PROTOKOLL,
HÅLLNA
HOS
HÖGLOFLIGE
RIDDERSKAPET OCH ADELN,
VID
Lagtima Riksdagen i Stockholm
ÅR 1862—1863.
Tredje Häfte t.
STOCKHOL!!,
Trkckt hos E. Westeeli,
1863.
■' ' .1 /. i:
■■ ui.
• !(*! ■
Onsdagen den 4 Ulars 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 prot.-utdrag för den 28 sistl. Februari e. m.
och pleni-prot. för den 3 nasti. Januari.
Gr. Lewenhaupt, Garl Magnus Kasimir: Med stöd
af 23:dje §:n Riddarh.-Ordn., får jag vördsamt, anhålla att, med
bibehållande af min riksdagsmannarätt, få afsäga mig min plats
såsom ledamot i Banko-Utsk:t.
Sedan R. o. Ad., uppå framställd propos., till denna anhål¬
lan lemnat bifall, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Ståndets Hrr
Elektorer att utse en ny ledamot i Banko-Utsk:t efter Gr. Le¬
wenhaupt.
Efter föredragning af K. M:s den 28 sist). Februari på
bordet lagde Nåd. Propos. med förslag till ny sjölag, beslöt R.
o. Ad., att remittera densamma till Lag-Utsk:t, dock med för¬
behåll, att, derest R. St:r komme att tillsätta ett särskildt Utsk.
för frågans behandling, den K. Proposm då skulle till detta
Utsk. öfverlemnas.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:s den
28 sistl. Februari bordlagde Nåd. Propos:r:
ang. löneregleringen för lands-staten; och
ang. anslag till uppförande af ny byggnad i hufvudstaden
för den af Svenska Slöjdföreningen inrättade Söndags- och
Aftonskola.
Föredrogs K. M:s den 28 sistl. Februari bordlagde Propos.
med förnyad framställning i fråga om Bergs-skolans i Fahlun
flyttning till Stockholm och förening med Teknologiska In¬
stitutet.
4
Den 4 Mars f. m.
Gr. Hamilton, Gustaf: Det är en i de liesta länder
gällande princip, att frågor om anslag böra vid en riksdags
början framläggas för Riksförsamlingen, och den bör lida un¬
dantag endast i afseende på sådana frågor, som icke kunna
uppskjutas, eller hvarest behofvet af anslag är öfverhängande.
Detta tror jag likväl icke kan sägas i afseende på Fahlu Berg¬
skolas flyttning till hufvudstaden.
Hvad beträffar denna förflyttning, får jag hemställa, huru¬
vida detta skulle vara så lämpligt, då tillfälle till praktisk bild¬
ning för eleverne måste vara vida större i Fahlun, der läro¬
verket är omgifvet af grufvor af mångahanda slag och der för
öfrigt terrängen erbjuder flere tillfällen till undervisning än i
hufvudstaden. — Jag anhåller att detta mitt yttrande måtte få
åtfölja remissen af den Nåd. Propos:n till Stats-Utsk:t.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: 1 motsats till den
förre värde talaren, får jag förorda bifall till K. M:s Nåd.
Propos. i afseende på Fahlu Bergskolas förflyttning till hufvud¬
staden och dess förening med Teknologiska Institutet, hvars stora
nytta den K. Propostn fullständigt utredt.
Man skulle tro att i en stad, med den belägenhet som
Fahlun har, det skulle vara lättare att komma i åtnjutande af
en praktisk undervisning; men den kan icke åvägabringas der,
utan måste ske på landet vid smides-verkstädcr och masugnar,
till hvilka det i allmänhet är lika lätt att förflytta sig ifrån
Stockholm som ifrån Fahlun.
Hvad åter beträffar den theoretiska undervisningen, så tror
jag att den lättast kan bibringas här, i förening med Teknolo¬
giska Institutet.
Hr Lagerstråle, Henrik Gerhard: I afseende på den
al Gr. Hamilton gjorda anmärkning att anslags-frågan lör sent
inkommit tili Riks-Stånden, ber jag att få fästa R. o. Ad:s upp¬
märksamhet derpå, att redan i K. M:s Nåd. Propos. om Stats¬
verkets tillstånd och behof är anmäldt, att en sådan särskild
Propos. sedermera skulle till R. St:r aflåtas; och får jag, hvad
angår sjelfva saken och frågan örn lämpligaste läget för bergs¬
skolan, hänvisa till den utredning, som förefinnes i deri K. Pro¬
pos:!],
Hr Bohnstedt, Theodor Ludvig: Jag kan icke annat
än, i likhet med Frih. Tersmeden, på det lifligaste förorda bifall
till denna K. M:s Nåd. Propos.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd pro¬
pos.. blef den K. Proposm jemte yttranderne remitterad till
Srats-Utsk:t.
Föredrogs K. M:s den 28 sisth Februari bordlagde Propos.
ang. aflönings- och utgiftsanslagen för Teknologiska Institutet.
Den 4 Mere f. m.
5
Gr. Hamilton, Gustaf: I afseende å denna Propos. gal¬
ler till stor del livad jag anfört i afseende på den föregående.
Jag tviflar på att det skulle vara så lämpligt att förorda en åt¬
gärd, sådan som denna, oell styrelsen skulle, enl. min tanka,
icke blifva såsom den borde blifva, om styresmannen ej är en af lä-
rarne. Om bergsskolan icke flyttas, torde styresmannens tjenst
icke kunna anses fordra lians frikallande ifrån en sysselsättning,
som med lians tjenst är synnerligt förenlig. I allt fall torde
de 10 elever om året, som genom bergsskolans förflyttning upp¬
komma, ej medföra synnerlig tillökning i göromålen.
Ofverläggningcn förklarades härmed slutad och den K.
Proposm jemte yttrandet remitterades till Stats-Utsk:t.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utsk:t K. M. den 28
sisth Febr. bordlagde Propos. ang. förändring och tillbyggnad af
kronans egendom N.o 4 å Riddarholmen, för inrymmande der¬
städes af Riks-arkivets samlingar.
Föredrogs K. M:s den 28 sisth Febr. bordlagde Propos. om
anslag till löneförbättring åt Sundhets-Colhii embets- och tjen¬
stemän.
Hr Huss, Magnus: Då K. M. behagat fästa afseende å
min underdåniga hemställan och då i den förev:de K. Proposm
saknas några af de motiver, som jag ansett böra göra sig gäl¬
lande såväl för rättvisan som billigheten af en förhöjning, så
anhåller jag, att en afskrift af min promemoria måtte få åtfölja
till Stats-Utsk:t.
Sedan R. o. Ad., uppå Hr Grins o. Landtmms framställning,
ansett någon uppläsning af det åberopade underd. Meni. icke
erfordras, förklarades öfverläggningen slutad och den K. Pro¬
posm jemte yttrandet, med det ifrågav:de Mem:t, remitterades till
Stats-Utsk:t.
Föredrogs K. M:s den 28 sisth Febr. bordlagde Propos.
ang. ytterligare anslag till det Carolinska Medico-Chirurgiska In¬
stitutet i Stockholm.
Gr. Hamilton, Gustaf: I afseende på detta anslag gäl¬
ler, enär äfven denna Propos. kommit långt efter riksdagens
början och sedan flere iiufvudtitlar redan blifvit af R. St:r ge¬
nomgångna, samma anmärkning som jag i afseende å andra
förut framställt. Särskildt i afseende på anslaget till Carolin¬
ska Institutet, vågar jag fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på alt
6
Den i Mars f. m.
anslag härtill blifvit under mänga föregående riksdagar till stora
belopp beviljadt.
Det må sättas i fråga, om anslag för theoretiska läro¬
ämnen vid Carolinska Institutet kunna göra så stor nytta, som
vid universiteternas fakulteter, dit dessa ämnen principielt höra.
Nu hafva likväl mångfaldiga anslag till dessa sednare undervis¬
ningsverk af »brist på medel» nekats. Det torde nu omsider
vara tid att tänka äfven på universitetens behof.
Särskildt i afseende å det begärda bvggnadsanslaget, är
denna byggnad egentl. nödvändig för den theoretiska undervis¬
ningen. Den nuv:de byggnaden var tillräcklig under den tid då
Retzius, Sveriges förnämste anatom, der undervisade; den bör
vara det äfven nu, då ett vida mindre antal lärjungar deraf be¬
gagnar sig.
Medan jag nu är inne på dessa frågor, må det tillåtas
mig att påkalla R. o. Ad:s uppmärksamhet på den betydliga
förhöjning i lärareanslaget, som nu begäres, innan jemväl den
theoretiska undervisningen blifvit dit öfverflyttad. Huru mycket
skall begäras, sedan detta mål vunnits?
Frih. von Duben, Gustaf: I motsats till hvad den siste
värde talaren anfört, får jag härmed upplysa, att de af K. M.
för Carolinska Institutet äskade anslag ej hafva med den theo¬
retiska examens från- eller tillvaro något att görn, utan afse
dels reglering af lönerna för Institutets lärare i öfverensstäm¬
melse med hvad komiterade för den medicinska undervisningens
ordnande föreslagit, dels en byggnad, beräknad hufvudsakligen
för den pathologiskt-anatomiska undervisningen, hvilken, efter
det 1861 antagna sättet för den medicinska undervisningen, är
till största delen förlagd till Carolinska Institutet.
Med afseende i öfrigt på K. M:s nu föredragna Nåd. Pro-
pos., för hvilken Carolinska Institutet naturligtvis måste hysa
den största tacksägelse, anhåller jag att vid dess remitterande
få bifoga den promemoria, hvilken jag här har äran skriftligen
aflemna.
Jag anhåller slutligen att, med anledning af den gjorda an¬
märkningen mot den K. Proposm, att den kommit för sent, få
fästa uppmärksamheten derpå, att, med afseende härå, gäller
hvad af Chefen för Ecclesiastik-dept:tot vid afgilvandet af den
K. Proposm anmält, nemi. att Stats-Rådet, då denna sak icke
vore genom erforderliga upplysningar utredd, anhölle att seder¬
mera dermed få framkomma.
Jag anhåller att dessa mina anmärkningar, jemte den af-
lemnade promemorian, måtte få åI(öija den K. Proposm till
Stats-Utsk:t.
Någon uppläsning af den åberopade promemorian ansågs icke
behöflig.
Den 4 Mara t. m.
7
Gr. Hamilton: Jag har begärt ordet för att få tillägga,
att det icke är någon illvilja mot institutet, som dikterat mitt
yttrande, utan hyser jag för detsamma det största intresse; men
jag hyser äfven intresse för andra läroverk än detta och främst
för universiteten, på hvilkas hållning hela landets bildning yt¬
terst beror. För universiteten har ej föreslagits anslag i sam¬
ma proportion, som af dem blifvit äskadt, sammanlagdt näppe¬
ligen så mycket som nu begäres för Carolinska institutet ensamt;
och jag hemställer, om det icke är lika stort skäl att tillägga
åt universiteten hvad de begära, som åt en specialskola.
Gr. Sparre, Erik: Om man också icke i motiverne till
den siste värde talarens invändningar mot alla tre de K. Propos:na
vill se någon illvilja mot de läroverk, för hvilka K. M. begärt
anslag, så torde man åtminstone i dessa invändningar Hnna ett
gemensamt motiv, och det synes vara en viss förkärlek för
universiteten i förening med någon afund mot andra läroverk.
Nekas kan ej att förbättrade och utvidgade läroanstalter i
hnfvudstaden, isynnerhet i de delar, som här äro i fråga, äro
högeligen af behofvet påkallade; såväl det nu ifrågasatta Caro¬
linska Institutet som det Teknologiska hafva häfdat sitt anseen¬
de, och jag är fullt öfvertvgad derom att nationen icke kan
annat än gilla en framställning om bidrag dertill och utvid¬
gande deraf. För min del förklarar jag, att, utan att hafva
någon illvilja mot det universitet, som talaren intresserat sig
för, jag hyser välvilja för institutet.
Jag yrkar således bifall till K. M:s Propos.
Gr. Hamilton: Jag får, i anledning af den siste värde
talarens framställning, till It. o. Ad. vördsamt hemställa, huru¬
vida det motiv, som han lånat mig, nemi. afund, är bättre än
illvilja. Jag tror icke alt någon sådan afund rimligtvig bör
kunna sättas i fråga mot en person, hvilken, såsom universi-
tets-lärare, är intresserad af undervisningen i allmänhet, såle¬
des äfven af Carolinska Institutets; men jag har velat påpeka
det i min tanka oriktiga, att den undervisning, som skall komma
hela landets ungdom till godo, i anslagsfrågor skall stå tillbaka
för det nu ifrågav:de Carolinska Institutet.
Ofverläggningen förklarades härefter afslutad och den K.
Propos:n tillika med yttranderne och den inlemnade promemo¬
rian remitterades till Stats-Utsk:t.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:s den
28 sisth Febr. bordlagde Propos:r:
ang. ersättning till Lunds Universitets löningsfond för min¬
skad inkomst af Hardeberga och Sandby församlingars preben-
de-pastorat;
ang. anslag till nya eller utvidgade byggnader för åtskilliga
eleinentar-läroverks behof;
8
Den 4 Mars t. m.
i fråga om de till åtskilliga stadsskolor inom Lunds stift
äfvensom Hallands län utgående klockarepensioner samt landt-
gillen af klockarebohl;
om anvisande å allmänna indragningsstaten af ett belopp
af 500 rdr, att årligen från och med nästkommande år tillgodo¬
njutas af Rektorn vid Hudiksvalls läroverk F. Wennberg.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Närmast intill de K.
Proposme på föredragningslistan förekommer Banko-Utsk:ts Ut¬
låt. N:o 25.
Då Ekon.-Utslct förut afgifvit ett Betänk. ang:de förändring
af mått, mål och vigt, hvarvid en bifogad reservation antogs af
R. o. Ad. och af Borgare-St., så hafva, sedan Preste-St. åter¬
remitterat Betänk:t och Bonde-St. antagit detsamma, tvenne
Stånd fattat ett lika beslut i denna fråga. Att derföre nu före¬
taga Banko-Utsk:ts Utlåt. N:o 25, som äfven tillstyrker en un¬
derd. skrifvelse till K. M., fast i en annan syftning, förefaller
mig något oformligt.
Jag får då hemställa till R. o. Ad., om ej R. o. Ad. beha¬
gade besluta, att bchanlingen af detta Banko-Utsk:ts Utlåt, måtte
få anstå, till dess Ekon.-Utsk:ts Betänk., i anledning af Preste-
St:s återremiss, inkommer, hvarvid frågan skulle kunna blifva
i sin helhet behandlad.
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: Jag är ej af samma
tanka som den siste värde talaren, enär jag anser att detta Be¬
tänk. nu kan företagas till behandling.
Jag har redan förut, då Ekon.-Utsk:ts Betänk, föredrogs
hos R. o. Ad., fästat uppmärksamheten på det kända förhål¬
lande, att Banko-Utsk:t på sitt bord hade ett förslag just i sam¬
ma ämne som Ekon.-Utsk:t hade berört. I sakens nuv:de skick
kan man antaga, att Utslut, vid ärendets förnyade handläggning,
icke blott kommer att afgifva ett Utlåt, i öfverensstämmelse
med det beslut, som 2 Stånd hafva fattat — eller möjligen ett
sammanjemkningsbeslut — utan äfven icke underlåter att der¬
jemte rälta sig efter det beslut, som R. St:r skola hafva fattat
å förev:de Banko-Utsk:ts Betänk. Jag tror icke att frågan om
mått, mål och vigt bör behandlas i sammanhang med den om
mynt, som dermed ej har att skaffa; och, att döma efter det
knapphändiga sätt, hvarpå denna fråga förut blifvit af Ekon.-
Utsk:t behandlad, har jag icke anledning att vänta någon sär¬
deles utredning af myntfrågan.
Frih. Gripenstedt, Joh. Aug.: Afven jag delar den siste
talarens mening alt det hvarken är nödvändigt, eller att några
skäl förefinnas, till att uppskjuta föredragningen af detta ämne,
för att afhandla det i sammanhang med den fråga om mått,
mål och vigt, som nu förberedes af Ekon.-Utsk:t. Hela frågan
rörer lämpligheten af det förslag, som af Hr Björck blifvit
Den 4 Mars f. m.
9
väckt i Borgare-St.; oell, om man granskar detsamma, finnér
man att det icke går egentligen ut på att sammanjemka mynt¬
foten uti alla de tre Skandinaviska länderna, utan på att hos
oss införa ett nytt myntsystem, grundande sig på Thalersyste-
met och den Franska grammvigten, hvilket är någonting helt
annat än Danmarks och Norges myntsystem, som grundar sig
på den Kölniska markvigten. En reservant liar visserligen ve¬
lat utsträcka förslaget så att derigenom måtte åvägabringas en
öfverensstämmelse äfven mellan Sveriges och dess grannstaters
myntfot, men om ett sådant beslut fattades, så komme detta
icke i strid med Ekon.-Utsk:ts beslut, utan tvertom i närmare
enlighet dermed.
Man bör nemi. noga observera, att om detta Betänk., så¬
dant det är, bifalles, så kommer ingen framställning till K. M.
rörande de öfriga Skandinaviska myntförhållandena att göras.
Skulle åter denna framställning utsträckas så som reservanten
föreslagit, så ställer den sig blott i närmare öfverensstämmelse
med det förslag, som af Ekon.-Utsk:t blifvit väckt.
Jag för min del kan således icke finna att det är något
skäl att uppskjuta frågan, utan anser tvertom att den olägenhet
deraf kan uppstå, att tid onyttigt förspilles.
Frih. Tersmeden: Jag medgifver visserligen, Mine Hrr,
att här finnes någon likhet i de båda Utskrns tillstyrkanden,
då Ekon.-lltslcts Betänk, icke allenast rörer mått, mål och vigt,
utan äfven mynt, men det finnes också olikhet i formen af
framställningen; och jag hemställer, om det skulle vara lämp¬
ligt, sedan Stånden bifallit båda Betänk:na. att ingå till K. M.
med två särskilta skrifvelser i samma sak. Vore det då ej bättre
att lå en enig skrifvelse.
Hvad beträffar Frih. Gripenstedts yttrande, att tid skulle
bortgå i och för undersökningar, så hemställer jag, om 2 ä 3
veckor kunna vara någon så särdeles lång tid att fästa af¬
seende på, och längre tid bör ej åtgå, ty Ekon.-Utsk-t, sorn re¬
dan fått Preste-St:s återremiss samt prot.-utdr. från de öfriga
Stånden, kan företaga frågan när sorn helst till behandling.
Jag fortfar i min anhållan, att behandlingen af ifrägav:de
Banko-Utsk:ts Betänk, måtte få anstå, till dess Ekon.-Utsk:ts Ut¬
låt. inkommer.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Då jag icke anser att på sam¬
ma gång en lind. skrifvelse till K. M. och en underhandling med
de båda öfriga Skandinaviska länderna i samma ämne böra kun¬
na ega rum, kan jag icke finna något lämpligare sätt för denna
frågas lösning, än alt låta den hvila, till dess man får se hvad
H. St:r komma att besluta i den föreg:de; och måste jag der¬
före understödja det förslag, som Frih. Tersmeden framställt,
helst då ingen olägenhet deraf kan uppstå.
to
Den 4 Hars t. m.
Frill. Stjernstedt, Au g. Wilh.: Jag är förekommen af
de båda sista värda talarne. För mig synes det vara olämp¬
ligt, att R. o. Ad. nu ingår i pröfning af Banko-Utsk:ts Utlåt.
N:o 25, för att möjligen komma till ett beslut, som skulle
kunna blifva stridande mot det, som det Högl. Ståndet fattat,
rörande Ekon.-Utslcts Betänk, angående mått, mål och vigt.
Jag förenar mig således med dem, som yrka att föredragningen
af detta Utlåt, måtte uppskjutas.
Gr. Hamilton: De af eder, Mine Hrr, som voro närv:de
vid föredragningen af ifrågav:de Ekon.-Utsk:ts Betänk., behöfver
jag väl icke erinra derom, att beslutet fattades under förutsätt¬
ning alt det icke skulle lägga något hinder i vägen för behand¬
lingen af Banko-Ulsk:ts Utlåt.
Då jag föreställer mig att Kkon.-Utsk:t, när det inkommer
med förnyadt Utlåt, i denna fråga, icke gerna kan anse sig
vara förbundet att såsom sitt (Jtlåt. antaga den af två Stånd
antagna reservation, och således Utsk:t sannolikt inkommer med
ett annat Utlåt., kan jag icke finna fördelen af att behandla båda
frågorna på en gång.
Hr von Ehrenheim, Pehr: Gr. af Ugglas har re¬
dan uppläst det beslut, R. o. Ad. fattat i anledning af Ekon.-
Utsk:ts Betänk, öfver Hr Wallenbergs motion; och synes det
mig deraf vara ovedersägligt alt detta beslut icke låter förena
sig med bifall till hvad Banko-Utsk:t här föreslagit, enär tvenne
olika skrifvelser då skulle komma att till K. M. afgå. Enklaste
utvägen synes mig då vara att uppskjuta föredragningen af detta
Utlåt., till dess det visat sig, om R. St:r instämma i R. o.
Ad:s beslut. Det är icke af respekt för Ekon.-Utsk:t, utan för
Ståndets beslut, deraf R. o. Ad. måste anse sig bundet, som
jag framställer denna åsigt och förenar mig med dem, som yr¬
ka på ett uppskjutande af förev:de Utlåt:s behandling.
Frih. Gripenstedt: Oaktadt det icke är af någon särde¬
les stor vigt, om R. o. Ad. nu straxt företager eller uppskju¬
ter med behandlingen af denna fråga — jag skall åtminstone
ej med någon ifver motsätta mig dess uppskjutande, om R. o.
Ad. nu anser att något sådant bör ega rum — kan jag likväl
ej underlåta att påpeka, hurusom frågans afgörande nu ej på
minsta sätt skulle komma i kollision med den skrifvelse, som
R. St:r, med anledning af Ekon.-Utsk:ts Betänk., kan komma att
till K. M. afgifva.
Hvad denna sednare skrifvelse beträffar, så innehåller den,
som R. o. Ad. nyss hört, en framställning derom att man skulle
genom öfverenskommelse söka åvägabringa öfverensstämmelse
mellan de tre Skandinaviska ländernas mått, mål och vigt, samt
mynt, under det att den skrifvelse, som nu är ifråga, i anled¬
ning af Banko-Utsk:ts Utlåt., skulle afse öfverensstämmelse med
den Preussiska Thalern, i förening med grammvigten. Detta
Den 4 Mars f. m.
11
sednare förslag är således något helt annat än det förra, äfven
med afseende på myntet, och syftar ej det ringaste på enheten
mellan Sveriges, Norigcs och Danmarks myntsystem, utan hlott
huruvida det vore skäl för Sverige att antaga en annan mynt¬
fot. Vare sig nu att R. St:r bifalla det ena eller andra försla¬
get. så måste alltid en undersökning i det ena fallet rörande
den Skandinaviska öfverensstämmelse!), och i det andra rörande
lämpligheten af Hr Björcks förslag komma att ega rum.
Jag finnér följaktligen att något uppskof af denna fråga
hvarken är nödigt eller nyttigt, — men anser den tillika vara af
så underordnad vigt, att jag ej vill motsätta mig det som blif¬
vit föreslaget.
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Jag anser mig böra
meddela det Höglofl. Ståndet, att, efter det Allm. Besv.- o.
Ekon.-Ufsk:ts Betänk. N:o 71 var i Stånden bordlagdt, fråga
hos Talmans-konferensen förekom om uppskjutande af detta
ärende, såsom tillika afseende myntet, till företagande i sam¬
manhang med Banko-Utsk:ts nu ifrågav:de Betänk., men efter
öfverläggning stannade man i den mening, att dessa tvenne Be-
tänk:n i sjelfva verket icke stodo i så oskiljaktigt sammanhang
med hvarandra, att icke de lämpligen kunde hvar för sig be¬
handlas. Denna mening grundades på samma skäl som Frih.
Gripenstedt nyss anfört. Den erinran, som här blifvit gjord,
om det oegentliga deraf att tvenne skrifvelser till K. M. skulle
komma att expedieras, rörande till en del samma ämne, förekom
äfven i Talmans-konferensen; men man ansåg denna oegentlig-
het kunna afhjelpas derigenom, att i den sednare skrifvelse!! den
förra åberopades, förutsatt att besluten icke blefve mot hvar¬
annan stridande. Jag instämmer för öfrigt med Gr. Hamilton
deruti, att med det föreslagna uppskofvet ingenting kan vinnas;
ty då Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts åberopade Betänk, blifvit
bifallet af två Stånd, måste det antagas, att Utsk:t, till svar å
Preste-Sl:s återremiss, enligt vanlig praxis, förklarar sig vidblif¬
va sitt förra Utlåt. Vid föredragning af Allm. Besv.- o. Ekon.-
Utsk:ts förnyade Utlåt, stå vi då på alldeles samma punkt som
nu, och jag kan följaktligen icke finna något ändamål med upp¬
skofvet.
Gr. af Ugglas: Då jag tror att något missförstånd är or¬
saken till den uppgift, som här blifvit lemnad i afseende å detta
Betänk:s behandling, så anhåller jag att, derest något prot.-utdr.
ankommit från de öfriga Stånden rörande denna sak, detta må
uppläsas.
I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att, enligt an¬
komna prot.-utdr., Preste-St. återremitterat ifrågavule Betänk,
och Bonde-St. deröfver fattat ett beslut af följande lydelse: »att
R. St:r måtte hos K. M. i underd. anhålla, att K. M. i Nåder
täcktes låta genom vederb:de verkställa undersökning till utrö¬
12
Den 4 Mars f. m.
nande deraf, huruvida en förändring af myntfoten i den angifna
syftningen må finnas verkställbar och, för den händelse K. M.
skulle anse en sådan förändring ändamålsenlig, iideda under¬
handling med grannstaterne för tillvägabringancle af öfverens¬
stämmelse emellan Sveriges och dessa staters myntfot, samt
derefter nådigt förslag i ämnet till R. St:r afgifva»; men att
deremot någon underrättelse om Borgare-St:s beslut i frågan
ej ankommit.
Gr. af Ugglas: Då Preste-St. återremitterat Ekon.-Utsk:ts
Betänk., lärer väl följden blifva, att Utsktt icke kan ändra hvad
det yttrat i ena delen af frågan och måste, hvad den sista be¬
träffar, väl vidblifva hvad tvenne Stånd antagit, under inbjudning
till de andra att sig deri förena. Just hvad Hr Fåhraeus här
sade, att det är en möjlighet alt olika beslut i frågan komme
att fattas, så mycket mera möjligt som dessa frågor äro olika
— den ena afser nemligen att man må göra upp med de an¬
dra Skandinaviska länderna om en enhet i myntet, det andra
att man skulle ändra vårt mynt till enhet med den Preussiska
Vereins-Thalern — torde göra att K. M. stannar i villrådighet
om hvilket som är R. Stms mening.
Sedan öfverläggningen i frågan härefter förklarats fulländad,
förmälte Hr Gr. o. Landtm., hurusom Frih. Tersmeden föresla¬
git, att R. o. Ad. skulle uppskjuta behandlingen af Banko-Utsk:ts
å dagens föredragningslista uppförde Utlåt. N:o 25, i ani. af
väckt fråga om förändrad grund för utmyntningen af Svenska
silfvermyntet, fiir att företaga detsamma till pröfning i samman¬
hang med Allm. Rcsv.- o. Fkon.-Utsk:ts blifvande Utlåt, i ani.
af Riks-Sl:ns skiljaktiga beslut öfver sistnämnde Utsk:s Betänk.
N:o 71, i ani. af väckta motioner i fråga om förändrade be¬
stämmelser rörande mått och vigter samt justering deraf m. m.;
och hade till detta Frih. Tersmedens förslag blifvit yrkadt dels
bifall och dels afslag; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, framställde
propos. på bifall till samma förslag och, då svaren utföllo med
många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-
Utsk:ts den 21 och 25 sisth Februari på bordet lagde Utlåt. N:o
26, i ani. af väckta motioner ang:de skyldighet för R. Stms
Bank att till ett bestämdt pris utlemna omvntadt silfver.
Utsk:ts första hemställan om afslag å de i frågan väckta
motionerne.
Frih. Gripenstedt, Joli. Aug.: Jag kan för min del icke
finna annat än att motionärerne haft skälig anledning till sina
anmärkningar och framställningar. Riks-bankens vexlings-skyl-
Den 4 Mars f. ro.
13
dighet består för närv:de deruti att bankens sedlar skola vid
anfordran inlösas mot mynt af den beskaffenhet och enligt de
grunder, som mynllagen bestämmer. Genom ett sådant åliggan¬
de bar icke allenast sedlarnas värde blifvit befästad!, utan kunna
äfven utländska liqvider derigenom medelbart verkställas. Det¬
ta sednare ändamål uppnås likväl under närvrde förhållanden en¬
dast ofullständigt, och det är för att i sådant hänseende vinna
en stiirre fullständighet, och derigenom äfven höja sedlarnes
värde, som motionärernas förslag framkommit.
Hvad man vid utländska liqvider behöfver, är icke mynt
af en eller annan sort, utan ett visst qvantum ädel metall, och
hvarje vexel som ntställes — utgörande, såsom vi veta, det
hufvudsakligaste liqvidationsmedlet mellan olika länder — är i
sjelfva verket ingenting annat än en förskrifning på ett dylikt
qvantum guld eller silfver. När nu till verkställande af en ut¬
ländsk liqvid ett visst qvantum finsilfver behöfver anskaffas, huru
tillgår då härmed för närv.de? — Antagom t. ex, att GO skålp.
finsilfver erfordras. Dessa 60 skålp. finsilfver skola enligt mynt¬
lagen finnas i 1000 rdr specie, och hvar och en, som eger 4000
rdr rmt i sedlar, har således obestridlig rättighet att genom
utvexling af 1000 specier bekomma det önskade finsilfret;
men vid sådan utvexling erhåller han derjemte 20 skålp. lege-
rad koppar, äfvensom det värde, hvilket kan anses nedlagdt i
myntningen och som representeras, dels genom slagskatten, ut¬
görande f:dels proc., dels genom ytterligare kostnad för mynt¬
verket. Om då den enskilda, för hvilken endast finsilfret har
värde och som sjelf har större fördel af att erhålla detsamma
i omyntad form, begär att för sina 4000 rdr i sedlar, eller
1000 specier, bekomma dessa 60 skålp. finsilfver såsom plants,
hvarigenom för banken både kopparen och myntnings-kostnaden
skulle besparas; får han detta? — Nej! betala mig derutöfver
36 rdr 36 öre, svarar banken — (enligt pris af 37 rdr för 1
Kölnisk mark). Huru kan nu detta förklaras? — Banken för¬
lorar härigenom, såsom nyss nämndes, koppar och slagskatt, upp¬
gående sammanlagdt till omkring li proc.; den enskilde förlorar,
genom den för honom olämpliga form, hvarunder han erhåller
det för honom behöfliga finsilfret, omkring 1 proc.; och lan¬
det förlorar, utom sitt tillskott för den onödiga myntningen, det
öfverpris, som genom hög kurs betalas vid alla liqvider med
vexlar.
Men, ännu en gång, hvarföre sker då allt detta — till för¬
lust för alla? —Jo, derföre att banken på detta sätt söker skyd¬
da sitt silfver från uttagning. Man vill försvåra silfverutvex-
lingen; man vill häremot uppställa ett hinder.
Detta är en tanke och ett bemödande, som ofta och un¬
der många former har uppenbarat sig. Man har t. ex., för att
åstadkomma dylika hinder och svårigheter, stundom påtänkt
att förflytta banken till en aflägsen, svårt tillgänglig landsort,
för att sålunda öka transportkostnaden vid uttagning af silfver;
14
Den 4 Murs f m.
stundom har man föreslagit export-tull vid silfrets utförsel o. s.
v. Det nu ifrågav:de hindret, nemi. att endast under en för
trafikanten olämplig form (mynt) utlemna det finsilfver, han ön¬
skar, och hvartill lian är berättigad, verkar således, ur synpunk¬
ten af ett hinder för silfveruttagning, alldeles lika med en här¬
emot svarande export-tull, men är så till vida ännu sämre, än
denna, som genom export-tullen den förlust, som uppkommer
för de enskilda och för landet i sin helhet, åtminstone skulle
kunna sägas komma statskassan till godo genom tullinkomsten,
då deremot på det sätt, som hindret nu är anordnad!, alla par¬
terna dervid förlora.
Men hufvudsaken är likväl den, att, ehvad slags hinder man
också vill uppställa, så blir detta alltid ett frångående af sjelfva
principen för realisationen, och strider således mer eller mindre
mot sitt eget ändamål.
Realisationens princip är nemi. icke blott att åt hvarje se¬
delhafvare enskildt tillförsäkra en verklig valuta för hans sedlar,
utan ock att åt landel kollektivt betrygga ett fast och stadigt
myntvärde. Men det är sjelfkIarf, att detta sednare ändamål
måste upphäfvas eller inskränkas genom en export-tull på silf¬
ver eller hvilket annat hinder som helst mot silfverutvex-
lingen — enär sjelfva grunden för ett fast myntvärde just be¬
står i den ovilkorliga rättigheten att när som helst undfå silfver
mot sedlar — och att på sådant sätt myntets värde i stället
skall blifva fluktuerande inom de gränser, hvartill kursen, med
tillhjelp af hindren, i mån af deras storlek, kan uppdrifvas.
Af dessa principiella skäl kan jag således för min del ej gilla
de närv:de bestämmelserna i Banko-reglementet, hvilka uppstäl¬
la eller legitimera dylika hinder, utan tror att motionärerna verk¬
ligen haft gilltiga anledningar att önska deras undanrödjandé.
Men ännu mindre, än jag kan godkänna dessa bestämmelser,
kan jag gilla de extra utvägar, som man stundom sett bankens
styrelse begagna för att tvinga rörelsen att underkasta sig obil¬
liga stadgande!). Bland dessa utvägar vill jag endast omnämna
det allmänt kända faktum, att vid vissa tillfällen intet annat
slags silfvermynt utlemnats, än åttondels specier, hvilka, i an¬
seende till ett större remedium i vigt (nemi. T^nra i st. f- tötttt)’
innehålla ett mindre qvantum finsilfver, och sålunda hafva ett
mindre värde, än motsvarande summa i hela eller halfva spe¬
cier. Med tillhjelp af dylika medel, och med stöd af de be¬
stämmelser i Bank-regl:tet, hvilka motionärerna önskat måtte
förändras, har det varit möjligt, att på ett konstladt sätt upp¬
tvinga kursen till flera procent öfver pari. Förmodligen anses
detta af Hrr Bankofullmägtige, och måhända älven af åtskilliga
andra, såsom ganska godt och förtjenstfull!, då derigenom ban¬
ken gjort en betydlig vinst på sin vexelhandel. Men för min
del kan jag icke biträda en sådan mening, utan anser att en
dylik kurs-stegring genom konstlade medel är ganska olämplig.
Man bör nemi. besinnna, att en sådan kurs-skillnad af flera proc.
vid iiqvider, som gälla millioner, icke är någon obetylighet, samt
Den 4 Mare f. m.
15
att enskilda intressen härvid beröras och kunna vara verksamma.
En affärsman, som årligen kan disponera ett vexelbelopp af fle¬
ra millioner — och sådana finnas — gör visserligen på denna
kurs-skillnad en vinst af kanske 20 å 30,000 rdr; men hvem
får betala detta? — Jo! vexelköparen, och genom varornas
häraf uppkommande fördyring, i sista hand, den konsumerande
allmänheten.
Jag vet ganska väl, att det finnas de, som betrakta detta
såsom en förmån; som förmena att häruti ligger ett nyttigt
korrektiv emot den illa anskrifna, öfverdrifna importen; oell
som påstå att produktionen sålunda just bör uppmuntras på 1
konsumtionens bekostnad. Hela denna statsekonomiska åsigt
hvilar dock enligt min tanka på fullkomligt falska grunder.
Fast under en annan form, är detta argument ingenting annat
än precist detsamma, som anföres till förmån för höga tullar
och det s. k. skydds-systemet. Oriktigheten häraf kan, såsom
jag tror, med mycken bestämdhet ådagaläggas, men jag anser
hvarken lämpligt, eller ens behörigt, att vid detta tillfälle ingå
i någon närmare undersökning af denna fråga. 1 förbigående <
vill jag dock nämna, att den tillämpning af nyssnämnda grund¬
satser, hvilken går ut på att styra kursen, och genom dess
höjande utöfva förmynderskap öfver rörelsen, är i min tanka
ännu sämre än den tillämpning deraf, som i tull-lagstiftningen
söker sitt uttryck; derföre att i sednare fallet åtminstone något
af den beskattning, man pålägger allmänheten, kommer staten
tillgodo, då deremot i det förra endast den ena samhällsklassen
beskattar den andra, eller, rättare sagdt, allmänhetens intressen
uppoffras till förmån för några få.
Med det nu anförda kan naturligtvis icke min mening vara
att påstå, att all kurs-fluktuation är någonting oriktigt, och att
den skulle komma att upphöra, derest de öfverklagade bestäm¬
melserna rörande silfver-utvexlingen förändrades. Det är tvert-
om klart, att i alla händelser, och äfven om man egde ett uni-
versal-mynt — hvilket väl en gång torde blifva fallet — så
måste endast och allenast rättigheten att på ett annat ställe,
ofta långt aflägset, få disponera en viss summa, äfvensom de «
vanliga bestämmande villkoren af tillgång och efterfrågan, alltid
komma att inverka på vexlarnes pris, och således bestämma
kursen. Men jag vill att dessa, de naturliga orsakerna, och icke
några andra, konstlade, lätt missbrukade tvångsmedel skola vara
de som reglera detta förhållande.
Med anledning af de åsigter, jag nu yttrat, frågar man
mig kanhända: men behöfver då Banken inga medel till sin
disposition för att bevara sin metalliska kassa? — Jo! men
dessa medel böra ej sökas i uppställda hinder mot vexling.
De ligga dels i en förminskad sedelutgifning, dels i lämpliga
åtgärder att draga till sig kapitaler. I begge dessa hänse¬
enden består den verksammaste utvägen deruti, att pennin-
geräntan, efter omständigheterna och behofvet, modereras, och
villkoret derför är att denna ränta skall vara fri. Denna vig-
16
Den 4 Mars f. m.
tiga finnnciela grundsats liar jag redan vid (lera föregående tillfällen
sökt göra gällande, och när samma fråga snart 5 nyo torde före¬
komma, skall jag icke underlåta att åter förfäkta densamma.
Men äfven med det band, som ännu i detta afseende hos oss
existerar, äro likväl — enär, med högst sällsynta undantag,
vår lagliga ränta är betydligt högre än räntan på penninge-
marknaden i allmänhet — enligt min åsigt, några konstlade
medel till hinder för silfver-utvexlingen hvarken nödiga elier
nyttiga. Jag skulle således för min del icke haft någon be¬
tänklighet vid att biträda motionärernas framställning — helst
Hr Wallenbergs —; men då, enligt det af Utsk:t nu afgifna för¬
slaget, fullmägtige skulle få fria händer i detta afseende, och då
jag hoppas, alt fullmägtige hädanefter begagna denna frihet så,
att ej onödig utmyntning och åternedsmältning af mynt ifrå-
gakommer, samt framför allt så, att icke någon onaturlig kurs¬
stegring uppstår till vinst för några få, men till förlust för de
öfriga och det allmänna; så anser jag mig äfven kunna bifalla
det förevide Utlåtit.
Frih. von Schwerin, Jules: Jag ber att få framkomma
med en allmän sats: »silfret har ett dubbelt användande, dels så¬
som handelsvara, dels som mynt.» Hvilket som är det lörra
eller det sednare, tyckes mig här ej vara svårt att urskilja, ty
då den stämplade varan är betalningsmedel, måste den andra
vara handelsvara. Hrr Lindströms och Wallenbergs förslag
gå ut på att sätta ett bestämdt pris på denna vara, men för
mig synes att, om man sätter bestämdt pris på plantsen eller
den omyntade varan, är det detsamma som att sätta pris på
vexeln.
Frih. Gripenstedt har sagt, att man åsyftat, genom det sätt
hvarpå man skött sillverutvexlingen, att lägga ett hinder i vägen
för densamma. Jag får då göra Hr Frihm uppmärksam der¬
på, att fullmägtige tyckas ganska väl känna den sanningen »att
det icke tjenar till något att lägga hinder i vägen för silfver-
utvexlingen.» Hvad beträffar att han yttrat, att detta skett till
förmån för några vissa personer, så får jag nämna att ett mot¬
satt förhållande egt rum, itliy att bankofullmägtige städse hand¬
lat i öfverensstämmelse med bankens och det allmännas intresse,
ej till föripån för några vissa personer.
Jag anhåller att R. o. Ad. måtte bifalla denna punkt af
Banko-Utsk:ts förev:de Betänk.
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: Jag har begärt or¬
det, för att tillkännagifva, det jag icke i alla delar instämmer med
Frill. Gripenstedt. Jag har icke velat ålägga banken någon ny
skyldighet utöfver den att med mynt inlösa sina sedlar; men
jag vill visa att banko-fullmägtige, med fördel för banken, kun¬
na utlemna silfverplantsar för bättre pris än mynt, och för bätt¬
re pris än det af Hr Lindström föreslagna af 36j rdr för en
mark Iiölnisk vigt finsilfver.
Den i Mars f. m.
17
En rdr rmt innehåller 1^ ort fint silfver och ^ ort koppar,
och en sådan rdr är hvarje sedelinnehafvare berättigad att få
för hvarje rdr i sedlar. Nu beräknas likväl myntets värde i
förhållande till utländskt mynt endast efter den qvantitet fint
silfver, det innehåller, och är likaledes det uppgifna värdet 36§
rdr rmt för en mark Kölnisk vigt fint silfver beräknadt efter
ett värde af 1| ort fint silfver för en rdr; derutöfver kostar
emellertid banken en silfver-riksdaler ^ ort koppar, i värde,
efter ett pris af 67 rdr pr centner, lika med 0,335 öre + fproc.
slagskatt eller 0,75 öre = 1,085 öre—; myntets prägling kostar
likväl mera än f proc., nemi. 1^ proc. för hela specier och ända till 4
proc. för det mindre myntet, hvilken förökade kostnad statsverket
får vidkännas. Man finner häraf att banken gör en vinst af me¬
ra än 1 proc., då den får inlösa sina sedlar med silfver i plantsar,
efter ett pris af 36§ rdr för en mark Kölnisk vigt fint silfver,
i stället för att inlösa dem med myntadt silfver. Det vore icke
obilligt, om banken af denna vinst delade med sig till sedelhaf-
varen, hvilken i alla fall för plantsarnes transport m. m. får
vidkännas en icke obetydlig kostnad. Då deremot banken mot
sin egen fördel tvingar sedelhafvaren att för liqviderande af ut¬
ländsk skuld taga myntadt silfver — t. o. m. småmynt, hvilka
äro i tillverkning dyrast — så tillskyndas sedelhafvaren en yt¬
terligare kostnad för myntets nedsmältning. En förlust å alla
håll, statsverket, banken och sedelhafvaren, åstadkommes sålun¬
da på konstladt sätt, utan att någon deraf skördar vinst. Den¬
na förlust, uppgående, om allt tages i beräkning, ända till 4 proc.
och derutöfver, verkar till kursens höjande öfver pari, hvilket
åter drabbar den konsumerande allmänheten. Under förhopp¬
ning att banko-fullmägtige, om de få i detta afseende fria hän¬
der, med fästadt afseende på ej mindre bankens än statsver¬
kets och allmänhetens fördel, icke allenast utlemna silfver i plant¬
sar till så billigt pris, som jag nu antydt, utan äfven tillhanda¬
hålla vexlar eller anvisningar på bankens utrikes deponerade
silfver till samma billiga pris, vill jag för min del icke på för¬
hand bestämma priset hvarken å det ena eller andra, förlitande
mig på fullmägtiges insigter och upplysta omdöme.
Gr. Mörner, Carl Göran: För mig var det något svårt
att fatta den utveckling af åsigter i denna fråga, som den siste
värde talaren gjorde, äfvensom sammanhanget emellan dem
och den slutsats, till hvilken han kommit, då han sedermera yr¬
kade bifall till Utsk:ts Utlåt. Jag ber att med några ord få ut¬
veckla skälen för min tvekan om riktigheten af den grund, hvar¬
på den värde talaren stödt sig.
Banken har och kan väl icke hafva något annat åliggande,
än att med silfver, d. v. s. med myntadt silfver, inlösa sina
sedlar. Så länge denna skyldighet af honom fullgöres, kan ej,
enligt min tanka, mera i detta hänseende af densamma fordras.
Att ålägga banken att, under en eller annan form, tillhanda-
H. lil. 2
18
Dea 4 Murs f. m.
hålla spekulanter en handelsvara, för att derigenom infria sina,
å myntadt silfver lydande förbindelser, och att ytterligare på
denna vara sätta ett bestämdt försäljningspris, •— hvilket är det,
hvarpå Hrr Wallenbergs och Lindströms förslag gå ut, — tror
jag icke vara lämpligt, och jag skulle heller icke anse att vi
hafva råd att dermed göra försök.
Vi borde i stället söka de korrektiver, hvaraf andra länder
betjena sig, då spekulanter söka att till skada för banken och
landet se sina egna fördelar för mycket tillgodo, nemi. att genom
räntans höjande fördyra lånen och minska spekulanternes vinst.
Härigenom skulle säkerligen antalet minskas af sådane lånesö-
kande, som anlita banken för att efter lånets erhållande uttaga
silfver till export.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts Utlåt., som afstyrker Hrr
Lindströms och Wallenbergs motioner.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Afven jag inser rik¬
tigheten af de grundsatser, som af Frih. Gripenstedt blifvit fram¬
hållna, och var derföre särdeles nöjd med att han kom till det¬
ta resultat. Som man icke kan draga annan slutsats af hans
tal, än att dessa grundsatser äro i Utsk:ts Betänk, tillämpade, så
är jag tacksam för detta erkännande af hvad Utskits majoritet,
dit jag hörer, i denna fråga åstadkommit. Jag skulle kunna
dermed sluta, om jag icke visste det flere andra finnas, hvilka,
då de tänka annorlunda, säkerligen, om icke i tal, åtminstone
med sina röster komma att motarbeta ett bifall till Utskits Be¬
tänk. Derföre tager jag mig friheten utveckla den tankegång,
som jag följt, och som ledt Utskits majoritet till detta resultat.
Vid första betraktandet af Hrr Lindströms och Wallen¬
bergs motioner var tanken den, att dessa motioner borde obe-
tingadt i sin helhet bifallas, men man fann vid närmare skär¬
skådande af saken, huru hufvudpunkten bestod uti, att banken
skulle vara skyldig att mot sedlar utlemna omyntadt silfver. En¬
ligt myntlagen är det bestämdt med huru mycket myntadt silf¬
ver hvarje sedel skall inlösas, men ej med huru mycket omyn¬
tadt. Utskit har derföre betraktat silfret, i form af plants, så¬
som en råvara, hvilken banko-fullmägtige förskaffat sig för att
derigenom vara i tillfälle att åstadkomma myntadt silfver; och
då kan väl ej banken åläggas, såsom tvång, att vara skyldig
afhända sig denna råvara, och derigenom blifva nödsakad att
anskaffa, möjligen med större kostnad, annan plants, för att
kunna fullgöra sin pligt att alltid hålla Myntet tillgång på silfver.
Denna åsigt var det, som gjorde att man ansåg sig böra afslå
motionerna, isynnerhet som man icke kunde förbise att en brist
på silfver för en kortare tid kan uppstå i Europa. Det utfästa
vilkoret »såvida tillgång är» är ett svepskäl, ty banken kan
icke ställa sig utan plantsar, emedan den då icke kunde skaffa
sig myntadt silfver.
Utskit har visserligen icke förbisett att banko-fullmägtige
redan nu hafva rätt att utlemna silfver till lägre pris än det i
Den 4 Mars f. m.
19
reglementet utsatta, men ett samvetsgrant ombud ser i en så¬
dan utsatt bestämd summa ett uttryck af principalernas önskan,
och om än rättighet att göra undantag är lemnad, så gör man
sällan sådana undantag, utan att för hvarje fall redogöra för skä¬
len dertill, isynnerhet då man har revisorer att förvänta, hvilka,
möjligen utan tanke på det förhållande som egt rum, endast be¬
trakta affären sådan den efteråt visar sig. Det har naturligt¬
vis derföre varit säkrast för fullmägtige att hålla sig till det
bestämda priset 37 rdr.
Utsk:t har icke bestämt någon siffra såsom maximum eller
minimum, utan lemnat detta åt fullmägtige; och då det trott
sig gå motionärernes billiga önskningar härigenom till mötes, vå¬
gade Utsk:t icke gå längre; och då äfven Utsk:t icke kunnat
hos R. St:r vänta ett obetingadt bifall till motionärernas åsigt,
hvilken, likasom alla andra vigtiga frågor, ej kan mogna på en
dag, så tror jag att det träffat en god medelväg.
Jag anhåller om bifall till Utskits Betänk.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Då den förste talaren
har försvarat hvad motionärerne föreslagit i afseende å ifråga-
v:de ämne, så måste jag å min sida uppträda för att bekäm¬
pa dem och hans åsigter.
Jag anser att de förslag, som blifvit af motionärerna väck¬
ta, leda derhän, att den lagda grunden för våra sedlars inlös¬
ning skulle i någon mån blifva förändrad. R. St:rs bank är en anstalt,
som blifvit försedd med åtskilliga ganska stora förmåner. Den har
blifvit försedd med en högst betydlig fond af metallisk valuta;
den har erhållit rättighet att — utgifva sedlar, som för mynt i
riket skola gälla, samt att af dessa sedlar utfärda 30 millio¬
ner utöfver dess egande metalliska kassa — äfvensom att i den¬
na sednare få inräkna å utländsk ort betalbara, men ännu ej
förfallna vexlar; den disponerar öfver ett kapital-öfverskott af
mer än 28 millioner och är berättigad att räntefritt emottaga
staten tillhöriga depositioner; — men emot alia dessa förmå¬
ner har den fått en skyldighet, som efter min tanka är för
densamma ganska svår att uppfylla, nemi. att med en me¬
tall, kallad myntmetall och bestående till § af silfver och J af
koppar, inlösa alla sina utgifna sedlar. Myntbestämnings-lagen
innehåller att för 100 rdr rmt i bankens sedlar skola lemnäs
25 specier, af viss vigt, innehållande 2 marker myntsilf-
ver, hvaraf 1^ mark utgöres af finsilfver, och | mark af
koppar. Detta är den bestämda grunden för sedlarnes in¬
lösen, hvarigenom man ock fått ett bestämdt förhållande
mellan den Svenska riksbanks-sedeln och det Svenska silf-
vermyntet, men man har ändå icke derigenom kunnat fast¬
ställa en absolut fast värdemätare. Oaktadt man har be¬
stämdt föreskrifvit, att en Svensk riksbanks-sedel skall inlösas
med en viss vigt silfver i myntad form — så hindrar detta icke
att värdemätaren i landet kan förändras, och att någon rubb¬
ning i förut existerande värde-förhållanden kan inträffa dels ge¬
20
Den 4 Murs f. m.
nom förändring af sedelns värde, genom att utsläppa en större
massa sedlar i landet än der förutvarande sedelqvantitet, dels
genom en förändring af det i myntet innehållna silfrets värde.
Denna förändring i värdemätaren kan också uppkomma, och
återkommer verkligen ofta, i ännu större mån, och på flere
sätt, genom de inverkningar å densamma, som de ständigt vex¬
lande förhållandena mellan oss och utlandet föranleda. — Det
kommer t. ex. ett starkt kapital-inflöde eller utflöde, som in¬
verkar på kapital-marknaden och derigenom på omsättningsrö-
relsen, till ökning eller minskning af den i landet kringlöpande
omsättningsmedels-massan, hvarigenom också den häraf beroen¬
de varumätaren i samma mån ökas eller minskas. Man kan
således ej lyckas att bestämma en absolut fast värdemätare,
utan allt hvad man förmår, är endast att göra den fast och
oföränderlig inom vissa gränser.
Nu skall jag bedja att få visa huru den antagna värdemä¬
taren i vårt land måste fortfara att vara föränderlig inom vissa
gränser, just i afseende på det förhållande, som man genom
de nu föredragna motionerna velat göra mera fast — nemi.
det omyntade silfrets pris i förhållande till den Svenska riks-
bankssedelns bestämda värde i Svenskt silfvermynt. Om jag
tager 250 specier, så innehålla dessa 15 sklp. Svensk viktualie¬
vigt silfver och 5 sklp. Svensk viktualie-vigt koppar; och
då myntbestämningslagen säger att 250 rdr specie skola vara
lika med 1000 rdr rint i Svenska riksbankens sedlar —, bli
följaktligen 15 sklp. finsilfver och 5 sklp. koppar också lika
med 1000 rdr rmt — eller om mark Kölnisk begagnas i st. f. mark
viktualie-vigt, efter en proportion af 100: 181,8 emellan Svenskt
sklp. viktualie-vigt och Kölnisk mark, skola 1000 rdr rmt eller 250
rdr silfverspecie vara lika med 2712Tjro Kölniska marker finsilf¬
ver och 9^ Kölniska marker koppar.
Samma nyssnämnda qvantitet finsilfver — (kopparns värde
ej taget i beräkning) — eller 27-^ mark Kölnisk gäller i Hamb.
myntsort uttryckt — efter ett värde af 27^ mark Hambur-
ger-banko på en mark Kölnisk — 27^ + 27,7 5 — 756,
mark Hamb.-bko.
Då således 756,74 mark Hamb.-bko = 27,27 mark Köl¬
nisk, och 1000 rdr rmt också äro = 27,27 mark Kölnisk, skulle
man möjligen häraf kunna förledas till den slutsatsen att 756,74
mark Hamb.-bko böra anses lika med 1000 rdr rmt, eller, med
andra ord, att såsom 756,74: 1000 — så skall 1 mark Hamb.-
bko förhålla sig till 1 rdr rmt — eller således 100 markHamb.-
bko vara fika med 132 rdr 14 öre Svenskt rmt —; men vid
närmare påseende skall man likväl finna att detta hvarken är
eller kan vara förhållandet — emedan, om än 1000 rdr rmt i
Stockholn) och 756,74 mark Hamb.-bko i Hamburg, begge ega
lika värde med 27,mark Kölnisk, denna qvantitet silfver
dock icke under vanliga förhållanden kan sägas ega allde¬
les samma värde i Stockholm som i Hamburg — eme¬
dan varan silfver, derföre att den ej finnes i tillräcklig
Den 4 Mars f. m.
21
myckenhet i Sverige eller af annat skäl måste skaffas dit från
annat håll, densamma, när den framkommer, ovilkorligen måste
bli så mycket dyrare eller högre i värde — på stället dit, än
på stället, hvarifrån det hemtats, som det kostar både att
transportera silfret från det ena stället till det andra och
att efter framkomsten förvandla det till det lagligen giltiga eller
allmänt gångbara betalnings-rnedlet — antingen i hårdt mynt
eller i bankosedlar af stadgadt, emot myntet svarande värde.
För att belysa detta med ett exempel, må antagas att nå¬
gon i Stockholm boende, som har en tillgång att disponera i
Hamburg af 756,74 mark Hamb.-bko, vill flytta den ifrån det
sednare stället till det förra och derföre uppdraga åt sitt om¬
bud i Hamburg att förvandla nämnda 756,74 sklp. mark Hamb.-
bko — i motsvarande qvantitet af 27,27 mark Köln. i finsilf¬
ver, samt att sända detta silfver öfver till Stockholm, för att
der i Svenskt metalliskt silfvermynt förvandlas.
Denna transport ifrån Hamburg till Stockholm jemte silf-
rets förarbetande till Svenskt mynt, kostar då, efter hvad som
uppgifves hafva blifvit beräknadt, 9, 242 öre på 3 mark Hamb.-
bko = 1 specie = 400 öre — eller 2,31 öre på 100 öre,
och således 2,31 proc. på hela den transporterade qvantiteten
silfver, hvarföre, då på från Hamburg till Stockholm hemtade
27,27 mark Köln., enligt hvad nyss blifvit sagdt, måste afdragas
2,31 proc., återstår i behåll, då silfret kan af sin egare till ut¬
byte emot Svenskt mynt i metall eller papper disponeras, en
qvantitet finsilfver af endast 26,64 mark Köln, och då 27,27
mark Köln. voro lika med 1000 rdr rmt, fås för 26,64
mark Köln. följaktligen ej mera än 976,89 rdr rmt — och
för i Hamburg uppburna 756,74 mark Hamb.-bko erhålles
således på detta sätt 976 rdr 89 öre Svenskt riksmynt—eller
med andra ord i Hamburg i silfver uppburna 100 mark Hamb.-
bko — lemna i Stockholm ej mer än 129,09 i Svenskt rmt.
Vill åter någon i Hamburg boende dit hemta en sin i
Stockholm egande fordran af 1000 rdr rmt, och för sådant än¬
damål, genom något sitt ombud, med denna summa i banko¬
sedlar inställer sig vid Svenska riksbankens lucka, erhåller
han der 250 rdr Svenska hela specier, innehållande en
vigt finsilfver af 27,27 mark Köln. Men då det är att antaga
att silfrets transporterande ifrån Stockholm till Hamburg samt
detsammas nedsmältning på sistnämnda ställe måste komma att
kosta ungefärligen detsamma som då silfret föres ifrån Ham¬
burg till Stockholm, komma, vid transporten af de i Svenska
riksbanken lyftade 27,27 mark Köln., jemväl 2,31 proc. att afgå,
hvadan, då silfret i Hamburgska banken inlemnas, ej mera än
26,64 mark Köln. blir qvar i behåll, som, efter ett förhållande
af 27,75 mark Hamb.-bko på hvarje Kölnisk mark, lemna in¬
sättaren en tillgång eller behållning i Hamburger-banken af
739,26 mark Hamb.-bko; — deremot för 1000 rdr Svenskt rmt i
sedlar (i Svenska riksbanken lyftade 250 Svenska rdr silfver-
specie) erhålles således, sedan de flyttats till Hamburg —och
22
Dan 4 Måra f. m.
förvandlats i Hamb.-bko, blott 739,26 mark Hamb.-bko — eller
med andra ord, det fordras 135 rdr 27 öre, i Stockholm upp-
burne, för att i Stockholm erhålla 100 mark Hamb.-bko.
Det kan väl hända att de nu gjorda beräkningarne icke äro fullt
exakta; men jag tror ej de mycket skilja sig ifrån verkliga för¬
hållandet, och derföre framstår genom hvad nu blifvit yttradt
— att det Svenska rmt i riksbanks-sedlar, ehuru här hemma
fixeradt till ett visst i lag bestämdt silfver-värde — dock, an-
vändt såsom betalningsmedel mellan Stockholm och Hamburg
— icke står i något fast och oföränderligt, utan i ett emellan
circa 129 och 135 varierande förhållande till en qvantitet silfver,
som i Hamburg motsvarar 100 mark Hamb.-bko — eller,
med andra ord, samma tillgång i silfver som flyttas ifrån Ham¬
burg till Stockholm och lemnar i behåll circa 129 rdr rmt,
måste, då den flyttas ifrån Stockholm till Hamburg, hafva kostat
circa 135 rdr, då den till sednare stället framkommer.
Just i anseende till förut omnämnda omkostnader vid silf-
rets transporterande emellan Hamburg och Stockholm — ut¬
göres dock det mest vanliga öfverflyttningsmedlet af en tillgång
eller en fordran ifrån det ena stället till det andra, icke af silf¬
ver — utan af vexlar — eller fordringsbevis å en egande till¬
gång i silfver på den utländska platsen. Sådana vexlar uti
i Svenskt rmt uttryckt pris, bestämmas af den tillgång, jemförd
med den efterfrågan, som å dem finnes — eller med andra ord
— af förhållandet emellan utförsel och införsel af de varor eller
värden, som emellan de olika länderne blifvit utbytta. Och då
alla de varor, som in- eller utföras, egentligen icke kunna beta¬
las på annat sätt än genom alla de varor, som ut- eller införas
— skulle vid inträffande missförhållanden emellan utförsel och
införsel — högst betydliga skiljaktigheter och förändringar i vex-
larnes pris kunna uppkomma.
Men möjligheten att kunna såsom betalningsmedel använda
silfver i stället för vexlar, och att få silfret till ett visst på för¬
hand bestämdt pris — begränsar de eljest stora fluktuationerna
i vexlarnes pris. — Emellan, såsom här förut blifvit anfördt, de
begge förhållandena — 129 lägst och 135 högst — såsom mynt-
bestämningslagen nu innehåller att riksbankens sedlar skola med
myntadt silfver inlösas — står således det Svenska rmt i
ett emellan 129 och 135 vexlande förhållande till mark Hamb.-
bko i vexlar —; men om hvad motionärerna föreslagit, nemi. att
riksbanken skulle vara tvungen inlösa sina sedlar, icke endast
med myntadt silfver, utan också genom med Hamburger-stäm-
pel försedda, omvntade silfver-plantsar, efter deras innehåll i finsilf-
ver-värde, blefve antaget, skulle de gränser, 129—135, för riksmyn-
tets föränderlighet med hänseende till i Hamb.-bko uttryckta vexlars
pris — som under den antagna myntbestämningslagen naturli¬
gen uppkommit — blifva försatta hvarandra mycket närmare,
troligen till 131 och 133, och efter min tanke en bestämd
myntförändring — örn ock till förhöjning af riksbanks-sedlar-
nes värde, derigenom vara gjord. En sådan förändring —den
Den 4 M»r» f. m.
23
vare sig till höjning eller sänkning — den må gynna det ena
eller andra intresset — kan jag dock ej anse vara riktig. Och
jag kan derföre så mycket mindre godkänna motionärens för¬
slag, som riksbanken, efter hvad förut blifvit redogjordt, icke kan,
utan förlust, ifrån Hamburg förse sig med sitt behof af silfver
— såvida banken ej kan få köpa vexlar och fordringsbevis i
silfver i Hamburg till så lågt pris som circa 129 pr 100 Hamb.
bko, ty, efter som vexeltillgångarne i förhållande till‘vexelefter-
frågan under sednare åren visat sig — kan banken svårligen
någonsin få köpa vexlar till detta låga pris, utan måste derföre
alltid förlora på sina silfverköp och siri silfver-införskaffning ifrån
utlandet. — Och då må det väl vara lofligt för banken, att ge¬
nom det högre pris, som banken, när den ej behöfver med
omyntadt silfver inlösa sina sedlar, kan betinga sig för de vex¬
lar, Banken sjelf försäljer — söka i någon mån göra sig ska¬
deslös för hvad banken förlorar, då den, för att hålla sin metal¬
liska kassa vid makt, nödgas från utlandet köpa och hit indra¬
ga silfver. Jag för min del kan ej annat än anse detta vara
ganska tillåtligt.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han, med ani. af Hr Man¬
nerskantz’ i slutet af anförandet gjorda yrkande, finge fästa
uppmärksamheten derå, att endast den första punkten i Utlåtit
nu utgjorde föremål för R. o. Adis öfverläggning.
Hr Akerman, Fredrik: Jag behöfver icke upprepa
hvad flere föregående talare redan yttrat, eller att det förefin¬
nes en uppenbar skillnad emellan silfver i plants och myntadt
silfver, icke blott i verkligheten, utan äfven med afseende å
bankens skyldighet att inlösa sina sedlar. Med myntadt
silfver bör banken, enligt de för dess förvaltning stiftade
lagar, fullgöra sistnämnde förbindelse, då deremot omyntadt
silfver är en handelsvara, som likasom alla andra varor
varierar i pris i mohn af tillgång och efterfrågan. Kunde
man antaga att hvarje reqvisition, som hos fullmägtige göres om
erhållande af silfver i plants, hade för ändamål liqviderandet af
skuld i utlandet, och således, om detta vägrades och vexelkursen
vore hög, följden blefve att reqvirenter i stället skulle tillvexla
sig myntadt silfver, så vore det onekligen riktigt, hvad Frih.
Gripenstedt påstått, att det för banken blefve fördelaktigt att
lemna omyntadt silfver i stället för myntadt, men just derföre
att det omyntade silfret är en handelsvara och det således ej
sällan inträffat och alltid måste inträffa, då silfret är efterfrå-
gadt utrikes, att detsamma från banken reqvireras för att be¬
reda uttagaren en handelsvinst, kan det omöjligen ligga i ban¬
kens intresse, att alltid och ovilkorligen hålla spekulanter denna
vara tillhanda, som banken måhända sedermera måste återför-
skaffa sig, för myntningens upprätthållande, till vida högre pris
än det, för hvilket det lemnat det omyntade silfret ifrån sig.
24
Den 4 Mers f. m.
Jag skulle derföre hafva önskat att nuvarande stadgande
angående utlemnande af plantsar fått förblifva oförändradt, sär¬
deles som bestämmande af ett pris derå, grundadt på prisen
utomlands, ingalunda blifver någon lätt sak.
Hr von Koch, Nils Samuel: Man skulle kunna säga,
att då alla talare kommit till det resultat att tillstyrka bifall till
denna punkt af Banko-Utsk:ts Utlåt., så skulle det vara onödigt
att yttra något vidare för den, som vill samma slut; men jag
ber att för dem, som antingen icke afhört eller icke kunnat
(öija de vidlyftigare och konstigare deduktionerna, med ett par
ord få nämna ett enda enkelt skäl, som varit tillräckligt att
bestämma mig och möjligen kan bestämma någon annan. Detta
skäl är att ingen bank någonsin kan åläggas betala sina för¬
bindelser på två sätt, både med myntad och omyntad metall,
utan att blottställas för förluster, och när nu riksbanken för¬
bundit sig att inlösa sina sedlar med myntadt silfver, så kan
man icke ålägga den att äfven betala med plantsar. Det är
visserligen sannt, att det ofta och troligen oftast kan vara för¬
delaktigt för banken att lemna ut plantsar, och då bör den
också ega rättighet att göra det, men någon skyldighet bör det
aldrig vara. Jag anhåller om bifall till ifrågav:de punkt af
Utlåht.
Frih. Gripenstedt: Genom Gr, Mörners anförande har
min uppmärksamhet blifvit fästad på att jag i mitt förra ytt¬
rande ej nog tydligt yttrat mig ang:de en vigtig omständighet,
nemi. om huruvida banken borde ega rättighet att höja räntan,
när det kunde befinnas vara nödvändigt. Härpå svarar jag o-
betingadt ja, och i enlighet med hvad jag vid flere föregående
tillfällen yttrat i samma ämne, anser jag det vara, icke blott
för banken, utan äfven för penningerörelsen i allmänhet, af hög¬
sta vigt att räntan lemnäs fri.
Hr Mannerskantz har med mycken utförlighet utvecklat
den satsen, att en absolut oföränderlighet i vårt penning-värde
relativt till utlandet icke kan uppkomma. Jag vill fästa R. o.
Ad:s uppmärksamhet derpå, att jag heller aldrig påstått något
sådant, utan jag har tvärtom sökt att göra klart att någon för¬
änderlighet alltid måste existera, till följd deraf, att ett kapital,
disponibelt på ett måhända långt aflägset ställe, tydligen har ett
helt olika värde än samma kapital, disponibelt på ett annat ställe.
Med ett ord. blotta rättigheten att på olika ställen disponera
penningar, och att utbyta en myntsort mot en annan, som man
behöfver, måste åstadkomma kursskillnader; men jag har sagt,
att en sådan, oundviklig, myntvärdets föränderlighet ej är nå¬
got önskligt, utan något, som tvertom bör, så vidt möjligt är,
inskränkas. Denna kursfluktuation var före realisationens infö¬
rande ganska betydlig och kursen svängde sig då emellan h28
och 144 skillingar b:ko på Hamburger-banko-riksdalern; nu har
den, såsom äfven Hr Mannerskantz omnämnt, endast varierat
Den 4 Mars f. m.
25
emellan 132 och 135 öre på en mark Hamh.-b:ko; således haf¬
va gränserna för denna fluktuation efter realisationen minskats
betydligt, hvilket också utgör en af dess stora välgerningar, men
jag har uttalat den åsigt, att det vore önskvärdt, om dessa grän¬
ser kunde än vidare inskränkas, och att detta kan ske genom
de åtgärder, som blifvit ifrågaställa, och genom undanrödjandet
af de konstlade medel, som blifvit använda för att uppdrifva
kursen utöfver dess naturliga gränser.
Samme talare har sagt, att den tillblandning, som silfret har
i vårt mynt, och som gör att silfvervärde endast med svårighet
och kostnad kan derutur tillgodogöras, skulle vara ganska nyttig
för banken, såsom utgörande ett hinder för utvexling af silfver;
men om man vill skaffa sig ett hinder eller ett skydd mot ut¬
vexling på detta sätt, så skulle det ju ske bäst och fullständigast
derigenom att man försatte myntet på sådant sätt, att dess silf-
verhalt — hvilket utgör dess värde — icke utan största svårig¬
het, eller helst omöjligen, kunde skiljas från myntet. Hvad vore
emellertid ett sådant mynt? Jo det vore — enär det verkliga
intrinseka värdet sålunda vore förstördt — egentligen ingenting
annat än, liksom sedlar, ett myntrepresentativ; och just hvad man
med klingande mynt åsyftar, nemi. att det skall i sig sjelf innefatta
sitt värde, vore genom en dylik anordning upphäfdt. Jag kan
således icke betrakta den tillställning med en olämplig tillbland¬
ning i vårt mynt, hvarigenom man försämrar dess värde, men
på grund häraf vill göra det mindre begärligt till utvexling, så¬
som en förtjenst eller lycklig uppfinning, utan såsom ett fel och
ett misstag.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Gr. Mörner: Att, såsom den siste värde talaren omnämnt,
söka bereda ett skydd mot silfrets utförande ur landet, genom
att tillsätta myntet med någon annan slags metall, som vore
svår att skilja från silfver, det vore att söka ett skydd i en
myntförsämring, och derom har, såvidt jag känner, ingen på
detta rum väckt fråga.
Om man skulle döma i konseqvens med samme talares å-
sigt om besparing vid inköpandet af silfver, så skulle man anse
att det vore bäst att lemna af det silfver, som är deponeradt i
Hamburg, åt köparen derstädes, ty det vore förenadt med min¬
sta kostnad för banken och vore äfven fördelaktigast för köpa¬
ren; men detta vore detsamma som att i Stockholm sälja vex-
lar lill ett bestämdt pris, hvilket aldrig någon ifrågasatt. Då
man nu icke fordrar att vexlarne skola säljas till ett bestämdt
pris, så kan man icke heller begära att banken skall afhända
sig fin-sillver, sorn har större värde än myntadt silfver, till ett
bestämdt pris, som ofta är lägre än hvad varan gäller på den
plats, der den skall afyttras. Banken är visserligen förbunden
att inlösa sina sedlar med myntadt silfver, men den har icke,
26
Den 4 Mars f. m.
och jag hoppas att den heller aldrig får någon skyldighet att
sälja denna vara i omyntad form.
Hr Mannerskantz: Jag ansåg mig i mitt förra yttrande
böra göra en kanske något för lång framställning ang:de förän¬
dringar, som den antagne värdemätaren i vårt iand genom mång¬
faldiga förhållandens inverkan naturligen är underkastad, ty det
är just om en dylik rubbning, godtyckligt företagen, som det
nu egentligen är fråga. Vid realisationens bestämmande hafva
vi fått en inom vissa gränser rörlig värdemätare, som varierar
mellan 129 och 135, men bifalla vi nu motionärernas förslag,
så förändra vi med detsamma vår värdemätare, så att den kom¬
mer att variera mellan 132 och 134, och det är en dylik rubb¬
ning i det gällande värdemåttet som jag anser vara oriktig, ty
när man en gång fastställt en grund för den mätande riksbanks-
sedelns värde, så måste man bibehålla den, vare sig att ett om¬
byte skulle vara till fördel för det ena eller det andra intresset.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder icke afgifvits något an¬
nat yrkande än å bifall till Utsk:ts nu förev:de hemställan, blef
propos. derå framställd och med ja besvarad.
Utsk:ts sednare hemställan om öfverlemnande till Banko-
fullm. att bestämma priset å silfver- och guldplantsar.
Hr Åkerman, Fredrik: Af den erfarenhet, som jag fått
under den tid jag deltog i bankens styrelse, har jag funnit att
anspråken på bankofullmägtige och deras noggranna efterlefnad
af instruktionen äro ganska allvarliga från allmänhetens sida;
jag tror derför att, så vidt man kan, så bör man vid föreskrif¬
ters meddelande använda sådane uttryck, att fullmägtige kunna
i dem hafva stöd för sitt handlingssätt. Jag skall emellertid icke,
då man synes fästa så mycken vigt vid att få ett förändradt
reglementerande uti ifrågav:de hänseende, vara deremot, allenast
detsamma blifver bättre och bestämdare affattadt, än Utsk:t
föreslagit. Jag hemställer alltså, att den föreslagna redaktionen
må erhålla följande, i någon mohn förändrade lydelse: »Att åt
bankofullmägtige må öfverlemnas att kunna, då de finna sådant
med afseende å förekommande omständigheter lämpligt och för
banken fördelaktigt, i stället för Svenskt silfvermynt ifrån ban¬
ken utgifva silfver och guldplantsar emot det pris, som Fullm.,
med ledning af priset å silfver och guld på utrikes ort, bestäm¬
ma.» Å detta mitt förslag anhåller jag att Hr Gr. o. Landtm,
ville framställa propos.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Jemte det att jag i sak
står fast vid hvad jag tog mig friheten att framställa i mitt
yttrande under diskussionen öfver den föreg:de punkten, så har
Den i Mars f. m.
27
jag ingenting emot att instämma i den redaktion af Utsk:ts hem¬
ställan, som af Hr Akerman blifvit föreslagen.
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: Afven jag instämmer
i det som Hr Akerman yttrat. Det är gifvet att bankofullm.,
vid betraktande af bankens fördel, måste äfven taga i betrak¬
tande hvad som är priset på silfver utomlands, och i'sådant
afseende känna sig före.
Efter den utredning, som blifvit gjord, behöfver jag icke
vara vidlyftigare, utan anhåller blott om bifall till Hr Åkermans
förslag.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Jag anser mig nöd¬
sakad att motsätta mig det förslag, som blifvit väckt om tillägg
till Banko-Utsk:ts ifråga v:de hemställan. Det var icke till följd
af någon tillfällighet som de ord, hvilka innefattas i tillägget,
blefvo af Utsk:t utelemnade, utan det skedde med full öfver¬
läggning. Utsk:ts pluralitet ansåg nemi., att om banken skulle
blifva väl skött, så borde man åt bankofullmägtige lemna så
fria händer som möjligt. Att nu göra en ändring i ett preli¬
minärt beslut, som Banko-Utsk:t begär af R. St:r, innan man vet
hur det blifvande Banko-Reghtet kommer att lyda, anser jag
icke vara rätt. Att i hvarje §, som handlar om en eller annan
åtgärd, som fullmägtige skola vidtaga, påminna dem att de icke
skola glömma bankens fördel, anser jag vara temligen obefo-
gadt. Det står naturligtvis i instruktionen för bankofullmägtige
att de vid alla tillfällen skola se landets och bankens fördelar
tillgodo, och, när de uppfattat detta som sin allmänna skyldighet,
så böra de, enligt min tanke, tycka att det Vore ganska för¬
underligt, om de jemt blefvo erinrade härom, liksom om man
förutsatte att icke bankens fördel, såvida den står tillsammans
med landets, skulle ligga dem om hjertat.
Om man nu verkligen insatte de ifrågav:de orden, och full¬
mägtige vid något tillfälle, då de ansågo det vara med bankens
fördel öfverensstämmande, utlemnade plantsar, men en förlust lör
banken sedermera uppkom genom detta förfarande, så skulle
revisorerne komma och säga: »det står så och så i instruktionen,
och likväl har banken genom eder åtgärd lidit en förlust.» Jag
frågar, om det är skäl att göra ett sådant tillägg, hvarigenom
det skulle bero på en lycklig utgång, om fullmägtige handlat
rätt eller ej. Bör man väl säga: »[ skolén handla efter mogen
öfverläggning och efter bästa förstånd, men I fån icke göra nå¬
got, som kan åstadkomma någon förlust för banken»; det vöre
ju detsamma som att säga: »lägg armarne i kors och gör in¬
genting.» Jag skulle knappast tro att någon egendomsegare sä¬
ger, när han reser bort, till sin förvaltare: »sköt min egendom
så bra som möjligt, men företag ingenting, som medför förlust.»
Det skulle åtminstone förefalla mig besynnerligt, om han gjor¬
de det; utan han säger: »stå på mitt bästa så godt ni det för¬
2$
Den l Mara f. m.
står.» Denna åsigt är det äfven som gjort sig gällande inom
Utsk:t, och jag tror att den är riktig.
Slutligen ber jag att få anföra ännu en omständighet, som
bevisar olämpligheten af den föreslagna redaktions-förändringen.
Om nemi. det någon gång skulle inträffa, att under en kris lan¬
dets väl fordrade att silfver utfördes för att liqvidera utländsk
skuld, men detta vore förenadt med någon uppoffring för ban¬
ken, så skulle fullmägtige vara förhindrade af denna föreskrift
att utlemna det.
Af alla dessa skäl tror jag icke att det är välbetänkt att
införa ifrågav:de tillägg, utan anhåller jag om bifall till Banko-
Utsk:ts hemställan i dess närvarande form.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Den siste värde ta¬
laren har antydt att §§:ne i det blifvande Banko-Reghtet skulle
blifva olika det stadgande, som R. St:r framställa; mendet tror
jag icke blir förhållandet.
I afseende på sjelfva frågan, så är här under förevide dis¬
kussion så mycket taladt om den, att intet mer är att tillägga.
Hvad redaktionen af densamma beträffar, så har den föregående
talaren yttrat, att han ansåg det vara förunderligt, om ett så¬
dant tillägg, som det Hr Akerman föreslagit, infördes; jag får
dock fästa hans uppmärksamhet på, att en sådan föreskrift re¬
dan finnes i det nu gällande Regktet, med den skillnad blott,
att priset på silfret der är fixeradt. Jag tror att detta tillägg
är ganska nyttigt, och då det förut stått der, bör det icke för¬
undra någon. Hvar och en bör vara belåten dermed, som er¬
känner hvad Bankens skyldighet egentligen är, nemi. att inlösa
sina sedlar med Svenskt silfvermynt och icke med något annat.
Om den utlenmar silfverplantsar, så är det ett medgifvande åt
behofvet af en lättad silfverexport, och det bör aldrig med full-
mägtiges vilja ske, såvida det icke är för banken fördelaktigt.
Jag tillstyrker bifall till den redaktion, som Hr Akerman föreslagit.
Frih. Cederström, Thure: Sedan jag begärde ordet, har
Hr Nordenfelt yttrat sig och outtalat samma åsigter, som dem
jag hyser i afseende på Hr Åkermans förslag. Jag ber dock
att få nämna ännu några skäl, hvarför jag icke anser det vara
lämpligt att ifrågavarande tillägg antages. Det skulle då lätte¬
ligen kunna uppstå ganska stora svårigheter, emedan, då full¬
mägtige utgöras af 4 ledamöter från hvarje Stånd, skulle det
ganska ofta kunna inträffa att somlige voro så konservativa att
de ansågo att banken aldrig bör utlemna några guld- eller silf¬
verplantsar, under det att de öfriga voro af en motsatt åsigt.
Jag är dessutom af den mening, att alla förslag, som angå ban¬
kens förvaltning, böra så litet som möjligt reglementeras, utan
bör man lemna så fria händer som möjligt åt dem, som hafva
sig denna förvaltning anförtrodd.
Såsom ännu ett skäl mot ifrågakomna tillägg, får jag slut¬
ligen nämna, att jag för min del icke kan finna att bankens
Dea 4 Mars f. m.
29
uppgift är att bereda sig enskild vinst, utan den bör anses så¬
som en nationell inrättning, hvars ändamål är både att upprätt¬
hålla myntvärdet och att underlätta handeln och rörelsen. På
grund af hvad jag sålunda anfört, får jag anhålla om bifall till
Utsk:ts förslag.
Hr Nordenfelt: En talare här midt emot har fästat upp¬
märksamheten på att i en reghts-paragraf icke bör kunna in¬
gå annat än hvad som genom R. St:rs beslut är stadgadt. Detta
är visserligen sannt, så vidt det rör sjelfva saken; men då ett
sådant beslut, som Utsk:t begär af R. St:r, afser en förändring,
hvilken i allmänhet möter stora hinder att göra för ett sär¬
skildt fall, emedan denna § kan hafva sammanhang både med
de föregående och med de efterföljande §§:na, så anser jag att
en viss förändring i redaktionen icke kan ega rum. — Vidare
har samme talare yttrat, att man gerna kunde bibehålla en fö¬
reskrift, som stått i det gamla Ranko-regktet. Detta är en grund¬
sats, som Banko-Utsk:t har fruktat att följa, och det nya Banko-
regkt har icke fått behålla någon slags föreskrift, som stått i
det gamla, utan att man pröfvat, huruvida deri ännu vore lämp¬
lig. Det är till och med så mycken rivalitet i frågan om Banko-
reghtet, att fullmägtige inkommit till Banko-Utsk:t med förslag,
der de kastat om §§:ne och skrifvit om titlarne. En stor poet
i Sverige har sagt: »Evigt kan ej bli det gamla; ej kan vanans
nötta läxa evigt repas upp igen.» Och Banko-regktet har i
sanning varit en sådan läxa, som genom en fortsatt nötning
blifvit så utsliten och föråldrad, att den icke vidare bör upprepas.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag vill fortsätta citatet af
skaldens ord (Tegnérs i poemet benämndt: Hjelten 1813), der den
siste värde talaren slutade »hvad förmultnadt är skall
ramla»; men jag hoppas dock, att han icke kommer till en dy¬
lik konklusion om banken.
För min del har jag lagt föga vigt på de ifrågasatta orden,
förr än jag hört den föreg:de talaren; men just hans yttrande
har öfvertygat mig om vigten och angelägenheten af det tillägg,
som Hr Åkerman föreslagit. Den värde talaren gick nemi. ut
derifrån, att under en kris skulle det icke vara så noga, om
bankofullmägtige stodo på bankens bästa, utan de kunde då
söka för sina åtgärder ett skydd, genom att krypa bakom
förebärandet att de sett på landets fördel; men jag anser att
just vid ett sådant tillfälle är det fullmägtiges ovilkorliga skyl¬
dighet att uteslutande se på bankens fördel, såvida de icke äf¬
ven skola komma att förbise landets, ty om de vid ett dylikt till¬
fälle låta bankens intresse stå tillbaka för andra konsiderationer,
så kan det blifva ganska svårt att upprätthålla myntvärdet, och
landets kredit i och med detsamma sättas opå spel. Jag före¬
nar mig med dem, som yrka bifall till Hr Åkermans förslag.
30
Den 4 Mars f. m.
Frih. Gripenstedt: Jag för min del tror att Utsk:ts för¬
slag, sådant det är, har företrädet framför hvad som blifvit före¬
slaget, ty, efter mitt omdöme, är det ifrågasatta tillägget alldeles
onödigt och måhända till och med mera skadligt än gagneligt.
Det måste nemi. anses onödigt att jemt och samt behöfva på¬
minna bankofullmägtige om att det är deras skyldighet att se
på bankens fördel, och det kan blifva skadligt derigenom att
det lemnar rum för olika tolkning om hvad som är fördelaktigt
eller ej. Somliga kunna anse att fördelen egentligen består i
den direkta vinsten, då de få betalt efter 37 rdr för en Köl-
nisk mark finsilfver, fastän den endast utmyntas till 36 |:dels
rdr; andra åter deruti att banken genom utlemnande af plant¬
sar befrias från myntnings-kostnaden; och slutligen andra må¬
hända framför allt deruti, att silfver icke föres ur landet, äf¬
ven om detta medför kostnader både för banken och de en¬
skilda. Sålunda kunna ganska stora tvistigheter i afseende på
tolkningen uppkomma.
Jag vill icke nu vara vidlyftigare i detta afseende, utan
endast förklara, att jag anser Utskrts förslag, sådant det här
blifvit framstäldt, enär detsamma just afser att lemna friare
händer åt fullmägtige, — vara det alternativ, som bör föredra¬
gas, hvarföre jag ock anhåller om bifall dertill.
Hr Lilliehöök, Carl Bertil: För min del tror jag att
detta tillägg är ganska behöfligt, för att tjena såsom stöd för
de åtgärder, som fullmägtige komma att vidtaga; ett stöd, hvil¬
ket med den lydelse, som Utsk:ts förslag har, alldeles skulle
komma att saknas; och om R. o. Ad. önskar att ett tillägg i
denna syftning skall inflyta i paragrafen i det blifvande banko¬
reglementet, så anser jag att det vore skal oatt derom fatta be¬
slut nu, och jag anhåller om bifall till Hr Åkermans förslag.
Frih. Stjernstedt, Aug. Wilh.: Det är naturligt att de,
som gillade Banko-Utsk:ts motivering vid den sednast föredrag¬
na punkten, äfven nu böra vara af den åsigt, att Utsk:ts orda¬
lag vid denna punkt äro de lämpligaste; men jag anser i öfver¬
ensstämmelse med de åsigter, som här blifvit af (lera talare
uttryckta, att det är både nyttigt och nödvändigt att göra ett
sådant tillägg, som blifvit föreslaget, på det att banko-fullmägti-
ge häri måtte ega ett stöd vid sådana transaktioner, der det
kommer i fråga att utlemna silfverplantsar. Om fullmägtige
icke hafva ett sådant stöd från R. St:rs sida, kan man lätt
tänka huruledes påtryckningar skola göras för att få priset på
plantsar bestämdt så lågt som möjligt, och om sådant icke
skulle lyckas, komme nog fullmägtige att blifva föremål för
skarpa anmärkningar. Jag tror att i första rummet bör ban¬
kens fördel afses, och endast i andra rummet sättas, huruvida
det kan vara silfver-exportörens fördel att få silfverplantsens
pris bestämdt så lågt som möjligt.
Jag anhåller derföre om bifall till Hr Åkermans förslag.
Den 4 Mars f. m.
31
Sedan öfverläggningen ansetts härmed fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts hemställan oförändrad och dels af Hr Åkerman, med
hvilken flera ledamöter sig förenat, att R. o. Ad. skulle bifalla
samma hemställan med det tillägg, att efter orden »som full-
mägtige med» infördes orden »afseende å bankens fördel och»,
så att beslutet finge följande lydelse: »att åt banko-fullmägtige
må öfverlemnas att kunna, i stället för Svenskt silfvermynt,
från banken utgifva silfver- och guldplantsar mot det pris, som
fullmägtige, med afseende å bankens fördel och ledning af pri¬
set å silfver och guld på utrikes orter, bestämma.»
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bi¬
fall till Utsk:ts hemställan utan förändring, hvartill svarades mån¬
ga nej och några ja, samt sedermera propos. på bifall till sam¬
ma hemställan med det af Hr Åkerman föreslagna tillägg, då
svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga nej; och förklara¬
des ja nu haft öfvervigten.
Hr Åkerman: För att åstadkomma enhet i frågan, anhål¬
ler jag att detta R. o. Ad:s beslut måtte kommuniceras med
de öfrige Riks-Stånden, jemte inbjudning till dem att sig deri
förena.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad., uppå framstäld pro¬
pos., sitt bifall.
Föredrogs ånyo Banko-Utsk:ts den 21 och 25 sisth Februari
bordlagde Mern. N:o 27, i ani. af det utaf 1860 års revisorer
väckta förslag om indragning af bankens sedlar å 1 rdr rmt.
Hr Lagerhjelm, Gustaf: Då jag har låtit anteckna
mig som reservant mot Utsk:ts beslut, anhåller jag att få re¬
dogöra för de motiver, som föranledt mig dertill. Frågan om
småsedlarnes indragning är icke ny. Den har blifvit väckt vid
flera föregående riksdagar, och vid sistlidne riksdag beslöt R.
o. Ad. för sin del att en-riksdalers-sedlarne skulle indragas. Det
blef dock icke R. St:rs beslut, men det synes mig som R. o.
Ad. till följe af detta sitt beslut skulle hylla åsigten af småsed¬
larnes indragning.
I afseende på det motstånd, som frågan rönt såväl vid fö-
reg:de riksdagar som hos Banko-Utsk:t vid den innev:de, tyc¬
kes det mig vara nödvändigt att specielt fästa sig vid de svå¬
righeter, som man påstått att en förändring skulle åstadkomma
i rörelsen inom den stora allmänheten. Jag erkänner villigt att
vid mångå tillfällen sedlar kunna vara bättre att använda, man
och man emellan, än silfver; men jag tror likväl att detta skäl
är underordnadt den stora grundsats, som af revisorerna är ut¬
tryckt, att man bör utsläppa så mycket silfver som möjligt i
32
Den 4 Mars f. m.
rörelsen. Det är säkert att aldrig kan någon bestämd värde¬
mätare vinnas, så länge icke siifret cirkulerar i allmänna rörel¬
sen och utgör det enda af alla erkända betalningsmedlet. Jag
kan således icke finna annat, än att det vore i högsta grad önsk-
ligt att småsedlarne så mycket som möjligt ersattes med silf¬
ver, så att detta komme mer i rörelsen än det nu är. Som
det emellertid är klart att en sådan förändring skulle åstadkom¬
ma en minskning af silfverförrådet i bankens hvalf, så anser jag,
att om R. o. Ad. beslutar att den skal! försiggå, R. o. Ad. tillika
bör bestämma att den skall verkställas vid en tidpunkt, då den
metalliska kassans ställning är gynnsam. Jag anhåller derföre
om Hr Gr:s o. Landtm:s propos. på att R. o. Ad., med under¬
kännande af Banko-Utsk:ts beslut, må bifalla R. St:rs Reviso¬
rers förslag, att banken ej må utgifva sedlar af lägre valör än
5 rdr rmt, samt åt Banko-fuIImägtige ‘öfverlåta att bestämma
den tidpunkt, som för en sådan förändring kan, i afseende på
metalliska kassan i riksbanken, vara gynnsam.
Frih. Stjernstedt, Au g. Wilh.: Sedan denna fråga om
en-riksdaiers-sedlarnes indragning utgjort föremål för R. St:rs pröf¬
ning vid frenne föreg:de riksdagar, men förfallit dels efter vote¬
ring i förstärkt Banko-Utsk. och dels sedan 2 Stånd stadnat
mot 2, så har densamma nu, genom 1860 års revisorers för¬
slag, återkommit under öfverläggning. Jag tror ock att samma
fråga allt framgent skall återkomma, intill dess sundare finan-
ciella åsigter förmå besegra vanans eller rättare ovanans magt,
som förordar ett beqvämlighets-stadgande, hvilket står i strid
med en förnuftsenlig bank-förvaltning. I min reservation vid sisth
riksdag emot Banko-Utsk:ts Mern. i detta ämne har jag sökt
framlägga alla de skäl, som anförts emot dessa småsedlars in¬
dragning, och jag ber att nu få åberopa hvad jag då i denna
fråga anfört. Dessa skäl emot småsedlarnes indragning torde
kunna sammanfattas i följ:de punkter, nemi.:
l:o den beqvämlighet, som desamma vid smärre liqvider
anses lemna, och särdeles vid penningars afsändning med posten.
Men häremot kan invändas, att de många tal, som förekomma
vid liqvider, varande dels under 1 rdr, dels deremellan och 2
rdr, måste ju ändock på annat sätt än medelst sedel betalas,
hvadan således denna remiss-lättnad genom 1-rdrs-sedeln är af
alltför underordnad vigt, för att böra tagas i betraktande vid en
i öfrigt medgifven nyttig förändring, helst ett mer allmänt bruk
af mindre postremiss-vexlar, postkontoren emellan, å högst 5
rdr, på ett fullkomligare sätt ersätter det inskränktare behof-
vet af 1-rdrs-sedlar vid penningeafsändningar; 2:o att silfver är
alltför obeqvämt emot sedlar att vid dagliga smärre liqvider med¬
föras. Denna invändning gjordes äfven vid skillings-sedlarnes
ifrågasatta indragning, med tillägg dervid, att silfver ej kunde
i den vanliga plånboken förvaras, utan måste i särskild börs
medtagas. Om nu denna särskilda börs måst för sillvermynt
under
■"1
Den 4 Mars f. m. 33
linder l rdrs värde tillitas, så är ju i den mindre dagliga rörel¬
sen långt beqvämare att derjemte äfven inlägga 1-rdrs-stycken,
hvarigenom man kan lättare helt och hållet undvika att med¬
taga sedelboken. Den som känner huru i utlandet allmänheten
högst sällan begagnar annat än hårdt mynt i den dagliga rörel¬
sen, vet ock, att hvarken han sjelf deraf funnit någon obe¬
qvämlighet eller försport att andra deröfver beklagat sig; 3:o
den förlust, som skulle drabba Staten, såväl genom silfvermyn-
tets nötning, som derigenom att detsamma någon gång kan gå
helt och hållet förloradt, hvaremot förlorade sedlar tvertom ut¬
gjorde en vinst för banken. Härpå kan svaras, dels att silf-
vermynt i någon mängd icke torde kunna gå helt och hållet
förloradt på annat sätt, än att det faller i sjön, dels ock att så
väl slitnings-förlusten som präglings-kostnaden af silfvermyntet
är så ojemförligt mycket ringare än kostnaden för den stora
sedeltillverkningen, att detta skäl helt och hållet talar till fördel
för silfverinynts begagnande, helst då detta erhållit den hårdhet och
hållbarhet, som nuv:de 12-lödiga blandning innehar; dels ock
slutligen, hvad beträffar den vinst, som skulle tillskyndas banken
genom förlorade sedlar, och hvilka på mångfaldigt sätt och i
stor mängd kunna förstöras, så borde detta skäl aldrig om¬
nämnas, enär detsamma frammanar ett än kraftigare motskäl,
nemligen det genom sedlars mer än vid silfvermynts begagnande
ökade äfventyret för den enskilde att förlora sina penningar,
hvilket det bör vara lagstiftningens omsorg att försöka så myc¬
ket som möjligt förekomma, medelst utgifvande af verkligt mynt,
hvilket icke är, såsom myntsedlarne, underkastadt så mångå sätt
och tillfällen att förstöras; 4:o att genom 1-rdrs-sedels-indragningen
det skulle lemnäs större tillfälle för enskilda banker att få sina
sedlar i omlopp. Om denna farhåga egde verklig grund, skulle
jag visserligen icke vilja förorda något, som kunde innebära en
sådan påföljd, men jag tror, att om, såsom hittills, de enskilda
bankerna icke få utgifva sedlar å lägre värden än riksbanken,
eller 5 rdr, så skall ju härefter äfven finnas samma tillfälle att
ur riksbanken få tillvexla sig samma slags sedlar, som från de
enskilda bankerna; 5:o såsom det förnämsta skälet åberopas, att
bankens metalliska kassa nu icke befunne sig i det tillstånd,
att den ifrågavrde sedel-indragningen för närv:de lämpligen skulle
kunna försiggå. Det torde härvid först kunna antagas, att icke
hela den nuv:de sedelstocken å 1-rdrs-sedlar, till belopp af 5^
millioner rdr, skulle komma att mot silfver invexlas, enär, vid
1-rdrs-sedlarnes indragning, 5-rdrs-sedlarne troligen mer än nu
komme att uttagas, likasom att denna invexling endast småning¬
om komme att gå för sig. Och derjemte bör ihågkommas, att
de utländska lån, som mer än sannolikt vid denna riksdag kom¬
ma att beslutas, skola blifva till betydligare belopp indragne i
silfver, hvarigenom således den metalliska kassan vinner den
tillökning, att efter 1-rdrs-sedlarnes indragning någon fara för
bankens förmåga att inlösa sina öfriga sedlar icke kan förefinnas.
H. III. 3
34
Den 4 Mars f. m.
Härmed har jag nu således sökt vederlägga de mot den ifråga¬
satta sedel-indragningen förebragta skälen, och öfvergår nu till
anförande af de skäl, som tala för densamma.
Dessa skäl äro, enligt min uppfattning af frågan, så ofant¬
ligt öfvervägande, att skälen deremot kunna anses vara af en
jemförelsevis högst underordnad vigt. Härvid kan då först an¬
föras, att genom den sålunda i allmänna rörelsen ökade tillgån¬
gen på hårdt mynt, alla enskilda banker kunde åläggas att med
sådant mynt inlösa sina sedlar, hvarigenom ock dessa banker
mer än hittills blefve intresserade uti att metalliska kassan vid-
makthölles, samt tillika att rikets myntvärde upprätthölles. Men
det vigtigaste och förnämsta skälet för 1-rdrs-sedlarnes indrag¬
ning är naturligtvis den, genom silfvermynts begagnande i stör¬
re mängd, allmänheten bibragta riktiga uppfattningen af hvad
med mynt rätteligen bör förstås, nemi. den metalliska valutan
och icke dennes representant, papperslappen. Med en sådan
kännedom skulle allmänheten måhända mer än nu uppmärksam¬
ma de lagstiftnings-åtgärder, som berörde denna del af landets
tillgångar, och man skulle kanske i sådant fall dervid tillvägagå
med större försigtighet och klokhet än förr, då allmänheten icke
fick kännedom om en stats-bankrutt förr än det redan var för
sent att kunna, om ej förekomma densamma, dock i någon
mån förminska dess skaliga följder. Ty om silfver vore mer
allmänt i rörelsen begagnadt, skulle, vid en annalkande stats¬
bankrutt, denna på förhand bebådas genom det osvikliga och
alltid sig dervid visande kännetecknet att silfvermyntet blef me¬
ra sällsynt, emedan man visste sig deri cga en verklig valuta
— och derföre gömde detsamma tillsvidare. För allt det silf-
vermynt, sorn vid sådana kriser vore i rörelsen utelöpande, slup-
pe allmänheten således gå in i bankens konkurser, i hvilka
vanligen gifvits kreditorerne dåliga ackord, de der i sednare ti¬
der fått namn af realisationer. En realisations bestånd beror
eller upprätthålles visserligen icke endast deraf, att en större
mängd silfver är i allmänna rörelsen utelöpande, men de men¬
liga följderna af bankens oförmåga att i en framtid kunna med
silfver inlösa sina sedlar, förminskas i samma mån som silfver-
mynt är i rörelsen utelöpande. Man hör väl medgifvas nyttan
deraf, att allmänheten bibringas denna riktiga föreställning om
ett mynts rätta betydelse genom silfvermyntets spridande i rörel¬
sen; och, säger man, genom skillings-sedlarnes indragning kan
detta ändamål anses »vara åtminstone till någon del vunnet.»
Men ligger icke just i denna förklaring ett ytterligare skäl för
älven 1-rdrs-sedlarnes indragning, enär derigenom det afsedda
ändamålet i än vidsträcktare mån naturligtvis måste anses vara
ernådt, likasom ock erfarenheten visat, att det hårda myntet
icke kan komma till ett allmännare begagnande i rörelsen, så
länge sedlar å alltför låga värden från banken utgifvas. Men,
invänder man, det är ju för realisationens bestånd ingen fara å
färde, för att man skall behöfva vidtaga en åtgärd, som anses
innebära ett så stort förminskande af den beqvämlighet, som
Den 4 Mars f. m.
35
1-rdrs-sediarne vid liqvider gifva, och hvilken åtgärd derföre
skulle komma att framkalla ett stort missnöje. Har icke en
trehundraårig, bedröflig erfarenhet om de sex våldsamma mynt¬
reduktioner och sju stats-bankrutter eller s. k. realisationer, ge¬
nom hvilka sistnämnde den med 4 mark 1560 inlösbara speci-
en nu måste med motsvarande 192 mark inlösas, kunnat tillin¬
tetgöra de sangviniska förhoppningarne om den sednaste reali¬
sationens alltjemt fortfarande bestånd? Eller behöfves väl mera
än ett krig, eller blott ett verkligt missväxt-år, eller en äfven
på oss menligt inverkande penningekris i utlandet, eller eljest
ofördelaktiga handelskonjunkturer för att hägringen af den tillits¬
fulla penningeställningen skall försvinna orh densamma visa sig
i sin rätta dager, med alla våra millioner — i skuldsedlar, så¬
som den enda qvarstående nakna verkligheten! Må banklagstift¬
ningen framför allt annat alltid sträfva derhän, att — om icke
omöjliggöra — det står ej allena i dess magt — men åtminsto¬
ne så mycket som möjligt försöka förringa de skadliga följder¬
na af en stats-bankrutt, som i en framtid är lika sannolik,
som erfarenheten visat att i en förfluten tid den varit ofta före¬
kommande.
Jag får således fortfarande lifligt förorda 1-rdrs-sedlarnes
indragning, på sätt Hr Lagerhjelm i sitt nu afgifna yttrande
föreslagit.
Gr. Björnstjerna, Garl Magnus: Man har ofta och
med rätta påstått att ett lands penninge-ställning till viss del
kan bedömmas efter den gångbara lägsta sedelvalören. I Eng¬
land t. ex., som, oaktadt sin stora statsskuld, säkerligen befin¬
ner sig i de lyckligaste financiella förhållanden, är den lägsta
sedelvalören nu 5 pund st. Under kontinental-kriget nödgades
banken utgifva sedlar på 1 pund st., men detta ansågs så farligt
för landets kredit, så betecknande för det förtviflade i ställnin¬
gen, att dessa sedlar straxt efter freden indrogos och aldrig se¬
dermera återkommo i rörelsen. Det är endast i bankrutterade
länder, eller de hvilka närma sig en dylik katastrof, der. sedelva¬
lören nedgått till en sådan obetydlighet, som t. ex. i Österrike.
Efter en följd af olyckor har detta stora rike icke vidare något
mynt, blott papperslappar. Till och med Turkiet har erkänt
vådan af att låta det mindre myntet utträngas af papper. Sul¬
tan försökte nyligen att utgifva små sedlar å 1 piaster, menen så
stark ovilja häremot utbröt genast i hela landet, att storherrn,
ehuru enväldig, likväl skyndsamt måste afstå från en finans¬
operation, lika nyttig för hans enskilda, som skadlig för folkets
kassa.
Huru kommer det sig då, att Sverige ensamt bland väl
ordnade stater ännu fasthåller vid en så låg sedel-valör? Jo der¬
före att vi uppvuxit under en 20-årig statsbankrutt. Under den
halfva mansålder då bankens lucka var stängd och ingen in-
vexling af sedlar egde rum, under denna tid, som för alltid
bort afskräcka från pappers-systemet, hafva vi införlifvat oss
36
Den 4 Mars f. lii.
med den olyckliga åsigteu att papperslappar och penningar äro
detsamma.
Månne nu ej vore tid att småningom reda begreppen och
återgå till verkligt mynt. Om pappers-ettorna borttagas, skall
åtminstone arbetaren få sin lön i reda penningar. Vinsten här¬
af torde hastigt visa sig i ökad hushållsaktighet. Den vackra silf-
verslanten gömmes långt heldre än den smutsiga, trasiga pap¬
perslappen. Det är en sanning, vitsordad af alla andra länders
erfarenhet.
Den enda orsak, man andragit för riksdalers-sedlarnes bi¬
behållande, är den, att de äro så beqväma att man icke behöf-
ver några särskilda pungar till deras förvarande. Mina Hrr! är
icke ett dylikt skäl verkligen barnsligt. Då hela den öfriga ci¬
viliserade verlden kan begå sig utan smått pappersmynt, måtte
väl äfven vi kunna göra det, I påminnen Eder säkert klago¬
låten, när skiilingssedlarne borttogos. Hvad de der 12-skillin-
garne då voro förträffliga, och silfvert obeqvämt, ohandterligt,
skrymmande, lätt borttappadt m. m. Jag undrar dock, om nu
några år efter förändringen en enda menniska i hela landet
ville återfå de gamla papperstrasorna. Alldeles på samma sätt
kommer det att gå med ettorna, hvars aflysande vore i min
tanka en lika klok finans-operation, som en önsklig snygghets
åtgärd.
Jag bifaller Hr Lagerhjelms förslag.
Hr De Maré, Baltzar: För min del är jag af den öf¬
vertygelse att, då 2 Stånd redan beslutat att bibehålla dessa
s. k. olyckliga ettor, R. o. Ad. äfven borde göra detsamma.
Jag hyser denna önskan först och främst med afseende på den
stora obeqvämligheten att icke hafva sedlar af mindre valör än
5 rdr. Jag beklagar att 3-rdrs-sedlarne hafva försvunnit, men
ännu mer skulle jag beklaga, ifall äfven luiksdalrarne borttogos,
ty då vet jag knappast huru man skulle bete sig t. ex. när det
kom i fråga att afsända 4 rdr 90 öre. Huru besvärad skulle man
icke i landsorten finna sig, aft alltid vara försedd med så stora
qvantiteter silfver, som behöfdes för den dagligen rörelsen.
Men äfven för bankens eget intresse tror jag ej att det
vöre likgiltigt, om dessa sedlar indrogos, ty om det än skedde
långsamt, skulle ändå 4 å 5 millioner i silfver komma att utgå
från banken, och således skulle dess nuvarande metalliska kassa
aldeles onödigt nedgå från 16 till 11 millioner, en omständig¬
het, som jag skulle tro tåla att noga tänka på.
Man har höglärdt påstått, att det vore bättre att silfret
vore utspridt i landet, än att det förvarades i bankens hvalf.
Jag är af en alldeles motsatt tanka, så länge banken icke har
öfverflöd af silfver. Vidare har man yttrat den fruktan, att om
man bibehöll dessa småsedlar, så skulle allmänheten på landet
införlifva sig med den tron att papper är penningar; men det
kan man vara ganska lugn för. På landet förstår man lika väl
som inom dessa murar att sedlar icke äro mynt, utan blott re¬
Den 4 Mars f. m.
37
presentanter deraf, men roan förstår äfven sin egen beqvämlig¬
het, som aldra bäst bevisas deraf, att ett så stort belopp,
som 4 å 5 millioner uti ettor, håller sig ute i rörelsen.
På grund af hvad jag anfört, får jag anhålla om bifall till
Utsk:ts Utlåt.
Frih. von Schwerin, Jules: Jag erkänner visserligen att
den af revisorerna ifrågasatta åtgärden i och för sig icke skulle
hafva så särdeles stort inflytande på landets myntförhållanden,
emedan det blott är fråga om indragande af den lägsta sedel¬
valören, och värdet af alla sådana utelöpande sedlar icke är
så betydligt i jemförelse med dun metalliska fond på det hela,
hvilken måste förefinnas för myntvärdets upprätthållande; men
denna åtgärd är att anse som en länk i en kedja, som skulle
leda till att anskaffa klingande mynt i rörelsen; brister en af
läkarne, så går äfven hela kedjan sönder.
Att få så mycket silfver som möjligt i rörelsen, anser jag
hafva stora fördelar med sig. För det första skulle det, tvärt¬
emot hvad Hr I)e Maré sagt, bibringa menniskorna ett rätt
begrepp om hvad mynt är, hvilket de icke nu hafva. Här i
Sverige hafva vi nemi. en grundlagsparagraf, som säger att pap¬
per är mynt, ett mirakel af den sort, som eljest endast dekre¬
teras i Kyrkostaten. För det andra skulle det betydligt bidra¬
ga till bankens förmåga att upprätthålla realisationen. Det skul¬
le äfven förbättra vår handelsställning.
Såsom nu förhållandet är i Sverige, så har här uppstått
tvenne värdemätare, papper och silfver; hvad vi köpa inom lan¬
det, betalas med papper, och hvad vi köpa i utlandet, liqvideras
med silfver. Vidare skulle genom klingande mynts användande
åstadkommas en mindre fluktuation i rörelsekapitalet och för¬
hållandet med den utländska handeln bättre regleras.
Det är föreskrifvet att de enskilda bankerna skola inlösa
sina papper med riksbankens sedlar, och icke med silfver. Huf-
vudskälet hvarför de icke kunna inlösa dem med silfver, är att
de icke hafva något underlag för sina operationer, de knnna
icke bestämma värdemätaren efter sina egna operationer; detta
skulle stadgas mycket bättre, om silfvermynt funnes i landet och
bankerna kunde åläggas att dermed inlösa sina papper.
Hr De Maré har fruktat att den ifrågav:de åtgärden skul¬
le medföra en minskning i bankens fonder och föranleda uttag-
ning af silfver. Om så skedde, skulle detta till en början för¬
anleda en minskning i handeln med utlandet, till dess denna
handel hunnit anskaffa så mycket silfver som behöfdes i den
dagliga rörelsen, ty det är just genom handeln som detta kom¬
mer in i landet.
Af de talare, som uppträdt emot riksdalerssedlarnes afskaf-
fande, har egentligen ett skäl blifvel anfördt, nemi. beqvämlig-
heten; men jag får bekänna, att jag i financielt|hänseende, som
i alla andra, tror det vara högst betänkligt att föredraga det
beqväma framför det rätta.
38
Den 4 Mera f. m.
På grund af livad jag anfört, får jag anhålla, attR. o. Ad.
måtte afslå Utsk:ts hemställan och bifalla afskafiändet af 1-rdrs-
sedlarne, så att, i den mån de indragas, icke flera må utgifvas.
Gr. Sparre, Erik: Jag är icke finans-karl och jag vill
således icke inlåta mig i strid med de Hrr, som yttrat sig mot
Banko-Utsk:ts Mern. och för nödvändigheten att aflysa 1-rdrs-
sedlarne, men jag måste erkänna att jag finnér det vara
vida beqvämare att hafva riksdalerssedlar än silfvermynt. Jag
anser dock icke allenast att de äro beqväma, utan de äro äfven
nödvändiga för landsorten, ty der är det ytterst svårt att er¬
hålla tillräcklig tillgång på silfvermynt, i synnerhet i de orter,
som äro aflägsna från jernvägen och der försändningen således
är svårare. Jag har nu till Borås-bolaget insändt 10,000 rdr
för att få dem vexlade, emedan man i landsorten icke kunde
förse sig med erforderligt antal småsedlar. Om jag nu för
detta ändamål skulle hafva ditsändt 10,000 rdr i silfver, så ha¬
de denna transport blifvit ganska svår och besvärlig, och jag
bekänner att jag gör så mycket afseende på bevämligheten, att
jag anser att landsortens intresse i detta afseende bör ses till
godo. Man kan icke öfvertyga mig derom, att om icke riksdalers-
sedlarne funnes, tillgången på silfvermynt skulle vara i någon
mån större, utan jag är öfvertygad om att den skulle vara lika
otillräcklig Vi veta ju att guldsmederna nedsmälta dessa mynt
och använda dem till sina behof.
Man har citerat utländska förhållanden och åberopat att
man i andra länder icke rör sig med pappersmynt af någon låg
valör; vi veta dock att i Preussen utfärdas sedlar på en thaler,
men här vill man icke tillåta oss att hafva sedlar på mindre
än 5 rdr. Jag kan icke inse hvarför vi icke kunna få be¬
hålla ett mynt, som är beqvämt, och som i någon månärjem-
förligt med det sorn finnes i andra länder.
Slutligen anser jag mig böra tillägga, att, äfven om skäl i
öfrigt förelunnes för att antaga Ilr Lagerhjelms förslag, och man
icke fästade afseende på beqvämligheten, så, enär till och med
de talare, som yttrat sig för detsamma, ansett tidpunkten för
dess realiserande ännu icke vara inne, utan att man borde vänta
dermed till dess den metalliska kassan vore något större, synes
det mig att man icke nu bör fatta ett beslut, om hvars olämp¬
lighet för tillfället alla äro ense.
Jag instämmer med Hr I)e Maré och anhåller om bifall
till Utskits hemställan.
Gr. Hamilton, Gustaf: De Hrr, som yrkat afslag på
Utsk:ts Betänk., hafva stödt sig på en åsigt, hvars qvarstående
ännu i 19:de seklet måste väcka förvåning, nemi. att ett lands
välstånd skulle bero på att i detsamma utsläppa så mycket
silfver som möjligt, och att det är ifrån denna »stora» grund¬
sats, hvarifrån man vid banklagstiftning bör utgå, likasom silf¬
ver i och för sig vore något slags undergörande palladium, hvar¬
Den 4 Mars f. m.
39
med man kunde mota alla olyckor, likasom om ej grunden till
all sedelufgifning vore en alldeles motsatt, nemi, att man bör
bespara sig kostnaden att hafva ett så dyrt omloppsmedel som
silfver. — Ja! en talare liar till och med påstått att olika län¬
ders olika välstånd lämpligen kan bedömas efter storleken af
deras sedelvalörer, hvarföre vi, för vårt lands välstånds höjan¬
de, måste höja sedelvalörens minimum. Hvarföre icke då taga
steget fullt ut? Hvarföre stanna vid ett minimum af 5 rdr?
