Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
1
Ko 133.
Af Herr Björck: Derom att Riksdagen för sin del måtte besluta de
centrala embetsverJcens ombildning samt hos Kongl. Maj:t an¬
hålla om nådiga Propositioner med förslag till embetsverJcens
organisation och tjenstemännens ställning.
Om det må anses såsom ett tillförlitligt bevis på ändamålsenligheten af en
åstadkommen förändring utaf en bestående inrättning, att den genast derefter och
omedelbart kan sättas i verksamhet för sitt syftemål; och att den ofördröjligen med¬
förer det äskade resultatet, utan att ingripa störande i andra anstalter, som äro äm¬
nade till samverkan; så torde den förändring af Svenska folkets representation, som
på detta rum församlat den större hälften af landets ombud, visa sin tidsenlighet
och sin ändamålsenlighet företrädesvis på det sätt, att den ådagalägger sin förmåga att
uppskatta och tillgodogöra de bemödanden för förbättringar i landets styrelse och
förvaltning, som den föregångna tiden både fordrat och framkallat. Det må vara
den våldsamma omstörtningen förbehållet, att med hänförelse icke allenast göra gäl¬
lande åsigter, som icke förut kunnat förskaffa sig erkännande, utan ock att skapa
nya organer för deras verkliggörande, men det skall knappt kunna undvikas, att
dervid åtföljer mycket omoget, som skall minska värdet af hvad som tillgöres, och
i sin tid fordra den lugna besinningens revision. Då deremot den allmänna' me-
ningen länge nog varit ense om arten af de förbättringar som tarfvas, och dessa
mött hinder endast i ett representationssätt, hvarigenom fordringarne för det all¬
männa bästa blifvit ställda tillbaka för särskilda klassintressen, der skall och bör
med hindrets undanrödjande genast inträda den verksamhet, som utan buller kallar
till lif just dessa förbättringar, som kunna sägas hafva genomgått alla stadier, hvilka
hvarje omfattande reform behöfver hafva tillryggalagt, innan Statsmagterna lemna sa¬
ken åt verkställigheten. Bland dessa frågor finnas jemväl sådana, som stått på
dagordningen från första tiden efter 1809, och i viss förhoppning att Representa¬
tionen skall förmå, likasom den är villig, att företrädesvis bringa dessa till slutlig lös—
Bih. till Riksd. Prof. 1867. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 9 Käft. 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
ning, må det tillåtas lästa uppmärksamheten på en af de angelägnaste bland dessa
frågor, nemligen den om en förändrad organisation af Rikets styrelse och förvalt¬
ningsverk, samt i sammanhang dermed embets- och tjenstemännens ställning, deras
allmänna rättigheter och skyldigheter, deras befordran, aflöning och pensionering.
Många ord behöfva icke spillas, för att ådagalägga vigten al detta ämne. Genom
embetsverken och deras organer skall allt, hvad som af Statsmaglerna i det allmän¬
nas och de enskildes intressen tillgöres, bringas till verkställighet; och att denna
verkställighet sker med ordning och skyndsamhet, lagligt och utan förtryck är det
civiliserade samhällets ovilkoriiga fordran, men dessutom är det för åstadkommande
al dessa statsändamål, som folket måste draga skattebördan och denna trycker dess
mera, ju mindre förvaltningen är anordnad med urskiljning och sparsamhet. Då
dertill kommer att organisationer, som framkallats af andra behof och af förhållan¬
den, hvilka undergått betydliga modifikationer, qvarstå nära oförändrade, skall det
lätt medgifvas, att verket snart måtte gripas an och att man icke bör låta afhålla
sig af förhoppningen att kunna ernå en än fördelaktigare skapelse, utan i öfrigt
nöja sig med att öppna vägen äfven för sådana förbättringar, som måste lemnas
åt framtiden.
Det kan icke utan orättvisa förnekas, att den aflrädda Representationen sökt
att fylla mången af de nya fordringar, som den sednaste liden ställt på den nuva¬
rande generationen, och att man dervid gått tillväga ofta med en ifver, som förän-
ledt beslut af den beskaffenhet, att de mera afsett att vinna det närmaste syftemå¬
let, än att göra det med omtanke och sparsamhet, samt under bestämmelser, som
kunde öfverensstämma jemväl med framtidens behof. I sjelfva verket har man icke
gjort sig synnerlig reda hvarken för Statens förbindelser eller för tjenstemännens,
men hvad man i särdeles ringa grad förmått, har varit, att på samma gång man
sörjde för de nya behofven, tillse att förvaltningen till den del, den från äldre tider
bestått, lämpades efter nutidens fordringar, så att med den enkelhet, som betingar
verkställighetens skyndsamhet och säkerhet, jemväl följde den sparsamhet, som om¬
kostnaderna för de nya anstalterna gjorde i dubbel mån till en oafvislig nödvändig¬
het. Anledningen till denna uraktlåtenhet är utan tvifvel att söka till en del deri,
att administrationen och förvaltningen i månget hänseende i förra tider lör samhäl¬
lets säkerhet måst hvila på helt andra grunder, än som nu torde vara de rätta,
och att förändringarne uti de bestående lörvaltningsorganerna jemväl derför synts
böra vara vida mera omfattande, än att de med fördel kunnat åstadkommas genom
omorganiseringen af det ena och andra embelsverket. Denna föreställning torde
ock i verkligheten vara rigtig. De äldre embetsverken hafva nemligen icke allenast
varit organer för Styrelsen och verkställare af dess föreskrifter, utan de halva der¬
jemte intagit ett rum i konstitutionen, som gjort dem till bevakare så väl af Sta¬
tens anspråk, som ock af de medborgerliga rättigheterna. Oafsedt den domsrätt,
som i mer eller mindre mån förut tillkommit nästan dem alla, och hvilken af flera
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 3
ännu utöfvas, hafva de varit ställde i ett oberoende af Regeringen, hvilket haft till
syfte, att de skulle verka såsom konstitutionella organer till hejdande af möjliga
magtmissbruk från Styrelsens sida och försäkra om eu laglig behandling af indivi¬
dens rättigheter, samt om en förvaltning af statens tillgångar och inkomster, som
gjorde det omöjligt för Regeringen att i afseende derpå afvika från de med folkets
ombud träffade överenskommelser. Betydelsen af denna embetsverkens uppgift skall
ingen förneka, och likasom deraf förklaras de många bestämmelser om embetsver-
ken och embetsmännen, som vår Grundlag framför de flesta andra innehåller; så
skall det ock finnas antagligt, att mera genomgripande förändringar i organisationen
af embetsverken fått anstå, derför att deras verksamhet påkallats för sådana än¬
damål, som dock kunna och böra på lämpligare sätt fyllas, och jemväl numera
kunna antagas vara sålunda fyllda. En Representation, utgången från allmänna val,
med rätt till revision af Statsverkets förvaltning i dess helhet, skall, i förening med
en tryckfrihet, som grundas på fri tillgång till nästan alla offentliga handlingar,
göra det öfverflödigt, att bibehålla eller söka särskilda organer för bevarande af den
enskildes rätt och bevakande af Representationens inflytelse på förvaltningen. Em¬
betsverken kunna således, såvidt frågan icke angår deras domsrätt, ställas i det
förhållande till Regeringen, att denna med skäl och rätt kan göras ansvarig för de
brister, som kunna sig förete. Att undantag från och inskränkningar i denna regel
kunna finnas lämpliga och tills vidare måhända nödiga, förändrar icke den grund,
hvarpå den allmänna organisationen bör hvila.
Till en grad, som icke må anses obetydlig, bör organisationen af styrelse¬
verken således utgå från annan grund än den, hvarpå de äldre af dem äro byggda,
enär de numera böra ställas i mera omedelbar beröring med och i ett mera ovil¬
korlig! beroende af Regeringen, samt derigenom bringas till större samverkan med
hvarandra. De böra derjemte organiseras så, att en större skyndsamhet vinnes i
ärendenas behandling, och de måste fördenskull inrättas med en större enkelhet.
Då likväl säkerheten för Staten och individen icke får uppoffras, måste kontrollen
ökas och icke minskas; och dermed synas de allmännaste iordringarne på en förän¬
drad reglering af embetsverken vara angifna om dertill lägges, att all möjlig spar¬
samhet med Statens medel tillika bör iakttagas, likasom onödigt slöseri med tid och
krafter undvikas.
Dessa grunder för embetsverkens inrättande skola dock i tillämpningen visa
sig otillräckliga eller åtminstone lätt missledande, om man icke derjemte gör sig
närmare reda för de förhållanden, som bestämt verksamhetsområdet för de äldre
embetsverken, om hvilka hittills hufvudsakligen varit fråga. En utredning i detta
sylte kan blifva ganska kort, emedan det lätt skall medgifvas, att hela den Svenska
förvaltningen utgått från en och samma idé, nemligen den, som utgjort grunden för
indelningsverket. Likasom detta i den speciel tillämpningen beträffande krigsmag-
ten, der verkningar af denna idé äro allmännast bemärkta, afsett att ställa armé-
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
organisationen oberoende af Statsverket i öfrigt, genom att åt hvarje afdelning af
arméen ocli dess förvaltningar äfvensom åt enskilde tjenslemän anvisa, till omedel¬
bart användande, vissa Statens tillgångar och intrader; så har oek en lika beskaffad
anordning egt rum inom så många af Statens öfriga institutioner, der tillämpningen
varit möjlig. Detta har, såsom allmänt kändt är, den följd, att ett stort antal af
de löntagande tjenstemännen i sjelfva verket äro uppbördsman af statens inkomster,
eller åtminstone varit det, intill dess i sednaste tiderna förenklingar skett, dock icke i
sjelfva systemet utan endast i utförandet. I full öfverensstämmelse med dessa all¬
männa regleringar hafva ock de statsinstitutioner, hvilka hafva till ändamål att be¬
sörja sådana utgifter, som bestridas med direkta statsanslag, ställts, så mycket möj¬
ligen ske kunnat, oberoende af den allmänna penningeförvaltningen och af hvarandra,
hvarigenom älven här ofta förekommit sammanblandning af uppbörd och utgift, samt
kassaförvaltningen i det hela blifvit öfver höfvan betungad och redovisningen försvå¬
rad. Att nästan samtliga embetsverken derjemte egt domsrätt i allt hvad som med
deras sysslande stått i samband, har visserligen icke varit en nödvändig följd af
organisationen i öfrigt; men har deremot försäkrat dem ytterligare oro det oberoen¬
de och den magtfullkomlighet, hvartill den organiserande tanken syftat. Vill man
icke förändra dylika för vårt land egna förhållanden, så är det väl föga att hoppas
någon verklig förbättring i förvaltningens gång; men om man vill det, så bör man
icke låta afskräcka sig deraf, att saken måhända icke på en gång kan genomföras
eller ens deraf, att i något särskild! fall icke för det närvarande skulle visa sig
någon utsigt för den åsyftade förändringens verkliggörande. Hvad som kan göras
och sannolikt af Representationen kommer med allvar att påyrkas, är en principiel
åtskilnad mellan justicen och administrationen, en sådan förenkling af de ständiga
kronoutskyldenia, alt dessa bestämmas och utgå i penningar; att derigenom åstad¬
kommes en förenkling i beskattningsväsendet, som inom en icke aflägsen tid gör
alla tvister om jordens olika natur och derpå grundade olika skyldigheter öfverflö-
diga, alt man ovilkorligen stadgar, att Statens alla inkomster skola uppbäras och re¬
dovisas af derför särskilt tillförordnade tjensteman, och således i allmänhet upphäf-
ver den direkta aflöningen, till följd hvaraf enskilde skattdragande omedelbart be¬
tala tjenstemannens lön; att alla Statens inkomster ingå och redovisas vid samma
embetsverk; att Statens tillgångar likaledes erhåller en sådan förvaltning, att desom
äro af samma slag förvaltas af samma myndighet; och att rättvisa och enkla lagar
gifvas för utgörande af alla de besvär, som måste utgå in natura. Allt detta
måste i viss mån tagas i betraktande vid embetsverkens organisation, ehuru till
en del endast medelbart derpå inverkande, och om det än kan med godt skäl
antagas, att då de nödiga reformerna hlilvit tillvägabragta, flera af de nuva¬
rande embetsverken skola kunna organiseras vida enklare än nu kan ske, och att
andra af dem skola såsom öfverflödiga alldeles försvinna; så hör man icke afvakta
denna måhända aflägsna tidpunkt, utan gå till saken med aktgifvande derpå, att
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 5
ytterligare förändringar förestå, och att det i allmänhet är bättre låta sådant för¬
blifva orubbadt, som icke egnar sig för en förändring af den beskaffenhet, att den
kan åstadkommas utan särskilda nya organisationer, som icke öfverensstämma med
framtidens behof, så vidt dessa kunna förutses, utan således endast skulle vara till¬
fälliga.
Såsom redan blifvit anmärkt, har frågan om styrelseverkens omorganisation
allt sedan Regementsförändringen 1809 varit ställd på dagordningen. Det tillhör
icke denna framställning, att närmare redogöra för behandlingen af ärendet i dess
olika stadier, likasom den ej heller funnits böra upptaga den historiska utvecklingen
af styrelseverken; men i förstnämnda hänseende torde böra erinras, att Rikets Stän¬
der så väl 1810 som 1815 begärde nedsättande af en komité för frågans un¬
dersökning, och sjelfve vid 1817 års riksdag förordnade ett särskild! Utskott, med
uppdrag att utarbeta allmänna grunder lör indragning och sammanslående af öfver-
flödiga embeten och tjenstår samt en förbättrad arbetsmetod. Efter det Utskottet
uttalat sig för en så kallad ministerstyrelse, dock under särskildi angifna förbehåll,
förnyades af Ständerna framställningen om en komités nedsättande, som ock följde;
hvaruppå denna komité i förening med lagkomitéen och komiterade för öfverse¬
ende af de ekonomiska förfaltningarne uppgjorde förslag, rörande rättsfrågors skil¬
jande från de administrativa verken; samt sedermera i ämnets öfriga delar den 29
Juni 1822 afgaf underdånigt betänkande. Delta innefattade förslag till en depar¬
tementsindelning samt afsåg, att kollegierna borde bibehållas endast för förvaltning
af allmänna medel, af beskaltningsverket, af Statens fasta egendomar samt förråder,
hvaremot förvaltningsverken icke borde utöfva domaremakt; hvarjemte föreslogs, att
alla till näringarne, allmänna hushållningen och den inre ordningen hörande frågor,
så vidt de på förvaltningsväg algjordes, skulle från Konungens Befallningshafvande
gå till Regeringens omedelbara afgörande. Då saken förekom vid 1823 års riks¬
dag blef åtel tillsatt ett särskild t Utskott, som föreslog departementsindelningen i
det närmaste sådan, som den numera finnes inrättad, och i afseende på Statsför¬
valtningen i andra instansen fördelade ärendena i sådana, som fordrade vidsträcktare
prölning och hvilka borde underkastas fieres samfälda afgörande, samt sådana, der
blott verkställighet af gilna beslut eller af andra föreskrifter påkallades och hvilka
alltså kunde öfverlemnas åt en enda.
Såsom följd af den behandling ärendet sålunda erhållit, hafva åtskilliga be¬
slut och förfoganden tillkommit, af hvilka företrädesvis äro af vigt, Kongl. Förord-
ningarne den 17 April 1828 om skiljande från Rikets styrelseverk och förflytt¬
ning till allmänna domstolar af åtskilliga tvistebrolt och utsökningsmål, samt en
förändrad organisation af Konungens Stats—Råd med ärendenas fördelning på Stats—
departementer och den deraf föranledda fördelningen af Statsutgifterna i hufvudtit-
lar efter departementer. Såsom ett steg på den väg, af hvilken sakens fram¬
gång i dess närvarande skick i öfrig! väsendtligen beror, torde derjemte böra an¬
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
föras Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 om ränlepersedlarnes förenkling samt
ändring i sättet för hemmansräntornas och kronotiondens utgörande.
Vid 1856—58 årens riksdag bragtes frågan åter å hane, i anledning
hvaraf Rikets Ständer uti underdånig skrilvelse den 25 April 1857 anhöllo, att en
komité af sakkunnige personer skulle lörordnas, för att afgifva yttrande och förslag,
huruvida och på hvad sätt en sådan förändring uti styrelseverkens och förvaltnings¬
myndigheternas organisation, skulle kunna åstadkommas, som i ölverensslämmelse
med de grunder, hvarpå den så kallade Deparlementsstyrelsen hvilar, beredde en dy¬
lik organisations närmare samband med Statsdepartement, äfvensom möjligaste
enkelhet i ärendenas behandling i förening med nödig säkerhet; och har den så¬
lunda begärda komitén blifvit af Kongl. Maj:t förordnad, samt under den 26 Maj
1859 afgifvit underdånigt betänkande i ämnet.
Rikets Ständer hafva uti deras nyssberörda skrifvelse yttrat, att för så vidt
fråga kunde blifva om införande af en så kallad ministerstyrelse, hvarigenom för¬
valtningsärendena blefvo afgjorda af departements-chelerne och departementen såle¬
des organiserade med byråer endast för ärendenas beredande, en dylik förändring
icke vore öfverensstämmande med våra Grundlagar eller förenlig med den säkerhet, söm
skulle vinnas om denna handläggning öfverlemnas till tjensteman, hvilka, sjelfstän¬
digt verkande, äro för sina åtgärder i laga ordning ansvarige, och att lör en dylik
ministerstyrelse mötte väsendligt hinder bland annat uti olämpligheten alt åt depar-
tementscheferne öfverlemna en vidsträckt, med redovisnings- och ansvarsskyldighet
förenad medelsförvaltning, men att deremot ändamålet torde kunna vinnas derigenom,
att de behöfliga förvaltningsverken, måhända med ett eller annat undantag, såsom
särskilda afdelningar förenades med departementen under chefernes högsta chefskap
och inseende, i hvilket fall behandlingen af dit hörande ärenden, och rättigheten att
deruti besluta, borde tillhöra de der anställde embetsmännen, antingen kollektivt,
der ärendets vigt dertill föranledde, eller genom aldelningscheferne. Derjemte inne¬
fattar skrifvelsen erinran, att åtskilliga frågor angående tillämpningen af gällande
författningar i beskattningsärenden och rörande utgörande af allmänna onera, som
ännu afgöras af vissa kollegier, böra skiljas från departements-aldelningarne, och hem¬
ställan att dessa mål måtte öfverlemnas åt Kammarrätten, såvidt desamma icke
kunde blifva föremål för behandling vid allmänna domstolarne, i likhet med de mål,
som 1828 afskiljdes från styrelseverken, mot hvilken sistnämnda åtgärd betänklig¬
het dock troddes i de flesta fall möta. Ständerna hafva dock slutligen uttryckligen
förklarat, att hvad de sålunda anfört icke afsåge att uttala någon bestämd åsigt om
sättet för verkställigheten af de ifrågasatta förändringarne, eller att derom framställa
förslag.
Komitén bar till en början förklarat sig anse sitt uppdrag inskränkt till
hvad som anginge de Regeringen underordnade, centrala förvaltningsverken, samt Stats-
departementstyrelsens förhållande till dem och andra offentliga embetsmyndigheter,
7
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
jemte de specialfrågor, som med dessa hulvudämnen stå i sammanhang, hvaraf följde,
alt frågan icke ansågs sträcka sig till lokaladministrationen eller den så kallade landt—
regeringen, utan endast omfatta de centrala styrelseverkens och administrations-myn-
digheternas organisation, efter det förändringen af Stats—Rådet sedan år 1840 gått
i verkställighet. Såsom grund för ärendets behandling, antog komitéen, att Rikets
Ständer uttryckligen uttalat sig emot den så kallade ministerstyrelsen, och fann
Rikets Ständer hafva åsyftat endast en sådan förändring i styrelseverkens och ad-
ministrations-myndigheternas organisation hvarigenom, i öfverensstämmelse med de
grunder, hvarpå den så kallade deparlementsstyrelsen hvilar, beredes en dylik orga¬
nisations närmare samband med Statsdepartementen. Detta samband har derför
ansetts endast kunna vinnas på det sätt, att departementschefens myndighet öfver
underordnade förvaltningsverk inskränktes till det formela, i bredd med tillsynen
derå, att en hvar fullgjorde sin pligt. Det närmare sambandet mellan Statsdepar¬
tementen och Styrelseverken skulle, efter komitéens förslag åstadkommas:
а) derigenom alt ärendena, så vidt möjligt vore, mellan förvaltningsmyn¬
digheterna fördelas sålunda, att hvarje förvaltningsverk blifver uteslutande tillhörigt
det Statsdepartement, hvarunder det lyder;
б) genom departementschefernes förmansmyndighet öfver underordnade inom
särskilt angifna gränser;
c) genom förändring af embetslokaler sålunda att, utom i de fal! der sär¬
skilda omständigheter möjligen fordra undantag, alla till samma departement hö¬
rande förvaltningsverk, komma att arbeta under samma tak med departementets
kanslixpedition och, om möjligt i samma hus, der boställe åt departementschefen är
anvisadt; samt
d) genom ordnandet af embetsexamina, så att befordringar och transporter
från departementets kansliexpedition till plats inom underordnade förvaltningsverk,
eller derifrån till tjenst inom expeditionen må utan kompetenshinder ega rum.
Med anmärkning att för det sålunda föreslagna sambandet mellan Statsdepar¬
tementen och styrelseverken dessas kollegiala form icke utgjorde hinder, har ko¬
mitéen tillsett hvilka mål och ärenden borde från de förvaltande verken afskiljas,
eller från det ena till det andra af dem öfverflyttas, i syfte att likartade mål skulle
komma under behandling af samma verk, så vidt sådant utan olägenheter och ökade
statsutgilter kunnat åstadkommas.
Resultatet af komitéens undersökningar har emellertid blifvit, att såsom för¬
valtande styrelseverk, utan annat samband med Statsdepartementen än det ofvan an¬
gifna, skulle qvarstå.
l:o. Arméförvaltningen, som trädt i stället för Krigskollegium och Förvaltningen af
af salpeterärendena;
2:o. Förvaltningen af sjöärendena;
3:o. Styrelsen för lots- och båkinrättningen;
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
4:o. Kammar-kollegium;
5:o. Statskontoret;
6:o. Styrelsen för handel, bergverk och slöjder (innefattande nuvarande Kom¬
mers-kollegium samt Konvoj-kommissariatet).
7:o. Kammarrätten;
8:o. Sundhets-kollegium, organisera^ på 2 afdelningar, såsom Styrelser, den ena för
den civila helsovården och den andra för den mditära, och skulle chefen för
den förra, under namn af Generaldirektör, lyda under Civil-Departementet men
chefen för den sednare afdelningen, med benämningen af General-Fältläkare
stå under chefen för Landtförsvars-Departementet, och i vissa frågor lyda under
Sjöförsvars-Departementet;
9:o. Serafimer-Ordensgillet, hvarifrån dock befattningen med länens lasaretter skulle
skiljas ;
10:o. Ofver-Intendents-Embetet;
11 :o. General-Poststyrelsen;
12:o. Styrelsen för Telegrafverket;
13:o. General-Tullstyrelsen;
14:o. General-Landlmälerikonloret;
15:o. Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar;
16:o. Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, med Väg- och vattenbygg-
nadskorpsen;
17:o. Mynt- och Kontrollverken;
18:o. Statistiska Tabellkomroissionen;
19:o. Skogs-stvrelsen och styrelsen öfver ekeplanteringarne;
20:o. Stuteri-ölverstyrelsen;
21:o. Stamholländeri-styrelsen; och
22:o. Landtbruksakademiens Förvaltningskomité.
Mellan de särskilde Departementen har fördelningen af dessa embetsverk
skett sålunda, att deraf blifvit hänförda under
Justitie-Departementet: Styrelsen för Fångvården,
Landtlörsvars-Departementet: Armé-förvaltningen,
Styrelsen för militära helsovården,
Sjöförsvars-Departementet: Förvaltningen af sjöärendena,
Styrelsen öfver lots- och båkinrättningen,
Civil-Departementet: Styrelsen för handel, bergverk och slöjder,
Styrelsen för civila helsovården,
General-Landtmäterikontoret,
Statistiska Tabellkommissionen,
Stuteri-öfverslyrelsen,
Civil-
Motioner i Andra Kammaren, N.-o 133. 9
Civil-Departementet: Stamholländeri-styrelsen,
Landtbruks-akademiens förvaltnings-komité.
Finans-Departementet: Kammar-kollegium,
Statskontoret,
Kammarrätten,
General-tullstyrelsen,
Skogs-styrelsen,
Öfverintendents-embetet,
Styrelsen öfver mynt- och kontrollverken.
Ecklesiastik-Departementet: Serafimer-ordensgillet.
Då komitéen förutsatt, att för allmänna arbeten och kommunikationer
skulle inrättas ett särskild! Departement, har den under detta hänfört:
General-Poststyrelsen,
Styrelsen för telegrafverket,
Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader samt
den då endast tillämnade Jernvägs-styrelsen.
