Dea 22 December f. m.
301
propus:!) föreslås, oell hvilken, elter min tanka, vöre mera skad¬
lig än gagnelig för sakens befrämjande.
Hr S i I f v ers t ol pe, Fredr. Otto: De anmärkmr, som blifvit
gjorde emot förslaget om förändring af läroverkens organisation,
skulle visserligen lyckas böra föranleda till några konlraanmärkmr
från min sida, men jag har trott mig hafva vunnit den erfaren¬
het från föregide riksdagar att i allmänhet icke särdeles mycket
gagn är att vinna af de svar, som afgifvas på anmärkmr, som
framställas emot väckte förslag före deras behandling af vederbör.
Disk., utan all det mesta gagnet är att förvänta af dessa svar,
när målet återkommer frän Utsk. Jag anser mig således icke nu
böra ingå uti ett detaljeradt besvarande af de anmärkmr Hr Ter-
smedens ifrågavar. motion innehåller; och får blott tillkännagifva
att jag icke deraf funnit mig föranlåten att frångå det förslag i nu
förevar, ämne, som det varit min pligt att till K. M. afgifva. I
öfrigt anser jag mig blott böra rätta ett misstag, som finnes uti
det skriftliga anförandet, der det nemi. säges, alt den lärometod,
deparl:s-chefen föreslagit, skulle vara af K. M. godkänd. Detta är
ett misstag. Uti det beslut, som finnes bilagdl Stats-råds-prot. fol¬
den dag då frågan i konseljen förevar, står uttryckligen, att K.
M. väl beslutat de gamla läroverkens förändring på så sätt, att de
båda bildningslinicrne skulle sammanslås, men deremot uppskjutit
att besluta om sättet att verkställa denna förändring, d. v. s. öf¬
ver sjelfva lärometoden. Då jag nämner detta, anser jag mig der¬
jemte, på det misstag om mina äsigter i denna fråga icke måtte
äga rum, böra uttryckligen förklara, att jag i alla fall anser den
nya elementarskolans metod, jemkad och förbättrad efter de åsig-
tcr som i nyare tider gjort sig gällande, vara den rätta och möj¬
ligen den enda verkställbara. Jag anhåller att dessa få ord måtte
få åtfölja motionen till Utsk.
Ilr Tersmeden, Nils: Jag delar fullkomligt Hr Silfver-
stolpes yttrade mening, att det icke medförer något särdeles gagn,
att orda mycket vid remissen af en motion till vederbör. Utsk.,
utan att det vore bättre spara sina argumenter till dess frågan
återkommer från Utsk. Jag anhåller dock att vid detta tillfälle få
betyga Hr von Hartmansdorff min tacksamhet för den moderation,
hvarmed han yttrat sig ang:de de omtvistade lärometoderne. Den
strider märkligt mot den hetta, hvaimed det nya skolsystemets
försvarare eljest, åtminstone i tryck, hafva behandlat denna fråga.
Jag bör anmärka ett af honom begånget misstag, då han säger,
att jag föreslagit en afgift, uppgående endast till \ af hvad nu vid
nya elementarskolan betalas. Jag förmodar att den afgift af 20
r:dr b:co, han omnämnde, utgår för ett helt år, hvaremot jag före¬
slagit högst 5 r:dr samma mynt terminvis; och skulle således den
ärliga afgiften uppgå till hälften af den vid nya elementarskolan.
I de flesta fall har Hr von Hartmansdorff instämt uti hvad jag
föreslagit. Endast några anmärkmr deremot har lian framställt,'
såsom vid 2:dra mom. af 2:dra punkten, der jag föreslår att den
nya. elementarskolan måtte blifva utvidgad, d. v. s. att den måtte
302
Den 22 December f. in.
få en större lokal åt sig upplåten, så att det vore möjligt för sköt¬
lan att emottaga ett obegränsadt antal lärjungar. Han liar fästat
sig vid ordet obegränsadt och funnit det mindre lämpligt. Men
enligt skolordningen, åligger det de gamla skolorne att emottaga
så många som anmäla sig, d. v. s. eli obegränsadt antal; om en
skola bade så stort tillopp af lärjungar, att de icke kunde inrym¬
mas i den gamla lokalen, finge väl styrelsen hos vederbör, anmäla
detta förhållande. För min del önskar jag uppriktigt att den nya
elementarskolan måtte få en utvidgad lokal, på det så stor för¬
del som möjligt måtte komma allmänheten tillgodo af denna skola.
Dessutom bekänner jag öppet att den nya skolmetodens mindre
lämplighet just skall starkast framträda då fråga blir att efter den¬
samma undervisa ett större antal lärjungar. Jag liar föreslagit att
bevilja liyresmedel åt denna skola för anskaffande af lämplig lo¬
kal, hvaremot Hr von Hartmansdorff ansett att anslag borde be¬
viljas till inköp af eget hus åt denna skola, hvartill då sannolikt
skulle behöfvas omkring 50,000 r:dr. Men detta är en ganska
betydlig summa och visar ytterligare hvilka stora kostnader det
nya skolsystemets införande skall medföra om det en gång blefve
fråga alt öfver liela riket införa detsamma. Att anslå 50,000 r:dr
anser jag icke lämpligt; men deremot vill jag medgifva ett årligt
anslag af flera hundra r:dr, och ser ingen omöjlighet att i huf-
vudstaden derföre anskaffa en lämplig lokal. I Carlstad liar man
uppfört och till skola inredt en byggnad som liar utseende af en
stor manege, hvars kostnad visst ej är jemförlig med hvad här
yrkas. Om 3:dje mom. af nämnde punkt yttrar Hr von Hart!-
mansdorff, att skolor borde efter den nya metoden få inrättas uti
provinserne. Det är just detta jag till ett inskränkt antal före¬
slagit. Jag vill blott erinra derom, att man icke dervid måtte så¬
som ett villkor, ett premium, stadga att rättigheten till förhöjda,
ja ofta fördubblade, löner skulle hero på antagande af den nya
metoden, ty då skulle man få se sådana skolor uppväxa såsom
svampar i jorden. Så liar förhållandet varit vid Frösö skola, der
lärarne genast gingo in på den gamla skolans förändring. Äfven
i Carlstad har dylikt ägt rum, ehuru lönerne blifvit blott obetyd¬
ligt ökade. I afseende på de tillägg Hr von Hartmansdorff föreslagit
till min motion, får jag tillstyrka den lista punkten, eller att öka¬
de anslag för skollärarne, utan afseende på om de hylla gamla
eller nya undervisningsmetoden, borde af R. St. beviljas. Jag har
icke vågat begära något förökadt anslag, men det är visserligen
min önskan att sådant mätte beviljas, hvarföre jag på det varma¬
ste understödjer hans i det afseendet väckta förslag. Jag har in¬
genting deremot att nya elementarskolans anslag måtte uppföras
på ordinarie stat, hvilket jemväl är af K. M. i Dess nåd. propos.
föreslaget.
I afseende på hvad Hr Silfverstolpe emot mig anmärkt, eller
att jag oriktigt skall uppfattat meningen af K. M:s propos., vågar
jag icke nu inlåta mig uti bestämdt svaromål, enär sagde propos.
ännu icke är tryckt; men likväl har jag så väl vid uppläsandet af
sagde propos. här i Ståndet, som sedermera vid genomläsning af
Den 22 December f. m.
303
densamma, jemte dithörande handlingar, tyckt mig finna att nya
elementarskolan förordades och att K. M. föreslagit att de lärare
skulle komma i åtnjutande af föreslagne förmånerne, som vid en skola
samfäldt gingo in på införandet af en ny skolmetod, i likhet med
■den vid nya elementarskolan gällande. K. M. har åtminstone gillat
grunderne för den nya elementarskolan, eller valfrihet af ämnen,
fri flyttning, ämnesläsning, ambulatorisk läseordning för lärarne och
borgareskolornas sammanslående med de & k. lärda skolarne.
Hr Tham, Carl Wilh, A ug.: Då jag begärde ordet var
det egentligen blott för att med den erfarenhet jag dels såsom aka¬
demisk lärare, dels sedermera såsom lärare vid ett lägre läroverk,,
kunnat inhemta, få öppet uttala att jag nästan i allo instämmer
med de åsigter Hr von Hartmansdorff här nu framställt. Jag är
nemi. fullkomligen öfvertygad, att för lösande af den uppkastade
■frågan hvilkeldera undervisningssätt vore det bästa, det enda för¬
nuftiga sättet består just hufvudsakligen uti hvad han föreslagit, att
rle gamla och nya formerna må fortfarande i full frihet med hvarandra
täfla, och alt de gamla skolorna, der som lärarne sig derom med epho¬
rus förena, må i mera eller mindre mån kunna antaga de s. k. nya
formerna: och jag önskar att på detta sätt så väl genom R. St:s fri¬
kostighet, som genom K. M:s försorg sädane skolor som den nya ele¬
mentarskolan här i hufvudsladen, mätte jemväl annorstädes blifva in¬
rättade, så att den nya lärometoden kunde få underkastas ytterligare
pröfning. Att mångenstädes den föreslagna förändringen skall små¬
ningom vinna bifall, tror jag så mycket säkrare, som den redan
är utförd vid en och annan af de gamla skolorna, och håller på
att införas vid andra. 1 det stift, af hvars styrelse jag har äran att
vara medlem, är man redan på väg att förändra den talrikast be¬
sökta af dess skolor med icke mindre än 250 elever, hufvudsakli¬
gen efter nya metoden; och detta sker med alla de lärares full¬
komliga samtycke som dervid blifva tagna i anspråk. Så borde
alltid tillgå, och den nya metoden få vid skolan införas, der lä¬
rarne sjelfve anse den vara den bästa. Huruvida man icke till
slut mäste antaga en bemedling emellan de båda metoderne, lem-
nar jag åt framtiden att afgöra. Det är endast 2:ne omständig¬
heter jag skulle vilja fästa mig vid, så väl hvad beträffar Hr von
Hartmansdorffs förslag som den K. propos:n om Statsverket, så vidt
den vidrörer denna fråga. Den ena vore, att om den förhöjda
tjensteårsberäkningen skall upphöra, kyrkan måtte på annat sätt
ersättas för den förlust den derigenom kan komma att lida pä
kunskaper. Det är kändt att den vanliga prestexamen är så lätt och
obetydlig, att den efter en någorlunda god studentexamen knappt
erfordrar ett års studium. Helt annat är förhållandet hos våra
närmaste grannar, der vida högre fordringar, en kurs af 4 ä 5 år,
är föreskrifven för blifvande prester. Jag anser del önskligt, alt
vår kyrka må blifva delaktig af dylik fördel; jag anser det, som
sagt är, nödvändigt att kyrkan äfven hädanefter, ehuru på annat
sätt, må tillgodokomma samma mått af kunskaper, som den hit¬
tills varit van att från skolan erhålla, högre än hvad den vanliga pre-
sterliga bildningen företer, om också kanske till en början förena-
304
Den 22 December f. m.
de med mindre praktisk erfarenhet i tjensteväg. Jag anhåller alt
få fästa Ståndets uppmärksamhet vid en annan enligt min öfver¬
tygelse lika vigtig fråga, hvilken redan vid förra riksdagen var
bragt å bane, men då icke vann särdeles mycken sympati, jag me¬
nar den om inrättande af skollärare-seminarier äfven för de lärda
skolorne. Jag anser det vara alldeles oundgängligt för skolans
eget väl, att sådane seminarier inrättades på några dertill lämp¬
liga ställen, såsom i Slockholm, eller i Opsala och Lund, der de
unge lärare-kandidaterne finge på förhand pröfva sine krafter, in¬
nan de definitift anställdes vid skolan. Det är visserligen sannt att
den dagliga öfningen är den bästa lärmästaren, men erfarenheten
har också visat att om en ung man blifver anställd såsom vika¬
rierande vid en skola, så blir han ock vanligen i sin ordning be¬
fordrad till ordinarie lärare, antingen han befinnes dertill mera
eller mindre skicklig. Det vore således särdeles väl för skolan,
om hans skicklighet på det föreslagna sättet kunde på förhand
blifva pröfvad.
Remitterades till Allm. Besv. o. Ekon.Utsk.
Föredrogs och remitterades till Lag- samt Allm. Besv. o.
Ekon.Utskm, Frih. Raabs, Adam Christian, d. 18 dennes
e. m. på bordet lagda motion, ang:de uppgörande af fullständigt
förslag till en ny stängsel-stadga och till de ändringar i 9 cap.
Byggn.-balken, som deraf kunna föranledas.
Föredrogs StalsUlsk:s d. 18 dennes e. m. på bordet lagda
mern. N:o 2, med den till Rikets nu församlade Ständer af full¬
mäktige i riksg:s-kont. afgifne berättelse.
R. o. Ad. fann detta mern. icke erfordra annan åtgärd, än
att detsamma lades till handlingarne.
FöTedrogs StatsOtsk:s d. 18 dennes e. m. på bordet lagda
utlåt. N:o 3, i fråga om användandet af de å anslagen till upp¬
förande af cellfängelser uppkomna reservationer.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilh.: Jag ber alt få fästa
R. o. Ad:s uppmärksamhet på en otydlighet, som förekommer
uti Statslltsk:s betänk, i så måtto, som Utsk. betraktat som dis¬
ponibel, för att kunna användas för hvilket slags fängelser som
helst, den summa af 220,000 r:dr utgörande en del af den, sorn
enligt förra Ständers beslut var anslagen för stadsfängelser allena
och ännu icke blifvit lyftad. Så är likväl icke förhållandet; ty
af denna summa äro 90,000 r:dr af K. M. anslagne till fullbor¬
dande af Stockholms stads fängelse, hvilket är ett påbörjadt bygg¬
nadsföretag, som fortgår på grund af en emellan kronan och sta¬
den formligen träffad öfverenskommelse och hvilket kommer att
kosta betydligt mera än den summa af 170,000 r:dr som från Stats¬
verket utgår.
Oegent-
Den 22 December f. in.
305
Oegentligheten i SlatsUlsk:s betänk, bör väl icke kunna leda
dertill att staden kunde komma att uppehållas i utbekommandet
utaf någon del af det anslag, som blifvit densamma lillerkändt,
enär K. M. säkert sjelfmant skulle bevara dess rätt; men felet har
bordt anmärkas till förekommande af den oriktiga slutsats, som
skulle kunna dragas af beslutet, så uppställdt, som StatsUlsk. fö¬
reslagit detsamma.
H. Ex. Hr Gr. Posse, Arved: StatsUtslus nu föredragna
betänk, innehåller icke något annat än ett tillstyrkande af K. M:s
nåd. framställning, att utan binder af den fördelning af anslaget
till fängelsebyggnader, som vid 1840 och 1841 årens riksdag gjor¬
des, de återstående tillgångarne måtte få, på sätt K. M. pröfvade
lämpligt, till fortsättande af redan påbörjade fängelsebyggnader an¬
vändas. Hå nu Stockholms stads fängelse, hvartill grunden håller
pä att läggas, är bland dem till hvars fortsättande öfverskoltet är
föreslaget att användas, kan jag icke inse att den otydlighet Frih.
Sprengtporten funnit uti SlatsUtsk:s betänk, verkligen der finnes,
utan får jag för min del tillstyrka R. o. Ad. att till detsamma
lemna bifall.
Frih. Sprengtporten: Efter det yttrande H. Ex. Hr Gr.
Posse nyss afgaf, finner jag mig fullkomligt tillfredsställd, ehuru
jag icke är öfvertygad om oriktigheten af min anmärkn. och då
tilläfventyrs en ålerremiss, för att åstadkomma en förändrad redak¬
tion, skulle kunna förorsaka skadligt dröjsmål med dispositionen
af anslaget, afstår jag för min del från allt yrkande om en sådan
äterremiss.
Uppå härefter framstäld propos. blef StatsU(sk:s förevar, utlåt.
N:o 3 af R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs StatsUiskts d. 18 dennes e. m. på bordel lagda
utlåt. N:o 4, i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse, rör:de medels
anvisande till Topografiska corpsens arbeten samt till fortsättning
af de pågående fästningsbyggnaderna under nästk. år.
Frih. Peyron, Gust. Abrah., anförde skriftligen:
Jag instämmer i allo i de af Hrr Gripenstedt och von Rosen
mot StatsUtsk:s nu föredragna betänk. N:o 4 afgifna reservationer
och tror lika med dessa värde ledamöter af Otsk., att dess förslag
att inskränka de ifrågavar. anslagen endast till de belopp, som er¬
fordras under de första mänaderne af nästk. år, innefattar anledmr
lill åtskilliga olägenheter och äfven till misshushållning, men då
det är af vigt, så vida ifrågavar. arbeten icke skola afbrytas, att
nytt anslag må vara beviljadt inom årets slut, och frågan derom
icke skulle kunna hinna att dessförinnan slutligen afgöras om den
blefve till Utsk. återremitterad, så och enär dertill kommer, att de
anslag Utsk. tillstyrkt, jemförde med hvad K. M. äskat, finnas
motsvara behofven för 5 månader, inom hvilken tid man torde
kunna hoppas, att Stats-regleringen i sin helhet, må vara uppgjord,
1 H. “ 20
306
Den 22 December f. m.
anser jag mig, för min del, böra vördsammast tillstyrka att R. o.
Ad. må bifalla Utsk:s betänk.
Frih. Cederström, Jakob: Den siste värde talaren har i
sin egenskap af Statsråd och chef för iandlförsvars-depart. tillstyrkt
bifall till SlatsUtsk:s utlåt., icke derföre alt detsamma är till sin
grund riktigt, utan derföre alt några r:dr behöfva anvisas innan
årets slut. För min del kan jag icke inse nödvändigheten att
ovillkorligen före den sista i denna månad få en summa anvisad,
för att genast anvisas för afsedde ändamfil från början af nästa år;
ty illa vore det ställt med Sveriges statsverk, om icke af under
händer hafvande medel kan förskjutas så lumpna summor som dem
Utsk. tillstyrkt R. St. att förskottsvis anvisa. Deremot anser jag
det vara af stor vigt för framtiden oeh för den närvar, tiden, att
StatsUtsk., när det finnér ökade anslag behöflige, men icke anser
sig vara i tillfälle att derom sig utlåta, innan Stats-regleringen
lill nästa riksdag kan för Ständerna framläggas, det då må föreslå
R. St. att låta för påföljde år förblifva vid den gamla slatsregle-
ringen, då, sedan den nya statsregleringen hunnit sedermera be¬
stämmas, beloppen af de ökade anslagen vidtaga. Jag får derföre,
utan afseende på hvad Frih. Peyron yrkat i ändamål att få desse
r:dr beviljade, anhålla att Utsk:s utlåt, måtte varda till detsamma
återremilteradt med förständigande för Utsk. att anvisa förra Slats-
regleringens anslag till disposition intill dess den nya Statsregleringen
hinner beslutas och träda i verksamhet.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: Inom Utsk. har jag lika
lifligt som de båda reservanterne stridt för bifall till K. M:s nåd.
propos. i dess helhet, d. v. s. beviljandet under en tidrymd af ett
är utaf det af K. M. äskade anslag, men då denna fråga inom
Utsk. förevar, blef vid votering motpartiets åsigt genom brytning
af den förseglade sedeln gällande, dervid jag icke ansåg mig böra
afgifva någon reservation emot majoritetens beslut. Skälen för
denna min åsigt anhåller jag i korthet få inför R. o. Ad. fram¬
lägga. Den mot min inom Utsk. stridande åsigt, som lyckades att
vinna majoritet, yttrade sig mindre för afslag å de af K. M. be¬
gärda anslag, hvilka allmänt tycktes vara af behofvet påkallade,
som icke mera mot principen att, innan Statsregleringen i sin hel¬
het kunde uppgöras och innan ännu StatsUtsk. hade sig bekant de
inkomster, hvarpå de blifvande utgifterne kunde grundas, fatta nå¬
got beslut i en Statsregleringsfråga. På grund deraf stannade
Stats-Ulsk:s majoritet i det beslut, att tillstyrka R. St. att, intill¬
dess StatsUtsk. hunnit laga alla anslagsfrågorna i öfvervägande, till
K. M:s disposition öfverlemna ett så tillräckligt anslag, att icke de
ifrågavar. arbetena kunde under tiden behöfva afbrytas; derföre står
det äfven uti Utsk:s utlåt, ”på det förenämnde fäslningsbyggnader må
kunna oafbrutet fortsättas”. Detta uttryck tyckes vara lugnande,
hvarför jag tillstyrker, att R. o. Ad. utan återremiss eller afslag
måtte i öfverensstämmelse dermed fatta sitt beslut, ty i händelse
af ett motsatt förhållande skulle tiden gå förlorad och K. M. lem¬
näs i ovisshet, huruvida anslag af R. St. beviljas eller icke lill de
Den 22 December f. m.
307
ifrägavar. arbetena. Ytterligare får jag hemställa om icke det är
anledn. förmoda att 2:ne Stånd, Borgare- och BondeShn nemi., icke
lemna mera än hvad Ulsk. tillstyrkt. Skulle nu B. o. Ad. och
möjligen äfven PresteSt. stanna uti olika beslut, kommer frågan
att uti förstärkt StatsUtsk. afgöras, hvartill ledamöter ännu icke
blifvit valde. Det torde således komma att dröja, innan denna
fråga kan afgöras och blir den der afgjord i enlighet med K. M:s
nåd. propos., hvad blir då följden? Jo, att K. M. för ett år har
det äskade anslaget, men definitivt är frågan icke afgjord då 2:ne
år återstå. Jag biträder de värde reservanternes yttrade mening
att det är olämpligt att endast för kort lid bevilja anslag och det
af den anledn., alt man vid sådana arbeteD, som här äro i fråga,
icke kan vidtaga de förberedelser, som erfordras för att med full
fart drifva arbetena. Jag tror att, såsom sakerna nu stå, det är
i alla afseenden bättre att bifalla Utsk:s betänk, på grund af de
skäl, Frih. Peyron i sådant afseende anfört. Jag anhåller om bi¬
fall till hvad Ulsk. föreslagit.
Hr Lefre'n, Joli. Pehr: Då jag har kännedom om behof-
vet af de anslag sora äro i fråga, kan jag icke annat än tillstyrka,
det B. o. Ad. ville bifalla betänk. Det bade visserligen varit
bättre, om K. M:s nåd. propos. hade blifvit bifallen, men i sa¬
kens nuvar. skick anser jag, lika med chefen för landtförsvars-
depart. och Hr von Troil, det vara nödvändigt, att R. o. Ad. bi¬
faller betänk. En väntan af några månader gör att krigs-admini-
strationen icke kan vidtaga de förberedelser, som i nästa månad
blifva nödige för att fortsätta arbetena.
Frih, Cederström: Med förvåning har jag hört en leda¬
mot af StatsUtsk., Hr von Troil, yttra att anledn. till StatsUtsk:s
beslut till delning af det ifrågavar. anslaget bar varit saknad kän¬
nedom om de statsinkomster, som vore att tillgå; då det icke kau
vara StatsUtsk. obekant, alt statsinkomsterna för nästa år äroofö-
ändrade lika med det nu löpande årets, helst allmänna bevillnin-
gen fortfar oförändrad till slutet af det år, då den nya bevillnin-
gen fastställd varder. Det är således icke brist på kännedom om
statens tillgångar som vållat Utsk:s beslut: skälet har naturligtvis
varit, att man icke velat upptaga till fullständigt utlåtande K. M:s
nåd. propos., ulan bereda sig tillfälle att plockvis yttra sig rör:de
Statsbehofven. Jag kan icke tro, att någon gillar Utsk:s förfarande
hvarken i sak eller form; och det skäl, som enligt den värde le¬
damotens uppgift varit Utsk:s, är icke antagligt. Såsom reserva¬
tion nedlägger jag min talan uti R. o. Ad:s prot. mot det olämp¬
liga i Utsk:s förfarande och jag vill blott tillägga, att de inkom¬
ster, som varit tillräckliga till bestridande af innevar. års utgifter
för ifrågavar. arbeten äfven blifva det för det kommande året, tills
statsregleringen hinner bestämmas, och att således den tillgång,
som derutöfver blir i fråga, är den som uppkommer först sedan
R. St. beslutat öfver Statsregleringen i sin helhet.
20*
308
Den 22 December f. m.
Gr. Horn, Claes Fredrik: Sedan en ledamot af Stats-
Utsk. för R. o. Ad. tillkännagifvit de anlednrr, sorn föranledt Utsk:s
under R. o. Ad:s öfverläggning varande betänk., så icke allenast
instämmer jag uti Hr Gripensledts reservation, utan äfven delar
med honora ledsnaden deröfver att från samma Ulsk., sora har så
många vigtiga mål för sin behandling, sådana förslag skola till R.
St. inkomma, som bestämdt förorsaka förluster. Då enligt min
och, såsom jag förmodar, enligt StatsUtsk:s öfvertygelse de ifråga-
var. arbetena icke komma att nedläggas, så måste Utsk:s åliggande
hafva varit all tillse det medel finnas till det oafbrutna fortsättan¬
det af samma arbeten. Det är vät möjligt att, såsom chefen för
landtförsvarsdepart. yttrat, R. St. komma i tillfälle att utlåta sig i
frågan innan nya behof visa sig, men som det kan vara lika möj¬
ligt att sä icke blir förhållandet, hade Disk. bort föreslå medel
till afböjande af de olägenheter, som i sådant fall måste under
kommande året inträffa. Dä man reglerar ett sådant fortgående
arbetsbehof under 3 år, önskade jag alt fä fästa StatsUtskrs upp¬
märksamhet på nödvändigheten deraf, att för sådane allmänna ar¬
beten, hvilka mäste fortsättas på flera år, StatsUtsk. alltid måtte
beräkna tillgångarne så, att, då de årligen skola utgå, de måtte
bestämmas för minst 4 år, så att arbetet icke må komma att af-
brytas. Jag anhåller, alt detta mitt sednare yttrande mätte få så¬
som en motion till StatsUtsk. remitteras.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Vid genomläsningen af
StatsUtsk:s betänk, har jag icke kunnat tillbakahålla min förundran,
ty det innehåller hvarken ett afslag eller tillstyrkande, utan ett
mellanting, som fått en anstrykning af båda delarne och resulta¬
tet deraf är misshushållning med statens medel, hvilken jag på
det högsta afstyrker. Beviljandet af anslag af beskaffenhet som
detta till en fängelsebyggnad att utgå under loppet af 5 månader
är visserligen å ena sidan att gifva på hand, att man framdeles
ernar gifva äfven det öfriga erforderliga anslaget, men å den an¬
dra sidan försättas verkställarne af arbetet i den största förlägen¬
het, huruvida anstalter kunna vidtagas till arbetets fortsättande
och hvilket således torde tillskynda staten förluster. Det tyckes
som, om någon grund finnes, endast godtycket dikterat Ulsk:s för¬
slag, ty om Utsk. utgått från den åsigt, att medel till det för dessa
arbeten begärda anslag under nästk. är icke skulle vara att tillgå
med mindre än skatternas förhöjning, då, må jag bekänna, är det
en ovanlig oskuld hos Utsk. att icke veta, hurusom statsmedlen alltid
kunna lemna en tillgång af 30 ä 40,000 r:dr b:co. Jag skulle
derföre vilja yrka återremiss af detta betänk., på det ali Utsk. må
laga saken i öfvervägande; men då, enligt Frih. Peyrons yttrande,
en återremiss möjligen skulle förorsaka större olägenheter än må¬
hända dem, som genom bifall till betänk, uppkomma, förenar jag
mig med honom och anhåller att R. o. Ad. ville bifalla betänk.
Uppå härefter framställd propos. biföll R. o. Ad. StatsUtsk:s
utlåt. N:o 4.
Ben 22 December f. m.
309
Hr Gr. o. Landtm, lillkännagaf sedermera att den nu aE
Gr. Horn väckta motion skulle blifva föredragen då den blifvit till
prot. skriftligen uppfattad.
Föredrogs SlatsUtsk:s d. 18 dennes e. m. på bordel lagda
utlåt. N:o 5, i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse, ronde anslag för
nya dockbyggnadens i Carlskrona fullbordan, samt förändring af
flintlåsgevär till gevär med slagkruts-antändning.
Frih. Gy 11 en g ra n a t, Carl Aug. Burchard: Då jag i
allo delar de äsigter, hvilka Ilrr Gripenstedt och von Bosén utta¬
lat i deras Ulsk:s betänk, bifogade reservationer i afseende på olämp¬
ligheten deraf, att anslaget ställes pä 5 i st. f. 12 månader, och
enär en älerremiss skulle förorsaka tidsutdrägt, menlig för de i
Carlskrona vid flottan pågående arbeten, får jag vördsamt anhålla,
att B. o. Ad. ville bifalla betänk.
Frih. Cederström, Jakob: Jemväl bär nödgas jag ned¬
lägga min reservation mot SlatsUtsk:s otillbörliga förfarande att ut¬
minutera anslaget i st. f. alt meddela ett bestämdt afslag eller bi¬
fall. Derigenom öppnas en bana, som, om den kommer att af
framtida StatsUtsk. beträdas, skall medföra ofantliga oredor vid
hvarje påföljande riksdag.
B. o. Ad. biföll StatsUtsk:s förevar, utlåt. N:o 5.
Vid föredragning af BankoUtsk:s d. 18 dennes e. m. på bor¬
det lagda mern. N:o 2 med öfverlemnande af banko-fullmäktiges
till Ulsk. afgifne berättelse, fann B. o. Ad. delta mern. ej för¬
anleda lill annan åtgärd, än att detsamma lades till handlingarne.
Gr. Posse, Fredr. Salomon, upplåste följande 3motioner:
1.
Ibland de kostnader, som betungar vår nuvar. fångvård,
torde den af fram- och återtransporten ifrån ransakningshäklena
till länsfängelset ej vara af de minsta. Så vida den af K. M. i
nåder framstälde propos. om ny strafflag och uppbyggande afran-
sakningshäkten, der fångarue kunde qvarblifva tills all undersök¬
ning med dem vore slutad och dom fallen, vinner framgång, fin¬
ner jag nog, att den motion jag nu arnar väcka, blifver öfverflödig,
då förhållandena förändras; men innan detta kan hinna till verk¬
ställighet måste en tid förflyta under hvilken en ej obetydlig be¬
sparing kunde lillvägabringas. Förhållandet är nu att dä vid un¬
der-rätter ransakningen med en brottsling är slutad och utslaget,
antingen i följd af brottets beskaffenhet bör underställas hof-rätts
pröfning, den brottslige deröfver anför besvär, begär förmildring
eller åklagaren ej med domstolens beslut finnér sig nöjd, införes
den anklagade till länshäktet, afbidar der slutlig dom, och då den¬
na innehåller kroppsstraff eller kyrkoplikt, skall åter en transport
ske till det ställe der domen är aflumnad för undergående af den
adömde bestraffningen. Genom den förändring våra lagar radan
310
Den 22 December f. m.
erhållit, år clet högst sällan, nästan aldrig, som spö- eller risstraff
ådömmes för brott, hvilka ej tillika äro belagde med arbetsfän¬
gelse, och således måste delinqventen, efter att ha blifvit afstraf-
fad och undergått kyrkoplikten, återföras lill länshäktet, för att
derifrån afsändas till den straffinrättning, dit han blifvit dömd.
Det rysliga spektaklet af en bestraffning vid tingsställena inverkar
ej såsom afskräckande exempel på den allmänhet som åskådar den,
oftast bestående af den mest obildade klass, hvilken känslolöst dit-
lockad af nyfikenhet ej gör andra slutsatser än bedöramandel
om den straffade äger styrka att utan klagan lida sina plågor eller
icke; är han hård oell utan jämraerrop undergår straffet, kan deraf
lätteligen hos mången den öfvertygelse stadgas alt med en fast
vilja att lida, är det ej så farligt; är lian åter svag, uppstår må¬
hända ett ögonblickligt medlidande, men jag vågar säga högst säl¬
lan om någonsin föresatsen bos någon af de kringstående att ge¬
nom dess biträde efter brottslingens återgång till samhället söka
bereda denne tillfälle att utan brott finna sin lifsbergning. Jag
föreslår derföre, alt kroppsstraff af spö eller ris aldrig mera skulle
verkställas vid tingsställena eller å de nu bruklige ställen i stä-
derne, ulan endast vid arbetsfängelserna der den dömde före in¬
tagandet i arbetet borde undergå sin bestraffning och derefter se¬
dan börja beräkningen af den ådömde arbetstiden. Jag tror äfven
att genom borttagandet af spö- och risstraffens verkställande vid
häradshäktena en bättre och mera moralisk bevaknings-personal
derstädes skulle kunna erhållas, än de nuvar. häradstjenare, hvil¬
ka ex olficio måste vara personer som afsagt sig menskligheten.
Då åter, hvad kyrkoplikten angår, den samma visserligen ej utgör
en uppbyggelse för den församling der den sker, skulle jag tro
den kunna verkställas vid den Gudstjenst, som å läns- eller arbets¬
fängelserna hvarje söndag förrättas. Jag förutser att detta mitt
förslag af många kommer att bestridas, men anhåller på förhand
få bemöta ett inkast som jag väntar mig, nemi. att den skara som
vidlåder en med kroppsstraff straffad person på denna verkar star¬
kare, då straffet sker i dess hembygd eller å den ort der brottet
är begånget, och att allmänheten derigenom erhåller kunskap om
att begångne brott blifvit beifrade; men för det första äro sådane
personer, som kunna komma i fråga till kroppsstraff, redan så af-
klädde all hederskänsla, att på dem inverkar föga skillnaden om
de lida straffet i närvaro af deras bekanta eller på ett ställe der
endast andra förbrytare finnas; och för det andra inser jag intet
hinder vara deremot, att, likasom nu sker då brottsling begått
tjufnad på flera ställen, från predikstolen i den församling der tjnf-
naden skett men ej kyrkoplikten verkställes tillkännagifves att den
är undergången. På samma sätt kunde äfven meddelas, att den
eller den brottslingen för å nämndt ställe begången tjufnad är
vid det eller det fängelset afslraffad och derstädes undergått kyr¬
koplikten. Jag vågar åtminstone påstå att om denna min motion
bifalles, skall en ej obetydlig besparing i fångforslings-koslna-
derna uppstå och måhända en ej så obetydlig förändring af fån¬
gars behandling vid häradshäktena blifva en följd.
Den 22 December f. m.
311
2.
Då hvarje åtgärd ledande till besparing af de dryga kostna-
nader fångvården nu föranleder ej bör lemnäs oanmäld, åtminsto¬
ne framställas till öfverläggningsämne, anhåller jag få väcka en
motion, hvars antagande, efter min öfvertygelse, skulle befordra
delta ändamål. Jag föreslår nemi. att domhafvanderna vid härads¬
rätterna måga berättigas i länshäktena hålla förefallande brottmåls-
ransakningar ulan skillnad om de nämnde häkten ännu undergått
förändring efter cellsystemet eller icke samt, då ej aflägsenheten
är för betydlig, utan afseende om länshäktet är beläget inom dom¬
sagans gräns eller ej. Hvad vinst i fängforsling skulle ej härige¬
nom uppslå? Hvad lättnad att utleta sanningen skulle ej en do¬
mare finna vid undersökningen, då för samma brott tilltalade per¬
soner kunnat sedan häktandet hållas åtskiljde, tills de för rätten
skola framkomma, och ej som nu måste ske under vägen vid for¬
slingen till tingsstället fått tillfälle rådgöra om de svar som inför rät¬
ten böra lemnäs! Få häradshäkten, om något, äro så beskaffade
att åtskiljande af gemensamt tilltalade brottslingar utan mycket
besvär låter sig göra, och som regel kan väl antagas att allt sam¬
språk emellan dem alltid invecklar ransakningen. Tiden, inom hvil¬
ken hvarje brottmål blefve afdömdt, skulle genom den åtgärd jag
har äran föreslå säkert förkortas och derigenom Staten en vinst
tillskyndas. Dessutom såsom ytterligare skäl för min framställ¬
ning får jag fästa uppmärksamheten på huru ofta det fall inträf¬
far, alt en för brott anklagad bekänner pä en annan såsom med¬
vetande eller medbrottslig, då måste uppskof ske, och om, som
ofta inträffar, den sednast angifne förvaras i länshäktet, skall re¬
qvisition om dess afsändande till tingstället göras hos landsen*
hvaremot om ransakningen på stället förrättas, domaren ej beiiöf-
ver mera än endast låta den angifne förekallas. Med ett ord, jag
tror genom den af mig föreslagne åtgärd både tidsvinst och be¬
sparing kunna vinnas, och med beräkning af den inverkan ett
snart på brottet följande straff har i jemförelse med hvad en lång
tidsutdrägt åstadkommer, tror jag flera skäl finnas som tala för
min gjorda framställning. Såsom exempel tror jag mig kunna
anföra att inom det län der jag har äran vara landsh. äro lokal-för¬
hållandena sådane att minst 4 om ej 6 härader äro belägne så
nära läns-residenset, att utan förökadt besvär för domare eller
målsägare, skulle de fleste' ransakningar inom dessa härader på
länshäktet kunna hållas. Man kan invända att länshäkten finnas
der ej tjenlig lokal för rättens sammanträden är att tillgå, men
jag är öfvertygad att med den besparing som genom den föreslag¬
ne förändringen skulle uppstå, vore nog fångstyrelsen beredvillig
föranstalta om passande sessions-rum på hvarje ställe, dåden der¬
om anmodades.
3.
Såsom sammanhängande med den motion jag sednast haft
äran väcka, anser jag mig äfven böra framställa en annan, eme¬
dan genom den af mig först föreslagna förändring en olägenhet
uppstår, att då så stort antal nämndemän som nu erfordras vid
312
D k n 22 December f. m.
hvarje broltmåls-ransakning, genom deras inkallande ali öfvervara
de på länshäktena förelagne undersökningar och domslut en kost¬
nad uppslår, som i någon mån motverkar den besparing jag åsyf-'
tat. 1 cap. 1 § Rätteg.balken stadgar, alt jemte domaren 12 bön¬
der som i häradet bo skola döma vid häradsl öt terne och genom
ett annat laurinn stadgas, att domstolen, för att vara domför, skall
bestå af domaren och 7 nämndemän; men då m il i tie-hostä I Is-ord-
ningen af d. 23 Januari 3830 och K. brefvet af d. 10 Juni 1841
innefatta ali vid syner ä militie- oclr presle-boställen äro 2:ne
nämndemän lillfyllestgörande, och jag anser en domare fullt så myc¬
ket vid dessa tillfällen vara i behof af nämndens upplysningar
som vid en broltmåls-ransakning, anser jag att antalet af nämn¬
demän vid denna sistnämnde kunde minskas och föreslår derföre
en förändring i de förstnämnde lagrummen; men sjelf ej jurist vå¬
gar jag ej lill siffran föreslå denna nedsättning ulan under vördsam
anhållan alt denna min motion matte till LagUlsk. remitteras får
jag hos nämnde Ulsk. begära, att denna min framställning må ta¬
gas i öfvervägande och om Utsk. finner skäl på min föreslagne
förändring fästa afseende, det må bestämma hvad minskning i
nämndemännens antal som bör föreslås.
Gr. Horn, Claes Fredrik; Till Gr. Posses väckta motion
ber jag att fä tillägga: att, sedan den concentrerade brotlmälsran-
sakningen kommer att äga rum inom dc allmänna häktena som
redan är fallet vid Stockholms länshäkte, upphör helt och hållet
idee'n af den gamla nämnden, enär, till undvikande af alt betun¬
ga samma personer med resor och deraf föranledde kostnader,
nämnden hädanefter icke tages från den ort, der brottet skett,
utan turvis och från afiägsnare trakter. Domaren kan i sådant
fall icke alltid såsom nu påräkna några upplysningar af denna
nämnd om lokalförhållanden rn. m. och på grund häraf tillstyrker
jag alt ett mindre antal nämndemän må utgöra domfört antal,
om domsagorna komma ali coucenlreras.
Gr. Posses nu upplästa motioner, jemte Gr. Horns yttrande
remitterades lill LagUlsk.
Hr Freidenfelt, Fredrik Dan., uppläste 2 sålydande
motioner:
1.
Då militäre och civile embels- och Ijenstemäns pensionsrätt
ensamt är beroende af ett visst antal lefnads- och tjensle-år, men
det någongång inträffar att andra förhållanden, såsom vansinne,
ohjelpliga kroniska sjukdomar m. m. tidigare än pensions-åren in¬
falla, göra tjenstemannen oduglig för tjensten, hvilken han dock,
utan förmåga alt sköta, oftast får såsom permitterad bibehålla, e-
när man icke tror sig böra beröfva den sålunda genom sjukdom
redan nog olycklige sin bergning, och K. M. i de flesta fall icke kan
utan ransakning och dom någon förafskeda, föreslår jag vördsamt,
att K. M., genom dertill af R. St. anvisade medel, måtte sättas
i tillfälle att, ulan afseende på lefnads- och tjenste-år, tilldela de
Den 22 December f. m.
313
embets- oell Ijenslemän, så väl militäre sorn civile, hvilka under
eli års tid af vansinne, svårare sjukdom eller obollige och för
tjensten hinderlige lyten, varit ur stånd att tjenslen förrätta, och
der del, efter denna tids förlopp, med läkareintyg stvrkes, alt in¬
tet hopp om förbättring äger runi, expectans pension, motsva¬
rande det pensions-belopp hvartill de efter i vanlig ordning upp-
hunne lefuads- och tjensleår vore berättigade efler innehafvande
grad. Ehuru sällan likartade fall inträffa, föreställer jag mig dock,
alt hehofvel påkallar den åtgärd jag här vördsammast föreslagit:
för närvar, finnes en officer i Ijensl af arme'en, hvilken redan
omkring 3 år varit såsom vansinnig inlagen på dårhus och, om
jag ej alltför mycket misslager mig, lärer samma beklagliga för¬
hållande med en officer af K. M:s dotia nu äfven äga rum. Om
remiss lill behörigt Ulsk. anhåller jag ödmjukast.
2.
Då del är af hufvudsaklig vigt ali embetsmanna-funklioner-
ha i slaten ulöfvas med verksamhet och drift, och det svårligen
loide kunna bestridas, att en alltför hög ålder är hinderlig för
cmbetets och tjenstens utöfning sorn sig bör, så och enär den ål¬
der af 65 år, hvilken nu för civil embetsman är stadgad så¬
som rättighet lill afsked med fulla lönen i pension, under van¬
liga förhållanden är alltför hög att kunna motsvara de an språk
slaten bör kunna påräkna af sin embetsmanna-persoual, s/b före¬
slår jag vördsamt, att nedsättning häruti må äga rum på sådant
sätt, alt den embets- eller tjensteman, sorn uppnått 60 lefnadsår
och derunder 30 tjensleår, må åtnjuta hela lönen i pension för
den tjenst lian sednast och minst 5 år på staten innehaft och
hestrid!; hvad staten härvid förlorar i en ökad utgift, återvinner
den mångdubbelt i en driftig och verksam embetsmanna-personal.
Om remiss häraf till behörigt Utsk. anhåller jag ödmjukligen.
Remitterades till SlalsUlsk.
Hr Prytz, Lars Adolf, uppläste 2 motioner af följande
innehåll:
1.
Vid sednaste riksdag beslölo 11. Fl. St. följande tillägg i 145
§ af Devilln.stadgan: liesia gar e-andelar Jur Jörbrutet dömdt, i
riket olujligen infördt guds, alt åtnjuta befrielse från bevilln.
efter 2:dra artikeln. Genom en oriktig tolkning häraf, vid en
eller annan taxerings-comite, har likväl denna befrielse icke alle¬
städes kommit beslagare till godo, då man ansett beslagare-andel
omfatta endast beslagarens andel i värdet af det förbrutet döm¬
da godset, men icke i de böter sora ådöramas sakfäld godsägare
eller forslare, och således påfört beslagaren bevilln. för de ho¬
nom lilldömda böter. Nu utgöres likväl beslagare-andel, enligt
gällande förordn. till förekommande af oloflig införsel eller ut¬
försel af varor af d. 22 Dec. 1841, § 27, af en viss andel i så
väl vjaruvärde som ådömde böter, och den vid sednaste riksdag
314
Den 22 December f. m.
medgifna befrielsen från bevilln. afsåg, i öfverensstämmelse meri
detta stadgande, beslagare-andelar i deras helhet. Men då så¬
dant icke blifvit nog tydligt uttryckt, emedan det ofvan anförda
tillägget kunnat olika tolkas, föreslår jag vördsamligen dess för¬
tydligande och förändring, så att det må komma att heta: Jlesla-
gare-andelar i sa väl varuvärde som böter för förbrutet
dömdt, i riket olofligen infördt gods.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
2.
Redan vid någon af förra riksdagar, jag tror äfven vid den
sednaste, har motion blifvit väckt om laga ansvar för husdjurens
vanvård och misshandling, och, ehuru hittills utan framgång, tor¬
de dock samma försök ännu kunna och böra göras.
Der man förgäfves eller åtminstone alltför länge väntar att
en stigande hyfsning hos folket skulle sätta gräns för det barbari,
som man dagligen ser, så väl i landsorterne som i Stockholm,
utöfvas emot kreaturen, t. o. m. emot de nyttigaste ibland husdjuren,
särdeles hästen, der bör väl lagen komma emellan för att hejda
våldet och grymheten emot den försvars- eller värnlöse, om äf¬
ven en vida simplare länk i skapelsens kedja än menniskan sjelf,
då denna, icke låtande leda sig af förnuftet, som höjer henne öf¬
ver djuren, nedsätter sig lill deras jemnlike eller under dem.
Jag förnyar derföre härmedelst vördsamt förslaget om an-
svarspuföljd eller böter för kreaturs, särdeles husdjurens,
vanvård, pinande och misshandlande; och anhåller om remiss
häraf till LagUtsk.
Remitterades till LagUtsk.
Hr Tham, Carl Wilh. Au g.: Det torde vara bekant, att
Sveriges så väl offentliga som enskildta arkiver innehålla rika
skatter för vår historia. Men dessa skatter hafva länge varit fö¬
ga tillgängliga, genom bristande vård och ordning. I våra da¬
gar är detta förhållande ändradt genom mäns förtjenster, hvil¬
kas namn äro lika kända, som för fäderneslandet dyrbara. Den
rikhaltigaste och i alla afseenden vigtigaste af våra samlingar,
riksarkivet, har genom en nyligen hädangången statsmans nitiska
omsorg börjat att komma i ett skick, som fullföljdt af den nuvar.
riksarkivarien, och i sammanhang med en rymligare lokals er¬
hållande genom Ständernas frikostighet, snart gör det lika till¬
gängligt som oundgängligt för forskaren. Men då dermed är vun¬
nen en medelpunkt för vår häfdeforskning, är det ock tid, att
denna antager en mera koncentrerad, mera planmässig rigtning,
än hvad hittills varit förhållandet. Det har mestadels varit öf-
verlåtet åt det enskildta nitet eller industrien att taga vård om
fäderneslandets minnen, och Staten har blott då och då kommit till
hjelp med mera eller mindre frikostigt understöd; dock vanligenej
mera, än att den enskildte, för att kunna genomföra sitt arbete,
oftast måst afse det intressanta, det retande, och dermed mot el¬
Den 22 December f. m.
315
ler med sin vilja låtit sakernas blott ena sida framstå; och liela
massan af utgifna handlingar är, i följd af dessa spridda, någon
gång skefva bemödanden, ett chaos, hvars redande kostar hvar
och en som derpå mäste försöka sina krafter mycken tid. Va¬
re detta ej sagdt såsom ett klander mot förgångna tiders samla¬
re och forskare. Hvad de uträttat, är ovärderligt; men det skul¬
le hafva varit ännu mera fruktbringande, om Staten gjort mera
för att sammanhålla och leda deras bemödanden. Försök dertill
saknas ej. Den tid då Sveriges krigiska ära och politiska makt
stod på sin middagshöjd, var i delta som alla andra fall rik på
storartade idéer. Axel Oxenstjerna, riksarkivets grundläggare,
tänkte att af detsamma göra en medelpunkt för häfdeforsknin-
gen och en plantskola för vetenskapsmän och för statsmän. Ar¬
kivet var en del af det kansli, frän hvilket Europas öden i viss
mån leddes i några decennier. Hans genialiske, men mindre be¬
tänksamme efterföljare, De la Gardie, gaf saken på sitt sätt en
annan riktning genom inrättande af ett särskildt Antiqvitetskolle-
gium, men vidhöll dock hufvudsaken. Sedan har den nästan
gått förlorad, som mycket annat från den tiden. Och desse män
voro samtida med dem, som först rätt genomgripande sökte i lju¬
set framdraga vår forntid, (en Messenius, Hadorph o. a.). Deras
bemödanden rigtades mest till medeltiden. Hvad de börjat, full¬
följdes af Carl XII:s samtida, (Peringsköld och Rudbeck), af Gustaf
IIl:s (Dalin och Lagerbring); och denna del af våra häfder har
från och med Carl Johans tid börjat att bearbetas på ett sätt,
som i reda och fullständighet ej lemnar något öfrigt att önska, så
långt som arbetet med ringa tillgångar af medel och arbetskraft
hittills hunnit att fullföljas. Annat är förhållandet med de tre
sista århundradena af vår historia. Till deras uppdagande har
den s. k. frihetstiden varit särdeles verksam; roen just här gäl¬
ler hvad ijag från början talat om ensidighet och om bristande
sammanhang. Det finnes visserligen 2:ne officiela samlingar,
(Stjernmans och Modees) af riksdagsbeslut och andra publika
handlingar, resultaterna af de särskildta tidernas politiska förhand¬
lingar. Men dessa förhandlingar sjelfva framstå deremot i högst
stympadt skick i de många enskildta samlingarne af Troil, Loen¬
bom och andra. Vår tid har slutligen fortgått i ungefär samma
rigtning, med många enskildta, förljenstfulla, men ej med hvar¬
andra sammanhängande bemödanden. Mycket har dermed vun¬
nits, men ringa mot hvad som återstår att vinna. Ett försök att
bilda en medelpunkt för dessa slräfvanden är sedan mera än 30
år gjordt med det s. k. ”Samfundet för utgifvande af Handlingar
lill Skandinaviens Historia.” Under H. M. Konungens enskildta
beskydd, under ledning af rikets högste embetsmän och förnäm¬
ste vetenskapsmän, men dock utan något understöd af Staten,
bar detta samfund utgifvit redan 28 delar af värderika handlin¬
gar. Men just i följd af sina ringa tillgångar och af det oord¬
nade skick, hvari våra arkiver till sednasle dagar sig befunnit,
bar en fullständig och följdriktig plan varit en omöjlighet.
Som sagt är, det är tid att söka en medelpunkt för alla
316
Den 22 December f. m.
dessa sträfvanden. Och livar finna den? Månne i nämnda sam¬
fund, eller i den akademi, WiUerhels- Historie- etc., i hvilken
De la Gardies inrättning, Antiqvitetskollegiet ingått; eller i riks¬
arkivet, såsom Axel Oxensljerna det tänkt. Mig synes det sist¬
nämnda vara det bästa, särdeles som det ej ni tränger de 2 an¬
dra, ty från riksarkivet har dock i sjelfva verket bådas verksam¬
het för häfdeforskningen utgått. Pä ju färre händer ledningen
af ett företag hvilar, dess bättre. Ingen kan bättre vela hvad
som bör göras, ingen har säkrare krafter att disponera, än riks¬
arkivets chef. Och jag kan åberopa exempel från andra länder.
Hlotl ett enda: Frankrike har sedan liera år, genom sin kanske
störste tänkares och statsmans försorg, den som nu närmast dess
Konung leder dess angelägenheter — det har genom bans för¬
sorg en arkivskola, der en mängd unge män, nyss utgångna från
akademierna, äro fästade med temporära anslag, göra, under in¬
seende af arkivets styrelse, afskrifter af offentliga handlingar, och
dessa afskrifter ulgifvas på statens bekostnad. Frukten häraf lig¬
ger redan för hela Europas ögon i en lika värderik som omfat¬
tande samling, hvilken spridt nytt ljus öfver dess historia. Den
summa, som derpå ärligen användes, kan jag nu ej uppgifva, men
svårligen torde den gä under 50-dubbla beloppet af hvad jag ville
föreslå bos oss. Jag ville yrka, alt Ständerna skulle ställa blott
1000 r:dr b :co ärligen till riksarkivets disposition för detta än¬
damål. Dermed kunde för Statens räkning inlösas 200 exemplar
af hvad som kunde hinna att ulgifvas om året; 100 exemplar
kunde väl påräknas till försäljning, och dermed vore efter van¬
lig beräkning kostnaderna beläckla, med ett öfverskott, som kun¬
de begagnas till godtgörande af renskrifvares besvär.
Frågar man, hvad som närmast kunde komma i fråga att
ulgifvas, vore det officiela statshandlingar, rådslag, råds- och slånds-
protokoller af allmänt intresse, vigligare korrespondanser m. m.
Med ett ord de samma källor, ur hvilka våra stora häfdateck¬
nare hemtat hvad som är vår ungdoms och vår mannaålders mest
bildande studium, vårt fäderneslands stolthet och ära.
Ilr Tham uppläste härefter följande:
Jag vågar således föreslå, att R. St. skulle anvisa medel, att
årligen från 1849 års början utgå med 1000 r:dr b:co, och stäl¬
las till riksarkivets chefs disposition, till att dermed betäcka kost¬
naderna lör ingifvande af offentliga handlingar till fäderneslan¬
dets historia; med und. hemställan tillika lill H. M. Konungen,
om II. M. täcktes inom sagda tid infordra und. utlät, af riksar¬
kivets chef, huru ett sådant ulgifvande må ändamålsenligast kun¬
na inrättas.
Anhålles om remiss till II. SlalsUtsk.
Remitterades lill StalsUlsk.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr., anförde skriftligen:
Förvaltningen af R. St:s bank och de derföre utfärdade fö-
Den 22 Der.omber f. m.
3)7
reskriflcr böra afse 2:ne hufviulföreraål. Det första och vigtigaste,
sora aldrig får åsidosättas, är bankens förmåga alt med silfver
kunna oafbrutet inlösa sina sedlar. Det andra underordnadt och
som derföre bör gifva vika för det förra, är att banken må kun¬
na af sin rörelse draga den högsta möjliga lagliga vinst, hvarvid
dock, så länge banken är en stats-anstalt, billigt afseende bör
göras på hela landets stora och nyttiga närings-, handels- och
penninge-intressen, hvilka banken väl må styra men aldrig un¬
dergräfva.
För del härofvan omnämnda första ändamålets ernående an¬
ser jag de vid sisth riksdag gifna föreskrifter om bankens metal¬
liska kassa samt de utvägar som till bibehållande och förstärkning
af densamma må begagnas vara på del hela tillfyllestgörande, och
jag får derföre föreslå deras fortfarande med följande förändringar
och tillägg nemi.:
o) i Hö § af nu gällande bankoreglemente, att jemväl vexlar
dragne pä 90 dagars dato få inköpas; att den kurs, som för vexel-
köp af fullmäktige bestämmas, aldrig må understiga 126 sk. för
90 dagars vexlar samt efter samma förhållande för vexlar med
kortare omloppstid; och — att fullmäktige ej må underlåta att
verkställa inköp af vexlar då sådana af välkända och solida tras-
senter eller endossenter erbjudas till nyssnämnda pri.s; samt
b) i 117 § af samma reglemente, att silfver för bankens räk¬
ning får linnas stående äfven å annan utländsk ort än Hamburg;
att sammanräknade beloppet af detta utestående silfver får under
alla årets lider uppgå till 1,000,000 r:dr Ilamb. b:co och dess¬
utom under vintermånadcrne tillökas med beloppet af sä väl alla
de inköpta vexlar som icke före sjöfartens upphörande binna för¬
falla, som af dem, hvilka, innan sjöfarten ånyo öppnas, inköpas
och förfalla.
Till ernående af det andra hufvudändåmålet eller den högsta
möjliga vinst för banken får jag föreslå följande nya stadganden:
l:o Då bankens metalliska kassa i guld och silfver öfversti-
ger 4,000,000 r:dr specie böra fullmäktige, när sådant sig göra
låter, med öfverskottet inköpa säkra skuldförbindelser, ställda för
så väl kapital som ränta i utländskt mynt, sora äro säljbara på
den Europeiska penninge-marknaden. Inköpspriset må aldrig öf¬
verstiga det förskrifna kapital-beloppet, och räntan aldrig vara
lägre än alt hon utgör 3 procent af inköpspriset. Engelska och
Franska 3 procents statspapper böra förnämligast inköpas, dock
må jemväl Svenska hypotheksföreningars i utländskt mynt utgifna
obligationer kunna upphandlas.
2:o Af bankens nu oanvända förlags-kapital för allmänna
diskonlerne, handels- och närings-diskonterne, belåningen af pu¬
blika papper samt kreditiver, utgörande för närvar, nära 4 mil¬
lioner r:dr b:co, afsättas 3 millioner, hvaraf hälften användes till
inköp af säkra räntebärande obligationer, löpande med minst 4
procents ränta och 6 månaders längsta uppsägning. Den andra
hälften utlånas företrädesvis till hypotheksföreningar mot deras ut-
gifvande obligationer å 1000, 250 eller 100 r:dr med 4$ pro¬
318
Den 22 December f. m.
cents ränta och, då hypothcksföreningarne sådant åslunda, endast
på deras sida uppsägbara. Hvad sorn icke sålunda af hypotheks-
föreningar upptages, skall utlånas lill jordägare på lika villkor,
samt efter samma grunder som i öfrigt äro gällande för bankens
nuvar. utlåning mot inteckning i fast egendom på landet, dock
att dessa lån ej må beviljas till lägre belopp än 1000 r:dr, men
deremot kunna, i förhållande till pantens värde inom halfva taxe-
ringsbeloppet, utgifvas till högre summa än 6000 r:dr. Skulle
de lånerörelsegrenar, hvilkas oanvända öfverskott här blifvit till
utlåning afsedda, framdeles komma i behof af det maximum som
för dem vid innevar. riksdag kan varda bestämdt, så bör, om ej
annan utväg till behofvens fyllande finnes, sådant ske genom
uppsägning, försäljning eller belåning af de obligationer som er¬
hållits på sätt här ofvan omförmäles.
3:o Bankofullmäktige berättigas att, då i någon af bankens
lånerörelsegrenar, hvartill äfven räknas kreditiver, större eller min¬
dre del af det derföre anslagna förlags,-kapitalet ligger obegagnad,
använda beloppet för längre eller kortare tid till förstärkning
af den eller de öfrige lånerörelsegrenar som deraf kunna vara i
behof.
4:o Kassa-kreditiv få icke beviljas någon hypotheksförening,
association för belåning af spanmål eller allmän korporation till
högre belopp än 100,000 r:dr b:co. För kreditivrätten erlägges
årligen 1 procent af kreditivets belopp, samt 4^ procents ränta
för hvad som å kreditivet finnes lyftadt. Kassakreditiv må jem¬
väl andre enskildte eller bolag beviljas på enahanda grunder,
dock icke till högre belopp åt en och samma person än 50,000
r:dr och icke lägre än 5000 r:dr, allt emot ställande godkänd sä¬
kerhet som af bankofnllmäktige pröfvas skall. För medlens lyf¬
tande få endast skrifna assignationer å jemna hundradetal r:dr be¬
gagnas. Samfälta beloppet af kassakreditiver får icke öfverstiga 1
million r:dr b:co. De på banken anvisade äldre kreditiv må
oförändrade bibehållas, men inga nya sådana emot nedsatt ränta
beviljas.
5:o Bankofullmäktige berättigas att, till förstärkande af låne¬
fonden för jern, koppar m. fl. vågförda effekter, då sådant för en
längre tid kan erfordras, äfvensom vid alla tillfällen då nytta der¬
af kan för banken beredas, af allmänheten upptaga lån mot ut¬
färdande obligationer å 1000, 250 eller 100 r:dr b:co, löpande
med 3 procents ränta och ställde på högst 3 månaders upp¬
sägning.
Hr von Hohenhausen, Mich. Silvius: Den af Gr. Gyl¬
denstolpe nu väckta motion anhåller jag måtte blifva bordlagd,
emedan jag önskar alt mot densamma göra några anmärkn:r,
hvarförinnan likväl ett genomläsande af motionen torde vara
nödigt.
Gr. Gyldenstolpes motion blef i följd häraf lagd på bordet.
Den 22 December f. m.
319
Hr Cederschiöld, Rob. Theophron, uppläste följande:
Allmänt klagas öfver brottens och fångantalets lill vext och
denna klagan är tyvärr allt för väl grundad. Säkerligen är det
derföre alla sanna fosterlandsvänners enhälliga lifliga önskan, alt
anledn:n till delta onda måtte kunna undanrödjas. Men deremot
är man af alldeles motsatta åsigter i afseende på medlen, som
dertill höra användas. Sålunda påstås, å ena sidan, bästa sättet
att förekomma brott vara det, att med yttersta stränghet bestraffa
den felaktige, och alt de uti gamla lagen förekommande van-
ärande kroppsstraffen således, långt ifrån att öfvergifvas, tvertom
ålerupplifvas och tillämpas utan skonsamhet emot alla förbrytare
ulan undantag; å andra sidan deremot förmenar man rälta sättet
att hindra brottens tillvext, bestå uti en mildare behandling af
lagens öfverträdare. I samma mån mildhetsprincipens anhängare
drifva sin sats lill ytterlighet, i samma mån stegra äfven sträng¬
hets-principens förfäktare sine fordringar i afseende på straffets
grymhet. Under det den moraliska pestsmittans läkare sålunda
strida om den medicin, som deremot bör användas, tillvexer pa-
tienternes antal, så alt de moraliska sjukhusen eller fängelserna
blifva otillräcklige för deras inrymmande.
Om de stridande partierne, i st. f. att drifva de förfäktade
satserne till ytterlighet, ville närma sig hvarandra för att söka
sammanjemka sina åsigter, skulle de utan tvifvel snart inse, att
den första åtgärden till förhindrande af brottens tillvext bör blif¬
va, icke att bestämma straffen för lagöfverträdelserne, utan dere¬
mot att undanrödja de felaktigheter uti samhälls-organisationen,
som frambringa brott, och alt således i främsta rummet bereda
arbetsförtjenst åt den arbetsföre och vård åt den kraftlöse nödli¬
dande, så att ingen må finna sig nödsakad att begå brott för att
erhålla hvad till lifvets uppehälle erfordras. Så snart detta vill¬
kor uppfylles och tillräcklig omsorg jemväl lemnäs åt det upp-
vexande slägtets vägledning, så att ingen lagöverträdare längre
kan äga skäl att till ursäkt för sin handling åberopa fysiskt eller
moraliskt tvång, då blifver samhällets fordran, att hvarje lagöf-
verträdelse skall med straff beläggas, grundad på sann rättvisa;
och då inträder ordningen att pröfva och bestämma huru straffet
bör vara beskaffadt för att säkert uppfylla sitt ändamål.
Efter milt omdöme bör härvid noga tillses, att straffen, som
böra stå uti ett rättvist förhållande lill brotten och alltid med
lugnt allvar verkställas, blifva lika skiljda från den råa grymhe¬
ten, som från den qvinliga vekheten.
Så vida jag icke alltför mycket misstagit mig, är dock ännu
det stora flertalet af samhällets medlemmar anhängare af grymhets-
principen; och hvad härvid ej kunnat undgå att väcka min för¬
våning är, att många bildade män gå så långt uti sin grymhets-
ifver, att de sträcka den ej allenast till sjelfva straffens beskaffen¬
het och verkställighet, utan äfven till fångens behandling i öf¬
rigt, hvarvid de ej anse nödigt att någon slags mensklighet behöf-
ver iakttagas. De vilja icke ens göra någon åtskillnad emellan
320
Den 22 December f. m.
de olika individerne, utan bör det efter deras åsigt göra tillfyllest
att vara fänge, för att i och med detsamma vara satt utom lag
oell rättstillstånd.
Att under den muntliga diskussionen söka visa dessa grym-
hetsifrare sitt misstag, lönar ej mödan, emedan de äro så inför-
lifvade uti och så förvissade om riktigheten af sine åsigter, att de
aldrig vilja höra några skäl, som tala deremot. Eljest vill det
synas sannolikt, att t. o. m. den mest ifrige anhängare af den¬
na princip skulle öfvergå till mildare åsigter, om han endast kun¬
de förmås, att med sitt eget jag anställa några minuters betrak¬
telser inför sitt eget samvetes domstol.
Otvifvelaktigt skulle det då ej kunna undgå hans uppmärk¬
samhet, att han sjelf alldeles icke har någon egen förtjenst der¬
af, alt han under sin minderårighet, eller innan hans begrepp
om rätt och orätt blifvit utvecklade, icke beträdt hrottets hana,
ulan att han deremot härföre står i en outplånlig tacksamhets¬
förbindelse till Försynen, som låtit honom födas af föräldrar i
den lyckliga ställning, att de kunnat egna tillbörlig vårdnad om
sina harns vägledning och uppfostran. Det skulle vid en fort¬
satt sjelfhetraktelse ej heller undgå hans uppmärksamhet, att för¬
hållandet kunnat hafva varit annorlunda. Om han då tänkte sig
möjligheten deraf, alt sjelf vara född af föräldrar, som saknade
stadigt hemvist och kringströko landet samt lefde af tiggeri och
tjufnader, månne han då skulle finna sig straffvärd derföre, alt
han under barnaåren, följande föräldrarnos exempel, utöfvade
olofliga tillgrepp så ofta tillfälle sig dertill erbjöd? — Om han
derefter, så snart han kommit till mognare förstånd, inseende
det orätta uti det lefnadssätt, hvarvid han af föräldrarne blifvit
invand, beslöt alt på ärligt sätt förtjena sin föda, samt af sådan
anledn. i ersättning derför erbjöd sina krafter åt samhällets tjenst,
månne han ej skulle anse sig hafva fullgjort allt hvad på honom
ankommit för att beträda en bättre bana? Om dä samhället, i
stället att välvilligt antaga och begagna sig af delta anbud, lem-
nade detsamma ulan uppmäaksamhet och nöden slutligen tvang
honom att ånyo beträda brottets väg, månne han ej med skäl
skulle kunna anse orsaken dertill böra tillräknas, icke honom sjelf,
utan samhället? Om han då, beröfvad sin frihet och i fängelse
inkastad, der ej fick åtnjuta en mensklig behandling, och slutli¬
gen, i likhet med de uppsåtlige förbrytarne, tilldelades en van-
ärande och grym bestraffning, månne han icke skulle finna det
vara ursäktligt, om hos honom vaknade en känsla af hämnd
mot det samhälle, af hvilket han så orättvist och grymt be¬
handlades?
En hvar, som vill med sig sjelf samvetsgrannt anställa den¬
na betraktelse, skall, jag är förvissad derom, derefter erkänna,
det rättvisan bjuder samhället, ej allenast att bereda arbetsför¬
tjenst åt alla arbetsföre och vård åt alla kraftlöse, på det att in¬
gen må af nöden tvingas att beträda brottets bana, utan äfven alt
låta fängelsernes innevånare erhålla en sådan behandling, som med
mensk-
Den 22 December f. m.
321
mensklighetens fordringar öfverensstämmer; och om han särskildt
vill göra sig om verkliga förhållandet i fängelserne närmare un¬
derrättad, skall han visserligen finna, att den allmänna tron, att
fången mår bättre än den frie arbetaren, så till vida äger sin rik¬
tighet, som den förre erhåller mat hvarje dag, hvilket deremot
icke alltid är fallet med den sednare, men han skall då tillika
blifva fullkomligt öfvertygad derom, att orsaken dertill att fången
sålunda pä visst sätt mår bättre än den frie, icke slår alt finna
deruti, alt man hittills gjort för mycket för fången, utan deruti,
att man gjort för litel för den frie arbetaren.
Då jag no, såsom det första nödvändiga villkoret för möjlig¬
heten så väl alt kunna hämma brottens tillvext, som ock att kun¬
na göra straffen rättvisa, föreslår att samhället skall lemna arbets¬
förtjenst åt en hvar, som deraf är i saknad, samt vård åt den
kraftlöse nödlidande, så mötes jag säkerligen af det ofta upprepa¬
de inkastet, att arbete visserligen icke tryter för den, som verk¬
ligen vill arbeta.
Att denna uppgift dock innefattar ett misstag, derom torde
jag erhålla tillräckliga vittnesbörd, helst det är sannolikt, att knappt
någon bland rikets alla representanter finnes, som icke mer än
en gång sett sig nödsakad alt låta arbetssökande ohörde återvän¬
da; och hvad mig enskildt beträffar, är jag i tillfälle att tillföljd
af min erabetsbefattning kunna intyga, det mången både straffad
och ostraffad, efter fruktlösa försök alt erhålla arbetsförtjenst, slut¬
ligen begärt att blifva intagen å fängelse eller tvångs-arbetsinrätt-
ning för att icke i sin nödställda belägenhet tvingas att begå
brott för att uppehålla lifvet.
Då nyssnämnde invändning, eller att tillräcklig arbetsförtjenst
redan finnes att tillgå, således ej längre torde kunna försvaras,
skall man måhända framkomma med en invändning af alldeles
motsatt beskaffenhet, den nemi., att det är omöjligt att bereda
arbetsförtjenst åt alla dem, som deraf äro i behof. Frågar jag nu
hvaruti omöjligheten består, så erhåller jag utan tvifvel det svar,
att den består deruti att inkomsten för arbetet ej skulle motsva¬
ra utgifterne, och att samhället således derigenom komme att till¬
skyndas en betydlig förlust.
Obetingadt medgifver jag, alt inkomsten för arbetet i många,
om icke i de flesta fall, skulle komma att understiga utgifterne,
men deremot bestrider jag alt någon ökad utgift härigenom skul¬
le samhällsmedlemmarne tillskyndas. Då största delen af de in¬
divider, åt hvilka arbetsförljensten skulle beredas, för närvar, till¬
bringa sitt lif i fullkomlig sysslolöshet, så är det klart, att alla de
af dem, hvilka icke dö af sväll, äfven för det närvar, lefva på
öfrige samhällsmedlemmars bekostnad, samt att de således förskaf¬
fa sig medel till sitt lifsuppehälle, antingen genom tiggeri eller
genom olofligt tillgrepp.
Min afsigt är icke att förskaffa något öfverflöd åt den sam¬
hällsklass, för hvilken jag nu förer talan, utan endast att sätta
dess individer i tillfälle att genom arbete förtjena hvad till lifvets
1 H. 21
322
Den 22 December f m.
uppehälle oundgängligen erfordras, så att ingen af dem hädanefter
må behöfva hvarken alt tigga eller stjäla för alt icke förgås af
elände.
Äfven om den valuta, som de genom sitt arbete .koflrme att
lemna, blefve ringa, vore den dock, äfven i ekonomiskt hänseende
bättre än ingen; men den moraliska fördel, som vunnes derige¬
nom att dessa uslingar, i st. f. att tillbringa sitt lif i lättja och
liderlighet, blefvo vande vid arbetsamhet och flit, skulle deremot
komma att utöfva ett mäktigt inflytande på sedlighetens tillvext
och brottslighetens aftagande, samt i väsentlig mån verka lill för¬
minskning i fångantalet och i statens utgifter för fångvården.
Slutligen skall måhända mot mitt förslag invändas, alt det
är obehöflig!, emedan K. M. uti Dess under d. 25 Maj innevar.
år utfärdade nåd. förordn. ang:de fattigvården i riket redan på¬
bjudit, ej allenast att vård skall lemnäs åt icke arbetsföre nödli¬
dande, utan äfven att fattigvårds-styrelserne skola söka bereda
arbete åt de arbetsföre personer, sorn äfventyra nöd lill följd af
brist på arbetsförtjenst.
I anledn. häraf får jag förklara, att det varit med den stör¬
sta tillfredsställelse och uppriktigaste glädje, som jag funnit de af
mig nu uttalade principer redan vara af K. M. i nåder gillade
genom högstberörde författning; men alt det deremot varit med
stor ledsnad, som jag trott mig hafva funnit 3:ne misstag uti sam¬
ma författning vara begångne, hvilka vid principernes tillämpning
skulle leda dertill, att de deraf påräknade välgörande verkningar-
ne ej kunna vinnas.
Det ena af dessa misstag består deruti, att hvarje socken el¬
ler pastorat skall utgöra ett särskildt fattigvårds-samhälle för sig,
i st. f. att fattigvården, enligt min åsigt, borde ordnas länsvis, på
det att de mindre fattigvårds-samhällena icke längre måtte såsom
hittills uppbjuda alla sina krafter för att få ifrån sig på annan
socken öfverflyttad skyldigheten att de fattige underhålla och så¬
medelst verka i strid mot hvarandra, utan alla lifvas af samma
intresse och inom länet äga en gemensam central-förvaltning, till
hvars omvårdnad de, uti dem emellan öfverenskomnren ordning,
skulle äga att öfverlemna sådane arbetssökande och orkeslöse fat¬
tige, som antingen icke tillhörde någon viss socken, eller ock ej
kunde der behörigen sysselsättas och vårdas.
Det 2:dra misstaget åter anser jag bestå deruti, att de ut¬
gifter, som utöfver befintlige tillgångar för fattigvårdens förvalt¬
ning måste bestridas, enligt den nåd. förordmn icke skola ersät¬
tas af Staten, utan särskildt inom hvarje fattigvårds-samhälle af
dess medlemmar bekostas, till följd hvaraf någon rättvis fördel¬
ning af dessa utgifter emellan rikets samtlige skattdragande inne¬
vånare icke kommer att äga rum, utan skall det, hädanefter så¬
som hittills, helt och hållet bero af tillfälliga omständigheter, hu¬
ruvida den ena kommunen kommer att blifva med så beskaffad
utgift öfver höfvan betungad under det att den andre deremot kan
vara derifrån nästan helt och hållet befriad.
De n 22 D e c e mb e r f. n).
323
För det 3:dje är det efter mitt förmenande ett stort misstag,
att den nåd. förordmn icke bestämdt påbjuder, att arbetsförtjenst
skall anskaffas åt alla, som deraf äro i behof, utan endast inne¬
håller en uppmaning för fattigvårds-styrelserne att söka sådan
anskaffa, helst det olyckliga och beklagliga förhållande, att arbets¬
före personer, antingen i anseende till bristande arbetsförtjenst af
nöden tvingas att begå brott, som ådraga dem straff, eller i brist
af laga försvar utan eget förvållande varda dömde till tvångsar¬
bete, sålunda icke blifvit genom den nåd. författningen undän-
röjdt, utan äfven efter densammas tillämpning kommer att
fortfara.
På grund af hvad jag nn haft äran anföra, får jag således
vördsamt föreslå, det stadgas måtte:
l:o att inom hvarje län genom dess innevånares försorg skall
beredas arbetsförtjenst åt alla länet tillhörande personer, som till
erhållande deraf sig anmäla, hvarvid iakttagas bör, dels alt ar¬
betslönens belopp understiger hvad annan fri arbetare i orten er¬
håller, och dels att arbetslönen i allmänhet utgår på det sätt, att
en del lemnäs arbetaren medelst underhåll in natura och en del
för dess räkning besparas till framtida hjelp;
2:o att de länet tillhörande nödlidande, som icke kunna ge¬
nom arbete förtjena sitt uppehälle, skola genom länets fattig¬
styrelses förfogande erhålla nödtorftig vård, dock så, att de fatti¬
ge, hvilka icke må erhålla understödet kontant, utan in natu¬
ra, ovillkorligen böra, efter sin förmåga, genom arbete derföre
lemna valuta;
3:o att Staten skall utgifva de medel, som, utöfver dertill be¬
fintlige tillgångar, erfordras för de fattiges underhåll, dock så att
full underhållskostnad erlägges endast för sådane, som helt och
hållet äro i saknad af arbetskrafter, men för de öfrige deremot
endast i förhållande till deras större eller mindre arbetsförmåga,
så att å de ställen, der årliga underhållsbeloppet för den, som
är till arbete alldeles oduglig, blifvit bestämdt t. ex. till 60 r:dr,
bör för den, som anses kunna med sitt arbete till en fjerdedel
lemna valuta för kostnaden, erläggas 45 r:dr, föröden till hälften
arbetesföre 30 r:dr, och för den, som är det till tre fjerdedelar,
endast 15 r:dr; samt
4:o att K:s bef:de, sedan den fattiges nödställda belägenhet
och bristande arbetsförmåga blifvit med vederbörlige prest- och
läkare-attester fullständigt bestyrkte, genom formligt utslag skall
bestämma det ersättnings-belopp, som kommunen för den fattiges
vård och underhåll af statsmedlen äger att erhålla.
Då jag nu vördsamligen anhåller, att denna min motion
måtte blifva till Stals- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskm remit¬
terad, vågar jag hysa den glada förhoppning, att dessa Utsk:s
aktade medlemmar, vid ett noggrannt öfvervägande af förslaget,
skola finna detsammas godkännande medföra följande för samhäl¬
let vigtiga fördelar, nemi.: dels att ingen hädanefter skulle blifva
dömd till straff för olofligt tillgrepp eller ålagd tvångsarbete för
21 *
324
Den 22 December f. m.
bristande laga sysselsättning, med mindre lian sjelf genom eget upp-
såtligt förvållande dertill gjort sig förfallen, eller egen villigt un¬
derlåtit att begagna sig af de förmåner, samhället åt honom be-
redt; dels att, till följd häraf, så väl fångantalet, som Statens ut¬
gifter för fångvården skulle komma att betydligen minskas; dels
att allt tiggeri på gator och vägar skulle helt och hållet upphö¬
ra, då det icke bör förutsättas, att någon vidare utdelade allmo¬
sor, sedan det blifvit kändt, att detta sätt för anskaffande af lif¬
vets uppehälle ej mera behöfde anlitas; dels att de många tvi-
sterne emellan särskilde socknar, om skyldigheten att bestrida kost¬
naden för de fattiges underhåll, skulle upphöra, då denna kost¬
nad, utan afseende på den tillfälliga omständigheten, huruvida fle¬
re eller färre fattiga personer tillhöra eller tillhört den ena eller
andra socknen, komme att mellan samhällets alla skattdragande
medlemmar fördelas uti ett rättvist förhållande, i likhet med de
bidrag, som af dem lemnäs till bestridande af Statens öfriga ut¬
gifter; samt dels slutligen, att de bättre lottade samhällsmedlem-
marne i allmänhet skulle kunna med större trefnad och belåten¬
het utöfva sin verksamhet, hvar inom sin bestämda krets, då de¬
ras sinne ej längre nedstämdes med det dystra skådespelet af
denna mängd kringvandrande tiggande uslingar, men i dess ställe
fullkomlig visshet erhölles derom, att ingen af desse deras olyck¬
lige likar vidare skulle hvarken förgås af elände, eller, för und¬
vikande deraf, nödgas beträda brottets bana.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Den siste värde talaren
har omnämnt de förvillelser, som böra läggas stränghets- eller
grymhets-ifrare till last. Då jag lärer räknas till dem, anhåller
jag att icke allenast få försvara min åsigt, utan äfven att få fä¬
sta Ståndets uppmärksamhet på de misstag, som begås af mild-
hets-ifrarne, eller hvarthän det förslag skall leda, som den värde
talaren förordat. Han har för oss afmålat det lycksalighets-lill-
stånd, som skulle uppkomma, i händelse den lagstiftning, som
han föreslagit, blefve gällande; men huru vore sådant möjligt?
Till den råa menniskans fel hörer förnämligast att vara lat,
overksam, med ett ord, att sakna håg för arbete. Huru skall
denna lättja öfvervinnas? hvarifrån skall arbetshågen komma?
Den råa menniskan måste hafva kännt och fruktat lättjans följ¬
der. Men hvilken fruktan skulle den late känna, om han visste,
att, så snart han saknar arbetsförtjenst, skall samhället skaffa ho¬
nom sådan? Följden blefve naturligtvis den, att menniskan, i st.
f. att använda sin egen omtanka derhän, att hon måtte kunna sig
ärligen försörja, skulle, om Hr Cederschjölds förslag antoges, for¬
dra af Staten den arbetsförtjenst, hvaraf hon vore i behof. Det¬
ta förslags verkställighet skulle förfäa menskligheten, emedan det
borltoge den omtanke, som bildar och utvecklar en hvar. Hvar¬
före är det så svårt, att till odling tvinga den vilda menniskan
i länder, hvarest klimatet är mildast och mest fruktbärande? Jo
just derföre att någon omtanka för kläder och föda eller daglig
bergning knappast behöfves. I länder med hårdare luftstreck, der
Den 22 December f. m.
325
man behöfver omtanka icke för dagen utan för året eller intill
nästa skörd; der utbildar sig menniskan långt fortare och bibe¬
håller sin odling. För min del skulle jag högeligen beklaga det
samhälle, hvilket i lagstiftningen antoge de grundsatser, som Hr
Cederschjöld föreslagit. Här förekommer jemväl en annan om¬
ständighet, hvarå jag vill fästa Ståndets uppmärksamhet, nemi.
att om Staten skall anskaffa arbete åt en hvar, som behöfver för¬
tjenst, så blifver Staten en allmän arbets förläggare. Den arbe¬
tande behöfde då icke något eget förlag, något eget kapital och
hvad blifver då följden? Både den att arbetaren blefve mindre
mån om dess förvärfvande, och finge större svårighet både alt
ernå och bibehålla ett sjelfständigt yrke. Det ligger i sakens
natur, att det arbete, som sker på Statens förlag och således utan
ränta på kapitalet, ruinerar den enskilde arbetaren om det säljes
så billigt som möjligt. Stegras det åter, så blifver det osåldt och
ruinerar statsverket. Vill man förbättra arbetaren, så måste helt
andra åtgärder vidtagas, hvilkas utredande nu vore alltför vid¬
lyftigt. Jag tror mig hafva visat förslaget vara sådant, att de
första inkasten deremot äro tillräckliga, att förmå Utsk. och Stånd
att förkasta detsamma.. Ytterligare anmärkn:r torde fördenskull
vara öfverllödiga. I alla fall har jag ansett mig icke böra för¬
blifva en tyst åhörare då så svåra beskyllningar göras dem, som
icke dela motionärens öfvertygelse.
Hr Cederschjöld: Till en början får jag förklara, att jag
med min ifrågavar. motion icke hänsyftat på någon ledamot af
detta Stånd. Jag hade trott, att Hr von Hartmansdorff så myc¬
ket hellre hade bort inse delta, som jag icke uppträdde till för¬
svar för dem, hvilka med honom äro af olika tanke, utan tvert-
om påstod, att de olika partierne å båda sidor i deras åsigter gå
för långt, hvarföre jag önskade en sammanjerakning emellan dem.
Hr von Hartmansdorff har yttrat, att den råa menniskan i all¬
mänhet vore lat och tillika frågat, huru denna lättja skulle kun¬
na förekommas. Härtill svarar jag, just genom mitt förslag; ty
då allmosor icke längre gifvas och den råa menniskan, hellre än
att arbeta, forllefver i lättja, blir hon förr eller sednare tvungen
att, såvida hon icke vill svälta, söka sig arbete, och emellan des¬
sa alternativer tror jag högst få skola tveka i valet. Hr von
Hartmansdorff har vidare yttrat, att genom antagande af mitt för¬
slag snart sagdt hela nationen skulle förfäas. Jag tror visserli¬
gen, att resultatet skulle blifva sådant, i händelse jag åsyftat, att
arbetet skulle af samhället anskaffas åt alla utan urskiljning, och
att detta arbete skulle betalas lika högt som annan fri arbetare
kunde påräkna. Af ett sådant förfarande skulle liknöjdhet upp¬
stå, ty man visste då, att man skulle förtjena lika mycket ehvad
man sjelf sträfvade för sin utkomst och förkofran eller man lita¬
de endast på det allmännas omsorger. Ett sådant förslag har jag
dock aldrig framställt, utan endast att de, som saknade arbete,
skulle, i ersättning för användandet af deras arbetskrafter, erhålla
så mycket, att de kunde lifnära sig, och jag tror icke att någon,
32G
Den 22 December f. m.
som kunde erhålla arbetsförtjenst på annat sätt, skulle önska alt
qvarblifva vid ett sådant arbete längre än den verkliga nöden
tvang honom dertill, utan tvertom sträfva efter att så snart som
möjligt göra behofvet af en sådan hjelp för sig obehöflig.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Under ett fullkomligt bi¬
trädande af premisserne uti Hr Cederschjölds motion, har jag an¬
sett mig, som landtman och ledamot af en kommun, alldeles icke
kunna biträda resultaterne af Hr Cederschjölds anförande eller det
förslag, som deruti blifvit afgifvet till centralisation af fattigvår¬
den. Jag tror att man haft tillräckligt många anmärkmr emot
centralisation i allmänhet inom statsbestyret. Jag tager mig
friheten att inför en samling af praktiska landtman hemställa hu¬
ruvida J, mine Hrr! ansen fattigvårdens Centralisation möjlig i
anseende lill de mångfalldiga kostnader, som deraf för samhället
skulle uppstå. Jag tror att förslaget strider mot den allmänt an¬
tagna grundsatsen af arbetets fördelning såsom det fördelaktigaste
för vinnande af ett större resultat. Jag tror att kommunens vård
om sina fattige blir mycket mera tillfredsställande, ty kommunen
är i tillfälle att vaka deröfver att kostnaderne i främsta rummet
icke blifva för dryga och att fattigvården icke må göra förluster.
Förhållandet blir i min tanke helt annorlunda, om hvarje kommun
droge försorg om sina fattige i st. f. att hänskjuta dem till det all¬
männa, ty då de skulle gemensamt betala pro rata parte, vore hvar
och en angelägen att till understöd rekommendera sådana, hvilka
stöde under kommunens egen vård, och med kännedom af det¬
ta kommunens intresse skulle hvarje behöfvande hänföras under
denna kategori. Jag har helt nyligen förvärfvat erfarenhet af de
resultater den centraliserade nödhjelpen lemnat, och den har för
mig icke varit tillfredsställande, ty jag har varit åsyna vittne till
att kommuner blifvit rigtade på bekostnad af andra, som i sjelf¬
va verket varit behöfvande. Jag tror, alt det skulle förstöra en
fattigvård. I praktiskt hänseende och på grund af erfarenhet
skulle jag hafva åtskilliga anmärkmr att göra vid den sednast ut¬
komna fattigvårds-författningen, men då dess tillvaro är helt kort
och kan anses såsom nästan nyss börjad, skulle jag anse det så¬
som ett fel att nu lasta eller klandra den. Jag kan icke göra mig
begripligt huru många millioner r:dr skulle åtgå till en centrali¬
sation af fattigvården, och det skulle vara i högsta måtto obilligt
för den kommun, som genom ordning och skick inom församlin¬
garna försökt att förminska de fattigas antal, om den genom ett
så beskaffadt förslag som det ifrågavar. skulle blifva skattskyldig
under en annan kommun, som icke vidtagit samma försigtighets¬
mått eller bjudit till att förekomma fattigdomen. Förslaget, som
jag anser overkställbar^ är af den omfattande egenskap, alt här
svårligen kan framställas några genomgripande anmärkmr deremot,
således inskränker jag mig till hvad jag redan yttrat på det att
förslaget icke må af landtmän obesvärad! komma vederbör. Utsk.
tillhanda. Jag hemställer dessutom till eder, mine Hrr! om icke
hushällningssållskaperne och länsstyrelserne hafva tillräckligt att
Den 22 December f. m.
327
göra utom detta bestyr, hvilket onekligen skulle fordra en sär¬
skild styrelse, och utaf collegier och embetsverk hafva vi redan
tillräckligt; deras antal bör snarare förminskas än ökas. Jag
motsätter mig förslaget, såsom, enligt min åsigt, alldeles overk-
slällbart.
O
Atskillige ledamöter yttrade härtill bifall.
Hr Cederschjöld: Jag hade visserligen icke hoppats, alt mitt
förslag skulle vid uppläsningen kunnat uppfattas så, som det bor¬
de, och jag tror äfven, alt det är denna omständighet jag bör till¬
skrifva det motstånd, som förslaget af Gr. Anckarsvärd rönt. Hr
Grefven har nemi. trott, att, med antagande af mitt förslag, fat-
ligvårds-afgifterne skulle uppgå till millioner; min öfvertygelse är
likväl, att desse afgifter ingalunda skulle ökas, utan tvertom för¬
minskas. Skillnaden är, att, i st. f. att de nu utgå socknevis, de
hädanefter utginge till Staten. Jag har alldeles icke åsyftat, att
de särskilda kommunerne skulle upphöra alt förvalta fattigvården,
men deremot, att utgifterne derför skulle blifva jemnare fördelade
mellan de skattdragande. Enligt nu gällande författningar utgå
afgiflerne lill fattigvården ojemn!, så att innevånarne i de mera
förmögna socknare äro från dylika afgifter nästan helt och hållet
frie, då andre deremot blifva dermed öfverhöfvan betungade. Ge¬
nom bifall till milt förslag skulle de mest betungade fattige jord-
brukarnes utgifter för fattigförsörjningen komma att minskas, men
deremot tillökning deruti äga rum för de rikare och med skatter
mindre betungade, samt den af Hr Grefven ofta omtalade orätt¬
visan af jordbrukets ojemna beskattning i någon mån undanröd-
jas. Gr. Anckarsvärds yttrande, att landsh.-embetena skulle för
mycket betungas genom bestyret med fattigvården, så att särskil¬
da länsstyrelser för detta ändamål skulle erfordras, visar blott att
Grefven missförstått mitt förslag. Hvilka ökade bestyr kan det
väl medföra att helt enkelt pröfva inkomna bevis från läkare och
prester, att den och den person är behöfvande af fattigunderstöd
och är oförmögen till arbete. Landshms bestyr blir sålunda icke
annat, än att pröfva sökandens behof och att bestämma det be¬
lopp han skall åtnjuta; dertill fordras hvarken synnerlig tid eller
omdömesförmåga, då arbetet består blott deri att efterse om alla
former äro iakttagna. Deremot skola, enligt den nu gällande för¬
fattningen, landsh.-embetena komma att så öfverhopas med göro¬
mål, alt Gr. Anckarsvärds yttrade farhåga måhända snart nog
blifver verklig. De skola nu undersöka om den fattige tillhör
den eller den socknen, och afdöma tvisten härom; de skola utrö¬
na om personen är född i den eller den socknen, huruvida han är
döpt i Skåne eller i Lappmarken och huruvida den fattiges mo¬
der njutit fattigunderhåll uti socken belägen i den ena eller an¬
dra ändan af riket. Genom mitt förslag skulle landsh.-embetena
deremot befrias från en ganska tidsödande korrespondens med
vederbör, embetsmyndigheter, och tvister socknarne emellan om
skyldigheten alt emottaga fattiga undvikas; och jag är öfverlygad,
att hvarje landsh. bör medgifva, att frågan skulle få ett mycket
328
Den 22 December f. m.
enklare skick. I afseende på sjelfva hufvudsaken i sin enkelhet
betraktad, torde det tillåtas mig att i minnet återkalla, alt hvar¬
je straff har det dubbla ändamålet, dels att näpsa förbrytaren för
den begångna lagöfverträdelsen och dels att åstadkomma hans
förbättring, så att han i framliden må afhålla sig från lagarnes öf-
verträdande. Om man 1111 tänker sig en person, som saknar fö¬
da och som förgäfves söker arbetsförtjenst, men slutligen, i brist
deraf, stjäl för att uppehålla lifvet, har denne verkligen gjort sig
förtjent af näpst? Han har ju icke begått något uppsåtlig! brott,
och straffet innefattar då en orättvisa. Efter undergången be¬
straffning lösgifver man lagöfverträdaren från fängelset och till¬
säger honom: nu malle du väl fält en så allvarsam varning
att du icke hädanefter begår brott. Han svarar härtill: om jag
blott kunnat erhålla arbetsförtjenst, så skulle jag aldrig hafva be-
trädt brottets bana, men om icke heller hädanefter sådant mig anvises,
så förutser jag den oundvikliga nödvändigheten för mig att snart
till fängelset återkomma. Straffet innefattar således en motsägel¬
se, dä del drabbar den, som deraf icke varit förtjent. Det är
fruktlöst att vilja afhålla någon från beträdande af brottets bana,
så länge man icke försatt honom i den ställning, att han för sitt
uppehälle icke behöfver beträda den. Dessa satser synas mig sä
enkla, att de icke bordt finua motsägelser hos någon.
Hr Gr. 0. Land tm. tillkännagaf alt plenum komme att fort¬
sättas kl. 6 e. m.
Hr Ma nnerskantz, Carl Axel: Det torde vara svårt att
i allo instämma uti Hr Cederschjölds motion, hvilken jag anser röra
den mest vigtiga samhällsfråga. Jag nödgas derföre inskränka mig
till en begäran, att motionen måtte få hvila pä bordet; men då
man liar anledn. förmoda att plenum kommer att hällas i morgon,
sä torde tiden blifva alltför kort, hvarunder tillfälle att taga när¬
mare kännedom om motionen kan vinnas, och af sådan anledn.
hemställer jag, om icke motionen kunde få hvila på bordet till
plenum näst efter morgondagens.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag har begärt ordet för
att yttra mig öfver Hr Cederscbjölds motion, roen dä den blifvit
begärd på bordet, inskränker jag mig till att instämma med Hr
Mannerskantz.
FIr Gr. 0. Landtm, tillkännagaf, att då motionen blifvit be¬
gärd pä bordet, densamma enligt 49 § Riksd.Ordningen komme
att hvila och i nästa plenum måste remitteras till vederbör. Utsk.,
samt alt således propos. om längre uppskof med motionens remit¬
terande ej kunde framställas.
Ilr Gethe, Sten Porse: uppläste följande motioner:
1.
Uti 21 § af 10 cap. Rälteg.balken i allmänna lagen finnes
stadgadt: ”Häfver någor å flera ställen gjort enahanda missgerning,
ransake och pröfve domaren ä hvarje ort om han till gerningen
Den 22 December f. m.
32!)
saker är, men varde dömd för alltsammans af den rätt, der han
sist lagföres. Häfver, lian flera slags missgerningar å särskilde or¬
ter gjort, som svåra äro, eller å lif gå, då skall om livartdera
ransakas der det skett, och gånge sedan dom öfver den brottslige
der det timat som grofvast är. Aro alla brotten ringa, dömes för
livartdera der det skett, och varde der dom i fullbordan ställd”.
K. krigs-artiklarne d. 31 Mars 1798 i 14 cap. 16 § innehålla
deremot, alt om rymmare under rymningstiden gjort annat brott,
derom borde ransakas der gerningen skett oell domaren pröfva, om
den anklagade dertill vöre saker, Ulen lian borde dömas för allt¬
sammans af krigs-rält vid det reg:te eller corps, derifrån lian först
afvikit. Ginge rymmarens brott å lif, skulle domaren gifva så¬
dant befälhafvare!! tillkänna, oell borde missgerningsmannen dö¬
mas och till straff befordras i den ort, hvarest det brott timat
som grofvast är. Ej långt efter det krigs-artiklarne utkommit,
ansågs likväl nödigt, alt närmare stadga och jemnka gränsbrna
emellan de ordinarie- oell krigs-domstolarnes domsrätt vid de till¬
fällen, då af en och samma person olika brott begås, som till
hvardera af dessa domstolars pröfning höra, så att förhållandet
härvid måtte instämma med 10 cap. 21 § rätteg.balken i fråga
derom, alt ett mindre brott alltid bör åtfölja det gröfre till den
domstol, dit detta sistnämnda hörer, och i sådant hänseende för¬
klarade K. M., genom nåd. skrifvelse d. 19 Dec: 1798, kungjord
genom krigs-hofrättens circulär d. 29 i samma månad, att krigs-
artiklarnes ofvanberörde stadgande, ”att, om rymmare i landsor-
terne föröfvade brott, som å lif ginge, han borde varda dömd och
till straff befordrad i den ort, hvarest det brott timat som grof¬
vast är”, äfven finge lämpas till sådane händelser, dä det till or¬
dinarie domarens ransakning och pröfning hörande brottet borde
öfverdomaren hemställas, sä att sedan om den mindre militära för¬
brytelsen vid krigs-rätt är behörigen undersökt, och krigs-rätten
sitt yttrande deruti afgifvit, det sednare jemte det förra skulle af
ordinarie domaren i orten afdömas och utslaget derefter insändas
till vederbör, hof-rätt, som sitt utlåtande öfver alltsammans med¬
delar och derom reg:ts befälhafvaren underrättar; och om åter
det så hända skulle, att ej mindre det till krigs-rätten, än del till
ordinarie domaren hörande brott innefattade ett underställnings¬
mål, borde, derest begge brotten voro lika, de slutligen afdömas af
krigs-under-rätten och krigs-hofrälten, men eljest af den under¬
domstol och den hofrätt, i hvars jurisdiction det timat som grof¬
vast är, hvilket efter det å livartdera brottet i lag- och krigs-arlik-
lar utsatta straff komme att mätas. Och har genom 3 mom. i
K. kungörelsen d. 18 Dec. 1823 blifvit stadgadt, ”alt den, som
för olika brott vid flera domstolar undergått ransakning, må slut¬
ligen dömas af den rätt, der han sist lagföres, utan afseende å
brottens mer eller mindre grofva beskaffenhet”.
Nu finnas olika meningar ang:de tillämpningen af3:djemom.
i K. kungörelsen d. 18 Dec. 1823, i thy att en del domstolar
anse samma mom. endast innefatta ändring i 10 cap. 21 § rätleg.-
balken, men icke uti krigs-artiklarne, jemförde med K. brefvet d.
330
Den 22 December f. m.
19 Dec. 1798; och då ämnet är af vigt, får jag vördsamt fästa
uppmärksamheten på detta förhållande, och på de flerfaldiga olå¬
genheter, såsom fångars onödiga forslande och deraf föranledda
kostnad för slaten, och tillfälle för fängen att söka komma på flyk¬
ten, hvilka förete sig om ifrågavar. stadganden i 14 cap. 16 §
krigs-arliklarne och K. brefvet d. 19 Dec. 1798 skola än vidare
följas; samt i sådant afseende föreslå, att, till undanrödjande af de
olika begreppen om 1823 års ofvanberörde kungörelse, hvilken
visserligen icke talar om krigs-domstolar, denna kungörelse måtte
förklaras tillämplig äfven då någon person, jemte det han skall be¬
gått förbrytelse, hörande till allmän domstol, blifvit ställd under
tilltal för brott, som bör vid krigs-domstol upptagas.
Vördsamt anhålles om remiss af denna motion lill veder¬
bör. Utsk.
2.
Genom K. brefvet d. 6 Nov. 1712 finnes stadgadt, alt, uti
det exemplar af dombok, som lill hofrätten ingifves, under-doma-
re kunna utelemna de brottmålsransakningar och utslag, som för¬
ut blifvit hofrätten underställde, och endast med en kort mening
uti prot. anteckna dagen när sådane handlingar blifvit insände.
Denna under-domares rättighet utsträcktes genom K. förordmn d.
18 Dec. 1823 lill tillåtelse, att, jemte ransakningar och utslag i
underställda mål, äfven undersökningar i alla andra brottmål (In¬
go vid utskrifvandet af under-rätts allmänna sak-prot. och dom¬
bok uteslutas, med föreskrift likväl alt utslag i dessa mål, jemte
en kort rubrik för hvarje, alltid borde ulskrifvas.
Då i betraktande af de trägna göromål, som med en under¬
domares befattning äro oskiljaktiga, deras arbete synes böra i möjli¬
gaste måtto lindras, så att det vigtiga och nödvändiga icke må
stå tillbaka eller uppehållas för det umbärliga eller mindre vä¬
sentliga, tror jag att den under-domare åliggande skyldighet i af-
sende på domboks renoverande ännu ytterligare både kan och bör
inskränkas; och föreslår jag derföre vördsamt, att, i öfverensstäm¬
melse med hvad jemväl lag-comiteens projekt till ny civil-lag inne¬
håller, utur under-rätts allmänna sak-prot. och dombok skola ut-
skrifvas endast de mål, som angå ägande-rätt till fast egendom,
eller ock ägoskillnad, eller delning af jord eller annan fastighet.
Dock som, efter hvad hittills är brukligt, testamentshandlingar,
som till under-rätt ingifvas, upptagas i allmänna sak-prot., men
det är af vigt, alt äfven dessa handlingar, såsom i allmänhet nöd¬
vändiga för många personers väl i framtiden, förvaras på mer än
ett ställe, hvarföre ock lagcomiteen föreslagit, att testamenten
skola inflyta i det särskildta s. k. inskrifnings-prot., som, i lik¬
het med nu varande äktenskaps-förords-, intecknings-, lagfarts-
och förmynderskaps-prot., bör till hofrätt ingå, hemställer jag til¬
lika, att intill dess nya civil-lagen varder gällande testamenten
må inflyta i det exemplar af allmänna sak-prot., som utskrifves
för att till hofrätten insändas.
Till ofvan anförda skäl för delta mitt vördsamma förslag an¬
ser jag mig böra ytterligare lägga, att det, enligt hvad af 15 punk¬
Den 22 December f. m.
331
ten af K. Guslaf II Adolfs år 1614 utfärdade rättegångs-ordinantie
m. fl. äldre författningar inliemtas, med insändandet lill hofrätten
af under-domares domböcker åsyftade och jemväl såsom grund
för stadgandet härom i 1734 års lag bibehållne ändamål, att nemi.
öfver-rätten skulle domböckerne öfverse, nu mera omöjligen kan
vinnas, och äfven längesedan upphört att ernås, alldenstund så väl
öfver-rätten sjelf, som dess advokat-fiskal, har mer än tillräck¬
lig sysselsättning med handläggningen af derstädes anhängiggjor-
da och dit fullföljda saker. Det återstår således för bedöman¬
de af det nu gällande stadgandets bibehållande eller borttagan¬
de ej annat än den större eller mindre nytta, deraf kan för det
allmänna härledas. I delta hänseende torde en hvar kunna in¬
se, att alla andra mål, utom de här ofvan nämnda, icke äro,
hvarken för samtid eller efterverld, af så stort intresse, alt protme
deruti behöfva finnas annorstädes än der de blifvit hållna, och
fortfarandet af författningarnes stadgande om dombokens renove¬
rande till den vidlyftighet, som för närvar, äger rum, skulle så¬
ledes ej tjena till annat än att fylla öfver-rällens arkiv med min¬
dre gagneliga handlingar, och onödigtvis betunga domhafvande
antingen med onödigt eget arbete eller ock onödig kostnad; och
dessutom kan ofta, särdeles i aflägsna landsorter, svårighet möta
att finna erforderliga skrifbiträden, dem domhafvanderne föröfrigt
sjelfve måste af egne medel löna och underhålla.
Om remiss till LagUtsk. anhålles.
Remitterades till LagUtsk.
Hr Tham, Sebastian Mathias: Af tjenstegöromål för¬
hindrad alt emottaga R. o. Ad:s mig lemnade förtroende, att vara
suppleant i BankoUtsk., får jag härmed samma befattning vörd¬
samt mig afsäga.
Ilr Tham uppläste derefter följande motioner:
1.
7 § uti nu gällande bevilln.förordn. innehåller i 2:dra mom.
det stadgande: att bevilln. skall utgöras af den, kyrkorna uti Skå¬
ne, Halland och Bohus-län, tillhörande tionde, som ej är på lön
eller till andra bestämda ordinarie utgifter anslagen. Vid tillämp¬
ning af nämnde stadgande har fråga uppstått derom, huruvida be¬
villn. här afsågs böra utgöras af annan tionde än spanmål, för
hvilken åsigt stöd velat hemtas af uttrycken uti §:ns lista mom.
Då likväl någon skälig anledn. ej lärer finnas dertill, att kyrkor¬
na befrias från bevilln. mer uti det ena än andra fallet, samt
bevilln. äfven blifvit af vederbör, embetsmyndighet ålagd till be¬
talning för all den tionde, som kyrkorna tillfallit, fårjag vörd¬
sammast hemställa, att uti den bevilln.förordn., som nu kom¬
mer alt utfärdas, 2:dra mom. af ofvanberörda § må erhålla föl¬
jande lydelse: ”Efter enahanda beräkning skall bevilln. äfven ut¬
göras af den kyrkorna uti dessa orter tillkommande spannmål och
annan tionde, som ej är på lön eller till andra ordinarie utgifter
anslagen; äfvensom af domkyrkorna i riket” 8Cc. (se §).
332
Den 22 December f. m.
Uli 14 § af nu gällande bevilln.förorda, bestämmes att ge¬
säller skola utgöra bevilln. med 2 r:dr oell uti 29 § stadgas att
vid bruk, bergverk och alla öfriga inrättningar, anställde gesäller
skola beskattas lika som gesäller i städerne. Med hemtadt stöd
af nyssberörda 2;ne stadganden hafva yrkanden blifvit framställde,
alt gesäller bos gerningsmän och sockenhandtverkare på landet
jemväl borde uti bevilln. erlägga 2 r:dr, hvilket likväl synes min¬
dre billigt, då gerningsmän och sockenhandtverkare med en man¬
talsskrifven arbetare skola i bevilln. utgöra endast 1 r:dr eller ett
mindre belopp, än hvad för gesäller är bestämdt. Jag får der¬
före vördsamt hemställa, att uti den bevilln.förorda., som nu kom¬
mer att utfärdas, mätte bestämmas antingen att gesäller på lan¬
det äro från bevilln. fria eller ock till hvad belopp dylik afgift
af dem skall utgöras.
Enligt 28 § af bevilln.förordmn af d. 17 Juni 1845 skola
alla pä landet vistande personer, som idka handel, sjöfart eller an¬
nan borgerlig näring, erlägga enahanda afgift, som personer i stä¬
derne med hvilka de kunna jemföras, dock ej under minimi-afgift
uti 5:te klassens städer. Enahanda stadgande har äfven funnits
uti föreg:de bevilln.förordtur, och bar med åberopande häraf under
granskning af landsbok räkenskaperne ofta anmärka, framställts der¬
vid, att åtskilliga under benämning af handlande, fabrikörer, m. fl.
i mantalslängderne upptagna, med borgare i städerne jemförliga
personer blifvit bevilln. påförda till mindre belopp än ifrågavar.
§ medgåfve. Emot sådane anmärkntr, då de ej till riktigheten
erkänts, har blifvit invändt, att den ringare afgiften blifvit påförd
på grund af beslut utaf taxerings-comiteen, som skall ansett de
skattskyldige ej mäktige den fastställda minsta afgiften erlägga;
ett förhållande, sora, derest det ägt grund, åter föranledt till åtal
mot uppbördsförvaltningarna, enär sällan eller aldrig taxerings-
comitéens beslut i förevar, fall blifvit, på sätt uti ifrågavar. § jem¬
väl stadgas, uti comitéens prot. antecknadt och pröfnings-comiteen
understäldt, hvilken föreskrift synbarligen tillkommit af den rikti¬
ga grund, att noga borde bedömas huruvida en skattskyldig fram¬
för andra vore till lindring uti hevilla, berättigad. För att ej
mindre för framtiden förekomma den mängd af anmärkntr och åtal,
som föranledts af stadgandet uti ifrågavar. §, än ock med afse¬
ende derå, att den medgifna lindringen må ät den deraf verkligt
i behof varande bibehållas, torde 2:dra mom. uti §:n erhålla följande
lydelse: ”Taxeringsmännen äga rättighet utsätta en ringare mini¬
mi-afgift för dem som, utan att vara alldeles utfattige och på så¬
dan grund för afgift frie, ej skäligen kunna anses i förhållande
till deras rörelse böra den fastställda minsta afgiften erlägga; hvil¬
ken lindring, som uti prot. jemte skälen derför bör inlagas, dock
ej må tillgodonjutas, förr än densamma blifvit af pröfnings-comit-
téen godkänd, i hvilket afseende taxerings-åtgärden sistnämnda
comittés pröfning, genom utdrag af prot., alltid bör underställas”.
I sammanhang härmed torde tillåtas mig få fästa uppmärk¬
samhet derå, att uti sist omförmälda § orden från och med ”dock
befrias från” &c., torde böra uti en blifvande bevilln.förordn. utgå.
Den 22 December f. m.
