PROTOKOLL,
HÅLLNA
HOS
HÖGLOFLIGE
RIDDERSKAPET OCH ADELN,
VID
Lagtima Riksdagen i Stockholm
ÅR 1865—1866.
Tredje Häftet.
STOCKHOLM,
tryckt hos E. Westrem,,
1866.
• ■'..V.' ' \ , i
Fredagen den 2 lars 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades protokollet för den 7 sisth Februari f. m.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 51,
ang:de regleringen af utgifterna under Riks-Statens Fjerde Huf-
vudtitel.
38:de punkten.
Hr von Knorring, Oscar: Om jag icke misstager mig,
är denna punkt redan afgjord genom tre Stånds beslut, och som
jag icke tilltror mig att kunna åstadkomma ändring i Stats-Utsk:ts
hemställan, så kunde det visserligen vara öfverflödigt att jag
yttrade mig. Men jag har dock begärt ordet för att visa att
jag haft anledning väcka ifrågav;de motion, och ber äfven få
fästa uppmärksamhet, såväl på att den blifvit väckt inom alla
fyra Stånden, som att en representant af Bonde-St. från Norr¬
land är en af motionärerne. Jag vill endast yttra mig rörande
ett par omständigheter. Första inkastet är, att man icke vill
bevilja sådana anslag på grund af enskild motionärs framställ¬
ning, utan man anser att det bör vara K. M:t ensam förbehållet
att begära dylika anslag. Jag måste böja mig för denna åsigt,
men anser att, om man konseqvent vill genomföra densamma,
så tjenar den §:n i grundlagen till ingenting, som tillåter enskild
motionär att väcka förslager.
Vidare har Utsk:t begagnat det vanliga skälet, då det icke
vill bevilja anslag, och sagt att frågan befinner sig i ett outredt
skick. Sä är dock icke förhållandet här, och jag ber få nämna
att min motion tillkommit på grund af 1861 års sjöförsvars-
komités förslag att, om några menigheter sjelfva vilja bidraga
till sitt försvar, så borde kronan förse dem med materialier
härtill. På grund häraf hafva ock städerna Hudiksvall och Sunds¬
vall dertill för klal at sig villige, samt ingått till K. M:t med un¬
derdånig ansökan i ämnet. Men om nu K. M:t vill gifva bidrag
i
Den 2 Mars.
till skansanläggningar till skydd för dessa eller andra kuststäders
inlopp, så har regeringen, mig veterligt åtminstone, inga pennin¬
gar att lemna dertill. Hufvudfrågan är icke summans storlek
eller om dessa 100,000 rdr äro tillräckliga eller icke; här är
endast meningen att frågan skall hållas öppen, och derföre är det
af vigt att penningar finnas för att bispringa de kommuner, som
sjelfva vilja bidraga till sitt försvar. Annu en anledning hvarföre
dessa penningars beviljande hade varit af största nytta, är den
att, om man, då man nu i alla fall skall göra en beställning
å 15 gjutna refflade positionspjeser, på samma gång varit i till¬
fälle att beställa samma slags kanoner för det Norrländska kust¬
försvaret, dessa blifvit billigare än om de sedan särskildt skola
beställas, emedan det är naturligt att kanoner blifva biliigare,
om man beställer flere på en gång.
Jag har med dessa ord endast velat förklara hvarföre jag
väckte motionen, och får för öfrigt finna mig uti det öde den¬
samma rönt.
Hr af Kleen, Johan: Jag skulle mycket gerna velat un¬
derstödja denna motion, om det varit någon utsigt att vid denna
riksdag få den igenom, ty då det icke är möjligt alt Staten kan
utsträcka det fasta försvaret till hvarje kommun, så är det ett
vackert exempel Hudiksvall och Sundsvall gifvit, då de erbjudit
sig att sjelfva utföra detsamma. Här är emellertid icke fråga
om några stora förskansningar, utan endast om sådana, som
kunna hindra enskilde kapare att löpa in och brandskatta dessa
städer, och derföre anser jag förslaget vara förtjent af upp¬
muntran.
Jag har besökt dessa ställen, för att taga belägenheten i
ögonsigte, och dervid funnit lokalerne gynsamma för bildande af
ett så beskaffadt försvar, medelst några batterier, för hvilkas
besättande ortens skarpskyttar böra kunna påräknas.
På flera ställen, såsom t. ex. vid Gefle och Carlshamn, fin¬
nas gamla skansar, som lätt kunna upphjelpas och med små
tillgångar försättas i försvarbart skick, för att skydda inloppen
mot tillfälliga kryssare. Emedlertid tror jag dock att motionen
är för tidigt väckt, då ännu inga planer hunnit uppgöras, hvar¬
före med densamma torde böra anstå till ett lägligare tillfälle.
Gr. Posse, Arvid: Vid ärendets behandling i Stats-Utsk:t
blef upplyst att K. M:t låtit föranstalta undersökning om huru¬
vida dessa befästningar äro af behofvet påkallade, och deraf har
Utsk:t dragit den slutsatsen, att om undersökningen gifvit vid
handen att förskansningar behöfvas, så skulle K. M:t afgifva
Propos. i ämnet. Men då så icke skett, har Utsk:t icke ansett
sig böra tillstyrka bifall till enskild motionärs framställning och
derföre afstyrkt anslaget.
Hr Reuterskiöld, Fabian: Med afseende å det vackra
och efterföljansvärda exempel dessa städer gifvit, då de velat
Den 2 Mars.
5
befästa sina hamnar, vill jag med ett par ord bemöta ordföran¬
dens i Stats-Utsk:t yttrande. Det är en sanning att K. M:t
anbefallt General af Kleen att göra en undersökning, och på
grund häraf har Stats-Utsk:t förmodligen ansett att, om så erfor¬
drats, hade K. M:t afgifvit Propos. i ämnet; men då så icke skett,
har Utsk:t ansett sig böra afstyrka bifall till motionen.
Hufvudsakliga anledningen hvarföre K. M:t icke afgifvit nå¬
gon Propos. härom, är att K. M:t ännu icke kunnat bedöma
hvilka slags befästningar der äro ändamålsenliga och till hvad
belopp kostnaderna derför kunna stiga, samt till huru stor del
kommunerna deruti böra deltaga, och hvad Staten skäligen bör
tillskjuta, men ingalunda på grund deraf att K. M:t skulle velat
undandraga sig att aflåta densamma.
Lika med den värde motionären anser jag att ett bifall nu,
då tre Stånd afslagit anslaget, icke tjenar till något, men har
härmed blott velat upplysa hvarföre icke Propos. i ämnet blifvit
afgifven.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd pro¬
pos., blef Utsk:ts hemställan i denna punkt af R. o. Ad. bifallen.
39:de punkten.
Utsk:ts tillstyrkande bifölls.
40:de punkten.
Mom. a.
Hr Fitinghoff, Conrad Bleckert, anförde skriftligen:
Uti underdånigt utlåtande till K. M:t har Topografiska
Kårens Chef, General Hazelius, yttrat, »att ett annat af Stats¬
verket bekostadt kartverk, under benämningen Rikets ekono¬
miska kartverk, grundlägger de topografiska kartorne», hvilket
bekräftas af det kända förhållandet, att detta sednare kartver¬
ket i och för dess syftemål har behof af en kartstomme uti
flera gånger större skala än den, hvari de topografiska kartorne
upprättas. Häraf följer, att, för undvikande af dubbla stomkarte-
arbeten, och dermed förenade onödiga kostnader för Staten,
ekonomiska kartverket måste föregå de topografiska arbetena.
Men denna operation kan icke åstadkommas annorlunda än ge¬
nom att förändra anslagen för båda verken till lika stort belopp.
Anslaget till topografiska kartearbetena är nu af Utsk:t
föreslaget till 75,000 rdr extra, utom det ordinarie, som utgör
34,250 rdr, eller tillsammans 109,250 om året. Till de ekono¬
miska kartearbetena har Utsk:ls-afdelningen föreslagit för södra
och mellersta Sverige 36,000 rdr inalles, eller 30,000 extra och
6,000 ordinarie om året. Dessa förslag innefatta ovilkorligen
ett misstag och genom de sins emellan varande disproportio¬
nerna befordra endast onödiga omarbeten och kostnader, hvar-
6
Den 2 Mars.
före jag anser frågan behöfva en närmare utredning och yrkar
återremiss, på det att frågorna om topografiska och ekonomi¬
ska kartearbetenas anslag må i sammanhang med hvarandra
behandlas.
Hr Rosensvärd, Johan Henrik: Jag kunde icke rätt
uppfatta den föreg:de talarens mening, meri tyckte mig finna
att det var fråga om att sammanslå det ekonomiska kartverket
med topografiska korpsens. Jag vill icke nu inlåta mig på denna
fråga, utan endast nämna att densamma varit föremål för K. M:ts
pröfning, utan att vinna godkännande.
Här är nu deremot fråga om ett förhöjt anslag för topo¬
grafiska korpsens arbeten, på det att dessa må kunna påskyndas.
Flera färdigritade kartblad vänta på granskning och deras antal
ökas årligen, men de kunna icke utgifvas, då medel dertill saknas.
Det är allmänt kändt att detta arbete varit af ganska stor nytta
och med särdeles välvilja blifvit mottaget i de trakter, hvaröfver
karta utkommit. Alven inom Utsk:t beslöt man, utan särdeles
motstånd, att tillstyrka bifall till K. M:ts förslag.
De båda kartverken, det ekonomiska och topografiska, stå
väl icke i omedelbart sammanhang med hvarandra, men deras
förarbeten hafva blifvit så ordnade att de deraf draga ömsesidig
fördel. Något vidare lärer val för det närv:de icke dervid kunna
göras och bör i alla hänseenden icke inverka på frågan om ett
skyndsammare utgifvande af den topografiska kartan. Jag an¬
håller derföre att R. o. Ad., i likhet med Preste- och Borgare-
St:o, ville bifalla den nu föredragna punkten.
Gr. Posse: Jag uppfattade Hr FitinghofTs anförande så, att
det ekonomiska kartverket bör föregå det topogafiska, och då
han hört att Stats-Utsk:t i Sjette Hufvudtiteln tillstyrkt bifall till
anslag för det ekonomiska kartverket, så ansåg han att man
borde återremittera denna punkt.
För min del kan jag dock icke gå in på detta, ty det topo¬
grafiska arbetet har gått förut, och då detsamma nu kan an¬
vända detta anslag samt det verkligen är af nytta för landet,
att detta arbete blir färdigt så fort som möjligt, så får jag an¬
hålla attR. o. Ad. ville bevilja anslaget genom att bifalla punkten.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts förev:de hemställan och dels återremiss deraf, fram¬
ställdes propos. på bifall till densamma samt besvarades med ja.
Mom. b.
Utsk:ts hemställan bifölls.
41 :sta punkten.
Mom. a.
Den 2 Mars.
7
Hr Reuterskiöld: På grund af R. St:rs uttalade åsigt
om pensionsväsendet för arméen, för hvilken äfven K. M:tsNåd.
Propos. redogör, har K. M:t inhemtat så väl direktionens för
arméens pensionskassa som landtförsvarskomiléns som ock krigs¬
befälets åsigt i hvad som angår statens öfvertagande af pensio¬
neringen emot att pensionskassan till densamma öfverlemnas.
Att en sådan pensionsreglering för arméen är af högsta behof-
vet påkallad, äfvensom att en sådan enkelhet i pensionerings-
väsendet, sorn R. St:r föreslagit, vore högst önskvärd, kan icke
bestridas. Älven inom krigsbefälet har samma åsigt gjort sig
gällande, fastän med någon olikhet i sjelfva detaljerna, rörande
kassans öfverlemnande, ehuru alla varit ense om att staten borde
öfvertaga pensioneringen. En del af krigsbefälet har nemligen
ansett att man borde öfverlemna pensionskassan med fullt för¬
troende att statsverket med afseende på arméens tjenstbarhet
skulle försörja sina gamla tjenstemän. Den andra delen åter
eiler pluraliteten har, med lika förtroende till statsverket i af¬
seende å pensioneringen, ansett sig af grannlagenhet hindrad
att afhända arméen kassan, emedan de ansett densamma vara
en fond samlad af förgångare, till välgörande ändamål. Under
sådant förhållande hafva de önskat att staten skulle öfvertaga
pensioneringen, utan att derföre öfvertaga arméens pensionskassa,
som borde under särskild redovisning och bokföring förvaltas af
det statens embetsverk, som hade sig pensioneringen anförtrodd.
Vid uttalandet af denna åsigt har krigsbefälets ledamöter
ansett sig böra fästa uppmärksamhet vid en annan kassa, som
med den förra står i nära sammanhang, nemi. enke- och pupill-
kasssan, som icke har stor fond, men har att tilldela enkor och
barn pensioner efter fastställd stat. Denna har nemi. hittills
blifvit kostnadsfritt förvaltad af arméns pensions kassas tjenste¬
män, men om denna sednare nu öfverlemnades, skulle den förra
sjelf få draga sin förvaltningskostnad, hvartill den icke har me¬
del, utan att antingen minska underhållet för pensionstagarne
eller ytterligare öka delegarnes årliga afgifter. Under sådant
förhållande hade krigsbefälet ansett sig böra göra det förslaget
att R. St:r skulle af arméens pensions-kassa, som öfverlemna¬
des till kronans förvaltning, anvisa 150,000 rdr till räntefritt
begagnande af enke- och pupill-kassan. K. M:t, som funnit denna
begäran billig, har äfven föreslagit R. St:r att densamma bifalla
och tillika ansett att förvaltningen af sjelfva pensions-kassan
borde öfverlemnas till arméförvaltningen. Denna åsigt hoppades
jag också icke skulle möta motstånd hos R. St:r. Förslaget
härom har K. M:t nu öfverlemnat till R. St:r och i samman¬
hang dermed förslag till en interims-pensionsstat från den tid
Staten öfvertager kassan till dess en ny lönereglering blifvit
verkställd och pensionerna derefter i rättvist förhållande kan
bestämmas.
Stats-Utsk:t åter, som funnit betänkligheter möta emot för¬
slaget, att, på de vilkor krigsbefälet medgifvit pensions-kassans
öfverlemnande till Staten, densamma emottaga och tillstyrka hela
8
Den 2 Mars.
pensioneringens öfvertagande af Staten; har efter tagen känne¬
dom om det af K. M:t framlagda förslag till interims-pensions-
stat, ansett att de ökade anspråken på Statsverket icke stå i nå¬
got förhållande till den ringa fördel, som genom pensions-kas-
sans öfverlemnande skulle för det allmänna uppkomma. Om
jag äfven kan tyda denna Utsk:ts slutliga hemställan, kan jag
dock icke godkänna de, utan granskning af förslaget, derföre
framlagde motiv. Om Utsk:t hade jemlört Bilme E och F i
Landtlörsvars-komiténs betänkande, skulle deraf lätt funnits att
skillnaden mellan löner vid de olika regementen, och skillnaden
emellan högsta och lägsta lön inom graderna är så stor, att,
för att gifva pension i ett visst förhållande till lön, det skulle
erfordras att uppgöra en tablå, som upptog hvarje beställning
för sig. Att taga medium af hvarje lönegrad skulle lika litet
lända till syftemålet med pensioneringen, i hvad den rörer ar¬
méns tjenstbarhet. Af allt detta finnes, att Utsk:t utan tillräcklig
granskning och utredning af saken afstyrkt R. St:r att bifalla
den Nåd. Propos:n. Hufvudfrågan är, om arméns tjenstemän skola
pensionera sig sjelfva med biträde af Staten, eller om Staten
här, som med dess öfriga tjenare, bör draga försorg om den
kraftlösa ålderdomen, sedan den tagit i anspråk krafterna i manna¬
åldern.
Då nu emellertid de andra Stånden bifallit Utsk:ts förslag,
vill jag icke förspilla tid med begäran om återremiss, utan blott
reservera mig mot de af Utsk:t uttalade motiv, hvarigenom frå¬
gan skulle få en annan ställning än den här haft i förhållande
emellan Staten och dess tjenare.
Hr Rosensvärd: Då jag varit ledamot af landtförsvars-
komitén och krigsbefälet, samt nu är det af Stats-Utsk:t, anser
jag mig skyldig att yttra några ord i denna fråga, ehuru jag
erkänner att det sker med en viss tveksamhet.
Det torde- vara Eder bekant, Mina Hrr! att då vid 1856
års riksdag R. St:r, på grund af K. Mits Propos., funno för
godt att bevilja ett anslag till pensionernas höjande för armén,
så uttryckte de äfven den önskan, att åtgärder skulle vidtagas,
hvarigenom enkelhet och reda i pensionsväsendet kunde vinnas,
och det missförhållande undanrödjas, att en del af pensionerna
skulle utgå från arméns pensionskassa, och en annan del från
det då beviljade anslaget. Detta var det första uppslaget i frå¬
gan och det utgick från R. St:r. Med anledning af hvad K. M:t
i sin Propos. vid 1859 års riksdag i ämnet meddelat, utvecklade
R. Stir ytterligare sina åsigter rörande arméns pensionering.
Denna vore, enligt R. Stirs förmenande, behäftad med väsendtliga
olägenheter, som gjorde förvaltningen invecklad, föranledde öka¬
de kostnader, och motverkade det för Staten vigtiga ändamål,
som med pensioneringen åsyftades. — Arméns pensionskassa
kunde icke upprätthålla sin vanliga pensionering, utan att bidrag
dertill vid hvarje riksdag måste beviljas, och till pensionernas
höjande derutöfver måste ett serskildt kreditiv anvisas. För
Deu 2 Mars.
9
pension från dessa båda fonder voro (ill en del olika vilkor be¬
stämda. I arméns pensionskassa fordrades väl i allmänhet 30
tjenste- och 50 lefnadsår, men redan vid 45 år och i vissa fall
tidigare kunde man laga afsked med rättighet att efter exspektens-
tiden bekomma pension, då deremot lefnadsåldern för fyllnads¬
pension vore för en stor del löntagare framflyttad till 55, 60
eller 65 år, — och denna pension i visst fall kunde erhållas af
dem, som före 50 års ålder lemnade tjensten. Denna för lön-
tagarne stora fördel, att efter omständigheterna kunna begagna
den ena eller den andra pensionsstaten, hvaremot intet vore att
säga, om pensioneringen bestriddes endast af arméns egna till¬
gångar, hade till följd, att de för pensioneringen anvisade medel
starkare anlitades än behofvet egentligen kräfde, »utan alt i
samma mån befrämja pensioneringens syftemål i Statens intres¬
se, nemi. att underlätta afgången af det äldre befälet och för¬
skaffa armén en för krigstjenstgöringen och vapenöliiingar fullt
tjenstbar befälspersonal.» — De tillgångar, som tagas i anspråk
af officerare, som, ehuru fullt tjenstbara, afgå med rätt till pen¬
sion, kunde bättre användas, genom att bereda någon tillökning
åt' dem som först efter en längre tjenstetid erhålla afsked.
Dessa omständigheter syntes R. St:r ådagalägga olämpligheten
af pensionsväsendets organisation och föranleda till den slutsats
»att arméns pensionsväscnde icke kunde blifva ändamålsenligt
ordnadt, med mindre än att hela pensionsväsendet öfverlemnas
åt Staten, som sålunda kunde öfvertaga arméns pensionskassa,
men deremot ock ensam besörja pensioneringen.» Visserligen
kunde härvid åtskilliga svårigheter möta, men genom vidtagande
af tjenliga förberedande åtgärder skulle svårigheterna atlägsnas,
och så mycket snarare beredas möjlighet att fullständigt vinna
det åsyftade ändamålet. R. St:r anhöllo derföre, att K. M:t
täcktes vidtaga de åtgärder, sorn funnos lämpliga till förbere¬
dande af en sådan reglering af pensionsväsendet för armén, som
härofvan blifvit omnämnd. Vid 1862—63 årens riksdag hem¬
ställde slutligen Ständerna, att K. M:t täcktes låta höra krigs¬
befälet och öfrige vederbörande i ämnet, så tidigt före nästa
riksdag, att då måtte kunna framläggas »ett så beskaffadt för¬
slag till reglering af arméns pensionering, som uti R. Stms vid
1859 och 60 års riksdag atlåtna underd:ga skrifvelse afsågs.»
Emellertid hade Landtförsvarskomitén sarnmanträdt, och bland
de ämnen, som blifvit ölverlemnade till dess behandling, var äf¬
ven ordnandet af arméns pensionering. Inom komitén var jag,
lika med öfriga ledamöter, af den tanken att, då fråga derom
en gång blifvit väckt, det verkligen vore önskligt att Slaten öf-
vertoge pensionskassan, men deremot ensam åtoge sig pensio¬
neringen, hvilket sednare jag ansåg skulle för armén medföra
flera fördelar. Jag ber att i slutet af mitt yttrande få visa att denna
åsigt varit rigtig. Sedan komitén afgifvit sitt betänk, i denna del,
sammanträdde krigsbefälet på K. M:ts kallelse i början af förlidet år.
Inom krigsbefälet voro tankarne länge delade, huruvida man
borde och kunde afhända »sig kassan. Då 1756 denna kassa
10
Den 2 Mars.
stiftades, fick den sig anvisad en del af det gamla krigsmanska-
pets inkomster, tillika med statsverkets besparingar af arméns
löner, men dess hufvudsakliga tillgångar utgjordes dock af befä¬
lets egna bidrag. Kassans kapital ökades småningom och den
kunde, om än med små pensioner, ostördt fullgöra sina för¬
bindelser intill sednare tider, då Staten med kontanta bidrag
måste träda emellan. Kassans fonder voro således samlade
genom befälets bidrag till pensioneringen; de utgjorde ett dyrbart
arf från förgångna generationer, ett arf som krigsbefälet agde
för det afsedda ändamålet förvalta och använda, men om krigs¬
befälets befogenhet sträckte sig derutöfver, ifrågasattes af mången.
— Ställningen var dock nu betydligt olika mot fordom. Då
1760 statsverket bidrog, krigsmanshusmedlen inberäknade, med
A oel) arméns befäl med § till pensioneringen, var nu förhållan¬
det omvändt, och Ständernas begäran om pensionsväsendets än¬
drande borde beaktas. Man kom derföre slutligen öfverens om
att till Staten öfverlemna krigsbefälets rätt till kassans styrelse
och förvaltning. Mera ansåg man sig icke äga och således icke
heller kunna afhända sig. Men då fråga var att aflemna en af
armén samlad kassa, hvari redan afskedade vapenbröder onekli¬
gen hade del, och som utgjorde säkerheten för deras af dem
sjelfva grundade pensioner, så ansåg krigsbefälet sig kunna der¬
vid fästa några vilkor, hvilka jag visserligen icke anser vara de
bästa, några har jag till och med sökt att motsätta mig, men
hvilka dock ganska "väl kunna försvaras, och enligt min öfver¬
tygelse icke utgöra ett giltigt skäl för R. St:r att tillbakavisa
ett anbud, som de sjelfva framkallat.
Denna fråga har nu varit under Stats-Utsk:ts pröfning. Jag
måste bär anmärka, att då jag vid två föreg;de tillfällen ansett
mig böra tillstyrka att Staten öfvertoge arméns pensionering i
sin helhet, och således äfven pensionskassan, så har jag icke
deraf för tillfället väntat mig några serdeles stora resultat. Jag
har icke förbisett svårigheterna dervid och icke heller förnekat
att pensioneringen möjligen kunde på annat sätt ordnas, men
jag har trott att det vore rätt och klokt att mottaga den fram¬
sträckta handen, och att om pensionsväsendet ordnades på det
af R. St:r föreslagna sätt, detta i en framtid skulle lända ar¬
mén till verklig fördel.
Emedlertid väckte pensionsfrågan, som för arméns befäl är
en lifsfråga, inga varma svmpathier inom Utskit. Flera skäl
kunde härtill bidraga, men då Utsk:t icke ansåg sig böra antaga
hvad krigsbefälet erbjudit, elier pensionskassans öfverlemnande
till staten, så har jag skäl till den förmodan att man egentligen
fruktade konseqvenserne af att bestämdt uttala den grundsats,
att Staten skulle öfvertaga peosioneringen. Man ansåg nemi.
att Staten härigenom möjligen skulle föras längre på denna väg,
än man från början föreställt sig. Att detta måtte hafva varit
den hufvudsakliga anledningen, och icke de vilkor krigsbefälet
uppställt, torde kunna slutas just af dessa vilkor. De äro fem,
nemi. l:o att arméns pensionskassa »städse skulle under särskild
Den 2 Mars.
11
redovisning och bokföring förvaltas af det Statens embetsverk,
sorn förvaltade Wadstena Krigsmanshnskassa, eller finge arméns
pensionering sig anförtrodd;
2:o att en omfattande pensioneringslag, byggd på de af R.
St:r angifna grunder, att underlätta afgången för det äldre befä¬
let oéh förskaffa armén en fullt tjenstbar befälspersonal, af Ko¬
nung och R. St:r blefve antagen;
3:o att Staten öfvertoge arméns pensionskassas alla förbin¬
delser, af hvad namn och beskaffenhet de vara må;
4:o att armén icke vidare betungades med afgifter för sin
pensionering; och
5:o att armén befriades såväl från förvaltningen af ackords-
amorteringsfonden, som från garantien för uppfyllandet af dess
förbindelser.
Af dessa vilkor har Stats-Utskit icke vidrört hvarken det
tredje, alt Staten skulle öfvertaga arméns pensionskassas alla
förbindelser, eller ,let 5:te, ang:de garanti för ackords-amorte-
ringsfonden. Skälen dertill äro uppenbara. Med kassan måste
nemligen följa dess förbindelser till pensionstagarne samt till kas¬
sans egna tjenstemän och vakthetjente. Likaså förvaltningen af
ackords-amorteringsfonden, för hvilkens obligationer pensions¬
kassans kapital utgör säkerheten.
Beträffande |de öfriga vilkoren, vill jag nu yttra några ord.
Att det första deribland i och för sig icke är så farligt, bevisas
deraf att Stats-Utsk:t icke haft något annat att deremot invända
än att kassans serskilda bokföring och redovisning skulle inne¬
bära ett vidhållande af den på sednare tiden alltmera frånträdda
grundsatsen att för särskilda utgifter bilda och bibehålla särskilda
fonder, utan att, så vidt Utsk:t kan inse, samma för statsverket
betungande anordning för pensionstagarne medför någon fördel.
Ja! äfven om så vore, hemställer jag, om icke en korpora¬
tion, som afstår från en pensionskassa, samlad såväl af hädan-
gångne, som nu lefvande delegare, billigt vis kan begära någon
garanti för denna kassa, helst de redan afskedstagna, men ännu
lefvande delegarne icke haft någon röst med vid beslutet om
kassans atlemnande. Den omnämnda grundsatsen, att för ser¬
skilda utgifter bilda och bibehålla serskilda fonder, må i allmän¬
het vara riktig eller icke, så är det dock en stor skilnad mel¬
lan en from stiftelse, hvars kapital tillkommit genom enskildes
bidrag, och fonder bildade af statsmedel för vissa statsbehof.
Jag ber också få fästa uppmärksamheten derpå, att något be¬
tungande för statsverket icke heller kan uppstå genom det
ifrågav:de vilkoret, ty Utsk:t säger sjelf »att förvaltningen af
kassans fonder, äfven med serskild redovisning och bokföring,
icke kan blifva af någon synnerlig vidlyftig beskaffenhet.»
Utsk:t har äfven anmärkt, att om bestyret med arméns
pensionering uppdroges åt arméförvaltningen, kunde, till följd af
krigsbefälets förbehåll, icke pensionskassan öfverlemnas till Stats¬
kontoret, som dock är afsedt att besörja Statens penningeför-
valtning, utan måste öka antalet af de betydliga fonder, sorn
12
Dea 2 Mars.
arméförvaltningen har om händer. Så bindande äro dock icke
ordalagen i krigsbefälets skrifvelse. Der står att kassan bör
förvaltas af det embetsverk, som förvaltar Wadstena krigsmans-
huskassa, eller får arméns pensionering sig anförtrodd. Om nu
detta sednare verk blir arméförvaltningen och det skulle finnas
lämpligt att derifrån skilja arméns pensionskassa, så lärer det¬
samma gälla för den närbeslägtade krigsmanshuskassan, och
krigsbefälets beslut hindrar icke att båda dessa kassor öfverlem-
nas till Stats-Kont:s förvaltning. Det är just för alt icke blifva allt för
mycket bindande, som krigsbefälets beslut innehåller ett alternativ,
— och sorn det ställer pensionskassans förvaltning tillsammans, an¬
tingen med pensioneringsbestyret, eller med krigsmanshuskassan.
Utsk:t fortsätter: »Vidare har krigsbefälet i andra punkten
uppställt det vilkor, att en omfattande pensioneringslag, byggd
på de af R. St:r angifna grunder, att underlätta afgången för
det äldre befälet och förskaffa armén en fullt tjenstbar beläls-
personal, af Konung och R. St:r antagas; och ehuru detta vil¬
kor al K. M:t ansetts innefatta endast framställning om en i
grundlagsenlig ordning fastställd pensionsstat och icke heller lärer
annorlunda böra förstås, kan likväl icke förbises, att olika me¬
ningar framdeles kunna yppas, om ej samma vilkor eger egen¬
skapen af aftal, hvilken egenskap onekligen kan i viss mån an¬
ses tillhöra den ifrågasatta ordningen.» Ja! Mina Hrr! krigs¬
befälet har begärt att en pensionslag af Konung och Ständer
må antagas. Krigsbefälet stiftar nu med Konungen lag för sin
pensionering, — ty hvad annat är dess pensionsreglemente? Då
krigsbefälet afstår från denna sin rätt, begär det att pensione¬
ringen skall på ett betryggande sätt ordnas. Men icke har
krigsbefälet sagt, vi afstå vår kassa, om vi få så eller så stora
pensioner, utan krigsbefälet har begärt att, då det öfverlemnade
allt hvad det har, en pensionsstat måtte uppgöras enligt de af
R. St:r angifna grunder, nemi. att underlätta afgången för det
äldre befälet, och förskaffa armén en fullt tjenstbar befälspersonal.
Detta är allt, och äfven om en pensionsstat under sådana
förhållanden antoges och hade, såsom Utsk:t säger, i viss mån
egenskap af ett aftal, kan jag deri icke inse någon våda. —
Denna stat kunde ju lika litet, som hvarje annan af Konung
och Ständer godkänd stat, utgå, om icke nödiga medel fortfa¬
rande dertill anvisades. Något intrång i representationens be¬
skattningsrätt kan således hvarken afses med eller blifva en följd
af krigsbefälets vilkor, och arméns trygghet ligger endast i öfver-
tygelsen om, att pensionsslaten sist af alla stater skulle genom
otillräckliga anslagsbelopp blifva inskränkt.
Jag har icke gjort dessa anm:r endast för att klandra Be¬
tänkt — jag har förut framställt dem i Utsk:t — utan för att gifva
stöd åt min åsigt, att de omnämnda vilkoren icke vore sådane
att de icke kunde antagas. Jag har icke heller för afsigt att
yrka afslag å ett Betänk., som redan är af två Stånd bifallet
och helt säkert blir det af det tredje, men frågan har för ar¬
mén så stor vigt att den icke bär borde med tystnad förbigås.
Den 2 Mars.
13
Slutligen ber jag att få fästa R. o. Ad:ns uppmärksamhet
på det sista skälet i Utsk:ts Betänk. »Visserligen», heter det,
»äro enligt berörda förslag, nemligen landtförsvarskomiténs för¬
slag, pensionsbeloppen för åtskilliga klasser något högre än hvad
K. M:t nu föreslagit; men om dervid jemväl (ages i beräkning
dels att anslagsbehofvet framgent kommer att stiga, och dels att
de hittills från armén till pensionskassan ingående a (gifter, öfver
73,000 rdr årligen, komme att upphöra, synas de ökade ansprå¬
ken på statsverket icke stå i något förhållande till den ringa
fördel, som genom pensionskassans öfverlemnande skulle för det
allmänna uppkomma, helst till och med den mindre väsendtliga
besparingen af aflöning för pensionskassans tjenstemän och vakt-
betjente komme att till stor del motvägas af det understöd för
bestridande af arméns enskilda enke- och pupillkassa, som skulle
af arméns pensionskassas fonder utgå.»
Ja, efter min öfvertygelse, är den saken klar, att någon
ekonomisk vinst icke kan uppkomma för Staten deraf, att den
ensam öfvertager arméns pensionering, och just deri kan arméns
fördel anses ligga. Någon sådan vinst har väl icke heller egent¬
ligen varit afsedd, — och hvaruti skulle den bestå? — Icke
kan det hafva varit meningen att, sedan armén blifvit helt och hållet
skiljd från bestyret med pensionsväsendet, skulle pensionsbelop¬
pen nedsättas? R. Stms skrifvelse vid 1859 års riksdag uttryc¬
ker snarare motsatsen. Om den tanken möjligen löresväfvat
en och annan att pensionskassans fonder, om de blifvit till Sta¬
ten fritt öfverlemnade, kunnat användas till statsutgifters bestri¬
dande, t. ex. till jernvägsbyggnader, hvilket dock af flera skäl
hade varit med stora svårigheter förenadt, så skulle icke heller
deraf någon egentlig vinst hafva uppkommit, enär årsanslaget
till pensioneringen måst ökas med ett mot räntan å kassans ka¬
pital svarande belopp. Det räntefria lån af 150,000 rdr från
pensionskassans fonder, som krigsbefälet ifrågasatt, icke såsom
ett vilkor, utan såsom en ödmjuk anhållan, att få använda för att
betäcka enke- och pupillkassans förvaltningskostnad, är en allt¬
för stor obetydlighet, för att inverka på frågan i sin helhet.
Emellertid visar den sist upplästa delen af Utsk:ts Betänk.,
att man fäst särdeles vigt vid de ökade kostnader Statens öfver-
tagande af arméns pensionering skulle medföra, samt att man,
på sätt jag redan nämnt, funnit att konseqvenserna deraf skulle
föra något längre än man förut gjort sig reda för. — Jag fin¬
ner visserligen mindre underligt att detta framkallat betänklig¬
heter, synnerligast under en tid då mången är uppskrämd öfver
den financiella ställningen, och man derjemte synes vid den
gamla representationens sista sammanträde vilja skjuta alla
organisationsfrågor å sido; men jag] tror att det varit rigtigare,
om Utslut, såsom skäl till afslag, framställt dessa betänkligheter,
i stället för att hufvudsakligen vända sig mot krigsbefälets vil¬
kor, hvilka visserligen kunnat vara annorlunda, men som dock
på det hela äro temligen oskyldiga.
14
Den 2 Mars.
Af det nu anförda framgå ock de skäf, hvarföre jag ansett,
att det för armén varit en fördel, om Staten öfvertagit arméns
pensionering. Följden hade nerol, säkerligen blifvit, att då Sta¬
ten ensam ägt ordna denna angelägenhet, derå egnats lika om¬
sorg, som åt de civila embetsmännens pensionsväsende, och att
den olikhet, som i detta afseende nu äger rum, i en framtid
blifvit på ett billigt sätt utjemnad.
Jag ber om öfverseende för att jag så länge tagit R. o.
Ad:ns uppmärksamhet i anspråk, men två skäl hafva förmått
mig dertill: det ena att, då jag icke hade tillfälle öfvervara Be-
tänk:ts slutliga justering i Stats-Utsk:ts plenum, jag icke heller
kunnat afgifva en reservation i ämnet, och det andra att mina
kamrater inom krigsbefälet, som säkerligen med uppmärksamhet
följa denna fråga, icke vid tagen kännedom af Betänk:t skulle
tro att jag biträdt detsamma.
Under nuv:de förhållanden återstår emedlertid endast att
nöja mig med den utgång frågan fått, beklagande densamma och
under förhoppning att arméns pensionering skall i en icke af¬
lägsen framtid, ehuru på en annan väg, blifva nöjaktigt ordnad,
och den stora olikheten mellan de militära och civila embets¬
männens pensionering utjemnad.
Frih. Klinckowström: Jag skulle anse mig fela mycket
mot Stats-Utsk:t, om jag icke med några ord bemötte de inkast,
som blifvit gjorda mot Stats-Utsk:ts hemställan i denna punkt.
Jag gör detta så mycket heldre, som jag — oaktadt jag icke
kan berömma mig af sådan mångslöjd, som den siste värde ta¬
laren — tillhörde det sist sammanträdande krigsbefälet, och gör
mig en ära af att hafva tillhört dess minoritet.
Vi veta alla att denna pensions-kassa är en väldig mur, mot
hvilken man gjort många anfall. Den grundades på den tid då
Sveriges storhet var lika med Sveriges ära, af den Konung, som
Sverige med rätta kallar den störste och bäste. Då han förde
sina krigare kring Europa, stiftade han densamma, när han såg
sina soldaters lidande: han sönderbröt sitt tiordssilfver och gaf
en del af sina arfvegods härtill; och detta bekräftades af hans
dotter. Afven våra Carlar handlade på samma fosterländska sätt
— t. o. m. den store rikshushållaren Carl XI:te utgjorde här¬
vid icke något undantag — och ända till dess Sveriges storhet
sjönk på Pultavas slätter, för att aldrig mera uppgå, sörjde fo¬
sterlandet för sina stympade krigare. Först efter denna tid bar
kassan blifvit kringskuren, plundrad.
Nu har man sagt att staten skulle öfvertaga densamma
och gifva pensioner. Ja, det är ett godt ord, men hvar finnes
någon säkerhet? Beslutet fattades också, om jag ej missminner
mig, i krigsbefälet med endast en pluralitet af två röster mera,
än som behöfdes för att detsamma skulle vara giltigt. Större
var icke segern! Pluraliteten vågade dock icke gå så långt som
K. M:t begärt, och har dessutom bestämt sådana vilkor, att R.
St:r derpå icke kunna ingå; ty utom bestämmelserne ang. kas¬
Den 2 Mars.
15
sans vård har pluraliteten framställt sådana anspråk på pensions
säkerhet, att, om de antoges, skulle de vara en inskränkning i
R. St:rs rätt att använda sina medel. Det beror nemi. på R.
St:r att för hvarje Riksdag bestämma eller återtaga anslag, men
för pensioneringen skulle här utfärdas en lag af civillags natur
och som således icke kunde rubbas utan af Konung och Ständer
gemensamt. Som jag tillhörde minoriteten, var jag glad att dessa
vilkor, liktydiga med afslag, uppsattes; och som R. St:r icke
under sådana förhållanden kunna mottaga kassan, är derom icke
mycket att orda.
Likväl kan jag icke underlåta att förklara Utsk:ts afdelning
min tacksamhet och gläder mig öfver att dess förslag blef Utsk:ts
beslut, ty stor fara hade varit för handen, om pensionskassan
inkommit i det stora svalg, som kallas Statsverket.
Man säger att vi skulle fått större pensioner, och kanske
hade vi äfven fått det i, början, men huru länge de utgått, det
kunna vi icke nu veta. Vi hafva nemi. sett att man kan kom¬
ma till bistra tider, då man får tillgripa hvad som helst, såsom
till en början att försämra myntet, och -då hemställer jag, om
det icke iir bättre att hafva litet än intet. Om arméen sjelf
fått sköta sina jordagods, t. ex. dem som tillhöra Wadstena
krigsmanshus, liksom Upsala akademi sköter sina, så skulle vi
haft mycket större inkomst. Nu deremot har man sålt dem
till skatte för en ringa penning, såsom t. ex. ett hemman för
4,000 rd:r, under det Upsala akademi sålt 1^ för 57,000 r:dr.
Stundom har man på olika inkomsttitlar beröfvat oss medel,
utan att de blifvit ersatte. Under Gustaf III:s tid t. ex. fick
kassan betala ackordsafgifter.
Det är bättre att arméen behåller hvad den har, och att
Staten, som väl ändå bör veta att arméen, som offrar lif och
blod för dess val, skydd och sjelfständighet, är värd något i
pensioneringsväg, fyller hvad som fattas. En uträkning härpå
är ingen trollkonst.
Denna inrättning, som existerat i 250 år, bör icke borttagas,
och så länge jag lefver, skall jag försvara denna, liksom indel¬
ningsverket, hvilket utgör grunden för vår sjelfständighet och
frihet.
Flera ledamöter yttrade härtill bifall.
Ofverläggningen förklarades härefter fulländad och Utsk:ts
hemställan blef, uppå gjord propos., af R. o. Ad:n bifallen.
Mom. b, c, d och e.
Utsk:ts hemställanden bi föllos.
42:dra punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
43:dje punkten.
IG
Den 2 Mars.
Morn. a.
Gr. Liljencrantz, Gustaf Fredrik: Det tillhör denna,
som en i vår historia märkvärdig person yttrade sig, tröga, men
med hetsigheter behäftade nation att, då en sak kommit på mo¬
det, så vet man icke huru långt man skall gå i sin välvilja för
densamma. Det förefaller mig att, då regeringen begärt ett an¬
slag för en institution, som synes mig ganska problematisk, så
hade Utsk:t bort stadna vid de begärde 40,000, men i stället
har Utsk:t höjt summan till 50,000 r:dr. Ingenting är hellerdore-
skrifvet om huru dessa instruktörer för skarpskyltarne skola
tillsättas, hvarföre de ock kunna blifva af ganska tvifvelaktig be¬
skaffenhet; ty med våra goda vanor att roa sig, kan det lika lätt
hända att en omtyckt rolighetsmakare härtill väljes i st. f. att
dertill utse en person, som är platsen vuxen. Härom säger icke
Betänlct ett ord, men jag lägger icke detta Utsk:t till last. Dock
anser jag att det vore välbetänkt, om R. St:r stadnade vid det af
K. M:t begärda anslaget, 40,000 r:dr, då de icke hafva den rin¬
gaste säkerhet för huru dessa penningar komma att användas.
En kommande representation kan sedan efter omständigheterna
höja eller minska summan.
Jag kan slutligen icke underlåta att uttala en mening, som
jag önskade vore delad af mången inom detta Stånd, och den
är att, så länge skarpskyttarne bålla sina öfningar och förlustel¬
ser på Söndagarne, som äro fridlysta och böra vara det inom
hvarje kristet folk, så anser jag icke deras verksamhnt välsig-
nelsebringande och skulle således icke vilja gifva något dertill.
Men då denna mening icke torde vinna understöd, yrkar jag att
anslaget måtte nedsättas till hvad K. M:t begärt, eller 40,000 r:dr.
Gr. af Ugglas, Ludvig: För min del bedömer jag icke
skarpskytterörelsen från samma synpunkt som den föreg, ärade
talaren. Jag tror icke att man får anse den som en modesak,
och jag tror äfven att den är af sin stora vigt för försvaret;
visserligen icke så att den i första hand kan något uträtta, men
den är en stomme för landstormen.
Jag har emedlertid begärt ordet, för att till Utsk:ts leda¬
möter framställa den frågan, hvarföre detta anslag blifvit höjdt
utöfver hvad K. M:t föreslagit? Jag har icke i K. M:ts Propos.
kunnat finna något skäl härför, och icke heller har jag funnit
någon utredning häraf i Utsk:ts Betänk. Tvärtom har Utsk:t
medgifvit att de äldre föreningarne kunna finna instruktörer inom
sig sjelfva. Om Utsk:t således icke kan gifva något skäl för
sin åsigt, tror jag att hvad K. M:t föreslagit, är det rätta, och
anser att då bristande medel tvungit till besparing på andra
ställen, man äfven här bort iakttaga samma grundsats.
Hr vdn Francken, Georg Wolfgang: Då skarpskytte¬
rörelsen började inom riket, var jag icke bland dem, som dervid
fästade
Den 2 Mars.
17
fästade särdeles stora förhoppningar. Lika med Gr. Liljencrants’
trodde jag att det var en modesak, som snart åter skulle för¬
svinna, men har dock sedermera till min glädje funnit att jag
häruti misstagit mig. Genom regeringens kloka åtgärder och
skarpskyttarnes egna bemödanden har det nu gått så långt att
man deraf bör kunna hoppas ett godt resultat, om rörelsen fort¬
går i samma riktning som hittills. Inom Utsk:t röstade jag för
det nu föreslagna beloppet. Man kunde visserligen varit nöjd
med hvad regeringen föreslagit, men inom Utsk:t meddelades
upplysningar af ledamöter, nitälskande för skarpskytterörelsen,
och på grund af dessa upplysningar har jag lemnat min röst
till Utsk:ts förslag. Hvad det beträffar att Utsk:t höjt den af
K. M:t föreslagna summan, så har detta skett på förslag af en¬
skilda motionärer, hvilkas förslager jag anser lika val böra pröf-
vas som K. M:ts Propos.
Hvad beträffar Gr. Liljencrants’ yttrande om att man an¬
vänder Söndagen, så kan det vara lika bra som att gå på krogen
eller andra nöjen. Man har äfven alltid selt att de efter mor¬
gonexercisen firat gudstjensten tillsammans, och jag anser detta
vara det bästa sätt att fira sin sabbath.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Hr von Knorring, Oscar: Efter den siste värde talarens
yttrande har jag icke mycket att tillägga. Jag ber endast få
lasta den förste ädle talarens uppmärksamhet på att dessa öf-
ningar verkligen utföras med noggrannhet och allvar. Om vi
få krig, är det äfven af stor vigt att hafva att tillgå skarpskyt-
tarne, hvilka då åtaga sig försvaret af hembygden, när arméen
sändes alt operera på sitt båll. Jag anser den uppoffring och
fosterlandskärlek, som våra frivilliga skarpskyttar visat och fort¬
farande ådagalägga, särdeles berömvärd; jag är viss att de i fa¬
rans stund skola häfda svenska namnet och svenska folkets ära
— och jag kan icke finna klandret mot dem bcfogadt.
Hvad instruktorerne beträffar, så har hittills varit sed att
dertill tagits officerare eller underofficerare, och alt bland det
svenska befälet finnas personer med ett friskt och gladt lynne,
är väl icke något fel. Sådant tillhör militären i allmänhet och
det är en god sak att kunna vara glad; man kan ock vara all¬
varsam då så höfves. Detta till svar på den anmärkning, som
blifvit gjord att skarpskyttarne och deras instruktörer skulle
hafva »upptåg» för sig, eller huru orden föllo. — Alt skarp¬
skyttarne excercera om Söndagarne är sannt, men på Söndags¬
förmiddagen hålles alltid gudstjenst på fället — och derjemte
förrätta de skarpskyttekorpser, jag känner närmare till, chorum
både före utmarschen till sina öfningar och vid hemkomsten
från desamma. Hvad summans storlek beträffar, så kan jag
icke bedöma densammas lämplighet, och jag kan äfven anses
på sitt sätt vara partisk härvidlag, emedan detta anslag till största
delen väl kommer arméens befäl till godo. Men Utsk:t har så
H. lil. 2
18
Den 2 Mars.
ofta fått uppbära förebråelser för njugghet, att det väl borde
oantastadt en gång få vara generöst; och jag vill åtminstone
icke nedpruta det anslag, sorn till skarpskytte-instruktörer af
Utsk:t blifvit tillstyrkt.
Jag anhåller om bifall.
Frih. Klinckowström: Jag anser mig böra förutskicka
det erkännandet att jag anser den nu pågående skarpskytterö-
relsen, sådan den utvecklat sig, att inom nationen söka utbreda
skicklighet i vapnens bruk, vara så vacker att man bör göra
allt för densamma. Att regeringen äfven tänkt på samma sätt
visar sig af K. Mits Propos. Men på samma gång jag yttrar
mig så om denna frågra, som jag tror vara af den största be¬
tydelse för Sverige, måste jag erkänna att jag inom Utsk:t till¬
hörde den minoritet, som vidhöll K. M:ts förslag. Jag gjorde
detta på den grund att K. M:t, som har kännedom om alla
skarpskytteföreningar i riket, bäst bör kunna bedöma behofvet
af denna sak. För enskilda motionärer deremot, som lätt låta
hänföra sig af sin känsla, och som väl kunna känna behofvet
inom sin egen ort, men ej inom hela landet, är denna sak omöj¬
lig att bedöma.
Under diskussionen framskymtade äfven den framtidstanken
bland ledamöterne af Bonde-St. att anslaget till beväringen fram¬
deles kunde öfverflyttas på skarpskyttarne. Afven detta gjorde
att jag vidhöll mina betänkligheter och slöt mig till K. Mits
Propos., hvaremot jag i 3;dje punkten tillhörde majoriteten.
Jag får således anhålla att R. o. Adin ville bifalla K. Mits
Propos. och afslå Utskits förslag.
Gr. Lagerberg, Sven: Jag hade icke ämnat begära ordet
i denna fråga, men ett yttrande af en föregående talare nödgar
mig dertill. Uti första delen af Frih. Klinckowströms anförande
ber jag få instämma. Jag vill blott besvara Gr. af Ugglas’ fråga
huru det varit möjligt för Stats-Utskit att komma till det resul¬
tat att just begära ifrågav-.de summa till instruktörer.
Jag ber derföre att få lemna en öfversigt öfver skarpskytte-
kårernas numerär:
i Maj 1864 funnos 174 föreningar med omkring 22,000 man;
medelstyrkan af hvarje förening omkring 127 man;
i Jan. 1865 240'föreningar med 37,000 man;
medelstyrkan af hvarje förening 154 man;
och i Jan. 1866 290 föreningar med omkring 42,000 man;
medelstyrkan af hvarje förening 144 man.
Häraf synos att medelantalet af hvarje förenings medlemmar
något minskats, men att föreningarnes antal oupphörligen ökats.
Då K. Mits Propos. afgafs, hade anslaget till ^instruktörer
beräknats efter styrkan på hösten 1865, hvarföre 40,000 ridr
då ansågs tillräckligt, men då nyligen inkomne rapporter gålvo
vid handen att styrkan ökats med 50 föreningar af tillsammans
omkring 5,000 man, torde väl Utskit häri funnit ett skäl att öka
Den 2 Mars.
19
ifrågav.de anslag; och om man dertill tager i betraktande den
mängd göromål dessa instruktörer hafva, så synes mig att 50,000
r:dr icke är för mycket tilltaget.
Af dessa skäl och då vi icke kunna dölja för oss att den
vackra och fosterländska rörelsen omfattas med ifver och för¬
tröstan af större delen af Svenska folket, så hoppas jag att R.
o. Ad:n bifaller Utsk:ts förslag.
Gr. Liljencrants: Jag ber att få nämna så väl för Gr.
af Ugglas, som öfrige ledamöter af detta Stånd, att jag lika
mycket som någon annan gläder mig åt allt som kan öka vårt
försvar. Men jag fruktar att, med den liflighet i lynnet som
finnes hos vårt folk, det skall gå med denna rörelse såsom med
alla andra sinnesrörelser: den förslappas inom kort tid. I)en nu
ifrågavarande institutionen har visserligen icke ännu gifvit nå¬
gon erfarenhet härom, men så har skett under sekler, och kom¬
mer fortfarande att inträffa. Hvad åter sjelfva organisationen
beträffar, så innebär den ingenting betryggande för vårt försvar.
Största delen af dessa föreningar få nemligen icke föras utom
sin kommun och kunna således icke vara till någon synnerlig
tjenst under krig. Ingen enda af dess ledamöter har förbundit
sig alt tjena i händelse af krig. Alla kunna draga sig tillbaka,
om det blir allvar utaf. En sådan organisation, som icke blif¬
vit pröfvad, och som jag hoppas, icke skall blifva det, på den
får man icke fästa stora förhoppningar, så mycket mera som
jag tror att en stor del af de unge män, som nu finna dessa
öfningar roliga, inom kort skola tröttna dervid.
En talare har sagt att man i allmänhet användt officerare
till instruktörer. Ja, det är sannt, men det är en heder för
vår armé, ty andra hade icke gjort det för ingenting. Nu då
de få betalning, blir det kanske icke officerare, utan det kan
hända att man tager personer, som äro ganska olämpliga till
instruktörer, men som gerna hålla till godo med gratifikationer.
Hvad åter beträffar den allvarligare delen af frågan, nemli¬
gen söndagsexerciserne, så hafva två talare dermed förklarat
sin tillfredsställelse, och bland dem en, som jag hade hoppats
skulle hysa belt andra åsigter. Hvars och ens uppfattning kan
vara i många afseenden olika, men jag talar icke allenast om
skarpskvttarne sjelfva, utan fastmera om de personer, som blifva
störde al dessa öfningar. Här i Stockholm och sannolikt jem¬
väl i andra städer är man isynnerhet utsatt derför, då de un¬
der gudstjensten tåga förbi kyrkorna med trummor och trum¬
peter, till stor förargelse för dem, som vörda och helga sabbaths-
dagen. Jag tror att hvar och en medborgare, som har en tje¬
nare eller son bland skarpskyttarne och som icke har så myc¬
ken tanke på de eviga sanningarne, att han vill lemna dem nå¬
gra timmars ledighet på t. ex. Lördagseftermiddagen, den skall
med rätta anses vara alltför nidsk.
Det är min fasta öfvertygelse, att man förgäfves hoppas
framgång af en sak, sorn under sådana förhållanden skall utveck¬
20
Den 2 Mars.
las, och endast på detta skäl tror jag icke att denna institution
skall bära sig och blifva till välsignelse för fäderneslandet.
Hr Mannerskantz, Garl Axel: Den siste värde talaren har
utgått från den åsigten, att den rörelse, som genomgått nationen på
de sista åren, till sin varaktighet skulle vara föga att lita på,
och att det således icke vore skäl att understödja densamma.
För min del kan jag icke dela denna uppfattning. Val kan det
hända att den rörelse, genom hvilken man sökt gifva uttryck
åt en högst vigtig grundtanke, skall till sin form eller sin rikt¬
ning komma att förändras, men att sjelfva denna grundtanke,
elier att hvarje man skall göra sig skicklig att med vapen i hand
kunna vara färdig att deltaga i sitt lands försvar, icke skall för¬
svinna ur något Svenskt bröst, och att alla Svenske män, som
lärt sig föra vapen, också skola skynda att nyttja dem emot
en inbrytande fiende, enär och hvar det gäller, derom är jag
fullt öfvertvgad. Som det nu är, innefattar den öfverallt fram¬
trädande ifver att bilda skarpskyttar, det mest kraftiga bevis på
att hela nationen är genomträngd af den känslan att hvarje
man bör göra sig beredd att uppträda då faran kommer. Denna
stora betydelse att bära vittne om hela folkets beredvillighet,
har skarpskytteföreningarne nu. Men de afse på samma gång
att genom sina öfningar utveckla en större skicklighet i vapen-
föring bland den manliga delen af befolkningen, och att man då
söker anskaffa tillräckligt antal undervisare, som handleda alla
dessa ynglingar, som vilja öfva sig i vapnens bruk, kan jag icke
anse vara annat än ett af de nyttigaste anslag, som kunna gif¬
vas för vårt försvar.
Man har talat om att denna siffra skulle vara större än
behofvet påkallade, men om man jemför densamma med skarp-
skytteföreningarnes antal, skall man finna att den är en obetyd¬
lighet. I den trakt jag bor t. ex., har det gifna anslaget varit
så ringa att det icke räckt till mera än några få dagars öfning
om året, och som instruktören måst resa från socken till soc¬
ken, har öfningen blifvit ganska knapphändig. Jag hemställer
äfven, om det icke oberoende af skarpskytteföreningarne måste
vara ganska nyttigt att till landets manliga ungdom meddelas
undervisning i vapenlöring, ty då de genom skickliga instruk¬
törer inöfvade ynglingarne sedan komma i arméen, beväringen
eller landstormen, skall den förberedande kunskap i vapenfö-
ringskonsten som de inhemtat, säkerligen visa sig lemna dem
stor nytta.
Den enda grund hvarpå en annan talare bestridt anslaget,
var att K. M:t icke begärt så mycket, och att det högre an¬
slag, som af Stats-Utsk:t förordats, således skulle vara för högt.
Jfetta anser jag dock icke vara något giltigt skäl, ty då det blif¬
vit bevisadt att behofvet ökats och tvenne andra Stånd bifallit
en annan högre summa och man genom det högre anslaget kan
skaffa sig ett större antal skicklige instruktörer, så böra vi icke
Den 2 Mars.
låta ett så godt tillfälle gå förloradt, att med ett jemförelsevis
mindre betydligt anslag, kunna befrämja en så nyttig sak.
Jag yrkar bifall till hvad Utsk:t här föreslagit.
Gr. Mörner, Carl Göran: Efter de anföranden, som här
blifvit afgifna, kan det synas vågadt att uppträda med en olika
mening. Jag anser mig dock icke kunna underlåta att fram¬
ställa de betänkligheter, som hos mig uppstått med afseende på
det sätt för ordnandet af våra försvarsanstalter, hvartill en bör¬
jan gjordes vid förra riksdagen, och vi nu vid denna riksdag
äro på väg att taga ett stort steg.
En talare har sagt att understödjandet af skarpskytteväsen-
det skulle leda till upplifvande af hågen för landets försvar, men
jag tror att denna håg finnes redan förut. Man har hedrat
nämnda skarpskytteväsende med benämningen »Nationalförsvar,»
men vi hafva haft ett sannt nationalförsvar långt förut: vi hafva
haft det allt sedan beväringen kom till stånd. Jag lägger vigt här¬
uppå, ty i denna skarpskytterörelse ser jag en anläggning, som hotar
att undergräfva beväringen, hvilken dock är ett ordnadt försvar,
då deremot skarpskytteväsendet utgör ett kaotiskt element, utan
stabilitet och föga att lita på. Den som vill bygga landets för¬
svar på någonting så osäkert, i stället för på det som är ord¬
nadt efter lagliga och bestämda grunder, den vill sannerligen
våga mera än sorn, efter min uppfattning, är med landets säker¬
het förenligt. Det är djerft af den, som icke är krigare, att
uttala sådana ord, men jag kan icke tillbakahålla dem, då jag
kanske icke vidare kommer i tillfälle att yttra mig i denna för
landet så vigtiga fråga.
Det vore, enligt mitt förmenande, vida bättre att de sum¬
mor, som det nu är fråga om att anvisa åt de frivilliga skarp-
skyttarne, användes på beväringens öfningar och fullständigare
utbildning. Man hade då vida större garantier, att medlen vore
till ett för fäderneslandet nyttigt ändamål utgifne, ty på den
truppen kan man lita, den måste finnas, och på kallelse tillstä-
deskomma, den kan icke försvinna i nödens stund. Att låta
skolungdomen öfvas i vapen, är äfven en god sak, emedan en
nyttig förberedelse då är gjord till dess ynglingen hunnit bevä-
ringsåldern, men denna öfning är ej ensam tillräcklig. Den blir
först då rätt gagnelig, då den helgas utaf varm pligtkänsla, ty
det är endast på medborgarens kända och erkända skyldighet
att i farans stund våga sitt lif för fäderneslandets försvar som
man får lita.
Jag har flerfaldisa gånger baft den förmån att se Stock¬
holms skarpskyttar tåga ut förbi mina fönster; jag har sett både
för- och eftertrupp och jag tror icke att någon skall kunna säga
att det sett så särdeles allvarligt ut. En föregående talare har
äfven kallat skarpskytteöfningarna förlustelser, men att anslå
statens medel för att underlätta, låt vara krigiska lekar, kan
jag ej gilla. Ämnet är för vigtigt alt lek med, och såsom
lek få vi icke taga frågan om landets försvar.
22
Den 2 Mars.
Då Stats-Utsk:t förklarat landet icke hafva råd att gifva
hvad som erfordras för den reguliera arméens behof och öfnin-
gar, och äfven knappat in på hvad för beväringen varit hegardt,
så borde det ej heller haft tillgång alt gifva nu ifrågavarande
anslag — än mindre att höja summorna utöfver hvad K. M:t
begärt.
Min tanke är att förslaget borde afslås, men då jag icke
har utsigt att få detta antaget, så anhåller jag endast att få
denna ndn mening i prot:t antecknad.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Den föregående värde tala¬
ren har uttalat sina åsigter med hela öppenheten i sin karak¬
ter och med det politiska mod, hvarpå han städse visat prof.—
Jag böjer mig för detta mod, fastän jag icke kan gilla det. Han
har sagt, alt vårt nationella försvar började med allmänna be¬
väringen. Man kan dock gå mycket längre tillbaka, t. ex. när
dalkarlarne reste sig, när de följde Gustaf Wasa till kamp för
fäderneslandets oberoende och sjelfständighet. Densamma kri¬
giska anda, som då röjde sig hos nationen, den finnes ännu,
och den skall gifva sig luft, när fäderneslandet det påkallar. Nu
är det fråga om att ordna den under bestämda törmer.
Bland de vigtigaste föremålen lör representationens verk¬
samhet är obestridligen åliggandet alt ordna landels försvar. För
detta försvar fordras, i ruin tanke, i första rummet en slående
här. För att understödja denna, har jag, under den tid jag
varit representant, då frågan derom varit, ofta uppträdt, och
icke sällan har jas gjort det med framgång. Alven nu, då jag
är medlem af Stats-Utskottet, har jag kämpat för att åstadkom¬
ma förökade anslag till fjerde Hulvudtiteln. De, som påstå,
att man prutat för mycket på fjerde Hufvudtiteln, tillvita Stats-
Ulsk:t en oförtjent beskyllning, ty allt som varit nödvändigt,
har blifvit bifallet, och man har endast prutat på några befästnin¬
gar, för att icke allt för hårdt anlita tillsångarne.
I andra rummet bland vilkoren för landets försvar kom¬
mer allmänna beväringen. Hvad K. M:t härför begärt, har af
Stats-Utsk:t blifvit tillstyrkt.
I tredje rummet kommer det frivilliga försvaret. Förr har
man kallat det landtstorm, nu heter det skarpskytteväsendef.
Man måste erkänna, att den nuvarande regeringen vid hvarje
tillfälle med välvilja gått denna institution till mötes. Vid sista
riksdagen begärdes 30,000 rdr till aflöning åt instruktörer; nu
äro 40,000 begärda. Skarpskyitarne hafva under tiden ökats
till mer än dubbla antalet mot hvad de då voro, och man fin¬
ner således, att regeringen nu som ofta inskränkt sin begäran
till det minsta belopp. Emellertid torde det vara skäl att be¬
vilja den af Stats-Utsk:t föreslagna förhöjda siffra, ty skarp-
skylterörelsen vinner allt vidsträcktare omfattning, och man kan
vara öfvertvgad, att inom nästa statsregleringsperiod antalet
skarpskyttar skall hafva stigit ända till 50,000. Det var denna
åsigt, som förmått Utsk:t att höja summan till 50,000 rdr; och
Deu 2 Mars.
23
då det icke finnes något billigare sätt att öka landets försvars-
krafter än genom skarpskytterörelsens understödjande, samt der¬
till kommer att de ifrågasatta medlen komma landet till direkt
nytta, och gifva en väl behöflig tillökning i underbefälets af¬
löning, anser jag att det vore sorgligt, om R. o. Ad. skulle
neka att bevilja detta anslag.
Jag tillstyrker på det varmaste bifall till Utsk:ts hem¬
ställan.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Jag måste er¬
känna, att jag icke kan lätta, af hvilken anledning skarpskytte-
väsendet skulle kunna komma att undergräfva beväringsinstitu¬
tionen. I motsats till en sådan åsigt, anser jag, att ingenting
kan mera kraftigt mana beväringsynglingen att iakttaga sin pligt
emot fäderneslandet, än då lian ser män af alla åldrar och aila
klasser frivilligt offra möda och kostnader och träda i ledet för
att bilda sig till ett värn för fäderneslandet. Skarpskytterörel-
sen synes mig vara ett af vår tids vackraste företeelser, som
är väl värd att uppmuntras, icke att modfällas. Vi kunna
skatta oss lyckliga och känna oss stolta, att vara medborgare i
ett land, der en sådan institution kunnat uppstå och fortgå,
utan att uppväcka den minsta skymt af fruktan att någon våda
för samhället härigenom kunde uppkomma. Jag tror icke att idetta
skulle vara händelsen öfverallt.
Då nu denna institution både i anda och brukbarhet upp¬
fyllt vida mera än man ens vågat hoppas, anser jag det vara
allt skäl understödja densamma; och då skilnaden mellan de
ifrågasatta beloppen icke är stor, får jag på de af Gr. Lager¬
berg anförda skäl tillstyrka bifall till Utskrts hemställan.
Hr von Kraemer, Anders Robert: Säga hvad man säga
vill, måste man dock medgifva, att skarpskytterörelsen är af
särdeles nytta för vårt nationella försvar. Icke derföre, att den
skulle vara den enda formen för detta försvar, eller att den
skulle vara den enda grund, hvarpå man bör bygga försva¬
ret, utan derföre, att den bildar materialet till sagde försvar,
derigenom att en krigisk anda utbredes hos massan af befolk¬
ningen. Att den sprider kärlek till eldvapnet och kunskap om
dess begagnande, se der en stor fördel af skarpskytterörelsen.
Hvar och en som är skarpskytt vet, att har man en gång fått
håg för skjutning, så blir detta vanligen ett lifstidstycke. Jag
befarar derföre icke, såsom Gr. Liljencrants, att skarpskytte¬
rörelsen skall blifva ett bevis på att vi äro ett »trögt folk, fullt
af hetsigheter.» Lyckas det att genom skarpskytterörelsen sprida
hos nationen kännedom om och håg för skjutvapens begag¬
nande, så förgår den hågen nog ej så snart igen!
Men jag har icke begärt ordet för att förlänga diskussio¬
nen, utan för att förkorta den! Jag vill nemligen meddela, att
frågan redan är afgjord, derigenom att Rorgare-Ståndet beviljat
24
Den 2 Mars.
60.000 rdr, och Preete-Ståndet 50,000 rdr, samt att det icke
lärer vara att betvifla, att ju Bonde-Ståndet beviljar 50,000 rdr.
Derest frågan gällde en stor princip, skulle jag visserligen
icke vilja proklamera den sats, att man skulle afsluta en dis¬
kussion, derföre att frågan redan vore afgjord; men nu är icke
fråga om en princip, utan allenast om en siffra, och vid den
torde det icke vara skäl att länge uppehålla sig, när beslutet,
som Ståndet fattar, icke kommer att inverka på slutliga re¬
sultatet.
Jag röstar för Stats-Utskottets hemställan, och, medan jag
har ordet, vill jag nämna, att jag, med anledning deraf, att äf¬
ven de öfriga momenterna af denna punkt äro med R. St:rs
rätt redan afgjorda, icke kommer att öfver dem yttra mig,
hvilket jag annars, särdeles hvad mom:t c. och dess ytterligare
3.000 gevär angår, visst ej skulle underlåtit.
Frih. Beck-Friis, Joachim Tavast: En värd ledamot
af Stats-Utsk:t har visserligen uppträdt för att besvara Gr. af
Ugglas’ fråga, på hvad grund Utsk:t bestämt sig för den ifråga¬
varande siffran; men då den värde ledamoten i sina uppgifter
begått ett fel, tager jag mig friheten upplysa, huru med saken
sig rätteligen förhåller.
K. M:t begärde vid sisth riksdag ett anslag af 30,000 rdr,
för att användas till aflöning åt instruktörer för skarpskyttarne,
hvilkas antal då ansågs utgöra vid pass 20,000 man. Sedan
nämnde tid har emellertid skarpskyttarnes antal fördubblats, så
så att det f. n. utgör något mera än 40,000 man. Efter sam¬
ilia beräkning, som vid förra riksdagen, skulle således nu för
ifrågavarande ändamål erfordrats 60,000 rdr, men då skarp-
skvttekorpserna, lill följd af under tiden förvärfvad större öf¬
ning och skicklighet i exercis, icke borde numera vara i behof
af lika stort antal instruktörer, enär sådana kunde påräknas
bland de mera försigkomna skarpskyttarne, ansåg sig Stats-
Utsk:t böra bestämma siffran till 50,000 rdr.
De herrar, som ogillat alt Stats-Utsk:t höjt den af K. M:t fö¬
reslagna siffran 40,000 till 50,000, ber jag att lå erinra derom,
att man, på det man måtte lå skickliga instruktörer, bör gifva
en aflöning som räcker till. och då instruktörerrie ofta bo tem¬
meligen aflägse från exercisplatsen, är det af nöden att gifva
dem passande ersättning för sitt besvär.
Då jag anser Stats-Utsk:ts hemställan vara välbetänkt, an¬
håller jag att den måtte af R. o. Ad:n godkännas.
Hr Dalman, Wilhelm Fredrik: Sedan jag anmält mig,
hafva så många ledamöter yttrat sig, att jag icke vill upptaga
R. o. Ad:ns tid. då jag icke har något nytt att i fråean an¬
draga, ulan refererar jag mig allenast till hvad Hr Manner¬
skantz och Frih. Sprengtporten anfört.
Jag vill dock anmärka, att om det må vara konseqvent af
Gr. Mörner från hans ståndpunkt att motsätta sig det ifråga¬
Deu 2 Mars.
25
varande anslaget, jag deremot icke kan inse konseqvensen i
enaiianda motstånd hos Gr. Liljencrants, som uttryckligen för¬
klarat, att han anser skarpskytterörelsen böra uppmuntras.
Gr. Mörner har yttrat, att yttersta meningen med skarp¬
skytterörelsen skulle vara att undantränga allmänna beväringen,
och han har tillagt, att man i detta hänseende borde stödja sig
på erfarenheten. För min del har jag icke någon erfarenhet
om några krigiska eller andra storverk, som blifvit utförda af
vår beväring, eller att denna ens varit i tillfälle att prestera
dylika; men om vi komma i nödvändigheten att försvara vårt
land, är jag öfvertygad, att det skall blifva af särdeles stort
gagn, om beväringen förenar sina krafter med skarpskyttarna.
I afseende å den befarade våda af söndagsexercis, vill jag
blott nämna, att denna exercis, åtminstone då den eger rum på
söndagsförmiddagarne, är förbunden med gudstjenst på exercis¬
fältet, och jag är öfvertygad, att när fäderneslandets söner äro
församlade till bön i Guds fria natur, deras andakt kan vara
lika upphöjd och välsignelsebringande som om den höjes inom
kyrkans murar.
Jag tillstyrker bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Fitinghoff, Conrad Bleckert: Frih. Sprengtporten och
Hr Mannerskantz hafva så väl uttalat hvad jag i denna fråga
tänker, att jag inskränker mig till att med dem instämma.
Frih. Klinckowström: Jag har begärt ordet endast för
att i korthet belysa de anföranden, som blifvit afgifna af tvenne
värda ledamöter på motsatta sidan.
Gr. Mörner har helt och hållet ogillat den institution, som
kallas skarpskytterörelsen, och förklarat, att densamma icke
skulle komma att för fäderneslandet medföra det gagn, som jag
och manga med mig deraf förvänta. Jag skall, för att visa
hvarföre jag icke kan dela Grms åsigt, anföra en liknelse, hem-
tad icke från det militära området, utan från ett område, som
bör vara Gr:n, i egenskap af direktör för Landtbruksakademien,
väl bekant.
Om ett stridt vatten söker sig en väg genom odlade fält,
och man skulle vilja hämma dess lopp genom att fördämma
det, tror jag, att det skall stiga och förorsaka öfversvämning och
förödelse. Söker man deremot att leda det i en riktning, som
kan vara tjenlig att bevattna fälten, tror jag, att det skall främja
jordens bördighet och framkalla goda skördar.
Jag förmodar, att denna bild icke är obegriplig.
Med icke ringa förvåning har jag hört en värd talare, un¬
der åberopande af vissa siffror, uppträda till försvar för Stats-
Utslcts åtgärd att höja anslaget utöfver hvad K. M:t begärt.
Oaktadt jag väl vet, att den värde talaren här intager sin plats
på grund af sitt representantskap, och icke på grund af sin
tjenstebefattning, kan dock icke förnekas, att hvar och en, som
känner hans embetsställning, måste finna hans uppgifter behäf¬
26
Den 2 Mars.
tade med en viss bismak af hans tjenst. Jag hemställer till
Gr. Lagerberg, hvarföre regeringen icke fått del af dessa siffer¬
uppgifter, då regeringen ju kanske då kommit till ett annat re¬
sultat, än som skett. Af det Statsrådsprot., som finnes bilagdt
K. M:ts Propos. i ämnet, inliemtas, att skarpskyttarnes antal
redan då uppgick till 40,000 man, och således liar Gr. Lagerberg
endast lyckats att fiska upp ytterligare 2,000 man. Att för
dessa 2,000 man anslagsbeloppet skulle ökas med 25 proc., sy¬
nes mig något betänkligt.
Jag tror således att Gr. Lagerberg gjort regeringens Propos.
en sann otjenst, då Gr:n uppgifvit dessa siffror. Ty äfven om
det högre anslaget skulle beviljas, måste dock förtroendet till
regeringens sifferuppgifter rubbas, oaktadt dessa behöfva förtro¬
ende, då Stats-Utsk:t i rent militära frågor icke är i tillfälle att
kontrollera deras tillförlitlighet.
Jag har emellertid full tillit till den I(. Propos:n och hem¬
ställer till Statsrådet och Chefen för landtförsvarsdepartementet,
om icke han skulle vilja biträda mig i försvaret för den K.
Propos:n. Jag tror, att endast regeringen och icke någon indi¬
vid, — med undantag af Gr-, Lagerberg, som bör halva känne¬
dom om samtliga förslagerna från skarpskyttekorpserna i riket,
— är i tillfälle att bedöma frågan; och det skall blifva intres¬
sant att se, huru den skiljaktighet, som uppstått mellan departe¬
mentschefen och chefen lör kommandoexpeditionen, skall lösas.
Jag yrkar fortfarande bifall till K. M:ts Propos.
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: Till en början vill
jag förklara, att jag icke ernar motsätta mig bifall till Utsk:ts
förslag, hufvudsakligen derföre, att anslaget komme att utgå till
instruktörer och således, på samma gång det komme att be¬
främja skarpskyttekorpsernas ölningar, skulle bereda en fördel åt
armén, då instruktörerna sannolikt komma att hemtas egentligen
derifrån; och vid sådant förhållande kan jag icke annat än vara
tacksam mot Stats-Utsk:t, som höjt det af K. M:t äskade ansla¬
gets belopp.
Hvad skarpskytterörelsen beträffar, kan ingen vara mera
varm än jag öfver den hänförelse, som, liksom genom en elek¬
trisk stöt, bemäktigat sig hela nationen, för att rusta den till
försvar i behofvets stund. Detta oaktadt, kan jag dock icke, så¬
som Hr iMannerskantz, anse, alt ett anslag till de frivilliga skarp¬
skyttekorpserna är det »nyttigaste» anslag sorn kunde gifvas till
förmån för vårt landtförsvar. Jag tror, att man noga måste
akta sig för en hastig öfvergång från ett system till ett annat.
Det har visserligen icke blifvit ifrågasatt, att den nuv:de militär¬
organisationen skulle komma att upphäfvas, men jag påstår, att
skarpskytterörelsen lätt kan taga en sådan riktning, att, på sam¬
ma gång man bygger på den ena sidan, man rifver ned på den
andra. Skarpskytterörelsen, såsom en militärorganisation, lider
af det väsendtliga felet att till sin numerär vara så obestämd.—
På samma gång den är stor på papperet — kan den vara liten
Den 2 Mars.
27
i verkligheten, och den armé vi ega i farans stund att ställa till
landets försvar, är ej större än att vi böra omvårda den noga
och ej genom någon obetänksamhet, som vi kunna ångra, slösa
våra tillgångar på en inrättning, som ännu ej vunnit någon prak¬
tisk utveckling i militäriskt hänseende.
Jag har ansett mig böra med anledning af Hr Mannerskantz’
ofvannämnda yttrande anföra detta till R. o. Ad:ns prot., under
förhoppning, att, då R. St:r vid denna riksdag visat sig så bered¬
villiga i afseende å den del af vårt försvar, som utgöres af de
frivilliga skarpskyttekorpserna, anslagen må lända icke blott
dessa, utan hela landet till gagn, derigenom att de frivilliga
skarpskyttekorpserna utveckla sig så, att fäderneslandet af dem
kan påräkna ett kraftigt skydd.
Jag yrkar bifall till Utsktts hemställan.
Gr. Liljencrants: Till en början måste jag upplysa, att
Hr von Kraemers tillkännagifvande, att frågan redan skulle vara
afgjord, icke öfverensstämmer med verkliga förhållandet. Såvidt
underrättelse ingått till Riddarh.-Sekret., hafva ännu endast 2
Stånd fattat beslut i Irågan, och dessa beslut äro sins emellan
olika derutinnan, att Preste-St:t bifallit Utsk:ts hemställan, hvare¬
mot Borgare-St:t höjt anslagsbeloppet till 60,000 rdr. Vare sig
nu att Ronde-St:t instämmer i det ena eller andra af nämnde
beslut, måste, om R. o. Ad. för sin del faltar ett tredje beslut,
Utsk:t afgifva ett sammanjemkningsförslag, och om detta icke
vinner R. Sius bifall, måste en tredubbel votering i Förstärkt
Stats-Utsk. komma att ega rum.
Jag ber att i St:ts minne lå återkalla, att orsaken, hvarföre
jag yrkar bifall till K. M:ts Propos., är den, att intill denna
stund har icke något anslag meddelats till aflöning åt instruk¬
törer vid skarpskyttekorpserna och följaklligen har icke någon
erfarenhet kunnat vinnas om sättet huru ett sådan anslag blifvit
ari vändt. Jag hetviflar derföre, att någon af dem, som förorda
ett högre anslag, än det regeringen ifrågasatt, kan försäkra
Ståndet, att anslaget skulle blifva väl användt; och under sådana
omständigheter tror jag, att Ståndet har all anledning att icke
gå utöfver Regeringens framställning, så mycket mera som jag
icke kan dela deras åsigt, hvilka anse, att arméns befäl skulle
komma att användas såsom instruktörer. Jag skulle visserligen
önska, att så blefve förhållandet, och för sådan händelse skulle
jag tillstyrka bifall till Utsk:ts hemställan, men då jag icke kan
hysa en sådan mening, tror jag icke, att det brådskar med att
skrida utöfver det anslag, Regeringen begärt.
Jag vidblifver mitt yrkande om bifall till K. M:ts Propos.
Flera ledamöter ropade nu på propos.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Hufvudsakligen in¬
stämmande med Frih. Sprengtporten, kan jag icke annat än be¬
klaga, att personer, sådana som Gr. Mörner och Gr. Liljencrants,
28
Den 2 Mars.
för hvilka jag hyser den största högaktning, ater börjat ett an¬
fall emot skarpskvtterörelsen, denna för vårt land så ytterst
hedrande företeelse. Det finnes icke mer än 2 verkligt konsti¬
tutionella länder i Europa: England och Sverige; blott inom
dessa båda har skarpskytteidén kunnat utveckla och bibehålla
sig. Jag hemställer till en och hvar. huruvida man icke, nästan
allmänt, när skarpskytterörelsen började, föreställde sig att den,
framkallad af ögonblickets hänförelse, skulle blifva lika föga var¬
aktig som denna. Huru har nu verkligheten gestaltat sig? Jo
sä, att under de 5—6 är rörelsen fortgått, har den, långt ifrån
att aftyna, tvärtom ständigt allt mera gripit ikring sig. Skarp-
skyttarnes antal uppgår numera till öfver 40,000 man, eller till
nära dubbelt så stor styrka som vår indelta armé. Jag tror,
att få länder skulle kunnat åstadkomma något dylikt, helst när
man betänker den uppoffring af både tid , möda och penningar
som dessa frivilliga underkasta sig för att bilda sig till krigare.
Att deras bemödanden burit goda frukter torde intygas af här-
v:de officerare, som sett de skarpskyttar, hvilka anmälts till be¬
frielse från lörsta årets beväringsexercis. Uppvisningarne hafva
tydligt ådagalagt, att den öfning, skarpskyttarne erhållit, varit bå¬
de fullständigare och grundligare än Esta klassens bevärings.
Vare långt ifrån mig att säga, atf fäderneslandets försvar bör
grundas på frivilliga korpser, men obestridligen skall derifrån
vår armé erhålla ett kraftigt stöd, och fäderneslandet ökad
trygghet. Krigshären med dess beväring erhåller derigenom en
frihet i rörelser, som den i annat läll måst sakna, och kan utan
fara sammandragas på vigtiga strategiska punkter, under det att
lokalförsvaret öfvertages af skarpskyttarne.
Gr. Liljencrants har framhållit, att skarpskytterörelsen icke
kan hafva någon välsignelse med sig, derföre att en del af Sön¬
dagen användes till vapenöfningar. För min del har jag icke
uppfattat den Högstes lag på samma sätt som Hr Gr:n. Jag
tror tvärtom, att ingenting kan vara vår Herre behagligare än
att fäderneslandets söner öfva sig till fäderneslandets försvar, en
i min tanke lika helig pligt, som någon af dem hvartill Sönda¬
gen nu användes. Hr Gr:n anmärkte mycket rigtigt att ingen¬
ting kan hafva framgång, som saknar Guds beskydd. Nåväl för
några år sedan fans ingen skarpskytt och nu räkna vi, Gud ske
lof, 40,000 sådane.
Gr. Mörner har ansett, att om man gåfve det för skarp¬
skyttarne ifrågasatta anslaget åt beväringen, skulle allt vara väl
bestäldt. Hvad är det då man här begär! jo, fjO.OOO rdr — ett
belopp, hvarmed man kunde gifva beväringen lörlängd öfning
under, in summa, 3 dagar! Anser Hr Gr:n beväringens brister der¬
med vara afhulpne, bevisar detta blott af Hr Gr:n icke är soldat.
När man deremot motsätter sig anslaget åt skarpskyttarnas in¬
struktörer, förefaller delta mig vara alldeles detsamma som om
man ville neka lärare åt skolungdomen. Här finnas 40,000
unga män, som säga: vi bestå oss sjelfva vapen och kläder, vi
offra gerna tid och penningar på att öfva oss till fosterlandets
Den 2 Mars.
29
försvar, gif oss blott lärare. Skulle raan dä verkligen vilja neka
dem detta.
Gr. Liljencrants har påstått, att det vore första gången som
ett anslag gåfves till instruktörer, -lag får då hänvisa Gr:n till
pagina 48 i förev:de Betänk., hvaraf inhemtas, att R. St:r vid
föreg:de riksdag anvisat 30,000 rdr till aflöning åt de instruk¬
törer, skarpskytteföreningarne kunde åt sig utse. Skarpskyttar-
nes antal utgjorde då icke mera än hälften emot nu; den sum¬
ma, som af Utsk:t blifvit föreslagen, torde således icke kunna
anses för högt tilltagen.
Frih. Klinckowström åter har anmärkt det besynnerliga
deri, att Gr. Lagerberg förordat ett högre anslag till instruktö¬
rer än det K. M:t begärt. Detta synes mig deremot helt natur¬
ligt, då man nemi. besinnar, att K. M:ts Propos. grundat sig på
de vid dess aflålande i höstas befintliga uppgifterna, samt att nu
i Januari nya sådane inkommit, utvisande att skarpskyttekorp-
sernas antal och styrka förökats, och att följaktligen anslaget till
instruktörer äfven borde höjas.
Jag vill icke upptaga R. o. Ad:ns tid med att utförligare
yttra mig i detta ämne, men skulle djupt beklaga, om R. o.
Ad., som alltid visat sig mån om landets försvar, och aldrig ne¬
kat ett anslag, då det varit för landet nyttigt, skulle vid detta
tillfälle, sedan de ofrälse Stånden redan beviljat summan, neka
att bidraga till det vackra och fosterländska ändamålet. Jag ar
öfvertygad, att R. o. Ad. bifaller Utsk:ts hemställan.
Ropen på propos. förnyades.
Hr Reuterskiöld: Till en början anser jag mig böra
tillkännagifva, att jag, allt ifrån skarpskytterörelsens första upp¬
komst, på densamma grundat stora förhoppningar. Jag har ock¬
så städse sökt, att efter bästa förmåga främja densamma, och
jag tror, att man måste erkänna, att, sedan jag blifvit kallad
till Konungens rådsbord, hafva alla K. M:ts åtgärder ådagalagt,
att Regeringen icke varit afvogt sinnad emot skarpskytterörelsen.
Men ehuru jag byggt stora förhoppningar på densamma, har jag
dock aldrig kunnat gå längre än till hoppet att få denna rörelse
ordnad till ett godt ortlörsvar, ty att vilja taga den i utbyte
för vår stående armé och beväringen, är något som sannerligen
icke kunnat falla mig in. Med afseende å skarpskytterörelsen
har regeringen följt den princip, att man måste leda, men icke
binda. Att denna princip varit riktig, visar sig deraf, att skarp-
skyttcrörelsen vunnit allt mera i omfattning, så att skarpskyt-
tarne numera räkna i sina leder mera än 40,000 man. Jag
hoppas, att denna rörelse och känslan för fosterlandet alltid
skola fortfara, och om de någon gång svna9 aftaga, är jag dock
förvissad, att vid första fientliga skott, som ljuder vid våra ku¬
ster, skall institutionen slå ut friska rötter, och våra grannar
och hela verlden skola då lära känna, att om vi äro en liten
nation, äro vi dock en nation, som icke kan undertryckas.
30
Den 2 Mars.
Den fråga har blifvit framställd, huruvida man kunde an¬
taga, att anslaget till instruktörer skulle företrädesvis komma att
tillfalla militärer. I anledning häraf anser jag mig höra nämna,
att armén varit mycket tillmötesgående emot de frivilliga skarp-
skytteföreningarne och att dessa nästan alltid till instruktörer
haft militärer, der sådana voro bosatta på icke alltför långt af¬
stånd från samlingsplatsen. När militärer icke funnits att till¬
gå, har man vändt sig till skollärarne i försa Tillingarne, som vid
seminarierna erhållit en någorlunda militärisk undervisning. Det
har varit en svår uppgilt, att rätteligen fördela det anslag till
instruktörer, som af sednast församlade Ständer beviljades.
Många föreningar hofva kanske ansett, att de fått för litet, men
då det icke kunde vara rätt att fördela beloppet lika emellan
alla föreningarne, har man måst taga till delningsgrund dels
föreningarnes styrka, dels den större eller mindre svårigheten
för de olika föreningarne att anskaffa instruktörer, och derföre
hafva stundom små föreningar erhållit proportionsvis större bi¬
drag än de stora.
Då K. M:t vid denna riksdag a flät Propos. i ämnet, grun¬
dade sig beräkningen öfver anslagsbeloppet dels på det kända
behofvet af understöd åt skarpskytteföreningarne, och dels på
befintliga uppgifter öfver dessas antal. Då nu dessa uppgifter
inkomma under Januari månad samt K. Mits Propos. afläts i
Oktober månad förra året, är tydligt och klart, att uppgifterna
icke kunde omfatta antalet af skarpskyttar vid detta årets in¬
gång, enär uppgifterna derom först under nästlidne Januari må¬
nad ingått; och detta är orsaken hvarföre Gr. Lagerberg, med
kännedom om den tillväxt skarpskyttekorpserna vunnit sedan
K. M:t aflät sin Propos., tillstyrkt ett högre anslag, än det af
K. M:t begärda.
Skarpskyttarne skola, i min tanke, bereda landet ett sär¬
deles godt ortförsvar, och skola i förening med den landstorm,
om hvilken K. M:t vid denna riksdag aflåtit Propos., kraftigt
bidraga att värna vårt land. Yi hafva icke råd att stå med
hela nationen under vapen, ty det fordras armar äfven till jord¬
brukets ogh näringarnes skötande. Det vore derför nyttigt, om
ortförsvaret kunde skötas af de frivilliga skarpskyttekorpserna,
hvilka, när fienden inkommer i landet, lemna sina fredliga sys¬
selsättningar och gripa till svärdet, och derefter, när striden är
slut och fienden utkastad, återvända till sina fredliga värf. Jag
vill emellertid här offentligen tillkännagifva, att jag aldrig kom¬
mer att gifva min röst för ett förslag att utbyta vår armé eller
vår beväring emot de frivilliga skarpskyttekorpserna; frivillighe¬
ten och följaktligen det egna medgifvandet lägger deremot för¬
sta hindret.
Då, såsom jag nyss nämnt, K. Mits Propos. grundar sig
på förhållanden, sådane de voro vid Proposms aflåtande kända,
samt skarpskytteföreningarnes antal och numerär sedermera
ökats, och Stats-Utskit funnit sig kunna tillstyrka beviljandet af
Den 2 Mars
31
ett högre anslag än K. M:t begärt, bör jag icke motsätta mig
bifall till Utskits hemställan.
Gr. Mörner: Jag får bekänna, att jag icke riktigt kunnat
förstå Frih. Klinckowströms liknelse. Jag vet väl, att om en
öfversvämning eger rum, kan man få fruktbar mark förstörd;
men en sådan flod kommer oberoende af vår vilja, och man
leder den icke till sig.
En annan talare anmärkte det besynnerliga deri, att bevä¬
ringen icke utfört några stora krigsbragder. Jag undrar om
icke vi kunna säga detsamma om våra nuv:de generaler, för
hvilka jag likväl hyser det största förtroende. Förhållandet är
helt enkelt det, att vi hafva haft en mer än 50-årig fred, och
att således icke beväringen, sedan den inrättades, haft tillfälle
att i handlig visa hvad den förmår. Ett af denna institutions
företräden framför skarpskytteföreningarne, är dock det, att den
stöder sig på lag, och icke på godtycke. Jag är icke militär,
men kan ändock inse att i en armé måste finnas disciplin, och
att denna icke finnes, när ett regnväder eller det goda behaget
kan aIhålin en krigare att infinna sig i ledet.
En sednare talare föreställde sig, att om fienden kom,
skulle man med dessa skarpskyttar kunna bekransa Sveriges
stränder. Nej, hr talare, så är icke händelsen, ty skarpskyttar-
nes verksamhet är begränsad till det territorium, de sjelfva
för sig bestämt, och jag tror icke att man kan kommendera
dem att gå utom socknen, om de dertill inskränkt sitt område,
och om denna ligger inne i landet, komma de säkerligen icke
till Sveriges kuster. Men beväringen, den går dit den blir
kommenderad, — deri ligger den icke obetydliga skilnaden.
Det anmärktes vidare af en talare, att det vore glädjande,
att allenast »de enda konstitutionella länder som funnos i Euro¬
pa, nemi. England och Sverige,» hade skarpskyttar. Jag trodde
icke, att lian skulle vilja förneka, att Danmark och Norge voro
konstitutionella länder; men det oaktadt hafva de emellertid icke
några frivilliga skarpskytteföreningar.
Jag tillåter mig nu att göra en liten jemförelse mellan
Englands och Sveriges skarpskytteväsende. När skarpskvtterö-
relsen först uppstod i England, helsade äfven jag densamma
med beundran. Det var vid en tidpunkt, dä England hotades
af ett fiendtligt anfall; ingen beväring fans och krigarne måste
köpas för kontanta penningar. Då uppträdde landets söner fri¬
villigt till bildande af en milis, och ersatte genom sitt frivilliga
åtagande behofvet af en beväring, och detta under en tiri; då
verklig fara hotade. — Hos oss deremot uppträdde de frivilliga
skarpskyttarne under omständigheter, som alls icke voro för
landet hotande. Jag kommer mycket väl ihåg hvem det var,
som i Stockholm först började att röra vid denna sak, och som,
sedan han i denna som i många andra saker tagit initiativet,
drog sig tillbaka.
32
Den 2 Mari
En motionär, som lifligt intresserat sig för skarpskyttevä-
sendet, tyckes, efter hvad diskussionen gifvit vid handen, hafva
säkrare, än K. M:t, bedömt skarpskyttarnes behof af understöd
för instruktörer, då han för detta ändamål begärt 60,000 rdr,
hvilken summa också lärer vara af Borgare-St:t beviljad. Om
det gällde landets försvar, skulle jag emellertid icke vilja stå
under denna persons befäll — Jag finnér, att detta mitt uttryck
hos Ståndet framkallat munterhet; men för mig är saken allt
annat än munter, den har en helt annan sida.
Beträffande beväringen, vill jag anmärka, att under den tid
Gr. Gyldenstolpe var Chef för Landtförsvarsdepartementet, gjor¬
des försök till institutionens tidsenliga utveckling. En K. Propos.
afläts om ökande af tiden för beväringens exercis. Hetta var
ett mål, för hvilket man äfven förut sträfvat, ehuru R. St:r då
satt sig deremot. Man vågade icke begära i den K. Proposm
att öfningarne skulle få fortgå under två år, utan påyrkade en¬
dast förlängd öfning under ett år. R. St:r beviljade emellertid
att beväringen skulle exerceras under tvenne år. Vidare har
förut varit stadgadt, att vid beväringens uppbåd alltid skulle
först tagas den yngste beväringsklassen. Då beslöts den förän¬
dring, att K. M:t skulle kunna uppbåda hvilken klass han ville
och dervid icke på en gång behöfva sträcka uppbådet öfver
hela landet. — Detta var två stora förbättringar och dertill kom
ytterligare att genom serskildt anslag utväg bereddes att med
ändamålsenlig beklädnad förse beväringen. Jag tror, att det
varit lyckligt, om man velat i den Ggtningen fortsätta och full¬
komna institutionen. Huruvida så skett, känna Hrr:ne lika väl
sorn jag.
Då jag förra gången hade ordet, inskränkte jag mig till att
endast uttala såsom min enskilda åsigt, att ifrågavtde anslag icke
borde beviljas, men dels på uppmaning af åtskilliga ledamöter
och dels för att visa, att jag i detta afseende icke står ensam,
vill jag nu hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla om propos, på afslag.
Gr. Lagerberg: Jag hoppas, att Ståndet icke finner un¬
derligt, om jag upplyser Frih. Klinckowström, att jag meddelat
upplysningar i ämnet på grund af min representationsrätt och
icke till följd af min embetsställning. Om jag här talat, som
militärisk embetsman, skulle jag ej underlåtit att i föregående
plenum mot Frilen göra stora påminnelser.
Skulle deremot någon tycka det varit underligt af mig yrka
förändring i den K. Proposm, medgifver jag det gerna, lör den
händelse jag yrkat mindre än hvad Proposm innehöll, men då
jag, på anförde skäl, yrkat mera, synes mig en sådan anmärk¬
ning, som den Frilen framställt, ej på sin plats. För öfrigt vill
jag anmärka, att Frih. Klinckowström icke bör kriticera siffror,
ty Frihms egna beräkningar hafva ofta varit af natur att val
kunna framkalla ganska allvarsama repliker.
Hvad sjelfva saken beträffar, får jag nämna, att den K.
Proposm upprättats på hösten i fjol och med ledning af upp¬
gifter
Den 2 Mars.
33
gifter, hvartill man då egde tillgång. De af mig meddelade siffer¬
uppgifter äro deremot grundade på de förslager, som i Januari
månad detta år inkommit, och jag har tagit mig friheten att
framställa dem såsom svar på den af Gr. af Ugglas gjorda för¬
frågan.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Wrangel, Erik Fredrik: Det torde icke kunna för¬
nekas, att Stats-Utsk:ts beräkningar öfver ifrågav:de behof måste
hafva varit helt lösliga, ty, så vidt jag kunnat fatta, har ännu icke
ett tillfredsställande svar afgifvils på den af Gr. af Ugglas fram¬
ställda fråga. Att en eller annan motionär ifrågasatt en viss
summa, kan i min tanke icke utgöra ett antagligt skäl för be¬
viljandet af nämnde summa, och då Utsk:t icke kunnat åberopa
någon annan grund för sitt beslut i afseende å siffran, torde
det få medgifvas, att man afgjort frågan på en slump. De för
mig mest upplysande sifferuppgifter lemnades af Gr. Lagerberg,
och deraf framgår, att skarpskyttekorpsernas antal och numerär
vunnit tillväxt sedan aflåtandet af K. M:ts Propos. i ämnet,
en tillväxt, som, enl. Grins tanke, borde föranleda beviljandet
af ett högre anslag än det, som af K. Mit blifvit äskadt.
1 Hvad sjelfva skarpskytterörelsen beträffar, torde svårligen
någon af R. o. Adins ledamöter vilja förneka denna rörelses stora
idé, en idé, värdig Svenska folkets storverk, värdig de höga
tänkesätt detta folk så ofta visat sig hysa. Jag är öfvertygad,
att knappast någon finnes, som icke delar denna åsigt, och att
Gr. Mörner är alltför mycket fosterlandsvän för att betvifla, att
icke, örn fara stundar, Svenska folket och främst skarpskyttarne
skola resa sig såsom en man till fäderneslandets försvar.
1 min tanke utfaller jemförelsen med Englands skarpskytte-
väsende till Sveriges förmån; ty det måste anses vara särdeles
vackert att man, utan att yttre fara dertill föranleder, under
fredens lugn frivilligt offrar möda och kostnader för att rusta
sig så, att man i nödens stund kan bringa fäderneslandet en
verksam hjelp. Jag erkänner emellertid, att jag mycket skulle
önskat, att man börjat och fortgått på den bana, att organisera
skarpskytteväsendet såsom en milis, för hvilken staten icke borde
betungas med utgifter. Sedan dock R. St:r tagit initiativet till
ett motsatt förfarande, genom att vid förra riksdagen bevilja an¬
slag för skarpskytterörelsens befrämjande, och det föreslagna
beloppet icke, med afseende å den tillväxt skarpskytterörelsen
sedan sista riksdagen vunnit, torde vara för högt tilltaget, till¬
styrker jag bifall till Utsk:ts hemställan.
Medan jag har ordet, vill jag nämna, att jag icke anser
söndagsexercisen vådlig, ty det har tvärtom, efter skarpskytte¬
rörelsens uppkomst, visat sig, att fylleri om Söndagarne icke
förekommer så ofta som förut och att säl. sedligheten i detta
hänseende stigit.
Att anslaget till aldra största delen skall komma arméen till
godo, tager jag för gifvet, enär skarpskyttarne redan insett och
H. lil. 3
34
Den 2 Mars.
allt mera skola inse behofvet af att taga instruktörer bland ar¬
méens befäl.
Hr Mannerskantz: Då en värd talare på bänken bred¬
vid särskildt fästat sig vid mitt uttryck, att ifrågav:de anslag vore
ett af de nyttigaste, som, med hänsyn till landets försvar, kunde
beviljas, ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att, sedan
skarpskytterörelsen numera utbredt sig öfver hela vårt land,
måste ett ju större dess bättre anslag till anskaffande af skick¬
liga instruktörer medföra den verkan att få det stora behof åt¬
minstone i någon mån fylldt, som fordrar att det snart sagdt i
hvarje kommun skall finnas en mästare i vapenkonsten; och lik¬
som det vid inhemtandet af kunskaper är af vigt att hafva till¬
gång till skickliga lärare, är detta äfven händelsen vid utbildandet
af förmågan att föra vapen, hvarföre, och då vårt lands sjelfstän¬
dighet ytterst beror derpå att hela den manliga befolkningen är
från ungdomen öfvad i vapenföring, det väl, med hänseende till
ökandet af vår försvarskraft, må anses vara högst vigtigt och
angeläget att verka för anställandet inom kommunerna af skick¬
liga instruktörer.
Att jag icke skulle vilja tillstyrka ett nedrifvande af det
bestående, förr än jag vore öfvertygad, att det som sättes i stället
vore bättre, derom ber jag den värde talaren vara förvissad,
så mycket mera som jag vid alla tillfällen framhållit, att jag
anser det vara en pligt för hvarje Svensk man att förvärfva fär¬
dighet i vapenöfningar samt att landets försvar måste grunda
sig på vapenpligt och icke på frivilligt åtagande. Vapenpligt är
sål., i min tanke, oundgängligen nödvändig, men det frivilliga
åtagandet är äfven af stort gagn, och det är derföre statens skyl¬
dighet att öfva befolkningen i vapen.
Frih. Klinckowström har framställt den anmärkning emot
några ledamöter inom detta Hus, som innehafva tjenst uti Landt-
försvars-Dep:tet, alt det vore besynnerligt att de icke vi klefve
K. M;ts Propos. i afseende å anslagets belopp, men det torde
vara ett sällsamt fall, om medlemmar af en förvaltningsgren, till
hvars disposition det skulle ställas, icke skulle vilja tillstyrka
ett högre anslag, när dess behöflighet blifvit ådagalagd och till¬
fälle erbjuder sig att erhålla detsamma. När nu behofvet före¬
finnes, samt 2:ne Stånd beviljat ett högre anslag än det af Stats-
Utsk:t föreslagna, skulle det vara underligt, om R. o. Ad:n, som
i främsta rummet bör vara intresserad af denna fråga, som obe¬
stridligen afser att öka vår försvarsförmåga, icke skulle vilja gifva
det af Utsk:t förordade anslaget.
Gr. Mörner har yttrat, att skarpskytterörelsen inom vårt
land uppstått under förhållanden, som alls icke voro farliga. Jag
hemställer dock, om så verkligen är händelsen. Väl började denna
rörelse under en temligen lugn tid, men den har dock till sin
nuv:de styrka utvecklat sig under de år, då förhållanden i vår
omedelbara närhet beklagligtvis, genom det våld som nyligen öf-
vergått vårt genom stamförvandtskap oss nära stående grannfolk,
Den 2 Mars.
35
gifvit en kraftig anmaning till vårt äfven af stora framtida faror
hotade folk att icke försumma att bereda sig till landets försvar.
Jag kan icke fatta huru man kan vilja neka det ifrågav:de
anslaget till ett obestridligen godt ändamål, och jag tror, att icke
många af Riddarhusets ledamöter skola förena sig i Gr. Mörners
yrkande om afslag.
Frih. Klinckowström: Jag vill endast med några ord
angifva min ställning till frågan.
Jag trodde icke, att jag skulle blifva missförstådd, då jag,
första gången jag hade ordet, yttrade, att jag nitälskade för skarp-
skytterörelsen, men att jag inom Stats-Utsk:t motsatt mig be¬
viljandet af det högre anslaget, enär icke visadt vore, att det
kunde för ändamålet användas. Jag tror, att endast Regeringen
kan i detta fall lemna tillförlitlig upplysning, och jag måste be¬
känna, att jag icke af de siffror, som här blifvit uppgifna, kom¬
mit till insigt om behöfligheten af det stora anslaget, ty äfven
om antalet af skarpskyttar förökats, är deraf icke en följd att
behofvet af instruktörer blifvit förökadt, alldenstund dessa behof
icke ökas i samma progression. För att emellertid visa att mitt
intresse för saken icke är en tom fras, vill jag, sedan Hr Reu¬
terskiöld förklarat att regeringen kan använda det större anslaget
af 50,000 rdr, tillstyrka dess beviljande, och anhåller att R. o.
Ad:ns öfrige ledamöter behagade göra sammalunda.
Hr Reuterskiöld: Gr. Mörner har uppgifvit, att jag skulle
yttrat, att man med skarpskyttar kunde »bekransa Sveriges ku¬
ster.» Det har jag icke sagt, utan allenast, att man af dem
borde kunna förvänta ett kraftigt ortförsvar.
För den upplysning Gr:n gifvit mig om skarpskytteförenin-
garnes ordningsstadgar, tackar jag, ehuru jag känner dem till¬
räckligt, enär jag läst dem nästan hvarenda en, hvilket icke
torde vara händelsen med Gr. Mörner. Deraf inhemtas, att un¬
der tidernas lopp hafva skarpskyttarne utvidgat sina verksam¬
hetsgränser, så att de nu i många fall närma sig till länsföre-
ningar. Jag har icke gjort mig den dåliga föreställningen om
Svensken, att han skulle draga sig tillbaka när det gäller att
försvara fäderneslandet, och jag antager, att skarpskyttarne icke
skola undandraga sig sin pligt, utan att de skola fullgöra den
med ära. Arméen har icke framkallat en skymt af den miss¬
tanke att det endast är krigslagarnas stränghet som tvingar den
till uppfyllande af sina pligter. Om Gr:n vill draga sig tillbaka,
må han göra det, men man får icke nedsätta sin nation och
döma andra efter sig sjelf. Konungen tänker högt om sin na¬
tion och med förtroende skall han i farans stund ställa sig i
midten af folket. Det är detta förtroende som gör, att Konungen
sätter vapen i händerna på folket, för att skydda landel när fien¬
den en gång nalkas.
Den hänsyftning, som Gr:n gjort på generaler och det för¬
troende de kunna förtjena, träffar icke mig. Jag har icke varit
36
Den 2 Mars.
i tillfälle visa, om jag, mot en fiende, bör förtjena stridskamraters
förtroende, och har icke nog stor egenkärlek för att jägta efter
popularitet, utan går min väg rakt fram, allenast fullföljande
hvad jag anser vara rätt.
Ätt jag skulle frångått de riktiga principerna för beväringens
organisation, som Gr. Gyldenstolpe omfattat, är ogrundad!, ty
jag har visserligen föreslagit att de skarpskyttar, som egde större
skicklighet än första årets beväringsmanskap, skulle befrias från
första årets beväringsmöte, men detta anser jag icke hafva varit
till landets nackdel, utan till dess fromma.
Jag har härmed velat till protolct nedlägga en protest mot
de misstankar mot nationen, som blifvit framkastade.
Talrika och starka rop på propos. hördes ånyo.
Hr von Knorring: Till svar på Hr Gr. Mörners anmärk¬
ning, att man icke skulle kunna påräkna att skarpskyttekorp-
serna skulle strida utom den socken de tillhöra, vill jag med¬
dela, att åtminstone i tvenne kustprovinser i Norrland, enligt hvad
jag särskildt har mig bekant, den öfverenskommelse blifvit träffad
mellan skarpskytteföreningarne, att de ömsesidigt skola vid före¬
fallande behof försvara hvarandras territorier inom hela provinsen.
Försvaret blir sål. gemensamt, och den i detta hänseende ut¬
talade farhågan torde få anses ogrundad.
Då Hr Gr:n uppgifvit, att det icke skulle finnas skarpskyttar
i Norge och Danmark, får jag äran upplysa, att uppgiften rö¬
rande Norge icke är fullkomligt exakt, ty jag har sjelf sett på
gränsen mellan Sverige och Norge, hurusom en Svensk frivillig
skarpskytteförening ena Söndagen på Norskt område samlades
till öfning tillsammans med en Norsk frivillig skytteförening och
andra Söndagen fick besök af den Norska frivilliga skytteföre¬
ningen, som då öfvades tillsammans med den Svenska på Svenskt
område.
Gr. Mörner: Huruvida jag gjort mig känd för att draga
mig tillbaka, lemnar jag åt det Högh St:t att afgöra, men jag
tillstår, att jag drager mig tillbaka från att fortsätta den dis¬
kussion, som nu börjat.
Många ledamöter hördes härtill yttra bifall.
Gr. Björnstjerna: Beträffande Frih. Klinckowströms an¬
märkning, att behofvet af instruktörer icke ökas i samma mån,
som antalet af skarpskyttar, vill jag endast anmärka, att detta
behof dock måste tilltaga i samma mån som föreningarnes an¬
tal ökas, och att, då dessa sednare efter aflåtandet af K. M:ts
Propos. vunnit en tillvext af icke mindre än 45 stycken, åtgär¬
den att föreslå ett högre anslag, än K. M:t begärt, äfven torde
få anses vara väl grundad.
Den 2 Mars.
37
Gr. Mörner har förebrått mig, att jag icke omnämnt Norge
och Danmark bland konstitutionella länder. Huruvida Danmark
det är, vill jag lemna osagdt, och Norge befinner sig i ett så
exceptionelt förhållande att det icke bör tagas med i beräkningen.
Gr.n har vidare uppgifvit, att mellan de frivilliga skarp-
skyttarne och beväringen vore den skillnad, att beväringen må¬
ste lyda, då de frivilliga deremot endast gjorde det när de så
behagade och att de således icke skulle gå ut, i händelse af till
exempel fult väder. Sådant kan hända, men endast i fredstid,
ty i krigstid stå de ena likaväl som de andra under krigslagarne,
och blifva helt simpelt fusillerade, om de icke åtlyda ordres.
Grin har äfven förklarat, att då en icke militär yrkat ett
förhöjdt militäranslag, vore detta ett skäl för Hr Grin att afslå
detta, helst Grin i alla fall i farans stund icke ville ställa sig
under motionärens befäl.
För min del får jag förklara, att om än de ifrågavarande
50,000 rdr, enligt Hr Grins förslag, öfverflyttas till beväringen,
skulle jag dock ogerna ställa mig under Hr Grins militärkom¬
mando, men deremot gerna understödja de förslag, Hr Grin, ehuru
icke militär, behagar väcka till arméns fromma.
Slutligen har Hr Gin ansett, att våra skarpskyttar uppstått
under olika förhållanden med de Engelska. Jag bestrider detta.
Skarpskytteidéen här uppträdde just vid en tidpunkt, då Nor¬
den befann sig i större fara än på lång tid förut, då Danmark
hotades med den sönderslitning, som sedermera olyckligtvis kom¬
mit till stånd, då Polen stridde sin sista kamp, och då Sverige
stundeligen kunde inblandas i kamp med öfvermäktiga grannar.
Det synes mig dessutom lika aktningsvärd!, om landets ungdom
utan yttre påtryckning ordnar sig till fosterjordens försvar, som
om den gjort det först när faran står för dörren.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskits hemställan.
Sedan öfverläggnirigen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
Utskits ifrågavide hemställan, dels afslag derå samt antagande
af K. Mits Nåd. framställning i frågan, och dels slutligen, att
Utskits hemställan måtte alldeles afslås; framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till Utskits hemställan, hvartill
svarades många ja, blandade med nej, sedermera propos. på af¬
slag derå och bifall till K. Mits framställning, då svaren utföllo
med många nej jemte åtskilliga ja, och slutligen propos. på af¬
slag å merberörde hemställan, hvilken propos. besvarades med
många nej jemte ett eller annat ja; hvarefter propos. på bifall
till Utskits hemställan förnyades samt besvarades med talrika
och starka ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Mom. b.
Bifölls.
38
Den 2 Mars.
Monn. c.
Hr von Francken, Georg Wolfgang:, Det kan synas
förmätet af mig, att, sedan Stats-Utsk:t fördubblat det af K. M:t
för ifrågav:de ändamål äskade anslag, begära att äfven det af
Utsk:t föreslagna belopp måtte ytterligare fördubblas; men då
jag icke kan annat än anse, att de penningar, som till anskaf¬
fande af skarp amunition anslås, blifva särdeles väl använda, ta¬
ger jag mig friheten anhålla, att R. o. Ad. behagade bifalla min
reservation mot Utsk:ts beslut och Således bevilja en summa af
40.000 rdr.
Man skulle äfven nu kunna fråga, hvarföre Stats-Utsk:t
bestämt sig för siffran 20,000 rdr och jag föreslagit 40,000,
och jag får derföre meddela, att jag gjort detta på grund af de
upplysningar, som meddelats af en ledamot inom Utsk:t, som
nitälskar för skarpskvtterörelsen.
Frih. Klinckowström: Jag vet icke, om Hr von Francken
afsett mig, då han omnämnde en person, som lemnat Utsk:t
upplysningar i frågan; men jag anser mig böra nämna, att or¬
saken, hvarföre jag inom Utsk:t tillstyrkt anslagets höjande med
10.000 rdr utöfver det af K. M:t begärda belopp, varit den, att
vid denna fråga kunde en bestämd uträkning ega rum, ty då
i riket finnas 40,000 skarpskyttar, skulle, om 20,000 rdr bevil¬
jades till anskaffande af amunition, utdelningen per man belöpa
sig till värde af 50 öre.
Jag vill för öfrigt fästa Hr von Franckens uppmärksamhet
derpå, att, mig veterligen, ingen inom Utsk:t förordat det be¬
lopp Hr von Francken anser böra beviljas, samt att de 2 motio¬
närerna i ämnet begärt, den ene 10,000 rdr, den andre 20,000
rdr, och således icke ett så högt belopp, sam Hr von Francken
ifrågasatt.
Hr von Francken: Med anledning af Frih. Klinckowströms
anförande, vill jag nämna, att jag med den person, som lemnat
upplysningar i frågan, icke afsett Frihm, utan riksdagsfulJmäkti-
gen Svensén, hvilken, i likhet med mig, reserverat sig mot
Utsk:ts beslut, i den syftning, att 40,000 rdr borde beviljas.
Att jag kunnat föreslå denna siffra, härrör deraf, att, såsom
synes af sidan 51 i Betänk:t, Sven Hansson motionerat, att
Staten skulle bekosta amunition åt skarpskyttarne», till följd
hvaraf jag varit oförhindrad att föreslå nämnde siffra, enär Sven
Hanssons motion är alldeles obegränsad i afseende å beloppet.
Hr Rosensvärd : I min tanke är det ett särdeles lämp¬
ligt sätt att understödja de frivilliga skarpskytte-föreningarne,
att lemna anslag för att uppmuntra skjutöfningar. Om dessa
öfningar blefvo i orterna allmänna, småningom öfvergingo till
folknöjen och folkfester, vore detta af varaktigt gagn för befolk¬
ningens stridbarhet och landets försvar. Detta har också varit
Den 2 Mars.
39
orsaken, hvarföre jag med min röst medverkat till Utsk:ts hem¬
ställan om förhöjande af det utaf K. M:t begärda anslaget till
20,000 rdr. Då emellertid en ledamot på detta rum yrkat ett
ännu större anslag, vill jag nämna, att, enligt de upplysningar
jag erhållit, Utsk;ts hemställan blifvit af 2 Stånd bifallen samt
att ett Stånd nedsatt summan till 10,000 rdr. Jag tror derföre
att K. o. Ad. bör bifalla Utsk:ts förslag, då detta blir ett R.
Stms beslut och votering i förstärkt Utsk. undvikes. Jag vill
dessutom nämna, att enligt ett Kongl. Bref amunition ur kro¬
nans förråder tillhandahåIles skarpskytteföreningarne emot gan¬
ska billigt pris eller 30 rdr för 1,000 patroner, och att således
redan härigenom en betydlig lättnad för amunitions anskaffande
blifvit dem beredd.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
förslag oföräudradt och dels bifall dertill med förhöjning af an¬
slagssumman till 40,000 rdr, framställde Hr Gr. o. Landtm,
propos. på bifall till Utskrts förslag utan förändring och, då der¬
vid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
Mom. d.