En fullständigare öfversigt af komitéens förslag kan icke vinnas, utan en
noggrann redogörelse för dem af de föreslagna förändringarne, hvilka kunna få namn
af väsendtliga. Dessa torde hänföra sig till två omständigheter, så vidt icke till
förändringar af betydelse jemväl skolar äknas de ombyten af namn, hvarigenom tvenne
af de så kallade Rikskollegierna skulle försvinna, nemligen Krigs- och Kommers¬
kollegium. Af de nämnda öfriga väsendtligare förändringarne beror den ena af
tillämpningen af den utaf komitéen antagna grundsats, att från de förvaltande
verken vissa mål skulle skiljas samt andra mål från det ena till det andra af dem
öfverflyttas; och vigten af komitéens förfoganden i dessa hänseenden är så öfver¬
vägande, att det med fog skulle kunna påstås, att det är endast i detta hänseende,
som i allmänhet någon verklig förbättring skulle kunna ernås, på det sätt ko¬
mitéen behandlat saken. Några allmänna grunder, som vid tillämpningen af grund¬
satsen blifvit följda har komitéen dock icke uppgifvit och ej heller synes sådana
eljest, utan synnerlig kombinationsförmåga, kunna utrönas. De skäl, som komitéen
i enskilda fall angifvit eller antydt, torde således endast för dessa fall kunna komma
under betraktande och blifva föremål för ett mera eller mindre subjektivt bedö¬
mande. Såsom värderika förbättringar torde böra anföras förflyttningen af vården
utaf Arméens boställen till Kammar-kollegium, och af vissa mål från detta sednare
till Statskontoret eller till Kammarrätten, äfvensom af några andra till domsto-
larne. Men deremot förekommer, att den gamla oredan synes bibehållen i allt hvad
som med penningeförvaltningen sammanhänger. Den andra väsendtligare förändrin¬
gen afser, att åtskilliga af de föreslagna embetsverken blifvit försedda med chefer,
vanligen under benämning af Generaldirektörer, hvilka i allmänhet skulle inne¬
hafva den beslutande rätten, men denna rättighet lider i så många fall inskränkningar
Bill. till Riksd. Prof. 1867. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Häft. 2
JO Motioner i Andra Kammaren, N:o 138.
att det vill synas att inom vissa al dessa styrelser regeln blifver undantag. I allt
fall torde en sådan organisation vara den minst lyckade, då i det ena målet chefen
är bjudande, och i det andra han får underkasta sig ledamöternes öfvervägande
röster, den vigtiga omständigheten oberäknad, att från en sådan tyrelse måste vara
oskiljaktige ständigt återkommande tvister om frågan hör till det ena eller till det
andra slaget af ärenden.
Då den ifrågavarande komitéens förslag skall innefatta slu liga lösningen
af den fråga, som från och med 1809 utgjort ett föremål för Regeringens och Re¬
presentationens omsorger, och som föranledt tvänne särskilda Utskott, och flera ko-
mitéer, än som af något annat ärende ansetts påkallade, har det synts nödigt alt
samma förslag till sitt hufvudsakliga innehåll blifvit omförmäldt. Det berör utom
hvad redan blifvit anfördt, åtskilliga andra särskilda frågor, af hvilka dock endast två
synas här böra närmare omförmälas. De röra måhända lika mycket tjenstemännen
som embetsverken. Den ena har ledt komitéen till uttalande af den åsigt att
ingen tjensteman bör finnas anställd för renskrifning allena, men att likväl inom
hvarje embetsverks eller afdelnings kansli bör finnas en kanslist på stat; och den
andra att embetsexamen, med de strängare fordringarne, som då varit föreslagna
och nu till närmaste likhet med förslaget blifvit påbudne, skall fordras af alla dem,
hvilka söka inträde i de ofvan uppräknade så kallade centrala embetsverken, och
detta hufvudsakligen af den grund, att något kompetenshinder icke skulle finnas
för utbyte af fenster i dessa verk med dem i Statsdepartementen, samt på det
andan i embetsverken icke skall gå förlorad genom olikhet i kompetens inom
samma verk.
Den hufvudsakligaste tillämpning, som komitéens förslag hittills erhållit
afser Arméförvaltningen, som blifvit bildad till väsendtlig del med ledning af för¬
slaget, men dock så till vida sämre, som nämnda förvaltning fått bibehålla vården
om arméens boställen, hvilken vård komitéen ansett böra till Kammar-kollegium
förflyttas. Hvad komitéen i öfrigt framställt rörande vissa tjenstemäns rätt till
yttrande i åtskilliga frågor, har äfven i ett och annat fall af Regeringen blifvit gil-
ladt och löreskrilvet, likasom ock i några andra, mindre vigtiga omständigheter
komitéens förslag synes hafva tjent till ledning för bestämmelser, dem Regeringen
meddelat; men i öfriga hufvudsakliga delar är frågan fullkomligt öppen för den be¬
handling, som i Rikets Ständers ofvanberörda skrifvelse blifvit påkallad, då de, utom
hvad som från samma skrifvelse redan blifvit anfördt, äfven begärt nådig Proposi¬
tion utan inskränkning till någon särskild del af ämnet. Att frågan äfven är fri
för betraktelser från synpunkter alldeles olika med de af komitéen antagna, följer
deraf, att komitéen uppenbarligen begått ett misstag, då den ansett Rikets Stän¬
der hafva uttryckligen uttalat sig mot ministerstyrelse; helst Ständerna endast i
ett hänseende gjort något uttryckligt förbehåll och detta just innefattar, att de icke
vilja anses hafva i sin framställning uttalat någon åsigt; men äfven om minister-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 11
styrelsen skulle anses utdömd, så var dock hufvudsaken att vinna samband mellan
Regeringen och styrelseverken, och att detta skulle i någon märklig mån ernås ge¬
nom de menlösa medel, komitéen funnit vara de enda, torde med skäl böra be-
tviflas; och som frågan dessutom i icke obetydlig grad ställer sig annorlunda, sedan
numera hela kommunalväsendet fått en förändrad organisation och näringsfriheten
blifvit en sanning, så torde komitéens förslag väl i de enskilda fallen kunna tjena
till någon ledning men föga egna sig att utgöra grunden för embetsverkens organi¬
sation och ändamålsenliga inrättande.
Om man, såsom man synes böra, i likhet med komitéen icke utsträcker
frågan till den så kallade landtregeringen, och sålunda genast utesluter möjligheten
att på en gång behandla administrationen i dess helhet och alltså med detsamma
att ordna den från grunden eller rättare sagdt alt börja med det mest underord¬
nade förvaltningsområdet, så skall det genast visa sig att man måste begynna med
den högsta organisationen, emedan man icke gerna kan gripa an saken, der någon
egentlig utgångspunkt icke finnes. Då man i allt fall måste utgå från Grundlagen,
som sjelf bestämmer formen för den högsta administrationen, till hvilken de öfriga
sluta sig i syfte att åstadkomma den styrelse, hvars organisering är Grundlagens
uppgift, så skola dessa skäl vara afgörande i fråga om sättet att gå tillväga, äfven
om man icke vill såsom det förnämsta ämnet erkänna det af Rikets Ständer på¬
kallade närmare sambandet mellan Regeringen och embetsverken.
Den myndighet, som Grundlagen tilldelar Regeringen måste bestämma de
organer, som erfordras för att kunna göra denna myndighet verksam och för Staten
samt medborgarne lyckosam. Utgående från den organisation, som för Regeringen
redan blifvit fastställd måste anordnandet af dessa organer lemna i hvarje fall Rege¬
ringen tjenliga redskap för myndighetens utöfvande. För att finna huru dessa red¬
skap böra vara beskaffade och att bestämma deras verksamhets område särskilt,
då frågan redan blifvit inskränkt till de Regeringen närmast stående organerna, for¬
dras i första rummet en utredning af omfånget af den Regeringens myndighet, som
faller inom frågans område. Det är från denna synpunkt, som det torde vara nöd¬
vändigt, men tillika tillräckligt att anmärka att Regeringen tillkommer: l:o att en¬
sam utöfva lagstiftningen i allmänna hushållsmål; 2:o att i afseende på mål, som
falla inom området för] sistnämnda lagstiftningssält, bestämma dessa måls be¬
handling och således äfven att förbehålla sig sjelf pröfningsrätten af samma mål,
med iakttagande allenast af hvad, Grundlagen rörande verkställigheten kan anses
bjuda; 5:o att med inskränkningar, dem Grundlagen särskilt föreskriiver, förvalta
Statens egendomar, förråder, fonder och öfriga tillhörigheter; 4:o att uppbära skat-
erna samt statens intrader och öfriga inkomster; 5:o att använda medlen i enlig¬
het med Representationens bestämmelser, samt att redovisa för detta användande;
6:o att utöfva domsrätten äfven i fråga om tillämpning af de beskattningsbar, som
12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
bero af Representationen att ensam eller tillika med Regeringen stadga; samt 7:o,
att tillsätta civila tjenster sjelf eller genom myndigheterna.
Då frågan om upphörande af Konungens uteslutande lagstiftningsrätt i mål,
som röra Rikets allmänna , hushållning, är af allt för stor betydelse, att indragas
inom området för denna framställning, som i sina praktiska syften endast skulle
möta hinder, genom upptagande af nämnda fråga, torde framställningen rörande be¬
rörda lagstiftningsrätt i dess allmännare betydelse böra innefatta endast erinran der¬
om, att likasom det funnits nödigt och af Grundlagen blifvit bestämdt, huruledes
Regeringen vid utöfvande af den lagstiftningsrätt, som Den delar med Representatio¬
nen, skall höra Landets Högsta Domstol, så har Grundlagen ock genom föreskriften
i 10 § Regerings-formen påkallat medverkan af embetsverk vid utöfvande af den
Regeringen enskildt tillkommande lagstiftning. Stadgandet är dock så allmänt, att
det - på intet sätt utgör något hinder för hvarje lämplig organisation af embetsver-
ken eller för fördelning af de nu hos ett af dem förenade göromål emellan sär¬
skilda myndigheter, om det ock skulle kunna sägas, att den myndighet, som i sin
hand förenar både förvaltning och domsrätt inom ett visst område af ärenden, skall
vara i tillfälle att i lagstiftningsfrågor afgifva det mest fullständiga omdöme. Hvad
som hörer till tillämpningen af denna lagstiftningsrätt är i 89 § Regerings-formen icke
skiljdt från hushållsmålen i öfrigt samt utgör tillika med dessa det hufvudsakligaste
af det som vanligen förstås med Regeringsärenden, och skall, såsom sålunda om¬
fattande jemväl förvaltningen, framdeles upptagas till särskild behandling.
Det är först då det gäller Regeringens domsrätt, som frågan om embets-
vérkens organisation kommer under närmare betraktande. Den antager genast en
stor omfattning, emedan då uppstå andra spörsmål, såsom om domsrätt i verklig¬
heten bör i något fall tillkomma Regeringen, om och i hvad mån den bör tillhöra
embetsverk eller om allt hvad, som rörer den enskildes rätt, icke fastheldre bör öf-
verlemnas åt domstol; och om denna domsrätt, derest den bör bibehållas hos em-
betsverken, skall förenas med förvaltning eller lemnas åt en eller flera uteslutande
för ändamålet inrättade organisationer? Dessutom kan domsrätten, äfven då den
anses tillhöra Regeringen, af denna utöfvas antingen inom hvarje departement sär¬
skild! eller af Stats-Rådet gemensamt; och det är äfven af denna anledning, som
frågan om den så kallade ministerstyrelsen, hvilken, så vidt det gäller lagstiftnin¬
gen, icke i hufvudsaken kan förete någon olikhet med de nuvarande förhållandena,
först framträder, om än ministerstyrelsens egentliga verksamhet ligger inom om¬
rådet för förvaltningen.
Ehuru frågan om ministerstyrelse icke synes böra, likasom ej heller utan brist
i utredningen kunna afhandlas så knapphändigt, som i allmänhet skett af de ko-
mitéer och Utskott, hvilka i senare tider haft att i ämnet sig utlåta; torde dock
den uppfattning, att nämnda styrelse icke öfverensstämmer med Grundlagen vara
rigtig, då med ministerstyrelse förstås rättighet för departements-cheferne hvar för
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
13
sig, eller för Stats-Rådet gemensamt, att utan föredragning inför Konungen afgöra
hvad som tillhör Regeringen att pröfva. Ändamålsenligheten af en sådan styrelses
införande, äfven om detta förutsätter en Grundlags-förändring, skulle kunna anses
tillhöra ämnets utredning, om icke saken så fattad, som den här ofvan hlifvit fram¬
ställd, med visshet kan antagas icke vara af den allmänna meningen gillad. En
annan fråga blir deremot, om icke under ministerstyrelse jemväl bör förstås en så¬
dan organisation, som lemnar åt vederbörande departements-chefer, att omedelbart
under sin ledning utreda alla frågor, som skola underställas Konungens pröfning,
och lika omedelbart behandla så väl mål, hvilka icke afse klagan öfver de i admi¬
nistrativt hänseende verkställande myndigheternas åtgöranden, som ock rena förvalt¬
ningsärenden och andra verkställighetsfrågor, hvilka icke bero af allmänna författ¬
ningar, utan af speciela befallningar eller föreskrifter. I denna mening fattad, har
ministerstyrelsen visserligen icke hlifvit af Rikets Ständer utdömd, utan tvertom syf¬
tar deras framställning just till administrationens förenklande genom embetsverkens
samband med departementen, hvilket knappast betyder något annat, än deras upp¬
hörande såsom instans i besvärsmål och såsom sjelfständigt verksamma i administra¬
tion, ehuru det måste medgifvas, att Ständerna icke uttalat sig för en sådan sty¬
relse, utan tvärtom förklarat, att de derom icke hade något åsigt. Så vidt frågan
nu icke angår besvärsmålen och domsrätten, må den tills vidare lemnas å sido för
behandling framdeles, men i den mån den sammanhänger med Regeringens doms¬
rätt, torde den böra i förening med denna komma under betraktande, efter det
sjelfva domsrätten blifvit något närmare vidrörd.
Om frågan rörande lagstiftningens skiljande från Regeringen bort, såsom
skett, i denna framställning lemnas alldeles åsido, så är deremot frågan om lag—
skipningens oberoende af Regeringen i ökad mån föremål för en utredning, som
syftar att såvidt möjligt anvisa hvad som tillhör förvaltningen sin rätta plats. Det
är således icke fråga om lagstiftningens och lagskipningens åtskiljande, utan det är
det under folkens frihetskamp städse höjda härskri om justicens skiljande från ad¬
ministrationen, som skall till siu befogenhet pröfvas. Härvid må det medgifvas, att
hvad som samlat stridsmän i hoptal kring den höjda fanan till en del varit den så
kallade kabinetts-justicen, som sträckt sig jemväl utom området för den admini¬
strativa domsrätten och måhända tillika allt för mycket användt den befintliga eller
usurperade lagstiftningsrätten; men nog skall det lätt medgifvas, att missbruken af
den administrativa och judiciela maktens förening ofta visat sig nog betydliga, att
lägga grund för den mening, att mot Kronan och dess embetsmän lagarne icke
tillämpades så som deras innehåll fordrade. Alt äfventyret väsendtligen ökas, der
lagstiftningsrätten tillkommer såsom ett ytterligare medel, eller måhända såsom en
fullgiltig ursäkt för afvikelse från häfdvunna lagtolkningar, kan omöjligen bestridas.
Der, såsom hos oss, dessa myndigheter äro förenade i Regeringens hand, och åt¬
minstone tills vidare måste förblifva det, der förefinnes endast ökad anledning, att
14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
tillse om en förändring kan tillvägabringas, det vill säga om domsrätten kan och
bör skiljas från Regeringen.
Det förhåller sig verkligen så, att det finnes män, hvilka med allvar, skick¬
lighet och framgång behandlat hithörande ämnen, men hvilka dock kommit till den
mening, att domsrätten i administrativa mål bör bibehållas hos de förvaltande myn¬
digheterna. De grunda denna mening derpå, att afgörandet af stridiga administra¬
tiva frågor har så nära sammanhang med den förvaltningsmagt, som Regeringen
tillkommer, att pröfningsrätten i detta hänseende icke skulle med fördel kunna från
Regeringen, och alltså ej heller från de henne omedelbart underordnade myndighe¬
terna, skiljas. De synas anse icke allenast såsom en fördel, utan såsom en nöd¬
vändighet, att den, som eger att i större eller mindre mån gifva, om icke lag, åt¬
minstone reglor för sakens behandling, jemväl skall i sin hand hafva tillämpningen
af både lagen och reglorna. De fordra således, att den enskildes rätt skall bero af
den, som i månget fall här skulden för hela tvistens uppkomst och i nästan alla
har att bevaka sin egen talan eller åtminstone utöfva ombudsmanskap för den, till
hvars förmån hela rättsförhållandet är beräknadt; men detta oaktadt kräfva de fullt
förtroende till de så beskaffade myndigheternas opartiskhet. Det torde dock härvid
såsom alltid, ankomma på ett rigtigt betecknande af den sak, hvarom fråga är.
Onekligen finnes det ärenden, som nu genom besvär komma under Regeringens
pröfning, och hvilka äro af den beskaffenhet, att Regeringen bör afgöra besvären;
men i de allra flesta fall skall det visa sig, att dessa frågor äro just de, deri det
företrädesvis bör slå den enskilde öppet, att, om han finner sig i sia lagliga rätt
förnärmad genom de administrativa myndigheternas och således jemväl Regeringens
åtgärder, göra denna rätt gällande genom hronans instämning till domstol. De
ärenden, som nu åsyftas äro nemligen de, der något anspråk framställes mot Staten,
men afvisas, och så vidt anspråket grundas på någon del af den allmänna admini¬
strativa lagstiftning, som för tillfället gäller, eller på någon af Kronan enskilt gjord
utfästelse, kan det väl icke bestridas, att den sökande må ega föra sin talan till
den högsta administrativa myndigheten, och likväl hafva sin rätt till pröfning i laga
ordning förvarad. Men, mängden af målen gälla hufvudsakligen beskattningen, på
grund af allmänna författningar och stadgar, eller utgörande af besvär och andra
prestationer med mera sådant; och der kan påståendet, att förvaltning och domsrätt
i enskilda mål böra vara förenade, endast innebära ett förklarande, att man icke
förmår att genom bestämda och tydliga lagar reglera rättigheter och skyldigheter,
utan måste förbehålla sig att förfara efter omständigheterna, eller som i de flesta
fall är detsamma, man afser att bibehålla åt sig rättigheten att under namn af för¬
valtning, stifta lag i det särskilda fallet och vill således under det namnet begagna
en lagstiftningsrätt, som icke sålunda får brukas och som dessutom är anförtrodd
endast den högsta administrativa myndigheten. Det finnes dock fall, då de admi¬
nistrativa myndigheterna måste hafva slutliga afgörandet i sin magt och det är, då
15
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
det uttryckligen blifvit lagd! i deras händer, att reglera vissa, endast i allmänhet
bestämda skyldigheter; det vill säga, då det funnits omöjligt att gifva sådana be¬
stämda lagar eller författningar, att tillämpning deraf omedelbart kan ske, utan
denna tvärtom måste bero af en ytterligare särskild, på föregången undersökning af
vexlande förhållanden grundad pröfning; men då måste ock författningen eller lagen
innehålla bestämmelse derom, och då hvilar myndighetens rätt på en till honom
uppdragen lagstiftningsrätt. Att tillämpa denna grundsats på förvaltning i allmän¬
het, är icke annat än att sammanblanda förvaltning och lagstiftning. En annan
fråga kan ock uppstå, som rörer förhållandet mellan Kronan och dess redovisande
embets- och tjensteman. Likasom hvarje Styrelse måste hafva magt att tillhålla
sina underlydande att fullgöra sina skyldigheter, och att der de begått misstag rätta
sådana, samt förpligta tjenstemännen att redovisa hvad de böra hafva tagit till re¬
dovisning, så kan Regeringen icke afsåga sig en lika beskaffad rätt mot sine tjenste¬
man; dock kan det icke heller i detta fall skäligen betagas tjenstemännen, att om
han finner sig i sin egendomsrätt förnärmad, i laga ordning af Kronan söka
sitt åter.
För att med några få exempel närmare tydliggöra dessa allmänna anmärk¬
ningar torde det kunna erinras, att på administrativ väg nu pröfvas mål, som angå
skyldigheten att utgöra presträttigheter, ehuru denna grundas på allmänna författ¬
ningar; tvisten om knektehåll, oaktadt detta hvilar på uttryckliga kontrakter; samt
stridigheter om rätt till kronoåboskap, till skatteköp eller till Kronans för allmänt
begagnande upplåtna lägenheter, ehuiu derom är stadgadt i författningar, eller kan
sålunda än närmare bestämmas. Det är uppenbarligen onödigt och för den enskil¬
des rätt vådligt, att dessa mål icke lemnas åt domstolarne; och såsom regel synes
böra antagas, att, endast då ingen enskild finnes ega någon lagligen grundad rätt
till disposition öfver någon Kronans tillhörighet, Kronans dispositionsrätt inträder och
blir föremål för förvaltning, och då kan icke denna rätt genom någon domstols
magtmissbruk äfventyras.
Då rättvisans upprätthållande så väl mellan enskilde inbördes och i deras
gemensamma förhållande till Staten, som omedelbart emellan Staten och de enskilde,
är Statens första åliggande, så hafva ock alla verkligen fria folk gjort till en regel
att skilja mellan förvaltning och lagskipning, och ehuru det bör medgifvas, alt ge¬
nomförandet af denna grundsats i vårt land, måste föregås af en omfattande revi¬
sion af lagarne för beskattningen och för de med jordbesittning förenade skyldig¬
heter samt i allmänhet af de till det administrativa området hörande författningar,
så att dessa blifva tydliga och tillämpliga, utan att vara i behof af den under sken
af förvaltning begagnade rätt att efter omständigheterna förklara dem eller sätta nya
eller andra bestämmelser i stället för de omtvistade, så bör man icke öfvergifva
tanken att äfven vårt samhälle skall kunna fylla denna dess första uppgift. Man
har så mycket större skäl att hoppas på framgång, som i den mån näringsfriheten
16 Motioner i Andra Kammaren, Ko 133.
hinner intaga hela det område, som den utan tvifvel skall bemägtiga sig, och allt
efter som sjelfstyrelsen inom kommunerna vinner stadga och fasthet, området för
de administrativa besvärsmålen måste inskränka sig till frågor om beskattning och
utgörande af allmänna skyldigheter, hvilka frågor äfven skola antaga en helt annan
form, då beskattningen blifvit förenklad och de allmänna skyldigheterna komma att
utgöras efter enklare och rättvisare grunder. Derefter skola knappt återstå andra
mål, såsom föremål för pröfning, än sådana, deri de administrativa myndigheternas
utlåtanden endast innehålla egenskapen af ett besked, som icke afgör den enskildes
rätt. Denna skall sedermera kunna göras beroende endast af laglige domare, hvilka
vid sin pröfning kunna följa samma grunder för lagtillämpning, som de allmänna
lagarne fordra; och målens afgörande skall i intet fall och minst i sista rummet
ankomma på embetsman, hvilkas ställning ovilkorligen fordrar, att de när som helst
kunna alskedas, och hvilka äfven derför, i enlighet med Svenska folkets uppfattning,
icke kunna vara lämplige att afdömma verkliga rättstvister, hvilken natur mängden
af de ifrågavarande målen utan tvifvel har och kommer att bibehålla. Snart skall
ock begreppet af förvaltning blifva tydligt och klart, och derefter skola inga olika
meningar förefinnas om hvad, som tillhör lagstiftning, lagskipning och förvaltning.
För denna sednare skall området ändock blifva tillräckligt och om den rätt ordnas,
skall den inom sina vederbörliga gränser, utöfva sitt inflytande vid handhafvande af
en kraftig styrelse.
I sammanhang med hvad som nu blifvit anfördt, bör i korthet erinras der¬
om att besvärsmålens skiljande från Regeringen, dels genom deras ölverlemnande
till Högsta Domstolen, och dels genom inrättande af en så kallad Regeringsrätt
förut varit ifrågasatt. Om de underordnade administrativa myndigheterna skulle der¬
efter bibehållit sin domsrätt, hade väl ankommit på särskild pröfning, derest för¬
slagen icke fallit. Numera torde vår lagstiftning i administrativt hänseende kunna
beträda en annan väg som gör öfverflödigt att särskildt förändra pröfningen i sista
instansen, och om det än skall dröja någon tid, innan förhållandena kunna bringas
derhän, torde det vara nödigt att genast beträda den rätta vägen och under tiden
icke vidtaga åtgärder, som endast i förening med andra omfattande och derför nu
icke användbara förfoganden kunna visa sig lämpliga. Det är derför, som besvärs¬
målen tills vidare torde höra förblifva hos Regeringen; men deras behandling i öf¬
rig! så mycket som möjligt anordnas med hänsigt till de öfriga förändringar, hvilka
icke kunna uteblifva, så snart det nödiga förarbetet blifvit undangjordt.
Deraf att domsrälten i de administrativa målen qvarblifver hos Regeringen
följer dock icke, att den jemväl skall bibehållas hos de förvaltande verken. Det är
endast afgjordt, att den icke nu skall gå till domstolarne men ingalunda att de ad¬
ministrativa verken hvart för sig böra vara domare i andra instansen, eller att,
derest flere instanser skola bibehållas, domsrälten bör lemnas åt ett enda af nämnda
verk
17
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
verk och de öfriga derifrån befrias. Redan nu går ett stort antal mål, som måste
hanföras under rubriken af hushållsmål, omedelbart från Länsstyrelsen till Regeringen-
och det torde i sjelfva verket icke vara lätt att angifva de grunder, som lemna vissa’
af dessa mai till kollegiernas pröfning, under det att andra likartade behandlas an¬
norlunda.^ Måhända skall det vid närmare undersökning visa sig, att den verkliga
grunden är afl söka deri, att embetsverken ansetts ovilkorligen böra döma i de
mai, som beröra området af deras förvaltning, så att intet sådant mål finge gå dem
ör i. Men såvida detta endast .ifser att uppehålla embetsverkens värdighet och in¬
flytande, synes det icke utgöra tillräckligt skäl för att vålla al! den omgång och
allt det dröjsmål, som genomgåendet af en andra instans kräfver. Om deremot
omsorgen om rättvisa både mot Staten och den enskilde utgör anledningen; så är
den visserligen förtjent af en stor uppmärksamhet. Det kan icke nekas, att de för¬
fattningar, som alse jordens beskattning, äro synnerligen invecklade, och att till¬
ståndet af lagstiftningen på detta område är sådant, att det vore nära omöjligt att
uppdraga lagskipning^ åt domstolarne, der i allmänhet saknas de insigter, hvilka
härvid nödvändigt påkallas. Likaledes måste det medgifvas att i den första in¬
stans, der de ifrågavarande målen vanligast förekomma, författningskunskapen ofta
år inskränkt till en enda person, som dessutom har många löpande göromål och
vid afgå rån det endast en rådgifvande röst; och då det afhända äfven hädanefter
måste hända, hvad som ofta nog händt, att de egentligen afgörande i högsta in¬
stansen, det vill säga de föredragande, kunna vara personer, som aldrig förut sys¬
selsatt sig med den administrativa domsrätten, skulle det kunna påstås, att den
verkligen omfattande pröfningen af dessa mål måste bero af andra instansen, der
embetsman finnas, som egnat hela sitt lif att förvärfva kännedom af författningarne
och sökt att gorå sig reda för de grunder, som bestämma deras rätta tillämpning.