Hvarföre ej 100,000 rdr? Då borde välståndet ju höjas otroligt!
Banklagstiftningens högsta grundsats är och blir en helt
annan än den ofvan anförda, nemi. att den måste ordnas så, att
rörelsen derigenom underlättas. Genom ettornas bibehållande
sker detta, icke genom deras indragande. Vigten ligger icke
derpå att man har silfver i fickan, utan derpå att man har nå¬
got att betala med; och det har man lika väl, ja bättre i det
ena fallet än i det andra.
En af reservanterna har anmärkt att kostnaden för dessa
sedlars tillverkning etc. skulle vara större än den vinst, banken
har af att bibehålla dem, men när antalet af sådane utelöpande
sedlar uppgår till 5^ millioner och kostnaden för deras tillverk¬
ning m. m. utgör 35,000 rdr, så hemställes, om icke räntan
på 51 millioner är större än denna kostnad.
Då man nu har en sedelenhet, som visat sig vara ganska
lämplig, och då hvar man vet att, om han bär några sådane
sedlar, han när som helst kan erhålla silfver för dem, så skulle
jag för min del icke anse det vara välbetänkt att taga bort dessa
sedlar, blott för att man skulle få det temligen lumpna nöjet,
— som dessutom en hvar, som det önskar, kan under närv.de
förhållanden förskaffa sig — att i sina fickor hafva något som
skramlar, i stället för papper, utan anhåller jag vördsamt om
bifall till Utsk:ts Betänk.
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: Då jag tillhört den
pluralitet inom Banko-Utsk:t, som tillstyrkt R. St:r att ogilla
revisorernes förslag att indraga 1-rdrs-sedlarne, så ber jag att
få yttra några ord till försvar för Utsk:ts hemställan.
Man bar här ordat vidt och bredt om de stora financiella
fördelar, som skulle följa deraf, att sedlarne ersattes med silfver-
mynt. Jag får bekänna att jag icke har nog vidsträckta finan¬
ciella vyer för att kunna se huru denna sak kan hafva ett så
ofantligt stort inflytande på de financiella frågorna. Jag tror
icke, som Frih. von Schwerin, att, för det man indrager sedlarne
på en rdr och i stället släpper ut en-riksdalrar af silfver, liqvi-
der i allmänhet komma att utgöras i silfver; detta skulle blifva
alltför obeqvämt, emedan en summa af t. ex. 100 rdr väger 2
skålp Helt annat är förhållandet med guld, men här är en¬
dast fråga om silfver.
Frih. von Schwerin har tält om det besynnerliga förhål¬
landet att vi hafva en grundlagsparagraf, som säger att papper
är mynt; det står i denna § att R. St:r ega rätt att genom
40
Den 4 Mars f. m.
banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas, men
der står icke att dessa sedlar äro mynt; och vidare står isam¬
ma § att de skola vid anfordran med silfver inlösas.
Jag anser mig dessutom i denna fråga ega rättighet att,
utan afseende å dessa storartade fmanciella fördelar, man före¬
speglar, men på hvilka jag icke tror, låta mitt beslut bestäm¬
mas af hvad jag anser för landet beqvämast och, till följd der¬
af, för allmänheten mest gagnande. Hvad beträffar den otroliga
händelsen att det någon gång skulle kunna inträffa att R. St:rs
bank icke kunde inlösa sina förbindelser, så blir det vid sådant
förhållande icke innehafvare!) af sedlarne som drabbas af största
förlusten, utan den träffar dem, som hafva utestående fordrin¬
gar och som få dem guldna i annat mynt än de sjelfva utlemnat.
Slutligen får jag fästa uppmärksamheten derpå, att om R,
St:r skulle bifalla det af Hr Lagerhjelm framställda förslaget,
och 1-rdrs-sedlarne sål. komme att indragas, så blefve del äf¬
ven nödvändigt att ändra föreskriften om det belopp, hvartill
banken eger rätt att utgifva sedlar utöfver sin metalliska valuta.
Detta belopp borde då betydligt minskas, och i så fall är det
klart att förlusten af räntan på det kapital, som svarade mot
de indragna sedlarne, minus kostnaden för deras tillverkning
m. m., skulle blifva statens nettobehållning på denna så finan-
cielt kloka åtgärd.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts Mern.
Gr. Liljencrants, Gust. Fredr.: Under de sista 20
åren har jag vid hvarje riksdag för min del sökt att bidraga till
vinnande af det mål, som flere talare åsyftat, nemi. att i möj¬
ligaste måtto efter hand minska det stora antal sedelmynt, som
utelöper i vårt land. Jag medgifver gerna att närvide ögonblick
möjligen icke är så gynnsamt för att verkställa detta. Det är
en sanning, att om den metalliska kassan i närv:de stund icke
utgör i sedelvärde mer än 17 millioner, så skulle den, genom
indragning af 5^ millioner rdrs-sedlar, falla till 11^ millioner,
och i så fall skulle bankofullmägtige snart nog kunna blifva
nödsakade att vidtaga åtgärder till denna kassas förstärkande;
men vi måste ihågkomma att man ingalunda har att befara
att dessa 5^ millioner sedlar skola ingå till banken hvarken på
1 eller 2 eller kanske 5 år, ty vi veta ju alla att, fastän det
är så längesedan skillings-sedlarne afskaffades, så finnes dock
ännu ett betydligt antal af dessa sedlar i landet.
Som jag likväl måste godkänna denna farhåga för bankens
metalliska kassa, som en talare framställt, så skulle jag icke
nu vilja rösta för indragning af rdrs-sedlarne, om icke ett för¬
slag blifvit gjordt, att denna åtgärd skulle verkställas vid en tid¬
punkt, då den metalliska kassans ställning vore sådan att det
kunde ske utan våda för denna kassa.
En talare har anmärkt att det måste för allmänheten vara
likgiltigt antingen den har klingande mynt eller papper, men
förhållandet är likväl ej sådant, såvida man ej förbiser vigten
Den 4 Mars f. m.
41
deraf, att hos den stora allmänheten benägenhet för sparsam¬
het väckes och underhålles. — Sådan lust uppstår tvifvelsutan
i vida ringare mån då fråga är om att spara en smutsig och
trasig sedel, än då tillfälle är att att skrinlägga en värderik
metall. — Ett ytterligare skäl, som talar för saken, är den om¬
ständighet, hvilken Frih. von Schwerin påpekat i sin reservation,
att så länge pappersmyntet existerar, så är det omöjligt för all¬
mänheten att bedöma i hvad förhållande konsumtion och pro¬
duktion stå till hvarandra, och enligt min åsigt är det stridan¬
de mot alla financiella begrepp att ett mynt skall gälla inom
landet och ett annat utom detsamma.
Jag skulle anse målet mycket ringa, om genom den före¬
slagna åtgärden för framtiden icke vunnes något annat än att
1-rdrs-sedlarne blefvo afskaflade, men likasom det gått för¬
ut, att vi nemi. blifvit befriade såväl från skillings- som 3-rdrs-
sedlarne, vi skola i framtiden, hoppas jag, äfven blifva befriade
från en stor del af de öfriga sedlarne. Man måste dock här
i landet icke gå brådstörtande till väga, utan gå framåt med
endast ett steg i sender, och såsom ett sådant vågar jag till¬
styrka att R. o. Ad. måtte handla i öfverensstämmelse med det
beslut, som K. o. Ad. fattade vid förra riksdagen, och afslå
Banko-Utsk:ts förev:de hemställan samt antaga det af Hr La¬
gerhjelm gjorda förslaget.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Man har förut idag ta¬
lat om det stora behofvet af en fast värdemätare; denna kan,
enligt min tanke, aldrig blifva bestämd förr än man bibringat
den Svenska allmänheten begrepp om att det är med silfver
och icke med papperslappar som alla värden i landet sinsemel¬
lan skola mätas; och det är för denna orsak som jag och flere
med mig anse det vara angeläget att få silfver ut i rörelsen
och spridt bland allmänheten.
Det har blifvit anlördt mot den föreslagna åtgärden, att
silfvermynt icke äro beqväma; men jag frågar, om det någon
gång skulle inträffa att banken icke kan inlösa sina sedlar med
metalliskt mynt, så är landet ju alldeles utan allt mynt, som
har något värde; är det då icke mera skäl att man söker att
förekomma ett så olyckligt förhållande, genom att införa bruket
af silfver i stället för sedlar, än att bibehålla dessa sedlar blott
derföre att de äro beqväma?
Jag har under åtskilliga riksdagar varit ledamot af Banko-
Utsk:t, och, som Hrr:ne veta, lyckades man, efter långvariga
förutgående bemödanden, för några riksdagar sedan, att få bort
skillings-sedlarne och få dem ersatta med silfvermynt å 12 och
24 skillings valör; denna förändring hade inom Utsk:t rönt ett
häftigt motstånd, i synnerhet från ledamöterna af Bonde-St.,
men vid den följande riksdagen voro just ledamöterna af detta
Stånd så belåtna med nya silfvermynten, att de äfven ville haf¬
va 6-skillingar i silfver. Det är nu min öfvertygelse att, om
rdrs-sedlarne blifva borttagna, så skall allmänheten lika lätt vän¬
ja sig vid silfverriksdalrarne, och det enda fall, i hvilket några
42
Den 4 Mars f. m.
olägenheter skulle kunna uppstå, vore vid afsändningar med
posten, men, som vi hafva postinärken och postremissvexlar,
så anser jag att alla svårigheter äfven härvidlag äro undanröjda.
Hvad åter tidpunkten för förändringens verkställande be¬
träffar, så är det min tanke att detta icke bör ske då den me¬
talliska kassan står lågt, utan man bör afvakta lägligare tid,
hvarföre jag förenar mig med Hr Lagerhjelm och anhåller om
bifall till det förslag, sorn af honom blifvit framstäldt.
Frih. Tersmeden, Wilh Fredr.: För ungefär 20 år
sedan beslöto R. St:r att afskaffa de gamla skillings-sedlarne;
detta rönte mycket motstånd i början och samma skäl anfördes
då för dessa sedlars bibehållande, som nu anföras för rdrs-sed-
larnes, men beslutet biel' dock genomfördt och efteråt så er¬
kändes allmänt att denna åtgärd var nyttig, och hela landet
var belåtet dermed. På samma sätt tror jag att det kommer
att gå, när den dag inträffar då R. St:r anse det vara lämpligt
att borttaga en-riksdalrarne. Detta är nu den 4:de riksdagen,
vid hvilken denna fråga är föremål för öfverläggning hos Riks-
Stånden, och hos R. o. Ad. har borttagandet af ettorna blifvit
beslutadt vid alla de föreg:de riksdagarne; jag hoppas således
att det Högloft. Ståndet äfven vid denna riksdag skall fatta
samma beslut.
Utom den nytta för realisationen, som det ovilkorligen skulle
medföra att få silfver i rörelsen, så vore detta äfven af en o-
beräknelig nytta för den stora massan af folket, — för hvilken
man egentligen talar, när man talar mot bibehållandet af dessa
sedlar, — ty hos denna klass har man alltid funnit att hushåll¬
ningen är större med en silfverriksdaler än med en papperslapp,
och det skulle äfven hos dessa menniskor inskärpa det förhål¬
lande att det är silfver, som är mynt i landet, och icke papper.
För närvarande finnes så stora massor af dessa sedlar utspridda
i landet, att rörelsen är alldeles öfvermättad med dem; detta
visar sig vid hvarje större pennninge-anstalt, och vid remisser
från landsorterna till Stockholm skickas stora kappsäckar fulla
med ettor, hvaribland icke sällan ligga alldeles orörda bundtar-
Att den mindre rörelsen med samma lätthet och samma
beqvämlighet kan bedrifvas med silfvermynt, sorn med små¬
sedlar, är temligen gifvet, och med icke större kassa än den
som en arbetare vanligen har, så är det lika lätt för honom
att förvara några silfverriksdalrar i en pung, som om han hade
dessa riksdalrar i sedlar.
Det är äfven klart, att ju större sedelemissionen är i ett
land, desto lättare faller sedelvärdet; så att hur man, än betrak¬
tar denna sak, så förefaller det mig att skälen för borttagandet
af de ifrågav:de sedlarne blifva de öfvervägande; men som ban¬
kens metalliska kassa för närvule icke är så särdeles stor, så
tror jag att det vore lämpligast att, på sätt Hr Lagerhjelm före¬
slagit, öfverlåta åt bankofullmäktige att bestämma den tidpunkt
då detta bör ske.
Den 4 Mars f. m.
43
Frih. von Schwerin: Föregående talare hafva, enligt
min tanke, så tydligt och klart visat att, enligt 72:dra §:n R.
F , papper är ett lagligt betalningsmedel, så att jag behöfver icke
vidare orda derom för att gendrifva Gr. Hamilton, utan jag vill
endast tillkännagifva att jag förenar mig med 11 r Lagerhjelm i
det af honom framställda förslaget.
Hr Cederschiöld, Rob. Theo fr.: Om jag ansåg mig
kunna och böra lägga min egen beqvämlighet till grund för
mina beslut uti frågor af allmän vigt, så skulle jag visserligen
votera bifall till Utsk:ts förslag att bibehålla sedlarne å 1 rdrs
valör. Likaså skulle jag äfven göra, ifall jag ansåg mig böra
låta beslutet bestämmas af hvad för mig sjelf kunde vara mest
nöjsamt. I motsats till en föreg:de talare, finnér jag nemi. det
vara mera nöjsamt att i fickan hafva bankens sedlar än silfver-
slantar. Men sorn jag anser mina beslut öfver allmänna frågor
böra bestämmas, icke efter hvad jag personligen kan finna vara
beqvämast eller nöjsammast, utan efter hvad som uti hvarje
förekommande fall, efter min uppfattning, är för det allmänna
nyttigast; — och då, i frågor som röra R. St:rs bank, de be¬
slut, efter min åsigt, äro nyttigast, som lända till betryggande
af realisationens bestånd, samt det synes mig vara påtagligt att,
i samma mån mer silfver i stället för sedlar i allmänna rörel¬
sen utsläppes och summan af utelöpande sedlar såmedelst min¬
skas, i samma mån skall realisationens bestånd vinna mera
trygghet, så finner jag mig böra för min del tillstyrka bifall till
revisorernes förslag om indragning af sedlarne på 1 rdr; dock
så att indragningen kommer att ske successivt i den mån näm¬
de sedlar till banken ingå.
Som jag förmodar att Hrr fullmägtige i R. Stms bank, i
händelse det, på sätt Hr Lagerhjelm föreslagit, åt dem öfver¬
lennäs att bestämma tiden och sättet för sedlarnes indragning,
skola dervid förfara på sätt jag nu antydt, anser jag mig äfven
kunna förena mig uti nämnde förslag.
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: Bland de skäl, som
blifvit förebragta lör indragning af de i fråga v:de sedlarne, har en
talare anfört, att vi hafva postremissvexlar och postmärken, hvil¬
ka kunde begagnas i deras ställe vid remisser. Först och främst
förefinnes icke öfverallt en sådan tillgång på postremissvexlar
att man kan anskaffa dem utan besvär, och ibland kan detta
äfven vara förenadt med kostnad, och hvad postmärken beträf¬
far, så tror jag icke att man i allmänhet kan vara belåten med
att då och då få 3 eller 4 rdr betalda med sådana, hvilka ju
under slika förhållanden komme att blifva en ny sorts pappers¬
mynt, för hvilket man likväl under inga förhållanden vore be¬
rättigad få silfver, blifvande sålunda den sista villan värre än
den första.
Jag kan icke fatta att dessa sedlars afskaffande skulle med¬
föra någon lättnad för realisationens upprätthållande. Banken
44
Den 4 Mars f. m.
är skyldig att. inlösa sina sedlar med silfver, men jag tror alt
den skulle få svårare att uppfylla denna sin skyldighet, om man
borttoge de sedlar, hvilka aldra längst blifva qvar i rörelsen och
sist presenteras till inlösen. Dessutom tror jag icke att man
behöfver vidtaga denna åtgärd för att lära Svenska folket att
det är silfver och icke papper som är mynt; hvar och en, som
kan läsa, kan ju se på sedeln huru mycket silfver, som kan er¬
hållas för densamma.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr, o. Landtm., att under densamma hade yrkats dels bi¬
fall till Utslets hemställan och dels att R. o. Ad., med afslag
derå, skulle antaga följande, af Hr Lagerhjelm afgifna förslag:
»att R. o. Ad., med underkännande af Banko-Utsk:ts beslut,
må bifalla R. St:rs revisorers förslag, att banken ej må utgifva
sedlar å lägre valör än fem rdr rint, samt ål banko-fullmägtige
öfverlåta att bestämma den tidpunkt, som för en sådan förän¬
dring kan i afseende å metalliska kassan i riksbanken vara
gynnsam »
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts förev:de hemställan, hvartill svarades många
nej, blandade med ja, och sedermera propos. på afslag derå
och antagande af Hr Lagerhjelms ofvanomförmälde förslag, då
svaren utföllo med starka ja. jemte åtskilliga nej; och förklara¬
des ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd, uppsattes och justerades föl¬
jande voterings-propos.:
»Den som bifaller Ranko-Utsk:ts Mern. N:o 27, i ani. af
det utaf 1860 års revisorer väckta förslag om indragning af
bankens sedlar å 1 rdr rmt, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. Mem:t och antager följande
af Hr Lagerhjelm afgifna förslag: »att R. o. Ad., med under¬
kännande af Banko-Utsk:ts beslut, må bifalla R. St:rs revisorers
förslag, att banken ej må utgifva sedlar å lägre valör än fem
rdr rmt, samt åt bankofullmägtige öfverlåta att bestämma den
tidpunkt, som för en sådan förändring kan i afseende å metal¬
liska kassan i riksbanken vara gynnsam.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 33.
Nej — 63.
Anmältes och bordlädes Konst.-Utsk:ts Mem:r:
N:o 8, med förslag till ändring i lista §:n 12:te mom.
Den 4 Mar» f. m.
45
samt 4:de §:n 1 i:te mom. Tryckfrihets-Förordmn, i fråga om
anmälan hos Justitie-Statsministern af bokhandels idkande m.in.;
och
N:o 9, med förslag till ändring i 4:de §:n 10:de och ll:te
momm Tryckfrihets-Förordnm, ang:de utrikes ifrån hit inkomna
skrifter;
samt Allm. Besv.- o Ekon.-Utsk:ts Betänkm och Mem:r:
N:o 93, i ani. af väckt motion om revision af nu gällande
Landshöfdinge-instruktion;
N:o 94, i ani. af väckta motioner om ändring i sednast
utfärdade stadgar för Carolinska Medico-Kirurgiska Institutet;
N:o 95, i ani. af väckta motioner om utländska lotteri-
kollektörers samt in- och utländska försäkringsbolags verksam¬
het i riket;
N:o 96, i ani. af väckt motion om meddelande af allmänna
föreskrifter beträffande vilkoren för sparbankers stiftande m. m.;
N:o 97, i ani. af väckt motion om inrättandet af skolor
lör meddelande af undervisning i tjenstehjons-sysslor;
N:o 98, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 50;
N:o 99, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 58;
N:o 100, i ani. af återremiss af LItsk:ts Betänk. N:o 66;
N:o 101, i ani. af väckt förslag om en embets-examen för
inträdet i de förvaltande verken.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 4 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Den 4 Mars e. m.
Onsdagen den 4 Mars 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 4 prot.-utdrag för förmiddagens plenum samt
protokollet för d. 7 sistl. Januari.
Upplästes och godkändes Riddarh.-Utsk:ts förslag till R. o.
Ad:s underd. skrifvelse till K. M., i ani. af beslutad ändring i
Riddarh.-Ordn:n, ang:de bänkmansvalens afskaffande.
FÖredrogos och biföllos Allm. Resv-, o. Ekon.-Utsk:ts den
25 sisth Februari på bordet lagde Betänkm:
N:o 86, i ani. af väckta motioner rörande reseersättning
till nämndemän vid vissa syner m. fl. förrättningar;
N:o 87, i ani. af väckta motioner ang:de ändringar i nu
gällande taxa för expeditions-lösen;
N:o 88, i ani. af väckt motion rörande vissa till boställen
åt tjenstemän anslagna kronohemman och rätt för arfvingarne
efter fordna åboer å desamma att dem till skatte lösa; och
N:o 89, i ani. af väckt motion, att utflyttnings-attest för in¬
hyseshjon skall upptaga dess hela familj.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
samma Utsk:s den 25 sisth Februari bordlagde Betänk. N:o 90,
i ani. af väckt motion om upphörande at den i Stockholm ut¬
gående s. k. rasp- och spinnhusafgiften för testamenten.
Föredrogos och biföllos samma Utsk:s d. 25 sisth Febru¬
ari bordlagde Betänkm:
N:o 91, i ani. af väckt motion om ändring i sättet för pre¬
sterskapets aflöning; och
N:o 92, i ani. af väckt motion om inrättande af ytterligare
ett institut för döfstumma.
Den 4 Mers e. m.
47
Föredrogos oell biföllos Stats-Utsk:ts den 28 sist]. Februari
på bordet lagde Utlåtrn:
N:o 56, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de utbyte af de
till boställe åt länsmannen i tredje distriktet af Vestra härad i
Jönköpings län anslagne hemmansdelarne J:dels mantal Repper¬
da Annagården N:o 9, ^:dels mantal af Repperda Källagården
N:o 3 samt ^:dels mantal af Ufvanäs Vestergården, mot krono¬
skatte kavalleri-augmentshemmanet | mantal N:o 3 Hultsjö Ber¬
gagården;
N:0 57, i ani. af väckt motion ang:de öfverlåtelse af f. d.
löjtnantsbostället vil K. Kalmar regemente 1 |:dels mantal Norra
Quill till Wentzelholms aktiebolag; och
N:o 58, i ani. af väckt motion om anslag till omläggning
af allmänna landsvägen emellan Borås ocb Sundholms gästgif¬
varegård i Marks härad samt till understöd åt utfattige i sam¬
ma härad.
Vid föredragning af Sammansatta Stats- samt Allm. Besv-,
o. Ekon.-Utsk:ts den 28 sisth Februari bordlagde Betänk:n:
N:o 14, i ani. af väckt motion om åtgärder för vinnande
af en bättre prestbildning och åstadkommande af medel dertill;
N:o 15, i ani. af väckta motioner om undersökning af area¬
len och beskaffenheten af statens skogar samt om anslag för
berörda ändamål;
N:o 16, i ani. af väckt motion om augmentsräntornas in¬
gående till statsverket mot ersättning till rusthållarne; samt
N:0 17, i fråga om indelade räntors och tiondes uppbä¬
rande och redovisande af kronans uppbördsmän m. m.;
blefvo Betänk:ne N:ris 14 och 16 af R. o. Ad. bifallne, men
N:ris 15 och 17, på flere ledamöters begäran, ånyo lagde på
bordet.
Föredrogs och bifölls Bevilln -Utsk:ts d. 28 sisth Februari
på bordet lagde Betänk. N:o 6, i ani. af väckt motion om ned¬
sättning af portot för enkel brefvigt till 10 öre.
Föredrogs Hr Stjernsvärds, Gustaf Mauritz, den 25 sisth
Februari på bordet lagde förslag, att Riks-Stånden skola sam¬
manträda till gemensam öfverläggning rörande Konst.-Utsk:ts
blifvande Utlåt, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om antagande af
ny R. O. och dermed sammanhängande ändringar uti R. F.
Hr von Knorring, Oscar: Utan att angifva några vida¬
re skäl, har jag endast velat förklara, att jag anser denna fråga
48
Den i Mars e. m.
vara för tidigt väckt. Detta enda skäl anser jag vara tillräck¬
ligt, för att icke något afseende må fästas vid motionen; och
då det, enligt Grundlagen, ligger uti R. o. Ad:s fria skön att
antaga eller förkasta så beskaffade förslager, får jag anhålla
om afslag å nu förev:de motion.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Denna fråga kan icke
vid denna riksdag blifva föremål för något R. St:rs beslut. Följ¬
aktligen anser jag den icke heller vara af natur att vid denna
riksdag blifva föremål för någon Ståndens gemensamma öfver¬
läggning; och anhåller alltså äfven jag om afslag.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef Hr Stjernsvärds ifrågav:de förslag af R. o. Ad.
afslaget.
Föredrogs Hr Stjernsvärds d. 25 sisth Februari på bordet
lagde yrkande om kommunikation med de örige Riks-Stånden
af bemälde ledamots reservationer emot R. o. Ad:s beslut att
vägra remiss till Utsk. å trenne af honom väckta motioner,
ang:de dels en nationalbelöning åt H. Exc. Hr Justitie-Stats-Mi-
nisten, dels ock en utredning af orsaken till den uppkomne bri¬
sten i K. Hof-förvaltningens räkenskaper.
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att, jemlikt 57:de §:n R. O., de
ifrågav:de reservationerne komme att Med-Stånden tillställas,
så snart de för kommunikationen nödiga exemplaren deraf blif¬
vit till Riddarh.-Sekreteraren aflemnade.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Efter hvad jag vill erinra mig,
brukar vanligen i sådane mål, uppå hvilka R. o. Ad. vägrat
remiss, icke något prot. i sjelfva saken till Med-Stånden afgå.
Då det likväl torde vara mindre lämpligt, synnerligen i en frå¬
ga som denna, att en reservation emot R. o. Ad:s beslut af-
ginge, utan att om sjelfva beslutet kännedom komme att med¬
delas, får jag hemställa, att ett prot.-utdrag i ämnet af innehåll
att R. o. Ad. enhälligt vägrat remiss å Hr Stjernsvärds förev:de
motion, måtte till Med-Stånden expedieras.
Till detta lemnade R. o. Ad,, uppå framställd propos., sitt
bifall.
Föredrogs Hr von Köchs, Nils Samuel, d. 25 sisth Februari
bordlagde förslag om tillsättande af ett särkildt Utsk. för behand¬
ling af K. M:s Nåd. Propos. ang:de ny sjölag.
Hr von Ehrenheim, Per: På samma gång jag tillstyrker
bifall till Hr von Köchs förev:de förslag, får jag jemväl hem¬
ställa,
Den 4 Mars e. m.
49
ställa, att detta särskilda Utsk. måtte komma att bestå af 4
ledamöter utaf hvart Stånd, i stället för 3. De frågor, detta
Utsk. skall behandla, äro nemi. ganska vidlyftiga samt af en
svårare beskaffenhet, och torde väl behöfva det af mig nu fö¬
reslagna antal.
Hr von [foch: Jag har så mycket mindre att erinra mot
det af Hr Ehrenheim nu gjorda amendement, som jag har mig
bekant, att uti ett annat Riks-Stånd, Borgare-St., — som myc¬
ket intresserar sig för denna fråga, — en allmän önskan utta¬
lat sig att fyra ledamöter till detta Utsk. skulle utväljas.
Jag anhåller således om bifall till det af Hr Ehrenheim nu
framställda förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att i afseende å förev:de förslag endast blifvit
yrkadt detsarnmas antagande med den förändring, att ledamö-
ternes i det särskildta Utsk:t antal skulle bestämmas till fyra
i stället för tre; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, framställde propos.
på bifall till förslaget med ofvanberörde förändring.
Ropades ja.
Sedan ett prot.-utdrag rörande R. o. Ad:s sednast fattade
beslut blifvit uppläst och godkändt; åtskiljdes Ståndet kl. 7
e. m.
In fidem,
0. Brakel.
H. lil.
4
so
Den 7 Mare.
Lördagen den 7 Mars 1863.
Plenum kl. 1 e. m.
Justerades 5 prot»-utdr. för den 4 dennes e. m., samt pleni-
prot. för den 10 sist). Januari.
Upplästes ett utaf Hr Munck, Carl, inlemnadt Mern. af
följande lydelse:
Med anledning af min afresa från hufvudstaden får jag
härmed afsäga mig min befattning såsom Bänkman, under an¬
hållan om bibehållandet af min riksdagsmannarätt.
Till denna anhållan lemnade R. o. Ad., uppå framställd
propos., sitt bifall.
Föredrogs ett från Vällofl. Borgare-St. ankommet prot.-ut-
drag N:o 218, för den 4 dennes, innefattande inbjudning till de
öfriga Riks-Stånden att förena sig uti Borgare-St:s beslut, röran¬
de Exped.-Utsk:ts förslag till R. St:rs underd. skrifvelse N:o 41,
i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de statspension åt Öfversten
m. m. Frih. Nils Ericson.
Begärdes på bordet.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
den 25 sisth Februari och 4 dennes på bordet lagde Betänk.
N:o 90, i ani. af väckt motion om upphörande af den i Stock¬
holm utgående s. k. rasp- och spinnhus-afgiften för testamenten.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- samt Allm. Besv.- o.
Ekon.-Utsk:ts den 25 sisth Februari och 4 dennes på bordet lagde
Betänk. N:o 15. i ani. af väckta motioner om undersökning af
arealen och beskaffenheten af statens skogar, samt om anslag
för berörde ändamål.
Gr. Lewenhaupt, Glaes Magnus, anförde skriftligen:
Då de af mig väckta motioner om en komités nedsättande,
för undersökning af vidden och beskaffenheten af statens sko¬
Den 7 Mer b.
51
gar, frän det Sammansatta Utsk:t till Stånden återkommit med
det för mig som motionär mindre välkomna utlåtit — »att mo-
tionerne ej må till någon R. Stirs åtgärd föranleda» — måste
jag ännu en gång upptaga R. o. Adis tid för denna vigtiga frå¬
ga. Jag beklagar att ej Utskit insett den stora vigt lör fäder¬
neslandets framtid, som legat till grund och framkallat mina
motioner; och inser jag allt för väl, att stora kostnader och
ett mödosamt arbete uppstode, om Utskit lemnat bifall och
tillstyrkan till dem; men, Mina Hrr, en gång måste ett så¬
dant arbete börja, och kan jag icke finna att tiden längre bör
uppskjutas. Jag hemställer till hvar och en, som eger en egen¬
dom, om det icke är honom nödvändigt att veta hvad han eger,
för att kunna draga fördel af densamma.
Utskit anser, att det embetsverk, som på sednare tider
blifvit stiftadt, att hafva öfverinseende öfver statens skogar, i
den mån sådant kan medhinnas, skaffar de upplysningar, utan
särskild kostnad, som jag genom en komités nedsättande vill
söka att vinna. Det är möjligt att dessa upplysningar under
några lOital af år kunna på det föreslagna sättet vinnas, men
icke troligt att de erhållas, utan särskilda uppoffringar från sta¬
tens sida; den allt för ringa tjenstepersonalen, som finnes uti
de norra länen, torde hafva sin tid fullt upptagen med att en¬
dast tillse och vaka öfver, att ej åverkan allt för mycket och
i för stor skala bedrifves på statens skogar, och torde den så¬
ledes icke få någon tid öfrig för markens uppmätning och sko-
garnes närmare undersökning. Med uppmätning af de Norrländ¬
ska skogarne menar jag ej, att dessa skogar skola uppmätas
med en landtmätares alla finesser; utan må denna mätning en¬
dast afse de yttre gränserna.
Utskit meddelar uti sitt Betänk., att kronans tillhöriga jord
uti Norrbottens län är beräknad till vid pass 750 qvadratmil;
detta meddelande var för mig särdeles glädjande, då den ena af mina
motioner blef framkallad till följe af de upplysningar, som Chefen för
skogsstyrelsen, i sin underdåniga berättelse, meddelade, nemi. att
Krono-öfverloppsmarkerna i fyra af de Norrländska länen, Norr¬
bottens äfven deruti inbegripet, utgjorde 556,222 tunnland, och
att alla statens tillhöriga skogar i hela landet utgjorde omkring
1,920,000 tunnland, och således endast omkring 2 proc. af lan¬
dets ytvidd. Jemför man nu fem-årsberättelserna med sin
stående uppgift, så finner man, att uti Norrbottens län finnes i
länets kustland 1,731,208 tunnland, och på länets lappmark
14,799,862 tunnland, eller att kronans odisponerade mark i
detta län utgör 16,531,107 tunnland, ungefär motsvarande de
af Utskit uppgifne 750 qvadratmil, som nu brukas af en jäg¬
mästare, tvenne öfverjägare, tre ordinarie och tvenne extra
skogstillsyningsmän. För Westerbottens län är arealen ej känd
af kronans der tillhöriga mark. Då uppgifterna från tven¬
ne offentliga embetsverk äro så vidt skilda, så frågar jag, om
liden ej kan vara inne, att nämare och med ökade krafter
52
Den 7 Mars.
undersöka och utreda dessa förhållanden. Om icke i så stor
skala som i ofvan åberopade uppgifter, är dock att befara, att
uppgifterna om boställs-skogarne äro lika litet pålitliga, då län
finnas, der icke alla boställs-skogar äro uppmätta och kartlagde.
I så väl de sednast utkomna, som af mig förut åberopa¬
de fem-årsberättelserna, som ock skogsstyrelsens underdåniga
berättelse, finna vi beklagligen, att böterna för åverkan gå till
allt för betydliga summor, och hvad utseende statens skogar
hafva efter all åverkan, derom kan man göra sig ett begrepp,
utan att hafva sett dem, tillika då man vet, att i allmänhet intet
göres för befordrandet af återväxten.
I de norra länen eger skogen visserligen ännu ej något
högt värde, och må den närv:de generationen taga den största
möjliga inkomst af den nu öfvermogna skogen, der den finnes;
men på samma gång, som den närv:de generationen begagnar sig
af hvad våra förfäder sparat, eller icke kunnat förstöra, så
återstår ock för oss den ovilkorliga skyldigheten, att tillse, att
våra efterkommande ej få allt för stora anledningar att klandra
oss; för hvad vi uraktlåtit att göra, det nemi. att tillse det de
uthuggna och sköflade fälten åter blifva satta i skogbärande
tillstånd. Den tid kan komma, om ock efter hundratals år, då
de norra länen blifva mera befolkade och statens egendom äf¬
ven der kan lå ett högt värde, och i ganska betydlig mån bi¬
draga till statsverkets ökade inkomster, isynnerhet sorn vi veta,
att för återväxten der erfordras 180 å 200 år.
På grumt af hvad jag här yttrat, får jag vördsamt påyrka
Betänk:ts återremitterande.
Hr von Knorring, Oscar: Då jag nu nödgas uppträ¬
da för att söka åstadkomma ett annat beslut än det, hvartill
Utsk:t vid behandling af detta ärende kommit, anhåller jag att
få på förhand tillkännagifva, att sådant alls icke härleder sig
från någon klandersjuka eller något begär att förringa Hr Ge¬
neral-Direktörens för Skogsstyrelsen förtjenster; tvertom är han
en person, som jag alltid egnat en särdeles aktning. Men jag
skall söka med siffror bevisa, att detta ärende hade förtjenat
att behandlas med större omsorg och efter noggrannare studier,
än Ekon.-Utsk:t behagat deråt lemna, och sådant hade varit af
så mycket större vigt, som här verkligen är periculum in mora,
hvilket lätt torde kunna af enhvar inses, då man betänker
hvilka ofantliga skogsvidder, som på de sista åren blifvit afverka-
de. — Utslct säger, att det skulle blifva ett alltför vidlyftigt
arbete, då man besinnar att endast den kronan tillhöriga jord
inom Norrbottens lappmark, hvilken behöfde uppmätas, är be¬
räknad till vid pass 750 qvadrat-mil.
Hvad göra nu 750 qvadrat-mil? Jo mera än 18 millioner
tunnland. I femårs-berättelserna står visserligen icke mera än
14 millioner, men det är i alla fall långt mera än de 500,000,
som uppgifvas i skogs-styrelsens berättelse. Enligt Forsells statistik
Den 7 Mars.
53
upptager Gefleborgs län 4,004,243 tunnland skog, hvarifrån af¬
går 468,300 tunnland för sjöar och kärr; Hernösands län
4,984,555 tunni., hvarifrån afgår 314,050 tunnland sjöar och
kärr; Östersunds 10,054,158 tunnland med afdrag af 960,000
tunnland sjöar och kärr; Umeå län = 16,826,911 —■ afdraget
1,225,000 tunnland; och Piteå län = 16,788,152 — 1,601,341
tunnland sjöar och kärr; och alla dessa sex län utgöra således
tillsammans en skogsareal af 48,090,328 tunnland; under det
Sveriges hela areal utgör 88,920,172 tunnland. Af dessa siff¬
ror synes hvilka ofantliga skogssträckor vi ega.
I)å emellertid Utsk:t säger, att den ifrågasatta åtgärden
skulle taga så lång tid, tror jag detta icke vara så farligt, då
det nemi. icke kari vara meningen att göra en uppmätning i
detalj, utan’ blott att få ett öfverslag; och sådant kan erhållas
på många olika sätt, antingen, som vid topografiska mätningar
ofta sker, genom stigande, eller derigenom att en nedsatt ko¬
mité från landtstats-tjenstemännen (och presterskapet infordra¬
de uppgifter om längden och bredden af häraderna och sock¬
narna. Häremot kan visserligen invändas: hvarföre kan då icke
skogs-styrelsen göra detta? Men derpå är svaret lätt funnet.
Denna styrelse är nemi. ännu så länge endast provisionel or¬
ganiserad, och har dessutom alldeles tillräckligt att göra med
utarbetande af lagar och reglementen m. fl. kuranta göromål.
Man kan derföre icke fordra, att denna styrelse skall ytterliga¬
re belastas med ett sådant uppdrag. Då emedlertid, såsom jag
sökt visa, Gr. Lewenhaupts motion är af stor och oberäknelig
vigt, anhåller jag alt R. o. Ad. icke måtte bifalla Utskits hem¬
ställan, utan återförvisa ärendet till ny handläggning af Utsk:t.
Gr. Björnstjerna, Cari Magnus: Betänk:t behandlar
2:ne motioner. I den första föreslår Gr. Lewenhaupt att alla
kronans skogar, i hela landet, skola genom en komités försorg
uppmätas. Motionären sjelf torde hafva insett det opraktiska
häri. 1 sin sednare motion inskränker han sig således till att
yrka uppmätning af de Norrländska skogarna, hvilka, enligt Hr
Gr:s förmening, i annat fall snart skulle förvandlas från krono
till skatte och derefter hastigt förstöras. Till stöd för denna
åsigt åberopas skogs-styrelsens sednaste berättelse, deri Norrlands
krono-öfverloppsmarker beräknas utgöra 556,000, då de, enligt
skogs-komiténs uppgift 1856, uppgingo till 1,700,000 tunnland.
Men Hr Gr:n tyckes förglömma att skogs-styrelsens uppgift en¬
dast rörer öfverloppsmarkerna i de redan afvittrade landsdelar-
ne, således ej de ofantliga skogarne i Lappmarkerna. Den siste
värde talaren har bestridt Utsk:ts uppgift att kronans behållna
skogsmark i Norrbottens län uppgår till 750 qvadrat-alnar, men
om till talarens egen beräkning lägges kustlandets 1,500,000
tunnland kronoskog, torde det visa sig att Utsk:ts beräkning åt¬
minstone ej är för hög. En landtmätare kan i vanliga fall
uppmäta §:dels qvadratmil på ett år; man torde då finna hvil¬
ken otrolig tid hela Norrlands uppmätande skulle fordra, äfven
54
Den 7 Mars.
om alls Sveriges landtmätare på en gång dit beordrades. Att
gå till väga såsom Hr von Knorring föreslagil, eller att blott
infordra uppgifter från socknarne, skulle tjena till föga; man
finge i lyckligaste fall derigenom något så när veta, huru stor
arealen är — detta vet man ju redan förut —men någon upp¬
gift om skogens beskaffenhet kunde ju derigenom aldrig vinnas;
det är väl dock detta som åsyftas. Jag vågar således tro. att
Utsk:t kommit till det enda praktiska resultat, ty R. St:r böra
väl ej hos K. M. begära åtgärder, de der icke för närvide kunna
verkställas. Jag anhåller om bifall till Betänk:t.
Hr Ros, Anders Emanuel: Jag hade måhända bort
åtnöja mig med att endast instämma uti hvad Hr Gr. Björn¬
stjerna anfört, samt att hoppas, det Utsluts Betänk, bifalles af
Höglofl. R. o. Ad., utan något ordande å min sida; men jag an¬
håller dock att få tillägga några ord. Det är emellertid icke
lätt att bemöta en motion, sådan som den ifrågavarande, med
dess sväfvande uttryck »om statens skogar, hvaröfver Stats¬
verket har att disponera» och »om vidden och beskaffenheten af
de Statsverkets skogar, som finnas qvar i Norrland» o. s. v.,
och till denna svårighet bidrager också i sin mån den omstän¬
dighet att motionären uti framställningen af ämnet ådagalagt en
fullkomlig okunnighet, hvad beträffar lagstiftningen rörande de
Norrländska skogarne, från Konung Gustaf den l:stes tid och
derpå följande århundradet, samt om de härpå grundade af-
vittrings-författningarne.
Till en början må jag fästa mig vid motionen och de i
anledning deraf afgifna yttranden, såvidt dessa röra kronoparker
och boställens, samt allmänna hemmans skogar i södra oell mel¬
lersta Sverige. Mig veterligen finnes ingen kronopark, likasom
icke heller någon häradsallmänning, som icke redan är upp¬
mätt och hvars areal icke exakt kan uppgifvas. Aro härutin¬
nan K. Skogs-styrelsens och K. M:s Bfludes uppgifter stridande
mot hvarandra, så härleder detta sig deraf att Skogs-styrelsen,
på grund af skogstjensternännens uppgifter, antecknat endast
den rena skogsvidden och K. M:s BFhrde hela arealen, deruti
inberäknade impedimenter, efter anteckning i jordeboken. Hvad
deremot beträffar skogarne, som tillhöra boställen och allmän¬
na hemman, så har Skogs-styrelsen sina uppgifter om dessa
skogars areal just från K. M:s Bfh:de i länen. Någon skiljak¬
tighet borde således icke förefinnas uti hvad K. M:s Bflude upp¬
gifvit till Skogs-styrelsen och uti sina femårs-berättelser; men
äfven olikheten härutinnan låter förklara sig deraf att uti de nämnda
berättelserna blifvit upptagna endast de skogar, som blifvit af
landtmätare uppmätte, då häremot skogs-styrelsen uti sin un¬
derdåniga berättelse äfven tagit i beräkning sådana till ifrågavide
hemman hörande skogar, hvilkas areal, ehuru icke ordentligt
uppmätt, skogstjenstemännen kalcvlationsvis uppskattat.
Vidkommande åter de Norrländska samt skogarne i Werm¬
land och Dalarne, så gifva Konung Gustaf den l:stes samt 1647
Den 7 Mars.
55
och 1664 årens skogsordningar med (lere författningar rörande
afvittringarne i nämnde län stöd för den åsigten att staten va¬
rit ocli ännu i viss mån är egentlig egare till dessa skogar,
dock med den inskränkning, att de, inom desse län varande
hemman, nybyggen och andra lägenheter äro tillförsäkrade del¬
aktighet uti dessa skogar. Först efter det att afvittring öfver-
gått en socken och de enskildes skogsområden blifvit afskiljde,
får man veta hvad kronan har i behåll såsom öfverloppsmark.
Men som författningarna, ända intilldess K. Brefvet den 25 Maj
1860 utkom, tillåtit nybyggs-anläggningar äfven å dessa öfver-
loppsmarker, så hafva mångenstädes dessa markers områden
genom ytterligare afvittringar blifvit inskränkta. Föreskrifterna
uti det åberopade K. Brefvet uttala nu den grundsats, att staten
hädanefter skall behålla så väl återstoden af de redan uppkom¬
na öfverloppsmarkerne, som de, hvilka hädanefter uti de ännu
oafvittrade socknarne kunna uppkomma, dock likväl såvida att
desse marker efter skedda undersökningar, som nu också pågå,
anses till skogsbruk för kronans räkning tjenlige. Således kan
någon utredning öfver hvilka skogar statsverket har qvar i Norr¬
land ej åstadkommas, förr än efter afvittringarnes slut och se¬
dan K. M., på grund af de omnämnda undersökningarne, beslu¬
tat hvilka öfverlopps-marker skola för kronans räkning bibehål¬
las. För fortskyndande af dessa åtgärder kan en komité icke
det ringaste uträtta, och jag fortfar således att hoppas det Högh
R. o. Ad. bifaller Betank:t.
Hr von Knorring: Gr. Björnstjerna har sagt, att den af
mig förordade uppmätning skulle fordra så mycket arbete och
så lång tid. Men det är icke en uppmätning i landtmäteri-
skala, som man här behöfver, utan i en mycket liten skala.
Jag tror visserligen, att skogsstyrelsen skall framdeles förskaffa
sig sådana uppgifter, som här åsyftas; men det vore orimligt
att nu fordra dem af henne. Må vi besinna att just till följd
af brist på ordentlig skogshushållning och till följd af oriktiga
föreställningar om den verkliga tillgången har man huggit ut
skogen på de ställen, der den var lätt tillgänglig, och det är då
desto nödvändigare att man gör ett öfverslag af hvad som
kan återstå, och med ledning deraf uppgör ett nytt system för
framtiden.
Jag fortfar alltså i min anhållan om återremiss.
Frih. Raab, Adam Christian: Då detta ärende först här
föredrogs, var jag tveksam, om man icke borde biträda Utsk:ts
yttrande, alldenstund vi ega en särskild administrativ myndig¬
het för detta slag af ärender, hvilken, efter min föreställning,
borde anse såsom sin pligt att taga saken om hand. Men då
jag nu hört, hvilken sträng förkastelsedom Hr Ros sjelf uttalat
öfver motionärens förslag och att han icke vill fästa något afse¬
ende dervid, torde det vara nödigt, att R. St:r lemna bestämda
56
Den 7 Mart.
föreskrifter derom. Rättast synes mig i allt fall vara, att det
ifrågaställa uppdraget lemnäs åt skogsstyrelsen; men äfven i
sådant läll erfordras derföre särskildt anslag, och det är, på det
att Utsk:t måtte framställa ett förslag i denna syftning, som jag
anser det vara skäl att återremittera Betänk:t.
Gr. Björnstjerna: Jag förmodar fortfarande, att ändamå¬
let med de uppgifter, man önskar, skulle vara, icke egentligen
att få veta huru stor areal, som i Norrland är beväxt med skog,
utan hvad slags skog der finnes. Då nu större delen af detta
ofantliga land ännu ej ens blifvit af nybyggaren beträdd, kunna
ju hvarken den fåtaliga jägeri-betjeningen eller presterskapet
lemna någon verklig upplysning härom. Det är således för mig
ofattligt, huru det önskvärda målet skall vinnas, annat än i mån
af afvittringsverkets fortgång. Betänk:t är af Med-Stånden bi¬
fallet; en återremiss leder då till intet.
Jag anhåller ytterligare om bifall till Utsk:ts framställning.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Sedan lyck¬
ligtvis Sverige fått en skogsstyrelse, lemnar jag derhän, huruvi¬
da det vore nödigt nedsätta en särskild komité för det ifråga¬
satta ändamålet. Men deremot är det alldeles gifve t, att första
vilkoret för en noggrann vård om statens skogar är deras upp¬
mätning; att dröja med denna uppmätning af de Norrländska
skogarne, intilldess afvittringen fortgått, är att dröja för länge,
ty då är intet, åtminstone intet dugligt qvar. Vill man rädda af
dessa skogar, hvad som bör räddas, måste man känna deras
allmänna beskaffenhet, innan de afvittras, och icke medgifva nå¬
gra nybyggens anläggning i sådana skogar, sorn böra bibehållas.
Jag kan således ej godkänna Utsk:ts resonnemang. Det hade
bort, vid betraktande af den förödelse, som sedan åratal öf-
vergår de Norrländska skogarne, gå något grundligare tillväga
vid pröfningen af denna fråga, än som skett, genom det nu gjor¬
da afstyrkandet af Gr. Lewenhaupts motion.
Jag förenar mig derföre med dem, som begärt återremiss.
Frih. Gripenstedt, Joli. Aug.: Säkerligen finnes det icke
någon, som ej anser frågan om vården af våra skogar vara af
den största vigt och förtjent af en synnerlig uppmärksamhet.
Men här är fråga om lämpligaste sättet att i detta afseende
åstadkomma något gagneligt, och i sådant fall tror jag Utsk:ls
skäl mot en komités nedsättande vara fullt bindande. En så¬
dan uppmätning, som här åsyftas, kan också ej verkställas förr
än man först afskiljt hvad som tillhör kronan eller icke; och
detta sker på tvenne olika vägar, nemi. dels genom den vanliga
afvittringen, dels ock genom afträdandet till sågverken, enligt
1752 års K. Bref, såsom ersättning för stockfångst, af områden,
som äro till sin vidd noga bestämda. En blick på siffrorna tor¬
Den 7 Mars.
37
de äfven öfvertyga en hvar, att en dylik uppmätning ej kan allt¬
för mycket påskyndas eller afslutas förr än i en framtid. Det
har förefallit mig, som man ansåge ett temligen laglöst tillstånd
ega rum i de nordliga skogstrakterna; men så är ingalunda för¬
hållandet, ty det finnes redan nu bestämda föreskrifter om huru
skogarne få disponeras i hvarje särskilda fall, och jag vill vis¬
serligen ej påstå, att dessa föreskifter hvarken äro så förträffli¬
ga, eller alltid så noga efterlefvas, som önskligt vore, men dels
komma de säkerligen att, när behofvet så kräfver, vederbörli¬
gen förändras, och dels blir det nödvändigt att öka personalen,
som med deras öfvervakande har att skaffa. Jag har velat
nämna detta, för att visa, att det icke är något sådant pericu-
lum in mora, som en talare förmodat; och då jag anser ingen¬
ting särdeles kunna i detta afseende åtgöras, förr än skogslag-
stiltningen blir slutligen afgjord, tror jag det slut, hvari Utsk:t
stannat, vara f. n. det rätta och lämpliga.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till och dels återremiss af Utslcts förevide Betänk.,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till det¬
samma, hvartill svarades många nej, blandade med ja, och se¬
dermera propos. på återremiss deraf, då svaren utföllo med
talrika och starka ja jemte många nej; och förklarades ja nu
haft öfvervigten.
Gr. Björnstjerna begärde votering.
Upplästes och justerades följ:de voter:s-propos.:
»Den som bifaller Sammansatta Stats- samt Allm. Besv.-
o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 15, i ani. af väckta motioner om
undersökning af arealen och beskaffenheten af statens skogar
samt om anslag för berörda ändamål, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, återremitterar R. o. Ad. ifrågavide Betänk.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda;
Ja—56.
Nej—87.
Upplästes och godkändes nedannämnde, från Exped.-Utsk:t
inkomna förslag till R. Stms underd. skrifvelser till K. M., nemi.:
58
Den 7 Mars.
N:o 48, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de försäljning
till enskild person af en komministers-bostället Hof-Dalbogård i
Kronobergs län tillhörig del i den s. k. Spetsamossen;
N:o 49, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de utbyte af
komministers-bostället Svensbohl i Rudskoga socken emot ser¬
geantboställe Höjdebråten i Nysunds socken;
N:o 50, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de befrielse
för faltkamereraren m. m. Pb. Arells enka, Albertina Hejmberger,
från Digifvande af observations-procent och anmärkningsmedel,
hvilka blifvit hennes man i lifstiden till gäldande ådömde;
N:o 51, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de eftergift till
förmån för enkan Märtha Nilsdotter Tulpan af kronans rätt
till qvarlåtenskapen efter hennes syster Anna Nilsdotter i Ma¬
krismåla ;
N:o 52, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de utbyte af
jord emellan kronan och Malmö stad;
N:o 53, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de upplåtande
under ständig besittningsrätt af en jordrymd vid Kungsöhrs norra
kungsladugård;
N:o 54, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de försäljning
till skatte af den under Elfsborgs kungsladugård lydande lägen¬
heten Klintens Bana;
N:o 55, ang:de eftergift af kronans rätt lill dana-arf efter
Andrietta Lundborg;
N:o 56, ang:de eftergift af kronans rätt till dana-arf efter
enkan Anna Christina Löfgren;
N:o 57, ang:de utarbetande af förslag till ny lag rörande
vattenrätten;
N:o 58, ang:de åtgärders vidtagande till beredande af tillfälle
för qvinna att erhållla anställning i för henne passande befatt¬
ning i det allmännas tjenst;
N:o 59, i fråga om ändring i K. Förordn. den 12 Januari
1855 ang:de Svenska jerneflekters stämpling; samt
N:o 60, ang:de förklaring af K. Serafimer-Ordens-Gillets
Cirkulärbref den 2 Mars 1804, och K. Cirkuläret d. 23 Decem¬
ber 1852, i fråga om ersättning för å lazarettet vårdade fattiga
sjuka från annat distrikt.
Anmältes och bordlädes nedannämnde, från Utsk:n inkom¬
na Utlåt:n och Betänk:n, nemi. från
Stats-Utskottet:
N:o 59, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de upphörande
af den s. k. Näs kungsgårdshjelp;
Den 7 Mars.
59
Sammansatta Stats- samt Allmänna Besvärs- o. Ekonomi-Utsk:t:
N:o 18, i ani. af väckt motion om tillsättande af en ge-
ncral-inspektör öfver samtliga elementar-läroverken och högre
undervisningsanstalter, m. m.;
N:o 19, i fråga om föreskrift för alla till stats-förvaltnin-
gen hörande kassor eller allmänna inrättningar, som hafva me¬
del att förränta, att använda dem till inköp af statsverkets eller
andra medK.M:s fastställelse försedda inrättningars räntebäran¬
de obligationer;
N:o 20, i ani. af väckt motion om sådan förändring i de
förvaltande verkens i Stockholm arbetsordningar, att de större
utgilterne derstädes komme att bestridas genom anvisningar å
K. Räntekammaren;
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:t:
N:o 3, i ani. af väckt fråga om afskaffande af straffarterna
prygel och dagg; samt
N:o 4, i ani. af väckta motioner ang:de dels ändring och
tillägg i R. Förordn. om egors fredande emot skada af annans
hemdjur samt om stängselskyldighet, dels ock rättighet för
landstingen att i frågor om stängselskyldigheten inom länen
besluta.
B. o. Ad. åtskiljdes kl. 3. e. m
In fidem,
O. Brakel.
60
Den 11 Mere.
Onsdagen den 11 Mars 1863-
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 2 prot.-utdrag för d. 7 dennes, samt pleni-prot.
för den 10 sisll. Januari e. m.
Med tillkännagivande, att från Landtbruks-akademien blif¬
vit till R. o. Ad. öfverlemnade 15 inträdeskort till akademiens
sammanträde nästa Måndag den 16 dennes, anmodade Hr Gr.
o. Landtm, de medlemmar af Ståndet, som ville begagna sig af
dessa biljetter, att hos Riddarh.-Fiskalen sig anmäla.
Upplästes ett utaf Hr Hallenborg, Magnus, inlemnadt mern.
af följ:de lydelse:
Af enskilda angelägenheter förhindrad att vid riksdagen
qvarstadna, får jag afsäga mig min plats såsom ledamot i Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk:t, under ödmjuk anhållan att vid min riks¬
dagsmannarätt varda bibehållen.
Sedan R. o. Ad., uppå framställd propos., till denna anhål¬
lan lemnat bifall, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Ståndets Elek¬
torer att utse en ny ledamot i Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t ef¬
ter Hr Hallenborg.
Föredrogs Vallöf]. Borgare-St:s den 7 dennes på bordet lag-
de prot.-utdrag N:o 218, innefattande inbjudning till de öfriga
Riks-Stånden att förena sig uti Borgare-St:s beslut ang:de Exped.-
Utsk:ts skrifvelse-förslag N:o 41, i ani. af K. M:s Nåd. Propos.
om statspension åt Öfversten m. m. Frih. Nils Ericson.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Utan att vilja inlåta mig i sjelf¬
va saken, ber jag blott att få upplysa att den Exped.-Utsk:ts
skrifvelse, som ifrågav:de inbjudning afser, enligt officiella intyg,
tecknade på samma skrifvelse, redan är bifallen af R. o. Ad., af
Preste-St. samt af Bonde-St., vid hvilket förhållande ifrågav:de
inbjudning icke lärer kunna föranleda till någon annan åtgärd
än att läggas till handlingarne.
Den 11 Mars.
61
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att R. o. Ad. torde finna, att, vid det utaf Frih.
af Ugglas omförmäldta förhållande, den ifrågav:de inbjudningen
icke kunde föranleda till någon annan åtgärd än att läggas till
handlingarne.
Ropades ja.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Sam¬
mansatta Stats- samt Allm. Resv.- o, Ekon.-Utsk:ts d. 28 sisth
Februari och 4 dennes på bordet lagde Retänk. N:o 17, i fråga
om indelade räntors och tiondes uppbärande och redovisande
af kronans uppbördsman m. m.
1 :sta punkten.
Hr af Klint, Erik Magnus: Uti en vid förra riksdagen
afgifven motion fästade en ledamot af Hederv. Bonde-St. upp¬
märksamheten på de besvärligheter, som i de norra orterna
förorsakades af det olika sättet för uppbörden af kronans inkom¬
ster och af de åt militäre tjenstemän indelta räntor och tionde.
I anledning af denna motion afgåfvo R. St:r till K. M. en un¬
derd. skrifvelse af innehåll att K. M. täcktes, på sätt K. M.
lämpligast funne, i nåder tillse, huruvida, genom förändring i
uppbördssättet af indelta räntor och kronotionde, anslagen åt
militäre tjenstemän, någon lättnad i berörda besvär må kun¬
na beredas. Utan att afvakta något svar på denna framställ¬
ning, har man vid innev:de riksdag hos R. St:r väckt motio¬
ner, dels i enahanda och dels i något vidsträktare syftning. Det
som nu utgör föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, är Utsk:ts
Utlåt, öfver de af Gr. Mörner och af riksdagsfullmägtigen Fre¬
driksson afgifne motioner. Utsk:t har anfört åtskilliga svårighe¬
ter för verkställandet af det i dessa motioner framställda för¬
slag, svårigheter, hvilkas omfång man, enligt Utsk:ts egna ord,
måste känna och till hvilkas besegrande man måste utfinna me¬
del, innan förslagets fullständiga pröfning kan R. St:r understäl¬
las. Oaktadt alla dessa svårigheter, som Utsk4 icke sett nå¬
gon möjlighet att sjelf undanrödja, och oaktadt Utskit i sitt Be¬
tänk. angifvit, att det visste att K. Krigs- och Kammar-
Colkna afgifvit infordrade underd. utlåtrn i detta ämne, och det
således redan vore K. M:s Nåd. pröfning understäldt, så har
Utsk:t likväl icke dragit i betänkande att tillstyrka olvannämnde
motionärers omförmälda förslag, utan att, såsom vid förra riks¬
dagen, begära någon inskränkning i tillämpningen. Vid sistlidne
riksdag, då frågan om militise-statens aflöning var före, så ansågo
nemi. R. St:r att, ehuru de erkände billighet vara för förslaget,
så voro de likväl nödsakade att begära en undersökning, hvil¬
ken skulle hvila på den grund att, såsom det står i motiverna
till den underd. skrifvelse, R. St:r då afläto till K. M., R. St:r
under förutsättning att nuv:de uppbördsrnäns rätt till sina löne¬
förmåner ej förbises, och att indelningshafvarne utbekomma sina
62
Den li Mara.
löner åtminstone lika tidigt som hitintills, funnit sig böra i un¬
derdånighet anhålla ete. Jag nämnde att Utsk:t vid tillstyrkan¬
de af motionerna icke brytt sig om att dervid fästa några vil¬
kor. Det har visserligen blifvit sagt att beloppen, som blefvo
insända till läns-styrelserna, skulle vederb:de kostnadsfritt till¬
handahållas. Hvad motionärerne menat nied ordet »kostnads¬
fritt», tillåter jag mig icke att afgöra, om de nemi. menat kost¬
nadsfritt för staten eller för löntagaren. Att uttrycket är nå¬
got sväfvande, kan man sluta deraf att Utsk:t förutsatt att för¬
slaget skulle kunna behöfva så jemkas, att någon uppbördspro-
vision utginge af de indrifna medlen. På detta sätt skulle det
blifva staten, och icke lönetagaren, som blef befriad från kostnad.
Jag vill dock icke säga bestämdt att detta är motionärernes me¬
ning, men man kan mycket väl tolka det så.
Jag vill icke bestrida att det framställda förslaget skulle
medföra en lättnad i räkenskaperna för räntegifvarne; dock tor¬
de det vara tvifvel underkastadt om icke många räntegifvare
äro ganska belåtna med att få utgöra sina betalningar i särskil¬
da terminer, äfven om tiden mellan uppbördsdagarne ej är så
särdeles lång. Enkelheten i uppbörden synes mig icke heller
blifva så stor till följe af ifråga vide förslag, som man föreställt
sig, ty om man ser på tillämpningen af detsamma, så kan jag
åtminstone icke finna annat, än att det skulle föranleda en vid¬
lyftig skriftvexling emellan vederbide regementschefs- och lands-
höfdinge-embete, och derigenom tror jag icke att någon enkel¬
het vinnes; tvertom är det min åsigt, att ju mindre skrifveri
som kommer i fråga, desto enklare och bättre är det. Olägen¬
heterna af förslaget äro deremot, som mig synes, så i ögonen
fallande, att man bör noga betänka sig, innan man lemnar sitt
bifall till detsamma. Jag vill icke omnämna att, enligt de för¬
slag hvarom nu är fråga, de stater, till hvilka dessa räntor och
tioden äro anslagne, skulle få vänta på sina inkomster; militie-
staten skulfe få vänta minst 2 månader, ty, såsom det nu är,
så uppgöras uppbördslängderna redan under Januari och Febru¬
ari månader, så att militie-staten erhåller sin lön till dess nor¬
mala belopp redan innan slutet af Februari, men kronans upp-
bördsmän ega ingen skyldighet alt före Maj redovisa för intra¬
den. Man kan ju äfven tänka sig och erfarenheten har visat
att det händer, att en hel mängd restantier finuas i uppbörden;
om nu kronans uppbördsman skulle uppbära alla intrader, både de
som ingå till staten och till särskilda stater och verk, så skulle
det ofta inträffa att han icke får ut mer än t. ex. J af hela
den summa, som blifvit honom ålagd att uppbära; skall han då
uppskjuta att betala vissa poster, eller skall lian utproportionera
dessa J på alla? Jag hemställer, om det kan kallas enkelt och
fördelaktigt, att på detta sätt gå till väga. Dessutom hör man
ihågkomma att inom militie-staten så upptagas dessa räntor
och tionden af regements-skrilvarne, hvilkas lön till stor del ut¬
göres af den provision, som i och för denna uppbörd blifvit
dem tilldelad, och jag tviflar på att det vore så rätt att bort¬
Oen 11 Mars.
taga dessa löneförmåner från regementsskrifvarne, ty man bör
betänka att med dessa platser följer ackord.
Jag har i min reservation påpekat det sammanhang, som
denna fråga har med hela indelningsverket, och jag vet att man
ansett att jag gått för långt i mitt påstående ang:de denna sak,
hvarföre jag ber att i största korthet få angifva mina skäl. —
Om man går till de handlingar, som Utsk:t åberopat, så finner
man, bland de yttranden, som äro afgifne al alla Regements¬
chefer och alla Landshöfdingar, icke ett enda afstyrkande för
förslaget, som icke är grundadt på, antingen att man befarat,
lika med mig, att detta vore det första steget till indragning
af de utarrenderade boställena och de till indelningsverket hö¬
rande räntorna, eller ock derpå, att man icke velat denna par¬
tiella förändring, utan att taga steget fullt ut och indraga äf¬
ven de utarrenderade boställenas afkastning. Jag hemställer,
om inan icke till följe häraf kan säga att denna fråga har
sammanhang med indelningsverket?' Gr. Mörner har i 2:dra
punkten af sin motion tydligen visat att så är förhållandet, då
han säger: »att, derest under innevarande riksdag fråga uppstår
om löneförhöjning för något verk eller någon stat eller någon
embets- eller tjensteman, som är i åtnjutande af ränte- eller
tionde-anslag, detta anslag, beräknadt efter hvad detsamma un¬
der de 10 sistförfiutna åren i medeltal årligen utgjort, skall emot
kontant anslag utbytas samt räntorna och tionden till kronan in¬
dragas.» Motionären har här sjelf tydligen visat att det icke går
an att röra vid det ena, utan att äfven röra vid det andra.
Man må hysa hvad tanke som helst om indelningsverket
— min är att det är godt och nyttigt för landet — så må
man likväl akta sig för att förstöra det, förrän man vet hvad
man skall sätta i stället. Man må äfven akta sig för att göra
några partiela förändringar, på det att icke det hela slutligen
må ramla.
På grund af hvad jag anfört, får jag anhålla om afslag på
det Sammansatta Utsk:ts Betänk.
Frih. Rappe, Axel Ludvig: Då den föregående talaren
så fullständigt utredt frågan med afseende å de konseqvensur,
genomförandet af Utsk:ts förslag skulle medföra, kan i detta
fall ej mycket vara att tillägga; men då härtill kommer att
ifrågasatta förändringar i uppbördssättet, efter mitt förmenande,
hvarken tillskynda löntagarne några fördelar eller statens rä¬
kenskaper mera reda, kan jag ej underlåta att med några ord
söka belysa äfven denna del af förslaget.
Vid de indelta regementena är uppbördssättet ett helt för
sig och både enkelt och ändamålsenligt. Regementsskrifvaren
uppbär der, under chefens och lönings-direktionens kontroll, alla
räntor och tionden, vakansafgifter för indragna rotar, arrenden
för boställen, m. m. Skulle nu en del af denna uppbörd öfver-
flyttas på landtstatens tjenstemän, så är gifvet att detta alls icke
komme att leda till någon förenkling, utan tvärtom. Regements-
64
Den 11 Mars.
skrifvare!], som endast har med regementets uppbörd att göra,
förrättar vanligen sina uppbördsresor under loppet af Januari
månad och kan således under Februari och Mars till tjenste-
männen utbetala deras löner; de restantier, som derefter möjligen
uppstå, kan han alltid medhinna att uppbära innan början af möte¬
na, så att de då kunna utbetalas till löntagarne. Om deremot
landtstatens uppbördsman skulle hafva denna uppbörd om hand,
så, enär en mängd andra befattningar äro dem ålagde, kunna
de icke hinna att göra sina resor förr än under Februari och
Mars månader, samt att fullt redogöra för uppbörden förr än i
Maj, och för restantierna i September månad, hvarigenom —
då andra i ränterierna befintlige medel, såsom erforderliga för
hvar sina statsbehof, icke kunna förskottsvis tillgripas — lönta¬
garne icke kunna påräkna utfå sina löner förr än fram i före¬
nämnde 2:ne månader. Man måste härvid konsiderera att lön¬
tagarne, redan under närv:de förhållande, få vänta ett helt år
på sina löner och skulle, om förändringen infördes, få vänta
ytterligare åtskilliga månader — en tidsutdrägt, som i många af-
seenden vore för dem högst menlig. På samma sätt förhåller
det sig med öfrige ränte- och tionde-tagare, som icke höra till
militie-staten; om de sjelfve uppbära sina räntor, kunna de er¬
hålla dem redan under loppet af Januari månad, men öfver¬
lemna de åt landtstatens uppbördsmän att göra detta, få de vänta
åtskilliga månader längre. — En af de motionärer, sorn före¬
slagit ifrågav:de förändring i uppbördssättet, har också yrkat
att dessa räntor borde utbetalas från ränterierna redan under
loppet af Mars månad, men härtill har Utsk:t icke funnit sig
kunna tillstyrka bifall.
Vilkoret för att löntagaren skulle hafva någon verklig för¬
del af det förändrade uppbördssättet, vöre det, att han finge upp¬
bära sin lön qvartalsvis; men dervid möter ganska väsendtliga
hinder, hvilka blifvit antydda af K. M. i en Nådig Resolution
till Biskopen m. m. Genberg, hvari K. M. yttrar, bland annat:
»då en dylik anordning dessutom skulle medföra nödvändigheten
att åt statsverket bereda en tillökning af flere millioner i dess
redan otillräckliga förskotts-kapital; och då en partiel reglering
af denna fråga, genom lemnad rättighet för alla de indelnings¬
hafvare, som sjelfva sådant åstunda, att genom krono-uppbörds-
männens försorg få sina ränte- och tionde-anslag debiterade,
uppburne och redovisade, skulle komma att medföra en högst
betydlig tillökning i arbete för den redan hårdt ansträngda, med
ringa löner försedde uppbördsförvaltningen, utan att likväl den
ifrågav:de angelägenheten derigenom blefve på något fullständigt
sätt ordnad, ansåg K. M. de väckta förslagen icke för det när-
v:de böra till någon åtgärd föranleda». Här säger K. M. sjelf,
att det fordrades flera millioner, för att löntagaren skulle kunna
få uppbära sina räntor qvartalsvis. Utsk:t har visserligen icke
heller föreslagit att löntagarne skulle bekomma denna rättighet,
men jag har visat, att det vore det enda sätt, hvarigenom lön¬
tagaren tillskyndades någon verklig fördel af den föreslagna för¬
ändringen
Den 11 Mars.
65
ändringen i uppbördssättet. Det blefve således ensamt ränte-
gifvarne som hade någon fördel deraf, men dervid böra vi ob¬
servera, att i medlersta och södra Sverige räntegifvarne icke
hafva särdeles långa distanser att lära, när de skola till uppbörds-
stämman, äfvensom att de, genom K. Förodnm den 11 Maj
1855, ang:de de i ordinarie räntan ingående persedlars omsätt¬
ning och förenkling etc., redan erhållit en högst betydlig lin¬
dring, enär de förut voro skyldige att lemna spanmålen in na¬
tura oell kunde åläggas forsla densamma ända till 6 mil från
dess hemort, men till följd af denna Förordn. behöfva de nu
endast vid uppbördsstället betala sina räntor med penningar.
Man bör äfven taga i betraktande alla de svårigheter för
verkställande af förslaget, hvilka Utsk:t sjelf så riktigt har på¬
pekat i sitt Betänk. — Utsk:t säger nemi.: »Hvad forst beträf¬
far motionerna i den mån de afse att räntor och tionden skola
genom kronans uppbördsman indrifvas och redovisas, så kan
Utsk:t visserligen icke undgå att se de många svårigheter, hvil¬
ka, så väl vid förslagets genomförande i allmänhet, som sär¬
skildt vid fråga om den ena eller andra föreslagna bestämmel¬
sen, måste framställa sig. Sålunda lärer, lör frågans fullstän¬
diga bedömande, böra utredas, bland annat: i hvad mån kro¬
nans uppbördsman må kunna förpligtas att med en sådan upp¬
börd och redovisning taga befattning, antingen utan all godtgö-
relse utöfver redan innehafvande löneförmåner, eller ock mot
särskild till dem utgående ersättning; — i sednare fallet på
hvad sätt berörda godtgörelse skulle åstadkommas, antingen ge¬
nom viss provision å de uppburna medlen, eller, för den hän¬
delse dessa verkligen, på sätt föreslaget är, skulle kostnadsfritt
vederbörande tillhandahållas, medelst från Statsverket utgående
ersättning; — vidare huru ersättning för förlorade inkomster
skulle kunna beredas de tjenstemän, hvilka hittills åtnjutit pro¬
vision för uppbörd, som genom den föreslagna förändringen blef¬
ve dem fråntagen; — ytterligare, huruvida samtlige ränte- och
tiondetagare skulle kunna tillförbindas att i kronans uppbörds-
mäns händer lemna detta uppdrag, ehvad de finge detsamma
utan särskild kostnad verkstäldt, eller nödgades underkasta sig
afdrag för beredande af uppbördsprovision.» Dessa svårigheter
äro fullt öfverensstämmande med verkliga förhållandet och i min
tanke af sådan vigt, att ensamt dessa borde hafva förmått Utsk:t
att afstyrka bifall till motionen; och då jag har visat att den
ifrågav.de förändringen icke skulle gagna räntetagaren, icke skulle
förenkla uppbördssättet och endast tillskynda en helt obetydlig
fördel åt räntegifvaren, kan jag icke annat än förena mig med
dem, som yrka afslag på Betänk:t.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: De talare, som före
mig haft ordet, hafva fullständigt utredt frågan, i hvad den rörer
militie-indelningsverket; men då dessa Hrr egentligen betraktat
frågan endast från denna synpunkt, så anhåller jag att få yttra
H. III. 5
08
Den 11 Mars.
några ord öfver frågan i allmänhet. — Utsbzts Betänk, är, såsom
en och hvar finner, som genomläst detsamma, grundadt på en mo¬
tion af Gr. Mörner. Denna motion är hufvudsakligen lika lydande
tion med en hemställan, hvarmed Landtbruks-Akademien ingick
till K. M. den 14 Juli sisth år, och hvilken K. M. genom Nådigt
Bref den 26 derpå följande Sept. förklarade icke kunna leda till
någon åtgärd. Detta oaktadt, har frågan nu ånyo uppdykt, ge¬
nom Gr. Mörners och flere andras framställningar till R. St:r. —
Vid behandlingen af denna fråga har det sammansatta Utsk:t i
sin motivering, såsom mig synes, ganska klart framdragit den
mängd svårigheter, som uppresa sig emot antagande af förslaget.
Sålunda har Utsk:t omnämnt att det bör utredas, för frågans
fullständiga behandling, bland annat, i hvad mån kronans upp¬
bördsman må kunna förpligtas att med en sådan uppbörd och
redovisning taga befattning utan ali godtgörelse, utöfver redan
innehafvande löneförmåner, eller ock mot särskild till dem ut¬
gående ersättning; i sednare fallet på hvad sätt berörda godt¬
görelse skulle åstadkommas. — Då Utsk:t nu i detta hänseende
har framställt så stora betänkligheter, så förvånar det mig att
Utskzt i sin tillstyrkan till förslaget har kunnat yttra, att med¬
len skulle vederbörande kostnadsfritt tillhandahållas. Detta ord
»kostnadsfritt» utvisar temligen klart, att antingen skulle landt-
statens uppbördsmän, i fall de fmgo den ifrågavzde uppbörden
sig anförtrodd, icke ega rätt att härför taga någon provision,
eller ock skulle ersättning af statsmedel utgå. Hvad den sed¬
nare omständigheten beträffar, så visar det sig beklagligen att
göromålen med hvarje år ökas, men någon lönetillökning kom¬
mer sällan i fråga; i synnerhet gäller detta för landtstatens
tjenstemän. — Utskzt har icke alls satt ifråga, huruvida dessa
under arbete dignande tjenstemän kunna åtaga sig en så betyd¬
lig tillökning i deras göromål. — I det län, som jag närmast
känner, finns ett fögderi, som har mellan 60 och 70 tusen in¬
vånare och de öfriga fögderierna i samma län, med undantag
endast af ett, hafva mellan 40 och 50 tusen; man torde lätte¬
ligen finna att kronofogdarne och häradsskrifvarne derstädes
skola vara öfverhopade med göromål; också är det i allmänhet
förhållandet att de förra måste hålla sig 2 k 3 biträden och de
sednare 1 å 2. Lands-Sekreteraren i detta samma län har icke
mindre än 6 biträden, som han aflönar, och likväl äro arbetena
så ansträngande, att både för- och eftermiddagarne måste an¬
vändas. När nu iandsfatens tjenstemän äro förut så öfverhopade
med göromål, så kan jag icke finna, huru man skulle kunna lägga
ännu mera på dem, utan att antingen öka deras antal eller ock
gifva dem högre aflöning, så att de kunna hålla sig biträden.
Sedan nu Utskzt har, såsom mig synes ganska riktigt, fram¬
dragit alla de många svårigheter, som äro förenade medförsla¬
gets verkställande, så hade jag föreställt mig att, om Utskzt
skulle hafva tillstyrkt en framställning till K. M., så hade denna
framställning bort innehålla: att K. M. måtte i nåder låta ut¬
Den 11 Mars.
67
reda förhållandet, och, så vida det låte sig verkställa, aflåta
Nådig Propos. i ämnet.
Men, om jag återgår till Utsk:ts framställning, så begär det
deri att alla räntor och all tionde, som är anslagen till särskilda
verk, stater, inrättningar, stiftelser och kyrkor, hädanefter skulle
uppbäras genom kronans uppbördsmän och af dem i behörig
ordning redovisas till länsstyrelserna. Föregående talare hafva
redogjort för de olägenheter, som härigenom skulle uppkomma
för militie-staten, och hvad öfrige inrättningar och stiftelser be¬
träffar, så tror jag att deras uppbördssätt är vida enklare, som
det nu är, än det skulle blifva genom den föreslagna förändrin¬
gen; hospitalen t. ex. hafva nu en hospitalstjensteman, som upp¬
bär och redogör för de räntor och arrenden, som inflyta från
de hemman, hvilka äro anslagne till dessa stiftelser. Dom¬
kyrkorna hafva likaledes sina särskildt aflönade sysslomän. —
Utsk:t säger vidare, att det skulle lända till fördel för räntegif-
varen att få betala sina räntor på en gång till kronofogden, i
stället för att betala dem på olika tider och till olika personer.
Jag erkänner att detta skulle vara en fördel för honom, om
något prejeri kunde ega rum vid det nuvarande uppbördssättet,
och i så fall skulle jag icke tveka att understödja Utsk:ts för¬
slag, dock under en annan form; men sorn numera rättigheten
att utkräfva indelta räntor in natura har upphört och dessa
räntor skola betalas efter markegång, så kan omöjligen något
prejeri komma i fråga. En annan sak var det förr, då lönta¬
garen, genom att kassera räntegifvarens spanmål, kunde tvinga
honom att betala ett högt pris, men denna olägenhet är nu af
R. St:r afskaffad; räntegifvare!) vet nu hvad han skall betala,
och om han får göra det till kronans uppbörsmän eller till hos¬
pitalets eller någon annan stiftelses tjensteman, det bör väl vara
honom temligen likgiltigt.
Hvad det beträffar, att Utskrt föreslagit att sådana räntor
och tionden, som äro anslagne till kyrkor, skola ingå till ränte-
rierna, så ber jag att få fästa uppmärksamheten på att, i stäl¬
let för att kyrkotionde!) nu uppbäres utan ringaste svårighet
på så sätt, att kyrkovärden pålyser en dag då det skall ske —
denna tionde är nästan utan undantag anslagen inom socknen —
så skulle i sådant fall tiondegifvarne betala den till kronofogden,
denne till ränteriet, och ränteriet till socknen. Detta vore ju
en omväg, som skulle förorsaka vederbörande uppbördsmän ett
ofantligt besvär och som skulle hafva till påföljd att tionden
komme kyrkorna till handa flera månader sednare, än hvad den
eljest gjort.
Jag vill påpeka ännu en olägenhet af förslaget, nemi. oin
en del af dessa räntor blifva utestående på restantier, så må¬
ste ju inom lands-kontoren föras särskilda räkenskaper för hvar¬
je räntetagare på huru mycket af den honom tillkommande
uppbörden som inflyter, eller huru mycket som är utestående.
Jag tror mig nu hafva tillräckligt visat att en stor mängd
svårigheter skulle uppstå genom den föreslagna förändringen i
68
Den 11 Mars.
uppbörden af indelade räntor och tionde, och då å andra sidan
något prejeri icke mer kan ega rum vid det nuvarande upp-
bördssättet, utan hvar och en räntegifvare vet på skillingen hvad
han skall betala, så kan jag icke inse hvarför man skulle göra
en sådan framställning till I(. M., som Utsk:t tillstyrkt, jutan an¬
håller jag om afslag på Utsk:ts Betänk.
Gr. Björnstjerna, Garl Magnus: Jag har alltid varit
en varm vän af indelningsverket. Om jag ett enda ögonblick
kunde föreställa mig att detta storverk verkligen nu hotades af
någon fara, skulle jag vara deri första som yrkade afslag på
Betänk:t; att deremot se spöken på ljusa dagen, det har jag al¬
drig kunnat, och det är just detta man, enligt min förmening,
här gör.
Emot förslaget anmärkes, att då frågan om militie-räntornas
uppbärande af staten redan är föremål för K. M:s Nåd. pröf¬
ning, vore det oformligt att nu inkomma med ett nytt likartad!
förslag. — Men då den föregående skrifvelsen icke ännu fram¬
kallat någon åtgärd, förefaller det mig, att R. St:r äro oförhin¬
drade att förnya sin begäran i en vidsträcktare form. Den
förra begäran rörde endast militie-, den nuvarande deremot in¬
delta räntor af alla slag. En dylik R. Sfirs åtgärd måste ju
bevisa, att representationen, i motsats till hvad åtskilliga talare
påslått, verkligen finnér den föreslagna förändringen vara nyt¬
tig och lända tili fördel så väl för räntegifvare som ränte¬
tagare. — Man har vidare invändt, att officerarne, efter förändrin¬
gen, skulle få vänta på sina löner några månader längre än hit¬
tills skett; detta vore hardt, enär den indelta arméens befäl re¬
dan nu tjenar ett helt år, innan det utbekommer sin betalning.
Men Utsk:t har ju icke förbisett detta; det har tvärtom sär¬
skildt yrkat att militärer skulle få ut sina löner på samma tid
sorn nu. Detta kan älven lätt låta sig göra. Kronouppbörden
kan verkställas i slutet af Januari och de influtna medlen skola
genast insättas i ränterierna. Slutliqviden sker visserligen icke
förr än i Maj, men om K. M. förordnar att officerarne skola
utfå sina fulla löner från ränterierna i början af Mars, eller
på samma tid som första löneutbetalningen nu sker, har alltid
så mycket uppbördsmedel då influtit att ränterierna utan rin¬
gaste svårighet kunna verkställa löne-liqviderne. Hvad beträffar
Utskits förslag att räntetagarne skulle erhålla sina löner kostnads¬
fritt, bär dermed icke kunnat menas annat än att tjenstemännen
skulle erhålla dem lika kostnadsfritt som förut. Redan nu af¬
går provision till regementsskrifvaren; samma provision skulle då
afgå till kronans uppbördsman. För låntagaren torde det vara
likgiltigt, antingen regementsskrifvaren eller kronofogden förrättar
denna uppbörd. — Ilr von Troil har framdragit en den sorgli¬
gaste tafla öfver de oerhörda arbeten, hvarmed landstatens tjen¬
stemän äro öfverhopade; jag tror dock att dessa Hrr gerna åto-
ge sig denna nya uppbörd, om de blott finge den provision, jag
omnämnt. Att de nuv:de regementsskrifvarue skola hafva ersätt¬
Den 11 Mers.
69
ning för hvad de förlora, anser jag billigt; detta har Utsk-.t äfven
påpekat. När sedan nya tillsättes, upphör detta förhållande; jag
kan nemligen icke tro att ackorderne beräknas efter provisionen,
utan efter den kontanta lönen. Behöfves någon förbättring i
detta, förmodar jag att det vore möjligt sammanslå auditörs-
och regementsskrifvare-tjensterna.
Jag känner icke tillräckligt förhållandet med kyrkotionden
för att inlåta mig på detta ämne; troligen kommer Gr. Mörner
sjelf att närmare utreda denna sak.
Den alfvarsammaste anmärkningen mot förslaget är natur¬
ligtvis den, att det skulle förorsaka en rubbning i indelnings¬
verkets grunder, de der alla så noga sammanhänga, att det, en¬
ligt en talares åsigt, icke låter sig göra att rubba en enda, utan
att samtidigt ändra alla. Det förefaller mig dock, som om
Utsk:t visat att detta verkligen låter sig göra, då Utsk:t till¬
styrkt den ena delen af Gr. Mörners motion, men afslagit den
andra. Om förslaget således icke kan vara menligt för ränteta-
garne, är det deremot obestridligen fördelaktigt för räntegifvarne.
Ju mera folket börjar inse att tid är nära nog det dyrbaraste
man eger, ju tydligare måste fördelen framstå att på en gång
och på ett ställe kunna betala hela sin debetsedel, i stället för
att, som nu, använda en dag på resa till kronofogden, en an¬
nan till regements-skrifvaren, en tredje till kyrkan, en fjerde
till skolan o. s. v. Att räntegifvarne verkligen så uppfattat sa¬
ken, bevisas bäst deraf, att samma förslag riksdag efter riksdag
återkommer, och att det Stånd, som det närmast rör, redan
bifallit Betänkd.
Jag tror mig vara lika konservativ, som trots någon inom
detta hus, men jag anser den rätta konservatismen vara den, att
i tid skära bort det föråldrade i vår lagstiftning, för att så myc¬
ket säkrare kunna bibehålla det goda deri. Således, om vi verk¬
ligen älska indelningsverket och vilja bibehålla detsamma, låtom
oss då noga tillse att det olämpliga deri afskaflas. Först då skall
Carl XI:s storverk bland sina försvarare räkna, icke blott indelta
arméens officerare, utan, hvad mera är, Mina Hrr! Svenska folket.
Med stöd af hvad jag anfört, får jag anhålla om bifall till
Utsk:ts Betänk.
Hr Charpentier, Gustaf Reinhold: Jag instämmer i
sjelfva syftningen af det förslag, som blifvit vackt af Gr. Mör¬
ner, och som finnes uttaladt i Utsk:ts Betänk. Lika med de
föreg:de talarne, anser jag att indelningsverket är en institution,
som bör stödjas och underhållas, men den bör likväl lämpas
efter tiden, och jag kan icke finna, att det skulle leda till rubb¬
ning af denna institution, om de kronans räntor, som äro anslag-
ne militie-staten, inginge till ränterierna och derifrån utdelades
till vederbörande. Jag förenar mig derföre med den siste värde
talaren, som ansåg att indelningsverket, genom denna förändring,
snarare skulle stärkas än försvagas, emedan de hufvudsakligaste
anmärkningar, som man nu framställer emot detsamma, derige-
TO
Den 11 Mars.
nom skulle förfalla. Vidare tror jag, att en mängd af de be¬
tänkligheter, som här blifvit gjorda mot förslaget, ganska lätt
skulle kunna vederläggas, och de omständigheter af verklig be¬
tydelse, sorn förekomma emot förändringen, kunna vid blifvande
reglering tagas i betraktande, sä att olägenheter icke komma
att uppstå. Likväl kan jag icke underlåta att framställa några
anmärkningar emot Utsk:ts Betänk. Det innehåller nemi., att K.
M. skulle till R. St:r aflåta nådigt förslag, enligt hvilket alla
räntor och all tionde, som är anslagen till särskilda verk, stater,
inrättningar, stiftelser eller kyrkor, hädanefter skulle uppbäras
genom kronans uppbördsmän etc.; men nu hafva R. St:r, genom
särskildt beslut, redan afslagit en väckt motion derom, att aug-
mentsräntorna, hvilka äfven äro ett kronans anslag till militie-
staten, skulle ingå till ränterierna, och i så fall kan väl icke nu
i en skrifvelse till K. M. nyttjas en ordalydelse, hvilken skulle
omfatta äfven dessa räntor. Likaledes är det en mängd inrätt¬
ningar, hvartill anslag utgå, som jag icke vet, om det kan vara
R. St:rs mening att äfven de skola innefattas i den föreslagna
regleringen — t. ex. räntor och kronotionde, som äro vissa stä¬
der anslagne. Med nuv:de ordalydelse af förslaget, tror jag alltså
att såväl K. M. som de embetsmyndigheter, åt hvilka K. M.
kan komma att uppdraga att yttra sig i detta ämne, skulle få ganska
svårt att veta huru långt R. St:r önskade att man skulle sträcka sig.
Vidare förekommer i Utsk:ts förslag ordet »kostnadsfritt.»
Föreg:de talare hafva redan gjort sina anmärkningar deremot,
och jag får äfven säga, att jag icke kan gilla att det ordet in¬
flutit, på sätt som skett, ty det måste antyda, antingen att någon
ersättning till kronans uppbördsmän ej skall ega rum, eller ock¬
så att staten skall genom särskildt anslag godtgöra dem. Jag
anser dem kunna förpligtas att uppbära de ifrågav.de räntorna,
men icke utan särskild ersättning. Dessa äro de hufvudsakli-
gaste anmärkningar, jag har att göra emot Utsk:ts förslag, och
de afse egentligen formulerandet deraf; hvarföre och på det att
Utslet måtte kunna framkomma med ett förslag i ämnet af så
beskaffad lydelse att det lättare kan antagas, jag anhåller om
återremiss af Betänk:t.
Gr. Mörner, Carl Göran: Sedan jag begärde ordet, haf¬
va 2:ne talare till hufvudsakligaste delen besvarat de anmärk¬
ningar mot förslaget, som af de första talarne blifvit framställ¬
da, så att jag kan fatta mig kortare, än hvad jag först hade
trott skulle blifva händelsen. Man har ansett att detta förslag
skulle kunna inverka menligt på indelnings-verkets bestånd.
Enahanda anmärkning hörde jag framställas, när, för några riks¬
dagar tillbaka, frågan om skatteförenklingen afhandlades. Den
skulle också medföra våda för indelningsverket, efter som man
påstod. Erfarenheten har dock visat, att, innan denna skatte-
iorenkling skedde, utgjorde frågan derom ett vid hvarje riks¬
dag återkommande tviste-ämne, som spridde oenighet emellan
Stånden, men sedan förändringen blef genomförd, kunde ej detta
Den 11 Mars.
71
vapen vidare såsom agitations-medel begagnas, och det är först
sedan detta steg blifvit taget, som möjlighet blifvit beredd att
att under sämja och endrägt Riks-Stånden emellan på fredlig
väg genomföra de förbättringar i åtskilliga rigtningar, som på
sednare tiden blifvit vidtagne. Jag hoppas att den nu föreslag¬
na förändringen, om den bifa lies, kommer att i sin mån bidra¬
ga till underlättande af fortsatt arbete i samma rigtning. I den
mån man afskaffar obilliga och föråldrade inrättningar, så stad¬
fäster man och gifver ökad styrka åt det, som är godt och
nyttigt att bibehålla.
Det är uppenbart att någon förlust för löntagaren icke kan
uppstå genom den föreslagna förändringen, hvilket äfven en fö-
reg:de talare visat, ty det är kronouppbördsmannens skyldighet
att inom 14 dagar efter uppbördsmötenas slut remittera pen-
ningarne till ränteriet, och han har icke rättighet att behålla
dem till den 1 Maj, såsom vi hört en landshöfding påstå. På
detta sätt inflyter det tillräckliga medel i ränteriema, så att
hvad till lönerne behöfves, kan derifrån utanordnas lika tidigt
som beloppet nu varit hos regements-skrifvarne tillgängligt. Att
bibehålla den särskilda uppbörden för regements-skrifvarnes skull,
synes mig något bakvändt. Regements-skrifvarne böra, enligt
min tanka, vara till för det allmännas tjenst och icke tvertom.
Om de nuvarande regements-skrifvarne komma att genom för¬
ändringen Iida förminskning i sina inkomster, så måste dem
beredas ersättning; men vid inträffande ledigheter bör denna
ersättning försvinna, och min öfvertygelse är, att om den ifråga¬
varande förändringen blir verkställd, så kommer sannolikt fram¬
deles en betydlig reduktion att göras i afseende på regements-
skrifvare-tjensterna, antingen derigenom att dessa tjenster sam¬
manslås med andra civila befattningar vid regementerne, eller
ock derigenom, att en regements-skrifvare anställes för flere
regementen. Man har äfven trott att restantier å uppbörden
skulle inflyta sednare; men vi böra härvid erinra oss att in-
drifvandet af restantier för närvarande tillhör kronofogden och
icke regements-skrifvaren, hvilken ej har någon exsekutiv makt,
utan blott skall utskrifva och till kronofogden aflemna restläng-
derne. I afseende på uppbörds-förvaltningen, har man sagt att
den skulle få ett betydligt förökadt besvär till följd af föränd¬
ringen; men som till hvar och en, som har skyldighet att be¬
tala sådana räntor, eller sådan tionde, hvarom nu är fråga, i
alla fall debetsedel måste utskrifvas för de personella algifter-
ne, så måtte det väl icke vara ett så särdeles betydligt besvär,
om på samma debetsedel äfven utfördes beloppet af förberörde
räntor eller tionde. Att sedermera af den skattskyldige emot¬
taga, samt uppräkna och bokföra några rdr mera än förut, kan
väl ej heller för kronofogden vara så synnerligen tidsödande.
Hvad åter militären angår, kan jag icke tro att befälet skall till
följd af förändringen komma att förlora något i afseende på
tjenstbarheten. För det närvarande måste en regements-chef
icke allenast vara en i sitt fack kunnig man, utan han skall
72
Den 11 Mars.
äfven vara kameralist och administratör. Om han i någon mån
befrias från de kamerala och civil-ekonomiska bestyren, måtte
väl icke något för den militära tjenstbarheten menligt derige¬
nom inträffa. Man har äfven anmärkt att ett betydligt förökadt
ansvar skulle uppstå för landskontoren och ränterierna. Jag
tror dock icke att denna anmärkning är af någon betydenhet.
Penningar gå ju i alla fall för närvarande genom landskamere-
rarnes och räntmästarnes händer till regementerne, och utbeta¬
landet af en större anordning på en gång måtte väl icke vara
förenadt med så mycket besvär, att det är värdt att omnämnas.
Det har totats om att tjenstgöringen skulle vara så särdeles
sträng på landskontoren; detta är visst möjligt och jag vill icke
bestrida att förhållandet understundom är sådant vid de flesta
landskontor och vid några kanske merändels enahanda; likväl
måste jag bekänna att vid besök, som jag för flere år sedan
understundom gjorde å ett landskontor i en landsortsstad, jag
ofta icke fann någon annan än en landskontorist uppe på em-
betsrummet. Så farligt tror jag således icke att dermed är,
som man kunde förmoda, i anledning af flera här fällda ytt¬
randen.
Den siste värde talaren har i allmänhet understött förslaget,
men han har gjort några anmärkningar mot de af Utslut begagnade
ordalag, nemi. »anslagen till särskilda verk, stater, inrättningar,
stiftelser eller kyrkor.» Det torde vara nog att i afseende derå
erinra att, efter hvad jag vill minnas, dessa ordalag^äro just de¬
samma, som förekomma i 4:de §:n af författningen utaf år 1855,
och att då denna författning kunnat tillämpas utan tvekan, så
måtte man val äfven kunna reda sig vid tillämpningen af den
föreslagna nya författningen.
Af en talare lades mycken vigt på den svårighet, som skulle
uppstå, om förändringen äfven utsträcktes till kyrko-tionden, och
han anförde att denna tionde hufvudsakligen stadnade inom
socknen. Denna uppgift grundar sig på ett misstag, ty bisko¬
par, prostar, skollärare och domkyrkor hafva jemväl anslag af
denna tionde, så att understundom minsta delen tillfaller socknen
och dess kyrka. Slutligen har man påstått att ett bifall till
det nu i fråga v:de förslaget skulle stå i strid med ett beslut, som
B. St:r fattat i ani. af väckt fråga om augmentsräntornas indrag¬
ning och utbyte mot anslag; men den förslagna skrifvelsen inne¬
fattar endast begäran om ett förslag från K. M., huru saken
skall ordnas, och den omständigheten, att R. St:r icke vid denna
riksdag velat besluta att augmentsräntorna skola till statsverket
indragas, lägger icke hinder i vägen för en undersökning, huru¬
vida en förändring i sättet för uppbörden af dessa räntor är
lämplig eller icke. Augmentsräntorna äro dessutom icke tillde¬
lade något embetsverk eller någon styrelse, utan de äro tillag-
de särskilda rusthållsnummer till dessas understöd.
Då jag nu anser mig hafva bemött de invändningar, som
blifvit gjorda emot förslaget, så får jag anhålla om bifall till
Utsk:ts Betänk.
Den II Mars.
73
Frih. af Ugglas, Gustaf: Om jag undantager den an¬
märkning, som här blifvit gjord, att detta förslag skulle kom¬
ma att menligt inverka på sjelfva indelningsverket, — en an¬
märkning, som jag måste erkänna, jag icke kan fatta, — så
har emot förslaget hufvudsakligen blifvit invändt att, genom ett
bifall dertill, vederb:de lönetagares rätt i så måtto komme att
förnärmas, att de icke skulle få uppbära sina löner på samma
tid som nu. Det är i afseende härpå, som jag anhåller att få
upptaga R. o. Ad:s tid under några ögonblick.
Det har blifvit omtaladt huru det tillgår med uppbörden,
men äfven jag kan, med den erfarenhet sorn jag i detta afse¬
ende har, meddela några upplysningar. Inom det län, jag till¬
hör, tillgår nemi. sålunda, att uppbörden börjar den 1 Februari
och slutar med den sista i samma månad, och böra penningar-
ne sednast 3 veckor efter sista uppbördsstämman vara inleve¬
rerade till landtränteriet, hvarest också löntagarne då fullkom¬
ligt väl kunna uppbära sina löner. Då det är medgifvet att
normal-lönerna icke utbetalas förr än i Mars, och då jag nu vi¬
sat att i Östergöthland alldeles samma förhållande skulle kunna
ega rum, om detta förslag antages, så anser jag att från lönta-
garnes sida icke några skäliga anmärkningar borde kunna göras.
Jag anhåller äfven att få nämna några ord i afseende på
det ökade besvär för kronans uppbördsmän, som man här vid¬
rört. Jag erkänner villigt, att dessa uppbördsmän äro öfver-
hopade med göromål, men den tillökning i göromål, som af
förslagets gillande uppkommer, är icke af beskaffenhet, att om
förändringen i öfrigt befinnes vara lämplig, böra föranleda till
ett afslag. Som R. o. Ad. har sig bekant, har ett med detta lik-
artadt förslag blifvit väckt vid föreg:de riksdag, och K. M:s Be-
fh:de samt, så vidt jag vet, äfven kronans uppbördsmän hafva
fått tillfälle att öfver samma förslag yttra sig. Deras svar har
så utfallit, att något hinder från deras sida icke mötte, såvida
en skälig provision för detta besvär lemnades dem. Att denna
provision skulle medföra en besparing, snarare än en utgift, för
vederbrde löntagare, är min öfvertygelse; jag tror nemi. att, då
regements-skrilvarne hafva 3 proc. af uppbörden, kronans upp¬
bördsmän skulle åtnöja sig med en något lägre provision. Mig
synes sålunda att hvarken någon olägenhet för löntagarne kom¬
mer att uppstå, ej heller någon oskälig tillökning i uppbörds-
männens arbete, om de erhålla någon ersättning.
Hr Charpentier har framdragit några anmärkningar mot
sjelfva Betänk:ts uppsättning, och jag kan icke neka till att
dessa anmärkningar i viss mån ega sin riktighet.
Jag hade äfven trott det vara bäst att återremittera frågan,
men, efter de upplysningar, jag fått, nemi. att två Stånd redan
bifallit Betänk:t, vet jag ej. om R. o. Ad. skulle besluta en
återremiss, hvartill den skulle tjena. Vid sådant förhållande och
då sjelfva förslaget ej innefattar något definitift beslut, utan blott
afser en underd. framställning till K. M., så får jag anhålla om
bifall till ifrågav:de Betänk.
7i
Den 11 Mari.
Hr von Troil: Jag ber att få tillägga endast några få
ord till hvad jag förra gången hade äran att yttra. Man har
fäst sig vid att räntegifvarne skulle tvingas att göra 2 resor,
den ena resan till kronans uppbördsman, den andra till rege-
ments-upphörden. Ehuru jag erkänner att härigenom åstad¬
kommes ett ökadt besvär för räntegifvarne, så tror jag likväl
att detta låter värre, än hvad det i verkligheten är, ty vanligen
åtaga sig tvenne personer från hvarje socken att liqvidera
såväl sina som de öfrigas räntor. Således är detta i sjelfva
verket icke så betungande, som när man talar derom. Hr Char¬
pentier, som säkerligen eger den största sakkunskap i detta hän¬
seende, har ingått på idéen af detta förslag, men han har visat
hvilka stora formella brister finnas deri. Jag ber att få till-
lägga att i slutet af Utsk:ts anförande står: »äfvensom på ena¬
handa sätt skulle förfaras med alla sådana åt tjenstemän, vare
sig civile, militäre eller ecklesiastike, indelade ränte- eller tion¬
de-anslag, hvilka indelningshafvarne ej ega rättighet att till le¬
verering in natura uppsäga.» Tager man detta yttrande efter
ordalydelsen, så skulle deri äfven vara inbegripen den tertial-
tionde, som presterskapet eger att af sina sockenboar uppbära,
och att denna således skulle utaf kronans tjenstemän uppbäras
för att presterna tillhandahållas. Min öfvertygelse är att Utsk:t
aldrig afsett att denna tertial-tionde skulle uppbäras på kronans
uppbördsmöten, men en motsatt slutföljd kan man dock draga
af ordalagen.
Hr Charpentier har äfven erinrat att i ordet »kostnads¬
fritt» har inbegripits eller åtminstone borde inbegripas, att en er¬
sättning af statsmedel skulle gifvas. Han har äfven sagt att
Utsk:t endast begärt hos K. M. en undersökning af ämnet.
Nej, Mine Hrr! Utsk:t har icke begärt en undersökning af K.
M., ty det har helt simpelt begärt att K. M. täcktes i nåder
låta till R. St:r afgifva ett förslag i ämnet.
Det är de förut nämnda många bristerna, som böra hin¬
dra R. o. Ad. att bifalla detta Betänk., och då i hufvudsaken en
hvar vet, att den delen af frågan, som rörer indelningsverket,
är på K. M:s pröfning beroende, hemtar jag deraf anledning att
hos Hr Gr. o. Landtm, ytterligare anhålla om propos. på afslag
å Betänk:t.
Frih. Gripenstedt, Johan August: Att ordna den ifrå-
gav:de angelägenheten, torde, efter mitt omdöme, ej vara så
lätt, som motionärerne och flere med dem tyckas föreställa sig.
Jag vill nu emellertid fästa uppmärksamheten derpå, att man härvid
har två väsendtligt olika vägar att gå, hvaraf den ena, ©tvifvelaktigt
på en gång den enklaste och rigtigaste, skulle vara, att alla in¬
delta räntor indroges till statsverket och att alla af dessa utgå¬
ende löner anvisades af statsmedel. Detta är också ett förslsg,
som redan för lång tid tillbaka blifvit väckt och varit föremål
för statsmagternas pröfning, men utan att vinna deras bifall, af
Den 11 Mars.
75
skäl, som äro väl bekanta. Den andra utvägen är, att räntorna
väl fortfarande skola utgå till indelningshafvarne, men med den
förändring i afseende å uppbördssättet, att uppbörden komme att
ske genom kronans embetsman och ej såsom nu, dels genom
staters och korpsers egen försorg och dels genom räntetagarne
sjelfva. Men äfven i denna forin har frågan sin ganska stora
svårighet, Utsk:t har också uppgifvit åtskilliga af dessa svårig¬
heter, och har, ang:de dessas beskaffenhet, yttrat att de voro af
den natur, att de behöfde en fullständig utredning, hvilken R.
St:r sjelfva voro mindre lämpliga att företaga.
Emellertid har Utskrt, på ett efter mitt omdöme icke rätt
förklarligt sätt, i sin konklusion liksom öfvergifvit sina egna
premisser, och, fastän det erkänner nödvändigheten af en ut¬
redning, likväl med förbiseende af denna nödvändighet framställt
ett förslag, som grundar sig på vissa bestämmelser, hvilkas lämp¬
lighet just behöfde utredas. Så t. ex. innehåller Utskrts förslag,
att den åtgärd, som skulle vidtagas, borde afse. att de indelta
räntorna måtte kostnadsfritt i landtränterierna tillhandahållas
vederbide, men förut har Utsk:t likväl sjelf anfört att denna frå¬
ga, huruvida uppbörden för de enskildas räkning skulle kunna
ske kostnadsfritt, vore en omständighet, som fordrade utredning.
Likaledes har Utsk:t i sitt föregtde resonnemang yttrat tvifvel
om huruvida räntetagarne skulle kunna förbindas att lemna
uppdraget i kronans uppbördsmäns händer, men stödjer seder¬
mera sitt förslag på den förutsättning, att detta, vore en afgjord
sak. Hvad för öfrigt beträffar det omnämnda stadgandet att de
uppburna räntorna och Hondén alltid skulle tillhandahållas ränte¬
tagarne i landtränterierne, så tror jag att detta, som ovilkor¬
lig regel, icke är lämpligt, ty otvifvelaktig! skulle det i vissa
fall mycket bidraga till enkelhet och beqvämlighet, om dessa
medel, på sätt det tillgår med ersättningen för den s. k. forsel-
lönen, finge i föreskrifven ordning utbetalas direkte af krono-
fogdarne.
Jag har velat anföra detta, för att visa att, om en skrifvelse
skulle ingå till K. M., hvilket jag ej vill motsätta mig, denna
borde vara uppställd på ett annat sätt, än Utsk:t föreslagit. Det
borde nemi. då ej framställas något bestämdt förslag i ämnet,
utan blott begäras en undersökning, och att, derest, efter en så¬
dan undersökning, någon åtgärd i den antydda syftningen befun¬
nes tjenlig och verkställbar, K. M. måtte derom foga anstalt
eller framställa förslag.
Jag vill icke heller underlåta att här lemna några upplysnin¬
gar i afseende å en omtvistad punkt, nemi. huruvida det skulle
vara en så stor svårighet eller så mycket ökadt besvär för kro¬
nans uppbördsmän att öfvertaga den ifrågavide uppbörden; och
jag ber att såsom en sådan upplysning få meddela R. o. Ad.
utdrag ur en promemoria i ämnet, hvilken blifvit afgifven af
en i dessa frågor särdeles erfaren och insigtsfull landstats-tjen-
steman, chefen för ett landskontor.
76
Den 11 Mars.
Han säger bland annat: »uppbörden och redovisningen af
ifrågavrde indelningar, lärer, på sätt föreslaget blifvit, icke kunna
ske annorlunda än i ungefärlig likhet med uppbörden af folkskole-
afgiften, i följd hvaraf antingen ett särskildt konto i räkenska¬
perna öppnas för hvarje indelningshafvare, eller om fögderi-rä¬
kenskapen upptager denna uppbörd summariskt, uppbördsmannen
likväl måste föra, och till Konungens Befh.de för rättelse vid
anordningen, samt till räntetagaren för hans efterrättelse af¬
lemna hvar sitt exemplar af specifik räkning öfver hvarje in-
delningshafvares lön för året. Det måste härvid anmärkas, hvad,
utom landstats-tjenstemännen, knappt någon lärer tänkt uppå,
att folkskoleafgiftens uppbörd och redovisning ensamt upptager
lika stor tid, och kräfver lika stort arbete, som hela kronoupp-
börden tillsammans, och likväl skulle nu ifrågav:de förändring
fordra ett långt vidlyftigare arbete, då i ett fögderi indelnings-
hafvarnes antal är mångdubbelt större än socknarnes».
Ett sådant omdöme af en fullt kompetent person, torde
val förtjena något afseende, och nödvändigheten att noga under¬
söka förhållandet — synnerligen med afseende på den punkt,
som Utsk:t på förhand vetat afgöra, nemi. huruvida någon pro¬
vision skulle utgå för denna uppbörd — lärer val icke kunna
bestridas.
Hr Charpentier: Jag anhåller att, i anledning af hvad
Hr von Troil yttrat, om att tertial-tionden äfven skulle kunna
inbegripas under hvad Utsk:t föreslagit, få göra honom uppmärk¬
sam på, att här blott är fråga om kronans räntor och tionde.
För öfrigt, efter de upplysningar jag erhållit, att detta Betänk,
redan af 2 Stånd är bifallet, anser jag mig icke böra fortfara i
mitt yrkande på återremiss, utan röstar äfven för bifall.
Gr. Mörner, Carl Göran: Såsom en hufvudsaklig be¬
tänklighet, i afseende på den ifrågasatta förändringen, har blif¬
vit åberopadt ett yttrande af en landsstats-tjensteman, hvilket
skulle ådagalägga de stora besvär, som vore med förändringen
förenade och hvaruti ibland annat anfördes, att det skulle vara
nödvändigt att upplägga ett särskildt konto för hvarje indelnings¬
hafvare. Ett sådant konto skulle visserligen blifva erforderligt,
om kronofogden skulle vara den, som utdelade lönerna till alla
indelningshafvare; men då kronofogden blott skulle hafva upp¬
börden af räntorne om hand och insätta beloppet i landtränte-
riet, så behöfver han ej veta hvad hvarje indelningshafvare eger
att bekomma, utan är det för honom tillräckligt att känna till
hvilket belopp de indelta räntorne af samtlige inom hans di¬
strikt belägna hemman uppgå. Detta är så enkelt, att jag icke
kan fatta, huru en gammal och van landtstats-tjensteman kunnat
komma på den omförmälda tankan, såvida icke hans yttrande
är afgifvet före den tid, då skatte-förenklingen infördes, och då
hemmansräntorne bestodo af olika persedlar, som efter särskil¬
Den ll^Mars.
77
da, för hvar och en af dem bestämda pris löstes, samt indelnings-
hafvarens andel således kunde blifva olika, om honom anvisades
räntan af hemmanet N:o 1 eller af N:o 2. Då måste särskildt
evalveras till hvad belopp de hvarje indelningshafvare tilldelta
räntor uppgingo, men sedan räntorna numera utgöras oell be¬
stå af samma persedlar, ligger derpå ej någon vigt.
Man har vidare fästat uppmärksamheten derpå, att det
vore en tjenlig förändring, om vederbörande räntetagare skulle
hafva rätt att direkt från kronofogden få emottaga de omtalade
lönebeloppen. Det var dock ej af förbiseende, som jag i mitt
förslag underlät att intaga något sådant stadgande, utan det var
för betryggande af räntetagarnes rätt och till förekommande af att
de skulle kunna blifva inblandade i uppbördsmäns balanser, ty,
om man tillåter kronofogdarne att på detta sätt utbetala med¬
len, så vore kontrollen öfver deras redovisning, om ej helt och
hållet borta, likväl åtminstone mycket försvagad. Jag tror så¬
ledes det vara alldeles nödvändigt att uppbödsmännen icke få
någon sådan rättighet.
Många talare hafva fästat sig vid det i förslaget förekom¬
mande ordet »kostnadsfritt». Om man genomläser Utsk:ts Be¬
tänk., så finner man, hvarpå detta ord har afseende, nemi. alt,
då uppbörden af dessa medel hädanefter skall ske genom kro¬
nans uppbördsmän, sjelfva uppbörden naturligtvis skall komma
att verkställas utan andra eller större kostnader för räntetagarne,
än sorn de för närv:de få vidkännas; oell har jag i öfverens¬
stämmelse härmed i min motion yttrat min åsigt att uppbörds*
männen på landet borde anse sig lör sitt besvär tillfyllest godt-
gjorde, om de fingo uppbära samma provision sorn hittills till¬
kommit regements-skrilvarne. Först efter bestämmelserna om
uppbörden, förekommer ordet »kostnadsfritt» i den mening, att
sedan de uppburna beloppen aflevererats till länsstyrelserna,
skola de derstädes vederbörande kostnadsfritt tillhandahållas. 1
den mening, som ordet här förekommer, har man således velat
att den utbetalning och redovisning, som skulle ega rum på
landtränteriet, skulle vara kostnadsfri.
Sedan jag nu sökt undanrödja de invändningar, som emot
Utskits förslag blifvit gjorda, får jag anhålla om bifall till det¬
samma.
Gr. Mörner, Carl: Jag har med uppmärksamhet afhört
de sakrika anföranden, som under denna diskussion blifvit med¬
delade till förfäktande af den ena eller andra meningen. Jag
bekänner, att jag ställer mig på deras sida, som önska afslag å
detta Betänkrde, och jag gör det af det skäl, att jag har en
mångårig erfarenhet af de mångfaldiga bestyr, som år ifrån år
hopas på kronans betjening, och att dessa tjenstemän icke böra
betungas med en uppbörd, som regements-skrifvarne mer än
väl medhinna.
Jag betviflar icke att kronofogdarne möjligen kunna indrif¬
va regementernas lönefördelar, men om de ock villigt åtaga sig
78
Den il Mars.
denna uppbörd, blir det alltid vådligt att i dessa tjenstemäns
händer lägga ett alltför stort redovisningsansvar. Om nu kro-
nobetjeningen äfven får dessa räntor att göra reda för, så måste
likväl i första rummet det vara dem angeläget att redovisa för
kronans intrader, och följden blir då troligen den att lön-
tagarne få vänta ganska länge, kanske längre än nu, på sina löner.
Hr Charpentier har yrkat återremiss, då han första gången
yttrade sig, och jag gillade då fullkomligt hans mening; men då
jag nu hört att två Stånd redan bifallit detta Betänk., så yr¬
kar jag afslag.