Frih. Liljencrantz, Johan: Då 31:sta punkten i detta
Betänk, förevar till behandling, sökte jag visa obehöfligheten af
det anslag af 320,250 rdr, som blifvit af K. M:t äskadt för
anskaffande af 7,000 stycken infanterigevär. Det nu ilrågav.de
anslaget af 137,250 rdr, som, under skydd af »skarpskytte-
föreningarnes behof,» blifvit i den Kongl. Proposm hegardt för
anskaffande af 3,000 st. infanterigevär till ersättande af ett lika
antal målskjutninasgevär, som från kronans förråd skola till
skarpskytteföreningarne utdelas, måste jag, på de skäl jag vid
behandlingen af 31 :sta punkten anförde, nu afstyrka. Men då
3 Stånd redan bifallit Utsk:ts hemställan, vill jag icke upptaga
R. o. Ad:ns tid med upprepande af siffror, hvilka jag dock tror
icke kunna vederläggas. Att jag skulle velat yrka afslåg å
Utskrts hemställan, härrör emellertid icke deraf, att jag vill mot¬
sätta mig utlemnandet af gevär åt skarpskytteföreningarne, utan
deraf, att jag anser anslaget till anskaffande af nya gevär icke
för närvide erforderligt.
Gr. Mörner: För min del måste jag gå något längre än
den siste värde talaren.
Det utreddes i ett föreg:de plenum, att anslag redan fanns
för anskaffande af något mera än 20,000 gevär, och anslag be¬
viljades då till anskaffande af ytterligare 7,000 gevär. Vid så¬
dant förhållande betviflar jag att det skall blifva möjligt att un¬
der åren 1866 och 1867 använda äfven det nu ifrågasatta an¬
slaget, och då det icke kan vara skäl att skrinlägga jemväl denna
40
Den 2 Mars.
summa, — hvilket icke torde vara med en klok statshushåll¬
ning öfverensstämmande — måste jag yrka afslag.
Frih. Klinckowström: När frågan om anslag för anskaf¬
fande af 7,000 stycken infanterigevär förevar, uttalade jag ett
tvifvel, huruvida anslaget borde beviljas. Men efter de upplys¬
ningar dels Frih. Wrede och dels Chefen för Landtförsvars-Dep: et
meddelade om nödvändigheten af alt regeringen sattes i tillfälle
att för flera år på förhand uppgöra kontrakter med gevärstillver-
karne, emedan dessa derefter ställde sin tillverkning, biel' för
mig klart, att anslaget borde beviljas, på det regeringen matie
på förhand känna tillgångarne. Det upplystes äfven, alt ehuru
icke ännu hela det af Rikets sednast församlade Ständer beviljade
anslaget vore användt, en mängd gevär voro aflevererade, andra
färdiga att levereras och kontrakt om återstoden uppgjordt. Jag
finner således icke något hinder att bevilja äfven den nu ifrå¬
gasatta summan, och anhåller derföre om bifall till Utskds hem¬
ställan.
Frih. Liljencrantz: Som Gr. Mörner yrkat afslag och
jag i denna fråga helt och hållet delar hans åsigt, förenar jag
mig i nämnda yrkande, dock så förändradt, att hos K M:t fram¬
ställning borde göras derom, att från kronans förråd borde till
skarpskytteföreningarne utlemnas 3,000 infanterigevär.
Sedan Öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade FIr
Gr. o. Landtm., alt derunder hade yrkats dels bifall till Utslcts
förevule hemställan, dels af Frih. Liljencrantz, alt R. o. Ad.,
med afslag å samma hemställan, måtte besluta, att hos K. M:t
skulle göras en underd. anmälan derom, alt R. St:r för sin del
medgålve, att ett antal af 3,000 målskjutningsgevär finge från
kronans förråd till skarpskyttelöreningarne utlemnas, och dels
slutligen af Gr. Mörner, att Utsk:ts hemställan skulle af R. o.
Ad. afslås; hvarefter propos. på bifall till Utsk:ts hemställan gjor¬
des samt besvarades med talrika ja.
Sista mom.
Godkändes.
44:de punkten.
Hr Reuterskiöld: I Frankrike, Italien, England, Norge,
med flera länder, der man är mån om soldatens helsa, hafva
skyddstält blifvit anskaffande för armén och öfverallt hafva de
befunnits särdeles lämpliga. Vi bafva icke varit i tillfälle att
sjelfva experimentera med skyddstält och vi hafva derföre tagit
exemplet från utlandet och anskaffat 20,000 tältdelar af samma
beskaffenhet man brukar i utlandet. Vid det försök, som under
förra sommaren med dem gjordes, befunnos de synnerligen lämp¬
liga, förnämligast vid regnig väderlek, och truppens helsa och
Den 2 Mars.
41
trefnad befordrades genom dem. Vid sådant förhållande, och då
de underlätta manövrerna till följd af minskning i trossen, an¬
håller jag, att K. ö. Ad. ville bifalla K. Mits Propos.
Gr. Posse: Vid behandlingen af denna fråga inom
Utsk:t uppgals, att 2:ne af Europas större arméer, den Ryska
och Österrikiska, fullkomligt saknade ifrågavarande materiel.
Utsk:t, som icke bland sina ledamöter räknar många krigsvanda
män, drog af denna uppgift den slutsats, att dessa tält icke
borde vara oundgängligen nödvändiga. Man föreställde sig, att
det ännu ej vore fullt utredt. om de kunde ersätta den äldre
och hittills begagnade modellen, samt att utan olägenhet ännu
ett års anstånd kunde medgifvas lör utrönande af den ifråga¬
satta modellens tjenlighet. Utsk:t ansåg äfven, att om dessa
tält vore tjenliga, och om man hästigt skulle blifva nödsakad
att anskaffa sådana, kunde det icke vara förenadt med särde¬
les stor svårighet att inom en kort tid anskaffa dem. Den enda
betänklighet, som anfördes emot afstyrkandet af Proposm, var
att den erforderliga väfven icke ännu tillverkas inom landet,
och att man således kunde blifva nödsakad att, för ett hastigt
anskaffande af tälten, taga dem från utlandet. Emedlertid fann
Stats-Utsk:t sig böra afstyrka bifall til] Propos:n, och jag an¬
håller, att Utslcts hemställan måtte af R. o. Ad:n godkännas.
Frih. Liljencrantz: Den högt aktade talare, som öpp¬
nade diskussionen i denna fråga, antydde, alt sjukdom ofta kan
mera än vapen härja en armé, och att det derföre vore skäl
att skydda truppen för de sjukdomar, som kunna uppstå deraf,
att den stundom får ligga under bar himmel. I afseende på
dessa sjukdomar tror jag tvärtom, att i vårt klimat är det vida
vådligare att inrymma truppen i dessa små tält, som lätt ge-
nomdränkas och släppa igenom vatten och der någon värme icke
kan beredas. I Franska arméen användas skyddstält blott då,
när man icke bar andra att tillgå. Här åter tyckes den åsigt
vilja göra sig gällande, att de skola användas äfven då annat
sätt finnes för att bereda truppen tak öfver hufvudet.
De skyddstält vi redan hafva, räcka till för 20,000 man. Deras
ändamål är, att användas vid fältmanövrer, för att bereda ett
hastigt skydd, men icke att, såsom här skedde under förra som¬
maren, tjena vid en längre kampering. Då nu vid fältmanövrer
icke torde ifrågakomma att öfva större truppstyrka än den, för
hvilken skyddstält redan finnes, samt det, såsom Gr. Posse
nämnt, icke torde vara svårt att, i händelse af hastigt behof,
anskaffa de ytterligare erforderliga skvddstälten, synes det mig
icke böra brådska med anslagets beviljande, och jag anhåller
derföre om bifall till Utsk:ts hemställan.
Frih. Klinckowström: Då jag varit en af de ledamöter
inom Stats-Utsk:t, som sökt genomdrifva Utsk:ts beslut, och der¬
vid efter måttet af mitt militära förstånd meddelat upplysnin¬
42
Den 2 Mars.
gar i ämnet, anser jag mig äfven vid detla tillfälle böra för¬
svara Utsk:ts hemställan.
Af K. M:ts Propos. inhemtas, att ett antal af 20,000 tält¬
delar redan finnas att tillgå, och att deraf kan sammansättas
5,000 tält, hvarje för 4 man. För de öfningsläger, som i Sve¬
rige sammandragas, finnes således redan nu ett tillräckligt an¬
tal af dessa tält, och då defännu icke blifvit tillfyllest utredt
om de äro fullt tjenliga, torde det böra få anstå med anskaffandet
af ett större antal, helst det väl icke finnes någon materiel,
som vid utbrott af krig lättare kan anskaffas, ty hela procedu¬
ren består deri, att man skär sönder tältduken, fållar den och
skaffar sig en käpp, då är allt färdigt.
Jag tror således, att man bor dröja med detta anslag och
derigenom bespara statsverket en utgift af 80,000 rdr.
Men jag har äfven hyst några tvifvel oin dessa tälts för¬
träfflighet i fält, och dessa tvifvel har jag icke lyckats häfva.
Jag tror, att vid stora fältslag torde man icke kunna finna det
underligt, om en sårad soldat använder tältduken till förband
på sina sår; men på så sätt blifva tälten hastigt uppätna, utan
att man derföre kan klandra soldaten. Jag tror derföre, att det
ännu fordras många försök, innan man kan säga att de äro an¬
vändbara i krig. 1 Ryska och Österrikiska arméerna finnas
ännu icke några sådana tält, och jag har talat med många mi¬
litärer, som gjort stora fälttåg, och som ickp hade förtroende
till dessa skyddsmedel.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr von Francken: För min del får jag instämma i be¬
gäran om bifall till K. M:ts Propos. i detta hänseende. Orsa¬
ken hvarföre jag vid ärendets behandling inom Utsk:t förenat
mig uti den reservation, som till detta ändamål påyrkar ett an¬
slag af endast 40,000 rdr, var, att den större summan mötte
starkt motstånd, hvarföre jag ansåg mera skäl att förena mig
om den mindre summan, hvilken naturligtvis hade mera ut¬
sigt att blifva bifallen. Hå emedlertid nu Hr Reuterskiöld yrkat
bifall till hela den ,afK.M:t begärda summa, anser jag mig oför¬
hindrad att häruti instämma med honom.
Hvad de ifrågavarande skyddstälten beträffar, ber jag att få
upplysa, att meningen ingalunda är, att de skola ersätta de gamla
tälten, utan att äfven dessa skola bibehållas, och skyddstälten
blott begagnas vid manövrer m. m. Vid storlägret på Axe¬
valla sista sommaren, hade man tillfälle att pröfva skyddstälten;
och långt ifrån att truppen klagade öfver dem, såsom en före¬
gående talare påstått, förspordes en stor och allmän belåtenhet med
deras förträfflighet; och att de på truppens helsotillstånd utöf-
vade ett välgörande inflytande, synes deraf, att sjukprocenten
vid detta läger var vida mindre, än den tillförene vid dylika till¬
fällen varit.
Reträffande den betänklighet, Frih. Klinckowström hyst
emot dessa tält, derför att soldaten, för den händelse han blefve
Den 2 Mars.
43
sårad, sannolikt skulle använda den till hans packning hörande
tältdel, för att dermed förbinda sitt sår, får jag säga, att om så¬
dant händt vid en trupp, der jag vore befälhafvare, skulle jag
anse det såsom ett stort bevis på praktiskt förstånd hos sol¬
daten, och långt ifrån att straffa honom derför, skulle jag gerna
ersätta den tältduk, han sålunda för sitt eget behof användt.
Gr. Lagerberg: Jag är till hufvudsaklig del förekom¬
men af den siste värde talaren, och ber nu endast få tillägga,
att ifrågavarande tält äro afsedda att utgöra en del af solda¬
tens packning, och att de med allra största lätthet kunna slås
upp, när något uppehåll göres. Den fördel, de i detta hänse¬
ende erbjuda, är obestridlig, och att de mycket bidraga att be¬
fordra helsa hos truppen, är tydligt för en och hvar, när man
hesinnar att soldaten slipper att ligga på bara marken och un¬
der dem är skyddad mot väder och vind. Att Frih. Klinckow¬
ström ej sett dem i Österrike, känner jag ganska väl, men de
äro begagnade i flera andra länder; och man erkänner allmänt
deras förträfflighet.
Att dessa tält skola i allmänhet användas vid mötena, tror
jag ej vara meningen; der skola våra gamla tält fortfarande be¬
gagnas, intill dess fasta baracker blifva på mötesplatserna an¬
lagda, hvilket, efter hvad jag hoppas, småningem bör komma
att ske. Dessa baracker skola enligt min tanke medföra en
ganska stor hushållning med statens medel, ty dels kosta de i
längden statsverket vida mindre än tälten, dels motverka de för
hastig slitning af truppens beklädnad, ty det är klart, att när
soldaten bor i en sådan barack, kan han egna mycket mera
vård åt sina munderings- och utredningspersedlar, än det är
honom möjligt, om han bor i tält.
För närvarande hafva vi skyddstält endast för 20,000 man.
För den händelse en mobilisering af arméen hastigt skulle behöfva
ske, anser jag det skäl, att på förhand hafva sörjt för, att dylika
tält finnas äfven till den återstående delen af arméen, ty det
går ej så fort, som man inbillar sig, att förfärdiga dem vid
krigsutbrott. Man har då annat att tänka på. Jag får derföre
yrka bifall till hvad K. M:t i detta hänseende föreslagit.
Hr Lagerhjelm: De af Frih. Liljencrantz lemnade fak¬
tiska uppgifter, angående ifrågavarande tält, gifva tydligt vid
handen, att han ej varit närvarande vid sista öfningslägret på
Axevalla, ty i så fall är jag öfvertygad, att han skulle hafva
kommit till ett helt annat resultat. Vid detta öfningsläger vi¬
sade sig, att dessa tält ega flera stora företräden, bland andra
det, att de äro mycket mera vattentäta än våra gamla.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Jag instämmer till
alla delar uti de åsigter, som blifvit framställda af de siste ta-
larne, och vill endast ytterligare tillägga några skäl.
44
Den 2 Mars.
Den erfarenhet, jag inhemtat under min tjenstgöring vid
arméen, har visserligen ej börjat förr, än efter slutet
af Sveriges sednaste krig, men under de första åren af min
tjenstetid hörde jag ofta omtalas, huruledes vid arméernas kon¬
centrering för slaget vid Leipzig, Svenska trupperna sällan eller
aldrig kommo under tak, enär trossen vanligen ej kunde tagas
med, så att tälten icke funnos tillstädes. Detta hade till följd,
att till och med generaler måste låta sig nöja med en plats i
en trosskärra, och de öfriga skattade sig lyckliga att få en plats
bredvid en ammunitionsvagn, för att sålunda erhålla åtminstone nå¬
got skydd emot blåst och regn. Att detta medförde sjukdomar och
mycket elände, kan en och hvar förstå. När man nu uppfun¬
nit ett så enkelt medel att skydda truppen från den stora olä¬
genheten att ständigt vistas under bar himmel, och de länder,
som begagnat ifrågavarande skyddstält, hafva funnit dem ega
många och stora fördelar, så tror jag det vara allt skäl att
anskaffa sådana äfven titl vår armé.
Äfven om ifrågavarande tält icke medförde större nytta,
än att under ett fälttåg kunna förminska sjukprocenten, vore
dock detta en så stor vinst, att det väl vore värdt en penninge-
uppoffring; men när de nu derjemte, enligt hvad här blifvit upp¬
lyst, kunna för den sårade soldaten tjena såsom förbindnings-
medel, och således äfven kunna medföra en förminskning af
deras antal, hvilka på slagfältet dö i följd af förblödning, finner
jag dem medföra så öfvervägande fördelar, alt allt talar förde¬
ras anskaffande till vår armé. Detta oberäknadt, är tältduken
en vara, som icke lätt tager skada, utan under en ganska lång
tid bibehåller sitt värde, och är således lätt att förvara.
Visserligen säger Utsk:t i sitt Betänk., att ifrågavarande
materiel, i händelse af ett krig, lätteligen bör inom kort tid
kunna kompletteras, men detta är beroende på tillgången af
tältduk och det kan hända, att just i behofvets stund tillräck¬
lig tillgång derpå ej finnes. Dessutom behöfvas vid ett sådant
tillfälle de befintliga medlen till så många andra ändamål, att
jag tror det icke vara oklokt, att på förhand hafva undangjort
så mycket som möjligt.
På dessa skäl yrkar jag bifall till K. Mits Propos.
Hr Reuterskiöld: Jag är till hufvudsaklig del förekom¬
men af den siste värde talaren, och vill nu endast nämna, att
det ingalunda är lämpligt, att till sista stund uppskjuta med nö¬
dig materiels anskaffande, ty då kan lätt hända, att både tid
och medel saknas. Visserligen kunna de ifrågavarande tälten
tillverkas inom landet, men det är ingalunda likgiltigt, af hvad
beskaffenhet den väf är, hvaraf de förfärdigas, ty ett tält, hvar¬
till dålig väf är använd, är så godt som intet.
Jag yrkar bifall till K. Mits Propos.
Frih. Liljencrantz: För det ändamål, hvartill de ifråga¬
varande tälten^ enligt hvad K. Mits Propos. gifver vid handen,
Dea 2 Mars.
45
äro afsedda, nemligen att tjena till skydd för soldaten under
marscher och tåg, förefinnes redan ett tillräckligt förråd af så¬
dana tält, ty enligt min tanke tillåta icke de medel, som äro
anslagna till öfningsläger för våra trupper, sammandragande af
en större styrka än 20,000 man, och för dessa hafva vi ju ett
tillräckligt antal skyddstält.
Jag ber att få lemna Hr Nordenfelt den lugnande under¬
rättelsen, att våra soldater ej behöfva förgås af brist på skydd,
ty sådant kan af den nu befintliga materielen lätteligen beredas
dem, som genom ett fall i diket, eller på annat sätt afbryta en eller
annan ledamot, så att ömheten för dem tvingar oss ej att gifva det
begärda anslaget. Enligt min tanke är det af nödvändigheten
påkalladt att, innan man gör en utgift, se till om den verkli¬
gen är behöflig, och ej blott, huruvida det kanske skulle kunna
vara ganska angenämt att ega de föremål, som derför kunna
anskaffas. Detta sednare är en hushållningsprincip, som jag ej
en gång skulle vilja tillämpa i min lilla enskildta ekonomi, långt
mindre förorda för slaten.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utsk:ts ifrågavarande hem¬
ställan.
Gr. Björnstjerna: Till följe af de hastiga krigsoperatio¬
ner, som numera äro nödvändiga, är det klart, att våra gamla,
stora -tält icke vidare kunna i fält medföras; ulan äro de blott
i fredstid användbara till ersättning för de baracker, hvilka, en¬
ligt hvad Gr. Lagerberg antydt, småningom komma att uppfö¬
ras på våra mötesplatser. Genom de ifrågavarande skyddstälten,
hvilka, utan att särdeles tynga packningen, alltid äro till hands,
har man deremot sökt bereda soldaten nödigt värn emot blåst
och oväder under marscher och tåg. Frih. Liljencrantz har an¬
sett att det förråd af 20,000 tältdelar, som vi för närvarande
ega, skulle motsvara landets behof. Då nu emedlertid fältmanöv¬
rer, der de stora tälten icke kunna medföras, årligen af hela
Svenska arméen öfvas, hemställer jag till Hr Frilen, huru det
skulle kunna vara möjligt, att nyssnämnde tältdelar gjorde till¬
fyllest, äfven oberäknadt det löjliga deri, att detta förråd oupp¬
hörligt sändes från en ort till en annan, från en mötesplats till
den andra.
För min del tror jag, att dessa tält erbjuda soldaten ett
särdeles nödvändigt och nyttigt skydd. Om Hr Frilen hade
pröfvat på huru det kännes, att tillbringa några nätter i våta
kläder och under bar himmel, skulle Hr Frilen för visso kunna
rätt uppskatta fördelen af att hvarje afton komma under tak.
Att dessa tält verkligen ega de omnämnda fördelarna, kunde
man mer än väl finna under öfningslägret vid Axevalla nästl.
år, der de af truppen vero mycket omtyckta. Att de på sol¬
datens helsa äfven utöfvade ett välgörande inflytande, syntes bäst
deraf, att ehuru väderleken ofta var svår, blef dock sjukpro¬
centen vida mindre, än vid föregående dylika tillfällen vant hän¬
delsen. Frih. Klinckowström upplyser visserligen, att Oster-
46
Den 2 Mars.
rikarne icke begagna dessa tält, men äfven om de på den Ita¬
lienska krigstheatern vore mindre nödiga, är det dock af syn¬
nerlig vigt att bereda truppen ett sådant skydd i vårt land, der
klimatet är kallt och hårdt; att Hyssarne icke hafva dem, be¬
visar deremot ingenting; der är åtgången af folk af mindre vigt
än åtgången af penningar. För min del anser jag emedlertid,
att Frankrike är ett för oss mera efterföljansvärdt exempel, än
Österrike och Ryssland, och der äro fördelarna af skyddstalten
längesedan både kända och erkända.
Att, såsom här blifvit föreslaget, uppskjuta med anskaf¬
fande af dessa tält, till dess faran står för dörren, anser jag
vara en dålig hushållning, ty i sista stunden blifva penninge-
tillgångarne i aila fall så hårdt anlitade, att fara värdt är, det
arméen ej då blir så utrustad, som den borde. Enligt min
tanke, bör man deremot under freden småningom samla förrå¬
der, så att man, när så erfordras, kan fullt färdig möta fien¬
den. I)å nu den s. k. lilla krigsfoten i Sverige är bestämd till
50,000 man, anser jag nödvändigt, att åtminstone lika många
tältdelar finnas.
Jag yrkar bifall till K. M:ts Propos.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bi¬
fall till Utskrts ifrågavarande hemställan, och dels att R. o. Ad.,
med afslag derå, måtte bifalla K. M:ts nåd. framställning om
beviljande af ett anslag å 80,000 rdr för anskaffande af skydds-
tält; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till
Utskits hemställan, hvartiil svarades många nej jemte några ja,
och sedermera propos. på afslag derå samt bifall till K. M:ts
ofvanberörde förslag, då svaren utföllo med många ja, jemte åt¬
skilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Härefter blef, uppå Hr Gr:ns o. Landtmilis framställning, den
vidare föredragningen af förevarande Utlåt, uppskjuten till nästa
plenum.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Deri 3 Mars f. m.
47
Lördagen den 3 Mars 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades prol:t för den 7:de sisth Februari e. m.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 51,
arig:de regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde Huf-
vudtitel.
45:te punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
46-.te punkten.
Mom. a.
Hr Reuterskiöld, Fabian: Då det visat sig, att militie-
boställskassans tillgångar icke medgifva uppförande af karakters-
hus å de ifrågav:de kompanichefsboställena, och då den hyres-
ersätlning, som i stället utgår till kompanicheferna, är så knapp,
att man rimligtvis icke kan säga, att de kunna för densamma
förskaffa sig passande bostäder, kan jag för min del icke finna
annat än, att det af K. M:t äskade anslaget är högst behöfligt;
men då frågan redan lärer vara afgjord i de andra Stånden, vill
jag dock icke framställa något yrkande om ogillande af Utsk:ts
hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd pro-
pos. blef Utsk:ts förev:de hemställan af R. o. Ad. bifallen.
Mom. b.
Frih. Greutz, Steffan: Den indelta arméen bör vara
motionären, Hr Liljenstolpe, särdeles tacksam derför, att han
egnat sin omtanke åt denna så svagt aflönade armée. Ehuru
motionärens hemställan är af så ringa betydenhet, att det icke
kan vara mycket att säga om densamma, hemställer jag likväl,
om icke något skulle kunna göras med anledning af den, och
48
Den 3 Mavs f. ni.
jag föreställer mig, att, om genom en återremiss af Utsk:ts Betänk,
i denna punkt Utsk:t komme i tillfälle att afgifva ett annat ytt¬
rande, det i motionen åsyftade ändamålet skulle i någon mån
kunna vinnas. De kompanichefer, som icke hafva karaklershus
på sina boställen, åtnjuta i hyresersättning endast 90 rdr, men
en enkel bostad af 3 runi, hvilket väl torde vara det minsta,
hvarmed en person med familj kan åtnöja sig, kan neppeligen
på landet eller i en småstad erhållas för lägre pris än 300 rdr.
Då ett sådant missförhållande eger rum, synes det mig som om
Utslct bort fästa mera afseende vid motionen och icke affärda
deri, på sätt Utsk:t gjort, samt åtminstone uttryckt en önskan,
att K. M:t ville af militie-boställs-kassan, sorn, enligt hvad Utsk:t
anmärker, står under K. Mits disposition, anslå medel till för¬
höjande af den hyresersättning, som det så svagt aflönade be¬
fälet vid den indelta arméen erhåller. Indelta arméens befäl
synes icke inom Stats-Utsk:t hafva egt några målsmän, som lika
nitiskt befrämjat dess bästa, som andra kårers, såsom Ingeniör-
kåren; men indelta arméen är van vid att få stå tillbaka och
det är lyckligt, att den har så godt tålamod, att den sköter sitt
kall lika obestridligt väl, ehuru det är otänkbart, att dess leda¬
möter skola kunna lefva på den aflöning, som staten gifver dem.
Den motion, som ligger till grund för Utsk:ts hemställan, är väckt
af en civil ledamot af II. o. Ad., hvilken den indelta arméens
befäl bör vara tacksam, lör det han egnat sin omtanka åt det¬
samma, men det skulle glädja mig, om äfven några militära
ledamöter af R. o. Ad. ville taga parti för den indelta arméen
och behjerta dess behof. I den näst föregående punkten af Utskits
Betänk, upplyses man derom, att militie-boställskassan eger ränte¬
bärande fonder till belopp af omkring 336,000 rdr samt att den
dessutom i statsanslag årligen uppbär omkring 27,000 rdr; jag
känner icke, om detta anslag utgått, men jag är öfvertygad, att
det gjort det under längre tid, jag vill antaga under 10 år.
Således skulle militie-boställskassans tillgångar uppgå till ett sam-
manlagdt belopp af 600,000 rdr, hvilket betydliga kapital väl
icke bör skrinläggas för att förräntas i Stats-Kont., utan an¬
vändas till det dermed afsedda ändamål. Inom arméen vet man
i allmänhet icke annat än genom hörsagor, huru stora de be¬
fintliga tillgångarne äro, men säkert är, att, då en sqvadrons-
eller kompanichef anhåller, att hans boställe måtte förses med
karaktershus, det svar alltid erhålles, att K. M:t icke har några
medel att dertill anvisa. Då nu upplyst är, att militie-boställs¬
kassan verkligen eger högst betydliga fonder, torde det vara
särdeles billigt, att förhöjning af hyresersättningen beviljas de
sqvadrons- och kompanichefer, som sakna karaktershus å sina
boställen, och jag skulle derföre önska, att från R. St:rs sida
någon åtgärd härför vidtoges. Emedan jag icke har mig be¬
kant hvilket beslut de öfriga Stånden kunna hafva fattat med
afseende å denna punkt, är jag tvehågsen, hvilket yrkande jag
bör framställa; jag vågar icke begära, att R. o. Ad. skall
anslå
Den 3 Mars f. m.
49
anslå en viss summa för ifrågav:de ändamål, och tror mig der¬
före göra rättast uti att yrka återremiss af denna punkt, ty der¬
igenom kan (Jtsk:t komma i tillfälle att göra en förnyad fram¬
ställning till R. St:r ang. denna för indelta arméen så vigtiga
angelägenhet.
Gr. Posse, Arvid: De skäl, Stats-Utsk:t åberopat för sitt
afstyrkande af ifrågavide motion, synas mig vara så öfverty-
gande, att jag vill inskränka mig till att hänvisa till desamma.
När det är utredt och hittills icke vederlagdt, att K. M:t eger
till sin disposition medel för det afsedda ändamålet, torde det
väl medgifvas, att R. St:r icke böra ytterligare bevilja anslag
dertill. Jag anhåller om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: Då Stats-Utsk:ts
Ordf:de begärde ordet för att lemna upplysningar ang. detta
ämne, var jag alldeles öfvertvgad om, att någon diskussion här¬
om icke vidare skulle behöfvas; men jag får förklara, att jag
icke alls blifvit upplyst af Gr. Posses anförande. Stats-Utsk:t
har i hela detta Betänk, ganska positivt kommit till sina beslut,
men det har synts mig som om i motiveringen deraf premis¬
serna icke stå i full öfverensstämmelse med konklusionerna.
Jag vill icke framställa något yrkande om ogillande af Utsk:ts
hemställan, emedan jag icke tror, att något dermed skulle vin¬
nas, men jag kan icke underlåta att anmärka, det Utsk:t icke
behöft såsom motiv för sitt afstyrkande af motionen anföra,
att inqvarteringspenningar åt militära löntagare, som sakna ka-
raktershus å sina boställen, utgå af militie-boställskassan, ty detta
har hela arméen förut sig väl bekant. Deremot har Utsk:t icke
yttrat, sig, huruvida de från nämnde kassa utgående inqvarte¬
ringspenningar kunna anses vara tillräckliga, hvarom.just här
är fråga och tvist kan uppstå. Jag vill icke rigta några anmärk¬
ningar mot Utsk:t för det beslut, hvartill det kommit, ty om
jag skulle hafva deltagit deri, hade jag utan tvifvel fattat ena¬
handa, utan derföre att Utsk:t för sitt beslut icke åberopat det
rätta skälet, hvilket, enligt min tanke, är att K. M:t nedsatt en
Komité, som kommer att behandla såväl denna fråga, som andra
med den sammanhängande.
Jag får anhålla om bifall till Utsk:ts hemställan.
Frih. Greutz: Jag får beklaga, att den siste värde talaren,
som äfven tillhör indelta arméen, icke lemnat mig det under¬
stöd, jag hoppats. Det vore glädjande, om indelta arméens of¬
ficerare något mera deltoge i förhandlingen af frågor, som röra
nämnda armée. Jag kan icke såsom den värde talaren anhålla
om bifall till Utsk:ts hemställan, utan yrkar fortfarande återre¬
miss af detta mom. i 46:te punkten.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Då jag ej vågar tro,
att mina ord skola föranleda till ett afslag, knappast till en Ster¬
il. lil. 4
50
Den 3 Mar9 f. m.
remiss af förev:de punkt, särdeles som K. M:fs Nåd. Propos.
uti föreg-.de morn., äfvensom uti 56:te punkten, äng. uppskatt¬
ning af militise-boställena, icke befunnits böra af Högl. Stats-
Utsk:t bifallas, — skulle jag ej hafva begärt ordet, såvida ej
Utsk:t tycktes hafva ansett, att min motion ej vore behörig.
Jag anser den tvärtom i högsta grad behörig, och jag hade vän¬
tat att på detta rum, der så mångå finnas, hvilka dels tillhöra
dels tillhört den kategori, jag i motionen påpekat, åtskilliga skulle
uppträda och försvara den af mig gjorda framställningen. Den
afser i första rummet att bereda militärerna en sådan ställning,
att deras lott icke längre måtte behöfva blifva att — såsom
Hr Reuterskiöld i går så sannt yttrade — tjena fäderneslandet
och göra sin pligt utan afseende å lön. Man har val icke rätt
att fordra, att sqvadrons- och kompanichefer skola med egen
uppoffring skaffa sig boställen. Så är dock nu fallet, ty det är
föreskrifvet, att de skola bo inom sqvadronens eller kompaniets
stånd, och de kunna ej bo på boställen, hvarest hvarken finnes
karaktershus eller ens rum för hästar och stalldräng.
Af l:a mom. i nu föredragna punkt synes det, att K. M:t
äskat anslag till uppförande af karaktershus vid 9 kompanichefs-
boställen i de norra länen; detta utgör ett ytterligare bevis för
att många sådane finnas, hvilka äro obeboeliga, men deras antal
är icke inskränkt till Norrland, utan sådane finnas äfven i rikets
bördigaste trakter.
Ett annat syfte med min motion har varit att påpeka, att
vi, ehuru vi hafva många utmärkte och praktiska lagar och
författningar, likväl hafva några, hvilka icke kunna åtlydas, och
—- hvad ännu värre är — sådane, hvilka af militärer och andre,
som ega full kännedom af dessa förhållanden, anses icke böra
åtlydas. Man har derföre ständigt måst tillgripa utvägen att
kringgå sådane författningar, såsom jag har mig bekant specielt
uti bägge dessa fall, hvilka min vördsamma framställning om¬
fattar, — men icke kan det bidraga att höja aktningen för la¬
gens bud, då förordningar få qvarstå, hvilka t. o. m. ej kunna efter-
lefvas. Jag förenar mig med Frih. Greutz i yrkandet om återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning upptog Hr Gr. o. Landtm,
de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till Utsk:ts förevide
hemställan och dels återremiss deraf; hvarefter och sedan propos.
på bifall till samma hemställan blifvit framställd och besvarad
med många ja jemte ett eller annat nej, Hr Gr. o. Landtm, för¬
klarade sig bafva funnit ja öfvervägande.
47:de punkten.
Utskits hemställan bifölls.
48:de punkten.
Mom. a.
Bifölls.
Den 3 Mars f, m.
51
Mom. b.
Hr Reuterskiöld: Vid ett sjukhus bör man icke fästa
afseende endast på rummens antal och huru många sängar der
kunna uppställas, utan äfven huruvida rummen äro så beskaf¬
fade, att de uppfylla sitt ändamål. Erfarenheten har visat —
och R. St:rs revisorer hafva vid besök å Carlberg år 1861 fun¬
nit detsamma — att det der befintliga sjukhuset icke tillfreds¬
ställer de fordringar, man har rätt att ställa på ett sådant eta¬
blissement. Stats-Utslut anser vissell, att detta sjukhus kan
ännu någon tid utan synnerlig olägenhet användas, men, i be¬
traktande deraf att snart alla, som önska blifva officerare, skola
genomgå Carlbergs läroverk, torde föräldrar och målsmän med
skäl kunna fordra, att deras barn och myndlingar, om de der¬
städes behöfva åtnjuta sjukvård, icke må förspilla alltför lång
tid på sjukhuset. Jag har velat nämna detta för att visa, att
goda skäl funnits lör denna K. M:ts Propos.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Då Chefen för
Landtförsvarsdepartementet icke yrkat bifall till K. M:ts Propos.,
kan det visserligen förefalla besynnerligt, att jag framställer ett
sådant yrkande — så mycket mera, som punkten redan genom
trenne Stånds beslut är bifallen —, men jag anser det nyttigt,
att R. o. Ad., hvaraf en stor del varit kadetter och känner
Carlbergs sjukhus, afger en opinionsyttring, hurudant detta
sjukhus verkligen är. Då detsamma inreddes, var det beräk-
nadt alt mottaga 12—14 års gossar; nu rekryteras läroverket
med ynglingar om 18 till 20 år, och dessa fordra väl något
större sjukrum. Jag hemställer om bifall lill K. M:ts Propos.
Gr. Posse: Stats-Utslut har visserligen insett, att det vid
Carlberg befintliga sjukhus icke är i det tillfredsställande skick,
som vore önskligt, men Utsk:t har dock fått sig sådana upplys¬
ningar meddelade, att det haft fullt skäl antaga, att nämnde
sjukhus icke är sämre, än att det ännu under ett eller annat
år kan begagnas. Det innehåller nemi. 5 rum, hvilka lemna
plats åt 24 sängar, och kadetternas antal är icke så stort, att
under vanliga förhållanden en större sjuknumerär kan motses.
Utsk:t, som nu förordat det äskade anslaget för uppförande af
ett exercishus, har ansett, att alla vid Carlberg erforderliga nya
byggnader icke behöfva på en gång uppföras, utan att med
anläggande af sjukhus väl kan anstå till nästa statsreglerings-
period, och derför hemställt, att R. St:r för denna gång ville
afslå det för nytt sjukhus äskade anslag. Då behofvet af ett
sådant redan är i Utsluts motivering temligen påtagligt erkändt,
skulle — vid det förhållande att tre Stånd redan bifallit Utsk:ts
hemställan — ett afslag från R. o. Ad:ns sida ej tjena till nå¬
got, och jag anhåller derföre om bifall till förev-.de punkt.
52
Den 3 Mars f. m.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Då Hr Reuterskiöld
icke framställt något yrkande, att R. o. Ad. skulle frånträda
Utsk:ts hemställan i denna punkt, torde något vidlyftigt ordande
i denna fråga ej behöfvas; men, då jag sjelf varit kadett, och
under den tiden flera gånger åtnjutit vård å Carlbergs sjukhus,
kan jag upplysa, att det icke är så farligt med utrymmet der¬
städes, som en talare här påstått. Vid större epidemier måste
visserligen särskilda sjukrum iordningställas, men detta är ett
undantagsfall, vid hvilket man ej får fästa sig. — I öfrigt finnér
man af den K. Proposm, att det äskade anslaget skulle användas,
icke endast till uppförande af sjukrum, utan äfven till beredande
af bostäder åt befäl och lärare, och jag får i anledning deraf
fästa uppmärksamheten på det oskick, som inrotat sig vid våra
byggnadsföretag derutinan, att befäl och lärare med familjer tillå¬
tas upptaga en sior del af det utrymme, som behöfves för upp¬
fyllande af byggnadens ändamål. Vid Carlberg bör i detta af¬
seende betydliga förändringar vidtagas, och vi torde kanske upp¬
lefva den dag, då Marieberg förenas med Carlberg, och läraine
få flytta in till hufvudstaden. Det är verkligen förvånande, att
icke Carlbergs slott skall kunna med lätthet rymma 200 kadet-
ter, och många utlänningar, som besökt denna läroanstalt, hafva
deröfver uttalat sin förundran. Jag anhåller om bifall till Utsk:ts
hemställan.
Hr von Francken: Jag fäster mig ej vid hvad som för¬
vånar utlänningar, utan vid hvad som förvånar Svenskar, och
de hafva uttryckt sin förundran öfver att ett sådant sjukhus,
som det nuv:de, kan få finnas på Carlberg.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts ifrågav:de hemställan och dels a ('slag derå, samt an¬
tagande af K. M:ts Nåd. framställning i ämnet, gjordes propos.
på bifall till Utslcts hemställan, och då dervid svarades många
ja jemte några nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
49:de punkten.
Hr Huss, Magnus: Som jag inom Stats-Utsk:t anmält
reservation mot beslutet i denna punkt, anser jag mig pligtig
att härföre anföra grunderna. Inom Utsk:t erkändes allmänt att
behofvet af skollokal för gardesregementena tillhörande barn vore
trängande, men att medel till nybyggnad af densamma ej kunde
nu beviljas, då K. M:t ej afgifvit förslag till dylik för sig, utan
endast i förening med kyrkbyggnad. Då nu kyrkbyggnaden
ansågs af Utskottets majoritet mindre behöflig, och K. M:ts
Propos. derföre afslogs, ansågs äfven frågan om skollokal för
det närv:de böra afslås. Utsk:t anser dock, med erkännande af
rigtigheten af en sådan anordning, hvarigenom de serskilda rege-
Den 3 Mars f. ra.
53
mentsskolorna sammanföras till en enda för samtliga regitena
gemensam, »att, då utrymme för en dylik skola icke skall i nå¬
got kasernhus finnas att tillgå, derför erforderlig byggnad af
statsverket måste bekostas, så vida icke lämplig lokal kan mot
byra anskaffas». Det är i denna sista rigtning jag inom Utsk:t
anförde reservation mot beslutet; jag ansåg nemi. att hyresme-
del för skollokal borde beviljas, intill dess dylik lokal genom
byggnad kunde beredas.
Beträffande härv:de regttsskolors tillstånd, befinnes detta i
korthet som följer:
Svea Lifgardes skola är visserligen rymlig och ljus, men
högst fuktig, och till följe deraf osund, samt under vintertiden
så kall att den ej kan tillbörligen uppvärmas. — Lifgardets till
häst skola är uti samma lokal, uti hvilken musikkorpsens öf-
ningar försiggå; huru skolundervisning och musiköfningar skola
inverka störande på hvarandra, inses lätt. — Andra Lifgardet
och Svea Artilleriregde hafva gemensam skola; lokalen, som är
lörhyrd, är i alla hänseenden otjenlig, såsom bestående af låga,
trånga rum, der utrymmet är så inskränkt, att det vanliga lär¬
jungeantalet, omkring 45, måste, snart sagdt, instufvas för att
få plats.
Då behofvet sålunda är till alla delar konstateradt, anser
jag det vara Statens ovilkorliga pligt, att så fort ske kan söka
afhjelpa det.
Härförutom är undervisningsmaterielen i alla dessa skolor
högst torftig och otillräcklig, samt underhållen endast genom
tillfälliga gåfvor och insamlingar. Afven denna brist bör af det
allmänna fyllas.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag anhålla om
propos. på afslag af Utsk:ts Betänk, i denna punkt, samt yrka
alt K. M:ts framställning må i så måtto bifallas, att B. Shr
besluta:
att 3,000 rdr ställas till K. M:ts disposition för att användas
till förhyrande af lämplig gemensam skollokal för samtliga gar-
nisonsreg:tena, jemte bekostande af tjenlig undervisningsmateriel.
Hr Reuterskiöld: På sätt Stats-Utslct i sitt Betänk,
anfört, anmälte R. St:r redan år 1857 för K. M:t behofvet af
såväl kyrka, som skolbygcnad för Stockholms garnisonsförsam¬
lingar. Sedan denna tid har utrymmet i stadens kyrkor icke
ökats, hvilket bäst visas deraf, att Ladugårdslands församling,
i hvars kyrka 200 platser för garnisonens räkning varit förhyrda,
nu sett sig nödgad att uppsäga kontraktet härom, hvilket derför
tilländagår den 1 Maj innev:de år. Efter denna dag finnes så¬
ledes ingen kyrka, der dessa landets försvarare hafva tillfälle
att få höra Guds Ord predikas, eller få begå den Heliga Natt¬
varden; R. St:r kunna icke finna detta rätt, då krigaren, för att
rätt uppfylla sitt kall, bör ega en varm religionskänsla, och,
hvilken förutan, afvägar lätt beträdas — och straffet följer.
Utslct hänvisar visserligen till Riddarholmskyrkan och Garl Jo¬
54
Den 3 Mars f. m.
hans kyrka å Skeppsholmen, men för dessa kyrkors begagnande
möta mänga och stora svårigheter. Ehuru Utsk:t uttalar en be¬
stämd skyldighet för Staten att anskaffa skollokal för det upp-
vexande slägtet, har dock Utsk:t icke ansett sig nu kunna an¬
visa några medel till skolbyggnad för garnisonsförsamlingarne.
Denna (råga tål dock ej något uppskof, ty om ock våra solda¬
ter anses under sin uppfostran hafva erhållit tillräckligt fast
grundval för att äfven med eftersatt Gudsdyrkan kunna uppfylla
sina pligter såsom krigare och medborgare, så måste dock reli¬
gionens och sedelärans bud inplantas hos de unga, om de utan
att vackla skola kunna tillmötesgå de skiftande öden, som kan
dem förestå. Det är Statens ovilkorliga pligt att sörja derför,
och jag instämmer derföre af skäl och hjerta i det förslag, som
afgifvits af en föreg-.de talare, hvilken varmt behjertat vigten af
denna fråga.
Frih. Klinckowström: Då denna fråga förevar inom
Stats-Utsk:t, föranledde den en långvarig och upplysande diskus¬
sion. Den ritning eller rättare skizz, som företeddes för Utsk:t,
alsåg en förening af kyrko- och skolbyggnad, och var i arki¬
tektoniskt hänseende af en föga inbjudande beskaffenhet. Hvad
först frågan om uppförande af kyrka för Stockholms garnison
beträffar, så upplystes det under diskussionen, att skäl vore för
handen, att utrymme för deltagande i den allmänna gudstjensten
icke skulle komma att fattas för garnisonen, äfven om en sär¬
skild kyrka ej uppfördes, och jag har sedan erhållit underrät¬
telse, att i kyrkan å Skeppsholmen sådant utrymme efter den
1 Maj detta år kan beredas. Skulle för öfrigt utrymmet der
icke vara tillräckligt, så hafva vi, M. Hrr! i vår närhet en
kyrka, som står obegagnad, nami. Riddarholmskyrkan, och jag
hemställer, om denna kyrka kan användas till värdigare ändamål,
än att inrymma Sveriges krigare till Gudstjenst i närheten af
Sveriges konungagrafvar.
Vidkommande åter frågan om skolbyggnad för garnisons¬
församlingarne, så ansåg Utskit de derom framställda fordrin-
garne vara särdeles billiga, och skulle derföre ej tvekat att be¬
vilja anslag för detta ändamål, såvida K. M:ts framställning va¬
rit i sådant skick, att skolfrågan kunnat skiljas från kyrkfrågan.
Då nu Hr Huss framställt ett förslag, som afser att bereda
tjenlig skollokal och undervisning åt garnisonsförsamlingarnes
ungdom, får jag emellertid på det varmaste förorda detta, och
hoppas jag, att regeringen måtte till nästa riksdag framlägga
fullständigt förslag i denna fråga.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats, att R. o.
Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, måtte för sin del besluta
att till K. M:ts disposition skulle ställas 3,000 rdr, för att an¬
vändas till förhyrande af lämplig gemensam skollokal för samt¬
liga garnisons-reg:tena jemte bekostande af tjenlig undervisnings¬
Den 3 Mars f. m.
55
materiel; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall
till Utslcts hemställan, hvartill svarades många nej jemte några
ja, och sedermera propos. på afslag derå, samt antagande af of-
vanomförmälde förslag, då svaren utföllo med många ja jemte
några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
50:de punkten.
Hr Reuterskiöld: Den nu föreliggande frågan börjar att
blifva gammal på dagordningen, men har likväl framskridit helt
obetydligt, och detta fastän båda statsmagterna förklarat sig
hafva insett dess vigt. Då R. St:r vid förra riksdagen vägrade
det äskade anslaget till ny kasern för Svea Artillerireg:te, er¬
kände de likväl behofvet af denna kasern, och vigten af de skäl,
som blifvit anförda till stöd för K. M:ts framställning, och ehuru
platsen erkändes lämplig, borde afseende fästas på den trafik,
som redan fanns i denna trakt, och hvilken sannolikt komme att
ökas. Med afseende härå anbefallde K. M:t upprättande af för¬
slag till kasernbyggnad å artillerigården, hvilket förslag blef
billigare, än det förut uppgjorda, enligt hvilket kasernen skulle
förläggas å artilleriplanen. Icke destomindre har Utsk:t nu åter¬
igen afstyrkt det begärda anslaget för denna byggnad, och den¬
na gång såsom skäl anfört, att Utsk:t saknar tillförlitlig ledning
för bedömandet af kostnaden. För Utsk:t hafva likväl varit
tillgängliga tvänne alternativa förslag ifrån K. M:t, med dertill
hörande ritningar och kostnadsförslag, och dessutom har Utsk:t
haft att behandla af enskilda väckta motioner i samma fråga,
äfvenledes åtföljda af ritningar och kostnadsförslag (enligt dessa
motioner skulle platsen för kasernen blifva en annan, än den
K. M:t föreslagit), och det tyckes således, som om det egent¬
ligen varit rikedomen på förslag, hvilken vållat Utsk:ts beslut
att uppskjuta denna fråga. Om R. St:r anse, att ett alldeles
nytt etablissement bör upprättas, oaktadt ett sådant kommer att
medföra större kostnader, än det af K. M:t föreslagna, är jag
öfvertygad om att K. M:t skall, så vidt möjligt är, gå R. St:rs
önskningar till mötes. Bestämmandet af platsen, hvarest kaser¬
nen skulle anläggas, torde dock K. M:t alltid komma att förbe¬
hålla sig. l)å jag har hört, att man inom de andra St-.n fram¬
lagt redaktionsförslag till den skrifvelse, som i denna fråga borde
aflåtas till K. M:t, och då jag har anledning tro alt äfven inom
detta Stånd ett sådant förslag kommer att afgifvas, vill jag icke
nu framställa något bestämdt yrkande i afseende å antagande af
K. M:ts Propos., utan inskränker mig till att för R. o. Ad. på¬
peka vigten deraf, att denna fråga erhåller en snar och lycklig
lösning.
Hr Cederschiöld, Fredrik August: Ehuru jag aldrig
hyst några öfverdrifna förhoppningar, att Utsk:t skulle tillstyrka
bifall till min motion ang;de kasern för K. Svea Artillerireg:te,
så hade jag dock föreställt mig, att denna vigtiga fråga skulle
56
Deu 3 Mars f. m.
af Utsk:t hafva blifvit behandlad på helt annat sätt. (Jtsk:t har
visserligen vidrört nödvändigheten af en dylik kasern, men så
flygtigt, att det saknar all betydelse. Enligt mitt förmenande
hade det för denna frågas slutliga och lyckliga lösning varit af
stor vigt, om Utsk:t framhållit denna nödvändighet, icke såsom
skulle den kunna hänskjutas till en aflägsen framtid, utan såsom
en trängande nödvändighet, hvilken icke tål något uppskof. Så¬
dan framställer den sig åtminstone för mig, jag må betrakta den
från militärisk, mensklig eller nationel synpunkt. Såsom icke
varande militär, kan och vill jag icke orda om den militäriska
sidan af frågan. Jag vill blott hafva äran i R. o. Ad:ns minne
återkalla de af Hr Krigsministern, i Onsdagens plenum, uti en
ungefärligen med denna liknande fråga uttalade ord, vittnande
om ett varmt och menniskovänligt hjerta, då han yttrade: »om
man vill hafva en trupp duglig, måste man befordra allt, som
kan bidraga till dess helsa och trefnad.» Om man, såsom jag
förmodar, icke kan förneka sanningen af dessa vackra ord, så
skall säkert hvar och en, som aldrig så flygtigt kastat en blick
uti de nuv:de s. k. batterikasernerna, villigt erkänna, att K. Svea
Artillerireg:te är uti fullkomlig saknad af dessa för en trupps
duglighet nödiga vilkor; ty åtminstone äro några af dessa ka¬
serner så usla, att jag föreställer mig att de icke hafva sin like
i något annat civiliseradt land. Att K. Svea artil!erireg:te, det
oaktadt, vid sidan af de öfrige bättre lottade garnisonsregdena,
kunnat bibehålla sitt anseende såsom ett, icke blott dugligt, ulan
utmärkt reg:te, är, åtminstone för mig, en gåta, som blott lärer
kunna lösas af reg:ts egen officerskår, hvilken derigenom, enligt
min uppfattning, gjort sig väl förtjent af nationens fulla erkän¬
nande och varma tacksamhet
Uti en tid, då man icke skyr några kostnader för att de
grofsta brottslingar icke skola vara i saknad af de nödvändiga¬
ste vilkoren för lif och helsa, nemligen ljus och frisk luft; så
synes det i sanning för mensklighetskänslan upprörande, att
krigaren, som mer än någon annan är i behof af allt, som stär¬
ker hans helsa och härdar hans kropp, skall beröfvas dessa
för lifvets bestånd, lika mycket som sund föda, nödiga vilkor.
Under krig är det soldatens bårda pligt, jag vet det väl, att tå¬
ligt underkasta sig alla slags mödor och försakelser; men att
under fredstid öfver höfvan anstränga honom, och onödigtvis
utsätta honom för alla menliga inflytanden af ett fältlif, är att
slösa med menniskokrafter, och således lika oförståndigt som
omenskligt. Att längre bibehålla detta tillstånd af oefterrättlighet,
kan icke vara nationen värdigt, och när man betänker, hvilka
svårigheter måste möta, för att dölja dessa bedröfliga förhållan¬
den vid furstliga eller utmärkte fremmande militärers besök; så
kan man icke annat än beklaga dem, som hafva den sorgliga
lotten, att för dessa personer förevisa våra artillerietablissemen-
ter. Det behöfves ju blott att någon af dem byste samma
upphöjda tanke om vilkoren för en trupps duglighet, som blif¬
vit af Hr Krigsministern uttalade, och således icke nöjde sig
Den 3 Mars f. ra.
57
med att se regementets materiel och hästar, utan äfven vil e taga
kännedom om truppens tillstånd i kasernerna, för att en out¬
plånlig skamfläck skulle fästa sig vid den Svenska nationen, som
så illa vårdar sig om sitt lands försvarare. Frän hvilken syn¬
punkt man än betraktar denna fråga, framstår den alltså såsom
en trängande nödvändighet.
Hvad åter angår motiverna för Utslcts afstyrkande af så¬
väl de Kongl- som de af enskilde motionärer framställda för¬
slagen; så äro de, enligt mitt förmenande, illa valda. l)e Kongl,
förslagen afslås nemi. på den grund, att »det icke ens torde
böra antagas för visst att någotdera kommer att vinna K. M:ts
Nåd. bifall.» Af samma skäl skulle Utsk:t vara förhindradt att
tillstyrka bifall till snart sagdt hvilken punkt, som helst, då det
icke gerna kan eller bör antagas, att K. M:t skulle på något
sätt för Utsk:t tillkännagifva sina afsigter i någon fråga, innan
Ii. St:r deröfver blifvit hörda. Deremot hade det varit önskligt
att Utsk:t, såsom skäl för afslag af den Kongl. Proposm, åberopat
II. St:rs redan förut yttrade önskan, att den blifvande artilleri¬
kasernen icke måtte förläggas vid nuv:de artillerigården, och att
Utsk:t hade gjort detta i så allvarliga och kraftiga ordalag, att
det varit att hoppas, att frågan om artillerigårdens förvandling
till kasern aldrig mera skulle återkomma. Denna fråga rörer
nemi. icke ensamt Kongl. Svea artilleri-regemente; den är sna¬
rare att betrakta såsom en angelägenhet af största vigt för
Stockholms stad och dess innevånare. Då nemi. sundhetslärorna
allt mera spridas, och hafva trängt ned till snart sagdt alla sam¬
hällsklasser: då numera knappt någon menniska kan antagas
vara i okunnighet om den stora vigten och betydelsen för lif
och helsa af ljus och frisk luft: då man i alla väl ordnade sam¬
hällen söker befordra luftvexling genom gatornas utvidgande och
anläggningen af större allmänna öppna platser, såsom det säkra¬
ste och ändamålsenligaste medlet att förekomma sjukdomar; så
vore det väl mer än oförsvarligt att förlägga en kasern för mån¬
ga hundra man och flere hundra hästar midt uti en statsdel,
som är uti sådan tillväxt som den ifrågav:de och som lofvar,
att inom en ej aflägsen framtid blifva en af hufvudstadens skö¬
naste och mest eftersökta platser. Det är blott på den grund,
att Sverige beklagligtvis är i saknad af tidsenliga sundhetslagar
och byggnadsordning, som man ännu år 1866 kan tänka på att
vid artillerigården förlägga en stor kasern. Sju år äro dock
redan förlidne, sedan den komité, som af K. M:t förordnades
att utarbeta förslag till sundhetslag för hela landet, slutade sina
arbeten, hvaraf man vågar hoppas att en dylik lag snart skall
af K. M:t utfärdas, hvarefter ett sådant företag, som det nu af
K. M:f föreslagna, blefve en omöjlighet. Skulle emedlertid detta
nu komma till stånd, så skulle det snart visa sig hvilka stora
olägenheter dermed blefve förknippade för denna stadsdel och
hvilka måhända inom kort skulle antaga sådane dimensioner, att
man slutligen nödgades, med oerhörda uppoffringar, förflytta
kasernen till en lämpligare plats. Såsom ett varnande exempel
58
Den 3 Mars f. m.
i detta hänseende vill jag blott åberopa gasverkets anläggning i
en centralt belägen och folkrik stadsdel, hvilket aldrig kunnat
ega rum, om vi den tiden egt någon sundhetslag och hvilken
anläggning nu i 10 års tid förorsakat denna trakt af staden olä¬
genheter af mångahanda slag, hvilka snart nog torde blifva out-
härdeliga, då sammanbindningsbanan blir färdig och allmänna
rörelsen alltmera kommer att draga sig till denna punkt. Jag
talar nu blott med afseende på allmänna sundheten och förbigår
helt och hållet hvad af denna plats skulle kunna göras till pryd¬
nad för staden, om icke gasverket vore der beläget. FörUtsk:t
hade det varit så mycket lättare att erhålla upplysningar om
riktigheten af de åsigter med afseende på allmänna sundheten,
som jag nu i största korthet haft äran vidröra, som Utsk:t biand
sina ledamöter räknar en af landels utmärktare läkare och som
tillika någon tid varit chef för medicinalväsendet.
Utsk:ts motiv för afslag af det af enskilde motionärer fram¬
ställda förslag kan jag, för min del, lika litet godkänna, nemi.
saknaden af »vederbörandes hörande.» Ty om detta fick antagas
såsom en allmänt gällande grundsats, så skulle aldrig någon en¬
skild motionär, med hopp om framgång, kunna framkomma med
förslag, som rörde allmänna angelägenheter, då »vederbörandes
hörande» af enskilda personer aldrig kunna erhållas. Det må
vara en vedertagen praxis att icke fästa afseende på dylika mo¬
tioner, men det har, enligt milt förnenande, icke bordt såsom
grundsats åberopas. Hvad särskildt angår min motion, så voro
dertill bifogade så fullständiga ritningar och kostnadsförslager,
att Utskottet lätt kunnat stadga sitt omdöme om lämpligheten
eller olämpligheten af den föreslagna kasernbyggnaden, helst
»vederbörandes» tankar närmastjvoro kända genom de från Krigs-
Coll. och General-lälttygmästaren till K. M:t inlemnade förslag.
För öfrigt hade det säkert varit för Utsk;t lätt att erhålla upp¬
lysningar i ämnet af fullt sakkunnige personer. Då Utsk:t emel¬
lertid icke ansett detta nödigt, torde det tillåtas mig att meddela
några tankar af den man, som uppgjort ritningar och kostnads¬
förslag till den i Kongl. Proposm föreslagna kasernbyggnaden
och hvars kunskaper och utmärkta förmåga äro alltför väl kän¬
da: jag menar Hr Öfversten och Kommendören Stål. Att han
af det föreslagna lappverket kunnat göra någonting helt, är blott
ett ytterligare bevis på hans ovanliga insigter. Hr Öfverste Stål
har förklarat: att han anser och alltid ansett att ett fullständigt
etablissement för artilleri-regementet borde på tjenlig plats utom
staden, men invid Ladugårdsgärdet, anläggas, en tanke, som han
äfven på det bestämdaste uttalat; att det blott är på K. M:ts
gifna befallning att tillse huruvida genom begagnande af de be¬
fintliga husen å artillerigården och dessas till- eller påbyggnad
kunde beredas kasern för regementet, som han uppgjort de rit¬
ningar och förslag, som blifvit till K. M:t inlemnade och som
han kallar ett lappverk; att detta arbete varit förenadt med de
största svårigheter, som blott med mycken möda och ansträng¬
Den 3 Mars f. m.
59
ning kunnat öfvervinnas; att sjelfva marken å den s. k. artilleri¬
planen är af den beskaffenhet, att sannolikt ett högst kostsamt
arbete af densamma, möjligen genom pålning, skulle erfordras
för att erhålla säker grund åt de tillämnade byggnaderna; att
han till alla delar instämmer uti de åsigter, som blifvit fram¬
ställda i den P. M. angående detta ämne, som i tryck utkom¬
mit och blifvit i Riks-Stånden utdelad; samt att hans förslag
till kasern-etablissement icke kunnat blifva fullkomligt, då gamla
byggnader skolat, enligt K. M:ts föreskrift, dertill apteras.
Då jag emedlertid icke har någon utsigt att min motion
skall af R. St:r antagas, men jag anser det vara af största vigt,
att frågan om kasernbyggnad lör Kongl. Svea artilleri-rege¬
mente icke undanskjutes till en oviss framtid, så får jag vörd¬
samt föreslå: att R. St:r måtte ingå till K. M:t med underd.
anhållan om att det af mig framlagda förslag till kasern för
Kongl. Svea artilleri-regemente måtte underkastas K. M:s pröf¬
ning lör att, om det i väsendtligare delar vunne K. Mits god¬
kännande,med vederbörliga förändringar föreläggas nästkommande
riksdag; eller ock att, i händelse K. M:t ej funne nämnde för¬
slag lämpligt, K. M:t då måtte till nästkommande riksdag afgif¬
va ritningar och kostnadsförslag till ett fullständigt kasern-etabli-
sement för Kongl. Svea artilleri-regemente, förlagdt på höjd-
sträckan mellan Fredrikshof och Lifgardets till häst kaserner
eller någon annan lämplig och nära intill exercisfältet belägen
plats.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag får belt och hållet in¬
stämma i de åsigter, som den siste värde talaren uttalat. Jag
har vid föregående riksdagar på detta rum framhållit vigten af
ifrågavarande kasern-etablissement för Svea artilleriregemente,
och kan icke annat än på det högsta beklaga, att regeringen
funnit detta ärende af så ringa betydenhet, att under den långa
tid detsamma utgjort föremål lör regeringens bedömande,
en fullständig utredning deraf icke blifvit åvägabragd. Den tid
och möda, som man egnat åt denna angelägenhet, hade, enligt
min tanke, varit väl använd. Här är fråga om att åt en trupp,
tillhörande det vapen som är det vigtigaste för vårt försvar,
bereda lämplig lokal, och jag skulle tro, att man genom an¬
skaffande af en sådan hade uträttat mera verkligt nyttigt, än
genom alt till skarpskyttekårerna bortplottra 217,000 rdr under
ett enda år. Man behöfver icke vara militär, för att finna att
frågan åtminstone icke vunnit något på den behandling, den
sednast undergått, ty vid jemnförelse mellan de vid föregående
och innevarande riksdag al K. M:t framställda förslag finnér man,
att under det vid förra riksdagen ett ändamålsenligt ridhus an¬
sågs vara behöfligt för artilleriet, nu deremot något sådant icke
anses erforderligt. Det går vidare visserligen an att inkaser-
nera manskapet i hus, som äro flera våningar höga, och så¬
lunda sammanföra detsamma inom ett inskränkt utrymme, men,
då man vill uppställa hela truppen jemte materielen, kan det
60
Den 3 Mars f. m.
icke försiggå i våningar, öfver hvarandra, utan då måste man
kunna disponera Öfver en tillräckligt rymlig plats, och att ga¬
tan utanför den nuvarande artillerigården icke erbjuder en så¬
dan plats, derom kan hvar och en lätt öfvertyga sig. Vi hafva
under diskussionen angående en föregående punkt af detta Be¬
tänk. hört mycket ordas om olägenheterna deraf, att deri i
Wisby förlagda artilleriafdelning, bestående af endast 75 man,
måste uppställas på gatan, och att för densamma icke finnes
någon lämplig kasern; men, Mine Hrr, hvilken bagatell utgöra
dessa 75 man i jemnförelse med hela Svea artilleriregemente?
Hvar och en, som vill taga kännedom om de lokaler, i hvilka
artilleriets manskap för närvarande är inqvarteradt, skall tvif¬
velsutan erkänna, att hehofvet af en ny kasernbyggnad är sär¬
deles påträngande. I det outredda skick, hvari frågan olyck¬
ligtvis för närvarande befinner sig, anser jag mig icke kunna
framställa något annat yrkande än det af den näst föregående
talaren gjorda, dervid jag med honom delar den önskan att det
nya artilierietablissementet med det snaraste måtte uppföras i närhe¬
ten af exercisplatsen, hvarigenom skulle för trafiken undvikasde olä¬
genheter, som uppstå genom truppens dagliga tågande genom
staden, och för truppen onödiga och tröttande marscher. I)å
jag, så vidt jag kunnat för mig reda denna fråga, icke kunnat
komma till annat resultat än, att den i K. M:ts Propos. före¬
slagna plats för en ny kasernbyggnad är otjenlig, och att den
byggnad, som komme att uppföras på den, aldrig skulle kunna
på ett fullt tillfredsställande sätt uppfylla ändamålet, utan skulle
endast komma att utgöra en ständig påminnelse om ett ohjelp
ligt misstag, -kan jag icke skänka detta förslag ett enda ords
understöd. Jag anhåller deremot på det varmaste, att Ståndet,
medan det ännu har talan i frågan, ville behjerta behofvet af
en ny kasernbyggnad för Svea artilleriregemente, och icke låta
frågan derom falla, utan gifva den sitt understöd.
Gr. Posse: Inom Stats-Utsk:t var nära nog en enhällig
tanke derom, att en ny kasernbyggnad för Svea artillerirege¬
mente vore af största behof påkallad, men Utsk:t ansåg sig dock
icke kunna tillstyrka något anslag dertill, i anseende till det
outredda skick, hvari de till ärendet hörande handlingar be-
funno sig. 1 K. M:ts Propos. hade blifvit framställda tvenne
olika förslag angående platsen för den nya kasernbyggnaden samt
tillika blifvit antvdt, att R. Skr hade att framdeles förvänta när¬
mare underrättelser om hvilket! af dessa platser vore enligt
K. M:ts åsigt att föredraga, äfvensom för frågans bedömande
erforderliga kostnadsförslag och ritningar, men något så be-
skaffadt tillägg till den K. Proposm har sedermera icke kom¬
mit Utsk:t tillhanda. Utslct har sålunda verkligen varit ur-
ståndsatt att afgöra företrädet mellan de Kongl, förslagen och
det af enskild motionär väckta, och icke kunnat annat än af¬
styrka de för byggnaden äskade anslag. Då jag, för min en¬
skilda del, fullkomligt gillar de åsigter, som här blifvit fram¬
Den 3 Mars f. m.
61
ställda om nödvändigheten af den föreslagna kasernbyggnaden,
och lämpligheten af att förlägga den, icke på artillerigården,
utan på den af Hr Cederschiöld föreslagna plats, får jag instäm¬
ma till alla delar med Hr Cederschiöld.
Hr Gr. o Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Frih. Klinckowström: Behofvet af en ny kasernbyggnad
för Svea artilleriregemente lärer väl icke kunna af någon be¬
stridas, och när frågan förevar inom Utsk:t, lemnades upplys¬
ningar om manskapets nuvarande inqvartering, som icke kunde
annat än uppväcka bekymmer hos Utsk:ts ledamöter. Jag har
skafTat mig kännedom om dessa förhållanden, och har haft till¬
fälle att se de nuvarande kasernbygnaderna; ehuru batteribefä¬
let gjort allt hvad på det kunnat ankomma för att åt truppen
anskaffa de beqvämligheter, som den kunnat hafva rätt att
fordra, har det dock varit för belälet omöjligt med den kasern¬
byggnad, som för det närvarande finnes, tillfredsställa manska¬
pets billiga anspråk. Det är verkligen bedröfligt att se, huru
manskapet lider af den usla inqvarteringen; det fordras en så¬
dan trupp som Svea artilleriregemente, för att icke gå under i
både fysiskt och moraliskt hänseende uti en sådan kasern, och
att så icke skett, bevisar att truppens befäl är särdeles dug¬
ligt och omtänksamt. Utsk:t har väl behjertat behofvet af den
föreslagna kasernbyggnaden, men i det skick, hvari frågan be¬
finner sig, har det varit för Utsk:t omöjligt att komma till an¬
nat resultat, än af Betänk:t synes. Hvarandra korsande förslag
hafva angående denna fråga blifvit till Utslut remitterade; K.
M:t har icke meddelat R. St:rsin åsigt om platsen för byggna¬
den; ritningar och kostnadsförslag, som varit erforderliga för
att Utsk:t skulle kunna tillstyrka ett anslag, hafva icke kommit
Utsk:t tillhanda; dessa omständigheter hafva föranledt Utskits
afstyrkande utaf anslag till en ny kasernbyggnad, ehuru alla er-
kännt det påträngande behofvet af en sådan. Men, jag har full
tillförsigt derom, att, så vida frågan i fullt klart och utredt
skick öfverlemnas till en kommande riksdag, denna skall utan
tvekan anslå erforderliga medel för ifrågavarande ändamål.
Hvad platsen för den föreslagna kasernbyggnaden angår, så
skulle jag för min del vara böjd för att sluta mig till dem, som
vilja hafva den förlagd på höjdsträckningen emellan Svea och
Lifgardets till häst kasernerna, ty denna plats är sund och stor,
och de ritningar, som blifvit uppgjorda för en kasern derstädes,
visa ett prydligt och rymligt hus, hvilket, så vidt mari kan på
förhand bedöma, skulle uppfylla alla billiga anspråk; men det
har icke ens varit möjligt att besluta sig för detta förslag, eme¬
dan det icke varit understäldt K. M:ts pröfning och faststäl¬
lande. Deremot kan jag icke annat än på det högsta ogilla de
lappverksförslag, som jemväl blifvit väckta och afse, dels att
splittra kasernerna genom att förlägga åtskilliga artilleriverkstä¬
62
Den 3 Mars f. m.
der till Marieberg, och dels att genom påbyggnad af den nu¬
varande kasernen förskaffa sig för den närmaste framtiden en
i någon mån tillräcklig sådan. Jag vet för öfrigt icke, hvar
man å Marieberg skulle finna utrymme för de föreslagna ar¬
tilleriverkstäderna, så vida man icke ville bortkasta Krigs-Col-
legii handlingar rörande Sveriges krigshistoria under dess äro¬
fullaste period, hvilka ännu äro oordnade och för forskaren otill¬
gängliga, eller ock uppbygga elt nytt hus för förvarande af dessa
handlingar. För min del sluter jag mig till det förslag, Hr Ce¬
derschiöld framställt, och tror, att det enda slut, hvartill manför
närvarande kan komma, är att besluta en skrifvelse till K. M:t
i ämnet, af det innehåll, som Borgare-Ståndet för sin del anta¬
git. Ehuru detta förslag till underd. skrifvelse redan blifvit upp¬
läst, anhåller jag att åter få uppläsa det, emedan det innehåller
en modifikation af Hr Cederschiölds förslag, hvarom han möjli¬
gen skulle vilja förena sig.
Det af Borgare-Ståndet antagna skrifvelseförslaget lyder
sålunda:
»Att R. St:r måtte ingå till K. M:t med underd. anhållan
derom: att nu af enskild motionär framlagda förslag till kasern
för K. Svea artilleriregemente måtte underkastas K. M:ts pröf¬
ning för att, om det i väsendtligare delar vunne K. M:ts god¬
kännande, med vederbörliga förändringar föreläggas nästkom¬
mande riksdag; eller ock att, i händelse K. M:t ej funne nämnde
förslag lämpligt, K. M:t då måtte till nästkommande riksdag
afgifva ritningar och kostnadsförslag till ett fullständigt kasern-
etablissement för K. Svea artilleriregemente, förlagdt på nöjd-
sträckan mellan Fredrikshof och Lifgardets till häst kasern eller
å någon annan lämplig och nära intill exercisfältet belägen plats.»
Jag skulle tro, att denna skrifvelse, på samma gång den
uppfyller fleras önskningar, skall göra ett slut på det elände,
som för det närvarande råder med afseende å Svea artilleri¬
regementets inqvartering.
Anmältes och upplästes ett från Vällofl. Borgare-Ståndet
ankommet prot.-utdrag, N:o 141, för den lista dennes, inne¬
hållande inbjudning till de öfriga Riks-Stånden att förena sig i
Borgare-Ståndets vid behandling af nu förevarande punkt fat¬
tade beslut, hvarigenom, med bifall till Utsk:ts deri gjorda hemstäl¬
lan, förklarats, det R. St:r skola ingå till K. M:t med underd.
anhållan, att det af enskilde motionärer framlagda och till Stats-
Utsk:t aflemnade samt i dess Utlåt, omförmälda förslag till
kasern för Svea artilleriregemente måtte underkastas K. Mits
nådiga pröfning, och att K. M:t måtte till nästkommande riks¬
dag afgifva Nåd. Propos. med tillhörande kostnadsförslag och
ritningar till ett kasernetablissement för Svea artilleriregemente,
förlagdt på höjdsträckningen emellan Fredrikshof och Lifgardets
till häst kasern, eller någon annan lämplig och i närheten af exer¬
cisfältet belägen plats.
Den 3 Mars f. m.
63
Hr von Francken: Behofvet af en kasernbyggnad för
Svea artilleriregemente är så allmänt både kändt och erkändt,
att derom icke behöfver mycket ordas. Jag skalle kunnat åt-
nöjt mig till att instämma med den siste värde talaren, men
jag anhåller dock att få framställa ett exempel på, huru det för
närvarande ser ut inom Svea artillerikasern. I R. St:rs år
1864 samlade revisorers berättelse pag. 259 finnes hänvisning
till en berättelsen vidfogad tablå, som utvisar nogsamt, huru
denna kasern är beskaffad. Vid ett besök i t. ex. 2:dra batte¬
riets kasern, finner man, att dimensionerna af de rum, som till¬
höra detta batteri, äro 9^, 7^ och 5^, att i livart af dessa
rum äro inqvarterade 26 man, och att dessa hafva sina sof-
platser i parsängar, som äro placerade i 3 våningar ofvanpå
hvarandra. Jag hemställer, om ett sådant förhållande hör fort¬
fara och det tycks verkligen som om artilleristen, då han om
aftonen hemkommer efter en mödosam exercis, borde få åt¬
njuta en väl behöflig hvila, utan att derförinnan behöfva göra
sammansatta gymnastiska rörelser för att uppkomma i sin sof-
plats, hvarförutan han svårligen kan undgå att under uppklätt¬
randet stola till sina olyckskamrater, som ligga under och of¬
vanför honom. Hvar och en, som sett eländet, ryser dervid,
och förhållandet är ungefär detsamma som med Carlskrona numera
utdömda fängelse, hvilket skall utbytas mot ett charmant pa¬
lats; men under det man uppbygger palatser åt fångar, gör
man ingenting för Svea artilleriregemente. Eftersom här har
förut varit tal om utlänningar, vill jag nämna, att, då år 1860
en utländsk artilleri-kommission var på besök härstädes, de of¬
ficerare, som blifvit utsedde till sällskap åt kommissionen, väl
förevisade Svea-, Andra- och Lifgardets till häst kaserner, men,
ehuru de sjelfva tillhörde Svea artilleriregemente, underläto att
förevisa detta regementes kasern, enär de blygdes för att visa
utlänningar, huru usel deras egen var. Med anledning af den
stora tacksamhet, hvari alla sade sig stå till regeringen för »den
stora frågans» lyckliga lösning, hemställde jag i Stats-Utsk:t., hu¬
ruvida man icke borde gifva regeringen ett öppet lörtroende-
votum och till K. M:ts disposition ställa den för en ny artilleri-
kaserns uppbyggande erforderliga summa, men, mot förmodan,
funnos bland Utsle.ts 36 ledamöter, min egen röst inberäknad,
endast 5, som voro för ett sådant förtroendevotum. Jag tror
visserligen, att detta förslag skulle hafva större utsigter att gå
igenom har på riddarhuset, men, då dess antagande icke skulle
hafva någon nytta med sig, då det troligen ej bifölles i de öf¬
riga Stånden, får jag instämma med de Hrr, som påyrkat aflå-
tande af en underd. skrifvelse till K. M:t i ämnet, i enlighet
med Borgare-Ståndets derom utfärdade inbjudning. På grund häraf
får jag anhålla om bifall till Frih. IClinckowströms förslag.
Hr Cederschiöld: Då inbjudning angående denna fråga
ankommit till R. o. Ad., får jag anhålla, att R. o. Ad. ville för¬
ena sig i det af Borgare-Ståndet fattade beslut.
64
Den 3 Mars f. m.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag begärde ordet sedan Hr
Gr. o. Landtm, låtit för Ståndet föredraga den från Borgare-
Ståndet ankomna inbjudning. Som Borgare-Ståndets beslut till
stor del, äfven i ordalagen, öfverensstämmer med de af Frih.
Klinckowström och Hr Cederschiöld väckta förslag, samt, derest
R. o. Ad. antoge Borgare-Ståndets inbjudning, åtminstone två
Stånd fattat enahanda beslut angående denna vigtiga fråga, får
jag anhålla, att R. o. Ad. ville bifalla nämnde inbjudning.
Frih. Klinckowström: .lag skall med nöje afstå från
den af mig föreslagna formulering af H. o. Ad:s beslut i denna
fråga och ansluta mig till den inbjudning, som från Borgare-
Ståndet ankommit, samt får derjemte hemställa till Gr. Mörner
och Hr v. Francken, hvilka instämt i mitt förslag, att äfven
de vilja förena sig i Borgare-Ståndets beslut.
Hr von Francken: Jag skall med nöje foga mig efter
Frih. Klinckowströms önskan, och förenar mig således i Borgare-
Ståndets beslut.
Gr. Mörner: Som Hr von Francken slutade sitt anförande
med att yrka bifall till Frih. Klinckowströms förslag och nu
troligen förenar sig i det beslut, Borgare-St. fattat, har jag egent¬
ligen icke något att tillägga. Jag begärde ordet, då Hr von
Francken ifrågasatte, att R. St:r borde gifva regeringen ett öppet
förtroendevotum genom att ställa till K. M:ts disposition för ifrå-
gav:de ändamål en summa af nära 1,000,000. Emot detta Hr
von Franckens förslag ville jag opponera mig, ty om ett sådant
förtroende-votum i någon fråga icke vore på sin plats, så vore
det just i denna.
Gr. Posse: Jag får tillkännagifva, att jag förenar mig i
det af Hr Cederschiöld sednast framställda yrkande.
Frih. af Ugglas: Såsom ett ytterligare skäl för antagande
af milt förut väckta förslag, får jag meddeda, att underrättelse
nu inlupit, att äfven Bonde-St. antagit Borgare-St:ts inbjudning
i detta ämne.
Sedan öfverläggningan härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats bifall
till Utsle.ts hemställan med det af Borgare-St. beslutade tillägg,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan utan något tillägg, hvarvid svarades nej, och seder¬
mera propos. på antagande af Borgare-St:ts i ämnet gjorda in¬
bjudning, hvilken propos. med talrika och starka ja besvarades.
Hr Cederschiöld: Hå nu tre Stånd hafva fattat samma
beslut i denna fråga, hemställer jag, huruvida R. o. Ad. ville
inbjuda Preste-St. att deri sig förena.
Gr.
Den 3 Mars f. m.
G3
Gr. af Ugglas, Ludvig: Så vida jag rätt fattat Borgare-
St:s inbjudning, afser den alla Riks-Stånden, och torde således en
särskild inbjudning från R. o. Ad. till Prest-St. icke vara lämplig.
Flere ledamöter hördes häri instämma.
Gr. Mörner: Då Borgare-St. redan aflåtit en inbjudning i
detta ämne, kunde det visserligen synas öfverflödigt, att R. o. Ad.
gjorde en särskild inbjudning i samma syfte, men jag kan dock
ej finna att en sådan skulle vara olämplig, och jag biträder der¬
före Hr Cederschiölds hemställan.
Gr. Posse: Då, efter hvad här blifvit upplyst, trenne Stånd
redan fattat samma beslut i denna fråga, kan jag ej inse, hvar¬
till en inbjudning skulle tjena, ty ärendet är ju afgjordt genom
tre Stånds beslut.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad s?mt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att Hr Cederschiöld hade föreslagit, det R.
o. Ad. skulle inbjuda Högvörd. Preste-St. att förena sig i det
af R. o. Ad. nyss fattade beslutet, men att andra ledamöter yr¬
kat, det berörde förslag mätte förfalla; framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till ifrågav:de förslag, hvarvid
svarades många nej jemte några ja, och sedermera propos. derå,
att den väckta frågan om inbjudning skulle förfalla, då svaren
utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
5lista punkten.
Utskits hemställan bifölls.
52:dra punkten.
Hr Reuterskiöld: Af K. M:ts Propos. torde framgå, att
forev:de anslag bort i sin helhet bifallas. K. M:t har nend. beslutat,
att arméns krigsgevär icke skola förvaras på ett ställe, utan en om¬
gång utdelas till samtlige regementen, och har nu för möjliggö¬
rande af dessa gevärs förvarande och behöriga vård äskat ett an¬
slag af 74,262 rdr 52 öre, dels för tillbyggnader, dels för inredning
i de gamla byggnaderna. Stats-Utsk:t har åter ansett, att dessa
arbeten utan olägenhet kunde fördelas på tre år, och har derföre
endast beviljat 25,000 rdr för instundande statsregleringsperiod,
Det är visserligen sannt, att ett gevär icke gerna förstöres på
3 år, men å andra sidan bör dock tillses att det väl vårdas och
icke tager skada, och jag skulle derföre önskat, att hela det
begärda anslaget beviljats. Då likväl 3 Stånd redan bifallit
Utskits hemställan i denna punkt, vill jag ej framställa något
yrkande om afslag å Utskits Betänk., men jag har velat fästa
R. o. Ad:ns uppmärksamhet på det origtiga i att på endast en
H. III. 5
86
Den 3 Mars f. m.
del ställen befordra gevärens omsorgsfulla vård, under det man
å andra utestänges från möjligheten dertill. Jag skulle hafva
önskat att Utsk:t uttalat den princip böra tillämpas vid fördel¬
ningen af det begärda anslaget, att i första hand bristen på ut¬
rymme blifvit afhjelpt och medel till nybyggnaderna beviljats
med 59,356 rdr 50 öre.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd pro-
pos., blef Utsk:ts förev:de hemställan af R. o. Ad. bifallen.
53:dje punkten.
Hr Reuterskiöld: Utsk:t har i denna punkt afslagit det
af K. M:t äskade anslaget, emedan det ansett behofvet deraf
icke vara så oafvislig!, att icke med dess afhjelpande ännu nå¬
gon tid kan anstå. Het är visserligen sannt att Utsk:t har
ansett sig böra afvisa alhjelpandet af behof större än detta, men
huruvida ett sådant uppskof kommer att lända till statens för¬
del, blir en annan fråga. Framtiden skall utvisa, om icke det
högre portions- och rations-pris, som en leverantör i följd af
bristen å magasins-byggnader på Ladugårdsgärdet måste betinga
sig af Staten, kommer att tillskynda Staten vida större kostna¬
der, än det nu begärda anslaget. En leverantör af viktualie-
varor kan visserligen hafva magasin i hufvudstaden, dit han kan
återföra de varor, som ej för hvarje proviantering åtgå, men
förhållandet är annorlunda med de personer, som leverera fou-
rage-persedlar, hafre, hö och halm. Hessa äro nemi. ej bosatta
i hufvudstaden, utan äro jordbrukare, ofta frän ganska aflägsna
trakter, och för dem medför det stora svårigheter att de måste
föra varorna direkte till lägerplatsen och icke hafva tillgång till
något magasin, der varorna kunna upplaggas A Ladugårdsgär¬
det fanns förut en byggnad för detta ändamål, men denna upp¬
brann 1856, och den byggnad, som sedermera användts dertill,
begagnas nu för upplag af salpeter, för hvilket rum saknades.
Under sådana förhållanden, och då eljest det kommer att möta
många svårigheter att fylla beholven för de trupper, som kom¬
ma att sammandragas till ölningsläger å Ladugårdsgärdet, nöd¬
gas jag, — huru mörkt det än ser ut, att en sådan hemställan
kommer att vinna bifall — anhålla, att R. o. Ad. ville, med
afslag å Utsk:ts Betänk., åtminstone bevilja ett för uppförande
af fourage-magasin och hö-lörrådshus erforderligt anslag af till¬
sammans 44,000 rdr.
Frih. Klinckowström: Jag tror att Stats-Utsk:t handlat
alldeles riktigt, då det i anseende till Statsverkets tillstånd icke
funnit skäl att bevilja ifrågav:de anslag. Hen siste värde tala¬
ren har nemi. upplyst, att behofvet af proviant-magasin icke är
så trängande, enär leverantörerna kunna lör hvarje dag föra ut
till Ladugårdsgärdet proviant från de magasiner, de hafva i huf¬
vudstaden. Hvad åter fourage-magasin och hö-lörrådshus angår,
Den 3 Mars f. m.
67
hemställer jag, huruvida det kan vara förenadt med någon olä¬
genhet att stacka säden och höet ute å Ladugårdsgärdet, der
alltid plats bör finnas. Jag vet af egen erfarenhet, att detta
låter sig göra, ty jag har den lyckan att vara egare till en liten
landtgård och måste stacka mitt hö och min säd; och jag kan
försäkra eder, Mina Hrr! att hvarken höet eller säden deraf för-
störes, utan att jag erhåller lika väl betaldt för mina varor, som
någon annan. Då således behofvet af detta anslag icke är oaf-
visligt, hemställer jag om bifall till Utsk:ts förslag i denna punkt.
Gr. Posse: Afven om man medger, att uppförande af
ifrågav:de etablissement på Ladugårdsgärdet skulle vara både
beqvämt och angenämt, samt möjligen äfven ledande till god
hushållning, måste man väl något rätta utgifterna efter tillgån-
garne. Det är emellertid på intet vis riksvådligt att några år
uppskjuta med anläggandet af ifrågasatta byggnader, och jag
anhåller således både af detta skäl, och derföre att Statsverkets
tillgångar blifvit genom öfriga anslag till Fjerde Hufvudtiteln så
hårdt anlitade, om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Reuterskiöld: Det är visserligen icke obekant för
mig, att man stackar såväl otröskad säd, som hö och halm, ty
jag bar varit jordbrukare i många år, kanske (lera än Frih.
Klinckowström, men enligt min åsigt kan en leverantör icke
begagna sig af denna fördel. Det är nemi. den olikheten mel¬
lan honom och en jordbrukare i detta afseende, att då den sed¬
nare kan lämpa sig efter väderleken och endast behöfver rifva
sin stack vid vackert väder, måste leverantören aflemna sin vara
på en bestämd dag, hurudan väderleken än må vara.
Beträffande den siste aktade talarens yttrande, kan jag vis¬
serligen ej förneka, att denna fråga ingalunda är en riksvigtig
fråga, men den är en hushållningsfråga, och jag öfverlemnar åt
R. o. Ad. att afgöra, huruvida det är större skäl att ej bevilja
det begärda anslaget och betala varorna högre, än att bevilja
det och erhålla förnödenheterna för bättre pris.
Gr. af Ugglas: Utan att vilja bestämdt påyrka, att det af
K. M:t äskde anslaget till magasinsbyggnader å Ladugårdsgärdet
skulle vid denna riksdag anvisas, måste jag likväl vitsorda rig-
tigheten af hvad Hr Reuterskiöld anfört i denna fråga och be¬
strida hvad Frih. Klinckowström påstått. Då det regemente,
hvilket jag haft nåden föra, årligen fouragerade å Ladugårds¬
gärdet, känner jag temligen väl denna fråga, och jag kan intyga
att till följd af brist på magasiner leveransen af fourage ej obe¬
tydligt blifvit lördyrad. Dessa fourage-varor, som ej inom liuf-
vudstaden funnos att tillgå, utan uppköptes af jordbrukare uti
Upland, Södermanland, t. o. m. Nerike, måste oftast mottagas
uti Stockholms hamn, hvarigenom till leveranspriset transport¬
kostnad tillkom. På sätt Hr Reuterskiöld uppgifvit, har således
denna brist på magasiner medfört ökade utgifter för staten..
68
Den 3 Mars f. m.
I afseende å Frih. Klinckowströms yttrande om lämplig¬
heten af stackning, får jag erinra den värde Frih:n derom, att
det är en stor skillnad mellan tröskad och otröskad säd, samt
att här är fråga om uttröskad hafra, hvilken icke uti stack un¬
der bar himmel kan förvaras.
Då, på sätt jag visat, bristen på fourage-magasin tillskyn¬
dar kronan ökade utgifter, vare sig genom högre leveranspris
eller transportkostnad, torde det vara skäl att ju förr desto hellre
afhjelpa denna brist, hvars följder mest kännbart visa sig vid
de större öfningsläger, som hvart tredje år pläga sammandra¬
gas å Ladugårdsgärdet.
Gr. Mörner: Det är säkerligen icke den siste värde tala¬
ren obekant, att man kan stacka tröskad lika väl som otröskad
hafra, hvilket han sannolikt äfven försökt, samt att man kan
gifva stackarne sådan form, att den af en föreg:de talare om¬
nämnda nödvändigheten att rifva dem undvikes, utan stacken ge¬
nom användande af för ändamålet konstruerade knifvar stycke¬
vis afskäras. Det ifrågav:de anslaget är väl icke så oundgäng¬
ligen af behofvet påkalladt, att man icke kan uppskjuta med
beviljande af detsamma och, då man hittills utan svårare olä¬
genheter redt sig under de 10 år, som förflutit, sedan det å
Ladugårdsgärdet förut befintliga förrådshus uppbrann, torde man
väl äfven kunna reda sig ännu ett år, eller till dess den nya
representationen kan bedöma frågan.
Hr Rosensvärd: Hvar och en, som kännpr huru det till¬
går med leveranserna af mötes-förnödenheter till armén, vet
ock hvilken förhöjning i priserna, som förorsakas genom bristen
på magasiner, som kunna af leverantörerna begagnas, och att
Staten måste tillskyndas förluster för hvarje år, man uppskjuter
med magasiners anläggande vid en sådan mötesplats, som La¬
dugårdsgärdet, der ofta större truppsamlingar förekomma. Jag
skulle derföre gerna yrkat bifall till K. M:ts Propos. till lika
omfattning, som en föregående talare, såvida icke tvänne Stånd
redan bifallit Utsk:ts hemställan, och det tredje sannolikt snart
kommer att göra det, vid hvilket förhållande ett R. o. Ad:ns
beslut i motsatt rigtning icke kunde leda till någon påföljd.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Den erfarenhet jag un¬
der min tjenstetid inhemtat, är den, att ju större beqvämlighet
man kan bereda leverantörer, desto större blifver konkurrensen
och för desto bättre pris kunna förnödenheterna erhållas. Enligt
min tanke är detta i ännu högre grad fallet i Stockholm, der
alla lägenheter äro dyra, och det ofta kan vara omöjligt för en
leverantör att för skäligt pris erhålla ett förrådshus, i hvilket
han kan upplägga sina varor. Under de 8 å 10 år, som för¬
flutit, sedan det å Ladugårdsgärdet förut befintliga förrådshus
uppbrann, har förmodligen för hvarje år, som större truppsam¬
lingar derstädes egt rum, en stor förlust uppstått för Staten der-
Den 3 Mars f. m.
69
igenom, att leverantörerna i anseende till bristen på förrådshus
betingat sig högre pris, och det torde derföre vara den största
hushållning att så snart som möjligt uppbygga erforderliga för¬
rådshus. Då Hr Reuterskiöld nu inskränkt sig till att begära
anslag endast till fourage-magasin och hö-förrådshus, eller ett
belopp af 44.000 rdr i st. för 81,000 rdr, såsom i K. Mits Pro-
pos. för ifrågavide ändamål äskats, kan jag icke finna billigt
eller med god hushållning förenligt att till framtiden uppskjuta
med uppbyggande af de nödvändigaste af de ifrågaställa magasins¬
byggnaderna å Ladugårdsgärdet, och får derföre tillstyrka R.
o. Ad. att bevilja det nu äskade anslaget af 44,000 rdr.
Frih. Liljencrantz, Johan: Söm här blifvit anmärkt, att
den omständigheten att fourage-magasiner och höförrådshus icke
finnas uppförde å Ladugårdsgärdet skulle för Statsverket medföra
ökade kostnader, torde det kanske icke vara ur vägen att beräkna,
till hvad belopp dessa ökade kostnader uppgå. Jag har af en
person, som genom mångårig praktik eger stor erfarenhet i
dessa förhållanden, fått mig meddelad den uppgiften, att, om ett
möte beräknas räcka under dagar, det är tillräckligt, om
fourage utköres från staden hvar dag med par dragare,
och att, då forlönen vanligen icke uppgår till mer än rdr för
hvart par dragare, omkostnaderna således icke böra öfverstiga
rdr. Då nu för fyllande af Statsverkets behof medel van¬
ligen npplånas och räntan å det kapital, 44,000 rdr, som för
ifrågavide ändamål blifvit äskadt, uppgår till 2,000 rdr, skulle
man således för att vinna rdr upplåna medel och å dem
utbetala en årlig ränta af 2,000 rdr; detta är en ekonomi, som
åtminstone jag icke kan förorda. De ifrågastälda förrådshusen
äro väl egentligen afsedda att begagnas af Lilregementets-dragon-
korps under dess vanliga årsmöten, ty för andra trupper, som
möjligen för en eller annan gång inrycka på Ladugårdsgärdet,
kunna väl icke sådana hus vara behöfiiga, men enligt min tanke
kunna de utan större olägenheter undvaras äfven af nyssnämnde
regemente.
Jag yrkar bifall till Utskits hemställan.
Hr Rosensvärd: Det lönar visst icke mödan att i denna
fråga, som säkerligen redan genom de öfriga Ståndens beslut
blifvit afgjord, vara mångordig, men jag måste dock yttra några
ord med anledning af de underliga beräkningar, jag hörde den
föregide talaren framställa. Hvilken är fördelen för Staten der¬
af, att magasinsbyggnader finnas på de ställen, der större pro¬
viant- och fonrage-leveranser skola fullgöras?
Jo, den att, då magasiner upplåtas åt leverantörerna, man
icke vid entreprenad-anktionerna blir inskränkt till den eller de
spekulanter, som sjelfva hafva lämplig upplagsplats för sina va¬
ror, och att genom konkurrensen prisnedsättning uppkommer.
Denna faktor förbisågs af Frih. Liljencrantz, ehuru den är vida
väsendtligare än kostnaden för några kördagsverken.
70
Den 3 Mars f. m.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. och Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts förev:de hemställan och dels af IIr Reuterskiöld, att
R. o. Ad., men afslag derå, måtte på det sätt bifalla K. M:ts
i ämnet gjorda framställning, att ett anslag af 44,000 rdr bevil¬
jades för fourage-persedlarnes inhysande; framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, och då dervid
svarades många ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
54:de punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
55:te punkten.
Hr Reuterskiöld: Vi hafva nyss hört uppläsas de mo¬
tiver, hvarpå Utsk:t grundat sin framställning. Hos den illa¬
mående måste man söka förekomma utbrott af sjukdom, hvilket
ofta kan ske derigenom, att han genast bringas i godt förvar
och egnas sorgfällig skötsel, hvaremot hans tillstånd vanligen
försämras genom transport. Kavalleristens snara återställande
är så mycket nödvändigare, som hästens skötsel äfven åligger
honom. Den af Utsk:t uttryckta tanke, att Lif-reg:tets Dragoner
icke vore i någon olika ställning med öfriga trupper, som på
Ladugårdsgärdet sammandragas, är icke riktig; ty detta är Dra¬
gonernas årliga mötesplats, då deremot de andra trupperna en¬
dast tillfälligtvis äro der förlagda. För att således förekomma
ett större ondt genom ett mindre, anhåller jag om bifall till K.
M:ts Propos., hvarom jag vet att yrkande äfven i de andra
Stånden blifvit framställdt.
Hr af Wirsén. Thure: Ehuruväl Stats-Utsk:t i allmän¬
het icke funnit skäl att tillstyrka de af K. M:t för Kavalleriet
begärda anslag, hade jag dock hoppats att denna sparsamhets-
anda icke skulle göra sig gällande vid anslags beviljande, sorn
hade till föremål sjukas behöriga vård. De sjuka bruka ju van¬
ligen så väl i goda som svåra tider omhuldas både af Staten
och af den enskilde. Utslct har emedlertid icke funnit för godt
att bifalla det af K. M:t i Nåd. begärda anslag till uppförande
af ett sjukhus å Lif-Reg:tets Dragon-Corps’ lägerplats å Ladu¬
gårdsgärdet, och hufvudsakligen grundat sitt afslag derpå, att
Corpsen icke vore i ett väsendtligt olika förhållande mot öfriga
trupper, hvilka å berörde mötesplats äro till jvapenöfningar sam¬
mandragna.
Utsk:t har likväl förbisett det väsendtligt olika förhållandet,
att Lif-Reg:tets Dragon-Corps är den enda .indelta trupp sorn
har ständig mötesplats å Ladugårdsgärdet. Öfriga Reg:ten och
Corpser, som kampera derstädes, göra det endast vid läger och
tillfälliga kornmenderingar; och är jag fullt förvissad att icke
något af dessa Reg:ten å mötesplatsen i hemorten saknar ett
Den 3 Mars f. m.
71
sådant sjukhus, som nu vore i fråga att för Dragon-Corpsens
räkning uppföras.
Utsk:t hänvisar visserligen till Garnisons-sjukhuset; men jag
vågar hemställa, huruvida Utsk:ts Hrr Ledamöter tagit nog i
betraktande det stora afståndet emellan Lif-Reg:tets Dragoners
mötesplats och detta sjukhus, samt den deraf följande, för den
sjuka alltid besvärliga och ofta högst menliga transporten? Ofta
har det nemligen inträffat att den sjukes tillstånd just tili följd
af denna transport betydligen försvårats och sjukdomen antagit
en betänklig karakter. Och medgifvas måste väl, att ingenting
kan vara för den sjuka vigtigare, än att genast efter insjuknan¬
det erhålla, icke allenast en sorgfällig läkarevård, utan äfven
lämpligt rum der denna vård kan emottagas.
Behofvet af denna skyndsamma vård har länge varit insedd
inom härv:de Garnisons-Reg:ten, hvilket bäst bevisas deraf, att,
oaktadt tillgången af Garnisons-sjukhuset, samtliga dessa Reg:ten
ega tjenliga sjukrum inom sina kasserner, hvarigenom afpollete-
ring till sjukhuset ej behöfver oftare ega rum än vid mera svår¬
artade sjukdomsfall, eller vid sjukdomar af smittosam art. Olä¬
genheterna af alt icke (i likhet med hvad jag tror mig veta
samtliga Reg:ten inom Svenska Arméen) ega ett sjukhus å sjelfva
mötesplatsen hafva länge och. lifligt varit uppfattade af dem som
tillhöra Lif-Reg:tets Dragon-Corps, hvilket ock lör mera än 30
år sedan föranledde dåvarande Secund-Chefen, General Hierta,
att föreslå, det en provisionel byggnad, som för tillfället var att
tillgå, skulle på Officers-Corpsens bekostnad å lägerplatsen upp¬
föras, lör att, åtminstone i någon mån, kunna ersätta saknaden
af sjukhus. Denna byggnad har alltsedan år 1836 varit begag¬
nad, ehuruväl densamma på ett högst ofullkomligt och för de
sjukas beqvämlighet föga tillfredsställande sätt motsvarat sitt
ändamål; men är den numera så bristfällig och förfallen, att
den hvarken kan repareras) eller begagnas. Detta föranledde
mig ock att, af tjenstepligt dertill manad, i början af förledet
år ingå till K. Krigs-Collegium med hemställan, alt Lif-Reg:tets
Dragon-Corps måtte omsider tillskyndas enahanda fördel, som
öfriga indelta Reg:ten, eller den. att å sjelfva mötesplatsen er¬
hålla ett lämpligt sjukhus. K. Krigs-Collegium, som behjertade
det hilliga, det rättmätiga i denna hemställan, löranleddes deraf
att hos K. M:t göra underdånigt förslag i ämnet, hvilket åter¬
igen haft till löijd deri Nåd. framställning till R. St:r, som jag
så gerna hade önskat måtte vinna framgång.
Utsk:t har helt och hållet förbisett att det var afsedt att
i sammanhang med sjukhusbyggnaden låta inreda de för Lif-
Regdets Dragon-Corps erforderliga arrest-lokaler. Det kan dock
icke för någon vara obekant den lifliga önskan, som inom ar¬
méens befäl är så allmänt rådande, att det förhatliga prygel-
strsffet måtte kunna, så vidt möjligt vöre, helt och hållet und¬
vikas; men för att detta skall kunna ske, erfordras ovilkorligen
lämpliga arrestrum fl sjelfva mötesplatsen; ty strafflöshet får väl
icke ega rum der trupp är församlad. Det är väl möjligt att
72
Den 3 Mars i. m.
Lif-Reg:tets Dragon-Corps, äfven hvad arrestrum beträffar, hän¬
visas till hufvudstaden, der dylika kunde törhända upplåtas; men
jag får fästa uppmärksamheten på, att då mötestiden är så kort
och hvarje minut till följd deraf så dyrbar, kan det, åtminstone
i de flesta fall, icke medgifvas de arresterade att vara befriade
från exercis. De måste deltaga i alla öfningar och skola såle¬
des för hvarje särskild exercis ur arresten uttagas.
Detta skäl torde tillräckligt tala för nödvändigheten af att
arrestlokalerna äro att tillgå på sjelfva lägerplatsen.
Utsk:t talar slutligen om den stora och betungande kost¬
naden för sjukhuseis uppförande. Ja, visserligen är kostnaden
rätt betydligl Jag skulle dock önska att samma sparsamhet
måtte göra sig gällande, då millioners anslag ifrågakomma för
jernvägs-anläggningar.
Det fordras i sanning icke så särdeles många alnars jern-
vägslängd, innan kostnaden för densamma skall uppgå tili det
anslag, som är ifrågasatt för den sjukhusbyggnad, som både af
rättvisa och behof ar i så hög grad påkallad.
Det torde möjligen komma att anföras, att tre Stånds be¬
slut redan afgjort frågan och att det derföre icke lönar mödan
att om densamma orda; men jag vågar det oaktadt vördsamt
anhålla, att R. o. Ad., sorn alltid med värma nitälskat för indelta
arméens bästa och städse tillmötesgått Konungars faderliga om¬
sorger för soldatens väl, icke måtte på ett af dess sista blad
rista ett beslut, som icke bär .prägel af samma huldhet för denna
armé, hvilken bildar en ädelsten i Sveriges gamla krona, en
ädelsten som utgjort och utgör vår ära och vår stolthet, en
ädelsten sorn väckt äfven mäktigare staters beundran och afund.
— Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, tillstyrker
jag bifall till hvad K. M:t föreslagit.
Gr. Posse: Man har förebrått Stats-Utsk:t, att motiverna
icke stå i öfverensstämmelse med de gjorda tillstyrkandena.
Detta är dock icke förhållandet, ty här stå premisserna i bästa
öfverensstämmelse med konklusionen. Utsk:t säger, som mig
synes, ganska riktigt, att Lif-reg:tets Dragoner icke böra anses
på annat sätt, än andra på Ladugårdsgärdet sammandragna trup¬
per. För dessa sednare har K. M:t icke begärt anslag till något
sjukhus, och det har derföre förefallit Utslct besynnerligt att de
förre, som lika väl tyckas kunna begagna garnisons-sjukhuset,
skulle vara i behof af särskildt sjukhus. En talare har frågat,
om Utsk:t tagit i betraktande afståndet mellan mötesplatsen och
garnisons-sjukhuset. Det är på sin höjd i mil, och det bar för
Utsk:t varit klart, att deraf någon stor olägenhet icke kan upp¬
stå. Utsk:t har i ganska koncisa uttryck motiverat sitt Utlå¬
tande; och på de anförda skälen anhåller jag om bifall till Utsk:ts
hemställan.
Frih. Liljencrantz: Då Hr af Wirsén yttrade, att inga
andra trupper än Lif-reg:tets Dragoner hade sin årliga mötes¬
Den 3 Mars f. m.
73
plats pä Ladugårdsgärdet, förbisåg han att beväringen årligen
är der samlad. För dessa ynglingar, som äro mindre vana att
taga vård om sin helsa, finnes dock icke något sjukhus. Såsom
en talare anfört, är afståndet från Tegeludden till Garnisons¬
sjukhuset föga längre än från gardes-kasernerna. Af en leda¬
mot här har jag fått upplysning om ett förhållande, som tyckes
vara Hr af Wirsén obekant, nemi. att på Ljungby-hed är sjuk¬
huset mycket längre aflägset (rån truppernas läger. Till dess
ett sjukhus för alla på Ladugårdsgärdet samlade trupper kan
uppföras, anser jag det bäst att vänta med en sådan byggnad,
och jag anhåller derföre om bifall till Utsk:ts hemställan.
Frih. Klinckowström: Lika med Gr. Posse och den
siste värde talaren hemställer jag att R. o. Ad. måtte bifalla
denna punkt. Jag förstår väl att Hr al Wirsén af omtanka för
det Reg:tes bästa, hvars Chef han är, önskar, att det måtte
blifva så beqvämt som möjligt med sjukvården och att kost¬
naden härför icke såsom förut måtte drabba officers-korpsen.
Uppförandet af ett gemensamt sjukhus för alla på Ladugårds¬
gärdet sammandragna trupper vore en fråga, som jag tror skulle
ha mera utsigt till framgång. Dragonernas exercis-sqvadron,
som samlas under den kallare årstiden, är förlagd till Drottning¬
holm, der den har önsklig tillgång till sjukvård. Jag anser att
denna punkt bör bifallas.
Hr Silfverstolpe, David Ludvig: Efter en samlad
längre erfarenhet, vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att det
är under den heta sommarn de flesta sjukdomsfall af håll och
stygn samt lunginflammation inträffa, och jag har hört, att mången,
som snart skulle blifvit återställd, om han genast erhållit lämp¬
lig skötsel, efter den långa transporten till sjukhuset måst ligga
länge under läkarevård. Detta är ett talande skäl för behofvet
af ett sjukhus på Ladugårdsgärdet. Utsk:t har anfört, att Lif-
Reg:tets Dragoner äro i samma kategori som många andra trup¬
per, men, mig veterligen, finnes icke något annat Reg:te, som
icke har sjukhus på sin exercisplats. Jemförelsen mellan Lif-
Regdets Dragoner och andra på Ladugårdsgärdet sammandragna
trupper är icke riktig, då dessa sednare endast tillfälligtvis äro
der förlagda, och liksom marscherande trupper icke kunna föra
sjukhus med sig. Jag anhåller, att R. o. Ad. måtte behjerta
ifrågav:de behof, och tillstyrker bifall till K. Mits framställning.
Hr af Wirsén: Gr. Posse har icke funnit afståndet mellan
Dragonernas lägerplats och garnisons-sjukhuset särdeles betyd¬
ligt. Jag ber att få fästa hans uppmärksamhet derpå, att det
är för den sjuke nödvändigt att så snart som möjligt komma
under tak och erhålla vård, att just genom denna skyndsamma
vård sjukdomar af allvarsammare art kunna förebyggas och den
sjuke snart ånyo blifva tjenstbar. Frih. Liljencrantz har talat
om beväringen och jag har icke förbisett denna; men jag hem-
74
Den 3 Mars f. m.
släller, om det icke är af större vigt för kavalleristen att han
så snart som möjligt blir återställd, derest han blir sjuk, då han
i förhållande till den för öfningarna anslagna tid har så mycket
mer att lära och öfva. Kavalleriets öfningstid är så kort och
dyrbar, att den måste väl användas. Man har talat om, att ett
sjukhus för alla trupperna på Ladugårdsgärdet skulle uppföras,
och jag har visst icke något att invända deremot, men dä någon
sådan framställning ännu icke blifvit gjord, anhåller jag orri bifall
till K. M:ts förevarande Nåd. Propos.
Hr von Francken: I motsats mot de talare bland Utskits
ledamöter, som förut yttrat sig, anhåller jag om bifall till K.
M:ts förslag och afslag å (Jtsk:ts hemställan. Hr af Wirsén och
Hr Silfverstolpe hafva redan så grundligt utvecklat denna sak,
att jag icke har mycket att dertill tillägga. Man har sagt, att
det skulle vara en orättvisa att anslå medel till detta sjukhus.
Jag fattar icke detta slags orättvisa. Om andra hafva det lika
dåligt som man sjelf, är det väl rättast att ändå hjelpa dem och
är det lättare att sedan sjelf blifva hjelpt. Hvad afståndet till
garnisons-sjukhuset angår, så har jag sett en karl, som under
exercisen skadat sig, dö under den långa transporten dit. Det
är möjligt, att detta hade inträffat äfven om han erhållit hjelp
genast, men det är troligare att han då kunnat räddas. Håman
vid Reg:tet ansett frågan vara af sådan vigt, att officers-eorpsen
förut på egen bekostnad uppbyggt ett särskildt sjukhus, bör man
väl icke ställa så till, att de nu blifva utan ett sådant, eller att
det går med denna byggnad på samma sätt som det för några
år sedan gick med Dragonernas ridhus på Drottningholm, hvilket
ramlade. Jag anhåller orri bifall till K. M:ts Propos.
Frih. von Schulzenheim, David: Jag anhåller om till¬
gift hos alla Hrr:ne af Arméen derföre att jag tillåter mig att
yttra mig vid 4:de Hufvudtiteln. Jag vet väl, att Grundlagen
ger mig denna rätt, men jag ber derom, derföre att jag vid denna
titels behandling ansett mig böra höra och lära och icke yttra
mig. Det har jag också lärt af diskussionen att det fattas myc¬
ket af alla slag för arméens utredning. Sedan det förut varit
fråga om andra större saker, såsom befästningarne, sappörkom-
pani, skarpskyttegevär m. m., hafva vi nu kommit till det sista,
som rörer materielen, och jag känner mig särskildt vid denna
fråga uppfordrad att yttra mig såväl af det deltagande, jag bär
i mitt hjerta för min lidande nästa,' som af den Aesculapii-
staf, jag har äran bära i min sköld. Utskits svar på K. M:ts
framställning synes mig högst egendomligt. K. M:t har begärt
anslag till sjukhusbyggnad och arrest-lokaler, och det svaras, att
detta finnes på garnisons-sjukhuset att tillgå för Dragon-Corpsens
behof af sådane lokaler. Jag erkänner, att det är vackert att
ekonomisera så mycket som möjligt med statens medel; men
om vid anslags beviljande motiverna stundom kunna vara modet
Den 3 Mars f. m.
75
för dagen eller maktens vilja, sä borde dock hos R. o. Ad. i
alla motiver en sak alltid göra sig gällande, nemi. rättvisa. Om
nu alla andra Reg:ten hafva sådana lokaler, utan alt officerarne
betungats med kostnaden för deras uppförande, så fordrar väl
rättvisan, att äfven Lif-Reg:tets Dragoner erhålla en sådan bygg¬
nad. Jag har ej kunnat undvika att fästa mig vid tomheten i
Utsk:ts yttrande. Det har hållits så vackra tal om prygelstraf¬
fets afskaffande; och delinqventen skall i stället hållas i ett vac¬
kert, varmt, väl ombonadt arrest-rum, ljust eller mörkt. Prin¬
cipen är godkänd och då skall väl äfven medel lemnäs till dess
tillämpning. Det kan väl ej på allvar vara Stats-Utsk:ts mening
alt till arrest-lokaler begagna garnisons-sjukhuset? Det är lör
öfrigt erkändt, att olyckshändelser oftare inträffa vid kavalleriets
öfningar, och ju större massan är och ju hastigare rörelsen är,
desto större är faran. Det är lätt att visa den frikostigheten
att skicka efter en vagn, då en person håller på att dö, men
för den, som kanske mistat benen, måste det vara en förfärlig
tortyr, att, äfven i den bästa vagn, skakas fram genom Stock¬
holms gator till garnisonssjukhuset å Kungsholmen. Vid en
fråga, sådan som denna, måste större principer än sparsamhe-
tcn tillämpas.
Sedan jag nu talat om det rätta och billiga, vill jag på¬
peka en annan sida af saken, som måhända vinner mera afse¬
ende, nemligen hvad som är klokt. På Ladugårdsgärdet sam¬
mandragas ofta stora truppmassor, och om det föreslagna sjuk¬
huset äfven kallades och ansåges företrädesvis tillhöra Lifrege¬
mentets dragoner, kan man väl icke misstänka, att denna lokal
icke skulle emottaga älven andra korpsers sjuka, som fordra
skyndsam behandling, förbindning och dylikt. Det sparas visser¬
ligen mycket vid denna riksdag, men det slösas också. Jag teg,
då det anslogs en ganska stor summa till misslyckade gevär åt
skarpskyttarne, men nu kan jag ej underlåta att uttala min åsigt,
alt vi väl kunna bevilja dessa 24,000 rdr till ett så godt ända¬
mål. Jag röstar för bifall till K. Mits Propos,
Frih. Liljencrantz: Jag ber min ärade vän på motsatta
sidan om ursäkt, att jag icke svarar honom med ett tal i den
högre stilen. Jag finner denna genre rolig; och om jag kunde
använda den, skulle jag vilja hemställa till honom, som talat om
sin ömhet för den lidande menskligheten, om han icke känner
sitt hjerta gripas af rörelse, då han tänker sig den stackars be-
väringsynglingen i tunna, hvita benkläder, utsatt för väderlekens
vexlingar och utan annat skydd än sitt tält, om han angripes
af feber. Jag tror, att den sämre beklädda beväringen är myc¬
ket mera i behof af ett sjukhus än dragonerna; och jag anser
det oklokt att anslå medel till ett sådant åt dessa sednare, ty
derigenom afklippte man utsigten att få ett allmänt sjukhus för
alla på Ladugårdsgärdet sammandragna trupper. Jag yrkar bi¬
fall till Utskits förslag.
76
Den 3 Mars f. m.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts hemställan i förevarande punkt, och dels att R. o.
Ad., med afslag derå, måtte bifalla K. M:ts Nåd. framställning
om beviljande af ett anslag å 24,000 rdr till uppförande af en
sjukhusbyggnad för Lifregementets dragoncorps; framställde Hr
Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan,
hvarvid svarades mångå nej, blandade med ja, och sedermera
propos. på afslag derå samt antagande af K. M:ts framställ¬
ning i ämnet, då svaren utföllo med talrika och starka ja, blan¬
dade med många nej; och förklarades ja nu hafva varit öf¬
vervägande.
Frih. Liljencrantz begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den, som bifaller Stats-Utsluts hemställan i 55:te punkten
af Utlåt-.t N:o 51, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och bifaller
K. M:ts framställning om ett anslag å 24,000 rdr till en sjuk¬
husbyggnad för Lifregementets Dragonkorps.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 49.
Nej — 74.
Hr af Wirsén: Jag anhåller, att Med-Stånden måtte in¬
bjudas att deltaga i R. o. Adms i denna fråga fattade beslut.