Måhända vore det dock förhastadt om derför, att en noggrann pröfning af målen
förutsätter biträde al dylike embetsman, en särskild instans skulle anses såsom en
nödvändighet. Det synes fastheldre, att man, innan en sådan slutföljd godkännes,
bör söka göra lör sig klart om den pröfning, som efter hvad redan är antaget,
tillhör den högsta myndigheten, Regeringen, i verkligheten kan åstadkomma hvad
en sådan måste förutsätta, det vill säga grundas på en fullständig insigt uti och en
obegränsad öfversigt öfver allt hvad till saken hörer, om den egentliga omfattande
granskningen och urskiljningen anses böra ankomma på och tillhöra andra instansen.
Sjelfva påståendet lemnar dock tillräckligt svar på frågan, enär det just är derför,
att Regeringen icke i allmänhet kan vara så sammansatt, att den för pröfningen
lemnar erforderliga garantier, som man vill bibehålla andra instansen; men är det
då skäl eller ens riktigt, att gifva den myndighet, som saknar, och i allmänhet må¬
ste sakna, den fulla lämpligheten, rättighet alt döma öfver den mera lämpliga myn¬
dighetens tillgörande; och följer det således icke, ulan all tvekan, af nödvändigheten
Bih. till Itiksd. Prot. 1867. 1 Samt. 2 Afä. 2 Band. 9 Häft. 3
18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
att åt Regeringen bibehålla pröfningen i sista hand också en ovilkorlig fordran att
Regeringen sättes i tillfälle, att för sin pröfning omedelbart disponera den största
insigten och den högsta skickligheten? Det skall visserligen härvid invändas, alt
Regeringen, som har en obegränsad förvaltningsrätt, och derjemte lagstiftning i sin
hand, skall vid målens pröfning kunna taga i betraktande omständigheter, hvarpå
den myndighet, som endast har att tillämpa gällande författningar, icke får fästa
afseende; men utom det att denna invändning grundas på en otillåten samman¬
blandning af lagskipning med förvaltning eller lagstiftning, eller med beggedera,
så har invändningen intet inflytande på frågan om två instanser, då Regeringen alltid
bibehåller slutliga pröfningen i sin hand. Frågan blifver alltså endast den, om Re¬
geringen icke vida bättre och lättare kan utöfva den högsta domsrätlen, ehvad om¬
fattning denna än må anses ega, och särskild! säkrare undgå misstag vid bruket
af den större myndigheten, om någon sådan Regeringen i verkligheten tillkommer,
derest den myndighet, som skall vara i besittning af insigten, ställes i omedelbar
gemenskap med Regeringen, än om densamma är från Regeringen alldeles friståen¬
de. Svaret måste blifva jakande, och hvad som derefter återstår att besvara kan
endast grunda sig på något förmenande, att åt Regeringen kan och bör beredas
den erforderliga utredningen derigenom, att Regeringen förses med densamma ome¬
delbart undergifne lika skicklige tjensteman, som dem, hvilka tillhöra andra instan¬
ser, och till detta mål syltar den sista komitéens förslager i fråga om lika kom¬
petens mellan embetsmännen vid Statsdepartementen och de centrala embetsverken.
Men om ock på detta sätt målet skulle i viss mån kunna uppnås, hvarpå må tvil-
las med afseende på det då erforderliga stora antalet, så frågas likväl: är det en
nödvändighet eller ens en fördel att saken så ställes? Då den noggranna pröfningen,
grundad på skicklighet och insigt är beredd; då Regeringen åtnjuter fullt utrymme
för all den magt fullkomlighet, man må densamma tillägga, hvarför skulle man lik¬
väl bibehålla en andra instans, som förlänger tvister, hvilka fordra snart afgörande;
och hvarför skulle man endast för alt vinna eu tvetydig fördel al en dubbel gransk¬
ning, förpligta Statsverket alt för behandling af samma ärende underhålla dubbelt
antal tjensteman af den högsta utbildning? Skulle säkerheten lör rättvisan ovilkor¬
ligen fordra tre instanser, så skulle väl sådana ock inrättas eller tillvägabringas för
de mål, som nu gå omedelbart från Länsstyrelserna Sill Konungen, men då sådant
finnes öfverflödigt, kan väl icke något skäl gilvas, hvarför andra mål af samma be¬
skaffenhet skulle annorlunda behandlas.
Af dessa nu anförda skäl vill det synas, som om behofvet af samband
mellan Regeringsdepartementen och Styrelseverken, hvad angår Regeringens doms¬
rätt, ställer saken så, att de sednare skola i alla de mål, der sådant löreskrilves
eller eljest finnes nödigt, afgifva fullständiga, på anförda skäl grundade, utlåtanden,
hvilka skola tjena Regeringen till ledning för åtgörande!. Derigenom intaga de cen¬
trala embetsverken den ställning, som från ålder varit dem tillämnad. Hvad som
19
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
emot en sådan organisation kan invändas från synpunkten af nödvändigheten utaf
embetsmännens oberoende i meningar och sjelfständighet i deras uttalande, har icke
det ringaste att skaffa med lormen lör och följden af deras handläggning af målen.
Tjenstemännen måste vara och äro i begge fallen medvetne om sin pligt att utreda
saken och att grunda sin mening på en samvetsgrann granskning af målets om¬
ständigheter och lörfattniugarnes innehåll. I begge fallen äro de skyldige afgifva
yttranden, tillgänglige för all anständig granskning, offentlig som enskild; och i
begge (allen äro de underkastade den pröfning, som Regeringen vill och förmår
åstadkomma. Hvad skulle då göra att i det ena fallet, deras yttrande skulle vara
mera tillförlitligt och sjelfständigt än i det andra? Endast en oklar tanke kan vid
en invändning af denna beskaffenhet fästa något afseende.
Såsom den första regel, hvartill undersökningen nu framskridit, skulle alltså
antagas, att lör de så kallade hushållsmålen endast skola finnas två instanser, den
lägsta och den högsta; och att de så kallade centrala embetsverken alltså upphöra
att vara den andra instansen lör vissa al sagda mål, samt att till följd deraf nämn¬
da embetsverk endast måste med afseende å Regeringens domsrätt inrättas, så att
de kunna gå Regeringen tillhanda med utlåtanden, grundade på insigt och urskilj¬
ning. — Deras ställning i öfrigt till Regeringen, synes böra ankomma på arten af
den förvaltning, som åt ett hvart al dem öfverlemnas och kan framdeles icke för¬
anleda väsendtlig omorganisation, då en gång besvärsmålen kunna, såsom vederbör,
alldeles skiljas från Regeringen. Att härvid icke i något hänseende afses de fall,
der domsrätten i första instansen kan finnas böra de ifrågavarande embetsverken
uppdragas, erinras endast till förekommande af origtig uppfattning, likasom att sär¬
skilda Irån regeln afvikande stadganden kunna finnas erforderliga, särdeles med af¬
seende å de till antalet dock inskränkta mål, deri städernas magistrater hafva en
pröfningsrätt af den beskaffenhet, att de kunna såsom särskild instans betraktas.
Då derefter förekommer till behandling Regeringens myndighet i regeringsären¬
den i allmänhet, samt särskilt i förvaltningsfrågor, nemligen såsom förvaltare af
Statens egendomar; såsom om händer hafvande uppbörden af Statens intrader samt
af skatter och beviilningar; såsom redovisande för denna uppbörd och såsom an¬
vändande medlen samt redovisande lör användningen, så torde dessa göromål i all¬
mänhet sönderfalla i två hulvudgrupper. Den ena af dessa omfattar allt hvad som
påkallar Regeringens omedelbara åtgärd, såsom då det gäller lagstiftningsrättens be¬
gagnande i större eller mindre utsträckning, det vill säga, utfärdandet af lagar och
förlattningar i hushållsmål eller förklaringar af förut gifna stadganden eller ock att
lemna föreskrifter i enskilda förvaltningsfrågor samt att anordna och pröfva allt så¬
dant, som syftar att sammanhålla förvaltningens särskilda grenar och att tillse, det
de ledas till behörig samverkan. Till den andra gruppen hörer allt hvad som af
Regeringen icke kan omedelbart (illgöras. Till närmare förklaring härom torde höra
erinras, att Stats—Rådet, ansvarigt för Styrelsens gång och lör förvaltningen i alla
20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
dess delar, likväl såsom Regeringens främsta organ är en politisk institution,Thos
hvilken företrädesvis måste sökas egenskaper, hvilka hafva föga att skaffa med de
anspråk, som måste göras på den omedelbara förvaltaren af egendom eller medel.
För denna förvaltning böra således finnas andra organer, af hvilka det, som skall
förrättas, hesörjes under en redovisnings- och ansvarsskyldighet, den Regeringen å
egna och landets vägnar skall göra gällande och bevaka, men icke i allmänhet dela.
Det är endast för särskild! gifna föreskrifter, som Regeringen omedelbart bär an¬
svarigheten, äfvensom för brister i stadgandena rörande förvaltningen och redovis¬
ningen, men för verkställigheten har Regeringen icke att gifva, utan tvärtom att
fordra redovisning, ehuru af denna förbindelse naturligtvis uppkommer en särskild
ansvarighet, som dock är af rent politisk beskaffenhet.
I denna principiela olikhet mellan dessa tvänne särskilda områden för Re¬
geringens myndighet torde finnas eu lösning af frågan om rätta sätte! att ordna
de organer, som erfordras för realiserande af det i Grundlagen Regeringen gifna
uppdrag. Detta skulle då ske så, att alla de embetsverk, som erfordras såsom or¬
ganer för utöfvande af Regeringens myndighet, såvidt denna icke afser förvaltning
af tillgångar och medel, samt utgift jemte redovisning i dessa hänseenden, böra
ställas i omedelbart sammanhang med Regeringen och således icke utgöra friståen¬
de embetsverk, hvaremot medels förvaltning i regeln bör tillkomma embetsverk, som
åtminstone i afseende på dessa göromål böra vara oberoende och särskildt redovi¬
sande, men i allt fall derjemte böra och kunna användas till Regeringens tjenst
äfven i ärenden, som bero af dess egen pröfning. Huruvida detta sednare åliggan¬
de principielt ställer dem alla eller ett och annat af dem omedelbart under Rege¬
ringen med förbehållen fri förvaltningsrätt i öfrig!, eller om tvärtom de eller nå¬
got af dem höra bibehållas såsom fristående organisationer med skyldighet att i
vissa ärenden siå till Regeringens omedelbara förfogande, kan vara tvifvel underka-
stadt. I förra fallet vinner Styrelsen i enkelhet och likformighet, hvarjemte orga¬
nisationen genast försättes i det skick, som den i allt fall sannolikt erhåller, då
domsrätten hell och hållet frångått Regeringen. Frågan synes dock till en del bero
af den ställning till Kammarrätten, som dylika embetsverk måste vara underkasta¬
de. Om dessa embetsverk skola betraktas såsom tillhörande Statsdepartementen,
synes Kammarrätten sjelf ej heller böra vara ett fristående embetsverk, men då den
tillsvidare synes böra vara delta, till följd af det förhållande, hvari frågan om doms-
rätten ännu måste betraktas, så torde hufvudsakligen af denna grund, böra nu bi¬
behållas den organisation, som ställer de ifrågavarande embetsverken fristående.
Med anledning häraf kan i förbigående erinras, att Kammarrätten i vårt land, der
revisionen i sista hand utöfvas af Representationen och dess delegerade, icke behöf-
ver intaga den plats, som i andra länder är den högsta Revisions-domstolen anvisad.
De allmänna reglor, som sålunda visa sig lämpliga för organisationen af
erobetsverken, fordra dock otvifvelaktigt i tillämpningen åtskilliga närmare bestäm¬
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 21
ningar. Så förekomma inom ilen andra klassen af embetsverken sådana, för hviska
alldeles särskilda reglor måste uppställas, emedan de icke kunna eller böra inbe¬
gripas under de funktioner, som Grundlagen afsett att åt Regeringen uppdraga.
Dessa embetsverk, om de så skola kallas, utgöra på intet sätt vilkor för det poli¬
tiska samhällets bestånd eller fortbildning, och kunna alltså icke vara i Grundlagen
afsedda. Härmed afses de till större delen nya verk, som besörja industriel före¬
tag, dem Statsverket måst öfvertaga, ehuru de lika bra och måhända bättre i an¬
dra länder bedrifvas af den enskilda företagsamheten. De fordra i alla hänseenden
sin särskilda behandling, oberoende af de reglor, dem Grundlagen gifvit för de för
Statsmaskinens gång afsedda embetsorganisationerna.
Under förbehåll att i den ordning, som bäst lämpar sig derför, få åter¬
komma till dessa omförmälda slag af embetsverk, torde nu böra tagas under be¬
traktande Regeringens ställning till de styrelser, som skola vara dess organer i de
ärende!), hvilka påkalla Regeringens omedelbara åtgärder, sådana samma ärenden bär
ofvan blifvit i sin allmänlighet angifna. Det år då, som ministerstyrelsen, sådan den
med vår Grundlag är förenlig, bör till sitt värde och tillämplighet bedömas. Till
en början bör anmärkas, att frågan icke rörer de mål och åtgärder, som skola be¬
redas för den af Grundlagen fordrade föredragning inför Konungen och hvilka ge¬
nom embetsverkens omedelbara samband med departementen erhålla endast en skynd¬
sammare, men i öfrigt enahanda behandling, som om utredningen lemna» åt fri¬
stående embetsverk. Hvad som skall afgöras är deremot huruvida det må vara
lämpligt, att sådana embetsverk som verkligen hafva en förvaltning, reglerad genom
allmänna föreskrifter och underkastad bestämmelser af Regeringen i särskilda fall,
lämpligen kunna ställas i omedelbart Samband med Regeringsdepartementena. Om¬
vänd torde saken kunna uttryckas så, att frågan afser huruvida embetsman, anställde
i Regeringsdepartementen, kunna erhålla uppdrag att efter gifna reglor och före¬
skrifter, verkställa förvaltning med dertill hörande kontroll, antingen så, att de handla
oberoende af chefen för departementet, eller ock så att de inhemta och iakttaga
chefens afgörande röst, då saken så fordrar, eller då han eljest vill i ärendets pröf¬
ning deltaga, utom i de mål, som finnas vara af beskaffenhet att omedelbart böra
Konungen föredragas. För att ytterligare utreda saken, torde det böra anmärkas,
att svaret rörande lämpligheten af en sådan organisation synes bero af den före¬
ställning, man gör sig om verkan af de åtgärder, som utgå från embetsman i en
sådan ställning, då de i verkligheten sjelfständigt utöfva sitt uppdrag. Skola deras
tillgöranden anses vara utgångna från Regeringen och grundas på en från denna
delegerad myndighet, eller skall klagan öfver deras åtgärder kunna föras hos Rege¬
ringen annorlunda än i ansökningsväg, hvilken alltid måste stå öppen? Det visar
sig då att frågan till icke oväsendtlig del sammanhänger med Regeringens domsrätt
i administrativa mål, och att så länge denna rätt bibehålies, det alltid skall blifva
svårt att noggrannt bestämma den verkliga betydelsen af de ifrågavarande förvalt-
22 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
ningsåtgärderna. Säkerligen skall dock denna visa sig tillräckligen klar, om man
framställer den fråga: skall embetsverk ega att handla i frågor, der jemväl enskild
rätt kan äfventyras, utan att klagan deröfver får hos Regeringen löras? Svaret skall
nära nog enhälligt blifva nej, och deraf skall åter följa, att dessa embetsverk måste
i de mål, som icke behöfva omedelbart föredragas Konungen, men likväl angå en¬
skild rätt vara alldeles oberoende af chefen för departementet. Med undantag för
disciplinärmål, som alltid fordra särskilda stadganden, kunna dock mål, som angå
enskild rätt, från dylika embetsverk skiljas eller ock böra af dem omedelbart till
Regeringens pröfning hemställas; och sålunda skall äfven med bibehållande af den
administrativa domsrälten hos Regeringen, flera af dessa embetsverk kunna ställas i
det förhållande till departementschefen, att han har afgörande rösten i de till deras
verksamhetsområde hörande ärenden, der dessa icke omedelbart böra inför Konun¬
gen föredragas, för hvilket fall dylika embetsverk för den erforderliga utredningen
stå helt och hållet till chefens förfogande. Ännu lättare och vida meta omfattande
kan denna anordning göras, då den administrativa domsrälten upphört, det vill säga,
sedan det först är afgjordt, att allt hvad af en sådan myndighet tillgöres och före-
skrifves, endast gäller till efterrättelse för de verkställande tjenslemännen och så¬
lunda går till verkställighet; men att det likväl är en hvar öppet både att i ansök-
ningsväg hos Regeringen äska rättelse och att, om han tror sig i sin enskilda rätt
förnärmad, söka hos domaren sitt åter. Då skall inses fördelen deraf att de för¬
valtande personligheterna äro ställde i en omedelbar beröring med den högste för¬
valtningschefen och efter gifna författningar och föreskrifter verkställa sitt uppdrag,
med tillfälle att samråda med chefen och att omedelbart gå honom med upplysnin¬
gar tillhanda. Snart skall det måhända ock medgifvas, alt om förvaltningen icke
kan i hela dess omfång och i dess alla detaljer besörjas af chefen, utan endast af
honom öfvervakas, hans ställning till de underordnade likväl, utan fara men icke
utan fördel, kan och bör utsträckas så att han i sista rummet blifver afgö¬
rande i alla de fall, der inom området af hela förvaltningen till pröfning före¬
komma särskilda omständigheter, hvilka icke äro af den beskaffenhet, att nya
allmänna föreskrifter blifva erforderliga; och då skall man ock med allmänt sam¬
tycke kunna godkänna och antaga ministerstyrelse, i den mening, att hvarken den
enskilde departementschefen eller Stats-Rådet må, utan föredragning hos Konungen,
afgöra några till Konungen ställda ansökningar i den ena eller andra formen, men
att en hvar af cheferne är omedelbart ansvarig för den honom undergifna förvalt¬
ning i hela dess omfång, så vidt denna ansvarighet kan grundas derpå, att han är
berättigad att åt de förvaltande gifva föreskrifter, som dock icke få vara i strid
med allmänna författningar eller Konungens dispositioner; en hvar obetaget att sin
klagan deröfver i särskild stadgad ordning bevaka.
Huruvida det skulle vara möjligt att nu bereda framgång åt den åsigt, att
alla förvaltande verk utom de, hvilka hafva medel till förvaltning, skola utgöra de¬
23
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
lar af departementena, odi sålunda i denna de! af förvaltningen borttaga mellan-
instanserna, må lemna» derhän, men tvifvelaktigt synes det icke vara, att endast på
detta sätt kan åstadkommas den största skyndsamhet och enkelhet jemte den för
tillfället största säkerhet mot sådana misstag, som genom organisationen kunna före-
kommas. Då den, som har pröfningen i sista hand, kan, då det påfordras, deltaga
i afgörandet och dertill eger rätt, måste man påräkna den största omtanke. Man
skall måhända invända, att Statens säkerhet kan äfventyra», då departementschefen i
mål, der endast Statens rätt och bästa äro i fråga, icke har att befara någon kla¬
gan, men utom det alt hans tillgörande är begränsad!, såsom redan ofvan är nämndt,
måste det vara mera än ett antagande, att ett sådant ärende, om det kommer un¬
der Konungens pröfning, skall afgöras i enlighet med chefens mening, och då är det
väl bättre, att han i rätt tid får kännedom om saken och blilver i tillfälle att göra
sin mening gällande, än alt ärendet skall behandlas utan hans medverkan, och att,
sedan han tillfälligtvis derom fått kännedom, han skall begagna de honom i ett så¬
dant fall ostridigt till buds stående medel att ändra hvad som redan blifvit verk¬
stad!. Det bör härvid alltid erinras, att frågan endast gäller de embetsverk, som
ej hafva medels förvaltning, och att saken angår sådant, som icke ovilkorligen hos
Konungen måste föredragas.
Ehuru omöjligheten att nu afskaffa den administrativa domsrälten lägger
hinder i vågen för alla de administrativa verkens förenande med departementen, sy¬
nes man dock kunna komma derhän, att ställa flertalet af dem, som icke hafva
medels förvaltning, i ovilkorlig! samband med departementena såsom delar deraf.
I främsta rummet må sålunda kunna behandlas alla de, som icke hafva någon
egentlig förvaltning eller åtminstone icke böra hafva sådan, hvarpå tills vidare må
anföras endast ett exempel eller Kommers-kollegium. Hvad de ölriga beträffar, sy¬
nes det hufvudsakligen ankomma på den omständighet, att verkställigheten af deras
åtgärder besörjes af dem sjeifva genom omedelbart undergilne tjensteman eller ge¬
nom lokalmyndigheterna. Det är till dessa sednare som all verkställighet måste
öfverflyltas, om den icke skall gå långsamt och osäkert, och i mån som detta sker
samt embetsverken inskränkas till bjudande och kontrollerande, i den mån blir sa¬
ken både möjlig och klar. Men derför bör ock verkställigheten ske genom Konun¬
gens Befallningshafvande och såsom regel antagas, att endast den verkställighet, som
icke kan sålunda med säkerhet påräknas, lemnas åt fristående embetsverk, hvilka
då blifva att anse såsom första instansen för dessa ärenden, naturligtvis med rätt
alt inom gifna gränser, påkalla det embetsbiträde, som den ena myndigheten alltid
har af den andra att fordra. Om denna regel godkännes, skall deraf följa, att alla
de embetsverk, som icke hafva medels förvaltning och icke heller omedelbar verk¬
ställighet af sina tillgöranden, böra ställas under departementena och således ej
heller utgöra särskilda instanser i förvaltningsfrågor, likasom ock deraf blifver den
24 Motioner i Andra Kammaren, Ko 133.
ytterligare följd, att endast då frågan gäller förvaltning af tillgångar och medel, trenne
förvaltningsinstanser komma att bibehållas.
Beträffande dessa sistnämnda embetsverk eller dem, som om bänder hafva
Statens egendomar, förråder och fonder, och derför redovisa; dem som uppbära
Statens inkomster, skatter och bevillningar samt derför redovisa; samt dem bvilka
använda medlen och för användningen redovisa; så har det redan blifvit medgifvet,
att de så beskaffade embetsverken höra af skäl, som tills vidare och intilldess
Kammarrättens ställning kan förändras, synas böra gälla, vara fristående från de-
partementena; men om nyssnämnda göromål skulle lemnas i det skick, som de
nu befinnas, så skulle nästan hvartenda embetsverk anses vara af nämnda beskaf¬
fenhet, och regeln skulle alltså leda dertill, att det hela borde qvarstå i det när¬
maste orubbadt, såsom det är. Det torde dock vara att hoppas att tiden nu är
inne att påräkna uppmärksamhet för det svåraste lyte, hvarmed den Svenska Stats¬
förvaltningen är behäftad, och som varit moder för alla de öfriga och utgör grun¬
den för deras fortfarande. Detta lyte är redan omförmäldt, det ligger i anordnin¬
gen af hela förvaltningen, så att den, som afser tillgångars förvaltning icke är skiljd
från uppbörd och medels användning, och dessa från hvarandra. Att felet är in-
sedt och så alt säga medgifvet, både af Regeringen och af den fordna Representa-
lionen visas af många åtgärder, som vidtagits i syfte att komma på den rätta vä¬
gen; men dessa hafva i allmänhet varit af ringa omfattning och der något större
fält för reformen skolat öppnas, hafva slentrianen, magtlystnaden och misstroendet
mot Representationen i förening gjort hinder för en mera utsträckt tillämpning af
grundsatsen.
Alt ingå i en vidlyftigare utredning af detta ämne, än den som redan skett,
skulle endast vara att misskänna de säkra och enkla grunder, hvarpå saken hvilar,
och det torde kunna antagas, att få skola vara tveksamme om det rätta deri, att
såsom grunder för organisationen af de embetsverk, som om händer hafva förvaltnin¬
gen af Statens tillgångar, uppbörder och utgifter, böra antagas, att förvaltningen af
lika beskaffade tillgångar uppdrages åt ett och samma verk; att all uppbörd sker
för Statens räkning och af dertill förordnade tjensteman; att uppbörden ingår och
redovisas i en enda kassa; och alt utgifterna derifrån anordnas efter särskilda om¬
ständigheter, antingen omedelbart, der det kan ske, eller ock till redovisning af de
embetsverk, som besörja verkställigheten, dock med iakttagande att medlen så mycket
möjligt sammanhållas. Förvaltningen af tillgångarne och uppbörden skola då i all¬
mänhet endast fordra tvänne embetsverk, eller ett för den förra och ett för den sed¬
nare; penningeförvaltningen skall blifva enkel och kassan skall kunna hållas jemfö¬
relsevis låg. För organisationen af de embetsverk, som hafva medlens användning
till ändamål, lemna de angifna grunderna ingen direkt anvisning; men huru de icke
böra regleras, följer dock deraf, och lärer deras inrättning i öfrigt bero på särskilda
förhållanden,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 25
förhållanden, hvarom först vid behandlingen al hvarje särskildt embetsverk kan
blifva fråga.