333
Uti 43, 57, 58 och 64 §§ af nu gällande bevilln förorda,
är stadgadt bötesansvar för underlåtenhet att uti vissa fall ställa
sig bevilln.förordms föreskrifter till efterrättelse. Då nu inträffat
alt personer, sorn enligt nyss åberopade §§ blifvit fällda till böter,
saknat tillgång till desammas gäldande, har fråga uppstått om bö¬
ternas förvandling lill motsvarande kroppsstraff; men enär bevilln.-
förordnm ej innehåller någon föreskrift derom alt böter, som en¬
ligt samma förordn. åläggas, skola förvandlas, samt än mindre efter
hvad grund sådant borde ske, har någon föreskrift om böternas
förvandling ansetts ej kuuna meddelas. Då nu t. ex. 58 § bestäm¬
mer eli bötesbelopp af ej mindre än 20 r:dr för vederbör, tjen-
stemäns underlåtenhet alt vara vid taxerings-comite'en tillstädes,
samt i händelse tillgäng till böterne saknades, förseelsen, på sätt
äfven inträffat, blifver ostraffad, tror jag mig böra hemställa att
uti bevilln.förordnm må intagas stadgande om, och, i sådant fall,
efter hvilken grund böter ålagda enligt samma förordn., i händelse
tillgång till desammas gäldande saknas, böra lill motsvarande
kroppsstraff förvandlas.
Något stadgande uti bevilln.förordnm så högeligen påkallande
ett förtydligande som 145 § 4:de mom. lärer väl ej finnas. Un¬
der flera pä hvarandra följande år har nyss åberopade stadgande
föranledt klagan dels deröfver, att bevilln. ej blifvit påförd fastig¬
heter anslagna till barmhertighets och andra inrättningar för den
inkomst af hyresmedel af fastigheterna, hvilken inrättningen till¬
fallit, dels deröfver att sådan afgift blifvit påförd. På grund af
den uti nu förevar. § befintliga mening ”hvarunder likväl icke må
inbegripas sådane, hvarigenom hyresmedel eller annan inkomst till
enskildte personers eller korporationers verkliga förmån inflyta”,
har i allmänhet och såsom jag tror riktigt ehuru hardt nämnda
stadgande så tillämpats, att om uti en barmhertighets-inrällning
tillhörande faslighet, en del lägenheter varit uthyrde, hvarigenom
inkomst inrättningen tillfallit, bevilln. ansetts böra påföras och utgå
för fastigheten i förhållande till värdet af hyresinkomsten. Ofta
inköpes för en barmhertighets-inrättning en fastighet, hvaraf en
del användes för inrättningens ändamål och en annan del ut¬
hyres; men hvarför bevilln. mer skall utgöras för ena än den an¬
dra delen, är svårt att inse, och vågar jag äfven påstå sådant sakna
all grund, då nemi. förhållandet är att hyresafkastningen ingår till
inrättningen och användes för dess bestånd. Den förändring torde
derför vara af behofvet påkallad att barmhertighets-inrältningar
tillhöriga fastigheter äro från all bevilln. fria; hvarom jag derför
hemställer, att föreskrift uti den bevilln.förordn., som nu kommer
att utfärdas, måtte meddelas.
Vid föreg:de riksdagar har fråga blifvit väckt derom, att ar¬
betsfolk på landet måtte befrias frän utgörande af bevilln. efter
2:dra art. Jag förnyar nu detta förslag och hemställer, att uti
den blifvande bevilln.stadgan måtte utgå den nuvar. föreskriften
om nyssberörda afgifls utgörande. Att upprepa allt eller något
af hvad förut blifvit sagdt till stöd för min motion i denna del,
anser jag ej vara af nöden, enär motionen enligt min tanke har
334
Den 22 December L m.
det starkaste stöd uti den billighet, hvarpå den är grundad, ty
då af denna bevilln:s-afgift årligen måste för fattigdom afkorlas
mer än hälften, ådagalägger detta nogsamt att utskylden drabbar
den fattigaste samhällsklassen, och man kan i följd deraf med sä¬
kerhet jemväl antaga, att utgiften, der den verkligen äger rum, i
allmänhet för den skattskyldige medför försakelse af lifvets ound¬
gängligaste behof.
Skulle likväl, emot hvad jag nu föreslagit, bevilln. för ar¬
betsfolk å landet bibehållas, vågar jag, enär det hittills icke blifvit
närmare bestämt hvilka böra en sådan bevilln. vidkännas, göra
den framställning, att för inhyseshjon, backstugusittare, fördelsta¬
gare m. fl. bevilln. efter 2:dra art. skall upphöra.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
2.
Genom cirkulär af d. 21 April 1841, utfärdadt på grund af
K. M:s till K. general-tull-styrelsen d. 15 Februari samma år af-
låtnä nåd. bref, är stadgadt, att rådstufvu-rätterna i riket äga att
af tullmedel utbekomma ersättning för handlagda och afdömda tull-
rältegångsmål, hvilken ersättning, enligt hvad mig synes, är till
det belopp, hvarmed den utgår, oriktig; enär uti samma nåd. cir¬
kulär föreskrifves, att, med undantag af 6 mål, hvarför någon er¬
sättning ej äger rum, har en rådstufvu-rätt att, uppå anmälan,
för hvarje derutöfver under ett år handlagdt och med slut afhul-
pel tull-rättegångsmål utbekomma ersättning med 10 r:dr b:co.
Denna föreskrift, som tillkommit i anledn. af en hemställan
utaf R. St. vid 1841 års riksdag, har visat sig i allo olämplig.
Många mål handläggas och afdöntas visserligen, hvarför man kan
anse, att ersättningen är för ringa, men många, och detta är fler¬
talet, finnas äfven, deruti expeditionen går endast på en sida, och
då måste medgifvas, att en ersättning af 10 r:dr härför är allt¬
för dryg. En oriktighet är äfven, att den rådstufvu-rätt, som un¬
der ett år handlagt endast 6 mål, ej derför tillkommer någon er¬
sättning, ehuru ett eller flera bland dessa mål, hvarpå exempel ej
saknas, kan orsaka mer besvär än tillsammans 40 ä 50 andra tull¬
rättegångsmål, hvarför ersättning nu erhålles för hvartdera med
10 r:dr b:co. Då nu förevar, stadgande således uti tillämpningen
visat sig på en gång för staten eller tull-verket vara betungande
samt orättvist mot de ersättningstagande, får jag, till afhjelpande
bäraf, vördsamt föreslå, att, med upphäfvande af ifrågavar. stad¬
gande, lösen må, enligt gällande taxa, få af K. tull-verkets me¬
del utgifvas för expeditioner i de tull-rättegångsmål, som af råd¬
stufvu-rätterna handläggas och afdömas.
Med begäran om remiss, hemställde motionären om icke den¬
na fråga tillhörde Bevilln.- och LagUtsk:ns behandling.
Hr Prytz, Lars Adolf: Jag är i detta afseende benägen
att understödja Hr Tharas motion om lämpligaste sättet alt godt¬
göra rådhus-rätter för behandling af tullmåll. Såsom samma er¬
sättning nu utgår är den högst obillig, ty då en rådhus-rätt för
Den 22 December f. m.
335
en mängd tullmai, som icke inbringat staten mer än 2 å 3 r:dr
livartdera, får ersättning af 10 r:dr för hvarje, får deremot en
annan rådhus-rätt, som afdömt ett tullmål upptagande 30 å 40
ark prot., icke större ersättningsbelopp derför än förstnämnde råd¬
hus-rätt tillkommit för hvarje af de små målen, ehuru staten till¬
skyndats en inkomst af den sednare, till flera tusende r:dr. Jag
skulle derföre tro, alt, om ifrågavar. ersättning skall utgå af tull¬
medlen såsom hittills, R. St. icke höra annorlunda förfara än som
i ett önskningsmål, då på hemställan af R. St. K. M. kan på
enahanda sätt fatta sitt beslut i ärendet som vid 1841 års riks¬
dag. Om man således i samma afseende vill ingå till K. M. med
lind. framställning, tillhör ärendet efter min åsigt Ekon.Utsk.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade att den af Hr Tham nu väckta
fråga syntes röra en utgift af Statsmedel samt hemställde derföre,
om icke R. o. Ad. funné motionen böra remitteras till StatsUtsk.
Ropades ja. '
Hr Pereswetoff Morath, Anders Willi., hade inlem-
nat en sålydande motion:
Fråga om hamnanläggning vid Wadstena och om förskott
från statens sida till en del af kostnaden, är inom RorgareSt.
väckt äfven denna riksdag af representanten för Wadstena stad;
men då han såsom hufvudsakligt skäl till bifall framdragit de
fördelar staden skulle kunna vinna genom hamnanläggningen, och
icke utvecklat hvad jag anser än mera talande för bifallet, nemi.
den stora nytta hamnen skulle tillskynda nästan hela nedre de¬
len af Östergöthland, så har jag i anledn. af den kännedom jag,
såsom egendoms-innehafvare i den trakten, mäste äga om förhål¬
landet, ansett mig skyldig att framställa frågan ur denna syn¬
punkt, hvilket lämpligast sker genom att i det Stånd hvartill jag
hörer väcka motion i ämnet.
I betraktande deraf, alt nämnde del af Östergöthland har ett
öfverskott af aldra minst 25,000 tunnor spanmål årligen, och
dessutom ej obetydligt af viktualier; att detta öfverskott måste fö¬
ras landvågen många mil till närmaste hamn för att derifrån af¬
gå till de större afsältningsplatserna, eller ock lastas i fartyg på
Wadstena öppna redd, der det grunda vattnet tvingar fartygen
att ankra långt ut, så att lastning måste ske med pråmar; alt
den stormiga Wettern gör lastningen der ytterst farlig; att på
denna öppna redd fartyg och laster nästan årligen gå förlorade;
att sådant oaktadt behofvet alt sjövägen från Wadstena sända
säd och viktualier tvingar producenterna att underkasta sig en
sådan våda; att, då den folkrika och bördiga orten till stor del
är skogslös, trädvaror af alla slag i mängd måste för ortens be¬
hof hemtas från Westergöthland sjövägen till Wadstena, och från
fartygen å redden kastas i sjön för att flottas i land, samt att
således den betydliga för orten vigtiga trädvaruhandeln i Wad¬
stena är underkastad lika vådor, som de, hvilka, i fråga om säd
och viktualier, äro omnämnda, begärde länets nitiske landsh. re-
336
Den 22 December f. m.
ilan 1838, att general-amiralsembetet ville anbefalla undersök¬
ning af bästa platsen för hamnanläggning vid Wadstena och
uppgörande af kostnadsförslag dertill.
Samma år verkställdes detta af öfverste Lagerheim, och
hamnbyggnadskostnaden bestämdes då till en summa af 47,981
r:dr 8 sk. b:co.
Afskrift af undersökningen och kostnadsförslaget bifogas *)
denna motion.
Undersökningen visar:
Alt lämpligaste platsen vore de stensatta, djupa och breda graf¬
varne kring Wadstena slott;
att 2:ne af slen och annan fyllning bildade stenbelagda armar
af behörig bredd och höjd skulle från en af grafvarne löpa långt
ut i Wettern, samt slutligen,
att, om de förfallna slottsvallarne fingo begagnas, tillräcklig
fyllning till de bägge armarne, för minsta kostnaden, vöre alt
tillgå.
Efter hvad riksdags-prol:ne upplysa, tillstyrkte general-ami¬
ralsembetet hamnanläggningen och öfverste Lagerheims plan der¬
för samt gillade kostnadsförslaget, men då frågan förekom vid
1840 års riksdag, lärer penningeunderslödet, som då likasom nu
begärdes, blifvit med en rösts pluralitet i StatsUtsk. afslaget, oak¬
tadt detta företag var af behofvet vida meia påkalladt än andra,
hvilka vid den riksdagen rönte ett blidare öde.
Då frågan nu ytterligare väcktes, får jag i afskrift öfverlem¬
na ntdr. af magistratens i Wadstena prot. för d. 15 Oktober in-
nevar. år *), innehållande att borgerskapet åtagit sig att i hamn¬
byggnadskostnaden deltaga med 16,000 r:dr b:eo, en summa så
betydande för det samhället, att endast det ytterliga behofvet af
hamnanläggningen kan förklara möjligheten af ett så stort till¬
skott från det icke förmögna borgerskapet.
Någon tillgång för skillnaden mellan detta belopp och det
kostnadsförslaget upptagit, eller i rund summa 32,000 r:dr sam¬
ma mynt, finnes icke; ty så få egendomar äro belägne i denna
trakt utaf Östergöthland, att deras innehafvare icke kunna göra
det behöfliga tillskottet. Allmogen deremot innehar der det huf-
vudsakliga hemmantalet, men i allmänhet så styckadt, att från
det hållet intet penningebiträde kan förväntas.
Dé 32,000 r:dr skulle således anvisas af R. St. om det vig¬
tiga företaget skall kunna utföras.
Jag begär dock icke detta tillskott annorlunda, än såsom ett
lån, utan ränta, som på det sätt borde återbetalas, att af hamn-
umgälderna, sedan årliga underhållskostnaden afgått, § afsättas
och till Staten inbetalas till dess lånet på det sättet blifvit
guldet.
På det icke någon tvekan hos StatsUtsk. må uppstå om Re¬
geringens mening i afseende på vallarne vid Wadstena slott, an¬
håller
") Dessa handlingar, sorn till Utsk. aflemnats, äro ej i prot. intagne.
Den 22 December f. M.
337
baller jag, ali fii fäsla uppmärksamheten derpå, alt dä K. M. vid
nämnde riksdag lät anhängiggöra frågan, öfverste Lagerheiins för-
slag, så i afseende på platsen, som användandet af vallarne, är
godkändi af Regeringen, likasom alt K. M:s nåd. propos. innevar.
riksdag, om medel för Slottets reparation, ej kan utgöra något
hinder för vallarnes begagnande vid hamnbyggnaden, enär öfver¬
ste Lagerheiins undersökning visar, ali genom den syra de qvar¬
hålla, slottets grundmurar skadas.
Att genom deras borttagande slottet äfven i yttre afseende
skulle vinna, del ådagalägger den hos styrelsen öfver väg- och
vattenbyggnader nu befintliga, af öfverste Lagerheim uppgjor¬
da fullständiga ritningen, sä öfver slottet, sådant det skulle kom¬
ma att se ut efter vallarnes rifning, som öfver bela hamnanlägg¬
ningen. Blefve hamnen byggd och således varuskeppningen vid
Wadstena litligare, borde kronan påräkna ej så obetydliga inkom¬
ster af slottets fristående torn, hvilka reparerade skulle kunna
lämpligen begagnas såsom spannmålsmagasiner.
Väl förutser jag, att Statsötsk. icke finnér utvägar för alla
de anslag som begäras, men dels är nu icke fråga om annat än
en försträckning den statsverket återfår och anvo kan använda, för
att dermed åt annan ort bereda lika beskaffad fördel som den
ifrågavar., dels ock är det oneklig!, att hvad staten använder för
all underlätta transporterna i landet är väl användt och att an¬
slagen dertill lia ett stort företräde framför åtskilliga andra.
Remitterades till StatsUtsk.
Föredrpgs och remitterades till Bevilln.Utsk. H. Ex. Hr Gr.
Löwenhjelms, Carl Axel, d. 15 dennes anmäldta, numera
skriftligen atlemnade motion, ang:de befrielse från beviltn. och
charlae-sigillatai-afgifler för löner, pensioner, arfvoden, resolutio¬
ner på afsked och tjenstledighet, karaktersfullmakter, samt upp¬
höjelse i adligt stånd eller upplagande i de K. ordnarne.
Vidare föredrogs och remitterades till LagUlsk. H. Ex. Hr
Gr. Löwenhjelms, Carl Axel, jemväl d. 15 dennes anmäldta
och numera skriftligen allemnade motion, angrde föräldrars ansva¬
righet för barnens förbrytelser.
Äfvenledes föredrogs H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelms, Carl
Axel, d. 18 dennes e. m. anmäldta och sedermera skriftligen
allemnade motion, aug:de rättighet för de militäre tjenstemän,
hvilkas boställen af regHenas boställs-direktioner utarrenderas, att
då arrendeafgiflerne ej inflyta derföre af staten erhålla ersättning.
Remitterades till StatsUtsk.
Upplästes följande af Hr Ehrenhoff, Gustaf Herman,
inlemnade motion:
1 H. 22
338 Den 22 December f. m.
Till följe af en felaktig lagstiftning för banko-verkets inre
styrelse, äro R. St:s egne tjenstemän hemfallne under godtycket,
utan att lika med andra rikets tjenstemän äga någon garanti, alt
vara skyddade af för det öfriga Sverige gällande lagar. Den rin¬
ga uppmärksamhet, som utifrån egnals de olika myndigheternas
inom banken förhandlingar, jemte bristande vaksamhet öfver efter¬
lefnad af de för verket ensamt gällande författningar, har förvand¬
lat R. St:s egen bank till en stat i staten, inom hvilkens områ¬
de Svea rikes lagar icke alltid tagits i behörigt betraktande vid
besluten.
Reg.F:s 47 § bjuder, att ”alla domstolar skola efter lag och
laga stadgar döma”.
För alt dessa grundlagens bild skola blifva en sanning, måste
domsrätlen öfverlåtas åt personer, som äro beptöfvadt hemmaslad-
de med ”lag och laga stadgar”, ty eljest urartar lätt domaremak¬
ten till en inqvisitorisk myndighet, för hvilken ingen lag linnes
utom dess vilja.
Sednare liders {erfarenhet och en mig enskildt rör:de hän¬
delse hafva tillräckligt ådagalagt, att lagskipningen inom ban¬
ken antagit denna karakter, hvarföre jag anhåller att få fästa R.
Sl:s uppmärksamhet på behofvet af reform härutinnan.
Orsakerna till delta missförhållande ligger till en del uti do¬
maremaktens inom banken sammansättning och dess concentra-
tion inora bankens styrelser i allmänhet, och särskildt hvad iin-
derstyrelsen beträffar, inom en egen kast af utvalde, hvarutaf in¬
gen är förbunden att vara bepröfvadt hemmastadd med de lagar,
hvarefter de skola döma.
Före år 1834 hade alla bankens kommissarier vården om
och ansvaret för bankens redbarheter och deltogo samfäldt uti
under-styrelsen. Nyssnämnde år utgallrades 7 af desse lill en
slags patricier, hvilka ensamme (ingo behålla domsrälten, då der¬
emot de öfriga fingo stanna utanför, dock alltid med bibehållen
ansvarighet och vård. Dessa 7 under-styrelsens medlemmar äro
äfven chefer, hvar och en för sin afdelning, hvilkas naturliga in¬
tresse det är, alt vid domarebordet tätt sammansluta sig till ett
gemensamt upprätthållande af deras myndighet, så långt är det
nyttigt; men alla tiders erfarenhet bevittnar, alt makten utan kon¬
troll lätt öfverskrider gränsorna för det lagliga, och lill denna yt¬
terlighet bar under-styrelsen bevisligen kommit.
Till afhjelpande af denna olägenhet har behofvet påkallat,
alt denna aristokratiska sammansättning uppblandas med och raot-
väges utaf mindre sjelfrådiga intressen och att under-styrelsen
lillegnar sig den erfarenhet och upplysning, som icke saknas hos
de öfrige 'kommissarierne. Och som billighet och äfven efter
min tanke rätt kräfva, att lika ansvar medför lika värdighet och
förmåner, så får jag vördsammast föreslå, att
de öfrige bankens kommissarier måtte återfå den dem utan
dom och ransakning beröfvade rättighet att få deltaga i
understyrelsen.
Den 22 December t. m. 339
V
Men enär hanko-reglementet lili juridiska frågor satt banko¬
fiskal lill understyrelsens vägledare, så fordrar oell rättvisans
laggilda gäng, alt lian blifver ansvarig för sina rådslag, till vin¬
nande hvaraf jag får hemställa, om ieke banko-reglementet hoi¬
st adga något ,
ansvar för banko-tiskalen, i händelse hans tillstyrkande
skulle strida mot ”lag och laga stadgar”,
Bankofullmäkliges naturliga rådgifvare är deras sekreterare,
och som fullmäktiges sammansättning, deras tid, den osäkerhet med
hvilken de innehafva sina platser och den ringa ersättning de
hafva för deras ansvarsfulla kall, icke alltid tillåta dem, alt noga
granska och pröfva sädane frågor, som röra verkets inre styrelse;
och enär dessutom erfarenheten ådagalagt, alt bar.ko-sekrecn
med villighet och nit biträdl med sina upplysningar, så är det
icke utan rättvisa, att hans tillrådanden blifva underkastade gransk¬
ning oell ansvar, hvarföre jag ytterligare får föreslå, alt
Banko-sekret;n blifver förpligtad, att uti hvarje fråga,
som rörer verkets inre styrelse, till prot. afgifva sitt ytt¬
rande, samt ali han för sina rådslag blifver ansvarig.
Banko-reglementet har uti de flesta fall, som röra tjenste-
männens pligter och ansvar, uppdragit högsta domstols makt åt
banko-fullmäktige, utan att ens pä nådeviig dem är förunnadt
alt söka ändring; men som det är oförenligt med grundlagarnes
anda att personers välfärd är beroende af slumpen af deras doma¬
res mer eller mindre kännedom om lag och laga stadgar, samt
den upplysning och den personliga karakter, som banko-sekrel:n
kan äga, så får jag vördsamligen hemställa, om icke banko-regle-
inentel måtte medgifva hankens tjenstemän, alt
uti vissa bestämda fall af allvarsammare beskaffenhet hos
K. M:s och rikets Svea hofrätt anföra besvär öfver banko¬
fullmäktiges beslut, äfvensom att R. St:s justitieombudsman
måtte anmodas att vaka öfver lagarnes efterlefnad inom
banko-verket.
Dagligen inträffar att personer, som hafva insättningar eller
vexlingar, ulan alt deras tid medgifver att afvakta ulfående af be¬
hörigt qvitto eller motsvarande valuta, aflägsna sig, för att seder¬
mera uttaga beggedera. Som öfver sådana förhållanden allmän¬
heten och kassören emellan icke någon kontroll kan finnas, så
måste man anse delta såsom ett enskildt förtroende å begge sidor
dem emellan, och för att freda banken för all tvist i dylika fall,
stadgar en K. förordning af d. 4 Febr. 1824, att en bankens
kassör, vid tjenstens förlust, icke må utfärda interims qvitto el¬
ler ett så beskaffadt bevis, som icke blifver i böckerna infördt.
Häraf synes det som banken vore tillräckligt skyddad för alla ef¬
terräkningar, men som fråga ändock uppstått om bankens ansva¬
righet för dylika under ingen kontroll varande medel, och om
en sådan åsigt skulle göra sig gällande, banken kunde komma alt
vidkännas oberäkneliga förluster, så, för att ännu mer tydliggöra
22*
341)
Den 22 December f. m.
nämnde K. förordn., får jag föreslå, det R. St. afgåfve ett förtyd¬
ligande af denna förordn. genom en förklaring, det
R. St:s bank under intet villkor erkänner någon ansvarig¬
het för andra penningar, som inkomma till verkets kassö¬
rer, än dem för hvilka qvillö på bankens blanketter blif¬
vit ntgifvet.
Ett för laga ordning betänkligt förhållande har uti 17 år opå¬
talt inom R. Sus bank fortfarit, och hvarpå jag heder att fä fästa
R. Sl:s uppmärksamhet.
Ar 1830 fullbordades med stor kostnad bankens brandan¬
stalter, och för att, utan särskild kostnad, sätta dessa i verksam¬
het, drogo banko-fullmäktige icke i betänkande, att, utan afseende
på deras af grundlagarne icke medgifne lagstiftande makt, utfärda
ett s. k. brand-reglemente, hvarigenom bankens liela tjensteman-
napersonal och vaklbetjening inrullerades till tjenstgöring vid spru¬
torna, och på grund af hvilket reglemente, under dessa 17 år, ett
betydligt penningebelopp blifvit af bankostyrelsen, villigt biträdd
af understyrelsen och fiskals-erabelet, utaf verkets personal ut¬
pressad under namn af böter. An värre: samma reglemente,
som utan alt medgifva pröfning huruvida en och annan kan äga
mindre fallenhet för spruttjenslen, tvingar en hvar att deltaga i
ett bestyr, vid hvilket en viss uraktlåtenhet medför tjenslens för¬
lust inom bankoverket.
Fullkomligt medgifvande hvarje tjensteman* inom banken [iligt
att, då banken är uti fara, på stället bidraga till farans afböjande,
kan jag dock ieke undgå att förmoda, det R. St. vilja medgifva
deras tjenare, att behandlas efter å grundlagsenlig väg tillkomne
författningar, och i anledn. härutaf föreslå, det
ett nytt brand-reglemente mätte på laglig väg blifva ut¬
arbetad! och sanctioneradt.
Men som bankens tjenstemän kunna vara skicklige i deras
kall såsom sådane och ändock icke äga någon fallenhet för be¬
handlingen af en spruta, och som det icke är fullt billigt, alt de
tvingas till en förrättning, hvartill en möjlig ringa fallenhet kan
beröfva dem både deras framtida välfärd och egendom, så får jag
hemställa om icke R. St. tillåta
bildandet af en särskild brandcorps, uti hvilken må kun¬
na inträda de af bankens tjenstemän, som till sådane
sysslor känna sig äga duglighet och som icke hafva pen¬
ningar och handlingar, att vid inträffad våda vaka öfver.
Denna förändring är för verkets säkerhet af högsta vigt; ty
vid största eldfara, eller då möjligen eld utbrister inom sjelfva
bankohusen, så skulle ettdera brandredskapen öfvergifvas, eller
ock skulle kassor och handlingar löpa fara alt förkomma, om nu-
var. tjenstemännens samfälda indelning på sprutorna linge qvarstå.
Anhålles vördsamligen om remiss af denna min motion, och
hemställos om den icke bör komma under gemensam behandling
af Banko- och LagUtskm.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr.: Jag skulle för mindel
anse det vara tillräckligt, att remittera motionen till BankoUlsk.
Dcti 22 December f. m.
341
Don tvetydighet, som i motionen insmugit sig, anser jag kunna
af nämnda (Jlsk. rättas utan sammanträde med LagUtsk.; men
om ett sådant sammanträde erfordras, kan sådant låta sig gö¬
ra, utan att remittera motionen lill dessa Utskrs gemensamma
behandling.
Förevar, motion blef uppå härefter framställd propos. re¬
mitterad till BankoUlsk.
Lades på bordet nedannämnde från Ulsk:n inkomnc mern.,
nemi. från
Stats-Utskoltet:
N:o 6, ang:de ersättande af de tillökade riksdagskostnaderne
för Hr Landtm, och Hrr Talmän.
N:o 7, ang:de riksdagskostnadernes bestridande.
N:o 8, ang;de förskott å atlöningen för den hos RiksShn och
Ulsk:n anställde betjening.
Expedilions-Utskottet:
N:o 5, i anledn. af erbållen anmodan om införande i riks¬
dagsbeslutet af K. M:s nåd. skrifvelse, ang:de åtskillige föreslag-
ne lagförändringar.
Upplästes och lades till handlingarne ankomna prot.utdr. från
de öfriga RiksSt:n, nemi. från PresteSt. af d. 8, 11 och 15 den¬
nes, samt från Borgare- och BondeSl:n af samma dagar samt d.
18 dennes.
fl. R. o. Ad. åtskildes kl. £ till 3 e. m.
In fidem protocolli,
silbert Munck.
Onsdagen (len 22 December 1847.
Plenum kl. <5 e. m.
Justerades 4 prot.utdr. för denne dag f. m.
Frih. Cederström, Jakob, uppläste följande:
Mera än ett tredjedels sekel har förflutit, sedan de grundla¬
gar stiftades, hvarefter vi nu för 10:de gängen i egenskap af
Svenska folkets representanter äro samlade; del torde då icke va¬
ra för tidigt undersöka huruvida samhällsförhållanderna utvecklats
i öfverensstämmelse med denna grundlagssliftning, såväl i beskatt-
312
Den 22 December e 111.
nings- sorn annan lagslifining, eller 0111 reaktionära afvikelser
gjort sig gällande i de lid efter annan ulkomne författningar.
För all med enkelhet utreda ämnet bör först visas betydelsen
af 180!) års Reg:F:s tillämpning på beskattnings och annan lag¬
stiftning, äfvensom af samma Ständers beslut i dessa ämnen.
Dervid förekommer främst dessa Ständers beslutade, s. k.'
concessioner, uppfattade i 9 § af riksdrs-beslutet d. 2:dra Maj
1810, af Konungen särskildt fastställde d. (i April sistnämnde år,
hvarigenom hvarje svensk man, lill hvilken klass af medborgare
lian räknas må, blef berättigad att förvärfva och besitta fast egen¬
dom och jord inom Svea rike på landel och i stad af hvad natur
som helst, och åtnjuta densamma tillhörande förmåner emot upp¬
fyllande af dermed förknippade och redan fastställde eller fram¬
deles åtagande skyldigheter, för alla medborgare klasser, rättighet
all idka all slags borgerlig näring, emot åtagande af deremot sva¬
rande borgerlig tunga m. m.; — dernäst beslutet om grunderna
för allmänna hcvillningcns utgörande i män af behållen inkomst
med progressiva afgifter för den behållna större inkomsten; sä
beslutet om skyldigheten för en livar, som icke är i behof af an¬
dras hjelp, alt till fattigförsörjningen bidraga, och så beslutet för
bildande af en lag-comité till omarbetning af allmänna civil-
och criminal-lagen lill öfverensstämmelse med del nya statsskicket
och lidens anspråk, samt slutligen upphäfvande af landl-tullarne,
såsom hinder för fri afsättning af näringarnes produkter och med¬
förande för dem en slags dubbel beskattning.
Vid 1810 års riksdag i örebro förändrades ingen af dessa
lagstiftningsfrågor. Näringsfriheten enligt de af Konungen fast¬
ställda jemnkningarne uti RiksSlms privilegier eller ofvannämnde
concessioner tillämpades utan tvekan af samtlige emhelsmyndig-
lieterne i städerne och på landet och jemväl af corn.collini; men
sedan vid 1812 års riksdag i Orebro det blef dåvar. Ständer för¬
behållet, att nedbryta en af grunderne för 1809 års lagstiftning,
den nemi. ronde beskattningen, genom återgång från bevillnings-
grunden efter behållen inkomst lill den, af 1800 års riksdag fast¬
ställde, efter klasser och rubriker, hvarigenom i och med detsam¬
ma den Svenska folket allmänt tillerkända näringsfriheten åter
förlorades, i det att myndigheterne i städerne, på grund af be-
villn.-förordn:s klassilikationer, vägrade näringsidkande åt dera,
hvilka icke i föreskrifven ordning förvärfvat sig inträde, jemlikt
äldre författningar, i näringsidkande klass och det yrkades af skrå-
embetena, att med medborgerlig tunga borde förslås de i skrå¬
ordningen bestämda tjenstbarheter och läroår, och då beskattnings-
lagsiiftningen eller rättare allmänna hevilln.förordn:n icke mera
beskattade näringsidkaren nian klasserne, hafva slriderne ronde nä¬
ringsfriheten fortgått ända tills nu, då, oansedt de tid efter annan
utfärdade förfatlningarne i ämnet t. o. m. den sista nu utfärdade,
Svenska folket likväl icke återkommit till den frihet i näringsid¬
kande sorn af Konung och Ständer, på sätt ofvan finnes nämnd),
är 1810 fastställdes och troligtvis icke heller kan komma förr än
R. St. återgå till fastställande af samma grund för allmänna be-
lien 22 December e. m.
343
villn:ns fördelning, som 1801) års Sländer bestämde; del är i mån
af inkomst med progressiva afgifler för den större inkomsten,
hvarvid, om farhåga skulle uppstå för svårigheter lill kontrolleran¬
de af den behållna inkomsten, brutto-inkomsten kunde läggas
till grund, då lätt kontroll vunnes och följden blifva intet ensamt
en, efter förmågan att draga beskattningsbördan, fördelad beskatt¬
ning, utan jemväl Svenska folkets återvunna rätt i all slags nä-
ringsidkande, emot åtagande af deremot svarande borgerlig tunga,
om endast de författningar, som efter d. 0 April 1810 blifvit
utfärdade rör:de näringarne, i och med detsamma upphäfvas.
Farhågorne vid 1812 års riksdag för den oro, som igenom
tidningspressen skulle kunna spridas vid analyserandet af de följ¬
der till inskränkning af Svenska folkets frihet, som de förändrade
bevillningsgrunderne komme att medföra, beredde bland annat
den grundlagsvidriga förändringen i tryckfrihetslagen, hvarige¬
nom Konungen tillerkändes rättighet, att indraga tidningar och
periodiska skrifter.
Vid påföljande riksdagar 1815 och 1818 yrkades fåfängt åter¬
gång till 1809 års lagsliftningsgrunder i dessa ämnen och Sven¬
ska folkets genom dem fastställda näringsfrihet.
Ekonomiska författningar i diverse ämnen, bränvinsbränning
ldand annat, medförde vid hvarje af de påföljande riksdagarne
vidlyftiga öfverlägga!agar, men spår till system och öfverensstäm¬
melse med grundlagsslifningens afsigter blefvo intet synliga. Jag
väckte då vid 1823 års riksdag fråga om fastställande af grunder
för det statshushållningssyslem, som borde följas. R. St., under er¬
kännande af frågans nytta, hänskölo utarbetningen från sig till
Styrelsen, enl. deras tind. skrifvelse af d. 12 Juli 1823 N:o 26.
Vid 1828 års riksdag väckte jag ånyo denna fråga, uppgifvande
de grunder för statshushållningen, som enl. min öfvertygelse bor¬
de följas.
Denna motion igenfinnes i R. o. Ad:s prot. för d. 12 De¬
cember 1828, men då i dessa grunder för Statshushållningen fång¬
vården icke linnes upptagen, hvartill anledn:n var, alt den orga¬
niserade fängstyrelsen då endast var några år gammal, så att
man intet kunnat erfara de följder denna organisation sedan med¬
fört, skall jag nu fylla denna lucka genom följande betänk, öfver
Sveriges fångvård och behof af förändring deruti.
Kostnaden för fångars vård och underhåll var intill och med
år 1815 mindre betydlig. Fångforslingen befordrades då äfven af
dertill anslagne hemman, som till följd deraf voro befriade från
annan skjutsning, jemte rotering. Men sedermera, och efter det
fångföringen besörjdes med gästgifvarskjuts under uppsigt af
fånggevaldiger, som aflönades på anslaget för fångars vård, samt
efter det fångarnes underhåll inom de inrättade korrektionshusen,
spinnhusen derunder inbegripne, blifvit så förbättradt, alt arbets¬
folk i fria tillståndet sällan genom arbetet kunna beredas tillfälle
att få njuta så god och tillräcklig föda, äga så snygga bostäder
med beqvämliga hvilostäder, så god beklädnad, uppassning samt
sjukvård, när den tarfvas, har fångpersonalen på ett förskräckan¬
344
Den 23 December e. ib.
de sätt årligen tilltagit samt derigenom koslnadernc för densam¬
ma jemväl ökats.
Genom 1833 års författning, ang:de försvarslösa personer, till¬
ökades ytterligare med hvarje år fångantalet i korrektionshusen
med arbetsfolk, som i brist af lagstadd tjenst eller förmåga att
ställa borgen af 50 r:dr, under qvalifikationen lösdrifvare, af
landshme dömdes och afsändes till korektionshusen, ehuru de in¬
gen förbrytelse begått. Denna författning, lill sill innebal) i up¬
penbar strid emot 16 g Reg.F., bar förvandlat tusentals obrottsliga
Svenska medborgare till korrektionshjon och de flesta bland dem,
om ej alla, till förderfvade varelser, som, om de lössläpptes och
icke på samma gång kunde förskaffas årstjenst, skulle blifva våd¬
liga för allmänna säkerheten, i anseende till deras under fängel¬
setiden helt naturligt förvärfvade fientliga sinnesstämning emot
samhället, hvilket, ehuru de voro obrottsliga, beröfvat dem friheten
och hårdare behandlat dem, än om de varit dömde för grofva
stölder, i det de i sistnämnde fall, enligt Sveriges allmänna lag,
icke kunnat qvarhållas i korreklionsfängelset längre tid, än lagen
för brottet bestämt, då de deremot i förstnämnde kategori blifvit be-
röfvade sin frihet endast för försvarslöshet, hvilken, efter inspärr¬
ningen, aldrig om oj händelsevis kan upphöra, och sådant, oak¬
tadt ofvan åberopade 16 § af Reg.F. uttryckligen bjuder, all ”Konun¬
gen må ingen från ort lill annan förflytta eller förflytta låta, eller
dess frihet beröfva, utan han dertill lagligen dömd är”.
1833 års K. förordn. om försvarslösa personer är nu upp¬
härd genom 1846 års författning i ämnet, hvarigenom den i först¬
nämnde förordn. arbetsfolk ålagda skyldighet att ställa borgen för¬
svunnit; men tiden får visa, om genom denna förändring någon
egentlig förbättring uppkommit, eller om den sistnämnde författ¬
ningen, än mera än den förra, kommer att befordra tillökning i
fångantalet inom korrektionshusen och förbrytare i landet.
Nu har emellertid den årliga kostnaden för fångvården, —
dertill år 1810 30,000 r;dr och för spinnhusen 4,283 r:dr26sk.
6 rst. såsom förslagsanslag anvisades, — från och med 1845 till
nästa riksdag 470,072 r:dr 5 sk. 6 rst. måst anvisas, och likväl
har denna summa varit otillräcklig, enär år 1845 åtgått 767,547
r:dr 46 sk. 6 rist. och år 1846 betydligt öfver 800,000 r:dr, med
eli ord: frän är 1810 t. o. m. är 1846 har varit anvisadt i för¬
slagsanslag 6,472,668 r:dr 12 sk. 6 rst. och åtgått icke mindre än
12,031,976 r:dr 45 sk. 11 rst.
Vid denna riksdag torde anslaget behöfva bestämmas lill
900,000 r:dr, ehuru K. M:s nåd. propus, endast uppför detsamma
till 600,000 r;dr, om icke detsamma skall befinnas otillräckligt,
hvilket, när bchofvet är kändt, grundlagsenlig! bör lill full motsva¬
righet anvisas. Det är ej svårt alt, i fall ingen förändring i fång-
vårdsaustallerna införes, bestämma tidpunkten, dä fångvården skall
komma att kosta mer än hela statsförvaltningen nu, och kapital-
kostnaderne för fängelsebyggnader öfverskjuta den för alla öfriga
publika byggnader i riket.
Den 22 December e. ni.
345
Medan tid är måste dessa samliällsvådor förebyggas; oell delta
är möjligt om statens tillgångar af odisponerade trakter i Lapp-
markerne lill en areal af öfver 1000 qvadratmi! med rika malm¬
fält derinom disponerades lill kolonisation af alla arbetsföra kor¬
rektionist och af alla som i brist af arbetstillfälle sig frivilligt
dertill anmälte, mankönet lill krigs- och arbelstjenst vid koloni¬
erna, och qvinnkönet indelt i arbetslag till arbete derstädes; om
författningarne ang:de korrektionsinrältningarne upphäfdes; om
strafflagen ändrades så, alt, i st. f. hvad som är föreslaget om
cellfängelset, man bestämde för karlar krigs- och arbelstjenst, och
för qvinnor arbete på 6 års tid vid kolonierne i lappmarken; om
förbud emot nybyggens anläggande och mutsedlars utfärdande å
malmfält i Lappmarkerne bestämdes genom en af Konung och Stän¬
der gemensamt beslutad författning, med föreskrift tillika, alt redan
uttagne inmutningar, för att fortfarande blifva gällande, skola är¬
ligen bearbetas och den brutna malmen tillgodogöras; att något
anstånd med grufvubrylningen derstädes icke må af bergmästare
få meddelas, samt alt,-om inmutade malmfält till annan in- eller
utländsk man eller ock bolag föryllras, anslag må linnas till K.
M:s disposition i riksg.kont., all för statens räkning, genom börd
eller inlösen ålerförvärfva detta K. M:s och kronans regale.
Om af de 900,000 r:dr, som vid denna riksdag behöfva anvi¬
sas för fångvården, 700,000 r:dr bestämmas att årligen i 28$
är utgå till 4 procents ränta och 2 procents kapitalafbetalning
ä ett statsobligationskapilal af 11,666,666 r:dr 32 sk. för koloni¬
sation af korrektionisterna i Lappmarkerna, så blifva de öfvcr-
skjutande 200.000 r:dr mer än tillräcklige för underhållet af
ransakuingsfångarne och de till fäslningarne eller ankarsmedjan
i Carlskrona dömde straff-fångar; och Statens utgifter på denna
titel efter ofvannämnde lid af 28£ år, minskade med 700,000
r:dr årligen.
Erfarenheten har i allmänhet visat, att industriella förelag,
af hvad slag som helst, icke kunnat ulan förlust för kronans räk¬
ning bedrifvas; och sålunda hafva ock alla de grufvor i Sverige,
hvilka lill en början af kronan bedrifvils, successive måst öfver-
låtas till enskilte. Men af denna erfarenhet bar för en lugn gran¬
skare ingen annan visshet vunnits, än att, genom brist på kun¬
skap i de enklaste grunder för organisation af industriella företag,
landels Styrelse icke förmått alt lyckas bättre, än enskilta närings¬
idkare, som haft lika liten insigt i ordnandet af arbetsförelag och
derföre förspillt sin förmögenhet.
Då här icke kan vara fråga om att ordna kolonisationen på
det sätt, att den skulle af bevakningstrupper omgifvas, utan Ivert-
om sålunda, att folket sjelft, indelt i trupp och arbetslag, förses
med nödigt befäl af alla grader och ställes under krigslagarne,
såsom i krigstid då fiende är nära, och då belägenheten der ko¬
lonierne skulle anläggas, är under ett hardt luftstreck, skild från
all kommunikation med hemlandet annorledes än sjövägen, mäste
befälets löner och folkets underhåll så regleras, alt de kunniga¬
ste, skickligaste och raskaste inom armeens befäl, kunna finnas
346
Dea -2 December e. m.
villige att åtaga sig tjenstgöring derstädes, samt folkets belåten¬
het beredas genom tilldelning af bestämd procent af en hvars ar¬
betsprodukt.
Villkoren för befälet bar jag ansett böra blifva:
l:o Ovillkorlig rätt till befordran inom den corps, hvartill
detsamma hörer, i tur vid yppad vakans; oell utom tur, en grad
för 6 års tjenst;
2:o lön, enligt bilagdt förslag lill stat, emot afstående lill
den, som hemma förrättar tjensten, af den samma tjenst åtföljan¬
de löneförmån ;
3:o viss procent af produkten, i sparbank afsatt, enligt sam¬
ma slat (detta jemväl för folket);
4:o att logementer med möbler, husgeråd m. m. tillhanda¬
hållas på kronans bekostnad, under redovisningsskyldighet; och
enligt byggnads- och utrednings-förslagen bestämde;
5:o att de i sparbanken afsatte medlen hvarje 6:te år få af
en livar, som afgår från kolonien, disponeras; äfvensom, i hän¬
delse af afgång dessförinnan genom sjukdom eller eljest icke sjelf-
förvällad orsak, af dem sjelfva eller deras rällsinnehafvare; men
vid annan afgång, bibehållas medlen för bildande af pensionsfond
för enkor och barn, enligt särskild författning, inbegripande sä
väl befäl af alla grader, som trupp och arbetsfolk.
Under ofvannämnde lid af 28$ år kan med säkerhet beräk¬
nas, ali de i Lappmarkcrne koloniserande krigs- och arbetsfolk
öfverskjuta 12,000 personer, men tillvexten kan naturligtvis icke
i förväg bestämmas. Likväl synes troligt, all inom en tidsrymd
af eli sekel personalen bör öfverskjuta 100,000, under villkor
likväl, att såsom en orubblig grund bestämmes, alt den tillräck¬
liga procent af arbetsprodukten, som nu föreslås, icke indrages
eller minskas för befäl, trupp eller arbetsfolk, hvarigenom ensamt
deras håg lill arbete och noggrannhet vid deras pligters uppfyl¬
lande kan vinnas, hvartill äfven torde bidraga vissheten för dem
alla, att inora några få år hafva förvärfvat tillräckligt kapital, för
att, då deras arbetstid vid kolonien upphört, oberoende kunna
försörja sig oell de sina i hembygden.
Alt kolonisationerne lill en början böra anläggas invid Norr¬
ska riksgränsen på de ställen, der med största lätthet railvägar
från de Norrska fjordarne kunna lill vägabringas till de i Lapp-
markcrne närmast gränsen befintliga malmfält, är nödvändigt för
att bereda säkerhet för folkets underhåll genom tillgång på den
myckenhet fiskvaror, som Norriges fjordar erbjuda, och för till¬
förseln af nödigt brännmaterial af stenkol, samt för att bereda
hastig och läll transport för utförande af koloniernes mineralie-
produkler.
Då emellertid denna organisation för fångvården icke kan
eller får afse rubbning i de förhållanden, hvarpå jernhandlerin-
gen i Sverige uppkommit, är tydligt, att koloniernas bearbetning
af jern alltså icke må till export få lemna stångjern eller tack¬
jern, än mindre malm, ulan bör såsom orubblig regel fastställas,
all endast gjutgods, stål af alla slag, plåtar, smiden för skepps-
I)on 22 December e. m.
347
byggnad och annan manufaktur, såsom railvägsskenor, dragne el¬
ler gjulne, gjutgods för husbyggnader, eldstäder af alla slag, trap¬
por, monumentet', kolonner, med tillbehör af kapiteler och sokler
etc. dertill ifrågakomma.
Den uppgifna summan af 11,000,660 r:dr 32 sk. fonderad
på 700.000 r:dr af anslaget för fångars vård och underhåll, ehu¬
ru tillräcklig för rail vägsan läggningar ne från Norrska fjordarne
till närmaste malmfält i Lappmatkerne, underhållet för 3å 4000
personer under första äret, byggnadernes uppförande, material iers
och inventariers uppköp, samt en del af de för jernmanufaktur
och kopparberedningen befintlige smältningsbyggnader, blås- och
valsverk med tillhörande eld- och luftmaschiner, blir likväl otill¬
räckligt, så framt icke, för fortsatta byggnader, öfverskotlet af ar¬
betsprodukten blefve anvisad till disposition för koloniernas bygg¬
nadsbehof, drift och utvidgning, helst i den mån personalen ökas
produktionen blifver så enorm, att malmsmällningsanstallerna en¬
samt inom några få år fordra byggnader, hvilka, jemte valsverk
och smedjor m. ra., komma alt medtaga mångfaldigt större kapi¬
tal än det för första anläggningen behölliga; men hvartill likväl
de produkter, kolonisternas arbete frambringar, mer än väl lem-
nar tillgång. Hvad som öfverblifver, synes lämpligast kunna an¬
visas lill fond för framlida krigsbehof, så att, i den mån de der
organiserade trupper till vexa, de må, när behofvet påkommer,
utom kolonien såsom krigsfolk kunna användas och tillgäng dä
på nödige medel finnas för alt genast kunna ställa dem på rör¬
lig fot.
Enligt den från bergmästaren Frans von Scheele lemnade
uppgift i svar på frågan, huru mycket malm en grufarbetare bör
kunna på dagen lösbryla vid de i lappmarkerne befintlige malm¬
fält, ”kan, dä arbetet bedrifves på struss, under 8 timmars ar¬
betstid, en rask grufarbetare borra och lösspränga 5 tunnor,
hvarje tunna ä 2 skepp:d om 20 lisp:d per dag, och naturligtvis
mera, om arbetstiden förlänges, eller arbetet vcrkslälles med kil¬
hacka, i st. f. genom borrning”.
”Men om arbetaren skall, såsom förmånligast är, sjelf hvässa
borrarna och underhålla den öfriga redskapen, samt efter den
egentliga sprängningen med spett lösbryta malmen och framföra
densamma till det ställe, hvarest uppmätning och lastning äger
rum, kan det egentliga borrningsarbetet icke utsträckas öfver 8
timmar”.
Malmbrytningen i Lappmarkerne måste så ordnas, att den
om vintern sker inuti bergen och under sommaren i dagen, alt
således första årets arbete öppnar stollgångar i bergen under lop¬
pet af sommaren, för att derinom under påföljande vinter fort¬
sätta malmbrytningen, att lill dessa stollgångar uppifrån göras
borrhål för nödig luftvexling, att för upplysningen i bergen in¬
rättas gasanläggningar, hvarmed andra logementer och byggnader
äfven förses.
Om för hvarje person, öfver hufvud räknadt, 20 sjukdoms-
348
Ilen 22 December e. ni.
dagar per är antagas, återstå 280 arbetsdagar, hvarunder således
hvarje karl kan bryta 2800 skeppa] malin.
Då kolonierne blifvit anlagde genom statsanslag, dertill samt¬
lige Sveriges medborgare bidragit, hvilka icke sjelfve äro i behof
af andras hjelp, synes det vara tydligt, att Sveriges Ständer, in¬
seende nyttan af kolonisationen och förändringen af fångvårds-
väsendet med strafflags-systemet, böra såsom villkor derför bestäm¬
ma, att icke de produkter, som utgöra hufvudsakliga föremålet
för bergshandleringen i landet må utföras, på det de idkare, hvil¬
ka samtlige bidragit till förläggandet af kolonien, icke må blifva
helt och hållet förstörde derigenom att kolonierne skulle riktas
på tillverkningen af Sveriges närvar, hufvudsakligaste exportarti¬
kel, stångjern, icke eller genom export af tackjern eller malm,
helst dylik af den ädlare beskaffenhet, som utmärker Lappmar-
kernes malmfält, skulle omintetgöra möjlig täflan för bergslager-
ne och nedtvinga priserne i verldsmarknaden, så att handterin-
gcn mäste upphöra, då likväl just den ädla beskaffenheten af
malmerna i Lappmarkerne lemnar tillfälle lill frambringande af
ädlare produkter, såsom stål, plåtar m. m., och som nämndt är,
smiden för skeppskonslruktion; hvaraf allt lärer finnas, del dela¬
de tänkesätt icke böra uppkomma i och för bestämmandet af de
produkter, som vid kolonien böra till export frambringas.
Det har blifvit framkastad!, ehuru, såsom det synes, mindre
välbetänkt, att ifrån kolonien tackjern borde få föras till jernbru-
ken i det öfriga Sverige, men om sådant skulle medgifvas, så blef-
ve ju en omedelbar följd, att ägarne af Sveriges jerngrufvor skul¬
le komma alt sakna afsättning för sin malm, äfvensom hytteäga-
re af sitt tackjern, samt obestånd således beredas för alla dessa
medborgare, hvilka dock nödgats bidraga till inrättningen af ko¬
lonisationen.
Till allas nytta måste den ordnas, om förslaget skall blifva
antaget.
Slutligen anser jag mig böra anföra några reflexioner ronde
Konungens och folkets gemensamma intressen deri, att grund¬
lagen, rätt förstådd och tillämpad, bestämmes såsom utgångspunkt
för all lagstiftning i landet.
Den 90 §:n Reg.F:n, hvars visa bestämmelser blifvit så argt
klandrade och hvars tillämpning man icke velat medgifva Stån¬
dens Talmän, har likväl medfört den tjenliga verkan, att frågor
icke kunnat väckas om regerings- och domare-makternes beslut,
resolutioner och utslag eller om verkställigheten af någon lag,
författning eller inrättning på annat sätt än Reg.Fin bokstafligen
föreskrifver. Enskildt hämdbegär, afund, med ett ord, alla de lå¬
ga föraktliga motiver, som under den s. k. frihetstiden i Sverige
gjorde sig gällande bland R. St., hafva genom denna §« tillva¬
relse i grundlagen, blifvit bannlyste från Svenska folkets repre¬
sentanters öfverläggningar.
Svenska folkel äger genom sina representanter vid allmän
riksdag i sträng öfverensstämmelse med grundlagen i 56, 81, 87,
88 och 89 §§ Reg.Fin den vidsträcktaste frihet för väckande af
Den 22 December e. tu.
34'J
frågor om ändring i ali slags lagstiftning och i allt hvad till
statshushållningen hörer, och jemlikt 57 § samma grundlag be¬
slutande rätt uti beskattningsfrågor, samt jemlikt 77 § rättighe¬
ten att bestämma grunderna efter hvilka kronans samtlige domä¬
ner skola förvaltas; derjemte kontrollerande rättighet öfver grund¬
lagens efterlefnad af Konungens rådgifvare enligl 106 och 107
§§, uppsigt öfver samtlige embets- och tjenstemäns i riket fullgö¬
rande af åligganden enligt lag och författningar genom justitie¬
ombudsman, jemlikt 101 och efter 103 §§ rättigheten att döma,
huruvida högsta domstolens samtliga ledamöter gjort sig förtjen-
ta att i deras vigtiga kall bibehållas.
Den representant för Svenska folket, som ej inser att bety¬
delsen af dessa grundlagsstadgandcn innebär, allden Svenska mo¬
narkiskt konstitutionella styrelseformen egentligen är den till stör¬
sta möjliga fullkomlighet utbildade republikanska, har, ett af två,
aldrig studerat Svenska Reg.Fm med hänsigt till tillämpningen
af dess sladganden, eller ock saknar förmåga att uppfatta bety¬
delsen af ofvan åberopade grundlags §§, jern förde med bestäm-
melserne i den 16 och 4 § i samma grundlag. Jag återuppre¬
par hår hvad jag i ofvan åberopade motion om grunderne för
statshushållningen yttrade, nemi. att för Styrelseformens varak¬
tighet fordras enighet så väl hos folket, som emellan det och Re-
genten; ty genom enighet alstras kärlek, kraft och täflan uti allt
som genom sjelfförsakelse kan bereda allmän nytta, med ett ord,
all slags medborgerlig dygd. Men enighet kan allmänneligen icke
finnas, om icke allas skyldigheter och rättigheter såsom medbor¬
gare äro lika; hvarje olikhet alstrar slridiga intressen, och dessa
medföra oenighet, misstroende, brott, förakt för lagarne, egennyt¬
tans seger öfver alla medborgerliga dygder eller egenskaper och
samhällsbandens slutliga upplösning.
Om det är lika önskvärdt för Konungen som för folket, att
allmän belåtenhet med den bestående ordningen genom lagstift¬
ningen beredes, hvarigenom ensamt den littiga kärlek för Konung
och fosterland kan alstras bos massan af folket, som gör det
villigt till hvarje uppoffring för det helas bestånd; så synes deraf
klart böra följa, att gemensam samverkan bör kunna påräknas lill
syftemålets ernående, det är rättelse i författningar, hvilka tid ef¬
ter annan emanerat i strid med de grundsatser, som i riksdags¬
beslutet d. 2 Maj 1810 § 9 finnas uttryckte, samt den i öfver¬
ensstämmelse dermed af samma 1809 års Ständer fastställda
grund för allmänna bevillnms utgörande. Den K. kungörelsen
af d. 6 April 1810, hvarigenom R. St:s beslut, uppfatladt uti
nyssnämnde § i riksdagsbeslutet, erkändes allmänneligen hafva de
facto upphäfl alla förut utfärdade författningar angtde näringarne;
äfveusonr att den vid 1812 års riksdag förändrade grund för all¬
männa bevillnms fördelning bos allmänheten beredde öfvertygel-
sen att de om näringarne förut utfärdade författningar blifvit de
facto åter upplifvade.
Då R. St. ensamme besluta öfver grunderna för allmänna
bevillnms utgörande, äro också R. St. sjelfve ensamt vållande
Den Ti December e. m.
till den återgång, som efter 1812 års utfärdade bevilln.förordn.
inträffade.
Det är ej klagan öfver det framfarna, som bör fästa R. Si:s
uppmärksamhet, annorlunda än som factum, som medfört följder
i strid med samhällsskicket och derföre förtjena!’ R. Sl:s uppmärk¬
samhet för rättelse. Likväl blifver icke nu ensamt tillräckligt att.
återgå till de 1810 antagne bevillnts-grunder, ty K. kungörelsen
d. 6 April 1810 är icke nu mera den sista af K. förordn:r, som
ang:de näringarne blifvit utfärdade, alltså måste, i händelse R.
St. återgå lill sagde bevillms-grunder, hos K. M. i und. anhållas
om upphäfvande af alla författningar ang:de näringarne, så för
landel som städerna, samt nådigt förklarande begäras alt K. M:s
nåd. stadfästelse på den af R. St. beslutade jemkning i Stånds-
privilegierna, med de derföre fästade villkor genom K. kungörel¬
sen d. 6 April 1810 komma att ensamt tjena till und. efterrät¬
telse för idkande af all slags näring.
Den af R. St. hos Konungen vid 1809 års riksdag begärda
författning, ronde fattigvården, grundad på skyldigheten för en
hvar, som icke är i behof af andras hjelp, alt till fattigförsörjningen
bidraga, utfärdades af Konungen år 1811, men kunde icke vin¬
na tillämpning, enär ingen grund för dessa bidrags utgörande af
Konung och Ständer blifvit fastställd.
För alt utreda grunden för en rättsenlig fördelning har jag
ansett att bidragen lill fattigförsörjningen böra indelas i direkta,
att utgöras af alla dem, som förfaltningarne likmätigt sig sjelfva
försvara, och indirekta af alla personer öfver 15 år, hvilka be¬
höfva andras försvar, utan att vara föremål för fattigförsörjning.
Förslag till allmän författning öfver fattigvården i riket, finnes i
cn af mig författad afhandling om lagstiftning för fattigvård.
Om brist på arbetstillfälle hufvudsakligen härleder sig från
författningen om legoslämmotid, som för Slockholm är ett halft
år och för hela det öfriga Sverige ett år, och erkännas måste,
att inom så väl jordbruket, som alla öfriga näringar, befmnes till¬
fälle alt på olika tider af året, under kortare eller längre tid, sys¬
selsätta arbetsfolk; men tillfälle saknas för alla att använda så¬
dant arbete under loppet af ett helt år, måste jordbrukaren af¬
stå från odlingen eller handtverkaren från frambringande af pro¬
dukter, hvilka på en eller några månader kunnat vara fullborda¬
de, om aftal om tjenst eller arbetsbiträde på så kort tid lagligen
kunnat afslutas, hvilket dock vållar sä väl allmän som enskild
förlust, hinder för näringsidkare i ulöfningen af deras yrke, och
arbetsklassen beröfvad förtjenst genom tillfälle till sysselsättning.
Till allmän belåtenhet synas alltså förfaltningarne rör:de legostäm-
motid samt öfverenskommelse om arbete och tjenstebilräden så i
städerna som på landet, då legning för dag icke ifrågakommer,
kunna och böra så förändras, att legostämma till lagstadd tjenst
eller arbetsbiträde må kunna, så i städerna som på landet, vid
hvad tid af året som helst, efter ömsesidig öfverenskommelse be¬
stämmas, dock icke för kortare tid än en månad, och icke för
längre tid på en gång, än ett år.
Den 22 December e. m.
351
Förslag till författning i delta afseende tinnes jemväl i den
ofvannämnde afhandlingen om lagstiftning för fattigvård.
Hvad jag nu anfört åberopas såsom motiver för alla' i gemen
oell livar och en isynnerhet af följande 7 motioner.
1.
Att R. St. vid denna riksdag må besluta återgång lill de
grunder för allmänna bevillnrns fördelning, som vid riksdagen
1809 fastställdes, jemte dem om progressiva afgifter för den hö¬
gre inkomsten och med uteslutande af minimi-tariffen samt med
den förändring att för tjenstehjon och arbetsfolk beräknas inkom¬
sten till för mankön 150 r:dr och för qvinnokön 100 r:dr, der¬
af ^ procent bestämmes såsom afgift och för all högre inkomst
förhöjd procent enligt förenämnde tariff. Att inga afgifters be¬
lopp utföras, med undanlag af förenämnde, utan sedan alla med ¬
borgares inkomster blifvit hopsummerade, det älägges R. St:s full¬
mäktige i hanken och riksg.konl. att uträkna den procent som
fordras för den af R. St. bestämda bevilln:s-summans utgörande,
samt i und. öfverlemna denna uträkning till K. M. för allmänt
kungörande. Såsom ledning vid bearbetningen af frågan, får jag
hänvisa till Revilln.Ulskis prot. för år 1809 och synnerligast Hr
Santesons kalkyler och förslager i ämnet.
Om remiss lill Revilln.Utsk. af denna motion anhålles.
2.
Att sockenskolorne så ordnas, att ungdomen der jemväl bil¬
das till förmågan alt verksamt deltaga i landets försvar, vapens
ändamålsenliga användande, såväl enskildt, som med andra, sam¬
lade i trupp, med dertill hörande rörelser, krigslagar och regle¬
menten, för så vidt dessa angå soldaten, samt i handtverk och
slöjd, efter de olika anlag, som hos ungdomen träffas.
Alt af de medel R. St. anvisat för skolundervisningen be¬
stämmas arfvoden lill traktamenten åt en underofficer vid hvarje
sockenskola, samt åt de sockenhandtverkare, med hvilka öfverens-
kommas kan om undervisningen i handtverk och slöjd.
Om remiss till Allm. Resv.- o. Ekon.Utsk. anhålles.
3.
Att R. St. må anvisa rikets inom Lappmarken befintliga
odisponerade mark, utgörande omkring 1000 quadratmil, att an¬
vändas till kolonisation, af nu befintliga arbetsföra korrektionister
af mankönet, indelade i bataljoner af 600 man hvardera med nö¬
digt befäl lill krigs- och arbetstjenst, på 6 års tid, och af qvinno-
könet i arbetslag fördelade, på lika lång tid, samt sedan koloni¬
sation blifvit ordnad, sådana arbetsföre af begge könen, hvilka,
saknande tillfälle till arbete å hembygden, frivilligt anmäla sig
alt ingå i tjenst inom kolonisalionerne på en tid af 6 år, alla
att vid dervar. rika malmfält af flera slag sysselsättas.
Att inom kolonierna krigslagarne blifva gällande såsom i
krigstid, då fiende är nära.
352
Den 22 December e. m.
Att af det anslag, sora nu är anvisadl för fångars vård oell
underhåll, R. St. bestämma, att 700,000 r:dr raå från och med
den tid, då korrektionisterne kunna uppsändas för kolonierncs
bildande, ulgå i 28£ års tid ärligen lill ränta och kapital-afbetal-
ning af 11,666,666 r:dr 32 sk. i statsobligationer, utfärdade af
riksg.kont., med 4 procents ränta och 2 procents årliga kapital-
afbetalningar, att användas för kolonisations-anläggningen.
Att 12,000 r.dr må anvisas för undersökningar om tjenlig
gaste ställena för railvägs-anläggningar från Ofotens och sydligare
belägna Norrska fjordar, upp lill höjden af Kölden, i närheten af
de inom Lappmarkerne der betinlliga rika malmfält, nivellerings-
kartor, samt kostnadsförslager för väganläggningarne.
Alt, såsom följd häraf, R. St. begära, det II. M. Konungen
ville förbjuda alla vidare nybygges-anläggningar i Lappmarkerne,
äfvensom mulsedlars meddelande å der befintliga malmfält, samt
vederbörande bergmästare förständigas icke vidare få meddela
hviloständ med grufbrytning i nu befintliga inmutningar samt
tillse att, der mutningsrätten genom bristande brytning eller mal¬
mens tillgodogörande förverkats, sådant promt till bergs-coihm,
eller den embetsmyndighet som vederbör, inberättas.
Att der innehafvare af inmutade malmfält vilja sin rätt åt
annan upplåta, hembud till Kronan skall ske, eller, om sådant
icke skett, Staten genom börd må återförvärfva malmfältet såsom
ett K. M:s och Kronans regale, och att R. St. för dessa ändamål
må anvisa på riksg.kont. nödiga medel lill K. M:s disposition för
inlösningen af fältet, der priset, pröfvadt af vederbör, embetsmyn¬
dighet, icke befinnes för högt.
Att R. St., i händelse de bifalla hvad här föreslaget blifvit,
fästa såsom oeftergifligt villkor dervid, att vid kolonierna icke må
tillverkas stångjern till export, samt att icke eller tackjern eller
malm må kunna derifrån exporteras, så länge förbud emot sådan
export i den öfriga delen af riket finnes nödvändig.
Om remiss af denna motion till StatsUtsk. anhålles.
Nedannämnde handlingar hafva åtföljt motionen till Stats¬
utskottet:
Litt. a) Ett utdrag af Landsboks-räkenskapen för Wesler-
och Norrbottens län.
Litt. b) Utdrag ur Statskontorets räkenskaper från och med
år 1810, t. o. m. år 1845.
Litt. c) Förslag till atlöningsslat, qvalifikation för befälet, samt
till den procent af arbetsprodukten, som skall i sparbank godt-
göras.
Litt. d) Statsrådet Vogts skrifvelse, med bilagda uppgifter
om priserna på fiskvaror och andra effekter.
Litt. e) Samme Statsråds skrifvelse med svar på åtskilliga
frågor rör:de lokala förhållanden i trakterna af de nordliga Norr¬
ska fjordarna, jemte kammarherren Rehbinders uppgift på förhål¬
landet emellan Svensk och Norrsk vigt.
Litt. f) Kostnadsförslag för railvägs-anläggningar första året.
Lill.
Den 22 December e. m.
353
Litt. g) Bestyrkt uldr. af Frans von Scheeles promemoria
om grufvebrytningen i Lappmarkerne.
Lill. h) Bergmästaren Ekenstams skrifvelse med bifogad kar¬
ta ang:de Schangeli kopparmalnrlält, bearbetadt af Juccasjärvi
bolag.
Litt. i) Planritningar oe.b kostnadsförslag lill byggnader vid
kolonisation för en bataljon.
4.
Att slrafflags-systemet, som (innes grundad! på korreklio-
nella cellfängelse-straff för längre eller kortare tid, må frånträ-
das och i stället antagas, ali för sådane förbrytelser krigs- och
arbets!jensi, för arbetsfört mankön, i 6 års tid vid kolonisationer
i Lappmarken, och arbete lika lång tid för arbetsföra qvinnor,
jemväl vid kolonierne, må varda ålagde.
Remiss af denna motion begäres till LagUtsk.
5.
Alt R. St. må hos K. M. begära undanrödjande af de för¬
fattningar aug:de fattigvården, som finnas utfärdade sedan 1811
års kungörelse, sorn bestämmer skyldigheten för en hvar, som icke
är i behof af andras hjelp, att till fattigförsörjningen bidraga;
utan all någon bestämmelse der meddelades för sätt eller belopp
af dessa bidrag; och att R. St. nu må besluta det dessa bidrag
hädanefter skola utgöras direkte af alla dem, som äga rätt att sig
sjelfva försvara och lill belopp, som erfordras, i mån af hvars och
ens inkomst efter den grund, som för allmänna bevillntns utgö¬
rande fastställd blifver, och indirekte af alla andra öfver 15 al¬
genom insättning månadlligen i sparbank, som i hvarje soc¬
ken bör inrättas, af mankön 8 sk. och af qvinkön 6 sk.;
hemställande jag härvid till antagande det förslag till författ¬
ning i ämnet, som finnes bilagdt en af mig från trycket utgifven
afhandling om lagstiftning för fattigvård, hvilken härhos bi-
lägges. *)
Remiss häraf lill Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. får jag begära.
6.
Att R. St. må i tind. begära det ville K. M. upphäfva för-
fattningarne rör:de legostämmotid för lagstadd tjenst; och före¬
slår jag i stället (ill författning i ämnet det uti afhandlingen,
som tinnes bilagd motionen N:o 5, befintliga förslag dertill.
Om remiss häraf till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. anhålles.
7.
Att, under förutsättning det R. St., enligt min motion N:o
1, återgå till den 1810 fastställda grund för allmänna bevillmns
utgörande, R. St. ville hos K. M. begära upphäfvande af alla de
författningar, som ronde näringarne, sedan d. ö April 1810
') Den åberopade afhandlingen, som åtföljt remissen till Utsk., iir ej i
prot. intagen.
1 II. 23
354
Den 22 December e. m.
emanerat, och att K. M. täckes till allmän efterrättelse kungöra,
att hvad den nåd. kungörelsen af sistnämnde dato innehåller,
ronde en hvars rätt att idka all slags borgerlig näring, emot åta¬
gande af deremot svarande borgerlig tunga, skall hädanefter en¬
samt tjena till allmän und. efterrättelse.
Om remiss häraf till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. anhålles.
Af dessa Frih. Cederströms motioner remitterades, uppå der¬
om af Hr Gr. o. Landtm, framställda proposir, den lista, angide
antagande af nya grunder för utgörande af allmänna bevillnm,
till Bevilln.Utsk,, den 2:dra, ang:d$ sockenskolornes utvidgande
för meddelande af soldatbildning samt undervisning i handtverk
och slöjd, den 5:te angide undanrödjande af de författningar
röride fattigvården, som finnas utfärdade efter 1811 års kungö¬
relse i ämnet, samt den 7:de, angide upphäfvande af de närin-
garne ronde författningar, som utkommit efter d. 6 April 1810,
lill Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk., den 3:dje, angide inrättande af
kolonier i Lappmarken, lill StatsUtsk., den 4ide, angide utbyte af
korreklionella fängelsestraff emot krigs- och arbetsljenst vid nyss¬
nämnde kolonier, till LagUtsk., och den 6;te, angide ändringar
författningarne ronde legostämmotid för lagstadd tjenst, till Lag-
samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskm.
Hr Bruce, Rob. Ed v., uppläste följande motion:
I anledn. af den norra delens af riket betydliga aflägsenhet
ifrån hufvudstaden, hvarest öfver-domstolen, K. Svea hofrätt är
belägen, dit alltså en icke obetydlig mängd af rättsökande parter
hafva att infinna sig efter en resa af öfver 100 mil, får jag här¬
med vördsamt föreslå inrättandet af en öfverdomstol för dessa
trakter eller de 4 Norrländska länen, under namn af K. M:s och
rikets hofrätt öfver Norrland. Denna öfverdomstol torde få
sin station i staden Umeå, som, enligt hvad kartan utvisar, är
belägen något i centrum af den blifvande jurisdiktionen; eller
om sådant skulle anses lämpligare i Hernösand. Jag förmodar
att kostnaden härföre icke skulle blifva särdeles betydlig i fall,
såsom torde vara att förmoda, Svea hofrätt kunde minskas med
en division. Nyttan och nödvändigheten af domstolens inrättan¬
de för orten synes vara obestridlig, och torde svårligen kunna
undvikas, helst om, såsom är att önska och hoppas, lagmans-
rätterne snarligen komma att upphöra.
Om remiss af denna motion till vederbör. Utsk. anhålles öd¬
mjukligen.
Remitterades lill Stals- och LagUlskm.
Hr Bruce uppläste vidare en så lydande motion:
I händelse att K. M:s nåd. propos. angide sjöförsvaret skulle
af Ständerna stadfästas, hvilket jag på det högsta hoppas, emedan
den bevisar att en skicklig person utagerat densamma, så får jag
också proponera, att alla varande linieskepp blifva disponerade
Den 22 December e. m.
355
pä följande sätt. Att en del genast inrättas lill flytande fängel¬
ser för gröfre och mindre brottslingar af begge könen; en del
förläggas nied brottslingar vid ön Barthelemy, för att der upp¬
arbeta den jord som tillhör Svenska kronan, och resten försäljas
till utlänningen. Jag känner icke anlalet af de linieskepp sta¬
ten äger, men så mycket vet jag att de ligga och ruttna utan
ändamål.
Jag får ödmjukast anhålla alt denna min motion mätte remit¬
teras lill vederbör. Lisk.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle den¬
na motions remitterande lill SlatsUtsk., men denna propos. besva¬
rades med ja och nej, i anledn. hvaraf densamma förnyades, der¬
vid svaret åter utföll med blandade ja och nej, och Frih. Palm¬
stjerna, Carl Ollo, hegärde derjemte alt motionen mätte läg¬
gas [iä bordel, lill följe hvaraf Hr Gr. o. Landtm, förklarade, alt
motionen komme att hvila lill nästa plenum.
Hr af Grubbens, Nils Wilh.: I anledn. af Hr Bruces
motion får jag förklara, att det icke står lill att kunna förlägga
några linieskepp i S:t Barthelemys hamn för att derå hafva brott¬
slingar. Det skulle då blifva on pirat hamn, hvarföre jag lägger
mig helt och hållet emot något sådant etablissement pä S:t Bar¬
thelemy, och anser på denna grund att motionen bör förfalla, i
synnerhet som ingen plats linnes der att förtöja linieskepp sä att
de skyddas för orkaner.
Hr Reutersvärd, Per Adam, uppläste följande:
Jag vidrör ogerna ett ämne som för mig är högst motbju¬
dande och upptager ogerna R. Sl:s dyrbara lid med detsamma,
som vid de fleste föreg:de riksdagar varit särdeles tidsödande.
Delta är: det förhatliga bränvin el och briinvinsbränningen.
Men som detta ämne är af högsta vigt för nationen, och jag vet
att flera motioner blifvit gjorda ungefär i samma syfte, samt jag,
tinder ett mångårigt vistande här i hufvudstaden och nu i flere
år såsom landtman, med smärta sett det moraliska och fysiska
onda som bränvin förorsakar, skulle jag i sanning göra mig en
förebråelse, att, under utöfningen af mitt riksdagsmannakall, icke
åtminstone bjuda till att tillvägabringa en förändring i nu gäl¬
lande K. förordn. om bränvinsbränningen och dymedelst söka
minska liränvinssupandet.
Roten till de flesta brott är otvifvelaktig! bränvinet; till en
försvagad helsa och sjukdomar, bränvinet; förminskad arbetskraft,
olust för arbete och husliga omsorger, bränvinet; oenighet emel¬
lan äkta makar, föräldrar och barn, bränvinet; ekonomiskt obe¬
stånd, bränvinet; med ett ord: sällan något ondt som icke har
sitt ursprung frän bränvinet. Man reflekterar i allmänhet mindre
häröfver än det förljenar. Det enda medel för att i någon mån
kunna minska bränvinssupandet anser jag vara, all fördyra delta
fluidum medelst en mångfördubblad högre skatt å alla större och
23*
356
Den 22 December e. m.
konstbrännerier samt inskränkning af liden för bränvinsbrännin-
gens utöfning till högst 2 månader om äret. Jag och flera med
mig äro derom fullt öfvertygade, all, linder förutsättning af sisl-
berörde stadgande, om utöfning af bränvinsbränning blefve lil-
Jåten för hvar och en som har jord att bruka och producerar säd
oell potates — torpare och soldater icke undantagne — med pan¬
nor icke öfverstigande 20 kannors rymd för dessa sednare oell
mot en lämplig skatt, superiet härigenom icke skulle ökas; men
fördelen blefve dranken för deras kreatur, som eljest skola födas
med säd, och lönnbränvinshränningen mindre äga rum. Detta
vore åtminstone det rättsenligaste. Man har sagt. vid föregide
riksdagar, att bränvinsbränning med mindre pannor borde för¬
bjudas, emedan dessa af tlere skäl lemna mindre qvantum brän¬
vin relativt till de stora. Della är sanni. Men man har härvid
förbisett, att, om icke lillmäskningen blifvit alltför mycket van¬
skött, så är musten qvar i dranken till förmån för kreaturen,
och förlusten således liten eller måhända ingen. Jag skulle äf¬
ven vilja tillägga alt ingen jordbrukare borde vara tillåtet att upp¬
köpa säd och potates till bränvinsbränning utan endast äga rät¬
tighet alt härtill använda egen produktion af den jord han bru¬
kar, sedan det befintliga för hushållet och arbetsfolk afgått.
Såsom ett exempel huru mycket hränvinsbränningen tilltagit
under de 3 sista decennierna och följaktligen konsumtionen af
denna skadedryck, torde det tillåtas mig anföra: alt, i en liten
församling i grannskapet der jag är bosatt — Östergöthlands
skogsbygd — bestående af 28 mantal, med liten öppen och ma¬
ger åkerjord, fanns för 30 år sedan endast ett, icke rätt stort
bränneri, hvaremot för närvar, finnas 11 ä 12 sådana, större och
mindre, utom mänga hemmansbrukare, som tillverka bränvin ut¬
öfver det s. k. husbehofvet; och när härtill kommer att i nästa
församling, som gränsar till slätthyggden, är en viss possessionat
bosatt, hvilken har anlagt ett af de större konstbrännerierna i
länet, som vid min afresa frän orten för några veckor sedan re¬
dan hade användt hela årets produktion af säd och potates till
bränvinsbränning och nu lärer börja uppköpa häraf allt hvad
köpas kan i orten för sitt bränneri till men för de fattiga bröd-
behöfvande, kan man föreställa sig hvilken mängd af bränvin som
tillverkas endast i den orten. En bom mäste således saltas för
detta bränvinsbränningsraseri.
På grund af hvad jag nu tagit mig friheten anföra, får jag
vördsammast föreslå:
l:o Att tiden för bränvinsbränningens utöfvande måtte in¬
skränkas lill högst 2 månader om året, nemi. April och No¬
vember ;
2:o alt när riksmarkegångsprisel å spanmål uppnår en viss
höjd, K. M. då täcktes inställa hränvinsbränningen för April må¬
nad, och när (förutom då bestämd missvext inträffar, hvarvid
detta följer af sig sjelft) skörden vid slutet af sommaren synes
vara mindre god i allmänhet, t. ex. som förlidet är, bränvins-
bränningen äfven för November månad mätte inställas.
Den 22 D e c e m b er e. m.
357
3:o alt en mångdubblad högre skatt mätte påläggas de stör¬
re pannorna och framförallt konslbrännerierna, allt i män af det
större qvantum bränvin sådana kunna afverka, samt
4:o att hvar och cn som brukar egen eller andras jord —
torpare och soldater icke undantagna — mätte tillåtas att utöfva
bränvinsbränuiug, med panna icke öfversligande 20 kannors rymd
root lämplig skatt till Slaten.
Jag anhåller om remiss häraf till Bevill.- o. Ekon.Utsk:n.
Hr Hjerta, Lars: Utan alt i någon mån misskänna del
nit för eli godt ändamål, som den värde motionären har ådaga¬
lagt medelst det förslag han nu uppläst, lager jag mig friheten
till honom sjelf hemställa, om han anser att detta förslag skulle
kunna vinna sympatier hos R. o. Ad. eller inom Utsk., Under de
talrika öfverläggningar, som komma alt äga rum ronde hränvins-
bränniugen, är det otvifvelaktig!, ali liden för denna närings ut-
öfvande under loppet af hvarje är blir ett ganska vigtigt föremål
för öfverläggningarue. Dä kan det visserligen icke slå fell, att
de ideer som motionären föreslagit få tillfälle att göra sig gällan¬
de utan alt behöfva komma genom särskild motion härifrån. För
min del skulle jag likväl tro, att dä man icke kan inskränka
bränvinspannorhas antal, sä mäste detta förslag alt, med bibehål¬
lande af alla de bränvinspannor som finnas, inskränka bränvins-
bränningen lill 2 månader om äret mola så mycket motstånd
hos alla dem som idka denna näring för att erhålla sitt be¬
hof af drank till ladugärdarne, hvilket alltid framslälles såsom
ett af de hufvudsakligaste motiverne att bibehålla bränvinsbrän-
ningen vid jordbruket, att man med full sannolikhet kan förutse
att en sådan inskränkning icke kan komma alt äga rum; utom
det alt det äfven strider emot den statsekonomiska princip, som
öfver allt är antagen såsom riktig, alt söka åstadkomma den stör¬
sta möjliga produkt med minsta möjliga médel. Jag hemställer
således till den värde motionären, om han icke skulle finna alt
denna motion skäligen kan återtagas.
Hr Reutersvärd: All det är min fulla öfvertygelse att
hvad jag föreslagit vore det rätta, derom hoppas jag att Hr
Hjerta är öfverlygad, och jag vet att i BondeSt. inkomma flere
motioner i ungefärligen samma syftning, hvarföre jag tror att
motionen icke är obehörig, och anhåller om remiss deraf.
Remitterades lill Bevilln.- samt Allm. Besv.- och Ekon.-
Ulsk:n.
Hr af Grubbens, Nils Wilh., uppläste följande:
Den ömkeliga tablå som vid 1840 års riksdag uppgafs inför
H. R. St., rör:de Stockholms stads och läns kurhus-jAtt/rf, för¬
anledde dåvar. öfverståthällaren och mig, alt beömma deras ställ¬
ning och jag projekterade då en afgift af 16 sk. b:co alt utgå af
hvarje mantalsskrifven person i Stockholms stad, hvilket dock
nedsattes till 12 sk. högst af hvarje sådan. Sedan den tiden
358 ?'
Den 22 December e. m.
har, enligt all anlcdn., skulden blifvit betald, efter flere, mindre
nödvändiga löneförhöjningar m. m. ägt ruin, och af denna an-
ledn. vågar jag vördsamt anhålla, det kurhus-afgiften måtle blif¬
va nedsatL till dess förra belopp, eller högst 6 sk. b:co af hvarje
mantalsskrifven person.
Remitterades lill Bevilln.Ulsk.
Hr af lia r mens, Henr. Ollo: Då R. o. Ad:s Eleclorer
behagat utse mig att i Frih. Tersmedens ställe 8 dagar fylla bans
plats i StatsUisk., men jag dessförinnan var utsedd till ständig
suppleant i samma Ulsk., så får jag afsäga mig förtroendet att pä
8 dagar i Frih. Tersmedens ställe inträda såsom ledamot i Stals-
Utsk., med anhållan att få bibehålla den suppleanlplals som för¬
ut var mig anförtrodd.
Hr Ridderstad, Carl Fredr., anförde skriftligen:
En stor rörelse i den Europeiska lagstiftningen och på sam¬
ma gång en gärd af politisk rättvisa går för närvar, genom flera
af Europas folk lill förmån för Judarne. I Rom, kalholicismens
och fördomarnes hittills varande hufvudstad, bar roan, för icke
längre tid tillbaka än i Augusti månad detta år, sellden christ¬
na och den judiska befolkningen räcka hvarandra banden till för¬
brödring och jemlikhet. I Livorno hafva invånarne uti en till
regeringen ställd skrift förklarat Israeliternes borgerliga och po¬
litiska emancipation, som en handling af mensklighet och rättvi¬
sa, som icke kunde annat än leda till statens sanna bästa. I
Preussen bar regeringen sjelf föreslagit beviljandet åt Judarne,
icke blott af alla öfriga förmåner som en christen undersåte åt¬
njuter, utan äfven med vissa inskränkningar, tillträde lill statens
embeten, till akademiska lärostolar m. m. Men nationens repre¬
sentanter hafva gått längre; de hafva fordrat borttagandet af alla
inskränkningar, som icke lage i de olika religionsbekännelsernas
natur; de hafva fordrat, att Judarne icke längre mätte betraktas
sorn en stat i staten, en nation i nationen, för hvilken politiska
och sociala skrankor saltcs, för hvilken inskränkning i medbor¬
gerlig frihet agde rum, i följd af religiös öfvertygelse, utan att
judar och de christ ne måtte båda betraktas såsom Preussare i ordets
fulla och sanna mening, de der i allt — mot lika skyldighet, att
deltaga i statens och kommunens förmåner — hade lika rätt.
Och deras, på sednasle landtdag, uttalade grundsatser hafva af
Preussiska folket emottagits med jublande bifall. 1 England bar,
såsom vi alla nyligen sett, Lord Russel sjelf ställt sig i spetsen
för Judarnes fullkomliga emancipation. I Holland, i Dan¬
mark och i Frankrike finnes ingen strid mer i detta hänseende
att kämpa.
Sverige är och berömmer sig med rätta af att vara ett fri¬
hetens uråldriga hero, men en vanprydande skugga befläckar icke
destomindre denna frihet, då den icke utsträcker sig lill hvarje
landets innevånare, som är född på Svensk jord, tippvexer under
Deli 22 December e. m.
359
Svensk lag och icke äger något annat fädernesland äu Sverige.
Del är en orättvisa, än mera, det är t. o. m. skadligt,* att en
klass af medborgare skall finnas, som, ehuru född Svensk, för
sin religiösa öfvertygelses skull, skall vara, om också icke Helot,
likväl genom vigtiga och stora inskränkningar och förbehåll, ute¬
sluten frän så många af samhällets förmåner, att han från vag¬
gan och till grafven måste betraktas och äfven betrakta sig sjelf
blott såsom till en del tillhörande landets medborgarelif. Det är
orättvist, alldenstund alla medborgare böra, i lagarnes namn, icke
mätas med olika måttstock, utan med en och samma. Det är
skadligt, emedan det frambringar en söndrande korporationsanda,
med thy åtföljande intressen och stridigheter; skadande, emedan
det innebär ett frö till fiendtlighet emellan samhälls-medlemraar,
hvilka likväl, både till följe af statens ändamål och sitt eget bå¬
sta, icke äga skilda, utan samma intressen, nemi. det helas poli¬
tiska och sociala, moraliska och fysiska utveckling och bestånd. Hvad
har kyrkans bekännelse att skaffa med medborgerlig rätt? Hvad
rättighet har majoriteten i ett land att säga till minoriteten: J
fän icke äga social och politisk frihet lika med oss; J måsten nöja
er med att vi fördraga, tåla er i landet,, dä j icke viljen till¬
höra vår religiösa bekännelse? Hade christendomen gifvit denna
väldets rätt, då vore den icke en skänk af himmelen, då vore
den upprunnen ur samma källa, hvarifrån allt våld, allt tyranni,
all orättvisa härflyter.
Hade de Svenske medborgare, som bekänna sig lill mosaiska
religionen, på ringaste sätt gjort sig ovärdige de förmåner, som
öfrige Svenske medborgare åtnjuta, eller stöde de under oss öfri¬
ge i bildning, fosterlandssinne och sedlighet, eller ådagalade
historien och erfarenheten, att något det ringaste för kyrka, stat
eller någon medborgareklass menligt uppstode af en fullt social
och politisk rättvisa emot desamme, så kunde något rimligt skäl
förebringas emot dess beviljande. Men de auktoriteter, som blif
vit hörda öfver Judarnes till K. M. vid detta års början ingifna
und. petition om full medborgarerätt, hafva samtliga intygat —
(och vi alla känna det allt för väl) — att desse medborgare äro i
allmänhet fullt ut lika aktningsvärde, lika bildade, lika foslerländske,
lika fredlige, som andra Svenske medborgare af christen bekännelse i
allmänhet tagne. Och finnas undantag ibland dem, sä äro de hvar¬
ken flera än bland de christne, icke heller äro de annat än en följd
af det tvång, som herrskat. Historien och erfarenheten ådaga¬
lägga att i hvarje land, der man upphört, att, såsom främling be¬
handla den, lill lika menniskorätt och medborgarerätt, som lan¬
dets öfrige invånare, födde Juden, der hafva innan kort de bans
isolerade ställning utmärkande drag försvunnit och han har inför—
lifvats med öfrige medborgare. Just i de länder, — t. ex. Dan¬
mark, — der friheten varit fullständig, har detta införlifvande
varit märkbarast. Den mycket befarade inflyttningen har ej hel¬
ler der ägt rum, emedan Judarnes antal icke till- utan aflagit
år från år. Öfverallt har erfarenheten visat, att deras emanci¬
pation från särskilde tvångslagar icke blott ej skadat, utan gag-
360 Den 22 December e. m.
nät det allmänna. Och är detta en allmän erfarenhet i länder,
der den befolkning, som tillhör mosaiska trosbekännelsen, upp¬
går lill flera hundratusen personer, hvilket men skulle väl då
uppstå, att bevilja emancipationens rättvisa ät dem, i ett land,
der deras antal icke uppgår till mycket öfver 800 personer, der
det beror af Regeringen att afslä eller bevilja nya inflyttningar,
samt der det ligger i de förut härvar. Judars egel intresse alt frän
utlandet endast tillegna sig sådana individer af berörde folkstam
och bekännelse, sorn äro af redbar och aktningsvärd conduite.
Pä grund häraf, anser jag mig böra föreslå en sådan förän¬
dring af hittills varande lagstiftning för Judarne, att de i riket
redan bosatte Judar och deras afkomlingar md inträda i full¬
ständig Svensk medborgare-rätt, med den inskränkning allena,
som i följd af de olika religions-bekännelserna äro grundade i
sakens egen natur, samt dessutom i de fall, som af grundlagen
bestämmas.
Jag anhåller vördsamt, att denna min motion må blifva re¬
mitterad till vederbör. Utsk.
Begärdes på bordet.
Hr Hjerta, Lars, uppläste följande 2:ne motioner:
1.
Att, i samma mån som jordbruket och den öfriga indu¬
strien i eli land går framåt, goda kommunikatious-anslaller äfven
blifva allt mera oundgängliga: alt de sednares tillvaro rättare
sagdt är ett hufvud vill kor för det förra: och att den nation, som
stannar efter de öfriga, i anseende lill de omsorger, hvarigenom
transporlerne af landels produkter kunna underlättas, i samma
män äfven mäste blifva efter i välstånd, är en sanning, på den
sednare tiden så ofta upprepad och nu mera så erkänd, att den
icke möler någon gensägelse. Huru allmänt denna sanning inses,
kunna vi häst skönja i det deltagande som visat sig för anläg¬
gandet af en eller flere jernvägslinier genom Sverige, en plan för
hvilken en ledamot af detta hus uppoffrat Hera års trägna mödor,
hvilka förvärfva honom rätt till samhällets erkänsla. Säkerligen
skall också hvarje vän af fosterlandets framskridande utveckling
söka befordra delta allmän-nyltiga ändamåls uppnående, så vidt
det låter förena sig med landels krafter.
Men under afvaktan på denna storartade plans verkställan¬
de, och jemväl såsom ett kraftigt understöd åt densamma, är det
utan tvifvel nödigt att ej förbise något, som möjligen med min¬
dre uppoffring kan åstadkommas för samma hufvudändamål alt
förbättra kommunikations-anstalterna. Delta har också till en del
redan utgjort ett föremål för R. St:s uppmärksamhet, då de an¬
slagit icke obetydliga summor, att af Regeringen disponeras, till
de allmänna landsvägarnes förbättrande, medelst backars bortta¬
gande, nya vägars anläggande m. m. och de anslagna med¬
len hafva jemväl blifvit använda på ett sätt, som skall lända
det allmänna och efterkommande lill godo, genom flera äuda-
Den 22 December e. m.
361
målsenliga väganläggningar. Detta allt oaktadt lärer det vara obe-
sliidligl, att mycket mera ännu återstår att göra för vinnande af
det förutnämnde ändamålet; oell det nödvändigaste samt närmast
behöfliga deribland torde vara en reform af sjelfva systemet
för landsvägarnes byggnad och underhåll i allmänhet.
Det är kändt af livar oell en som rest utomlands, ali Sve¬
rige, som för hundra år sedan kunde, i afseende på sina lands¬
vägars beskaffenhet, ställas framför de Hesta andra länder, nu der¬
emot i delta hänseende är kanske sämst lottadt af de europeiska
slaieine. Detta kommer icke egentligen deraf, att våra landsvä¬
gar äro sämre nu än då, ulan deraf att andra länder, i denna
likasom i mänga andra riktningar, gått med jättesteg framå^, me¬
dan vi för blifvit stillastående.
I sjelfva verket känner enhvar att våra landsvägar, ifrån för¬
höstens början, äro i det skick, att längre transporter af tunga
varor derå pä hjuldon, väl icke öfverallt, men pä ganska länga
sträckor, äro ytterst försvårade, och att det är renlaf omöjligt att
här etablera sädane formansinrätlningar som i Tyskland, Frankrike
och England, der man på en stor vagn kan forsla ända till S,00()
U. Det finues ännu ganska länga vägstycken, der äfven en res¬
vagn, under vissa tider, knappt kan forslas fram mer än fot för
fot, och detta t. o. m. i rikets mest befolkade provinser.
Någon ersättning hafva vi visserligen i slädförel och de is-
belagda sjöarna, under s. k. goda vintrar; men dels är man, äf¬
ven i deu medlersta delen af riket och ända upp till gränsen af
Norrland, alltid oviss huru snart ett godt slädföre skall inställa
sig och huru länge det skall räcka; dels har liela den södra, mest
befolkade delen af landet sällan godt af denna underlältnad i kom¬
munikationsväg. Huru otillräcklig ofvannämnde ersättning i allt
fall redan är, och än mer måste blifva, vid ökad produktion, visar
sig också, icke allenast af den starka efterfrågan, hvarmed folk
och dragare då, för den korta tiden, tagas i anspråk, och som tvingar
jordbruken eller bergsbruksidkare!! att hälla långt Hera hästar, än
de eljest behöfde, utan ock af flera andra omständigheter. Jag
tillåter mig ali såsom ett dylikt bevis, som ligger närmast för
hand, fä anföra: alt, fastän det ansetts sannolikt det Iransporterne
med ångfartyg skulle upphöra med Novembers månads ingång,
och alla derföre naturligtvis skyndat sä mycket de kunnat, alt fä
såväl sina försändningar till landsorten för vinlren, som sina be-
hofsarliklar derifrån expedierade, så mycket som möjligt* lill slu¬
tet af Oetober: så hafva likväl ångfartygen, dä den blida väderle¬
ken tillåtit dem att ända lill medlet af December fortsätta sina
färder, hela tiden varit öfverhopade af fraktgods. Hade nu ång¬
båtsfärden upphört i Oetober, sä skulle största delen af den om¬
sättning, som sedermera inträffat medelst försändringar sjövägen,
icke hafva kunnat äga rum, i anseende till de dåliga höslvägarue.
I andra länder deremot lida landsvägarne föga af regnets in¬
verkan ; de blifva väl smutsiga, men ej så djupa att vagnshjulen
skära ned deri; och detta kommer deraf, alt de äro ordentligt
byggda, d. v. s. anlagde på en fast grund, samt sedan väl under¬
302
Den 22 December e. m.
hållas, hvarföre också föga, eller ingen skillnad i transportkostna¬
derna der äger rum, mellan höst och vårtiderna eller sommaren.
Att komma till samma punkt äfven hos oss, är något som
man torde kunna anse afgjordt alt hvar och en önskar. Att der¬
till också icke skulle behöfvas någon uppoffring i det hela, torde
också kunna ådagaläggas; ty en väg, en gång anlagd med ett fast
underlag, på det ändamålsenliga sätt som erfarenheten numera till¬
räckligt gifvit vid handen, erfordrar sedermera för sitt underhåll
icke hälften så mycket grus som en våg utan fast botten, hvilken
uppmjukas af regnet; och pä goda materialer till chausséers un¬
derhåll är Sverige på flera ställen långt rikare än både Tyskland,
England och Frankrike, i anseende till de outtömliga förråder som
bär finnas på granit af alla dimensioner, från bergsåsarna lill
skrifsanden, så att vi snarare hafva för mycket än för litet deraf.
Emellertid skulle nya vägbyggnader, af den bär omförmälde
beskaffenhet, på ganska många ställen der de behöfvas, öfverstiga
de väghållningsskyldiges krafter alt vidtaga på enskild bekostnad, i
anseende till det första utläggets betydlighet, oaktadt de skulle vinna
derpå i längden, genom minskning i underhållskostnader. Det
skulle t. o. m. svårligen kunna åläggas dem lagligen, och i följd
deraf är det fara värdt, att landsvägarne i det hela, eller hvad
sjelfva vägbyggnads-sysfe/nef i allmänhet angår, komma att förblifva
i oförbättradt skick, sä länge icke staten, äfven i detta hänseende,
träder emellan.
Det är af denna anledn. jag tager mig friheten anhålla, att
Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Ulskin må taga i öfvervägande,
i hvad mån det här antydda ändamålet må kunna befordras och
en allmän reform af vägbyggnadssystemet i landet inledas, genom
anslående af belöningar af allmänna medel eller råntefria lån ä
vissa år eller deltagande i kostnaden ifrån statens sida med de
väghållningsskyldige, som åtaga sig att, enligt gifoa föreskrifter om¬
bygga och sedermera underhålla sina vägstycken, der sådant fin¬
nes mest erforderligt; samt ali, om ett sådant förslag gillas, R. St.
dertill må anslå den största möjliga summa, som kan undvaras,
såsom egnad till ett allmänt och stort behofs afhjelpande, samt
till ett föremål, som snarare än de liesta andra skall återgälda den
derpå nedlagda kostnad.
Remitterades till Stals- o. LaglJlskm.
2.
Om rättvisa utgör ett af de förnämsta villkoren för ett väl
ordnadt, ett civiliseradt samhälle och till en verklig rättvisa äfven
hör att den är lika mot alla, d. v. s. jemlikhet inför lagen, så
långt den är förenlig med det helas bestånd, så kau det icke an¬
nat än strida mot fordringarue på en sådan rättvisa äfvensom emot
samhällets sedliga ändamål, om äfven inom privatlifvet den ene
medborgaren skall äga en af lagen sanclionerad godtycklig makt
öfver den andre. Delta missförhållande är än mera ögonskeuligt,
om det endast beror af lyckans yttre tillfällighet, hvilkendera med¬
Den 22 December e. ni.
3C3
borgaren skall äga den godtyckliga makten, och hvilkendera skall
vara underkastad densamma.
Elt sädant missförhållande äger likväl rum genom den rät¬
tighet, som nu gällande tjenstehjonsstadga lemnar ål husbönder,
att tilldela sina tjenare husaga, d. v. s. att emot dem utöfva fy¬
siskt våld utan ansvar, så vida icke våldet är så svårt, alt det lem¬
nar skada efter sig. Det behöfver väl knappt närmare ådagaläg¬
gas, huru lätt en sådan makt kan leda till missbruk i en rå eller
nyckfull husbondes band, särdeles när man dermed sammanlägger
det ytterst stränga ansvar, som allmänna lagen stadgar för tjenare,
som tillbaka förgår sig emot husbonden. Också äro exemplen på
sådana missbruk så talrika, att de ej här behöfva upprepas. Känd
sak är så god som vittnad. Det torde vara nog att anmärka, att
då lifegenskap icke finnes i vårt land, och grundlagarna försäkra
hvarje i riket född person om skydd och rättvisa, sä kan ock för¬
hållandet mellan tjenare och husbönder både inför lagen och för¬
nuftet icke betraktas annorlunda än såsom ett frivilligt kontrakts
förhållande, hvarigenom den sednare på viss tid åtager sig att för¬
rätta vissa arbeten eller Ijenstskyldigheter emot öfverenskommen
betalning. Hvad är det då som gör, att i det ögonblick, då delta
kontrakt träder i verkställighet, en så stor olikhet inför lagen i
och med detsamma inträder mellan de bråda konlrahenterne, att den
ene kan med fysiskt våld misshandlas af den andre utan alt äga
rätt till lagligt klagomål förrän misshandlingen öfverskridil en viss
gräns. Jo, endast den omständigheten, att den ene kontrahenten
är i stånd att gifva den andre elt nödtorftigt uppehälle i betal¬
ning för dennes arbete. De äro likväl naturligtvis båda lika myc¬
ket i behof af hvarandras biträde, enär kontraktet är frivilligt.
Om bladet vänder sig och lyckan förändras, om tjenaren får ett
arf och husbonden genom olyckor eller misshushållning blifver ut¬
blottad, kan det ganska väl hända, att makten kommer på motsatt
liand, utan att personernas egenskaper äro förändrade. Hela den¬
na makt är således intet annat, än penningens öfvermakt öfver
arbetet; det är penningaristokralien i dess råaste och tillika mest
utbredda skepnad.
Hvilka känslor och hvilken sinnesstämning denna underord¬
nade belägenhet under godtycket skall väcka och fostra hos den
tjenande klassen i allmänhet, i samma mån, som rättstillståndet i
samhällets öfriga regioner börjar att göra sig alltmer gällande, är
lått att finna. Det är en ännu återstående lemning af träldomen,
hvilken nödvändigt skall motverka en högre moralisk lyftning,
emedan en sådan icke kan finnas till utan i förening med kän¬
slan af rättigheter och medvetandet af lagens skydd emot hvarje
orättvisa.
Om det invändes att husagan numera jemförelsevis sällan be¬
gagnas, emedan sederne blifvit mildare och humaniteten mer och
mer gör sig gällande i allmänna lifvet, så är delta en sanning.
Men just häruti ligger ett så mycket större skäl att äfven förän¬
dra sjelfva lagen, då den står i motsats till en mildare tids for¬
dringar. Det är just de föråldrade lagarna, som böra upphäfvas.
364
Den 22 December e. m.
Också är husavan sedan mansåldrar tillhaka afskaffad hos de
båda nationer som här i Europa galt i spetsen för civilisationen,
nemi. i England och Frankrike; äfvensom hela vestra och södra
Europa, och jag kan af egen erfarenhet intyga, att personer i dessa
länder, sorn' frågat efter Sveriges sociala förhållanden, visat en för¬
undran, som gränsat till misstroende, när de fält veta, att i vårt
land, som de ha hört omtalas såsom ett fritt samhälle, en hus¬
bonde ännu kan slå sin tjenare ulan ansvar.
På alla dessa grunder, och dä allmänna lagen genom stad¬
gandet i 15 caj). 2, 3, 4 och 9 §§ missg.balken i allt fäll gifver
husbonden all nödig öfvervigt öfver tjenaren, föreslår jag vördsamt,
all såväl allmänna lagens stadgande i 14 cap. 5 § handels-balken,
som den deremot svarande föreskriften i nu gällande tjenstehjons¬
stadga, ang:de rättigheten alt tilldela tjenare husaga, mätte upphäfvas.
Begärdes på bordet.
Föredrogs och remitterades lill StalsUtsk. Gr. Horns, Claes
Fredr., denne dag f. m. väckta och numera skrifteligen aflem-
nade motion i fråga derom att B. St., vid beviljande af ärliga an¬
slag för fleråriga allmänna arbeten, måtte beräkna anslagen för 4
år i st. f. 3.
Upplästes följande af Hr Durietz, Carl, inlemnade motion:
Då det är en känd och af erfarenheten bestyrkt sanning, att
arrenden för kungsgårdar samt andra kronolägenheter i sednare
tider blifvit uppdrifne lill orimligt höga belopp, synnerligen ge¬
nom de derå anställda auktioner lill den mestbjudande att arren¬
det öfvertaga, och hvarigenom ej allenast åtskillige arrendatorer
kommit på obestånd och brustit, i betalningen af det bestämda ar¬
rendebeloppet, utan äfven K. M. och kronan, genom egendomens
vanhäfd och vanskötsel samt af arrendatorn åsamkade husrölebristen,
fåll vidkännas ofta nog kännbara förluster, som, med ett billigare
afseende å arrendatoreus skyldigheter, kunnat undvikas; och då
äfven B. St., \id nästI. riksdag, till K. M. i detta ämne i und.
framställt sine önskningar om ändring i hittills varande sättet för
utarrenderande af kungsgårdar i allmänhet, och hvarvid K. M. i
nåder, genom Dess d. 17 sisth Juli utfärdade nåd. kungörelse,
behagat fästa nåd. afseende; har jag ej kunnat undgå, att fästa H.
R. o. Ad:s uppmärksamhet på ett förhållande, som inträffat med
utarrenderandet af kungsgården YVendiholmen i Hillersjö socken,
Färentuna härad af Stockholms län.
Af ett från K. kam.colkm expedieradt utlåt, af d. 28 Oclo-
ber 1844, hvaraf jag förskaffat mig del, och som åtföljer denna
min vördsamma motion, inhemtas, att berörde kungsgård blifvit,
enligt kontrakt af d. 31 Juli 1816, utarrenderadt emot ett be-
tingadt arrende af 180 tunnor spanmål, och att colhen ansett detta
arrendebelopp vara det högsta, som hittills under loppet af öfver
hundrade är för oftaberörde kungsgård erhållits, och att detta ar-
Den 22 December e. m.
ronde utgör mer än fyra gånger den efter skattläggningen bestäm¬
da räntan samt att, efter betingandet deraf, en arrendator kom¬
mit på obestånd, och alt derförulan ansökningar gjorts om an¬
stånd med detsammas inbetalande. Sedan detta kontrakt tillän-
dalupit, liar uuvar. arrendatorn af berörde kungsgård A. G. Ahlin
uppå arrende, ifrån midfastan delta år, öfvertagit samma kungs¬
gård, mot ett förhöjt arrende af 254 tunnor 26 kappar spanmål,
eller 74 tunnor 26 kappar spannmål mera än förut gifvits, och
af kam.collun ansetts vara det högsta, som möjligen derifrån kun¬
nat utgå.
Oå nu sålunda denna orimligt höga arrendesumma, ulan de
kännbaraste förluster för arrendatorer ej kan utgå, och hvilka
förluster äfven kunna drabba staten, i händelse arrendatorn blefve
oförmögen, att arrendevilkoren, i förening med kungsgårdens be¬
höriga bruk och skötsel, fullgöra; och dä det väl ej kan vara
slaten Iillständigt, att rikta sig pä den enskilte mednorgarens be¬
kostnad utan tvertom bör vara belåten med dess tillstå ndiga räll;
sä, och på grund så väl häraf, som de motiver, som förekomma
i den åberopade nåd. förordn.-ii af d. 17 sisth Juli, har jag vördsam¬
mast vågat föreslå, att ett maximum och minimum för berörde
arrende, på sätt i högstberörde K., kungörelse finnes stadgadt, mätte
bestämmas, och alt arrendatorn Aldius arrende för kungsgården
Wendlholmen derefter mätte varda rättad), eller ock, att berörde
arrendesumma mätte nedsättas lill det belopp, sora af föregtde
arrendator utgått, eller 180 tunnor spanmål, såsom enligt kam.-
collegii nyss åberopade utlät., utgörande det högsta billiga arrende,
som för berörde kungsgård kunde erhållas. Om communication
med de öfrige resp. MedSläuden af denna min vördsamma motion,
äfvensom remiss till vederbör. Utsk. anhålles vördsammast.
Ödmjukt mern. angide förlängning af arrende-rätten
till Wendlholms kungsgård i Hillersjö socken
och Färentuna härad af Stockholms län.
Genom särskilta nåd. remisser af d. 23 Juli och 22 Augusti
della är har K. M. i nåder behagat infordra K. collegii und. utlåt,
öfver gjorda und. ansökningar, först af arrendatorn Sven Asker
och sedan, efter dennes död, af dess efterlemnade enka Catharina
Asker, om erhållande af förlängning på 30 års tid i arrenderätten
lill ofvanskrifne kungsgård, och hvilka handlingar, sedan K. befide
i länet samt kronofogden i orten, häröfver hörde, i frågan und.
yttranden afgifvit, under d. 18 i denna månad till l:sta provins-
kontoret remitterats.
Med anledn. häraf får provins-kontoret ödmjukeligen meddela,
alt, enligt af hvad här tillgänglige handlingar inhemtas, Wendt-
holras kungsgård, som från äldre tider tillbaka och i äldre här be¬
fintliga jordeböcker finnes antecknad utan mantal, blifvit som det
synes i och för arrendenas bestämmande år 1723 d. 25 och 26
September skattlagd ifrån 2 till mantal med:
366
Den 22 December e. m.
Jorde-boksränta.
Dir öre peng.
Penningar — 31. 19g.
17 tunnor spannmål . .' 38: 8. —
2 L$ smör 3: 8. —
10 lass ved 1: 8. —
2 lass hö 2: — —
15 dagsverken .... 2: 26. —
15 årliga hästar ... 4: 25. —
5 kongl. d:o . . . . — 10. —
53: 20. 19'
Hemmantals-ränla.
Gärd , . 18: 5. —
Byggningshjelp .... 5: 20. —
Salpelerhjelp .... 3: 26. 12.
Boskaps-penningar ... 5. — —
Skjutsfärds d:o ... 7: 16..—
Dagsverks d:o ... 7: 16. —
47: 19. 12.
Summa Dir 101: 8. 7g.
Att den derefter varit utarrenderad, utan alt likväl något
kontrakt derom kommit alt utfärdas förrän d. 16 Februari 1736,
då densamma afsedd att såsom boställe upplåtas åt landsh:n i Stock¬
holms län, emot afdrag å dess lön, men i följd af vägran af dö¬
var. landsh. Baron Palmstedt, alt kungsgården på sådana villkor
öfvertaga, i stället till honom på 24 års tid, med villkor dock att
derförinnan i händelse af afgång från landsh.-embetet. kungsgår¬
den lill efterträdaren i embetet afstå, utarrenderad emot årligt ar¬
rende af 139 daler 3 öre silfvermynt samt 22 daler 3 öre för 72
stycken deri il I anslagna dagsverken, jemte skyldighet alt på egen
bekostnad derstädes uppföra en karaktersbyggning af sal med för-'
stuga samt 3:ne kamrar, kök och hvälfd källare; och i hvilken
arrenderättighet bemäldte herre efter vunnen befordran till pre¬
sident i K. colhm, och sedan efterträdande landshm sin rätt till
kungsgårdens öfvertagande sig afsagt, vunnit stadfästelse genom
förnyadt kontrakt af d. 13 Maj 1743; alt denna kungsgård seder¬
mera, enligt kontrakt af d. 1 December 1767, upplåtits landshm
och ridd. Broman, såsom ersättning för mistning af Svartsjö kungs¬
gård, under arrende pä 15 års tid, emot erläggandet af ofvan-
skrifna skaltlagda ränta efter årliga markegångarne, äfvensom be¬
talning efter markegångspris för arrendet åtföljande 58J jordeboks-
och 13 j drängeiijelps-dagsverken, att efter det detta arrende mid-
fastan år 1783 tilländagått, kungsgården underlagts Drottningholms
lustslott, men blifvit af ståthållare-embetet öfver nämnde slott d.