Frih. Gripenstedt: Jag ville blott meddela den upplys¬
ning, att de uppgifter, jag nyss hade äran anföra, hafva blifvit
lemnade långt efter den tidpunkt, då den af Gr. Mörner antyd¬
da regleringen inträffade.
Frih. af Ugglas: För att, såvidt möjligt är, sammanjem¬
ka de olika meningarne, får jag föreslå att den ifrågasatta fram¬
ställningen till K. M. må erhålla följande lydelse: »att R. St:r
skulle hos K. M. i underdånighet anhålla, det K. M., efter verk¬
ställd utredning, täcktes till R. St:r aflåta nåd. förslag, afseende
att alla räntor och all tionde, som är anslagen till särskilda
verk, stater, inrättningar, stiftelser eller kyrkor, hädanefter skulle
uppbäras genom kronans uppbördsman och af dem i behörig
ordning redovisas till Iäns-styrelserna, hvarest beloppen skulle
vederbörande tillhandahållas; äfvensom på enahanda sätt skulle
förfaras med alla sådana åt tjenstemän, vare sig civile, militäre
eller ecklesiastike, indelade ränte- eller tionde-anslag, hvilka in-
delningshafvarne ej ega rättighet att till leverering in natura
uppsäga.»
Hr af Klint: Jag medgifver visserligen, att en del af de
betänkligheter, som jag framställde förra gången jag hade ordet,
äro afhjelpta genom Frih. af Ugglas förslag, men då likväl i
detta förslag framstår, som ett oeftergifligt vilkor, att det för¬
slag, som K. M. skall komma att till R. St:r aflåta, skulle vara
bygdt på att dessa räntor skola ingå till läns-styrelserna, för att
derifrån till vederbörande utlemnas, och att uppbördssätt^ så¬
ledes blifver detsamma, som Betänk:t innehåller, så vidblifver
jag mitt yrkande om propos. på afslag.
Hr von Troil: Hr Frih. af Ugglas har i sitt första an¬
förande visat att en återremiss ej skulle tjena till någonting,
då Betänk:t redan blifvit af två Stånd bifallet. Af samma skäl
anhåller jag att få motsätta mig Frihms förslag. Om detta för¬
slag af R. o. Ad. antages, så skulle visserligen detta förslag
komma till K. M. i en lämpligare form än den, hvari Utsk:t
uppställt detsamma, men följden skulle likafullt ej blifva någon
annan än en votering i förstärkt Utsk.
Jag vidblifver mitt yrkande om afslag å Betänk:t.
Den 11 Mars,
79
Frih. Alströmer, Oscar: Att denna förändring nöd¬
vändigt skulle föranleda omröstning i förstärkt Utsk. tror jag ej
man behöfver befara, ithy att det är Utsk:ts skyldighet att
först söka sammanjemka de olika åsigterna.
För öfrigt är jag förekommen af Frih. af Ugglas och in¬
stämmer med honom.
Frih. af Ugglas: Jag anhåller att, med anledning afhvad
Hr von Troil yttrat, få förklara att, i händelse R. o. Ad.
skulle bifalla det af mig framställda förslaget, så skulle, genom
inbjudning till de andra Stånden, ett sammanstämmande beslut
möjligen kunna erhållas.
Gr. Mörner, Carl Göran: Den förändring i skrifvel-
sens ordalydelse, som Frih. af Ugglas föreslagit, tror jag för mm
del vara mindre behöflig, då den, efter min uppfattning, redan
ligger i Utsk:s Betänk.; men om denna framställda förändring
anses trankiliserande och lugnande, så har jag ingenting der¬
emot.
Hr Charpentier: Jag har blott begärt ordet, för att få
förklara det jag instämmer i Frih. af Ugglas’ förslag.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Vid flere föregående
riksdagar har å räntegifvarnes sida klagan förts öfver de olä¬
genheter, som förorsakats dem derigenom, att de nödgades på
olika tider verkställa den betalning, som de voro skyldige att
erlägga, och genom de många resorna, hvilkas kostnad stöde i
ett stort missförhållande till den jemförelsevis obetydliga skatt,
som vid det, från deras hem aflägsna uppbördsstället, af dem
måste betalas. Till dessa klagomål hafva R. St:r vid flere fö¬
regående riksdagar lyssnat oeh gjorde vid förra riksdagen i en
viss del en framställning till K. M. i samma syftning som denna
ifrågav:de. Sedan dess har Landtbruks-Akademien till K. M.
ingått med en begäran, åsyftande att, fast i något större utsträck¬
ning, vinna enahanda lättnad för de indelta räntegifvarne som
sednaste R. St:r önskade dem bereda.
Och i lika syftning med Akademien har dess president vid
innev:de riksdag gjort motion i samma ämne. Och det är på
grund af detta Hr Gr. Mörners förslag, som Utsk:t tillstyrkt och
åtskilliga jordbrukets vänner i dag förordat ett, flera andra lik¬
artade förhållanden omfattande, tillägg till den underdåniga fram¬
ställning, som af R. St:r vid förra riksdagen gjordes. Det
vore derföre besynnerligt, om R. o. Ad., som vid många
föregående tillfällen visat sig vara varma vänner af jordbruket
och alltid stått på de skattdragandes bästa, såvida det varit med
rätt och billighet öfverensstämmande, icke skulle äfven vid detta
tillfälle behålla samma åsigter. Jag kan derföre icke tro att
R. o. Ad. kommer att vägra sitt bifall till den framställning,
80
Den il Mars.
som af Frih. af Ugglas blifvit gjord, och yrkar åtminstone jag
bifall dertill.
Hr Reuterskjöld, Fabian: Denna fråga har blifvit så
mångsidigt behandlad, att det kunde synas öfverflödigt att derom
vidare orda.
Jag vill icke ingå i de följder, som skulle kunna förorsakas
genom det af Utsk:t framlagda förslaget, nemi. huruvida det
skulle inverka på indelningsverkets framtida bestånd. Detta
kan måhända inträffa; det beror på huru utvecklingen kommer
att ske. Emellertid har jag med glädje hört, att Gr. Mörners
afsigt ej varit sådan, då han i sista punkten af sin motion fö¬
reslagit, att de som halva indelta räntor sig såsom lön anslag¬
na, och sorn skulle få en löneförhöjning, skulle afstå från dessa
räntor och blott få kontant lön. Detta ligger dock temligen
nära intill att de, som halva indelt lön, skulle i stället få kon¬
tant. Jag skulle icke vidare upptaga R. o. Ad:s tid och ej hel¬
ler ingå i någon vidare utveckling af detta ämne, om jag icke
ansåge mig böra fästa uppmärksamheten på att, då R. St:r 1860
afgåfvo en skrifvelse lill K. M. »att K. M. täcktes, på sätt K.
M. lämpligast funné, i nåder tillse, huruvida, genom förändring
i uppbördssättet af indelta räntor och krono-tionde, anslagen åt
militäre tjenstemän, någon lättnad i berörda besvär må kunna
beredas», det nu vill synas af Utsk:ts här afgifna anförande, som
om Utsk:t skulle hafva trott, att detta mål vore numera hvi¬
la nde och att det icke vore några utsigter att få K. M:s beslut
deri. I anledning häraf ber jag att lå upplysa att, med hänsyn
till de svårigheter, sorn icke allenast blifvit af Utsk:t antydda,
utan äfven vid behandlingen af sjelfva frågan yppats, det befun¬
nits nödvändigt att häröfver höra Kammar-Kollegium. I)å Kam¬
mar-Kollegium först under loppet af sista månaden till K. M.
inkom med affordradt und. utlåt:de i ämnet, och då, till följe af
detta sednare, det äfven befunnits nödvändigt att äfven höra
Stats-Kontoret och Kammar-Rätten, dit också handlingarne nu äro
remitterade, så är det temligen klart att K. M. ännu ej kunnat
företaga denna fråga till slutligt afgörande. Då nu Samman¬
satta Utsk:t föreslagit: »att R. Sl:r måtte hos K. M. i und. an¬
hålla, det K. M. täcktes till R. St:r aflåta nådigt förslag, enligt
hvilket alla räntor och all tionde, som är anslagen lill särskilda
verk, stater, inrättningar, stiftelser eller kyrkor, hädanefter
skulle uppbäras genom kronans uppbördsman och af dem i be¬
hörig ordning redovisas till läns-styrelserna, hvarest beloppen
skulle vederbörande kostnadsfritt tillhandahållas; äfvensom på
enahanda sätt skulle förfaras med alla sådana åt tjenstemän,
vare sig civile, militäre eller ecklesiastike, indelade ränte- eller
tiondeanslag, hvilka indelningshafvarne ej ega rättighet att till
levering in natura uppsäga;» så förekommer ju äfven här en
begäran rörande militie-staten. — Jag anser icke rätt att ingå
till K. M. med tvenne skrifvelser i samma ämne.
Då
Den 11 Mar 9.
81
DS jag, i likhet med en föregående talare, äfven anser, att
hvad sorn rörer militie-staten skulle kunna skiljas från den
öfriga frågan, och att K. M. kunde särskildt afgöra den fram¬
ställning, som blifvit gjord af lt. St:r 1850, så kan jag icke an¬
nat än yrka afslag å Utsk:ts Betänk.
Det har vidare framhållits, att det skulle vara en lättnad
för räntegifvarne, om det af K. St:r nu afgifna förslås blefve
bragt till verkställighet. Jag tviflar icke på alt K. M. fäster
allt möjligt afseende på de skrifvelse^ som till honom af It.
St:r aflemnas, men jag tror äfven å andra sidan, att K. M.
bör anse sig skyldig att tillse att den enes fördel icke medförer
den andres nachdel, och således låta undersöka, om icke lätt¬
naden för räntegifvarne skulle förorsaka en svår olägenhet för
räntetagarne, hvilket, efter min tanke, kunde inträda, om det
afgifna förslaget kom till utförande.
Upplysningsvis får jag meddela, att de indelta löntagarne,
under nuv.de förhållanden, vid flere regementen, kunna få
50 å 75 proc. af sin lön i Februari och det öfriga i Maj må¬
nad, då de säkerligen med det föreslagna uppbördssättet icke
finse uppbära någon del af föregående årets indelta lön förrän
i Maj månad och restantier i Augusti eller September.
Gr. Björnstjerna: Jag afstår från mitt yrkande på bi¬
fall till Utsk:ls Betänk., och förenar mig med Frih. af Ugglas.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Jag har ej velat ingå i någon
diskussion öfver den fråga, som varit under öfverläggning, utan
blott yttra några ord med afseende å det af Frih. af Ugglas
framställda förslag. Jag erkänner att deri ligger en förbättring,
men, i likhet med en föregående talare, tror jag att äfven
der af R. St:r begares för mycket på hand, i afseende på
det slutliga afgöramlet. Jag kan dessutom icke föreställa mig
annat än att en skrifvelses afgifvande till K. M. nu är onödig.
Statsrådet Beuterskjöld har nyss meddelat, att inom kort tid
troligen K. M. koinmer att fatta beslut rörande den hemställan
uti enahanda ämne — fastän till syftningen något mera inskränkt —,
med hvilken R. St:r under sisth riksdag i underdånighet ingingo.
Under sådana förhållanden, och då otänkbart är att en regle¬
ring af militie-statens räntor skulle för B. St:r framläggas, utan
att vara åtföljd af förslag till reglering äfven af de räntor, som
äro anslagna de andra staterna och löntagarne, torde en skrif¬
velse, sådan som den nu föreslagna, befinnas åtminstone öfverflödig.
Jag förenar mig derföre med dem, som yrka afslag å den¬
samma.
Gr. Mörner, Carl Göran: Här har af flere talare lagts
vigt dervid att, sedan R. St:r vid sista riksdagen ingått till K.
M. med en framställning i afseende på de till arméen höran¬
de indelta räntor, det skulle vara olämpligt att iukomma med
H. 11. 6
82
Den 11 Mari.
en ytterligare skrifvelse rörande samtliga de indeldta räntorne.
Jag anhåller att få fästa Ståndets uppmärksamhet på några de¬
taljer dervid.
R. St:rs åberopade skrifvelse är daterad den 12 Maj 1860,
och den 21 Juni 1861 förekom hos K. M. frågan om enahan¬
da förändring, som nu blifvit af Utsk:t behandlad, då väckt af
biskop Genberg, och hvaröfver både civila och militära aukto¬
riteter hördes. Denna framställning afslogs då på flere anlörda skäl.
Ar det då olämpligt att frågan har ånyo gjorts till föremål för
R. St:rs uppmärksamhet. Jag tror det icke, och jag har ett
ytterligare skäl härtill af de motiver, som finnas anförda i det
Nåd. Brefvet af den 21 Juni 1861, der just afslaget grundar sig
derpå att en förändring icke borde delvis ske. Således om man
antager att förändringen ej bör delvis företagas, så kan man
nästan på förhand se, hvad slut den genom R. St:rs skrifvelse
väckta frågan om förändring i uppbörden endast af de till ar¬
méen anslagna räntor kommer att få.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att under densamma blifvit yrkadt dels af
Frih. af Ugglas, med hvilken åtskillige talare sig förenat, att
Utsk:ts i denna punkt framstäldta förslag skulle bifallas med
följande förändrade lydelse: »att R. St:r skulle hos K. M. i un¬
derd. anhålla, det K. M., efter verkställd utredning, täcktes till
R. St:r aflåta nådigt förslag, afseende att alla räntor och all
tionde, som är anslagen till särskilda verk, stater, inrättningar,
stiftelser eller kyrkor, hädanefter skulle uppbäras genom kro¬
nans uppbördsman och af dem i behörig ordning redovisas till
läns-styrelserna, hvarest beloppen skulle vederbörande tillhanda¬
hållas; äfvensom på enahanda sätt skulle förfaras med alla så¬
dana åt tjenstemän, vare sig civile, militäre eller ecklesiastike,
indelade ränte- eller tionde-anslag, hvilka indelningshafvame ej
ega rättighet att till leverering in natura uppsäga»; och dels af
många ledamöter, att Utsk:ts förslag måtte afslås.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till förslaget utan förändring, hvartill svarades nej; seder¬
mera propos. på bifall till detsamma med den utaf Frih. af
Ugglas föreslagna förändrade lydelse, då svaren utföllo med
många ja och nej i blandning; samt slutligen propos. på afslag
å merberörde förslag, hvilken propos. besvarades med talrika
och starka ja jemte många nej; och förklarades ja nu haft öf-
vervigten.
Efter det votering blifvit begärd, uppsattes och justerades
följande voterings-propos.:
»Den som bifaller Sammansatta Stats- samt Allm. Besv.-
o. Ekon.-Utsk:ts i Betänk:t N:o 17] gjorda första hemställan,
med de förändringar, att samma hemställan komme att erhålla
följ:de lydelse: »att R. St:r skulle hos Iv. M. i underd. anhålla,
det K. M., efter verkstäld utredning, täcktes till R. St:r aflåta
nådigt förslag, afseende att alla räntor och all tionde, som är
Den 11 Mars.
83
anslagen till särskilda verk, stater, inrättningar, stiftelser eller
kyrkor, hädanefter skulle uppbäras genom kronans uppbörds-
män och af dem i behörig ordning redovisas till länsstyrelserna,
hvarest beloppen skulle vederbörande tillhandahållas; äfvensom
att etc. (lika med Utsk:ts förslag), röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. ifrägav:de hemställan.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos, vid dess slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 54.
Nej — 106.
2:dra punkten.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Då Utsk:ts yttrande i denna
punkten afser de välvisa bestämmelser, som skulle hafva egt
rum, ifall den förra hade vunnit R. Sl:rs bifall, så får jag, när
detta ej inträffat, hemställa att denna punkt målte läggas till
handlingarne.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., ansågs den ifrågav:de punkten icke erfordra annan åt¬
gärd än att läggas till handlingarne.
3:dje punkten.
Gr. Mörner, Garl Göran: Det är egentligen mot Utsk:ts
sätt att motivera sina beslut, som jag anhåller att få göra nå¬
gra erinringar. Utsk:t säger, »alt penningen icke är någon värde¬
mätare.» Hvad har man då för värdemätare? Om jag frågar,
hvad är detta hus värdt? Skulle man då svara: det är värdt
så eller så många tunnor spanmål, så eller så mångå pund
smör. Nej, jag tror det icke, ty det finnes ingen annan tillför¬
litlig värdemätare än penningen. Nu kommer man emellertid och
säger att, enär penningen ej är någon värdemätare, höra vi icke
utsätta personers löner i penningar, utan i nalura-persedlar. Jag
trodde att vi hade vuxit ifrån framlidne presidenten Frih. Ce-
derströms åsigt om kronans räntors uppbärande i persedlar och
att sådane motiver voro antiqverade, som dem, hvarpå Utsk:t
stödt sitt afstyrkande. Vill man se på det praktiska af saken,
så hafva vi ett exempel, hvartill inan kommer, du man gör en
lönereglering i den rigtning Utsk:t ansett tjenlig. Den har nem¬
ligen blifvit följd i afseende på elementarläroverkens lärare.
Dessa hafva qvar sina räntor, men undfå fyllnaden af ett an¬
slag, som utgår från stats-kassan. Till följd af de liqvidations-
räkningar, som årligen måste uppgöras, få dessa tjenstemän
84
Den 11 Mera.
vänta på utfåendet af sina löner längre än andra tjenstemän,
och fastän den fastställda staten innehåller att lärarne i sam¬
ma lönegrad och med samma tjenstgöringstid skola få en aflö¬
ning till zifTran lika, eger detta likväl icke rum, ty till den ene,
som har sin aflöning i penningar, utgår densamma med enahanda
oföränderliga belopp, under det den andre, som har sin lön till en
del utgående i persedlar, är i afseende på denna del underka¬
stad förändring, till följd af markegångstaxans skilftningar. Den
ene får således ett högre belopp än den andre, och jag hem¬
ställer huruvida detta kan försvaras ur rättvisans synpunkt.
Ar icke den ene tjenstemannen berättigad till lika fördelar som
den andre? Då det nu kan inträffa, att den, som har den
mindre aflöningen, har dubbelt antal lärjungar mot den, som har
den bättre, så torde billigt kunna frågas, om i detta afseende
en så god ordning är införd, åfan håller äfven på detta för¬
slag, emedan man tror att lönernas nedtvingande till lägre be¬
lopp derigenom skall förekommas. I sådant afseende ber jag
att få hänvisa till erfarenheten. Så länge landtstats-tjenstemän-
nen hade sina indelta räntor i behåll, misslyckades alla försök
att få deras löner förbättrade, och detta just af det naturliga
skälet att man icke med visshet kände hvad de i verkligheten
uppburo i aflöning. Om deri ene sades: »Han är så illa aflö-
nad;» men då svarades: »det är endast på papperet, i verkligheten
uppbär han en rätt vacker aflöning». Med mycken svårighet gick
förslaget igenom att de till landtstats-tjenstemännen indelade rän-
torne skulle ingå till statsverket och utbytas emot kontant an¬
slag. — Sedermera erhölls åt dem utan svårighet löneförbätt¬
ring. — Jag tror att i sin princip är den sak, jag påyrkat, full¬
komlig riktig, och skulle jag derföre också hafva påyrkat förändring i
Utsk:ts Betänk., så vida jag icke trodde att frågan redan genom
två Stånds bifall till Betänk:t vore afgjord.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Att 11. o. Ad. kom¬
mer att bifalla denna punkt, derom är jag förvissad. Vill blott,
i motsatts till Gr. Mörner, förklara, att jag tror Utsk:ts deduk¬
tion här vara fullt rigtig. Må vara att penningen är en
värdemätare, men den är dock' icke en lämplig värdemä¬
tare, för längre tid. Spannemål deremot är en förträfflig dy¬
lik. Den stiger i värde allt som penningen faller. Ett exem¬
pel härpå hafva vi för ögonen. När indelningsverket inrättades,
reglerades samtidigt de värfvade regementernes löner, så alt hela
arméen skulle hafva samma förmåner, den värfvade i pennin¬
gar, den indelta i jord. — Under det att indelta befälet, med
samma boställen, tack vare jordvärdets stigande, ännu befinner
sig i ekonomiskt vilkor fullt jemnlörligt med dess föregånga¬
re under Carl XI, hafva 11. St:r deremot omkring’ hvarje 20:de
år nödgats öka de värfvade officerarnes penninge-löner, på det
att dessa skulle kunna hållas i jemnbredd med de indeltas. Ar
icke delta ett talande bevis på sanningen af hvad Utsk:t sagt,
Den 11 M ars.
85
att penningen icke här kan anses som värdemätare, blott som
medel att förvärfva hvad man behöfver.
Jag anhåller om bifall till Utskits Betänk.
Efter härmed slntad öfverläggning och uppå framställd pro-
pos., blef Utsk:ts hemställan i förevarande punkt bifallen.
FÖredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Konst.-Utslcts den 4 dennes bordlagde Menur:
N:o 8, med förslag till ändring i lista §:n 12:(e mom. samt
4:de §:n lisie mom. Tryckfrih.-Förordn., i fråga om anmälan
hos Justitie-Statsministern af bokhandels idkande m. m.; samt
N:o 9, med förslag till ändring i 4:de §:n 10:de oell ll:te
mom. Trycklrih.-Förordn., ang:de utrikes ifrån hit inkomna
skrifter.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 4 dennes bordlagde Be-
tänk:n:
N:o 93, i ani. af väckt motion om revision af nu gällande
landshöfdinee-instruktion;
N:o 94, i ani. af väckta motioner om ändring i sednast
utfärdade stadgar för Carolinska Medieo-Chirurgiska Institutet;
N:o 95, i ani. af väckta motioner om utländska lotteri-
kollektorers samt in- och utländska försäkrings bolags verksam¬
het i riket;
N:o 96, i ani. af väckt motion om meddelande af allmän¬
na föreskrifter beträffande vilkoren för sparbankers stiftande
m. m.; samt
N:o 97, i ani. af väckt motion om inrättandet af skolor för
meddelande af undervisning i tjenstehjons-sysslor.
Föredrogos och lades till handlingarne samma Utsk:s den
4 dennes bordlagde Menur:
N:o 98, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 50;
N:o 99, i ani. af återremiss af Utsk:ls Betänk. N:o 58;
och
N:o 100, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 66.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
samma Utsk:s den 4 dennes bordlagde Betänk. N:o 101, i ani.
af väckt förslag om en embets-examen för inträdet i de för¬
valtande verken.
Föredrogs och bifölls Stats-Utsk:ts den 7 dennes på bordet
lagde Utlåt. N:o 59, i ani. af Iv. M:s Nåd. Propos. ang. upp¬
hörande af den s. k. Näs Kungsgårdshjelp.
86
Den 11 Mars.
Föredrogos, men begärdes af (lere ledamöter ånyo på bor¬
det, Sammansatta Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:tsj den
7 dennes hordlagde Betanien:
N:o 18, i ani. af väckt motion om tillsättande af en Gene¬
ral-inspektör öfver samtliga eiementar-Iäroverken och högre un¬
dervisningsanstalter in. m.;
N:o 19, i fråga om föreskrift för alla till stats-förvaltnin-
gen hörande kassor eller allmänna inrättningar, som hafva me¬
del att förränta, att använda dem till inköp af statsverkets eller
andra med K. M:s fastställelse försedda inrättningars räntebä¬
rande obligationer; samt
N:o 20, i ani. af väckt motion om sådan förändring i de
förvaltande verkens i Stockholm arbetsordningar, att de större
utgifterna derstädes komme att bestridas genom anvisningar å
K. Ränte-kammaren.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Sammansatta Lag- samt Allin. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den
7 dennes bordlagde Betänkm:
N:o 3, i ani. af väckt fråga om afskatlande af stratTarter-
ne prygel och dagg; samt
N:o 4, i ani. af väckta motioner ang. dels ändring och til¬
lägg i K. Förordn. om egors fredande emot skada af annans
hemdjur samt om stängsel-skyldighet, dels ock rättighet för
landstingen att i frågor om stängselskyldigheten inom länen be¬
sluta.
Anmäldes och bordlädes nedannämnde, från Utsk:n inkom¬
na Mem:r, Utlåtin oell Betänkm, nemi. från
Konstitntions-Utskottet:
N:o 7, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om antagande af ny
R. O. och dermed sammanhängande ändringar i R. F.;
Stats-Utskottet:
N:o 60, i ani. af erhållna återremisser å Betänk-.t N:o 21,
ang. R. Stms åren 1860 och 1861 församlade revisorers berät¬
telser om verkställda granskningar af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvalt¬
ning under åren 1858 och 1859;
N:o 61, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. gjord underd.
ansökning om öfverlåtande till staden Christianstad af en kro¬
nan tillhöris tomtplats derstädes;
N:o 62, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om beviljande af
anslag till inköp för statens räkning af en del utaf den kam¬
marherren m. m. G. D. Lorichs i lifstiden tillhöriga samling
af mynt och medaljer;
Den 11 Mari.
87
N:o 63, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. anslag för
framtida vård och underhåll af Gustaf Wasas monument vid
Utmeland i Dalarne;
N:o 64, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. försäljning till
skatte af Ljusne stora kronolax-fiske i Gefleborgs län;
N:o 65, i ani. af dels K. M:s Nåd. Propos. om anvisande
för fyra år af ett fyllnads-anslag till K. M:s hofhållning, dels
ock enskilda af berörda Nåd. Propos. föranledda motioner;
Banko-Utskottet:
N:o 28, ang. ifrågasatt eftergift till åtskilliga låntagare hos
stats-lånefonden af skillnaden emellan 9 och 8 proc. af erlagd
ränta;
N:o 29, i ani. af verkmästaren vid Tumba bruk F. Bladins
anhållan om ersättning för en resa till expositionen i London
och andra utrikes orter;
N:o 30, i ani. af väckt fråga, att lån mot pant af fastighet
hädanefter icke må från 11. St:rs Bank utlemnas;
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 102, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 81;
N:o 103, i ani. af väckt motion om skyldighet för bruks¬
egare att, i mån af rösträtt, bidraga till klockares och orgel-
nisters aflöning;
Riddarhus-Utskottet:
N:o 6, ang. väckt fråga om ordnande af Riddarhusets gårds¬
plan och deromkring liggande byggnader; och
N:o 7, ang. arfvoden till Riddarhus-Fiskalen på Queckfelt-
ska och Silfverbergska fonderna.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. $3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
S8
Dea 14 Man t. m
Lördagen den 14 Mars 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.-uldrag för den 11 dennes samt pleni-
prot:t för den 14 sisth Januari f. m.
Föredrogs elt ifrån Vä Hofi. Borgare-St. ankommet prot.-
utdras N:o 234 för den 11 dennes, med inbjudning till de öf¬
riga Piks-Stånden alt förena sig uti Borgare-Sl:s beslut i afse¬
ende å sednare delen af Banko-Utsk:ts Utlåt. N:o 26, i ani. af
väckta motioner om skyldighet lör R. Stms bank att till ett be¬
stämdt pris utlemna omynladt silfver.
Begärdes på bordet.
Frih. Stael von Holstein, Fabian Wilhelm, nppläste
en motion N:o 268, angille en underd. anhållan hos K. M., »att
Dess regering må, i samverkan med andra Stater, som garan¬
terat Wienertraklaten af 1815, i diplomatisk väg påyrka konun¬
gariket Polens återupprättande.»
Lades på bordet.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utskits den 11 dennes bordlagde Utlåt. N:o 65, i ani. af
dels K. M:s Nåd. Propos. om anvisande för 4 år af ett fyllnads-
anslag till K. M:s hofhållning, dels ock enskilda af berörde
Nåd. Propos. föranledda motioner.
Föredrogs ånyo Konst.-Utskits d. 4 och 11 dennes på bor¬
det lagde Mern. N:o 8, med förslag till ändring i lista §:n 12:te
mom. samt 4:de §:n llite mom. Tryckfrih.-förordmn, i fråga om
anmälan hos Justitie-Stats-Ministern af bokhandels idkande m. m.
Gr. Wachlmeister, Hans: Då jag varit en af de få R.
o. Adis ledamöter i Konst.-Utskit, som icke reserverat sig mot
Utskits beslut, må det tillåtas mig att med några ord tillstyrka
bifall till detsamma.
Den 14 Mari t. m.
89
Man kan visserligen säga att den ifrågasatta förändringen
är mindre väsendtlig och att det icke är skäl att i grundlagar-
ne vidtaga förändringar, som äro af mindre betydenhet; men
oaktadt jag erkänner riktigheten af denna princip, med afseende
å de öfriga grundlasarne, tror jag dock att ett undantag kan
göras med hänsigt till Tryckfrih.-förodmn.
Det stadgande i nämnde grundlag, som föreskrifver, att
den, som i öppen bod eller eljest, med rättighet att derom i
allmänna lidningarne få kungörelse införa, bokhandel idka eller
böcker försälja vill, skall göra anmälan derom hos Justitie-Stats-
Ministern, kan jag icke annat än anse vara fullkomligt onödigt
och till intet tjenligt. Herörde föreskrift afser nemi. endast sa¬
dan bokförsäljning, som genom allmänna lidningarne kungöres,
men rörer icke skrifter, som spridas medelst kolportering. I
stället för att åstadkomma kontroll, lörorsakar stadgandet endast
onödigt trakasseri, hvarlöre jag, till vinnande af dess upphäf-
vande, yrkar bifall till Utskds Mein.
II r Munck af Rosen schjöld, Thomas: Inom Utsk:t har
jag icke biträdt lörevide förslag och jag ber att i korthet få
anföra mina skäl. Orsaken till motionärens förslag var den,
alt han ansåg uti stadgandet i nu gällande Trycklrih.-förordnigs
lista §:s l-ite moni., i fråga om föryttring af skrifter, hinder
ligga I ör författare att sjelf eller genom andra föryttra sina ar¬
beten, om icke anmälan hos Justitie-Stats-Ministern skedde. Jag
kan icke tolka detta stadgande så, utan synes mig den, som
vill afyttra sina egna arbeten, alldeles oberoende af sådan an¬
mälan tryegt kunna både föryttra dem och sådan föryttring ge¬
nom allmänna lidningarne kungöra.
För öfrigt finnér jag det icke vara lämpligt att taga bort
den kontroll, som kan ligga i en anmälan hos Justitie-Stats-Mi-
nistern angide bokhandels idkande, och då man vet alt hvad
som stadgas i grundlag måste iakttagas framför stadganden i
den ekonomiska lagstiftningen, komme idkare af bokhandel, om
i fråga vide grundlagens stadgande försvunne, icke att någorstädes
anmäla sin rörelse. Detta anser jag dock vara en näringsidka¬
res skyldighet, och anser i öfrigt det vara af vigt för Justilie-
Stats-Ministern att veta hvar bokhandeln finnes, när han vill
lägga qvarstad på en skrift.
Sannt är, att skrifter kunna spridas på annat sätt än ge¬
nom bokhandel, men detta sätt att göra skrifter tillgängliga, an¬
litas dock företrädesvis, och då jag anser nu gällande föreskrift
ändamålsenlig, anhåller jag att R. o. Ad. behagade förkasta
förslaget.
Hr von Ehrenheim, Per: Äfven jag har inom Utsk:t
understöd! den föreslagna grundlagsändringen, förnämligast af
det skäl, att jag icke kan finna denna § tydlig och klar. Den
innehåller att: »hvarje författare eller förläggare stånde fritt att
en honom, i följd af sådan egenskap, tillhörig skrift antingen
90
Den 14 Meri t. m.
sjelf eller genom andra föryttra; dock vare hvar och en, som
antingen i öppen bod eller eljest, med rättighet att derom i all¬
männa tidningarne få kungörelse införa, bokhandel idka eller
böcker försälja vill, förbunden, att, på sätt om boktryckeriers
anläggning stadgadt är, och vid samma ansvar, anmälan derom
hos Justitie-Stats-Ministern göra.»
Rättigheten att i allmänna tidningarne införa annonser om
böcker till salu, är gjord beroende af anmälan hos Justitie-Stats-
Ministern, och den författare eller förläggare, som vill sig af den¬
na rättighet begagna, är således skyldig att, vid stadgadt äfven¬
tyr, göra sådan anmälan. Att detta icke är med Tryckfrihets-
förordnms anda öfverensstämmande, ligger i öppen dag. Den
befarade svårigheten för Justitie-Stats-Ministern att få reda på
stället för en bokhandel, tror jag icke heller förtjena något af¬
seende, då det icke lär vålla ombudet någon svårighet att för¬
skaffa sig underrättelse i berörda hänseende, och detta dessutom
vid en annons i allmän tidning lär vara särskildt uppgifvet.
Ifrågavarande förslag synes mig nyttigt och lämpligt, och
jag får derföre förena mig med Gr. Wachtmeister i yrkande på
bifall till Utsk:ts hemställan.
Gr. Wachtmeister: I mitt förra anförande yrkade jag
bifall till förslaget. Då emellertid frågan är af den beskaffen¬
het, att R. St:r icke vid denna riksdag kunna definitivt besluta
förslagets antagande, afstår jag från mitt förra yrkande och an¬
håller att R. o. Ad. behagade icke förkasta förslaget.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Hr Gr. o.
Landtm., utt derunder hade yrkats, dels att ifrågav:de grund-
lagsändrings-förslag skulle förkastas och dels att detsamma icke
måtte förkastas; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, framställde först
propos. på förslagets förkastande, hvartill svarades flere nej jemte
ett eller annat ja, och sedermera propos. derå, att R. o. Ad.
skulle anse förslaget icke böra förkastas, då svaren utföllo med
många ja tillika med några nej; hvaruppå och sedan den sist-
berörde proposm förklarats hafva blifvit med ja besvarad, Hr
Gr. o. Landtm, förmälte, att, jemlikt 81 :sta §:n R. F., förslaget
komme att hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag.
Efter ånyo skedd föredragning af Konst.-Utsk:ts den 4 och
11 dennes bordlagde Mern. N:o 9, med förslag till ändring i
4:de §:n lO:de och ll:te mom. Tryckfrih.-förordn:n, angrde ut¬
rikes ifrån hit inkomna skrifter, lörklarades detta förslag skola
hvila till grundlagsenlig behandlig vid nästa riksdag.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon..-Utsk:ts den 4 och
11 dennes bordlagde Betänk. N:o 93, i ani. af väckt motion om
revision af nu gällande landshöfdinge-instruktion.
Den 14 Mars f. m.
91
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag vill icke trötta
det Höglo!!. Ståpdet med att uppläsa min reservation, utan vill
endast i korthet framlägga min uppfattning af saken.
När 1855 års landshöfdinge-instruktiou utkom, väckte den
onekligen en viss uppmärksamhet. Man ansåg att landshöfdin-
garne genom densamma skulle erhålla en förut icke vanlig magt.
Man förespeglade sig att de skulle förvandlas till en slags satra-
per, omgifne af en mängd på deras godtycke beroende embets-
män, som endast hade att fullgöra deras befallningar, vare sig de
vore helsosamme eller icke. Också väcktes vid riksdagen näst
efter instruktionens utfärdande en mängd motioner, åsyftande
dess upphäfvande. Dessa motioner förkastades väl, men all¬
männa opinionen mot instruktionen var så stark, att Borgare-
St. aflat till K. M. underd. framställning i ämnet. Instruktio¬
nen sattes emellertid i verket och man började finna att den
arbetade särdeles väl. Ingen af de påpekade vådorna inträffade;
tvertom upphörde den slapphet och den långsamhet, som dit¬
tills förlamat de kraftigaste landshöfdingars ansträngningar. De
lägre tjenstemännen blefvo nitiska och de högre platserna, som
man trott icke någon vilja söka, eftersträfvades af skickliga
personer.
Då nu instruktionen visade sådant resultat, minskades ock¬
så oviljan mot densamma dag från dag. Visserligen återkom-
mo riksdag efter riksdag motioner i ämnet, men dessa motio¬
ner vunno allt mindre gensvar, och vid denna riksdag är det
blott en motionär af Bonde-St., som framställt förslag i ämnet,
och eget nog har han endast fästat sig vid en enda §, den 66:te,
men för dennas skuld anhållit att hela instruktionen måtte om¬
arbetas i folklig anda.
66:te §:n medgifver landshöfding rättighet att suspendera lands¬
sekreterare och landskamererare, icke allenast för grofva tjen¬
stefel, utan äfven för mot landshöfdingen visad »vanvördnad.»
Detta ord, jag medgifver det, är måhända mindre väl valdt,
men å andra sidan tror jag icke att någon skada kan uppstå,
ty längre ned heter det uttryckligen, att beslut i omförmälda
hänseende ej kan af K. Bellude fattas annorlunda, än efter be¬
hörig, inför protokoll och i närvaro af vederbörlig, ojäfvig före¬
dragande, hållen undersökning, dervid den tilltalade naturligtvis
eger anföra allt hvad han till lörsvar aktar nödigt. Det är således
aldeles oantagligt att en landshöfding, utan tvingande skäl, skulle
suspendera sin närmaste man, enär han samtidigt måste tilltala
honom inför domstol; och ingen landshöfding kan vara så kort¬
synt, att han skulle utsätta sig för att få sin åsigt af domsto¬
len underkänd, hvarvid han vore fallen inför allmänna opinio¬
nens dom. Något sådant vågar han helt säkert icke utsätta
sig för.
Denna rättighet att supendera är ofta af behofvet påkallad.
Jag vill endast påpeka den möjliga och af erfarenheten ådaga¬
lagda händelsen af en kassabalans, då rättigheten att suspendera
laudskamereraren är alldeles oeftergiflig.
92
Den 14 Mare f. m.
Jag tror således att denna §, om än dess ordställning icke
är den lyckligaste, dock i sjelfva saken är rigtig.
Det var endast vid denna § motionären stödt sin hemstäl¬
lan, men Utsk:t har gått längre och jemväl egnat några anmärk¬
ningar åt ett par andra i berörde instruktion förekommande,
§§. Utsk:t ogillar den i 12:te §:n förekommande bestämmelse,
att Konungens Befh:de eger att genom förelagda vitén förbinda
domaren att inkomma med saköreslängder och vissa andra
uppräknade handlingar. Utsk:t synes förmena att härigenom
skulle göras ett ingrepp i domarekorpsens verksamhet.
För min del kan jag icke inse rigtigheten häraf, och tror
jag att denna föreskrift, långt ifrån att vara skadlig, tvertom är
ganska nyttig, enär domaren derigenom tillhålles att fullgöra
sina skyldigheter.
Vidare klandrar Ulslct att 67:de §:n tillerkänner Konun¬
gens Beflude rättighet att afsätta länsmän. Nödvändigheten af
denna rättighet torde ligga i öppen dag, och jag tror knappast att
någon landshöfding skulle vilja fortfara med sin befattning, med
mindre denna § får qvarstå. När man känner hur fåtalig
vår polis är och huru benägna dessa personer äro alt upphäfva
sig till småtyranner, kan man icke annat än önska att de må
veta sin magt vara beroende af landshöfdingens förtroende.
Sedan jag således genomgått de af Utsk:t anmärkta §§:na
och sökt visa att det är af högsta behofvet på kalladt alt de
qvarstå, hoppas jag att B. o. Ad., i likhet med beslutet vid (le¬
ra löregide rigsdagar, äfven nu behagade afslå förslaget, hvarpå
jag anhåller om Hr Gr:s o. Landtm:s propos.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Ehuru jag erkänner att de
farhågor, som mot nuv:de landshöfdinge-instruktion, vid dess ut¬
färdande, yppade sig, icke blifvit förverkligade, kan jag dock
icke annat än biträda Utsk:ts hemställan att R. St:r måtte hos
K. M. anhålla om nämnde instruktions öfverseende och omar¬
betande. I densamma förekommer nemi. stadganden, som äro
rent principvidriga och följaktligen böra afskaffas. Af sådan be¬
skaffenhet anser jag i synnerhet det stadgande, som berättigar
landshöfdingen att utan föregången ransakning suspendera em-
betsmän. Låt vara att denna magt ytterst sällan användes, den
förefinnes dock, och kan icke annat än väcka ovilja hos hvarje
vän af ett lagbundet statsskick.
Detta skäl synes mig vara fullt rättfärdigande för Ut-
sk:ts hemställan, och får jag således yrka bifall till densam¬
ma, jemväl på den grund att den af 2:ne Stånd redan blifvit
antagen.
Hr Ribbing, Arvid: Såsom Gr. Björnstjerna anfört, är
det visserligen endast en § i landshöfdinge-instruktionen, som
föran'edt motionärens framställning, men Ekon.-Utslct har emel¬
lertid, i fullkomlig öfverensstämmelse med de för Utsk:ts verk¬
Den 14 Mare f. m.
93
samhet meddelade föreskrifter, tagit sig anledning att derjem¬
te påpeka åtskilliga andra stadganden i berörda instruktion, till
stöd för sin hemställan oin en revision af instruktionen i sin
helhet.
66:te §:n har under föreg:de riksdagar blifvit så vidlyftigt
afhandlad, att jag mindre vill uppehålla mig vid densamma, än
vid I0:de §:n i samma instruktion. Denna § innehåller i kort¬
het, att Konungens Befh:de eger, till vidmakthållande af ord¬
ning och skick, stadga vitén för sådana fall, för hvilka lagen
icke utsätter något ansvar — således kreera brott och förbju¬
da hvad i lag icke är förbudet. Denna § tillägger landshöf¬
dingeembete! i viss mån lagstiftningsrätt och gör således ett in¬
grepp, icke allenast i lag, utan i grundlag, enligt hvilken lagstift¬
ningsmakten tillkommer dels Konungen och Ständer gemensamt,
dels Konungen ensamt. Den gamla landshöfdinge-instruktionen
af år 1734 innehåller intet stadgande, som motsvarar det af
mig i nya instruktionen anmärkta. Deremot finnes, i den sam¬
ma år som landshöfdinge-instruktionen utfärdade Sveriges Rikes
lag, rättigheten att stadga vitén tillerkänd Konungens Beflude.
Denna rättighet är ganska tillbörlig, och om 10:de §:n borttoges
och allmänna lagens stadgande ensamt finge gälla, skulle all god¬
tycklighet i berörde hänseende försvinna.
1 10:de §:n uti instruktionen förekommer val utsöknings-
balkens stadgande i lista kap. 9:de §:n, men förvridet och försedt
med ett sådant tillägg, att det får ett innehåll, som kan ingifva
Konungens Beflude den tanke, att Konungens Beflude eger magt
att stifta nya brott och förbjuda hvad som icke är brott.
Vid den riksdag, som följde närmast efter nya landshöf-
dinge-instruktionens utfärdande, utkämpades en ganska allvarsam
strid angide denna instruktion, och, sedan striden stått långt in
på natten, slutade striden så, att Huset godkände den nya in¬
struktionen, utan att, såsom Borgare- och Bonde-St:n, begära någon
förändring i densamma. Detta hindrade icke Borgare-St. att in¬
gå med särskild skrifvelse till K. M. K. M:s svar var af inne¬
håll, att som ingen olägenhet af den nya landshöfdinge-instruk¬
tionen visat sig, fästade K. M. icke något afseende vid Borgare-
St:s särskilda skrifvelse.
Fastän §:n endast innehåller att vite får stadgas uti såda¬
na fall, der ansvar icke är i lag bestämdt, torde exempel icke
saknas att vite blifvit stadgadt t. o. m. för fullgörande af sådant,
som lagen påbjuder. När man kommit så långt —och på detta
rum torde finnas personer, som kunna intyga sannfärdigheten
af mitt påstående — torde det sannerligen vara på tiden att så
lörorättande stadgande utplånas.
Jag vill icke trötta R. o. Ad. med att ingå i en vidlyftig
undersökning om detta stadgande; jag inskränker mig till att
vördsamt erinra R. o. Ad. derom, att man icke längre bör lå¬
ta denna strid mellan 2 Stånd mot 2 fortfara och icke längre
tillåta en kränkning af grundlagen.
n
Den 14 Mars f. m.
Jag anhåller om bifall till Betänk:t, och tror att af hvad
jag haft äran anföra bör framgå, att begäran om en revision af
nuv:de landshöfdinge-instruktion är ganska oskyldig och af beho¬
vet påkallad.
Gr. Mörner, Carl: Då jag är en af de få, här närv:de,
landsböfdingar, som deltagit i upprättande af förslaget till 1855
års instruktion, anser jag mig pligtig att yttra några ord i afse¬
ende å det mot denna instruktion ofta uppståndna klander, som
i synnerhet rigtat sig mot dess 66:te och 67:de §§.
Nekas kan icke att 1734 års landshöfdinge-instruktion var
för sin tid både väl sammanskrifven och koncist uppgjord, men
tiderna hafva förändrat sig och den mängd olikartade uppdrag
och åligganden, som tid efter annan samlats i landshöfdingeem-
betets hand, gjorde af behofvet påkallad en omarbetning af
1734 års instruktion. Det nya förslaget blef under 1855 års
riksdag på anmodan utarbetadt af den för embetsmannaskicklighet
utmärkte och i författningarne väl hemmastadde, nu mera aflid¬
ne, Landshöfding Sandströmer. Vid de flera öfverläggningar
och rådplägningar mellan landshöfdingarne, som till följe af
detta förslag naturligtvis egde rum, genomgicks det noga och
granskades i alla sina detaljer. Jag ber att få nämna att just
dessa 2:ne §§ i synnerhet utgjorde föremål för anmärknin¬
gar och jemkningar, men tillika att samtlige landshöfdingar in¬
stämde deri, att 66:te och 67:de §:n borde införes i den form, hvari
de ännu återfinnas. Jag vill något litet uppehålla mig vid
dessa §§. Sedan i 65:te §:n upptagits bestämmelser om åtal
och ansvar lör landshöfding, för af honom begångna felaktighe¬
ter, ansåg man att i nästföljande § borde införas stadganden
om landssekreterare och landskamererare. 66:te §:n börjar således
med att uppräkna de tjensteförseelser, för hvilka nämnde tjen¬
stemän borde inför domstol åtalas, hvarvid äfven upptages mot
chefen visad vanvördnad; i slutet af §:n medgifves landshöfdin¬
gen rätt att, »i händelse omständigheterna det påkalla, emellertid
skilja honom från embetet.» Det är icke gifvet att suspension
alltid skall löija på ett åtal, utan detta får bero på omständig¬
heterna, men det kan icke vara angenämt, hvarken för lands¬
höfdingen eller den underordnade tjenstemannen att arbeta till¬
sammans, om denne tjensteman är anklagad lör något tjenstefel.
Dessutom har här uttryckligen blifvit sagdt att landshöfdingen
icke missbrukat sin magt i afseende på dessa tjenstemän. Jag
tror att detta vitsord är fullkomligt sanningsenligt, och begagnar
mig af detta skäl för att visa oskadligheten, att icke säga nyt¬
tan, af denna §.
Jag tillstår således att jag för min del icke finner att den¬
na § i något afseende bör ändras, och jag är fullt och fast öf-
vertygad att ingen landshöfding hädanefter heller kommer att
missbruka sin magt, hvars anseende han bör vara angelägen
att upprätthålla.
Den 14 Mars f. m.
95
Hvad berräffar 67:de §:n, kan jag icke undertrycka min
förundran öfver det klander, som vid riksdagarne riglas mot
densamma. Linder en lång embetsmannaverksamhet har jag of¬
ta erfarit det missnöje, som råder mot landshöfdingarne, lör det
de icke tillhålla länsmännen att fullgöra sina åligganden. Detta
kunna de icke med mindre de ega en ganska stor magt öfver
länsmännen, och landshöfdingarne ansågo, vid den nya instruk¬
tionens utfärdande, vara af största vigt att denna § infördes.
För att visa att icke någon mannamån synes mot dessa tjen¬
stemän vara iakttagen, ber jag att få citera §:ns ordalag. Det
heter, att »länsman, landskanslist och landskontorist kunna, då emot
dem förekommer sådan felaktighet, som i 66:te §:n omförmäles,
och fråga icke är om sådan gröfre brottslighet, att åtal vid laga
domstol finnes böra ega rum, af K. M:s Beflnde fällas till bö¬
ter af högst en månads lön eller suspension från tjenst och lön
på högst 3 månaders tid, eller ock, då förseelsen är af den be¬
skaffenhet, att K. M:s Befhide finnér sig icke vidare kunna för
dem hafva förtroende, ifrån tjensten alldeles skilja.» Hrr:ne torde
häraf finna, att det är många gradationer innan landshöfdingen
kan skilja en sådan tjenstemen från hans befattning. Naturligt
är att landshöfdingen i och för ärendenas gång måste hafva för¬
troende för dem, som hafva sig uppdraget att verkställa hans
befallningar, och orri någon felaktighet begås, tillskrifves den lands¬
höfdingen, hvarföre jag icke kan anse annat än att det är af
största vigt att landshöfdingen icke tvingas att använda perso¬
ner, till hvilka han icke kan hafva förtroende. Man klandrar
att landshöfdingar afsätta länsmän. Jag vill blott anföra ett exem¬
pel på nödvändigheten af denna hans magt. När n. v. lands¬
höfdingen i Kalmar tillträdde sitt embete, rådde i länet en sär¬
deles stor oordning bland länsmännen. Landshödingen skiljde
dem samtlige från tjensten. Denna åtgärd godkändes och den
goda ordning, som nu är i länet rådande, kan med skäl till-
skrifvas denna genomgripande åtgärd.
Hvad beträffar 12:te §:n i oftaberörde instruktion, är det
icke sällsynt att domare uraktlåta att insända angelägna hand¬
lingar. Jag lernnar derhän, huruvida det kan anses rätt att
landshöfdingen förelägger domaren vitén, men vi hafva många
längder, som det är af vigt att de i behörig tid ingifvas, och
jag tror icke att det är öfverflödigt att landshöfdingen eger till¬
hålla domaren att inkomma med dessa längder. Jag tror så¬
ledes att äfven detta stadgande bör qvarstå.
1 allmänhet skyller man allt som går illa och måhända
äfven hvad godt göres — på landshöfdingen, och jag anser der¬
före, att man icke bör förlama landshöfdingens goda alsigter och
beröfva honom de medel, som sätta honom i stånd att veder¬
börligen handhafva sitt kall. På grund af hvad jag nu anfört
och under åberopande af hvad Gr. Björnstjerna både i sin re¬
servation och här muntligan yttrat, anhåller jag om afslag å
Betänk-.t.
96
Den 14 Mars f. m.
Frih. Stael von Holstein, Fab. Wilh.: Jag förenar
mig med de talare, som yrka afslag å Betänk:t.
Hr Nordenfelt, Enar Wilh.: Hvad beträffar 66:te §
i landshöldinge-instruktionen, är denna så fullständigt utredd,
att jag icke vid densamma vill uppehålla mig. Den har nemi.
blifvit mycket vidlyftigt behandlad både vid föregående riksda¬
gar, i Gr. Björnstjernas reservation, samt nu sednast i Gr. Mör-
ners anförande. Det torde derjemte böra erinras, att samman¬
räknade antalet af reservanter och dem som anmält sig icke
hafva deltagit i ärendets afgörande inom Utsk:t, uppgår icke till
mindre än 21.
Deremot vill jag egna några ord åt den af en talare på
andra sidan i så hög grad klandrade 10:de §:n. Tillkomsten
af denna § grundade sig pä åsigten om nödvändigheten för den,
som eger att till verkställighet bringa beslut, på hvilkas snara
exsekution ofta mycket kan bero, att i sin hand ega medel,
som sätta honom i tillfälle att fullgöra detta. Ett sådant me¬
del lemnades landshöfdingen, genom rättigheten att bestämma
vitén. Att åter dessa vitén bestämmas för fall, der ansvar icke
är i lag bestämdt, förefaller mig nödigt derför, att allmänna la¬
gen icke kan uppräkna de mångfaldigt olika händelser i admi¬
nistrativ väg, som kunna göra sådana åtgärder af behofvet på¬
kallade. Ser man saken från en annan sida och talar om det
lidande, som kan tillskyndas den, som blir ålagd ett sådant vite,
står det ju den, som anser sig förorättad, öppet att hos Hof¬
rätten söka ändring i K. Bolindes beslut, och Hof-rätten lär icke
underlåta att, i händelse af ändrings-sökandets befogenhet, gifva
klaganden rätt. Och är han missnöjd med Hof-rättens utslag,
kan han fullfölja sin talan hos K. M.
Genom rättigheten alt söka ändring är allmänheten betryg¬
gad mot lättsinnigt åläggande af vitén, och jag anser att denna
§ både kan och bör qvarstå.
Jag anhåller att R. o. Ad. behagade afslå Utskrts Betänk.
Hr Oldevig, Hans Fredrik: Motionären har klandrat
de stadganden i nu gällande landshöfdinge-instruktion, som dels
bemyndiga landshöfding att för fel, försummelse, vanvördnad
eller ohörsamhet skilja lands-sekreterare och lands-kamrerare
från tjensten på samma gång, som den felaktige ställes under
åtal, dels ock berättiga Konungens Beflude att afsätta länsman,
då Konungens Befir.de finnér sig icke vidare kunna för honom
hafva förtroende; och Utslct har delat motionärernas åsigter,
ansett berörde stadganden olämpliga och för bemälde tjenstemän
nedsättande, samt derföre föreslagit, att R. St:r måtte hos K.
M. i underdånighet begära landshöfdinge-instruktionens omarbet¬
ning; men hvarken motionären eller Utsk:t har nämnt något
om hvad som föranledt de klandrade stadganderne eller sökt
visa jj
Den 14 Mars f. m.
97
visa att de blifvit obehöfliga och kunna utan olägenhet afskaf-
fas.
Det torde tillätas mig att derom nu yttra några ord.
För omkring 40 år sedan inträffade att en landshöfding fann
att hans lands-sekreterare begått åtskilliga försnillningar och un¬
derslef. Landshöfdingen företog sig dä, på eget bevåg, utan
stöd af då gällande lag, att suspendera landssekreteraren och
anmälde liktidigt dermed förhållandet i K. Hof-rätten till åtal.
Oaktadt landssekreteraren öfverbevistes om brottslighet, yr¬
kades likväl under rättegången ansvar å landshöfdingen för den
olagliga suspensionen, men hvarken Hofrätten eller Högsta Dom¬
stolen ålade honom något sådant, väl inseende att om suspen¬
sionen ej egt rum, skulle landssekreteraren lemnats tillfälle att
undansopa, om ej alla, åtminstone de flesta bevisen om sin
brottslighet.
En annan tilldragelse, timad många år förr än nu gällande
landshöfdinge-instruktion utfärdades, har jag ock att omnämna.
En tillförordnad landskamererare vägrade att expediera ett
utslag i öfverensstämmelse med den mening, det beslut, som
landshöfdingen uttalat. Föreställningen derom att han egde re¬
servera sig, hjelpte ej, utan han forblef vid sin vägran. Då,
såsom omförmäldt är, denna landskamererare endast var till¬
förordnad under vakans, blef det väl lätt för landshöfdingen att
utverka hans skiljande från befattningen, men landshöfdingen
måste emellertid sjelf skrifva utslaget och tillkalla länsbokhål¬
lare att kontrasignera detsamma.
Dylika händelser höras lyckligtvis nu mera ej af; men i
dem, som timat, ligga otvifvelaktig! orsakerne till förstberörde,
af motionären klandrade stadgande.
Huru kunnig i sitt embete, huru varm i sitt kali en
landshöfding må vara, är han dock ofta i mer eller mindre mån
till sin vällärd och sitt anseende beroende af de honom närmast
stående tjenstemännens, landssekreterarens och landskamere-
rarens ärlighet, ordentlighet och flit. — Han har således alla
skäl att söka få till dessa platser redliga och skickliga män, äf¬
vensom att bemöta dem med aktning, vänskap, välvilja och för¬
troende; men skulle han i någon af dessa befattningar finna en
oredlig man eller en ohörsam krångelmakare, så behöfver lands¬
höfdingen den magt, som i nyssberörde stadgande är honom
lemnad, för att förekomma skada och göra sig lydd.
Dessutom bör man besinna att landshöfding icke kan utan
ansvar missbruka denna magt och att han icke eller kan un¬
derlåta, när omständigheterne så fordra, att begagna den, utan
att ådraga sig ännu större ansvarighet.
Utsk:t har sagt, att bemyndigandet för landshöfding att för
hvarjehanda fel skilja landssekreterare eller landskamererare
från tjensten skulle nedsätta dessa tjenstemäns anseende; men
jag har icke erfarit det, och lika gerna, som man påstår så-
H. lil. 7
98
Den 14 Mars 1. m.
dant, kan man säga att straffbestämmelserna i lag, för för¬
brytelser i embete, nedsätta embetsmäns anseende i allmänhet.
Hvad angår länsmäns afsättlighet, så torde jagjfå erinra, att
en tid klagades deröfver att en eller annan länsman lefde oor¬
dentligt och prejade allmogen, hvarvid man alltid lade K.
Bfhrde, under hvilken en sådan tjenade, till last att han fick vara
qvar i tjensten, oaktadt bevis saknades om någon så beskaffad
brottslighet, hvarpå han kunde dömas tjensten förlustig. — Den¬
na klagan, grundad eller ej, antager jag hafva föranledt stad¬
gandet, som berättigar Konungens Bfh:de att afsätta länsman, för
hvilken han icke har vidare förtroende, — en åtgärd, som man
icke gerna kan tänka sig att godtyckligt, utan verkliga skäl, vid¬
tages.
Det lärer således vara klart, att de ifrågav:de[stadganderna
äro giIna på det att landshöfdingen må kunna tillbörligen uppe¬
hålla embetet, och innebära egenteligen för honom ökade pligter.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag har begärt ordet en¬
dast i anledning af Hr Ribbings anmärkning mot detilO:de§:n
af nu gällande landshöfdinge-instruktion införda stadgande, att
Konungens Bfh:de eger rätt att, uti sådana fall, der ansvar icke
är i lag bestämdt, stadga erforderliga vitén. Detta stadgande
innefattar icke något nytt, som först genom 1855 års instruk¬
tion infördes, utan förekommer redan i K. Brefvet den 10 Maj
1815, hvarifrån det nästan ordagrannt är afskrifvet. I nämn¬
de bref heter det, att K. M. förklarat dess Bfludes rättighet
att stadga vitén i politie-mål vara inskränkt till de fall, då nå¬
got ansvar uli lag eller författningar icke vore bestämdt.
Häraf torde vara ådagalagdt att det icke saknat sin grund
att införa det klandrade stadgandet, samt att skäl för dess bi¬
behållande ännu förefinnas.
Hvar och en, som önskar att Konungens Bliude skall kun¬
na uträtta något, bör icke ogerna se att medel lemnäs Konun¬
gens Bflnde att fullgöra sina åligganden, och då det dessutom
är föreskrifvet att den missnöjde kan besvära sig, tror jag icke
att något äfventyr för det allmänna af berörda stadgande kan
uppstå.
Jag förenar mig med dem, som yrka afslag å Betänkd.
Hr Ribbing: Den siste värde talaren har förmenat
att de af honom ur äldre författningar upplästa §§:na till¬
räckligt skulle ådagalägga att det af mig anmärkta, i 10:de
§:n af nuv:de landshöfdinge-instruktion intagna stadgande,
om rättighet för K. Bfh:de att stadga vitén, redan funnits
före tiden för nämnda instruktions utfärdande. Bemälta stad¬
gande skulle, efter Gr. Mörners citation, återfinnas i K. Brefvet
den 10 Maj 1815. Ingressen till detta Bref lyder sålunda: »Uti
skrifvelse af den 31 Augusti sistl. år har Vår Blh:de i Marie¬
stad, i anseende dertill att Vi, vid pröfning al flere till Oss ge¬
nom besvär inkomne mål, förklarat bemälte Bfludes rättighet
Den 14 Mars f. m.
99
att stadga vitén i politie-mål vara inskränkt till de fall, då nå¬
got ansvar uti lag eller författningar icke vore bestämdt, af
anförde skäl i underdånighet hemställt, att till befrämjande af
ändamålet och ordnings vidmakthållande ej allenast de uti vissa
politie-mål stadgade böter måtte ökas till ett emot förändradt
penningevärde svarande belopp, utan ock ansvar uti andre dy¬
lika fall utsättas, etc.» Hvad här säges om K. Bfhtdes rätt att
stadga vitén, har man velat upphöja till rang, heder och värdig¬
het af förut befintligt lagstadgande, och skulle det, såsom Gr.
Mörner sade, vara ord för ord infördt i 1855 års instruktion.
1 detta Bref förekommer emellertid ingenting derom, att K.
Bfh:de, för handhafvande af sina åligganden, eger att för sådana
fall, der ansvar icke är i lag bestämdt, vite stadga.
Genom stadgandet i 10:de §:n landshöfdinge-instruktionen
har ett så vidsträckt fält blifvit öppnadt för godtycket, att, såsom
jag i mitt förra anförande yttrade, K. Bfh:de tagit sig före att
åsätta vite t. o. m. för fullgörandet af hvad lagen bestämt, och
sålunda göra till brott hvad som icke är brott. Denna rättig¬
het länder dock, enligt min tanka, hvarken Konungamagten eller
dess Blh:de till styrka, och jag ber att få citera ett exemp., som
visar huru Konungens Bflr.des åtgärder i berörde hänseende
blifvit ogillade.
Sedan N. N. Härads-rätt fällt åtskilligeN. N. socknemän att, för
försummelse med iståndsättandet af en b:o, ej mindre, efter
25 Kap. 11 § Byggn.-balken, hvardera plikta en rdr, än ock
särskildt fem rdr efter Konungens Bflvdes i N. N. län den 10
Nov. 1813 utfärdade kungörelse; så har Götha Hofrätt genom
Utslag den 17 Juni 1817 förklarat berörde vitesförbud vara stri¬
dande mot lag och K. Brefvet den 10 Maj 1815, samt derföre,
med upphäfvande af samma vitesförbud, de tilltalade från de dem
ådömde vitesböter befriat; hvarefter K. M. detta Hofrättens be¬
slut gillat och fastställt. Hvad R. St:rs Just.-Ombudsm. i sin
till R. St:r, vid riksdagen näst efter nya landshöfdinge-instruk-
tionens utfärdande, afgifna berättelse yttrar, i fråga om denna
landshöfdinge-embetenas lagstiftningsmagt har således inträffat.
När nu Konungens Bfh:des bud och befallningar kompromette¬
ras af domaremagten, är det då icke bättre att borttaga denna
deras rättighet att stadga vitén. Jag medgifver, att när lands-
höfdinge-embetet innehafves af så värdiga personer, som nu är
-*■ fallet, föga våda är att befara; men lagar stiftas icke för per¬
soner, utan för att bringa rättsgrundsatser i tillämpning och
undanrödja ojemnheter i lagskipningen.
Då jag varnat mot bibehållandet af ett stadgande, som til¬
låter kränkning af grundlagarne, alldenstund det gifver Konun¬
gens Bflv.de magt att förbjuda hvad icke är förbudet; då jag
varnat häremot, har jag icke uttalad ensamt min åsigt, utan
samma åsigt är redan uttalad af en Svenska folkets Justitie-Om-
budsman vid riksdagen näst efter oftaberörda instruktions ut¬
färdande. I denna sin embetsberättelse hemställer Teorell att
ioo
Don 14 Mars f. m.
en underdånig skrifvelse måtte af R. St-.r till K. M. aflåtas med
anhållan om landshöfdinge-instruktionens öfverseende och omskrif¬
ning. Denna Justitie-Ombudsmannens hemställan lemnades utan
afseende, och den nuv:de har icke aktat nödigt utlåta sig i ämnet.
Jag förnyar min anhållan om bifall till Utsk:ts Betänk.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels afslag å förev:de Betänk., framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvartill svarades
starka nej jemte några ja, och sedermera propos. på afslag derå,
då svaren utföllo med starka ja tillika med ett eller annat nej;
och förklarades ja nu hafva varit Öfvervägande.
Hr Ribbing begärde votering, men, innan voterings-pro-
pos:n blifvit uppsatt, anmälte sig och yttrade
Hr Ribbing: Flere af mina vänner hafva anhållit att jag
skulle afstå från mitt yrkande på votering, hvarföre jag. ehuru
jag önskat se huru många lika med mig önskat se grundlagen
oförkränkt, då tiden kanske icke för en sådan enskild önskan
bör upptagas, afstår från detta mitt yrkande.
Hr Dalman: Jag vill till protokollet nedlägga min reserva¬
tion mot R. o. Ad:s nu fattade beslut.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 4 och
II dennes bordlagde Betänk. N:o 94, i ani. af väckta motioner
om ändring i sednast utfärdade stadgar för Carolinska Medico-
Kirurgiska Institutet.
Frih. Stjernstedt, Joli. Wilh.: Ekon.-Utsk:ts förev:de
Betänk, berör en fråga af största vigt. Det gäller nemi. läka¬
rebildningen i Sverige och den dermed sammanhängande helso-
och sundhetsvården. Med skäl säger man att läkarebildningen
i Sverige står på en hög ståndpunkt. Hvad är det som bringat
den till sådan höjd? Helt säkert de förhållanden, som af rege¬
ringen under en längre följd af år blifvit bestämda för under¬
visningens meddelande. Och nu, när man erkänner att det när¬
varande tillståndet är godt, vili man vidtaga förändringar, utan
att ega någon borgen för att något bättre kommer att sättas i
stället. Om man vill vänta aktning för representationen, såväl
i landet som af den andra statsmagten, är det en grundsats, att
man icke bör förkasta hvad redan är godt, eller företaga än¬
dringar i förordningar, hvars verkningar man ännu icke sett.
Då jag instämmer i de af Professor Agardh uttalade åsigter, må
det tillåtas mig att af hans reservation uppläsa vissa delar,
som jag anser vara i synnerhet upplysande. Professor Agardh
börjar sålunda:
Den 14 Mara f. m.
101
»Att R. St:r skulle, utan särdeles tvingande anledningar,
söka rubbning af ett nyss förut fattadt regeringsbestut, bar jag
för min del icke kunnat tillstyrka. Man kan utan tvifvel vara
förvissad derom, att regeringen, i en fråga, som blifvit ifrån så
många olika håll skärskådad, icke utan moget öfvervägande fat¬
tat sitt beslut. Ar nu dertill detta beslut i full öfverensstäm¬
melse med en föregående R. St:rs skrifvelse, om det stödjer sig
på alla förut hörda auktoriteters yttranden, månne det kan vara
lämpligt att P>. St:r på grund af ett, om också högljudt uttaladt,
missnöje på ett håll, genom en ny skrifvelse söka ändring i det¬
ta beslut, mot hvars ändamålsenlighet den korta tid, som efter
dess lättande förlupit, icke ens kunnat lemna någon erfarenhet.
Regeringen hade Irenne förslag att välja emellan:
l:o Det af komilerade för den medicinska undervisningens
ordnande framställda hufvudförslaget, åsyftande alla läroverkens
sammanslående till en enda medicinsk läroanstalt i hufvud-
staden;
2:o Att göra hvart och ett af de Irenne läroverken till ett
■sjelfständigt, eller med rättighet att utan samverkan med de an¬
dra utbilda sina elever;
3:o Att antaga det af komiterade framstälda s. k. interims-
förslaget, åsyltande att fördela undervisningen mellan fakulte¬
terna och institutet.
Att antaga hufvudförslaget kunde väl svårligen komma i
fråga, enär R. St:r sjelfve i sin skrifvelse uttalat, »att den me¬
dicinska undervisningens fördelande på flera läroverk visserligen
vore af vigt, till förekommande af ensidighet och för undervis-
gens fullkomnande, genom täflan mellan flera lärare i samma
vetenskap.» Hufvudförslaget hade dessutom blifvit afstyrkt af
universiteternas fakulteter och konsistorier, al Kanslern, af Sund-
hets-Collegium, och således af alla sakkunniga myndigheter, med
undantag af Carolinska institutets professorer.
Att göra alla tre läroverken till sjelfständiga och af hvar¬
andra oberoende läroanstalter, torde icke heller kunna komma
i fråga, enär R. St:r i sin skrifvelse uttalat, »att en ändamåls-
enligare samverkan emellan dessa läroverk borde tilivägabringas,
för vinnande af deras gemensamma syftemål: en så fullständig
läkare-bildning som möjligt.» Afven komiterade afstyrka denna
utväg.
Återstod således endast att antaga komiterades interims-
förslag, med de modifikationer, som, enligt deröfver afgifna ut¬
låtanden, möjligen kunde anses nödiga.
Enligt interimsförslaget skulle theoretiska (eller kandidat-)
examen anställas inför endera medicinska fakulteten i Upsala
eller Lund; hvarefter lärjungen skulle tjenstgöra 4 månader på
universitetsklinikerne och 12 månader på klinikerne i hufvud-
staden, samt derefter undergå praktisk (licentiat-) examen i 2
afdelningar.»
102
Den 14 Mer» f. m.
Vidare yttjar reservanten:
»Sundhets-Coll. har förordat interims-förslaget att antagas
som definitivt, endast med förbehåll af vissa förändringar; och
hvad särskildt theoretiska examen beträffar, harColleginm i all¬
deles bestämda ordalag tillstyrkt, att densamma skulle inför fa
kulteterne afläggas. Universiteternas fakulteter och konsistorier
samt slutligen kansleren — högste styresmannen för både Uni¬
versitet och Carolinska institutet — hafva icke heller haft nå¬
got emot denna anordning att anmärka. Vill man således anse
den theoretiska examens förläggande till universitetet såsom »en
inskränkning i Carolinska institutets verksamhet», så, långtifrån
att, såsom motionären framställer förhållandet, denna inskränk¬
ning på intet iiåll blifvit ifrågasatt, har den tvärtom blifvit godkänd
af alla myndigheter, som blifvit hörda, Carolinska institutets pro¬
fessorer icke undantagna. Kan man väl vid sådant förhållande
skäligen framställa denna, af alla sakkunniga myndigheter obe¬
stridda åtgärd såsom ett våld emot Carolinska institutets rätt,
en stympning, med hvad mera derom blifvit yttradt. Om bort¬
tagandet af denna theoretiska examen skulle hafva ett så för¬
derfligt inflytande på institutet, kan det väl rimligtvis antagas
att olägenheterna icke skulle kunnat inses af institutets profes¬
sorer och af Sundhets-Collmm, då de, utan all protest deremot,
afgåfvo sina ofvan refererade yttranden?»
Sedan reservanten visat grundlösheten af det påstående, att
institutets elever hafva sämre kompetensrätt än uriiversiteter-
nas, fortfar han:
»Anledningen hvarföre den theoretiska examen öfverflytta-
des uteslutande på fakulteterne, ligger uppenbarligen deri, att
man, i likhet med hvad R. Skr föreslagit, ville en samverkan
af de olika läroanstalterne, till åstadkommande af en så full¬
komlig läkarebildning som möjligt; man ville att i samma land
det icke skulle finnas läkare af 2:ne slag. För att vinna detta
mål, skulle intetdera af läroverken ensamt kunna bibringa den
på alla stadier nödiga undervisningen; intetdera oförändradt för¬
blifva vid förut föreskrifna åligganden, men hvart och ett i vis¬
sa delar af sin verksamhet inskränkas, för att i andra utvidgas.
Derföre skulle fakulteterna allena öfvertaga den theoretiskt me¬
dicinska bildningen, institutet allena bestrida den mera praktiska
kliniska undervisningen, hvarefter det öfverlemnades åt exami¬
nandens fria val att bestämma vid hvilkendera läroanstalten han
ville undergå den slutliga pröfningen i licentiat-examen.
Att dessa bestämmelser motsvara de ifrågav:de inrättnin-
garnes inre natur och beskaffenhet, torde svårligen kunna be¬
stridas. Det är, som jag vågar tro, af stor vigt att den theo¬
retiska medicinska bildningen inhemtas vid de läroverk, der den
sammanbindes med undervisningen i de naturvetenskapliga äm¬
nena i allmänhet; äfvensom att deri studerande icke allt för ti¬
digt ryckes ur kretsen af den allmänna vetenskapliga verksam¬
het, som vid universitetet är rådande. Skulle deremot eleven
efter den filosofiska examens afläggande genast öfvergå till en
Den ti Mars f. m.
103
fristående tillämpningsskola, hvars stora utveckling på det prak-
tiskt-kliniska området ingen lär förneka, så synas grundade an¬
ledningar vara för handen till den farhåga, att den allmänt ve¬
tenskapliga grundläggningen kunde komma att stå tillbaka för
en stark utbildning i det vrkesmessiga af konstens utöfning.
Utan att ingå i någon bevisföring för dessa åsigter, skall
jag endast anföra hvad Sundhets-Collmm i sitt utlåtande om in-
terimsförslaget yttrar: »Detta förslag hvilar på grundsatseu att
utan våldsam rubbning i bestående förhållanden vinna ändamå¬
let: en förbättrad och förenklad undervisning för läkare, genom
att förena de tre nu befintliga läroverken till enig och ordnad
samverkan, dervid uppå lätt insedda skäl den hufvudsakligen
theoretiska undervisningen i förening med den praktiska hand¬
ledning, hvartill universitetsstädernes sjukvårdsanstalter lemna
tillfälle, uppdrages åt de medicinska fakulteterne, och deri full¬
ständigare praktiska läkarebildningen kommer att åligga läro¬
verket i hufvudstaden. Colhum erkänner att den princip, hvar¬
på detta förslag är grundadt, onekligen är riktig, och att detsam¬
ma, behörigen genomfördt, alltså bör kunna lända till väsendtli-
ga förbättringar i den medicinska undervisningen i riket.»»
Efter att hafva med siffror bevisat att antalet af elever vid
institutet elter utfärdandet af den K. Stadgan icke förändrats,
samt efter att hafva ådagalagt orsaken dertill, att, sedan nämn¬
da stadga trädde i verket, ingen vid institutet undergått licen¬
tiat-examen, vara den, att det varit alldeles omöjligt, slutar re¬
servanten sålunda: »Bifalles slutligen, enligt Utsk:ts förslag, mo¬
tionärens begäran orri rättighet för Carolinska institutet att be¬
strida undervisning för och kreera medicine kandidater, så må¬
ste nya institutioner (botanisk trädgård) och flera lärare (t. ex.
för bestridande af den förberedande kliniska undervisningen) an¬
ställas. Vill man göra uppoffringar härför, så kan man väl från
vetenskaplig synpunkt ej hafva något deremot att invända. Men
om åt institutet inrymdes rättighet att kreera medicine kandi¬
dater, så blir följden att väl institutet, men icke universitetet,
kan oberoende af det andra läroverket bilda läkare. Den sam¬
verkan, som åsyftades, blir derigenom upphärd. Vi få åter 2:ne
slag af läkare (institutets egna, och universitetets, i samband
med institutet bildade), och sannolikt åter den gamla rivaliteten
och med den nya strider om företräden och om högre kompe¬
tensrätt, och slutligen detta jagande efter nya professorsstolars
inrättande, för att genom deras antal visa sin öfverlägsenhet öf¬
ver den rivaliserande undervisningsanstalten.»
Sedan frågan genom uppläsandet af denna reservation blif¬
vit temmeligen utredd, öfvergår jag till Utsk:ts Betänk.
Till en början måste jag beklaga, att detta Betänk, innehål¬
ler allt för litet utredning, hvarföre åtskilligt torde vara obekant,
som för frågans rälta bedömande hade bort upplysas. Afven
måste jag beklaga, att Betänkit icke är så opartiskt affattadt
som önskvärdt vore. Jag vill ej egentligen förebrå Utsk:t här¬
för; ty vi veta huru i allmänhet tillgår vid ett Utsk:s-Betänk:s
104
Den 14 Msrs f. m.
upprättande. Sedan Utsk:t fattat sitt beslut, uppsätter sekrete¬
raren Betänk:t. Ar han väl med ärendet hemmastadd, gör
lian det på egen hand och täger det ur egen fatabur, eller ock
rådför han sig med någon enda af Utsk:s-ledamöterna, hvarige¬
nom Betänkit kan erhålla en nog partisk rigtning. Utskits
öfriga ledamöter se vanligen endast på slutmeningen, och är
denna bra, så godkännes ock det andra, utan särdeles gransk¬
ning.
Sedan Utsk:t genomgått en historik öfver Carolinska Insti¬
tutets första uppkomst och dess vidare utbildning, omtalar Ut-
sk:t, hurusom R. St:r redan i sin underdåniga skrifvelse den 10
Dec. 1857 anförde, att »den medicinska undervisningens fördel¬
ning på flera läroverk vore af vigt, till förekommande af ensi¬
dighet och för undervisningens fullkomnande genom täflan emel¬
lan flera lärare i samma vetenskap, hvarigenom ock med sä¬
kerhet kunde påräknas att, om, af en eller annan orsak, vid
någotdera af läroverken en undervisningsgren vore mindre väl
upprätthållen, densamma likväl, genom de öfriga iärarnes i sam¬
ma ämne verksamhet, icke h. o. h. råkade i förfall;» men att,
»en ändamålsenligare samverkan mellan dessa läroverk borde
tillvägabringas för vinnande af deras gemensamma syftemål: en
så fullständig läkarebildning som möjligt.» Härefter, heter det,
förordnade K. M. en komité, som afgaf ett Betänk., »huf¬
vudsakligen af innehåll, att med indragning af såväl de vid Up¬
sala och Lunds universitet befintliga medicinska fakulteter, som
af K. Carolinska medico-kirurgiska Institutet, ett enda medi¬
cinskt läroverk borde inrättas i Stockholm, för hvars behof såle¬
des alla de vid omnämnda undervisningsanstalter befintliga irr-
rättningar och materiella hjelpmedel, så vidt möjligt vore, skul¬
le komma att användas.» Åtskilliga auktoriteter blefvo i ären¬
det hörde, men deras utlåtrn finnas icke införda. Jag ber att
få komplettera hvad som saknas.
Komiterade sjelfva ansågo att svårigheter skulle möta
mot genomförandet af ofvanskrifne förslag, och framställde der¬
före ett annat, om hvilket de yttra, att det, »lätt verkställbar^
för den närmaste framtiden afhjelper de mest kännbara och öf-
verklagade bristerne i den närv:de medicinska undervisningen,
och, så godt sig göra låter, om ock ofullkomligt, genom att för¬
ena de tre nu befintliga medicinska läroverken till enig och ord¬
nad samverkan, söker att uppfylla de nödvändiga villkor för en
fullständig och god undervisning, hvilka af komiterade enhälligt
äro i den förut framlagda allmänna planen uttryckta. En sådan
samverkan emellan de tre medicinska läroverken hafva komi¬
terade ansett kunna åstadkommas genom att åt hvartderas om¬
sorger anförtro hufvudsakligen den del eller sida af undervis¬
ningen, som bäst passar för dess nuv:de förhållanden, utan att
dock utesluta den andra, samt vidare så ordna och organisera
förhållandena och sambandet mellan de tre läroverken, att de
känna sig utgöra integrerande delar af det stora medicinska
undervisningsverket. Fakulteterna böra», så fortsätta komitera-
Den 14 Mars f. m.
105
de, »efter denna plan hufvudsakligen få på sin lott den theore-
tiska, men derjemte äfven en del af den praktiska undervisnin¬
gen. och Carolinska Institutet åter företrädesvis syselsätta sig
med läkarens praktiska utbildande, utan alt dock vara beröfvadt
vissa lärarekrafter inom det theoretiska området.» Detta förslag
är afgifvet af kornilerade utan skiljaktighet och således biträdt
äfven af det Carolinska insitutets utmärkte representant inom
komitéen. Uti det yttrande, Carolinska institutets prolesorer i
anledning af komiterades Betänk, algifvit, anföra de bland an¬
nat, »att komiterade i allmänhet ganska lyckligt löst sitt för-
eningsprogram.«
Vidare hördes kansleren för rikets universiteter, som ytt¬
rade: »Det gifves inom samhället ingen institution, som ej utur
en eller annan synpunkt Iemnar rum för anmärkningar; men i
det skick, universiteterna, lika till sina grunddrag, inom den ci-
vilicerade verldens länder öfverallt framstått,såsom den intellektu¬
ella kulturens högskolor, har den egendomliga förtjensten af de¬
ras förädlande verksamhet i främsta rummet ansetts bestå der¬
uti, att de hos den der studerande ungdom, emellan den allmän¬
na humanistiska bildningen och de vetenskapliga specialstudier¬
na (medicin, juridik), upprätthålla den förbindelse och vexel¬
verkan, som för den inenskliga odlingens verkliga framsteg ut¬
gör ett grundvilkor. Det är denna förbindelse och vexelverkan,
som genom det s. k. hulvudförslagets antagande och deraf föl¬
jande upphäfvande af universiteternas medicinska fakulteter, i
väsendtlig mån skulle rubbas.» I Sundhets-Coll.-ii utlåt, heter
det uttryckligen, att »till hvad komiterade i §§:ue 1—5 före¬
slagit» — (och således äfven till det i §:n 4 förekommande
stadgandet om theoretiska examens afläggande endast inför fa¬
kulteterna —) »finner Coll. sig föranlåtet tillstyrka nådigt bi¬
fall.» Slutligen yttrar Coll., »att det hvarken kunnat tillstyrka
utbildandet af alla 3 nu befintliga, medicinska läroanstalterna
till fullständiga, af hvarandra i alla delar oberoende undervis¬
ningsverk, ej heller till antagande förorda komiterades huf-
vudförslag — — hvaremot Coll. ansett komiterades alterna¬
tiva förslag — — vara förtjent af nådigt afseende, dock icke
såsom, enligt komiterades åsigt, en blott interimistisk anord¬
ning, utan snarare såsom en definitiv reglering af den medicin¬
ska undervisningen i riket.»
Härefter, säger Utsk:t, fattade K. M. beslut i ärendet och
meddelade detsamma i Nådigt Bref till Sundhets-Coll. den 20
April 1861.
Sedan jag visat att alla i ämnet hörde auktoriteter förordat
det 3:dje förslaget, och att medicinska professorerne ansågo frå¬
gan på så sätt blifva lyckligt löst, vill jag yttra något om de
materiella tillgångarne.
Visserligen kan det anatomiska museet i Upsala ej mäta
sig med det i Stockholm, men, hvad beträffar öfriga medicinska
inrättningar, torde de i Upsala befintliga ej blott tåla en jemfö¬
relse med de i Stockholm, utan t. o. m. öfvergå dem, och sär-
106
Dfln 14 Mars f. m.
skildt vill jag påpeka att biblioteket i medicinsk litteratur i
Upsala är långt rikhaltigare än det i Stockholm. Medicinska
fakulteten i Upsala har dessutom, hvad institutet saknar, till¬
gång till en i förträffligt skick varande och för undervisningen
lämpad stor botanisk trädgård och en för experimental fysiologi
provisoriskt ordnad institution i 3 rum med nödigaste instru¬
menter och apparater.
Jemför man förhållandet i afseende på de lärare-krafter,
som förefinnas på hvartdera stället, så är visserligen antalet lä¬
rare större vid institutet, men då dessa lärare enligt statuterna
måste egna sin tid åt den praktiska undervisningen, kan i sjelf¬
va verket icke den theoretiska undervisningen fullständigt och nöj¬
aktigt bestridas vid institutet med mindre lärarepersonalen ökas.
Utsk:t har en ganska lång citation om den nära förbindel¬
sen mellan det praktiska och theoretiska studiet. Jag vill icke
ingå i någon vederläggning af detta påstående; min röst skulle
dertill vara alltför svag, men må det tillåtas mig att uppläsa ett
yttrande af Geijer med afseende på denna förbindelse. »Skolan,»
säger han, »måste föregå det verksamma lifvet; theorien måste
föregå praktiken, ej blott derföre, att den förra i allmänhet
grundar den sednares regel, utan äfven derföre att den tankens
gymnastik i rent vetenskapliga ämnen, som utmärker theorien
och skolan, först bildar tanken, denna mensklighetens mägtigaste
organ, likasom i kamp med sig sjelf och inom sig till kraft, lif
och sjelfständighet att kunna verka utom sig. Det är den the¬
oretiska betydelsen af all uppfostran. Det fanns en tid (och vi
förmoda att den ej är förliden), då man, efter en föregtde tids
sammanblandning af alla saker, äfven i uppfostran, åter begynte
inse denna theoriens betydelse i och för sig sjelf.»
Den ofvannämnde åsigtens fortlefvande bevisas deraf, att
man här i vårt fädernesland söker skilja den theoretiska och
praktiska undervisningen. Sä är förhållandet med Teknologi¬
ska Institutet, Mariebergs högre militär-läroverk, Navigationssko¬
lan m. fl., hvarest den theoretiska undervisningen bibringas före
den praktiska. Jag vill äfven erinra derom att Fahlu bergsskola
är ifrågasatt att flyttas till Stockholm, hvilket allt grundar sig
på den åsigt att theori bör föregå praktik. En annan tänkare,
Professor Bergfalk, utvecklar detta ämne ytterligare. Han säger:
»om det för staten är af vigt, att bildningen till dess tjenst
blir grundlig; om det icke heller kan vara den likgiltigt huru¬
vida de ynglingar, hvilka icke ämna ingå i dess tjenst, ega till¬
fälle till en ändamålsenlig utbildning af sina anlag, betyder den¬
na bildning dock något annat, än ett blott förråd af de faktiska
kunskaper, hvilka i ynglingens blifvande yrke vinna tillämpning,
ett förråd, med hvilket ynglingen val i vanliga förhållanden
nödtorftigt kan fullgöra, men icke lära älska sin kallelse eller
förstå dess fulla betydelse, icke lära att reda sig, der, i stället
för den inlärda methoden, manlig tankekraft och uppoflrings-
förmåga komma i fråga. Specialskolan, såsom h. o. h.
Den 14 Mars f. m.
107
beräknad på den teckniska färdighetens utbildning för ett visst
yrke, kan egentligen utom denna färdighet på sin höjd utbilda
vissa inom yrket uppkomna och traditionel fortplantade maxi¬
mer; maximer, hvilka kunna och oftast torde vara af högt vär¬
de, men, ensidigt meddelade det unga sinnet, vida lättare utbilda
en skråmessig, än rent mensklig, medborgerlig anda. Om en
sådan skola höjer sig till den anda, som sist nämndes, ligger
detta icke i dess natur, utan i den anda, som ingjutes hos hela
nationen af ett storartadt politiskt lif eller hos lärarne af annor¬
lunda organiserade högre läroanstalter. Om de sistnämnde all¬
mänt skulle gifva rum för de med så stora löften uppträdande
specialskolorna, så fordras just ingen profetisk blick, att med
temlig visshet förutsäga, att så vida icke antingen politisk frihet
och vetenskaplig verksamhet på en gång så försvagas, att sjunkan¬
det icke kännes, eller ock ett mer än vanligt storartadt politiskt
lif hos folket ersätter dessa specialskolors brister, de, likasom
medeltidens, skola af sakernas egen kraft åter föras tillsammans,
antingen såsom de särskilda Italienska universiteterna, med bi¬
behållande af en sins emellan mer oafhängig ställning, eller ock,
likt de nordligare universiteternas fakulteter, såsom integreran¬
de delar af en dem alla omfattande anstalt.»
Utsk:t säger sig icke hafva kunnat undgå att yttra sig öfver
»det egna förhållande, att det läroverk, åt hvilket statsverket
bestått de flesta lärostolar, blifvit beröfvadt undervisning: i en
del ämnen, för hvilka det eger särskilda lärare, — ty» — sä¬
ger Utslot — »rättigheten att undervisa måste anses illusorisk,
då den undervisande ej tillerkänts rätt att i undervisningsämne¬
na examinera eller öfver lärjungernes framsteg afgifva betyg.»
Detta resonnemang synes mig rätt underligt; ty den som
älskar sitt ämne, ingifver ock lärjungarne den kärlek till det¬
samma, alt de kunna draga något verkligt gagn af undervisningen.
Utsk:t anser sig ytterligare »lätt kunna fatta den ifver, Ca¬
rolinska institutets lärare visat för att få behålla den theoretiska
undervisningen, hvars borttagande från institutet kastat på det¬
samma icke blott misstanken, utan beskyllningen för otillräcklig
vetenskaplighet;» och tillägger, »att lärarne vid institutet, i afse¬
ende på undervisningen i theoretiska läroämnen, så att säga,
sättas på indragningsstat»; äfvensom, «att lärostolar vid institu¬
tet sålunda bibehållits, hvilkas overksamhet legaliserats, och
hvilka derigenom förvandlats till sinekurer.»
Alla dessa påståenden äro sannerligen ganska farliga vapen
att sätta uti hand på sådana personer, hvilka ideligen ropa på
indragningar uti alla rigtningar.
Hvad som väl dock måste medgifvas, är att institutets an¬
tal lärostolar icke är litet i förhållande till det ringa anta! lär¬
jungar, hvilka der inhemta sina theoretiska insigter; och i sam¬
manhang härmed tillåter jag mig omnämna en fråga, som, så
till sägandes, hört till dagordningen vid flera riksdagar, nemi.
ang:de förläggande af ett universitetet här i Stockholm. Medelst
anlitande af institutets lärare för offentliga föreläsningars hål¬
i os
Den 14 Mars f. m.
lande uti åtskilliga ämnen, såsom sundhetsläran m. fl., skulle
man utan minsta svårighet få ett bidrag till en gagnelig bild¬
ningsanstalt för hufvudstaden, förutsatt att samma lärare voro
vid institutet öfverflödiga.
Ett stort misstag är att säga, det praktiken är åsidosatt vid
nniversiteterna, — lika stort misstag, som att påstå att theod¬
en är b. o. b. åsidosatt vid institutet.
Utsk:t säger sig vidare »icke hafva kunnat finna någon
giltig grund för påståendet, att institutet är underlägset midicin-
ska fakulteterna i förmåga och lärarekrafter till att meddela un¬
dervisning och anställa pröfning i de theoretiska ämnena.» Mig
veterligen finnes ingen, som betviflar institutets lärares »skick¬
lighet». Det är fullkomligt oriktigt antagande, att man, i följd
af förment bristande skicklighet hos institutets lärare, skulle vilja
förhindra dem att examinera. Detta förhinder har nemligen,
såsom ofvanför är visadt, tillkommit för elevernas egen skull, —
alldeles icke af någon ovilja mot Institutets professorer.
Ty på hvad väg hafva dessa Institutets professorer sjelfva
vunnit sin skicklighet? Det har just varit under nu existerande
förhållanden; och icke mer än en professor har vid Institutet
undergått theoretisk examen. Denna examen hafva de genom¬
gått vid universiteterna; och sedermera vid Institutet tagit den
praktiska examen.
Felet är att vid ett läroverk, — detta Institut, hvilket
icke har några synnerligt stora resurser för den theoretiska un¬
dervisningen, — vilja sammanblanda och hopa både theori och
praktik. Steg uti denna missrigtning kunna föranleda dertill, att
man uti en framtid erhåller ganska medelmåttiga läkare. Orsa¬
ken dertill vore då ganska lätt att utfinna, den nemi., att man
byggt på en oriktig grundsats.
Mina reflektioner i ämnet vill jag söka sammanfatta på föl¬
jande sätt;
att läkarebildningen sker bäst och lämpligast genom ett, i
enlighet med K. M:s Nåd. Stadga i ämnet, verkstäldt åtskiljan¬
de af theori och praktik;
att ett sådant åtskiljande också de facto egt rum under
den långa följd af år, då läkarebildningan i vårt land ovedersäg¬
ligen befunnit sig på en ganska hög ståndpunkt;
att Institutets »stadgar» af den 26 April 1861 äro upprät¬
tade i öfverensstämmelse med R. St:rs egen önskan, samt att det
är högst olämpligt, att R. St:r deruti begära ändring, innan man
hunnit vinna någon insigt af derutaf följande resultater, —- ett
förfaringssätt, uti hvilket vårt i öfrigt aktningsvärda Ekon.-Utsk.
haft den lyckan att synnerligen utmärka sig;
att frågan alltså är alldeles för tidigt väckt.
Jag tror och hoppas att man likväl kan vara temligen trygg
derför, att R. Stirs underdåniga anhållan i detta hänseende, —
för den händelse en sådan skulle blifva besluten, — icke har
någon synnerlig utsigt att snarligen blifva af den andra Stats-
magten bifallen. Det är nemi. icke troligt, att då K. M. vidta-
Den 14 Mars f. m.
109
gil en af R. St:r så synnerligen begärd förändring, K. M. nu
oförtöfvadt skall vilja verkställa en förnyad omreglering.
Den i detta fall så mycket omordade »allmänna opinionen»
anser jag inskränka sig till en ganska trång krets; samt att den¬
na opinion egentligen är rådande här i Stockholm. Vid sådant
förhållande bör förutsättas, att regeringen icke låter leda sig af
en sådan opinions vindkast.
På dessa skäl yrkar jag afslag.
Gr. Hamilton, Gustaf: Då jag ansett för min pligt ali
uti denna fråga begära ordet, har jag likväl icke kunnat värja
mig från en känsla af personligt obehag vid att nödgas uppträda
emot gamla studentvänner och kamrater, nu fästade vid Carolin¬
ska Institutet, emot vetenskapsmän, män af min egen klass och
hvilka jag personligt lärt älska och akta, samt emot opinionen
hos många, som jag här lärt känna och värdera — af att så¬
lunda uppträda likasom emot mitt eget kött och blod. Att så¬
lunda uppträda är icke angenämt, Mina Hrr! men då jag tillika
hyser en stadgad och varm öfvertygelse om frågans, i foster¬
landets kultur och bildning djupt ingripande vigt, samt om det
fördertliga uti den åtgärd, som Utsk :t föreslagit, har jag trott
det vara en pligt att höja äfven min röst till ett varningens ord,
att icke lättsinnigt sätta på spel fäderneslandets mest dyrbara
intressen. Under sådana omständigheter är det en pligt att
tala — och att tala utförligt, hvarför jag på förhand får utbedja
mig öfverseende — äfven, ja kanske helst emot den opinion,
som hyses af flertalet härstädes.
Men huru har den väl tillkommit denna allmänna opiniou
i en fråga, som i och för sig icke är af beskaffenhet att fästa
den stora allmänhetens uppmärksamhet? Hafva väl de, som
hysa den, haft tillfälle att lugnt och opartiskt granska undervis¬
ningens tillstånd och behof på det hela och på alla de ställen
der det är fråga om att förändra den? — Jag tror det knappt,
utan tror med skäl att de flestas enda kunskapskälla förefinnes
hos det läroverk, hvars rättigheter och verksamhet nu skall
utvidgas och hvars läge i hufvudstaden gör det lättare för det¬
samma än för andra att göra sig hos eder kändt och erkändt.
Ingen må heller förundra sig om representanten i en fråga, som
han sjelf ej kan fullt bedöma, gerna hör en sakkunnig persons
omdöme deröfver. Hvar finnér representanten denne sakkun¬
nige person? 1 Carolinska Institutet. Hvar fimner medlem-
marne af representationen sina läkare? Hos Carolinska Insti¬
tutet. Ej heller kan man förtänka lärarne vid detta Institut,
vare sig att de anse sitt läroverk ypperst eller att de vilja göra
det till det förnämsta, att icke säga enda. Men sålunda inverkar
redan institutets fördelaktiga läge på representationen på ett
sätt, som gör det i hög grad sannolikt, att opinionen inom denna
skall vara synnerligen gynnsam för äfven obefogade anspråk.
Också visar en erfarenhet, — hvilken nu blifvit åberopad så¬
som stöd för institutets anspråk, — att detta institut städse
Oen 14 Mars f. m.
blifvit utvidgadt, att ständigt betydliga anslag härstädes blifvit
tilldelade Institutet på samma gång som rätt måttliga begär för
universitetens räkning blifvit afslagna. Jag har ansett mig böra
antyda äfven detta förhållande, på det hvar och en må söka
frigöra sig ifrån förutfattade meningar och söka bedöma frågan
jemväl med ledning af hvad som å andra sidan säges.
Annu en sak må här betänkas. Det gäller här en under¬
visnings- och organisationsfråga, hvilken nyligen blifvit af K.
M. afgjord efter alla vederbörande myndigheters hörande, hvilka
alla, deribland jemväl lärarne vid samma Institut, hvarom nu
är fråga, uttalat sina åsigter i ämnet och dervid yttrat sig i
samma rigtning som frågan blifvit afgjord, nemi. att den theore-
tiska undervisningen bör bibehållas vid universiteten och den
praktiska examen eller profven vid Institutet. Då man väl må¬
ste betrakta regeringen såsom den mest upplysta och i synner¬
het opartiska auktoritet, är det då icke betänkligt att söka rubba
beslutet af denna samma regering, som dock med skäl måste
anses åtnjuta landets förtroende och hvilken så väl i detta som
i andra hänseenden bäst varit i tillfälle att betrakta saken från
alla sidor?
Om man tänker sig, huru den medicinska undervisningen
i ett land kan ordnas, finner man att dertill gifvas tvenne vägar:
den ena att sammanslå hela denna undervisning på ett ställe,
der koncentrera allt samt söka att derstädes så mycket som
möjligt utveckla densamma; den andra att på flera ställen åstad¬
komma medicinska läroverk, hvilka med hvarandra kunna kon¬
kurrera. Det fiirra sättet bar naturligtvis alla fördelarne af en
centralisation, likasom alla dess olägenheter. Till fördelarne hörer,
att man kan åstadkomma större resultater med mindre mate¬
riella resurser; till olägenheterna åter, att ingen täflan förefinnes,
att den medicinska undervisningen derigenom möjligen kan kom¬
ma att i någon mån ligga nere, derföre att hvarje ämne är an-
lörtrodt åt en enda lärare. — Det kan hända att denna lärare
under någon tid icke är någon förmåga; äfvensom att det blir
svårt att få skickliga lärare, då nemi. de platser, som skola
fyllas, äro så få. Detta blir naturligtvis alltid lättare, då flere
personer egna sig åt den rigtningen. Vidare är det af vigt att
bildningen utgår från flera punkter; — och detta blir följden
deraf att man förlägger bildningsanstalter på flera ställen. Det
deraf uppkommande allmännare intresset kan i icke ringa mon
ersätta den relativa ofullständigheten af hvarje särskildt läroverk,
sedt för sig. Mot en sådan centralisation af den medicinska
undervisningen bär i Sverige talar dock förnämligast den ytter¬
ligare betänklighet, att universiteterna sålunda söndersprängas.
Man må om centralisation och konkurrens tänka hvad som helst
— så mycket torde böra anses, snart sagdt, såsom ett axiom,
bekräftadt af seklers erfarenhet, att vetenskaperna icke tåla vid
att skiljas ifrån hvarandra, och att de måste idkas i hvarandras
närhet för att icke urarta. Det är denna sanning, som ligger
till grund för den af okunnighet och tanklöshet så ofta förhå-
Den 14 Mars f. m.
lil
Hade uuiversitetsidéen, sorn likväl skall bestå så länge veten¬
skapligt lif finnes. Den tbeoretiska delen af de medicinska stu¬
dierna ingår med nödvändighet i denna »universitas scientiarumv,
som är nödvändig ej blott för medicinen, utan för allt vetande.
Nog afl En centralisation af de medicinska studierna för sig i
Stockholm kan icke, äfven om en sådan centralisation i öfrigt
vore lämplig, med fördel ega rum, annat än i sammanhang med
bildandet af ett helt universitet i Stockholm, hvarom nu ej är
fråga. Jag skulle också icke upptagit tiden med att visa detta,
om icke en sådan centralisation vore det nuvarande stegets syfte,
hvilket också flera gånger öppet uttalats, särskildt i Borgare-St.,
der flera talare vid riksdagens början rent ut sagt, att detta
vore första steget för en utbrytning från universiteten. Huru¬
vida det är första steget, vill jag lemna derhän; men hvilken
åsigt man än i öfrigt må hysa i afseende å en flyttning af uni-
versiteterna, är dock min öfvertygelse att den bör beslutas på
en gång, samt att man icke bör sönderslita universiteter, hvilka
uti många hundrade år främjat vetenskapen. Man torde äfven
böra ihågkomma att af alla i frågan hörde auktoriteter endast
Carolinska Institutet förordat ett sådant förslag. Det första alter¬
nativ, jag framställt — nemi. medicinska undervisningens cen¬
traliserande — torde alltså erkännas icke bora nu komma i
fråga. Jag öfvergår derföre till det andra, nemi. af en fri kon¬
kurrens emellan flera, oberoende, hvar för sig fristående, läro¬
verk. Endast under dessa vilkor kan en fri konkurrens tänkas.
Den kan deremot icke tänkas emellan olika delar af samma
läroverk, eller om konkurrenterna icke ställas lika. Om man
vill fri konkurrens, måste alltså samtlige medicinska läroverk
sättas i stånd att meddela fullständig, både theoretisk och prak¬
tisk, undervisning. Den theoretiska undervisningen kan icke på
ett tillfredsställande sätt ordnas annat än vid ett universitet.
För Carolinska Institutets kompletterande till fri konkurrens
måste alltså ej mindre öfriga fakulteter inrättas i Stockholm,
än äfven den theoretiska sidan af undervisningen förfullständigas
vid Institutet. Den praktiska delen af undervisningen åter torde
erfordra ett större materiel och kliniker, än som finnas vid
våra universiteter, hvilka således, för att kunna i denna del af
undervisningen konkurrera, också erfordrade stora anslag.
Att de uppoffringar, en sådan likställighet skulle medföra,
icke äro några hjernspöke!), torde bäst ådagaläggas deraf, att
regeringen för Carolinska Institutet vid denna riksdag begärt en
högst betydlig anslagstillökning — eget nog just på grund af
de ökade rättigheter och skyldigheter, Institutet, genom den nu
så bittert tadlade stadgan, verkligen erhållit. Om detta fordras
nu, då blott den praktiska undervisningen skall drifvas vid In¬
stitutet, kan man möjligen ana hvad som skall begäras och be¬
viljas, när en gång Carolinska Institutet lyckats tillvälla sig jem¬
väl den theoretiska undervisningsgrenen. Att ett sådant kom¬
pletterande vore nödvändigt vid en fri konkurrens, erkändes
också af Hr Huss, som, då han vid frågans remitterande ytt¬
112
Den 14 Mars f. m.
rade sig, förklarade sig »i 20 år hafva hyst den åsigt att Sve¬
rige bör hafva tre hvar för sig fullständiga medicinska läroverk.»
Riktigheten af denna åsigt vill jag icke bestrida, men väl att
s. k. täflan skall införas, utan ömsesidigt oberoende och sjelf¬
ständighet, såsom måste blifva förhållandet, enligt Utsk:ts för¬
slag, då väl Carolinska Institutet blefve sjelfständigt, att icke
säga mera, men universiteterna i absolut beroende af Institutet.
Redan nu är täflan i den del af undervisningen, som tillhör In¬
stitutet, mindre fri, än i den del, som företrädesvis betes tillhöra
universiteterna. Ty alla studerande måste tillbringa en bestämdt
fixerad lärotid vid Institutet, men äro ej skyldiga att en enda
dag studera vid universitetet för de examina, som der skola af-
läggas, utan ega full frihet att välja den undervisning, som bäst
kan anstå dem, till och med Institutets. På hvilken sida ligger
väl här skråtvånget? På den sida, der undervisningen är fri
och endast examenskontrollen bunden, eller på den sida, der icke
blott stället, utan äfven tiden för undervisningen på förhand är
bestämd? 1 anledning häraf och i anledning af den förblandning,
som egt rum emellan examen och undervisning, måste jag
fästa uppmärksamheten derpå, att examinerande och undervisande
likväl icke äro ett och samma, samt att undervisningen kan
vara fri, fastän examen icke är det. Det ligger till och med i
begreppet af en examen, såsom en kontroll, att icke vara fri,
samt att en täflan i examinerande icke kan vara fördelaktig.
För att examen skall gifva en verklig kontroll, måste den tyd¬
ligen vara så lika som möjligt för alla och koncentreras på få
ställen. Så vänn man t. ex. genom studentexamens förläggande
till universiteten en verksam kontroll, som icke kunde vinnas
vid de många »täflande» skolorna. En återgång i detta hänse¬
ende har visserligen egt rum; men denna har likväl skett så
att en gemensam examens-kommission bestämmes, samt att lär-
jungarne icke sjelfve få afgöra hvar de skola examineras. Man
kan visserligen säga, att den studerandes eget intresse, oberoende
af allt examinerande, är att förskaffa sig kunskaper samt att
detta förhållande motväger den förut påpekade olägenheten, att
läroverk, genom lätta examina, skulle draga till sig lärjungar.
Om denna grund är giltig, kan man taga bort alla examina;
men så länge staten fordrar examen såsom en kontroll, så länge
bör den bibehållas såsom en verklighet och alltså koncentreras
på så få ställen som möjligt. Af hvad nyss blifvit anfördt sy¬
nes emellertid, att det för det närvarande är omöjligt att genom¬
föra det andra af de tvenne uppställda alternativen — det om
fri täflan — aldraminst endast i afseende på examen, der en
fri konkurrens nu möjligen kunde genomföras. Också har en
sådan konkurrens icke blifvit tillstyrkt af en enda bland de sak¬
kunniga myndigheter, som i frågan blifvit hörde, ej ens af ko-
mitéen för den medicinska undervisningens ordnande.
Då man således finnér att såväl mot centralisationen som
konkurrensen grundade anmärkningar kunna göras, uppstår frå¬
gan:
Den 14 Mars f. m.
11S
gan: Hvad skall man vidtaga för åtgärder för att få ett för¬
nuftigt system? På hvad sätt skall man få fördelarne af kon¬
kurrens och centralisation förenade? Om man söker ett tredje
sätt för undervisningens ordnande, måste detta utgå dels der¬
ifrån att man emellan läroverken bibehåller ett visst samman¬
hang, dels derifrån att man tilldelar hvartdera en sådan verk¬
samhet, som med dess väsende är mest förenlig — att man
sålunda på den medicinska undervisningen tillämpar den stora
grundsatsen af arbetets fördelning, hvilken här som eljest kan
åstadkommas. I denna rigtning måste vara att tillse, det man
får ett visst sammanhang i undervisningen, så att hvad som
brister i fullständighet på det ena stället, kan ersättas på det
andra stället. Hvad man afsett, är således att åstadkomma ett
godt arbete och billigt arbete. Vid sådant förhållande måste
vidare undersökas, om det finnes någon viss rigtning, uti hvil¬
ken det ena läroverket har företräde framför det andra. Detta
är också här händelsen. Carolinska Institutet har utan tvifvel
större sjukmateriel och större sjukhus, och kan sålunda i prak¬
tiskt hänseende erbjuda större fördelar än universiteten. A an¬
dra sidan gifvas förhållanden, som föranleda dertill, att den the-
oretiska delen af den medicinska undervisningen, hvilken städse
efter uppkomsten af universiteter deraf utgjort en integrerande
del, dersammastädes måste antagas med största fördel bedrifvas.
Genom denna undervisningsgrens dragande åt andra håll för¬
minskas beröringen mellan lärare och lärjungar tillhörande olika
vetenskapsgrenar och en ensidighet alstras, hvilken kan blifva
i högsta grad skadlig och menligt inverkar, icke allenast på me¬
dicinska undervisningen, utan äfven på all annan undervisning.
Institutet är just i saknad af denna så väsendlliga fördel utaf
de olika fakulteternas inbördes inverkan på hvarandra; och detta
är en af de största betänkligheter, hvilka i afseende på före-
v:de förslag förekomma.
Erfarenheten gilver derjemte vid handen, att den förbere¬
dande medicinska bildningen icke bör inhemtas vid stora klini¬
ker. Hvarken för anatomi, fysiologi elier den förberedande kli¬
niska undervisningen äro stora kliniker nödiga eller nyttiga.
De mest berömda läkare utomlands undervisa på kliniker, hvilka
icke omfatta större antal sängar än 50. Uti Upsala uppgå der¬
emot deras antal till 200. Det kan kanske förefalla en eller
annan underligt, det jag icke förordar stora kliniker; men i
detta som i andra fall gäller den regeln, att man icke till en
början bör taga för sig allt för mycket, utan gå så småningom
till väga, så att lärjungen från början lär sig att förstå hvad
han ser samt att icke slarfva ifrån sig. Endast så kan hans
bildning blifva grundlig och fast.
Vid fråga om den medicinska undervisningens ordnande i
vårt land måste man således ovilkorligen komma derhän, att
den theoretiska delen deraf förlägges till universiteterna och den
praktiska vid Institutet.
H. lil. 8
tu
Den 14 Mars f. m.
Förutnämnde grundsats utgör äfven utgångspunkten för re¬
geringens beslut. Den är jemväl erkänd af Kansleren och Sund-
hets-Colhm. Endast och allenast af komitén är densamma under¬
känd. Genom det på denna grundsats hvilande system, som
regeringen föreskrifvit, har man vunnit fördelen både af cen¬
tralisation och konkurrens, samt åstadkommit en täflan, som
icke rör rättigheter, utan fullgörande af skyldigheter. En sådan
frågans lösning öfverensstämmer ock helt och hållet med den¬
sammas historiska fortgång. Man har uti delta fall byggt på
den grund, som en gång i erfarenheten gjort sig gällande. Det
har visat sig att universitetets rättighet till hufvudstadens klini¬
ker de facto blifvit öfverflyttad på Institutet; och i enlighet
dermed har man ock gifvit detsamma en fullkomligt praktisk
rigtning och den uteslutande rätten till den praktiska undervis¬
ningen. A den andra sidan har det visat sig, att den theoreti-
ska bildningen, oaktadt tillvaron af en medicinsk theoretisk exa¬
men vid Institutet, likväl hufvudsakligen meddelats vid de medi¬
cinska fakulteterna. I öfverensstämmelse dermed hafva dessa
fått bibehålla de theoretiska examina, ehuru undervisningen lem-
nats fri. För min del kan jag icke undgå att uttrycka den
åsigt, att man, vid genomgåendet af hvarje punkt uti regerin¬
gens nu omhandlade förslag, finnér detsamma vara fotadt på
de mest kloka grunder; och slutar med att beundra den oväld,
hvarpå detta beslut hvilar. Ar det väl, vid sådant förhållande,
skäl att nu söka åstadkomma en ändring uti regeringens före-
V:de åtgärd. Genom regeringens bifall till delta förslag har äf¬
ven kompentensfrågan blifvit på ett tillfredsställande sätt löst.
Båda läroverken äro nemi. numera i detta hänseende alldeles
likställda. Detta må äfven vara sagdt i afseende å en annan
omständighet, eller att lärare uti vissa theoretiska ämnen äro
vid Institutet bibehållna, på det att det må finnas flera ställen,
hvarifrån den theoretiska undervisningen skall utgå.
Jag har yttrat mig i afseende på den allmänna delen af
frågan, och tillåter mig nu ingå i en speciellare granskning af
Utsk:ts förevarande Betänk., hvilket blifvit framhållet såsom
så särdeles sakrikt och upplysande. Att jag, för min del, icke
kan instämma uti detta omdöme, må förlåtas mig, då detta Utlåt,
knappt med ett enda ord behandlar hufvudfrågan: Hvilka äm¬
nen, som ingå i den medicinska undervisningen, dessa ämnens in¬
bördes förhållande och läroverkens förmåga och lämplighet att
sköta dem. Utsk:t har icke behandlat denna fråga såsom en
undervisningsfråga, utan såsom en rättsfråga, som kan lösas ge¬
nom en historisk undersökning om »rättigheter». Under sådana
förhållanden må man mindre undra deröfver att deductionen
mera bär stämpeln af en partiskrift, än af ett Utsk:s-Betänk.
Denna historiska utredning anser jag mig saklöst kunna förbigå,
och vill deruti endast påpeka, hurusom Utsk:t, pag. 11, vä! om-
förmält, att den utaf K. M. förordnade komité tillstyrkt, »att,
med indragning af såväl de vid Upsala och Lunds Universitet
befintliga medicinska fakulteter, som af K. Carolinska medico-
1
Den 14 Mart f. m. 115
kirurgiska institutet, ett enda medicinskt läroverk borde inrät¬
tas i Stockholm,» samt att öfver detta förslag underdåniga Ut-
låt:n afgifvits af ej mindre universitetens medicinska fakulteter
och Carolinska Institutets professorer, än äfven af Akademi-
Kansleren och Sundhets-Coll. Uti det föreg:de har Utslct varit
ganska vidlyftigt; men i afseende 3 innehållet af nyssberörde
Utlåtm, hvilka likväl legat till grund för K. M:s beslut samt
belysa frågans olika sidor, lemnäs ingen upplysning. Orsaken
dertill kan möjligen inses, då man vet, att ingen af nämnde
auktoriteter förordat något sådant som nu föreslagits. Det
synes mig dock hafva varit Utsk:ts pligt att icke undanhålla en
så vigtig del af frågan R. St:rs kännedom. Dertill kommer att
ett alstyrkande yttrande öfver detta förslag blifvit afgifvet, icke
allenast af fakulteterna, utan äfven af konsistorierna, hvilka,
sammansatta af flera mångsidigt bildade män, böra kunna anses
fullt kompetenta att bedöma förslaget. Sistberörde förhållande
har dock Utsk:t helt och hållet förbigått. Derefter redogör
Utsk:t för innehållet af de den 26 April 1861 för Institutet ut¬
färdade nya stadgar, hvilkas Usta § likväl påpekar Institutets
naturliga verkningssfer: att nemi. Institutet »skall vid hufvud¬
stadens kliniska inrättningar bestrida den hufvudsakligaste delen af
den praktiska undervisningen.» Vidare beter det, pag. 12, att
Institutets »öfverlägsna styrka i afseende på materiela resurser
är allmänt erkänd.» Utsk:t antager här ilrågav:de uppgift såsom
»allmänt erkänd»; och likväl är det just denna sak som behöf-
ver bevisas. Man må ihågkomma att tvisten gäller här endast
och allenast den theoretiska delen af frågan, eller de materiela
resurser, hvilka för den theoretiska examen kunna vara nödiga.