Detta förslag begärdes af Frih. Liljencrantz på bordet.
56:te punkten.
Hr von Geijer, Rror Bengt Gustaf: Den nu före¬
dragna punkten af Utsk:ts Utlåt, torde påkalla R. o. Adms syn¬
nerliga uppmärksamhet, enär den står i intimt samband med en
fråga, för hvilken nationen lifligt intresserar sig, nemligen löne¬
regleringen vid indelta arméen.
I olikhet med Utsk:t anser jag för min del, att det af K.
M:t begärda anslag 50,000 rdr till uppskattning af indelta ar¬
méens s. k. effektive eller bostadsboställen, bör af R. St:r be¬
viljas.
Utsk:t afstyrker beviljandet af delta anslag, förnämligast, så¬
som det vill synas, af det skäl, att K. Mits förslag derom icke
är åtföljdt af något yttrande, som lemnar bestämd ledning för
Den 3 Mars f. m.
77
uppfattningen af de grunder, efter hvilka en blifvande reglering
af befälets och underbefälets vid indelta arméen löner skulle
komma att utföras.
Jag kan ej finna annat, än att framläggandet af definitiva
grunder för en sådan lönereglering är både svårt och olämp¬
ligt, innan ännu någon siffra finnes att tillgå, som åtminstone
approximativt angifver sammanlagda beloppet af de för aflönin-
gen nu disponibla tillgångarna. Inkomsten af de för lönings-
fondernas räkning utarrenderade boställen kan, på sätt K. M:ts
förslag innehåller, lämpligen bestämmas efter de nu utgående
arrendena; indelta räntor m. m. kunna noga till penningebelopp
kalkyleras. Återstår således blott att värdera årsafkastningen
af de effektive boställena, för att nämnda siffra skall vara
funnen.
Mången torde anse att för en sådan värdering skulle be-
villningstaxeringsvärdet kunna läggas till grund, och gifva ett
lika exakt resultat som på någon annan väg står att erhålla.
Detta skillie ock kunna ske, om bevillningsförordningen
finge anses hafva stipulerat ett visst förhållande emellan jord¬
egendoms taxeringsvärde och dess afkastning. Visserligen vill
det synas mig som de allmänna grunderna för bevillnings utgö¬
rande, jemförde med stadgandet i bevillningsförordningens 2:dra
§ att bevillning utgår för jordbruksfastighet med 3 öre för
för hvarje fulla ett hundrade riksdaler af uppskattningsvärdet,
berättigade till den slutsats, att nämnde värde rätteligen skall
vara satt så högt att 3 proc. derutaf kan antagas vara jord¬
bruksfastighetens årsafkastning. Men härom äro, såsom bekant,
meningarna ganska delade, så att bevillningsförordningen, i hvad
denna vigtiga punkt angår, tillämpas efter mycket skiljaktiga
grunder. Derföre torde icke taxeringsvärdet, hvilket i allt fall
bestämmes utan att komiterade tagit på stället kännedom af
jordegendomens beskaffenhet, böra anses för en tillförlitlig mä¬
tare af dess afkastning, helst när denna skall bestämmas med
den noggrannhet som för en lönereglering skäligen kan anses
erforderlig. Och vid sådant förhållande synes det vara bäst att
värderingen af de till indelta arméen hörande bostadsboställenas
afkastning tillgår på det sätt K. M:t föreslagit, helst på ett der¬
med liknande sätt bestämmes arrendeafgiften för de egendomar,
hvilka för statsverkets räkning utarrenderas.
Jag önskar lifligt, att R. St:r måtte bevilja det begärda an¬
slaget till bostadsboställenas uppskattning, särskildt derföre, att
i och med detsamma toges första steget till en af rättvisa och
billighet högt påkallad omreglering af lönerna vid indelta ar¬
méen.
Tio år hafva snart förflutit, sedan K. M:t för R. St:t för¬
klarade, att lönetillgångarne vid indelta arméen voro särdeles
ojemnt fördelade, och en rättelse derutinnan högst nödig.
Under tiden hafva missförhållandena visserligen icke min¬
skats, utan snarare ökats.
78
Den 3 Mars f. m.
Inom samma grad och regemente har ofta den ena tjenste-
mannen 2 å 3 gånger så stor lön som den andra. En fanjun¬
kare har större lön än hans granne, majoren.
Provisorisk löneförbättring har, såsom bekant, sedan 1857
års riksdag utgått till tjensternännen med kontant lön vid de
sämst lönade indelta regementena. För åtnjutande häraf äro
stadgade vissa vilkor, som göra, att vid tillfälle af tjenstledighet
eller sjukdom, tjensteman, uppbärande provisorisk löneförbättring,
drabbas af löneafdrag efter en helt annan och i allmänhet myc¬
ket strängare grund än hans vederlike, med alldeles enahanda
tjenstebefattning vid ett regemente, der befattningen åtföljande
ordinarie lönen är så hög, att provisoriskt tillägg icke erfordrats
eller kunnat ifrågakomma; och likväl äro den förre tjensteman-
nens löneförmåner i det hela taget vida sämre än den sed-
nares.
Enligt 1833 års normalstat, är vid Skånska infanteriet
kompanichefens lön 700, och andre kaptenens 450 rdr, hvadan
sålunda begge dessa löner, med hänseende till de motsvarande
tjenstebefattningarnas olika vigt, ansetts skola stå till lr. arandra
i ett förhållande som 14 till 9.
Icke desto mindre, och enär, i följd af R. St:rs beslut i
fråga om provisorisk löneförbättring åt en del befäl och under¬
befäl vid indelta arméen, sådan förmån icke må tillgodokomma
någon kompanichef vid nämnde armé, har det inträffat att en
kompanichef vid södra Skånska infanteriregementet måst åtnö-
jas med en lön icke stort större än den vid hans kompani an¬
ställde 2:dre kaptenens, oaktadt båda dessa tjenstemän voro aflönade
med kontant lön, som således utbetalades direkte af statskassan,
enär, såsom vi veta, Skånska infanteriet icke har några för lön-
tagarnes gemensamma räkning utarrenderade boställen. Huru
kom det sig nu, att nyssbemälde kompanichef blef så styfmo¬
derligt behandlad. Förklaringen torde vara den, att R. St:r,
när de från förmånen af löneförbättring uteslöto kompaniche-
ferne, togo för gifvet något, som likväl icke öfverensstämde med
verkliga förhållandet, eller att alla kompanichefer vid indelta ar¬
méen voro med boställen försedde, och följaktligen, genom dessa
boställens under tidernas lopp ökade afkastning, kunde anses
skäligen väl efter tidens fordringar aflönade. Den ifrågavarande
kompanichefen vid södra Skånskt infanteriet hade emedlertid
icke något boställe, emedan det för hans tjenstebefattning af-
sedda innehades tills vidare af en underofficer vid norra Skån¬
ska kavalleriet på gammal aflöningsstat. Han hade således 1857
hvarken större eller mindre lön än den 1833 års normalstat
för kompanichef vid Skånskt infanteri upptager, eller 700 rdr
banko, lemnande en behållen inkomst, sedan föreskrifna afdrag
frångått, af cirka 900 rdr rmt; vid denna för hans maktpålig¬
gande befattning särdeles ringa lön fick kompanichefen qvarstå,
under det att andre kaptenens lön genom provisoriskt tillägg
förhöjdes, så att begges löner blefvo ungefärligen jemngoda.
Dea 3 Mars f. m.
79
Jag har tagit mig friheten framställa för R. o. Ad. dessa
exempel, som visa huru inveckladt och förvirradt aflöningssättet
vid indelta arméen verkligen är. J)e ådagalägga alt för en del
af tjenstemännen äro lönerna öfverflödigt höga, och för en annan
del alldeles otillräckliga, hvilket sednare förhållande blifvit i dag
af en föregående talare på ett öfvertygande sätt bevisadt. Se
vi nu till variationen i förhållandet emellan lönerna för högsta
och lägsta officersgraderna vid olika regementen, så finna vi, att
vid en del regementen är chefens lön ända till 10 å 12, och
vid en annan del endast 5 å 6 gånger så stor som underlöjt¬
nantens.
Huru fjerran äro vi icke från iakttagande af de utaf en
stor svensk författare i krigsvetenskapen uppställda grundsatser,
för ett väl ordnadt aflöningssätt!
Framlidne generalen Lefrén säger nemligen:
»Beträffande lönernas fördelning emellan olika grader, bör
som oryggliga grundsatser anses: l:o, att alla löner för en och
samma grad med lika sträng vanlig tjenstgöring böra vara lika
stora, åtminstone inom vissa större distrikter af landet, samt
2:o, att skillnaden mellan gradernas löner i allmänhet icke gö¬
res allt för stor, men likväl beräknad med afseende på de ound¬
gängliga utgifter, som åtfölja tjenstgöringen i högre grader.» Den
frejdade författaren tillägger:
»Intet förorsakar snarare en utvidgad skadlig lyx bland lön¬
tagare, än då löningen är ojemnt delad inom samma grader, eller
skillnaden emellan olika graders lönevilkor är för stor. Den
summa, som, klokt fördelad, vore ganska tillräcklig, är det ej,
om den ojemnt delas: deraf onödig tunga för statskassan. Of-
verflödiga och otillräckliga löner förstöra begge den sanna mili-
täriska andan, de förra direkte, de sednare emedan de tvinga
att söka biförtjenst.»
Genom K. Brefvet den 8 April 1862 är vordet stadgadt,
att alla de embets- och tjenstemän inom indelta arméen, som
hädanefter befordras, transporteras eller till lön utnämnas, skola
framdeles åtnöjas med de löneförmåner, som vid en blifvande
lönereglering kunna komma att bestämmes. Stadgandet är na¬
turligtvis tillkommet i den välbetänkta afsigten att möjliggöra
löneregleringens genomförande på kortare tid än som kunde
ske, ifall icke någon löntagare finge utan eget begifvande öfver-
flyttas till den nya aflöningsstaten. Men företages icke löne¬
regleringen innan kort, så är det gifvet, att samma stadgande
mäste utöfva en ganska skadlig inverkan på skötseln af de bo-
stadsboställen, hvilkas innehafvare desamma tillträdt efter ut¬
färdandet af högstberörde K. Bref den 8 April 1862. Ty då
en sådan boställshafvares besittning af bostället icke ens är be¬
tryggad för den tid han innehar sin tjenstebefattning, så är det
klart att han ännu mindre, än om innehafvandet af bostället åt¬
minstone för så lång tid vore honom efter förra vanligheten
försäkradt, kan våga att å detsamma bekosta några förbätt¬
ringar.
80
Den 3 Mars f. m.
Jag tror för min del att löneregleringen vid indeldta ar¬
méen redan blifvit allt för länge uppskjuten; och jag skulle icke,
såsom jag gjort, röstat för beviljandet af det begärda fortfa¬
rande anslaget 100,000 rdr, till löneförbättring åt befäl och under¬
befäl vid nämnde armé, om jag icke uti K. M:ts nu förelig¬
gande förslag angående bostadsboställenas uppskattning sett en
säker borgen för att K. M:t ämnar låta ifrågavarande löneregle¬
ring ofördröjligen företagas.
Endast några ord har jag att tillägga.
De hvilka älska och beundra den på historisk grund upp¬
växta institution, sorn vi benämna militiae-indelningsverket, hvaraf
militise-boställsverket, såsom bekant, utgör en del, torde icke
kunna göra något bättre, för att stödja och upprätthålla denna
institution, än då de söka undanrödja, eller åtminstone förmin¬
ska det nu existerande missförhållandet i distributionen af me-
delstillgångarne för befälets och underbefälets aflöning — ett
missförhållande, som, om det länge fortfar, hotar att göra hela
den nämnda institutionen förhatlig. Af dessa varma vänner till
vår närvarande härs organisation borde val icke K. M:ts för¬
slag om bostadsboställenas uppskattning kunna mötas med ett
afslag.
De återigen, hvilka hysa den åsigten att militärtjenstemän-
nens aflönande medelst effektive boställen i allmänhet är för¬
kastligt, borde väl ock gerna se att dessa boställen uppskattas
i och för en blifvande lönereglering, som tydligen har till ända¬
mål, bland annat, att på vissa bestämda år utarrendera större
delen af den nu till s. k. efiektive boställen vid indeldta arméen
staten tillhöriga jordegendom, så att sedermera endast en min¬
dre del af denna jord komme att disponeras till bostadsindel-
ningar, i de orter nemligen, der sådant för tjenstens på roten
behöriga handhafvande kunde anses erforderligt.
Efter mitt förmenande äro i vissa delar af riket bostads-
boställena för officerare helt och hållet ohehöfliga, enär desam¬
ma decennier igenom endast undantagsvis varit af boställshaf-
varne brukade, vid hvilket förhållande dessa dyrbara statsdomä-
ners upplåtande åt tjenstemän på lön och deras bebyggande
med kostbara karaktershus, de der för det mesta stå obebodde,
är en ren nationalförlust.
Jag ber om ursäkt, att jag så länge tagit Ståndets upp¬
märksamhet i anspråk. Jag emotser den anmärkningen, att
mycket af hvad jag haft äran anföra, faller utom ämnet; rätt
begrundadt tror jag dock att det kan höra dit.
Vördsammast hemställer jag, att R. o. Ad., med afslag å
hvad Utsk:t föreslagit, beviljar det af K. M:t äskade anslaget.
Frih. Alströmer, Oscar: Detta anslag, om något, är af
den beskaffenhet, att det bör snart bifallas; ty man må hysa
hvilka åsigter som helst om sättet för löneregleringen, så är
det klart, att staten måste känna de tillgångar den har, och
det
Den 3 Mars f. m.
81
det kan icke ske på annat sätt, än genom boställenas uppskatt¬
ning. Man har hänvisat till hevillnings-taxeringsvärdena; men
fastän jag anser dessa vara tillförlitliga i allmänhet, är dock för¬
hållandet annorlunda vid kronans egendomar, som icke gått i
handel. Det före I a Iler mig eget, att Stats-Utsk:t säger, att kost¬
naden lör uppskattningen icke hör ega rum förr, än det är af¬
gjordt, att löneregleringen bör grundas på boställenas bibehål¬
lande. Detta häntyder på, att man beslutar först, och sedan
motiverar. Alven om boställena skola indragas, är det nödvän¬
digt, att genom deras uppskattning staten får veta livad den
får i utbyte mot de medel, som naturligtvis måste anslås i
stället. Såsom den förre värde talaren sagt, är det en vigtig
sak, att frågan om löneregleringen icke ständigt undanskjutes;
och derföre måste tillfälle beredas K. M:t att framlägga ett för¬
slag härtill, som icke bemötes med det svar, att saken ännu är
i outredt skick. Det nu föreslagna uppskattningssättet, anser
jag ändamålsenligt, såsom hufvudsakligen öfverensstämmande
med det, som skall föregå utarrendering af statens egendomar,
och detta sker med ganska stor noggrannhet, och kronofogarne
hafva vana vid dylika värderingar.
lag anhåller, att R. o. Ad. måtte, med afslag å Utskds hem¬
ställan, bifalla K. Mits framställning om ett anslag af 50,000
rdr för uppskattning af indelta arméens boställen.
Hr Lagerhjelm, Gustaf Reinhold: Det är icke utan
en djup rörelse jag nu uppträder inför R. o. Ad. för att deltaga
i diskussionen öfver elt ämne, som i nära 245 år blifvit afhand-
ladt på detta rum, som varit föremål för, ej allenast R. o. Ad:ns
trogna omvårdnad — utan för hela nationens kärlek och stolt¬
het — som tillskyndat Svenska namnet så ovansklig ära i histo¬
rien — och som nu möjligen för sista gången är föremål för
R. o. Adms öfverläggnirigar — jag menar det Svenska Indelnings¬
verket. — Förhatlig, såsom Hr von Geijer säger, kan ej denna in¬
stitution blifva under något förhållande, dertill ligger den Sven¬
ska folket för nära — men det förhåller sig med indelnings¬
verket — som jag har sett anförts, att en Romersk kejsare
under ett anfall af raseri befallde sin proconsul att afhugga huf-
vudet på Jupiters bildstod, hvilken stod utanför hans palats.
Proconsuln gick, men kom förskräckt tillbaka, sägande att för
hvarje hugg skakade tempelhvalfven. — Så är det också här, för
hvarje hugg på indelningsverket, skakar samhället, och ett sådant
hugg är den fråga i sina konseqvenser, som nu är föremål för
R. o. Adms pröfning. En förnyad uppskattning af indelta ar¬
méns boställen är visserligen i sig sjell en ganska enkel sak
men står i allt för nära beröring med hela institutionen, för att
icke vara nödvändigt att i främsta rummet taga i öfvervägande
hvad inflytande en sådan genomgripande åtgärd kan äga på in-
ningsverkels bestånd, hvarpå första frågan blir, om man vill bi¬
behålla eller upphäfva detsamma. Vi veta alla, att det består
H. lil. 6
8?
Den 3 Mars f. 'm.
af 3:ne särskilda elementer, Boställsverket, Rustningen och Ro-
teringen. Af dessa äro rustningen och roteringen till sina huf-
vudsakligaste delar alldeles oförändrade. Så är det likväl icke
med boställsverket. Då Gustaf II Adolf år 1621 utfärdade den
första förordning inom denna organisation, hvilken är tillkommen
på Svenska allmogens egen begäran, att i stället för utskrifnin¬
gen få hålla ständigt krigsfolk, gjorde han till vilkor att befälet
skulle erhålla bostäder inom kompagnierna, och detta vilkor
ligger till grund för det indelta armébefälets aflöningssätt genom
boställen. Att ett så inveckladt och i många afseenden oegent¬
ligt system vid vissa perioder af vår historia i kritiska ögon¬
blick varit underkastadt svåra pröfningar är naturligt, men Sve¬
riges R. o. Ad. har alltid med den största omsorg vårdat denna
beundransvärda institution, som infördes eller rättare af envålds-
makten fick sin fulländning, och då denna vid 1720 års riks¬
dag afskaflädes, intogs i R. F. försäkran om indelningsverkets
orubbade bibehållande, och denna försäkran förnyades sedermera
vid flera olika tillfällen under förra århundradet. Emedlertid är
nu boställsverket så sönderrifvet, att man väl må göra sig den
frågan, om det vidare kan bibehållas. Hr von Geijer har sagt sannt,
det finnes många och stora missförhållanden, och likväl måste
de fördragas, om ej sjelfva grunden eller vilkoret för vår för¬
nämsta militärorganisation skall ramla och institutionen upp-
häfvas.
Efter förutskickande af dessa anmärkningar, ber jag att få
öfvergå till sjelfva frågan. K. M:t har vid flera riksdagar be¬
gärt anslag till en förnyad uppskattning af arméns boställen, i
anledning af Borgare- och Bonde-St:ns fordringar på en löne¬
reglering för armén. Man måste likväl härvid göra sig full
reda för hvad man åsyftar med en sådan uppskattning. Är
ändamålet att dermed vilja jemna lönerna, så att alla boställen
skola så refvas, att de gifva lika afkastning för innehafvare af
samma grad, så frågar jag, om det är möjligt att ernå, att
göra löner lika stora till siffran, hvilka grunda sig på natura-
prestationer. Om äfven löner, hvilka utgå dels i jord dels i
andra artiklar, som ej äro gångbart mynt, kunna så jemkas, att
de blifva lika, d. v. s. anses lemna lika stor summa penningar,
så kommer denna likställighet att ganska snart förändra sig,
emedan det förnämligast beror på den individuella skickligheten
att härvid göra sig mer eller mindre gällande. Hr von Geijer
yttrade att en fanjunkaro i Skåne beräknar sin lön till 3,000
rdr, och en major, hans granne, blott till 1,500 rdr, men han
upplyste dervid icke huruvida dessa båda boställsinnehafvare
sjelfva skötte eller utarrenderade sina boställen, ej heller hvilken
af dem är den skickligaste jordbrukaren.
Skulle åter meningen med en sådan uppskattning vara att
undersöka egendomarnes värde för att förvandla dem till pen¬
ningar och i stället gifva kontanta löner, då är indelningsverket
upplöst och ligger på strådöd, ty utan boställsverket kan det
icke existera.
Den 3 Mars f. m.
83
Uti Carl XI:s bref af den 24 Mars 1683 heter det: »Vi
hafva alltid varit af de tankar, och Väre derom till vederbörande
för detta utgångne ordres lära det innehålla, att officerarne
skulle efter högsta görligheten accommoderas med hemman i
compagnierne, såväl för god ordning och disciplin skull, som för
andre deraf flytande nyttigheter, derföre Vi ock i Nåder agreere
det som J härvid påminne Eder.» Jag frågar Eder, Mine Hrr!
om det icke är något alt fästa sig vid, att en militärisk insti¬
tution inom sig äger garantier för god ordning och disciplin,
och huru kan man ålägga en person att bo inom elt visst di¬
strikt, utan att gifva honom boställe? Kan han icke genom
enskildte medel skaffa sig bostad inom sin verksamhetskrets,
d. v. s. inom kompagniet, så har han alltid bostället att tillgå.
Ar likväl bostället nödvändigt för ordningen och disciplinen, så
är det för underofficerarnes existens ännu vigtigare, ty för dem
kan ej den lyckan att ega eget tak öfver hufvudet nog upp¬
skattas, och som af intet annat kan ersättas.
Denna institution, som är egendomlig för Sverige, innehåller
allt för många storartade elementer, att den icke bör af stats-
magterna med varsamhet behandlas och väl vårdas, men den
innehåller äfven stora missförhållanden. Hr von Geijer och
Frih. Alströmer hafva lagt dem i dagen, och jag borde väl upp¬
taga dem, om ej dermed en dyrbar tid togs i anspråk. De
missförhållanden, som finnas, äro stora, men fäderneslandets in¬
tressen äro ännu större att bevara denna institution orubbad,
hvarföre man, för att bota ett ondt, kan få ett ännu värre, ge¬
nom att rycka undan hörnstenarne på en institution, som är
Sveriges ära och stolthet.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts Betänk.
Hr von Ehrenheim, Per: Den siste värde talaren har
utan tvifvel ställt denna fråga på dess rätta ståndpunkt, då han
frågat: »vill man bibehålla indelningsverket eller icke.» Det är
verkligen fråga, om detta verk, som är för största delen af na¬
tionen kärt, skall bibehållas eller icke; och vilkoret för dess bi¬
behållande är, att det måste befrias från de orättvisor och miss¬
förhållanden, som nu vidlåda detsamma. Såsom en talare på¬
pekat, har för närv:de tjenstemän i lägre grad stundom större
lön, än tjenstemän i en högre grad, och inom samma grad
vexla lönerna högst betydligt. Ett sådant tillstånd kan icke bi¬
behållas, då de svagare lönerna är ytterst otillräckliga, och det
är icke blott Borgare- och Bonde-St:n, som framkallat frågan
om lönereglering inom armén, utan det är äfven den vanlottade
delen af armén, som yrkat derpå, för att få sina anspråk på
orättvisa tillfredsställda; tror man att dessa kunna undanskjutas,
så misstar man sig. Det är redan visadt, att ett vilkor för att
kunna uppgöra ett förslag till lönereglering är, att känna bostäl¬
lenas värden; och önskar man denna reglering, så måste man
således lemna medel till uppskattning af boställena. Uppskjuter
man dermed för länge, så går det derhän att ingen vill qvar-
84
Den 3 Mars f. m.
hålla indelningsverket. Den siste talaren har sagt att åtgärden
leder till boställenas borttagande och att man rubbar indelnings¬
verket, om man borttager boställen, emedan man sedan icke kan
ålägga officerarne att bo inom sina kompanier eller sqvadroner.
Jag vet likväl att många officerare för närv:de icke bo på sina
boställen och icke har jag kunnat finna att indelningsverket der¬
igenom gått under; ej heller bör det vara svårare för en officer
att bo inom ett visst distrikt, fastän han ej har boställe, än för
en häradshöfding, häradsskrifvare eller kronofogde, hvilka tjen¬
stemän numera i allmänhet ej hafva boställen. Min mening är
likväl icke att säga det boställena i allmänhet böra borttagas,
utan blott att visa att det utan upplösning af indelningsverket
kan ske, om det i vissa läll skulle blifva nödvändigt.
Jag hoppas, att då R. o. Ad. sista gången såsom Stånd be¬
handlar denna fråga, de af omtanka för armén skola fatta ett
beslut, hvarigenom denna en gång kan se sina billiga anspråk på
en rättvis fördelning af lönerna uppfyllda. För min del kan
jag icke annat än på det varmaste instämma med de tvenne
första talarne i denna fråga, och anhålla att K. M:ts framställ¬
ning måtte bifallas.
Frih. Klinckowström: Efter hvad Hr Lagerhjelm yttrat,
är det öfverflödigt att åt denna sak egna många ord, helst frå¬
gan genom de andra Ståndens beslut redan är afgjord på sätt
Stats-Utsk:t föreslagit. Jag vill dock svara några ord till dem,
som yrkat bifall till K. M:ts Propos. Jag tror, att dessa Hrr
hafva sett frågan med mera fromma än skarpa blickar, och att
de för mycket halva fästat sig vid specialiteterna, för att kunna
bedöma det storartade verk, sorn sprider sin glans öfver vårt
land; ty man talar ännu i hela Europa med beundran om vårt
indelningsverk. Jag tror mig veta, att meningen är att indraga
vissa boställen, och minska antalet af officerare, som äro skyl¬
diga att bo inom sina kompanier; och Hr v. Geijer har stärkt mig
i denna tro, genom den upplysning han lemnat, att de officerare,
som nu få boställen, måste lörbinda sig att afstå dessa boställen
vid en skeende lönereglering. I likhet med Hr Lagerhjelm tror
jag, att indelningsverket på sednare tider blifvit mycket rubbadt,
men jag är derom öfvertygad, att hvad som blifvit förstördt,
annu kan ändras och rättas; och om regeringen vill göra fram¬
ställning härom till näst sammanträdande representation, är jag
säker, att den andra statsmakten icke skall neka understöd och
uppoffringar för att återställa detta storartade verk. Jag skulle
beklaga Sverige den dag detta verk föll, ty hvad som än blef
satt i stället, kunde det icke blifva något motsvarande; och om
jag erhåller någon röst i den blifvan e representationen, skall
jag alltid motsätta mig hvarje rubbning i vårt indelningsverk.
Det kan synas likgiltigt hvad beslut R. o. Ad. nu fattar; men
R. o. Ad. bör visa att det vill skydda detta verk, och det kan
nu ske äfven derigenom att bifalla Stats-Lltsk:ts förslag, hvilket
jag derför anhåller att R. o. Ad. måtte göra.
Den 3 Mars f, m.
85
Hr Reuterskiöld: De motiver, Utsk:t anfört för sitt af-
slag S K. M:ts framställning, kan jag icke godkänna. Utsk:t sä¬
ger, att »det framställda förslaget icke är åtföljdt af något ytt¬
rande, som lemnar bestämd ledning för uppfattning af de grun¬
der, som vid lönereglering skulle blifva gällande, utan afser, efter
hvad det vill synas, endast att bereda tillfälle till beräknande af
kostnaden utaf det ena eller andra aflöningssättet.» Huru Utsk:t
kunnat komma dertill, förstår jag icke, då Utsk:t haft tillgång
till såväl komiterades utlåt., som Statsrådsprot:t, som ganska
noga upptager dessa grunder. K. M:t föreslår en uppskattning
af boställena med mindre kostnad än komiterade gjort, men med
afsigt att vinna en tillförlitlig kännedom om bostadsboställenas
verkliga afkomst; en kännedom som är för statsmakterna nöd¬
vändig, derest lönereglering för indelta armén skall kunna ske.
Ett sätt att komma till denna kännedom, ehuru mindre tillför¬
litligt, är att från boställsdirektionerna infordra uppgifter på hvad
hvarje boställe lemnar i afkastning; och förklarar Ht St:r detta
sätt tillfyllest, vill jag icke sätta mig deremot. Med anledning
af en talares yttrande, vill jag nämna, att jag hyser lika varm
kärlek för indelningsverket som någon. En skymt af den tanke
Utsk:t uttalar, att denna uppskattning endast skulle afse att be¬
reda tillfälle till beräkning af det ena eller andra aflöningssättet,
finnes icke att uppleta, tvärtom synes tydligt att det indelta
aflöningssättet städse afsetts att bibehållas, och från denna grund
lärer ingen afvikelse ske, om ock icke alla tjenstemän kunna
få sig bostads-boställen anvisade.
En sådan undersökning, som Utsk:t anvisat, kan visserligen
ske, men hvar och en, som eger någon kännedom om de när-
v:de förhållandena, skall genast finna att undersökning af bo¬
ställen inom en eller annan ort, jemnförd med den nuv.de
uppskattningen, icke leder till önskadt ändamål, och ännu
mindre dertill att hos Statsmakterna ingifva tillförsigt om rätta
förhållandet.
Emellertid då Rikets sist församlade Ständer uttalat sin
önskan att den högst behöfliga löneregleringen måtte verkställas,
måste jag anhålla om medel dertill; och jag yrkar derför att
K. M:ts i ämnet gjorda framställning måtte bifallas.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Jag begärde ordet, då Hr
von Geijer yttrade sig, för att i ett och annat bemöta honom,
hvilket redan blifvit gjordt af Hr Lagerhjelm. Ehuru af andra
skäl, än Borgare- och Bonde-St:n, anhåller jag om afslag å det
begärda anslaget. Jag anser att detta anslag skulle vara ett
medel att rubba indelningsverket, som är mig kart; och om
man borttager boställena, är första steget taget till upphälvande
af detta verk, hvilket skulle vara en olycka för hela landet.
Afven i de folkvalda Stånden hoppas jag, att kärleken till foster¬
landet skall göra, att denna institution får qvarstå. Att miss¬
förhållanden och äfven orättvisa finnes inom verket, måste man
86
Den 3 Mars f. m.
erkänna, isynnerhet i Skåne. Dock tror jag att något misstag
skett i de af Hr von Geijer lemnade uppgifterna, och att icke
siffrorna äro fullt riktiga. Jag förmodar att han syftat på Skån¬
ska dragonerna, der det lär finnas en fanjunkare med G,000
rdrs lön, då majoren icke har mer än 5,000 rdr. Orättvisan
tror jag dock kan rättas derigenom, att sedan boställena blifvit
uppskattade, medel beviljas att fylla den brist som förefinnes.
Denna kännedom om boställenas afkastning kan dock regeringen
erhålla ulan särskildt anslag. Jag tror, att de som älska och
vilja bibehålla indelningsverket, böra förena sig om bifall till
Utskits hemställan, hvarom jag anhåller.
Hr Nordenfelt: Under behandlingen af denna punkt har
öfverläggningen öfvergålt från uppskattningsfrågan till indelnings¬
verket och dess fördelar och olägenheler. Hr Lagerhjelm, med
hvilken jag i allo instämmer, har så grundligt utvecklat frågan,
att jag icke har något att tillägga. Endast ett par exempel ur
min egen erfarenhet tager jag mig friheten anföra. Jag har
tjenat vid ett reg:le, der Chefen, tre Majorer och sju Kompani¬
chefer bodde på sina boställen; jag har sedan varit vid ett
reg:te, der endast två Kaptener begagnade boställena, och slut¬
ligen har jag i Blekinge haft tilllälle alt se en indelning, der
befälet icke bor inom kompanierna; ty den officer, som kom¬
menderas att såsom kompanichef vara inom kompaniet, stannar
der icke längre, än han är tvungen, och om en stad finnes
derinom, bor lian vanligtvis der, äfven om den är belägen i den
afiägsriaste delen af kompaniet; och dock måste jag till Sven¬
ska folkets heder säga, att båtsmännen äro bättre än man efter
theorien kunde vänta, ehuru många olägenheter, såsom man af
rotehållares och manskapets klagomål kan se, äro följd af att
befälet icke bor inom kompanierna. Då jag således sett saken
från båda sidorna, är det naturligt, att jag kommit till den fasta
öfvertygelsen att boställena icke böra borttagas. Hvad angår
frågan om uppskattningen, så medger jag, att löner, som utgå
in natura, icke kunna bibehållas vid en fix siffra, och att om¬
reglering efter viss tid måste ske. Men jag tror icke, att det
här föreslagna sättet är det bästa. Afven häruti har jag någon
erfarenhet, då jag varit med om boställsvärderingen år 1833,
och dessutom sett hvpotheksvärderingar hållas. Någon fullt
tillförlitlig method finnes icke, men jag tror att man kommer
värdet närmast genom bevillningstaxeringen, och fastän boställena
icke varit föremål för försäljning, kunna de jemföras med andra
egendomar i orten; och det egna intresset hos jordegarne inom
kommunen gör att värdet icke sättes för lågt. Uppskattning
måste dessutom ske årligen, då en egendoms värde genom od¬
ling o. d. ofta förändras.
På dessa grunder anhåller jag att, med underkännande af
de skäl, som af Utslct äro framlagda, Utsk:ts hemställan om
afslag å K. M:ts framställning måtte bifallas.
Den 3 Mars f. m.
87
Gr. af Ugglas: För min del måste jag bekänna, att jag
tror, att Utsk:t icke saknat skäl att för närv:de afslå K. M:ts
framställning, som jag anser icke hafva i rätt ordning framkom¬
mit. Först måste väl vara bestämdt, på hvad grund löneregle¬
ringen skall ske, och härom har icke någon bestämd framställ¬
ning skett. Frågan tarfvar en mångsidig oell noggrann pröfning
så väl ur ekonomisk som militärisk synpunkt; ur ekonomisk,
huruvida genom boställenas indragning någon vinst för stats¬
verket kan uppkomma; utur militärisk, huruvida boställsvården
af reg:tena sjelfva kan verka menligt på tjenstbarheten, och
om icke äfven för soldaten indelningsverkets grund rubbas,
derest denna för befälet upphäfves. En ytterligare och vigtig
fråga är den, om, med bibehållande af boställena, en jemn och
rättvis lönereglering äfven för framtid kan ega bestånd, en fråga,
hvilken, hvad jag tror, Landtförsvarskomiténs förslag nöjaktigt
belyser. Pröfvas måste derjemte i hvad mån — och för hvilka
— bostads-boställen böra bibehållas. Först sedan dessa prae-
misser äro afgjorda, och om man bestämmer sig för de indelda
lönernas bibehållande, uppstår behofvet af boställenas uppskattning.
Och slutligen kommer frågan om bostadsboställen skola finnas
eller icke. Vid sakens nuv:de ståndpunkt, anser jag, att det
icke vore rigtigt att besluta en åtgärd, som endast bör vara en
följd af antaganden, hvilka ej ännu äro bestämda.
Hvad jag här yttrat innebär icke någon förebråelse emot
Regeringen lör det att denna icke nu framlagt frågan i dess hel¬
het till R. St:rs bedömmande, och jag protesterar emot de ytt¬
randen, jag förnummit hafva inom andra Stånd blifvit fällda
derom att Regeringen icke med allvar tagit försvarsorganisationen
om hand. En komité bar för ändamålet blifvit nedsatt; men då
denna, efter några års arbete, först i slutet af April månad
förlidet år kunnat inkomma med sitt vidlyftiga och omfattande
utlåt., har det icke varit möjligt för Regeringen att under de
månader, som derefter förflutit, så väl inhemta yttranden af de
auktoriteter, som rörande förslagen borde höras, som att sjelf
noga pröfva samt öfverväga desamma, och om dém stadga om¬
döme och beslut.
Mångå ledamöter ropade nu på propos.
Hr Munck, Carl Jakob: Den tystnad jag under denna
riksdag iakttagit på detta rum, skulle jag icke heller i dag hafva
brutit, om icke min högt värderade vän, Hr von Geijer, uppträdt
med ett anförande, hvarigenom indelningsverket blifvit hotadt,
och yttrat åsigter, som jag och många officerare med mig icke
kunna dela. Jag kan dock Ijefria R. o. Ad. från långa tal här¬
om, då Hr Lagerhjelm utvecklat mina åsigter bättre, än jag
sjelf kunnat göra; och jag ber således endast att få med honom
instämma. Det torde tillåtas mig, att på samma gång få hem¬
bära Frih. Klinckowström min tacksamhet för den värma, hvar¬
88
Den 3 Mars f. m.
med han i denna fråga fört pluralitetens af officerskorpsen talan,
något som han mycket väl visste, att han icke gjorde, då han
talade i pensionsfrågan; men då frågan om indelningsverket är
af så ofantligt mycket större vigt, är också min känsla af tack¬
samhet för honom öfvervägande.
Ropen på propos. förnyades.
Hr von Geijer: När jag förra gången hade ordet, fick jag
den äran meddela R. o. Ad. en del specifika uppgifter rörande
indelta arméns löner, och enär riktigheten af dessa uppgifter
blifvit af Hr Tornerhjelm ifrågasatt, är det min skyldighet att
härpå svara några ord.
Jag är öfvertygad om, att uppgifterne äro fullkomligt exakta,
men jag erkänner att jag gjort mig skyldig till någon otydlighet
eller åtminstone gifvit anledning till missförstånd derigenom att
jag vid citerande af äldre aflönings-stater och i dem förekom¬
mande belopp uppnämnt dessa belopp i rdr, utan att tillägga deh
då gällande myntsorten.
På Skånska Dragon-regementet har jag icke, såsom Hr
Tornerhjelm förmodar, syltat, när jag sade att »en fanjunkare
stundom har större lön än hans granne, majoren». De tjenste¬
män, på hvilka jag tänkte när nyss citerade ord af mig yttra¬
des, äro anställde vid olika regementen. Att ingendera af dem
sjelf brukar eller bebor sitt på lön innehafvande boställe, får
jag, med anledning af Hr Lagerhjelms nyss halda anförande, om¬
nämna.
Hr Rosensvärd: Jag skulle icke upptaga R. o. Adms tid,
om jag icke reserverat mig mot Utskds beslut, men då så är
förhållandet och jag hort de starka uttryck, som här blifvit
fällda, att indelningsverket skulle rubbas genom beviljande af
det begärda anslaget, anser jag mig moraliskt skyldig att upp¬
träda, för att befria mig från ansvaret att hafva velat bidraga
till denna rubbning. Frågan om boställenas uppskattning står
i nära sammanhang med lönereglerings-frågan. Denna är af en
ganska svår och invecklad beskaffenhet. Den är det derföre,
att man å ena sidan ifrågasätter indragning till Statsverket af
alla indelta tillgångar, boställena deri inberäknade, och anvisandet
i stället af kontanta penningelöner åt indelta arméns befäl, under
det man å andra sidan icke vill medgifva någon den minsta
förändring i det nuv:de förhållandet, föregifvande att detta skulle
rubba indelningsverket. Mellan dessa ytterligheter står en be¬
tydlig del af indelta armén, som har behof af löneförbättring,
med skäl kan fordra en sådan, men icke har hopp derom, utan
i sammanhang med en lönereglering, och på samma gång lemna
de nuv:de missförhållandena i löneväsendet, af ryktet vederbör¬
ligen förstorade, vapen i händerna på dem, som fordra hela in¬
delta löningssättets upphäfvande. En förändring lärer väl såle¬
des snart blifva oundgänglig. Man har ock sagt, att uppskatt¬
Den 3 Mars f. m.
89
ningen blifvif för tidigt begärd, dS man ännu icke vet, om det
är meningen, att vid en blifvande lönereglering bibehålla eller
indraga boställena. Här bör erinras att fråga endast är om bo-
stadsboställena. De utarrenderades värde anses kändt genom
arrende-kontrakterne. Jag har alltid föreställt mig meningen
vore att boställena skulle bibehållas; ty i annat fall vet jag icke
hvartill en uppskattning skulle tjena. Det är nemi. gifvet, att om
boställen och andra indelta tillgångar skulle indragas i utbyte
mot kontanta löner, behöfdes endast att en passande lönestat
fastställdes och ett kreditiv användes att fylla den under öfver-
gången möjligen uppkommande bristen. När en tjenst blef ledig,
tillträdde den nya lönehafvaren penningelön, och de till gamla
lönen hörande indelta tillgångar indrogos till Staten. Först sedan
förändringen blifvit genomförd kunde man med säkerhet bedöma
hvad Staten derpå förlorat, ty bostads-boställena kunde icke in¬
bringa Staten hvarken mera eller mindre än det belopp, hvartill
de efter indragningen blefve utarrenderade. Helt annat är för¬
hållandet, om boställena skola behållas vid armén och ingå så¬
som en tillgång för löneregleringen. Det blir då nödvändigt att
beräkna dessa, likasom öfriga tillgångar, till ett visst värde, och
det är för att erhålla en någorlunda riktig grund för beräknin¬
gen af detta värde, som en uppskattning af bostads-boställena
är behöflig. Ur denna synpunkt har jag tillstyrkt det begärda
anslaget, då jag ansett, att man just genom uppskattningsåtgär-
den får fasta på boställenas bibehållande.
Att denna åsigt är riktig bestyrkes deraf, att uppskattnin¬
gen af boställena aldrig varit yrkad, utan tvertom motarbetad
af dem, som önska det indelta löningssättets upphörande; och om
nu inom andra Stånd det af K. M:t äskade anslaget för bostäl¬
lenas uppskattning blifvit alslaget, kan man vara fullt öfvertygad
om att anledning dertill icke varit önskan att bibehålla bostads-
boställena, utan snarare motsatsen.
Jag anhåller om bifall till hvad K. M:t begärt.
Gr. Mörner: Lika med den siste värde talaren tror jag
det vara af vigt, atl, om man vill bibehålla boställena, känna
deras värden, och så länge orättvisa i afseende på deras upp¬
skattning förefinnes, komma klagomål säkerligen att framställas,
men jag kommer, det oaktadt, icke till samma resultat, som
han. I Statsrå<!sprot:t för d. 14 Oktober 1856 öfver förslaget
lill reglering af utgifterna under Fjerde Hufvudtiteln vid den då
tillslundande riksdagen yttrade dåvide Chefen för Landtförsvars-
Dep:tet: »Då många och vigtiga skäl tala för de nuv:de bostads-
boslällenas bibehållande, anser jag mig icke böra, såsom vilkor
för en möjligen blilvande lönereglering, föreslå någon förändring
uti deras disposition, ehuruväl icke kan förnekas, att inkomsten
deraf sannolikt skulle kunna påräknas större, i händelse de på
bestämda år för regementets eller korpsens räkning utarrendera¬
des, i stället att nu skötas af löntagarne sjelfva eller deras ar¬
rendatorer, på alltid obestämda tider; men den enda åtgärd, som
90
Den 3 Mars f. m.
lämpligen nu skulle kunna med dessa, likasom med öfriga den
indelta armén anslagna boställen, vidtagas, och äfven synas af
omständigheterna påkallad, vore, efter min tanke, en förnyad
uppskattning af deras verkliga afkastning, verkställd efter samma
grunder vid samtliga indelta regementer och korpser»; hvarefter
Dep:ts-Chefen föreslog, »att alldenstund boställenas uppskattning,
till grund för 1833 års lönereglering, enligt hvad erfarenheten
ådagalagt, blifvit efter högst skiljaktiga beräkningssätt verkställd,
en förnyad uppskattning af såväl bostads- som till utarrendering
afsedda boställens afkastning malte efter en och samma method
och på samma grunder vid hela indelta armén ega rum», samt
att en provisorisk aflönings-stat måtte fastställas för indelta ar¬
méns befäl och tjenstemän, att gälla intilldess nya uppskattnin¬
gen af indeldta arméns boställen hunnit fullbordas och derå
grundade nya lönestater fastställas; och behagade K. M:t, som
gillade Dep:ts-Chefens framställning, genom nådigt beslut den 14
Oktober 1856 anbefalla Krigs- och Kammar-Collma att inkom¬
ma med betänkande huru förnyad uppskattning af arméns bo¬
ställen skulle på tillförlitligaste sätt kunna verkställas; äfvensom
med förslag till instruktion derför, hvarjemte ett förslagsanslag
af 250,000 rdr för den provisoriska löneregleringen begärdes.
Vid pröfnning af dessa framställningar förklarade R. St:r det
vara uppenbart att en ny allmän reglering af befälets aflönings-
förhållanden vid indeldta armén vore af behofvet påkallad, men
då det syntes kunna antagas att genom en riktig uppskattning
af boställena och en lämplig fördelning af förhandenvarande till¬
gångar, tillräckliga medel för befälets aflöning redan förefunnes.,
hade R. St:r inskränkt sig till att till K. M:ts disposition ställa
en summa af 100,000 rdr, »att användas till löneförbättring, i
första rummet åt underbefäl och subalternoflicerare, jemte deras
vederlikar, samt vidare, så vidt tillgångarne medgåfve, jemväl
åt andre kaptener och regementsqvartermästare», dock icke åt
dem hvilka vore med boställen försedda. En ny uppskattning
af boställena skulle alltså ske. Huru det kan hafva händt, att
detta för 10 år sedan fattade beslut icke ledt till något resultat,
få andra förklara; jag hade redan utträdt ur konseljen förr än
den tidpunkt inträffade då uppskattningens bringande till verk¬
ställighet kom att utgöra föremål för Stats-Rådets öfverläggnin-
gar och K. M:ts Nåd. beslut. De grunder, som vid det af mig
omnämnda tillfälle voro föreslagna och som gingo derpå ut, att
hvarje regemente skulle behålla sina boställen, voro för befälet
vida mera betryggande, än hvad som nu är i fråga. Emeller¬
tid fruktar jag tiden för en sådan lönereglering är för alltid för¬
lorad, och de som hafva motsatt sig den, skola kanske snart
erfara, att de dermed gjort armén en stor otjenst. Den upp¬
skattning, som 1856—58 ifrågasattes, ansågs dock kunna ske
utan penningeuppoffring, och så torde äfven nu blifva förhållan¬
det, om man bemödar sig om att undvika hvarje sådan. Åtmin¬
stone torde ej förrättningen böra medtaga ett belopp af 50,000
Den 3 Mars f. m.
91
rdr. Jag kan icke gilla de skäl, Utsk:t anfört, men jag kan
dock icke komma till annat resultat, än att bifalla Utsk:ts hem¬
ställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts förevrde hemställan och dels afslag derå samt anta¬
gande af K. M:ts framställning i ämnet; gjordes propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan och, då dervid svarades många ja jemte
några nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
57:de punkten.
Hr von Francken: Det slut, hvartill Utsk:t i denna fråga
kommit, kan visst vara riktigt under närv:de omständigheter,
då vi i spetsen för dessa angelägenheter hafva ett Europeiskt
ryktbart snille. Men i en framtid är detta kanske icke förhål¬
landet, och jag tror derföre, att det icke vore ur vägen, att en
komité i det föreslagna syftet bildades. Jag har nu icke något
särskildt förslag att härom framställa, men då Borgare-St. åter¬
remitterat denna punkt till Utskct, hemställer jag att R. o. Ad.
äfven måtta fatta beslut om återremiss.
Frih. Klinckowström: Utan att vilja motsätta mig den
begärda återremissen, vet jag dock icke hvartill en sådan skulle
tjena; ty till hvad slut skulle vä! Ulsk:t kunna komma annat
än att bifalla motionärens förslag, hvilket är af beskaffenhet att
icke motsvara sitt syfte. Detta syfte anser jag vara ganska rik¬
tigt och att permamenta; komitéer vid hvartdera af arméns mera
vetenskapliga vapen, nemi. artilleriet, ingeniörvapnet och gene¬
ralstaben, skulle lemna ett godt stöd åt styrelsen vid frågor
af invecklad eller vetenskaplig beskaffenhet; men motionären
har icke varit sitt ämne vuxen, hvilket man måste förlåta ho¬
nom, då han icke har militärisk bildning; och jag tviflar på att
Utsk:t kan väcka någon motion i ämnet. Jag anser derföre den
begärda återremissen vara utan ändamål.
Hr Rosensvärd: Jag skall icke länge upptaga tiden. Mo¬
tionären har föreslagit att en permanent vapenkomité måtte ned¬
sättas med åliggande att anställa alla för vapenkonstruktionen
nödiga försök och till K. M:t afgifva yttrande angående de olika
vapnens konstruktion m. m. Jag ber att få upplysa, att K. M:t
genom ordres den 28 Mars 1862 befallt att en ständig komité
skulle i Stockholm nedsättas för behandling af frågor rörande
artillerivapnet och artilleriförvaltningen. Denna komité består
af fälttygmästaren, lärarne i artilleriet vid högre artilleri-lärover¬
ket och minst tre artilleri-officerare af regements-officers eller
kaptens grad, dertill på viss tid förordnade, hvarjemte, då ären¬
den förekomma, som röra infanteriet eller kavalleriet, minst en
92
Den 3 Mars f. m.
officer af dessa vapen som adjungerad ledamot i komitén in¬
kallas.
General-fälttygmästaren 3ligger att vid hvarje års slut till
K. M:t inkomma med rapport öfver komiténs verksamhet och att
vid afgifvande af underdåniga förslag till ändringar i artilleriets
materiel och organisation, samt rörande infanteriets och kaval¬
leriets vapen, alltid bifoga komiténs utlåtande deröfver. Då så¬
ledes väsendtliga delar af hvad motionären åsyftat ingå bland
de åligganden, som tillhöra den nu befintliga komitén, och denna
ännu endast en kortare tid varit i verksamhet, vill det synas,
som motionen icke nu kunde till någon åtgärd föranleda, hvar¬
före jag anhåller om propos. å bifall till Utsk:ts förslag.
Erih. Liljencrantz: Jag vill icke upptaga tiden med att
ingå i sjelfva frågan. Jag vill blott fästa uppmärksamheten der¬
på, att det för hvar och en, som läst motionen, icke kan vara
obekant, alt en komité finnes. Men hvad motionären afsett är,
att komitén skulle vara pligtig att yttra sig öfver alla vapen¬
frågor, anställa skjutlörsök och dylikt. Jag förenar mig med
Hr von Francken i anhållan, att punkten måtte till Utsk:t åter¬
remitteras.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utskits förevide hemställan och dels återremiss deraf,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos, på bifall till den¬
samma, hvarvid svarades många ja jemte några nej, och seder¬
mera propos. på återremiss deraf, då svaren utföllo med många
nej jemte åtskilliga ja; hvarefter och sedan propos. på bifall till
Utskits hemställan blifvit förnyad samt med många ja och åt¬
skilliga nej besvarad, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
Hr von Francken begärde votering.
Uppsattes och justerades följide voteringspropos.:
»Den som bifaller 57:de punkten i Stats-Utskits Utlåt. N:o
51, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. denna punkt.»
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 40.
Nej — 19.
Hr von Francken: Jag hemställer till R. o. Ad. och an¬
håller om Hr Grins o. Landtmms propos. på, att Med-Stånden
Den 3 Mars f. m. 93
måtte inbjudas att deltaga i det beslut, R. o. Ad. vid 49:de
punkten af nu genomgångna Betänk, fattat.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad. på gjord propos. sitt
bifall.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomna
Betänk:n, nemi. från:
Sammansatta Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet:
N:o 3, i ani. af väckta motioner arig:de förändring i sättet
för båtsmansroteringens och båtsmanshållets utgörande, lindring
deruti med mera, äfvensom utarbetande af förslag till ny fördel¬
ning af städernas båtsmanshåll;
N:o 4, i ani. af väckt motion om utredning och ett när¬
mare bestämmande af den rustningsskyldighet, som må åligga
mjöl- och sågqvarnar, hvilka, i förening med jordegendom, en
sådan skyldighet utgjort, men blifvit derifrån befriade;
Be villnings-Utkottet:
N:o 4, ang:de stämpelpappers-afgiften;
N:o 5, ang:de kurhus-afgiftens utgörande;
N:o 6, i ani. af väckta motioner om nedsättning af dels
det enkla brefportot, dels afgiften för sluten rekommendation
m. m.;
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 61, i ani. af väckta motioner, åsyftande reglering i
vissa provinser af roteringsbesväret;
N:o 62, i ani. af väckt motion om föreskrifter rörande rät¬
tigheten att erhålla skjuts m. m.; samt
N:o 63, i ani. af väckt motion om meddelande af under¬
visning uti husliga göromål och haudaslöjder vid rikets semina¬
rier för fruntimmer.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. | 4 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
94
Den 3 Mars e. ra.
Lördagen den 3 Mars 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.-utdrag för den 28 sist!. Februari samt
den 2 och 3 dennes, äfvensom protokollet för den 8 sisth Fe¬
bruari f. m.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-
Utsk:ts den 21 och 24 sistl. Februari på bordet lagda Utlåt.
N:o 52, ang:de regleringen af utgifterna under lliksstatens Femte
Hufvudtitel.
Irsta punkten.
Hr Brakel, Mauritz: Det bör vara klart för hvar och
en, som med uppmärksamhet följt med de sednaste förändrin-
garne i sjökrigsmaterielen, att dessa förändringar ovilkorligen
skulle medföra motsvarande förändringar i organisationen af den
personal, som hade sig uppdraget att sköta den nya materielen.
Huru mycket tydligare bör icke detta framstå för sjöministern i
ett land, som, ehuru dess marin ofta varit vanvårdad, ehuru
dess Statsmän ofta icke tillräckligt insett dess betydelse, dock
har att uppvisa så många ärorika bragder på sjön, och hvars
flagga under mer än ett sekel svajat segerrik öfver hafvet och
skyddat handel, sjöfart och kuster. Också har Gr. von Platen
framlagt ett förslag till omorganisering af flottans personal. Jag
vill icke för Eder, Mine Hrr! redogöra för detta förslag; det är
Eder alla väl bekant; men på det en hvar må kunna rätt be¬
döma lämpligheten och ändamålsenligheten deraf, är det nödvän¬
digt att först göra sig ett klart begrepp om beskaffenheten af
den materiel, som är ämnad att åt denna personal anförtros.
Gr. von Platen har föreslagit hufvudsakligen tre olika far-
tygscerter för vår blifvande marin. Först snabbgående ångkor-
vetter; sedermera pansarfartyg, byggda efter den modell, som
vår landsman John Erikson uppgjort, och som i dagligt tal kal¬
las monitorer; samt slutligen mindre pansarfartyg, så att de
kunna passera Göta kanals och Mälarens slussar vid Stockholm
och Södertelje. Om, såsom jag tror, dessa fartyg skola utgöra
kärnan för den sedermera sig utvecklande Svenska marinen, så
har jag deremot icke något att anmärka. — Ändamålet med
Den 3 Mara e. m.
95
ångkorvetterna är enligt min tanke att vid aflägsna länder och
på fremmande haf skydda Sveriges handel, eller rättare sagdt
befrämja den derigenom, att de företrädesvis gå till de hamnar,
der vår handels intressen böra befordras, och, der Svenska far¬
tyg finnas, tillhandagå dessa sednare med rättvisa, råd och hjelp,
samt i allmänhet på utrikes ort uppträda som fädernesland för
vårt sjöfolk. Så har emedlertid hittills icke skett. De fartyg,
som blifvit utskickade på expeditioner till fremmande länder,
hafva vanligtvis, om jag så får uttrycka mig, gjort en parforce¬
jagt från en hamn till en annan, utan att utföra något egentligt
gagn för vår handel och sjöfart. Jag förmodar, att detta hädan¬
efter icke skall blifva förhållandet. — Vidare hafva dessa kor¬
vetter tili ändamål att dana, och utbilda våra sjömän; att i hän¬
delse af krig uppträda på Östersjön för att oroa fiendens fartyg,
och förstöra hans transporter, samt slutligen att öfverföra våra
trupper från ett ställe till ett annat. Detta är min uppfattning
af dessa fartygs ändamål, och jag har icke skäl att förmoda
annat, än att så äfven varit Gr. von Piatens uppfattning af deras
ändamål. De så kallade monitorerne äro afsedda att förlägga
sig vid de förnämsta inloppen, som leda till hjertat af vårt land,
och möta fienden, om han der söker framtränga, samt i nödfall
draga sig bakom sjöfästena omkring Stockholm.
I sista rummet skulle flottan komma att bestå af mindre
pansarfartyg. Dessa äro ämnade att uppträda på nästan samma
område som monitorerne; således att tillsammans med dem
försvara de förnämsta inloppen, samt, för att fästa oss vid
Stockholms försvar, hindra en i hufvudstadens grannskap land¬
stigen fiende att slå broar och öfvergå vissa Stockholm omgif-
vande vatten, såsom Edsviken, Skurusund m. m.. — om de blifva
tillbakaträngda, blifver äfven deras roll att försvara stängsellinierna
kring Waxholm,— och slutligen, för den händelse att Waxholm
blefve forceradt, om fienden med pansarfartyg uppträdde på
Mälaren, der möta och bekämpa honom. De skulle på Mälaren
utgöra en skärm för våra armén åtföljande transportfartyg mot
elden från de fiendtliga pansarfartygen. De äro således i första
hand ämnade att hindra fiendens framträngande på Mälaren, till
hvilket ändamål dock äfven monitorer kunna användas, sedan
Stockholms sluss blifvit ombyggd, så att den af dessa kan pas¬
seras. Denna min uppfattning af de mindre pansarfartygens
ändamål och verksamhetsområde är inskränktare än Gr. Piatens
uppfattning af desamma. Han har äfven ett annat ändamål
för dem, eller det att uppträda på våra andra inlandsfarvatten
och på våra färskvattensströmmar. Låtom oss för ett ögonblick
tillse, om detta inbillade ändamål är ett verkligt. Utom Mäla¬
rens, på hvilka inlandsfarvatten kunna de uppträda? På Wet-
terns? Men ingalunda följer en fiende Göta kanal, hvars slussar
blifvit förstörda,. för att stöta näsan mot Wettern. Ilan opererar
på Askersund eller Jönköping, och kan icke uppträda med far¬
tyg på Wettern. — De mindre pansarfartygen blifva således ej
vid en fiendtlig operation söder om Mälaren någon hjelp åt den
96
Den 3 Mara e. m.
försvarande armén, ty de kunna aldrig uppträda vid dess sida,
och hafva inga fiendtliga fartyg att möta. De enda fartyg, vi
behöfva på Wettern, äro sådana, som kunna föra våra transpor¬
ter från det ena stället till det andra. Det enda inlandsfarvatten
således, hvarpå de ifrågav:de fartygen komma att uppträda, är
Mälaren.
Hvad åter våra färskvattensströmmar beträffar, så vill jag
väl fråga, på hvilken af dem dessa pansarfartyg skulle kunna
utveckla någon välgörande verksamhet! Icke lärer det väl kunna
ske på Motala ström eller Dalelfven; och hvad de Norrländska
elfvarne beträffar, så äro af deni de två, hvilka jag känner
specielt till, nemi. Indals- och Angermanelfvarne, segelbara en¬
dast några mil från utloppet. Men icke komma vi att operera längs
utefter våra Norrländska elfvar, utan tvärt emot dem, ty en i
Norrland landstigen fiende väljer en eif, bakom hvilken han or¬
ganiserar sin försvarsfront. Om våra mindre pansarfartyg ge¬
nom försynens omedelbart ingripande hand varit så lyckliga att
inkomma i denna eif, icke kunna de i densamma utgöra ett
flygelstöd åt våra trupper, som ej skola marschera längs efter
den, utan tvärt öfver den. Dessutom blifver pansarfartygens
tillvaro i våra elfvar högst vanskligt, ty intet är för fienden
lättare än instänga dem medelst förankrade träd och medelst
jordbröstvärn till sådana stängseiliniers försvar, bakom hvilka bröst¬
värn fienden nedskjöt alla dem, som försökte att upptaga stäng-
sellinierna. Här, säger kanske Gr. Platen, skulle en infanteri¬
strid komma i fråga. Ja, om' pansarfartygen egde tillräckliga
besättningar för en sådan efter deras strategiska misstag att
löpa in i fällan af en färskvattensström. — Jag tror verkligen
att det skulle vara stridande mot alla förnuftiga krigsreglor att
införa i någon af de Norrländska elfvarne dessa fartyg, och jag
drager deraf den slutsats, att ordet färskvattensströmmar är ett
af dessa sväfvande uttryck, som i sådan rik tillgång finnas i
grunderna, i hvilka man ingalunda gjort sig klart, hvar och huru
en fiendtlig invasion i Sverige kommer att ske.
Sedan jag nu i korthet redogjort för de fartyg, hvaraf vår
flotta, enligt Gr. von Plåtens förslag, skall bestå, ber jag att få
yttra några ord ang:de det befäl, som skall kommendera dem.
Mig synes då lämpligast, att flottans personal erhåller den
sjömansbildning, att den kan föra hvilketdera af dessa fartyg
som helst, och att, för den händelse det fordrades en högre
skicklighet att föra en korvett, de officerare, som visade sig
härför ega fallenhet, beordrades till beläl på dessa fartyg, och
att ett enahanda förhållande iakttoges med afseende å monito-
rerne och de mindre pansarfartygen, så att en utvecklad fallen¬
het för kustförsvaret förutsattes hos dessa fartygs befäl. Skulle
en gränslinie uppdragas, hvarigenom flottans personal skiljdes i
tvenne delar, så skulle skilnaden ligga emellan dem, som utgöra
befäl på korvetten, eller det tacklade fartyget, och dem, som
kommendera den otacklade monitorn och det mindre pansar¬
fartyget.
Den 3 Mara e. m.
97
fartyget. Den som skall föra en korvett, mäste ega insigt i
tacklage och segelföring med allt, hvad som dermed eger sam¬
manhang, men en sådan kunskap behöfver icke officeren på
monitorn eller det mindre pansarfartyget. Här borde således
gränslinien vara dragen, men Gr. von Platen har icke dragit den
här, utan emellan de officerare, som kommendera monitorerne,
och dem, som utgöra befäl på de mindre pansarfartygen; och
detta oaktadt deras verksamhet i det närmaste är enahanda.
Orsaken härtill är visserligen icke lätt att inse, men jag tycker
mig dock kunna skönja, att den ligger i en origtig uppfattning
hos Gr. von Platen, huru de mindre pansarfartygen komma att
verka under ett krig. Gr:n har nemi. ansett att det skulle vara
för dem väsendtligt att skicka folk i land, för att föra en verk¬
lig infanteristrid. Sådant var i sjelfva verket förhållandet förr
i tiden, dä försvaret af skärgården var anförtrodt åt kanonslupar.
Om t. ex. kanonsluparne skulle försvara ett inlopp, sorn fienden
ville forcera, så var det ofta nödvändigt för den sednare att
sätta sitt folk i land och uppföra lätt artilleri och skarpskyttar
samt dermed förstöra kanonsluparne och deras besättning. Under
sådane förhållanden måste naturligtvis egna kanonslupars besätt¬
ning möta fiendens på land, hvarvid en verklig infanteristrid
uppstod, och det var i följd deraf för dem oundgängligen nöd¬
vändigt att vara hemmastadda i detta stridssätt. Nu deremot
har förhållandet i detta hänseende blifvit helt och hållet förän-
dradt. Pansarfartyget är osårbart af lätt artilleri, dess besättning
skyddad mot infanterield. Det tjenar således till intet för en
fiende att föra lätt artilleri och infanteri i land för att beskjuta
en linie af pansarfartyg, som försvara ett inlopp. De kunna
endast undanjagas af andra pansarfartyg. Striden blir endast
och allenast en artilleristrid på sjön, och besältningarnes nödvän¬
diga infanteriverksamhet är endast en drömd verksamhet, som
ännu hos sjöministern hägrar från förflutna tider. Deras danan¬
de till infanterister är något som egentligen ej behöfves, då
kanske deras danande till sjömän är något som vid många till¬
fällen skulle hafva behöfts.
För 15 å 16 år tillbaka framlade Hr Grin ett förslag till
omorganisation af Sveriges marin. Enligt detta förslag skulle i
flottan ingå dels snabbseglande fregatter, hvilka skulle hafva till
ändamål att operera på hafvet och der oroa fiendens fartyg,
dels kanonslupar till kustförsvaret, hvilka skulle kunna förflyttas
från det ena inloppet till det andra, och hindra fiendens inträn¬
gande. Utgående från hans åsigt, alt Sverige icke eger medel
att bekosta en stor marin, anser jag, att hans föreställningssätt
var ganska rigtigt. Men, Mina Hrr! när han frandade detta
förslag tili K. M:t och till R. St:r, yttrade han med afseende å
en åtgärd, .sådan som den nu ifrågav:de, nemi. att bilda ett
särskildt befäl för kustförsvaret och ett särskildt för flottan,
följande märkliga och betydelsefulla ord: »Denna åtgärd är mig
så motbjudande och så stridande icke allenast mot sjöförsvarets,
Haft. lil. 7
98
Den 3 Mars e. m.
utan mot hela fäderneslandets bästa, att ett dylikt förslag af
mig åtminstone aldrig skall framläggas.» -lag förevitar icke Gr.
von Platen dessa ord, ej heller att han nu ändrat åsigt; jag
förevitar honom icke, att han nu framlagt ett förslag, hvilket
han högtidligen utfästat sig att aldrig framlägga. Men såsom
ombud för Svenska folket eger jag rätt att, innan frågan afgö-
res, fordra redogörelse för hvilka skäl föranledt honom att
framlägga ett förslag, som han för 15 år sedan ansåg omöjligt
att verkställa.
Hvarföre befälet skulle vara lika, när fartygen hade olika
framdrifningsmedel eller seglet och åran, men olika, när de fått
samma framdrifningsmedel eller ångan?
Hvarföre det skulle vara lika, när infanteristrid var ett nöd¬
vändigt och betingadt vilkor för försvaret af en position ined
roddslupar, och hvarföre det skall vara olika, när infanteristrid
nu mera vid ett sådant försvar aldrig kan ifrågakomma?
Hvarföre befälet skulle vara lika, när roddfartvget ej kunde
röra sig i storm och segelfartyget ej i stiltje, men olika, när
flottans fartyg lika kunna röra sig i storm eller stiltje?
Dessa äro frågor, sorn hvar och en representant, som något
inträngt i flottans angelägenheter, i första hand måste göra sig
sjelf, och i andra hand Sveriges sjöminister. Kan Gr. von Pla¬
ten lemna en så klar och fullständig belysning öfver dessa för¬
hållanden, att han tager min öfvertygelse med sig, så skall jag
erkänna mig besegrad; men kan han det icke, så anser jag min
pligt bjuda att hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla om propos. derå,
att R. St-.r, ej inseende nödvändigheten deraf, att flottans officers-
och underofficerspersonal särskiljas i tvenne korpser, anvisa de
medel, som för närv:de utgå till aflöningsstater åt flottans officers-
och underofficerspersonal, att hädanefter likasom hittills oförän¬
drade till samma stater utgå.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Då i förev:de fråga
redan tre Stånd fattat sitt beslut, och en derifrån något afvi-
kande mening, uttalad från R. o. Ad:ns sida, icke skulle utöfva
något inflytande på frågans utgång, samt då K. M:t begärt icke
något omdöme af R. St:r öfver den nya organisationen, utan
endast, att de anslag, som hittills användts till aflöning åt flot¬
tans personal, äfven fortfarande må till sådant ändamål utgå, är
det enligt min tanke gagnlöst, att på ämnet spilla den större
eller mindre grad af vältalighet, hvaraf man kan vara i besitt¬
ning, ty det skulle vara, såsom ordspråket säger, att kosta krut
på en död katt. Icke heller anser jag det tjena till något att
upprepa, hvad jag vid remissen af K. M:ts Propos. yttrade, ty
det hufvudsakliga innehållet deraf torde vara för de fleste be¬
kant. Då R. o. Ad:ns tid och tålamod under de sednaste da-
garne varit satt på bårda prof, vill jag ej ytterligare göra det,
synnerligast som jag föreställer mig, att en hvar i denna fråga
stadgat sin öfvertygelse, och en afvikelse derifrån endast kunde
vara att förvänta af ett med framstående talang hållet föredrag.
Den 3 Mars e. m.
99
Jag inskränker mig således till hufvudpunkten, i afseende hvarå
jag ber att få framställa följande: Dels med anledning af ofull¬
ständigheten och bristfälligheten af den utredning, som förunnats
det af Hr Gr. von Platen framlagda förslaget till förändrad or¬
ganisation af flottans officerskorps, innan detta förslag till behand¬
ling af K. M:t uti Stats-Rådet företogs, dels på grund af, som
jag vid ett löregide tillfälle anfört, olämpligheten och ända-
målsvidrigheten af sjelfva den föreslagna organisationen, tager
jag mig friheten vördsamt hemställa, att R. o. Ad., med under¬
kännande af den föreslagna punkten och det deruti, om än i
förtäckta och sväfvande ordalag, uttalade godkännandet af sam¬
ma organisationsförslag, ville såsom sitt beslut antaga min Utlåtit
vidfogade reservation, anhållande jag således, att denna måtte
blifva uppläst, och att Hr Gr. o. Landtm, behagade derå fram¬
ställa propos.
Gr. von Platen, Baltzar: Då den värde ledamoten af
detta Stånd, hvars reservation nyss blifvit uppläst, med afseende
å hvad förut egt rum inskränkt sig till att begära uppläsande
af sin reservation och hänvisa till det anförande, han vid re¬
missen af K. Mits Propos. afgifvit, ehuru detta, att döma af
Utskits Betänk., der icke synes hafva utöfvat något synnerligen
starkt inflytande, skulle det vara orätt af mig att länge upptaga
R. o. Adms tid. R. o. Ad. må nu ej af mig förvänta något
nytt; jag har redan haft så många tillfällen att både i tal och
tryck tillkännagifva mina åsigter; och då jag icke haft skäl att
en hårsmån vika derifrån, skulle det endast vara att återupp¬
repa, hvad jag flere föregide gånger yttrat, och sål. onödigtvis
sätta R. o. Adms tålamod på prof.
Den förnämsta driffjedern till det förslag, jag framlagt, har
varit den enligt min tanke riktiga slatshushållningsprincipen, som
legat till grund derför, nemi. att med inskränkta medel åstad¬
komma en större verkan. Detta skäl har, såvidt jag vet, ännu
ej blifvit af någon upptaget, åtminstone har ej någon sökt visa
dess oriktighet. SifTfror äro obehagliga flender att strida emot,
och jag finnér det derföre klokt, att man med tystnad förbigått
detta skäl. Jag har äfven sökt att från denna positiva stånd¬
punkt på ett negativt sätt få veta de olägenheter, som för vap¬
net skulle uppstå genom den ifrågasatta delningen, men ännu
har jag ej erhållit något svar på denna fråga. När nu slutligen
Stats-Utskit, genom det sätt, hvarpå det behandlat frågan, vetat
att undanrödja alla bifogade klagomål hos den enskilde, får jag
bekänna, att jag ej har någon anledning att frångå den åsigt,
jag fattat, icke lättsinnigt eller på lösa grunder, utan efter nog-
grannt öfvervägande och mogen pröfning.
Man har äfven i dag mot mig rigtat förebråelser för om-
bytlighet. Dessa förebråelser äro icke nya; jag fick uppbära
dem äfven den 11 Nov. sistlidet år. Jag har emedlertid icke
något annat svar att derpå gifva, än att jag lemnar mina veder¬
sakare rätt att begagna sig af de uttryck, jag sjelf användt. Jag
100
Den 3 Mars e. m.
erkänner, att jag för 15 år sedan fällt det yttrande, en föregide
talare omnämnt; men jag tackar tillika den värde ledamoten,
att lian lagt en så synnerlig vigt på ordet motbjudande. Det
är nu 15 år sedan mina åsigter första gången i tryck framla¬
des; och jag tror, att om man vill bedöma mig icke blott strängt
utan äfven rättvist, skall man finna, att uti det då uppgjorda
förslaget, hvarigenom alltifrån Kapten-Löjtnantsgraden och vidare
uppåt en bestämd fördelning är gjord mellan flottans tvenne
stationer med olika tjenstgöring, för dem som tillhöra den ena
eller andra den nu klandrade fördelningen är lika bestämdt an¬
tydd — obh således, att den ombytlighet, man lörevitat mig,
mera ligger i orden än i sjelfva saken. — Det är sannt, jag
erkänner det, att känslan vid denna tid ännu hade för stor in¬
verkan på mig, att det icke skulle förefalla motbjudande att
frångå de förhållanden, under hvilka jag växt upp; jag drog mig
för att så uppriktigt, som jag bort, uttala hvad jag dock i sjelfva
verket ansåg vara det riktigaste, ehuru jag är öfvertygad, att
mina personliga förhållanden förlorat mera derpå än sjelfva sa¬
ken. Jag vädjar sålunda till hvar och en, som låter leda sig
icke blott af känslan utan äfven af omdömet, och jag vädjar
till nationen i dess helhet, om förhållandet i afseende å vårt
sjöförsvar sedan dess så mycket förändrats till det bättre, att
regeringen bort lemna all tanke på dess förbättring ur sigte.
Jag för min del har icke så uppfattat saken, och jag är under
sådana omständigheter förvissad, att detta Stånd skall hålla mig
räkning, att jag åtminstone vidblifvit min öfvertygelse, så mycket
mer sedan den vetat göra sig förtjent af den uppmärksamhet,
att den blifvit lagd till grund för K. M:ts Propos.; och sedan
det må vara mig tillåtet att i min fåfänga tro, att mina åsigter
under dessa 15 år vunnit ett ej ringa erkännande inom nationen.
Detta i afseende å sak; — men det må nu tillåtas mig att
i förbigående få nämna några ord med afseende äfven på for¬
men af den reservation, som blifvit af Hr Skogman afgifven.
Det är naturligt, att när man ogillar ändamålet, så anslår man
ej medel dertill, och tvärtom; men om jag får uttala min åsigt,
så är det något ganska ovanligt, att, såsom likväl den värde
representanten gjort, man ogillar ändamålet, men icke desto
mindre dertill anslår medel. Ett annat förhållande, som lika¬
ledes förefaller mig besynnerligt, är, att under det de öfriga
Riks-St:n ej synas för sig ansett lämpligt att företaga en gransk¬
ning i afseende å K. M:ts organisationsrätt, har man inom detta
Stånd, — oaktadt fråga icke är att öfverskrida de en gång be¬
viljade medlen, och oaktadt erfarenheten gifver vid handen, att
slika organisationer ofta blifvit verkställda utan R. Sf:rs hörande,
— funnit nödigt och nyttigt att sätta i fråga, att en af K. M:t
beslutad organisation inom de för ändamålet anslagna medel
skulle på grund af några ledamöters eller möjligen ett Stånds
uttalade önskan återtagas.
K. M:ts beslut i förev:de fråga har ej blifvit fattadt förr,
än sedan den idée, som ligger till grund för den beslutade del¬
Den 3 Mars e. m.
101
ningen, varit i den form, man ansåg möjlig och riktig, under¬
kastad R. St:rs pröfning vid sednaste riksdag och af dem, ehuru
först — i Först. Stats-Utsk., blifvit gillad. Dessutom hafva äf¬
ven på K. M:ts befallning grunderna för denna fördelning blifvit
framställda under en sådan form, att det stått hvar och en öppet
att deremot framställa sina anmärkningar; men det är förvå¬
nande, att sådana anmärkningar låtit sig afhöra, först sedan dessa
föreg:de åtgärder blifvit förvandlade till K. M:ts beslut. Härmed
må emedlertid förhålla sig huru som helst; jag tillhör ett prak¬
tiskt yrke och vill, kanske till följd af min ålder, — ty ålder¬
domen och ungdomen hafva det gemensamt, att de snart vilja
se frukterna af siri verksamhet, — se en praktisk utveckling
af de sträfvanden, hvaråt jag och andra egnat våra krafter. När
jag nu fått höra, att tre Stånd redan afgjort frågan, erkänner
jag, att det skulle derföre vara i dubbel mån oriktigt att ytter¬
ligare taga R. o. Ad:ns tid i anspråk. Jag får således, enär det
är mig fullkomligt likgiltigt, om det Högh St:t, i likhet med
hvad Preste-St. gjort, fattar något särskildt Jaeslut med afseende
å motiveringen, hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla om propos. på
bifall till hufvudsaken af hvad Stats-Utsk:t i denna punkt till¬
styrkt, det vill säga i afseende å anslaget; och jag tillåter mig
att i sammanhang härmed nämna, på det jag ej ytterligare må
behöfva besvära R. o. Ad., att ehuru jag naturligtvis önskat,
att (Jtsk:t i åtskilliga fall fattat beslut, som mera stått i öfver¬
ensstämmelse med K. M:ts Propos., är jag dock beredd att i
alla efterföljande punkter af Retänk:t, tillstyrka bifall till hvad
Utsk:t föreslagit.
Hr Lagerberg, Sven Adolf: Då jag begärde ordet,
skedde det till följd af Hr Brakels yttrande att, om Sveriges
sjöförsvar skulle delas uti tvenne vapen, så borde monitorerna
komma att tillhöra det inre sjöförsvaret och korvetterna det yttre.
Jag har i denna fråga mera erfarenhet än den värde tala¬
ren, ty jag har varit chef på båda dessa fartygscerter. — Min
erfarenhet har lärt mig att, ehuruväl monitoren äger förmåga
att röra sig i skärgården, den äfven är ett förträffligt sjöfartyg,
som kan begagna sina kanoner uti fullt lika hård sjögång, som
något annat sjögående krigsfartyg. Min erfarenhet, hvad moni¬
torernas förmåga beträffar, har dock varit obetydlig i jemförelse
med den erfarenhet, som inhemtats under dessa fartygs upp¬
trädande uti det sista Amerikanska kriget; men allt detta har
dock fullkomligt öfvertygat mig derom att, såvida allden nytta,
som denna kraftfulla fartygscert kan göra vårt försvar uti ett
blifvande krig, skulle utaf den kunna uttagas, så måste fullgoda
sjömän utgöra dess befäl och besättning, och certen således höra
till det yttre sjöförsvaret. Det är sannt att såväl våra moni¬
torer som våra öfriga sjögående krigsfartyg kunna komma att
bidraga til! fäderneslandets försvar inuti våra skärgårdar, men
jag hemställer, huruvida ett sådant uppträdande skulle vara kraft¬
fullare, om dessa till det yttre sjöförsvaret hörande fartyg, vid
102
Den 3 Mars e. m.
deras inträde i skärgården, der med ens kunde intaga den mest
förmånliga position, utsedd oell förberedd af en särskild kår,
hvars yrke just är att känna skärgårdens alla pass oell strate¬
giska punkter, och att på bästa sätt använda stängsellinier, minor
m. fl. medel till deras förstärkande och försvar.
Hr Brakel har nyss framställt den uppfattning, som han
har om skärgårds-artilleriets verksamhet uti ett blifvande krig.
Han har fört detta vapen till Slätbaken, talat om Göta kanal,
om tvenne supponerade fästningar, en vid norra och en vid södra
ändan af Wetterin Han har lort detta vapen in på Norrländska
floder och af fienden lätt åstadkomna förhuggningar. Jag der¬
emot har tänkt mig detta vapens uppträdande på att annat sätt.
Såsom ledamot af den komité, som förliden vinter utarbetade
förslag till bildning af officerare vid ett yttre och ett inre sjö¬
försvar, föll det på min del att arbeta på den afdelning som
skulle uppgöra förslag till bildning af officerare vid det sistnämnda
vapnet. Denna komité-afdelning gjorde sig således reda för,
hvad som fordrades af det inre sjöförsvaret. Jag ber att få
visa ett af de verksamhetsfält, på hvilket man antog skärgårds¬
artilleriet i synnerhet skulle komma alt uppträda. Man erin¬
rade sig en af anledningarna till förlusten af Finland, nemi.
brist på flankstöd för arméen samt brist på säkra kommunika¬
tioner med Sverige. Visserligen ägde vi under detta krig ett
skärgårdsvapen ämnadt att förekomma dessa olägenheter, men
ehuruväl detta vapen gjorde oss stor nytta, förefunnos den tiden
tekniska svårigheter emot dess fullt ändamålsenliga utveckling.
Samma brister, som voro så olyckliga uti detta krig, skulle
kunna åstadkomma ännu större olycka uti ett krig, som komme
att föras in uti vårt eget land, der en fiende, inträngande genom
Stockholms skärgård, efter att hafva forcerat sig förbi Wax¬
holms fästning, skulle kunna intränga i Mälaren och Hjelmareri,
afskära allt samband emellan de delar af vårt land, som ligga
på ömse sidor af dessa vattendrag och sålunda afstänga allt bi¬
stånd emellan Norra och Södra Sverige. Man tänkte äfven på
de af Hr Brakel omnämnda tvenne fästningarne, men man fann
att, äfven om de blifva färdiga, fastän ännu icke påbörjade, kunde
de under ett krig underkastas fästningars vanliga öde och vår
armé till följe häraf blifva innesluten emellan en öfverlägsen
fiende i Söder samt Mälaren och Hjelmaren i Norr. Det skulle
då blifva behöfligt, för fortsättande af kriget för vårt sjelfbestånd,
att vi hade ett flytande vapen, som beherrskade dessa sjöar,
hindrade fienden att genom sina skärgårdsfartyg anfalla vår armé
i flank och rygg; ett vapen som kunde blifva ett säkert kom¬
munikationsmedel emellan dessa sjöars olika stränder, öfverföra
motsatta strandens bjelpkällor af manskap och materiel, samt i
händelse af behof, äfven förflytta sjelfva arméen till den stran¬
den, der den, uthvilad och förstärkt med nya krafter, kunde fort¬
sätta vår frihetsstrid. Man tänkte sig att denna strid skulle
blifva en allvarsam strid, att Svenska nationen skulle utkämpa
den värdigt sina anor från hedenhös, att den icke skulle komma
Den 3 Mars e. ra.
103
att utföras sockenvis, utan blifva en strid, der hvarje Svensk
man skulle uppträda på den plats, der han kunde göra bästa
gagn. — Men hvad skulle under dessa förhållanden blifva af
den manliga befolkningen på den del af Svenska jorden, som
kunde af fienden afskäras från vårt fastland: våra härdade ö-
boar? skulle de lemnäs att bortföras uti fiendeland, eller skulle
det lemnäs dem tillfälle att strida för härd och hem. Man be¬
tänkte allt detta och fann att skärgårds-artilleriets befäl bland
annat äfven måste kunna så mycket infanteri-exercis, att det
kunde samla och organisera dessa öboar till kraftig trupp, som
under skärgårds-artilleriets ledning kunde uppträda till landels
försvar, likasom vårt fastlands skarpskyttar kunna göra detta
under arméens ledning.
J?g gillar fullkomligt den föreslagna organisationen af vårt
sjöförsvar, och anhåller vördsamt om bifall till Stats-Utsk:ts förslag.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Ehuru jag i denna fråga
reserverat mig emot Utsk:ts beslut och i sådant hänseende in¬
stämt uti den af Hr Skogman afgifna reservation, anser jag mig
dock böra med några ord antyda min ståndpunkt i denna ange¬
lägenhet och något yttra mig deröfver, utan att derför ingå uti
dess detaljer, hvilka jag ej eger tillräckliga kunskaper att bedöma.
Jag tror att de Hrr och män, som uppgjort ifrågav;de för¬
slag till fördelning af flottans personal i två stora afdelningar,
dervid tänkt att, i händelse af ett påkommande krig, frikostigt
lemna arméen flankbetäckning; och med anledning häraf anser
jag mig kunna uttala mina åsigter i frågan, utan att derför kunna
beskyllas för inblandning i flottans angelägenheter. — Vore den
målning sann, som Hr Lagerberg uppdragit ang:de flottans verk¬
samhet i sammanhang med arméens, så skulle enligt min tanke
ifrågav:de vapen snarast kunna betraktas såsom en gyldene brygga
för arméens reträtt, och jag tror, att arméen tackar allra öd¬
mjukast för anbudet, dock utan att begagna sig deraf. För att
visa, huru orätt organisationens förfäktare enligt min tanke hand¬
lat, då de tänkt sig denna fråga såsom en armée-fråga, vill jag
till hvar och en hemställa, huruvida det är tänkbart, att, om
R. St:r erbjöde arméen den ofantliga summa, som kommer att
åtgå till det s. k. skärgårds-artilleriet, någon militär skulle falla
på den tanken att använda denna summa till ett dylikt artilleri.
För min del tror jag, att arméen visserligen tacksamt skulle
emottaga summan, men använda den i en helt annan riglning.
Det synes således endast vara för skens skull, man vill lemna
arméen ett stöd, som den dock i sjelfva verket ej behöfver;
och man handlar härvid såsom den rike mannen, utan att be¬
tänka, att vårt Iand snarare bör behandlas såsom den fattige
Lazarus.
Enligt mitt förmenande är denna fråga alldeles för tidigt
vackt. Se vi nemi. på sidan 1 af Utsk:ts Betänk., så står der:
»Utaf ett den Nåd. l'ropos:n bilagdt Stats-Råds-Prot. öfver Sjö-
försvars-ärenden den 16 Sept. nästlidet år inhemtas, hurusom,
104
Den 3 Mars e. m.
efter det beskaffenheten af flottans nya krigsmateriel kunnat
något närmare bestämmas,» etc. Slå vi åter upp 13:de sidan
af de i K. M:ts Propos. ang:de Statsverkets tillstånd och behof
intagne »Grunder för ombildning af Sveriges sjöförsvar», så läsa
vi der: »De olika fartygscerter och den särskildta beskaffenheten
»af desamma, hvilka böra anskaffas för flottan och skärgårds-
»artilleriet, äfvensom antalet af dessa fartyg, kunna ej med något
»sken af pålitlighet bestämmas under nuv:de förhållanden. Dy-
»lika beräkningar hafva alltid, åtminstone hos oss, frambringat
»svikna förhoppningar.» Likaledes på sidan 64 Bil. 7: »Man bör
»dock ånyo förklara, att hvarje beräkning eller försök till förut-
»sägelse ang:de beskaffenheten och antalet af vår framtida sjö-
»krigsmateriel nu mer än någonsin måste anses såsom ett otill-
»förlitligt arbete.» Häraf vill synas, att Utsk:ts Utgiftsafdelning,
sorn dikterat Utsk:ts hemställan, haft en skarpare blick i denna
fråga än Chefen för Sjöförsvars-dep:tet. Det förefaller äfven¬
ledes besynnerligt för en hvar, som opartiskt betraktar frågan,
att uti en så vigtig och på djupet gående omorganisation af vårt
sjöförsvar, icke, så vidt jag har mig bekant, undersökning blifvit
verkställd och officielt utlåt, afgifvet af sakkunnige män. Jag
är visserligen öfvertygad, att de personer, som uppgjort denna
plan, velat åstadkomma det från deras ståndpunkt bästa och för
landet lyckligaste, men det förefaller mig, att det för dem sjelfva
skulle hafva varit nödvändigt att inhemta andra personers tankar,
och, enär organisationen afser äfven arméens angelägenheter,
låta en för dylika angelägenheter tillsatt komité yttra sig åt¬
minstone öfver denna del af frågan. Så har emedlertid ej skett;
åtminstone finnes ej något officielt utlåt, vidfogadt »Grunderna
för ombildning af Sveriges sjöförsvar.» Under sådana förhållan¬
den är det förlåtligt, om en person, som icke är förtrogen med
dessa frågor, betänker sig något, innan han åtager sig ansvaret
för en organisation, som redan är verkställd, genom att god¬
känna densamma. Något dylikt har ej heller K. M:t begärt,
utan endast velat meddela R. St:r, att organisationen är af honom
godkänd och verkställd.
Då nu så är förhållandet, anser jag det öfverflödigt, att
R. St:r yttra sig öfver sjelfva organisationsfrågan; och jag tror,
att, med afseende å den utgång, frågan redan fått i två Stånd,
man nu icke kan göra något vidare än bevilja det begärda an¬
slaget. Likväl vågar jag hemställa, på det R. o. Ad. ej genom
ett godkännande må åtaga sig ansvaret för denna organisations¬
åtgärd, huruvida icke R. o. Ad. skulle vilja, på sätt hos Preste-
St:t egt rum, förändra den hemställan, Stats-Ulsk:t i denna punkt
gjort, och i dess ställe antaga följande beslut: »Att R. St:r, utan
att ingå i pröfning af det förslag till förändrad organisation af
Flottans officers- och underofficerspersonai, som K. M:t fram¬
lagt, bifalla, att de för bemälda personais aflönings-stater nu
anvisade medel må fortfarande utgå.»
Det kan synas, som om detta innebure en afvikelse från
min förut uttalade åsigt, enär jag förenat mig uti den af Hr
Den 3 Mais e. m.
105
Skogman afgifna reservation; men anledningen, hvarför jag här till
antagande föreslagit det beslut, hvari Prest-St. stadnat, är den,
att om det vinner R. o. Ad:ns bifall, två Stånd derom förena
sig, hvadan det kan hafva utsigt att föranleda till en skrifvelse
frän R. St:r till K. M:t, då deremot, om It. o. Ad. bifaller Hr
Skogmans förslag, någon dylik åtgärd ej kan komma i fråga.
Jag anhåller om propos. på bifall till det af mig framställda
förslag.
Hr Brakel: Gr. von Platen har sagt, att det är statshus¬
hållning, som föranledt honom att vigtaga den omorganisation,
som han nu för R. St:r framlagt; jag skall således betrakta den¬
na åtgärd endast oell allenast från statshushållningens synpunkt.
Jag trodde doek icke, att denna synpunkt skulle utgöra den för¬
nämsta ledstjerna!) för Sveriges sjöminister.
Om jag således betraktar saken från denna synpunkt, kan jag
icke förstå, huru en stor statshushållning skall uppkomma derige¬
nom, att flottans personal delas i två korpser, hvardera med sin sär¬
skildta verksamhet och sin särskildta öfning, i synnerhet när den
ena korpsen, eller skärgårdsartilleriet, fått sig tilldelad en ganska
betydlig öfning i infanteri-exercis, hvilken den, som jag visat, inga¬
lunda behöfver, och kommer att sakna öfning i sjömanskap, som
den deremot behöfver. Jag kan icke fatta, hvarför icke de indivi¬
der, hvilka ådagalägga en särskild fallenhet för skärgårdsartilleriet,
kunna komma att vid dess fartyg användas och öfvas, liksom
de individer, som ega mera fallenhet för oceanen, der företrä¬
desvis böra användas. Icke kan det vara mera statshushållning
att sönderdela en korps och öfva hvarje del särskildt, än att bi¬
behålla samma korps och öfva hvarje del särskildt. Det blir
precist detsamma, men misshushållning uppstår, om medel använ¬
das till öfning i det obehöfliga och om, då alltid en viss grad af
sjömanskap för skärgårds-artilleriet behöfves, den icke gifves
der den bäst och fortast kan fås. Hvad som härom blifvit af
Gr. von Platen föreslaget, är alldeles detsamma, som om chefen
för ingeniör-korpsen skulle föreslå, att icke alla officerarne vid
denna korps skulle genomgå samma kunskapsprof, utan delas i
pionierofficerare och sappörofficerare; — ett sådant förslag tror
jag skulle väcka liela arméns förvåning. För min del kan jag
således ej på något sätt förstå, att det skulle vara en misshus¬
hållning med statens medel, om den ifrågav:de delningen ej ge¬
nomfördes.
Gr. von Platen har vidare uttryckt sin förvåning deröfver,
att R. St:r velat blanda sig i en organisations-fråga, som ensamt
tillkommer K. M:t. Det tillkommer visserligen icke R. St:r att
belatta sig med en dylik fråga, men när Hr Grin sjelf vid sed-
naste riksdag nära nog tiggde och bad R. St:r, att dermed taga
befattning, må det ej förundra honom, att de äfven nu efter¬
komma denna hans begäran. Hr Gr:n har anlydt, att denna
åtgärd blifvit vidtagen på grund af R. St:rs vid sednaste riksdag
106
Deri 3 Mars e. m.
i förstärkt Stats-Utsk:t fattade beslut. Jag ber dervid att få
erinra, att Hr Grins förslag föll på detta rum, liksom äfven hos
Preste-St., och att åtgärden det oaktadt blifvit vidtagen. Jag
vet väl, att Hr Grin, trots R. o. Ad, kan genomföra sitt för¬
slag, men det är öfverensstämmande med R. o. Adins värdighet,
att när det vid sista riksdagen ogillade detta förslag, det nu vid-
blifver samma åsigt. Detta är för Hr Grin ett moraliskt ne¬
derlag, hvilket jag ock sträfvar att åstadkomma, ty detta Stånd
är det enda, som med tillräcklig sakkännedom kan pröfva frågan.
Vill Hr Grin, oaktadt ett sådant nederlag, fullfölja sitt beslut,
med stöd af Borgare- och Bonde-Slin, der ingen kan uppstå och
försvara en motsatt åsigt, så må det stå honom fritt, men det
må äfven stå R. o. Ad. fritt, att vidblifva- en åsigt, som det vid
föregide riksdag uttalat.
Hr Lagerberg har yttrat några ord med afseende å moni-
torernes sjöduglighet. Den har jag ingalunda bestridt, jag har
blott sagt, att, i händelse af ett försvarskrig för Sverige, moni¬
torernas och de mindre pansarfartygens verksamhet blelve ena¬
handa, och att det under sådane omständigheter föreföll mig
underligt, att officerspersonalen på dessa båda fartyg skall vara
olika qvalificerad.
Det kan kanske förundra en och annan af Eder, Mina Hrr!
att jag så ofta sysselsatt mig med flottans angelägenheter, ehuru
jag icke är i dess tjenst anställd. Om så är förhållandet, ber
jag om ursäkt, att jag säger, att detta är de kortsyntes undran,
som endast ser de närmast hans blick liggande verkningarna,
men ej de i ett mera fjerran belägna orsakerna. Man kan ju
t. ex. mer än val intressera sig för landtbruk, utan att derför
kunna sköta plosen. Jag har älskat mitt fäderneslands forntid,
och jag älskar dess framlid. Jag har ofta tänkt på de bästa
och säkraste medlen, icke blott att värna dess kuster och skydda
de landamären, inom hvilka friheten sedan urminnes bott och
endast varit inskränkt af lagen, utan äfven för att delta land ej
skall behöfva att uppgifva sin politiska betydelse, eller öfver¬
gifva det kall, som bör vara hvarje nation heligt, att i behof-
vets stund kunna deltaga i striden för det goda och sanna; och
det bästa medel för detta ändamål har jag ansett vara enhet
och sammanslutning mellan de folk, sorn hafva samma språk,
samma seder, samma kultur och samma intressen, emellan de
folk, som genom splittring och strider så mäktigt bidragit till
hvars och etts af dem närvide ringhet.
Gå vi tillbaka, och se till, hvad den Svenska marinen haft
för betydelse för Sverige, så skulle t. ex. aldrig Gustaf II Adolf
vågat öfvergå till Tyskland och kämpa för religionen, såvida han
ej bakom sig haft en flotta, till hvilken han, i händelse han
blifvit undanträngd, kunnat draga sig tillbaka, och som tillför¬
säkrat honom tryggheten i eget land. Carl X skulle icke vågat
öfvergå till Danmark, om icke Sverige egt en marin, som kunde
återföra och undsätta hans på Danmarks öar kämpande här;
han hade aldrig utan en marin kunnat på Seland eröfva Skåne,
Den 3 Mars e. m.
107
Halland och Blekinge; Och när Carl Xf segrat vid Lund på
Skånes slätter, vanns freden icke så mycket genom detta slag,
som icke mera genom Frankrikes inflytande; och denne Konung
förstod, att de enda medel att bibehålla ställningen i Norden
och de af hans fader eröfrade landskapen var att ånyo skapa
och uppsätta Sveriges totalt förstörda flotta, och det var till detta
ändamål som folket fick skatta T'0 ja ofta ^ af sin behållna
inkomst. För att gå tillbaka till den närmast oss liggande tiden,
tror viii någon, att Danmark skulle nödgats uppgifva Holstein
och Schlesvig, om Norden egt en marin, som kunnat undanjaga
några Österrikiska fregatter och några Preussiska kanonbåtar.
Nej, alla Preussens och hela Tysklands hamnar hade blifvit så
länge blockerade, dess kommerciella intressen hade blifvit så
länge förstörda, ända till dess det måst återlemna de med orätt
och våld tagna provinserna.
Jag finner mer än någon betydelsen af en marin för Sverige.
Anda intill sednaste tider har jag trott, att säkraste värnet för
Nordens frihet och sjelfständighet vore en flotta, så mäktig, att
den kunde motsätta sig vår granne i öster och hindra dess ut¬
löpande från Finska viken; men efter de sednaste förändringar
i sjökrigsmaterielen har jag icke kunnat förbise, att af de tvenne
faktorer, hvaraf en flotta består, nemi. sjelfva materielen och
personalen, den förra vunnit en sådan tillvext, att de fattigare
landen ej kunna uppträda på sjön lika mäktigt som de rika, och
att det knappast mera är möjligt för ett enigt och förenadt Nor¬
den att på sjön segrande uppträda mot Ryssland till följe af
dess större resurser och mäktigare sjökrigsmateriel. Men jag tror
dock, att en marin skall för ett sådant land, som Sverige-Norge-
Danmark, vara af största vigt, sedan numera Preussiska flottan
uppträder mer och mer mäktigt i Östersjön, och, i händelse af
en större Europeisk konflikt, en tillräcklig Engelsk och Fran¬
sysk flotta ej alltid kan vara der att påräkna.
Hvarpå går nu Gr. von Piatens förslag ut? Jo, att inskränka
Sveriges marin inom så trånga gränser som möjligt, ty dets. k.
skärgårds-artilleriets fartyg måste inom en icke alltför långt af¬
lägsen framtid, då nuv:de på sjön bildade officerare afgått, ölver-
flyttas att föras af personalen vid Kongl, flottan, hvilken perso¬
nal för detta ändamål fått tillräcklig sjömannabildning, och skär¬
gårdsartilleristen blir helt rätt och slätt en infanterist. Det är
derför jag på det bestämdaste och ända in i sista stunden måste
motsätta mig detta förslag. Mer än en gång har jag kämpat
mot Hr Gr:n på detta rum, och Hr Gr:n har alltid haft en öf¬
verlägsen ställning, såsom stödjande sig icke blott på fosterlands¬
kärlek utan äfven på en vidsträckt detaljkunskap; men jag har
dock alltid motstått ITr Gr:n i denna fråga. Jag har följt min
öfvertygelse och jag följer den ännu, och om jag nu afstår från
den begäran om propos., jag vid föreg:de tillfälle framställde, är
det endast för att förena mig uti det förslag till beslut, hvarå
Hr Skogman begärt propos., och jag gör det — för att begagna
108
Den 3 Mors e. m.
de ord, Gr. von Platen för 15 år sedan yttrade, — icke blott
för sjöförsvarets, utan för hela fäderneslandets bästa.
Hr Lagerberg: Den siste värde talarens anförande har
fört mina tankar tillbaka till de tider, då Svenska nationen väg¬
de djupt i Europas vågskål. Jag beklagar, att dessa tider nu
äro förgångna, och att det stridssätt, vi nu måste begagna, öfver-
gått från anfall till försvar.
Egentliga orsaken hvarföre jag begärde ordet var det af
Frih. Klinckowström fällda yttrande, att om de medel, som äro
föreslagne att användas till sjöförsvaret, i stället öfverlemnades
till armén, så skulle denna veta att deraf göra ett helt annat bruk.
Då Frilun , sjelf fortifikations-officer, icke satt sig emot Stats-
Utslcts tillstyrkan af stora summors användande på förstärknin¬
gen af Waxholms murar, så har Frihm också gillat att dessa
summor dertill användas; men att förstärka Waxholms murar
är, enligt min förmening, en vanskelig sak. Då man hittilldags
hört denna fästning nämnas, så har det varit under fruktan att
dess murar icke skulle tåla skjutning med egna kanoner. Jag
frågar nu, huru vill man förstärka dessa murar? Vill man be¬
pansra dem helt och hållet; detta blir dyrt och troligen orka de
ej bära denna tyngd. Eller vill man bepansra en del af dem?
Skall denna del ligga vid foten, så begrafvas de der anlagda ka¬
nonerna, när de öfre stenmassorna ramla; ty de oklädda de-
larne kunna icke bestå emot nutidens artilleri. Bepansrar man
ensamt öfre delen, blir det ännu värre; ty då rasar den, när de
lägre liggande delarne sönderskjutas. Vill man måhända för¬
stärka Waxholms murar med sten? Tro mig, sten är dålig ma¬
teriel att sätta emot 15-tums kulor. Då således, efter mitt för¬
menande, Waxholms nuv:de murar icke kunna på förmånligt sätt
förstärkas, och de måste uti sitt fall begrafva allt som lägges
direkte under dem, så vill jag tro att armén skall finna sig be¬
låten att ega ett vapen, som, efter att vid Waxholms pass bak¬
om stängsellinier m. m. dylikt hafva tillsammans med denna
fästning bjudit fienden spetsen, kan sjelft oskadadt af dessa mu¬
rars fall draga sig tillbaka och fortsätta striden vid andra pass.
Slussen (Stockholms) kan sprängas; men det derigenom
åstadkomna hindret för vidare framträngande kan af en öfver¬
lägsen fiende undanrödjas. Att hindra detta blir en uppgift för
skärgårdsartilleriet. Dessutom blir det detta vapens lott att bi¬
behålla hastiga och säkra kommunikationer emellan de delar af
vårt land, som ligga på ömse sidor om Mälaren och dithörande
vattendrag. Om man icke i fredstid bildar sig ett sådant be-
väpnadt kommunikations-medel, huru skall man då uti ett krig,
när armén står emellan en fiende och t. ex. Mälarens ena strand,
kunna draga motsätta' strandens hjelpkällor af manskap, proviant
och öfrig materiel till sig, eller i rättan tid draga sig tillbaka
till motsatta stranden.
Jag fortfar att yrka på bifall till Utsk:ts förslag.
Den 3 Mars e. m.
100
Hr Adlersparre, Axel: Då jag är en varm anhängare
af K. M:ts nu ifrågavarande förslag till organisation af Sveriges
sjöförsvar, och flere talare uppträdt mer eller mindre bestämdt
emot detta förslag, anser jag det vara min pligt att i mån af
min förmåga söka ådagalägga de välgörande verkningar, denna
organisation efter mitt lörmenande kommer att för fäderneslan¬
det medföra.
Hr Brakel uppträdde först, och jag vill således först söka
bemöta de af honom framställda anmärkningar. Han hörjade
med att beskrifva den sjökrigsmateriel, Chefen för Sjöförsvars¬
departementet löreslagit för den närmaste framtiden, ty längre
kan man, i betraktande af de nya upptäckter, som på detta
område ständigt aflösa hvarandra, ej sträcka sitt förutseende.
Han fäste sig härvid först vid korvetterne och deras verksam¬
het. De åsigter, han i delta hänseende uttalat, delar jag full¬
komligt; och jag betygar honom derföre min tacksamhet för det
vältaliga sätt, hvarpå han tolkat dessa åsigter. Från dessa far¬
tyg öfvergick han till monitorerne, och ansåg, att dessa voro
afsedda endast att försvare v ig tiga re delar af vår skärgård, eller
inloppen till vissa strategiska punkter på vår kust. Detta är
dock icke fullt riktigt. Deras konstruktion och sammansättning
medgifva, att de kunna gå hvar som helst, så väl öfver håfven,
som in i fjordarne; och de kunna således, i händelse af ett
krig med Ryssland, gå öfver Östersjön och operera emot läst-
ningarne. Således hafva de i detta hänseende fullkomligt sam¬
ma förmåga som de gamla linieskeppen.
Vidare har Hr Brakel ordat om de hepansrade kanonbå-
tarne, och inskränkt dessas verksamhet till att uppträda på Mä¬
laren, enär, enligt hans förmenande, de ej kunna utöfva något
väsendtligt gagn på de öfriga sjöarne eller vattendragen. Det lig¬
ger naturligtvis utom mensklig förmåga att kunna förutsäga,
huru de i händelse af krig komma att användas, men jag vet,
att kanonbåtar ofta varit arméen till stor nytta, och jag kan
icke inse, hvarför dessa båtars verksamhet, då de hädanefter
komma att blifva pansarklädda och således skottfria, skulle blifva
mera inskränkt än tillförene, då de saknade sådan beklädnad.
Samma talare har vidare yttrat några ord med afseende å Gr.
von Plåtens förslag om användande af skärgårdsartilleriet såsom
infanterivapen, samt antydt, alt de officerare, som komma att
från flottan öfverflyttas till detta artilleri, skola vara urstånd¬
sätta att manövrera dess kanonbåtar. Afven i detta afseende
tror jag, att han misstagit sig. Jag kan nemligen icke inse,
hvarför- icke officerare kunna uppfostras att skickligt föra dessa
små kanonbåtar, då de kunna uppfostras att föra stora tack¬
lade skepp.
Frih. Klinckowström har tagit saken mera praktiskt, eme¬
dan han förklarat sig icke vilja ingå i frågans detaljer, utan
endast betrakta den ur principiel synpunkt. Icke desto mindre
började han med en detaljsak, i det han förklarade, att skär¬
gårdsartilleriet vore ämnadt att utgöra en flankbetäckning för
110
Den 3 Mars e. ra.
arméen. Detta är dock blott till en del sannt, ty skärgårds¬
artilleriets uppgift att bistå arméen, är endast sekundär; dess
förnämsta uppgift är att försvara de vigtigaste delarne af skär¬
gården, samt att derstädes anlägga försänkningar, stängsel, mi¬
nor m. m. Detta är hufvudsaken; men om fienden genom¬
bryter dessa positioner, när lian ej kan hejdas, utan framryc¬
ker och landstiger, så tror jag, och jag vet det af krigshisto¬
rien, att skärgårdsartilleriet kan blifva af väsendtlig nytta för
arméen, ty lika visst som det är, att den eger en öfvervägande
fördel, som kan anfalla sin fiende, så väl från sjön som från
land, lika visst är det att ett flytande groft artilleri kan blifva
af gagn för striderna på land; och jag tror, att äfven om ar¬
méens strid icke är omedelbart vid stranden, utan ett ej allt
för långt stycke derifrån, skall skärgårdsvapnets landstignings-
kanoner blifva gagneliga; ty fältpjeser hafva lika god verkan,
när de för öfrigt äro väl betjenade, om de framtransporteras
af ett skärgårdsartilleri, som af ett åkande eller ridande artilleri.
Samme talare har äfven yttrat, att om arméens befäl finge
välja emellan att antingen emottaga den summa, sorn lill skär¬
gårdsartilleriet skulle åtgå, och afstå från detsamma, eller ock
låta den användas till detta artilleri, så skulle valet falla åt det
förra hållet. Jag tror dock icke, att de af arméens officerare,
som voro med i slaget vid Rathan, skulle för något pris velat
försaka det skärgårdsartilleri, sorn der frälsade Svenska arméen
från nederlag och fångenskap. Vidare har man uttalat en tve¬
kan, huruvida detta vapen i en framtid skall visa sig värdigt de
kostnader, det kommer att medföra. Jag kan i detta hänseende
ej anföra annat än min egen tro, men den understödjes af krigs¬
historien. Detta vapen är ingalunda en nyhet, utan en sekel¬
gammal institution; och Hrr:ne påminna sig, att på de sednaste
100 åren icke blott vår flotta, utan äfven vårt skärgårdsvapen
utkämpat mången ärorik strid. Det var först efter 1722 års
olyckliga strider, som Sverige blef betänkt på att skaffa sig ett
kustförsvar. Under 1741—42 årens krig länn man emellertid,
att detta skärgårdsvapen ej uppfyllde sitt ändamål, hvarför man
beslöt att det skulle skiljas från flottan och tilläggas arméen.
Redan 1747 erhöll öfverste Ehrensvärd befallning att uppgöra
förslag till en särskild arméens flotta, och allt ifrån denna tid
och intill den sednaste, emot Norge 1814, har Sveriges sjöför¬
svar varit deladt i tvenne vapen. Under denna tid har skär-
gårdsvapnet vid flera tillfällen utmärkt sig, bland andra under
krigen 1759—CO och 1789—90, samt sednast under kriget i
Norge 1813—14. Oaktadt således detta vapen under mer än
100 år varit sjelfständigt, finnes dock ingen anledning att der¬
med vara missnöjd, och under sådana förhållanden anser jag,
att äfven vi, i likhet med våra förfäder, skola kunna skapa ett
dylikt vapen till våra kusters försvar.
Detta ur nationel synpunkt. Men afven af rent militäriska
grunder tala alla skäl för en delning af flottan i tvenne vapen,
liksom arméen är delad i flere. Man säger visserligen, att den
Den 3 Mars e. m.
111
officer, som kan navigera på oceanen, äfven kan föra en kanon¬
båt i skärgården; och detta är till en dei sannt; men dervid
är det dock alltid en sak, som lättas honom, äfven om han
har lots ombord, nemligen den militära lokalkännedom och den
kunskap, som fordras för att kunna rätt begagna terrängen, äf¬
vensom de hjelpmedel, sednare tiders krigskonst uppfunnit, nem¬
ligen minor, torpedobåtar, stängsellinier o. d. Allt detta liar en
sådan officer icke varit i tillfälle att inhemta. Men å andra
t sidan måste man äfven inse, att den officer, som endast haft
sina öfningar i skärgården, omöjligen derigenom kan blifva
kompetent att föra stora fartyg tili aflägsna haf.
Jag har härmed velat visa, att det är en betydlig skilnad
i yrkesutöfningen emellan dessa båda vapen. Under sådana för¬
hållanden anser jag det vara en klok statshushållning, att sjö¬
försvaret ordnas så, att officerarne icke öfvas i annan rigtning,
än den, hvari de under ett krig komme att användas; och det
kan med lätthet bevisas, att, om den ifrågavarande delningen
kommer till stånd, olficerarne erhålla dubbelt så myckan öfning
uti sina särskilda åligganden, som eljest kan komma dem
till del.
Af dessa skäl tror jag således, att flottans delning är på
det högsta fördelaktig, och då densamma dessutom har en 100-
årig erfarenhet för sig, inser jag icke någon fara att derför
ikläda sig ett moraliskt ansvar, hvilket jemväl våra förfäder
burit, och de voro dock, såsom Frih. Klinckowström vid ett fö¬
regående tillfälle anmärkt, ett praktiskt folk. Jag får derföre
på det varmaste tillstyrka bifall till Utslcts förslag.
Under sednare tiotal af år bar det varit ett nödrop från
flottans officerare, att få en förändring i det närvarande oefter-
rättlighetstillslåndet. Jag tvekar icke att säga, att många offi¬
cerare icke gilla delningen, men många emotse den med glädje.
De allra fleste äro dock neutrala, och förklara sig nöjde med
hvilken förändring som helst, allenast en förändring sättes i
verket. Jag ber R. o. Ad:n behjerta detta, och icke förlänga
det närvarande pinsamma tillståndet, utan genom sitt bifall be¬
rättiga K. M:t att genomföra sitt, enligt min tanke, för landet
nyttiga förslag.
Gr. Posse, Arvid: Jag inser och förstår, att landets fri¬
het och sjelfständighet, detta fädernearf, som Svenska folket
vetat att försvara så länge historien minnes och sagan vet att
förtälja, i väsendtlig,, måhända i hufvudsaklig mån är beroende
deraf, att vårt sjöförsvar är väl ordnadt. Men jag för min del
kan icke göra mig reda för, huru ett ändamålsenligt ordnande
deraf bör ske. Må derföre de, som äro män af fackset, och
hvilkas pligt det är, att ega insigt i dessa angelägenheter, för
folket framlägga förslag till en dylik organisations genomförande;
må förtroendet till desse män bestämma vår röst, och de se¬
dermera bära ansvaret för de åtgärder, de i detta hänseende
föreslagit. Detta är min uppfattning af saken, och då dertill
112
Den 3 Mars e. m.
kommer, att K. M:t lili sin Propos. alldeles icke begärt R. St:rs
utlåtande, huruvida de vilja godkänna den af K. M:t i admini¬
strativ väg beslutade förändring i sjöförsvarets organisation, fin¬
ner jag det vara af synnerlig vigt, alt R. St:r noga undvika att
afgifva något yttrande, som antingen godkänner eller underkän¬
ner organisationsfrågan. K. M:t bar till R. St:r framlagt ett till-
kännagifvande, att K. M:t förändrat flottans organisation, och
begär nu endast, att R. Sfir må låta K. M:t behålla de anslag,
som tillförene varit beviljade till detta ändamål. Det är endast
ett enkelt svar härå, R. St:r nu hafva att afgifva.
Jag hade uppfattat Stats-Utsk:ts Utlåfide i denna del i full
öfverensstämmelse med min nu uttalade tankegång; men det
liar nu blifvit annorlunda tolkadt, och det är möjligt alt denna
tolkning är rättare. Jag vill derföre anhålla om propos. på an¬
tagande af det utaf Preste-St:t i frågan fattade beslut.
Frih. Klinckowström: Jag får upplysa Hr Lagerberg
derom, att han misstagit sig, då han trott, att jag deltagit i upp¬
görandet af befästningsplanen för Waxholms fästning, och att
jag icke ens var närvarande, då frågan om anslaget till murar-
nes förstärkning vid Waxholm förevar. Hvad angår det af Gr.
Posse framställda förslag, att R. o. Ad:n skulle förena sig i det
af Preste-Ståndet fattade beslut, så får jag, da detta beslut en¬
dast med afseende å ordställningen skiljer sig från det förslag,
jag haft den äran framställa, vördsamt hemställa, att R. o. Ad:n
ville förena sig om det Högv. Ståndets beslut.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Anledningen dertill, att
jag i en sådan fråga som denna, i hvilken jag icke har någon
speciel sakkännedom, begärt ordet, är den, att Hr Rrakel i
sitt sednaste anförande oförstäldt tillkännagaf, att hans afsigt
endast vore att tillfoga den nuvarande chefen för sjöförsvars¬
departementet ett moraliskt nederlag, det vill med andra ord säga,
att han önskade, att R. o. Ad:n genom det votum, som R. o.
Ad:n efter hans åsigt borde afgifva, skulle uttrycka brist på
förtroende till Gr. v. Plåtens förmåga att ordna vårt sjöförsvar.