20 Augusti 1787 ytterligare utarrenderad på 30 års tid, emot år¬
ligt arrende af 500 r:dr kontanta penningar, hvarefter slutligen
merberörde kungsgård, utan inventarier och dagsverken, medelst
K. collegii kontrakt af d. 31 Juli 1816, utarrenderadts på 30 års
tid ifrån midfastan 1817, emot ett betingadt arrende af 180 tun¬
Den 22 December e. m.
307
nor spanmål till nämndemannen Per Persson i Sätuna, och på grund
af hvilket kontrakt, samt sedan detsamma först öfverlåtits d. 1
April 1817 på löjtnanten Ad. Louis Laurent, ifrån denne såsom
följd af iråkadt obestånd, d. 13 Juni 1820 på dess borgesman,
expeditions-kronofogden J. J. Lemke och sekreteraren C. G. Hjerton
samt från desse d. 17 October sammma år på arrendatorn Per
Gustaf Wibom, kungsgården nu, enligt transportresolution af d. 11
April 1833, innehafves af sökanden.
Ofvanbesagde arrenden förvandlade till spanmål efter me¬
dium af sistförflutna 5 årens markegångspriser motsvara nemi.
det enligt 1736 och 1743 årens kontrakter 139 daler 3 öre, be¬
räknade efter 3 daler å r:drn 5 tr. 28 kpr.
det enligt 1767 års kontrakt, eller kungsgårdens
ränta 40 tr. 7 kpr.
och det enligt 1787 års dito 63 tr. 14 kpr.
hvaraf synes att det nu utgående arrendet 180 tunnor är det hög¬
sta som hittills under loppet af öfver hundra år för oftaberörde
kungsgård erhållits, och då derjemte i betraktande tages att detta
arrende utgör mer än fyra gånger den efter skallläggningsgrunden
bestämda räntan samt alt, efter betingandet deraf, en arrendator
kommit på obestånd och alt derförutan und. ansökningar gjorts
om anstånd med detsammas betalande: nemi. af löjtnant Laurents
borgesman för är 1818, och af arrendatorn Wibom så väl för år
1822 som för år 1826, utvisande att svårigheten mött för utbe¬
kommandet deraf, lärer alltså kunna antagas, alt merbesagde ar¬
rendebelopp är det högsta som, med afseende å en arrendators be¬
stånd, kan för kungsgården erläggas eller bör fordras.
Af detta, och då under Askers arrendetid, arrendebeloppet, så
vidt bär kändt är, blifvit riktigt och utan invändning utgjort, sy¬
nes väl som det snarare skulle föranleda till vinst än förlust för
kronan, att bevilja den sökta förlängningen af arrendeåren; men
som deremot förekommer, att en så utsträckt arrendetid icke fin¬
nes i författningarne om kronolägenheters utarrenderande medgifven,
samt något särskildt erbjudande till förmän för kronan af enkan
Asker icke gjorts, som kan gifva stöd för undantag derifrån, utan
de odlingar, som å kungsgården gjorts, varit en skyldighet, enligt
arrende-kontraktets stadgande under 2:dra punkten, torde K. coll-.m,
af denna anledn. och för öfrigt på de af K. behde och kronofog¬
den i orten anförde skäl, ändock afstyrka nådigt afseende å de
gjorda und. ansökningarne.
Om det beslut K. colhm behagar fatta torde und. utlåt., med -
återställande af de 2:ne nåd. remisserna, till K. M. expedieras.
Stockholm den 28 October 1844.
C. F. Paller.
1844 d. 6 November föredraget i K. kam.colhm och som
kungsgårdar skola förvaltas efter de af R. St. derom föreskrifna,
i K. kungörelsen d. 3 December 1810 innefattade grunder, eller
medelst utarrendering på 30 års tid till den vid offentlig auktion
högstbjudande, som för arrendet ställer godkänd borgen, kunde K.
colhm icke i underdånighet tillstyrka nåd. afseende å enkan Askers
36S
Den 22 December e. m.
emot berörde författning stridande anhållan om förlängning af ar¬
renderätten, hvartill de af kronofogden och K:s bef-.de uppgifna
förhållanden, äfven om författningarne sådant medgåfve, icke gifva
anledning.
Härom skulle underdånigt utlåt, till K. M. expedieras, då
handlingarne medfölja.
1844 d. 6 November underdånigt utlåtande till K. M. dä
handlingarne medföljde.
1844 d. 29 November K. bref, hvarigenom förklaras, alt den
frågavar. ansökningen om förlängning af arrenderätten ej kun¬
nat bifallas.
1845 d. 22 Januari bref till K:s bef:de.
Rätteligen afskrifvet intygar; Stockholm och K. kam.collegii
första provinskontor d. 15 December 1847, C. F. Paller. Kam¬
marförvandt. Med ofliciell vidimerade afskriften lika lydande intygar:
Carl Durietz.
Hofrätts-Notarie.
Remitterades till StatsUfsk., hvarjemte denna motion skulle
communiceras (ill de öfriga RiksStm, i händelse motionären af-
lemnade dertill erforderligt antal exemplar.
Upplästes följande af Frih. Hermelin, Carl Samuel, in¬
lemnade anförande:
Vid roteringen uti Upland för Uplands reg:te förordnades jemn¬
likt K. brefvet d. 5 Mars 1683 § 3 att hvad knecktens lego, lön,
kläder och underhäll vidkomme, borde detsamma efter hemmans
öretal betalas och utläggas. 1690 års skattläggningsmetod för
Upland lärer förklara att öretalet ej kan tjena till utrönande af
hemmanens godhet och storlek sinsemellan, utan så vidt de ligga i en
och samma by. Det s. k. sednare indelningsverket af år 1695 skall
föreskrifva att roteringen, dä de till en rote inroterade hemman
ligga uti en och samma by, bör utgå efter öreslanden om de på
hemmanen finnas, men åter att samma rotering, då den blifvit
lagd på särskildta byar, skall utgöras efter hemmanens utsäde,
godhet orh storlek.
Vid roteringens verkställighet blef också, tvifvelsutan till följd
häraf, ofta ett olika stort antal öresland anslagne åt hvarje soldat
utgörande vanligtvis ifrån 20 till öfver 30 öresland. När nu ofta
de inroterade hemmanen befinnas vara af olika beskaffenhet, så
väl i mantals beräkning, som till örestal, så finnas båda delarne
i rolerings-rullorne upptagne. De till en del rotar indelade s. k.
utjordarne, hvarå någon mantalsberäkning icke finnes i jorde-
böckerne, äro jemväl till örestal utförde.
Hitintills har också till följe häraf varit vanligt att soldat-
utskylden vid Uplands reg:te utgjorts rote-intressenteine emellan
efter örestals beräkning, enär oslridigt synes att vid roteringens
verkställande, de särskilta hemmanens, till samma rotar indelade,
öresland, ansetts sinsemellan vara jemförlige. Och på denna grund
utgår ännu soldathållet vid Uplands reg:le, åtminstone i allmänhet.
Emel-
Don 22 December e. m.
369
Emellan rote-intressenter hafva dock i sednare tider tvister
uppstått i detta ämne och vederbör, auktoriteter synas varit i vill¬
rådighet örn det rätta samt meddelat olika beslut. Alltid har sagts
att inom by skulle utskylderne fördelas efter örestal (de der en¬
ligt skiftesstadgan också vanligen utgöra delningsgrunden grannar
emellan); men utom hy, har sagts, dels att hemmans godhet och
storlek skulle tjena till grund, dels att hemmantalets storlek, alltså
mantalsberäkning, utan afseende å godheten och storleken af hem¬
manets tillhörigheter, dels äfven att de å soldaterotarne, enligt
roteringsrullorne, utförde antal öresland skulle tjena till efterrättelse.
Rörande utjordarne, hvilka icke äro i mantal antecknade, men väl
i örestal, synes något nytt beslut ännu icke vara att åberopa.
För att förekomma långvariga och kostsamma rättegångar
emellan färre eller flere af soldat rote-intressenterne vid Uplands
reg:les 1200 soldat nummer, hemställes att ett allmänt lagbud i detta
ämne måtte beslutas och kungöras, grundadt på rätt och billighet.
För min del föreslås vördsamt, att soldathållet mätte vid Uplands
reg:te utgöras såsom tillförene eller efter öreslandstalet för hvarje
rote, såsom roteringsrullorne upptaga, hvilket öfverensstämmer så
väl med 52 § af 1734 års resolution på allmogens besvär, hvarest
stadgas, att någon rubbning i roterings-verket ej må göras, som
äfven med 80 § Reg.F., hvarest föreskrifves att roteringens och in¬
delningsverkets hufvudgrunder böra vara orubbade intilldess Konung
och R. St. finna nödigt att någon ändring deruti samfäldt göra.
Till undvikande af större vidlyftighet i närvar, anförande, an-
hålles vördsamt ali till H. Ekon.Utsk., dit denna motion torde re¬
mitteras, få aflemna eller förete de vidare upplysningar i ämnet,
som kunna påkallas.
Remitterades till Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskm.
Frih. Cederström, Anders, hade inlemnat en sålydande
motion:
Liksom det är tillåtet för personer i svågerlag å sidone att,
när Konungen gifvet' der lof till, gifta sig med hvarandra, så hem¬
ställer jag om icke äktenskap uti skyldskap å sidone må, med un¬
dantag af syskon emellan, varda jemväl med K. dispence lillåtne,
och är det derföre som jag föreslår att 2 cap. 2 § giftermåls-bal-
ken må få följande förändrade lydelse:
I skyldskap å sidone må man ej taga till hustru sin syster,
”och icke utan Konungen gifven der lof till sin” broders eller
systers dotter, eller theras affödo, faders eller moders syster, etc.
Såsom skäl hvarföre åberopos, dels att uti Norrge och till
Sverige angränsande länder äktenskap emellan förenämnde anför-
vandter äro tillåtne och dels att äfven här uti landet under föreg:de
Regeringar blifvit medgifvet att ingå dylika äktenskap, hvilka,
enligt hvad allmänt lär vara bekant, icke varit mindre lycklige,
än äktenskap emellan helt och hållet oskylde personer.
Remitterades till LagUtsk.
1 Fl. 24
370
Den 22 December e. m.
Hr Anckarsvärd, Mich. Gustaf, hade ingifvit ett såly-
dande anförande:
Den betryckta, eller fast hellre öfvergifna ställning hvaruti
konstnärsklassen i allmänhet sig för närvar, befinner, är säkerligen
tillräckligen bekant, för att göra all skildring deraf öfverflödig.
På grund af detta allmänt kända förhållande är det också, som
jag utbeder mig att få fästa H. R. St:s uppmärksamhet på den
hårda — och jag vågar säga obilliga — beskattning, hvaraf denna
vanlottade samhällsklass betungas.
Den närvar. bevil!n:sförordn:n uppställer för konstnärsbeskatt-
ningen icke mindre än 8 olika klasser, till följe hvaraf artisten
måste skatta från 5 till 100 r:dr b:co och derutöfver.
Om man blott besinnar hvilket ringa antal dylika personer
som finnas, så vill det redan deraf synas, som en sådan vidlyftig
klassifikation vore alldeles öfverflödig. Tager man vidare i betrak¬
tande huru osäker, huru mycket beroende af andras gunst eller
nyck, huru obetydlig deras förtjenst är — sannerligen ofta mindre
än dagakarlens — så tyckes det väl också som beskattningen derå
obestridligen vore allt för tung. Men om man härvid, såsom skä¬
ligt är, tillika bedömer denna beskattning i jemförelse med hvad
som pålägges andra samhällsklasser, som med den ifrågavar. hafva
mesta likhet, så torde äfven rättvisan, eller åtminstone billigheten
deraf vara ganska tvifvelaktig. Det synes mig nemi. tydligt att konst¬
nären, i detta afseende så väl som i de flesta andra, bör ställas i
jemnlikhet med vetenskapsidkaren och litteratören. Bådas verk¬
samhet är af enahanda slag; det mål, hvartill båda, fast på olika
vägar, syfta, är ett och samma: den menskliga odlingens och sin¬
nets utveckling och förädling. Hvarföre skola då dessa klasser en¬
dast ur medborgerlighetens synpunkt anses olika? och hvarföre
just den tyngsta bördan läggas på dén mest behöfvande? Emeller¬
tid är det nu så. Vetenskapsidkare och litteratörer äro, i och för
sina yrken, rättvisligen fritagne från all beskattning, men arti¬
sten blifver deremot, såsom jag tagit mig friheten visa, icke alle¬
nast beskattad, utan säkerligen också jemförelsevis högre beskattad,
än de flesta, som bedrifva äfven de mest materiella och vinstgif¬
vande yrken.
Frågan är visserligen icke af stor vigt för det allmänna, men
den är af vigt för dem, som obemärkte och obemedlade sträfva
fram på konstnärens törnbeströdda bana, hvilken ser så leende ut
vid inträdet, men så ofta slutar bland försakelser och svikna för¬
hoppningar.
På grund af hvad sorn nu blifvit anfördt, vågar jag till R.
St:s behjertande framställa:
Att artister måtte, i likhet med vetenskapsidkare och littera¬
törer, hädanefter vara befriade från bevilln. i och för deras yrke.
Eller om detta ej kan beviljas, att åtminstone den för artistens
beskattning gällande klassifikation måtte upphöra såsom ledande till
alltför mycken arbitrage och dessa personer likasom de flesta an¬
dra beskattas efter sin uppgifna inkomst, dock så, att den artist
hvars arbetsförtjenst ej öfverstiger 500 r:dr måtte från sådan be-
Den 22 December e. m.
371
villn. åtnjuta befrielse, enär han då, så väl som dagakarlen, hvil¬
ken arbetar för sitt dagliga bröd, icke synes böra vidkännas andra
afgifter än de personella.
Om remiss af detta mitt anförande till R. St:s Bevilln.Utsk.
anhålles.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
Hr Sandels, Per Ben jamin, hade inlemnat följande mern.:
I betraktande af de trägna och ansvarsfulla göromål som for¬
dras af tjenstemännen inom banko-verket och då för desse tjen¬
stemän alldeles inga ferier finnas, hvilket är förhållandet inom flera
andra embetsverk, anser jag så väl nödig omtanka för bankens
egen säkerhet, som skyldig rättvisa emot tjenstemännen, påkalla
en förändring uti hvad för detta verk nu är stadgadt angtde ti¬
den för afskedstagande med rättighet att åtnjuta fulla lönen som
pension.
A ena sidan förekommer att man, för att kunna riktigt upp¬
fylla det ansvarsfulla kall som tillhörer bankens tjenstemän, särde¬
les i den högsta graden, hvilken man bör förutsätta en hvar hafva
uppnått vid en framskriden ålder, måste äga oförminskade både
sjals- och kroppsförmögenheter, helst det minsta misstag eller för¬
summelse härutinnan kunde blifva af oberäkneliga följder både för
kamrater och verket. A andra sidan åter behöfver man endast
taga kännedom om beskaffenheten af dessa göromål, hvartill hörer
bland annat, täta besök under alla årets tider och ofta flera tim¬
mar efter hvarandra uti bankens hvalf, hvilkas fuktiga och osun¬
da luft ovillkorligen i längden menligt inverkar på helsan, för att
finna, det bankens embets- och tjenstemän, tidigare än andra, få
erfara årens inverkan på kropps- och själsförmögenheterne samt att
man, efter 65 lefnadsår eller 45 tjensteår, icke vidare kan upp¬
fylla sina embets-åligganden såsom man önskade och borde. Der¬
jemte vore det onekligen ganska hardt om en tjensteman, som, efter
omkring 40 års tjenstgöring, hunnit till en ålder af 60 år, men
då för sjuklighet eller försvagad helsa nödsakades taga afsked,
skulle för sina återstående dagar se sig i mistning af den lön han
under sin åt det allmännas tjenst uppoffrade kraftfulla ålder åt¬
njutit, och hvarefter hans egna med de sinas lefnadsförhållanden
måhända sedan längre tid tillbaka varit lämpade.
Jag hemställer således till Rikets nu församlade Ständers be-
pröfvande om icke pensionsrätten för bankens embets- och tjenste¬
män hädanefter må tillgodonjulas vid uppnådda 65 lefnadsår och
efter 45 tjensteår, en hemställan som torde anses så mycket mer
billig, som det är allmänt bekant att tullverkets tjenstemän, redan
efter 30 tjenste- och 60 lefnadsår, åtnjuta hela lönen i pension,
och föreslår jag i följd deraf, att de §§ uti banko-reglementet,
som handla härom, måtte erhålla denna förundrade lydelse:
§•
Den tjensteman, konstidkare eller vaktbetjent, som uppnått
24*
372
Den 22 December e. m.
65 års ålder, eller tjent 45 år, är berättigad atl flyttas på pen-
sions-staten, med åtnjutande i sin öfriga lifstid af hans hela lön.
§•
Bankens embets- och tjenstemän äga att vid 60 års ålder och
efter vid pass 40 års tjenstgöring, taga afsked med bibehållande
af deras på stat innehafvande löneförmåner oafkortade, då genom
läkarebetyg behörigen styrkes, alt de befinnas i ett sjukligt och
försvagadt helsotillstånd.
Om remiss af denna motion till BankoUtsk. anhålles.
Remitterades till BankoUtsk.
Upplästes följande af Hr Klingspor, Anders Magnus,
inlemnade motion:
Sedan gymnastiken, hvilken på vetenskapliga grunder bringats
till en förr okänd användbarhet, numera vunnit den väl förljenla
uppmärksamhet, att densamma blifvit erkänd såsom ett nödvändigt
bildnings- och helsomedel, samt R. H. St., med erkännande af gym¬
nastikens nytta i förenämnde afseende, visat sig så frikostiga i
densammas befordrande ej mindre vid gymnasier och skolor, än
i synnerhet vid central-institutet i Stockholm, faller det sig både be¬
synnerligt och inkonseqvent, att ett af rikets högsta löroverk, der
den studerade ungdomen i så hög grad har behof af gymnastikens
fördelar, nemi. Upsala K. akademi, af staten blifvit lemnad all¬
deles lottlös och helt och hållet i saknad af nödiga medel till gymna¬
stikens ändamålsenliga och högt påkallande upphjelpande.
Väl finues vid denna akademi en lokal som till gymnastik
begagnas, nemi. den dervar. fäktsalen, hvilken för sådant ändamål
blifvit, så godt sig härtill göra låtit, apterad; men denna sal är
alltför inskränkt att lemna nödigt utrymme för ändamålsenliga
gymnastiska öfningar med det antal ynglingar som vanligen påen
gang dertill anmäla sig.
Genom undersökning är utrönt, att, medelst borttagande af en
skiljovägg emellan fäktsalen och 2:ne derinom belägna rum samt
dessas förenande, utrymmet skulle ökas med en god tredjedel emot
det nuvar. och lokalen kunna höjas tillräckligt för att blifva till
gymnastikrum tjenlig.
Till åstadkommande af dessa jemte andra mindre förändrin¬
gar, äfvensom till beredande af en årlig lön åt en i högsta måtto
behöflig ordinarie underlärare eller medhjelpare i gymnastiken samt
till ersättning åt öfverläraren för de genom fäktsalens utvidgning
honom frångående rum, anser jag mig, på ofvan anförda skäl, bö¬
ra föreslå, att R. H. St. måtte bevilja en summa af 500 r:dr b:co
att årligen, från och med nästk. år, för detta ändamål utgå.
Då R. H. St. alltid med förkärlek omfattat hvad som kunnat
lända till befordrande af Svenska ungdomens intellectuela och fy¬
siska utbildning, hemtar jag deraf ett mäktigt stöd för den tanken
alt det ringa anslag, nu blifvit hegardt för en nödvändig förbätt¬
ring i en vigtig gren af uppfostringsverket, skall beviljas.
Den 22 December e. m.
373
Jag bifogar härmed ett summariskt kostnadsförslag och an¬
håller all denna min motion måtte till StatsUlsk. remitteras.
Kostnadsförslag öfver Jakts alens i Ujisala förändrande
till gymnastikrum in. m.
Borttagandet af en vägg emellan fäktsalen och intill densamma
gränsande 2:ne rum; takets höjning jemte flera smärre arbeten
samt tamburs inredande 600: —
Ny gymnastik-attiralj i st. f. den nu befintliga och
otjenliga 100: —
En värme-apparat 133: 16.
Ny gymnastikställning på gymnasii-gården till öfnin-
gar i fria luften, i st. f. dervar. obrukbara, af röta
illa skadade 400: —
Summa b:co r:dr 1,233: 16.
Förslag till det begärda anslagets användande.
Första årets anslag bör oafkorladt användas till de ifråga¬
satte arbetena.
Af 2:dra och följande årens anslag böra, intills nedannämnde
län är betalt, utgå: till anordning af ett fyllnadslån 733: 16 jemte
ränta derå 200: —
Ersättning till öfverläraren för de 5 rum hvilka, genom
förändringen samt öfverlemnandet af 2:ne boställsrum
lill underläraren, för den förre gå förlorade . . . 200: —
Till underläraren och vaktmästaren 100: —
Summa b:co r:dr 500: —
Så snart det upptagna länet blifvit till fullo betaldt, erhålla
underläraren och vaktmästaren full lön, eller den förre 200 och
den sednare 25 r:dr b:co.
Anslaget bör derefter användas salunda
Hush yresmedel till öfverläraren (fäktmästaren) . .
Lön åt underläraren
Lön åt vaktmästaren
Reparationer, circa
Premier åt studerande för skicklighet och öfningarnes
flitiga begagnande 50:
200: —
200: —
25: —
25: —
Summa b:co r:dr 500:
Remitterades till StatsUlsk.
Hr Ridderstad, Carl Fredr., hade ingifvit eli sålydan-
de mern.:
Ehuru så litet benägen som någon, att föreslå en förhöjning
i statsutgifterna, hvilka jag tvertom önskar mätte betydligen kunna
nedsättas, tror jag likväl icke, alt statens värdighet upprälthålles
genom besparingar, oriktiga till sin grund och menliga för den
de träffa, utan att statens första skyldighet är, alt öfva rättvisa,
och riksdagsmannens, alt föra deras talan, som icke på annat
374
Den 22 December e. m.
sätt kunna få henne förd. Den motion jag nu går att framställa,
afser derföre en f örhöjning i artUleri-underofjicerarncs bckläd-
nadspcnningar.
Jag lärer icke behöfva säga någon hvilket högst vigtigt va¬
pen, hvilken oumbärlig ingrediens i landets försvar artilleriet är,
och huru nödvändigt det är att vårda detsamma, emedan det icke
kan, såsom den öfriga beväpnade styrkan, i behofvets stund upp¬
sättas och efter en kort öfning användas emot fienden, utan det
erfordras en mängd kunskaper, som blott långsamt inhemtas och
kräfva ett allvarligt studium. Det vore då nödigt, att det, om ej
företrädesvis gynnades, likväl åtminstone ej styfmoderligt behan-
lades och tillbakasattes efter andra, som det synes, mindre vä-
sendtliga corpser. Artilleriet är ej blott på en gång infanteri och ka¬
valleri, samt förbundet till dessa bådas tjenstgöringar, utan tillika
en vetenskapligt bildad corps, hvars tid upptages af åtskilliga syssel¬
sättningar, helt och hållet främmande för alla andra. Dessa mångar-
tade befattningar upptaga icke blott dess tid, mer än sådant sker
för de öfriga, utan vålla äfven en slitning af kläder, större än vid
något annat vapen. Artilleristen gör vakt som infanterist, läi’ rida,
kommenderas i stallet och exerserar som kavallerist, samt har
dessutom att bestrida handräckningar och göromål af många slag
vid laboratorium, på artillerigården, vid målskjutningar, m. m. I
dess exersis finnes dessutom ett tempo, som icke förekommer för
någon annan trupp, men som på en dag ofta kan repeteras, ett
tallöst antal gånger, jag menar af- och nppbröstning, d. v. s. un¬
der manöver med anspände pjeser till häst, när kanonen skall upp-
eller nedskrufvas till skjutning, eller, efter verkställd sådan, till
march. Underofficern, som detta åligger, måste då skyndsamt
kasta sig af hästen, för att hinna fram och verkställa orderna,
samt åter när skjutningen är slutad, eller ingen sådan ens ägt rum,
och han å nyo nedskrufvar kanonen, skyndsamt springa upp på
sin häst, för att ej bli efter den bortilande truppen. Denna del
af exersisen är den mest klädesslitande man kan föreställa sig,
och i detta hänseende ensamt motsvarande infanteriets hela exer¬
sis slitning. Betraktar man artilleriets uniform, så finner man
att denna är lika dyr som gardenas till häst och fot. Jag har
visat att dess tjenstgöring är mera invecklad, trägen och mång-
artad, än deras. Det skulle då tyckas billigt, att dess underoffi¬
cerares beklädnadspenningar åtminstone vore lika stora med gar¬
denas. Förhållandet är likväl alldeles tvertom. En underofficer
vid lifgardet till häst har för detta ändamål 160 r:dr b:co, för
hvilka lian dock är skyldig alt äfven hålla sig sadelmundering, men
hvilken utgift ej behöfver påkomma oftare än ungefär hvart 10:de
år, och en underofficer vid gardena till fots 70 r:dr b:co. Vid artille¬
riet deremot har han endast 50 r:dr. Jag torde ej behöfva mer än
nämna detta förhållande, för att bevisa obilligheten deri och följaktli¬
gen det billiga i en förhöjning för denna verkligen vanlottade men
oumbärliga Ijenslemannaklass, och anhåller att SlatsUtsk., dit denna
motion lärer komma att remitteras, behagade föreslå en sådan, öf¬
verensstämmande med behofvet och med rättvisans fordringar.
Den 22 December e. m.
375
Man lärer lätt finna, att frågan här i alla fall icke kan blifva
om särdeles stora summor, då, såsom jag tror, samtlige underoffi-
cers-eorpsernas vid de tre artilleri-regdena beklädnadspenningar
ej för närvar, torde uppgå till ett högre sammanräknadt belopp,
än ungefär 8000 r:dr, blir en skälig förbättring i deras villkor icke
någon för staten mycket betungande utgift, men den skärf, som
härigenom räcktes en klass af 150 nyttiga och aktade medborgare,
vore likväl för dem ganska välkommen och för R. St. vore det
på en gång en glädje och en tröst, alt veta sig hafva skipat
rättvisa.
Om emellertid, hvad jag af vissa yttre anledrnr har något
skäl att förmoda, Rikets här församlade Ständer icke skulle finna
sig höjde att anslå några nya medel för det här ofvan angifna än¬
damålet, så får jag såsom ett annat alternativ, och på grund
deraf alt uniformerna, efter den sednaste förändringen både i vär¬
de och utseende erhållit en nästan fullkomlig uniformitet, härmed
äran föreslå en ny fördelning, af beklädnadspenningarne för alla
inom hufvudstadens garnison tjenstgörande underofficerare, och
hvilken fördelning bör proportioneras efter corpsernas verkliga be¬
hof, och den olika slitning, som dem emellan kan äga rum, till
följe af en mera eller mindre klädesödande exersis och tjenst¬
göring i allmänhet.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr von Knorring, Berndt Georg Knut, hade inlem-
nat följande motion:
Det har allt mer och mer blifvit erkändt, att den inom krigs¬
makten nu brukliga prygelbestraffningen är en lemning från
fordna tider, hvilken numera borde anses såsom föråldrad och
af skaffas, emedan den håde lätt gifver anledn. till missbruk, och
motverkar den hederskänsla som bör äga rum hos fäderneslandets
försvarare, äfven derföre att dessa till en stor del, som utgöres af
beväringen, icke äro för all sin tid egnade åt krigstjensten, utan
efter beväringstidens slut återgå till sina enskilda yrken.
Vid 1840 års riksdag väcktes äfven hos H. R. o. Ad. motion
om delta straff sätts afskaffande, och det anförande hvari motio¬
nären, Hr Mannerskantz, utvecklade behofvet af en reform i detta
ämne, vänn dä eli allmänt bifall. Det oaktadt vann motionen icke
vid den riksdagen framgång, hvartill orsaken hufvudsakligen lärer
varit den, att en omarbetning af krigslagen var tillämnad, hvari
äfven den åsyftade förändringen skulle komma under öfvervägande.
Samma orsak lärer äfven hafva föranledt att någon fråga om
prygelstraffets afskaffande icke forekom vid sisth riksdag.
Då en comité nu lär vara sysselsatt med utarbetande af
förslag till ny krigslag, bör man visserligen hoppas, att behörigt
afseende i sammanhang dermed skall göras på nödvändigheten att
ej längre bibehålla prygelstraffet; men under den ovisshet likväl,
hvari man ännu sväfvar, om hvad i detta hänseende kan komma
alt föreslås, anser jag att frambärandet lill thronen af en und.
376
Den 22 December e. m.
finskan derom skulle i alla afseenden vara lämpligt för ändamålet
och värdigt representationen, hvarföre jag härmed vördsamt får
väcka motion om prygelbestraffningens afskaffande; anhållande om
remiss häraf till vederb. Ulsk.
Remitterades till LagUtsk.
Upplästes följande af Hr Kröningssvärd, Carl Gustaf,
inlemnade mern.:
Då under denna riksdag, likasom alla föreg:de riksmöten, be-
hofvet af en förökning i Statsverkets utgifter, både såsom ständiga
eller tillfälliga anslag, blifvit af Regeringen framstäldt, och då det
är att förmoda, alt detta behof skall godkännas, hvaraf följden
blifver samma anslags beviljande, torde, i betraktande deraf, att ri¬
kets näringar, särdeles jordbruket, redan äro genom grundskatter
och andra onera så betungade, att desamma icke längre niäkta
oupphörligt hålla statens inkomstkälla lika flödande, det icke vara
utur vägen, att representationen vinnlägger sig om att uppsöka
sädane ådror, hvarigenom, utan att näringarne ytterligare betungas,
nya tillopp till denna källa uppkomma.
Bland sådane anser jag elem förnämligast böra komma i frå¬
ga, hvilka beskatta alldeles obchöjliga, eller mer eller mindre
skadliga njutningar.
Till det ena slaget anser jag mig med allt fog kunna hän¬
föra förbrukningen af cigarrer, hvilken, för 30 å 40 år sedan
inom riket högst inskränkt, nu mera är stigen lill en sådan höjd
att en hvar som inser skadligheten af det sätt, hvarpå denna
narkotiska vextprodukt nu förbrukas, likväl ej kan undgå att, så
väl på offentliga platser och ställen som i enskilda kretsar, vara
blottställd för den menliga inverkan på lukt- och synorganer, som
detta slags förbrukningssätt åstadkommer, och hvilket äfven ur-
artadt derhän, att icke blott den trasiga gatpojken, utan ock mån¬
gen minderårig yngling inom föräldrahuset, tätlar med den mog¬
nade mannen om företrädet i denna, af den sistnämnde, honom
förespeglade sanning.
Till det andra slaget räknar jag åter den fåfänga, eller rätta¬
re sagdt lättsinnighet, som lika synbart börjat taga öfverhand,
eller den, att en ganska betydlig mängd personer, särdeles här
i hufvudsladen, utan det ringaste behof deraf för jagtnöje, eller
gårds- eller boskapsvakt lägga sig till hundkreatur, hvilka, utan
att vara ägaren till någon annan slags nytta, framfödas, merän-
dels med sådane frän öfverflödets bord fallande födoämnen, som i
främsta rummet bordt den nödställde uslingen tillgodokomma.
Jag inser nogsamt, att dessa slags njutningar icke kunna, så¬
som stridige mot tidslynnels anspråk, förbjudas; men då det der¬
emot både kan och bör vara samhällets obestridliga rättighet, att
åtminstone beskatta allt sådant, som till rubriken ”öfverflöd” d.
v. s. ”obehöjligt” kan hänföras, får jag härmed vördsamt före¬
slå, att R. II. St. måtte stadga och påbjuda en bevilln.afgift af
minst 16 sk., att utgå af hvarje mantalsskrifven person inom riket,
Den 22 December e. m.
377
sorn förbrukar cigarrer, vare sig af inhemsk eller utländsk till¬
verkning, samt att hvarje ägare till en hund, som icke be¬
visligen till jagt, eller lill gårds- eller boskapsvakt begagnas, skall
för densamma erlägga en årlig beviiln. af 3 r:dr 16 sk. hvilken
afgift ej bör anses öfverdrifven, då en husbonde måste för en
lagstadd betjent, kusk eller lakej, en beviiln. af minst 2 r:dr vid¬
kännas, och af en medellös dagsverkskarl, hälften deremot, eller
1 r:dr äfven bör utgöras.
Om remiss af denna motion lill vederbör. Utsk. anhåller jag
vördsammast.
Remitterades till Beviiln.Utsk.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Då på R. o. Ad:s bord
hvilar ett ämne, som måhända torde föranleda någon längre öf¬
verläggning och då tiden nu är långt framskriden, så hemställer
jag till Ståndet om icke motionen rör:de läktarens ändring kunde
få hvila öfver motionstidens slut.
I anledn. häraf hemställde Hr Gr. o. Landtm, om R. o. Ad.
behagade besluta, att med föredragningen af Ridd.Utsk:s mern.
N:o 2, ang:de en särskild uppgång till läktaren för corps diplo-
matique m. fl., skulle anstå intilldess motionstiden tilländagått.
Ropades ja.
II. R. o. Ad. åtskildes kl. \ till 9 e. m.
• In fidem protocolli,
Albert Munck.
Tliorsdagcn ilen 23 December 1847.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 1 prot.utdr. för d. 22 dennes e. m. samt pleni-
prot. för d. 15 dennes.
Föredrogs StatsUtsk:s d. 22 dennes f. m. på bordet lagda
mern. N:o G, ang:de ersättandet af de tillökade riksdagskostnader-
ne för Hr Landtm, och Hrr Talmännen.
Detta mern. blef, på begäran af Frih. Palmstjerna, Carl
Otto, och Gr. Lagerbjelke, Gustaf, ånyo bordlagdt.
Äfvenledes föredrogos och lades, på begäran af Gr. Björn¬
stjerna, Carl Magnus, Frih. Stjernstedt, Aug. Wilh.,
378
Den 23 December f. m.
och Hr von Troil, Samuel Gust., ånyo på bordet Stals-
Utsk:s d. 22 dennes f. m. bordlagde mern.:
N:o 7, ang:de riksdagskostnadernes bestridande; och
N:o 8, ang:de förskott å aflöningen för den hos RiksStm
och Utsk:n anställde betjening.
Frih. Cederström, Claes Rudolf, anförde skriftligen:
I ändamål att afskaffa landsh.-accorderne beslöto R. St. vid
1840—1841 års riksdag att inlösa alla dylika accorder, med vill¬
kor att 6 procents ränta å den summa, som i detta afseende
blefve utbetald, skulle årligen af lönerne vid de landsh.-befatt¬
ningar, som såmedelst från accord befriades, dädanefter innehål¬
las och till Statsverket ingå, intilldess den förskjutna summan,
med 4 procents ränta derå, blifvit godtgjord.
Då detta till sin syftning och säkerligen äfven till sina all¬
männa verkningar förtjenstfulla och gagneliga beslut fattades, ha¬
de varit önskligt om man undgått att vid tillämpningen inledas
till partiella missförhållanden. Sådana hafva likväl inträffat, enär
vid förenämnde beslut sannolikt icke kom i betraktande accor-
dernes betydliga olikhet, i förhållande till landsh.-lönernes belopp
uti de särskilde länen, hvaraf följt att åtskillige lattdsha- med rin¬
gare löneinkomster få gälda högre ränte- och amortissemenls-
belopp än andra, som innehafva större löner.
Det högsta af ifrågavar. accorder, som enligt R. St:s berör¬
de beslut blifvit inlöste, var det som med 20,000 r:dr b:co an¬
sågs gravera landsh.-befattningen i Wermlands län; ett accord,
särdeles drygt och betungande i förhållande till den för landsh.
i nämnde län bestämda lön, hvilken numera uppgår till 5000
r:dr b:co. Det afdrag, som nuvar. innehafvaren af denna plats
får vidkännas å lönen till inbetalning af det accord, hvilket icke
han, utan hans företrädare i embetet utfästat och återbekommit,
utgör således 1200 r:dr b:co årligen. En hvar som har sig be¬
kant de kostnader, som oundvikligen åtfölja detta embete, inser
lätt att återstoden af lönen hvarken är tillräcklig för denne em-
betsmans utkomst och bergning, eller svarar till embetets vigt och
ansvarighet. Resor inom länets vidsträckta område, gästfrihet uti
residensstaden visad länets gästfrie och derföre vid samma egen¬
skaps utöfning hos sin styresman vanda innevånare, mångfaldiga
andra nödiga utgifter att förtiga, skola ganska säkert icke allenast
till fullo erfordra den ofvannämnda återstående lönen, utan jem¬
väl derutöfver kräfva enskilda uppoffringar, dem samhället likväl
icke borde ådraga en embetsman, på hvars nit och mödor till
det allmännas gagn och tjenst anspråken äro så stora och stän¬
digt stigande. Och om den nuvar. innehafvaren af förberörde
plats, vid hvilkens tillträde löneafdraget till accordsamortissemen-
tet tog sin början, under en tidsföljd af tillsammans några och tjugu
år bibehåller nämnde befattning, följer deraf att han lill kapital och
ränta finge betala accordssumman, till företrädares och efterträda¬
res förmån; hvilket ej synes med billighet förenligt. En utsträck¬
£Den 23 December f. m.
379
ning till längre tid af ifrågavar. inbetalningar skulle göra detta
åliggande mindre kännbart, och bättre fördela dess börda.
För att afhjelpa det anmärkta missförhållandet och deraf
uppkommande lidande för en embetsman, på hvars verksamhet det
allmänna äger betydande fordringar, och enär Staten måste tän¬
kas hafva med sin åtgärd till landsh.-accordernes inlösning åsyf¬
tat, icke blott en enstaka fördel för de dävar. eller afgående
landshtne, utan accordernes försvinnande förmedelst en, efter hvad
man ville och sökte åstadkomma, billig och successivt skeende
inbetalning verkställd, af plalsernes innehafvare under flera fram¬
gent påföljande år, torde således en förändring af del stadgade
årliga beloppet för amortissementsliqviden vara af rättvisan på¬
kallad; helst när Staten i alla händelser med sådan säkerhet,
som, i delta hänseende, är förhållandet, alltid måste återfå hvad
den för ändamålet såsom lån förskjutit. Jag tillåter mig alltså
vördsamt föreslå:
Att det belopp, som årligen bör innehållas af landsh.-
lönen i Wermlands län och till statsverket ingå, till godt¬
görande af förenämnde accord, 20,000 r:dr b:co, måtte
nedsättas från 1200 r:dr b:co till ett för låntagaren min¬
dre betungande belopp af 500 r:dr b;co årligen, beräk-
nadl från den tid, år 1841, då afdraget tog sin början,
och med rättighet för landslun i Wermlands län att, i
enlighet med den sålunda nu föreslagne förändrade årli¬
ga afdragssumman, sig till godo för de påföljande åren
beräkua hvad han, utöfver en dylik nedsatt summa redan
erlagt; börande detta nedsatta löneafdrag, 500 r:dr b:co,
derefter årligen utgå intilldess först accords-kapitalet och
sedermera den derå förbehållna räntan blifvit gulden.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Instämmande i sjelfva huf-
vudsaken af Frih. Cederströms nu väckte motion, anhåller jag
blott, att, då detta ämne kommer till Utsk:s behandling, Utsk.
måtte taga i betraktande, huruvida icke äfven utsträckning af
amorterings-tiden för öfrige Hrr landsh:s accorder, måtte äfven då
komma i fråga. Jag tror, att för ingen af Ii. o. Ad:s ledamöter
är obekant, huru ringa deras lönevillkor svara emot den särdeles
dryga representationskostnad som åligger dem; och jag skulle an¬
se det med billigheten särdeles öfverensstämmande, att, länka på
nedsättning af dessa dryga afgifter i en tid, då räntan så myc¬
ket faller. Frih. Cederström har härpå citerat blott ett enstaka
exempel; men om äfven missförhållandet på andra ställen ej är
lika stort som i Wermland, så är likväl denna nedsättning af
amorterings-afgifterna öfverallt af behofvet påkallaö. Då således
Frihrns motion nu remitteras, vågar jag vördsammast göra det
tillägg, att, då frågan kommer att behandlas, den måtte till samt¬
lige landsh.-lönerne utsträckas.
Remitterades till SlalsUlsk.
380
Den 23 December f. m.
Frih. Cederström, Claes Rudolf, uppläste vidare föl¬
jande motion:
Då R. St. vid sednaste riksdagar anslagit och, enligt hvad
man torde äga grundad förhoppning att förmoda, jemväl fram¬
gent komma att anslå nödiga medel, ställde till K. M:s nåd. dis¬
position, till understöd för verkställande, under antagne villkor,
af vissa för det allmänna och enskilda samfäldt gagneliga arbets¬
företag, såsom sjösänkningar och flere andra dylika, har dermed
otvifvelaktigt åsyftats en icke blott öfvergående, ulan fastmera en
varaktigt fortfarande samhällsförmån. Till ett fullständigare er¬
nående af detta ändamål torde likväl ännu erfordras sådane stad-
ganden, som kunde tillförsäkra dessa företag ett framtida vid¬
makthållande; emedan i annat fall, och om, såsom nu är hän¬
delsen, afsyningen efter fullbordadt anläggningsgöromål blifver
den sista åtgärd, som å det allmännas vägnar, vid understödets
tilldelande, med det verkställda arbetet tages, det kommer att in¬
träffa, att, ehuru omsorgsfullt och väl än detsamma må vara ut-
fördt och sålunda vid besigtningen förtjent af det lofvade ansla¬
get, tidens gnagande tand dock ofelbart förr eller sednare gör
åverkan på den menskliga flitens verk. Hämmas icke sådane ska¬
dor i lid, så är klart att de så mycket snarare skola åvägabringa
förstörelse; och Statens bidrag, som verkat så välgörande, om
det möttes med ihärdig, medborgerlig ansträngning till en rätt
vård af dess frukter, går småningom lill nyttan förloradt för den
framtid, som deraf eljest skulle skörda en stadigvarande fördel i
samma mån, som den kände sin förbindelse alt värdigt motsvara
det allmännas rättvisa fordringar, i gengäld för den åtnjutna
hjelpen. Det synes alltså tydligt att Staten, då den med sum¬
mor, mer eller mindre betydande lill belopp, vare sig i låneväg
eller såsom anslag utan återbetalningsskyldighet, understödjer ar¬
beten af den art, att dermed åt menigheter och assosiationer be¬
redas lättade försörjningsutvägar, äger skäl att förvissa sig ej
allenast derom att dessa, individer biler korporationer, ordentli¬
gen utföra hvad de för ifrågavar. arbetens verkställighet, mot bi¬
drag af statsmedel i en eller annan form, sig åtaga, utan ock
att berörde företag, efter fullbordad anläggning, jemväl sederme¬
ra af dessa menigheter, jordägare eller bolag underhållas i det
skick, att ändamålet med sjelfva arbetet ma varda uppfylldt, och
understödet icke förgäfves lemnadt. Men då hittills icke finnes
något band på menigheterne eller enskilde i detta fall, anhåller
jag att, för afhjelpande af denna brist, vördsamt få föreslå:
Att R. St. måtte för egen del besluta och till K. M:s nåd.
fastställelse und:st anmäla ett lagstadgande, hvarigenom
menigheter, enskilde och bolag, hvilka af Statens medel,
för utförande af vatlenaftappningar, hamnbyggnader, ängs-
vattningar eller andra dylika arbeten, njuta understöd
genom direkta statsanslag eller lån, förbundos att fram¬
gent underhålla dessa arbeten i öfverensstämmelse med de
ritningar och planer, .K. M. för arbetets utförande i nå¬
Den 23 December f. m.
381
der beslämt och Fastställt; äfvensom alf, till kontroll å
arbets-intressenternes fullgörande af denna sin förbindel¬
se, det skulle åligga K:s bef:de i rikets län att genom
någon lämplig, helst vetenskapligt och praktiskt bildad
tjensteman, tid efter annan och alltid minst hvart 3:dje
år, eller oftare, derest anmälan af behofvet från någon af
jord-intressenterne eller kronobetjening sker, låta under¬
söka och besigtiga hvarje sådant arbete, samt, i händelse
förfall derå sig visar, förelägga jordägarne, att det förfall¬
na inom någon viss kort lid iståndsätta, hvarefter K:s
bef:de, vid inträffad underlåtenhet å jordägarnes sida att
verkställa den vid besigtningen nödig befunna och dem
ålagda förbättringen, skulle äga rätt och pligt att besörja
att det eftersatta arbetet blifver utbjudet på entreprenad¬
auktion, på bekostnad af jordägarne efter samma grund
som de i arbetets första utförande deltagit-; kommande
kostnaden för underhållandet sålunda att vidlåda jordegen-
domarne, som från arbetets början delat utgifterne och
besvären derför, och som af detsamma fortfarande dra¬
ga nytta.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, uppläste
följande motioner:
1.
Då pensionerna åt arméens befäl icke en gång kunna fullt
utbetalas, långt mindre ökas, oaktadt de uppoffringar, hvilka ar¬
méens befäl derför gjort, och hufvudorsaken dertill torde vara
den, att fonden till största delen ej kan utlånas, så föreslår jag,
att R. St., så vidt på dem beror, ville besluta, att hela pensions¬
kassans outlånta fond får under nödigt ansedda garantier bilda
en enskild lånefond för alla dess tjenande delägares räkning med
så många filialkontor som militär-distrikt, hvartdera under en direk¬
tion af distrikt-chefen såsom ordf. och derunder lydande reg:ts-
befälhafvare såsom ledamöter och under en årlig granskning af
utaf befälet samfäldt inom hvarje distrikt valda revisorer, och med
viss bestämd låningsrätt för hvarje tjenstegrad, med 2:ne borgesman
af arméen som ej åro låntagare, 6 procents ränta och 5 års om¬
sättningstid för pensionskassans tjenande delägare och förmånsrätt
för kassans fordringar framför alla andra. Jag rekommenderar
delta förslag åt vårt krigsbefäls granskning och uppmärksamhet.
Anhålles om remiss till Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskm.
Hr von Troil, Samuel Gust.: Jag hemställer, huruvida
Hr Munck af Rosenschölds motion kan remitteras, enär den rörer
arméens pensions-kassa, hvars förvaltning icke kan komma under
R. Sits beslutande rätt.
Hr Munck af Rosenschöld: Då K. M. i sin nåd. pro-
pos. till R. St. om statsverkets tillstånd och behof, äfven anmärkt
382
Den 23 December f. m.
behofvet af ett anslag för arméens pensions-kassa; sä tror jag, att
K. M. derigenom afsett, att R. St. skulle befatta sig med denna
angelägenhet, och jag anhåller derföre, att denna motion måtte
få remitteras till vederbör. Utsk.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto, begärde att ifrågavar. mo¬
tion måtte läggas på bordet, till följe hvaraf Hr Gr. o. Landtm,
förklarade att densamma komme att hvila lill nästa plenum.'
2.
Nyttan och nödvändigheten i alla afseenden af jernvägars
anläggande uti fäderneslandet, men i synnerhet med afseende på
dess försvar, behöfver icke af mig förordas; den är insedd och
erkänd af en hvar. Lika lätt torde det ock vara för hvar och
en att inse, att innan man företager ett sådant jätteverk, som
en jernvägsanläggning i Sverige måste blifva om den skall mot¬
svara sitt ändamål, måste man hafva uppgjort en fullständig plan
för detsamma, att icke Statens tillgångar förstöras på anläggnin¬
gar endast medförande lokal-förmåner, men ej gagnande för det
stora ändamålet, som bör sökas, hela samhällets nytta. Jag vå¬
gar derföre vördsammast föreslå, att R. St. för K. M. uttrycka
den önskan, att K. M. ville låta uppgöra en fullständig plan för
ett genom hela den väsendlligare delen af riket gående järn¬
vägsnät, hvaruti Stockholm blefve hufvudpunkten och hvarvid huf-
vudsakligaste afseendet fästades på den nytta det uti strategiskt
afseende kunde medföra vid ett national-försvar, och Högstden¬
samme sedan täcktes gifva R. St. del af detta förslag med an¬
märkande af de delar af nätet, hvilka för sagda ändamål anså-
gos först böra färdiggöras, samt ett specialiseradt kostnadsförslag
och förslag till de utvägar och tillgångar, som K. M. anser böra
användas för verkets fullbordande; samt att K. M. icke tillåter
någon jernvägs-anläggning förr än denna plan blifvit uppgjord
och i öfverensstämmelse med densamma.
Anhålles om remiss till Ekon.Utsk.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
3.
Jag föreslår vördsammast hos R. H. St. det desamma täcktes
bevilja ett årligt anslag af minst 12,000 r:dr till löner åt lärarinnor uti
en offentlig flickskola i hvardera af rikets fyra största städer, Stock¬
holm, Gefle, Götheborg, Norrköping och universitets-städerna
Lund och Upsala för flickor af de bildade klasserna, vid hvilket
anslag bör fästas det villkor, att stadsboarne sjelfve skaffa de för
skolorna lämpliga lokaler, och att vid skolorna, utom den vanliga
humanistiska bildningen, bibringas lärjungarna så mycken insigt
lili fäderneslandets lagar att de under sin kommande lefnad så¬
som enkor eller fullmyndiga kunna inse och skydda sin rätt;
och anser jag denna välvilja, om den finnes hos R. St,, så myc¬
ket billigare, som flickskolor för de lägre klasserna bildats uti de
flesta af våra städer genom bidrag och på föranstaltande af de
högre klassernas qvinnor. Bildningen är första steget till eman¬
Den 23 December f. m.
383
cipation; utom denna kan ingen frihet gifvas. Chineserna hålla
sina qvinnor i ett fysiskt slafveri genom jernskor; vi våra uti ett
moraliskt genom att endast uppfostra dem till männens bihang
genom lifvet. Jag anhåller om remiss till StatsUtsk.
Remitterades till StatsUtsk.
4.
Den både för vetenskaperna och vetenskapsidkaren menliga
tillämpning af K. förordnrn af d. 17 April 1828 om forntida
minnesmärkens fredande och bevarande, som högsta domstolen
nyligen fastställt, föranleder mig att föreslå att R. St. ingå till K.
M. med anhållan att nämnde förordn. måtte i sin 6 §:s 2 mom.
få ungefär följande tillägg, nemi.:
Härifrån göres dock undantag när dylika anliqvileter och
jordfynd inköpas för andra uti riket varande offentliga eller en-
skilla samlingars eller vetenskapsmäns räkning, då det åligger kö¬
paren, sä vida det är saker af sällsyntare beskaffenhet, att, vid
10 r:drs vite och dét köptas hemfallande till riksmuseum, sednast
ett år efter inköpet, från trycket utgifva en fullständig beskrif¬
ning och lithograf! öfver det köpta, eller också till K. riksmu¬
seum deröfver fullständig beskrifning och ritning insända; men
öfver saker af mindre värde blott en summmarisk uppgift öfver
verkställda insamlingar hvart 3:dje år till riksantiqvarien, allt med
portofrihet, ingifva; och bör dessutom hvar och en, som vill an¬
ses såsom legaliserad samlare af dylika antiqviteter, sig och sin
adress hos K. riksantiqvarien tillkännagifva, en speciell förteck¬
ning på sina hittills gjorda samlingar aflemna, samlingarne för
vetenskapsidkare hållas tillgängliga, alltid vid fråga om försäljning
först hembjudas riksmuseum, och icke till till större eller mindre
del, vid 100 r:drs vite och varans förfallande till riksmuseum,
få ur riket föras, med undanlag af då med Wårt nåd. tillstånd
byte eller föräringar ske vetenskapsmän emellan, hvilka dock
icke få inbegripa sådana saker, som icke uti riksmuseum finnas.
Jag anser denna förändring så mycket både nyttigare och
nödvändigare som derigenom hågen för dylika antiqviteters upp¬
sökande och bevarande ökes, studiet deraf både lifvas och under¬
lättas och många märkliga underrättelser kunna inhemtas om
fyndet eller antiqviteten af den för vetenskapen intresserade sam¬
laren på stället, hvilka då de, som vanligt af obildad person upp¬
hittas och länsmansvägen till riksmuseum uppsändas, i de flesta fall gå
förlorade; och jag tror också, att de enskilde för vetenskapsidka¬
ren tillgängliga och vid akademierna varande offentliga antiqvi-
tetssamlingarna lemnat förmånligare resultater af våra antiqviteters
studier än de uti riksmuseum varande, hvilka af bristande utrym¬
me legat lika så otillgängliga uti sina inpackningar, som förut uti
jordens sköte. Dessutom medför den, enskilda medgifna rättighe¬
ten att äga dylika samlingar det företräde, att den, som intresse¬
rar sig för studiet, sjelf kan skaffa sig tillfälle att idka det, då alla
hvarken hafva råd eller tillfälle att resa till Stockholm; antiqvi-
teterna blifva på stället der de äro funna och samlaren har till¬
384
Den 23 December f. m.
fälle alt studera den vigtiga del af deras historia, sora är stället
och tillståndet hvaruti de äro funné. Så väcktes hågen hos vår
utmärkte professor Nilsson och prosten M. Bruzelius att studera
våra antiqviteter, icke af riksmusei utan enskilta samlingar, och
det är genom sådana som deras studier lemnat så lyckliga resul¬
tater. Utom dem tror jag mig, i skygd af den vördnad och det
hägn vår tid i allmänhet visar mot vetenskapernas idkare och
gynnare, utan att behöfva frukta blottställa dem för en vandalisk
tillegnelselusta, kunna nämna prosten J. Bruzelius, Gr. Stenbock,
Frih. Kurck, Major A. Sjökrona m. fl. uti Skåne, ägare af i anti-
qvariskt afseende utmärkt dyrbara samlingar, och anropande sina
medborgares hägn mot en, såsom den af domaremakten tydes,
vandalisk författning. Anhållcs om remiss till Allm. Besv.- o.
Ekon.Utsk.
Remitterades till Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskm.
5.
De stora summor, som ur riket årligen utgå för assurancer mot
sjöskador, hafva föranledi mig hos'R. H. St. vördsammast motionera,
det de läcktes ingå till K.M. med den önskan, det högstdensamme ville
genom vederbör, embetsmyndigheler söka tillvägabringa en inhemsk
försäkringsimältning mot sjöskador, grundad ungefär på samma fot
som våra brandstodsföreningar, och hvaruti enhvar ägare af skepp
oell fartyg vore skyldig att ingå ulan rätt att utomlands vidare
söka assurance. Vördsamt anhälles om remiss lill Allm. Besv.-
o. Ekon.Utsk.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
6.
Vår stat lärer uti intet fall sä hafva åsidosatt sin pligt, såsom
sådan, som mot de ädelsinnade medborgare, hvilka icke en gång
velat låta lifvet sätta en gräns för sin välgörenhet mot det all¬
männa, utan gjort större eller mindre uppoffringar af sin förmö¬
genhet till s. k. fromma stiftelser, då den icke funnit sig skyldig,
att för dessa stiftelsers bevarande åt sin välgörande bestämmelse
inrätta en styrelse öfver desamma att vara deras målsman mot
de mindre samvetsgranna medborgare, hvilka' tid efter annan fått
förvaltningen af dessa stiftelser uti sina egennyttiga händer. Jag
har med djupaste smärta och harm sett och hört hurén del af dessa
stiftelser förvaltas och deras medel användas; jag vill t. ex. näm¬
na 2:ne af de rikaste sådana uti Skåne, Gyldenbjelkiska uti Qvi¬
dinge och Reiserska uti Örkelljunga socken, om hvilkas förvalt¬
ning i förra och sednare tider jag skulle kunna lemna en tafla,
som kan ingifva hvar och en öfvertygelse om nödvändigheten af
en kontrollerande öfverstyrelse. Det kunde varit min pligt som
medborgare att gifva R. St. en öfversigt af de stora fonder, som
de fromma stiftelserna uti riket äga, och det sätt hvarpå de för¬
valtas, men enskilda förhållanden hafva ej tillåtit de uppoffrin¬
gar som derföre varit nödvändiga ; R. St. kunna genom sina embets¬
verk
Den 23 December I. m.
385
verk infordra uppgift på de förra och hvar och en riksdagsm. kan
från sin ort upplysa om det sednare, och jag vågar vara fullt
öfvertygad, att resultatet deraf skall blifva, att R. St. icke skola
sakna anledn. att fästa någon uppmärksamhet till det förslag jag
härmed vördsammast vågar afgifva, då jag vågar föreslå:
Alt R. St. ville besluta anslående af lika lön för en general¬
direktör öfver de fromma stiftelserna och fattiginrättningarna som
den, hvilken nu uppbäres af generaldirekt. öfver fängelserna och
hos K. M. anhålla om en dylik embetsmans tillsättande; men
skulle icke anslaget kunna beviljas, föreslår jag att R. St. ville
anhålla att de fromma stiftelserna och fattiginrättningarna måtte
ställas under samma generaldirektör som fängelserna, då jag är
öfvertygad alt de värnlösa skola njuta lika rätt som de brottslige.
Anhålles om remiss till Stats- och Ekon.Utskm.
Remitterades till Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:n.
7.
Då hvarje sammanskott som efter viss beräkningsgrund af
Statens medlemmar utgöres till densamma, antingen till atlönan-
de af dess embetsman eller andra dess behof, är en skatt, och
R. St. enligt grundlagens ord förbehållit sig afgörandet af all
beskattning, så vågar jag vördsammast föreslå, att R. St. ville
besluta, att det beskattningssätt, medelst tionde och andra gåf-
vor af församlingsboarne, som hittills varit användl för att få till¬
gångar till presterskapets aflöning mätte upphöra, och tillgång till
detta statsbehof för det ordinarie presterskapets aflöning i stället
mätte, sedan en bestämd aflöningsstat, grundad på uppskattade
boställen och penningelön, för hela rikets presterskap blifvit upp¬
gjord, tillvägabringas genom en efter hvars och ens uppskattning
för egendom, förmögenhet, rörelse eller tjenst till Statskontoret
ingående bevillning, hvilken derifrån till stiftsstyrelserna o. s. v.
qvartaliter utbetalas. Jag anhåller om remiss till StatsUtsk.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, upplästese-
dermera följande mern.:
Med stöd af 60 § Riksd.Ordn. föreslår jag, att R. H. St. in¬
gå till K. M. med den önskan, det Högstdensamme täcktes ent¬
lediga sin minister, som aldrig vetat förvärfva sig nationens för¬
troende, åsidosatt dess anseende inför Europa och väckt oroande
föreställningar genom visad missaktning för våra lagars och
grundlagars helgd. Sedan Högstsalig, han får väl heta så efter¬
som han också var döpt, K. Olof Skötkonungs tid, lärer icke
Svenska historien kunna framvisa en dylik minister. J kännen,
mine Hrr! att dennes rådgifvare voro blinda, döfva och stam-
rpandp. Se dessa ställningen i landet? flora de folkets röst?
Aro deras yttringar aunat än den stammandes halfmeningar; vi
synas vara förflyttade till K. Olofs eller Kalfdans tider, ty half-
1 H.
386
Den 23 December f. m.
dani 6i- allt. Denna rainislér synes hafva gjort sig till föresats,
att tvinga oss, att uppönska våra framfarna Konungar ur mullen;
den synes hafva gjort till sin verksamhets mål, att till en be¬
dröflig verklighet förvandla det sköna, det säkra hopp, sorn na¬
tionen gjort sig, att under K. Oscars regering få njuta den frid
mellan de styrde och den styrande, som är folkens sällhet och
Regeuternes storhet. Den har genom sitt förfarande i Krakauer-
frågan nedsatt nationens värdighet. Den har genom sitt förfa¬
rande mot rikets erkebiskop — — — — —
Detta anförande blef härvid afbrutet af Hr Gr. o. Landtm.,
med erinran att om Hr Munck af Rosenschöld ville göra an-
märkn. emot Statsrådet eller någon af Konungens rådgifvare, så¬
dant borde ske i den form 29 § Riksd.Ordn. föreskrifver.
Hr Munck af Rosenschöld: Jag känner allt för väl hvad
grundlagen i detta fall föreskrifver. Jag ämnar också ej göra
någon anmärkn. mot Konungens rådgifvare, utan anför blott de
motiver, hvarföre jag med stöd af 50 § Riksd.Ordn. anhåller,
det R. St. måtte till K. M. ingå med anhållan om entledigande
af denna minister och det lärer således ej kunna förvägras mig
att fortsätta uppläsningen af denna motion.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade att han redan tillkännagifvit
sin åsigt i saken, och att Hr Munck af Rosenschöld ej finge vi¬
dare yttra sig i detta ämne, hvarjemte Hr Landtm, frågade om
Hr Munck af Rosenschöld hade något annat att anföra.
Hr Munck af Rosenschöld: Enligt 50 § Riksd.Ordn. är
det hvar och en ledamot öppet, att tala öfver hvarje allmänt äm¬
ne. Jag anser således Hr Gr. o. Landtm, icke kunna betaga mig
rätt att tala öfver denna motion. Anser Hr Gr. o. Landtm,
densamma bokstafligen stridande mot grundlagen; så är det Hr
Gr. o. Landtm:s rätt, att derpå vägra remiss, men alldeles ej att
betaga mig min yttranderätt.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade ånyo, att Hr Munck af Ro¬
senschöld ej kunde tillåtas att ytterligare i detta ämne afgifva
något anförande; hvarefter Hr Munck af Rosenschöld, uppå der¬
om framställd förfrågan, tillkännagaf att han icke hade något att
vidare andraga.
Frih. Duvall, Axel, uppläste följande motioner:
1.
Enligt 8 cap. 2 § 8 mom. Rätteg.b:n böra, bland andre,
frälsemän rör:de rättegångsärenden, frågor om förmynderskap för
deras barn och arfvingar som frälse äro, af hofrätt omedelbarli¬
gen upptagas. Dä nu mera, sedan genom stadgandet i Reg.F. af
år 1809, att endast äldste sonen af en derefter i adligt stånd
upphöjd person efter fadrens död inträder i frälse stånd, det vid
lagens författande ej afsedda fall inträffar, att frälsemans barn icke
äro af adligt stånd, hafva olika meningar ang:de hofrätternes be-
Dea 23 December f. m.
337
bärighet att frågor röride förmynderskap för desse, såsom förste
domstol handlägga, förekommit. Atskillige domare hafva af or¬
dalydelsen i förberörde lagrum ansett hofrätt icke kunna med
dylika frågor, så vidt de angå de ofrälse barnen, omedelbarligen
taga befattning, hvaremot andre, af den omständigheten, att bo¬
uppteckningen efter fadren till hofrätt ingifves och att denna
rätt sålunda ensam är i tillfälle att tillse det de omyndige icke
lemnäs utan förmyndarevård, funnit hofrätt böra, i likhet med
hvad äfven äger rum i sterbhus efter ledamöter i Svenska aka¬
demien, för alla den atlidnes omydige barn utse förmyndare. Då
sedermera, stundom längre tid efter fadrens död, fråga uppstått
om försäljning af de omyndiges fasta gods, äfvensom huruvida
till myndig ålder kommen ofrälse son af en efter år 1809 adlad
person borde omyndig förklaras, hafva åter skiljaktiga meningar
yttrats angide hofrätts behörighet att desse frågor handlägga.
Ehuru jag finner det likgiltigt om hofrätt eller vederbör, un¬
derrätt till pröfning upptager ifrågavar. ärenden, torde, till un-
danrödjande af den ovisshet som i detta afseende nu förefinnes,
ett stadgande härom blifva nödigt; och får jag derföre vördsamt
föreslå: att ett dylikt måtte varda meddeladt, i hvilket afseende
det må tillåtas mig anmärka, alt om, hvad med lagens grund
närmast torde öfverensstämma, detta stadgande komme alt inne¬
fatta, det endast frågor rör:de förmynderskap för son, som efter
fadrens död inträdt i frälse stånd, skall af hofrätt upptagas, före¬
skrift lärer böra lemnäs derom att bouppteckning efter adelsman,
hvars ätt, efter Reg.Fms antagande, blifvit i adligt stånd upphöjd,
bör inlemnas så väl till hofrätt som vederbör, underrätt, på det
sistnämnde rätt må komma i tillfälle alt, derest flere omyndige
än äldste sonen finnas, förmyndare för desse förordna.
2.
Uti en tid, som denna, då mildare medel icke synas vilja
leda lill iakttagande och efterkommande af lagbud och författnin¬
gar, torde det icke vara för mycket vågadt, att söka genom kraf¬
tigare och mera ingripande åstadkomma hvad de förstnämnde icke
förmå. Jag syftar icke härmed på frågor som röra allmänna sä¬
kerheten lill lif eller egendom, om medlen och sättet för hvilkas
fredande af så många talare i flere särskilda riktningar blifvit
skrifvit och ordadt. Jag vill blott tillåta mig att för ett ögon¬
blick upptaga husets dyrbara tid för ali fästa uppmärksamheten
på ett ämne, som väl ej kan räknas lill de vigtigaste af dagens frå¬
gor, men icke heller torde alldeles böra förbises. I fordna dagar
utgjorde jagten efter skogarnes innebyggare ett ädelt tidsfördrif
för Konungar och Furstar och ännu i vår tid är det både för
dem och många andra ett af de största nöjen och nära nog en
passion, som synes stegrad i samma grad, som medlen att till¬
fredsställa den aftaga.
Det är icke min mening att tala om den högre jagten, ty
denna kan nu mera blott på få öfter inom vårt fädernesland be-
25 *
388
Den 23 December f. m.
drifvas, ulan jag afser förnämligast den mindre jaglen, särdeles
fogeljagten. För den jägare, hvilken icke så mycket för vinning,
som mera för att skaffa sig ett nöje och en nyttig rörelse bedrif-
ver jaglen, är det bekymrande alt förnimma, huru det vilda, af
sistnämnda slag isynnerhet, med hvarje år förminskas, hvartill
många förenade orsaker bidraga. T Sveriges södra provinser haf¬
va laga skiften, och i följd deraf förvandlingen af skogar, lun¬
dar, ljungmarker, kärr och mossar till bördiga åkerfält, lill en
betydlig del bidragit till minskning af villebrådet, då det, jagadt
och skrämdt ifrån sine förre tillhåll och gömställen, icke mera
någonstädes finner en fristad, der icke en koja med sin hund och
sin katt göra dem platsen och lifvet stridigt. Det som verkat-
lika förstörande på fogeljagten är, att i samma mån som det vil¬
da aftager, blir det begärligare och i samma män betalas det dy¬
rare till dem som förmå anskaffa det. Delta har ock redan för¬
anled! att mången ung bondson eller dräng funnit, utom nöjet
att på detta sätt lättare än vid spaden eller plogen fördrifva sin
tid, sig lätt nog kunnat förtjena större daglön än den han genom
tyngre och mödosammare arbete skulle erhålla; hvilket ock gör
att denne, räknande på ögonblickets vinst och nöje, föga bekym¬
rar sig om medlen att länge ål sig bevara denna källa lill båda,
och sålunda nedskjuter allt hvad hans rofgiriga öga kan upptäcka
såsom åtkomligt för hans lod. Derföre är det ej sällsynt att på
torgen i städerne se bönder, belastade med en mängd fogel, ut¬
bjuda desse till salu och köparen, om han derpå vill gifva akt,
skall finna deribland mest hönor, och oftast gamla hönor, eme¬
dan dessa låta lättast skjuta sig. Då nu en jägare af gammal er¬
farenhet känner att på det ställe gamla hönan skonas, han med
säkerhet kan för ett kommande år påräkna ny fångst eller ny
jagt, men i motsatt fall icke finna något vildt, så synes lätt att
delta sätt att förfara med jagten är icke allenast oförsvarligt utan
ledande derhän, att slutligen ingen jagt mer finnes alls. Jag
har sjelf kommit i den erfarenheten alt på en ort, vid namn Ty¬
ringe i Skåne, der för 10 ä 12 år tillbaka man kunde på en
areal af omkring j å 1 mil utan möda finna 30 å 40 kullar
ungorrar och lätteligen på några timmar skjuta 20, 30 å 50
stycken sådane, man nu må med den bästa fogelhund genomströfva
samma och ändå vidlyftigare trakter utan att se mer än ett och
annat individ; sällan eller aldrig någon kull. Om den som äger
egna marker att jaga på sålunda sköter sin jagt, blefve mistnin-
gen deraf alldeles för hans egen räkning, och derom kan intet
sägas; men då nu ej allenast unga bondsöner eller drängar utan
afven stadsboer af alla klasser, soldater m. fl. icke äga egna mar¬
ker att jaga på, måste deras vexande passion för jagt tillfreds¬
ställas på främmande ägor och lagförbud och vitén äro otillräck¬
liga att derifrån afhålla dem; och man äger intet annat medel
att skydda jagten på sina ägor, än att låta sitt folk vakta och
gifva dem de böter som den möjligen upptäckte och fasttagne
krypskytten då först blir tvungen erlägga. Jag vågar tro att ett
annat medel än böter och vitesförbud, om än efter iterationer af
Den 23 December f. m.
389
åverkan mångdubbladt, skulle kraftigare verka till förbättande af
en jagt, som nu, åtminstone i Skåne, är nära utrotad.
I sådant afseende vågar jag vördsamt hemställa och föreslå,
att hvarje person som vill nyttja jaglgevär, skulle derföre erlägga
en årlig skatt af 6 r:dr 32 sk. å 8 r:dr b:co och för en jagthund
hälften mindre. Den hvars tid och tillgångar medgifva att njuta
af jagtens nöje, skall säkerligen icke draga i betänkande att er¬
lägga en afgift, om äfven högt tilltagen, för att derigenom bere¬
da sig tillfälle för tillfredsställandet af sin jagllust, och den, som
icke har någondera, finna att han kan nyttigare använda sin tid
än att draga i härnad emot skogens och fältens djur. Vid de
vanliga skaltskrifningarne skulle de som ville begagna sig afjagt-
gevär eller jagthund anmäla sådant lill erläggande af den nu
föreslagna afgiften och erhålla bevis att han sådant anmält och
sålunda med uppvisandet af ett sådant intyg göra sig förvissad att,
vid möjligt tilltal af behörig skogsbetjening, få behålla sin hund
och sitt gevär, som båda i annat fall vore förbrutne.
Skulle icke mitt förslag kunna antagas, hvilket jag icke har
den förmätenheten att antaga för gifvet, så önskar jag att någon
annan skickligare skriftställare än jag, med anledn. af det sanna
förhållande i afseende på fogeljagtens aftagande, jag har sökt
framdraga, måtte uppgifva ett bättre och antagligare förslag till
förekommande deraf att jagten i vårt fädernesland ej må alldeles
blifva om intet.
Remitterades lill LagUtsk.
Gr. von Rosen, Adolf Eugene, anförde skriftligen:
Det är oneklig!, att ingenting uppmuntrar så mycket till ar¬
bete och produktion, som afsättning af det som produceras. Men
till ju större mängd af menniskor en produkt kan utbjudas, desto
större är changen, dess flera möjligheterna för afsättning, och just
derföre äro de nationer, hvilka sända sina varor i verldsmarkna-
den, äfven de mest industriösa, och derigenom jemväl de rikaste.
Läget vid hafvet, denna stora stråkväg för handeln, bidrager na¬
turligtvis väsendtligen till lättheten i afsältningeri, och de folk¬
slag som bebo det inre af en stor kontinent, kunna också aldrig
täfla i produktion med dem, sorn omgifvas af haf, under i öfrigt
lika förhållanden. Pä lättheten att transportera varor beror deras
pris, lill mer eller mindre grad, och afsällningen betingas, äfven
i fråga om nödvändighetsvaror, af ett lågt pris. I detta vexel-
förhållande ligger förklaringen, hvarföre det är så maktpåliggande
för hvarje folk att bereda lätta och hastiga förbindelser i det inre,
lika väl som alt underhålla en vidsträckt och liflig gemenskap
utom sig med andra länder och folk. Också bar mennisko-snillet
under detta sekel varit bördigt på utvägar i detta fall, och ångans
mäktiga kraft har gjort-underverk af den utomordentligaste natur,
först i användning till sjös såsom fortskaffningsmedel, och i de
sednaste decennierna ändtligen såsom drifkraft för fortkomst till
lands. I nästan alla Europas länder hafva jernvägar blifvit inräl-
390
Den 23 D e ceni lier f. m.
tade, och hunnit större eller mindre omfattning, hvarigenom dessa
länder sättas i tillfälle att både producera för godt köp och kunna
hastigt, samt för obetydlig kostnad, sprida sina produkter till af¬
lägsna marknader. Fördelen deraf år så gifven, att det är omöj¬
ligt att för sig fördölja dess konseqvenser, som äro:
Att de länder, som icke följa med sin tid och tillegna sig
dess uppfinningar äfven i fråga om transportmedel, måste afsäga
sig delaktigheten i den stora verldshandeln;
Att de, i och med detsamma, måste upphöra att producera
för annat än inrikes behof;
Att, då de icke kunna täfla i pris och varans godhet med
utlänningen, afsättningen i den inhemska marknaden icke eller
kan uppehållas annorlunda än genom strängt prohibitiva tullför¬
fattningar, hvilka åter locka till smuggling; samt slutligen
Att folket, genom arbetslösheten och saknaden af lönande
förtjenst, måste sjunka tillbaka i fattigdom och barbari.
Det ligger således i nödvändigheten, att det land, som ej
allenast vill bibehålla sin sjelfständighet och sin plats ibland civi¬
liserade folkslag, utan också utvidga sin produktion, samt höja sin
välmåga, måste skynda att tillegna sig fördelen af jernvägar. Men
det kan gifvas särskildta tvingande omständigheter, som göra detta
ännu mer till en nödvändighet, och sådane finnas för oss Sven¬
skar flera. I främsta rummet måste sättas afseendet på vårt po¬
litiska läge, såsom grannar till en af de mäktigaste stater, som
under flera århundraden fortgått i utvidgning af sitt område,
och gjort det i betydlig grad på vår bekostnad. Ryssland har
inom kort en jernvägslinie fullbragt emellan Petersburg och Moskwa
hvarigenom det blir denna makt lätt, alt ifrån det inre af det
stora riket så skyndsamt kasta en armé lill Östersjöns stränder,
alt ingen underrättelse derom luinne dit, innan fienden stöde vid
våra kuster. Vi hafva ett land af en sådan utsträckning att, med
nuvar. kommunikationsanstalter och transport-medel, det erfor¬
dras flera veckor för att, då vi icke äro Herrar öfver Östersjön,
kunna sammandraga någon betydande vapenstyrka, hvarmed fien¬
den kunde mötas under utsigt till framgång; och innan vi fått
våra trupper samlade, hade fienden fått tid att fäsla^sig i lan¬
del, hvars rikaste provinser legat för honom öppna. Ägande ett
nät af jernvägar, och dermed förenade elektriska telegrafer, skulle
inom högst 5 ä 6 dagar arméen kunna, på hvilken punkt som
helst, samlas ifrån alla rikets delar, och möta fienden med lika,
eller öfverlägsen styrka. Vår kraft till försvar mångdubblas såle-
les genom jernvägar, och vår sjelfständighet betryggas i förhål¬
lande till vår styrka. Ur denna synpunkt är det således af trän¬
gande behof alt anlägga jernvägar här i landet-; och den härtill
erforderliga kostnad, dä den besparar oss kriget, är oändligt myc¬
ket nyttigare använd, än om den erfordras för kriget. Den är
ock både lättare att åstadkomma, genom utgiftens fördelning på
en längre tid, och skänker åt freden ett så mycket högre mått af
trefnad och njutning,
Den 23 December f. m.
391
Samma vidslräcklhet i geografisk längd, som utan jernvägar
är oss till så mycket men i militäriskt hänseende, ar äfven oför¬
delaktig i commerciell, emedan vi sakna ett större antal betydan¬
de släder, och största delen af exportvarorna således måste gå till
de 2:ne platserna Stockholm oell Götheborg. Våra transporter
blifva derigenom mycket kostsamma, och tynga alltförmycket varu¬
priset, hvilket i betydlig mån stänger oss från konkurrensen med
andra nationer, sä mycket mer, som våra produkter äro af den
beskaffenhet, alt de mindre lätt hära en dryg transportkostnad.
Skogs-effekter, bergsverksprodukter och jordbrukets alster äga icke
ett värde som står i förhållande till mannufaktur-varornas, med
hänseende till volym och tyngd. De måste följaktligen, genom
transporternas svårighet och längd, stå oss mycket dyrare, än om
transporterna voro lätta och föga kostsamma; hvarföre vi ock vid
försäljning hafva å varorna en mindre förtjenst, hvilket natur¬
ligtvis icke bidrager att särdeles höja välmågan vare sig hos den
enskildte producenten eller hos landet.
Den långa sträckningen i norr och söder, som verkar en stor
klimat-skillnad särskildta delar af riket emellan, har i följe med
sig att om än en allmän missvext derigenom icke lätt kan uppstå,
äfventyret för en partiel är så myckel större. När en sådan in¬
träffar, ofta nog, än i den ena landsorten, än i den andra, visar
sig verkan af svåra kommunikationer. Det är då oftast nästan
en omöjlighet för den ena provinsen alt bistå den andra; ty det
kostar vanligen mindre att, utrikes ifrån, införa cerealier, än att
transportera dem de särskilda inrikes orterna emellan, hvilket är
för den inhemska produktionen allt utom uppmuntrande.
Alla dessa förhållanden göra nödvändigheten alt skaffa oss
jernvägar så skyndsamt som möjligt särskildt för oss tvingande.
Förelaget belönas ock genom fördelar i öfrigt, på hvilka det lö¬
nar mödan, att uppmärksamheten fästes; dervid hvarje särskild nä¬
ringsgren må tagas i betraktande.
Jordbruket, med dess hufvudgren och vigtiga bihang ladu-
gärds-skötseln, sysselsätter sig med frambringande af produkter
som dels kunna längre tid förvaras, dels fordra en skyndsam af¬
sättning och konsumtion för att icke förlora i godhet och vär¬
de. En sådan konsumtion är till någon betydligare grad icke alt
finna, utom i städerna, och förnämligast i stora städer, hvarföre
ock egendom i närheten afen sådan afsättnings-ort alltid har vida
högre värde, än pä större afstånd derifrån. I granskapet af Stock¬
holm gifver sålunda en ladugård 3 ända till 4 gånger mera i af¬
kastning eller arrende, än i provinserna Södermanland, Östergöt¬
land, Nerike, o. s. v., emedan mjölk och öfriga ladugårdsproduk-
ter äga en säker och jemn afsättning till höga priser. Så lönar
sig ock, i grannskapet af hufvudstaden, odlingen af trädgårdsvexter
och finare jordfrukter, hvilka i landsorten icke alls hafva någon
efterfrågan. Genom lättade kommunikationer jernnäs sådana för¬
hållanden fullkomligare, ju snabbare och lindrigare i kostnad kom¬
munikationerna äro. Också hafva, till följd af ångbåts-förbindel-
serna med Stockholm, priserna å lifsförnödenheter stigit betydligt
392
Den 23 December f. m.
i landsorterna, hvaröfver man ofta hör bittra klagamål af småstads¬
bon, som förut var van alt för en spottpenning få köpa landt-
mannens produkter. En jordägare, som bor straxt utom staden,
kan få hastig kunskap om eu inträdd fördelaktig konjunktur för
afyttrandet af sina produkter, och är i stånd att begagna sig der¬
af, dä den aflägse boende ofta icke hinner fram med sin vara, in¬
nan konjunkturen är förbi, och marknaden är öfverfylld, så att
han gör förlust på försäljningen, eller nödgas magasinera, eller
hemföra sin vara. Alla sådana olikheter och äfventyr försvinna
nästan helt och hållet genom jernvägarna. Likasom genom de
dagligen gående trainerna, och ändå mera genom elektrisk tele-
grafering, i sammanhang med jernvägen, underrättelserna om mer¬
kantila förhållanden spridas så skyndsamt, att de äro kända inom
några ögonblick i andra ändan af landet, så kunna ock produ¬
centerna nästan ögonblickligen, med de flera gånger om dagen
gående och kommande trainerna, afsända eller reqvirera varor;
lill bevis hvarpå kan anföras, alt till Paris och London komma
på detta sätt dagligen stora qvanliteter mjölk från många mils af¬
stånd, till fullkomligen lika godhet, som vore den ifrån närmaste
ladugård. En sådan afsättning är, såsom ofvan blifvit anmärkt,
den kraftigaste häfstång för lyftande af jordbruket i gemen, och
ensamt den omständigheten, att jernvägen går nära förbi, höjer
en egendoms värde många proc. Jernvägarna skola ofelbart äf¬
ven medföra en annan framtida verkan af den högsta betydenhet
i vårt land, i det att en genomgripande förändring i hela syste¬
met för landthushållningen omärkligen tillvägabringas, och denna
hushållning baseras på frambringande af ladugårdsprodukter, i st.
f. tillverkande af bränvin. Flera särskildta förmåner tillskyndas
dessutom landlmannen, hvilka, om icke hvar för sig så ofantli¬
gen stora, sammanlagda likväl gifva honom en ganska betydande
vinst. Det ligger i sakens natur, alt, då intet transport-medel kan
på en gång forsla så stora qvanliteter landvågen, som en jernvägs-
train, kan icke heller någon annan for-inrättning åstadkomma
transporten för så godt pris, som en jernväg; och då hvar och
en söker vinna högsta fördel med- minsta kostnad, blir deraf en
osviklig följd, att jernvägen kommer alt draga till sig forslingen
ifrån hela sitt grannskap inom en viss krets. Alla de otaliga
dagsverken, som nu användas på forsling, skola besparas åt sjelf¬
va jordbruket, och dess naturliga binäringar: det genom jernvä¬
gen öfverflödigt gjorda antalet af hästar skall förvandlas till direkt
afkastning gifvande kor, efter hvilka spilluingen stannar hemma,
och kommer åkern till godo, i stället att den nu under forslin¬
gen till stor del lägges på landsvägarna. Underhållet af åkdon
och körredskap blir mindre kostsamt, i den mån de mindre begag¬
nas, och äfventyret för tillfälliga skador och förluster, under vistan¬
det ute på vägarne, försvinner nästan helt och hållet. Resande finna
naturligtvis sin räkning vid att begagna jernvägen, och nyttja
skjuts endast på den korta väg som förer ner till jernvägsstationen.
Derigenom minskas gästgifveri-skjulsens lunga väsendtligt, an¬
tingen skjutsen bestrides efter entreprenad, eller genom båll och
Den 23 December f. m.
393
reserv. Kronan finner också fördel vid att å jernväg försända
alla de effekter, som den behöfver transportera från en ort till en
annan, hvarigenom kronoskjutsén så godt som alldeles försvinner.
Likaså blifver både fungföring och postföring bestridd genom
jernvägarna, och lungan deraf upphör alldeles, eller till stor del
för allmogen. Slutligen då landsvägarna icke mera begagnas så
mycket för forsling af tunga lass och resandes fortkomst, stå
de längre bi, och deras vid jorden fästade underhållande blir i
mån deraf lättare, hvilket besparar årligen tusental af dagsverken.
Utomdess kommer i än högre mått, än genom ångbåtarna kun¬
nat åstadkommas, handeln med landtmanna-varor att undergå en
väsendtlig förändring, i det att en särskild klass handlande upp¬
står, som uppköpa dessa varor till försändning åt afiägsnare plat¬
ser. Redan bar i de släder, som äga en bestämd och snabb ång-
fartygs-kommunikation med hufvudsladen, en sådan klass uppkö¬
pare bildats, och sedan jernvägarne kommit till stånd, skall landt-
mannen icke behöfva sjelf torgföra sina produkter, utan får sälja
dem hemma i gården, med skyldighet på sin höjd, att forsla dem
till nästa jernvägs-station. Verkningarna af ett sådant ostördt hem-
lif, utan den frestelse lill superi och misshushållning, som äro
oskiljaktiga från vistandet ute på vägar och stigar, samt i släder-
nes atmosfer, kunna icke annat än blifva i sedligt hänseende lika
välgörande, som de medföra ekonomisk trefnad och välstånd; hvar¬
af återverkan blifver en minskning i brotten, med thy åtföljande
kostnader för fångars vård, underhåll och transport, som nu in-
gifver så grundade bekymmer, genom deras ofantliga tillvext på
sednare lider.
I fråga om bergsbruks-näringens fördel af jernvägar, så
torde jerntillverkningen, såsom den ojemförligen vigtigaste delen
deraf, egentligen böra betraktas. Det är då kändt, att tillgången
på malmer i våra berg är outtömlig, hvaremot skogarna i landet,
synnerligen i bergslags-orter, äro så medtagna att kol-tillgången
icke står i något förhållande till grufvornas malmförråd. Följden
deraf är, att med en fortgående misshushållning med skogarna,
grufbrytningen och tackjernsblåsningen i längden icke kunna gå
framåt. Dessutom äro de flerfalldiga transporterna, först af mal¬
men till hyttan, så af lackjernet till bruket, och sist af stångjer-
net till stapel-orten, förknippade med så mycket kostnader, att
den fullfärdiga produkten på stapelstads-våg deraf tynges med flera
r:dr på Sk?{. När då stångjernspriset ifrån 20 r:dr b:co gått ner
till 15 r:dr Skf?, är det begripligt att förtjensten på tillverknin¬
gen icke kan vara annat än högst ringa, och det är ögonskenligt
att hvarje minskning i förlaget är en betydande vinst. Men en
sådan beredes på flerfaldigt sätt genom jernvägarna. Hvad först
grufbrytningen beträffar, så kan den utvidgas till en utomordent¬
lig grad, då malmen kan på jernväg med lätthet transporteras till
aflägsna orter, der skogarna ännu äro rikliga och tackjernsblåsning
kan anläggas, samt redan varande och nya stångjernshamrar med
denna rudimaterie förses. Vidare då tackjernet ifrån de gamla
bergslagerna kan på jernväg transporteras till sina vanli|a afnä-
394
Den 23 December f. m.
mare för lindrigare kostnad än hittills, är deraf en följd, att stång-
jernstillverkningen står dessa sistnämnde billigare, och att, då de¬
ras försäljningspris bibehåller sig, eller stiger, vinsten för dem blir
så mycket större. För landet i det hela kan det icke vara lik¬
giltigt, om totala 'biverkningen höjes med ett eller annat 100,000
SkS", emedan, med det dagligen vexande behofvet af jern för den
inrikes konsumtionen, exporten och landets vinst af utrikes han¬
deln deraf är beroende. Men icke blott en minskning i sjelfva
jernets egen transport-kostnad kommer bruksägaren till godo så¬
som fördel af jernvägarna; lian hemtar äfven deraf andra vinster
som bidraga lill nedsättande af hans tillverkningskostnad. Med få
undantag måste bruksidkaren köpa spanmål för sina arbetares och
underhafvandes behof. Genom aflägsenheten ifrån de sädesprodn-
cerande orterna nödgas han, i anseende till den långa och svåra
transporten, betala varan ett par, tre r:dr högre, än den i pro-
duklions-orten i allmänhet gäller. Detta öfverpris graverar natur¬
ligtvis hans tillverkning, liksom det genom forsellönen förhöjda
priset på saltvaror och sådana artiklar, hvilka vanligen hållas vid
bruken till salu, har samma verkan. Hvad genom jernvägstrans-
port i dessa utgifter besparas, blir naturligtvis också en tillökning
i vinsten på tillverkningen. Samma fördelar, som jernlillverkningen
hemtar, vinna äfven de öfriga grenarna af bruksrörelsen i mer eller
mindre grad; och särskildt bör uppmärksamheten fästas å en ar¬
tikel, som nu nästan icke alls ingår i rörelsen för samma ända¬
mål, men som genom jernvägarne otvifvelaktigt skall komma att
spela en stor rol, både i jordbruket och bergshandteringen, samt
att i stora qvantiteter forslas orterna emellan; det är: beredning
af gips samt kalkbränning, såsom gödningsämnen.
Hvad beträffar fabriker och handaslöjder, inses lätt, att dessa
icke kunna annat än hemta en stor vinst af jernvägarna och ge¬
nom dem lifvas. Såsom bevis härpå torde förhållandet med väf-
nads-slöjden i Marks härad af Elfsborgs län få anföras. Det är
bekant, att inom detta härad tillverkas största delen af de 10 mil¬
lionerna alnar diverse bomullsväfnader, som ifrån länet till andra
orter afyttras. Bomullsgarnet, som härtill användes, hemtas från
Götheborg, och kostar i forlön för en väglängd af 6 mil, till Rinna
by, hvarest de största förläggarna för denna industri är boende, 16
sk. r:gds per Lfå, och under svårt väglag ännu mera. Funnes
jernväg, hvarå denna forsling kunde ske, skulle föjande förhållande
uppstå: frakten för en tönn, eller 120 LU v. v., kostar, under
närvar, förhållanden, 40 r:dr r:gds. Konsumtionen af garn af olika
finhet kan sannolikt beräknas till mer än en million $, eller om¬
kring 60,000 Lf£, för hvilka frakten således uppgår till 20,000
r:dr r:gds. Transporten af en tönn kan å jernväg verkställas för
24 sk. milen och derunder. Hvarje tönn, sorn nu i transport
kostar 40 r:dr, skulle forslas för 3 r:dr, och hela den förbrukade
qvantiteten, som nu i transportkostnad fordrar 20,000 r:dr, skulle
komma i reqvirenternas magasiner för 1,500 r:dr, hvaraf den
ögonskenliga följden är, att förläggarna skulle kunna använda de
besparda 1S,500 r:dr till utvidgning af sin rörelse, och således
Den 23 December f. m.
395
till sysselsättande och underhåll af ännu flera idoga familjer. Hvad
här anförts om husslöjden i Marks härad, har sin tillämpning på
all industri. Klädesfabrikanlerna i Norrköping, om de kunde sprida
sina tillverkningar öfver allt i landet med lätlhet och för mycket
lindrigare kostnad än nu, skulle kunna sälja sina kläden för billi¬
gare pris, skulle få sälja två, tre gånger mera än nu, skulle för¬
tjena i förhållande dertill, och af förtjenslen samt afsältningen
uppmuntras att fabricera i mycket större skala, och på samma
sätt med alla öfriga näringsidkare. Men om arbete alstrar ka¬
pital, mäste, i stort sedt, mera arbete alltid frambringa ett större
kapital, och nalionalvälmågan ökas i bredd med en utvidgad
industri.
Med en lifvad rörelse och förökad såväl produktion som kon¬
sumtion följer ovillkorligen också handelns högre liflighet och ut¬
veckling, antingen det är fråga om den inrikes omsättningen eller
utbytet med främmande länder. Särdeles måste inrikes handeln
fä en utomordentlig lyftning, hvarigenom de inuti landet belägna,
men nu sä obetydliga släder kunna komma sig upp och återverka
på landtmanna-näringarna annorlunda än hittills, då de icke kunna
anses i allmänhet såsom annat än större jordbrukande byar. Det
är också sannolikt att, genom jernvägars biträde, en betydlig tran-
sito-handel skulle uppkomma emellan vestra Europa och Ryssland
jemte Finnland, hvaraf en säker och stor vinst för vårt land vore
alt hemta.
Med afseende på alla dessa fördelar, hvilkas verklighet man
har tillfälle att bevittna i flera andra länder, synes arbetet med
jernvägars anläggande böra utan tidsutdrägt gripas an. Till det-
saramas utförande erfordras endast kraftig vilja, ty alla behöfliga
materialer, sten, grus, jern och träd, hafva vi i öfverflöd, och ar¬
betare sakna vi lika litet som arbetsskicklighet, allenast den (ages
i anspråk. Men kostnaden väcker icke dess mindre hos mängden
stor förskräckelse, så mycket mera afskräckande, som dess verkliga
storlek är för de flesta obekant, och inbillningen följaktligen har
så mycket friare utrymme att spela omkring ett dunkelt och obe¬
stämdt föremål. De undersökningar, hvilka de båda sednaste åren,
på mitt föranstaltande och under min hufvudledning, blifvit verk¬
ställda emellan Stockholm och Götheborg, äro emellertid i stånd
att sprida ljus deröfver, och, ehuruväl icke en noggrann beräk¬
ning öfver kostnaden hunnit utföras för längre sträcka än emellan
Örebro och Hults lastage-plats vid Wenern, gifva de funna lokal¬
förhållandenas fördelaktighet likväl anledn. antaga, alt medelkost¬
naden för svensk mil på hela sträckan ifrån Stockholm till Göthe¬
borg icke kan komma att öfverstiga 400,000 r:dr b:co, hvaruti
inbegripes jemväl all för rörelsens underhållande erforderlig mate-
teriel. Skulle hela denna väg, som i riktning öfver Upsala, Sala,
Westerås, Köping, Örebro, Gullspång, Sköfde, Falköping och Alings¬
ås utgör en längd af 54 mil, på en gång till anläggning företa¬
gas, så uppginge visserligen kostnaden derför till omkring 21^
millioner r:dr b:co, som icke kunna på en gång af egna tillgån¬
gar åstadkommas; men hela denna sträcka behöfver icke samtidigt
396
Den 23 December f. m.
lill utförande företagas; ty den kan beqvämligen indelas i skiften,
hvilka hvar för sig kunna utgöra särskildta, oberoende banor eller
jernvägslinier, till dess de så småningom bilda ett helt, eller en
enda oafbruten jernbana. Lokala förhållanden gynna ock en sådan
indelning, så att hvarje särskild bana skulle komma att kosta om¬
kring 3 millioner, och då för hvarje behöfdes 3 år lill fullbordan¬
det, utgör den summa, som årligen behöfde ledas i denna kanal
af cirkulationen, allenast en milion, hvilket, då totalbeloppet af år¬
liga penninge-omsättningen tages i betraktande, ej torde kunna
anses öfver vår förmåga att åstadkomma, i fall vi ville sjelfva med
endast svenska kapilaler utföra arbetet. Men utländska kapi-
laler stå oss bestämdt till bilds, så snart vi uti egen handling
ådagalägga, att vi sjelfva vilja saken. ”Ben, sorn hjelper sig
sjelf,, hjelper och Guri”, he.ter det, och vi må icke begära att
menniskor skola göra mer. Derföre böra vi, särdeles vid det för¬
sta skiftet, visa vår egen beredvillighet och kraft lill dess utförande,
och vi kunna då säkert påräkna utländskt biträde till detta, som
ock till alla de andra skiftenas fullbordande.
Detta första skifte bör, enligt min åsigt, blifva det, som bil¬
dar en förening emeliam Hjelmarens och Wenerns bassiner, med
Orebro och dess hamn Skebäck till utgångs- samt Hults lastage¬
plats till slutpunkt; hvilken linea utgör i längd något mindre än
mil, med en beräknad anläggningskostnad af omkring 3 millio¬
ner r:dr b:co, och för hvilken ett icke obetydligt antal aktier re¬
dan är preliminärt tecknadt. Ofver vigten, i alla hänseenden, att
först utföra denna linie behöfver jag icke här särskildt anföra nå¬
got, då angelägenheten och behofvet af en lättad kommunikation
mellan dessa 2:ne stora insjöar och kringliggande orter äro, sedan
lång lid tillbaka, kända och erkända, samt projekter i afseende derpå
blifvit längesedan bragte å bane i samma riktning, som blifvit för
jernvägslinien bestämd, samt afståndet mellan Stockholm och Göthe¬
borg dessutom derigenom så betydligt förkortas. Jag vill blott
nämna, att såväl planen för densammas sträckning, som beräknin¬
gen af kostnaderna, varit underkastad granskning och bedömande
af en ibland Englands utmärktaste jernvägs-ingeniörer Sir John
Rennie, samt att vårt såsom särdeles kuperad! i allmänhet ansedda
land företer, hvarken i hänseende till stigningar och lutningar,
eller krökningar på den undersökta sträckan emellan Slockholm
och Götheborg några lokala hinder för en jernvägsanläggning, eller
ens några svårigheter af den betydenhet, att de, vid ett sådant
företag förtjena att såsom i någon mån anmärkningsvärda anses.
Då jag sålunda håller före, att jernvägar måste bär bos oss utan
tidsutdrägt anläggas, och att början bör göras med en linie mel¬
lan Hjelmaren och Wenern, är jag tillika af den öfvertygelsen,
att staten bör, både med afseende pä företagets politiska vigt, så¬
som ett medel till nationalförsvar, och för den allmänna nytta lan¬
det och dess näringar deraf hemta, verksamt deltaga i dess utfö¬
rande, samt tillika äga kontrollen öfver rörelsens framgena under¬
hållande. Sättet, hvarpå ett sådant deltagande från statens sida
bör äga rum, kan vara flerfalldigt: antingen genom ingående i fö¬
Den 23 December f. m.
397
relaget med ett betydligt antal aktier, såsom är förhållandet i
Danmark, vid Kieler-Altona-banan, eller genom aktie-ägarenas för¬
säkrande om en viss ränta å deras använda kapital under viss tid,
såsom i England och flerstädes skett, eller ock genom direkta an¬
slag. Hvilketdera sättet _ här bör användas, vågar jag icke sjelf
för närvar, bestämma. Andamålet med denna min framställning
af saken är derföre, att R. St. må lill K. M. frambära den und.
hemställan, det ville K. M., efter ärendets öfvervägande, göra den
framställning i ämnet lill R. St., som K. M. finnér lämpligast;
hvarföre jag vördsamt anhåller om remiss lill Ekon.Utsk.
Begärdes på bordet.
Frill. Falkenberg, Carl Axel, uppläste följande:
Det är beklagligtvis nogsamt kändt, att befälets löner inom
vår arme' äro ringa och synnerligast uti de första officersgraderna
högst otillräckliga för de kostnader som åtfölja detta stånd. Yng¬
lingen inträder på militärbanan med högre fordringar af kun¬
skaper och bildning än fordom; utgifterna för dess uppfostran äro
kostsamma och nu blifva de ännu större sedan han ernått den
äran att få tjena staten, och derföre endast åtnjuta 2 å 300 r:dr
årligen uti lön, knappast jemlik med en rik mans tjenare, men
äran att tjena Konung och fosterland samt hoppet att komma allt
högre och högre på den ärofulla banan eldar hans mod alt, med
uppoffringar af egna tillgångar, eller i brist deraf genom skuld¬
sättning, arbeta sig fram genom de mödosamma subalterns-gra-
derna, der ihärdighet fordras för att under 15 lill 20 år ej trött¬
na. Nu ljusnar vanligen vid 40 års ålder den oftast grånade löjtnan¬
tens tilsigter genom upphöjelsen till kapten, och han erhåller nu
för sina mödor och förskotter i tjensten en lönebehållning af ‘6
högst 700 r:dr. Denna grad är för de fleste målet, de på tjen-
stebanan uppnå; och enda utsigten till bergning på äldre da¬
gar är en pension, årligen af honom sjelf inbetald; men den kan
icke föda honom ensam ännu mindre en familj; han måste der¬
före så länge möjligt är sutinera sin kaptens lön, men ^omsi¬
der måste afsked tagas och han får 400 r:drs pension. Ar det
rättvist, är det billigt att staten så behandlar sina tjenare sorn
trygga oell värna den för yttre och inre våld och öfverdåd. Ar
det rättvist att staten icke sörjer för sina krigares utkomst på gamla
dagar sedan de offrat deras bästa tid till dess tjenst och ära? Neji
måtte R. St. behjerta denna ömtåliga sak och till arméens pen¬
sionskassa göra ett ärligt anslag som medgifver ryttmästarns och
kaptens pensionernas förhöjning med 50 proc. eller till 600 r:dr,
hvilken pension visserligen intet är nog, dock någorlunda motsva¬
rar den allmänna behållningen af kaptens lönen och medför der¬
igenom den fördelen alt en kapten, som ej motser avancement,
vid uppnådda 50 år kan lemna militära banan och rum för yngre
kamrater.
Jag föreslår vördsammast att R. St. besluta ett behöfligt år¬
ligt anslag till armeens pensions-kassa med uttryckligt förbehåll
398
Den 23 December f. m.
att det användes för kaptens-pensionernas förhöjning till 600 r-.dr
b:co, och att denna pension oafkortad skall fortfarande utgå äfven
om i verket sättas kan den af nu upplösta krigsbefäl beslutade för¬
höjning af 20 proc. för alla både högre och lägre officers-grader.
Jag anhåller om remiss till StatsUtsk, och communicalion till
respective MedStåuden af denna min motion.
Begärdes på hordet.
Gr. von Stedingk, Ludv. Ernst, anförde dels muntli¬
gen dels skriftligen:
För den händelse Rikets nu församlade Ständer icke skulle kom¬
ma att i sin helhet antaga nya kriminallagen, får jag särskildt
göra motion: att de i nuvar. Missg.balkens i cap. 3 § utsatte
straffbestämmelser af landsflykt och förlust af arfsrätt, för öfver¬
gång till annan troslära, eller som orden lyda ”för affall frän
rena evangeliska läran” mätte utgå; emedan ofvannämnde 3:dje
§ i sitt nuvar. skick, enligt min innerligaste öfvertygelse, håde
är stridande emot 16 § af Reg.F., och emot den tolerans som
egnar ett fritt och upplyst folk.
Jag anhåller att denna min motion malte communiceras Med-
Ständerne, samt till LagUtsk. remitteras, och ber att här få anföra
skälen lill den af mig föreslagna förändring.
Jag har sagt, alt ofvan citerade 3:dje § Missg.balken är stri¬
dande emot 16 § af vår Reg.F.; ty denna innehåller Konun¬
gen skall ingens samvete tvinga, eller tvinga låta” och tolkningen
som måhända af några gifves häråt, alt härmed endast menas fri
utöfning af den troslära till hvilken hvar och en sig redan
bekänner, kan jag för min del omöjligen godkänna; ty om någon
(ehuru föga troligt det är) skulle komma till den otvungna öf¬
vertygelse», att han i en annan lära bättre skulle finna hvad hans
samvetsfrid tillhörer, än i statskyrkans, blefve icke då hans qvar-
hållande i denna statskyrka genom de hårdaste strafflagar, ett o-
nekligt samvetstvång? Politisk och religiös frihet utgöra hvarje con-
stitutionelt samhälles grundpelare. De äro deras lifs-princip, en
conditio sine qua tion för deras bestånd. Derföre bör i båda dessa
vigtiga ämnen endast öfvertygelsen fritt få råda; och hvad de
politiska troslärorna angår, hafva vi äfven hunnit derhän. En
öfvergång inom dem nedsätter ej individen då öfvertygelse och ej
orena motiver framkallat den (lanken på ett af Sveriges lysande
snillen, hvars minne för några dagar sedan förherrligades, väcker
hos mig denna reflexion); men i religiös tolerans, stå vi ännu
långt efter flera constilutionella, och t. o. m. efter några absoluta
stater, hvilket jag med facta vill bevisa.
I England och Amerika råder den oinskränktaste trosfrihet,
med fullkomlig jemnlikhet i det sednare landet, äfven i medbor¬
gerliga rättigheter, för alla trosbekännelser. Likaledes i Frank¬
rike och Belgien. I Norrige lemnar den af Konungen i Juni 1845
sanctionerade s. k. dissenter-lagen frihet att öfvergå och bekän¬
na sig till hvarje christen troslära, med bibehållande af sina vä¬
Den 23 December f. m.
399
sentliga medborgerliga rättigheter. I Preussen har Konungen ge¬
nom sitt patent och tolerans-edikt af d. 30 Mars innevar. är,
stadgat, att öfvergång ifrån en christlig confession till en annan
står öppen, och ej medför andra följder än dem, som äro bero¬
ende af sjelfva bekännelsen, såsom för prester och skollärare, så
att naturligtvis ej de ibland dessa, som öfvergått lill annan lära
kunna fortfara med sitt lärarekall uti den förra. I Danmark blef
resultatet af det s. k. Rocskilds-konventet d. 14 Oclober 1846 vid
Seelands prestmöte, att med 43 röster emot 1, beslutades ingå till
regeringen med anhållan om revision af kyrkolagen och om
borttagandet af civile straff i religion smål-, slutligen, i sjelfva
Päfvestaten, och i den katholska christenhetens hufvudstad, belägges
öfvergängen ifrån katholicismen till hvilken annan lära som helst
med intet straff.
Efter hvad jag anfört, återstår mig ännu att bemöta de in¬
kast som måhända komma att göras till försvar för de i Sverige,
emot religions förändring gällande strafflagar, och att lugna de
farhågor som möjligen kunna hysas för följderna af en mildring
deruti. Vår kyrkolag, som redan åberopar de hårda straffen för
affall från lutherska läran, daterar sig från 1686, eller blott några
månader sednare än Ludvig XIV:s verldsbekanta återkallelse af
Nantésiska ediktet (d. 22 Oct. 1685) hvarigenom till Frankrikes
omätliga skada 700,000 af dess bästa, idogaste medborgare, för
sin tro, nödgades lemna dess landamären. Utaf dessa epokers
samtidighet, har jag tänkt mig möjligheten att Ludvig XIV:s hår¬
da tvångslag emot de franska protestanlerne, såsom ett genmäle
derå, såväl i Sverige som uti flera protestantiska länder, fram¬
kallat de ej mindre hårda straffbestämmelser vår 3:dje § ännu in¬
nehåller. Dessa straffbestämmelser voro törhända ändamålsenliga,
kanske t. o. m. nödvändiga då de stiftades; men andra tider»
ändrade förhållanden, fordra andra lagar. Och hur vill man
förena de barbariska straffen af evig landsflykt och nära nog
egendoms konfiskation (ty förlust af arfsrätt synes mig ej stort
lindrigare) med 19:de århundradets civilisation, med Europas nu-
var. samhällsskick, och med den mildare anda, som genomgår
vår närvar, lagstiftning? Erfarenheten och häfderna vitsorda ge¬
mensamt att tvång och förföljelser blott alstrat martyrer, och att
ur martyrernas blod uppspirat proselyter. Tvång och öfverty¬
gelse hafva intet gemensam, förmå intet på hvarandra; full¬
komliga anlipoder och barn utaf en olika anda, äro de lika
fiendlliga elementer som ljus och mörker, lika oförenliga som
våg och flamma! och sällan uttaladeä en större sanning än den
som nugällande Preussiska Landt-rättens esta § innehåller:
nemi.: ”Slatsmedlemmarnes begrepp om Gud och om Gudliga
ting, Tron, och den inre Gudstjensten, kunna icke vara före¬
mål för tvångslagar”. Jag tror således ej, alt hvad den Sven¬
ske kyrkolagstiftaren ursprungligen åsyftat, nemi. ovillkorligt qvar-
hållande i statskyrkan, härigenom vinnes; jag är öfvertygad att
bibehållandet endast ”af medborgerliga rättigheternas förlust”
skall verka tillräckligt återhållande, och jag anser slutligen vådan
400
Den 23 December f. m.
af några möjliga affall ifrån statskyrkan, långt mindre skadliga
för Sveriges anseende, än att Sverige, hvarifrån så mycket ljus
och frihet utgått, i 19:de århundradet skall kunna utpekas inför
Europas folk, för bibehållandet af en stationär, och intolerant
lag. För öfrigt är erfarenheten uti detta, såsom uti allt annat,
den bästa skiljedomare; och om vi rådfråga den uti de länder
der t. o. m. fullkomlig politisk och religiös jemnlikhet räder för
alla religionsbekännelser, befinnes inga vådor deraf hafva uppkom¬
mit för statens lugn, och för statskyrkans bestånd.
