16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 171.
N:o 171.
Af Herr l. J. Hjerta: Om vidare utsträckning ap den genom Kongl. Förord¬
ningen den 20 Januari 1865 mosaisk eller kristen trosbekän¬
nare tillerkända rätt att inför magistrat i stad eller kronofogde
å landet ingå äktenskap.
Genom en af en föregående riksdag antagen ocli den 20 Januari 1863 ut¬
färdad lag, har mosaisk trosbekännare erhållit rättighet att med kristen ingå äk¬
tenskap “inför magistrat i stad eller inför kronofogde å landet.” Mer än en gång
hafva röster höjts för utsträckande af detta sätt att ingå äktenskap till andra
Svenska medborgare.
Den katholska uppfattningen af äktenskapet såsom ett “sakrament" har
visserligen vid reformationen i bekännelseskrifter förkastats; icke desto mindre
synes ett sådant begrepp ligga till grund för många ännu gällande stadganden. '
Äktenskapet är en blott naturlig rättighet, som tillkommer medborgare i
deras egenskap af mennisfcor, icke till följd af någon viss religiös tro. Rådfrågas
kristendomens egen urkund, så förklarar den tre gånger inom några raders om¬
fång (Rom. 13: 4, 6) den verldsliga “öfverheten" vara den “Guds tjenare", hvilken
det tillkommer att “skota" eller vaka öfver alla sådana angelägenheter, som kunna
gifva anledning till åläggande af borgerligt straff. Då Sveriges grundlagar i 16 §
Regeringsformen uppdraga gränsskilnaden mellan religionssaker — i hvilka ingens
samvete bör tvingas — och verldsliga mål, hänföra de, i sann öfverensstämmelse
med kristendomens anda, till det sednare slaget allt som “störer samhällets lugn
eller allmän förargelse åstadkommer. “ Utan gensägelse äro brott mot äktenskapets
helgd störande för “samhällets lugn" och orsaker till “allmän förargelse", samt
undergräfvande “sedlighet", hvaröfver Staten med all rätt äfven i afseende på
främmande trosbekännare förbehållit sig vården. Sednare tiders lagar och för¬
fattningar hafva ock till verldslig domstols afgörande allt mer och mer öfverlem-
nat frågor rörande äktenskap, tilldess först nämnda lag af den 20 Januari 1863
om äktenskap mellan mosaisk och kristen trosbekännare, ingånget inför civil myn¬
dighet, förklarat: “Det giftermål vare lika gildt, som vore äktenskapet med vigsel
fullkomnadt."
Om
Motioner i Andra Kammaren, N:o 171.
17
Om nu sådant giftermål enligt kristendomens och Sveriges grundlagars
dermed öfverensstämmande grundsatser är fullt laggiltigt, hederligt och heligt för
medlem af Svenska kyrkan, som äktar mosaisk trosbekännare, så finnes intet skäl
hvarför det, knutet af en annan medlem af samma kyrka med trosförvandt eller
främmande kristen trosbekännare, eller mellan sistnämnda bekännare inbördes —
ej skulle vara lika “gildt“ inför lag, lika heligt, lika aktningsvärdt, lika förbin¬
dande för lifvet; då den civila myndigheten af kristendomens egen urkund er¬
kännes såsom “Guds tjenare'1.
Genom en allmännare utsträckning af detta redan såsom “gildt“ erkända
sätt att afsluta äktenskap, skulle det tvång undanrödjas, som ligger i 9 § af Kongl.
Förordningen den 23 Oktober 1860 “angående främmande trosbekännare och de¬
ras religionsöfning", hvari det stadgas: “Är blott endera" (kontrahenten) “medlem
af sådant" (främmande religions-) “samfund, skall vigsel ske af Svenska kyrkans
presterskap.” Om äktenskap i dylikt fall finge afslutas inför civil myndighet, be-
höfde ingendera kontrahenten besväras med någon religiös ceremoni, som kränkte
hans öfvertygelse.
Vidare är att märka, att 14 § af nyssnämnda lag inom Svenska kyrkan
inrymmer en obegränsad mängd olika öfvertygelse!’. ”Faller någon af från den
rena-evangeliska läran och låter ej af sina själasörjares undervisning och förma¬
ning sig råtta", samt “framhärdar i sin villfarelse", så skall han “dock ... ej anses
från kyrkan skild förr än han . . . blifvit i annat, i Eiket tillåtet religionssamfund
upptagen." Att ett stort antal Svenska medborgare i denna ställning, af de mest
skiftande öfvertygelser, finnas inom Riket, är hvar och en nogsamt bekant.