Jag hoppas, att R. o. Ad:n icke skall uppfylla denna Hr Rra-
kels önskan; hvar och en af oss, som skall afgifva sin röst i
denna fråga, bör väl taga i betraktande, att, så länge vi min¬
nas, ingen chef för sjöförsvarsdepartementet har af Svenska
folket genom dess representanter erhållit sådana bevis på för¬
troende, som Gr. v. Platen, samt att, sedan han blifvit sjömi¬
nister, R. St:r beviljat större anslag, så viii till materielens ut¬
bildning som personalens öfning, än någonsin förut, och detta
derföre att de funnit, att Gr. v. Platen utan några konsidera-
tioner och med allvar i viljan velat af vårt sjöförsvar göra det
bästa som med små tillgångar kunnat göras.
Den stora allmänheten och äfven den största delen af re¬
presentationen har icke tillfälle att ingå i pröfning af speciella
fackförhållanden,
Den 3 Mars e. m.
113
fackförhållanden, utan måste uppfatta en sådan fråga som den
om vårt sjöförsvars ordnande ur allmän synpunkt, och just ur
denna allmänna synpunkt hafva äfven K. St:r tillika visat sig
vara fullt öfvertygade derom, att den nuvarande Chefen för sjö¬
försvarsdepartementet, med de tillgångar vårt land kunnat an¬
visa till sjöförsvaret, sökt af detsamma göra det bästa möjliga,
och derföre hafva de äfven lemnat honom sitt mest obetingade
förtroende, både genom att ställa de summor han begärt till
hans disposition, och genom att ej lenina några bindande före¬
skrifter för deras användande. Enligt min öfvertygelse, kunna
vi icke nu heller göra något bättre än fortfara på samma sätt.
För min del har jag icke kunnat bedöma frågan ur annat
än den allmänna synpunkt, jag nyss omnämnt, och har dervid
funnit, att genom Gr. v. Plåtens organisationsplan den del af
sjöförsvaret, som skall tillhöra det yttre, blifvit med afseende å
belälspersonalen ordnad på ett sådant sätt, att denna icke gjorts
talrikare, än att den kan erhålla den öfning, som är för den¬
samma nödvändig, och af våra tillgångar medgifves. Det vore
yisserligen i högsta grad önskligt, att större anslag kunde be¬
viljas för en ännu större befälspersonals tillräckliga öfning, men
då nu så icke är förhållandet, har det varit en fullkomligt rig-
tig åtgärd, att inskränka personalen till den siffra, som är af
Gr. v. Platen föreslagen, och ställa den i öfverensstämmelse
med de anslag, staten har råd att anvisa för dess öfning, och
med antalet af de fartyg, som af befintliga tillgångar kunna
byggas och underhållas.
Hvad vidare angår det föreslagna skärgårdsförsvaret, så
får jag fästa de H:rrs uppmärksamhet, som mot detsamma rig-
tat särdeles skarpa anmärkningar, derpå att vi hafva öfver
nästan hela vår östra kust en skärgård, som är i behof af för¬
svar, icke endast på några punkter, utan på nästan hela kust¬
sträckan, samt att det måste lända till stor trygghet för hela
denna kuststräckas befolkning, om den vet, att till hvilken punkt
som helst å kusten kan flyttas en stor mängd af ånga fram-
drifna fartyg, hvilka, med ogenomträngligt pansar beklädda, halva
ett mer än vanligt starkt artilleri, och ett befäl, som väl kän¬
ner sitt vapen och den mycket omvexlande terräng der det
skall begagnas; långt ifrån att anse det vara en obetydlig upp¬
gift som är ämnad att tilldelas skärgårdsartilleriet, anser jag det
vara en af de vigtigaste, som kan anvisas ett vapen. Om vi
fästa oss ensamt vid Stockholms skärgård, så torde val hvar
och en erkänna såsom en synnerlig vigtig angelägenhet, att den
måste med all kraft försvaras och att detta mål synes mig på
ett både säkrare och billigare sätt kunna vinnas genom ett så¬
dant vapen som det nu föreslagna, hvilket såsom ett osårbart fä¬
ste med stark bestyckning kan förflyttas till hvilken punkt som
helst inom skärgården, än genom uppkastande af en större el¬
ler mindre skans här och der.
För min del är jag således fullt öfvertygad om nyttan af
den föreslagna omorganisationen af vår flotta, men jag sätter
H. III. 8
lii
Den 3 Mars e. m.
åsido mitt eget omdöme, och anser den största vigten ligga derpå
att vi lemna vårt fulla förtroende åt den man, som visat sin
allvarliga vilja att ställa vårt sjöförsvar på den lämpligaste fot,
och att vi icke genom tvetydiga ordalag skjuta ifrån oss saken
och derigenom kanske förorsaka ett både för befäl och vapen
mycket skadligt uppskof vid ordnandet af vårt sjöförsvar. Man
behöfver icke frukta, att genom antagande af Utslcts hemställan
ikläda sig ansvaret för den af K. M:t godkända organisations¬
planen, ty Utsk:t har icke hemställt något annat än, »att R.
St-.r i enlighet med K. M:ts Nåd. förslag skola medgifva, att de
för befäls-och underbefälspersonalen nu anvisade medel må, för
tillämpning af samma lönestater och organisationens fullständiga
genomförande, fortfarande och framgent blifva använda», och i
detta beslut finnes således icke något annat uttryckt än, att U.
St:r medgifva, att de medel, R. St:r anvisat för af K. M:t förut
uppgifvet ändamål, må fortfarande utgå. Deremot fruktar jag
att antaga de öfriga förslag till beslut, som här framställts, ty
man har icke kunnat vid ett hastigt uppläsande af dessa förslag
med säkerhet bedöma huruvida i dem kunna ligga några hin¬
der för den föreslagna organisationens genomförande i framtiden
eller något, som kan undanskjuta densamma. Jag får derföre
på det varmaste förorda att R. o. Ad. ville bifalla hvad Slats-
Utsk:t föreslagit och 2 Stånd redan beslutat.
Hr af Kléen, Johan: Under loppet af denna diskussion
hafva några yttranden blifvit fälda, som föranledt mig att begära
ordet för att söka undanrödja det missförstånd om försvaret af
våra inlopp, hvartill de kunna gifva anledning, och möjligen
återupptagas en annan gång, när dessa vigtiga frågor förekomma.
Man kan icke begära, att en sjöofficer, på samma gång
som han måste egna hela sin uppmärksamhet åt de många och
vigtiga förändringar, som hans eget vapen på en senare tid un¬
dergått, tillika skall hinna att följa med livad som förehafves
inom befästningskonstens område, för att höja försvaret till icke
allenast den jemnvigt, som i början af det nya sjövapnets upp¬
trädande syntes vara så ohjelpligen förlorad, ulan till den öfver¬
lägsenhet, som i sjelfva verket krigskonstens senaste framsteg-
lagt i dess händer. Meri jag hade väntat, att de 2:ne föreg:de
talarne af sjövapnet velat draga sig till minnes följande faktum
inom Engelska flottan, som icke kan vara dem obekant: när
kapten Cole, tillhörande Engelska marinen, för några år sedan
hade konstruerat sitt första bepansrade kupolskepp, ingaf han ett
förslag att, med undanrödjande af allt fast försvar, ensamt med
dylika skepp försvara hela Englands kuster och vigtigaste inlopp.
Saken väckte stort uppseende och blef föremål för diskussion
äfven inom parlamentet, der många yttrade, att de pågående
befästningarne vid Portsmouth och flera andra ställen borde in¬
ställas, såsom öfverflödiga till följd af kapten Coles’ förslag.
Frågan hänskjöts emellertid till den försvarskomité, som finnes i
England, bestående af ett visst antal amiraler, generaler och
Den 3 Mars e. m.
115
andra högre officerare af flottan, artilleri- och geni-vapen samt
armén. Efter en sorgfällig undersökning af detta vigtiga ämne
biel komiténs yttrande hufvudsakligen följande:
Att de förenade rikenas kuster och inlopp icke kunde skyd¬
das och försvaras ensamt af bepansrade fartyg, utan att dertill
oundgängligen behöfdes det fasta försvaret af befästningar, och
att sålunda ifrågav:de sjöförsvar måste grundas på båda delarne.
Vidare bevisades med bestämda siffror, att ett sådant försvar
som det af kapten Cole föreslagna i längden skulle blifva, jemte
sin otillräcklighet, äfven betydligt kostsammare än det, sorn til¬
lika var baseradt på sjöbefästningar. Till samma resultat kom
man äfven i Förenta Staterna, der samma fråga underkastades
en likartad undersökning. Och härtill finnes en ganska naturlig
orsak, som icke synes kunna upphäfvas eller rubbas af hvilka
kommande uppfinningar som helst, den nemligen, att man kan
på land bygga ett bepansradt batteri af hvilka dimensioner och
hvilken styrka som helst, med snart sagdt inga andra inskränk¬
ningar dervid än de, som röra kostnaderna, och bestycka det¬
samma med kanoner af hvilken groflek som helst, så vidt den
tekniska möjligheten för deras förfärdigande förefinnes; under
det ett flytande bepansradt batteri, det må nu förekomma under
hvilka former som helst, i alla dessa hänseenden är begränsadt
och beroende af oundvikliga förhållanden, som härflyta af det
element, på hvilket det måste röra sig, såsom bärighet, utrym¬
me, djupgående m. m., och följaktligen måste både i fråga om
anfall och försvar blifva det förstnämda underlägset. Detta till
svar å hvad som här yttrats om Waxholms fästning och lätt¬
heten att med monitorer grusa fästningar och jemna dem med
jorden.
Jag sätter i öfrigt monitorerna ganska högt såsom enligt
min uppfattning ett ganska kraftigt sjöförsvarsmedel, men det
får icke öfverskattas, och icke kan inloppet till Stockholm, efter
nu härom är fråga, ensamt af dem försvaras mot en öfverlägsen
fiende. Det är det fasta försvaret vid Waxholm, som tryggar
vår hufvudstad mot ett besök af en fiendtlig flotta. Men lik¬
som striden till lands inledes af framskickade lätta trupper och
tiraljörer, hvilka dock alltid måste stödja sig på en hufvudkorps;
så kan motståndet i Stockholms skärgård mot en inträngande
fiendtlig flotta genom våra monitorer säkerligen bliffa ganska
hårdnackadt ock kosta fienden mången förlust. Men befästnin-
garne vid Waxholm med sina stängsellinier och minor är här
hufvudcorpsen, bakom hvilken slutligen äfven monitorerne torde
behöfva söka skydd; men hvarigenom också detta försvar vuxit
till den styrka, att det antagligen icke af någon fiende skall
kunna forceras.
Gr. von Platen: Jag hoppas att den ställning, jag innehar,
måtte utgöra en giltig ursägt för det att jag ännu en gång upp¬
tager It. o. Ad:ns tid. Lyckligtvis behöfver jag denna gång icke
uppträda för att strida mot de män, som förut gjort mig det
116
Den 3 Mars e. m.
nöjet att med mig bryta lansar i denna fråga, utan jag har nu
endast att bemöta de särdeles välvilliga anföranden, tvenne talare
afgifvit, och hvilka talares välvilja gått så långt, att de nästan
anhållit om ursägt för det de deltagit i denna diskussion. Jag
hembär dessa Hrr min tacksamhet lör det intresse, de visat för
denna fråga. Visserligen kan deras fackkunskap i afseende å
sjömansskapet icke vara betydlig, men jag vet att de öfriga fak¬
torer, som ingå vid bedömandet af denna fråga, eller foster¬
landskärlek och militärisk bildning, icke svika dessa Hrr, och
jag vdl derföre söka förklara mig öfver några af dem framstäl-
da anmärkningar. Frih. Klinckowström har ansett frågan om
sjöförsvarets ordnande vara för tidigt väckt och ännu ej fullt
utredd, och såsom bevis för detta sitt påstående anfört ett
uttryck, som förekommer i början af det Statsrådsprot., som bi¬
fogats den K. Proposm. Per står nemligen: »efter det beskaf¬
fenheten af flottans nva krigsmateriel kunnat något närmare
bestämmas.» Dessa ord »något närmare» få ej tolkas absolut,
såsom skulle de betyda, att frågan om krigsrnaterielen ännu ej
är tillräckligt utredd för personalens ordnande, utan relativt till
föreg:de riksdag, och häntvda på de nya förhållanden, som in-
trädt genom den stora plats monitorerne sedan dess intagit i
sjöförsvaret. Hr Frilen har vidare klandrat, att icke denna
fråga blifvit underställd vederbörande auktoriteters pröfning. I
allt hvad angår materielen torde någon sådan förebråelse icke
med fog kunna göras, ty den auktoritet, hvilken har sig uppdra¬
get att granska sådana frågor, har i detta afseende fullgjort sin
pligt. Beträffande åter personalen, har jag icke ansett, att
nämnde auktoritet borde rådfrågas deröfver, då det icke var
fråga om några nya anslag, och jag får således erkänna, att
något officielt’ utlåt, rörande oflicerscorpsens delning icke infor¬
drats. Att jag emellertid icke velat undandraga denna fråga
Svenska folkets granskning, torde bäst visas deraf, att K. M:t
på min anhållan medeaf de s. k. »Grundernas» tryckning.
Hvad Hr af Kléens yttrande angår, torde det icke vara
svårt att förena hans åsigter med dem, som af föreg:de talare
blifvit framställda. Jag tror nemi. att han misstagit sig deri, att
någon bär skulle hafva ansett, att ett lands försvar skulle byg¬
gas på blott flytande fästningar, ty, så vidt jag kunnat finna,
har man blott velat antyda det flytande försvarets stora vigt
för krigsoperationerna, utan att derigenom på något sätt vilja
förringa det fasta försvarets betydelse. Då emellertid Hr af
Kléen icke framställt något yrkande, behöfver någon tvist oss
emellan icke uppstå.
Beträffande slutligen Hr Brakels yttrande, att lian önskade
tillfoga mig, eller, rättare sagdt, Chefen för Sjöförsvars-Depitet
ett moraliskt nederlag, får jag förklara, att jag icke har något
att säga derom. Lika visst som jag skulle göra allt för att be¬
reda Hr Brakel, om han med sina nuv:de åsigter blefve Chef
för Sjöförsvars-Dep:tet, ett moraliskt nederlag, lika visst eger
han full rätt att söka tillfoga mig ett sådant. Ehuru jag öppet
Den 3 Mars e. m.
117
erkänner, att det skulle kosta mycket på mig, om detta Stånd
ogillade mina åsigter, kan jag emellertid icke inse, hvad infly¬
tande ett sådant »moraliskt nederlag» egentligen skulle medföra.
Då tvänne Stånd redan obetingadt, och det tredje i afseende å
anslag gillat de af mig uttalade åsigter i denna fråga, skulle
det förvåna mig, om den värde talaren och jag skulle hafva så
olika uppfattning af konstitutionella förhållanden, att han skulle
anse mig hafva rättighet frånträda min befattning, äfven om
detta Stånd skulle fatta ett motsatt beslut. Jag anhåller fortfa¬
rande om bifall till Utsk:ts hemställan i denna punkt.
Många ledamöter hördes nu ropa på propos.
Hr Brakel: Jag skall icke länge taga eder uppmärksam¬
het i anspråk, Mine Hrr! men jag anhåller att med några ord
få förklara meningen med det moraliska nederlag, jag sagt mig
vilja tillfoga Chefen för Sjöförsvars-Dep:tet. Han har vidtagit,
eller rättare tillkännagifvit att han ämnar vidtaga åtgärder till
flottans omorganisation, hvilka stå i fullkomlig strid med de
åsigter, som det Stånd, han tillhör, vid föreg:de riksdagar utta¬
lat. Detta Stånds beslut kan visserligen icke hindra Gr. von
Platen att verkställa sin organisationsplan, då den redan blifvit
gillad af de 3 öfriga Stånden, och om Gr. von Platen aktar
detta Stånd, der dock tvifvelsutan egentligen de enda militära
insigterna finnas, så ringa, att han, på grund af de öfriga Stån¬
dens beslut, vidtager sina åtgärder, så gratulerar jag honom till
en sådan karaktersfasthet såsom minister, men jag kan icke
gratulera fäderneslandet till ministern, och R. o. Ad. bör icke
frångå de åsigter, de vid föreg:de riksdagar i denna fråga utta¬
lat och erkännt för sanna. Här inför Adeln är det endast mi¬
nistern kan framställa sina skäl, och hans motståndare sina mot¬
skäl. Adeln är således det enda Stånd, som är satt i tillfälle
att intränga i frågans väsende, det enda som kan se, om sakens
kärna är god eller ond. Faller frågan endast här, är ministerns
nederlag visserligen icke ett konstitutionell nederlag, mendet är
ett moraliskt.
Inom kort ställer jag R. o. Ad. som domare emellan Gr.
von Platen och mig, och Sveriges sista Adel skall, som jag
hoppas, icke jäfva sin kända fosterlandskärlek och sin klara
omdömesförmåga.
Ropen på propos. förnyades.
Hr Lilliehöök, Johan Fredrik: Det är icke utan en
viss tvekan jag begär ordet, då R. o. Ad:ns otålighet öfver den
långvariga diskussionen ger sig så högljudt tillkänna, men den
nu förev:de frågan erbjuder för mig så mycket intresse, att jag,
innan den slutliga voteringen, anhåller att derom få yttra några
få ord. Min åsigt rörande flottans fördelning i tvenne vapen
torde sedan diskussionen sisth November månad vid remissen af
118
Dea 3 Mars e. m.
K. M:ts Propos. vara tillräckligt känd, och jag vill nu endast
tillägga, att det förundrar mig att ordföranden i Stats-Utsk:t
kunnat föreslå, att R. o. Ad. skulle biträda Preste-St:ts i frågan
fattade beslut. Då omkring hälften af R. o. Ad:ns ledamöter
tillhöra armén eller flottan och således böra hafva insigter i
detta ämne, skulle det vara ett föga värdigt handlingssätt, om
R. o. Ad., för att icke ikläda sig något ansvar, lemnade frågan
oafgjord och icke uttalade sig för eller mot den ifrågasatta för¬
ändringen. I afseende å sjelfva saken vill jag blott fästa upp¬
märksamheten derpå, att ett försvar val snarare bör möta fien¬
den vid gränserna än i hjertat af vårt land, och att man således
ej kan gilla en organisationsplan, som afser att en del af vår
flotta skall vara förlagd till Wenern, Wettern och Göta kanal.
Man kan ju hindra både fiendens och vår egen flotta att inlöpa
i dessa sjöar genom att nedrifva en sluss, eller rasera en kanalbank,
likasom man å andra sidan genom en sådan åtgärd kan instän¬
ga flottan derstädes, om den väl en gång ditkommit — hvilket
jag dock hoppas aldrig måtte blifva händelsen —, och jag hem¬
ställer, hvad nytta man sedan har af ett sådant vapen. Sven-
skarne äro ett tappert folk, som skola veta att möta fienden
vid sina kuster, och ej stödja sig på det s. k. centralförsvaret,
hvilket till sin grundtanke är mig vidrigt. Vårt sjöförsvar skall
biträda att skydda våra kuster, men, Mine Hrr! hvad förmåga,
att föra skärgårdsfartyg utomskärs längs våra svårbefarna kuster,
kan man vänta af officerare, som, på sätt Gr. von Platen synes
vilja föreslå, tre somrar å rad öfvat sig i Stockholms skärgård
»å mindre ångfartyg utan stående tackling, samt å segelbåtar
med ruff,» (detta återfinnes i ett d. 9 Februari 1865 dateradt
»Betänk, med förslag till ordnande af sjöofficersbildningen», af-
gifvet utaf komiterade, som af K. M:t tillsatts på Gr. von Plä¬
ters förslag, och hvilkas arbeten inskränkts inom de gränser,
Hr Gr:n sjelf utstakat). Huru skall en officer med sådan sjö-
mannabildning kunna föra ett fartyg under storm eller hårdt
väder? Jag tror derföre det vara både oklokt och origtigt att
anslå medel till en flotta, som företrädesvis kommer att gå på
våra kanaler, ty annorstädes lära ej skärgårdsartilleriets office¬
rare kunna utan fara föra de dit hörande fartygen, och jag
anser att vi endast böra hafva en sjöofficerskorps, och denna
tillräckligt sjövan för navigering utomskärs längs våra kuster.
På dessa grunder instämmer jag i Hr Skogmans reservation,
och hoppas att R. o. Ad. måtte behjerta hvad fosterlandets
försvar i detta fall kräfver, samt antaga nämnde reservation så¬
som sitt beslut i denna fråga.
Frih. Hamilton, Hugo: Främmande för alla detaljer af
detta ämne, hade jag visst icke ämnat deltaga i denna diskus¬
sion, men, då jag hört satser uttalas sådane, som en del af den
föregide talarens, har jag icke kunnat stillatigande åhöra dem,
utan anser mig böra med några ord besvara dem. Den värde
talaren yttrade nemi. bland annat, att det s. k. centralförsvaret,
Den 3 Mars e. m.
119
hvilket nu fått ett uttryck i Gr. von Plåtens organisationsplan
för sjöförsvaret, skulle vara för vårt land nesligt. Jag liar hört
detta centralförsvar allt för mycket diskuteras, för att jag icke
skulle halva uppfattat det på ett helt annat sätt. Planen dertill
har utgått från en stor härlörare och hjeltekonung, som sjelf
tillhört ett folk, hvilket deremot alltid ansett nesligt att uppgifva
hoppet om sitt lands försvar, så länge ännu en punkt å detsamma
funnits obesatt af fienden; och för min del anser jag det icke vara
nesligt, att, då försvaret icke vidare kan fortsättas på kusterna,
försvaret fortsattes tum för tum baklänges, tills man nalkas hjer-
tat af landet. Med stöd af de nya trupper, som under tiden ut¬
rustats från der samlade föråder, kan man då hoppas, att med
landets hela förenade kraft drifva fienden tillbaka och det så
att han aldrig mera kommer åter; och anser jag en stor och
ädel tanke ligga till grund för en sådan försvarsplan. I händelse
af en sådan strid för vårt älskade fosterlands försvar, skulle en
skärgårdsflotta, hvilken kunde ingå i de inre farvattnen och un¬
derstödja landarméns flank, vara till Stor hjelp, och anser jag
för min del derföre den nu ifrågavide organisationen långt från
neslig, utan tvertom särdeles välbetänkt; hvarföre jag af hela
mitt hjerta röstar för bifall till densamma.
Hr Adlersparre: Endast en punkt i Hr Lilliehööks an¬
förande förtjenar sågot svar, nemi. hans påstående att Gr. von
Platen i sitt förslag yttrat, att uppfostran för skärgårdsartilleriets
officerare skulle vara nog med 3 somrars segling i skärgården,
å ångbåtar och segelbåtar med ruff. Icke ett enda ord i hvad
han här rört ihop, är sanning, ty Gr. von Platen har aldrig ytt¬
rat något sådant.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, förmälte
Hr Gr. och Landtm., att under densamma hade yrkats dels bi¬
fall till Stats-Utsk-.ts hemställan i förev:de punkt, dels af Gr.
Posse, att R. o. Ad., i likhet med Preste-St., måtte för sin del
besluta, att R. St:r, utan att ingå i pröfning af det förslag till
förändrad organisation af flottans officers- och underofficers-per-
sonal, som K. M:t framlagt, bifalla, att de för bemälda perso¬
nals aflönings-stater nu anvisade medel må fortfarande utgå;
och dels slutligen af Hr Skogman, att R. o. Ad., med afslag å
Utsk:ts hemställan, skulle antaga det förslag, som han i sin vid
Utlåtit fogade reservation afgitvit.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Stats-Utskits hemställan, vidare propos. på Gr. Posses
förslag och slutligen propos. på Hr Skogmans yrkande, hvilka
samtliga proposir med talrika och starka ja och nej i blandning
besvarades; hvarefter och sedan propos. på bifall till Utskits
hemställan förnyats samt likaledes med starka och talrika både
ja och nej besvarats, Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att han nu
funnit ja öfvervägande.
120
Den 3 Mare e. m.
Hr Brakel begärde votering.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade nu, att det tillkom R. o. Ad.
att bestämma kontraproposms innehåll vid den begärda voterin¬
gen; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, framställde först propos. derå,
att Gr. Posses förslag skulle utgöra kontraproposm, hvarvid
svarades talrika och starka nej, blandade med många ja, och
sedermera propos. på intagande af Hr Skogmans förslag i kon-
traproposm, då svaren utföllo med starka och talrika ja, blan¬
dade med många nej; och förklarades ja nu hafva varit öfver¬
vägande.
Gr. Posse begärde votering om kontraproposms innehåll.
Uppsattes och justerades följtde voteringspropos.:
»Den som vill, att R. o. Ad., vid blifvande votering om
bifall till Stats-Utsk:ts hemställan i l:sta punkten af Ullåt:t N:o
52, skall till kontrapropos. antaga afslag å samma hemställan
och bifall till Hr Skogmans reservation; röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, antager R. o. Ad. till kontrapropos. vid ofvan-
berörde votering bifall till det af Gr. Posse framställda och med
Preste-St:s beslut i frågan öfversstämmande förslag.»
Voteringen företogs härefter och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 103.
Nej — 65.
Härefter upplästes och godkändes följrde voteringspropos.
i hufvudfrågan:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan i l:sta punkten
af Utlåt:t N:o 52; röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår R. o. Ad:n denna hemställan och antager
det förslag, som Hr Skogman i sin reservation afgifvit.»
Vid denna voterings utgång befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 67.
Nej — 95.
Hr von Francken, August Alfred: Mot R. o. Adms i
denna fråga fattade beslut får jag anmäla min vördsamma reser¬
vation.
Den 3 Mars e. m.
121
Hr Vult von Steijern. Johan Julius: Äfven jag får
anhålla, att min reservation mot delta beslut måtte blifva till
prot:t antecknad.
2:dra punkten.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: I händelse före¬
gående punkten blifvit af R. o. Ad. bifallen, skulle jag hafva
anhållit, att det i denna punkt af Stats-Utsk:t föreslagna belopp,
75,000 rdr, blifvit ökadt i enlighet med den af mig inom Utsk:t
afgifna reservation till hvad Chefen för Sjöförsvars-Dep:tet före¬
slagit eller 95,900 rdr. J)å nu emedlertid R. o. Ad. afslagit
den lista punkten, måste jag, i konseqvens med detta beslut,
anhålla om afslag å denna punkt.
Gr. von Platen: Jag erkänner, att jag icke rätt kan inse,
att konseqvensen bjuder, att äfven denna punkt bör afslås, och
jag anhåller att Hr Skogman ville upplysa mig härom.
Frih. Klinckowström: Jag får hemställa till R. o. Ad.,
huruvida det är skäl att mycket sysselsätta sig med Femte Hufvud-
titeln, då den redan genom tre Stånds sammanstämmande be¬
slut är afgjord. Hvad denna punkt angår, har det visserligen
förefallit mig besynnerligt, att Stats-Utsk:t kunnat löreslå detta
anslag, då K. M:t icke afgifvit något förslag och sifferberäknin-
garne endast grunda sig på en af Sjöförsvars-Dep:tets komando-
expedition afgifven p. m., och jag antar, att det icke är på så¬
dan väg R. St:r böra erhålla propos:r ang:de anslag; men jag
tror dock det icke vara skäl att härom utspinna någon diskus¬
sion och anhåller derföre om bifall.
Hr Skogman: I öfverensstämmelse med det beslut, R. o.
Ad. vid lista punkten fattat, bör denna utgiftspost förfalla, och
anhåller jag derföre om afslag.
Gr. Mörner: I anledning af Frih. Klinckowströms uppgift,
att Femte Hufvudtiteln redan skulle vara genom tre Stånds be¬
slut afgjord, får jag upplysa, att endast från Preste-St. officiel
underrättelse om dess beslut ännu inkommit, och kan således
R. o. Ad. i denna fråga fullkomligt fritt handla så, som Ståndet
anser vara rätt och nyttigt.
Hr Mannerskantz: Jag måste medgifva, att konseqvensen
fordrar, att äfven denna punkt afslås, ty R. o. Ad. kan icke
gerna bevilja ett anslag, hvars ändamål är att utföra en organi¬
sationsplan, som Ståndet underkännt. Första frukten af det
nyss fattade beslutet blir således, att man fråntager flottan en
fördel, som eljest skulle kommit den till godo.
122
Den 3 Mars e. m.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts ifrågav:de hemställan och dels afslag derå, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma, hvar¬
vid svarades många nej jemte några ja, och sedermera propos.
på afslag derå, då svaren utlöllo med många ja jemte några nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
3:dje—I2:te punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
13:de punkten.
Gr. von Platen: Jag hemställer, huruvida man efter det
beslut, som förut fattats, kan bibehålla denna summa oförändrad.
Härefter hemställde Hr Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad.
ville bifalla den förev:de punkten, dock med förbehåll om iakt¬
tagande af den förändring i afseende å Hufvudtitelns ordinarie
anslagsbelopp, som kunde påkallas af Ståndets från Utsk:ts för¬
slag afvikande beslut.
Ropades ja.
14:de, 15:de och 16:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
17:de punkten.
Lades till handlingarne.
18:de—21:sta punkterna.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk:t i dessa punkter föreslagit.
22:dra punkten.
Hr Gyllenram, Henrik: Då på Gotlands vestra sida icke
finnas några andra fyrar, än de å Sandön och å Gotlands södra
udde, torde behofvet af en fyr i närheten af Wisby icke kunna
förnekas, och jag får derföre anhålla, att den af Utsk:t föreslagna
underd. skrifvelse i detta ämne måtte lyda som föijer: att R. St:r
hos K. M:t i underd. anhålla att, om, efter föregången undersök¬
ning, uppförandet af fyrar å Svenska Högarnes håkland, Fahlud-
den, samt vid Wisby, eller på några i närheten belägna ställen,
skulle företrädesvis bidraga till sjöfartens befrämjande i dithörande
farvatten, K. M:t måtte, då anslaget till lots- och fyr-inrätt¬
ningar dertill lemnar tillgång, anvisa de för ifrågav.de fyrinrätt¬
ningar nödiga medel.
Häri instämde Hr von Francken, August Alfred.
Den 3 Mars e. m.
123
Gr. Posse, Knnt: Jag anhåller endast att få instämma i
Hr Gyllenrams yrkande, så mycket mera sorn det väl icke
torde medföra serdeles ökade kostnader att anställa undersök¬
ning om behofvet af en fyr å Gotlands vestra kust, då en per¬
son ändock måste utsändas för att verkställa en dylik under¬
sökning vid Fahludden. Wisby hamn är väl icke passande till
nödhamn i detta ords vidsträcktaste betydelse, men för mindre
fartyg skulle det dock vara godt, att kunna söka skydd i Wisby
hamn, hvarföre en ledfyr derstädes vore af mycken nytta.
Hr Skogman: Då Wisby hamn är serdeles olämplig så¬
som nödhamn, torde det icke finnas någon anledning att, såsom
föreslaget blifvit, derstädes uppföra en ledfyr. Om en fyr verk¬
ligen behöfves å Gotlands vestra kust, så bör en helt annan
slags fyr än den föreslagna uppföras någonstädes på höjderna
norr eller söder om Wisby, men, då något förslag härom icke
finnes framstäldt i den ifrågav:de motionen, och Utsk:t icke an¬
sett sig böra gå utom motionens gränser, har Utsk:t saknat all
anledning att i detta afseende göra någon framställning. Flir
öfrigt får jag fästa uppmärksamheten derå, alt en fyr å Sven¬
ska Högarne är vid jemförelse med en sådan å Gotlands vestra
kust af så framstående vigt, att, förr än den blifvit bygd, nå¬
gon fyr å Gotland icke gerna kan komma i fråga att uppföras;
sannolikt kommer äfven dessförinnan en fyr vid det s. k. Fahl-
uddsrefvet utanför Stockviks lotsstation att anses vara af behof¬
vet påkallad. Jag skulle tro, att Utskits hemställan är så väl¬
grundad, att man utan tvekan kan bifalla densamma.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utskits
hemställan oförändrad, och dels bifall till densamma med föl¬
jande förändrade lydelse: »att K. St:r hos K. M:t i underdånig¬
het anhålla, att, om efter föregången undersökning uppförandet
af fyrar på Svenska Högarnes håkland, Fahludden samt vid
Wisby eller på några i närheten belägna ställen skulle finnas
företrädesvis bidraga till sjöfartens befrämjande i dithörande far¬
vatten, K. M:t måtte, då anslaget till lots- och fyrinrättningar
dertill lemnar tillgång, anvisa de för ifrågav:Je fyrinrättningar
erforderliga medel.»
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utskits hemställan utan förändring, hvarvid svarades
många nej jemte några ja, och derefter propos. på bifall till den¬
samma med ofvanomförmälda förändrade lydelse, då svaren ut-
föllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
Föredrogos ånyo och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
den 21 och 24 sisth Februari på bordet lagda Betanien:
124
Den 3 Mars e. m.
N:o 52, i ani. af väckta motioner i fråga om ersättning åt
boställshafvaro för bekostande af grunddikning eller af större
odlingar å boställsjorden;
N:o 53, i ani. af väckta motioner rörande befrielse för lär¬
jungar vid rikets högre elementarläroverk, äfvensom för elever
i folkskolelärareseminarier från deltagande i beväringsmöte; samt
N:o 54, i ani. af väckt motion i fråga om fördelningen
emellan socknar inom samma pastorat af återvunnen helgon¬
skyld.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 21 och
24 sisth Februari bordlagde Betänk. N:o 55, i ani. af väckt
motion om upphörande af penningeinsamlingar vid bröllop och
barndop.
Hr Huss, Magnus: Jag anhåller om ursäkt hos II. o.
Ad. derför, att jag, sedan R. o. Ad:ns tid varit så strängt upp¬
tagen af så många vigtiga ämnen, nu tager den i anspråk vid
föredragningen af ett ärende, som kan synas icke vara al något
större intresse. Mitt uppträdande föranledes deraf, att denna
fråga rör våra välgörenhetsanstalter, hvilka man vill fråntaga en
inkomst, som de under lång tid haft att påräkna, och som jag
under min föreg:de tjenstemannabana gjort mig väl förtrogen
med dessa anstalter och deras financiela tillstånd, anser jag mig
pligtig att nu uppträda såsom deras målsman. Hvad betyda,
Mi ne Hrr! dessa penningeinsamlingar vid bröllop och barndop,
som man nu föreslagit att afskaffa? Af hvilket skäl hafva de
blifvit påbjudna? Jo, att man vid glädjetillfällen icke skulle
glömma de glädjelösa. Vi behöfva beklagligtvis en och hvar
påminnelse om att utöfva välgörenhet, och en påminnelse der¬
om kan väl icke gifvas oss vid lämpligare tillfällen, än då vårt
sinne är uppfyldt af glädje; jag anser detta bruk vara så vac¬
kert, att det ingalunda bör afskaffas, samt att det ingalunda, så¬
som uti Utskits Betänk, angifves, kan kallas »opassande», att
vid de nämnda glädjetillfällena hopsamla penningar för välgö¬
rande ändamål. Utsk:t uppgifver, att de medel, som kunnat er¬
hållas vid ifrågav:de tillfällen, icke uppgått till något betydligare
belopp. Jag har härom förskaffat mig uppgifter, hvilka utvisa
att Utslct häruti haft mindre rätt. Jag har erhållit uppgifter å
beloppen af denna inkomst från 22 lasaretter för år 1863. Un¬
der detta år är den högst lör Borås lasarett, 838 rdr, lägst för
Carlskrona, 13 rdr; summan för alla 22 uppgick till 7,835 rdr.
Utom dessa 22 lasaretter funnos detta år 18 andra länslasaret¬
ter, och om inkomsterna af ifrågavtde insamlingar för dessa an¬
tagas egt rum i lika förhållande, skulle inkomsten för alla uti
riket år 1863 befintliga länslasaretter i detta hänseende uppgått
till 14,248 rdr. Om man beräknar, att en sjuksäng å ett lasa¬
rett kostar 240 å 260 rdr i underhåll om året, skulle således
för dessa 14,000 rdr 50 a 60 sjuksängar kunna året om under¬
Den 3 Mars e. m.
125
hällas, och om hvarje sjuk beräknas vistas å lasarett i medeltal
40 dagar, skulle omkring 500 sjuka årligen med den angifna
summan kunna vårdas. Jag frågar, om det kan vara skäl att
upphäfva ifrågavtde vackra påbud, genom hvilket vård kan årli¬
gen beredas 500 sjuka å rikets lasaretter. Det förefaller mig
rätt eget, att förslaget om uppbäfvande af dessa penninge-insam-
lingar blifvit väckt af en riksdagsman från Gotland, ehuru dess
lasarett deraf haft en årlig inkomst af mellan 3 å 400 rdr, och jag
vid ett besök på Gotland hört klagomål öfver, att detta lasaretts
tillgångar äro särdeles knappa.
Det är visserligen förhållandet, att Preste-St., som väl borde
föra talan för all välgörenhet, har bifallit Utslcts hemställan och
såsom hufvudsakligt skäl derför anfört, att redovisningen för de
penningar, som hopsamlas vid ifrågavide tillfällen, medför alltför
stort besvär; men jag anser detta skäl icke fullt giltigt, ty pre-
sterna hatva ju under sednare tider blifvit befriade från en mängd
åligganden de förr haft, och borde väl dessutom, sin kristliga
pligt likmätigt, icke undandraga sig att befordra välgörenhet och
till dess utöfvande uppmuntra.
Ehuru de författningar, som innehålla föreskrifter om dessa
penningeinsamlingar tillämpas på olika sätt och på många orter
icke alls iakttagas, anser jag dock på anförda grunder att de
icke böra upphäfvas, utan böra qvarstå, samt anhåller om afslag
å Utsk:ts hemställan.
Hr von Ehrenheim, Pehr: Till en början torde jag i
anledning af Hr Huss’ yttrande få erinra derom, att Utsk:ticke
sagt, att ifrågavide uppmaning till insamlingar vore opassande,
utan att detta uttryck förekommer i den motion, som legat till
grund för Utsk:ts framställning. Hvad sjelfva saken angår, kan
jag icke neka, alt jag finner en föreskrift om insamligar föga
lämplig. Det har blifvit upplyst, att i de flesta orter denna före¬
skrift fallit ur bruk, och på sådane trakter torde den icke kun¬
na återupplifvas. På andra orter uppmanar verkligen presten
gästerna att till det angifna ändamålet lemna några bidrag, men
i förmögnare hus brukar värden vanligen med en mindre sum¬
ma friköpa sig och gäster derifrån. Allt detta synes mig visa,
alt ifrågavide lag icke längre bör bibehållas. Anser man sådane
uppmaningar tjenliga, torde det vara bäst att låta omständighe¬
terna afgöra, om och till hvilka ändamål de skola ske. Af de
insamlade medlen tillfaller nu ena häften de fattiga inom för¬
samlingen, men de erhålla icke omedelbart dessa medel, utan
de läggas till fattigkassan, och det är således icke de fattige utan
de, hvilka betala fattigunderstöd, som deraf draga någon nytta.
Den andra hälften, som enligt Hr Huss’ uppgift för bela riket
utgör något öfver 14,000 rdr, tillfaller visserligen lasaretten och
användes sålunda verkligen till lindrande af nöd och elände, men
dessa bidrag torde icke för hvarje särskildt lasarett betyda myc¬
ket, och äfven sjukvården har numera blifvit en kommunal-an-
gelägenhet, som landstingen gjort till sin uppgift att ordna. För
126
Den 3 Mars e. m.
öfrigt har Utsk:t visat, att redovisningen af medlen är förenad
med icke ringa omgång och besvär, och kostnaden härför torde,
om man kunde beräkna den, uppgå till en icke obetydlig del
af det insamlade.
Af dessa skäl anhåller jag om bifall till Utskrts hemställan.
Hr Huss: Med anledning af den siste värde talarens upp¬
gift att hälften af de insamlade medlen tillfalla de fattiga inom
församlingen, får jag upplysa, att de af mig uppgifna siflerbe-
räkningar endast angå den hälft, som tillkommer lasaretten. Den
omordade vidlyftiga redogörelsen torde man icke behöfva fästa
sig vid, ty för en prest, som hyser något intresse för välgören¬
het, lär val ej detta besvär kännas tryckande. Hvad angår an¬
märkningen att landstingen numera skola underhålla lasaretts-
vården, får jag upplysa den värde talaren, att detta sker på det
sätt att öfverskoltet å kurhus-medlen anslås till lasaretten, och
hvad som derefter brister för lasaretlsunderhållet skall af de
skattdragande uttaxeras, eller ock indragas antalet sjukplalser i
förhållande till de nämnde öfverskottsmedlens belopp. Den sed¬
nare utvägen tillgripes, tror jag, vanligast, emedan landstingen ej
gerna besluta om påläggandet af nya skatter. Jag tror derföre
att de ifrågav.de insamlingarne kunna i sin mån, i några län mer,
i andra mindre, bidraga att minska länets utgifter för lasarettets
underhåll. Då jag således icke kan finna, att något af de af
Hr von Ehrenheim anförda motskäl är ölvertygande, anhåller
jag fortfarande om propos. på afslag å Utskits hemställan.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag vill icke ingå i
någon pröfning huruvida dessa insamlingar, såsom Hr Huss ytt¬
rat, innebära något så särdeles vackert, derföre att de försiggå
vid tillfällen, då menniskan bör glädjas; jag skulle dock tro, att
sådana barmhertighetsverk, som ske på befallning, icke ur moralisk
synpunkt kunna hafva något stort värde. Jag lemnar detta att af-
göras enligt hvars och ens egen uppfattning och läster mig blott
vid det enligt min åsigt olämpliga i att bibehålla lagstadganden,
som fallit i glömska och icke vidare iakttagas. 1 många delar
af landet tillämpas aldrig föreskrifterna om penningeinsamlingar
vid bröllop och barndop, ja liera af Bonde-St:ts ledamöter i
Ekon.-Utsk:t upplyste vid frågans behandling derstädes, att de
aldrig ens hört talas derom. När nämnde författning sålunda upp¬
hört att efterlefvas, torde den äfven böra upphäfvas, ty att åter
upplifva den på de orter, der den fallit i glömska, skulle säkerli¬
gen, såsom Hr von Ehrenheim redan erinrat, uppväcka allt för
stort missnöje. För öfrigt verkställas numera icke dessa insam¬
lingar, der de ännu fortgå, på det sätt, som de derom, för 100
år sedan, utfärdade Kongl. Förordningarne påbjuda, eller så att
presten går omkring med en tallrik till alla gäster och uppma¬
nar dem att derpå nedlägga frivilliga gåfvor. Vanligtvis gifver
nu värden eller den, som inbjudit till bröllopet, en summa pen¬
ningar för att befria sina gäster från ett obehagligt tiggeri.
Den 3 Mars e. m.
127
Hr Huss invänder väl att lasaretterne behöfva dessa medel.
Om så är, må man då tillse att förordningen öfverallt efterlef-
ves, må man då tillhålla presterne att åter kringgå med tallriken,
ty orätt måste ju vara, att en del af landet beskattas på ett sätt,
som den andra delen icke kännes vid. Då emedlertid de in¬
komster, lasaretterna härigenom erhålla, äro så obetydliga att det
största lasarettet, det i Stockholm, deraf icke haft mer än 300
rdr om året, hemställer jag, om det derföre kan vara skäl att
bibehålla ett så föråldradt och åtminstone med den nuv:de tids¬
uppfattningen så oförenligt stadgande som det ifrågavrde. Preste-
St., som väl i främsta rummet bör tillgodose de fattigas och
hjelpbehöfvandes bästa, har dock redan bifallit Betänk:t; jag hop¬
pas, att R. o. Ad. skall fatta enahanda beslut och befria det
Högvörd. Ståndet från den högst obehagliga befattning, det hit¬
tills haft med detta s. k. barmhertighetsverk.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till ifrågavtde Betänk, och dels afslag derå, framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvarvid svarades
många ja jemte några nej, och sedermera propos. på afslag derå,
då svaren utföllo med många nej jemte åtskilliga ja; hvarefter
och sedan propos. på bifall till Betänlct förnyats samt besvarats
med många ja och några nej, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig
nu hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts d. 24 sisth Februari bordlagde Utlåt. N:o 53, ang:de
regleringen af utgifterna under Riks-Statens Sjunde Hufvudtitel.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Sammansatta Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 24
sisth Februari bordlagda Mern. N:o 1, ang:de arfvode åt Utsk:ts
Sekreterare; samt Betänktt N:o 2, i ani. af väckta motioner,
innefattande förslag lill lättnad uti rustnings-skyldigheten.
Efter föredragning af Lag-Utsk:ts den 24 sisth Februari
bordlagda Betänk. N:o 24, i ani. af väckta motioner om förän¬
drade stadganden i afseende på vilkoren för rättighet att fullfölja
mål hos Hofrätterne samt Högsta Domstolen, blef detta Betänk,
pä flere ledamöters begäran ånyo bordlagdt.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 24
sisth Februari bordlagda Betänk. N:o 2, i ani. af väckta motio¬
128 Den 3 Mars e. m.
ner om ändring af gällande stadganden i fråga om skyldighet
att bygga och underhålla vägar och broar.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor
det, Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 24 sisth Februari bordlagda
Betänk. N:o 56, i ani. af väckta motioner angtde undervisningen
i elementarläroverken och dermed sammanhängande ämnen; samt
Meni. N:o 57, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:0
38, ang:de väckt motion om återinförande af tullstämpling å
varor, som från utrikes ort inkomma.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Bevilln.-Utsk:ts den 28 sisth Februari bordlagda Betänk. N:o
3, ang:de allmänna bevillningen.
Föredrogos, men blefvo på flere ledamöters begäran ånyo
bordlagda, Banko-Utskrts den 28 sisth Februari på bordet lagda
Betänk. N:o 15, med förslag till ändring i vissa delar af före¬
skrifterna ang:de metalliska kassan m. m.; samt Mern, N:o 16,
ang:de åtgärder för skiljande från Biksbankens tillgångar af in¬
löst kopparmynt af äldre präglar.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Lag-Utsk:ts den 28 sisth Februari bordlagde Betänkm och
Mem:r:
N:o 25, i ani. af väckt motion om suspension af dödsstraf¬
fets tillämpning under viss tid;
N:o 26, i ani. af väckt motion om dödsstraffs verkställande
medelst fallbila;
N:o 27, i ani. af väckt motion om förändrade bestämmel¬
ser i afseende på universiteternas disciplinära domsrätt öfver de
studerande;
N:o 28, i ani. af väckt motion om inrättande af förliknings-
komitéer;
N:o 29, i ani. af väckt motion om ändring i Kyrkolagens
förekrift rörande tiden för barnaqvinnas kyrkogång;
N:o 30, i ani. af återremiss utaf lltsk:ts Betänk. N:o 14,
rörande K. M:ts Nåd. Propos. till R. St:r om ny förordning
ang:de jords eller lägenhets afstående för allmänt behof; samt
N:o 31, i ani. af återremiss utaf Utsk:ts Betänk. N:o 8, i
ani. af väckt motion om förändring i lagens stadganden ang:de
giftorätt i bo.
Föredrogos,
Den 3 Mars e. m.
129
Förodrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk:n och Mern.:
N:o 58, i ani. af väckta motioner ang:de folkskoleväsendet;
N:o 59, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 42,
ang:de väckt motion om en lagsamlings utarbetande på allmän
bekostnad; samt
N:o 60, i ani. af väckt motion om revision af stadgarne
för Teknologiska Institutet och tekniska Elementarskolorna i
riket.
Föredrogs Gr. Posses, Knut, den 24 sisth Februari väckta
och bordlagda framställning om aflåtande af inbjudning till de
öfriga Riks-Stånden att biträda R. o. Ad:ns beslut öfver Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk;ts Betänk. N:o 48, i ani. af väckt motion
om befrielse för skeppare å Svenskt, från inrikes ort kommande
fartyg att vid insegling förbi någotdera af inloppen Furusund,
Sandhamn eller Dalarö, anlägga för undergående af visitation.
Sedan undertecknad tillkännagifva, att enligt ankomna prot.-
utdrag Preste- och Borgare-St:n bifallit ifrågav:de Betänk, samt
Bonde-St. antagit det förslag, som Gr. Posse i sin vid Betänk:t
fogade reservation afgifvit; yttrade Hr Gr. o. Landtm., det R.
o. Ad. torde finna, att vid sådant förhållande den väckta frågan
om inbjudnings aflåtande i ämnet borde förfalla.
Ropades ja.
Frih. Stael von Holstein, Otto Wilhelm: Då R. o.
Ad., genom ett föreg:de beslut, å föredragningslistan för näst¬
kommande plenum sammanfört Lag-Utsk:ts Betanien N:ris 15
—23, hvilka samtliga angå föreslagna förändringar i Rättegångs-
Balken, får jag anhålla, att Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 24, hvilket
äfvenledes berör ifrågasatta ändringar i vår rättegångsordning,
måtte å föredragningslistan uppföras näst efter samma Utsk:s
Betänk. N:o 23.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad., på sätt
Frih. Stael von Holstein föreslagit, behagade besluta, att Lag-
Utsk:ts Betänk. N:o 24 skulle å målslistan uppföras näst efter
samma Utsk:s Betänk. N:o 23; hvilket bifölls.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
H. lil.
9
130
Dea 7 Mars f. m.
Onsdagen den 7 Nars 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 2 prot.-utdrag för den 3:dje dennes samt prot:t
för den 8 sistl. Februari e. m.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskits Utlät. N:o 54, i ani.
af K. Mits Nåd. Propos. om anslag till jernvägsbyggnader och
till rörelsemateriel å redan anlagda stambanor.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att Riks-Stins Hrr Talmän,
vid denna dag hållet sammanträde, hade, under förutsättning att
det nu anmälda Utlåtit skulle hos samtliga Riks-Stin blifva för
andra gången bordlagdt, ölverenskommit att dervid föreslå att
detsamma skulle företagas till afgörande Onsdagen den 14 dennes.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-
Utskds den 21 och 24 sistl. Februari bordlagda Betänk. Nio 15,
i ani. af väckta motioner om ändringar i domstolsinrättningen
å landet.
Utsk:ts hemställanden å sid. 3 och 5 samt öfverstå sid. 10.
Biföllos.
Utskits å sid. 10 och 11 afgifna förslag till förändrad ly¬
delse af 1 Kap. 1 § Rättegångs-Balken.
Hr von Koch, Nils Samueli Utsk:t har här upphäft
alla bestämmelser om valbarhet till nämndeman och icke ens
uttryckligen sagt att han skall bo inom distriktet. Detta synes
mig vara att gå väl långt. Man kan visserligen säga att då det
är bestämdt, hvem som är valberättigad, kan man lemna val¬
barheten fri. Jag kan dock icke gilla att med denna princip,
som ännu icke vunnit tillämpning i vårt samhälle, vid detta till¬
fälle experimenteras. Derföre skulle jag önska, att, för att närmare
bestämma valbarheten, qvalifikationen i §:n måtte så ändras, att
efter orden: »Ej må dertill annan väljas än den» infördes-, »som
tili ledamot i kommunalnämnden väljas kan.» Som det emeller¬
Den 7 Mars f. m.
131
tid icke är lätt att uppgöra förslag till en lag-§, som mäste af
den andra statsmakten oförändrad antagas eller ock förkastas,
anhåller jag att, för erhållande af ändring i ofvanberörda syft¬
ning, §:n måtte till Utsk:t återremitteras.
Frih. Leuhusen, Frans Oscar: Lika med Hr v. Koch
tror jag att stadgandet i denna § är alltför vidsträckt, men utom
hvad han anmärkt vill jag påpeka ett stadgande, som jag tror
borde i §:n inflyta. Från valbarhet är nemi. af Utsk:t undan¬
tagen den, som är i Konungens och Rikets tjenst. Jag tror,
att detta undantag äfven borde utsträckas till den, som varit i
sådan tjenst, ty jag hemställer, om det kan vara lämpligt, att
en f. d. Landshöfding eller ett f. d. Stats-Råd, som bosatt sig
på landet, väljes till nämndeman, icke i och för den domare-
befattning, lian derigenom komme att utöfva, men för det han
sålunda skulle subsumera under Kronofogden och Länsmannen.
Man invänder härvid, jag vet det, att med högst få undantag
personer, som varit i Konungens och Rikets tjenst, redan äro
öfver 60 år gamla, när de draga sig tillbaka i privatlifvet, och
således icke äro underkastade valbarhet. Detta är väl saunt,
men undantag finnas dock; och just den omständighet, att dessa
äro få, bidrager att stärka mig i min åsigt, att de kunna utan
olägenhet befrias från nämndemansbestyret, enär derigenom icke
någon särdeles förökad tunga skulle tillskyndas de öfriga val¬
bara inom kommunen. Afven jag anhåller derföre om återre-
miss af Betänk:t, på det detta milt förslag måtte af Utsk:t tagas
under öfvervägande.
Gr. Sparre, Erik: Om jag vid behandlingen af de flere
frågor, som i dag förekomma, i en och annan kommer att upp¬
träda mot Utsk:ts förslag, utan att deremot synas hafva i Utsk:t
reserverat mig; så är orsaken den, att jag, såsom Ordhde der¬
städes icke ansett mig böra låta anteckna min reservation i
hvarje mindre fråga, hvari jag med Utslr.t varit af olika tanke.
Hvad angår den anmärkning, som af Hr v. Koch blifvit
framställd, så har i Utsk:t den mening gjort sig gällande, att den
inskränkta valrätten innebure tillräcklig garanti för att man kunde
lemna valbarheten fri. Det kunde dock hända, jag är den första
att erkänna det, att valet till nämndeman kunde komma att falla
på en person, som icke vore dertill qvalificerad. För införande
af närmare bestämmelser om valbarhet instämmer jag derföre
i yrkande af återremiss.
Vidkommande åter Frih. Leuhusens anmärkning att den,
som varit i Rikets tjenst, skulle från valbarhet undantagas, så
kan jag icke biträda denna mening. Om det någon gång skulle
inträffa, att ett f. d. Stats-Råd eller en f. d. Landshöfding blefve
utsedd till nämndeman, så lärer väl, om han till sin kommun
framställer den önskan att blifva derifrån befriad, sådant icke
nekas honom. Men det är icke lätt att finna gränsen för dem,
som skulle vara befriade. Det är min åsigt, att ledamöterna i
132
Den 7 Mars f. m.
Häradsrätterna skulle erhålla en mera framstående plats. Nämn-
demansbefattningen skulle kunna blifva ett steg till att inkomma
i den nya representationen, hvars valförsamlingar, som vi veta,
äro bildade efter domsagorna. Om derföre valet till nämnde¬
man skulle falla på en f. d. tjensteman, som ville åtaga sig en
sådan befattning, så anser jag detta vara ganska lämpligt och
någon förändring i det framställda syftet kan jag derföre icke
biträda.
Hr Olivecrona, Knut: Vid den nu föredragna punkten
har af tvenne talare blifvit anmärkt, att bestämmelserna om val¬
barhet till nämndeman äro alltför ofullständiga, och jag delar
äfven denna mening. Att vara välfrejdad och hafva fyllt 25 år
äro de enda föreslagna qvalifikationerna och de äro visserligen
allt för obetydliga för att innebära någon garanti om duglighet
och sjelfständighet. Införandet af bestämmelsen att vara röst¬
berättigad å kommunalstämma är icke heller mycket betryg¬
gande, men innebär dock någon, om ock ringa garanti, att per¬
sonen har intresse för allmänna angelägenheter, och jag anser
derföre denna bestämmelse riktig och hvad som minst bör er¬
fordras utom de förutnämnda egenskaperna. I afseende på Frih.
Leuhusens anmärkning att den, som varit i Rikets tjenst, borde
vara befriad från nämnriemansbefattning, så delar jag denna åsigt;
men jag tror att det vore rättast att införa bestämmelsen här¬
om i slutet af §:n framföre orden: »emot sin vilja.» Vill en
sådan person sjelfmant åtaga sig ett dylikt uppdrag, är deremot
icke något att invända. Lika med Gr. Sparre tror jag, att, om
nämndemännen befriades från de betungande förrättningar, som
ligga utom deras egentliga befattning, men som påläggas dem
af kronobetjeningen, så skulle äfven andra, än personer af Bonde-
St:t, åtaga sig att vara nämndemän.
För erhållande af ändring och jemkning i dessa afseenden,
förenar jag mig med dem, som påyrkat återremiss af denna punkt.
Hr von Gegerfelt, Herman Georg: Afven jag förenar
mig i anhållan om återremiss, dock endast i det af Hr von Koch
framställda syftet. Frih. Leuhusens åsigt, att den, som varit
i Rikets tjenst, icke borde till nämndeman kunna väljas, kan jag
icke dela. Om hvarje f. d. tjensteman i följd af sin samhälls¬
ställning eller föregående verksamhet skulle anses böra vara fri
(rån skyldigheten att deltaga i detta bestyr, så skulle många
andra med enahanda skäl kunna påyrka en sådan förmån. Uti
de särskilda af Frilen åberopade fall, tviflar jag icke på, att
Rätten, vid den pröfning densamma medgilvits, skall anse giltiga
skäl för befrielse Irån denna befattning anförda.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats återremiss
af Utsk:ts Iörev:de förslag, framställde Hr Gr. o. Landtm, först
Dea 7 Mars f. m.
133
propos. pS bifall till detsamma, hvarvid svarades nej, och seder¬
mera propos. på återremiss deraf, som med ja besvarades.
Utsk:ts å sid. 12 och 13 framställda förslag ang:de ändring
i 23 Kap. 1 §:n Rättegångs-Balken.
Hr Olivecrona: I afseende på denna punkt måste jag
anhålla om alslag. Utsk:t har i sin motivering anfört den väl¬
görande verkan, nämnden utöfvat och fortf:de utöfvar på lag-
skipningen, att den medför en helsosam kontroll på domaren,
att den bevarat offentligheten vid våra underrätter, och att ge¬
nom den en lefvande lagkunskap sprides och underhålles bland
folket, hvilket förhållande gjort lagen och rättskipningen populär
öfver hela landet. Jag delar i allo denna mening. Men om
nämnden utöfvar detta välgörande inflytande, är det icke riktigt
att reducera dess antal; ty det är genom det större antalets
kollektiva röst, som denna röst har någon moralisk vigt, och i
samma mån antalet förminskas, minskas inflytandet och hela in¬
stitutionen undergräfves. Utsk:t har föreslagit, att vid häradssyn
i jordatvister endast 3 nämndemän skola vara tillstädes. De
tvistemål ang:de jord, som rätten icke anser sig kunna afgöra,
utan att taga de lokala förhållandena i skärskådande, äro bland
de vigtigaste, och jag kan icke finna det lämpligt att vid dessa
förhandlingar minska rättens antal; liksom det icke vore kon¬
seqvent alt, om sakens afgörande uppskjutes till nästa lagtima
ting, hvilket ingalunda är ovanligt, minst 7 nämndemän då skulle
deltaga i beslutet, ehuru endast 3 öfvervarit syneförrättningen och
tagit de lokala förhållandena i betraktande. Afven vid urtima
ting skulle, enligt Utsk:ts förslag, nämndens antal minskas. Ur¬
tima ting hållas vanligen i grofva brottmål och i civil-rnål, då
någon part begärt sådant. 1 afseende på brottmål kan jag icke
föreställa mig, att det vore skäl, att, då saken möjligen kan gå
å lif, nedsätta nämndens antal, och derigenom minska kontrollen
öfver domaren. Då ransakningar med häktade personer ofta
hållas på cellfängelset, der kanske inga andra personer än do¬
maren, nämnden och de inkallade vittnena äro tillstädes, skulle
saken erhålla alltför liten offentlighet i närvaro af endast 3 nämn¬
demän. Dessutom är det tänkbart att med ett så ringa antal
som 3 personer är det. lättare att tillvägabringa ett öfverröstande
af domarens mening än om minst 7 af nämnden äro närvrde.
En minskning af kostnaden skulle vara det enda skälet för denna
förändring och detta skäl finner jag icke vara af nog stor vigt
i jemnförelse med olägenheterna deraf. I afseende på urtima
ting i civila mål, så måste anmärkas att sådana begäras af en¬
skild part och detta sker vanligtvis endast vid saker af större
vigt, och om parten då lår bekosta resa för 3 eller 7 nämnde¬
män, kan icke vara af särdeles inflytande, alldenstund rese¬
ersättningen åt domaren, som är den drygaste utgiften, alltid blir
densamma. Men det vöre inkonseqvent, omen sådan vigtig sak,
för hvilken urtima ting är sökt, skulle afdömas med endast 3
134
Den 7 Mars f. m.
nämndemän, då 7 måste vara närvide vid de mindre vigtiga
mål, som vanligen förekomma vid tingen. På grund af hvad
jag nu anfört, anser jag icke skäligt att göra någon reduktion
i nämndens antal, och får hemställa att R. o. Ad. ville afslå
denna punkt.
Frih. Leuhusen: Förekommen af Hr Olivecrona, ber jag
att med honom få instämma. I hvad Ilr Olivecrona anfört i
afseende å syn i jordatvister, kan jag dock ej helt och hållet
instämma. Vore det, såsom Hr Olivecrona förmält, det vanliga
fallet, att jordatvister uppskjutas från synen till lagtima ting, så tror
jag det skulle ligga mindre vigt deruppå, att vid synen blott två
eller tre nämndemän biträdde; men nu skall enligt lag dom af-
kunnas i dessa mål vid synetillfället, — hvilket, efter den er¬
farenhet jag har och i de flesta fall sker, — och just af denna
anledning anser jag, att domfördt antal nämnd bör vara tillstä¬
des vid sjelfva synen, heldst jag tror jordatvister af allmogen
anses vara af den vigt, att den säkerligen icke gerna skulle se,
det endast två ellar tre nämndemän deltogo i dessa tvisters af-
dömande.
Jag yrkar derföre afslag å Betänkd i denna punkt.
Hr von Gegerfelt: Lika med Utsk:t anser äfven jag, att
vid frågans nuv:de skick beslut om nedsättning i nämndemän¬
nens antal vid lagtima ting icke bör lättas; men jag anser, att
sådant icke heller för närv:de bör ske i afseende urtima ting
och syner i jordatvister. Jag stöder denna min åsigt på två
skäl, som af Utsk:t blifvit anförde, men icke tillämpade. Utsk:t
säger nemi. sid. 5 att endast sådana förändringar i Rättegångs-
Balken böra göras, som af beholvet oundgängligen påkallas, och
hvilkas gagnelighet är utan allt tvifvel. Pag. 12 säger Utsk:t
att, om Häradsrätterna, såsom Utsk:t i det följande komme att
tillstyrka, blilver permanenta, frågan om nedsättning af nämnde¬
mäns antal komme att ånyo upptagas. Denna fråga synes mig
lätteligen böra i sammanhang med frågan om Häradsrätternes
arbetsordning behandlas, samt hvarken vara så brådskande eller
så ostridig att en interimsåtgärd i afvaktan på slutliga lösningen
behöfver vidtagas.
Jag yrkar afslag å denna punkt.
Gr. Sparre: I afseende på nedsättning af nämndens antal
vid urtima ting, instämmer jag i Utsk:ts förslag. Men vid syn
i jordatvist anser jag, lika med Hr Olivecrona, att sju nämn¬
demän böra vara närv:de, då dessa frågor vanligen äro af stor
vigt. Om man är ense om att vilja höja nämndemansbefatt-
ningarne, för att dertill få mera framstående personer, bör man
från dessa befattningar borttaga allt som icke egentligen dit hörer
och ej i otid besvära innehafvarne deraf. Att sju personer skola
sammanträda för hvarje litet mål, t. ex. en liten stöldransakning,
hvars fortsättning och slut kanske blir uppskjutet, är orimligt;
Den 7 Mars f. m.
135
och då man allt mer vill förlägga ransakningarne till cellfängel¬
serna, hvarigenom nämndemännen olia få längre väg att resa,
blir, om så många skola dertill kallas, svårigheten så mycket
större. I civilmål, der den part, som begärt urtima ting, får
bekosta domarens och nämndens resor, blir ett sådant ting så
dyrt att icke någon vågar påkalla det. I egodelningsrätterna,
der ekonomiska mål af stor vigt förekomma, finnas endast tre
bisittare; och samma antal tycks vara tillräckligt vid urtima ting
och extra förrättningar. Jag erkänner visserligen att det är oegent¬
ligt att vid större brottmål rätten skall vara domför med endast
tre nämndemän; men mati får ej, endast för undantagsfallens
skull, drifva principerna till deras ytterlighet. Vid lagtima ting
är deremot förhållandet annorlunda. Då der förekomma mål
från olika delar af domsagan, behöfvas också nämndemän deri¬
från för att irtéddela nödiga upplysningar; och dessutom kräfver
sjelfva högtidligheten vid sådana tillfällen ett större antal nämn¬
demän.
Jag kan således icke instämma i begäran om afslag å denna
punkt, men vill icke lägga mig emot dess återremitterande, för
ändring i det syfte, att vid syn i jordatvister nämnden skulle
vara fulltalig.
Hr Nordenfalk, Carl: Instämmande med reservanten af
R. o. Ad., åberopar jag i hufvudsaken de skäl, han i sin reser¬
vation anfört och vidare muntligen utvecklat. Utsk:t yttrar
enligt min tanke fullkomligt rigtigt, i början af sin motivering,
bland annat: »Nämnden står på visst sätt emellan domaren och
folket, och representerar inför den förre det allmänna vettet
och folkets föreställningssätt, inför det sednare lagen och billig¬
heten. För att kunna uppfylla denna sin bestämmelse, måste
den ega auktoritet å båda sidorna, hvilken åter icke i allmänhet
kan bero endast på ledamöternas enskilda personliga egenskaper
och insigter, utan måste sökas i samstämmigheten af deras åsig-
ter i hvarje särskildt fall; men det är klart, att denna auktoritet
skulle förlora i styrka, på samma gång ledamöternas antal min¬
skades». Jag tror att dessa skäl ega sin lulla tillämpning äfven
i afseende på urtima ting. Utsk:t säger väl längre ned att alia
de skäl, som förut blifvit anförda mot nedsättning af nämndens
antal vid lagtima ting, icke gälla med afseende å urtima ting
och extra förrättningar. Ja väl, men säkert gälla de vigtigaste.
— Hvad egodelningsrätterna beträfTar, så är förhållandet helt
annat. Nämnden är i de ärenden, der förekomna, i sjelfva ver¬
ket domare, hvilket den desto hellre kan vara, som älven en
icke jurist, utan endast en i jordbruk hemmastadd man, som
känner sin skiftesstadga, af K. M:t kan utnämnas till Ordförande.
Jag är öfvertygad att nedsättning af nämndens antal vid urtima
ting vore första steget till nämndens borttagande. —Man säger,
att vid urtima ting förekommer vanligen endast ett mål; men
det händer dock ofta att flera mål från olika delar af domsagan
der skola afgöras, ja så många, att ett urtima ting mången gång
136
Den 7 Mars f. m.
föga skiljer sig från en vanlig rättegångsdag i afseende å målens
mängd. Att vid sådant förhållande, och då dessa mål just äro
de vigtigaste, förminska nämndens antal och derigenom, såsom
reservanten rigtigt anmärkt, dess inflytande, vore icke välbetänkt.
Jag instämmer i yrkande om afslag å denna punkt.
Hr Olivecrona: Med anledning af Gr. Sparres yttrande,
ber jag att få tillägga några ord till hvad jag förut sagt. Hr
Gr:n anförde såsom skäl för nämndens minskning vid urtima
tiag, att dessa ting eljest skulle bli så dyra, att en enskild part
icke skulle kunna påkosta sådant ting. Den, som har en stor
rättegång att utföra, lär väl dock icke se på en kostnad af 20
eller 30 rdr mer eller mindre, då han, för att få sakens afgö¬
rande påskyndadt, äskar urtima ting af domaren, och jag kan
derföre icke finna detta skäl vara af någon vigt; liksom jag icke
heller finner nämndemännens omtalade långa resor vid ransak-
ningarne i brottmål vara något nog vigtigt skäl att nedsätta
nämndens antal, så mycket mer som, efter hvad jag tror, do¬
maren till dessa förrättningar vanligen brukar kalla de nämnde¬
män, som bo närmast intill ransakningsstället. Hvad angår ego-
delningsrätterna, som blifvit åberopade såsom exempel, så äro
de mål, som vid dessa domstolar förekomma, af en speciel be¬
skaffenhet och fordra egentligen kännedom om landtbruket, hva¬
dan tre personer väl må anses tillräckligt anta], att, med ledning
af domaren, afgöra dessa mål. Jag anser det derföre icke väl¬
betänkt, att vid urtima ting, der än civilmål och än brottmål af
ganska stor vigt och betydenhet kunna förekomma, nedsätta
nämndens antal, och detta ännu mindre efter antagande af den
nya kriminallagen med dess vidsträckta latitudsystem; och, så¬
som jag förut yttranden betydelse, som kan tillerkännas nämn¬
dens kollektiva röst, såsom ett uttryck af det oförvillade sunda
omdömet hos menigheten, reduceras på ett betänkligt sätt, så
snart man skrider till nedsättning af nämndemännens antal för
att utgöra domför nämnd, och fara är att nämndens inflytande
på rättskipningen helt och hållet försvinner.
Jag anhåller fortfarande om afslag å denna punkt.
Frih. Leijonhufvud, Carl: Förev:de Betänk, hänvisar i
hög grad på behofvet af domstolarnes på landet omorganisation.
I dessa domstolar finnes icke mer än en lagfaren person och
nämnden skall endast lemna behöfiiga upplysningar. Att sju
nämndemän skola vara närv:de är en ganska gammal institution,
hvaröfver icke förr än på sednare tider afliörts några klagomål.
Från början ansågs det, isynnerhet i vissa trakter, för en heder
att vara nämndeman, och då dessa platser således voro lätt
besatta, antogs del, att rätten skulle komplettera sig sjelf. Men
då välmågan steg och bönderna funno detta bestyr besvärligt
och icke ville åtaga sig det, stadgades det att val dertill skulle
ske på sockenstämmorna, och att de personer, som valdes, icke
fmgo afsäga sig uppdraget. Obenägenheten mot att åtaga sig
Den 7 Mars f. ra.
137
dessa befattningar liar sedan allt mer tilltagit, och vid flere
riksdagar har fråga varit vackt att ändra stadgandet derom, och
jag kan icke anse förev:de motioner för annat, än ett försök att
lindra olägenheterna af att vara nämndeman. Jag medger, att
de skäl Gr. Sparre anfort kunna låta säga sig, men jag tror ej
att de äro nog talande för den föreslagna förändringen. Hvad
angår prejudikatet af egodelningsrätterna, så förutsättes att dess
ledamöter skola vara mera insigtsfull och kunniga, än man i
allmänhet kan fordra att nämndemännen skola vara; och det
torde dessutom vara allmänt bekant, oatt. behandlingen af skiftes¬
mål icke är fullt tillfredsställande. Åsigten att i vigtigare mål
flere och i mindre vigtiga mål färre nämndemän skulle vara
tillstädes, kunde vara riktig, men den är här icke uttalad; ty de
mål, som förekomma vid urtima ting, äro icke mindre vigtiga,
och i synnerhet anser jag brottmålen, som kunna gå å lif och
ära, vara ganska vigtiga. I civilmål beror det på parterna att
begära urtima ting; och det kan väl icke vara konseqvent, att
ett sådant mål forst handlägges med sju nämndemän, och sedan
fortsättes och afslutas, då endast tre äro närvide. Alt, såsom
Gr. Sparre anfört, svårigheten att vara nämndeman skulle min¬
skas derföre att nämndens antal nedsättes, kan jag icke finna;
ty den skyldighet, som utsträckes till flera, mäste väl alltid vara
mindre betungande.
På dessa skäl och i den förhoppning att lindring i olägen¬
heterna att vara nämndeman snart på annat sätt skall vinnas,
förenar jag mig med dem, som yrka afslag å denna punkt.
Ilr Ramsay, Anders Henrik: Äfven jag förenar mig i
begäran om afslag å denna punkt på de skäl, som redan blifvit
anförda. Nämndemansinrättningen är en för Sverige egendom¬
lig institution. El t steg till dess upphäfvande skulle genom
förevule förslags antagande blifva taget och närma oss till jury¬
institutionen; och man kan med skäl ifrågasätta, om denna än¬
dring skulle vara till båtnad. Ifrågav:de inrättning har visserli¬
gen olägenheter, men dess upphäfvande skulle medföra olägen¬
heter af mycket större vigt och betydelse. Jag yrkar derför
afslag å denna punkt.
Gr. Sparre: Jag fattar så mycket lättare de uttalade
betänkligheterna mot nedsättning af nämndens antal, som jag
sjelf varit af denna åsigt, och vid flera föreg:de riksdagar mot¬
satt mig föreslagna förändringar i denna syltning. Institutionen
är egendomlig för Sverige, och jag vill bibehålla den. Men det
finnes två sätt att bibehålla en inräilning, det ena att låta den
vara oförändrad med alla dess olägenheter, hvarigenom den blir
förhatlig, och slutligen måste helt och hållet upphäfvas, och det
andra att, utan att ändra grunden, undanrödja olägenheterna;
och det är så jag vill gå tillväga. Då man vill utsträcka skyl¬
digheten att vara nämndeman äfven till andra, än personer af
Bonde-St:t, måste man se till att befattningen ej blir allt för
138
Den 7 Mars f. m.
betungande, hvilket skulle framkalla klagomål och yrkande på
dess borttagande. Att, då en obetydlig stöld är begången, hvarom
ransakningen, för vittnens inkallande m. m., kanske flere gånger
måste uppskjutas, sju personer skola vara tillsammans för att
ingenting göra, kan icke vara rigtigt. Man har sagt, att doma¬
ren kallar de närmast boende, men det är icke domaren, utan
länsmannen som kallar nämnden, och just derföre att de när¬
mast boende alltid bli kallade, blir befattningen för dem allt för
betungande, om de icke få vexla om. Vi måste betänka, att vi
sjelfva kunna bli valda till dessa befattningar. Jag håller så
mycket som någon på principer, men de få icke drilvas till så¬
dan ytterlighet att de bli förhatliga. Och äfven vid större brott¬
mål och lifssaker böra, då bildning och upplysning allt mer
sprides, tre bisittare i rätten vara tillräckligt.
Jag fortfar i min anhållan att punkten icke måtte afslås,
utan återremitteras.
Hr Dalman, Wilhelm Fredrik: Jag skall så mycket
mindre förlänga diskussionen, som jag af Frih. Leijonhufvud
hört de skäl anföras, som för mig äro tillräckliga för alslag å
denna punkt. Efter införande af den nya strafflagen med dess
vidsträckta latitudsystem, anser jag det vara så mycket vådligare
att lemna åt domaren att vid urtima ting med biträde af endast
tre nämndemän, antingen sjelf tillämpa lagen, eller kunna af
nämnden öfverröstas; och då ransakningarne hållas vid cellfän¬
gelserna, der oftast få af allmänheten komma tillstädes, torde
det vara desto angelägnare att ett tillräckligt antal bisittare kunna
vara i tillfälle att kontrollera förhandlingarne. Gr. Sparre har
sagt, att nämnden vid lagtima ting måste vara talrikare, för att
meddela upplysningar; men jag frågar, om icke äfven vid urti¬
ma ting upplysningar kunna erfordras.
Jag förenar mig med dem, som yrkat afslag å denna punkt.
Frih. Leuhusen: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en
gång begärt ordet. Jag har gjort det endast för att i anledning
af Gr. Sparres yttrande, att nämndemansinstitutionen skulle
bli förhatlig, om sju nämndemän borde vid hvarje urtima
ting vara närv:de, få försäkra, det jag icke förnummit, att
domareverksamheten gör nämndemansbestyret förhatligt, utan
skyldigheten att vid hvarjehanda förrättningar vara handtlan¬
gare åt kronobetjeningen. Jag kan derföre icke anse, att den
föreslagna åtgärden att minska nämndens antal vid urtima ting
och andra tillfällen skulle bidraga till institutionens bibehållande,
utan yrkar fortfarande afslag å punkten.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels åter-
remiss af ilrågav:de förslag och dels afslag derå, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvarvid
svarades nej, sedermera propos. på återremiss deraf, då svaren ut-
Den 7 Mara f. m.
139
föllo med många nej jemte några ja, och slutligen propos. på
afslag å förslaget, hvilken propos. besvarades med mångå ja
jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Utsk:ts å sid. 24 afgifna förslag i fråga om förändring af
Häradsrättens arbetssätt.
Hr Nordenfalk: Detta Betänk, är utan tvifvel ett af de
vigtigaste sorn under denna, om ej på liera riksdagar, kommit
från Lag-Utsk:t, icke genom föreslagna positiva bestämmelser,
utan genom det initiativ, som dermed är taget till en särdeles
nyttig och nödig förbättring i vårt domstolsväsende. Det är af
föga gagn att bafva goda lagar, om ej de organer, af hvilka de
skola tillämpas, äro val inrättade. Vi lia nyligen fått en väl
behöflig Strafflag, som, hvad än mot densamma i vissa delar må
anmärkas, säkert i det väsendtliga ej ger något annat lands ef¬
ter. Det Sr derföre rätta tiden att tillse, huruvida domstolsor-
ganisationen och rättegångsordningen fylla billiga anspråk. Här
är nu fråga om den förra, så vidt den angår domstolarne å
landet.
Lyckligtvis är det fallet med dessa domstolar, som med så
många andra gamla goda Svenska inrättningar, att de äro byggda
på en så stark, enkel och sann grundval, att de endast behöfva
modifieras i vissa delar eller kompletteras, för att med nytt
lif fortverka och äfven under högre odling fylla behofvet hos
den nation, med hvilken de vuxit upp. Med rätta, enligt min
åsigt, har derföre Lag-Utsk:t, vid undersökning af hvilka utaf de
yrkade förändringarne voro af verkligt behof påkallade, funnit
sig kunna tillstyrka att lemna den närv:de organisationen, i
hufvudsaken, sådan densamme af ålder varit. Men Utsk:t har
trott alla olägenheter afbjelpta derigenom att ifrågav:de domsto¬
lar blefve permanenta — utan tvifvel ett vigtigt steg, och må¬
hända det förnämsta, men ej i och för sig tillräckligt. Till
hvarje utbildad domstolsorganisation fordras, förutom domaren,
som leder förhandlingarne och meddelar domslutet efter det re¬
sultat dessa gifva vid banden, äfven någon som upptecknar hvad
under dessa förhandlingar tilldrager sig, eller notarier. Jag har
ej förbisett, att frågan om protokollsförande är behandlad uti
nästföljande punkt, men detta hindrar ej att för fullständighe¬
tens skull här, om ock i förbigående, vidröra ämnet, desto
hellre, som jag ser nyttan af protokollsförande icke allenast ur
synpunkten af säkerhet för prot:ts rigtiga uppfattning, utan fullt
ut lika mycket om ej mer deruti, att de skola utföra hvarf,
som icke naturligen tillhör domaren såsom sådan, som öfverla-
star honom med göromål, hvilka borttaga tiden för hans egent¬
liga verksamhet, och skulle kunna anförtros åt personer med
mindre utvecklade egenskaper, än dem man eger rätt att fordra
af den, som har det ansvarsfulla kallet att döma öfver medbor¬
gares väl och ve. Nu åtminstone kan han icke ställa sig till
efterrättelse den domareregel, som säger att domaren ej skall
Den 7 Mars f. m.
vara för hastig till att döma förr än han saken väl begrundat
häfver, enär en hastig dom sällan är rätt och god. Nu är der¬
emot det vigtigaste att lemna domen hastigt ifrån sig, ty fara
är annars värdt att den ej kommer alls. Med de tätare sam¬
manträden, Utsk:t föreslagit för häradsrätterne, är det klart att
målen stundom kunna hopa sig så, att det blilver fullständigt
omöjligt att med noggrannhet fullgöra allt inom behörig tid. —
Man invänder att domaren, med få undantag, redan nu har juri¬
diska biträden, hvilka han får förskaffa sig så godt han kan; ja
väl, men just deraf drager jag den slutsats att sådana behöfvas.
Det är här blott fråga om att legalisera ett förhållande, som
redan finnes och på naturlig väg utvecklat sig. Behöfdes vidare
skäl för nödvändigheten af ytterligare krafters anställande vid
ifrågav:de domstolar, så finnes det i den tjenstledighet, som un¬
der nuv:de förhållanden åtnjntes och, jag tillägger, med största
skäl måste erhållas af landtdomarne. Det är en olägenhet, som
man hört öfverklagas, enär ofta med ortens förhållanden obe¬
kanta yngre domare måste tillförordnas att förrätta tjensten. —
Kostnaderne tror jag ej skulle lägsa något hinder i vägen för
en dylik reglering, då anställning såsom notarie vid dessa dom¬
stolar fortfarande, såsom hittills, borde bli första steget på den
juridiska banan, i följd hvaraf aflöningen icke behöfde vara stor.
Det är äfven en annan omständighet vid denna sak, som
Utsk:t, så vidt jag rätt minnes motionerna i ämnet, haft befo¬
genhet att vidröra, och den rör landtdomarens aflöningssätt.
Häradshöfdingeränta!! uppgår, tror jag, till omkring 75 rdr.
Dessa embetsmäns hela öfriga inkomst ingår, der ej boställen
finnas, såsom bekant, på sportelvägen. Lönen stiger alltså och
sjunker med antalet af handlagda processer och ärenden. Ett
sådant aflöningssätt är exempellöst inom andra ernbetsmanna-
korpser och borde minst af alla förekomma här. Hvarje löst
expedit on medför en förökning i domarens inkomster, och han
blir alltså vid tillämpning af expeditionstaxan domare i egen sak.
Om än ej olägenheter häraf uppkommit, är förhållandet dock
sådant att det uppenbarligen ej bör qvarstå. — Af den reglering
utaf domsagorna, sorn en tid pågått, liar icke vunnits stort annat
resultat, än att på några ställen inkomsterna nedgått under hvad
för en tillständig bergning är nödvändigt. Ett sådant förhållande,
sorgligt för alla embetsman, är det i högsta grad för domaren,
med afseende på den ställning han intager till allmänheten; ty
om det någonsin är i allmänhetens eget vällörstådda intresse att
en embetsman snarare är lör högt än lör lågt aflönad, så är det
visserligen den, hvarom här är fråga. — Man må äfven ihåg¬
komma, hurusom häradsrättens vigt i hög grad tilltagit på sed¬
nare tider, sedan underställning af brottmål borttagits i många
fall, der sådana förut egt rum och Hofrätt ej mer, i första
hand behandlar frälsemäns konkurser. — Vid ordnandet af hä¬
radsrätterne är denna lönefråga af den vigt att den ej kan för¬
bises, och jag kan ej heller tro att dess lösning medför de svå¬
righeter man så gerna vid hvarje förändring åberopar. Inginge
Den 7 Mars f. m.
141
den nuvarande expeditionslösen till staten, såsom den borde och
knnde genom expeditionernas beläggande med en mot lösen sva¬
rande stämpel, så funnes derigenom medel till fixa löner; och
behöfdes någon tillökning, så skulle jag för min del ej draga i
betänkande att tillstyrka en förhöjning i expeditionstaxan, utan
fruktan att, genom någon tillökning i nuvarande rättegångskost¬
nader, någon sattes ur stånd att skaffa sig rätt.
Jag anser alltså på dessa och många andra skäl, som åter¬
finnas i för alla bekanta källor, att för häradsrätternas ordnande
och höjande det icke är nog att de blifva permanenta, pä sätt
Utskit föreslagit, utan att derjemte fordras dels anställande vid
dem af särskilta protokollsföranden, dels ock att ordförandenas
aflöningssätt förändras. J)å jag emedlertid ej framställer något
yrkande om ändring i eller tillägg till Utskits förslag, sker det
under förhoppning att denna mången gång förut omhandlade
fråga ändock skall i hela dess vidd af regeringen pröfvas vid
behandlingen af den R. St:rs skrifvelse, som jag förmodar blir en
följd af Utsk:ts förslag.
Hr von Gegerfelt : För min del anser jag den föreslagna
åtgärden icke fullt ändamålsenslig. Utsk:t har tillstyrkt R. Stir
att i skrifvelse till K. M:t i underdånighet anhålla, att K. M:t
täcktes vidtaga nödiga åtgärder för att förbereda och så fort ske
kan för riksdagen framlägga förslag till lagens ändrande i an¬
gifven syftning. Denna syftning innefattas i ett temligen detal-
jerarit förslag uti nio särskilda punkter, som väl icke blifvit ut¬
förda, men dock finnas. Om Utsk:ts hemställan skall kunna bi¬
fallas, måste R. St:r särskildt pröfva en hvar af dessa punkter,
hvilket skulle upptaga ganska lång tid. Men äfven om man
blefve ense om dessa punker och K. M:t bilölle R. St:rs i öf¬
verensstämmelse härmed gjorda anhållan, så vore frågan, då den
till nästa riksdag återkomme, lika opröfvad, hvarföre den måste
ånyo af R. St:r tagas under öfvervägande, och det är ej säkert
eller ens sannolikt, att resultatet då i alla delar blifver lika.
Om R. St:r vilja taga initiativet i denna fråga, finnes tvenne an¬
dra vägar, hvarpå det skulle kunna ske; den ena, att i all¬
männa ordalag hos K. M:t anhålla att K. M:t mätte vidtaga er¬
forderliga åtgärder för åstadkommande af sådan förändring i
häradsrätternas arbetssätt, att den långsamhet i lagskipningen,
som nuvarande förhållanden måste föranleda, undvikes, och den
andra, att R. St:r fattade beslut så långt deras grundlagsenliga
rätt medgåfve, och, jemte öfverlemnande af detta beslut till K.
Mits pröfning, önskningsvis gjorde framställning om de åtgärder,
som på K. M:t ensam bero. Härigenom umlvekes, att frågan
nästa riksdag återkomme. Jag vill dock icke tillstyrka någon
af dessa utvägar; ty jag tror icke att R. St:r i denna fråga be¬
höfva taga initiativet. Utsk:t citerar i sitt Retänk. K. Mits
i dess tal vid innevarande riksdags början hafda yttrande, att
»efter de stora samtidigt vidtagna förändringarna i lagstiftningen,
hvilka varit en följd af de två sednaste riksdagarnas arbeten,
142
Den 7 Mars f. m.
icke alltför hastigt borde följa förnyandet af äfven andra huf-
vuddelar i vårt lagverk, som tarfva omarbetning.» I enlighet
härmed, och med den lyckliga erfarenhet vi hafva af regerin¬
gens nitiska verksamhet för lagstiftningens utveckling, kunna vi
vänta att ett förslag till ändringar icke blott i häradsrätternas
arbetsordning, utan ock i öfriga delar af vår rättegångsordning,
kommer att för riksdagen opåkalladt framläggas, då K. M:t fin¬
ner tiden dertill vara inne. På grund af dessa skäl anhåller
jag om afslag å Utsk:ts hemställan.
Hr Halman: I motsats mot den siste värde talaren an¬
ser jag det vara af vigt, att R. St:r uttala sin åsigt i denna
sak. Regeringen kan rätta sig derefter i mer eller mindre mån,
enär den icke är bunden af den skrifvelse R. St:r aflåta. Jag
skulle dock önskat att äfven frågan om underdomarenas lönesätt
blifvit vidrörd. Mig synes det icke lämpligt, att deras inkomster
skola vara beroende af rättegångarnas antal och långvarighet. I lik¬
het med Hr Nordenfalk tror jag, att om expeditionslösen sloges
tillsammans med en förhöjd charta-sigillata och inginge till en
fond, denna torde bli temligen tillräcklig för bestridande af do¬
marenas aflörfng, som då kunde på ett rättvisare sätt fördelas;
ty det finnes nu domare, som äro så illa aflönade, att de knappt
kunna berga sig; och ingenting är angelägnare, än att en do¬
mare skall vara fullt ekonomiskt oberoende. Tillsättande af
särskilda protokollsförande anser jag under närvarande förhål¬
landen icke lämpligt; ty så länge domarenas löneinkomster in¬
flyta på sätt, som 1111 sker, tror jag det vara tjenligast att de
sjelfva aflöna sina notarier. Jag har endast velat uttala denna
min mening och hoppas att regeringen vid frågans behand¬
ling kommer att taga äfven dessa förhållanden i öfvervägande.
Jag tillstyrker bifall till Utsluts förslag.
Gr. Sparre: Vid denna punkt har dels af Hr von Geger¬
felt biilvit yrkadt afslag å det framställda förslaget, såsom obe-
höfligt, dels liafva andra talare tillstyrkt detsamma, men dervid
gjort åtskilliga anmärkningar. Hvad först den af Hr von Ge¬
gerfelt uttryckta åsigt angår, så får jag svara, att om något är
nödvändigt, är det väl att våra domstolar på landet blifva per¬
manenta. Het är redan nära ett århundrade sedan en sådan
förändring infördes i våra grannländer, och det är ej för tidigt
att äfven vi börja tänka derpå. Sedan numera handel och in¬
dustri icke längre äro inskränkta endast till städerna, Och ett
lifligare affärslif finnes äfven på landet, behöfva de till följe
deraf uppkommande rättstvisterna en snarare lösning, än först
efter fyra månader. Om vi skulle vänta med alla förändrin¬
gar tills regeringen framlägger förslag till ny rättegångsbalk, är
jag säker att flere tiotal af år skulle gå förbi, utan att något
vidgjordes; och saken tål icke att längre uppskjutas. Het har
derföre varit Utsk:ts mening att de behöfliga förändringarne
Den 7 Mars f. m.
143
skulle efter hand vidtagas, och jag tror att den rätta början
härmed är gjord.
Jag vill nu öfvergå till de af de öfrige talarne framställde
anmärkningar. Man har sagt, att fråga om lönereglering för
underdomarena borde väckts i sammanhang med det nu fram¬
ställda förslaget, iletta är en fråga af särdeles grannlaga be¬
skaffenhet. Jag är rädd att vidröra en sådan institution som
våra underdomstolar på landet, emedan jag anser den god,
och deröfver ingen har klagat, och jag vill ej tillstyrka fixa lö¬
ner, emedan jag fruktar att de skulle bli för små, och det är
af vigt att underdomaren, som bör utöfva ett stort moraliskt
inflytande, är väl aflönad. En sådan förändring har skett i
Danmark, och det klagas der öfver att underdomarena icke kunna
bibehålla sina platser. Hos oss, der folket sjelf utför sina rätte¬
gångar, är det af största vigt, att de hafva förtroende för sin
domare. Jag vill derföre icke ingå till K. M:t med anhållan
om en åtgärd, hvarigenom denna inrättning skulle rubbas. Men
äfven om jag har orätt i denna min åsigt, vill jag icke göra nå¬
gon framställning om lönereglering i sammanhang med det nu
väckta förslaget, emedan det vore att undanskjuta detta och
draga ut på tiden dermed, hvilket jag anser vara skadligt. Hvad
sedan angår frågan 0111 tillsättande af en notarie eller protokolls¬
förare vid underrätterna, kan jag icke gilla lagberedningens för¬
slag derom. Domaren måste alltid vara ansvarig för proto¬
kollet, och jag vet då ej hvartill en särskild protokollsförare
skulle tjena; domaren kan dertill använda det biträde han van¬
ligen har. De äro fullt så goda som en särskild antagen pro¬
tokollsförande skulle bli.
Sedan jag nu besvarat de hufvudsakliga anmärkningar, som
mot Utsk:ts förslag blifvit framställda, ber jag att få förena mig
med dem, som yrka bifall till detta förslag.
Hr Ramsay: I likhet med Hr Gegerfelt, anser jag att
föga skäl finnes för den föreslagna skrifvelsen till K. M:t. Det
resonnement, som föregår detta förslag, utgör egentligen ett
principbetänkande, hvars grunder derför borde diskuteras; och
med de olika åsigter, som här blifvit yttrade, och troligen äf¬
ven i de andra Stånden äro uttalade, hemställer jag, huru det
skall vara möjligt för Expeditions-Utsk:t att affatta den begärda
skrifvelsen. Jag tror, att man med allt förtroende kan vänta
att regeringen framlägger förslag till förändringar, då tiden der¬
till är inne. I en fråga af så stor vigt, fordras dessutom större
förarbeten än R. St:r äro i tillfälle att utföra. På grund häraf,
och då, på sätt Hr Gegerfelt anfört, lagstiftningen så raskt fram¬
skridit, att det icke är skäl uppmana regeringen att allt för
snart komma med förslag till nya förändringar, får jag yrka
afslag å Utsk:ts förslag.
Hr von Koch: Afven om den föreslagna skrifvelsen
skulle vara obehöflig, då man borde vara öfvertygad, att det
144
Den 7 Mars f. m.
icke kan dröja länge innan regeringen framlägger ett förslag i
denna rigtning, tror jag dock att det icke vore välbetänkt, att,
när man gillar syftningen i Utsk:ts Betänk., afslå detsamma. Så¬
dant skulle kunna tydas som ett ogillande af denna syftning;
och det är af vigt för regeringen att i en sådan fråga som alla
underdomstolarnas omorganisering känna folkets n. v. tankar.
Jag kan således icke instämma med de ledamöter, som, under
nämnde förutsättning, vilja afslå Betänktt; men, ehuru jag är fär¬
dig att bifalla sjelfva beslutet, har jag icke kunnat undgå att
fästa mig vid några af de anförda motiverna, hvilka jag anser
mindre riktiga, och ber att derom få yttra några ord, på det
om möjligt Expeditions-Utsk:t i förslaget till den underdåniga
skrifvelsen ej må upptaga sådant som icke öfverensstämmer
med verkliga förhållandet eller icke är hörande till ämnet. Ut-
sk:t antyder på sid. 17 i Betänkit, att lagkomitéen och lagbe¬
redningen skulle visat sig vacklande i fråga om domstolsorga-
nisationen. Utsk:t har härvid förmodligen förbisett, att ingen af
de ledamöter, hvilka undertecknat det af Utsk:t på förtjenstfull!
sätt recenserade underd. utlåt:de angående domstolsorganisatio-
nen, af den 16 Dec. 1842, deltagit i utarbetande af hvarken
lagkomitéens eller lagberedningens förslag till rättegångsbalk.
Dessa båda förslag utgå, såsom Lag-Ltsk:t erkännt, från samma
grunder, från dem, hvilka Utsk:t hufvudsakligen gillat.
På samma sida (17) citerar Lag-Utsk:t, bland andra, § 14
af Lagberedningens förslag till 2 kap. R. B. Detta gifver mig,
jemte annat, anledning antaga det Lag-Utsk:t förbisett den nya
efter min tanke betydligen förbättrade redaktion Lag-beredn:n
uppgjort till denna 14:de §. Sådant är ganska förlåtligt, då
den nya redaktionen endast igenfinnes bland de Ȋndringar och
tillägg», som äro införda näst efter Utsökningsbalken. Då emed¬
lertid jag tror, att åtskilliga befarade svårigheter vid den nu
föreslagna organisationen på ett enkelt och lätt sätt lösas, om
den nya 14:de §:n antages, vill jag taga mig friheten att från
pag. 114 uppläsa denna § hvilken lyder sålunda: »Består
I sammanhang härmed är redaktionen af 12:te och 13:de
§§me något ändrad. Lag-Utsk:t har antagit (p. 18) att Just.-
Stats-Ministerns den 31 Mars 1846 framlagda förslag till regle¬
ring af domstolarne och fängelserna grundade sig på ofvannämnde
utlåtande af d. 16 Dec. 1842. Detta är misstag. J. St.-M. Gr.
Posses s. k. reviderade förslag d. 31 Mars 1846 grundade sig
å R. St:rs underd. skrifvelse d. 5 Juni 1841; denna åter på
förslag uppgjorda år 1840 i Justitie-Stats-Departementet och på
H. K. H. Kronprinsen Oskars anmodan meddelade 1840 års
Stats-Utsk. ötsk:t har vidare på sidan 18 yttrat åtskilligt, angrde
fängelseväsendet, som jag tror kunde och böra uteslutas, emedan det
icke har egentligt sammanhang med nu förevarande fråga och enl.
mitt omdöme är alldeles origtigt, ehuru jag just derför attfråganicke
nu föreligger, dermed ej vill upptaga tiden. Jag hänvisar blott till
de
Den 7 Mars f. m.
145
de i R. St:rs underdåniga skrifvelse den 5 Juni 1841 uttalade
åsigter, jemte hvad Hofrätterna och Just.-Kanslers-Embetet ytt¬
rat angående det nu åter uppdykande förslaget om särskilda
brottmålsdomare och några få ransakningshakten i hvart län.
Detta förslag har redan varit föremål för så väl K. M:ts som
R. St:rs pröfning, och är behörigen affärdadt. Mot gjorda antyd¬
ningar om dess' återväckande till lif måste jag protestera.
Ett par talare hafva ansett att Lag-Utsk:t i sammanhang med
förevarande fråga äfven bort göra framställning om löneregle¬
ring för underdomarena. Jag vill om den saken endast säga,
att älven jag anser en lönereglering högst önsklig, på det do¬
maren icke vidare måtte behöfva emottaga penningar ur par¬
ternas händer och för sitt uppehälle vara beroende af skiftande
konjunkturer. Jag tror ock att tiden för en förändring just nu
är inne, då landtdomarena, som hittills alltid satt sig deremot,
nu sannolikt äro benägna derför, då, genom minskning i lag¬
farters och inteckningsärendenas antal, deras inkomster blifvit
betydligt nedsatta. Frågan om en särskild notarie vid härads¬
rätterna förekommer i en annan punkt af Betänk:t och torde
icke här böra inblandas.
Jag tillstyrker bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Hr Nordenfalk: Jag vill endast af förekommen anledning
uttrycka, att ingen lifligare än jag önskar att underdomarne måtte
vara väl aflönade; och det är just derför jag anser en löne¬
reglering behöflig. Frågan härom är så gammal, att det icke
är för tidigt att R. St:r nu taga initiativet genom att besluta
en skrifvelse i ämnet till K. M:t.
Hr von Gegerfelt: Då jag sista gången begärde ordet,
var det i egenskap af jurist; nu är det såsom ordförande i Ex-
peditions-Utsk:t jag ber att få vttra några ord i anledning af
Hr von Köchs anförande. Expeditions-Utsk:t har visserligen
»sundt menniskoförstånd,» men det är rättigheten att begagna
detsamma som Utsk:t i förevarande hänseende saknar. Om R.
St:r besluta en skrifvelse till K. M:t med anhållan om förslag
till förändringar »i ofvan angifna syftning», måste Expeditions-
Utsk:t upptaga alla de anförda punkterna och kan deruti icke
göra någon ändring, derest icke sådant förut är af R. St:r be-
slutadt. En hvar af dessa punkter måste derföre särskildt pröf-
vas, innan R. o. Ad:n kan besluta sig till den af Utsk:t före¬
slagna hemställan; och det kan omöjligen vara lämpligt, att en
sådan pröfning först vid skrifvelsens justering företages.
Ehuru frågan om lönereglering för underdomarne nu icke
kan utgöra föremål för pröfning, vill jag dock icke låta detta
tillfälle gå förbi, utan att tillkännagifva, att jag lifligt delar de
åsigter derom, som af Hr Nordenfalk blifvit uttalade.
H. lil. 10
146
Den 7 Mars f. m.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utskits förevarande förslag och dels afslag derå, fram¬
ställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma,
hvarvid svarades många ja och några nej, samt sedermera pro¬
pos. på afslag derå, då svaren utföllo med många nej jemte åt¬
skilliga ja; hvarefter och sedan propos. på bifall till förslaget
blifvit förnyad samt besvarad med många ja och åtskilliga nej,
Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervä¬
gande.
Hr Ramsay begärde votering, men, innan voteringspropos:n
blifvit uppsatt, anmälde sig och yttrade
Hr Ramsay: Jag afstår från min framställda begäran om
votering.
Utsk:ts hemställanden å sid. 24 och 25.
Riföllos.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-
Utsk:ts den 21 och 24 sisth Februari bordlagde Betänk. N:o 16,
i ani. af väckt motion om upphörande af frälsemans särskilda
forum.
Utsk:ts å sid. 3 afgifna författningsförslag.
Hr Ramsay: Att i hvarje ordnadt samhälle alla med¬
borgare böra vara lika inför lagen, är en grundsats, som af en
hvar måste erkännas. Såsom en afvikelse härifrån torde det
dock icke kunna anses, om för en klass af medborgare, hvilken,
såsom förhållandet är med Sveriges R. o. Ad., utgör en sär¬
skild institution i samhället, finnas särskilda föreskrifter ang:de
åtskilliga legala åtgärder, hvilka kunna stå i förhållande till eller
inverka på vidmakthållandet af denna institution, — förutsatt
att genom dessa föreskrifter något förfång för andra medborgare
icke eger rum. Till dessa föreskrifter anser jag böra hänföras
stadgandet i Rättegångs-Balkens 8 Kap. 2 § 8 morn., att öfver¬
inseende öfver lörmyndarärender för frälsemäns barn och arf¬
vingar tillkommer Hofrätt såsom första instans. J R.-F:s 37
§ är Adelsinstitutionen i Sverige erkänd, och genom det tillägg
till denna §, som i sammanhang med ny R.-O. blifvit under
innev:de Riksdag af R. St:r antagen, förutsattes, att R. o. Ad.
äfven hädanefter skall sammankomma för att besluta öfver sina
gemensamma angelägenheter.
1 det förslag till Riddarh.-Ordn, som under innev:de Riks¬
dag blifvit af Riddarh.-Utsk:t utarbetadt och snart kommer att
för R. o. Ad. framläggas, förekommer, bland annat, att från del¬
tagande i dessa öfverläggningar skola uteslutas de Adelsmän,
hvilka blifvit omyndiga förklarade. Det är således af vigt, att
Den 7 Mars f. m.
147
R. o. Ad. eger tillförlitlig kännedom om, hvilka böra på denna
grund uteslutas; och det är klart, att denna kännedom säkrare
skall erhållas, om förmynderskapsärender för frälsemän äfven
hädanefter behandlas af öfverdomstol, och underrättelse derom
således af denna meddelas, än om de skola inhemtas från under¬
rätterna i riket, hvilket blefve händelsen, om, såsom Utsk:t före¬
slagit, dessa ärender tili dem öfverlemnades.
De af Utslct uti dess motivering antydda olägenheter i ani.
af den Hofrätt nu tillkommande kontrollen öfver förvaltningen
af förmynderskap, tror jag icke förefinnas; åtminstone har, så-
vidt jag kunnat förnimma, någon klagan deröfver ej försports
inom den Hofrätt jag tillhör. Om med insändande af förmyn¬
dareredogörelse till Hofrätt är förenadt mera besvär och kost¬
nad, än med dess inlemnande till Häradsrätt, så tror jag dock,
att denna olägenhet mer än väl uppväges af den säkrare kon¬
troll öfver förmynderskapen, Hofrätten är i tillfälle att utöfva;
och äfven om andra personer än medlemmar af R. o. Ad. vilja
hafva del af de handlingar, som röra dessa ärenden, är det för
dem förenadt med mindre besvär att vända sig till en af Rikets
tre Hofrätter, än att gå till Häradsrätterna, hvilka äro spridda
öfver hela landet.
Så länge Adelsinstitutionen är erkänd och ännu existerar,
måste man vara angelägen att bibehålla sådane anordningar, som
bidraga till dess upprätthållande, äfven om dessa äro af så föga
inverkande betydelse, som de nu nämnda ärendenas handlägg¬
ning af Hofrätt. Med dessa sammanhänger emedlertid på det
närmaste handläggningar af boupptecknings- och testamentsären-
der. Hvar och en, som något handhaft sistnämnda slags ären¬
der, vet, att när i ett sterbhus finnes testamente, detta till domstol
öfverlemnas jemte bouppteckningen och ansökan om förordnande
af förmyndare, der omyndige barn finnas. Afven är det klart
att det är lättare att få reda på bouppteckningen efter en frälse¬
man, ifall denna förvaras i en Hofrätt, än om man i sådant
hänseende måste vända sig till Häradsrätten; och detta torde
äfven gälla testamenten, hvilka dessutom äro i säkrare förvar
i Holrättens arkiv än annorstädes.
Samtliga dessa åtgärder, nemi. de som angå förmynderskap,
bouppteckning och testamente efter frälseman, kunna icke anses
lända andra till förfång, enär de icke föranledas af frälsemans
förhållande till andra personer. Tvärtom skall den nytta, jag
antydt, komma äfven deni till del, för den händelse de vilja taga
kännedom om dessa slags handlingar rörande frälsemän.
Det kan synas, som om de skäl, jag åberopat för bibe¬
hållande af Hofrätts omedelbara handläggning af förenämnda
ärender, icke gälla för, att Hofrätt skall såsom första instans
upptaga de tvister, som af dessa ärender kunna blifva en följd.
Hvar och en, som sysselsatt sig med slika tvister, känner dock
mer än väl i hvilket nära sammanhang de stå nied nämnda
ärender, samt att det skulle leda till stor oreda, om ärenderna
och deraf härflytande tvister handlades vid olika domstolar. Val
Den 7 Mars f. m.
kan häremot anmärkas, att i dessa tvister parterna kunna vara
andra än frälsemän och att de således med fog kunna klaga
deröfver att de skola inställa sig vid annat forum, än dem rätte¬
ligen tillkommer. Men enligt min tanke kari detta för dem ej
medföra någon olägenhet, ty i ett land, der rättvisan är så billig
som i Sverige, och der man, svnnerligast om man har en rätte¬
gång af någon betydenhet, gerna fullföljer den genom alla in¬
stanser, måste det vara af stor nytta att kunna börja tvisten
1 andra instansen, hvarigenom både tid och kostnad besparas.
Till följd af hvad jag således haft äran andraga, kan jag
icke instämma i Utskrts tillstyrkande att upphäfva 8 mom. af
2 § i 8 Kap. Rättegångs-Balken. 1 det derpå följande 9 mom.
omtalas åtskilliga svårare brottmål, uti hvilka, då de begås af
frälsemän, Hofrätt skall i första hand döma. Den grundsats,
jag först påpekade, ang:de allas likhet inför lagen, bör här hafva
sin tillämpning, enär bibehållande af dessa måls handläggning
af Hofrätt såsom första instans icke har något inflytande på
Adelsinstitutionens existens. Har en Adelsman sålunda förbrutit
sig, sorn nämnda lagrum omtalar, så må han stå till rätta vid
underdomstol och der svara för sitt brott. I denna del instäm¬
mer jag således med Lag-Utsk:t.
De skäl, jag nu anfört för Hofrätts handläggande i första
hand af åtskilliga, frälsemän rörande, angelägenheter, tala der¬
emot icke för bibehållande af den genom Kongl. Brefven den
26 Oktober 1748 och den 7 April 1805 åt utländske Adelsmän,
som hit till riket inkommit, samt Svenska Akademiens ledamöter
förunnade rätt att i rättegångsmål åtnjuta enahanda förmåner
som K. o. Ad. Jag saknar således skäl att motsätta mig Ut-
sk:ts tillstyrkande om upphäfvande häraf.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, tager jag mig
friheten hemställa, att R. o. Ad., med afslag å Utskits förslag,
ville i stället förena sig om följande förslag till författning: »Se¬
dan R. Sl:r öfverenskomma, att det i C § af R. o. Ad:s privi¬
legier af den 16 Oktober 1723 grundade samt uti 9 mom. af
2 § i 8 Kap. Rättegångs-Balken meddelade stadgande, att frälse¬
man uti vissa brottmål bör omedelbart af Hof-Rätt döinas, skall
upphöra, samt K. M:t denna öfverenskommelse bifallit; så varder
berörda rum i allmänna lagen jemte dermed öfverensstämmande
särskildta författningar upphäfdt; kommande derjemte Kongl. Bref¬
ven den 26 Oktober 1748 och den 7 April 1805, hvarigenom
utländska adelsmän, som hit till riket inkommit, samt Svenska
Akademiens ledamöter blifvit förunnade enahanda förmåner i
rättegångsmål som R. o. Ad., att till kraft och verkan upphöra;
dock skola de mål och ärender, sorn jemlikt förenämnda lagrum
och författningar tillhört Hofrätt såsom första domstol, tillhöra
vederbörande underdomstolar och efter allmänna rättegångsord¬
ningen behandlas.
Denna författning kommer att gälla till efterrättelse från
och med den 1 Januari 1867; men de mål och ärenden, som
Den 7 Mars f. m.
149
då på Hofrätts pröfning bero, skola af Hofrätten med slut
afhjelpas.»
Frih. Leuhusen: Afven jag måste på de af Hr Ramsay
anförda skäl motsätta mig upphäfvande af den i Rättegångs-
Balkens 8 Kap. 2 § 8 mom. R. o. Ad. i vissa fall tillerkända
särskildta jurisdiktion. Till hvad Hr Ramsay anfört ber jag att
endast få tillägga några ord med anledning af de förmenade
olägenheter, hvarmed Utsk:t anser denna särskilda jurisdiktion
vara förenad.
Utsk:t framhåller sålunda först K. Förordnme den 18 Sep¬
tember 1862 om boskilnad och undanskiftande af egendom i
makars bo samt huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarfvagörelse, så ock ang:de undanskiftande af egendom i död
makes bo. Enligt dessa författningar skall, i händelse af efter-
lefvande makes afträdande af egendom eller af urarfvagörelse,
vederbörlig ansökning numera alltid till underrätt ingifvas och
bouppteckningen densamma vidfogas. Det åligger fortfarande
Hofrätt att tillse, att bouppteckning efter frälseman blifvit i
rätt tid hållen och till Hofrätten ingifven; hvaremot, i fråga
om egendoms afträdande, underdomaren eger pröfva, huruvida
bouppteckningen blifvit i laga tid upprättad. Häri förmenas nu
ligga en inkonseqvens i lagstiftningen, som måste leda till oreda
och förvecklingar i tillämpningen. Jag kan dock icke finna, att
detta behölver blifva händelsen, ty Hofrättens nämnda skyl¬
dighet äfvensom dess rättighet att i händelse af behof meddela
uppskof med bouppteckningens ingifvande lägger ingalunda hin¬
der i vägen för underrätterna att pröfva, huruvida, i fråga om
egendoms afträdande, bouppteckning är i rätt tid upprättad.
Vidare har Utsk:t åberopat K. Förordn. den 24 September
1861 ang:de tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egen¬
dom, och påpekat svårigheten för Hofrätt att, då fråga väckes
att förmyndare bör lemna inteckning eller annan säkerhet för
omyndigs hos honom innestående medel, ega nödig kännedom
om förmyndarens vederhäftighet; men då det är Gode Männen
som skola anmäla, om förmyndaren ej rätt sköter sitt förmyn¬
derskap, och väl böra uppgifva skälen derför, så bör, enligt mitt
förmenande, någon synnerlig svårighet icke uppstå för Hofrätten
att, med ledning af deras utlåt , bedöma, huruvida förmyndaren
är vederhäftig eller ej.
Beträffande de tvister, som kunna uppkomma ang:de arf
eller testamente efter afliden frälseman, tror jag, att de, som
varit i tillfälle att i Hofrätt handlägga dylika tvister, kunna
vitsorda, att de i allmänhet äro af en högst vigtig och invecklad
beskaffenhet, så att parterne merändels behöfva anlita skickliga
jurister att biträda dem vid nämnda tvisters utförande. Skulle
nu dessa mål handläggas vid underrätterna, så vet en hvar, att
det är förenadt med stora svårigheter att der erhålla skickliga
juridiskt bildade biträden; hvaremot sådane äro samlade just i
de städer, der Hofrätt finnes.
150
Den 7 Mars f. in.
Långt ifrån derföre att hylla deras åsigt, som anse R. o.
Ad:ns serskilda forum vara dess ledamöter till olägenhet, anser
jag tvärtom detsamma vara en verklig (örman, som icke bor
bortskänkas; och jag får derföre lorena mig med Hr Ramsay
om propos. på bifall till det af honom framställda förslag.
Hr von Gegerfelt: l)å denna fråga vid sednasteRiksdag
behandlades, var det endast en talare, som uppträdde mot Lag-
Utsk:ts, i enahanda syfte som nu afgifna, Retänk. Denne talare
anförde hufvudsakligen, att det borde albidas huruvida R. o.
Ad. skulle fortfarande utgöra en politisk korporation, innan frågan
ang:de dess forum privilegiatum alcjordes.samt att endast få af
Ståndets ledamöter voro närvide. Frågan föll med en majoritet af
blott två röster. Man skulle vid sådant förhållande kunnat hafva
hoppats, att när den nu åter förekomme, icke någon allvarsam
invändning deremot skulle göras. Så har dock skett, och det
gamla argumentet har åter framkommit att R. o. Ad. egde en
förmån, som icke länder andra till förfång och derför icke borde
bortskänkas. Om det verkligen vore sannt att R. o. Ad. i före¬
varande hänseende åtnjöte en förmån och att denna förmån icke
lände någon annan till förfång, skulle härpå kunna tillämpas be¬
rättelsen om forntidens fältherre, sorn under det han och hans
armée under tåg genom öknen ledo af törst, slog ut det honom
i en hjelm erbjudna vattnet, emedan det ej räckte till för alla.
Om dylika tänkesätt skulle anses för närv:de allt för ridderliga,
må det tillåtas mig att i stället åberopa en af nutidens aldra
yigtigaste grundprinciper, allas likhet inför lagen. Denna grund¬
princip bjuder vår rätts- och hederskänsla att, då en rättighet,
hvars orättvisa vi måste erkänna, oss afTordras, utan invänd¬
ning lemna densamma.
Lyckligtvis behöfves ej härvid någon uppoffring. Det är
lätt att visa, det ifrågav:de privilegium länder R. o. Ad:ns leda¬
möter lika väl som andra medborgare jemte Hofrätterne till
ej ringa olägenhet. Genom R. o. Ad:ns medgifvande hafva re¬
dan konkurs-, urarfva- och boskilnadslrågor blifvit öfverlemnade
till underrätt; men ännu återstå arfs-, testaments- och förmyn-
derskapsärenden samt mottagande och inregistrering af boupp¬
teckningar.