Men, om äfven allt detta medgifves, skola dock tilläfven¬
tyrs 3:dje §:s försvarare prisa lyckan att hafva blott en enda tros-
bekännelse för alla svenskar, och förebära att den föreslagna för¬
ändringen dock kan vålla någon söndring, någon osämja som ge¬
nom den strängare straffbestämmelsen kunnat undvikas. Härtill
kan jag endast svara, alt det visserligen är beqvämare att i hela
landet blott en enda lära råder, och att veta denna skyddad ge¬
nom en hård lag; att här i verlden knappt något godt finnes
som ej medför någon olägenhet, hvilken således äfven kan vara
fästad vid den friare diskussionen och trosbekännelsen; samt att
visserligen i Sverige hittills en nära fullkomlig religiös stillhet
herrskat. — Men undantagslagar kunna ej evigt gälla; tidsandan
fordrar konseqvens i så väl religiös, som politisk lagstiftning; den
fordrar opartisk pröfning inom bådas område. Väl vet jag att på
frihetens solbelysta haf, stormarne oftare hvina, och ej sällan ef¬
terlemna långa dyningar; dock älskar jag mera dess klara fast
lätt upprörda böljor, än den spegeljemna ytan under enväldets
vindlösa himmel; eller med andra ord: jag t. o. ra. föredrager
den lagbundna frihetens vådor i en conslitutionell monarki, fram¬
för absolutismens tryckande qvalm!
Jag kan ej tro att de sanna vännerna af vår evangeliska
lära, denna renade, dyra tro, som, stark igenom sin inneboende
kärlekens och frihetens anda, i 3:ne sekler, upplysande, segrande
och välsignelserik framgått; jag kan ej föreställa mig, säger jag,
att dess verkliga vänner, hvaribland jag främst räknar Sveriges
upplysta presterkap, skulle yrka på bibehållandet af 17:de seklets
hårda tvångslag endast i längden ledande till tvifvel och hyckleri
och, i mina ögon, qvarstående i vår lagstiftning som en lefvande
anakronism, som en mörk ruin, genom sin bristfällighet hotande
sjelfva sina försvarare.
När, för mer än 2:ne århundranden tillbaka, vår store Gustaf
Adolf ilade att skydda betryckta trosförvandter och på Tysklands
slätter kämpade för de evangeliska folkens samvetsfrihet; när på
Liitzens blodiga fält hans slocknande öga ännu med stolthet kunde
skönja de Svenska standaren, högburna, segrande, och fiendens förr
segervanda nu flyende skaror, trodde han väl icke att hans folk,
hans Svenskar, längre än Europas fleste nationer skulle bibehålla
en lag i verklig strid med de grundsatser för hvilka han blödde,
för hvilka han uppgaf sin hjelteanda!
Innan
Del) 23 December f. m.
■401
Innan jag slutar, må det tillåtas mig, att för mina Stånds¬
bröder i korthet omnämna de motiver, som förmått mig, den oöf-
vade talaren, att inför denna vördnadsbjudande församling upp¬
träda. Då jag, i Konungens höga värf, för några år sedan skicka¬
des till 2:ne utländska hof, genomreste jag större delen af Tysk¬
land. Under mitt vistande derstädes, omförmältes i Tyska tid¬
ningsblad den bekanta händelsen med målaren Nilsson och den
dom, som, för ändring af religion, ålade honom landsflykt; stort
och alimänt var deltagandet, var uppseendet denna händelse väckte,
och som högt yttrades i många kretsar. Men det var ej bifallets
sorl, det var klandrets som hördes. All domen var grundad på
Svensk lag, kunde ej i deras ögon förändra saken; och hade icke
blott några dagar sednare, en högsinnad handling af vår älskade
Konung, en handling emanerad ifrån Honom personligen (det var
återkallelse!) af de stränga förbuden emot umgänget med f. d.
kungliga familjen) blifvit offentligt känd, och genom den väckta
enlhusiasmen för den ädle Fursten, afböjt det förra intrycket,
skulle ett ogillande omdöme hafva fästat sig vid Svenska nam¬
net. Dä vaknade hos mig tanken att. vid första tillfälle göra
mina landsmän uppmärksamme på denna anomali i vår lagstift¬
ning, och att i min mån söka verka till dess undanrödjande. Jag
ville ej, att emot Sverige, detta gemensamma mål för vår kärlek
och vära bemödanden, (ty allt för Sverige är ju allas vär lösen)
jag ville ej, säger jag, att emot Sverige, denna dyra fosterjord åt
hvilken jag så gerna önskade hvarje lager, sä väl segrens, som
upplysningens och toleransens, längre skulle kunna riktas tillmå¬
len sådane, som dem, hvilka den protestantiske Gr. Gasparin,
för ej längesedan i Frankrikes deputerade kammare uttalade, då
han ordagrannt yttrade: ”Jag skulle ej tro mig berättigad att ifrån
denna talarestol orda om frihet, om jag ej med rättmätig harm
stämplade de lyckligtvis ej talrika länder, i hvilkas sköte den pro¬
testantiska ofördragsamheten herrskar och om jag icke högt ogil¬
lade den Svenska lagstifning, som för religionsändring straffar en
menniska med landsflykt!”
Mina Hrr! dessa allena hafva varit orsakerne som föranledt
milt yttrande; jag har dervid endast följt min öfvertygelse, mitt
samvetes röst, och den inre känsla som säger mig, alt jag ej kan
handla annorlunda, då jag anser mig derigenom uppfylla en pligt
mot mina medborgare och tala i vår religions rättförslådda in¬
tresse, och i sjelfva statskyrkans, hvilkens rättigheter ingalunda
skulle förminskas, men deremot 16 § af Reg.F. blifva en sanning i
hela sin bemärkelse. Min motions blifvande öde känner jag ej;
kanske den skall röna motstånd äfven af mina politiske vänner;
kanske den kommer några år för tidigt, och skall måhända af
den stora mängden ogillas. Dock, ehuru högt värde jag vid dess
bifall fäster, var det likväl ej detta jag någonsin uteslutande sökte;
och hvad jag med säkerhet tror, är ali denna motion, i den rast¬
löst fortilande tiden, denna degel för mensklighetens idéer, skall
1 H. 26
402
Den 23 December f. m.
finna ett stöd, och med hvarje nytt årsskifte förvärfva nya bunds-
förvandter.
Med tillförsigt öfverlemnar jag den till Eder lugna oväldiga
pröfning, ty jag vet att Sveriges högsinnade Ridderskap alltid med
värma omfattar hvad det anser sanni och nyttigt vara. Jag har
derföre tänkt, att en motion om utvidgad samvetsfrihet ej vore
ovärdig att af Sveriges Adel föreslås Rikets öfrige Ständer, och ej
heller ovärdig den Konungs sanktion, som lill sitt valspråk antagit
”Sanning och Ratt.”
Detta anförande hade blifvit afbrutet genom ankomsten af
chefen för fmans-departrtet Hr Slats-rådet m. m. Sven Abra¬
ham Munthe, som å K. M:s höga vägnar atlemnade 15 Dess
nåd. propos:r och skrifvelser till R. St.
Grefve von Stedingks förevarande motion bl ef, uppå begäran
af Frih. Cederström, Claes Rudolf, lagd på bordet.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf att plenum komme alt fort¬
sättas kl. 6 e. m.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf: Ehuru jag
har den tillförsigt till R. o. Ad:s kännedom af grundlagen och
till Ståndets rättvisa, att jag ej skulle förgäfves vädja till detsam¬
ma; så vill jag dock åtnöja mig med, att endast reservera mig
mot Hr Gr. o. Landl.-s förfarande alt afklippa mig min yttrande¬
rätt. Motionen kan, så långt den år upptagen, i prot. qvarstå
och skilja oss emellan.
Hr von Hartmansdorff, Aug., anförde skriftligen:
Då de öfrige Stånden omedelbart välja sina elektorer, utser
Adeln sina genom en mellanlänk af bänkmän, hvilken ej i grund¬
lagen, ulan endast i Ridd.Ordn. är påbjuden. Ar denna inrätt¬
ning riktig eller icke? Jag trodde det förra vid början af min
riksdagsmannabana. Men 25 års erfarenhet har fört mig på an¬
dra tankar.
Det tänkesätt som är rådande hos ett Stånd bör naturligtvis
äfven så vara hos dess Utsk:s ledamöter, emedan de eljest icke
uttrycka deras mening, hvilkas ombud de äro. Annars skulle det
hända, alt hvad Ståndet ville, motarbetades af Utsk:s-ledamöterne,
och hvad desse föresloge, ogillades af Ståndet. En oupphörlig strid
mellan hufvudmän och ombud skulle sålunda äga rum, till obe¬
hag för beggedera, till förlust af tid och skada för ärendena. Ett
sådant förhållande inträffade någon gång under tvedrägtstiderna
och förlamade riksdagarnes verksamhet. Det inträffade äfven 1840,
dä riksdagen också blef den stridigaste vi haft under nuvar.
statsskick.
Enär jag sålunda anser Utsk:n böra sammansättas i öfverens¬
stämmelse med den i Ståndet rådande meningen, är det icke min
tanka, att de underlägsne i Ståndet skulle blifva alldeles utan
Den 23 December f. m.
403
målsmän i Utsk:n. Dessa vore icke då elt sannt uttryck af Stån¬
det, och följden skulle varda en för ärendena menlig ensidighet
i Utskcns betanien. Ståndet blefve ej, genom reservationer, var-
nadl för de rådandes misstag, och dessa bade måhända ej genom
föreg:de strider i Uslk:n blifvit föranledda att på förband öfver¬
väga och bemöta de invändningar, som möjligen i Ståndet förestode.
Böra följaktligen Utsk:n vara så sammansatta, att de som-äro
öfvcrlägsna i Ståndet, äfven må vara rådande i Utsk:n, och att
de underlägsne i Ståndet äfven få någon målsman i hvarje Utsk.,
sä frågas om denna sammansättning säkrast vinnes med eiler utan
bänkmän ?
Om Ståndet omedelbart väljer sina Electorer, likasom de än¬
nu talrikare medlemmarne oell fyllnadsmänncn i förstärkta Stals-
Otsk., så böra de öfverlägsna, icke ulan stor oskicklighet eller sär¬
deles missöden, kunna förlora öfvervigien i Eleclorsvalet. Men då
bänkmans-inrältningen begagnas, ankommer utgången p& slumpen
huru de olika tänkesättens målsmän silla inom de 25 Bänkm.-
afd:ne. Om till hvardera af dessa höra 20 medlemmar af de 500
som Adeln vid riksdagarnas början plägar utgöra, och på hvardera
af 13 Bänkm:s-afd:r befinnas 11 personer af det underlägsna tän¬
kesättet, så behöfva dessa blott vara 143 af 500, för att beherr¬
ska Electors-valet. En så jemn fördelning till de underlägsnes
uppkomst gör icke gerna slumpen; men vi hafva på lotlningarne
under innevar. riksdag sett, huru uteslutande lian kan vända sig
mot den ena och för den andra. Ulan hans tillhjelp vore det
dock, så länge valen sker med slutna sedlar, nästan otänkbart, att
de underlägsne skulle få öfverhanden.
Men det är icke blott slumpen som genom bänkm:s-indel-
ningen kan göra Electors-valet stridande mot flertalets önskan.
Denna indelning gör äfven de slutna valsedlarne genomskinli¬
gare än de eljest skulle vara. Man uträknar å ömse sidor hvilka
anhängare man äger inom hvarje afdelning, hvilka motståndare eller
obestämda ledamöter man bör söka att vinna. En täflan, som om¬
fattar hvarje särskild person, och sora leder lill söndrande öfver-
läggningar om personer, uppslår ifrån riksdagens början, och upp¬
rör Ståndet innan något visst ärende ännu stört lugDet och sam-
drägten. Enahanda blifver förhållandet -vid hvarje nytt bänkmans-
val, riksdagen igenom, derest någonderas öfvervigt är så ringa, att
hon genom ett nytt val äfventyras eller förloras. Det kan då hän¬
da all lyckans gunst förändras, och alt den, som i början var un¬
derlägsen, sedermera kommer till väldet, eller tvertom. Följden
blifver, att Utsk:n, vid nya val, som bland Adeln äro så vanliga,
rättas derefter, eller varda utan plan och sammanhang sådana,
som det faller sig.
Mången torde anse denna blandning, såsom en fördel, eme¬
dan slumpen sålunda förekommer den ensidighet, som ett ome¬
delbart val af Electorer befaras medföra. Men en sådan fördel
vinnes ej med säkerhet. Antingen Electorer tillkomma med eller
utan bänkman, så hafva de Utsk:s-valen i sina händer, och på
2«*
404
Den 23 December f. m.
hofsamheten hos de sålunda rådande beror i alla fall, om inträde
i Utk:n lemnäs de underlägsne eller ej. Aldrig torde under vårt
nuvar. stadsskick de seduares uteslutande hafva varit så fullstän¬
digt vid riksdagens början, eller så ihärdigt, under hela hans lopp,
som åren 1840 och 1841; och likväl var det då de underlägsne
på Riddarhuset, som genom bänkmans-valet blefvo rådande bland
Adelns Eleclorer.
Ännu en annan betänklighet förekommer mot bänkmans-
inrättningen såsom upphöjande de underlägsna, att motverka fler¬
talet. Då Franska ministern Ccilonne ville, vid revolutionens bör¬
jan, beherrska les Notables, 140 till antalet, indelade han dem i
7 Utsk. af 20 personer hvardera. Med 11 personer i hvartdera
af 4 Utsk. eller tillsammans 44, på hvilkas tillgifvenhet han räk¬
nade, ville han styra 140. Ett stånd kan sålunda blifva bloLlstäldt
för de underlägsnes styrelse, genom främmande inflytelse. En dy¬
lik händelse kan visserligen vara nyttig, när de underlägsna haf¬
va rätt. Men Calonne missräknade sig på utgången, emedan fler¬
talet ändock gjorde sin mening gällande. Derföre och emedan
ingen annan sann och varaktig öfvervigt gifves än den, som grun¬
das på det rådande tänkesättet, är det, som jag anser detta böra
vid Electors-valet fullt uttalas.
Man invänder måhända att en nykommen riksdagsman väl
möjligen kan hinna att lära sig känna de 20, som höra till den
afdelning på hvilken han sitter, men ogörligen de 500 medlem-
marne af hela Ståndet, eller veta på hvilka af dem han bör välja
till Eleclorer. Det är sannt, men han hinner knappt få veta
hvilka som höra till hans Bänkm:s-afd., ännu mindre att göra
deras personliga bekantskap, innan han skall välja. En nykom¬
men mäste derföre göra det utan nödig kännedom, eller ock lita
på vänners ledning. Äldre riksdagsmän veta af erfarenhet, att
den som går sin egen väg, antingen förspiller sin röst, eller ar¬
betar slumpen i händerna. De välja derföre vanligen mellan
någon af de vallistor, som å hvardera sidan uppgöras. Känne¬
domen alt så tillgår, särdeles vid val på många personer, så¬
som till förstärkta Utsk. och Nämnder, föranleder vallistornas upp¬
sättare, att göra dem så antagliga å ömse sidor, och följaktligen
så oväldiga, så försedda med aktade namn, som möjligt. Deri
ligger, efter min tanka, den säkraste borgen för ett godt val. Det
är ock otvifvelaktig! skälet, hvarföre sistnämnde val gå för sig i
all stillhet och utan de bearbetningar, som äga rum för bänk-
mans-valen. Månne, om fråga nu genast blefve om val af för¬
stärkt StatsUtsk., Ståndet skulle, derest sådant vore tillåtet, vilja
anställa det genom bänkmännens mellankomst?
Vill man likväl, till ensidighetens förekommande, hellre öf¬
verlemna Electorsvalet åt slumpen, och åt andras verkningar på
bänkmans-valet, än åt täflan mellan 2:ne med beräkning upp¬
gjorda Electorslistor, så bör man öfverväga hvilketdera äfventyret,
som är betänkligast, antingen alt fä Eleclorer, som från Utsk:n
utestänga det i Ståndet, öfverlägsna tänkesättets anhängare, eller så¬
dana som utesluta den underlägsna meningens förfäktare. För
Den 23 December f. m.
403
min del anser jag det sednare äfventyret mindre fruktansvärd!,
och föreslår alltså vördsamligen den ändring i Ridd.Ordn:n.
Alt R. o. Ad:s Electorer hädanefter mätte väljas omedel¬
bart af Ståndet in pleno, samt all Bänkmännen följakt¬
ligen måtte afskaffas.
För alt ej, för ofta besvära Ståndet med Eleclorsval, hade jag-
trott lämpligast vara, all antingen, såsom i de öfriga Stånden,
genast välja Electorer för hela riksdagen och att låta dem utan
förlust af denna egenskap kunna i Utsk. inträda; all Ståndet
jemte de 25 Electorerna straxt valde så manga fyllnadsmän, att
man lika sällan behöfde förnya sådana val, som man förnyar deni,
hvilka göras till ledamöter i förstärkt SlalsUstk.; eller ock, om
befattningen af Elector ansåges icke böra förenas med den af
Utskrs-medlem, att man efter första Utsk:s-l)ildningen vid riksda¬
gens början, icke blott fyllde de afgångne Eleclorernas rum, utan
äfven valde så många fyllnadsmän, att Electorsvalen sällan åter-
komme. Men då dessa afsteg från hvad hittills ölligt varit, torde
anses alltför stora, eller betänkliga, innan erfarenheten visat den
nya inrättningens följder, i händelse hon skulle antagas, så har
jag inskränkt min framställning, till frågans väckande i allmänhet,
öfverlemnande hennes närmare utveckling och tillämpning lill
Ridd.Ulsk:s bepröfvande.
O
Hr Akerman, Fredr.: Då den af Hr von Hartmansdorff
nu väckte motion otvifvelaktig! lärer blifva remitterad lil! Ridd.-
Utsk., hvars betänk, vi således i sinom lid hafva att förvänta; är
det visserligen lid nog alt yttra sig om detta förslag kan vara
nyttigt eller ej. Jag kan dock ej underlåta, alt nu genast yttra
den förundran, som motionen i vissa fall väckt hos mig.
Att den kommer från Hr von Hartmansdorff, att han, som
åberopat en 25-årig erfarenhet, först nu funnit,' ali det hittills
följda, och i Ridd.Ordn. stadgade valsättet ej är bia; det tyckes
nog mycket erinra om del gamla ordspråket, som säger: när jag
dröjer är det rätt. Vidare förundrar det mig alt della är yltradt
af Hr von Hartmansdorff, som alltid varit en försvarare af den
svagares rätt, som alltid yrkat, att man icke borde sätta för myc¬
ket värde på en felaktig och lätt bildad majoritet eller öfverlem¬
na det vigtiga valet af Electorer åt den ganska tillfälligtvis felak¬
tiga majoriteten, som kan uppkomma vid början afen riksdag, då
R. o. Ad. för första gången är tillsamman.
Vidare har det förundrat mig, att frän honom, som sjelf er¬
känner sig vara en af de ifrigaste försvarare af Ståndsval, ali han al¬
den förste som föreslår ett steg, hvilket leder lill allmänna val, som
detta förklarande innebär. Då Ridd.Utsk. blifvit tillsatt helt och
hållet i den fraktions anda, som Hr von Hartmansdorff och bans
vänner tillhörer, så hoppas jag af deras konseqventa konservatism,
att de skola låta förblifva vid hvad som är.
Frih. Raab, Adam Christian: Det är visserligen sannt
som den siste värde talaren yttrat, alt denna fråga återkommer
från Ridd.Utsk. för att här diskuteras: men jag anser det ej min-
406
Den 23 December f. m.
elie angeläget, att Ståndet, redan innan frågan kommer dit, hinner
uttrycka sina tankar derom; och som det vill synas mig blifva
en ganska vidlyftig diskussion i ämnet, och denna dag tyckes vara
mest egnad ät motioners ingifvande, sä ber jag alt fä frågan
bordlagd.
Hr von Hartmansdorff: Jag har nog föreställt mig, alt
denna motion skulle väcka mycken gensägelse, och har med flit
fördröjt hennes ingifvande lill sisla dagen, för att ej genom öf-
verläggningar derom på förhand borttaga tiden för andra motio-
närer. Jag lofvar mina värda motståndare, alt jag nu ej skall
komma med några invändningar, hemställande och anhållande att
de å sin sida ville göra sammalunda; på del alt de, hvilka ännu
hafva motioner alt uppläsa, ej mätte förhindras ali få dem fram¬
förda före kl. 12 i natt.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade,'att Hr von Hartmansdorffs
ifrågavar. motion, enligt derom gjord begäran, komme all hvila
pä bordel.
Hr von Stockenström, Carl, uppläste 2:ne sålydande
motioner:
1.
Vid sistförflnlne riksdag väcktes af riksd.fullmin Anders Jan¬
son från Westerås län inom lledcrv. BondrSt. motion, angule
statsbidrag för en kanal och slussledning emellan sjöarne Snyten
och Allmäningen, belägna uti gamla V or bergs bergslags härad af
Westerås län, men detta förslag kunde då icke af B. St. bifallas.
Uti Dess nåd. propos. om statsverkets tillstånd och behof har K.
M., vid innevar. riksdags öppnande, fästat R. St:s uppmärksamhet
på åtskilliga för landels industri och ekonomiska välstånd vigtiga bygg¬
nadsföretag. Då en mängd sådana förslag förekomma, är det svårt
att afgöra, hvilka inrättningar till kommunikationens befordrande
åro de nyttigaste, ty de gagna säkert alla, ehuru på olika orter och
i särskilda riktningar. Jag vågar tro, att^den kanallinie, som för¬
enade de ifrågavar. sjöarne Snylen och Almänningen, icke skulle
vara bland de minst nyttiga, utan verkligen förtjena ett rum bland
de anstalter, dem R. St. kunde vilja understödja, för att inom fä¬
derneslandet bereda lättade transporter; och det är i denna öf¬
vertygelse, jag lager mig friheten att åter upptaga en fråga, som
redan varit R. Sits pröfning underställd.
Denna kanal skulle betydligt underlätta kommunikationen
med Korsbergs bergslag, hvars värderika malmer, tackjern och
stångjern, till icke ringa del denna väg kunde transporteras, un¬
der det att landtmanna-produkternas afsättning i orten genom min¬
skad transportkostnad betydligen befordrades. Anläggningen blef-
ve sålunda en vinst för bergslagen i främsta rummet, men ock
för den spanmålssäljande landtmannen samt för aflägsnare bruk
och masugnar öfver hela riket, som vilja begagna det välkända
Norbergs lackjernet eller malmen från dessa välartade grufvefält.
Den 23 December e. m.
407
Enligt undersökningar, sora blifvit företagne först af Hr öf-
verste-löjinanten och Ridd. Edström och nu sednast af Hr kap¬
tenen och Ridd. Kléen, skulle kanalens längd blifva 2,400 alnar
med 2:ne slussar, af lika dimensioner och beskaffenhet med Ströms¬
holms kanals, med hvilken den blir sammanbunden, och hela kost¬
naden skulle uppgå till 110,000 r:dr b:co.
I allmänhet hafva forlönerna de sednare åren betydligt till¬
tagit, hvarigenom, vid jernprisernas fall och såsom de sista åren
höga spanmålspriser, behållningen af bergsbruken icke kan blif¬
va, hvad den borde och med bättre kommunikationer kunde vara.
Denna ort, som under ofta tryckande förhållanden och konjunk¬
turers vexlingar, genom egen idoghet och kraft upprätthållit sitt
uråldriga näringsfång, som till staten erlägger icke obetydliga skatte¬
bidrag och som aldrig tillförene erhållit något allmänt understöd
lill industriens förkofran, under det så många andra trakter blif¬
vit af en sådan förmån delaktige, saknar väl icke allt skäl ali hop¬
pas, det R. St. nu efter frågans allvarliga pröfning skola, om till¬
gångar dertill finnas, meddela ett bidrag, som ganska mycket
gagnade bergslagen och åtskilliga andra delar af fäderneslandet.
Företaget är icke egnadt endast till nytta för ett mindre område,
ty då en enda trakt af landet understödjes, verkar understödet
ofta på det hela och i långt afskilda bygder, likasom en närings¬
grens uppmuntran icke sällan lill många andra yrken sprider hel-
sosamma verkningar.
På grund af hvad jag här ofvan baft äran anföra, tager jag
mig friheten föreslå:
All R. St. af statsverkets medel anslå en summa af 64,000
r:dr b:co, att utgå (ill det bolag af enskilde personer, som
tillskjuter den återstående kostnaden och åtager sig bygg¬
naden på de villkor, R. St. föreskrifva och hvilka torde
böra blifva hufvudsakligen lika med dem, som för ombygg¬
naden af Strömholms kanal och i privilegiet för dess bo¬
lag äro föreskrifnc.
Det är utan tvifvel eli af statens sköna mål, att biträda den
enskilda omtanken uti sådana för allmänt väl gagnande företag,
som äro af den vidtomfattande egenskap alt de icke ensamt ge¬
nom privates omkostnader kunna lillvägabringas. Sådana utgifter
äro icke bortkastade summor, om bidragen med urskiljning lem¬
näs; hvarje stöd åt ett lands handel och näringar, hvarje uppmun¬
tran åt konsttliten och arbetet äro nya grundvalar för hela sam¬
hällets framgång och utveckling. Om det är allt skäl ali spara,
för det tungt beskattade folkets skull, då det är fråga om alt
understödja lyxens anspråk eller bereda tillgångar för svindlande
[ilaner, hvilkas utförbarhet och allmänna nylla icke är erkänd
eller bevisad, handlar man likväl efter förnuftiga statsekonomiska
grundsatser, då man uppmuntrar industrien, öppnar förut obekanta
näringskällor, lifvar handel och skapar nya kommunikationer. Ur
denna synpunkt har jag trott mig, utan att fela mot en nödvändig
sparsarahetsprincip, böra, vid sidan af projekterna till öfrige all¬
mänt nyttige byggnadsföretag, framställa det förslag, hvilket här¬
408
Den 23 December f. m.
med, under anhållan örn remiss till H. StalsUtsk., till R. St. vönl-
samligen öfverlemnas. Karta och undersöknings-instrnment skola
till detta Utsk. blifva atlemnade.
Remitterades till SlatsUtsk.
2.
K. förord n:n af d. 19 Juni 1843, angalo kolmätningen inom
bergslagen, stadgar, med npphäfvande af alla förut i ämnet ut¬
komna författningar, hufvudsakligen, att vid hvarje ställe, der kol
emollagas, skall linnas en uti kolhuset uppsatt mätslig' rymmande
12 tunnor, hvarförutan alen förut begagnade koltunnan äfven bör
brukas, om kolen fram föres uti fordon, hvilka hålla under eller
öfver 12 tunnor. Innan denna författning trädde i verksamhet,
hade på de flesta ställen allmogen forat sina kol till bruk och
bergverk uti skryndor eller ryssar, som af dertill utsedde kolgil-
lare blifvit krönte och som vanligen innehöllo 12 tunnor. Sam¬
ma stadgandeh äro ännu gällande förStora Kopparbergs bergslag,
enligt K. bergs-eollegii reglemenlariska stadgande af d. 13 Febr.
1826, hvilket icke blifvit undanröjdt genom ofvanberörde 1843
års författning.
Det är af vigt både för köpare och säljare af kol, alt den
förre vet hvad han köper och betalar, likasom den sednare, hvad
han lemnar. Eljest kunna lätt förluster ä någondera sidan upp¬
komma, och arbetaren, som emoltager kolen tili sin räkning, bör
äfven med skäl äga en visshet, att han icke blir lidande genom
de underslef, som, då mätning mäste uraktlåtas, lätt uppkomma.
Hvar ock en, som har någon erfarenhet af kolhandel, lärer
medgifva, att det nya mälningssätlet är mindre lämpligt, emedan
det medför alltför mycken tidsutdrägt, då allmogen i stora skaror
pä en gång ankommer till en [ilats och ofta är angelägen att med
skyndsamhet få aflemna sin vara, för att till nya foror återvända.
Då sjelfva fordonet är lill rymden uppmätt och denna rymd ge¬
nom kröning för hvar och en uppgifven, behöfves ingen mätning,
så vida icke någon skrynda visar sig innehålla mindre kol, än
den kan rymma; ty fordonet är på samma gång målkärl.
Ganska ofta händer del nu, att en köpare betalar flera tun¬
nor kol, än säljaren verkligen lemnar honom; han hinner ej
mäla och han vågar stundom icke heller sätta i fråga en kon¬
troll, som, derigenom att den icke fordras på ett annat närbelä¬
get ställe, skulle kunna beröfva honom möjligheten att förse sig
med del erforderliga behofvet, under del att grannar med mera
eftergifvenhet skördade fördelar till följd af hans stränghet, såsom
rättskänslan i detta fall benämnes. Huru vidrigt för denna kän¬
sla och huru demoraliserande för folket elt sådant förhållande
mäste vara, är lätt alt inse. Stadganden äro derföre af nöden
hvilka, så vidt möjligt är, hindra alla de underslef, för hvilka vinst¬
begäret icke alltid ådagalägger den afsky, hvarmed orättrådigheten
borde betraktas. R. St. hafva också i delta ändamål, vid riksda¬
gen åren 1840—41, lill K. M. aflålit en lind. skrifvelse af föl¬
jande innehåll: ”l)ä R. St. funnit nödigt alt, äfven inom rikets
Den 23 December f. m.
409
öfrige bergslager, allt missbruk i afseende å kolmätning och kol-
leverering blifver undanröjdt; få R. St. härmed i und. anhålla,
det E. K. M. täcktes i nåder medgifva den utvidgning af före¬
nämnde för Stora Kopparbergs bergslag utfärdade reglementariska
stadgande, att detsamma jemväl må omfatta och blifva gällande
för öfrige bergslager inom riket.” K. M. fann icke för godt att
denna begäran i nåder bifalla, utan utfärdade i stället K. för-
ordn:n af d. 19 Juni 1843, hvarigenom, med undantag för Stora
Kopparbergs bergslag, all kröning af kolskryndorne upphörde.
Anseende nämnde K. författning för en god ordning vid kol¬
handeln mindre lämplig, anhåller jag vördsamt att få föreslå, det
R. St., uti und. skrifvelse till K. M., mätte begära författningens
upphäfvande och utfärdande i stället af en nådig förordning, som
stadgar, att alla fordon, som till koltransport användas, böra vara
lill rymden uppmätte och behörigen krönte, såsom förut för St.
Kopparbergs bergslag är vordet bestämdt.
Om remiss till vederbör. Utsk. anhåller jag vördsamligen.
Remitterades lill Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Föredrogos och lades på bordet K. M:s nedannämnde nyss
ankomna nåd. propostr och skrifvelser till R. St.:
l-.o K. M:s nåd. propos. af d. 17 dennes, med förslag till
lag om aktie-bolag;
2:o K. M:s nåd. propos. af d. 20 dennes, ang:de särskilda
jemkningar uti det af K. M. och R. St. antagne myntsystem;
3:o K. M:s nåd. skrifvelse af d. 20 dennes, i fråga om re¬
stitution af hvad utaf hemmansinnehafvarne å Oland blifvit i rän¬
ta för den å hemmanen på ön fördelade utmark, från och med
år 1847, till Kronan erlagdt utöfver det nedsalta belopp, hvar¬
med berörde ränta eller s. k. utmarksskatt numera utgöres;
4:o K. M:s nåd. propos. af d. 16 dennes, ang:de beviljande
af låneunderstöd åt de genom eldsvåda hemsökte innevånare i sta¬
den Christianstad för uppförande af nya byggnader i de afbrän-
des ställe;
5:o K. M:s nåd. propos. af d. 16 dennes, ang:de anvisande
af medel till godtgörande af från stats-kont., utaf under händer
hafde medel, utbetaldt understöd till de genom eldsvåda hemsökte
Christianstads stads innevånare, samt om öfverflvttning på riksg.-
kont. af befattningen med det bemälde personer beviljade lån;
6:o K. M:s nåd. propos. af d. 16 dennes, ang:de förändring
i villkoren för återbetalning af det lill uppförande af nytt rådhus
i Wexiö efter den staden sednast öfvergångna eldsvåda beviljade
låneunderstöd;
7:o K. M:s nåd. propos. af d. 16 dennes, ang:de afskrifning
af de, såsom bidrag till kostnaden vid ny tomtreglering af städer-
ue Wexiö, Åmål och Kungsbacka, éfter de dessa städer öfver-
gångne eldsvådor, af mindre kredilivet anvisade belopp;
8:0 K. M:s nåd. skrifvelse af d. 7 dennes, ang:de bestäm¬
mande af ersättning lill de personer, som i behörig- ordning för¬
410
Den 23 December f. m.
ordnas att i egenskap af krono-ombud vara närvar, vid bevill-
nings-stämplingen af spelkort;
9:o K. M:s nåd. skrifvelse af d. 7 dennes, i fråga om arf¬
vode lill skepps-ombudsmannen vid Stockholms sjömanshus för
uppbörden och redovisningen af det under berörde sjömanshus
hörande sjöfolks kronoutskylder;
10:o K. M:s nåd. propos. af d. 7 dennes, ang:de eftergift af
Kronans rätt till dana-arf efter aflidne collega schola: J. E. Eke¬
lund, till fördel för Ekelunds i behöfvande omständigheter efter-
lemnade enka;
11:0 K. M:s nåd. skrifvelse af d. 7 dennes, i fråga om be¬
frielse för förre depart:ts-cheferne i general-tullstyrelsen, presi¬
denten J. P. af Billbergh och kanslirådet J. D. Walerius, samt
kamereraren, kammarrätls-rådet Winroth och kontrollören Mid¬
dendorff, från ådömdt ersättningsansvar i målet, rör:de den efter
aflidne tullförvaltaren Finér yppade balans;
12:o K. 5I:s nåd. skrifvelse af d. 20 dennes, ang:de inqvar-
terings-skyldigheten i Slockholm;
13:o K. M:s nåd. propos. af d. 20 dennes, ang:de ruslhål-
larnes inom det s. k. Kungsöhrs län befrielse från erläggande af
nu utgående lösen för de räntedagsverken, hvilka af deras ägande
stamhemman skola utgöras;
14:o K. M:s nåd. propos. af d. 20 dennes, ang:de öfverlä-
tande till Malmö stad af mark, tillhörande Malmö f. d. fäst¬
ning; samt
15:o K. M:s nåd. propos. af d. 7 dennes, ang:de bildandet af
en fond till pensionering af folkskolelärare.
Föredrogs Exped.Utsk:s d. 22 dennes f. m. på bordet lagda
mern. N:o 5, i anledn. af erhållen anmodan om införande i riks¬
dagsbeslutet af K. M:s nåd. skrifvelse ang:de åtskilliga föreslagne
lagförändringar.
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Jag får vördsammast fästa upp¬
märksamheten derpå, att detta är första riksdagen, hvarvid ett
sådant förhållande kunnat äga rum; ty först vid sistförflulne riks¬
dag antogs den grundlags-förändring, hvarigenom Konungen be¬
rättigades, alt äfven efter riksdagens slut sanktionera R. St:s be¬
slut i lagfrågor. Detta hade lill följd, att i sista riksdagsbeslutet
inlogos alla sädane förslag till lagfrågor, hvilka voro af R. St. bi¬
fallne, men hvilkas öde Konungen vid riksdagens slut ännu icke
afgjort. Om nu Konungens svar på alla dessa frågor, hvilka svar
grundlagen stadgar skola afgifvas vid nästföljande riksdag, skulle
endast läggas till handlingarne, men ej i riksdags-beslutet inta¬
gas; så komme den besynnerliga följd att inträffa, att i sedna-
ste riksdagsbeslut linnas intagne en mängd lagförslag, hvilka der¬
efter likasom försvinna. De finnas icke i det följande riksd.beslu¬
tet, och det föreg:de innehåller endast att de blifvit af R. St. an¬
tagne; men deras öde hos K. M., antingen de blifva antagne el¬
ler afslagne, upptager intet riksd.beslutet.
Den 23 December f. m.
411
Hr von Hartmansdorff, Au g.: I anledn. af det förhål¬
lande, som Gr. Lagerbjelke upplyst och då riksd.besluten, hädan¬
efter som hittills, böra innehålla en fullständig förteckning på de
lagförändringar sorn äga rum; så hemställer jag om det ej vore
skäl, att vidtaga den åtgärd, hvarigenom en sådan fullständighet
vu 11 nes?
Frih. Stjernstedt, Äng. Wilh.: I anledn. af nu förevar,
fråga, anser jag mig höra förklara, att jag tror Exped.Utsk. svår¬
ligen hafva kunnat förfara annorlunda än det gjort, nemi. att hos
HiksSt:n anmäla förhållandet; men jag anhåller tillika att R. o.
Ad. ville för sin del besluta hvilken åtgärd Exped.Utsk. i detta
afseende hör vidtaga, saint att äfven de öfrige Stånden måtte lä
del af delta beslut, på det att Exped.Utsk. i anledn. deraf mätte
kunna hafva stöd för sitt förfarande.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Med anledn. af hvad
här blifvit yttradt i denna sak, och i anledn. deraf, alt ej något
förslag lill beslut blifvit framstäldt, lager jag mig friheten föreslå,
alill. o. Ad. måtte instämma i det af PresleSt. fattade och oss ge¬
nom prol.utdr. meddelade beslut, samt all R. o. Ad. måtte med¬
dela detta sitt beslut till de öfriga RiksStm, med inbjudning att
desamma måtte deruti instämma.
Högv. PresteSt:s i ämnet fattade beslut blef härefter uppläst
på begäran af
Hr von Hartmansdorff, som sedermera yttrade:
Jag anhåller alt få instämma i Frih. Paimsljernas förslag till
beslut, och ali 15. o. Ad. måtte detsamma bifalla, på det att der¬
igenom den fullständighet i riksd.beslutet för iunevar. riksdag
vunnes, som finnes i de föregide, och som till underrättelse för
domare är nödig.
Frih. Cederström, Anders: För min del skulle jag vis¬
serligen vilja instämma med Hr von Hartmansdorff, som lika med
öfrige talare yrkat att de K. besluten måtte intagas i riksd.beslu¬
tet; men om jag ej bedrager mig, har K. M:s nåd. skrifvelse i
ämnet blifvit lagd till handlingarne, hvarföre jag skulle anse en
oformlighet komma alt äga rum, om man först lägger en skrif¬
velse lill handlingarne, och sedan förfar på sätt PresteSt. gjort.
Frih. Palmstjerna: Den oformlighet, som Frih. Cederström
befarar, kan jag för min del ej inse. R. o. Ad. har lagt Konun¬
gens beslut lill handlingarne derföre, att någon annan åtgärd der¬
vid ej var nödig; men annat är alt vidtaga en åtgärd, eller att i
riksd.beslutet inlaga hvad som skett. Jag ser icke, att den sed¬
nare åtgärden, nemi. alt i riksd.beslutet berättelsevis upptaga hvad
sig tilldragit, kan pä något sätt vara hindrad derutaf, alt man ej
funnit sig vid, att taga någon annan åtgärd dermed. Hvad sorn
nu är fråga om, är ej beslut af R. o. Ad. annat än såvida alt
ett redan fattadt beslut skall expedieras i den ordning hvaruti
alltid hittills Statsmakternas beslut varit expedierade och till ali-
412
Den 23 December f. m.
mänhetens kännedom meddelade. Oformlighet kan jag således ej
finna i denna fråga, och jag anhåller således om Hr Gr. o. Landtm:»
propos. på mitt förslag till beslut.
Gr. Lagerbjelke: Jag anhåller så mycket mer, att få förena
mig i hvad Frih. Palmstjerna nu yttrat, som något bemyndigan¬
de från H. Sl:s sida icke behöfves, för alt Exped.Ulsk. skall in¬
taga i riksd.beslutet hvad deruti bör inflyta. Några sådana be-
myndiganden hafva vid föreg:de riksdagar ej heller brukat äga
rum, utan Exped.Utsk. har af sig sjelft, i kraft af grundlagen, upp¬
satt förslag lill riksd.beslut och först derefter hemställt det till
R. St:s justering.
Frih. Cederström, Jakob: I afseende på den fråga, som
nu utgör föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, och som är upp¬
kommen deraf, alt PresleSt. funnit rikligt, att i riksd.beslutet in¬
taga de af K. M. efter föreg:de riksd:sslul sanktionerade lagfrågor,
anser jag, lika med Frih. Palmstjerna, att PresteSt:s beslut bör
af R. o. Ad. antagas, så att dessa frågor komma in uti riksd.—
beslutet. Men, mine Hrr! i afseende på framliden är del ej nog,
att Ståndet nu, på grund af denna underrättelse, finner sig böra
upptaga frågan om införande i riksd.beslutet af dessa lagfrågor
utan afseende på om Konungens propos. redan blifvit lagd till
handlingarne. Detta är ej nog för framtiden, säger jag, och jag skall
hos Const.Utsk. i den frågan väcka en motion om hvad som för
framtiden bör fordras i afseende på det grundlagsstadgande, som
medgifver Konungen rättighet, att sanktionera lagfrågor sedan
riksdagen afslulats.
Uppå härefter framställda propos:r, beslöt R. o. Ad. att ej
allenast instämma uti det af Högv. PresleSt. fattade beslut, att
anmoda Exped.Utsk. att i det riksd.beslut, som kommer ali ut¬
färdas, meddela underrättelse om innehållet af K. M:s nåd. skrif¬
velse, ang:de åtskilliga föreslagna lagförändringar, utan ock genom
utdr. af prot. inbjuda Välloil. Borgare- och Hederv. BondeSt:n,
alt i ämnet fatta enahanda beslut.
Föredrogs Gr. Gyldenstolpes, Ant. Gabi., d. 22 den¬
nes f. m. på bordet lagda motion, ang:de ändringar och tillägg
uti 116 och 117 §§ af banko-reglementet, samt förslag tilt nya
stadganden för banken i afseende på bankovinstens möjliga för¬
ökande.
Hr von Hohenhausen, Mich. S i 1 v.: 1 anseende till en
tillfälligtvis uppkommen bröstverk, får jag äran anhålla, att i ett
annat plenum få afgifva mine anmärkmr emot det nu, föredrag¬
na utlåt.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag har ej haft tillfälle,
alt nu taga närmare kännedom af denna motion. Jag förbehåller
mig blott, vid denna, liksom vid andra, hvilka blifvit bordlagde,
att, på sätt jag haft äran nämna, få framdeles afgifva de anmärkmr,
Den 23 December f. m.
413
hvartill jag kan finna mig föranläten, och att de då måtte blifva
remitterade till samma Utsk. sora motionerne.
Remitterades till BankoUlsk.
Föredrogs Hr Ceders chjölds, Rob. Theophron, d. 22
dennes f. m. på bordet lagda motion, angide åtskilliga stadganden
i afseende på fattigvården i riket.
Hr von Engeström, Jonas Fredr. Math., anförde
skriftligen:
Ehuru jag ej kan dela Hr Cederschjölds åsigt att Staten bör
utgifva de medel, som utöfver der befintlige tillgångar inom
länet till de fattiges försörjande åtgå, då tillgångarne säkerligen
minskades i samma förhållande som falligvårdssamhället, större
eller mindre, hade att påräkna Statens biträde, kan jag ej under¬
låta att på det högsta understödja Hr Cederschjölds motion der¬
utinnan, att fattigförsörjningen reglerades gemensamt för lie¬
la länet.
De flesta af de svårigheter, som mola vid tillämpningen af
nuvar. falligvårdssladga, skulle derigenom försvinna. En jemnare
fördelning af fattigskatten skulle beredas. De arbetsbehöfvandes
fria flyttning till de trakter, der tillfälle till arbetsförtjenst före-
funnes, eller deltagande anförvandter bodde, underlättas, och de
fattiges antal sålunda betydligt förminskas; då deremot, under det
socknarne utgöra isolerade och sig allt mer isolerande fattigvårds-
samhällen, en naturlig följd måste blifva att de fattigaste sock¬
narne komme att betungas med den största fattigförsörjningen
både till följe af de fattiges antal och saknad arbetsförtjenst, ty
fattigdomen alstrar fattigdom lika säkert som förmögenheten alstrar
förmögenhet.
Fattigförsörjningens reglerande länsvis skulle äfven för de
fattige medföra den oändligt stora fördelen att de ej, lika skade¬
djur, jagades ur det ena samhället till det andra för att slutligen
stadna hos det samhälle, hvilket oaktadt alla bemödanden ej kun¬
nat blifva dem qvitt, och der de kanske just genom saknad ar¬
betsförtjenst tvingas all blifva nådehjon. Nådebröd är alltid hårdt
och hårdare i samma mån det med ovilja räckes eller behofvet
deraf blifvit genom felaktiga institutioner framkalladt.
Jag har trott att äfven detta förtjenar att behjertas, fullt öf¬
vertyga!] alt uslingen ofta känner lika mycket behof af deltagan¬
de och välvilja som af tanklöst eller med ovilja räckla all¬
mosor.
Frih. Raab, Adam Christian: Det forde tillåtas mig, att
först återföra i R. o. Ad:s minne hvad ifrågavar. motion inne¬
håller. llr Cederschjöld har nemi. föreslagit, att fattigvården
skulle hädanefter utgöras antingen som ett samhällets gemen¬
samma åliggande, eller länsvis, och det sålunda, alt hvar och en
i behof stadd person skulle, efter företeende af Preste- och läka^
rebevis om behof af understöd, vara berättigad, att, genom ett
4U
Den 23 December f. m.
ordentligt landsh.embetets utslag, få sig tillerkändt hell eller ^
eller J understöd, allt efter behof. Ehuru jag visst icke instäm¬
mer med motionären om föreslagna sättet, är jag honom dock
tack skyldig för det han väckt denna fråga; och jag är det så
mycket,mer, som jag redan vid 1840 års riksdag såsom ledamot
af Allm. Besv.- o. Ekon.Ulsk., ehuru jag der var ensam om min
åsigt, dref den satsen, alt en jemkning af faltigvårds-koslnaderne
borde äga rum socknarne emellan inom länet, och att man bor¬
de frånträda grundprinciperna i 17S8 års fatligvårdsförfaltning.
Jag instämmer således fullkomligt med Hr Cederschjöld deruti,
alt för fattigvården ingen författning kunnat vara olyckligare än
den af 1788. Den princip, som deruti finnes uttryckt, alt nemi.
hvarje socken, med skyldighet å ena sidan alt försörja sina fatti¬
ga, skulle å den andra äga rättighet att utesluta personer, som
dit vilja inflytta, af det enkla skäl att alla kunna blifva fattiga,
denna princip, säger jag, har enligt min förmening alstrat så
många fattiga och framkallat sådane förhållanden att känslan upp-
röres vid blotta åtanken derpå. Jag är således ense med Hr Ce¬
derschjöld derom, att den författning K. M. d. 27 sisth Maj ut-
gaf, och i hvars 15 § åt hvarje Svensk medborgare är tillerkänd
rättigheten att få välja vistelseort, är både riklig till sin rätts¬
princip, och att den äfven skall medföra välgörande verkningar.
Jag instämmer äfvenså med Hr Cederschjöld i farhåga, att det i
längden kan blifva allt för betungande för en och annan socken,
om den, såsom fatligvårdssamhälle för sig, skall, utan understöd af
angränsande socknar eller större fattigvärdssamhällen, tvingas alt
underhålla alla de fattiga som kunna vilja inflytta; men då jag
således instämmer med Hr Cederschjöld i det af honom åsyftade
målet af en jemnare fördelning af fattigvårdsbördan, anser jag
dock alt delta mål bör kunna vinnas på ett annat sätt än som
han föreslagit.
Hr Cederschjöld har i första punkten föreslagit, att hvarje
län genom dess innevånares försorg ovillkorligen skulle bereda ar¬
betsförtjenst åt alla länet tillhörande personer. Jag erkänner vis¬
serligen behofvet att arbete blir tillgängligt för dem, som deraf
skola lefva. Jag skulle likväl vilja föreställa mig det vara i främ¬
sta rummet angeläget, att i hvarje län varder inrättadt åtminstone
ett tvångs-arbelshus; ty den egentliga bristen hos den sist utkom¬
na fatligvårds-författningen ligger just deruti, att sockennämnd och
uppsyningsman väl äga husbonderätt öfver de personer som falla
på ett eller annat sätt fattigvården till last, men att de ingalun¬
da äga någon egentlig utväg att tvinga dem lill lydnad, till hör¬
samhet, till arbete. Det borde således beredas någon utväg, hvar¬
igenom en sådan person kan tvingas till arbete och ordning,
hvilket kunde ske sålunda, att en tvångs-arbetsinrättning funnes i
länet, dit en sådan person kunde skickas på längre eller kortare
tid. Om han der uppförde sig väl, kunde han snart återsändas
för att återgå till frivilligt arbete inom samhället. Jag vill i det¬
ta afseende åberopa ett exempel på en arbets-inrällning, som lärer
finnas inrättad i Upsala. Jag beklagar, att landshm öfver Upsala
Den 23 December f. ra.
415
län ej här är närvar., ty det är han sjelf, sora varit god och om-
talt för mig denna inrättning, och som sagt att den skulle upp¬
fylla just det mål, sora jag åsyftar, nemi. alt tjena såsom verklig
korrektions-inrättning för sådane personer, sora eljest ej kunna
förmås till ordning och arbetsamhet. Deremot anser jag det min¬
dre af beliofvet påkalladt, att i alla län inrätta arbets-kompanier
eller arbetshus, som motionären föreslagit, eller för frivilliga ar¬
betare, åtminstone icke några stadigvarande sådana, derföre att i
de liesta år, då icke missvext inträffat, har jag åtminstone ej
förnummit alt det varit omöjligt för arbetare alt kunna få för¬
tjenst.
Det är visserligen sannt, alt under missvexlår, hvaraf Cal¬
mar län, likasom flere orter i Sverige, under sednare 2 å 3 åren
varit hemsökt, har mången gång arbete saknats för den sökande,
och för sådana tillfälliga förhållanden är det obestridligen af stor vigt,
alt något gemensamt arbetsföretag upplänkes och företages. Detta
behöfver dock ej vara cn stående inrättning eller fotadl på nå¬
gra stora kostnader; frivilliga arbetare äro lätt styrda; — jag på¬
minner mig hafva selat i en arbets-direklion för ett stort ut-
gräfnings-företag, dervid 2 å 300 personer dagligen sysselsattes
och hade endast en gammal afskedad korporal lill uppsynings¬
man. Jag tror att i allmänhet — om vårt kreditsystem ord¬
nas, och penningerörelsen, som nu är liflig, ej varder underka¬
stad restriktiva åtgärder, eller s. k. slrypning, så skall, med de i
landet befintlige tillgångar för industri och flit och med den all¬
mänt vaknade hågen för industriella förelag, i de vanligaste för¬
hållanden, den flitige arbetaren kunna alltid få förtjenst. Vare
dock härmed ej min afsigt att bestrida vidtagandet af sådana mått
och steg, som denna försäkrar honom, om och dä det behöfs.
Den andra punkten innehåller, att de fattige, som ej kunna
genom arbete förtjena sitt uppehälle, skola genom länets fattig¬
styrelses förfogande erhålla nödtorftig vård emot valuta i arbete.
Jag förstår här ej rätt motionärens afsigt. Ar det den att de
fattige skola hänvisas till en gemensam fatlig-inrättning för hela
länet; då skulle jag för min del vilja motsätta mig densamma;
ty jag anser dessa stora fattighus ej vara att rekommendera. Vi¬
da bättre anser jag det vara, att de fattige utackorderas, så vidt
möjligt är, i den ort der de finnas; det är då mycket lättare för
sockennämnden, än för någon annan, att utackordera dem i den
ort der de vistats, der de trifvas, der de älska att vara, der de
hafva slägtingar och vänner som äro villige att lemna dem under¬
stöd. Det vore både obarmhertigt och vida kostsammare att fösa
dem tillsammans i stora fattighus. Derföre tror jag, att sjelfva
vården om de fattige ej bör lemnäs åt någon annan myndighet
än åt sockennämnden, såsom den K. förordnm föreskrifvit.
I 3:dje punkten har motionären föreslagit, alt Slaten skall
utgifva de medel, som utöfver dertill befintlige tillgångar erfordras
för de fattigas underhåll, dock så, att full underhållskostnad en¬
dast lemnäs den, som är helt och hållet i saknad af arbetskraf¬
ter. Motionären har, som jag i början af mitt anförande sagt,
416
Den 23 December f. m.
föreslagit alt de som hafva minskade arbetskrafter skulle få |, $
eller $ understöd. Skulle det nu blifva Statens skyldighet, att
fylla hvad som fordras utöfver de befintlige tillgångarne, och der¬
med menas väl de tillgångar som socknarnes fattigkassor äga; så
skulle ovillkorligen dertill fordras en central-styrelse, förvaltande
embetsman, kassaförvaltare etc. Jag skulle verkligen tro denna
åtgärd fordra en större kostnad än om bestyret vore uppdraget
åt socknarne. Jag fruktar jemväl, att derigenom skulle inträffa,
att socknarne komma att täfla sinsemellan i framställningen af
sine fattiges behof, så att vi skulle fä ett större antal fattige att
försörja på underhållsstaten, än som blefve fallet, om socknarne
sjelfve besörjde direkte fattigvården. Motionären har föreslagit,
att, till erhållande af fattigunderstöd, skulle erfordras endast att
läkare-och prestbetyg företeddes, som styrkte behofvet. Jag]fruk-
tar dock, alt det skulle medföra icke blott svårighet, utan onödig
kostnad alt tillita en läkare, som ofta bor flere mil från stället.
Det skulle också icke innebära någon större säkerhet om verkliga
behofvet, än som kunde vinnas genom sockennämnden, som kän¬
ner deras ställning, deras arbetsförmåga och de tillfällen de i öf¬
rigt kunna hafva till understöd af slägtingar, vänner och bekan¬
ta. Denna sednare är ock lättare i tillfälle att känna huruvida
den behöfvande äger några egna medel eller tillgångar, hvilket ej
alltid hvarken preslen eller läkaren kunna veta.
Jag har nu med kritik punktvis genomgått motionärens för¬
slag, men då jag likväl i början af mitt anförande sade mig vara
honom tacksam för det förslag han väckt, och att jag med ho¬
nom instämmer i det mål han åsyftar, fast jag tror det bättre be¬
fordras på en annan väg; så åligger det mig alt här uppgifva
hvad jag skulle kunna sätta i stället. Jag skall så göra. Jag vill
dock först tillåta mig att uppgifva ett förhållande, som troligtvis
för de fleste af Husets ledamöter är kändt, nemi. att i Danmark,
der fattigvården bestrides socknevis likasom här, finnas s. k. aml-
kassor, hvilkas ändamål är, dels alt understödja tillfälligtvis så-
dane personer som ej tillhöra något visst samhälle, dels ock att
understödja de socknar, som genom den fria inflyltnings-rätten
blifvit öfverhopade af fattige eller fått en större kostnad att be¬
strida för deras underhåll, än öfver hufvud de andra. Jag skulle
föreställa mig att, den författning, som d. 25 sisth Maj utfär¬
dades i afseende på fattigvården, nu bör blifva oförändrad, men
dertill läggas, hvad Konungen å Sin sida ej kunnat föreskrifva,
men som beror på R. St. att besluta, att dertill lägges, säger jag,
alt länen åtaga sig utgifter till bildande af läns-kassor, af hvilka
gemensamma kassor sådane socknar, hvilka till följe af den fria
flyttnings-rälten öfverhopas af fattige, må få en billig ersättning.
På detta sätt anser och tror jag, att det åsyftade ändamålet skul¬
le vinnas, nemi. den jemna fördelningen af fatligvårdsbördan och
alla de förmåner motionären i denna väg åsyftat. Men om an¬
tingen Hr Cederschjölds förslag, eller det jag tillåtit mig sätta i
st. f. Hr Cederschjölds, skulle vinna bifall, eller t. o. m. om in¬
tetdera
Den 23 December f. m.
417
letdera af dessa förslag bifalles, så anser jag dock af behofvet
påkalladt, att länsnämnderne komma i någon kommunikation
med hvarandra; äfvensom jag anser det behöfligt, att hvarje soc¬
kens municipalbeslyr utvidgas och ulslräckes derhän, alt den ena
socknen kan besluta gemensamt och i samstämmighet med den
angränsande och genom ombud sammanträda med den till gemen¬
samma öfverläggningar. Jag anser detta angeläget ej allenast för
fattigvården, utan vi hafva äfven andra föremål för länens och
soeknarnes gemensamma omtanka.
Vid sistl. riksdag väcktes fråga, som då af samtlige Riks-
St:n bifölls, att K. M. ville förordna en comité för utarbetande af
förslag lill bildande af ränteförsäkrings-anstalter. Sådane inrätt¬
ningar äro egnade att förekomma brott och fattigdom. Äfven vid
denna riksdag har denna fråga blifvit upptagen, och om verk¬
ställighet, som ej kan uteblifva, skall ändamålsenligt beredas, må¬
ste det ske i municipalväg, och de mindre kommunerna sättas i
beröring med hvarandra och fä en gemensam medelpunkt.
Under loppet af denna riksdag har K. M. inkommit med en
propos. till undsättning i missvextär, i hvilken K. M. antagit den
äsigten att sockennämnder och fullmäktige länsvis skulle få be¬
stämma i allmänhet huru undsättning skall meddelas. Äfven der
behöfves en municipal-auktoritet att å länets vägnar yttra sig.
Det är med anledn. af allt detta som jag ansett mig böra, i sam¬
manhang med llr Cederschjölds förslag, väcka den motion jag nu
vördsammast ber att få uppläsa. Den rörer bildandet af en så¬
dan municipal-auktoritet för länet. Jag erkänner visserligen ofull¬
komligheten af den esquiss dertill, som jag nu lager mig friheten
framställa, men tidens korthet har ej medgifvit ett fullständigare
utarbetande.
Frih. Raabs härefter upplästa motion innehöll följande
förslag:
1:0 Att från hvarje socken skulle på allmän sockenstämma
utses bland sockennämndens ordf. eller ledamöter 1 högst 3 om¬
bud, allt efter socknens storlek, hvilka ombud skulle fögderivis.
sammanträda 3 eller 4 gånger om året, t. ex. vid tingsstället un¬
der pågående ordinarie ting, för att derstädes öfverlägga om och
genom öfverenskommelse afgöra: frågor om gemensamma arbets¬
förelag; om arbetssökande personers sysselsättning; om inrättande
af tvångsarbets-anstalter, och villkoren, hvarunder personer kunde
ditsändas; frågor om angränsande socknars förbindelse att iakttaga
likstämmighet i åtgärder för de behöfvaudes vård, och om perso¬
ners försörjniogsort; om inrättande af sparbanker, ränteförsäk-
rings-anstaller, om fördelning af erhållen undsättning, om inrät¬
tande af distriktraagasiner m. m. d.
2:o Vid fögderisammanträden borde åter utses 2 k 3 ombud:
från hvarje fögderi, att, på landsh:s kallelse, en gång om året el¬
ler oftare om behofvet så påkallade, sammanträda i länets resi¬
densstad, för att der gemensamt för hela länet öfverlägga och
1 II. 27
418
Den 23 Decemuer f. m
besluta om alla sådana ämnen, hvilka utgöra föremål för fögderi-
sammankomsternes behandling och derjemte om uttaxering af nö¬
dige afgifter för länets gemensamma behof till besörjande af fat¬
tigvården in. m., samt om medlens syftesenliga användning.
Efter uppläsningen häraf tilläde Frih. Raab:
Jag anhåller vördsamt att denna min särskilda motion måtte
remitteras till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk., och då frågan torde
böra behandlas jemväl af Stats- och LagUtskm, må det sederme¬
ra bero af Ekon.Utsk. att communicera sig med de Utsk., hvilka
det finnes tillkomma att med ärendet sig befatta.
Hr Aminoff, Joh. Fredr.: Då den af Hr Cederschjöld
väckta motion är så vidt omfattande och af den beskaffenhet, att
den säkerligen uppkallar flere talare, så att det icke lärer vara
möjligt att på förmiddagen, kanske icke ens under hela dagens
lopp, afsluta öfverläggningen derom, så får jag hemställa till alla
de talare, som redan anmält sig, och än vidare torde göra anmä¬
lan att i ämnet få afgifva yttranden, det de endast nu förbehöllo
sig att uti nästa plenum hafva sin rätt öppen till upptagande och
besvarande af ifrågavar. motion, eller att lill behörigt Utsk. få in¬
lemna sine yttranden, eller ock uppskjuta dermed intilldess be¬
tänk. ifrån Utsk. återkommit. Derigenom skulle vi kunna vinna
det mål, som egentligen är bestämdt för denna dag, nemi. att
motionerna må hinna aflemnas och uppläsas, på det alt R. o.
Ad. må kunna åtskiljas före kl. 12 i natt.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade att någon propos. på det af Hr
Aminoff gjorda förslag ej kunde framställas, emedan, genom bifall
dertill, en i grundlagen hvarje ledamot förbehållen rätt skulle
Ståndets ledamöter betagas.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: På sätt Hr Aminoff hem¬
ställt, skulle jag visserligen afstå ifrån alt nu yttra mig, om icke
jag trodde mig kunna sammanfatta mina tankar i största korthet
och blott med några få ord beledsaga Hr Cederschjölds motion.
Hr Cederschjöld har fästat sig vid den åsigt, att man vid
bestraffning af brott hufvudsakligen bör söka förekomma deras
förnyade begående. Jag tror denna fråga vara vigtig och under¬
stödjer följaktligen motionens syftning. Hr Cederschjöld har an¬
sett ett af de hufvudsakligasle sätten att förekomma brott beslå der¬
uti, att man söker skalla arbetsförtjenst åt dem, som äro i saknad
deraf. Äfven denna sats anser jag riktig och tror lika med Hr
Cederschjöld att hvarje samhällsmedlem, som icke äger något an¬
nat än sin arbetsförmåga, också har ovillkorlig rätt alt af sam¬
hället fordra att denna arbetsförmåga blifver använd, sä att han
kan förtjena sitt uppehälle, likväl med det villkor alt han sjelf
gör allt sitt till för att använda denna arbetsförmåga. Jag kan
icke finna att tillämpningen af denna sats skall leda till håglös¬
het och bristande omtanka hos individen, då man på detta sätt
tillförsäkrar honom trygghet för hans framtid.
Tvertom tror jag alt detta skulle leda till det goda ändamål
Den 23 December f. m.
H9-
att han kan med så mycket mera ifver arbeta då han vet att han,
åtminstone så länge han är i full arbetskraft, icke kan komma
att lida nöd. För närvar, är dock förhållandet det, att en mängd
medlemmar i samhället finnas, hvilka i nyssnämnde fall äro i en
ganska oviss ställning och jag anser det följaktligen vara nödvän¬
digt alt skaffa dem denna säkerhet. Delta ändamål anser jag icke
kunna vinnas på det sätt Hr Cederschjöld föreslagit, nemi. att
man ställer så till, att arbetsföre personer kunna få sysselsättning
inom länet genom länsstyrelsernas eller helst genom länsvis Or¬
ganiserade särskildta styrelsers försorg, dä de sig derom anmäla,
på de villkor han uppgifvit, nemi. att man tilldelar dessa perso¬
ner endast en mindre arbetslön och derjemte låter en del af de¬
ras arbetsförtjenst afdragas såsom sparpenning till framtida be¬
hof. Häraf följer alt jag, lika med Frih. Raab, anser att en ar-
belsstyrelse, eller hvad man må kalla den, inom hvarje län bör
tillkomma, som förvaltande medel, hvilka fordras för dessa arbets¬
sökandes sysselsättning på företag, som för länet kunna vara gag¬
nande och att dessa styrelser äfven få rätt att på socknarne ut¬
taxera beloppet af de medel som dertill böra användas. Deremot
tror jag att de förslag Hr Cederschjöld för öfrigt i de följande 3
punkterne har väckt, icke äro ändamålsenliga och nyttiga.
Jag tror nemi. icke att det går an att den egentliga fattigvår¬
den kommer att länsvis bestridas, d. v. s. ullemnandet af de under¬
stöd, som skola tilldelas dem, hvilka äro dels mindre arbetsföre,
dels alldeles oförmögne att sig sjelfva försörja, ulan anser att både
den egentliga vården om sådana personer och utlemnandet af det
understöd, som skall dem meddelas, måste ske genom socknarne
eller de mindre fatligvårdssamhällena, på det att en strängare kon¬
troll må kunna utöfvas och utgifterne icke vexa till alltför stort
belopp. I följd deraf kan jag än mindre anse riktigt alt staten
skulle komma att, såsom Hr Cederschjöld föreslagit, bestrida des¬
sa kostnader på något annat sätt än i afseende på det som blif¬
vit föreslaget i början af motionen rör:de sysselsättning af arbets¬
före personer eller att, så snart någon missvext inträffat eller nå¬
gon dylik större verkande orsak gör det behötligt, staten då skul¬
le lemna de kostnader som erfordras lill sysselsättning för de ar¬
betsföre inom länen, och jag mäste derföre ogilla de medlersta
punkterna af motionen. Och måste jag likaledes bestrida den
4:de punkten af Hr Cederschjölds förslag, som innehåller att K.
bef:de i stöd af läkarebevis borde bestämma hvem som skulle få
understöd, samt till huru stort belopp sådant borde tilldelas,
hvilket synes mig både olämpligt och omöjligt att verkställa; och
jag återkommer dertill, att det är i högsta måtto nödvändigt att
man utfinner något sätt, hvarigenom de som äro i hehof af ar¬
bete kunna få anmäla sig till erhållande deraf. Såväl detta år,
som det förlidna, under den missvext, som då inträffade, var jag
vittne till att en mängd personer i min hemort voro arbetslöse
till följd deraf, att de hemmansägare, som förut hade sysselsatt
dem, icke vidare kunde lemna dem något arbete och då tror jag
27 *
420
Den 23 December f. m.
det hade varit nyttigt om det hade funnits en inrättning, hvari¬
genom dessa personer kunnat få anvisning att gå till ett bestämdt
ställe för att få den sysselsättning som de sökte, och jag tror att om
man icke tillvägabringar sådana inrättningar, så skulle det kun¬
na hända att de personer, hvilka icke få tillfälle alt genom arbete
förtjena sitt bröd, derigenom förledas att laga sig det på annat sätt.
Frih. Hermelin, Aug. Söderling, anförde dels munt¬
ligen dels skriftligen:
K. förordmn af d. 25 Maj 1847 om fattigvården i riket, 2
§ 3 mom. stadgar: ”Vilja särskilda fattigvårds-samhällen förena
sig om bildande af gemensam arbets-inrätlning eller annan ge¬
mensam åtgärd i afseende på fattigvården, och hafva de der¬
om öfverenskommit, gore derom anmälan hos Wår befallnings¬
hafvande, som har att underställa frågan Wår nåd. pröfning.”
Andan af författningen visar alt kommunerna inom sig bö¬
ra söka den kraft, den sammanhållning och utveckling, hvar¬
igenom de sjelfva kunna tillbakavisa den fattiges obilliga for¬
dringar. Det är således icke lill Staten utan till kommunen,
som den behöfvande äger vända sig med begäran om understöd.
Jag anser fördenskull, lika med hvad 2:ne talare redan yttrat, det
vara af högsta vigt att, icke allenast inom den mindre kommu¬
nen eller socknen, utan äfven inom den större kommunen eller
länet, inrättningar bilda sig, hvarigenom fattigvården på ett sy¬
stematiskt sätt kan ordnas. Med erfarenhet deraf att den i K.
förordmn gifna uppmaning icke är helt och hållet förbisedd,
enär inom ett län, som jag närmare känner, redan har bildat sig
en comité, bestående af personer, utsedde dels af sockennämnder
dels af länets hushållssällskap, hvilken skall uppgöra förslag ang:de
allmänna arbetsinrättningar för länet; och då jag hoppas att faltig-
vårds-lagstiftningen vid detta riksmöte varder med vederbörlig
omsorg behandlad, så skola vi inom kort få erfara nyssnämnde
lagutöfning här i landet, lika mycket utvecklad som i någon af
våra grannstater.
I sammanhang härmed, vågar jag fästa vederbör. Utsk:s upp¬
märksamhet derpå, att andra länders erfarenhet i dessa såsom i
dylika frågor förtjenar att tagas under öfvervägande. Må det vara
mig tillåtet, alt åberopa Danmarks erfarenhet. Den i nämnde
land d, 13 Aug. 1841 utkomna kommunal-ordning stadgar ibland
annat att: i hvarje arnt måste finnas ett amtsråd och i hvarje
socken ett sockenföreslåndareskap. Amtsrådet beslår af amtman-
nen, den person af amtets presterskap, sorn cancelliet dertill ut¬
ser, samt 6 valde medlemmar, bland hvilka säteriägarne inom
amtet i det fall äga utnämna 3:ne, att de besitta halfva antalet
tunnor hartkorn eller mer inom socknen; (en tunna hartkorn mot¬
svaras ungefärligen af 8 tunnor åker och äng); men i den hän¬
delse säteriägarne innehafva endast hälften af socknen eller der¬
under , utses endast 2:ne medlemmar af sockenföreslåndare-
skapet. För de öfrige socken-innevånarnes valrätt fordras
ägandet af 4 tunnor hartkorn och för dem och öfrige väljande
Den 23 December /. m.
421
en ålder af 30 år. Dessutom äger häradsdomaren säte och stäm¬
ma i amlsrådet så ofta han det åslundar.
Amlsrådets göromål innefatta:
l:o bestämmandet af amt-reparlilions-fondens storlek och de
titlar, hvartill den bör användas;
2:o vården om amts-falligkassan. Af denna bekostas fattig¬
vården för alla dem, hvilkas underhåll icke kan påläggas enskilda
kommuner, vare sig af brist på kännedom till hvilken kommun
de rätteligen höra, eller af annan likartad orsak.
3:o Utgör amlsrådet andra instansen i mål, som röra fat¬
tigvården m. m.
Det är dessa anmärkn:r, som jag vördsamt anhåller måtte
få åtfölja Hr Cederschjölds motion till Utsk.
Frih. Cederström, Jakob: Vid handläggning af Hr Ce¬
derschjölds motion, jemte de i anledn. deraf af åtskillige ledamöter
afgifne yttranden, tager jag mig friheten hänvisa Utsk. till noga
granskning af 16 § Rcg.F., och att derjemte tillse huruvida icke
med de föreslagna åtgärderna ett lagligt träldomssystera i Sverige
åsyftas.
Hr Akerman, Fredr.: Jag skulle visserligen efterkomma
den anmaning Hr Aminoff gjort, att lill tidens besparande icke
yttra mig öfver Hr Cederschjölds motion, om det icke hade det
emot sig, att "jag då skulle nödgas förfalla ett anförande, grun-
dadt helt och hållet på uppfattning ur minnet af motionens in¬
nehåll, hvilket icke häfver sig så lätt, då det deremot är vida
lättare alt, när motionen nyss blifvit uppläst, rör:de densamma
framställa sina åsigler.
Vid motionens framställande uppmanade motionären närvar,
landsbo- att yttra sig huruvida del vore svårt att tillvägabringa
hvad han föreslagit. Denna uppmaning ensam skulle hafva för¬
anledi mig att nu uppträda; men ännu mera stadgades mitt be¬
slut derom då jag hörde motionen af åtskilliga talare här i dag
understödjas och jag fruktade att deras åsigter kunde vara delade
af personer, som, i följd af deras embetsåligganden, varit nödsa¬
kade att taga närmare befattning med delta ärende.
Hr Cederschjöld har talat om det myckna besvär för K:s
bef:de, som af den nya faltigvårdssladgan skulle förorsakas. Jag
instämmer visserligen med honom deruti att denna författning ef¬
ter all sannolikhet kommer att gifva K:s bef:de mycket besvär,
men det äro de vanda vid, särdeles sorn väl ingen ny författning
utkommer, utan att innehålla en eller annan paragraf medförande
tillökning i deras göromål och de få väl det oaktadt hädanefter
såsom hittills försöka att fullgöra sina åligganden så godt de för¬
må. Hr Cederschjöld trodde att det skulle blifva ganska enkelt,
såsom han uttryckte sig, för K:s bef:de alt bestämma huruvida
en person borde hafva fattigvårds-understöd eller icke. Jag tror
deremot att delta bestämmande blefve ganska svårt, om icke o-
möjligt. Endast den sora bor och vistas inom den ort, der den
fattige uppehåller sig, kan med full sakkännedom bedömma gra-
422
Den 23 December f. m.
den ulaf hans behof af understöd, och den har också lättare att
hitta på hjelpen, hvil ket allt åter är nära nog omöjligt för en
auktoritet, som slår på afstånd. Visserligen skulle den, såsom
Hr Cederschjöld föreslagit, kunna grunda sitt omdöme på betyg af
underordnade tjenstemän, men då man äger någon erfarenhet hu¬
ru lätt det är i vårt land att komma fram med betyg, särdeles
då dermed kan vinnas något, lärer man väl finna att denna ut¬
väg hvarken blifver lämplig eller rättvis. Jag måste på det hög¬
sta protestera emot den idée, alt fattigvårds-försörjningen skulle
centraliseras, dels i anledn. af hvad jag nämnt om svårigheten
för en aflägsen auktoritet att rättvist bedöma behofven, dels äf¬
ven derföre att, om man än måste erkänna att i många kommu¬
ner fatligvårdsförsörjningen utgör en svår tunga, ofta nära nog
omöjlig att fördraga, och alt dessa afgifter hafva nått en höjd
hvaröfver man kan förskräckas, den som någorlunda känner kom-
ruunal-förhållanden vet, alt då det är fråga om statens kassa och
statens tillgångar, så anses de såsom ett commune bonum, deruti
qn hvar gerna vill erhålla minst sin proportionela andel, och i
afseende hvarå den föreställningen vanligen äger rum, att den
som icke passar på, han blir efter; hvarföre ock ofta skulle in¬
träffa att de blefvo mest gynnade, som ifrigast och bäst förstodo
att hålla sig framme. Centralstyrelsen kan omöjligt bedöma
billigheten af de anspråk sora göras, och deraf blir en följd att
den som behöfver understöd kanske ofta blir utan, under det att
den som icke är i behof deraf får sina påståenden bifallna. Skul¬
le staten, såsom jag hört föreslås, i sista hand öfvertaga fattigför¬
sörjningen, så skulle man snart finna att det icke blefve tillgån¬
gar hvarken till arméens underhåll eller till väganläggningar eller
till något annat, utan alt alla medel absorberades i och för fattig¬
försörjning.
Ett par talare hafva föreslagit, att det nya bestyret skulle
öfverlemnas åt några extra länsstyrelser, såsom jag tror att Hr
Mannerskantz kallade dem. Jag kan visserligen icke hafva nå¬
got emot att sådana styrelser etableras, endast de vilja sköta sig
på egen hand och icke göra K:s bef:de till sina ombudsmän,
hvilket jag anser mig äga skäl befara, då dessa styrelser troligen
icke i sammanhang med beslutanderätten kunde förskaffa sig den
exekutiva myndigheten. Jag anhåller att dessa mina anmärkmr
mätte få åtfölja remissen till Utsk.
Hr Gripenstedt, Joli. Au g. i För att icke borttaga en för
tillfället särdeles dyrbar tid, anser jag mig nu böra uppskjuta med
de anmärkmr, som jag ämnat göra vid Hr Cederschjölds ganska
genomgripande motion, förbehållande mig alt framdeles få afgifva
desamma.
Hr Hjerta, Lars: Jag hade äfven ämnat yttra mig vid
delta tillfälle för att understödja Hr Cederschjölds motion, men
då en värd talare, Hr Gripenstedt, förklarat att han ämnat
återkomma till detta ämne, så anhåller äfven jag, att när Hr
Den 23 December f. m. 423
Gripenstedt framställer sina anmärkn:r emot motionen, få yttra
hvad jag då kan anse för tillfället nödvändigt.
Hr Cederschjöld, Rob. Theofron: Som jag af tjenste¬
göromål varit hindrad alt öfvervara R. o. Ad:s öfverläggningar i
dag, så har jag icke heller hört, hvilka anmärkmr som blifvit
framställda emot min motion och är således icke i tillfälle att
kunna bemöta dem; men som jag redan vid förra öfverläggnin-
gen i ämnet erfor, att åtskilliga ledamöter voro af den åsigten,
att mitt förslag skulle föranleda till så stora utgifter att de snart
sagdt icke vore möjliga att åstadkomma, och dessa ledamöter icke
kunde förmås att frångå den åsigt, de sålunda fattat, så har jag
trott mig böra göra del tillägg till min motion att, i händelse
samma åsigter äfven skulle delas af de sammansatta Utskrns med¬
lemmar vid en noggrann pröfning, motionen åtminstone måtte i
så måtto vinna framgång alt det blefve bestämdt, att fattigvården
skulle länsvis ombesörjas, men att medlen dertill icke då måtte
utgå från staten, utan utgöras af länets innevånare, d. v. s. alt
i st. f. att socknens medlemmar nu skola bekosta underhållet uti
de små fattigvårdssamhällena, skulle afgifterne dertill utgå af lä¬
nets samtlige innevånare. Derigenom vinnes i allt fall det stora
och vigliga ändamål, alt det blefve möjligt att skaffa fattigvård åt
hvar och en, som deraf vore i behof, samt arbete åt hvarje ar¬
betsför person.
För den händelse åter alt Utsk. och RiksSbn icke heller
skulle vilja ingå på della mitt förslag, så ser jag mig af min
rättskänsla uppmanad att väcka en annan motion. För närvar,
äger det missförhållande rum, alt en person af verklig nöd kan
tvingas att begå brott och derigenom ådraga sig straff, äfvensom
det kan inträffa att mun i brist på arbetsförtjenst eller laga för¬
svar, oaktadt allt bemödande all det sig förskaffa, kan dömas
till tvångsarbete, .lag föreslår derföre att hädanefter den, som
bevisligen för afvärjande af trängande lifsfara begår olofligt till¬
grepp, blir strafflös, samt att den som ålägges att skaffa sig laga
försvar inom viss tid, men då tiden är tilländalupen erbjuder sig
att förrätta hvilket arbete som helst eller alt emottaga den tjenst
honom kan anvisas, icke må kunna dömas till tvångsarbete.
Det är nemi. i min tanka ett uppenbart våld som vid motsatt
förhållande ulöfvas; ty hvad är meningen med straff? Om straf¬
fet skall vara rättvist, så måste den lill straff dömda personen,
då brottet begicks, hafva haft valet emellan att begå eller under¬
låta detsamma; men jag hemställer till eder, mine Hrr! om den,
som håller på att förgås af svält, verkligen bestämmes af sin fria
vilja när han tillgriper ett matförråd för alt undgå hungersnö¬
den. Det är åtminstone icke min öfvertygelse, och jag hemstäl¬
ler till eder huruvida någon kan tvinga en annan att taga emot
sig då han erbjuder sig till arbete. Har han gjort allt sitt till
för att förskaffa sig arbete, så har han äfven fullgjort allt hvad af
honom billigtvis kan fordras. Det tillhör fordna tiders grymhet
424
Den 23 December f. m.
att förfara -så, som raan ännu förfar med försvarslösa personer,
men alldeles icke det IShde århundradets civilisation.
Jag anhåller att detta mitt yttrande måtte få åtfölja den mo¬
tion som jag förut väckt, samt alt tili ett blifvande plenum få
inlemna den af mig nu sednast väckta motionen skriftligen
uppsatt.
Frih. Cederström: Med anledn. af hvad Hr Cederschjöld
nyss yttrat, har jag nödgats åter begära ordet. Att öfverlåta till
länen att beskatta sig sjelfva emellan riksdagarne, utan att be¬
stämma sättet eller beloppet af en sådan beskattning, står i strid
emot 57 § Reg.F., som säger all Svenska folkets räll att sig be¬
skatta utöfvas af R. St. allena vid allmän riksdag.
Hvad åter den siste värde talaren behagat yttra derom, alt
derest en person i verklig nöd gör olofligt tillgrepp af födoämnen,
han borde blifva strafflös, så är detta ett yttrande, som jag minst
väntat af en jurist. En sådan nödställd person må få begära
andras hjelp, d. v. s. ligga, _ Sverige har haft tider då vi haft
bestämd lag för tiggeri, hvarigenom detsamma blifvit tillåtet inom
vissa distrikt och t. o. m. blifvit utsträckt till hela stift när den
nödställdes förluster och deraf uppkomna behof varit utomordent¬
ligt stora, för att kunna åter upprätta deras förfallna förmögen¬
het. Det blir då naturligtvis tillfälle för barmherlighetskänslan
att bispringa den verkligt nödlidande, men aldrig må lagstiftnin¬
gen bjuda, att brottslingen skall blifva ostraffad.
Hr Cederschjöld: Jag har visserligen intet anspråk på att
såsom jurist äga någon erfarenhet, och det är således icke heller
derföre jag begärt ordet, för att svara på den anmärkn., som blif¬
vit framställd att det vore oväntadt att af mig, såsom jurist, få
höra ett sådant förslag, som jag gjort; men jag vill blott fästa
Frih. Cederströms uppmärksamhet derpå, att samma förslag blif¬
vit gjordt af de män, som utarbetat det nya lagförslaget, och de
måtte väl dock inför Frihrns omdöme förtjena något vitsord så¬
som jurister. I 7 cap. 5 § Straffbalken heter det nemi.: ”Har
någon, för att afvärja trängande lifsfara, föröfvat gerning, hvar¬
förutan räddning ur den fara ej möjlig var; derföre skall han ej
till straff fällas.”
Jag vill visserligen icke obetingadi underskrifva denna lag¬
paragraf, så vidsträckt som den nu är, men den torde dock, ur
juridisk synpunkt betraktad, gifva ett mer än tillräckligt stöd för
riktigheten af det förslag jag framställt.
Frih. Cederström: Utan att nu ingå i något gillande af
den af Hr Cederschjöld åberopade §:n i strafflagen, hvilken fram¬
deles kommer till öfverläggning, vill jag likväl icke lemna ogen¬
mält ett sådant yttrande som det, att, om jag blir öfverfallen af
en person med farliga vapen och våldsamheten går på lif och jag
då dräper en sådan person för att försvara mitt eget lif, skulle
vara jemförligt med de förhållanden, som hans motion förutsät¬
ter. Det har varit gammal Svensk och all annan lands-lagstift-
Den 23 December f. m.
425
ning och kan icke annorlunda blifva; ty der är icke broll begånget
derigenom, att man dödar menniskan för att icke sjelf blifva mör¬
dad, utan det menniskolif, som der spilles, skulle i alla fall för
dulgadråpel gifvas om afsiglen fått fullbordas.
Uppå härefter framställd propos. blef FIr Cederschjölds förevar,
motion rör:de fattigvården remitterad lill Stals- samt Allm. Besv.-
o. Ekon.Utsk:n.
Hr Gr. o. Land tm. förklarade sedermera, alt den, under
diskussionen i detta ämne, af Hr Cedershiöld väckta särskilda motion
om strafflöshet för dem, som af bevislig nöd föranledas att begå
brott,, skulle blifva föredragen, då den blifvit skriftligen lill prot.
uppfattad; hvaremot Frih. Ilaabs jemväl under denna diskussion
väckta särskilda motion, ang:de bildande af municipal-auktorile-
ter för bela fögderier och län, remitterades till Allm. Besv.- o.
Ekon.ötsk.
Hr Montg omerie, Robert Nils Germund, uppläste eli
sålydande mern.:
Då det är kändt att säkraste grundvalen för ett folks välstånd
är uppbringadet af dess jordbruk, då man vet med hvilket stigan¬
de intresse och med hvilka ökade kraftansträngningar vårt jord¬
bruk särdeles under de sist förflutna decennierna omfattats, hvaraf
också följt att vi ifrån att behöfva importera spanmål kunna der¬
af exportera; då hvarje bemödande alt åt landels hufvudnäring
bibringa ytterligare böjning och utveckling måste af fosterlands¬
vännen med nit understödjas, har jag velat fästa R. o. Ad:s upp¬
märksamhet på ett af de betydligare företag, som i denna rikt¬
ning inom vårt land möjligen finnes att utföra. I hjertat af Sve¬
rige, omgifven af en idog och arbetsskicklig befolkning, ligger sjön
Iljelmaren, af hvars valten kringliggande stränder höst och vår
samt långt inpå sommaren öfversvämmas och derigenom göras
odugliga till högre kultur. Den vigliga och efter sakkunniges tro
ganska utförbara tanken på sjöns sänkning (hvarigenom en högst
betydlig mark af förträfflig beskaffenhet skulle erhållas) har ej än¬
nu blifvit föremål för den grundliga undersökning den förtjenar
och det är för att åstadkomma en sådan undersökning, jag här¬
med får föreslå:
Att R. St. måtte hos K. M. begära det en skicklig person utses,
med anslag af allmänna medel till det belopp K. M. pröfvar skäligt,
för att så fort ske kan uppgöra och till K. M. inlemna fullstän¬
dig arbetsplan och kostnadsförslag öfver sjön Hjelmarens sänkning.
Jag anhåller om remiss häraf till StatsUlsk.
Remitterades till StatsUtsk,
Gr. Spens, Jakob Melcher, anförde skriftligen:
Frånvar. från riksdagen Under förliden vecka, för ett nödvän¬
digt besök i hemorten, var jag icke tillstädes uti plenum d. 18:de
i denna månad, då Hr Rääf, Leonh. Fredr., lärer uppläst ett an¬
426
Den 23ÄDecernber f. m.
förande med afseende ä den genom K. M:s nåd. propos. vid den¬
na riksdag föreslagna nya strafflagen, jemte dertill hörande för¬
fattningar, hvilket anförande, sedermera särskildt tryckt, under ple¬
num förliden gårdag utdelades till R. o. Ad:s ledamöter, och hvaraf
jag efter återkomsten till staden sålunda erhållit del, äfvensom jag
erfqrit att vid samma tillfälle åtskilliga andre af R. o. Ad:s ledamö¬
ter lära med anledning deraf afgifvit muntliga yttranden, hvarefter
hela diskussionen blifvit till LagUtsk. remitterad. Deltagande så¬
som ledamot af lagberedningen under åren 1842, 1843 och 1844,
uti den då förehafda slutliga granskningen af förut utarbetade lagför¬
slag, och redigerandet af de handlingar, hvilka nu, med få sär¬
skildt beslutade och omförmälde förändringar, genom nämnde K.
propos. blifvit till R. St:s pröfning och antagande framställde, ha¬
de jag tilläfventyrs varit i tillfälle att, om jag närvarit, meddela
åtskilliga upplysningar, som för den åsigt af ämnet första intryc¬
ket alltid qvarlemnar kunde hafva varit af vigt. Genom hvad
emot slutet af Hr Rääfs anförande förekommer rör:de det sätt,
hvarpå jag, som uti den ämnet sednast handläggande beredningen
var den enda af frälsestånd, förmenades hafva uppfyllt hvad mig
dervid ålegat, hade jag t. o. m. dertill varit för enskild del för¬
bunden. Nu känner jag ganska väl att diskussionen ej kan åler-
väckas, men anser mig ju förr dess hellre böra förbehålla mig
att vid justeringen af prot. för d. 18 dennes få aflemna sådane
upplysningar, och begära jemväl deras remitterande till LagUtsk.
Jag begagnar deremot detta tillfälle, då jag har ordet, för
att å denna sista dagen för motioners väckande under denna riks¬
dag framställa jemväl för min del förslag och anmärkmr i anledn.
af hvad K. M:s nåd. propos. innehåller till förändring uti vissa
delar af beredningens aflemnade lagförslag, hvaruti jag deltagit.
De omständigheter hvaruti, med afseende å dessa förslag, min me¬
ning afvikit från pluralitetens inom beredningen, hafva förut of¬
fentligen blifvit framställde och erhållit lika fullständig publicitet,
som sjelfva förslagen, såsom tryckte i sammanhang dermed, och
åtföljande bland bilagorna till den K. proposm. Jag förmodar alt
de, äfven utan att jag nu behöfver alt särskildt derom på grund
af min riksdagsmannarätt anhålla, vid ärendets handläggning ej
undgå Utsk:s ledamöters uppmärksamhet, på samma sätt som de
likaledes af beredningens andre ledamöter tillkännagifna och det
tryckta förslaget vidfogade särskilda meningar. Hafva mina an-
naärkn:r, under den tid de jemte förslagen varit lill allmänhetens
granskning öfverlemnade, icke lyckats tillvinna sig några så be¬
skaffade sympatier, att de föranledt upptagande till framställning
deraf jemväl af andra riksdagsmän vid erinringar i anledn. af
lagförslagen, och finnas de ej heller af LagUtsk:s medlemmar vär¬
da något afseende, skall jag vara den förste som erkänner dem
vara af jemförelsevis ringare vigt. Kunde de åter å andra sidan på
något sätt föranleda till hinder för förslagens antagande uti deras
derigenom i det hela oförändrade syftning, som jag förut tillstyrkt,
och nu ytterligare obetingadt tillstyrker; skulle jag icke kunna
underlåta att lifligt förebrå mig att hafva sålunda bidragit till ett
Den 23 December f. m.
427
efter min tanka så olyckligt resultat; och jag anhåller för sådan
händelse alt få dem uttryckligen återkalla, och begära, att allt
hvad jag anfört måtte varda lemnadt utan afseende.
Hvad jag åter, i grund af min närvar, egenskap af stånds¬
ledamot, och sålunda enligt 1 § Riksd.Ordnrn en af Svenska fol¬
kets representanter, trott mig böra, äfvenledes under förbehåll att
det icke på något sätt måtte orsaka hinder för lagförslagens an¬
tagande i helheten af deras syftning, har alt anmärka med afse¬
ende å de af K. M. beslutade och uti den nåd. proposm framställ¬
de förändringar uti lagberedningens afgifne förslag, beträffar först
uteslutandet af 28:de § uti litte cap. af strafflag-förslaget, lydan¬
de som följer:
”Bryter man emot påbud, som i mål rör:de landets allmän¬
na hushållning och styrelse är gifvet, vare sig af Konungen eller
offentlig myndighet, som är berättigad att slikt påbud utfärda,
straffas med böter eller fängelse i 7:de grad, der ej för visst fall
svårare straff i denna lag utsatt finnes.
Ar i sådant påbud fängelsetid eller bötesbelopp utsatt under
hvad i 2 cap. 5 och 8 §§ stadgas, eller förlust af visst gods så¬
som särskild påföljd bestämd; lände det till efterrättelse.”
Det anmärktes emot denna §:s införande i lagförslaget af en bered¬
ningens ledamot, Hr justilie-cancelleren, numera Stats-rådet Faxe,
enligt dess tryckta reservation, hvaraf innehållet synes hafva gjort
sig gällande, att dessa föreslagna stadganden egentligen skulle vara
en förklaring öfver 89:n §:n Reg.F., som hittills skulle hafva va¬
rit så förstådd och tillämpad, att, jemte föreskrifterne ronde landets
allmänna hushållning, äfven ansvarsbeslämmelserne vid öfverträdel-
ser deraf blifvit gifna i den ordning, hvarom samma grundlags
g stadgar, samt att, äfven om detta förfarande varit oriktigt, hvil¬
ket reservanten för sin del dock icke antoge med afseende å alla
frågor, hvilka äro af den beskaffenhet, att de rättligen höra hän¬
föras till ekonomi- och polili-mål, så syntes det dock vara uppen¬
bart att frågan om meddelandet af straffbestämmelser i dylika mål
måste i sin helhet behandlas antingen enligt 89:de eller efter 87:de
§ Reg.F.; i följd hvaraf och dä i förra fallet Konungen skulle äga
att ensam bestämma så väl straffets art som dess qvantitativa be¬
skaffenhet, och i det sednare åter icke annorlunda än gemensamt
med R. St. kunna stadga någondera, den föreslagna lagparagrafen
skulle medföra i ena fallet en begränsning likasom i det andra
en utsträckning af Konungens i grundlagarne bestämda lagstift¬
ningsrätt.
För min del har jag åter, lika med de af beredningens le¬
damöter, hvilka utgjort pluraliteten, väl insett att hvarje af offentlig
myndighet i hvad ämne som helst meddeladt påbud icke kan vara
fullständigt utan tillagd straffbestämmelse för underlåtenheten af
hvad som påbudits eller föröfvandet af hvad som förbudits, men
lika obestridligt hafva vi ansett del vara att denna s. k. sanclio
poenalis i sjelfva verket ingår på kriminallagens område, och från
den ytterst måste hemta sin auktorisation. En sådan allmän auk¬
torisation var denna § ämnad alt på förhand lemna, utan inskränk¬
428
Den 23 December f. m.
ning af någon annan lagstiftningsrätt, och jast för det alt al! så¬
dan måtte kunna fullständigt enligt grundlagen ulöfvas, äfven på
stadgadt olika sätt emot hvad i afseende på kriminal-lagstiftningen
föreskrifvits. Utan en sådan förmedlande åtgärd måste antingen på¬
buden i ekonomi- och politi-mål blifva i saknad af en så väsendt¬
lig beståndsdel, som poenal-sanctionen, eller ock denna för hvarje
särskildt tillfälle tillkomma i annan ordning än sjelfva påbuden.
Uti den äldre Svenska kriminal-lagstiftningen förekomma också sällan
ansvarsbestämmelser för ”Konungens förbudsbrott”, och jemväl uti
vår nu gällande allmänna lag hänvisar 4 cap. 1 § straffbalken lill
straff, som för annat sådant brott, utan att likväl närmare bestäm¬
ma detta straff, och utan att ett dylikt finnes genom någon se¬
dermera utfärdad allmän författning bestämdt. Hvarje särskildt
bud eller förbud har deremot alltid åtföljts af ansvarsbestämmelse
eller hänvisning till sådan förut bestämdt gifven; och om detta
hittills, äfven efter nya statsskickets införande, lemnats utan an-
märkn., synes clet dock angeläget att, vid en ny sammanfattande
kriminal-lagstiftnings införande, förekomma det icke de olika sät¬
ten för lagstiftningsrättens utöfning efter 87 och 89 §§ Reg.F.
mätte föranleda onödiga invecklingar af eljest ganska enkla för¬
hållanden. Alt ett visst straffmått för förbrytelser i ekonomi-och
politi-mål icke öfverskrides, fann t. o. m. Hr stats-rådet Faxe en¬
ligt omförmälde dess reservation önskvärdt; och jag skulle hafva
trott att äfven ett närmare bestämmande i denna del genom all¬
män strafflag, icke skulle hafva innefattat den minsta förändring
uti eller afvikelse från grundlagen. För min del anser jag dock
inskränkningen till sådant visst mått under dödsstraffet mindre
vigtig, då Konungens enskilda lagstiftningsrätt i öfrigt grundlags-
enligen utöfvas; och föreslår af sådan anledn. införandet i st. f.
den uteslutne § af en annan, med något förändrad redaktion, för
uttryckande derjemte att icke något, som uti kriminal-lagen om-
förmäles, må, såsom derjemte innefattande ekonomi- eller politi-
mål, med särskildt additionelit straff beläggas, på sätt som följer;
”Bryter man emot påbud, som gifvet är af Konungen eller
offentlig myndighet, som Konungen berättigat att slikt påbud ut¬
färda, i mål rörande rikets allmänna hushållning och styrelse, för¬
utan hvad i denna lag omförmäles, straffes med fängelse eller bö¬
ter samt förlust af visst gods såsom särskild påföljd, allt efter Ihy
samma påbud innehålla.”
Den andra anmärknm jag har att framställa, afser det af K.
M. beslutade tillägg af ett nytt mom. uti 9:de punkten af 19:de
§ uti författningen om nya strafflagens införande och hvad i af¬
seende derå iakttagas skall, lydande som följer:
”Angifves någon för brott af sådan beskaffenhet, att han der¬
före häktas må, och äskar det angifvaren; vare den, som häkta
äger, berättigad att verkställa häktningen på angifvarens ansvar
hvad bevisningsskyldigheten angår, så vida angifvaren har embete
eller tjenst, eller fast egendom, eller eljest bofast är.”
Förslag om ett dylikt stadgande väcktes äfven inom lagbe¬
redningen af en dess ledamot, som uti dess förslaget vidfogade re¬
Den 23 December f. m.
429
servation närmare utfört sin mening, ehuru viss bestämd redak¬
tion ej derigenom finnes föreslagen; utan har denna sedermera till¬
kommit i följd af, samt i enlighet med de inom högsta domsto¬
len vid förslagets granskning gjorda anmärkmr. Uteslutande af
8:de punkten i samma §, som stadgar, att ”ej må någon såsom
misstänkt häktas, der ej misstankan på sannolika skäl grundad är,”
har dock icke derjemte blifvit hvarken af högsta domstolen före¬
slaget eller af K. M. beslutadt. Huru nu förbudet att häkta an¬
norlunda än vid misslankans sannolikhet skall kunna sammanslå
med den åt hvarje bofast angifvare öfverlåtne rättighet, att på sitt
ansvar äska häktning af den han, möjligen endast för att få den¬
samma för någon lid häktad, funnit sig föranlåten att angifva, sy¬
nes mig icke lätt alt förklara. Icke kan meningen vara att em-
betsmannen på egen ansvarighet skulle kunna häkta endast då
sannolika skäl för misstankan förekommit, men deremot inga skäl
behöfva efterfrågas, då bofast angifvare äskade häktning på dess
ansvarighet, som likväl icke komme att sträckas högre än till be-
visningsskyldigheten, och således ej någon särskild sådan ansva¬
righet kunna äga rum för olaga häktandet, annorlunda än genom
det förökade ansvar för falska angifvelsen då någon blifvit i följd
af sådan häktad, som 19 cap. 5 § uti strafflag-förslaget afser. Om
åter sannolikheten af de uppgifne skälen i alla fall måste pröfvas
under embetsansvar, hvartill båtar då hela tillägget? För de fall,
då ett hastigare häktande kunde vara af behofvet påkalladt, är
ändå sörjdt genom staganderne i 10:de punkten. För de fall åter_
då tvifvel om behöfligheten deraf kan uppstå, är väl den person¬
liga frihetens, samhällsmedborgarens vigtigaste rättighet, beroende
endast af statsmakten och dess embetsmäns ansvarighet, som hvar
och en ändå i så många fall måste känna sig underkastad, vida
mera tryggande, än vissheten alt ett om också vida betydligare an¬
svar kommer att drabba den som vill åtaga sig sådant, utan att
ingreppet, såsom till sältet för verkställigheten fullt lagligt, kan
afvärjas. För den sansade samhällsmedlemmen kan det aldrig fin¬
nas svårt att bero af offentlig myndighets lagliga åtgärder, men
då han underkastat sig detta beroende, har det hufvudsakligen skett
för att icke bero af andra medborgares godtyckliga. Jag afstyrker
alltså införandet af det ifrågaställa tillägget; anhållandes att hela
detta mitt anförande måtte varda lill LagUtsk. remitteradt, för att
komma i öfvervägande i sammanhang med hvad K. M. i nåder
framställt.
Remitterades till LagUtsk.
fl. R. o. Ad. åtskildes kl. | lill 3 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
430
Den 23 December e. m.
Thorsdagen den 23 December 1847.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 2 prot.utdr. för denne dag f. m.
Hr Gripensvärd, Jakob Olof, anförde skriftligen:
Uti 55 § af K. M:s förnyade nåd. militie-boslälls-ordn. af d.
23 Januari 1836 stadgas: ”alt den tjensteman, som, innan tillträ¬
desdag inträffar, afskedas, befordras eller transporteras eller på an¬
nat sätt skljes från beställning, hvarmed boställe åtföljer, tillträ¬
der icke detsamma, utan skall den, som efter honom till beställ¬
ningen befordras, bostället tillträda, med skyldighet alt ersätta den
förre trädes- och bruknings-kostnaden, i fall han sådan vid bo¬
stället användt.”
”Dör indelningshafvare före thome-dag det år, då han blif¬
vit befordrad, har hans sterbhus ingen rätt att taga befattning
med bostället; men om lian dör efter thome-dag det år han blif¬
vit befordrad, eller året derefter före thome-dag, skall hans sterb¬
hus äga att midfastan näst efter sistnämnde år inrymmas å bo¬
stället och der ett år eller till påföljadde midfasto qvarsitta; hvar¬
emot, om indelningshafvaren dör efter thome-dag året näst efter
det år han befordras, eller ock året derpå före tillträdesdagen
d. 14 Mars, sterbhuset må äga att likaledes sistnämnde dag och
är emottaga bostället och der sitta qvar den öfriga delen af året
och hela det följande samt vidare till midfastan året derpå.”
Genom det i 1 mom. förekomne stadgande åstadkommes, en¬
ligt min öfvertygelse, en uppenbar orättvisa emot den afgående,
befordrade eller transporterade tjenstemannen, och tillskyndas der¬
emot den efter honom till beställningen befordrade en förmån,
hvilken' icke tillkommer någon annan än den, som varder lycklig
nog att uti en sådan succession erhålla befordran. En mildare
åsigt har deremot uti det sednare mom. af § gjort sig gällande,
hvarigenom sterbhus efter en död indelningshafvare tillägges en
större förmån än indelningshafvaren sjelf enligt 1 mom. kommer
i åtnjutande af, om han medelst afsked afgår; konseqvens råder
följaktligen ej emellan de båda mom. i §:n.
Att en uppenbar orättvisa, enligt 1 mora. åstadkommes emot
en afskedad, befordrad eller på annat sätt från tjensten skiljd per¬
son, visar sig tydligast genom följande exempel:
Om Uste majoren Ahvars lön består af Broby boställe, upp-
skattadt till 1,600 r:dr jemte 200 r:dr kontant, med döden afgår
d. 4 Februari 1848 och 2:dra majoren B., hvars lön består af
Östa boställe, uppskattadt till 800 r:dr och 400 r:dr kontant, i
successionen efter Uste majoren A. d. 10 April samma år var¬
der befordrad lill Uste major och B. sedermera under d. 1 Mars
1850 ytterligare erhåller befordran till öfverste, efter öfverste C.
hvilken d. 9 Februari sistnämnde år erhåller afsked och hvars lön
består af öfverste-sälet Tufva, uppskattadt till 3,200 r:dr jemte
Den 23 December e. m.
431
300 ridr kontant, samt kaptenen D. hvilken pä lön innehar Duf-
bohls boställe, iippskattadt till 600 r:dr och 200 r:dr kontant, un¬
der samma dag eller d. 1 Mars 1850 i denna sednare succession
blifver befordrad lill l:sta major, uppstår följande förhållande:
Alt B. för hela året 184S, enär begrafningshjelps och ligge-
tids-bespariug för Mars med December månader samma år verk-
slälles å l:sla majorslönen, får bibehålla alla sine löneförmåner
såsom 2:dra major;
Att han för år 1849, såsom fardagsår, disponerar Östa 2:dra
majors boställe, emot utgörande af boställsräntan, hvilken, enligt 17
punkten pag. 15 uti K. circulärbrefvet d. 2 Februari 1833, utgör
J af boställets uppskaltningsvärde, då sedermera återstå . . 600.
samt uppbär det till fyllande af l:ste majorslönen anslagne
kontanta belopp 200.
jemte boställsränlan af det under fardagsrält utaf l:ste ma¬
joren A:s sterbhus ännu innehafvande boställe Broby, J
af dess uppskaltningsvärde 400.
Summa r:dr 1,200.
Att han för år 1850 är i saknad af boställe, enär han d.
14 Mars samma år frånträder 2:dra majorsboställe! Östa; och då
under Mars med December månader nämnde år begrafningshjelps
och liggetids besparing verkställes å öfverstelönen, återstår endast
för B., som nu är öfverste, det till fyllande af l-.ste majorslönen
anslagna kontanta belopp 200."
hvilket är den enda lön som af honom för 1850 åtnjutes;
Att han för 1851 uppbär, så väl boställsränlan af det under
fardagsrält utaf öfverste C. ännu innehafvande öfverste-sätet Tufva
J af dess uppskaltningsvärde 800.
som det till fyllande af öfversle-lönen anslagne kontanta
belopp 300.
Summa r:dr 1,100.
Hvaremot D., som först i mars månad 1850 erhöll befordran,
för detta år 1850, då under Mars med December månader be¬
grafningshjelps- och liggetids-besparing verkslälles å öfverstelönen,
bibehåller de vid kaptensbeställningen innehafvande löneförmåner
och följaktligen disponerar Dufbohls boställe, uppskattadt till 600.
uppbär det till fyllande af kaptenslönen anslagne kontanta
belopp 200.
samt tillträder d. 14 Mars, enligt 1 mom. iden åberopade
§, lista majorsboställe! Broby, uppskattadt till . . . 1,600.
Summa r:dr 2,400.
För år 1851 disponerar D. under faidagsrätt kaptensbostället
Dufbohl, emot utgörande af boställsränta, \ af dess uppskatlnings-
värde, då derefter återstår 450.
uppbär derjemte det till fyllande af l:ste majorslönen an¬
slagna kontanta belopp 200.
och är i besittning af lista majorsboställe! Broby, upp¬
skattadt till . 1,600.
Summa ridr 2,250.
432
Den 23 December e. m.
Häraf synes alt under år 1850 öfverste B. tjenar för endast 200
r:dr, ehuru chefslönen uppgår till 3,500 r:dr, och l:ste majoren D.
för 2,400 då de lista majoren anslagne inkomster egentligen icke
uppgå till mer än 1,800 r:dr och att under år 1851 öfverste B.
tjenar för 1,100 r:dr, då deremot l:ste majoren D. åtnjuter 2,250 r:dr.
Genom det anförda exemplet finnes således ådagalagdt, att, på
grund af det åberopade morn., kaptenen D., hvilken från kapten
blifvit befordrad till l:ste major och således öfverhoppat 2:dra ma-
jorsgraden samt följaktligen erhållit hastigare befordran än B., blif¬
vit, derigenom att han med bibehållande af dess kaptensboställe
under 2 år genast får tillträda lista majorsboställe!, tillagd en
större ekonomisk förmån än honom rätteligen tillkomma bordt, derest
den billiga och rättvisa fördelning af inkomster ägt rum, att B.,
som enligt förenämnde lagrum icke fått tillträda l:ste majors¬
boställe!, erhölle någon ersättning för den förlust honom sålunda
drabbar. Vid bestämmande af denna ersättning borde den norm,
enligt milt förmenande, följas, att då boställets tillträdande synes
vara mindre lämplig såsom förorsakande täta ombyten af boställs¬
innehafvare, uppskattningsvärdet af bostället utgjorde beräknings¬
grunden. I sammanhang härmed torde sednare mom. af ifråga-
var. § ronde besinningstiden af boställe för sterbhusdelägare äfven
böra upphäfvas och nyssnämnde beräkningsgrund, i afseende på sterb-
husdelägares rättighet att godtgörelse för bostället åtnjuta, jemväl
tjena till efterlefnad.
I anledning häraf får jag ödmjukeligen föreslå, att det åbe¬
ropade lagrummet i boställsförordmn må erhålla följande lydelse:
Om tjensteman, som innan tillträdesdag inträffar dör, afske-
das, befordras, transporteras eller på annat sätt skiljes från beställ¬
ning hvarmed boställe åtföljer, tillträder han eller dess sterbhus
icke bostället, utan skall den, som efter honom till beställningen
befordras, detsamma tillträda, med skyldighet att ersätta den förre
eller dess sterbhus, så väl boställets uppskattningsvärde efter af¬
drag af boställsräntan för den tid han genom dennes afgång från
beställningen kommit i förtida besittning af bostället, som ock den
trädes- och brukningskostnad han kan hafva vid detsamma nedlagt.
Remiss häraf torde till vederbör. Utsk. meddelas.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: Jag anhåller vördsamt
att det Utsk., förmodligen Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk., till hvilket
Hr Gripensvärds nu väckta motion kommer alt remitteras, måtte
deråt egna all den uppmärksamhet, som detta ämne förtjenar. Den
obillighet i militie-boställs-ordn:n, om hvars borttagande han väckt
motion, har länge inom arméen varit insedd och det exempel Hr
Gripensvärd i sin motion framlagt har såsom jag tror på ett så
tydligt sätt ådagalagdt denna orättvisa, att jag hoppas alt den utaf
en hvar kan inses. Jag anhåller för min del att endast dertill få
lägga, att om i dag d. 23 December 1847 en med boställe för¬
sedd tjensteman inom arméen afgår, så qvarsitlcr han i besittning
af bostället till d. 14 Mars 1850. Således om hans efterträdare
blir
Den 23 December e. m.
433
blir utnämnd i slutet af detta eller början af nästa år, så måste
denne indelningshafvare tjena till 1850 i sin nya tjenst innan han
kommer i besittning af det dertill hörande boställe. Skulle hän¬
delsevis under denna lid, uppgående lill 2j år, denna tjensteman
dö eller befordras, sä kommer han, genom det stadgande i boställs-
ordnm hvars förändring Hr Gripensvärd nu föreslagit, aldrig i
besittning af sitt boställe; och om han d. 13 Mars erhåller afsked,
sä får han icke uppbära något af bostället; men skulle han dagen
derefter taga afsked, så bibehåller han bostället i 2 år. Att detta
är en anomali, lärer ingen kunna bestrida och det är derföre nöd¬
vändigt att för dess undanrödjande vidtaga nödiga åtgärder. Uti
183(5 års militie-hostalls-ordn:r tillkom ett morn., som icke igeu-
finnes i 175(5 och följande års boslälls-ordmr, hvarigenom enkan
efter en i tjenst död boställsinnehafvare, som ännu icke tillträdt
bostället, tillerkännes rättigheten alt uppbära afkaslningen af detta
boställe längre eller kortare lid, allt efter som dödsdagen inträffar.