Om man vill taga denna sak uti närmare skärskådande, finner
man, hvad dessa materiela resurser angår, att man vid univer¬
siteten har botanisk trädgård, anatomisal, kemiskt och fysiolo¬
giskt laboratorium, m. m., hvilka inrättningar vid Institutet an¬
tingen saknas eller äro Universitetets underlägsne. Derjemte
hafva Universiteten en långt rikare tillgång på vetenskaplig lit¬
teratur än den som finnes vid Institutet. I detta fall har allt¬
så Utsk:t såsom utgångspunkt och såsom allmänt erkändt an¬
tagit något, som likväl till alla delar strider emot det verkliga
förhållandet. Det går an, när man kan hjelpa sig ifrån en kinkig
bevisning med att antaga en sak såsom »allmänt erkänd.» Der¬
efter kommer Utsk:t, pag. 13, till frågan om kompetensrätten.
Ehuru härom åtskilligt vore att säga och ehuru Utslct äfven
här lyckats förvrida sanningen, anser jag denna fråga af så un¬
derordnad beskaffenhet, att jag icke anser mig böra för närv:de
dermed upptaga R. o. Ad:s tid. Vidare säger Utsk:t ganska
riktigt: »Frågan gäller icke huru förhållandet varit, utan huru
det bör vara». Med ani. häraf skulle man kunna förvänta att
Utslct utvecklat, huru det bör vara; men detta har icke blifvit
händelsen, utan fortsätter deremot Utsk:t denna utveckling så¬
lunda: »R. St:r hafva dessutom tillräckligt uttalat sin mening och
alsigt att man borde göra en sanning af 1822 års löfte alt gifva
116
Den 14 Mars f. ra.
Institutet en sådan organisation, att derstädes kunde danas skick¬
liga läkare i medicinalverkets alla grenar för statens behof.»
Motsägelsen emellan detta åberopande af 1822 års löfte och
Utsk:ts riktiga premiss: »att frågan icke gäller huru förhållan¬
det varit, utan huru det bör vara», är ögonskenlig; äfvensom att
Utsk:t härvid nog mycket synes lägga hufvudsakliga vigten på
stället för undervisningen, icke på sättet huru densamma be-
drifves. Vidare och med anledning af det obestridliga factum,
att ej ens komiterade för den medicinska undervisningen ve¬
lat införa en s. k. fri konkurrens emellan läroverken, heter det i
Betänkt: »Hvad komiterade i sitt utlåtande afstyrkte, var
att utrusta alla tre läroverken med så fullständiga lärarekrafter
och materiela hjelpmedel, att de, hvart och ett ensamt för sig,
skulle vara i stånd att utbilda skickliga läkare. Det måste varit
härpå som komiterade syftat med benämningen »sjelfständi-
ga,» enär komiterade visat sig nogsamt inse omöjligheten för
fakulteterna att få i de smärre städerna, i brist på större sjuk-
vårds-anstalter, tillräckligt tillfälle för klinisk undervisning», lvo-
miterade skulle alltså hafva menat något belt annat än hvad
de med tydliga ord sagt sig icke meria. De kunde verkligen
icke hafva vågat framkomma med en sådan sats som Utsktts,
att nemi. det väl skulle gå an att göra Carolinska Institutet
sjelfständigt och oberoende, men att Universitets-fakulteterna på
samma gång göras beroende af Institutet. Derefter utlåter sig
Utsk:t i afseende å den öfverensstämmelse, hvilken elter
Utsk:ts förmenande icke skulle ega rum mellan regeringens
sednaste beslut om medicinska undervisningens ordnande och
R. St:rs skrifvelse af den 10 December 1857. Nämnde skrif¬
velse innehåller nemi., »att en ändamålsenligare samverkan mel¬
lan läroverken borde till vägabringas för vinnande af deras ge¬
mensamma syftemål: en så fullständig läkarebildning som möj¬
ligt.» Orden i R. St:rs skrifvelse äro klara och tydliga. Stän¬
derna önska en bättre samverkan emellan de medicinska läro¬
verken. Ordet samverkan har icke i Svenska språket och kan
icke heller här hafva någon annan betydelse än den af ett ge¬
mensamt arbete för ett gemensamt mål. Detta utesluter såle¬
des alldeles det s. k. oberoendet och sjelfständigheten — eller
icke gemensamhet i arbete — på samma gång det förutsätter en
arbetsfördelning, hvilken här som eljest icke kan ega rum på
annat sätt, än att vissa delar af det gemensamma arbetet ute¬
slutande öfverlemnas åt vissa af de arbetande, andra delar åter
åt andra. För att åskådliggöra hvad som menas med samverkan
och arbetsfördelning, kunna vi taga ett exempel ur praktiska
lifvet, från hvilket yrke som helst. Olikheten i arbetets be¬
skaffenhet betyder i en sådan liknelse intet; de allmänna lagar-
ne för arbetet äro desamma. Om det således är fråga t. ex. om en
skrädderiverkstad, der liera personer skola med hvarandra sam¬
verka vid förfärdigandet af något klädesplagg, en rock eller dy¬
likt, så samverka de med hvarandra, om de hvar för sig för¬
Den 14 Mars f. m.
117
rätta olika delar af arbetet. Ben ena krymper tyget, den an¬
dre skär till, den tredje och fjerde arbeta på olika delar af
rocken. Härigenom medhinnas flera rockar och de göras bättre,
emedan hvar och en vinner större skicklighet i sitt fack. Men
om sålunda fördelen af arbetssamverkan skall vinnas, ligger det
i sakens natur, att hvar och en af de arbetande uteslutande
sysselsätter sig med någon del, deri de andra åter icke deltaga.
Bet gemensamma arbete, som här är i fråga, är den medicinska
undervisningen, till hvilken Universiteterna och Carolinska Insti¬
tutet skola samverka, och dervid således de ena och det andra
hvar för sig kunna blifva uteslutna från den del af arbetet, som
icke är deras omedelbara uppgift. Om regeringen ifrån Caro¬
linska Institutet borttagit den tbeoretiska undervisningen —
hvilket likväl icke skett —, så hade detta icke varit stridande
emot Ständernas i skrifvelsen uttryckta önskan, lika litet som
det varit stridande emot denna önskan, att den »hufvudsakligaste
delen af den praktiska undervisningen» blifvit uteslutande öfver-
lemnad åt Institutet.
Jag sade nyss, att den tbeoretiska undervisningen icke blif¬
vit borttagen från Institutet. Ett sådant antagande utgör likväl
en annan af Utsk:ts utgångspunkter. Ben beror på en åtmin¬
stone för en lärare obegriplig förvexling af begreppen examina¬
tionsrätt och undervisningsrätt. Ben sednare kan mycket väl
bestå utan den förra. Examina, såsom offentliga prof, böra så
litet som möjligt delas på flera händer eller ställen. Med un¬
dervisningen är det tvärtom, att den bör vara så allmänt till¬
gänglig som möjligt och meddelas af så många lärare och på
så många ställen, staten kan åstadkomma. Carolinska Institutet
sjelf är ett lysande bevis på riktigheten af denna sats. Ben
tbeoretiska examen har der tagits af så få, att deras antal
knappt förtjenar att nämnas. Examens-rätten kan alltså ej
hafva haft något märkbart inflytande på elevernas antal, men
det oaktadt har detta antal varit ganska stort, t. ex. under den
berömde Retzius, hvars undervisningsämne likväl var rent theo-
retiskt. Icke destomindre säger Utsk:t, efter ett långt raisonne-
ment, förblandande undervisning och examen, sid. 17 etc.: »Bet
företer sig det egna förhållande, att det läroverk, åt hvilket
statsverket bestått de flesta lärostolar, blifvit beröfvadt undervis¬
ning i en del ämnen, för hvilka det eger särskilda lärare, ty
rättigheten att undervisa måste anses illusorisk, då den under¬
visande ej tillerkännts rätt att i undervisningsämnena examinera
eller öfver lärjungarnes framsteg afgifva betyg.» Yar denna
undervisningsrätt illusorisk före år 1861? Vill man på allvar
påstå, att t. ex. Retzii undervisningsrätt varit illusorisk, derföre
att han under hela sitt lif ej examinerat ett tjugutal af lärjun¬
gar? Utsk:t talar vidare derom, att »lärostolar bibehållits vid
Institutet, hvilkas overksamhet legaliserats och som derigenom
förvandlats till sinekurer.» Om detta omdöme vore rigtigt, vöre
det sannerligen icke smickrande för de ifrägav:de lärarne vid
Carolinska Institutet, hvilka alltså endast såsom »examensbusar»
118
Den 14 Mats f. m.
skulle förmå skaffa sig lärjungar! Akademiadjunkter hafva icke
heller någon examinationsrätt, men ingen menniska vågar der¬
före skylla dem för »legaliserad overksamhet», eller anse deras
tjenster såsom sinekurer. De flesta af dessa, åtminstone i Up¬
sala, hafva haft ganska fullsatta auditorier. Skulle detta, utan
examensrätt, vara omöjligt i Stockholm? Likaså ined Hrr Pro¬
fessorer i Vetenskaps-Akademien. Aro deras platser väl sine¬
kurer, derföre att de slippa ifrån det göra, som kallas examina?
Sannerligen, den vet icke hvad en anatom eller kemist i våra
dagar har att göra, som tror att en sådan vetenskapsman, i
brist på examen, blir försatt i »legaliserad passivitet.» En så¬
dan sats är ovärdig Utsk:t, oförtjent af Institutet!
Derefter öfvergår Utsk:t till uppräknande af de ämnen,
hvilka ingå i medecinae-kandidat- och licentiat-examen och om-
förmäler, att dessa begge examina omfatta 18 ämnen, hvilka
uppräknas. Utsk:t fortfar: »då medicinska fakulteterna hafva
sig uppdragen såväl undervisnings- som examensskyldighet för
båda dessa examina, äro alltså de 18 ämnena fördelade vid
Upsala på 10 lärare och vid Lund på 7. Det ville då synas
rättare och för undervisningens bästa mera fruktbringande, att för¬
dela de 18 läroämnena på de 18 lärare, som Carolinska Institutet
eger, än att fördela dessa 18 ämnen, såsom t. ex. i Lund, på 7.»
Utsk:t tyckes här alldeles förgäta, att den hufvudsakligaste delen af
den praktiska undervisningen blifvit öfverflyttad på Institutet,
och att de medicinska fakulteterna sålunda icke hafva med
denna betydande del af undervisningen att skaffa. Utsk:t har
också endast och allenast utgått från en rent arithmetisk siffer-
beräkning, att nemligen 18 ämnen skola fördelas på 18 lärare.
Då man vet alt ett ämne kan fordra flera lärare, andra åter
utan svårighet skötas af en enda, är också lätt att bedöma vär¬
det af en dylik beräkning. Då det öfvervägande antalet läro¬
timmar vid Institutet är egnadt åt den praktiska undervisningen,
huru skall man då derstädes medhinna icke allenast dessa läro¬
ämnen, utan äfven det plus af studier, som ytterligare skulle
tillkomma genom den theoretiska undervisningen? I Upsala fin¬
nas 9 lärare, som förnämligast egna sig åt den theoretiska
undervisningen; i Stockholm åter egentligen blott 5, som
dermed sysselsätta sig. Institutets öfriga lärare egna sig ute¬
slutande åt det praktiska gebitet; och på så sätt fullgöra både
universiteterna och institutet sin funktion, som intetdera full¬
ständigt kunde göra utan de andra, åtminstone under närv:de
förhållanden.
Utsk:t säger sig ock »lätt fatta den ifver, Carolinska Insti¬
tutets lärare visat för att få behålla den theoretiska undervis¬
ningen, hvars borttagande från Institutet kastar på detsamma
icke blott misstanken, utan beskyllningen för otillräcklig veten¬
skaplighet.» Må det tillåtas mig attjråga, hvar de hafva visat
denna ifver? Månne inför Utskrt? Åtminstone kan denna ifver
icke hafva funnits för Utsk:t tillgänglig i de handlingar, det ofvan
i Betänk:t åberopat. Om den personliga beröringen emellan
Oen 14 Mars f. m.
119
Utsk:ts ledamöter och Institutets tyckes mig icke skäl hafva
varit att i Betänk:t orda. Hvad den omtalade »misstanken» och
beskyllningen beträtTar, så har jag ofvan visat, att det är Utsk:t,
som mot Institutet framkastat sådan beskyllning, då det ansett
Institutets undervisning illusorisk utan examensrätt.
Utsk:t påpekar derefter, att ett »monopoliserande» af den
theoretiska undervisningen och examen skulle ega rum vid fakul¬
teterna. Enligt min öfvertygelse finnes intet sådant monopol
för fakulteterna för närvarande, men skulle tillskapas hos Insti¬
tutet genom Betänk:ts antagande, och jag tror ett sådant mono¬
pol vid Institutet, såväl för bildningen i allmänhet som särskildt
för den medicinska undervisningen, vara ännu farligare.
Utsk:t ordar vidare om svårigheten för fakulteterna att,
med betydligt mindre lärareantal, kunna täfla med Institutet,
som eger flere lärare än båda fakulteterna tillsammans. Denna
svårighet beror dock icke på lärareantalet, utan på tvånget för
de studerande att undervisas vid Institutet och der vara närv:de,
ett tvång, som är vida mera »skråmessigt», än den för univer-
siteterna bibehållna theoretiska examen.
Ytterligare omförmäler Utsk:t, att »det åligger minst 8 af
Institutets lärare att under en viss tid af studiekursen äfven
lemna fakulteternas lärjungar klinisk undervisning på de större
sjukvårdsanstalterna i hufvudstaden.» Utsk:t har här ganska
rigtigt sagt: »minst 8», ty det faktiska förhållandet är, att desse
lärares antal är 13; och just denna omständighet orsakar den
nuv:de nödvändigheten att förlägga den theoretiska undervisnin¬
gen vid universiteten.
Slutligen talar Utsk:t om den »ensidighet», som genom In¬
stitutets uteslutande praktiska verksamhet dersammastädes fram¬
tvingas. Detta blir dock blott händelsen, om icke lärarne in-
hemtat både theoretisk och praktisk bildning, såsom de nu utan
tvifvel hafva derigenom, att de studerat både vid universitet
och praktisk specialskola.
Jag har kanske alltför länge upptagit R. o. Ad:s tid; men
skulle lätteligen uti Utsk:ts förev:de Betänk, finna anledning till
åtskilliga ytterligare anmärkningar.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag emellertid,
att R. o. Ad. måtte afslå detta Betänk.; och lägger R. o. Ad.
på hjertat, att icke uti denna fråga fatta ett beslut, som uti
ali framtid kan och skall blifva för bildningen menligt.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
H. Exc. Hr Gr. Sparre, Gustaf Adolf: En talare i ett
annat Riks-Stånd, vän af ifrågav:de förslag, yttrade för några vec¬
kor sedan derom ganska sannt, att frågan egentligen var af vigt
för sina konseqvenser. Han antog då konseqvensen af försla¬
get blifva universitetens förflyttning till hufvudstaden, en fråga
120
Den 14 Mars f. m.
af största omfång och interesse, men som dock ligger i bak¬
grunden och ej nu bör blifva föremål för öfverläggning.
Närmare synes mig ligga en annan konseqvens af ett bifall
till Utsk:ts förslag, nemi. den, att om Carolinska institutet till-
lades rätt och skyldighet att meddela undervisning äfven i den
theoretiska delen af den medicinska kursen, institutet ock kom-
me att blifva det ställe, dit lärjungarne uteslutande vände sig,
för att genomgå denna kurs i sin helhet. Naturligtvis skulle
de helst söka sig dit, der, jemte den theoretiska undervisningen,
de största och bästa klinikerna finnas, i följd af större sjuk-
vårdsanstalter, och hvilka kliniker de i alla händelser måste
numera ovilkorligen genomgå. Att ett sådant monopoliserande
skulle för läkarebildningen vara gagneligt. kan jag ingalunda fö¬
reställa mig; det blefve ju då i sjelfva Verket blott en enda
medicinsk skola för hela riket, och allt för mycket komme att
bero af läraren, om icke lärjungarnes bildande skulle få en en¬
sidig rigtning. För vetenskapligheten hos läkare, som andra, är
del särdelos angeläget att deras bildning vinnes vid de högsko¬
lor, der landets ungdom i andra grenar fullända sina studier;
den ena vetenskapen måste räcka handen åt den andra. Af-
skiljer man åter en gren för att inrätta en special-skola för den
högre, lärda bildningen, ligger deri för en sådan skola den fara,
att vetenskapligheten, som skulle deråt gifva lif, förr eller sed¬
nare stryker med och skolan bildar yrkesmän, hvilkas kunska¬
per och sträfvanden mera uteslutande ligga inom det empiriska
området. Helt nyligen har ock af sådan anledning en medieinsk-
theoretisk special-skola från en af Tysklands hufvudstäder blif¬
vit flyttad till landets universitet, flera mil bort.
Hafva väl 1861 års författningar om medicinska undervis¬
ningens ordnande haft några menliga följder, eftersom man nu,
knapt 1^ år sedan de börjat verka, vill hafva dem ändrade?
För min del har jag ej kunnat upptäcka några sådana följder;
det torde ock vara alltför tidigt ännu, att yttra sig om dessa
författningars verkan. Före nämnde reglering afgaf jag ett offi-
cielt utlåtande i frågan; det blef icke egentligen lagt till grund
vid afgörande!. Jag bör derföre kanske nu ej vidare orda om
denna reglering; endast det vill jag anmärka, att Utsk:ts tolk¬
ning af II. Stms skrifvelse af den 10 December 1857 är, så
vidt jag kan finna, alldeles oriktig. I öfrigt anser jag mig kun¬
na om 1861 års reglering yttra, att den visst icke lägger hin¬
der i vägen för sann vetenskaplig utbildning och forskning; på
denna väg hade jag så gerna hoppats, att de stridande velat
emot hvarandra uppträda i ädel täflan; och dertill är sanner¬
ligen utrymmet stort nog.
Ett bifall till Utsk:ts hemställan måste föranleda rätt betyd¬
liga anslag till Carolinska institutet, så väl till nya lärostolar,
som till hvarjehanda materiella behof. Derom har dock Utsk:t
ej alls yttrat sig.
Det dyrbara förtroende, jag erhållit att vara de begge uni-
versiteternas och Carolinska institutets Canzler, tillförbinder mig
Den 14 Mars f. m.
121
att söka varda dessa tre läroverks rätt och bästa; jag härefter
förmåga sökt rättvist fullgöra detta, inom de gränser, som äro
derföre bestämda. I detta förev.de fall finnér jag mig med nöje
ega så mycket större frihet att yttra mig, som, efter hvad af
Betänk:t synes och hvar man vet, det af Utslct nu tillstyrkta
förslaget icke utgått från någotdera universitetet eller från Ca¬
rolinska Institutet, utan från fyra enskilda motionärer, hvilkas
framställningar af någon besynnerlig händelse råkat få nästan
aldeles samma form.
Jag instämmer med de Hrr, som yrkat afslag å Betänk:!.
Hr Cederschjöld, Fredrik August, anförde skriftligen:
Den fråga, som nu utgör föremål för B. St:rs pröfning,
ehuru till sitt inre väsen så enkel och föga invecklad, har dock,
besynnerligt nog, blifvit en af (lagens s. k. brännande frågor.
Orsaken härtill torde väl ursprungligen härleda sig ifrån den
personliga tvist, hvarom Hr Huss, vid motionens remitterande
till Utsk:t, lemnade en antydning. Denna tvist har alltsedan
fortgått, antagande allt större dimensioner, och öfvergått ifrån
enskilda personer till hela korporationer, till dess den ändtiigen
lyckats indraga representationen, ja, snart sagdt, hela nationen
och dela den i två fiendtliga läger. Man har kämpat och man
kämpar ännu i sista stunden med skarpa vapen, stundom må¬
hända alltför skarpa. B. o. Ad. torde det vara förbehållet
att afgöra hvaråt segern skall vända sig och sålunda slita en
tvist, så olycksbringande för den medicinska vetenskapens fria
utveckling.
Med oförminskad kärlek till det universitet, jag en gång i
min ungdom tillhörde, och med en känsla af tacksamhet mot
Carolinska Institutet, som gifvit mina vetenskapliga sträfvanden
deras egentliga rigtning, befinner jag mig nu i den för denna
frågas bedömmande lyckliga ställning att icke tillhöra något
parti. Min äregirighet inskränker sig att. på den anspråks¬
lösa plats jag innehar, kunna, i min ringa mån, gagna mitt foster¬
land; och sorn jag sålunda icke skäligen kan misstänkas att
vara ledd af egennyttiga beräkningar, eller på minsta sätt vara
beroende af det ena eller andra läroverket, så har jag trott att
mitt ord tilläfventyrs icke skulle sakna all vigt och betydelse,
hvarföre jag önskar i korthet få redogöra för de åsigter, som
föranledt mitt uppträdande i denna, för den medicinska veten¬
skapen och för menskligheten vigtiga fråga. Innan jag detta
gör, ber jag dock, att till Allm. Besv.-o. Ekon.-Utsk:ts Hrr le¬
damöter få hembära min varma tacksamhet för den osparda
möda de haft att reda denna intrasslade härfva. Hvilken lös¬
ning denna fråga slutligen än må erhålla, så bör dock visshe¬
ten att R. St:r egnat densamma all möjlig uppmärksamhet vara
i hög grad tillfredsställande för alla partier.
Vid besvarandet af denna fråga har man, enligt mitt för¬
menande, utgått från en alldeles oriktig synpunkt. Man har
än å ena än å andra sidan sökt bevisa hvad som aldrig kan
122
Den 14 Mars f. m.
bevisas, nemi. det ena eller andra läroverkets större eller min¬
dre rättighet att uppehålla den medicinska undervisningen. Så
länge striden kämpas på denna bottenlösa mark, kan den aldrig
blifva utkämpad. Hufvudfrågan är ju icke och kan icke vara den,
huruvida universiteterna skola hafva större rättigheter än Caro¬
linska Institutet att anställa lärdomsprof, eller tvärtom; frågan
är icke om någon lumpen rangskillnad mellan de olika lärover¬
ken, och kan icke heller vända sig om deras öfriga småaktiga, ofta
på afundssjuka grundade, gräl och enskilda tvister. Hufvudfrå-
gan är, enligt min uppfattning, af mycket större vigt och ädlare
natur: den gäller den medicinska vetenskapens, den studerande
ungdomens och framför allt, den lidande mensklighetens rättig¬
heter. Den gäller, huruvida den medicinska undervisningen skall
efter landets tillgångar få fritt utveckla sig, eller den skall om¬
gärdas af vissa bestämda råmärken. Ifrån denna synpunkt be¬
traktad, den enda rätta och sanna, bör väl ingen tvekan kunna
uppstå om svaret på denna fråga? Den synes mig vara, såsom
jag redan haft äran antyda, så enkel, att man för dess lösning
aldeles icke behöfver taga sin tillflykt till alla dessa kungabref,
kanslers-skrifvelser, utlåtrn, komitéer, kollegier och andra myn¬
digheter, hvarmed den blifvit omspunnen och insnärjd. Jag lem-
nar således alla dessa, mer eller mindre värderika dokumenter
å sido, och vill blott betrakta denna fråga i sitt fria naturliga
och obundna skick.
Nåväl, Mina Hrr! huru framställer den sig då för våra
blickar? Vi se en liten medicinsk skola, hufvudsakligen afsedd
att förse armén och flottan med dugliga läkare, uppstå i hufvud-
staden. Hastigt utvidgar sig denna skola, och det först afsedda
ändamålet är ej mera nog för dess verksamhet. Genom ut¬
märkta lärare, hvaribland några af Sveriges vetenskapliga cele¬
briteter, förstår denna skola att år elter år förvärfva allt större
erkännande af Regering och Ständer. Genom frikostiga anslag
ser den sig redan i stånd att utveckla sina krafter: den ena
lärostolen efter den andra uppstår, och snart är denna lilla sko¬
la förvandlad till ett ypperligt medicinskt läroverk. Med ung-
domslriska krafter fortgår det på sin nya bana, så att det nu
framstår såsom Sveriges första medicinska läroanstalt. Jag vill
icke här anställa några betraktelser, huruvida det var riktigt och
välbetänkt att någonsin stifta denna skola; jag vill lemna oaf-
gjordt, huruvida det var klokt, att uti ett fattigt land, som vårt,
skapa tre medicinska läroverk, hvilka icke alla kunna, efter
tidens fordringar, underhållas. Men, Mine Hrr! då detta en
gång skett; då det unga läroverket utbildat sig til! en måhända
icke anad fullständighet; då det, uppburet af så många veten¬
skapens heroer, icke allenast börjat öfverskugga sina äldre med¬
systrar, utan äfven göra sig bemärkt och hedradt af utländska
lärda samfund; kan det då vara rätt, klokt och nyttigt att nu
hämma dess verksamhet, hindra dess vidare utveckling och åter¬
bringa det till sin förra underordnande ställning?
Den 14 Mars f. m.
123
Såsom skäl för ett dylikt förfarande, eller, med andra ord,
för att berättiga till inskränkning af Carolinska Institutets
verksamhet, har man hufvudsakligen anfört: l:o att den teore¬
tiska och den praktiska undervisningen bör fördelas på de sär¬
skilda läroverken och att en nyttig och nödvändig »samverkan»
dem emellan derigenom skulle åvägabringas; 2:o att »ett längre
vistande vid universiteten skulle upprätthålla förbindelse och vexel¬
verkan emellan den allmänna humanistiska bildningen och de
vetenskapliga specialstudierna, som för den menskliga odlingens
verkliga framsteg utgör ett grundvilkor;» samt 3:o, och detta
torde vara hufvudargumentet, fruktan att Carolinska Institutet
skulle till sig draga hela den medicinska undervisningen, hvari¬
genom de medicinska fakulteterna skulle småningom försvinna,
ja, i en framtid hela universiteten Hyttas till hufvudstaden.
Då jag går att underkasta dessa skäl en kort granskning,
vill jag tillika kasta en flygtig blick på en bland Riks-Stånden
utdelad, i mer än ett hänseende märklig skrift af Professor O.
Glas, benämnd: »Några ord i den medicinska frågan» etc. Jag
bör dock fästa uppmärksamheten derpå, att denna skrift icke
flutit ensamt ur Professor Glas’ penna, utan att den »är upp¬
satt i samråd med hans medlärare och i enlighet med af dem
lemnade upplysningar.» Den är således ett uttryck icke blott
af Hr Glas’ åsigter, utan af hela fakultetens innersta tankar, på
samma gång den torde tjena såsom exempel på den höga hu¬
manistiska bildning, hvaraf man är så angelägen att den stude¬
rande ungdomen må komma i åtnjutande. Deruti tillkännagif-
ves visserligen, »att den rörer sak och icke person,» och att den
»är afsedd att upplysa, icke öfvertala.» Men, Mine Hrr! jag
hemställer till hvar och en, som läst denna skrift, om språket
uti densamma, stundom högdraget, stundom hånande och slutli¬
gen nedsjunkande till gränsen af pamflett, är öfverensstäm¬
mande med den ofvan antydda ädla och upphöjda afsigten?
Röjer sig icke deruti ifrån början till slut en sträfvan att, mer
än skäligt är, nedsätta värdet af Carolinska Institutet, och en
icke nog tyglad bitterhet emot olika tänkande. Men låtom oss
återgå till ämnet.
Hvad den första punkten beträffar, eller den teoretiska och
den praktiska undervisningens fördelning på de olika läroverken,
så är detta den käpphäst, hvarpå man alltid rider upp, då frå¬
gan är om den medicinska undervisningens ordnande. Men,
oafsedt det orimliga uti ett dylikt särskiljande, hvad beträffar
naturvetenskaperna och synnerligast läkarekomsten, hvad är det
egentligen sorn bestämmer att den teoretiska undervisningen bör
ske vid universiteterna och den praktiska vid Carolinska Insti¬
tutet? Den sednare, eiler den praktiska undervisningen, har tyd¬
ligen blifvit förlagd till Institutet af det giltiga skäl att universi¬
teterna icke kunna uppehålla densamma. Deremot finnes icke
något skäl hvarföre den teoretiska undervisningen bör tillhöra
universiteterna. Det är en allmänt känd sak, som icke en gång
förnekas af Hr Glas, att Carolinska Institutet är, hvad beträffar
124
Den 14 Mars f. m.
materiel och lärarekrafter, fullt jemngodt, i många fall öfverläg-
set medicinska fakulteterna. Och då man betänker hvilka namn
äro sammanlänkande med denna undervisning vid Carolinska In¬
stitutet, sä är det svårt att fatta tankegången hos medicinska
fakultetens lärare, eller rätt inse den höga föreställningen om
eget värde, då den, efter att hafva visat att under 30 år 418
undergått teoretisk examen vid medicinska fakulteten i Upsala
och endast 24 vid Carolinska Institutet, utbrister: »Följer ej här¬
af, att Svenska läkarekårens vetenskaplighet och konstduglighet
bero hufvudsakligen af den unge läkarens teoretiska bildning vid
universiteten och dessas fakulteter, samt hans praktiska vid huf¬
vudstadens kliniker»? De namn jag åberopat äro, med förbigå¬
ende af dem som nu innehafva lärarebefattningar: Berzelius,
Anders Retzius, snart sagdt hela Svenska läkarekårens oförgätli¬
ga lärare, Mosander, Magnus Huss, den nyare medicinens grund¬
läggare i Sverige, och sorn mottagit så många och välförtjenta
hyllningar af hundradetals tacksamma lärjungar, samt, hvarföre
icke tillägga, Per Gustaf Cederschjöld, hvars system i förloss-
ningsläran på sin tid höjde denna vetenskapsgren och ännu bi¬
behåller ett förtjent erkännande. Till denna rad af utmärkte
män kan jag, utan att gå grannlagenheten för nära, förena nam¬
net Wahlberg, då Hr Glas sjelf till honom, och underligt nog
till honom ensam, har en »vördnadsfull tacksamhet att frambära.»
Uti en not, sid. 31, säger Hr Glas: »teorien måste i studii-
kursen till den teoretiskt-medicinska examen vara hufvudsak
och föregå praxis. Ordnas den medicinska undervisningen på
annat sätt, så förstöres medicinen såsom vetenskap, och bör¬
jar den unge läkaren att förr sysselsätta sig med medicinens
praxis, än dess teori, så händer vanligen, att han allt fram¬
gent försummar densamma och får, ehuru för sent, i mer
än ett hänseende och för hela sitt lif ångra sin bakvända stu-
diiordning». När man läser detta och tillika besinnar, att den¬
na skrift går ut på att bevisa, att den teoretiska undervisnin¬
gen ensamt bör uppehållas af medicinska fakulteterna, så måste
man föreställa sig, att den undervisning, som der meddelas, ock¬
så hufvudsakligen är teoretisk. Huru bedragna blifva vi dock
icke i detta hänseende, om vi kasta en blick på det utdrag ur
förteckning öfver »föreläsningar och öfningar vid universitetet i
Upsala», som Hr Glas meddelar. De ämnen, som tillhöra me-
dicinekandidat-examen, uppgifvas nemi. vara: anatomi och physio-
logi, medicinsk naturalhistoria och physiologisk och medicinsk
kemi, allmän pathologi och medicinens historia, semiotik med
allmän pharmacodynamik samt allmän kirurgi och obstetrik. Uti
dessa ämnen föreläser: Professor Sundevall: om skelettet samt
speciel osteologi, och leder dissektionsöfningarne på anatomisalen.
Professor Glas: om hjernans och nerfvernas sjukdomar; klini¬
ska föreläsningar, samt propedevtisk-medicinsk klinik och poli¬
klinik. Professor Mesterton: benens och ledgångarnas sjukdo¬
mar; synorganets physiologi; propedevtisk kirurgisk klinik och
poliklinik samt speciel kirurgisk ophthalmiatrisk oeh svphilitisk
Den 14 M»rs f. m.
125
klinik och poliklinik. Professor Hedenius: speciel patologisk
anatomi. Professor Almén: om födoämnena i kemiskt hänse¬
ende; organisk pliarmaceutisk kemi. Adjunkten Holmgren: ex-
perimentalphysiologi och handleder i physiologisk histologi. Ad¬
junkten Fristedt: botanisk och zoologisk pliarmakognosi; samt
Adjunkten Brelin: om de obstetriska operationerna.
Häraf se vi, att undervisningen vid universitetet är lika
praktisk som vid Institutet och att inga föreläsningar hållas uti
allmän patologi, kirurgi och obstetrik, samt att ett ämne är all¬
deles ifrån de offentliga föreläsningarne uteslutet, nemi. medi¬
cinens historia, uti hvilket ämne, vid Institutet, allmänt erkända
utmärkta föreläsningar hållas af Doktor Broberg. Den hufvud-
sakliga skillnaden mellan föreläsningarne vid universitetet och
Institutet är således egentligen blott den, att vid Institutet äro
läroämnena fördelade på (lera lärare än vid universitetet, hvil¬
ket förhållande väl icke skäligen kan antagas vara ett hinder
för den teoretiska undervisningen vid nämnde läroverk.
När man nu till allt detta lägger, att det, mig veterligt, icke
finnes något land i verlden der man ansett nyttigt och nödvän¬
digt att till särskilda läroverk förlägga den theoretiska och prak¬
tiska medicinska undervisningen, utan att dessa öfverallt vid ett
och samma läroverk gå hand i hand med hvarandra, så torde
det för vanligt menniskoförstånd vara ofattligt, hvarföre en dy¬
lig fördelning af det medicinska studiet endast i det gamla Sveri¬
ge skulle vara så nödvändig och välsignelsebringande. Allt detta
ordande om den medicinska undervisningens fördelning och
nyttan af »samverkan» emellan de olika läroverken, torde såle¬
des hufvudsakligen endast afse att förena och tillfredsställa de
stridande partierna, men ingalunda att gynna och befordra läka-
rebildningen i vårt land eller afse den studerande ungdomens
och den lidande mensklighetens sanna nytta. Den studerande
ungdomen har rätt att fordra frihet i valet af de medicinska
läroverk, som finnas, och den lidande mensklighetens rättighet
måste det vara att icke åsidosättas, för befordrande af enskilda
småaktiga intressen.
Hvad angår andra punkten, eller universiteternas välgöran¬
de inflytande på den humanistiska bildningen, så kan detta aldrig
bestridas. Men då man besinnar att de ynglingar, eller rättare
de unga män, hvilka skola bilda sig för läkareyrket, måste vistas
vid universiteten några år, innan de kunna börja sina medicinska
studier och såsom beredelse till dem, just i humanistisk rigt-
ning, och då denna förberedelse gemenligen upptager lika lång
tid som fordras för inhemtande af det kunskapsmått och den
humanistiska bildning, som ansetts tillräcklig för dem, hvilka in¬
träda i de olika embetsverken, ja till och med i kyrkans tjenst,
för att icke nämna dem, hvilka eftersträfva den filosofiska la¬
gern, så må det i sanning synas mer än underligt, hvarföre icke
den unge läkaren skall anses mogen att utom kretsen af den
akademiska atmosferen vidare odla sitt förstånd och förädla sitt
128
Den 14 Mare f. m.
hjerta. Ja, Mina Hrr! jag går ännu längre. Jag tror nemligen
att de unga män, hvilka skulle vilja genomgå sin medicinska
kurs i hufvudstaden, skulle hafva stor fördel just för beford¬
randet af deras humanistiska bildning och för vinnande af den
för läkaren så nödiga menniskokännedom, att under tiden för
deras studier lefva under inflytande af det rörligare lif, som en
hufvudstad erbjuder. Tillfälle till umgänge med personer af
olika samhällsställning och bildningsgrad, vetenskapsmän, litte¬
ratörer, konstnärer, industriidkare m. fl., torde fullt uppväga
förlusten af åhörandet af några akademiska föreläsningar och
ett mångårigt studentlif.
Ehuru jag för min del hyser den föreställningen, att den
medicinska vetenskapen skulle vinna genom de medicinska fakul¬
teternas förening med Carolinska institutet i hufvudstaden, och
att ännu större vinst skulle tillskyndas derigenom att hela uni¬
versitetet förlädes dit, såsom jag uti särskild motion vid en fö-
reg:de riksdag närmare utvecklat, så är jag dock fullt öfverty-
gad alt dylika förändringar i nuv:de förhållanden icke skola blif¬
va en följd af der, nu föreslagna åtgärden, med afseende på
Carolinska institutet. Med kännedom om de utmärkta förmå¬
gor, som den medicinska fakulteten inom sig eger, och med de
materiela resurser, som, enligt Hr Professor Glas’ uppgift,
stå nämnde fakultet till buds, kan jag icke inse något skäl,
hvarföre densamma icke framgent, såsom hittills, skulle kunna
mäktigt bidraga till läkarebildningen i landet. Visserligen utta¬
lar Hr Glas i slutet af sin skrift, sid. 34, en fruktan i detta
hänseende. Men denna fruktan stämmer ingalunda öfverens
med den tillförsigt till de medicinska fakulteternas oumbärlighet,
som röjer sig uti det föreg:de, sid. 16—19.
Skulle deremot Professor Glas, emot all förmodan, hafva
rätt, då han säger: »Den teoretiskt-medicinska examens åter-
lemnande till Institutet föranleder småningom deras upphäfvan-
de der de nu finnas och förflyttning», så vöre Institutets stora
öfverlägsenhet öfver de medicinska fakulteterna ju af dessa er¬
känd. Och hvem skulle väl sedan längre tveka, att på Caro¬
linska Institutet tillämpa den gyllene regeln att låta det gälla
hvad det kan. Hr Glas tillägger: »Målet är ett, men medlen
att nå det kunna vara många.» Denna sats torde lika väl kun¬
na tillämpas på dem som, döfva för tidsandans fordringar och
allmänna opinionens röst, envist fasthålla vid föråldrade institu¬
tioner. Och säkert är det, att bland alla medel att uppnå sitt
mål, är det sämsta att ikläda sina tankar sådan form, som me¬
dicinska fakulteten i slutet af sin skrifvelse begagnar, för att
uttrycka sin vördnad för de Högh Hiks-Stånden.
Mina Hrr! sorgligt vore det i sanning, om vårt land. Linnés
och Berzelii land, från gammalt så högt äradt för allt hvarmed
det bidragit till naturvetenskapernas utveckling, nu skulle lemna
hela den bildade verlden ett bedröfligt exempel på huru man
hos oss, af ren skråanda, lyckats undertrycka vårt yppersta me¬
Den 14 Mars f. m.
127
dicinska läroverk, oell, snart sagdt, strypa det midt i dess skö¬
naste blomstring.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik: Jag har visserligen
tvekat, huruvida jag skulle deltaga i denna diskussion; inen då
den förste talaren, som i ämnet sig utlåtit, icke torde få anses
mera invigd i den medicinska vetenskapen än jag, må det icke
anses förmätet af mig att jag begär ordet, isynnerhet som jag
icke ämnar upptaga på långt när så mycken tid, som den, hvil¬
ken blifvit disponerad för afhörande af hans yttrande.
Nämnde talare utlät sig mot Utsk:ts förev:de Betänk., och
förmenade det vara både ofullständigt och partiskt. Denna åsigt
kan jag för ingen del biträda; och vågar till och med uttala
det omdöme, att jag knappt någonsin sett något Utsk:s-Betänk.,
hvilket varit, icke allenast så grundligt och väl uppsatt, utan äf¬
ven så litet partiskt som detta. Det synes verkligen vara tem-
ligen mycket begärdt, att en utredning af en fråga skall lika
mycket understödja den sak, som man förkastar, som den, man
understödjer. Detta Utsk:s-Betänk. har verkligen förefallit mig
vara till den grad fullständigt, att jag är öfvertygad, att, om alla
ledamöter härstädes varit i tillfälle att taga den der förekom¬
mande utredningen i noga öfvervägande, man sannerligen icke
behöft någon diskussion för frågans afgörande, utan genast kun¬
nat skrida till votering.
De skäl, som nu å den motsatta sidan blifvit andragna,
hafva icke i någon mån kunnat förändra min i frågan förut
fattade åsigt.
Jag vill icke stödja mig på någon lärd brochyr i äm¬
net, utan anser tillräckligt att taga Utsk:ts Betänk, till utgångs¬
punkt.
Utsk:t har till en början gjort en resumé af de motioner,
som blifvit i ämnet aflåtna, med begäran »att R. St:r måtte
hos K. M. i underdånighet anhålla, att K. M., med upphäfvande
och ändrande af hvad i K. Stadgarne för Carolinska Medico-
kirurgiska Institutet d. 26 April 1861 kan finnas deremot stri¬
dande, ville åt nämnda institut medgifva rättigheten att, i lik¬
het med universiteternas medicinska fakulteter, anställa teore¬
tisk medicinsk eller medicine-kandidat-examen, och sålunda, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med Iv. Sundhets-Colhii för¬
slag, ånyo ställa Carolinska Institutet såsom ett sjelfständigt
läroverk i jemnbredd med de medicinska fakulteterna vid uni¬
versiteten.»
Häraf synes tydligen, att R. Surs begäran endast och alle¬
nast afsett ett återställande till Institutet af en rättighet, eller,
rättare sagdt, en pligt att kunna få examinera uti de läroäm¬
nen, uti hvilka Institutets lärare undervisa.
Utsk:t utlåter sig vidare: »Ifrån att vara endast en plantskola
för militärläkare, erhöll Carolinska Medico-kirugiska Institutet,
128
Den 14 Man f. m.
genom K. Reglementet den 11 December 1822, sig anvisad en
så vidsträckt verksamhet, att, såsom orden i samma reglemente
lyda, »pålitlige och till vande praktiske läkare för alla grenar af
medicinalverket till statens tjenst vid samma institut skulle
kunna danas.»»
Af ordalydelsen i detta reglemente företer sig att menin¬
gen med Institutets organisation varit att »dana praktiska läkare
för alla grenar af medicinalverket.»
Utsk:t fortfar: »Genom denna Institutets nya organisation
hade universiteternas fakulteter, dittills i ensam och uteslutande
besittning af rättigheten att utbilda läkare, fått vid sin sida en
med dem likartad medicinsk bildningsanstalt, som, redan från
början utrustad med fullständigare lärarekrafter och förlagd på
ett ställe, der vida rikare materiela resurser, än vid universite-
terna, erbjödo sig till begagnande i och för undervisningen, ho¬
tade att växa fakulteterna öfver hufvudet.»
Det är nu denna fullständiga utrustning eller, om jag så
får uttrycka mig, »utstyrsel» för Institutet, som öfverklagas.
Någon annan logisk slutsats kan åtminstone jag icke draga der¬
af, än att fakulteterna hysa fruktan för denna Institutets full¬
ständigande. Institutet har ju icke begärt någonting af fakul¬
teterna, utan endast och allenast anhållit att få fullgöra sina
skyldigheter.
En föreg:de talare har här, i afseende på förhållandet af
»samverkan» mellan fakulteterna och Institutet, användt en lik¬
nelse om skräddare, utaf hvilka den ene syr armarne och
den andra syr lifvet på rocken. Det intryck, denna liknelse gjort
på mig, har sannerligen endast varit en tanke på och påminnel¬
se om vår gamla skråanda och dess inrättningar. Månne man
icke i sjelfva verket kommer till den slutlöljden, att det är om
en sådan anda, som den nu pågående striden egentligen rör
sig, eller, om det hädanefter skall få finnas vetenskaplighet, utan
skråmessighet. Uppriktigt sagdt, är det detta, som, om jag får
begagna detta uttryck, »ligger på botten af koppen.»
Den talare, hvilken först utlåtit sig i ämnet, har yttrat, att
R. St:r skulle hafva begärt den teoretiska undervisningens bort¬
tagande fran Institutet. Detta påstående jälvas dock fullkom¬
ligt af Utsk:t; och jag får tillstå, det jag för min del har mer
förtroende till Utsk:t än till en enskild falare.
Utsk:t yttrar nemi.: »Utsk:t inser ej huru något stöd till
borttagandet af den theoretiska studiikursen och examen från
Carolinska Institutet kan sökas i denna underd. skrifvelse från
R. St:r. Ty medicinska undervisningens fördelning på trenne
läroverk, sorn, enligt R. Shrs yttrande, skulle medföra fördelen,
dels af täflan för undervisningens fullkomnande, dels att, om
ett ämne läge nere vid ett läroverk, samma ämne skulle kunna
vid ett annat upprätthållas, lärer väl icke få tolkas så som att
R. St:r tänkt sig den theoretiska uedervisningens och examens
borttagande från det ena läroverket — och det just från det
fullständigaste.» Icke
Ben 14 Man f. m.
129
Icke heller jag kan föreställa mig huru någon verklig
tädan skall kunna ega rum, om man från Institutet borttager
en så väsendtlig del, som den theoretiska undervisningen. Jag
kan verkligen icke göra mig något begrepp om, hvad man
egentligen i denna fråga menar med det blott praktiska. Uti
en fråga sorn denna, der det praktiska elementet oaflåtligt be-
höfver rådfråga det theoretiska, synes det mig sannerligen vara
rent af en anomali, att åtskilja dessa båda saker. Hvarför sä¬
ger man då icke öppet ut sin tanke, att Institutet är en onö¬
dighet, eller, med andra ord, att de två fakulteterna äro för
ändamålet tillräckliga. Jag tror att man icke vågar uttala det¬
ta ord, emedan Institutet i utlandet, hvad Europeiskt rykte
beträffar, konunit fullt ut i jemnbredd med fakulteterna.
En annan sida af saken företer sig, icke i afseende å den
vetenskapliga, utan den rent af menskliga delen af frågan. En
talare — samme talare, som först yttrade sig i frågan — har utlåtit
sig, det regeringen icke skulle komma att i detta ämne fästa
något afseende å den allmänna opinionen. Häröfver har jag
svårt att döma; och kanske den värde talaren känner detta för¬
hållande bättre än jag; men dock tror jag, att den allmänna
opinionen kan rådfrågas och förspörjas på annat sätt, än deri¬
genom, att man låter kreti och pleti teckna på listor. Jag be-
tviflar dock att ett större antal skulle i detta ämne omfatta
universiteternas, än institutets intresse.
Hvar slutar nemi. den medicinska bildningen? Ar detta
med examen, vare sig den theoretiska eller praktiska? Derpå
vet jag mig tryggt kunna svara: nej. Hvar inträder då det stör¬
sta tillfälle att fortsätta dessa studier? Obestridligen i hufvud-
staden. Huru många läkare qvarstanna väl i Upsala eller Lund,
sedan de derstädes afslutat sin kurs, jemförelsevis med antalet
af läkare, hvilka efter samma tid ega sin verkningskrets här
i hufvudstaden? Det är icke en gång, utan vid flera tillfällen, då
jag, vid de besök, som jag, om man så vill, såsom nyfiken, af¬
lagt å institutets föreläsningssalar, förmärkt flera af våra äldre
läkare, hvilka dervarit för att upplifva minnet af fordna stu¬
dier. Afven detta förhållande synes mig vara ett argument,
som talar för bibehållande af denna institution, sedan R. St:r
nu en gång, genom anvisande af medel, understödt densamma.
Ytterligare har här anmärkts, att de litterära tiligångarne
skulle vara större i Upsala än vid institutet; men, Mina Hrr!
huru mycket af dessa tillgångar är man i tillfälle att uti Upsala
anlita, sedan examen blifvit afslutad. Det är dock först vid den
tiden, som den vidsträcktare vetenskapliga litteraturen mest be-
höfver tillitas; och behofvet deraf torde väl ovedersägligen då
vara vida större här i staden än uti Upsala.
Att efter en föregående talares exempel längre upptaga R.
o. Ad:s tid med en vidlyftig argumentation torde dock icke vara
lämpligt, samt i öfrigt öfverflödigt, då saken, efter mitt förme¬
nande, är så klar och tydlig. Någon tveksamhet uti denna fråga
H. III. »
ISO
Den 14 Mare f. m.
kan jag icke förutsätta hos någon annan än den, som vill
att denna undervisning fortfarande skall blifva ett monopol, —
ett sätt, hvilket sannerligen alls icke öfverensstämmer med våra
nuvarande statsförhållanden. Det är nemi. universiterna, hvilka
vilja bibehålla en uteslutande examens-rätt; med afseende hvarå
jag verkligen icke kan fatta, huru man skulle kunna komma
till någon annan slutsats än bifall till Utsk:ts Betänk.
Jag anhåller att Hr Gr. o. Landtm, måtte på denna min
begäran framställa propos.
Afven detta anförande framkallade bifallsyttringar.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Till eu början får jag ut¬
trycka min ledsnad deröfver att denna fråga i åtskilliga rigt-
ningar urartat till en partifråga; och att man tyckes nästan
mer fästa sig dervid, att den ena eller andra parten skall få
rätt, än vid sjelfva saken.
Opartisk, som jag är i denna fråga, har jag dock funnit
skäl att nu begära ordet, emedan jag anser det ligga inom
hvarje bildad mans skön att hafva ett omdöme i frågor af så¬
dan beskaffenhet, som denna. Det skulle verkligen vara ett gan¬
ska olyckligt förhållande, om icke någon annan hade tänkt sig
in uti detta ämne, än sjelfva fackmännen.
Min öfvertygelse i denna fråga grundar sig på det enkla
förhållande, att Carolinska Institutet för närv:de till sin disposi¬
tion eger ganska betydliga anslag, samt att detta Institut redan
utvecklat sig på ett för läkarebildningen i vårt land synnerligen
fördelaktigt sätt. Under den sednare tiden bar antalet af lära¬
re dersammastädes jemväl blifvit ökadt.
Med kännedom härom samt med hänsigt dertill, att detta
Institut redan obestridligen hunnit en icke obetydlig höjd och
är utrustadt med utmärkta lärare i alla rigtningar m m., kan
jag icke undgå att ställa till mig den frågan, huruvida det är
skäl att afbryta den banan och tillintetgöra allt hvad som förut
uti den vägen blifvit åtgjordt. Svaret på denna fråga kan icke
blifva annat än: »nej.»
Institutet begär nemligen icke annat än hvad det har rätt
att fordra, d. v. s. att få meddela undervisning uti alla de äm¬
nen, för hvilka lärarekrafter derstädes finnas. Uti 1861 års
K. Bref specificeras tydligen de flere ämnen, i hvilka Institutet
skall meddela undervisning. Till antalet af dessa ämnen böra
såväl tbeoretiska som praktiska. Någon rimlig anledning för
staten att utgifva löner för denna undervisnings upprätthållande,
utan att jemväl undervisningsrätten i sin helhet skall dersamma¬
städes qvarstå, kan jag för min del icke fattta. Det är visserligen
en sanning att theoretisk undervisning meddelas i många vetenska¬
per, hvilka icke hafva någon egentlig gemenskap med det praktiska
gebitet; men den tbeoretiska undervisning, som rör läkarebild¬
ningen, måste väl till stor del anses från den praktiska undervisnin¬
gen oskiljaktig, ty t. ex. anatomi kan omöjligen studeras utan prak¬
Den 14 Mara f. m.
131
tisk handläggning. Företager man sig ett uteslutande the ore-
fiskt studium af sistberörda ämne, blir deraf den ovil korliga
töljden att man i samma ämne icke lär sig något. Det är så¬
ledes ett helt annat förhållande med de theoretiska ämnen,
hvilka hafva sammanhang med läkarekonsten, än med de öfriga
vetenskaperna.
Att Carolinska Institutet är fullständigare utrustadt i afse¬
ende på läkarebildningen, än universiteterna, synes mig obestrid¬
ligt. Skola medicine studiosi resa än till Upsala och Lund och
än till Stockholm för att fullborda sina studier, måste deras
kurs derigenom blifva betydligt fördyrad; och detta kan för ingen
del hafva varit meningen med den uti R. St:rs skrifvelse för¬
ordade »samverkan.»
För öfrigt har det icke heller kunnat undgå min upp¬
märksamhet, att universiteternas materiela ressurser i det medi¬
cinska hänseendet äro större än Institutets. Detta anser jag
dock icke få ensidigt betraktas och således icke kunna vara af
någon hufvudsaklig vigt vid frågans afgörande; ty ett materiel,
som dock obestridligen mest fordras för läkarekonstens studium,
nemi. omvexling i praktik, måste väl finnas i högre grad här i
Stockholm, än i Lund eller Upsala.
För att icke längre uppehålla R. o. Ad:s tid, har jag en¬
dast velat tillägga, att om jag omfattade den åsigt, som af Gr.
Hamilton blifvit uttryckt, eller att denna fråga vore en före¬
gångare till universitetets förflyttning hit till hufvudstaden, så
skulle jag ännu lifiigare uppträda till samma frågas försvar;
ty jag anser verkligen att sådant skulle vara ett af de lyckligaste
resultater utaf denna frågas genomförande.
Jag tillstyrker bifall.
Frih. Hamilton, Hugo: Efter de många sakrika anföranden,
hvilka nu här blifvit i ämnet afgifne, torde det kanske synas
öfverflödigt att en laicus, som jag, ytterligare utsträcker diskus¬
sionen; men jag skall dock söka undvika att allt för länge upp¬
taga R. o. Ad:s tid.
De hulvudsakliga skäl, hvilka blifvit anförda mot Utsk:ts
förslag, hafva, som mig synes, på ett i allo segerrikt sätt, blifvit
af Hr Cederschjöld och Gr. Anckarsvärd bemötta; hvadan jag
icke kommer att upptaga förutnämnda skäl till besvarande; men
det gifves dock några, under denna diskussion framställda anmärk¬
ningar, hvilka det torde vara af nöden att taga uti något när¬
mare betraktande.
En af dessa anmärkningar, — och denna för tillfället den
vigtigaste, — är att man nu kommer allt för tidigt med en
begäran om ändring af hvad K. M. så nyligen beslutat. Detta
skulle vara händelsen, om Utsk:t haft orätt i sin utveckling, att K.
M:s beslut i frågan icke motsvarat R. St:rs i ämnet uttryckta ön¬
skan; men då samma beslut verkligen ej på långt när uppfyllt
R. St:rs ifrågav:de begäran, och om representanterna tro att den
rättighet, som nu äskas för Institutet, skulle lända till verkligt
132
Dea 14 Murs f. m.
gagn för den medicinska vetenskapen och följaktligen för hela
fäderneslandet, kan man icke med skäl säga, att en sådan be¬
gäran kommer för tidigt.
Vidare har anmärkts, att man genom denna förändring skulle,
så att säga, helt och hållet sönderrifva universitetens idé, deri¬
genom att man derifrån borttager en mycket vigtig fakultet och
sålunda beröfvar fakulteterna det stöd, som de gifva hvarannan in¬
bördes. Jag tror dock att den befarade menliga inverkan, hvilken
skulle blifva en följd af ett längre fortgående på denna bana, icke
vid denna tidpunkt kan uti berörde hänseende blifva af någon
betydenhet. Det finnes nemi., efter mitt förmenande, åtskilliga
sätt att förekomma en sådan inverkan. Till en början kan jag
verkligen icke fatta, hvarföre det medicinska studiet i Upsala
skall upphöra, om Institutet erhåller enahanda rättigheter med
de båda fakulteterna. Det som derigenom åstadkommes är
blott en täflan. Täflan åter väcker till lif. Detta har erfaren¬
heten redan, i afseende å det närmast belägna universitetet, gif-
vit vid handen. Det kan väl nemi. icke bestridas, att en stor,
— om jag så får uttrycka mig — lifaktighet uti den medicin¬
ska undervisningen uppkommit genom denna täflan. Nåväll Mi¬
na Hrr! Kan man väl tro att alla de materiella ressurserna i
Upsala icke mer skulle användas, — att dervarande utmärkta
lärare och stora snillen skulle förlora sitt inflytande, endast och
allenast derföre att det kostar något mindre att här på en gång
fullforda sina studier? Jag tror det icke; men hyser deremot
den öfvertygelse, att täflan framkallar duglighet. Dugligheten
skaffar sig nog åhörare.
Ytterligare har en talare befarat, att det naturhistoriska
studiet skulle upphöra vid universiteten, enär ett stort antal lär¬
jungar komme att studera i Stockholm. Då detta studium al¬
drig kan drifvas till en sådan höjd vid en tillämpningsanstalt,
sådan som Carolinska Institutet, som vid Upsala universitet, an¬
ser jag äfven denna farhåga obefogad. Alla de, som vilja göra
detta studium företrädesvis till föremål för sina forskningar, så
ock de som ämna blifva lärare, skola fortfarande i Upsala söka
sitt vetande i dessa ämnen. Detta studium omfattas med myc¬
ken förkärlek af ungdomen; och det är ingalunda, på sätt här
blifvit antydt, läkarne, som uteslutande representera detsamma.
Efter många sträfvanden har man lyckats erhålla ett rum lör
detta studium vid våra elementarläroverk; och hvilken gren af
vår medborgerliga verksamhet kan väl undvara detsamma? Hvil¬
ken landtbrukare t. ex., som vill komma något längre i sitt
yrke, underlåter väl att studera kemi? Således, långt ifrån att
lärarne i dessa ämnen skola få mindre att göra än tillförene,
är jag ölvertygad, att ett alldeles motsatt förhållande skall kom¬
ma att i berörde hänseende ega rum.
Jemväl får jag förklara, det jag, utan att bestämdt påstå
att förslagets motståndare drifvas af skråanda, likväl anser en
viss förkärlek för den anstalt, åt hvilken de egnat sina krafter
och der de uppvuxit, måhända ock i någon män ligga till grund
De» 14 Mere f. m.
1S3
för samma motstånd. Detta vållar dock att man i detta fall
kommer att förbise det allmänna bästa och finner det vara på¬
kostande att låta läkarebildningen lemna den plats, der man
inhemtat sitt vetande. Vi äro ju alla, eller åtminstone flertalet,
lärjungar från och söner af »Alma Mäter Upsaliensis;» men min
och mångas åsigt är, att fakulteterna och Institutet skola för¬
svara sig med lika vapen.
Det är i öfrigt för ingen del konstateradt, att ett universi¬
tet upphör att vara ett sådant, derföre att en speciel veten¬
skap derifrån borttages. Hvem känner icke till det inom lär-
domsverlden berömda Pariser-universitetet? Detta universitet
besöktes af en mängd personer när och fjerran ifrån, oaktadt en
fakultet, den theologiska, der saknades.
Icke heller kan jag finna någon skälig anledning för anta¬
gandet att den så mycket omordade »samverkan» skall ge¬
nom denna förändring försvinna. Den egentligen humanistiska
delen af läkarebildningen skall ju fortfarande odlas vid univer¬
siteten, — och har sin slutpunkt uti den s. k. medico philo-
sophiska examen. Denna examen innefattar fysik, kemi, bota¬
nik m. fl. ämnen. Huru kan man vid sådant förhållande säga
att det icke finnes någon samverkan mellan det läroverk, som
meddelat de lörsta special-insigterna uti läkarevetenskapen, och
tillämpningsanstalten? — Blott det finnes endrägt, nog finnes det
också en samverkan!
Jag förenar mig med dem, som talat för bifall till Betänktt.
Härefter blef, uppå framställd propos., den vidare behand¬
lingen af ifrågav:de Betänk, uppskjuten till e. m:s plenum.
Anmältes och bordlädes: Konst.-Utsk:ts Mern N:o 10,
ang:de en af Hr Stjernsvärd, G. M., anmäld anledning till an¬
märkning mot Stats-Rådet m. m. Hr Frih. Gripenstedt;
samt Stats-Utsk:ts Utlåt:n
N:o 67, i fråga om beviljande af anslag och annat under¬
stöd från statens sida för skarpskytteföreningarne i riket;
N:o 68, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de ersältnings-
anslag för upphörd dagsverksskyldighet till åtskilliga militie¬
boställen ;
N:o 69, i ani. af väckt motion ang:de anslag till Riddar-
holmskyrkans iståndsättande invändigt; och
N:o 70, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de upplåtande
till Göteborgs museum af kronans andel uti f. d. Ostindiska
kompaniets hus i Göteborg.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
134
Den 14 Mars e. m.
Lördagen den 14 Mars 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 2 prot-utdr. för f. m:s plenum och prot:t för
den 14 sist). Januari e. m.
Fortsattes behandlingen af Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
Betänk. N:o 94, i ani. af väckta motioner om ändring i sednast
utfärdade Stadgar för Carolinska Medico-Ivirurgiska Institutet.
Frih. von Duben, Gustaf: Det är alltid med en viss
tveksamhet jag uppträder på detta rum, och i dag kanske med
ändå större än vanligt, dels derföre att jag i min framställning
otvifvelaktig! kommer att stå i strid med en förman, som jag
på det högsta respekterar, dels äfven emedan, då jag yrkar bi¬
fall till detta Betänk., mitt yrkande står i strid med den an¬
ordning af den medicinska undervisningen, som nyligen vidtagits
af en regering, hvilkens åtgärder inom detta Hus så ofta fått
mottaga bifall, ja till och med ett enthusiastiskt bifall; och slut¬
ligen derföre, att jag med skäl kan anses såsom part i frågan.
Denna sista betänklighet torde dock redan vara undanröjd, då,
såsom diskussionen på f. m. utvisat, parter äfven å andra
sidan uppträdt. Man har också full rätt att förfäkta sin åsigt,
då den verkligen går från öfvertygelsen och bjuder skäl för sig,
och då man gör det utan personliga anfall; man eger då äfven
till pligt att yttra sig utan personliga konsiderationer. Oftast
har parten i målet bäst reda på sakens sammanhang, kan såle¬
des upplysa, hvilket åtminstone är min afsigt. Detaljerna af
den nu förev:de frågan äro redan så fullständigt afhandlade i
de talrika skrifter, som blifvit i ämnet vexlade, att jag icke
vill dermed trötta R. o. Ad., men anhåller om benäget öfver¬
seende, om jag af ämnets beskaffenhet skulle tvingas något der¬
uti ingå. Här framställdes på f. m. den sats, att vid ordnandet
af den medicinska undervisningen hade man endast 3 särskilda
planer att gå efter, nemi. först särskilde komilerades för den
medicinska undervisningens ordnande hufvudförslag, som afsåg
att centralisera densamma i hufvudstaden; och man erkände att
denna åsigt kunde låta försvara sig. ehuru centralisation af ve¬
tenskapen eljest kan hafva sina olägenheter. Den andra planen
var, att denna undervisning skulle vid Dera särskilda läroverk,
Den 14 Meri i. m.
155
oberoende af och utan sammanhang med hvarandra, sjelfstän¬
digt bedrifvas; och man invande då, att det skulle vara en öfver-
flödsgerning att ega trenne sådana, och att två af de tre pone-
rade läroverkan icke skulle kunna bestå utan det tredje. Den
3:dje planen vore att ställa de 3 läroverken i samordning med
hvarandra, så att universiteterna finge den theoretiska under¬
visningen och Carolinska Institutet hufvudsakligen den praktiska
på sin lott. Det är detta, säger man, som legat till grund för
regeringens förslag, och derigenom skulle uppkomma en sam¬
verkan mellan de olika läroanstalterna, hvilken i It. St:rs underd.
skrifvelse till K. M. vid förra riksdagen också utgjorde det mest
accentuerade mom. Men detta är icke fullt exakt, ty, utom
dessa tre, förelåg redan då ett fjerde sätt att lösa frågan, ut-
taladt såsom vida enklare och rättvisare af Carolinska Insti¬
tutets professorer och K. Sundhets-Coll., just det, som f. n.
hvilar på lt. o. Ad-.s bord, i form af ett Betänk, från Ekon.-
Utskit, nemi. att ställa de 3 läroanstalterna i det förhållande
till hvarandra, att hvar och en af dem vore i viss mån obero¬
ende af den andra, men att dock nödig samverkan egde rum.
Det ofvannämnda 3:dje alternativet — säger man vidare — har
blifvit tillstyrkt af alla auktoriteter, som yttrat sig i frågan;
men om vi se till huru det blifvit gilladt och understödt, så
finna vi att åtminstone Sundhets-Coll., som man kallar den kom¬
petentaste myndigheten, icke lemnat sitt gillande, annat än med
åtskilliga modifikationer, som voro af ganska väsendtlig beskaf¬
fenhet och gingo ut på att upphäfva några af de vigtigaste
punkterna, på hvilka just komiterade insisterat. Tillstyrkan var
således icke så alldeles obetingad af Sundhets-Coll.; den var
det icke heller af Carolinska Institutet.
Emedlertid ordnades, på sätt vi känna, den medicinska
undervisningen 1861, och nu sades det i f. m, att Institutet
icke borde hafva något att säga emot detta sätt, då den deri
vidtagna åtgärden, att förlägga theoretiska examen uteslutande
till universitets-fakulteterna, äfven ingick i komiterades förslag
och Institutet icke i denna punkt protesterat mot detta. Men
i komiterades för den med. undervisningen förslag var detta
borttagande af theoretisk examen från Institutet, i viss mån
kompenseradt af de praktiska profvens uteslutande förläggande
dit, och detta borttagande utgjorde bland annat en väsendtlig
del af komiterades system för den med. undervisningens ord¬
nande, och endast såsom en sådan nödvändig delanordning kunde
åtgärden försvaras. 1 regeringens beslut af 1861 är detta sy-
stym alldeles frångånget, och man kan då med full rätt hafva
mycket att anmärka mot en detalj, som under annan kombina¬
tion var dräglig, ehuru äfven då orättvis. Det har blifvit an-
tydt, att det sätt, hvarpå den medicinska undervisningen ord¬
nades 1861, fått på ett stadium af sin utveckling ett kraftigt
understöd af Institutet sjelft, alldenstund 2 af dess lärare gillat
detsamma; men detta förordande, hvilket nu är temligen kändt
af den publicerade promemorian, var vilkorligt. Man hade frana-
186
Den 14 Mars e. m.
ställt blott 2 alternativer att välja på, nemi. interimsförslaget
och den utväg, som vidtogs genom 1861 års K. Förf. De båda
åsyftade personerna klandrade också i otvetydiga ordalag den
skadliga orättvisan i båda förslagen att den theoretiska examen
var borttagen från Institutet. För att rätt förstå hvarföre, i
Institutets yttrande 1859, intet sades om theoretiska examen,
men dess borttagande åter ogillades 1860, bör, utom hvad förut
är sagdt, äfven tilläggas följande: 1859 yttrade sig Institutet
först af alla hörda auktoriteter; det tolkade komiterades inte-
rimsförslag bona fide, såsom det var menadt, utan biafsigter.
Kort innan promemorian begärdes och afgafs, hade af en uni¬
versitetslärare blifvit yttradt, att om examina ordnades enligt
komiterades interimsförslag, så skulle undervisningen och exa¬
mina vid universiteten blifva så omfattande och fullständiga, att
lärjungen kunde en timma efter att hafva der genomgått licen¬
tiat-examens muntliga förhör, undergå de praktiska profven i
Stockholm. Skulle denna förespegling blifva en sanning, och
den betydde icke så litet, då den yttrades af en inflytelserik
universitetslärare, så måste Institutet komma i en högst obe¬
haglig ställning till de studerande. Antingen måste de praktiska
profven blifva stränga och lärarne vid Institutet blifva plågo¬
andar för fakultetens utexaminerade disciplar, hvilka lörespeg-
lats på förhand att de visste nog; eller skulle de blifva, såsom
det anförda yttrandet innebär, en tom formalitet, och då blefve
åter följden, att de praktiska profven kunde af universitetet med
allt skäl öfverklagas såsom en onödig kontroll på detsamma,
och afskaflas, likasom man redan klagat bort chirurgie magister¬
examen, hvarigenom läroverket naturligtvis skulle förlora i an¬
seende, äfvensom i gagn. Med denna utsigt för ögonen, voro
promemorians författare fullt berättigade att sätta regeringens
plan före interimsförslaget. Regeringen utförde sin plan; äfven
hon handlade fullt bona fide; inverkade den ofta omnämnda pro¬
memorian på hennes beslut, så är jag så mycket mera skyldig
att uttala, hvad jag vet vara händelsen, att Institutet uti denna
1861 års åtgärd, då den vidtogs, fann, under dåv:de omständig¬
heter, ett bevis på välvilja mot Institutet, liksom en önskan,
att på ett gagnande sätt ordna den medicinska undervisningen.
Jag medgifver gerna, hvad de 3 läroverkens högtärade sty¬
resman i dag på f. m. yttrat, att inom 1861 års anordning
fanns fullt rum för en utveckling af dessa läroverks krafter och
tillfälle för dem att gagna utan strid. Men man började genast
trängas och strida. 1 det förslag, Upsala medicinska fakultet
afgaf, på befallning af Kansleren, till ordnande af examina, före¬
slås en sådan fördelning af läroämnena, att till den theoretiska
examen, den från Institutet borttagna, förlägges största delen
af medicin och kirurgi, hvaremot licentiat-examen, hvilken In¬
stitutet ännu har qvar, inskränkes till det minsta möjliga. Då
komiterade föreslagit, att öfver tjenstgöringarna vid de med In¬
stitutet förenade klinikerna i Stockholm, graderade betyg öfver
flit och skicklighet skola afgifvas af Institutets lärare, hvilka
Den 14 Mars e. m.
137
vitsord sedermera uti iicentiatbetygen skulle intagas, så vil! man
i Upsala icke att detta skall ske. Kortligen, man vill inskränka
Institutets betydelse så mycket som möjligt, och icke en gång
medgifva det möjligheten att genom nödvändigheten af betyg
ega ett band öfver att de studerande ordentligt begagna under¬
visningen vid dess kliniker, ett slag af undervisning, hvilken
endast der kan i Sverige lemnäs, för att icke tala om den bil¬
liga fordran att, då Institutet fått sig »den hufvudsakliga delen
af den praktiska undervisningen» anförtrodd, något spår häraf
skall uti examensbetygen återfinnas.
Jag hyser visserligen icke särdeles fruktan för attinärv:de
stund och med den Kansler, som universiteterna och Institutet
f. n. hafva, något öfvergrepp från de förras sida skall komma
att göra sig gällande mot det sednare, eller att icke han skall
med rättvisa uppehålla jemnvigt mellan de nämnda institutionerna;
men tiderna kunna förändras, och hvad som nu sker på det
färska trädet, kan om några år i ännu större utsträckning ske
på det torra. Detta är också ett skäl, att redan nu så tidigt
röra i denna fråga, och att, om grundsatserna af R. o. Ad.
gillas, bifalla det förslag, som innehålles i Ekon.-Utslcts Betänk.
Och med sådana antecedentia, är det väl allt skäl att åstad¬
komma en anordning, som förekommer slika orättvisor. Här
nämndes i f. m, att Institutet icke skulle hafva lärarekrafter
nog, att undervisa i de theoretiska ämnena, och icke heller ega
sådana, eller materiel så fullständigt, som universiteterna; att de
theoretiska ämnena principiell tillhörde fakulteterna, den prak¬
tiska undervisningen deremot Institutet; samt att, derest äfven
den theoretiska examen komme att tillhöra detta sednare, fakul¬
teterna blefve tillbakaträngda, och äfven det theoretiska studiet
vid Institutet skulle erhålla en alltför empirisk rigtning. Jag
vill icke uppehålla mig med att anställa en detaljerad jemförelse
mellan lärarekrafterna vid de 3 ifrågav:de läroverken, men det
tror jag vara obestridligt, att om 6 är mera än 4, så är Insti¬
tutet öfverlägset t. o. m. Upsala medicinska fakultet i de theo¬
retiska lärarnes antal. Så förhåller sig nemi. antalet: 6 vid
Institutet, 4 vid fakulteten. Beträffande återigen materielen, så
kan icke vara fråga om, hvar de flesta böcker och de flesta
droguer finnas, — ty ett och annat 100-tal böcker, ett och
annat 10-tal burkar eller rötter mer eller mindre, afgör icke
om undervisningens möjlighet eller företräden, — utan om icke
hvardera anstalten erbjuder tillräckliga ressurser. Jag vågar
då påstå, att Institutet har fullt nog i sina samlingar, och är
betydligt öfverlägset i vissa delar, t. ex. genom sitt anatomiska
museum, genom sina 14 apothek mot Upsalas 2.
Man har sagt, att det är — jag tror —- 9 lärare, som
denna termin i Upsala undervisa i de theoretiska ämnena. Så
var det dock icke hösten 1862, d. v. s, innan de motioner
väcktes, som föranledt nu förev:de Betänk.; då läste blott 5
lärare dessa ämnen; våren 1862 blott 4, emedan den 5:te var
utrikes. Men må vara, att nu 9 eller alla 10 läsa theoretiska
138
Den 14 Mari e. m.
ämnen; det är ganska naturligt, att ett så stort antal egnat sig
åt dessa vetenskaper, då fakulteten fått på sin lott hufvudsak¬
ligen den theoretiska undervisningen; men erfarenheten har visat,
att densamma kan bestridas af ett vida mindre antal, och då
det af de åberopade 9 är flere, som äfven undervisa praktiskt
vid klinikerna, samt i föreläsningskurser behandla praktiska me¬
dicinska och kirurgiska ämnen, så förstår jag icke, hvarföre
detta skulle vara möjligt i Upsala, omöjligt i Stockholm. Om
Institutet, i afseende å de theoretiska ämnena, får frihet att un¬
dervisa, får fördela dem på sina lärare, efter behof och för¬
måga, och icke blir tvunget att inskränka sin verksamhet, så
finnes redan nu derstädes tillräckligt antal lärare och lika
stora ressurser, som vid någon af de båda andra läroanstal¬
terna. Man bör ihågkomma att Institutet eger lika många lä¬
rare som begge fakulteterna, — för öfrigt glömmer man så
gerna vid debatterna i medicinska frågan Lund, tillämpar alla
argumenter och jemförelser endast på Upsala, då likväl samma
rättigheter tillhöra begge fakulteterna och äfven samma skyldig¬
heter. Men dessa medicinska fakulteter äro för ingen del iden¬
tiska, så att det, som kan med rätta sägas om eller åstadkom¬
mas af den ena, skulle äfven vara applikabel på den andra.
Vill man säga sanningen, så är det den, att alla tre läroverken
kunna utan tvifvel, hvar lör sig, åtaga sig den theoretiska un¬
dervisningen, Stockholm och Upsala lättare än Lund. Det är
väl då icke skäl att hindra dervid ett af de bättre. Låt den
stå qvar vid alla 3, men medgif, för den händelse det skulle
i någon punkt brista på det ena eller andra stället, fullkomlig valfri¬
het för lärjungen att begagna hvilketdera af dem han helst ön¬
skade; låt honom utan något hinder öfvergå från det ena till
det andra, välja det bästa.
Man har fästat mycken vigt vid skilnaden mellan de theo¬
retiska och praktiska delarna af medicinen, och satt de s. k.
theoretiska såsom något högt, öfversvinneligt, beundransvärdt öfver
de praktiska. Det var verkligen en tid, ehuru något aflägsen,
då de medicinska studierna bedrefvos h. o. h. theoretiskt; då
man på studerkammaren, efter filosofiska systetner, konstruerade
sjukdomar, t. o. m. lifvet. Ven sedan såväl naturvetenskaperna
i allmänhet, sorn särskildt medicinen mera utvecklat sig och
man blifvit närmare förtrogen med menniskokroppens rätta be¬
skaffenhet och lifvets sanna natur, har den s. k. theorien inom
medicinen allt mer och mer fått maka åt sig och lemna rum
för verkligheten. Detta blir klart, om man ser till huru pass
mycket theori ingår i de medicinska vetenskapsgrenar, som
utgöra föremål för theoretisk examen. Den lörsta af de medi¬
cinska (grundläggande) vetenskaperna, är anatomien. Jag vet
verkligen icke huru man kan kalla denna en theoretisk vetenskap,
då man endast genom knifven och mikroskopet, genom empiriska,
rent praktiska undersökningar, från början till slut, kommer
till de sanningar, som densamma innehåller. Fysiologien öfver-
går också alltmera från den theoretiska uppfattningen, från detta
Den 14 Mara e. m.
139
århundrades början, till genom iakttagelse och försök vunna
fakta. Medicinsk kemi och drogue-kännedom kunna väl icke
heller anses för theoretiska. Komma vi nu till pathologien, så
innehåller den en skildring af samma lifvets lagar, som fysio¬
logien, men sådana de göra sig gällande i det sjukliga tillstån¬
det, och äfven här behöfver man på theoretiska funderingar
lika litet spilla sin tid, som i afseende å dem, hvilka gälla för
det sunda tillståndet. Slutligen medicinens historia, som om¬
fattar de ulmärktare personligheter, hvilka uppträdt på den me¬
dicinska litteraturens och handlingens områden, och skildringen
af de olika systemer, som under tidernas lopp blifvit af den
ena eller andra framställda. 1 det af Institutet år 1856 afgifna
förslag till ordnande af den medicinska undervisningen och exa¬
mina derstädes, sattes denna vetenskap i sista rummet, emedan
det är alldeles omöjligt att begripa och hafva någon nytta af
medicinens historia förr, än man slutat sina öfriga studier. Ehu¬
ru detta ämne ingår bland äinnena till theoretiska examen, och
verkligen är theoretiskt, så kan det knappt så benämnas, utan
förtjenar blott namnet minneslexa; det är illa att så är, ty äm¬
net är af stor vigt. Jag hemställer, efter denna hastiga öfver¬
blick, till hvar och en, hvad det egentligen är för theori, som
ingår i den s. k. theoretiska examen, och hvilken del deraf det
kan vara, som man omöjligen skulle kunna tillegna sig annat
än i skygd af universitetet? För min del vågar jag tro, att dessa
vetenskaper, hvilka naturligtvis stå i samband med andra, eme¬
dan ingen vetenskap är eller kan vara isolerad, fullkomligen lika
väl kunna studeras här i Stockholm, som i Upsala, och öfver¬
allt der det finnes tillgång på skickliga lärare samt den materiel,
som för undersökningar och experimenter är nödvändig.
Man har också sagt, att de theoretiska studierna böra fö¬
regå de praktiska, och det må vara en sanning, då det uttalas
såsom en allmän sats; men denna torde medgifva åtskilliga un¬
dantag, och komiterade för den medicinska undervisningens ord¬
nande hafva också ganska skarpt betonat, att theori och prak¬
tik vid den medicinska undervisningen på det intimaste sam¬
manhänga med hvarandra, samt böra gå hand i hand, en sak
som är en oemotsäglig sanning. Man har vidare sagt, att då
Institutet redan har rättighet att meddela den theoretiska un¬
dervisningen, hvad skall det då med sjelfva examen? Det är
visserligen sannt, såsom äfven 1837 uttalades, att ett läroverks
närmaste uppgift är att undervisa, icke att examinera; men då,
såsom här i Sverige, undervisningen är kostnadsfri, då lärjun¬
gen således saknar sporren att skaffa sig valuta för sina pen¬
ningar, och då läraren ändock måste vara mer eller mindre
moraliskt ansvarig för den undervisning, som af honom medde¬
las, så måste också en examen finnas. Här sades i f. rn., att
det vore tydligt, att lärjungarne skulle framdeles komma att
helst aflägga sin licentiat-examen vid Institutet, emedan de i alla
fall vore tvungne att för tjenstgöring vid klinikerna någon tid
uppehålla sig der; men å andra sidan kan jag också säga, att en
140
D«n 14 Mar» e. m.
stor del nu studerar vid universitetet, derföre att de'aro tvungna
att der aflägga sin theoretiska examen. Jag vill visserligen icke
påstå, att något moraliskt tvång i detta afseende utöfvas, men ingen
må heller jäfva möjligheten af att så kan ske; och kan man sup¬
ponera ett sådant från det ena läroverkets sida, så kan det också
antagas såsom möjligt från det andra, utan att man derigenom trä¬
der grannlagenheten för nära; och då, såsom erfarenheten visat,
antalet dissekanter vid Institutet aftagit, icke nu detta år, utan se¬
dan 1861, — då en minskning i lärjungarnes antal uppstått för lä¬
rare, som förut haft att glädja sig åt en ganska talrik skara af åhö¬
rare, så tror jag att hvad sorn i detta hänseende är sagdt, icke har
karakteren af en blott supposition, ulan af ett verkligt faktum.
Man svarar härpå: hvad gör det, att ni icke har så många lärjun¬
gar? Desto grundligare kan deras undervisning blifva och dess¬
utom vinner ni ju lättnad i er möda! Men för den nitiske och af
sitt ämne genomträngda läraren är undervisningen ett kärt besvär
och ett behof. Det går honom vid beröringen med lärjungen, som
Antaeus vid berörelsen med modren jorden; han får nya krafter.
Så innebär också för läraren meddelandet af den vetenskapliga
undervisningen en ny väckelse och en sporre till vidare forsk¬
ning och utveckling, och hans största glädje är vexelundervis-
ningen med ädel, vettgirig ungdom, hans stolthet att se deras
antal växa. Detta är det skönaste erkännandet af att han
verkar väl i sitt kall. Om deremot, då läraren bigifver sig till
lärosalen, med alvarlig föresats att verka i sitt kall, att åt lyss¬
nande lärjungar meddela vetenskapernas och sina egna forsk¬
ningars resultater, att möjligen göra fruktbärande för dem och
för menskligheten en och annan ny idé eller upptäckt, om han
då finnér platserna tomma och icke mötes med det intresse
han väntat, så krossas hans förhoppningar och nedslås hans
mod; han vinner då ingen uppmuntran att med nit och ifver
fortsätta det arbete, som han kanske med god utsigt till fram¬
gång börjat på vetenskapens fält. Se der hvad lärjungarnas an¬
tal betyder. Hvad mödans minskning angår, och undervisnin¬
gens grundlighet, så är det ofta lika lätt att undervisa 100 som
en; tydligt gäller detta föreläsningar. Så stort blir ej på mån¬
ga år de medicine studerandes antal i Sverige att grundligheten
minskas i de theoretiska ämnena. Det är i öfrigt ganska an¬
märkningsvärd!, att när det talas om denna examens betydelse,
så säger man den vara nästan ingen för Institutet, hvadan exa¬
men gerna kan undvaras der, men att deremot universitets-
fakulteten skulle h. o. h. gå under, om den icke finge behålla
detta sitt uteslutande privilegium. Kan det dock vara möjligt
eller rimligt att den theoretiska examen har så olika värde för
den ena eller andra institutionen? Ja, man går ännu längre,
man säger t. o. m att medgifvande åt Institutet af rättigheten
att examinera i de theoretiska ämnena skulle medföra den me¬
dicinska fakultetens lösbrytning från universitetet, i thy att alla
lärjungar skulle dragas derifrån till Institutet. Detta synes mig
innebära en alltför stor misströstan om fakulteternes förmåga,
Den 14 Mare e. m.
141
|
och skulle utgöra en vederläggning af allt det vackra man sagt
om den stora betydelsen af de olika fakulteternas samband sins
emellan; ty det skulle bevisa att endast tvånget, icke behofvet
och den inneboende sanningen af den s. k. universitetsidéen
håller medicinska fakulteterna qvar och alla fakulteterna sam¬
man. Man behölver visst icke vara så rädd; medicinsk under¬
visning och medicinska fakulteterna blifva nog qvar der de äro.
Universitetet har i flera hänseenden stora företräden för Insti¬
tutet, t. ex. i prestigen, i doktorsgraden, som det ensamt eger
utdela, och som ännu af gammal vana torde betraktas såsom
en lärdomsgrad af icke ringa betydelse. Der finnas äfven sti¬
pendier och tillfällen till s. k. konditionering, med ett ord en
mängd lockelser, som utan tvifvel skola derstädes qvarhålla gan¬
ska mångå studerande. Se vi på förhållandet i England, det
främmande land jag bäst känner till, och hvilket jag derför kan
åberopa som exempel, så finnes der Oxfords och Cambridges
universiteter med fullt utrustade medicinska fakulteter, och jag har
aldrig hört deras alumner annat än med aktning omtalas; men
icke hemta dessa sina praktiska kunskaper i universitetsstäderna,
utan det göra de vid sjukhusen i London, och sedan de der
fullbordat sin praktiska kurs, gå de tillbaka till universitetet för
att vinna doktorsgraden. Man har äfven påpekat, som ett slut¬
resultat, att hela universitetet skulle komma att flyttas. Denna
fråga står dock ännu, såsom en aktad talare på f. m. antydde,
i fjerran, ty innan vi kunna tänka på en dylik flyttning, måste
vi först besvara den frågan: behöfves ej för vårt Iand ett nytt
universitet, utom de två som redan finnas? Upsala universitet
anlades i fordna tider just i den stad, som då var centrum för
folkets lif och den vigtigaste i hela Norden. Sedermera, vid
eröfringen af Skåne, Halland och Blekinge, grundlädes Lunds
universitet, för att äfven med intelligensens makt sammanhålla
de med svärdet nyförvärfvade provinserna, och för att bilda en
motvigt mot de Danska sympathierna. På den tiden egdé Sve¬
rige icke fullt en million innevånare, och Stockholm räknade
30,000. Sedan dess har landets och hufvudstadens befolkning
fyrdubblats, och kan det icke då vara skäl och är det ej t. o. m.
nödvändigt att nu hafva 3 universiteter, då man redan på den
tiden ansåg sig behöfva 2? Förr än denna fråga är afgjord, lä¬
rer väl ingen flyttning kunna ifrågakomma. v
Het och ifrig har denna strid förts emellan de olika läro¬
verken, och väl kan det hända, att i häftigheten kämparne å
ömse sidor gripit till vapen, som man vid en lugnare besinning
ej skulle användt; men jag är dock öfvertygad, att på botten
af allt slridsbullret ligger hos de kämpande kärleken för veten¬
skapen och fosterlandet.
Mången är trött åt den striden; jag känner åtminstone en
ganska nära. Må den snart vara slut, och må vi kunna säga
såsom Tegnér till Atterbom:
»Nu striden är förbi; hvad ondt den vållat,
Förgätes bättre än det tänkes på.
Ml
Sen M Meri e. m.
Vi tacka glömskan, som sin aska sållat
På släckta glöd.» — — —
Många ledamöter hördes härtill yttra bifall.
Hr Huss, Magnus: Då jag uti motiverna till Iikon.-Ut-
sk:ts Betänk., rörande återgifvande af den theoretisk-medicinska
examen lill Carolinska Institutet, funnit denna fråga fullständigt
och tillfredsställande utredd, och den föregående talaren, Frih.
v. Duben, så grundligt vederlagt de vigtigaste af de inkast, sorn
af Betänk:ts motståndare blifvit under f. m:s diskussion fram¬
ställde, kunde jag inskränka mig till att endast yrka bifall till
Betänk:ts slutsats, men då Gr. Hamilton uti f. m:s anförande
åberopat ett uttryck jag haft vid remissen till Utsk:t af den mo¬
tion, Hr Cederschjöld i förevarande fråga på detta rum väckt,
anser jag mig uppmanad att för en stund upptaga R. o. Ad:s
tid med några upplysningar.
Den fråga, som nu diskuteras, har haft 2:ne stadier; mot-
ståndarne till Carolinska Institutet uppgåfvo sig under det första
stadiet endast förfäkta medicinska undervisningens bästa och
framhöllo då, att denna undervisning skulle lida, ja hotas
med undergång, om Institutet erhölie rättighet att anställa
theoretisk-medicinsk examen; under det 2:dra stadiet har
frågan om medicinska undervisningens fördel mer och mer
trädt i bakgrunden och i dess ställe med bjerta färger fram¬
hållits faran af Upsala universitets styckning, ja flyttning, om
den s. k. specialskolan i hulvudstaden åter erhölie nyssnämnda rät¬
tighet. Det förra, nemi. medicinska undervisningens bästa, har
jag för min del alltid ansett som hufvudsak, det sednare som
bisak. Den som söker förvandla bisaken till hufvudsak, måste
jag anse handla orätt. Då man ensidigt söker förfäkta en en¬
sidig sak och slutligen ser sig i fara att förlora striden, griper
man ej sällan, såsom en sista ressurs, till utvägen att frammana
ett fantom, för att förskräcka inotståndarne och förvilla allmänna
opinionen. Carolinska Institutets vedersakare hafva tillgripit denna
utväg, de hafva frammanat ett fantom och detta fantom är — uni¬
versitetens styckning, på så sätt alt, om Carolinska Institutet erhöll
rättighet att anställa theoretisk-medicinsk examen, skulle en ound¬
viklig följd deraf blifva att de medicinska fakulteterna förr eller sed¬
nare lösrycktes från universiteten och förflyttades till hufvudstaden
för att uppgå uti den s. k. specialskolan. Vore jag öfvertygad om
att faran för universiteternas styckning vöre verklig, skulle ock
jag förena mig med dem, som yrka afslag på detta Betänk:de,
ty jag anser en sådan styckning ej önskvärd; de skäl, jag dock
i dag hört och förr i åtskilliga utdelade skrifter sett åberopade
för en sådan fara, hafva för mig ej varit öfvertygande; de hafva
alla bestått endast uti förmodanden och obevista farhågor; så
länge öfvertygande bevis saknas, måste den ena sidans antagan¬
den för vara lika mycket eller lika litet bevisande som den an¬
Den 14 Mars e. m.
143
dra sidans emot. För min del anser jag stycknings-farhå-
gan ogrundad. Den föregående talaren har anfört ett exem¬
pel från England; må jag repetera detsamma. Universiteten i
Oxford och Cambridge motarbetade, hufvudsakligast genom hög¬
kyrkans medverkan, under långa tider i Engelska parlamentet
tillåtelsen för Londons medicinska specialskolor att få utexami¬
nera medicine-doktorer, bland annat, äfven af det skäl, som nu
här i vårt land anföres, nemi. faran för universitetens styck¬
ning. Slutligen erhöllo dock Londons skolor full rättvisa, och
ehuru ett tjugutal år eller derutöfver sedan dess förflutit, stå
dock Oxfords och Cambridge’s medicinska fakulteter qvar och
stå qvar med så högt anseende, att ett ej ringa antal af dem som
studerat i London taga sin grad vid de nämnda universiteten.
Annu ett exempel; då Belgien blef eget rike, fanns ej i dess
hufvudstad universitet; ett dylikts upprättande motarbetades med
yttersta ifver, ja förbittring af det ultra-katolska partiet inom
landets representation; väl framdrogs som hufvudsakligt skäl
faran för ungdomens förvillelse i en stor stad, men äfven att
den medicinska undervisningen skulle, i anseende till hufvudsta¬
dens större sjukinrättningar, snart frånryckas de öfriga tre uni¬
versiteten och sålunda dessa de facto styckas. Slutligen, uttröt¬
tad af striden, beslöt staden Briissel att på egen bekostnad,
oberoende af statsanslag, upprätta ett eget universitet; detta
skedde, och universitetet står nu blomstrande i full verksamhet;
de öfriga universiteten stå ock till sin verksamhet, äfven inom
medicinska undervisningens område, oförminskade. Hvarföre
skall följden hos oss blifva någon annan? Farhågan att det
skulle vara emot medicinska undervisningens fördel, eller att
denna undervisning skulle Iida af medgilvandet af theoretisk-
medicinsk examen i Stockholm, finnér jag ej något skäl att
dela. Påståendet att de theoretiska studierna i allmänhet bäst
trifvas och fördelagtigast bedrifvas vid universiteten, vederlägges,
åtminstone hvad medicinska studierna beträffar, fullständigt af
vår inhemska erfarenhet. Anatomi och physiologi, chemi
och pharmaci, grundvalarna för all medicin, hafva ju med
framgång, ja äfven med af motparterna erkänd framgång,
studerats vid Carolinska Institutet, under A. Retzius, under Ber¬
zelius, under Mosander m. fl.? Hvad som skett hitintills till me¬
dicinska studiernas fördel, bör väl ock hädanefter kunna skei
En högt aktad talare har, om jag rätt uppfattade orden,
under f. m:s diskussion yttrat, att en sannolik, ja nödvändig
följd af en Institutet tilldelad rättighet att från början till slut
bilda legitimerade läkare, skulle blifva att de medicinska fakulteter¬
nas lärosalar komnie att stå tomma och fakulteternas verksam¬
het således af brist på elever upphöra. Skulle så blifva förhål¬
landet, vore detta fakulteternas eget fel och kunde t. o. m. an¬
tagas bevisa bristande förmåga att meddela undervisning, äfven
i de delar, uti hvilka de nu förfäkta en uteslutande rättighet att
examinera. Min åsigt är motsatt denna; jag anser som säkert,
att om fakulteternas lärare med samma nit, som hitintills ut¬
144
Den 14 Mars e. m.
märkt dem, fortfara att utöfva sitt lärarekall, skola elever ej
fattas dem, om ock det nuv:de antalet i någon mån kunde
komma att minskas. Ungdomen är sjelf den skarpsinnigaste
domaren öfver lärares och läroverks företräden; der de bästa
lärarne finnas, dit går företrädesvis den kunskapssökande yng¬
lingen; eger Upsala fakultet under en viss tidrymd de förnäm¬
sta lärarne, blifva med säkerhet denna fakultets lärosalar tal¬
rikast besökta; enahanda förhållande med Lunds; enahanda förhål¬
lande med Stockholms. iMånne det kan vara rätt, att genom tvångs¬
åtgärder hindra den studerande att idka sina studier der han
anser sig fördelaktigast kunna göra det?
Till vidare stöd för min åsigt att Carolinska Institutet bör,
för medicinska undervisningens bästa, åter bekomma rättigheten
att förrätta den theoretisk-medicinska examen, anhåller jag att
inför R. o. Ad. få anföra ett pär axiomatiska satser.
Fri täflan utgör den förnämsta häfstången för hvarje framsteg,
vare sig i handtverk, i industri, i konst eller i vetenskap; lägg
band på denna täflan, och utsigt till ett framåtskridande uti våra
värf minskas i samma förhållande som de hämmande banden
åtdragas. Oemotsägligt är det faktum, att medicinska under¬
visningen inom vårt land nått den höga ståndpunkt, på hvilken
den nu ovedersägligt står, just genom en fortgående täflan mel¬
lan de olika undervisningsverken; nu vill man tillåta denna
tällan qvarstå endast inom den praktiska sferen, men förhindra
den inom den theoretiska; detta innebär ju en uppenbar mot¬
sägelse; skulle på sådant sätt medicinska undervisningens fördel
kunna främjas? Men, säger man, Carolinska Institutet har ju
fått sig tillerkänd rättighet att undervisa uti åtskilliga af de äm¬
nen, som ingå i den theoretiska examen; sanning; men under-
visningsrätt vid ett läroverk för studerande, utan examensrätt,
är fullkomligt illusorisk. Den studerande, som skall undergå
examen, måste framförallt söka göra sig hemmastadd med de
lärares åsigter, hvilka skola examinera honom; han tvingas till
följd deraf att studera, der examen skall afläggas, och studerar
derföre examens-ämnena blott undantagsvis vid annat läroverk.
Det andra axiomet jag önskar fästa uppmärksamheten vid,
är att theori och praxis inom medicinen äro med hvarandra så
intimt förenade, så oskiljbara, att den ena ej kan i vetenskapligt
hänseende vara utan den andra; de äro på en gång hvarandras
grundvalar och kontrollera hvarandra ömsesidigt; praxis utan
theori nedsjunker till handtverksmässig routine, och theori
utan praxis blir mer eller mindre värdelösa hugskott. Vid
fakulteterna skola nu theori och praxis få vara förenade,
vid Carolinska Institutet åter skola de skiljas; en högst egen¬
domlig anordning och som ej har någon motsvarighet, så vidt
jag känner, inom Europas länder. Man må väl invända, att
Carolinska Institutet har undervisningsrätt uti vissa ämnen till¬
hörande den theoretiska examen, men jag har nyss visat att
undervisnings-rätt utan examens-rätt är att anse som illusorisk.
Låtom
Den 14 Mera e. m.
145
LStom oss se till hvilken den närmaste följden kan blifva af
den theoretiska examens borttagande, d. ä. den theoretiska un¬
dervisningens upphörande vid Carolinska Institutet. Inom ett
tiotal af år, kanske ock förr, är att befara att Institutet, beröf-
vadt det nödvändiga stöd, som de theoretiska studierna gifvit
åt de praktiska, kan nedsjunka till en ensidig tillämpningsskoia,
der endast routin läres eller handtverksmässiga routinierer bildas.
Sådant kan ej vara förenligt med medicinska undervisningens fördel-
Väl kan man säga, att jag nu sjelf frammanar ett fantom, såsom jag
nyss tillvitat Institutets motståndare hafva gjort, men min öfverty¬
gelse är att detta fantom snart nog skulle upphöra att vara ett så¬
dant, utan fast mera inom kort framträda i sin fula verklighet.
Gr. Hamilton har under f. m:s diskussion anfört, att jag,
vid remissen af Hr Cederschjölds motion, yttrat, det jagansåge
det fördelagtigast för medicinska undervisningen, om alla tre
nuv:de medicinska undervisnings-verken fullt utrustades oell till¬
delades enahanda undervisnings-skyldigheter, enahanda examens-
rättigheter, med enahanda rättigheter för från dem utexaminera¬
de elever. Sådan är ock min åsigt. Gr. H. sade sig hysa far¬
håga att 11. St:r, som under sednare riksdagar visat sig så njugga
uti anslag mot universiteterna, men frikostiga mot Carolinska
Institutet, äfven för framtiden skulle förfara på samma sätt och
medicinska fakulteterna sålunda komma att sakna lärarekrafter,
hvilka nödvändigt behöfdes, om de uti täflan skulle kunna bestå
vid sidan af Carolinska Institutet. Jag sätter deremot fullt tillit
till R. Sl:rs upplysta omdöme, och tror, att om K. M. med full¬
giltiga motiver äskar behöfliga anslag till medicinska undervis¬
ningens tidsenliga ordnande vid fakulteterna, dessa anslag då
ingalunda komma att afslås. Härvid bör likvisst ej förbises, att,
huru vigtigt för ett praktiskt läroverk det än är, att antalet lä¬
rare är tillräckligt och undervisningsmaterielen fullständig, är
det ännu vigtigare på hvad sätt lärarnes verksamhet är ordnad
och materielen blir begagnad. Det är ej omöjligt alt ett
rikt utrustadt läroverk kan i verksamhet och förmåga stå elter
ett torftigt utrustadt, och det torltigt utrustade med sin torf¬
tighet göra lika mycket gagn, som det rikt utrustade. Ej be¬
höfva vi söka bevisen härföre långväga; må det tillåtas mig an¬
föra ett par. Professor IFolmbergson var under en lång följd af år
ensam professor i lagfarenhet vid Lunds juridiska fakultet, och en
allmän sägen är, att de jurister, som då af honom bildades, ej i kun¬
skaper stodo efter dem, som nu bildas af fyra professorer vid samma
fakultet. Sjelf har jag en tid studerat vid ett af Tysklands smärre
universiteter, uti Halle, der medicine professorn endast hade att till¬
gå en klinisk anstalt med 30 sjuksängar, och dock var tilloppet af
lärjungar till denna lilla klinik, oaktadt den var belägen i närheten af
Rerlins storartade kliniker, utomordentligt stort; lärarens förmåga
ersatte hvad som felades i materiela ressurser.
Gr. Hamilton har vidare anfört, att om Institutet skulle erhålla
rättighet att förrätta theoretisk-medicinsk examen, fruktade han att
staten skulle få vidkännas betydliga utgifter för upprättandet af der-
H. III. * 10
146
Den 14 Mars e. m.
städes behöfliga nya lärareplatser, t. ex. för den propedeutiska klini¬
ken, lör allmän pathologi och medicinsk historia, för physiologi o. s.
v. Denna fruktan tror jag vara mindre grundad, enär adjunkterna,
hvilka nu redan finnas, kunna och böra, om deras löneförmåner stäl¬
las lika med fakulteternas adjunkter, användas för meddelande af
undervisning just uti de anförda ämnena.
Slutligen har äfven blifvit anmärkt, att det vore stridande
mot vanlig form att R. St:r skulle hos K. M. anhålla örn upp-
häfvande af en författning, som vore så ny, att dess ändamålsen¬
lighet ej hunnit blifva pröfvad. Denna anmärkning är af en vissjvigt.
Om nu R. St:r gilla det ifrågav:de Betänkff och till följd
deraf i underd. anhålla att K. M. behagade återgifva Carolinska
Institutet rättigheten att anställa theoretisk-medicinsk examen,
i likhet med de medicinska fakulteterna, lärer ej deraf följa att K.M.
skulle omedelbart fatta sitt beslut; med de utmärkta, R. Stms fulla
förtroende åtnjutande, rådgifvare, hvilka omgifva H. M., kunna R.
St:r med tillförsigt motse att frågan underkastas den mognaste pröf¬
ning, innan den af H. M. företages till slutligt afgörande.
Jag anhåller om propos. på bifall till Ekon.-Utsk:ts ifrå-
gav:de Betänk.
Bifallsrop följde jemväl på detta anförande.
Gr. Hamilton, Gustaf: Det må tillåtas mig att med
några få ord bemöta de hufvudsakligaste anmärkningar, som
blifvit mot mig framställda. Man har till en början sagt, att i
intet land i verlden egde det förhållande rum, som här råder,
att nemi. den praktiska undervisningen kommer efter den theo-
retiska. Men sådant är dock verkliga förhållandet tvärtom i
de flesta länder, t. ex. både i Tyskland och England, såsom ock
Frih. von Duben uppgifvit. Vidare har man sagt, att frågan
borde betraktas blott ur synpunkten af den medicinska under¬
visningens fördel, eller, som en talare uttryckte sig, af den li¬
dande mensklighetens bästa, och att man icke får försumma
denna synpunkt blott för den medicinska fakultetens vid uni¬
versitetet skuld. Men, Mina Hrr, det är icke fakultetens för¬
del, som jag alsett, utan just det medicinska studiets, hvilket
icke kan rätt bedrifvas annat än i samband med den allmänna
universitetsbildningen. I afseende å R. St:rs omtalade frikostig¬
het mot universiteterna, får jag påminna R. o. Ad. om hvad
som för 2 riksdagar sedan inträffade på detta rum. då det var
fråga om en ny profession i fysiologi i Upsala; den blef nemi.
då afslagen. ■— Man har också sagt, att det vore omöjligt att
finna, hvad som i det medicinska studiet, och särskildt i afseende
på anatomien, vore theoretiskt; men theorien är just samman¬
fattningen af de vetenskapliga rönen till ett helt, och en sådan
thoeri har hvarje naturvetenskap. — Det är för öfrigt här icke
fråga om en flyttning af universitetet; utan att bryta ut och
flytta en del deraf till ett annat ställe, och olämpligheten deraf
torde väl allmänt erkännas. Då emedlertid tiden är långt fram¬
Den 14 Mare e. m.
U7
skriden, vill jag icke besvära R. o. Ad. med något vidlyftigare
anförande, utan anhåller blott afslag å Utskits Betänk.
Åtskilliga ledamöter hördes ropa på propos.
Hr Olivecrona, Knut: Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t har
i sitt nu föredragna Betänk, hemställt, att R. St:r hos K. M.
skulle i underdånighet anhålla, det K. M., med ändring af K.
Stadgan den 26 April 1861, ville meddela Carolinska Institutet
rätt att i likhet med universiteternas medicinska fakulteter anställa
den medicinskt-teoretiska examen eller den s. k. medicine-kan-
didat-examen. Jag föreställer mig att icke någon finnes inom
detta hus, hvilken ej gerna medgilver, att ändringar i nyss ut¬
färdade författningar i allmänhet icke utan de vigtigaste skäl
böra vidtagas; ty skall en författning, af beskaffenhet som den
ifrågav:de, efter knappt ett års förlopp, sedan den trädde i verk¬
samhet, åter ändras, skadar sådant lagens afseende, den rege¬
rings anseende, hvilken efter moget betänk, fattat sitt beslut,
samt verkar ändtligen skadligt på den medicinska undervisnin¬
gen, som skulle utsättas för nya omskapelser. Jag frågar der¬
för: finnas några särdeles vigtiga skäl för den yrkade förän¬
dringen? Kan man åberopa någon erfarenhet om den skadliga
verkan af 1861 års stadga? Nej! — kan man påstå att rege¬
ringen, vid denna stadgas utfärdande, förfarit i strid med R. St:rs
förut uttalade önskningar? Nej! — kan man säga, att regerin¬
gen förfarit i strid med sakkunige auktoriteters yttranden i sa¬
ken? Neji — kan man förebrå regeringen att hafva handlat
principlöst? Nej! — kan man ändtligen med fog påstå att re¬
geringen emot Carolinska Institutet begått en orättvisa? Nej!
Någon erfarenhet om författningens skadliga verkan för
Carolinska Institutet kan rimligtvis icke ännu anföras, enär me¬
dicine studerande måste först genomgå en 8 månaders förbere¬
dande klinisk kurs på medicinska fakulteternas sjukvårdsanstalter,
och derefter en 12 månaders klinisk kurs på hufvudstadens kli¬
niker, innan någon licentiatexamen kan ifrågakomma; och detta
förhållande ensamt för sig förklarar derföre anledningen hvar¬
före sedan 1862 års början icke någon medicine studerande
aflagt licentiat-examen vid Carolinska Institutet.
Regeringen har, vid utfärdandet af 1861 års stadga, icke
förfarit i strid, utan tvertom i enlighet med R. St:rs önskningar.
Uti underdånig skrifvelse den 10 December 1857 anhöllo nemi.
R. St:r, såsom orden lyda, — »under erkännande att nyttan af
den medicinska undervisningens fördelande på flere undervis¬
ningsverk vore af vigt till förekommande af ensidighet och för
undervisningens fullkomnande genom täflan med flere lärare i
samma vetenskap» —, att en komité af sakkunnige män måtte
tillsättas för att utarbeta »förslag till den medicinska undervis¬
ningens ordnande till en ändamålsenligare samverkan mellan
dessa läroverk, för vinnande af deras gemensamma syftemål:
en så fullständig läkarebildning som möjligt.» I enlighet med
denna sålunda uttalade önskan tillsattes, såsom bekant är, en
148
Den 14 Mara e. m.
komité, hvars pluralitet uppgjorde det s. k. hufvudforslaget eller
att, med indragande af alla nuv.de medicinska undervisnings¬
anstalter, bilda en enda stor medicinsk akademi i Stockholm;
men komitéen afgaf derjemte enhälligt det s. k. interimsförsla-
get, hvilket för den närmaste framtiden åsyftade att »förena de
tre läroverken till enig och ordnad samverkan.» Regeringen
hade alltså att välja mellan dessa begge allternativer eller ock
att antaga en tredje utväg, den nemi., att gifva åt hvardera
fakulteten och åt Carolinska Institutet en alldeles oberoende
ställning af hvarandra. Denna tredje utväg kunde naturligtvis
icke antages, emedan materiella ressurser dertill alldeles saknades.
Hvad var då, vid sådant förhållande, att göra annat, än antaga
det s. k. interimsförslaget, med några mindre modifikationer till
Carolinska Institutets fördel, helst det öfverensstämde med R.
St:rs önskningar om en ordnad samverkan mellan alla tre läro¬
verken? — Icke kan man derföre rättvisligen förebrå regeringen
att hafva handlat emot national-representationens uttalade åsigter?
Regeringen har icke heller förfarit i strid med de sakkun¬
nige auktoriteter, som blifvit öfver frågan hörde. Dessa aukto¬
riteter äro: de medicinska fakulteterna och de akademiska kon¬
sistorierna i Upsala och Lund, akademie kansleren, Carolinska In¬
stitutets lärare-collegium samt Sundhets-Coll. Alla dessa auktorite¬
ter hafva absolut förkastat det s. k. hufvudforslaget, undantagandes
Carolinska Institutets lärare. Den förut omförmälde komitéen in¬
såg nogsamt att berörde s. k. hufvud-förslag icke kunde påräkna
bifall. Den framställde derföre interimsförslaget såsom lätt verk-
ställbart och för den närmaste framtiden alhjelpande de mest
kännbara och öfverklagade bristerna i den närvarande medicin¬
ska undervisningen, genom att förena de tre befintliga lärover¬
ken till enig och ordnad samverkan. Denna samverkan skulle,
enligt detta förslag, åstadkommas, genom att åt hvarderas om¬
sorger anförtro hufvudsakligen den del eller sida af undervis¬
ningen, som bäst passade för de nuv:de förhållandena. Fakul¬
teterna skulle, efter denna plan, hufvudsakligen få på sin lott
den theoretiska, men derjemte äfven en del af den praktiska un¬
dervisningen, och Carolinska Institutet åter företrädesvis syssel¬
sätta sig med de unge läkarnes praktiska utbildning, genom de¬
ras handledning under en längre kurs på hufvudstadens kliniker.
Med afseende på denna, såsom det synes väl anordnade, bestäm¬
ning, föreslogs äfven att pröfningen i den teoretiskt-medicinska
examen skulle uteslutande vara de medicinska fakulteterna för¬
behållen. Vid frågans beredning till föredragning i konseljen
väcktes sedermera tanken på en modifikation af interimsför¬
slaget, till ytterligare fördel för Carolinska Institutet, åsyftande
att åt institutet bereda lika rätt med de medicinska fakulteter¬
na att examinera i den praktiska eller medicine-licentiat-examen.
Föreståndarne för de medicinska och kirurgiska klinikerna i
Stockholm hördes häröfver och förklarade, i en lill Chefen för
Ecklesiastik-I)ep:tet ingifven promemoria, d. 1 November 1860,
att genom detta modificierade förslag undanröjdes tviste-punk-
Den 14 Mari e. m.
149
terna läroverken imellan. Frih. von Duben har visserligen i
dag förklarat, att dessa klinikföreståndare, som tillika äro lära¬
re vid Carolinska Institutet, icke bifallit förslaget; med då de¬
ras yttrande icke lärer kunna tolkas såsom ett gyckel, ber jag
att få uppläsa följ:de rader ur nämnde promemoria, då det för
en hvar genast skall vara klart, om icke deri bör sökas ett sam¬
tycke, ehuru man måhända nu efteråt ångrat detsamma. Or¬
den lyda så här: »Genom detta förslag undanrödjas de tviste¬
punkter läroverken imellan, som vi här ofvan påpekat, såsom
oskiljaktiga ifrån förslaget a (interimsförslaget), då hvartdera
läroverket kommer att öfvertaga licentiatexamens så väl mundt-
liga förhör som praktiska pröfning» — — »vi hysa
härutinnan ingen betänklighet, ölvertygade som vi äro, att i
den praktiska medicinska vetenskapen någon söndring imellan
teori och praxis icke kan och icke bör ega rum, och se
äfven derföre i detta förslag en långt större möjlighet för läro¬
verket i Stockholm att uppehålla det vetenskapliga elementet
uti den praktiska medicinens undervisning, än hvad förslaget
angifver anledning och möjlighet till. På grund af hvad vi of¬
van anfört, anse vi följaktligen förslaget b (det modifierade för¬
slaget) vara det af de båda alternativen, som erbjuder de rela¬
tivt större fördelarna så väl för läroverken som för eleverna,
utan att medföra de menliga följder, som, enligt vår tanka, äro
oskiljaktiga från förslaget a.» Då nu regeringen lagt detta,
det såsom det relativt bästa erkända förslaget till grund för
18G1 års stadga, huru kan man finna anledning till klander,
förebärande att regeringen handlat emot sakkunniges yttranden?
Vidare kan det icke, såsom grund för yrkandet om än¬
dringen i nämnde stadga, påstås att regeringen förfarit princip¬
löst. Då, såsom jag visat, både R. Skr uttalat sin önskan om
en ordnad samverkan mellan de medicinska läroverken och sak¬
kunnige auktoriteter likaledes förordat densamma, var det tvif¬
velsutan principriktigt, att uppgöra en arbetsfördelning mellan
läroverken, och denna borde naturligtvis så uppgöras, att åt de
medicinska fakulteterna lemnades den teoretiska undervisningen,
jemte den propedeutiskt-kliniska, och åt Carolinska Institutet
deremot anförtroddes den hufvudsakligen praktiska undervisnin¬
gen. Detta var principriktigt äfven i det afseende, att det inne¬
bar ett erkännande af den vigtiga sanningen, att de grundläg¬
gande studierna böra inhemtas vid universitetet, der en lefvande
vexelverkan mellan den menskliga odlingens hufvudsakligaste
grenar, en innerlig förening mellan de humanistiska och de na¬
turvetenskapliga studierna är möjlig, der man icke beliöfver be¬
fara den skadliga ensidighet, hvilken, efter hvad erfarenheten på
andra håll länge ådagalagt, så lätt utbildar sig vid en special-skola.