Innan de äldre embetsverkens allmänna organisation lemnas, torde en fråga
i afseende på domsrätten böra med några ord beröras. Det har antagits såsom
regel, att inom den administrativa domsrätten, så länge den qvarstå!-, endast skulle
finnas två instanser, och såsom en följd deraf måste ock antagas, att alla revisions-
oeh balans-mål, som nu i vissa fall i forsla instansen behandlas af kollegierna och
deremot svarande embetsverk, skola så snart de antaga sådan form, att de kunna
hänföras till tvist eller åtal, omedelbart anhängiggöras och utföras hos Kammar¬
rätten, för att derifrån allt efter målets beskaffenhet gå till Konungen eller till dess
Högsta Domstol. Utlåtande må dock infordras från embetsverken och lokalmyndig¬
heterna, der dessa icke anses skyldige att omedelbart uppträda för bevakande af
Kronans talan, eller åtminstone såsom biträde dervid.
Till utredningen af saken skulle möjligen kunna anses jemväl höra frågorna
om en kompetensdomstol och en sådan för tjensteman i disciplinärmål. Den förra
inrättningen, som afser att i fråga om behörighet skilja mellan juridiska och ad¬
ministrativa myndigheter, och möjligen emellan dessa sistnämnda, har vårt land hit¬
tills kunnat undvara och efter år 1828 har saknaden deraf mera sällan gjort sig
märkbar. Om nu den väg beträdes, som måste snart nog leda till en laglig dom¬
stols behandling af allt som rörer den enskildes rätt, torde behofvet af en dylik
myndighet alldeles försvinna; hvadan någon åtgärd för sagda ändamål icke synes
behöflig.
Deremot kan frågan om råtta sättet för utkräfvande af ansvarighet utaf em¬
betsman och tjensteman i vissa fall vara underkastad olika mening; men, om eu
gång tjenstemännens ställning blifver sådan som ilen synes böra vara, så följer hvad
som i detta hänseende är det rätta, att stadga så af sig sjelft, att frågan icke sy¬
nes vara i behof af någon föregående utredning.
Då undersökningen härefter öfvergår till de embetsverk, som, efter hvad ofvan
blifvit anmärkt, icke tillhöra de organisationer, h vil ka på olika ställen i Grundlagen
blifvit kortare eller vidlyftigare omförmälde, såsom afsedda för rikets styrelse och
förvaltning, ulan tillkommit i syfte alt befordra utvecklingen af landets näringar,
dess industri, omsättning och rörelse, så skulle frågan vara temligen enkel, om den
icke i sig anses innebära en jemförelse mellan dessa i sednare tider tillkomna em¬
betsverk med ett och annat af de äldre. Huruvida något bland dessa sistnämnda
bör bedömas efter samma grunder med de förra kan vara tvistigt; men knappast
kunna meningarne vara delade derom, att de ifrågavarande nya inrältningarne, huf¬
vudsakligen Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen, Jernvägsbvggnads- och trafikstyrelsen,
Telegraf-inrättningen, med hela den till desse hörande personal icke böra anses vara
statsanslalter i annan mening, än att de, när som helst sådant finnes lämpligt, kunna
Bih. till Riksd. Frot. 1867. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 9 Käft. 4
26
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
upphöra alt vara det; och alt de således höra behandlas endast såsom tillfälliga
industriföretag, derifrån Staten, då sådant finnes lämpligt, kan på en gång fullstän¬
digt skilja sig. Svagheten hos den enskilda företagsamheten har föranledt Staten att
tillvägabringa dessa anstalter och den ringa vinsten af dem, som varit beräknad
derpå, har gjort det omöjligt alt öfverlåta dessa åt enskilde; men om förhoppnin-
garne på eu ökad afkomst realiseras, så kan det från mera än en synpunkt blifva
nyttigt, och måhända i något fall nödigt, alt Staten lenmar all befattning med åt-
skillige af dem. De höra således organiseras fristående, ulan all sammanblandning
med öfriga embetsverken, och betraktas alldeles såsom annan af Kronan från enskilde
förvärlvad egendom. Det kan alltså icke blifva fråga att anse dem, såsom en in¬
stans inom området, vare sig för den administrativa domsrätten eller förvaltningen,
och alla de tvistighet^', som må uppstå mellan dessa inrättningar å ena sidan och
enskilde å den andra, måste tillhöra de executiva eller judiciela myndigheternas be¬
handling likasom om en enskild af anläggningarne vore egare. Häraf följer att
tjenstemännens ställning icke heller kan bedömas efter de grunder, som i 55 § Re¬
geringsformen stadgas, utan måste särskild! altalas, eller, som är detsamma, på för¬
hand bestämmas till förekommande af den förvillelse, som eljest kan uppkomma,
ehuru saken synes enhälligt fattad från den rätta sidan, då tjenslemännen sjellve
icke veterligen gjort anspråk på oafsättlighet eller frihet från förflyttning från eu
tjenst till en annan, och den allmänna meningen stillatigande medgifvit, att Grund¬
lagen icke på dem blilvit tillämpad.
Utan att förnärma någon enskild beslående rättighet, som tvärtom bör få
gälla hvad den kan, må det kunna sältas i fråga om icke möjligen Postverket och nå¬
gon annan af de äldre Statsanslag!na, kan jemföra» med de nyssnämnda nya inrättnin¬
garna, eller om icke nämnda verk med fördel skulle kunna antingen i sin helhet eller
åtminstone i vissa delar organiseras i likhet med desamma. Staten torde väl aldrig
komma alt frånträda Poststyrelsen, då dess växande inkomster utgöra grunden för
sådana utvecklingar af anstaltens ändamål som icke motsvara kostnaderna; och så
länge inrättningen äger dispositionsrätt öfver posthemmans onera och andra privile¬
gier, torde det icke eller vara lämpligt, att öfverlåta anstalten till enskilde; men i
afseende på anställning vid detta embetsverk, synes mången af de grundsatser, som
för de nu ifrågavarande inråltningarne äro tillämpade, kunna och böra användas, så
vidt sådant med Grundlagens lydelse må vara förenligt, likasom inom Tullverket
lära vara tillämpade åtskillige anordningar, som visa alt äfven der förhållandena
kräfva tjenstemännens anställning under andra vilkor, än dem Grundlagen medgifver.
Såsom en särskild fråga, hvilken icke lämpligen kunnat i det föregående
vidröras, men ändock vid den allmänna organisationen intager ett vigligt rum, torde
det ofta påvisade behofvet af en förändring utaf Riksgälds-kontorets verksamhet på¬
kalla någon, om än kolt behandling. Den nu alträdda Representationen syntes icke
villig att taga denna fråga i närmare behandling, och hade måhända dertill goda
27
Motioner i Andra Kammaren, N.-o 133.
skäl. Dessa förefinnas dock icke numera, och frågan framträder med anspråk på
lösning. Det kan icke nekas, att genom Riksgälds-kontoret, såsom det nu är orga-
niseradt, Representationen omedelbart utan Regeringens deltagande utöfvar en icke
ringa del af vigtiga Regeringshandlingar. Den låter för sin räkning uppbära betyd¬
liga skatter, mottager derför genom sina delegerade omedelbar redovisning, utbe¬
talar dem numera till stor del efter Regeringens pröfning och reqvisition, men lik¬
väl med sådan dispositionsrätt att Regeringen icke vid pröfningens eller anvisnin¬
gens afgifvande kan med visshet känna om den förra leder till målet, och om den
sednare blir honorerad. Alt allt detta samt åtskilligt annat, som dermed står i
sammanhang, icke tillhör Representationen, måste eu hvar medgifva; men dessutom
har det visat sig, hvad som ock måste ligga i sakens natur, alt Representationen
just genom denna magtfullkomlighet, som icke är med något ansvar förenad, skall
lätt förledas att bevilja och anvisa mera på Riksgälds-kontoret, än som kan vara
nyttigt, och till och med någon gång möjligt att åstadkomma. Under sådana för¬
hållanden har landet saknat en säker ledning af dess finanser, och de sednaste riks—
dagarnes historia visar, alt del är hög tid, att Regeringen göres ansvarig för denna
vigtiga delen af Statsförvallningen, på det att beräkningarne skola blifva rigtiga, och
icke rubbade genom tillgöranden, deri Regeringen icke haft någon del. Riksgälds-
kontoret kan och bör numera endast bibehållas såsom en kontroll öfver statsskulden,
dess tillkomst, belopp och ordentliga betalande; och må för detta sitt ändamål er¬
hålla de behöfliga anslagen, men i öfrigt upphöra alt låta uppbära skatter, eller
att befatta sig med utgifvande af andra medel, än dem, som afse skuldens beta¬
lande. Huruvida Riksgälds-kontoret bör ega att upptaga beslutade statslån, är dere¬
mot en fråga, som härvid kan och bör lemnas åsido.
Såsom allmänna grunder för de centrala embetsverkens organisation torde
alltså böra uppställas följande:
l:o. Intill dess domsrätten i administrativa mål framdeles kan öfverlenmas åt dom-
stolarne, skola hushållsmålen omedelbart från den första instansen genom be¬
svär underställas Konungens pröfning; till följd hvaraf de så kallade centrala
embetsverken upphöra alt vara andra instans i dessa mål.
2:o. Kammarrätten, som förblifver ett från Regeringsdepartementet afskildt em¬
betsverk, blifver första instansen i alla revisionsmål och tills vidare äfven i
balansmålen.
3:o. Af de ofri ga embetsverken tillkommer domsrätt endast dem, åt hvilka sådan
särskilt uppdrages för pröfning af saker i första instansen.
4:o. De embetsverk eller myndigheter, som icke få till hufvudsakligt uppdrag att
förvalta Statens tillgångar, uppbära dess intrader och skatter samt använda
n^gdlen för deras ändamål, ställas i omedelbart samband med Slatsdeparte-
mentena, med undantag för dem, som nödvändigtvis måste genom egna un-
28 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
derlydande besörja förvällning i orterna och hvilka blifva fristående embets¬
verk, med den domsrätt som i tredje punkten är omförmäld.
5:o. De embetsverk, som förvalta Statens tillgångar, uppbära dess intrader och
besörja medlens utgifvande, blifva fristående och af Statsdepartementen obe¬
roende, med skyldighet att i besvärsmål, såväl som i andra ärenden afgifva
på fullständig utredning och anlörda skäl grundade utlåtanden, då sådana
från departementen infordras.
6:o. Statens fastigheter förvaltas af ett och samma embetsverk och dess fonder
likaledes af ett och samma embetsverk. Förrådsförvaltningarne anordnas
särskild!.
7:o. All uppbörd sker för Statens räkning och genom dem, som upptaga allmänna
uppbörden samt redovisas till en enda kassa.
8:o. Der utgilt icke kan ske omedelbart från Statens kassa, verkställes den så
mycket som möjligt på det sätt, att kassabehållningarne alltid kunna öfverses
och för de angelägna utgifterna användas.
Ehuru det icke kan utgöra en uppgift för denna framställning att ingå i ut¬
redning af lämpligaste sättet att organisera hvarje embetsverk inom sig, torde här
dock icke böra saknas några närmare anvisningar rörande tillämpningen på särskil¬
da embetsverk af de ofvan Iramslällda grunderna för den allmänna organisationen
af Styrelseverken, helst sålunda tillfälle vinnes, att i afseende på ett och annat af
dem framställa lörslager, hvilka i sinom tid kunna komma under öfvervägande,
derest de deraf finnas vara förtjenta. I första rummel torde vid sagda tillämpning
uppstå den fråga, huruvida de förvaltande verken, hvarmed här framdeles förstås
endast de, som äro från departemenlena fristående, böra anses lyda under något
särskild! departement eller under flera af dem. Frågan skulle vara al mindre vigt,
och ega endast en ringare positiv betydelse, om det icke förekommit, att departe-
mentalstyrelsen hufvudsakligen ansetts organiserad derigenom, att de befintliga em-
betsverken hvart för sig blilvit stäldt under ett departement. Sedan man nu funnit
sitt misstag häruti, torde det icke vara ur vägen alt erinra, att genom den före¬
slagna organisationen, frågan i dess hufvudsakliga omfattning är löst inom de före-
slagna grunderna, emedan om den nuvarande föreningen eller sammanblandningen
al förvaltning utaf Statens tillgångar samt uppbörd och medels användning upphör,
det skall visa sig att hvardera af de förvaltande verken endast får att skaffa med
ett enda departement, med undantag allenast af det embetsverk, som om händer har
den lör alla gemensamma kassan, och af det, som reviderar samtliga embetsverkens
räkenskaper och förvaltningar. Att det förra af dessa skall slå under Finansde¬
partementet följer af sig sjelft, ehuru det omedelbart mottager föreskrifter äfven
från de öfriga; och synes jemväl Kammarrätten hädanefter som hittills gböra till
nämnda departement hänföras.
För att derefter antyda hvad som företrädesvis synes erforderligt för att lie¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 29
reda väg för en sådan organisation, som nu blifvit till sina hufvudgrunder angifven
och i öfrig! lemna en närmare bestämning åt en och annan af dessa, torde utan
omständligare undersökning kunna uppställas några åtgärder, som i första rummet
fordra verkställighet eller eljest påkalla uppmärksamhet.
l:o. Genom noggrann undersökning bör utredas, huruvida de styrelser, som icke
hufvudsakligen tillhöra de förvaltande verken, sådana de ofvan blifvit" bestämda, men
likväl må hafva nödigt att för sina förvaltningsändamål använda medel och begagna
tjensteman i orterna, som äro dem omedelbart undergifne, i verkligheten och nöd¬
vändigt böra vara ställde i annat förhållande till desse tjensteman, an de öfriga
embetsverken och om icke sålunda den omedelbara förvaltningen i orterna kan och
bör i dessa, som andra fall öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande, oafsedt
att den disciplinära magien i allmänhet eller i vissa hänseenden kan anses böra
hos embetsverk^ qvarblifva. Denna undersökning skall sannolikt leda derhän, alt
Konungens Befallningshafvande äfven i flera af de fall, som nu äro i fråga, kan i
. sin lielliet öfvertaga verkställigheten, såsom ock förutsältes för de förslag, som här
nedan framställas; och bör derjemte, derest undersökningen skulle visa svårigheter
för sistnämnda anordning, endast sådana betydligare olägenheter, som icke kunna
undvikas, anses utgöra anledning för en organisation, hvarigenom dessa embetsverk
skulle blifva omedelbart verkställande. Såsom föremål för denna undersökning tor¬
de höra nämnas: Fångvårds-styrelsen, Skogs-styrelsen, Styrelsen öfver lots*- och
båkinrättningar, Sluteri-öfverstyrelsen, Styrelsen öfver stamholländerierna och Serafi-
merordens-gillet, eller rättare den organisation, som bör träda i stället för detta.
Intet af dessa embetsverk synes med verklig kontroll kunna följa verkställighetsåt-
gärderna, och om än fördelningen af anslagen, inom vissa gränser, bör lemnas åt
dessa Styrelser, synes deraf icke följa, att den omedelbara förvaltningen af medlen
dem tillkommer, utan måste, såsom ock i allmänhet sker, utölvas af Konungens
Befallningshafvande. Det är dock endast eu sådan omedelbar förvaltning, som an¬
setts kräfva att embetsverket ställes oberoende af departementet; och då den icke
nödvändigt erfordras, är förvaltningen genom Konungens Befallningshafvande att före¬
draga, såsom enklare, säkrare och öfverensstämmande med organisationen i sin helhet.
2:o. Från Kommers-kollegium skiljes all förvaltning af fonder och medel
jemte utlåningsrörelsen, så att kollegium, utan åsidosättande af de antagna reglorna,
kan ställas i omedelbart samband med departementerna såsom en byrå under delta.
Dispositionen af sådana medel, som nu gå genom kollegium till konsulerna, behöf-
ver derför icke skiljas från denna styrelse, som i öfrigt hufvudsakligen blifver ett
statistiskt embetsverk, med uppdrag att i en vidsträcktare omfattning följa näringar-
nes utveckling. Naturligtvis skall ock dess namn förändras.
3:o. General-Tullstyrelsen är ett embetsverk, som anses hafva uppbörd om
hand, men om denna åsigt är rigtig, kan vara ganska tvifvelaktigt. Visserligen har
styrelsen en hel brigad af tjensteman, som äro densamma omedelbart undergifna,
30
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
och den belydiiga aflöningen, som organisationen medtager, kan sägas medföra en
medels-förvaltning af helt annan omfattning än den öfriga emhetsverken för likar¬
tade utgifter kunna komma att disponera. Icke desto mindre kan denna styrelse
upphöra att taga befattning med medels förvaltning och bör det, både för reda och
ordning i Statens kassaförvaltning, och lör hvad som i öfrigt åligger styrelsen. Dess
verksamhet synes böra inskränkas att kontrollera den stora personalen och dess åt¬
gärder, för så vidt personcrue såväl som åtgärderna lordra, de förre en annan/ och
de sednare en mera omedelbar, snabb och noggrann kontroll, än som af Kammar¬
rätten kan åstadkommas. Uppbördsmedlen böra således aldrig gå genom General¬
tullstyrelsen, utan omedelbart till Statens allmänna uppbördsverk; och för kontrol¬
len, som ständigt från General-tullstyrelsens sida bör åtfölja kassarörelsen, kunna
lätt utfinnas enkla och tillräckliga förfoganden, likasom för aflöningarnes fullgörande,
i hvilket hänseende äfven nu förmodligen direkta penningeförsändningar så mycket
som möjligt undvikas. Efter en sådan anordning kan General-tullstyrelsen upphöra
att vara ett fristående embetsverk, då det i allt fall blir nödvändigt att äfven vid
de med departementet förenade styrelser tjensteman kunna anställas med den för
tjensten erforderliga skicklighet, utan att hafva fullgjort de eljest för användning
inom departementet föreskrifna prestanda. I öfrigt torde det böra erinras, att så¬
som redan är anmärkt, det funnits nödigt att förbehålla styrelsen, att förflytta de
vid tullkamrarne anställde tjensteman från en plats till en annan, samt att deraf
visar sig, alt Grundlagarnes allmänna föreskrift om tjenstemännens rättigheter icke
på dem äro tillämplig. I laga ordning bör deras ställning rättas efter beskaffen¬
heten af tjenstens fordringar. .
4:o. Bland de embetsverk, hvilka synas böra ställas i omedelbart samband
med departementena, företer Sundhets-kollegium särskilda förhållanden, hvilka göra
organisationen deraf invecklad. Den sednaste komité föreslår en Styrelse för den
civila och en annan för arméens och flottans sjukvård, hvardera med en General¬
direktör, ställde den ena under Civil- och den andra under Krigs-departementen,
men likväl med inbördes samverkan. Behofvet af denna samverkan, synes grunda
sig på den förutsättning, att den personal, som för arméens och flottans sjukvård
skall användas, icke är tillräckligt stor att fylla behofvet under krig, och att en
gemenskap mellan de särskilda styrelserna skulle lättare medgifva ett utbyte af per-
sonerne. Åsigten må iemnas i sitt värde, men nog vill det synas att andra och
enklare medel kunna för ändamålet utfinnas, än all skapa ett embetsverk, sådant
som det af komitéen föreslagna. Det enkla synes vara, att den militära sjukvården,
som ofelbart fordrar sin man, ställes oberoende, med de erforderliga medlen till
sin disposition, samt att den civila sjukvården uppdrages åt eu person med nödigt
biträde, och att dermed förenas hela den under Serafimerordens-gillet ställda för¬
valtning, med undantag af egendomar och fonder, hvilka behandlas i likhet med
Statens öfriga tillgångar af samma beskaffenhet. Närmaste uppsigten öfver hospi-
Motioner i Andra Kammaren, Kf:o 133. 31
laterna tillkommer Konungens Befallningshafvande och styrelsen blir alltså icke verk¬
ställande, utan endast ordnande och kontrollerande. De utlåtanden i rättsmedicin¬
ska fall, som ofta nog erfordras, och hittills afgifvits af Sundhets-kollegium, höra
äfven af andra skäl, icke tillkomma denna styrelse, utan någon annan organisation,
vare sig af läkarne och lärarne vid Karolinska Institutet eller, såsom förut i Dan¬
mark vant och måhända ännu är brukligt, af ett för vissa år ulnänmdt antal af
de erkändt skickligaste läkarns i hulvudstaden. Den omedelbara afgörande rätt, som
domstolarne biltills tillerkänt läkarnes intyg, kan och bör i allt fal! icke upprätt¬
hållas och det är äfven derför lämpligast, att dylika utlåtanden anses ulgångna en¬
dast från sakkunnige personer, så att prölningsrätten klarligen är domaren obetagen.
5:o. Kammarrättens göromål fördelar sig i trenne särskilda hufvudgrupper,
nemligen revisionen af räkenskaperna och förvaltningen; prölningen af de förekomna
revisionsanmärkningarne och balansmälen. Organisationen bör derefter lämpas såsom
ock nu förhållandet befinnes hufvudsakligen vara. Äfven om balansmålen kunde böra
skiljas från Kammare allen, bvilket med fog kan påstås och framdeles verkställas,
blifver det dock sannolikt nödvändigt alt för pröfningen al levisionsanmärkningarne
hädanefter som hittills endast användes män med verklig juridisk bildning och er—
larenhet, enär det måste antagas, att i allmänhet skälen för anmärkningarne måste
hafva sin grund i otydliga bestämningar i författningar eller föreskrifter. Deremot
erfordras för sjelfva revisionsarbetet hufvudsakligen kännedom om räkenskaper och
en genom erfarenhet vunnen insigt om föreskrifter och vilkor för den förvaltning
s°m skall granskas. Af de tjensteman, som för dessa göromål äro anställde, har
hittills endast fordrats kameralexamen; och denna bar icke i verkligheten och i
allmänhet adagalagt fack-kunskaper, som icke vida bättre genom erfarenhet för värf¬
va». Revisionen förrättas ock derför säkrast och lämpligast af personer, som vant
anställde vid förvaltningen och synes möjligen icke till hela sin omfattning, men
likväl till väsendtligen delar, kunna med fördel anförtros åt äldre tjensteman, som
tagit afsked. Säkerligen skola många äldre officerare af arméen eller flottan, efter
erhållet afsked, med sakkännedom kunna verkställa revision af räkenskaper rörande
arméens eller flottans förvaltningar, helst de äfven på grund af tjensten icke äro
främmande för räkenskaper; och sannolikt skola inom nästan hvarje förvaltningsgren
sådane för revisionsarbetet tjenlig^ och villige äldre erfarne män med speciel sak¬
kännedom ständigt vara att tillgå. Kontroll öfver arbetet får lika litet hädanefter
som hittills saknas, och derför kan måhända öfverkommissarierne behöfva något
särskild! biträde; men i Girigt torde antalet af de på stat uppförde revisorer och
kammarskrifvare kunna inskränkas till ett fåtal och deremot exlra-ordinarier. såda¬
ne som nu blilvit omlörmähie, kunna påräknas för det egentliga revisionsarbetet
emot godlgörelse, som erfarenheten snart nog på billigt sätt reglerar. Derigenom
skall vinnas ett bättre arbete och en minskning både i aflöningen och i alla de om¬
kostnader, som ett stort antal tjensteman på flera än ett sätt oundgängligen föranleder.
32
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
I allt fall förekommer vid regleringen af Kammarrätten den sedan länge
insedda nödvändigheten, att för olika befattningar inom samma verk anställa tjen¬
steman med olika egenskaper, och att alltså rätta fordringarne efter behofvet. Denna
grundsats har icke i något annat embetsverk varit till lika utsträckning som i
Kammarrätten tillämpad, ehuru för vissa enskilda befattningar i andra verk sär¬
skilda fordringar varit bestämda. Uppmärksamheten fästes särskild! derpå, emedan
fordringarne på dem, som söka inträde i Kammarrätten, lära vara bestämda i lik¬
het med dem, hvilka gälla för Stats-departementena och Kammar-kollegium; hvari¬
genom sjelfva grundsatsen blifvit tillintetgjord, just då stora anledningar förete sig
att gifva den en väsendtlig utsträckning till alla de fall, der den efter sitt innehåll
kan vinna tillämpning. Äfven i andra embetsverk finnas eu stor mängd göromål,
som en person med vanlig skolbildning med lätthet inom kort tid endast genom
öfning lär sig att med fullkomlig säkerhet förrätta, och af skäl, som framdeles när¬
mare skola utredas, är det af synnerlig vigt, att fordringarne icke ställas högre, än
göromålen kräfva.