Men är delta stadgande rättvist i afseende på enka, så måste det
äfven vara lika mycket af behofvet påkalladt dä det rörer en i
tjenst varande embetsman, som i och för denna tjensts (Hofvande
får vidkännas ganska betydliga utgifter. Jag ber äfven att få näm¬
na, att då Carl XI inrättade Indelningsverket, uppgick boställsrän-
tan, om icke fullt till boställets afkastning, åtminstone mycket när¬
mare dertill än den nu gör; och 1833, då den nya lönereglerin¬
gen inträffade, bestämdes boställsräntan lill icke mer än j af af¬
kaslningen. Jag har endast velat' medskicka dessa anmärkn:r och
anhåller för min del att Utsk. åt motionen ville egna all den
uppmärksamhet den förtjenar.
IIr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf: Du motions¬
tiden med denna afton löper till ända, så hemställer jag till R.
o. Ad. om icke rikligast vore, att dä någon ledamot vill särskildt
yttra sig öfver en motion, han begär densamma på hordet.
Hr Gripensvärds förevar, motion jemte Hr von Troils i an-
ledn. deraf afgifne yttrande remitterades till Allm. Besv.- o.
Ek on.Utsk.
Frih. Alströmer, Jonas, uppläste följande:
Den sak som utgör föremålet för den motion, jag nu går att
framlägga för R. St:s allvarliga behjertande, talar så för sig sjelf
att jag ej dermed länge vill upptaga R. o. Ad:s dyrbara, ehuru
visserligen ofta ringa aktade lid.
Det är den förändring af kyrkolagens 11 cap. 9 och 10 §§,
att den Fl. Nattvardens begående skulle ske före i st. f. efter pre¬
dikan. Den redaktious-förändring af nämnde §§, som i anledn.
häraf Olifver nödig, får jag vördsamt öfverlemna åt LagUtsk.
att föreslå.
Den som erfarit — och del hafva vi väl något hvar —- det
oväsende som räder i kyrkorna, under denna vårt lifs heligaste,
I II ' ‘ 28
434
Den 23 December e. m.
skönaste, mest upplyftande förrättning, hvarunder lagen påbjuder
stillhet, undanrödjande af allt som kan slöra det allvar och den
djupa andakt som härvid bör råda, bör väl lifligt önska den nöd¬
vändiga förändring, sorn befriar oss ifrån oljudet och sorlet af en
hvimlande menniskomassa inom kyrkan genast vid början af den
heliga förrättningen och som fortsätles snart sagdt under hela fort¬
gången deraf. Lagen påbjuder stillhet, det är sagdt och del är
sannt, men då vi beklagligen äfven vela, både huru litet delta stad¬
gande efterlefves och huru omöjligt det är, utan tvångsåtgärd, hvil¬
ken onekligen hår vore mindre lämplig, att åstadkomma någon
efterlefnad i detta fall; och då dessutom kungörelsernas upplåsande,
hvilka säkerligen i allmänhet just åro orsaken lill församlingens bri¬
stande tålamod ali invänta altartjensten, ofta kunna störande inverka
på mången nattvardsgäst, hvilken de mer eller mindre kunna röra;
så finnes väl intet skäl att låta svagare nattvardsgästers andakt
och frid från förströelser, bero på den mängd menniskors god¬
tycke, som försaka de saliga intryck och den upplyftande känsla,
som öfvervarandet af denna högtidliga akt medförer. Enda skälet
för Nattvardens begående efter predikan, är den öfriga församlin¬
gens andäktiga deltagande uti böuen och sången; men då vi sett
huru litet denna, den christiina kärlekens fordran uppfattas i all¬
mänhet, så kan detta ej blifva något skäl emot dem, som äga
den högsta rätt till lagens upprätthållande af deras saliga frid.
De sora deremot rätt uppfattat den höga betydelsen af denna he¬
liga stund, finnas dock Gudi loft och dessa äro oss en borgen för
att sången och bönen ej skola sakna dess andaktsfull tolkare,
äfven då nattvardsgången sker före predikan.
Om remiss till LagUtsk. anhålles vördsamt.
Begärdes på bordet.
Frih. Alströmer, Jonas, började härefter att uppläsa en
motion, innefattande fråga om upphörande af Konungens rätt alt
tillsätta kyrkoherdar i regala pastorater, men afbröls dervid af Hr
Gr. o. Landtm., med erinran, att denna fråga rörde förändring af
grundlagen och fördenskull enligt 81 § Reg.F. icke finge väckas
i R. o. Ad:s plenum.
Frill. Alströmer, Jonas, uppläste sedermera följande an¬
förande :
Då förslaget alt här anlägga jernvägar är af den största vigt
för Sverige; men dä det utan nationens lifligare behjertande och R.
Sirs medverkan för dess realiserande, säkerligen skall stadna vid
blotta önskningar ; så må det äfven tillåtas mig, att härpå fästa
Rikets nu församlade Ständers uppmärksamhet. Besinna vi för¬
månerna af denna sak, så skall dess dyrhet ej skrämma oss, vi
skola då inse, att dess kostnad är ett i landet nedlagdt kapital,
som, om det ej genast lemnar skörden af vinstgifvande penninge-
räntor, obestridligen skall lemna rika skördar, som en gång ej
skola med penningar kunna uppvägas, när landets uppodling, lif-
Den 23 December e. m.
435
vad industri, lättad afsättning, kapitalernas hastiga omsättning, med
mycket mera, som dels kan, dels icke kan beräknas, kanhända
försatt Sverige i tillfälle alt äga en fördubblad population och vå¬
ra efterkommande, oaktadt denna fördubbling, i ett välstånd, hvar¬
till de aldrig skola komma, om vi ej följa med vår tid och till¬
egna oss dess uppfinningar. Detta tillegnande tillhörer oss, så vida
det är oss kärt att ej våra efterkommande, — hvilka jag här vill
kalla våra barn, på det vi må ihågkomma att de ej äro utan an¬
språk på vår omtanka — en gång för vår skull skola stå med
blygsel bakom andra nationer, när dessa med allt större steg ryc¬
ka fram pä civilisationens bana. Tillegnandet tillhörer oss, om
det än vore dyrt, del är vårt utsäde för kommande lider, hvaraf
skörden här tillhörer vära barn; ty utsäde och skörd har aldrig
ännu följt omedelbarligen på hvarandra, utan allt fordrar sin lid
bär i verlden. Bonden svälter sig sjelf, för det dyra utsäde som
gifver brödet åt hans barn.
Bland sednare liders uppfinningar, finnes väl knappast någon
sorn hastigare och kraftigare lemnar lösningen på den stora upp¬
giften för nationernas täflan, som ligger i detta enda ordet framåt,
än jernvägen. Den ingifver idéer, den lifvar lanken, den påskyn¬
dar handlingen, den påpekar kapitaler, som öfverallt för dess half-
slumrande ägare ligga döda; ja! den sätter lif och rörelse i allt.
Låtom oss derföre skynda att tillegna oss denna allt uppfriskande
lifsåder och det är för della ändamål, som jag vördsamt får
föreslå:
l:o Att staten, för jernvägars byggnad, skulle upptaga ett lån
till förslags-kostnadens halfva belopp, hvilket lån dock ej på en
gång borde uttagas, utan årligen blott så stor del deraf, som lill
arbetets drifvande erfordras;
2:0 Alt ett sådant lån, om möjligt vore, söktes, der afbelal-
ningen medgafs genom vissa procents årligt amortissement;
3:o Alt den återstående hälften af förslagskostnaden skulle
ställas på aktier, för hvilka, efter jernvägens fullbordande, Konun¬
gen och R. St. garanterade dess ägare en viss årlig inkomst; och
slutligen:
4:o Att det skulle vara statens rättighet, att, ehvad aktierna
tillhörde in- eller utländsk man, efter vissa år inlösa dem, när
staten så för godt fann.
I den glada förhoppning, att vi skola betala våra fäders mö¬
dor och uppoffringar för oss, med våra för kommande generatio¬
ner och pä detta sätt infläta vår länk i den stora kärlekens
kedja, som, från uråldriga tider till tidernas slut, sammanbinder
försvinnande och uppvexande slägten; får jag vördsamt anhålla om
remiss af detta mitt anförande till behörigt ötsk.
Remitterades till Slalslltsk.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto, uppläste följande mern.:
Bchofvet af en efter tidernas beskaffenhet lämpad, större full-
28*
436
Den 23 December e. m.
sländighet uti § 7 af Ridd.Ordn-.n, är säkert af de flesta R. o. Ad:s
ledamöter insedt och erkändt. I öfvertygelse härom, tager jag mig
friheten föreslå följande tillägg lill nyssnämnde §, såsom nytt morn.,
det 9:de nemi:
Ridd.Ordnm.
§ 7.
1. — — — — — — — — ___ —
2. — — — — — — — — — — — —
3. — — — — — — — — — —
4. — — — — — — — — — — — —
5. ______ _______
6. ____________
7. ___ _______
8. _ — _ _ — — — _ — _ __
9. Adelsman, som hvarken vid universitet aflagt grndual-
examen inom någon fakultet;
eller de 3 före riksdagen sist förflutne åren erlagt minst 10
r:dr l):co i årlig bevillning för fastighet;
eller å stat innehar tjenst, vare sig på grund af K. fullmakt
eiler såsom tjensteman uti Konungens cancelli, ett rikets colhm,
öfverrätt eller R. St:s verk;
eller till följe af innehafd sådan tjenst åtnjuter pension.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till Ridd.Utsk.
Begärdes på bordet.
Hr af Sillen, Gust. Otto Probus, uppläste ett sålydande
anförande:
Att stadganden i lag af preskription, som medför förlust
af någon rättighet, då densamma icke inom bestämd tid utöfvas,
äro tillkomne endast för angelägenheten deraf, att rättsanspråk
icke efter längre tider må framställas, de der kunde föranleda till
äfventyrliga rätlslvister, och för åstadkommande af säkerhet i rät¬
tigheters besittning, men att sådana stadgaden icke hvila på nå¬
gon rättsgrund, lärer ej kunna ifrågasättas. Deraf synes ock vara
en följd, att preskription icke bör vara stadgad ulan att behofvet
deraf är obestridligt.
Allmänna lagen i 2 cap. 5 § utsöknings-balken stadgar alt
fordringsanspråk, som af K. bef:de blifvit tvistigt förklarad!, bör
vid domstol anhängigt göras inom natt och år derefter, vid äfven¬
tyr af talans förlust. Då lagen förut i 9 cap. 12 § handelsbal-
ken, såsom delta lagrum lyder uti K. förordnm d. 13 Juni 1800,
i allmänhet utsatt en tid af 10 år för fordringars utsökande, synes
som denna preskription bort göra tillfyllest äfven för den händelse
alt fordringsanspråket varit hos K. bef:de anhängigt gjordt, men
blifvit tvistigt förklaradt, utan att tiden för fordringens utsökande
1 denna händelse erfordrat en sådan ytterligare inskränkning, som
2 cap. 5 § utsökningsbalken innehåller, en inskränkning som sy¬
nes hvarken vara påkallad af behofvet, eller fullt förenlig med det
i nämnde § af handels-balkens 9 cap. befintliga stadgande derom,
Del) 23 December e. m.
437
att fordringsägare, endast genom att gifva sin fordran an för
domstol eller K:s bef:de inom de utsatta 10 åren, kan afbryta
preskriptionen. Det torde svårligen kunna uppgifvas något gil¬
tigt skäl, hvarföre en fodringsägares rätt skall vara mindre se¬
dan han hos K:s bef:de sökt handräckning till sin fordrans utbe¬
kommande, men icke kunnat densamma erhålla, än om fordrin¬
gen endast angifves. Den uti ifrågavar. § af utsöknings-balken
stadgade korta preskriptionstid har gifvit och skall, om den får
qvarstå, säkerligen ännu gifva anledn. till afskärande af många
rättmätiga fordringsanspråk. Så kan t. ex. hända — det har hit¬
tills inträffat — att, sedan K:s bef:de hänvist en fordringsägare
att slämma till domstol inom natt och år efter dess utslag, men
fordringsägaren öfver detta utslag hos hofrätten anfört besvär, så
anser hofrätten i utslag, som meddelas efter nämnde tids förlopp,
besvären icke kunna till pröfning upptagas, antingen derföre, att
hofrätten finner klaganden icke vara behörig fordringsägare, eller
af annan anledn. Domaren lärer då icke kunna undgå att anse
fordringsägarens derefter genom stämning väckta talan vara för
sent anställd, hvarigenom fordringsägaren är sin fordran qvitt.
Jag får derföre vördsamt hemställa, att preskriptionsstadgan-
det uti 2 cap. 5 § utsöknings-balken måtte borttagas; till hvil¬
ken hemställan jag tror mig så mycket hellre hafva anledn., sorn
lag-comite'n, uti förslaget lill utsöknings-balk, ansett omfömälde
preskription icke böra äga rum.
I sammanhang med omförmälde preskriptionsstadgande står
hvad K. förordnm ang:de vissa omständigheter i lagsöknings- och
utmätningsmål d. 28 Juni 1798 uti 7 § innehåller, att då K:s
bef:de känner gäldenär skyldig att undergå utmätning, men lem-
nar honom öppet att vid domstol söka sitt igen, gäldenär bör,
inom den tid, 2 cap. 5 § utsöknings-balken stadgar, göra sin
återvinningstalan vid domstol anhängig. Då likväl för denna
händelse icke synes gälla hvad anfördt är om de frågor, som af-
ses i 2 cap. 5 § utsöknings-balken, utan angeläget torde vara,
att kortare tid är bestämd för återvinningstalan af omförmälde
beskaffenhet, på det den, som fått en fodran godkänd till utmät¬
ning, icke må derefter i längre tid behöfva afvakta att möjligen
blifva af domstol förpligtad alt låta utmätningen återgå, eller att
återgälda hvad han uppburit, lärer ifrågakomna stadgande i 7 §:n
af 'nämnde K. förordn. böra fortfarande förblifva gällande, oak¬
tadt den yrkade ändringen i 2 cap. 5 § utsöknings-balken kan
ske. Men till förekommande af tvifvelsmål härutinnan, torde, i
sammanhang med ifrågaställde ändring i nämnde lagrum, böra
förklaras, att hvad 7 § af meranämnde K. förordn., i ofvanberörde
hänseende, stadgar, kommer alt fortfarande gälla.
Om remiss härå till vederbör. Utsk. anhålles vördsamt.
Remitterades till LagUtsk.
Ilr Bruce, Rob. Ed v., uppläste 2:ne motioner af följande
innehåll:
438
Den 23 December c. m.
1.
Vid flera af Konunga- och brödra-riket Norriges stor-thing
bar fråga förevarit om de åtgärder som borde vidtagas för att
bereda Norrska undersåtare ersättning för den skada, som under
1814 års krig förorsakades dem af Svenska trupper. Hade det
förhållande ,ägt rum, som vanligen inträffar, då en främmande
krigshär bryter in i ett fiendtligt land, skulle jag visserligen icke
i dag höja min röst för att söka bereda de Norrska undersåtare
ersättning för en fordran, som, i sådant fall, efter folkrättens la¬
gar, icke ens var billig, och icke heller kunde utkräfvas. Men
det gifves här andra omständigheter, som göra det till en både
moralisk och juridisk skyldighet att gälda denna ersättning.
I anseende härtill är det, sorn jag med fullt förtroende till
Svenska statens beredvillighet alt icke tillbakavisa de anspråk, som
billigen mot densamma framställas, och med full kännedom om
rättmätigheten af dessa nu ifrågavar. anspråk, utbeder mig II. Hr
Gr. o. Landtnäs samt H. II. o. Ad:s uppmärksamhet å den mo¬
tion, jag här går att framställa.
Då vid utbrottet af det sista kriget emellan Sverige och
Norrige, Svenska arméen inbröt i det sistnämnda landet, utfär¬
dade general-majoren och guvernören Gr. Rosen, som af Konun¬
gen i Sverige blifvit utnämnd till guvernör öfver den del af
Norrige, som af Svenska trupper togs i besittning, d. 6 Augusti
1814 en proklamation, af innehåll bland annat, att, dä vid ar¬
méens framträngande åtskilliga innevånare ej kunde undgå attli¬
da hvarjehanda skador, desse innevånare horde till vederbör, ”läns¬
man” uppgifva den skada, dem blifvit tillfogad, då generalmajo¬
ren och guvernören ville föranstalta besigtning och värdering derå
af Norrska och Svenska män; hvarefter ersättningen kunde vän¬
tas antingen uti kontant eller anvisning på spanmål.
Atta dagar derefter d. 14 i nämnde månad afslutades kon¬
ventionen i Moss, som i 8 § bestämde, att ingen kontribution
eller reqvisitioner, af hvilket slag som helst, skulle äga runi, utan
att allt, hvad innevånarne lefvererade, skulle betalas med reda
penningar.
Till följe af den tillit, som egnades dels ofvannämnde pro¬
klamation dels det uti konventionen gifna förklarande, visade
Norrska innevånarne den Svenska hären en beredvillighet, som
eljest till äfventyrs ej varit alt påräkna, och tvekade icke heller
att af sin egendom lemna allt, som behöfdes till de Svenska
trupperna.
Så snart fiendtlighelerna lill följe af stillestandet hade upp¬
hört, föranstaltade den kommenderande generalen för Svenska
arméen Gr. Essen, att 2:ne Svenska kommissarier kaptenen Qvist
och assessoren Giillich i samråd med 2:ne Norrmän besigtigade
och taxerade den skada, som af Svenska trupper blifvit orsakad.
Instrumenler öfver dessa besigtningar och taxeringar afsändes se¬
dermera till Stockholm, der de ännu i Ulrikes-departementets ar¬
kiv lära förvaras.
Den 23 December e. m.
439
D. 22 December 1814 meddelades Hr Statsrådet Sibbern, i
sin dåvar. egenskap af amtman, ordres att på det nogaste gran¬
ska de gjorda reklamalionerne på ersättning, och d. 15 Juni
1815 erhöll han uti skrifvelse ytterligare befallning derom, med
föreskrift, att ”den af kaptenen Qvist och assessoren Giillich
verkställda värderings-förrällning och dokumenterna angtde Stats¬
rådet Hose nera ntz’s pretensiouer på skadesersättning skulle samt¬
ligen ligga till grund för uppgörelsen;” och innehöll berörde skrif¬
velse jemväl, att ersättningen till dem, som genom kriget lidit
skada, dä skulle utbetalas.
En sådan ersättning har ock af Norrska slaten blifvit utbe¬
tald, för så vidt det angick den skada, som af Norrska trupper
åstadkommits, och derom är nu icke heller fråga, men af den er¬
sättning, som borde lemnäs för den genom Svenska trupper vål¬
lade skada, och för dem lemnad proviant m. m., har endast en
ringå del blifvit godtgjord.
D. 10 September 1816 insände Hr Statsrådet Sibbern till
Norriges ståthållare 2:ne skrifvelser och bifogade dervid de hand¬
lingar, som rörde besigtningen och taxeringen af den genom
Svenska trupper orsakade skada. I dessa skrifvelser redogjordes
för de grunder, som vid undersökningarne och granskningen af
de gjorda pretentionerne blifvit följda; och fastades dervid jemväl
uppmärksamheten vid det förhållande, alt Statsrådet Rosencrantz,
hvilken mest af alla blifvit lidande, var den ende, sorn gjort ra¬
batt å sin räkning med 25 procent.
D. 23 October 1818 insände Norriges Regering till K. M. en
und. skrifvelse, deruti den, efter utveckling af de omständigheter
på hvilka frågan berodde, und. sökte att K. M. af särdeles Kung¬
lig omsorg för de genom krigsorotigheterna skada åbringade Norr¬
ska undersåtare, måtte i nåder anbefalla utbetalning af den Sven¬
ska krigs-fonden utaf de resterande fordringar för liden skada, sora
förorsakats under den Svenska arméens uppehåll i Norrige 1814.
K. M. behagade då d. 17 Augusti 1818 meddela det beslut,
att alla de reklamationer, som voro grundade på reqvisitioner och
qvilteringar från de åtskilliga corpsernas chefer och den civila
lieslyrelsen vid den Svenska arméen, och som voro af en sednare
datum än konventionen i Moss af d. 14 Augusti 1814 erkändes
giltige och K. M. ville gifva befallning om deras utbetalande,
hvarjemte fordringsägarne i betalning genast erhöllo 10,000 Norr-,
ska specier.
Någon vidare betalning erhölls dock ej. Väl hafva flera
slorlhing gjort und. adresser till K. M., ang:de Norrska underså-
tares rätt att utbekomma ersättningen, och derjemte anhållit, att
K. M. måtte af R. St. begära medel till betalande deraf; men
allt har hittills atlupit förgäfves, och 1833 års storthing, der frå¬
gan ånyo väcktes, ansåg sig ej kunna åtgöra annat, än att låta
trycka handlingarne i saken, och sin arkivarie göra en historisk
framställning deraf.
Anledn:n hvarför godtgörelse för pretentionerne icke länge¬
sedan ägt rum, synes bestå mera uti den omständighet, att Sve-
440
Den 23 December e. m.
riges R. St. ej ännu fält kännedom om denna sak, än uti någon
mindre benägenhet hos R. St. alt fullgöra en betalningsskyldig¬
het, hvartill de både i lagligt och moraliskt hänseende äro plig-
tige. Norriges storthing har ock uttalat en sådan åsigt, dä det¬
samma år 1830 i und. adress lill K. M. yttrat följande:
”Slorthinget, som hänvisar till de und. framställningar af
saken som flera föreg:de storthing hafva förelagt deras K. M.,
hoppas, alt det här omhandlade beslut skall vara elt nytt motiv
till alt utverka betalandet af en gammal gäld, hvars liqviderande
del Svenska folkets erkända rällssinne säkerligen icke vill alt sä
många af Norriges innevånare ännu i längre tid skäll förgäfves
motse.”
Med hänvisande derjemte till ofvanberörde i tryck ulgifne
framställning om saken, samt till den utaf en af fordringsägarne
till K. M. ingifne skrift, med dervid fogade handlingar, hvilka
jag utbeder mig må blifva af StatsUtsk., då frågan der förekom¬
mer, reqvirerade, får jag vördsamt föreslå, alt R. St. måtte anvi¬
sa nödiga medel till fordringarnes betalning.
Det bör icke lemnäs oanmärkt, att då man gör anspråk på
åtnjutande från ett håll af grannlagenhet, man ej sjelf bär bri¬
sta i en sådan grannlagenhet; att då man fordrar och kräfver ut
sin egen rätt, man bör vara den förste, som sjelf gör rätt för
sig, och att, om man vill påräkna hjelpsamhet i framtiden, det
är angeläget att i välmågans tid hålla de löften man i behofvels
stund gifvit.
2.
Vår sköna hufvudstad, som dagligen blifver förskönad, äger
många märkvärdiga byggnader, som vi kunna yfvas öfver; ibland
dessa, Svenska Riddarhuset. Att se della palats ifrån torget är
nästan sublimt; framföre detsamma står en staty som visar Gu¬
staf d. I:ste, samma Konung som skyddade landet ifrån tyrannnen
Christian II; beskåda vi detta palats på andra sidan så fä vi
se, att det är omgifvet af vagnshus, fähus, stall, kanske svinhus,
dessa äro visst icke fula hus vid ett torp, men ett Svenskt Rid¬
darhus, med sådan omgifning, kan icke blifva vackert.
Jag hemställer till mitt Stånds smak och känslor, om min
motion att rasera dessa uthus, och i stället upprätta ett jernstaket
omkring gården, icke väcker dess sympati? Och låta våra efter¬
kommande uppresa ett minne på denna gård åt Birger Jarl!
Mine hrr! vi äro ej ännu afsulne — derifrån bevare oss milde
Herre Gud — och värt bemödande bör vara att hålla oss fast i
sadeln. Jag vet, som gammal ryttare, hvad det vill säga att rida
istadig häst; — men stall behöfva vi ju icke?
Med full förtröstan lill Ståndets utmärkta smak och sakkän¬
nedom, hoppas jag att denna min motion får åtnjuta dess god¬
hetsfulla betänkande, och anhåller att den blifver remitterad till
Ridd.Utsk:s samt Ridd.Direkt:s bepröfvande.
Dessa motioner begärdes på bordet.
Den 23 December e. m.
441
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, uppläste
8 motioner, sä lydande:
1.
Jag föreslår biskopslönernes indragning vid ledighet och dessa
lönefonders, hvilka för Lunds biskopsstol enligt speciel förteckning,
som jag skall bifoga *), uppgå till omkring 73,000 r:dr r:gds,
anslående åt undervisningsverken, så mycket hellre, som an-
ledn:n till biskoparnes större löneförmåner varit den, att dermed
varit förenad skyldighet för dem, alt hålla ett visst antal stude¬
rande vid utländska universiteter. Anhålles om remiss tilt
StatsUtsk.
Remitterades till StatsUtsk.
2.
I fall R. St. skulle kunna bevilja något extra anslag för
akademierna, vågar jag förslå, alt de täcktes bevilja 300 r:dr åt
hvardera akademien för inrättande af en adjunktur uti archreolo-
gien med skyldighet för dess innehafvare att hålla publika före¬
läsningar i denna vetenskap. Vid de utländska akademier, jag har
besökt, hållas utmärkta föreläsningar i denna del af vetenskaperna,
men vid våra kännes den knappt. Om remiss till StatsUtsk. anhålles.
Remitterades till StatsUtsk.
3.
I fall R. St. eljest anse sig böra bevilja något extra anslag,
vågar jag föreslå, alt de bevilja 10,000 r:dr för en hamnanlägg¬
ning vid llåå fiskeläge i Skåne. Att anläggningen torde vara af
någon vigt, behöfver icke af mig förordas, då Styrelsen sjelf gått
sä långt, alt den infordrat de omkringboendes förklaring huru¬
vida och i hvad män de ville till denna anläggning bidraga.
Om remiss till StatsUtsk. anhålles ödmjukast.
Remitterades till StatsUtsk.
4.
Jag föreslår privatbankernas upphörande vid nuvar. oktrojers
slut och inrättande af banko-diskonter i alla de städer, hvarest
privatbanker finnas, i hvilka banko-diskonter lån böra fås mot 3
procents ränta och på 10 omsättnings-terminer. Om remiss till
Ranko- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:n anhålles.
Remitterades till BankoUtsk.
5.
Då landshmes sjelfskrifvenhet lill ordf. uti hushållssällska-
perna, af orsaker som kunna bättre inses än omtalas, ofta med¬
för stora olägenheter, vågar jag föreslå, alt R. St. för K. M. till¬
kännagifva den önskan, att reglementerna för nämnde sällskaper
') Den åberopade förteckningen åtföljde remissen lill Utsk., och är ej
i prot. intagen,
442
Den 23 December e. m.
mätte på så sätt ändras, att de föreskrifva ordf:s tillsättande ge¬
nom val. Anhålles om remiss till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Begärdes på bordet.
6.
Jag föreslår att hvar och en, som köper Svensk jord, i och
med samma stund skall anses för Svensk medborgare och icke nå¬
gon särskild ansökan om infödingsrätt behöfvas. Om remiss lill
LagUtsk. anhålles vördsammast.
Remitterades till LagUtsk.
7.
Jag föreslår, att R. St. ingå till K. M. med anhållan, alt
Höganäs i Skåne måtte erhålla stads- eller köpingsrättigheter.
Om remiss till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. anhålles.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
8.
I fall R. St. skulle, hvilket jag för min del gerna önskar,
bevilja det af Regeringen begärda anslag för arméens pensions¬
kassa, föreslår jag, att dervid får fästas det oeftergitliga villkor,
alt direktionen skall till R. St:s och dess revisorers granskning
öfverlemna och till allmänhetens kunskap genom trycket befor¬
dra en fullständig och speciel redogörelse för pensions-fonden än¬
da från dess stiftelse, upptagande så väl intlutne som utbetalte
medel, hvilken redogörelse vid hvarje riksdag för de under tiden
deremellan förflutne åren förnyas, samt vidare det villkor alt en
militär, som tjent tredjedelen af den till pension berättigande ti¬
den, får |:dels pension och hälften, half pension o. s. v., så snart
han uppnått den för pensionsmässighet bestämda åldern. Anhäl-
les om remiss till StatsUtsk.
Begärdes på bordet.
Hr Hjerta, Lars, uppläste följande 3 motioner:
1.
Af offentliggjorda underrättelser om riksbankens tillstånd se¬
dan sista riksdag finner man det märkliga förhållande hafva ägt
rum, alt de särskilda afdelningarna af bankodiskonten stundom
haft flere millioner liggande, som ej kunnat utlånas. En och an¬
nan har ansett detta förhållande vara en följd endast af privat¬
bankernas tillvaro, och deraf slutat, att dessa ledde till förlust
för statsbanken, derigenom att de så tillfredsställde penningebe-
hofvet öfver hela riket, all statsbanken måste skrinlägga sina me¬
del. Utan att vara beundrare af privatbanksystemet i tlere andra
hänseenden, sådant det nu är, tror jag likväl att man genom om¬
dömen af nyssnämnda beskaffenhet kommer in på en alldeles
oriktig väg. Sä länge det är bevisligt, att privata diskonteringar,
till vida högre belopp än de summor som legat oanvända i ban¬
kens, diskonter, ske genom mäklare, med drygare kostnad för de
Den 23 December e. m.
443
näringsidkande klasserne eller låntagarne, än hvad de skulle få
vidkännas till banken, om lånen der kunnat upptagas, så föl¬
jer deraf den slutsatsen såsom ovedersägligt bindande, att orsaken
hvarföre bankens medel ej blifvit utlånade, icke legat uti ett stör¬
re förråd på penningar, än rörelsen kunnat använda, utan i för
mycket inskränkande föreskrifter i afseende på sjelfva villkoren för
utlåningen.
Bland dessa inskränkningar kan man väl ulan misstag i för¬
sta rummet räkna föreskriften, alt ingen, eho det vara må, kan
fä i banken diskontera vexlar eller andra skuldförbindelser lill
mera än ett visst belopp, som är högst otillräckligt för den stör¬
re handelsrörelsen, och dernäst, att någon varubelåning, med un¬
dantag likväl för jern, koppar och ädla metaller, icke får äga rum.
Denna föreskrift har blifvit meddelad af lofvärd omsorg om ban¬
kens säkerhet; men det är påtagligt, att man genom ett öfver¬
drifvet nit här slått sig sjelf i skuggan. Utan alt uppehålla sig
vid den satsen, som likväl äfven förtjenar afseende, att eli bank¬
institut icke är till endast för alt samla penningar åt Staten, hvil¬
ket egentligen bör ske genom beskattning, utan äfven och i främ¬
sta rummet för ali underlätta handel och näringar, så är det klart,
att om 2 millioner varit outlånta, utgör saknaden af räntan der¬
på, som efter 5 procent är 100,000 r:dr, en vida större förlust
för banken än den sannolikt kunde lida genom låntagares oför¬
måga att betala, äfven om större lån än nu beviljades; men de
2 millionerna, utlånta, hade under tiden lemnat tillfälle till en
mycket ökad arbetsförtjenst, och sålunda på annan väg bidragit
till nationalförmögenhetens och statsinkomsternas tillvext.
Det är också i sjelfva verket klart, att banken äfventy-
rar vida mindre att på kort tid lemna en större summa i lån
till personer, om hvilka bankstyrelsen likväl kan känna, alt de
äga i förmögenhet mångdubbelt den summan, än genom utlånan¬
de af det belopp, som inskränker sig inom det fastställda maxi¬
mum, till personer, om hvilka det är osäkert, huruvida de äga
någonting. När man nu i det sednare fallet anförtror saken åt
bankslyrelsens urskilning, hvarföre kan det ej äfven ske i det
förra? Jag tror, att det kan ske utan all fara.
På denna grund föreslår jag vördsamt, att det för lån i han¬
dels- och näringsdiskonten hittills fastställda maximibelopp hä¬
danefter må försvinna, och lånens beviljande med förtroende öf-
verlemnas åt banko-styrelsens bepröfvande, dock med den gene¬
rella föreskriften, att, der tillgången ej medgifver alla godkända
ansökningars beviljande, de mindre lånen i allmänhet må äga fö¬
reträde framför de större.
Likaledes föreslår jag vördsamt, att BankoUtsk. behagade till
R. St. inkomma med förslag lill föreskrifter, som kunna medgif¬
va belåning äfven af sådana handelsvaror i allmänhet, som kun¬
na ställas under publik kontroll, samt icke lätt åro underkastade
förskämning.
Begärdes på bordel.
444
Den 23 December e. m.
2.
K. M:s nåd. fabriks- och handtverksordn. af d. 22 Decem¬
ber 1846, hvars egentliga syfte synes vara en förökad närings¬
frihet, har likväl, genom ett par stadganden, i viss mån åstad¬
kommit ökad tunga på dem, åt hvilka den afsåg en fördel. Så
är åtminstone förhållandet genom det uti dess 26 § innefattade
stadgande, om åliggande af föreg:de anmälan, såsom villkor för
försörjningsrättens utöfvande. Föreskrifterne uti nämnde § hafva
redan visat sig vara af en för den fattige arbetaren så betungan¬
de art, liksom hvad man med dem velat vinna synes medföra så
ringa fördelar, att jag anser mig böra föreslå, att R. St. hos K.
M. mätte anhålla, det samma § förändras till följande lydelse:
§ 26.
”Astundar någon att, efter hvad i § 12 säges, bandtverk
eller annan handtering, såsom försörjningsmedel, utöfva, äge rät¬
tighet dertill, utan föreg:de anmälan.”
Vidare föreslår jag, att i 12 § 3 mom. måtte utgå orden:
”sora fyllt 25 år”, samt: ”och äger god frejd”, enär ej något skäl
synes tala derför att qvinnan bör äfven före denna ålder förme¬
nas, att med sina händers arbete sig ärligen försörja.
Då ett villkor för den en gång fallnes försoning med sam¬
hället synes bestå deruti alt honom icke bör kunna förmenas, alt
ärligen sig försörja, föreslås, att mom. 4 uti samma 12 § allde¬
les måtte utgå, liksom ur samma §:s 1 mom. orden: ”och äger
god frejd.”
Om remiss till vederbör. Utsk. af denna min motion anhål-
les ödmjukast.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon. Utsk.
3.
Ibland de metoder, som i flere andra länder mera än hos
oss begagnas för omsättning af varor och egendom, och anses
särdeles underlättande för handel och rörelse, är försäljning till
den mestbjudande genom auktion. I London, det ställe, der
man otvifvelaktigl äger den största erfarenheten om de tjenligaste
medlen till välståndets befordrande, sker större delen af dess omät¬
liga kolonialhandel på platsen genom auktioner i de s. k. com-
rnercialrooms, och jemväl de flesta fasta egendomar föryttras på
detta sätt. Afven i butiker ser man ofta auktioner hållas på va¬
ror; ty rättigheten till försäljning på auktion är der fri, så att
de kunna förrättas af hvem som helst. I Köpenhamn hållas börs¬
auktioner hvarje vecka, och detta bruks fortfarande och tilltagan¬
de visar, att både de handlande och allmänheten finner sig väl
deraf.
Ilos oss, åtminstone här i hufvudstaden, skulle otvifvelaktigt
samma försäljningssätt komma i bruk mera än hittills, om det
icke vore förenadt med de kostnader, som äro en följd deraf, att
försäljningen skall ske genom stadens auktionskammare. För de
s. k. husauktionerna och de egentliga stadsauktionerna betalas 3
procent af varornas värde, antingen de äterropas eller icke, i af-
Den 23 December e. m.
445
gift till staden; men härtill komma ännu diverse diskretioner och
afgifter, dem bruket etablerat ehuru de icke stå i reglementet.
För s. k. börsauktioner åter, eller vid partiförsäljning af varor pä
börsen, betalas minst ^ procent lill mäklaren, ^ procent till stads-
kassan, och dessutom diskretioner och aflöningar till kommissarie,
utropare, notarie och vaktmästare. Ar det fråga om mycket sto¬
ra varulagers försäljning på en gång, så kunna dessa faux fraix,
hvartill ännu kommer en s. k. slag-afgift för hvarje nummer
som utropas, betyda mindre; men att de i alla fall utgöra ett
hinder mot metodens vidtagande såsom ett handelsbruk, hvars
nytta likväl på andra ställen blifvit insedd, visar sig bäst deraf
att de så sällan hos oss äga rum. På denna grund vågar jag
vördsamt föreslå den ändring i nu gällande föreskrifter rör:de för¬
säljningar genom auktion, att, med bibehållande af de nnvar.
stads- och husauklionerne sådana de äro, för den som vill anli¬
ta dem, det må vara en hvar tillåtet, att genom edsvuren mäk¬
lare, ulan auktionskammarens anlitande, hålla auktion å varor i
gross, enligt den betydelse, som allmänna lagen i handelsbaden
gifver åt detta ord, emot skyldighet, att erlägga i afgift till sta¬
dens kassa en fjerdedels procent aj försäljningssumman, för
hvilket mäklaren skall ansvara, och utan lokalens inskränkning
till börshuset, såsom nu är föreskrifvet, men hvilket i anseende
till otillräckligt utrymme försvårar dylika auktioners hållande; att
jemväl auktioner å husgeråd må hållas af hvem som helst, samt
å varor i minut af handlande, emot en afgift af 1 procent till
stadskassan, men i de båda sednare fallen med förbindelse, att
anlita en tjensteman vid auktionsverket att öfvervara försäljnin¬
gen och kontrollera beloppet, dervid denne tjensteman må äga,
att för hvarje dag beräkna en viss fastställd måttlig aflöning.
Den minskning i procent-afgiften, som här är föreslagen,
skall rikligt ersättas genom den ökade omsättningen.
Slutligen föreslår jag äfven samma frihet för försäljning å
auktion af fast egendom, med samma afgift till stadskassan som
för auktioner i parti, eller |:dels procent af försäljningssumman.
Om remiss till vederbör. Utsk. anhålles vördsamt.
Begärdes på bordet.
Hr Dalman, Wilh. Fredr. Achates, uppläste 3 motio¬
ner af följande innehåll:
1.
Då nu gällande Intecknings-förordn. i åtskilliga hänseenden
kan föranleda och äfven föranledt en i dess resultat orättvis tolk¬
ning, särdeles i de fall, då inteckning blifvit i flere fastigheter
för samma fordran beviljad, torde ett lämpligt tillfälle erbjuda sig
att, sedan lag-beredningen, uti sitt från trycket utgifna förslag
till 9 cap. jorda-balken, på eli både fullständigt och enkelt sätt
nämnde författning omarbetat, derå fästa R. H. St:s uppmärksam¬
het, hvarföre jag vördsamt föreslår: all de i nämnde förslag upp¬
446
Den 23 D ecember c. m.
fattade stadganden må af R. St. såsom lag antagas; anhållande
jag om remiss af denna motion till H. LagUlsk.
Begärdes på bordet.
2.
Uti det af lagberedningen nyligen från trycket utgifna för¬
slag till Arfda-balk, handlar det 10:de cap. om ”Hvad i testa¬
mente gifvas må, så ock om verkställighet af testamente.”
Detta förslag synes mig leda både till enkelhet och betydlig för¬
bättring i denna vigtiga del af vår nu gällande lagstiftning; men
då LagUtsk:s tid redan förut är betydligt upptagen med gransk¬
ningen af det nya brottmåls-lagförslaget, och uti nämnde cap.
åtskilliga förut ej väckta frågor förekomma, som stå i samman¬
hang med andra större eller mindre delar af både civil- och
kriminal-lagförslagen, torde det icke vara skäl att nu motionera
antagandet af alla de stadganden, hvilka i samma cap. äro upp¬
ställda. Deremot torde intet hinder möta att nu lägga grunden
för en ny lagstiftning om testamente, genom att väsendtligen för¬
enkla de för närvar, så mycket invecklade och sins emellan stri¬
diga stadgandena om: ”Hvad och huru mycket i testamente gif¬
vas må.” För min del skulle jag visserligen önska, alt i detta
fall borttaga alla band, då jag är fullt öfvertygad, att kärleken till
egna barn och bröstarfvingar, med högst få undantag, alllid är
stark nog, för att förmögne föräldrar företrädesvis åt dem skola
bevara sin egendom, åtminstone sä mycket deraf, som är erfor¬
derligt för deras bergning, hvaremot det ofta kan leda till skada
och förderf för barnen att de anse sig äga en obestridlig rättig¬
het till en större del af föräldrarnes förmögenhet, hvarjemte åt¬
skilliga skäl skulle kunna anföras emot all slags inskränkning af
dispositionsrätt öfver egendom, den någon sjelf sig förvärfvat. Jag
underordnar likväl gerna mitt individuella omdöme de motiver,
som ligga till grund för lag-beredningens förslag, emedan deri¬
genom ändå alltid en likhet vinnes i afseende på all slags
egendom utan hänsigt till dess natur af ärfd eller förvärfd, lös
eller fast, eller testators stånd och hemvist. Jag föreslår således
vördsamt: alt, med upphäfvande af 17 cap. Ärfda-balken, K.
förordnm och förklaringen d. 19 Aug. 1762 och d. 4 Febr.
1801 samt 12 § i 11. o. Ad:s Privilegier d. 16 October 1723,
detta cap. må erhålla följande lydelse:
§ h
Ej ma någon genom testamente bortgifva mer än hälften af
sin qvarlåtenskap, der bröstarfvinge tinnes. Andra bälten falle
bröstarfvinge till: den hälft kallas bröstarfvinges laglott. Ej hel¬
ler må den, som häfver bröstarfvinge, genom testamente så för¬
ordna om sin egendom, alt bröstarfvinges rätt lill afkomst eller
nytta af hvad i hans laglott räknas bör, derigenom inskränkes.
I 2\
b innes ej bröstarfvinge; då må man all sin egendom genom
testamente bortgifva.
Den 23 December e. m.
447
§ 3.
Teslamenle må ej tagas af bo oskifto, utan af dens del, som
gifvit häfver.
§ 4'
Ilar någon i testamente gifvit mer, än lag säger, varde te¬
stamentet, då tvist uppstår, rältadt efter lagen och gånge för öf¬
rigt i verkställighet.
I sammanhang härmed torde 8 cap. jorda-balken, om gåf¬
va, äfven böra förändras så, att förbudet mot arfvejords borlgif-
vande äfvensom inskränkning i rättigheten alt bortgifva jord, hus
eller tomt i staden må upphöra.
Jag anhåller om remiss af denna motion till LagUtsk.
Remitterades till LagUtsk.
3.
Då vid de af Hr rådmannen och ingeniören Falkman nyli¬
gen verkställda forskningar uti det s. k. Rentekammer-arkivet i
Köpenhamn åtskilliga för Sveriges kameral-väsende vigtiga handlin¬
gar blifvit funna, ang:de de s. k. konqveterade provinserne, hvil¬
ka handlingar äro upptagne å en till K. M. af Hr Falkman in-
gifven förteckning, får jag vördsammast föreslå att R. St. bos K.
M. i und. anhålla, att framställning i ministeriel väg må göras
hos K. Danska regeringen, ang:de utbekommande af nämnde do¬
kumenter (hvarå jag om några dagar skall hafva äran ingifva
generel-förteckning); och får jag i detta hänseénde, så vidt re¬
klamationen åsyftar de för 1658 dat. handlingar, fästa uppmärk¬
samhet å 10 punkten i Roeskildska fredstraktaten d. 26 Febr. 1658,
bekräftad genom 14 punkten i Köpenhamnska fördraget d. 27
Maj 1660, hvilken § lyder: ”Det är ock derhos aftaldt, att, när
fästningarne och landen inrymmas K. M. och Sveriges kronas
fullmäktige, alt då tillika hvad efterrättelse och doknmenler, som
vid handen finnas om ländernes och deri liggande godsens lä¬
genheter, räntor och ingäld, så ock om gränsorna, råmärken och
byskilinader, samt hvad justitien angår, sådana skrifter, jordböc¬
ker och underrättelser, tillika öfveråntvardas skola, såvida de fin¬
nas kunna och icke allaredan öfverlevererade äro.”
Remitterades till Allm. Resv.- o. Ekon.Utsk.
Gr. Mörner, Ollo Gabriel, uppläste en så lydande
motion:
Redan flere gånger har R. St:s uppmärksamhet varit rigtad
på behofvet af jemkningar uti K. M:s nåd. stadga om skiftesver¬
ket i riket d. 4 Maj 1827 samt K. kungörelsen d. 9 Juni 1832.
Uti de stadganden som innehållas i 1 § 2 cap. af nämnde
förordn. har, vid sednast förflutne riksmöte, riksdagsmm Nils
Nilsson från Wermlands län, genom en ganska väl motiverad
motion, föreslagit den ändring, att icke den landtmätare skulle
ovillkorligen nämnas som den jordägare föreslår, hvilken begär
laga skifte, utan att alla de som i skiftet äga del skulle, genom
448
Den 23 December e. m.
votering efter hemmantal, välja deD landtmätare de hade förtro¬
ende till.
Billigheten häraf ligger för öppen dag, äfvensom alt den
sannolika följden borde blifva erhållandet af en skicklig och opar¬
tisk landtmätare, då alla de välja som uti skiftet äga del och en¬
sidiga bi-afsigter oftare kunna antagas hos en ensam jordägare
som begär skifte, än vid samfäldt val af ett helt skifteslag.
Men ett sådant förslag ansågs möta flere svårigheter vid
verkställigheten och blef derföre, vid nästlidne riksdag, ehuru af
Utsk:n tillstyrkt, i Stånden förkastadt. Först under skiftesförrätt¬
ningens fortgång blifver delningsgrunden tillförlitligt bestämd, och
följaktligen kunde vid förrättningens begärande ej afgöras huru
jordägarne skulle deltaga i ett sådant val.
Om hvarje ansökning, till erhållande af laga skifte, blefve
utställd lill kommunikation med de jordägare som i skiftet hafva
del jemte föreläggande alt, inora viss kort tid, inkomma med för¬
slag, i fall de särskildt ville landtmätare föreslå, och landsf).em-
betet bemyndigades att förordna den landtmätare, som ansåges
lämpligast, bör man hysa det förtroende till vederbör, auklorite-
ter att den tjenligaste landtmätaren erhölle förordnandet, sedan
hvarje part kunnat göra sin framställning i ett för alla jordägare sä
vigtig! ämne.
Afven torde i sammanhang härmed böra tilläggas det stad¬
gande, att landsh.embetet, så vidt görligt, undveke att till före¬
tagande af nytt skifte förordna en sådan landtmätare, som till
följe af laga domstols beslut har oafsluladt skifte att omarbeta.
Vördsammast anhålles om remiss härå till Lag- samt Allm.
Besv.- o. Ekon.Utsk:n.
Begärdes på bordet.
Upplästes 2:ne af Hr Fitinghoff, Conrad Blechert,
inlemnade motioner, så lydande:
1.
Det är bekant att sjön Wenern genom sin vattenhöjd, hvil¬
ken ofta under lång tidföljd af år tilltager och isynnerhet un¬
der långvariga regntider ofta står flera alnar högre än eljest, icke
endast ådrager strand och öboar betydlig skada, utan äfven förhin¬
drar förbättradt åkerbruk och odling af måhända sina 100,000 tunn¬
land jord, hvilka eljest, såsom till stor del varande af förträfflig
beskaffenhet, skulle kunna erbjuda tusentals familjers arbete och
bergning, samt ansenligt bidraga till jordbrukets utvidgande. Det
är väl sannt, att en del förmögnare possessionater kunnat något
afböja dessa olägenheter genom dammbyggnader och pumpverk,
men mängden af små jordbrukare kunna icke bestrida de kost¬
nader som dertill erfordras; och i alla fall uppstå lätt skador å
sådane anläggningar, då förlusten stundom blir i samma mån för¬
störande, som man i hopp om deras varaktighet nedlagt mycket
arbete och kostnad på markens odling.
Jag
Den 2o December e. ra.
449
Jag liar väl hört, all frågor varit väckta och undersökningar
gjorda ang:de möjligheten alt sänka sjön eller hålla den vid jemn
vallenyta. Men de synas åtminstone icke ledt till något resul¬
tat. Saken borde dock icke vara svär. I trakten af Weners¬
borg finnas ställen, ibland andra vid den s. k. Nybro, der gan¬
ska lätt en bred kanal synes kunna åstadkommas, hvarigenom
vallenliöjden, medelst stämbord, kunde hållas till en viss höjd;
och seglationen på Wenern behöfde ingalunda derigenom lida,
då sjöns djup i alla fall säkert blef tillräckligt för de fartyg, som
kunna begagna Götha- och Trollhälte-kanalerne, samt större far¬
tyg icke gerna på insjöar ne begagnas.
I anledn. af dessa förhållanden, anhåller jag att R. St. måt¬
te hos K. M. i und. framställa den auhållan, att genom styrel¬
sen för väg- och vatten-byggnader upplysningar mätte inhemta»,
huruvida en bestämning af sjön Wenerns vattenyta med fördel
för kringliggande jords odling och utan att tillintetgöra kanal-
seglalionen ä nyssnämnde kanaler, eller framgående till de vigli-
gare hamnar vid sjön, skulle kunna utföras, samt hvilka kostna¬
der, som i sådant fall skulle erfordras; äfvensom, i fall saken vi¬
sar sig vara möjlig och nyttig, låta utarbeta förslag huru arhetet
bäst kunde utföras, af Staten eller genom eli bolag, samt hvad
villkor som borde ett sådant erbjudas, på det R. St. må blifva i
tillfälle att härom öfverlägga.
Jag är öfverlygad att våra efterkommande skola erkänna hvad
i sådant afseende under vår trd kunde utföras; och anhåller om
remiss af denna min motion till Ekon.Utsk.
2.
Ibland de förhållanden, som synas vara på samma gång
tryckande för vår handel och sjöfart och nedslående för vår na¬
tionalära, är det i mänga afseenden märkvärdiga, att oaktadt vi
äga ena stranden till Öresund och den naturligaste rättigheten
till dess djupaste farvatten, vi likväl nödgas erlägga för våra far¬
tyg och värt gods en så betydlig afgift till Danska kronan.
Jag vet att det är ömtåligt alt vidröra detta ämne, sedan
genom fredsslut man så oförsigtigt frånkändl sig rättigheten, alt
obehindradt och utan s. k. ”lull”, segla vid landets egen kust;
men just för den goda anda sora råder mellan så väl de begge
regeringarne som folken, anser jag rätta tidpunkten vara, att nu
väcka frågan om denna afgifls och dermed förenade lull-visita-
tions afskaffande. Det synes mig finnas så många sätt, att till
inbördes fördel tillvägabringa en lösning deraf, all det goda för¬
ståndet icke derigenom bör kunna rubbas och jag är förvissad,
att vår Konung och Hans regering skall med nit och klokhet sö¬
ka genomföra den för Svenska folket så vigtiga befrielsen ifrån ett
så betungande åtagande och ett så kränkande beroende af en an¬
nans Stals godtycke.
De svårigheter som åtfölja denna tull-klarering, oaktadt nå¬
got afhjelpta genom i sednare tider gjorda öfverenskommelse!-, äro
1 II. 29
450
Den 23 December e. m.
likväl ännu så stora; sjöfartens förlust af tid och ofta derigenom
ådragna vådor, sä betydliga och till förluster af folk, fartyg och
gods ledande, att jag blott behöfver erinra derom: de äro all¬
mänt kände; och det är i den förhoppning, att R. St. icke skola
tveka om sin pligt att understödja Regeringens framställningar i
denna del, som jag vågar föreslå, att R. St:s Ekon.Utsk., till hvil¬
ket jag anhåller alt denna min motion må öfverlemnas, måtte
tillstyrka R. St., att bos K. M. tind. anhålla del H. M. täcktes på
diplomatisk väg öppna underhandling, om upphörande af all vi-
silations- och passage-afgift för Svenska fartyg, i Öresund.
Dessa motioner remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Upplästes följande af Hr Reenstjerna, Malcolm, inlem¬
nade motion:
Bland hela arméens befäl äro yngre kaptener och suhaller-
ner vid artilleriet i allmänhet de som äro sämst lönade. Ty om
man börjar granskningen med underlöjtnantsgraden, så bestås den¬
samma visserligen 300 r:dr b:co i lön; men sedan alla afdrag äro
gjorda, återstår ej mer, än några och 60 r:dr b:co i qvartalet,
eller circa 32 sk. b:co om dagen. Löjtnantslönen är pä stat 450
r:dr b:co, men verkliga kontanta behållningen blir af samma skäl
ej mer än circa 1 r:dr 5 sk. b:co om dagen. En yngre kaptens
lön är 540 r:dr b:co, men som afdragen å densamma äro betyd¬
ligt större än ä löjtnantens, så blir behållningen nära densamma
för båda. Dessa löner kunna väl sägas vara högst ringa, då man
tillika tager i betraktande den längre exersisliden, samt 1 må¬
nads kortare semester vid artilleriet, än vid den öfriga arméen.
Icke desto mindre äro arlilleriofficerare de ende i hela arméen,
hvilka kommenderas till tjenstgöring å rikets fästningar utan alt
derföre uppbära särskildt arfvode eller aflöning, utan anses de¬
samma hafva full ersättning i sina löner, hvilka enligt ofvanståen¬
de ej belöpa sig till särdeles konsiderabla summor.
Af denna anledn. får jag föreslå, att de officerare af artille¬
riet, hvilka å rikets fästningar äro kommenderade, må komma i
åtnjutande af samma aflöning och öfrige förmåner, som för när¬
var. tillfalla officerare af indelta armeen, då de till tjenstgöring
å rikets fästningar äro kommenderade.
Jag anhåller vördsamt om remiss af denna min motion till
vederbör. Utsk.
Begärdes på bordet.
Hr von Hohenhausen, Mich. Silvius, hade inlem nät
en så lydande motion:
Till lättande af utlåningen utaf i banken befintliga oanvända
fonder, som lill utlåning af R. St. äro disponerade, får jag äran
föreslå att handels- och närings-diskonlerna, när fullmäktige pröf¬
va alt intet men för banken deraf kan uppstå, måtte framdeles
få bevilja lån icke blott såsom nu å hypolhek på revers, hvilket
Den 23 December e. m.
-451
hypothek kanske i flesta fall är ett för tillfället skapadt foster,
utan jemväl pä hypothek af godkänd inteckning i fastighet jemte
borgen på högst 6 månaders lid och lill eli maximi-beiopp på
personen af 50,000 r:dr b:co; samt ali, då behof deraf visar sig,
lånefonden måtte fä förstärkas frän andra fonder der medlen lig¬
ga obegagnade.
Privat-bankerne begagna sådan utlåning så väl till sin egen
fördel sorn till gagn för låntagare, hvilka få tillfälliga behof af
stora lånesummor. Banken får igenom inteckningen en vida
större säkerhet för ålerbekommandet af lånet, än hypothiserade
skuldförbindelser gifva.
Vidare får jag föreslå, att bankofullmäktige berättigas att
diskontera å utrikes ort här på platsen dragna vexlar accepterade
af godkända handelshus; men fullmäktige böra ingalunda vara
förpligligade dertill, emedan en vägran att diskontera då skulle
innebära ett omdöme att huset icke vore godkändt. Hrr full¬
mäktige få härigenom erfara att stor uppmärksamhet i denna rö¬
relse behöfves, hvilket städse bör erinra dem derom, -att hafva
densamma oaflåtligen fästad på de handelshus å utrikes ort, der
banken äger stora summor deponerade.
I Götheborg och Malmö, der privat-banker finnas, torde va¬
ra lämpligast att åt dem öfverlåta diskonteringen, likasom privat¬
bank i allmänhet i öfrige rikets städer.
Remitterades lill BankoUlsk.
Hr von Hartmansdorff, Aug., anförde skriftligen;
Då Hr Rääf, d. 18 dennes, gjorde sina anmärkn.-r vid för¬
slaget lill den nya strafflagen, uppmanades han af Justitie-mini-
stern, Hr Gr. Posse ali i stället uppgifva något bättre. Det är
-icke lätt att efterkomma en sådan begäran, om man skall upp¬
gifva nya straff, och icke vill äfventyra, att lika med lagbered¬
ningen föreslå sådana, som af erfarenheten i vårt land äroopröf-
vade. Jag förbehöll mig då, att framdeles hafva min talan öp¬
pen i deuna sak, och vill nu, ehuru ofullständigt det må blifva,
begagna motionstidens sista dag, för att i korthet säga min tan¬
ka om sättet att behandla ifrågavar. ämne.
Erfarenheten har visat, att de gamla kropps- och skamstraf¬
fen bättre bevarade den allmänna säkerheten, än den ringa akta¬
de strafflag, som nu gäller. Att man vill komma ur den för¬
sämrade ställning, hvari man sig befinner, är naturligt. Men
huru? jo genom antagandet af ett tredje bestraffningssätt, som
ännu är i Sverige oförsökt, och i andra länder omtvistas,
men dock af många, kanske de flesta, berömmes. Skulle det
vid tillämpningen icke heller befinnas afskräcka illgerningsman,
hvad skall man då göra? Förmodligen tillgripa något 4:de eller
5:te bestraffningssätt, som under liden fått tonen för sig hos de
lagkloke. Men under liden äro rättskaffens medborgare gifna tilt
spillo åt våldsverkare. Hade det då icke varit bättre, att bibe-
29 '
452
Den 23 December e. m.
hålla de gamla straffen, intilldess man genom erfarenhet ulrönt
hvilka nya, som verkligen förtjena företräde? Allmän och vanlig
statsklokhet plägar fordra, att man icke bortkastar de lagar man
äger, förr än man har några bättre, alt sälta i stället. Om man
likväl gjort eli dylikt misstag, så hör man väl hellre återtaga
de gamla lagarne, än dragas med de sämre nya, under det man
pröfvar de nyaste. Men huru skall man få inhemsk erfarenhet
om en ny strafflags sämre eller bättre beskaffenhet, utan att in¬
föra honom, ty eljelst kan ju ingen dömas derefter? — Jo det
kan ske på sätt dermed lärer tillgå i Preussen och annorstädes.
Man tillåter dömda brottslingar, hvilka begära nåd, att, såsom eli
slag af sådan, undergå de nya straffen. Anses de af illgernings-
männen för en lindring, och följaktligen ofta begäras, eller om de
med ett ord icke afskräcka, så aktar man sig för ali införa dem
genom lag. Undvikas de deremot, såsom svårare, än de gällande,
sä påbjuder man de nya. Likaledes borde man efter min tanka
desto hellre göra hos oss, som den nya strafflagen, äfven om han
genast af R. St. antoges, icke kunde verkställas för brist på en¬
samhetsfängelser. Vi hafva ju knappt ^ af dem som behöfvas för
ransakningsfångar. Innan de återstående § blifva byggda, lära
väl ett par riksdagar förlöpa. Dessförinnan torde både penningar
och lust till att bygga många och stora bestraffningsfängelser va¬
ra slut. Hvilken villervalla skulle emellertid icke hafva uppkom¬
mit genom en overkställbar strafflag? och för hvilket lidande ha¬
de icke samhället blifvit blottställdt. För att i möjligaste måtto
förekomma eller åtminstone förringa det, vet jag ingen lämpliga¬
re utväg, än att föreslå:
l:o Att uppförandet af ensamhetsfängelser för ransaknings¬
fångar öfver allt i riket, der sådana erfordras, mätte fortsättas.
2:0 Alt de vid 1840 — 41 årens riksdag afskaffade kropps-
och skam-straffen måtte, med vissa möjligen behötliga mildringar
för ringare förbrytelser, återställas, intill dess man hunnit pröfva
verkan och lämpligheten af den föreslagna nya strafflagen.
3:0 Att denna pröfning anslälles derigenom, att det af nåd
tillätes vissa dömda brottslingar att, i st. f. de gamla, undergå de
nya straffen, hvilket kunde ske i de för ransaknings-fångar bygg¬
da ensamhets-fängelser.
Blefve antalet af dem, som valde de nya straffen, öfvervägan¬
de, så visade del sig, att dessa vore mindre afskräckande, än de
gamla. Man borde då icke antaga de nya. Man hade, genom
det anställda rönet, besparat sig skadan af en vanmäktig lagstift¬
ning och den ofantliga kostnaden för nya, på lag beräknade be¬
straffnings-fängelser.
Slutligen hemställer jag, till det H. Ståndets bedömande,
om det är lämpligt alt, med bibehållande af vår gamla rättegångs¬
ordning och domstols-organisation, införa en strafflag, der ett
så vidsträckt utrymme lemnäs åt domarens godtycke? Denna om¬
ständighet allena synes mig höra föranleda uppskof. Huru vill
man begära, att Svenska folket, som är så nogräknad! om lag¬
bunden säkerhet i andra hänseenden, skall underkasta sig dorna-
Den 23 December e. m.
453
vens välbehag till flen grad, att ingen anklagad kan pä för¬
hand inom godtycklighftsgränsen beräkna måttet af sin be¬
stallning?
Under sådana förhållanden, och då jag följaktligen hvarken
tror, ali den nya strafflagen nu blifver anlagen, eller, om det
sker, inser möjligheten att honom verkställa, har jag härmedelst
velat åtminstone antyda den rigtning man synes böra taga, för
att genast komma lill något bättre, än det närvar.
Frih. Hermelin, Au g. Söderling: Under loppet af sist-
förflutne riksdag öfverlades på detta rum, huruvida LagUtsk:s s.
k. principbetänk., ang:de förslaget till ny kriminal-lag, skulle af
K. o. Ad. godkännas eller ej. — Nämnde betänk, bifölls efter en
lång och allvarlig öfverläggning. Som jag var en af dem, som
med min röst, således i min mån, bidragit lill de i betänk, ut¬
tryckte lagbestämmelsers antagande, finner jag mig uppmanad att
fästa uppmärksamheten pä den karakteristik af det nya lagförsla¬
get, som den siste värda talaren framställt. Talaren tillkännagif-
ver sin önskan vara, alt fäderneslandet icke må hemsökas af en
”vanmäktig lagstiftning.” Det är icke min mening, att genom en
vidlyftigare bevisning ådagalägga det oriktiga i talarens uppfattning
af det nya kriminal-förslagets antia i dess gjorda framställning. Jag
kan visserligen äga tillfälle, att lill vederläggning af talarens sats
eller hans förmodan, att i fängelsestraffet skulle ligga något van¬
mäktigt, åberopa ej mindre sednare liders juridiska litteratur, än
äfven en stor auktoritet inom tänkares och juristers fack, jag me¬
nar Tysklands Mittermaijer, hvilken i Europeiskt anseende tallar
inom lagfarenhetens område med Berzelius inom naturkunnighe¬
tens. Dock kan jag stödja mig på andra auktoriteter, som, hvad
lagens praktiska tillämpning angår, torde gälla lika mycket eller
ännu mera; jag hänsyftar härmed dels på ålskillige lagstiftande för¬
samlingar, såsom i staterne Wurtemberg, Hanover, Baden, Braun¬
schweig o. s. v., och dels på de i sednare lider tillsatte comi-
léer till utarbetande af förslager lill kriminal-lag t. ex. den i
Hamburg befintlige, hvilken blifvit tillförordnad för de fyra fria
handelsstäderne, Hamburg, Frankfurt am Mayn, Bremen och Ly¬
beck. Följer man med uppmärksamhet ofvannämnde represen¬
tant-kammares och comitéers arbeten, finnér man deruti en för¬
undransvärd likstämmighet i tankarne om fängelse-straffet såsom
det hufvudsakligaste straffmedlet; månne detta kan vara slumpens
verk? Nej, långt derifrån. Asigler, hyllade i stater af den mest
olika sammansättning i hänseende till religionsbegrepp, statsför¬
fattning m. m., måste äga en djupare grund i menniskonaturens
utveckling och tidsförhållanden, än ett understundom påkomman¬
de nyhetsbegär, som väl kan fängsla för en tid, men aldrig be¬
slå för den lugna pröfningen sä inom theoriens sfer, som det
praktiska lifvet.
Med anledn. af det ofvan anförda, anser jag mig böra af¬
styrka Hr von Hartmansdorffs motion, under det jag vördsamt
vägar fästa H. LagUlsk:s uppmärksamhet på vigten, alt med
454
Den 23 De cerni» er e. m.
största möjliga omtanka handlägga det under Utsk:s behandling
varande lagförslag.
Hr von Hartmansdorffs förevar, motion begärdes på bordet.
Upplästes följande af Hr Tham, Seb. Math., inlemna¬
de mern.:
Uti K. M:s nåd. förordn. om hvad iakttagas bör för erhål¬
lande och utfärdande af tillståndsbref å rättighet att, med andras
uteslutande, under bestämd tid utöfva och begagna nya uppfin¬
ningar i slöjd och konst eller förbättringar å redan gjorde upp¬
finningar, af d. 13 December 1S34 är i 3 § stadgadt, att sådant
tillståndsbref, i allmänhet benämndt patent, må kunna erhållas
icke allenast å l:o nya uppfinningar i slöjd och konst, och 2:o
förbättringar af äldre dylika uppfinningar, utan ock 3ro ”för in¬
förande af i andra länder kände, men här i riket förut ej verk¬
ställde uppfinningar i samma väg, så vida icke uppfinningen är
af den enkla beskaffenhet, att den kan, efter en genom tryck för¬
ut allmängjord beskrifning, af hvilken som helst eftergöras.”
Om i fordna dagar så beskaffad belöning för införande i ri¬
ket af i andra länder kände uppfinningar skäligen bort äga rum,
synes dock nu mera icke något skäl tala för bibehållande deraf.
Uppfinningar i andra länder blifva nu så hastigt och allmänt be¬
kanta här i riket, att hvar och en, som får kunskap om en sådan
uppfinning, gerna kan antaga, att om han icke i dag kungör
upptäckten, så kungöres den i morgon af någon annan. Svårli¬
gen torde ock någon billighet finnas deruti, att om t. ex. 2 Sven¬
ska fabrikörer samtidigt i London taga kännedom af någon der¬
städes känd och i fabrikerna tillämpad uppfinning, den ene, då
han återkommer hit till riket och vill i sin fabrik begagna samma
uppfinning, skall finna sig dervid hindrad blott derföre, att den
andra en dag tidigare kommit hem och hunnit till K. cornm.-
colhm ingifva ansökning om patent å uppfinningen. Ett sådant
tvång öfverensstämmer ingalunda med den friare anda, som nu
mera gjort sig gällande i vår lagstiftning rörande näringarne.
På dessa grunder anser jag mig böra föreslå följande än¬
dringar i ofvanomförmälda K. författning, nemi.:
att 3 mom. i 3 § må upphöra att vara gällande;
att i 4 § bestämmelsen om tiden för patenträtt å utomlands
känd och införd uppfinning, samt sista mora. i denna S;:
”äfvensom tiden för begagnande af patenter å införda ut¬
ländska uppfinningar” etc, må utgå;
att i 6 § orden: ”eller örn den är från utrikes ort införd,”
likaledes må utgå;
att i 11 § orden: ”bär i riket” må utgå;
att i 13 § likaledes orden: ”bär i riket” utgå; samt
att i 19 § samma ord: ”bär i riket” äfven utgå.
Anhålles om remiss å denua motion till verbör. Ulsk.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Den 23 Decemijer e. m.
455
Upplästes en af II. Ex. lii- Gr. Löwenhjelm, Carl Axel,
inlemnad, så lydande motion:
Det är R. o. Ad. bekant att, vid tillträdet af vissa redogö-
rare-befattningar i Statens tjenst äfvensom vid utarrendering af
boställen eller af kronans lägenheter, åligger det, i förra fallet
den tillträdande tjenstemannen, och uti det sednare den antagne
arrendatorn att prestera en viss fastställd borgen af 2:ne veder-
häftige män, hvars vederhäftighet af vederbör, länsstyrelser skall
intygas. Detta sednare villkor uppfylles alltid med den välbe¬
kanta klausul: ”Så vidt oss veterligt är.”
Det är äfven bekant, att det åligger vederbör, auktoriteter
alt hafva akt deruppå all kaulionisters förmögenhets-omständighe-
ter fortfarande äro af art att kunna anse dem vara vedcrhäftige,
en uppmärksamhet som är svår om ej omöjlig alt med säkerhet
uppfylla. Emellertid händer ej sällan att Staten, eller tjenstemän,
hvars boställen äro på högre befallning utarrenderade, stadna i
förluster, föranledda deraf att löftesmän under tiden blifvit in-
solvente.
Sådana förluster som ej borde inträffa, äro lätta att förekom¬
ma, så vida man i Sverige vill införa hvad som redan uti längre
lider finnes infördt uti Frankrike under namn af ”la Caisse des
Cautionnemens”, der alla dylika kaulions-belopp insättas och för¬
varas, räntelöst för insättaren. öli Sverige skulle denna kautious-
kassa blifva R. St:s bank, sorn dervid ingenting äfvenlyrar, och
man slipper då ett kautions-system, som oftare leder kautionister
till förstörelse.
Fästande H. R. o. Ad:s uppmärksamhet häruppå, vågar jag
väcka följande motion:
Att vid tillträde till sådane tjenster, hvarvid en viss bestämd kau-
lionssumma ansetts behöflig, den tillträdande må tillförbindas uti
R. St:s bank insätta nämnde belopp; kunnande insättaren icke åter¬
fordra densamma innan vederbör, embetsverk funnit och tillkän¬
nagifva att dess förda räkenskaper eller förvaltning icke lemnat
rum till någon anmärkn.; samt
att arrendatorer af boställen eller slaten tillhörig jord eller lä¬
genheter, må vid arrende-kontraktets ingående eller förnyande
tillförbindas att uti det embetsverk, som har ularrenderingen sig
anförtrodd, deponera beloppet af 1 års arrende enligt uppgjordt
kontrakt, jemte värdet af den husröte-skyldighet för hvilken ar¬
rendator under året ansvarar.
Emot detta förslag torde invändas att det innebär en större
tyngd för tjensteman eller arrendator att insätta det äskade kon-
tapta beloppet, än alt anskaffa löftesmän; men staten och det
allmännas säkerhet står i mina ögon uti första rummet, hvartill
kommer alt den som icke mäktar fullgöra en dylik insättning,
förtjenar ej, åtminstone uti financielt hänseende, särdeles förtroende.
Jag anhåller vördsamt om denna motions remitterande till
vederbör. Utsk.
Remitterades tilt StalsUtsk.
456
Den 23 December e. m.
Upplästes följande af Hr Linderskjöld, Jakob Fa b., in¬
lemnade motion:
Jemlikt äldre Charlte-Sigillatas-förfaltningar försåldes stäm-
pladt papper i liufvudsladen endast tili det å Riddarholmen be¬
fintliga försäljnings-konlor; men vid 1844 och 1845 årens riks¬
möte stadgades, på sätt 17 § i nu gällande författning om stäm-
lade pappers-afgiflen visar, alt collegier, konsistorier, embetsverk
och embetsman äfven äga alt ifrån K. statskont. erhålla slämpladt
papper på kredit, med tillgodonjutande af 4 procents försäljnings¬
provision. Härigenom bär inträffat att försäljningen vid hufvud-
konloret högst betydligt minskats, oell alt, lill följd häraf, den
nuvar. försäljningsmannen vid detta kontor, som i 27 år med
utmärkt nit och redbarhet beslridl denna befallning, sett sin pro¬
vision från något öfver 2000 r:dr, hvar til den, enligt närlagde
uppgift, i medeltal årligen uppgått, förminskad förlidet år lill
1500 r:dr och innevar. är lill omkring 1200 r:dr. Med visshet
kan det ock antagas att nämnde, provision för framtiden än vi- v
dare kommer att till beloppet nedsättas, då Cliartae-Sigillalaj-redo-
görare utses af flera embetsverk än hittills skett. Då denna för¬
lust af påräknade inkomster, som tungt drabbar den nuvar. ål¬
drige och utmärkt ordentlige innchafvaren af försäljningsmanna-
befattningen, tillkommit helt och hållet ulan hans eget förvållan¬
de, så synes det vara både rätt och billigt att honom lieredes nå¬
gon ersättning härför. Detta torde lämpligast och lättast kunna
ske på det sätt, att bans provision, nu utgörande 4 procept, ökas
till 6. Utom de bevekande skäl, som jag redan anfört för en så¬
dan förhöjning, linnes äfven ett annat, som ensamt synes göra
honom berättigad härtill. Den nu gällande förordnm om stäm¬
plade pappers-afgiften stadgar nemi. uti 17 §, alt försäljnings¬
kontoret å Riddarholmen bör hvarje söckendag under hela året
hållas öppet från kl. 9 till 1 f. m. samt från 4 lill 6 e. m., en
skyldighet som icke finnes föreskrifven för de andra redogörarne,
kvilka likväl äga rätt lill samma provision som försäljningsman¬
nen vid hufvud-kontoret. Då genom denna föreskrift icke alle¬
nast försäljniugsmannens befattning är vida trägnare och besvär¬
ligare än de andra redogörarnes, utan äfven deraf blir en nöd¬
vändig följd, att han måste antaga och aflöna ett biträde, för att
vid inträffande sjukdomsfall eller annat laga förbinder försäljnin¬
gen förestå, synes det vara rättvist och billigt att han åtnjuter
högre provision än de öfrige redogörarne. På ofvan anförde
skäl får jag hos R. II. St. vördsamt föreslå, antingen alt provi¬
sionen för försäljningsmannen vid hufvud-kontoret i Slockholm
mätte ökas lill 6 procent, eller ock att h%n befrias från skyldig¬
heten alt på bestämda lider hälla försäljnings-konloret öppet.
Om remiss af denna min motion lill Bevilln.Utsk. får jag anhålla.
Specifikation på för sälj ning s-provision vid Stockholms stads
Chartw-Sigil/a ICB-försäljning s-kontor, under loppet af ne¬
lla/i nämnd er år, nemi.:
År 1837 .... b:co 2,131: 10. 9.
„ 1838 1,972: 45. 1.
Den 23 December e. m.
457
År 1839 .... l):co 1,952: 3. 5.
,,1840 2,023:16.11.
,,1841 1,878:26.10.
„ 1842 2,009: 39. 11.
„ 1843 2,503: 35. 8.
„ 1844 2,484:38. 1.
,,1845 2,555: 1. 11.
Enl. 17 §:n i 1845 års Chartte-Sig. förorda, erhålla embets¬
verk och embetsman, för utöfningen af deras embeten, erforder¬
ligt stamphult papper, med rättighet till provision, hvarför den¬
samma, vid försäljuings-kontoret endast utgjorde:
År 1846 b:co 1,558: 26. 5.
,, 1847 t. o. m. för Oktober månad 924: 26. 9.
Gustaf Planck.
Remitterades til! Bevilln.Utsk.
Frih. Hermelin, Ang. Söderling, hade inlemnat föl¬
jande mein.:
Under det alt man med skäl i många fall klandrar vära
embetsverks organisationer, med dess åldrige tidsödande former,
måste man lemna ett rättvist erkännande ät det enkla i inrätt¬
ningen af den s. k. landlregeringen. Är landsten vuxen sil t
kall och nitisk samt understödd af dugliga biträdande eller un¬
derlydande embetsman, kan derföre, i de liesta fall, utan myc¬
ken omgång, K:s bef:de tillhörande ärenden bringas till slut samt
för länen nyttiga inrättningar beredas och åstadkommas. Vid så¬
dant förhållande är det desto angelägnare, all i de fall åter, der
onödige hinder för länsadministrationers jemna gång förefinnas,
söka få samma hinder undanröjda. Af sådan beskaffenhet torde
med skäl kunna anses vara, att enligt dels allmänna lagens 28
eap. 5 § byggningabalken dels åtskillige sedermera ulkomne för¬
fattningar, K:s bef:de är förhindrad, att der han så nödigt fin¬
finer och hans erabetsgöromål det tillåter, sjelf förrätta den un¬
dersökning i parternes öfvervaro, som, enligt ifrågavar. lagrum
och författningar, bör i vissa ekonomiska mål, såsom skjuts- och
väganläggnings-frågor m. II. föregå innan K-.s be fale pröfvar dessa
frågor. Denna förvisning till undersökning vid härads-rälten in¬
nefattar visserligen en beqvämlighet för landslune som anse sig
göra nog, blott de låta ärendena hafva sin tysta gång, men ut¬
gör eli hinder för dem, som med lifligare intresse påtänka och
omfatta medlen till sina läns förkofran och önska se sina planer
utan för mycken tidsutdrägt realiserade. Det är nemi. gifvet, alt
ekonomiska frågor ligga utom kretsen för häradshöfdingarnes verk¬
samhet, som är lagskipningen. Träget sysselsatte härmed och
tvungue alt af expeditionslösen hemta sin inkomst, äro derföre
landshmes uppdrag till förrättande af ransakning i ekonomiska
ärenden, för de flesta af häradshöfdingarne ovälkomna, såsom ta¬
gande deras af lagskipningen fullt upptagna lid i anspråk, deri ill
lönlösa, och dessutom, dä beslutande-rälten icke tillhörer dem
458
l)en 23 December e. m.
ulan landsinne, icke medförande hvarken den äggelse sora sträf¬
vande! till ett nyttigt mål medförer, eller den belöning sorn må¬
lets uppnående gifver. Man har derföre ock täta exempel att dy¬
lika frågor under åratal få sakna behandling hos härads-rälterne,
likasom ali denna behandling icke sker med den omsorg, som en¬
dast med fullt skäl kan väntas af den i frågorne beslutande.
Stadgandet om en sådan föregången undersökning hos härads-
rälterne i ekonomi-mål har ovedersägligen endast tillkommit af
2:ne skäl, det ena att då parter, hvilka böra i ekonomifrågor lem¬
näs tillfälle att sig yttra och sin rätt bevaka, må undvika instäl¬
lelse för sådant ändamål i det ej sällan aflägsna läns-residenset,
det andra landhms beqvämlighet i förening med den förutsättning
att de trägne embetsgöromålen i residensstaden skulle förhindra
honom, att i orten, der parlerne bo utreda frågorne och inhemta
deras yttranden; ty det later ej tänka sig, att den embetsman, ål
hvilken domsrätlen i en fråga blifvit uppdragen, icke skulle tiller¬
kännas förmåga, att hålla de förberedande förhör som böra föregå
ärendets bedömande.
Då nu landslun, om han är sitt kall vuxen, måste äga en
närmare bekantskap med länets ekonomiska förhållanden un härads-
höfdingarne, hvilkas hela tid och uppmärksamhet tages i an¬
språk af lagskipningsbeslyr, samt stadgandene om undersökningar
vid häradsrälterne i nämnde ekonomiska ärenden, af ofvan anförde
skäl ofta utgöra hinder för dylika ärendens skyndsamma -behand¬
ling, ser jag mig föranlåten föreslå den ändring i de lagrum och
författningar, hvarå ofvannämnde föreskrifter linnas intagne, att
K. bef:de må äga, då hans öfrige embetsgöromål det tillåta, sjelf
förrätta undersökning och höra parter i ekonomimål, nied vilkor
att sammanträdet hålles uti något ställe inom den domvärjo, der
parlerne bo.
Jag anhåller vördsamt om remiss häraf till vederbör. Utsk.
Begärdes på bordet.
Hr Roos, Carl Ulrik, hade inlemnat 2 motioner, så-
lydande:
1- ,
Ej mindre enligt statslärans reglor, än den beskattandes pligt
och skattdragandens skäliga fordran, bör jemnhet och rättvisa i
beskattning iakttagas. Tillvägabringandet deraf utgör också en af
dagens stora frågor; och betvittas bör icke heller, att ju det miss¬
förhållande i beskattningsväg, jag nu får anmäla, sedan detblifver
kändt och insedt, vinner påkallad rättelse. Frågan är om den stä¬
derna pålagde, egentligen i Stockholm utgående kartering af hyres¬
kontrakter. Dervid kan först anmärkas, alt motsvarighet för hy¬
reskontrakter å landet, annat än då lagsökning kommer i fråga,
ej förefinnes, eller åtminstone ej kontrolleras, och således ej heller
iaktlages. Men för öfrigt befinnes förhållandet för Stockholm vara
sådant, alt den rike, som sjelf bebor sitt hus och begagnar sina lä¬
genheter af huru högt värde sora helst, undslipper helt och hållet
Den 23 December e. m.
45!)
denna beskattning; den åter som är i besittning af bus och egen¬
domar med godt läge oclt bättre beskaffenhet, hvilka naturligtvis
hafva ett högre värde, åtnjuter utom den fördelen att bans hyres¬
lägenheter äro eftersökta och han således får välja sina hyres¬
gäster bland de reela och förmögna, samt således utfår sin byra,
linner sina lägenheter väl vårdade—och dertill, emedan flyttning
bland den klassen hyresgäster sällan förekommer, också endast säl¬
lan är betungad med kartering af nya hyreskontrakter. Till mot¬
sats mot dessa lyckliga förhållanden äro de som innehafva de
smärre husen och dem med smärre läge årligen betungade med
karleririg af nya hyreskontrakter; men ej nog dermed, de få äf¬
ven finna sig vid att se sina lägenheter missvårdas och räll ofta,
delvis eller helt och hållet förlora sin hyra. Af Stockholms be¬
folkning kan kanske hälften eller tredjedelen räknas vara irre-
guliera i sina hyresliqvider, och dessa falla nästan uteslutande egen-
domarne af mindre värde till last. Jemväl de mindre bemedlade
måste dock någonstädes bo, och alla utstyra de sig till del bästa
då rum skall hyras. Bland många andra svårigheter må härtill
nämnas den, att en hyresgäst, ehuru han icke betalar hyra, genom
lagens otillständighet dock kan qvarhålla sig i den lägenhet hvari
han en gång inkommit. I rådhus-rätten dömes han väl till afflytt¬
ning, men han besvärar sig i hof-rälten, och man kan vara säker
på att han derefter qvarsilter året ut. Emellertid får husägaren
förlora sin byra, af hämd och illvillja mången gång se sina lä¬
genheter på allt sätt missfaras; han måste ansvara för sotning, ren¬
hållning m. m.: och lill råga på allt obehag, skada och förlust
mäste lian äfven bestå dryg karta å hyreskontraktet. Att häri
befinnes ett missförhållande lärer icke kunna bestridas; och jag får
alltså föreslå, att karteriug af hyreskontrakter på sätt den nu utgår,
fallande nästan hell och hållet den mindre bemedlade husägaren lill
last, helt och hållet måtte få upphöra. Skulle någon ersättning
derför anses böra uttaxeras af stadsfastigheter, vore både lämpli¬
gare och rättvisare att den utginge genom direkt bevilln. efter hus¬
värdet; men då äfven städerne synes kunna göra anspråk alt nå¬
got få vara afsedde vid den skattejemkning som tid efter annan
blifvit medgifven, torde afgiften enkelt kunna få upphöra och ur
blifvande charlte-sigillatae-förordn. uteslutas.
Om remiss till vederbör. Etsk. anhålles.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
2.
Om Westergöthland eller vestra provinserna af riket någon¬
sin varit af minskad vigt emot hvad de fordom enligt historien
varit, så hafva de dock nu mera efter förlusten af Finland, Po¬
mern och öfrige provinser bortom hafvet samt föreningen med
Norrige fullt återtagit sin förra betydenhet. Westergöthland kan
nemi. nu ej allenast anses som de förenade rikenas centrum, men
äfven derifrån är närmaste beröringen sjöledes med öfriga verl-
den, särdeles den merkantila. Westergöthland är dessutom ett af
rikets bördigaste landskap; bästa handelsläget likasom bästa han¬
460
Den 23 December e. m.
delsstaden finnes äfven der. (hiskligt För det närvar, men nöd¬
vändigt för framtiden torde det blifva att uppmärksamheten rik¬
tas deråt. Af icke ringa vigt vid sådane förhållanden synes det
kunna blifva, om II. M. K. och den K. familjen emellanåt i Wes¬
tergöthland kunde vistas; men der som annorstädes i riket utom
grannskapet af hufvudstadeu saknas för det närvar, deri ill någon
afsedd och lämplig bostad. Af sådane i korthet antydde anledmr får
jag vördsamt föreslå, att Leckö slott, såsom lustslott måtte ställas
lill H. M. Konungens disposition, sjelfva slottet genast, men kungs¬
gården atl tillträda vid donationsårens utgång.
Leckö slott är en kostbar göthisk byggnad af samma art och
i öfrigt jemförlig med Gripsholms slott. Dess läge är i ångfartygs-
linien mellan Slockholm och Götheborg. Från Leckö till Carlstad
sjöledes samt derifrån landvägen till gränsen af Norrige kan man
komma pä en dag. Vintervägen från Leckö till Fredrikshall
skall utgöra en dagsresa af circa 12 mil. Från Leckö till Göthe¬
borg är också blott en dags resa, hvilkeldera man vill, sjö- eller
landvågen. Från Götheborg åter lill Norriges hufvudstad lärer
jemväl blott vara en dags resa. Leckö slott är dessutom beläget
i en af de vackraste och mest behagliga trakter af riket, så ali
det i alla afseendeu lärer kunna anses som en passande Kunglig
sommarboning. Om remiss till vederbör. Ulsk. anhålles.
Remitterades till Statsötsk.
Hr Rosenblad, Bernhard, hade inlemnat följande 3
motioner:
1.
Jag får vördsamt föreslå följande förändringar i nu stadgade
bestämmelser för allmänna bevillningens utgörande:
l:o Bevillning å embets- och tjenslemäns löner, arfvoden
m. m. nedsättes till hälften;
2:o Minimi-laxeringsvärdet å fastigheter på landet, för hvarje
län sammanräknadt, bestämmes på så sätt, att man multiplicerar lä¬
nets liela hemmantal med hvad ett mantal i medeltal under dc
sista 10 år, för hvilka justitie stats-ministerns sammandrag öfver
skedda försäljningar kostat, samt att halfva den sålunda uppkom¬
mande summan faställes såsom rninimitariff för länet, för så vidt
den icke understiger den nu gällande rninimitariff, i hvilket fall
denna sednare fortfar;
3:o Att åtminstone för rikets större städer ett minimibelopp
för sammanräknade bevillum å all borgerlig rörelse fastslälles, samt
att deremot i samma städer det hittills fastställda minimum för be-
vi 11n:n af hvarje enskilt borgerlig rörelse idkande person upphörer;
4:o Att för utdelning å aktier i kanalbolagen, Höganäs sten¬
kolsverk, och andra likarlade med K. M:s privilegium försedda bo¬
lag för allmänt nyttiga företag, den lindring i bevilln.-n medgifves,
att så snart ärliga utdelningen icke öfverstiger 3 proc. af det till¬
skjutna aktiekapitalet, bevilhn fastslälles till lika proc. af utdelnin¬
gen som denna utgör proc. af aktiekapitalet.
Remitterades lill Bevilln.Utsk.
Den 23 December e. m.
401
2.
Jag får vördsamt föreslå, att R. St. måtte fastställa följande
grunder för vissa i sammanhang med allmänna bevillnm utgående
kommunala ulskylder:
l:o Att falligförsörjningsafgiflen i släderne Slockholm och
Götheborg, äfvensom andra i samma städer utgående ulskylder för
vissa samhällighetsföremål, hvilka hittills utgjorts efter erläggande
allmän hevilln., dels efter lista dels efter 2:dra artikeln i bevil 1 n:s-
forordn-.n, hädanefter skola utgå på sätt, att hälften utgöres efter
förmögenhet, enligt uppskattning af vederbör, taxeringscomilé och
pröfningsrätt af vederbör, pröfningscomilé, hos hvilken den skatt¬
skyldige, om han sig dertill finner befogad, äger rätt anföra kla¬
gomål öfver taxeringscomitéens bestämmelser, och andra hälften
efter utgående allmän hevilla, efter 2:dra artikeln å behållen
inkomst.;
2:0 Att den qvinna som enligt 4 § i K. handelsordmn af d.
22 Dec. 1846 och K. förklaringen af d. 21 Febr. 1847 i stad
idkar viss medgifven rörelse med undantag af mångleri, eller den
som enligt 12 § i K. fabriks- och handlverksordnm af d. 22
Dec. 1846, med deri stadgade inskränkningar, bedrifver någon
tillverkning såsom försörjningsmedel, icke må åläggas större afgift
till stadskassan än som motsvarar 10 proc. af den hevilln. efter
2:dra artikeln sora för denna rörelse eller tillverkning erlägges.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
3.
Man har i sednare tider med skäl gjort den sats gällande,
att de egentliga rättsfrågornes pröfning och afgörande från den
förvaltande myndigheten öfver flyttas på domstolarne, men ännu
qvarstår i delta fall en stor oformlighet, i det, alt ett kronans för¬
valtande verk kammar-colbm pröfvar och afgör de s. k. äldre kro-
nofordringarne, samt att vadet deremot går lill K. M. i Dess stats¬
råd, d. v. s., att i en ren rättsfråga, den ena parten är domare. Då
denna processordning är stridande mot den naturliga grunden för
pröfning af frågor parter emellan och äfven mot hvad som gäller
i afseende på alla yngre likartade anspråk mot statsverket, får jag,
med afsigt derjemte att tillvägabringa ett skyndsamt slut på alla
dylika mål, vördsamt föreslå:
l:o Alt pröfningen och afgörande! af de s. k. äldre krono-
fordringarne öfverflyttas från förvaltande till domaremakten;
2:o Att en kungörelse införes i Stockholms post-och inrikes-
lidningar, Finnlands allmänna tidning samt Hamburger-correspon-
denten, uppmanande alla som förmena sig äga dylika i laga ord¬
ning bevakade, men ännu icke afgjorda fordringsanspråk, vid för¬
lust af all vidare talan, inom slutet af år 1849 dem å nyo anhän¬
giggöra inför Stockholms kämnersrätt eller den domstol som då kan
vara lista instansen för Stockholms stad, medelst stämning å K.
kammar-colhm och riksg.kontoret.
3:o Alt vid afgörande! af dessa fordringsanspråk allmän lag
462
Den 23 December e. m.
samt särskildt i afseende på dem utfärdade K. general-resolutioner
och förordnanden skola tjena till efterrättelse;
4:0 Att för öfrigt i afseende på liqviden af de fordringsan¬
språk, hvilka kunna genom laga kraft vunnet domslut fastställas, de
i riksg.konUs närvar, reglemente faststälda grunder skola tjena till
efterrättelse, för så vidt icke särskildt öfverenskommelse mellan-
kommer.
Om remiss till Stats- och LagUtskm anhålles.
Begärdes på bordet.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Vid sist!, riksdag inlemna-
des en motion ronde räddningshus för vanvårdade barn, men R.
St. funno icke godt att deråt lemna bifall. Sedan den tiden hafva
på många ställen dels blifvit inrättade sådane och dels äro andre
under anläggning. Mänga tillfällen inträffa, då personer, genom
tnlemnande på dessa räddningshus, skulle räddas ifrån olyckan, som
blir deras lott om de ej få någon uppfostran. Till deras inackor¬
derande finnas likväl inga tillgångar, så framt icke R. St. skulle
vilja dertill anslå medel. Jag har hört mig före vid de rädd¬
ningshus som finnas, och vet derigenom att, emot en afgift af 100
r:dr b:co om äret, hvarje individ som vore i behof deraf kunde
der få intagas. Med anledn. häraf får jag, under anhållan om re¬
miss deraf till vederbör. Utsk., vördsamt väcka följande motion:
Alt ett årligt anslag af 5000 r:dr b:co måtte af R. St. be¬
viljas sami under K. M:s disposition ställas, för att efter af veder¬
bör. aukloriteter gjorda anmälanden användas till inlösen på va¬
rande eller blifvande räddningsanstalter för vanvårdade barn
af sådane personer, som sakna möjligheten att der blifva intagne,
antingen genom fattigvårds-samhällenas åtgärd eller genom en¬
skilda välgörenheler, men äro genom sin ställning synbarligen i
behof af moralisk omvårdnad, för att blifva räddade från brott¬
slighetens fortsättande och deraf följande framtida ökande af fän¬
gelse-personalen.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade att denna motion, då den
blifvit till prot. skriftligen uppfattad, skulle för R. o. Ad. föredragas.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof, hade inleranat föl¬
jande mera.:
R. St:s Hr just.-ombudsman har, uti den af honom vid in-
nevar. riksdag afgifne berättelse, framställt förslag om upphäfvande
af lagmans- kämners- och riddare-syne-rätterne, hvarvid Hr just.-
ombudsmannen tillika, för att undanrödja det hinder som, enligt
hans förmenande, skulle vid föreg:de riksdagar hafva mött, till följd
af den föreställningen, ”att, om i rättegångsordningen för tviste-,
mål, en af under-inslanserne, i synnerhet lagmans-rätlen, bortto-
ges, öfverdomstolarnes eller hof-rätternes göromål skulle lill den
grad ökas, att dessa domstolar icke i oförändradt skick skulle blifva
tillräckliga,” hemställt, att, ”i händelse rätlegångsärendena i hof-
Den 23 December e. m.
463
rätterne skulle finnas, genom ifrågaställde lagförändring, tilltaga i
den mån, alt deras tillbörligt skyndsamma handläggning icke af
hof-rällernes nuvar. ledamöter medlumnes, flera ledamöter skulle,
eller förekommande behof, tills vidare förordnas, och medel till de¬
ras aflönande ställas till K. M:s nåd. disposition, med villkor alt
sådana aflöningsmedel framdeles, så vidi omständigheterne medgif¬
va, malte kunna indragas”.
Såsom inledning till detta förslag bar Hr jtist.-ombudsmannen
uppställt den satsen, att allmänna tänkesättet otvifvelaktig! nu kan
anses ulbildadt och stadgadt i afseende på frågan om de uppräknade
domstolarnes borttagande, men att, det oaktadt, tankarne alltid
varit och ännu äro till den grad delade i frågan om huru med
hof-rätterne i sådant fall bör ordnas och ställas, att utgången af
en öfverläggning härom mäste anses fullkomligt osäker. Del skulle
väl i allmänhet kunna anses något paradoxt, att påstå del tankar¬
ne äro ”utbildade och stadgade” i fråga om en förändring, så län¬
ge man ännu icke gjort sig reda för huru den kan och bör sättas
i verket, men i ett land, der ropet på reformer blifvit en slags
trollformel, hvilkens begagnande utgör snart sagdt enda villkoret
för lycksökande af högre och lägre grader, alt vinna nåd inför da¬
gens tongifvande, och der dugligheten af reformerhe ofia nog sy¬
nes betraktas såsom en bisak, är det till äfvenlyrs möjligt, att nå¬
gon sanning kan ligga i den af Hr just.-ombudsmannen uttalade
sats, äfvensom att man skulle kunna vilja företaga nedrifningsarbetet,
utan ali hafva planen lill den nya organisationen uppgjord eller fast¬
ställd. Vid sådant förhållande anser jag det för en pligt, att söka bi¬
draga dertill, att de, utaf hvilka pröfningen af den ifrågasatta förän¬
dringen beror, må i möjligaste måtto få fria händer att kunna
föreslå densammas utföraude på sådant sätt, som de, efter mogen
pröfning, kunna finna öfverensstämmande med landets sannskyldi¬
ga bästa och betryggandet af Svenska folkets rätt alt icke i nå¬
gon del af landet genom allt för stora svårigheter vid ändrings-
sökande i första under-rätts beslut, utestängas från möjligheten alt
få detsamma i högre instans pröfvadt, och får jag derföre vörd¬
samt föreslå:
Att i sammanhang med frågan om lagmans- och kämuers-
rätternes indragning, äfven frågan om hofrätternes. fördelning eller
förstärkning med nya ständiga ledamöter, samt anslag af härtill
nödiga medel må tagas under öfvervägande, samt att delta, i hvad
på R. St. ankommer, så ordnas och bestämmes, att hof-rätterne
icke genom det provisoriska skick, i hvilket Hr just.-ombudsman-
nen hemställt alt saken må tills vidare lemnäs, förvandlas, ifrån
domstolar med oafsättliga ledamöter, till ett slags kommissioner,
deri ledamölerne kunna efter godtfinnande ulan känd, eller åtmin¬
stone erkänd anledning, insättas och afskedas.
Om remiss af denna motion lill Stats- och LagUtsk:n får jag
vördsamt anhålla.
Remitterades till Stals- o. LagUtslcn.
464
Den 23 December e. m.
Upplästes en af Hr Lagerborg, Sam. Wilh., inlemna»!
sålydande motion:
Af de krigare, som tappert försvarade den sedermera förlo¬
rade provinsen Finland, är nu mera inom Sveriges landamäre»»
blott ett ringa antal qvar. Öfversten och Riddaren Gregorius
Adolfsson Aminoff, sednast öfver-befälhafvare på Carlstens fäst¬
ning, utgjorde en värdig länk i kedjan af desse tappre, till dess
lian nära 60 år gammal slutade sin lefnad i October månad in-
nevar. år. Sin verksammare krigarebana hade lian börjat vid det
sista finska kriget; derunder bevistade lian 11 bataljer, och blef
svårt blesserad vid Oravais, den blodigaste af dessa. Sedermera
deltog han i fälttågen i Tyskland och Norrige åren 1813 och 1814
och blef äfven under dessa strider blesserad. Vid jägare-corpser,
der lapperheten, rådigheten och försakelsen hårdast pröfvas, blef
öfverste Aminoff mest använd; och hans kamrater vittna enhäl¬
ligt att han som hjelte genomgick profven. Om det behöfdes,
kunde episoder både från hans fältlefnad, och hans tjenstgöring
under freden framdragas, för alt ytterligare ådagalägga hans för-
ijenster såsom krigare. Värderad af förmän, älskad och aktad
af kamrater, och med hängifvenhet följd af underhafvande, sådane
äro vittnesbörden om Aminoff, hvilka utan tvifvel delas af »illa
som med honom varit i beröring; och ännu vid grafvens brädd, för¬
nekade han ej den krigareanda som följt honom genom lifvet, ty,
någia timmar innan han dog, frågade han vid full sans sin omgif¬
ning, ”hvad datum det var”, och yttrade efter erhållet svar, ”Gud
vare lof att jag ännu en gång upplefde batalj-dagen vid Oravais.”
Historien kommer säkerligen ej att uppteckna detta enkla drag,
som dessutom, efter nuvar. tidsförhållanden icke lärer uppfattas så¬
som föremål för större uppmärksamhet, men det vittnar dock om
en ädla re gnista af sann kärlek för det hårda yrket, och må detta
drag här fä nämnas, såsom bevis för den sanning, alt aldrig hade
försvaret af en fästning kunnat lemnäs i bättre bänder, än i hans.
Oaktadt förlusten af sin fosterbygd, och mången lockelse att
dit återvända, förblef dock öfverste Aminoff Svensk, och Svensk
till själ och hjerta.
Efter de närande krigens slut, gifte lian sig och blef lyck¬
lig make och far. Visserligen förmörkades blicken på framtiden
dä lian skådade sin talrika familj, ty lian delade samma öde som
mången, ja nästan de fleste bland Svenska militären, alt under fre¬
dens lugn nödgas lefva af små löne-inkomsler, knappa för den
ensamme, alldeles otillräcklige för innehafvaren med hustru och
barn. Öfverste Aminoff erfor detta i stort mått, men lät aldrig
klagan deröfver undfalla sig. Det blef deremot den efterlefvande
makan med 5 omyndiga barn (deraf 4 flickor) förbehållet, alt se
denna mörka aning för framliden i den hårdaste skepnad verklig-
gjord; ty dessa hafva nu intet att lefva af, icke ens den ringa¬
ste pension.
Af aktning för den ädle bortgångne krigarens minne, har vis¬
serligen den enskilla välgörenheten visat sitt deltagande genom in-
sam-
Dell 23 December e. m.
465
samlingar för den efterlemnade familjen; men, t. o. m. den djerf-
vaste förhoppning kan ej sträcka sig derhän, att i räntebeloppet
af den blifvande insamlingssumman påräkna något säkert bidrag
för familjens framtida bergning.
Det är med anledning af hvad jag i det föregide haft äran
yttra om den aflidne krigarens förtjenster, som jag vördsamt vågar
väcka motion om en årlig pension af 500 r:dr b:co, att af stats¬
medel utgå, till öfverste Aminoffs efterlefvande enka och omyn¬
diga barn.
Jag anhåller om remiss häraf till vederbör. Ulsk.
Remitterades till StatsUtsk.
Upplästes följande af Hr Stjernsvärd, Gust. Maur., iu-
gifne motion:
Fordringarne på en officers bildning, så väl i hvad sorn rörer
dess yrke, som i humanistiskt hänseende, hafva onekligen betyd¬
ligt ökats i sednare tider, och med begärlighet omfattas äfven
af individerne dé tillfällen som dem erbjudas att förvärfva kunska¬
per utöfver de oundgängliga fordringarne. Anslag och stipendier,
att i utlandet öka dessa kunskapsförråd och att laga kännedom om
andra länders institutioner och upptäckter i militärväg, meddelas
visserligen äfven stundom, men ali bereda officeraren af landtarmeen
tillfälle utbilda sig i den vigtigaste delen af krigareyrket, teo¬
riernas praktiska tillämpning under aktivt fälttåg, deråt synes
mig hafva blifvit lemuadt nog liten uppmärksamhet.
Sverige har nu njutit af en mer än 30-årig fred och det
faller således af sig sjelft, att om fredstillståndet fortfar ännu några
år, så kan den tid ej vara aflägsen, då icke en enda hvarken af be¬
fäl eller trupp bevistat fälttåg, den för krigaren bästa af alla sko¬
lor. Nu bör det likväl ligga klart för en och hvar sann foster¬
landsvän, att om i en aimee ingen från befälhafvaren till soldaten
har, hvad man kallar, luktat krutröken, eller försökt alt uthärda kri¬
gets besvärligheter; att tillämpa teorierne för så väl all slags ma¬
növer som för arméens materiella behof; att besegra de hinder
som möta uppgjorda beräkningar; alt behandla manskap då det be-
höfver uppmuntras lill försakelser och tapperhet eller att sjelf pröfva
sitt mod, sin kallblodighet och sin förmåga; med ett ord, ej varit
i tillfälle studera kriget och dermed gemenskap ägande förhållan¬
den, annorstädes än i lärosalen och på exersisfältet, eller hvad
ännu mindre krigsbildande är, pä den mera civila mililärvägen,
endast i expedilioncrne, så måste en sådan annee, oaktadt minnet
af alla förfädrens idrotter, icke allenast lemna menliga luckor i
hela sin organisation och blifva ett för landet dyrköpt experimen¬
talfält för opraktiska idéer, utan den skall otvifvelaktigt, oaktadt
all möjlig kammarbildning, fredsöfning och paradsträckning, befinna
sig i en ganska brydsam belägenhet vid början af ett krig och säker¬
ligen dyrt nog köpa sin saknade krigserfarenhet.
1 H. 30
4 (i 6
Den 23 December e. m.
Då, med hänseende till föreg:de, min bestämda öfvertygelse
är att del skulle medföra en oändligen stor nytta, vida öfvervä¬
gande kostnaden, om tillfälle blefve beredt och lemnadt för officerare
af de olika hufvudvapnen, att tjenstgöra uti sådana främmande makters
härar, som befinna sig i krigstillstånd, eller som åtminstone, i
följd af ständigt ombytta förläggningsorter, större öfningslägers
sammandragande m. m., hafva sina trupper på en rörligare fot än
hos oss kan blifva fallet, så är det på grund häraf, jag vördsamt
föreslår:
l:o Att R. H. St. måtte till K. M:s nåd. disposition ställa ett
årligt anslag af 6000 r:dr b:co för att, lika fordell, användas till
understöd åt 3 officerare af landtarméen, en af hvardera af de 3
hufvudvapnen, infanteriet, kavalleriet och artilleriet, hvilka office¬
rare, efter erhållandet af K. M:s nåd. tillstånd, kunna beredas till¬
fälle, alt ingå uti aktiv krigstjenst hos någon med Sverige i vän¬
skapligt förhållande varande utländsk makt.
2:o Att R. H. St., i händelse detta förslag bifalles, måtte till K.
M. ingå med und. anhållan, att K. M. i ministeriel väg, täcktes
uådigst bereda tillfälle för verkställigheten af hvad jag i föreg:de
punkt föreslagit; att inträdet i utländsk tjenst endast må äga rum
på frivillig derom gjord ansökning och efter fulländade 2 års aktiv
tjenstgöring vid infanteriet, kavalleriet eller artilleriet; att företrä¬
det bland sökande må, inom hvarje vapen, tilldelas den som in¬
nehar högsta militärgraden och i största mån förenar kunskaper
med ådagalagd praktisk duglighet och nit för sitt yrke; att un¬
derstödet af hvarje person ej får tillgodonjutas längre tid än 2
år ; att de, hvilka erhålla understöd, bibehålla här hemma sin grad,
lön (med afdrag af tjenstgöringspenningar), tur och befordrings¬
rätt under den tid de äro i utländsk tjenst; att den högre grad
de i utländsk tjenst tilläfventyrs erhålla, ej ovillkorligen berättigar
till lika grad i fäderneslandet, samt slutligen att den som på före-
nämndt sätt varit i utländsk tjenst, är vid sin hemkomst pligtig
att till chefen för landtförsvars-deparl-.tet aflemna ett, af vederbör, ut¬
ländsk myndighet ulfärdadt och af svensk minister attesteradt, intyg
öfver sitt förhållande i tjensten, jemte en detaljerad berättelse om
hvad han i sin utländska tjenst kunnat inhemta.
Skulle tillfälle saknas till inträde i utländsk tjenst, eller ingen
sig dertill anmäla, kommer anslaget att besparas slasverket.
Om remiss (ill förenade Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-
Ulsk:n anhålles.
Remitterades till SlatsUlsk.
Hr Kröningssvärd, Carl Gust., hade inlemnat 2:ne
motioner, sälydande:
1.
Ibland nu gällande lagbud, hvilka synas påkalla nödiga för¬
ändringar, räknar jag det i 1 § 30 cap. rälteg.-balken föreskrifna,
att en i K. M:s och rikets hof-rätler tappande part skall, derest han
Den 23 December e. m.
407
så vill, innan kl. 12 på 7:de dagen, den oräknad då utslaget föll,
söka, att få detsamma Konungens höga pröfning underkastad!.
Alt en sådan fatalietid är alldeles för inskränkt för en afläg¬
se, t. ex. i Norrbotten eller på Gottland, boende parl, hvilken ön¬
skar att behofvet af Konungens sökande må få ankomma på hans
eget bedömande och icke bero af den antagne fullmäktigens god¬
tycke, är påtagligt. Flera skäl för en förändring i detta lagbud
skulle nu kunna tilläggas; men, för att icke längre upptaga en för
H. R. o. Ad. dyrbar tid, föreslår jag vördsammast, att denna så¬
lunda stadgade fatalietid må af R. [1. St. till 1 månad ifrån doms
eller utslags utfärdande förlängas, samt anhåller lika vördsamt att
denna motion må remitteras till H. LagUlsk., hvarinom jag, så¬
som supplecrande ledamot, kan få tillfälle tillägga de flera yttcr-
terligare skål, hvilka tala för denna lagförändring.
Remitterades till LagUlsk.
2.
Det torde vara flera ledamöter bland de respektive RiksStm
kändt, att jag för några få år sedan företog mig det icke så lätta
arbetet, att utgifva ett Diplomatarium Dalekarlicum eller en sam¬
ling af provinsen Dalarnes urkunder, allt ifrån de äldsta liderne,
intill K. Gustaf l:s regering, grundad på authentiska handlingar,
såsom originaler och tillförlitliga copior.
Delta företag var vådligt, enär subscriptionen på detta arbete
icke rönte den framgång, som jag bade vågat hoppas; men sedan
K. M., i anlcdn. af min derom gjorde und. ansökning, täcktes
i nåder bevilja mig ett anslag af 400 r:dr b:co af de särskilta me¬
del R. St. för lärda skrifters ulgifvande samt till resestipendier
m. m. behagat bestämma och anvisa, företog jag utgifvandet och
lyckades bringa det till ett sådant slut, att vid 1846 års början
hela samlingen, utgörande 3:ne delar med 40 ark i hvarje och
innefattande hela ofvan angifne tidsperiod, var af trycket ulgifven.