I allmänhet anses det vara en stor fördel att hafva första
instansens domstol nära sitt hemvist, för att der sjelf eller genom
kända ombud kunna utföra sin talan och bevaka sina angelä¬
genheter. Vid alla framställda förslag till domstolsorgariisation
har härå fästats synnerligt afseende. Månne det icke då bör
anses som en olägenhet, att nödgas för berörda ändamål inställa
sig vid den ofta ganska aflägsna Hofrätten? En hvar, som något
sysselsatt sig med hithörande frågor, måste medge, att enahanda
arbetssätt icke passar för de domstolar, som skola omedelbar¬
ligen handlägga mål, och dem som hufvudsakligen äro till för
att pröfva de förras beslut. Skall ett tvistemål i första instan¬
sen behandlas af öfverrätt, finnas dess former ingalunda lämpliga
Den 7 Mars f. m.
151
för ett dylikt arbete, hvarföre detsamma går trögt och undan-
skjutes. I allmänhet medgifva ej referenternas tid att under ses¬
sionen utarbeta dylika mål, hvilka Sålunda måste uppskjutas för
att sommarferierna må kunna dertill användas Då en förmyn¬
dareskall lörordnas eller fråga om försäljning af omyndigs jord
pröl vas, är underrätt, i anseende till sitt inskränkta domsområde,
i tillfälle att omedelbarligen taga den kännedom om personer och
förhållanden, som skola bestämma dess åtgärder. I Hofrätten,
hvars domsområde innefattar en tredjedel af riket, är en sådan
kännedom icke möjlig, och följden deraf är, att denna rätt i
alla dylika frågor nödgas inhemta underrätts utlåt, och endast
derå grunda sitt beslut. Under sådana omständigheter hemställer
jag, huruvida icke det nu gälland.e stadgandet härom länder ej
blott till onödig omfång, utan äfven till en anmärkningsvärd
oformlighet. Att bouppteckningar kunna i en framtid lättare till¬
rätta fås, om de förvaras i Hofrätt, än i underrätt, medgifves, men
förmånen häraf är af ringa betydenhet i jemförelse med vigten
deraf att de ingifvas och finnas att lillgå der rättegångar i all¬
mänhet och synnerligast urarlvatvister skola i första hand upp¬
tagas.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag vördsamt
yrka bifall till Lag-Utsk:ts Betänk, i denna punkt. Skulle R.
o Ad. ej vilja derpå ingå, vädjar jag till Ståndets ridderliga
känslor, huruvida det kan vara lämpligt att borttaga ifrågav:de
rättighet från utländska Adelsmän, som i riket inkomma, samt
Svenska Akademiens ledamöter. Man skall älska sin nästa så¬
som sig sjelf, och om vi anse berörda rättighet medföra en för¬
mån, som vi ej vilja afsäga oss, torde det icke heller vara lämp¬
ligt att förklara samma förmån af »mindre vigt» för dem,
hvilka icke såsom vi kunna sjelfva vara tillstädes och bevaka
sin talan.
Hr Olivecrona: Tvenne af de föreg:de värde talarne
hafva yttrat den önskan, att man skulle befordra jemlikheten
inför lagen. Afven jag hyllar en sådan grundsats, men kan dock
icke tillstyrka, att man, allenast på grund af en abstrakt jem-
likhetsprincip, skall förändra och jemna, utan att närmare efter¬
sinna följderna deraf, eller att man skall efterskänka hvad som
för den ene kan vara en fördel, när den för den andre icke
medför någon olägenhet. Och äfven om Adeln nu skulle helt
och hållet efterskänka det forum, som är den tillförsäkradt,
qvarstår dock i åtskilliga fall ett särskildt forum personre, så att
man icke, för det Adeln gjort en eftergift af sin rätt, skulle kunna
säga att en fullkomlig jemlikhet inför lagen inträdt. Genom
särskilda förordningar är t. ex. stadgadt, att Svea Hofrätt är
forum, då annan kärer till R. St:rs bank eller till R i k sgä I d s k o n t: t,
äfvenså då vissa tjenstemän skola för tjenstefel tilltalas, såsom
General-Tulldirektörer, Dep:ts-Chefer o. s. v., och för sådana
fall qvarstår alltså ett privilegieradt forum, äfven om R. o. Ad.
nu skulle afsäga sig sitt forum.
i 52
Den 7 Mars f. m.
De skäl, sorn för ett sådant beslut blifvit andragna, hafva
på ett segrande sätt blifvit vederlagda af Frih. Leuhusen och
Hr Ramsay. Beträffande särskildt det hufvudsakliga skäl, som
af Utsk:t blifvit framställdt, att nemi. det vöre en inkonseqvens,
att, när en frälseman aflidit och brist finnes i boet, frågan om
urarfvagörelse skall handläggas af underrätt, och säl. bouppteck¬
ning dit ingifvas, men bouppteckning ändock insändas till veder¬
börande Hofrätt, vill jag anmärka, att inkonseqvensen icke torde
vara af särdeles betydelse, samt att icke heller besväret att ut¬
skrifva 4 st. exemplar af bouppteckningen, deraf 2 till Under¬
rätten och 2 till Hofrätten, bör förefalla synnerligen betungande.
Detta förhållande har fortfarit under de två år, som förflutit
sedan den nya konkurslagen trädde i verkställighet, och jag hem¬
ställer till härv:de Hofrätts-ledamöter, huruvida någon klagan
deröfver försports; jag har frågat flere derom, men alla hafva
lemnat ett nekande svar.
Vidare säger Utskff, att Hofrätten har svårighet att utöfva
vårdnaden öfver förmynderskap för omyndige af frälsestånd.
Jag tror emellertid, att förmynderskapsärenden handläggas i Hof-
rätterna med en sådan noggrannhet, att man icke med fog kan
påstå, att dessa ärenden skulle bättre behandlas vid underrätt;
och jag är öfvertygad, att det icke kan blifva någon vinst för
de medlemmar af Adeln, som äro bosatta i Stockholm, att bo¬
uppteckningen efter afliden skyldeman skall ingifvas tili Stock¬
holms rådstufvurätt, och de omyndiges medel öfverlemnas till
Stockholms förmyndarekammare, hvilken auktoritet det derefter
skulle åligga att bevaka de omyndigas rätt och bästa.
Hr von Gegerfelt har åberopat, att det skulle vara en syn¬
nerlig fördel att hafva domstolen i närheten af sitt hemvist.
Jag kan dock icke finna, att <!enna omständighet bör inverka
vid förevide frågas afgörande; ty icke kan det vara en större
fördel att börja en rättegång eller bevaka ett förmynderskaps-
ärende vid en häradsrätt, som sammanträder endast 2 å 3 gån¬
ger om året, än vid en hofrätt, som vid alla tider på året upp¬
tager målen. Man kan tilläfventyrs icke personligen infinna sig
vid häradsrätten, utan måste skicka ombud, och då blir kostna¬
den för resa och dagtraktamente m. m. vid underrätt kanske
lika stor som om ärendet i första hand skolat upptagas af hofrätt.
Hvad deremot allmänt blifvit erkändt såsom en fördel, är
att bouppteckningar efter aflidne frälsemän förvaras i hofrätter-
nas arkiv. Vid ganska många tillfällen, såsom vid utredande af
arfstvister, vid utrönande af slägtskapslörhållanden, vid granskning
af de genealogiska tabellerna m. m., kan man kanske icke er¬
hålla utredning utan med ledning af bouppteckningarne, och jag
tror derföre, i likhet med Hr Ramsay, att det ingalunda är
utan vigt att, då Adeln äfven hädanefter skall fortfara såsom en af
grundlagen erkänd institution, bibehålla den förmånen, som icke för
någon annan vållar olägenhet, att få ingifva bouppteckningår efter
aflidne frälsemän till hofrätt, för att förvaras i hofrättens arkiv, der
de för den, som behölver rådfråga dem, äro lätt tillgängliga.
Den 7 Mara f. m.
153
Jag kan icke föreställa mig att de öfriga Stånden, sedan R.
o. Ad. uppgifvit den vigtigaste och yppersta af sina företrädes¬
rättigheter, skola med afund se att R. o. Ad. bibehåller den lilla
förmånen att hafva ett privilegieradt forum för boupptecknings-
och förmvnderskapsärenden.
Jag har i en Betänkt bifogad reservation framställt ett för¬
slag, enligt hvilket för R. o. Ad:ns medlemmar skulle bibehållas
hvad jag anser vara för Adeln fördelaktigt, utan att för andra
medföra olägenheter. Jag får likväl tillkännagifva, att jag icke
har något emot, om R. o. Ad. anser lämpligare att hellre afslå
Betänk:t och låta stadgandena qvarstå i oförändradt skick, men
då måhända många af Husets ledamöter skulle vilja göra en
eftergift, men med bibehållande af hvad som icke bör uppoffras,
har jag framställt ett förmedlingsförslag, å hvilket jag anhåller
att Hr Gr. o. Landtm, behagade framställa propos.
Hr Dalman: Jag hade verkligen icke föreställt mig att
det under öfverläggning varande förslaget numera skulle väcka
något allvarligt motstånd, ty sedan R. o. Ad:n fattat det storar¬
tade, af hela landet prisade beslut, hvarigenom Adeln afsagt sig
ett så dyrbart privilegium som det, att utgöra en särskild del
af lagstiftningen, och följaktligen Adeln upphört att utgöra ett
afskildt Stånd, kunde jag icke föreställa mig, att man skulle
vara angelägen att bibehålla ett privilegium af den diminutiva
beskaffenhet som det nu ifrågav:de. Jag trodde nemi. att ge¬
nom afsägelsen af sin representationsrätt R. o. Ad.: jemväl
erkänt sina ledamöters jemnlikhet med andra medborgare, och
att det just vore denna likställighet som utgjorde grunden för
den nya representationsordningen.
En föreg:de talare, Hr von Gegerfelt, har, som mig synes,
klarligen ådagalagt, att privilegiet för Adelsmän att i vissa mål
hafva sitt forum i hofrätt icke utgör någon förmån, utan i de
flesta fall tvärtom, men härom lönar det icke mödan att tvista,
ty sådant kan ofta bero på individuel uppfattning. Också tyckes
frågan vid detta tillfälle vida mindre handla derom att bibehålla
en materiel fördel, än något som man anser vara en Adelns
företrädesrätt framför andra samhällsmedlemmar. Frågan är så¬
ledes egentligen politisk, och i detta hänseende skulle det vara
för mig påkostande, såsom sjelf tillhörande R. o. Ad., om det
Höglofl. Ståndet beginge den inkonseqvens att vägra sitt bifall
till hvad som vid flere föreg:de riksdagar varit föreslaget och af
de öfriga Riks-St:n beslutadt. Detta skulle blifva ett steg tillbaka
på den bana, Adeln så värdigt och med så storsinnad uppoff¬
ring förut beträdt; det vore att gifva sig sjelf dementi. R. o.
Ad. är ännu samladt i sin förre egenskap af lagstiftare; det är
sålunda i tillfälle att nu lemna ett nytt bevis på den sannt medbor¬
gerliga andan inom Adeln, och att göra en frivillig försakelse,
som ur ingen synpunkt kan ledera Adelns intressen. Om dere¬
mot Adeln nu vägrar detta medgifvande, så blir följden otvifvel-
154
Den 7 Mars f. m.
aktivt den, att den snart sammanträdande nya riksdagen, oberoende
af Adeln, kommer att fatta enahanda beslut, som det nu af Lag-
Utsk:t tillstyrkta. Det är visserligen sannt, att ett sådant beslut icke
kan komma till laga verkställighet utan att Adeln, såsom enskild
korporation, dertill lemnar sitt samtycke. Men jag hemställer,
huruvida, sedan Riksdagen och Konungen gemensamt fattat ett
sådant beslut, ett bifall dertill å Adelns sida icke blefve, snart
sagdt, nödtvunget. Jag frågar derföre, om det icke är både vär¬
digare och klokare, att redan nu uttala sitt bifall till en förän¬
dring, som, äfven i förev:de hänseende, ställer Adeln i lika för¬
hållanden, som öfriga medborgare, och hvarigenom Adeln icke
äfventvrar det ringaste hvarken i personligt anseende eller i en¬
skild fördel. Jag tillstyrker derföre på det lilligaste bifall till
Utsk:ts Betänk.
Frih. Cederström, Rudolf: Jag anser det vara af flere
ledamöter ådagalagdt, att det verkligen är för R. o. Ad. en
förmån att, i enlighet med Adliga privilegierna och 8:de kap.
Rättegångs-Balken, få vissa ärenden al Hofrätt omedelbarligen
handlagda. Jag anser tillika, att denna R. o. Ad:ns förmån för
öfrige medborgare utgör så ringa, eller rättare sagdt ingen, olä¬
genhet, att det icke är skäl att, då numera föga återstår af R.
o. Ad:ns privilegier samt R. o. Ad. fortfarande skall ega bestånd,
bifalla förev:de förslag. Den enda omständighet, hvari jag in¬
stämmer med Hr von Gegerfelt, är, att om, såsom jag hoppas,
R. o. Ad. bibehåller sitt forum privilegiatum, bör detta äfven
bibehållas för de personer, hvilkas rätt blifvit med R. o. Ad:ns
sammanbunden, nemi. utländske adelsmän, som hit till riket in¬
kommit, samt Svenska Akademiens ledamöter, hvilka sednare,
jemlikt Kongl. Brefvet d. 7 April 1805, skola behandlas såsom
personer af adlig börd. Det har hittills ansetts såsom en upp¬
höjelse för dem, att lagenligen behandlas såsom adliga vederli¬
kar, och jag vet icke hvarföre ej R. o. Ad. skulle å sin sida
anse såsom en ära, att vara i detta afseende broderligen före¬
nade med den vetenskapliga bildningens högste representanter i
landet. Hvad de utländska adelsmännen beträffar, är det vis¬
serligen af mindre vigt, om den dem rörande bestämmelsen bibe¬
hålies eller icke, men då det gemensamma bandet, att vara af
adlig härkomst, hittills ansetts vara af den vigt, att jemnlikhet
i detta hänseende borde ega rum, samt det icke kari vara af
någon betydelse, om ett undantag för deras räkning eger rum,
och de naturligtvis måste lagligen styrka förhållandet, så vida
något afseende derå skall kunna göras, vill jag icke yrka någon
förändring, utan anhåller om ett rent afslag å Utsk:ts förslag,
helst man icke är förhindrad, att i en framtid ingå på en för¬
ändring, derest sådan verkligen visar sig erforderlig, och föröf¬
rigt det icke framdeles torde återstå många ämnen för R. o.
Ad:ns öfverläggningar, hvadan man kan vara förvissad, att så¬
dant ärende så mycket grundligare varder taget i moget öfver-
Den 7 Mars f. m.
155
vägande, om och när så skulle påfordras; men skulle förhållan-
derne icke visa sig mera talande, än de göra nu, för rn ytter¬
ligare modifikation eller afskafiände af ifrågav:de rättighet, så
lärer it. o. Ad. lika litet då, som nu, låta sig förmås, att onö¬
digtvis dertill bifalla. Det är tillräckligt, att frågan derom står
öppen; framtiden må utvisa huruvida ej rättigheten gerna kan
äfven framgent qvarstå.
Hr Treffenberg, Curry: Lika varmt, som jag nitälskat
för bibehållande af Adelns privilegierade ställning i politiskt hän¬
seende, — icke för Adelns, utan (ör Svenska folkets skull, —
lika kraftigt vill jag nu urderstödja förslaget om upphäfvande af
Adelns privilegierade ställning i privaträttsligt hänseende, emedan
derigenom icke några allmänna, utan endast Adelns enskilda in¬
tressen uppoffras. Till uppoffring af dessa intressen synes mig
R. o. Ad. hafva den kraftigaste uppmaning i den omständighet,
att det ligger något förhatligt i hvarje privilegierad ställning, som
icke rättfärdigas af något högre intresse än den privilegierades
eget. Denna ställning, som redan före den 8 December utgjor¬
de en anakronism, är det ännu mera nu, och skall utan tvifvel
utgöra en källa till afund emot Adeln från de öfriga medbor-
garnes sida.
Med sådana åsigter, torde man emot mig invända, synes
konseqvensen fodra, att man äfven borde afstå från rättigheten
för arfvingar i adeliga sterbhus att till förrättande af boupp¬
teckningar och arfskiften i samma sterbhus kalla dem de helst
dertill bruka vilja; men skillnaden är den, att detta är en rättig¬
het, som, enligt mitt förmenande, snart kommer att utsträckas
till alla öfriga samhällsklasser.
Jag yrkar obetingadt bifall till Utslcts förslag.
Gr. Sparre: För min del hyser jag mycken tvekan, huruvida
stadgandet om frälsemans särskilda forum är för honom en fördel
eller en olägenhet. För de frälsemän, som bo i närheten af
de städer, der Hofrätt finnes, är det en fördel; för dem åter,
som bo aflägse derifrån, är det en olägenhet. Då jag nu, på
sätt den siste värde talaren yttrade, icke kan underlåta att er¬
känna, att det är en eftersträfvansvärd grundsats, att alla äro
lika inför lagen och att dornstolarne skola vara desamma för
alla, har jag icke funnit skäl, att inom Utsk:t afstyrka bifall till
motionen.
Rättigheten för arfvingar efter frälsemän att sjelfve utse
bouppteckningsmän, — och detta är en verklig förmån —, har
enligt Utsk:ts förslag blifvit bibehållen åt frälsemän. Detta har
allt skäl för sig, och kan denna rätt bibehållas, emedan man
yrkar att den, så snart magistraternes rätt att hålla boupptecknin¬
gar, hinner upphäfvas, hvarom skrifvelse aflåtits till K. M:t, skall
blifva gemensam för alla. Det kan ju icke vara skäl, att tvister
om arf och testamenten skola behandlas annorlunda än andra
156
Den 7 Mars f. m.
tvistemål, och Utslct har derför ansett sig böra tillstyrka afskaf-
fandet af stadgandet om Hofrätts behörighet att omedelbarligen
upptaga sådane frälsemän rörande mål och angelägenheter.
Hr Olivecronas förslag går ut på att bouppteckningar skulle
till Hofrätt ingifvas och förmyndare för omyndige frälsemän der
tillsättas. Detta är en obetyglig sak och lönar icke mödan att
man derom längre talar. Men just emedan det är en ringa sak,
synes det mig icke vara värdt att för detta fall bibehålla en
undantagslagstiftning, helst det icke kan förnekas, att det med
afseende å redovisning öfver förmynderskap blifver trassligt, att
ibland lemna redovisningen till hofrätt och ibland till underrätt.
Då uniformiteten i lag fordrar afståendet af det särskilda
forum samt detta yrkande ofta framställts, anser jag mig böra
tillstyrka bifall till Utskrts förslag.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Det är ett gammalt
ordspråk, som säger: »trägen vinner.» Detta ordspråk kan till-
lämpas på motionären i denna fråga, som i många ämnen vid
flera riksdagar väckt förslager, som vid sitt första uppträdande
misslyckats och som derefter fortfarande undergått samma öde,
tills de omsider antagits. Måhända skall motionären äfven i dag
nå sitt mål; men till en sådan utgång ämnar åtminstone icke
jag medverka.
Vore det verkligen så, att genom Adelns särskilda forum
någon egentlig olägenhet tillskyndades öfriga medborgare, skulle
jag icke vilja bibehålla denna förmån. Men för att undanrödja
den ringa olägenhet, som måhända för andra deraf tillskyndas,
vill jag icke att man skall förändra och tumma de lagar, vid
hvilka man under sekler vant sig. Under vår rörliga tid, tager
man sig ofta före att tumma de gamla lagarne, och följden blir,
att de, som gjort sig förtrogna med de gamla lagarne, sväfva i
okunnighet om hvad lagen säger.
Jag skulle visserligen vara benägen att medgifva en föränd¬
ring i stadgandet om Adelns särskilda forum i brottmål, men
då jag tror och hoppas, att det skall blifva ett sällsynt undan¬
tagsfall att en adelig person står tilltalad för gröfre brott, ligger
mindre vigt på att sådan förändring nu sker, och jag tror såle¬
des det vara klokast att nu, såsom vid föreg:de tillfällen, af-
slå hela förslaget; i hvilket yrkande jag anhåller att äfven de
H:rr, som vilja medgifva nyssnämnda förändring, måtte instämma.
Hr Ramsay: Jag erkänner riktigheten af den anmärkning,
som af Hr von Gegerfelt och Frih. Gederström blifvit framställd
derom, att det icke vore lämpligt, att, om R. o. Ad. bibehölle
sitt forum privilegiatum i afseende å vissa ärenden och tvister,
upphäfva likställigheten i berörda fall för utländska adelsmän
samt Svenska akademiens ledamöter; men jag får derjemte er¬
inra, att jag i det anförande, hvarmed jag motiverade mitt för¬
slag, särskildt framhållit, att R. o. Ad. endast för bevarandet af
Den 7 Mars f. m.
157
Adelsinslitutionen, så länge den qvarstår, borde bibehålla de
stadganrien, sorn kunna medverka till institutionens upprätthål¬
lande. Emellertid vill jag, i öfverensstämmelse med ofvannämnde
anmärkning, sålunda förändra mitt förslag, att den delen deraf,
som börjar med orden: »kommande derjemte» och slutar med
orden »till all kraft och verkan upphöra» må utgå.
Beträffande den af Gr. Liljencrants uttalade önskan, måste
jag tillkännagifva, att det är mig omöjligt att derpå ingå, enär
det är en oeftergiflig grundsats, att alla böra vara lika inlör la¬
gen, hvilket icke vore händelsen, om frälsemans särskilda forum
i brottmål skulle qvarstå, i denna del kan jag således icke
ändra mitt förslag.
Frih, Leuhusen: Jag får till alla delar instämma i den
förändring, Hr Ramsay nu gjort i det af honom framställda för¬
slag; och vill såsom skäl, hvarför jag icke kan förena mig med
dem, som yrka rent alslag å Utsk:ts hemställan, förklara, att
efter den förändring, strafflagstiftningen på sednaste tider under¬
gått, det kommer att i så ytterst få fall inträffa, att någon Adels¬
man förverkar lif, ära eller adelig frihet, och att det derföre är
öfverflödigt bibehålla ett lagstadgande, som förlorat nästan all
betydelse.
Jag yrkar fortfarande bifall till Hr Ramsays sednare förslag.
Gr. Liljencrants: Sedan Hr Ramsay och Frih. Leuhusen
förklarat sig icke vilja afstå från det af dem framställda yrkan¬
de, ber jag att få med dem förena mig.
Hr Olivecrona: Då jag i afseende å det förslag, jag fram¬
ställt, icke rönt understöd af någon, får jag förena mig i det af
Hr Ramsay och Frih. Leuhusen gjorda yrkande.
Frih. Cederström: Ehuru jag icke tror, att likheten in¬
för lagen är på något sätt åsidosatt derigenom, att ifrågav:de
förhållande bibehålles, enär lagens stadgande är för alla lika,
fastän de domstolar, hvarest det tillämpas, icke äro desamma,
får jag dock, enär det är af vigt att enhet vinnes med afseende
å proposm, och Gr. Liljencrants från sitt yrkande afstått, förena
mig lika med honom i det af Hr Ramsay och Frih. Leuhusen
framställda förslag, som numera, efter den af dem benäget vid¬
tagne förändring, så föga skiljer sig från enkelt afslag.
Hr Roos af Hjelmsäter, Carl Ulrik: Jag anhåller om
propos. på rent afslag af Utsk:ts hemställan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, förmälte
Hr Gr. o. Landtm., att under densamma hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts ifrågavtde förslag, dels ock af Hr Ramsay, med hvil-
158
Den 7 Mars f. m.
ken flere ledamöter sig förenat, att R. o. Ad., med afslag å
hvad Utskrt hemställt ang:de upphäfvande af 8:de mom. i 2:dra
§:n af 8:de kap. Rättegångs-Balken, skulle i så måtto bifalla
LJtsk:ts hemställan i förev:de punkt, att R. o. Ad. för sin del
antog ett lörfattningsförslag af följ:de lydelse: »Sedan R. St:r
öfverenskommit, att det i 6:te §:n af R. o. Ad:ns privilegier af
d. 16 Oktober 1723 grundade samt uti 9:de mom. af 2:dra §:n
i 8:de kap. Rättegångs-Balken meddelade stadgande, att Frälse¬
man uti vissa brottmål bör omedelbart af Hofrätt dömas, skall
upphöra, samt K. M:t denna öfverenskommelse bifallil; så var¬
der berörda rum i allmänna lagen jemte dermed öfverensstäm¬
mande särskilda författningar upphäfdt; skolande de mål och
ärenden, som jemlikt förenämnde lagrum och författningar till¬
hört Hofrätt såsom första domstol, tillhöra vederbörande under¬
domstolar och efter allmänna rättegångsordningen behandlas.
Denna författning kommer att gälla till efterrättelse från
och med den 1 Januari 1867; men de mål och ärenden, som
då på Hofrätts pröfning bero, skola af Hofrätten med slut af-
hjelpas;» samt slutligen af Hr Roos, att Utsk:ts förslag måtte
helt och hållet afslås.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts förslag, hvarvid svarades talrika nej, blandade
med ja, och sedermera propos. på antagande af Hr Ramsays
ofvanomförmälda förslag, då svaren utföllo med talrika och star¬
ka ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öf¬
vervägande.
Flere ledamöter begärde votering; och då Hr Gr. o. Landtm,
i ani. häraf började göra framställning i afseende å kontrapro-
posms innehåll, anmälde sig och yttrade
Hr Dalman: Jag hemställer, huruvida det kan anses vara
stridande mot formen, att jag yrkar votering om kontraproposm?
Och då jag icke har förhoppning, att min motion skall vin¬
na bifall, får jag i detta hänseende förena mig uti den af Hr
Olivecrona föreslagna modifikation deraf.
Hr Gr. o. Landtm, erinrade, att då Hr Olivecrona under
öfverläggningen i ämnet förklarat sig afstå från sitt i början
deraf gjorda yrkande om bifall till det förslag han i sin reser¬
vation framställt, samt detta förslags antagande ej blifvit af nå¬
gon annan ledamot påyrkadt, kunde Hr Dalmans först efter öf-
verläggningens slut afgifva förklaring, alt han instämde i det
af Hr Olivecrona hafda yrkande om bifall till samma förslag,
ej upptagas såsom föremål för propos.
Dea 7 Mars f. m.
159
Hr Roos: Jag hemställler om det icke låter sig göra att
framställa propos. på afslag.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. derå,
att afslag å Utskrts förslag skulle utgöra kontrapropos. vid den
blifvande voteringen, hvilken propos. besvarades med många ja
och nej i blandning, och sedermera propos. på antagande af bifall
till [Jtskrts förslag såsom kontrapropos. vid samma votering, då
svaren likaledes utföllo med många både ja och nej; och för¬
klarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr Roos begärde votering om kontrapropostns innehåll.
Uppsattes och justerades följrde voteringspropos.:
»Den som vill, att vid blifvande votering om antagande af
Hr Ramsays, i ani. af Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 16, ang:de upp¬
hörande af R. o. Ad:ns särskilda forum, framställda förslag, kon-
traproposm skall innefatta bifall till Lag-Utsk:ts förslag i ämnet,
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, antager R. o. Ad. till kontrapropos. vid ofvan-
nämnde votering afslag å Lag-Utsk:ts merberörde förslag.»
Voteringen företogs och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 46.
Nej — 92.
Härefter upplästes oell godkändes följ:de voterings-propos.
i hufvudfrågan:
»Den som vill, att R. o. Ad. skall antaga det af Hr Ram¬
say i anledning af Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 16 framställda för¬
slag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. det af Lag-Utsk:t i ofvannäm-
de Betänk, afgilna författnings-förslag.»
Vid denna voterings utgång befunnos rösterna hafva ut¬
fallit sålunda:
Ja — 64.
Nej — 42.
ICO
Den 7 Mars f. m.
Hr Vult von Steijern, Johan Julius: Emot det nu
fattade beslutet får jag anmäla min reservation, med tillkänna¬
givande, att jag ansett mig icke böra deltaga i den sednare om¬
röstningen, emedan jag i den förra om kontraproposm röstat
för bifall till Utsk:ts förslag.
Utsk:ts i slutet af Betänk:t gjorda hemställan.
Hr Ramsay: Med anledning af det sednast fattade beslu¬
tet får jag föreslå, att den nu föredragna punkten måtte till
Utsk:t återremitteras. Denna punkt innehåller nemi. åtskilligt,
som dels numera är öfverflödigt, dels beroende af de stadgan-
den, som äro intagne i den Riddarh.-Ordn., som nu är under
utarbetande; och torde derför med afiåtande af skrifvelse ang:de
denna punkt böra väntas, till dess nämnda Riddarh.-Ordn. blif¬
vit antagen.
Jag anhåller således om propos. på återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef i(rågav:de hemställan till Utsk:t återremitterad.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdagen
Den 7 Mars e. m.
161
Onsdagen den 7 Mars 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades protokollet för den 9 sistl. Februari.
Föredrogs Snvo Lag-Utsk:ts den 21 och 24 sistl. Februari
bordlagda Betänk. N:o 17, i anledn. af väckt motion ang:de sät¬
tet för stämnings delgifvande åt byalag eller annan samfällighet.
Hr Nordenfalk, Carl: I sista delen af förevarande Be¬
tänk., som jag tager mig friheten att ännu en gång uppläsa,
säger Lag-lltslct: »Utsk:t kan af dessa skäl icke tillstyrka, att
motionärens från lagberedningen hemtade förslag i oförändradt
skick antages; och då den vid sisthållna riksdag af Lag-ötsk:t
tillstyrkta och af R. St:r för deras del beslutade författningen,
hufvudsakligen på den grund, att det af motionären nu före¬
slagna, men af Utsk:t afstyrkta tillägget saknades, icke kunnat
vinna K. M:ts nådiga bifall, så, ehuru Utsk:t fullkomligt erkän¬
ner behofvet af en lagförbättring i denna del, måste Utsk:t lik¬
väl hemställa, att motionen icke må till någon R. St:rs åtgärd
föranleda.»
Således, ehuru enligt 53:dje §:n R. F. och 33 §:n R. O.
det åligger Lag-ötsk:t att utarbeta de från R. St:r remitterade
förslag till stiltande, ändring, förklaring eller upphälvande af
allmän civil-, kriminal- och kyrkolag, samt Utsk:t förklarat sig
fullkomligt inse behofvet af en laglörbättring i ifrågavarande
afseende, har Utsk:t likväl icke ansett sig böra föreslå något för¬
ändrad! lagstadgande, utan hemställt, att den derom väckta mo¬
tionen icke måtte till någon åtgärd föranleda. Då (Jtsk:ts re-
sonnement icke kan grunda sig på förbiseende af de omnämnda
grundlagsstadgandena, skulle man kunna tro, att Utsk:t med
sin hemställan velat säga, att det saknade förmåga att utarbeta
ett förslag i förevarande fråga. Med den kännedom jag eger
om Lag-Utsk:ts ledamöter i allmänhet, och särskildt om dem,
som R. o. Ad:s Elektorer dit insatt, måste jag emedlertid be¬
stämdt bestrida en sådan uppfattning såsom orättvis. Våra grund¬
lagar hafva bestämt ledamöternas antal till 16, just på det att
i ingen del af lagstiftningen må inom Utsk:t saknas kunskap
och förmåga att utreda eller utarbeta förekommande lagförslag.
Då en sådan kunskap och sådan förmåga säkerligen icke
saknas och jag, i likhet med Utsk:t, anser en lagförändring i
ifrågavarande afseende vara af behofvet påkallad, får jag hos
H. III. 11
162
Den 7 Mars e. m.
Hr Gr. o. Landtm, anhålla om propos. på återremiss af detta
Betänk:de, på det Utsk:t måtte komma i tillfälle att taga frå¬
gan i förnyadt öfvervägande.
Gr. Sparre, Erik: Den siste värde talarens framställ¬
ning gick ut derpå, att Lag-Utsk:t skulle vid afgifvande af
detta Betänk, hafva förfarit i strid med grundlagarne, och jag
skall nu försöka besvara denna beskyllning så godt jag kan.
Lag-Utsk:t afgaf vid förra riksdagen ett förslag om delgifvande
af stämning åt byalag eller annan samfällighet; detta förslag,
till en del bygdt på lagberedningens förslag, men afvikande der¬
ifrån i den väsendtligaste punkten, som Utsk:t ansåg sig icke
kunna bibehålla, vann B. St:rs bifall, men bar af K. M:t, efter
Högsta Domstolens hörande, blifvit afslaget. Uti lagens nuva¬
rande stadgande, angående stämnings delgifvande åt hel menig¬
het, att den skall uppläsas å predikstolen i det härad eller soc¬
ken, som tilltalas och sökes, samt derjemte på tingsstufvudör-
ren anslås, hade lagberedningen, i afseende å detta stadgandes
utsträckande till byalag, föreslagit det tillägg, att den, som mot¬
tagit stämningen, skulle vara skyldig gifva de öfriga svaran-
derna del deraf, men Utsk:t uteslöt i sitt vid förra riksdagen
afgifna förslag detta stadgande, emedan dermed icke vore ut¬
tryckligen angifvet, huruvida den, som fått mottaga stämningen,
skulle vara skyldig att tillställa alla grannarne densamma vid
påföljd att ansvaret eljest drabbade honom ensam och de öf¬
riga ansågos såsom behörigen stämde, eller om det skulle bero
på honom att fullgöra lagens föreskrift eller icke, samt, i hän
delse han underlät det, de öfriga parterna ansågos ostämda
och målet derföre icke kunde företagas till behandling. Ett dy¬
likt stadgande om skyldighet för en part att kommunicera stäm¬
ning med sina medparter, finnes väl i vår nu gällande lag, nem¬
ligen i 11 kap. 8 § R. B. samt K. Resol. den 29 Nov. 1756
§ 37, enligt hvilka arfvinge, som sitter i orubbadt bo, å med-
arfvingars vägnar, och syssloman å bruk, å brukets vägnar, må
stämmas och delegarne i boet eller bruket anses såsom stämda,
vare sig de sedermera fått del af stämningen eller icke; här¬
vid torde dock bemärkas, att dessa personer med skäl kunna
betraktas såsom ombudsmän för de öfrige parterna, och der¬
före äfven å deras vägnar stämmas. Deremot är det påtagli¬
gen orimligt, att en medlem af ett byalag skall, derföre att han
anträffats med stämning, hafva skyldighet att delgifva densam¬
ma åt lagets öfriga delegare, som kunna vara aflägset boende.
K. M:t har nu afslagit R. St:rs vid förra riksdagen uppgjorda
förslag till författning i ämnet, hufvudsakligen på den grund att
lagberedningens berörda tillägg om skyldighet för delegare i
byalag att kommunicera stämning med medparter icke blifvit i
förslaget bibehållet, men, som Lag-Utsk:t fortfarande hyser
samma åsigter om olämpligheten af ett sådant stadgande, liar
Utsk:t icke heller vid denna riksdag kunnat tillstyrka dess anta¬
gande och derföre hemställt, att den i sådan syftning väckta
Den 7 Mars e. m.
163
motionen icke måtte till någon R. St:rs åtgärd föranleda. Vi¬
dare liar K. M:t såsom skäl för sitt ogillande af R. Stirs förslag
anfört, att det deri begagnade ordet »samfällighet» har en obe¬
stämd betydelse. Att utesluta detta ord och inskränka det
ifrågavarande stadgandet endast till byalag, har emellertid icke
synts Utsk:t lämpligt, då det finnes så mångfaldiga andra granne¬
lag, med hvilka samma öfverklagade olägenheter i afseende å
stämningssättet ega rum.
Jag erkänner, att så väl jag som de öfriga ledamöterna
af Lag-Utsk:t saknat förmåga att öfvervinna de svårigheter, som
uppstått vid uppgörande af förslag till författning i detta ämne.
Då K. M:t förklarat, att K. M:t icke funnit den af R. St:r vid
förra riksdagen beslutade författning antaglig, så vida den icke
erhölle ett tillägg i den syftning lagberedningen föreslagit, samt
Utskit, som fortfarande ansett ett sådant tillägg af flera skäl
olämpligt, icke trott sig böra tillstyrka att ett förslag utan detta
tillägg åter framlades till K. Mits godkännande, har Utsk:t således
icke kunnat göra annat, än att med erkännande af behofvet
utaf förändrade stadganden i ämnet förklara, det Utskit icke
kunnat framlägga något nytt förslag till författning.
Jag får på de af mig nu anförda skäl anhålla om bifall till
Utskits hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till förevarande Betänk, och dels återremiss deraf, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till detsamma, och, då der¬
vid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva fun¬
nit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:ts den 21 och 24 sisth Februari
bordlagda Betänk. Nio 18, i anledn. af R. Stirs Just.-Ombuds-
mans motion i afseende på kärande parts skyldighet att gifva
vederparten del af uppskofsbeslut.
Gr. Sparre-, Som det nu föredragna Betänkit innehåller
4 särskilda §§, vågar jag hemställa, att, i öfverensstämmelse
med hvad R. o. Ad. angående behandlingen af dylika lagför¬
slag vid föregående tillfällen funnit för godt att besluta, Betänkit
måtte punktvis föredragas samt att, enär hela förslaget beror
på den 3 §, denna måtte föredragas först, och, sedan R. o. Ad.
fattat sitt beslut jemväl angående de återstående §§:na, ingres¬
sen till förslaget.
Med förmälan, att Gr. Sparre hade föreslagit, att Utskits
i detta Betänk, framställda författningsförslag skulle paragrafvis
företagas till afgörande, med iakttagande deraf, att § 3 först
förekom till pröfning samt att ingressens behandling uppskjöts
till dess förslaget blifvit genomgånget, hemställde Hr Gr. o.
164
Den 7 Mars e. m.
Landtm., huruvida R. o. Ad. behagade godkänna ett sådant
föredragningssätt.
Ropades ja.
Tiil följd häraf föredrogs nu § 3.
Hr Olivecrona, Knut: Då detta Betänk, föredrogs inom
Lag-Utsk:t och der var föremål för behandling, kunde jag icke
instämma med Utsk:ts majoritet i antagandet af nu lörelisgande
förslag. Jag ansåg nemligen, alt det innefattade åtskilliga af-
vikelser från hvad K. Sl:rs Just -Ombudsman löreslagit, och att
de nya bestämmelser, L'tsk:t för sin del ansett tjenliga, tvärtom
skulle verka motsatsen af hvad dermed åsyltats. Såsom af
motiveringen synes, har Ulslct genom den nya redaktionen huf¬
vudsakligen afsett att vinna större skyndsamhet vid rättegångs¬
målens handläggning, enär domstolen skulle ega att, då sva¬
randen förfallolöst uleblefve, genast tredskovis afgöra saken på
de skäl käranden företett. För min del tror jag icke att det
kommer att lända till fromma för lagskipningen att använda
s. k tredskodomar i vidsträcktare mån, än hittills skett. Nu
är det egentligen endast i skuldfordringsmål, som sådana do¬
mar meddelas, och jag tror icke, äfven om detta förslag antoges,
att någon domare skulle tillåta sig att tredskovis afdöma arfs-
och testamentstvisler o. d., utan säkerligen funne han sig för¬
anlåten att uppskjuta sådana mål, till dess svaranden fått till¬
fälle att yttra sig, och saken blifvit tillbörligen utredd. Följden
af ett motsatt förfaringssätt skulle endast blifva den, att målen
tvärt afgjordes, ulan att sakförhållandena blifvit vederbörligen
utredde, och att Hofrätten sedermera, då svaranden der sökte
ändring, måste, i anseende till målens outredda skick, återför¬
visa dem till underrätten till förnyad behandling och utredning
af alla de af underrätten aldömda tvistepunkterna. Någon vinst,
vare sig i afseende på skyndsammare handläggning af målen,
eller förminskade kostnader för de rättssökande, torde således
icke genom den föreslagna förändringen vara att förvänta. Utsk:t
har visserligen i slutet af nu föredragna § tillagt: »har kärande
sin talan utfört och prölvar rätten nödigt, att svarande, som ute-
blifvit, höras skall, innan dom i saken gifves; varde saken upp¬
skjuten, och åligge det kärande att af det beslut gifva svarande
del», o. s. v., men antages detta, komma utan tvifvel de fleste
domare, för att undvika det målen i outredt skick skulle in¬
komma till Hofrätten, att alltid vid svarandes uteblifvande upp¬
skjuta saken och ålägga käranden kommunicera svaranden npp-
skofsbeslutet. Den praxis, Utsk:t förklarat sig ogilla, skulle såle¬
des, snart upphöjd till lag, komma att för framtiden tjena till
efterrättelse.
1 1734 års lag heter det, att rätten skall döma i saken »ef¬
ter ty som sanning deri utletas kan», och lagen har derigenom
antydt domarens pligt att utreda saken och söka utleta hvad
Den 7 Mars e. m.
165
som kan vara sanning, och först derefter meddela sitt utslag.
Utsk:t har deremot föreslagit, att dessa ord skola utbytas mot:
»döme rälten öfver kärandens talan pä de skäl han företer»,
och har derigenom likasom befriat rätten från allt besvär med
sanningens utletande. Enligt min åsigt är det i 1734 års lag
begagnade uttryck mera öfverensstämmande med vår nuvarande
rättegångsordning och domarens derpå grundade pligt att ge¬
nom framställda frågor till parterna komma till klar insigt af
sakförhållandena. En rigtig uppfattning af denna pligt har dess¬
utom visat välgörande följder, ty många gånger hafva i anled¬
ning deraf samvetsgranna domare kunnat till parternas ömsesi¬
diga belåtenhet utreda tvistiga och invecklade saker, ja förlika
dem just på grund af den vunna utredningen.
På dessa skäl, och under åberopande i öfrigt af de grunder
Hr Munck af Rosenschöld i sin vid Betänk:t fogade reservation
anfört, vågar jag hemställa om afslag å Utsk:ts förevarande
Retänk.
Gr. Sparre: Det beslut, representationen kommer att fatta
i denna fråga, måste grunda sig på kännedom om de olika å-
sigter ang:de densamma, som för närv:de inom lagskipningen
äro gällande. När i en rättegång svaranden, ehuru lagligen stämd,
icke å utsatt dag tillstädeskommer, bruka nemi. domstolarne
under Svea Hofrätt, så vidt jag känner, temligen allmänt, med
uppskjutande af målet till annat ting och med föreläggande för
den uteblifne svaranden att då sig inställa, tillika föreskrifva,
att käranden skall om detta beslut underrätta vederparten. Inom
en del af domstolarne under Göta och Skånska Hofrätterna
meddelas deremot icke någon sådan föreskrift om beslutets del¬
gifvande åt vederparten. Just.-Ombudsmannen har gjort fram¬
ställning om vigten af att bringa enhet i denna praxis och före¬
komma detta vacklande i åsigter, hvilket gått så långt, att under
det en äldre domare följt den inom Göta Hofrätt gällande praxis,
har hans vikarie tillämpat den motsatta principen. Lag-Utsk:t
hade nu att välja mellan dessa olika åsigter, och vi böra derföre
till en början göra oss reda för hvilkendera af dem är den rätta.
11: 1 Rättegångs-Balken stadgar, att domaren skall i stämningen
kungöra att, om ej svaranden kommer sjelf eller genom ombud,
saken ändock skall företagas och afgöras, och i 12: 3 samma Balk
säges, att om svaranden, ehuru lagligen stämd, uteblifver, Rätten
skall döma i saken, efter ty som sanning deri utletas kan. En
person, som en gång är stämd, behöfver således icke erhålla någon
underrättelse om att lian genom uteblilvande riskerar att saken
ändock företages till afgörande, ty detta är något, som hvarje
svarande part bör veta. Om en i Skåne bosatt person skulle
på grund al ett alldeles obefosadt käromål blifva stämd till Ha¬
paranda, skulle han ej anse nödigt att iakttaga personlig instäl¬
lelse eller skicka ombud, ty han visste att käranden aldrig kunde
bevisa sitt käromål.
166
Den 7 Mars e. m.
En svarande vet, att saken kan afgöras, äfven om han icke
inställer sig, men han är ej beredd på, att käranden för att ut¬
veckla sin talan, så alt säga, kan anses berättigad att fordra
svarandens närvaro. Alägger nu rätten svaranden att inställa
sig, har saken inträdt i ett nytt skede, hvarom svaranden icke
på förhand kunnat hafva någon kännedom, och det synes då
vara vida billigare, att en kärande, som, om han velat, egt rätt
att få saken pröfvad efter de skäl han företett, nu, då han be-
höft vederpartens personliga inställelse, förpligtas meddela sva¬
randen ett sådant beslut, än att rätten endast förelägger svaran¬
den att vid äfventyr af höga vitén inställa sig, utan afseende å
huruvida han derom blir underrättad eller icke. Såsom jag förut
nämnt, är den af mig omfattade åsigten temligen allmänt anta¬
gen vid domstolarne under Svea Hofrätt, och jag vet att många
domare, som följt den motsatta principen, d. v. s. förelagt sva¬
randen personlig inställelse vid äfventyr af vite, utan att före¬
skrifva att svaranden derom skulle underrättas, slutligen, då
detta vite stigit alltför högt, insett det orimliga i detta förfarings¬
sätt och ålagt käranden att kommunicera svaranden beslutet om
hans inställelse. Utsk:t har nu försökt att gå medelvägen mellan
de båda olika systemerna. Det bar nemi. velat erinra domaren
om det origtiga i alt alltid ålägga svaranden inställelse. Kommer
käranden och har _ fullständiga bevis, är rätten skyldig att döma
på dessa bevis. Askar han uppskof för att styrka sitt käromål,
behöfver ej heller svaranden åläggas inställelse, ty käranden kan
möjligen i ingen mån fullgöra sitt erbjudande att anskaffa be¬
visning, och då vore det orättvist och utan ändamål att nödga
svaranden infinna sig. 1 den nu föredragna 3 § har man
derföre föreslagit det stadgande, att, i händelse uppskof behöf-
ves för att käranden må styrka sitt käromål, sådant skall be¬
viljas, utan att svaranden kallas. Pröfvar återigen rätten, att
svaranden skall höras, vare sig käranden begärt sådant eller ej,
inträder ett nytt förhållande, ty rätten fattar då ett beslut om
svarandens inställelse, hvarpå denna icke på grund af stämningen
var beredd, och då bör käranden vara skyldig att meddela sva¬
randen detta beslut. Härom stadgas i sista punkten af den före¬
slagna §. Enligt min åsigt har Utsk:t på detta sätt gått den
rätta medelvägen mellan de båda olika principerna.
Den siste värde talaren har förebrått Utsk:t en viss benä¬
genhet för tredskodomar. Detta kan jag dock ej finna. Med
tredskodom förstås i allmänhet, att en sak afgöres, vid svaran¬
dens uteblifvande, redan å första tinget, men Utsk:t har sagt,
att en sak kan fullföljas vid två, tre ting, fastän svaranden ej
inställer sig. För min de! tror jag för öfrigt, att tredskodomar
ej äro stridande mot svarandens intresse. Lagen säger att kä¬
randen skall sitt käromål bevisa, eljest vare svaranden derifrån
fri; kärandens rätt är således att få sin talan pröfvad, men ej
att draga vederparten inför rätta och förorsaka honom den olä¬
genheten att, hurudant ett käromål än må vara, inställa sig sjelf
eller skaffa sig ett dyrlegdt ombud.
Den 7 Mars e. m.
167
Man har vidare påstått, alt orden »efter ty, som sanning
deri utletas kan» skulle vara lämpligare än »på de skäl käranden
företer.» Jag anser dessa uttryck ungefär liktydiga. Då det ålig¬
ger käranden att sitt käromål bevisa, har emellertid Utsk:l fun¬
nit skäl att bär använda det sednare uttrycket, hvilket ock åter¬
finnes på ett annat ställe i lagen, 27; 1 Hättegångs-Balken, och
Utsk:t har dessutom genom detta uttryck velat antyda en brytning
mot förutvarande praxis att alltför olta ålägga svaranden instäl¬
lelse, hvilken praxis synts Utsk:t oriclig.
Då, på sätt jag nu sökt visa, Utsk:t i sitt förslag beträdt
den rätta förmedlingsvägen mellan de olika åsigter, som i denna
fråga gjort sig inom lagskipningen gällande, får jag hos Hr Gr.
o. Landtm, anhålla om propos. på bifall till förev:de §.
Hr von Gegerfelt, Herman Georg: Om jag ansåge
mig böra ingå i hufvudsaklig pröfning af den af Uisk:t föreslagna
lagförändringens lämplighet, skulle jag sannolikt komma lill sam¬
ma resultat, som i Hr Munck af Rosenschölds reservation finnes
uttaladt. Uti en sådan pröfning anser jag mig dock icke böra
ingå. Det lörev:de ärendet har inom Utsk:t blifvit upptaget en¬
dast på grund af en Just-Ombudsmannens framställning om
den olika praxis, som inom domstolarne gjort sig gällande i af¬
seende å kärandeparts skyldighet att gifva vederparten del af
uppskofsbeslut, och om behofvet af att lagen erhölle ett förtyd¬
ligande beträffande verkan af stämning. Någon motion om lag¬
förändring har icke blifvit väckt. Vid sådant förhållande synas
R. St:r icke kunna besluta någon lagförändring, utan endast tillse
hvad lag stadgar och huruvida en förklaring deraf behöfves, och
i så fall vidtaga en sådan.
Hvad mig angår, har jag, alltsedan jag började min do¬
mare-verksamhet, funnit tydligt och klart att någon skyl¬
dighet icke förefinnes för käranden att meddela svaranden ett
uppskofsbeslut. 1734 års lag har nemi. icke allenast antydt,
utan konseqvent genomfört den grundsats, som finnes i 1807
års förklaring bestämdt uttalad, eller att den, som en gång fått
njuta till godo laga stämning eller eljest blifvit lagligen hörd, bör
uti allt hvad sedermera förelöper i saken iakttaga hvad lag i
allmänhet stadgar, samt han eljest kan till bevakande af sin rätt
finna vara för sig nödigt. Då denna grundsats blifvit uttryck¬
ligen godkänd af R. St:r vid 1856—58 årens riksdag, då detta
R. St:rs beslut finnes intaget i allmänt tillgängliga lagböcker, och
då slutligen Just.-Ombudsmannen i sin Berättelse, hvilken är
allmänt tillgänglig, förklarat en sådan tolkning af lagen vara den
rätta, skulle jag anse det ligga nära nog inom åtalets gräns, om
en domare tillätes tillämpa lagen på annat sätt. Då likväl, enl.
hvad här blifvit upplyst, så egt rum inom Svea Hofrätts dom-
värgo. vill jag ej motsätta mig en lagförklaring i detta ämne,
och anhåller jag derföre att Betänk:t måtte blifva till Lag-Utsk:t
återremitteradt, på det att en lagförklaring i af mig nu angifven
syftning måtte blifva förberedd.
168
Ben 7 Mars e. m.
Hr Nordenfalk: En af reservanterna mot Utsk:ts förslag
har i afseende å detsamma meddelat Huset en detaljerad gransk¬
ning, hvilken jag för min del lär åberopa. Frågan har länge
varit föremål för uppmärksamhet. Den rör helt enkelt det för¬
hållande, huruvida, då svarandepart uteblifvit och Rätten upp¬
skjutit saken, käranden må vara skyldig att delgifva vederparten
detta beslut. Såväl Lag-Utsk:t, både vid denna och en föreg:de
riksdag, som ock de talare, hvilka här i dag yttrat sig, synas
sammanstämmande anse, att en sådan skyldighet icke, enl. en
sund tolkning af hithörande föreskrifter i gällande lag, åligger
käranden. Afven jag är af denna tanke. I stället för att nu
helt enkelt föreslå ett stadgande, som gjorde slut på den olika
praxis, som i detta hänseende är rådande vid våra underdom¬
stolar, så har Lag-Utsk:t uppgjort ett helt nytt lagförslag, öfver
hvilket jag, som sagdt, åberopar en föreg:de talares på andra
sidan kritik. Det enklaste sättet att lösa frågan synes mig vara
att R. o. Ad., med afslag å hela det föredragna Betänk:t och
särskildt den 3 § deraf, beslutar: »att R. St:r för sin del be¬
sluta en författning, hvarigenom förklaras, att det ej må åläggas
kärandepart att gifva uteblifven svarandepart del af uppskofs-
beslut», hvarom jag alltså får hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla
om propos.
Frih. Leijonhufvud, Carl: En föreg:de talare har fällt
några ord, som gifva vid handen, att han anser Utsk:t hafva
öfverträdt sin befogenhet, då det framlagt förev.de förslag, och
att propos. icke skulle kunna framställas på dess antagande.
Jag iemnar denna fråga åt Hr Gr:ns o. Landtmms afgörande.
Under antagande emellertid, att hinder icke möta för för¬
slagets företagande till pröfning, anhåller jag att i afseende å
detsamma få framställa några anmärkningar. Utsk:t redogör i
sitt Betänk, för de olika åsigter, som i praxis under senare tider
gjort sig gällande i nu förev:de fråga, och åsyftar genom sitt
förslag att bringa enhet i denna praxis. Som vi veta, under¬
låter ofta svarandeparten, ehuru lagligen stämd, att infinna sig
vid första tinget, och då skall enl. 12: 3 Rättegångs-Balken rätten
döma i saken, efter ty som sanning deri utletas kan. Vanligen
äro dock vid våra domstolar käromålen så beskaffade, att rätten
icke kan komma till något resultat, förrän den fått höra hvad
svaranden har att andraga, och den måste derföre för svaran¬
dens hörande uppskjuta saken. Så får man i Häradsrätternas
protok. ofta läsa, att käranden begärt, det svaranden måtte in¬
kallas, och att rätten derefter resolverat, att svaranden vid äf¬
ventyr af visst vite skall inställa sig vid nästa ting. Frågan är
nu, om man eger ålägga käranden att kommunicera svaranden
detta beslut. Allmän praxis har varit och är ännu inom Svea
Hofrätt den, att käranden förelägges underrätta svaranden om
uppskofsbeslutet, och denna praxis torde vara den rätta, ty det
finnes ej något lagstadgande, som ger vid handen, att en sva¬
rande, som blifvit en gång stämd och således fått veta påfölj¬
Den 7 Mars e. m.
169
den af ett uteblifvande, skall vara skyldig att af egen drift in¬
finna sig vid domstolen för att höra efter, huruvida käranden
kan förebringa tillräcklig bevisning. En föreg:de talare har vis¬
serligen framställt deri åsigt, att, om en domare tilläte sig ålägga
käran en att delgifva vederparten ett uppskofsbeslut, detta vore
en åtgärd af så graverande beskaffenhet, att han derföre borde
ställas under åtal, men jag tager mig friheten att i detta fall
hysa en alldeles motsatt åsigt, eller att en underlåtenhet att
meddela en sådan föreskrift snarare borde vara föremål för åtal.
Våra åsigter i denna fråga äro således fullkomligt olika. Jag
vill emellertid icke ingå i någon vidlyftigare utredning af frågan,
utan inskränker mig till att förklara, att enligt min öfvertygelse
är den af Gr. Sparre framställda åsigt, hvilken öfverensstämmer
med deri af Lag-Komm. och Lag-Beredn. uttalade, den rätta.
Deremot tror jag, att den nu föredragna 3 §:ns redaktion
icke är fullt tillfredsställande. Utbytet af orden »efter ty som
sanning deri utletas kan» mot »på det skäl käranden företer»
torde icke vara lämpligt. Man har nemligen derigenom antydt,
att domaren endast skulle fästa sig vid de skäl, käranden an-
drager, men delta öfverensstämmer icke med nuvarande rätte-
gångssättet, särdeles vid domstolarne på landet, der käranderne
ofta hvarken kunna redogöra hvarpå deras talan egentligen går
ut, eller hvilken bevisning de vilja förebringa, och der rätten i
följd deraf måste anställa vidlyftiga undersökningar för sannin¬
gens utredande. Vidare säges det i denna §: »då ege kärarden
saken utföra och döme rätten — — —. År käranden ej be¬
redd att saken genast till slut föra, varder den uppskjuten;»
Utsk:t tyckes hafva ansett, att domstolarne ofta skulle få af¬
döma mål tredskovis och döma så, att käromålet ogillas. La¬
gen lägger visserligen icke något hinder i vägen derför, men
jag åtminstone har hvarken sjelf afkunnat eller någonsin sett
någon tredskodom, deri käromålet ogillats, och jag tror ej att
sådant oftare, än hittills, kommer att inträffa. Mot den sista
punkten: »har kärande sin talan utfört, och pröfvar rätten nö¬
digt, att svarande, som uteblifvit, höras skall, etc.» kan ock an¬
märkning göras, ty, om än kärande icke utfört sin talan, men
Rätten aktar nödigt att höra svaranden, lär väl käranden böra
åläggas alt delgifva honom ett sådant beslut.
Då §:n således bör i dessa delar omredigeras, instämmer
jag i en föregående talares yrkande, att den måtte blifva till
Utsk:t återremitterad.
Gr. Sparre: En föregående talare har yttrat, att man nu¬
mera är temligen ense om det orätta deruti, att svaranden förkla¬
rats skyldig att inställa sig, utan att käranden ålägges att kommu¬
nicera honom detta rättens beslut, och att den värde talaren
till och med icke skulle tveka att ställa en domare, som för-
fore' på sådant sätt. under aktion; men den siste värde talaren
har deremot, i likhet med mig, upplyst, att man åtminstone
inom Göta Hofrätt är temligen ense om rigtigheten af ett så¬
170
Den 7 Mars e. m.
dant förfarande. Detta utvisar huru skiljaktiga åsigterna äro i denna
fråga, och jag skall derföre be att få anföra några ytterligare
skäl. I K. Förkhn den 23 Mars 1807 finnes visserligen ett
stadgande, att käranden icke har någon skyldighet att under¬
rätta sin uteblilne vederpart om hvad som vid domstolen före¬
fallit, men detta stadgande afser påtagligen endast förhållandet
vid ansökning om heneficium revisionis. De föreskrifter, som
1734 års lag innehålla i ifrågavarande afseende, återfinnas dels
i 11 kap. 1 § R. B., hvilken för svarandens uteblifvande stad¬
gar den påföljd, att saken ändock företages och afgöres, dels
i 12 kap. 1 §, som förklarar att, då domaren skjuter saken
upp, å landet till nästa ting och i staden till annan rättegångs¬
dag, parterna skola vara skyldiga att idan ny stämning till rät¬
ten komma, samt dels i 2 § samma kap. hvarest stadgas bö-
tesansvar lör part. hvilken icke iakttager inställelse; dessa före¬
skrifter antyda visserligen, att parterna halva skyldighet att in¬
ställa sig och att således käranden icke kan åläggas att kom¬
municera uppskofsbeslut med uteblifven svarande, men vid jem¬
förelse med 12 kap. 4 § R. B., i hvilken stadgas, att, om mål
blifvit i svarandens frånvaro aldömdt, det skall åligga käranden
att inom viss kort tid gifva svaranden del af domen, vill det
synas som om den tanken icke föresväfvat 1734 års lagstif¬
tare, att svarande parter alltid skola vara skyldiga att förskaffa
sig kännedom om domstolens beslut, och, i händelse af dom¬
stolens meddelade förständigande, utan kommunikation inställa
sig. Stadgandet om svarandepartens skyldighet, att inställa sig,
är så mycket orimligare, som det ofta kan hända, att den å
en person utfärdade stämning endast rörer ett obetydligt belopp,
hvilket han mycket heldre utbetalar än han reser 50 å 60 mil
för att personligen inställa sig vid domstolen eller skaffar sig
ett dyrlegdt ombud. I svarande-parters intresse och för att be¬
fria dem från de många olägenheter, för hvilka de kunna blifva
utsatta, har nu Lag-Utsk:t föreslagit att saken kan företagas utan
hinder deraf att svaranden icke iakttagit inställelse. Den siste
värde talaren, hvilken syntes hufvudsakligen dela mina åsigter
i denna fråga, yttrade, att han under sin domareverksamhet al¬
drig funnit eller ens hört omtalas, att ett käromål blifvit ogilladt,
då svaranden underlåtit att iakttaga inställelse ; det är alldeles icke
förhållandet, att endast mindre skuldlordringsmål afdömas tred-
skovis, och jag påminner mig nu särskildt en bördestvist, i hvil¬
ken, oaktadt svarandens uteblifvande, käromålet ogillades, eme¬
dan det af de handlingar, käranden företedde till styrkande af
sin talan, uppenbarligen visade sig, att han icke var bördesman.
Jag betviflar för min del, att om denna § blifver lag, domarena
skola, såsom hittills varit praxis, då målet uppskjutes, på det
käranden måtte komma i tillfälle att ytterligare utföra och styrka
sin talan, förelägga svaranden att iakttaga inställelse; jag är der¬
emot fullt öfvertygad, att domarena icke skola gifva svaranden
ett dylikt föreläggande, så vida det icke är nödvändigt för må¬
lets fullständiga utredande och bedömande, samt att de icke, så¬
Den 7 Mars e. m.
171
som Frih. Leijonhufvud synes antaga, skola bevilja uppskof af
målet, derest icke käranden i något afseende lörebragt bevis¬
ning till styrkande af sin talan, utan i sådant fall genast ogilla
densamma. De skäl, Utsk:t ansett tala lör begagnande af ut¬
trycket »på de skäl han företer» i stället för »efter thy sanning
deri utletas kan», har jag sedan, då jag förra gången hade or¬
det, anfört, och, då de anmärkningar, som i afseende härå blif¬
vit gjorde mot Utsk:ts förslag, icke torde innefatta tillräcklig an¬
ledning till dess återremitterande, vill jag icke mycket fästa mig
dervid. Deremot måste jag på det högsta bestrida, att Lag-
Utsk:t bort föreslå R. St:r någon lagförklaring i denna fråga.
Just.-Ombudsmannen har icke heller yttrat något om en sådan,
utan endast fästat uppmärksamheten på den olika praxis, sora
i ifrågavarande afseende gjort sig gällande, och åt representa¬
tionen öfverlemnat frågans bedömande. Jag kan icke finna, att
Lag-Utsle.t, som eldigt grundlagen har sig ålagdt, att utarbeta de
från R. St:r remitterade lagförslag, skulle hafva varit förhindrad!,
att, på grund af Just.-Ombudsmannens framställning till R. St:r,
framlägga ett förslag till afhjelpande af den olikhet, som visat
sig i tillämpningen af ifrågavarande lagstadganden. Då, efter
Utsk:ts åsigt, lagstiftarens mening alldeles icke varit, att en sva¬
rande part skall iakttaga inställelse, utan att hafva blifvit kom¬
municerad ett af domstol derom gifvet föreläggande, och, ifall
Utsk:t skulle hafva afgifvit förslag till en la g: lör k la ring, denna
blifvit i en alldeles motsatt rigtning, var Utsk:t förbindradt
att föreslå en sådan förklaring och ansåg Utsk:t derföre
lämpligast, att en ny författning uppgjordes, som tydligen vi¬
sade domaren, hvilket procedere han bör uti ifrågavarande af¬
seende iakttaga.
Hr von Gegerfelt: Till stöd för min åsigt angående
svarande-parts skyldighet att iakttaga inställelse, får jag åbe¬
ropa, att lagen stadgar böter för bans uteblilvande, hvilket sä¬
kerligen icke varit förhållandet, om lagens mening vore, att det
skulle stå i svarandens skön att inställa sig eller icke. Vidare
stadgas i 16 kap. 6 § R. B.: »Nu söker endera parten upp¬
skof i saken, förty att han vill flera bevis skaffa eller för an¬
nan orsak; finnér domaren skäl till det uppskof; lagge honom
viss tid före, antingen vid vite i penningar eller alt saken ändå
afgöras skall, allt som omständigheterna det fordra, etc.» En¬
ligt detta lagrum är således domaren berättigad att förelägga
parterna vitén, utan att någon föreskrift finnes derom att så¬
dana beslut skola särskildt kungöras. Att lagens mening är,
att icke andra mål än egentligen skuldfordringsmål skola tred-
skovis afdömas, visar sig deraf, att lagen hänvisar den vinnande
parten att söka utmätning, hvilken hänvisning icke är tillämp¬
lig på andra än sådana mål.
Gr. Sparre: Jag ber om ursäkt derför att jag så ofta
uppträder, men jag har velat erinra den föregående talaren der-
172
Den 7 Mars e. m.
om, att 6 § af 16 kap. R. B., hvilken han åberopat till stöd
för sin åsigt i denna fråga, icke utgör något särdeles starkt
bevis derför. Denna § lyder sålunda: »Nu söker endera par¬
ten uppskof i saken, förty att han vill flera bevis skaffa eller
för annan orsak; finnér domaren skäl till det uppskof, lagge
honom viss tid före, etc.» I det fall, som afses i denna §, be¬
viljas uppskof, icke på grund af svarandens uteblifvande, utan
i följd af kärandens egen begäran om uppskof, och således kan
i detta fall icke någon kommunikations-skyldighet ifrågakomma.
Hr Nordenfalk: Af förekommen anledning afstår jag
från det af mig framställda förslag till R. o. Ad:ns beslut i denna
fråga och förenar mig med de Hrr, som yrkat återremiss af
denna §. Medan jag har ordet, får jag fästa uppmärksamhe¬
ten derpå, att jag icke, såsom en föregående talare påstått, ytt¬
rat, det alla vore i praxis ense om det rätta förfarandet i ifrå¬
gavarande afseende, i hvilket (all särskild lagbestämmelse i
ämnet vore obehöflig, utan endast alt man nu, liksom vid före¬
gående riksdag, synes vara temligen ense om, hvilket förfa¬
rande man skulle önska vara i praxis det gällande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande §:n, dels återremiss deraf och dels
afslag derå, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bi¬
fall till densamma, hvarvid svarades många nej jemte några ja,
och sedermera propos. på §:ns återremitterande, då svaren ut-
föllo med många ja, jemte några nej; och förklarades ja nu
varit öfvervägande.
§ !•
Hr Olivecrona: Då R. o. Ad. beslutit att återremit¬
tera 3 § i förevarande förslag, får jag anhålla om återremiss
äfven al den nu föredragna, hvilken står i sådant sammanhang
med den förutnämnda, att, om någon förändring kommer att
vidtagas i denna, äfven den första måste underkastas revision.
Gr. Sparre: Jag är förekommen af Hr Olivecrona, och
inskränker mig derföre till att instämma med honom.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd pro¬
pos., blef den ifrågavarande §:n återremitterad.
§ 2.
Hr Olivecrona: På de skäl jag nyss hade äran anföra,
med afseende å den J:a §:n, får jag anhålla om återremiss äf¬
ven af den nu föredragna.
§-.n återremitterades.
Den 7 Mors e. m. 173
§ 4.
Hr Olivecrona: Under åberopande af samma skäl, som
vid föredragningen af den l:a och den 2:a §:n, får jag anhålla
om återremiss äfven af den 4:de §:n.
R. o. Ad. beslöt härefler, att §:n skulle återremitteras.
Ingressen.
Hr Olivecrona: Det torde blifva nödvändigt, att jemväl
återremittera ingressen till förevaraude förslag, sedan R. o. Ad.
återremitterat alla §§ i detsamma, och får jag af sådan an¬
ledning äfven här yrka återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning blef ingressen till Utsk:t
återförvisad.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:ts den 21 och 24 sisth Februari
bordlagda Betänk. N:o 19. i anledn. af väckt motion om rättig¬
het att i brottmål svara genom fullmäktig.
Hr von Gegerfelt: I denna fråga skulle jag för mindel
vilja föra lagstiftningen ett steg längre än Ulsk:t föreslagit, eller
så långt som motionen alser. Enligt gällande lag dels skall
dels må enhvar häktas, som misstänkes alt hafva begått brott,
hvarå straffarbete kan följa, dock så att den, sorn icke kan an¬
tagas komma att afvika, undanröja bevis eller försvåra sakens
utredning, må förblifva å fri fot, såvida straffarbetet ej öfver-
skjuter 2 år. Det ifrågav:de steget afser således endast perso¬
ner, som tillhöra sistnämnda kathegori, och i allmänhet dem,
som, ehuru angifna lör gröfre brott, dock icke äro besvärade
med sådane omständigheter, att de anses böra i häkte inmanas,
d. v. s. att deras oskuld är minst lika sannolik som deras brotts¬
lighet. Jag kan icke finna den ringaste våda i att låta sådana
personer åtnjuta befrielse från personlig inställelse, till dess do¬
maren pröfvat bebofvet deraf. Den enda olägenhet, som deraf
kan uppstå, är den, att ett ransakningstillfälle mera än eljest
blefve erforderligt, hvilket dock sällan torde inträffa, enär i de
flesta händelser flera ransakningstillfällen i alla fall behöfvas. Å
andra sidan förekommer den stora våda, hvarföre en hvar är
utsatt af förföljelse af den tyvärr ingalunda fåtaliga samhällsklass,
som har ingenting att förlora och derföre kan våga allt för till¬
fredsställande af sin vinningslystnad och hämndkänsla. Om man
af en sådan person blir stämd till en äfven aflägsen domstol,
måste man genast personligen begifva sig af, eller ock bereda
sig på att blifva med fångskjuts hemtad. Sådan är nu gällande
lag, och att följderna deraf icke blifvit svårare än de hinintills
174
Den 7 Mars e. m.
visat sig, måste tillskrifvas det kända förhållande att en orimlig
lag ej i sin hela stränghet blifver tillämpad, hvilket dock ej ut¬
gör giltigt skäl för dess bibehållande. Att olägenheterna af
ifrågav:de lagstadgande endast ofullständigt afhjelpas genom Ut-
sk:ts förslag, synes tydligt. Dessutom torde få anmärkas att den
nya strafflagens fina nyansering af serskilda arter af samma
slags brott ofta gör det svårt, om icke omöjligt, att af angifvelse-
skriften bedöma, huruvida densamma alser brott, som kan med¬
föra straffarbete. I tvetydiga fall måste man således antingen
lemna den af Utsk:t föreslagna förmån obegagnad eller riskera
fångskjutsen.
Om denna min åsigt vinner bifall, så förfaller det af rätts¬
vetenskapen längesedan utdömda stadgande i 15 kap. 1 § R. B,,
som gör den anklagades rätt att hafva hjelp i rättegången bero¬
ende af domarens pröfning, äfvensom föreskriften om mannens
och förmyndarens rättigheter i berörda hänseende, och torde §
få denna enkla lydelse: »l alla saker — — fordras.»
Jag får slutligen fästa uppmärksamheten derpå, att, om
motionen hel och hållen eller till någon del bifalles, förändring
äfven torde blifva erforderlig af 10 § 11 kap. R. B., som lyder:
«1 brottmål hör den, som käres till, genast å rättens bud till
svars komma: Gör han det ej, då må han genom Kronans el¬
ler rättens betjente till rätten hemtas.» 1 samma mån som en
tilltalad erhåller rätt att svara genom ombud, synes jemväl på¬
följden för uleblifvande böra blifva densamma som i tvistemål
eller böter, samt hämtning ifrågakomma först efter det föreläg¬
gande af personlig inställelse ej iakttagits.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag anhålla, att detta
Betänk, måtte blifva till Utsk:t återremitteradt.
Gr. Sparre: -Tåg var beredd på att åtskilliga betänklighe¬
ter skulle framställas i afseende derå, att Utsk:t i denna fråga
gått för långt, men jag hade ej väntat att få höra några an¬
märkningar i den syftning, att det steg, Utslct tagit, skulle va¬
rit för litet. Att, på sätt den siste värde talaren yrkat, från lagens
nuv:de stadgande, att i brottmål hvarje tilltalad skall personligen
komma till svars, öfvergå till den motsatta ytterlighet, att den
tilltalade icke i något brottmål genast behöfver personligen in¬
ställa sig, torde vara att uttaga steget väl mycket, och följden
deraf skulle blifva, att nästan hvarje tilltalad uteblefve vid för¬
sta tinget och afvaktade domstolens beslut derom att han skulle
personligen höras. Då nu tingen icke hållas oftare än högst 3,
på många ställen 2 och på några orter en gång om året,
skulle således den för brott angifne genom sitt uteblifvande vin¬
na minst fyra, ofta åtta månaders och stundom ett helt års an¬
stånd. Jag är i allmänhet benägen att i lagstiftningen gå för¬
sigtigt tillväga och inhemta erfarenhetens råd om behofvet af
en förändring, innan man genomför densamma, och jag tror att
den nu föreslagna lagförändringen utgör en klok förmedling, in¬
Den 7 Mars e. m.
175
nan man vidtager en sådan reform, som den siste talaren på¬
yrkat. Jag erkänner visserligen med honom, att målen i stäm-
ningarne kunna rubriceras origtigt, och att en person derigenom
kan obehörigen chikaneras, men detta iir ett ondt, som man
måste underkasta sia, och att afhjelpa detta, så att det i hvarje
brottmål tillätes att svara genom ombud, vore att »bota ett
ondt med hälften värre.» Det torde således icke vara skäl att
återremittera detta Betänk., utan anhåller jag, att det måtte
varda af K. o. Ad. bifallet.
Frih. Leijonhufvud: Jag hade trott, att detta förslag
skulle hos många uppväcka betänkligheter, och jag tager mig
nu friheten att framställa dem, jag med afseende derå hyser.
Jag har visserligen ingenting att anmärka mot sjelfva principen
i det lagstadgande, Utsk:t föreslagit, eller att svarandeparter i
mindre brottmål må tillåtas att svara genom laga ombud, men
jag tror dock, att, med hänseende till de bestämmelser, vår nu
gällande lag i öfrigt innehåller, det är förenadt med stor svå¬
righet att medgifva en sådan rättighet, och att den skulle utöf¬
va ett beklagligt inflytande på lagskipningen. Hufvudsakliga
skälet till denna min åsigt ligger deruti, att hos oss icke finnas
jurydomstolar, utan alt vår lag innehåller legala bevisningstheo-
rier, hvilka domarne måste följa, huru svårt det än ofta kan
vara att, med iakttagande af dem, åstadkomma fullständig be¬
visning. I de fall, då skriftlig bevisning icke kan förebringas,
måste bevisningen grundas på 2 vittnens sammanstämmande ut¬
sago, men som i brottmål sådan bevisning högst sällan kan
åstadkommas, måste domaren sammanleta liknelser och omstän¬
digheter för att dermed fylla den bristande bevisningen. Om
nu, såsom föreslaget är, för brott tilltalade personer tillåtas att
svara genom ombud, så är anledning att befara, att sanningen
i de flesta fall icke kan utrönas, ty det kan väl med skäl an¬
tagas, att de tilltalade skola för sig ställa de ombud, som äro
de skickligaste i att göra invändningar och som, om de äfven
icke hafva någon kunskap i lagen, dock känna prima regula
juris. Detta skulle blifva förhållandet så mycket mera som i
vårt land icke finnes något officielt ajjvokatstånd, och till all¬
männa åklagare icke användas lagfarne personer. Om en lag¬
förändring i den syftning, Ulsk:t föreslagit, beslötes, borde, enligt
min åsigt, en genomgripande omorganisation af hela vårt dom¬
stolsväsende vidtagas, och derjemte ett officielt advokatstånd in¬
rättas; om t. ex. jury i brottmål infördes hos oss, skulle jag
för min del icke hafva något deremot, att den föreslagna
rättigheten att svara genom ombud medgåfves. I sådana min¬
dre brottmål, som angå frågor om barnuppfostringshjelp och
oloflig bränvinsutskänkning m. m. skulle, derest förev:de förslag
antages, sannolikt parterna hädanefter aldrig komma personligen
tillstädes, utan ställa ombud för sig, hvilket bruk skulle hafva
ett serdeles menligt inflytande på rättsskipningen.
176
Den 7 Mars e. m.
Jag får, på grund af hvad jag haft äran anföra, hemställa
att R. o. Ad. ville afslå Utsktts förev.de förslag.
Gr. Sparre: Nu har diskussionen verkligen kommit på den
punkt, sorn jag väntat, och jag skall söka till besvarande upp¬
taga den siste värde talarens invändningar, på hvilka jag måst
vara beredd. Det är en sanning, att samhället är skyldigt att
med afseende å utredningen och bevisningen af brott, som inom
samhället föröfvas, iakttaga och meddela vissa föreskrifter, äfven
om dessa stundom kunna vara besvärliga för samhällsmedlem-
marne, men i ifrågav:de afseende måste dock vissa gränser upp¬
ställas, ty att, såsom vår nuv.de lag stadear, en person, som är
tilltalad lör den aldra obetydligaste förseelse, ålägges att iakttaga
personlig inställelse, är väl den uppenbaraste orimlighet och kan
icke föranleda till annat än chikaner.
Låt mig antaga, att jag under en resa till Norrland förar¬
gat en person, som gjort mig molest, och att denna, lör att häm¬
nas, å mig uttager stämning i brottmålsväg, eller att min körs-
sven skadat en grind, hvarför jag kan ådömas skadestånd, eller
(något hvarför jag sjelf verkligen varit utsatt) att en åklagare
vill utpressa en summa penningar af mig, under hot att, derest
jag vägrar utbetala den, han skall draga mig inför domstol samt
att han till följd af min vägran instämmer mig för ett brott;
jag hemställer, huruvida det kan anses billigt, att jag, för att
vid vederbörande domstolar afgifva svaromål ang:de förseelser
af den obetydliga beskaffenhet, som de af mig omnämnda, skall
begifva mig Irån mitt i en annan del af landet belägna hemvist.
Visserligen återhåller fruktan för rekonventionstalan mina
vedersakare från att angifva mig för något gröfre brott, men
jag har emellertid nödgats att, såsom tilltalad för ett brott, iakt¬
taga personlig inställelse vid domstolen och derigenom tillskyn¬
dats stora olägenheter.
Det förhållande, som för det närv:de eger rum, eller att
man för de obetydligaste förseelser kan tvingas att parera vid
domstol, kan icke få fortfara och derföre har Utsk:t sökt af¬
hjelpa de hufvudsakligaste fel, som i detta hänseende vidlåda
den nuv:de lagstiftningen. Jag kari icke förstå, hvilka stora olä¬
genheter skulle kunna uppstå af Utsk:ts förslag i ämnet, ty det
innehåller ju, att hufvudinannen skall sjelf för rätta komma, när
domaren det fordrar; den enda möjliga olägenheten af detsamma
vare den, att målets handläggning uppskjutes till nästa ting, men
denna olägenhet vore dock, enligt min tanke, af föga betydelse
i afseende å mindre brottmål. Vi få icke vara så stränga i vår
uppfattning af svarande parters skyldighet att iakttaga personlig
inställelse, att vi statuera skyldigheter, som äro uppenbarligen
orimliga.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till
Dea 7 Mars e. m.
177
till förev:de Betänk., dels återremiss deraf och dels afslag derå,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till det¬
samma, hvarvid svarades många ja, blandade med nej, seder¬
mera propos. på Betänk:ts återremitterande, hvartill svarades
nej, och slutligen propos. på afslag å samma Betänk., då svaren
utlöllo med många nej, blandade med ja; hvarefter och sedan
propos. på bifall till Betänk:t blifvit förnyad samt med många
ja, blandade med nej, besvarad, Hr Gr. o. Landtm, förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan Frih. Leijonhufvud begärt votering samt R. o. Ad.,
på Hr Grins o. Landtmilis framställning, till kontrapropos. vid vo¬
teringen antagit afslag å meromnämnde Betänk., uppsattes och
justerades följande voterings-propos.:
»Den som bifaller Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 19, i ani. af
väckt motion om rättighet att i brottmål svara genom fullmäk¬
tig, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. detta Betänk.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 47.
Nej — 20.
Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utsk:ts den 21 och 24
sistl. Februari bordlagda Betänkm:
N:o 20, i ani. af väckt motion om förändrad lydelse af
vittneseden;
N:o 21, i ani. af väckt motion om förändrad bestämmelse
i afseende på qvittning af rättegångskostnad; samt
N:o 22, i ani. af framställda förslag ang:de förändradt sätt
för doms eller utslags lifgifvande i Rådstufvurätt och hos Ofver-
ståthållare-embetets kansli.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:ts den 21 och 24 sisth Februari
bordlagda Betänk. N:o 23, i ani. af väckt motion om förändrade
föreskrifter i afseende på sättet för kommunikation af besvär,
som blifvit till Hofrätt ingifna.
Gr. Sparre: Jag får anhålla, att R. o. Ad. måtte besluta,
att detta Betänk, punktvis föredrages, samt att R. o. Ad. ville
till behandling företaga de särskilda §§:na före ingressen.
H. lil.
12
178
Den 7 Mars e. m.
Hr von Gegerfelt: Jag har i denna fråga sökt uppgöra
ett förslag till förändrad redaktion, hvilket jag anhåller att un¬
der föredragningen af Utsk:ts förslag få uppläsa, och har under
sådant förbehåll icke något att anmärka mot den af Gr. Sparre
gjorda framställning.
Sedan R. o. Ad., på Hr Grms o. Landtmms propos., gillat
det sålunda föreslagna föredragningssättet, förekom
§ 1.
Hr von Gegerfelt: I förev:de förslag har Lag-Utsk:t till¬
styrkt förändringar af gällande lagstadganden, som, enligt min
tanke, skulle med synnerlig belåtenhet mottagas såväl inom Hof-
rätterna som ock af en stor del parter, nemi. af dem, som icke
äro tredskande eller försumliga. I sjelfva saken har jag endast
en anmärkning att göra med afseende å sista delen af Utsk:ts
förslag, men, hvad angår redaktionen, hvilken lärer vara hemtad
från ett äldre Betänk, af Lag-Utsk:t, synes den mig icke vara
alTattad med den precision, som bör finnas i en författning.
Frih. Leuhusen, Frans Oscar: Villigt erkännande be-
hofvet och nyttan af de lagförändringar, Utsk:t här föreslagit
till afhjelpande af de stora olägenheter, som uppstå inom Hof-
rätterne, derigenom att många besvärsmål nu endast med stör¬
sta svårighet kunna bringas till slut, kan jag dock icke godkänna
redaktionen af den nu föredragna §:n. Jag fäster mig isynnerhet
vid sista morn., som lyder sålunda: »Ej må Rättens prot. eller
Konungens Bef:des utslag, som ena parten inlemnat, åt andra
parten utgifvas.» Detta stadgande är ofullständigt, enär hos Hof¬
rätt jemväl kunna anlöras besvär öfver Konsistorii utslag, och
synes det mig derföre hafva varit lämpligare, om detta mom.
haft denna lydelse: Ej må det öfverklagade utslaget med tillhö¬
rande prot., som af ena parten inlemnas, till den andra utgifvas.
Jag förenar mig derföre i yrkandet om återrerniss af denna
§, på det att den måtte erhålla nödig fullständighet.
Gr. Sparre: Vid redaktionen af en författning af beskaf¬
fenhet, som den förev.de, kan man naturligtvis ganska lätt hafva
förbisett något slag af de mål, hvarom dess bestämmelser böra
gälla, och jag erkänner, att i denna § ett sådant förbiseende
egt rum, i 111 y att, såsom Frih. Leuhusen erinrat, Konsistoriernas
utslag icke finnas omnämnda. Rätteligen skulle väl ett Konsi¬
storium böra betraktas såsom en rätt, och således icke någon
serskild bestämmelse om dess utslag i detta afseende vara er¬
forderlig, men, för att dock vinna behörig tydlighet i denna §:s
stadganden, får äfven jag anhålla om återrerniss af densamma.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återrerniss deraf, sorn med ja besvarades.
Den 7 Mars e. m.
179
§ 2.
Hr von Gegerfelt: Då l:sta §:n blifvit återremitterad,
anhåller jag, att så äfven måtte ske med förev:de §. Jag ber
dock att få meddela det förslag till redaktion deraf, som jag upp¬
gjort, på det Lag-Utsk:t måtte taga detsamma i öfvervägande.
§ 2.
»Finner Hofrätten förklaring eller utlåtande öfver besvären
böra infordras, och är ej målet af den beskaffenhet, att offent¬
lig myndighets åtgärd för sådant ändamål må anlitas, äge Hof¬
rätten förelägga den klagande att iakttaga och till vederbörande
öfverlemna ena exemplaret af besvären med dertill hörande be¬
vis, samt behörigt intyg om fullgörandet häraf inom viss tid
till Hofrätten inlemna, vid äfventyr att den klagande eljest anses
hafva sin talan i målet förlorat.»
•Frih. Leuhusen: Jag anhåller äfven att denna § måtte
återremitteras, i hvilket afseende jag ber att få påpeka en oegent-
lighet i den nu föreslagna redaktionen, som af Utsk:t torde böra
tagas i öfvervägande. Der står nemi., »att klagande vare pligtig
att besvären med tillhörande bevis utlaga, dem vederbörande till¬
ställa och bevis derom till hofrätten ingifva inom den tid, som af
hofrätten förelägges; underlåter han det, har han sin talan i målet
förlorat». Men om förklaring inom den iöreskrifna tiden inkom¬
mer, så bör väl klaganden icke hafva förlorat sin talan derföre att
han icke uppgifvit bevis om besvärens delgifvande. Ett stadgande
härom anser jag böra i den blifvande författningen inflyta.
Gr. Sparre: Då jag instämt i yrkandet om återremiss af
lista §:n, ber jag att äfven denna § måtte återremitteras.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes propos. på
återremiss af §:n samt besvarades med ja.
§ 3.
Hr von Gegerfelt: Det händer ofta, att en part, som skall
afgifva förklaring, dermed inkommer sedan den förelagda tiden
tilländagått, men innan målet blifvit i hofrätten föredraget. I så¬
dant fall anser jag förklaringen böra komma under hofrättens
pröfning, hvilket enligt l’tsk:ts redaktionsförslag ej finge ske. Det
förslag jag uppgjort till denna §:s redaktion, är så lydande:
»Den part, till hvilkens förklaring besvären utställas, skall
ock af hofrätten föreläggas att inom viss tid från det han af
besvärshandlingarne erhållit del, förklaringen till hofrätten inlem¬
na, vid äfventyr att underlåtenhet deraf ej hindrar målets af¬
görande.»
Jag anhåller att §:n måtte till Utsk:t återremitteras.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad och §:n återremit¬
terades.
180 Dea 7 Mars e. m.
Ingressen.
Gr. Sparre: Sedan §§:ne blifvit återremitterade, torde R.
o. Ad. finna att äfven ingressen bör återremitteras.
Uppå gjord propos. blef den föreslagna författnings-ingressen
till Utsk:t återremitterad.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-
Utsk:ts den 24 sistl. Februari och 3 dennes på bordet bagda
Betänk. N:o 24, i ani. af väckta motioner om förändrade stad-
ganden i afseende på vilkoren för rättighet att fullfölja mål hos
hofrätterna och högsta domstolen.
Utsk:ts hemställanden å sid. 4 samt förslag å sid. 6.
Biföllos.
Hr von Gegerfelt: Innan nästa punkt, som afhandlar för¬
ändringar i lista och 7:de §§:ne af 30 kap. Rättegångs-Balken,
till behandling företages, anhåller jag att den följande punkt, som
handlar om skyldighet att fullgöra dom, måtte blifva föredra¬
gen; och får jag som skäl för denna min anhållan åberopa,
att om, såsom jag vill påyrka, föreskriften om doms fullgörande
blir borttagen, måste ofvanberörde 7:de § ändras i öfverens¬
stämmelse dermed, då i detta fall icke något fullgörande åter¬
står, för hvilket tiden då saken skall hos K. M:t fullföljas utgör
slutperioden.
Gr. Sparre: Oaktadt det verkligen finnes något mer att
fullgöra, nemi. att inlemna lösen och stämpladt papper till pro-
tokollerna; vill jag dock icke motsätta mig den af Hr von Ge¬
gerfelt begärda föredragningsordningen.
Hr von G egerfelt: Efter hvad bruket är i Göta hofrätt,
och hvarom jag tror att ett särskildt stadgande äfven finnes,
skola penningar till lösen af protokollerna inlemnas inom en må¬
nad från det revisionssökandet beviljats.
Med förmälan, att Hr von Gegerfelt hade föreslagit, att
Utsk:ts hemställan å sid. 12 skulle företagas till afgörande före
Utsk:ts å sid. 9 och 10 afgifna författningsförslag, hemställde Hr
Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad. behagade dertill lemna bifall.
Ropades ja.
Till följd häraf förekom nu
Utskits hemstälan å sid. 12.
Den 7 Mars e. m.
181
Hr von Gegerfelt: Då det ansetts behöfligt att införa
högre instanser, måste meningen dermed hafva varit, att en del
af parterna, icke alla, skulle komma dit, nemligen de som ge¬
nom sin oförmåga att utveckla sin talan, eller domarens miss¬
tag fått orätt dom. Frågar man sig, hvilka åtgärder som böra
vidtagas för att skilja sådana parter från de öfriga, så blir sva¬
ret ganska svårt; det blir lätt, om man inskränker sig till att
fråga hvilka åtgärder som icke böra vidtagas. Till sådana åt¬
gärder höra de, hvarigenom giller utläggas, uti hvilka somliga
parter, utan afseende å beskaffenheten af deras talan fastna,
äfvensom de, hvilka innefatta ändamålslösa trakasserier. Man
behöfver blott genomläsa det af Utsk:t citerade lagrum, för att
inse att deri föreskrifna åtgärder innefatta sådana giller och
trakasserier. Om den, som vill fullfölja talan, icke kan göra ett,
skall han göra ett annat, kan han ej detta, ett tredje, o. s. v.,
och kan han ej någotdera af allt, måste han träda i fängelse
till sakens slut. Det är sannt, att målen nu ganska snart afgö-
ras i Högsta Domstolen, vanligen inom ett år; men för den som
skall sitta i fängelse och vänta derpå, är detta en ganska lång
tid, isynnerhet om han ej får något att äta, ty det lärer ej för¬
unnas honom att njuta fångkost, och ej får han såsom bysätt-
ningslange underhåll al motparten.
Utsk:t vill bibehålla detta stadgande derför, att det skall
lända till den vinnande partens säkerhet, då derigenom förhin¬
dras, att vederparten skulle söka ändring endast för att uppe¬
hålla tiden eller kunna undanskaffa sina tillgångar. Jag vill i
anledning häraf erinra, att då dom fullgöres med annan egen¬
dom än penningar, guld eller silfver, behöfver sådan egendom
icke i taka händer nedsättas, endast uppgifvas, hvarföre åt¬
gärden hindrar undanskaffandet eller medför förmånsrätt, om
konkurs eller utmätning mellankommer. Den föreskrifna ed¬
gången är så mycket olämpligare som det är en sak, hvarmed
icke bör slösas.
För omarbetning i nu afgifna syftning, anhåller jag, att
denna punkt måtte till Utsk;t återremitteras.
Gr. Sparre: Då i en föregående punkt, som kommer att
föredragas efter denna, en så vigtig förändring, som borttagande
af revisionsskilling, blifvit tillstyrkt, har Utsk:t ansett sig icke
böra samtidigt föreslå en förändring äfven i detta stadgande om
fullgörande af dom, för att ej gå alltför brådstörtadt till väga.
Att ändra mindre detaljer, då man kanske snart vill borttaga
hela stadgandet, anser jag ej heller vara lämpligt. Jag kan
derför icke inse behofvet eller nyttan af den begärda återre-
missen, som jag måste bestrida.
Hr von Gegerfelt: Om det icke anses lämpligt att bort¬
taga mer än det ena af dessa begge stadganden, om revisions,
skilling och fullgörande af dom, skulle jag vilja förorda bortta,
gande af det sistnämnda. Stadgandet om revisionsskilling upp.
182
Den 7 Mars e. m.
fyller åtminstone, om oell ej på ett rättvist sätt, sitt ändamål, att
förhindra ändringssökande hos Högsta Domstolen i allt för många
mål, hvilket icke är förhållandet med föreskriften om doms full¬
görande.
Gr. Sparre: Jag liar icke fattat, om det är den värde
ledamotens mening, att detta stadgande skall helt och hållet upp-
häfvas eller endast förändras.
Hr von Gegerfelt: Jag trodde mig i mitt första ytt¬
rande hafva nog tydligt tillkänriagifvit, att jag anser detta stad¬
gande, såsom helt och hållet olämpligt, böra borttagas.
Gr. Sparre: Jag ber då att få upptaga sjelfva frågan.
Jag anser detta stadgande vara ett korrektiv mot sådant än¬
dringssökande, som sker endast för att uppehålla tiden. Det är
ej nog att den part, som i Hofrätten vunnit, kan söka utmät¬
ning å domen, då sådant ej medför förmånsrätt, utan att god¬
set sättes i gode mäns vård eller under utmätningsmans för¬
segling; t. ex. med kreatur är det omöjligt, då det skulle bli
alltför dyrt att föda dem. Om deremot vederparten har ålig¬
gande att sjelf fullgöra domen, kan man vara säker att han ej
söker revision, blott för att vinna ett uppskof, och lian kan ej
heller undanskaffa sina tillgångar under det saken är hos Ko¬
nungen, hvilket eljest lätt kan ske. Genom att borttaga revisions-
skillingen, som för den mindre bemedlade är ett stort hinder,
gör man det lättare än hittills att hos Konungen söka ändring;
men det är derför icke skäl att upphäfva ett stadgande, som
är betryggande för den vinnande parten, och, såsom nyttigt, för¬
tjena r att bibehållas.
Hr von Gegerfelt: Ifrågavarande lagparagraf stadgar,
att om den, som vill söka ändring, ej har penningar, guld eller
silfver, skall han gifva upp annan egendom. Han behöfver så¬
ledes ej nedsätta, endast uppgifva denna egendom; och säker¬
heten för den vinnande parten blir således derigenom icke stor.
Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss.
Gr. Sparre: Låtom oss tala om förhållandet sådant det
är. Jag hemställer, om det icke nästan alltid så tillgår, att den,
som vill söka revision, lemnar ett depositionsbevis, som förden
vinnande parten medför säkerhet. Detta är ofta nog blott en
borgensförbindelse, och gör ingen olägenhet.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts förevarande hemställan, och dels återremiss deraf,
framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till densamma,
och då dervid svarades mångå ja, jemte ett eller annat nej,
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Den 7 Mars e. m.
183
Gr. Sparre: Då nu i ordningen följer att behandla den
sid. 9 i Betänk:t förekommande punkten, anhåller jag, att först
de föreslagna lagparagraferna, hvar för sig, och sedan ingressen
måtte föredragas.
Sedan R. o. Ad., på gjord propos., härtill lemnat bifall,
föredrogs
Utsk:ts å sid. 9 och 10 afgifna författningsförslag.
§ 1.
Hr Olivecrona: Jag har i denna punkt varit af olika
mening med Lag-Utsk:ts majoritet och mot dess beslut låtit an¬
teckna min reservation. Jag har ansett det vara tjenligt, att
lagens stadgande, angående revisionsskillings nedsättande af part,
sorn vill söka K. M:t i revisionsväg, fortfarande bioehålles oför-
ändradt, af skäl att jag tror, att deri ligger en högst behöflig
hållhake, att icke Högsta Domstolen öfverhopas af en mängd
obetydliga saker, som processlystna personer vilja fullfölja ge¬
nom alla instanser, lltslct har i sin motivering erkännt. att re-
visionsskillingen är ett återhållande medel, men dock ansett
den obehöflig, sedan Högsta Domstolen numera blifvit så för¬
stärkt med flera ledamöter, att antalet balanserade revisions-
saker betydligt nedgått, så alt denna domstol derför borde kunna
medhinna behandlingen af flera ärenden. Men äfven om balan¬
sen är undanarbetad, tror jag dock icke, att det är skäl att
lemna fritt spelrum åt processlystnaden, icke heller att lita på
att Högsta Domstolens ledamöter, utan öfveransträngning, skulle
kunna hinna handlägga alla mål, sorn efter revisionsskillingens
borttagande otvifvelaktig! skulle följas från Hofrätterna. På
dessa skäl anhåller jag om afslag å denna punkt.
Gr. Sparre: Ehuru jag ansett mig böra afstyrka för¬
ändring i stadgandet orri fullgörande af Hofrätts dom, anser jag
mig böra tillstyrka borttagande af revisionsskilling. Stadgandet
om nedsättande deraf tillkom på en tid då Hofrätten egentli¬
gen var högsta instansen. Förhållandet är nu förändradt; och
detta stadgande är derföre olämpligt. Det är en oegentlighet
att revisionsskilling skall nedsättas i en viss klass af mål, då
man i alla andra saker, brottmål och civila besvärsmål, eger
att söka ändring hos K M:t utan nedsättning af denna summa;
och vill man hafva ett korrektiv mot Högsta Domstolons öfver-
hopande med mål, bör det vara sådant, att det verkar till än¬
damålet och icke är betungande för den fattige; ty det är orim¬
ligt, att den, som eger 250 rdr, skall vara pligtig att, för full¬
följd af ett mål hos K. Md, nedsätta 100 rdr. Då lagstiftnin¬
gen uppställt tre instanser, så att hvar och en skall komma i
åtnjutande af rättvisa, bör tillgången dertill vara lika för den
fattige och för den rike; men så är det icke nu; ty det kan
för mången, som icke kan erhålla fattigdomsbevis, likväl vara
184
Den 7 Mars e. m.
svårt att få ihop en stimma af 100 rdr. Sedan Högsta Dom¬
stolen blifvit så tillökt, alt den arbetar på två divisioner, och
de balanserade målens antal derigenom betydligen nedgått, samt
processerna vid underrätterna allt mer aftaga, tror jag icke att
revisionsskillingens borttagande skall i så väsendtlig mån bi¬
draga till Högsta Domstolens öfverhopande med mål. Deremot
finnas dessutom 2:ne andra kraftigt verkande korrektiver, som,
utan att utgöra hinder för den fattige, böra afskräcka den pro-
cesslystne. Det ena är att tillägga den vinnande hög ersättning
för rättegångskostnaden; det andra består i den makt, Högsta
Domstolen har att fälla till böter för rättegångsmissbruk, om så¬
dant verkligen eger rum.
Den korta tid, inom hvilken 'revisionsskilling skall nedsättas,
försvårar ännu mer uppfyllandet af detta åliggande, isynnerhet
för den, som bor långt från Hofrätten och icke kan hinna att
få underrättelse derifrån och insända penningar, utan måste på
förhand förse sitt ombud dermed. Jag har funnit dessa skäl
för revisionsskillingens borttagande tillräckligt talande, och jag
tillstyrker derföre bifall till Utskits förslag.
Frih. Leuhusen: Det är sannt, att instansernas antal är
olörminskadt, men detta bör icke omintetgöra den, enligt min
tanka, rigtiga grundsatsen, att ju högre målen komma, desto
vigtigare böra de vara. Jag hemställer, om det kan vara lämp¬
ligt, att de mest obetydliga saker dragas under K. M:ts pröf¬
ning. Jag tror icke det; och hos oss vet jag icke något annat
medel att förekomma sådant, än bibehållande af revisionsskil-
lingen. För den, som ej kan nedsätta revisionsskilling, har jag
ej förnummit något hinder möta att blifva befriad derifrån; och
jag åtminstone har icke hört, att, såsom Utsk:t säger, någon,
för revisionsskillingens anskaffande, behöft göra sig husvill. Hvad
angår de af Gr. Sparre omnämnda korrektiv mot obehöriga
klagomål, tror jag, de endast ofullständigt uppfylla sitt ändamål,
ty ådömandet af hög rättegångskostnadsersättning är utan ver¬
kan, om den part, som ådömes sådan, saknar tillgångar, och,
att döma till böter för obefogad klagan, iakttages högst sällan
af K. M:t, som jag tror, på goda skäl, tyr jag åtminstone un¬
drar ej på, att K. M:t anser det motbjudande att bötlalla par¬
ter, för det de vilja underställa Honom sina mål. I likhet
med Hr Olivecrona, yrkar jag afslag å denna punkt.
Hr Olivecrona: Jag vill i största korthet besvara några
af de af Gr. Sparre framställda anmärkningar. Deri ärade ta¬
laren har sagt, att det vore en inkonseqvens att, då besvärs-
och ekonomi-mål gå till K. M:t, utan nedsättande af penningar,
sådant skulle vidare bibehållas vid revisionssaker. Men det har
varit så, allt sedan 1734 års lag skrefs, så att inkonseqvensen
är ganska gammal; men, då man icke hittills funnit skäl att af¬
skaffa detta stadgande, utan deri sett ett välgörande återhållande
moment, kan jag icke finna, att denna inkonseqvens nu kan anses
Den 7 Mars e. m.
185
af sä stor vigt, att den i och för sig fordrar rättelse. Man har
fästat uppmärksamheten derpå, att nedsättande af revisionsskilling
är för den fattige så betungande, att han antingen icke kan full¬
följa sitt mål eller måste blifva husvill; men, såsom jag i min
reservation anfort, anser jag också lämpligt, att stadgandet i
denna del ändras så, att det blir den fattige medgifvet att, på
grund af vanligt fattigdomsbevis, Söka ändring hos K. M:t, hvar¬
igenom alltså den anmärkta olägenheten för den fattige att söka
rättvisa skulle bortfalla. Hvad slutl. beträffar de af Gr. Sparre
omnämnda korrektiv, som skulle afhålla från sakers onödiga dra¬
gande under K. M:ts pröfning, så bar Frih. Leuhusen redan på
ett tillfredsställande sätt besvarat denna anmärkning. Det tjenar
icke till något att ålägga en part, som ingenting eger, att be¬
tala hög rättegångskostnad; sådant afskräcker honom icke från
att processa, och att fälla till böter för rättegångsmissbruk, lär
icke ofta, så vidt jag vet, komma i fråga.
Jag fortfar i mitt yrkande om afslag.
Hr Dalman: Med anledning af hvad den siste värde ta¬
laren uppläst ur ett Lag-Utsk:ts Betänk, vid 1853 års riksdag,
ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att Högsta Dom¬
stolen då icke var omorganiserad. Förhållandet är nu ändradt,
och Högsta Domstolen saknar numera icke tid för målens hand¬
läggning. Finnes intet annat skäl för revisionsskillingen, än att
den skall vara ett hinder för måls fullföljande, så kunde den
så väl bestämmas till 1000 rdr som 100 rdr. Jag tror att rätt¬
visans fordringar äro af mera vigt, än att bibehålla ett stadgande,
hvilket tillkommit under numera icke befintliga förhållanden eller
innan ens Konungens Högsta Domstol inrättades med sin nu
egande organisation och arbetssätt.
Jag fortfar att yrka bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Nordenfalk: Det korrektiv mot Högsta Domstolens
öfverhopande med obetydliga saker, sorn obestridligen ligger i
skyldigheten att nedsätta revisionsskilling, har man, i händelse
den upphäfves, trott kunna ersättas dels genom ådömande af
böter för obefogad klagan, dels uti åläggande för den tappande
att gälda hög rättegångskostnad. Andra talare hafva redan fäst
uppmärksamheten derå huru föga lagens stadgande om böter
för obefogad klagan gagnar. Väl kunde, tror jag, detta stadgande
tillämpas oftare än nu sker, men det måste dock alltid, af lätt
insedda skäl, ske med stor försigtighet. Beträffande ersättningen
för motpartens rättegångskostnader, så är det klart, att denna
ersättning ej kan ådömas till högre belopp, än hvartill kostna¬
derna i sjelfva verket uppgått, och som man här i landet pro¬
cessar stundom för en ren obetydlighet, så kan fruktan för en
dylik ersättning icke afhålla från att under Högsta Domstolens
pröfning draga saker, som bort stanna hos Hofrätt. Föreg:de
riksdagars Lag-Utsk. har också städse afstyrkt väckta motioner
om revisionsskillings borttagande; och då jag har till hands Ut-
186
Den 7 Mais e. m.
skits Utlåt, i denna fråga vid 1853—54 årens riksdag, tager jag
mig friheten derur upprepa några af de skäl, på hvilka Utskit
grundade sitt afstyrkande af en motion i iimnet. »Då revisions-
skillings erläggande i 1615 års rättegångsprocess först påbjöds
såsom vilkor för rättigheten att söka Konungens pröfning af
Hofrätts dom, hade man för afsigt att dymedelst förekomma
det Konungen skulle utan verkliga orsaker besväras; och ur
denna synpunkt hafva Sveriges senare lagstiftare bibehållit på¬
budet. De hafva nemi. ej kunnat förbise otillräckligheten af det
band, som ligger i det af motionären åberopade lagrum, 16 §
i Rättegångs-Balkens 30 Kap., enär detsamma blott bestämmer
ansvar för den, som pröfvas emot bättre vett och klara skäl
hafva dragit sin sak under Konungen och således afser ett för¬
hållande, som, ehuru grundadt i trätlyslnaden, likväl ej kan an¬
tagas i hvarje yttring deraf. Den förblindar icke sällan; och
för att stlifja dess förvillelser, synes påbudet, med afseende å
vår rättegångsordn., ändamålsenligt. Det hindrar icke den fattige
att söka rättvisa hos den högsta domaremakten, ty af honom
fordras icke någon nedsättning; och den, hvars klagan bifalles
och som således med full befogenhet påkallat Konungens pröf¬
ning, får åter de penningar, genom hvars nedsättning han ställt
en borgen derför, att han endast af öfvertygelse derom, att han
drifver en rättvis sak. fullföljt densamma.»
På dessa och öfrige under debatten anförda skäl af dem,
som motsatt sig Utskits förslag, anser jag att åtminstone ännu
kan dröjas med afskafTande af denna re »isionsskilling, desto hellre,
som vi förmodligen snart måste revidera hela vår Rättegångs-
Balk; och förenar jag mig således med dem, som yrkat afslag
å Utskits hemställan.
Hr Dalman: Jag är nog lycklig att vid detta tillfälle kunna
instämma med Gr. Sparre. Frih. Leuhusen synes vara af den
mening att endast mål af större vigt borde få hänskjutas under
K. Mits pröfning. Det lärer likväl vara bra svårt att bedöma,
hvad som för den ena eller andra medborgaren är af vigt eller
icke; ty det som är af ringa eller ingen betydenhet för en in¬
divid, t. ex. den rike eller förmögne, kan för en annan, som
måhända icke eger något mer än det hvarom tvistas, vara af
den aldra största vigt; ja mången, som anser sig hafva rätt,
kan med skäl tycka det vara af vigt att äfven inför högsta do¬
marmakten få afgjordt, huruvida han utan giltiga anledningar
börjat och fortsatt en rättegång. Utom nämnde åsigt, har jag
icke hört något annat skäl för revisionsskillingens bibehållande
anföras, än att, om den upphörde, Högsta Domstolen skulle ölver-
hopas med allt för många mål. Jag betviflar dock, att sådant
skulle i någon märkbar mån ega rum; erfarenheten ådagalägger
nemi. att. med ganska få undantag, missnöje mot Hofrätternas
beslut fullföljes hos K. Mit utan afseende derpå att revisions¬
skilling måste nedsättas eller i annat fall fattigdomsbevis preste¬
ras. Men just deruti ligger, efter min föreställning, en uppen-
Den 7 Mars e. m.
187
bär orättvisa, enär den som icke eger mer än 250 rdr öfverskott,
skall tvingas att deraf nedsätla 100 rdr, för att få en sak, den
han anser rättvis, pröfvad af högsta domarmakten, eller ock nöd¬
gas underkasta sig den förödmjukelsen att offentligen förklaras
utfattig. Och med en tillgång af endast 250 rdr lärer man för
intet fall i vår tid kunna betraktas såsom rik. Tvärtom kan
en rättsökande, just i följd af skyldigheten att nedsätta § af denna
lilla summa, snart bringas till total ruin, och således vara föga
betjent med att, derest Holrättens dom ändras, efter ett eller
annat år återbekomma det nedsatta beloppet. De mål, som nu
icke fullföljas till K. M:t, torde, sådant oaktadt, icke vara af
särdeles kinkig eller vidlyftig beskaffenhet och skulle troligen
icke, om de fullföljdes, upptaga särdeles mycket af Högsta Dom¬
stolens tid. Den verkliga hållhaken mot en obehörig fullföljd
af rättegången ända till högsta instansen är den tappandes skyl¬
dighet att fullgöra domen, hvilken, enligt min tanka, icke bör
eftergifvas. Adömmandet af betydligare ersättning för rättegångs¬
kostnaderna är i öfrigt ett vida både kraftigare och rättvisare
medel att stafja trätolystnaden, än ätt stadga nedsättning af pen¬
ningar på förhand såsom vilkor för värjandet af sin rätt. Och
äfven om Högsta Domstolens göromål skulle något ökas genom
borttagande af sistnämnde vilkor, torde sådant icke medlöra
någon särdeles olägenhet, sedan Högsta Domstolen arbetar på
tvenne divisioner och balancerna redan i det närmaste lära vara
undangjorda, .lag tillstyrker derföre bifall till Utsk:ts förslag.
Hr von Koch: Jag är hufvudsakligen förekommen af den
siste värde talaren och har föga att tillägga. Elt skäl mot bort¬
tagande af stadgandet om revisionsskillings nedsättande var for¬
dom att inan fruktade, att Högsta Domstolen skulle bli så öfver-
hopad af mål, att de icke kunde medhinnas, utan att H. D. sattes
på två divisioner, hvilket man ansåg medföra våda för den enhet
i lagskipningen, man inbillade sig och andra då lörefinnas, när
blott en division fanns. En sådan förändring är emellertid nu
gjord. Enheten i lagskipningen, beroende emellertid å andra för¬
hållanden, är, tror jag, lika stor eller lika liten, men antalet
balancerade revisionssaker har derefter till 1864 års slut ned¬
gått från 897 till 317; och då dertill kommer att, till följe af
målens hastigare afgörande, färre mål till K. M:t fullföljas, är
det andra skälet för revisionsskillingens bibehållande, att Högsta
Domstolen oaktadt det ökade antalet ledamöter och nu befintliga
två divisioner skulle för mycket öfverhopas af s. k. revisions¬
saker, efter all sannolikhet en blott inbillad fara.
Till följd af ändringar i lagstiftningen är Högsta Domstolen
dessutom nu så mycket mindre besvärad med brottmål att den
kan medhinna något mer tvistemål, Dei som vilja motsätta sig
revisionsskillingens borttagande, anföra för öfrigt skäl, som bevisa
lör mycket, ty samma skäl skulle kunna anföras för alla fotanglar
lagda vid rättvisans dörr. Att uppställa hinder, som för den
188
Den 7 Mars e. m.
fattige äro svåra att öfvervinna, är att rubba likheten inför lagen,
och denna måste man till hvilket pris som helst söka uppnå.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Ramsay, Anders Henrik: Afven jag delar den åsigt,
som blifvit uttalad, att skäl icke finnas för borttagande af revi-
sionsskillingen. J)å en summa appellabilis i andra länder finnes,
anser jag att revisionsskillingen, såsom ett korrektiv mot Högsta
Domstolens öfverhopande af mål, hos oss väl är behöflig; och
jag anhåller derföre om afslag å Utsk:ts förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels återremiss af den förev:de §:n, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma, hvarvid
svarades många ja, blandade med nej, och sedermera propos.
på afslag derå, då svaren utfölio med många ja och nej i bland¬
ning; hvarefter och sedan propos. på bifall till §:n förnyats samt
likaledes med många både ja och nej besvarats, Hr Gr. o. Landtm,
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan flere ledamöter begärt votering, upplästes och god¬
kändes följande voteringspropos.:
»Den, som bifaller det af Lag-Utsk:t å sid. 9 af Betänkit N:0
24, afgifna förslag till ändring af 1 § 30 Kap. Rättegångs-Balken,
i fråga om borttagande af den s. k. revisionsskillingen, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. ifrågav:de förslag.»
Härefter företogs voteringen och befunnos vid dess slut rö¬
sterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 33.
Nej — 27.
§ 7.
Bifölls.
Ingressen.
Godkändes.
Utsk:ts hemställanden medlerst å sid. 10.
Bifölios.
Utskds å sid. 13 framställda förslag.
Frih. Leuhusen: Vid genomläsande af detta förslag har
hos mig uppstått åtskilliga betänkligheter deremot. Den, som
Den 7 Mars e. m.
189
i brottmål är fälld till böter, skulle, om detta förslag vinner bi¬
fall, enligt mitt förmenande kunna genom besvärs anförande
undandraga sig böternas gäldande. Då, såsom Utsk:t ock an¬
märkt, utslag i brottmål ej kunna verkställas förr, än de vunnit
laga kraft, kan den bötfälde, under det af honom anförda besvär
ligga i högre rätt, genom lösöreköp eller på annat sätt göra
sig af med sin egendom, så att, när böterna skola uttagas, han
ej eger någon tillgång. Ar han deremot skyldig att ställa bor¬
gen, låter sådant sig icke så lätt göra. Jag kan derföre icke
med min röst biträda förslaget i denna punkt, utan yrkar af-
slag derå.
Gr. Sparre: Om den sakfällde gör sig af med sina till¬
gångar, får han i stället plikta med kroppen och blir insatt på
vatten och bröd. Hvad det ådömda skadeståndet vidkommer,
afhandlas det i nästa punkt.
Hr von Gegerfelt: Då jag instämmer i Gr. Sparres yr¬
kande, får jag mot Utslcts tillstyrkande i denna punkt endast
erinra att utom den åberopade K. Förklaringen d. 23 Mars 1807
finnas särskilda föreskrifter för Poliskammare, hvilka borde brin¬
gas i öfverensstämmelse med den föreslagna lagförändringen. För
öfrigt får jag vid denna punkt åberopa hvad jag nyss yttrat
ang:de fullgörande af Hofrätts dom i tvistemål, och jag vill der¬
jemte endast påpeka det orimliga i ett stadgande, som föran¬
leder att Högsta Domstolen kan finna en part hafva obehörigen
blifvit fälld till böter, men nödgas lemna beslutet härom till efter¬
rättelse endast af det skäl att dessa böter, hvilka icke bort å-
dömas, ej blifvit utgifne och nedsatta. Jag anser att stadgandet om
nedsättning af böter vid besvär öfver Hofrätts utslag borde upp-
häfvas. För vinnande af ändring i nu uppgifna syftning, anhåller
jag, att punkten måtte till Utsk:t återremitteras.