6:o. Ehuru Kammar-kollegium efter förslaget icke skall äga domsrätt, komma
dock der alt tills vidare i annan form handläggas frågor om utgörande af de hem¬
man och lägenheter på landet åtföljande, af hemmanens och lägenheternas olika na¬
tur och beskaffenhet beroende rättigheter och skyldigheter. Hos kollegium skall i
öfrigt förenas vården och dispositionen af alla Statens fasta egendomar och alla öfriga
herrligheter af hvad slag som helst, med undantag af skogarne, på det sätt att den
befattning, som andra embetsverk med dylika Statens tillgångar nu må hafva, helt
och hållet dem frånskiljes. Verkställigheten af koilegii anordningar lemnas i alla
hänseenden åt Konungens Befallningshafvande, som ock öfvertager tillsynen öfver alla
de boställen, som fortfarande såsom sådane begagnas. Denna reglering till den ut¬
sträckning, som nu blifvit föreslagen, skall visserligen icke kunna utan mycken mot¬
sägelse sättas i verket, och till en början torde vara nödigt medgifva fortfarandet
af regementenas disposition öfver bostadsb^ställena, meu derför att saken icke ge¬
nast kan i sin helhet bringas till fullbordan, bör åsigten, om den eljest godkännes,
icke kastas å sido, utan tvärtom tillämpas så långt omständigheterna medgifva. I
mån som skatteförenklingen fortgår, skall koilegii befattning med utgörande af hem-
mansutskylderna minskas och slutligen då skattebidragen blifvit i penningar be¬
stämda, kollegium endast behölvas för förvaltningen af Statens egendomar. Att denna
sistnämnda tillgång förr eller senare skall betraktas annorlunda än nu, lider väl
knappast tvifvel, och sannolikt skola framdeles endast sådana lägenheter, som kro-
noskogar och dermed jemförlig egendom återstå för Staten, hvarefter den inrätt¬
ning, som skall om händer hafva den nödiga förvaltningen, skall kunna organiseras
vida enklare, än det nuvarande Kammar-kollegium.
7:o. Den för Statsverket och dess jemna gång vigtigaste regleringen är och
blir
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 33
blir den, som angår uppbörden och kassaförvaltningen. Det är i dessa hänseenden, som
den största oredan är rådande, och inom detta område har hittills saknats den
skapande handen. Med visshet kan sägas, att icke inom något annat land, med
ordnad förvaltning, finnes en sådan mängd af uppbördsman, som i vårt kära foster¬
land, och om än indelningsverket i sin helhet var föranledt af nödvändigheten att
efter reduktionen förekomma en sådan misshushållning med Statens tillgångar, som
utgjorde anledningen till densamma, så må väl organisationen med afseende å då¬
varande politiska förhållanden kunna försvaras och till och med lofordas, men icke
bör den bibehållas, sedan anledningen dertill försvunnit. Den skalteförenkling, som
nu egt rum, är icke nöjaktig och kan icke vara det; må detta vara sagd!, så godt
först som sist. Det /ordna Borgare-Ståndet beslutade för sin del, att skatterna
skulle förvandlas till bestämd afgift i penningar, och Bonde-Ståndet yrkade det¬
samma, samt antog förslaget om en inskränkning i skattepersedlarnes antal och lö¬
sen efter markegång, endast af farhåga att förenklingen skulle helt och hållet gå om
intet. De, som trodde sig försvara Statens rättighet i afseende på inkomsterna,
fruktade att penningeskatten skulle minskas i värde, men de lemnade icke nog
uppmärksamhet deråt, att, så länge persedelskalten qvarstår, bemödandet hos de skatt¬
dragande, hvilka anse sig orättvist behandlade, måste sylta att alldeles upphäfva vissa
prestationer, i stället att om alla af jorden utgående så väl direkta, som indirekta
beskattningar blifvit i penningar bestämda, och der så ske kunnat jemväl förvand¬
lade. frågan måste inskränka sig till relativ nedsättning i dessa beskattningar, i
mån endast som Statens andra inkomster eller minskade utgifter sådant medgifva;
hvarigenom det inbördes förhållandet i afseende på beskattningen emellan hemman
af olika natur bibehållits och alla njutit möjlig nedsättning i enahanda förhållande.
Det hade då icke blifvit nödigt att, såsom nu måst ske, göra eftergifter än åt ar¬
méens rotehållare än åt rusthållare och en annan gång åt båtsmanshåll^, utan an¬
tingen hade en aflösning kunnat medgiivas, eller ock måste anspråken på nedsätt¬
ning stå i ett omedelbart förhållande till möjligheten för Statsverket att umbära
inkomsten. Dess förr en sådan uppskattning och förenkling af de ifrågavarande pre¬
standa sker, desto säkrare är Statsverket att icke gå miste om den nödiga in¬
komsten, och genom en sådan reglering skall man kunna komma derhän, att Sta¬
tens uppbördsman kunna öfvertaga hela uppbörden. Intilldess detta kan tillväga-
bringas, skola dock mångfaldiga åtgärder kunna vidtagas, för att mer och mer när¬
ma sig målet; och att befria den skattdragande från förbindelsen att stå tillreds på
kallelse af särskilde uppbördsman samt att nära nog på en lid betala hela skatten,
hvilken derefter kan fördelas på flera lämpliga terminer. Sannolikt skola genom eu helt
enkel åtgärd, hvartill Regeringen eget- full befogenhet, alla algifter, som ingå till offent¬
liga inrättningar, kunna öfverflvltas på Statens uppbördsman. Dertill fordras endast
att till Konungens Befallningshafvande och dess underlydande öfverlemnas vederbö-
Bih. till Bilsd. Prot. 1867. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Häft. 5
84 Motioner i Andra Kammaren. N:o 133.
rändes uppbördsböcker, hvilka Ijena till ledning för debiteringen samt att nya konli
uppläggas i de allmänna uppbördsböckerna. Emellertid får man till en början nöja
sig dermed, alt saken bringas i gång, äfven om den icke genast framskrider med
raskhet; men då skatteförenklingen blilvit, såsom är alt hoppas, snart utförd på de
ofvan angifna grunderna, skall det visa sig, att något hinder för reformens fullstän¬
diga genomförande icke vidare finnes.
Ehuru fördelarne af en gemensam kassa lör Statens alla intrader, icke kunna
framträda fullkomligt, förr än uppbörden blifver gemensam, är dock det nuvarande
förhållandet med kassaförvaltningen iträngande behof al förbättring, som ej heller kan,
eller lår uppskjutas i afvaktan på andra reformer, som kunna gifva fullständighet åt
systemet. De ingående skatterna gå nu så många omvägar som möjligt, i stället
att de så fort ske kan, böra samlas för disposition af det embetsverk, sotn denna
tillkommer. Det är derför icke sagdt, att skattemedlen ovilkorligen skola insändas
till detta embetsverk, för alt derifrån åter utgå till den del, de för utgifter i lands¬
orlen erfordras, utan hvad som fordras, är nära nog motsatsen, eller en sådan
omedelbar gemenskap mellan embetsverk^ och uppbördsverken i orterna, all det
förra är i tillfälle så noggrann!, som möjligt är, känna behållningarna inom hvarje
kassa, och att anordna de tillgängliga medlen antingen lör nära föreslående ulgilt i
orten eller ock, der sådan icke ifrågakommer, för användning på det säl t, att med¬
len icke utöfver hvad som oundgängligen erfordras, undanhållas den allmänna rörel¬
sen. Derigenom kan kassaförlaget minskas och Statsverket icke såsom nu nödgas
att i åratal uppskjuta utbetalningar till Riksgäldskontor eller för utgifter, som nu
åligga detta kontor, samt särskilda åtgärder för upprätthållande af Statens kassa¬
rörelse blifva öfverflödiga. För ändamålet böra tullkassor och andra dylika Statens
uppbördsverk skyndsamt inlefverera sina uppbörder till ränterierna och endast hafva
rätt till innehållning af medel, enligt vederbörandes föreskrift. Kontrollen måste i
månget fall stanna hos det särskilda embetsverket. hvarunder kassan lyder, men
delta har icke att skaffa med liqviden, emedan redovisningen kan ske till och med
lättare med ränleriets qviltenser, än med rekommenderade bref. Huruvida anord¬
ningen bör utsträckas jemväl till telegrafinrältniirgen och jernvägsförvaltningarne, må
ankomma på särskild utredning; men i allt fall är det nödigt, att deras kassabe¬
hållningar skyndsamt redovisas och alt de medel, som icke för utgifter erfordras,
ställas till flen gemensamma kassaförvaltningens förfogande, icke såsom hittills till¬
fälligt, och då det för andra ändamål finnes lämpligt, utan oafbrutet i män soin de
ingå och kunna undvaras.
Uti den nuvarande regleringen af 4:de och 5:te Hufvudtitlarnes kassarörelse
har förändring mera än en gång varit ifrågasatt och nog synes regleringen kunna
göras sådan, alt å ena sidan Statskontoret icke, såsom före 1849, skall anordna
Utbetalningen för hvarje särskild utgift, och å den andra ej heller, såsom efter
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
35
1849 varit och ännu är fallet, stora kassabehållningar skola onödigt hållas till ute¬
slutande disposition för utgifterna å dessa Hufvudlitlar.
Statskontoret, som om händer häfver uppbörden och kassan, har derjemte
till åliggande att förvalta vissa fonder. Dessa äro dock obetydliga, men komma,
derest, såsom föreslaget blifvit, all fondförvaltning skall till Statskontoret öfver-
flyttas, att utgöra ett icke ringa belopp. Denna förvaltning måste således förenk¬
las, och detta sker, med största fördel för Staten och för embetsverket, genom det
enkla stadgandet, att alla dylika fonder skola förvandlas till statsobligationer. Der
sådant icke finnes lämpligt och i de fall, att de samlade fonderna just äro afsedda
för utlåning till vissa ändamål, bör förvaltningen för samma ändamål öfverlemnas
till Riksbanken, som bäst är i tillfälle att med den största möjliga säkerhet verk¬
ställa sådana utlåningar; och kan jemväl i andra fall, der medel, som tillhöra fon¬
der, kunna och böra göras fruktbara, utlåningen efter öfverenskommelse om vil¬
dren, vare sig för utlåningen eller återbetalningen af Banken öfvertagas.
I afseende på Statskontorets organisation anmärkes i öfrigt, att då kontoret
kommer alt besörja en stor del af Riksgälds-kontorets göromål och framdeles äfven
förvaltningen af åtskilliga inrättningars inkomster, hvaraf i ett och annat fall må
följa bestridandet af de motsvarande utgifterna, kontorets tjenstemannapersonal san¬
nolikt måste ökas. Hvad som derjemte bör erinras är, att göromålen inom kon¬
toret till en väsendtlig del komma att utgöras af sådana, för hvilkas noggranna för¬
rättande endast fordras insigt i bokföring och kännedom om räkenskaperna, samt
alt derför äfven inom detta embetsverk den förut omförmälda grundsatsen af olika
fordringar på tjenstemännen för särskilda göromål måste vinna tillämpning.
8:o. De förvaltande embetsverken utgöras i öfrigt af Arméförvaltningen och
Förvaltningen af sjö-ärendena. Ehuru det förra af dem nyligen blifvit inrättadt, har
dock organisationen brister, som hufvudsakligen uppkommit dels derigenom, alt Ri¬
kets Ständers begäran om skiljande från embetsverket af fastighets- och fondför¬
valtningen blifvit åsidosatt, dels ock deraf, att de särskilda kontoren egentligen och
laktiskt, ehuru ej formelt, hafva dubbla föreståndare, då för hvarje af dem finnes
en kamererare och derjemte ett krigsråd. Att detta är onödig lyx antydes på mera
än ett sätt i Ständernas underdåniga skrifvelse, men eftergift för lordringarne i
detta hänseende skedde på den grund, att de särskilda komitéerna, som gjort för¬
slag om embetsverkets organisation, sammanstämt i denna del. Numera torde det
dock vara tydligt, att behofvet icke fordrar annan organisation, än att kamererarne
kunna göra tjenst jemväl såsom krigsråd, eller krigsråden, om sådane skola finnas,
såsom kamererare; och derigenom skola ofelbart göromålen gå säkrare och skynd¬
sammare, helst sedan de blifvit förenklade genom borttagande af fastighets- och
fondförvaltningen.
Genom sistberörda förenkling, så vidt den tillämpas vid Förvaltningen af sjö¬
ärendena, skola ock der göromålen inskränkas. Dertill kommer, att den organisa¬
36
Motioner i Andra Kammaren, JSi:o 133.
tion, flottan nu erhållit, gör det onödigt att bibehålla en centralförvaltning och
det vill derför synas, som om detta embetsverk nu bör upphöra och ersättas
med en utvidgning af departementet och särskildt dess kommando-expedition.
För de uppköp af persedlar och varor, som böra göras för begge flottafdelnin-
garne gemensamt, kunna ändock lämpliga utvägar åstadkommas, utan att de¬
partementet behöfver dermed sig belasta. De särskilda afdelningarne synes
icke heller fordra någon annan utvidgning än möjligen af någon revisor eller
annan kontrollant. Af dessa skäl torde Förvaltningen af sjö-ärendena icke böra
för framtiden upptagas såsom ett särskildt embetsverk. Hvad Lots- samt Båk-
inrättningen angår, bör äfven den kunna skiljas från omedelbar medelsför¬
valtning på sätt förut är yttradt, och derefter utgör den en lämplig del af de¬
partementet. En förändrad organisation behöfver den i allt fall, om Förvalt¬
ningen af sjö ärendena upphör.
För inträde i dessa förvaltningar har hittills fordrats endast kameral¬
examen, och då göromålen blifva än enklare, torde den mera omfattande em-
betsexamen icke för någon eller åtminstone endast för ett fåtal af tjensterna
blifva erforderlig. För dessa må, om så finnes nödigt, undantagsvis föreskrif-
vas de högre fordringarne; men för de öfriga bör gälla den allmänna grunden
att hafva genomgått elementarläroverk.
9:o. Då Post-Styrelsen är ett embetsverk, som om händer häfver både
uppbörd och utgift och af sådan grund måste ställas oberoende af departe¬
mentet, bör dock tillses, om verkets säkerhet icke fordrar en annan organisa¬
tion än den, som gäller för Statens tjensteman i allmänhet, och om icke upp-
bördsmännen i orterna böra anställas endast tillsvidare och mot aflöning ge¬
nom provision å uppbörden samt kontorshyra.
Några särskilda vilkor för inträde i detta embetsverk synes alldeles
öfverflödiga. Erfarenheten är för göromålen der den säkraste ledaren.
10:o. Särskildt torde böra anmärkas, att inom åtskilliga embetsverk
kunna för vissa särskilda sysslanden fordras tjensteman med särskild utbild¬
ning. Så kan inom ett embetsverk, der embetsexamen i allmänhet icke anses
erforderlig, ett sådant prof vara nödigt för t. ex. sekreterareplatsen. I ett
annat kan för vissa ärendens behandling ett juridiskt biträde vara af nöden.
För dessa och dylika tall bör särskildt regleras, så att ändamålet vinnes med
minsta kostnad för Staten, med afseende hvarå tiden för göromålens bestridan¬
de bör i möjligaste måtto rättas.
ll:o. Utom nu nämnda embetsverk, finnas åtskilliga embetsman, som
äro anställde för vissa göromål, hvilka fordra dels en högre och framstående
allmän bildning och dels särskilda insigter i vissa kunskapsarter. Med afse¬
ende å dessa anmärkes endast, att de böra ovilkorligen sättas i närmaste sam¬
band med departementena och i allmänhet frikallas från embetsexamen. Det
37
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
är föga sannolikt, att dessa fenster ändock skola anförtros andre, än utmärkta
män eller sådana, af hvilka särskilda prof behöfva fordras.
12:o. Hvad slutligen vidkommer de inrättningar, som äro afsedda för
industriela ändamål, så är det i enlighet med hvad redan blifvit yttradt, ovil¬
korligen nödvändigt att de betraktas och behandlas, såsom om de voro till-
vägabragta af den enskilda företagsamheten. Staten kan icke utan den största
orättvisa emot allmänheten ställa sig till denna i ett annat förhållande, än
den enskilde egaren af en dylik inrättning, och likasom denna är skyldig att
fullgöra sina åtaganden och efter allmänna grunder förbunden till ersättning,
der genom vållande utan rätt våda, någon skada uppstår, så måste ock Sta¬
ten underkasta sig enahanda förbindelser och medgifva deras pröfning af de
allmänna domstolarne. Om denna utgångspunkt är rigtig, så följer ock deraf,
att dessa inrättningar icke kunna betraktas i likhet med öfrige statsanstalter,
samt att tjenstemännens ställning till allmänheten och till Statsverket är en
annan, än öfrige statstjenster. Denna städning fordrar just derför en särskild
reglering, och hufvudsakligen för att vinna framgång åt denna åsigt äro dessa
inrättningar i denna framställning vidrörda. Derför bemärkes endast, att den
allmänna embetsexamen icke erfordras för någon af de vid Styrelserna tjenst¬
görande, och att för visse af tjenstemännen andra prof må vara mera eller
mindre erforderliga.
Såsom en följd af hvad nu blifvit anfördt, skulle de nuvarande depar
tementen med derunder lydande embetsverk anordnas på följande sätt:
l:o. Justitiedepartementet.
Omedelbart tillhörande detta departement och utgörande delar deraf, äro:
a) Justitie-statsexpeditionen;
b) Justitie-kanslersembetet; <■
c) Fångvårds-styrelsen; *
Denna sednare utgöres af två departementet tillhörande embetsman,
af hvilka den ene är chef, samt af ett kameralkontor med en före¬
ståndare och i öfrigt nödige tjensteman. Af kontors-föreståndaren
jemte de under honom ställde tjensteman fordras ej embetsexamen.
2:o. Utrikesdepartementet;
Omedelbart tillhörande detta är endast
a,) Departementets expedition jemte sändebud, handelsagenter och konsuler.
3:o. Landtförsvarsdepartementet;
Omedelbart tillhörande detta departement äro:
a) Departementets kansli-expedition;
b) Dess kommando-expedition;
c) Chefen för militära helsovården med biträden;
38
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
Anm. Fordringarne för denna chef likasom för hans biträden bestäm¬
mas särskilt.
Lydande under departementet äro:
a) Arméförvaltningen;
För anställning i embetsverket fordras i allmänhet ej embetsexamen,
dock föreskrifves särskild^ om för någon tjenst inom verket, sådan
examen skall vara aflagd.
4:o. Sjöförsvars-Departementet.
Omedelbart tillhörande detta, äro:
a) Departementets kansli-expedition;
b) Dess kommando-expedition;
c) Chefen för arméens helsovård, såvidt flottan angår;
d) Chefen för lots- och fyrinrättningarne;
Lydande under detta Departement äro:
a) Chefen för Flottans förvaltning i Carlskrona,
b) Chefen för Skärgårds-artilleriets förvaltning,
Obs. Skulle, vid anställd undersökning, visa sig att Förvaltningen af
sjö-ärendena icke utan synnerlig olägenhet kan upphöra, bibehålies
detta embetsverk, såsom lydande under detta departement, i stället
för de under a) och b) sist anförde, och gäller i afseende på civile
tjensteman i alla händelser hvad, som rörande tjenstemännen i Armé¬
förvaltningen är sagdt.
5:o Civil-Departementet.
Omedelbart tillhörande detta departement äro:
a) Departementets kansli-expedition,
b) Den byrå, åt hvilken uppdrages handläggningen af ärenden rörande
handel, bergverk och slöjder,
c) Statistiska tabell-kommissionen,
d) Styrelsen för civila helsovården med biträden,
e) General-landtmäterikontoret,
f) Styrelsen för Allmänna väg- och vattenbyggnader,
g) Landtbruks-akademiens förvaltnings-utskott,
h) Stuteri-öfverstyrelsen,
i) Stamholländeri-styrelsen,
Obs. Särskildt stadgas om fordringarne för anställning i de under d och
e nämnda afdelningar. För de under g, h och i anförda föreskrif¬
ves icke embets-examen, men möjligen andra prof för det under f
omförmälda.
Lydande under detta departement äro:
a) Styrelsen för telegrafverket,
39
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
b) Styrelsen för jernvägstrafiken och
c) Styrelsen för jernvägsbyggnaderna.
Obs. Yilkoren för tjenstemännens anställning vid dessa inrättningar be¬
stämmas särskildt.
Finans-Departementet:
Omedelbart tillhörande detta departement äro:
a) Departementets kansli expedition,
b) General-tullstyrelsen,
I allmänhet fordras af de dervid anställde underordnade tjenstemän icke
embets-examen.
c) Skogs-styrelsen.
Anm. 1. Visar det sig vid anställd undersökning, att från Skogs-styrel¬
sen icke utan allt för stora olägenheter kan skiljas medelsförvalt¬
ning; ställes nämnda styrelse oberoende af, men dock lydande un¬
der departementet.
Anm. 2. Fordringarne för anställning vid denna styrelse bestämmas
särskildt.
Lydande under detta departement äro:
a) Kammarrätten.
Anm. För embete såsom ledamot i denna domstol fordras ådagalagda
juridiska insigter; för öfver-kommissarie-tjensterna embets-examen,
äfvensom för tjenstemän på kansli-afdelningen; men för alla öfriga
är icke sistnämnda examen erforderlig. För revisionsarbetet an-
ställes i allmänhet extra-ordinarier, valde bland personer, som
tjenstgjort i och vid de förvaltningar, som revideras.
b) Kammar-kollegium,
c) Statskontoret, som öfvertager Konvoj-kommissariatets göromål.
Anm. 1. Af de tjenstemän, som hufvudsakligen användas för räkenskaper¬
na, fordras ej embets-examen.
Anm. 2. Mynt- och Kontrollverken ställas omedelbart under Statskon¬
toret, och utgör således icke något särskildt embetsverk.
d) General Poststyrelsen.
Anm. För anställning vid detta embetsverk fordras ej embets-examen,
med undantag hvad angår chefen för kansli-afdelningen och möjligen
någon af hans biträden.
e) Öfverintendents-embetet.
Anm. Då från detta embete icke torde kunna skiljas medelsförvalt¬
ning, åtminstone hvad hufvudstaden angår, synes det böra bibehål¬
las såsom ett fristående verk. För anställning dervid fordras ej em¬
bets-examen. Om andra fordringar stadgas särskildt.
40
Motioner i Andra Kammaren, K:o 133.
7:o Ecklesiastik-Departementet.
Omedelbart tillhörande detta äro:
a) Departementets kansli-expedition med byråerna för elementarskolorna
och folkskolorna; och kunna chefer för dess byråer anställas utan att
hafva aflagt embetsexamen,
b) Kongl. Bibliothekarien med biträdande tjensteman,
c) Riksarkivarien med biträdande tjensteman,
d) Riksantikvarien,
e) Inrättningar för vetenskaplig och skön konst.
Anm. För alla dessa fordras ej embets-examen.
Till närmare antydning af det förhållande, hvari chefen för departemen¬
tet är afsedd att vara ställd till de departementet omedelbart tillhörande sty¬
relserna, torde böra erinras, att dessa styrelser i allmänhet endast böra vara
bjudande och kontrollerande, men ingalunda omedelbart verkställande, och att
till följd deraf deras tillgöranden ej heller kunna blifva föremål för klagan af
enskild person. Der denne anser sin rätt förnärmad genom verkställigheten,
bör klagomålet hänvisas omedelbart till Regeringen, till följd af grundsatsen att
i besvärsmålen endast skola finnas två instanser. Så t. ex. om en trafikant an¬
ser sig för högt debiterad af en tullkammare, bör han deröfver få klaga, men
hans klagan bör gå omedelbart till Regeringen, som, efter att hafva hört Ge¬
neral-tullstyrelsen, afgör ärendet. En förfrågan hos samma styrelse af någon
underlydande rörande författningens tillämpning, afgöres lämpligast af styrelsen,
efter det departements-chefens mening blifvit för efterrättelse inhemtad. Dere¬
mot böra bestyren med medelsförvaltning, der sådana icke kunna undvikas,
ske genom styrelsen, utan “allt deltagande af chefen, och då utgör i dessa ären¬
den styrelsen den första och Regeringen den andra instansen. På samma sätt
behandlas disciplinärmål, der de ej äro af beskaffenhet att böra till domstol
öfverlemnas.
Då organisationen, sådan den nu blifvit föreslagen, möjligen skall leda
dertill, att de flesta förvaltningar komma att ledas mera eller mindre omedel¬
bart af departementena, är det ock sannolikt, att de der anställde tjenstemän-
nen skulle ofta nog få öfvertaga chefskapen för åtskilliga styrelser. Detta för¬
utsätter en utbildning hos dessa tjensteman, som de i allmänhet nu torde sak¬
na, men som måste dem beredas, och för detta ändamål torde det blifva nö¬
digt att nämnde tjensteman, innan de till mera framstående platser befordras,
visa sig hafva med nit och allvar deltagit i arbetet hos de styrelser, som ome¬
delbart tillhöra departementet. Härigenom uppkommer en full kompetens emel¬
lan departementets och styrelsens embets- och tjenstemän, så vidt fråga angår
de tjenster inom styrelsen, derför fordras embetsexamen.
41
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
Då undersökningen härefter öfvergår till tjenstemännen och deras ställ¬
ning till Staten, Statsverket och allmänheten samt deras rättigheter och skyl¬
digheter, torde det till en början böra anmärkas, att ehuru de förgångna år¬
hundradenas uppfattning af tjenstemännens ställning, såsom furstens omedelba¬
ra tjenare, ännu må utöfva eu icke obetydlig inflytelse på begreppet om tjen¬
stemännens rättigheter och deremot svarande pligter, det likväl med visshet kan
antagas, att inom de nuvarande samhällena och framför allt dem, som lika
med vårt land hafva fördelen af ett konstitutionel! statskick, tjenstemännen i
första rummet måste betraktas såsom medborgare, åt hvilken blifvit uppdragna
vissa med större eller mindre noggrannhet begränsade sysslanden i och för det
allmännas tjenst. Han kan alltså icke numera, såsom fordom, anses disponera
en del af den magt, som förutsättes vara en tillhörighet för Statens öfverhuf¬
vud, utan likasom den enskilde i sin verksamhet är begränsad af andras lika
rätt, så är tjenstemännen ock begänsad, ehuru särskild! och i en högre grad,
inom det område för tjensten, som blifvit åt denne på ett mera eller mindre
direkt sätt anvisadt. Möjligen kan denna åsigt tåla någon inskränkning hvad
angår den högsta statstjensten eller ledamöterna i Konungens Råd; men i alla
andra hänseenden synes den berättigad till ovilkorlig tillämpning. Att denna
medför inflytande nästan på alla tjenstemännens förhållande till Staten och all¬
mänheten, undgår säkert ingen och skall utan vidare hänvisning till grundsat¬
sen, visa sig vid den mera speciela behandlingen af de särskilda frågorna.