Huruvida detta företag uppfyllt häfdeforskarens önskan och för¬
hoppning, eller varit förtjent af den uppoffring från Statens sida,
af tillsammans 1200 r:dr emot det att 300 exemplar af samlin¬
gen efter nådig föreskrift blifvit till K. Witterhets- historie- och
antiqvitets-akaderaien aflemnade, som ägt rum, må kännaren be¬
döma och bestämma. Men under hopp att dess dom icke måtte
bli så oblid, att den skulle kunna betaga mig lusten att än vida¬
re på häfdeforskningens väg söka gagna mitt fosterland, har, un¬
der vördsamt lillkännagifvande att jag varit och är sinnad att
börja utgifvandet af ett annat landskaps eller ^Vestmanlands ur¬
kunder af hvilka jag redan har några hundrade efter i K. riks¬
arkivet befintlige permbref afcopierade, men att den subscription
jag derå sökt ernå icke synes ens betäcka tryckningskostnaden, jag
härmed skolat till R. H. St:s öfvervägande och bifall hemställa,
alt så vida jag äfven af trycket utgifver en kronologiskt ordnad
samling af nyssberörde landskaps äldsta och äldre urkunder samt
inom hvarje års slut å föreskrifvet vederbörligt ställe aflemnar 150
30*
468
Den 23 December e. m.
exemplar af den då utkomna delen af berörde samling, icke un¬
derstigande 40 tryckta ark, jag då må såsom ett tillfälligt anslag,
af statsmedlen få uppbära 500 r:dr b:co, oberoende af det anslag
R. St. i förut uppgifne ändamål behagat bestämma, och till K.
M:s Egen nåd. disposition öfverlemna.
Om remiss häraf anbålles vördsammast.
Remitterades till StatsUlsk,
Frih. Alströmer, Jonas, anförde skriftligen:
Den som varit åsyna vittne till den afvoghet, som ofta råder
emellan en församling och den pastor, lion ej sjelf fått välja, och
således kommit till en beklaglig erfarenhet af de många menliga
inflytelser della förhållande medförer i alla möjliga afseenden, och
dessutom inser det rättmätiga anspråk, hvarje förnuftig fullmyn¬
dig medlem af en församling har att sjelf få åtminstone del¬
taga i valet af den person ät hvilken han anförtror sin högre an¬
deliga varelses vigtigaste, dyrbaraste angelägenheter, kan ej annat
än lifligt påyrka upphörandet af det s. k. jus patronatus. I an-
ledn. häraf får jag vördsamt föreslå upphäfvandet af de lagrum,
författningar och privilegier som medgifva enskild person rättig¬
het alt bortgifva pastorat, samt att dessa pastorater hädanefter måtte
behandlas i fråga om kyrkoherdeval såsom konsistoriela. De eko¬
nomiska rättigheter eller skyldigheter som äro förenade men den
patronella rättigheten skulle deremot, oberoende af prestvalet, kun¬
na bibehållas, der något hinder skulle möta för någon förändring
häruti. Om remiss till LagUtsk. anhålles vördsamt.
Begärdes på bordet.
Hr Reutersvärd, Per Adam, hade inlemnat 3 motioner,
sålydande:
1.
Hvarje jordbrukare lärer nogsamt veta att skötseln och till¬
synen af en landtegendom är oförenlig med andra maktpåliggande
befattningar, så vida den skall skötas väl och försvarligt. ”Ingen
kan tjena 2 herrar tillika” säger skriften. Antingen blifva båda illa
betjenta eller åtminstone endera. Huru är det då möjligt att en
pastor i en landsförsamling skall kunna sköta och förvalta sitt
vigtiga andliga kall som sig bör och fullgöra de många kommu¬
nala bestyr, som i våra dagar allt mer och mer hopat sig på pa¬
storerna, samt tillika bestyra om landtbruket m. m. vid en prest¬
gård? En pastor barr ganska trägna, ansvarsfulla och mödosamma
embelsgöromål. Han bör således hafva sin rikliga bergning, utan
ekonomiska bekymmer. Om detta skulle betagas honom, hade man
i framliden intet att vänta annat än usla prester. Många pasto¬
rer vid de större pastoraten kunde dock, utan afsaknad, vidkännas
någon förknappning i löneinkomsten och det öfvertlödiga tilldelas
de många illa lönade komministrarna. Men jag skulle vilja att presten
befrias från jordbruksbesväret. Vi se ock, att de prester hvilka
Den 23 December e. m.
469
med nit sköta sina embeten såsom en prest egnar, ofta hafva då¬
liga affärer, hvaremot de, som hufvudsakligen sysselsätta sig med
landthushållningen, vanligen äro dåliga prester, hvilka till det mesta
låta adjunkterna sköta embetsgöromälen. Detta sednare inträffar
ock merändels med de lärda och skolpresler när de komma till
större pastorater. En prest bör vara prest och icke landthushållare.
På grund häraf, får jag vördsamt föreslå att, vid framdeles
inträffande ledigheter, så väl pastors- som kapellansboslällena måtte
å offentlig auktion bortarrenderas på 20 ä 30 års tid, i likhet med
hvad som i mer än i 40 års lid ägt rum med militär-subalterns-
befälets boställen; och borde härvid för presten undantagas vanli¬
ga boningsrum och nödiga uthus, trädgård med kålgårdsland, mjölk
eller foder för visst antal kor och hästar, vissa tunnor spanmål
och potates, ved m. m. som för ett hushåll på landel erfordras,
utan alt dagligen behöfva köpa lifsförnödenheter samt sedan arren¬
desumman i kontanta penningar, eller en del af densamma. Och
skulle det åligga konsistorierna att under vakanstiden gå i författ¬
ning om verkställigheten häraf.
Om remiss lill Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. får jag vördsamt
anhålla.
2.
Uppå derom gjord und. ansökning behagade K. M. för flera
år tillbaka i nåder bifalla, att det s. k. stadsbåtsmans-kompaniet,
som var förlagdt lill tjenstgöring vid E. hofjagt-varfvel i Stock¬
holm, skulle i mån af afgång indragas, och att vakans-afgift der¬
efter i stället finge till statsverket betalas. Genom tili R. St. nu af-
låten nåd. propos. har K. M. hemställt, att K. hofjagt-varfvel skall
helt och hållet indragas samt dervar. fartyg och slupar deremot
förläggas till Skeppsholmen. Alt R. St. skola härtill lemna deras
bifall, lider intet tvifvel. Som K. hofjagt-varfvet endast var an¬
lagdi för hofvets slupar och fartyg, så var det en naturlig följd,
att det der förlagda bålsmans-kompaniet skulle vara underkastadt
riksmarskalks-embetets ordres, och hvarigenom hände att manska¬
pet blef användt vid hofvets flyttningar lill och ifrån lustslotten
samt att med uppassning biträda i de K. köken. Sedan stadsbåts¬
mans-kompaniet nu mera icke finnes, så har denna tjenstgörings-
skyldighet icke desto mindre öfverflyttad på K. M:s flottas Stock¬
holms station, och vid förefallande behof reqvirerar riksmarskalks-
embetet kanske 30 eller 40 man lill s. k. handräckning eller till
tjenstgöring i de K. köken. Då ändamålet med bätsmansrote-
ringen är att alltid hafva dugligt manskap till flottans bemannande
vid inträffande krig, och för att under fredstider begagna till flot¬
tans bycgande och utredande, sä synes som de lill Stockholms
station af K. M:s flotta inkommenderade båtsmän ingalunda upp¬
fylla det med roleringen afsedda ändamålet, då de, i st. f. att an¬
vändas vid flottans arbeten, endast biträda i de K. köken och vid
hofvets möjligen inträffade flyttningar. Detta förhållande synes
böra så mycket förr numera upphöra, som det härleder sig ifrån
E. Carl XI:s envåldstid, då Eonungen icke hade något bestämdt
470
Den 23 December e. m.
anslag för Sig och Sin familj och sålunda kunde saklöst begagna
sig häraf, men då nu för tiden efter 1809 och 1818 årens stats-
regleringar Konungen har en bestämd hofhållningssumma Sig an¬
slagen, och sålunda af densamma alla hofvets utgifter böra be¬
kostas; så torde tiden nu vara inne att härå fästa uppmärksam¬
heten. Jag får derföre vördsammast föreslå, det R. St. måtte ingå
till K. M. med tind. hemställan härom, och säkert skall K. M.
skynda att gå R. Sits sålunda yttrade önskan lill mötes och af¬
skaffa ett oskick, så litet öfverensstämmande och så oförenligt med
krigarens ädla bestämmelse.
Om remiss till vederbör. Utsk. får jag vördsamt anhålla.
3.
Ifrån äldre lider har det varit vanligt, att det högre befälet
vid K. M:s flotta haft sig tilldelade s. k. ordonanser af de till sta¬
tionera inkommenderade båtsmanskompanierne, för att gå tillhan¬
da vid budskickningar i flottans ärenden. I sednare lider och nu¬
mera begagnas dessa ordonanser allmänt att hos befälet förrätta alla
möjliga drängsysslor, såsom att borsta, hugga och bära ved, biträda
i köken, gå enskilta ärenden, och andra slika för flottan alldeles
främmande förrättningar. Visserligen är det för befälet ganska för¬
månligt, att K. M. och kronan anskaffar, föder, lönar och herber-
gerar personer, som hos dem förrätta alla möjliga drängsysslor och
dymedelst besparar för befälet kostnaden för underhållet af dessa
biträden. Men då kronans manskap är inkommenderadt för att
vid stationerne biträda vid flottans byggnad och underhåll, men
icke för att tjena till drängar hos befälet, så får jag härmed vörd¬
samt hemställa, det R. St. måtte till K. M. ingå med und. an¬
hållan, det K. M. måtte i nåder låta afskaffa detta inritade oskick
ehvad det rörer militär-befälet eller civilstaten, och derjemte nå¬
digst förordna, det båtsmanskompanierne böra hädanefter uteslu¬
tande användas vid flottans arbeten.
Om remiss till vederbör. Utsk. får jag vördsamt anhålla.
Dessa motioner begärdes på bordet.
Frih. Duvall, Axel, hade ingifvit 2:ne sålydande motioner:
1.
Ehuruväl lagens stadgande i 16 cap. 3 § jordabalken synes
tydligt och bestämdt deri, att landtbo eller arrendator som till
brukning emottager annans jordegendom på viss i slädjobrefvet
eller arrende-kontraktet utsatt tid, är skyldig att, då denna tid lill-
' ändalupen är, egendomen afträda utan behof af särskild uppsä-
gelse, har dock erfarenheten visat att stridiga meningar härom
uppstått hos domaren och föranledt hvarandra motsägande beslut
hvartill anledn. hemtats frän innehållet af 5 §:n i samma cap.
och balk som bjuder, att om landtbo vill sig från hemman och
dess bruk säga, eller jordägare landtbo sin, bör han göra det före
Thome-dag ett år förr än giftostämma ute är, och sitte landt¬
bo sedan qvar det följande året och på det andra (ill 14 dagar
i Mars månad.
Den 23 December e. m.
471
Till undanrödjande af denna tvetydighet, vågar jag föreslå en
sådan lagförklaring, att 16 cap. 5 § jorda-balken icke må anses
tillämplig till städje- eller arrende-aflal om jord å landet på viss
bestämd tid, utan att, i sådane fall, så väl jordägaren som landt-
bon eller arrendatorn måsle rälta sig efter hvad i städjo-brefvet
eller arrende-kontraktet aftaladt och stadgadt blifvit.
2.
Om än medgifvas må, alt skäl icke saknas till den klagan
som nog allmänt föres öfver visad liknöjdhet och vårdslöshet i un¬
derhållet af allmänna vägar och tillsyn deröfver, torde dock till
någon del åtminstone orsaken härtill vara att finna i del ringa an¬
svar, som, med afseende å nuvar. penningevärde, finnes stadgadt;
men genom den tillämpning åt 25 cap. 11 § byggn.balken, som
af en del domare gifves, sålunda nemi., att om flera särskilte jord¬
ägare hafva ett dem emellan odeladt vägstycke som ogildt är, fällas
de icke hvar för sig, utan gemensamt, till de i ofvan åberopade
l3grum bestämda 3 dalers böter, upphör detta ansvar att som så¬
dant kunna betraktas.
Jag vågar derföre föreslå sådan ändring i 25 cap. 11 §
byggn.balken, att böter för ogild väg lämpas efter vägstyckets längd
och bestämmes lill 3 daler för hvarje famn ogild väg, samt hvarje
deltagare deri, ehvad vägstycket är deladt eller icke, må till såda¬
na böter förfallen vara.
Dessa motioner remitterades till LagUlsk.
Upplästes följande af Hr Manners t arn, Fredr., inlem¬
nade mern.:
Redan vid förra riksdagen, väcktes fråga om ett förtydligan¬
de af den nya redaktionen i cap. 10 § 2 giftermåls-balken, hvilken
då blifvit af R. St. antagen och vunnit Konungens sanktion.
Skälet var alt dess ordalydelse kunde så tolkas, ali den gif¬
torätt, som redan efter 1734 års lag i 1 § finnes erkänd så snart
man och qvinna äro sammanvigde, och som förut i § 2 var för
frälseman och bonde bestämd till |, skulle anses frånkänd äfven
dem, som voro gifta innan nya lagbestämmelsen hlef gällande.
LagUtsk. tillstyrkte R. St., lill förekommande af all misstyd¬
ning, ”att R. St. måtte besluta utfärdande af en författning, hvar¬
igenom stadgas, att med giftorätten uti sådane äktenskap, som äro
ingångne förr än den af K. M. och R. St. vid innevar. riksdag
beslutade förändring af lagen rör:de arfs- och giftorätt blifvit till
efterlefnad kungjord, skall förhållas efter hvad förut stadgadt var.”
R. St. bifölio LagUtsk:s förslag, men beslutet hann icke att af
Exped.Utsk. expedieras.
Då det likväl sedan visat sig, att domare tolka lagen så, som
skulle den redan före lagförändringen genom vigsel vunna gifto-rätt
kunna gå förlorad genom makans frånfälle sedan nya lagstadgan¬
det utfärdats, är del nödigt att åter väcka uppmärksamheten här¬
på, och jag anhåller derföre, att få såsom min motion åter tipp-
472
Den 23 December e. m.
laga LagUtsk:s ofvan citerade lagförslag, anhållande alt densamma
måtle blifva till LagUtsk. remitterad.
Remillerades lill LagUlsk.
Uppläsles en af Hr Rosenblad, Bernhard, ingifven såly-
dande motion:
För en större del af medlersta Sveriges på olikartade produk¬
ter mest rika provinser är Götha kanal hufvudsakligaste förbin¬
delsemedlet med rikets begge förnämsta afsätlningsorter. Men ka¬
nalens stora längd har gjort, alt afgifterne för begagnande af ka-
nalfarteD, ehuru låga i förhållande till dennas miltal, dock betun¬
ga den del af rörelsen, som måste begagna hela eller större delen
af kanalen, men kanalbolagets ställning tillåter icke detsamma att
medgifva någon nedsättning i nu gällande afgifter, som kunde ver¬
ka en kännbar minskning i dess inkomster. För att bereda den¬
na, fordras statens mellankomst. På grund häraf får jag vörd¬
samt föreslå, ali genom statens mellankomst utväg måtte beredas
till nedsättning för tyngre och vigtigare varor i nu gällande taxa
för inre farten å Götha kanal; samt förbehåller mig, att få aflem¬
na ett af utsedde comiterade utarbetadt förslag i ämnet, med an-
ledn. af en remiss.från K. M. till kanalbolaget ronde utvägarne alt
framkalla en lifligare rörelse å kanalen, äfvensom jag får åberopa
den motion, som ronde samma fråga väcktes vid sista riksdag af
Frih. Carl Gyllenhaal.
Remitterades lill StatsUtsk.
Hr Fahnehjelm, Anton Ludv., hade inlemnat ett mern.
af följande innehåll:
Bland de många_ för samhället vigtiga stiftelser, hvartill fram¬
lidne Hr erke-biskopen J. O. Wallin lemnat grundidéen, intager
real-gymnasium i Gefle, det s. k. Atlienwum, ett utmärkt rum.
Vid deltas stiftande utgick man (enligt K. brefvet af d. 16
Nov. 1839) från den grundsatsen: ”det Statens förbindelser att
bekosta ej mindre den allmänna medborgerliga bildningen, än
den egentligen larda, vore obestridlig, samt alt denna före¬
slagna nija lär oinrättning destornera förtjenade understöd af
allmänna medel, sorn enskild frikostighet här sä betydligt un¬
derlättat Statens åliggande.”
Efter öfvervägande af dessa, m. fl. skäl, pröfvade K. M. skä¬
ligt, att gilla och stadfästa med få förändringar det af fram¬
lidne Hr erke-biskopen doktor H'allin uppgjorda förslag till
organisation af ifrägavar. läroverk.
Då alhenacum i sitt slag är den första offentliga läroanstalt
inom riket, och är äranadt att fylla en stor lucka i fäderneslan¬
dets undervisningsverk, och då det slår öppet för ynglingar från
bela landet, hvilka derstädes äga tillfälle inhemta de kunskaper
som åro oundgänglige för hvarje bildad och nyttig medborgare,
torde visserligen denna läroanstalt vara förtjent af statens synner¬
liga omvårdnad och uppmuntran.
Den 23 December e. m.
473
Det är af sådan orsak jag anser mig föranlåten väcka mo¬
tion ronde detta läroverk, väl vetande, att intet ligger Konung
och Ständer varmare örn hjerta!, än att, genom ungdomens än¬
damålsenliga uppfostran och danande, bereda ädla och nyttiga
medborgare för kommande lider.
För att åskådliggöra läroverkets ekonomiska ställning, torde
jag få framställa följande öfversigt af de årliga inkomsterne och
utgifterne:
yl then (di inkomster:
Elemenlar-skolans fond 12,000 r:dr å 5 procent . .
Af skeppsrederiernes fond, som primitivt utgjorde
10,000 r:dr, men hvaraf sedan 4,666: 32., utgöran¬
de kapitalet för navigations-skolelärarens lön 233:16.
blifvit i anseende dertill, att särskildt anslag för na¬
vigationsskolan i Gefle är vordet i nåder beviljädt,
återlagne, utgör således återstoden 5,333: 16. . .
Hälften af brännerifonden 7500 r:dr
Hyra för de i skolhuset uthyrde bodarne
Afaifter af eleverne
600: —
266
375
200
250
Statsanslag 30,000 1500
32.
S:ma b:co r:dr 3191: 32.
Ätli en rni utgifter:
Rektors lön • 1000: —
Löner åt 3 lektorer å 600 r:dr 1800: —
Lön åt ritläraren 200: —
Alhenxi andel i sång- och gymnastik-lärarnes aflöning 100: —
Ljus, ved, uppassning, böcker, premier, reparationer
och tillfälliga behof 491: 32.
Inköp af kartor, glober, naturalsamlingar, instrumen¬
ter m. ra 100: —
S:ma b:co r:dr 3691: 32.
Utgifterne öfverstiga således inkomsterne med 500 r:dr b:co,
hvilken balans uppkommit genom nedsättning af -det i und. be¬
gärda statsanslaget med 200 r:dr b:co årligen samt genom mist¬
ning af den lill 300 r:dr b:co uppgående apologistlöuen, hvilken
blifvit anslagen lill den s. k. profskolan i Gefle, såsom ersättning
för de i und. begärda 240 r:dr b:co, sorn utgöra lärarelönen i
lärdomsskolans nedersta klass, men hvilken klass K. M. ansåg bö¬
ra vara med lärdomsskolan förenad.
Då, sedan lärare-lönerne blifvit afdragne från de 3191: 32 r:dr
b:co som utgöra alhensei närvar, inkomster, således endast 91 r:dr
32 sk. b:co återslå till bestridande af utgifterne för ljus, ved, pre¬
mier, reparationer, samt lill inköp af böcker, kartor, samlingar
och instrumenter m. m., så anser jag mig böra fästa uppmärk¬
samheten pä det otillräckliga i denna summa, samt tillika fram¬
ställa nödvändigheten för skolan, att äga de för fullgörande af
undervisningen i naturvetenskaperne nödige intrumenter, samlin¬
gar och materialicr; äfvensom vigten af att med böcker kunna,
åtminstone i någon mån, bispringa fattiga ynglingar, som gerna
474
Den 23 December e. m.
skulle viljå begagna undervisningen på athenasum, men som nu
afskräckas derifrån af fruktan för dyrheten å de läroböcker, som
der begagnas, helst under läroverkets korta tillvaro detta redan
varit fallet med några ynglingar, för hvilka det af ofvannämnde
skäl varit omöjligt, att från profskolan öfvergå till athenceum.
Jag hemställer derföre om ett anslag af 500 r:dr b-.co till fyllan¬
de af dessa behof.
En blick på undervisningsprogrammet, hvilket jag härhos har
äran bifoga*), torde ådagalägga hvilka stora anspråk man äger på
en lärares vid athenaeum både skicklighet och arbetsamhet. Athe-
naeum emottager sina lärjungar vanligen mindre underbyggda än
i lätdomsskolans 2:dra klass, men är icke destomindre för pligt ad t,
att föra dem ej allenast till student-examen, utan ett stycke derut¬
öfver i alla de ämnen som föredragas. Till detta ändamåls vin¬
nande disponerar athenaeum endast 4 lärare, hvaremot den lärda
bildnings-linien, om man börjar räkningen med 2:dra klassen i
lärdomsskolan, kommenderar 11 lärare. En lärare på athenaeum
måste följaktligen icke allenast förena (lere ämnen, utan äfven i
sin sak sträcka sin undervisning djupare ned och högre upp, än
en lärare vid rikets gymnasier. Arbetets dryghet kan derföre
fullt ut jemföras med den mest betungade kollegas, helst kurs-
läsnings-metoden, hvilken vid läroverket begagnas, är af den be¬
skaffenhet att den oupphörligen tager lärarens tid och nit i an¬
språk; och hvad lärarens kunskapsmått beträffar, kan det väl icke
sägas vara underlägset -«n gymnasii-lärares, då samma prof för
sysslans erhållande äskas, och då undervisningen i athenaeum i en
del ämnen sträcker sig betydligt öfver fordringarne till student¬
examen. Härtill kommer, att, till följe af de lärda undervisnings¬
verkens närvar, beskaffenhet, största svårigheten alltid måste
uppstå att vid ledigheters inträffande få lärareplatserne i lefvande
språken besatte med tillräckligt skicklige lärare, som förena prak¬
tisk färdighet med vetenskaplig grundlighet, då det deremot på
den lärda bildnings-linien ej bör finnas brist på skickliga sökande.
Med den ringa lön af 600 r:dr, som nu bestås, kommer det
derföre alltid att blifva en lyckträff om läroverket blir försedt
med duglige lärare. Denna lön lockar ej gerna en kunskapsrik
man till en aflägsnare provins-stad, der tillfälle till biförtjenst är
högst ringa, och brist på litterärt lif och umgänge mäste afskräc¬
ka en lärare, som älskar att gå framåt i sin vetenskap.
Det med stora anspråk belastade men med små löner för¬
sedda athenaeum, äger ej hopp att kunna tillegna sig en utmärk-
tare docens vid universitet, hvaremot lärareplatserne vid gymna-
sierne ifrigt eftersträfvas af yngre akademici. Men skulle det ock¬
så någon gång genom lyckliga omständigheters sammanträffande
så hända sig, alt platserne vid athenaeum äro besatta med ut¬
märkte lärare, hvilket, så vidt jag kan bedöma, verkligen nu är
fallet, hvad hopp kan man väl hysa att få behålla dem, och hvil-
*) De åberopade bilagorna åtföljde remissen till Utsk., och äro ej i
prot. intagne.
Ben 23 December e. m.
475
ken hög grad af oegennyttigt nit måste man icke förutsätta hos
en lärare, som, med längtande ögon fästade på andra vida in-
drägtigare och mindre arbetsamma lärare-platser, skulle sköta
sin befattning med hela den värma och det lif, som hans kall,
mer än de flestas, kräfver. Under läroverkets korta tillvaro har
man redan gjort den sorgliga erfarenheten, att en lärare finnit
det vida förmånligare att anställas vid gymnasium, hvarest han
sökt och vunnit plats.
På alla dessa skäl får jag vördsammast föreslå: att (arfvodet
för rektor oberäknadt) de 4 lektorernes löner ökas hvardera med
400 r:dr b:co, hvarigenom hvarje ordinarie lärares lön sålunda
skulle uppgå till 1000 r:dr b-.co.
Slutligen får jag äran framställa det förslag, att athenwum
erhåller ytterligare 1 lärare, nemi. i naturvetenskaperne, såsom
natural-historia, kemi, fysik m. m. — I dessa sista ämnen har
ingen af de nu befintlige lärarne sig ålagdt alt undervisa. Det
är likväl högst nödvändigt att dessa ämnen föredragas på ett real¬
gymnasium, då denna bildnings-anstalt egentligen är egnad åt den
talrika klass af medborgare, som, utan att behöfva eller äga tid
att egna sig åt utdöda språk och den s. k. lärda bildningen, så
mycket mer behöfver egna sin tid åt lefvande språk, samt för
sina blifvande yrken förskaffa sig kunskap i naturvetenskaperne,
utan hvilkas allmännare spridande Svenska folket aldrig skall kun¬
na lyfta sig i jordbruk, handel och industri.
Till lön för denna lärare föreslår jag 1000 r:dr b:co, lika
med lönen för de öfrige leklorerne, emedan en duglig, praktiskt
bildad man svårligen lärer på billigare villkor kunna fästas vid
läroverket.
Det årliga bidrag till atheneeum, hvarom jag härmedelst hos
II. St. anhåller, är visserligen icke obetydligt. Likväl skulle Sta¬
tens hela bidrag, då äfven deruti inberäknas räntan af det redan i
nåder beviljade anslaget, endast komma att utgöra årligen 4600
r:dr b:co, hvilka sammanlagde med kommunens bidrag utgöra en
summa af 62914 r:dr b:co, hvilken summa betydligt understiger
den stat, som är anslagen lill rikets gymnasier.
Jag skulle ej framställt denna motion, om jag ej fruktat att
det stora och samhällsvigtiga ändamål, som genom läroverkets upp¬
rättande åsyftats, icke fullt kan uppnås, så vida icke läroverket
utrustas med de materiella tillgångar, som äro oundgängligen nöd¬
vändiga, och hvaraf största delen af Statens öfrige läroverk äro i
besittning, samt om jag ej vore fast öfvertygad, att alhenaji fram¬
gång skall utöfva ett stort inflytande på en talrik samhällsklass’
bildning, icke blott inom kommunen, ulan öfver hela landet, helst
det är mer än sannolikt, att en mängd andra kommuner skola
bemöda sig att erhålla dylika bildnings-anstalter; hvaremot athenaei
misslyckande utan tvifvel skulle komma att högst ofördelaktigt in¬
verka på realbildningens öde inom fäderneslandet.
Jag anhåller att denna min motion må blifva till vederbör.
Utsk. remitterad.
Hemitterades till SlatsUlsk.
476
Ben 23 DeeemDer e. m.
Frih. Toll, Gustaf, hade inlemnat följande mern.:
Såsom föremål för en allmännare uppmärksamhet har jag re¬
dan vid 1823 års och nästföljande riksdagar (hvarom R. o. Ad:s
prol:r vittna) ifrat för hästväsendets rälla iordningbringande in¬
om landet; högt påkalladt af behof för alt äga de bästa och för
nödvändiga bruk säkraste och passande, så väl i anseende lill sin
natur minst ömtålige, som till sin varaktighet längst uthållande,
hästar. Jag har härvid fäslat mig hufvudsakligen vid 3:ne syn¬
punkter, hvarifrån utgående man lättast kan göra sig reda i om¬
dömet öfver vigten och högsta angelägenheten häraf. l:o Den
rent ekonomiska, som besparar oss, vid jordbruks och andra nä¬
ringar, behofvet att utifrån hemföra det större antal dylika, hvil¬
ka, snart förderfvade under Svensk behandling, endast qvarblifva
för att lemna en till alls intet användbar afkomma, och hvilken
måhända i sin ordning sedermera af okunniga häst-race-förfäk-
tare företrädesvis till fortplantning framför den rena inhemska
förordas, ja äfven för den mindre sorten hos vår allmoge, som af
mig icke nog kan anmälas såsom nyttig härtill. Detta förhållan¬
de var vid sagde tid eller 1823 så långt kommet, särdeles i Skå¬
ne, att hästar till alla behof togos från Danmark, hvilken stat
skördade en större kontribution af Sveriges rörelse-kapital, med
vinsten äfven att från deras K. stuterier då pågångne eller full¬
ändade croiserings-försök tillsända oss en myckenhet utgallringar
af oduglige race-hästar till skada för den dermed utträngde Sven¬
ska infödda stammen. 2:o Den slats-ekonomiska, att kunna fylla
Sveriges alla behof med de slags hästar, hvilka i alla hänseenden
böra kosta minst i utfodring, samt fördraga en okunnig behand¬
ling längst, och bespara rörelse-kapitalets utgående lill utländnin-
gen, som i händelse af krigstid skulle oändligen försvåra försvaret,
samt 3:o den rent militära. Här får jag anhålla att närmare och
bestämdt förklara mig hysa den tro, att, ehvad man än så väl i
exersis-öfningar som munderings- och utrednings-kostnader kan
använda, Sveriges stora behof af fält-kavalleri då kusterna hotas
icke kunna fyllas ändamålsenligt, om icke remonleringarne så väl
för artilleri som kavalleri med alla atiraljer etc., ske af Svenska
rent inhemska hästar, hvars behandling inom landet och de om¬
byten af foder som vålla race-hästarnes förderf på 2 ä 3 dygn,
af dessa uthållas, under det de vinna af öfning och måttlig an¬
strängning m. m. Af dessa anledmr har jag tagit mig friheten
yttra mina enskilda tankar så ofta frågor kunnat förekomma
rörde vidtagne författningar med Sveriges stuterier, hvarifrån
man velat hoppas en vägledning för omdömet om bristernas af-
hjelpande. Jag kan icke undgå betyga min ledsnad då man sa¬
de mig, att beslut vore fattadt om upphörandet af Flyinge K.
stuteri för att erhålla utrymme för de ifrån det nya vid Ottenby
å Öland eller Strömsholm nu med nya hästar af fullblods-race
uppsatte och började croiseringsförsök, helst jag redan för längre
tid tillbaka med tidspillan och mycken enskild kostnad reste i
norra Tyskland för att erhålla säker kännedom om mängden af
dessa, såsom oduglige. Flyinge ägde dock redan dä af med
Den 23 December e. m.
477
Österländskt blod förädlade rena Svenska stammar, deraf landt-
hingsthållningen i Skåne och öfrige provinser i Götha rike kun¬
nat med full säkerhet om resultatet besörjas. Ehuru stuteriernas
— jag gör full rättvisa åt den omsorg och ordning hvarmed des¬
sa i sagde ändamål varit förvaltade med ringa tillgångar — om¬
vård rör:de landt-hingsthällningen säkert årligen lemnar vack¬
ra resultater uti större nummer-antal af tillkomne föl, kan jag
dock icke annat än befara att de utgående landt-hingstarne äga
större anlag till fortplantning af sin ömtålighet och race-lyten, än
den att verka på tillgången att inom landet underhålla behofven
för näringarna, för vagns- och kör-hästar samt häst-vapnens re-
montering. Sålunda, och intill dess man genom denna eljest vig¬
tiga och nyttiga landt-hingsthällning kan anse de nödiga förbätt-
ringarne äfven i detta hänseende tillvägabragte, anser jag mig till
R. o. Ad. böra afgifva härhos bifogade 2:ne särskilta motioner.
1.
Att R. St. hos K. M. skulle und. föreslå det föreningar, sär¬
deles inom de provinser som hålla sqvadrons-hingstar, må bildas
för sto-hållningen af rena inhemska slammar, hvilka, i likhet med
dem som tillförene i Skåne på förslag af hof-stallmästaren, che¬
fen för Flyinge stuteri Ehrengranat, voro i nåder föreskrifne, jem¬
te det premie-belopp som hvarje sto-hållare tillkomma bör, och
villkoren för densammas vidmakthållande m. m. Om remiss till
Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. anhålles ödmjukast.
2.
Att R. St. hos K. M. und. anhålla om föreskrifters utfär¬
dande för hingsthållare, att vid remonteringarne förse sig antin¬
gen med hingst af inhemsk stam uppfödd, eller, om medel till
lättnad i denna remontering må kunna erhållas för att anskaffa
dessa hingstar, af i Tyskland eller Ryssland uppdragne öster¬
ländska stammar. Om remiss till vederbör. Utsk. anhålles.
Desse motioner remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Föredrogs Hr Bruces, Rob. Ed v., d. 22 dennes e. m. på
bordet lagda motion, ang:de linieskepps användande till fång¬
vården.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. behagade re¬
mittera denna motion till LagUtsk.
Ropades starka nej, blandade med ja.
Hr Bruce: När jag vågade höja min röst i anseende till
den motion jag väckte i går, så var det i det kanske mest upp¬
lysta Stånd i Europa. Det var i fråga om att i händelse K.. M:s
propos. om försvarsverket skulle af R. St. stadfästas, så skulle vi
få en mängd fartyg för att beskydda våra kuster, synnerligen ång¬
fartyg; men chefen för sjöförsvars-depart:let ämnade visst säga en
sak, som han glömde, nemi. orsaken hvarföre vi behöfde ångfar¬
tyg, nemi. att bruka dem då andra fartyg icke kunde komma
478
Den 23 December e. m.
fram. Jag tog mig friheten alt proponera, att de linieskepp som
således icke skulle behöfvas kunde användas för fångvården, och
det var endast för att vinna förtroende i anseende till min pro-
pos. Jag känner icke den person som opponerade sig mot mig i
går. Jag känner honom hvarken till namn eller till rang, och
det kan äfven vara likgiltigt; men jag skulle önska att, om det
icke vore emot lagen, min motion måtte remitteras till Utsk., på
det att pirat-systemet å S:l Barthelemy derstädes må blifva ut-
redt. När jag framställde mitt förslag, så ansåg jag att Slaten
derigenom skulle blifva af med en mängd brottslingar och att
samhället skulle kunna hysa på S:t Barthelemy en mängd af¬
skrap som vi äga på denna ö, som icke är afundsvärd. Jag är
ledsen att jag väckt denna motion då den nu rönt så ringa fram¬
gång, men det var till följe af mitt samvete, som jag alltid följt,
för landets bästa.
Ilr Gr. o. Landtm, förnyade härefter sin nyss framställde
propos., hvarvid densamma åter besvarades med starka nej, blan¬
dade med ja.
I anledn. häraf hemställde Hr Gr. o. Landtm., om R. o.
Ad. vägrade remiss å Hr Bruces förevar, motion.
Denna motion besvarades med starka ja, jemte åtskilliga nej,
hvarvid
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, anmälte sig
och yttrade:
Då denna motion alldeles icke innehåller något olagligt, så
anser jag det vara i strid emot grundlagen att vägra remiss der¬
på, och anhåller alt den måtte blifva remitterad till Statslltsk.
Frih. Raab, Adam Christian: Det är visserligen icke
för att instämma med Hr Munck af Rosenschöld, som jag upp¬
står, utan för att fråga R. o. Ad., huruvida Ståndet borde vägra
remiss af motionen. Jag lemnar derhän huruvida den kan för¬
tjena bifall af Utsk., och tror icke heller att den vunnit på den
rekommendation den fått här inom Ståndet; men jag tror att
det icke vore rätt liberalt att vägra remiss, och det är på sådan
grund som jag anhåller att den måtte beviljas.
Frih. Cederström, Jakob: Jag skulle icke förmoda, att
R. o. Ad. bifaller remiss på frågan om deportation af Svenskar,
de må vara brottsliga eller ej.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag hemställer äfven, att
R. o. Ad. icke måtte bevilja remiss på en motion af sådan be¬
skaffenhet, som Hr Bruces. R. o. Ad. erinrar sig utan tvifvel
innehållet deraf; det lärer sålunda icke behöfva återkallas i R. o.
Ad:s minne.
Hr Bruce: Genom en person derom upplyst, har jag fått
veta att det skulle dröja mycket lång tid att förändra fartygen,
och önskar derföre att motionen måtte få borttagas.
Den 23 December e. m.
479
Hr Prytz, Lars Adolf: Jag uppträder icke för att på nå¬
got sätt taga motionen i försvar, och bedömer den alldeles icke,
men tror, lika med Frih. Haab, alt remiss till Utsk. icke bör
vägras, om också grundlagen icke bestämdt förbjuder det. En
sådan praxis skulle kunna föranleda dertill, att motioner, som
vore mindre behaglige, skulle kunna undertryckas; och jag tror
derföre bättre vara om samma regel följes, som vid föreg:de riks¬
dagar blifvit följd, nemi. att hvarje motion blifver remitterad.
Jag anser således att man vid della tillfälle icke heller bör vägra
remiss och anhåller att den af R. o. Ad. måtte bifallas, på det
alt motionen må i vederbör, ordning af behörigt Utsk. blifva
kasserad.
Frih. Raab: Sedan Hr Bruce, om jag hörde rätt, återtagit
sin motion, så synes mig nu all vidare diskussion derom böra
förfalla.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Då, såsom Frih. Raab
nyss yttrat, Hr Bruce afstått eller medgifvit att hans motion må
förfalla, ty han begär nemi. att den mätte borttagas; så torde all
vidare tvist om remiss äfven förfalla. Exempel på vägrade re¬
misser af framställda förslag hafva vi visserligen från föreg:de
riksdagar, men nu torde all vidare öfverläggning derom vara öf¬
verflödig, sedan Hr Bruce visat Ståndet den uppmärksamheten att
återtaga motionen.
Hr von Hartmansdorff: Om Hr Bruce återtagit sin mo¬
tion, det jag icke hörde, så afstår jag.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr.: Såsom jag uppfattat
llr Bruces anförande, så har han återtagit sin motion, hvarföre
jag icke anser någon vidare öfverläggning derom behöflig.
Frih. Cederström: Jag har för min del icke hört att Hr
Bruce återtagit sin motion, utan jag vill blott yttra mig i afseen¬
de på sjelfva saken. I afseende på hvad Hr Prytz anfört, så an¬
ser jag mig böra hänvisa honom till grundlagens tydliga stadgan¬
de, att intet ärende må nedläggas, utan Ståndets beslut; således
har Ståndet fått rättighet att fatta sådana beslut.
Hr Prytz: Det undföll äfven mig, att Hr Bruce afstod ifrån
alt få sin motion remitterad, och hade jag förnummit det, så
skulle mitt yttrande varit alldeles öfverflödigt. Har han således
gjort det, så afstår jag ifrån mitt yrkande af remiss. Jag vill
blott fästa uppmärksamheten på alt om det icke är förbjudet att
vägra remiss, hyste jag likväl den önskan, att Ståndet icke mätte
begagna en sådan rättighet för att icke ge ett prejudikat, som jag
anser vådligt.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att, då Hr Bruce återtagit
sin motion, R. o. Ad. torde finna att frågan om densammas re¬
mitterande förfölle.
Ropades ja.
480
Den 23 December e. m.
Föredrogs och remitterades till Lag- samt Allm. Besv.- o.
Ekon.Utskm Hr Ridderstads, Carl Fredr., d. 22 dennes e.
m. på bordet lagda motion om ändring i hittills varande lagstift¬
ning ang:de Judarne.
Vid föredragning af Hr Hjertås, Lars, d. 22 dennes e.
m. på bordet lagda motion, om upphäfvande af stadgandet i 14
cap. 5. § handels-balken samt föreskrifterne i nu gällande tjenste-
hjons-stadga, ang:de rättigheten att tilldela tjenare husaga, blef
denna motion remitterad till LagUtsk.
Sedan härefter Hr Gr. o. Landtm, förfrågat sig, huruvida
någon af R. o. Ad:s ledamöter hade någon ytterligare motion att
anmäla, men dervid ingen sådan anmälan afhördes, åtskildes H.
R. o. Ad. kl. | till 10 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Onsdagen den 29 December 1847.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot.utdr. för d. 23 dennes e. m. samt pleni-
prot. för d. 18 dennes f. m.
Gr. Spens, Jakob Melcher, anförde skriftligen:
Efter slutad justering af pleni-prot. för d. 18 dennes, dervid
jag icke hade tillfälle att vara närvar., går jag nu att, på sätt jag
förut förbehållit, så väl med afseende i öfrigt å den diskussion då
föreföll efter uppläsandet af eli anförande af Hr Rääf, Leonh. Fredr.,
innefattande aomärkmr vid det af K. M. genom förnyad nåd. pro-
pos. vid denna riksdag framstälda förslag till ny strafflag med der¬
till hörande författningar, hvaraf ett fullkomligt förkastande föror¬
dats, som särskildt med anledu. af detta anförande, framställa de
upplysningar, hvilka jag, under fullt erkännande af min jemförelse¬
vis ringare förmåga, och hvad den goda saken möjligen kunde äf¬
ventyra genom ett mindre skickligt försvar, ansett mig ej böra un¬
dandraga mig att meddela, såsom den der deltagit uti slutliga re¬
daktionen af dessa förslag inom den för sådant ändamål förord¬
nade lagberedningen, och ensam af de i öfrigt deltagande ägande
rösträttighet bland de Svenska folkets representanter, hvilka, sedan
den andra statsmakten sig deröfver utlåtit, och jemväl nationalre¬
presentationen vid dess förra sammanträde godkänt de grunder i
enlig-
Den 29 December f. m.
481
enlighet hvarmed förslaget blifvit uppgjordt, nu finna sig kallade
alt besluta öfver samma lagförslags antagande i deras helhet el¬
ler med sådane förändringar, hvilkas möjliga godkännande jemväl
af Konungen ändtligen må kunna bereda ett lyckligt slut af den
långvariga väntan pä denna kanske vigligaste reform af våra' för¬
åldrade institutioner.
Jag har vågat kalla hvad jag kundé komma alt anföra
för upplysningar, ly jag är fullt öfvertygad, det för att lug¬
na den känsla af ”bestörtning”, som lagförslagen skulle hafva
väckt, och hvaraf Hr Rääf velat gifva ”ett sanni uttryck”, ej skall
tarfvas annat, än en enkel framställning af de förhållanden hvil¬
ka, under den ifver, hvarmed partisinnet olyckligtvis fått bemäk¬
tiga sig denna fråga, som minst af alla synes egnad till föremål
för sådant, dels från början ofrivilligt förbisetts af dem, hvilka
kunnat vara eller blifva bestörte, dels sedermera undanskymts för
dem, man velat hafva deltagande i bestörtningen, genom ett ord¬
svall om samma partisinnes öfriga favoritämnen. En talare bland
dem, som yttrat sig under diskussionen d. 18, har, under in¬
stämmande för öfrigt uti Hr Rääfs åsigter, gjort strafflags-förslagels
upphofsman åtminstone den rättvisan, att anse dem icke hafva
åsyftat annat än detsamma, som han och de med honom liktän¬
kande, nemi. att förekomma, det icke behofvet af sjelfförsvar måt¬
te inträda genom ett lagligt slralTlöshetstillstund, hvilket förme¬
nats redan hafva tillkommit genom frånträdande af de gamla
slraffsäitens tillämpning och yttrat sig genom brottens betydliga
tilltagande. Han har härigenom återfört frågan lill att omfatta
allenast olikheten af medel för ett gemensamt ändamåls ernåen¬
de; och de ordbubblor, hvilka för öfrigt blifvit frikostigt utkasta¬
de att lysa i partisinnets vanliga färger, såsom häntydningar på
biafsigter, kunna, sedan de i följd af sin natur upplöst sig, ej
fordra ens att ihågkommas.
Hvad, troligen för knalleffektens skull, i Hr Rääfs anförande
sparats till slutet kan jag dock ej underlåta att, innan jag öfver-
går till de egentliga sakförhållandena, särskildt upptaga, då jag
på sitt sätt finnes deruti personligen inblandad. Hr Rääf har
nemi. deruti om mig, såsom den ende riddersman, hvilken un-
undertecknat förslaget, yttrat att det väl ej kunde betviflas, att
jag ”med nit bevakat ärans kraf” samt mitt ”stånds anseende och
rätt”, men att de ”bemödanden” jag ”i dessa fall kunde hafva
nedlagt” syntes hafva varit ”alldeles fruktlösa, då, utom annat för¬
ut anmärkt, beredningen både i lagförslagets 2 cap. 20 och 21
§§, på ett förtäckt sätt, och uti molivcrne med klara ord, stad¬
gat att adelsman, som gör sig skyldig till ett hittills såsom van¬
hederlig! ansedt brott, väl skulle blifva sin representationsrätt för¬
lustig, men dock bibehålla sill adelskap, ett lagbud, som ur väl¬
bekant källa flutit”, förmenades icke kunna ”till sitt syfte af
någon inom Ståndet missförstås, samt ensamt innefatta nog skäl
ali förhindra hvarje om sitt Stånds ära, anseende och renhet våld¬
sam ädling, att gilla ett förslag, hvaruti sådant blifvit försökt.”
1 H. 31
4S2
Den 29 December f. m.
Ali bland de namn, som finnas undertecknade del und. missiv,
hvarigenom strafflags-förslaget öfverlemnades till K. M., mitt lin¬
nes vara det enda tillhörande Svenska Adels-matrikeln, kan efter
min tanka högst utgöra en kuriositet för samlare. För mig har
deraf väl nu uppstått en nödvändighet att ensam bland national¬
representationen uppträda till försvar för de framställda allmän¬
na åsigterna, som j;fg troligen vid en ändamålsenligare repre-
sentations-inrättning undgått; men derförutan skulle jag säkerli¬
gen icke ens sjelf hafva härvid fästat den ringaste uppmärksam¬
het; likasom det under utöfningen af befattningen icke kunde fal¬
la mig in, att någon särskild rätt för det Stånd, jag efter föds-
len tillhörde, dervid vore att bevaka. Hvarhelst Slåndsskilnader
än må kunna vara oumbärliga och ändamålsenliga, passa de ofel¬
bart minst in i systemet för strafflagen, som redan Carl VIII
Knutson, den krönte aristokraten, fann böra ”gå öfver allas vårt
hufvud.” Att Ståndets anseende, så vidt det kan bero af dess
ledamöters, åter icke kunnat vinna vid jemförelse af min per¬
sonlighet, såsom den ende Adelsmannen, med de öfriga utmärkta
ledamöternes, känner jag ganska väl; jag hade kanske derföre, li¬
kasom af flere andra anledn:r, ej bordt åtaga mig kallet; och i
hvad mån mina bemödanden att efter yttersta förmåga uppfylla
det, och derigenom icke än ytterligare äfventyra Ståndets anseen¬
de, lyckats, tillhör icke mig att bedöma. Såsom materialier för
ett sådant bedömande, och tillika utvisande de enda delar, i hvil¬
ka de ”bemödanden” jag ”nedlagt” varit ”fruktlösa,” — så vidt
detta skall betyda detsamma som att en motsatt pluralitet gjort
sig gällande — förekomma emellertid i sammanhang med försla¬
get från pag. 3 t. o. m. 42 tryckta reservationer, dem jag ännu
icke funnit skäl att i något hufvudsakligt afseende frångå, och lef¬
ver i hoppet, att de, åtminstone i en framlid, kunna komma att
föranleda till afsedd rättelse, men, på sätt jag redan förut tagit
mig friheten yttra, jag skulle anse i en olycklig stund tillkom¬
na, om af dem nu hemtades bidragande anledn. till hela försla¬
gets förkastande. Af dessa reservationer, jemte den, som förut
blifvit tryckt i sammanhang med lagberedningens särskildt infor¬
drade betänk, af d. 16 Dec. 1842, ang:de de straff som i ny all¬
män kriminallag böra bestämmas, finnes alt jag bestridt uppta¬
gande i kriminallagen af annat, än utmärkande af de brott, hvil¬
ka företrädesvis borde anses såsom vanfräjdande, .samt förordat att
hvarje påföljd till minskning uti framtida anseende och rättighe¬
ter för gerningsmannen deremot tillhörde de särskilda författnin¬
gar, hvarigenom sådant anseende eller sådana rättigheter tillagts,
och hvilka, jemte föreskrifter om sättet och grundcrne för förvärf¬
vande!, borde innehålla dylika stadganden ang:de förverkandet.
Jag tror mig nästan kunna tillskrifva denna min utvecklade sär¬
skilda mening, jemte hvad jag i öfrigt dervid framställde med af¬
seende å den uti förra lag-comite'ens strafflagsförslag, med uteslu¬
tande af det gamla straffet af ärans förlust, antagne särskilda på¬
följd vid vissa brott, att medföra förlust af medborgerligt för¬
troende för alltid eller på viss tid, att, oaktadt fullkomligt ute¬
Den 29 December f. ra.
483
slutande ej ville medgifvas, redaktionen i 40 och 41 §§ af för¬
slagets 2:dra cap., hvaruti stadgades alt med förlust af medbor¬
gerligt förtroende skulle förstås ”ovärdighet alt innehafva”, bland
åtskilligt annat särskildt uppräknadt, äfven ”adelskap, riddare¬
orden eller annan offentlig utmärkelse”, förändrades till hvad 2
cap. 21 § af nu förevar, förslaget innehåller, eller ”att den döm¬
de ej må i allmänt värf brukas” och att den, ”sorn lill sådan
påföljd gjort sig förfallen, skall vara oberättigad att utöfva embe¬
te, tjenst eller annan allmän befattning, alt till allmän befattning
välja, så ock att föra annans talan inför rälta.” Jemväl här¬
emot reserverade jag mig, och föreslog att, i st. f. hänvisningar-
ne uti de följande cap:n lill denna särskilda påföljd för vissa
brott, skulle å hvarje ställe utsättas, att dessa brott ”borde så¬
som vanfräjdande anses.” Jag kunde likväl icke undgå att delta¬
ga i öfverläggningen om de moliver, hvarigenom förändringen
borde redovisas; och måste medgifva att kanske deruti blifvit min¬
dre fullständigt upptagne anlednme, hvarföre särskildt icke omför-
mälts adelskapet, såsom innefattande jemväl civila rättigheter, enär,
hvad de politiska, eller representations-rätten, beträffade, bestäm¬
mandet af uteslutning från allmänt värf gjorde tillfyllest. Grun¬
den, hvarföre adelskapet i denna mening ansetts icke kunna upp¬
tagas till förverkande enligt strafflag, var nemi., enligt öfverlägg-
ningarne inom beredningen, hufvudsakligen den, att, enär begrep¬
pet om adelskapet i Sverige måste anses motsvaradt af rättighe¬
ten att, på grund af börd eller K. M:s särskilda upphöjelse, dels,
enligt grundlagarne och deruti stadgade villkor, deltaga i lagstift¬
ningen, dels jemväl i öfrigt tillgodonjuta hvad genom adliga pri-
vilegierne af år 1723 blifvit tillförsäkradt, utan att ändring deraf
sedermera i laga ordning skett; och dessa privilegier icke på nå¬
got sätt omförmäla sättet, huru den, som af förmånen blifvit del¬
aktig, må derifrån uteslutas, så att de bokstafligen måste anses
icke medgifva ett sådant uteslutande; allt stadgande härom skulle
innebära tillägg till, eller förändring af, samma privilegier, och,
tillvägabragdt genom allmän kriminal-lag, vara olagligt, så vida
som sådant, enligt 114 § i Reg.F:n, måste vara beroende på
samtliga RiksSt:ns öfverenskommelse och Konungens bifall. Det
är denna ostridigt enda riktiga åsigt af adliga privilegiernas egen¬
skap och innehåll, som, i sednare lider insedd, jemte fullkomli¬
ga saknaden i öfrigt af all, mer eller mindre bestämd, föreskrift
härom uti allmän lag eller särskild författning, att såsom grund
åberopas, föranledt öfver-domstolarne alt icke mera uttryckligen
fråndöma adelskap, äfven då äran fråndömts, samt representa¬
tionsrätten enligt grundlagarne varit förverkad; och det, på sitt
sätt allt något besynnerliga, förhållandet, sorn anmärkts såsom så
upprörande, att ”försök till införande” deraf blifvit gjordt genom
ett nytt lagbud, ”uti en syftning som icke skulle kunna missför¬
stås”, m. m., är således icke i ringaste mån annat, än det som
för närvar, äger rum, och hvaruti, hvarken Hr Rääf, eller någon
annan af de ”om Ståndets ära, anseende och renhet vårdsamma
31 *
48 i
Deri 29 December f. m.
ädlingarné”, värda t sig om att grundlagsenligen tillvägabringa
ändring, linder det alt de, hvilka man ej aktat för rof att fram¬
ställa såsom de der, hvilkas mening vore att ”undergräfva adel
och presterskap, för alt åt juridiken bereda ensamt herrskande”,
att ”sätta personlighetens små fordringar uppöfver Statens stora,”
o. s. v.,sorgfälligt sökt bevara den grundlagsenliga helgden afstånds-
privilegier, hvilka väl ej måtte kunna vara vid den sistnämnda
beskyllningen afsedda.
Annu ett uttryck lili Hr Rääfs anförande kan jag ej under¬
låta att särskildt upptaga. Det är del, hvaruti säges att strafflags-
förslaget icke känner den sanna äran. Meningarne om hvilken
ära är sann, kunna visserligen vara ganska olika, äfven hos
dem, hvilka lika lifligt känna ärans kraf, och derefter söka att
ställa all sin åtgärd. Inveclivet är således ej så farligt; men då
jag vet att Hr Rääf — oell det ofelbart ganska välförtjent —
anses för en ärans man, men dess meningar om den sanna äran
synas mig vida afvikande från mina, känner jag ett behof, att
offentligen få framställa dessa.
Uti min moral, likasom i Dumboms, förekommer
Den besynnerliga lära,
Att det, som gör hvar menskas skam,
Kan aldrig göra någons ära;
Att hvarje verkligt brott är skamligt, och inom skamliglieten ej
finnes någon annan gradation, än inom brottsligheten, en grada¬
tion onekligen den svåraste af alla alt fullt noga bestämma, men
som också i afseende pä skamligheten ej behöfver närmare be¬
stämmas; alt deremot det icke finnes något annat egentligen skam¬
ligt än brottet, och att skamlighetens sättande i beroende af straf¬
fets art och beskaffenhet, genom att fästa en särskild skam vid
vissa straffsätt, mäste afvända uppmärksamheten frän brottets
skamlighet lill straffets, och småningom bringa den förra i för¬
gätenhet, så att brottet väl må kunna begås, endast straffet kan
undvikas, likasom det i Sparta ej var skamligt alt stjäla, men väl
att ertappas med det stulna; att deremot, ju angelägnare man
finner att utbreda opinionen om brottets skamlighet, ju mer bör
man skilja skamligheten från straffet; samt alt ärans kraf icke
uppfylles genom tillskapande af ärelösa, af hvilka man ej skulle
kunna vänta annat än skamliga gerningar, och hvilka således rät¬
teligen dessa ej ens skulle kunna fullt tillvitas; likasom om äran
icke skulle räcka till åt alla, utan bli större för dem, som finge
bibehålla den, ju flera andra deraf kunde komma att blifva i
mistning; och kan jag på samma sätt, — för att nämna ett an¬
nat äfvenledes i Hr Rääfs anförande omförmäldt ämne, —ej hel¬
ler antaga det sedligheten befordras genom offentliga anstalter för
osedlighet, utan måste anse förordandet för ”afskiljandet och ut¬
märkandet” af en egen ”prostituerad klass af qvinnor” såsom
härled t endast från ett nog långt drifvet nit för klassfördel¬
ningen.
Ronde de anmärkn:r, hvilka blifvit framställda endast med
afseende å stilen samt särskilda ordalag i lag-förslagen, anser jag
Den 29 December f. m.
485
mig icke böra inga uti vidlyftig förklaring, för att icke mötas med
invändningen alt äfven jag måhända någon gång i mina reservationer
”ridit på ord”. Jag är öfvertygad, så väl att ordlistorne kunnat
göras ännu längre, som alt förklaring eller rättelse ulan svårig¬
het kan till vägabringas. Visserligen kunna i lagstil ord ibland
vara sak; men dylika sakförhållanden har Hr Kääf åtminstone
icke påhittat. Del hade varit att önska att hvar och en, som
funnit något otydligt eller oegentligt uttryck i lagförslagen, hade
velat uppgifva sådant. Utsk:s upplysta ledamöter hade deraf kun¬
nat hemta anledn. alt, derest anmärkntn funnits befogad, genom
någon mindre förändring rälta hvad sora tarfvals. All tvetydig¬
het uti en lagtext kan i alla fall icke förväntas undanröjd, icke
ens upptäckt, förr än efter det lagen någon lid varit tillämpad.
Ingen större eller mindre codex har kunnat, eller kan, umbära
understödet af en med anledn. deraf utbildad jurisprudens. En
af R. o. Adis för insigter och erfarenhet i domarevärf utmärkta-
sle ledamöter har i den nu justerade diskussionen anmärkt, huru
ofta tvekan måste uppstå i följd af ordalagen i 1734 åt s lag, hvar¬
af missgts-halken också allmänneligen anses för den så väl till
stilen, som eljest, minst omsorgsfullt utarbetade del, likasom uti
den, de Hesta förändringarne skett genom särskilda författningar,
redan inom första tiotalet efter antagandet. Det vitsord samme
ledamot iemnat det nya lagförslaget för dess lättfatllighet och
klarhet måste vara särdeles tillfredsställande.
De hufvudanfall som ej mindre förut, än nu, blifvit riglade
emot nya strafflagsförslaget af det gamlas seklatorer, — man kan
icke säga gamla systemets, ty det gamla skryter just af att icke
utgöra något system — beträffa dels slraffarterne, dels det s. k.
latituds-systemet, vid hvilket sednare man vida mera fästat sig,
än den i sjelfva verket mindre betydliga förändring i äldre för¬
hållanden derigenom åstadkommits kunnat förtjena. Rian hade
pä förhand föresatt sig att slrafflags-förändringen, likasom den af
fängelse-organisationen, icke skulle vara motiverad af annat, än
en känslosam omsorg för brottslingen, och att föga eller intet af¬
seende på oförvill ige medborgares skyddande vore gjordt. Mild¬
heten utbasunades såsom del öfvervägande elementet, och rättvi¬
san såsom först i andra rummet afsedd så vida den kunde sam¬
manslå med mildheten. Hvad som egentligen kan hafva föran¬
ledi detta antagande måste hafva varit, att man uti bemödander-
ne för reformen varseblifva en syftning af deltagande för allmänt
menniskovärde, och, besynnerligt nog, funnit detta så ovanligt,
att man befarade det icke kunna sammanslå med vården om en¬
skildas rätt. Vid tagen närmare kännedom om lagförslaget kun¬
de man dock ej underlåta att finna, att det i allmän stränghet
vida öfvergick hvad förut varit stadgadt. Det är i delta afseende
ganska oförsigtigt af vedersakarne att framdraga exempel; företrä¬
desvis synas de Hr Rääf anfört illa valde, och vissa eitationer
dessutom oriktige. Bedrägeri, hvarom något allmänt stadgande i
vår nu gällande lag icke finnes, så att då uti 13 cap. 8 § G.B.
ansvar utsätles som för annat bedrägeri framdeles skiljs, de
480
Den 29 December f. m.
ta, i saknad af sådane sednare föreskrifter, ej kan tillämpas, be¬
straffas enligt lagförslaget med böter till 200 r:dr silfver eller fän¬
gelse t. o. m. 6 månader, vid särdeles försvårande omständighe¬
ter t. o. m. 2 år; då enligt gamla lagen intet enda af de sär¬
skildt omförmälda brott, hvilka enligt nya förslaget upptagas un¬
der allmänna benämningen af bedrägeri, är urbota, utan allenast
belagdt med till en del ringa böter, såsom t. ex. allenast 3 r:dr
16 sk. b:co då någon, utan att nyttja falskt mått, mål och vigt,
gör orätt i mätande, räknande eller vägande, hvilket enligt lag¬
förslaget är ovillkorligen urbota, då det skett uppsåtligen. För tve¬
gifte bölas, sä vida hor tillika ej begåtts, enligt äldre lag endast
80 daler eller 26 r:dr 32 sk. b:co, men eljest är straffet 28 dagars
fängelse vid vatten och bröd, samt fästnings- eller tukthus-arbete
i ett eller 2 år. Enligt lagförslaget bestämmes straffet i alla hän¬
delser till fängelse från 2 lill 4 år, samt då begge förut varit
gifte, ett fall som förut icke särskildt varit afsedt, till dylikt fän¬
gelse från 4 till 6 år. Nedflyttandet från gamla dödsstraffet för
dubbelt hor, som Hr Rääf förmodat nu vara på en gång lillvä-
gabragdt, skedde redan 1779; sedan har straffet endast varit be¬
stämdt till högsta kroppsplikt, som i dylika mål förklarats alltid
böra utsättas till fängelse vid vatten och bröd; nya lagförslaget ut¬
sätter straff af fängelse, som väl kan nedgå till 1 månad, men
också uppstiga lill 2 år. Vid enkelt hor botar den gifte enligt
gamla lagen 80 daler; enligt lagförslaget kan äfven straffas med
fängelse. Lönskaläget är ingalunda enligt förslaget strafflöst, utan
böter derföre kunna ådöraas mannen till 25 r:dr i silfver, ehuru
endast i de fall, dä efter lagsökning tillika ålägges utgifvande af
barnföda. Efter nu gällande lag äro böterne 3 r:dr 16 sk. b:co,
förutan en afgift till kyrkan af 1 r:dr 16 sk.; och åtal ske nu
vanligen ej heller i annat fall än det omförmälda. Tydligast vi¬
sar sig dock skillnaden i följande exempel: enligt 1734 års lag
kan man uppsåtligen ”afhugga eller förderfva” sin nästas ”näsa,
öra, hand, arm eller fot” och ”slå ut hans öga”, utan att böta
mera än 80 daler silfvermynt för hvardera lemmen, i en summa
240 r:dr b:co för näsan, öronen, händerne, fötterne och ögonen.
Enligt lagförslaget skulle en sådan svår misshandel straffas aldra-
minst med fängelse i 6 år. — Men, oaktadt allt hvad sålunda
vid jemförelse emellan det gamla och nya visar sig, fortfares dock
med skränet om den nya lagens mildhet, ”ty straffet genom fän¬
gelse är ju icke något straff, utan endast en inbjudning alt må
väl”. De gamla straffen, särdeles spö- och risslitandet, såsom det
”lämpligaste, skyndsammaste och minst kostsamma”, jemte de
tillagde skamstraffen, uppgifvas vara de enda tillräckligen afskräc-
kande, och sjelfva mångfalden af de olika straffarter, emellan hvil¬
ka våra gamla lagar lemnat valet, prisas såsom en fullkomlighet,
likasom de äldre olika sätten för dödsstraffens verkställighet, hvil¬
ka det ej kan fattas, huruvida anförandets författare känner, eller
icke känner, förut vara afskaffade år 1841, sedan rådbråkningen,
som ända dertill qvarstått i lagtexten, derifrån skiljts år 1835.
Om detta förhållande emellertid ligger för nära vår förderfvade
Den 29 December f. m.
4S7
tid, för att Hr Rääf värdigats deraf taga kännedom, borde man
likväl vänta alt lian såsom fornkunnig kände att ”våra gamla la¬
gar”, lika med öfriga den götliiska stammens, egentligen icke stad¬
gade mer än en straffart, nemi. böterne. Såsom grund för straff¬
rätten gälde endast sjelfhämnden, öfvertagen eller delad af sta¬
ten, och grundande en, vid saknad af så många andra sedermera
tillkomna, särdeles vigtig statsintrad, enligt den försoningsläran
som allt från denna tid åtföljt lagstiftningen, och hvarifrån nu
klandras såsom afvikelse, att icke mera försoningen anses böra
oförändrad utgå äfven der intet verkligt brott är begånget, eller,
der sådant begåtts, men gerningsmannen icke upptäckts, af en
menighet, som ej kunnat förekomma det. Endast för vissa svå¬
rare, eller s. k. ”högmålsbrott”, var stadgad ”halsens förlust”;
men äfven detta icke ovillkorligen, ty sjelfva halsen fick ”lösas”
i de flesta fall, efter ett pris, som någon gång fanns olika be¬
stämdt för olika brott. Ibland var lösningsrätten ovillkorlig, ibland
berodde det på målsägaren att ”taga lifvet eller böter”. 1 de fall
åter, som icke voro ”halssaker”, gällde regeln: plikte den med
kropp, som ej äger ko; och plikten utkräfdes pä detta sätt ge¬
nom hvarjehanda stympningar och tillfogade kroppsliga lidanden,
beräknade att tillfredsställa den råa hämndkänslan, än mer upp¬
retad genom den svikna väntan på inkomsten genom förliknin-
geö. Ibland var t. o. m. kroppsplikten obestämd och beroende
af målsägaren; särdeles funnos, då någon dömdes att ”mista rygg¬
huden”, inga bestämda föreskrifter ronde sättet för verkställighe¬
ten, till dess att, genom Drottning Christinas straffordning af är
1653, visst antal hvarf af gatulopp bestämdes såsom grund för
bötesförvandlingen för män, när arbete ej heller funnes, dertill
den brottslige då borde hållas i jern; hvarpå allt detta uti 1734
års lag utbyttes emot vissa par spö eller ris efter dalertalet af
böterne, jemte det att för svårare fall, då icke ens högsta kropps¬
plikt ansågs göra tillfyllest, arbete vid Konungens häkte eller
tukthus för vissa år fastställdes till straffsystemets slutliga utveck¬
ling. Staten hade emellertid ej fått vara ensam om den indräg-
tiga försoningsläran; äfven kyrkan hade tidigt utbildat sin, vida
skiljd från den som bordt utgöra dess egentliga föremål, samt
utsträckt jemväl till de s. k. samvetssakerne, dit statens icke kun¬
nat nå. Försoningsmedlet, penningen, var väl också här hufvud¬
sak; dock antogs, äfven för de fall då detta ej fullt saknades, ett
särskildt penitentiärsystem, hvaraf staten sedermera lillegnade sig
fängelset vid vatten och bröd, för de tillfällen, då ”domaren pröf-
vade den brottsliges välfärd och heder genom annan kroppsplikt
spillas”. Afven cellfängelset tillhörde från början kyrkopeniten-
sen; och likväl får, när staten nu vill tillegna sig jemväl detta,
sådant heta inom det andliga ståndet: ”ochristligt”. Af kyrkans
penitentiär-system, vid reformationen renadt från aflatskrämeriet,
bibehölls emellertid ännu kyrkoplikten, sorn i vår ännu gällande
kyrkolag af år 1686 förklaras vara ”den syndabekännelse, som en
syndare, lagvunnen och sakfällter, gör inför församlingen, då lian
tillstår sig vara uti den sak brottslig, för hvilken han uppenbart
488
Den 29 December f. m.
skriflas, och betygar sin ånger öfver bemälde synd, beder Gud
om förlåtelse, samt ullofvar bot och bättring”; hvarefter predi¬
kanten skulle ”varna folket, att icke vara så obetänkt och före¬
vita den botfärdige syndaren det han kyrkoplikt utstått, och sig
såmedelst för Gud ödmjukat häfver”. Från delta kyrkopliktens
afsedda ändamål alt vara, icke straff, ulan rehabilitalion efter
straff, afveks dock snart genom stadgandet år 1714 att, ”vid lag¬
bundna tjufvars skriftermål”, den omförmälda varningen skulle
”med tysthet förbigås”; och sedan sjelfva syndabekännelsen, då
den efter ritualen atlägges och aflösning derefter meddelas, urar¬
tat till en tom ceremoni, och dä den vägras, lill en verklig skan¬
dal, återstår af hela den vördnadsvärda och sanni chrislliga in¬
rättningen intet annat, än den inom sjelfva helgedomen uppresta
schavotten.
Jag har ansett mig böra i korthet framställa dessa våra nu-
var. straffsätts historia, för att visa att de, icke såsom man velat
antyda, i någon mån tillhöra de nationela egenheter, som böra
vid lagförändringar afses. Från sjelfhämden i råhetens tillstånd,
lika för alla nationer, härleda de afflictiva kroppsstraffen ytterst
sitt ursprung; råheten tillhöra och uppehålla de ovillkorligen,
och endast med dem kan råheten möjligen försvinna. Att ännu
mycken råhet finnes qvar, derpå tarfvas väl ej annat bevis, än
att dessa straffs bibehållande ännu kan af bildade män förordas;
men alt de skulle på ”råa naturer” vara de ende inverkande,
till näpst så väl som afskräckelse, kan jag omöjligt föreställa
mig; tvertom synas de mig böra göra den råa naturen ännu rå¬
are, de vilda passionerna ännu vildare, och den, som tillfälligtvis
utan särdeles onda anlag ådragit sig dem, ohjelpligen förderfvad.
Man har också funnit alt de sällan blifvit allenast en gäng un-
dergångne, ulan merendels måst förnyas, och fängelse-systemet
slutligen för den en gäng på detta sätt straffade anlitas. Detta
synes ej heller särdeles talande för den afskräckande egenskapen;
och af sjelfva skräcksystemet torde ej heller i allmänhet vara stort
att vänta, då man betänker, att väl sällan någon brottsling, då
han begår brottet, lärer beräkna huru han derföre skall .blifva
straffad, utan, om de otyglade begären, hvilka förmå honom till
brottsligheten, lemna någon besinningstid, en sådan besinning
snarare upptages af föreställningen alt blifva fullkomligt strafflös
genom brottets undandöljande. Att dessa straff kunna vara de
skyndsammaste och minst kostsamma, kan väl ej förnekas; dock
torde jemväl kostnaderne ibland kunna beräknas till betydligt be¬
lopp, då det nästan kan tagas för afgjordt, alt samma föremål
snart till förnyad behandling mäste förekomma, efter under liden
föröfvadt nytt brott, som möjligen genom annat straffsätt kunnat
undvikas; och man blir skyndsamt af med den besvärliga per¬
sonen endast för att ännu skyndsammare få honom tio gånger
värre åter.
Jag vet att allt delta blifvit flerfaldiga gånger af andre bätt¬
re framstäldt, äfven å detta rum; men då striden ännu ej finnes
utkämpad, som den visserligen borde vara, och öfverallt annor-
Den 29 December f. m.
489
slädes är, må del förlåtas mig att hafva upptagit den handske,
som blifvit ulkaslad, kanske i beräkning deraf, alt ingen numera
vårdade sig derom.
Om skamstraif i allmänhet har jag förut yttrat mig; kyrko-
plikten hörer numera ovillkorligen dertill; och om Hr Rääf, som
beklagat att ej någon prest deltagit i lagberedningen, ville efter¬
se uti det af 5 sådane och en lekman sednast upprättade förslag
till kyrkolag, skall det visa sig för honom alt äfven derifrån all
fråga om offentlig kyrkoplikt uteslutits.
Bibehållandet i någon män af straffet genom fängelse vid
vatten och bröd har under diskussionen af sjelfva Just.-statsmi¬
nistern ansetts kunna möjligen medgifvas. — Med någon förän¬
dring i sättet för verkställigheten var sådant också först föresla¬
git af lag-comitéen, och äger ännu rum för mindre förbrytelser
uti den sednast antagna Norrska strafflagen. Olämpligheten af
detta straffsätt, jemväl oaktadt modifikationen, såsom svårt och nä¬
ra omöjligt att till verkställigheten kontrollera, och såsom dess¬
utom uti vissa individuella förhållanden ohjelpligen orsakande
helsans och kanske lifvets förlust, men åter uti andra ett högst
ringa slraffondt, gjorde sig först gällande uti högsta domstolens
anmärkn:r vid lag-comiléens förslag, och föranledde uteslutandet
frän det nu förevar. Skälen dertill äro så många gånger, och
jemväl under den diskussion jag nu endast velat komplettera, full¬
ständigt anförde, att ej mera derom behöfver ordas. Kunde emel¬
lertid medgilna bibehållandet för mindre förbrytelser nu ofelbart
bereda antagandet af fnreslagne systemet i öfrigt, vore eftergiften
visst icke ulan sin fulla lämplighet; ty snart korame i alla fall
jemväl det nu bibehållna oefterrälleliga att försvinna; men delar
att befara att anspråken icke dertill inskränkas.
Att ”hvarje brottsling beskrattar” ett eller annat slags straff,
lärer väl icke ulan öfverdrift kunna sägas; dock kan ej förnekas
att ofta anledn. dertill förekommit i afseende på fängelse vid
vatten och bröd; och äfven spö- och risstraffen hafva undergåtts
under gyckel och tydligt ådagaläggande att allt ändamål dermed
..såsom straff förfelats. Deremot är så mycket mera säkert, att in¬
gen brottsling här i landet beskrattat det slag af straff, lagför¬
slaget afsell, som ingen ännu undergått det. Huruvida sådant kommer
att ske, sedan detta straff undergåtts uti en lämpligen fullkomnad
inrättning, kan väl först dä visa sig; dock torde erfarenheten i
andra länder kunna gälla åtminstone så myckel, att ej bör kunna
lalas om obetänkt anställda rön. Hvad som hittills i Sverige kommit
fängelset såsom straffmedel i misskredit, är troligen, dels del öfver-
flödiga användandet deraf hittills utan föregtde egentlig brottslig¬
het, som derigenom fastmera orsakats, dels en allmännare obe¬
kantskap med allt rationellt fängelse-system, hvaraf vårt förra va¬
rit en fullkomlig motsats. I båda afseenderne måste man kunna
förvänta rättelse af förändrade institutioner. Jag kan för öfrigt
icke nu ingå i något försvar för uppställningen och ordalagen i
den föreslagna fängelselagen; jag har sjelf såsom reservant yttrat
mig anse deruti både för mycket och för litet upptaget af det
Den 29 December f. m.
sorn rätteligen hört till allmän lag, skiljd från särskildt efter orts-
och tidsförhållanden lämpadt reglemente. Jag skulle t. o. m. tro
att fullständiga föreskrifter ej kunna meddelas, förr än det nya
systemets hufvudsakliga momenter en tid hunnit iakttagas; och
anser alltså alla mindre hufvudsakliga bestämmelser såsom alle¬
nast provisoriska, så att dervid ej behöfver fästas särdeles upp¬
märksamhet. I nittonde seklet, i Oscar I:s tidehvarf, kan åter¬
gång till förra barbariet ändå icke befaras; och bästa tillfälle till
full komplettering blir efter vunnen åtminstone någon erfarenhet.
Så har det tillgått i andra länder; straffsystemet är der längese¬
dan antaget; om fängelsesystemets närmare bestämmelser tvi¬
stas ännu.
Förvandlingen af böter till fängelse enligt lagförslaget har vidare
blifvit klandrad, såsom beredande en förmån af tillgångars un-
dandöljande, som skulle uppmana till svek af alla slag. — Jag
åberopar med anledn. häraf hvad jag anfört uti lagförslaget vid-
fogad reservation ang:de arbetsskyldighet för fånge, som sådant
förvandlingsstraff undergår; och anmärker i öfrigt endast att miss¬
bruken ej böra kunna blifva talrikare, än hittills, då villkoren
och sättet för fängelser, på detta sätt tillämpadt, ej enligt försla¬
get skulle blifva särdeles annorlunda, än hittills ägt rum för dem,
hvilka undergått fängelse efter 10 cap. Uts.B. eller vissa sednare
ekonomiske författningar, och vid jemförelse med de nya af förvand-
lingsgrunderne enligt nämnde lagrum, på sätt det sedermera blif¬
vit förklaradt, visar sig att, så snart ett visst belopp öfverskridits,
kortare fängelse motsvarar högre belopp af böter enligt äldre lag,
än efter nya förslaget, ett förhållande, som ännu tydligare fram¬
står, om man fortsätter jemförelsen med förvandlingen enligt de
särskilda författningarna.
Slutligen återstår för mig att, sedan jag nog länge tröttat H.
R. o. Ad:s uppmärksamhet, tillägga några ord äfven med afseen¬
de å den s. k. latituden vid straffens bestämmande, hvilken främ¬
mande benämning säges vara begagnad för alt dölja och bort¬
blanda rätta egenskapen, som icke kunde motsvaras af annan svensk
benämning, än godtycke. De ytterliga vådorne af sådant, ned¬
lagdt i domarens hand, företrädesvis emot om det fått utöfvas af
annan, eller andre, utmålas med starka färgor, utan afseende der¬
på att man borde med säkerhet kunna bedöma, i hvad större eller
mindre mån saken i allmänhet kan vara farlig, af de verknin¬
gar, som visat sig i följd af hvad länge varit utöfval, i ännu högre
grad än hädanefter skulle komma i fråga, med afseende å de ller-
faldiga fall, deruti det åt domarens pröfningsrätt länge varit och
ännu är öfverlempadt att bestämma, så väl straffets art, som qvan¬
titet, ”efter omständigheterna”, eller efter ”sorn saken är till”, utan
ens sådan inskränkning, sorn ordet latitud tydligen utvisar, eller be¬
stämningen af ett maximum och ett minimum, emellan hvilka gränsor
allenast pröfningsräiten lemnäs öppen. Ofversättningen af latitud
med godtycke, som icke vet af några gränsor, utvisar således icke
särdeles språkkunskap. Jemväl å beskaffenheten af en del bland de
försvårande och mildrande omständigheter, hvilka vid pröfningen
Den 29 December f. m.
491
böra afses, lemnar nya förslaget en hittills saknad anvisning; ehu¬
ru hvad dervid uppgifvits ej kan anses annorlunda än såsom ex¬
empel, och då otjenligheten af sådane endast exempelvis gifna fö¬
reskrifter blifvit af en bland beredningens ledamöter, Hr expedi-
lionssekrel:n Richert, anmärkt och motiverad, samt nu ytterligare
Hr Rääf med afseende å ordalagen gjort anmärkn., så att 2 så
divergerande auktoriteter kunde emot denna del af förslaget åbe¬
ropas, det torde vara att förmoda att hela denna ytterligare
anvisning uteslutes. — Förutan alla bestämda gränsor har' emel¬
lertid visserligen ingen domare hittills ansett sig, vid den pröfning
åt honom upplåtits, handla efter godtycke; han har af föreskriften
om hvad som borde afses kännt sig i samma mån mer och mer
bunden, som föreskriften blifvit gifven i allmänna ordalag, och
han sålunda försl sjelf måst för sig komplettera den, också utan
att härvid kunna öfverlemna sig åt godtyckets hänförelse. Han
har varit nödsakad hänvisa afgörandet till den lag, som, på sätt
Engelska juristerne uttrycka sig, ”ligger i domarens bröst”; lian
har måst anlita den bästa af alla rådgifvare: samvetet, som hvar
och en, hvilken vet eller rättare känner, hvad detta ord belyder,
måste medgifva vara godtyckets fullkomliga motsats. Svårigheten
och ansvarsfullheten af detta värf kan icke förnekas, likasom att
det af olika parsoner måste blifva med olika skicklighet och nit
utfördt, men svårare och ansvarsfullare kan det ej blifva efter ut¬
sträckningen till hvarje fall af dem, der försvårande och mildran¬
de omständigheter kunna finnas att afse, än det hittills varit för
de många säskildt bestämda fallen, de der merändels varit sådane,
hvaruti de Hesta sådane omständigheter kunnat förekomma. Der
straffen förut varit utan tillfälle för någon modifikation bestämde,
hafva deremot ej sällan sjelfva karakleristikerne af de olika be¬
straffade brotten varit så rymliga, att de medgifvit subsumerandet
af likartade handlingar under så väl den ena som den andra ka¬
tegorien; och den samvetsgranne domaren, som insett vigten af
sitt kall och ej velat sköta det såsom blott handtverk, har, för att
icke såsom högsta rätt främja högsta orätt, varit nödsakad att be¬
gagna denna tvetydighet lill jemkning och afpassande af brottens
benämningar efter de på förhand bestämda straffen, då han ej
fått mäta straffens grader efter olika nyanseringarne af samma
brott. Detta vida farligare arbitrerande, hvarigenom brotten mä¬
tas i st. f. straffen, kan, då det sednare öppet medgifves, umbä¬
ras, och brotten hvart och ett för sig noggrannare karakteriseras
och afskiljas. Så vida detta lyckats att i nya förslaget åstadkom¬
ma, och sålunda osäkerheten till hvilken klass af brottslighet ett
förevar, fall bör hänföras kan anses vara undanröjd, inskränkes
också genom samma förslag domarens pröfningsrätt vida mer än
den utvidgas. Äfven der fullkomligt fri straffmätning förr varit
öfverlåten, utsättes nu gränsor derföre enligt den allmänna lati¬
tudsregeln. Misstag genom någon gång mindre lämpliga bestäm-
manden, kunna väl ej undvikas, äfven efter den noggrannaste
pröfning och granskning i Hera instanser; men sådana misstag
hvaraf allenast större eller mindre qvantitet af eli ostridigt förtjent
492
J) e n 29 December f. m.
straff kommer att blifva beroende, kunna i alla fall ej medföra
det äfventyr, som misstag vid utöfningen af den, genom inga an¬
dra än dylika reglor bundna, pröfningsrätten af bindande skäl
oell liknelser i fråga om bevisning, hvaraf sjelfva fällandet eller
frikännandet beror. Det är egentligen härvid de farliga missbru¬
ken af domarens pröfningsrält kunna visa sig; och för den sam¬
vetsgranne domaren de svåraste betänkligheterne uppslå. Utländ¬
ska lagstiftningar, som skiljt domaren t. o. m. från allt deltagande
i fällandet eller friandet, upplåta deremot åt honom straffens be¬
stämmande nästan obegränsadt. Om än i sin mån fullständiga
skalor för brotten och straffen af lagstiftaren uppgjordes i paral-
lela kolumner, så alt domen tolkades genom förbindningsslrecket,
och sålunda — som man uppger såsom höjden af all förträfflig¬
het, — den brottslige kunde sägas vara dömd af lagen, icke af
domaren; skulle sjelfva lagen misstaga sig så ofta ett nytt kon¬
kret fall förekomme, som icke passade in någonstädes i skalan,
och sålunda måste förblifva strafflöst eller beläggas med icke fullt
adacquat straff. — Jag har för min del i det längsta sträfvat för
möjligheten att kunna få dylika, åtminstone approximativt fullstän¬
diga, brotts- och straffskalor uppgjorde; jag har åtminstone trott
kunna ernås ett noga bestämmande af det moment deruti, sorn
begränsade öfvergången emellan urbota och icke urbota straff,
och allt alternativt stadgande i detta afseende, som synts mig vig-
ligast af alla, undvikas; men jag har funnit mig nödsakad att af¬
stå frän försöket äfven härtill; och försonat mig med latituden,
sådan den i lagförslaget förekommer, då jag deremot aldrig skall
göra det med godtycket, i hvad skepelse det än må visa sig.
Jag anhåller alt dessa mina anmärkmr måtte lill LagUtsk. få
åtfölja den öfriga diskussionen i följd af Hr Rääfs anförande d.
18 dennes.
R. o. Ad. biföll att delta, i anledn. af Hr Rääfs d. 18 den¬
nes f. m. till LagUtsk. remitterade motion, afgiTne anförande jem¬
väl finge lill LagUtsk. remitteras.
Frih. De Geer, Gust. Gerhard, hade inlemnat följan¬
de mern.:
Då jag i början af nästa månad är nödsakad att aflägsna mig
från hufvudstaden, och sedermera af tjensteåligganden förhindrad
att egna tillräcklig tid ål Ekon.Utsk:s arbeten, så får jag vörd¬
sammast anhålla att H. R. o. Ad. täcktes befria mig från alt vara
ledamot i ofvannämnda Ulsk., med bibehållande i öfrigt af min
riksdagsmannarätt.
R. o. Ad. lemnade härtill sitt bifall; hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, anmodade Hrr Eleclorer att i deras nästa sammanträde
utse en ledamot i Allm. Besv.-o. Ekon.Utsk. efter Frih. De Geer,
och en ledamot i Ridd.Utsk. efter Gr. Bonde, Guslaf, som äler-
lemnat den polett, han på grund af numera aflidne Frih. von
Den 29 December f. m.
493
Brinkmans fullmakt innehaft, samt en suppleant i BankoUtsk.,
efter Hr Tham, Sebastian Mathias.
Sedan härefter Hr Gr. o. Landtm., i anseende till för ho¬
nom inträffande jäf att föredraga det å föredragnings-listan för
denna dag först förekommande ärende, till Gr. Hamilton, Hen¬
ning Ludv. Hugo, hvilken, såsom fullm. för Grelliga alten
Oxenstjerna N:o 8, var den främsta närvar, ledamoten, öfverlem¬
na! Landtm.-klubban samt afträd!, föredrogs och bifölls StatsUtsk:s
d. 22 och 23 dennes f. m. på bordet lagda mern. N:o 6 ang:de
ersättandet af de tillökade riksdagskoslnaderne för Hr Landtm, och
llrr Talmän.
Vidare föredrogs StatsUlsk:s d. 22 och 23 dennes f. m. på
bordet lagda meni. N:o 7, angide riksdagskostnadernes bestridande
och blef detta mern., under hvars uppläsning Hr Gr. o. Landtm,
återkom, af R. o. Ad. bifallet.
Äfvenledes föredrogs och bifölls SlalsUlskts d. 22 och 23
dennes f. m. pä bordet lagda mern. N:o 8, ang:de förskott å af-
löningen för den hos RiksShn och Utsk:n anstälde betjening.
Föredrogos K. M:s nedannämnde d. 23 dennes f. m. på bor¬
det lagda nåd. propos:r och skrifvelse!' till R. St.:
l:o K. M:s nåd. propus., med förslag lill lag om aktie-bolag.
Remitterades lill LagUtsk.
2:o K. M:s nåd propos., ang:de särskilda jemkningar uti det
af K. M. och R. St. antagna mynt-system.
Remitterades till Stats- och BankoUtskm.
3:o K. M:s nåd. skrifvelse, i fråga om restitution af hvad
utaf hemmansinnehafvarne å Oland blifvit i ränta för den å hem¬
manen på ön fördelade utmark, från och med år 1841, till kro¬
nan erlagdt utöfver det nedsatta belopp, hvarmed berörde ränta
eller s. k. utmarksskatt numera utgöres.
Remitterades till SlalsUlsk.
4:o K. M:s nåd. propos., ang:de beviljande af låneunderstöd
åt de. genom eldsvåda hemsökte innevånarne i staden Christianstad
för uppförande af nya byggnader i de afbrändas ställe.
Remitterades till StatsUlsk.
5:o K. M:s nåd. propos., ang:de anvisande af medel lill godt¬
görande af från statskont., utaf under händer hafde medel, ut-
betaldt understöd lill de genom eldsvåda hemsökte Christianstads
stads innevånare samt om öfverflytt ning på l iksg.kont. af befatt¬
ningen med det bemälde personer beviljade lån.
Remitterades till StatsUtsk.
6:o K. M:s nåd. propos. ang:de förändring i villkoren för åter¬
494
Den 29 December f. m.
betalning af det till återuppförande af nytt rådhus i Wexiö, efter
den staden sednast öfvergångna eldsvåda, beviljade låneunderstöd.
Remitterades till StatsUtsk.
7:o K. M:s nåd. propos., ang:de afskrifning af de, såsom bi¬
drag till kostnaden vid ny tomtreglering i städerne Wexiö, Åmål
och Kungsbacka, efter de dessa städer öfvergångna eldsvådor, af
mindre kreditivet anvisade belopp.
Remitterades till StatsUtsk.
8:o K. M:s nåd. skrifvelse, ang:de bestämmande af ersättning
till de personer som i behörig ordning förordnas att i egenskap af
krono-ombud vara närvar, vid bevillnings-stämplingen af spelkort.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
9:0 K. M:s nåd. skrifvelse, i fråga om arfvode till skepps-
ombudsmannen vid Stockholms sjömanshus för uppbörden och re¬
dovisningen af det under berörde sjömanshus hörande sjöfolks
krono-utskylder.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
10:o K. M:s nåd. propos., ang:de eftergift af kronans rätt lill
dana-arf efter aflidne collega scholae J. E. Ekelund, till förmån
för Ekelunds i behöfvande omständigheter efterleranade enka.
Remitterades till StatsUtsk.
ll:o K. M:s nåd. skrifvelse, i fråga om befrielse för förre
depart:s'cheferne i general-tullstyrelsen, presidenten J. P. af Bill¬
bergh och cancelli-rådet J. D. Wallerius samt kammereraren, kam-
mar-rätts-rådet Winroth och kontrollören Middendorff från ådömdt
ersättningsansvar i målet, rör:de den efter aflidne tullförvaltaren
Finér yppade balans.
Remitterades till StatsUtsk.
12:o K. M:s nåd. skrifvelse, ang:de inqvarteringsskyldigheten i
Stockholm.
Remitterades till Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskm.
13:o K. M:s nåd. propos., ang:de rusthållarnes inom det s.
k. Kungsöhrs län befrielse från erläggande af nu utgående lösen
för de räntedagsverken, hvilka af deras ägande stamhemman skola
utgöras.
Remitterades lill StatsUtsk.
14:o K. M:s nåd. propos., ang:de öfverlåtande till Malmöstad
af mark, tillhörande Malmö f. d. fästning.
Remitterades till StatsUtsk.
15:o K. M:s nåd. propos., ang:de bildandet af en fond lill
pensionering af folkskole-lärare.
Remitterades till Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskm.
Föredrogs och remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Hr Munck af Rosenschölds, Nils Rudolf, d. 23 dennes
f. m. på bordet ladga motion, att arme'ens pensionskassas oullånta
Den 29 December f. m.
495
fond må bilda en enskild lånefond för dess tjenande delägares
räkning.
Föredrogs Gr. von Rosens, Adolf Eugene, d. 23dennes
f. m. på bordet lagda motion, ronde anläggning af jernvägar i
Sverige.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Motionären slutar sålun¬
da : ”ändamålet med denna min framställning af saken är derfö¬
re, att R. St. må lill K. M. frambära den und. hemställan, det
ville K. M., efter ärendets öfvervägande, göra den framställning
i ämnet lill R. St., som K. M. finner lämpligast”. Jag hemstäl¬
ler till eder, mine Hrr! om en sådan framställning af ärendet är
tjenlig? Hon uttrycker ingen mening å R. St:s sida, utan är
blott en slags erinran, det ville K. M. sysselsätta sig med den sa¬
ken och sedermera underrätta R. St. hvad K. M. finner för godt
att dervid åtgöra. Detta är det ena sättet att förslå framställ¬
ningen. Ett annat vore att uttyda henne ungefärligen så här:
R. St. veta icke hvad de vilja, men de önska, att K. M. ville
åtaga sig besväret att leda deras tankar och låta dem veta hvil¬
ken åtgärd de böra vidtaga. Jag har velat fästa uppmärksamhe¬
ten härå, på det att vederbör. Utsk. må taga sig tillvara för alt
tillstyrka något dylikt.
Frih. Hamilton, Hugo: Med den sista värde talaren ber
jag alt få instämma så till vida, att äfven jag hade önskat, att
uti detta vigliga ämne motionären varit mera bestämd uti slut¬
meningen och således uttalat den önskan, att R. St. måtte så
behandla ärendet, som dess vigt fordrar. Deremot tror jag icke
att motionärens mening varit sådan, som Hr von Hartmansdorff
augifvit, utan han har säkerligen varit öfvertygad derom, att Utsk.
ej skulle lemna denna för samhället så vigliga fråga outredd och
i följd deraf icke eller underlåta att inhemta de för en sådan ut¬
redning erforderliga upplysningar. Det är min öfvertygelse, att
den ädle motionären så tänkt, och jag äger den förhoppning
att Utsk. sålunda kommer att gå tillväga; men i den händelse
sådant icke skulle ske, anhåller jag att få begagna detta tillfälle
för att vänligen uppmana Utsk. dertill, helst jag i allo instämmer
i motionärens framställning om vigten och nödvändigheten för
vårt land, alt, såvidt ske kan, förskaffa sig detta vigtiga kommu¬
nikationsmedel. Erfarenheten har visat, till hvilken omätlig grad
industrien och nationalvälmågan utvecklats inom de länder, hvilka
lyckats att inom sina gränsor förvärfva jernbanor. För all öfver¬
tyga sig om huru genom dessa banor bandel och industri, ja all
rörelse fått nytt lif, behöfver man icke besöka de orter, der dessa
banor finnas, ty de i detta ämne utkomna skrifter kunna icke
vara någon obekante. Den, som i dessa länder sett rörelsens lif¬
lighet och det nära samband, som emellan de olika klasserne
af befolkningen uppstått genom jernvägarne och det intlylande
desse i allmänhet utöfva så i materiell som moraliskt hänseende,
kan icke annat än önska, att, så fort sig göra låter och så vidt
496
Den 29 December f. m.
tillgångarne medgifva, vårt land matté äfven tillegna sig denna
uppfinning. I de öfriga af motionären uppgifna skäl för anlägg¬
ningen af jernvägar i Sverige instämmer jag äfvenledes och tror som
han, att dessa jernvägar äro nödvändiga och oumbärliga vehikler för
nationalförsvaret, helst man genom ångans kraft kan på ganska kort
tid till bestämd punkt öfverföra stora härskaror och den stat, som
icke griper till det yttersta för att tillegna sig ett sådant medel
till sitt sjelfförsvar, är föga mån om sitt sjelfbestånd. På dessa
och de flera skäl, som jag framdeles ber alt få utveckla, då frå¬
gan återkommer lill det H. Ståndet, anhåller jag alt till Utsk. få
framställa den önskan, att Utsk., då det företager denna motion
lill utredning, måtte infordra alla de upplysningar, som i ämnet
stå att erhålla. För Utsk. kan det icke vara obekant, att den
man, som väckt motionen, arbetat ganska mycket i detta ämne,
att malerialierne äro i det närmaste fullbordade och att Utsk.
genom denne samme motionär kan erhålla alla erforderliga upp¬
lysningar för att reda och fullständigt behandla detta ämne. Jag
önskar slutligen att, sedan alla dessa upplysningar blifvit af Utsk.
pröfvade och godkände, Utsk. matte fatta den öfvertygelsen, alt
frågan är af yttersta vigt för vårt land, och vid sammanträde med
StalsUtsk. öfverlägga och öfverenskomma om sättet för verkliggö¬
randet af hvad motionären åsyflal.
Gr. von Rosen: Hufvudsakligen förekommen af Frih. Ha¬
milton, har jag blott några ord att tillägga. Anledn:n hvarföre
jag afslutat min motion pä del af Hr von Hartmansdorff anmärkta
sätt, var egentligen den, alt Regeringens åsigler i ämnet voro mig
obekanta. För öfrigt får jag tillkännagifva, att jag är villig alt
tillhandahålla Utsk. alla de upplysningar, som jag kan lemna. Jag
hade önskat, att kunna bifoga motionen kostnadsförslager och pla¬
ner, men jag har icke medhunnit att afsluta dem; dock hoppas
jag att inom några få dagar hafva dem färdige, derefter de skola
genast Utsk. tillställas.
Remitterades lill Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Föredrogs Frih. Fa 1 kenbergs, Garl Axel, d. 23 dennes f.
m. på bordet lagda motion, om anslag till arméens pensions-kassa,
att användas för kaptens-pensionernas tillökning.
Remitterades till StatsUtsk. samt communicerades de öfriga
RiksStm.
Föredrogs Gr. von Stedingks, Ludv. Ernst, d. 23 den¬
nes f. m. på bordet lagda motion, ang:de ändring af 1 cap. 3 §
missg.balken.
Frih. Cederström, Claes Rudolf: Då denna motion
sistl. plenidag på min begäran bordlädes, skedde sådant å min
sida af den orsak, att det var sista motionsdagen och jag ansåg
tiden icke genom någon diskussion i ämnet böra beröfvas dem,
som
Don 29 December f. m.
497
som möjligen kunde hafva flera molioner alt väcka. Jag hade
emellertid upptecknat mig till minnes det hufvudsakligasle af
motionen, äfvensom mina inkast deremot och anser liden nu vara
inne alt meddela dessa mina anmärkmr.
Frih. (jederström, uppläste härefter följande:
Det har visserligen icke kunnat väcka förundran att vid den
skenbara motsägelsen mellan allmänna lagens och Reg.F:ns stad-
ganden i förevar, hänseenden, den tanken uppkommit att, genom
undanrödjande af den förstnämndes bud i 1 cap. 3 § missg.-bal-
ken, bereda åt 16 § i Reg.F. en vidsträcktare tydning än den
hittills erhållit; äfvensom det likaledes förefallit naturligt att en
framställning till förordande af frihet och rörlighet, vare sig i
allmänhet eller inom ett särskildt område, kunnat framkalla väl¬
villigt mötande tänkesätt; helst de vackra vältalighetens blomster,
hvarmed denna framställning rikligen var öfverströdd, voro egnade
att åt den ästetiska känslan, vid åhörandet deraf, bereda ett an¬
genämt intryck. Men saken är i och för sig alltför betydande och
allvarlig, för att vi skulle kunna fästa oss vid de behagliga uttryck
hvari motionen blifvit klädd. Del är frågan om en väsendtlig
förändring af ett för samhället och kyrkan vigtigt stadgande:
rörtde påföljden utaf affall från vår rena, evangeliska lära. Såsom
skäl för förändringen har, enligt hvad nyss nämndes, blifvit anfördt
lagstadgandets förmenta stridighet med Reg.Fms föreskrift. Men
har icke den sistnämnde alltjemt blifvit tolkad på det sätt, som
kändt och af motionären framstäldt är, utan att deraf veterligen
uppkommit några olägenheter eller klagomål, som kunna förtjena
att tagas i betraktande? Väl har den värde motionären erinrat om
målaren Nilsson och hans genom öfvergång till kalholicismen ådrag¬
na nödvändighet alt begifva sig utom rikets gränsor; samt tillagt
all denna tilldragelse väckt å utrikes ort, i vissa kretsar, ett klan¬
drande uppseende. Men, mine Ilrr! kunna väl Sveriges lagstift¬
ningsärenden afgöras efter rättesnöret af de mer eller mindre hli¬
da eller oblida omdömen, som af utlänningar, oftast obekante med
helheten af våra inhemska förhållanden, kunna, ronde enskilda hos
oss inträffade företeelser, möjligen fällas? Och månne icke bos oss
sjelfve deremot händelsen med målaren Nilsson betraktades i ett helt
annat ljus, så mycket mera som undersökningen om hans affall,
derest jag icke alltför mycket misslager mig, icke otydligt syntes
uppenbara mannens stora oförmåga eller likgiltighet alt uppfatta
betydelsen af den ena och den andra bekännelsens innehåll, jemte
det den ansågs röja bans af fåvitska förhoppningar om bättre ul-
sigter på timlig bergning föranledda beslut att öfvergifva fadrens
tro? Det valda exemplet synes sålunda icke mycket bevisande för
nödvändigheten af flen åsyftade förändringen.
Men Hr Gr. von Stedingk har jemväl sökt stödja sill förslag
vid åtskilliga allmänna theoretiska satser, hvilka torde böra till
sin halt något skärskådas; såsom t. ex. den att ”politisk och
religiös frihet utgöra hvarje konstitutionellt samhälles grundpelare
1 H 32
498
Den 29 December f. m.
och äro dess lifsprincip, en conditio sine qva non för dess be¬
stånd, börande alltså i båda dessa vigtiga ämnen endast öfverty-
gelsen fritt få råda” o. s. v.; hvilket torde låta ganska bra, så¬
som fras, men i verkligheten synes föga antagligt till oinskränkt
godkännande; ty om händelsevis den enskildes öfvertygelse skulle
inom en monarkisk stat bestämma sig för den republikanska sam¬
hällsformens förmodade företräden för samma stat, så lärer väl
icke en sådan tanke tillåtas alt såsom här heter, ”fritt få råda”,
del vill välsäga, uttala sig med anspråk på rättighet att försöka sitt
bringande lill verkställighet, eller åtminstone på proselytmakeri,
jemte öfriga tillbehör till ett obehindradt framträdande. Härmed
tro vi oss bäst hafva genmält motionärens åsigt alt först genom
framgången af hans förslag en sann konseqvens i Sveriges politi¬
ska och religiösa lagstiftning skulle vinnas.
Vidare yttras det ”tvång och öfvertygelse hafva intet ge¬
mensamt, de äro fullkomliga antipoder;” Och likväl, vi måste er¬
inra derom, är ju intet menskligt samhälle möjligt eller tänkbart
om icke medborgarne underkasta sig och yttrandet af sin enskilda
öfvertygelse samhällsbandens förenande länkar, hvilka också, ifall de
troltsas, låta sig förnimmas såsom tvång! För öfrigt, vid förevar,
fråga, hvari ligger något tvång för den enskilda, som hindrar ho¬
nom att inom sig hysa hvad föreställningar han behagar? Vill
han åter uppenbarligen yttra och utbreda sådane som äro i strid
med statskyrkans läror, då först inträder den af lagen stadgade
påföljd, som likväl ej hör kallas ett straff, enär honom ej tillfogas
något personligt lidande; han endast uteslules från del land, hvars
lag han ej underkastar sig. Någon egendomskonfiskalion, hvarom
motionären talat, undergår han icke, ulan behåller allt hvad lian
intill alfallet ärft och för vä rf va l; del är sanni att han förlorar
räll till vidare arftägt; och om verkligen någon ändring af lag¬
rummet vore af nöden, skulle den härutinnan snarast kunna med-
gifvas; ehuruväl Sveriges i en tro förenade folk dock torde kun¬
na göra anspråk på alt få inom det ej rika landet behålla Svensk
förmögenhet, hvilken i merberörde fall skall tillfalla den affall-
nes närmaste arfvingar, likväl, enligt ärfda-balkens 7 cap. 4 §,
med förbehåll för honom sjelf alt, derest han inom 5 år med
Konungens lof kommer tillhaka och till vår lära återträder, få
taga i besittning det arf, han under tiden, af förenämnde or¬
sak, ej tilllrädt. Ett sådant förfarande å samhällets sida kan,
enligt vår tanke, ej rättvist komma under den, om vi rikligt upp-
faltadt motionärens anförande, af honom begagnade benämning:
våld och förföljelse.
Man inser dessutom lätt att en fullständig konseqvens icke i
motionen förefinnes emellan dess fordran å oinskränkt religions¬
frihet, yttrad nemi. jemväl i form af affall från den hos oss an¬
tagna läran, och motionärens eget tillstyrkande att ”förlusten af
medborgerliga rättigheter ensamt kunde för skeende affall bibehål¬
las, såsom verkande tillräckligt återhållande;” ty med bibehållandet
af en dylik återhållande kraft, vore man ju i alla fall ej befriad
till alla delar ifrån del tvång, som ofvanföre ansågs så fullkorali-
Den 29 December f. m.
gen oförenligt med ”civilisationens och upplysningens kraf,” ”vår
mildare lagstiftning,” tidsandan,” m. ro. dylikt, på hvilka förebä¬
randen ej torde höra läggas alltför stor vigt, helst då man efter¬
tänker huru ofta de framdragas till förordande af alla möjliga
samhällsförstörande syften och läror, hvilka ej derigenom blifva
bättre eller mera antagliga för den strängare pröfningens dom, en¬
dast mera lockande för de lättare hänförde.
Ytterligare har Hr Grefven anfört exemplen af Frankrikes,
Belgiens, framförallt Nord-Amerikas lagstiftningar i det förevar,
hänseendet, såsom mönster för oss, dem vi borde skynda att till¬
egna oss. Men hafva icke dessa länder och vårt fädernesland vä-
sendtliga skiljaktigheter, nog stora för att sä väl i detta, som mån¬
ga andra_förhållanden, rättfärdiga olika stadganden i de olika län-
derne? Afven Preusseus sednaste lag om religionsbekännelsernes
utöfning har motionären Anfört; men höra vi icke dervid ihåg¬
komma alt Preussen redan sedan långliga tider lidit af medbor-
garnes tinder sednare åren ännu mer ökade söndringar i religiöst
afseende, och följaktligen anse den nya lagen såsom en nödfalls¬
utväg att, i sakernas nuvar. läge, under medgifvande af omför-
mälde rätt för öfriga medborgare, stäf ja åtminstone religionslärar-
nes på vissa ställen framträdande obehöriga anspråk pä att få be¬
känna en lära vid predikoembetets åtagande och en annan i eller
utom predikstolen?
I motionen yrkas alt man måtte taga i betraktande erfaren¬
heten i de länder, der oinskränkt rättighet till öfvergång från en
lära till en annan existerar; under förklaring att inga vådor deraf
uppkommit för dessa staters lugn eiler deras statskyrkors bestånd.
Men då vi enligt denna begäran, och till följd jemväl af hvad vår
egen åstundan påkallar, taga erfarenheten till ledare och oförtröttadt <
rådfråga dess lärdomar, kunna vi väl medgifva förenämnde påslå¬
ende? Hvad lärer oss Tysklands, Frankrikes, Britaniens, sednast
Schweitz, historia, och vårt eget fäderneslands under de tider, dä
religiösa stridigheter och deraf härflytande misshälligheler samhälls-
medlemmarne emellan hos oss voro gängse och vi ej ännu ägde
det lyckliga lugn, den enighet och frid, som åtminstone i detta
enda hänseende, under sednare århundraden, varit Svenska folket
förunnade? Kunna vi väl misskänna värdet af denna vår afunds-
värda ställning? Skola vi väl, alldeles opåkallad! af nödvändighe¬
tens kraf, kasta oss obetänksamt in på en bana, hvars vädlighet
andra länder, sig och oss till varnagel, mångfaldigt pröfvat? Skola
vi helt vänskapligt öppna dörren för den religiösa tvedrägten, den
svåraste och olvckligaste af all sådan; inbjudandes den religiösa
fanatismen och den lika eller snarare mera skadliga otron, som
fräta en stor del af den öfriga verlden, att skyndsammast taga
vårt land i besittning? Hafva vi icke nog af andra tvisteämnen,
andra trätofrön? Böra vi ej besinna alt om likgiltighet för stats¬
kyrka och folktro får råda och högtidligen uttala sig genom fol¬
kets ombud, då — jag vill icke säga stundar — men förberedes
fall för denna vördnadsvärda, ovärderliga byggnad, en af de grund-
32*
500
Den 29 December f. m.
valar, hvarpå det Svenska samhället verkligen hvilar! Och sedan
troslärorna blifva ansedda likgiltiga, månne icke undervisningen
deri torde vid skolorna följdriktigt komma alt upphöra? Och skola
väl katholisismens, melhodismens och alla andra efter välde lystna
kyrkor, alla ochristliga sekler lill förtigandes, försumma alt freds¬
störande innästla sig på det öfvergifna fältet? För ett sådant till¬
stånd må vi ej blottställa ett älskadt fosterland 1
Omöjligen kan jag godkänna någon öfverensstämmelse mellan
den af motionären förordade frihet och den tillåtelse, som år 1844
gafs för gemenskap med den år 1809 afsalia Konungafamiljen.
Skilnaden är klar; upphäfvandet af förbudet i sislberörde afseende
medförde inga faror, enär kändt var, att den fordna regenlslägten
icke ägde anhängare i landet, samt alt den nya dynastien tillräck¬
ligt lång tid rotfästat sig i folkets kärlek, vördnad, tillgifvenhet
och undersåtliga förtroende, för att på intet sätt kunna annat än
vinna vid jemförelsen med den ur Sveriges åsyn och minne nästan
utplånade ätten; men upphäfvandet af nu ifrågaställde lagbud, som
för öfrigt icke heller har något det ringaste gemensamt med det
andra, onödigtvis inblandade, företer vådor af allvarsammaste art,
som redan här äro antydde, men som, efter hvad man finner, icke
så tydligt för enhvar på förhand visa sig.
Visserligen har Hr Gr. förklarat: ”att undantagslagar kunna ej
evigt gälla”. Men hvad är det väl som stämplar det öfverklagade
lagbudet såsom varande undantagslag? äro då kanske också succes-
sions-ordn. och mycket annat som gäller särskilda förhållanden,
likaledes undantagslagar? Likväl lära vi ej, af den anlednm tänka
oss förpligtade att röra vid dem och ändra den, bör man hoppas.
Slutligen kan jag ej lemna obemäldt det yttrande, att den
store Gustaf II Adolf kämpade för en oinskränkt trosfrihet och
stupade för den. Han stridde och dog i försvaret för vår rena
evangeliska lära, densamma, från hvilken affall nu yrkas böra fritt
äga rum. Lålom oss, med den tacksamhet oss evigt höfves, ihåg¬
komma denna odödliga hjeltekonung och hans verk, samt, då frå¬
gor yppas, som synas lända till inre oro och söndring, erinra oss
hans uppmaning till Sveriges folk att väl bevara sin enighet: —
”Äro Svenskarne” sade han, ”sinsemellan enige, då kunna de i
trygghet lefva inom sina klippor och skär, och då skall dem ingen
lätteligen med fördel antasta”.