Frih. Leuhusen: Jag har visst icke förbisett, att den,
som gör sig af med sina tillgångar, får undergå kropps-straff,
men jag hemställer, om icke i många fall den bötfällde anser
det för sig svårare att böta med penningar än med kroppen.
Jag tror, t. ex., att en lönkrögare gerna underkastar sig denna
sednare påföljd, allenast han kan rädda sin egendom undan ut¬
mätning för bötesbeloppet. Jag yrkar derföre fortfarande afslag
å punkten; men om förslaget, att den bötfällde ej behöfver de¬
ponera böter eller ställa borgen derför vid besvärs anförande
från Underrätt till Hofrätt, skulle vinna bifall, så anser jag, lika
med Hr von Gegerfelt, konseqvensen fordra, att förhållandet blir
enahanda vid besvärs fullföljd till K. M:t; och för detta fall
förenar jag mig med Hr von Gegerfelt om återremiss afBetänk:t.
Gr. Sparre: Jag kan icke neka, att konseqvensen tycks
fordra upphäfvande af bestämmelserna om böters nedsättning
eller borgen derför, äfven vid besvärs fullföljande till K. M:t,
190
Den 7 Mars e. m.
men vill man gå försigtigt tillväga, bör man taga små steg, och
Utslut har derföre ansett den nu föreslagna förändringen först
böra vidtagas.
Frih. Stael von Holstein, Otto Wilhelm: Då jag
fullkomligt instämmer i det slut, hvartill Hr von Gegerfelt kom¬
mit, får jag tillika fästa R. o. Ad:ns uppmärksamhet på de skäl,
hvilka i sådant hänseende blifvit anförda i Hr Lemchens vid det
föredragna Betänkrt fogade reservation. Deraf torde framgå,
att borttagandet af föreskrifterna om borgen och deposition af
böter i brottmål, är en fråga alldeles oberoende af öfriga i detta
Betänk, afhandlade ämnen, hvilken, utan afseende på det öde,
som kan drabba frågan om revisions-skillingens afskalTande, tarf-
var en snar lösning. Det är en nyligen timad förändring inom
brottmålslagstiftningen, som här fordrar en förändring äfven inom
processrätten; såvida icke en motsägelse inom lagstiftningen skall
ega rum. Den nya strafflagen, som i så betydlig grad höjt bö¬
ternas belopp, har nemi., i sammanhang dermed, infört den
nya grundsatsen, att den bötfäldes, för bans existens oumbär¬
liga egendom ej må för böter utmätas. Bestämmelserna derom
återfinnas i 3:dje kap. 9:de §:n Strafflagen. Emot Frih. Leuhu¬
sen, som synes anse för ett fel, om en bötfäld person skulle i
någon händelse kunna afhända sig sina tillgångar för att i stället
undergå förvandlingsstrafTet, måste jag erinra om, att lagen nu
mera icke åsyftar att i böter fråntaga den fattige hans sista till¬
gång, och att lagen lill och med från utmätning för böter un¬
dantager den bötfäldes enda fasta egendom, hvaraf han sin nö¬
diga bergning häfver. Sålunda kan en besuten bonde, hvars
hemman kan uppgå till 1,000 rdr och derutöfver, men som
saknar andra tillgångar, vara berättigad att undergå förvandlings-
stralf. Men då detta är förhållandet och lagen häruti onekligen
hvilar på en billig grund, så frågar jag, om det är rimligt, att
samme man, som är fritageu från böternas utmätning, i händelse
han låter underrättens utslag vinna laga kraft, eller detta blir i
högre rätt fastställdt, skall för rättigheten att söka ändring nöd¬
gas afhända sig sin egendom och förvandla den i penningar för
depositionsskyldighetens fullgörande, samt således underkasta
sig ett större lidande, än straffets undergående skulle för honom
medföra. Ar icke detta i sjelfva verket att hindra ändrings-
sökandet, hvilket dock ej kan vara lagstiftarens mening? Omför-
mälda nya stadgande i Strafflagen fordrar alltså en förändring
af ifrågav:de bestämmelse i processrätten; och för denna ändring
gälla samma skäl, ehvad besvären angå underrätts eller hofrätts
utslag. Jag har yttrat, att denna fråga icke står i sammanhang
med frågan om förändrade stadganden för ändrings sökande i
civila mål, och jag grundar detta derpå, att äfven berörda un¬
dantag från utmätning för böter, ej gälla för annan utmätning.
Alltså torde bibehållandet af föreskrifterna om doms fullgörande
och deposition af ådömda ersättningar ej utgöra något hinder
för afskaffande af skyldigheten att deponera böterna.
Den 7 Mars e. m
191
Hr Lemchen har i sin motion framlagt ett förslag till för¬
fattning i ämnet, som synes mig fullständigt, utom möjligen idet
af Hr von Gegerfelt anmärkta fall, nemi. i afseende på de sär¬
skilda stadgandena för poliskamrarne. Då dessa stadganden emel¬
lertid stå i sammanhang med föreskrifterna om poliskamrarnes
rättighet att i vissa fall sjelfva uttaga de af dem ådömda böter,
så tilltror jag mig icke att genast yttra mig i denna fråga, utan
förenar mig af sådan anledning i Hr von Gegerfelts anhållan
om återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts ifrågav:de förslag, dels återremiss deraf och dels
afslag derå, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bi¬
fall till detsamma, hvarvid svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
Utskrts förslag å sid. 14.
Gr. Sparre: Sedan nästföregående punkt blifvit återremit¬
terad, torde det vara lämpligt, att så sker äfven med förev:de
punkt, hvarom jag alltså får framställa yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först pro¬
pos. på bifall till förslaget, hvarvid svarades nej, och sedermera
propos. på återremiss deraf, som med ja besvarades.
Gr. Mörner, Garl Göran: Jag tager mig friheten att till
B. o. Ad. hemställa om en förändring å föredragningslistan till
nästa plenum så, att dels Stats-Utsk:ls Utlåt. N:o 54, ang:de
anslag till jernvägsbyggnader samt Bevilln.-Utsk:ts Betänkm N:o 4,
ang:de stämpelpappersafgiften, N;o 5, ang.de kurhusafgilten, och
N:o 6, ang:de brelportot. måtte uppföras i främsta rummen å
föredragningslistan, och dels Beviiln.-Utskits Betänk. N:o 3, an¬
gående allmänna bevillningen, samt Banko-Utslcls Betänk. N:o
15, och Mern. N:o 16, uppflyttas i rummen näst efter Stats-
Utsk:ts Utlåt. N:o 53, ang:de regleringen af utgifterna under
Riks-Statens Sjunde Hufvudtitel.
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att Gr. Mörner hade föresla¬
git en sådan omflyttning af målen å Ståndets bordslista, att dels
Stals-Utsk:ts Utlåt. N:o 54, ang:de anslag till jernvägsbyggnader,
samt Bevilln.-Utsk:ts Betänkm N:o 4, ang:de stämpelpappers-
afgilten, N:o 5, ang:de kurhusafgilten, och N:o 6, ang:de bref-
portot, skulle uppföras i främsta rummen å listan, och dels
Bevilln.-Utskits Betänk. N:o 3, ang:de allmänna bevillningen, samt
Banko-Utsk:ts Betänk. N:o 15 och Mein. N:o 16 uppflyttas i
rummen näst efter Stats-Utslv.ts Utlåt. N:o 53, ang:de reglerin¬
192
Den 10 Mars f. m.
gen af utgifterna under Riks-Statens Sjunde Hufvudtitel; hvar¬
efter Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad. behagade
härtill lemna sitt bifall.
Ropades ja.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 11 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Lördagen den 10 liars 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett protds-utdrag för den 7 dennes samt profit
för den 10 sisth Februari.
Efter tillkännagifvande, att Gr. Hamilton, Adolf Gustaf
Wathier, hvilken varit vald till ledamot af Riddarh.-Utsk:t, in-
lemnat sin riksdagsmannapollett, anmodade Hr Gr. o. Landtm. R.
o. Ad:ns Hrr Elektorer att utse en ny ledamot i samma Utsk.
efter Gr. Hamilton.
Upplästes ett af Hr Uggla, Carl Gustaf, ingifvet mern. af
följande lydelse:
Jag anhåller vördsamt, att med bibehållande af min riks¬
dagsmannarätt få afsäga mig förtroendet att vara ledamot af
R. Sfirs Konst.-Utsk. samt Ränkman i 13:de afdelningen.
Sedan R. o. Ad., på gjord propos., härtill lemnat bifall,
anmodades Ståndets Hrr Elektorer att utse en ledamot i Konst.-
Utsk:t efter Hr Uggla.
Frih.
Den 10 Mars f. m.
193
Frih. Alströmer, Jonas, anförde skriftligen:
Då jag, hindrad af sjukdom, icke fick vara närv:de då re¬
presentationsfrågan afgjordes, och derföre icke kunde deremot
nedlägga en formlig protest, men deremot fått vara med vid
behandlingen af frågan rörande den Franska handelstraktaten,
beder jag vördsamt få nedlägga min reservation emot beslutet
derom. Dessa båda stora, vigtiga, nutid och framtid genom¬
gripande frågor halva likväl omständigheter, som äro för dem så
gemensamma, att man i dessa afseenden icke kan vidröra den
ena, utan att älven gifva en häntydning på den andra. Båda
ingripa de så väsendtligt i hela vårt statsskick, och naturligtvis
ännu mera just derigenom att de följt hvarandra, att, om Sve¬
riges undergång deraf förorsakas, denna måste tillskrifvas dem
gemensamt. Båda försätta oss alltså i nya okända, obepröfvade
förhållanden. Ingen kan beräkna hvad dessa för framtiden bära
i sitt sköte. Men, att det gamla Sveriges historiska kontinuitet
är bruten, det kan icke förnekas. Och de auspicier, hvarunder
det nya blifvit genomdrifvet, hvilka ingalunda burit det bestående
konstitutionella statsskickets stämpel, kunna icke båda någon
lycka för det nya Sverige. Den, som älskar sitt fosterland och
dess stilla, lugna, fridfulla utveckling, gripes för djupt af ett stö¬
rande deraf, att han skulle kunna återhålla sin öppna, allvarliga
reservation emot ett förfaringssätt, stridande emot hans fasta
öfvertygelse om sanning och rätt. Den 8 December 1865 och
den 9 Februari 1866 ligga nu bakom oss. Hvad som skett
dessa dagar kan icke återtagas. Men för de stilla i landet
skola åtminstone decennierna icke förmå utplåna det sorgliga
minnet deraf. Och, när de, som med bedröfvelse öfverlefvat
dessa dagar, hafva nedgått i sina grafvar, måtte då den nya
tidens historia icke alltför länge, med sitt vittnesbörd, berättiga
deras fruktan för ett älskadt fosterlands framtid.
Det är en betydelsefull, ja betänklig handling att på ett
eller annat sätt, mer eller mindre störande ingripa i ett sam¬
hälles historiska utveckling. Historien, i dess djupaste betydelse,
är, så väl för samhället, som individen, dess lifsutveckling. De
skrifna tideböckerna äro blott en framställning, en mer eller
mindre fullständig målning härutaf, under en förfluten tid. Men
historien, liksom lifvet, lemnar för hvarje flyende ögonblick det
förflutna bakom sig, sträckande sig med sina förhoppningar till
en ännu okänd framtid. För en historisk lifsutveckling är allt¬
så det närv:de, såsom mellanlänken, sammanhållningen emellan
forntid och framtid, af en oemotsägligt stor vigt och betydelse.
Denna sanning måste vara en stående regulator för samhällets
styrande och lagstiftande personer vid alla deras åtgärder, om
icke stundens handling, ett ja eller nej i valurnan, genom sjelf-
viskhetens eller tidsandans förvillande inflytelser, skall möjligen
blifva ett samhällets mord. Ett gammalt samhälles folk, med
en bruten historisk kontinuitet, är ett nytt samhälle. Ty sam-
H. lil. 13
194
Den 10 Mars f. m.
hållet, såsom sådant, beror af dess lagar och institutioner: »Land
skall med Lag byggas».
Lifvet utvecklas aldrig genom brådstörtande omhvälfningar,
sjelfviska, trotsande maktspråk, eller menskliga fantasiers och
passioners konstlade tillställningar. Sådant kan för en tid fram¬
mana kraftyttringar, som förblända den kortsynte; men all sund,
frisk lifsutveekling följer sin bestämda, bestående ordniug, vissa
oeftergifliga lagar, hvilka icke kunna kränkas, utan att denna
kränkning sjelf, såsom en följd deraf, bereder sitt straff. Här
hjelper icke försöket att gifva handlingen en laglighetens stämpel
eller liknelse. Naturliga konseqvenser ledas icke ur spåret ge¬
nom synvillor. De gå med okuflig makt sin bana fram, och
fälla domen en dag öfver alla bländverk och villor, då dessa,
trots allt deras hänförande sken, få stå med skam inför en na¬
ken verklighet. Framtiden ligger i händerna pä en väldig Ne¬
mesis devina; hon vedergäller hvarje störande ingrepp uti en
naturlig lifsutveekling.
Till sådana betraktelser föres man vid det allvarliga behjer¬
tande! af denna riksdags betydelsefulla tilldragelser. Dessa vittna
om det gamlas omstörtning; om en framtid, som blifvit ett ex¬
perimentalfält för något splitter nytt; att det förflutnas lifstråd
blifvit afklippt; och att en ny historia skall börjas. Det är
tungt att bära ansvaret för en framtid, som man icke har i sin
hand. Man har väl aldrig framtiden i sin hand. Men den, som,
under bön om, och förtröstan på Guds styrelse, i stilla verk¬
samhet arbetar för samhällets väl; i tålamod och förhoppning
är nöjd med dess naturliga, lugna utveckling, utan att för dagen
mycket förnimma af den ständigt fortsättande tillvexten; han bär
icke ansvaret för framtiden i större mån, än hans menskliga
svaghets misstag och försummelser derpå haft inflytande. Och
är han en sann kristen, då bortfaller äfven detta. Det är blott
den, som vill göra samhällets framtid beroende af sina egna
föreställningars stora och otåliga fordringar, som sjelfviskt ge-
nomririfver dessa, dermed sätter samhällets lif på spel, och grun¬
dar framtidens förhoppningar på en ögonblicklig egenviljas vul¬
kan; blott han är det, som hvälfver på sig det tunga ansvaret
för en framtid, hvars skickelser han icke bar i sin hand. Huru
bestämdt och allvarligt detta ansvar är, finnes dock, äfven för
honom, en möjlighet att blifva befriad derifrån. Måtte alla de,
som bidragit att lägga en mer är 2000-årig historia ad acta, och
försatt oss i förhållanden, som gifva anledning till grundade far¬
hågor för framtiden, söka hjelp för sig sjelfva och för ett äl-
skadt fosterland, der denna hjelp allenast står att finna. Då
skulle äfven de stilla i landet kunna helsa ett nytt Sverige
med glädje, och med lugn hysa förhoppningar om en fridfull
framtid.
Hvad nu sjelfva handelstraktaten och dertill hörande detalj¬
frågor angår, så är derom så tillräckligt taladt, att jag blott vill
hufvudsakligen instämma uti Frilnne Schmidts och Klinkowströms
yttranden. Men, anknytande denna reservation vid de få ord
Den 10 Mars f. m.
195
jag yttrade vid slutet af diskussionen rörande denna fråga, beder
jag att få nedlägga min protest emot tankar och förhållanden,
som man sökt göra gällande såsom sanna och lagliga, ehuru de
äro ingenting mindre än sådana. Det var ej utan betydelse jag
yttrade, att jag under 32 år sökt samvetsgrannt uppbära det
riksdagsmannakall, som förfäders förtjenster gjort mig till en pligt.
Jag skulle illa fullgöra denna pligt, om jag, vid slutet af min
riksdagsmannabana, genom tystnad förnekade min ättefaders
förtjenster.
Man talar i våra dagar om näringar, som må undertryckas
derföre, att de för ett land icke äro naturliga. Sverige, ett land
genom klimatet till sin natur torftigt, är dock ingalunda otack¬
samt, utan vedergäller den, som der vill nedlägga arbete, om¬
tanka, idoghet och flit. Skulle detta land inskränkas till hvad
man vill anse vara dess naturliga näringar, hvar skulle man då
stadna? För mera än 100 å sedan förstod Sveriges Konung att
det var ett lands fördel att naturalisera främmande näringar,
och erkände detta med den adliga värdighet, hvartill han upp¬
höjde »Svenska handaslöjdernas fosterfader». För nära 140 år
sedan erkände Sveriges folk och Ständer detsamma, då de sist¬
nämnde föreslogo att för evärdeliga tider åt samme man och
hans efterkommande öfverlemna Höjentorps kungsgård, som ett
vedermäle af deras tacksamhet för hans mödor och stora upp¬
offringar för sitt fosterland. Att de evärdeliga tiderna efter 100
års förlopp hade nått sitt slut, hörer icke hit. Men besynnerligt
nog, efter andra 100 år får det Konungsliga erkännandet utaf
de uppammade handaslöjdernas nytta för Sverige, gifva vika för
den ibland dagens phraser, som påstår, att alla dessa redan na-
turaliserade näringar, hvarmed tusentals menniskor förvärfva sitt
uppehälle, må undertryckas, i den mån dessa näringar icke an¬
ses naturliga för Sverige, d. v. s. i den mån de måste offras
för den despotiska liberalismens fantasier; och de, som deraf
haft sin näring, måste alltså öfverlemnas åt fattigdom och under¬
gång. Detta påstående innebär ett våld, i nationalekonomiskt
afseende, och en hjertlös kränkning af fredliga och idoga med¬
borgares rätt att på ärligt sätt i sitt anletes svett förvärfva sitt
dagliga bröd. Det innebär derjemte ett framkallande af proleta¬
riatets samhällskräfta, hvilken säkerligen en dag också skall ut¬
kräfva vedergällning för lidna oförrätter. Icke blott sakens vigt,
utan äfven det namn jag bär, förpligta mig alltså att offentligen
och på det bestämdaste protestera emot sådana åsigter. Och,
i en tid, som företrädesvis berömmer sig af en hög och stän¬
digt stigande civilisation, må det väl åtminstone frågas, huru
det kan stå tillsammans med R. Stirs värdighet och anseende
att yfvas öfver den national-ekonomiska visdom, som under¬
trycker och förqväfver det lif, som »Svenska handaslöjdernas
fosterfader», för omkring 150 år sedan, gaf åt Sveriges närin¬
gar. Tempora mutantur, et nos cum illis. Ett folk och dess
representation borde dock icke låta föra sig af tidsandans vind¬
196
Den 10 Mars f. m.
kast, utan styra den rätta kursen, om det ock ined kamp och
möda måste kryssa gent emot dess vindar.
Man har sökt försvara att handelstraktaten gjordes gällande
innan K. St:r komrno i tillfälle att derom yttra sig. Man har
deråt gifvit de mest sväfvande förklaringar. Jag förbiser icke
R. F:s 12:te §; men om en handling, laglig efter denna §, ge¬
nom biomständigheter gör intrång på samma grundlags 57:de,
60:de och 61:sta §§, då är den ovedersägligen icke laglig.
Sanning är sanning och låter icke bortförklara sig. Men, oaf-
sedt delta, läser man i handelstraktatens 16:de art., att denna
traktat skall i sin helhet underställas nationalrepresentationernes
i Sverige och Norge godkännande. Det, som underställes nå¬
gons godkännande, är naturligtvis underkastadt möjligheten af
att icke godkännas. I)å en underställning blifvit erkänd böra
ske, har man alltså äfven medgifvit och enkännt möjligheten af
ett afslag. Nar då saken likväl sättes i verkställighet, innan
den kunnat underställas, och verkställigheten är förknippad med
sådana förhållanden, som omöjliggöra äfven den ringaste förän¬
dring och nära nog sjelfva afslaget; då är ju hela denna under¬
ställning ingenting annat än ett bländverk, hvarvid både pröf¬
ning, öfverläggning och beslut egentligen äro ett nonsens; ty ett
aftvunget godkännande är icke något godkännande. Och, i fråga
om Sveriges båda statsmagter, beror samhällets väl på deras
inbördes aktning, uppriktighet och förtroende; men detta dyr¬
bara förhållande störes genom motsatsen; dertill kommer, att
beröfvandet af en fri beslutande rätt ifrån den ena statsmagtens
sida försätter den andra i ett mer eller mindre omyndighets-
tillstånd; derföre får jag vördsamt reservera mig emot R. o.
Ad:ns beslut rörande Franska handelstraktaten, med afseende
på dess verkställighet innan den blifvit R. St:r underställd.
Man har påstått, att regeringen eger grundlagsenlig rätt att
nedsätta de af Ständerna bestämda tullsatserna. Grundlagarne
skola, enligt R. F:s 83:dje §, tolkas efter deras ordalydelse. De
innehålla icke ett ord om någon sådan nedsättning. Man stödjer
alltså sitt påstående på en »lydelse» af »ord», som icke finnas i
grundlagen. Om detta sätt att tolka är detsamma, som att låta
de i grundlagen verkligen befintliga ordens sanna lydelse gälla
till efterrättelse, då har man visserligen rätt. Men sådant kan
icke försvaras, utan måste anses som ett försök att, åt en
mindre lagenlig handling, gifva ett lagligt sken.
Nu innehåller R. F:s 57:de § att: »Svenska folkets ur¬
gamla rätt att sig beskatta, utöfvas af Riksens Ständer allena
vid allmän riksdag». Och 6 lista §:n förklarar på det bestäm¬
daste, och med oförtvdbara ord, att alla afgifter, som R. St:r
beviljat, under de titlar, som i föregide 60:de § nämnas, hvar¬
ibland tullmedlen intaga första rummet, skola utgöras intill slutet
af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af R. St:r fast¬
ställd blifver. Klarare och till förtydning mindre egnade ord
kunna väl knappast skrifvas. Svenska folkets grundlagsenliga
rätt är att beskatta sig sjelf. Utöfvande denna rätt, skola alla
Den 10 Mars f. m.
197
afgifter, som blifvit beviljade, enligt grundlagen, utgöras intill en
bestämd tids förlopp. Nu frågas: då afgifter, grundlagsenlig! af
R. St:r bestämda för en viss tid, under denna tid af regeringen
nedsättas i kraft af en makt, om hvilken grundlagen icke inne¬
håller ett enda ord; kan denna makt, i ett konstitutionel sam¬
hälle, anses laglig; och kan denna nedsättning konstitutionel! för¬
svaras? Kan någon förståndig menniska, som känner Svenska
språket, ärligen påstå, att alla de beviljade afgifterna då utgö¬
ras intill den i vår grundlag bestämda tiden? Svaret gifver sig
sjelft. En sådan handling måste erkännas icke öfverensstämma
med grundlagen, alltså vara olaglig. Och, skulle den blifva er¬
känd, och fastställd såsom laglig; då är Svenska folkets sjelf-
beskattningsrätt dermed obestridligen tillintetgjord.
Ett försvar sökes uti 60:de §:n, som innehåller förbud blott
emot förhöjning af de ifrågav:de allmänna afgifterna. Då ned¬
sättning icke förbjudes, påstår man denna tillåten. Men, till
vederläggning häraf, kan man ju icke behöfva spilla hvarken
tid eller ord. För min del beder jag att, emot den här be-
skrifna grundlagstolkningen, få nedlägga min vördsamma reser¬
vation.
Frågan gäller nu dessutom Svenska folkets sjelfbeskattnings-
rätt, icke blott för denna riksdag, utan för en lång följd af riks¬
dagar. Utom det absolut grundlagsvidriga att så kringskära kom¬
mande riksdagars rätt, erkänd äfven i den nya R. O., kan just
härigenom den gjorda nedsättningen möjligen blifva en regerin¬
gens åtgärd till förhöjning af någon af de i 60:de §:n R. F. om¬
nämnda allmänna afgifter. Ty, låt småningom den inhemska
industriens undergång hafva iörlamat ali rörelse och uttömt
kapitalerna, så att dessa ej längre förslå att tillfredsställa fåfänga
och passioner, hvilkas fördel tullnedsättningarne i så väsendtlig
mån tillgodoser; utan införseln kommer att betydligt minskas,
om ej upphöra, och dermed en stor del al tullinkomsterna; då
erfordras för statens utgifter andra inkomster; dessa skola nå¬
gorstädes tagas och komma alltså att kräfva förhöjning af den
allmänna bevillningen. Hvem är det då, som egentligen åstad¬
kommit denna förhöjning? Naturligtvis regeringen, som försatt
R. St:r i en tvingande nödvändighet att, afstående en del af sin
sjelfbeskattningsrätt, icke förändra de med Franska handelstrak-
taten sammanhängande tullbestämmelserna, och alt fastställa
dessa för 11 år, båda delarne i strid med grundlagen. Detta
hade undvikits, om Svenska folkets representanter åtminstone
för kommande riksdagar bibehållit sin grundlagsenliga rätt ostörd
att sjelfva bestämma öfver tullinkomsterna och näringarnes skydd.
Erkännande den ytterst svåra ställning, hvaruti R. St:r här voro
försatta, måste jag likväl äfven i detta afseende reservera mig.
Då det gäller å ena sidan grundlagarnes helgd och samhällets
framtida väl, och å den andra betänkligheter att kompromettera
sin regering; då är visserligen valet svårt, ja smärtsamt; men
Svensk man bör ej kunna tveka på hvilken sida han skall stå.
198
Den 10 Mars f. m.
I sammanhang med det föregide, anhåller jag att få afgifva
en offentlig och allvarlig1 portest emot en i våra riksdagsförhand¬
lingar mägtigt ingripande, till sin natur vådlig sak, som man
tyckes i våra dagar vilja göra till ett banér, hvarmed man vill
förskaffa sig makt att genomdrifva sådant, som man tvekar att
få fram på naturliga och lagliga vägar.
tinder tider, då otro på de bestående eviga sanningarna
och förakt för allt hvad dessa framställa såsom högst och he¬
ligast, mera öppet och fräckt framträda och söka verka för sitt
olycksdigra intresse; då utbreder sig gudlösheten allt mer och
mer, det vill säga, menniskan sträfvar att göra sig lös ifrån Gud.
Men, det inneboende behofvet af något gudomligt stöd gör att
hon, oaktadt sitt högmods sjelftillräcklighat, ändock hemligt,
kanske medvetslöst, omfattar något, hvarvid hon vill stödja sig,
hvarifrån hon kan få autorisation för sina beslut och handlin¬
gar, ja, hvarthän hon kan se upp med en slags gudomlig vörd¬
nad, hvilken icke besvärar hennes egenkärlek och högmod,
blott hon får efter egna fantasier föreställa sig och göra sig sin
Gud sjelf. Detta är grunden för och uppkomsten af allt afgu¬
deri. Vår tid har i detta afseende utvalt det menskliga förnuf¬
tet, och, såsom dess representant, den allmänna opinionen.
Då denna så kallade allmänna opinion, icke blott eljest,
utan synnerligen, som förut är antydt, i de vigtigaste frågorna
för denna riksdag spelat en stor röle, och man allt mer och
mer söker göra denna till en magt, med bjudande och befal¬
lande myndighet, öfver både regering och folk; är väl skäl att söka
afslöja denna hemlighetsfulla person, för att skåda henne rätt i
ansigtet. Kanhända hon då upplöser sig i ett tomt spöke, eller,
der hon verkligen är något, befinnes otillförlitlig och ovärdig
det anseende man vill tillegna henne. Det förnekas ingalunda,
att en allmän opinion kan finnas, som är rigtig och sann. Men,
en sådan uppstår på helt annat sätt och under inflytelser full¬
komligt motsatta dem, som frambringa eller röra sig omkring
den, som vår tid vill göra till en slags gudomlighet. Och äfven
den rätta och sanna allmänna opinionen är icke sådan derföre,
att den är allmän; utan derföre, att den ledes af det, som är
rätt och sannt. Må man väl besinna detta, eljest löper man
fara att förirra sig på den stråt, som en skef allmän opinion
beträdt. Ju mera man söker upphöja denna magt till betydel¬
sen af ett ofelbart orakel, emot hvars röst intet jäf finnes, der¬
före att den säges vara allmän, desto vådligare är den, desto
mera måste man vara på sin vakt.
Låtom oss nu först betrakta denna dagens myndighet i sin
egenskap af ett tomt spöke. Såsom sådan uppkommer hon der¬
igenom, att någon, som besitter en större förmåga, att genom
tal eller skrift tillvinna sig gehör, är nog oblyg och djerf för
att trycka den allmänna opinionens insegel på det han vill
bringa å bane. Det finnes kanhända ingen mer än denna per¬
son sjelf, som vet af detta hans hjernas foster, när han låter
det utgå såsom allmän opinion; men, är det icke alltför van¬
Den 10 Mars f. m.
199
vettigt, och har han kunnat behörigen insockra och omgifva det
med stora slående ord och för dagen förut godkända fraser;
då finnas tillräckligt många, som utan synnerligt begrundande
böja sig för den allmänna opinion, som eger hela sin allmänhet
inom en enda hufvudskål, ehuru mången kanske icke en gång
vet hvarom fråga är. Men det anse dessa höra till deras he¬
der och anseende, att icke vara okunniga om, utan följa med
den allmänna opinionen. Blåser nu denna bjernås allmänna opi¬
nion upp ett oväder, så föras opinionens ödmjuka tjenare dit
vinden för dagen drifver dem. Men för den, som lyftat på
slöjan, förefaller detta spektakel, som när menniskor löpa efter,
eller låta skrämma sig af ett spöke.
Den andra sidan af denna vår tids företeelse, då den verk¬
ligen är någonting, då den har en större eller mindre, men
dock någon allmän karakter, kan uppkomma på många sätt.
Men nog förstår man, att en bestämd allmän föreställning, vilja,
påstående, eller hvad det må vara, icke uppkommer på en
gång såsom allmän, utan måste hafva något enskildt upphof,
hvarifrån det haft sin första upprinnelse. Att ett sådant kan
igenfinnas uti tidningspressen, och alt i våra dagar, för den
vilseledda allmänna opinionen, det oftast är denna, sorn varit
dess upphof, torde ej behöfva någon bevisning.
I en tid då en allmän okunnighet begynner brytas genom
vaknadt begär efter kunskap; då följer icke med detta begär
förmågan att rätt välja den källa, hvarutur man vili hemta sin
vishet; utan den törstige, som länge sökt något att släcka tör¬
sten med, han dricker äfven ur pölen. Beklagligen se vi nu
vårt folk så släcka sin kunskapstörst. Vanligen egnas de få
timmar arbetaren kan afse för studier, åt en osedlig, smutsig,
ja rent af allt heligt hädande tidning, eller brochure af samma
slag. Hvilken allmän opinion sådant skall alstra, är uppenbart.
Och följderna deraf för framtiden blifva naturligtvis frukter
motsvarande trädets beskaffenhet. Det är sorgligt, men en ojäf¬
aktig sanning, att menniskan i allmänhet med mera begärlighet
omfattar lögnen, det osedliga, det vilseledande; än sanningen,
det sedliga, det rätta. Derföre har alltid ondskans organer
större utsigter för försöket att bilda en allmän opinion, än i
synnerhet den, som skulle vilja göra försöket i en rent kristlig
rigtning. Ty denna sednare får aldrig massorna på sin sida,
utan finner några här och några der ibland de tysta, obemärkta
i landet. Ar nu förhållandet sådant, då hafva vi ju karakteren
af den allmänna opinionen, såsom blott allmän, alldeles uppen¬
bar. Den är då icke allenast otillförlitlig, utan ovärdig det an¬
seende man i våra dagar vill tillegna den. Och samma vitt¬
nesbörd lemnar oss menniskoslägtets historia med ovedersägliga,
slående bevis; menniskoslägte! började sin tillvaro med ett en¬
hälligt uppror emot Guds lag och ordning, emot Gud sjelf, dess
Skapare. Denna allmänna opinion, så omfattande den då kunde
vara, försänkte hela slägtet i ett fortgående elände intill dagar¬
nas ända. Derefter finna vi menniskoslägtets allmänna opi¬
200
Den 10 Mars f. m.
nion så förderfvad och förvänd, att alla måste förgöras med
undantag af åtta personer. Blott åtta personers minoritet höll
profvet, bredvid en så ofantlig majoritet. Hvad vittnar Döda
Hafvet med de der begrafna städer, hvarvid egentligen blott
trenne personer blefvo befriade ifrån den undergång, som den
der rådande allmänna opinionen hade beredt åt sig. — Det var
den allmänna opinionen som tvingade Aron att göra guldkalfven
i öknen; det var den allmänna opinionen, som ständigt knor¬
rade emot Gud och Hans tjenare Moses under vandringen ge¬
nom öknen; och vid dess slut hade denna opinion fått sitt straff:
endast en trogen minoritet af två, utaf allfr som utgått ifrån
Egypten, inkom i Canaans land. — Det var den allmänna opi¬
nionen, som stod bakom Baals prester, då Elias stod ensam på
Karmels berg, bevisligen med Herren på sin sida. Det vardén
allmänna opinionen som hyllade Absalon, när bans fader, och
af Gud tillsatte konung, måste fly undan förföljelsen med en
ringa minoritet af trogna. Men, hvar skulle man sluta, om
man skulle uppräkna allt, som vittnar emot den allmänna opi¬
nionens tillförlitlighet. Man må blott tillägga: det var den all¬
männa opinionen, snm den ena dagen ropade: »Hosianna», och
den andra: »korsfäst». Vill man hafva flera bevis för den all¬
männa opinionens gräsliga betydelse, må man då genomgå verlds-
historiens sednare perioder, efter det anförda korsfästelseropet.
Man skall der finna martyrernas lidanden och bål; staternas och
tronernas omstörtning; gudlösheten ställande Guds tillvaro un¬
der omröstning; och så otaligt mycket mera, som intill våra
dagar satt en outplånlig prägel på den förderfvade, syndiga
mensklighetens allmänna opinion. Denna är alltså hvarken nå¬
gon gudomlighet, eller orakel, hvars röst man bör lyda. Skulle
någon gång en verklig sanning mera allmänt omfattas, så vin¬
ner den, såsom sanning, icke det aldra ringaste deraf. I en tid,
då man vill begagna den allmänna opinionens autoritet, namn
och insegel, för att släpa oss under liberalismens hemligt despo-
tiska ok, må hvar och en bedja Gud bevara sig ifrån denna
opinions både hotelser och tjusande lockelser. Och jag beder
slutligen att offentligen och högtidligen få protestera emot denna
gräsliga tyrann, som ovedersägligen dikterat de vigtigaste be¬
sluten vid denna riksdag, och som hotar att med sitt jernok
tillintetgöra vårt mer än 2,000-åriga samhälles anborna frihet.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomna
Mem:r och UtJåt:n, nemligen från
Banko-Utskottet:
N:o 17, ang:de afskrifning af åtskilliga vid diskontkontoret
upptagne diskontlån, äfvensom af derstädes balanserade öfver-
räntor å dylika lån;
N:o 18, i ani. af väckta motioner om emottagande och in-
vexling i R. Stms Bank af enskilda bankers sedlar m. m.;
Den 10 Mars f, m.
201
N:o 19, i ani. af Riks-Ståndens beslut i fråga om Betänkt
N:o 10, med förslag till reglering af Bankens lårie- och kreditiv-
rörelse samt om användande af upplupen bankovinst;
Lag-Utskottet:
N:o 32, i ani. af återremiss af Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 11,
öfver väckt motion om arfsrätt för efterlefvande maka;
N:o 33, i ani. af återremiss af Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 13,
öfver dels K. M:ts Nåd. Propos. till B. St:r om antagande af en
författning ang:de arfsrätt för oäkta barn, dels ock enskild motion
i samma ämne;
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet:
N:o 3, i ani. af vackt motion om antagande af ny Kyrkolag;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 64, i ani. af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid före¬
hafvande af Ulsk:ts Betänk. N:o 36, ang:de väckta motioner i
fråga om ej mindre Norrmäns och Danskars, än äfven andra
utländningars rätt att i Sverige idka handel, handtverk och an¬
dra yrken;
N:o 65, i ani. af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid före¬
hafvande af Utsk:ts Betänk. N:o 43, ang:de väckt motion om
tilldelande åt ordföranden i kommunalstyrelse af ett exemplar
utaf Svensk Författningssamling; samt
N:o 66, med förslag till voterings-propos. i ani. af Riks-
Ståndens lättade skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utsk:ts
Mern. N:o 46, innefattande förslag till sammanjemkning af Riks-
Ståndens beslut i ani. af Utsk:ts Betänk. N:o 12, ang:de väckt
motion om upphörande af de s. k. prebendepastoraten.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Stats-Utslcts den 7 dennes bordlagda Utlåt:de N:o 54, i
ani. af K. M:ts Nåd. Propos. om anslag till jernvägsbyggnader
och till rörelsemateriel å redan anlagda stambanor.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad., i enlig¬
het med hvad Riks-Ståndens Hrr Talmän öfverenskommit fö¬
reslå, behagade besluta, att detta Utlåfcde skulle företagas till
afgörande nästkommande Onsdag den 14 dennes; hvilket bifölls.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Bevilln.-Utsk:ts den 7 dennes bordlagda Betänkm:
N:o 4, ang. stämpelpappersafgilten;
202
Den 10 Mars f. m.
N:o 5, ang. kurhusafgiftens utgörande; samt
N:o 6, i ani. af väckt motion om nedsättning af dels det
enkla brefportot, dels afgiften för sluten rekommendation, m. m.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-
Utsk:s den 24 sistl. Februari och den 3 Mars bordlagda Utlåt.
N:o 53, ang:de regleringen af utgifterna under Riks-Statens Sjunde
Hufvudtitel.
lista punkten.
Utskits hemställan bifölls.
2:dra punkten.
Frih. af Ugglas, Gustaf: K. M:t bar i Propos. till R.
St:r föreslagit att aflöningen för Kammar-Colbii kammarförvand-
ter måtte förhöjas till samina belopp, som, enl. K. M:ts Propos.,
skulle tillfalla Collegii notarier, nemi. 3,000 rdr för de äldre
och 2,500 rdr för de yngre. I afseende å notariernas aflöning,
har Stats-Utsk:t tillstyrkt och R. St:r bifallit den förändring i
K. M:ts Propos., att de äldre notariernes aflöriirigsbelopp skulle
bestämmas till 2,800 rdr och de vngres till 2,500 rdr. Beträf¬
fande deremot kammarförvandterne, har Stats-Utsk:t föreslagit
den förändring i den K. Proposm, att samtlige desse tjenste-
mäns aflöning skulle bestämmas till 2,500 rdr för dem hvar.
Då nu notarierne och kammarförvandterne hittills varit ställda
i samma lönegrad, synes mig nödigt att, på samma sätt som
iakttagits i afseende å notariernes löner, äfven en skilnad göres
mellan äldre och yngre kammarförvandters löner; och då de
äldre notariernes löner blifvit förhöjda till 2,800 rdr, böra äf¬
ven de äldre kammarförvandternes löner höjas till enahanda
belopp.
Stats-Utsk:ts uppgift alt fångvårdsstyrelsens kammarförvandt,
enligt beslut vid detta riksmöte, kommer att åtnjuta endast
2,500 rdr, är fullkomligt rigtig, men, utan att vilja förringa vig¬
ten af de göromål, som åligga denne tjensteman, torde man
kunna påstå, att en kammarförvandt i Kammar-Coll. har
en vida mera magtpåliggande tjenstebefattning, Ilvars omfång
dessutom alltmera ökas i den mån kamereraren icke hinner
att sjelf fullgöra hvad honom egentligen åligger.
Billigheten synes således fordra att kammarförvandterne i Kam¬
mar-Coll. tillgodoses med en skälig löneförhöjning, och då, såsom jag
förutnämnt, de hittills varit likställda med notarierna, hoppas jag
att R. o. Ad. vill fortfarande gifva dem samma ställning, och såle¬
des anvisa åt de äldre kammarförvandterne en löneförhöjning
af 600 rdr, hvilket endast med 600 rdr skulle höja utgifterna
under denna hufvudtitel utöfver det belopp, som enligt Utsk:ts
tillstyrkanden derå skulle utgå.
Den 10 Mars f. m.
203
Jag anhåller derföre att Hr Gr. o. Landtm, ville framställa
propos. å bifall till Utskrts hemställan, med den förändring, att
löneförhöjningen för Kammar-Colhii kammarförvandter må ut¬
göra 600 rdr för de två äldre och 300 rdr för de yngre.
Häri instämde Hr Fåhraeus, Olof Immanuel.
Frih. Klinckowström, Rudolf: För min del anhåller
jag vördsamligen att R. o. Ad. täcktes bifalla Utsk:ts hemställan
utan förändring. Dertill är så mycket mera skäl som frågan
eljest skulle råka i ett ganska menligt skick, sedan Bonde¬
ståndet, enligt hvad ankommet protokollsutdrag utvisar, helt
och hållet afslagit ifrågavarande hemställan om löneförhöjning.
Beträffande kammarförvandlernas göromål, upplystes inom
Stats-Utsk:t, att dessa blifvit på sednare tider betydligt förökade,
sedan nämnde tjenstemän fått sig uppdraget att utreda en del
svårare mål; men om man slår upp instruktionen, finner man
deraf, att det är endast enklare mål, som skola åt dem upp¬
dragas. Emedlertid erkänner jag att deras befattning utsträckts
öfver instruktionen, men detta torde vara endast ett öfvergående
förhållande, och jag tillstyrker derföre bifall till Utsk:ts hem¬
ställan.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Frih. Gederström, Rudolf: Så ogerna jag eljest skiljer
mig från Frih. Klinckowström, hvars upplysta omdöme jag vil¬
ligt erkänner, måste jag dock i förevarande fall göra ett un¬
dantag, i det jag för R. o. Ad. framdrager några skäl, som sy¬
nas mig böra åstadkomma ett annat resultat än det, hvartill
Utsk:t kommit.
Man har fästat min uppmärksamhet, och jag torde i min
ordning få fästa R. o. Ad:ns åtanka derpå, att kammarförvand-
terne i Kammar-Coll. hafva en så magtpåliggande och an¬
strängande befattning, att dessa tjenstemän icke kunna egna sig
åt andra värf och derigenom förbättra sin ställning. Frih. af
Ugglas har för öfrigt redan erinrat, att man icke på grund af
den likhet i benämning, som i detta fall förefinnes mellan tjen¬
stemän i Kammar-Coll. och en tjensteman i Fångvårdssty¬
relsen, bör, såsom Utsk:t gjort, grunda ett antagande, att tjen-
stemännens befattningar skulle vara hvarandra fullt motsvarande.
Skillnaden i berörda afseende är verkligen ganska stor, ty då
Fångvårdsstyrelsens kammarförvandt hufvudsakligen har sig upp¬
draget att granska inkomna förslag, styrelsens hufvudbok m. m.
d., skola deremot Kammar-Colhii kammarförvandter, bland an¬
nat, företaga utredningar och undersökningar att tjena till led¬
ning lör Colini bedömande af ganska vigtiga och inveck¬
lade mål.
Jag tror således, att R. o. Ad. bör åtminstone på det sätt
biträda K. M:ts Propos,, att R. o. Ad. antager Frih. af Ugglas’
204
Den 10 Mars f. m.
förslag, hvarutinnan jag alltså nu mig förenar. Enär jag, som
väl ej i Kammar-Coll. tjenstgjort, likväl under åtskilliga år
varit tjensteman i det Departements Expedition, som med nämnda
Coll. har en trägen beröring, nemligen K. Civil-Departemen-
tet, och jag derunder haft tillfälle att med noggrannhet följa
dessa ärender, vågar jag således åberopa någon personlig erfa¬
renhet i ämnet, då jag inför R. o. Ad. nu härom mig yttrar,
och har således äfven denna grund till stöd för min vördsamma
hemställan.
Hr Lagerstråle, Henrik Gerhard: Jag anhåller att
Hr Riddarhus-Sekreteraren ville upplysa, huruvida genom pro¬
tokollsutdrag underrättelse ingått om de beslut, som af Med-
Stånden blifvit i denna fråga fattade.
I anledn. häraf tillkännagaf undertecknad, att, enligt an¬
komna protokollsutdrag, Rorgare-Ståndet bifallit Utskits i före¬
varande punkt gjorda hemställan, hvilken deremot blifvit af Ronde-
Ståndet afslagen ; och hade någon underrättelse om Preste-
Ståndets beslut i frågan ännu ej inlupit.
Hr Lagerstråle: Efter den upplysning, som nu blifvit
meddelad, att nemi. ett Stånd afslagit Utskits hemställan och
ett annat bifallit densamma, samt då jag på enskild väg erfa¬
rit, att det tredje Ståndet bifallit K. M:ts Propos., vill jag, då
det icke lärer vara att förvänta att K. M:ts Propos. skulle vinna
bifall, förena mig i det af Frih. af Ugglas framställda yrkande.
Frih. Alströmer, Oscar: Till alla delar instämmer jag
med Frih. af Ugglas och Frih. Cederström. Hvar och en, som
varit i tillfälle att på närmare håll följa göromålen i Kammar-
Coll., finner att kammarförvandterne der måste hafva helt
andra och vida mera magtpåliggande befattningar än motsva¬
rande tjenstemän i andra embetsverk. Det är visserligen sannt
att instruktionen icke ålägger dem så drygt arbete som kame-
reraren, men icke desto mindre hafva för befrämjandet afären-
dernas snabba och säkra gång åt kammarförvandterna måst upp¬
dragas utredningen af en mängd vidlyftiga och svåra mål, hvar¬
igenom deras tjenstgöring blifvit förökad. Det må derlöre vara
af billigheten förestafvadt, att de äldre kammarförvandterne till¬
läggas samma löneförmåner som de äldre notarierne, helst kam¬
marförvandterne redan förut varit likställde med notarierne, och
jag anhåller derlöre att R. o. Ad. måtte behjerta förhållandet
och bifalla Frih. af Ugglas’ förslag.
Hr Charpentier, Gustaf Reinhold: Det skäl, Utsk:t
anfört, att aflöningen för kammarförvandterna i Kammar-Coll.
icke borde bestämmas till högre belopp, än som vid innevide
riksmöte beviljats för Fångvårdsstyrelsens kammarförvandt, kan
Den 10 Mars f. m.
205
jag för min del icke godkänna. Jag vill icke nedsätta värdet af
sistnämnda tjenstemans befattning, hvilken jag anser fordra både
ordning och arbetsförmåga, men den inskränker sig hufvudsakligen
till räkenskapsmål, och jag tror man måste medgifva, att Kammar-
Collui kainmarförvandter hafva vida svårare göromål. Att på
grund af en så oriktig jemförelse nedsätta löneförhöjningen för
dessa tjenstemän hos Colbm, som nitiskt och allvarligt fullgöra
sitt kall, vore icke att handla i öfverensstämmelse med Stateus
sannskyldiga intresse.
Den anmärkning, som Frih. Klinckowström framställt derom,
att då Kammar-Colkii instruktion icke ålägger kamrnarförvandterna
att utreda svårare mål, den befattning dermed, som för närv:de
kunde vara dem uppdragen, vore att betrakta såsom ett öfver-
gångstillstånd, visar endast den ädle Frihms obekantskap med
förhållanderna inom Coll. Det har redan länge sedan visat
sig alldeles oundgängligt för ärendenas behöriga gång, att låta
kamrnarförvandterna med kamererarne dela handläggningen af
äfven de svåraste mål. Och då Colbii arbete icke minskas,
utan snarare årligen ökas, finner man att någon förändring här¬
uti ej är att emotse. Såsom bevis på arten och beskaffenheten
af de ärenden, som af kamrnarförvandterna blifvit handlagda,
ber jag exempelvis få nämna följande: ang:de Sala stlfververks
räntor; ang:de drängespanmålens utgörande i Färentuna härad;
ang:de Westerås Domkyrkas inkomster; ang:de rättmätigheten
af intagor och odlingar på Dylta svalvelbruks östra allmänning;
ang:de Prostetunna på Goland; ang:de befrielse från tjenstbar-
heter till Garpenbergs bruk; ang:de skattläggning af rekognitions-
skogar. Uti flera al dessa frågor hafva forsknirigarne i arkiven
måst utsträckas ett par århundraden tillbaka, och jag tror, att
Stats-Utsk:ts ledamöter skulle häpnat, om de sett hvilka ofant¬
liga luntor handlingarne utgjort. Af Colini kammarförvandter
fordras således ganska betydande insigter i kameralverket, i före¬
ning med ett utbildadt omdöme. De tyckas derföre kunna å
sin sida begära att komma i åtnjutande af skälig lön för arbetet,
helst deni icke tillåtits att med sina tjenster förena andra be¬
fattningar på rikets stat.
Vid uppgörande åren 1853 och 1856 af underdåniga för¬
slag till ny afloningsstat för embetsverket, ansåg Kammar-Coll.
kontorstjenstemännens aflöning böra ställas högre än kanslitjen-
stemännens. Denna åsigt, hvilken jag icke skulle delat, om jag
den tiden varit ledamot af Coll, gillades ej af K. M:t och
R. St:r, som genom 1858 års reglering åt bemälda tjenstemän
gåfvo fullkomlig likställighet i afseende på aflöningen, men jag
har ansett mig böra upplysa derom, för att bevisa, luiru stor
vigt Coll. fästar vid kontorstjensterna, och huru betänkligt det
skulle vara att nu bestämma lönerna för kamrnarförvandterna till
lägre belopp än för notarierna.
Jag hoppas att R. o. Ad. inser rättvisan af det utaf Frih.
af Ugglas framställda yrkande och till detsamma lemnar bifall.
206
Den 10 Mars f. m.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landm. yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
Utskits hemställan oförändrad och dels af Frih. af Ugglas m. fl.
bifall till samma hemställan med den förändring, att en löne¬
förhöjning af 600 rdr beviljades åt hvardera af de två äldre
kammarlörvandterne i K. Kammar-Coll.; framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan utan
förändring, hvartill svarades många nej jemte åtskilliga ja, och
sedermera propos. på bifall dertill med den utaf Frih. af Ugglas
yrkade förändring, då svaren utföllo med många ja jemte några
nej; och förklarade Hr Gr. o. Landtm, sig nu hafva funnit ja
öfvervägande.
3:dje, 4:de och 5:te punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
6:te punkten.
mom. a.
Hr Edelsvärd, Adolf Wilhelm: Då jag vid 2:ne före-
g:de riksdagar väckt motioner i syftning att bereda förbättringar
inom byggnadsväsendet, särskildt genom anställandet af Läns¬
arkitekter, hvilka motioner dock icke föranledde till någon R.
Stms åtgärd, är det med särdeles glädje jag sett, att K. M:t
vid denna- riksdag aflåtit Nådig Propos., dels om löneförbättringar
åt en del tjenstemän vid K. Öfver-lntendents-embetet, dels om
anställandet af Läns-arkitekter. Dessa ärenden hafva med hvar¬
andra så mycket sammanhang, att jag anhåller få yttra mig
samtidigt om dem båda, för att sedermera afgifva vördsamt yr¬
kande vid hvarje punkt särskildt.
Byggnadsväsendet är, åtminstone i vårt land, att likna vid
en planta med djupa rötter, men som dock behöfver vård och
skydd. De djupa rötterna äro de goda materialierna, de med¬
födda anlagen och händigheten i byggnadsarbeten hos en stor
del af landets allmoge. Vården och skyddet behöfs mot okun¬
nigheten och sjellklokheten, derest plantan skall kunna växa upp
och lemna goda materiella och moraliska frukter. Lämpliga
byggnadslagar, af tillräcklig omfattning, saknas, men tidens anda
är ej benägen att omgärda byggnadsväsendet med många lag-
stadganden; det är derföre välbetänkt att främja detsamma ge¬
nom, så att säga, lefvande lagar. Detta synes hafva varit K.
M:ts afsigt, då K. M:t föreslagit tillsättandet af Läns-arkitekter.
Olägenheterna deraf, att sådane tjenstemän hittills icke
funnits, hafva varit mycket stora. Betydande förluster hafva
tillskyndats såväl enskilta som kommuner, hvarjemte den mora¬
liska förlusten af ett vanvårdadt byggnadsväsende är synnerligen
framstående.
Med afseende å enskiltas byggnadsföretag, synnerligast all¬
mogens, ser man ofta stora och obeqväma tvåvåningshus upp¬
Den 10 Mars f. m.
207
förås, der ett mindre, t. ex. stenhus eller envånings trähus, upp-
fördt vida billigare, skulle varit långt tjenligare. Häraf ett ända-
målsiöst förspillande af materialier och arbetskrafter. Stora för¬
luster uppstå dessutom genom försummandet af nödig brand¬
frihet och genom det okloka och eldfarliga sammanbyggandet
af olikartade hus å landsorterna. Allt detta är en följd af okun¬
nigheten och af bristen på sakkunnige personer, med hvilka
man kan rådföra sig, eller som göra den byggande uppmärk¬
sam å hans egna fördelar.
Med afseende å det allmännas byggnadsföretag är förhållandet
ofta icke bättre. Så känner man t. ex. mångfaldiga kyrkobygg¬
nader, hvilka dels blifvit mer eller mindre misslyckade, dels all¬
deles odugliga. Af de flera exempel jag härutinnan skulle kunna
åberopa, anhåller jag blott få anföra ett enda, nemi. följande:
En ny kyrka skulle byggas efter en från K. Öfver-Intendents-
embetet utgången, af K. M:t gillad och stadfästad, vacker rit¬
ning. Vid utförandet afvek man på det bedröfligaste från denna
ritning,, gjorde byggnaden 6 fot kortare, 3 fot smalare, morarne
1 löt tunnare och kyrkan lägre än enligt ritninaen. Man blan¬
dade lera i murbruket, så att det blef odugligt. Grundläggningen
var så misslyckad, att den ofärdiga byggnaden redan nedsjunkit
betydligt i jorden och remnål i flere rigtningar. Tornet kunde
aldrig byggas till full höjd. Att man använde trä till vissa
byggnadsdelar, som bordt vara af sten, och att man totalt van¬
vårdade, eller rent af utelemnade, de arkitektoniska formerna
och detaljerna, faller af sig sjelft — likasom sjelfva bygg¬
naden — ty denna nya ruin måste inom få år nedrifvas, för
att ej ramla. Här saknades alltså från början till slut råd och
ledning af sakkunnig person vid utförandet, och framför allt nödig
kontroll.
Med flere andra slag af publika byggnader står det stun¬
dom ej bättre till än med kyrkobyggnaderna.
De byggnadslagar, som nu finnas, tjena till intet, derest ej
en sakkunnig person kontrollerar deras efterlefnad och beifrar
brott mot desamma; det är just derföre som Läns-arkitekterna
äro så högeligen af behofvet påkallade.
De stadganden i byggnadsväg, som nu gälla till efterlefnad,
äro ej många och ej lätta att finna reda uppå. Jag anhåller
få uppläsa några af dem, som jag tror icke äro upphäfde. Jag
skall åtminstone ej uppläsa andra än de, hvilka borde än i dag
vara gällande, och jag tror att de också äro det:
»Alla kyrkor, hus, broar och flera publika byggnader i stä¬
derna och på landet, som antingen för Kronans räkning eller
ock af andra allmänna medel byggas, böra icke verkställas, innan
ordentligen författade deseiner, så väl som kostnadslörslager blif¬
vit af K. M:ts Befh:de till K. M:t i underdånighet insände, att,
sedan de genom K. Mits Ofver-Intendents-embete äro öfversedde,
gillade eller omgjorde, af K. M:t sjelf i nåder approberas och
stadfästas. Hvilket äfven bör iakttagas vid betydliga reparatio¬
208
Den 10 Mars f. m.
ner, som göra någon ändring uti dessa byggnaders indelning
eller utvärtes anseende.
På de orter, der förfarne byggmästare icke äro att tillgå,
må vederbörande hafva frihet att direkte vända sig till K. M:ts
Öfver-Intendents-embete om deseiner, sedan alla de omständig¬
heter blifvit nppgifne,. hvarpå sådana deseiner böra sig grunda.
Inga kyrkor, residencehus, rådstufvor, förrådshus, hospi¬
taler, broar eller andra byggnader, som för publika medel upp¬
föras, må hädanefter byggas af träd, utan böra de, efter till¬
gången på orterne, verkställas af murtegel, marmor, sandsten,
tegelsten eller gråsten. Skulle någon gång omständigheter sig
förete, som göra träbyggnad oundviklig, vill K. M:t, uppå un¬
derdånig anmälan, sig särskildt i nåder utlåta, huruvida ändring
eller inskränkning uti denna allmänna författning må kunna be¬
viljas.
Vid kyrkors inredning med altare, predikstolar, orgelverk
och andra hufvudsakliga prydnader, hvartill ofta betydliga pen-
ningesummor i brist af kunskap illa användas, bör hädanefter
iakttagas, att inga sådana kyrkoprvdnader förfärdigas, innan
deseinerne blifvit hos K. M:t i underdånighet företedde, att på
sätt, som förut om byggnader stadgadt är, af Öfver-Intendents-
embetet öfverses, och sedermera med K. M:ts egen nådiga
approbation till verkställighet befordras.»
Härefter följa en del föreskrifter om ritningar m. m., som
K. Öfver-lntendents-embetet är ålagdt att äfven åt enskilte kom¬
muner och personer kostnadsfritt upprätta, men, förbigående dessa,
ber jag att få uppläsa K. Brefvet af den 3 Oktober 1805, så lydande:
»Så fort tid och omständigheter medgifva, böra alla begraf-
ningar i kyrkor, så väl i städerna som på landet, och å kyrko¬
gårdar uti städer och byar, upphöra, och i det stället kyrko¬
gårdar utom städerna och aflägsna från byar anläggas. Och skall
den nya begrafningsplatsen förses med anständig stängsel och
sådana tecken, som utmärka platsens ändamål, samt träd der¬
omkring planteras; börandes, innan arbetet företages, ritning der¬
öfver till Iv. M:ts Beflude insändas.»
K. Cirkuläret af 18 Maj 1849 förordnar ytterligare, rörande
sagde ritningar:
»att pröfning och fastställelse af sådane ritningar hädanefter
skola tillhöra K. M:ts vederbörande Befhale jemte Biskopen i
det Stift, inom hvilket ny begrafningsplats anlägges.»
Hafva t. ex. dessa föreskrifter blifvit allestädes följda?
Det heter vidare i författningarne:
»Då kyrka skall nybyggas eller altartafla, predikstol eller
orgelverk och. andra hufvudsakliga prydnader, som förändra
utvärtes anseendet, skola uppföras, bör ritning upprättas, så
väl öfver gamla utseendet som nya inredningar, och dermed för¬
faras, på sätt K. Förordn. den 31 Juli 1776 föreskrifver.»
K. Brefvet af 29 December 1827 lyder sålunda:
»Af förekomna anledningar har K. M:t anbefallt Öfver-
lntendents-embetet att låta de ritningar till allmänna byggnader,
som
Den 10 Mars f. m.
209
som af samma embete föreslås, åtföljas af behöriga kostnads¬
förslag, så att de med byggnaden förenade utgifter deraf må kunna
ses och bedömas, äfvensom, i enahanda afseende, kostnadsför-
slagen böra granskas till sådana ritningar, hvilka från vederbö¬
rande insändas och utan förändring af Ofver-lntendents-embetet
till K. Mits nådiga fastställelse anmälas.»
Vid betraktande af de stadganden, jag nu haft äran uppläsa,
inses lätt det stora behofvet af kontrollerande arkitekter i lands¬
orterna, derest ej embetsverk skola i betydlig mån sysselsättas
utan ringaste gagn, och derest ej Konungens höga namn under
ritningarnes fastställelse skall gälla för intet. Vidare gifva för¬
utnämnda stadganden en öfverblick öfver en del af de trägna
och ansvarsfulla göromål, som åligga K. Ofver-lntendents-embetet.
Jag tillåter mig anföra en K. Kungörelse af så färsk datum
som den 22 Mars 1861, deri, bland annat, föreskrifves: »att Väre
Befhide hädanefter skola ega att, efter vederbörandes hörande,
pröfva och, så vidt med lag och laga stadgar är förenligt, fast¬
ställa förslag tili byggnads- och brandordningar.» Hvem kan
neka 'att det, med afseende å sistnämnda föreskrift, vore nyttigt,
ja behöfligt, för vederbörande i orterna, att ega byggnadskunnige
personer till sin disposition.
Slutligen lyder K. Brefvet af den 21 Februari 1781 som
följer:
»Vid alla nybyggnader af kyrkor bör öfver stora dörren in¬
ristas årtalet, och under hvilken Konungs regering kyrkan an¬
tingen blifvit ånyo uppbygd eller utvidgad.»
Jag hemställer vördsamt till Högh R. o. Ad., om det passar
sig att anbringa dylik monumental inskription å t. ex. en sådan
kyrkobyggnad som den nyssbeskrifna, eller andra likartade, om
ock med någon längre varaktighet?
Jag tror mig genom det nu anförda hafva ådagalagt behofvet
af den i K. Proposin föreslagna Läns-arkitekts-institulionen.
Den nu till afgörande föreliggande punkten rörer dock be¬
viljandet af de i samma K. Propos. föreslagne löneförbättringarne
till en del tjenstemän vid K. Ofver-lntendents-embetet. Då jag
i hvarje fall finnér sagde löneförbättringar högst befogade, må¬
ste jag så mycket mera dertill yrka bifall, som jag hoppas och
förutser, att Läns-arkitekter snart nog måste tillsättas, om ej
landets byggnadsväsende skall komma att stå allt för långt efter
andra konst- och näringsgrenar. Den ständigt stigande och, för
så vidt den utan Läns-arkitekter kan vara det, gagnande verk¬
samheten inom K. Ofver-lntendents-embetet skall, efter tillsät¬
tandet af Läns-arkitekter, och till landets verkliga fördel, ännu
mera öka samma embetes ansvarsfulla och redan synnerligen
trägna göromål, hvilket bör nogsamt beaktas.
Jag anhåller vördsamt att HÖgl. R. o. Ad. i denna punkt
måtte godkänna K. M:s Nåd. Propos.
Frih. Klinckowström: I afseende å de af den siste
värde talaren citerade äldre och nyare författningar, vill jag
H. III. 14
210
Dea 10 Mare f. m.
endast anmärka, att dessa författningars beskaffenhet icke ut¬
gör föremål för den närvarande öfverläggningen, saint alt det
tillhör regeringen och i första hand det embetsverk, som ut¬
öfvar öfverinseende öfver byggnadsväsende! i landet, att, derest
författningarne äro antiqverade och mindre ändamålsenliga, af¬
hjelpa de bristfälligheter och felaktigheter, som vidlåda dem.
Beträffande den omnämnda kyrkobyggnaden, vill det synas
mig som om man kunnat ställa den byggmästare, som i stället
för murbruk användt lera, till ansvar för hans oriktiga för¬
farande. En hufvudsak borde derföre vara, att tillse att kon-
trakterna skrifvas tydligt och bestämdt, och det kan i sådant
afseende vara skäl att insända kontrakterna till Ofver-Intendents-
embetet, för att få dem vederbörligen granskade.
Den föreg, värde talaren yttrade sig om fördelen af Läns¬
arkitekters anställande, men jag får erinra, att frågan derom
först i en kommande punkt behandlas.
Jag anhåller om propos. på bifall till det föredragna mom:t.
Hr Anckarsvärd, Theodor Wilhelm: Den af K. M:t
föreslagna löneförhöjningen för Ofver-Intendenten har icke blifvit
af Utsk:t tillstyrkt och Ofver-Intendenten skulle således icke
komma i åtnjutande af högre lönevilkor än dem han nu har,
eller 5,500 rdr. Ingen af cheferna i de förvaltande verken har,
så vidt mig är bekant, ett så ringa lönebelopp, och då chefsposten
i Öfver-Intendents-embetet väl krälver sin man, är det icke mer
än rätt och billigt att hans löneförmåner förbättras, ty utan att
så sker, kommer det att fortgå hädanefter som hittills, nemi. att
till platsen icke erhålles en för öfrigt lämplig person med fack¬
kunskap, enär mindre inkomster, än hans enskilda praktik m. m.
förskaffar, bjudes honom; och om än den nuvide, så väl som
de honom närmast föreg:de cheferna för detta embetsverk, på
ett förtjenstfull sätt fyllt platsen, oaktadt de saknat dylik kun¬
skap, så torde dock ej kunna förnekas, att en chef med insig-
ter i byggnadsväsende! och sådane ärender som detta embets¬
verk egentligen har sig ålagde, skulle åt detsamma förskaffa
ett ökadt anseende och förtroende från allmänhetens sida. På
grund af nu anförda skäl hemställer jag, att R. o. Ad., med
afslag å Utsk:ts hemställan, måtte bifalla K. Mits Propos.
Frih. Klinckowström: Då den siste värde talaren, om
jag rätt uppfattat hans anförande, yrkat en förändring i Utskits
hemställan endast såvidt den afser äskad löneförhöjning för Of¬
ver-Intendenten, vill jag i detta afseende omnämna de skäl, som
föranledt Utsk:t att afstyrka bifall till K. M:ts framställning.
Af det statsrådsprotokoll, som åtlöljt den Nåd. Propos.n till
Utsk:t, inhemtas, att skälet hvarföre K. JVI:t äskat en förhöjning
af 1,000_rdr i Ofver-Intendentens lön var det:
att Ofver-Intendenten, som tillika, utan särskild ersättning,
vore preses i Akademien för de fria konsterna, i följd af de
honom sålunda tillhörande göromål och såsom chef i ett af rikets
Den 10 Mars f. ni.
211
förvaltande embetsverk, svårligen kunde egna sig åt annan tjenste-
utöfning.
Af statskalendern inherntas emellertid, att den nuv:de inne-
hafvaren af detta embete tillika innehar befattning såsom kabi¬
nettskammarherre. I denna befattning uppbär han en godtgörelse
af jag tror 600 rdr, och som han årligen flera månader måste
egna sig åt detta förtroende, är klart, att han derunderjcke kan
uteslutande sysselsätta sig med sina göromål såsom Öfver-ln-
tendent.
Detta skäl gjorde mycken effekt på Stats-Utsk:ts ledamöter.
Med afseende å de öfriga tjensternännen upplystes jemväl,
att de innehafva åtskilliga befattningar, sorn gifva dem ganska
god inkomst, och då det först i en framtid, sedan K. Museum
blifvit så pass färdigt, att Ofver-lntendentens och Intendentens
krafter behöfva tagas i anspråk för sarrdingarnes ordnande och
katalogiserande, kan vara skäl att reglera dessa tjenstemäns löner,
synes mig icke något i sådant afseende böra under denna stats-
regleririgsperiod vidtagas, hvarföre jag yrkar bifall till monr.t.
Hr Rosensvärd, Johan Henrik: Jag anser mig böra
nämna, att det skäl, som, enligt föres:de värde talares uppgift,
skulle hafva gjort så stor effekt på Stats-Utsk:ts ledamöter, icke
gjort någon effekt på mig, samt att, om det verkat på någon
ledamot, det åtminstone icke blifvit anfört inom afdelningen.
Hvad som deremot föranledt Utsk:ts beslut var, såsom äfven
Betänk:t visar, att Utsk:t icke funnit lämpligt att en allmän re¬
glering af aflöningsförhållandena för Ofver-Intendents-embetets
embets- och tjenstemän skulle för närv:de till behandling före¬
tagas, synnerligast som åtskilliga frågor, som stå i sammanhang
med detta embetsverks ordnande, snart torde förekomma, bland
andra den om en stat för nationalmuseum, som nu är stäldt
under Ofver-lntendentens inseende.
Jag får i öfrigt, lika med föreg:de talare, anhålla om bifall
till Utsk:ts hemställan.
Hr Huss, Magnus: Jag vill blott nämna, att Utsk:t fattat
sitt afstyrkande beslut, icke på grund af det af Frih. Klinckow¬
ström anförda skäl, utan med stöd af de utaf siste värde talaren
omnämnda förhållanden.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts förev:de hemställan och dels afslag derå samt bifall
till K. M:ts Nåd. framställning i frågan, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på bifall till Utsk:ts hemställan och, då dervid
svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
Mom. b.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: K. M:t har för se¬
kreteraren i Ofver-lntendents-embetet föreslagit en löneförhöjning
af 1,100 rdr under vilkor, att med denna befattning ej finge
förenas annan tjenst med lön på Rikets stat. Stats-Utsk:t har
icke tillstyrkt K. Mits förslag i afseende å beloppet af löneför¬
höjningen, men likväl bibehållit vilkoret. Häraf har blifvit en
följd, att ifråga vide tjensteman, som för närvide innehar äfven
en annan tjenst, som inbringar honom 1,000 rdr, skulle, om
Utskits förslag bifölles, komma att lida en löneförminskning.
Som detta vore en obillighet, hemställer jag att, då Utsk:t an¬
sett sig icke kunna bifalla K. Mits Propos. oförändrad, R. o. Ad.
behagade bifalla punkten med uteslutande af orden wunder vilkor
att med befattningen ej får förenas annan tjenst med lön på
rikets stat.»
Gr. Mörner, Garl Göran: Om man icke vill godkänna
det af Stats-Utsk:t föreslagna vilkor, synes mig rättast vara att
låta lönen förblifva vid det belopp, hvartill den för närv:de är
bestämd.
Den siste värde talaren torde hafva begått ett misstag, då
han uppgaf, att den inkomst, sorn ifrågav:de tjensteman åtnjuter
af annan befattning, skulle utgöra endast 1,000 rdr, ty, om jag
är rätt underrättad om hvilken person, som för närvide inne¬
har sekreterare-befattningen hos Ofver-lntendents-embetet, tror
jag mig veta, att denna inkomst utgör i det närmaste samma
belopp som denne tjensteman åtnjuter i sin befattning inom Ofver-
lntendents-embetet.
Jag yrkar bifall tili Utskits hemställan.
Frih. Klinckowström: 1 likhet med föreg:de värde ta¬
lare, anser äfven jag, att Utsk:t gjort rätt, då det bibehållit vil¬
koret. Jag tror nemi., att om den ifrågavide tjenstemannen er¬
håller 3,000 rdr i lön, bör detta vara så tillräckligt för honom,
att man kan fordra, att han icke skall innehafva annan tjenst
på Rikets stat.
Jag yrkar bifall till Utskits hemställan.
Hr af Geijerstam, Carl Fredrik: Det synes mig vara
uppenbart, att sekreteraren i Ofver-lntendents-embetet i sjelfva
verket skulle lida en löneförminskning, om det af Utsk:t före¬
slagna vilkoret godkändes, ty då han nu i nämnde befattning
åtnjuter 2,400 rdr, men af annan tjenst kan påräkna förökade
inkomster, blir detta sannolikt alltid för honom fördelaktigare
än att hafva 3,000 rdr i lön uti Ofver-lntendents-embetet, men
icke kunna förvänta inkomst af annan tjenst. Vid sådant för¬
hållande och då ifrågav:de tjensteman icke kan vänta befordran
inom verket, hade det synts mig lämpligast, om K. M:ts Propos.
oförändrad antagits, meri då sådan utgång icke lärer vara att
förvänta, lorenar jag mig i det af Hr Nordenfelt framställda
yrkande.
'W
Den 10 Mars f. m. 213
Frill, von Platen, Ludvig: Då Utsk:t i sin motivering
till grund för bestämmandet af sekreterarens i Ofver-Intendents-
einbetet lön uppställt en jemförelse mellan denna tjensteman och
sekreterarne i arméförvaltningen, tillåter jag mig fästa Högl.
St:ts uppmärksamhet på det förhållande, att mellan nämnde tjen¬
stemän förefinnes den väsendtliga skilnad, att arméförvaltningens
sekreterare äro i tillfälle att vinna befordran till högre och bättre
aflönade befattningar inom verket, såsom till krigsråds- m. fl.
platser, men att för sekreteraren i Ofver-lntendents-embetet icke
finnes någon plats inom detta verk, till hvilken han har någon
utsigt att kunna vinna befordran, samt att följaktligen sekrete¬
rarebefattningen efter all antaglighet inom embetet blir slutpunk¬
ten för hans sträfvanden och verksamhet. Med jemväl fästadt
afseende å denna omständighet, instämmer jag i det af Hr Nor¬
denfelt framställda yrkande.
Vid det förhållande att Hrr Nordenfelt och Geijerstam under
diskussionen redan ådagalagt den löneförsämring, hvilken för
sekreteraren i embetet skulle blifva en följd af ett bifall till
Utsk:ts förev:de förslag, skall jag nu icke längre upptaga R. o.
Ad:ns tid; och vill endast, hvad beträffar de i ämnet meddelade
upplysningar, göra den rättelse, att nuv:de innehafvaren af om-
handlade sekreteraretjenst icke, på sätt Hr Nordenfelt antagit,
ännu tillgodogjort sig den af R. St:r honom tilldelade rättighet
att med sekreterareljensten förena annan tjenst å Rikets Stat,
ehuru han har denna rättighet sig tillförsäkrad och sålunda nu
är i tillfälle att bereda sig en löneinkomst af tillsammans minst
3,400 rdr, i stället för de af Utsk:t här föreslagna 3,000 rdr.
Hr Anckarsvärd: Helst skulle jag önska att K. M:ts
Propos. blefve bifallen, men då ingen af de föreg:de värde talarne
derom framställt yrkande, anser jag mig böra inskränka mig till
en anhållan om bifall till Hr Nordenfelts förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts hemställan oförändrad och dels bifall dertill med
uteslutande af följande mening: »under vilkor att med befatt¬
ningen ej får förenas annan tjenst med lön på Rikets stat;» fram¬
ställde Hr Gr. och Landtm, propos. på bifall till Utsk:ts hem¬
ställan oförändrad och, då dervid svarades många ja jemte några
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande,
7:de punkten.
Hr Huss: Som jag reserverat mig mot det. af Utsk:t i
lörev:de punkt fattade beslut, anser jag mig böra angifva de skäl,
som dertill föranledt mig.
Konstruerandet af värmnings- och ventilations-apparater är
ett studium, som icke ännu hos oss vunnit någon särdeles om¬
fattning. Detta studium tillhör ej egentligen arkitekturen, således
214
Den 10 Mars f. ni.
ej heller Öfver-Intendents-embetet; det fordrar större vetenskap¬
liga insigter uti mathematik och physik än en arkitekt behöfver
besitta; äfvensom ock en rik erfarenhet _i och för tillämpningen
af de vetenskapliga beräkningarna. Inom Ofver-Intendents-embetet
finnes för närvide ej någon uti dessa apparaters konstruktion specielt
sakkunnig person, hvadan embetet måst vid behof anlita personer
utom detsamma. Deras betydelse är dock ganska stor, och
man anser numera såsom högst angeläget att dylika apparater
anbringas i offentliga byggnader, såsom kasserner, sjukhus, skol¬
lokaler m. fl. 1 de nya offentliga byggnader, som på sednare
tider uppförts, t. ex. Vetenskaps-akademiens, teknologiska insti¬
tutets och musei storartade hus, halva sådana apparater blifvit
anbragta, och gagnet deraf visat sig ganska betydligt. Genom
värmningsapparaten icke blott förminskas eldfara, utan vedbrand
besparas högst betydligt och man undviker derigenom flera kost¬
nader för eldning, tillsyn m. m , emedan, i stället för den vanliga
mängden af kakelugnar, endast några få eldstäder behöfvas.
Det måste derföre ligga i det allmännas intresse att uppmuntra
denna sak.
Bristen på sakkunskap eller rättare på en praktiskt sak¬
kunnig person uti ifrågav:de hänseende inom vårt land har un¬
der sednare åren förorsakat det allmänna ej obetydliga kostna¬
der, enär det inträffat vid flera offentliga byggnader —jag und¬
viker att nämna dem —att så väl värmnings- som ventilations-
apparaterna misslyckats derhän, att de måst omgöras, ja helt
och hållet borttagas. Det synes mig derföre vara tid på att
fäderneslandet förskaffar sig en sakkunnig person, som uteslu¬
tande kan egna sig åt denna specialitet och som, jemte det han
betjenar enskilda, är pligtig att gå det allmänna tillhanda, då
hans biträde erfordras. Såsom exempel på bristen i detta hän¬
seende må nämnas att i och för konstruerande af värmnings-
apparat inom den nya museibyggnaden måste en ingeniör en¬
kom införskrifvas från Tyskland.
Den bästa af mig kända apparat inom vårt land är den,
som blifvit konstruerad af physices professorn vid Kongl. Veten-
skaps-akademien och i denna akadeinies nya hus anbragt. Men
denne berömde vetenskapsman kan icke och bör icke, till följd
af vida vigtigare vetenskapliga sysselsättningar, specielt egna sig
åt detta fack, och det synes derföre vara af nöden, att Staten
söker anställa en särskild i ämnet kunnig person.
Utsk:t har anfört, att nödigt biträde torde kunna beredas ge¬
nom aftal med särskild person. Detta kan visserligen till en
del vara sannt, men denne person skall ju betalas, och antagligt
är, att den sammanlagda betalningen för de uppdrag har erhåller
kommer att vida öfverstiga det ifrågasatta årliga arfvodet af
1000 rdr rmt, och man kan ju äfven tänka sig att det begärda
biträdet skulle vid förefaHaele behof kunna vägras.
Jag har mig bekant att för den af K. M:t föreslagna plat¬
sen finnes numera en fullt kompetent ingeniör, som under resor
i utlandet specielt studerat detta fack.
Den 10 Mara f. m.
315
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag att Hr Gr. o.
Landtm, behagade framställa propos. å afslag å Utsk:ts hemstäl¬
lan och bifall till K. M:ts förslag i ämnet.
Frih. Klinckowström: För min del kan jag icke komma
till samma resultat, som den siste värde talaren. Jag tror nemi.,
att då anbringande af de omhandlade apparaterne ilrågakommer,
bör det vara lämpligast att i hvarje särskildt fall hänskjuta frå¬
gan till vetenskapsakademien, och jag är öfvertvgad, att akade¬
mien, som städse nitälskat för det allmänna bästa, med glädje
skall se att man gör rättvisa åt dess kunskaper. Naturligtvis
kan man icke fordra att de utan ersättning skola tillhandagå med
upplysningar, men Staten torde ega tillräckliga medel för att er¬
sätta vetenskapsmännen deras möda.
Jag anser det icke vara förenligt med en klok hushållning,
att inrätta sinekurer, och måste derföre motsätta mig Hr Huss’
förslag. Ofver-lntendents-embetet har velat tillstyrka inrättandet af
en mängd sinekursplatser; så skulle en särskild person anställas
för att hafva öfverinseende öfver nationalmusei koppartak, en
annan för att göra rent fönster, en tredje för golfvets bonande
etc. etc., alldeles sorn i China, der det påstås att hvar och en
skall hafva sin lilla syssla.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Huss: Till bemötande af Frih. KJinckowströms an¬
märkningar, får jag upplysa att han uti dem begått tre misstag:
först, att vetenskaps-akademien skulle vara skyldig att tillhandagå
med upplysningar i ifrågav:de afseende. Något sådant åliggande
har akademien alldeles icke.
Vidare, då han påstått, att det vöre fråga om att inrätta
en sinekursplats. För det arbete, som skulle åligga ifrågav-.de
person, erfordras nemi. ytterst noggranna och omfattande uträk¬
ningar, som ganska träget komma att sysselsätta den person,
som skulle erhålla uppdraget, särdeles som hans biträde med
all säkerhet komme att erfordras ganska ofta, ej allenast vid
statens byggnader, utan vid byggnader, som uppföras på kom¬
munens bekostnad, och öfver hvilkas planer Ofver-lntendents-
embetet är pligtigt att afgifva utlåtande.
Slutligen har Frih. Klinckowström misstagit sig, då han
anser att det icke skulle öfverensstämma med klok statshus¬
hållning att bevilja detta anslag; jag kan nemi, upplysa, att till
den person, som uppgjort konstruktionsplan till och öfvervakat
utförandet af en ventilations-apparat uti ett sjukhus här i Stock¬
holm, har såsom arvode utbetalts 1000 rdr, eller ett lika stort
belopp, som det hvarom nu är fråga såsom arfvode för år, samt
att sålunda detta anslags beviljande snarare skulle komma att
medföra en besparing för Staten än en ökad onödig utgift.
Jag anhåller fortfarande om propos. på bifall till K. M:ts
förslag.
210
Den 10 Mars f. m.
Frill. Klinckowström: Till bemötande1 af den siste värde
talaren, vill jag nämna, att jag ingalunda påstått, att vetenskaps¬
akademien voro skyldig att afgifva utlåtanden, utan att jag alle¬
nast uppgifvit, att man borde kunna motse, att akademien, som
alltid visat sig tillmötesgående, gerna skulle med sina insigter
bidraga till ett godt resultat. Jag tror denna auktoritet vara
den kompetentaste att yttra sig i sådana frågor, samt att man,
om frågan hänskjutes till detta vetenskapliga samfund, bör kunna
motse den bästa utgång.
Jag vidblifver mitt yrkande om bifall till Utsk:ts hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder bade yrkats dels bifall till Utsk:ts
hemställan i förev:de punkt och dels att R. o. Ad., med afslag
derå, måtte bifalla K. M:ts framställning om ett anslag af 1000
rdr för nästa statsregleringsperiod till arvode för en i värm-
nings- och ventilationsinrättningars konstruerande och vård kun¬
nig ingeniör; framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall
till Utskits hemställan, och då dervid svarades många ja jemte
åtskilliga nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Hr Huss begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voterings-propos.:
»Deri sorn bifaller Stats-Utsk:ts hemställan i 7:de punkten
af Utlåtit N:o 53, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och bifaller
K. Mits framställning om ett anslag af 1000 rdr för nästa Stats¬
regleringsperiod till arvode för en i värrnnings- och ventilations¬
inrättningars konstruerande oell vård kunnig ingeniör.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 93.
Nej — 31.
8:de punkten.
Hr Edelsvärd: Det skulle blifva allt lör vidlyftigt alt
ytterligare upptaga Höglofl. R. o. Ad:ns tid med anförande af
alla de fördelar, hvilka, enligt mitt förmenande, skulle vinnas
genom anställandet af länsarkitekter. Ett yttrande, som nyss
fälldes af en ärad talare, hvilken visserligen ansåg institutionen
nyttig, men för det närv:de ej förtjent af att tillstyrkas, gifver
mig anledning till ett kort bemötande i frågan. Det är ganska
sant, att kontrakter kunna uppgöras med den sakkännedom och
stränghet, att desamma fullt betrygga kommunen elier den en-
Den 10 Mars f. ra.
217
skilte byggande för dåligt byggnadsarbete, antingen detsamma
utlöres på entreprenad eller ej, men om hvarken kommunen i
sin helhet eller någon enskilt person inom densamma inser be-
hofvet af ett dylikt kontrakt, med tillhörande ritningar och hand¬
lingar af behörig beskaffenhet, så kommer icke något sådant
till stånd.
Om emellertid ett riktigt kontraherande om byggnadsarbetet
eger rum, ja till och med vore genom allmän författning på¬
bjudet, så gagnar äfven detta i de liesta fall föga, derest den
nödiga kontrollen under byggnadstiden och behöriga afsyningen
saknas, och är det just dessa sorn länsarkitekterna äro ämnade
att i första rummet åstadkomma; ty kontroll och afsyning af
personer, främmande för saken och okunnige i byggnadskonsten,
tjena till intet, om ej att låta nämnde konst utveckla sig i en
tillbakagående rigtning. Behofvet af länsarkitekterna har med
hvarje år, och i den mån byggnadsverksamheten inom landet
tilltagit, visat sig allt starkare, och ådagalägges derigenom att
många byggnader misslyckats, emedan man dels alls icke anlitat
någon arkitekt eller sakkunnig byggmästare, dels måst reqvirera
sådan från så aflägsen ort, att han icke kunnat qvarstadna eller
ens tidtals tillse och öfvervaka byggnadsarbetet, till dess det¬
samma blifvit fulläridadt oell bort undergå sakkunnig afsyning.
Jag tår vördsammast anhålla att Höglofl. R. o. Adin måtte
bifalla R. M:ts Propos. uti ifrågavide hänseende, och måste be¬
klaga att punkten blifvit afstyrkt i Utslct och afslageri af tvenne
Stånd, ehuru dessa bort hafva insett de stora fördelarne af läns¬
arkitekternas anställande. Hvilken utgång frågan fått inom Högv.
Preste-Ståndet, känner jag icke, men jag förmodar, att prester-
skapet haft så ledsamma erfarenheter i byggnadsväg, bland an¬
nat af dåliga kyrkobyggnader, det jag hoppas att det Högv.
Ståndet bilaller K. M:ts Nåd. Propos. i ämnet.
Frih. Klinckowström: Innan jag med några ord till be¬
svarande upptager hvad Hr Edelsvärd yttrat, får jag hos Hr
Gr. o. Landtm, anhålla om upplysning, huruvida prot.-utdrag
från något eller några af de öfriga Stånden inkommit, som ut¬
visa, huru förev:de fråga inom de respektive Stånden blifvit
afgjord.
I ani. häraf tillkännagaf undertecknad, att Borgare- och
Bonde-St:n bifallit Utsk:ts hemställan i förev:de punkt, men att
någon underrättelse om Preste-St:ts beslut i frågan ännu ej an¬
kommit.
Frih. Klinckowström: Då, på sätt nu blifvit upplyst, 2
Stånd hafva bifallit Utskits hemställan i denna punkt, får jag an¬
hålla, att äfven R. o. Ad. måtte bifalla densamma. Jag vill
visst icke bertrida behofvet af länsarkitekters anställande, och
att det skulle vara till stor fördel, om sådane kunde öfvervaka
och leda alla större byggnadsföretag inom provinserna, men jag
218
Den 10 Mars f. m.
skulle tro det vara skäl att icke bevilja det af K. M:t äskade
ansia®, förrän frågan blifvit så utredd och ordnad, att den bort
komma till R, Stms pröfning. Såsom af Statsrådsprot:t inhern-
tas, skulle aflöningen af de föreslagna länsarkitekterna bestridas
till hälften af statsmedel och till hälften genom bidrag af kom¬
munerna, men, så vidt berörde prot. upplyser, hafva ännu icke
vederbörande kommuner blifvit hörda och utlåtande från dem
inkornmit, huruvida de äro villiga att ingå på en så beskaffad
öfverenskommelse. Om nu R. St:r i förväg, ja jag tillåter mig
säga det, i ogjordt väder anslå en viss summa till aflönande af
länsarkitekter, men kommunerna sedermera förklara sig icke
vara villiga att åtaga sig fyllnaden i den för länsarkitekternas af¬
löning erforderliga summa, så kunna ju ändock icke några läns¬
arkitekter tillsättas, utan frågan derom måste förfalla. För öf¬
rigt torde man väl icke kunna medhinna att på de 10 månader,
som återstå, innan nästa riksdag sammanträder, infordra utlå¬
tanden från kommunalstyrelserna i de län, för hvilka länsarki¬
tekter skulle tillsättas, och med dem uppgöra öfverenskommelser
om lönebidrag.
Oaktadt, såsom jag förut nämnt, jag ingalunda betviflar, att
de föreslagna länsarkitekterna skulle kunna göra mycket gagn,
synes det åtminstone mig vara för tidigt att för aflönande af så-
dane anslå några medel, innan frågan blifvit på ett tillfredsstäl¬
lande sätt ordnad med kommunerna. Jag skulle tro, att detta
just är en anslagsfråga af beskaffenhet att kunna anstå, och får
derföre anhålla om bifall till Utskds hemställan.
Frih. Alströmer: Jag måste hembära Frih. Klinckow¬
ström min tacksamhat, för det han i sjelfva saken understödt
ifrågav:de förslag, men jag är af olika tankar med honom i det
afseende, att jag tror att, om man vill vinna landstingens bifall
till deltagande i aflöningen af de föreslagna länsarkitekterne, det
är alldeles nödvändigt, att Staten först vidtager några åtgärder
för detta ändamål. Jag kan icke fatta, att det skulle uppstå
några egentliga olägenheter deraf, att R. St:r nu beviljade ett
anslag, ty, om detta icke komme att utgå under första året, så
uppstode ju derigenom en besparing för Statsverket, men der¬
emot skulle den fördelen vinnas att, orri landstingen på förhand
visste, huru stor andel i aflöningen af länsarkitekterna på dem
komme att belöpa sig-, det vore större utsigter för att de åtogo
sig denna utgift. Då ingen bestridt, att det ändamål, hvarför
K. M:t äskat ifrågavrde anslag, är nyttigt, torde derom icke
mycket behöfva ordas, men jag får förklara, att det enligt min
åsigt icke allenast skulle vara högst nyttigt både för kommuner
och enskilde personer, om länsarkitekter funnos, hvilka kunde
gå tillhanda med råd och upplysningar samt tillse att byggnads¬
företagen verkstäldes mera noggrannt än hittills varit förhållan¬
det, utan äfven att i längden skulle uppstå för Staten en verk¬
lig årlig besparing vida utöfver den ifrågasatta årliga utgiften af
8,000 rdr. Ehuru 2 Stånd redan godkänt Utsk:ts hemställan
Deu 10 Mars f. m.
219
och något annat R. St:rs beslut möjligen icke torde kunna åstad¬
kommas, anser jag dock, att det skulle hafva sin nytta med sig,
om R. o. Ad. uttryckte en åsigt i annan rigtning och bilölle
K. M:ts Propos.
Jag lår således anhålla, att R. o. Ad. ville bevilja det af
K. M:t äskade anslag.
Hr von Ehrenheim, Per: l)å äfven Frih, Klinkowström,
som yrkat bifall till Utsk:ts hemställan, erkänt behofvet af läns¬
arkitekter, torde derom icke något vara att tillägga. Jag vill
således endast be att få instämma med Frih. Alströmer deruti,
att denna fråga otvifvelaktig! rättast behandlas i den ordning, att
R. St:r först bestämma, hvilka anslag de vilja bevilja för ända¬
målet oeh att derefter kommunerna afgöra om och i hvad mån
de vilja dertill bidraga.
Jag anhåller om bifall till K. M:ts Propos.
Hr Anckarsvärd; Då samtlige de Hrr, som yttrat sig i
denna fråga, i likhet med mig erkänna behofvet och nyttan af
länsarkitekter, vill jag derom icke särskildt yttra mig, men jag
vill protestera mot Frih. Klinckowström» åsigt, att kommunerna
bort taga initiativet i denna fråga och hos K. M:t göra fram¬
ställning örn erhållande af bidrag till aflönande af dylika arki¬
tekter. I frågor af enahanda beskaffenhet med denna har man
förut gått till väga på det sätt, att R. St:r först anslagit en viss
summa för ändamålet och kommunerna derefter uppmanats att
åtaga sig fyllnaden i det erforderliga beloppet; detta var t. ex.,
om jag icke missminner mig, förhållandet, då anslag till extra
provincialläkare beviljades. Det är efter min tanke nödvändigt,
att Staten först, såsom i frågan mest intresserad, bestämmer,
huru stor lön de ifrågavide personerna böra åtnjuta, och dertill
anslår ett visst belopp, samt sedan öfverlemnar åt kommunerna
att bestämma, om de vilja begagna sig deraf och åtaga sig hvad
i aflöningssumman kan brista. Man har på många orter redan
gjort ganska stora uppoffringar för att erhålla för ifrågav-.de än¬
damål lämpliga personer, men oftast har icke för den ringa
lönen dertill fullt qvalificerade personer erhållits, utan svaga me¬
delmåttor blifvit antagne, som mera skadat än gagnat byggnads¬
väsende! och förtroendet till detsammas skickligare idkare; detta
skulle förekommas, om K. Mits Propos. om länsarkitekters an¬
ställande bifötles, ty dessa skulle utnämnas af den embetsmyn¬
dighet, sorn har uppsigten öfver de allmänna byggnaderne i
landet. Om Statsverket utgåfve 8,000 rdr årligen för aflönande
al läns- eller distrikt-arkitekter, kan man vara fullt öfvertygad
om, att detta belopp skulle återvinnas fullt ut genom inbespa¬
rade underhållskostnader, som skulle uppstå deraf, att de all¬
männa byggnaderna i landet biefve med mera omsorg och un¬
der skicklig ledning och kontroll uppförda; hvarförutom de många
och stora olägenheter, som en föregående talare framhållit, skulle
undanrödjas och byggnadsväsendet i vårt laud, om K. Mits Pro-
220
Den 10 Mars f. m.
pos. i denna fråga bila lies, komma att höjas till förmån för så
väl Staten som den enskilde.
Jag får vördsamt tillstyrka bifall till K. M:ts Propos.
Gr. Mörner: Jag vill betrakta denna fråga egentligen ur
ekonomisk synpunkt. För mig är det alldeles klart, att, om
ett anslag af 8,000 rdr nu beviljas för ifrågavarande ändamål,
så kommer det att för det år, under hvilket det skulle utgå,
eller under år 1867, endast öka besparingarne å Sjunde Hufvud-
titeln, hvilket väl icke är så angeläget, att medel dertill böra
anvisas. För öfrigt synes mig den rätta ordningen vara, att
kommunerna först höras och afgifva förklaring, huruvida de
önska att erhålla sådana tjenstemän som de ifrågavarande,
och vilja underkasta sig att lemna bidrag tiil deras aflöning,
samt att derefter, sedan saken sålunda blifvit behörigen utredd,
R. St:r taga i öfvervägande, om de för ändamålets befordrande
böra bevilja något anslag. Under nuvarande förhållanden kan
jag icke finna annat än att det är lämpligast att bifalla lltsk:ts
hemställan.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Det lider intet tvifvel, att hvar
och en, som med någon uppmärksamhet följt byggnadsväsende!
i landsorten, inser, att ett sådant, anslag som det ifrågavarande
är af största behof påkalladt och att det inom ganska kort tid
skulle medföra stora besparingar för Statsverket, ty genom det
sätt, hvarpå för det närv:de bygnadsföretag utföras, sker ofta
en så stor misshushållning, att den lilla summa, som K. M:t
äskat till aflönande af länsarkitekter, snart skulle vara återvun¬
nen. Detta hafva de flesta föregående talare erkännt, men man
har invändt, att frågan om anslags beviljande för ifrågavarande
ändamål icke bort underställas R. Stms pröfning förr, än veder¬
börande kommuner utlåtit sig, huruvida de önska att erhålla
tjenstemän, sådana som dem K. M:t föreslagit, och om de äro
villiga att för sin del lemna bidrag till dessas aflöning. Jag
ber att i detta afseende få erinra, att R. St:r, i flera frågor
af enahanda beskaffenhet som denna, förut gått till väga på ett
alldeles motsatt sätt; så t. ex. beviljade R. St:r vid sistförflutna
riksdag anslag till åtskilliga nya landtbruksskolor, men fästade
dervid det vilkor, alt anslagen icke komma att utgå, derest icke
kommunerna jemväl lemnade bidrag för bildande och upprätt¬
hållande af sådana skolor. Gr. Mörner har yttrat, att, om R.
St:r nu beviljade den af K. M:t äskade summan, resultatet deraf
icke skulle blifva annat än, att detta belopp komme att ligga
obegagnadt under nästa år, men jag kan icke inse detta, ty,
om anslag för ifrågavarande ändamål nu beviljas, så kan ju K.
M:t redan i höst, då landstingen sammanträda, infordra deras
utlåtanden i ämnet, och således skulle anslaget kunna användas
redan under loppet af nästa år. Jag skulle tro, att R. St:r handla
rätt, om de bifalla hvad K. M:t i förevarande hänseende före¬
slagit, ty denna fråga afser i första rummet Statens byggnader,
Den 10 Mars f. m.
221
och det måste dessutom alltid vara af största vigt att inom de
olika länen finnas skickliga personer, af hvilka man kan erhålla
råd och upplysningar i frågor om nybyggnader eller reparationer.
På de skäl, jag härmed haft äran anföra, får jag instämma
med dem, som yrkat bifall till K. Mits Propos.
Frih. Klinckowström: Jag skulle icke tro, att kommu¬
nerna på grund af det beslut, hvartill Utskit kommit i denna
fråga, kunna hysa någon ovisshet, om R. St:r insett vigten och
behofvet af länsarkitekters anställande. Det torde väl kunna
antagas, att, derest kommunerna, som äro representerade ge¬
nom sina kommunalstämmor och landsting, ansett denna fråga
vara för dem af mycket stor vigt, de derom gjort någon fram¬
ställning hos K. M:t; man har sett, att de i ämnen, som varit
för dem långt mera främmande än detta, skyndat sig att peti¬
tionera hos K. M:t och dervid ådagalagt en förvånande lifskraft,
men man synes vilja tro, att de i denna fråga icke velat ut¬
tala sina önskningar, förr än de erhållit på riksstat de medel,
som äro erforderliga. Enligt min tanke bör man dröja med att
vidtaga några åtgärder i förevarande hänseende eller för ända¬
målet bevilja något anslag, till dess kommunerna uttalat sina
åsigter eller önskningar i frågan, hvilket de väl icke torde kunna
medhinna förr än ny statsreglering skall uppgöras. För öfrigt
skulle jag tro, att, om kommunerna verkligen anse länsarkitek¬
ter vara af behofvet påkallade, de utan svårighet skola kunna
helt och hållet sjelfva bestrida dessas aflöning, ty kommunerna
hafva ju 5 it 6 millioner i årlig inkomst af bränvinsmedlen.
Förevarande fråga är utan tvifvel för tidigt väckt och torde
det derföre vara skäl att bifalla Utskits hemställan.
Hr Lagerstråle: Såsom Frih. af Ugglas nyss anmärkt,
har det sätt, hvarpå K. M:t ansett att förevarande fråga bort be¬
handlas, förut blifvit af R. St:r godkänrit; då R. St:r nemligen
vid sistl. riksdag beviljade anslag till landtbruksskolor, fästades
dervid det vilkor, att landsting eller hushållningssällskap skulle
tillskjuta ett lika stort belopp som Staten, derest de ville be¬
gagna sig af berörde anslag. Detta sätt att gå till väga rönte,
så vidt jag känner, icke motstånd från något båll. Sedermera
inkommo ock till I(. M:t från liera län framställningar om er¬
hållande af bidrag till landtbruksskolors bildande utaf de dertill
anslagna medel. Jag skulle derföre icke tro, att det bör upp¬
stå några större hinder för att i denna fråga förfara på ena¬
handa sätt, eller att först, sedan R. St:r bestämt anslag för an¬
ställande af länsarkitekter, landstingen böras, huruvida de viija
dertill lemna något bidrag. För öfrigt får jag upplysa, att kom¬
munernas inkomster af bränvinsmedlen ingalunda uppgå till 5
millioner, såsom Frih. Klinckowström kalkylerat. Dessa medel
utgöra icke ens 2 millioner, om jag ej allt för mycket missta¬
ger mig endast föga öfver 1 million, deraf ^ tillfaller landstin¬
gen, £ hushållningssällskapen och § kommunerna; således torde
221*
Dea 10 Mars f. m.
raan lätt kunna finna, att dessa medel icke uppgå till så stort
belopp, att länskommunerna böra utan allt bidrag af Staten be¬
strida aflöningen af de föreslagna länsarkitekterna. Jag yrkar
bifall till K. M:ts Propus.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: J)å K. M:ts
Propos. innehåller det vilkor lör anställande af ifrågavarande
länsarkitekter att landstingen böra bidraga till deras aflöning
med lika stort belopp som Staten, synes det mig som i den K.
Proposm någon mening hade bort uttalas i afseende å beskaf¬
fenheten af dessa tjenstemäns embetsåligganden. I saknad häraf,
och då icke ens någon bestämmelse finnes, huruvida de skola
åtnöja sig med sin lön eller hafva rättighet att för serskilda
publika förrättningar uppbara extra traktamenten och arfvoden,
befarar jag att landstingen komma att stanna i mycken villrå¬
dighet öfver de beslut de böra fatta, då frågan till dem öfver-
lemnas; och som jag dessutom delar den här af några talare
förfäktade åsigten, att dessa korporationers utlåtanden i ämnet
bort inhemtas, förr än det öfverlemnats tiil R. St:rs bedömande,
får jag anhålla om bifall till (Jtsk:ts hemställan.
Hr von Ehrenheim: Jag ber om ursäkt derför, att jag
ännu en gång uppträder i denna fråga, men jag har, med an¬
ledning af hvad en föregående talare yttrat, velat erinra, att
domskäl aldrig vinna laga kraft, och att det äfven är förhållan¬
det med de skäl, som ligga till grund för R. St:rs beslut; det
finnes ingen förbindelse alt i framtiden fästa afseende vid dessa
skäl. Det synes mig således vara lämpligast, att R. Sl:r genast
taga denna fråga om hand och bevilja det för ändamålel erfor¬
derliga anslag, och detta så mycket mera, som då de föreslagna
länsarkitekterne skulle tjena så väl Staten som kommunerna
och enskilda, det väl torde tillkomma Staten att taga initiativet.
Frih. af Ugglas: Jag begärde ordet med anledning af
Frih. Klinckowströms yttrande, som syntes gå derpå ut, att
landstingen hafva af bränvinsmedlen så oerhörda inkomster, att
de mycket väl utan bidrag af Staten kunna bestrida de före¬
slagna länsarkitekternes aflöning Jag får upplysa den värde
Frihm, att, med ledning af förhållanden inom Östergötland, der
dessa medel äro högst betydliga, den andel af dessa, som ställts
till landstingens disposition, inom hela länet aldrig uppgått till
den af Frihm kalkylerade summa, 5 å 6 millioner, utan endast
till 5 ä 600,000 rdr eller högst en million.
Hr Rennich, Nils Axel Gustafsson: Jag delar full¬
komligt de H:rrs åsigter, som yrkat bifall till K. M:ts Propos ,
ty jag tror, att Statsverket skulle tillskyndas stora besparingar,
om det i landsorterna funnes pålitliga och skickliga personer,
som kunde tillse och leda de byggnadsarbeten, som utföras för
Statens räkning. Enligt min tanke gör man sig alltför stora för¬
Den 10 Mars f. m.
223
hoppningar om endrägt och allmän anda, om man föreställer sig,
alt emellan landstingen i de olika län, hvilka enligt K. M:ts
Propos. skulle hafva gemensam länsarkitekt, öfverenskommelse
skulle kunna trädas om dennes aflöning, så vida icke landstin¬
gen sett, att R. St:r ansett länsarkitekter vara af behofvet på¬
kallade och för ändamålet anslagit en viss summa. Jag finner
således alla skäl tala för, att R. St:r nu bevilja den summa, K.
M:t för ifrågavarande ändamål äskat.
Frih. Liljencrantz, Johan: Jag kan icke finna att denna
fråga ännu är så utredd, att R. St:r böra bevilja det af K. M:t
äskade anslag. Man kan af K. Mds Propos icke inhemta, af
hvem de föreslagna länsarkitekterna skulle tillsättas eller under
hvilken myndighet de i första hand skulle subordinera, och dess¬
utom torde det väl vara skäl att först höra landstingen, huru¬
vida de äro villiga att bestrida halfva aflöningen af dessa läns¬
arkitekter. En värd talare har visserligen uttalat den åsigten,
att, om R. Sf:r först beviljade det af K. M:t äskade anslaget, lands¬
tingen derigenom skulle erhålla en lämplig påtryckning att åtaga
sig det för ändamålet ytterligare erforderliga belopp, men åt¬
minstone icke jag kan gilla en sådan påtryckning på kommu¬
nerna. Frih. af Ugglas har yttrat, att K. M:t möjligen redan
näst-instundande höst skulle kunna infordra landstingens utlå¬
tanden i detta ämne: jag skulle dock tro, att utsigterna härtill
icke äro särdeles stora, ty alla landstingens samtycke måste ju
vinnas, innan frågan kan anses afgjord. Enligt min tanke är
det lämpligare, att K. M:t först remitterar frågan till landstin¬
gens bedömande och derefter, sedan den blifvit behörigen utredd,
framlägger den för representationen. Jag får derföre anhålla
om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Edelsvärd: Jag anhåller om ursäkt, för att jag ännu
en gång upptager Högloft. Ståndets tid, men efter hvad Frihme
Alströmer och af Ugglas samt Hr v. Ehrenheim jemte andra
talare yttrat och upplyst, finner jag mig ännu mera befogad, att
vördsamt yrka bifall till K. M:ts Propos., hvarjemte jag anhål¬
ler att få bemöta de ärade talare, hvilka ansett frågan dels out¬
redd, dels för tidigt väckt. Jag inser inga svårigheter uti att
så formulera en instruktion för länsarkitekter, att desamma veta
hvilken authoritet de i första rummet skola lyda, och att de
komma i ett rigtigt förhållande till alla authoriteter, och äfven¬
ledes så, alt arkitekterne, och det ganska snart, komma uti en
vidsträckt och för sina distrikter högst gagnande verksamhet.
Vidare betviflar jag icke, att landstingen skola finnas benägna
att gerna ikläda sig den del af aflöningen, som K. M:t föresla¬
git. Ofver 20 års tid, som jag sysselsatt mig med byggnads¬
väsende!, inom rätt många af landets provinser, har jag lärt
rnig inse hvilket stort gagn så väl Staten som kommunerna och
de enskilta byggande skulle hafva af länsarkitekterne, och jag
går så långt i mitt vördsamma yrkande på bifall till K. M:ts
224
Den 10 Mars f. m.
Nåd. Propos., det jag påstår, att, äfven om statskassan vore så
hårdt medtagen, att man nödgades upplåna de för ändamålet
först erforderliga 8,000 rdr, så bör detta ske, och utgiften
skall medföra så stor nytta, att Staten inom kort tid skall mång¬
dubbelt densamma återvinna.
Hr Anckarsvärd: l)å Gr. Mörner såsom skäl för af-
slag å K. M:ts Propos. anfört, dels att denna fråga icke blifvit
tillbörligen utredd, dels ock att, äfven om H. St:r nu beviljade
det äskade anslaget, detta dock icke skulle kunna användas
före nästa riksdags sammanträde, tillåter jag mig anmärka, att,
om man, sedan den nya representationen, hvilken skall sam¬
manträda årligen i Januari, börjat sin verksamhet, skulle konse¬
qvent följa denna Gr. Mörners åsigt, kunde man ju ständigt un¬
danskjuta frågans afgörande och t. ex. i Mars eller April må¬
nad, då frågan först kan förekomma, förklara, att det icke vore
värdt att fatta några beslut, emedan de icke kunna verkställas
före derpålöljande riksdag.
Vidare kan jag icke finna, hvilka skäl Frih. Liljencrantz
haft för sitt påstående, att alte landstings utlåtanden måste in¬
fordras, förr än det kunde anses afgjordt, huruvida kominu-
nerne äro villige att deltaga i länsarkitekternes aflöning, och att
det icke är bestämdt i K. M:ts Propos., under hvilka myndig¬
heter dessa länsarkitekter skulle lyda, ty då staten aflönar
tjenstemän, förordnar Regeringenom hvilken myndighet som skall
tillsätta dem, och reglementerar för deras åligganden, hvarjemte
dels finnes i K. M:ts Propos. uttryckligen angifvet, för hvilka
distrikter länsarkitekter skulle tillsättas, dels äro ock deras
åligganden der noga specificerade; den, som har läst nämnde
Nåd. Propos., finner att de äro följande:
a) att afgifva utlåtanden i alla frågor, rörande husbyggna¬
der; öfver hvilka Ofverintendents-embetet, eller någon af läns¬
styrelserna inom det distrikt, der arkitekten vore anställd, kunde
infordra hans yttrande;
b) att biträda länsstyrelserna inom distriktet med utöfvande
af tillsynen öfver Kronans, under Öfverintendents-embetets för¬
valtning ställda egendomar derstädes, och, i sådant hänseende,
tillhandagå med uppgörande af kostnadsförslag, så väl vid a'e
årliga ekonomiska besigtningarne, som vid af- och tillträdes-
syner å boställen inom nämnda egendomar, äfvensom vid entre-
prenadkontrakters upprättande, samt med tillsyn öfver beslutade
byggnadsarbeten och deras afsynande;
c) att, när sådant af Ofverintendents-embetet anbefalldes,
uppgöra ritnings- och kostnadsförslag till ny- eller tillbygnader
vid nämnda egendomar;
d) att, der så åstundades, tillhandagå offentliga auktorite¬
ter samt menigheter med råd och upplysningar vid deras bygg¬
nadsföretag inom distriktet, biträda dem med uppgörande af
ritningar och kostnadsförslag till ny- eller ombyggnader af den
beskaffenhet
Den 10 Mars f. m.
225
beskaffenhet, att ritningar dertill borde underställas K. Mits Nåd,
pröfning, äfvensom vid uppgörande eller granskning af entrepre-
nad-kontrakter samt'trtTatsynah'de utaf nyssnämnda byggnads¬
företag;
e) att, der tid och omständigheter sådant medgåfve, jem¬
väl biträda enskilde med råd och upplysningar i byggnads¬
frågor;
/) att, vid resor inom distrikterna, vaka deröfver, att af
K. M:t fastställda byggnadsritningar vid byggnadernas utförande
noga följdes, samt, der sådant skulle befinnas icke ega rum,
derom hos K. M:ts Befh:de i länet göra anmälan; och
g) att biträda vid vården af inom distrikterna befintliga
byggnader af antiqvariskt värde.
Jag skulle visserligen kunna hafva flera skäl för bifall till
K. M:ts Propos. att tillägga, men hvad så väl af mig som an¬
dra talare redan blifvit sagdt, torde tillräckligt ådagalägga, huru
behöfliga de föreslagna länsarkitekterne äro så väl för Staten,
som för kommuner och enskilde.
Frih. Liljencrantz: Jag vill endast fästa den siste värde
talarens uppmärksamhet derpå, alt åtminstone icke jag afsett,
att samtlige landstingens bifall vore erforderligt, utan att min
åsigt endast varit, att alla landsting inom de i K. M:ts Propos. före-
slagne grupper måste hafva lemnat sitt samtycke, för att de
ifrågavarande länsarkitekterne skulle kunna erhålla tillräcklig
aflöning. Eftersom jag har ordet, vill jag nämna, att äf¬
ven jag genomläst K. M:ts Propos. och dervid funnit, alt
desse länsarkitekter skulle hafva många åligganden, men att det
just är denna mångfald af deras åligganden och den omständig¬
heten, att i K. M:ts Propos. icke finnes bestämdt under hvilken
myndighet de i första rummet skola lyda, som ingifvit mig be¬
tänkligheter för att bifalla K. M:ts Propos.
Frih. Alströmer: Som Frih. Liljencrantz såsom skäl,
hvarföre han ämnar bifalla Utsk:ts hemställan, anfört, att frågan
befinner sig i outredt skick, får jag hemställa till honom, om
han tror, att den skall komma i ett mera utredt skick, om re¬
presentationen ej först täger den om hand, utan den först öf-
verlemnas till behandling af 24 landsting och alla dessa inkom¬
ma med olika förslag och vilkor.
Hr Reutersvärd, Patrik Oscar: Den som känner det
sätt, hvarpå allmogen går till väga vid uppförande af sina bygg¬
nader, kan icke annat än förundra sig öfver, att en så välbe-
höflig åtgärd som den här föreslagna, icke förr vidtagits. Frih.
Liljencrantz har anmärkt, alt frågan skulle befinna sig i out¬
redt skick, men för min del kan jag icke förstå, huru den
skulle kunna bättre utredas än K. M:t gjort; K. M:t har ju så
väl föreslagit länsarkitekternes antal och aflöning, som äfven
H. lil. 15
2?fi
Deu 10 Mars f. ro.
bestämt vissa distrikter, inom hvilka de skulle tjenstgöra. Fullt
öfvertvgad om nyttan och behofvet af de föreslagna länsarki-
tekterne, måste jag på det varmaste förorda bifall till K. M:ts
Propos.
Frih. Liljencrantz: En skyldig aktning för den högt
ärade talare, som till mig ställt en fråga, nödgar mig att ännu
en gång taga R. o. Ad:S tid i anspråk. Jag hyser tili K. M:t
det förtroende, att, om K. M:t hänskjuter detta ärende till lands¬
tingens bedömande, K. M:t icke allenast skall framställa till dem
en fråga, huruvida de äro sinnade att lemna bidrag till läns¬
arkitekters aflöning, utan äfven meddela dem sina åsigter i äm¬
net och närmare inhemta deras önskningar. Jag beklagar, om
Frih. Alströmer icke hyser så stort förtroende till K. M:t; mitt
är oinskränkt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till Utsk:ts förevarande hemställan, och dels afslag
derå, samt antagande af K. M:ts Nåd. Propos. i ämnet, fram¬
ställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts hem¬
ställan, hvarvid svarades talrika både ja och nej i blandning,
samt sedermera propos. på afslag å samma hemställan och bi¬
fall till hvad K. M:t i frågan föreslagit, då svaren likaledes ut-
föllo med talrika så val ja som nej; och förklarade Hr Gr. o.
Landtm, sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan flere ledamöter begärt votering, upplästes och god¬
kändes följande voteringspropos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan i 8:de punkten
af Utlåtit N:o 53, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och bifaller
K. M:ts framställning om beviljande af medel för anställning af
länsarkitekter».
Voteringen företogs härefter, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—62.
Nej—60.
9:de punkten.
Frih. Liljencrantz, Johan: Med det här föreslagna an¬
slaget till Postverket sammanhänga åtskilliga anmärkningsvärda
förhållanden, som äro förtjenta af R. o. Ad:ns uppmärksamhet.
Hvad särskildt beträffar K. Mits Propos., så kan jag icke neka
Den 10 Mars f. m
227
till, att jag finnér det besynnerligt, att K. M:t ansett lämpligt
att äska en förhöjning af 500,000 rdr i Postverkets stat, utan
att uppgifva någon anledning, hvarföre Postverket skulle kräfva
detta anslag. Jag vill dock icke fästa'mig vid anslagssummans
belopp, utan öfvergå till en annan sida af frågan, nemi. huru¬
vida icke R. St:r böra bestämma Postverkets stat lika väl som
andra embetsverks. För andra verk finnas af R. St:r pröfvade
och godkända stater, men sådant är icke förhållandet med Post¬
verket. K. M:t utfärdade 1863 ny instruktion för Postverket
och höjde dervid ganska betydligt flera posltjenstemäns löner.