Såsom skäl för den påyrkade förändringen af 1861 års
stadga, har ändtligen blifvit sagdt, att stadgan innebure en orätt¬
visa emot Carolinska Institutet, emedan Institutet förlorat
rättigheten att examinera i den teoretiskt-medicinska examen.
Jag svarar härtill, att det visserligen varit en orättvisa, om
150
Den 14 Mars e. m.
Carolinska Institutet lidit denna uppoffring, utan att erhålla
någon equivalent ersättning. De medicinska fakulteterna haf¬
va äfven, å sin sida, fått göra fullt lika stora uppoffringar.
Den parten, som vunnit mest vid delningen, är utan tvifvel Ca¬
rolinska Institutet, hvilket erhållit både examensrätt till medi-
cine-licentiat-examen och uteslutande rätt att disponera hufvud¬
stadens kliniker. Afståendet af rättigheten att examinera i den
s. k. kirurgie-kandidat-examen synes ej innebära någon syn¬
nerligen kännbar uppoffring, då Carolinska Institutet på 30 år
ej examinerat flere än 24 elever, under det att medicinska fa¬
kulteten i Upsala ensamt examinerat under samma tid 418 me¬
dicine kandidater. Om nu den Svenska läkarekorpsens duglig¬
het med skäl erkännes vara berömlig, så lärer förtjensten deraf,
hvad just den teoretiskt grundläggande läkarebildningen vidkom¬
mer, rättvisligen böra tillskrifvas de medicinska fakulteterna.
Enligt Utsktts förslag skulle Carolinska Institutet ensamt ställas
oberoende, icke de medicinska fakulteterna; ty fakulteternas
elever skulle underkastas tvånget af viss tjenstgöring på Insti¬
tutets kliniker. Icke är sådant rättvisa? — En högt aktad
ledamot af detta Stånd, hvilken yttrat, att der de skickligaste
lärarne finnas, dit lockas ungdomen, har dock vidhållit nödvän¬
digheten för Carolinska Institutet alt examinera i den teoretiska
examen för att kunna påräkna lärjungar. Erkännande riktig¬
heten af den anförda satsen, tror jag dock icke att den ifrå¬
ga v:de nödvändigheten i närv:de fall deraf följer. Och då Caro¬
linska Institutets professorer i underdånigt betänk, deri 21 De¬
cember 1836 sjelfve yttrat, »att ett läroverks närmaste bestäm¬
melse vore, enligt deras öfvertygelse, icke att examinera, utan
att undervisa», huru kan det kallas en orättvisa emot dem, om
de nu förlorat en rättighet att examinera, hvars utöfvande så
ytterst sällan förekommit och som de sjelfve förklarat icke till¬
höra läroverkets närmaste bestämmelse?
Nu några ord om de menliga följderna af Utsk:ts och mo¬
tionärernas förslag. Den oundvikliga följden häraf och tillika den
skadligaste anser jag vara den, att om Carolinska Institutet undfår
rättighet att öfvertaga äfven den teoretiskt-medicinska undervis¬
ningen och derjemte bibehåller rättigheten att handleda fakulteter¬
nas elever under 12 månaders klinisk kurs, innan dessa kunna
få aflägga licentiat-examen vid universiteterna, så måste efter
hand all medicinsk undervisning koncentreras vid Carolinska In¬
stitutet och de medicinska studierna så småningom upphöra att
idkas vid universiteterna. Det är detta lösslitande af de medi¬
cinska studierna ifrån de öfriga universitetsstudierna, som är så
betänkligt; ty vid specialskolan i Stockholm kunna de vissserli-
gen idkas, men. efter alla tecken, med en ensidighet, långtifrån
gynnsam. Odlingen af de grundläggande medicinska studierna skulle
sakna det naturliga sambandet, äfvensom ali vexelverkan med
odlingen af de öfriga naturvetenskaperna och med de huma¬
nistiska studierna. Det skall uppstå inom fäderneslandet 2 sär¬
skilda läkarecorpser — universitetsbildade läkare och läkare utan
Den 14 Mart e. m.
151
universitetsbildning, danade vid specialskolan. De skola ömse¬
sidigt bekämpa hvarandra och sträfva att tillvinna sig företrädes¬
rättigheter och fördelar i befordringsväg. En ällan vid lärover¬
ken skall likaledes uppstå att locka till sig elever medelst till¬
försäkrande af vissa förmoner. Men dragas alla medicinska
studier till Stockholm, är klart att den medicinska fakulteten
icke kan bestå, åtminstone icke i Upsala, så nära Carolinska
Institutet; såsom öfverflödig måste den bort och dermed är re¬
dan en början gjord till universitetets sönderstyckande.
Det har visserligen varit ratt fägnande att höra en värde¬
rad talare i dag erkänna, att universiteterna ega fullt tillräck¬
liga materiella ressurser, för att kunna meddela en god medicinsk
undervisning. Från motsatta sidan har man eljest alltid hört
upprepas, att vid högskolor i småstäder skulle medicin icke med
framgång kunna studeras, och detta skäl har användts både för
att bevisa nödvändigheten af universitetets i Upsala flyttning
och begge de medicinska fakulteternas förflyttande till hufvud-
staden. Frih. von Duben bär anställt en jemförelse mellan me¬
dicinska fakulteten i Upsala och Carolinska Institutet, hvilken ej
utfaller så fördelaktig för den förra. Då han omtalar Institutets
18 lärostolar — ehuru man med detta ord blott förstår lärareplat¬
ser, hvilkas innehafvare äro skyldige att från kathedern hålla
offentliga föreläsningar, hvilket ej är förhållandet med Institutets
adjunkter — finnér han, att medicinska fakulteten i Upsala blott
har 9 lärare, glömmande läraren i psykiatri; och då han jem-
för droguesamlingarna på båda ställena, säger han att i Upsala
träffas kanske 50 exemplar mera än i Stockholm, ehuru han
borde veta att i Upsala är den farmakologiska samlingen den
rikaste i hela norden. Flere talare hafva i dag yttrat, att täf¬
lan väcker och underhåller det vetenskapliga lifvet, framkallar
duglighet och uppammar skicklige lärare, och att det derföre
är för det allmänna nyttigt, att medicinska fakulteterna och det
Carolinska Institutet få mäta sig med hvarandra. Jag är den
förste att erkänna vigten af en sådan täflan. Men man bör
också göra en verklig täflan möjlig; och detta sker först deri¬
genom, att man lemriar begge parterna någorlunda lika medel i
händerna. Vill man göra detta, fruktar jag icke för utgången.
Hittills har man från Carolinska Institutets sida lyckats tillintet¬
göra de flesta framställningar om anslag för den medicinska un¬
dervisningens fullkomnande i Upsala. För närvide bestå R. St:r
åt medicinska fakulteten i Upsala allenast 14,450 rdr — under
det att vid denna riksdag begäres såsom blott en tillökning i Insti¬
tutets gamla stat mera än 17,000 rdr. Vid förra riksdagen
afslogs för den medicinska fakulteten en ganska måttlig anhål¬
lan om ett litet bidrag för den nya sjukhusbyggnaden i Upsala,
och Frih. von Duben motsatte sig då ifrigt anslaget till en ny
profession i fysiologi. Dessa kända fakta äro icke egnade att
ingifva mycket hopp om framtiden, om den täflan man vill
uppmuntra å ena sidan, utan att lemna medel å den andra, den
till den matriella styrkan hittills underlägsne.
15!
Den 14 Mare e. m.
Tiden medgifver icke att vidare upptaga och besvara de på¬
ståenden, som, från motsatta sidan, under diskussionen blifvit gjor¬
da. Men innan jag slutar, vill jag dock, i anledning af Hr Ce-
derschjölds yttrande om Professor Glas’s skrift, att den vore
en »pamflett», och då författaren icke på detta rum kan försva¬
ra sig, på det kraftigaste tillbakavisa ett sådant omdöme. En¬
hvar, som med fördomsfrihet genomläser skriften, skall finna att
den blott innehåller faktiska upplysningar. Professor Glas är
en alltför hederlig man, för att nedlåta sig till pamflettskrifveri,
hans stora anseende allt för mycket stadgadt, för att ens kun¬
na gifva anledning till en misstanka derom.
Ropen på propos. förnyades.
Hr Tornerhjelm, Johan Carl Abraham: Jag anhåller
att blott få förklara, det jag instämmer med de Hrr, som yr¬
kat afslag å förev:de Betänk.
Hr Cederschjöld, Robert Teofron: Med undantag af
sådane frågor, som röra jernvägars sträckning åt det ena eiler
andra hållet, vet jag icke någon, der agitationen för och emot
det framställda förslaget varit så stark, som i denna. Repre¬
sentationens medlemmar hafva välvilligt begåfvats med en hel
brochyr-litteratur, af den vidd och omfattning, att tiden säkerli¬
gen icke tillåtet många att deraf taga fullständig kännedom.
Beklagas måste dock högeligen, att under denna skriftvexling
icke iakttagits det lugn och den moderation, hvarpå ämnets all¬
varsamma beskaffenhet och för det allmänna stora vigt otvif¬
velaktig! bort kunna göra anspråk, utan att man deremot fram¬
gått mot hvarandra med den skoningslösa häftighet, som hind¬
rar det blifvande beslutet uti den för samhället vigtiga frågan
att utgöra ett resultat af en sansad och mognad öfvertygelse
om hvad för det allmänna kan vara nyttigast, men deremot
förvandlar tvisten till en strid på lif och död, emellan målsmän¬
nen för de mot hvarandra kämpande intressena. Visserligen
kan det sägas, att läkarens hela verksamhet utgör en strid på lif
och död, —- men den nu förev:de striden kan utan tvifvel leda
till ett resultat, alldeles motsatt det, som eljest åsyftas. Under
sin vanliga verksamhet strider nemi. läkaren emot döden för
att bibehålla sin medbroder vid lif. Här deremot skall den
kämpe, som börjat striden, om segren blefve hans, genom den¬
na sin seger otvifvelaktigt bereda död åt den Institution, som
hans motkämpande medbroder tillhör.
I)å denna representant-kammare är nog lycklig att räkna
flere läkare bland sina medlemmar, kan det icke bestridas,
att de mesta på sakkännedom grundade upplysningar här kun¬
nat meddelas; men jag tror ock mig hafva funnit, alt Hrr lä¬
kare, till följd af denna deras sakkännedom, anse det böra till¬
komma dem ensamt att här diktera beslutet, och måhända liar
någon bland dem, tilläfventyrs min egen frände, motionären, nu
Den 14 Mars e. m.
153
vid mitt uppträdande sagt eiler tänkt: skall nu äfven han upp¬
stiga och tala uti en sak, som han icke begriper? Till ursäkt
lör mitt uppträdande får jag i sådant fall åberopa, att bland de
4 molionärerne, 3 befinna sig i samma belägenhet, som jag,
nemi. att icke vara läkare, samt att de 3 Riks-Stånd, som re¬
dan fattat beslut i saken, icke hafva några läkare bland sina
medlemmar. Jo! jag hör nu af mina grannar, att det skall fin¬
nas en sådan uti Borgare-St.; men då detta icke lärer vara fal¬
let inom Hederv. Bonde-St., så torde jag kunna anses lika kom¬
petent, som medlemmarne af sistnämnde Stånd, att uttala min
åsigt i frågan; det kan dock icke falla mig in att vilja ingå uti
några specialiteter, utan skall jag inskränka mig till uttalande
af några ord ang:de frågans bedömande i sin allmänhet, och så¬
medelst angifva de skäl, som hindra mig att med min röst
biträda förslaget.
Huruvida det framställda förslaget bör bifallas eller icke,
synes mig egentligen bero på besvarandet af den frågan, om
man vill hafva medicinska fakulteterne, det vill säga hela den
medicinska undervisningen förflyttad till hufvudstaden, eller ej.
Den som anser en sådan förflyttning vara för fäderneslandet
nyttig och således önskvärd, den bör obetingadt lemna sitt bifall
till förslaget. Den åter, som antingen anser en sådan förflytt¬
ning icke vara nyttig, eller ock, lika med mig, om nyttan der¬
af ännu icke stadgat sin öfvertygelse, den bör deremot afslå
förslaget. Men, säger man, här är ju aldeles icke fråga om hela
den medicinska undervisningens förflyttande till hufvudstaden,
utan endast om Carolinska Institutets likställighet med medicin¬
ska fakulteterne, så att Institutet, som har pligt att undervisa,
måtte erhålla rättighet att jemväl examinera; och hvad kan väl
vara mera billigt och oskyldigt än ett så beskafladt yrkande? —
Ja, elt så beskafladt yrkande synes verkligen vid första påseen¬
det vara så billigt och oskyldigt, att man har svårt att begripa,
huru någon kan vilja motsätta sig detsamma. Men, Mina Hrr!
man har då icke gifvit akt derpå, att den såkallade likställig¬
heten icke är afsedd att blifva fullständig. Om de medicinska
fakulteterne förut egt vidsträcktare rätt än Carolinska Institutet,
så skulle förhållandet hädanefter blifva motsatt, ifall förslaget
antoges och äfven vunne K. M:s Nåd. godkännande. Vid Caro¬
linska Institutet skulle nemi. en medicine studiosus kunna ge¬
nomgå hela kursen ifrån början till slut, hvaremot detta icke
blefve fallet vid universiteterne, enär de, sorn der ville idka de
medicinska studierne, ovilkorligen måste inhemta den kliniska
undervisningen vid Carolinska Institutet och derifrån förskaffa
sig betyg om tillräckliga kunskaper i nämnde afseende, innan de
kunde blifva medicine doktorer. Följden af denna olikhet synes
mig otvifvelaktig! skola blifva den, att alla de, som ämnade blif¬
va läkare, skulle för sådant ändamål vända sig till det läroverk,
der kursen kunde genomgås från början till slut, det vill säga
till Carolinska Institutet, samt att medicinska fakulteterna vid
universiteterna således skulle komma att sakna disciplar; men
154
Den 14 Mare e. m.
då ett läroverk icke bör eller kan ega bestånd utan disciplar, så
synes häraf ock följa, att bifall till det framställda förslaget,
eller med andra ord, att Carolinska institutets seger uti denna
fråga skulle, såsom jag förut antydt, bereda medicinska fakulte¬
ternas undergång.
Att ett sådant resultat också verkligen innefattar, om icke
de flestas, åtminstone ganska mångas innersta önskan, är gan¬
ska säkert. Motionären inom detta rum, min värde frände,
har sjelf öppet förklarat sådant vara hans önskan, och jag håller
honom räkning lör detta hans uppriktiga tillkännagifvande. En
annan talare, Hr Dalman, har, så vidt jag hörde rätt, förklarat sig
hysa samma önskan, och Hr Huss har under den förégtde diskus¬
sionen vid motionens remitterande yttrat, att under den långa
tid, sorn striden förts emellan Carolinska Institutet och medicin¬
ska fakulteterna, det alltid stått någonting bakom den fråga,
som syntes utgöra föremål för tvisten. Af allt detta synes mig
ternligen klart framstå, att det mål, hvartill man egentligen sträf-
var, hr att få hela den medicinska undervisningen förflyttad från
universiteterne till hufvudstaden. Men hvarföre då icke öppet
uttala detta, så att hvar och en må veta hvad det ja eller nej,
som han nedlägger i voterings-urnan, i sjelfva verket kan med¬
föra för påföljd. En af de talare, som ifrigast påyrkat bifall till
det framställda förslaget, Frih. Duben, har haft ett yttrande,
som dock synes gifva stöd för den åsigt, att det icke kan blif¬
va för fäderneslandet tillfyllestgörande och nyttigt, att hafva en¬
dast ett medicinskt läroverk inom hela riket. Han har nemi.
fästat uppmärksamheten derpå, att folkmängden inom Sverige
nu vore flerdubbelt större än på den tiden, då behofvet af 2:ne
universiteter inom riket uppstått, hvaraf således följde, att ett
3:dje universitet inom hufvudstaden numera vore behöfligt. Men
om nu behofvet al ett 3:dje universitet redan är för handen,
så kan det väl icke vara rätt och konseqvent, att just inom det
medicinska facket, der lärokursen är mest vidtomfattande, der
disciplarnes antal är störst, och der vi redan ega tre undervis-
nings-anstalter, tillintetgöra de två. Aro åter alla tre de medi¬
cinska undervisningsanstalterne, såsom man äfven af Frih. Du¬
bens anförande har anledning sluta, verkligen nödvändiga, så sy¬
nes det ock vara nödvändigt, att det beslut, vi gå att fatta, blif-
ver sådant, att alla tre dessa undervisnings-anstalter kunna jemte
hvarandra ega bestånd. Detta ändamål torde icke kunna vin¬
nas mer än på två sätt. Det ena dymedelst att hela den teo¬
retiska undervisningen lemnäs vid universiteterna och hela den
praktiska undervisningen deremot vid Carolinska Institutet, samt
att således alla tre de medicinska undervisnings-anstalterne kom¬
ma att utgöra ett helt, samverkande för ett gemensamt mål.
Det andra åter, att hvardera af de tre undervisnings-anstalterne
kominer att, oberoende af de andra, utgöra ett helt för sig, så
att hela den medicinska kursen kan genomgås vid hvilketdera
som helst, eller, med andra ord, att de blifva fullkomligt lik¬
ställda, hvilket, enligt hvad jag redan visat, icke skulle blifv
Den 14 Mara e. m.
155
händelsen, om Utskrts förslag vunne bifall, enär Carolinska In¬
stitutet. då skulle, om jag så må uttrycka mig, erhålla öfver-
taget.
Såsom bevis på det stora anseende och den aktning, Ca¬
rolinska Institutet förtjenar, har man åberopat, att detsamma
bland sina föreg:de medlemmar räknat flera utmärkta veten¬
skapsmän, såsom en Herzelius, en Anders Retzius, en Magnus
Huss och en Pehr Gustaf Cederschiöld m. fl. Ja, Mina Hrrl
hvem har väl bestridt, att Carolinska Institutet är ett utmärkt
undervisningsverk, förtjent af den största högaktning? Det kan
vara stolt öfver, alt bland sina medlemmar icke allenast hafva haft
de utmärkta vetenskapsmän, som jag nyss uppräknat, utan äfven
att för närv:de ega sådana, som en Santeson, en Malmsten, en
Duben m. fl. Men, Mina Hrr! jag kan ej finna, att man af
detta förhållande kan hemta något stöd för bifall till den före¬
slagna förändringen, utan laslhellre för dess förkastande, ty, då
alla dessa utmärkta män inom det medicinska facket kunnat
frambringas under nu bestämda förhållanden, så skulle man
häraf snarare kunna tro dessa vara förträffliga, än så ytterst
bristfälliga, som man från den ena sidan påstått.
Slutligen anser jag, i likhet med flere löreg-.de talare, att
den tid, som förflutit sedan den K. Stadgan trädde i verkställig¬
het, varit alltför kort, för att kunna hafva stadgat något till¬
förlitligt omdöme om den förmenta felaktigheten deruti.
Resultatet af hvad jag nu tagit mig friheten anföra, tror
jag mig kortast kunna uttrycka i följande ord:
Då jag ännu icke blifvit öfvertygad derom, att hela den
medicinska undervisningens förflyttning till hufvudstaden skulle
komma att medföra verklig nytta för fäderneslandet;
— då en sådan förflyttning likväl otvifvelaktigt skulle blifva
följden af förslagets godkännande;
— och då den tid, som förflutit sedan den K. Stadgan
trädde i verkställighet, varit alltför kort, för att kunna lemna
någon erfarenhet om bristerna i densamma, — så anser jag
det väckta förslaget om ändring deruti vara för tidigt fram-
ställdt.
Visserligen har Hr Huss fillkännagifvit sig hysa den
öfvertygelsen, att vår nuv:de regering är så ratt-tänkande, att
den, utan afseende på den korta tid, som förflutit efter den
K. Stadgans utfärdande, gerna skall rätta de deruti befintliga
felen, så vida underd. framställning derom af representationen
göres. — Ja, derom är jag lika med Hr Huss förvissad, så
vida nemi. det visas, att verkliga fel uti den Nåd. Stadgan före¬
finnas. Men att, innan sådant skett, vår tiuv:de allmänt och
rättvist aktade regering, som efter alla vederbörande auktorite¬
ters hörande och ett moget öfvervägande af de från alla sidor
framställda åsigter uti denna vigtiga fråga, fattat sitt beslut,
skulle, efter några månaders förlopp ändra detsamma endast
derföre, att begäran derom framställes, det innefattar efter mitt
förmenande en alltför sanguinisk förhoppning, helst ett så be-
13#
Den 14 Mare e. m.
skafladt förfarande skulle utmärka en svaghet och ett vankel¬
mod, som en regering, den der är mån om att bibehålla akt¬
ning och förtroende, svårligen kan låta komma sig till last.
Alven al detta skäl skulle jag således anse mig förhindrad
att med min röst understödja det framställda förslaget, om för¬
kastande hvaraf jag nu vördsamt anhåller.
Talrika rop på propos. hördes ånyo.
Hr Cederschjöld, Fredrik August: Jag har förut på¬
pekat, att medicinska fakulteten i Upsala är begåfvad med så
utmärkta förmågor och ressurser, att den icke bör hafva något
att frukta af en sådan åtgärd, som här är föreslagen. J)et är
tvärtom min öfvertygelse, att om denna olycksaliga tvist en
gång blir sliten och Institutet får examensrätt sig tillerkänd,
universiteten komma att derigenom snarare vinna än förlora;
ty när det framdeles blir fråga 0111 anslag till de medicinska
fakulteternas vid universiteten utvidgning, hvilket måste blifva
en naturlig följd häraf, så finnes icke något särskildt intresse,
som kan sätta sig deremot. Jag vill dessutom, i ani. af den
siste talarens framställning, blott påminna, att då jag framdragit
stora och utmärkta namn af lärare, sorn verkat här i Stock¬
holm, sådant ingalunda skett för att bevisa, att Institutet bar
eller haft utmärkta lärare, utan för att visa, att just i den
theoretiska delen af undervisningen de största medicinska cele¬
briteter tillhört Institutet.
Jag vill nu ej längre uppehålla, utan anhåller blott om bifall.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till och dels afslag å förev:de Betänk., framställde
Hr Gr 0. Landtm, propos. på bifall tili detsamma och, då sva¬
ren utföllo med talrika och starka ja, blandade med många nej,
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter ropade på votering.
Uppsattes och justerades följ:de voter:s-propos.:
»Den som bifaller Allm. Besv.- 0. Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 94, i ani. af väckta motioner om ändring i sednast utfär¬
dade Stadgar för Carolinska mediko-kirurgiska Institutet, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår It 0. Ad. ifrågav:de Betänk.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 147.
Nej — 60.
Oen 14 Mare e. m.
157
Hr von Knorring, Oscar: Ehuru min enskilda opinion
i denna fråga kan vara för R. o. Ad. temligen likgiltig, an¬
håller jag dock att få gifva tillkänna, att jag icke deltagit i det
nyss fattade beslutet.
Gr. Hamilton, Gustaf: I likhet med den siste värde
talaren, får jag nedlägga min reservation mot ett beslut, som
jag anser leda till resultater, som äro menliga för den medi¬
cinska bildningen.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
den 4 och 11 dennes bordlagde Betänk. N:o 95, i ani. af väckta
motioner om utländska lotteri-kollektörers samt in- och utländ¬
ska försäkrings-bolags verksamhet i riket.
Föredrogs ånyo samma Utsk:s den 4 och 11 dennes bord¬
lagde Betänk. N:o 96, i ani. af väckt motion om meddelande
af allmänna föreskrifter beträffande vilkoren för sparbankers
stiftande m. m.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Motionären har
fästat uppmärksamheten derpå, att de kapitalbelopp, som af
samtliga sparbanker inom landet disponeras, uppgå till en sum¬
ma af 30 millioner, och att derföre dessa inrättningar väl kunna
anses hafva vuxit till den betydenhet, att de försenade en direkt
uppmärksamhet från statsmagternas sida. En stor del af denna
summa, eller omkring 40 proc., är utlånad blott mot säkerhet
af namn. Oaktadt den ganska höga siffra jag redan nämnt,
kan det dock icke nekas, att sparbankernas utveckling gått lång¬
sammare hos oss, än i många andra länder, der regeringen
lemnat denna institution större omvårdnad. Det vore tvifvels¬
utan af stor vigt, att äfven hos oss söka befrämja kapitalbild¬
ningen, och om utväg funnes för sparbankerna att placera sina
penningar i publika papper, så skulle deraf uppstå en dubbel
fordel, dels att sjelfva medlen vore säkrare placerade än nu
genom utlåning på namn är fallet, dels att kapitaler derigenom
bildades, som vore lätta att realisera. Jag tror derföre, att
Utsk:t icke gifvit nog goda och grundade skäl för sitt afstyr-
kande af motionen, och har svårt att förstå, hvarföre ej R. St:r
skulle kunna till K. M. ingå med en underd. skrifvelse och an¬
hålla om utfärdande af en lag, som afsåge ingalunda att häm¬
ma, utan tvärtom att understödja sparbankernas verksamhet.
Vill man också betrakta dem som en barmhertighetsinrättning,
så är väl just staten den, som det tillkommer att, såsom en
slags öfverförmvndare för den fattige, vaka deröfver, att ingen
orättvisa honom vederfares. Huru man än betraktar saken,
antingen ur moralisk eller financiel synpunkt, så synes mig, att
man bör lemna den större uppmärksamhet än Utsk:t velat göra,
och icke behandla den som en obetydlighet, och jag för min
I5S
Ben 14 Mara e. m.
del skulle derföre önska, att R. o. Ad. ville, med afslag ä Utsk:ts
Betänk., bifalla Hr Lallerstedts motion.
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag måste beklaga, att
Utsk:t |>å sådant sätt behandlat denna fråga, som också redan
lära vara af de 3 andra Stånden afgjord, men öfver hvilken
jag dock anser det vara R. o. Ad. värdigt att uttala sitt om¬
döme. Med motionen har ingalunda åsyftats att staten skulle
inblanda sig i dessa sparbankers förvaltning, utan blott att några
allmänna grunder blefve antagna, så att icke, såsom nu, det
uppgjordes 24 olika reglementen, ett särskildt för hvarje län.
Det hade ock varit skäl, att staten lemnat någon uppmärksam¬
het och uppmuntran åt dessa inrättningar, hvilka hafva till än¬
damål att befordra sparsamhet, så mycket större skäl, som vi
i detta Iand beträdt och gått ganska långt på skuldsättnings-
banan, och det då är desto angelägnare att taga vara på hvad
man har. Erfarenheten visar också, att besparingar göras i
samma mån, som tillfälle beredes att insätta och göra dem frukt¬
bärande. Jag har efter landshöfdingarnes 5-års-herättelser gjort
en beräkning öfver förhållandet, och det visar sig då, att i spar¬
bankerna finnes ett samladt kapital af 29,330,000 rdr, hvilket
ständigt ökas och alltså vid innevide års slut kan med säker¬
het antagas uppgå till 30 millioner. I Malmöhus län, der det
finnes 15 sparbanker, som äro ganska väl organiserade, är förhål¬
landet mest tillfredsställande; der uppgår summan till 6,595,000
rdr, tillhörande 34,000 insättare. Deremot i de norra länen,
dit dock genom den stora skogsafverkningen så mycket pen¬
ningar influtit, har man icke gjort mycket för att befrämja så¬
dana inrättningar.
Hvad som nu här skulle behöfvas, vore egentligen några
generella stadganden, isynnerhet i afseende å säkerheten, så att
sparbankerna alltid komma att stå under garanti och tillsyn af
tillräckligt antal respektabla personer i orterna, och så att de
besparade medlens öfverskott blefve använda på ett med in¬
rättningens ändamål öfverensstämmande sätt. Visserligen har,
så vidt jag vet, icke någon förlust för insättarne hittills upp¬
stått; dock kan det, i händelse af en kris, vara osäkert, huru¬
vida de verkligen kunde få ut sina penningar, då man af Finans-
komitéens berättelse ser, att 1857 funnos icke mindre än 10^
million utlånade mot säkerhet af namn. Då man nu i allmän¬
het söker komma ifrån hela borgenssystemet, vore det väl skäl
att i afseende å dessa inrättningar göra något stadgande, som
inskränkte denna utlåning på namn. 1 England hafva 11 spar¬
banker gått öfver ända och insättarne förlorade 4 millioner,
och det är just med anledning häraf, som regeringen der fram¬
lagt ett lagförslag i ämnet. Jag skulle visst icke önska, att,
såsom der eger rum, sparbankernas penningar äfven hos oss
inginge till statsverket; Frankrikes exempel är i detta afseende icke
uppmuntrande, ty der tillgrepos dessa medel 1848 af provisoriska
regeringen; men jag hade ansett nödigt och nyttigt, att R. St:r
Den 14 Msr» e. m.
159
till K. M. ingått med en underd. skrifvelse för att begära upp¬
görande af några allmänna grunder för sparbankernas förvalt¬
ning. Nu är genom Utsk:ts sätt att behandla detta ärende och
genom de andra Ståndens fattade beslut, tillfället dertill denna
gång förbi, och jag får då endast begära propos. på afslag å
Utsk:ts Betänk.
Sedan undertecknad, uppå begäran af Gr. Björnstjerna,
meddelat den upplysning, att Borgare- och Bonde-Sl:n bifallit
förev:de Betänk., men att Preste-St:ts beslut i frågan ännu icke
var kändt, yttrade
Gr. Björnstjerna: Då 2:ne Stånd redan bifallit Utskrts
Betänk., är frågan för denna gång förfallen. Det synes mig
då något besynnerligt, att man vill upptaga vår dyrbara tid med
vidlyftigt ordande derom. Då emedlertid 2 talare så strängt
nagelfarit med Utsk:ts Betänk., må det äfven tillåtas mig yttra
några ord. För min del tror jag, att staten icke bör i den
enskilda verksamheten ingripa med något reglementerande, der
det icke är af beholvet påkalladt. Den siste talaren har redan
erkänt, att sparbankerna gå förträffligt i vårt land; de halva
redan ett kapital af 30 millioner, och inga förluster hafva drab¬
bat insättarne. Hvad kan man då vidare önska? Hr von Koch
säger, att det finnes 24 olika reglementen, ett särskildt för
hvarje län; men delta bevisar ju endast, att i olika län önskar
man hafva sina sparbanker inrättade på olika sätt, och det
måtte väl också vara en obestridlig rättighet för dem, som stifta
en sådan inrättning, att göra den huru de behaga. Det bästa
beviset derpå är just England, der det alls icke finnes något
af staten utfärdadt reglemente för sparbankerna; och jag tror
vi böra följa detta exempel.
Jag vill icke längre uppehålla R. o. Ad. med att tala om
ett ärende, som redan är afgjordt; utan anhåller blott om bifall
till Utskits Betänk.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: Jag är för min del
en stor vän af sparbanker, och de hafva äfven, såsom Hr von
Koch upplyst, inom Malmöhus län fortgått med stor framgång;
men jag hyser vissa betänkligheter vid att betaga dem någon
del af deras frihet i utveckling. Skulle emedlertid R. o. Ad.
vilja uttala sitt intresse för dessa inrättningar, anhåller jag att
det måtte ske genom biträdande af Hr Isbergs reservation, som
är hållen i temligen allmänna ordalag, ty Hr Lallerstedts mo¬
tion anser jag icke böra vinna bifall.
Hr von Knorring, Oscar: Här har blifvit sagdt, att in-
säftarne i sparbanker icke lidit några förluster. Jag kan dock
nämna ett exempel på en sådan inrättning, som gick öfver ända;
direktionen var oansvarig och de fattiga personer, som der in¬
satt sina besparingar, förlorade dem. — Då ett så vigtigt ärende
Den 14 Mare e. m.
är under öfverläggning, synes mig också underligt, att man vill
klandra att Ståndets ledamöter deröfver uttala sina åsigter. och
får jag derföre på det högsta motsätta mig alla försök till ett
sådant afklippande af den fria yttranderätten.
Frih. Sprengtporten: Då det, enligt min öfvertygelse,
vore lämpligt att R. St:r till K. M. inginge med en underd.
skrifvelse i detta ganska vigtiga ämne, kan jag icke tro, alt
den diskussion, som här uppstått, kan vara utan all betydelse.
Vigligt anser jag också vara, att R. o. Ad. icke, genom att
bifalla Utsk:ts Betänk., godkänner de grundsatser, som deruti
blifvit uttalade. Hvad beträffar formen för beslutet, är jag icke
obenägen att förena mig med Hr von Troil om Hr Isbergs
reservation, och hemställer till Hr von Koch, om ej lian skulle
också vilja deruti instämma.
Hr Nordenfelt, Leonard Magnus: Jag anser mig, så¬
som ledamot af Ekon.-Utsk:t, böra yttra några ord vid detta
tillfälle. Utsk:t har ingalunda med lättsinne behandlat den väckta
motionen, ulan tvärtom ganska grundligt; men man har ej kun¬
nat uppgifva, hvad den åsyftade lagen skulle innehålla. Icke
kan der föreskrilvas, på hvad tider banken skall vara öppen,
eller hvartill öfverskotten skola användas; det beror väl på
direktionen sjelf att bestämma. Att denna är ansvarig för de
medel, den emottager, synes mig lalla af sig sjelft; och hvad
insättarnes säkerhet beträffar, så har man ju förklarat, att man
icke önskar någon statens inblandning i sparbankernas förvalt¬
ning. Grunden till dessa inrättningar är naturligtvis, att det
finnes personer, omfattade med allmänt förtroende, hvilka äro
hågade att mottaga insättning af penningar och derför betala
ränta; och den som gör besparingar och har medel att placera,
får väl sjelf se till, att han har tillräcklig säkerhet att återfå
dem. Jag har således svårt att finna, huru Utsk:t skulle kun¬
nat komma till ett annat resultat i detta fall, och anhåller der¬
före om bifall till Bctänk:t.
Hr von Koch: Det förundrar mig visserligen icke, att
Ordföranden i Ekon.-Utsk:t finner alla tal, som äro emot hans
åsigt, vara för långa; men deremot förvånar det mig, att han
icke ens behagat höra på hvad jag sagt. Han har nemi., oak¬
tadt de af mig lemnade upplysningar, påstått de Engelska spar¬
bankerna böra tagas till mönster. Jag får då ytterligare upp¬
repa, att 11 sparbanker derstädes gjorde bankrutt på en sum¬
ma af 4 millioner, och detta var just anledningen, hvarföre re¬
geringen tog saken om hand. För öfrigt kan det vara temli-
gen likgiltigt, huru beslutet nu formuleras, blott man icke bi¬
faller Betänk:t, och jag förenar mig derföre med Hr von Troil
och Frih. Sprengtporten om Hr Isbergs reservation.
Frih.
Den 14 Mars e. m.
161
Frih. Raab, Adam Christian: För min del instämmer
jag med dem, som önska att en generell lag blefve gällan¬
de i afseende å sparbankerna. Det torde vara af nöden, så¬
väl för att åstadkomma nödig säkerhet och kontroll, som ock i
afseende å användandet af dessa inrättningars öfverskottsmedel,
ty icke är det rätt, att banken, genom att lemna den fattige
insättaren en lägre ränta, gör vinst och samlar reserv-fonder,
som sedan användas till främmande ändamål. Då jag också
anser af vigt, att önskan om en lagstiftningsåtgärd i detta fall
tydligt uttalas, anhåller jag om bifall till Hr Lallerstedts motion.
Gr. Björnstjerna: Hr von Koch har såsom ett skäl mot
mitt åberopande af England såsom exempel framdragit, att i
nämnda land 11 sparbanker gått öfver ända; men då manjern-
för detta antal med antalet af der befintliga dylika inrättningar,
så torde det icke förtjena att så mycket tagas i betraktande.
1 afseende derå, att direktörerne borde vara ansvarige för med¬
len, tror jag väl knappast, att någon vill åtaga sig ett så be-
skafiadt, lönlöst och ganska mödosamt uppdrag, om han tillika
skall vara ansvarig för penningarne. Att åter öfverskotten an¬
vändas på ett för det allmänna nyttigt sätt, bör väl icke kunna
af någon klandras, aldraminst af insättarne, som ju dock lått
den ränta på sina penningar, som varit dem utlofvad. Jag har
således icke kunnat finna några af de anförda skälen tala för
den föreslagna åtgärden, ulan anhåller fortfarande om bifall till
Betänk:t.
Sedan öfverläggriingen ansetts slutad, yttrade Hr Gr. o.
Landtm., att derunder hade yrkats dels af Gr. Björnstjerna bi¬
fall till ifrågav:de Betänk., dels af Hr von Troil, med hvilken
(lere ledamöter sig förenat, att R. o. Ad., med afslag å Be-
tänk:t, skulle antaga det utaf Hr Isberg i hans vid Betänka
lögade reservation framstäldta förslag, »att R. St:r skulle hos
K. M. i underd. anhålla, det K. M. täcktes låta utarbeta för¬
slag till en lag rörande sparbanker, samt vissa bestämda grun¬
der för deras organisation och verksamhet, samt, innan berörda
lag utfärdas, lemna Rikets näst sammanträdande Ständer till¬
fälle att sig deröfver yttra»; och dels slutligen af Frih. Raab,
att R. o. Ad., likaledes med afslag å (Jtsk:ts Betänk., skulle
bifalla Hr Lallerstedts motion, »att R. St:r måtte hos K. M. i
underd. anhålla, att K. M. ville genom en Förordning meddela
de allmänna föreskrifter, som böra tjena till efterrättelse vid
sparbankers stiftande, samt, i allt hvad på K. M. kan ankomma,
söka befordra uppkomsten af ett öfver hela landet utbredt spar-
bankssystem, som erbjuder lättade tillfällen till insättning, och,
såvida R. St:rs medverkan dervid kan anses erforderlig, derom
hos Rikets näst församlade Ständer göra framställning.»
Härefter gjordes först propos. på bifall till Betänk:t, dervid
svarades många nej jemte några ja, och sedermera propos. på
H. lil. 11
162
Den 14 Mari e. m.
afslag derå och antagande af Hr Isbergs ofvanberörde förslag,
då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga nej; och för¬
klarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Sedan med hänsigt till
angelägenheten deraf, att, jemlikt stadgandet i 47 § R. O., vig-
tigare ärenden i de särskilda Riks-Stånden behandlas samtidigt,
i Talmans-konferensen öfverenskommits, att Stats-Utsk:ts, i dag
andra gången bordlagda, Utlåt. N:o 65, i ani. af K. M:s Nåd.
Propos. om anvisande af ett fyllnadsanslag till K. M:s hofhåll¬
ning, och i sammanhang dermed, samma Utsk:s förut 2:ne
gånger bordlagda Utlåt. N:o 38, ang:de regleringen af riksstatens
lista hufvudtitel, böra förekomma i samtliga Riks-Stånden nästa
Onsdag d. 18 dennes, får jag vördsamt föreslå, att R. o. Ad.
ville besluta företagande af omförmälda ärenden i plenum nämnda
dag, och att de då må sättas främst på föredragningslistan.
Till delta förslag lemnade R. o. Ad., uppå framställd pro¬
pos., sitt bifall.
Efter förmälan att, enligt ankomna prot.-utdr., de öfriga
Riks-Stånden biträdt R. o. Adis beslut om tillsättande af ett
Särskildt Utsk:t, bestående af fyra ledamöter från hvarje Stånd,
för behandling af det utaf K. M. afgifna Förslag till ny Sjölag,
anmodade Hr Gr. o. Landtm. R. o. Adis Hrr Elektorer att
sammanträda för utseende af Ståndets ledamöter i nämnde Utsk.
Härefter anmälde sig och yttrade
Frih. af Ugglas, Gustaf: Sedan R. Stir numera beslutat
tillsättande af ett särskildt Utsk. för granskning af K. M:s Nåd.
Förslag till ny Sjölag, får jag fästa uppmärksamheten derpå,
att Riddarh.-Ordms § 19 endast i afseende å de vanliga Utskin
föreskrifver utseende af suppleanter, men att något sådant stad¬
gande icke finnes i fråga om beslutade särskilda Utsk., hvadan
jag härmed har äran föreslå, att R. o. Ad. måtte besluta att
till det ifrågavide Utskit utvälja 2 suppleanter.
Sedan R. o. Ad., uppå framställd propos., bifallit detta för¬
slag, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Elektorerna att jemväl utse
två Suppleanter i det Särskildta Utskit.
K. o. Ad. åtskiljdes kl. ^11 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 16 Meri.
163
flämlagen den 16 Mars 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 2 prot.-utdrag för d. 14 dennes e. m., samt pleni-
prot. för den 17 sisth Januari.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Borgare-St:s d. 14 dennes bordlagde prot.-utdrag N:o 234,
med inbjudning till de öfriga Riks-Stånden att förena sig i Bor-
gare-St:s beslut rörande sednare delen af Banko-Utsk:ts Utlåt.
N:o 26, i ani. af väckta motioner om skyldighet för R. St:rs
Bank att till ett bestämdt pris utlemna omyntadt silfver.
Föredrogos ånyo och bi föllos Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
den 4 o. 11 dennes bordlagde Betänkm:
N:o 97, i ani. af väckt motion om inrättandet af skolor
för meddelande af undervisning i tjenstehjons-sysslor; och
N:o 101, i ani. af vackt förslag om en embetsexamen för
inträdet i de förvaltande verken.
Föredrogos ånyo och biföllos sammansatta Stats- samt Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 7 och 11 dennes på bordet lagde
Betänkm:
N:o 18, i ani. af väckt motion om tillsättande af en Gene¬
ral-inspektör öfver samtliga elementar-läroverken och högre un-
dervisnings-anstalter m. m.; samt
N:o 19, i fråga om föreskrift för alla till statsförvaltnin¬
gen hörande kassor eller allmänna inrättningar, som hafva me¬
del att förränta, att använda dem till inköp af statsverkets el¬
ler andra med K. M:s fastställelse försedda inrättningars ränte¬
bärande obligationer.
Föredrogs ånyo samma Utsk:s den 7 och 11 dennes bord¬
lagde Betänk. N:o 20, i ani. af väckt motion om sådan förän¬
dring i de förvaltande verkens i Stockholm arbetsordningar, att
164
Den 16 Mari.
de större utgifterna derstädes komme att bestridas genom an¬
visningar å R. Räntekammaren.
Frih. Gripenstedt, Joh. Aug.: Mot sjelfva saken, som
af Utsk:t blifvit förordad, liar jag ingenting att anmärka, utan
skall det blifva mig ett nöje att söka medverka till uppnåendet
af det mål, som här afses och hvilket tvifvelsutan kan medföra
åtskilliga fördelar, oaktadt alla dermed förenande svårigheter.
1 formelt hänseende tror jag likväl icke att Utsk:t har behand¬
lat saken rätt, då det ansett sig böra förbehålla R. St:r rättig¬
heten att. granska det förslag, som af K. M. komme att för dem
framläggas. Jag tror för min del att, då åtskilligt af det som
begäres onekligen tillhör K. M. ensam att bestämma, såsom
arbetsordningarne inom de i Stockholm befintliga förvaltande
kollegiala embetsverk, R. St:r ej kunna gå utöfver hvad grund¬
lagen stadgar, eller för detta ändamål göra några förbehåll i
afseende å granskningsrätten. Det faller af sig sjelft, att om
en förändrad organisation af Statskontoret skall ega rum och
anslag dertill erfordras, så kommer förslaget att i detta afseende
till R. St:rs pröfning framställas.
Jag anser, till följe deraf, att återremiss vore tjenlig, för att
åstadkomma en nödig jemkning i beslutet.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Då fråga här icke är om
något annat än om en utredning af huru det af Hr Gr. Cron¬
stedt väckta förslag skulle kunna verkställas, har jag ingenting
emot att en sådan utredning hos K. M. begäres, och att beslu¬
tet i frågan till K. M. öfverlemnas. Men beträffande sjelfva
förslaget att alla utbetalningar skola ske från K. Räntekamma¬
ren och således äfven de, hvartill medel från de förvaltande kol¬
legiala embetsverk i hufvudstaden nu i smärre poster remitte¬
ras till vederb:de myndigheter i landsorten, föreställer jag mig,
att den föreslagna förändringen skulle föranleda alltför mycket
både besvär och kostnad för vederb:de löntagare eller andra
fordringsegare hos K. M. och Kronan, som då, för att erhåjla
sina penningar, torde nödgas anlita kommissionärer i Stockholm.
Jag förenar mig således med Hr Frih. Gripenstedt om
återremiss.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Om man närmare
granskar Betänk:t, tror jag, att de af Frih. Gripenstedt framställ¬
da vådor icke äro så stora.
Hvad Utsk:t, ej i sjelfva förslaget till R. St:rs skrifvelse,
utan i det föreg:de resonnemanget, yttrat, med hänsigt till den
R. St:r förbehållna granskningsrätt, härleder sig från de be¬
tänkligheter, som uppstått i anledning af motionärens yrkande
att K. M. utan Ständernas vidare hörande skulle sätta organi¬
sationsplanen i verkställighet. Dessa betänkligheter sakna väl
ej all grund. Frih. Gripenstedt har sjelf påpekat, att förslaget
måste framkalla en omorganisation af personal och löneanslag
Den 56 Mari.
165
i K. Statskontoret. Ar icke detta en sak, sorn måste understäl¬
las Ständernas pröfning. Vidare, då alla utbetalningar från kol-
legierne skulle ske, icke kontant, utan genom anvisning å Stats¬
kontoret, måste detta onekligen kunna komma att inverka på
Statskontorets financiela ställning; huru eller i hvad mån, beror
väsendtligen på de reglementariska bestämmelserna i det nya
förslaget. Vore det då olämpligt, om de, hvilka tillsläppa pennin-
garne, äfven få yttra sig om förvaltningen.
Hvad åter Hr Dalmans anmärkning beträffar, tror jag Be¬
tänka temligen tydligt uttrycker att det endast handlar om em-
betsverken i Stockholm.
Om R. o. Ad. återremitterar Betänk:t, har jag ingenting
deremot, ehuru jag tror mig veta att det redan är af 3 Stånd
bifallet.
Gr. Gronstedt, Fredrik: Att förev:de Betänk, är bifallet
af trenne Stånd tror jag vara en irring af Gr. Björnstjerna, enär
man endast känner hvad två Stånd derom hafva beslutat.
Hvad sjelfva frågan beträffar, så är den väckt af 1860 års
revisorer, hvilka, då de hade funnit att Statskontoret icke kun¬
nat fullgöra sin skyldighet mot Riksgäldskontoret, nemi. att till
detsamma öfverlemna det öfverskott, som var beräknadt på
statsverkets inkomster, och hvilket var förorsakadt derigenom,
att tull-umgälderna hade ingått till ett betydligt lägre belopp än
det i Biks-staten beräknade, framställt förslag till afhjelpande af
denna olägenhet. Statskontoret, som blifvit kommuniceradt detta
förslag, yttrade visserligen deröfver några betänkligheter, men
gillade det fullkomligt i principen. Det ansåg nemi. att det måste
för en kassaförvaltning i allmänhet vara fördelaktigare, att till¬
gå ngarne finnas i en hufvud- eller generalkassa samlade, för
att derifrån direkte utgå till de föremål, hvartill de äro anvisa¬
de, än att medlen fördelas mellan flera särskilda kassor, för att
af dem, som deröfver disponera, för de afsedda ändamålen an¬
vändas. I det sednare fallet kunde nemi. lätt inträffa, att en
eller flera af sistnämnda kassor för tillfället egde större tillgån¬
gar, än som då erfordrades, under det att hufvudkassan, af en
eller annan orsak, samtidigt vore i behof af behållningarne i de
andra kassorna.
Utsk:t, som sökt att skaffa sig underrättelse om förhållan¬
det med de förvaltande verkens kassor, under olika tidsmomen-
ter, bar fått de upplysningar, att icke så obetydliga behållnin¬
gar varit i desamma. Ehuru det visserligen är sannt att sena¬
re på året, den 1 Oktober, summan något nedgått, så var likväl
den 1 April 1862 i dessa kassor 2,682,866 rdr. Häraf hade
Krigs-Coll. 966,773, Förvaltningen af sjöärendena 607,000 och
Ofver-intendents-embetet 90,000 rdr o. s. v. Det är utom allt
tvifvel, att Statskontoret, om dessa medel icke hade varit dess
förvaltning undandragne, skulle hafva vida bättre kunnat reda
sig under de tider, då det varit i förlägenhet, oaktadt likväl des¬
sa medel icke hade bidragit dertill tillfyllest, enär Statskontoret
166
Den 16 Mart.
var skyldipt Riksgäldskontoret ända till 4 millioner rdr i Oktober
månad 1860.
Jag tror äfven för min del, att den minskning förändringen
åstadkomme, så väl i antalet af särskilda kassörer vid de för¬
valtande verken, som i fråga om framtida beloppen af de löner,
hvilka beluifde utgå till sådane kassörer, sorn bibehöllos, men fin¬
ge sina göromål och sin ansvarighet i betydlig mån begränsa¬
de, torde någorlunda kunna motsvara kostnaderna för så väl
den tillökade personalen inom K. Räntekammaren, som för kon¬
trollen å densamma. Jag tror, att om man lorenar med denna
reform den, som jag har föreslagit i en annan motion, att an¬
slag på extra statsregleringen böra anvisas att utgå från Stats¬
kontoret, i stället lör Riksgäldskontoret, skulle icke så stora
summor komma att undanhållas den allmänna rörelsen.
I formelt afseende tror jag, i likhet med Frih. Gripenstedt,
att Utsk:t misstagit sig, och förenar jag mig med honom i anhål¬
lan om återremiss.
Frih. Gripenstedt: Då man fästat min uppmärksamhet
på att en lämpligare form för den af Utsk:t föreslagna skrif-
velsen lättare kunde vinnas, genom att direkt derom besluta, än
genom en återremiss, ber jag att lå justera mitt förra yttran¬
de på det sätt, att R. o. Ad. måtte bifalla Betänk:t, såsom det
blifvit af motionären framställdt.
Hr Cederschjöld, Rob. Teofr.: Om detta förslag inne¬
bär väsendtliga fördelar i afseende på de utbetalningar, som sko¬
la verkställas i Stockholm, anser jag deremot det vara ganska
olämpligt för sådana liqvider, som skola ske i landsorten. Jag
tillhör sjelf ett sådant verk, nemi. fångstyrelsen, som har nä¬
stan hvarje vecka ganska stora penriingeremisser till landsorten,
och jag hemställer, om det vore så lämpligt att ditskicka invis-
Dingar på K. Statskontoret.
Jag anhåller om återremiss.
Hr Dalman: Då jag är fullt tillfreds med den förändring
af ordalagen uti Utsk:ts hemställan, som Hr Finans-ministern
föreslagit, frånträder jag mitt yrkande om återremiss.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att under densamma hade yrkats dels bifall till
förev:de Betänk., dels återremiss deraf, och dels att R. o. Ad.,
med afslag å Utsk:ts hemställan, skulle antaga Gr. Grönstedts
motion, som hade följ:de lydelse: »det R. St:r måtte i underd.
skrifvelse hos K. M. anhålla, ej blott att Iv. M. täcktes, genom
dertill utsedde sakkunnige personer, eller på annat lämpligt sätt,
låta utarbeta förslag till en sådan förändring af K. Statskontorets
organisation, äfvensom af arbetsordningarne för öfrige, i Stock¬
holm befintlige, förvaltande kollegiala embetsverk, hvilka hafva
åliggandet att verkställa utbetalning af statsmedel, att dessa
Den 16 Mars.
167
förvaltande verk i allmänhet, och med undantag af expensmedel
och möjligen en mindre kassa för smärre utbetalningar, icke
behöfde hafva några kontanta penningar om händer, eller större
summor innestående å verkets bankoräkning, men deremot er¬
hålla rättighet att för sina utgifter, inom vissa lör hvarje em¬
betsverk begränsade belopp, till hvar och en, som af det för¬
valtande verket skall uppbära penningar, utlärda invisningar,
ställda på K. Räntekammaren, och hvilka der genast blefve
med kontanta penningar infriade; samt att för de utbetalningar,
som af K. Statskontoret omedelbarligen ombesörjas, sådan (ör¬
en k ling måtte tillväga bringas, att särskilda anordningar och as-
signationer icke behöfde för mindre summor utfärdas, men med¬
len utan tidsutdrägt kunde i kontanta penningar utbetalas af
räntekammaren, som derefter egde redovisa de förskott, hvilka
till sådane utbetalningar blefve räntekammaren meddelade; utan
äfven att K. M. täcktes, efter pröfning af de uppgjorda försla¬
gen, låta befordra desamma till behörig verkställighet.»
Härefter anmälte sig och yttrade
Hr Cederschjöld: Jag aftsår från mitt yrkande på åter-
remiss.
Gr. Cronstedt: Afven jag aftsår från mitt yrkande på
återremiss.
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos.
på bifall lill Betänkd, hvartill svarades nej, och derefter pro¬
pos. på alslag å detsamma samt bifall till Gr. Cronstedts of-
vanomförmäldte förslag, hvilken sednare propos. blef med ja
besvarad.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Jag får till R. o. Ad.
hemställa att en inbjudning måtte utfärdas till Med-Stånden att
förena sig uti den nu af R. o. Ad. beslutade förändring af
Utsk:ts Betänk.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad., uppå framstäld propos.,
sitt bifall.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-(Jtsk:ts den 7 och 11 dennes på bordet lagde
Betänk. N:o 3, i ani. af väckt fråga om afskaffande af straff-
arterna prygel och dagg.
168
Sen 16 Mari.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande sam¬
ma Litsk:s den 7 och 11 dennes bordlagde Betänk. N:o 4, i
ani. af väckta motioner ang:de dels ändring och tillägg i
K. Förordn. om egors fredande emot skada af annans hem¬
djur samt om stängselskyldighet, dels ock rättighet för lands¬
tingen att i frågor om stängselskyldigheten inom länen besluta.
Utsk:ts hemställanden å sid. 5 och 6.
Biföllos.
Utsk:ts sista tillstyrkan å sid. 8-
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh.: Sammansatta Lag-
och Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t har emottagit en motion från
en ledamot i Borgare-St., Hr Gahn, hvari han fäster uppmärk¬
samheten på den skada, sorn tillskyndas skogarrie genom för
tidigt bete å desamma om våren. Afven hafva, i likhet med
Hr Gahn, flere ledamöter inom Bonde-St. framställt, att olägen¬
heter i vår Stängsel-förordn. böra undanrödjas, derigenom att
landstingen tillerkännas rättighet att härutinnan meddela excep-
tionela föreskrifter.
Emot det Sammansatta Utsk:ts häröfver afgifna Utlät:de
har jag åtskilliga anmärkningar att göra, och utber jag mig att
få ingå i någon granskning häraf.
Hvad först vidkommer den anmärkning, som Hr Gahn
framställt, så lärer väl ej riktigheten deraf kunna bestridas, att
stor skada tillskyndas skogarna genom alltför tidigt betande å
desamma om våren, på samma gång som en orättvisa uppstår
för de skogsegare, som vilja vårda sina skogar, derigenom att
de icke kunna hindra de öfriga delegarne, der skogen ligger
samfäld, att de sig af deras betesrätt begagna. Jag tror också att, örn
en lag stadgades, som förbjöde att samfälda beten finge begagnas
förrän så sent på våren, att man med visshet kunde antaga det någon
skada ej skulle skogen tillskyndas, ändamålet skulle vinnas. För
min del skulle jag anse att den 20 Juni vore i detta afseende
den för vårt lands alla, i klimatiskt hänseende så olika, pro¬
vinser lägligaste tidpunkten.
Emellertid måste det medgifvas, med hänsigt till vår all¬
moges hushållriingssätt och dess bristande omtanka att beräkna
sin fodertillgång, att då under svåra foderår, sedan halmtaken
tillgripits, såsom sista ressursen, ofta ingen annan utväg för den
återstår att lifnära sin boskap, än att drifva den åt skogen,
en sådan lag skulle kunna blifva svår att upprätthålla — och
måhända icke utan skäl kunde kallas hård. Deremot tror jag,
att, om man i denna lagstiftning iakttoge det undantag, att
den allmänna bestämmelsen icke hindrade någon i att, inom
sin enskilda andel af en samfäld betesmark, begagna betet un¬
der hvilka tider som helst, en sådan lag kunde utan betänk¬
lighet utfärdas.
Den 16 Mari.
169
Hvad Stor angår det förslag, som Utsk:t framställt för att
afhjelpa denna olägenhet, så kan jag icke deri instämma. Vårt
fädernesland har varit nog lyckligt att under 400 år styras
efter en enda lag lör hela riket. Att nu öppna vägen för att
återkomma till landskapslagarne är, efter min tanka, mycket
betänkligt, ty har man blott en gång begått felet att beträda
denna bana, fruktar jag att det i ganska många andra läll kom¬
mer att förnyas. Om våra landsting komma att stifta lag än i
det ena och än i det andra fallet, blir slutet af alltsammans
att i vår ekonomiska lagstiftning, sorn visserligen i många läll
behöfver förtydligas och förmildras, en allmän förbistring kom¬
mer att uppstå, som slutligen leder till ett rättslöst tillstånd.
Jag tillåter mig att dessutom fästa uppmärksamheten derå,
att den påyrkade rättigheten för landstingen att stifta exceptio-
nela lagar i stängselmål, föga skulle leda till ändamålet, ty inom
samma landskap kunna ofta lika stor skiljaktighet uppstå i afseende
på stängselbehofven, som länen sins emellan. I lagen äro icke
förbisedde de olika förhållanden, som i detta hänseende kunna
vara förhanden, då den rnedgifvit att öfverenskommelser kunna
träffas både byalag och grannar emellan, och för närv:de bör
detta vara nog.
Sverige, Norige och Danmark äro de enda länder i hela
Europa, som hafva en stängsellag. Om det icke för närv:de
låter sig göra att få stängselskyldigheten att försvinna, så tror
jag likväl att tendensen är sådan, helst då den på flere ställen
redan de facto är upphäfd. Regeln bör vara denna: Antingen
ingen stängsellag, eller en allmän lag, som gäller för hela
riket.
Jag anhåller om återremiss.
Frih. Raab, Adam Christian: Det gifves knappast
någon större förändring i vår lagstiftning, som icke är under¬
kastad mer eller mindre klander. .Man får ej vänta sig att
alia de, som voro vane att handlöst utsläppa sina djur i förli¬
tande på grannarnes åliggande att frälsa sina egor från djurens
intrång, skola genast finna sig tillfreds med skyldigheten att
hålla någon vård om dem. Dertill fordras tid; och med tiden
hoppas jag också att belåtenheten skall blifva allmän. Att jag
hyser förkärlek för den stängsellag, som vi nu ega, må ursäg-
tas mig af det skäl, att jag, såsom ordförande i Kalmar läns
hushållnings-sällskap vid den tidpunkt, då stängselfrågan var utstäld
till hushållnings-sällskapernes hörande, deltog i utarbetandet
af det utlåtande, som sedermera blef klaven till denna författning.
1 likhet med Frih. Sprengtporten, anser jag att det vore
ganska olyckligt, om, i alla de olika delarne i vårt land, vi skulle
få olika författningar i vår ekonomiska lagstiftning; men jag
kan ej finna det ändamålsenliga i det tillägg, han förslagit, i af¬
seende å betesrätten. Det synes mig som skulle gemensamt
begagnande af betesrätt lämpligast vara föremål för öfverens¬
kommelser inom större eller mindre kommuner.
170
Den 16 Mari.
En annan fråga är, om stängselfrågan kan anses tillhöra
den ekonomiska lagstiftningen. Vi se här att det är det sam¬
mansatta Lag- och Ekon.-Utsk:t, som lemnat förslaget, och
stängsel-författningarne hafva, så långt jag minnes tillbaka, blif¬
vit som civil lagstiftning behandlade af detta Sammansatta Utsk.
Jag önskar för min del alslag.
Gr. Sparre, Erik: En bland de för Sverige egendomli¬
ga institutioner, som vi med den största omsorg måste bevara,
är den om den ekonomiska lagstiftningens öfverlemnande i Ko¬
nungens hand. Jag är öfvertygad om, att grundlagens stiftare,
som, lika väl som hvar och en annan, insågo vigten af att re¬
presentationen skulle ega delaktighet i lagstiftningen, just med
afseende å Sveriges vidsträckta läge och omöjligheten att i hän¬
sigt till de olika klimatiska förhållandena kunna stifta en för
alla gemensam lag, öfverlemnade åt Konungen denna makt.
Just derigenom kan denna lagstiftning modifieras efter orternas
olika behof. Långt ifrån att detta förslag skulle åstadkomma
de fordna landskaps-lagarnes olikhet, är jag tvertom öfvertygad,
att det skulle medföra en, med afseende på natur och behof,
nödvändig modifikation i den för alla gemensamma lagen. Jag
tror mig icke vidare behöfva orda om omöjligheten att göra en
för Norrbotten och Skåne gemensam stängsellag.
En talare har yttrat, att han trodde någon stängsellag icke
finnas i några andra länder än i Sverige, Norige och Danmark.
Jag tror att Skåne står i samma kategori som Danmark och
att man der snart är kommen till den punkt, alt man icke vill
hafva en stängsellag; men lika säkert som detta förhållande
förr eller sednare inträffar i Skåne och andra slättlands-pro-
vinser, lika säkert är det, att det aldrig inträffar i Norrbotten
eller i de mera skogbeväxta provinserna. Hafva vi icke re¬
dan en särskild skifteslag för Gottland, en för Dalarne och en
för Norrland? Ådagalägger icke detta, att de lagar i afseende
på skiftesverket, som passa för dessa provinser, icke passa för
de andra. Hafva vi icke en särskild förordning, som bestäm¬
mer tiden för damluckas öppnande i Norrland? Kan det då
vara mera olämpligt, i afseende på stängsel-författningen, att vi
hafva en särskild för Skåne eller i allmänhet för slättbygden
och en för skogsbygden. Jag vill i detta afseende berätta hvad
som yttrades af en medlem af Norska Stortinget under mitt
sista sammanträffande med några af dess ledamöter. »Vi äro»,
sade han, »i Norge i en svår ställning, ty, derigenom att vi
måste för det närv:de stifta en lag för hela riket, kunna vi ej
i allt tillfredsställa de olika landsorterna» — t. ex.», sade han, »i
afseende på stängsellagen.»
Jag har hört såsom ett skäl mot ifrågav:de förslags anta¬
gande anföras, att stängsellagen, i det skick vi nu hafva den,
vore utgången från Kalmar läns hushållnings-sällskap, hvari
Frih. Raab då var ordförande. Att denna lag, utgången från
detta insigtsfulla hushållningssällskap, icke är lika förträfflig för
Den 16 Mara.
171
alla provinser, yppas af de olika framställningar om modifika¬
tion deri, som till K. M. inkomma. 1860 ingick Skaraborgs
läns hushållningssällskap till K. M. med anhållan, att stängsel¬
förordningen skulle modifieras i så måtto, att stängseln klefve
tillräcklig endast för att utestänga småboskap. Detta fiirslag
meddelades de andra länens hushållningssällskaper, från hvilka
andra modifikationer framställdes; och K. M. kunde ej bi¬
falla framställningen.
Man har sagt att stängsellagen icke är af ekonomisk na¬
tur, utan en civil-lagstiftnings-fråga, emedan K. M. gemensamt
med R. St:r derom beslutar, .lag frågar, då Skiftes-stadgan an¬
ses vara en ekonomisk författning, hvad stängsel-lagen skall
kallas? Den kan aldrig hänföras till civillagen. Att den blifvit
gemensamt med Ständerna afgjord, upphäfver icke dess egenskap
af ekonomisk lag, som den sista talaren anförde, ty i 34:de §:n
R. O. står tydligen: »Vill Konungen något ekonomiskt mål ge¬
mensamt med R. Skr afgöra, förfares dermed på sätt, som för
lagfrågor är stadgadt». Således om stängsellagen måste anses
som en ekonomisk lagstiftningsfråga, så blir det antingen K.
M. eller K. M. gemensamt med R. Skr, som kommer att af¬
göra densamma.
Vi känna att, vid hvarje riksdag efter den nya stängsella¬
gens införande, denna lag, åtminstone i Westergöthland, der jag
såsom landshöfding har någon erfarenhet af de petitioner, som
från de olika hushållnings-sällskaperna inkomma inom de olika
orterna, varit föremål för klander och klagomål.
Då man således måste modifiera den efter de olika land¬
skapens behof, så hemställer jag, om någon annan utväg gifves,
än den som Utsk:t har föreslagit. — Jag anhåller om bifall.
Gr. Liljencrants, Gust. Fredr.: Jag befarar att den
siste värde talaren egentligen icke har talat om det ämne, som
utgjort föremål för Utsk:ts behandling. Ilan har egentligen
sysselsatt sig med omsorgen att bevisa, att den nuv.de stäng¬
sellagen icke borde vara gällande från Ystad till Haparanda.
För min del är jag af motsatt öfvertygelse, äfven i denna del,
med honom och anser lagen vara tillämplig för hela landet, ty
med de mindre positiva grunder för stängel-skyldigheten, som
der finnas, är all önsklig latitud iakttagen, för att man må kunna
vidtaga sådana förfoganden, som för hvarje landsort kunna vara
lämpliga. Jag tror att en föregående talare ganska riktigt ut¬
tryckt sig, då han sagt, att, om denna stängsel-författning icke
kan vara tillämplig för hela landet, den icke heller kan vara
det för någon enskild provins. Vi veta nemi. att det finnes
ganska många provinser, som bestå dels af slättland och dels
af skogsbygd. Är Gr. Sparres förutsättning riktig, att författ¬
ningen icke är lämplig lör hela landet, så är den icke heller
lämplig för en provins i sin helhet; ty icke skulle det då vara
så särdeles passande att landstinget befattade sig med stiftande
172
Den 16 Mars.
af en sådan lag, ty resultatet skulle komma att bero på, huruvida
dess pluralitet utgjordes af slätt- eller skogsboar.
Jag vill nu emellertid bålla mig till sjelfva hufvudsaken,
nemi. huruvida det af Utsk:t framställda förslaget vore lämpligt
eller icke.
Måhända skulle jag hafva fogat mig efter Utsk:ts fram¬
ställning, om det hade stannat vid det förslag, som motiverna
innehålla. Det heter nemi. der, att det allenast är i några
vissa fall, som en framställning skulle l'å ske af landstingen.
Ser man åter på det af Utsk:t framställda förslag till underd.
skrifvelse i ämnet till K. M., så är detta af helt annat innehåll,
än hvartill de afgifna motiverna bort föranleda. Landtingens
befogenhet att pröfva Stängsel-förordningens lämplighet, är nemi.
så rundeligen tilltagen, att om detta Utsk:ts förslag skulle till¬
vinna sig statsmakternes bifall, vore i sjelva verket hela grun¬
den för ifrågav:de författning upprifven.
En reservant har, enligt min tanka, ganska riktigt anmärkt,
att författningen är så ny, att den mångenstädes ännu icke ens
hunnit att tillämpas, hvarföre ock den magt, som man, för så
vidt man håller sig till Utsk:ts framställning, nu vill lägga i
landstingens händer, synes mig vara både vådlig och obehörig.
— Under hopp att R. o. Ad. ej må hafva den ringaste benä¬
genhet att härtill lemna sitt bifall, anhåller jag om alslag å Be¬
tänka, och delta så mycket snarare, som två Stånd redan
hafva alslagit detsamma.
Frih. Sprengtporten: Det har visserligen icke undfallit
mig att ingen lagstiftning kan vara så ovilkorlig, att icke
undantag kunna behöfvas, ty den lag, som på detta sätt till¬
kommer, eller icke medgåfve detta, skulle blifva tryckande och
orättvis; men hvad jag tror att Gr. Sparre bör medgifva, det
är, att undantag i en allmän lag böra grunda sig på positiva
fakta eller förhållanden, och icke tillkomma på grund af mer
eller mindre isolerade önskningar, som kunnat framställas eller
vara frukter af en mer eller mindre ensidig eller flygtig
uppfattning, som så lätt kan komma att göra sig gällande inom
korporationer, som äro så sammansatta, som våra landsting.
Den princip, som Gr. Sparre framställt, kan synas hafva något
skäl för sig, men den måste hittills hafva synts betänk¬
lig; ty den skulle i annat fall hafva blifvit mera allmänt iakt¬
tagen.
Hvad för öfrigt frågan om betesrätten vidkommer, så har
det mindre varit min afsigt att nu få antagen en lag i afseen¬
de å densamma, än att få sjelfva frågan fullständigt utredd,
hvarför jag sammanfattat min mening i form af en lag-paragraf.
Då jag blifvit upplyst om att två Stånd redan hafva afsla-
git detta Betänk:de, och således en återremiss ej skulle tjena
till något, förenar jag mig med dem som yrka afslag.
Den 16 Mars.
173
Frih. Stael von Holstein. Fab. Wilh.: Ehuru det
är uppgifvet att 2 Stånd hafva afslagit detta Betänkrde, så kan
jag icke finna att det vore för R. o. Ad. skäl att afslå det¬
samma, ifall R. o. Ad. skulle finna det lämpligt. Jag är af
Gr. Sparre förekommen i hvad jag ämnade säga, att nemi., ge¬
nom de klimatiska och lokala olika förhållandena, en för hela
riket gemensam stängsel-författning är omöjlig, och förenar jag
mig med honom uti anhållan om bifall till Utsk:ts Betänkrde.
Frih. Raab, Ad. Chr.: Så till vida är jag af samma me¬
ning, som den siste värde talaren, att den omständigheten att
2:ne Stånd afslagit Betänkt icke utgör något skäl för mig till
afslag, utan om jag ansåg att det vore godt, så skulle jag ändå
bifalla det, men det är Betänk:ts egen beskaffenhet, som föran¬
leder mig att uppträda emot detsamma.
Hr Gr. Sparre har påstått att detta ämne tillhör den eko¬
nomiska lagstiftningen och faller helt och hållet under 89:de §:n
R. F., men jag ber att få lästa Grins uppmärksamhet på att
ofta är det verkligen ytterst svårt att algöra hvad som hör till
den civila eller till den ekonomiska lagstiftningen, och i många
fall måste man rätta sig efter hvad som är bruk och vana.
Alltsedan 1834 års riksdag, då jag var ledamot af Ekon.-Utsk:t,
vet jag att stängselförfattningen varit behandlad såsom hörande
till den civila lagstiftningen, och troligen har den varit så behand¬
lad allt ifrån början af vårt nya stats-skick. Jag tror icke att
man bör behandla detta för landet vigtiga ämne annorlunda än
man gjort hittills, eller att R. St:r skulle lemna från sig rättig¬
heten att deröfver yttra sin mening. — Gr. Sparre har vidare
sagt att några modifikationer i författningen äro oundgängligen
nödvändiga, men jag vet ej några modifikationer, som äro nöd¬
vändiga, hvilka icke redan ligga i författningens natur.
Slutligen får jag anföra, såsom ännu ett skäl emot försla¬
get, att med den stora latitud, som är lemnad för landstingen,
så kan man mycket väl tänka sig att en pluralitet af skogsboer
skulle kunna helt och hållet vända upp och ned på den författning
som nu finnes. Jag tror att det vore skadligt att icke låta för¬
fattningen få oförändrad tills vidare fortfara, och jag hoppas att
de förändringar, som i en framtid kunna befinnas vara af be-
hofvet påkallade, må företagas af Konungen och R. St:r ge¬
mensamt.
Gr. Sparre: Om det förhöll sig så, som 2:ne föreg:de ta¬
lare påstått, att 2 Stånd redan afslagit Betänk:t, så skulle jag
icke mera hafva besvärat R. o. Ad.; men som sekreteraren
upplyst mig om att prot.-utdrag ankommit endast om att ett
Stånd afslagit det, så kan jag icke finna att diskussionen skall
upphöra i ett ämne, som jag för min del anser vara synnerligen
vigtigt.
Den siste värde talaren har sagt, att han önskade, det stäng¬
sellagen måtte ega bestånd; jag är af samma mening, och just
174
Den 16 Mari.
derför att jag icke vill att den skall ändras i sin grund-princip,
så vill jag att i vissa mindre väsentliga delar modifikationer
må göras, på det att landet må öfvertygas om att denna lag
i sina grunddrag är sådan, att den är tillämplig för hela landet,
hvilket den icke blifver, om man vill att den skall tillämpas i
alla sina konseqvenser uti hvarje landsort; och det måste väl
medgifvas att denna samma stängsellag icke kan vara lika till¬
lämplig i Norrland som i Skåne. En talare har sagt att det
vore farligt att öfverlemna åt landstingen en obegränsad rätt i
detta afseende, men den rätt, som öfverlemnas åt landstingen, är
ingalunda obegränsad, det är endast en rätt att göra en hem¬
ställan till K. M., som det är obetaget att derå lästa afseende
eller ej. Dessutom må man ihågkomma att öfver hvarje fram¬
ställning från landstingen till K. M., eger landshöfdingen i orten
att meddela sitt yttrande, och om således skogsbyggden skulle
vara slättbygden öfvervägande vid fattande af beslut i ämnet, så
må landshöfdingen underrätta K. M. derom.
Man har påstått att jag underlåtit att uppgifva i hvilket
afseende stadgan skulle behöfva modifieras. Jag har i detta
afseende åberopat Utslots motiver; der stå uppgifna åtskilliga
mindre vigtiga delar, t. ex. »hvilken tid af året mulbete å ge¬
mensam skogsmark må ega rum.» Det lär väl icke kunna an¬
ses lämpligt att samma tid bestämmes för att utsläppa kreatur
i Skåne som i Norrland, emedan i detta sistnämnda landskap
kälen går ur jorden 2 eller 3 månader sednare än i Skåne, och
på samma lid som kreaturen i Skåne kunna finna sin näring
ute på marken, är denna i Norrland betäckt med snö. Likaså
är det sagdt i Betänk:t, att landstingen skulle ega föreslå under
hvilken tid af året som stängsel skall hållas i fredgildt skick.
Det är också uppenbart, att under den tid af året, då marken
är frusen, så behöfver stängsel icke hållas i sådant skick, och
denna tid är betydligt längre i de norra delarne af landet än i
de södra. I vår nu gällande lag finnes en viss dag stadgad, då
damluckor skola öppnas i Norrland, och då detta anses vara
lämpligt, så är det väl icke mindre lämpligt att för de olika or¬
terna bestämma olika tider af året då den gemensamma mul-
betsrätten skall upplåtas. Det är visserligen sannt, att sedan
Utsk:t i sin motivering ansett att dessa och dylika förändringar
böra utgöra de punkter, i hvilka det skulle tillåtas landstingen
att göra framställning, så har Utsk:t likväl i sin hemställan icke
tydligen utsatt detta, men det ligger i sjelfva detta uttryck : att det
skall vara sådana förändringar, som skola vidtagas, hvilka med
afseende å lokala förhållanden kunna anses erforderliga; och då
pröfningsrätten öfverlemnas åt K. M., som eger den ekonomi¬
ska lagstiftningsmagten, så ser jag icke någon våda af att lands¬
tingen tillåtas att göra en framställning till K. M., hvarpå K. M.
kan fästa det afseende den förtjenar. Vi åsyfta väl icke i all¬
mänhet att stifta en lag för att tillfredsställa det begär, att den¬
na lag skall gälla från Ystad till Haparanda, utan att stifta en
Dea 16 Mars.
175
lag, som kan tillfredsställa folkets behof. Då nu de tillfälliga
behofven äro väsendtligen olika i olika trakter, så måste lagen
i vissa afseenden modifieras, och att bemyndiga den högsta
makten att, efter framställning af de särskilda landsändarnes re¬
presentation, i vissa mindre väsendtliga fall göra modifikationer
i en lag, som K. M. sjelf har stiftat, det kan jag icke anse in¬
nebära någon våda. Jag upprepar ännu en gång, att i ett fritt
och konstitutionelt samhälle bör lagen vara sådan, att den till¬
fredsställer folkets behof, och när en gemensam stängsellag icke
kan vara tillfredsställande för de olika landsorterna, så tror jag
icke att någon annan utväg gifves, än den som Utsk:t föreslagit.
Jag har under flera riksdagar varit ledamot af Lag-Utslct och
jag har funnit att mångfaldiga af de klagomål, som inkommit
öfver denna lag, varit befogade, ty det kan icke nekas att lagen
är olämplig för vissa orter. Vilja vi nu tvinga dessa orter att
rätta sig efter en lag, som vi erkänna icke är lämplig för dem,
och kan det väl vara äfventyrligare att tillåta Gottland att haf¬
va en särskild stängselförordning, än att tillåta det att hafva en
särskild skiftesstadga? Ar det väl vådligare att bestämma olika
tidpunkt för kreaturs utsläppande på bete i Skåne och i Norr¬
land, än att, såsom jag nyss nämnde, bestämma en viss dag för
damluckors öppnande i denna sednare provins.
Man har anfört såsom ett ovedersägligt bevis på att denna
fråga skulle höra till civil-lagstiftningen, att den blifvit behand¬
lad af Sammansatta Lag- och Ekon.-Utsk:t. Jag ber då att få upp¬
lysa om att jag sedan år 1844 vid hvarje riksdag har varit
ledamot af Lag- och Ekon.-Utsk:t, och der har man ofta hand¬
lagt mål af ekonomisk natur, t. ex, skiftesstadgan, så att den om¬
ständigheten att Lag-Utsk:t deltagit i behandlingen af en fråga,
kan alldeles icke anses såsom ett kriterium på att denna Iråga
är af civil-lags natur.
Jag vidblifver mitt yrkande om bifall till Betänka.
Hr De Maré, Baltzar: Jag ber endast att i största
korthet få förklara att jag instämmer i Gr. Sparres åsigt, att
en gemensam stängsellag icke kan finnas gagnelig för hela lan¬
det, utan att behöfliga modifikationer göras i vissa fall, lämpade
efter de olika trakterna, skogsbyggd och slättland.
För öfrigt vill jag förklara, att detta Betänk, icke synes
mig vara förtjent af en så vidlyftig diskussion, som nu förevarit,
utan det tycks vara af den oskyldigaste beskaffenhet. Det in¬
nehåller nemi. blott att landstingen må ega att hos Iv. M. göra
hemställan om modifikationer i stängseilagen, och det tror jag
icke är något sorn R. St:r kunna på förhand neka de blifvande
landstingen. Ar detta af ekonomisk natur, så rättar K. M. sig
efter landstingens önskan, om han finner skäl dertill; är det
åter af civil natur, så kan K. M. icke rätta sig efter denna ön¬
skan, utan R. St:rs hörande. Så har saken blifvit framställd för
mig, hvarför jag ock med godt samvete kan yrka bifall till Ut-
sk:ts Betänk.
176
Den IG Mari.
Gr. Liljencrants: Jag ber alt få fästa min värde em-
betsbroders uppmärksamhet på att lian så väl som jag troligen
vet af erfarenhet, att det icke sällan händer att Betänk:n inkom¬
ma till R. St:r, der motiverna gå i en riktning och förslaget i
en annan. Nu har han försvarat sin sats på grund af motiver¬
na, och Utsk:t har här kommit till det olyckliga resultat, jag
nämnde, nemi. att dess framställning syftar åt annat håll än mo¬
tiverna, och det är af detta skäl, som jag funnit föreslaget icke
böra bifallas, utan yrkar jag fortfarande afslag på Betänk:t.
Gr. Sparre: Den siste värde talarens anmärkning vore
befogad, om icke förslaget afsåge en hemställan från R. St:r till
K. M., ty ma*n måste väl förutsätta hos K. M. tillräckliga in-
sigter i de författningar, hvilkas handhafvande honom tillkommer,
för att inse i hvilka delar dessa författningar kunna och böra
vidkännas en modifikation. Jag anser således att en ytterligare
fingervisning af R. St:r till K. M. vore opassande, och detta är äfven
orsaken till att Betänk:ts redaktion blifvit affattad på detta sätt.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels afslag å Utslots förev:de hemställan, gjordes först pro-
pos. på bifall till densamma, hvartill svarades några ja och nej
i blandning, samt sedermera propos. på afslag derå, då svaren
utföllo med många ja, blandande med nej; och förklarades ja
nu haft öfvervigten.
Gr. Sparre begärde votering, hvarefter upplästes och god¬
kändes följ:de voter:s-propos.:
»Den som bifaller Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.-
o. Ekon.-Utsk:ts hemställan i sista punkten af dess Betänk.
N:o 4, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. ifrågav:de hemställan.»
Härefter anmälte sig och yttrade
Hr Dalman: Såvida jag icke blifvit oriktigt underrättad, är
det nu diskuterade Betänk:t afslaget af två Stånd, och jag hem¬
ställer således till Hr Gr. Sparre, om det lönar mödan att ge¬
nom en votering, som icke kan förändra resultatet, här förspilla
en dyrbar tid.
Sedermera företogs voteringen och befunnos, vid dess slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 19.
Nej — 34.
Föredrogs
Den 16 Mere.
177
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Konst.-Ulsk:ts den 11 dennes bordlagde Mern. N:o 7, i ani. af
K. M:s Nåd. Propos. om antagande af ny II. O. och dermed
sammanhängande ändringar i R. F.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Stats-Utsk:ts den 11 dennes bordlagde Meni. och Utlåtrn:
N:o 60, i ani. af erhållna återremisser å Betänk:t N:o 21,
ang:de R. St:rs 1860 och 1861 församlade revisorers berättelsei*
om verkställda granskningar af statsverkets samt andra af all¬
männa medel beslående fonders tillstånd, styrelse och förvalt¬
ning under åren 1858 och 1859;
N:o 61, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de gjord underd.
ansökning om ölverlåtande till staden Christianstad af en kro¬
nan tillhörig tomtplats derstädes;
N:o 62, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om beviljande af
anslag till inköp för statens räkning af en del utaf den Kam¬
marherren rn. m. G. D. Lorichs i lifstiden tillhöriga samling af
mynt och medaljer;
N:o 63, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de anslag för
framtida vård och underhåll af Gustaf Wasas monument vid Ut¬
meland i Dalarne; och
N:o 64, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. arig:de försäljning
till skatte af Ljusne stora krono-laxfiske i Gefleborgs län.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Banko-Utsk:ts den 11 dennes bordlagde Mern. och Utlåtin:
N:o 28, ang:de ifrågasatt eftergift till åtskilliga låntagare
hos statslånefonden af skillnaden emellan 9 och 8 proc. af er-
lagd ränta;
N:o 29, i ani. af Verkmästaren vid Tumba bruk F. Bia-
dins anhållan om ersättning för en resa till expositionen i Lon¬
don och andra utrikes orter; samt
N:o 30, i ani. af väckt fråga att lån mot pant af fastighet
hädanefter icke må från R. Stms Bank utlemnas.
Föredrogs och lades till handlingarne Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk:ts den 11 dennes bordlagde Mern. N:o 102, i ani.
af återremiss af Utskits Betänk. N:o 81.
H. III.
12
178
Den IS Mars.
Föredrogs, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordel)
samma Utslcs den 11 dennes bordlagde Betänk. N:o 103, i ani-
af väckt motion om skyldighet för bruksegare att, i mån af
rösträtt, bidraga till klockares och orgelnisters aflöning.
Föredrogs Konst.-Utsk:ts den 14 dennes bordlagde Mern.
N:o 10, ang:de en af Hr Stjernsvärd, G. M., anmäld anledning
till anmärkning mot Statsrådet m. m. Hr Frih. Gripenstedt.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att då Konst.-Utsk:t ansett
någon anmärkning i ani. af Hr Sljernsvärds ifrågav:de anmälan
icke böra ega rum, kunde Mem:t, till följd af 106:te och 107:de
§§:ne R. F., icke föranleda till annan åtgärd, än att läggas till
handlingarne.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 14 dennes bordlagde Utlåt. N:o 67, i fråga
om beviljande af anslag och annat understöd från statens sida
för skarpskytteföreningarne i riket.
Föredrogs och bifölls Stats-Ulsk:ts den 14 dennes bordlag¬
de Utlåt. N:o 68, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. angrde ersätt-
ningsanslag för upphörd dagsverksskyldighet till åtskilliga militie¬
boställen.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bor¬
det, Stats-Utsk:ts den 14 dennes bordlagde Utlåtm:
N:o 69, i ani. af väckt motion ang:de anslag till Riddar-
holmskyrkans iståndsättande invändigt; och
N:o 70, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de upplåtande
till Göteborgs Museum af kronans andel uti f. d. Ostindiska
kompaniets hus i Göteborg.
Föredrogs Frih. Stael von Ilolsteins, Fabian Wilhelm, den
14 dennes bordlagde motion N:o 268, angrde en underd. anhål¬
lan till K. M., »att dess regering må i samverkan med andra
stater, som garanterat 1815 års Wiener-traktat, i diplomatisk
väg påyrka konungariket Polens återupprättande.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik: Jag delar fullkomligt
den, af mig lika högt aktade, som värderade motionärens kän¬
slor af deltagande och medlidande för det Polska folkets olyckor
och lidanden. Men det politiska gebitets område, som motio¬
nären beträder, är meräudels af en så prosaisk natur, att det
Den 1C Mar».
179
icke obetingadt lemnar rum för den poetiska känsloutgjutelsens
uppträdande med någon framgång. Opinionsyttringar och pro¬
tester ifrån de såkallade meetings, eller folkmöten, gälla uti po¬
litiska frågor för hvad de kunna, men allt, som i sådant afse¬
ende utgår ifrån lagstiftande församlingar, antager en helt an¬
nan och allvarsammare karakter.
Efter mitt föreställningssätt fordrar således, hvad folkom¬
buden af sina regeringar i afseende å diplomatiska förfoganden
begär, ett allvarligt öfvervägande, för att icke såsom förha-
standen på en gång blottställa både sig sjelfva, såsom de begä¬
rande, och de respektive regeringarne för ett påtvunget afslag,
i fall man begär något, som ej är säkert att det kan eller bör
bifallas.
Då man inom Engelska parlamentet, eller inom den Fran¬
ska lagstiftande församlingen skulle begära de respektive rege-
ringarnes diplomatiska intervention uti de Rysk-Polska angelä¬
genheterna; så vet man att dessa magter bjuda öfver hundra¬
de tusendetals bajonetter och öfrige till ett fredsbrott erforder-
lige utvägar och medel.
Annorlunda är förhållandet med magterna af en lägre rang.
Den värde motionären anlör, såsom ett stöd för svftet af
sin motion, att Sverige är en af de 8 magter, som vid Wiener-
kongressen undertecknat de dervid beslutade politiske förfogan¬
den af år 1814 och 1815; och att sålunda berörde magter,
ibland hvilka äfven Sverige, skulle vara garanter af den Grund¬
lag för konungariket Polen, af den 27 November 1815, som
tillerkänner det en fullkomlig autonomi under Rysslands Kej¬
sares öfverherrskap.
Afven om detta vore ett ännu kraftegande förhållande,
anser jag ej allenast grannlagenheten, men försigtigheten fordra,
att Sveriges riksförsamling till sin regering i en så ömtålig frå¬
ga hyser det förtroende, att den hvarken blottställer sig för
löjligheten af vanrnäktiga protester, oförsigligt inkastar sig uti
några vidtutseende politiska äfventyr, eller underlåter att opå¬
mint, traktatmässigt iakttaga hvad rikets nytta och värdighet
kan påfordra.
Del är i allmänhet vanskligt för folkombuden, att utan nå¬
gon tvingande nödvändighet, och utan mogen öfverläggning, in¬
låta sig på den yttre verldspolitikens område.
Det är i min tanke oförsigtigt, att genomen, ifrån lagstift¬
ningen oflicielt litt ryckt önskan, att regeringen måtte inblanda
sig uti de Rysk-Polska angelägenheterna, så tillsägandes hafva
tagit på handen, såsom redobogne att vid möjligen inträ fia nde
eventualiteter äfven stå stridsfärdige, för att annorlunda än ge¬
nom (ilott deklamationer understödja en sak, som man förskotts¬
vis så mycket medelst ordet förfäktat.
Jag erkänner villigt min obekantskap med de diplomatiska
irrgångarne; men det förekommer mig. sorn om Weiner-kon-
gressens förfoganden, genom sednare inträffande verldshändelser,
vore omintetgjorde, och likasom garantierne endast uti histo¬
180
Den 16 Mari.
rien qvarstode såsom tilldragelser sedan ett halft århundrade
tillbaka.
Det Napoleonska kejsaredömets återupprättande; Hollands
skiljande från Belgien; Neufchålels återinträdande i Schweitzer-
förbundet; republiken Krakaus införlifvande med den Österriki¬
ska monarkien; — alla dessa tilldragelser synas utgöra lika
många praktiska protester emot Wiener-kongressens förfoganden.
1 afseende å Polen afpjorde 1831 års, lör det Polska fol¬
ket olyckliga revolution dess frånskiljande ifrån de fördelar,
som tillerkändes det vid Wiener-kongressen, och stormakterne
hafva icke anfört, och må hända icke heller statsrättsenligt kun¬
nat afgifva någon protest emot det kejserliga Ityska organiska
statutet i fem afdelningar och G9 §§ af den 26 Februari
1832, som införlifvade Polen under den Ryska autokralien.
Mera än 30 år äro likväl sedan dess förflutne.
Men, Mina Hrr! mig förekommer ännu ett förhållande, och
i min tanka måhända ett ibland de vigtigare, som manar till
betänklighet i afseende å den, af den värde motionären före-
slagne åtgärd.
De diplomatiska förhållanderne äro de enda, som förete
en verklig gemensamhet inom det Skandinaviska förenings-
förbundet.
De diplomatiska förhållanderne äro de enda, inom hvilka
det icke ännu lyckats att inom den Skandinaviska föreningen
frånrycka Sverige dess förstfödslorätt.
De diplomatiska förhållanderna äro de enda inom den
Skandinaviska föreningen, som åt Sverige ännu odeladt bibehål¬
la det främsta rummet; och det är på grund deraf jag äfven
anser, att det bör med så mycket mera varsamhet och grann¬
lagenhet begagnas.
Den diplomatiska fråga, som nu utgör föremål för diskus¬
sionen, är icke ensamt Svensk, den är Svensk-Norsk, och så¬
lunda ett föremål för Unions-regeringens behandling; och det är
äfven derföre jag anser initiativet uti en sådan fråga icke på
sätt, sorn nu skett, böra utgå ifrån Svenska representationen,
utan föreställer jag mig, att man med full tillförsigt i detta hän¬
seende bör åt Unions-rcgeringen öfverlåta att handla i den rigt-
ning, den anser öfverensstämmande med de förenade rikenas,
ej mindre nytta, än värdighet; och, i afseende å nödvändighet,
icke vidsträcktare än hvartill gällande traktater och förbund kan
föranleda.
Då man begär ordets intervention, måste man derunder för¬
stå, att man är beredd på handlingens, och det är med afseen¬
de härå jag framställt mina betänkligheter, och som jag önskar
att Ekon.-Utsk:t måtte tillstyrka 11. St:r att Frih. Stael von
Holsteins motion icke måtte föranleda till den begärda åtgärden.
Jag anhåller att dessa mina yttrade åsigter måtte till Utsk:t
få åtfölja Frih. Stael von Holsteins motion.
Den 16 Mare.
181
Hr Tersmeden, Pehr Reinhold: Ej utan en viss tve¬
kan uppträder jag emot den siste högt aktade talaren, med hvil¬
ken jag anser för en glädje och ära att kunna i de flesta all¬
männa frågor förena mig. Men jag finner mig dock föranlåten
att, emot hvad han här nu yttrat, framställa en och annan an¬
märkning. Gr. Anckarsvärd har sagt, att det politiska området
har en prosaisk karakter, och att poetiska ulflygter derföre
inom detsamma icke äro på sin plats. Jag hemställer dock till
den värde talaren, huruvida det diplomatiska området, hvarom
här är fråga, i allmänhet gjort sig kändt för någon synnerligt
poetisk flygt. Vidare har han ordat åtskilligt om meelings,
men då sådana här icke blifvit föreslagna, så förmår jag ej inse
hvilket sammanhang dessa ega med den sak, som nu är i fråga.
Emot påståendet att motionen hvarken kan eller bör bifallas, får jag
anmärka, att det väl näppeligen lärer kunna bestridas, alt den kan
bifallas. Huruvida åter den bör det, är en sak, som måste öf¬
verlennäs åt regeringens omdöme. Uttrycket vanmäktiga pro¬
tester, som här begagnats, eger ej någon tillämplighet på den
föreslagna åtgärden, enär denna afser en kooperation på diplo¬
matisk väg. I afseende å invändningen rörande Norges delta¬
gande, får jag fästa den värde talarens, äfvensom husets upp¬
märksamhet på att ratifikationen af den konvention, som bestäm¬
de föreningen med brödrariket, är daterad några dagar sednare
än den af Sverige undertecknande Wienertraktaten; och att det
således icke är Norige, icke ens Sverige-Norige, utan Sveri¬
ge ensamt, som här är i fråga. Att man här icke bör inlåta
sig i frågan »vidsträcktare än traktaterna medgifva», är fullkom¬
ligt riktigt; men den åtgärd, som här föreslås, ligger ju inom
det af traktater begränsade området. Jag ber nu att få i kort¬
het lemna en liten historisk öfverblick af frågan.
Det stora landskifte, som elter Napoleon 1:s fall egde rum,
och hvars följder sedermera i mer än ett hänseende gjort sig
för Europa kännbara, skulle man nästan kunna förlikna vid ut¬
redningen af ett gäldbundet bo. Och likasom ej sällan vid en
sådan plägar inträffa, medförde ock här cessionantens obestånd
deras, hvilka på ett eller annat sätt för honom iklädt sig för¬
bindelser. Ett dylikt missöde drabbade tyngst och hårdast den
dåv:de Konungen af Sachsen, förre storhertigen af Warschau.
Tvenne stormakter hade nemi. genom en hemlig artikel i den traktat,
som d. 26 Februari 1813 i Breslau dem emellan afslutades, öfver¬
enskomma, att den ena, emot afträdandet af sina fordna Polska
provinser, skulle få — på ett sätt, föga olika med det, hvaruppå
förut från samma håll Schlesien och Posen bortsnappades —
taga sitt skadestånd uti ingenting mindre än ett helt konungari¬
ke, det Sachsiska. Detta förslag möttes emellertid af ett gan¬
ska allvarsamt motstånd, och detta just från samma tre mak¬
ters sida, hvilka nu sägas hafva uppträdt för Polska folkets sak;
ett motstånd, som hotade att öfvergå till ett krig, då Napoleons
återkomst från Elba och den derpå följ:de reaktionen afgjorde
frågan till Rysslands fördel och i dess intressen. Med anledning
182
Den 16 Mars.
häraf beslöts på Wiener-kongressen och infördes i första arti¬
keln af dess slutakt följ:de bestämmelser:
»Storhertigdömet Warschau skall, med undantag af de pro¬
vinser och distrikter, hvarom i nedanstående artiklar blifvit
annorlunda förfogadt, förenas med kejsardömet Ryssland. Det
skall dermed vara oåterkalleligt förenadt, genom sin konstitution,
för att besittas af H. M. alla Ryssars kejsare, hans arfvingar
och efterträdare för everldliga tider. H. M. förbehåller sig att åt
denna stat, i åtnjutande af en särskild administration, gifva det
utrymme i afseende på de inre angelägenheterna, som högst-
densainme kan finna lämpligt. Han antager jemte sina öfriga
titlar den af czar, konung af Polen. Polackarne, Rysslands,
Österrikes och Preussens respektive undersåter, skola erhålla en
nationalrepresentation, reglerad i enlighet med den form af poli¬
tisk tillvaro, som hvar och en af de regeringar, hvilka de till¬
höra, kan finna nyttigt och lämpligt att bevilja dem.»
Denna traktat, undertecknad af alla de åtta magter, som
deltogo uti berörde kongress — således äfven af Sverige — har
hitintills uteslutande varit åberopad och tillämpad till regeringarnes
förmån emot folken. Tiden synes nu omsider vara inne att äfven
börja åberopa och tillämpa densamma i fråga om de folken deruti
tillförsäkrade rättigheter. Don framställning, som blifvit gjord i den
nu föredragna motionen, afser ju ingenting annat än alt Sverige,
icke isoleradt och på egen hand, utan i förening med andra lör trak¬
taters helgd nitälskande makter, mätte på diplomatisk väg söka be¬
reda en djupt förorättad nation återvinnande af de fri-och rättighe¬
ter, som blifvit densamma högtidligt tillförsäkrade, på samma gång
de gjordes lill sin nuv:de herrskares undersåter. Den röst i Europas
rådslag, som Sverige på ärans fält, under sin nuv:de dynastis
stamfader förvärfva!, må väl ej, när nu ett tillfälle erbjuder sig
att göra den gällande, anses fursuten, i en tid, då hans värdiga
ättling här för spiran, på ett sätt, som tillvunnit honom natio¬
nens tacksamhet och Europas aktning. Det förslag, motionären
här framlagt, är, jag vågar påstå det, ett genljud af hela landets
opinion, en röst ur Sverska folkets hjerta; och då jag velat äf¬
ven med min ringa stämma understödja detsamma, och bland
eder, Mina Hrr! bland Sveriges Riddersmän, uttala mina varma¬
ste önskningar för ett i ordets sannaste bemärkelse ridderligt folk,
så har det skett för att derigenom fullgöra min pligt som leda¬
mot af delta hus, som vän af mitt land och mitt folk. Jng öf¬
verlemna r nu ordet åt andra talare, hvilka nog förmå bättre ut¬
trycka, men säkert icke klarare uppfatta, icke djupare känna
Sveriges förbindelse emot denna Niobe bland nationerna, emot
Polens ädla, olyckliga folk.
Flere ledamöter yttrade härtill bifall.
Frih. Raab, Adam Christian: Det är med en viss tve¬
kan, som jag uppträder och yttrar mig efter ett sådant anfö¬
rande, som det vi nu hort afgifvas af Hr Tersmeden, och jag
Den 16 M»r>.
183
skulle icke hafva gjort det, om jag icke ansåge att det läge vigt
på att flere talare inom detta hus uppträdde mot de åsigter,
som uttalats af Gr. Anckarsvärd, hvars försigtighet i denna
fråga torde ådraga sig desto större uppmärksamhet i Ekon.-
Utsk:t, som Hr Gr:n förr gjort sig känd såsom en skarp mot¬
ståndare till 1812 års politik.
Jag kan icke föreställa mig annat än att det intresse, som
öfverallt i landet försports för det lidande Polska folket, skall
vara lifligast på detta rum hos ättlingarne efter de frejdade
män, som under Gustaf IF Adolf, Carl X och Carl Xll käm¬
pade och blödde på Polens fält, och jag tror det vara rätt att
uttrycka ett sådant deltagande. Orri här vöre fråga om en så
beskaffad framställning, som innebure en krigsförklaring, så skulle
äfven jag anse det vara mycket oförsigtigt att lemna bifall till
motionen, men, sorn motionären tydligt uttalat, och hvilket äfven
den siste värde talaren påpekat, så afser förslaget blott att R.
St:r skulle hos K. M. i underd. anhålla, att K. M:s regering
ville, i samverkan med andra makter, som garanterat Wiener-
fördraget, söka att på diplomatisk väg befrämja detsammas
efterlefnad.
Jag är fullt och fast öfvertygad om att vår regering hyser
samma deltagande för det olyckliga Polen, som Svenska folket.
Då för 3:ne år sedan en likartad fråga var å bane, — nemi.
då Italienska folket stridde för sin frihet — var det ju med
välvilja, som vår regering upptog folk-ombudens svmpathier för
delta folk, och gick att, genom erkännande af konungariket
Italien, befrämja dess sak. O ni nu denna fråga skulle, såsom
flere sammanstämmande telegram gifva anledning att förmoda,
redan vara föremål för underhandling med vår regering, så kan
jag icke finna annat än att det skall innebära ett stöd för rege¬
ringen att emottaga af Svenska folket en sådan framställning
som motionen afser.
H. Exc. Hr Frih. Manderström, Ludvig, anförde skrift¬
ligen:
Ingen kan vara mera villig än jag, att erkänna represen¬
tantens rätt alt yttra sin tanke, att framställa sina önskningar
samt att få dem af R. St:r pröfvade; och uti denna, som jag
tror, på vår statsförfattnings anda grundade öfvertygelse är det
som jag för min del hemtar anledning alt icke motsätta mig
att den af Hr Frih. Stael von Holstein väckta motion må till
vederbörligt Utsk:s behandling öfverlämnäs.
Jag anhåller likväl, alt, då remissen af 11. o. Ad. beviljas,
få beledsaga den med några anmärkningar, dels af allmännare
beskaffenhet, dels närmare rörande den särskilda fråga, som
här blifvit bragt å bane.
Ju vidsträcktare den rättighet är, hvilken grundlagen åt
den enskilde representanten förvarat, alt bringa, snart sagdt,
hvarje upptänkligt föremål under II. St:s pröfning — ju omät-
*
184 Den 16 Mere.
ligare det fält således är, som för dess verksamhet är öpp-
nadt, — desto mera synes det åligga honom att moget betänka
de ärenden, hvilka han sålunda öfverlemnar till allmän behand¬
ling; att öfverväga det inflytande, de på fäderneslandets angelä¬
genheter kunna utöfva; att göra sig väl underrättad om den
fråga, hvilken han uppkastar, och att öfvertyga sig om att de
uppgifter, hvilka lian lemnar, äro grundade pä fullkomligt till¬
förlitliga och sanningsenliga underrättelser.
Om rigligheten af denna grundsats, i sin allmänna tillämp¬
lighet, icke torde kunna jäfvas, lärer den, i ännu högre grad.
kunna tagas i anspråk med afseende å de frågor, som röra
rikets förhållande till främmande magter, frågor, hvilka, —
en hvar torde erkänna det, — alltid äro af synnerligen grann¬
laga beskaffenhet. Det är icke min afsigt att dermed vilja
hafva sagt, det R. St:r böra afhålla sig från hvarje yttrande
rörande den utrikes politiken, — tvärtom kan för ingen det
intresse, som häråt egnas, vara mera fägnande än för den, sorn
af K. M. har sig anförtrodt det ansvarsfulla kall, att i dessa
frågor föra fäderneslandets talan. Att han af R. St:s — äfven
af den enskilde representantens — yttrade åsigter och omdö¬
men, kan draga nytta och hemta stöd för sitt handlingssätt,
ligger för öppen dag; men lika tydligt torde också vara, att
dessa icke kunna vara hans enda oell uteslutande ledstjerna.
Det är långt lättare, Mine ITrr! att uttala allmänna satser och
önskningar, än att åt dessa, — äfven om de äro fullt rigtiga
och befogade, — med fäderneslandets val till ständigt ögon¬
märke, alltid kunna bereda en i hvarje afseende nyttig och till¬
fredsställande tillämpning. Utan att underskatta värdet af de
upplysningar och uppgifter, som stå till den enskilde represen¬
tantens förfogande, kan dock inträffa att K. M:s regering är i
besittning af andra, någongång deremot stridande, hvilka, om
äfven de stundom äro af egenskap att, under pågående under¬
handlingar, icke offentligen kunna åberopas, likväl kunna ega
den vigt, att de ovilkorligen böra tjena till rättesnöre för den
politik, som bör och måste följas.
Ehuru således, som jag nyss hade äran yttra, tillvaron af
ett lifligt intresse från representationens sida, i hvad rörer rikets
förhållanden till främmande magter, icke kan för regeringen
vara annat än glädjande, tror jag likväl att detta icke bör gå
så långt, att det initiatif, som grundlagen omisskänneligen, med
afseende å dessa frågor, åt K. M. förvarar, skulle äfventyras.
Jag anser det vara min oeftergifliga pligt att upprätthålla detta
initiatif, och jag gör det så mycket villigare, som jag är fullt
och fast öfvertygari, att derigenom ej allenast K. M:s, men äf¬
ven statens derifrån oskiljaktiga väl bäst och säkrast främjas.
Vi ega i vår historia, Mine Hrr! föga efterföljansvärda och var¬
nande exempel på Ständernas direkta ingripande i de utrikes
ärendenas behandling; jag tror icke någon finnes, som skulle
önska se ett dylikt förhållande förnyadt, och K. M:s regering
Den 16 Mara.
185
skulle lifligt beklaga återinförandet af en praxis, som visat sig
för fäderneslandet så föga båtande.
En sak är att vltra ett omdöme eller en åsigt om dagens
skiftande händelser; en annan att framställa en önskan om vid¬
tagande af åtgärder, hvilka antingen kunna vara för tidiga, eller
ock, under den af våra former härflytande långsamma behand¬
ling, till följd af andra under tiden inträffade händelser, kunna
komma allt för sent, och som dessutom lika lätt kunde hafva
till följd af att binda händerna på regeringen, som att åt densam¬
ma förläna det stöd, sorn man ofelbart haft för afsigt att lemna.
Efter dessa allmänna betraktelser öfvergår jag till den
särskilda fråga, som utgör föremål för Frih. Stael von Ilolsteins
nu föredragna motion. Om jag härvid i mina yttranden måste
iakttaga en viss förbehåilsamhet, är jag öfvertvgad att ingen,
som åt frågans vigt och betydelse egnat någon uppmärksamhet,
deruti skall finna befogad anledning hvarken till klander eller
till förundran.
Med anledning af de uti konungariket Polen inträffade
allvarliga händelser, hvilkas orsak, lika med motionären, jag
af uppriktigaste hjerta beklagar, yrkar han, att K. M:s rege¬
ring skall uttala sin mening i frågan, såsom varande dertill icke
blott fullt berättigad, utan ock traktatsenligt förpligtad; — han
uppgifver att en kooperation mellan flere Europeiska magter
redan i denna rigtning är å bane; — och han föreslår att R.
St:r må hos K. M. anhålla, att dess regering må, i samverkan
med andra stater, som garanterat Wienertraktaten, i diplomatisk
väg påyrka konungariket Polens återupprättande.
Jag vill förmoda att ingen vantar sig att jag här skulle
uttala min åsigt om innehållet af lista artikeln i Wiener-kon-
gress-akten af år 1815, eller om de rättigheter, den åt de kon-
traherande magterna medgifver, och de förpligtelser, den åläg¬
ger dem.
Af en föregide talare har här blifvit fullständigt uppläst
innehållet af nyss åberopade artikel, hvilken, enligt hvad man
har anledning förmoda, blef föreslagen af den ej längesedan af¬
lidne, vördnadsvärde Furst Adam Czartoryski, som vid denna tid
af Kejsar Alexander åtnjöt ett högt förtroende, och som således
med fullt fog kan antagas varit afsedd i Polens sanna intresse.
Tolkningen af denna artikel har, vid andra tillfällen än
detta, varit föremål lör stridiga åsigter; och här torde ej kunna
afgöras hvilken tolkning är den rättaste, eller huruvida en för¬
pligtelse af denna artikels innehåll härflyter. Hvad mig beträf¬
far, skulle jag önska att få hafva den åsigt, jag derom hyser,
tillsvidare för mig sjelf förbehållen, för att icke vara bunden af
ett på förhand afgifvit yttrande, för det fall att händelsen så
skulle foga att jag kunde komma att afgifva mitt yttrande inom
den enda domstol, som med afseende härå kan anses berättigad
att fatta ett bindande beslut. Utan att sjelf nu härom yttra
en åsigt, ber jag dock att få fästa uppmärksamheten derpå, att
Englands förste minister, då detta ärende nyligen i Parlamentet
186
Den 16 Mars.
behandlades, icke tvekade yttra, det England icke ansåg sig
hafva med afseende å Polen förpligtat sig till någon som helst
garanti, och förklarade, det enligt hans tanke England väl egde
rättighet, men icke skyldighet att i frågan intervenera.
Hvad dernäst den af Hr Frih. Stael von Holstein medde¬
lade uppgift om en redan tillvägabragt kooperation mellan flera
Europeiska magter beträffar, har väl jag, likasom han, härom
läst hvarjehanda, såväl i utländska som inhemska tidningar, men
saknar derom närmare kännedom. Jag kan ej veta, om den
värde motionären är i besittning af meddelanden, som la k tiskt
bekräfta denna uppgift; — af dem, som kommit mig tillhanda,
hemtar jag icke anledning till den förmodan att, — ännu åt¬
minstone, — någon öfverenskommelse i detta afseende kunnat
tillvägahringas. Den tvekan, som sålunda af de största bland
Europas magter ådagalägges, bevisar nogsamt huru grannlaga
denna fråga är, och med hvilken försigtighet den öfverallt an¬
ses böra behandlas; den torde, likaså, förklara den afvaktande
ställning, som, med afseende derå, K. M:s regering ansett sig
böra intaga. Ingen torde betvifla, det hon, lika med andra upp¬
lysta och frisinnade regeringar, på det varmaste deltager uti
ett olyckligt folks lidanden och motgångar; ingen kan betvifla,
att hon önskar se ett snart slut på en upprörande strid; men
ingen lärer heller förundra sig öfver, om hon noga öfverväger
de medel, som lämpligast kunna leda till detta måls uppnående,
och om hon icke lättsinnigt tillgriper sådana, som dels kunna
motverka ändamålet, i stället alt befrämja det, och dels skulle
kunna medföra följder, för hvilka hon blefve nödsakad att taga
K. St:rs medverkan i anspråk uti en vida större utsträckning
än de sannolikt sjelfva förmodat eller åsyftat.
Den anhållan, hvilken, enligt motionärens yrkande, borde
af K. St:r till K. M. framställas, är af egenskap att dess upp¬
fyllande icke är beroende af K. M:s ensidiga beslut. Dertill
fordras ovilkorligen andra Europeiska magters samtycke. Jag
hemställer då, om det vore rätt, om det vore klokt, att af K.
M:s regering begära en åtgärd, om hvars genomförande R. Shr
icke kunna ega någon visshet; och att uti ett ämne af denna
ytterst grannlaga beskaffenhet af K. M:s regering begära vid¬
tagandet af åtgärder, hvilka kunde föranleda ett afslag från de
närmast förbundna och mest vänskapliga magters sida? Att
framställa förslag, som man icke eger någon utsigt alt kunna
bringa lill verkställighet, är en så ömtålig sak att, för min del
åtminstone, jag icke skulle vilja ikläda mig ansvaret lör ett råd
i denna syftning.
Jag är fullkomligt öfvertvgad derom, att afsigten med den
motion, hvilken såväl på detta rum, som inom Borgare-St:t. blif¬
vit framställd, har sin grund uti en ädel känsla af medlidande
för ett beklagansvärdt folk, och ingalunda innebär någon önskan
att sätta K. M:s regering uti en obehaglig och förlägsam ställ¬
ning. Men jag tillåter mig hemställa, huruvida icke ett bifall
till motionen latt skulle kunna föranleda ett sådant, mot motio¬
Den 16 Mara.
187
närernas och R. St:rs alsigter stridande resultat. Om — så¬
som viii möjligt är — K. M:s regering funne alt den af R. St:r
åsyftade samverkan med andra Europeiska magter icke kunde
åstadkommas, och sålunda icke funne tillräcklig anledning att
derom framställa ett förslag, hvaraf ingen nytta, men väl skad¬
liga följder kunde uppstå; hvad blefve då resultatet annat, än
att regeringen icke kunde uppfylla en af R. St:r framställd ön¬
skan, utan att ens vara i tillfälle att dertill uppgifva de verkande
orsakerna, då framläggandet deraf möjligen kunde föranleda
meddelandet af förhandlingar, öfver hvilka hon icke efter behag
kan förfoga, då de icke uteslutande röra henne ensam. Skulle
ett sådant resultat vara nyttigt? Skulle det vara önskvärdt?
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, och ehuru
jag på intet vis vill motsätta mig motionens remitterande, an¬
håller jag, att Utslot, till hvilket mitt yttrande, då remiss be¬
viljas, torde få medfölja, behagade deråt egna någon uppmärk¬
samhet, och, med afseende å ämnets vigt, noggrannt öfverväga,
huruvida den föreslagna skrifvelse!] till K. M. kan anses nyttig
och lämplig. För min del tror jag det icke, och skulle för¬
moda att R. Skr icke sakna anledning att med fullt förtroende
öfverlemna delta ärende åt K. M:s eget ompröfvande.
Delta anförande framkallade många bifallsyttringar.
Gr. Anckarsvärd: Jag ämnar ingalunda upptaga de ytt¬
randen, som blifvit afgifne emot mina åsigter, i afseende å
Frih. Stael von Holsteins motion.
Jag anhåller blott, att uti prokt få nedlägga en protest
emot den af Frih. Raab emot mig slungade tillvitelse af in¬
konseqvens.