Till Regeringen ingafs i December 1862 en petition, undertecknad af mer
än fyratusen personer i nyssnämnda betryckta ställning, och innehållande begäran
om mildring af flera samvetsbesvärande stadganden i Kongl. Förordningen den 23
Oktober 1860, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, men
derjemte uttryckande en önskan om införande af det så kallade civil-äkten-
skapet. Denna petition mötte ett fullkomligt afslag. Många arbetsdugliga och
fosterlandet innerligt tillgifna medborgare hafva sedan dess föredragit en frivillig
landsflykt framför samvetstvångets ok. Flera, i stort betryck rörande sättet för
äktenskaps afslutande, se nu upp till den nya Riksdagen, med förhoppning frå¬
gande: “Är ej tiden inne, att den nya Riksdagens frisinnade män vilja upplösa
sådana samvetskränkande band? Eller måste ännu flera af oss lemna ett foster¬
land, som vi älska?" Då genom en föregående riksdags beslut det omenskliga
landsförvisningsstraffet, för öfvergång från lutherska till andra åsigter, blifvit upp-
häfvet, är det icke ett gäckeri af nämnda riksdagsbeslut att bibehålla lagar, som
från fädernejorden likväl fördrifva fredliga och sedliga medborgare, hvilka gerna
ville underordna sig billiga lagar?
Bill. till Riksd. Prat. 1867. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Häft. :>
18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 171.
Antalet af sådana, hvilka väl i öfvertygelse skilja sig från Svenska kyr¬
kan, men, till följd af ofvan antydda tryckande stadganden i nu gällande lag an¬
gående främmande trosbekännare, icke gjort ansökning att få bilda egna samfund,
är icke ringa. De af baptistisk öfvertygelse ensamt stiga till mer än sextusen
personer, antalet af dem, som hysa åtskilliga andra åsigter, stiga troligen äfven
till tusental. Anmärkningsvärdt är, att det i § 1 af 1860 års lag för främmande
trosbekännare öppnade tillfälle att vinna erkännande af Staten, icke begagnats
af några andra i Sverige befintliga främmande trosbekännare, än de utländska
(Grekiska, Engelska o. s. v.) samfund, hvilka redan förut egde bestånd på grund
af särskilda privilegier.
Af dessa personer äro många, hvilka aldrig begått nattvarden i lutherska
kyrkan, och derför äro helt och hållet utestängda från äktenskapet. Att miss¬
bruket af kärlekens heliga måltid till en förhatlig tvångsåtgärd snart skall afskaf-
fas, är att hoppas. Men äfven om detta hinder undanröjdes, är naturligt, att
många personer, som i öfvertygelse afvika från lutherska läran, anse sig obefo¬
gade att underkasta sig det lutherska ceremonielet för giftermåls ingående.
I ädel öfverensstämmelse med Regeringsformens 16 §, har genom ett
Kongl. Bref den 12 April 1861, rörande “medlemmar, hvilka i något afseende
afvika från den evangeliskt-lutherska kyrkans trosbekännelse11, förklarats, att “lys¬
ning till äktenskap för sådana personer icke bör vägras.11
Då den ena Statsmagten i förklaring af lagarne tagit ett så frisinnadt
steg för att undanrödja samvetstvång; bör icke den andra efterfölja exemplet i
lagstiftning genom ett så ringa steg, som att blott vidare utsträcka ett redan i
ett visst fäll såsom lagligt erkändt sätt att ingå äktenskap.
Jag får derför vördsamt föreslå,
att den genom Kongl. Förordningen den 20 Januari 1863
mosaisk och kristen trosbekännare, i det fall att sådana
vilja äkta hvarandra, tillerkända rättighet att ingå äktenskap
“inför magistrat i stad eller inför kronofogde å landet11,
måtte utsträckas till alla Svenska medborgare, som det före¬
draga: eller åtminstone till sådana, hvilka antingen tillhöra
erkändt främmande religionssamfund, eller hvilka förete intyg
från pastor i den statskyrkliga församling, hvartill sökandena
nu inför lag höra, att de “framhärda11 i öfvertygelse afvi¬
kande från lutherska läran, ehuru de, enligt 14 § af Kongl.
Förordningen den 23 Oktober 1860, angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning, ej ännu kunna anses
från Svenska kyrkan skiljda, emedan de af en eller annan
anledning icke blifvit i annat i Riket tillåtet religionssamfund
upptagna. J. Hierta.