Den sålunda antagna utgångspunkten gör det öfverflödigt att här taga i
betraktande uppkomsten och utvecklingen af de civile tjenstemännens verksam¬
het och området derför. Det må vara nog att erinra, att detta område i sin
grund varit skiljdt från domaremagtens utöfning, då intet folkslag, som tagit
första steget på civilisationens bana, saknat en domstolsinstitution, grundad på
den omedvetna insigten, att samhällighetens första uppgift är att skydda den
svage mot den starke, hvilken uppgift, under alla förändringar af styrelse och
förvaltning, qvarstår såsom ett oundgängligt vilkor för mensklighetens bestånd
här på jorden. Endast till följd af åsigter om samhällets eller rättare furstar-
nes rättigheter; om en desse tillkommande magt, att i det allmännas förmenta
intresse styra de enskildes handlingar; och om olika förbindelser för särskilda
medborgareklasser, samt deraf följande företrädesrättigheter för vissa; med
flera sådana föreställningar, hvilka nu enhälligt erkännas vara förvända, haf¬
va uppkommit de invecklade förhållanden, som gjort, att den enskildes
rätt inom det område, som tillhör styrelsen och förvaltningen, blifvit
för honom af den vigt, att han inom detta måst fordra lika säkerhet,
som samhället bort försäkra honom med hänsigt till annan rätt, vare
sig till person eller egendom. Likasom häraf uppstått den särskilda
Bill. till Biksd. Prot. 1867. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Käft. 6
42 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
administrativa domsrätten, och likasom denna måste blifva öfverflödig och för¬
svinna, i mån som förvaltningen blifver enklare och rättvisare, så hafva ock
fordringarne på flertalet af tjenstemännen vid förvaltningen måst ställas annor¬
lunda än framdeles skall vara erforderligt, då inom kort i en mängd fall en
särskild uppfostran för Statens tjenst icke bör blifva erforderlig. Att den jem¬
väl bör undvikas, der det möjligen kan ske, blir tillfälle framdeles att visa;
nu leder anmärkningen endast till den erinran att huru härmed än må ställas,
så skola dock tjenstemännen i allmänhet anses tillhöra den klass af medborgare,
som betraktas företrädesvis eller uteslutande hänvisad på hvad som vanligen
förstås med själsarbetet i motsats till kroppsarbetet. Det är måhända icke för
mycket sagdt, om det påstås, att den stora åtskilnad, som ansetts åtfölja dessa
olika slag af den menskliga ansträngningen, hufvudsakligen vållar den rörelse,
som föregår på djupet af nutidens civiliserade stater. Utan att ingå i närmare
utredning rörande uppkomsten af den i ett visst stadium af samhällets ut¬
veckling ovilkorligen nödvändiga åtskilnad mellan nämnda olika slag af arbete,
måste det ligga klart för en hvar, att den nya tidens hufvudsakliga olikhet
med den förgångna består deri, att man nu fått full öfvertygelse derom, att
kunskap och bildning kunna, utan att förminskas i kraft och intensitet, väl
småningom men dock i en allt större omfattning komma alla samhällets med¬
lemmar till del, då man förut antog att dessa gåfvor kunde åt menskligheten
bevaras samt stärkas och utvidgas endast genom sådana företrädesrättigheter,
att de måste åt ett fåtal förbehållas. Det lider alltså icke tvifvel, att ansprå¬
ken i dessa hänseenden hos de s. k. arbetande klasserna skola blifva allt
större och högljuddare; och i sammanhang dermed skola stå fordringarne af
en fördelning eller klassificering och gradering af själsarbetet, likasom af det
kroppsliga arbetet; och för så vidt det förra delar sig i en oändlig mängd af
göromål, som fordra olika kunskaper, bildning och intelligens, så skall den
skarpa åtskilnaden mellan själs- och kroppsarbete mer och mer utplånas och
öfvergången från det ena till det andra, både i deras verkliga inbördes för¬
hållande och i den allmänna uppfattningen deraf, blifva mera omärklig. Denna
öfvergång skall jemväl blifva naturligare och mera underlättad i mån, som
äfven inom detta område erkännande lemnas åt den eljest allmänt antagna
grundsats, att större kraft, än som för ändamålet fordras, icke bör användas,
och deraf skall följa, en sådan gemenskap emellan själs- och kroppsarbete, att
anlagen och den enskilda kraften skola uttaga sin rätt, hvar de finnas, samt
att någon bestämd gräns mellan dessa olika sätt för den menskliga förmågans
användning icke vidare skall kunna uppdragas, utom i de till antalet inskränkta
fall, der olikheten är och måhända förblir alltför märkbar samt derför både
nödvändig och allmänt erkänd.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
43
Redan i det skick denna fråga nu befinner sig måste den komma i
betraktande i två hänseenden; nemligen då det gäller att bestämma dels den
tid, som en tjensteman anses böra använda för Statens tjenst, om han af denna
skall kunna påräkna lämpligt och nödigt underhåll; dels ock ersättningen för
arbetet, det vill säga beloppet af samma underhåll. I begge dessa hänseenden
har hittills jemförelse mellan tjenstemannen och arbetaren icke blifvit sträckt
särdeles långt, men att en sådan i mera omfattande utsträckning måste med-
gifvas följer af det föregående och anspråken hos de skattdragande i fråga
härom äro redan tydliga nog. Den ene som den andre, säges det, är arbetare
och begge äro de sin lön värde; men både arbetet och lönen kunna och böra
jemföras. Frågan ställer sig på grund deraf så, att den endast angår den
ansträngning, som arbetet fordrar af den menskliga kraften, tillika med den
tid och de kostnader, som måste uppoffras för att förvärfva de för göromålen
erforderliga insigter, samt i öfrigt den intelligens, som dessa påkalla.
Med erinran i förbigående derom, att längden af arbetstiden utgjort en
fråga, som i synnerhet i de industriela länderna vållat rörelser bland arbetarne
och inställning af allt arbete, medgifves det obetingadt att det är en sann lycka
för samhället, om hvarje arbetare kan finna nödig utkomst genom ett skäligt
dagsarbete, som lemnar honom tid öfrig för andra nyttiga sysselsättningar äf¬
vensom för hvila. Arbetstidens inskränkning, hvad beträffar kroppsarbetet,
beror dock hufvudsakligen af förhållandet mellan den lön, som arbetet kan af¬
kasta, samt den inkomst, som för arbetskraftens underhåll är nödig. Att detta
förhållande är olika i särskilda länder följer deraf, att det ena arbetet lönar
sig bättre eller sämre än det andra, äfvensom samma arbete betingar olika
betalning på skiljda orter; men måhända i än högre mån ställer sig förhållan¬
det olika af den orsak, att lefnadsvilkoren och behofven äro annorlunda i län¬
der, der klimatet medgifver samt till och med fordrar en lätt och föga kostsam
matordning, samt en beklädnad, hvilken kan vara enkel och lätt köpt, då
deremot klimatet på andra ställen krafvel- olika beklädnad för olika årstider,
starkare föda, mera dyrbara bostäder samt andra utgifter för tillvaron och
helsans bibehållande, som icke kunna undvikas. Den nu anmärkta olikheten
kan icke utjemnas på annat sätt, än att i det mindre lyckligt lottade landet,
arbetaren måste underkasta sig större ansträngning och inskränkningar, der
sådana kunna göras, samt att han måste försaka en del af de fördelar, som
må tillgodokomma den, som arbetar under gynnsammare förhållanden. Men
om arbetarens ställning i vårt land är sådan och om han äfven framgent måste
för sitt bestånd vidkännas nyssnämnda uppoffringar; så kunna väl i allmänhet
de öfriga arbetare, med hvilka han mera eller mindre kan jemföra sig, ej till¬
mätas fördelar, som icke äro öfverensstämande med landets allmänna förhål¬
landen. Äfven tjenstemannen måste i vårt land underkasta sig en mera ut¬
44
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
sträckt arbetstid, än i de mera lyckligt lottade länderna och icke heller han kan
påräkna ett hans ställning motsvarande underhåll, med mindre att hans arbete
ökas, i lika mån med kostnaderna för uppehället. Omständigheterna, samver¬
kande, synes således leda dertill att kroppsarbetarens dagsverke bör så vidt
möjligt minskas i längd, men tjenstemannens deremot ökas, intilldess begge
kunna närmas till hvarandra. Om ock vissa slag af verkligt själsarbete kan
anses så ansträngande att det icke kan utan kroppskrafternas och någon gång
själsförmågans öfveransträngning fortsättas under en längre tid af dagen; så
är detta ett undantagsförhållande, som nog gör sig gällande, men icke förändras
deraf regeln, helst det oftast skall befinnas, att det mera ansträngande själs-
arbetet just tillhör dem, vare sig befallande eller lydande, som för sina göro¬
mål icke hafva begränsad tid och hvilka i allmänhet arbeta mera än både
dagsverkaren och tjenstemannen med viss indelad arbetstid.
Beträffande den olikhet, som befinnes mellan aflöningen för de olika
slagen af arbete; så utan att ingå i utredning af de lätt funna orsakerna till
denna olikhet, må det anmärkas, att om än det råa kroppsliga arbetet, hvarmed
förstås sådant arbete, som endast fordrar användning af muskelstyrkan och
det odlade förståndet, måste stå betydligt lägre än annat arbete, så är förhål¬
landet icke detsamma, då frågan blir om sådant kroppsligt arbete, för hvars
förrättande fordras konstfärdighet eller med ett allmännare ord skicklighet.
Äfven insigter, ofta nog svåra att förvärfva, fordras af den kroppsliga arbetaren,
och stort är antalet af de arbeten, derför påkallas en vida större intelligens,
än den som är nödig för de arbeten i Statens tjenst, hvilka endast fordra kun¬
skap, som en hvar med nu vanlig skolbildning förvärfvar inom en vida kortare
tid och med endast obetydlig ansträngning. Det måste ock medgifvas, att en
jemförelse mellan aflöningen för sistnämnda slag af arbeten i någon mån skett,
och att på grund af en sådan jemförelse, löner för flere tjensteman blifvit be¬
stämde med vederbörligt afseende å den mera ansträngda uppmärksamhet och
det större ansvar, som i allmänhet fordras af tjenstemannen. Grundsatsen
måste dock vara i behof atf ytterligare erkännande, emedan jemförelse!! icke
kan anses fullständig, om den ene njuter sitt uppehälle för ett hälft dagsverke,
då den andra för sitt får använda ett helt.
Om den grund för tjenstemännens ställning till öfrige arbetare, som nu
blifvit antagen, skulle i sin allmännelighet erkännas, så följer icke deraf, att
aflöningen för tjenstemannen skall nedtryckas till full likhet med den skicklige
arbetarens, emedan det i detta som andra fall måste ankomma på tillgången,
som ovilkorligen bestämmer, att lönen för arbete dertill tusental sig erbjuda
aldrig kan vara lika hög, som den, hvilken måste medgifvas för arbete, derför
endast hundratal kan påräknas, men dessutom skall med fullt fog kunna an¬
märkas, att åtskilliga andra förhållanden måste tagas i betraktande, då tjenste-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
45
männens rättigheter och skyldigheter skola till sin omfattning bedömas. I
första rummet kan det erinras, att så länge i det enskilda arbetet skilnaden
mellan kropps- och själsarbetet bibehåller sig oförminskad, Staten icke skall
förmå och ej heller för sin egen skuld kunna lägga arbetarens aflöning till grund
för bestämmande af lönerna åt de tjenstemän, hvilka tagas från samma klass,
derifrån den enskilde erhåller sina intelligentare biträden. Hvad som derefter
förtjenar betraktande, är den redan anmärkta olikheten mellan de olika slag
af arbeten, som statstjensten fordrar. Denna olikhet är så betydlig, att det
med sanning kan sägas, att fordringarne på olika slag af tjenstemän äro sådana,
att de alldeles icke kunna med hvarandra komma i någon slags jemförelse.
Lyckligt skall det samhälle vara, der de tjenstemän, som hafva ledningen af
dess styrelse och förvaltning, innehafva sin tids högsta bildning, och der de för-
värfvat de särskilda insigter, som för tjensten erfordras under sådana omstän¬
digheter, att de bevarat sitt oberoende, så väl i sedligt hänseende som ekono¬
miskt. Om detta mål kan vinnas, så måste fördelen deraf ock vara så stor,
att samhället må vidkännas de uppoffringar, hvarförutan det nödiga antalet af
sådane män icke kan påräknas. Redan derför måste omsorgen sträcka sig till
många, och då dertill kommer, att äfven en mängd andra tjenster påkallar, om
än i mindre grad, insigter och skicklighet, som icke kunna ernås utan om¬
fattande studier och en god embetsmannauppfostran, så ställer sig i afseende
på alla dessa, saken helt olika. Hittills har inom förvaltningen i allmänhet gällt
den regel, att för de högsta platserna erfordras endast allmän politisk bildning,
nöjaktigt ådagalagd på det ena eller andra sättet; inom den högre förvaltningen
allmän humanistisk bildning, pröfvad i den så kallade kansliexamen, men
till alla öfriga befattningar prof, som i afseende på den humanistiska bild¬
ningen var vida underlägset den examen, som nu motsvarar studentexamen och
i öfrigt lemnade föga visshet om speciela insigter, användbara för Statens tjenst.
Det märkliga är mindre den ringa omfattningen af detta sistnämnda prof, än
att detsamma i verkligheten berättigat till alla tjenster i de centrala verken,
hvaraf vill synas, att äfven de högsta af dessa tjenster kunnat förvärfvas, utan
någon sådan speciel bildning för statstjensten, som kan grundas på något
med namn af studier. I aldra sednaste tiderna har man insett det vådliga i
detta förhållande; men huru har man sökt afhjelpa det. Jo, som det synes,
med ett oförklarligt förbiseende af tjenstemännens verkliga intressen och med
resultatet af en framtida fordran på Statsverket, som måste blifva alldeles out¬
härdlig, derest icke mängden af dem, som inträdt på tjenstevägen, skall höja
himmelsskriande rop öfver orättvisa, för att icke säga bedrägeri. Man kar
visserligen medgifvit anställning i vissa embetsverk åt dem, som genomgått de
allmänna läroverken, men har för de fleste fordrat en embetsexamen, som icke,
utan i ovanliga fall, kan fullgöras med mindre än flera års vistande vid Uni¬
46
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
versitetet. Man har ansett nödigt att tjensteman i förvaltningen för Arméen
och Fottan samt Fångvården skola hafva en humanistisk bildning nära nog
jemförlig med skollärarens och att de skola hafva insigter i allmänna lagen
och inom hela området för den nuvarande kamerala lagstiftningen, oaktadt en¬
dast en ringa del af dessa kunskapsämnen kan för vissa platser vara nödig.
Man har gått ända derhän, att räkenskapsförare inom dessa förvaltningar, så
väl som ock inom Statskontoret, skola förskaffa sig detta visserligen aktnings¬
värda, men för dem alldeles onödiga kunskapsförråd. Så har man ock förfarit
inom Kammarrätten, der en mängd göromål endast fordra praktiska insigter.
Om man ock dermed velat bereda Staten tillfälle att för de högre platserna
välja bland den sålunda tillskapade stora massan, så har man gått vida utöf¬
ver målet och belastat Statsverket med framtida fordringar, som omöjligen kunna
fyllas, ty icke kan man föreställa sig, att desse månge, som blifvit svikne i
sina förhoppningar på rättvis vedergällning för den tid och den kostnad, de
uppoffrat på sin bildning, skola underlåta att framlägga räkning på kostnaderna,
och än mindre bör man antaga, att Statsverkets målsmän kunna tilltro sig att
honorera räkningen och att betala förandet af en räkenskap eller revision af en
sådan i likhet med hvad, som nu är anvisadt för en rådsplats. Det må vara
förenadt med någon större eller mindre svårighet att bestämma hvilka fenster
inom de särskilda embetsverken äro af beskaffenhet att för deras fullgörande
embetsexamen erfordras, men denna svårighet måste lösas, i samhällets såväl
som i tjenstemännens intresse och en sådan fördelning måste utgöra en af
grunderna för embetsverkens inre reorganisation.
En dylik åtgärd skall sannolikt hafva till följd en i vissa hänseenden
förändrad ställning för de tjensteman, som förrätta arbete, jemförlig! med åt¬
skilliga göromål, som åt den enskilde verkställes af dess biträden. I detta
afseende kommer först under betraktande den ställning, hvari tjensteman, med
olika bildningsgrad och särskild befordringsrätt inom samma embetsverk, befinna
sig till hvarandra. Det är någon gång sagdt att andan inom embetsverken
icke kan vara god, om icke likhet mellan tjenstemännen finnes i bildning så
väl som i rättigheter, och det torde måhända hufvudsakligen vara af denna
anledning, som Kammarrätten och Statskontoret varit, om uttrycket tillätes,
nog grymma, att fordra embetsexamen för alla, som der anställas. Utan att
klart fatta hvad som egentligen förstås med denna så kallade goda anda inom
embetsverken, torde den anmärkning kunna vågas, att det är ganska godt, om
en hvar i rätt tid inser sin plats, och att afunden onekligen finner mindre
spelrum, om medvetandet ohjelpligen förer anspråken inom de rätta gränserna.
För de mera berättigade blir det en nödvändighet, att tillegna sig den ofta för¬
bisedda insigten i de mera enkla och materiela göromålen, om de vilja bibe¬
hålla sitt företräde inom verket, och icke äfventyra att deras arbeten slutligen
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 47
skola anses såsom de mindre vigtiga, hvilket i många fall verkligen kan vara
förhållandet. En hvar, då han sträfvar efter fullkomlighet, den ena inom em-
betsverkets hela omfattning och den andra inom det honom anvisade område,
skall blifva för Staten så nyttig som möjligt, och ingen kan känna sig sviken
i sina rättvisa förhoppningar, allenast han erhåller full betalning för det arbete
han verkställt, samt billig godtgörelse för det nit och den trohet han ådagalagt.
Att detta förhållande skall medföra en dålig anda, kan svårligen inses; men i
allt fall är saken nödvändig och synes minst kunna falla för en invändning af
så sväfvande beskaffenhet. Dessutom måste det alltid vara öppet för tjenste¬
man i den lägre graden, om den så skall kallas, att fullgöra prestanda för
den högre graden och möjligen skall det blifva en nödvändighet att åt dem,
som bereda sig för den sednare, skaffa någon inkomst derigenom, att de finna
anställning inom det verk, för hvars tjenst de söka göra sig fullt användbare.
Lämpligheten af en sådan åtgärd skall visa sig än större, om framdeles em-
betsexamen kan fullgöras i hufvudstaden
Den vexelverkan hvari tjenstemännen stå till öfriga medborgareklasser
fordrar visserligen, att de förre hafva den bildningsgrad, att de i umgänget
och den allmänna beröringen mellan menniskorna kunna intaga sin rätta plats.
Om denna kunna de dock icke gå miste, då de förskaffat sig den bildning,
som hädanefter väl kommer att i allmänhet utgöra det högsta målet för under¬
visningen åt dem, som stå utanför Statens tjenst. De kamerala tjenstemännen
hafva lika litet som industriidkarne och de handlande haft någon högre bild¬
ning, och de hafva dock otvifvelaktigt utöfvat ett välgörande inflytande på hvar¬
andra. Att detta skall fortfara och blifva för dem mera omfattande, och, om
uttrycket får vågas, innerligare, är en särskild verkan af den ifrågasatta för¬
delningen, och förtjenar i hög grad uppmärksamhet. Det är nemligen just
den omständighet, att uppfostran för den ifrågavarande till antalet vida öfver¬
vägande delen af tjenstemännen och för de industriela klasserna blifver gemen¬
sam, som medför stora fördelar, såväl för dem begge som för samhället och
Statsverket. Betydelsen och kraften af en gemensam uppfostran, som icke be-
höfver åtskiljas, förr än inträdet på olika lefnadsbanor föranleder förändrade
sysselsättningar, är så erkänd, att denna framställning icke behöfver belastas
med bevisen derför. Då Staten för behofvet af tjensteman och den enskilde
för sina behof af mera' bildade biträden göra samma fordringar, blifver valet
af de, för den ena eller andra sysselsättningen lämplige, på begge sidor större.
De unge männen, som, osäkre om sina anlag, skola välja sysselsättningar för
lifvet, blifva i tillfälle att pröfva dessa anlag. De behöfva icke i förtid göra
något förhastadt steg, utan kunna ofta på en gång pröfva sin lämplighet för
begge dessa olika slag af arbeten, och komma till visshet om sin rätta be¬
stämmelse., Mången nu inkastad på embetsbanan har i åratal betvifla! rigtig-
48 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
heten af sitt val; men då han från sin studenttid haft medvetande om denna
sin bestämmelse och, genom afläggande af kameralexamen, ställt sig i de be¬
rättigades leder, har han tvekat intilldess det blifvit för sent, att välja en an¬
nan lefnadsbana. Vanligen går en sådan förlorad på det ena eller andra sät¬
tet just derför, att han icke inom embetsverket funnit det rätta utrymmet för
sina * anlag. Det är visserligen sannt, att en sådan utgång ofta heror äfven af
åtskilliga andra omständigheter, Indika framdeles skola omförmälas; men ingen
skall neka, att om Staten icke onödigtvis uppställer särskilda fordringar, der
sådana icke behöfvas för tjensten, utan nöjer sig med den allmänna skolbild¬
ningen, der denna är tillräcklig för tjenstens bestridande, så skall antalet af
dem, som i afvaktan på utkomst i Statens tjenst gå miste om sin framtid,
högst väsendtligen förringas. Då Staten och de enskilde kunna utbyta tjenare
skola de blifva få, som icke finna anställning, och om det får gälla såsom en
naturlag, att alltid några skola misslyckas, skall antalet af dessa minskas re¬
dan derför, att de täflande icke bilda två särskilda klasser utan en gemensam,
och lika mycket derför att de alla, för att lyckas, hafva två utvägar och icke
endast en.
I öfrigt består mellan de olika medborgareklasserna en vexelverkan,
som äfven kan visa mindre goda sidor. Så kan ett öfverdrifvet njutningsbegär,
som af särskilda omständigheter utbildas hos den ena klassen, icke undgå att
utöfva ett större eller mindre inflytande på lefnadsvanorna hos de andra, och
en icke särdeles aflägse lycklig period för rörelsen stegrade onekligen fordrin-
garne i detta hänseende hos tjenstemännen. Eftergiften för dessa fordringar
var till en del nödvändig, men borde ej hafva skett utan förändring i organi¬
sationen. Såsom den verkställdes bidrog den till upprätthållande af ett lefnads¬
sätt. som snart befanns i strid med det helas välbefinnande, och industrimän¬
nen fingo i sin tid bära följderna af den frestelse de beredt. Om det icke kan
förekommas, att de högre embetsmännen använda af sin aflöning mera, än ömk¬
ligt är, för sina lefnadskostnader, så är detta icke så mycket att beklaga, som
att den stora mängden af tjenstemän skall anse sig lika berättigad att tillåta
sig mera förfinade, om än i sig sjelf oskyldiga lefnadsvanor. Ju flera af dem,
som dertill frestas, desto större är olyckan, och att en sådan frestelse ligger
närmare till hands, om de alla betrakta sig lika berättigade, ehvad sysselsätt¬
ning de än hafva, är obestridligt. Då arbetet hvarken är eller kan vara lika,
och då aflöningen ej heller bör vara det, synes det följa af sig sjelft, att de
olika graderna intaga olika platser i samhället. Det hela skall snarare vinna
än förlora derpå, och tjenstemännens inverkan på öfriga medborgareklasser
skall derigenom blifva vida mera mångfaldig och mångartad samt således i det
hela större. Detta skall utgöra en ytterligare anledning att såvidt sådant kan
ske
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 49
ske genom bestämmelser om och rörande tjenstemännen, inverka på det allmänna
lefnadssättet, och att vidtaga dylika bestämmelser i syftning att föranleda spar¬
samhet och hushållning. Grundsatsen skall ock visa sin användbarhet, då
fråga blifver om tjenstemäunens pensionering.
Det har redan i det föregående funnits nödigt att yttra något i anled¬
ning af Grundlagens stadgande i 36 § Regeringsformen att civile embets
och tjensteman i allmänhet äro oafsättlige och ej heller kunna utan egen ansök¬
ning till andra tjenster flyttas, och det har blifvit erinradt, att denna föreskrift
icke kan afse de personer, som anställas vid Statens industriel företag. Om
desse sistnämnde är i detta afseende icke vidare att säga; men deremot torde
det med fog kunna ifrågasättas, huruvida en så allmänt bjudande regel, som
den Grundlagen uppställer, verkligen är med det allmännas fördel öfverensstäm¬
mande. Att den måste efterlefvas så länge den finnes, hindrar icke undersök¬
ning om den bör förändras; och, med åberopande af hvad i sådan syftning
här ofvan blifvit omförmäldt rörande anledningen till stadgandet och verkan af
detsamma för rättstillståndets bevarande samt den förändrade uppfattning af
frågan, hvartill den sednare tidens reformer i statsskicket böra berättiga, torde
det kunna antagas, att saken i så måtto kan anses förenklad, att tjensteman
nens oafsättlighet numera bör betraktas endast från synpunkten af de fördelar
eller olägenheter, som denna anordning för Staten och Statsverket medförer.