Jag har icke varit lycklig nog, att fatta och förstå det af
Frih. Raab förmenta sambandet emellan milt, möjligen för 50
år sedan äfven bittra klander af 1812 års politik, och mina
nyss anförda betänkligheter att förhastadt inblanda Sverige uti
nu pågående Rysk-Polska förhållandena.
Frih. Stael von Fl öistein: Då min motion, som här
blifvit föredragen, endast afser att 11. Skr skulle hos K. M. i
underd. anhålla, att K. M:s regering ville i samverkan med
andra makter, som garanterat Polens frihet, söka att på diplo¬
matisk väg befrämja densamma, så har jag ju härmed icke
föreslagit annat än att, om en sådan fråga redan vore under
öfverläggning hos de andra makter, hvilka garanterat Wiener-
traktaten, Svenska regeringen icke skulle undandraga sig att
älven medverka tili det ändamål, som dessa kunde hafva för
afsigt att vinna. Hvad en sådan öfverläggning mellan dessa
magter sedermera kunde leda lill, tror jag hvarken regeringen
eller någon annan skulle kunna förutse, men jag anser, att då
man på förhand gått in på en traktat, så bör man äfven vara
beredd på att infria de förbindelser, man deri åtagit sig. Detta
188
Den 16 Mar».
har med afseende på Polen en gång blifvit försummadt, nemi.
1831, då Polen egentligen förlorade den konstitution, som blif¬
vit detsamma tillförsäkrad i Wiener-traktaten. Jag hörde då
på detta rum Sveriges dåv:de Utrikesminister yttra, att Sverige,
till följe af den politik, som det hade iakttagit 1812, vid detta
tillfälle icke kunde handla på annat vis än det gjorde, men om
någon gång i en framtid Polen skulle röra på sig, då skulle
det vara tid för Sverige att uppträda på annat sätt. Ett lämp¬
ligt tillfälle härtill har nu erbjudit sig, då, om man får sätta
tro till de underrättelser, som införas i Sveriges officiella tid¬
ning, de öfriga Europeiska magterna samverka till förmån för
Polen; och i sådant fall har jag ansett att det icke kunde skada,
om representationen uttalade sin önskan att äfven Sverige måtte
uppträda till försvar för och återupprättande af en traktat, deri
Sverige deltagit.
Ilr von Qvanten, Emil: Det har blifvit yttradt att
motionen härledt sig af medlidande med det Polska folket,
sorn nu kämpar för sitt sjelfbestånd. Jag tror att den derjemte
gäller någonting ännu mer, nemi. Sveriges eget intresse. Polens
politiska motståndare, Ryssland, är ock Sveriges historiska mot¬
ståndare. Ett fritt och sjelfständigt Polen måste ge en större
säkerhet åt Sveriges egen politiska ställning, utgöra en ökad
garanti för Sveriges egen frihet och sjelfständighet. Detta är
så klart, att det ej hehöfver vidlyftigt utläggas. Af detta skäl
önskar jag varmt bifall åt motionens syftning, naturligtvis med
den förutsättning, som också motionären sjelf gjort, att andra
magter, som undertecknat Wiener-kongress-akten 1815, koope¬
rera med Sverige i denna fråga.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef motionen jemte yttranderne remitterad till Allm.
Ilesv.- o. Ekon.-Utsk:t.
Vid föredragning af Riddarh.-Utsk:ts den 11 dennes bord-
lagde Utlåt, N:o 6, ang:de väckt fråga om ordnande af Riddar¬
husets gårdsplan och deromkring liggande byggnader, begärdes
detta Utlåt, af flere ledamöter ånyo på bordet, hvarjemte an¬
mälte sig och yttrade
Hr von Knorring, Oscar: Då jag anser att det är af
stor vigt att det nu bordlagda Betänk:t blir afgjordt så fort som
möjligt, får jag vördsamt föreslå att det uppföres först på före¬
dragningslistan nästa Lördag.
Propos. å detta förslag gjordes samt besvarades med flere
ja, jemte ett eller annat nej; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, för¬
klarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Den 16 Mare.
189
Föredrogs Riddarh.-Utsk:ts den 11 dennes bordlagde Utlåt.
N:o 7, ang:de arfvoden till Riddarh.-Fiskalen på Queckfeltska
och Silfverbergska fonderne.
Propos. på bifall till detta Utlåt, framställdes och besvara¬
des med ja; hvarefter anmälte sig och yttrade
Hr Dalman: Jag anhåller alt Frih. von Otters reservation
måtte uppläsas.
Sedan den ifrågav:de reservationen blifvit uppläst, yttrade
Hr Dalman: Då den nu upplästa, vid Betänlct fogade
reservationen efter min uppfattning är fullkomligt oberoende af
Riddarh.-Utslcts Betänk., till hvilket den endast utgör ett tillägg
huru för framtiden bör förhållas, då fråga uppstår om anslående
af arfvoden till Riddarhusets tjenstemän från de under direk¬
tionens förvaltning ställde testamentsfonder, anhåller jag om bi¬
fall till nämnde reservation.
Hr von Knorring: Jag anser att reservanten icke anfört
tillräckligt talande skäl, för att icke R. o. Ad. skulle framdeles
förfara i denna sak, såsom hittills, utan anhåller jag om afslag
på reservationen.
Hr Dalman: Efter mitt förmenande har Riddarh.-Direktm,
som fått sig anförtrodd förvaltningen af de enskilda testaments¬
fonderna, i följd deraf ostridig rätt att bestämma de arfvoden,
som anses skäliga för genom samma förvaltning Riddarhusets
tjenstemän åliggande ökade göromål, hvarom någon hemställan
till R. och Ad. i min tanke alldeles icke är behöflig och äfven
vid flera fÖreg:de tillfällen af Direktionen ej heller så ansetts. Då
emellertid någon tvekan om Direktionens rätt i detta hänseende
nu uppståt t, torde det vara skäl att R. o. Ad., som har så
många andra vigtiga ärenden under sin pröfning, befrias från
afgörandet af en fråga, som uppenbarligen endast afser ett från
medlens behöriga förvaltning oskiljaktigt beslut.
Hr von Knorring: Då det icke är så ofta som sådane
donationer ifrågakomma, tror jag icke att detta kommer att
upptaga så särdeles mycket af R. o. Ad:s tid, utan får jag vid¬
blifva mitt yrkande om afslag på reservationen.
Frih. Alströmer, Oscar: Jag instämmer så mycket
heldre med den siste värde talaren, som jag anser att det är
angenämare för Riddarh.-Direktm att R. o. Ad. sjelf bestäm¬
mer dessa arfvoden.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att Hr Dalman hade, i enlighet med Frih. von
190
Den 16 Mere.
Otters vid det nyss afgjorda Utlåt:t fogade reservation, föreslagit,
att R. o. Ad. skulle besluta öfverlemna åt Riddah.-Direktin,
tinder hvars förvaltning de till stipendier och pensioner af en¬
skilde personer donerade fonder äro ställda, att framdeles, utan
särskild anmälan hos Ståndet, bestämma de arfvoden, som för
sådana fonders förvaltning skäligen böra till Riddarhusets tjenste¬
män anslås; men att Hr von Knorring, jemte Frih. Alströmer,
yrkat alslag å detta förslag; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, fram¬
ställde först propos. på bifall till förslaget, hvartill svarades
några ja och nej i blandning, samt sedermera propos. på afslag
derå, då svaren ut folio med flera ja jemte ett eller annat nej;
och förklarades ja nu haft öfvervigten.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Af R. o. Ad. har i dag för
andra gången blifvit bordlagdt ett prot.-utdr. från Vällofl. Bor-
gare-St:t, med inbjudning till Med-Stånden att förena sig i det
särskildta beslut, som detta Stånd fattat i afseende på Batiko-
Utskits Utlåt. N:o 6. Som R. o. Ad. påminner sig, har R. o.
Ad. å sin sida i samma ämne fattat ett beslut, afvikande från
Utsk:ts hemställan, nemi. »att sådant endast skulle ske, då det
vore med Bankens fördel öfverensstämmande.» Detta har för-
anledt en inbjudning från R. o. Ad., hvarpå svar ännu icke
ankommit. Jag får således hemställa, att Borgare-St:s inbjud¬
ning måtte få hvila, till dess det blir kändt hvad de öfriga Stån¬
den beslutat rörande den från R. o. Ad. utgångne.
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att Gr. af Ugglas hade före¬
slagit, att Borgare-St:s inbjudning, rörande Banko-Utsk:ts Utlåt.
N:o 26, icke skulle företagas till afgörande förr än underrättelser
ankommit om öfrige Ståndens beslut öfver R. o. Adis i samma
ämne gjorda inbjudning.
Härvid anmälte sig och yttrade
Gr. Björnstjerna: Om Borgare-St. skulle fatta samma
beslut, nemi. att låta R. o. Adis inbjudning hvila, så kommer
man ju aldrig till något resultat och i så fall får icke Banko-
Utskit något svar.
Undertecknad meddelade den upplysning, att Borgare-St.
afslagit R. o. Adis inbjudning samtidigt med Ståndets beslut
att sjelf aflåta inbjudning i ämnet.
Gr. af Ugglas: Jag får fästa Gr. Björnstjernas uppmärk¬
samhet på att det finns 2 andra Stånd utom Borgare-St., och
som dessa äfven skola fatta beslut i ämnet, så torde det icke
vara olämpligt att invänta deras beslut.
Den 18 Mare f. m. 191
Härefter blef, uppå framställd propos., Gr. af Ugglas’ för¬
slag bifallet.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^10 e. m.
Jn fidem,
O. Brakel.
Onsdagen den 18 Mars 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 9 prot.-utdrag för den 16 dennes, samt pleni-
prot:n för den 20 och 21 sistl. Januari-
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot och
en suppleant i Banko-Utsk:t efter N:o 1975. Hr Scheffer,
fullm. Gr. Lewenhaupt, Carl Magnus Casimir, hvilken först
varit suppleant i Utsk:t och sedermera blifvit invald till leda¬
mot derstädes, men afsagt sig sistnämnda befattning; och be¬
fanns hafva blifvit utsedd till
Leda mot:
.A2 1956. Hr Clementcoff, fullm. Gr. Lewenhaupt, Carl Mag¬
nus Casimir;
samt till
Suppleant:
jy$ 2080. Hr Konow, fullm. Hr Paykull, Lars Gustaf.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot i
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t efter N:o 1736 B. Hr Hallenborg,
Bolivar Magnus; och befanns hafva blifvit dertill utsedd
M 1187. Hr Hay, fullm. Gr. Lagerberg, Gustaf Fredrik.
192
Den 18 Mare f. m.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af fyra ledamöter
och två suppleanter i det Särskildta Utsk:t för behandling af
K. M:s Nåd. Propos. med förslag till ny sjölag; och befunnos
hafva blifvit utsedde till
Ledamöter:
JV2 167. Hr Geete, fullm. Frih. Leijonhufvud, Carl Gustaf.
» 17S8. Hr Psilanderhjelm, fullm. Gr. Cronstedt, Otto Casimir.
» 2308. Hr af Ström, Carl Ferdinand.
» 2311. Hr Rabenius, Olof Mathias Theodor;
samt till
Suppleanter:
M 1955. Hr von Oelreich, fullm. Gr. Lewenhaupt, Mauritz
Emil August.
» 1378. Hr Lagerbjelke, Carl Oskar.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en suppleant i
Riddarh.-Utsk:t efter N:o 2118 B., Hr Lagerheim, Elias; och
befanns dertill hafva blifvit utsedd:
JV2 2259. Hr af Wåhlberg, Göran Didrik.
Frih. af Schmidt, Georg: Då jag var förhindrad att
sist). Lördag här öfvervara behandlingen af Allm. Besv.- o.
Ekon.-Utsk:ts Betärik. N:o 94, i anledning af väckta motioner
om ändring i sednast utfärdade stadgar för Carolinska Medico-
Ivirurgiska Institutet, så och enär en och annan af med mig
liktänkande möjligen torde förundra sig deröfver, att jag med
tystnad låtit denna fråga afgöras, ehuru jag, på sätt Betänk:t
utvisar, emot Utsk:ts beslut reserverat mig, får jag, med stöd
af 20:de §:n R. O., anhålla att uti R. o. Ad:s protokoll må varda
antecknadt att jag vid Ståndets förutnämnde öfverläggning varit
frånvarande och i beslutet ej deltagit.
Jemlikt R. o. Ad:s den 28 sisth Januari fattade beslut, fö¬
redrogos nu i ett sammanhang så väl Stats-lJtsk:ts den 11 och
14 dennes bordlagde Utlåt. N:o 65, i anledning af dels Iv. M:s
Nåd. Propos. om anvisande för fyra år af ett fyllnads-anslag till
K. M:s hofhållning, dels ock enskilda af berörda Nåd. Propos.
föranledda motioner, som ock nämnde Utsk:s den 21 och 24
sisth Januari på bordet lagde Utlåt. N:o 38, angående reglerin¬
gen af utgifterna under Riks-Statens Första Huivudtitel.
Hr
Den 18 Man f. m.
193
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, att dessa Utlåt:n skulle
punktvis företagas till afgörande.
Härvid anmälde sig och yttrade
Hr Cederschjöld, ltob. Tlteofr.: Ren motion, jag fram¬
ställt, angående holTörvallningen, sönderfaller lili tvenne, bestämdt
åtskiljda delar — den ena, som afser förslaget alt erhålla ett
anslag, för en gång tillräckligt, för att genast fylla den brist,
som uppstått uti denna förvaltning; den andra, alt erhålla en
sådan tillökning lili ordinarie anslaget, att någon dylik brist
för framliden icke vidare skulle vara alt befara. Ändamålet
med deri förra delen af min motion skulle vinnas genom be¬
viljandet af det anslag, som af Stats-Utskit, uti dess Utlåt.
N:o 65 blifvit föreslaget. Ren andre delen åter af min motion
står uti ett bestämdt och nära sammanhang med 6:te punkten
uti Stafs-Utsk:ls Utlåt. N:o 38, angående reglering af utgifterna
under Riks-Statens lista Ilufvudtitel.
Vid sådant förhållande får jag hemställa att den sednare
delen af min motion måtte behandlas uti sammanhang med
6:te punkten af sistnämnde Utlåt.
Sedan öfverläggningen om föredrngnings-sältet ansetts här¬
med slutad, framställde 11r Gr. o. Landtm, propos. derå, att
R. o. Ari. skulle besluta, att förevarande Ullålin borde punktvis
förekomma (ill pröfning, samt derjemte, i enlighet med Hr Ce-
derschjölds förslag, bestämma, att med föredragningen af första
punkten i Utlåtit Nio 65 skulle anstå och samma punkt seder¬
mera företagas till afgörande i sammanhang med Gite punkten
i Utlåtit Nio 38.
Ropades ja.
Till följd häraf förekom nu först i ordningen
Utskits i sednare delen af Utlåtit Nio 65 afgifna hemställan
om anvisande af ett extra anslag utaf en million rdr till K. M:s
hofhållning.
Bifölls.
Sedermera föredrogs i
Utlåtit Nio 38.
lista punkten.
Bifölls.
2:dra punkten.
Frih. Gripenstedt, Joli. Aug.i Utskit har erkänt be-
hofvet af en tillökning i den summa, som är föreslagen »för
underhåll och vård af möbler och andra, staten tillhöriga inven-
H. lil. 13
194
Oen 13 Mari f. m.
tarier i de K. slotten»; men Utsk:t har likväl ansett sig böra
anvisa denna förhöjning endast lör åren 1864, 1805 och 1806.
Såsom skäl dertill har Utsk:t anfört, att »närmare erfarenhet
borde vinnas rörande det ändarnålsenligaste sättet, så väl att
tillvägabringa den såsom nödig ansedda kompletteringen af de
Iv. slottens möbler och inventarier, som ock att anordna des¬
sas underhåll, — innan det ifrågav:de anslaget till något visst
belopp för framliden uppfördes.»
För min del kan jag verkligen icke inse, hvad Utsk:t egent¬
ligen menat med denna »närmare erfarenhet», som skulle vin¬
nas; och jag anser obestridligt att de af Utsk:t i denna pnnkt
anförde skäl äro temligen svaga. Efter mitt förmenande hade
det nemi. varit mera både rationelt och lämpligt att, då man
erkänt behofvet af delta anslag, också nu på definitiv stat upp¬
föra det belopp, som ansågs nödigt; men då, genom Utsk:ts
förslag, behofvet uti berörde hänseende likväl fy lies lör näst¬
kommande stats-regleringsperiod, samt, efter all sannolikhet,
äfven följande Ständer skola hvad härutinnan nödigt är bevilja,
så och då mot Utsk:ts förslag icke någon reservation finnes af-
gifven, som ger anledning att genom återremiss ändring i be¬
slutet skulle vinnas, anser jag mig icke böra yrka någon ändring
i Utsk:ts här gjorda hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef Utsk:ts hemställan af R. o. Ad. bifallen.
3:dje, 4:de och 5:te punkterna.
Biföllos.
6:te punkten och i sammanhang dermed första punkten i
Utlåt:t N:o 65, hvaruti Utsk:t afstyrkt bifall till väckta motio¬
ner örn förhöjning af det ordinarie anslaget till K. M:s hofhåll¬
ning.
Hr Cederschiöld, Rob. Theofr.: Vid den tidpunkt,
då Stats-Utsk:t afgaf detta Utlåt., var den nu föredragna 6:te
punkten af samma Utlåt, fullkomligt riktig, ty någon tillökning
uti anslaget för hofhållningen var då ännu icke begärd. Sedan
den tiden har ett helt annat förhållande inträdt. Man inhem-
tar af Statsrådets och Chefens för Finans-l)epart:tet yttrande
till Statsråds-protokollet, »att äfven för framtiden en lämplig
förhöjning i det ordinarie anslaget till K. M:s hofhållning vore
af omständigheterna påkallad.» Nyss har R.jo. Ad. beviljat anslag
för den brist, som förefinnes. Jag hemställer, huruvida det kan
vara lämpligt, att låta detta anslag för hofhållningen för framtiden
vara oförändradt, då man i sådant fall med visshet vet, att bristen
alltjemt kommer att fortfara och ökas. Att så tillvägagå kan
åtminstone jag, för min del, icke finna vara lämpligt. Sådana
frågor, som denna, äro af en särdeles ömtålig och grannlaga be-
Den 18 Mar» f. m.
199
skaflenhet. De böra derföre förekomma så sällan som möjligt;
och då de en gång blifvit ulagerade, derefter icke under en
lång lid vidare komma lill lif. Det kan icke vara behagligt
hvarken för K. M. att allåta dylika framställningar, eller lör
R. St:r att derom diskutera. Det är, efter min öfvertygelse, icke
allenast R. o. Ad. värdigt, utan äfven utur llere synpunkter po¬
litiskt klokt och välbetänkt, att nu å ordinarie stat bestämma
en så stor förhöjning att man med visshet må kunna veta, att
all anledning till uppkomst af en dylik brist är, uti hvad uppå
R. St:r beror, undanröjd.
Gr. Mörner har uti delta fall föreslagit 170,000 rdr:s år¬
lig förhöjning. Slatsråds-protokollet lemnar visserligen icke
någon tillförlitlig eller bestämd ledning angående det för fram¬
tiden uti berörde hänseende nödiga belopp; men man syne»
mig dock icke utan skäl kunna antaga, att desse 170,000 rdr
skola vara tillfyllestgörande, då nemi. Depits-Chefen sagt »tyd¬
ligt vara», att den ilrågavrde permanenta tillökningen ej på långt
när behöfde uppgå till så stort belopp som 250.000 rdr årligen.
På enskild väg har jag jemväl sökt förskaffa mig upplysningar
om detta förhållande; och kommit lill temlig visshet derom, att
om man förökar detta anslag med 170,000 rdr årligen, så skall
man icke ega någon skälig anledning att befara någon vidare
brist i hof-förvallningen.
Jag hemställer derföre att R. o. Ad., med bifall till Gr.
Mörners motion, måtte bevilja en årlig tillökning uti K. M:i
hofhållnings-anslag från 650,000 till 800,000 rdr.
Frih. af Ugglas, Gustaf: På samma gång jag öppet
förklarar, att jag med nöje skulle hafva lemnat mitt bifall till
uppförande på ordinarie stat af det ökade anslag för hofhåll-
ningen, som K. M. kunnat finna nödigt föreslå, anser jag mig
likväl vara förhindrad att biträda den af Hr Cederschiöld nu
gjorda framställning. De skäl, som derför ligga till grund, an¬
håller jag att få anföra.
Först och främst har K. M. icke till R. St:r framställt nå¬
gon dylik begäran. Tvärtom har K. M., genom att gilla de
åsigter, som af Hr Statsrådet och Chefen för Finans-I)epart:t
blifvit uttalade, förklarat »att ett bestämmande vid delta tillfälle
af den permanenta tillökning i hofhållnings-anslaget, hvilken
efter denna statsreglerings-period blefve för framtiden behöflig,
hvarken vore nödig eller lämplig.»
Vidare har jag, oaktadt jag gjort mig all möda att kunna
få för mig klart, hvilken tillökningssumma vore deri rälta, likväl
icke kunnat uti berörde hänseende komma till någon bestämd
visshet. Uti ett fall, sådant som detta, synes mig det vara R.
St:r värdigast, att låta K. M. sjelf bedöma hvad som kan vara
lämpligast. Motionärerna synas också hafva varit uti den stör¬
sta villrådighet, ty de af dem föreslagna summor vexla emellan
50- och 170-tusen rdr. För min del kan jag icke utan någon
slags utredning, — och en sådan utredning kan icke komma
196
Den 18 Mare f. ra.
från någon annan än K. M., — tillstyrka R. o. Ad. att, likasom
på slump, fixera en summa, ang:de hvilken ingen af R. o. Ad:s
ledamöter kan med säkerhet säga, att den är den rätta. Genom
bifall till andra punkten af Stats-Utsk:ts nyss föredragna Be¬
tänk. N:o 65, har R. o. Ad. icke allenast, på sätt Hr Ceder¬
schiöld yttrat, lemnat medel till betäckande af den nu befintli¬
ga, till 800,000 rdr upptagna bristen, utan, jemte delta, tillika
lemnat det belopp, som K. M. förklarat vara tillräckligt för att
bringa inkomster och utgifter i jemnvigt. R. o. Ad. har så¬
ledes redan, genom beviljandet af ifrågav:de million, uppfyllt
hvad IIr Cederschiöld åsyftat.
I)e i denna fråga väckta motioner äro 3me:
Den ena af Gr. Mörner, att ett belopp af 170,000 rdr
måtte varda å ordinarie stat uppfördt, att från början af nästa
statsreglerings-period årlieen från Stats-Kont. utgå, men åter¬
stoden anvisas å Riksg.-Ivont. att derifrån utbetalas med 250,000
rdr vid slutet af innevarande års lista qvartal, och 240,000 rdr
efter ingången af år 1864.
Den andra af Hr Cederschiöld angide anvisande för en gång
af en summa, stor 800,000 rdr, samt förhöjning af det ordina¬
rie anslaget med 50,000 rdr eller derutöfver, — ända till det
af Gr. Mörner uppgifna belopp.
Den tredje af Hr Stjernsvärd, att det ordinarie anslaget
måtte ökas ifrån 630,000 lill 800,000 rdr rmt årligen, äfven¬
som att en million, i egenskap af extra anslag, måtte ställas
till Konungens disposition.
Det är Hr Stjernsvärds motion, som nu blifvit af Ilr Ce¬
derschiöld upptagen och förordad.
Redan förut har jag sökt ådagalägga, att icke någon af R.
o. Adis ledamöter kan med anspråk på tillförlitlighet bestämma
den summa, som i detta fall är behöflig; äfvensom att det en¬
dast är K. M. förbehållet att kunna det; men härförutan har
jag, till stöd för min åsigt, att anföra ett ytterligare skäl, som
ovedersägligen är af vigt.
Dessa förslag hafva blifvit noga pröfvade af Stats-Utskit,
hvars majoritet delat den af mig uttalade åsigt alt den af K.
M. äskade million borde ställas tili K. M:s förfogande, utan att
bestämma någon lid för utbetalningen deraf; men inom Utskit
fanns en minoritet, som icke ville afvika från K. M:s Nåd. Pro-
pos.; och jag är öfvertygad att inom två Riks-Stånd denna mi¬
noritet, för den händelse R. o. Ad. frångår Stats-Utskits förslag,
skall söka göra sin åsigt gällande. Lika öfvertygad är jag ock,
att det af Hr Cederschiöld nu väckta förslag icke eger den
aldra ringaste utsigt att inom representationen vinna bifall.
Vid sådant förhållande hemställer jag, huruvida det kan
vara klokt alt söka genomdrifva ett dylikt förslag, — ett för¬
slag, i afseende å hvilket man på förhand kan vara förvissad,
att man skall stadna i minoriteten. Ar det då icke vida bättre,
att i detta fall ansluta sig till ett förslag, som har utsigt att
vinna bifall hos de öfriga Stånden, och derigenom åstadkomma
Den 18 Mars f. m.
197
ett enigt beslut i denna grannlaga fråga. Jag anser detta äf¬
ven vara R. o. Ad. värdigast, och tillstyrker bifall till Stats-
Utsk:ts Betänk.
Många ledamöter hördes häri instämma och yttra bifall.
Hr Cederschiöld: Frih. af Ugglas har fästat R. o. Ad:s
uppmärksamhet deruppå, att K. M. icke begärt en sådan per¬
manent tillökning, samt att, efter hans förmenande, rättast
vore, att alltid låta K. M. blifva domare i en så beskaffad sak.
Jag tillåter mig dock fästa den värde Friluns uppmärksam¬
het deruppå att det är just Frihm sjelf, som förmått Stats-
Utsk:t att frångå K. M:s i detta fall framstälda förslag.
Alltså, om det är Frih. af Ugglas, som begär en ändring
uti ett K. M:s förslag, då är det rätt. När åter någon annan ön¬
skar en sådan ändring, då är det orätt.
Samma talare har vidare erinrat om de uti denna fråga
väckta motioner, samt omnämnt att Gr. Mörner i så fall före¬
slagit 170,000 rdr, samt att jag förordat en förhöjning af 50,000
rdr. Det är på grund af Ilr Finans-Ministerns till Stats-Råds-
prot:t algifna yttranden, som jag föreslagit denna summa. Det¬
ta skedde dock under den af mig dervid tydligt uttalade förut¬
sättning, att något misstag skulle hafva insmugit sig uti den kal¬
kyl, på hvilken Ur Finans-Ministerns beräkning blifvit fotad,
och har jag för sådant fall önskat, att Stats-Utsk:t skulle utreda
detta förhållande, och, i öfverensstämmelse härmed, förklarat
mig beredvillig, att, — om sådant skulle för ändamålets vin¬
nande vara nödvändigt, — bevilja ända till det af Gr. Mörner
uppgifna belopp.
Frih. af Ugglas har sagt, att det är Hr Stjornsvärds förslag,
som jag omfattat. Jag vet icke om det varit Friluns mening,
att derigenom minska sympathierna för af mig nyss framlagda
förslag. Uti så fall får jag fästa uppmärksamheten deruppå,
att Hr Stjernsvärd uti en sednare motion tydligen tillkännagifva
att det icke fanns någon allvarlig mening uti den af honom i
nu afhandlade fråga väckta motion. Troligen behöfver jag icke
påpeka att den af mig nu omnämnda, utaf Hr Stjernsvärd sed¬
nare väckta motion, är det i åminnelse temligen sorgliga lör-
slaget om den der »utredningen,» hvilken motion gaf all anled¬
ning till det antagande, att han ångrat sitt i detta ämne förut
väckta förslag.
Vidare har samme Frih. sagt, att ändamålet vore vunnet
genom det redan af R. o. Ad. beviljade anslag, stort en million.
Jag hemställer dock, huruvida detta kan vara riktigt, eller om
det icke är rättare af oss, som hysa en motsatt åsigt, att sätta
tro till Hr Stats-Rådets och Chefens för Finans-dep:tet yttrande
till Stats-Råds-Prot:t i denna fråga, af innehåll, att en brist fort¬
farande skulle uppstå, om icke en tillökning äfven för framti¬
den egde rum.
198
Den 18 Mari t m.
Jag medgifver alt beviljandet af denna million kan fram¬
ställa mig nli en sådan dager, som om jag icke vore fullt kon¬
seqvent. Efter min åsiet hade det varit rätlast, alt, till betäc¬
kande af den nu befintliga bristen, bevilja 800 OOO rdr för en
gång och derutöfver 170,000 rdr för hvarje år från och med
det innevarande. Således skulle, då dessa 170,000 rdr läggas
till de 800,000 rdr, för delta år, enligt milt förslae, i stället för
millionen, endast hafva erfordrats 970,000 rdr. Men då andra
punkten uti Stats-Utsk:ts Ullåt. N:o 88 utvisar alt det »för un¬
derhåll och vård af möbler och andra, staten tillhöriga inventa¬
rier i de K. slotten» bestämda anslag ansetts för framtiden be¬
höfva ökas med 44.000 rdr, så har jag trott mig, med fästadt
afseende på delta, af Stats-Utsk:t pröfvade och godkända behof,
kunna, med full konseqvens, äfven för detta år bevilja de 30,000
rdr, hvilka utgöra skilnaden mellan millionen och nyssnämnde
970,000 rdr.
Frih. af Ugglas har ytterligare sagt, alt uti Stats-Utsk:t var
åsigten i denna fråga alldeles »kompakt»; och att man icke hade
någon utsigt, att få saken att der, som det heter, gå igenom.
Jag tror alt vi litet hvar hafva erfarenhet utaf, att man icke
kan med någon bestämd säkerhet säga sådant på förhand, —
en erfarenhet, hvilken jag anser icke heller Frih. af Ugglas sakna.
Den påpekade faran tror jag, för min del, verkligen icke
vara så stor, helst man icke gerna bör kunna föreställa sig att
de tvenne Stånd, som företrädesvis göra anspråk på att kallas
de liberala, skulle vilja ådagalägga en sådan illiberalitet, alt de
vägra beviljandet af en sådan oundgängligen nödig ansedd för¬
höjning i hof-hållnings-anslaget för den Konung, för hvilken nämn¬
de tvenne Stånd för några veckor tillbaka, genom särskilda un¬
derd. deputationer, betygat sin stora tacksamhet och tillgifvenhet.
Men om jag i detta afseendet, mot förmodan, skulle miss¬
taga mig, och om förhållandet verkligen skulle vara sådant, att
pluraliten, lika med Frih. af Ugglas, icke fäster någon vigt der¬
vid, att denna efter min uppfattning högst ömtåliga fråga vid
hvarje riksdag återkommer, då må man frångå det af mig nu
väckta förslag. Men de, som, i likhet med mig, äro af en an¬
nan åsigt och som anse det vara af oberäknelig vigt att Ko¬
nungen, utan att oroas af omtankan örn sin enskilda ekonomi,
må kunna egna sina omsorger åt statens maktpåliggande ären¬
den, de skola sannerligen villigt antaga mitt förslag att bevilja
delta anslag nu, och icke till kommande tider framskjuta fort¬
sättningen af denna fråga.
Afven detta anförande framkallade många bifallsrop.
Frih. af Ugglas: Jag har endast begärt ordet för att fri¬
taga mig för förebråelsen utaf inkonseqvens. Så vidt jag kan
uppfatta förhållandet, är det tvärtom TIr Cederschjöld sjelf, som
till ett misstag gjort sig saker. Ur Cederschjöld har nemi. sagt
att jag helt och hållet frångått K. M:s förslag i ämnet. Jag
D*d 18 Mari t. m.
199
anhåller att få uppläsa de ord, med hvilka Dept:ts-Chefen,
Frih. Gripenstedt motiverar det i berörde hänseende framställda
förslag.
»Så länge en dylik balans qvarstår i hoflorvaltningens rä¬
kenskaper, är det klart, att det vanliga anslaget blir ännu mer
otillräckligt än eljest, och den första omsorgen synes mig såle¬
des höra vara, att omförmälda brist måtte blifva, så fort som
möjligt, godtgjord. Att verkställa delta på en gång, torde emel¬
lertid vara förenadt med svårigheter; och jag anser derföre
lämpligast, om liqviden fördelades uppå tidrymden från och med
innev:de år intill slutet af nästa statsregleringsperiod, eller på
de fyra åren !86ik—1866.»
K. M. har således förklarat godtgörelsen af omförmälda
brist böra vara den »första omsorgen;» men likväl icke begärt
derför nödige medels utbetalande på en gång, enär K. M. för¬
utsatt, att för en sådan liqvid svårigheter skulle förefinnas för
den andra slalsmagten.
Stats-Utsk:t bar likväl funnit statens tillgångar vara sådana,
att hinder icke möter att på en gång utbetala bela beloppet.
Jag kan sålunda icke finna att Stats-Utsk:ts Utlåt, innefattar
någon egentlig förändring uti Iv. M:s ifrågav:de förslag.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik: Jag instämmer till
alla delar uti hvad Frih. af Ugglas yttrat, och kan verkligen
icke, i likhet med Ilr Cederschjöld, finna, att det förhållande, att
man på en gång bifaller den million, hvilken K. M. begärt skulle
fördelas på fyra år, utgör något »öfvcrskridande» af K. M:s egen
framställning i ämnet.
Jag yrkar bifall till Utsk:ts förslag.
Gr. Liljencrantz, Gustaf Fredrik: Det är väl utom allt
tvifvel att en fråga, sådan som denna, eller hvad, som i afseende
derå kan vara lämpligt att åtgöra, redan måste vara af en hvar
ledamot härstädes noga begrundad. 1 följd af ett sådant noga
begrundande har jag, för min del, kommit till öfvertygelse
om riktigheten utaf den af Ilr Cederschjöld i detta fall uttalade
mening.
Man har emot det af sistnämnde talare väckte förslag an¬
märkt, att K. M. borde sjelf få vara domare i afseende på
hvad han för sin hofhållning kunde behöfva. Denna tanke kan
i visserligen synas ega sin riktighet; men en annan fråga är, hu¬
ruvida K. M. funnit lämpligt att för afhjelpande af behofvet fö¬
reslå II. St:r utbetalning af en så stor summa på en gång. K.
M. har uti början af dess Nåd. Propos. sagt, att K. M. väl bade
sig bekant att anslaget för hofhållningen icke vore tillfyllestgÖ-
rande, men att K. M. likväl af grannlagenhet icke velat ifråga¬
sätta någon förhöjning deruti; och K. M. hade hoppats att icke
vid denna riksdag behöfva göra någon framställning i ämnet.
K. M. har sålunda påpekat att det för honom är mindre ange¬
nämt att af folket för sin personliga hofhållning begära ett förhöjdt
200
Den 18 Mere f. m.
anslag; men tillika, på sätt Finans-Ministerns yttrande utvisar,
förklarat »det vara utom allt tvifvel att äfven för framtiden en
lämplig förhöjning i det ordinarie anslaget till K. M:s hofhållning
är af omständigheterna påkallad». Att en sådan tillökning af
omständigheterna för framtiden påkallas, är således för R. St:r
officiell tillkännagifvet, ehuru framställningen derom blifvit f. n.
ajournerad. Vid sådant förhållande synes mig både rätt och
R. Sl:r värdigt, att föreslå K. M. en reglering af denna sak för
framtiden, d. v. s. att erbjuda K. M. den tillökning, om hvilken
blifvit It. St:r förespegladt, att den uti allt fall i en framtid må¬
ste komma att ega rum.
Sådan är denna frågas rätta ståndpunkt; samt huruvida R.
St:r skola nu besluta denna tillökning, eller om R. St:r skola
dermed låta anstå, intilldess ny framställning i ämnet från K. M.
aflåtes. För min del kan jag icke finna annat, än att det, på
sätt Hr Cederschjöld yrkat, är rätt, att nu taga sådana mått
och steg, att K. M. må kunna undgå att i ämnet göra någon
förnyad framställning, samt att R. S(:r må kunna undvika att
vidare, uti en dylik grannlaga fråga, öfverlägga.
Ilär har blifvit anmärkt, att det för R. St:r skulle vara
svårt att afgöra, huru stort det härför ifrågakommande tillskott
borde blifva, då nemi. ingen af representationen skulle kunna
veta bristens rätta belopp eller kunna, på samvete, säga att han
vet det.
För ett ändamål, sådant som det här nu omhandlade, vo¬
re det väl ändock icke så farligt, om man anslog en 10å20,000
rdr för mycket. Den ifrågav:de tillökningen uti hofhållningssum-
man uppgår till något öfver en fjerdedel utöfver hela det till
samma hofhållning nu utgående belopp; men då man ihågkom-
mer, att priserna på nästan alla förnödenhetsvaror nära nog
fördubblats under de sislförfiutne 40 åren eller från den tid,
då den nuv:de hofhållningssumman bestämdes, synes mig verk¬
ligen icke en anslagslörhöjning, hvilken icke uppgår till en fem¬
tedel af den nuv:de hofhållningssumman, kunna sägas vara en,
i förhållande till nyssnämnde prisskillnad, obillig fordran. Man
synes då åtminstone icke kunna med skäl gräma sig deröfver
att man tagit till för mycket. Det skulle mindre förundra mig,
om man vöre orolig derför, att man tagit till för litet; men icke
heller uti detta fall tror jag att man hehöfver lia några bekym¬
mer. Då nemi. 250,000 rdrs årlig förhöjning, enligt Finans-Mini¬
sterns yttrande till profit, för framtiden icke på långt när är be¬
höflig, så, och äfven med ihågkommande deraf, att priserna på de
sednare åren betydligen stegrats, bör man dock kunna antaga
att en summa af 170,000 rdr måste fylla bvad som ansetts
erfordras, på det att inkomsterna måtte komma att för fram¬
tiden motsvara utgifterna.
Jag anser således att R. o. Ad., långt ifrån att göra sig några
förebråelser, hvarken uti den ena eller den andra af de utaf mig
nu angifna rigtningar, tvärtom med glädje bör omfatta det lämp¬
liga sätt, sorn nu blifvit framstäldt i ändamål att afhjelpa bri-
Den IS Mara f. m.
201
ten och för framtiden undanrödja så beskaffade öfverläggr.ingar
som denna.
På dessa skäl anhåller jag om bifall till Hr Cederschjöld*
förslag.
Ilr Gr. o. Landtm, tillkannagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Gr. Mörner, Carl Göran: Het har här blifvit sagdt,
att K. M. icke till R. St:r gjort någon framställning i den syft¬
ning, sorn utgör löremål för nu under öfverläggning varande
motioner.
Med anledning deraf anhåller jag att få uppläsa de första
raderna af K. M:s i ämnet aflåtna Nåd. Propos. Att densamma
är en sådan officiel handling, på hvilken man kan bygga, måste
väl medgifva*. Dessa rader äro af följ:de lydelse:
»Ehuru det årliga anslag till K. M:s hofhållning, som afR.
St:r vid 1823 års riksdag bestämdes, icke vidare kan efter en
tidrymd af 40 år, hvarunder nästan alla utgifter anseidigen steg¬
rats, vara tillräckligt att fylla de behof, för hvilka samma an¬
slag vid förstnämnde tid varit beräknadt, har K. M. likväl, af
grannlagenhet, hittills ej velat ifrågasätta förhöjning häruti; och
ännu vid innev:de riksdags början var det K. M:s afsigt att lå¬
ta frågan derom till nästa riksmöte anslå.»
Har icke K. M. uti dessa ord tydligen till R. St:r uttalat
sin åsigt, att detta anslag nu, efter 40 års förlopp, icke vida¬
re är tillräckligt till fyllande af de behof, för hvilka det är afsedt?
Kan det väl vara R. Shr värdigt, att sedan K. M. meddelat en
sällan underrättelse, låta vid saken bero och tillåta att nya
brister å holhållnings-anslaget skola uppstå, för att vid en kom¬
mande riksdag afbida en förnyad framställning till afhjelpande
af dessa brister och möjligen deras förebyggande för den seder¬
mera kommande framliden? Jag, för min del, tror det icke;
och jag liigger R. o. Ad. på hjertat, att icke återkalla de tider
och förhållanden, som i detta fall för ungefärligen 100 år sedan
egde rum, — då nemi. anslagen till det K. Huset och hofhåll-
ningssumman utgjorde en nästan vid hvarje riksdag återkom¬
mande fråga. Jag tror icke att man bör sätta K. M. i nöd¬
vändighet att framställa förnyad anhållan i delta ämne, utan att,
sedan förhållandet blifvit anmäldt, det är öfverensstämmande
med R. St:rs värdighet, att utan uppskof afgöra frågan, på ett
sådant sätt, att den ej behöfver återkomma.
Med denna åsigt och den monarkiska principens bevarande
till ögonmärke, anser jag, att man icke bör till en framtid upp¬
skjuta denna fråga.
Jag förenar mig med Ilr Cederschjöld.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Jag kan icke annat än
på det högsta beklaga, att en så vidlyftig diskussion i detta äm¬
ne uppstått.
202
Den 18 Mare i. m.
Då man betraktar denna fråga från dess början, finner
man, att K. M. för sin del icke ansett lämpligt, att vid denna
riksdag begära någon ordinarie förhöjning, utan i stället ett an¬
slag för en gång, att utgå med 250,000 rdr per år till betäc¬
kande af den uti hoflorvaltningen befintliga brist. Stats-Utsk:t
har nu tillstyrkt denna K. M:s Nåd. Propos., och gått ännu läng¬
re genom dess hemställan, alt den redan beviljade millionen må
af K. M. omedelbart få lyftas.
Viii sådant förhållande och då Utsk:t, åtminstone efter hvad
som kan synas af Betänk:t, enhälligt fattat detta beslut, så och
oaktadt jag, för min del, under andra förhållanden ingalunda skulle
hafva motsatt mig, utan tvärtom gerna bifallit ett högre ordi¬
narie anslag, tror jag dock, att, sedan frågan kommit på sin
nuv:de ståndpunkt, det skulle vara i högsta grad oklokt af K.
o. Ad. att frångå det af Stats-Utsk:t tillstyrkta beslut. Jag är
öfvertygad, att åtminstone ingen af de ledamöter härstädes, som
ega en närmare kännedom om förhållandet, skall kunna tro att
ett annat It. o. Ad:s beslut skulle äfven blifva It. St:rs. Al¬
dra minst uti en fråga af sådan beskaffenhet som denna an¬
ser jag alt man bör besluta ett anslag, derom man på förhand
kan vara förvissad, att det likväl sedermera icke kommer till
stånd.
Det är på dessa skäl, samt i öfverensstämmelse uti öfrigt
med den af Frih. af Ugglas i denna fråga uttalade mening, som
jag tillstyrker bifall till hvad Utsk:t uti denna del föreslagit.
Hr Montgomery, Robert: Frih. af Ugglas bar redan så
fullständigt utredt denna fråga, att icke mycket återstår att der¬
uti tillägga; men jag vill likväl till besvarande upptaga några
af Hr Cederschjöld anförde omständigheter.
Till en början får jag således förklara, att jag belt oell hål¬
let instämmer uti den af Hr Cederschjöld uttalade åsigt, ang:de
nödvändigheten deraf att Konungen icke måtte hafva några be¬
kymmer uti ekonomiskt hänseende, så att han får egna sig ute¬
slutande åt sitt vigtiga värf; men hvad jag icke kan förstå, är,
huru samme värde talare kommit till den slutsats, som han der¬
af velat draga, eller tillämpningen af detta förhållande å den
summa, hvilken han föreslagit, såsom för ändamålet nödig.
Först har nemi. Hr Cederschjöld begärt 50,000 rdr och
derefter 170,000 rdr. Uti bådadera fallen synes han mig helt
och hållet sakna all grund för antagandet af de summor, till
hvilka han kommit. Hr Cederschjölds framställning i detta fall
stödjer sig på det tydliga syfte, att sedermera icke någon frå¬
ga i denna väg måtte uppstå; men huru kan Hr Cederschjöld
veta, att den af honom föreslagna summa är tillräcklig? —Gr.
Mörner åter har föreslagit dessa 170,000 rdr, emedan detta be¬
lopp utgör ungefärligen \ af hittills varande anslag; men, frågar
jag ånyo, huru han man veta, att denna J är den rätta siflran?
För min del tror jag det icke vara skäl att i detta fall bestäm¬
Den 18 Mars f. m.
203
ma någon siffra, dä man omöjligt kan veta den rätta. Dä K.
M. icke sjelf funnit lämpligt att i berörde hänseende göra nägot
förslag, kan jag för min del icke finna, huru sådant skall kun¬
na vara lämpligt för någon annan.
På dessa skäl, samt med hänsigt i öfrigt lill hvad Frih.
Tersmeden nyss anfört, angående den ringa sannolikheten att
ett från Stats-Utsk:ts i denna fiåga skiljaktigt beslut härstädes,
skulle blifva äfven It. St:rs beslut, får jag tillstyrka bifall till
hvad Stats-Utsk:t föreslagit.
Hr Cederschjöld: Frih. af Ugglas har förklarat, att han all¬
deles icke frångått K. M:s förslag, och såsom skäl derför, bland
annat, anfört, att uti motivcrna till den nu omhandlade K. Pro-
pos:n blifvit lillahult: »att den första omsorgen borde vara, att den
omlörmäl la bristen måtte blifva så fort som möjligt godtgjord;
och att Utsk:t häraf således haft full anledning att bevilja den
begärda summan på en gång, i stället för att fördela den på
fyra år».
Men jag tillåter mig erinra den värde Frilun, att det uti
samma motiver jemväl är uttryckligen förklaradt »vara utom
allt tvifvel, att äfven för framtiden en lämplig förhöjning uti ifrå¬
ga v:de ordinarie anslag är af omständigheterna påkallad.» Det
är på dessa motiver jag här stödt mitt förslag, hvilket der¬
före, efter min åsigt, hvilar på lika god grund, som det ifrån
K. M:s Nåd. Propos. afvikande förslag, hvilket Ilr Frilun för¬
ordat.
Frih. Tersmeden har beklagat, att man diskuterat denna
fråga, och han har sagt, att man icke egde något hopp, att der¬
igenom åstadkomma något lyckligare resultat. Ja, Mina Hrr!
alla de, som önska att denna fråga allt framgent måtte stå öp¬
pen, — de ega skäl att afslå den af mig gjorde hemställan och
att nu uttala förespeglingar derom, att denna niin hemställan
icke eger någon utsigt till framgång; men (e, hvilka lika med
mig anse det vara för det allmänna bästa af stor vigt, att frå¬
gan om tillökning i hofhållningsanslaget icke hålles öppen till
kommande riksdagar, skola säkerligen finna sig böra godkänna
det förslag, som jag förfäktar.
Ytterligare har här blifvit sagdt, att man icke kan veta,
hvilken summa som är den rätta. Det enda, som uti så fall
kan vara något tvifvel underkastadt, är huruvida den af mig
föreslagna summa möjligen kan vara för liten. Detta skulle
kunna åberopas såsom en vigtig anmärkning mot mitt förslag;
men Hr Finans-Ministern har ju till Stats-Råds-pro!:t yttrat, att
den permanenta tillökningen icke på långt när behöfde uppgå
till så stort belopp som det nuv.de tillfälliga anslaget. Vid så¬
dant förhållande blir frågan, hvad Frih. Gripenstedt menar med
dessa ord »ej på långt när.» Den värde Frilun är här närvide
och, sorn hannu anmält sig att tala, torde Hr Frilun meddela en
bestämd upplysning om huru nyssnämnde ord rätteligen böra för¬
slås, och huruvida den af mig nu förordade summa verkligen är
204
Den 18 Mare f. m.
för liten. Jag har trott att dessa 170,000 rdr skulle vara ett
undefärligt lagom; och efler de upplysningar, jag inhemtat. skall
verkligen så vara händelsen. Het är dock möjligt, att jag
i delta fall misstagit mig. Men om så förliålier sig, eller ej,
derom torde visshet erhållas genom Hr Finans-Ministerns ytt¬
rande.
Frih. Gripenstedt: Frih. af Ugglas har redan, som mig
synes, så klart och fullständigt utvecklat de skäl, som böra för¬
må R. o. Ad. att bifalla Utslc.ts förslag, att jag icke anser be-
hölligt att utförligare utlåta mig i ämnet.
Under diskussionen hafva dock några betänkligheter blifvit
framställda, hvilka det torde vara skäl att med några ord
vidröra.
Man har här synnerligen framhållit, att det af R. o. Ad.
nyss bifallna extra anslaget af en million icke skulle innefatta
någon förhöjning uti det ordinarie hofhållningsanslaget.
Med anledning deraf tillåter jag mig dock erinra derom
alt, på sätt Frih. af Ugglas redan påpekat, uti förrberörde extra
anslag ovedersägligen ligger en årlig tillökning af 50,000 rdr ut¬
öfver den närv:de tillgången. Hen uppgifna bristen var nemi.
800,000 rdr, och genom de överskjutande 200,000 rdrs fördelning
på 4 år kommer man att erhålla 50,000 rdr årlig förhöjning
uti den tillgång, som för närv:de finnes. Hertill kommer den
tillökning, sorn, genom förut utgående, hädanefter besparade rän¬
tor, fås genom den beviljande millionen. Vidare tillkommer det
förhöjda anslag, hvilket blifvit beviljadt under benämning: «för
underhåll och vård af möbler och andra, staten tillhörige inven¬
tarier i de K. Slotten.» Hetta anslag har hittills, enär detsam¬
ma icke varit tillräckligt för de dermed afsedda behof, måst
fyllas af det egentliga holhållningsanslaget. Genom sistnämnda,
af mig nu påpekade tillökning kan således ytterligare 50,000
rdrs förhöjning i tillgångarna påräknas. Man kommer således
ovillkorligen till den slutsats, att den reglering, hvilken blifvit af
Sta!s-Utsk:t föreslagen, innefattar, utom det extra anslaget, en
årlig tillökning af mer än 100,000 rdr utöfver den tillgång, som
för närv:de förefinnes för K. M:s hofhållning.
Man har här under diskussionen mycket ordat ang:de den ifrå¬
gaställa summans belopp. För några ögonblick sedan har jag
jemväl blifvit interpellerad i afseende derå, huruvida jag ansåg de
af Gr. Mörner eller Hr Cederschjöld förordade belopp vara till¬
räckliga. Jag anser mig icke befogad att i detta fall afgifva
något officielt yttrande; men kan dock, såsom enskild ledamot,
uttala mitt omdöme i frågan. Bet är, att den ifrågasatta sum¬
man af 170,000 rdr icke är för liten, men att den likväl icke
är den rätta. Berjemte torde man ock böra ihågkomma, att,
på sätt äfven finnes antydt uti Stats-Råds-prot:t, som åtföl¬
jer den K. Proposm, det framtida behofvet, i detta afseende, i
likhet med hvad för dylika behof i allmänhet eger rum, bör
fyllas genom ett gemensamt bidrag af Sverige och Norige. För
Den 18 Meri f. m.
20 S
närv:de kan icke någon framställning i ämnet till Noriges Stor¬
ting aflåtas, enär detta Storting redan fatlat sitt beslut ang:de
den l:sta bnivud-titeln. Redan uti detta förhållande ligger efter
milt förmenande ett afgörande skäl att icke biträda den af Gr.
Mörner och Hr Cederschjöld förfäktade mening.
Då derförutan genom de åtgärder, som blifvit föreslagna,
verkligen icke allenast den nuv:de bristen kan fyllas, utan jem¬
väl de derefter befintlige ölverskotten kunna sammanläggas till
en summa, hvilken visar sig vara för ändamålet tillräcklig, så
anser jag det icke vara skäl att bevilja annat än hvad Utsk:t,
på grund af K. åhs framställning, löreslagit.
Slutligen torde man icke heller höra förbise, att det icke
vid ett tillfälle, sådant sorn detta, kan vara skäl att riskera nå¬
gon splittring mellan Riks-Slåndens beslut; och detta så mycket
mindre, som liela det ordinarie Stats-Utsk:t enhälligt och utan
några reservationer lättat sitt beslut i denna fråga. Vid sådant
förhållande är icke ens antagligt, att något annat beslut skulle
låta sig framtvineas; och jag hemställer för öfrigt till eder,
Mina Hrr! om det skulle kunna vara angenämt för K. M.,
äfven om sådant lät sig göra, att mottaga en tillökning i sitt
hofhållningsanslag, vunnen kanske på den förseglade sedeln.
Alltså anser jag, fiir min del, i alla afseeuden lämpligast
att R. o. Ad. bifaller Utsk:ts hemställan.
Flera bifallsyttringar följde på detta anförande.
Gr. Mörner; Jag medgifver visserligen, att det förslag,
som Stats-Utsk:t uti Utlåtit N:o 65 framställt, har betydligt
företräde framför den framställning, som innefattas uti K. M:s
Propos. i ämnet, och detta Stats-Utsk:ts förslag har också redan
blifvit af R. o. Ad. bifallet, hvarförutan, efter hvad till min kän¬
nedom kommit, detsamma derjemte redan blifvit godkändt af
ett annat Riks-Stånd. Men härigenom undanröjdes ej behofvet
af den ordinarie tillökning i års-anslaget, sorn innefattas i det
af mig i ämnet väckta förslag. I afseende å de af Hr Finans¬
ministern nyss gjorda beräkningar, tillåter jag mig derföre att
framställa några erinringar. Bland annat bar af nämnde värde
talare yttrats, att det skulle å den beviljade millionen uppstå
en årlig behållning af 50,000 rdr.
Då likväl jag, för min del. förmodar att de befintlige bri¬
sterna icke äro af sådan beskaffenhet att icke någon ränta derå
ifrågakommer, så måste jag, under sådan förutsättning, för¬
minska beloppet med upplöpande ränteafdrag.
Derjemte har icke K. M.t under innevtde år, tillgång till
de särskilda medel, hvilka i Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 38 äro af-
sedda alt för framtiden, d. v. s. för åren 1864—1866 och vi¬
dare afhjelpa de brister, som uppstå uti hofhållningen vid de
K. slotten. Häraf föranledes ytterligare en brist under detta
år, hvilken dock på något sätt måste fyllas.
206
Den 18 Mere f, m.
Det är sålunda temligen klart att den mycket omordade
och påräknade tillökningen redan med afseende å de förhanden
varande utgifterna kommer att under loppet af detta år tagas
i anspråk.
Af Ilr Finans-ministern har vidare yttrats, att behofvet
bör fyllas genom bidrag från såväl Norige som Sverige. Man
kan således derpå grunda den förhoppning, att Ilr Finans-mini¬
stern och bans embetsbroder skola i sinom tid och utan några
11. Stms påminnelser söka göra den uttalade åsigten gällande;
samt att sålunda jemväl Sveriges rätt uti denna del blir i en
framtid iakttagen, om vi äfven nu skulle gå Norrmännens blif¬
vande beslut i förväg och bevilja hvad på Sverige bör belöpa.
I afseende å det belopp, som för framtiden skulle erfordras,
har Frih. Gripenstedt sagt sig icke vilja afgifva något officielt
yttrande; men, såsom enskildt meddelande, omförmält, att den
i motionen ifrågasatta summan icke vöre för liten, ehuru den
icke vore deri rätta. Summans rätta belopp har man sålunda
icke kommit i tillfälle att af Hr Friluns berörda yttrande inhemta.
Hr Frih:n torde således ännu icke bestämdt stadgat sitt om¬
döme i detta hänseende; men då man likväl har den försäkran
af honom uttalad, att hvad som blifvit hegärdt icke understiger
hvad som verkligen behöfves, anser jag för min del det inga¬
lunda böra kunna kännas tungt för landet, att, genom beviljande
åt II. M. af hela den af mig ifrågaställa summa, göra en för¬
nyad framställning i detta grannlaga ämne öfverflödig. Åtmin¬
stone bör det väl icke vara R. o. Ad., som medverkar dertill
att K. M. skall vid nästa riksdag nödgas sjelf gå uti författning
om en sådan framställning.
Man bar påstått att ett R. o. Adis beslut om en ytterligare
tillökning uti Hof-förvaltningssumman icke skulle kunna hafva
utsigt till den framgång ait sedermera blifva R. St:rs beslut.
Hvad som i berörde hänseende kan komma att inträffa, är omöj¬
ligt att nu bestämma; men erfarenheten gifver dock vid han¬
den, att den mening, som hvilar på en fullkomligt rigtig och
god grund, uti de flesta fall slutligen tager ut sin rätt.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Frih. af Ugglas har
redan så fullständigt framlagt de motiver, hvilka i detta fall
ledt Stats-Utskit, att jag anser mig kunna yttra mig ganska
kort i ämnet.
Rland detta Stånds ledamöter i Sfats-Utsk:t tror jag verkligen,
att alla skulle gerna hafva linderstedt det af Gr. Mörner nu
väckta förslag; men det visade sig der ganska snart, att frågan
skulle komma att blifva afgjord på den förseglade sedeln, för
så vida en sådan åsigt fortfarande förfäktades. Vid sådant för¬
hållande torde det hafva varit klokast att, på sätt nu skett, R.
o. Ad:s ledamöter i Utsk:t förenat sig om ett förslag, som var
möjligt att få igenom och sorn ock gick igenom, — ett förslag,
som Gr. Mörner sjelf erkänt böra föredragas framför det af
K. M. i denna del framlagda; och R. 0• Adis ledamöter i Utsk:t
Den 18 Man f. m.
207
förtjena således verkligen icke de anmärkningar, som emot dem
af IIr Cederschiöld blifvit framställda.
För öfrigt är jag temligen förvissad derom, att U(sk:ts för¬
slag kommer alt bifallas af Irenne Stånd, vid hvilket förhål¬
lande diskussionen i ämnet härstädes icke kan lända lill mycken
fromma. En talare har här redan erinrat, huru angenämt det
skulle vara, att undgå denna diskussion. Genom ett obetingadt
bifall till Utskrts förslag undviker man ju densamma; och kom¬
mer man antagligen, i alla fall, icke till något bättre resultat.
Jag anhåller om bifall.
Hr Cederschjöld: Denna diskussion företer en egendom¬
lighet af särdeles ovanlig beskaffenhet. Jag åtminstone kan
icke erinra mig, att någon sådan casus tillförene yppat sig,
eller att i en fråga om förhöjdt anslag för hof-förvaltningen,
detta förslags förfäktare erhålla sjelfva Finans-ministern till sin
motståndare. Detta sätter verkligen frågan uti en ganska egen
och betänklig ställning, ty man har icke kunnat föreställa sig
annat än att det skulle vara för regeringens medlemmar sär¬
deles angenämt, att redan nu erhålla denna sak afgjord och
derigenom undgå att få densamma vidare behandlad af repre¬
sentationen vid kommande riksdag; men, hvad inträffar? jo!
att den egentliga oppositionen i detta fall förspörjes från Finans¬
ministern.
Man har bär hört sägas af en talare, att den begärda för¬
höjningen med 170,000 rdr i det ordinarie anslaget skulle vara
för liten. Om så vore händelsen, kunde den värde talaren
deraf taga sig anledning föreslå en ännu större förhöjning; men
huru han, med bibehållen konseqvens, skall kunna afslå den be¬
gärda förhöjningen derföre, att den skall vara för liten, det
kan jag icke fatta, ty bristen skulle ju i så fall framdeles blifva
ännu större. Men nu måste dock den värde talarens farhåga
i berörde afseende hafva blifvit helt och hållet skingrad, sedan
Hr Finans-ministern, uppå min gjorda förfrågan, bestämdt för¬
klarat, alt den af mig föreslagna förhöjningen, 170,000 rdr, icke
är för liten. Visserligen har Hr Finans-ministern tillagt, att
nämnde förhöjningssumma likväl icke vore den rätta, hvaraf
således ovedersägligen måste följa, att den är för stor. Men,
Mina Hrr! vid beviljandet af ett anslag, sådant som detta, kan
det väl icke komma i fråga att pröfva behofvet på skillingen.
Man anslår naturligtvis en rund summa, och ingen torde finna
någon betänklighet vid att bevilja äfven några tusen rdr för
mycket.
Den vigtigaste invändning mot förslaget har Ilr Finans¬
ministern ansett bestå deruti, att denna fråga borde afgöras i
samråd med Norrmännen. Jag kan i detta fall icke dela sam¬
ma värde talares åsigt. Mig synes R. St:r värdigt att nu på
en gång bevilja en tillräcklig, rund summa, helt och hållet oberoen¬
de deraf, huruvida större eller mindre förhöjningjemväi från Norige
208
Den 18 Meri f. m.
kan erhållas. Norrmännens handlingssätt i detta fall mä seder¬
mera blifva deras ensak I
Jag kan, för min del, således icke falla, det något skäl
blifvit framstäldt, nog giltigt, lör alt hindra II. o. Ad. att i be¬
rörde hänseende föregå de andra Stånden med elt värdigt exem¬
pel. Ar det väl oss lillständigt alt ställa oss likasom i bero¬
ende af Norrmännens beslut i delta fall? Jag, för min del,
kommer icke att laga detsamma lill rättesnöre lör milt förfa¬
ringssätt härutinnan, och hoppas att pluralileten af della Stånd
äfven skall visa sig dela samma åsigt.
Hr Montgomery: Det luifvudsakliga skäl, hvarpå Hr
Cederschjöld grundat sitt förslag om en ytterligare tillökning i
hof-förvaltningssumman, har varit, att denna fråga icke vid ett
kommande riksmöte skulle blifva föremål för öfverläggning.
Om nu likväl denna förhöjda summa komme att blifva för liten, och
således en förhöjning vid nästa riksdag måste begäras, så skall
det dock såväl för Hr Cederschjöld som öfrige härvarande blifva
en oundgänglig nödvändighet, alt vid nämnda riksmöte disku¬
tera den då ifrågakoinmande förhöjningssumman. Jag tror så¬
ledes, att det icke är jag, som varit inkonseqvent, utan att det
varit Ilr Cederschjöld sjelf, som dertill gjort sig skyldig.
Hr Cederschjöld: Med anledning af Hr Montgomery’*
sednaste yttrande, har jag endast velat genmäla, alt äfven jag
förutsatt möjligheten deraf, alt den utaf Gr. Mörner ifrågaställde
summa kumle vara för liten. Derföre tog jag ock mig friheten
att till Hr Finans-ministern framställa en direkt fråga i ämnet,
med anhållan om upplysning, huruvida verkligen så vore hän¬
delsen. I sådant fall ville jag nemligen förhöja summan, blott
man nu fattade ett definitilt beslut.
Nu hafva vi dock erhållit den bestämda upplysning af Hr
Finans-ministern, att den föreslagna summan icke är för liten;
och således är ju all farhågan i den vägen försvunnen.
Flere ledamöter ropade nu på propos.
Gr. Anckarsvärd: Det har härstädes blifvit lagd mycken
vigt deruppå, alt man skulle så ställa till, att icke denna fråga
uti en framtid kommer tillbaka. Jag ber dock att få erinra
att, mig veterligen, icke någon § i grundlagen finnes, hvilken
hindrar dess återkomst; och livad den mycket omordade grann-
lagcnheten beträllär, så händer, att äfven den får vika, när be-
hofvet inträder.
Frih. af Ugglas: Då 11. o. Ad. nu går att besluta öfver
Hr Cederschjölds förslag, så torde det väl också vara i sin
ordning, att närmare granska hvad detta förslag i sjelfva verket
innehåller. Hr Cederschjöld har föreslagit, att det årliga ansla¬
get
Den 18 Mere f. m.
209
get skulle ökas till 800,000 rdr. Genom bifall till den af K. M.
äskade millionen, liar redan erhållits ett årligt tillskott af 50,000
rdr. Dertill kommer ännu en ifrågasatt tillökning på lista huf-
vud-titeln af omkring 40,000 rdr, d. v. s. tillsammans 890,000
rdr, under hvarje af de lyra nästföljande åren, i stället för nu
bestämda 030,000 rdr. 1 fall K. M. äskat förstnämnde summa,
är jag förvissad, att ingen härstädes skulle hafva ansett någon
uppoffring i den vägen vara för stor. Men då en dylik fram¬
ställning af K. M. icke blifvit gjord, tillåter jag mig fästa upp¬
märksamheten på den rubbning uti statsregleringen i sin helhet,
som genom bifall till det sålunda framställda förslaget nödvändigt
skulle uppstå, ty tillökningar på ett håll måste föranleda ned-
sättningar på ett annat. Åtskilliga sådana hafva också blifvit
inom Stats-LTtsk:t yrkade och åvägabragte, just till följd af det
ökade anslag å lista hufvud-titeln, K. M. äskat. Skulle R. o. Ad.
nu besluta till denna hufvud-titel anvisa ytterligare medel ut¬
öfver den redan beviljade millionen, måste sannolikt ytterligare
afprutningar göras.
Ropen på propos. förnyades.
Gr. Mörner: Det är endast i afseende å den beräkning,
Frih. af Ugglas nyss framställt, som jag vill yttra några ord.
Om man nemligen till dessa 800,000 rdr lägger den ifrågaslällde
årliga förhöjningen, 170,000 rdr, uppgår beloppet till 970,000
rdr; och då man val måste antaga att någon ränta tillkommer
å den befintlige bristen, så antager jag att den upplöpande rän¬
tan ungefärligen kan betäckas med de uti millionen resterande
30,000 rdrna. Der har man således användning för hela millio¬
nen. För att komma till den så mycket omordade tillökningen,
måste man verkligen vara en skicklig räknemästare.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att under densamma hade yrkanden blifvit
framställda endast i afseende å det ordinarie anslaget till K. M:s
hofhållning, hvars förhöjning Utskit i den första punkten af
Utlåtit Nio 65 afstyrkt, och hvilket anslag, enligt 6:te punkten
i Utlåtit Nio 38, skulle under nästa statsregleririgsperiod utgå
med samma belopp som hittills, eller 630,000 rdr; och hade
uti ifrågavide hänseende yrkats dels bifall till Utskits hemställan
och dels att R. o. Ad., med afslag derå, skulle bevilja en årlig
förhöjning af 170,000 rdr i anslaget till Iv. M:s hofhållning, så
att detsamma komrne att utgöra 800,000 rdr; med anledning
hvaraf frågan om merberörde anslags belopp och den öfriga,
utan anmärkning lemnade, delen af 6:te punkten i Utlåtit Nio
38 komme att göras till föremål för särskilda proposir.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utskits ifrågav-.de förslag, hvartill svarades talrika och
H. lil. 14
210
Den 18 Mere f. m.
starka ja och nej i blandning, och sedermera propos. derå, att
R. o. Ad., med afslag å samma förslag, skulle bevilja ofvan-
nämnde förhöjning af oftaberörde anslag, då svaren likaledes
utföllo med särdeles starka både ja och nej; hvaruppå Hr Gr.
o. Landtm, förklarade sig hafva funnit den sednare proposm
vara med öfvervägande ja besvarad.
Efter det att flere ledamöter påyrkat votering, uppsattes
och justerades följande voter:s-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts uti första punkten af Utlåtit
N:o 65 gjorda alstyrkande af väckta motioner om förhöjning
af det ordinarie anslaget till K. M:s hofhållning, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. Utsk:ts ofvanberörda hemställan
och beviljar en årlig förhöjning af 170,000 rdr i omförmäldta
anslag, så att detsamma från och med nästa statsreglerings-
period kommer att utgå med 800,000 rdr rmt årligen.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 154.
Nej — 122.
Hr Cederschjöld, Robert Teofron: Mot det beslut,
R. o. Ad. nu lättat, får jag i R. o. Ad:s prot. nedlägga min
reservation.
Framtiden torde komma att utvisa hvilketdera beslut varit
mest välbetänkt, antingen det, för hvilket jag stridt, eller det,
som nu vunnit seger.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. derå, att
den öfriga delen af 6:te punkten i Utlåtit N:o 38 skulle läggas
till handlingarne, hvartill svarades ja.
7:de—11 :te punkterna.
Biföllos.
12:te punkten.
Lades till handlingarne.
13:de och 14:de punkterna.
Biföllos.
Föredrogs ånyo Konst.-Utsk:ts den 11 och 16 dennes på
bordet lagde Merri. N:o 7, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om
antagande af ny R. O. och dermed sammanhängande ändringar
i R. F.
Den 18 Mars f. m.
211
H. Exc. Hr Frih. De Geer, Louis, anförde skriftligen:
Med begagnande af den R. St:r i grundlagen medgifna rätt
att öfverlägga om ett af K. M. framställdt grundlagsförslag, som
blifvit af Konst.-Utsk:t tillstyrkt, anhåller jag, att, jemte hembä¬
rande till Konst.-Utsk:t af min tacksamhet för den omsorgsfulla
och ”på djupet gående granskning, Utsk:t egnat K. M:ts föreva¬
rande förslag, få till bemötande upptaga de emot Utsk:ts Be¬
tänk. afgifna reservationer.
Den första frågan att besvara är den, huruvida en representa-
tions-förändring är behöflig. Reservanterna af Preste-St.framhålla,
huruledes både Konung och folkombud vitsordat, att den nuv:de
representationen icke hindrat Sverige att blifva ett lyckligt land,
och tyckas nästan förvåna sig öfver, att K. M. vid sådant för¬
hållande funnit tiden fordra att framlägga frågan. Dertill före¬
finnas dock goda grunder. Afven om man utgår från den
förutsättningen, hvilket K. M. icke gjort, att den nuv:de re-
presentations-formen skulle kunna i framtiden verka lika väl
till folkets utveckling, som den gjort under förflutna tider, så
kan likväl rättvisan, oberoende af den omedelbara praktiska
nyttan, hafva sina fordringar i ett samhälle, hvilka icke ostraf¬
fadt kunna åsidosättas. Och rättvisan kräfver verkligen en för¬
ändring af vår national-representation, dels derföre, att nu från
deltagande i densamma uteslutas många, som äro fullt behöriga
att utöfva representationsrätt, och dels emedan missförhållanden
ega rum emellan de nu berättigades inbördes andelar i denna
rättighet. Men icke blott rättvisan, utan äfven klokheten på¬
kallar representationens ombildning. Ett lands representation
kan nemi. icke med trygghet för samhällets bestånd göras bättre
eller annorlunda, än att den tillfredsställer åtminstone ett så
stort antal medborgare, att de missnöjdas påtryckning kan af
dem emotstås; och huru många tillfredsställer väl vår repre-
sentationsform? Huru många skulle väl i farans stund, med
en fast öfvertygelses kraft träda fram och våga allt för beva¬
randet af denna form? Men utan ett sådant försvar skall den
falla vid första allvarsamma anfall, och hvad som kommer i
stället beror då på de anfallande.
Jag torde dock icke behöfva mycket tvista med reservan-
terne om önskligheten af en representations-förändring, då de,
oaktadt den anförda argumentationen emot denna K. M:s åsigt,
likväl uttryckligen förklara sig sjelfva icke förneka denna önsk-
lighet.
Det är först i fråga om sättet, som en verklig menings¬
skiljaktighet förefinnes. Härvid möter i främsta rummet den
af ej mindre nyssbemälda reservanter, än en reservant, tillhö¬
rande detta Stånd, framställda anmärkning, att K. M:s förslag
icke hvilar på historisk grund. Jag kan icke finna, att denna
anmärkning är grundad. Den historiska utvecklingen har sedan
en längre tid gått ut på Ståndens upplösning, mest utom re¬
presentationen, men äfven inom densamma; Borgare-St. är nemi.
213
Den 18 Mare f. m.
till sitt inre så fullständigt upplöst, att personer af alla stånd och
klasser tillhöra detsamma. Afven Adeln utgör nu, vida mera än förr,
en sammanfattning af alla samhällsklasser. Att fortgå på den¬
na bana till en politisk sammansmältning af alla Stånden, måste
då vara en mera historisk utveckling än att bilda nya politiska
stånd eller klasser, som för historien äro alldeles främmande.
Icke heller kan jag medgifva, att de nya kommunallagar-
ne, i hvilka K. M. trott sig finna ett bevis, att ståndsbegrep-
pen, hvilka der icke vunnit något afseende, förlorat större de¬
len af sin betydelse, äro så utan allt värde såsom underlag,
från historisk synpunkt, som reservanterne af Perste-St.
förmena. Det förhåller sig nemi. icke sa, som dessa reservan¬
ter uppgifva, att »på grund af såväl kommunal-väsendets egen
natur, som historiska förhållanden inom detta område, stånds-
eller klassvals-principen här aldrig kunnat ifrågakomma.» Histo¬
rien upplyser, att Sveriges gamla provinciai-möten voro organi¬
serade ståndsvis, liksom provincial-ständer ännu i dag finnas i
en och annan främmande stat. Inom våra städer var, ända
till de nya kommunallagarnas antagande, vården om kommu¬
nens angelägenheter lill största delen förbehållen åt Borgare-St.
ensamt, och för verkställande af den åt kommunerna öfverlåt-
na taxeringen af statens bevillning voro, ännu enligt 1858 års
bevillnings-förordning, taxerings- och pröfnings-komitéer sam¬
mansatta efter stånd. Det är betecknande för stånds-begrep-
pens upplösning, att ehuru de så nyligen utplånats ur våra kom¬
muners historia för dagen, reservanterne likväl redan anse, att
de der icke kunnat ifrågakomma.
Men det är icke blott vår egen historiska ståndpunkt, som,
för att organiskt utvecklas, kräfver stånds-författningens upplös¬
ning. Hvarken Adel, Preste- eller Borgare-St. äro ursprungli¬
gen Svenska politiska begrepp; och hafva vi icke under fordna
tiders större isolering kunnat hindra att de blifvit från främ¬
mande länder införda till oss, så lärer deras upphörande der
icke kunna blifva utan ett historiskt samband med våra för¬
hållanden.
Fn annan fråga är, om klassvals-principen, med utelemnan-
de af det historiska betraktelse-sättet, har theoertiska eller
praktiska företräden framför de samfälda valen. Icke kunna
dessa företräden, på sätt reservanterne af Preste-St. förmena,
ligga deruti, att klassvals-principen »i oinskränktaste mening,
utan vilkor af census eller andra positiva qvalifikationer, lem-
nar vägen öppen för de hittills orepresenterade att vinna inträ¬
de i representationen.» Huru vill man väl särskilja klasserna
utan positiva qvalifikationer? Det är just på mängden af be-
höfliga positiva qvalifikationer, som försöken till praktiska klass¬
vals förslag stranda. Och om man icke är nöjd med endast en
omskrifning af ord, så lärer man ock svårligen kunna vid klass-
vals-principens tillämpning undvika census. Om t. ex. större
jordegare skulle utgöra en från de mindre skild klass, så måste
Den 18 Meri f. m.
213
gränsen uppdragas genom en census, äfven om denna kallas
mantal; och om besutenhet fortfarande skulle utgöra en qvali¬
fikation för de mindre jordegarne, så är detta ingenting annat
än en census. Annu svårare torde det blifva att genom klass¬
val »i oinskränktaste mening lemna vägen öppen för de ore¬
presenterade.» — Hållbarare skäl, än reservanternes, för klass¬
valen, synas mig kunna sökas i den åsigten, att de olika intres¬
sena böra representeras, dels för att bereda representationen en
mångsidigare sakkunskap, och dels för att skydda det ena in¬
tresset emot det andras intrång. Men i båda dessa afseenden
motsvara klassvalen endast i ringa mån sitt syftemål. Repre¬
sentanternas antal kan icke göras så stort, att man hos dem
kan påräkna speciell sakkunskap i alla ämnen. Arendernas ut¬
redning tillhör också lämpligare regeringen, än representationen.
1 tryckfriheten eger ock hvarje intresse en utväg att göra sig
hördt. För att lemna hvarje klass ett säkert skydd emot de
andra, vore det dessutom icke nog, att göra alla klasserna jemn-
starka inom representationen, ty hvilkendera som helst kunde
då undertryckas genom de andra förenade; utan hvar och en
måste tilläggas ett Polskt liberum veto. Det är derföre icke
endast för den större enkelheten, hvilken reservanterna anse
vara de samfälda valens enda förtjenst, som dessa blifvit lagda
till grund för den K. Propos:n, ehuru visserligen enkelheten ock¬
så är en synnerligen stor förtjenst hos en grundlag, ämnad att
lefva i folkmedvetandet; och fastän jag medgifver sanningen
af reservanternes ord, att »när det gäller ett folks framtid, tor¬
de det måhända löna mödan, att åtminstone försöka lösa svå¬
righeterna,» kan jag likväl icke finna välbetänkt att ska¬
pa svårigheter, endast för att lösa dem. Så länge föröf¬
rigt reservanterne icke ens framlagt de allmänna grunder¬
na för ett förslag till en representation, bygd på klassval,
torde reservanternes ord i anledning af det K. Förslaget
om landstingen, såsom valkorporationer, med mera skäl kunna
vändas emot klassvalen, nemi. att man kan, »utan fara för er¬
farenhetens motsatta vittnesbörd, förläna dessa sålunda okända
valkorporationer all den glans, som bör tillkomma dem, hvilka
hafva att i så vigtig angelägenhet fungera.»
I fråga om de särskilda anmärkningarne emot det K. För¬
slaget, äro betänkligheterna emot sättet för den första kamma¬
rens bildande delade, icke blott af samtlige reservanterne, utan
ock, såsom jag tror, i större eller mindre mån af många andra,
som fordra konservativa garantier inom representationen. Bland
dessa betänkligheter är den första och naturligaste, att de före¬
slagna valkorporationerna, landstingen och stadsfullmäktige i de
större städerna, äro nya, oförsökta institutioner. Men hvilket
annat möjligt sätt att bilda en öfre kammare i Sverige blefve
väl mindre oförsökt? Hvem kan t. ex. beräkna, huru val inom
Adeln skulle utfalla? Eller om hvilka konservativa garantier skulle
man på förhand vara förvissad, om kammaren sammansattes af
214
Den 18 Matt f. m.
alla fyra de nuv.de stånden, onppblandade eller tillsatta med
nya klasser? Vid jemförelse med de ombildningar, som skett
af andra Europeiska folks nationalrepresentationer, är det en
ovanlig fördel, att innan det slutliga antagandet af förslaget kan
komma i fråga, åtminstone någon erfarenhet af landstingens gestal¬
tande måste vara vunnen. Under förutsättning, att de gamla
ståndstraditionerna till en början i någon mån göra sig gällan¬
de vid valen, är det icke fördelaktigt för det K. Representa-
tions-förslaget, att, vid dess slutliga pröfning, landstingen kom¬
ma att bedömas endast efter de första åren af deras tillvaro.
Men uthärda icke landstingen äfven detta prof, så må förslaget
falla. För min del hyser jag det förtroende till Svenska folkets
sunda förstånd, att jag tror redan några års erfarenhet skall
vara tillräcklig för att ådagalägga, det någon våda icke är före¬
nad med att lemna det ifrågasatta politiska uppdraget i lands¬
tingets händer. Jag skulle misströsta om vår förmåga att bilda
ett konstitutionellt samhälle, om jag icke vore öfvertygad, att
landstingen, efter någon längre tids förlopp, skulle väl fullgöra
detta uppdrag.
Det bör föröfrigt bemärkas, att åtminstone reservanternes
af Preste-St. betänkligheter, i anledning af landstingens nyhet,
icke skulle kunnat höfvas, om än förslagets framläggande aldrig
så länge uppskjutits; ty enligt reservanternes förmenande kan
den erfareniiet, som slår att vinna om landstingen i deras nu-
v:de skick, icke tillgodogöras i fråga om bedömandet af deras
lämplighet såsom valkorporationer för första kammaren. Dessa
reservanter befara nemi., att genom landstingens indragande i
det politiska lifvet, dessa skulle förlora den vackra karakter,
som de eljest kunna ega. Ehuru jag, såsom i motiverna till
det K. förslaget finnes anfördt, icke tror att vid landstings¬
valen någon öfvervägande vigt skulle lästas vid landstingets egen¬
skap att understundom utgöra en valnämnd för första kamma¬
ren, vill jag icke bestrida, att något afseende derå kommer att
ega rum, synnerligen af det fåtal, som känner ett lifligare in¬
tresse för statens, än för sin kommuns angelägenheter. Men
jag ser häruti intet ondt. Det väsentliga är, att landstingsmän-
nens öfriga funktioner äro så vigtiga, att de icke kunna anför¬
tros åt hvem som helst, endast med afseende å beredvillighet
att såsom elektor välja vissa politiska kandidater. Att intresset
för institutionen blir allmännare och högre, till följd af dess
politiska attributer, är vid sådant förhållande snarare en fördel,
som bör bidraga, icke att försämra institutionen, utan tvertom
att gifva den en högre lyftning.
Efter att hafva förklarat, att det K. förslagets tyngdpunkt be¬
står i penningens rätt att bilda den första kammaren, och att
det i denna punkt ej förtjenar belysas med annan vältalighet
än tystnadens, yttra de nämnda reservanterne följande ord: »Det
torde derföre vara tillfyllestgörande, att hafva afklädt den första
kammaren alla öfriga emblemer, hvarmed den i Justitie-Stats-
Ben 18 Mari t. m.
215
Ministerns yttrande är omgifven, och låta den framträda såsom
ett plutokratiskt element, der man möjligen kan finna mycket
penningar, men icke, enligt grundlagen, har rätt att söka något
annat.» Om man från hvilken sak som helst plockar bort alla
emblemer utom ett, så finnes naturligtvis endast detta qvar;
men om man låter första kammaren vara, sådan den i det
K. förslaget är, så har man rätt att i densamma söka de män,
som inom hela län åtnjuta mest anseende och förtroende, och
som oegennyttigt vilja och sjelfständigt kunna motsvara detta
förtroende. Af såväl det K. förslaget, som dess motiver, har
jag trott klart böra framgå, att det sökt tyngdpunkten i fråga
om första kammarens bildande i den omständigheten, att upp¬
lysta val böra kunna förväntas af en valnämnd, så organiserad
som landstingen, och att jemförelsevis mindre vigt är fästad vid
de öfriga bestämmelserna angående denna kammare. Att emel¬
lertid förmögenheten bildar ett af de mest konservativa element
i en stat, lärer icke kunna förnekas, och det torde då icke frän
konservativ synpunkt böra läggas förslaget alltför mycket till
last, att det äfven i någon mån upptagit detta element, ehuru
det icke lemnat valet af en enda riksdagsman uteslutande i för¬
mögenhetens händer.
Man befarar, att den sökta kontinuiteten i första kammarens
verksamhet, genom ledamöternes val för nio år, skulle belt och
hållet förfelas till följd af den tillåtna afsägelsen från befattnin¬
gen. Förbud emot sådana afsägelser visa sig i allmänhet föga
verksamma, enär föregifna skäl för befrielse oftast i alla (all an¬
tagas. Men å andra sidan ådagalägger erfarenheten, att sällan
saknas män, sorn äro villiga att åtaga sig uppdrag, lemnade af
det allmänna förtroendet, och ännu sällsyntare äro exemplen på
män, som efter att en gång hafva börjat deltaga i det politiska
lifvet, inom kortare tid än nio år vilja åter derifrån, utan vigti¬
ga skäl. afträda. Den allmänna menniskokarakteren skulle un¬
dergå en förändring, om icke af dem, som bekläddes med det
högsta medborgerliga förtroende och stor politisk magt, flera
skulle vilja bibehålla sin ställning efter de nio årens slut, ände
som ville förut derifrån afgå.
Det har vidare blifvit anmärkt, att den första kammarens
motståndskraft skulle vara alltför svag, för att kunna förvara
och bibehålla de konservativa garantier, som i kammaren blif¬
vit inlagda. Men huru en öfre kammare med en starkare mot¬
ståndskraft skulle kunna bildas, återstår att uppgifva. Jag kan
icke inse annat än att den första kammaren skall blifva åtmin¬
stone så nära jemnstark med den nedra, att den utan all tve¬
kan kan begagna sitt lagliga veto emot hvilka påtryckningar som
helst. Detta är deremot icke fallet med de, vare sig organiskt
eller artificiellt bildade, öfverhus, som man ser i andra länder
endast svagt och undantagsvis våga sätta sig emot och hejda den
nedra, kammaren.
Äfven i fråga om den andra kammaren lägges det K. För¬
slaget till last, att det har »ett streck, som betecknar ett visst
210
Dea 18 Mari f. m.
mått af penningar». Men huru många sådana streck har icke
vår nuv:de R.-O. i sina föreskrifter om valen till Borgare- och
Bonde-St:n, der skatter och mantal för de väljandes röster be¬
stämma de mest olika värden. Och om, i stället för^förslagets
census, det enligt en reservants förslag stadgats, att hvar och
en som erlägger bevillning, skulle ega valrätt, så hade detta,
så länge bevillningen utgår endast af en viss inkomst, endast
varit ett annat streck, eller census, men som hade haft den
egenskapen att kunna utan Konungens samtycke förändras ge¬
nom en riksdags beslut. En ändring af Bevillnings-förordningen
i den syftning, att bevillning icke vidare skulle erläggas af andra
än dem, som hade en mycket betydligare inkomst än det nu-
v:de minimum, kunde nemi. utesluta största delen af de re¬
presenterade från all representations-rätt.
Att ett förslag, som införer den lika rösträtten och satler
densammas gränsstreck så lågt, att reservanterne till dem stäl¬
la den Ehrensvärdska frågan: kolonner, hvad gören J, likväl af
samma reservanter stämplas såsom uteslutande bygdt på pen¬
ningen, förefaller mig såsom en större motsägelse, än den re¬
servanterna trott sig finna deruti, att förslaget å ena sidan ut¬
sträcker valrätten till många, som nu ej ega den, men å andra
sidan utesluter en del nu valberättigade. Förslaget utgår nemi.
alldeles icke från den grundsats, att valrätt skall medgifvas alla,
utan åsyftar att lemna denna rätt endast åt dem, som kunna
förutsättas ega vilja och förmåga att till det allmänna bästa be¬
gagna en sådan rätt; och från denna synpunkt kan konseqven-
sen ganska väl fordra att på en gång utesluta vissa och inrym¬
ma andra. Hvad särskildt de uteslutna hemmansegarne angår,
så torde de flesta hafva sin nuv:de delaktighet att tacka den
omständigheten, att grundlagen icke efterlefves. Endast besut-
na hemmansegare ega nemi. representations-rätt, och, för att
vara besuten, fordras enligt gällande lag en egendom, som kan
föda tre personer och ett visst antal kreatur. Men en sådan
egendom uppgår i de flesta provinser till ett värde af 1000 rdr.
Icke heller är olikheten emellan den inkomst, som medför
valrätt för fastighetsegare, och den som berättigar andra perso¬
ner, så stor, som reservanterne antaga. Eller tror man verk¬
ligen, att en egare af ett hemman lefver på en inkomst af 30
eller 50 rdr? Utom det att bruket af en fastighet kräfver ett
rörelsekapital, som gifver sin ränta, så måste tagas i betraktan¬
de den arbetskraft, som egaren nedlägger på sin jord. En dag¬
lönare kan i våra tider förtjena en dagspenning, som uppgår
till flera hundrade rdr om året, och den som arbetar på sin
egen jord, förrättar icke heller ett lönlöst arbete. — Till de i
förslagets motiver anförda skäl, hvarföre emellertid strecket för
fastighetsegare blifvit satt något lägre än för andra, skulle kunna
läggas, att de vådor, som af en alltför långt utsträckt valrätt af
många befaras, — såsem kommunism och socialism — enligt
erfarenheten vida mindre äro att härleda från fastighetsegare, än
från de rörliga arbetarne.
Den 18 Man f. m.
217
Så vida man icke antager, att den sjelfständige jordbruka¬
ren tillhör en andra menniskor underordnad klass, kan jag icke
medgifva giltigheten af reservanternes påstående, att jordbruks¬
intresset är gynnadt på bekostnad af alla andra intressen. Att
öfvervigten kommer att tillhöra de jordbrukande, beror derpå,
att Svenska folkets modernäring är jordbruket. Men förslaget
medgifver rösträtt för stadsfastighet för enahanda värde, som
fordras å jordbruks-fastighet, och låter halfva folkmängden i
stad väga minst lika mycket som dubbla folkmängden på
landet.
Förslagets stadgande, att de städer, som ega mindre folk¬
mängd än 10,000, skola ordnas i valkretsar, som ega en folk¬
mängd af minst (>000 och högst 12,000, har af reservanterne ansetts
innefatta ett hinder för elt sådant ordnande, alt en stad med
t. ex. 7000 innevånare förklarades ensam utgöra en valkrets.
Jag kan icke finna annat än att detta är en misstydning.
Reservanterna sammanställa åtskilliga städer med ringa
folkmängd, för att visa, huruledes valen i dem, förenade till en
valkrets, lätteligen kunna utfalla så, att en eller flera städers
mening blir alldeles undertryckt. Men i hvilket valsätt är icke
detta minoritetens öde? Ren anmärkta olägenheten, att aflägse
från hvarandra boende måste sammanföras i en valkrets, kan
icke förnekas. Ren är oundviklig i ett glest befolkadt land; men
månne icke denna olägenhet skulle blifva ännu större vid till¬
ämpning af den af reservanterne förordade klassvals-principen?
En viss klass medborgare i våra städer kunde nemi. ej tillåtas
sända lika många representanter, som nu äro föreslagna för
alla klasser sammanförda, och hvarje valkrets för klassval måste
derföre komma att omfatta flera små städer, än som erfordras
vid samfälda val.
I fråga om ärendenas behandling i kamrarne synes den
vigtigaste anmärkningen träffa behandlingssättet af de frågor,
som ansetts ej kunna förfalla. Ret är klart, att om båda kam¬
rarne äfven i dessa frågor bibehållits vid sitt veto, så hade ingen
annan statsutgift, eller bevillning, eller föreskrift om Bankens och
Riksgälds-kontorets förvaltning kunnat utgå, än sådane, om hvilka
båda kamrarne varit ense. Om man nu antager, att första
kammaren blefve mera benägen för högre statsutgifter och be¬
villning, än den andra, så uppstår ju genom den sammanräkna¬
de omröstningen af båda kamrarne åtminstone en möjlighet,
att en statsutgift eller bevillning går igenom, som eljest redan
vore genom den andra kammarens afslag förkastad. Att, såsom
en reservant antydt, grundskatter och indelningsverk m. m.
häraf skulle löpa fara, kan jag icke inse, ty i dessa frågor gäl¬
ler hvardera kammarens veto; och just den omständigheten, att
första kammaren icke har i sin hand den bevillning, som skulle
ersätta dessa onera, bör väl göra den betänksammare att med¬
gifva deras borttagande. Om i fråga om Bankens och Riks¬
gälds-kontorets styrelse någon fara af ett enkammare-system i
sista instansen förefinnes, så är detta onekligen en svag punkt
218
Dea 18 Mert f. m.
i förslaget. Men ett en-kammare-system vore det ock att hän¬
skjuta dessa frågor till ett förstärkt Utsk:t, der den förseglade
sedeln oftast komme att bestämma utgången, eller till en ge¬
mensam omröstning af två kamrar med lika stort antal leda¬
möter, hvilket sednare reservanterne synas ansett önskligt. Att
likväl den nedra kammaren bör vara talrikare än den öfra, tor¬
de likväl icke utan allt skäl vara, snart sagdt, axiomatiskt anta¬
get i den nyare stals-rätten. Redan den omständigheten att hvarje
särskild ledamot af den öfre kammaren härigenom får ett stör¬
re personligt anseende och en större politisk makt, eger stor
vigt. För att få ledamöternes antal lika i båda kamrarne, måste
vidare detta antal fixeras, och kan ej på ett naturligt sätt rättas efter
vexlande folkmängds-förhållanden. Härigenom uppkomma antingen
påtagliga orättvisor eller ock måste valkretsarne ofta jemkas
utan afseende på kommunala gemensamhets-förhållanden.
Föreskriften om ärendenas företagande samtidigt i båda
kamrarne, sammanhänger med bibehållandet af fasta, från båda
kamrarne utsedda Utsk., som ega föreslå sammanjemkning af
olika beslut. Härigenom synes faran lör förhastade beslut syn¬
nerligen starkt motverkad. Kammaren sättes nemi. derigenom
i tillfälle att omgöra det förhastade, hvilket icke blefve fallet, om
en kammare, stödjande sig på den andras föregående bifall, med
densamma sig förenade.
En ogrundad anmärkning är ock, att förslaget syftar att
gifva grundlagarne en större rörlighet än hittills, genom med¬
gifvande, alt grundlags-ändringar under vissa förhållanden kun¬
na alltför hastigt åstadkommas. De kuuna nemi. i intet fall så
hastigt åstadkommas, som enligt nuv:de grundlag, då det står
Konungen öppet att omedelbart efter den riksdag, som antagit
ett ändrings-lörslag att hvila, sammankalla en ny riksdag för
dess slutliga pröfning.
I afseende å förhållandet emellan riksdagen och kyrkomö¬
tet anrriärkes, att detsamma borde omvändas, så att kyrkomö¬
tet finge de funktioner, K. M. velat tillägga riksdagen, och tvert-
om, hvarmed åsyftas att riksdagen icke vidare skulle behålla
någon rätt att positivt ingripa i kyrkolagstiftningen, utan på sin
höjd förbehållas ett veto. Då emellertid representations-försla-
get och förslaget till lag om kyrkomöten tillägga riksdagen och
kyrkomötet i detta fall alldeles enahanda funktioner, nemi. så¬
väl initativ som veto åt båda, så skulle förhållandet blifva olör-
ändradt genom ett byte. Att med bibehållande af veto bortta¬
ga initiativet från en riksdag, som i alla fall har siri rätt att
till Konungen framställa önskningar om alla föremål för mensk¬
ligt vetande, vore dessutom af föga verkan; och att, då ingen
lag kan påtvingas kyrkan utan hennes eget samtycke på kyr¬
komöte, riksdagens-initiativ, vare sig i form af förslag eller be¬
slut för riksdagens del, skulle »försätta kyrkan i ett förnedran¬
de träldomstillstånd,» är för mig ofattligt.
Den 18 Mårt f. tn.
219
Reservanterne beklaga, att på kyrkolagens förhanden va¬
rande sammanblandning med civil lags stadganden blifvit lagd så
mycken vigt, att den ensam ansetts tills vidare omöjliggöra til¬
lämpningen af den riktiga grundsatsen, att öfverlemna den kyrk¬
liga lagstiftningen åt Konungen och kyrkomötet, med riksdagens
uteslutande. Jag vill med reservanterne gerna tro, att det icke
är någon oöfvervinnelig svårighet att uppdraga den allmänna
gränsskilnaden emellan civillag och kyrkolag, utan alt på samma
gång jemväl skilja staten från kyrkan, men visst är att upp¬
dragandet af denna gräns dock möter stora svårigheter, och
mig synes i kyrkans intresse öriskligt, att sådant icke företages
förr än kyrkan kan föra sin talan genom en bättre representa¬
tion än R. St:r. Om ett kyrkomöte organiseras, möter dess¬
utom intet hinder att från början låta det, med riksdagens för¬
bigående, behandla alla sådana kyrkliga frågor, som icke äro af
kyrkolags natur; och till dessa torde måhända kyrkans aldra
vigtigaste frågor kunna räknas.
Af det föreslagna machineriet för kyrkolagsfrågors behand¬
ling förutse reservanterne stora olägenheter; hvilka dock i sjelf¬
va verket inskränka sig dertill, att riksdagens initiativ kan i
någon mån försvåras. Dessa svårigheter äro dock af föga vigt.
Oin nemi. riksdagen väcker ett kyrkolags-förslag å sådan tid,
att kyrkomötes lagtima sammanträde ej löre nästa riksdag in¬
faller, så kan Konungen, om han gillar riksdagens beslut och
finner frågan vara af stor och trängande vigt, sammankalla ett
urtima kyrkomöte. I annat fall förfaller riksdagens beslut, men
detta hindrar icke Konungen att framlägga det såsom sitt för¬
slag till nästa kyrkomöte, och om det der antages, begära riks¬
dagens förnyade godkännande.
Anspråket att icke blott kyrkomötets rätt till deltagande i
kyrkolagstiftningen skall förvaras i grundlagen, såsom i försla¬
get skett, och hvilket redan är ett mera än vanligt medgifvan¬
de till kyrkans förmån, som icke intagits i något föreg:de af mig
kändt förslag till represenlations-förändring, utan ock grundla¬
gens stadganden härom skulle förklaras icke kunna ändras utan
kyrkomötets samtycke, synes mig både vara för långt sträckt
och obehöfligt. Att Konungen och två riksdagar sammanstäm¬
mande skulle vilja kränka en sådan åt kyrkan en gång försäk¬
rad rättighet, är knappt antagligt under andra förhållanden än
sådane, emot hvilka ingen grundlags-§ skulle gifva kyrkan till¬
räckligt skydd.
Om reservanterne med full rätt tala om presterskapets pri¬
vilegier såsom varande, icke dess enskilda, utan »kyrkans för¬
måner,» så ligger ju deruti ett fullgiltigt skäl, hvarföre den kyrk¬
liga representationen, och icke en enskild presterlig representa¬
tion skall om denna angelägenhet besluta. Det af reservanter¬
ne för en motsatt åsigt sökta skälet i det förhållande, att pre-
sterskapet eger de högsta insigterna i kyrkliga angelägenheter,
hade snarare kunnat åberopas för att vindicera presterskapet
220
Den 18 Mare f. tn.
ett särskildt veto i kyrkolagsfrågor; men dä reservanterne icke
baft att invända deremot att dessa kyrkans högre angelägenhe¬
ter anförtros ät kyrkomötet kollektivt, lärer väl försvaret af
kyrkans materiella förmäner icke böra af dem anses hafva
större behof af högre insigter.
Jag har nu genomgått de förnämsta af reservanternes an¬
märkningar, och öfverlemnar åt R. o. Ad. att afgöra, om de in¬
nefatta tillräckliga skäl att derpå grunda den fällande domen
öfver det K. förslaget, såsom lika vådligt för Konungamagten
och friheten. Har man verkligen att hos Svenska folket befa¬
ra saknaden af laglydnad och sjelfbevarelse-instinkt, mera än
hos alla de folk, som, mindre vana än det Svenska vid sjelf-
styrelse och frihet, på en gång fått konstitutioner bygdå på en
vida större utsträckning af demokratien, än som nu ifrågasattes?
Norige, Danmark, Belgien, Portugal, m. fl. andra länder, hafva
icke gått tillbaka i civilisation, sedan de erhållit sina nya insti¬
tutioner. Ej heller står hos dem Konungamakten mindre sä¬
ker än i de absoluta eller aristokratiska staterna. Efter menskliga
beräkningar hör då icke vara vådligt att gifva Sverige en represen-
tationsform, som till vida större del är byggd på förut bestå¬
ende förhållanden, och innehåller vida större konservativa ga¬
rantier än nyssnämnda länders författningar, på samma gång
som den lentnar ovidrörd den större magt, Konungen i Sverige
eger deruti, att hela den ekonomiska lagstiftningen, krigs lag¬
stiftningen och den utrikes politiken äro honom ensam förbe¬
hållna.
Jag är föröfrigt icke den, som förnekar demokratiens vå¬
dor. Jag anser dem tvertom vara bland de största af dem,
med hvilka vår tid har att kämpa. Men dessa vådor förebyg¬
gas icke genom att uppställa samhällets högre klasser såsom
fientliga makter emot de lägre, hvarigenom dessa sednare en¬
dast starkare manas att vädja till styrkans rätt; utan derige¬
nom att man uppkallar och liksom tvingar alla högre och äd¬
lare krafter att intränga i massan för att upplysa och förädla
henne, och sålunda utbreder den folkets politiska uppfostran,
som är Konungamagtens och frihetetens säkraste värn.
Det är ur denna anda, som det K. Förslaget, hvilka brister
det föröfrigt må hafva, utgår, och det är med denna anda, som
jag är viss R. o. Ad. skall granska och bedöma det.
Många bifallsyttringar följde på detta anförande.
Hr Tersmeden, Nils: En fullkomlig tystnad, i likhet
med hvad här egde rum vid remissen af det K. förslaget, hade
vid detta tillfälle varit önskvärd och Ståndet värdig. Denna har
dock nu blifvit bruten från den sida, der man minst skulle haf¬
va det förmodat. En talare har uppträdt, ej för att bekämpa
ett Utsk:s-Betänk., utan för att upptaga reservanternes yttranden.
Den 18 Meri f. m.
221
Åtskilige detta förslags motståndare hade öfverenskomma att ej
yttra ett ord vid dess anmälan från Utsk:t, så vida ej frågan
skulle blifva af dess förespråkare upptagen. Vi hafva nu fått
höra ytterligare förord för detta förslag alt öka de många, hvar¬
med det blifvit ideligen framhållet. Ett jubel har nemi. gått öf¬
ver land och stad, i festliga måltider och adresser till bifall och
tacksägelser för detta K. förslag. Många finnas dock i landet,
hvilka ej hafva kunnat deltaga i dessa fröjderop. De hafva
hittills saknat tillfälle att offentligen yttra sina tänkesätt. De
s. k. allmänna opinionens målsmän äro ingenting mindre än li¬
berala, då fråga är att meddela andra opinioner, än den de sjelf¬
va hylla som den allmänna, och deras lofsånger hafva ej lemnat
något rum öfrigt för några klagoljud. De mindre belåtne hafva
ej heller ansett sig tillständigt att nedlägga sina betänkligheter
och bekymmer inför thronen, då dessa just derifrån hemta
sitt ursprung, — om ej detta snarare bör tillskrifvas den ak¬
tade korps, som står thronen närmast, jag menar Konungens
Råd, hvilket har ansett dess pligt fordra att här i första handen
uppträda.
Det torde då med billighet kunna begäras några ögonblicks
tålamod för den eller dem, som nu kunna vilja höja en tviflets
röst. Så mycket mera, då H. Exc. Hr Justitie-Stats-Miriistern
här lagt hela tyngden af sitt rättvist förvärfvande stora anseen¬
de och hoga auktoritet i vågskålen, för att ytterligare bereda
tänkesätten till den kommande tiden. Det kan ej här ifråga¬
komma att granska det K. förslaget eller dess motiver, än min¬
dre att upptaga H. Exc. Hr Justitie-Stats-Ministerns här nu afgif-
na försvar för detsamma. Detta torde ej underlåtas, då afgö-
randets dag inträffar. Jag ber blott att i största korthet få ytt¬
ra några ord om förslaget i sin allmännelighet.
Såsom Svensk kan jag ej älska ett förslag till en Svensk
nationalrepresentation, för hvilket jag ej kan spåra ens det spä¬
daste rotfäste, hvarken i Svensk grund, lynne, seder eller Svensk
historia. Jag kan ej skänka mitt bifall till ett förslag, bygdt
så till sägandes i luften, och hvartill man i framtiden lofvar en
grund, hvilken ännu blott i en svag ritning är framlagd. Något
motstycke till ett dylikt förfarande tror jag knappt något land
eller något tidehvarf, åtminstone i lugna tider, kan uppvisa. Uti
vår tids stormiga dagar finnas väl dock dylika försök i dessa
otaliga pappers-konstitutioner, hvilka som svampar, omvexlande
i de flesta länder, uppstått ikring oss med sina parlamenter,
der folkväldet påbjudit ständiga ministérombvten omkring en bun¬
den konungamakt. Uti den oro, den jäsning, dessa länder ännu
förete, borde vi, i stället att derifrån hemta ett föredöme, snarare
se en af försynen oss i vårt lugn gifven varning. Detta förslag
prisas dock just för sin tidsenlighet. Härmed torde väl syftas
på förhållanden äfven utom oss i vår tid. Denna samma egen¬
skap kan man med full rätt ock tillägga alla de nyssnämnda i
våra dagar störtade konstitutioner, de många ej ens undantagna,
hvarmed Frankrike sedan några och 70 år varit hugnadt. De haf-
122
Den 18 Mari f. m.
va alla varit ett uttryck, hvar oell en af sin tids anda, äfven
som de varit en följd af ett genom allmänna val uttryckt för¬
troende.
Det ligger ett djupt sjelfförtroende hos vår tid och dess
nya statsförbättrare i att anse dess nya begrepp om samhället
utgöra måttet af all politisk visdom. Ungdomen hemtar ej ger¬
na sina råd från de äldre. Så tycks ej heller den nya tiden
lyssna till de gamla tidernas eller historiens röst. Detta förslag
synes nemi. bereda en i vår tid hotande demokrati en ökad
utveckling; och man tyckes blunda ända nedifrån upp tili sam¬
hällets höjder, der förslaget har sitt upphof, för de möjliga, att
ej säga vanliga, följderna häraf för vår konungamakt.
Man inser visserligen behofvet af en återhållande kraft och
tror sig kunna skapa densamma i en skickligt och fyndigt ut¬
tänkt väfnad; men dess blifvande skaplynne hvilar blott på före¬
ställningar och förhoppningar, deni just detta utvecklade folk¬
välde, hvilket gemenligen tror sig bäst ensamt kunna leda sam-
källets öden, då det göres behof, nog skall finna utväg att full¬
komligen kullslå.
Till slut ber jag blott att få fästa uppmärksamheten på än¬
nu en omständighet. Här är offentligen framstäldt att frågan
blott rörde en förändrad form af vår representation. Jag fruk¬
tar dock att det snart kunde gälla vida mera. Vår statsförfatt¬
ning är af ålder så innerligt förenad med formen af vår re¬
presentation, att man ej kan rubba den ena, utan att skaka den
andra. Vidare är här framstäldt, nära nog som ett axiom, att
dessa nya former, denna omskaptiing skola bereda vårt sam¬
hälle en ökad utveckling, befordra dess väl och en större vexel¬
verkan mellan konung ock folk. Häri är man oss ännu skyl¬
dig en bevisning, som ej jäfvas af erfarenheten. Af dessa på¬
ståenden har nu redan i det allmänna uppstått ett städse uppre-
padt tal, hvilket ock detta Betänk, ger vid handen, att det, för
att erhålla dessa fördelar, blott fordrades uppoffringar från R.
St:rs sida, besynnerligen från tvenne Stånd. Sorn en följd häraf
upprepas det lika flitigt att största motståndet mot detta förslag
ligger uti en ängslig omtanke för egna rättigheters bevarande.
Detta är en hård dom, Mina Hrrl Förslagets motståndare lifvas
af lika stor kärlek som någon till vårt fosterland, och de tro
fullt och fast att uppoffringarna snart kunna gälla just detta fos¬
terland och dess väl. Den ena sidans farhågor, med stöd af
historiens och samtidens vittnesbörd, synas mig väl kunna mot¬
väga den andra sidans teorier och ljusa förhoppningar. Att vårt
land nu är starkt och lyckligt och går framåt med säkra steg,
är en obestridd verklighet. Att deremot den här tilltänkta om-
skapning kan sätta vårt inre lugn och vårt väl på spel, är en
bestämd möjlighet. Spelet är för högt, insatsen för stor att
lemnäs åt slumpen och lyckan. Himlen bevare oss nu och i
allan tidt
Flere ledamöter hördes härtill yttra bifali.
Den 18 Mare f. m.
Hr Dalman, Wilhelm Fredrik, anförde skriftligen:
Jag hade visserligen icke haft för afsigt att vid detta till¬
fälle utveckla skälen för min åsigt uti den lörev:de frågan eller
ens att annorlunda än genom tystnad ge tillkänna mitt bifall
till det af Kolningen afgifna representationsförslaget; men daen
preliminär diskussion i den högvigliga frågan blifvit öppnad, må
det tillåtas äfven mig att i korthet antyda grundlinierna för min
åsigt i motsats till den siste värde talarens.
Jag vill härvid icke inlåta mig på de s. k. filosofiska teori¬
ernas område. Inom politiken har jag aldrig för dessa hyst nå¬
got uteslutande förtroende. En teori, tillämpad på den repre¬
sentativa lagstiftningen, kan vara förträfflig för ett land, men
komplett oduglig i ett annat. England t. ex. har under loppet
af 600, ja ända till 800 år, allt mer och mer stigit i politisk
makt, anseende och välstånd, med en aristokratisk statsförfatt¬
ning och en vidunderlig lagskipning, som troligen i hvarje an¬
nat land eller hos hvarje annat folk skulle hafva ledt till de
vådligaste följder och längesedan varit störtad i ruiner. Norra
Amerika — för att välja en annan ytterlighet — Ilar under
den mest demokratiska statsförfattning på den korta tiden af
ännu icke 80 år svängt sig upp till en svindlande höjd af både
intelektuel och framförallt materiel utveckling, som likväl icke
förhindrat det sönderslitande, ja fasaväckande inbördeskrig, som
hotar att upplösa, snart sagdt, alla både politiska och sociala band
inom detta verldsmäktiga förbund. Frankrikes folk har tumlat om i
revolutionernas hvirfvel och ombytt författningar och regerings¬
systemer, som man ömsar kläder, men sådant oaktadt aldrig för¬
lorat sin karakter såsom ett ädelt folk, som till och med under
absolutismens ok aldrig förnekat sin nationalitet, aldrig upphört
att vilja uppoffra sig för äran och friheten, äfven om denna se-
nares skördar i rikare mått tillfallit andra nationer än Frankri¬
kes egne inbyggare. Italien, mägtigast och mest lysande i rike¬
dom, i magt, i skön konst o. s. v., då det var sönderdeladt i
många aristokratiskt styrda s. k. republiker, mindre än någon
af Sveriges provinser, inser nu, att vilkoret lör att återeröfra
hvad det förlorat, är föreningen till ett helt Italien, med en kon¬
stitutionel regering och ett folkvaldt parlament. Tyskland, som
ännu icke kunnat frigöra sig från sina feodala institutioner
och sina medeltidsidéer och som sargats af så många fejder, har
likväl städse varit en brännpunkt för de vetenskapliga forsknin¬
garna och den grundliga lärdomen. Danmark har under en en¬
väldig regering intagit en ganska hög rang inom den Europeiska
kulturen. Spanien, som på sin tid var det mägtigaste rike i
Europa och som från Amerikas guldgrufvor hemtade oerhörda
rikedomar, suckar icke desto mindre — eller måhända just der¬
för — under prestväldets och medeltidsvanornas tryckning. Det
romantiska Schweitz har i följd af sitt läge, sin natur och sin
fattigdom kunnat bibehålla sin federativa sjelfstyreise; och — för
att icke tala om den egentligen enda nybildade stat i vår verlds-
224
Den IS Mare f. m.
del, det iudustriella Belgien, — slutligen vårt älskade Sverige
har under skiftande, än ärofulla, än sorgliga öden, ännu i dag
kunnat säga, att ingen inkräktare ännu ostraffad trampat dess
jord, att det åtminstone en gång inom historien afgjort Europas
öde, att det frambragt stora Konungar, en lagstiftning, snart ur¬
åldrig, hvartill intet land kan för sin tid ripp visa något öfver-
träffande, vetenskapsmän, som varit ledsljernor för den öfriga
verlden, skalder, sorn kunna täfla med hvilket lands som helst,
— ja äfven konstnärer i flera rigtningar, som frejdat det Sven¬
ska namnet. Och allt detta i trots af de ofullkomligheter i
form, hvarmed Sveriges styrelsesätt städse varit mer eller min¬
dre behäftadt.
Denna korta återblick på de moderna samhällena synes
mig tillräckligt bevisa, att det icke är det formella i statsförfatt¬
ningen eller de mer eller mindre stränga teorier, hvilka derför
utgöra grunden, som skapa nationerna eller deras betydelse inför
verlden och historien.
När således fråga uppstått om en förändring af dessa for¬
mer för vårt land, så försmår jag för min del att djupare for¬
ska inom statsrättens gebit eller att med cirkelbestick och tum¬
stock uppdraga de teoretiska linierna. Jag anser mig endast
böra taga i betraktande, huruvida de nya former, som erbju¬
das, med mer eller mindre sannolikhet kunna gifva ett vid-
sträktare utrymme för Svenska folket att utveckla sina natio¬
nella krafter, att gå framåt på den nya bana, som vårt älskade
fosterland bort beträda allt sedan 1809 års statshvälfning och
som det otvifvelaktigt beträdt under de två senaste decennierna.
Ifrån att vara ett eröfrande folk, härdadt i krigets faror, Jystet
etter dess ära, alltid boredt till de uppoffringar, som denna ära
fordrade, snart sagdt nödsakakadt att ständigt stå rustadt mot
roflystna eller ovänligt sinnande grannar, med besittningar, som
ställde oss i omedelbar beröring med kontinenten, har Sverige,
efter mitt sätt att se, nu fått intaga en helt annan ställning.
Det är nu Svenska folkets både interesse och, som jag förmo¬
dar, äfven dess lifligaste önskan att få använda alla sina krafter
— hvaraf åtminstone i materielt hänseende ännu så många och
så stora äro obegagnade — för sin inre lugna utveckling i alla
rigtningar, således äfven i den politiska. Det längtar ej efter,
bör åtminstone icke längta efter att vidare spela någon fram¬
stående rol på verldsteatern, på annat sätt än genom siri inre
förkofran, en stigande kultur, en utvidgad folkbildning, enighet
mellan alla samhällsklasser och bibehållandet af den trofasthet,
den frisinnande anda och den humanitet, som från hedenhös ka¬
rakteriserat Svensken.