Åtskilliga ledamöter yttrade härtill bifall.
Hr Prytz, Lars Adolf, anförde skriftligen:
Den af Hr Gr. von Stedingk väckte motion, om borttagande
till det hufvudsakligaste af det i \år ännu gällande lag stadgade
straff för affall ifrån den rena evangeliska läran, är vigtig och be¬
tydelsefull, men af ömtålig beskaffenhet.
Å ena sidan är bevarandet med full kraft af religionens helgd
af fädrens tro lika angeläget för samhällets bestånd, som för sed¬
lighetens vård; ty lossas de band, som afhålla lättsinnet från att
leka med heliga ting och lemnäs åt detsamma eli i detta hänse¬
ende friare spelrum, så utplånas snart den religiösa känslan hos
Den 29 December f. m.
501
folket, hvilken lyckligtvis ännu är vid varmt lif och hvilken ut¬
gör såväl den grundval, hvaruppå vördnaden för samhällslagarne
stödjer sig, som äfven den källa, hvarur sedligheten både utgår
och fortgår.
O o
A anel ra sidan har tank friheten och toleransen giltiga anspråk
och straffet för religionsbrott bör, liksom för andra brott, vara
lämpadt efter tidsförhållandena, för att icke, genom sjelfva sin
stränghet, lägga hinder i vägen för tillämpningen. Detta fel har
dock onekligen lagstadgandet i Missg.balkens 1 cap. 3 §, som be¬
lägger affall från evangeliska läran med landsflykt samt förlust af
arf och borgerlig rättighet, likasom samma cap:s 4 §, som, för
spridande af villfarande lärosats, ådömmer landsförvisning; eljest
hade de troligen oftare blifvit tillämpade, helst det sistnämnda
brottet, till sina följder ofta af svårare art än det förra, i våra
dagar icke varit sällspordt.
Derföre, utan att kunna medgifva att den nu till ändring
föreslagna lagparagrafen står i egentlig strid med 16 §:n i Reg.-
F:n, ty ett är det ”alt ingens samvete tvinga eller tvinga låta,
utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion”, och
ett annat, att låta hvar och en, ansvarslöst eller med ringa an-
svarspåföljd, löpa öfver ifrån den allmänna statskyrkan och sin
religion till en annan, hvarigenom i mer eller mindre män sam¬
hällets lugn störes och förargelse åstadkommes; och icke heller
kunnande medgifva, att den tolerans, som egnar ett fritt och upplyst
folk, får utsträckas lill liknöjdhet i religionssaker, anserjag, lika med
den värde motionären, hvars rena afsigter jag icke misskänner, väl
landsförvisnings-straffet böra utur den citerade 3 §:n utgå, dels såsom
väckande ett onödigt uppseende och ofördelaktiga omdömen utom ri¬
ket, dels emedan jag icke tror det öfverensstämma nied allmän folkrätt
att den ena staten kastar på den andra det ogräs den vill vara af med,
då icke särskilta konventioner dertill berättiga; men deremot vå¬
gar jag yrka, att förlusten af arfsrätt och borgerlig rättighet, el¬
ler hvad man under medborgerligt förtroende förstår, må i den¬
samma qvarstå: det förra derföre, att den, som afsäger sig sitt
andeliga arf, gör sig ovärdig att åtnjuta arfvet i verldsliga förde¬
lar; det sednare, eller förlusten af medborgerligt förtroende, eme¬
dan förtroende i statens oell medborgerliga värf icke med skäl
kan lemnäs den, som, efter brutna heliga löften, öfvergifvit statens
allmänna troslära för en annan, som är stridande mot statens
institutioner.
Undantag från ansvar efter lag synas mig dock derjemte bö¬
ra bestämmas för möjligen förekommande öfvergång från den
evangeliskt lutherska till den evangeliskt reformerta trosbekännel¬
sen, emedan desse begge, med samma ursprung, stå hvarandra så
innerligen nära.
Vinner motionen bifall, till landsförvisnings-straffets uteslu¬
tande ur 3 §:n i missg.-balkens 1 cap., så borde, i likhet der¬
med, samma straff, hvad inländsk man beträffar, äfven ur den föl¬
jande 4 § uteslutas och ersättas med något lämpligare; men hvad
angår utländsk man, kan och bör det alltid qvarblifva.
502
Den 21) December f. m.
I öfrigt hoppas jag att, vid den förvar, frågans vidare hand¬
läggning, uppmärksamhet skall komma att lemnäs åt professoren
Schlyters reservation vid 12 cap. af den föreslagna nya slraff-
balken.
Efter uppläsningen af detta anförande, anhöll Ur Prytz att
detsamma ej allenast malte jemte Gr. von Stedingks motion re¬
mitteras till LagUlsk. utan jemväl communiceras de öfriga Riks-
St:n, derest sådan communicalion af motionen komrne alt
äga rum.
Frih. Cederström, Jakob: Gr. Stedingk har blifvit miss¬
förstådd, om man tror, att han åsyftat annat än en enkel tillämp¬
ning af innehållet 1 16 § Reg.F.; och ehuru det icke kan tillhö¬
ra en öfverläggning, huruvida domaremakt eller öfverdomstol möj¬
ligen skulle kunna i enskildt mål hafva förbisedt bestämmelserne
i denna §, och vid pröfning af enskilda förhållanden i fråga om
religions-ulöfning tillämpat 1734 års lag i st. f. att med hänsigt
lill den förändring, som 16 § Reg.F, deruti modifikationsvis gjort
och hvilken § står framför all annan lag såsom byggd på grun-
derne i denna §, företrädesvis tillämpa densamma; så är likväl
klart, att stadgandet i berörde 16 §: att ”Konungen skall ingens
samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda hvar och en vid en
fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer
samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”, icke annor¬
lunda kan förstås än att, om någon åstadkommit allmän förar¬
gelse, han är skyldig till näpst enligt allmänna lagen; har han
åter stört allmänt lugn, då är det en svårare förbrytelse, som af
lagen med svårare straff belägges. Man mäste noga skilja emel¬
lan bekännelsen till christna religionen och till någon sekt deraf;
och hvad raan egentligen klandrar hos den katholska trosbekän¬
nelsen är, att den påstås vara den enda saliggörande. Fördelen
af denna tro måste likväl lemnäs å sido, men den gemensamma
moralen står dock qvar för alla christna sekter och får icke för¬
ändras. Jag skall, i anledn. af de anmärkn:r som blifvit gjorde
emot Gr. Stedingks motion, bedja, att man ville ihågkomma or¬
dalydelsen i 16 § Reg.F. och icke tillstädja någon afvikelse från
dess ordformer och deras tillämpning. I fråga om stadgandet,
ronde öfvergång från en religion till en annan, är jag förvissad
alt Gr. Stedingks motion vinner det mål, han dermed åsyftat.
Ur Prytz har ordat om andligt arf. Jag förstår icke hvad här¬
med menas, om icke den tro, föräldrar haft och barn erhållit
genom uppfostran. Har detta varit meningen förmodar jag också,
att Ur Prytz likasom alla andra måste erkänna att med den mog-
nare åldren inträder menniskans skyldighet att äga en öfvertygel¬
se, grundad icke på arf utan på pröfningen af hvad som är rätt
och som för dess samvete leder till största frid.
Hr Gripenstedt, Joh. Au g.: Då jag nyss hört Frih. Ce¬
derström, Claes Rudolf, framställa satser så intoleranta, som de
möjligen kunnat vara, och denna framställning t. o. m. tyckts
Den 2<J December f. m
503
vinna sympatier inom huset, så är det för min känsla ett behof
alt få yttra några ord i motsatt syftning. Det torde vara med-
gifvet af något hvar, ali vår lid i jemförelse med en försvunnen
åtminstone äger det obestridliga företräde, alt samvetsfriheten ak¬
tas af nästan alla civiliserade folk i verlden. Dess värde inses
också bäst, då man besinnar hvilket plågoris samvelslvånget der¬
emot varit för menskligheten; huru många kättare-bål det antändt,
hvilka förödelsekrig och grymheter det anställt, hvaröfver historien
mäste blygas ; och då denna samvetsfrihet under seklers kamp och med
sä många lidanden ändlligen är vunnen, skulle den icke nu vara
värd att bibehållas? Det tyckes också sorn om hvarje bildadt folk
numera erkänt behofvet af densamma, och äfven vår grundlag har
uti 16 § Reg.F. garanterat den åt hvar och en af Sveriges inne¬
vånare. Att den borgerliga lagen då innehåller ett bud som
upphäfver hvad grundlagen i allmänhet lofvar, är en anachronism,
en tvetalan, som långt för delta hade bort upphäfvas, och som
jag med förundran finner alt någon vill förhindra. Man har sagt,
ali lagen icke behöfver förändras; att man inom sig kan dyrka
Gud huru man behagar, och endast i det yttre behöfver tillhöra
den rådande statskyrkan. Men jag hemställer, om icke denna
öppna anvisning till skrymteri, att man skall bekänna ett, men
tro på något annat, är ovärdig inför heder och samvete. Man
liar derjemte sagt, att den som icke tinner sig dervid, han kan
helt enkelt aflägsna sig från sitt fosterland. Man tyckes anse det¬
ta endast som en obetydlighet, men jag må säga, alt åtminstone
jag hänger fast vid fosterjorden med helt andra band än alt med
likgiltighet och som en ringa sak kunna anse att vara biltog i
mitt fädernesland. Jag är nu icke beredd att närmare utveckla
mina skäl, men, såsom jag redan sagt, de här gjorda framställnin¬
gar förefalla mig så motbjudande, så ofördragsamma, så hyck¬
lande, så föråldrade, alt jag icke kunnat motstå att ett ögonblick
gifva min känsla luft.
Frih. Hamilton, Hugo: Frågan har, som den onekligen
förljenar, tagit en allvarsam riktning inom della hus, och jag
anser derföre min pligt vara att uttala min öfvertygelse i äm¬
net, den åsigt, som milt samvete och min tro mig ålagt. Här
är lill en början sagdt, ali motionen endast skulle hafva till fö¬
remål att ställa 16 § Reg.F. och del omnämnda lagbudet i öfver¬
ensstämmelse med hvarandra, och all de nu skulle vara i strid,
emedan 16 § Reg.F. redan medgifver fullständig religionsfrihet.
Jag ber då alt fä fästa uppmärksamheten derpå, att sedan §:n
omnämnt hurusom Konungen ”må ingens samvete tvinga elfer
tvinga låta” etc., följa derefter orden: ”såvidt han icke störer
samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. Hvad me¬
ningen är i Bibelspråk likasom i lagspråk med ”att åstadkomma
förargelse”, kan icke vara någon obekant. I förra afseendet inne¬
fattar det, störandet af andras tro och öfvertygelse, och denna
förargelse åstadkommes genom proselytmakeri. Den åstadkom¬
mes äfven hos den, som lefver lugn och lycklig i sin af fadren
504
Den 29 December f. m.
ärfda tro, då han nemi. ser den ene efter den andre af medbor¬
gare eller medborgarinnor lättsinnigt öfverlöpa lill en annan tro,
och jag frågar eder, mine Hrr! om icke detta bör åstadkomma
förargelse hos hvarje varm bekännare af den christna lärans oli¬
ka afdelningar? Erfarenheten har visat huru tillståndet är i de
länder, som hafva antagit den så mycket beprisade oinskränkta
religionsfriheten, och, för att fortsätta parenthesen, kan man
väl med nöje se ett land befriadt från alla band i religiöst hän¬
seende såsom Norra Amerika, det är det land som här blifvit ci-
teradt. Kan någon utan förargelse se, huru dels medborgarne
öfvergå från den ena läran till den andra, dels anse det dop, de
erhållit i sina barnaår, icke tillräckligt utan låta döpa sig om igen,
löpande vid strömmarne hel elier halfnakna i alla menniskors å-
syn till allmän förargelse, och dels predika den läran, alt reli¬
gionsfriheten bör gå ända derhän, att gudsfruktan och sättet att
utöfva densamma må öfverlemnas ät hvars och ens eget sjelfbe¬
hag, på det att han först vid mognare ålder må följa den reli¬
gion, som han anser för sig lämpligast. Följden blir dock med män¬
ga den, att de icke hafva någon religion alls; ty den tro, som
icke blifvit med modersmjölken insupen, den förvärfvas svårt nog
under det allmänna lifvets buller. Men för alt återgå till den
mening jag nyss börjat, så finnes det i verkligheten enhet emel¬
lan 16 § Reg.F. och allmänna lagen, hvilken sednare åsyftar en¬
dast att tillämpa straff när förargelse väckes, och något annat
har icke eller grundlagens författare afsell. Afven jag kan icke
annat än lika med den talare, som först i detta ämne yttrat sig,
tacka Gud derföre, att en sådan samhällets upplösning icke före¬
finnes inom mitt fädernesland, som den jag nyss skildrat. Jag
kan icke eller, ehuru varm jag än visserligen är för samvetsfrihe¬
ten i dess egentliga, inom Sverige alltid så förstådda bemärkelse,
medgifva ali den här nu yttrade satsen, att nemi. hvar och en må
oqvaldt utöfva den religion honora bäst behagar, må inom vårt land
sprida sig och vinna rotfäste. Jag tackar äfven Gud derför, att
vi ännu kunna med lugn behandla denna fråga. Exemplen af
öfvergång till främmande lära hafva hittills varit så få och jag
tror alt grunden dertill ligger uti Svenska folkets uppfostran lill
sann Christendom. På dessa skäl kan jag omöjligen med min öf¬
vertygelse förena den omtalta oinskränkta religionsfriheten. Jag
önskar att det gamla straffet må stå qvar i sin helhet, och kan
icke annat än förena mig med den ledamot som här först ytt¬
rat sig.
Frih. Cederström, Claes Rudolf: Det torde tillåtas mig
alt med några ord vidröra hvad här i ämnet blifvit yttradt. Hr
Prytz har önskat, att af nuvar. påföljd för öfvergång'till främ¬
mande lära den del, som utgöres af nödvändigheten att lemna
landet, måtte försvinna och deremot qvarstå, såvida jag hörde
rätt, påföljden af förlust utaf vidare arfsrätt, enär det vore i all¬
mänhet orätt att skicka på eli annat land hvad man hos sig äger
brottsligt. Jag lemnar derhän huruvida denna princip i allmän¬
Den 29 December f. m.
505
het må anses giiltig eller icke; men om t. ex. en affälling till
kalholska religionen afsändes till det land, der katholicisraen är
rådande, så bör såväl den affällige i detla land åtnjuta den sam¬
vetsfrid, han troll sig genom antagande af denna religion vinna,
som äfven detta land icke i något afseende förnärmas genom af-
fällingens bosättande derstädes. Skalle någon del af nuvar. stad¬
gande borttagas, så tror jag, såsom nämnt är, att landsförvisnin¬
gen bör bibehållas, men att förlusten af arfsrätt snarare möjligen
kunde utgå.
För öfrigt synes man föga, tänka på huru strängt andra be¬
kännelser förfarit mot ej allenast affällingar, utan alla olika tän¬
kande i religionssaker, hvarvid, om jemförelse anställes, man tor¬
de kunna finna lutheranismen mildare än många andra af den
christna kyrkans öfrige afdelningar.
Hr von Stockenström, Carl: Då den värde motionären
framkom med sill förslag, möttes han af husets bifallsrop, och då
i dag anmärkn:r mot motionen blifvit framställde, hafva äfven
dessa blifvit mottagna med bifall. Det är således ganska svårt
att känna, huruvida ett yttrande för motionen skall vinna bifall
eller icke. Jag kan dock icke annat än förena mig med den
ädle motionären och dem, som talat för bifall till hans förslag.
Man bör icke förhindra samvetsfriheten; man kan ändå icke hejda
tanken i dess flygt. Hr Gripenstedt har sagt, att det vore vida
bättre att lemna bekännelsen fri, än att befordra hyckleriet deri¬
genom, att man med lagens bud vill hindra en samhällsmedlem
att offentligen bekänna sig till hvilken religion han vill; och jag
vill genm deruti instämma; ty det kan aldrig vara rätt, att bära
en tro på sina läppar och en annan i sitt hjerta. Detta förhål¬
lande är beklagligt; men det gifves dock ett annat, som är än¬
nu värre: man bär en tro pä sina läppar, men man har in¬
gen tro i sitt hjerta, och detta sednare t. o. m. som icke kan
hindras, är tillåtet i Sverige, men att öppet bekänna en och hem¬
ligen tro på en annan religion, det är deremot belagdt med ett
hardt straff. Jag tror icke heller, att i våra tider stora vådor
skola uppslå deraf, att främmande religioner skulle försöka att gö¬
ra inkräktningar inom vårt land. Annat var förhållandet under
de lider, då mörker och barbari herrskade; men sedan upplys¬
ningen skingrat detta mörker, böra farorna icke numera vara så
stora, som fordom. Det är icke heller endast de främmande re-
ligionerne, som göra intrång i den rent orthodoxa bekännelsen;
det finnes också en fanatism, som icke kommer utifrån, utan, att
jag så må säga, inifrån sjelfva religionen; och då man under de
sednare tiderne sett något enda fall inträffa, att personer, tillhö¬
rande Lutherska läran, öfvergått till en främmande trosbekännel¬
se, så har man, under samma tid sett hundradetals menniskor,
slutande sig till en sekt inom statens religion, öfvergifva sina
ärfda eller förvärfda tegar, för att på andra sidan hafvet uppsöka
ett förlofvadt land. En talare har vid något tillfälle sagt, att ”fa¬
natismen vore en eld och att vid allt umgående med eld verlden
50C
D e ii 29 December f. m.
onekligen lidit mindre af en öfverdrifven varsamhet, än af en
öfverdrifven ovarsamhet”. Denna tanke är otvifvelaktig! riklig,
men jag tror icke, att det i vårt fädernesland är så farligt med
denna eld, som den värde talaren förmodade vara till, då han
hade detta yttrande, och om äfven elden en dag skulle tändas
och blifva farligare, än hvad den nu synes vara, så är måhända
det medel, man till dess släckande bör använda, icke straffbe¬
stämmelser, utan ett helt annat, nemi. att vårt presterskap med
upplysning och nit förkunna den religionslära, öfver hvilken de
äro satte till vårdare, alt de umgås med folket på en närmare
fot och alltid lefva så, som de lära. Jag kan icke annat än ön¬
ska att nu, efter 200 års förlopp, den tidpunkt matte i vårt fä¬
dernesland hafva inträffat, då samvetsfriheten, för hvilken Sveri¬
ges söner, under försvunna tidehvarf, icke tvekat att blöda och
dö, måtte blifva en sanning uti Gustaf den Stores fädernesland,
och jag tillstyrker derföre bifall till motionen, isynnerhet som
många lagbud ändock qvarstå, hvilka förekomma alla de medbor¬
gerliga rättigheternas utöfvande af den, som lill annan religions¬
lära från statskyrkan öfvergå». Förändringen är också uti försla¬
get till ny strafflag iakttagen.
Frih. Raab, Adam Christian: Det är för mig ett hjer-
tats behof att få uttrycka min åsigt i denna så vigtiga fråga, ty
jag bekänner uppriktigt, att äfven jag känner varma sympatier
för framgången utaf motionärens förslag, som visst icke går ut
på att laga bort allt straff för öfvergången till främmande lära,
men att mildra det.
Emot denna mildring har ibland annat äfven blifvit fram¬
ställd den anmärkn., att Svenska lagar icke böra eller kunna
rättas efter de oblida omdömen, som i främmande länder kunna
om dem fällas. Men den värde talaren lärer väl icke kunna ne¬
ka att det är icke blott utomlands, ulan ock inom landet, som om¬
dömen bittert klandrat de lagbud, hvarföre den åberopade per¬
sonen biet ett offer; och ett allmänt omdöme, som finnér sam¬
klang både inom och utom rikets gränsor, mätte väl, utan att man
derföre gör sig skyldig till en svag eftergift för opinionen, få åbe¬
ropas såsom ledstjerna vid bedömandet af lagbudets lämplighet.
Jag kan icke nog beklaga, att man här sökt drifva den sat¬
sen, att rätta medlet vid öfvergång till andra trosbekännelser
vore, att ytligt bekänna statsreligionen under det man inom sig
bekänner en annan — att således bära andra tankar i sitt hjer¬
ta, än dem man bekänner med sina läppar. Andra talare hafva
väl redan före mig upptagit till besvarande detta yttrande, men
en irrlära, så farlig som denna, kan ej nog framhållas till ogil¬
lande. Eller kan man väl tänka sig någon för helgden af den
allmänna statsreligionen och för den enskildta gudsfruktan mera
farlig fiende, än det tillstyrkta hyckleriet med det heligaste på
jorden!
En annan talare har framdragit exempel från Norra Ame¬
rika för att bevisa faran af full religionsfrihet, men jag får der-
Den 29 December I. m.
507
vid erinra alt motionären icke ifrågasatt full religionsfrihet, och
dessutom äro Norra Amerikas institutioner så helt olika med vå¬
ra, att jag tror detta exempel icke är lämpligt. Samme talare
har vidare sagt, att den, som icke från barnaåren fått inplantad
hos sig känsla för religionen, icke vid mognare år kan bibringas
en sådan känsla. Jag får dock förklara min öfvertygelse vara,
att då en person icke har någon religiös känsla hos sig inplan¬
tad, det är bättre, alt han bibringas en sådan, äfven om den icke
tillhör statsreligionen, än om han skulle framlefva hela sitt lif,
utan att hafva någon religion.
Talaren här midt emot förespeglade de stora faror för hvil¬
ka samhället skulle blottställas genom ett bifall till motionen. Ilan
förutspådde alt deraf skulle uppslå allmän oro, och att friden
inom samhället skulle störas. Jag önskar att se både samhälls-
och samvels-friden beskyddad, och tillåter mig svara honom med
upprepande af skaldens ord ur de bekanta fridsrösterna:
”Du, som hämnd och hat förkunnar
I din egen himmels namn,
Ser du ej att linn len unnar
Rum åt alla i sin famn.”
Hr Cederschjöld, Rob. Theophron: Som jag icke var
närvar, då motionen väcktes, ock icke eller sedan kommit i till¬
fälle att genomläsa densamma, hade jag icke heller ämnat att i dag
afgifva något yttrande deröfver; men som jag hört Hr Gripenstedt
och Frih. Cederström, Jakob, tillkännagifva, att de ansågo Dtsk.
endast behöfva taga närmare kännedom om 16 § Reg.F. för att
finna, det allmänna lagen stod i strid med grundlagen, och att
motionen således icke afsåg något annat, än att få allmänna la¬
gen i öfverensstämmelse med grundlagens bud, så har jag icke
kunnat underlåta att tillkännagifva, det jag är af en alldeles mot¬
satt åsigt, och alt jag således icke finner någon sådan strid emel¬
lan dessa lagars innehåll. — 16 § Reg.F. ålägger Konungen att
skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han
derigenom icke störer samhällets lugn, eller allmän förargelse
åstadkommer.
Efter mitt omdöme kan och bör detta grundlagsbud icke
tilläggas någon annan betydelse äri den, att Konungen förbundit
sig, att lemna skydd, ej allenast åt anhängare af vår statsreligion,
utan äfven åt alla främmande trosbekännare, så alt en hvar må
fritt utöfva sin religion. Det vill säga den religion han äger;
och vid utöfningen deraf bör han vara fredad från allt proselyt¬
makeri.
Det af grundlagens stiftare begagnade ordet siri, synes ut¬
märka, att de tänkt sig hvarje samhällsmedlem böra äga en reli¬
gion, men ock endast en; eller med andra ord, de synas icke
hafva förutsatt, att någon i dag skulle bekänna sig till en, i mor¬
gon till en annan och i öfvermorgon till en 3:djc religion; den
som vore så vankelmodig, torde väl ock knappast kunna kalla nå¬
gon religion för sin.
508
Den 29 December f. m.
Då nu den sora uppnått 15 år, d. v. s. den ålder dä all¬
männa lagens bestämmelser emot honom kunna tillämpas, öfver-
ger vår statsreligion^ så har han genom denna åtgärd tydligen
tillkännagifvit, det han ej längre vill vid sin religion vara af
Konungen skyddad, utan deremot blottställa sig för allmänna la¬
gens straffbestämmelser för affall derifrån.
Jag tror således, att Utsk. skall finna, det ingen stridighet
finnes emellan grundlagens bud, det Konungen skall skydda en
hvar, äfven bland främmande trosbekännare, vid en fri utöfning
af sin religion, och allmänna lagens stadgande om ansvar för den
som, i st. f. att vilja skyddas vid sin religion, affaller ifrån vår
statsreligion till främmande lära.
Hvad sjelfva saken angår, så anser jag mig, instämmande
hufvudsakligen uti Frih. Hamiltons yttrande, böra bestrida bifall
till motionen, synnerligast derföre, att religionens band, efter min
öfvertygelse, är det som säkrast håller massan af folket inom ord¬
ningens gränsor, då deremot lossandet af detta band skulle för sam¬
hällets lugn och bestånd kunna medföra de vådligaste följder.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag hade ämnat, emot
den förmenta stridigheten mellan 16 § Reg.F. och vår allmänna
lag, anföra hvad Hr Cederschjöld nyss sagt. Med honom instäm¬
mer jag således. Ehuru jag, lika med Hr Gripenstedt, som för¬
mält sig icke vara beredd vid detta tillfälle vidlyftigare omförmä¬
la hvad han i saken tänker, äfven ämnar tills vidare dröja med
mitt yttrande i detta ämne, likväl, och då jag är af en mening,
motsatt den han redan uttalat, och ämnet fordrar en närmare
pröfning än den, hvilken det för närvar, fått, vill jag upptaga
några yttranden å deras sida, som talat emot Frih:ne Cederström
och Hamilton, med hvilka jag hufvudsakligen delar samma tän¬
kesätt. Man har förebrått Frih. Cederström, alt hans yttrande
skulle innebära ett försvar för hyckleri i religionsväg. Men då
Gr. von Stedingks motion synes förnämligast åsyfta alt skydda ka-
tholska lärans bekännare eller dem, som öfvergå till samma
lära, så hemställer jag till en hvar som besökt katholska länder
och sett den dyrkan af helgon, belåten och reliquier, som der
äger rum, huruvida han tror, alt tänkande menniskor kunna om¬
fatta denna dyrkan utan att hyckla en tro, som de icke äga.
Frågar man en god katholik om tillbedjandet af den heliga roc¬
ken i Trier är rätt eller orätt, så vet man hvad svar man erhål¬
ler; och hvilken kan gilla ett sådant? En talare har här sagt,
att man icke kan hindra tanken att flyga hvart hon vill. Jag
torde till svar derpå få anföra, hvad en abedissa i Wadstena sva¬
rade K. Carl IX: man kan icke hindra fogeln att flyga öfver
klosterträdgården, men väl hindra honom bygga sitt bo deri.
Samme talare har omförmält, huruledes upplysningen nu för ti¬
den skulle åstadkomma så stora ting, att någon fara för samhäl¬
let icke uppstode genom affall från den lära, staten bekänner;
samt huruledes presterskapet, om det vederbörligen skötte upp¬
lysningen, nog skull kunna vidmakthålla religionen. Jag är icke
Den 29 December f. m.
509
af samma lanke. Med upplysning förstär man vanligen någon¬
ting hell annat än religion, och det förhåller sig ty värr så,
alt de länder, eller enskilda personer, som mest skryta af upplys¬
ning, vanligen hafva minst af religion. En talare, af motsatt
tanke med mig, har lill styrka för sin tro anfört en vers. Det
torde då tillåtas äfven mig, all lill stöd för min mening framföra
en vers, hvars förfaltare har sagt:
”Blott upplysning finnes,
salighet nog vinnes;
om med godo ej, hon fås med gräl, sa’n”.
Så går det vanligen med dem, som vilja begagna den s. k.
upplysningen, för alt komma till religion. Del är icke genom
upplysningsgrälet som religionen får framgång, på sätt Frih. Ha¬
milton yttrat, och den, som gör försök dermed i värt land eller
annorstädes, skall ulan tvifvel misslyckas. Jag uppskjuter för öf¬
rigt att yttra mig i detta vidt omfattande och vigtiga ämne.
Hr Hjerta, Lars: Flertalet af de yttranden, som blifvit a f-
gifna inom detta hus öfver den väckta motionen, likasom åtskilligt,
man i öfrigt här försport, ang:de tänkesättet om densamma, gif¬
vet- anledn. lill den förmodan, att denna motion icke kommer att
bifallas vid denna riksdag. Jag tror för min del också, att de
värde ledamöter, som yttrat sig mot motionen, icke hafva helt
och hållet saknat skäl, till de framkastade betänkligheterna, enär
sådana visserligen kunna hemtas icke allenast ifrån de söndringar,
som, enligt vår äldre historias vittnesbörd, religiösa schismer for¬
dom hafva åstadkommit inom detta land utan äfven ifrån erfa¬
renheten om vissa likartade fenomener i andra länder, ännu i våra
dagar. Hvar och en, som icke betraktar denna fråga ifrån en me¬
ra omfattande synpunkt, kan visserligen häruti finna en anledn.
att bestrida den utvidgning af religionsfriheten, som motionären
föreslagit. Detta ämne är för öfrigt af den natur, alt det utgör,
hvad man vanligen plägar kalla, ett vackert diskussionsämne,
emedan de vackraste satser kunna uppställas å båda sidor, å ena
sidan ont religions- och samvetsfriheten, och å andra sidan om
bibehållande af fadrens tro, och dessa satser utvecklas allt efter
de värde ledamölernes större eller mindre förmåga. Jag tror der¬
före, att man skulle kunna i oändlighet uttänja diskussionen, utan
att komma till något afgörande resultat, om man blott vill röra
sig inom det ästetiska området deraf. För min del tror jag ock¬
så, att det icke är så farligt, om äfven den yrkade religionsfrihe¬
ten icke skulle gå igenom vid denna riksdag; ty det är en af de
frågor, som i alla fall ganska säkert gå fram af sig sjelfva med
liden. Men jag skulle också tro det vara orätt, om icke en hvar,
som äger någon stadgad öfvertygelse i sådan fråga, framställer
hvad han anser vara det rätta. På denna grund skall äfven jag
anhålla, att, utan att inlåta mig alltför mycket inom känslans
område, få fästa det H. Ståndets uppmärksamhet vid några
fakta, som möjligen kunna tjena till ledning vid sakens bedö¬
mande.
510
Den 20 December f. m.
Det ser nästan ut, som om flen betänklighet, som egentli¬
gen har ledt talarne mot motionen till deras invändningar, varit
rädslan för katholicismens öfvermakt, och en skälig anledn. lill
en sådan rädsla kan äfven förefinnas deruti, att denna lära och
dess bekännare, så fort de vunnit ett öfvervälde, vanligen blifva
intoleranta. Derföre vill man nu på förhand mota detta genom
att vara intolerant tillbaka. Man har också ett talande exempel
i detta hänseende alt hemta ifrån de inkräktningar, som den ka-
tholska läran gör på den rådande statskyrkan i Storbritannien,
der under den sednare tiden katholicismen gjort en stor mängd
proselyter. Men det är just med anledn. af detta särskilda exem¬
pel, jag utbeder mig att få fästa uppmärksamheten på ett förhål¬
lande, som torde utgöra egentliga orsaken dertill. Denna orsak,
mine Hrr! är, såvidt jag kan döma, ingen annan än den, alt den
Engelska statskyrkan, d. v. s. dess presterskap, ohöljdt gynnar
den riktning lill fanatism och prestvälde, som utgör den kathol-
ska lärans egentliga näring och bundsförvandt, under det att den
är rädd för rationalismen och vill bestraffa eller qväfva yttringar¬
na af densamma. Man vet, alt i England uppstått en religions-
sekt, som kallas puyseism och ordentligen gått derpå ut, all när¬
ma den episkopala kyrkan till katholicismen och på visst sätt gö¬
ra den till en egen afart af katholicism under eget öfverhufvud
nemi. erkebiskopen i Canterbury såsom dess Påfve, i följd hvaraf
den skulle skiljas ifrån statens öfverinseende. Denna särskilda
half-katholska sekt, örn jag så må säga, har haft mänga anhän¬
gare, och det finnes icke en utan lieie skriftställare i England,
som påstått, att ett hemligt förbund verkligen äger rum emellan
Engelska kyrkans presterskap och katholikerne, egentligen för att
etablera presterligt inflytande på den ene eller andre bundsför-
vandten. Också hafva flere af de puyseistiske lärarne verkligen
öfvergätt till katholiker, när de icke kunnat verkställa sitt pro¬
jekt. Jag vet icke, men det är åtminstone ej alldeles omöjligt,
alt mycket af den hos oss rådande rädslan för katholicismen kan
komma af en instinktmässig farhåga, att en eller annan af det
högre preslerskapet hos oss likaledes kunde få någon kärlek lill
den påfviska makten, och det vore ingenting att önska. Gå vi
deremot l. ex. til! Norra Amerika, der en fullkomlig religions¬
frihet finnes, så ser man att katholikerne der icke komma till
något öfvervälde. Orsaken är helt enkelt, att den intolerans, som
utgör den katholska lärans väsende, der icke gynnas af någon öf¬
vervägande makt i staten eller i en förut rådande kyrka, såsom
i England, hvilket land som bekant är, kallas a priest ridden
country.
Gå vi nu till sjelfva föremålet för motionen, så, utan alt
inträda i någon theologisk controvers, för hvilket här ingalunda
är lämpliga stället, lärer livar och en inför sig sjelf och inför
hvarandra under förtroliga samtal medgifva, att vår s. k. rena
Evangeliska lära, äfven under ett fullkomligt strict efterföljande af
dogmen, innebär inom sig åtskilliga motsägelser, hvilka hafva för-
anledt dertill, att man, för att kunna bibehålla denna lära orörd,
Den 2'J December f. m.
511
måste förbigå förklaringen af vissa dess delar utan att tänka vi¬
dare derpå eller också förklara, att man icke får söka uttyda don;
oell följden häraf har varit den, att inom vår kyrka bildat sig
livad man kunde kalla en exoterisk och en esoterisk tro. Den
mera bildade delen af folket bar uppfattat denna lära med sär¬
skilda undantag på det sätt, att de fleste deribland verkligen icke
tro läran, utförd i sin helhet, sådan som dogmen etablerat den
efter bokstafven och så, som den predikas för menige man. Här¬
igenom uppkommer det förhållande, som en talare nyss beskref:
de hafva en tro i hjertat och en annan på läpparne; det oak¬
tadt försvaras lärans orubbade bibehållande och efterföljd i sitt
ursprungliga skick, emedan de betrakta densamma såsom en nöd-:
vändig statsanstalt för den allmänna fridens upprätthållande bland
del lägre folket. Det torde dock då blifva frågan, huruvida man
i längden kan lyckas häri. Theologien, likasom alla andra ve¬
tenskaper, är underkastad det ödet att icke kunna stå stilla. När
andra verdsliga kunskaper gå framåt och åstadkomma vissa strider
om satser, tillhörande framflutna tidehvarf, samt lemna upplysnin¬
gar som skingra fordna villfarelser i afseende på föremålen för
mensklig forskning, så måste det blifva theologiens bestämmelse
alt äfven i sin ordning söka tillfredsställa deni, sorn finna den
fordna trons föreställningssätt i vissa delar oförenliga med de öf¬
riga vetenskapernas nuvar. ståndpunkt; men detta tillfredsställan¬
de, som skall ske af läran, kan icke fullkomligt på annat sätt
vinnas, än att det må blifva lofligt och tillåtet att pröfva och
undersöka läran. Nu är det likväl just en sådan pröfning, som
är förbjuden vid straff af landsförvisning. Jag anhåller och be¬
der att få lägga vigt derpå, att jag icke här vill ingå i någon så¬
dan pröfning, att jag icke heller förutsätter att man tager ett. steg
utom den gällande läran och den Augsburgiska bekännelsen, utan
att jag blott sätter i fråga att om någon ville företaga sig en så¬
dan pröfning inorii denna bekännelses område i och för sig sjelf;
vi skulle få se, om icke en sådan förargelse i alla fall deraf upp-
komme, som Frih. Hamilton nyss vidrört; och att orsaken till den
möjliga faran för katholska lärans intrång således endast ligger
uti ingenting annat, än att vår egen kyrka och vår lag redan
sjefve äro för mycket katholska, d. v. s. att de förbjuda vid strängt
straff det som likväl skulle utgöra protestantismens egentliga vä¬
sende, friheten att belysa tron nied förnuftets fackla. Dessa om¬
ständigheter har jag pä grund af några här uppträdande talares
yttranden ansett böra i förbigående nämnas, såsom nödvändige att
ihågkomma och iakttaga vid bedömande af en fråga sådan sora
denna, på det att man icke måtte för mycket falla in i det obe¬
stämda genom att hälla sig uteslutande på känslans område.
Gr. von Platen, Baltzar: Icke likgiltighet för det ämne
som afhandlas, ulan öfvertygelse alt det ötsk., till hvilket frågan
förmodligen kommer att remitteras, skulle grundligare behandla
densamma, hade bestämt mig för att icke yttra mig nied anledn.
af Gr. von Stedingks nu föredragna motion; och jäg hade i dag
512
Den 29 December f. m.
fått en ytterligare styrka för denna min föresats genom de an-
märknrr som af Frih. Gederström, Claes Rudolf, blifvit gjorde, och
uti hvilka jag instämmer; men då redan flere talare yttrat sig
och derigenom visat sig icke hafva samma åsigt om det rätta af
behandlingssättet, anhåller jag nu äfven fä yttra några ord, der¬
vid jag, under föresats att afhålla mig från all granskning af de
pligter andras samveten ålägga dem, och i det jag aflägger den
uppriktiga trosbekännelse, att jag visserligen icke anser egenska-
perne af god christen och medborgare uteslutande tillhöra den
protestantiska lärans trosbekännare, blott vill inskränka mig till
det mera materiella af frågan.
Då man vill afskaffa eller förändra en gällande lag, anser
jag att man bör tillse hvad olägenheter närvar, förhållanden ej
mindre än ifrågasatte förändringar medföra, och om jag då vid
granskning af nu ifrågavar. motion i förra hänseendet icke kan upp¬
täcka någon verklig, utan måste inskränka mig till de af motio¬
nären uppgifne, af några klandrande omdömen i andra land, un¬
der det jag å andra sidan icke kan undgå att hysa farhågor, till
följe af sådane förhållanden som England och Schweitz i våra da¬
gar förete, så må det förlåtas mig, om jag icke kan annat än
afstyrka bifall till den väckta motionen, synnerligen om jag här¬
till lägger den af mig fullkomligen gillade bevisning, som Hr Ce¬
derschjöld, Robert Theofron, framställt emot det af motionären
gjorda påstående om närvar, lagstadgandes brist på öfverensstäm¬
melse med grundlagen, och hvarigenom jag anser vara borttaget
det sista stöd, hvarpå kunde hvila framgången af denna motion,
hvilken dessutom icke synes åsyfta och icke kan åsyfta att bere¬
da frihet till utöfning af någon religion, då en allmän sådan re¬
dan finnes, utan blott lill affall från den, uti hvilken vi blifvit
uppfostrade.
Andre talare, hvilka lika med mig i allmänhet hylla frihet
uti institutioner, hafva i denna frihets namn önskat framgång åt
denna motion; men oberäknadt alt jag, hvad katholiker angår, må¬
ste tro, att för dem fullkomlig både samvets- och religionsfrihet
verkligen finnes och länge funnits uti Sverige, och att af desse
ingen förändring eller utsträckning efterslräfvas, enligt följande
af Hr vicarien J. L. Sludach uti allmänna tidningar afgifne of¬
fentliga förklaring, hvilken lyder sålunda:
”Papisterne i Sverige behöfva icke vända sig lill R. St. hvarken
om religionsfrihet eller samvetsfrihet; de äga den förra redan i
60 år, den sednare ännu längre tillbaka; de hafva full frihet att
följa sin öfvertygelse, att öfvergå till annan trosbekännelse, utan
timligt men, utan landsförvisning,” — — — —• — —
erkänner jag, att jag icke rätt fattar meningen med yttranden
som synas tyda derhän, att samvets- och politisk-frihet skulle stå
uti något mera särdeles och oskiljaktigt samband med andra tros¬
läror, än med den protestantiska. Tvertom är det just såsom
uppriktig frihetsvän, och till följe af den öfvertygelse jag hyser,
alt
Den 29 December f. m.
513
atl frihet i tanke och frihet i handling af den protestantiska lä¬
ran företrädesvis befordras, som jag önskar ät milt fosterland bi¬
behålla den oblandad; och icke har jag åtminstone så förstått
hvad jag inhemtat af t. ex. Englands historia, som skulle den
tid, inom de 2:ne sista seklerne, då den politiska friheten der¬
städes varit stadd uti sin starkaste utveckling, varit utmärkt så¬
som den under hvilken någon annan än den protestantiska lä¬
ran ägt ett öfvervägande inflytande, och vill man säga mig att
den politiska friheten gjort starka framsteg i sednare tider uti det
öfvervägande katholska Frankrike, invänder jag dervid, att jag
tror att den s. k. rådande religionen haft lika litet dermed att
skaffa, som jag vågar vara fullt öfvertygad, att ingen Svensk ön¬
skar att Sverige skulle taga detta land till en föresyn i religiöst
hänseende, och jag önskar dessutom nu som alltid, att man må
taga sig till vara för att icke, uti frihetens namn, förblanda fri¬
het och sjelfsvåld till den grad, alt den förra blir derigenom bå¬
de fruktad och halad. I det hela tror jag dessutom icke, att jem-
förelsen med andra länder är särdeles lämplig, då jag icke tror
mig fela mycket, ont jag påslår alt intet annat land, utom Sve¬
rige, i så hög grad åtnjuter lyckan af alt uteslutande bekänna
sig till en enda religion och alt således de åtgärder, som kunna
anses nödiga i länder med 4 edler i af sin befolkning tillhöran¬
de en annan religion än den i allmänhet- rådande, icke bör vara
en ledning för oss att ovillkorligen efterfölja.
Då jag, till följe af hvad jag sålunda haft äran anföra, icke
anser mig kunna tillstyrka bifall till den väckta motionen, hvil¬
ken afser vidtagande af åtgärder, hvilka, enligt min enskildta öf¬
vertygelse, alldeles icke äro af något visadt verkligt behof påkal¬
lade, under det att de åtminstone, minst sagdt och att döma ef¬
ter andra länder der erfarenhet vunnits och dagligen fortfarande
vinnes, innebära stora anlednrr till inbördes split och deraf föl¬
jande olyckor, vill jag dock tillägga, att om Sveriges statsmakter
skulle finna lämpligt, för att visa att det icke egentligen är reli-
gions-förföljelse, men blott en klok omtanka att icke utan skäl,
och endast för att gå en vacker theoris önskningar lill mötes, ut¬
sätta sitt land för försök, hvilka i andra länder medfört stora olä¬
genheter, som föranleda bibehållande af ifrågavar. lagstadgande,
är äfven jag färdig all med min röst bidraga dertill på följande
grunder.
Jag föreställer mig att medborgarens rättigheter kunna delas
i 2:ne slag, nemi. de, hvilka han kan åtnjuta och utöfva utan de
öfriga samhällsmedlemmarnes förfång, och de som, enligt hvarje
sundt begrepp om stat, ovillkorligen måste begränsas af det all¬
männas rättvisa anspråk på lugn och trefnad. Till de förra tor¬
de vidare, i förevar, fall, ehuru icke ogrundade anmärkntr äfven
dervid kunde göras, kunna hänföras rättigheten atl taga arf; till
de sednare vill jag hänföra den alt öfvergå till en annan religion
än den, genom lag, såsom ensamt rådande bestämda statsreligio¬
nen, och jag leder mig härigenom slutligen till den åsigt, att om
1 h: 33
514
Den 29 December f. m.
de närvar, lagbestäraraelserne skola nlbytas, det då loide böra
ske mot föreskrift för den från sina fäders tro adalina, att, med
sin arfsrätt i behåll, uppsöka sig eli annat fädernesland, der lian
oantastad får hysa sin nya tro, men der lian äfven ieke väcker
förargelse Uland landsmän, hvars lära lian afsvnrit och ringa
aktar.
Frih. Hamilton: Innan jag går att besvara de anmäl kn:r,
som bär blifvit gjorda i motsatt åsigt med den, jag hitintills sökt
alt försvara, bör äfven jag, ehuru del kanske är öfverflödigt, till¬
kännagifva, att jag visserligen lika med den siste värde talaren
högaktar hvar och en vid den tro, han en gång innehar, men
öfverliiparen kan jag aldrig högakta. Det är en alltför klen tro,
han har, om han icke vidhåller den, utan gifver vika för hvarje
vindkast. — Ilar har blifvit yttradt, att proselytmakeriets vådor
nu mera icke äro stora och alt upplysningen i vår lid gått derhän,
att något proselytmakeri icke sknlle komma i fråga; dervid ber
jag att få svara icke med känslor utan med facla. Lyckligtvis
anfördes dessa fada af den förste talaren och en annan värd ta¬
lare, som yttrat sig olika med mina åsigter i ämnet. Jag beliöf-
rer blott upprepa deras ord, och i sådant afseende vill jag erin¬
ra, hurusom den förste talaren påstått, dels att vådorna af pro-
selytmakeriet icke äro stora, dels ock att man dessutom hade
exempel, att det icke är blott utifrån sådant proselytmakeri be-
drifves, utan jemväl inom sjelfva vår egen församling, och att
följden deraf blifvit, att 100-tals menniskor måste söka sig lika¬
som ett förlofvad! land pä andra sidan hafvet. Jag hemställer
om icke detta talar för min sats, ty just deruti hafva inom vårt
fädernesland följderna och vådornc af proselytmakeriet mest up¬
penbarat sig och jag vill dervid öppet uttala grunden för detta
proselytmakeri: den är jesuitismen i sina olika former! Eller har
man då alldeles förglömt alt det voro protestantiska jesuiter eller
raetodismens bekännare, som åstadkommo denna förargelse inom
vår kyrka? Hvad var annars orsaken alt 100-tals menniskor må¬
ste öfvergifva sitt fädernesland och pä andra sidan hafvet söka
sig ett nytt hem, ett förlofvadt land, som de trodde, men der de
just nu svälta och begråta sina förvillelser? Jo just delta prose¬
lytmakeri är dertill orsaken. Den andre ledamoten yttrade, alt
inom vissa provinser i England gjorde katholicismen stora fram¬
steg, men alt det vore till följd af särskilda förhållanden inom
detta land, då deremot i Norra Amerika, der fullkomlig religions¬
frihet finnes, fallet icke vore sådant. Jag har visserligen icke
varit på stället, och således icke kunnat undersöka om förhållan¬
det är sådant, men i allmänna blad, äfven de mest lästa i Sve¬
rige, har jag dock sett uppsatser på katholska lärans bekännare
inom vissa orter af Norra Amerika, och deraf funnit, att, då an¬
talet af katholiker uppgick till omkring 30,000 vid början af det¬
ta århundrade, uppgick det år 1845 till omkring lf million.
Jag (ror således att dessa uppgifter bevisa tillräckligt katholicis-
mens framsteg, men jag anser det i alla fall vida bättre alt blif-
Den 29 December f. m.
515
va katholik, än mormonist, eller hvad dessa sekter allt heta, sora
knappt bekänna sig lill den christna läran. Slutligen tror jag,
att ett annat exempel pä det proselytmakeri, för hvilket jag må¬
ste varna, är leraligen färskt och kan i alia dagens blad, åtmin¬
stone i gårdagens, läsas 0111 följderne af den proselytanda, som
utgör ett utmärkande drag hos katholikerne, ty det är just pro-
selylmakeriel, som i Schweitz åstadkommit det inbördes krig vi
der sett. Jag önskar icke att ett sådant förhållande må uppstå
inom vårt fädernesland, som lyckligtvis åtnjutit fred och sann re¬
ligionsfrihet i liera århundraden. Man har under diskussionen ta¬
lat om andligt arf, ehuru anmärkn.-r äfven emot detta uttryck
blifvit fällde. Jag bekänner öppet, att jag anser den rena Luther¬
ska läran vara ett andligt arf af herrligaste art och att det ål¬
min pligt att lemna det oförkränkt ål mina barn. De hafva der¬
till rättighet, och min skyldighet är följaktligen att, såvidt på mig
beror, tillse att så äfven sker, men ej blott för dem, utan äfven
föi‘ landets barn i allmänhet.
Många ledamöter hördes härtill yttra bifall.
Ur Tham, Casper Wolrath: Ovand talare, sorn jag är,
hade jag visserligen icke tänkt att nu här uppträda. Jag hade
likväl önskat, att få uttala några ord i anledn. af eli här för nå¬
gra dagar sedan utaf en talare begagnadl yttrande, alt han icke fruk¬
tade, att det sanna icke skulle bereda sig en säker väg; men se¬
dan jag hört, att icke allenast den protestantiskt Evangeliska lä¬
ran, hvilken jag åtagit mig att predika, blifvit lemligen hårdi an¬
gripen, utan äfven fada af en talare upprepas, men icke fullkom¬
ligt utvecklas, så anser jag mig pligtig all här uppträda. Ämnet
är likväl af den vigt, att jag icke kan i få ord besvara de gjorda
framslällningarne, och jag får derföre hos Hr Gr. o. Landtm,
vördsamt anhålla, att, vid justering af detta prot., i ett komman¬
de plenum få afgifva fullständiga anmärkmr.
Gr. Mörner, Otto Gabriel: Delta vigliga ämne har re¬
dan af Here talare på detta rum blifvit med den öfverlägsna skick¬
lighet hehandladt, att min åtgärd visserligen kunde vara öfverflö¬
dig. Jag kan likväl icke neka mig, alt öppet instämma i Frih:ne
Hamiltons och Cederströms, Claes Rudolf, yttranden. De hafva
fästat Riddarhusets uppmärksamhet derpå, att delta ämne är för
högt att utgöra föremål för lättsinnig diskussion, och alt religio¬
nen borde vara fredad mot försöket alt göra den till ett experi¬
mentalfält, helst vid ombyte deraf ofta timliga afsigter komma i
beräkning, för hvilka man icke så noga kan göra sig reda. Alt
tillrättavisa öfverlöparen har varit alla tiders bemödanden, och tor¬
de äfven framgent blifva det. Vi kunna i detta ämne mera än
i något annat hemta lärdom af erfarenheten; huru fruktansvärdt
har ej vårt fädernesland varit sönderslitet af religiösa tvister, och
huru rikt lugn har det ej i detta hänseende på sednare lider åt¬
njutit. Huru åter tillståndet är i Norra Amerika, till följe af
33 *
516
Den 29 December f. m.
den der rådande obegränsade religionsfriheten, är icke eller obe¬
kant; allt är der anlagdt på spekulation, och den prest drager till
sig de mesta åhörarna, som kan lifligast anslå lidelserne. Slutet
blir, mine Hrr! om man vill borttaga de band, som lagstiftaren
för alheisten, för apostaten har lagt, att allt, äfven de religiösa
bekännelserne, skall hemfalla under penningelyslnaden, hvilken
redan utöfvar alltför stort välde inom vår tids samhällen. Hvad
är det som upprätthåller fäderneslandet? Jo, den religiösa tro,
som af fädren inplantas i god tid i det späda sinnet. Derföre
bör man, så mycket möjligt är, vårda religionen äfven från diskus¬
sion, dertill den sannerligen är för hög. Då för andra förbrytel¬
ser lagen stadgar straff, bör icke äfven ett sådant finnas för öf¬
vergång till annan lära. Mine Hrr! på Sveriges lag är Sveriges
rike byggdt, och synnerligen den religiösa lagstiftningen är den,
hvarpå ligger största vigt, att den oförkränkt bibehålies. För
min del kan jag icke annat än förena mig med dem, som, med
all aktning för den trosöfvertygelse hvar och en öppet erkänt, lik¬
väl icke vilja upplåta vår religion till inkräktning af jesuiter eller
Gudsförnekare.
Frih. Cederström, Jakob: Jag har begärt ordet i anledn.
af Hr Cederschjölds försökta bevisning om fullkomliga öfverens-
slämmelsen emellan 16 § Reg.F. och allmänna lagens stadgande
i fråga om landsförvisning för dem, som öfvergå från den evan¬
geliskt lutherska läran til! en annan. Den värde talaren har fästat
sig vid Konungens skyldighet att, enligt 16 § Reg.F., skydda
en hvar vid en fri utöfning af sin religion, såvida han icke deri¬
genom störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkom¬
mer. Ordet ”sin”, betecknar enligt Hr Cederschjölds åsigt den re¬
ligion, som af Konungen skall skyddas; men i samma stund sub¬
jektet öfvergår till en annan lära, så vore skyddet för honom
förloradt. Jag vill undersöka hvad halt en sådan argumentation
kan äga i tillämpningen. Jag föreställer mig att en katholik, som
i Sverige är skyddad vid ntöfningen af sin religion, finner den
protestantiska eller den reformerta läran vara bättre än den ka-
tholska och öfvergår till reformerta läran. I samma ögonblick
har denne, enligt Hr Cederschjölds åsigt, förlorat detta skydd för
ntöfningen af sin religion. Om någon, som tillhör den reformer¬
ta kyrkan, öfvergår lill den lutherska, skall han derföre landsför-
visas? Om en katholik öfvergår till vår lära, förlorar han då sam¬
ma skydd, han förut ägt? Detta är ett nytt sätt att argumentera.
Om en Svensk man, som varit uppfostrad i okunnighet, öfvergår
från protestantiska läran till den katholska, äger jag rätt att för¬
utsätta okunnighet eller svärmeri hos hvar och en, som från den
reformerta eller lutherska religionen öfverlöper till den katholska.
Om åter en Svensk person öfvergår från den katholska bekännelsen
till den lutherska, har denne då förlorat det skydd, han eljest skulle
äga. Denna Cederschjöldska argumentation har blifvit af ledamö¬
ter inom detta hus förklarad bevisande i sak; men jag måste be¬
känna, att jag icke finnér den så beskaffad.
Den 29 December f. m.
517
Hr Da lil felt, Carl Ludvig: Då diskussionen öfver den
nu föredragna motionen redan antagit större vidlyftighet, än den
kanske behöft, innan densamma af Utsk. behandlad till Stånden
återkommit, skall jag blott tillägga några ord till hvad här redan
blifvit ytlradt.
Fullkomligen instämmande med Frih. Hamilton i hvad han
i detta ämne yttrat, vill jag blott tillägga, det jag anser icke nöd¬
vändigheten fordra eller klokheten bjuda, att, såsom Gr. von Ste¬
dingk föreslagit, det omnämnda straffet bör ur vår lag utgå, åt¬
minstone icke utan att annat, som kan pröfvas lämpligare i det
borttagnas ställe, infördes.
Visserligen är det sannt, att (ifver ty gelsen är det kraftiga¬
ste värn mot affall från vår religion; ty den, sora med sann bild¬
ning förenar en innerlig öfvertygelse om vår religions rena och
gudomliga sanningar, hvarken vill eller kan från densamma öf¬
vergå; men då vi måste antaga, att ty värr icke mängden äger
sådan upplysning, och vi med mer eller mindre säkerhet veta, att
det, såsom förut här är sagdt, gifves en för dessa oupplysta mera,
om jag så får säga, beqväm religion, och denna äger öfverta-
landets alla hjelpmedel, erbjudande äfven timliga förmåner, för
den råe och obildade innebärande mycken frestelse, så är häri ett
starkt skäl mot motionärens förslag.
En värd talare har här nyss antydt, alt de utvandringar,
som nyligen företagits af dem, som utom Sveriges landamären
sökt ett, såsom han kallade det, förlofvadl land, skulle härledi sig
från den intolerans, som hos oss äger rum; motionären tyckes
indirekt vilja påpeka ett sådant förhållande, då han i motionen
omnämner, huru Frankrike genom Nantetiska edictets återkallan¬
de förlorade 700,000 invånare; jag får förklara, det jag på intet
sätt delar denna fruktan, utan är innerligt öfverlygad, att, med
den religionsfrihet, som grundlagen tillförsäkrar en hvar, ingen af
religiös öfvertygelse skall lemna vårt fädernesland.
Slutligen vill jag till motionärens uppgift tillägga, att då det
visserligen var för de evangeliska folkens samvetsfrihet som den
store Gustaf Adolf stred, segrade och dog, var del dock i första
rummet katholicismen, som hans strid gällde; katholicismen, hvars
mörka makt, hos oss hestridd och besegrad af Hans store farfader,
då hotade att med sina hårda band fjättra hela christenheten.
Så väl motionären, som lieie talare hafva omtalat del hög¬
ljudda klander, som vår lagstiftning fåll uppbära af utlänningar,
derföre att ett sådant straff i densamma ännu qvarstår; men är
jag öfvertygad, att klandret dock till stor del förmildras, då man
icke kan anse skälet lill dess bibehållande vara annat än det, alt
Svenska folket, som äger så stor del i lagstiftningen, i följd af sin
innerliga öfvertygelse om sin religions renhet och sanning, ansett
straffets afskaffande icke af behof påkalladt.
Många flere skäl än de under diskussionen uppgifne, kunde
visserligen andragas, men torde dermed rättast böra uppskjutas tills
motionen från Utsk. återkommer, hvarföre jag nu icke med de¬
ras anförande vill längre upptaga R. o. Ad:s lid.
518
Den 29 December f. m.
Frih. Cederström, Claes Rudolf: Då jag Unno en gång
vågar taga mig friheten begära Ståndets benägna uppmärksamhet,
för att säga hvad mig är om hjerta! alt yttra, så blifver det min
skyldighet att deruti vara så kort som möjligt.
Det är icke min mening att här söka ingå i vederläggning
af Frih. Cederströms, Jakob, åsigter om rälta förståndet af ifrå-
gavar. grundlags-§. En hvar är tillräckligt bekant med den ori¬
ginalitet i uppfattning och den ihärdighet i försvar, som tillhöra
nämnde Frih., särdeles vid dylika frågor; det kan således icke
vara min mening att tänka öfvertyga honom; men då detta för¬
hållande bäst af mig bör inses, önskar jag endast fästa öfrige le¬
damöters uppmärksamhet derpå, att, vid Frih. Cederströms läs¬
ning af 16 § Reg.F., förbises alldeles den del af dess ordalydel¬
se, som rörer störandet af statens lugn och väckande af för¬
argelse.
Det är dessutom en annan omständighet, som egentligen för-
anledt mig alt begära tillfälle till yttrande af några ord. Då man
förfäktar samma sak, sammanföres man i åhöi arnes omdöme lät¬
teligen och hell naturligt med alla dem, som yttrat enahanda
tankar i ämnet, oaktadt de modifikationer som deruti kunna äga
rum. Jag bör först och främst förklara min tacksamhet för Frih.
Hamilton samt Grafvarne von Platen och Mörner, för det stöd de
behagat lemna min framställning, under det de tillika yttrat sina
egna åsigter i frågan. I synnerhet tror jag att Frih. Hamiltons
målande framställning af de vådor cn oinskränkt samvetsfrihet
kan medföra, bör på opinionerna hafva en välgörande inverkan;
men Frih. Hamilton har nämnt, efter hvad jag trott mig höra,
att han måste vägra sin högaktning ål affällingen, och Gr. Mör¬
ner har, om jag rätt fattat, förklarat, alt alla tider haft för sed
att bränmärka öfverlöparen. Jag för min del måste förklara, att
jag icke i dessa afseenden delar dessa herrars åsigter. Jag nekar
icke affällingen min högaktning; jag anser öfverlöparen icke böra
bränmärkas, då nemi. hans öfvertygelse är sä stark, att han icke
kan emotstå ali lyda den, men dä också underkastar sig de följ¬
der, Staten bestämt för affallet.
Gr. von Platen har, om jag rätt hörde, föreslagit upphöran¬
det af den stadgade arfsrättsförlusten för affallne; jag åter önskar
ej dess upphäfvande, men anser denna del af §:n vara af mindre
vigt än det föreg:de mom.
Då jag nu för sisla gången uppträder i denna fråga, begag¬
nar jag tillfället att jemväl afgifva den förklaring, ali jag, med
skyldig aktning, villigt uppfattat allt det vackra, ädelsinnade, kän¬
slofulla och välmenande i Gr. von Sledingks motion; pä samma
gång som jag anser den vara onödig, skadlig och i en särdeles
otjenlig tid framsläld.
Hr von Engeström, Jonas Fredr. Math.: Jag har
alltid varit öfvertygad om den lutherska lärans företräde framför
alla andra trosbekännelser; men af de farhågor, som här allmänt
blifvit yttrade, om vådorna för vår lära deraf att en förlust i
Den 29 December T. m,
519
»alerida fördelar skulle drabba den, som i följd af verklig öf¬
vertygelse öfvergår lill en annan lära, synes mig som vår egen
lära i dessa herrars åsigt vöre grundad på ganska svaga foller.
Om icke vår tro kan emotstå de försök, som kunna göras alt
t ubba densamma, så synes den icke vara af något värde, och för¬
lusten af sådana trosbekännare, tror jag vara ingen för sjelfva
trosbekännelsen.
Här har yttrats förakt för öfverlöparefi och jag delar delta
förakt, men afskyr ännu mera skrymtaren, och lill skrymteri tvin¬
ga våra nu stränga lagar för sådana förbrytelser.
Uppå härefter framställd propos. beslöts, att Gr. von Stedingks
förevar, motion, jemte de i auledn. deraf afgifne yttranden, skulle
remitteras lill LagUtsk.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde sedermera, om R. o. Ad.
bifölle, att Gr. von Stedingks motion och det i anledn. deraf af Hr
Prytz afgifne anförande, enligt deras begäran, finge communice-
ras de öfriga RiksStm,
Ropades ja, hvarjemte
Gr. von Platen anmälde sig och yttrader
Ehuru jag gerna vill undantaga mill eget yttrande, anhåller
jag likväl att, i händelse Gr. von Stedingks och Hr Prytz yttran¬
den skola med de öfriga Stånden communiceras, diskussionen i
sin helhet måtte få medfölja.
Häruti instämde Frih. Cederström, Claes Rudolf.
I anledn. häraf hemställde Hr Gr. o. Landtm, om R. o.
Ad. behagade bifalla, alt samtlige i anledn. af Gr. von Stedingks
motion nu afgifne yttranden communicerades de öfriga RiksSt.-n.
Ropades starka ja, blandade med nej; hvarpå Hr Landtm,
förklarade, det lian trott sig finna att denna propos. blifvit med
öfvervägande ja besvarad.
Hr von Hartmansdorff: Om del har blifvit hegardt alt
de yttranden, som i dag ägt rum för och emot, äfven må de öf¬
riga Stånden meddelas, sä inser jag icke något skäl, att sådant
vägra. Då man å ömse sidor uttalat sina meningar, så må väl
lill de öfriga Stånden komma, icke blott dc tankar, hvilka Gr.
von Stedingk och Hr Prytz yttrat, utan äfven de motsatta. Det
sades nyss alt om vår lära vore så klen, att den icke tålte an-
märkmr, så vore den icke mycket värd. Jag skulle tro, att om
Gr. von Stedingks motion icke tål vid hvarjehanda invändningar,
så är hon icke heller särdeles väl grundad. Då torde det vara
nyttigt, att de anmärkmr som deremot blifvit gjorda äfven komma
till de öfriga Ståndens kännedom.
Hr Gripenstedt: För min del anser jag ingen nytta vara
att denna högst vidlyftiga diskussion utskrifves och skickas till de
öfriga Stånden, ty min tro är att de öfriga Stånden taga föga
kännedom af diskussionen. Dä diskussionen kommer till Ulsk.
520
Den 29 December f. m.
och der blir pröfvad, samt måhända ingår uti moliverna för (Jlskis
lill- eller afstyrkande, så tycker jag ali della är all den nytta,
som man kan påräkna af diskussionen; men alt skicka den til!
de öfriga Slånden tror jag vore ett onödigt, ehuru ganska drygt
arbete.
Gr. von Platen: Då jag anhöll att resten af de i tlag håll¬
na yttranden skulle äfven få communiceras de öfriga Stånden, så
var sådant endast en följd af det beslut R. o. Ad. fattat i afseen¬
de på Rr Prytz’s anmärkmr. Jag delar helt och hållet Hr Gri-
penstedts åsigt att diskussionens utskrifning är eli onödigt arbete,
men jag tror att rättvisan fordrar ali, om anmärkmr i en rikt¬
ning sändas, äfven anmärkmr som äro gjorda deremot måtte med¬
följa. Helst skulle jag dock se, att Hr Prytz ville afstå ifrån sin
begäran om communicalion af hans yttrande. I annat fall anser
jag att allt eller intet bör communiceras.
Hr Prytz: I följd af Gr. von Stedingks egen begäran att
hans motion skulle communiceras med de öfriga Stånden, och
med den rättighet hvar och en har alt få en motion communice-
rad blott tillräckligt antal exemplar öfverlemnas, måste communi-
cationen försiggå. Samma rättighet alt få sina yttranden med¬
delade de öfriga Stånden mäste äfven vederfaras alla andra tala¬
re, blott de sjelfve utskrifva dertill nödige exemplar och öfverlem¬
na dem till Ståndets cancelli, hvars arbete således icke derigenom
blir ökadt. Jag tror således att det beror på hvarje ledamot att
till sitt cancelli öfverlemna de nödiga exemplaren af sina yttran¬
de och derest han icke gör det, så afstår lian ifrån att få dem
medskickade. Jag tyckte alt Hr Gr. o. Landtm:s propos. inne¬
höll, alt alla yttranderna finge medfölja till de öfriga Slånden,
samt att den besvarades med ja, och all således saken redan är
afgjord.
Hr Bruce, Robert Edv.: Religionen skall anses vara det
gudomligaste på jorden, men all kunna kontrollera en menniskas
högre tankar i afseende på den religion hon fåll, det finnes va¬
ra omöjligt. Den sanna religionen består i utöfvandet af dygden.
Alt afskaffa den lutherska läran i denna stat skulle vara emot
all möjlighet, men likvist borde det icke hindras en mennniska
att få fritt utöfva sin andakt efter den religion, hon har i hjer-
tat, ty eljest skulle menniskan göras till en hycklare i både poli¬
tiskt och religiöst afseende.
Hördes starka rop på proposition.
Jag anhåller först få proponera en vers, som de andra Hrrme
hafva gjort, nemi. Frih. Raab och Hr von Hartmansdorff.
Proposition! proposition! ropades åter.
Proposm är den, att jag önskar alt ingen måtte få landsför-
visas för det han har en annan religion än den rådande, och jag
anhåller alt få citera följande vers:
’"Gif frihet åt hvar man att älska få sin Gud,
med känslan som naturen gifvil,
Den 29 December f. m.
521
Att han må göra rätt och följa dygdens bud.
Ty ingen dödlig kan förmås sin like älska.
Kärlek är det ljus, som ifrån hjertat går,
och ingen dödlig kan, hvad kärleken förmår.”
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han, i afseende på den
nyss framstälda proposm, om alla under diskussionen i detta ämne
afgifne yttrandens communicerande med de öfrige RiksStm, re¬
dan förklarat, det han trott sig finna att R. o. Ad. med öfvervä¬
gande ja besvarat denna propos.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum komme alt
fortsättas kl. 6 e. m.
Hr Cederschjöld, Rob. Theophron: Den motion, som
jag i förra plenum hade äran muntligen framställa, har jag till
följd af grundlagens påbud skriftligen uppsatt, och torde det nu
tillåtas mig att fä densamma uppläsa.
llr Cederschjöld, uppläste sedermera följande:
På det att ingen hädanefter, i saknad af arbetsförtjenst hvar¬
ken skal) tvingas att begå olofligt tillgrepp, och derföre ådraga sig
bestraffning, eller åläggas tvångsarbete för bristande laga syssel¬
sättning, som icke sjelf genom eget uppsålligt förvållande dertill
gjort sig förfallen, eller underlåtit att begagna sig af de förmåner
samhället åt honom beredt; på det att så väl fångantalet, som sta¬
tens utgifter för fångvården skola minskas; samt på det att, så
väl utgifterne för fattigvården måtte blifva rättvist fördelade emel¬
lan samhällets alla skattdragande medlemmar, som ock denna vig¬
tiga förvaltning så ordnad, att tiggeri på gator och vägar må upp¬
höra men i stället en allmännare trefnad och belåtenhet inträda, har
jag uti en till Stals- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskm remitterad
motion föreslagit, ej allenast att inom hvarje län, genom dess in¬
nevånares försorg, skall beredas arbetsförtjenst åt alla länet tillhö¬
rande personer, som till erhållande deraf sig anmäla, och nöd¬
torftig vård åt sådane kraftlöse nödlidande,, som icke kunna genom
arbete förtjena sitt uppehälle, utan äfven att d& medel, som er¬
fordras för de fattiges underhåll, skola utgifvas, antingen af staten,
hvilket jag anser vara rättast, eller ock af länet, i st. f. att de
nu särskildt erläggas af hvarje socken för sig; och har jag uti
detta milt förslag sökt att emot alla missbruk uppställa tillfyllest-
görande garantier genom de deruti förekommande bestämmelser¬
na : att arbetslönen skulie blifva mindre än hvad annan fri arbe¬
tare kunde påräkna; att arbetslönen ej skulle utgå kontant, utan
in natura; samt alt den, som komme i åtnjutande af underhåll,
ovillkorligen skulle, efter sin förmåga, genom arbete derföre lem¬
na valuta.
För den händelse berörde förslag sådant oaktadt ej skulle
vinna bifall, och det olyckliga förhållande således skall ännu län¬
gre fortfara, dels att personer af verklig nöd tvingas ali föröfva
522
Den 29 December f. m.
olofligt tillgrepp för all icke förgås af svalt, och dels alt den, sora
erbjuder sin tjenst åt hvem, som deraf vill sig begagna, och är
villig att förrätta det arbete honom anvisas, sådant oaktadt skall
vara blottställd för att blifva ålagd tvångsarbete för bristande s. k.
laga försvar, så ser jag mig nu af min rättskänsla uppmanad att
föreslå, det stadgas måtte:
1:0 att den, som föröfvar olofligt tillgrepp till afvärjande af
trängande lifsfara, ej skall derföre till straff fällas; och
2:o att den, som är villig att emottaga den tjenst eller för¬
rätta det arbete, som anvist varder, ej må för bristande s. k. laga
försvar dömas till tvångsarbete.
Till stöd för denna min motion får jag åberopa, att hvarje
straff, för att vara rättvist, efter min åsigt måste förutsätta, alt
den, som ådömes straffet, varit i utöfning af sin fria vilja, så att
del berott af hans eget fria val, att uppfylla lagens fordran, eller
att åsidosätta densamma.
Alt en sådan valfrihet icke finnes uli de 2:ne fall, jag nu
uppgifvit, torde deremot vara klart för en hvar.
Då jag nu vördsamligen anhåller om denna motions remitte¬
rande till Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.-n, bör jag öppet
tillkännagifva, det jag icke förbisett de olägenheter, som första
punkten af denna min motion såsom lag skulle kunna medföra,
samt att jag derföre önskar, att ett så beskaffadi lagstadgande icke
måtte blifva behöflig!, utan hoppas alt blotta väckandet af motio¬
nen derom skall blifva tillfyllestgörande för att förmå en hvar att
klart inse nödvändigheten deraf, att, på sätt jag uti min förra
motion föreslagit, arbetsförtjenst beredes åt alla som deraf äro i
saknad, och alt vård lemnäs åt den kraftlöse nödlidande, så att
ingen må finna sig nödsakad alt begå brott, för att inom fängel¬
sets murar erhålla de förmåner, som han saknar i det fria sam¬
hället, ehuru de med betydligt mindre kostnad der kunnat beredas.
Hvad särskildt beträffar 2:dra punkten af denna min motion,
så lärer det väl svårligen kunna undgå någons uppmärksamhet, att
stadgandet uli våra lösdrifveri-förfaltningar, det den, som ej skaffar
sig laga försvar, skall dömas till tvångsarbete, uli tillämpningen
kränker en af menniskans dyrbaraste rättigheter, den personliga fri¬
heten, och således innefattar ett uppenbart våld, ja en verklig
grymhet.
Det må vara rättvist, att den, som, i st. f. att förrätta anvist
arbete, tredskas genom fortfarande lättja och liderlighet, ålägges
tvångsarbete för att återföras lill ordning och flit; men det är der¬
emot orättvist att till tvångsarbete döma den, som icke tredskas,
utan är villig att förrätta det arbete som anvisas; ty emot denne
är allt tvång obehöfligt.
Det är dock ej nog dermed, att staten genom det obehöfliga
tvångets användande begår en orättvisa emot den, som blifver före¬
mål derför. Afven i ekonomiskt hänseende handlar slaten orätt,
helst det är obestridligt att kostnaden för de arbetslöses underhåll
blifver betydligt större inom fäugelserne, än i det fria tillståndet.
Den 29 December f. m.
523
Om samhället, sådant oaktadt, fortfarande vill hafva samma
försvarslöshets-principer som hittills tillämpade, så må det åtmin¬
stone icke klaga öfver fångvårdskostnadernes storhet.
Min fullkomliga öfvertygelse är nemi. den, att tusentals per¬
soner, som varit och äro på fångvårdens bekostnad underhållne,
skulle hafva blifvit derföre belt och ballet främmande, derest man
redan för 20 a 30 år tillbaka vidtagit den af mig föreslagna åt¬
gärden, i st. f. all anlägga s. k. korrektions-inrättningar, för att
der med tvångsarbete sysselsätta äfven dem, som villigt erbjödo
sina arbetskrafter åt samhällets tjenst; och är jag lika öfverlygad
att behofvet af nya fängelsers uppförande och af ökade anslag för
fångvården skall ständigt fortfara ända till dess man vill inse och
behjerta den moraliska och ekonomiska fördelen af att i det fria
tillståndet bereda arbete åt den, som deraf är i saknad, och be¬
hörig vård åt den kraftlöse nödlidande, i st. f. att tvinga dem
inom fängelsets murar för att komma i åtnjutande af dessa fördelar.
Frih. Cederström, Jakob: Jag ämnade att, innan Hr Ce-
derschjölds yttrande upplästes och i följd af den förra diskussionen,
sedan Hr Gr. o. Landtm, tillkännagifvit att proposm rör:de diskus¬
sionens communieation med de öfriga Stånden var med Ja besva¬
rad, för min del till prot. yttra, all jag alldeles icke ämnar skrifva
några exemplar till de öfriga Stånden, utan är belåten om Utsk.
får del af mina yttranden.
Frih. Raab, Adam Christian: Det är i anledn. af Hr
Cederschjölds motion, som jag begärt ordet. Hr Cederschjöld
väckte visserligen en upprinnelse till en sådan motion i ett fö-
reg:de plenum muntligen, men har nu först lemnat den fullstän¬
digare utvecklad, och som den är vidlyftigare än att jag vid
dess hastiga uppläsande kunnat densamma uppfatta, så anhåller jag
att den måtte fä hvila på bordel till nästa plenum.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att Hr Cederschjölds motion,
i följd af denna begäran, komme att hvila till nästa plenum.
Föredrogs och remitterades till LagUtsk. Frih. Alslrömers,
Jonas, d. 23 dennes e. m. på bordet lagda motion, ang:dc än¬
dring i 11 cap. 9 och 10 §§ kyrkolagen.
Föredrogs Hr Bruces, Rob. Ed v., d. 23 dennes e. m. på
bordet lagda motion, ang:de anvisande af nödiga medel till bere¬
dande af ersättning ät de Norrske undersåtare som under 1814
års krig lidit skada af Svenska trupper.
Frih. Cederström, Jakob: Hr Bruces nu föredragna motion
är grundad på en proklamation, som uppgifves vara utfärdad af
Gr. Rosen under fälttåget i Norrige, som tillerkänner Norrska fol¬
ket ersättning för livad sorn af dem kunde tagas till armeens un¬
derhåll. Denna proklamation, som jag vill antaga verkligen exi¬
sterat, är det nu som Hr Bruce vill försöka att skaffa tillämpning
och verkställighet, under uppgifvande att sådan verkställighet
524
Den 29 December f. m.
icke hittills följt. Dervid möter främst att 90 § Reg.F. tyd¬
ligen innehåller, att under R. St:s och deras Utsk:s öfverläggnin-
gar och pröfning må icke i något annat fall eller pä något
annat sätt, än denna grundlag bokstafligen innehåller, komma
frågor om verkställighet af någon lag, författning eller inrätt¬
ning. Nu är denna författning utfärdad under kriget emot Nor¬
rige. Den måste då varit utfärdad antingen på nåd. befallning
af då lillstädesvar. K. Carl XIII, eller också af generalbefäl-
hafvaren öfver arméen H. K. H. Kronprinsen. Jag antager alt
den pä någonderas befallning var utfärdad. Nu innefattar så¬
ledes motionen det klander utaf verkställigheten af gifna löften,
att icke Norrmännen skulle hafva fält den betalning'sorn i pro¬
klamationen utlofvades. Detta skall således åsyfta i främsta rum¬
met den som utgifvit befallningen, II. M. Konungen eller dåvar.
H. K. H. Kronprinsen. Konungen är likväl, enligt 3 § Reg.F.
fredad emot allt åtal af sina handlingar. Då återstår att tillse,
huruvida icke rådgifvarne hos K. Carl XIII år 1814 vindicerat
Norrska undersåters rättigheter, Dessa rådgifvares rådslag blefvo
vid 1815 års riksdag af Const.Utsk. granskade och någon anmärkn.
blef icke då väckt. Någon fråga om granskning af 1814 års råd¬
slag är numera icke laglig, utan tvertom grundlagsvidrig. Nu
återstår således blott enkelt ett yrkande af verkställighet på den
af Gr. Rosen utgifna författningen, hvilket, såsom jag nyss nämnt,
står i strid emot Reg.F. 90 §. Om den värde motionären hade
aldrig så litet fästat sin uppmärksamhet på det särskildta förhål¬
lande, alt efter denna kungörelses utfärdande kriget blef ganska
kort, blott några månader; men med den effekt, att Norrska fol¬
ket blef tvunget att ingå fred på det sätt, att det antog Carl XIII
till sin Konung samt måste förbinda sig att i all framtid vara
styrdt af Sveriges Konung såsom äfven Norriges. Denna fred har
naturligtvis varit sluthaudlingen för alla liqvider emellan Svenska
folket och det Norrska under kriget. I samma stund denna fred
har blifvit godkänd af folken, återstår icke vidare någon rättighet
att vindicera några anspråk på grund af den proklamation, som
under kriget utfärdades.
På grund af hvad jag nu haft ären anföra, bestrider jag re¬
miss af Hr Bruces motion lill SlaisIJlsk., såsom en i allo otillstän¬
dig motion, hvarigenom man försöker att göra Svenska folket
skattskyldigt till ersättning åt Norrska folket för under kriget hafda
utgifter, deraf de vunnit föreningen med Sverige och erhållit sam¬
ma Konung som Svenskarne.
Frih. Cederström, Claes Rudolf: Jag anser visserligen
vägrande af remiss å motioner vara något som ganska sällan bör
förekomma. En sådan vägran anses likväl icke stridande emot
grundlagens bokstaf, och jag tror att det af Frih. Cederström, Ja¬
kob, framställda förhållande möjligen torde berättiga oss till en
sådan åtgärd; hvarföre jag med honom instämmer.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf: Jag anser att
Frih. Cederströms, Jakob, sätt att demonstrera är alldeles oriktigt,
Den 29 December f. m.
525
ty på det sättet kunde man t. ex. påstå, att en motion ang:de
nedsättning af arrende å en kungsgård vore grundlagsvidrig, efter
det finnes författningar, som tala om kungsgårdars utarrenderande.
Denna motion rörer en fordran, sorn Norrska undersåter föregif-
vas hafva hos Svenska kronan. Ar den grundad på billighet, så
anser jag det vara öfverensstämmande med Svenska folkets rätt
och dess heder alt den betalas. Jag anser derföre att den begärda
remissen icke bör vägras.
Frih. von Stedingk, Styrbjörn: Jag vill icke alls taga
i betraktande innehållet af den motion, som nu skall till Ulsk.
remitteras; men jag anser att om de af Frih. Cederström anförda
skäl till nekande af remissen här skulle göra sig gällande, så bor¬
de flr Gr. o. Landtm, derom framställa propos. När nu så icke skedt,
så anser jag för min del alltid farligt alt sjelf hörja vägra remisser
inom Ståndet. Det händer nu med denna motion ; i framtiden kan det
hända med en annan. Dessutom tyckes mig icke tillfället vara väl
valdt, då en mängd ledamöter af Ståndet redan aflägsnat sig här¬
ifrån. Jag kan icke underlåta att påminna mig ett yttrande från
en föreg:de riksdag, nemi. att inom ett land der fri motionsrätt
finnes, uppkomma alltid motioner mer eller mindre afvita, men
att det likvist alltid torde vara bäst att dem remittera, der¬
före alt Utsk:s lid med sådana motioner icke mycket upptages. I
motsatt fall deremot hemställer jag lill eder, mine Hrr! huruvida
det icke skulle blifva en särdeles stor tidsutdrägt om man började
vägra remisser. Troligen skall det oftast leda till voteringar och
förlängning af öfverläggningarne.
På dessa grunder hemställer jag om icke motionen kunde
blifva remitterad till Ulsk., der den kommer att gå sitt välför-
tjenla öde till mötes.
Frih. Cederström, Claes Rudolf: Jag kan omöjligt fatta
hvad som nyss blifvit anfördt, nemi. alt det gjorda förslaget att
vägra remiss skulle leda till större tidsutdrägt, än om motionen öf-
verlemnades till Utsk:s handläggning.
Föröfrigt skulle jag gerna instämma i Frih. von Stedingks
yrkande, alt man icke borde vägra remiss om här icke vore ett
särdeles exceplioneradl förhållande för handen. Jag kan likväl
icke lika med honom föreställa mig, att det skulle innefatta någon
sidovördnad för Hr Gr. o. Landtm, att dylik fråga ifrågasättes af
någon Ståndets ledamot, fastän Flr Gr. o. Landtm, icke funnit
hinder vara för förslag till bifall å motionens remitterande till Utsk.
Hr Prytz, I^ars Adolf: Jag har vid ett föreg:de tillfälle
för några få dagar sedan haft äran yttra, att jag ansåg det vara
stridande emot grundlagen att vägra remiss af någon motion. Jag
kan således icke annat än äfven för detta tillfälle yrka detsamma.
Jag åberopar dervid 56 § Reg.F., som säger att allmänna frågor,
som uti R. St:s plena väckas, må ej lill omedelbart afgörande der
upptagas, utan skola öfverlemnas till behörigt Utsk., som äger alt
dem utreda och deröfver sig yttra. Det är ”behörigt Utsk,” som
skall handlägga frågan, på sätt Riksd.Ordn. föreskrifver, och säle-
526
Den 29 December f. m.
ledes mäste, enligt den citerade §, hvarje fråga ovillkorligen lill
något Utsk. remitteras. Jag anser högst nödigt alt denna rättig¬
het bibehålles, på det att icke motionsrätten må kunna bestridas
minoriteten, och jag anser det vara mycket enklare och leda lill
ett hastigare afgörande af sakerna, om hvarje motion remitteras
till Utsk., som korlligen kan förafskeda densamma om den icke
förtjenar alt upptagas, hvaremot frågan om remissen kan föran¬
leda många strider inom Stånden, och många voteringar, hvilka
förekommas om motionen genast remitteras. Jag anhåller om re¬
miss af motionen, utan afseende på dess värde, hvilket jag (ein¬
nar å sido.
Frih. von Stedingk: Till svar på hvad Frih. Cederström,
Rudolf, nyss anfört vill jag endast anmärka, att jag ingalunda kan
fatta huru Frih:n kunnat draga den slutsatsen af mitt yttrande,
att jag ansett det vara någon sidovördnad för Hr Gr o. Landtm,
alt begära att motionen skall remitteras. Detta har jag aldrig
yttrat, väl vetandes att R. o. Ad. har för mycken aktning för sin
Landtm., att något sådant kuude komma i fråga; men jag har
sagt, och del är väl naturligt och klart, att om någon grundlags¬
vidrig motion väckes, så är det Hr Gr. o. Landtm, som bör vägra
remiss, och när en sådan vägran icke derifrån har kommit, sä an¬
ser jag icke lämpligt, att någon fråga derom väckes.
Hvad åter vidkommer att Frih. Cederström sagt sig icke kun¬
na finna att någon tidsutdrägt skulle uppkomma genom att vägra
remiss, så hemställer jag lill Friluu sjelf, om icke sjelfva denna
diskussion varit öfverflödig, såvida remiss genast hade beviljats,
men icke nog med en diskussion, utan de flesta dylika frågor
slutas vanligen med votering, och det veta vi nogsamt hvad tid
voteringar här draga. Endast detta bevisar ju tydligt, att frågor
om vägrad remiss åstadkomma tidsutdrägt. Jag anhåller om pro-
pos. på remiss och tillstyrker att motionen så hastigt som möjligt
må af Utsk. affärdas.
Hr Gripenstedt, Joli. Äng.: Äfven jag tycker mig gan¬
ska väl kunna inse, hvad Frih. Cederström sagt sig icke kunna
fatta, nemi. att sådana här diskussioner och deraf följande vote¬
ringar medföra större tidsutdrägt, än om man låter dylika motio¬
ner som denna så hastigt som möjligt remitteras till Utsk., och
lika hastigt der afgöras, för att slutligen gå sitt öde lill mötes,
hvarigenom ändamålet i min tanka mycket förr vinnes än om vi
här skola strida och votera om huruvida remiss bör vägras eller
icke. Då Hr Gr. o. Landtm, äger att framställa propos. på väg¬
ran af remiss ä grundlagsvidriga framställningar, så synes mig detta
innebära en tillräcklig garanti för Ståndet, så att icke sådan väg¬
ran behöfver ifrågasättas, när den icke af Hr Gr. o. Landtm, fö¬
reslås, men deremot då genast af Ståndet bifallas.
Frih. Cederström, Jakob: Jag har aldrig yttrat, att Stån¬
det skulle emot Hr Gr. o. Landtnäs tanka vägra remiss annorlunda
än det kan ske genom votering, om Ståndet skulle vara af olika
tanka med Landtm. Hr Bruces motion innefattar en olaglig fråga,
Den 29 December f. m.
527
sorn icke får komma under R. St:s öfverläggning. Väl är del
sani, såsom Ur Prytz anmärkt, att efter 56 § Reg.F. allmänna
frågor icke få omedelbart af R. St. afgöras, utan böra först till
Utsk. remitteras, men dermed afses sådane frågor, som kunna
komma under R. St:s öfverläggning och pröfning; men då denna
fråga, såsom olaglig, icke får anses för någon sådan fråga, som
kan komma under R. St:s öfverläggning och pröfning, så föl¬
jer ju deraf klart, alt då den står i strid emot hvad 90 §
Reg.F. bestämdt uttrycker, den icke lagligen får remitteras. Jag
öfverlemna!' frågan till den följd den kan få.
Frih. Cederström, Claes Rudolf: På grund af den för¬
sta delen af Frih. von Stedingks sednaste yttrande, finner jag, att
jag begått ett misstag i uppfattningen af den värde ledamotens
föreg:de anförande, hvilket alltså af mig bör erkännas; äfvensom
jag efter hvad Frih. Cederström, Jakob, nu sednast yttrat, tror
mig inse att hans mening af mig blifvit mindre riktigt uppfattad,
enär det icke egentligen torde vara vägran af remiss, som han
åsyftat; hvarföre jag, som i allmänhet anser vägrandet af remiss,
om ock icke bokstafligen stridande emot grundlagens ordalydelse,
likväl lill följd af dess anda böra användas endast såsom ett sär¬
deles sällspordt nödfallsmedel, sålunda icke önskar vara ensam om
ett dylikt yrkande, hvadan jag från detsamma numera för min
del afstår.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Då Hr Prytz i dag upp¬
repat hvad han för några dagar sedan yttrade, nemi. att det vore
olagligt att vägra en remiss, så anser jag mig böra för honom upp¬
läsa en punkt i 49 § Riksd.Ordn., så lydande: ”Uppstår fråga om
eller hvart remitteras bör, kan denna fråga blott för den pleni-
dagen läggas på bordet; men i nästa plenum skall beslut oväger-
ligen fattas”. Det synes följaktligen att grundlagen icke allenast
medgifver att remiss må kunna vägras, utan föreskrifver äfven
sältet huru det skall tillgå, när sådant inträffar. Rättighet att
vägra remiss äga vi, och kunna icke afsäga oss den så länge grund¬
lagen är oförändrad. Men vi kunna underlåta att begagna den;
dock böra vi icke åsidosätta denna rättighet, när skäl till hennes
begagnande förefinnes, d. v. s. när någon motion framställes, hvil¬
kens remitterande vore ett Stånd ovärdigt eller eljest olämpligt.
Hvad nu särskildt beträffar förevar, fråga, så anser jag visser¬
ligen olämpligt, att den blifvit framställd af enskild riksdagsm. I
alla ämnen som angå de förenade folkens inbördes förhållanden,
är det väl rätteligen genom K. M. framställningen bör komma.
När nu emellertid motionen blifvit gjord, så skulle jag för min
del anse riktigast vara, att R. o. Ad. remitterade den till veder-
börl. Utsk. Om vi genom vägrad remiss genast afklippte frågan,
så skulle en sådan åtgärd möjligen få den färgen eller deråt gif¬
vas den tydningen, att Ståndet hade fruktat för en undersökning
i detta fall, och derföre velat på förhand förekomma all gransk¬
ning af förhållandet. Della är icke min tanka, och derföre hem¬
ställer jag, att R. o. Ad. mätte tillåta remiss. Jag anser icke
528
Den 29 December f. m.
frågans väckande olagligt, såsom Frih. Cederström, Jakob, påstått,
och FIr Gr. o. Landtm, synes äfven vara af denna mening, då han
så länge tillåtit oss tala derom. Detta bör vara en ledning för
vårt omdöme, ehuru jag för öfrigt icke vill genom detta yttrande
hafva afsagt mig befogenheten att vara af annan tanka än FIr Gr.
o. Landtm, när sakernas beskaffenhet kunna dertill föranleda.
O
Hr Aker ma n , Fr edr.: Jag kan visserligen icke annat än
högeligen beklaga, att förhållandet inom detta Stånd skall vara
sådant, att motioner framställas af den beskaffenhet, att man ön¬
skar att de måtte komma ju förr desto hellre till sin sista hvila,
och icke blifva föremål för allmän uppmärksamhet; men så länge
detta förhållande räcker, anser jag likväl klokheten fordra, att icke
för ofta begagna den rättighet, som äfven jag vet existerar, nemi.
att vägra remiss; ty sådant skulle innefatta ett farligt prejudikat
för framtiden, så länge R. o. Ad. utgör i af representationen, och
sä länge frågor, som här väckas, icke annorlunda än genom re¬
miss till Utsk. kunna komma till de öfriga Ståndens kunskap. Jag
säger att det vore ett farligt prejudikat, som skulle kunna begagnas
i partitider sålunda, att hvarje för majoriteten oangenämt förslag,
skulle på detta sätt helt och hållet kunna undertryckas. I följd
häraf yrkar jag att den ifrågavar. motionen må remitteras till ve¬
derbör. Utsk., jemväl af det skäl, som den siste värde talaren an¬
fört, eller att en vägran af remiss här möjligen skulle kunna tydas
så, som fruktade man en granskning af de förhållanden, motionären
påpekat.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han ansåg sig böra förkla¬
ra, det lian fann förevar, motion hvarken till innehåll eller form
vara af den beskaffenhet, att propos. till remiss derå med anledn.
af 90 § Reg.F. kunde vägras; hvarefter Hr Landtm, hemställ¬
de om R. o. Ad. behagade bifalla motionens remitterande till
StatsUlsk.
Ropades starka ja, blandade med nej; hvarpå Hr Gr. o.
Landtm, förklarade, att denna propos. blifvit med öfvervägande
ja besvarad.
Frih. Cederström, Jakob: Jag får till prot. anmäla min
reservation emot det undantag ifrån tillämpningen af 90 § Reg.F.,
som nu ägt rum i afseende på Hr Bruces motion.
Föredrogs och remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Hr Munck af Iiosenschölds, Nils Rudolf, d. 23 dennes
e. m. på bordet ladga motion, att ordf. i hushållssällskaperne må
tillsättas genom val.
Vidare föredrogs och remitterades till StatsUlsk. FIr Munck
af Rosenschölds, Nils Rudolf, d 23 dennes e. m. på bor¬
det lagda motion, ang:de öfverlemnande af arméens pensions-kas-
sas räkenskaper till granskning af R. St. och deras revisorer m. m.
Före-
Den 29 December f. m.
529
Föredrogs och remitterades lill BankoUtsk. Fl r Hjertås, Lars,
d. 23 dennes e. m. på hordet lagda motion, ang:de utsträckning
af handels- och närings-diskonlens ullåningsrätt samt belåning af
handelsvaror.
Vid föredragning af Hr Hjertås, Lars, d. 23 dennes e.
m. på hordet lagda motion, om ändring i nn gällande föreskrif¬
ter, rör:de försäljningar genom auktion, blef denna motion till
Allm. Besv.- o. Ekon.Ulsk. remilteiad.
Hr Dalmans, Wilh. Fredr. Achates, d. 23 dennes e.
m. på bordet lagda motion, alt lagberedningens förslag till 9 cap.
jorda-balken, rör:de inteckning, må såsom lag aulagas, blef häref¬
ter föredragen och remitterad till LagUlsk.
Föredrogs Gr. Mörn ers, Otto Gabriel, d. 23 dennes e.
m. pä bordet lagda motion, om ändring af 1 § i 2 cap. af K.
M:s stadga, ang:de skiftes-verket i riket d. 4 Maj 1827 samt K.
kungörelsen d. 9 Juni 1832.
Frih.-Raab, Adam Christian: Gr. Mörners motion, den
jag vid dess föredragning begärde på bordet, innefattar ett förslag
till ändring i skiftesstadgan i den andan att det skulle tillåtas
samtliga delägare i ett skifteslag, att yttra sig öfver hvilken landt¬
mätare de önskade. Detta kan visserligen vid första påseendet synas
vara nyttigt, men jag fäster Ulsk:s uppmärksamhet på den skada som
detta, i den anda skiftesstadgan eljest har af skyndsamhet, skulle
kunna åstadkomma, nemi. att då skifte begärdes, så skulle en lång¬
varig tvist uppkomma om hvilken landtmätare som borde detsam¬
ma förrätta och kanske eli par år förgå innan dess afgörande, un¬
der hvilken lid man önskat ali skiftet redan varit fullbordadl. Den
som icke varit delägare i skifte, kan icke inse hvilken skada, tids¬
utdrägt i sådane mål kan åstadkomma. Det är just genom för-
rättningarnes skyndsamhet, som 1827 års författning varit så nyt¬
tig, så alt det verkligen vore skada om densamma nu skulle blif¬
va bort fuskad.
Gr. Mörner: Jag lager mig friheten fästa den sista värde
talarens uppmärksamhet derpå, alt del förslag lill ändring i skif¬
tesstadgan, som min motion innefattar, alldeles icke har den syft¬
ning som Frih. Raab förmodar, nemi. att uppehålla skiftena,
utan tvertom att åstadkomma ali helst en redbar och opartisk
landtmätare erhåller förordnande. Genom, en sådan åtgärd, vid
början af förrättningen, förekommas många svårigheter och pro-
sesser, samt långvarig osäkerhet grannarne emellan och skiftet be¬
fordras derigenom till ett hastigare och för alla mera tillfredsstäl¬
lande resultat. Huru det nu vanligen tillgår när skifte begäres,
år för de fleste af R. o. Ad:s ledamöter, som lefvat på landet, väl
bekant, nemi. så, att någon delägare, som begärt skifte, föreslår
1 H. 34
530
Den 29 December f. m.
alt en landtmätare dertill förordnas och landsb.-embelet måste då
ovillkorligen genast utfärda förordnandet, utan alt det tillses hu¬
ruvida denna landtmätare är dertill tjenlig, om han äfven har de
öfriga dclägarnes förtroende, om han har flera skiften oafslulade
eller icke. På delta sett tillsättes af en person, som sjelf är part
i frågan, den som skall utreda saken. Hvar och en vet huru svårt
det är att rätta och omgöra ett skifte, huru högst väsendtlig för¬
sta handläggningen af skiftet är. Ar det icke då gifvet, att det
vore en betydlig vinst för alla jordägare, om hvar och en delägare
finge tillfälle ali förklara hvilken landtmätare lian ansäge lämplig.
Jag vet visserligen att flere, som ifra för skiftesverket i riket, ön¬
skade bringa det derhän att en särskild klass landtmätare inrätta¬
des med rättighet att verkställa skiften, men genom den af mig
föreslagna åtgärden skulle åtminstone vinnas, att man hade mera
sannolikhet alt få en redbar landtmätare än nu, då man är tvun¬
gen alt hålla tillgodo den som af den skiftessökande föreslås, och
som derigenom lätteligen kan blifva mera intresserad för dennes
fördelar. Motionen går icke ut på något förslag, som skulle för¬
anleda tidsutdrägt, ulan min afsigt är tvertom att afklippa lång¬
variga prosesser derigenom att, så vidt görligt är, ingen landtmä¬
tare finge förordnande att företaga nytt skifte, sora icke förut af-
slutat dem han tillförne blifvit ålagd att verkställa. Nu deremot
förordnas icke en opartisk landltaälare att undersöka förhållandet
förr än sedan man blifvit intrasslad i vidlyftiga prosesser. Den
oskicklige förrättaren flyttar nu till ett annat län, vidtalar der nå¬
gon part alt begära honom till skiftesman och fortfar sålunda i
oändlighet att skifta, utan att något dermed blifver uträltadt, an¬
nat än oändliga prosesser. Jag tror derföre att jag haft skäl att
framställa det förslå», motionen innefattar, och anhåller om re¬
miss deraf lill vederbör. Utsk.
Frih. Raab: Jag vill visserligen icke upptaga Ståndets tid
med afgifvande af ett fullständigt svar på Gr. Mörners framställ¬
ning, och hoppas nogsamt att Ulsk:s majoritet skall inse att med
det ordet ”genast”, som är nedlagdt i nuvar. lagparagraf, just å-
syftas den skyndsamhet vid skiftesförrätlningar som jag förordat
och att om någon förändring göres i den paragraf, som åsyftar alt
bestämma huru landtmätare skall förordnas, så skulle deruti ligga
ett frö^ till möjliga prosesser och den tidsutdrägt, som jag an¬
ser så vigtigt alt undvika. Jag får dessutom upplysa Gr. Mör¬
ner^ derom, ali det endast är vissa landtmätare som få förrätta
laga skifte.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag kan icke tala af egen
erfarenhet i detta ämne, men har likväl trott mig finna att de
olägenheter, Gr. Mörner påpekat, äro temligen allmänt öfverkla-
gade. Man misstänker t. o. m. att sådan som författningen för
närvar, är, så kan det hända att en delägare i en by får löfte af
landtmätare att slippa all afgift för sin egen del, blott han begär
skifte och derigenom nödgar de andre lill skifte och de dermed
förenade kostnader. Ett sådant missbruk är åtminstone möjligt
Den 29 December f. m.
531
och jag hemställer derföre, om det icke vore skäl att tänka på
dess förekommande.
Gr. Mörner: Med anledn. af Frih. Raabs sista yttrande, får
jag tillägga, att det nu alltför ofta inträffar, att till landtmätare
utses sådan person, som varit alltför partisk, och derigenom un¬
der skiftets fortgång vållat många vidlyftigheter och prosesser;
hvaremot dessa skulle kunna afskäras om mera opartiskhet och
omtanka ägde rum vid tillsättande af den person, som har det
vigliga uppdraget att skifta medborgares dyrbaraste egendom.
Remitterades till Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:n.
Slutligen föredrogs och remitterades till StalsUtsk. Gr. Pos-
ses, Fredr. Salomon, d. 23 dennes e. m. anmälla och seder¬
mera skriftligen aflemnade motion, om beviljande af ett årligt stats¬
anslag till vanvårdade barns inlösande på de för dem inrättade
räddningsanstalter.
II. R. o. Ad. åtskildes kl. | till 3 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Onsdagen den 20 December 1847.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 3 prot.-utdr. för denna dag f. m. samt pleni-prot.
för d. 18 dennes e. m.
Gr. af Ugglas, Carl Lii d v i g Fr edr i k, anförde skriftligen:
Med stöd af Riksd.Ordms 50 §, får jag hos R. o. Ad. vörd¬
samt anhålla, det R. o. Ad. för sin del täcktes medgifva, att det
lind. betänk., som af den af K. M. i frågan rör:de bränvinsbrän-
ningen och dess beskattning nedsatta comité blifvit afgifvet och
till Bevilln.Ulsk. öfverlemnadt, måtte med thy åtföljande bila¬
gor, bland öfriga riksdagshandlingar till tryck befordras; innehål¬
lande detta betänk, jemte dess bilagor vigtiga upplysningar för så
väl nuvar. som kommande Ständer och Utsk. Skulle R. o. Ad,
lill denna min hemställan lemna sitt bifall, får jag äfven anhålla
det R. o. Ad. täcktes genom prot.-utdrag meddela de öfriga Stån¬
den sitt beslut, på det att deras medgifvande äfven måtte erhållas.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad., med anledn.
af Gr. af Ugglas nu framställda förslag, behagade för sia del be-
34*
532
Den 29 December e. m.
sluta, att det und. betänk., som af den, utaf K. M., i frågan
ronde bränvinsbränningen och dess beskattning nedsatte comité
blifvit afgifvet och till Bevilln.Utsk. öfverlemnadt må, med åtföljan¬
de bilagor, bland öfriga riksdagshandlingar lill trycket befordras.
Ropades ja; hvarefter R. o. Ad. äfven biföll att de öfriga
RiksSlm genom utdr. af prot. skulle inbjudas att i samma beslut
instämma.
Hr Coijet, Carl Aug. Julins: Sorn jag på f. m. var
frånvar. när Hr Dalmans motion röride nya lagen om inteckning
förekom, får jag utbedja mig att nu uppläsa det anförande som
jag eljest då skolat afgifva.
Hr Coijet, uppläste sedermera följande:
Genom bifall lill den af Hr Dalman väckta motion om anta¬
gande utaf 9:de cap. jorda-balken af lagberedningens förslag, som
stadgar om inteckning, i st. f. nu gällande K, förordning d. 13
Juli 1818, skulle de många olägenheter, hvilka en ofullständig
lagstiftning i della ämne hittills hos oss vållat, blifva afhulpne;
men äfven i ifrågavar. nya förslag lill lag om inteckning saknas
sädane formela bestämmelser, hvarigenom må kunna lösas den ofta
uppkommande frågan, hvilken del af ett visst hemmans mantal det
är, sora med inteckning är belastad. Huru ofta händer del icke
all i domarens utfärdade gravalions- bevis den meningen inflyter,
att af intecknings-prot. icke kan utredas detta här antydda för¬
hållande. Så blir fallet, när t. ex. 2:ne lika andelar af ett hem¬
man ägas af 2:ne personer med samma namn, och begge lemnat
inteckning samt derefter för den enas räkning dödande ägt rum.
Denne sednare får då väl officiell betyg, att i hela hemmanet in¬
teckningen minskats; men icke såsom sig borde, att honom till¬
hörige andel är inleckningsfri. Vidare, när vid ett arfskifte ett
hemman i lika delar iägges mellan Hera arfvingar och en bland
dessa tillöser sig öfrigas lotter samt lemnar dessa hvar för sig
inteckning, men efter någon tid infriar densamma i en eller
flera lotter, då kan icke heller utredas i hvilka andelar af hem¬
manet särskild hypotek af ägaren må lemnäs.
Flere sådane exempel skulle kunna ändragas, men olägenhe¬
ten i åberopade fall är tillräckligt känd, äfvensom önskan om af-
hjelpande häraf. Till häfvande af den förra och ernående af
det sednare, tager jag mig derföre friheten föreslå:
Att, med stöd af den vid inteckningar vanligen antagne praxis,
hvarvid gäldenären ålägges inför rätten förete sin åtkomsthand¬
ling, så val detta måtte stadgas, som ock att vid hvarje inteck¬
ning, som meddelas eller dödas m. m. i delar af ett hemman,
domaren, jemte öfrige införanden, mätte sådant å ålkomsthandlin-
gen med en kort påskrift anteckna; hvarefter allt i öfverensstäm¬
melse härmed gravations-bevis skulle kunna erhållas sä väl för
särskildta hemmausandelar som för hemman i sin helhet.
Jag anhåller att detta mitt yttrande må få åtfölja motionen
till LagUtsk., hvilket, i händelse af gillande häraf, torde uppsätta
Den 29 Decemlier e. ra.
533
och föreslå en i (letia syfte lämplig § att tilläggas de öfrige ifrå¬
gasatte.
11. o. Ad. biföll att delta, i anledn. af Hr Dalmans denne
dag f. m. till LagUtsk. remitterade motion, afgifna anförande äf¬
ven remitterades till LagUtsk.
Föredrogs och remitterades till StatsUtsk. Hr Reensljernas,
Malcolm, d. 23 dennes e. m. på bordet lagda motion om rät¬
tighet för de officerare af artilleriet, hvilka å rikets fästningar äro
kommenderade, att åtnjuta samma aflöning och öfriga förmåner,
som tillfalla officerare af indelta arméen.
Föredrogs Hr von Hartmansdorffs, Äng., d. 23 dennes
e. m. på bordet lagda motion, ang:de ändring i nu gällande slraff-
stadganden.
Frih. Raab, Adara Christian: Jag hade visserligen vän¬
tat mig alt någon med djupare sakkännedom än jag, i delta äm¬
ne skulle uppträda, men dä sådant icke skett, tillåter jag mig det
endast med stöd af den erfarenhet jag, såsom jordbrukare för-
värfvat. Att denna erfarenhet bör äga något vitsord bör jag tro,
då Hr Rääf för några dagar sedan klandrade,- att densamma icke
blifvit tagen lill råd vid kriminal-lagförslagets utarbetande. Hr
von Hartmansdorff har föreslagit 3:ne åtgärder, för det l:sta alt
fortsättning skall äga rum med uppbyggande af straff-fängelser, f
det fallet lära meningarne icke vara delade, åtminstone skulle det
icke falla mig in att motsätta mig detta förslag; för det 2:dra
har han yrkat, att man skulle återtaga de vid 1840—41 årens riks¬
dag afskaffade afflikliva straffen för lista och 2:dra /•esan stöld.
Jag bekänner att vid 1840 års riksdag tillhörde jag icke deras
antal, som röstade för borttagande af dessa straff innan man än¬
nu hade lämpliga straff alt sätta i deras ställe; men, sedan de en
gång äro bortskaffade, så skulle jag anse det vara en återgång
föga värdig R. St. och deras begrepp om menniskovärde att nu
återtaga dem. Jag tror icke heller att det skulle vara ändamåls-,
enligt, och tillåter mig till stöd för mitt omdöme i delta afseende
åberopa den erfarenhet, som jag under tiden förvärfva!. Jag bor
i en landsort som beklagligen icke har namnet för sig att hafva
det pålitligaste folk. Jag bor i Calmar län, som lemnat allt för
många bidrag till sednare tiders brollmålshistoria. Jag får lof
alt erkänna, att brottens antal har i sednare år stigit, att osäker¬
heten har hvarje år blifvit större; men om jag undersöker hvil¬
ka personer som varit farligast, kan jag icke komma till den åsig-
ten att de, hvilka blifvit skonade för vanäran, varit de farligaste.
Jag har temligen vidlyftigt åkerbruk, således mycket folk under
mitt befäl. Beklagligen har det ofta inträffat bland dessa, att till¬
grepp hafva skett. Jag vet mig likväl aldrig hafva anmält inför
domstol tjufnadsbrolt af milt folk, utan tvertom har jag sökt alt
caehcra desamma. Väl bekänner jag att husaga dervid någon
534
Der. 29 December e. m.
gång blifvit använd, men icke alltid detta, ömsom hafva min¬
dre fel blifvit eftergifna; ömsom och oftast hafva de felande blifvit
förflyttade till ändra ställen, lill orter der man icke kännt dem
och der de således icke varit åtföljda af det renomme' som de å-
dragit sig genom sitt handlingssätt, och så vidt jag vet bar ingen
af dem, hvilka sålunda blifvit på ett mildt sätt behandlade, d.
v. s. icke blifvit prostituerade, fallit samhället till last såsom tjuf-
var och skälmar. Deremot bar jag varit vittne till huruledes män¬
ga, som hos mina grannar begått vida mindre tjufnader än dem,
som jag förlåtit, och som blifvit derföre lagförde och undergått
kyrkoplikt, sedan blifvit verkliga brottets barn. Af denna enkla
erfarenhet, vill jag sluta dertill, att det vore hvarken ändamålsen¬
ligt, öfverensstämmande med hvad som är rätt, eller chrislligt
icke heller nyttigt och aldra minst i längden ledande till någon
riklig sparsamhet för staten att återtaga sådane bestraffningar, som
sannolikt skulle föranleda att brottslingar oftare återfalla till sam¬
ma fel, för hvilket de en gång varit antastade. Således motsät¬
ter jag mig den andra delen af Ur von Hartmansdorff* förslag.