En sådan maktfullkomlighet har hittills rörande Postverket till¬
kommit K. M:t, men jag hemställer, om det icke vore skäl,
att R. St:r, hvilkas tid ganska ofta upptages af voteringar ang:de
högst obetydliga utgiftsposter (såsom t. ex. då R. o. Ad. för
några dagar sedan skulle besluta om 3Ch rdrs löneförhöjning åt
en vaktmästare vid Ingeniörkåren), något mer än hittills tillse,
att icke ett så stort belopp af statsmedlen, som 2 millioner, af
K. M:t godtyckligt disponeras. Vi äro nog lyckliga att veta, att
dessa medel hittills blifvit väl och samvetsgrannt använda, och
vi hafva att härför tacka de personer, åt hvilka pröfningen af
deras användande varit uppdragen, men större garantier för en
klok disposition af ett så stort anslag som det till Postverket
utgående torde väl dock vara behöfliga. Enligt min åsigt vore det
lämpligt, att R. St:r med afseende å Postverket vidtaga samma
åtgärd som vid 1859 års riksdag med Fångvårds-Styrelsen eller
till K. M:t ingå med en und. anhållan, att K. M:t ville till
nästa riksdag framlägga ett fullständigt förslag till stat för
Postverket. Häremot torde utan tvifvel invändas, att de medel,
som anslås till Postverket, icke kunna uppföras under någon viss
Hufvud-Titel, utan måste utgöra förslagsanslag, enär Postverket
är stadt i ständig utveckling och oupphörliga nya poststationer
måste inrättas o. s. v. Ja, Mine Hrr! det är naturligt, att, äfven
om R. Sl:r fastställa staten för Postverket, måste medel ställas
till K. Mits disposition för upprättande af nya poststationer, men,
då lönerna för tjenstemännen inom såväl Fångvårds-styrelsen
som Jernvägs-styrelsen kunnat uppföras på ordinarie stat, kan
jag icke föreställa mig, att tjenstemännens lonér inom Postverket
skulle vara underkastade sä stora vexlingar, att icke R. St:r
kunna med afseende å Postverket förfara på samma sätt som
med de två nyssnämnda embetsverken eller fastställa deras af-
löningsstat.
På de skäl, jag nu tagit mig friheten framställa, anser jag
särdeles önskvärdt, att R. St:r sättas i tillfälle att inhemta, till
hvad belopp lönerna inom Postverket utgå, och jag hade der¬
före ämnat att föreslå, det R. o. Ad. för sin del skulle besluta
att ingå till K. M:t med en hemställan, att K. Mit ville till nästa
riksdag framlägga förslag till stat för Postverket. Rå likväl 2
Stånd redan bifallit hvad Utskit i förevide punkt särdeles knapp¬
händigt föreslagit, och ett Stånd återremitterat punkten, torde
det vara lämpligast, att äfven R. o. Ad. beslutar återremiss af
228
Den 10 Mars f. m.
densamma, på det att Utsk:t måtte komma i tillfälle att närmare
pröfva den af K. M:t äskade, ingalunda obetydliga förhöjning i
Postverkets stat; denna anslagsfråga synes mig verkligen vara
af större betydelse än att Propos. derom bort af K. M-.t allardas
på 4 rader och Utsk:ts Utlåt, inskränkas till 5^ rad. Då R.
St:rs 1865 församlade Revisorers berättelse framdeles inkommer
och föredrages för Ståndet, torde det blifva lämpligare tillfälle
än nu att framställa det förslag, jag förut omnämnt, ang:de en
hemställan till K. M:t om framläggande till representationen af
förslag till Postverkets stat. Jag yrkar nu endast återremiss af
9:de punkten i Stats-Utsk:ts förevtde Utlåt.
Gr. De la Gardie, Robert: Förev:de Betänk, utgör i
sina redan genomgångna punkter ett nytt bevis till de många
på den ömtålighet, hvarmed R. St:r i allmänhet värna om sin
i grundlagen medgifna rätt, att ända in i de minsta detaljer
bestämma öfver användandet af Statens medel. Men under det
denna rätt, hvad Statens embetsverk i allmänhet beträffar, iakt-
tages så noga att ej den ringaste nya lön kan tillskapas eller
någon gammal sådan höjas utan R. Stms bifall, så finnes åter
andra embetsverk der ett alldeles motsatt förfarande eger rum,
och der regleringen af tjenster och löner ordnas, R. St:r alldeles
oåtsporda. Så t. ex. Postverket, hvars intrader ställas till K.
M:ts förfogande och af honom fritt disponeras, vare sig till be¬
stridande af aflöningsstaten, som han ensam fastställer, eller till
verkets utveckling och öfriga utgifter. Ungefärligen enahanda
är förhållandet med Tullverket, med Trafik-styrelsen och sty¬
relsen öfver Statens jern vägsbyggnader, samt med Telegrafverket;
ang:de dessa begge sednare verk bör dock anmärkas, att Tele¬
grafverkets utgifter ej bestridas direkte af statsmedel, utan af
Handels- och Sjöfarts-fonden, samt att styrelsen för Statens jern-
vägsbyggnader till följe af sin natur ej egentligen har någon per¬
manent tillvaro.
Då det naturligen är förenadt med stora svårigheter att
uppgöra ordinarie stat för nya, under utbildning varande, em¬
betsverk, var det säkerligen med fullt skäl som R. St:r läto
bero vid K. M:ts Nåd. Propos. af den 22 November 1852, deri
han med afseende å Trafik-styrelsen tillkännagifver att han an-
såge sig »för det dåvarande» icke böra framlägga förslag till
definitivt ordnande af nämnde styrelse; men med den sedan sagda
tid vunna erfarenhet, torde det ej behöfva länge dröja med det
löftes fullbordande, som nämnda Nåd. Propos. i sig innebär, och
hvad Post- samt Tullverken angår, torde en dylik erfarenhet
längesedan vara vunnen. Den naturliga utveckling, hvari alla
dessa frenne embetsverk ständigt äro stadda, torde ej kunna, helst
med nu blifvande årliga Riksdagar, innebära hinder för uppgö¬
rande af definitiva stater.
R. Stms sednast församlade Revisorer, som äfven fästat sin
uppmärksamhet vid dessa förhållanden, hafva med anledning deraf
hemställt, huruvida icke tiden må vara inne för R. St:r att, i
Den 10 Mars f. m.
229
afseende å den vigtiga frågan om bestämmande af Postverkets
m. fl. verks utgiftsstat, utöfva den rättighet, som genom grund¬
lagen blifvit dem tillförsäkrad. Enär sålunda Stats-Utsk:t irman
kort, vid behandlingen af 1865 års Revisions-berättelse, kommer
att yttra sig i detta hänseende, torde det icke vara skäl att R.
o. Ad. nu fattar något beslut öfver den föredragna punkten, utan
får jag yrka densammas återremitterande, för alt af Stats-Utsk:t
behandlas i sammanhang med hvad 1865 års Revisionsberättelse
i dessa ämnen innehåller.
Frih. von Schulzenheim, David: Jag är till största
delen förekommen af de båda föreg:de talarne och får på de
af dem anförda skäl äfvenledes yrka återremiss af den nu före¬
dragna punkten. Mitt hufvudsakligaste skäl är dock, att, så
snart jag spårar hvad jag kallar systemet, så försöker jag att
peka på det; jag är nu åter tvungen att komma med en sådan
der fingervisning. Jag anser, att K. M:t och styrelsen ega rätt
att utöfva all verkställande magt, men jag tror dock, att K. M:t
och styrelsen böra särskildt med afseende å de verk, öfver hvilka
representationen icke i följd af grundlagens bud har någon spe¬
ciel uppsigt, förfara med större försigtighet, större noggrannhet.
Med Postverket har förhållandet icke varit sådant. Det har
blifvit ett ordspråk, alt inom Postverket finnas hemligheter;jag
vill endast lyfta sakta på slöjan, och, när jag sakta lyfter, ser
jag systemet. Inom Postverket har uppkommit en balans af
något öfver en half million; R. Shr halva icke varit i tillfälle
att granska, huru härmed förhåller sig, men R. Stms Revisorer
hafva funnit sig föranlåtna till uttryckande af den önskan, att
R. St:r måtte med större uppmärksamhet än hittills följa detta
verk. Bevilln.-Utsk:t hade önskat att kunna föreslå nedsättandet
af det nu gällande postportot, för att derigenom lätta allmänna
rörelsen och i allmänhet bereda större tillfälle till korrespondens,
men, efter det Utsk:t på officiel väg erhållit upplysningar om
Postverkets financiella ställning, har Utsk:t funnit sig förhindradt
att tillstyrka en sådan nedsättning. Postverkets balans har upp¬
kommit genom en utmärkt affär, som har starkt syskontycke
med den Franska Handelstraktaten, en Preussisk postkonvention.
Genom denna konvention förlorar Sverige, enligt mina beräk¬
ningar, 8,000 thaler i månaden; hvad som åtminstone är fullt
säkert är, att den fond af obligationer, som Postverket innehar,
blifvit förminskad från 800,000 rdrs värde till 437,000 rdrs,
att denna förminskning skett under loppet af 1 år, att af de
utgifna medlen endast 39,993 rdr användts till inrättande af nya
poststationer och ungefär ett lika stort belopp eller 39,982 rdr
för beqvämare postvagnars anskaffande, samt att för återstoden
inköpts ångfartyg, hvilka ångfartyg måste gå med förlust, då de
vanligen icke hafva att transportera mera än 1—7 personer
samt 1—20 bref, och dessutom den visa bestämmelsen än in¬
tagen i den afslutade konventionen med Preussen, att detta land
skall underhålla ångbåtskommunikationen om sommaren, men
230
Deu 10 Mars f. m.
deremot Sverige om vintern. Hufvudsumman är, att Postverkets
affärer blifvit försämrade och att de fonder, som enligt K. M:ts
beslut skola finnas säsoin säkerhet för rekommenderade brefs
försändning, nedgått så nära till det belopp, hvari de måste hållas,
att Postverket måste underkasta sig besparingar. Alla dessa
frågor anser jag vara så vigtiga, att Stats-lltsk:t bort taga dem
i öfvervägande; jag antager väl, att Utsk:ts ledamöter eller hela
Utskit, betraktadt såsom persona moralis, har gjort det, meri
Utsk:t har dock fullständigare delgifvit R. St:r dessa vigtiga för¬
hållanden, om hvilka R. St:r nu icke kunnat erhålla upplysning
på annat sätt än genom den resumé deraf, som en posttjenste¬
man meddelat i de allmänna tidningarne.
Jag tycker icke om, att vederbörande vilja styra i hemlig¬
het och frukta offentligheten, och derföre söker jag alltid, då
jag kan, lyfta litet på slöjan. Såsom en föregide talare har på¬
pekat, har K. M:t äskat 500,000 rdrs förhöjning i anslaget till
Postverket, utan att härför anföra motiver på mer är 1^ rad;
detta kan icke kallas att öppna på boken så mycket, att man
kan läsa den. Jag anhåller derföre, att denna fråga måtte åter¬
remitteras till Utsk:t, på det att Utsk:t måtte utreda den, så att
för riksdagen inga hemligheter måtte förefinnas. Min mening
är visst icke, att R. St:r skola förmå att granska, om en konven¬
tion blifvit på lyckligt sätt afslntad, ty sekelgammal erfarenhet
lär, att hvar gång en traktat ingås, förlorar Sverige derpå, men
hvad jag värderar, det är fullständig öppenhet och att styrelsen
skänker representationen förtroende.
Hr Rosensvärd, Johan Henrik: Stats-Utsk:t har för
behandlingen af detta ärende fått uppbära åtskilliga anmärkningar,
hvilka dock, enligt min tanke, röra något helt annat än det,
hvarom egentligen är fråga i den nu föredragna punkten. Det
är sannt, att 1865 års Revisorer hafva vid granskningen af Post¬
verkets räkenskaper funnit anledning att göra några anmärkningar
och äfvenledes att ifrågasätta, om tiden icke vore inne, att Post¬
verkets aflöningsstat blefve föremål för R. St:rs granskning, men
under den diskussion, som nu pågår, torde man väl endast böra
hålla sig till hvad 9:de punkten af Stats-Utsk:ts förev:de Betänk,
innehåller. Ilen berör det erikla förhållande, att K. M:t äskat,
att det under Sjunde Hufvudtiteln uppförda kontanta förslags¬
anslag till Postverket måtte fortfarande bestämmas till samma
belopp som det, hvartill postmedlen uppgå, och således för nästa
statsregleringsperiod förhöjas med 500,000 rdr. Då allt sedan
1853 års riksdag postmedlen icke beräknats lemna Statsverket
i allmänhet några inkomster, utan alla Postverkets intrader blif¬
vit anslagna till dess förbättring och utveckling, har Utsk:t saknat
anledning att afvika från det sedan nämnde år följda systemet
att i riksstaten uppföra förslagsanslaget till Postverket till samma
belopp som det, hvartill dess intrader blifvit i inkomst-betänkandet
beräknade. Om en afvikelse från den 1853 beträdda vägen eller
en återgång till förhållandet dessförinnan, då en del af Post¬
Den 10 Mare f. ra.
231
verkets inkomster anvisades till andra statsutgifter, har icke
heller något förslag blifvit väckt. Ett ytterligare skäl att till¬
styrka bifall till K. M:ts Propos. har Utsk:t funnit deruti att,
ehuru vårt postväsende under de sednare åren tagit en ofantlig
utveckling, dock ännu mycket återstår, innan kommunikationerna,
i synnerhet mellan vissa orter, blifva så lättade som de böra
vara, och att Postverket för detta ändamål väl behöfver det
understöd, det hittills åtnjutit.
De anmärkningar, som 1863 års Revisorer hafva framställt,
beröra icke den frågan, att anslaget till Postverket bör förmin¬
skas, utan afse hufvudsakligen uppförandet å riksstat af Post¬
verkets aflöningsstat; det torde således vara för tidigt att nu
upptaga dessa anmärkningar till pröfning, utan torde väl dermed
kunna lämpligast uppskjutas, till dess Revisorernas berättelse i
vederbörlig ordning inkommer till Stånden och der blir föremål
för behandling. Häraf är äfven klart, att det förslag, som en
loreg:de talare framställt, att R. St:r skulle besluta att till K.
M:t ingå med en hemställan om uppgörande af fullständig aflö¬
ningsstat för Postverket till nästa riksdag, icke heller nu bör
föranleda till något R. o. Ad:ns beslut, utan framdeles behandlas
i sammanhang med Revisorernas anmärkningar.
Jag anhåller, att R. o Ad. måtte fatta sitt beslut ang:de
den nu föredragna 9:de punkten utan sammanblandning med
andra icke dithörande frågor, samt får för öfrigt anmärka, att jag
icke kan inse, hvartill en återremiss af punkten skulle tjena,
då 2 Stånd redan bifallit Utsk:ts hemställan; ty, om Utsk:t icke
frångår gammal praxis, vidhåller Utsk:t i sådana fall sitt förra
beslut.
Frih. Hamilton, Hugo: Jag är till en del förekommen
af den siste värde talaren och instämmer helt och hållet i hvad
han, rörande den nu föredragna punkten, yttrat. Han har nemi.
så tydligt och klart angifvit orsaken, hvarföre K. M:t ansett sig
icke behöfva lemna någon vidlyftigare redogörelse för Postver¬
kets ställning, att dertill föga torde vara att tillägga. Mera än
10 år hafva nu förflutit, sedan den vigtiga princip genomdrefs,
att Postverket icke skulle vara en beskattningsmnchin, utan en
befordringsanstalt, och att således R. St:r icke deraf borde på¬
räkna någon vinst, utan att alla Postverkets inkomster skulle
användas till befordringens underlättande och nedsättning af bref-
portot m. m. Jag hoppas att nuvarande R. St:r icke måtte af¬
vika från denna princip, utan fortfarande använda Postverkets
inkomster på samma sätt, som deras kloka företrädare gjort,
och således bifalla det nu äskade anslaget, hvilket är så mycket
mera behöfligt, som Postverkets intrader fullt åtgå till de många
nya inrättningar, nuv:de poststyrelse vidtagit till befordringens
underlättande, och endast med svårighet räcka till att bestrida
alla behof.
Hvad de många anmärkningarne mot bemälta styrelse i
och för dess hushållning med Postverkets medel beträffar, till¬
232
Den 10 Mars f. m.
kommer det visserligen icke mig att upptaga dessa anmärknin¬
gar till besvarande — jag är dock öfvertygad att svar icke kom¬
ma att fattas, dä R. St:rs Revisorers berättelse förekommer till
handläggning — men jag vill endast i förbigående nämna, att
det gamla ordspråket om »postverkets hemligheter» icke nu¬
mera i afseende å hushållningen eger någon tillämpning, ty sä¬
kerligen har icke den nuv;de Gen.-Poststyrelsen några hemlig¬
heter, som den icke kan framlägga för R. St:r. Beträffande
åter frågan, huruvida det är med Postverkets intresse öfver¬
ensstämmande, att det erhåller sin stat fastställd af R. St;r, kan
jag icke finna annat, än att så är, ty det måste kännas särdeles
smärtsamt lör män, hvilka i möjligaste måtto söka hushålla
med Statens medel, att, som nu är fallet, blifva utsatta för miss¬
tankar af auktoriteter, hvilka icke om förhållandena ega någon
rigtig kännedom, och jag vill derföre, då den af R. St:rs Revi¬
sorer föreslagna underd. skrifvelse i detta ämne blir föremål
för öfverläggning, ur Postverkets eget intresse tillstyrka den¬
samma.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Frih. Schulzenheim har för¬
sökt lyfta en flik på den slöja, som döljer Postverkets hemlig¬
heter, och derigenom uppväckt så väl min, som säkerligen fler¬
talet af Ståndets medlemmars nyfikenhet. Jag skulle verkligen
vara mycket tacksam, om den ädle Frilen ville lyfta så högt
som möjligt och upprulla hela detta intressanta panorama, men
jag befarar, att tidpunkten ej är den rätta, utan att afslöjandet
lämpligast torde böra försiggå vid décharge-betänkandets hand¬
läggning. Man kan nemi. ej ingå i någon pröfning af Postver¬
kets utgifter, förr än i sammanhang med Revisorernes berättelse.
I förbigående vill jag anmärka, att Postverkets ofördelaktiga
ställning i finansiell hänseende under året 1864 och början af
1865 ingalunda blifvit föranledd, såsom Frih. Schulzenheim upp¬
gifvit, af postkonventionen med Preussen, utan af de stora ut¬
gifterna för nya poststationer och diligensliniers inrättande. Då
emellertid Utsk:t icke kunde finna annat än att Postverket verk¬
ligen behöfde det äskade anslaget, ansåg det sig böra tillstyrka
detsamma, under förhoppning att sedermera vid granskningen
af Revisorernas berättelse få tillfälle att litet närmare blicka in
i verkets hemligheter. Utsktts hemställan är redan bifallen af
så väl Bonde- som Preste-Ståndet, och en återremiss från R.
o. Ad:S sida skulle derföre ej tjena till något, emedan Utsk:t
sannolikt ej kommer att, i strid mot gammal praxis, frångå ett
af tvenne Stånd godkändt beslut. Jag anhåller om bifall till Ut-
sk:ts förslag.
Frih. Alströmer, Oscar: Då Hr Rosensvärd återfört frå¬
gan på dess rätta ståndpunkt, och Frih. Hamilton närmare ut¬
vecklat densamma, återstår för mig föga att tillägga. Jag vill
endast rätta ett par under diskussionens lopp begångna misstag.
Man har nemi. yttrat, att här skulle vara fråga om ett nytt
Dea 10 Mars f. ra.
233
anslag, då det i sjelfva verket endast år fråga om en bok-
föringsåtgärd. Vidare har man uppgifvit, att »assuransfonden»
skulle vara tillgripen för Postverkets utgifter; den är endast an¬
vänd till betäckande af kostnaderna för nya diligensliniers in¬
rättande, och man bar ansett sig utan fara kunna medgifva
detta, emedan fonden stigit så ofantligt utöfver sitt normala be¬
lopp, och för öfrigt antalet af rekommenderade bref betydligt
minskats genom begagnandet af postremissvexlar. På ett bifall till
denna punkt icke utgör något hinder för att sedermera åter¬
upptaga frågan, huruvida en närmare kontroll öfver Postverkets
utgifter är behöflig, kan jag ej inse, hvartill en återremiss i den
syltning, Gr. De la Gardie påyrkat, skulle tjena, och jag an¬
håller derföre, att R. o. Ad. ville godkänna den nu föredragna
punkten.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Den fråga, som nu utgör fö¬
remål för R. o. Ad:ns öfverläggning, är helt enkelt, huruvida
deri till 2 millioner beräknade inkomsten af postmedlen må an¬
vändas till bestridande af Postverkets utgifter, och svaret å den¬
samma beror naturligtvis på huruvida dessa inkomster mot¬
svara eller öfverstiga nämnde verks behof. Då man nu finner,
att inkomsterna år 1863 uppgått till 2,100,000 och 1864 till
2,200,000 rdr, under det att utgifterna sistnämnde år bestigit
sig till 2,260,000 rdr, och att således de sednare något öfver¬
stiga de förra, torde det vara alldeles uppenbart, att det äskade
anslaget verkligen behöfves, och vid sådant förhållande kunna
R. St:r väl icke annat än bifalla Utskits hemställan.
Hvad åter frågan om fastställande af stat för Postverket
angår, så vinner denna fråga icke någon lösning genom en åter¬
remiss af förevarande punkt, ty, då två Stånd redan bifallit den¬
samma, blir resultatet af en återremiss icke något annat, än att
Utsk:t vidblifver sitt af två Stånd godkända beslut. Deremot
kan detta ändamål, Ilvars värde jag icke vill förneka, vinnas
derigenom att Stats-Utsk:t, i sammanhang med granskningen
at 1865 års Revisorers berättelse, tager i öfvervägande, huru¬
vida R. St:r böra hos K. M:t begära att stat för Postverket
måtte vid nästa riksdag framläggas. Att Utsk:t sjelft skulle
upprätta en sådan stat, torde icke någon med fog kunna fordra.
Innan jag slutar, torde det tillåtas mig att yttra några ord
i anledning af Frih. Schulzenheims anförande. Hr Frihm har
uppdragit en tableau öfver Postverkets hemligheter, hvilken dock
— han får ursäkta, att jag vågar påstå det — i viss mån lik¬
nar dessa dimbilder, som försvinna, när man tar på dem. Så
är åtminstone förhållandet med Hr Frihins uppgift att Sverige
skulle förlorat betydligt på den sista postkonventionen med
Preussen, bland annat derigenom att Sverige åtagit sig postfö-
ringen under vintern, då Preussen förbehållit sig den vida bil¬
ligare under sommaren. Jag skulle hafva önskat, att Hr Frihm
genomläst denna konvention, innan han yttrat sig öfver den¬
samma, ty han skulle då funnit, att Sverige visserligen åtagit
234
Deu 10 Mars f. m.
sig vinterpostföringen, men derför af Preussen betingat sig en
högst betydlig årlig ersättning,
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Jag har i friskt minne,
huru man vid en föregående riksdaa, då, på grund af enskild
motion, en anslagsfråga förekom till behandling inom det Höglofl.
Ståndet, yttrade att denna fråga hade bordt afgöras i sam¬
manhang med den Hufvudtitel, till hvilken den egentligen hörde.
Man lyckades då undanskjuta frågan, och man tyckes nu vilja
göra på samma sätt. Med minne häraf har jag varit särdeles
villrådig, om jag nu skulle kunna vidröra Revisorernas anmärk¬
ning rörande K. Postverket (sid. 43, § 3 uti Revisorernas be¬
rättelse), dervid förekommer, bland annat, hurusom ångfartyget
»Drottning Lovisa» om 200 hästkrafter, inköpt och år 1862
till Postverket levereradt mot en köpesumma af 326,250 rdr,
för närvarande är unplagdt å flottans härvarande station; —
detta för att visa en bland anledningarna till det deficit, som
förefinnes hos K. Postverkets budget; — samt, till följd häraf,
yrka återremiss af nu förevarande punkt; men då Irenne före¬
gående talare framställt ett sådant yrkande, och ett Riks-Stånd,
Vällofl. Borgare-Ståndet, beslutat punktens återremitterande, vå¬
gar äfven jag hemställa, det R. o. Ad. behagade fatta enahanda
beslut.
Frih. Liljencrantz: Jag måste bekänna, att Hr Tor-
nerhjelms yttrande, att, äfven om R. o. Ad. återremitterade
denna punkt, den skulle komma tillbaka i oförändradt skick,
hos mig uppväckte största förvåning, ty jag hade hoppats, att,
derest R. o. Ad. fattade enahanda beslut i denna fråga som
Borgare-Ståndet och förklarade, att Utsk:ts Utlåt, icke innehölle
de upplysningar, som Ståndet ansåge sig behöfva, för att kunna
öfver frågan besluta, skulle Utslot tillmötesgå dessa två Stånds
önskan och med beredvillighet lemna de äskade upplysningarne.
Det förefaller särdeles besynnerligt, att Utsk:t tillstyrkt en för¬
höjning af 500,000 rdr till Postverket, utan att uppgifva för
hvilka ändamål denna förhöjning erfordras; min fulla öfverty¬
gelse är, att om R. o. Ad. med anledning häraf återremitterade
ärendet, så skulle Utskrts majoritet, om icke Hr Tornerhjelm,
villigt meddela R. o. Ad. motiverna för Utsk:ts hemställan, och
äfven i öfrigt närmare utreda de med frågan sammanhängande
förhållanden. Här har blifvit anmärkt, att det icke vore lämp¬
ligt att i sammanhang med den nu föredragna punkten besluta
aflåtande af en underd. skrifvelse till K. M:t angående uppgö¬
rande af förslag till stat för Postverket, men jag får fästa upp¬
märksamheten derpå, att då man beviljar penningeanslag, man
äfven torde kunna bestämma, hvad man önskar i ersättning
derför. Jag vill icke motsätta mig beviljandet af ifrågavarande
anslag, då det blifvit styrkt, att detsamma är af behofvet på-
kalladt; dock vidhåller jag mitt yrkande om återremiss af
Den !0 Mars f. m.
235
punkten, på det att Utsk:t måtte komma i tillfälle att närmare
motivera sin hemställan och meddela de för frågans bedömande
erforderliga upplysningar.
Frih. von Schulzenheim: Jag måste betrakta hvar och
en, som innehar hög chefsplats, såsom icke allenast högtbetrodd,
ulan äfven såsom högt upplyst, och mottager derföre alltid med
tacksamhet upplysningar af sådana personer. Den ene af dessa
mina högtupplysta motståndare, Landshöfdingen, Frih. af Ugglas,
får jag emellertid först försäkra, att jag sä val genomläst den
Preussiska postkonventionen, sorn äfven läst alla derom under
sistlidet år författade tidningsartiklar, och dessutom sjelf upp¬
gjort kalkyler, hvilka jag villigt skall meddela hvar och en,
som vill taga kännedom af dem. För att skydda mig mot de
af min andra högtupplvste antagonist framställda anmärkningar,
måste jag trötta R. o. Ad. med att åhöra en tablå öfver Post¬
verkets ställning, som jag har i min hand, och hvilken är af
följande innehåll:
»Portot för inrikes bref har utgjort:
år 1863 eldigt hufvudbok, rdr 1,006,719, 48.
» 1864 » » » 1,081,138, 44.
» 1865, för hvilket års 4:de qvartal räken¬
skaperna ännu ej inkommit,
under lista qvartalet . . . rdr 272,924.
» 2:dra » ...» 284,153.
» 3:dje » ...» 292,259.
och beräknas för 4:de qvart.
hafva utgjort ungefär » 300,664.
i hvilket fall den skulle uppgå till omkring » 1,150,000. —
Stycketalet af inrikes brefven, som utgjort:
år 1863 6,937,597 och i enkla portosatser 8,389,329. —
» 1864 7,664,921 » » 9,009,487. —
kan för år 1865 ej uppgifvas, men kalkyle¬
ras till cirka 8,131,000 och i
enkla portosatser » 9,583,300, —
En nedsättning af inrikes portot från riu fastställda belopp
af 12 öre för enkelt bref om 4 ort till 10 öre skulle, under
antagande af denna uppbörd till 1,200,000 rdr, föranleda till en
minskad inkomst för Postverket af 200,000 rdr, utan att någon
särdeles tillökning i brefantalet deraf kan antagas blifva en följd,
då sådan ökning, såsom egande sin hufvudsakliga grund i lättade
och utvidgade postkommiinikationer, ökad skrilkunnighet, ökad
affärsverksamhet med flere orsaker, ej torde kunna framkallas
genom en nedsättning i portot, hvilket redan är i förhållande till
Sveriges stora utsträckning och dess glesa befolkning inom vissa
delar af landet, särdeles billigt, och i betraktande af nämnda
förhållanden billigare än något annat lands.
236
Den 10 Mars f. in.
Postverkets sammanlagda inkomster ut¬
gjorde för år 1863 . . . . rdr 2,128,820, 46.
och utgifterna:
i afkortningar ... rdr 20,789, 90.
i omkostnader enligt stat » 2,046,517, 10.
i dito utom stat » 286,790, 20. r(]r 2,354,097. 20.
deraf för anskaffade
nya poståkdon rdr 39,995, 50.
för nybyggnader och
större reparationer
af postångfartyg . » 204,762: 44.
för nybyggnader och
större reparationer
af posthus ...» 39,882, 26.
för år 1864 belöpte sig inkomsterna, sam¬
manlagda till rdr 2,279,186, 51.
deri inberäknadt ett be¬
lopp af 50,000 rdr
frimärksvinst från fö¬
regående år, och ut¬
gifterna i afkortningar
till rdr 20,897: 20.
i omkostnader enligt stat » 2,194,198, 53.
utom stat ....'. » 277,367, 8. r(jr 2,492,462, 81.
deraf för anskaffade nya
poståkdon .... rdr 60,640, —
nybyggda ångfartyg . » 202,499, 99.
nybyggnad och större
reparationer å posthus » 11,124: 31.
För år 1865 kan förhållandet med Postverkets inkomster
och utgifter ännu icke ens approximativt beräknas, men, oaktadt
för samma år kommer att såsom uppbörd bokföras, Statsansla¬
get 70,000 rdr, till postdiligensliniers öppnande utan de skjuts¬
skyldiges betungande, för såväl 1864 som 1865, med tillhopa
140,000 rdr, och i extra inkomst för sålda postångfartyget Euge¬
nia 21,500 rdr, med tillägg af hvilka belopp till öfriga intrader
sammanlagda uppbörden för sistlidet år torde kunna kalkyleras
till 2,480,000 rdr, visar sig dock som skulle utgifterna för året
komma att öfverstiga inkomsterna, och detta ehuru under ifrå¬
ga v;de år i utgifter för nybyggnad af postångfartyg ej utgått
mera än omkring 26,000 rdr.
Att Postverket för de trenne sednast förflutna åren kunnat
bestrida de intraderna öfverstigande utgifterna, har kommit deraf
att verket från de föreg:de åren egt besparingar dels i assurance-
afgifter, dels i afsatta mede! för anskaffande af behöfliga ång¬
fartyg till de inre och utrikes sjöpostkommunikationernas under¬
hållande; inen hafva dessa besparingar ock blifvit reducerade,
så att, då Postverket enligt 1862 års bokslut egde, bland be¬
hållna medel af omkring 860,000 rdr, räntebärande obligationer
Den 10 Mars f. m.
237
till ett inköpsvärde af 823,293 rdr, nn i behåll varande obliga¬
tioners enahanda värde ii Igor endast 457,000 rdr samt Post¬
verkets behållning för sistlidet år ej torde komma att blifva högre
än omkring 400,000 rdr, hvaraf enligt nådig föreskrift i Kongl.
Brefvet den 21 April sistlidet år. 365,000 rdr skola reserveras
såsom fond till ersättningar åt afsändare af penningar å rekom¬
menderade bref, hvilka genom poströfverier eller på annat sätt
under verkets vård förkomma.
Af ofvan gjorda utredning torde framgå, att en nedsättning
i portot för inrikes brefvexlingen, såsom varande Postverkets
hufvudsakliga intrad, näppeligen torde vid denna tidpunkt böra
ifrågakomma, så vidt ej på samma gång särskildta nya anslag
af statsmedlen blifva åt verket anvisade, för att detsamma må
kunna fullgöra sina förbindelser och fortgå i en tidsenlig ut¬
veckling.»
Dessa uppgifter har jag erhållit af sjelfva General-Poststy¬
relsen, och, derest de äro rigtiga, kan jag således icke vara den,
som det tillhör, att mottaga förebråelser derför. Jag tror visst
icke, att Postverkets inkomster på något sätt bortslarfvas, utan
jag tror tvärtom, att största noggrannhet iakttages inom detta
verk, men, då man får en sådan tablå som denna för ögonen
och dessutom finner att Stats-Utsk:t utan alla motiver tillstyrkt
en förhöjning af 500,000 rdr i anslaget till Postverket, så har
man skäl till det antagandet, att dessa medel icke skola använ¬
das till postkommunikationernas förbättrande, utan endast till be¬
täckande af den balans, som uppkommit i Postverkets affärer
genom byggande af ångbåtar och ofördelaktiga konventioners
ingående. Jag tycker icke om den der formen, att upplysningar
och utredningar icke meddelas Riksdagsmännen, utan att man
sjelf måste lyfta pä slöjan, för att se hvad som sitter under den.
Då jag likväl nu erhållit försäkran om, att upplysningar
skola meddelas ang:de det som rörande Postverket är hemlig¬
heter för R. St:r, då R. Shrs Revisorers berättelse blir föremål
för granskning, vill jag icke vidare insistera på återremiss af
den nu föredragna punkten, utan skall anteckna i mitt minne
det löfte, jag fått, och skall begagna mig deraf, då det behöls.
Hr Rosensvärd: Under åberopande af hvad jag förut
anfört och då en återremiss icke skulle lända till något resul¬
tat, vid det förhållande, att två Stånd bifallit Utsk:ts förslag, vid-
blifver jag mitt yrkande om bifall till detsamma. Utsk:t har
så mycket mera saknat skäl att nu frångå de beslut ang:de an¬
slaget till Postverket, hvilka R. St:r alltsedan 1853 års riksdag
fattat, som, enligt hvad upplyst blifvit, Postverkets linaociella
ställning ingalunda är tillfredsställande, utan kräfver ökade an¬
slag, derest postväsendet fortfarande skall kunna utvecklas.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts hemställan i förev:de punkt och dels återremiss
238
Den 10 Mars e. m.
deraf, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till
Utsk:ts hemställan, hvarvid svarades många ja jemte åtskilliga
nej, och sedermera propos. pä återremiss deraf, då svaren ut-
föllo med många nej, blandade med ja; hvarefter och sedan
propos. på bifall till Utsk:ts merberörde hemställan förnyats samt
med många ja och några nej besvarats, Hr Gr. o. Landtm, för¬
klarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde härefter, huruvida R. o. Ad.
i anseende till den långt framskridna tiden behagade till e. m:s
plenum uppskjuta den vidare behandlingen af förev:de Utlåt, samt
nu åtskiljas.
Ropades ja.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. i, 4 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 10 Mars 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades protokollet för den 14 sisth Februari.
Upplästes ett af Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik, inlem-
nadt mern. af följande lydelse:
Med hänsyn till meningen med det R. o. Ad. tillerkända
forum privilegiatum, får jag härmed vördsamt anhålla, att få uti
prot:t antecknad min reservation emot det uti plenum den 7
dennes uti frågan, genom votering, fattade beslut, under tili-
kännagifvande derjemte att jag röstat för afslag till Högloll.
Lag-Utsk:ts i ämnet afgifna Betänk, och således ej bidragit till
det beslut, hvarigenom principen delvis blifvit frånträdd.
Den 10 Mars e. m.
239
Upplästes och godkändes Exped.-Utsk:ts skrifvelseförslag:
N:o 31, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. ang:de afsöndring
af jord från Rönö Kungsgård för utvidgande af Rönö församlings
kyrkogård m. m.; samt
N:o 32, ang:de ifrågastäldt utfärdande af en ordningsstadga
för städerna i riket.
Likaledes justerades följande från samma Utsk. inkomna
förslag till ingress och paragrafer i Riksdagsbeslutet, nemi.:
N:o 1, Ingressen;
N:o 2, ang:de åtgärder för behöfvande® undsättning i miss¬
växtår;
N:o 3, ang:de verkställd omröstning öfver Högsta Domstolens
ledamöter;
N:o 4, ang:de verkstäldt val af Justitieombudsman och hans
suppleant, samt komiterade till tryckfrihetens vård;
N:o 5, ang:de antagen förnyad Förordning, rörande jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utsk;ts Utlåt. N:o 53,
ang:de regleringen af utgifterna under Riks-Statens Sjunde Huf-
vudtitel.
10:de—15:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos, dock med det vid 14:de punk¬
ten gjorda förbehåll om iakttagande af den förändring i afseende
å Hufvudtitelns anslagsbelopp, som kunde föranledas af R. o.
Adrns rörande 2:dra punkten fattade beslut.
16:de punkten.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Det händer någon
gång att man i sin ifver att spara går så långt, att man förbi¬
ser, att denna sparsamhet kan leda till ökade kostnader i fram¬
tiden. Så har Stats-Utsk:t handlat i denna fråga.
Behof hade yppat sig af utvidgad lokal för provins-landt-
mäteri-kontoret i Carlskrona, emedan den nuv:de både är trång
och så fuktig, att de tili kontoret hörande vigtiga kartor och
handlingar löpa fara att alldeles gå förlorade. Konungens Befh:de
anmälde detta behof för K. M:t, oeh föreslog åtgärders vidta¬
gande för dess afhjelpande.
Under det skriftvexlingen härom pågick, besöktes Carls¬
krona först af Just.-Ombudsmannen och sedan af Just.-Kanslern.
Båda dessa embetsman fäste Konungens Befludes uppmärksamhet
derpå, att de lokaler, i hvilka länsstyrelsens arkiver förvarades, voro
högst olämpliga, och uppmanade Konungens Befh:de att bereda
annan lägenhet för dem. Handiingarne lågo nemi. hopbundtade
på en vind, hvilken saknade annat ljus, än det som kom in ge¬
nom några i taket insatta glaspannor, hvarföre man vid deras
'MO
Den 10 Mars e. ra.
rådfrågande måste begagna ljus och lykta, och de voro dess¬
utom utsatta för att blifva uppätna af råttor. Afven denna fråga
anmäldes bos K. M:t, hvilken i nåder bemyndigade Öfver-
intendents-embetet att anställa undersökning, huruvida, genom
tillbyggnad och förändring af nuv:de Landtstats-embelshnset, pas¬
sande lokaler kunde beredas för ej mindre landtmäteri-kontoret,
än äfven landtränteriet. och länsstyrelsens embetsrum och arkiver.
Denna undersökning' utvisade dock, att en sådan tillbyggnad ej
kunde lämpligen verkställas. Jag ansåg mig då pligtig att höra
efter om någon annan passande lägenhet inom staden kunde
erhållas, och vände mig först till befälhafvande amiralen med
efterfrågan om något kronans hus kunde för det ifrågav:de be-
hofvet få afstås och användas, men erhöll det svar, att alla kro¬
nans hus voro för sina särskilda ändamål upptagna, och att
någon lokal således ej kunde erhållas. Deremot fann jag, att
en Grosshandlaren Lidstrand (ej Lindstrand) tillhörig fastighet
erbjöd nödigt utrymme och uppfyllde alla billiga fordringar,
och ingick derefter med honom, som var villig att afyttra sin
fastighet, en villkorlig öfverenskommelse, enligt hvilken han för¬
band sig att till kronan försälja ifrågav:de egendom för 30,000
rdr, eiler, i händelse endast en del af tomten inköptes, 25,000 rdr.
Ofver-Interirients-embetet har derefter, genom en af detsamma
till stället sänd arkitekt, tagit närmare kännedom om detta bygg¬
nadsförslag och funnit detsamma, efter en obetydlig tillbyggnad,
i alla afseenden antagligt. Enligt den uppgjorda ritningen skulle
byggnaden innefatta rum för landtmäteri-kontoret, landskansliet,
landtränteriet, länsstyrelsens arkiver och handlingar, samt en
tillräckligt stor sessionssal, och kostnaden skulle, med tillägg för
inköp af nya inventarier och afdrag för försäljning af den gamla
gården, uppgå till 40,000 rdr. Sedan alla till frågan hörande
handlingar inkommit till K; M:t, har nu K. Mkt, på sätt Stats-
råds-prot:t utvisar, gillat Ofver-Intendents-embetets förslag och
beslutat framläggandet af Nåd. Propos. i ämnet till R. Skr. Enda
felet i denna Propos. är, att man vid framställningen af frågan
gått väl mycket historiskt-kronologiskt tillväga, och deraf har
ock Utsk:t begagnat sig. Dess resormement kan nemi. svårligen
motsägas, om man endast fäster sig vid frågan om landtmäteri-
kontoret, ty någon nödvändighet för dess inrymmande i samma
hus som landskansliet etc., förefinnes verkligen icke, och på
detta resonnement grundar Utsk:t sitt afslag af K. M:ts Propos.
Följden deraf blir emellertid den, att Lidstrand, som ej förbun¬
dit sig att qvarstå vid sitt anbud längre än till nästkommande
Augusti månad, med all sannolikhet ej sedermera vill afyttra sin
egendom för samma låga pris, hvarpå han nu gått in, och detta
sä mycket mindre, som fråga uppstått om anläggande af en fa¬
brik på denna plats och åtskilliga spekulanter på tomten redan
uppträdt. Då man sedermera inom kort måste vidtaga åtgärder
för anskaffande af nödigt utrymme för landstatens embetsutöf-
ning och förvarande af dess vigtiga handlingar, kan man ej an¬
skaffa
Den 10 Mars e. m.
241
skaffa någon lämplig byggnad för 40,000 rdr, utan man får upp¬
föra ett nytt hus på dertill inköpt tomt för mångdubbelt denna
kostnad. Hvad nemi. ett nytt residens-och landtstatshus kostar,
ser man bäst af den föreg:de punkten rörande uppbyggande af
ett sådant i Jönköping. Då således, enligt min åsigt, det vore
en ren misshushållning med statens medel, att ej begagna sig
af tillfället att för den jemförelsevis ringa summan af 40,000
rdr erhålla ett nytt landtstats-embetshus, får jag hos Hr Gr. o.
Landtm, anhålla om propos. å afslag af Utsk:ts hemställan och
bifall till K. M:ts Propos.
Frih. Cederström, Rudolf: Utan att på något sätt draga
i tvifvelsmål eller bestrida rigtigheten och tillförlitligheten af de
förhållanden Hr Nordenfelt andragit, och med erkännande deraf,
att han, såsom landshöfding i Blekinge län, kunnat hafva skäl
att påyrka detta anslag, torde det dock tillåtas en ledamot af
R. o. Ad., som önskar se denna fråga ur något allmännare syn¬
punkt, att ifrågasätta huruvida man verkligen bör bevilja det
äskade anslaget, då stor sparsamhet med Statens medel är af
behofvet påkallad, då R. o. Ad. af denna grund nyss afslagit medel
till ett nytt residenshus i Jönköping, oaktadt det gamlas ytterst
bristfälliga skick, och då slutligen man vet, att K. M:t, antagligen
af finansiella skäl, funnit sig föranlåten, att icke till R. St:r af¬
låta någon framställning om återuppbyggande af det nedbrunna
landshöfdingeresidenset i Carlstad. Mig synes under sådane för¬
hållanden här ej vara skäl, att nu bifalla K. M:ts Propos. i detta
ämne. Oaktadt hvad till förmån för dess innehåll nyss yttrats,
men som jag tror bora mindre väga i vågskålen vid jemförelse
af Utsk:ts motskäl, och de af mig vördsamt andragne omstän¬
digheter, får jag gifva tillkänna, det jag på grund af hvad redan
är antydt, bestrider och bekämpar beviljandet af detta anslag,
samt anhåller om bifafl å Utsk:ts alstyrkande hemställan.
Hr Rosensvärd, Johan Henrik: Jag måste erkänna, att
då frågan om uppförande af tre nya länsresidenser förekom
inom Stats-CJtsk:t, rönte den der föga sympatier; Utsk:t hade
måst afpruta så stora anslag för försvarsverket och bland andra
för nya fästningsbyggnader, att det icke bör väcka någon för¬
undran, att det ansåg att med beviljandet af dessa anslag kunde
anstå, till dess statens tillgångar blefva rikligare. K. M:t kunde
visserligen hafva skäl att, på grund af gjorda anmälanden om
behofvet af nya eller utvidgade landtstatsbyggnader, äska dessa
anslag, emedan vid Proposms afgifvande anledning var att antaga,
att tillräckliga tillgångar skulle finnas. För Utsk:t visade sig för¬
hållandena emellertid annorlunda, ty det kunde tagas för gifvet
att åtskilliga af de beräknade inkomsterna sannolikt icke skulle
komma att inflyta; så t. ex, har det antagits vara föga troligt,
att R. St:r skoia bifalla den föreslagna förhöjningen af bränvins-
skatten, hvilket dock K. M:t vid inkomststatens uppgörande an-
H. lil. 16
242
Den 10 Mars e. m.
tagit. Allt detta vållade att sparsamhetsanda gjorde sig gällande
inom Utsk:t. Hvad särskildt Carlskrona angår, visa hanlingarne,
det medgilvas, att landtstatens nuv:de lokaler i flere hänseenden
äro bristfälliga och otjenliga, men Utsk:t antog att de genom
reparationer ännu några år skulle kunna göras brukbara. I bör¬
jan af 1830-talet vill jag minnas hade länskansliet och kontoret
jemte ränteriet ännu sina embetslokaler i rez-de-chausséen till
det hus der landshöfdingens bostad var belägen. Något af åren
före 1838 utvidgades dessa lokaler genom inköp af ett bredvid
länsresidenset liggande hus, hvilket förenades med detta, och
hvilket hus då ansågs såsom ett af de största i Carlskrona. Det
förefaller då besynnerligt, att, innan ännu 30 år förflutit, en ny
utvidgning kan behöfvas. Visserligen vill jag ej bestrida, att så
kan vara fallet, ty tiden fordrar större utrymme, beqvämlighet
och trefnad äfven i embetslokaler, än man förr nöjde sig med,
men det torde ursäktas mig och de öfriga ledamöterna i Stats-
Utsk:t, om vi, i anseende till den sparsamhet, som måste iakt¬
tagas, och vid minnet af de nedprutningar, som företagits vid
vida vigtigare anslagsfrågor, ansågo att med den nu ifrågasatta
byggnaden kunde anstå. På dessa skäl, och då Utskits hemstäl¬
lan i denna punkt redan är af trenne Stånd bifallen, anhåller
jag att R. o. Ad. äfvenledes måtte godkänna densamma.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts ifrågav:de hemställan, dels ock afslag derå samt an¬
tagande af K. M:ts Nåd. framställning i ämnet, framställde Hr
Gr. o. Landtm, propos. på bifall till Utsk:ts hemställan och då
dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
17:de—21:sta punkterna.
Utskits hemställanden biföllos.
Hr Nordenfelt: Jag anhåller att få till profit antecknad
min reservation mot det beslut, U. o. Ad. i afseende å 1 Gide
punkten af Stats-Utskds nu föredragna Betänk, fattat, emedan
jag anser det vara misshushållning att nu afstå en summa af
40,000 rdr, för att möjligen vid nästa eller derpå följide riksdag
nödgas bevilja till samma ändamål ett tre gånger så stort anslag.
Föredrogs ånyo Bevilln.-Utskits den 28 sistlidne Februari
och 3 dennes bordlagda Betänk. Nio 3, angide allmänna bevill-
ningen.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad. beha¬
gade besluta, att det nu föredragna Betänkit skulle punktvis
företagas till afgörande, med iakttagande deraf, att i samman¬
Den 10 Mars e. nu
243
hang med de hemställanden i sjelfva Betänk:t, som hade afse¬
ende å vidtagne ändringar i vissa §§ af Bevillningsstadgan, dessa
§§:rs text skulle förekomma till pröfning, äfvensom att de min¬
dre redaktionsjemkningar, för hvilka Utsk:t ej ansett nödigt att
i Betänk:t särskildt redogöra, först blefve till behandling före-
tagne.
Bopades ja.
Till följd häraf föredrogos och godkändes:
Bubriken, hvari orden Rikets Ständer blifvit utbytta emot
ordet Riksdagen;
§ 6, sista monut, der ordet Staten införts i stället för
ordet Kronan;
§ 32, näst sista morn., hvarest ordet deremot inskjutits
emellan ordet äro och orden flera socknar;
§ 50, i hvars sista mom. orden sådan persons uteblif-
vande utbytts emot orden en eller annan anledning.
Härefter förekom:
Artikeln 11.
§ 2-
Utsk:ts hemställanden biföllos.
§ 4.
Utsk:ts hemställan jemte texten till mom. b.
Bifölls och godkändes.
§ 6.
Utsk:ts å sid. 5 afgifna hemställan i fråga om pensioners
och gratialers befrielse från bevillning.
Hr Linroth, Carl Johan Gustaf: Bevilln.-Utsk:t har icke
tillstyrkt den motion, jag vördsamt tagit mig friheten att väcka,
och jag delar i detta fall samma öde, som så många andra vid
denna riksdag; men Utsk:t har dock beledsagat sitt afstyrkande
med några välvilliga ord, i det Utskrt sagt att »många och öm¬
mande skäl kunna tala för bifall till förslaget.» Jag tror att
Utsk:t bort, mera än som skett, fästa afseende vid det nya
förhållande, som inträdt sedan sista riksdagen genom tillämp¬
ningen af kommunal-Iagarne, ty genom det i dem befintliga stad¬
gandet, att kommunalafgifterna beräknas efter åsätta bevillnin-
gen, hafva pensionstagarnes utskvlder blifvit mångdubbelt ökade.
Härtill kommer att det belopp, Staten inhöstar genom denna be¬
villning, är så obetydligt, hvilket styrkes deraf att, enligt de offi¬
ciella uppgifter jag erhållit från arméns pensionskassa, den sam-
244
Pen 10 Mars e. m.
manlagda suraman af bevillning för kassans 664 pensionstagare
uppgår till endast 2882 rdr. Staten skulle således icke göra
någon stor uppoffring, om den afstode från denna bevillning,
hvilken deremot för pensionstagare kännes så tryckande, och jag
vågar derföre anhålla att denna punkt måtte blifva tili Utsk:t
återremitterad, på det att Utsk:t måtte blifva i tillfälle att in¬
komma med nytt Utlåt,, i öfverensstämmelse med det uti min
motion gjorda förslag.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Bevilln.-Utsk:t har vid behand¬
lingen af den af Hr Linroth väckta motion utgått från den
åsigt, att det är vådligt att i Bevilln.-Förordningen medgifva un¬
dantag från erläggande af bevillning för hvar och en, som i nå¬
gon mån kan anses ega den förmögenhet, att han är i slånd
att erlägga utskylder till Staten. Utsk:t har derföre icke an¬
sett lämpligt att bevilja andra undantag, än de i Förordningens
8 § 1 mom. stadgade, och jag hemställer, om det kan vara
billigt, att innehafvare!) af en stor pension befrias från bevill¬
ning, under det att andra med vida mindre inkomster måste
erlägga sådan. Faran i att bifalla ett förslag, sådant som det
ifrågavarande, ligger deri, att då man en gång börjat att af
medömkan för en viss klass bevilja undantag, någon gräns icke
vidare finnes. Jag vågar derföre på det högsta afråda R. o. Ad.
från att beträda en sådan väg, och yrkar af denna orsak bi¬
fall till Utsk:ts hemställan.
Frih. af Schmidt, Garl Johan Georg: Ehuru Frih. af
Ugglas redan utredt denna fråga och besvarat den i enlighet
med hvad jag ämnat göra, torde jag dock få tillägga några ord.
Om man än vid första påseendet finner det vara obilligt att er¬
lägga bevillning lör pensioner, nödgas man dock frångå denna
åsigt, då man opartiskt betraktar saken och jemför pensioner
med andra besparingar, för hvilka bevillning erlägges. Om t. ex.
en kapitalist af sitt kapital, för hvilket han betalat bevillning,
lägger af så mycket, att det fördubblas, fördubblas ock hans
bevillning. Om en landtbrukare med den fördel idkar sin nä¬
ring, att han kan utvidga sitt landtbruk genom att inköpa det
ena hemmanet efter det andra, så får han erlägga en högre be¬
villning i samma förhållande som hans jordegendom ökas, ehuru
denna tillökning uppkommit genom besparing eller vinst på hans
primitiva egendom, för hvilken han alltid erlagt bevillning.
Samma förhållande eger rum med andra näringsidkare, hvilka
lyckats spara något, och i följd deraf utvidga sin rörelse, och jag
kan ej då finna, att något undantag bör göras för en pensions¬
tagare, som genom tvungna eller frivilliga insättningar i en pen-
sionsinrättning sparat för sin ålderdom. För öfrigt tyckes den
värde motionären nu endast och allenast fästa sig vid de pen¬
sioner, som utgå ur arméens pensionskassa, men jag hemställer,
om det skulle vara rättvist att från erläggande af bevillning befria
endast en klass pensionstagare, men icke de andra. Beträffande
Den 10 Mars e. m.
245
åter motionärens klagan öfver de höga kommunalskatterna, får jag
fästa hans uppmärksamhet på att det är kommunallagarne, men
icke Bev.-Förord:n, som böra ändras, för att dessa skatter skola
blifva nedsatta. Jag yrkar bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: I vår bevillnings-
lagstiftning finnas åtskilliga bestämmelser, hvilka icke så, som
önskligt vore, tillfredsställa rättvisans fordringar. Man utkräf-
ver skatt af personer, hvilka befinna sig i sådana förhållanden,
att någon skatt icke af dem borde uttagas. Så är fallet med
en del pensionstagare. Pensionstagarne kunna särskiljas i trenne
kategorier, de som erhålla pension af Staten, de som njuta pen¬
sion ur kassor, till hvilkas fonder de genom afdrag fran sina
löner sjelfva bidragit, och de som njuta pension från fromma
stiftelser; och af dessa trenne kategorier anser jag de i den
medlersta böra vara befriade från erläggande af bevillning för sina
pensioner, ty de hafva sjelfva lemnat bidrag till de fonder,
hvarur pensionerna utgå. Då man under tjenstetiden får erlägga
bevillning för lönens hela belopp, och då de som låna pensions¬
kassornas kapitaler, hvilka, för att göras fruktbärande, måste ut¬
lånas, betala bevillning för dessa kapitaler, tyckes verkligen Sta¬
ten hafva tagit så tillräckligt för sig, att den gerna kan med¬
gifva sjelfva pensionstagarne befrielse från bevillning. Man har
sagt, att beviljandet af ett sådant undantag skulle vara ett våd¬
ligt prejudikat, men föreskriiver man, att endast de pensioner,
hvilka uppkommit genom tjenstemännens afdrag från deras lö¬
ner, skola vara undantagna från bevillning, har man derigenom
bestämdt angifvit hvilken klass pensionstagare skall åtnjuta be¬
frielse, och man behöfver då ej befara, att statens eller andra
pensionstagare skola åberopa detta undantag såsom ett skäl att
blifva befriade från bevillning. En talare har jemfört pensions¬
tagarne med kapitalister, sorn göra besparingar, och på den
grund ansett att något undantag till de förras förmån icke bör
beviljas. Vi veta dock, att isynnerhet arméens lägre befäl har
så små löner, att de, sedan afdrag skett till pensionskassan, ej
kunna anses tillräckliga, att tjenstemännen i allmänhet ej blifva
pensionsberättigade, förr än de utslitit sina kropps- och själs¬
krafter i Statens tjenst, och slutligen att det belopp, hvartill denna
bevillning uppgår, är af ringa värde för staten, men af stort
för pensionstagare!). Bevilln.-Utsk:t har visserligen såsom en lin¬
dring föreslagit i denna §, att tjenstemän skola vara befriade
från erläggande af bevillning för den del af lönen, som åtgår
till insättningar i pensionsinrättningar, men jag vågar påstå, att
denna lindring är af noll och intet värde. Har en tjensteman
1,000 rdr i lön och utgör afdraget till pensionskassan 50 rdr,
blir minskningen i bevillningen så obetydlig, att den knappt mär¬
kes, under det han ännu tjenar. För en pensionstagare bety¬
der det deremot mycket, om han befrias från bevillning, ty
denna utgår af lönens hela belopp. Det är emedlertid mindre
på grund af beloppets storlek, ehuru äfven denna är ganska be-
246
Den 10 Mars e. m.
hjertansvärd, än fastmera ur rättvisans synpunkt, som jag ön¬
skar framgång åt motionärens förslag, och jag förenar mig der¬
före i hans anhållan om återremiss, likväl med den inskränk¬
ning att endast de pensionstagare, hvilka sjelfva bidragit till pen¬
sionsfonderna genom afdrag å sina löner, skola åtnjuta befrielse
från bevillnings erläggande å deraf härflytande pensionsbelopp.
Hr Linroth: Frihrne af Ugglas och Schmidt hafva ansett
R. o. Ad. icke böra fästa något afseende vid den af mig väckta
motion i denna fråga, och hafva såsom grund för denna åsigt
anfört allmänna skäl, jemfört pensionstagare med kapitalister,
o. d. Jag tror mig redan hafva visat, att med pensionstagare
ett alldeles eget förhållande eger rum, och att deras ställning
ej kan jemföras med sådana personers, som befinna sig i sin
friskaste ålder och ännu draga nytta af Staten. Pensionstagare
äro utlefvade gubbar, hvilka, så att säga, endast lefva för att
dö, och på sådana medborgare bör väl ej Staten lägga någon
skatt. Frih. af Schmidt har i öfrigt begått ett misstag, då han
antagit att mitt yrkande om befrielse från bevillning endast
skulle afse sådana pensioner, som utgå ur arméens pensions¬
kassa. De af mig i dag meddelade statistiska uppgifter angå
visserligen endast detta slag af pensioner, men hvar och en, som
behagar genomläsa min motion, torde finna att jag föreslagit,
det alla pensionstagare skola befrias från bevillning för sina
pensioner. Hvarföre jag nu endast kunnat visa huru litet sta¬
ten inhöstar utaf arméens pensionstagare, och icke kunnat göra
detsamma med andra pensionstagare, härleder sig derifrån att
jag ej haft tillfälle förskaffa mig officiella uppgifter mera än
från arméens pensionskassa, men hvilka uppgifter torde vara
fullt tillräckliga såsom ett bevisande exempel.
Jag anhåller fortfarande om återremiss.
Hr Lagerbjelke, Bror Johan Syrach: Jemte det jag
instämmer i hvad Frihme af Ugglas och Schmidt anfört, får
jag endast tillägga, att motionen verkligen hade något sken af
billighet för sig, så länge en tjensteman fick erlägga bevillning
äfven för den del af sin lori, hvilken ingick till vederbörande
pensionskassa, men att nu, sedan Bev.-Utsk:t föreslagit rättelse
härutinnan, på sätt den föreslagna lydelsen af 7 §:ns 2 mom.
utvisar, äfven detta skäl har förfallit. Jag yrkar bifall till Ut-
sk:ts hemställan i denna punkt.
Hr von Ehrenheim, Per: Ehuru flere föregående talare
redan efter min tanka fullständigt utvecklat de skäl, på hvilka
Bev.-Utsk:t grundat sitt utlåtande i denna fråga, torde det dock
tillåtas mig att få tillägga några ord. Jag medger visserligen,
att en pensionstagare i allmänhet befinner sig i den ställning, att
erläggandet af bevillning för honom är kännbart, men jag kan
ej inse, att denna uppoffring är mera kännbar för honom än
för hvarje arbetare, eller embetsman, som är i samma ekono¬
Den 10 Mars e. m.
247
miska ställning, som han. Ej heller kan jag gilla påståendet,
att pensionstagaren icke skulle draga någon fördel af Staten;
han åtnjuter väl, i likhet med alla andra medborgare, skydd af
Staten, och han bör derföre i sin mån bidraga till Statens ut¬
gifter. En talares uppgift, att Staten skulle taga dubbel bevill
ning af de summor, som till pensioner utgå, kan jag ej fatta,
ty, enligt Bev.-Förordn:s uttryckliga föreskrift, är pensionsanstalter
undantagna från bevillning. Mot samme talares förslag att en¬
dast sådane pensionstagare skulle befrias, hvilkas pensioner ut-
gingo ur fonder, till hvilka de genom afdrag af sina löner sjelfva
bidragit, får jag erinra, att tillämpningen häraf in praxi torde
blifva ganska svår, emedan några kassor, t. ex. arraéens pen¬
sionskassa, erhålla bidrag både af Staten och af enskilda. Af
alla dessa skäl anhåller jag om bifall till Utsk:ts förslag.
Frih. af Schmidt: Då nu motionären yrkat, att bevill¬
ning å alla pensioner skall försvinna, får jag erinra derom, först
och främst att alla pensioner från Statsverket långt innan öfriga
pensioner blifvit ålagda bevillning, jag vågar ej säga alltid, dra¬
git bevillning efter 2:dra artikeln i bevillningsstadgan, och vi¬
dare, att vi hafva många pensionstagare, hvilkas pensioner äro
så stora att de kunna uthärda jemförelse med antingen deras
egna eller andra tjenstemäns löner. Vissa tjenstemän bibehålla
nemligen vid sitt afskedstagande hela lönen såsom pension. Det
torde ingalunda vara med billighet öfverensstämmande, att dy¬
lika pensionstagare åtnjuta befrielse från bevillning, och jag an¬
ser derföre motionen vara lika litet antaglig i den vidsträck¬
tare omfattning, man nu velat gifva den, som i den inskränk¬
tare, hvari jag förut uppfattat densamma. Jag yrkar fortfa¬
rande bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Wolffelt: En aktad ledamot på samma bänk som
jag, har nyss yttrat, att det syntes honom obilligt, att pensions¬
tagaren, hvilken befinner sig i samma ställning som alla andra
medborgare, skulle vara befriad att erlägga bidrag till Staten för
det skydd, han af densamma åtnjuter. Förhållandet är dock
icke alldeles detsamma, ty pensionstagaren, hvilken utträdt ur verk¬
samhet och endast »lefver för att dö», kräfver icke samma anspråk
på skydd, som andra medborgare i full verksamhet. För öfrigt,
erlägger han ju skyddsafgift, mantalspenningar, m. m., och det
är endast från bevillning, d. ä. skatt på inkomst och arbete, ka¬
pital eller rörelse, man vill befria hans pensionsinkomst. Samma
ledamot förmälte sig icke kunna fatta mitt yttrande, att Staten
uppbär dubbel bevillning af de fonder, hvarur pensionerna utgå.
Detta torde dock vara enligt med sanna förhållandet. Fonderna
måste nemligen, för att fruktbargöras, utlånas, och då får lån¬
tagaren erlägga bevillning för de lånade medlen. Derefter får
pensionstagarne, som erhålla räntorna af dessa medel, betala
bevillning för dem. Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss.
248
Dea 10 Mars e. m.
Frih. af Ugglas: Jag erkänner gerna, att innehafvarne af
små pensioner kunna hafva rätt att bli befriade från bevill¬
ning, men detta är redan i Bev.-stadgan medgifvet genom föreskrif¬
terna, att bevillning icke eger rum, då den skattskyldiges inkom¬
ster ej understiga 400 rdr, och att , då inkomsterna ej öfver¬
skrida 1,800 rdr, 300 rdr skola vara fria från bevillning. Der¬
emot hemställer jag, om det kan vara rättvist att de, som åt¬
njuta pensioner till större belopp, skola vara befriade; jag tror
ej att någon vill påstå, att en person, som innehar en pension
af 8,000 rdr eller 15,000 rdr (hvilket f. n är fallet med en
person), skall blifva befriad från bevillning. Principen kan så¬
ledes icke konseqvent genomföras, utan man måste uppdraga
ett streck, och detta har Bev.-Utsk:t redan gjort genom före¬
skriften i 8:de §:n om de 400 rdr:na. För öfrigt får jag ännu
en gång varna R. o. Ad. för att i frågor, som denna, beträda
undantagens väg, hvilken kan leda till ganska svåra följder. Jag
anhåller fortfarande om bifall till Utskds hemställan.
Hr Linroth: Behofvet af den förändring, jag tagit mig
friheten föreslå, har egentligen först visat sig efter sista riksdag,
emedan kommunal-lagarna först sedan dess (rädt i verket. Frih.
af Schmidt har visserligen hänvisat mig att i stället söka få
dessa lagar ändrade, men jag vågar tro, att det lättaste sättet
att vinna målet, vore att ändra Bev.-stadgan, och bifalla hvad
jag föreslagit. Beträdande frågan om innehafvare af större pen¬
sioner, skulle jag ej halva något emot att dessa forl farande finge
erlägga bevillning, men jag tror dock å andra sidan, att man
gerna kunde konseqvent genomföra principen, och befria äfven
dessa. Staten inhöstar nemligen så obetydligt genom denna be¬
villning, hvilket bäst synes deraf, att, ehuru bland de 664 pen¬
sioner, hvilka utgå ur arméens pensionskassa, finnes tvenne ä
6,000 rdr, den sammanlagda bevillningen endast utgör 2,882
rdr. Det torde således vara ett R. o. Ad. värdigt beslut, att
alldeles borttaga denna bevillning, och jag vidbliIver af detta
skäl mitt yrkande af återremiss.
Hr Bergenstråle, Claes: Då jag tillhörde majoriteten
inom Bev.-Utsk:t vid afgörandet af denna fråga, torde det till¬
låtas mig att redogöra för de skäl, som bestämt mig att afslå
den af Hr Linroth väckta motionen. Dessa skäl äro tvenne,
nemligen dels att, om pensionstagarne befriades frän bevillning,
en embetsman, som vore ledamot af första kammaren, skulle,
då han toge afsked från sin tjenst, möjligen ej längre kunna
qvarstå såsom riksdagsman, emedan han ej längre egde den för
valbarhet nödiga census, och dels att enligt Bev.-stadgans all¬
männa föreskrifter det är fattigdom, och ej ålder, som utgör
giltigt skäl till befrielse från bevillning. Då jag för öfrigt i
likhet med Frih. af Ugglas anser det vådligt, att i detta ämne
medgifva något undantag, emedan man då snart måste bevilja
nya sådana, hemtar jag deri ett ytterligare skäl att anhålla om
bifall till Utsk:ts hemställan.
Den 10 Mars e. m.
249
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts förevarande hemställan och dels återremiss
deraf, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till
densamma, hvarvid svarades många ja, blandade med nej; och
sedermera propos. på återremiss deraf, då svaren utföllo med
många nej, blandade med ja; hvarefter, och sedan propos. pä
bifall till samma hemställan förnyats, samt besvarats med tal¬
rika ja, blandade med nej, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig
nu hafva funnit ja öfvervägande.
Hr Linroth begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voterings-propos:
»Den som bifaller Bev.-Utsk:ts å sid. 5 af Betänk:t N:o 3
gjorda hemställan, att förändring i gällande föreskrifter om be¬
villning för pensioner och gratialer ej må ega rum, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar.
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. denna hemställan.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 57.
Nej — 20.
Utsk:ts hemställan öfverst å sid. 6, jemte texten till andra
stycket i andra mom. af § 7.
Gr. Mörner: Det här föreslagna undantag kommer san¬
nolikt att vid tillämpningen medföra vida mera omgång, än för¬
del för de personer, som deraf skulle komma i åtnjutande, ty
det torde blifva ganska svårt att styrka detta afdrags belopp.
Dessutom är ej bestämdt angifvet i förslaget, hvilka pensions¬
kassor afses, antingen endast de under offentlig kontroll ställda
eller äfven de enskilda. Många sådana finnas nemi., dels vid
åtskilliga regementen, dels äfven inom afdelningar af civilstaten;
så hafva häradshöfdingarne, samt landssekreterare och lands¬
kamrerare en särskild pensionsinrättning, och landtstats-tjenste-
männen i Wester-Norrland en särskild pensionskassa. Af dessa
skäl anhåller jag att §:n måtte förblifva oförändrad.
Hr Lagerbjelke: Då det i Utsk:ts förslag uttryckligen
säges, att afdrag skall beräknas för »den afgift tjensteman, så¬
som sådan, åligger utgöra till pensions-, enke- och pupill- eller
annan understöds-kassa», är det klart, att dermed endast förstås
afgifter till de pensionskassor, som hafva af K. M:t fastställdt
reglemente. Den svårighet Gr. Mörner befarat skulle möta vid
styrkandet af denna afgifts belopp, torde ej vara af någon be¬
250
Den 10 Mars e. m.
tydenhet, ty man kunde ålägga vederb. embetsverk, hvilka äro
skyldiga att aflemna uppgifter öfver embets- och tjenstemäns
löner, att i dessa uppgifter uppdraga en ny kolumn och der in¬
föra ifrågav;de afgifters belopp. Jag anhåller om bifall till Ut-
sk:ts förslag.
Frih. af Schmidt: Gr. Mörner har befarat, att villrådig¬
het skulle uppstå ang:de hvilka pensionskassor, förslaget åsyftar.
Då det likväl i förslaget heter: »den afgift, tjensteman, såsom
sådan, åligger utgöra till pensions understödskassor»,
kunna dessa kassor icke vara några andra, än sådane, enligt
hvilkas reglementen tjenstemännen äro förpligtade att göra in¬
sättningar för blifvande pensioner åt sig sjelfva eller deras fa¬
miljer. Deremot instämmer jag med Hr Gr:n i att det vid
taxeringen verkligen kan uppstå svårigheter att för hvar och en
beräkna den lilla minskning i bevillning, som genom detta un¬
dantag skall honom tillgodokomma. Då emellertid tjenstemännen
äro tvungna att afsätta en del af sina årsinkomster, under det
att hvarje annan samhällsmedlem eger rätt att använda sina
besparingar, så som han för godt finnér, har Utsk:t ansett det
vara en skyldig gärd af rättvisa mot dessa tjenstemän att be¬
fria dem från bevillning för detta löneafdrag, och ur denna syn¬
punkt röstar jag för bifall till lJtsk:ts förslag.
Frih. Alströmer: Ehuru jag icke vill förneka, att ett
sådant afdrag, som det nu föreslagna, är med rättvisa öfverens¬
stämmande, tror jag dock att detta undantag kommer in praxi
att medföra vida mera förvecklingar, än fördelar. Beräknandet
af detta afdrag blir nemi. förenadt med ganska stora svårigheter.
Jag instämmer derföre i Gr. Mörners yrkande, att §:n måtte för¬
blifva oförändrad.
Hr von Geijer, Bror Bengt Gustaf: (Detta yttrande,
som blifvit talaren tillställdt för justering, har sedermera icke af
honom blifvit återlemnadt.)
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts ifrågav;de hemställan och förslag, dels ock afslag
derå samt bibehållande af det motsvarande stadgandet i nu gäl¬
lande Bevillningsstadga; framställde Hr Gr. o. Landtm, först
propos. på bifall till Utsk:ts förslag, hvarvid svarades många ja
jemte några nej, och sedermera propos. på afslag derå samt
bibehållande af det nu gällande stadgandet, då svaren utföllo
med många nej jemte åtskilliga ja; hvarefter och sedan propos.
på bifall till Utslcts förslag förnyats samt besvarats med många
ja och några nej, Hr Gr. o. Laudtm. förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
Utsk:ts sista hemställan under § 6.
Bifölls.
Den 10 Mars e. ra.
251
§ 7.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
§ 9.
Utsk:ts första hemställan.
Bifölls.
LUsk:ts sednare hemställan jemte texten till I :sta mom. i § 9.
Bifölls och godkändes.
Utsk:ts hemställan medlerst å sid. 8, jemte texten till 2:dra
och 3:dje mom. i § 9.
Frih. af Ugglas: Då Bev.-Utsk:t i afseende å bankbolag
föreslagit en förändring i nu gällande stadgande, måste det sön¬
derdela den nuv:de 9:de §:ns :1 mom. i tvenne mom. och yttra sig
särskildt öfver andra bolag. Morn., som nu lyder »bolag, der1
bolagets rörelse förnämligast drifves, eller, i fall sådan bestämd
ort icke förefinnes, der bolaget har sin styrelse», skulle enligt
Utsk:ts förslag erhålla följande lydelse: »annat bolag, der bola¬
gets rörelse hufvudsakligen å en eller flera orter drifves, eller, i
läll sådane bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin
styrelse.» Meningen med denna förändring var att bestämdt
angifva, att, i händelse ett bolags rörelse drefs å olika orter,
bevillning skulle detsamma påföras å de olika ställena. Detta
stadgande torde emellertid vara obehöfligt, alldenstund, enligt
min erfarenhet åtminstone, Bev.-stadgan redan nu i detta fall
tillämpas, såsom Utsk:t önskat, och då härtill kommer att den
föreslagna redaktionen är, som hvar och en torde finna, föga
lyckad, får jag anhålla att 9:de §:ns nuv:de 1 mom. (hvilket i den
nya Bev.-stadgan blir det 2:dra) måtte bibehållas oförändradt,
med undantag att ordet »annat» tillägges framför ordet »bolag»,
och torde således Hr Gr. o. Landtm, behaga inhemta Ståndets
åsigt särskildt ang:de detta mom.
1 anledning häraf yttrade Hr Gr. o. Landtm., att då de
båda ifrågav:de mom:n blifvit i ett sammanhang föredragne, torde
de jemväl böra utgöra föremål för gemensam öfverläggning, hvil¬
ket dock ingalunda hindrade, att, om sådant äskades, särskild
propos. å hvartdera monr.t komme att framställas.
Frih. af Ugglas: I afseende å det nuv:de 2:dra mom.
(i Utsk:ts förslag det 3:dje), hvilket lyder: »fabriksegare, hand¬
lande eller annan näringsikare, der fabriken är belägen eller
handeln, yrket eller näringen idkas; dock skola handlande i
Stockholm för den handelsrörelse, de derstädes idka, taxeras
inom den församling, der de äro mantalsskrifna,» har Utsk:t
föreslagit några förändringar, så att det skulle heta: »fabriks-
252
Dea 10 Mars e. m.
egare, handlande sami annan yrkes- och näringsidkare — —
— — näringen förnämligast idkas; — — — i de städer,
hvilka innefatta flera församligar, för den — — — mantals¬
skrifna.» Mot de båda första ändringarne, hvilka äro oväsendt-
liga, har jag icke något att invända. Den tredje förändringen
är deremot enligt min åsigt alldeles öfverflödig, ty det förhållande,
som betingat stadgandet ang:de Stockholm, eller att handlande
hafva sina kontor i en annan församling, än den, der de äro
bosatta, eger icke rum inom någon annan stad. Då det kan
föranleda oreda att tillägga ett nytt stadgande, som icke behöf-
ves, anser jag det vara rättast att bibehålla det gamla, och jag
anhåller derföre, att de nuv:de lista och 2:dra mom. (i nya Bev.-
stadgan 2:dra och 3:dje mom.) måtte förblifva oförändrade, med
endast det undantag, jag förut påyrkat, eller att i lista mom.
ordet »annat» tillägges framför »bolag.»
Frih. af Schmidt: Då Frih. af Ugglas funnit de af Utsk:t
föreslagna nya stadganden vara otydliga, hemställer jag till Hr
Frih:n, huruvida han icke ville förena sig med mig i yrkande
om återremiss af dessa delar af 9 §, så att man ej påstående
fot måtte behöfva formulera en ändring i författningen. Att o-
förändradt bibehålla den gamla lydelsen, torde för öfrigt möta
betänkligheter, då inom Utsk:t så många röster höjts deremot.
flr Wolffelt: Van att alltid finna de upplysningar, Frih.
af Ugglas meddelar, vara af särdeles vigt, får jag endast be¬
klaga, att han icke delgifvit Utsk:t de upplysningar, han här lem-
nat. Då så icke skett, och då Utsk:t vid detta förhållande haft
skäl att tillstyrka den ifrågavide ändringen, får jag nu förena
mig i yrkande om återremiss.
Frih. af Ugglas: Då jag erkänner, att det kan vara för¬
enadt med svårigheter att på slående fot besluta förändringar
i en författning, sådan som Bev.-stadgan, och då jag måste med
Frih. af Schmidt vitsorda, att inom Utsk:t många röster höjde
sig mot bibehållandet af §:ns nuv:de lydelse, instämmer jag i
yrkandet om återremiss af dessa mom:r.
Hr Bergenstråle: I motsats mot de föreg:de talarne,
kan jag ej finna att de af Utsk:t föreslagna ändringar äro hvar¬
ken otydliga eller obehöfliga, och jag anhåller derföre om bifall
till Utskits förslag.
Hr Lagerbjelke: Vid handläggningen af denna fråga
inom Bev.-Utsk:t kunde jag icke tillhöra majoriteten, emedan
jag ansåg den föreslagna redaktionen vara otydlig. För att rät¬
telse härutinnan måtte vinnas, och en fullt tillfredsställande för¬
ändring i nu gällande stadganden åstadkommas, instämmer jag
i yrkandet om återremiss.
Den 10 Mars e. m.
253
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts förslag och dels återremiss deraf, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvarvid
svarades många nej jemte några ja, och sedermera propos. på
återremiss deraf, då svaren utföllo med många ja jemte några
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Utsk:ts tre hemställanden å sid. 9 och i sammanhang med
de två sednare hemställandena texten till 4:do och 5:te mom.
i § 9.
Biföllos och godkändes.
§ 16 och § 27.
Utsk:ts hemställanden och förslag biföllos och godkändes.
§ 32.
Frih. Rappe, Axel Ludvig: Då jag i det för handen va¬
rande Betänk:t förgäfves eftersökt några motiver för den af
Bevilln.-Utsk:t föreslagna förändring i 32:dra §:n af nu gällande
bevillningsförordning, och det således vill synas mig som om
ifrågav:de förändring tillkommit allenast på grund af eftergifven-
het för en inom Hedervärda Bonde-St:t väckt motion, må det
tillåtas mig alt granska de skäl, som deri finnas andragna.
Motionären, Samuel Johnsson från Jönköpings län, anför: att på
grund af den K. M:ts Befallningshafvande nu medgifna rätt att
utse ordförande i Bevillningsberedningarne, hade på många orter,
särskildt inom Jönköpings län, kronofogdarne blifvit dertill ut¬
sedde, hvar och en inom sin tjenstgöringsort. Då likväl krono¬
fogdarne ofta saknade full kännedom om de särskilda hemmans-
delarnes verkliga värden, och sällan egde kännedom om hand¬
landes och näringsidkares industriela förhållanden, så följde der¬
af, att beredningsförslagen, hvilka merändels utgjorde hufvudsak-
liga ledningen för taxerings- och pröfnings-komitéernas förslag,
och sålunda utöfvade väsendtligt inflytande på beskattningen,
voro beroende af tre eller två och stundom af blott en enda
persons sakkännedom.
Dessa skäl synas motionären böra verka förändring i nu-
v:de bestämmelse.
Utsk:t å sin sida erkänner och uttalar, att, efter Utskits
kännedom, de ordförande, som af Konungens Befallningshafvande
i de olika länen blifvit tillsatta, städse blifvit det »med behörig
urskiljning och med iakttagande af det i stadgandet uttryckligen
föreskrifna vilkor, att ega tillförlitlig kännedom om ortens eko¬
nomiska ställning och industriela förhållanden.» Då nu dessutom
af kommunen utses de öfriga 2 å 3 ledamöterna i bevillnings-
beredningen, är det väl knappast tänkbart att, äfven om ordfö¬
randen skulle händelsevis hafva en oriktig uppfattning, det bil¬
254
Den 10 Mars e. m.
liga och rättvisa icke skulle göra sig gällande. Vill man åter
förutsätta att ordföranden skulle hafva det inflytande på de öf¬
riga ledamöterna, att genom ordförandens missförstånd och de
öfriga ledamöternas undfallenhet för hans åsigt ett misstag kom-
me att ega rum, så bör ej rättelse härutinnan uteblifva, då
Bevillningsberedningens förslag strängt granskas af taxerings-
komitén, hvilken, som bekant är, består af minst 9 ledamöter
från distriktets skiljda delar, och sålunda måste ega den mest
speciela kännedom om förhållanderna, hvarefter länets pröfnings¬
komité lemnar den ytterligare rättelse, som kan pröfvas behörig.
Motionärens skäl synas mig sål. helt och hållet underhal¬
tiga, och detta ännu mera, då man vet, att han är från ett län,
der man är ganska mån om att bevaka sina intressen och icke
torde tveka att genom klagomål förskaffa sig hvad man anser
vara rätt.
Det nuv:de stadgandet har tillkommit, icke allenast emedan
man ansett att Konungens Befh:de, genom sin allmänna känne¬
dom om mera framstående män inom länet, bör vara bäst i
tillfälle att utse sådana personer, som i alla afseenden kunna
vara tjenliga att föra ordet vid så beskaffade grannlaga förrättningar
som de ifrågav:de, utan äfven derföre att samma person må kunna
förordnas till ordförande inom flera Bevilln.-beredningsdistrikter,
och derigenom en garanti vinnas att Bevillri.-förordningen likfor¬
migt må blifva tillämpad inom större områden. Att ordföran-
derna sjelfva insett vigten af en sådan än mera allmän likfor
mighet, det visar sig deraf, att samtliga ordföranderna inom
Christianstads och, som det blifvit mig sagdt, flera andra län,
före förrättningarnes början sammanträdt i residensstaden till
gemensam öfverläggning om huru föreskrifterna böra tillämpas.
Med den af Utskrt föreslagna förändring af 32 § skulle före¬
nämnde mål förgäfves vara att påräkna, och ändå mindre kunna
sättas i fråga att 1 å 2 hundra Bevilln.-beredningsordförande
skulle sammanträda för gemensamma öfverläggningar eller inresa
till residensstaden, för att lemna nödiga upplysningar till pröf-
ningskomitén. Upplysningsvis tillåter jag mig nämna, att ordfö¬
randen inom Christianstads och åtskilliga andra län blifvit utsed¬
da bland possessionaten, landtmätare, prester m. fl., och endast
undantagsvis bland kronobetjeningen.
När jag således dels visat, att motionären icke framställt
några giltiga skäl för en förändring, och dels tror mig hafva
ådagalagt, att förordningen i sitt nuv:de skick är särdeles ända¬
målsenlig, måste jag anhålla om afslag å Utsk:ts hemställan
samt bibehållande af §:ns nuv:de lydelse.
Hr von Ehrenheim: Det af Utsk:t föreslagna tillägg af-
ser att begränsa Konungens Befh:des valrätt vid utseende af
ordförande i bevillningsberedning till en »inom distriktet boende»
person. Sistnämnde uttryck måste vara liktydigt med »bered-
ningsdistrikt», och jag befarar derföre, i likhet med föreg:de
värde talare, att genom detta tillägg Konungens Befh:des valrätt
Den 10 Mars e. in.
255
skulle blifva allt för mycket inskränkt, samt att svårighet ofta
skulle uppstå att finna lämpliga personer för detta tidsödande
och mödosamma värf. Afven om detta icke skulle inträffa, vo¬
re dock en gifven följd, att samma person icke skulle kunna
utses till ordförande i flera distrikt, och att sål. den enhet i
beskattning, som på grund häraf, — äfvensom derigenom att
ordföranderna, då de utgjort ett mindre stort antal, kunnat med
hvarandra rådpläga, — hittills kunnat ega rum, skulle komma
att upphöra. Af dessa skäl föranledes jag att yrka, att orden
»inom distriktet boende» måtte ur texten uteslutas.
Frih. af Ugglas: Såvidt jag kunnat fatta de moliver,
Utsk:t i denna punkt anfört, är meningen att inskränka Konun¬
gens Befh:des rätt att utse ordförande i bevillningsberedningarne,
hufvudsakligen af den anledning, att i ett eller annat län Ko¬
nungens Befh:de dertill utsett Kronofogdarne. Att någon olägen¬
het deraf uppkommit, har icke inom Utsk:t blifvit visadt. Jag
länn derför icke något skäl att biträda Utsk:ts förslag i detta
hänseende, och det så mycket mindre, som genom den redak¬
tion, Utsk:t föreslagit, en högst betänklig inskränkning i den
Konungens Beflnde nu medgifna rätt uppkommer. Det kommer
nemligen sannolikt att inträffa, att man af de tillagda orden an¬
ser sig bunden att verkställa valet inom beredningsdistriktet,
och detta skulle lätt kunna leda till stora svårigheter, i anseen¬
de dertill att lämplig person der ofta saknas; och det har huf¬
vudsakligen varit i sådane fall Konungens Befh:des rätt att utse
Kronofogden varit af en synnerlig vigt.
På grund af hvad jag nu anfört, och med stöd af de skäl,
föreg:de talare i enahanda syfte framhållit, får jag anhålla om
afslag å Utsk:ts ifrågav:de hemställan och bibehållande af hvad
tillförne varit stadgadt.
Hr Bergenst råle: I olikhet med de tvenne sista talarne
anser jag, att den person, som skall till ordförande i bevillnings-
beredningen utses, helst bör bo inom distriktet, enär det endast
i detta fall är för honom möjligt att ega nödig kännedom om
de olika hemmanens relativa värde. I några län har emedlertid
det förhållande egt rum, att Kronofogdarne företrädesvis blifvit
använde såsom ordförande i dessa beredningar. Jag hemställer
dock till en och hvar, huruvida det icke är högst olämpligt att
inblanda Kronans ombud i dessa så ytterst grannlaga förrättnin¬
gar. — Den grundsats, att en och samma person skall vara
ordförande i flere distrikter, kan jag icke heller gilla, ty under
sådane förhållanden är det omöjligt att hos honom förutsätta
nödig kännedom om egendomarnes värden; och följden deraf
måste blifva, antingen att han helt och hållet måste subsumera
sitt omdöme under de öfriga ledamöternas, eller ock att han
beträder en väg, der han nödgas trampa sanningen under fot¬
terna; och i hvilketdera fallet som helst är förhållandet högst
oriktigt. Jag anser derför, att den person, som skall till ord¬
256
Den 10 Mars e. m.
förande i bevillningsberedningen utses, bör vara boende inom
kommunen. Väl medger jag, att det stundom kan vara svårt,
kanske till och med omöjligt att der finna en lämplig person,
men derför är det föreslagna stadgandet icke absolut, utan före-
skrifver, att personen skall vara »helst inom distriktet boende;»
så att Konungens Befh:de eger rätt att i nödfall låta valet falla
på någon utom kommunen boende person.
Jag kan således icke firma annat, än att man genom det
föreslagna tillägget sökt så mycket som möjligt bevara folkets
sjelfbeskattningsrätt; och jag får således på det varmaste till¬
styrka bifall till Utsk:ts hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts förev:de förslag och dels afslag derå, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvar¬
vid svarades många nej, blandade med ja, samt sedermera pro¬
pos. på afslag derå, då svaren utföllo med många ja, blandade
med nej, och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr Bergenstråle begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voteringspropos.:
»Den som bifaller Bevilln.-Utsk:ts öfverst å sid. 12 af Be¬
tänka N:o 3 gjorda hemställan om införande i Bevillnings-Stad-
gans 32:dra § af orden »helst inom distriktet boende» emellan
orden förordnad och person, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan».
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut,
sedan den förseglade sedel blifvit öppnad, rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 28.
Nej — 29.
§ 38 och § 53.
Utsk:ts hemställanden och förslag biföllos och godkändes.
Instruktion för taxeringsförrättningar.
Utsk:ts hemställan medlerst å sid. 13.
Bifölls.
Utsk:ts hemställan öfverst å sid. 14, jemte texten till § 7.
Hr
Den 10 Mars e. m.
257
Hr Lagerbjelke: Jag får anhålla, att Hr Wistrands re¬
servation varder uppläst, och att Hr Gr. o. Landtm, behagade
framställa propos. på afslag å Utsk:ts förslag och bifall till den
af Hr Wistrand uti reservationen gjorda hemställan.
Den begärda uppläsningen af Hr Wistrands reservation för¬
siggick, hvarefter anmälde sig och yttrade
Frih. af Ugglas: Anledningen till det förslag, Utsk:t med
afseende å denna punkt framställt, är, att Utsk:t, lika med II.
St:r vid uppgörande af sednast utkomna Bevillningsförordning-,
ansett lämpligt, att sedan fast egendom blifvit uppskattad till
sitt verkliga värde, detta värde fick under några år förblifva
oförändradt, såvida icke olyckor eller andra omständigheter in¬
träffade, som deri borde vålla en förändring. Med sådane åsig-
ter var det nödvändigt, att, sedan R. St:r antagit en ny R. O.,
enligt hvilken riksdagen skall hvarje år sammanträda, iden nya
Bevillningslörordningen inflöte några ord härom. Utsk:t har til¬
lika ansett ett uttryckligt förklarande nödigt, derom att år 1867,
då den nya Bcvilln.-Förordnm träder i verkställighet, ny taxering
af fastigheter skall försiggå. Till följd deraf att den Bevilln.-
Förordn., som vid 1859—1860 årens riksdag antogs och hvil¬
ken innehöll stadgande derom att fastighetsvärde, en gång åsatt
enligt denna förordning, skulle i 3 år förblifva oförändradt, först
år 1862 blef tillämpad, och sålunda icke kom att gälla mer än
under två år innan ny Bevilln.-Förordn. utfärdades, har nemi.
mycken villervalla i afseende å fastighets taxering uppstått, i
thy att inom några län ny taxering verkställts år 1864, men
inom andra åter först år 1865.
Fastigheterna inom landet hafva sålunda icke blifvit sam¬
tidigt uppskattade, och den större jemnlikhet i beskattning, som
man föreställt sig kunna ernås, om fastighetsuppskattningen öfver
hela riket skedde på ett och samma år, har blifvit helt och hållet
förbisedd. Att nu en ny uppskattning verkställes samtidigt torde
vara nödigt, och för att förekomma ytterligare förvecklingar, har
Utsk:t ansett det vara rätt att utsätta året 1867 såsom det, hvar¬
under dylik uppskattning skall ega rum. Att, på sätt reservanten
Hr Wistrand föreslagit, göra det möjligt och kanske nödtvunget, att
efter utgifvandet af hvarje ny Bevilln.-förordn. en ny taxering
öfver hela landet måste verkställas, skulle medföra så många
olägenheter och i många afseenden rubba de beräkningar, som
just äro grundade derpå, att taxeringsvärdet skall ega någon
stadga, att jag anser mig böra högeligen afstyrka bifall till ett
sådant förslag. Jag tror deremot, att om R. o. Ad. bifaller hvad
Utsk:t föreslagit, och sålunda stadgar, att taxering öfver hela
landet skall verkställas nästa år, men de då åsatte värdena se¬
dermera förblifva oförändrade under tre år, såvida icke särskildta
omständigheter deri påkalla en förändring, skall R. o. Ad. deri-
H. Hl. 17
258
Den 10 Mars e. m.
genom hafva lemnat sitt bifall till en åtgärd, som är i detta hän¬
seende för landet den nyttigaste.
På grund häraf anhåller jag om bifall till Utsk:ts hemställan.
Gr. Mörner: Jag tillåter mig att emot förev:de förslag
göra den erinran, att jag icke rätt förstår, hur ett dylikt beslut
skulle kunna fattas. Den nya Riksdagen är, detsamma oaktadt,
i sin fulla rätt att i afseende å bevillningen göra de bestäm¬
melser, den behagar; och jag tror icke, att vi genom ett sådant
beslut skulle kunna i ringaste mån lägga band på näst samman¬
trädande representation. Visserligen har Bev.-Utsk:t lörmått
R. St:r att godkänna en traktat för en tid af tolf år, men att
nu ytterligare besluta en bevillning under tre år, tror jag inga¬
lunda vara riktigt; utan torde R. St:r i ifrågav:de hänseende
ej böra sträcka sitt beslut utöfver den tid, hvilken den af dem
utfärdande Bev.-stadga kommer att omfatta.
Hr von Ehrenheim: Så tillvida delar jag Gr. Mörners
åsigt, att jag icke tror, att ifrågav:de föreskrift kan gälla längre,
än till dess en kommande Riksdag antagit en ny Bev.-förordn.,
utan är det, som Utsk:t i förev:de punkt föreslagit, allenast att
anse såsom en uttalad önskan, att den Bev.-förordn., som vid
nästa Riksdag kommer att bestämmas, må ställas i öfverens¬
stämmelse med hvad nu stadgas, sålunda, att de värden, som
vid den år 1867 föreskrifna taxering komma att åsättas fastig¬
heter, äfven efter antagande af ny Bev.-förordn. må förblifva
oförändrade.
Mig synes, att det är alldeles nödvändigt att nu antaga
Utsk:ts förslag. 1 förev:de hänseende hafva vi nemi. att välja
endast mellan tre åtgärder: att bifalla Utsk:ts hemställan; att
bibehålla hvad förut varit föreskrifvet, eller ock återremittera
frågan ; ty det af Hr Wistrand uti hans reservation framställda
förslag anser jag på inga vilkor böra bifallas. Att bibehålla närv:de
stadgande, att, sedan fast egendom det år, då allmänna bevill¬
ningen med tillämpning af utfärdad ny Bev.-stadga första gången
påförts, blifvit, enligt föreskrifna taxeringsgrunder, till sitt verk¬
liga värde uppskattad, må detta värde under tre år bibehållas
oförändradt, anser jag orimligt, ty enligt min tanke måste detta
stadgande så tillämpas, att, när en ny Bev.-stadga utkommer,
skall en ny taxering ske, och de dervid åsatte värdena förblifva
oförändrade i tre år; och detta stadgande kan ej tillämpas hä¬
danefter, då årliga Riksdagar komma att hållas, enär derigenom
en motsägelse skulle uppstå. Att deremot återremittera frågan,
anser jag ingalunda vara skäl, då ändamålet dermed skulle vara
att bringa föreskriften i öfverensstämmelse med näst samman¬
trädande representations rätt och denna rätt i alla fall är full¬
komligt oförkränkt. Jag förenar mig således i yrkandet om bi¬
fall till denna punkt.
Ben 10 Mars e. ra.
Frill, af Ugglas: Jag ber endast att med anledning af Gr.
Mörners sednaste anförande få fästa uppmärksamheten derpå,
att enahanda beslut, som Gr:n anser nu icke kunna fattas, till¬
förne kommit till stånd och varit bindande utöfver den tid, hvar¬
öfver riksdagen egentligen egt att bestämma. Den första Bev.-
förordn.. som efter 1860 års Riksdag utfärdades, trädde i verk¬
samhet först den 1 Januari 1862; och detta år verkställdes en
taxering öfver hela landet. Men på hösten samma år samman¬
trädde R. St:r ånyo, och den af dem utarbetade Bev.-stadgan
trädde i kraft den 1 Januari 1864. Stadgandet i den gamla
författningen, att den taxering, som verkställdes 1862, skulle
förblifva oförändrad i tre år, ansåg man emedlertid, inom många
län, för sig så bindande, att man fann sig icke kunna företaga
ny taxering förr än 1865.
Jag ber att ytterligare få påpeka nödvändigheten deraf, att
året 1867 i förordningen uttryckligen nämnes, ty i annat fall
är jag öfvertygad, att samma skäl, som vid föregtde tillfälle för¬
anledde månsen att uppskjuta med taxeringen, äfven nu kommer
att utöfva ett likartad! inflytande, och följden häraf kommer att
blifva det högst olämpliga förhållande, att en del af Sveriges
jord uppskattas det ena året, och en annan del det andra.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Jag har icke velat
yttra mig vid behandlingen af de föreg:de punkterna, ehuru jag
i afseende å flera al desamma varit motionär, emedan jag utom
detta rum förnummit, oell äfven sjelf inser, att det är gagnlöst
att vid denna riksdag söka genomdrifva någon förändring i Bev.-
stadgan, utan att detta bör öfverlemnas åt blifvande represen¬
tation.
I likhet med Gr. Mörner, anser jag det orätt att binda hän¬
derna på kommande riksdag genom att i Bev.-förordn:n intaga
deri af Utsk:t föreslagna bestämmelsen för tre år; och jag tror
det ej vara skäl att sträcka beslutet i lörev.de fråga längre än
till slutet af den tid, hvarunder den Bev:s-stadga, närv:de riks¬
dag kommer att antaga, eger gällande kraft.
Hr Lagerbjelke: I likhet med Gr. Mörner, anser jag det
vara grundlagsvidrigt att fatta ett beslut, hvarigenom kommande
representation är bunden i utöfvande af sin beskattningsrätt.
De föreg:de Bev:s-förordn:ne hafva visserligen innehållit bestäm¬
melser derom, att. de med ledning af desamma åsatte taxerings¬
värdena skulle förblifva oförändrade under en tid af tre år, men
detta har haft sin grund uti .det förhållande, att statsregleringen
bestämdes för enahanda tid.
Orsaken, hvarför 1861 års Bev:s-författning var gällande
endast under 2:ne år, var, att den på grund af särskildt före¬
skrift inhiberades under det första året, enär den för sent biel'
för allmänheten bekant; och under sådane förhållanden var det
200
Den 10 Man e. m.
naturligt, att den deri föreskrifna taxering ej kunde försiggå förr,
än efter nämnda tids förlopp.
En talare har sagt, att det ifrågav:de förslaget endast afser
att uttrycka en önskan till kommande riksdag, att de åsatte
taxeringsvärdena må förblifva oförändrade. Jag hemställer dock,
huruvida en förordning är rätta platsen för en sådan önskan,
och hvartill ett dylikt stadgande i alla händelser tjenar, då nästa
riksdag kommer att utlärda ny Bev:s-förordn., hvari ett mot¬
svarande stadgande utan tvifvel kommer att intagas.
Gr. Mörner: Att under de förhållanden att R. St:r sam¬
lades hvart tredje år, men att Bev:s-beredn:ne deremot samman¬
trädde hvarje år, i Bev:s-förordn:n intogs en bestämmelse derom,
att de värden, som vid densammas första tillämpning blefvo fast¬
ställda, skulle under tre derpå följande år förblifva oförändrade,
stod, enligt min tanke, i full harmoni med dåvarande ordning.
Nu deremot befinna vi oss uti ett öfvergångsstadium; repre¬
sentationen sammanträder åter nästa år, och en del af dess le¬
damöter blifva valde för en tid af tre år. Under sådane för¬
hållanden kan det ej vara olämpligt att dessa ledamöter, om
de så finna för godt, bestämma, att de taxeringsvärden, som
grunda sig på den Bevilln.-stadga, som kommer att af dem an¬
tagas, skola förblifva oförändrade under de tre år, derunder re¬
presentationens sammansättning äfven blir hufvudsakligen oför¬
ändrad. Men att vi nu skulle göra en sådan bestämmelse för
en tid af tre år, hvilken period går till ända sedan 2 år förflutit
af den tid, för hvilken ledamöterna i andra kammaren blifvit valde,
anser jag icke lämpligt eller öfverensstämmande med R. St:rs
omtanka, att ej fatta andra beslut, än sådane som hafva utsigt att
blifva respekterade. Att bestämma, det ett beslut skall gälla
under loppet af tre år, men dock förutsätta, att detta beslut
kan af näst sammanträdande riksdag kasseras, synes mig vara
något, hvarför man bör söka akta sig så mycket som möjligt.
Jag anser derför, att man åt förev:de § bör ge en sådan lydelse,
att den icke framkallar en dylik åtgärd från näst sammanträ¬
dande representations sida, och detta skulle lättast ske derigenom
att man, i stället för att föreskrifva, att de åsatte taxerings¬
värdena skola gälla under en tid af tre år, stadgade, att dessa
värden skola gälla, intilldess riksdagen derom annorlunda be¬
slutar. Enligt min tanke är en sådan förändring nödvändig, för
att förekomma en oformlighet, och anser jag det derför vara
skäl, att Utsk:t tager frågan ånyo i öfvervägande och behandlar
den i nu angifna syftning.
På grund häraf får jag anhålla om återremiss af denna
punkt.
Frih. af Ugglas: Gr. Mörner har anmärkt, att det före¬
slagna stadgandet icke skulle stå väl tillsammans med den tids¬
bestämmelse, som gäller för val till den nya representationen.
Det kan jag dock icke rätt fatta. Dessa val komma ju att gälla
Deu 10 Mars e. m.
261
för åren 1867, 1868 och 1869, liksom äfven Utsk:ts förslag
afser, att taxeringsvärdena å fastigheter skola under samma år
förblifva oförändrade.
Emot Gr. Mörners förslag, att endast den bestämmelsen
skulle inflyta, att taxeringsvärdena skulle förblifva oförändrade,
intilldess riksdagen derom annorlunda beslutar, får jag anmärka,
att lika angeläget som det är, att man under en något längre
tidrymd får behålla sin fastighet taxerad till samma värde, lika
nödvändigt är det, att ny taxering inom ej allt för lång tid kom¬
mer att ega rum.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utsk:ts förslag.
Gr. Mörner: Om en Bevilln.-förordning, utfärdad af nu
sammanvarande representation, skall gälla under tre år, kommer
den att omfatta åren 1867, 1868 och 1869, men om en dylik
förordning utfärdas af den år 1867 sammanträdande riksdag,
att tillämpas för lika lång tid, kommer den att gälla under åren
1868, 1869 och 1870; således slutar de af närv.de riksdag be¬
stämda tre år med 1869, hvaremot de af nästa riksdag bestämda
komme att gå till ända med 1870. Detta synes mig icke vara
så synnerligen svårt att fatta.
Frih. Alströmer: Jag kan icke underlåta att gifva före¬
träde åt Gr. Mörners förslag. Jag tror, att man ej bör bestämma
någon viss tidsperiod, utan endast föreskrifva, att taxeringsvärdena
skola förblifva oförändrade, intilldess riksdagen annorlunda be¬
slutar. Hvilken redaktion man än vill antaga, blir dock resul¬
tatet i alla händelser detsamma, nemi. att taxeringsvärdena för¬
blifva oförändrade, tilldess riksdagen pröfvar nödigt att föreskrifva
ny taxering, men om den af Gr. Mörner föreslagna redaktion
antages, sträcker sig beslutet ej utom den tid, hvaröfver K. St:r
ega att förfoga.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på en annan omstän¬
dighet, nemi. att i lörev:de § användes ordet »må.» Detta ord
har föranledt mycket missförstånd, i anseende dertill att man
varit villrådig, huruvida det borde anses betyda »skall» eller »må.»
För min del har jag gifvit företräde åt den förstnämnda tolk¬
ningen. Som det emedlertid vore önskligt, att, till förekommande
af olika tydningar, en redaktionsförändring företoges, hvarigenom
ordet »skall» insattes i stället för »må», får jag anhålla, att punk¬
ten varder till Utsk:t återremitterad, för att i den föreslagna syft¬
ningen behandlas.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall lill
Utsk:ts ifråga vide förslag, dels återremiss deraf och dels af Hr
Lagerbjelke, att IL o. Ad. måtte antaga det förslag, som Hr
Wistrand i sin vid Betänkit fogade reservation afgifvit.
‘‘62
Deu 10 Mars e. m.
Härvid anmälte sig och yttrade
Hr Lagerbjelke: Jag afstår från min begäran om bifall
till Hr Wistrands reservation och förenar mig i yrkandet om
återremiss.
Hr Gr. o. Landtm, framställde härefter först propos. på
bifall till Utsk:ts förslag, hvarvid svarades många nej jemte åt¬
skilliga ja, och sedermera propos. på förslagets återremitterande,
då svaren ut folio med många ja jemte några nej; och förklara¬
des ja nu hafva varit öfvervägande.
Utskds hemställan medlerst å sid. 14.
Bifölls.
Utsk:ts hemställan å sid. 15, jemte texten till det föreslagna
nya monr.t i slutet af Instruktionen.
Hr von Geijer, Bror Bengt Gustaf: (Betta yttrande
har blifvit talaren för justering tillstäldt, men har sedermera
icke af honom återlernnats.)
Frih. af Ugglas: Den siste talaren har medgifvit, att uti
den 8:de §:n af Bevilln.-stadgan verkligen förefinnes någon o-
klarhet. Att så är förhållandet kan jag så mycket mera intyga,
som jag vet, att den vid sednast företagna taxeringar inom (lera
län icke blifvit rätt uppfattad. Detta har halt till följd, att när
taxeringshandlingarne sista året inkommo till pröfnings-komitéerna,
blefvo dessa nödsakade att i flera afseenden verkställa ny taxe¬
ring. Jag erkänner, att den, som varit i tillfälle att taga del
af de handlingar från sednaste riksdag, som röra denna fråga,
icke bort kunna göra sig skyldig till ett sådant misstag; men i
motsatt fall, och när man ser, att 8:de §:n innehåller ett undan¬
tag från stadgandet i 6:te §:n samt denna § omnämner bevill¬
ning endast för inkomst af kapital eller arbete, är det ganska
ursäktligt, om man icke tror, att uttrycket »sammanräknade års¬
inkomster» i 8:de §:n har afseende på en inkomst, som å först¬
nämnda ställe icke finnes omnämnd. Således är §:n otydlig,
och denna otydlighet har medfört många och stora olägenheter;
under sådane omständigheter har det varit af behofvet högeligen
påkalladt, att söka förtydliga densamma. För min del hade jag
önskat, att detta förtydligande blifvit inlagdt i sjelfva §:n, men
Utsk:ts majoritet har afgjort frågan i en annan rigtning.
Mot ifrågav:de förslag har nu den siste talaren hufvudsak¬
ligen anmärkt, att det är oriktigt att utsätta den procent, som
skall anses utgöra fastigheters afkomst. Ut.sk:t har emedlertid
härvid endast följt den grund, hvarpå hela Bevilln.-förordnm livi¬
la r; då nemi. bevillningen för all inkomst antagits böra utgöra en
procent af densamma, måste man, på det att den för fastigheter
nu stadgade bevillning må kunna utgöra en proc. af fastighetens
afkastning, antaga att denna afkastning uppgår till 3 eller 5 proc.
Den 10 Mars e. m.
,263
af taxeringsvärdet, och det är således just samma procent, Bevilln.-
förordnm lagt till grund för beräknande af fastigheters afkastning,
sorn Utsk:t nu föreslagit R. St:r att uttala såsom den procent,
som bör vid nu ifrågav:de fall tagas i beräkning.
Jag tror det vara alldeles nödvändigt att gifva en bestämd
och tydlig föreskrift härom, ty då nu inkomsten af fastighet
skall sammanräknas med skattskyldigs öfriga inkomster, måste
taxerings-komitén nödvändigt särskildt iakttaga afkastningen af
fastigheten. Skall man nu åt komitéens ledamöter öfverlemna
att godtyckligt härvid förfara, så kan det lätt hända, att denna
inkomst uppskattas allt för högt. Utsätter man deremot den
procent, hvarefter inkomsten bör beräknas, är den skattskyldige
åtminstone skyddad för att blifva orättvist behandlad. Denna
procent har icke, såsom en föreg:de talare antydt, något sam¬
manhang med det sätt, hvarpå fastigheterna i allmänhet värde¬
ras, ty härför finnas uti instruktionen särskildta stadganden, så¬
som t. ex. att köpeskillingen, hyres- eller arrendesumman, hypo-
theksvärderingen, brandförsäkringsvärdet m. m. dylikt dervid
skola tagas i betraktande. Jag tror således, att dessa frågor
böra noga skiljas från hvarandra, och att den åtgärd, hvarom i
förev:de punkt är fråga, endast bör uppfattas såsom ländande
till trygghet för den skattskyldige, på det han ej må godtyckligt
behandlas.
På dessa grunder, och då Hr von Geijer medgifvit, att den
ifrågav-.de §:n är otydlig, samt denna otydlighet, enligt hvad jag
haft äran upplysa, flerestädes medfört stora olägenheter, anser
jag det vara skäl att antaga det af Utsk:t framställda förslag
till §:ns förtydligande, på det en billig och rättvis tillämpning
deraf må öfver hela riket ega rum; och jag anhåller således
om bifall till detsamma.
Frih. af Schmidt: Jag är till alla delar förekommen af
Frih. af Ugglas, och ber att med honom (å instämma uti yr¬
kandet om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr Bergenstråle: Det är visserligen sannt, att Bevilln.-
stadgans 8:de § kan förefalla något otydlig för dem, som icke
tagit del af sednasle riksdags handlingar rörande denna fråga.
Men om man läser denna § och fäster uppmärksamheten derpå,
att den utgör ett undantag från 6:te §:n, så synes det mig vara
ganska tydligt, att den endast har afseende å inkomst af kapital
eller arbete. Så har jag uppfattat saken, och det var först när
jag anlände till riksdagen, som jag fann meningen vara, att sam¬
manslå inkomst af fastighet och inkomst af kapital eller arbete.
Då denna tendens blef mig bekant, sökte jag uti Utsk:ts afdel¬
ning genomdrifva återförandet af den princip, som var gällande
första gången Bevilln.-stadgan utkom, nemi. att iakttaga noga
skilnad emellan inkomst af fastighet och inkomst af kapital eller
arbete; men majoriteten inom afdelningen var af en motsatt
264
Den 10 Mars e. m.
tanka. Ett dylikt sammanförande af inkomst af jordbruksfastig¬
het med inkomst af kapital eller arbete medför bland annat den
svårighet, att inkomst af jordbruksfastighet blifvit beräknad till
endast 3 procent af taxeringsvärdet. Jag hemställer till en och
hvar, hvilken följden skulle blifva, om man kapitaliserade fastig¬
heterna efter en sådan beräkningsgrund. En annan omständig¬
het, som jag ber att få påpeka, är, att ett dylikt bestämmande
af en viss procent kan medföra verklig orättvisa. Lagen säger
nemi., att egaren af en jordbruksfastighet skall anses af densamma
hafva en afkomst, motsvarande 3 procent af taxeringsvärdet;
men det kan hända, att egendomen är intecknad till sitt lulla
värde, och ehuru således hvar och en vet, att han icke eger
ett öre deruti, får han dock icke tillgodonjuta den i 8:de §:n
föreskrifna lindring.
På grund häraf får jag anhålla om afslag å Utsk:ts hemställan.
Hr von Geijer: (Delta yttrande, som blifvit talaren för
justering tillstäldt, har sedermera ej af honom återlemnats.)
Frih. af Ugglas: Det yttrande, Hr Bergenstråle nyss af-
gifvit, synes snarare tala för bifall till Utsk:ts förslag, än för
afslag å detsamma. Han har nemi. förklarat, att enligt hans
uppfattning den 8:de §:n icke hade afseende å annan inkomst
än af kapital eller arbete. Detta står emedlertid fullkomligt i
strid med den åsigt, R. St:r vid sista riksdagen uttalat, nemi.
att i förevide fall inkomst af fastighet äfven skall tagas i beräk¬
ning. Detta synes mig äfven vara så billigt, att jag icke kan
fatta, huru en tolkning af §:n i motsatt rigtning skulle kunna
ega rum. Jag hemställer nemi., om det icke är i högsta grad
orättvist, att en person, som möjligen egde fastigheter till flere
millioners värde, men hvars inkomst af kapital eller arbete icke
uppgår till 1800 rdr, skall åtnjuta lindring i bevillningen för denna
inkomst, under det en person, Sorn icke eger fastighet, men ett
kapital af 1900 rdr, icke skall åtnjuta en sådan lindring. Enligt
min tanke är således §:n otydlig och ett förklarande af densamma
af behofvet högeligen påkalladt.
Hvad beträffar Hr von Geijers yttrande, att den af Utsk:t
föreslagna beräkningsgrund vid tillämpning af 8:de §:n skulle
kunna komma att användas äfven vid taxering af fastigheter,
får jag nämna, att jag svårligen kan fatta, huru man sktdle kunna
låta ett sådant förbiseende komma sig till last. Uti instruktionen
för taxeringsförrättningarne bestämmes nemi. efter hvilka grun¬
der fastigheter skola uppskattas, och först sedan denna uppskatt¬
ning försiggått, kan en tillämpning af den af Utsk:t nn föreslagna
beräkning komma i fråga.
Jag anser det vara af allra största vigt att bestämma en
viss procent, hvarefter inkomst af fastighet bör beräknas, på
det fastighetsegarne ej må blifva godtyckligt och orättvist be¬
handlade; och jag yrkar således fortfarande bifall.
Dcu 10 Mars e. m.
265
Hr Bergenstråle: Jag anser mig böra nämna, att jag
ingalunda sväfvar i okunnighet derom, att R. St:r vid sednaste
riksdag uttalade den åsigt, att inkomst af fastighet skall vid
tillämpning af 8:de §:n tagas i beräkning.
Beträffande den af Frih. af Ugglas påpekade orättvisa, att
en person, som egde stor förmögenhet i fastigheter, men endast
ett obetydligt kapital, likväl skulle åtnjuta lindring i bevilln., får
jag nämna, att de fall, då något sådant kan inträffa, äro så ytterst
sällsynta, att de knappast kunna tagas med i beräkningen.
Om de af Utsk:t föreslagna 3 procent höjdes till 5 procent,
till förekommande af en allt för hög upptaxering af jorden, så
skulle jag ej hafva något emot det föreslagna förtydligandet, men
då ett yrkande om återremiss i sådan syftning efter all sanno¬
likhet ej komme att krönas med framgång, vidblifver jag min
begäran om a (slag.
Hr von Geijer: (Yttrandet, som blifvit talaren tillstäldt
för justering, har sedermera ej af honom återlemnats.)
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Utsk:ts ifrågav:de förslag och dels afslag derå, fram¬
ställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma
och sedermera propos. på afslag derå, hvilka båda propos:r med
blandade ja och nej besvarades; hvarefter och sedan propos. på
bifall till förslaget förnyats samt likaledes med ja och nej i
blandning besvarats, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva
fnnnit ja öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd, uppsattes och justerades föl¬
jande voteringspropos.:
»Den som bifaller Bevilln.-Utsk:ts i slutet af Betänlct N:o
3 gjorda hemställan om ett tillägg vid slutet af Instruktionen
för taxeringsförrättningarne, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan.»