Ar detta nu vår uppgift, är detta det mål, dit vi böra sträf¬
va, då frågar jag mig, stå icke våra nuv:de representativa for¬
mer i vägen för att hinna detta mål? Och dertill måste hvar
och en svara ja. De äro derför stora hinder. De verka allt¬
för trögt och lamt. Maskineriet är alltför konstigt. Splittrin¬
gen mellan de olika elementerna eller Stånden är så lätt att
åstad-
Den 18 Mara f. m.
225
åstadkomma och så svår att förekomma — och framförallt dessa
former, d. v. s. den nuvarande representationen, saknar det an¬
seende, det förtroende hos nationen, hvarförutan den i längden
icke kan verka såsom den borde, utan måste förr eller senare
föranleda till en brytning. Och, Mina Hrr! det är denna bryt¬
ning, som hvarje fosterlandsvän måste önska undvika. En ut¬
väg härtill har Konungen och hans regering nu erbjudit landet;
och landet har med jubel svarat ja till ett sådant anbud. Kan
det då vara detta samma lands representanter värdigt, kan det
vara klokt och välbetänkt att protestera mot ett så otvetydigt
uttryckt allmänt tänkesätt? Ar det då fosterländskt att med
den hvassa kritikens blodiga knif söka dissikera det af Konun¬
gen framlagda förslaget, för att undersöka om icke ett och an¬
nat organ i detsamma möjligen kan vara behäftadt med någon
bristfällighet, och lör att bevisa, att det icke utgör ett ideal,
fullkomligt efter den politiska skaparkonstens reglor? Jag för
min del tror icke en sådan metod för granskningen vara
den rätta, hvarken ur politisk eller moralisk synpunkt. Jag
har med smärta sett den på ett ovärdigt, kitsligt och bittert sätt
begagnad af män, som det i främsta rummet tillhör att predika
mildhet och fördragsamhet. Afven jag finner visserligen brister
i det ifrågav:de förslaget, som möjligen lätt nog kunnat undvi¬
kas. Men jag tror, att då det hela är väl formadt, så bör det
ej förkastas, för att någon del deraf kunnat vara det något
bättre. Jag tror, att då ståndsskillnaderna inom det enskilda lif-
vet äro, snart sagdt, helt och hållet försvunna och, der de ännu
fortfara, uteslutande bero af tvånget och nära nog förödmjukel¬
sen att folkrepresentationen är indelad i särskilda Stånd, då är
ock tiden inne att låta dessa skillnader upphöra äfven inom det
offentliga lifvet. Då kunna de, der tillämpade, väl skada, men
aldrig gagna. Jag tror, att genom att göra en sådan skils¬
messa fullständig, genom att införa förenklade former i tvenne
af folket valda kamrar, genom representationens årliga samman¬
träden och representanternas val på längre tid, hufvudgrunderna
äro lagda för en sådan reform, som Svenska folket behöfver
och önskar, lör att med endrägt och den nya tidens styrka
framgå på den nya utvecklingsbana, som en högre makt åt oss
utstakat, om vi icke sjelfva derför ställa hinder i vägen. Jag tror
att uti dessa hufvudgrunder, sådana de finnas tillämpade uti det K.
förslaget, icke blott anspråken på rörlighet, utan äfven på kon¬
tinuitet och fasthet äro tillräckligt motsvarade. Jag tror slutli¬
gen — och detta är för mig ett hufvudmotiv — att det enda
sättet att bibehålla och äfven framdeles vinna bestånd åt en
folk vänlig, konstitutionel regering, är en reform i den rigtning,
som regeringen nu sjelf föreslagit, och hvarigenom hon fram¬
deles skall kunna uti representationen finna ett fast, icke såsom
nu endast ett prekärt och tillfälligt stöd för sina åtgöranden till
landets förkofran och bästa.
Hvad särskildt beträffar det Stånd, jag har den äran tillhöra,
för hvilket jag har att tacka både min elementära bildning vid
H. Hl. " 15
226
Den 18 Mars f. m.
universitetet och den lycka, jag under nio riksdagar egt att fa
deltaga uti öfverläggningarna och besluten om ett älskadt foster¬
lands angelägenheter, och der jag i öfrigt inhemtat de, ehuru
ringa, politiska insigter, jag kan besitta, kari jag naturligtvis icke
vara främmande för en känsla af den uppoffring, Ståndet gör
genom att afsäga sig en dyrbar medborgerlig rättighet. Men
jag tvekar icke att tillägga, att jag icke blott ur det allmännas,
utan äfven ur K. o. Ad:s eget intresse anser denna uppoffring
vara förestafvad af både nödvändigheten och klokheten. Sven¬
ska Adeln har stora minnen, hvilka aldrig kunna utplånas ur
Sveriges, ja Europas häfdeböcker. Den har både på den kri¬
giska ärans fält och inom det Svenska parlamentet städse med
utmärkelse försvarat sin [ilats. Den har äfven länge oftast tagit
initiativet vid reformerna både inom landets lagstiftning och so¬
ciala områden. Men detta initiativ är förloradt, spiran vacklar
alltför niycket i dess hand, såsom Stånd betraktarit. Det är då
tid att nedlägga densamma och såsom en åldrig Konung öfver¬
lemna den i folkets händer, .lag tillstyrker bifall till K. M:s
Propos. 0111 antagande af ny R. O. och dermed sammanhängan¬
de ändringar i R. F.
Hr Ehrenhoff, Gustaf Herman, uppläste ett anföran¬
de af följ:de lydelse:
Enhet min tanka, hade regeringen gjort klokast, att icke
taga initiativet uti den nu för handen varande fråga, ty dels kan
det med skäl anses mindre höfligt att den ena statsmakten för¬
klarar den andra oduglig; dels torde en försigtig eftertanka haf¬
va kommit regeringen att inse, det försöket från dess sida att
omintetgöra den bestående formen för den andra statsmakten,
lätteligen kan blifva ett prejudikat för denne att å sin sida göra
fordringar, som sätta regeringen i förlägenhet.
Ehvad än utgången må blifva, så har regerings-makten der¬
på intet att vinna, ty faller förslaget, så är fara värdt, att det
stöd. regeringen hittills funnit bos den förkastade delen af nu¬
varande representation, betydligt minskas. Antages det der¬
emot, så skall i minnet alltid qvarstå hos den nya representa¬
tionen detta regeringens försök att ingripa i den andra stats¬
maktens enskilda angelägenheter, och ju friare institutionerna
lör denna blifva, desto angelägnare skall den (inna för sin sä¬
kerhet nödigt att för framtiden värna sig mot dylika försök.
Jag vet alltförväl, att regeringen stödjer sitt förfarande på
Borgare- och Bonde-St:ns adresser, och på de petitioner, som
inkommit från landet. Men enär de 2 Ståndens begäran icke
afsåg mindre, än att köra ut den andra hälften af representa¬
tionen, hvilken hälft, enligt Konungens egna ord, »icke förver¬
kat sin rätt», så svnes det mig, sorn regeringens tjenst villighet
gått längre än aktningen för sekelgamla, icke förverkade rättig¬
heter kråft. Och de påtryckningar, regeringen lått vidkännas
af de så kallade petitionerna, hade sannolikt icke framkallat ån¬
Den 18 Mara f. m.
227
gestropet »försent», om regeringens tid medgifvit henne att un¬
dersöka petitionernas ursprung och petitionärernes oskuldsfulla
medvetslöshet i allmänhet, i hvad som rörde deras egen uttryck¬
ta begäran.
Om äl ven genom mångåriga agitationer den nuv:de reform¬
frågan i och för sig lått ett utseende af en national-önskan, så
torde sjelfva frågans natur anvisat regeringen den ställning af
medlare, hon bort intaga; ty att uppträda såsom omstörtare
kari en regering endast då göra, när hon har i sin makt att be¬
stämma öfver framtiden. Och hvem vet om icke den brand¬
fackla, som regeringen nu utkastat, blifver just den våda för
regeringssättet, hvarom H. Exc. Hr Justitie-Ministern i sina moti¬
ver ordar. Eller föreställer sig regeringen, att den hyllniug och
det smicker, som nu på henne flödar, kommer att räcka längre,
än till dess hennes lolsjungare hunnit hopplocka sista grandet af den
makt, regeringen så godvilligt synes vilja anförtro i deras händer.
Man behöfver i sanning ej mycken statsmanna-erfarenhet,
för att inse, att ingen konstitutionel regering kan hafva någon
varaktighet, utan att hon eger varaktiga vänner inom represen¬
tationen; — likaså, att den politiska vänskapen är stark i den
mån de kontraherandes intressen sammanfalla med hvarandra.—
Men hvarest uti det nya förslaget finner man detta för regerings-
magten, för ordningen i samhället så nödvändiga stöd? — Inom för¬
sta kammaren vill man säga; — men på hvad stödjer man detta
förutsägande, då den politiska karaktären hos de personer, som
skola tillsätta denna kammare, är lika litet känd, som hos dem,
som blifva valda. Om regeringen ämnar hemta sitt stöd uti
den »aristokratiska» känsla, som förmodas skola uppstå hos för¬
sta kammarens ledamöter, genom den större förmögenhet de
antagas komma att ega, så har regeringen illa tjenat den så
kallade frihetens sak, hvars förkämpe regeringen blifvit, enär
det för en hvar är bekant, att penninge-aristokraten är den
mest förtryckande af alla.
II. Exc. Hr Justitie-Stats-Ministern yttrar, att regeringens
förslag icke kan anses komma »för tidigt.» En motsatt tanka
vågar jag hysa, på den grund, att ett förslag af så stor vigt för
Sveriges framtid, kommer alltid för tidigt, så länge dess nytta
för landet stödjer sig på luftbilder, — och kommer ändå mer
för tidigt, om afsigten dermed är att återinföra en namnstäm¬
pel-regering i Sverige.
Hvad värt land med sitt politiska läge framförallt behöfver,
är en regering, stark icke allenast på papperet, utan äfven i sin
ställning till folkombuden; — men jag underställer hvarje tän¬
kande mans bedömande, hvad kraft och hvilket stöd en rege¬
ring har att påräkna af en folkförsamling, som genom sin sam¬
mansättning kan till största delen komma att sakna den nöd¬
vändigaste af all sjelfständighet, nemi. den som bildningen gifver
omdömet. Denna brist i förslaget har regeringen sannolikt icke
ansett af någon betydenhet, enär den Mimers brunn, hvarur all
visdom hemtas, hvarje afton äfven är tillgänglig för represen¬
228
Den 18 Mar» f. m.
tanterna, och om regeringen hemtar ur samma källa, så kan
icke annat än frid, enighet och kraft uppkomma. Men som, för
mina ögon, denna källa, ur fosterländsk synpunkt, icke är rätt
klar, så kan jag för min del ej godkänna en sådan invändning.
Att en annan form för vår representation kan vara nyttig
för landet, vill jag icke bestrida, men icke är regeringens för¬
slag det mönster, jag föreställt mig vara det rätta; ty om äfven
jag skulle hylla förslagets principer, så skulle jag dock motsät¬
ta mig detsamma, dels derför, att regeringen i tillämpningen
stannat på halfva vägen, vid tillsättandet af andra kammaren;
dels derför, att för litet afseende är fästadt vid den återhållande
kraft, man hoppas finna i den lörsta. — Hvad andra kamma¬
ren beträffar, så förstår jag ej rätt, hvarför valbarheten skulle
stanna vid en inkomst af 800 rdr, ty hvarken kan denna in¬
komst anses såsom en sjelfständig ekonomisk ställning, eller
kan den l'å gälla såsom ett bevis på högre politisk bildning än
hos deni, hvilkas inkomst är lägre. — Hvad första kammaren
åter vidkommer, kan jag ej heller fatta, hvarföre denne kam¬
mare göres svagare än den andra, då de begge utgå från sam¬
ma stam; ty hvarken är det rättsenligt, att de medborgare, som i
högre mohn bidraga till statens underhåll, skola kunna öfverröstas
af dem, som dertill mindre bidraga; ej heller kan det vara po¬
litiskt klokt, ett lägga afgöranderätten i fråga om statens upp¬
rätthållande uteslutande i händerna på en korporation, som i
denna vigtiga fråga, likasom i de flesta andra, efter all sanno¬
likhet måste blifva beroende af andras ledning.
Att Sveriges politiska oberoende icke kan vara betryggadt
med en sådan representation är klart, om man derpå tänker och
icke låter hänföra sig af en ombtiverad förtjusning. Och om
Hrr rådgilvares synbara bäfvan för en förmodad annalkande
storm, äfven var ganska betydlig, så torde likväl framför deras
egen säkerhet de kunnat och bort vara betänkte på att bere¬
da Konung och fädernesland en tryggare hamn, än den regerin¬
gens förslag kan erbjuda.
Slutligen, Mina Hrr! — l)å H. Exc. Hr Justitie-Stats-Mini-
stern uti sin orlofssedel till It. St:r vitsordat, att R. St:r städse
värnat Sveriges sjelfständighet, så tror jag, att R. o. Ad. för
dess del ensamt förtjenar detta beröm, om R. o. Ad., då afgö¬
rande tiden kommer, icke förr nedlägger sin representations-rätt,
än R. o. Ad. blifvit förvissad derom, att våra efterträdare, om
så påfordras, kunna förtjena samma vittnesbörd.
Frih. Raab, Carl Adam: Under mera än 50 år ha vi
oupphörligt sysselsatt oss med förslager till representationens om¬
bildning på ståndsintressenas grund, utan att något enda af alla
dessa motsvarat nationens eller Ständernas anspråk på en ända¬
målsenlig reform.
I dag hafva vi glädjen helsa ett förslag till representationens
ombildning, bygdt på andra grunder, onekligt det bästa utarbe¬
tade, det mest genomförda både till grundprinciper och detaljer
Den 18 Mars f. m.
229
af alla hitintills framlagda och som lyller nationen med rättvisa
förhoppningar.
Justitie-Stats-Ministern har i ett väl motiveradt anförande
vederlagt de anmärkningar, som af Preste-St:s reservanter blif¬
vit gjorda mot förslaget. Dessa anmärkningar förefalla mig ock
lätt vederlagda. Flere talare hafva här anfallit detta hans anfö¬
rande och förslaget pä ett mindre grannlaga sätt. De hafva i sak
ingenting anfört, de hafva ingenting bevisat. Löst framkastade,
generella åsigter om uppstående faror för landet och Konunga¬
makten äro endast spöken, som icke skymma de verkligt ho¬
tande gestalter för vår lugna framtids utvecklingsgång, som fram¬
träda på den politiska skådebanan, om representationssättet
skulle fortvara i sitt närv:de antiqvariska skick. Jemte denna
min tacksamhet för detta af regeringen framlagda förslag, begagnar
jag tillfället uttrycka landets odelade bifall till de promulgerade
komunalförfattningarna, hvilka nu äro bryggan för öfvergången
till detta representationsförslag; förklarande högtidligt denna väg
vara den enda till en önskad representationsreform, och hvarför
landets tacksamhet mot Konung och Råd skall lefva i generationer
och så länge de ännu hafva känsla af sitt väl och sin frihet.
Man talar om den historiska grunden, om kontinuiteten af
landets stora intressen, som förmenar man blifvit sviken. Man
har onekligt rätt att fordra att en representationsreform måste
uppsöka och adoptera alla samhällets konservativa intressen, för
att vid sidan af de progressiva tillförsäkra landet en lugn och
kraftig framtida utveckling. Och man har på ett förtjenstfullt sätt
löst denna svårighet.
Utan tvifvel skulle mången önskat, och jag har räknat mig
till deras antal, att ståndsprincipen till viss del varit represente¬
rad i öfre kammaren genom t. ex. 25 personer valda af hvarje
Stånd, som med ett antal af Konungen valda embetsmän och
en del ur landstingen valda personer skulle utgöra Usta kam¬
maren. Vid närmare betraktande huruvida 25 af hvartdera,
Adels,- Preste,- Borgare- och Bonde-St:n, skulle bättre repre¬
sentera samhällets högre intressen, än t. ex. 100 ur landstingen
valda, inom den föreskrifna census, så har jag kommit till den
öfvertygelsen, att förslagets l:sta kammare eger stort företräde
framför en kammare med elementer eller fragmenter af våra
Stånd. När förslaget genom landstings-institutionen lagt i vår
egen makt att gifva rätt åt denna conservatism, kan man icke
mer begära. Och det har det äfven gjort, ty enligt Forssells
statistik för år 1844 egde adeln uppskattad
jord till belopp 75 millioner rdr bko.
Preste-Ståndet en förmögenhet af cirka 1 » » »
Borgare-Ståndet 69 » » »
Ofrälse ståndspersoner . . . . . 59 » » »
eller tillsammans 204 millioner rdr bko.
Bonde-Ståndet 172 millioner rdr rmt.
Så vidt man stödjer konservativa elementet på förmögenheten,
bör det alltså vara tryggadt.
230
Den 18 Mars f. m.
Med den 2:dra kammarerUär dock icke lika väl bestäldt.
Här har man frångått denj^häfdeamla grunden för rösträtt på
sockenstämma och för val i allmänhet. Här röstar man per
capita till elektorer. Till landstinget deremot vid elektorsval
efter förmögenhet. Första kammarens ledamöter tillkomma ge¬
nom landstinget, som äfven dit uppkommit genom elektorer,
alltså genom dubbel valförrättning, under det att 2:dra kamma¬
rens riksdagsmän genom enkel valförrättning blifvit af elekto¬
rer direkte valda per capita. Detta är en omvändning af hvad
det eljest borde vara, och hvarför icke taga ur landstinget, un¬
der strecket 80,000 rdrs förmögenhet, en del representanter till
2:dra kammaren och behålla samma röstskala lör elektorer till
2:dra kammaren som till landstinget?
Detta är onekligt ett fel i förslaget af icke ringa vigt och
stor framtida betydenhet. Förr än förslaget undergår förbätt¬
ring härutinnan, fruktar jag lör dess slutliga öde.
Sedan öfverläggningen ansetts . härmedjslutad,' förklarade Hr
Gr. o. Landtm., att som Konst.-Ulsk:t tillstyrkt K. M:s ifrågav:de
förslag, korinne detsamma, jemliktgfcl:sta §:n R. F., att hvila
till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag.
Upplästes och godkändes nedanämnde från Exped.-Utsk:t
inkomna förslag till R. St:rs underd. skriIvelser till K. M., nemi.:
N:o 61, i ani. af de under åren 1860 och 1861 verkställda
revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning un¬
der åren 1858 och 1859;
N:o 62. i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de utbyte af
till löjtnantboställe anslagne hemmansdelarne ^ mtl Repperda
Annagården N:o 9, m. fl. mot hemanet ^ mtl N:o 3, Hultsjö
Bergagården i Jönköpings Län;
N:o 63, ang:de anslag till omläggning af allmänna landsvä¬
gen emellan staden Borås och Lundholms gästgifvaregård i Marks
härad, för beredande al arbetsförtjenst åt arbetslöse och fattige
inom nämnde härad;
N:o 64, ang:de ett tillägg i nu gällande K. Förordning
om fattigvården i riket af den 13 Juli 1853;
N:o 65, ang:de reseersättning till nämndemän vid vissa sy¬
ner m. fl. förrättningar; och
N:o 66, ang:de upphörande af den i Stockholm utgående
s. k. rasp- och spinnhus-afgiften för testamenten.
Anmäldes och bordlädes nedannämnde från Utskm inkomna
Utlatm, Mern. och Betänkm, nemi. från
Stats-Utskottet:
N:o 66, ang:de regleringen af utgifterna under Riksstatens
fjerde hufvudtitel;
Den 18 Mars f. m.
231
f N:o 71, i ani. af väckta motioner angrue rättighet till
skatteköp af Visingsö skolegodshemman;
N:o 72, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de upplåtande
af en del utaf slottsträdgården ä Halmstad till tomt för ny ele-
mentar-läroverksbyggnad derstädes;
N:o 73, i ani. af K. M:s Nåd. remiss å Dess och Rikets
Kammar-Colhii berättelse om Sala silfververks ränteersättningsfond
för redogörelsetiden ifrån den 1 November 1859 till samma
dag år 1861;
N:o 74, i ani. af väckt motion om eftergift af kronans
rätt till dana-arf efter Enkan Anna Maria Lundgren, född Berg¬
ström ;
N:o 75, i ani. af väckta motioner ang:de eftergift af kro¬
nans rätt till dana-arf efter aflidna hustru Johanna Catharina
Grenqvist, född Isberg;
N:o 76, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de föreslagen
utvidgning af Uplands regementes mötesplats Polacksbacken;
Sammansatta Stats- samt Allmänna Besvärs- o. Ekonomi-Utsk:t:
N:o 21, i ani. af väckta motioner örn skjutningsbesvärets
ordnande;
Lag-Utskottet:
N:o 28, i ani. af väckta motioner om ändring i föreskrif¬
terna rörande ogift qvinnans omyndighet;
N:o 29, i ani. af återremiss utaf Utsk:ts Betänk. N:o 27,
öfver väckta motioner om förändring i föreskrifterna angtde
Nattvardens begående;
N:o 30, i ani. af återremiss utaf Utslcts Betänk. N:o 25,
öfver väckt motion om ändring i lagens stadganden ang:de mor¬
gongåfva;
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv-. o. Ékon.-Utsk:t:
N:o 5, i ani. af väckta motioner om ändringar i nu gällan¬
de föreskrifter rörande vilkoren för afsöndring af jord;
N:o 6, i ani. af väckta motioner om ändring i gällande
stadganden i fråga om skyldighet att bygga och underhålla vä¬
gar och broar.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
232
Den 18 Mar* e. m.
Onsdagen den 18 Mars 1862.
Plenum kl. 6 e. tn.
Justerades 2 prot.-utdrag för f. m:s plenum samt prot:t för
den 24 sisth Januari.
Med förmälan attén suppleantplats i Allm. Besv.-o. Ekon.-
Utsk:t blifvit ledig efter Gr. Lagerberg, Gustaf, som utsetts till
ledamot i samma Utsk., anmodade Hr Gr. o. Landtm. IL o. Ad:s
Hrr Elektorer att välja en ny suppleant i meranämnde Utsk.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Stats-Utsk:ts den
11 och 16 dennes på bordet lagde Mern. N:o 60, i ani. af er¬
hållna återremisser å Betänk:t N:o 21, ang:de R. Stms åren
1860 och 1861 församlade revisorers berättelser om verkställ¬
da granskningar af statsverkets samt andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under åren
1858 och 1859.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utsk:ts den 11 och 16
dennes på bordet lagde Utlåtm:
N:o 61, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de gjord underd.
ansökning om öfverlåtande till staden Christianstad af en kronan
tillhörig tomtplats derstädes;
N:o 62, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om beviljande af
anslag till inköp för statens räkning af en del utaf den Kam¬
marherren m. m. G. D. Lorichs i lifstiden tillhöriga samling af
mynt och medaljer;
N:o 63, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de anslag för
framtida vård och underhåll af Gustaf Wasas monument vid
Utmeland i Dalarne; samt
N:0 64, i ani. af Iv. M;s Nåd. Propos. ang:de försäljning
till skatte af Ljusne stora kronolaxfiske i Gefleborgs Län.
Den 18 Mar» e. m.
233
Föredrogos ånyo och biföllos Banko-Utsk:ts den 11 och 16
dennes bordlagde Mern. och Utlåt.:
N:o 28, ang:de ifrågasatt eftergift till åtskilliga låntagare
hos statslåne-fonden af skillnaden mellan 9 och 8 proc. af erlagd
ränta; och
N:o 29, i ani. af Verkmästaren vid Tumba bruk J. Bladins
anhållan om ersättning för en resa till expositionen i London
och andra utrikes orter.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Ran-
ko-Utsk:ts den 11 och 16 dennes bordlagde Utlåt. N:o 30, i
anl.i af väckt fråga, att lån mot pant af fastighet hädanefter icke
må från R. St:rs Bank utlemnas.
Usta punkten.
Hr Ehrenhoff, Gustaf Herman: Jag anhåller, att de af
Hr Sandberg och Riksdags-fullmägtigen Gross mot detta Be¬
tänk. afgifna reservationer måtte uppläsas, samt att R. o. Ad.
måtte åt de deruti anförda skäl lemna en noggrann uppmärk¬
samhet, emedan det är hufvudsakligen på desamma, som jag
kommer att grunda det yrkande, jag sedermera skall framställa
Sedan de ifrågav:de reservationerne blifvit uppläste, yttrade
Hr Ehrenhoff: Hå de nu upplästa reservationerna så full¬
ständigt innehålla alla de skäl, som kunna anföras emot denna
punkt i Utsk:ts Betänk., får jag nu blott fästa R. o. Ad:s upp¬
märksamhet derpå, att alla Utsk:ts ledamöter af Bonde-St. re¬
serverat sig mot förslaget. Jag bär äfven hört uppgifvas, att
Bonde-St. enhälligt förkastat detsamma och beslutat till Med-
Stånden aflåta inbjudning i ämnet. Het nu af Utsk:fc framställ¬
da förslag går dessutom ut på att tvinga 8 å 10 tusen jorde¬
gare att kasta sig i händerna på bankirerne i Hamburg, då de¬
ras lånerätt i riksbanken komme att upphöra. J)å jag anser
sådant i högsta grad menligt, anhåller jag, att R. o. Ad. ville,
på grund af hvad reservanterne yttrat, afslå Utsk:ts förslag, och
antaga det af Gross i hans reservation framställda, dock med
den förändring, att den af honom till ?000 rdr satta maximi-
summa måtte bestämmas till 6,000.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Het är visserligen sannt,
såsom den siste talaren anmärkt, att alla Bonde-St:s ledamöter
i Utsk:t reserverat sig i denna fråga, och att de dessutom fått
till sin förstärkning i):r Sandberg, som aldrig vid något tillfälle
i afseende å bankfrågor underlåter att sätta sig in i allmogens
behof. Hvad sjelfva saken beträffar, hafva R. St:r vid flera
riksdagar fortgått i den rigtning, att dessa fastighetslån skulle så
småningom indragas, hvilket äfven blifvit verksteldt i så måtto,.
234
Den 18 Mara e. m.
att på de sista åren denna lånefond förminskats med 300.000
rdr. Detta oaktadt har dock icke hela den återstående fonden
varit upptagen till utlåning, utan allt flere af dem, som förut
liaf sådana lån, hafva gått in i Hypotheks-föreningarna. Menin¬
gen med inrättandet af Hypotheksbanken har också varit, att gå
till mötes den åsigt att Riksbanken icke bör fästa sina kapita¬
ler för längre tid. Finanskomitén har också ansett, att der¬
hän ledande åtgärder borde vidtagas, och till och med uppställt
vilkor, under hvilka sådant skulle kunna ske. Vid dessa för¬
hållanden var det ju naturligt, att Banko-Utsk:t skulle föreslå
R. St:r den ifrågasatta åtgärden. Att jordegarne skulle blifva
tvungne att gå in i Hypothekslöreningarne, är icke antagligt, ty
hela framställningen visar, att meningen icke är att sammanslå
dessa olika brancher, utan att åstadkomma en sådan uppgörelse,
att Hypotheksbanken skulle öfvertaga bestyret med dessa lån, utan
att gäldenärerna blefve nödsakade att som delegare inträda i Hypo-
theksföreningarna, hvilket skulle blifva nödigt endast i det fall, att de
ville taga nytt lån utöfver det förutvarande beloppet. Det synes mig
böra vara en låntagare temligen likgiltigt, om han gör sina inbetal¬
ningar till Hypotheksbanken eller till Riksbanken; och det förra
kan t. o. m. för honom blifva en vinst, emedan han derigenom
får en långifvare i sin hemort, nemi. provinsens Hvpotheksföre-
ning. Hvad beträffar att man icke skulle kunna inom Hypo-
theksföreningarna få så små lån som man kunde önska, så har
just en reservant påstått, att det belopp, som man får i Riks¬
banken, icke utgör mera än en ringa del af 1858 års taxerings¬
värde och endast omkring | af egendomens verkliga värde.
Hypotheksföreningarne gå deremot ganska nära detta sistnämn¬
da eller ända till | deraf, och detta torde innebära en ganska
stor fördel just för de smärre jordegarne. Hvad åter angår D:r
Sandbergs så godt sorn hån deröfver, att Riksbanken skulle gö¬
ra sig af med dessa små lån, men deremot bibehålla statslåne-
fonden, så skulle Utsk:t visserligen hafva gjort förslag i den syft¬
ning, som D:r Sandberg här påpekat; men det finnes icke nå¬
gon Hypotheksförening. som lånar ut på stadsegendom, och der¬
för har man icke kunnat göra det.
Jag anser mig icke behöfva tillägga något vidare, utan an¬
håller endast om bifall till Utsk:ts Betänk, i denna punkt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed fulländad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
i förev:de punkt gjorda hemställan, och dels att R. o. Ad., med
afslag derå, skulle besluta, »att fastighetslånefonden skall i Riks¬
banken bibehållas till dess nuv:de belopp, och att lån utlemnas
till halfva beloppet af 1862 års taxeringsvärde å hemmanen;
dock icke till högre belopp än 6,000 rdr, samt mot de vilkor,
som för erhållande af dylika lån i öfrigt äro bestämda.»
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bi¬
fall till Utsk:ts ifrågav:de hemställan och, då dertill svarades
Den 18 Mar* e. m.
235
starka ja, blandade med nej, förklarade sig hafva funnit ja öf¬
vervägande.
Hr Ehrenhoff begärde votering.
Upplästes och justerades följule voter:s-propos.:
»Den som bifaller Banko-Utsk:ts i första punkten af Utlåt:t
N:o 30 gjorda hemställan om upphörande af fastighetsbelånin-
gen i R. Stms Bank, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej. afslår R. o. Ad. denna hemställan och beslutar, att
fastighets-lånefonden skall i Riksbanken bibehållas till dess nuv:de
belopp, och att lån utlemnas till halfva beloppet af 1862 års
taxeringsvärde å hemmanen; dock icke till högre belopp än
6,000 rdr, samt mot de vilkor, som för erhållande af dylika lån i
öfrigt äro bestämda.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos, vid dess slut,
rösterna hafva utfallit som föijer:
Ja — 58.
Nej — 37.
2:dra punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
3:dje punkten.
Gr. Mörner, Carl Göran: Då vid sistlidne riksdag den
allmänna Hypotheksbanken inrättades, och derigenom en sam¬
manblandning bereddes mellan enskildes och statens affärer, skulle
allmänheten lugnas dermed, att förändringar i reglementet för
denna bank icke skulle kunna göras utan R. St:rs och K. M:s
ömsesidiga samtycke. På sanningen af hvad jag då förutsade,
eller att denna garanti ej var särdeles mycket att räkna på. ut¬
gör det nu förev:de Betänk, ett bevis, ty hvad betyder förbe¬
hållet om R. St:rs samtycke, då det på förhand gilves till något
som man icke känner? R. St:r skulle enligt Utsk:ts förslag för¬
klara, att huru än K. M. behagade förändra reglementet för Hy¬
potheksbanken, så äro R. St:r dermed belåtna. Detta är, så-
vidt jag kan finna, ett afgörande steg i den rigtningen att
göra det omnämnda stadgandet h. o. h. illusoriskt, och jag kan
vid sådant förhållande icke undgå att för min del deremot pro¬
testera. Det hade icke varit för mycket begärdt, om man hade
fordrat att Banko-Utsk:t skulle framställa förslag till de för¬
ändringar i reglementet, som kunde vara af behofvet påkalla¬
de. B. St:r hade då kommit i tillfälle att pröfva desamma och
sedan öfverlemna dem till K, M:s fastställelse, om de funnits
lämpliga.
D c u 18 M a r s e. in.
i
Jag Får således anhålla, det II. o. Ad. behagade återremit¬
tera denna punkt till Banko-Utslct, på det att Utslct må för
R. St:r framlägga förslag till de förändringar i det för Hvpotheks-
banken gällande reglemente, som kunna firmas nödvändiga.
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: Under erkännande
att Gr. Mörners anmärkning icke var alldeles oväntad, vill jag
dock nämna att Banko-Utsk:t icke underlåtit att taga reglemen¬
tet för Hypoteksbanken i närmare öfvervägande; men deri fin¬
nes icke någon §, som innehåller bemyndigande för densamma
att sjelf hafva hypothekslån, utan endast att skaffa penningar
för att försträcka till de särskilda Hypotheksföreningarne. Ban¬
ko-Utslct ansåg sig icke tillkomma att direkt föreslå den eller
den förändringen i reglementet, och höll dessutom före, att om
R. St:r bifölle den nu ifrågav:de framställningen, någon våda
deraf icke kunde uppkomma. Det är egentl. § 15 i reglemen¬
tet, som gifver Hvpotheksbanken rättighet, att utöfva någon låne¬
rörelse. Den säger nemi., att, derest banken får penningar öf¬
ver, som icke skola genast utlemnas till Hypotheksföreningarne,
så eger banken rätt att dem utlåna. Jag tror det då icke vara
någon oformlighet uti att K. M. tilllåter banken att hafva hos
sig liggande de säkerhetshandlingar, mot hvilka de ifrågav.de fa-
stighetslånen erhållits i Riksbanken, och i sådant ändamål torde
man kunna ganska väl bifalla Utskrts förslag. En återremiss
kan icke tjena något till, då man ännu ej vet, hvilken öfverens¬
kommelse som kan komma att träffas mellan Hypotheksföre¬
ningarne och Banken.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Den af Gr. Mör¬
ner begärda återremissen synes vara ganska oskyldig, och jag
anser mig böra för min del icke motarbeta densamma, då der¬
igenom den värde talaren och äfven andra, som möjligen fruk¬
ta ett prejudikat, kunna blifva lugnade, och då äfven Banko-
Utsk:t kan sätta sig i förbindelse med Hypotheksbanken, för att
erhålla upplysning om hvilka förändringar i reglementet som
kunna vara nödvändiga, för att en sådan transaktion, som den
ifrågasatta, skall kunna ega rum.
Hr Nordenfelt, Enar Wilh.: Då denna fråga förekom
inom Banko-Utslct, föreställde man sig till en början, att som
densamma var väckt inom Finanskomitén, der ledamöter af
Hypotheksbanken äfven suto, inga hinder för transaktionens
bringande tili verkställighet skulle från Hypotheksbankens sida
möta. Derom voro vi temligen ense,, till dess man kom att
tänka derpå, att dessa gäldenärer icke komme att stå i samma
förhå lande till Hypotheksbanken, som de, hvilka sedan inlrädt
i densamma. Då nemi. dessa lån icke komme att verkstäl¬
las på ett sådant sätt, som är enligt med det vanliga, kunde
möiligen Hypotheksbanken anse sig af sitt reglemente förhindrad
att i transaktionen ingå, och förpligtad att i frågan höra sina
Den 18 Mars c. m.
principaler. Sedermera skulle K. M. meddela tillåtelse, och
dertill fordras bemyndigande af R. St:r; men som då riksdag
kanske redan vore slutad, eller nära sitt slut, så kunde lätt
hända, att ärendet icke klefve slutligen handlagdt under denna
riksdag. För att undvika sådant, ansåg sig Banko-Utsk:t kunna
föreslå R. St:r att godkänna de förändringar, som K. M. möj¬
ligen kunde finna nödigt att för detta särskilda fall vidtaga, och
jag kan deraf icke inse någon våda, då inga andra förändringar
kunna göras, än som äro af detta förhållande omedelbart föran¬
ledda. Anser man en återremiss ovilkorligen nödvändig, så ina
det så vara; men det blir då nödigt att förvisa ärendet till
Sammansatt Stats-, Banko- o. Lag-Utsk.; och för min del an¬
ser jag en sådan åtgärd icke vara af behofvet påkallad, hvadan
jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Lilliehöök, Carl Bertil: För min del tror jag, att
en återremiss vore lämplig. Jag erkänner att, då andra punk¬
ten föredrogs, jag ansåg att der något borde föreslagits ang:de
vilkoren för en sådan transaktions ingående, som här är i fråga.
8:de §:n i Hypotheksbankens reglemente synes mig lägga hin¬
der i vägen för ett dylikt öfvertagande al bankens fordringar,
och hvilken § derföre skulle ändras, eller erhålla något tillägg,
som innefattade vilkoren för öfvertagningen. Att här på för¬
hand bifalla de ändringar, som framdeles kunna komma att gö¬
ras, är mindre lämpligt, och derföre anser jag återremiss böra
ske, då förslag till nödige ändringar eller tillägg kan af ett
Sammansatt lltsk. framställas.
Hr Flach, Johan Fredrik Philip: Jag tror att Ranko-
Utsk:t handlat mest lörmenligt, örn detsamma efter de 2 lörsta
punkterna förklarat att, i händelse dessa blelve af R. St:r an¬
tagna, Utsk:t skulle framdeles inkomma med förslag till de för
den ifrågasatta ötverllyttningen behöfliga föreskrifter. Det är
något hittills Ivckiigtsvis oerhördt, att, på sätt nu blifvit ifrå-
satt, R. Sl:r skulle medelst afstående för detta fall al sin. pröf-
nings- och beslutanderätt, så att säga, lemna K. M. fullmakt
in blanco att utfärda en författning, hvartill dock grundlagsenlig!
fordras båda Statsmagternas samverkan; och fastän jag visser¬
ligen icke deruti, så vidt denna fråga angår, ser någon våda,
måste jag dock motsätta mig förslaget, såsom ett i allmänhet
betänkligt prejudikat; hvarför jag äfven anser nödvändigt att
denna punkt till Utsk:t återremitteras.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Då flera ledamöter sy¬
nas hysa betänkligheter mot att antaga punkten, sådan den här
blifvit föreslagen, anser jag som en fördel, att den yrkade åter-
remissen komme att ega rum, emedan Utsk:t ännu har all nö¬
dig tid för att utarbeta förslag till de förändringar i reglemen¬
tet för Hypotheksbanken, som lör det ifrågav:de ändamålet er¬
fordras.
238
Dan 18 Mara c. ra.
Då vid Hypotheksbankens stiftande intet beslut fattades om
den nu ifrågaställa öfverflyttuingen dit af Riksbankens fastig¬
hetslån, så kan densamma icke heller till något sådant förplig-
tas, utan sina delegares medgifvande, efter det K. M. och R.
St:r, genom ett tillägg till den utfärdade författningen, lemnade
dem rättighet dertill. Emedlertid finnes i Utsk:ts förslag en
brist, som jag vill påpeka, att nemi. intet der är stadgadt om
sättet för användande af de medel, som ej vidare till fastighets-
belåning skulle utlemnas. Jag tror för min del det lämpligaste
vore, att, på det medlen fortfarande må komma jordbruksnärin¬
gen till godo, derför uppköptes obligationer, grundade på in¬
teckning i Svensk jord. En likadan föreskrift torde äfven
böra lemnäs i afseende å de kapitalbelopp, hvilkas afbetalnin-
gar successive från Hypotheksbanken böra ingå till R. St:rs
bank, sedan öfverflyttningen blifvit gjord.
Jag förenar mig med dem, som yrkat återremiss, och an¬
håller, att Utsk:t ville, om sådan beviljas, taga i öfvervägande
de anmärkningar, jag här framställt.
Gr. Hamilton: Jag vågar tro, att med en återremiss
intet väsendtligt kan vinnas, då nemi. Utsk:t icke torde kunna
uppgöra ett förslag, som kunde passa till alla förhållanden.
Naturligtvis skall, om den åsyftade förändringen kommer till stånd,
ett kontrakt upprättas mellan Hypotheksbanken och Fullmägtige
i R. St:rs Rank; och då behöfves enligt min tanke ej någon annan
förändring i nu gällande förordningar, än att detta kontrakt inta¬
ges i reglementet för Hypotheksbanken. Någon våda kan jag
icke heller finna vid att på förhand gilla den öfverenskommelse,
som kan komma att i detta fall träffas, då både dess ändamål
och dess innehåll äro i allt väsendtligt så noga bestämda på
förhand. Jag anhåller derföre fortfarande om bifall till Utsk:ts
framställning.
Gr. Mörner: Ett tillägg, hvarigenom nya förbindelser
skulle åläggas Hypotheksbanken, måste naturligtvis innebära
eller utgöra en ändring i det för densamma hittills gällande
reglemente; detta torde väl svårligen kunna bestridas. Särdeles
mödosamt tror jag icke att det skall behöfva bli för Banko-
Utsk:t att reda sig i förev:de fråga, om R. o. Ad. beviljar en
återremiss, — enär Sammansatta Banko- o. Lag-Utsk:ts Utlåt.
N:o '2 vid förra riksdagen redan innehåller ett fullständigt upp-
gjordt förslag i det nu ilrågaställda afseendet. Det synes verk¬
ligen ej vara något alltför vida sträckt anspråk, att Utsk:t må
utsträcka sina forskningar så långt som till den nästföregående
riksdagens förhandlingar och tryckta dokumenter.
/
Hr Nordenfelt: Hvad beträffar Hr Mannerskautz’s fram¬
ställning, får jag nämna, att Utsk:t i det förslag till ny organi¬
sation af Riksbanken, som nu ligger på R. o. Ad:s bord, hem¬
ställt att dessa handlingar, som frän Hypotheksbanken erhållas,
Den 18 Mars e. m.
239
skola hänföras till grundfonden. Deraf blir en följd att, när
dessa papper inlösas, de skola användas till uppköp af obliga¬
tioner å fastighetslån, i enlighet med den föreskrift, sorn Utsk:t
har för afsigt att föreslå, nemi. att grundfonden bör bestå af
räntebärande obligationer. Utsk:t skall också, om ärendet till
detsamma återkommer, utan tvifvel härvid fästa all den upp¬
märksamhet, som saken förtjenar.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Det beslut, som R. o.
Ad. nyss förut fattat, nemi. att godkänna den nästlöreg:de punk¬
ten i Betänkit, försvårar verkligen i betydlig mån behandlingen
af den nu förev:de, och det torde blifva ganska kinkigt för
Utsk:t att föreslå några bestämda stadganden för formen af den
öfverenskommelse, som skulle ingås mellan de båda bankerna.
Men i alia händelser fordras åtminstone ett generelt stadgande,
som bemyndigar Hypoteksbanken att med Riksbanken ingå i
den il'rågav:de transaktionen, hvilken sedan naturligtvis äfven
skall af K. M. sanktioneras; och jag förenar mig derföre med
de Hrr, som yrkat denna punkts återförvisande till Utsk:t.
Sedan ölverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att under densamma hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts förev:de hemställan utan förändring, dels bifall der¬
till med uteslutande af orden »ändring eller», så att lydelsen
skulle blifva följande: »att om, i följd af omförmälda öfverens¬
kommelse med Allmänna Hypoteksbanken, tillägg i K. M:s
ang:de en Allmän Hypotheksbank för riket den 26 April 1861
utfärdade Nåd. Förordn. befmnes blifva erforderlig, R. St:r här¬
jemte må förklara sig för sin del dertill lemna bifall»; och dels
slutligen att punkten skulle till Utsk:t återremitteras.
Efter det propos:r på så väl bifall till Utslcts hemställan
oförändrad, som ock bifall till densamma med ofvan omför-
mälde förändring blifvit framställda samt besvarade med mariga
nej, jemte ett eller annat ja, gjordes propos. pä punktens åter¬
remitterande, och då svaren nu utföllo med starka ja, tillika
med ett eller annat nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Allin. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
den 11 och 16 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 103, i ani.
af väckt motion om skyldighet för bruksegare att, i män af
rösträtt, bidraga till klockares och orgelnisters aflöning.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:ts den 14 och 16 dennes på
bordet lagde Utlåt. N:o 67, i fråga om beviljande af anslag oell
annat understöd från statens sida för Skarpskytte-föreningarue
i riket.
240
Den 18 Mars e. m.
Frih. Raab, Hugo: Vid genomläsningen af detta Betänk.,
bär jag icke kunnat undgå att fästa mig vid den motivering,
som Utsk:t anfört såsom stöd för sin hemställan, emedan mig
synes deruti ligga en viss begreppsförvirring eller ett förbise¬
ende. På sidan 8 heter det nemi.: »Ett bland skarpskytte-
föreningarnes förnämsta syftemål är obestridligen det, som af-
ser att bereda dess medlemmar den grad af skjutfärdighet, att
de kunna, i händelse af fiendtligt infall, vara fullt dugliga att i
mindre aldelningar oroa fienden och mot ströfkorpser skydda
de särskilda orterna.» Men detta är ingenting mer och ingen¬
ting mindre än det ändamål, man afser vid bildande af en landt-
storm. och äfven om man icke strängt håller sig till den siffra,
hvartill samtliga skarpskyttekårernas medlemmar nu sägas upp¬
gå, eller 6,000, utan med afseende å framtiden tager den hög¬
sta summa, som förhoppningsvis blifvit uppgifven, eller 20,000,
tror jag det ganska lätt kan visas, att dessa föreningar icke
utgöra någon landtstorm. Af dessa 20,000 äro öfver hälften i
beväringsåldern, och således skulle omkring 9,000 qvarstå i
händelse af krig. Om ytterligare häraf 1,000 tillhöra Stock¬
holm och 500 Göteborg, så återstår för landtstormen i det
Öfriga landet 7,500 man, som icke kunna kallas någon landt¬
storm, helst som blott 2 föreningar förbundit sig till någon
större verksamhet, än att skydda den ort, desamma tillhöra.
Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta förhållande,
emedan det är af vigt, att icke oriktiga begrepp om dessa för¬
eningars rätta natur utbreda sig. Inom Bonde-St. hafva till
och med röster höjt sig för att skarpskyttarne skulle kunna
öfvertaga hela landets försvar. Inom Borgare-St. har endast
Hr Ridderstad talat emot att af skarpskyttarne bilda en landt¬
storm. Men då jag, på grund af hvad jag här anfört, ej kan
dela den meningen, att skarpskyttarne äro eller kunna blifva
en landtstorm, tror jag på samma gång också, att de kunna
blifva för landet af stor nytta, såsom en kärna och stam för
en landtstorm, och att de böra i denna egenskap af staten un¬
derstödjas. Huru de skola kunna utbildas till en stamtrupp,
derom vill jag icke nu yttra mig, men just emedan denna fråga
icke ännu blifvit behandlad, tror jag det vara af vigt, att R. o.
Ad., genom att icke godkänna Utsk:ts motivering, uttalar sin
åsigt i detta afseende.
Jag får derföre anhålla om propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan med det förklarande, att R. o. Ad. icke godkänner
de af Utsk:t anförda motiver.
Gr. Mörner, Carl Göran: Det må förlåtas den, som
icke tillhör krigareyrket, om han vid genomläsandet af delta
Betänk, fått några skrupler i afseende å ändamålsenligheten att
använda statens medel på det sätt, som här blifvit föreslaget.
Att skänka bort dem, utan alt man deraf kan hoppas någon
frukt, torde väl icke vara det rätta, och vid detta tillfälle synes
mig
Den 18 Mars e. m.
241
mig något sådant vara i fråga. Skarpskytteidéen är i sig sjelf
ganska vacker, och förtjenar allt erkännande, så länge den står
som en gärd af den fria viljan att uppträda till fäderneslandets
försvar, men då det blir fråga om att staten skall understödja
dessa föreningar, då inträder frågan i ett nytt stadium. Då
har statan äfven rätt att fordra något i vederlag mot sin upp¬
offring. För närv:de hafva de personer, som ingå i en skarp-
skytte-förening, inga andra förbindelser, än dem, sorn de sjelfva
sig åtaga, och de bestämma sjelfva h. o. h. deras vidd; man
har ingenting att af dem fordra. De säga endast: vi åtaga oss
försvaret af detta distrikt på en eller två mils afstånd derifrån,
eller kanske blott inom det härad eller den socken vi tillhöra.
För öfrigt ingå de icke på någon bestämd tjenstgöringsskyldig-
het, och när man skulle vilja uppbåda dem, äro de kanske
försvunna. Att till en institution, som står på så lös grund,
anslå allmänna medel, dervid må jag-bekänna, att jag hyser
stora betänkligheter, och jag kommer derföre att rösta nej. .lag
tror mig icke derigenom göra fosterlandets försvar någon otjenst.
Landet har en ordnad beväring, som uppgår till så stort antal, att,
i händelse af ett krig, staten icke mäktar underhålla en större
styrka, än som redan finnes tillgänglig. Hvartill tjenar det då
att bortkasta penningar på kårer, som man icke kan disponera.
Att en institution, liknande den ifrågav:de, tog stor favör i ett
annat land, hvarest ingen genom lag bestämd beväringsskyldig¬
het finnes, det var ett stort och hedrande bevis på den i be¬
rörde land lefvande starka patriotiska anda, och det var äfven
naturligt; men deremot torde en sådan institution vara mindre
nödig hos oss, som redan hafva vår beväring fullt reglerad,
hvilken kan vid ett krig fritt kommenderas dit, der faran hotar
och hjelp behöfves. — Men, som sagdt, jag är blott en skrifvare,
och kan derföre kanske hysa förvända åsigter i detta fall, men
fosterländskt varma äro de likväl, lika mycket som trots någons.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Af de tvenne talare,
som yttrat sig i frågan, har den förste uppträdt mot Utskits
motiver, och den andre mot sjelfva dess hemställan. Hvad
denna sednare beträffar, kan man visserligen hysa åtskilliga
tvifvel, huruvida skarpskvttarne för sig komma att uträtta sär¬
deles stora ting, men å andra sidan kan man icke neka, att
de kunna komma att utgöra en icke ovigtig del af vårt försvar.
Då under sådant förhållande K. M. gjort framställning derom,
att ur kronans förråd ett antal gevär skulle årligen till dem
utlemnas och således en bland de största svårigheterna afhjelpas
förde unge män, som eljest skulle, i saknad af egna tillgångar,
vara urståndsätta att ingå i skarpskvtte-föreningarne, så var det
naturligt, att Stats-Utsk:t, hvars flesta ledamöter för öfrigt betrakta
dessa föreningar med vänliga blickar, icke skulle motsätta sig
den K. Proposm. Frih. Raab har åter vändt sig emot moti-
verna, och jag medger gerna, att det upplästa stycket icke är
H. III. 16
242
Den 18 Mera e. m.
särdeles lyckadt, hvilket torde få tillskrifvas ett förbiseende.
Att med anledning häraf vidtaga någon särskild åtgärd eller
fatta något särskildt beslut, anser jag dock icke nödigt, utan
hoppas att R. o. Ad. behagade lemna bifall till Utsk:ts fram¬
ställning.
Frih. Stjernstedt, Joli. Wilh.: Frih. Raabs yttrande
gick ut på att inlägga en reservation mot en sådan irring i
begreppet, att man skulle kunna anse skarpskyttarne utgöra
någon landtstorm. Jag är med honom i hufvudsaken alldeles
ense, men jag tror icke att något misstag härom kan uppstå,
aldraminst i detta Stånd, der man torde vara ense derom, att
de äro att betrakta som inledningen eller kärnan till en landt¬
storm. Vi veta emedlertid att på landet är det ganska svårt
att få dessa föreningar i gång, mest derföre att det möter svårig¬
het att erhålla gevär. Jag skulle derför hafva önskat, att Utsk:t
kunnat gå ännu något längre, genom att bifalla min motion
om spridningen af gevär i landsorterna; men då Utsk:t ansett
medel härtill saknas, får jag hoppas, att man en annan gång
måtte taga steget längre ut. På nödvändigheten häraf hafva
vi ett färskt exempel i vår historia, nemi. 1720—21 års krig,
då Ryssarne brände en stor del af vår östra kust. Hade då
allmogen haft vapen i händerna, så tror jag icke att så svåra
härjningar kommit att ega rum.' Gr. Mörner har sagt, att det
vore att skänka bort medlen; men så torde icke blifva förhål¬
landet, om man derigenom lyckas att göra försvaret verksam¬
mare och fullständigare, samt att höja den nationella andan.
Ilan sade också, att man ingenting kan af skarpskyttarne fordra;
men mig synes det icke vara så litet fordradt, att de, i hän¬
delse af uppbud till krig, skola ställa sig till K. M:s disposition,
taga vapen i hand och utsätta sig för alla krigarens faror. Att
de skulle försvinna i händelse af uppbud, vågar jag bestrida.
Man känner illa Svensken, om man kan tro något sådant; och
att skarpskyttarne skulle vara mera fega att möta fienden, än
någon annan, har man ingen rättighet att antaga. Hr Skog¬
man har sagt sig betvifla, att skarpskyttarne skola komma att
uträtta några stora ting. Jag är icke optimist i detta fall, men
jag har i sigte ett mål, som är stort, nemi. att genom denna
idé så småningom skall bildas ett verkligt nationalförsvar. Jag
anhåller om bifall till Utsk:ts framställning.
Hr Montgomery, Robert: Frih. Raab har anmärkt,
att Utsk:t skulle genom en strof i sina motiver hafva gjort
skarpskytte-föreningarne till mera än hvad de verkligen äro,
till en landtstorm. Men här står ju särskildt, att deras syfte
är att skydda de särskilda orterna, och man kan väl då ej
säga, att Stats-Utsk:t gjort dem till någon landtstorm. Inom
Utsk:t gjorde sig den mening gällande, att denna fosterländska
rörelse borde uppmuntras från statens sida, så att, om den i
framtiden komme att upphöra, man åtminstone ej skulle kunna
Den 18 Mart e. m.
243
säga, att den upphört af brist pä understöd från statens sida.
Då man dessutom ansåg saken af vigt och kunna kraftigt bi¬
draga till landets försvar, trodde man sig böra lemna nödiga
anslag för densamma. På dessa grunder anhåller jag äfven om
bifall till Utsk:ts framställning.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag beklagar, att en
talare, för hvilken jag hyser så mycken personlig aktning, som
Hr Gr. Mörner, här uppträdt emot Utslcts förslag. Hr Gr:n har
sagt, att ett anslag till skarpskyttarne vore att kasta bort pen-
ningarne. Jag förstår icke, huru en man med så varma foster¬
ländska tänkesätt kan säga något sådant. För min del anser
jag skarpskytterörelsen för en af de vackraste företeelser, som
på sednare tider framträdt inom vårt land. Det är sannerligen
icke någon ringa sak, då 7,000 personer icke blott af egna
medel skaffat sig goda vapen, utan äfven öfvat sig i dessas
handterande, så flitigt, så af själ och hjerta, att hvar och en,
som sett dem, måste förvånas öfver de framsteg de gjort. Ar
det då att kasta bort statens medel, om man lemnar understöd för
dessa corpsers vidare utbildning. Gr. Mörner har sagt, att skarp¬
skyttarne, som blott åtaga sig försvaret af ett inskränkt om¬
råde, hvarken vore i farans stund användbara eller ens behöf-
lige, då vi egde en stark och väl ordnad beväring. Jag bekla¬
gar innnerligt, att icke kunna dela Gr. Mörners åsigt om det
goda skick, hvari vår beväring sig befinner; mycket, ofantligt
mycket, fattas ännu deri. Men äfven om beväringen vore hvad
den borde vara, är dock dess uppgift att sluta sig till arméen.
Då denna sednare måste sammandraaas på några få, de strate¬
giskt vigtigaste punkterne, blottas således de särskilda orterna;
det är till dessas försvar skarpskyttarne ganska väl erfordras.
Hr Gr:n tror, att de frivillige i lärans stund skola försvinna.
Jag tror det deremot ej. Hvarföre skulle de hafva mindre mod
än andra. Väl beväpnade och öfvade samt stridande i närheten
af hus och hem, kan jag icke fatta att de icke skola visa sig
särdeles nyttiga. De kunna ej tvingas att tjenstgöra, säger Gr.
Mörner, men Hr Gr:n glömmer då att alla dessa corpser för¬
klarat sig villiga att ställa sig under krigsartiklarne i samma
stund, arméen mobiliseras. Från detta ögonblick måste de lyda
lika obetingadt som hvilken soldat som helst.
Lika nyttigt som jag således anser anslaget till gevär, lika
nyttigt tror jag äfven det till instruktörer vara. Om skarp¬
skyttarne få skicklige ledare, är det klart, att en trupp, som
vanligen öfvas en å två dagar i veckan, snart skall komma till
en ganska vacker färdighet i vapens handterande. Högst obil¬
ligt och betungande är det deremot, att de frivillige sjelfve
skola aflöna sina instruktörer. Det finnes mången rask yngling,
sorn gerna inträdde i skarpskyttarnes leder, om han blott hade
råd att skaffa sig undervisning och vapen. Det är detta,
som staten i min tanke bör underlätta. En annan talare har
fästat sig vid Utsk:ts motivering. Det hade visst varit önsk-
244
Den 18 Mare e. m.
ligt, om Utsk:t påpekat dessa kårers egentliga ändamål, det
att bilda kärnan till en landtstorm; men någonting verkligen
origtigt kan jag icke finna i Utsk:ts förutsättning, att de frivillige
skulle kunna från hemmet afslå fiendtlige ströfkårer. Tvärtom,
en ströfkår eller en trupp kossaker öfvermannades ofta i sista
Finska kriget af bönder, som dock icke hade hvarken sådana
vapen eller sådan öfning, som våra nuv:de skarpskyttar. Jag
är således fullt öfvertygad, att t. ex. 100 frivillige, och till detta
antal bör hvarje skarpskyttekår i riket inom kort uppgå, äro
tillräckliga att tillbakakasta en icke obetydlig fiendtlig styrka.
Jag anhåller om bifall till Stats-Utsk:ts Betänk.
Hr Reuterskjöld, Fabian: Ingen kan med större till¬
fredsställelse än jag förnimma, med hvilken värma flera ledamö¬
ter af detta hus yttrat sig i skarpskyttefrågan. En ledamot af
Bonde-St., som också hyser för denna sak ett lifligt intresse,
och som yttrat, att man nu ändtligen fått en Krigs-minister,
som uppfattar densamma ur nationel synpunkt, har dock deraf
velat draga den slutsats, att den allmänna beväringen skulle hä¬
danefter blifva obehöflig, och, snart sagdt, arméen kunna indra¬
gas. Jag beklagar, att man kunnat så oriktigt uppfatta min
åsigt, att man trott mig om att vilja ställa hela försvaret på
frivilligheten och godtycket. Min åsigt är, att ett litet land, som
är ömt om sin sjelfständighet, måste uppbjuda alla sina krafter
för att skydda densamma mot roflystna grannar, utan att en¬
dast lita på hjelp af andra nationer. Det är på denna grund
vi måste ställa vårt försvar. Vi hafva visserligen en stående
armé, hvilken är liten, men god som guld, och vi hafva för
densamma i beväringen en förstärkning af samma art, men som
ännu icke är så upparbetad som den borde, eller i det skick,
att den skulle kunna omedelbart vid ett krig inställas i armé¬
ens leder. Med den ringa öfning och med den till antalet obe¬
tydliga kärna, arméen eger, kunde vi, om fienden landstege,
blifva tvungna att draga oss tillbaka och undvika batalj, hvar¬
under fienden finge fast fot i landet. Deremot böra vi så ordna
vårt försvar, att, i samma ögonblick fienden sätter sin fot i land,
skulle vi söka att kasta honom tillbaka i hafvet. Arméen bör
derföre vara väl öfvad, och likaledes beväringen, så, att den kan
genast insättas i arméens leder. Vi måste dessutom hafva en
värnpligtig styrka, som kan intagas i depoterna, för att ersätta
de luckor, som komma att uppstå inom arméen. Men huru vi
än må ställa vårt försvar, så kan, med det vidsträckta område
vårt land eger, arméen omöjligen räcka till på alla ställen, utan
denna måste i större trupper sammandragas på de mest hota¬
de orterna. Fienden kan dock med mindre kårer landstiga i
åtskilliga delar af landet, och det är för att möta sådana, som
vi behöfva en landtstorm, hvilken sysselsätter sig med sina van¬
liga yrken ända till det ögonblick, då fienden landstiger. Man
kan ej visserligen begära, att denna landtstorm skall vara så öf¬
vad att den bör våga öppen batalj, men den kan ändå vara
Dan 18 Mara e. m.
245
utmärkt bra för att ständigt hindra och oroa, och slutligen ut¬
trötta fienden. Det är derföre skarpskytte-idéen gladt mig. Jag
anser visserligen ej skarpskyttarne vara någon landtstorm, men
dock en god kärna till en sådan, och det är hugnande, att denna
anda vaknat i vårt land, att enhvar känner sig skyldig att per¬
sonligen bidraga till landets försvar, oaktadt bidrag till deras
underhåll, hvilka denna skyldighet i främsta rummet och sär¬
skildt åligger. Om R. St:r således en gång skulle besluta upp¬
rättandet af en landtstorm, så halva vi uti dessa skarpskyttar
en god kärna, samt möjlighet att få befäl till densamma, ty
arméens befäl räcker ingalunda dertill. Jag har således icke
sökt grunda vårt försvar på frivillighet och godtycke, och jag
har velat afgifva denna förklaring, för att häfva det missför¬
stånd, som i afseende å dessa mina åsigter uppstått.
Hvad sjelfva denna fråga angår, har jag icke mycket att
tillägga. Det har för mig, likasom för Gr. Björnstjerna, varit
smärtsamt att erfara, att en så varm fosterlandsvän, som Gr.
Mörner, anser de medel, som för detta ändamål offras,
gagnlöst bortkastade. Detta ändamål är dock icke ett im¬
produktivt. Tron ni, Mina Hrr! att vi hade haft 50 års
fred, om vi ej hade haft ett ordnadt försvar? Nej, sä¬
kerligen ickel Men detta försvar är ändå otillräckligt, och
vi kunna omöjligen för bättre pris få en nödig förstärk¬
ning deruti, än genom skarpskyttarne, som framdeles kunna
utbildas till en verklig landtstorm, som växer upp, när den be-
höfves, går ut och slår fienden och efter förrättadt värf åter
går hem igen till sina arbeten. Jag yrkar bifall till Utsk:ts
Betänk.
Flere ledamöter yttrade härtill bifall.
Frih. Raab, Hugo: Jag torde icke här behöfva nu anfö¬
ra några flera bevis för att skarpskyttarne icke utgöra någon
landtstorm. Det synes mig dock, att Utsk:t i sin motivering
tillmätt dem nästan större betydelse än en sådan, hvars uppgift
är att draga sig undan, när fienden framtågar, för att slå ho¬
nom, då han sprider sigj mindre flockar; äfvensom att Gr.
Björnstjerna något öfverskattat deras vigt, då han trott dem
kunna med framgång försvara de särskilda orterna.
Gr. Mörner: De talare, som yttrat sig, sedan jag sist
hade ordet, hafva egentligen icke grundat sitt försvar för Utsk:ts
Betänk, på hvad skarpskyttarne f. n. äro, utan på hvad man
hoppas de framdeles skola blifva. Man har förklarat, att de
skulle utgöra en kärna till landtstormen och att deras tjenst¬
göring då skulle blifva icke frivillig, utan obligatorisk, samt
att skarpskyttarne skulle kunna tagas till befäl för den blifvan¬
de landtstormen. Det må ursäktas mig, att jag icke kunnat se
in i framtiden hvad man då kan komma att göra. Jag har
blott kunnat se sakerna sådana de nu äro, och icke haft nå¬
Den 18 Mars e. m.
gon annan ledning än K. M:s Nåd. Kungörelse om dessa kårers
organisation, och denna ålägger dem i fredstid inga militäriska
eller disciplinära förbindelser; det är dem alldeles fritt att kom¬
ma och gå. I krigstid finnes visserligen en kollektiv, men ingen
individuell skyldighet att rycka ut, och det torde blifva svårt
att taga reda på individerna, om de icke sjelfva vilja anmäla
sig. Jag vet icke, om några rullor öfver dem insändas till
Landtförsvars-Dept:tet, men till någon bestämd tjenstgöringstid
hafva de icke förpligtat sig, — det framgår tydligen af den
nämnda kungörelsen. Jag tror visserligen, lika med andra ta¬
lare, att Svensken icke skyr att försvara sitt land, och att skarp-
skyttarne icke skola mera än andra undandraga sig denna skyl¬
dighet, men jag tror att den ordnade arméen, som har lagli¬
ga förbindelser, i detta hänseende skall göra det säkrare och på
ett fullständigare sätt, samt att man börjar i orätt ända, om
man med statsmedel understödjer dessa nya kårer, innan den
förut befintliga ordinarie styrkan är tillräckligt öfvad.
En landtstorm organiseras väl i allmänhet säkrast och lättast
på det sätt, att sedan den aktiva tjenstgöringen för beväringen
är slutad, så öfvergå de, hvars tjenstgöringstid sålunda lupit till
ända, till landtstorm. En föreg:de talare har fästat mycken vigt
vid den erfarenhet, som 1719 års krig lemnat. Jag ber den
värde talaren studera historien något närmar, och taga reda på
hvad landet vid den tiden kunde prestera. Gubbar, barn och
qvinfolk voro nästan allt hvad som af befolkningen fanns qvar;
den kraftigare manliga befolkningen hade redan förut tågat ut
i krig. Det är kanske djerft af den, som icke sjelf är krigare,
att yttra sig i en fråga, sådan som denna, men det må dock
ursäktas mig, att jag vågat framställa de betänkligheter, jag i
denna fråga hyser. Jag hörde i dag på f. m. sägas, att Stats-
LJtsk:t funnit sig nödsakadt på anslagen till 4:de Hufvudtiteln
afpruta 800,000 rdr. Det förvånar mig då, att de föremål, till
hvilkas befrämjande dessa medel varit afsedda, befunnits i jem¬
förelse med det nu ifrågav:de anslaget vara af så underordnad
vigt, att de fått stå tillbaka, och jag vill hoppas, att Stats-Utsk:t
måtte till statsbehofvens fyllande fortfarande finna så tillräckli¬
ga tillgångar, att intet angelägnare må få stå tillbaka än detta,
om hvars nödvändighet jag icke ännu kunnat öfvertygas.
Jag anhåller således om afslag å Utsk:ts framställning.
Hr von Knorring, Oscar: I fråga om Utsk:ts motive¬
ring har Hr Skogman redan besvarat den gjorda anmärkningen.
Jag tror också, såsom Utsk:t säger, att skarpskyttarne skola
kunna ganska väl försvara de särskilda orterna, ty jag har sjelf
varit på en ort, der, just under de omlalta härjningarna, utaf
tvenne bruk, som lågo nära hvarandra, det ena brändes och
förstördes, men det andra fick stå qvar; och hvarföre? Jo, der
fanns en gammal soldat, som hade i behåll ett muskedunder,
och dermed skrämde han bort den ströfkår, som var utsänd
Den 18 Mare e. ta.
247
för att bränna och härja. Hade då kusten utefter funnits va¬
pen och öfvadt folk, så hade troligen de flesta af dessa härj¬
ningar uteblifvit. En annan talare har sagt, att skarpskyttarne
troligen icke skulle uppsöka faran, utan vänta på henne, men
sådant är naturligt, då frågan är om ett lokalt försvar. Tvenne
närbelägna städer i Norrland hafva också redan kommit öfver¬
ens att ömsesidigt understödja hvarandra i händelse af behof.
Hvad sjelfva saken beträffar, skulle det vara förmätet af mig
att yttra något, sedan vi hört tvenne sådana sakrika anföranden,
som Hr Statsrådet Reuterskjölds och Gr. Björnstjernas, utan
inskränker jag mig till att begära bifall till Utsk:ts Betänk.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Då jag icke blott varmt upp¬
fattar den fosterlandskänsla, som ligger till grund för dessa
skarpskyttekårer, utan äfven är öfvertygad, att de skola kom¬
ma att göra nytta, så vore det mig kärt, om Gr. Mörners be¬
tänkligheter kunde häfvas. Hr Reuterskjöld har nyss anmärkt,
att huru vi än må ordna vårt försvar, såväl i afseende å stam
som beväring, så kan aldrig vår armée göras så stark, att den
kan blifva tillräcklig att öfverallt möta fienden. En landtstorm
måste således inrättas, och det är klart, att om denna skall
medföra verklig nytta, så måste den vederbörligen ordnas; men
innan detta kan ske, så äro skarpskyttarne af stor vigt. Det
är gifvet, att denna landtstorm icke kan erhålla den färdighet,
att den kan mäta sig med en stående armé, men klart är också,
att det är desto bättre, ju mera denna färdighet kan uppdrif-
vas, och härtill bidrager denna rörelse. Jag vill härvidlag fästa
uppmärksamheten på en sak, som är af största vigt, nemi.
skjutfärdigheten, och då detta förslag icke egentligen har något
annat syfte än att uppmuntra nitet och lifvet hos de förenin¬
gar, som hafva till ändamål att uppdrifva denna färdighet hos
allmogen, tror jag man ej bör hysa några betänkligheter vid att
bifalla detsamma.
Hr Mannerskantz, Garl Axel: Jag hade icke tänkt
deltaga i denna diskussion, men då Gr. Mörner med mycken
värma förklarat sig anse detta anslag icke höra till dem, hvilka
borde under 4:de Hufvudtiteln företrädesvis beviljas, måste jag
h. o. h. motsätta mig denna åsigt. Det torde väl vara af den
alldra största vigt att söka sprida ut vapen och befrämja och
utbilda vapenskickligheten inom vårt Iand. För min del anser
jag det som en oeftergiflig pligt att understödja en sådan sak
som denna. Skarpskytteföreningarnes väsendtligaste nytta ligger
i min tanke deruti, att de under freden bereda den stridbara
befolkningen att kunna uppträda till landets försvar, då krig in¬
träffar; och hafva en gång alla Sveriges vapenföra män blifvit
försedda med vapen och förvärfvat skicklighet att dem begag¬
na, så är jag öfvertygad, att icke en enda man, som kan utgå
i striden, skall i farans stund der saknas. Jag tillstyrker på det
varmaste hvad Utsk:t här föreslagit.
548
Den 18 Mar» e. m.
Gr. Mörner: Jag trodde i sanning, för min del, att då
hela den Svenska manliga befolkningen från 20 till 25 år är un¬
derkastad krigstjenst, det vore vigtigare att skalla denna ordi¬
narie beväring nödig öfning, än att, på sätt nu blifvit föreslaget,
uppmuntra några personer, som behaga roa sig med gevärs
handterande. Jag tror också, att en trupp utan militärisk lyd¬
nad och disciplin är ett oting, och att staten icke bör göra
uppoffringar af medel, utan att vara förvissad om att för dem
vinna ett tillfredsställande resultat.
Frih. Stjernstedt: Hvad Gr. Mörner nämnde derom, att
skarpskyttarne skulle hafva blott en kollektiv, men ingen
individuell skyldighet att gå i fält, häfves derigenom, att rullor
öfver medlemmarne ingå hvarje år till K. M. De af K. M.
utnämnde öfverbefälhafvarne äro ansvarige derför, att styrkan
verkligen är beredd att gå i fält. Jag kan således ej finna att
denna betänklighet förtjenar något afseende.
Frih. Raab, Hugo: Då alla talare, som deröfver yttrat
sig, medgifvit, att skarpskyttarne icke kunna anses för någon
landtstorm, afstår jag från mitt särskilda yrkande i afseende å
Utsk:ts motivering.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder icke afgifvits något annat
bestämdt yrkande än å bifall till Stats-Utsk:ts förev:de Utlåt.,
blef propos. derå framställd och med ja besvarad.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:ts den 14 och 16 dennes bord-
lagde Utlåt. N:o 69, i ani. af väckt motion ang. anslag till Rid-
darholms-kyrkans inståndsättande invändigt.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: På de skäl,
motionären anfört, och hvilka Utsk:t äfven tyckes gilla, får jag
anhålla, att R. o. Ad. behagade, med afslag å Utsk:ts Betänk.,
bifalla Hr Wolffelts motion.
Hr Wolffelt, Maur. Const.: Ett folk, som är månt
om sin ära, måste också vara månt om att hedra och bevara
minnet af sina store män. Huru är dock förhållandet hos oss
i detta afseende? Jo, vi se här grifterna öfver de män, som
förvärfvat landet den största ära, förvarade under ett hvalf, fullt
af skröplighet. Det är väl få länder, som hafva att uppvisa en
sådan Konungarad, så månge store män, som vi, män, som in¬
verkat icke blott på landets, utan äfven på verldens öden. De¬
ras ben gömmas i Riddarholms-kyrkan, och dennas hvalf se ut
så, att man kan häpna deröfver. Det väcker en känsla af ve¬
mod att se detta bevis af likgiltighet, och man måste bly¬
Den 18 M»r» e. m.
219
gas för utlänningen, då han besöker Riddarholms-kyrkan, Sven¬
ska nationens pantheon, och tinner att denna nation, hvilken
så mycket yfves, och med skäl, öfver sina store män, så van-
prydligt håller det hvalf, som betäcker dessa mäns grifter.
Att invändigt iståndsätta kyrkan och ornera henne på ett
lämpligt och smakfullt sätt, blifver ock hushållning, ty man in¬
besparade då de särskildta dryga kostnader, hvarom motionen
upplyser, och hvilka nu vid högtidliga tillfällen måste utgifvas.
Jag är öfvertygad att högst få af Riks-Ståndens, och knappt nå¬
gon af Stats-Utsk:ts ledamöter sett huru det ser ut i denna
kyrka vid dagsljus, ty då hade säkerligen min motion blifvit
tillstyrkt. Då så emedlertid icke gått, finnes väl föga hopp att
åstadkomma en annan sakens utgång; men jag vågar dock
hemställa, att R. o. Ad. behagade, med afslag å Utsk:ts Re-
tänk., bifalla min motion.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag är fullkomligt öfvertygad,
att hvar och en inom detta hus delar Hr Wolffelts önskan, att
Riddarholmskyrkan måtte komma att försättas uti ett densam¬
ma fullt värdigt skick, och inom Stats-Utsk:t var också samma
önskan rådande; men jag vågar dock påstå, att bland de före¬
tag, för hvilka statens tillgångar vid denna riksdag tagas i an¬
språk, detta icke kan hänföras till de aldra vigtigaste. Detta
är anledningen hvarföre Utsk:t ansett sig icke kunna tillstyrka
den väckta motionen, och hvarföre jag äfven måste anhålla om
bifall till Utsk:ls Retänk.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utlåtit,
och dels att R. o. Ad., med afslag derå, skulle besluta att för
ifrågavide ändamål till K. M:s disposition ställa en summa af
90,000 rdr, att under nästa statsregleringsperiod utgå med en
tredjedel årligen, eller 30,000 rdr under hvartdera af åren 1864,
1865 och 1866.
Propos:r å båda dessa yrkanden blefvo härefter framställda
samt med blandade ja och nej besvarade; hvaruppå förnyad
propos. på bifall till Utlåtit gjordes och, sedan svaren derå lika¬
ledes utfallit med ja och nej i blandning, förklarades ja hafva
varit öfvervägande.
Hr von Francken begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voterings-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utskits Utlåt. Nio 69, i ani. af
väckt motion ang. anslag till Riddarholms-kyrkans iståndsättan-
de invändigt, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
250
Dtn 21 Mart.
Vinner nej, afslår R. o. Ad. detta Utlåt, och beslutar att
för ifrågav:de ändamål till K. M:s dispositon ställa en summa
af 90,000 rdr, att under nästa statsreglerings-period utgå med
en tredjedel årligen, eller 30,000 rdr under hvartdera af åren
1864, 1865 och 1866.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 26.
Nej — 31.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utsk:ts den 14 och 16
dennes bordlagde Utlåt. N:o 70, i ani. af K. M:s Nåd. Propos.
ang. upplåtande till Göteborgs museum af kronans andel uti f.
d. Ostindiska kompaniets hus i Göteborg.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 10 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 21 Mars 1863.
Plenum kl. 1 e. m.
Justerades 3 prot.-utdrag för den 18 dennes e. m. samt
pleni-prot:t för den 28 sisth Januari.
Upplästes ett utaf Hr af Ström, Carl Ferdinand, in-
gifvet Mern. af följide lydelse:
Tacksam för det synnerliga förtroende, Höglofl. R. o. Ad:s
Hrr Elektorer behagat mig visa, genom att utse mig till leda¬
mot i det särskilda Utsk., som enligt R. St:rs beslut blifvit tillsatt
att meddela Utlåt, öfver K. M:s Nåd. Propos. om antagande af
ny sjölag, får jag, som icke tilltror mig att kunna det hedran¬
Dtn 2! M«ri.
251
de förtroende, detta uppdrag innehar, i någon mån motsvara,
om jag under tiden för Utslcts sammanvaro tillika skall förvalta
mitt embete såsom ledamot af K. Kommers-Colh; men verk¬
liga svårigheter å andra sidan hindra mig att på en obestämd
längre tid erhålla ledighet från den embetsbefattning, hvilkens
skötande efter bästa förmåga jag måste betrakta såsom en skyl¬
dighet, som bör ega företräde framför hvilket annat uppdrag,
som helst, det ifrågaställa ledamots-skapet i berörda Utsk. öd¬
mjukligen mig afsäga, under anhållan att vid min riksdagsman¬
narätt varda bibehållen.
Till denna anhållan lemnade R. o. Ad., uppå framstäld
propos., sitt bifall.
Vidare upplästes ett af Gr. Sparre, Erik Theodor,
inlemnadt Mern. af följ:de innehåll:
Af enskilda göromål hindrad att vid riksdagen närvara, får
jag vördsamt anhålla att, med bibehållande af min riksdagsman¬
narätt, få afsäga mig den plats såsom suppleant i Allm. Besv.-
o. Ekon.-Utsk:t, hvarmed, till följd af Hrr Elektorers förtroende,
jag varit hedrad.
Sedan R. o. Ad. jemväl härtill samtyckt, anmodade Hr Gr.
o. Landtm. Ståndets Hrr Elektorer att utse dels en ledamot i
det särskilda Utsk:t för sjölags-förslagets behandling, efter Ilr af
Ström, och dels en suppleant i Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t, efter
Gr. Sparre.
Hr Tersmeden, Nils, hade inlemna! ett skriftligt Mern.,
som nu upplästes och lydde sålunda:
Redan vid denna riksdags början hedrad med R. o. Ad:s
dyra förtroende att vara en af dess Elektorer, har jag dock
derefter ej kunnat, som sig bort, fullgöra detta uppdrag. Som
jag ej heller ser mig i stånd att framgent kunna något trägna¬
re vid riksdagen närvara, anhåller jag att härmed få afsäga
mig samma uppdrag, under vördsam begäran att varda vid min
riksdagsmannarätt fortfarande bibehållen.
Bifölls.
Hr Gr. o. Landtm, lät uppläsa en från K. Akademiens för
de fria konsterna prajses aflåten skrifvelse af följ:de innehåll:
På K. Akademiens för de fria konsterna vägnar får jag
äran anhålla att Hr Gr. o. Landtm, behagade för Höglofl. R. o.
Ad. låta tillkännagifva att exposition af elevernas arbeten under
sednaste undervisningsåret hålles i Akademiens hus vid Röda-
bodarne öppen för R. St:rs ledamöter nästkommande Söndag och
,252
Oen 21 Mare.
Måndag d. 22 och 23 dennes, Söndagen kl. 12—3, samt Mån¬
dagen kl. 11—3.
Vidare lät Hr Gr. o. Landtm, uppläsa fö!j:de skrifvelse från
H. Exc. Hr Stats-Ministern för utrikes ärendena:
Sedan, på K. M:s Nåd. befallning, ytterligare diplomatiska
handlingar, rörande Danmarks tvistigheter med Tyska förbundet
blifvit till trycket befordrade, varder tillräckligt antal exem¬
plar af dessa handlingar i dag till de respektive Riks-Ståndens
kanslier aflemcadt, för att bland Stånds-medlemmarna utdelas;
hvilket jag härigenom får äran till Hr Landtnuns kännedom
meddela.
Föredrogs ett från Hederv. Bonde-St. ankommet prot.-ut-
drag N:o 215 för den 14 dennes, innehållande inbjudning till de
öfriga Riks-Stånden att förena sig i Bonde-St:s beslut i afseen¬
de å Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Be¬
tänk. N:o 4, i ani. af motioner ang:de dels ändring och till-
lägg i K. Förordn. om egors fredande emot skada af annans
hemdjur samt om stängselskyldighet, dels ock rättighet för
landstingen att i frågor om stängselskyldigheten inom länen be¬
sluta.
Begärdes på bordet.
Vidare föredrogs, och blef jemväl bordlagdt, ett från samma
Riks-Stånd ankommet prot.-utdrag N:o 219 för den 18 dennes,
innehållande, utom annat, inbjudning till Med-Stånden att instäm¬
ma i Bonde-St:s beslut i afseende å Banko-Utsk:ts Utlåt. N:o 30,
i ani. af väckt fråga, att lån mot pant af fastighet hädanefter
icke må från R. St:rs Bank utlemnas.
Frih. Stael von Holstein, Fabian Wilhelm: Jag an¬
håller att få till prot:t anföra, att jag icke var närv:de vid riks¬
dagen, då K. M:s Propos. om anslagets till första hufvudtiteln
förhöjande aflemnades och remitterades lill Utsk:t, samt att jag
icke heller deltagit i det beslut, som R. o. Ad. fattat i denna
och öfrige till första hufvudtiteln hörande frågor.
Föredrogs ånyo Riddarh.-Utsk:ts den 11 och 16 dennes
bordlagde Utlåt. N:o 6, ang:de väckt fråga om ordnande af Rid¬
darhusets gårdsplan och deromkring liggande byggnader.
Frih. Cederström, Claes Henrik: Till följe af R. o. Ad:s
vid sednaste riksdag fattade beslut, har Riddarh.-Direktm låtit
uppgöra och till R. o. Ad:s pröfning öfverlemnat tvenne förslag
till Riddarhusgårdens ordnande; båda förslagen uppgjorda af
Den 21 Mar»,
253
Professor Scholander, båda afseende nybyggnad. Det ena af
dessa förslag afser uppförandet af tvenne större flygelbyggnader,
upptagna till en kostnad af 221,000 rdr. Den i förslaget be¬
räknade byresersättning för de i dessa flyglar till uthyrning blif¬
vande lägenheter upptagas till 4,100 rdr. R. o. Ad. torde här¬
af finna att, då hela det förut nämnda kostnadsbeloppet måste
genom lån troligen till 5 å 6 proc. anskaffas och hyresbeloppet
icke utgör mera än omkring 2 proc. på ofvannämnda summa,
detta förslag, såsom spekulation betraktadt, är särdeles ofördel¬
aktigt. För min del får jag uttrycka den mening, att hvarje
förslag, som i denna riktning uppgöres, måste i det närmaste
utfalla lika ofördelaktigt, enär tomtplatsernes beskaffenhet for¬
drar särdeles dyrt pålningsarbete samt flyglarne nödvändigtvis
till sin bredd och höjd måste betydligen inskränkas, för att icke
störande inverka på det helas utseende, hvadan lokaler att ut¬
hyra icke kunna inbringa skälig ränta på de summor, sorn på
dylika byggnaders uppförande användas.
Det andra förslaget afser uppförandet af 2:ne mindre fly¬
gelbyggnader, beräknade till en kostnadssumma af 71,000 rdr
eller, om kostnaden för den i förslaget upptagna portalen deri¬
från afräknas, 62,000 rdr. Andamålet med dessa flygelbygg¬
nader vore egentligen att bereda bostad åt vaktmästaren och
förvaringsrum för erforderligt vedförråd; men som dessa ända¬
mål i min tanka kunna nås med vida billigare medel, kan jag
icke tillstyrka R. o. Ad. att antaga detta förslag.
Så långt har jag delat Utsk:ts mening, att intet af de fram¬
lagda förslagen kunde af R. o. Ad. gillas, men deremot kan jag
icke med Utsk:t instämma i den åsigt, att hvarje åtgörande i
och för Riddarhusgårdens ordnande derföre borde afstyrkas. Jag
förutsätter nemi., att då R. o. Ad. vid sednaste riksdag lemnat
sitt bifall till Gr. Lagerbjelkes i ämnet väckta motion, R. o. Ad.
gjort sig beredd på uppoffringen af den hyresinkomst, som in¬
går af de nu å gården befintliga byggnader, hvilkas borttagande
är första vilkoret för gårdens ordnande i den syftning, som
motionen innehåller.
Till följe häraf får jag förorda det förslag, för hvilket jag i
min reservation närmare redogjort och som afser gårdens pla¬
nering, planterande och förseende med en enkel inhägnad. Här¬
vid får jag dock fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på att det i
min reservation upptagna kostnadsförslag^ blifvit uppgjordt med
ledning af Professer Scholanders beräkningar; men att det större
jernstaket, sorn professorn upptagit till 10,000 rdr, mycket väl
kan ersättas af en mindre dyrbar inhägnad, mera afseende går¬
dens skyddande mot okynne än mot våld. Det torde dessutom
icke vara för djerft beräknadt, att de nu på gården befintliga
byggnadernas försäljning kunde betäcka planerings- och plante-
ringskostnaden, och således den enda utgift, som komme att drab¬
ba kassan, inskränkte sig till kostnaden för ofvannämnde inhäg¬
nad. Derjemte får jag äfven erinra om, att Utslr.ts, så väl som
mina egna beräkningar, äro uppgjorda med afseende på kassans
234
Den ,2! Mars.
ställning i närv:de stund, men att, redan före t April detta
år, ett års kaptitations-afgift influtit och minskat skulden till
32,400 rdr, och att, om förändringen med gården vidtages först
efter 1 April nästa år, ännu ett års kapitationsafgift åter influ¬
tit och minskat skulden till 21,000 rdr. Om R. o. Ad. således
beslutar en förändring i den syftning, som jag i min reservation
föreslagit, och att denna förändring den 1 April nästa år skulle
vidtagas, kan jag för min del icke finna att kassans ställning
utgör något giltigt hinder för R. o. Ad:s vid sednaste riksdag
uttalade önskans uppfyllande.
Det hufvudsakligaste inkast, man gjort mot detta förslag, är
att bostad åt vaktmästaren borde finnas å Riddarhusets tomt; men
jag för min del kan icke finna någon väsendtlig skillnad, om vakt¬
mästaren bor 100 alnar söder om Riddarhuset (tvärs öfver tor¬
get) eller 100 alnar norr om samma byggnad (nere vid sjöstran¬
den). Dessutom torde Riddarhuset vara nog skyddadt, då Rid-
darh.-Sekret. deruti har sin bostad; men skulle, det oaktadt, R.
o. Ad. fästa hufvudsaklig vigt vid att vaktmästaren bor inom
Riddarhuset, så får jag fästa Ståndets uppmärksamhet derpå att
Riddarh.-Sekret. disponerar en lägenhet af 12 rum, samt att
nämnde tjenstemans löneförmåner jusi med afseende på möjli¬
gen blifvande förändring med Riddarhusgården icke äro definitivt
reglerade.
För min del anser jag icke rätt och billighet förnärmad eller
grannlagenheten för nära trädd, om vaktmästarens bostad i denna
lägenhet beredes mot en skälig ersättning åt Riddarh.-Sekret.
Frih. Rennet, Otto Reinhold: Jemte det att jag får
tillkännagifva att jag i hufvudsaken delar Frih. Cederströms
åsigter, ber jag att få yttra några ord i frågan. Nuvarande
Landtmarskalken, Hr Gr. Lagerbjelke väckte vid förra riksdagen
motion om ordnande af Riddarhusgården, såväl i afseende på att
omändra de der befintliga byggnader, äfven som om dessa kunde
borttagas. Riddarh.-Utsk:t tillstyrkte då, att R. o. Ad. måtte
anmoda Riddarh.-Direktm att upprätta och Ståndets pröfning vid
nästa riksdag underställa fullständigt förslag till ordnande af
Riddarhusets gårdsplan och de deromkring varande byggnader;
äfvensom i sammanhang dermed alternativt afgifva Utlåt., huru¬
vida och under hvilka vilkor det ändamål må beredas, att nämnde
byggnader framdeles kunde alldeles borttagas. Hade Utsk:t fästat sig
vid den sednare delen af R. o. Ad:s beslut vid förra riksdagen, så
tror jag att Utsk:ts Utlåt, blifvit helt annorlunda. Man ser nemi,
såväl af motionen som af R. o. Ad:s beslut, att det icke varit
absolut fråga om några nybyggnader, och likväl tillstyrker Utsk:t
att i anseende till den betydliga skuld, hvarför Riddarhuskapi-
tationsfonden häftar i och för de å Riddarhusbyggnaden redan
verkställda reparationer, och den ytterligare skuldsättning,
som skulle erfordras i och för de gamla byggnadernas bortta¬
gande och andra byggnaders uppförande i stället, Höglofl. R.
Den 21 Mare.
255
o. Ad. mätte till nästblifvande riksdag uppskjuta beslut i denna
fråga.
Jag anser att R. o. Ad. genom sitt beslut vid förra riks¬
dagen uttalat sin önskan att någonting borde vidtagas till ord¬
nande af Riddarhusgården, och om man nu beslutat att bortta¬
ga de gamla byggnaderne, samt planera och plantera gården, så
hade detta kunnat verkställas för en ringa summa och således
Riddarhuskassan sluppit att vidkännas någon betydlig utgift, och
man hade då äfven enligt min tanke gått R. o. Ad:s uttalade
önskan till mötes. Nu har flertalet inom Utsk:t uteslutande
fästat sig vid Riddarh.-I)irek:ns förslag, nemi. det att uppföra 2:ne
mindre byggnader. Om det vore alldeles nödvändigt att bostad
för vaktmästaren och försvaringsrum för vedförådet skulle fin¬
nas inom Riddarhusets byggnader, så hade Utsk:t haft rätt; men
jag anser att det icke är mycket maktpåliggande om vaktmä¬
staren bor på den ena eller den andra sidan om Riddarhuset, d.
v. s. i en af de projekterade lusthusen eller i något hus vid
Riddarhustorget; och vill man icke lägga vedförådet på vinden
eller i någon källare, så kan man ju uppgöra med en entrepre-
prenör, som hvarje morgon hitför den ved, som åtgår för da¬
gen, hvilket skulle kunna göras för vida billigare pris än hvad
räntan på kostnaden för den förslagna vedboden går till. Nöd¬
vändigheten att uppföra en byggnad på Riddarhusgården är så¬
ledes, enligt min tanke, alldeles imaginär. Hvad Riddarhusgår-
dens förskönande beträffar, hvilket Gr. Lagerbjelkes motion väl
egentligen afsåg, så tror jag för min del att man må der upp¬
föra hvad byggnad som helst, så blir den likväl aldrig så vac¬
ker, som om den planerades och planterades på ett smakfult
sätt. Man anför här ofta exempel från utlandet; nåväl, hur gör
man der, när man vill försköna de större städerna? Jo, man
nedrifver hela qvarter, för att förskaffa öppna platser, hvilka
sedermera planteras och förvandlas till parker. Här i Stock¬
holm tror jag att detta förfaringssätt i synnerhet vore passande,
ty, mig veteriigt, finnes icke inom broarne någon enda plats be¬
vuxen med träd, och i en stad, så trångt bebyggd som denna,
är det alltid angenämt för ögat att kunna hvila på en grön
plan eller några gröna träd, så att jag vet ingenting som skulle
så försköna Riddarhusgården sorn att göra den till en park.
Det af Direktionen förordade förslaget, att uppföra 2:ne min¬
dre paviljonger å tomtens nordvestra och nordöstra hörn, anser
jag icke innebära någon försköning; det är högst sällan man
använder samma arkitektur vid ett palats, som vid en villa.
Jag har hört flera personer, som sett ritningarne till dessa
byggnader, säga att de se mycket bra ut; det betviflar jag visst
icke, ty de flesta byggnader taga sig väl ut på papperet, men
man kan sällan på förhand bestämma, om de äfven komma att
göra det i verkligheten. För min del anser jag att i arkitek¬
toniskt hänseende så äro dessa s. k. lusthus eller paviljonger
ett slags missfoster, och jag vill icke med min röst bidraga till
att framskaffa sådane till verlden.
256
Den 21 Meri.
Jag instämmer med Frih. Cederström och anhåller att R.
o. Ad. måtte, med afslag å Utsk:ts tillstyrkan, bifalla det af ho¬
nom framställda förslag.
Detta yttrande hade blifvit afbrutet genom ankomsten af
Hr Statsrådet Bredberg, som å K. M:s höga vägnar öfverlemna-
de 9 Nåd. Propos:r till R. St:r.
Hr von Knorring, Oscar: Det är mig ett sannt nöje
att åtminstone i ett fall kunna instämma med de 2:ne föreg:de
talarne, nemi. i aft ogilla det uppskof, som Utsk:t föreslagit.
För öfrigt hafva vi kommit till motsatt resultat. Jag anser nemi.,
i likhet med Frih. Bennel, att, då R. o. Ad. redan vid löreg:de
riksdag beslutat att en förändring i det nuv:de skicket skall ega
rum, så bör R. o. Ad icke tveka att i detta hänseende afslå
Utsk:ts tillstyrkan, och således besluta att något inåtle vidgöras,
på det att Riddarhusgården må erhålla ett hyggligare utseende
än den nu har. Annu mera har jag blifvit stärkt i denna min
åsigt, sedan jag hört huru Ofverste Ericson vid sitt lysande före¬
drag om en sammanbindningsbana genom Stockholm, yttrat sig
rörande förskönandet af hufvudstäder samt den inverkan, detta
utöfvar på befolkningens sinne och smak.
Jag ber nu att få erinra om Riddarh.-Direkhns, till Utsk:t
afgifna meddelande i frågan, af innehåll, »att al Direktms leda¬
möter Hr Öfverste-löjtnanten Leijonancker, med hvilken Hr Ex-
peditions-sekreteraren von Printzencreutz, Hr Öfverste-löjtnanten
Tornerhjelm, Hr Kammarherren Frih. Cederström och Hr Of-
ver-kammarherren Gr. Lewenhaupt instämde, var af den mening,
att, vid jemförelse mellan de för ordnande och bebyggande af
Riddarhusets gård af Professoren Scholander uppgjorda ritnin¬
gar och kostnadsförslag, det förslag, hvilket omfattar gårdens
hägnande medelst ett högt, å granitsockel upprest bronzeradt
jernstaket, gårdsplanens afjemning, grusning och planterande med
träd, samt uppförande af tvänne mindre paviljonger å tomtens
nordvestra och nordöstra hörn, hvaraf den ena skulle inredas
till vaktmästareboning och den andra inrymma Riddarhusets ved¬
förråd, då vindarne under de höga taken kunde begagnas till
förvaring af gamla handlingar ni. m., både vore det för utseen¬
det fördelaktigaste och det som föranledde den minsta ekono¬
miska förlust.»
Då således Riddarh.-Direktm tillstyrkt detta förslag, så tve¬
kar jag icke att göra detsamma, och de af eder, Mina Hrrl
som sett modellen till Stockholms stads ombyggande, hvilken
förevisas i operahuset, kunna föreställa sig huru väl detta för¬
slag skulle taga sig ut i verkligheten. Innan jag öfvergår till
den financiella delen af frågan, vill jag först bemöta några an¬
märkningar, som blifvit framställda af de föreg:de talarne. Man
har nemi. fästat sig mycket vid, att de byggnader, som detta
förslag åsyfta, icke skola inbringa något genom uthyrning; men
det
Den 21 Mars.
257
det kan naturligtvis icke vara R. o. Ad:s mening att på speku¬
lation uppföra byggnader lör att deraf draga vinst.
Ren förste talaren har påstått att det skulle vara likgiltigt
om vaktmästaren bodde på södra sidan om Riddarhuset, tvärs
öfver torget, eller om han bodde på den norra i en af de före¬
slagna paviljongerna; men det tror jag icke, ty i sednare fallet
skulle han bo närmare Riddarhuset, och det är dessutom nöd¬
vändigare att han kan halva sin uppmärksamhet fästad på de
rum, som ligga åt gården, än på dein, som ligga åt torget, ty
der går ju i alla fall en skyldtvakt. Hvad det beträlTar åter
att man skulle låta vaktmästaren ho tillsammans med Riddarh.-
Sekret., så vädjar jag till R. o. Ad., om detta kan anses vara
rättvist; jag tror åtminstone att det skulle vara ganska svårt
att få någon duglig Riddarh.-Sekret., orri han skulle vara tvun¬
gen att hysa en vaktmästare-lämilj i sina rum. Frih. Ceder¬
ström har äfven yttrat att man kunde lägga vedförrådet i käl¬
laren, men i sådant fall skulle man ju nödgas uppsäga vinhand¬
landen, sorn hyr källrarne, och således gå miste om den hyra,
lian betalar, eller 1,200 rdr om året.
Man har sagt att den skuld, hvarför Riddarhuset häftar, är
för slör, för att man skulle ytterligare öka den genom de dry¬
ga kostnader, som skulle föranledas af det ifrågav:de förslaget.
I afseende härpå ber jag att lå fästa R o. Arks uppmärksamhet
på, att om vi dröja till sommaren 1864, — förr kan icke heller den
nuv.de hyresgästen tvingas till afflyttning —, så är då så myc¬
ket af skulden belaldt att det endast återstår 21,000 rdr. Kost¬
naden för förslaget står visserligen upptagen till 71,133 rdr,
men dervid må anmärkas, såsom ock Riddarh.-Rirektm säger,
»att om man inskränkte sig till gårdens planering och inhäg¬
nande medelst jerngaller samt uppförande af tvenne smärre pa¬
viljonger, blefve ränteförlusten endast omkring 3,500 rdr årli¬
gen, och ännu mindre, derest för närvide portalen icke uppför¬
des, hvarigenom 8,625 besparades och byggnadskostnaden kun¬
de nedsättas till omkring 63,000 rdr, då följaktligen den årliga
ränteförlusten icke uppginge till mer än omkring 3,000 rdr.»
Om man nu lägger dessa 63,000 rdr tillsammans med det dåv:de
beloppet af skulden, så skulle ju hela Riddarhusets skuld icke
belöpa sig till mera än några och 80,000 rdr. Jag har dock
gått ännu längre i min beräkning för att visa att jag icke till¬
styrker något illusoriskt förslag; jag har nemi. upptagit skulden
ända till 100,000 rdr; och äfven om den uppginge till det¬
ta belopp, så skulle den dock vara amorterad på 11 å 12
år, och kapitationsafgiften. som verkligen uppgår till 12,000
rdr och derutöfver, har jag likväl icke beräknat till mera än
11,000 rdr.
Slutligen vill jag äfven tillägga, att i den tabell, som Rid-
darhus-Kamreraren uppgjort, och som finnes vidfogad Riddarh.-
Direktms berättelse, synes Kamreraren hafva varit mycket för¬
sigtig och tagit upp i utgifts-klammern så pass mycket att R.
H. lil. 17
258
Dcd 21 M»r«.
o. Ari. kan, så att säga, hafva något att draga på och icke
behöfva pruta sedan. Der finnes verkligen åtskillige poster,
som äro nog högt upptagna; naturligtvis har han gjort detta i
och lör R. o. Adis eget hästa.
På grund af hvad jas anfört, får jag anhålla, att R. o. Ad.,
med alslag å Riddarh.-Utskits i Utlåtit Nio 6 gjorda hemställan,
måtte besluta:
l:o att de nu å Riddarhusgården befintliga byggnader, utom
den som innehåller pannan till värmeapparaten, skola borttagas,
samt platsen ordnas, i enlighet med Professor Scholanders lörsta
förslag (Hiddarh.-Direktins berättelse pag. 109), dock med un¬
dantag af stenportalen emellan de små paviljongerna, i hvars
ställe en prydlig jernport må uppföras;
2:o att Riddarh.-Direktm, som eger att inom föreskrifven
tid uppsäga den nuvide hyresmannen af flygelbyggnaderna till
afflyttning den 1 April 1864, derefter bör gå i författning om
ifrågavide arbetes utförande på det sätt, Direktm kan finna lämp¬
ligast;
3:o att kostnaden härför skall bestridas af Riddarh.-repara-
tions-fonden, som eger att, då sådant erfordras, upplåna medel
från andra, under Direktms förvaltning ställda fonder;
4:o att den årliga brist i Riddarh.-kassan, som till följd af
den mistade hyresinkomsten af de nuvide flygelbyggnaderna kan
uppkomma, skall ersättas nämnde kassa utaf de årligen infly¬
tande kapitations-afgifterna;
och 5:o att Riddarh.-Utsk:t eger att, efter Direktms hörande,
inkomma med förslag till den ersättning åt Riddarh.-Sekretm för
minskade boställsförmåner, som kan finnas vara med billighet
öfverensstämmande.
Gr. Rjörnstjerna, Carl Magnus: Den fråga, som nu är
under öfverläggning, väcktes redan år 1848 och har sedan vid
hvarje riksdag återkommit. R. o. Ad. har alltid erkännt prin¬
cipen, att gården borde ordnas, men äfven alltid funnit skäl
uppskjuta verkställigheten. Afven nu tillstyrker Utskit att man
skall på samma sätt förfara. Mina Hrr! huru länge skall detta
räcka? För hvar och en, som är mån om Ståndets anseende,
måste åsynen af de uthus, som nu vanpryda Riddarhusgården,
ovilkorligen väcka sorgliga känslor. Dessa byggnader hafva icke
blifvit uppförda på samma gång som sjelfva Riddarhuset; de äro
icke i samma stil och vanpryda i hög grad vårt vackra palats;
de tillkommo först i början af 1800-talet och äro lysande exem¬
pel på den tidens skönhetssinne. Måtte deras egen tid snart
vara ute; med denna önskan öfvergår jag till förslagen om tom¬
tens ordnande. Det första är att uppföra 2:ne, vare sig fasta
eller lösa flyglar; kostar 221,272 rdr 60 öre och gifver icke
mer än 4,100 rdr i hyra. Frih. Cederström har redan påpekat
hvilken bedröflig finans-operation detta vore. Dylika flyglar
skulle dessutom misspryda Riddarhuset. De större paviljonger,
som Frih. Bennet föreslagit, hafva äfven till en del samma fel;
Den 21 Mars.
259
de komma att skymma fafaden åt strömmen. Hvad slutligen
de små paviljongerna beträffar, som direktionen förordat och hvil¬
ka skulle kosta 63,000 rdr, utan att inbringa någonting, anser
jag deras byggande vara den sämsta möjliga spekulation. Till
storlek och (orm påminnande om de små nyttiga lusthus, som
på landet uppföras, äro de icke ens hällne i samma stil som
Riddarhuset; intet skäl talar för dem. Man har visserligen an¬
fört att den ena skulle utgöra förvaringsrum för vedförrådet och
den andra blifva bostad för vaktmästaren, men enligt min tan¬
ka äro 63,000 rdr en för stor summa att härtill använda, då
ändamålet kan vinnas för vida billigare pris. Säkerligen kan Rid¬
darhuset vid nästa kontrakts uppgörande med vinhandlanden här
inunder, utan att nedsätta hyressumman, förbehålla sig 2 källare,
tillräckliga att deri förvara veden. Hvad åter vaktmästaren an¬
går, anser jag att Riddarh.-Sekret:n, som nu har en lokal af 12
rum, gerna kunde afstå 2:ne deraf till vaktmästaren; att dessa
rum borde afstängas från . Sekretms och förses med egen ut¬
gång, faller af sig sjelf. Aro Riddarh.-Sekretms löneförmåner
redan bestämda, måste han erhålla ersättning för dessa 2me rum;
men om, såsom jag förmodar, så ännu icke skett, kan ju saken
ordnas utan någon vidare kostnad och dermed blifva de (öre-
slagna paviljongerna öfverflödiga. Återstår då blott Frih. Ceder-
ströms förslag att planera och plantera gården, samt omgifva
den med ett passande jernstaket; icke så storartadt, som på
ritningen, således betydligt billigare. Ett sådant ordnande af
platsen skulle enligt min tanke vara det vackraste. Riddarhu¬
set skulle då presentera sig ganska fördelaktigt från alla håll.
Planerings-kostnaden kan otvifvelaktigt betäckas med hvad ut¬
husens och ridhusets byggnads-materialier på auktion inbringa.
Denna förskönings- och snygghets-åtgärd skulle således icke för¬
anleda någon direkt utgift. Jag medgifver dock att den inkomst
af 4,500 rdr, som dessa byggnader nu inbringa, kommer att för¬
svinna. Frågan år då, om Riddarhuset kan undvara denna in¬
komst. Rristen i Riddarh.-kassan utgör för närvtde 46,750 rdr.
Skulle den af Frih. Cederström föreslagna förändringen äfven
kosta 15,000 rdr, uppginge hela byggnadsskulden till omkring
62,000. Rristen i Riddarh.-kassan, sedan hyresmedlen för uthu¬
sen, 4,500 rdr, försvunnit, benäknas till omkring 2,000 rdr årli¬
gen. Men då dessa uthus ej torde böra rifvas förr än om 2
år, då platsen dock bör hinna ordnas innan riksdagens början,
torde icke bristen i kassan nu behöfva beräknas. Till ränta
och amortissement för de 62,000 rdr, byggnadsskuld, hafva vi
att påräkna 4 års kapitations-afgift, å 12,000 pr år, eller 48,000
rdr. Vi kunna ju således med säkerhet antaga skulden, oak¬
tadt planeringen, vid nästa riksdag böra hafva nedgått till om¬
kring 24,000 rdr. Att betala denna obetydliga summa samt be¬
täcka kassa-bristen, dertill lemnar ju efterföljande års kapitations¬
afgift riklig tillgång. Nej, invänder man, om representations-för-
slaget antages, kommer ingen vidare kapitations-afgift att inflyta.
260
Den 21 Mars.
För min rlel är jag fullt förvissad att kapitations-afgiften utgår
äfven örn R. o. Ad upphör att som Riks-Stånd representera.
Dessutom skulle ju då en mängd utgifter besparas, som nu i och
för riksdagarne göras. Jag ser således ingen våda i att bifalla
Frih. Cederströms förslag, men deremot en verklig skam för
Ståndet i att längre uppskjuta en sak så nödvändig som denna.
Skulle någon af eder, Mina Hrr! ännu tveka, anhåller jag att
han kastar en blick genom fönstret bär midt emot; han skall
då säkert genast öfvergå på min åsigt och jemte mig anhålla
om bifall till Frih. Cederströms förslag.
Frih.Bennet, Carl Steffan: Ingen kan lifligare än jag önska
att det beslut, sorn R. o. Ad. vid sista riksmöte fattade, hade kunnat
blifva faststäldt vid denna riksdagen; också är det med stor leds¬
nad som jag uppträder till försvar för Utsk.ts tillstyrkan i delta
hänseende, men jag är nödsakad att göra det, ty vi hafva icke
några medel, hvarmed vi kunna bekosta någon af de föreslagna
lörändringarne. Jag vill här icke tvista, om hvilket som vore
vackrast, antingen park eller byggnader; jag vill blott fästa mig
vid det förslag, sorn er: reservant framställt, och som alser att
borttaga alla byggnader och planera gården saint omgifva den med
ett jernslaket. Kostnaden bartor skulle, om man antager att de
riuvide byggnadernas försäljning skulle inbringa 2,000 rdr, uppgå
till 12,600 rdr och således öka Riddarhuskassans skuld till 59,350
rdr, hvarpå den årliga räntan är 2,967 rdr 50 öre. Om man
härtill lägger värdet af den hyra, man förlorar för byggnaderne,
som är 4,531 rdr 50 öre, samt 6i>0 rdr, sorn skulle utgå såsom
ersättning till Riddarh.-Sekretm och vaktmästaren, så uppkom¬
mer ju en årlig brist af 8,149 rdr. Denna minskas visserligen
med 2.500 rdr. om man antager att öfverskottet i kassan upp¬
går till detta belopp, men i alla fall återstår 5,649 rdr att be¬
täcka, och hvarmed skall detta ske? R. o. Ad. heslöt visserli¬
gen vid 1857 års riksdag att kapitationsafgiften skulle höjas till
5 rdr för att betala den skuld, man ådragit sig i och för repare¬
randet af grunden under Riddarhuset; men innan denna skuld
är betald, så anser jag icke att R. o. Ad. kan använda denna kapi-
tationsfond till något annat ändamål. Vill R. o. Ad. öka kapi¬
tationsafgiften från 5 till 10 rdr, då skall man kunna sätta för¬
slaget i verkställighet när som helst, men i annat fall tror jag
icke att man kan göra det förr än skulden är betald. Att Gr.
Björnstjerna, liksom flere andra af Hrrme, icke tycker om att
man uppskjuter frågan från den ena riksdagen till den andra, det
finnér jag ganska naturligt, och för att minska Hrrrns bekymmer
i det afseendet, lar jag tillkännagifva att vid nästa riksdags bör¬
jan kan den tidpunkt vara helt nära, då R. o. Ad. kan atta ett
definitivt beslut i ämnet. a
På grund af hvad jag anfört, får jag anhålla om bifall till
Riddarh.-Utskits Utlåt.
Den 21 Mera.
261
Gr. Sandels, Samuel Allgust: Då jag biträdt Riddarh.-
Utsk:ts förev:de förslag, anser jag mig skyldig att här yttra nå¬
gra ord.
Inom Utsk:t voro meningarne enhälliga derom att de på
Riddarhusets gård befintliga byggnader i sitt nuv:de skick äro
vanpryriliga och att de så fort som möjligt borde borttagas, —
men hvarken i afseende på tiden, inom hvilken detta borde ske,
eller på hvad sätt gården derefter skulle ordnas. Ehuru inom
Direktionen 3 eller 4 olika åsigter förekommit med afseende
på ordnande af Riddarhusets gård, så har likväl Utsk:t icke från
densamma fått emottaga flere än tvänne förslag, hvaraf det ena
omfattade gårdens hägnande medelst ett högt å granitsockel
upprest bronseradt jernstaket, gårdsplanens afjemning, grtisning
och plantering, samt uppförande af 2:ne mindre prviljonger
å tomtens nordvestra och nordöstra hörn, hvaraf den ena
skulle inredas till vaktmästareboning och den andra inrymma
Riddarhusets vedförråd; och det andra, afseende tvenne flyglars
uppförande längs gårdens sidor, vinkelrätt mot Riddarhuset, och
hvilka skulle inredas till boningsrum, uthus och magasiner.
Hvad nu detta sednare eller större förslaget beträffar, ge¬
nom hvars antagande en årlig brist af 11,319 rdr skulle upp¬
komma, så har, så vidt jag kan finna, ingen talat derför. Hvad
åter angår det första eller mindre, så skulle, genom dess anta¬
gande, likväl en årlig brist af 7,519 rdr uppstå. Om R. o. Ad.
fortfarande erlade en kapitationsafgift, beräknad till 12,000 rdr
årligen, skulle en årlig behållning af 4,500 rdr uppstå och arno-
tering af skulden kunna ske på 25 å 30 år.
Utsk:t har dock ansett denna kostnad allt för stor, samt
att 48,000 rdr för tvenne paviljonger, hvars ändamål endast
vore att blifva vedbod och bostad för vaktmästaren, skulle va¬
ra bortkastade penningar.
Ett tredje förslag, framställdt af Frih. Cederström, har äf¬
ven blifvit diskuteradt inom Utsk:t; och skulle jag, i den hän¬
delse att R. o. Ad. nu behagade besluta att byggnaderna skola
nedrifvas nästa år, vilja öfvergå på reservantens. Frih. Ceder-
ströms sida och förorda att platsen endast planernas och plan¬
teras samt förses med ett jernstaket, hvilket allt lätteligen skulle
kunna utan allt för stor skuldsättning låta realisera sig.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Oaktadt allt hvad som här
sagts mot Utsk:ts Retänk., kan jag icke annat än anse, det Utsk:t
baft fullt giltiga skäl för detsamma.
Hvad beträffar det första förlaget, så anser jag, i likhet med
Gr. Björnstjerna, det vara en ganska dålig spekulation; och jag
går längre än han, i det jag påstår att de föreslagna ftyglarne
icke allenast äro för stora, utan äfven att hela förslaget ärout-
förbart.
Gr. Björnstjerna har upptagit kostnaden för det andra eller
s. k. mindre förslaget till 63,000 rdr, men detta är ett miss¬
262
D»n 21 Mars.
tåg, enär dessa paviljonger blott äro beräknade till en kostnad
af 48 000 rdr. < aktadt visserligen detta förslag så tillvida
skulle uppfylla ändamålet, att Riddarhusgården blelve förskönad,
genom hörnens brytande, och ehuru kostnaderna uppgå till vida
mindre belopp än vid det första förslaget, tror jag likväl att,
dels med hänsyn till den ekonomiska ställning, hvari Riddar-
huskassan nu befinner »ig, och dels i afseende på eventualiteten,
huruvida R. o. Ad. skall komma att fortfarande utgöra ett po¬
litiskt Stånd eller ej, man åtminstone borde afvakta tidpunkten
för nästa riksdag för att fatta något beslut.
Hvad åter det sista förslaget vidkommer, som blifvit af
Frih. Cederström i hans reservation framställdt, så, enär ej nå¬
gon ersättning alls derigenem skulle Riddarhuset lör de nedrif-
na byggnaderna beredas, tror jag detta vara det sämsta.