Detta betraktelsesätt innebär dock icke allenast frågan huruvida förvaltningen
med mera säkerhet och trygghet kan lemnas åt oafsättlige, än afsättlige tjen¬
steman, och om Statsverket icke måste underkasta sig ökade utgifter genom
högre^ aflöningar, derest tjenstemännen blifva afsättlige, utan äfven, såsom följd
af frågans utsträckning i sistanförda hänseende, spörsmålet om tjenstemännen
sjelfve må anses bättre belåtne med det närvarande förhållandet, då säkerheten
för utkomsten anses motväga anspråket på stigand förvärf i män af ökade
insigter och vexande erfarenhet. Då vissheten om förvaltningens säkra och jemna
gång i allt fall utgör hufvudsaken, må det i första rummet erinras att Styrel¬
sen, om den tillerkännes rättigheten att afsätta alla tjensteman, lätt nog kan
förledas att på flera än ett sätt begagna denna rätt för politiska syften, och
att 1 mån som det parlamentariska styrelsesättet vinner insteg, denna frestels ■
skall kunna leda derhän, att en ministérförändring medförer ombyte af förvalt¬
ningspersonalen, derigenom ärendenas säkra gång på ett vanskligt sätt äfven-
tyras, hvaremot just under sådana förhållanden embetsmannens oafsättlighet
verkar derhän, att ministérförändringar kunna försiggå, utan någon märkbar
rubbning i afgörandet af de vanliga förvaltningsärendena. Men om af detta
skäl oafsättlighet bör förbehållas alla de tjensteman, som till följd af sina in¬
nehafvande platser egentligen hafva förvaltningens ledning om händer, så gäller
Bill. till liihsd. broi. 1S67. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Käft. y
50 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
detta alldeles icke om den större mängden af underlydande, som endast hafva
sysselsättningar, visserligen vigtiga, men alltid af förmän kontrollerade. Såsom
skäl för desse sistnämnde tjenstemäns oafsättlighet, synes egentligen kunna an¬
föras, hvad som ofta blifvit sagdt, att sjelfständigheten i en sådan ställning är
nödig för att försäkra deras sjelfständighet, såväl inom det dem anvisade verk¬
samhetsområde, som i utbildningen af deras individualitet, eller såsom det van¬
ligen heter, deras karakterer. Att detta skäl kan ega sin vigt, må icke förne¬
kas, ehuru det är svårt att medgifva, att tjenst, som icke är förenad med oaf¬
sättlighet, skall medföra karakterens nedsättande, men saken har i allt fall en
annan sida, då det måhända nog ofta visar sig äfven hos tjenstemannen en
likgiltighet för tjenstens fordringar, som gör att dessa väl icke helt och hållet
åsidosättas, men likväl vårdas på ett alltför otillfredsställande sätt, utan att
dock tjenstemannen derför kan ställas under åtal. Någon gång framträder ock
olämplighet för en tjenst, ehuru en annan väl skulle kunna skötas, men huru
härmed än sig förhåller och om ärendena än så mycket lida genom en tjen-
stemans oförmåga att på lämpligt sätt gå till mötes förmäns och kamraters
billiga anspråk i den ömsesidiga oundvikliga beröringen, så skall han dock
kunna trotsa på sin oafsättlighet. Att afgöra på hvilken sida olägenheterna
kunna vara störst, må vara svårt, och någon förhastad ändring bör derför icke
ifrågakomma, men då det i allt fall finnes tjenster af den beskaffenhet, att
innehafvarne anses afsättlige, såsom länsmansbefattningarne, och andre, deri¬
från förflyttning visat sig vara en rättighet, den Styrelsen, antagligen i Statens
intresse förbehållit sig, utan afseende på hvad Grundlagen derom stadgar, så
måste det väl medgifvas, att så många skäl tala för en ovilkorlig eller vilkor¬
lig pröfningsrätt för Regeringen och Representationen att särskildt gemensamt
bestämma de tjenster, hvilkas innehafvare böra anses oafsättlige, att den all¬
männa regeln i Grundlagen bör gifva rum för ett annat stadgande, som med-
gifver en dylik pröfningsrätt. Först derefter kunna lämpliga och välberäknade
föreskrifter lemnas för beifran af fel i tjensten, och genom dylika föreskrifter
skall väl ock i det närmaste kunna förekommas alla missbruk af den magt-
fullkomlighet, som kan anses åtfölja rättigheten att från tjensten skilja den
försumlige eller otjenlige tjenstemannen. Intilldess denna förändring inträda
torde dock några mera bestämda stadganden om tjenstemannens ansvarighet
vara nödvändiga ock äfven af Grundlagen medgifvas. I detta hänseende synes
det böra lemnas åt hvarje embetsverk att döma till varning och suspension,
samt stadgas, att den som undergått sistberörda bestraffning må af Domstol
dömas från tjensten. Naturligtvis skall klagan öfver sålunda ådömd suspension
vara medgifven. De högre embetsmännen böra dock ansvara endast inför Dom¬
stol, så vida de icke enligt 35 § Regeringsformen äro afsättlige.
51
Motioner i Andra Kammaren, iV:o 133.
I sammanhang med den sist behandlade frågan står den om sättet för
tjenstemännens antagande. Äfven i detta afseende åberopas, beträffande de
vid Statens industriela företag anställde tjenstemän, hvad som redan blifvit
anfördt. De öfrige måste väl tills vidare antagas genom fullmagt, eller kon¬
stitutorial, allt efter som de stå endast under Domstols- eller jemväl under
embetsverkets diciplinära myndighet; men icke desto mindre synes det böra
medgifvas Konungen, att i särskilda fall tillämpa nämnda handlingar efter om¬
ständigheterna, så att befordringen icke afser en bestämd tjenst, utan endast
befattning inom visst embetsverk, och i en viss grad, äfvensom att göra ovil-
korligt förbehåll om sådana förändringar i regleringen och tjenstgöringen, att
icke den enskilde tjenstemannen genom orimliga anspråk kan, såsom nu ofta
visat sig vara fallet, lägga hinder i vägen för tillämpningen af nödiga omfat¬
tande reorganisationer; ett missbruk af tjenstemännens förmenta ställning, som
icke längre må tillstädjas.
Körande öfriga vilkoren för tjenstemännens antagande synas allmänna
reglor icke kunna uppställas. Dessa vilkor måste vara olika för särskilda tjen¬
står och i det föregående är vid hvarje embetsverk anmärkning gjord, der
särskilda bestämmelser företrädesvis visat sig nödiga, och förslag till dessa fram-
stäldt, under förutsättning att der sådan anmärkning saknas, embetsexamen
skall i allmänhet utgöra ett vilkor för erhållande af tjenst inom de ifrågava¬
rande embetsverken. Likaledes åberopas, såsom i viss mån hithörande, hvad
som blifvit särskildt anfördt om förpligtelsen för tjenstemännen i Departemen-
tenas kansliexpedition att egna sig åt tjenstgöring inom de centrala embetsverken.
Ehuru många tjenstebefattningar äro af den beskaffenhet att afiöningen
för dem måste regleras särskildt, utan afseende på de allmänna grunderna för
denna reglering, och oaktadt en sådan särskild reglering särdeles erfordras för
de vid Statens industriela - företag anställde tjenstemännen, för hvilka aflönin-
gen måste stå i ett närmare förhållande till de förmåner, som tillgodokomma
enskildes lika beskaffade biträden, kunna dock för afiöningen af Statens öfrige
tjenstemän vissa allmänna grunder bestämmas. Denna aflöning bör hvila i
första rummet på fordringarne för tjenstens erhållande, vidare på vilkoret af
oafsättlighet eller afsättlighet, och i öfrigt på den insigt och erfarenhet, tjen-
sten påkallar och det ansvar den medför. Men dessutom synes det med Sta¬
tens och tjenstemännens lika stora fördelar vara öfverensstämmande, att vissa
tjenstemän, som hafva göromål, hvilka äro med hvarandra likartade, icke åtskil¬
jas i grader, utan att den förmån, som den högre graden med deremot sva¬
rande förhöjd aflöning är afsedd att medföra, beredes dem genom en förhöjning
i mån af tjensteåren, hvarigenom, der gradskilnad icke betingas af göromål,
som föranleda en förändrad ställning till förmän och underlydande, tillfälle er-
hålles att behålla vid samma sysselsättning den dervid vande tjenstemannen,
52
Motioner i Andra Kammaren. N:o 133.
utan att förbise hans rättvisa anspråk på erkännande för ådagalagd arbetsam¬
het samt visadt nit. Sannolikt skall till ömsesidig båtnad för Staten och tjen-
stemännen denna grundsats kunna följas vid de flesta af de tjenster, hvartill
mera uteslutande höra debitering, uppbörd, förvaltning af penningar och förråder
samt redovisning och revision. Derigenom uteslutes icke helt och hållet grad¬
indelning mellan dessa tjensteman, men denna kan utan orättvisa inskränkas
till det antal, som ovilkorligen påkallas af göromålens inbördes förhållande. För
andra tjenster, der i allmänhet den lägre utgör en förberedelse till den högre,
är deremot detta aflöningssätt icke lämpligt, utan der måste aflöningen bestäm¬
mas efter de ofvan uppgifna allmänna grunderna; dock kan äfven för några
af desse tjenster med rättvisa fastställas högre aflöning för de äldre inom samma
grad, men denna förmån synes böra åtfölja platsen och icke personen, på det
att sträfvandet efter den högre tjensten, der anlag för densamma finnes, icke
må i förtid förslappas. Då Staten bör af de ifrågavarande tjenstemännen for¬
dra en grundlig bildning, både allmän och speciel, måste lönerna äfven i första
graden vara så beräknade, att en billig ersättning kan påräknas för beredelse-
kostnaden, och att Staten kan i sina tjensteman finna värdige tillämpare af
dess författningar, med förmåga att följa behofvet af förbättringar i mån som
detta framträder, samt lämplige att af den ledande politiska tanken användas
vid utarbetande af de nya stadgar, som kunna behöfvas.
Om aflöningen för tjenstemännen kan fastställas enligt allmänna grun¬
der och med tillämpning af dessa på det nogaste bestämmas, så är detta icke
fallet med tjenstemännens befordringsrätt. Måhända skulle det kunna påstås,
att en sådan särskild rättighet icke bör erkännas, men om ett sådant erkän¬
nande lemnas eller ej, kan vara alldeles likgiltigt, emedan denna rätt uppbä-
res tillräckligt af den allmänna rättvisans fordringar. Det är ock derför, som
den blifver af dubbel vigt för Styrelsen, som i intet fall får lemna nämnda
fordringar ur sigte, och som derjemte i befordringsrättens ändamålsenliga hand¬
hafvande har ett mägtigt medel att förskaffa sig duglige tjenare och bereda sig
allmänt erkännande för omtanke om Statens väl och för opartiskhet mot alla
och en hvar. En rigtig uppfattning hos Styrelsen häraf torde ock vara det
enda säkra medel att befordringarne skola utfalla med rättvisa och till det all¬
männas båtnad, ty förgäfves skall man söka att uppställa reglor för befordrin¬
garne utan att i hög grad äfventyra Statens rätt och bästa. Grundlagen har
i detta afseende tillgjord hvad som kan göras, och derutöfver torde man svår¬
ligen kunna komma. Man kan endast begagna hvarje tillfälle, som erbjuder
sig att lägga en hvar, som vid befordringar har någon talan, på hjerta!, att
icke genom ett lättsinnigt eller orättvist utöfvande af denna rättighet förspilla
de stora fördelar, som densamma, rätteligen handhafd, innebär för Staten och
dess tjenare. Möjligen skall dock den så kallade ancienniteten kunna finna
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
53
något särskild erkännande inom kretsen af de fenster, der hufvudsakligen for¬
dras vana vid göromåien, likasom något jemväl skulle kunna stadgas, rörande
det inbördes forhållandet vid befordringar till sistnämnda tjenster, som kan
uppkomma emellan dem, som endast äro berättigade till dessa, och öfrige sö¬
kande, hvilka hafva en mera omfattande kompetens, enär det icke gerna kan
förnekas desse sednare, om de finna sig otjenlige till platser af mera maktpå¬
liggande beskaffenhet, att söka de mindre vigtiga tjensterne. Att här närmare
ingå i denna mera underordnade fråga, torde dock vara så mycket mindre
nödigt, som regi orna göra sig sjelfva, då det vederbörligen aktgifves på nödvän¬
digheten att icke från Statens tjenst afskräcka de till stort antal behöflige tjen¬
steman, af Indika embetsexamen icke fordras.
. Sedan lån§ tid tillbaka har det erkänts såsom ett behörigt anspråk för
e civile tjenstemannen, att, då de blifvit uttjente, efter afskedstagande af Staten
erhålla pension. När detta anspråk först framträdt skulle väl kunna utredas
-k. medgifva icke omständigheterna att en undersökning härom nu företages!
Måhanda kan sådant äfven vara likgiltigt; men af vigt skulle det nog vara'
om det kunde utrönas huruledes anspråket kunnat tillvinna sig ett så allmänt
erkännande, då likväl andra talrika tjenstemannaklasser finnas, som icke hafva
någon sådan ovilkorlig rätt och för Indika den väl någon gång blifvit påyrkad
men aldrig erkänd, åtminstone icke i den utsträckning, som för de civile tjen-
stemännen. Det är sagdt att det erkända anspråket grundas på Statens ställ¬
ning till tjenstemannen, som skulle vara lika med husbondens till tjenarens
men denna grund kan icke vara tillräcklig, enär husbonden i vårt land icke1
bär en sådan förpligtelse emot sin tjenare, om det än med tillfredsställelse
måste erkännas, att han ofta frivilligt öfvertager den. Om nu än detta icke
sker i medvetandet, att han aflönat sin tjenare illa, samt att han sålunda icke
satt honom i tillfälle att spara för den tid, då tjensten måste lemnas, och må¬
hända ej heller gifvit honom nödiga anvisningar och råd, för att genom bespa¬
ringar bereda sig en bekymmerfri och derjemte oberoende ålderdom; så kan
ett sådant förfarande å den enskildes sida icke gerna utgöra grunden för Sta¬
tens förbindelser; och detta så mycket mindre, som af samma grund Staten
skulle hafva en lika förbindelse mot alla tjensteman, och som det vill synas
jemväl i samma grad, hyilket icke är förhållandet. Det särskilda erkännande
som tillgodokommit de civile tjenstemännens anspråk, har alltså sannolikt nå¬
gon annan grund, och om denna utan ledning af nu icke tillgänglig utredning
skall sökas; så ligger det icke aflägse, att i den tjenstemännen gifna försäkran
om oafsättlighet jemväl söka anledningen till medgifvandet af det ytterligare
anspråket af pension för dem. Vid första blicken skall detta synas såsom en
orimlighet, men vid närmare undersökning skall det visa sig, att sedan oaf-
sätt-ligheten blifvit utsträckt ända derhän, att det berodde på tjenstemannen att
54 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
behålla tjensten, äfven sedan han befanns mera eller mindre oförmögen att
nöjaktigt fullgöra tjenstens fordringar, någon annan utväg icke ansågs använd¬
bar att förmå honom till frivillig afgång, än att för detta ändamål erbjuda ho¬
nom en pension. Endast sålunda synes någon förklaringsgrund finnas derför,
att den civila tjensten, som utan att taga i anspråk synnerlig kroppsansträng¬
ning, kan hjelpligen förrättas, mera eller mindre illa, företrädesvis ansetts be¬
rättiga till full pension, och att sådan tjenst, dertill fordras fulla kroppskrafter,
icke tillerkänts samma förmån, samt att denna förmån ej heller tillgodokommit
andre tjensteman, hvilka utan all gensägelse behålla sina tjenster, äfven då de
äro alldeles oförmögne att dem bestrida. Då dessa sistnämnde maste sätta vi¬
karier i sitt ställe har man nöjts dermed och möjligen icke ansett det löna
mödan att söka blifva dem qvitt. Om denna uppfattning icke är origtig, så
synes den allmänna föreställningen om behörigheten af pensionsrätten hafva sin
egentliga grund i svårigheten, att uppdraga någon viss gräns mellan det nöj¬
aktiga och det otillfredsställande fullgörandet af den civila tjenstens fordringar
i allmänhet, äfvensom i slappheten af kontrollerna öfver tjenstens behöriga full¬
görande; och så vidt icke andra grunder finnas, synes anspråket i sin helhet
stå på en vacklande fot. Det må dock medgifvas, att äfven andra omständig¬
heter kunnat medverka till den nuvarande uppfattningen; ehuru icke heller
dessa synes stödja sig på en sådan allmänt giltig grund, att deraf kan hemtas
särdeles bidrag till förklaring af företeelsen. Bland dessa omständigheter in¬
lager den särskilda uppfostran och utbildning, som den civila tjensten fordrat,
säkerligen det första rummet; och nekas kan det icke att i män som denna
utbildning verkligen påkallar, att utöfver den allmänna elementarbildningen för-
värfvas, antingen humanistisk bildning i högre grad, eller ännu mera special¬
kunskaper och fackstudier, hvilka kräfva längre tids ansträngningar, deiaf skola
uppstå rättvisa anspråk på särskild godtgörelse. Men att denna bör sträcka
sig längre än till ökad betalning för det arbete, som på grund af de förvärf-
vade insigterna förrättas, synes endast kunna medgifvas under den förutsättning
att dessa insigter och kunskaper icke kunna tillgodogöras på annat sätt, än
genom användning i Statens tjenst, för hvilken de således uteslutande skulle
vara beredde. Detta har ock i många fall varit händelsen och det är må¬
hända af sådan orsak, som den speciel uppfostran för statstjensten sedan
densamma för tjensten funnits användbar och blifvit använd, ansetts berättiga
till underhåll, äfven efter det den icke kan åstadkomma ett fullgiltig! arbete.
I mån som Staten kan afstå och afstår från en dylik speciel uppfostran för
statstjensten, skall anspråket, så vidt det hvilar på denna grund, inskränkas.
Ett annat skäl torde finnas i Statens rätt att bestämma boningsorten för tjen-
stemännen, hvarigenom kommunerna varit nödgade att upptaga desse inom sig.
Af denna anledning torde å kommunernas sida hafva uppstått det anspråk.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 55
att icke blifva betungade med underhåll åt tjenstemännen, sedan de tagit af¬
sked; och möjligen har äfven derför pensioneringen af de talrike civile tjenste¬
männen haft så lätt att vinna allmänt erkännande. Det kan vidare vara det
ringa beloppet af aflöningen, som gjort det till en allmän mening, att de civile
tjenstemännen icke kunna aflägga något för ålderdomen; men om så vore, skulle
man icke kunna förklara, att denna allmänna åsigt icke gjort sig gällande i
afseende på tjensteman, som äro än sämre aflönade, och dessutom skulle en
sådan mening icke kunnat vara särdeles gammal eller djupt rotad, emedan det
kända ordspråket, att kronans kaka är liten men dryg, otvifvelaktigt var en
sanning, ända intilldess tryckfriheten, bland andra fördelar, medförde äfven den,
att tjenstemännens inkomster icke äro andra än sådana, att en hvar kan göra
sig reda för dem. Det är ock från den tiden, som löneförhöjningar blifvit
ifrågasatta och beviljade, och fråga kan verkligen vara, om tjenstemännens af¬
löning i allmänhet nu är sådan, att det ringa beloppet deraf kan utgöra en
hufvudsaklig grund för pensioneringen. Om nu denna fråga besvaras jakande,
så uppstår dock det spörsmål, om det icke är bättre, både för Staten och tjen-
stemannen att aflöningen ökas, mot det att pensioneringen försvinner och detta
spörsmål torde väl förtjena någon närmare belysning. Det må då till en början
anmärkas, att det icke kan vara i Statens intresse att öka lönen, utan visshet
att tjenstemännen verkligen afgår, då han blifvit uttjent, och att det således
icke kan blifva fråga om en anordning af nyssnämnda beskaffenhet, utan i
sammanhang med en bestämmelse om skyldighet för tjenstemännen att afgå
vid viss ålder, eller under andra förhållanden, som göra honom oförmögen att
sköta tjensten. Under förutsättning af sådana bestämmelser, skall Staten, eller
rättare samhället, sannolikt kunna påräkna högst väsendtliga fördelar, derest
tjenstemännen för utkomsten på ålderdomen ställes i beroende, icke af en pen¬
sion, utan af sin egen omtanke och sparsamhet under tiden för hans verk¬
samhet. Det är redan förut taladt om den vexelverkan, som eger rum emellan
tjenstemannaklassen och de öfriga medborgareklasserna, och att denna vexel¬
verkan är af ett mägtigt inflytande på de allmänna lefnadsvanorna skall ingen
förneka. Om tjenstemännen har det tryggande medvetandet, att han, äfven se¬
dan han icke kan vara verksam, erhåller underhåll af det allmänna, saknar
han anledning att göra sig reda för den första grunden för all hushållning,
som är den att alltid utgifva mindre än inkomsten. Han utträder i och med
detsamma ur kretsen af de arbetare, som omedelbart bidraga till kapitalbild¬
ningen, och rigtningen af hans tanke- och handlingssätt blir från ekonomisk
och således äfven från statsekonomi synpunkt skef. I mån som hans infly¬
telse på statsmaskinens gång är stort, skall hans uppfattning och hans förfa¬
rande, der detta beror af den förra, blifva vådlig i allt hvad som angår de
allmänna penningeangelägenheterna. Men om faran i detta hänseende icke
5(1 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
anses vara sannolik eller betydlig, så skall deremot det exempel, han lemnar
hela sin omgifning erkännas vara af så mycket större inflytelse och omfattning.
Så vida det må anses vara en olycka, om samhällets medlemmar icke i all¬
mänhet bemöda sig om sparsamhet och hushållning, så skall tjenstemännens
pensionering ock medgifvas lemna ett icke oväsendtligt bidrag till denna olycka.
Hvad angår tjenstemännens egen fördel af utbytet utaf pensionen mot
en annan reglering, som sätter honom i tillfälle att sjelf sörja för behofven på
ålderdomen, så torde det väl blifva svårt att vinna hans bifall för den åsigt,
att hans ställning skall derigenom förbättras, men möjligen kan en sådan upp¬
fattning förr eller sednare göra sig gällande äfven hos honom. Om hans lön
är så beräknad, att den innefattar, utöfver hvad den eljest skulle utgöra, ett
tilläggsbelopp, som är tillräckligt stort, att bereda honom medel att i befintliga
försäkringsanstalter betinga sig en lifränta, motsvarande den pension, hvarpå
han eger anspråk, så är han försäkrad om samma förmån, som pensionen
skolat medföra. Men fördelen af ett sådant tilläggsbelopp är i sjelfva verket
vida större, emedan den kan användas på många olika sätt, allt efter som den
enskildes särskilda förhållanden kräfva, så att den, som har en förmögenhet,
hvilken skyddar hans ålderdom mot brist, kan med större fördel, än den vil-
korliga lifräntan medgifver, tillgodogöra sig beloppet. Dessutom skall tjenste-
mannen sjelf göra största vinsten, om genom en sådan reglering hans sinne
tidigt föres till omtanken på framtiden och möjligen skall han just derigenom
kunna ledas till en sådan inrättning af sin hushållning, att äfven af lönen kan
besparas något för ålderdomen.
Så länge det icke finnes en på erkändt goda och pröfvade grunder in¬
rättad anstalt för lifräntors meddelande, är en sådan åtgärd, som nu blifvit
ifrågasatt, icke lämplig, och Staten skulle visserligen begå en orättvisa, om den
ville undandraga sig pensioneringsbördan, innan eu dylik anstalt blifvit tillvä-
gabragt under garantier, som förtjena obetingadt förtroende. Men just derför
måste en sådan inrättning eftersträfvas, och Staten skall ingalunda förbise sitt
intresse, om anstalten ställes så att den är öppen för alla och eu hvar, och
att till en början Staten sjelf betalar för tjenstemännen i mån, som deras
anspråk på beqvämlighet, på grund af högre tjenst och förändrade lefnadsvanor,
kunna anses billigen ökade. Tjenstemännen skall sannolikt å sin sida, söka
att bidraga till förbättring af sin framtida ställning genom egna insatser, så
vidt detta sätt att tillgodogöra sig vunna besparingar, öfvereusstämmer med hans
enskilda förhållanden. Något lämpligare medel att göra rättvisa mellan de
tjensteman, som icke kunna afsättas, och andre Statens tjenare, hvilka kunna
skiljas från sina befattningar, kan svårligen utfinnas, emedan desse sednare då
lika med de förre få förmånen af en beredd pension för den tid, de varit i
Statens
Motioner i Andra Kammaren,, N:o 133. 57
Statens tjenst. Det skall ock blifva mera lätt, att till de afsättlige hänföra
alla dem, som böra vara det, då de icke gå miste om en fördel, som redan
är intjent, utan tillgodonjuta den just i mån som detta skett. Om de icke
kunna fortsätta inbetalningarne så kommer naturligtvis lifräntan att minskas;
men så bör och kan det vara stäldt, att denna äfven i värsta fall icke helt
och hållet förloras. Huruvida Staten genom en sådan reglering i verkligheten
må komma att. göra större penningeuppoffringar, kan genom lämpliga förslags-
beräkningar med någorlunda säkerhet utrönas; men äfven om någon ökad utgift
drabbar Statsverket, så bör dock planen icke öfvergifvas, derest utgiften icke
skulle vara allt för betydlig, enär de öfriga fördelarne synas vara så väsendt-
liga, att vinsten deraf för tjenstemännen och samhället knappt nog kan öfver-
skattas. Om denna framställning i öfriga delar vinner något afseende, så torde
äfven hvad nu blifvit anfördt i sin tid underkastas den pröfning, som kan leda
till förslagets förkastande eller frambärande till ort och ställe som vederbör.