Voteringen försiggick och belunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 19.
Nej — 17.
Gr. Mörner, Carl Göran]: Jag får anhålla, att två
suppleanter uti Konst.-Utsk:t må utses, på det ej, såsom på sedna¬
ste tiden varit fallet, brist på ledamöter må uppstå.
266
Deu 14 Mars f. m.
Sedan R. o. Ad. härtill leninat bifall, anmodade Hr Gr. o.
Landtm. Ståndets Hrr Elektorer att välja ytterligare 2 supple¬
anter i Konst.-Utsk:t.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Onsdagen den 14 Mars 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 2 prot.-utdrag för den 10 dennes samt profit
för den 17 sisth Februari.
Anmäldes och bordlädes Alim. Rev.- och Ekorn-Utslcts Be¬
tänka :
N:o 67, i ani. af väckt motion om revision af taxan för
trafiken å Trollhätte kanal- och slusslinier;
N:o 68, i ani. af väckt motion i fråga om skyldighet att
deltaga i byggnad af hus för s. k. småskolor å landet;
N:o 69, i ani. af dels K. M:ts Nåd. Propos. till R. St:r i
fråga om förändrad grund för utgörande af fjerdingsmans aflö¬
ning, dels ock enskild motion om ändring i föreskrifterna, rö¬
rande bestridandet af fjerdingsmans befattning i kapellförsamling;
N:o 70, i ani. af väckt motion om tillåtelse för åboer å
hemman, som bergverken fått af Kronan skatteköpa, att till sig
lösa skatterätten; samt
N:o 71, i ani. af väckt motion om förändring af pastora¬
tens indelning.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-
Utsk:ts den 7 och 10 dennes bordlagda Utlåt. N:o 54, i ani. af
Den 14 Mars f. ra.
267
K. Mits Nåd. Propos. om anslag till jernvägsbyggnader och till
rörelsemateriel å redan anlagda stambanor.
lista punkten.
Utskits hemställan bifölls.
2:dra punkten.
Hr Leijonancker, Fredrik Wilhelmi Jag har reser¬
verat mig mot Ulskits beslut, och tillika med flera andra leda¬
möter framställt följande förslagi »att R. Stir, för fortsättande
af nordvestra stambanan från Christinehamn öfver Norum och
Nilsby-sundet till Arvika, måtte till sådana förberedande arbe¬
ten, som erfordra längre tid för deras utförande, bevilja 500,000
rdr, att med 250,000 rdr utgå under innevarande och med
250,000 rdr under nästkommande år.» Jag fortsätter detta yr¬
kande, och anhåller att det målte blifva en särskild propos.
Jag vill älven försöka att angifva hvarföre denna sträckning, en¬
ligt mitt förmenande, är fördelaktigare. Jernvägens nytta är af
dubbel natur, politisk oell ekonomisk. 1 politiskt hänseende äro
båda liuierna lika goda, och ingen lärer val på allvar vilja på¬
stå, att den ena skulle vara sämre, lör det den är några tusen
löt längre. I afseende på rörelsen i vårt eget land, tror jag
att den norra har företräde framför den södra. Jag vill icke
ingå i detaljer, rörande trafiken på den ena eller andra linien,
ty dessa förhållanden förändras med hvarje år. Erfarenheten
visar att jernvägarna utöfva olika inflytande på de särskilda nä-
ringarne ; alla näringar äro visserligen i behof af lättade kom¬
munikationer, fast icke alla på samma sätt. Om man jemnför
jordbruket och bergsrörelsen, så finnér man att jordbrukets be¬
hof af jernvägar är nästan intet, då distanserna endast utgöra
2 å 3 mil, då deremot för bergsrörelsen jernvägar äro af stör¬
sta vigt, äfven vid den kortaste transportlängd. Detta förklarar
den olika grad af uppblomstring dessa olika näringar erhållit af
jernvägarna; hos oss finnas banor, som nästan uteslutande grunda
sig på jordbrukets behof, och andra åter, som äro anlagda för
bergshandtei ingens, och på dessa sednare äro transporterna 10
gånger större än på de förra. Det finnes ingen bana, anlagd för
bergsbruket, sorn icke vida ölverträffat sina anläggares största
förhoppningar. När man vet detta, torde det icke vara svårt
att säga åt hvilkendera man bör gifva företrädet, antingen åt
den norra, som kommer alt upplaga hela bergsrörelsen, eller
åt den södra, hvilken blott kan upptaga trafiken från Wester¬
götland till Norge. Hvad sjelfva bergsbruket beträffar, så är
det ju klart, att det skall hafva större nytta af en väg, som går
midt igenom de bruksidkande distrikterna, än af en bana, sorn
går på sidan deraf, och detla framgår af allt hvad i denna
Iråga blifvit yltradt. Af dessa anförda skäl synes det mig att
den norra sträckan har stora företräden framför den södra;
268
Den 14 Mars f. m.
och detta utan afseende på alla de bibanor, som kunna anläg¬
gas. Man har vidare sagt att det icke skulle vara någon olä¬
genhet att draga en jernbana utefter stora vattendrag, såsom
W enern och Klarelfven; och såsom stöd härför, har man sagt
att det finnes en jernväg längs med Rhen. Då trafiken på vatt¬
net går paralelt med jernvägen, kan båda transportsätten vara
behöfliga, af samma skäl som man lägger flera spår på samma
jernväg, då trafikens storlek sådant fordrar, men går deri huf-
vudsakliga transporten på vattenvägen vinkelrätt mot jernvägen,
såsom förhållaudet är vid Wenern i förhållande till Carlstads-
banan, så har trafiken ringa behof och nytta af jernvägen. På
grund af hvad jag nu anfört, får jag fortfarande vördsamt an¬
hålla att Hr Gr. o. Landtm, täcktes framställa propos. på det
förslag, jag i min reservation framställt.
Hr von Axelsson, Johan Fredrik, anförde skriftligen:
Vid pröfningen af frågan rörande Nordvestra banans sträckning
emellan Kristinehamn och Arvika, må det tillåtas mig, såsom
ledamot af R. o. Ad. och tillika bosatt i Wermland, att vörd¬
samt yttra mig i ämnet.
Nordvestra stambanan har en öfvervägande politisk bety¬
delse, enär den emellan begge brödrafolken kommer att utgöra
den föreningslänk, som skall närmast och säkrast tillknyta samt
varaktigast underhålla vänskapen dem emellan och lättast be¬
fordra samfärdseln emellan Sverige och Norge; och derföre sy¬
nes mig denna fråga vara helt olika med alla de jernvägsfrågor,
hvilka förut varit lagda under R. Sfrs pröfning. Det är såle¬
des hufvudsakligen och i första rummet från statsintressets sida
so_m det bedömas bör, huru denna anknytning må kunna ske
på möjligast korta tid och för minsta möjliga kostnad, och se¬
dermera i andra rummet det ekonomiska intresse, Staten må¬
ste ega för att i framtiden fiafva största möjliga ersättning för
anläggnings- och underhålls-koslnaden, i hvilket sednare afse¬
ende de lokala eller ortintressena ega att göra sin röst hörd
och sin mening pröfvad hos Ständerna.
De olika sätt, hvarpå anknytningen af Svenska och Nor¬
ska jernvägsnäten kanna ske genom Nordvestra stambanans fort¬
satta framdragande genom Wermland, äro för R. o. Ad. tillräck¬
ligt kända, och behöfva derföre af mig här endast benämnas vid
sina vedertagna namn, nemligen Södra linien eller den så kallade
Carlstad-linien, afsedd. att från Kristinehamn framdragas till Carl¬
stad i rigtning förbi Olme kyrka; och Norra linien eller den så
kallade Norum-Nilsby-linien, afsedd att från Kristinehamn framdra¬
gas genom norra delen af Wäse socken genom Nyeds socken till
Norum och vidare till och öfver Frykens vattendrag; hvarefter
begge linierna sammanstöta vid Harsäter, beläget i södra ändan af
nämnde vattendrag.
Den södra linien har det för sig: att den är 7,860
fot kortare och i anläggningskostnad 1,150,000 rdr billigare,
att lutningarna, enär den nära 3 mil går igenom ett slättland,
Den 14 Mars f. 111.
269
äro mindre och kurverna ej så betydliga, som på norra linien.
Att vintertrafiken, äfven dä snöstormar inträda, icke skall ut¬
efter ett slättband, sådant som det ifrån Kristinehamn till Karl¬
stad, der sjelfva banan å den låga marken blifver upphöjd i
stället för försänkt, icke skall, säger jag, blifva så lång tid störd
eller så svår att bålla uppe, som då banan går igenom de ku¬
perade trakterna, för Norum-Nilsby-linien, hvarest betydliga landt-
höjder måste genomskäras, — det är alldeles otvifvelaktigt, ehuru
norra liniens förfäktare sökt framhålla, att »snöstormarna blifva
i den mån våldsamma, som de närmade sig större vatten eller
slätter.» Våldsamheten af snöstormarne utgör, efter mitt för¬
menande, icke trafikhindret, men dess mer om en jernväg, ned-
klämd uti en stor landthöjd, har ett stort tomrum att fylla
med snö. Jag lägger derföre en synnerlig vigt vid den större
fördel södra linien i detta fall erbjuder framför den norra, och
sanningen häraf bevisas bäst dermed, att de största snömas¬
sorna om vintern icke finnas på slättbygden, sådan som södra
linien erbjuder genom Warnums, Olme, Wäse, Fogelviks och
Alsters socknar till Karlstad, utan just i skogs- och bergsbyg¬
den, sådana som norra linien måste hafva genom Nyeds, Ulle¬
ruds och Frykeruds socknar.
Södra linien har dessutom det för sig, att den följer under
sträckningen från Kristinehamn till Karlstad den gamla stråk¬
vägen, som provinsens rörelse i olika afseenden alltid följt, och
ej uppsöker andra nya, der mindre rörelse alltid funnits eller i
framtiden måste jemförelsevis bli ringa.
Södra linien har slutligen det för sig, att densamma redan
år 1852, då, på K. Mits uppdrag, ett systematiskt bestämmande
af jernvägsstamlinier inom riket skedde, af dåvarande chefen
för Topografiska corpsen tillstyrktes; äfvensom att 1855 års
jernvägskomité och dåvarande chefen för Statens jernvägsbygg-
nader och dertill 1858 års ytterligare förordnade jernvägs¬
komité häri instämde, att K. M:t redan vid 1855 års riksdag,
likasom till den nu pågående i nåder föreslagit Nordvestra ba¬
nans dragning till och genom Carlstad, samt att nuvarande Stats-
Utsk. tillstyrkt bifall härtill.
I samma syfte hafva till innevarande riksdag ej mindre än
2,107 jordbruks- och industri-idkare inom Wermland, deribland
åtskilliga och icke mindre än 28 stycken af just Vestra Werm¬
lands bruks- och sågverksegare, opinerat och anslutit sitt eget
lokala intresse till det af K. M:t uttalade stats-intresset. Och
att jordbruksnäringen inom Wermland äfven intager ett vigtigt
rum, må, Mine Hrrl beaktas, ity att 1863 års Finans-komité i
sitt betänkande uppgifvit spanmålsproduktionen i Wermlands
län till 916,664 tunnor säd, som efter ett medelpris af 10 rdr
per gammal tunna, representerar ett värde af cirka 10 millio¬
ner rdr, hvartill måste läggas ladugårdsprodukter.
Således utur politisk och statsekonomisk synpunkt synes
södra linien att föredraga, emedan den är kortast, kostar minst
att anlägga och att underhålla, kan göras färdig inom kortaste
270
Den 14 Mars f. m.
tiden, och således, bland andra förmåner, möjliggör äfven för
andra delar af riket att inom en kortare framtid, än om Nornm-
Nilsbv-linien nu väljes, (å statsmedel anvisade för andra vigtiga
stambanor inom riket.
Det enda intresse, som skulle häremot svara, är det s. k.
bergslagsintresset inom Wermland; och man har hört sägas, att
vid alla föregående tillfällen, då det varit fråga om att välja en
eller annan rigtning för stambanorna, bergsbruksintresset fått
vika för det mägtigare jordbruksintresset och att det derföre
vore illa nog, om nu, då bergsbruket för sista gången, då så¬
dan fråga förekommer, fick stå tillbaka.
Detta är visserligen ett talande skäl, men det har likväl
aldrig blifvit och lärer svårligen kunna blifva bevisadt, att bergs¬
bruksintresset i sin helhet inom Wermland blir tillgodosedt ge¬
nom Nordvestra stambanans dragande till Norum, endast att ett
fåtal bruk just i den trakten erhåller en fördel; ty fördelen af
denna rigtning utaf Nordvestra stambanan betingas ju utaf en
bibana från Filipstad, men ännu har ej blifvit bevisadt att denna
bibana lämpligast bör dragas derifrån till Norum, fastmer har
blifvit utredt, att en bibana, som tillfredsställer Ostra Werm¬
lands hergsbruksintresse lika väl kari gå åt annnat håll, der det
finnes jemnare terrängförhållanden och förenar billigare anlägg¬
ningskostnad med lika stor fördel för nämnde bergsbruks-
intresse.
Då bibanor från Filipstad förbi Norum ner till Karlstad
sannolikt skulle komma att kosta 4' millioner, deraf Staten skulle
såsom lån lemna två tredjedelar; då Norumslinien har mer än
en million större anläggningskostnad; så synes deraf följa, att,
ifall man väljer norra linien, får statskassan snart nog en ökad
utgift af cirka 4 millioner mera, än om södra linien väljes; ty
vill man det ena, så måste man vilja det andra.
Väljer man vid denna riksdag den norra linien, och man
erkänner att denna linie ej får sin fulla fördel förr än genom
bibanorna från Filipstad till Norum och derifrån till Karlstad;
så har man tili liksom bundit händerna på nästa riksdag och
gör det nödigt, att då anslå medel till dessa bibanor. Man dö¬
mer sålunda vid denna riksdag uti en praeliininärfråga, som bin¬
der nästa riksdag uti den hufvudfrågan, huru Nordvestra stam¬
banan, så lagd, skall kunna bära sig, ocfi detta sker endast ge¬
nom anslag af nya millioner, hvarå andra orter kunna hafva
lika berättigade anspråk som nu Wermland. För min del vill
jag icke tillvägagå så med Statens medel; och är fullt förvissad,
att om K. St:r lemna bifall till K. M:ts af Stats-Utsk;t tillstyrkta
Propos., så hafva R. St:r bevarat och befrämjat icke blott Sta¬
tens allmänna intresse, utan äfven provinsen Wermlands all¬
männa fördel, och en blifvande riksdag kan då sedermera an¬
slå mera medel för banans snara fullbordande, än om andra al¬
ternativet väljes; och det lider icke något tvifvel, att Werm¬
land, — denna af bergs- och skogsbruk genomflätade provins, —
redan eger en mängd naturliga kommunikationsleder, hvilka idog-
Den 14 Mars f. m.
271
liefen derstädes förbättrat och lämpat efter hvarje orts behof
och fördel, för att lättast komma till den stora utfartsvägen,
sjön Wenern, hvarå i allt fall, man må göra hurudana granna
beräkningar som helst, en stor del af bergs- och skogsbrukets
effekter måste gå, hädanefter såsom hittills. Af dessa skbl an¬
håller jag, att R. o. Ail., lill allmän och enskild fördel, måtte
bifalla K. M:ts Propos. angående Nordvestra banans utförande
från Kristinehamn öfver Karlstad till Arvika.
Frih. Cederström, Rudolf: Redan länge har den Nord¬
vestra stambanans fullbordande utgjort ett föremål för längtan
och önskningar hos alla dem, som hoppats att derigenom skulle
beredas ett verksamt medel till de båda, politiskt förbrödrade
grannländernas närmande till hvarandra i socialt och industrielt
hänseende, men financiella förhållanden hafva hittills tillhaka-
hållit uppfyllelsen af dessa önskningar, och först vid sednaste
riksdag togos några kraftigare steg tili annalkande af detta mål.
Enahanda svårigheter yppa sig i ännu högre grad nu, men om
vi också, böjande oss för giltigheten af detta hinder, måste åt-
nöjas, att i strid med våra fattade förhoppningar, se dessa i en¬
dast ringa mån förverkligas, må vi dock hysa den liflig» före¬
ställning om sakens vigt, att vi yrka deruppå, att ju något måtte
göras till dess befrämjande, åtminstone i den skala, Stats-Utsk:t
funnit sig böra förorda.
En särskild svårighet, men som likväl ej varit främmande
för de flesta andra jernvägsanläggningar i vårt land, har yppat
sig mot detta företag uti den meningsskiljaktighet, som rörande
sträckningens läge uppenbarat sig inom den.provins, ifrågava¬
rande stambana är afsedd att genomlöpa. Onskligt vore, att
R. St:r, efter den långvariga meningsstriden härom, ville me¬
delst ett, efter financiella skäl afpassadt, statsanslags beviljande
gifva sitt utslag i detta ämne, så att icke, genom vidare dröjs¬
mål härutinnan, det stora ändamålet undanskjutes och till en
osäker framtid öfverlerrmas. Någon bättre utredning af ären¬
det torde icke kunna emotses, men väl, att genom de skiljda
åsigternas ytterligare ansträngda strid, provinsens gagn och tref¬
nad i betydlig mån under tiden åsidosattes, på sätt jag längre
fram i detta mitt anförande skail antyda.
Olikheten i meningar inom provinsen Wermland, angående
stambanans lämpligaste sträckning, har från början haft en an¬
norlunda artad ställning, hvad den nordligare rigtningen beträf¬
far, i det man då ville föra den genom Sunne socken till en
punkt å riksgränsen belägen, flera mil norr om Arvika och
Charlottenberg, men den södra liniens anhängare hafva alltid va¬
rit stadige i sin åsigt, att stambanan bör genomlöpa eller vid¬
röra länets hufvudstad. Denna sistnämnda åsigt godkändes också
af länets Hushållningssällskap, hvars mening den af K. M:t till¬
satta jernvägskomité önskade inhemta. Komilén förordade jem¬
väl derefter besagde södra linie, och det var endast i afseende
på den vidare sträckningen vesterut, som besagde komité ansåg
272
Den 14 Mars f. ro.
linien böra föras något sydligare, än som af den nästpåföljande
komitén befanns lämpligt. Det var för att vid Harsäter, of¬
vanom Norselfvens forssar och fall, vid Frykforssen och vid Eds¬
valla, som den sednare jernvägs-komitén, ganska visligen, för¬
ordade Norsefvens öfvergång på en punkt, der elfvens ditin-
tillls af forsen oförhindrade lopp gaf förbindelse med sjöarna
Frykens vidsträckta vattendrag, omgifvet af en talrik befolkning,
odling och industri. Derefter uppkom den åsigt inom provinsen,
att man borde lemna den förut förfäktade nordligaste sträcknin¬
gen alldeles å sido, och påyrka en linie öfver Nilsbysundet,
hvilket går emellan sjöarna Mellan-Fryken och nedra Fryken;
det är den linien man nu förordar under namn af den Norra.
Första landstinget undansköt bestämmandet af en opinion i valet
mellan båda linierna, den nu så kallade Norra och den Södra.
Andra landstinget gaf visserligen sitt förord åt den Norra, men
med allenast några få rösters öfvervigt. Såsom man kan ana,
röstade de norra häradernas ombud för den linien, som skulle
löpa den närmast, de södra gjorde på samma sätt åt sitt håll.
Det är en gammal känd sats, att en hvar bäst inser hvad som
för hans egen trakt är nyttigast, och det är en allmän, mensk¬
lig benägenhet, man ofta finner, att personer, i fattad öfverty¬
gelse om sin hemnejds fördelars identitet med hela landets, för¬
fäkta de förstnämnda såsom vore de verkligen, hvad de tro dem
vara, en hela landets angelägenhet. Den erfarenheten besanna¬
des äfven bär, ty Wermlänningarne, huru många goda egen¬
skaper de än må hafva, och jag med särskildt nöje må höra
dem tillerkännas, göra dock icke anspråk på att vara höjda öf¬
ver alla menskliga lidelser, fördomar och deraf härflytande ofri¬
villiga begreppsförvillelser och misstag.
Vill man nu, såsom sig bör, taga i betraktande arten och
vigten af de auktoriteter och korporationer, som i denna fråga
sig yttrat, så finner man å ena sidan, till förmån för södra linien:
länets hushållningssällskap, som i sig innesluter en talrik sam¬
ling af personer, förtroliga med ortens förhållanden, vidare begge
de af Regeringen tillsatta, af män kunniga i jernvägsanläggnin-
gar bestående jernvägsundersöknings-komitéerne, hvilka jeddes
af sådane erfarne och öfverlägsna personligheter, som General
Akrell och Ofverste Ericson, hvilka icke heller sedermera för¬
nekat rigtigheten af sin åsigt, fastmera densamma alltid vidhållit.
Slutligen har K. Mkt, omgifven af sina laglige rådgifvare, i Dess
Nådiga Propos. till R. Skr föreslagit denna samma linies under¬
stödjande med anslag af statsmedel. Hvad kan väl, i motsatts
härtill, och till förmån för den norra linien, åberopas, när man
väger förhållanderne tillbörligen? Ett nära ituklufvet landstings
förord, afgifvet i följd deraf att de norra, mera odlings- och folk¬
fattiga häradernes antal något öfverstiger de folkrikare och mera
odlade södra häradernas. Jag vill ej fördölja, att äfven hushåll¬
ningssällskapets, i motsatt rigtning gifna förord var beroende al
en ringa röstöfvervigt; men i sådant afseende kunna dessa begge
korporationer
Den 14 Mars f. m.
273
korporationer således få med hvarandra qvitta. Sedermera liar
visserligen länets nye höfding förordat den norra linien, men
detta har skett i tveksamma ordalag, enär denne högt aktade
embetsman ansett sig ej kunna förutsäga, huruvida de för pro¬
vinsen, enligt hans tanke, af norra linien uppkommande större
fördelarne skulle uppväga eller öfverträffa de så betydligt ökade
utgifter för det allmänna, som norra linien, i jemförelse med
den södra, måste förorsaka. Jag förbigick, men inflätar nu,
att vid landstingets nyss omförmälda förord för norra linien
voro fogade reservationer af nära halfva antalet landstingsman.
Sådant har dock ej bordt hindra eller hindrat länets höfding, att
yttra sin mening, men jag har redan fästat uppmärksamheten
på det vilkorliga i hans utlåtande. Ett ännu, om möjligt, mera
märkligt vilkor eller förutsättning har Konungens Befh:de vid
sitt förord fästat, nemi. att norra stambanan skulle förses med
bibana Filipstad—Norum, hvarmedelst bergslagen ansågs kunna
beredas betydande fördelar. Men ingenting kan i mina ögon
vara mera osäkert, än tillvägabringandet af nämnda bibana, och
kan den ej efter sannolikhet komma till stånd, så förfaller den
förutsättning, hvarunder K. M:ts Beflude gifvit sitt vilkorliga för¬
ord för norra stambanan. Se här huru det till en början för¬
håller sig med teckningen till besagde bibana. Efter sju sorger
och åtta bedröfvelse!-, som man säger, har teckningen långsamt
närmat sig till den tredjedel af bibanans hela kostnad, hvilken
tredjedel ansetts nödig för att möjligen i en framtid erhålla låne-
bidrag af Staten för de öfriga två tredjedelarne. Fulltecknad är
denna första tredjedel icke än i dag. Man säger dock, att nå¬
gon slags garanti lärer vara för det felande, ej obetydliga belop¬
pet gifven af några, för bibanan sig lifligare intresserande bruks¬
idkare. Märkvärdigt förblifver dock, att en sådan extraordinär
garanti måste gifvas, det vittnar just icke rätt förmånligt för
befintligheten af det verksammare deltagande inom orten för
denna bibana, hvilken man på den sidan så ofta åberopat. Skulle
nu emedlerlid en slags garanti verkligen vara gifven, af beskaf¬
fenhet att böra godkännas, och teckningen således kunna anses
hafva uppnått den nödiga tredjedelen af kostnadssumman, så
återstå i aila fall två stora omständigheter att beakta, innan man
kan säga att bibanan lyckats öfvervinna alla de hufvudsakliga
svårigheter, med hvilken den har att kämpa. Först och främst
utgör denna slags teckning ingenting lagligen bindande. Vi se
alla dagar, vid preliminär teckning för bankanläggningar, kanaler
med flere dylika företag, namn tecknas, hvilka sedermera, vid
skeende definitif aktieteckning, icke ånyo visa sig, och det utan
att personer inom affärsverlden anses kunna drabbas af något
klander, som skulle nedsätta personernes juridiska ansvar
eller affärsmessiga anseende. Likaledes kunna inträffade från-
fällen eller tirnade förändringar i tecknarenas ekonomiska för¬
hållanden göra en sådan preliminär teckning illusorisk, ty man
måste ihågkomma, att någon tid förflyter emellan teckningen och
H. lil. 18
274
Den 14 Mars f. m.
den tidpunkt, då det kan ifrågakomma, att gälda det tecknade
beloppet, derest man än vilie anse sin teckning lika som vore
den definitif. Intet sterbhus lärer finna sig skyldigt honorera en
dylik preliminär teckning, och hvad angår förvaltarena af en
konkursmassa eller ett gäldbundet bo, kunna de ingalanda till¬
förbindas uppfylla, på sina medborgenärers bekostnad, hvad gäl-
denären må hafva i sådant hänseende utfästa t, innan den lagliga
aktieteckningen är ordnad. På sådant sätt, om än skulle anta¬
gas, det alla, som tecknat bidrag, vore villige att sådane verk¬
ligen i en framlid utgifva, försvunne åtskilliga namn ur listan
utan egarnes förvållande. Lägg nu härtill, att veterligen en del
af de för Filipstad—Norum-bibanan beräknade medel äro un¬
derkastade protest af vederbörande, som mot sin vilja blifvit af
sina bolagsmän påförd eventualiteten af en sådan utgift, hvarpå
såsom exempel må anföras de betydliga bidrag, som af Pers¬
bergs grufbolag tecknats, men hvaremot nära halfva bolaget sig
ej allenast reserverat, men äfven å högre ort anfört klagomål,
som nyligen vunnit önskadt afseende. Ja, Mina Hrr! lör att
taga en bild ur det alldagliga lifvet, vill jag påminna derom, att
man lika litet får anse en sådan tolkning vara giltig, som man
får kalla t. ex. trolofning och giftermål för identiska saker, om
än mången stackars flicka, mången fattig gosse, till sin ohjelpliga
skada och afsaknad förvexlat dessa begrepp, och först efter att
härefter hafva ställt sina angelägenheter, för sent insett olikheten
af dessa begge benämningar. Den andra stora omständigheten
är den, att, skulle än teckningen vara eller blifva fullbordad för
^ af kostnadsbeloppet, lärer förslaget ej komma till stånd, med
mindre än att Staten i låneväg lemnar medel till de återstående
5; men hvad utsigt har man väl i våra tider och förhållanden,
att vinna riksdagens samtycke härtill? Jag vågar säga, en så¬
dan utsigt saknas. Ställningen är för närv.de sannerligen icke
sådan, att dylika bidrag kunna påräknas, och kanske dröjer det
många år, innan det kan derom med hopp om någon framgång
blifva fråga. Men utan ett sådant, högst väsendtligt lånebidrag,
betyder den enskilda teckningen ingenting, i afseende å bibanans
förverklingade. Alltså, och det är härtill jag i min bevisning
vill komma och tror mig hafva kommit, existerar ingen säker¬
het för besagda bibanas framtida utförande; och så snart denna
förutsättning af Konungens Befhide icke vidare är att bygga på,
visar sig det gifna förordet för norra stambanelinien ej heller
längre vara att åberopa.
Om för öfrigt den nye höfdingen med en aktningsvärd tvek¬
samhet, påkallad af hans samvetsgranna farhåga att å någondera
sidan träda befogade anspråk för nära, yttrat sig i ämnet, så kan
till förmån för södra linien med skäl åberopas den på mångårig
erfarenhet och noggrann bekantskap med ortens alla förhållan¬
den grundade utredning, som här hos R. 0. Adin vid riksdagens
början, då K. Mits Propos. remitterades och då Hr von Köchs
motion eller anförande i anledning deraf diskuterades, blef af
Wermlands afgångne, vördade höfding afgifven, och till hvars
Den 14 Mars f. m.
275
innehåll, som efter min tanke fullt opartiskt afväger allas rätt
och hufvudsakligen alser Statens gagn och det allmännas giltiga
anspråk, jag beder att få hänvisa.
För att nu, från bifrågan om en bibana, komma till hufvud-
saken, eller frågan om anslag till den nordvestra stambanan, och
för besvarande af det inkast emot K. M:t Propos., att en nord¬
ligare rigtning vöre så synnerligen förmånligare, måste man taga
i betraktande hurudan den trakt verkligen är, hvilka rikedomar
dess genomskärande medelst en jernväg möjligen skulle fram¬
kalla, der vägen i sådant fall framlöpte. För hvar och en, som
känner Wermland, behöfver jag ej orda om denna landsorts
naturförhållanden, men jag tror att äfven bland R. o. Ad:ns öf¬
rige ledamöter ingen förväntar sig att i Nyeds bergslag eller
Kihls härad, norra liniens terräng, finna ett Peru, Mexiko eller
Golkonda. Der finnes hvarken guld eller silfvergrufvor, ja icke
ens koppar, och knappast jern, än mindre några diamant-gruf-
vor eller andra jordskatter. Der finnes icke den bördiga jord,
den odling eller utsigt till framtida odling, som skulle kunna
locka till särskilda uppoffringar i stor skala å det allmännas sida.
Der finnes några vattenfall, berg och skogar, men de sistnämnda
hårdt anlitade. Nu säger man, att just för den orsaken vore
det godt, om de i nejden varande bruk kunde medelst jernväg
få sina kol från vestra Wermlands rikare skogstillgångar. Men
dessa vesterut belägna skogar, på hvilka man sålunda räknar,
och för hvilkas tillgodogörande man begär att jernvägen skall
dragas ifrån den kosa, som andra och långt vigtigare förhållan¬
den samt den gynnsammaste mark föranleda, dessa skogar ve-
sternt, de kunna, enligt den aktade jägeri-tjenstemannen Hr Norr¬
bys vitsord, grundadt på enkom för denna frågas utredning före¬
tagna undersökningar, och på en llerårig kännedom om dessa
nejder, icke tåla vid någon ytterligare och mera storartad af-
verkning; det synes alltså vara nödvändigt, att icke se dessa äm¬
nen i den dager, man önskade, utan i den dager, verkligheten
deråt gifver, på det man ej måtte bedraga sig sjelf med för¬
hoppningar, som sakna gruud.
Man invänder, att, till följd af jernvägens anläggning och
den ökade vinst, skogsprodukterna medelst lättad transport skulle
lemna, komme skogen alt bättre vårdas och en förökad koltill¬
gång för bruken beredas. Huru detta skulle ske, äfven om, till
en början, skogarne kanske rent af sköflades, derom lemnäs oss
en värdefull upplysning i ett nyligen utgifvet, ganska märkbart
arbete, kalladt »Sammanställning af skäl och motskäl, rörande
nordvestra stambanans olika sträckningar», hvilken skrift blifvit
till R. St:rs ledamöter utdelad. Den är undertecknad af en utaf
Wermlands mest betydande affärsmän, det är sannt, men bosatt
på Lessjöfors, beläget invid den tilltänkta bibanan Filipstad-No-
rum. Namnet är G. Ekman. Pag. 8 i besagde skrift förekom¬
mer följ:de: »Om man nu antager det aldra värsta, eller att
skogen verkligen förstördes, så återstår åtminstone marken,
hvarpå ny skog kan uppdragas, i fall det lönar mödan. Emed-
27f>
Den 14 Mara f. m.
lertid skulle skogens realiserande till förhöjd t pris hafva åstad¬
kommit ett penningekapital, som borde bli nyttigt, och om den
förhärjade marken äfven skulle öfvergå i mera bemedlade oga-
res händer, eller kanske till och med lili Statens egendom, så
borde man då åtminstone kunna vänta, att den snart biel ve
betäckt af en lofvande ungskog. Det är nemi. sällsynt, att en
brukegare rent af vårdslösar sin egen skog. Deremot händer
ofta, att fattige sjelfegare i brukens grannskap afverka sin skogs¬
mark och för ett särdeles lågt pris sälja kolen till bruksegaren,
som sedan oftast blir herre till den kala skogsmarken, och der¬
efter ger den en bättre vård.»
Af detta lilla utdrag se vi på hvad sätt, man tänkt sig den
förbättrade skogsvården uppstå. En förbättrad skogsvård, ja
väl, det är möjligt, ehuru utsigten dertill är något aflägsen; men
omvårdnaden om folkets bästa, hurudan är den beskaffad? Ar
det på sådant sätt, man värnar den Svenske sjelfegande allmo¬
gens gagn och bästa? Skola vi inleda den »fattige sjelfegande
bonden» att, efter en af öppnade lockelser till skogens ödeläg¬
gelse och afvttring framkallad försämring af hans hemmansdels
värde, försälja, till lågt pris, sin ärfda fastighet till den mägtige
bruksegaren i nejden, på det denne, redan rik och betydande,
må tillhandla sig jemväl all jord kring sitt bruk och förvandla
jordens förre sjelfegare till beroende torpare? Sannerligen, det
är icke på detta sätt R. o. Ad. vill gynna den rike pS den
fattiges bekostnad, och till förmån för bruksintresset tillbakasät¬
ta den mindre jordegarens ställning. Brukshandteringen är mig
ingalunda likgiltig, jag drager af den mitt förnämsta uppehälle,
men jag vill icke medverka till dess förkofran på det sätt, som
här med så mycken öppenhet blifvit af en dess utmärktaste id¬
kare framställdt.
Man har ytterligare anmärkt, att det vore olämpligt, draga
stambanan parallelt med större vattendrag. Detta yttrande före¬
faller mig nog eget, ty om man betraktar en jernvägskarta öfver
Europa, — jag har just här en till hands, en såkallad »Geschäfts¬
und Reisekarte von Europa mit angahe aller Eisenbahnen» etc.
— så finner man jernvägar vara anlagda tätt utmed Rhenfloden,
på dess begge stränder, vidare utmed Seine, Loire, Garonne,
Rhone, Elbe, m. fl. andra stora strömmar; vidare ulåt södra
och östra kusterna af England; utåt Adriatiska hafvets kust på
Italienska sidan; utåt Medelhafvets kuster å en del af Spanien,
Frankrike och af Italien; utmed Oceanen på vissa kuststräckor
af Frankrike och Holland. Gå vi öfver till Amerika, så träffa
vi der, utmed Hudsonfloden en af de mest trafikerade jernvä¬
gar uppåt Albany från Newyork. Visserligen se vi uti Amerika
kanske de flesta jernvägarne vara dragna rakt in i landet, men
om också till en början obefolkade, har det dock ej varit några
ofruktbara, utan mineral-rikedomar, utan verkligen betydande
resurser varande nejder, sådana banor genomlupit; det har varit
naturligen rika nejder, som blott behöft odlarens hand eller gruf-
brytarens, guldvaskarens eller saltafverkarens arbetskraft, för att
Den 14 Mars f. m.
•m
i yrnnigt mått återgälda jernbanans kostnad; det har ej varit
några ofruktbara bergspiarker, såsom i Nyeds och östra Kihls
härader i Wermland, der några få jernbruk, i förening med en
obeskrifligt naturskön anblick af sjöar, klippor och dalgångar
utgöra hela rikedomen. Men för denna till sitt omfång och sin
betydenhet jemförelsevis mindre vigtiga nejds förmån, må vi icke
uppoffra det allmännas fordran på att erhålla jernväg, der den
billigast, rakast och jemnast anläggas kan; der den hiskliga tun¬
neln vid Nilsby ägde intet motstycke; der den med mindre slit-
ningskostnad och mindre äfventyr blefve trafikerad; der den långt
snarare hunne blifva fullbordad; der provinsens behof af förbin¬
delse med sin residensstad jemväl blefve tillgodosedt; der denna
residensstads förkofran icke heller alldeles åsidosattes; der en
mycket öfvervägande personaltrafik är att emotse, en trafik, som
ej nöter banan så svårt som den tunga jern- och skogsvaru-
godstrafiken måste göra, om den blefve hufvudsak; en bana,
som tillfredsställer så många och vigtiga behof, och som ej nöd¬
vändiggör mer än i värsta fall en bibana, men ingalunda två,
måste icke deri tillerkännas ett obetingadt företräde framför den,
som saknar alla dessa fördelar, och hvars förespeglade gagne¬
lighet är dels så partiel,— ty jag nekar aldrig, att vissa, några
få bruk och egendomar af den norra linien finge direkta förmå¬
ner, — dels så illusorisk, hvad angår den stora skogsafverknin-
gen, m. m., hvarom alla beräkningar visat sig så omtvisteiiga,
så obevisliga, så osannolika att jag ville fråga, om någonsin en
svagare gengäld kunnat framstå till ersättning för de högst be¬
tydliga bidrag, man af det allmänna trott sig befogad att kräfva?
Om jag i sisla rummet må nämna några ord om Carlstad,
så är det ej för att spara det förnämsta till sist, men för att,
då dess betydelse för provinsen blifvit i många för tillfället ut-
gifna ströskrifter obehörigen nedsatt, fästa R. o. Ad:ns uppmärk¬
samhet å denna stads förträffliga läge, med förutseende vishet
utvaldt af den praktiskt kloke Carl IX, hvars namn dea bär;
dess invånares företagsamma, idoga, ihärdiga lynne, bevisadt ge¬
nom den kraft och det mod, hvarmed de efter den staden
öfvergångna beklagansvärda eldsolycka, verksamt återtagit sina
arbeten, beslutsamt fästat sitt hopp vid stadens återuppbyggelse;
stadens betydliga skeppsfart, dess handel och rörelse, jag vågar
ej trötta eder med siffror, men må det vara nog sagdt, att sta¬
den är den folk rikaste inom provinsen, en af de mest skepps-
fartsidkande städer i riket, är omgifven af betydliga sågverk;
skall nu allt detta lemnäs utan allt afseende, vid bestämmande
af den Wermiändska stambanans rigtning! Jag tror ej sådant
vara välbetänkt eller rigtigt.
Af alla dessa och llere, allmänt kända och i åtskilliga skrif¬
ter. som för eder gjorts tillgängliga, utförligare framställda skäl
föranlåtes jag till den åsigt, att R. St:r hafva största anledning,
att med bifall omfatta den sträckning, K. M:t i Dess aflåtna
Nåd. Propus, förordat, och hemställer jag således, att R. o. Ad.
mätte densamma antaga. Hvad beloppet angår, så inser jag vis¬
278
Den 14 Mars f. m.
serligen med afsaknad, luiru önskligt det varit, att nu kunna här¬
till erhålla, jag vill ej ifrågasätta hela,det i Nåder proponerade
belopp, meri det i Stats-Utsk:t omvoterade belopp af 1,500,000 rdr;
dock, då man, i anseende till den finansiella ställningen och till
den lofvärda åhågan, att undvika utländsk skuldsättning under
ogynnsamma förhållanden, ej torde böra sträcka sina förhopp¬
ningar, eller sin anhållan längre än sannolikhet till R. St:rs bifall
derå kan sig förete, så vågar jag under uttryck af min varma
högaktning och tacksamma erkännande för de aktade ledamöters
bemödanden, som velat tillskynda den södra linien ett högre an¬
slag, nu endast anhålla om bifall å Stats-Utsk:ts i detta hänse¬
ende afgifna hemställan; ty jag anser för en hufvudsaklig vinst,
att sträckningen nu blifver på ett ändamålsenligt sätt bestämd,
det blifver framtiden förbehållet att på den lagda goda grunden
fortsätta arbetet; ett tvistefrö inom provinsen och inom den nya
representationen är då undanröjdt; och alla dessa lörmåner vin¬
nas genom det jemförelsevis ringa anslag af 500,000 rdr till
nordvestra stambanan, södra linien, om bifall hvartill jag allt¬
så, i full öfvertygelse om sakens vigt och gagn för det allmänna,
vördsamt förnyar min anhållan.
Frih. Fleetwood, Gustaf JakobSvante: Då jag nu upp¬
träder i denna fråga, anser jag som en skyldighet för mig att
först söka göra R. o. Ad. bekanta med de lokala förhållandena
i Wermland. Bergs- och Skogsbruket är hufvudsakligen förlagdt
1 de nordligare delarne och jordbruket hufvudsakligen i södra
delen af provinsen.
Söder om den föreslagna norra jernvägslinien, emellan Arvika
och Christinehamn, finnes endast ett fåtal bruk, hvaraf de flesta
äro belägna vid Wenern, så att deras effekter från verkstäderna
kunna lastas i fartyg för direkt afskeppning till Göteborg. Dessa
bruk äro: Borgvik, Edsvalla och Alster, hvartill hörer det på
2 å 3,000 alnars afstånd derifrån belägna Gunneruds bruk.
Dessutom finnes ett nedlagdt bruk, Alstrum, och ett litet bruk
Forsnäs, med 2,500 centners tillverkning, belägna circa mil
från Wenern. Norr om den föreslagna norra jernvägslinien, eller
såsom Dömle och Qvarntorps bruk, nära invid densamma ligga
de liesta bruken och största skogsdistrikten i Wermland. Då
dessa skola hemta sina rudimaterier af tackjern och framdeles
malmer från Bergslagen och sedan sända sina färdiga effekter
norr ifrån, förbi Deijefors till Wenern, med flera omlastningar,
som, åtminstone hvad trävaror angår, har den menligaste inver¬
kan på varans värde, så är det klart, att man skulle önska få
jernbanan så lagd, att dessa effekter råka jernvägen nordligare
än vid Wenerns strand.
Wermlands malmfyndighet, hvarpå hela provinsens bergs¬
bruk är grundadt, finnes i nordostliga hörnet af provinsen, i den
s. k. Filipstads bergslag på en liten krets eller cirkel af unge¬
fär mils radie. Af dessa malmtillgångar äro de s. k. Pers-
Den 14 Mars f. m.
279
bergs-malmerna de största och erkändt de bästa i Sverige näst
Dannemora-malmerna. Då nu hela provinsens bergsbruk är grun-
dadt på dessa jernrnahnstillgångar, de enda sorn finnas inom
provinsen, så inses lätt, af huru stor vigt det är, att de blifva
tillgängliga i bruksdistrikten. De äro det icke nu, ty det visar
sig att de ej nu kunna forslas med hästkraft längre vestligt än
till Kärnshyttan, och först så långt, sedan genom tackjerns fri¬
gifning till export priserna å denna vara i allmänhet stigit. —
Dessförinnan bar det sig icke att föra dem längre vestligt än till
Pardix- och Svartå-hyttorna. Genom antagande af den s. k.
Norums-linien och en bibana från Filipstad till Norum kan ve¬
stra Wermland komma i direkt förbindelse med dessa grufvor
och med Bergslagen, hvilket är en nödvändighet, så myckel
större, ifall man skal! kunna tillegna sig de förbättringar, som
på sednare tider skett i jerntillverkningen, som de flesta sådana
afse ökade tillverkningar, och således fordra ökade kommunika¬
tionsmedel. — Man kan icke införa sådana förbättringar vid
bruk med små tillverkningar, utan blott på sådana ställen, der
tillverkningarna kunna bedrilvas i större skala. Så kan man
t. ex. ej med full fördel anlägga en vällugn, som är en mer
än 20 år gammal förbättring i jernhandteringen, bär i landet,
och allmän utomlands, om inte tillverkningen uppgår till 25 å
30,000 centner per år, och vill man tillegna sig sednare tiders
förbättringar med valsverk, så kan detta ej ske utan en årlig
tillverkning af 50 ä 60,000 centner.
Inom vestra Wermland bör en stor jernindustri kunna be-
drifvas, sedan erfarenheten visat, att man kan använda förjern-
beredningen flera andra brännmaterialier än trädkol. Man kan
med samma fördel till jernets sträckning begagna stenkol, torf,
qvist, tall- och grankottar, sågspån m. m., med ett ord alla dy¬
lika brännmaterial, hvaraf gas kan bildas.
Jag vill nu upptaga de invändningar, som äro gjorda emot
vestra Wermlands skogar. Att de äro i mindre godt skick, det
är sarint, men ej underligt, då föga eller ingen vård lemnäs dem,
enär de hafva litet eller intet värde förr än de hinna till såg-
timmers dimensioner. Det är kändt, att kolpriserna i vestra
Wermland äro 7 å 8 rdr per storstig, under det att de i Fi¬
lipstads Bergslag äro] 18 å 20 rdr. Denna prisskilnad är stor,
men ännu oformligare äro kolskogsvärdena i dessa olika delar
af provinsen, hvilket är naturligt, när koltillverknings-kostnaden
i dessa olika delar af provinsen är ungefär lika stor.
I vestra Wermland gäller en »långved» kolskog på rot 8
å 10 rdr, i Bergslagen 100 å 120 rdr. — Så länge ingen di¬
rekt förbindelse finnes mellan vestra Wermland och Bergslagen,
är det klart, att kolskogen i vestra Wermland skall vanvårdas.
— Annorlunda måste förhållandet blifva, om skogstrakterna ge¬
nom en jernbana förenas med Bergslagen. — Skogen skulle
derigenom erhålla ett betydligt högre värde, hvilket enligt min
tanke är rätta sättet att befordra en omsorgsfull skogsvård. Jag
tror icke som några föreställa sig, att vestra Wermlands skogar
Den 14 Mars f. m.
genom lättade kommunikationer skola devasteras. — En och
annan oförståndig skogsegare skall möjligen hugga ner sin skog,
men de flesta skola vårda den bättre och vinna derpå.
Hvad nu beträffar den föreslagna bibanan från Filipstad till
Norum, så har norra banans motståndare ifrån början uppställt
de största hinder emot densamma. — Så sades först, att den
icke skulle blifva undersökt; — då undersökning skedde, påstod
ruan, att ingen aktieteckning skulle kunna vinnas tor den. —
När teckning skedde betydligt hastigare, än man väntat, förut¬
sade man, att den aldrig skulle uppgå till det erforderliga be¬
loppet. När teckningen nu är fullbordad, försöker man insinuera,
att deruti icke ligger någon garanti för banans fullbordande. —
Man vill hafva, så att säga, borgen för att en allvarlig önskan
finnes att få Bergslagen sammanbunden genom jernväg med skogs¬
distrikten. Att en sådan lika liflig som allvarlig önskan verk¬
ligen finnes, beder jag få öfvertyga R. o. Ad. och vill till stöd
derför nämna att, redan 1856, innan fråga blef om stambanans
sträckning genom Wermland, hade trafiken på den landsväg,
sorn går nara paralel! med Filipstad—Norums-banan, vuxit
till den grad, att man icke ansåg den för framtiden kunna be¬
sörjas genom landsvägsforsling. Man verkställde då undersök¬
ning för anläggande af en smalspårig jernväg för hästkraft från
Filipstad genom Nyed, ett förslag som säkert redan varit utfördt,
om inte man ansett nödigt vänta dermed, till stambanans sträck¬
ning blifvit afgjord. — Man har påstått, att en anläggning af
Filipstad-Norums-banan icke skulle bära sig, men jag hemställer,
om dertill kan finnas någon grund, då man vet, att på lands¬
vägen i samma direktion årligen framsläpas 460,000 centner
gods af alla slag. När man vet, att å Christinehamn-Sjöände-
jernvägen, som byggdes för en trafik af 50,000 skeppund, för-
lidet år Iramforslades emellan 1,100,000 och 1,200,000 centner
och å jernvägen från Gammelkroppa, som hvggdes för en trafik
af 30,000 skeppund, förlidet år framforslades emellan 7 och
800,000 centner, och vet att denna trafik är alldeles skild från
den trafik, sorn nu framgår verster ut från Filipstad emot-Norum,
så förefaller det besynnerligt, att man, med sådan erfarenhet
af hvad bergsbruket i Wermland genom lättade kommunika¬
tioner höjes, kan betvifla, att Filipstad—Norums-banan skall bära
sig utmärkt väl. — Jernindustrien behöfver verkligen upplyftas
genom lättade kommunikationer, ty när man ser de ofantliga
framsteg, den utländska jernindustrien dagligen gör, så måste
vi anstränga oss för att hinna med. — Vi få ej längre sorglöst,
förlita oss på vårt Svenska jerns företräden framför utländskt,
derföre alt det är tillverkadt med trädkol, utan böra, om vi äro
kloka, söka tillgodogöra oss de utländska förbättringarne i jern¬
industrien och bemöda oss att tillverka vårt jern bättre och till
billigare pris.
En fördel, som med norra jernvägen kan vinnas, är att
den gör det möjligt för jernproducenter, att på alla tider al året
expediera beställningar. Då alla vattendrag, på hvilka effekter
Deu 14 Mars f. ra.
281
i det närvarande skola transporteras till Göteborg, under (lera
månader af året äro tillfrusna, är producenten urståndsatt att
vintertiden fullgöra några beställningar; ett förhållande som ofta
utestänger utländska beställningar, hvilka ej alltid kunna afvakta
öppet vatten. Man har som skäl för södra jernvägslinien anfört
dess stora politiska betydelse. Jag erkänner villigt denna be¬
tydelse, men tror icke, att de olika sträckningarna kunna derpå
inverka på något märkbart sätt, då den vinst i tid, som genom
södra linien skulle ernås, är så högst obetydlig. Järnvägstrafik¬
styrelsen uppgifver denna tidsskillnad emellan Stockholm och
Christiania till 3 minuter lör snälltåg, 5 minuter för blandade
tåg och 6 minuter för godståg, och härutinnan ligger, enligt mitt
förmenande, så liten betydelse, att man icke derför bör uppoffra
bergsbrukets intresse; ett intresse vid hvilket, enligt Hr Leijon¬
anker yttrande, ännu intet afseende varit fästadt vid bestäm¬
mandet af stambanornas sträckning.
Den norra banan möjliggör äfven anläggandet af flera bi¬
banor, ibland hvilka troligen i framtiden en kommer att dragas
genom Elfdalens floddal. Denna kan icke anläggas så snart,
men måste uppstå, då industrien i de trakter erhållit större ut¬
veckling.
Jag vill inte bär inlåta mig i några sifferberäkningar å frak¬
ter och fraktpriser, ty derigenom komme man att strida om
öre och bråkdelar af öre utan ändamål.
Att Carlstad söker att erhålla jernbana, finner jag helt na¬
turligt, men tro Hrrme, att fråga någonsin uppstått om jern¬
vägens dragning södra linien, om inte Carlstad legat, der det
ligger?
I dessa dagar har en broschyr utgifvits af Löjtnant Sande¬
berg, hvilken innehåller en mängd vilseledande uppgifter, i an¬
ledning hvaraf Jernvägsstyrelsen funnit sig föranlåten att, i en
liten skrift, som i dag utdelats till Riks-Stånden, förklara, det
Nilsby-tunneln icke utgjorde något hinder, för att icke den norra
linien skulle kunna byggas lika fort färdig som den södra.
Med synnerligt afseende har man fästat sig vid skillnaden
i anläggningskostnaden för de olika jernvägslinierna — då den
norra skall kosta 1,150,000 rdr mer än den södra, men jag fäster
mindre vigt dervid, emedan det af Jernvägstrafikstyrelsen är
utredt, att, genom den större trafik, som vinnes på norra linien,
de ökade anläggningskostnaderna snart amorteras. Då dessutom
den norra linien ej är undersökt mer än en gång, under det
att den södra är undersökt två gånger och delvis mer, så kan
det lätt hända, att, genom ytterligare undersökning af norra linien,
den kan blifva både billigare och kortare än kostnadsförslaget
nu upptager. Sådant har handt flera gånger förr, hvarpå jag
som exempel vill anföra: då jernvägens sträckning emellan Norska
gränsen och Arvika skulle definitift bestämmas, så gjordes, da-
garne förut, ehuru denna linia var 3:ne särskildta gånger under¬
sökt, af Major Lilliehöök, Kapten Saetrin och Kapten Ros en om¬
läggning, som icke allenast förkortade våglängden, utan äfven
282
Den 14 Mars f. m.
minskade anläggningskostnaden med 30 ä 40,000 rdr, och, då
den sista undersökningen å södra linien verkställdes, vann man
genom att draga den 6000 fot närmare Wernerns strand och
öfver flera dess vikar en ej obetydlig förkortning i våglängden.
Hvad den insinuationen beträffar, att det endast skulle vara
några enskildta bruksegare, som önska norra linien, så får jag
förklara, att det är Bergslagen och största delen af provinsens
skogs- och bergsbruksidkare, som önska den norra linien, och
alldeles intet fåtal. Att några få bruksegare undertecknat opi¬
nionsyttringar lör södra linien bevisar endast, att de hafva en¬
skildta fördelar af dem, eller befara kolprisens stegring genom
norra liniens antagande. Man bör dock ej förskräckas, då man
hör talas om ett kolpris af 10 å 12 rdr i stället för 7 å 8 rdr
pr storstig, ty en hvar omtänksam bruksegare lägger väl gerna
de enorma ränteförluster, vi nu, i saknad af direkt kommuni¬
kation med Bergslagen, hafva, uti ett högre kolpris, då derigenom
ökad skogsafkastning måste vinnas.
Jag öfvergår nu till Stats-Utsk:ts Betänk. Gerna medgifver
jag, att jag icke kunnat fatta*dess tankegång, ty hela motiveringen
synes mig vara för norra linien, men beslutet har blifvit för
den södra. Det förundrar mig, att Utsk:t icke fästat något af¬
seende vid Jernvägsbyggnadsstyrelsens, Jernvägstrafikstyrelsens,
Konungens Befludes i Wermland, Wermlands läns landstings
och Chefens i Väg- och Vattenbyggnads-distriktet utlåt, i denna
fråga, som alla äro för norra linien, hvaremot Utsk:t fästat största
afseende vid skillnaden i anläggningskostnaden, extra öfverjägaren
Norrbys lösa uppgifter om vestra Wermlands skogar och Hr
Landshöfding Oldevigs yttrande i frågan vid den K. Propos:ns
remiss till Stats-Utsk:t. Jag kan icke tillmäta detta sednare
samma betydelse som [Jtsk:t, alldenstund jag betviflar, att Hr
Landshöfding Oldevig, oaktadt sina stora lörtjenster om Werm¬
land, eger någon grundlig kännedom om jernindustriens utveck¬
ling i utlandet, med hvilken vi dock måste konkurrera.
Jag anhåller vördsamt, att Hr Gr. o. Landtm, täcktes fram¬
ställa propos. örn bifall på Riksgäldsafdelningens beslut och den
reservation, som af Hr Leijonanker och flera inom Utsk:t blifvit
afgifven.
Flera ledamöter yttrade härtill bifall.
Gr. Sparre, Erik: Då man är nog lycklig att i enjern-
vägsfråga icke hafva något intresse, är det en pligt att uttala
sin mening. Jag bör säga, att då jag vid den sista riksdagen
hörde idéen om den nya vägen framkastas, så föreställde jag
mig alt giltiga och bevekande skäl dertill skulle finnas; och jag
bidrog med min röst tili det beslut, som då fattades, att anhålla
om undersökning af denna väg. Denna undersökning har skett.
I dessa olyckliga jernvägsfrågor, der det enskildta intresset fräckt
drifver sitt spel, bör Regeringens åsigt något gälla, isynnerhet
sedan representationen begärt Regeringens yttrande deröfver.
Den 14 Mars f. m.
283
Särdeles i fråga om jernvägar, företrädesvis afsedda för politiska
intressen, bör väl äfven Regeringens åsigt vara den bestämmande.
Ren siste värde talaren har yttrat, att han icke kunde inse
hvarföre den södra vägen skulle föredragas den norra. Jag svarar,
emedan denna väg träffar sjön Wenern, och det är med afsigt
som Regeringen vill träffa (lenna punkt. Jag finner i likhet med
Jernvägsstyrelsen, alt det måste vara lättare att trafikera en jemn
väg än en backig. Jag skall nu söka att framställa de punkter,
sam synas mig vara bestämmande för den södra iiniens företräde;
dessa äro
l:o, är deri af Regeringen föreslagen, och mot den har icke
annat än enskildta intressen sökt göra sig gällande.
2:o, är denna sträckning efter noggrann undersökning för¬
ordad af General Akrell och Ofverste Ericson, och det är först
på sednare tider, som några bruksegare begärt undersökning om
en annan rigtning.
3:o, är den 1,150,000 rdr billigare än den norra, och detta
oaktadt man varit frikostig nog att anslå en summa af 200,000
rdr till stationshus i Carlstad, en summa, som förefaller mig
väl stor, då jag vet att det i Wenersborg icke kostat mera än
60,000 rdr.
4:o, är den 7,000 fot kortare; det är visserligen icke mycket,
men ändå alltid något.
5:o, äro lutnings- och krökningsförhållandena sämre på den
norra och detta gör trafiken både svårare och dyrare.
6:0, äro 2:ne bibanor nödiga för den norra och det är med
afseende på dessa, som stambanan skulle anläggas. Jag har
visst hört att bibanor anläggas med afseende på stambanan, men
aldrig tvärtom. Men om vi vilja fästa afseende på bibanor, så
hafva vi dem redan vid södra linien, ty orri vi kasta en blick
på kartan, så finner man att hela Wenern, der alla kommuni¬
kationsleder mötas, är bibana för södra linien, och der samman¬
trä fia Clar-elfven, Frvkens med flera andra vattendrag.
Då naturen nu ordnat så att allt strömmar ned till Wenern,
så är ju naturligt, att.Staten bygger en bana, sorn uppsamlar
trafiken från dessa särskilda kommunikationsleder. Oin det
verkligen är af så stor vigt att Filipstad-Norum-vägen anlägges,
så kunna ju de, som antecknat sig, anlägga denna bana, och icke
blott till Norum utan. äfven ända fram till Grava, der en jern¬
väg genom Dalsland skall komma möta dem, och dertill skall
jag med förtjusniug bidraga; och om detta vore så vigtigt för
Staten, så kari ju Propos. framställas om statsbidrag, men att
stambanan skall onödigtvis ryckas ur sin bana, det förefaller mig
orimligt. Om man hade dragit banan ända upp till Sunne, i
stället för blott 1^ mil nordligare, så kunde jag begripa att ett
större intresse dermed kunde uppnås, men i närvarande om¬
ständigheter kan jag ej inse vinsten deraf. En stor fördel med
den södra banan är att den berör Wenern i liera punkter, under
det att den norra endast söker en hamn; och just med afseende
på den stora spanmålshandel är det af vigt att en jernväg fin¬
284
Den 14 Mars f. m.
nes, emedan Wenern, på hvilken den eljest skulle föras, är till¬
frusen 6 månader om året. Dessutom kommer genom den södra
hanan Carlstad att upphjelpas; och, Mina Hrr! det är en ort,
som deraf visat sig förtjent; kommer en gång stambanan dit,
skall staden uppblomstra och handeln från vestra Wermland och
Dahlsland dragas dit.
7:o, är det allmänt erkändt att person-trafiken blir större
på den södra banan än på den norra; och det är bekant af huru
mycket större vigt person-trafiken vid de flesta stationer är än
gods-trafiken; jag har sjelf sett det vid Borås-Herrljunga-banan,
och jag vet af statistiska uppgifter att samma förhållande äfven
räder på stambanorna. När man betraktar jernvägs-styrelsens
officiella uppgifter, så finner man att inkomsten af person-trafiken
utgjort vid Liljeholmen 4,000 rdr och för gods-trafiken 3,000;
vid Södertelje öfre station i 1,000 och 6,000; vid Södertelje nedre
station 24,000 och 55; och detta är icke enstaka läll utan samma
förhållande råder hela banan utefter, utom vid Laxå. När man
nu vill anlägga en jernbana, och Staten måste fästa afseende
på sina inkomster, bör man då anlägga den i de folkrikaste
trakterna, eller skall man lägga den i ödemarkerna, för att göra
afseende på en möjlig, men oviss, större gods-trafik. Jag vill
med några siffer-uppgifter visa hvad vigt man bör fästa vid så¬
dana kalkyler. När den stora jernvägsstriden utkämpades om
vägens dragande norr eller söder om Mälaren, så talades mycket
om den stora gods-trafik som Södermanlands bördiga trakter
skulle lemna, men om vi nu se huru förhållandena gestaltat sig,
så finner man att vid nästan alla stationerna är den så liten, att
det knappast lönar mödan att hafva stationer der. Sådant är re¬
sultatet af att bygga på suppositioner, som möjligen kunna vara
riktiga, men äfven oriktiga, och på sådana vill jag icke att Staten
skall anlägga sina banor. Man har sagt att man skulle före¬
draga den norra banan för att gifva skogarne vård, men då vi
icke hafva så stora tillgångar, så måste man bygga med fästadt
afseende på närv:de förhållanden, icke på framtiden. Man har
sagt att hela Wermlands intresse fordrar den norra vägen, men
om jag räknar de här tillstädesvarande Wermländningarne, så
tror jag att båda partierna väga jemnt. Jag finner deraf att
Wermland är deladt i tvenne läger, som hvardera vilja 'hafva
sin bana, men då måste Staten fatta utslaget, och lägga den der
Statens intressen fordra det. På alla dessa skäl instämmer jag
i Utsk:ts förslag och hoppas att R. o. Ad. måtte lemna sitt bi¬
fall dertill.
Hr Gr. o. Landtm, tilfkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl 6 e. m.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag befinner mig så tillvida på
samma ståndpunkt som deri siste värde talaren, att jag vid sed-
naste riksdag bidrog till det beslut, IL St:r då fattade att begära
en ny undersökning, angule denna stambanas lämpligaste sträck¬
Den 14 Mars f. m.
2 85
ning. Lika med honom ansåg jag då den nordliga rigtningen
vara a! ojemförligt större vigt. Numera befinner jag mig der¬
emot i en helt olika ställning mot honom, i så måtto, att jag
vidhåller min förut fattade åsigt, under det han öfvergifvit sin.
.lag ber att nugot närmare få redogöra för denna Irågas historik,
ty ehuru visserligen under diskussionen en och annan ytligt be¬
rört detta ämne, har dock ingen ingått uti dess detaljer.
Sedan R. St:r vid sednaste riksdag hos K. M:t gjort an¬
hållan om åtgärders vidtagande för verkställande af en under¬
sökning af jernbanssträckan från Arvika till Christinehamn, gaf
R. M:t befallning om företagande af en dylik undersökning. Sam¬
tidigt härmed började denna angelägenhet att inom provinsen
Wermland blifva föremål för öfverläggning. 1864 års landsting
nedsatte en komité för utredande af förhållandena, och denna
komité afgaf år 1865 ett utlåtande, som innefattade ett ampelt
vitsord för den norra sträckningen och hvilket utlåtande blef af
sistnämnda års landsting godkändt. Sedermera har Konungens
Befh:de i Wermlnnds län å embetets vägnar till K. M:t afgifvit
ett underd. utlåtande i frågan och deruti förklarat, att stamba¬
nans framdragande öfver Norum—Nilsby skulle för provinsens
industriella utveckling blifva af vida större fördel, än dess dra¬
gande öfver Carlstad; detta dock endast under förutsättning, att
en bibana från Filipstad till Norum komme till stånd. Slutligen
har äfven Jernvägsstyrelsen, som fått sig uppdraget att med ut¬
låtande i frågan inkomma till K. M:t, afgifvit detsamma till för¬
mån för den norra sträckningen. Så stod frågan, då K. M:t af¬
gaf sin Nåd. Propos. i ämnet. Uti denna Propos. förklarade
K. M:t, att det väl synes vara antagligt att den norra sträck¬
ningen skulle för Wermlands industri blifva af större fördel,
men att K. M:t ej fann den fråga vara till fullo utredd, huru¬
vida de uppoffringar, som från det allmännas sida skulle erfor¬
dras för den längre och dyrare linien, kunna motvägas af en så
mycket större trafik inom provinsen, att inkomsterna af denna
linie komme att lemna fullt öfverskott till betäckande af de öka¬
de utgifterna; hvadan K. M:t af sparsamhetsskä! föreslog banans
dragande öfver Carlstad. Sedan frågan derefter förekommit till
behandling i Stats-Utsk:t, har på Utsk:ts anmodan trafikstyrel¬
sen deröfver afgifvit utlåtande och förklarat, att de banor kom¬
ma att i framtiden lemna det bästa ekonomiska resultat, som
läggas så, att de kunna tilldraga sig den största möjliga gods¬
rörelse eller med andra ord hufvudsakligen betjena de näringar,
som producera stora qvarititeter, oaktadt möjligheten att trans¬
portera dess produkter förutsätter låga frakter; och jernvägs¬
styrelsen finnér att den norra sträckningen skall, utan afseende
å den omnämnda bibanan emellan Norum och Filipstad, bättre
uppfylla detta vilkor än den södra. Af hvad jag nu i korthet
andragit, torde Urrme finna, att alla de omnämnda utlåtandena
och äfven de grunder, K. M:t i sin Propos. anfört, tala till för¬
mån för den norra sträckningen, för såvidt frågan rörer provin¬
sen Wermlands industriella intressen, samt att det endast varit
286
Den 14 Mars f. m*
af sparsamhetsskäl, K. M:t förordat banans dragande Öfver Carl¬
stad. Då nu härtill lägges, att sedan K. M:ts Propos. afgafs,
den enda myndighet, som i frågan kan tilläggas ett afgörande
vitsord, nemi. trafikstyrelsen, uttalat sig till förmån för den norra
sträckningen, torde det förlåtas mig, att äfven jag fortfarande vid¬
håller den åsigt, att den norra sträckningen, såväl ur provinsen
Wermlands, som Statens synpunkt, erbjuder de mest framstående
fördelarne.
Jag ber nu att i korthet få genomgå de skäl, som blifvit
anförde såväl för, som mot stambanans sträckning öfver Norum-
Nilsby. En framstående lördel af denna sträckning är enligt
min tanke dess aflägsenhet från befintliga vattenkommunikationer.
Jag vill icke obetingadt förneka, att det någon gång kan vara
förenadt med fördel att anlägga en stambana i närheten af ett
stort vattendrag, men i allmänhet tror jag det vara ändamåls¬
enligast att lägga den aflägse, åtminstone från de mest trafikerade
sjölederna. Kastar man en blick på kartan, finner man, att
den föreslagna södra sträckningen såväl från Christinehamn till
Carlstad, som derifrån till sjön Fryken nästan hela vägen berör
segelbara vattenleder, och att välja en dylik sträckning, när till¬
fälle erbjuder sig att draga jernbanan mera i det inre af pro¬
vinsen och aflägset från vattenkommunikationerna, tror jag icke
vara med ekonomisk fördel förenligt. Den siste talaren har an¬
fört, att det vore af största vigt, att jernbanan lades i närheten
af Wenern, samt att det ingalunda vore till skada att ega en
jernvägskommunikation utefter en befintlig vattenkommunikation;
och han har åberopat ett exempel ang:de en garfvare i We¬
nersborg, som ansåg för sig nödvändigt att få en jernbana till
Uddevalla, på det han skulle kunna exportera sina läbrikater
under alla tider på året. Af detta exempel hemtar äfven jag
stöd för min åsigt och hemställer, huruvida, när det för denne
garfvares rörelse var nödvändigt att under hela året hafva stän¬
dig kommunikation med exportorten, detta icke i ännu mycket
högre grad skall vara nödvändigt för Wermlands mest framstå¬
ende rörelse, nemi. jernhandteringen. Vidare anser jag den norra
linien erbjuda en öfvervägande fördel derigenom, att den när¬
mar sig bergslagen. Jag finner det nemi. vara af allra största
vigt såväl för landets industri som för starnbanorne sjelfva, att
dessa så mycket som möjligt se den större rörelsen till godo;
och det är enligt min tanke lill fullo ådagalagdt, att ingenting
är för landets både skogs- och jernhandtering så fördelaktigt,
som att anlägga stambanor i sådane orter, der stora massor af
dylikt gods fraktas. Den siste talaren har visserligen förklarat,
att persontrafiken är för jernvägarne en vida vigtigare faktor än
godstrafiken, och han har såsom exempel härpå uppgifvit för¬
hållandet vid en mängd stationer vid stambanan genom Söder¬
manland. Vid närmare påseende finner man emedlertid, att de
af honom omnämnda stationer höra till dem, der trafiken i all¬
mänhet är obetydlig och i ali synnerhet godstrafiken. Han har
Den 14 Mars f. m.
287
sålunda glömt de vigtigare stationerna, t. ex. Sparreholm, der
godstrafiken inbringat 36,000 rdr, under det persontrafiken sam¬
tidigt lemnat endast. 21,000 rdr. Det mest bevisande exempel
i detta hänseende erbjuder dock enligt min tanke Gefle-Dala-
banan. Denna bana, som endast utgör omkring T\j:del af samt¬
liga Svenska stambanor, har dock fraktat nästan lika mycket
gods, som alla de öfriga tillsammans, under det persontrafiken
på densamma varit jemförelsevis ringa. På enahanda sätt har
äfven förhållandet gestaltat sig vid öfriga banor, hvilka äro an¬
lagda i den rigtning, att de se den större rörelsen till godo. och
erfarenheten med afseende å dem har varit, att godstrafiken
lemnat högst betydlig inkomst. Jag anser det således vara en
obestridlig fördel för den norra linien, att den närmar sig bergs¬
slagen, hvarifrån den kan påräkna en betydande trafik, på sam¬
ma gång som den understödjer ett viktigt intresse i provinsen.
Vidare anser jag denna sträckning vara fördelaktig, emedan den
befordrar anläggandet af en bibana till Filipstad. Man bar visser¬
ligen hört ifrågasättas, huruvida denna bibana skulle kunna kom¬
ma till stånd, och en talare har förklarat, att för densamma icke
finnes någon garanti. Jag vill dock i detta hänseende upplysa,
att ehuru, då ärendet förevar till behandling i Stats-Utsk:t, ännu
lättades 130,000 rdr i den teckning, som derför erfordrades,
denna teckning nu bligvit fullgjord, och det af personer, hvilka
jag icke tror man kan bestrida hvarken allvar eller förmåga att
uppfylla sina ingångna förbindelser.
Jag tror, att man icke vidare behöfver befara, att denna
bana icke skall komma till stånd. Slutligen anser jag den norra
sträckningen erbjuda en öfvervägande fördel derigenom, att den
sätter Filipstads bergslag i samband med provinsens vestliga
skogsbygder. Jag känner visserligen icke direkt till, hur för¬
hållandet är med dessa skogar, men jag har temligen noga tagit
del, af hvad som ang:de dem är skrifvet, och det har väckt
min synnerliga uppmärksamhet, att vederbörande kunnat på så
kort tid, som varit dem medgifven, afgifva ett så kathegoriskt
omdöme rörande dessa skogar, hvilka dock upptaga en areal af
öfver en million tunnland. Jag eger visserligen icke tillräcklig
insigt att kunna bedöma denna fråga, men det vill synas mig,
att man ej bör fästa allt för mycken vigt vid ett utlåtande, som
till följe af tidsomständigheterna måst afgifvas allt för hastigt.
Mot den norra sträckningen talar, såsom den siste värde
ledamoten anmärkt, dess större dyrhet. Ja, den kostar verk¬
ligen 1,150,000 rdr mer än den södra. Men det kan ofta hän¬
da, att det ligger en stor misshushållning uti att icke på en gång
gifva ett större anslag; och då genom gjorda kalkyler är till
fullo ådagalagdt, att på den norra linien kommer att föras så
mycktet mera gods, att den ger full betalning för det ökade
kapital, som kommer att på densamma nedläggas, är det enligt
min tanke en stor uträkning, att utbetala det större beloppet.
Man har emot de uppgjorda trafikberäkningarne framställt det
Den 14 Mars f. m.
förhållande, att godstransporten efter all anledning icke kommer
att gå öfver Göteborg, utan öfver Christiania. Att så en gång
kommer att inträffa, kan väl vara möjligt, men det kommer dock
icke att blifva händelsen förr, än producenten tinner det vara
med sin fördel förenligt, och det kan han omöjligt för närvide,
då dels virke i Norge är belagdt med exporttull, dels taxan på
de Norska jernbanorna är för hög. Men äfven om Wermlands
produkter i en framtid komma att föras öfver Christiania, skola
de dock först transporteras 10 å 11 naii på Svensk jernväg
och komma således att i alla händelser lemna en betydlig in¬
komst. Man har äfven mot den norra sträckningen anmärkt
dess större längd, hvarigenom ett onödigt uppehåll i trafiken
skulle uppkomma. Då emedlertid här blifvit upplyst, att detta
uppehåll skulle belöpa sig på några minuter på färden emellan
Stockholm och Christiania, torde på denna anmärkning ej böra
läggas någon vigt. Man har vidare mot denna sträckning anfört
de ogynnsammare förhållanden med afseende å anläggningen,
densamma erbjöde, samt den svårighet och tidsutdrägt, genom¬
sprängningen af tunneln vid Nilsby komme att medföra. I dessa
dagar har utkommit en skrift, deraf bland annat inhemtas, att
jernvägsstyrelsen skulle begått ett misstag, då den uppgifvit, att
till genomsprängande af denna tunnel skulle åtgå 3| år, utan
att detta arbete skulle komma att draga en vida längre tid. Jag
är skriftens författare tacksam, för det han vackt uppmärksam¬
heten på denna fråga, ty derigenom har från vederbörandes sida
framtvungits en förklaring, som utgör ett ytterligare skäl för
den norra sträckningen; ty såväl Chefen för väg- och vatten-
byggnadskorpsen, Ofverste Beijer, som Cheien för sammanbind-
ningsbanan i Stockholm, Löjtnant Unge, hafva förklarat, att
nämnda genomsprängning kan, derest arbetet med kraft bedrif-
ves, verkställas på 1J år. Den största olägenheten af den norra
linien är att den ej berör residensstaden. Jag erkänner villigt,
att det varit det bästa, om Carlstads intresse i detta hänseende
kunnat förenas med hela provinsens. I hvarje fråga, der två
intressen äro mot hvarandra stridiga, måste man emedlertid
noga väga dem; detta har jag efter bästa förmåga sökt göra,
och jag har kommit till det resultat, att jag, med fullt erkän¬
nande af de anspråk, Carlstad kan ega på lättade kommunika¬
tioner, likväl finner detta intresse betydligt underordnadt det,
som Wermlands jernhandtering representerar. Jag ber att med
några siffror få visa, att detta sistnämnda intresse ingalunda är
obetydligt. Sammanräknar man summan af jerntillverkningen
vid alla de bruk, som uttalat sig till förmån för den norra lini¬
en, så representera dessa bruk ett årligt tillverkningsbelopp af
omkring 1,200,000 centner, under det tillverknings-beloppet vid
de bruk, hvilka förordat den södra sträckningen, endast uppgår
till mellan 2 och 300,000 centner. Det är således ett belopp
af ungefär en million centner, som utgör skillnaden med afse¬
ende å jernhandteringen emellan dessa båda intressen.
Stats-
Den 14 Mars f. m.
289
Stats-Utsk:t har förklarat, att, om den södra linien komme
till stånd, skulle bergslagsintresset ..lätteligen kunna tillgodoses
genom en bibana från Filipstad till Oline. Såvidt jag vet, har
dock denna bana icke blifvit omfattad af något intresse, och
detta med rätta, ty denna bana skulle också komma att beröra
redan befintliga vattenkommunikationer. Ifrågav:de jernväg är
af nöden påkallad, ej för att bergslagen skall kunna nedföra sina
effekter till Wenern, utan för att vestra och östra delarne af
Wermland må komma i förbindelse med hvarandra. Det är
således naturligt, att en bibana till Ölme icke kan med intresse
omfattas af bergslagen.
Härmed har jag korteligen antydt min ställning till denna
vigtiga fråga. Jag anser det vara ur politisk synpunkt likgiltigt,
hvilkendera rigtning man väljer, men deremot är det ur ekono¬
misk synpunkt af största vigt, att banan drages öfver Norum-
Nilsby, ty här erbjuder sig ett tillfälle att på ett kraftigt sätt
understödja en af landets vigtigaste näringar, nemi. jernhand-
teringen, och detta tillfälle får ej försummas; och är det på
grund häraf jag yrkar bifall till den af Frih. Beckfriis och Hr
Leijonancker m. fl. afgifna reservation.
Hr Lagerstråle, Henrik Gerhard: Det kan svårligen
förnekas, att den norra sträckningen för provinsen Wermland
kan tillgodose ett vigtigare intresse än den södra, men dermed
torde dock icke vara afgjordt, att man genom en större upp¬
offring från det allmännas sida bör gå detta intresse till mötes.
Det är i alla händelser i betydlig mån tillgodosedt derigenom,
att en stambana af ungefär 16 mils längd genomlöper provin¬
sen, och redan härigenom är så mycket vunnet, att jag på det
allra högsta vågar betvifla befogenheten af en talares yttrande,
att genom jernbanans förläggande i den södra rigtningen, »Werm¬
lands bergsbruksintresse skulle uppoffras.» Visserligen medger
jag, att nämnda intresse genom den södra sträckningen ej i så
betydlig mån gynnas som genom den norra, men fråga kan der¬
vid uppstå, huruvida det är för mycket begärdt, att, sedan det
allmänna bekostat den bana, som från Statens både politiska
och ekonomiska synpunkt är den fördelaktigaste, det sedan må
tillkomma de enskilde sjelfve, att, i den händelse de finna det
med sin fördel förenligt, sätta bergslagen genom en bibana i för¬
ening med stambanan. Man har visserligen anmärkt, att 1,150,000
rdr, hvarmed anläggningskostnaden för den norra banan enligt
gjorda kalkyler öfverstiger kostnaden för den södra, icke är
någon betydlig summa, då man tager i betraktande den högre
inkomst, den norra banan kommer att medföra, men det före¬
faller mig, som om man vid denna beräkning tillvägagått tem-
ligen ofullständigt, emedan man tyckes hafva utgått ifrån det
antagande att den södra banan ej kan lemna någon betydligare
inkomst. Man har äfven anfört, att den norra sträckningen
skulle medföra en ökad trafik på de öfriga stambanorna, i det
H. lil. 19
290
Den 14 Mars f. m.
bergslagens produkter komme att förås på jernvägen till Göte¬
borg. Häremot har dock af en talare blifvit anmärkt, att san¬
nolikt en stor del af godstrafiken kommer att dragas till Chri¬
stiania, och detta antagande har mycket skäl för sig, när man
ihågkommer, att Christinehamn är den punkt, der alståndet till
Göteborg och Christiania är ungefär lika, hvaraf följer, att hvarje
station vester om Christinehamn är belägen närmare den sed¬
nare exportorten än den förra; och afsättningen söker sig företrä¬
desvis åt det håll, dit transporten är fördelaktigast. Jag näm¬
ner icke detta förhållande såsom något mindre önskvärdt för
produktionen, men jag anmärker det derför, att om trafiken
drages till Christiania, tillgodokommer inkomsten deraf Sverige
endast för en bansträcka af omkring 12 mil, då deremot i an¬
nat fall inkomsten tillfaller landet för en sträcka af omkring
30 mil. I detta förhållande ser jag således en ovilkorlig ned¬
sättning i beräkningen af inkomsten för Staten af Nilsbylinien.
A andra sidan kan det med skäl antagas, att bergsbruks-
intresset skulle komma att, såsom förhållandet visat sig i andra
provinser, åstadkomma en bibana till den södra linien, för den
händelse R. St:r skulle till denna sträckning lemna sitt bifall.
Det kan visserligen vara möjligt, att denna bibana komme att
ansluta sig till stambanan vid Olme, dock delar jag i detta hän¬
seende den åsigt, som är uttalad uti en mot Utsk:ts beslut af-
gifven reservation, att denna bibana kommer att förläggas i en
helt annan rigtning.
Att sjelfva den ort, genom hvilken den norra banan komme
att dragas, icke för sin del anser denna bana vara af så öfver¬
vägande betydelse, utan att det hufvudsakligen är ett inskränk¬
tare bergslagsintresse, som dervid gör sig gällande, kan man
sluta deraf, att af de 10 kommuner, som blifvit hörde deröf¬
ver, huruvida de ville bidraga till kostnaden för expropriation
af mark till nämnda bana, hafva 8 landtkommuner, äfvensom
derstädes bosatte enskilda jordegare, enhälligt vägrat att utan
ersättning afstå den till expropriation afsedda mark eller att bi¬
draga till densammas inlösande; att en kommun utfäst sig att
tillhandahålla erforderlig mark utan all ersättning från Statens
sida samt en kommun beslutat att med 5,000 rdr bidraga till
expropriationskostnaden, emot hvilket sistnämnda beslut besvär
dock blifvit inom behörig tid hos K. M:ts Befh:de anförda. Jag
erkänner dock på samma gång, att icke heller kommunerna
vid den södra banan visat sig synnerligen slösande i detta hän¬
seende. Detta förhållande tyckes mig emedlertid ådagalägga,
ätt det icke är de lokala intressena, man bör tillgodose, ntan att
man i första hand bör taga hänsyn till Statens; och i detta
hänseende intager frågan om anläggningskostnaden ett vigtigt
rum, synnerligast i närvarande tid, då sparsamhet framför allt
är af nöden. Man har anmärkt, att genom en närmare under¬
sökning af terrängen för den norra banan, sannolikt en minsk¬
ning i väglängden skulle kunna åvägabringas, medförande en
Den 14 Mars f. m.
291
lindring i kostnaderna, samt framhållit, att denna linie endast
är undersökt en gång, då deremot å den södra tvenne dylika
undersökningar äro anställda.
Det är visserligen sannt, att å den norra linien endast en
undersökning blifvit verkställd, men med afseende å denna li¬
nie hafva så många alternativa förslag blifvit framlagda, att en¬
ligt min tanke svårligen något ytterligare torde vara att emotse;
och Jernvägsstyrelsen har i afgifvet utlåtande förklarat, att den
nämnda undersökningen blifvit med sådan noggrannhet verkställd,
att, något annat resultat efter all sannolikhet ej vore att för¬
vänta af en ytterligare undersökning. Det har äfven blifvit an¬
märkt, att, till följe af i Norge föreskrifven exporttull, man svår¬
ligen kunde motse, att rörelsen skulle dragas öfver Christiania,
utan att den fortfarande komme att gå öfver Göteborg. Jag
ber dock att i detta hänseende få nämna, att med afseende å
norra Wermland det förhållandet redan inträffat, att det förråd
af plank, som varit afsedt att forslas med Ränkeseds jern¬
väg till Glafsfjorden, på sednare tider blifvit fördt öfver Char¬
lottenberg till Christiania, oaktadt tillfälle till direkt sjökommu¬
nikation genom Seffers kanal förefunnits till Göteborg. Jag har
velat påpeka detta förhållande såsom bevis derpå, att ehuru
exporttull förefinnes i Norge, hvilken dock på sednaste tiden
blifvit nedsatt, rörelsen likväl dragit sig åt detta håll.
I fråga om det belopp, som under närmaste framtid till
ifrågavarande jernbana erfordras, har Utsk:t dertill anslagit en¬
dast 500,000 rdr. K. M:t har emedlertid uti sin Propos. äskat
en vida högre summa. Då emedlertid Stats-Utsk:t vid denna
riksdag följt den princip, att till allmänna arbeten anslå endast
mindre belopp, för att lörekomma nödvändigheten att under
närmaste statsreglering upptaga lån, lärer det vara att emotse,
att den summan K. M:t till ifrågavarande ändamål begärt, ej
blifver beviljad. Emedlertid anser jag den summa, som blifvit
af Utsk:t föreslagen, vara allt för liten för att kunna med för¬
del användas. Förhållandet är nemligen, att sedan under bygg¬
nad varande banor blifvit under innevarande år fullbordade, fin¬
nes på dessa banor en ledig arbetsmateriel af lokomotiver, last¬
vagnar och redskap till ett värde af 400,000 rdr. Det är na¬
turligtvis det lämpligaste, att, på sätt tillförene varit händelsen,
denna materiel inlöses af den bana, der arbetet skall påbörjas.
När således ifrågavarande bana inlöst nämnda materiel, återstår
för densamma en summa af endast 100,000 rdr, hvilket med
skäl kan anses vara alltför litet.
På grund häraf får jag, i likhet med en reservant inom
Utsk:t, hemställa, att R. o. Ad. måtte besluta, att, för påbör¬
jande af arbetena på Nordvestra stambanan mellan Christine¬
hamn öfver Carlstad till Arvika, ett anslag af 1,500,000 rdr må,
med 500,000 rdr under år 1866 och med 1,000,000 rdr un¬
der år 1867, af Riksgäldskontoret utbetalas; och anhåller jag
hos Hr Gr. o. Landtm, om propos. å denna min hemställan.
29?
Den 14 Mar9 f. ra.
Hr Oldevig, Hans Fredrik, anförde dels skriftligen,
dels mundtligen:
Då jag icke kan instämma i de talares åsigter, hvilka 1111
förordat den norra sträckningen af jernbanan genom Wermland
eller godkänna åtskilliga af dem lemnade uppgifter, ser jag mig
nödsakad att besvara deras anföranden, och torde det tillåtas
mig att härvid först tala något om uppkomsten och fortgången
af striden i förevarande fråga, samt komplettera den berättelse,
som Frih. Ugglas derom redan gifvit.
När vid särskilda sammanträden år 1858 hushållningssäll¬
skapet i Wermland och länets innevånare hördes angående rigt-
ningen af Nordvestra stambanan genom Wermland, hvilken då
var af General Akrell, 1856 års jernvägskomité samt Öfverste
Ericson föreslagen att läggas öfver Christinehamn, Carlstad och
Arvika till Norska gränsen vid Eda glasbruk, yrkades af bruks¬
egare och flere andra från Fryksdals och Nyeds härader samt
Filipstads bergslag att banan måtte dragas från Christinehamn
öfver Norum i Nyeds härad, Sunne i Fryksdals härad och Mi-
thandersfors bruk i Jösse härad till Norska gränsen på de grun¬
der, att den vägen vore den kortaste och att banan i sådan rigt-
ning skulle tillskynda Fryksdals härad stora fördelar och äfven
kunna gagna Bergslagen.
Detta förslag, enligt hvilket banan hvarken skulle beröra
Carlstad eller komma till vestra Wermland, föll dock vid sista
riksdagen, då R. Str beslöto byggandet af densamma från ve¬
stra stambanan till Christinehamn och från Arvika till Norska
gränsen, men förklarade att ny undersökning rörande banans
läge emellan Christinehamn och Arvika borde anställas; och
uppkom i följd deraf förslaget till den nu s. k. norra bansträck-
ningen från Christinehamn öfver Norum samt derjemte förslag
till en bibana från Filipstad till Norum.
Frågan om banans rigtning emellan Christinehamn och Ar¬
vika gjordes till föremål för öfverläggning vid 1864 års lands¬
ting i Wermland, och den af landstinget då tillsatta komité,
som skulle undersöka och yttra sig öfver de fördelar, som kunde
vara förenade med både den ena och andra af de alter¬
nativa banlinierna, afgaf till 1865 års landsting ett utlåtande,
hvari komitén, utan att omtala södra banlinien annorledes än
till förringande af densammas värde, sökte ådagalägga att stora
förmåner skulle beredas bergs- och skogshandteringarna genom
norra banan och den bibana från Filipstad till Norum, som ko¬
mitén antagit komma att byggas, att en högst betydlig trafik
på dem skulle uppstå dymedelst att Bergslagen komme att från
mellersta och i synnerhet vestra Wermlands skogar hemta kol,
ända till 10,000 stigar årligen, och deremot till vesterlandet
sända malm och vida större qvanciteter tackjern än hittintills,
för att der förädlas; hvarjemte man påräknade transport å ba¬
norna vintertiden af mycket annat gods för bergslagen till och
från andra orter.
Den 14 Mars f. ra.
293
Detta föranledde Konungens Befh:de i Wermland att låta
undersöka skogarna i mellersta och vestra Wermland, och ge¬
nom förrättningsmannen, extra öfverjägaren Norrbys berättelse
fick man veta, att årliga afbrukningen å dessa skogar för när¬
varande öfverstiger årliga tillväxten med 5,384,035 kubik¬
fot ved.
Då derefter, i en tryckt skrift, undertecknad af åtskilliga
riksdagsmän ifrån Wermland, deribland de af Bonde-Ståndet
från vesterlandet, det blifvit visadt att den omnämnda vexel-
transporten med kol, malm och tackjern emellan bergslagen
och vesterlandet icke kunde i afsevärd mån verkliggöras och
jemväl med en enkel men tydlig kalkyl blifvit ådagalagdt, att bi¬
banan från Filipstad till Norum, om den bygges, icke på långt
när skulle kunna lemna den inkomst, som motsvarade ränta
och arnortissement på anläggningskostnaden, så framkommo
norra banans förespråkare omsider med den plan, eller det fö¬
regifvande, att man med mera fördel skulle kunna på norra ba¬
nan från trakten af Degefors, der denna bana komme att öf¬
vergå Klarelfven, sända betydliga qvantiteter plankor och jern
direkte till Göteborg, än att låta dessa effekter från bruken
och sågverken i Elfdals och Nyeds härader, såsom hitin¬
tills, nedgå på elfven till Carlstad hamn och der skeppas till
Göteborg.
Detta är frågans eller tvistens gång, i korthet framställd.
Jag ölvergår nu till granskning af de fördelar, som man med
norra banan och bibanan mellan Filipstad och Norum vill vinna.
Det är uppenbart att den plan, som 1864 års landstings-
komité uppgjort och förnämligast fästat vigt vid, alt på dessa
banor skulle från vesterlandet hemtas till bergslagen stora par¬
tier kol och derifrån till vestra Wermland försändas malm för att
blåsas till tackjern vid blifvande masugnar, samt icke allenast lika
mycket tackjern till bruken i vesterlandet, som de vanligen
försmida, utan ock vida större qvantiteter till ökadt smide, för¬
utsätter stora skogstillgångar i vestra Wermland. Extra öfver¬
jägaren Norrbys undersökning visar åter att skogarna der inga¬
lunda äro rika, utan att de blott med den afbrukning, som för
närvarande sker, skola efter hand, och alltför snart försvinna.
Man har visserligen sökt motsäga hans utsago, och norra ha¬
nans män hafva, utan att akta på densamma, allt fortfarande
talat om de stora skogarna i vestra Wermland, hvilka de he¬
drat med benämningen bergslagens koldistrikt. Men då jag kän¬
ner bemälde jägeri-tjensteroans duglighet och hans förmåga att
bedöma skogarnas tillstånd i en ort der han länge tjenstgjort,
och då jag i flera och 20 år med vemod sett huru dessa sko¬
gar år efter år aftagit både till växt och omfång, hyser jag
icke minsta tvifvel om tillförlitligheten af hans berättelse och
omdöme om desamma. Åtminstone måste man väl anse om-
förmälde undersökning ådagalägga klart att den af norra banans
män förespeglade vexeltransporten från vestra Wermland till
bergslagen af kol, samt derifrån till vesterlandet af malm och
294
Den 14 Mars f. m.
tackjern, allt i stora qvantiteter, hvad tackjernet beträttar i vida
större myckenhet än hvad bruken der för närvarande utsmida,
icke kan uppstå. Hela denna plan är icke annat än en inbill¬
ning, ett luftslott. .lag vill antaga att bergslagen till en tid.
icke under någon längre framtid, eller till den myckenhet man
påräknat, kan erhålla kol från vesterlandet, helst bergslagen
kan betala dem högre än bruken, men i den mån sådan kol-
hemtning sker, och kolen såmedelst beröfvas bruken på ve
sterlandet, skola de upphöra att smida. Deraf blilver ju följden
att tackjernstransporten till vesterlandet skall minskas och om¬
sider bortfalla i stället för att ökas. Och enär masugnar der
hilintills med de lägre kolprisen icke kunnat anläggas, så är det
ock säkert att byggandet af norra banan och bibanan från
Filipstad icke bringar sådana verkstäder till stånd i vesterlan¬
det; ty om än, hvad ingalunda är bevisadt, och jag betviflar,
frakten för malm från Filipstad blilver billigare på dessa
banor än i Filipstads nuvarande kommunikationsled till Chri¬
stinehamn och vidare sjöledes, så kommer dock skilnaden eller
besparingen i fraktkostnaden på jernväg att blifva så ringa, att
den icke kan motsvara den stegring i kolprisen af flere rdr per
stig, som ofelbart inträder i vesterlandet, så snart bergslagen
derifrån tager kol.
En talare har sagt, att skogarna i vestra Wermland vår¬
das icke derföre att de sakna värde, men sättet hvarpå man
vill gifva dem ett högre värde, är ju deras förvandling i kol för
bergslagens behof och således deras förstörelse.
Jag har omnämnt bibanan från Filipstad till norra sträck¬
ningen af stambanan vid Norum i förening med densamma, eme¬
dan landstingets i Wermland komité åberopat och sökt visa
att stambanan, dragen i norra rigtningen, just genom berörde
bibana skulle blifva af värde för provinsen och bereda trafik;
dock utbeder jag mig att få tillägga åtskilligt rörande bibanan.
Komitén har i sitt betänkande så skickligt blandat verklighet
och villfarelse, att man måste vara väl hemmastadd i Werm¬
land för att kunna urskilja hvad som är det ena eller andra af
dessa motsatser. Emot dess beräkningar dels öfver den blif¬
vande trafiken på bibanan Filipstad—Norum, och dels öfver
den förökade trafiken på stambanan genom samma bibana äro
uti K. Mits Nåd. Propos. grundade anmärkningar gjorda, men
derförutan förekommer att största delen af de 10,000 stigar
kol, som bergslagen vill hafva från vesterlandet, att den malm
och allt det tackjern, sorn skulle skickas dit till ökadt smide
derstädes, och liera andra betydliga poster lika beskaflädt gods,
som man upptagit att afgå till åtskilliga andra orter, men i följd
af nu bestående förhållanden ögonskenligen icke komma att
fraktas på någondera banan, måste från beräkningarna bort¬
falla. Jag skall ej uppehålla R. o. Ad. med att nu närmare spe¬
cificera allt detta. Jag vill deremot såsom i detta fall mest sä¬
gande och efter min tanke tillfyllestgörande, erinra att om ock
all den trafik, som komitén tillräknat bibanan, skulle från för¬
Den 14 Mars f. m.
295
sta stund strömma till densamma, komme den dock icke att
bära sig, utan i stället lemna betydligt deficit. Uti dess först
åberopade af flere riksdagsmän undertecknade skrifvelse med
litet försök till utredning af fördelarna och olägenheterna af
nordvestra stambanans dragande från Christinehamn södra linien
öfver Carlstad eller norra linien öfver Norum och Nilsby till
Frykerud, är tydligen visadt, att med antagande af den utaf
komitén beräknade trafikinkomst å bibanan, skulle en årlig brist
af 48,997 rdr uppstå till liqviderande af ränta och amortisse-
ment å anläggningskostnaden, som då var uppskattad endast till
1,800,000 rdr, men sedermera befunnits uppgå till 2,258,000
rdr. Jag har dock skäl att antaga det otillförlitligheten af eller
de många osannolikheterna i nämnde beräkningar samt den
ringa utsigten att bibanan skulle kunna byggas och ega bestånd,
tillika med vissheten om att koltägten i vesterlandet icke kunde
blifva för bergslagen betydlig eller varaktig, vållat, att egarne af
Storfors, som är näst Uddeholm den största bruksegendom i
Wermland, vägrat att taga del i aktieteckningen för bibana,
ehuru Storfors oeh det dertill hörande Bjurbäcks bruk äro så
belägna inom Filipstads bergslag, intill den föreslagna sträck¬
ningen af bibanan, att de utefter densamma och norra banlinien
hafva minst en mil närmare till vestra Wermland än något an¬
nat verk inom bergslagen.
Visserligen har Major Adelsköld gifvit ett särdeles rekom¬
menderande yttrande om ifrågavarande bibana, men han har
säkert icke kunnat lika väl som bemälde bruksegare och jag inse
det vanskliga och omöjliga i beräkningen al trafiken derå.
Man har åberopat Gefle-Dala-jernvägen och huru trafiken
oå den utöfver all förväntan stigit, såsom bevis på hvad man
hade att hoppas af Filipstads-Norums-bibanan; men om man en¬
dast betänker att denna sednare utgår från en köpstad med
1,984 innevånare inom Fernebo härad eller, som det ock kallas,
Filipstads bergslag med 19,248 innevånare och sträcker sig till
en mindre bruksegendom i Nyeds härad, hvilket endast har
6,707 innevånare, så kan man väl icke i något afseende jem¬
föra denna bibana med Gefle-Dala-jernvägen, som samman¬
binder residensstäderna i 2me län och är utlärtsväg för hela
Stora Kopparbergs län. Då på Gefle-Dala-vägen något år fär¬
dats 28,000 personer, vill man dermed försvara att person¬
trafiken på bibanan Filipstad—Norum blifvit beräknad till 30,000
passagerare, ett antal som öfverstiger befolkningen i begge hä¬
raderna Fernebo och Nyed samt staden Filipstad. Detta torde
väl gifva begrepp om huru trafikberäkningen för bibanan blif¬
vit uppgjord och hvad tillförlitlighet den må kunna tillerkännas.
Oaktadt alla de förord, som man kostat på den omnämnda
bibanan, är det högst tvifvelaktigt, om den någonsin kan komma
att byggas; derföre är åtminstone icke någon garanti gifven med
den förbindelse, som nu skall vara lemnad för aktieteckningens
fullbordande, och norra banlinien måste således tagas i betrak¬
tande utan bibanan. Härvid förekommer, att denna linie i följd
296
Den 14 Mars f. m.
af dess sträckning icke genom bergslagen, såsom en talare bar
förmenat, utan genom en mindre bördig landsbygd förbi några
få bruk, icke kan upphemta inom länet någon synnerlig trafik,
men man bar nu mot slutet af striden i denna fråga ställt Iram
det påståendet att norra banan skulle vid Degefors uppfånga
större delen om ej allt det gods af plankor och stångjern, som
på Klarelfven dit ankommer, och hvilket numera fraktas ut på
elfven till Carlstads eller Skoghalls hamn och skeppas till Göte¬
borg; och enligt Stats-Utsk'ts Betänk, har styrelsen för Sta¬
tens jernvägstralik i skrifvelse till Utsk:t dels förmält sig kunna
antaga att största delen af omförmälta gods skall, om norra
linien kommer till stånd, begagna jernvägen från Degefors till
Göteborg, dels ock såsom ett minimum al denna trafik beräk¬
nat 25,000 tollfer plank och 150,000 centner stångjern och
stål. För detta antagande borde väl trafikstyrelsen haft visshet
om att fraktkostnaderna för nämnde effekter på jernväg skulle
blifva lägre än sjövägen, men sådant är åtminstone icke för det
närvarande förhållandet, efter hvad tillförlitliga uppgifter och ut¬
räkningar visa. En omständighet härvid har likväl icke alle¬
nast trafikstyrelsen förbisett, utan ock, besynnerligt nog, Stats-
ötsk:t i sitt Betänk, ej omnämnt, ehuru inom Utsk:t finnes
en medlem af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sorn om för¬
hållandet bordt hafva kännedom, den nemi. att de bruks- och
sågverksegare, som trafikera på Clarelfven förbi Degefors och
Forshaga till Carlstads hamn eller nederlagsplatser derinvid, hafva
i senare åren med lån af statsmedel och egna tillskott, efter
aktieteckning, byggt kanal och sluss vid Forshaga samt jernväg
vid Degefors’ vattenfall, för att lätta framforslingen af sina egna
effekter. Till dessa arbeten beviljade R. St:r år 1854 ett låne¬
understöd af 150,000 rdr, och blef kanalen med slussen vid
Forshaga fullbordad 1859 och jernvägen vid Degefors 1864,
hvilka båda anläggningar kostat minst 252,344 rdr, men sanno¬
likt vida mera. Ar det väl nu troligt att bemälda bruks- och
sågverksegare skola öfvergifva denna af dem med betydlig kost¬
nad förbättrade transportled på Clarelfven förbi Degefors och
Forshaga och skicka sina plankor och sitt jern med högre kost¬
nad på jernväg från Degefors till Göteborg, eller måste man
icke antaga för gifvet att, om än norra banan anlägges, komma
dock derefter, som hitintills, dessa plankor och detta jern att
framgå på Clarelfven till Carlstad, då egarne af detta gods deri¬
genom afbörda sig sin skuld för kanal och Degefors jernvägs-
byggnaderna och kunna efter omständigheterna reglera afgifterna
vid dessa ställen.
Norra banan kari således för trafikanterna å Clarelfven en¬
dast blifva en reservbana, som af dem komma att begagnas, när
någon post trävaror eller jern måste hastigt sändas till Göte¬
borg för att fylla ett under lastning varande parti eller då något
hinder i eif- eller sjötransporten tillfälligtvis uppstår.
De, som antingen alldeles icke känna Wermland eller endast
vissa trakter af detta vidsträckta landskap, lalla lätt på den
Den I i Mars f. m.
297
tanken att en jernväg, hvilken från Christinehamn skall genom¬
skära detsamma i nordvestlig rigtning, bör, om den lägges 3
mil nordligare upp i landet än i närheten af Wenern öfver Carl¬
stad, blifva gagneligare för länet, och utseendet pä kartan talar
för en sådan mening; men när man tager i betraktande att
Wermland består af stora höjder med mellanliggande dalar och
vattendrag, gående från norr åt söder, att dessa höjder sänka
sig i den mån de nalkas Wenern, att i södern af landskapet
finnes den bästa jorden och det mest utvecklade jordbruket och
att all tyngre godstrafik går på vattendragen från norr till söder
åt hamnarne och städerne och så tvärtom, finner man att rörel¬
sen måste koncentrera sig vid dessa hamnar och städer, och ser
man orsakerne dertill alt den allmänna stråkvägen, den egent¬
liga kommunikationen mellan östern och vestern af landskapet
går öfver Carlstad. När härtill kommer att länets allmänna
institutioner linnas i denna stad, att den derföre oafbrutet be-
sökes af ett vida större antal af länets innevånare än någon
annan ort i Wermland och att den södra banlinien emellan Chri¬
stinehamn och Carlstad, ehuru dragen nära Wenern, dock löper
genom länets bördigaste och väl befolkade trakter i Olme och
Wäse härader, bör det vara uppenbart, hvad jag påstår, att
denna södra bana skall upphemta mycket större trafik inom pro¬
vinsen och således blifva för densamma af allmännare och större
gagn samt för Staten mera inkomstgifvande än den norra banan.
Man har anmärkt att på södra banan endast skulle komma person¬
trafik, hvilken man numera vill underskatta, vill anse af mindre
värde än gods-trafiken, men om, såsom jag tror, massan af dem
som resa, göra det för angelägenheters skull, så gagnas ju alla
näringar genom befrämjande af person-trafiken, hvilken för stam¬
banorna bär i landet hitintills lärer hafva gifvit och utan tvifvel
fortfarande kommer att gifva största inkomsten. Nära intill
södra banan emellan Christinehamn och Carlstad ligga många
landtegendomar och bland dem några af de största inom pro¬
vinsen, hvilka jemte en förmögen befolkning i den orten väl
hafva gods att frakta från och till sig; och genom den äfven
föreslagna bibanan från Filipstad till trakten af Olme kyrka,
hvilken, såsom billigare att bygga, än den till Norum, synes ock
förr kunna åstadkommas, skall all den godstrafik, som kan på
norra banan och bibanan Filipstad—Norum uppstå emellan bergs¬
lagen och vestra Wermland, komma södra banan till godo.
Jag har sagt att Filipstads bergslag må kunna å norra banan
och bibanan emellan Filipstad och Norum till en tid, men ej
för någon längre framtid, erhålla kol från vestra Wermland, och
jag inser äfven att en masugn och vissa bruk i Nyeds och Kihls
härader samt på vesterlandet kunna genom dessa banors till¬
komst få någon minskning i transportkostnaden för den malm
och det tackjern, som de taga från bergslagen, likväl utan att
tro att all den malmen och allt det tackjernet komma att fort-
skafläs på jernvägarue, emedan med dem skola alltid vintertiden
körare af allmogen täfla; men jag kan icke uppskatta dessa för¬
298
Den !4 Mars f. ra.
delar för bergslagen och för berörde masugns- och bruksegare
så högt, som tfet gagn, hvilket en vida större allmänhet inom
länet skall genom anläggning af södra banan vinna; ännu mindre
anser jag dem motsvara de betydliga uppoffringar, som Staten
skulle göra med att bygga den norra banan i stället för den
södra, bestående i 1,150,000 rdr högre anläggningskostnad, flera
års förlängd byggnadstid och större slitning af materielen.
Då nu, elter hvad jag tror mig hafva tydliggjort och lands-
tingskomitéens egna beräkningar jemväl visa, nästan all den trafik,
som kunde inom provinsen komma till norra banan, måste dels
tillföras dels beredas densamma genom Filipstads-Norums-bi-
banan, så skulle 11. St:r, genom antagande af norra banlinien,
besluta byggandet af en bana, hvars gagnelighet för provinsen,
det som man med densamma vill afse, berodde på anläggning
af en bibana, för verkställigheten hvaraf icke någon säkerhet
vunnits. Ett sådant beslut torde kunna anses innefatta uppma¬
ning till kommande riksdag att med hvilka uppoffringar som
helst tillvägabringa bibanan emellan Filipstad och Norum och
möjligen äfven en annan bibana till Carlstad, som då blefve för
länet nödvändig.
Med noga kännedom om Wermland och sedan jag, både
såsom Landshöfding och ordförande i länets hushållningssällskap,
åtskilliga gånger handlagt frågan om nordvestra stambanans rigt-
ning genom provinsen, har jag fattat den mening och de åsigter,
som jag nu i förevarande fråga uttalat; och jag tror mig äfven
härmed hafva hufvudsakligen besvarat hvad flera föregående
talare andragit till förordande af norra banan. Visserligen har
en af dessa talare på förhand sökt jäfva mitt omdöme i frågan,
derföre att jag icke är eller varit bruksegare, men det oaktadt
hoppas jag att R. o. Ad. tager mina ord i 01'vervä'gande och
skänker dem något värde.
Hr von Kramer, Anders Robert: Uti en fråga, sådan
som den förev:de, hvilken i närmaste hand berör en viss orts
intresse, tillkommer ordet i första rummet denna orts målsmän.
De hafva icke, såsom jag och andra, behöft studera sig in i
förhållandena; utan de hafva så att säga lefvat sig in i dem,
hvarigenom naturligtvis en rik skörd af sakkännedom kommit
dem till del. Också hafva resultat i mängd af sådan erfaren¬
het blifvit af åtskilliga talare för R. o. Ad. framlagde; skada
blott att dessa resultater icke alltid varit med hvarandra öfver¬
ensstämmande, i det det ena sträfvat åt norr, det andra åt söder.
Måhända härleder sig denna skiljaktighet derifrån, att ställningen
så att säga på sjelfva slagfältet väl underlättar möjligheten att
uppfatta frågans detaljer, men deremot lägger hinder i vägen
att se den i stort. Det är också blott och bart ur denna syn¬
punkt jag anser det icke vara förmätet af en utanför alla lokala
intressen stående person att i korta drag angifva, hur frågans
så att säga stora drag har tecknat sig för en betraktare på af¬
stånd.
Ben t4 Mars f. m.
299
Jag får harvid till en början bekänna, att Wermlands in¬
tresse ej har för mig så mycket att betyda, ifall detta intresse
kan betraktas endast såsom ett lokalt; men om det kan bevisas,
att detta intresse utgör en vigtig del af det helas, så stiger in¬
tresset i samma mån, som delen visar sig vara mer eller mindre
vigtig för det helas välbefinnande. Provinsen Wermland har om¬
kring 250,000 innevånare emot hela rikets 4 millioner. Detta
är visserligen blott T'5 af det hela, men enligt Konungens Befh:des
sednaste femårsberättelse förökas denna folkmängd med Ii proc.
om året, under det att folkökningsprocenten för hela landet en¬
dast belöper sig till ungefär 1 proc.; och denna större folkök¬
ning är icke en tillfällighet, ty, om man kastar en blick på Sta¬
tistiska Central-Byråns officiella uppgifter, finner man att under
tidsperioden 1816—1855 Wermlands befolkning ökats med 64i
proc. mot hela rikets under samma tid med endast 46i proc.
Det är dock icke egentligen genom sin större folkökning pro¬
vinsen Wermland intager ett framstående rum, utan fastmera
genom sin stora produktion af handelsvaror. Af Sveriges tre
stora exportartiklar, säd, jern och trävaror, är det i synnerhet
i produktionen af de tvenne sistnämnda Wermland är fram¬
stående, och dessa artiklar väga tungt i vågskålen. Ar 1863
uppfordrades i Wermland omkring 2 millioner centner jernmalm
mot 10,0000,000 i hela riket, således | af hela landets produk¬
tion; tillverkades 800,000 centner tackjern mot 4| million i hela
riket, eller | af det hela — sedan steg tackjernstillverkningen
1864 till olver 900,000 centner eller nära i af hela landets.
— Af stångjern tillverkades i Wermland 1863 600,000 centner
mot hela rikets nära 3 millioner, eller i af det hela, samt ändt-
ligen 90,000 centner manufakturjern mot hela rikets 550,000,
eller nära g af det hela. Hvad åter trävarutillverkningen i denna
provins vidkommer, så är man i saknad af bestämda siffror,
som visa dess utveckling. Förhållandet är nemi., att det är
vida svårare att uppgöra några tillförlitliga kalkyler öfver denna
handtering än öfver jernhandteringen; man antager nemi., att
en del af det virke, som i Wermland förarbetas, kommer från
Dalarne, äfvensom att mycket virke från Wermland föres till
de Norska sågverken. Jag vill således icke ingå i några detal¬
jerade beräkningar öfver denna näring, utan ber endast att få
påpeka det förhållande, som uppgifves i Statistiska Central-Byråns
sammandrag af K. M:ts Befh:des femårsberättelser, omfattande
åren 1856—1860, att under det exporten från hela riket af
plank och bräder under dessa fem år uppgick till 6,600,000
tolfter, belöpte sig exporten samtidigt från Wermlands hamnar
till 950,000 tolfter plank och bräder, eller således i af det hela.
När man således nämner Wermland, nämner man visserligen
blott ett af Sveriges 25 län och endast ['5 af rikets folkmängd;
men man nämner äfven i af dess jernhandtering och minst }
af dess trävaruproduktion. Detta är siffror, som tala! de höja
det provinsiella intresset, de ställa det på en piedestal der det
nästan sammanfaller med det allmänna intresset!
300
Den 14 Mars f. m.
Medan jag talar om jern, ber jag att få omnämna hur det
står till med vårt jern på den utländska marknaden. På sed¬
nare tider har svenskt jern i Marseille kostat 32 francs för 100
kilogrammer, hvartill kommer tull, hvilken enligt den nyligen
antagna Handelstraktaten belöper sig till 6A francs, således summa
38 | francs. På samma ställe säljes deremot valsadt franskt
jern till 22 francs för enahanda qvantitetl Oaktadt denna enorma
prisskilnad har dock tills dato det svenska jernet haft en god
marknad derstädes, hvilket kan tillskrifvas dels dess godhet,
men i synnerhet den omständighet att Elba, det enda ställe
hvarifrån franska jerntillverkningen hittills erhållit sin malm,
ej kunnat förse Frankrike med en erforderlig qvantitet af
denna vara, utan blott med cirka 100,000 tonnes om året;
men på sednaste tiden hafva rika jerngrufvor af förträfflig malm
blifvit upptäckta på Sardinien, hvilka komma att lemna 2 å
300,000 tonnes. Till följe häraf kommer det att’ blifva ytterst
svårt för del svenska jernet, att med de höga priser, det må¬
ste betinga, på marknaden täfla med det franska. Lika svårt
är det äfven för vårt jern att utstå täflan med det engelska,
då detta säljes till pund st. 6 å 10 per ton, under det att det
svenska jernet måste betinga ett pris af pund st. 13 och högre
per ton. Under sådana omständigheter hemställer jag, om det
icke är periculum in mora för vår jernhandtering, så att åtgär¬
der till dess underlättande måste med det allra snaraste vidta¬
gas, orri det ej skall alldeles utträngas från verldsmarknaden.
Se vi efter hvilken anledningen kan vara till vårt jerns höga
pris, så torde detta kunna tillskrifvas dels den omständighet,
att jernhandteringen är alltför spridd. Detta åter härleder sig
till hufvudsakliga delen från dåliga och obeqväma kommunika-
tionsanstalter, ty i den mån dessa blifva underlättade, koncen¬
treras äfven jernhandteringen. Det är således uti förbättrandet
af kommunikationsanstalterna vi måste söka den enda räddning
för denna vår vigtigaste näring. Hvar och en torde derför
finna, att när det är fråga om rigtningen af en jernbana, som
skall gå genom en provins, der l af Sveriges hela jernhandte¬
ring bedrifves, måste det för mig, betraktaren på afstånd, före¬
falla alldeles klart, att banan mäste förläggas i den rigtning,
der den mest gagnar nämnde handtering; och det är icke Werm¬
lands eller dess bruksegares intresse, som i detta hänseende be¬
stämmer mig, utan det är i af hela rikets jernproduktions.
Sedan jag hunnit så långt, blir frågan för mig synnerligen en¬
kel. Naturligtvis måste då den sträckning vara fördelaktigare
för jernhandteringen, som går upp till bruksdistriktet, än den
som, följande Wenerns strand, envist håller sig på 3 mils af¬
stånd från allt hvad bruk och grufvor heter. I detta hänseende
ber jag att för R. o. Ad. få uppläsa endast några rader af det
betänkande, Jernvägsstyrelsen i frågan afgifvit, och hvilka synas
mig vara ett mästerstycke i den beskrifvande genren.
»Utgående från Christinehamn, sträcker sig den södra li¬
nien förbi Warumsvikens norra ända, fortgår derifrån i mera