Jag anser derföre, att vi, i likhet med hvad Utsk:t före¬
slagit, böra låta anstå med denna fråga till nästa riksdag.
Hr Fahnehjelm, Gustaf: Jag är i denna fråga hufvud¬
sakligen förekommen af Gr. Björnstjerna. Att R. o Ad., på
det sätt, som en reservant mot Utslcts Betänk, har yrkat, nu skulle
besluta att på Riddarhusets gård låta uppföra större eller min¬
dre paviljonger, hvilka medförde kostnad, utan att rendera nå¬
gonting, vore efter min tanke en handling af largesse, som sna¬
rare påminner om fordna tider, än den står i öfverensstämmel¬
se med tidens anda. Mera enligt dermed vore den åtgärd, som
också är föreslagen, ehuru af Utsk:t afstyrkt, att på gårdspla¬
nen uppföra större byggnader, hvilka skulle kunna betraktas
såsom en spekulation.
Jag biträder deremot helt och hållet det förslag, som Frih.
Cederström har framställt, att nedrifva de vanprydande byggna¬
derna, och äro skälen derför så tydligen framlagda, att jag in¬
genting derom har vidare att tillägga. Likväl torde de betänk¬
ligheter, som äfven häremot blifvit gjorda och som uteslutande
äro af ekonomisk natur, förtjena något afseende. Jag anser
nemi. att, då R. o. Ad. så fort som möjligt bör söka få sin,
genom Riddarhusets reparation ådragna skuld betald, ett upp¬
skjutande till våren eller sommaren 1865 af de omnämnda
byggnadernas rifvande skulle vara lämpligt, ty, utom att derige¬
nom vunnes hyresmedel till ett belopp af 4,500 rdr, så skulle
raserandet af byggnaderna ändå kunna försiggå tidigt nog, för
att bespara R. o. Ad. vid nästa riksdag obehaget af den ruski¬
ga anblicken. Jag tror emellertid att klokast vore, om R. o.
Ad. nu fattade ett definitift beslut härom, emedan, derest så
icke skulle ske, det är gifvet att lägenheterna ånyo komma att
uthyras af direktionen, som icke har den minsta anledning att
göra denna fråga sväfvande, och hvarigenom det blefve oss
omöjligt att på flere år få saken reglerad. Det torde också
icke vara olämpligt att Direkt:n hade denna tid på sig, för att
Den 21 Mars.
283
kunna sätta sig i förbindelse med stadens auktoriteter, ty sä¬
kerligen skulle, ifall gårdsplanen planerades, den invid sjön lig¬
gande delen deraf komma att till strandgata utläggas.
Jag får således anhålla, det It. o. Ad. ville besluta, att de på
Riddarhusets gård nu befintliga byggnader måtte nedrifvas och
att detta måtte komma att företagas 1865 på våren eller som¬
maren, men deremot, att R. o. Ad. icke ville besluta, hvad Frill.
Cederström förslagit, nemi. att något jernstaket eller gallerport
måtte insättas, utan att det måtte stå R. o. Ad. fritt att i af¬
seende derå vid nästa riksdag besluta.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Här har så mycket blifvit
taladt i sjelfva saken, att jag inskränker mig till att instämma
med Frill. Cederström och Gr. Björnstjerna; bland alla de för¬
slag, som här blifvit framställda, anser jag endast det af Frih.
Cederström i hans reservation afgifna, vara antagligt. Jag tror
äfven att något nu ovilkorligen bör göras.
Jag anhåller att med några ord få bemöta de invändnin¬
gar, som mot detta förslag blifvit gjorda. Af Frih. Bennet har
blifvit sagdt, att det icke finnes några penningar. Dermed
skulle då afses, att den nu till 5 rdr förhöjda kapitations-afgif-
ten uteslutande vore bestämd till betäckandet af den brist, som
uppstått för verkställande af reparationen å Riddarhusets grund.
Jag erinrar mig att det var derföre som man beslöt kapitations-
afgiftens höjande, men jag kan icke erinra mig, att man beslöt
det denna afgift ovilkorligen derefter skulle upphöra. För min
del anser jag att detta, af Frih. Bennet åberopade hinder skulle
kunna hjelpas derigenom att R. o. Ad. beslutade om kapitations-
afgiftens fortfarande utgående intill dess den ökade kostnaden
blefve bestridd.
Vidare har det yttrats, att man icke borde vidtaga några
åtgärder med Riddarhusgården, under en tid, då man hade att
vänta sig förändringar i afseende på R. o. Ad:s representations¬
sätt. Jag vågar hemställa, huruvida icke ett åberopande af så¬
dana eventualiteter, då de kunna vid hvarje riksdag inträffa, är
detsamma, som att säga det ingenting bör åtgöras.
I)å likväl åtskilliga mindre anmärkningar blifvit uppställda
mot Frill. Cederströms förslag, såsom t. ex. att. Riddarh.-Direk-
tionen icke haft tillfälle att deröfver yttra sig, så tror jag Gr.
Björnstjernas föreslagna åtgärd att, under vidhållande i allmän¬
het af hvad Frih. Cederström i sin reservation framställt, åter¬
remittera detta Betänk, till Riddarh.-Utsk:t, vara ganska välbe¬
tänkt, och får jag deri instämma.
Hr Paijkull, Lars Gustaf: Den anmärkning, som här
blifvit uttalad, att nemi. ingenting blifvit åtgjordt, oaktadt detta
förslag från och med 1848 förekommit riksdag efter riksdag,
skulle icke saknas befogenhet, om den vore afgifven vid den
264
Den 21 Mera.
tidpunkt, dä man icke visste att Riddarhuset behöfde undergå
någon större reparation; men samma förhållande inträffar ej nu,
sedan Riddarhuset undergått denna reparation, hvarigenom en
skuld af 47,000 rdr blifvit detsamma åsamkad. Det okloka uti
att nu öka denna skuld har just bestämt majoriteten i Utsk:t
att tillstyrka, det ingenting skulle vidtagas, förr än man fått se,
hvilka förhållanden skulle komma att inträda, sedan skulden en
gång blifvit betald.
Att, som Hr Fahnehjelm föreslagit, man skulle vänta till 1865
med att nedrifva byggnaderna på Riddarhusgården, vore enligt
min tanka mindre lämpligt, ty då skulle ju R. o. Ad. vid 1865
års riksdag få se de qvarstående grushögarne.
Hvad beträffar det uti Frih. Cederströms reservation fram¬
ställda förslag, så kan jag ej underlåta att nämna, det jag, un¬
der öfverläggningen derom inom Utsk:t, var särdeles böjd för
detsamma; och skulle jag hafva biträdt detsamma, om icke det
ekonomiska skälet varit emot.
Jag får emellertid anhålla om propos. på bifall till Utsk:ts
förslag och att till kontrapropos. Frih. Cederströms reservation
måtte uppställas.
Hr von Knorring, Eric Oscar: Jag ber att få upplysa
Frih. af Ugglas om att det förhåller sig med kapitations-afgif-
ten så som det står i Riddarh.-Direktms berättelse pag. 9, och
att således i och för denna sak någon återremiss ej behöfves.
En sådan skulle heller icke, enligt min tanka, vara särdeles
lämplig, enär det säkerligen skulle blifva ganska svårt att få en
ändring i Utsk:ts beslut, då troligen ingen vill frångå sin en
gång fattade mening.
Jag ber att få fästa Gr. Björnstjernas uppmärksamhet på
att uti den summa af 63,000 rdr, hvartill han upptagit kostna¬
den för de båda paviljongerna, också ingår kostnaden för går¬
dens planering.
Vidare hemställer jag till de Hrr, som föreslagit att vakt¬
mästaren skulle bo hos Riddarh.-Sekretm, huruvida det skulle
vara passande att, såsom en kompetent person upplyst att för¬
hållandet ovilkorligen skulle blifva, gifva Riddarh.-Sekretm och
vaktmästaren samma utgång. Jag kan aldrig föreställa mig att
R. o. Ad. skulle vilja besluta något sådant.
Hvad beträffar det som af ett par föreg:de talare blifvit
framställdt, att man nemi. skulle ställa denna fråga i beroende
af det uu framställda representationsförslaget, så är, enligt min
tanka, detta tvenne skilda saker, ty R. o. Ad. tänker väl i alla
fall alltid behålla Riddarhuset för sig. Om R. o. Ad. skulle
komma att såsom politiskt Stånd upphöra, blifver detta i eko¬
nomiskt afseende en fördel för Riddarh.-kassan, ty då komma
många tjenstemän att indragas och då få vi ju en tillgång mer
i dessas inbesparda löner.
Den 21 Mars.
265
Hvad åter angår det en talare sagt, att man skulle hegåra
stadens mellankomst, så tror jag icke att det öfverensstämmer
med R. o. A:s ledamöters åsigter i allmänhet; och får jag slut¬
ligen fästa Hr Paijkulls uppmärksamhet på att jag icke förstår,
huru det skulle behöfvas 25 år för att blifva skuldfri, då jag
har visat att en skuld af 100,000 rdr skulle kunna amorteras
på 10 å 12 år.
För öfrigt vill jag ej upptaga R. o. Ad:s tid längre, utan
anhåller jag att få vidblifva mitt förut gjorda yrkande.
Frih. Bennet, Otto Reinhold: I hufvudsaken förekom¬
men af Frih. af Ugglas, har jag endast velat påpeka att, om R.
o. Ad., såsom en ledamot här har yttrat, icke allenast först skul¬
le betala sin skuld, utan äfven samla en fond, för att kunna vid¬
taga någon åtgärd i afseende å ifrågav:de byggnader, man skulle
få vänta ganska länge. Då jag heller icke kan ingå på den
uttalade åsigten, att man borde vänta till nästa riksdag, emedan
man äfven då skulle få vänta icke allenast de 3 åren emellan
de båda riksdagarne, utan äfven den tid, som komme att åtgå
för hyresgästernas uppsägning, afflyttande och byggnadernes ned-
rifvande m. m,, så anser jag att rättast och bäst vore att nu
genast någonting i ifrågav:de afseende besluta.
Då jag tillika tror mig hafva märkt att de flesta föreg:de
talare hafva yttrat sig för att någonting bör åtgöras, inskränker
jag mig till att förena mig med Frih. Cederström.
Hr Fahnehjelm: För att undvika en mångfald af propos:r,
afstår jag från mitt yrkande och förenar mig med Gr. Björn¬
stjerna i anhållan om återremiss.
Frih. Cederström: Man kan väl svårligen förutsätta an¬
nat än att, då R. o. Ad. vid sednaste riksdagen lemnade sitt
bifall till Gr. Lagerbjelkes motion i fråga om Riddarhusgårdens
ordnande, R. o. Ad. äfven gjort sig beredd på den uppoffring
af inflytande hyresbelopp, som nu ingå till Riddarb.-kassan för
de gården omgifvande byggnader, hvilkas borttagande är första
vilkoret för det i motionen afsedda ändamålets vinnande.
För min del kan jag icke finna, att några sedan sednaste
riksdag timade händelser eller förändrade förhållanden kunna
anses nu utgöra skäl för R. o. Ad. att icke vidblifva sin då här¬
utinnan uttalade åsigt. Några oförutsedda utgifter eller förluster
hafva icke drabbat Riddarh.-kassan, och hvad angår Riddarhus¬
gårdens ruskiga utseende, lärer väl ingen vilja påstå, att detta
sedan sista riksdagen så förmånligt förändrats, att hvarje åtgö¬
rande för dess bringande till mera harmoni med den ståtliga
Riddarhus-byggnaden numera kan anses obehöfligt.
Hvad angår den mycket omtvistade kassans ställning, så
anhåller jag att få fästa Hrrrnes uppmärksamhet derå att, om
den af mig föreslagna förändringen vidtages den 1 April 1864,
Riddarhus-kapitations-afgiften för ännu 2 år influtit och skulden,
266
Den 21 Meri.
nu uppgående till 46.000 rdr, minskats lill 21,060 rdr. Om
derå räknas 5 proc:s ränta, utgör den erforderliga årliga ersätt¬
ningen till kassan: ränta 1,050 rdr.
ersättning för förlorad hyra; samt ersättning
till Riddarh.-Sekret. och vaktmästare, utöf¬
ver Riddarh.-kassans egen förmåga att den¬
samma godtgöra . . . 3,000 rdr.
Summa 4,050 rdr.
Om nu till Riddarlmsgårdens ordnande, på det af mig före¬
slagna sätt, erfordras, utöfver hvad de gården omgilvande byggna¬
dernas försäljning torde inbringa, en summa af 2,000 rdr, skulle
sål. d. 1 April 18<'4 skulden utgöra 23,000 rdr; den årliga utgif¬
ten (ersättningar, ränta m. m) 4,050 —; tili hvilka summors gäl¬
dande man hade att tillgå den med 12,500 rdr årligen ingående
kapitations-afgilten. Jag för min del kan således icke finna
kassans ställning utgöra något hinder för det önskvärda målets
vinnande. Den beräkningen är ju ganska lätt. att med en sum¬
ma af 8,450 rdr amorteras en skuld på 23,000 rdr på omkring
2| år. Vådan är således icke särdeles stor och, om icke oför¬
utsedda olyckor drabba Riddarh.-kassan, kan kapitations-afgiften
redan vid nästkommande riksdag nedsättas. Jag får derföre
förena mig med dem, som yrkat återremiss, på det att Utsk:t
må lemnäs tillfälle att inkomma med fullständigt kostnadsförslag
för ett ordnande af Riddarhusgården i den syftning, jag i min
reservation föreslagit, samt med fästadt afseende å att denna
plan för ifrågavide ordnande af platsen först den 1 April 1864
skulle utföras.
Frih, Bennet, Carl Steffan: Jag ber om förlåtelse att
jag ännu en gång upptager tiden, men då det är en eller annan
af eder, Mine Hrr! som satt i fråga att man skulle kunna af
den nu antagna kapitationsafgiften använda något till gårdens
ombyggnad eller planering, så ber jag att få erinra om hvad
K. Brefvet af den 5 Februari 1858 innehåller i detta afseende.
Likvisst får jag nämna, att den person, af motsatt tanke med
mig i denna fråga, som ölverlemnat det i min hand, ej var
säker på huru det lyder. R. o. Ad. behagade således finna,
att ej ett öre af kapitationsafgiften kan, så vida man vill handla
rätt, användas förr än den skuld är betald, hvari Riddarhuset
häftar.
Jag vidhåller så mycket kraftigare och bestämdare detta,
som jag var den olyckliga varelse, som först upptäckte nöd¬
vändigheten af reparationen å Riddarhusets grund.
Frih. Bennet, Otto Reinhold; På det att krafterna måtte
blifva koncentrerade, instämmer jag med de Hrr, som yrkat
återremiss.
Gr. Björnstjerna: Alldeles i motsats till Frih. Bennet,
kan jag icke finna, att det K. Brefvet säger annat än att, då kapi-
Den 21 Mer*.
267
tationsafgiften var förut 1 rdr banko och nu blifvit förböjd till
5 rdr, det är denna förhöjning, som blifvit beräknad i och för
kostnaderna för grundens omläggande.
Hr von Knorring: Jag tror icke det finnes nåsot be¬
stämdt förbud för att kapitationsafgiften tillsvidare skall kunna
utgå.
Frih. Bennet, Carl Steffan: Det kan naturligtvis i fram¬
tiden stå R o. Ad. fritt att besluta en förökad fast kapitations¬
afgift, — och i så fall skulle jag önska att den bestämdes till
4 rdr, — men för närv:de kan kapitationsafgiften af 5 rdr icke
användas till något annat än till skuldens betalande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Riddarh.-Utsk:ts förev:de Utlåt., dels af Hr von Knorring att
R. o. Ad., med afslag derå, skulle fatta följande beslut: »l:o
att de nu å Riddarhusgården befintliga byggnader, utom den
som innehåller pannan till värmeapparaten, skola borttagas samt
platsen ordnas i enlighet med Professor Scholanders första för¬
slag (Riddarh.-Direkt:ns berättelse pag. 109), dock med undan¬
tag af stenportalen emellan de små paviljongerne, i hvars ställe
en prydlig jernport må uppföras; 2:o att Riddarh.-Direktm, som
eger att inom föreskrifven tid uppsäga den nuv:de hyresmannen
af flygelbyggnaderna till afflyttning den 1 April 1864, derefter
bör gå i författning onr ifrågav:de arbetens utförande, på det
sätt Direktm kan finna lämpligast; 3:0 att kostnaden härför
skall bestridas af Riddarhus-reparationsfonden, som eger att, då
sådant erfordras, upplåna medel från andra under Direktms för¬
valtning ställda fonder; 4:o att den årliga brist i Riddarh.-kassan,
som till följd af den mistade hyresinkomsten af de nuv:de flygel-
byggnaderne kan uppkomma, skall ersättas nämnde kassa utaf
de årligen inflytande kapitationsafgifterne; och 5:o att Riddarh.-
Utsk:t eger att, efter Direktms hörande, inkomma med förslag
till den ersättning åt Riddarh.-Sekret, för minskade bostäilsför-
måner, som kan finnas vara med billighet öfverensstämmande»;
och dels slutligen af flere ledamöter, att Utlåt:t skulle till Utsk:t
återremitteras.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utlåt:t, hvartill svarades många ja och nej i blandning,
sedermera propos. på afslag derå och bifall till Hr von Knor¬
rings ofvan omförförmäldte förslag, då svaren utföllo med många
nej, jemte ett eller annat ja, och slutligen propos. på återremiss
af merberörde Utlåt., hvilken propos. besvarades med många
både ja och nej; hvaruppå Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig
hafva funnit den sednast gjorda proposm vara med öfvervägande
ja besvarad.
268
Den 2! Mare.
Sedan votering blifvit begärd samt Hr von Knorring be¬
gärt ordet och förklarat sig afstå från sitt särskilda förslag och
förena sig med dem, som påyrkat återremiss af Utlåtit, upp¬
sattes och justerades följande voter:s-propos.:
»Den som bifaller Riddarh.-Utsk:ts Utlåt. N:o 6, ang. väckt
fråga om ordnande af Riddarhusets gårdsplan och deromkring
liggande byggnader, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, återremitterar R. o. Ad. nämnde Utlåt.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 46.
Nej — 40.
Föredrogos och bordlädes nedannämnde, denne dag ankomna
K. Propos:r, nemi.:
l:o ang. antagande af en författning om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall;
2:o ang. pension å Allm. Indragningsstaten för Direktören
vid Landskrona straff-fängelse, Underlöjtnanten Carl Petter We¬
stergren;
3:o ang. upplåtelse till Stockholms stad af kronan tillhörig
mark, för anläggning af strandgata utefter Ladugårdslandsviken,
från Nybron till Fredrikshof;
4:o ang. öfverlåtelse till staden Malmö af förra fästnings-
bastionen Nyköping;
5:o med förslag till ny Jagtstadga;
6:o ang. reseersättning och dagtraktamente till ordföranden
och ständige ledamöterne i de nämnder, åt hvilka reglering af
presterskapets aflöning i enlighet med Nåd. Förordn. d. 11 Juli
nästlidet år anförtros, samt om anslag till skrifbiträde åt dessa
nämnder;
7:o ang. rättighet för professorerne och öfrige lärare vid
Carolinska Medico-Chirurgiska Institutet till pension å Rikets
Allm. fndragningsstat, enligt de för civile embets- och tjenste¬
män i sådant afseende stadgade grunder;
8:o ang. tilldelande af pension från Allm. Indragningsstaten
åt Provincialläkaren i Herjeådalen distrikt Johan Ellmin; samt
9:o ang. pension från Rikets Allm. Indragningsstat åt Ad¬
junkten vid Wexiö högre Elementarläroverk, Magister Swen
Sandberg.
Den 21 Mare.
269
Föredrogs ånyo Vä Hofi. Borgare-Stis d. 14 oell 16 dennes
bordlagde prot.-utdr. N:o 234, innehållande inbjudning till de
öfriga Riks-Stånden att instämma uti Borgare-Stis beslut i af¬
seende å Banko-Utsk:ts hemställan i sednare delen af Utlåt, N:o
26, i ani. af väckta motioner ang. skyldighet för K. Stirs bank
att lill ett bestämdt pris utlemna omyntadt silfver.
Sedan undertecknad, uppå begäran af Frih. Tersmeden,
Wilh. Fredr., meddelat den upplysning, att Preste-och Bonde-St:n
redan antagit en ifrån B. o. Ad. till Med-St:n åflo tori inbjud¬
ning att förena sig lili R. o. Adis, från Borgare-St:s mening af-
vikande beslut, rörande den ifrågavide delen af Banko-Utskits
Utlåt. N:o 26, yttrade
Frih. Tersmeden: Jag anhåller att, då 2 Stånd beslutat
att antaga K. o. Adis inbjudning i denna Iråga, detta prot.-utdr.
ej måtte föranleda till någon annan åtgärd, än att läggas till
handlingarne.
Ofverläggningen ansågs slutad och Hr Gr. o. Landtm ytt¬
rade, att R. o. Ad. vid det nu upplysta förhållande torde finna
det föredragne prot.-utdrit icke kunna föranleda till annan åtgärd
än att läggas till handlingarne.
Ropades ja.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utskits den 18 dennes bordlagde Utlåt. Nio 66, ang. regle¬
ring af utgiflerne under riksstatens fjerde hufvudtitel.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskits den 18 dennes bord¬
lagde Utlätm:
Nio 71, r ani af väckta motioner angide rättighet till skatte¬
köp af Wisingsö skolegodshemman; och
Nio 72, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. angide upplåtande
af en del utaf Slottsträdgården i Halmstad till tomt för ny
elementar-läroverksbyggnad derstädes.
Föredrogs och lades till handlingarne samma Utsk:s d. 18
dennes bordlagde Utlåt. Nio 73, i ani af K. M:s Nåd. remiss
å Dess och Rikets Karnmar-Colliii berättelse om Sala silfver-
verks ränteersättningsfond för redogörelsetiden ifrån den 1 No¬
vember 1859 till samma dag år 1861.
270
Dea 21 Man.
Föredrogos och biföllos samma Utsk:s d. 18 dennes bord-
lagde Ullåt:n:
N:o 74, i ani. af väckt motion om eftergift al kronans rätt
till danaarf efter enkan Anna Maria Lundgren, född Bergström;
N:o 75, i ani. af väckt motion ang:de eftergift af kronans
rätt till danaarf efter aflidna hustru Johanna Catharina Gren¬
qvist, lödd Isberg; och
N:o 70, i ani. af Iv. M:s Nåd. Propos. ang:de föreslagen ut¬
vidgning af Uplands regementes mötesplats Polacksbacken.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Sammansatta Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 18
dennes bordlagde Betänk. N:o 21, i ani. af väckta motioner om
skjutsningsbesvärets ordnande.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Lag-Utsk:ts den 18 dennes bordlagde Betänk. N-o 28, i ani. af
väckta motioner om ändring i föreskrifterna rörande ogift qvin-
nas myndighet.
Föredrogos och lades till handlingarne Lag-Utsk:ts deri 18
dennes bordlagde Mem:r:
N:o 29, i ani. af återremiss utaf Utsk:ts Betänk. N:o 27,
öfver väckta motioner om förändring i föreskrifterna ang:de
nattvardens begående; och
N:o 30, i ani. af återremiss utaf Utsk:ts Betänk. N:o 25,
öfver väckt motion om ändring i lagens stadganden ang:de mor¬
gongåfva.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 18
dennes bordlagde Betänkm:
N:o 5, i ani. af väckta motioner om ändringar i nu gällande
föreskrifter rörande vilkoren för afsöndring af jord; samt
N:o 6, i ani. af väckta motioner om ändring i gällande
stadganden i fråga om skyldighet att bygga och underhålla vä¬
gar och broar.
Anmäldes och bordlädes:
Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 31, i ani. af dels K. M:s Propos.
om antagande af en författning ang:de allmänt kyrkomöte, dels
ock enskild motion i enahanda ämne; samt
Den 26 Mari f. m.
271
Allm. Besv- o. Ekon.-Utslcts Betänkm och Mem:r:
N:0 104, i ani. af väckt tnolion derom, att, vid blifvande
reglering af presterskapets löneinkomster, tionde icke måtte be¬
räknas af tullmjölqvarnar, åtminstone ej i de förra Danska pro¬
vinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bobus län;
N:o 105, i ani. af vackt motion om nedsättande af en
komité för uppgörande af förslag till omorganisation af straff¬
anstalterna i riket;
N:o 106, lill Högv. Preste-St., i ani. af dess återremiss af
Utskrts Betänk. N:o 44; samt
N:o 107, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 87.
B. o. Ad. åtskiljdes kl. ^4 e. ni.
In fidem,
0. Brakel.
Thorsdagcn den 26 Mars 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.-utdrag för den 21 dennes, samt prot:t
för den 31 sistl. Januari.
Frih. Gederström, Claes Henrik, uppläste en motion af
följ:de innehåll:
Sedan R. o. Ad. beslutat, att i anseende till den skuld,
hvarför Riddarh.-kapitations-fonden häftar i och för de å Rid-
darhus-byggnaden redan verkstälda reparationer, till nästa riks¬
dag uppskjuta frågan om sättet för Riddarhus-gårdens lämpliga
ordnande, får jag vördsammast föreslå, det R. o. Ad. täcktes
åt Riddarh.-Direktm uppdraga icke mindre att inhemta stadens
vederb:de myndigheters yttrande i afseende å de åtgärder, sta¬
den torde vara benägen vidtaga med de staden tillhöriga tomt¬
27 2
Den 26 Mars f. m.
delar, som liega mellan Riddarhusets område och Mälaren, i
den händelse II. o. Ad. beslöte en försköning af Riddarhusgår-
den, eller i hvad mån staden tilläfventyrs skulle vilja deltaga i
kostnaden för hela planens ordnande till en allmän promenad¬
plats, — än ock att upprätta och Höglofl Ståndets pröfning
vid nästa riksdag underställa fullständigt förslag till ordnande af
Riddarhusets gårdsplan på ett fullt ändamålsenligt sätt, hvarvid
Riddarh.-Direkt:» egde alt tillse, dels huruvida nybyggnad å tom¬
ten kunde vara i ett eller annat hänseende för Riddarhuskassan
förmånlig eller för Riddarhusets egna behof oundgängligen er¬
forderlig; dels ork huruvida icke lämplig bostad för vaktmästa¬
ren kunde inom Riddarhuset beredas och till följe deraf går¬
dens ordnande till parkanläggning på samma gång göra all ny¬
byggnad i och för Riddarhusets egna behof öfverflödig och bäst
uppfylla smakens fordringar på en med Riddarhus-byggnaden
fullt harmonierande gårdsplan; — hörande Riddarh.-Derektm der¬
jemte, med fästad uppmärksamhet derå, att Riddarh.-Sekret:ns
löneviikor, just med alseende å möjligen blifvande förändring med
byggnaderne å Riddarhusgården, icke äro definitivt bestämda, taga
i noggrannt öfvervägande, om och i hvad mån ersättning åt nämn¬
de tjensteman för förlorade uthus skäligen bör ifrågakomma;
samt med anledning häraf vid nästa riksdag äfven inkomma
med förslag till definitivt reglerande af Riddarh.-Sekretms löne¬
förmåner.
Begärdes på bordet.
Föredrogs och remitterades till Lag-Utsk:t K. M:s den 21
dennes bordlagde Nåd. Propos. ang:de antagande af en författ¬
ning om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall.
Föredrogs K. M:s den 21 dennes bordlagde Nåd. Propos.
med förslag till ny jagtstadga.
Gr. Lewenhaupt, Glaes Magnus, anförde skriftligen:
Vid remissen af K. M:s Nåd. Propos. om förnyad Jaet-
stadga anhåller jag att få bifoga några anmärkningar, hvilka
här upptagas i den ordning, det nådiga förslaget dertill gifver
mig anledning.
§ 10.
Bland rofdjuren, som i denna § äro uppräknade, anser jag
ej att Lekatten, Gladan eller Fiskljusen böra upptagas; Lekatten
eller Vesslan är visserligen rofgirig, och uppäter äggen, och äf¬
ven ungar i småfoglars bon, men gör en otrolig nytta genom
den mängd råttor och möss, som af henne förtäres, och kan
den, som varit så lycklig att uti sin ladugård få in en familj
vesslor,
Den 26 Mart f. m.
273
vesslor, vara säker på, att de vida mer skadliga råttorna för¬
svinna. Gladan, som af naturen är lat, angriper någon gång
späda fogelungar, men lefver hufvudsakligen af amfibier och
förruttnade ämnen; gladan är landtmannens säkraste förebud till
vårens annalkande, och anser jag henne mera såsom en prakt-
fogel, än som roffogel, och då vi hafva vida farligare roffoglar,
hvilka icke äro uppräknade, anser jag henne icke bland de upp¬
räknades antal höra förekomma, äfvensom fiskljusen, hvilken,
i likhet med många andra af sitt slägte, hufvudsakligast lefver
af fisk.
§ H,
som afhandlar de olika tiderna för jagt, måste jag för hvarje
der föreslagen tid genomgå.
Vi känna alla att ingen Svensk lag blifvit så illa efterlefd,
och kari jag nära nog säga föraktad, som K. M:s Nåd. Jagt-
stadga, af 1808. Redan i Juni månad skonar ej krypskytten
att från de späda ungarne först skjuta den lätt åtkomliga mo¬
dren; men oaktadt de täta öfverträdelserna, utan undantag i nära
nog hela landet, finnes dock villebråd ännu qvar, och i de orter,
der på sednare åren stiftade jägareförbund vakat öfver nuvide
jagtlags efterlefnad, har ock villebrådet i belydlig mån tilltagit.
Oaktadt vårt lands vidsträckta gränser emellan norr och
söder, anser jag dock, att de i 1808 års Nåd. Jagtstadga be¬
stämda tider för tillåten jagt så mycket som möjligt böra bibe¬
hållas. Hvad först elgen, de milda djurens prydnad i vårt land,
vidkommer, så anser jag, alt den ej bör vara tillåten att skju¬
tas, mer än en månad om året och det i Oktober månad; den
tid torde annars ej vara långt aflägsen, för att framkalla ett
särskildt förbud mot det utrotningskrig, som nu pågår.
Efter hvad jag hört, så lär icke mindre än 185 stycken
elgar blifvit skjutna uti Jemtland under sistlidne hösts tillåtna
jagttid; och säkert är, att ännu flera blifvit fällda, hvilka icke
blifvit anmälda.
Uti ll:te §:n är enligt denna stadga elg tillåten att skju¬
tas från och med den 1 Augusti till den 1 November, och hvarje
jägare känner, alt elgjagten under denna årstid hufvudsakligast
utföres med hundar; men enligt 18:de §:n är lös hund i skog
och hagmark förbjuden till och med den 10 Augusti, och stå
dessa §§ således i motsägelse till hvarandra.
För rapphönsen anser jag att tiden för dess skjutande bör
utsträckas till November månad. Under denna månad äro de
fetast, och i hushållet mest välkomna, på samma gång som de
äro för jägaren svårast att åtkomma.
Bäfvern borde för 10 år vara helt och hållet fridlyst; den
var förr allmän i de norra länen och har jag varit i tillfälle att
i Jemtland se lemningar efter dess bostäder; men, efter hvad
jag nu hört, lärer detta för menniskan nyttiga och värdefulla
djur endast sparsamt förekomma uti Westerbotten.
H. lil. 18
274
Den 26 Mare f. m.
För svan, gräsanden, ejdern, och dubbla beckasinen, som
dernäst förekommer, är ('en tillåtna liden föreslagen att börja
med den 10 Juli och således förbudet utsträckt med 9 dagar.
Blir jagtlagen strängt efterlefd, så anser jag alt den nuv:de tiden
mer än gerna kari bibehållas, då allt för ofta, efter en tidig och
tjenlig vår, gräsänderna och beckasinen^ äro fullt jagtbara
den 2 Juli, synnerligast i de södra och mellersta provinserna.
Så väl sistlidna år, som 1861, sköt jag uti Södermanland flygt-
bara andungar deri 2 Juli. Kjdern fredar sig sjelf. Emellan mid¬
sommaren och början af Juli synes knappast en enda ejder i
den inre skärgården; den är redan då med ungarne gången till
sjöss , som det heter.
Elter hjort, rådjur, vildren, tjäder, orre, hjerpe och
snöripa, vill jag äfven föreslå att den nuv:de tiden bibehålies,
och således här äfven 9 dagar förr än hvad i den K. Proposm
är föreslaget; men bör i denna del af det nådiga förslaget nam¬
net snöripa utgå, och endast ripa utsättas. Vi hafva på vår
halfö tvenne arter ripor, dalripan och fjellripan, sorn håda
lika väl förtjena lagens skydd, hvilket lättast vinnes, om det
mera allmänna ordet ripa i lagen angifves.
J)e i öfrige §§ förekommande tider, som måste ändras,
om ofvan uppgifne och af mig föreslagne förändringar vinna
Ständernas bifall, torde här vara öfverflödigt att särskildt för
hvarje § påpeka.
§ 15.
1 denna § anser jag det vara nödigt, att der intages, att
de jagt- och fångningsanstalter, der medgifves emellan d. 1 Ok¬
tober och 31 Maj, endast afse rofdjurs fångst.
§ 16.
Här ser jag ett totalförbud för den icke förbjudna mor¬
kulls- och enkla beckasins-jagten, som med dresserad rapp¬
hönshund bedrifves i hela Europa.
För hvarje jägare, som under våren besökt utlandet, är
det icke obekant, hvilket lif bland jägarne uppstår, då morkul¬
lans ankomst och flyttning emot norden tillkännagifves. Denna
jagt är särdeles lönande för de södra provinserna, och då ville¬
brådet icke är förbjudet, finnes ej skäl uti att genom lag göra
jagten omöjlig; hvarföre jag vill föreslå, att denna § må lådén
ändring, att den medgifver jagt efter morkullor och enkla becka-
siner, då den utöfvas med dresserad rapphönshund.
§ 17.
I denna § anser jag nödvändigt att der tillägges den, som
upptager främmande hund, skälig ersättning, utom böterna, för
den tid, som hunden af upptagaren måst födas, hvilket kan
ske i minst åtta, men väl 14 dagar.
Den ?6 Mert f. m.
275
§ 18.
Om de af mig i § 16 föreslagna fdrändrinear skulle kom¬
ma att antagas, så måste ock denna § undergå en ringa förän¬
dring, derelter lämpad. Och vill jag dessutom föreslå, att lös
hund älven må förljudas att uppehålla sig i ängar och på gär¬
den; likasom att katt, som anträffas på gärden och i ängar, sak¬
löst må få dödas.
§ 19-
Hvad de föreslagna premierna vidkommer, anser jag all de
för lo borde kunna nedsättas till 15 rdr rmt, då skinnen af
lo betala sig väl, och jagten efter dessa djur sällan eller aldrig
bör slå fel.
§ 22.
I likhet med 17:de §:n anser jag nödigt att npptagaren af
hundar hlifver tillerkänd ersättning för den tid, han måste föda
dem, samt befrias från ansvar och ersättning, om en upptagen
hund, intill dess domstol sig utlåtit, utan upptagarens förvållan¬
de skulle dö.
De af mig här afgifna anmärkningar och tillägg anhåller
jag vördsamt må få åtfölja den Nåd. Proposm till det Utsk.,
som densamma kommer att behandla.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd pro-
pos., blef den K. Proposm jemte yttrandet remitterad till Lag-
Utsk:t.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:s nedan-
nämnde, den 21 dennes på bordet lagde Nåd. Proposir, nemi.:
l:o ang:de pension å allmänna Indragnings-staten för Direk¬
tören vid Landskrona straffängelse, Under-löjtnanten, Carl Petter
Westergren;
2:o ang:de upplåtelse till Stockholms stad af Kronan till¬
hörig mark för anläggning af strandgata utefter Ladugårdslands-
viken från Nybron till Fredrikshof;
3:o ang:de öfverlåtelse till staden Malmö af förra fästnings-
bastionen Nyköping;
4:o ang:de reseersättning och dagtraktamente till ordföran¬
den och ständige ledamöterne i de nämnder, åt hvilka reglering
presterskapets aflöning, i enlighet med nåd. förordningen d. 11
Juli nästlidet år, anförtros, samt om anslag till skrifbiträde åt
dessa nämnder;
5:o ang:de rättighet för professorerne och öfrige lärare vid
Corolinska Medico-Chirurgiska Institutet till pension å rikets
allmänna Indragningsstat, enligt de för civile embets- och tjen¬
stemän i sådant afseende stadgade grunder;
276
Den 26 Meri f. m.
6:0 ang:de tilldelande af pension från allmänna indragnings-
staten åt Provincial-läkaren i Herjeådalans distrikt Johan Ell¬
min; samt
7:o ang:de pension från rikets allmänna indragnings-stat åt
Adjunkten vid Wexiö högre Elementar-läroverk, Magister Sven
Sandberg.
Föredrogs Hederv. Bonde-St:s den 21 dennes bordlagde
prot.-utdrag N:o 215, innehållande inbjudning till de öfrige Riks-
Stånden att lorena sig uti Bonde-St:s beslut i afseende å Sam¬
mansatta Lag- samt Allm. Besv.-o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 4,
i ani. af motioner ang:de dels ändring och tillägg i K. Förordnm
om egors fredande emot skada af annans hemdjur, samt om stäng¬
sel-skyldighet, dels ock rättighet för landstingen att i frågor om
stängselskyldigheten inom länen besluta.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag anhåller att Riddarh.-Se¬
kretm målte meddela upplysning om de beslut, som de öfriga
Stånden fattat i afseende å Sammansatta Lag-samt Allm. Besv.-
0. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 4.
1 ani. häraf tillkännagaf undertecknad, att det uti ofvanbe-
rörde Betänk, framstäldta förslag, hvarå Bonde-St:s inbjudning
har afseende, blifvit af så väl R. 0. Ad. som Preste- och Bor-
gare-St:n afslaget.
Frih. af Ugglas: Vid det af Riddarh.-Sekretm upplyste
förhållande att de tre öfriga Stånden förenat sig om ett och
samma beslut, lärer förev:de inbjudning icke kunna föranleda
till någon annan åtgärd än att läggas till handlingarne.
Efter härmed slutad öfverläggning, förklarades den förev:de
inbjudningen icke kunna föranleda till någon annan åtgärd än
att läggas till handlingarne.
Föredrogs Hederv. Bonde-St:s den 21 dennes bordlagde
prot.-utdrag N:0 219, innehållande, utom annat, inbjudning till
de öfriga Riks-Stånden att instämma uti Ronde-St:s beslut i af¬
seende å Banko-Utsk:ts Utlåt. N:o 30, i ani. af väckt fråga, att
lån mot pant af fastighet hädanefter icke må från R. Stms bank
utlemnas.
Sedan undertecknad, uppå begäran af Frill, af Ugglas, till¬
kännagifva, att någon underrättelse om Preste- och Borgare-St:ns
beslut i frågan ej ännu ankommit, men att R. 0. Ad. bifallit
Banko-Utsk:ts uti ofvanberörrie Utlåt, gjorda hemställan om upp¬
hörande af fastighets-belåningen i R. Stms bank, yttrade
Den ?S Mart f. m.
277
Frih. af Ugglas: Ehuru den af Riddarh.-Sekret:n nu med¬
delade upplysning icke lemnar någon säker kännedom om de
beslut, som af Preste- och Borgare-St:n blifvit i denna fråga
fattade, anser jag likväl, att R. o. Ad. bör, med vidhållande af
sitt förut fattade beslut, lägga äfven denna inbjudning till hand-
lingarne.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Något officielt medde¬
lande om de af Preste- dch Borgare-St:n i denna fråga fattade
beslut har visserligen icke ankommit; men då nämnde Stånds
ledamöter af Utsk:t omförmält, alt samina Stånd bifallit förev:de
Utlåt. N:o 30, och Bonde-St:s nu föredragna inbjudning afser ett
totalt upprifvande af ett beslut, utan att härlör några andra skäl
än sistberörde Stånds subjektiva åsigt anföras, anhåller äfven
jag att inbjudningen måtte läggas till handlingarne.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, framställde Hr
Gr. o. Landtm, propos. derå, att R. o. Ad., med vidblifvande af
sitt förut i Irågan fattade beslut, skulle lägga inbjudningen till
handlingarne.
Ropades ja.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-
Utsk:ts den 18 och 21 dennes bordlagde Utlåt. N:o 66, ang:de
reglering af utgifterne under riksstatens Ijerde hufvudtitel.
Usta—5:te punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
6:te punkten.
Utsk:ts första tillstyrkande.
Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.: För äldre ledamöter af
detta Stånd torde det vara temligen bekant, huru löneförbätt¬
ringar af den art, hvarom nu här är fråaa, i allmänhet utfalla.
1861 års revisorer hafva redan anmärkt, att dessa medel så
sent utbetalas, att t. ex. de för år 1858 belöpande löneförbätt¬
ringar från Krigs-Coll. utanordnades först den 21 Oktober 1859.
1861 års enahanda medel hafva, på så sätt, icke heller förrän
i början af år 1863 kunnat komma regementena till handa. Till
afhjelpande af berörde förhållande hafva förutnämnda revisorer
uttryckt den önskan, att åtgärder måtte vidtagas, ledande der¬
hän, att löneförbättringarne kunde på samma gång med lönerna
utbetalas. Krigs-Coll. har i ämnet förklarat sig; och afgifvit
2:ne förslag till undanrödjande af den öfverklagade olägenheten.
1 fall Stats-Utsk:t gjort afseende uppå det förra af dessa lörslag,
278
Den 26 Meri f. m.
skulle Hessa löneförbättringar hafva kunnat utfalla samtidigt med
de ordinarie lönerna, hvilket naturligtvis skulle hafva varit till
stor fördel för löntaaarne. (ieuoni antagande äter af det andra
förslaget, skulle samma löneförbättringar hafva utfallit en tre å
fyra månader förr än nu varit händelsen. Med förutsättning att
K. M. vidtager någon af de utaf Krigs-Coll. nu föreslagna åt¬
gärder och då jag föreställer mig alt ingenting vinnes genom
en återremiss, har jag endast velat färsta Ståndets uppmärk¬
samhet på berörde förhållande, enär den omständigheten, att
denna löneförbättring utfaller så sent. verkligen kan göra denna
s. k. förmån iner skadlig än gagnelig. Det gifves nemi. en
mängd mindre väl lottade militärer, hvilka tro på denna löne¬
förhöjning, och, i förhoppning på densamma, göra större utgifter
än annars vore händelsen.
Hr Montgomery, Robert: Då Frih. Stjernstedt icke haft
något bestämdt yrkande i afseende på den nu föredragne punk¬
ten. kunde det visserligen synas obehöfligt att upptaga hans an¬
märkning till besvarande; meri jag tillåter mig dock nämna, att
då revisorernas berättelse för åren 1860 och 1861 förevar i
Stals-Utsk:t, äfven denna fråga derstädes afhamilades. Dervid
upplystes dock, det K M. beslutat att med utbetalandet af den¬
na löneförhöjning skulle tills vidare fortgå på sätt hittills bruk¬
ligt varit. Vid detta förhållande ansågs för närv:de icke något
böra vid saken åtgöras.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef Utsk:ts förslag af R. o. Ad. bifallet.
Utsk:ts sednare hemställan.
Hr Lagerhjelm, Gustaf: Jag får erkänna det jag verk¬
ligen icke rigtigt förstått de tillägg, som Stats-Utsk:t gjort uti
dess sednare hemställan vid den nu föredragna 6:te punkten.
Utsk:t upplyser nemi. alt K. M. åt landtförsvars-komitén
uppdragit att närmare undersöka, i hvad mån de tillgångar,
hvarje regemente eller korps eger. medgifva att derinom re¬
glera aflöriingsförmånerna på ett rättvist och tillfredsställande sätt,
eller huru en sådan reglering lämpligare kan vinnas och hvilka
brister behöfva fyllas.
Då K. M. sålunda i Nåder uppdragit ifrågav:de reglering
åt nämnde komité, hvilken är i full verksamhet, — ett uppdrag,
som kanske är ett bland de svåraste, — synes det mig vara
temligen oegentligt och olämpligt af R. Sl:r att visa någon otå¬
lighet, innan förberörde arbete blifvit afslutadt, samt att en sådan
otålighet liksom häntyder på ett misstroende till K. M:s afsigter.
Om en sådan otålighet förefinnes, tillåter jag mig likväl fästa
uppmärksamheten deruppå och uttala den bestämda försäkran,
att en sådan lönereglering, huru den än må utfalla, icke kan
försiggå utan ganska stora anslag.
Den 26 Mare f. m.
279
Jag vill nu icke längre utlåta mig i ämnet, utan anhåller
endast om propos. deruppå att förev:de af Utsk:t gjorda tillägg
måtte få utgå.
Hr Reuterskjöld, Fabian: Hufvudsakligen i samma
rigtning med den näst löreg:de talaren har äfven jag ämnat ytt¬
ra mig; men vill dock icke gifva mitt yrkande en lika stor ut¬
sträckning.
Jag har, för min del. icke något emot, att R. St:r aflåta
den nu föreslagna skrifvelsen, ehuru K. M. genom de åtgärder,
som redan blifvit vidtagna, visat sig vara lika intresserad som
R. St:r derför, att denna reglering skall bringas till verkstäl¬
lighet; men då Utsk:t, uti slutet af sitt förslag till R. St:rs
ifrågav:de underdåniga hemställan, tillagt följtde ord: »så att
anvisande af ytterligare anslag för ifråt:av:de ändamål icke må
blifva erforderligt», synes nyssberörde mening vara uppställd uti
ett bestämdt sammanhang med löneregleringen. Utsk:t kan der¬
med möjligen hafva velat påpeka, det några vidare anslag för
denna löneförbättring icke skulle blifva nödiga. Då detta torde
vara omöjligt att i närv:de stund bestämdt förutsäga, anhåller
jag, att, för den händelse omhandlade underd. skrifvelse kom¬
mer att afgå, nyssnämnde strof måtte fä utgå. Jag tror nemi.
att K. M., lika väl som R. St:r, kan inse, hvad sorn i sådant
hänseende kan blifva »erforderligt.» Afven med en uppskatt¬
ning af boställena till deras verkliga värde, tror jag icke att
militären skall blifva särdeles högt aflönad. En sådan boställs-
värdering kan ju icke vara svår att verkställa, ty de upptaxe-
ras efter samma grunder som andra hemman. Efter taxerings¬
värdet bestämmes deraf fallande inkomst; och således kunna
R. St:r icke tvifla, att dessa boställens rätta värde verkligen skall
upptagas. Det kan således icke finnas några dolda gömmor,
derifrån man kan antaga att några särskilda tillgångar för ar¬
méens aflöning äro att hemta. Afven så förhåller del sig med
beräkningen af de tillgångar, som förefinnas uti åtskilliga natura-
prestationer. Ehuru sålunda alla lönetillgångar upptagas till de¬
ras rätta värde, befarar jag dock att man skall finna, det några
ytterligare tillskott af R. St:r komma att erfordras.
Jag anser det således icke vara rätt att på förhand uttala
att icke några ytterligare anslag för ifrågav:de ändamål skola
blifva erforderliga; och anhåller följaktligen, att det af mig förut
omnämnde tillägg måtte ur deri underd. skrifvelsen uteslutas.
Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.: Anledningen dertill att
jag begärt ordet, har endast varit min önskan, att R. o. Ad.
skulle utesluta den af Hr Reuterskjöld nyss omnämnde mening:
»så att anvisande af ytterligare anslag för ifrågav.de ändamål
icke må blifva erforderligt».
De skäl, som tala för ett sådant uteslutande, äro redan af
samma talare så fullständigt utvecklade, att jag icke längre vill
280
Den 26 Man f. m.
upptaga R. o. Ad:s tid, utan anhåller endast om bifall till det
utaf honom framställda yrkande.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag lår, för min del, förklara,
att det verkligen förefaller mig temligen likgiltigt, om den nu om-
ordade meningen qvarstår eller icke. Man har tydt denna me¬
ning så, att Utsk:t skulle hafva syftat deruppå, att icke vidare
några tillskott från statens sida för berörde ändamål skulle ifrå¬
gakomma. Denna syftning tror jag dock icke att man med rätt¬
visa tilivitat Utsk:t. Utsk:t har nemi., efter mitt förmenande,
endast uttryckt den åsigt, att den ifrågav:de löneregleringen
måtte blifva hragt till verkställighet, på det att icke berörde an¬
slag af 100,000 rdr måtte ständigt återkomma. Då jag föröf¬
rigt anser den föreslagna underd. skrifvelsen egentligen icke ut¬
trycka någon annan åsigt än den af R. St:r och K. M. gemen¬
samt omfattade, betraktar jag denna slutmening såsom ganska
oskyldig; men just med afseende derå vill jag icke motsätta
mig den af de håda föreg:de talarne uttalade önskan att den¬
samma må uteslutas.
Hr Montgomery, Robert: Beträffande den förra delen
af den nu föreslagna underd. skrifvelsen, eller alt denna löne¬
reglering för indelta arméens befäl måtte blifva bragt till verk¬
ställighet, anser jag fullgiltiga skäl förefinnas till densammas bi¬
fallande. Det torde nemi. vara af väsendtlig vigt, att denna så
länge under aibete varande reglering för arméen måtte bringas
tili verkställighet. Jag anser således att denna del af Utsk:ts för¬
slag bör godkännas.
Vidkommande åter de uti Utsk:ts förslag efterföljande ord:
»så att anvisande af ytterligare anslag för ifrågav:de ändamål
icke må blifva erforderligt», kunna de visserligen utgå. Utsk:ts
mening har verkligen varit den af Frih. af Ugglas nyss uttryck¬
ta; och då orden så förstås, skulle de verkligen ganska väl kun¬
na qvarstå; men då de gifvit anledning till missförstånd, vill jag
icke motsätta mig deras uteslutande; anhållande således i öfrigt
om bifall till förra delen af Utsk:ts hemställan.
Frih. Stjernstedt: Fråga har här blifvit väckt om uteslu¬
tande antingen af hela det nu föredragna mom. eller dess sed¬
nare del. Endast uti sistberörde yrkande anser jag dock mig
böra instämma. Man har sagt, att Utsk:t med denna sednare
del af mom:t endast velat antyda, att ytterligare extra anslag för
denna reglering framdeles borde undvikas. Denna punkt kan
dock tydas på ett annat sätt; och då jag anser att man bör
uttrycka sig så, att ingenting kan förmenas »ligga under», an¬
håller jag om uteslutande af den nu omhandlade sednare delen
af mom:t.
Frih. Stael von Holstein, Fab. Wilh.: I likhet med
Frih. af Ugglas, anser afven jag, att det kan vara temligen
Den 26 Mari f. m.
281
likgiltigt, huruvida den omhandlade punkten qvarstår eller
icke.
Min öfvertygelse är nemi. att, om en genomgripande och
rigtig lönereglering verkställes, d. v. s. att alla boställen utarren¬
deras, nuv:de anslag skulle för ändamålet blifva tillräckliga.
Skall deremot nu gällande förhållande fortgå, kan man icke
motse samma resultat, ty det är ju absolut omöjligt för enskil¬
da arrendatorer, att nu utbetala en lika stor summa i arrende
som om de erhållit dessa arrenden på längre tid än boställsinne-
hafvarnes tjensteår. Att nemi. för en sådan obestämd arrende¬
tid nedlägga någon betydligare kostnad på dessa boställen, utan
någon säkerhet att deraf kunna hemta en motsvarande fördel,
blir sannerligen större risk än man kan begära att dessa arren¬
datorer skola underkasta sig.
På dessa skäl anser jag mig böra yrka att den ifrågav.de
motiveringen, såsom oskadlig, måtte få qvarstå.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Då här nu blifvit ifrågasatt
möjligbeten deraf, att något skulle »ligga under» den sednare
delen af Utsk:ts förev:de hemställan, vill jag gerna medgifva att
denna del må få utgå.
Hvad sjelfva saken beträffar, anser jag att aflåtandet afbe-
rörde underd. skrifvelse har allt skäl för sig.
Jag yrkar således bifall till det nu föredragna mom:t, med
uteslutande af dess sednare del.
Hr Lagerhjelm: Ehuru Krigs-Ministern uttalat den ön¬
skan att den förre delen af nu föredragne mom. måtte få qvar¬
stå, anser jag mig likväl icke kunna undgå att fortfarande påpe¬
ka att uti bela detta mom. en viss misstänksamhet företer sig,
det icke något verkligt intresse för denna reglering skulle hos
arméen förefinnas, eller, med ett ord, att arméen vore densam¬
ma afvog.
En slik förutsättning är dock, efter mitt förmenande, allde¬
les origtig.
Redan vid 1856—1858 års riksdag begärde K. M. anslag
af R. Skr för en sådan uppskattning. Det synes vara temligen
naturligt att man, för upprättande af en fullständig och tillräck¬
lig aflöningsstat i berörde hänseende, måste ega en bestämd
kännedom om alla boställens kapitalvärde; samt att man, i sam¬
manhang dermed, måste 1 ta undersöka, huruvida kronans jord
kan utarrenderas på annat sätt än enskildes fastigheter. Förden¬
skull anser jag landtförsvarskomitén verkligen behöfva all den
tid, som för detta ändamål kan ställas till dess disposition, så
vida nämnde komité skall kunna på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sina åligganden.
På dessa skäl yrkar jag fortfarande att nu omhandlade til¬
lägg måtte få utgå.
282
Den 26 Mar» f. m.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utslcts hemställan i dess helhet, dels bifall lill densamma med
uteslutande af den sista meningen »så att anvisande af ytterli¬
gare anslag för ifrågav:de ändamål icke må blifva erforderlist»,
och dels slutligen alslag å samma hemställan; hvarefter Hr Gr.
o. Landtm, framställde först propos. på bifall till merberörde
hemställan i dess helhet, hvartill svarades nej, och sedermera
propos. på bifall dertill, med uteslutande af den ofvanförmälde
meningen, då svaren utlöllo med många ja jemte ett eller annat
nej; och förklarades ja hafva varit öfvervägande.
7:de punkten.
Gr. Lagerberg, Sven: Utsk:t har uti den nu föredragne
punkten hemställt, att R. St:r måtte uti underd. skrifvelse an¬
hålla, «det K. M. täcktes tillse, huruvida icke, genom en lämp¬
ligare fördelning af göromålen, antalet af de nu vid de särskilda
regementerna befintliga civile tjenstebefattningar skulle kunna min¬
skas och dymedelst någon besparing statsverket beredas.»
De af Utsk:t här afsedda civile tjenstemän kunna icke vara
några andra än auditörer samt regements- och mönsterskrifvare.
Regementsläkarne och regemenlspresterna kunna väl icke skä¬
ligen antagas tillhöra deras antal, i afseende å hvilka Utsk:t för¬
utsatt någon indragning.
Hvad angår de förstnämnde tjenstemännen, möter det, ef¬
ter min öfvertygelse, allt lör stora svårigheter att öfverflytta den
enes åligganden på den andra.
Vid detta förhållande och då jag anser alla underd. skrif-
velser, hvilka icke kunna leda till någon påföljd, böra förkastas,
anhåller jag om afslag å den nu föredragna punkten.
Hr Montg omery: Åtskilliga motioner hafva vid denna
riksdag blifvit väckte i den syftning, att ifrågav:de tjenstemäns
skyldighet att uppbära löner skulle upphöra, en förändring, hvar¬
igenom dessa tjenster till stor del skulle kunna försvinna.
Uti Utsk:t har den åsigt verkligen gjort sig gällande att
auditörerna icke hafva några särdeles vidlyftiga göromål. De re¬
gementen, som äro förlagda nära intill hvarandra, borde således
kunna förena sig om en och samma auditör. Dessa auditörers
ställning är verkligen icke på något sätt, som man säger, lysan¬
de. De hafva löner, som uppgå till ringa belopp och ingen
egentlig utsigt till vidare befordran.
Vid sådant förhållande skulle väl för dessa tjenstemän vara
vida fördelaktigare att de utgjorde ett färre antal, men med högre
löner; samt att sålunda de qvarvarande auditörs-befattningarne
förbättrades.
Utan en specielare kännedom om hithörande förhållanden
företer sig allt för stor svårighet, att uti berörde hänseende nu
afgifva något bestämdt förslag. Då äfven Utsk:t ansett sig sak¬
Den 26 M»ri f. m.
283
na donna spociolare kännedom, liar också Utsk:t endast uttryckt
sin underd. anhållan uti allmännare ordalag.
Hvad Ulsk:t således hemställt, anser jag, på de af mig nu
andragne skäl, lämpligt bifalla.
Gr. Mörner, Carl Göran: Det förslag till underd. skrif¬
velse, hvilket l'tsk:t i denna punkt framställt, står i ganska myc¬
ken harmoni med den af mig gjorda framställning angille ett
förändradt uppbördssätt för tionden och indelta räntorna.
Jag har trott, att om nyssnämnde förändring skulle kunna
genomföras, göromålen vid arméens civila tjenstebelättningar skul¬
le blifva så mycket förminskade, att dessa tjenstebefattningars
ifrågaställde sammanslagning med största lätthet skulle kunna
försiggå. Allt fortfarande hyllar jag denna öfvertygelse; och
egerdertill så mycket mera skäl, som jag eger kännedom der¬
om att flera regementen gifvas, vid hvilka regements-skrif-
vare- och auditörs-befattningarne redan äro förenade; samt att
man derstädes funnit sig särdeles belåten med en dylik sam¬
manslagning.
På dessa skäl instämmer jag uti Hr Montgomerys yrkande
om bifall till den nu föredragna punkten.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6. e. m.
Hr Wrangel, Fredrik: Denna framställning har, på sätt
sig företer såväl af Utslots Utlåt, i ämnet som af Gr. Mörners nyss
afgifne yttrande, hufvudsakligen blifvit föranledd af väckte motio¬
ner rörande förenkling i uppbördssätt. Uti denna del af frå¬
gan hafva två Stånd stannat emot två; och det synes mig för
den skull icke vara skäl att nu återupptaga densamma, isynner¬
het som hos R. o. Ad., såsom ett hufvudsakligt skäl förafslag,
då anlördes, att dessa regementsskrifvaretjenster för ingen del
borde indragas.
Hvad derefter vidkommer den ifrågaställa sammanslagnin¬
gen af åtskilliga Ijenster, eller att auditörsbefattnmg skulle före¬
nas med uppbördstjenst, så är verkliga förhållandet att dessa
båda befattningar äro af den ofika beskaffenhet, att det i allmän¬
het icke gifves någon sannolikhet, att man skall erhålla tjenste¬
män, som förena egenskapen att vara på en gång skicklig jurist
och skicklig räkenskapsförare.
Man har här påstått, det auditörerna icke skulle hafva nå¬
gon utsigt till befordran. Jag har dock mig bekant att åtskili¬
ge auditörer blifvit befordrade till borgmästare, o. s. v.
1 betraktande häraf och då för öfrigt aflöningen för audi-
törerea utgår med så ringa belopp, då dessa tjenster funnits till
allt ifrån indelningsverkets biirjan, och då, — jag fäster R. o.
Ad:s synnerliga uppmärksamhet på denna omständighet, — en
särskild komité för närvide är sysselsatt med landtförsvarets och
284
Den 26 Mari f. m.
arméens organisation, kan jag, för min del, ingalunda finna lämp¬
ligt, att nu vidtaga denna speciela förändring.
På dessa skäl anhåller jag om afslag.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Om man betraktarin-
delningsverket vid dess början, finner man att tillförene vid
hvarje regemente 10 civila tjenstemän varit anställda. Detta
stora antal har sedermera blifvit nedsatt till 3 personer. Dessas
biträde är verkligen för ärendenas jemna och oafbrutna gång
ganska behöfiigt. Uti boställssyner, räntors uppbärande m. m.
hafva de icke obetydliga göromål.
Frågan är i öfrigt icke tillräckligt utredd; hvadan jag för¬
enar mig uti yrkandet att R. o. Ad. måtte afslå denna under¬
dåniga skrifvelse.
Frih. af Ugglas: Afven jag har med min röst uti Utsk:t
biträdt den mening, som uttalat sig för aflåtande af förev:de
underdåniga skrifvelse.
Man har velat påstå, att regementsskrifvare- och audtörs-
befatlningarne vore af så olika art, att man icke torde kunna
finna personer, som förenade de för båda dessa befattningar er¬
forderliga egenskaper. Med anledning häraf får jag upplysa, det
jag eger kännedom om åtminstone ett regemente, hvarest en
och samma person förenar dessa båda befattningar samt att ve-
derbuie derstädes äro ganska belåtna med de utaf honom full¬
gjorde åligganden. Således vågar jag påstå, att det icke, som
man sagt, är någon omöjlighet att förena dessa tjenster.
Jag kan verkligen icke inse, hvarföre man icke skulle kun¬
na ingå till K. M. med en underd. begäran, det K. M. täcktes
tillse, huruvida icke ett förhållande, som redan existerar vid ett
regemente, äfven kan blifva tillämpadt vid de öfrige.
Jag förenar mig med dem som yrkat bifall.
Hr Wrangel: Det har endast varit med anledning utaf
Frih. af Ugglas’ yttrande, som jag har begärt ordet.
Afven jag egde kännedom derom att det finnes en person,
som på ett särdeles utmärkt sätt bestrider dessa båda befatt¬
ningar. Med hänsigt härtill torde jag dock få erinra om den
urgamla regeln: »nulla regula sine exceptione»; och berörde för¬
hållande torde ock verkligen vara ett undantag.
De talare, som förordat denna förändring, böra dock efter
mitt förmenande betänka, huruvida icke, med afseende å den
redan förut af mig omnämnde serskildt nedsatta komité, skäl
förefinnes att vänta med denna frågas afgörande, intilldess sam¬
ma komité afgifvit sitt utlåt.
Gr. Lagerberg: Med anledning utaf Frih. af Ugglas’ sed-
naste yttrande, har jag endast velat erinra att en sådan sam¬
manslagning visserligen kan låta sig verkställa vid en och annan
mindre korps; men lemnar derhän, huruvida dessa tjenster då
Den 28 Mari f. m.
285
blifva lika väl, som tillförene, bestridda, samt betvidar i öfrigt, det
någon verklig besparing statsverket derigenom beredes. Den
person, som bestrider dessa både befattningar, borde väl vara
adönad med samma belopp, som de båda tjenstemännen förut
innehaft.
Slutligen tillåter jag mig hemställa till Frihms eget bepröf-
vande, huru man skall ordna berörde förhållande vid en möjlig-
blifvande mobilisering af arméen, då nemi. auditörerna skola
gå ut i fält, men reg:ts-skrifvarne måste blifva hemma och sköta
indelningen.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Jag anser, för min del, att It.
o. Ad. icke bör egna mycken tid åt denna diskussion. Den fö-
rev:de skrifvelsen synes mig nemi. vara temligen oskyldig.
Man har här erinrat alt en dylik sammanslagning redan vid
en eller annan korps blifvit verkställd, samt deraf dragit den
slutsats att en sådan förening af tjenstebefattningar äfven vid
de öfriga regdena skulle kunna ega rum.
Att denna sammanslagning likväl icke så lätt, som man
vill förutsätta, låter verkställa sig, slutar jag deraf, att ifrågav:de
tjenstebefattningars åligganden på sednare tider blifvit ganska myc¬
ket förökade. Jemlikt den nya bevillningsstadgan skola dessa
tjenstemän, bland annat, lemna en mängd uppgifter till åtskilliga
beredningskomitéer, och redan dessa uppgifter orsaka icke ringa
besvär. Om under den tid, som för fullgörandet häraf erford¬
ras, auditörernas tjenstgöring äfven vid regitena påkallas, fruk¬
tar jag att det blir dem omöjligt att jemväl i sistberörde hän¬
seende på ett fullt tillfredsställande sätt utföra sina åligganden.
Oberoende af denna underd. skrifvelse kommer emellertid
Landtförsvarskomitén att sysselsätta sig med den nu omhandlade
frågan; och vid sådant förhållande anser jag, för min del, verk¬
ligen icke mödan värdi, att f. n., som man säger, bråka i den¬
na sak.
Gr. Mörner: Föregående talare hafva redan anfört exem¬
pel på den nu ifrågav:de sammanslagningen; men jag anhåller
att få tillägga ännu ett dylikt, nemi. från Södermanlands reg:te,
der berörde tjenstebefattningar under åtskilliga år varit förenade,
ehuru detta förhållande nu lärer hafva upphört. Äfvenledes har
vid några af de Skånska reg:tena förening egt ruin af reg:ts-
skrifvare- och reg:ts-kommissarie-befattningarne. Häraf synes
att den ifrågaställa sammanslagningen verkligen låter sig verk¬
ställa.
Att man skall afslå den nu omhandlade skrifvelsen derföre
att en komité är tillsatt för uppgörande af förslag till landtför-
svarets ändamålsenliga ordnande, kan jag, för min del, ingalunda
finna skäligt; — utan anser tvertom ganska lämpligt att un¬
der sådana förhållanden K. St:r fästa K. M:s uppmärksamhet
på deras önskan i nyss omförmälda hänseende.
286
Den 26 Mer» f. m.
Frih. Armfelt. Magnus: Med anledning af en utaf R.
St:r vid sistlidne riksdag i ämnet aflAten underd. skrifvelse in¬
fordrade K. M. Krigs-Hofrältens yttrande. Deruti förklarade
sig hemälde Hofrätt icke kunna förorda de uti samma underd.
skrifvelse fnreslagne brigad auditörer; men tillstyrkte tillika
att vid nuv:de tjenste-innelialvares afgång omhandlade tjenster
skulle förenas Derigenom komme visserligen dessa tjenstemän
att erhålla förökade göromål; men då en motsvarande tillök¬
ning i lön äfven blef dem tilldelad, skulle de kunna egna sig
uteslutande åt ilrågavide tjenst och icke vidare behöfva söka
sin utkomst uti några extra befattningar, Uti olikhet med Gruie
af Ugglas och Lagerberg, finnér jag det således, långt ifrån att va¬
ra otjenligt att vidtaga en sådan förändring, tvertom vara gan¬
ska lämpligt att derom gå uti författning; roen. i betraktande af
det förhållande att R. St:r, på sält förut omnämnt blifvit, vid
förra riksdagen aflåtit en underd. skrifvelse ang:de dessa audi-
törs-tjenster, anser jag det likväl nu vara ternligen onödigt att
ånyo ingå till K. M. med en framställning, det K. M. täcktes
tillse, huruvida icke, genom en lämpligare fördelning af göromå-
len, dessa tjänstebefattningar skulle kunna minskas.
På denna grund anhåller jag om afslag.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Då jag i Stats-Utsk:t bi-
trädt den åsigt, som i frågan gjort sig gällande, anhåller jag att
få anföra de skäl, hvilka för detta beslut ligga till grund. Från
den tid, jag tillhörde arméen, hyser jag nemi. den öfvertygelse
att verkligen åtskilliga indragningar i detta fall kunna verkstäl¬
las. Någon sådan indragning i afseende å läkare-och prestbeställ-
ningarna ligger väl icke inom möjlighetens område; men för
öfrigt torde en icke så obetydlig reducering kunna låta sig
verkställa.
Gr. Lagerberg: Genom den ifrågaställa indragningen
skulle visserligen dessa tjenstemäns ställning förbättras; men
denna förbättring vore också den enda fördelen, ty, efter mitt
förmenande, låta verkligen under nuv:de förhållanden icke dom-
mare- och räkenskapsförare-befattningar förena sig. Krigs-Coll.
afskedar nemi. reg:ts-skrifvare; men auditörsbeställningen bibe-
hålles dock af innehafvaren, oberoende deraf att han erhållit
förutnämnda entledigande. Då jag således fortfarande anser
denna underd. skrifvelse onödig, yrkar jag afslag.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels afslag å Utsk:ts förev:de hemställan, framställde Hr
Gr. och Landtm, först propos. på bifall till densamma, hvartill
svarades några ja och nej i blandning, och sedermera propos.
på afslag derå, då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga
nej; och förklarades ja nu haft öfvervigten.
Den 26 Mar» f. m.
287
8:de och 9:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
Hr von Knorring, Oscar: Dpn nu kommande punkten
innehåller 2:ne moni., dera! jag anhåller att det sednare måtte
först föredragas.
Sedan R. o. Ad. till denna anhållan lemnat bifall, föredrogs
10:de punkten.
Utsk:ts sednare hemställan.
Hr von Knorring: Jag ber att med några ord få veder¬
lägga de premisser, på hvilka Stats-Ulsk:t stödt sitt afstyrkande
af min motion, och trur jag mig lätteligen kunna ådagalägga
billigheten af samma motion.
Utsk:t yttrar: »Beträffande den i berörde motion gjorda
framställning om anvisande af arfvoden åt Lifbevärings-regemen-
tets ännu qvarstående officerare, bar det synts Utsk:t olämpligt
att löneförbättring tilldelas en korps, som är alsedd att upplösas.»
Sannt är att man icke bör gifva nya löner åt korpser, som äro
bestämda att upplösas; men detta kan ingalunda åberopas till
stöd för ett sådant förfarande, att man skulle låta en sådan
korps fortfarande qvarstå med löner, som äro så, rent ut sagdt,
löjligt små, att t. ex. en löjtnant vid Gottlands Nationalbeväring
uppbär dubbelt så stor aflöning, som hans vederlike vid Lif-
bevärings-reg:tet.
Förut har icke varit brukligt att, när man velat indraga
en korps, man helt enkelt lemnat dess medlemmar åt sitt öde,
utan att tillse att lönerna vore något så när skäliga. Jag har
här en afskrift af det Konungabref, som utfärdades när Konun¬
gens eget värfvade reg:te upplöstes. Dessförinnan hade stats¬
sekreteraren till sammanträde kallat delegerade af reg:tets offi¬
cerare och med dem i ämnet öfverlagt. Men innan jag ölver-
går till detaljerne i nämnde K. Bref, vill jag i förbig:de påpeka
ett förhållande, som, med kännedom om Stats-Utsk:ts i afseende
å min motion uttalade grundsatser, måste förefalla, lindrigast
sagdt, något besynnerligt. På sid. 2 i förev:de Utsk:s-Betänk.
tillstyrker Utsk:t nemi. löneförhöjningar åt vissa af Krigs-Coll:ii
personal, och det ända ned till kammardrängarne. Nu är emel¬
lertid förhållandet att äfven Krigs-Coll. håller på att omorgani¬
seras, och likväl har Utsk:t här i samma Betänk, förklarat sig
med afseende på Lilbevärings-reg:tets officerare anse »olämpligt
att löneförbättring tilldeles en korps, som är afsedd att upp¬
lösas»! Utsk:t säger vidare, att »officerarne äro oförhindrade
att vid andra reg:ten och korpser söka anställning och befor¬
dran.» Jag frågar: hvar finnes en sådan tillåtelse stadgad? Eller
är meningen att man kan söka en sådan transport? Det vet
ju hvar och en; men då icke något lagstadgande säger att man
288
Den 26 Mars f. m.
har rättighet att få den beviljad, så är ju detta Utsk:ts raison-
nement ett hån! Hvarföre, om tillåtelsen och rättigheten verk¬
ligen lunnes, hvarföre skulle då K. M. vid ett annat tillfälle
behöft utgifva ett särskildt Kungahref, i hvars 2:dra punkt det
heter, att placering på andra reg:ten och korpser för det ifrå¬
ga v:de tillfället vore tillåten, och sorn lör hvarje officer vid
reg:tet särskildt utsätter hvad hans öde skulle blifva? Det var
icke heller nog att nämnde officerare fingo ingå på t. o. m.
rangregiten, utan de officerare vid nämnde regde, som hade
högre fullmast i arméen, fingo beräkna tur efter datum af sin
i reg:tet innehafvande fullmagt, och i 27:de punkten af nämnde
Bref heter det: »Fänriken vid reg:tet, Lieutenanten i arméen
Lagerstråle placeras som Capitaine på Dahlrpg:tet.»
Vilja R. St:r i underd. skrifvelse till K. M. anhålla om af-
låtande af ett Kungabref, som gifver officerarne vid det till
indragning afsedda Lifbevärings-reg:tet rättighet att ingå på hvil¬
ket annat reg:te som heldst efter fullmagts dato, så skulle vi
med tacksamhet emottaga en sådan tillåtelse; men så länge en
sådan ansöknings beviljande är beroende af reg:ts-chefens behag,
är det allt hardt och obilligt att icke åtminstone bevilja en så
ringa löneförhöjning som 4,900 rdr för en hel korps, helst när
man stödjer sitt afslag på så lösliga motiver, som af Utsk:t
blifvit anförda.
Vidare säger sig Utsk:t hafva inhemtat att officerarne vid
Li(bevärings-reg:tet »redan nu, utöfver i stat upptagen lön, åt¬
njuta särskild traktamentsersättning för den tid, under hvilken
de i aktiv tjenstgöring anvandas.» Detta klingar ganska vackert
för den, som icke känner till huru härmed är bestäldt. Vi
skola nemi. komma ihåg att detta är en förmån, som tillkom¬
mer hvarje officer som helst, som är kommenderad att tjenst¬
gör vid annat reg:te.
A andra sidan har tjenstgöringstiden för detta reg:te mer
än fördubblats, och utgör, de 4 in- och utryckningsdagarne in¬
beräknade, tillhopa 48 dygn. Fördelar jag på dessa 48 dygn
den aflöning, som staten för närv:de tillerkänner Lifbevärings-
officerarne, är hvarje officer under dessa dagar tillräckligt aflö-
nad; men då jag inträder på ett reg:te, för att vid detta reg:te
erhålla min bergning, går jag icke in för att svälta de öfriga
10 månaderna af året och endast hafva aflöning de dagar jag
är ute och exercerar. Man säger ock: »Hrrme behöfva icke
under mellantiden mellan mötena vistas i Slockholm, utan kunna
lemna hufvudstaden.» Men, utom det att chefen icke behöfver
permittera hela korpsen, mister den officer, som är borta från
Stockholm dessa 10 månader, inqvarteringspenningarne och får
således ännu mindre löneförmåner.
På grund af hvad jag nu anfört och med stöd af den ut¬
redning, jag i min motion lemnat, anhåller jag om Hr Gr:s o.
Landtm» propos. på att det Höglofl. Ståndet, med afslag å
Stats-Utsk:ts Utlåt, i denna punkt, ville för sin del bevilja, såsom
förslags-
Den 26 Mart f. m.
289
förslagsanslag, 4,900 rdr rmt till förbättrande af de återstående
officerarnes vid K. Lilbevärings-reg:tet löner, att, till dess en
förändrad organisation kan åstadkommas, såsom arfvode för
förökad tjenstgöring utgå med 400 rdr till hvardera af de 8
kapitenerna, 200 rdr till hvardera af de 8 löjtnanterna och 100
rdr till en andre reg:ts-adjutant.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Den siste värde tala¬
ren har visserligen utredt förhållandet i denna fråga, men då
han på sätt och vis talat i sin egen sak, må det tillåtas en
fullkomligt opartisk person att äfven uttala ej blott hvad han
tänker, utan hvad han känner.
Redan vid 1856 års riksdag talade jag för en åsigt mot¬
satt den som då testämde beslutet, och det må äfven nu tillåtas
mig att framhålla billigheten af den begärda löneförhöjningen.
Hvad först beträffar Stats-Utsk:ts Utlåt., vill jag på intet
sätt deröfver uttala något klander. Utsk:t hade nemligen 2:ne
föreg:de riksdagars beslut att rätta sig efter, och det möter all¬
tid svårighet för ett Utsk. att framkomma med ett förslag, om
hvilket R. St:r kunna säga att det står i fullkomlig strid med
2:ne föreg:de riksdagars sammanstämmande beslut. Jag begriper
således mycket väl att Utsk:t icke gerna kunnat komma till
annat resultat, men anser detta resultat vara till den grad obil¬
ligt, att jag, i likhet med föreg:de talare, hoppas R. o. Ad.
förkastar detsamma.
Den som följt hela historien om detta reg:tes ställning från
1856 till närv:de tid, torde påminna sig att Ständerna, oak¬
tadt de erkände behöfligheten af löneförhöjning vid detta reg:te,
likväl stadnade i det beslut att icke bevilja sådan, på den grund
att reg:tet var afsedt att upplösas. Sanningen af detta påstå¬
ende i sin allmänhet kan icke förnekas, men förhållandet är
det, att detta reg:te sattes i ett sådant predikament just vid den
tid, då R. St:r medgåfvo löneförhöjning åt alla andra reg:ten.
I samma ögonblick man tänkte på en afsedd reorganisation af
denna korps, nekade man en väl behöflig löneförbättring.
Man har talat om förhållandet med Konungens eget värf-
vade reg:te. Den gjorda beskrilningen kan icke jäfvas och jag
minnes ganska väl när denna korps upplöstes och hvilken sen¬
sation det väckte inom arméen. Här i Sverige anser man be¬
fordringsrätt nästan såsom sin egendom, och det må icke för¬
undra någon om det väcker missnöje att, när man har utsigt
till befordran, en annan person föredrages och intager den plats,
till hvilken man hade utsigt att befordras. Det oaktadt mot-
togos officerare från det upplösta Konungens eget värfvade reg:te
med öppna armar. Orsaken till detta reg:tes upplösning var
förlusten af Pommern, der detta reg:te var afsedt att hafva sin
verksamhet; men bra hårdt förefaller det att officerare, som
hafva utsigt att komma i paritet med sina vederlikar vid andra
korpser i riket, på grund af en besluten indragning eller minsk-
H. lil. 19
290
Den 26 Mars f. m.
ning af officerarnes antal vid reg:tet, för sin återstående lifstid
skola stå på den knappa aflöningsstat, som för en föreg:de pe¬
riod ansågs tillräcklig. Af företedda uppgifter finner man, att
en underlöjtnant vid Lifbevärings-reg:tet åtnjuter i sammanräk¬
nade löneförmåner 400 rdr rmt, d. v. s. ungefärligen lika
mycket som en vaktmästare t. o. m. på landsbygden. I det
mig i nåder anförtrodda län är lönen för en kanslivaktmästare
400 rdr. Om denna summa är tillräcklig för en vaktmästare,
torde det, med de anspråk man har på en officer, ingalunda
vara passande att begära, att en officer deraf skall kunna lefva.
När härtill kommer att denne officer icke kan fritt bestämma
sin vistelseort, utan måste för sin tjenstgöring vistas i hufvud-
staden, blifver obilligheten ändå större. I)å dessutom den äldsta
löjtnant vid Lilbevärings-regrtet, äfven om lian tjent i 30 år,
dock skall lyda under den yngste gardeslöjtnant, är det så
mycket hårdare att sätta honom i sådant förhållande, att han,
vid sammanträdande med andra officerare, icke kan sätta sig i
någon paritet med dessa.
Slutligen får jag fästa uppmärksamheten derpå, att den
begärda summan, 4,900 rdr, är så liten jemförd med det än¬
damål, som dermed afses, att, äfven om densamma beviljas, offi-
cerarne vid denna korps väl komma i en bättre, men dock icke
särdeles gynnsam ställning. Motionären har sagt att de deri¬
genom skulle komma i det närmaste i paritet med officerarne
på Gottlands National-beväring. Sistnämnda korps är förlagd
på en ö, der lyxen icke nått någon särdeles höjd och der lef-
nadskostnaderna ingalunda svara mot dem i hufvudstaden. Den
hårda behandling, Lifbevärings-reg:tet rönt, springer så i ögonen,
att man måste vara särdeles kall för att icke bevilja det lilla
anslaget.
Utsk:t har förordat en minskning i Lifbevärin°s-reg:tets
anslag med 8.000 rdr, hvilka skulle användas för beredande af
löner åt officerare vid Svea och Andra Lilgardes-reg:tena. Ju
flera officerare vid vår armé, desto bättre, och synnerligast när
gardesofficerskorpsen förstärkes; men då man på Lilbevärings-
reg:tets anslag kan göra sådan besparing, kari väl en del deraf
användas till löneförbättring åt de enda statens officerare, som,
ehuru redan för flera år sedan i måhända bättre behof al löne¬
förbättring än någon annan korps, likväl ännu icke fått sig nå¬
gon sådan tillerkänd.
Jag anhåller om afslag å Utsk:ts framställning i denna
punkt och bifall till hvad Hr von Knorring i denna del af sin
motion föreslagit.
Hr Montgomery: Jag vill icke bestrida att det öde, som
drabbat Lilbevärings-regitet genom den påbörjade reorganisatio-
nen, är ganska hårdt; men jag tror att åtskilliga omständigheter
kunna anföras, som tala för ett dess officerares qvarstående på
den gamla staten samt att de icke erhålla löneförbättring. Så
hafva de t. ex. en ganska ringa tjenstgöringsskyldighet; vidare
Den 26 M&ri f. m.
291
åtnjuta de, såsom äfven Utsk:t omnämner, särskild traktaments-
ersättning för den tid, under hvilken de i aktiv tjenstgöring
användas; vidare till en viss grad befordran inom korpsen, ty
visserligen är chefsplatsen indragen, men sedan hafva dock till¬
satts både förste- och andre-majors-platser och således befor¬
dran skett i denna korps liksom inom hvarje annat reg:te.
Dessa 3:ne omständigheter måste man taga i betraktande, då
man framhåller detta regites öden såsom så särdeles hårda.
Hr von Knorring har fästat sig vid Utsluts motivering och
den deri förekommande fras, att »dessa officerare äro oförhin¬
drade att vid andra reg:ten och korpser söka anställning och
befordran.» Han har t. o. m. sagt att häri skulle ligga ett
hån. Möjligt är att frasen är mindre lyckligt vald och jag
skulle icke haft något emot om den alldeles varit borta. I öfrigt
beror denna rättighet på en generalordres och klandret kan
således icke drabba hvarken R. St:r eller Stats-Utsk:t.
Hr von Knorring har talat om det föga konseqventa för¬
faringssättet, att Slals-Utsk:t, som tillstyrkt löneförhöjning åt
kammardrängarne i Krigs-Coll., afstyrkt löneförhöjning till offi-
cerarne vid Lifbevärings-reg:tet. Denna löneförhöjning är dock
gjord på grund af K. M:s förslag och med hänsigt till deras
trägna tjenstgöringsskvIdighet. I afseende åter å löneförhöjnin¬
gen till officerarne vid Lifbevärines-reg:tet, är framställningen
gjord af en enskild motionär. Vid 1856 års riksdag begärde
K. M. löneförhöjning till nämnde officerskorps, men denna be¬
gäran blef af R. St:r afslagen på den grund att R. St:r ansågo
korpsen kunna indragas och officerarne vid Uplands reg:te eller
ock af Gardeshelälet kunna fullgöra den af Lil'bevärings-reg:tets
officerare dittills bestridda beväringsexercis. Sedermera väckta
motioner om löneförhöjning till nämnda korps hafva blifvit af-
slagna, och då saken vid 2:ne föreg:de riksdagar blifvit pröfvad
och skärskådad, samt K. M. icke ansett nödigt äska dylikt an¬
slag, anhåller jag om bifall till Utsk:ts hemställan.
Gr. Cronstedt: Jag är till större delen förekommen af
den siste värde talaren. I den Nåd. Proposm om statsverkets
tillstånd och behof vid 1856 års riksdag, äskade K. M. en löne¬
förhöjning för Lifbevärings-reg:tet af 20,043 rdr 87^ öre; men
denna framställning blef icke af R. St:r bifallen. Ständerna
yttrade följande: »R. St:r, som anse att ifrågav:de officerskorps
bör, i mån af inträffande afgång, indragas eller åtminstone på
ett för statsverket mindre kostsamt sätt organiseras, finna sig der¬
före icke böra bifalla någon förhöjning af reg:tets nuv:de anslag.
Det synes nemi. R. St:r mindre lämpligt, att, för den ringa
tjenstgöringen under 2:ne veckors exercis årligen med Stock¬
holms stads och läns bevärings-manskap, staten skall vidkännas
kostnader för aflönande af en särskild officerskorps. Enligt R.
St:rs tanka bör denna exercis kunna verkställas af dertill kom¬
menderad! befäl, antingen från Uplands och Södermanlands
reg:ten eller från garnisons-reg:tena i hufvudstaden. Skulle ifrå-
292
Den 26 Mari f. m.
gav:de officerskorps ändock anses böra bibehållas, torde med
anskaffandet af det under bevärings-exercisen behöfliga under¬
befäl jemte tillhörande spel fortfarande kunna tillgå såsom hit¬
tills; hvarföre R. St:r icke beviljat någon förhöjning af nuv:de
anslag för Lifbevärings-reg:tet, utan låtit detta anslag i riks-
staten oförändradt uppföras, men deremot medgifvit, att nödige
medel för aflönande af behöfligt underbefäl med tillhörande spel
under beväringsmanskapets exercis få, i deri mån regitets an¬
slag härtill ej lemnar tillgång, utgå af förslags-anslaget till bevä¬
ringsmanskapets vapenöfningar.»
K. M:s Propos. ang:de statsverkets tillstånd och hehof vid
1859—1860 års riksdag innehåller, att K. M. beslutit att det
beväringsområde, sorn förut varit anslaget till Lilbevärings-reg:tet,
skulle fördelas på Lifgardes-reg:tena till fots, hvarföre K. M.
föreslagit att hvartdera af sistnämnda reg:ten måtte efter hand
och i mån af tillgångar på Lifbevärings-reg:tets stat erhålla till¬
ökning i sitt befäl med 1 tredje major och 4 andre kaptener,
till hvilkas aflöning erfordrades ett belopp af 24,480 rdr att
utgå i mån af tillgång på Lifbevärings-regdets stat. R. St:r
förklarade då i underd. skrifvelse, att de, utan att ingå i pröf¬
ning af det förslag, K. M. framställt för anskaffande och under¬
hållande af erforderligt befäl vid vapenöfningarne med Stock¬
holms stads och läns bevärigsmanskap, ansett sig böra till K.
M. öfverlemna att i sådant hänseende vidtaga lämpliga åtgärder,
dock med vilkor att kostnaderna för en förändrad organisation
icke finge öfverstiga det af K. M. äskade belopp, 24,480 rdr
årligen, samt att sådan förändring verkställdes endast i den mån
tillgång för utgifterna genom inträffande afgång på Lifbevärings-
reg:tets stat kunde beredas. Afven då ifrågasattes på grund af
enskild motion löneförhöjning för de vid denna korps qvarstå¬
ende officerare, men R. St:r ansågo icke lämpligt att dertill
lemna bifall.
Då R. Skr vid 2:ne föreg:de riksdagar på anförda skäl an¬
sett sig icke kunna bevilja någon löneförhöjning, har Stats-
Utsk:t funnit sig förhindradt att fästa afseende å en enskild
motionärs förslag vid denna riksdag.
Det torde äfven vara bekant, att Lifbevärings-regdets ofli- ■
cerare åtnjuta både lön, arfvode och dagtraktaments-ersättning.
Här har blifvit yttradt, att Stats-Utsk:t sagt att dessa officerare
äro oförhindrade att söka befordran på annat reg:te. Detta är
redan af Hr Montgomery besvaradt.
På anförda skäl anhåller jag om propos. på bifall till Stats-
Utskds hemställan.
Hr von Knorring: Jag ber att med några ord få bemöta
2:ne mot mitt förslag gjorda anmärkningar, de enda som på
sakens utgång kunna hafva något inflytande.
Man liar talat om den traktamentsersättning, som tillkom¬
mer officerarne vid Lilbevärines-regdet för den tid, under hvil¬
ken de i aktiv tjenstgöring användas, men, utom det att alla
Den 28 Mere f. m.
293
officerare, som kommenderas till tjenstgöring utom eget reg:te,
åtnjuta sådan traktamentsersättning, har man väl icke gått in
på ett reg:te för att hafva sin bergning endast under 2:ne må¬
nader på året, utan man har påräknat sådan för hela året.
Vidare har man talat derom, att det ar en enskild motio¬
när som väckt förslaget. Härvid vill jag erinra, att denna om¬
ständighet icke inverkade på frågans afgörande, när justitie-
rådens löner vid denna riksdag skulle bestämmas. Dessutom
vore det förgäfves grundlagen tillerkänner enskilda motionärer
rätt att framställa förslager och yrkanden, om på deras motio¬
ner, äfven då de äro befogade, afseende icke skulle fästas.
Hvad beträffar den invändning att R. St:r vid föregtde riks¬
dag afslagit en framställning i ämnet, så är detta visserligen
sannt, men förhållandena ha ändrat sig sedan dess och jag kan
icke inse hvarföre, om man begått en orättvisa vid en föreg:de
riksdag, detta skulle utgöra skäl att fortfarande begå samma
orättvisa. För öfrigt tror jag mig bestämdt veta, att majorite¬
ten af R. o. Ad. erkänner billigheten af min begäran, hvarföre
jag fortfarande anhåller om bifall till det vördsamma yrkande,
jag haft äran framställa.
Gr. Mörner, Carl Göran: För min del kan jag icke
finna annat än att officerarne vid detta reg:te blifvit af R St:r
temligen bårrit behandlade. K M. föreslog vid 1856 års riks¬
dag löneförhöjning för officerarne så väl vid detta som vid öfriga
beväringsmanskap exercerande korpser, och efter dåv:de förhål¬
landen hade officerarne vid Hallands Infanteri-bataljon, Vester-
Norrlands Bevärings-bataljon och Gottlands National-beväring icke
någon trägnare tjenstgöring än de vid Lifbevärings-reg:tet. R.
St:r beviljade dock endast löneförhöjning åt de förra, och, hvad
Gottlands National-beväring beträffade, icke allenast den af K. M.
föreslagna, utan dessutom på grund af framställning af en en¬
skild motionär af Preste-St. 14,914 rdr.
I)å R. St:r afslogo K. M:s Propos. om löneförhöjning åt
Lifbevärings-regitet, men likväl bihehöllo det redan varande an¬
slaget och biföllo att organisationen af befälet skulle till K. M:s
godtfinnande öfverlemnas, vill det synas mig att något hinder
icke till följd af Ständernas bestämmelser kunde hafva för K.
M. förefunnits, att, om så funnits tjenligt, i mån af afgång för¬
bättra de qvarståendes lönevilkor till likhet med de ibland de¬
ras vederlikars vid andra reg:ten, som hade enahanda tjenst¬
göring. Någon sådan successiv löneförbättring har emellertid
icke kommit detta reg:te till del; och då det nu är fråga att
från anslaget till Lifbevärings-regitet afskilja en så stor summa
att sedermera återstoden icke lärer lemna tillgång att deraf
bereda det qvarstående befälet den för detsamma behöfliga löne¬
förbättring, synes mig icke vara för mycket, om R. o. Ad. ville
något behjerta den af Hr von Knorring väckta motion. Om
R. St:r ansett lämpligt och rättvist att officerare med enahanda
tjenstgöringsskyldighet, som dem vid Lifbevärings-reg:tet, för
294
Ben 26 Meri f. m.
att kunna existera erhållit löneförbättring, är det då rättvist
och billigt att sätta dessa sistnämnda på svältkur?
Jag förenar mig med Hr von Knorring i anhållan, att R.
St:r måtte för 3 år bevilja ett extra anslag af 4,900 rdr, att
ställas till K. M:s disposition till löneförbättring åt de vid Lif-
bevärings-reg:tet qvarvarande officerare, dock så att detta an¬
slag må i mån af afgång bland nämnde offieerspersonal kunna
till statsverket indragas, och åsyftar jag härmed att dessa offi¬
cerare, som icke förverkat sin rätt, måtte vederfaras den af
billighet påkallade förmån att blifva behandlade på samma sätt,
som deras vederlikar inom andra reg:ten.
Hr Reuterskjöld: Här har framhållits den åsigt, att, då
K. M., i Sin Nåd. Propos. om statsverkets tillstånd och behof,
icke äskat förbättring i officerarnes vid Lifbevärings-reg:tet löne-
vilkor, det icke skulle vara skäl att bevilja sådan på grund af
enskild motionärs framställning. Mig synes också Stats-Utsk:t
hafva haft fullständiga skäl för sitt Utlåt, i berörde hänseende,
men jag hemställer dock, huruvida icke R. o. Ad. skulle finna
sig böra behjerta officerarnes vid nämnda reg:te ställning. Offi-
cerarne vid detta reg:te hafva nemi. icke kommit i åtnjutande
af någon löneförbättring och deras utsigter till avancement hafva
betydligt inskränkts sedan, i enlighet med K. M:s af R St:r
gillade beslut, detta reg.te blifvit afsedt att upplösas och det
beväringsområde. som förut varit detsamma tilldeladt, blifvit
lagdt på K. M:s Gardes-reg:ten.
Det har äfven blifvit sagdt att, då denna korps icke hade
någon direkt tjenstgöring, emedan den saknade trupp, den borde
sättas ut på arméen, efter sin önskan att blifva transporterad.
Jag hemställer till R. o. Ad., som bland sina ledamöter räknar
så många militärer, om denna åsigt är fullt riktig i tillämpnin¬
gen. Med hvad nöje sådana s. k. presenter mottagas och huru
behagligt det för en officer kan vara att taga transport till an¬
nat reg:te. då han vet med hvilka känslor han mottages, öfver-
lemnar jag till deras bepröfvande, som känna förhållandena.
Man må icke heller undra på, om de yngre officerarne vid ett
reg:te misstycka att andra komma in och taga turen framför
dem, då befordran inom kompaniofficers-graderna endast sker
inom reg:tet. Då en subaltern i allmänhet tjenar 18 å 20 år
innan han når kaptensgraden, kan han icke gerna blifva nöjd
med att ytterligare några år få vänta på denria sin befordran.
Jag tror således att det vore särdeles önskligt att R. St:r icke
uttalade den å-igt, att officerare vid ett reg:te, som är afsedt
att upplösas, borde vara berättigade att taga transport. De äro
visserligen berättigade att söka, men, på sätt här är sagdt, möta
många svårigheter för fattande af beslutet att söka.
Den förste talaren har ansett Utsk:t hafva handlat inkon¬
seqvent derutinnan, att det tillstyrkt löneförhöjning åt kammar-
drängarne i Krigs-Coll., men afstyrkt sadan förhöjning åt Lif-
bevärings-reg:tets officerare. Jag vill fästa uppmärksamheten
Den 26 Mars f. m.
295
derpå, att dessa kammardrängar äro i daglig, trägen tjenstgö¬
ring, så att K. M., ehuru betänkt på att på annat sätt orga¬
nisera Krigs-Coll., likväl icke ansett sig böra underlåta att för
dem begära löneförhöjning. Deremot hafva officerarne vid Lif-
bevärings-regrtet en ganska ringa tjenstgöringsskyldighet, hvar¬
före K. M , som, af skäl som äro anförda i det Proposm åt¬
följande Stats-Råds-prot., icke vid denna riksdag velat för R.
St:r framlägga någon för arméen fullständig organisationsplan,
icke heller för nämnda korps äskat löneförhöjning. Hvad det
beträffar att dessa officerare, då de äro kommenderade i tjenst¬
göring, åtnjuta särskild traktamentsersättning, får man icke be¬
räkna deras årsinkomster efter hvad de hafva under en månads
tid, ty 11 månaders svält lär väl icke kunna förbättras med
en månads ordentligt underhåll. Jag hemställer derföre, såsom
enskild ridsdagsman, att R. o. Ad. ville behjerta Lilbevärings-
officerarnes sorgliga ställning. Det är litet hårdt för en korps,
som ingått under med andra lika aspekter, att se sin bana
stäckt och tillika stå i sämre löningsförhållanden, än andra i
lika grader. Det har blifvit nämndt, att dessa officerare hafva
minskad utsigt till avancement. Detta härrör ej deraf att chefs¬
platsen blifvit indragen, ty ehuru reg:tsofficers-platserna väcka
förhoppningar hos ungdomen, kan dock flertalet officerare icke
uppnå dessa platser, hvilka, i anseende till deras ringa antal,
endast kunna besättas af sådana personer, hvilka, med ådaga¬
lagd större förtjenst, innehafva för tjensten mest passande egen¬
skaper; men utsigten till avancement är i så målto förminskad,
att då tjenstgöringen icke är ansträngande, afgången i kapitens-
graden blilver trögare och följaktligen subaltern-officerarne icke
så snart kunna hafva förhoppning att hinna denna grad. Jag
anser icke dessa officerares anspråk på löneförbättring vara un-
danträngdt, derföre att K. M. föreslagit att 8,000 rdr, som hit¬
tills varit anslagna till ifrågavule reg:te, skulle öfverflvttas till
Gardes-reg:tena, ty K. M. egde icke att använda dessa löne¬
anslag till löneförbättring åt de vid regitet qvarstående officerare.
En talare har sagt att K. M. vid en förea:de riksdag be¬
gärt och H. St:r beviljat löneförhöjning åt Vester-Norrlands-
och Hallands Infanteri-bataljon, hvilka skulle befunnit sig i
samma ställning som il'rågav:de reg:te. Härvid är dock att
märka, det båda förstnämnda korpser hafva sin egen ordinarie
trupp, för hvilken officerarne äro befäl, och som, när fädernes¬
landets tjenst det påkallar, med densamma skola bidraga att
värna land och rike. Lilbevärings-regitet åter har icke någon
sådan trupp.
Af de skäl, jag anfört, kunde synas, som om dePicke vore
anledning att i enlighet med motionärens förslag anslå någon
löneförhöjning, men oaktadt de kunnat föranleda K. M. att icke
framställa Propos. i ämnet, hemställer jag, om icke R. o. Ad.
viile behjerta de ömmande omständigheterna och bifalla den
motionerade förhöjningen.
296
Den 26 Hare f. m.
Hr Wolffelt, Manritz Constantin: Då R. St:r vid
1656 års riksdag gåfvo ett nekande svar på K. M:s Propos.
om löneförhöjning åt Lifbevärings-regdets officerare, begingo de
efter mitt förmenande en obillighet, en obillighet, som man kan
säga hade sitt stöd i den opinion, som utbildat sig om detta
regde till följe deraf att en individ vid detta regde icke skickade
sig som vederborde. Men icke bör man låta den oskyldige
lida med den skyldige och låta hela regdet drabhas af den
ovilja, som en dess individ åsamkat sig! Då jag således anser
med rättvisan förenligt att Lifbevärings-regdet erhållit löneför¬
höjning och denna dess rätt ännu qvarstår, synes det mig hafva
varit önskligt, om K. M. framställt Propos. i ämnet, så mycket
mer, som det då varit sannolikt att framställningen rönt bifall
icke allenast inom detta, utan jemväl inom alla de öfriga Stånden.
Ehuru jag anser det besynnerligt, bevisar det en redlighet,
som jag skattar högt, att Krigs-ministern, på samma gång han
säger att skäl icke funnits för K. M. att åt Lifbevärings-regdet
äska löneförhöjning, likväl ber R. o. Ad. behjerta detta regdes
ställning och såmedelst förordar hvad en enskild motionär före¬
slagit.
En ledamot af Utsk:t har här redogjort för Utskds moti¬
ver, och jag har fäst mig vid några, som icke synas hålla stånd
mot de satser, som blifvit proklamerade då man äskat löne¬
förhöjning. Hr Montgomery har sagt att dessa officerare hafva
så kort tjenstgöringstid. Då man gjort den invändning, att
officerarne vid indelta arméen icke hafva sysselsättning hela
året, har svaret lydt: »gif oss då sysselsättning, men låt oss
icke svälta.» Det är också detta svar Lifbevärings-regdet gif-
ver. Det är dem icke nog att under 6 veckor vara tillräckligt
aflönade, för att under det öfriga året kunna lida försakelse.
Man har talat om deras rättighet att ingå på andra regden,
men de svårigheter, som härför möta, hafva blifvit så tillräck¬
ligt framhållna, att jag icke derom vill orda, helst den siste
värde talaren sagt att det är hårdt för dem, som man tager
turen af. Det vore önskvärdt att denna tanke också tillämpa¬
des inom krigsadministrationen.
Om man nu säger att officerarne vid Lifbevärings-regdet
icke böra hafva någon löneförhöjning, hvarföre tillökar man
lönerna i alla andra tjenstebefattningar? Ar det derföre att
dessa officerare hafva rätt att under 10 månader på året egna
sig åt annan verksamhet? Var det detta, som lofvades dem,
när de trädde in på regdet och svuro fanan? Hade de då i
perspektiv att blifva ställda på sådan stat? Kan man säga att
de blifvit rättvist behandlade? Rättvisan låter icke muta sig,
den är hel och odelbar, men denna rättvisa har icke kommit
Lifbevärings-regdet till del. Då nu en enskild motionär fram¬
ställt en så billig begäran, anhåller jag att R. o. Ad. till den¬
samma ville lemna bifall.
Den 26 Mars f. ro.
297
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Under denna diskus¬
sion hafva Stats-Utsk:t och R. St:r vid 1856 års riksdag blifvit
mer eller mindre klandrade derför att de afstyrkt löneförbättring
vid Lilbevärings-reg:tet. Älven har en talare funnit det inkon¬
seqvent att Stats-Utsk:t vid nämnde riksdag tillstyrkt och R.
St:r bifallit lönetillökning för 2:ne andra bevärings-exercerande
korpser, nemi. Hallands Infanteri- och Vester-Norrlands-bataljon.
i)å jag vid nämnda riksdag var ledamot af Stats-ötskit, må
det tillåtas mig att förklara orsaken till det klandrade förfarings¬
sättet. — Inom det beväringsdistrikt, Lifbevärings-reg:tet hade,
funnos starntrupper, såväl värlvade som indeldta. Stats-Utsk:t
ansåg derföre att det icke var något behof att här hafva en
särskild officerskcrps för beväringens exercerande. Deremot var
förhållandet motsatt i Halland och Vester-Norrland. Dit skulle
officerare från andra reg:ten kommenderas, och det syntes mig
då, liksom nu, att Stats-Utsk:t haft sina giltiga skäl att tillstyrka
en förändring i Lifbevärings-reg:lets organisation. R. St:r in-
gingo ock med en begäran till K. M. att detta reg:te skulle
ställas på indragningsstat och alslogo i sammanhang härmed
den äskade löneförhöjningen. Sedermera har det visat sig att
K. M. adopterat denna idé, och jag tror att beskyllningen för
orättvisa vid detta tillfälle i och för sig sjelf är orättvis. Hvad
den nu ifrågaställa tillöKningen i Lifbevärings-reg:tets officerares
löner beträffar, kan jag icke neka att den förefaller mig något
besynnerlig. Jag vill icke bestrida att den kan vara behöflig,
men hemställer huruvida det kan vara skäl för R. St:r att be¬
vilja löneförhöjning för en korps, som är ställd på indragning.
Jag åtminstone vet icke något exempel på ett sådant förfarande,
och att denna korps är afsedd att upplösas, torde icke af någon
kunna bet villas, emedan K. M. icke på sednare år nämnt nå¬
gon officer vid detta reg:te och vid denna riksdag föreslagit att
en del af dess anslag måtte till andra reg:ten öfverfiyttas. Äfven
veta vi att Stockholms beväring blifvit tördelad på Gardes-
regitena och att Lifbevärings-regdets officerare biträdt vid be¬
väringens exercerande, förmodligen derföre att Gardes-reg:tena
icke ännu äro nog starka att ensamma kunna bestrida denna
tjenstgöring.
Om något skulle göras för Li(bevärings-reg:tet, tror jag
detta skulle bestå deruti, att de officerare, hvilka biträdde vid
beväringens exercerande, härföre erhöllo särskild ersättning för¬
utom den ringa aflöningen; men att i allmänhet göra en löne¬
tillökning för hela korpsen, finner jag för min del olämpligt.
Dessutom veta vi att flera officerare vid Lifbevärings-reg:tet
hafva åtskilliga befattningar utom Stockholm. Det är äfven till¬
fälle för dem att vända sig till andra sysselsättningar, enär de
hafva 10 månaders ledighet. Detta måtte äfven hvar och en,
som ingått på detta reg:te, hafva tänkt, enär redan för många
år sedan var klart att någon särdeles befordran icke kunde
vara att förvänta för dem, som ingingo på reg:tet.
298
Den 26 Mare t. m.
På dessa skäl yrkar jag bifall till Utsk:ts hemställan, så¬
vida icke någon anser att det af mig nu väckta förslag bör
vinna bifall.
Gr. Mörner: Till bemötande af den siste värde talarens
erinran derom, att han icke visste något exempel då löneför¬
höjning blifvit beviljad en korps, som vore afsedd att upplösas,
vill jag hemta ett exempel just från densamma riksdag, då den
värde Frih. var ordförande i Stats-Utsk:t. Det var fråga om
löneförhöjning åt den å riksstatens 2:dra hufvudtitel uppförda
Krigs-hofrätten. R. St:r yttra i sin underd. skrifvelse till K. M.:
»Då R. St:r, under den 8 sisth April, gjort underd. framställ¬
ning ang:de indragning af nämnde hofrätt, hafva R. St:r vid så¬
dant förhållande funnit mindre lämpligt, att en förändrad löne-
stat för detta embetsverk nu fastställes. Enär likväl en sådan
indragning, i fall densamma besiutes, dock ej före nästa riksdag
kan komma till verkställighet, hafva R. St:r ansett rättvisa och
billighet fordra, att med hänsigt till ökade lelnadskostnader be-
mälte hofrätts civil-personal och vaktbetjening, lika med andra
stater, under tiden tillgodonjuta någon förbättring af deras
nuv:de löne-villkor, hvadan, jemte bibehållande af nuv:de anslag
för Krigs-hofrätten, cn summa af 3,000 rdr rmt årligen blifvit
under nu inträdande stats-reglerings-period ställd till Eders K.
M:s Nåd. disposition, att användas till löneförbättring för hof-
rättens civile embets- och tjenstemän samt vaktbetjente; och
hafva R. St:r, i följd häraf, funnit frågan om en tjensteman*
uppförande å allmänna indragningsstaten med sina nuv:de löne¬
inkomster förfalla.»
Jag tror att ett mer talande bevis svårligen kan anföras
derpå, att Utsk:t icke alltid tänkt som nu. Om officerarne vid
ett reg:te måst under en tidrymd af 7 år vara i afsaknad af
de förmåner, som tilldelals deras vederlikar vid andra reg:ten,
synes deri ligga ett skäl till att, långt ifrån att ytterligare för¬
vägra dem dessa förmåner, tvertom skynda med att afhjelpa
den olägenhet, hvari dessa personer utan sitt förvållande råkat.
Jag tager mig derför friheten fortfarande föreslå att ett
belopp af 4,900 rdr måtte såsom extra anslag under nästa stats-
reglerings-period ställas till K. M:s disposition, lör att användas
till löneförbättring åt officerarne vid Lifbevärings-reg:tet. Det
torde nemi. icke kunna anses lämpligt, att uppföra ett perma¬
nent anslag på stat för en korps, som är afsedd att i mån af
afgång försvinna.
Hr von Knorring: Det är endast i afseende på formen
för yrkandet jag vill yttra mig. Frih. Tersmedens besynnerliga
skäl äro nemi. redan af Gr. Mörner så fullständigt motbevista,
att jag dertill icke behöfver tillägga något, och derigenom upp¬
taga R. o. Ad:s lid. Gr. Mörner har föreslagit att löneförhöjnin¬
gen åt Lifbevärings-reg;tets officerare skulle uppföras såsom
extra anslag, och då jag lofvat att icke yttra mig öfver den för¬
Den 26 Mare t. m.
299
ra, utan endast den sednare punkten af Utsk:ts ifrågav:de hem¬
ställan, (år jag, med frånträdande af mitt förra yrkande, för¬
ena mig i Gr. Mörners förslag, som torde vara mer praktiskt
än mitt.
Frih. Tersmeden: I anledning af Gr. Mörners sista anför¬
ande, hvari han velat visa att jag (örordat ett anslag till Krigs-
hofrätten, får jag fästa uppmärksamheten derpå, att det icke
var någon bestämd löneförhöjning som dä var i fråga, utan ett
anslag af 3000 rdr i och för upprätthållande af ärendenas gång
inom Krigs-holrätten. Dessutom är förhållandet helt olika med
en domstol, som, så länge den existerar, måste vara tjenstbar,
och en så beskaffad korps som Lifbevärings-reg:t.
Hr Nordenfelt: Då jag sist hade ordet, instämde jag med
Hr von Knorring; då Hr von Knorring emellertid förenat sig i
Gr. Mörner med hans eget, i afseende å formen, olika förslag,
får äfven jag förklara att jag biträder det af Gr. Mörner väckta
förslag.
Hr Wolffelt: Afven jag frånlräder mitt förra yrkande
och förenar mig i Gr. Mörners förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts slutad, yttrade Hr Gr. o.
Landtm, att derunder bade yrkats dels bifall till Utsk:ts hem¬
ställan och dels att R. o. Ad., med afslag derå, skulle beslu¬
ta, att ett belopp af 4,900 rdr årligen må, såsom exstra anslag,
under nästa statsreglerings-period, ställas till K- M:s disposition,
för att användas till löneförbättring åt Lifbevärings-reg:ts nu
qvarvarande befäl i kaptens- och löjtnantsgraderne; hvarefter
Hr Gr. o. Landtm, framställde först propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan, hvartill svarades många nej, jemte ett eller annat ja;
och sedermera propos. på afslag derå och antagande af ofvan-
berörde förslag till beslut, då svaren utföllo med starka ja, jemte
några nej; och förklarades ja nu haft öfvervigten.
Utsk:ts första tillstyrkan.
Hr von Knorring: Då något annan ickelå ter sig göra, fåj
jag i afseende å nu föredragna punkt anmäla min reservation.
Gr. Lagerberg: 1 Hr von Knorrings motion förekom¬
mer det uttryck, att R. St:r måtte uppskjuta den af K. M. be¬
gärda öfverflyttning af anslac från Lifbevärings-reg:ts stat, intill
dess möjligheten af beväringsexercisens bestridande medelst gar-
des-reg:na till fots blifvit behörigen ådagalagd. Jag hemställer,
om icke detta uttryck snarare bör skrifvas inom fantasiens än
verklighetens område. Som jag har den äran tillhöra ett af de
ifrågav:de gardes-regdena, har jag ej velat lemna dessa uttryck
oanmärkte, viss uppå att hos R. o. Ad. tvifvel ej kan uppstå,
300
Den 26 Mars f. m.
att dessa båda resten tillsammans skola kunna åstadkomma hvad
som förut ålegat Lifbevärings-reg:tet.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framstäld pro-
pos. blef Utsk:ts hemställan af R. o. Ad. bifallen.
ll:te pnkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
12:te punkten.
Mom. litt. a.
Hr Reuterskjöld: Att K. M. åter vid denna riksdag
framställt Propos. om anslag för uppsättning och underhåll af
ytterligare ett sappör-kompani, visar tillräckligt hvilken vigt K. M.
fäster derpå att hafva sådana trupper tillgängliga. Inom andra
länder har de sednare årens krigshistoria ådagalagt hvilken vig¬
tig roll dessa trupper spela, och chefen för ingeniör-korpsen har
framlagt behofvet af dessa truppers ökande jemväl inom vår
armé.
Då jag vet att en talare, som eger en mer speciell känne¬
dom, ernar uppträda och ådagalägga detta behof, vill jag icke
vara vidlyftig. Jag vill dock erinra derom, att när K. M. be¬
gärt anslag endast för uppsättning af ett kompani, detta icke
halt sin grund deri, att K. M. ansett detta kompani komma att
blifva tilllyllestgörande, utan deri att K. M. ansett det enda
sappör-kompani, vi nu ega, vara alldeles otillräckligt och att det
genom den föreslagna tillökningen skulle i någon mån fylla
behofvet. Det är icke tillräckligt, men hoppas K. M. att fram¬
deles skall beviljas hvad som ytterligare erfordras.
Stats-Utsk:t har, under åberopande af den Svenska solda¬
tens skicklighet och andvändbarhet för sappör-tjenstgöring, kom¬
mit till det resultat, att Utsk:t ansett sig icke böra tillstyrka
bifall till K. M:s framställning i ämnet. I det den K. Proposm
bilagde Stats-Råds-prot. finnas emellertid utvecklade svårighe¬
terna att till sappör-tjenstgöring använda soldater ur indelta ar¬
méen, och då Utsk:t åberopar hvad depds-chefen anfört i fråga
om den indelta soldatens lämplighet för inlärande af sappör-
och pionier-tjensten, bör det erinras, att det icke är den indelta
soldaten utan Svenska nationen, som härför är skicklig, och det
är på den grund Svenska soldaten kan tillskrifvas sådan skick¬
lighet. Men det är icke nog med att dessa anlag finnas; fär¬
dighet måste förvärfvas, likasom förmåga att med hastighet
utföra arbetena.
Jag tror icke att R. St:r böra förvägra det äskade an¬
slaget.
Vi få icke föreställa oss att alltid få behålla fred — i så
fall kunde hela arméen indragas; vi böra vara så rustade, att
vi kunna få åtnjuta fred, samt att den väpnade styrkan icke