Intilldess en sådan anstalt, som den ofvannämnda kan komma till stånd
och befria Staten från pensionsväsendet samt ändock bereda tillfälle att hålla
tjenstemannaklassen fullt tjenstbar, måste pensioneringen fortgå. Den kan äf¬
ven under tiden göras ändamålsenligare både för Staten och tjenstemännen,
derest sådant genom enklare stadganden kan åstadkommas, men en fullständi
gare och mera omfattande förändring af pensionsväsendet bör icke ske förr, än
det visat sig otjenligt eller olämpligt att begagna den ofvan föreslagna utvägen
för Statens befriande från pensioneringen. Utan att vidare ingå i detaljerna
af pensionsgrunderna, derest någon förändring i de nu gällande likväl anses
under tiden böra ske, torde dock kunna anmärkas, att en närmare undersök
ning af skälen för anspråken på pension, sådana de här ofvan blifvit anförde,
sannolikt skall leda dertill, att pension endast kan beräknas såsom underhåll
åt den afskedade, och att den .således visserligen bör stå i ett rättvist förhål¬
lande. till de lefnadsvanor, som åtföljt tjeustemannens ställning i samhället, men
ingalunda gälla såsom en godtgörelse för hans mera eller mindre värderika
arbete under tjenstetiden, hvaraf följer, att de högre lönerna endast i ringa
mån kunna inverka på pensionens belopp, så snart bestämmelser vidtagits, som
tillåta att pensionen icke erfordras såsom ett medel att köpa tjenstemannens
afträde från tjensten.
Af den ställning, som tjenstemännen vid Statens industriela företag måste
intaga, då de aflönas i likhet med enskildes biträden, med lika beskaffade eller
motsvarande insigter, synes det uppenbart, att de icke kunna göra anspråk på
pension af Statsverket, under de derför nu bestämda vilkoren. Om Staten under
någon annan form skall bidraga att försäkra dem mot brist, efter det de blifvit
uttjente, som ofta torde inträffa långt förr än öfrige tjensteman, är en särskild
Bih. till Iiikad. Vrot. 1867. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 9 Käft. 8
$rå Motioner i Andra Kammaren, N.-o 133. ’
fråga, som äfven af nyss anförda grund i hela sin omfattning, fordrar särskild
behandling. ' Den är dock lätt löst, om den föreslagna allmänna lifränteanstalten
kommer till stånd, och det hopp torde man kunna hysa, att detta sker så snart,
att frågan om annan pensionering af tjensteman vid de ifrågavarande nyligen
tillkomna inrättningarne alldeles icke behöfver komma till pröfning, med undan¬
tag möjligen för dem, Indika förut varit anställde vid andre tjenstebefattningar,
som åtföljts af pensionsrätt.
En särskild fråga, som för embetsverken och tjenstemännen är af icke
obetydlig vigt, torde icke böra förbigås, emedan inflytelsen af dess lösning i
sanning är större, än man i allmänhet synes föreställa sig. Den afser rättig¬
heten för tjenstemännen att på en gång innehafva flera befattningar, hvilken
rättighet förut varit inedgifveu till den utsträckning, att den kunnat anses
såsom en del af systemet för tjenstemannens utbildning och aflöning. Det
voi;e orätt om man ville påstå, att icke något kan sägas till förmån för
detta system, och det bör till och med medgifvas, att i vissa fall tillämpnin¬
gen kan vara nödvändig eller åtminstone rigtig, samt att den kan i något spe¬
ciel afseende böra betraktas såsom regel. Icke destomindre är det dock i all¬
mänhet ovilkorligen nödvändigt att förbjuda innehafvandet af flera tjenster.
Det kan vara nyttigt, att den extra ordinarie vid första inträdet i Statens verk
eger tillfälle att göra sig hemmastadd med göromålen i flera än ett af dem,
och att från en mera praktisk synpunkt bedöma sin lämplighet för det ena
eller andra. Äfven sedan han inhemtat det rent formela af sysselsättningarne,
kan det vara godt för honom att göra sig bekant med förhållandet mellan de
olika göromålen och att så vidt det må vara honom tillåtet, lemna det biträde,
som skaffar honom insigt om ärendena och gör honom skicklig att öfvertaga
dessa på eget ansvar, då tillfälle gifves till erhållande af förordnande. Om han
lyckas att till denna punkt bringa sin ställning i flera embetsverk, så skall
han derigenom bereda sig en öfversigt öfver ett större område af olika men
dock likartade göromål, hvaraf han ofelbart skall draga någon nytta, då han
en gång vinner fast anställning, äfven om denna inskränkes endast till ett em¬
betsverk. Men om extra-ordinariens ställning i detta hänseende kan vara för¬
delaktig för honom och hans framtida användning, så har den ock sina betyd¬
liga skuggsidor. Den tillfälliga, oregelbundna och på flera håll splittrade verk¬
samhet, han sålunda underkastar sig, gör att han endast ganska långsamt in-
hemtar hvad som kallas maskineriet i de embetsverk, der han tjenstgör; och
om han än blifver fullkomligt förtrogen först med det formela och småningom
äfven med det reela utaf den lägsta tjenstemannagradens sysselsättningar, så
kommer han sällan till något sådant deltagande i de öfriga göromålen, att han
om dessa kan vinna någon kännedom af värde. Med undantag för de extra¬
ordinarie^ som kunna användas för direkt biträde vid dessa sistnämnda göro-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 59
mål, såsom tillförordnade notarier vid Styrelsens protokoller är detta i allmän¬
het förhållandet. Med en sådan insigt inträda de slutligen såsom ordinarier i
ett embetsverk. Sällan kunna de underlåta att mottaga den första lediga plats,
som erbjudes, oaktadt de måhända skulle finna sig vida mera passande för ett
annat embetsverk, der de äfven genom tjenstgöring förvärfvat sig befordringsrätt,
men de våga icke låta gå sig förbi. Det är nu som deras sträfvan skall blifva
att fortgå på den beträdda banan; och visserligen skall det genom arbete och
nit snart lyckas dem, att förvärfva en verklig kännedom om göromålen inom
verket, samt bereda sig förordnande till näst högre platser och sålunda göra
sig brukbar, småningom på alla ställen; men derföre gifves ett vilkor eller
det, att icke allenast deras tid, utan ock deras håg och sinne mera uteslutande
egnas åt det område af göromål, som de sålunda i hela sin omfattning vilja
lära känna. Sker icke detta, så blifver i sjelfva verket deras utbildning re¬
dan för den nästa platsen vida sämre, än den de såsom extra-ordinarier kunnat
för den första graden tillegna sig. Om såsom det ifrågavarande systemet for¬
drat och hittills vanligt varit, tjenstemannen i första graden fortfar att tjena
såsom extra ordinarie i andra verk, så skall han för att bibehålla sig der, nöd¬
gas önska, att med möjligaste ringa arbete komma ifrån göromålen vid den
ordinarie tjensten. Han skall fullgöra dem, må vara ordentligt och pligttroget,
men icke skall man kunna vänta mera af honom, än mindre begära det. Han
måste söka tid för sina extraordinarie göromål, och då dessa oftast äro så¬
dana, att de förrättas på samma tid, som egentligen tillhör den ordinarie tjen¬
sten, så är det ju alldeles klart att, undantagsfall oberäknade, icke någon tid
blifver honom öfrig att intränga i göromålen inom det embetsverk han redan
tillhör, utan att han endast småningom och ganska långsamt skall kunna göra
sig beredd för den närmast högre platsen, men icke alls för dem, som stå der¬
öfver. Nu kommer härtill, att en på samma gång börjad tjenstgöring i flera
verk ofta medför nära nog liktidig befordran i två eller flera. Naturligtvis be¬
gagnas tillfället, om det är tillåtet, att i tvänne emottaga första gradens tjenst,
och dermed följer ansvarig tjenstgöring i båda samt en oro vid förrättandet af
göromålen i det ena, att något kan åsidosättas af tjenstens fordringar i det
andra; och huru skall då någonsin sinnet och hågen kunna vändas till omfat¬
tande af andra göromål, än dem, som äro för handen. Då sedermera befor¬
dran vinnes i ettdera embetsverket till tjenst, som fordrar måhända mera tid
eller större ansträngning, så blir det alldeles omöjligt att gå vidare, så länge
tjensten i det andra verket bibehålies, och om de tvänne tjensterna gifva till¬
sammans högre aflöning, än en sådan tjenst i högre grad i någotdera verket,
som icke tillåter flera tjensters förenande, så blifver det alldeles för mycket att
fordra, att tjenstemannen skall åtaga sig större förpligtelse!- och underkasta sig
Större ansträngning samt ökad ansvarighet, på samma gång som han vulkan-
60 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.
nes minskning i sina inkomster. Långt förrän saken kommer på den punkt
har, med ganska få undantag, den tjensteman, som fått två tjänster, gjort klart
för sig att han icke kan sträfva högre än till andra gradens tjenst, och utan
att nu taga i betraktande den ålder, hvartill han då vanligtvis hunnit, kan
med temlig visshet antagas att de fleste i denna ställning skola lemna åsido
alla bemödanden att göra sig duglige för högre platser och nöja sig att full¬
göra hvad som fordras för de tjenster de innehafva.
Efter denna, måhända nog vidlyftiga framställning af de olägenheter för
tjenstemannen och hans utbildning, som rättigheten att innehafva två tjenster
medför, torde det vara öfverflödigt att omständligt visa skadligheten deraf för
den obehindrade gången af göromålen och mången gång för allmänheten, hvars
betjenande åligger embetsverket och företrädesvis de lägre graderna.
Men om af dessa skäl innehafvandet af tvänne tjenster i allmänhet icke
må tillåtas, så finnes deremot i åtskilliga embetsverk tjensteman anställde en¬
dast för vissa göromål, hvilka antingen fordra ringa tid, eller ock kunna ord¬
nas så att tjenstemannen icke behöfver vara på embetsrummet. I sednare
fallet kan ändock ofta åtskilligt af hvad som blifvit aufördt mot två tjensters
innehafvande vara på honom tillämpligt, och han bör således endast efter sär¬
skild pröfning tillåtas besörja mera än en tjenst; men i förra fallet, synes det
böra vara honom obetingadt tillåtet att använda sin tid på det för honom mest
fördelaktiga sätt, och hans tjenstgöring, der viss tid derför ändock måste bestäm¬
mas, fastställas med afseende å möjligheten för honom att bestrida andra göro¬
mål. Men också bör aflöningen rättas derefter, så att det icke, såsom hittills
ofta varit spordt, säges att denna ovilkorligen skall bestämmas efter graden,
och att han skall hafva hela sitt underhåll af tjensten, om än denna är in¬
rättad endast för tillfälligt biträde åt styrelsen, hvilket lemnas någon gång
blott då det särskildt påkallas. Af denna eller nära likartad beskaffenhet äro
många flera tjenster, än man i allmänhet föreställer sig, och i förbigående må
det anmärkas, att i synnerhet i landsorterna Staten har många tjensteman,
som hafva lön för en anställning, hvars åliggande af flere dertill tjenlige med
nöje skulle fullgöras ofta mot ett ringa arfvode. Det heter äfven om dem att
de skola lefva af tjensten; men detta är orätt både mot Statsverket och de
med dem jemförlige arbetare. Företrädesvis inom Post- och Tullverken samt
förrådsförvaltningen torde denna anmärkning hafva tillämpning.
Det är ofvan redan yttradt om de extraordinarie tjenstemannen åtskil¬
ligt rörande deras utbildning, som eljest i vissa delar bort finna plats då slut¬
ligen äfven deras ställning bör komma under närmare betraktande. Med åbe¬
ropande af detta, för så vidt det angår extra-ordinariernes ställning i allmän
het, skall uppmärksamheten i första rummet fästas vid den tröstlösa belägen¬
het, hvari extra-ordinarierne sig befinna. Deras ställning har alltid varit vansk-
Motioner i Andra Kammaren, N;o 133. Cl
lig, men den blifver af helt naturliga orsaker dag från dag sämre, i synnerhet
om icke de utvägar, som ofvan blifvit anvisade, begagnas för att förekomma,
att en stor mängd af aspiranter för Statens tjenst bildas, hvilka uteslutande
äro anvisade på detta medel för sin utkomst. Om detta deremot sker. om
Staten för den stora mängd göromål, der endast vanlig skolbildning fordras,
nöjer sig meu tjensteman, tagne ur den bildade klassen, som gemensamt förser
samhällets öfriga likartade behof, så skall i icke obetydlig mån förhållandet för
de extra ordinarie blifva bättre, emedan det då skall visa sig, att många hafva
nog energi och spänstighet i sinnet, att icke utöfver en viss rimlig tid använda
sina kraftigaste och bästa år, för att under ett föga intelligent arbete afvakta
en tjenst med en aflöning, som under tiden ofta nog kan dem af enskilde er¬
bjudas. Intilldess sådant sker, men ännu mera, om det icke sker och om Sta¬
ten således icke nödgas att för bibehållande af de kraftigaste karaktererna
göra något väsendtligt till förkortande af extra ordinariernes pinotid, så måste
desse unge män lida mera nu än förr. Det förhåller sig nemligen så, att nä¬
ringsfriheten och andra reformer i likartad syftning undandragit de lönlöse
tjenstemännen den källa, hvarur de för 40 å 50 år sedan hemtade för sin ut¬
komst medel, som ofta kunde jemföras med ordinarie-lönen och icke sällan
gingo derutöfver. Visserligen har denna näringskälla icke ännu sinat ut och
kommer icke att göra det helt och hållet, om än förestående förenklingar i
beskattningen och låneanstalternas sammanförande med mera dylikt gör det för
landsorten mera öfverflödigt nu än förr att begagna kommissionärer i hufvud
staden; men i alla fall, och än mera om framdeles en prokuratorsinrättning
kommer till stånd, skola extra-ordinarierne mer och mer kringskäras i sina
bemödanden att, jemte uppvaktningar i embetsverken, finna sysselsättningar,
hvaraf de kunna hemta sin utkomst under den långa väntans-perioden. Det
måste således för dem nu tillgöras något mer, och botemedlet, ehuru det icke
kan blifva fullt tillfredsställande, måste sökas dels i organisationen, och dels i
förhöjda arfvoden, der sådana tjenligen kunna användas, hvarför anslagen för
dessa utgifter böra tillmätas med någorlunda rund hand.
Såsom en tänkvärd förändring i den nuvarande anställningen af extra-
ordinarierne kan ifrågasättas rättighet för embetsverken att icke antaga flere,
än som der kunna finna sysselsättning. Nog skall en hvar medgifva, att det
ligger i samhällets intresse, att icke unge män användas hufvudsakligen till
dagliga ofta fåfänga förfrågningar om de kunna få något arbete, men å andra
sidan vill det synas, att de som underkastat sig speciela kostnader och an-
vändt lång tid till förberedelse för inträde i embetsverken, skulle finna sig
gäckade, om de, efter att hafva fullgjort prestanda, kunna afvisas, då de endast
begära att få arbeta för att lära, och lika vådligt skulle det kunna vara föb
Staten, om icke för de sökande sjelfve, derest de nyssnämnde, som försett sig
62 Motioner i Andra Kammaren. N:o 183.
med större kompetens, skulle vara ovilkorligen berättigade till anställning, men
icke de öfrige, enär desse derigenom snart skulle helt och hållet uteblifva och
embetsexamen komma att blifva vilkoret för all statstjenst. En medelväg måste
sökas; och den synes kunna läggas så. att alla, som fullgjort prestanda för
inträde i embetsverken, böra der såsom extraordinarie!’ vinna anställning, men
utan ovilkorlig rätt till erhållande af sådant arbete, derför betalning lemnas;
men att det deremot förbehålles vederbörande att efter billighet och rättvisa
fördela nämnda arbete emellan dem, som anses nödige och väl egnade för ver¬
kets tjenst, samt att helt och hållet från detta arbete utesluta dem, som pröf-
vas med större fördel för sig och samhället kunna söka andra sysselsättningar.
Såsom regel bör i öfrigt gälla, att allt arbete, som icke frivilligt öfver-
tages och på särskild begäran tillhålldahålles, skall betalas, med undantag möj¬
ligen af det, som förrättas under någon kort tid af den första tjenstgöringen.
Då ordinarie tjensteman anvisa åt extra-ordinarier sådant arbete, som de förre
sjelfve böra förrätta, skola de ock vidkännas skyldigheten att betala det; och
för de göromål, som äro afsedda att af extra-ordinarier verkställas, skall betal¬
ning utgå från Statsverket. Endast till sådant ändamål samt tillfälligt under¬
stöd vid sjukdomsfall får statsanslag användas. I sammanhang härmed bör
bestämmas, att ingen ordinarie tjenst inrättas egentligen för renskrifning, utan
att detta sysslande förbehålles extra-ordinarierne, för att, der sådane icke fin¬
nas, komma tillgodo andre, som med sådant arbete sig sysselsätta. Der när¬
mare vilkor för rättigheten att till användning och fördelning disponera med¬
len pröfvas nödiga, lära sådana komma att bestämmas.
Efter det sålunda allmänna grunder blifvit angifna för organiserande af
tjenstemännens arbetstid, indelning med afseende jemväl å tjenstemännens för¬
hållande till hvarandra inbördes och till öfriga medborgareklasser, afsättlighet
eller oafsättlighet, öfriga vilkor för deras antagande, aflöning, befordringsrätt,
pensionering, rättighet att hafva flera tjenster samt slutligen de extra ordinarie
tjenstemännens ställning, torde det vara så mycket mera öfverflödigt att i sär¬
skilda punkter upprepa hvad i hvarje del ansetts antagligt och utförbart, som
tillämpningen, derest den nu kunde ske, skulle i mera än ett hänseende erfor¬
dra än närmare bestämningar. Hvad som deremot torde såsom ett bestämdt
yrkande kunna och böra framställas, är,
att för de embetsverk, der embetsexamen icke behöfver ut¬
göra vilkor för alla tjenster, en föreskrift måtte lemnas, upp¬
tagande särskilt de tjenster, för hvilka sådan examen er¬
fordras, och särskildt. de öfriga.
Denna fördelning utgör grunden för den inre organisationen af en stor
del bland embetsverken; och af den beror antingen omedelbart eller medelbart
de särskilda vilkoren för afsättlighet eller oafsättlighet, aflöning, befordran och
Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 63
pensionering. Då i (ifrigt det erforderliga jemväl blifvit nämndt, vidkommande
tjenstemännen vid Statens industriella företag, torde framställningen kunna brin¬
gas till afslutning, dervid vidlyftigheten jemte de öfriga onekliga bristerna torde
påkalla några ord till ursäkt. Ämnets svårighet och lika mycket den omfattning,
som ansetts böra gifvas åt framställningen och som äfven påkallats af frågornas
inre sammanhang, hafva gemensamt och i förening med sistnämnda omständig¬
het kraft mera tid och omsorg för den formela behandlingen, än andra om¬
ständigheter medgifvit att deråt egna; men då de åsigter, som en, längre tider af¬
bruten, men ändock flera gånger återkommande, sysselsättning med dessa äm¬
nen, framkallat och fostrat, synts böra framläggas för den pröfning, de kunna
finnas uthärda eller ock för att indirekt bidraga till lösningen af den vigtiga
frågan, så har sådant skett, trots alla de betänkligheter, som det ofulländade i
formen framkallat och utan allt anspråk att hafva träffat det rätta.
I öfverensstämmelse med komité-betänkandet af den 29 Juni 1822 visar
den skedda utredningen, att fristående embetsverk endast böra bibehållas för
förvaltning af allmänna medel, af beskattningsverket, af Statens fasta egendo¬
mar samt förråder; att förvaltningsverken icke böra utöfva domaremagt och att
de till näringarne, allmänna hushållningen och den inre ordningen hörande frå¬
gor, så vidt de på förvaltningsväg afgöras, böra från Konungens Befallningshaf¬
vande gå till Regeringens omedelbara afgörande. Ännu möta dock för genom¬
förande af denna organisation hinder, hvilkas förbiseende sannolikt skulle ådra¬
ga den närvarande generationen allt för stora uppoffringar. Hindren måste der¬
för i stället undanrödjas, men de äro af den beskaffenhet, att detta kan ske
visserligen snart nog, men då endast på det sättet, att arbetet understödjes af
allas goda vilja och förenade ansträngningar. Om saken icke sålunda med
samlad kraft gripes an, skall den endast småningom framskrida; och i oviss¬
het huru härmed kan gå, torde det vara rättast, att under tiden afhjelpa de
hufvudsakligaste bristerna och för sådant ändamål antaga de grunder för em-
betsverkens organisation och ombildning i öfrigt, som nu blifvit föreslagna. Men
om detta sätt att gå tillväga skall lemna någon utsigt till framgång, så måste
Representationen förfara annorlunda än som skett de förra gångerna, saken be¬
rott på dess pröfning. Frågan får icke ånyo upplösa sig i en underdånig hem¬
ställan, vare sig om eu komité eller om de nådiga Propositioner i ämnet, hvar¬
till anledning kan pröfvas för handen. Det bör tvärtom vara slut med alla an¬
dra komitéer, än dem vederbörande föredragande kan föranstalta inom och mel¬
lan embetsverken, med bestämda uppdrag och noggranna begränsningar. För
sin del bör Riksdagen fatta beslut om de allmänna grunderna för embetsver-
kens organisation, och begära derifrån utgående Propositioner, med förbehåll att,
endast der ovilkorliga hinder för tillämpningen skulle anses ådagalagda, Propo
sitionerna må uppställas på annan grund, som då särskild! underkastas prof-
(54 Motioner i Andra Kammaren, S:o 133.
ning. Endast genom ett sådant tillvägagående skall saken kunna befordras till
verkställighet.
På grund häraf föreslås:
att Riksdagen för sin del måtte besluta de centrala era-
betsverkens ombildning och för denna antaga de här ofvan
i 8 punkter uppställda grunder, samt embetsverkens indel¬
ning och ställning till departementena i öfrigt i enlighet
med det förslag, som Jemväl här ofvan finnes infördt; äf¬
vensom de bestämmelser rörande tjenstemännens ställning
till Staten, som i denna framställning blifvit utvecklade
samt särskildt den grundsats, att inom samma embetsverk
olika kompetensvilkor kunna föreskrifvas för särskilda fen¬
ster; och att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla
om nådiga Propositioner, innefattande fullständiga förslag
till embetsverkens organisation och tjenstemännens ställning,
grundade på det beslut, i dessa ämnen, som Riksdagen för
sin del fattat, och afvikande derifrån endast i det fall, att
ovilkorliga hinder mot tillämpningen af samma grunder,
kunna anses ådagalagda.
Detta förslag torde af Riksdagens Andra Kammare medgifvas åtminsto
ne den behandling, att detsamma öfverlemnas till ett tillfälligt Utskott. Genom
den utredning frågan sålunda erhåller, skall den nuvarande Riksdagen komma
derhän, att det må blifva tydligt, att framställning om saken är nödvändig och
att det skall utrönas, om en i hufvudsaken rigtig uppfattning ligger till grund
för förslaget. Om saken icke denna riksdag skulle komma längre, så ernås
dock det, att Riksdagens Herrar Ledamöter kunna under mellantiden intill nä¬
sta Riksdag finna sig föranlåtne taga ämnet i den närmare skärskådan, som
betingar en lefvande öfvertygelse, och derigenom skulle ock vinnas en säker
borgen för frågans ändamålsenliga lösning, om den åter bringas å bane vid Riks¬
dagens sammanträde nästa år.
Stockholm den 29 Januari 1867.
A. W. Björck.
Stockholm, tryckt hos Bergström & Lindroth, 1867.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.
1
Nio 134.
Af Herr J. Rundblick. angående åtskilliga ändringar i Banko-
reglementet med hänsyn till den financiel förlägenhetens
afhjelpande.
Redan vid sistlidna riksdag framlade undertecknad för dåvarande Ri¬
kets Ständer ett förslag, innefattande en utredning af och en framställning
om, huru den för landtmannen tryckande penningeförlägenheten skulle i
någon mån kunna afhjelpas. Detta förslag, liksom flera andra i samma
syfte, tillvann sig visserligen icke dåvarande Ständers bifall; men denna
utgång af frågan afskräcker mig emellertid icke, då tidsförhållanden och
penningeställningen synes vara svårare, ej bättre, att ännu en gång och med
större förhoppning om framgång upptaga och till nuvarande Representation
framställa enahanda förslag, om huru nödig tillgång till passande förlags-
och rörelsekapital måtte landtmannen beredas.
Om angelägenheten häraf torde icke behöfva mycket ordas, helst pen-
ningekrisens förfärliga verklighet, orsak och verkningar äro allt för väl be¬
kanta, och då känd sak är så god som vittnad torde en vidlyftigare argu¬
mentation härom vara desto mindre af nöden, som jag föreställer mig, det
en hvar villigt erkänner, att penningebristens afhjelpande är en fråga, som
intager första rummet på dagordningen vid innevarande riksdag.
Med anledning häraf torde jag kunna inskränka mig till att här, under
åberopande af och hänvisning till den utförligare af mig i samma ämne vid
sistlidna riksdag inom Bonde-Ståndet väckta motion, N:o 49, endast vörd¬
sammast föreslå och hemställa,
det Riksdagen måtte besluta, att allmänna diskontfonden, som nu
utgör 9,600,000 R:dr, genast eller så fort ske kan måtte ökas med
2,400,000 R:dr; och vidare, att berörda fond om möjligt sednast
inom 1868 års utgång än ytterligare måtte förstärkas tills den
blifver 18,000,000 R:dr.
Bill. till Riksd. Prof. 1867. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 10 Höft.
1