3:dje delen af hans förslag innebär, att man skulle göra ett försök
med del nya straffsystemet på samma sätt som lian påstår att det
sker-i Preussen, att det skulle nemi. öfverlåtas åt broltslingarne
såsom en slags nåd att få underkasta sig det nya straffet i st. f.
det gamla, och Hr von Hartmansdorff tror att man af brottslin-
garnes val skulle kunna draga någon säker slutsats i afseende på
straffets användbarhet, nemi. så, att om de flesta valde det nya
bestraffningssättet, så knöde man deraf sluta att detsamma för dem
vore mindre afskräckande och således icke lämpligt. Man kunde
då, säger han, bespara sig de utgifter som dess antagande skulle
medföra. Jag tror att detta resonemang icke är rikligt samt
att man icke kan draga någon .säker slutsats af brottslingens val
i detta afseende. Man kan taga för temligen afgjordt all den för¬
härdade brottslingen, den sora upphört att hafva någon slags blyg¬
sel, skulle lättare uthärda spöstraffet för att derigenom blifva sä
mycket hastigare lös och ledig till begående af nya brott. Der¬
emot skulle den, hvilken lista gången hade felat, och hvilken sjelf
vore bekymrad öfver sin ställning, säkert undvika att blottställa
sig för det humilierande skamstraffet och hellre underkasta sig
cellfängelse. Men i allt fall kunde man icke med någon säker¬
het döma om bestraffningens resultater, jemförde med spöstraf¬
fens, förr än flera år förflutit under hvilka brottslingar flere resor
återkommit; d. v. s. flere decennier härefter. Jag tror emeller¬
tid att det förhållande, hvaröfver jag antydde mina bekymmer,
nemi. att brottens antal verkligen är i tilltagande, påkallar någon
skyndsammare åtgärd än den, som det i sista punkten gjorda för¬
slaget åsyftar, — påkallar att vi snart måtte få en ordentlig brott¬
målslag antagen — och ur sådan synpunkt är det, som jag äfven
motsätter mig detsamma.
Hr Akerman, Fredr.: Efter den temligen vidlyftiga och
fullständiga diskussion, sorn under förra riksdagen ägde rum i
Den 29 December e. m.
fråga om antagande af nya kriminallagens princip, hade jag trott
att man nu skulle gifva sig tålamod intill dess förslaget blifvit
bearbetadt af LagUtsk. innan man vidtog några åtgärder för att
hindra eller motsätta sig detta förslags antagande. Jag hade också
trott att hvad raan i motsats häremot skulle företaga sig, skulle
komma att inskränka sig till det vältaliga anförande, som hölls i
förra veckan af Hr Rääf; men jag har funnit mig bedragen här¬
uti, då Hr von Hartmansdorff i sista plenum uppträdt med en ny
motion för att förskottsvis söka förebygga lagens antagande. I
anledn. af denna motion, ber jag att få göra några få anmärkmr.
Hr von Hartmansdorff har sagt, att det i allmänhet är svårt
alt föreslå nya straff, som äro opröfvade. Jag vet icke huru man
skulle gå tillväga, då raan erkänner alt det nuvar. straffsystemet
icke duger, icke uppfyller sitt ändamål, för alt hitta på något nytt,
när man icke vill antaga något innan man pröfvat det, och då
antagande af en lag på försök väl icke låter sig göra. För mig
blir detta åtminstone obegripligt.
Det är vidare sagt i motionen, att de gamla kroppsstraffen
medförde bättre säkerhet. Jag har nämnt vid föreg:de till¬
fällen att, åtminstone efter mitt minne af de uppgifter brottmåls-
stalistiken innehåller, har antalet af brott icke ökats på sednare
tider eller sedan lagen förändrades så att spöstraff i flera fall ut¬
byttes mot mildare straff. Jag vill dock icke påstå att detta verk¬
ligen är förhållandet, särdeles som man icke kan förneka att vi
beklagligen äro myckel besvärade af brott och just detta förhål¬
lande är det, som framkallat den allmänna tanken på till ända¬
målet bättre ledande straff; men skulle ock så vara, att brottens
antal betydligen ökats, sä tror jag åtminstone för min del att man
icke bör tillskrifva della spöstraffens borttagande, ty obestridligt
är att dessa straff, i st. f. att förhindra brottslingars återfall, be¬
stämdt föranleda detsamma derigenom, att den person, som va¬
rit utsatt för en sådan bestraffning, i verkligheten utskjutes ur
samhället och då således alla uttågar till ärlig försörjning för ho¬
nom slängas, samt han ovillkorligen måste söka uppehålla lifvet, fin¬
nes för honom intet annat medel, än att begå nya brott. Sjelfva
straffsättet ökar således broltslingarnes antal. Jag tror dessutom
att en väsendtlig orsak lill det ökade antalet af brottslingar hör
sökas i det ständiga tilltagandet af löst folk utan försörjningsut-
väsar, hvaröfver alla samhällen hafva att klaga och hvaraf äfveu
vårt lider. — Det är äfven i motionen sagdi, att i Preussen och
annorstädes lärer det nya straffsystemet vara antaget på försök, om
jag hörde rätt. Jag vet icke hvarifrån den värde motionären
hemtat denna uppgift. Jag har sökt, så vidt möjligt varit, ali följa
med förhållandena i Preussen, men icke erfarit att något så be-
skaffadt försök derstädes ägt rum. Det är likväl möjligt, att så
varit förhållandet, och jag ber i sådant fall den värde motionä¬
ren upplysa mig, hvarpå han grundat denna uppgift. Man säger
att om man låter den som är dömd brottslig välja mellan kropps-
och fängelsestraffen, så får man se hvilketdera som oftast väljes,
och hvilketdera brottslingen anser vara minst afskräckande; men
53G
Den 29 December e. m.
jag hemställer huruvida en person, som är dömd för ett brott,
kan hafva något skäl för sitt val i della fall. Han kan väl icke
bedöma hvilket som är svårast, att fä spö eller eusamhetsfängelse,
innan han försökt begge delarne. Visserligen kan man i inbill¬
ningen föreställa sig att det ena är svårare än det andra, men
utan att hafva försökt det, sä kommer man icke till något säkert
omdöme. Dä man således måste tillskrifva brottslingens val af ena
eller andra straffet, endast ett hugskott, huru skulle man då på
denna väg komma lill något säkert resultat? Jag förstår det icke.
Dessutom lärer det väl icke gå an all hafva 2 strafflagar pä en
gång; ömsom begagna kroppsstraff och ömsom fängelsestraff. Det
är föreslaget i slutet af motionen, att del skulle i nådeväg förun¬
nas brotlslingarne att fä välja emellan de båda straffen, men jag
vet icke huru delta skulle exeqveras; tyda de första gången dömas
för brott, så kommer nästan aldrig någon nådeansökning i fråga.
Den dömde önskar då vanligen alt, så fort som möjligt, få kom¬
ma på fri fot; han är icke vand vid fängelset och har icke hun¬
nit få behag derför och önskar derföre blott att komma ut der¬
ifrån. Vanligen komma endast nådeansökningar från mera för¬
härdade brottslingar, hvilka derigenom söka att vinna lid; det är
åtminstone nu förhållandet med mängden af dem som söka nåd.
Om, för sådane förhärdade brottslingar, det skulle blifva öppet alt
välja emellan kropps- och fängelsestraff, så kunde deraf visserligen
icke hcmlas någon ledning för omdömet, ty man skulle göra sig
alldeles för stora illusioner, om man trodde att del nya straffsystemet
skall verka på dem, som i de gamla fängelserna grånat till hof¬
var. Icke ens den mest nitiska försvarare af det nya straffsyste¬
met kan hoppas alt detsamma skall pä sådana personer verka till
förbättring; men om deremot detta system tillämpas på dgn som
icke i våra gamla fängelser förhärdats, eller genom nuvar. straff¬
system oftast blifvit för lifstiden gjord till brottsling, torde man
med någorlunda säkerhet hoppas pä det nya straffsystemets verksam¬
het. Jag kan således för min del icke finna hvartill del skulle leda
eller hvad man skulle vinna för en erfarenhet genom det sätt,
som den värde motionären här föreslagit; ty, som sagdt är, något
bevis kan man endast erhålla genom det nya straffsystemets til¬
lämpning någon längre lid, d. v. s. när brottslingar hunnit försö¬
ka det svåra uti de nya straffen och deras erfarenhet derom blir
bekant. Då får man nog veta verkan deraf. Jag får på dessa
grunder afstyrka bifall till Hr von Hartmansdorffs motion.
Hr Bruce, Rob. Ed v.: I anseende lill Frih. Raabs anföran¬
de, som är mycket menskligt och med mycken chrisllig vänskap för
samhället, kan jag icke fästa mig vid något annat än det, ali det
förundrat mig huru en person, som begått brott i en persons
tjenst, kan skickas till annan person. Han måste naturligtvis
medföra en orlofssedel, 1 denna orlofssedel skall åtminstone slå
personens karakter, såvida samvetet talar. Derigenom hindras per¬
sonen att dupera andra personer. Jag begriper icke huru det är
möjligt att en person, sorn begått brott, kan få plats på ett ao-
Den 29 December e. m.
537
nät ställe då Iian fått orlofssedel, och enligt Svenska lagen måste
lian hafva en sådan.
I afseende på Hr Åkermans förslag, sorn är märkvärdigt nog,
utomordentligt i min tanka, sä får jag medgifva och erkänna,
del jag icke har rest på statens bekostnad för att vinna kunska¬
per i andra länder. Jag har försökt att sjelf vinna duglig¬
het utomlands, och det skulle glädja mig om jag här någon¬
gäng kunde vinna bifall af det Stånd jag tillhör, men det torde
blifva svårt. När man reflekterar och ser, att man blott liar en
planka att öfverhoppa, så är det mycket lätt alt öfverhoppa den¬
na planka; men supponera att man bade ett djup af 20 famnars
bredd att öfverhoppa; då frågar jag: månne man icke reflekterar,
innan man öfver'hoppar det; ty nian vet att om man försöker
det, så skall man falla i djupet. Så länge de gamla straffen äro
qvar, så skall man frukta att utsätta sig för dem. .lag får endast
nämna, att jag på det högsta gillar den motion, som Hr von
Hartmansdorff framställt. Det är första gången jag vistas i detta
ärans hus, men det är pä samvete jag talar i anseende lill de
känslor, jag tiar inombords.
Jag anhåller alt de fä ord, jag bär haft äran uttrycka inom
detta Stånd, mätte få medfölja remissen af Hr von Hartmans¬
dorff motion.
Hr von Hartmansdorff: Jag har fått vida mindre an-
märkmr emot mitt förslag, än jag väntade mig. Emellertid får
jag förklara alt det icke är af de lagkloke, sora man företrädes¬
vis bör lära sig huruledes slrafflagarne skola vara beskaffade. Det
behöfves icke lång erfarenhet för att se huruledes än det ena
straffet, än det andra blifvit af vederbör, lagstiftare berömt. Vid
1840 och 1841 årens riksdag hörde man ådaläggas klart sorn da¬
gen, att endast kropps- och skamstraffeu bortloges, så skulle med
detsamma brotten förminskas. Men illgerningsmännen hafva i
verkligheten visat motsatsen. Det är förnämligast af dem, som
jag tror att man skall lära sig huru brottmålslagar böra vara be¬
skaffade. De straff, för hvilka missdådare rädas, de som desse af-
sky är det, hvilka lagstiftaren bör antaga; deni som illger-
ningsmannen icke rädes för, bör lagstiftaren afskaffa. Utan af¬
seende på hvad de lagkloke derom må säga, nödgas samhället
alltid omsider begagna de medel, hvarigenom missdådare återhål¬
las. Det är ur denna synpunkt, som mitt förslag blifvit affattadt
och som jag vidhåller det, öfvertygad, att det allmänna skulle
vinna på dess antagande. Jag bör likväl icke lemna utan gen¬
mäle vissa af de anmärkmr sora emot mig blifvit gjorde. Först
bör jag dock erinra, att rubriken på min motion är oriktig. Jag
vet icke hvem som gjort den, men så som jag hörde den upplä¬
sas skulle jag hafva föreslagit ändringar i den nya strafflagen.
Det vill jag icke befatta mig med. Den nya strafflagen är ingen
lag, utan ett förslag, och jag hoppas att han icke mätte blifva
något mera. Jag har föreslagit förändringar i den nu gällande
strafflagen, emedan det är efter den som tjufvar och skälmar rät-
538
Den 29 December e. m.
(a sig. Frill. Raab har sagt, att sedan man en gång ändrat de
gamla straffen, så borde man icke återtaga hvad man derigenom
lagstiftat, d. v. s. det samma som att i händelse man gjort ännu
flera misstag 1840 och 1841, så skulle man icke rätta dem efter
som de redan vore begångna. Hvilka andra än så beskaffade
misstag skall man rätta? Han har sagt att osäkerheten mycket
tilltagit på sednare lider. Min andra värde motståndare, Hr
Akerman, har deremot förklarat, det brotten, så vidt han visste,
icke ökats utan minskats. Hvilkendera af mina värde motstånda¬
re är det nn som har rätt? Vilja de sjelfve utreda det? Frih.
Raab har bestridt den 2:dra punkten af mitt förslag, men före-'
slår likväl särskildt, alt den 3:dje måtte ogillas. Det behöfver
icke Friherren, ty förfaller den 2:dra punkten, så förfaller äfven
den 3;dje.
Frih. Raab har omtalat hvilken god verkan husagan gjort på
hans underhafvande. Månne icke sådant bevisar huru nyttiga
kroppsstraffen äro; ty jag förmodar att ingen annan husaga be¬
gagnats, än den som drabbar kroppen. Vidare säger Frih. Raab,
att först efter många års erfaredhet kan man se hvad ett straff
verkar. Ehuru det så förhåller sig, vill Frih. Haab likväl icke
afvakta den erfarenhet som kunde vinnas genom det försök jag
önskade skulle anställas, utan han tror bättre vara, att på måfå
antaga hvad lagberedningen föreslagit.
Hr Akerman frågar mig hvarpå jag grundat min uppgift om
förhållandet i Preussen. Den har jag grundat på egen åsyn der¬
städes. Jag har sett de här föreslagna straffen der verkställas,
men blott på ett ställe. De verkställas icke allmänt af det goda
skälet, att man der likasom här icke har fängelser byggda öfver¬
allt. Men der har man den försigtigheten alt icke genom lag in¬
föra ett straff, som icke kan verkställas, under det man här sö¬
ker få en lag antagen som, i fall den vore gillad, icke kunde ut¬
föras för obrist på fängelser.
Hr Akerman har sagt att brottslingen, äfven om nåden be¬
viljades honom alt få välja, icke kan göra ett sådant val derföre
alt han på förhand icke kan veta skillnaden emellan de olika
straffen. Om brottslingen icke vet hvilkeldera straffet som är
värst, huru veta då lagstiftarne det? Och likväl tilltro de sig på
förhand afgöra hvilkeldera straffet som är mera verksamt än det
andra.
Jag slutar med hvad jag började, nemi. att det är väsendt¬
ligen af ogerningsmänuen, man skall lära sig hvad straffen verka.
Det hände mig under det jag besökte ett bestraffningsfängelse i
Belgien, att föreståndaren visade mig en hel skrift med anmärk:r
som en fånge derstädes hade gjort ang:de de nya straffen. När
jag frågade föreståndaren hvad skriften väsendtligen innehöll, så
svarade han: ”jo! fången säger, att lagstiftaren känner oss icke;
lian vet icke hurudan vår tankegång är, och derföre har han
misstagit sig i sina välmenta framställningar.”
Hr Hjerta, Lars: Utan att tilltro mig förmåga att ingå
Den 29 December e. ni.
539
djupare i det diskussionsämne, som nu är för handen, hvilket jag
dessutom icke kan. då jag så sent kommit upp, har jag likväl
icke kunnat undgå att med stor uppmärksamhet åhöra den grund¬
sats, som en utmärkt talare och ledare inom delta hus har fram¬
ställt såsom regel för lagstiftningen, nemi. alt man borde rätta
sig i afseende på straffens antagande efter fångarne och illger-
ningsmännen. Jag fruktar alt detta antagande skulle gifva en
tillämpning af ordspråket, att sätta bocken till trädgårdsmästare;
ty det är icke sannolikt alt man skulle få den bästa undervisning
af illgerningsmännen om de lämpligaste straffen. Hr von Hart¬
mansdorff synes laga för afgjordt, all illgerningsmännen tycka me¬
ra om de straff som äro föreslagna uti det nya lagförslaget, än
de nu gällande. Jag ber att med anledn. häraf få erinra om,
att samma sidas talare, som nu deklamera emot det nya lagför¬
slaget på den grund, att del skulle gå ut på en allt för stor mild¬
het, afmålade vid förra riksdagen ensamhetsfängelset såsom alltför
grymt emot de brottslige. Således synes just den inkonseqvens,
som de förebrå de lagkloke, alt berömma än det ena straffet än
det andra, egentligen ligga deni sjelfve lill last, ty eljest tyckes
det icke som de kunde föra ett motsatt språk vid den ena riks¬
dagen emot den andra.
Jag vill för öfrigt icke bestrida att de åsigter, som den vär¬
de motionären här framställt, äro konseqveula ifrån den synpunkt
från hvilken han utgår. De stå i sammanhang med hela det sy¬
stem som han försvarar, och utgå ifrån den grundsats ali hålla
ned den fattige, att söka göra en så stor klyfta som möjligt emel¬
lan de särskildta samhällsklasserna. Om man icke tänker sig alt
i sammanhang med utvecklingen af national-förmögenheten äfven
den fattiges och arbetarens villkor skall kunna förbättras, samt
hans friheter och rättigheter ökas, i jemnbredd med en utvidgad
folkuppfostran; om raan vill att den egentliga arbetare-klassen skall
befinna sig i en sådan belägenhet, såsom nu mångenstädes på lan¬
det är händelsen, att en medlem af denna klass icke har något hopp
för framtiden, att han icke kan trygga sin ålderdom emot nöden,
att han befinner sig nedtryckt i en fullkomlig servilism och lik¬
nöjdhet för allt annat, utom all efter dagens möda fä hvila sina
trötta lemmar, alt han följaktligen icke kan finna något utrymme
för att lyftas i intellektuell afseende öfver det dagliga elände som
omgifver honom, och icke heller kan hafva lust dertill så länge
han likt den drunknande mäste anstränga sig ifrån morgon
till qväll blott för att uppehålla sjelfva lifvet åt sig och de sina;
om man, såsom det synes, vill att allt detta skall fortfara, så är
det äfven ett naturligt föreställningssätt nog i enlighet dermed, att
sådane personer icke heller kunna genom något annat medel med
säkerhet afhållas ifrån alt öfverträda lagen, än genom skräcksyste¬
met. Såsom skräcksystem betraktadt är det möjligt, att kropps¬
straff^ kunna verka fördelaktigt (jag säger icke att de göra det,
men jag känner icke saken nog för att afgöra det). Då finner
jag det äfven konseqvent af dem, som vilja hafva skräcksystemet
till basis för straffen, alt de yrka på delta straff; det torde blott
540
Den 29 December e. m.
böra anmärkas, att det synes som tidsandan tagit en annan rikt¬
ning och hyllar andra åsigter, och då man arbetar för de lägre
klassernas lyftning i andra hänseenden, så mäste man äfven från¬
gå terrorismen i detta fall och söka att finna andra straff, hvilka
afhålla ifrån brott, utan att äga det slags inverkan, som sökes
genom kropps- oöh skarastraffen.
Hr Å kerman: Jag räknar mig visserligen icke till de lagklo¬
kes antal, ehuruväl jag egnat en stor del af mitt lif och min
verksamhet åt detta häll; men så mycket sjelfförtroende äger jag
dock, att jag tror mig hafva förvärfvat någon erfarenhet i lag¬
stiftning och lagskipning; och jag hör derföre icke, oaktadt mo¬
tionären förklarat mig vara en alldeles inkompetent domare, och
att man, för att få det rätta och sunda omdömet i detta ämne,
skulle vända sig till illgerningsmännen, låta afhålla mig från alt
yttra några ord i följd af hans‘svar.
Han åberopade ur mitt förra yttrande, att jag skulle sagt att
brotten under sednare tider minskats. Detta har jag aldrig sagt,
utan jag yttrade alt jag icke trodde att i följd af de ändringar i
några fä fall, hvarigenom spöstraffen bortlogos vid 1840 års riks¬
dag, brotten blifvit betydligt ökade och att, om de något ökats,
sä ansåg jag sådant härleda sig ifrån andra orsaker.
Den värde motionären yttrade vidare, alt i Preussen hade
man den försigtigheten att icke antaga straffen förrän man hade
fängelserna i ordning. Jag vet verkligen icke hvilket man skall
börja med, antingen att bygga fängelserna innan man har lagen,
eller tvertom. De, som icke vilja lagen, kunna säga: vi dröja med
lagen intill dess vi hafva fängelserna färdiga, då man på andra sidan
kan med allt skäl säga, att del icke är skäl alt hygga fängelser in¬
nan man vet om de komma alt begagnas. För mig tyckes det
vara gifvet, att man skall vara deciderad antaga lagen, innan man
ingär på de betydliga kostnaderue, som medlen för dess tillämp¬
ning — fängelserne — erfordra, och att man derjemte kan vara
ganska lugn, att lagen icke kommer lill någon verkställighet, förr
än man har fängelserna i ordning.
I mitt anförande nämnde jag att de der försöken, sorn före¬
slogos, icke skulle kunna blifva några försök på hvilka ett säkert
omdöme kunde grundas om huru straffen skulle komma att sma¬
ka, och i strid mot Hr von Hartmansdorff tror jag att de, som eg¬
nat sig åt lagskipning, måste i följd af deras derunder förvärfvade
bekantskap med hrottslingarues lynnen, deras sträfvanden, deras
fruktan o. s. v., tills vidare torde fä antagas vara kompetenta
domare, öfver hvilkeldera straffsätt må vara lämpligast.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolf, anförde
skriftligen:
Jag fäster min öfvertygelse i detta föredragna ärende vid
samma skäl hvarpå allmänna tänkesättet hvilar, hvarpå mäng¬
den grundar sin öfvertygelse; denna håller sig vid erfarenhe¬
tens, vid det verkligas grundfasta skäl och låter icke locka sig af
idealismens, af inbillningens tomma förespeglingar, den antager icke
Den 29 December e. m.
541
solbeglänsta moln för guld, och icke läror för. sanna, om hvil¬
kas grundfalskhet den öfvertygas, då de skola tillämpas i det verk¬
liga. Den kan icke såsom theoriernas mästare gifva logiska skäl
för sin öfvertygelse, den pekar på händelserna, på verksakerna,
lärorna förverkligade, följderna af deras utförande komma den
med sin slående sin öfvertygande bevisning till hjelp. Allmänna
tänkesättet, mängdens öfvertygelse har hela liden varit mot den
af den nya styrelsen antagna efterlåtenhet uti brottens bestraf¬
fande, den bar ansett en alltför långt drifven mildhet mot
brottslingen vara en lika stor grymhet mot den laglydige, i
det den genom borttagande af fruktan för straffet hos den
brottslige äfven borttagit skyddet för den laglydiges rätt. Osä¬
kerheten i vår hufvudstad, stråtröfverierna kring landet höja för
denna åsigt sin öfvertygande röst. En lag bör för sin öfverträ¬
delse stadga ett så svårt straff, att den hålles i helgd äfven af
den som i det moraliska, uti hedrens och pligtkänslans bud icke
känner något återhåll; gör den icke det, är brottsligheten lös-
släppt och laglösbeten framrusar med ohejdade tyglar. Den sed-
naste styrelsen har genom sin alltför stora efterlåtenhet uti den
brottsliges bestraffande och deraf följande lamhet uti försvarande
af den laglydiges rätt, såsom ock i mycket annat, i nationens öf¬
vertygelse rest en ärestod åt den föregående. Nationen är fullnöjd
af dess nya, dess halfheter uti idéer, halfhet uti dessas utförande, la¬
gar, förslag, endast hemtade från inbillningens länder och endast
passande för dem, som styra och slyras der. Jag tror mig uttala
allmänna öfverlygelsen, folkets tänkesätt, dä jag sluter mig till
Hr von Hartmansdorffs förslag om återgåeude till den strängare
bestraffningen, på det den laglydige måtte finna sig lika väl, lycklig,
trygg, säker och sorgfri uti sin koja, som den brottslige i sin cell.
Jag omfattar äfven såsom nationens sak Hr von Hartmans¬
dorffs förslag, att det obegränsade fält för pröfningsrält, det
nya lagförslaget anvisat, domaren måtte få qvarblifva inom de
inbillningens landamären der det blifvit utpekad!; ja jag går så
långt häri, alt jag önskar, att den hittills domaren uti vår lag
medgifna pröfningsrält äfven mätte försvinna och domaren enligt
vår lag liksom enligt den Engelska vara ovillkorligt tvungen alt
följa lagens bokstaf, då jag är öfvertygad, att om någon skyl¬
dig gick fri, så skulle dock ingen oskyldig blifva straffad.
Hr Cederschjöld, Rob. Theophron: Med Hr von Hart¬
mansdorff är jag ense derom, att del straff bör företrädesvis an¬
vändas, som mest verkar lill förbättring; men jag kan deremot
icke med honom dela åsigt derutinnan, alt lagstiftaren skulle helt
och hållet stadna i villrådighet huruvida spö- och risstraffen kun¬
na verka derhän eller icke. Vi vela nemi. nogsamt, att spö-och
risstraffen alldeles icke verka till detta ändamål och vi veta äf¬
ven att det icke är möjligt att med dem kunna åstadkomma nå¬
gon förbättring, ty den sorn har undergått en sådan bestraffning,
lian är för hela lifstiden utskämd och för honom är ingen åter¬
gång möjlig. För deni åter, som insättas i cellfängelse, är det
542
Den 29 December e. m.
möjligt alt komma till sjelfbesinning och att hos sig stadga bätt¬
re föresatser. För själasörjaren, som har tillträde till fängelset,
är det möjligt att väcka den fallne till förbättring. Beklagligtvis
är likväl förhållandet för närvar, sådant att, sedan förbättringen
är åstadkommen, den straffade utsläppes snart sagdt vind för väg,
så alt han svårligen kan underlåta att åter beträda brottets bana,
emedan icke någon utväg är för honom beredd att i det fria
samhället vidare på ärligt sätt försörja sig.
Jag är med Hr von Hartmansdorff i allmänhet ense derom,
att sådana straff böra användas, för hvilka illgerningsmännen mest
rädas; men jag är deremot icke ense med honom derom, att spö-
och risstralTen äro sådane straff. Erfarenheten visar nogsamt, att
förbrytarne icke frukta för dessa straff, och det är alldeles tydligt
alt de icke kunna det göra, då de endast åstadkomma några ögon¬
blicks smärta, men lemna förbrytaren tillfälle alt genast åter
komma ut ibland sina fordna kamrater för att begå nya brott.
Ensamhetsfängelset deremot är icke några minuters pläga, och är
säkert det straff som skall bäst verka till förhindrande just af
(jufnadsbrott, emedan de för en längre tid utestänga förbrytaren
från all gemenskap med sina fordna kamrater och när han slip¬
per ut ur fängelset, så är han såsom en ny och främmande
menniska. Han träffar icke dem, med hvilka han förut nmgåtts,
men inträder uti helt andra förhållanden. Då är det likväl för
honom, likasom i många fall för dem som aldrig begått brott,
möjligt att löpa fara alt tvingas till att begå sådana i saknad af
medel att på ärligt sätt sig försörja. Det var derföre jag i sista
plenum väckte en motion, som jag vill hoppas och önska att R.
St. måtte behjerta, den nemi. att arbete måtte anvisas åt en hvar,
som deraf är i saknad och nödig vård lemnäs åt den kraftlöse nöd¬
lidande; och jag är då fullt öfvertygad om att en gräns skall
vara satt för brotten och alt kommande Ständer skola blifva i
tillfälle att bedöma saken i sin helhet och gerna lemna de me¬
del som behöfvas för att sälta den nya lagen i verkställighet.
Men vill man icke vidtaga den åtgärden, att skaffa arbete åt den
som deraf är i saknad, och bereda vård åt den kraftlöse nödli¬
dande, eller med andra ord söka förekomma brotten, så lönar det
sannerligen icke mödan att sysselsätta sig med att införa nya
strafflagar och uppföra nya fängelser för att bestraffa de brottsli¬
ge. Detta alldeles bakvända förfarande kostar oerhörda summor,
hvilkas belopp ständigt skall till vexa och snart nog öfverstiga Sta¬
tens tillgångar.
O o ~
Hr Akerman har, i afseende på den sista delen af Hr von
Hartmansdorffs förslag, nemi. alt det i nådeväg skulle lemnäs öp¬
pet för de brottslige att välja cellfängelse i st. f. nu gällande
straff, invändi alt sådant icke vore möjligt. I detta afseende kan
jag icke annat än förena mig med Hr von Hartmansdorff i hvad
möjligheten beträffar, och jag får äran upplysa, att det måste va¬
ra så mycket mera möjligt, som redan under flere år K. M. i
nådeväg tillämpat cellfängelsestraff. Vi hafva här på Långholmen
ganska många fångar, som blifvit insatte i ensamhetsfängelse i
Den 29 December e. m.
543
st. f. alt undergå det straff, hvartill de enligt allmänna lagens
stadganden gjort sig förfallne.
Hr von Hartmansdorff: Hr Åkerman liar anmärkt hu¬
ruledes de, som klandra det nya straffsystemet, förlidne riksdag
klagade deröfver, all cnsamhetsfängelsel vore för strängt och att
lill följe deraf det nu skulle vara en motsägelse i mitt yttrande
ang:de de nya straffen. Det förhåller sig verkligen så, att en¬
samhetsfängelse, efter min tanke, är ett alltför hardt straff när
det är långvarigt,o men alltför klent när det är kort. Detta bor¬
de icke för Hr Åkerman vara någon främmande sak, då del just
är derpå, som godtycklighets-systemel betydligen hvilar.
Hr Hjerta har här öppet uttalat en mening, som var mig
välkommen ali få höra, emedan den eljest säges desto mera i
smyg, nemi. alt de som med mig dela lika tänkesätt hafva för
afsigt alt hålla ned den fattige. Jag får först fästa uppmärksam¬
heten derpå, att det är skillnad emellan den fattige och den brott¬
slige. Jag har endast talat om illgerningsman, utan alt säga om
de äro fattige eller rike; ty de kunna äfven vara det sednare.
Hr Hjerta har deremot talat om fattige allena, utan att omnämna
någon brottslighet. Han har dervid tillagt betraktelser rör:de nä¬
ringsfrihet och folkuppfostran. Hvad näringsfriheten beträffar, så
har jag talat emot densamma icke för alt hålla ned den fattige,
utan för att hjelpa honom upp, ty det var de förkastade skråför-
fattningarnes åsyftning att genom den personliga konstfärdighe¬
tens framhållande bringa den fattige till oberoende och heder.
De nya förfaltningarne om näringsfrihet deremot gynna den rike
på den fattiges bekostnad.
Må det vara mig förlåtet, att jag gör denna afväg från äm¬
net, men för alt besvara ett sådant anfall som Hr Hjertås, torde
det vara ursäktligt. Genom de nya näringsförfattningarne blif-
ver, säger jag, den fattige blottställd för att hällas ned af kapita¬
listen. Olyckan ligger just deruti, alt man bildar ett rikedoms-
förtryck, en mammonism, såsom man i sednare tiden kallat den,
hvilken jag ej velat gynna, utan bestrida.
Hvad folkuppfostran beträffar, så torde väl andra, om icke
Hr Hjerta, veta, att jag för densamma användt en betydlig del af
min lefnads verksamhet och alt jag gör det ännu i dag.
Man bör frångå terrorismen äfven i beslraffningarne, säger
Hr Hjerta. Ja, det är ganska vackert sagdt, men hvad betyder
det? Det betyder kanske att husagan t. ex. skall utbytas emot
tjenarens ögonblickliga afflyttning. Jag frågar hvad som är far¬
ligare för en sådan eller för en torpare eller hvad arbetaren må
heta, antingen att blifva kroppsligen bestraffad för sina förseelser,
hvilket, såsom Hr Cederschjöld nyss har sagt, medför en ögonblick¬
lig smärta, eller att förlora sin tjenst? Hvilken våda uppslår icke
derigenom för dessa personer och för samhället i det hela! —
Men så är det med våra nya fdantroper, blott skinnet skonas, så
är allt godt, äfven om menniskan för öfrigt må gå under.
Hr Akerman har i anleda, af milt förslag anmärkt, alt då
544
Den 29 December e. m.
man måste antingen bygga fängelser utan lag, eller antaga lag
utan fängelser, så vore det väl bättre att börja med det lindri¬
gare nemi. att antaga lag ulan fängelser. Men jag frågar om
följden då icke skulle blifva, att när brottslingen dömdes efter la¬
gen, men bestraffningsfängelser saknades, så måste han blifva
strafflös och samhällets rättskaffens medlemmar fortfarande blott¬
ställas för hans ogerningar? Det är just denna påföljd af den nya
lagens antagande, som jag vill förhindra och hvarföre jag bestrider
den. Det är äfven derföre, jag föreslagit alt, då de nu gällande
straffen äro lama och vanmäkliga att hindra brotten, man måtle
göra försök med de nya straffen innan man lika obetänksamt och
oförsökt införer dem. Att det är möjligt göra försöken på det
säll, jag föreslagit, har Hr Cederschjöld nyss omförraält såsom re¬
dan verkställd!.
Om man tvekar huruvida brotten i sednare tider ökats eller
icke, så torde det komma deraf, att sedan man erfarit det de la¬
ma slraffen icke skydda, så undviker man, så vidt möjligt, att ge¬
nom illgerningsmännens tilltalande blottställa sig för deras hämd,
när de med det första återkomma på fri fot och icke rädas att
förnya sina våldsamheter.
Hr Akerman: Jag ber Ståndet om tillgift att jag ännu en
gång tager ordet i detta ämne, men jag är nödsakad dertill, då
jag hör, att mina ord icke blifvit förstådda. Jag vill icke tro, att
de varit förtydda, utan måste antaga att jag blifvit missförstådd,
härrörande derifrån att jag uttryckt mig otydligt. Hr Cederschjöld,
och sedermera äfven Hr von Hartmansdorff, med åberopande af
den förstnämnde, har upprepat, såsom ett yttrande af mig, att
det icke skulle gå an att, med bibehållande af vår nuvar. lag,
gifva brottslingar ensamhetsfängelse i nådeväg. Jag har visserli¬
gen icke sagt annat än alt det kan gå an, men trodde det en¬
dast komma i fråga i afseende på förhärdade brottslingar, samt att
man icke af deras val kunde draga någon bestämd slutsats om
dessa straffs stränghet eller icke. Det är delta jag har sagt och
ingenting annat.
Hr von Hartmansdorff har äfven påstått att jag har sagt, att
man icke borde bygga fängelser utan afseende på att lagen blef-
ve antagen, och att således det vore ett sätt att låta brott-
slingarne gå strafflösa, om man antoge lagen, innan man hade
några fängelser. Jag sade likväl, hvilket man icke hörde eller
icke ville höra, alt lagen i allt fall iclie kunde komma lill verk¬
ställighet förrän fängelserne blifvit byggda. Således behöfde man
icke frukta för, alt man skulle hafva en lag, hvilken icke kunde
tillämpas.
Ilemitterades till LagUtsk.
Föredrogs Frih. Hermelins, A u g. Söd erli ng, d. 23 den¬
nes e. m. på bordet lagda motion, om ändring af de lagrum och
för-
Den 29 December e. m.
545
författningar, som föreskrifva undersöknings hållande af härads¬
rätt i åtskilliga ekonomi-mål.
Gr. Frölich, Gustaf Erik: Det är endast för att få ett
nogare bestämmande uti den ifrågavar. motionen, som jag tager
mig friheten att anföra några ord. Då det är fråga om den för¬
ändring i en lagparagraf, som här åsyftas, så trodde jag att dom-
hafvandes åliggande borde nogare bestämmas, men_bibehållas vid
hvad den nu är i afseende på ekonomi-mål, jemte det att lagen
deremot skulle i så måtto utsträckas, att, då K:s bef:des lid medgåf-
ve och i sådana mål der de skulle pröfva det vara af nytta, det
skulle vara K:s bef:de medgifvet alt handlägga målet i sin bör¬
jan, medelst undersökningars hållande och öfverenskommelsers
träffande med menigheter. Del vore ganska mycket att säga om
den föreslagna förändringen, men jag inskränker mig till begä¬
ran om delta förtydligande och anhåller, alt detsamma måtte få
åtfölja motionen till Utsk.
Remitterades lill Lag- samt Allm. Bosv.- o. Ekon.Ulsk:n.
Föredrogs och remitterades lill Stats-och LagUtsk:n Hr Ro¬
senblads, Bernh., d. 23 dennes e. m. på bordet lagda mo¬
tion, röride pröfningcn och afgörandet af de s. k. äldre krono-
fordringarne.
Föredrogs och remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. Hr
Re uter svärds, Per Adam, d. 23 dennes e. m. på bordet
lagda motion, angtde hortarrenderande af prestboslällen.
Föredrogs Hr R eu ters vä rd s, Per Adam, d. 23 dennes
e. m. på bordet lagda motion, om upphörande af rättighet för
Riksmarskalks-embetet, att från Stockholms station af K. M:s
Holla reqvirera manskap till handräckning vid K. hofvet.
[ afseende på denna motion hade Frih. Gyllengranat,
Carl Aug. Burchard, inlemnal ett så lydande anförande:
På det StalsUtsk. måtte lättare blifva i tillfälle att pröfva
behörigheten af förevar, motion, utbeder jag mig att i afseende
på densamma få lemna några upplysningar.
Motionären förmenar alt de ä Stockholms station uppfordra¬
de båtsmän i st. f. att användas vid flottans arbeten endast bi¬
träda i de Kongliga köken och vid hofvets möjligen inträffande
flyttningar.
Om så förhölle sig, vore sannerligen behofven i de K. kö¬
ken och för hofvets flyttningar ganska stora, enär bätsmans-upp-
fordringarne i Stockholm i medeltal utgöra omkring 400 man;
men verkliga förhållandet deremot är, att det endast är ganska
sällan och vid mera utomordentliga tillfällen som några båtsmän
begagnas till handräckning för hofvet.
I H. *5
546
Den 29 December e. m.
Motionären säger vidare, att, då Konungen liar en bestämd
liofhållningssumma sig anslagen, så bör ock af densamma alla
hofvels utgifter bekostas.
Så sker också hvad båtsmännens handräckning beträffar, eme¬
dan då de till sådan äro kallade, undfå de af K. M. 16 sk. b:co
hvardera för dag, eller ungefär dubbelt emot hvad dem af Kro¬
nan bestås. Räcker handräckningen utöfver dagen, undfå båts¬
männen 32 sk. per man.
Ehuru motionären icke nog tydligt sådant antydt, lärer dock
meningen vara, alt Kronan genom denna handräckning skulle
lida någon förlust. Detta är icke förhållandet, ty håtsmännens af¬
löning och bröd innehälies dä de göra handräckning vid hofvet.
Jag anhåller att dessa upplysningar må jemte motionen till
vederbör. Ulsk. varda remitterade.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Då härefter föredrogs Hr Reutersvärds, Per Adam,
d. 23 dennes e. m. på bordet lagda motion, angule indragning
af s. k. ordonnanser eller stuguvaktare hos befälet vid K. M:s
flotta, upplästes följande af Frih. Gyllen gra na t, Carl Äng.
Burchard, inlemnade anförande:
Hr Reutersvärd har i sin förevar, motion omförmält, huru¬
som det högre befälet vid flottan i Stockholm sedan längre tider
haft sig tilldelade bålsmans-ordonnanser eller stuguvaktare i och
för budskickningar i flottans ärenden, men att dessa numera be¬
gagnas att borsta kläder, biträda i kök o. s. v.
Att Kronans manskap bör användas för Kronans arbeten
och icke lill drängsysslor, lärer ingen vilja bestrida, men icke
kan deraf härledas den slutsats, att alla ordonnanser och stugu-
vakter böra afskaffas; jag hyser tvertom den öfvertygelse, ali det
högre befälet verkligen har behof af ordonnanser och det just för
budskickningar i flottans ärenden.
Hvad åter stuguvakter beträffar, torde äfven de vara behöf-
lige för vården af Kronans hus. Desse sednare äro likväl ej från
ali tjenstgöring befriade, ty de begagnas turvis till patrullering
både å Skeppsholmen och i staden.
Emellertid, om eli sådant missbruk verkligen förefinnes, som
det motionären påpekar, lär det nog vara lika gammalt som
sjelfva saken; men det måtte väl kunna afhjelpas utan att R. St.
behöfva derom lill K. M. göra und. hemställan. Likväl vore det
icke billigt att förhindra den stackars båtsmannen, som i detta
fall står i samma kategori med garnisonssoldaten, att på sine fri¬
stunder genom ärligt arbete, det må nu vara vedupptagning, mang¬
ling eller t. o. m. borstning, förtjena några skilling utöfver den
knappa aflöning honom af staten bestås.
För öfrigt har jag mig bekant, alt för några år sedan an-
befalde slations-befälhafvaren en betydlig inskränkning i ordon-
nansers och stuguvakters antal å Skeppsholmen.
Den 29 December e. m. 547
Alt detta anförande må få åtfölja motionen till vederbör.
Ulsk., anhåller jag vördsamt.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Ulsk.
Föredrogs Ridd.Ulsk:s d. 18 dennes e. ra. på bordet lagda
mern. N:o 2, ang:de en särskild uppgång till läktaren i Ridd.-
salen för corps diplomalique m. 11.
Rr von Hartmansdorff, Äng.: Jag hemställer, om icke
delta betänk, bör punktvis föredragas, efter del innehåller flera
särskildta tillstyrkanden.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. bifölle, att
delta mern. punktvis företogs till afgörande, men dervid anmälde
sig och yttrade:
Frih. Cederström, Jakob: Jag har svårt att förslå Ridd.-
Ulsk:s afstyrkande af den enkla motion, som blifvit gjord, för alt
skaffa uppgång till läktaren, icke ensamt för corps diplomalique,
ulan jemväl för ali bereda tillfälle ät de slats-råds-ledamöter,
som icke äro af frälse Stånd, alt besöka läktaren, ulan att behöf¬
va trängas med den allmänhet, som pä läktaren har inträ¬
de. Det skäl, som blifvit anfördt, att dessa personer skulle
komma in i Riddarhussalen, år icke riktigt, ty de komma icke
in i salen, utan stadna utanför der vid dörren lill trappan, och
gå derifrån upp på läktaren. För öfrigt kan man äfven göra
gången hälften så bred, så får man en särskild uppgång till läk¬
taren och en ingång tili salen. Att följden skulle blifva nyttig,
anser jag vara gifvet. Att deremot slå hål på muren och göra
en trappa från förstugan upp till den ändan af läktaren, som är
åt torget till, anser jag mindre lämpligt, derföre att det skulle
skämma den archilektoniska stilen uti förstugan och för öfrigt
skulle det icke här, såsom vid den andra ändan aT läktaren, låta
sig göra, ulan att hindra ingången till salen.
Att genom numerering undvika trängsel, är icke heller möj¬
ligt, emedan man icke kan hindra de personer, som inkomma ,
alt slå stilla och de samlas vanligen vid trappan, sorn förer ned
ifrån läktaren, för att, när de behaga, kunna komma ledigt ut
och icke blifva instängda af alla andra. Jag kan icke annat än för
min del tillstyrka bifall till motionen.
Uppå härefter förnyad propos. beslöt R. o. Ad. att detta
mern. skulle punktvis pröfvas.
i:sta punkten, hvaruti Utsk. anmält sig sakna anledn. att
understödja Frih. Koskulls motion, blef af R. o. Ad. godkänd.
i-.dra punkten, innehållande hemställan att numerering af
alla platser å läktaren må af Ridd.Direkt, föranstaltas, samt alt
biljetter af olika färg hädanefter såsom hitintills måtte lemnäs
till den del af läktaren, hvars platser disponeras af Hr Landtm.
35 *
548
Den 29 December e. m.
Hr Gr. o. Landt m. framstälde propos. lill bifall ä Utsk:s
i denna punkt gjorda hemställan, samt förklarade, sedan denna
propos. med starka ja och åtskilliga nej blifvit besvarad, att ja
dervid varit öfvervägande.
3:dje punkten, innehållande att, derest R. o. Ad. funné för
godt, att en särskild uppgång bereddes för corps diplomalique m.
il., sådant väl kunde låta på åtskilliga säll verkställa sig, äfven
utan alt uppgången hehöfde ske genom Ridd.salen, och Utsk. i
sådant fall torde erhålla uppdrag att, med biträde af någon ar¬
chitekt, dertill uppgöra förslag, men att en dylik förändring
svårligen kunde under denna riksdag vidtagas, utan syntes böra
upppskjutas tills efter riksdagens slut.
Hr von Hartmansdorff: Jag fästade redan förra gången,
då detta ämne förevar, Ståndets uppmärksamhet på olämplighe¬
ten af en ingång till läktaren, genom samma dörr, som Ståndet
för sitt inträde begagnar. Hvar och en lärer finna, att det vo¬
re otjenlig!. Ville man åter låta den ena af vära dörrar vara
öppen för de utländska ministrarne och den andra för oss; så
biefve ingången för träng, särdeles då deputationer emotlagas.
Detta förslag lärer väl således icke af R. o. Ad. antagas.
Ett annat förslag, nemi. all slä häl pä muren utifrån och
der anbringa en uppgång till läktaren, har Frih. Cederström sjelf
förklarat vara otjenligt. Jag hemställer derföre, att Ståndet mätte
låta äfven denna fråga förfalla.
Frih. Boije, Fredr.: Sedan, om jag hört rätt, R. o. Ad.
numera beslutat, att platserne pä läktaren skola numereras, hvar¬
igenom de som inträda komma att sitta hvar och en på sitt ställe,
och den olägenhet af trängsel, som motionären afsett, kommer
att undanrödjas, så tyckes mig, alt hufvudändamålet är vunnet
och att denna 3:dje punkt om en särskild uppgångs beredande
efter rådföring med någon architekt är alldeles öfverflödig och
kunde få förfalla.
Frih. Raab, Adam Christian: Utsk. har i 3:dje punk¬
ten föreslagit, att R. o. Ad. ville uppdraga åt Utsk., att med
tillhjelp af architekt uppgöra ett förslag med ritning öfver en
särskild uppgång från förstugan lill läktaren. Det är delta som
de hegge talarena motsatt sig. Nu har visserligen R. o. Ad. för¬
ut beslutat, att icke den ingång, som motionären föreslagit, skall
få begagnas, samt att platserne på läktaren skola numereras.
Frih. Cederström anmärkte deremot, att om också hvar och en
får en numererad plats, så kan ingen binda honom på den, eller
hindra att personer stadna nära trappuppgången och der åstad¬
komma trängsel. Jag erkänner riktigheten af denna anmärkn.,
den jag vid denna punkt vill åberopa. Slån kan ju äfven i det¬
ta ögonblick se, att vid trappan, som går ned ifrån läktaren, är
mycket trångt för dem som vilja gå upp eller ned, så alt de som
en gång fått plats på andra ändan af läktaren, äro likasom tili
arrest; här är nu fråga om att ställa så till att corps diploma-
t) e n 29 December . m.
5*9-
tique, Norrska oell egna stats-råder samt damer skulle liafva nå
gon utväg att komma till och ifrån läktaren, utan att behöfva
tränga sig dit, eller riskera att blifva instängda der. I detta
afseende har Utsk. ännu icke uppgjort något förslag, utan endast
erbjudit sig, att, med biträde af en architekt, uppgöra och lill
K. o. Ad. inlemna ett sådant, för att visa R. o. Ad., huru detta
skulle tillgå och tillika uppgifva kostnaden, i händelse R. o. Ad.
skulle derefter vilja besluta alt låta afhjelpa de anmärkte olägen¬
heterna. Jag hemställer om det icke vore mödan värdi att låta
Utsk. lill R. o. Ad. ingifva eli sådant förslag. Icke innebär
sjelfva förslaget någon särdeles kostnad, och icke medför det nå¬
got stort besvär att än en gång taga saken i öfvervägande; icke
heller binder förslaget till någon åtgärd. För min del tror
jag likväl att någon åtgärd bör vidtagas, så vida man vill göra
allvar af anbudet, att ät de ifrågavar. personerne bereda tillfälle
att bevista vära öfverläggningar; ty del kan ingen neka alt det
nu verkligen är allt för svårt alt komma till sina platser. Jag
hemställer derföre, all R. o. Ad. ville bifalla denna del af Ulsk:s
betänk., hvarigenom R. o. Ad. ingalunda har antagit något be¬
stämdt, utan endast emollagit Ulsk;s erbjudande att anskaffa en
ritning och se, huru det skulle se ut, samt få veta hvad det.
skulle kosta alt bereda en sådan uppgång.
Hr von Hartmansdorff: Jag hemställer lill. Ståndet, ont
icke man bör vidtaga den utväg, som Frih. Höije föreslagit, nemi,
alt försl se verkan af den ändring, som är öfverenskommen, in¬
nan man beslutar en annan. Del vore tiog mycket begär ef¬
ter reformer, om, i samma ögonblick en blifvit gjord, man anta¬
ger den för ofullständig, för alt genast få besluta en annan.
Någon ro måste man väl vilja medgifva både sig sjelf och dera
som sitta på läktaren, innan man kommer lill någon ytterligare
förändring.
Den siste värde talaren har fruktat, att ,de som sitta der
skulle blifva allt för stationära, synnerligen de som betinna sig
längst bort på högra sidan. Men det förhåller sig på läktaren,
liksom i den verkliga verlden, att under det somliga älska rörelse,
vilja andra sitta i ro. De som på läktaren förnämligast vilja vara
i fred, äro de som anteckna hvad här förefaller. De skulle utan
tvifvel blifva ganska mycket besvärade och misslynta om det vid
högra ändan af läktaren, dit de tagit sin tilltlygt, blefve lika stort
monvemenl som del redan är vid den venstra. Jag fortfar såle¬
des i min önskan, alt frågan måtte förfalla.
Frih. Raab: Visserligen har Hr von Hartmansdorff nu an¬
fört giltiga skäl, då det varit af undfallenhet och välvilja för tid-
pingsskrifvarne, som Hr von Hartmansdorff fruktat för en ytter¬
ligare reform, om man skulle, jemte det all man vidtager den
enkla åtgärden att numerera platserne, derefter äfven vidtaga den
åtgärden, att infordra ett förslag, huru man skulle få en särskild
uppgång till läktaren. Jag ber i aoledn. deraf få fästa uppmärk-
550
Den 29 December f. m.
samheten ;å hvad sorn af vissa personer här på Riddarhuset an¬
ses vara ai t för stora reformer.
Sedan härefter Hr Gr. o. Landtm, hemställt, om R. o. Ad.
behagade bil lia att, på säll Utsk. i förevar, puukt ifrågasatt, för¬
slag uppgjort “S till inrättande af en ny uppgång lill läktaren,
men denna pi 'pos. blifvit besvarad med starka nej, blandade med
ja, hemställde Hr Landtm, om R. o. Ad. ansåge den i 3:dje
punkten gjorda framställning icke föranleda till någon åtgärd, och
svarades dertill ja.
Frih. Cederström, Jakob: Det är i anledn. af den nyss
till LagUtsk. remitterade motion af Frih. Alströmer, om upphäf-
vande af jas patronatus, som jag begärt ordet. Motionären synes
icke hafva kunskap om de rättigheter och skyldigheter, hvarige¬
nom jus patronatus förvärfvals och bibehålles; att i de flesta fall
tillhör jus patronatus egendom, alt den kan besittas af alla Stånd
nu för tiden, att det således icke år någon uteslutande rättighet
för R. o. Ad., alt denna rättighet tillkommit, dels genom dona¬
tion, dels genom upplåtande af plats för sjelfva kyrkan, dels ge¬
nom disposition af tionde till kyrkans underhåll m. m. hvilket
gör, att det alldeles icke låter sig göra, utan ersättning till dem,
som innehafva en sådan rätt, att försöka upphäfva de författnin¬
gar, hvarigenom dessa rättigheter tillkommit.
Jag anhåller få fästa Ulsk:s uppmärksamhet på dessa förhål¬
landen, på det icke motionen må obetänkt tillstyrkas och vinna
framgång, samt att detta mitt yttrande måtte få åtfölja motionen
till LagUtsk.
Frih. Cederström, Claes Rudolf: Afven jag anhåller
att få förena mig i hvad Frih. Cederström nyss anfört, rör:de
den af Frih. Alströmer väckta och nyligen remitterade motion
om uppbäfvande af jus patronatus. När man känner det sätt,
hvarpå dessa rättigheter blifvit förvärfvare, nemi. genom donatio¬
ner, så inses lätt, att det vore ganska orättvist att borttaga
dem. För öfrigt tror jag, att ett af de skäl, dem motionären anfört
för rättighetens upphäfvande, alldeles icke förtjenar afseende. Han
har nemi. yttrat, att det uuvar. förhållandet skulle väcka split inom
de patronella församlingarne, derigenom alt man skulle i allmänhet
föranledas med den kyrkoherde, som ensamt patronen tillsätter, re¬
dan blott derföre att man ej fått efter röstantalet utse den först¬
nämnde, blifva mindre nöjd, men detta tror jag för min del icke,
att man behöfver befara. Del skulle åtminstone vara ganska illa
om sådant kunde förmodas. Då skulle man af samma skäl
också kunna förvänta oupphörliga stridigheter inom de försam¬
lingar, som sjelfva äga rättighet att välja sina pastorer, enär vid
valen lätteligen händer att en sammanhållande minoritet tillsät¬
ter församlingens kyrkoherde, i fall pluraliteten nemi. splittrat
sina röster och valt på 2 eller flere personer. Då jag således
icke finner någon giltig grund för förändringen, så tror jag, att
man i denna, såsom i andra saker gör bäst att låta blifva att
Den 29 December e. m.
551
göra någon förändring. Jag anhåller ödmjukligen, att detta ytt¬
rande malte fä åtfölja motionen till Utsk.
R. o. Ad. biföll, att desse af Frihme Cederström afgifne ytt¬
randen skulle fä åtfölja Frih. Alströmers nyss till LaglJtsk. re¬
mitterade motion.
Föredrogs Hr von Hartmansdorffs, Aug., d. 23 dennes
f. m. pä bordet lagda motion, om förändring af Ridd.Ordnms
sladganden ronde val af Bänkman och Elektorer.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag uppträder för att af¬
styrka bifall till den af Hr von Hartmansdorff väckta motion om
förändring af Riddarhusets indelning för val af elektorer, och jag
gör det derföre, att om Hr von Hartmansdorffs mening här skul¬
le segra, sä skulle del ovillkorligen gifva tillfälle för majoriteten
inom huset alt få en bestämdt större öfvervigt öfver minoriteten,
än den för närvar, har. Hr von Hartmansdorff sjelf har i den¬
na fråga för några och 20 år sedan tänkt annorlunda, såsom han
i motionen uppgifvit. Jag förebrår icke motionären, att han än¬
drat åsigt i della afseende. Jag tror att man gör rätt, om man
af år och erfarenhet blir öfvertygad alt man misstagit sig, altman
då öfvergår till en bättre åsigt; men jag skulle här icke före¬
ställa mig, att det är erfarenheten eller åren som verkat. Det
var år 1823 som Hr von Hartmansdorff hestridde att valen skul¬
le få ske på del sätt, som han nu föreslagit. Hvarföre gjorde han
väl detta? Sannolikt derföre, alt Hr von Hartmansdorff den tiden
befann sig i minoriteten. 1847 yrkar Hr von Hartmansdorff, alt
valen skola ske i massa, och jag kan icke neka, att det förekom¬
mer mig sä som om orsaken vore den, alt han nu befinner sig,
eller åtminstone tror sig vara i en majoritet och tilltror sig, att
vid en kommande riksdag få en ökad makt i sina händer. Det
är besynnerligt, att det alltid röjer sig en benägenhet hos den
som har en viss portion af makt, att fä densamma ytterligare
utvidgad. Att sä sker och hvart det kan leda visar just det af
motionären åberopade exemplet af Calonne; han var en mäktig
minister, men ville blifva mäktigare, derföre var det som han
införde det uppgifna röstsättet bland les Notables. Visst blef
röstsättet införd!, men till föga fromma för Calonne, som snart
derefter måste öfverlemna sin plats åt erkebiskopen af Toulouse.
De skäl sorn Hr von Hartmansdorff upptagit till stöd för sitt för¬
slag, anhåller jag alt vidare få granska. Motionären har ut¬
räknat att om Riddarhuset består af 500 ledamöter, fördelade på
25 afdelningar med 20 ledamöter i hvarje, skulle vid bänkmis-
valen 11 ledamöter på 13 bänkar, eller inalles 143 ledamöter
kunna få öfverviglen, eller beherrska huset. Detta är en ganska
riktig arilhmetisk beräkning, men för att den skulle kunna slå in,
fordrades, alt någon ledare hade en sådan högst besynnerlig makt
i händerna att han kunde placera dessa 143 ledamöter på gifna
platser eller också att han hade den makten att välja ut 143, på
de bestämda platserne, som voro honom underdåniga j men det
552
Den 29 December c ni.
lalér sig icke länka. Visserligen liar motionären lagil för afgjordt,
med full tillförsigt, att tiel verkligen vid 1840 års riksdag varit
en minoritet, som beherrska! bänkm:s-valen, men derom hai¬
man icke någon bestämd säkerhet. Man-vet, huru lätt inom
delta talrika Ständ majoritet och minoritet möjligen kan ombytas
icke allenast derföre, att opinionerna kunna förändras, men huf¬
vudsakligen derföre, att sä mänga ledamöter afresa från riksda¬
gen, oell nya ledamöter ingå i stället, hvarigenom lätt uppstår
vexlingar i opinionerna.
Bänkmrs-valen 9ro inrättade, sannolikt derföre, ali man skul¬
le förvissa sig om att alla sidor af huset mål te blifva vid valet
representerade. Det är också vigtig!, ali icke blott en, örn jag
så må säga, byråkratisk Stockholms-adel inom huset kan göra sig
gällande, hvilket annars lätteligen kunde blifva fallet genom ilen
Öfvervigt de sorn äro boende bär kunna fä vid valet, just der¬
före att de äro på stället och lätt kunna göra sina öfverenskom-
melser och uppgöra sina listor måhända lieie månader innan riks¬
dagen samlas; utan äfven ali landsoi ts-adeln kan, såsom bevaka¬
re af landets intressen, göra sig fullt ut lika mycket som den
förstnämnda gällande. Jag anser det derföre vara angeläget, att
en indelning af ledamöterna i och för valet, hädanefter såsom
hittills, äger rum, hvarigenom man åtminstone liar största anledn.
all tro, att de olika åsiglerna för olika delar af landet, alt folkets
opinion vid Utsk:s-valcn säkrast blifva uttalade, och den mång¬
sidigaste erfarenheten representerad.
Vidare har motionären anfört såsom skäl, alt ”så länge
bänkmis-indelningen varar, äro röstsedlarne genomskinliga.” Jag
anser ingen skada deri, alt volerings-sedlarne äro genomskinliga,
har åtminsle aldrig smugit med min votens-sedel. De, som det
göra — som äro dermed allt för hemlighetsfulla, äro sannolikt af
det folket, som gifva löfte på begge händer. Bäst vore visst att
vara af med dem ; men då man del ej får, så hemställer jag, om
(Jet icke vore skäl att hålla tummen på ögal på deni.
Hr von Hartmansdorff har vidare anfört såsom skäl för den
föreslagna förändringen, den utgång som lollningarne vid denna
riksdag fått. Del låter såsom motionären skulle hafva anledn.
att klaga öfver deras utgång och icke vara nöjd dermed. Väl om '
sä vore! För min del älskar jag tro, alt hvad som händer, all¬
tid är det bästa. Jag har emellertid icke kunnat märka särdeles
stora färgbrytningar.
Väl vill jag erkänna, ali den majoritet, som haft öfvervigt
vjd valen, icke Jarit stationär eller hvad jag vill kalla del — icke
haft så starkt återhållande grundsatser, som måhända kunnat vara
tänkbara, men icke heller så vill jag skylla den för all hafva varit
särdeles liberal. Motionären har vidare trott, alt de, som uppgöra
listor, skola bjuda öfver hvarandra, för att göra dem antagliga medelst
aktade pamn, Det har aldrig fallit mig in att icke högt akta de
namn, sorn bekänt sig till andra åsigter, än dem jag trott vara de
lätta, men derföre alt jag högaktar personerne, kan jag icke all¬
tid högakta deras åsigter och i allt fall, derföre att jag aktar
Den 29 December e. in.
55S
namnen, skulle jag icke alltid vilja anförtro fäderneslandets sak
uteslutande i deras barmliertiga liander.
Det torde tillåtas mig fästa uppmärksamheten på en annan
ganska märklig sida, nemi. den, att om det verkligen vid början
af en riksdag skulle finnas en öfvervägande majoritet, då tror jag
ingalunda det vara nyttigt, ali just den majoritet skulle arilhme-
tiskt känna hela omfånget af sin styrka. Jag betviflar att den i
sådan händelse skulle vara nog liberal att tillåta, såsom motionä¬
ren förespegla!, äfven den andra sidan att blifva representerad
inom Utskm.
Slutligen har motionären gjort den frågan: månne, i fall
Ståndet genast skulle skrida lill val af förstärkt StatsUlsk., månne
Ståndet då skulle vilja öfverlåta denna dess rättighet ät electorer. Jag
hemställer om denna fråga kan ens påkalla något svar. Det har
aldrig varit i fråga, och kan aldrig komma i fråga i början af
en riksdag, innan man känner sina Ståndsbröder, att välja för¬
stärkt StatsUlsk. Således är denna fråga endast gjord, för att villa
omdömet. Med dessa rekommendationer aubäller jag alt fä be¬
ledsaga frågan till Utsk.
Gr. Horn, Claes Fredrik: Den fråga, som af Hr von
Hartmansdorff blifvit väckt, är gammal. Den har varit af R. o.
Ad. öfverlagd och beslutad vid flera föreg:de tillfällen. Redan
vid år 1815 och 1818 hade bänkm:s-afdelningarne bestämdt blif¬
vit afskalfade, om R. o. Ad. vid dessa riksdagar kunnat påhitta
något bättre sätt ali välja. Vid 1823 års riksdag ingick Ridd.-
Utsk. lill R. o. Ad. med förslag om bänkmännens afskaffande och
eleclorernes utväljande i massa. Detta mölle visserligen betänk¬
ligheter inom Riddarhuset, förnämligast derföre alt man ansåg
delta valsätt allt för tidsödande. Således återremitterades frågan
lill Utsk. och derifrån korn ett nytt förslag, hvilket innehöll, alt
Riddarhusets ledamöter skulle delas i 25 lika delar och hvarje
del välja en elector. Det var detta förslag som R. o. Ad. antog
i sitt nya Ridd.Ordn.; men denna Ridd.Ordn. blcf icke sanktione¬
rad af K. M. Vi minnas ganska väl detta förhållande och äfven
följderna deraf. Jag kan för min del icke tro, att del af R. o.
Ad. då antagna förslag, att välja electorer från 25 afdelningar, är
fördelaktigare än det nuvar. valsättet genom bänkm:s-afd:ne. Det
har samma fel, och eli fel, som jag' anser vara ganska betänk¬
ligt och ganska stort, emedan just genom dess fördelning i 25 val-
afdelningar del uppstår ett förtroende emellan ledamöternc i dessa
valafdelningar, som kan vara ganska omoliveradl. Delta synes
ock vid början af hvarje riksdag. Man verkställer valen inom bånkm:s-
afd:ne, utan att känna hvarandra eller hafva tillfälle att samråda,
och sålunda blir valet endast eli hasardspel eller hvad värre är,
det kan blifva lättare för en fraktion af Ståndet att bestämma
valet. Del är gifvet, alt om ett sådant val verkställdes, så skul¬
le det vara ganska lätt att tillvägabringa ett val med kandidater
af ett visst parti, utan all iakttaga den skyldiga grannlagenhet
för minoritetens rätt, som R. o. Ad., efter hvad jag vill minnas,
554
Den 29 December e. m.
aldrig, om icke med något enda undantag, åsidosatt. Det är na¬
turligt, alt den, som vill genomföra ett val efter lista, måste göra
denna lista så antaglig som möjligt för de fleste ledamöterne. Det
är just ett motsatt förhållande, som inträffar sedan bänkmännen
blifvit utsedde. Då iakttager man icke alltid denna grannlagen¬
het. Det är på grund deraf, som jag icke kan annat än med
hänvisning till Ridd.Utskis första betänk, vid 1823 års riksdag un¬
derstödja Hr von Ilartmansdorffs motion.
Hr von Hartmansdorff: Frih. Raab har, innan han gran¬
skade mitt förslag, uppehållit sig vid bevekelsegrunderna för dess
afgifvande. Dervid har han hugnat mig med den tankan, att jag
för närvar, skulle befinna mig i majoriteten inom della Stånd.
Derföre skall det vara, som jag yrkat på bänkmännens afskaffande.
Han torde då benäget tillåta, att jag omvänder förhållandet och
tror honom hafva yrkat på bänkrms-valens bibehållande, emedan
han hörer till minoriteten. En billig jemlikhet emellan våra be-
vekelsegrunder är då iakttagen. När han förmodat mig icke lycka
om loltningen vid bänkm:s-valet emedan hon gick mig emot, sä
torde jag få antaga alt han tyckt om henne derföre att hon fallit
ut för hans vänner. Om således liqviden oss emellan är fullgjord,
så torde jag få öfvergå till sjelfva saken.
Det har blifvit sagdl af Frilen, att om man icke bibehölle
bänkmännen, så kunde byråkratien här i hufvudsladen uppgöra
vallistorna på förhand och landtadeln icke dervid få behörigt in¬
flytande. Men jag frågar om icke byråkratien i allt fall kan be¬
fatta sig lika väl med bänkm:s-valen, som med electorsvalen, och
jag hemställer till honom sjelf, om han icke har någon erfaren¬
het om att så skett. Han har velat försvara slumpens välde vid
electorsval. Om slumpen är den rätta bestämmaren af electors¬
valen, så hemställer jag till Frilen om det icke vore bättre att
lotta *om electorerne, då man hade minsta besväret med deras
utkörande. Frilen har ansett, såsom en förevändning af mig då
jag omtalat möjligheten af eli förstärkt StatsUlsk. genast i bör¬
jan af en riksdag, men jag underställer Ståndet, om icke vi hade
sednast i förliden vecka kunnat fä eli förstärkt StatsUlsk., i
händelse R. o. Ad. icke gillat förslaget om de ,52 anslag, utan 2
Stånd måhända slädnät emot 2. Vi hade då troligen emellan
jul och nyåret fått sysselsätta oss med väljande af R. o. Ad:s le¬
damöter i förstärkt StatsUlsk.
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Enligt mitt förmenande vidlåder
obestridligt den olägenhet det nuvar. sättet att genom bänkman
tillsätta electorer, att minoriteten dervid lätteligen kan göra sig
gällande emot majoriteten. Det har nemi. blifvit fulleligen bevi-
sadt alt 143 bland 500 kunna vara majoritet. Dervid har visser¬
ligen blifvit anmärkt, att dessa 143 skulle då vara placerade på
ett särskildt sätt, hvilket man icke gerna kan antaga någonsin skulle
komma att inträffa. Men om man också icke kan antaga att
slumpen skulle så foga att ett antal så litet som 143 skulle kunna
blifva majoritet ibland 500, så kan dock lätteligen hända alt ett
Den 29 December e. m.
555
något större anlal, men dock jemförelsevis ganska ringa, blifver
herrskande, hvilket man ock vid en föreg:de riksdag sett vara för¬
hållandet. Men icke allenast på sådant sätt kan slumpen göra sig
gällande. Slumpen har äfven många andra tillfällen alt vid
bänkrms-fördelningarne utöfva inflytande. Det har nemi. händt
att genom en enda persons bortresa, majoriteten inom en bänkm:s-
afd. blifvit helt och hållet förändrad. Vi hafva ofta sett alt den
mening, som inom en hänkmis-afdelning haft bestämd pluralitet,
icke kunde vid ett förnyadt val göra sig gällande, och orsaken
dertill är lätt insedd, i Ihy, all som personernas antal inom hvarje
bänkm:s-afd. är temligen obetydligt, slumpen endast behöfver foga
så, att en eller annan af majoritetens ledamöter händelsevis är
frånvar., och då blir den förra minoriteten majoritet. Det är
äfven lätt att inse att då en person som vill intrigera skall tala
till 500 personer, så kan han icke med lika framgång använ¬
da sin verksamhet på alla dessa 500, som nu, dä det lätteligen
kan på förhand någorlunda uträknas på utgången af valet inom
hvilka bänkm:safd:r majoriteten bland de blifvande bänkmännen
beror, likasom inom dessa bänkm:s-afd:r hvilka personer äro be-
höfliga att vinnas, och på dessa personer kan den intrigerande
verksamheten då koncentreras.
Det har blifvit anmärkt emot det nya sättet att tillsätta elec-
torer, att della sätt skulle gifva majoriteten en alltför stor makt
att undertrycka minoriteten. Jag tror för min del att förhållan¬
det skulle blifva alldeles motsatt, derigenom nemi. att det parti
som nu går segrande igenom bänkm:s-valet har mycket lättare att
segra äfven vid electorsvalet. 26 personer bland bänkmännen be¬
höfva endast förena sig om samma eleclorslista för att med sä¬
kerhet kunna drifva den igenom, oaktadt den vore aldrig så
uteslutande ensidig; skall deremot electorsvalet ske i plenum, mäste
listorna göras med så stor samvetsgrannhet och moderation som
möjligt. Göras de alltför ultra radikala ät endera sidan, så kun¬
na de svårligen gå igenom. Hoppet derom är åtminstone alltför
osäkert; hvaremot, om de uppgöras med mera afseende på båda
sidornes billiga önskningar, de hafva mera förhoppning om framgång.
På alla dessa förenade. skäl, anhåller jag om bifall till motio¬
nen samt att detta milt yttrande mätte få åtfölja remissen lill Utsk.
Hr Gripenstedt, Joh. Aug.: Att Utsk:s-va!en oändligt
mycket inverka på liela riksdagens gång är en afgjord sak, och
att följaktligen del Ijenligasle sättet hvarpå Utsk:s'-ledamöterne skulle
kunna utses är något som förtjenar att med största möjliga om¬
sorg sökas, är naturligt. Jag får äfven för min del förklara att
jag icke är rätt belåten med' det sätt, hvarpå de för närvar, till¬
sättas. De olägenheter, hvilka motionären uppgifvit såsom dermed
förenade, äga till stor del sin goda grund. Det kan nemi. icke
bestridas, utan låter sig arithmetiskt bevisas, att ett ganska un-
derordnadt antal i förhållande till det hela under vissa förhållan¬
den kan få öfvervigten och bestämma utgången af Utsk:s-valen.
Det är derjemte ganska riktigt att man på detta sätt icke med
556
Den 29 December e. m.
någon visshet kan garantera minoriteten ett tillbörligt inflytande
vid Utsk:s-sätlningen, ty det förhåller sig just så som den siste
värde ledamoten har anmärkt, alt om också minoriteten vore gan¬
ska väl representerad ibland bänkmännen, sä att deribland ingingo
t. ex. 20 emot 30, så kunna dessa 30 sedermera styra sina an¬
språk nästan godtyckligt och göra electorsvalen nära nogsåexclu-
siva de behaga. Jag tror ytterligare i likhet med motionären ali
Ulsktn böra hildas i samma anda sorn är den rådande inom Stån¬
det och således i möjligaste målto uttrycka dess tanka i hvarje fall,
men vid tillämpningen af denna sats börjar min divergens med
den värde motionären.
Majoriteten, eller såsom han uttrycker sig, de öfverlägsne, är
såsom allmänt begrepp i sig sjelf ganska sväfvande och obestämdt,
ty majoriteten är föränderlig för hvarje ny fråga. Den konstanta
benämningen af Ståndets majoritet, tages emellertid efter som den¬
na visar sig i någon viss särdeles vigtig eller med dess intresse
nära förenad fråga, och blir då någonting temligen karakteristiskt
såsom t. ex. konservativ, liberal, o. s. v., men är ändock alldeles
icke adteqval till det begrepp, hvaråt jag syftar. Jag önskar nemi.
att Ulsktn skola vara ett uttryck af alla de opinioner, så vidt
möjligt är, som finnas inom huset och detta tror jag ingalunda
kan vinnas genom det nu föreslagna valsättet, ty derigenom upp¬
kommer just en sådan majoritets öfvermakt som jag nyss sökt be¬
skrifva, eller för alt lala konkret, valet lägges i några få ledares
bänder och deruti ligger olägenheten. De äro ledare, de hafva
Ståndets förtroende derföre all de i någon par préférance vigtig
fråga, t. ex. i fråga om husets politiska bestånd eller dylikt, äga
husets sympatier. Derföre är man också ä andra sidan vand alt
anförtro sig ål dessa personers ledning, som sålunda dominera hu¬
set i många frågor, men som likaväl i mångfaldiga andra frågor
kunna befinna sig i minoriteten. Detta är eli skådespel sorn vi
vid mångfalldiga tillfällen hafva sett och som också ganska säkert
kommer all förnyas. Om Hr von HartmansdorlTs förslag antoges,
skulle det emellertid tydligen inträffa all hela electorsvalel nästan
uteslutande öfverlemnades till denne ende eller dessa få, och re¬
sultatet blefve att Ulsktn egentligen komme att representera hans
eller deras mening, hvilken visserligen i åtskilliga fall instämde
med Ståndets, men deremot i andra vore dermed fullkomligt stri¬
dande. Emot detta alltför starka personliga inflytandet på valet,
tror jag att man ovillkorligen måste taga sin tillflykt till den ga-
tanti som möjligen kan vinuas genom klass-indelningar, men på
samma gång direkta val till electorer. Det oriktiga i nuvar. för¬
hållande ligger egentligen deruti, att det är eli dubbelt val; ty
om majoriteten är aldrig så litel segrande i det förra, så kan den
helt och hållet bestämma det sednare. Electorsvalel borde således
ske direkt, både derföre att della valsätt i allmänhet äger före¬
träde framför det medelbara, och emedan minoriteten då säkerli¬
gen alltid skulle få åtminstone några organer in bland electorer-
na hvilka kqnde representera de särskilta meningarne i olika frå¬
gor. Min mening är följaktligen att man borde, på den väg sorn
Den 29 December e. m.
557
Ridd.Utsk. vid 1823 års riksdag föreslog, söka en garanti emot
majoritetens eller vissa ledares alltför stora inflytelse på valen. Om
hvar och en af de närvar. 25 bänkmis-afdme skulle välja hvar sin
elector, så kunde det likväl inträffa att inom hvarje afdelning icke
funnes någon person, som hvarken ägde det anseende sjelf eller
den kännedom om andra, att han vore fullt passande till detta
förtroende. Del torde derföre vara fördelaktigare alt »fdelningar-
ne göras färre, men större, t. ex. 10 till antalet, att om Riddar¬
huset utgjorde 500 ledamöter, hvarje afdelning kunde hesta af 50
personer, dä det förefaller mig ganska sannolikt eller nära nog
säkert, alt man inom en så stor afdelning skulle kunna finna flera
personer, lämpliga att vara electorer, hvilka, om 3:ne utsagos inom
hvarje afdelning, då skulle blifva 30 till antalet. På detta sätt
är jag också öfvertygad att slumpen skulle i det hela blifva skäli¬
gen rättvis, och att majoriteten, som visserligen arithmetiskt räk¬
nadt äfven dä kunde ligga under, likväl i allmänhet skulle komma
all utöfva sitt rättmätiga inflytande, och möjligheten af någon
rubbning häruti afskräcker mig åtminstone mindre än den ganska
stora sannolikhet som eljest uppstår att valet vida mindre kommer alt
uttrycka Ståndets fria öfvertygelse i alla riktningar. Sålunda slu¬
tar jag med den förklaring, att hvarken den nuvar. metoden eller
ännu mindre det af Hr von Hartmansdorff föreslagna sättet till¬
fredsställer mig, utan tror jag att Utsk. borde söka vinna det vigliga
och önskade målet på den väg, som jag nu tagit mig den friheten
att antyda.
O
Hr Akerman, Fredr.: Huru man nu vill ställa till med
väljandet af R. o. Adis electorer för tillsättande af Utskis-ledamö-
ter, så lärer man väl vara ense derom, att man till dessa electo¬
rer önskade utse de hästa ledamöter huset äger; men jag hem¬
ställer till eder, roine Hrr! huruvida man kunde hoppas vinna
detta mål, om man skulle gå så tillväga, som här är föreslaget,
eller att vid början af en riksdag hvar och en af Ståndets leda¬
möter skulle vid valet framlemna en lista med 25 namn. Huru
kan en ledamot, som infinner sig kanske för lista gången lill en
riksdag, känna hvilka som äro de 25 ulmärktaste af Ståndets vid
riksdagen närvar, ledamöter. Jag tror att, om man äfven förut¬
sätter att detta kan äga rum, så skall man dock vid ett så be¬
skaffad! valsätt högst sannolikt råka på den händelse, som är fö-
respeglad af en föregide talare, nemi. att R. o. Adis i Stockholm
vistande ledamöter, långt innan landsortsadeln här infinner sig,
uppgjort en vallista, och jag vill icke säga opererat, men öfver-
enskommit så, att valet af electorer derigenom blifvit bestämdt,
lleremot genom fördelning af husets ledamöter i 25 afdelningar,
dervid på hvarje afdelning endast komma omkring 20 personer,
blifver tiden, som föregår valet, sannolikt tillräcklig för hvar och
en att inom ett så ringa antal ledamöter erfara hvilka af de 2:ne,
som böra utses till bänkman, äro de ulmärktaste.
Jag vill icke blanda mig i den tvist som uppstått emellan
Hr von Hartmansdorff och Frih. Raab, hvilkendera af dem som
558
Den 29 December e. m.
vore representant af majoriteten eller minoriteten. Skulle man
döma af bänkm:s-valen vid riksdagens början, så hade Hr von
Hartmansdorff och bans vänner icke majoritet, men det torde
likväl vara bäst att dröja med någon decision i detta afseende,
intill dess man närmare hunnit få pröfva krafterna. Säkert är
att huru man än må ställa till, torde det kunna hända, alt elec-
torertie icke tillsättas af den fraktion, som eljest kan utgöra ma¬
joriteten, och jag anhåller att få uppgifva ett exempel på huru
sådant skulle kunna tillgå vid direkt val af R. o. Ad:s ledamöter,
men beder om tillgift, om jag dervid nödgas namngifva några
personer. Om t. ex. ledamöternas antal på Riddarhuset utgjordes
af 600 personer och vid ett skeende electors-val 200 bland dem
ville dertill utse Hr von Hartmansdorff, men 400 ville det icke,
och Hr von Hartmansdorff således icke hade majoriteten för sig,
men vid valet rösterne folie så, att 200 ledamöter gåfve honom
sin röst, 100 röstade på Frih. Raab, 100 på Gr. Lagerbjelke,
100 på Hr Gripenstedt och 100 på mig, så blefve likväl Hr von
Hartmansdorff elector emot majoritetens mening. Med skäl fruk¬
tar jag derföre, att, huru man än ställer till, man icke med sä¬
kerhet kan påräkna ernåendet af det ändåmål motionen åsyftar.
Jag måste på dessa skäl och grunder afstyrka motionen, sär¬
deles som jag tror att man s<äkrast vinner det ändamål jag anser
vara det förnämsta, eller att få husets utmärktaste ledamöter ut¬
sedde lill electorer, genom det sätt att lillvägagå, som nu är fö-
reskrifvet.
Gr. von Platen, Baltzar: Jag anhåller endast, att till
hvad Hr Gripenstedt yttrat, få göra det tillägg, att de electorer
som utväljas ej behöfva ovillkorligen väljas inom valafdelningen.
Jag skulle tro, alt detta äfven varit Hr Gripenstedts tanka, om
jag rätt förstått honom; och jag anhåller att äfven denna tanke
må till Utsk. åtfölja.
Hr Gripenstedt: Jag yttrade mig verkligen så, som skulle
dessa valafdelningar vara förbundna att välja hvardera inom sig;
ehuru jag dock egentligen anser, alt dessa afdelningar endast böra
vara särskilda valkretsar med full frihet att välja hvilken de be¬
haga, äfven utom sig.
Frih. Raab: Meningarne i denna fråga dela sig hufvudsak¬
ligen i 2:ne. Den ena, som lika med motionären, önskar alt valen
skola ske direkte i massan; den andra, som vill att de skola ske
genom afdelningar. Gr. Horn har yrkat, att Utsk. skulle gifva
ett förslag i likhet med det som 1823 års Utsk. gaf. Hr Gripen¬
stedt har yrkat att Ståndet skulle delas i 10 delar, och att hvarje
del skulle välja 3:ne electorer. För min del gifver jag onekligen
detta sednare förslag företräde framför det af motionären föreslag¬
na och af Gr. Lagerbjelke understödda; men det har andra olä¬
genheter, som jag ej kan underlåta att anmärka. Först och främst
om meningen är, att till electorer söka personer hvilka dels kän¬
na Ståndets ledamöter, dels hafva deras förtroende, så inskrän¬
Den 29 December e. m.
559
ker man alltför mycket valrätten, om man vill att hvardera bän¬
ken skall välja inom sig; återigen om meningen är att man skall
välja inom hela huset, så uppstår deraf den olägenhet, att då för¬
sta bänkarne välja på personer som de hafva förtroende för, de¬
ras val kan falla på just de, hvilka nästa bänk ämnar välja, och
så kan det gå hela valet igenom, hvarigenom sjelfva valet blir en
verklig slump.
Medan jag har ordet, tillåter jag mig, att göra ett genmäle
mot Hr Gr. Lagerbjelkes anmärkn. Grefven yttrade nemi., att
vårt nuvar. valsätt genom bänkmän lemnar så mycket mera rum
för intriger, emedan verksamheten kan så lätt concenlreras, och
Hr Grefven oppgaf siffran 143, såsom utgörande minimum af hvad
som erfordras för alt kunna genom dem vinna sin but. Jag hem¬
ställer dock, huruvida en på 143 personer fördelad verksamhet kan
kallas concentrerad!
Gr. Lagerbjelke: Jag ber alt vördsammast få fästa upp¬
märksamheten derpå, att Frih. Raab mot mill anförande gjort en
anmärkn. ang:de något som jag aldrig yttrat. Jag har ej sagt
att möjligheten af intrig blefve lätt derföre att man ej bade
flera än 143 personer hvilka man behöfde vinna; utan jag bar
sagt, att dä man kan uträkna på utgången af valet inom hvilka
bänkm:s-afd:r den slutliga segern beror, det är lätt alt se, på
hvilka personer inom dessa som pluraliteten beror, och således på
hvilka hela verksamheten och hela intrigen behöfver concenlreras.
Delta bar jag sagt, och tror icke Frih. Raabs anmärkn. vara nå¬
got motbevis af detta yttrande.
Ilr von Hartmansdorff: Jag anhåller att i anledn. af Hr
Åkermans yttrande, blott få vördsammast erinra, att det ej var
jag som bade den förmätenbeten att anse mig tillhöra majoriteten
inom detta hus, utan att det var Frill. Raab, som yttrat något så¬
dant. Hade Frih:n vändt om förhållandet och sagt det jag talade
som jag gjorde, derföre att jag tillhörde minoriteten, så hade min
liqvid med honom skolat blifva alldeles densamma, ehuru i om¬
vändt förhållande.
Frih.n Cederström, Anders: I hufvudsaken instämmande
med Hr Akerman, ber jag blott, alt med en annan anmärkn. få
bemöta Hr von Hartmansdorffs förslag. Om det valsätt, Hr von
Hartmansdoiff föreslagit skulle blifva antaget, så skulle omkring
400 personer komma att välja på 30 hvardera, hvilket samman-
lagdt skulle göra 12000, och ett sådant val skulle komma alt dra¬
ga ut minst ett par dagar. Afven detta är ett stort hinder, så
ali jag skulle tro, alt Hr von Hartmansdorffs förslag bör förfalla.
Hr von Hartmansdorff: Jag vill blott erinra Frih Ceder¬
ström derom, att då val förrättas till förstärkt StatsUtsk., så blif¬
va t. o. m 36 namn uppförda på vallistorne, och likväl medhin-
nes ett sådant val på en dag.
Remitterades lill Ridd.Ulsk.
560
Den 29 December e. m.
Föredrogs Frih. Palmsljernas, Carl Otto, d. 23 dennes
e. m. på bordet lagda motion om tillägg till 7 § i Ridd.Ordn.
Gr. Hamilton, Henning Ludv. Hugo: Vigten af det
förslag till förändring i Ridd.Ordn., som af Frih. Palmstjerna blif¬
vit framslälldt, är för hvarje adelsman så slör, att det torde ur¬
säktas, om äfven den, hvars yttrande icke kan göra anspråk på
någon annan verkan, än att i R. o. Ad:s prot. bereda elt rum
för hans mening, vågar för några ögonblick taga Ståndets dyrbara
tid i anspråk.
Jag är visserligen ej bland dem, hvilka, af öfvertygelse eller
möjligen af undseende för flertalets förmodade tänkesätt, söka att
skapa sig en egen ära genom alt göra sig urarfva lill fädrens;
hvilka tro, ali medvetandet af ärfda rättigheter icke kan innebära
en kraftig uppmaning lill de dygder, den fosterländska verksam¬
het, som dem förvärfva!; hvilka förneka börden allt inflytande
och följaktligen alla anspråk; jag är, säger jag, visserligen icke
bland dessa; men jag tror, att bördens anspråk hafva, såsom alla
andra, en naturlig gräns, och — för att i få ord uttala hela min me¬
ning — att denna gräns är i vår nu gällande Ridd.Ordn. öfver-
skriden. Om man anser sig hafva rätt, så snart roan har lagen
på sin sida, kan delta vara likgiltigt; hvar och en åter, som kän¬
ner ett behof af öfvertygelsen, ali den lag, på hvilken han grun¬
dar sina rättigheter, är till sin giltighet af förnuft och erfarenhet
vitsordad, kan ej undgå att åt Frih. Palmstjernas motion egna den
allvarligaste uppmärksamhet.
Kan man nu med skäl säga: R. o. Ad:s representations-rätt
är så vidsträckt, att på detta rum, — men också endast här —
ej fordras för densammas utöfvande någon annan qvalifikation, än
börden; alt det således är möjligt att här få utöfva det vigtiga
representant-kallet, utan att hafva lemnat någon borgen för sin
bildning eller i allmänhet för en aktningsvärd ställning inom sam¬
hället; och äro de missförhållanden, som deraf uppstått, så stora
att de vid hvarje riksdag väckt R. o. Ad:s bekymmer; då tror jag
mig ej heller behöfva här anföra några skäl för min nyss yttrade
öfvertygelse, eller göra en teckning af nämnde missförhållanden,
hvilken sannerligen skulle blifva sådan, att den, som ej känner för¬
hållandet, skulle tro den snarare vara ett foster af en uppjagad
inbildningskraft, än en bild af den verklighet, vi tyvärr hafva
för ögonen.
Men om jag på dessa skäl, gillar syftningen af Frih. Palm¬
stjernas motion, och lifligt önskar alt med min röst få bidraga
till vinnandet af det mål, han sökt, torde det dock tillåtas mig
att vördsamt framställa några anmärkn:r vid förslagets detaljer.
Jag vill ej särdeles fästa mig vid den besynnerlighet, alt vil-
koren för adelsmans sjelfskrifna representationsrätt, eller rättare
sagdt, de alternativt nödiga qvalifikationerna dertill, enligt försla¬
get, skulle insmygas bland undantagen i 7 § Ridd.Ordn. En så¬
dan ordning finnes mig veterligen icke i något lands grundlagar
eller
Den 2!l December c. m.
561
eller vallagar, om man icke möjligen skulle kunna uppsöka mön¬
stret i 14 § 5 mom. samt början af 18 § af vår Riksd.Ordn., i
hvilka lagrum frågan likväl blott är om vissa tidsbestämmelser,
som i synnerhet, hvad först åberopade § angår, äro af föga vigt.
Det är likväl endast en redaktionsfråga, hvarpå jag blott i förbi¬
gående velat fästa Ridd.Utsk:s uppmärksamhet, i händelse, som jag
hoppas, framgång kan vinnas ät hufvudfrägan, till hvilken jag
härmed öfvergår.
Såsom allmän grundsats lärer väl gälla, att en represenla-
tions-reform, ehvad den afser representationen i dess helhet eller
ett särskilt stånd, icke får sträcka sig utöfver sitt angifna föremål
representationens sammansättning och verksamhet, således icke
störande ingripa hvarken i Konungamaktens eller folkets rättighe¬
ter. Nu föreskrifver 37 § Reg.F. alt: ”Konungen äger att i ade-
ligt stånd upphöja män, som genom trohet, tapperhet och dygd
lärdom och nitiska tjenster, gjort sig af Konungen och riket syn¬
nerligen förtjenle”. Med ett sådant upphöjande i adligt stånd
följer för närvar, sjelfskrifven representations-rält, och det torde
lika litet kunna bestridas, att tilldelandet af denna rätt är för
Konungamakten ett dyrbart prerogativ, som alt trohet, tapperhet,
dygd och lärdom kunna finnas hos den, som hvarken aflagt gra-
dual-examen eller betalar 10 r:dr fastighets-bevilln. Enligt min
mening bör således den, som af Konungen blifvit upphöjd i ade-
ligt ständ, tillgodonjuta sjelfskrifven representations-rätt utan an¬
dra inskränkningar, än den Ridd.Ord:s 7 § redan innehåller. Man
kan visserligen härvid anmärka, att den sats jag ställt i spetsen
för delta mitt yrkande, måste, drifven till sin yttersta konseqvens,
motverka all representations-förändring, åtminstone en sådan af
mera genomgripande art, (hvilken man likväl vet att jag önskar)
emedan man dervid alltid skall kunna upptäcka någon rubbning
i förhållandet mellan styrelse och folk. Jag får likväl på förhand
härtill svara, att jag icke hos Konungamakten kan finna något
annat giltigt intresse, än folkets sanna väl, och att således denna
makt med fullt skäl kan uppoffra ett prerogativ, så vida dermed
vinnes, att folkets väl kan på ett annat sätt i högre grad befor¬
dras, men också endast under della vilkor; och då jag icke anser
mig med visshet kunna säga, alt delta i förevar, fall blifvit upp-
fylldt, måste jag i afseende derpå vidblifva min mening. Kanske
skall raan också säga, alt icke stor sannolikhet finnes, att Konun¬
gen skall i adligt stånd upphöja någon person, som ej uppfyller
något af de vilkor, som äro upptagne i Frih. Palmstjernas förslag.
Detta medgifves, men en möjlighet linnes dock, särdeles vid ett
tillfälle, nemi. efter ett krig, samt med afseende på sådane per¬
soner, hvilka genom lärdom gjort sig af adelskapet förtjente, och
det är synnerligen med hänseende härtill, som jag tror, att Frih.
Palmstjernas förslag har en, om också icke alltför stor, brist.
Det första vilkor, som enligt förslaget skulle berättiga Adels¬
man, att såsom hufvudman, ättemän eller på grund af fullmakt
på Riddarhuset intaga säte och stämma, är aflagd gradualexamen
1 H. 36
562
Den 29 December e. m.
inom någon fakultet. Man måste erkänna att, i jemförelse med
det närvar, förhållandet, delta stadgande kan anses såsom en för¬
bättring, och önskligt vore, att rätt många af R. o. Ad:s leda¬
möter hade, genom en sådan examen ådagalagt, ätt de äga, eller
åtminstone någon tidpunkt af sin lefnad ägt ett större kunskaps¬
förråd. Jag kan likväl icke underlåta att t. o. m. vid detta stad¬
gande yttra någon betänklighet. Frågan om Adelns representa¬
tionsrätt bör, enligt min öfvertygelse, icke betraktas enstaka, utan
i sammanhang med representationsfrågan i hela dess vidd, ty på
denna vidsträcktare basis är frågan ställd i det ögonblick man
antager, att Adelskapet, börden, icke i och för sig utgör en till¬
räcklig qualification till represenlations-rätt, utan att af Adelsman¬
nen något annat, något mera fordras såsom villkor för hans in¬
träde i representationen. Vi måste således ställa till oss den frå¬
gan: vilja vi, i händelse af en representalions-förändring, gifva
valrätt ål hvar och en, som undergått gradual-examen? Såsom
för min enskilta del utgörande ett svar härå, anhåller jag att fä
anföra hvad Guizot yttrade i Deputerade-kammaren d. 26 Mars
innevar. år, i anledn. af en der väckt likartad fråga. Möjligen
misstager jag mig om ett eller annat uttryck, men jag tror dock
ej att skillnaden skall blifva väsendtlig emellan mina ord och de
af honom anförde, som voro i det närmaste följande: ”skillnaden
är stor mellan den politiska och rent intellecluela förmågan. När
man fästade de politiska rättigheterna vid en viss förmögenhet,
var det först emedan man förmodade, att, i sjelfva verket, bild¬
ningen äfven der var att finna; men man har derjemte antagit,
att bildningen der måste vara genom sin ställning upplyst om
samhällsordningens stora och vigliga intressen. Mina Hrr! jag vör¬
dar bildningen oändligt; det är en förtjenst och det skall blifva
en heder för vår tid, att hedra densamma och gifva den sin rätt;
men jag litar icke blindt på bildningen, och jag tror icke det är
klokt att göra det, mindre i vår tid, än någonsin. Det öfver-
drifna förtroendet till den menskliga bildningen, det menskliga
högmodet, snillets högmod — tillåt, att jag kallar sakerna med
deras namn, — har varit vår tids sjukdom, en af orsakerna till
en stor del af våra villfarelser och våra olyckor. Bildningen har
behof af att oupphörligen understödjas, upplysas, ledas af den med¬
borgerliga ställningen.” Om jag, af dessa skäl icke kan, i allmän¬
het taget, anse ett kunskapsprof såsom för sig allena utgörande ett
nöjaktigt villkor för valrätt, skulle det väl då vara klokt, — för
att ej tala om inkonsequensen — att antaga detsamma såsom gil¬
tig qualification för sjelfskrifven representations-rätt. Jag tror det
icke, och skulle följaktligen önska, att hela denna del af det före¬
slagna 9 mom. i Ridd.Ordms § 7 måtte utgå, hvarigenom jag
icke kan föreställa mig, att Riddarhuset skulle något lida, ty de
kunskaper, hvilka icke på något sätt praktiskt tillgodogöras, vare
sig på embetsmanna-banan, i lärare-kallet eller näringarne, de
äro i sjelfva verket så nära döda, alt man sannolikt icke utan skada
kan öppna detta rum till ett experimental-fält för deras blott hvart
3:dje,år återkommande lifsryckningar.
Den 29 December e. m. 563
Den 2:dra, långt vigtigare punkten i förslaget, bestämmer
alternativt såsom villkor för Adelsmans representations-rätt, alt
han under de 3 före riksdagarne sislförflutne åren erlagt minst
10 r:dr b:co i årlig bevillning för fastighet. En viss förmögenhet
såsom vilkor för Adelsmans representations-rätt är visserligen icke
något för sjelfva' institutionen främmande, ty stadgande derom
återfinnes i flera af de Tyska staternas författningar, ehuru under
helt andra förhållanden och för annat ändamål, än här blifvit af-
sedt. Man har nemi. der, genom bestämmandet af en hög för-
mögenhets-census velat förvissa sig att hos representanten finna en
viss bildning, erfarenhet i landets ekonomiska förhållanden och
en oberoende samhälls-ställning. Motionären åter har icke med
sitt förslag kunnat vilja uttala den åsigt, alt ägandet af en faslig¬
het, för hvilken erlägges 10 r:dr b:co i årlig bevillning, skulle full¬
ständigt qvalificera till sjelfskrifven representations-rätt. Hans afsigt
måste endast hafva varit att från denna rätt utesluta de Adelsmän,
hvilkas ställning icke lemnar samhället någon borgen för det in¬
tresse de hafva i samfundsordningens upprätthållande och lagar-
nes helgd. Möjligen skulle detta ändamål också genom förslaget
kunna vinnas, men detta utgör dock icke en tillräcklig grund för
dess antaglighet, emot hvilken jag icke kan underlåta att fram¬
ställa några tvifvelsmål. Användandet af en i siffror bestämd cen¬
sus för representationsrätt är för vår grundlag lyckligtvis så främ¬
mande, att en sådan återfinnes blott på ett enda ställe, nemi. 14
§ Riksd.Ordn., hvari stadgas: ”För att blifva elector af Borgerska-
pet eller riksdagsman för Stockholm fordras, att hafva varit 3 år
borgare derstädes, att en grosshandlare betalar minst 20 r:dr, en
fabrikör eller minuthandlare 10 r:dr och en handtverkare 5 r:dr
till staden i årliga utskylder.” Hvarföre R. o. Ad. i förslaget blif¬
vit ansedd närmast jemförlig med fabrikörer eller minuthandlare
är svårt att inse. Delta kan vara en slump, och är dessutom lik¬
giltigt. Vigtigare är ett annat förhållande. Stockholms Borger¬
skap har nemi. varit nog försigtigt, att icke göra sin valbarhet
beroende af de öfriga RiksSlm, icke en gång af dess eget Stånds
beslut, ty med de afgifter, som betalas till staden, hafva R. St. in¬
tet alt skaffa. Månne R. o. Ad. saknar skäl att iakttaga samma
försigtighet? En ledamot af ett annat Stånd har under denna
riksdag föreslagit, att bevillning af fastigheter med högre värde
än 20,000 r:dr skulle höjas lill 3 per 1000. Lyckas detta, är
nästa steg på samma bana onekligen att nedsätta eller kanske all¬
deles borttaga bevillningen för de mindre egendomarne, hvaraf
följden åter skulle blifva, att åtskillige bland R. o. Ad:s ledamöter,
hvilka till en början, enligt Frih. Palmstjernas förslag, blifvit be¬
rättigade till inträde på Riddarhuset, möjligen genom en votering
i förstärkt StatsUtsk., förlorade sin rätt. Ett annat exempel må
tillåtas mig att anföra. En ledamot af detta stånd har under riks¬
dagen föreslagit ett ökadt användande af den stämplade pappers-
afgiften. Skulle R. St. finna detta förslag lämpligt, är det inga¬
lunda otänkbart, att i en framtid nämnde afgift äfven i vårt land
erhåller en så ökad användning, att ali annan bevillning, eller
36*
Den 29 December e. m.
åtminstone ilen å fastigheter, blir öfverflödig. Men skall den
fastigliets-ägande Adelns represenlalions-rätt blifva det på samma
gång? Visserligen kan Ridd.Ordu. med Konungens bifall ändras,
för alt, om så behöfves, åter ställa saken till rälta, men omstän¬
digheter kunna dock, efter min öfvertygelse, inträffa, dä R. o. Ad.
skulle ångra sig att för sin representations-rätt hafva antagit en
så föränderlig mätare, som den allmänna bevillningen. — Redan
förut har jag yttrat den åsigt, att frågan om Adelns representa-
lions-rätt icke kan behandlas ulan sammanhang med representa¬
tionsfrågan i sin ailmänlighet, och ur sådan synpunkt förefaller
det mig, som toge denna del af ifrågavar. motion ett nog'hastigt
språng framom sin tid. Det har nemi. blifvit föreslagit, att 10
r:dr bevillning af faslighet skulle blifva ett villkor för representa¬
tions-rätt inom R. o. Ad., men ingen skillnad är gjord emellan
de olika slagen af fastighet, t. ex. jord- och bergsbruk, hvilkas
taxeringsvärde likväl står i ett helt olika förhållande lill det verk
liga värdet, och hvilka således, i förhållande till detta, erlägga en
ganska olika bevillning. Ibland de tvistefrågor, hvilkas afgörande
måste föregå en, som jag hoppas, blifvande representations-förän-
dring, äro jemväl följande: bör representations rätt åtfölja ägandet
af alla slag af fastighet på landet lill ett visst värde, således icke
blott ål den i mantal salta jorden och bergsbruket, ulan äfven ut¬
jordar eller andra lägenheter, med eller utan åbyggnader, hvilka,
ulan att vara i mantal satta, hafva ett särskilt taxeringsvärde, för
hvilket bevillning erlägges? I afseende på fastighet i städerna
frågar man sig: bör ägandet af hus och tomt medföra represen-
lations-rätl? och, om denna fråga temligen allmänt jakande be¬
svaras, bör samma rätt jemväl åtfölja ägandet af stadsjord? Detta
sednare är en fråga af ganska stor vigt, emedan sladsjordens värde
i (lera af de mindre städerna uppgår till nära lika belopp med
värdet af hus och tomter, under det likväl husägaren på många
orter befinner sig i en ställning, så väsendtligt skiljaktig från äga¬
rens af stadsjord, att man mycket väl kan vilja gifva representa¬
tions-rätt åt den förre, utan ali derföre vilja tillerkänna den sed¬
nare samma förmån. Genom bifall till det framställda förslaget,
skulle R. o. Ad. emellertid hafva förklarat sig anse ägandet af
alla slag af fastighet lika qnalificera till representalions-rält, ett
steg, som jag måste anse vara för tidigt taget, äfven om det vo¬
re klokt.
Undersöker man den ögonblickliga verkan af det föreslagna
stadgandet, synes den visserligen vid första påseendet ganska be¬
tydlig. Enligt de tabeller, som blifvit uppgjorde af den för re¬
presentationsfrågans behandling nådigst tillsatte comité, utgör an¬
talet af dem bland R. o. Ad., hvilka hafva egendom taxerad till
mindre än 5000 r:dr b:co, eller det värde, för hvilket en bevill¬
ning af 10 r-.dr b:co nu erlägges, ej mindre än: på landel —
bergsbruksägare inbegripne — 492, och i städerna 177, tillsam¬
man 669, således blott föga mindre än af Ståndets samtlige till
myndige år komne ledamöter, hvaraf det vill synas, som skulle den
föreslagna siffran väsendtligt inverka på Riddarhusets sammansätt¬
Den 29 December e. m.
565
ning och från detsamma utesluta ett högst betydligt antal mindre
bemedlade ledamöter af Ståndet. Detta är likväl ingalunda för¬
hållandet. De åberopade tabellerna äro uppgjorde häradsvis, hvaraf
naturligtvis följer, att då en Adelsman haft en större egendom uti
ett härad och möjligen blott en mindre hemmansdel i det näst¬
gränsande, han blifvit upptagen på 2 ställen, och på det sednare
såsom ägare af en fastighet af mindre än 5000 r:dr b:co värde, oak¬
tadt han i sjelfva verket ej skulle genom det föreslagna stadgandet
från representations-räll uteslutas. De af R. o. Ad:s ledamöter,
som hafva fastighet i de mindre städerna, äro lill större delen
sådane, som derjemte i orten äga en större egendom, och hvilka
i staden hafva ett magasin för upplag af landtmannaprodukter
eller möjligen ett mindre hus, hvilket de begagna viii tillfälliga
besök i staden. De äro således också upptagna på 2 särskilta stäl¬
len i tabellerna. Lägger man härtill antalet af fastighetsägare,
som ännu ej uppnått den bestämda åldern af 25 år, eller hvilka
äro embetsman, t. ex. officerare vid indelta arméen, för hvilka
stadgandet skulle blifva utan allt inflytande, är jag förvissad, att
af de ofvannämnde 669 högst få skola återstå. Jag tror dessutom,
att de fastighetsägare, som verkligen blefvo uteslutne, icke äro af
den beskaffenhet, att representations-rålt bör dem förnekas, och att
det således vore klokare, om man lill undvikande af en siffer-cen-
sus, blott bestämde, att rättighet till säte och stämma på Riddar¬
huset tillkommer hvarje i öfrigt qualificerad Adelsman, sorn på
landet äger i mantal satt jord, eller i stad hus och tomt. Längre
skulle jag för min del icke gerna vilja gå.
Det föreslagna morms 3:dje punkt afhandlar embetsmäns re¬
presentationsrätt. Någon obillighet synes dervid vara begången mot
de civile embelsmänuen, af hvilka dock erfordras kunskapsprof, hvilka
i allmänhet bättre qualilicerar till riksdagsmanna-kallet än officers¬
examen. På den militära banan erhålles emellertid K. fullmakt gan¬
ska tidigt, hvaremot det på den civila vanligen fordras en flerårig
tjenstgöring, innan embelsmannen erhåller en ordinarie befattning,
som enligt förslaget skulle berättiga honom till inträde på Riddar¬
huset. Denna punkt föranleder ytterligare en anmärkn. I allmänhet
anser jag embetsmännen icke företrädesvis äga anspråk på represen-
lations-iä11, emedan deras intresse, såsom sådane, representeras af
styrelsen, hvars organer de äro, och af hvilken en stor del bland
dem är, icke blott till sitt välstånd, utan ock till sin verksamhet
beroende. Deremot erkänner jag villigt representationens behof af
alt tillegna sig deras insigter och erfarenhet, hvarföre med skäl
eli rum inom densamma må för dem beredas. Däraf mäste dock
blifva en följd, alt jag anser dem, hvilka efter en längre tids tjenst¬
göring på begäran erhållit afsked, böra i författningen tillerkän¬
nas åtminstone lika rätt med dem i tjenst varande, utan afseende
på huruvida de erhållit en pension, som i de aldra flesta fall icke
betryggar deras ekonomiska välstånd eller oberoende, och vanli¬
gen är otillräcklig för den aldra nödtorftigasle bergning. Då t. ex.
en tjensteman efter 25 eller 30 års tjenstgöring erhåller en pen¬
sion af kanske 400 r:dr, synes han mig vida mer qualificerad till
566
D e n 29 December e. m.
representations-rätt genom den erfarenhet, än genom den pension,
han under sin långa tjenstetid förvärfva!, och skulle jag följakt¬
ligen önska att i denna punkt matte införas ett stadgande, som
medgifver representations-rätt åt dem, hvilka efter en viss längre
tjenstetid, t. ex. 20 eller 25 år, erhållit afsked från sådan
tjenst, som i förslaget omtalas. — Då jag nyss yttrade mig ej
anse gradual-examen vara en tillräcklig qualilicalion till sjelfskrif¬
ven representations-rätt, tror jag deremot här vara lämpligaste till¬
fället alt gifva bildningen dess rätt, och att således lärare vid uni¬
versiteten och de högre lärdoms-skolorna borde i detta mom. in¬
tagas bland de tjenstemän, som lill följe af sin tjenst äro berät¬
tigade att, med de villkor Ridd.Ordn. i öfrigt bestämmer, taga
säte och stämma på Riddarhuset, likväl under förutsättning att
man då inskränker sig till hvad egentligen kallas lärare, således
icke mästare, hvilket i en blifvande redaktion lätt kan göras tydligt.
Slutligen kan jag icke undertrycka den anmärkn. att jag fin¬
ner näringsidkare hafva blifvit i förslaget nog stjufmoderligt be¬
handlade. Man kan visserligen säga, att de borgerliga yrkena icke
ursprungligen utgjorde föremål för R. o. Ad:s verksamhet, men för¬
hållandena hafva sedan dess i mångfaldiga hänseenden förändrat sig.
De vigtigaste embeten och tjenster voro då tillgänglige endast för
Adeln, men sedan man numera rättvisligen till dem öppnat vägen
äfven för ofrälse män, har R. o. Ad. mer och mer egnat sig åt
andra sysselsättningar, företrädesvis åt jord- och bergsbruken, men
äfven åt borgerliga näringar. Om en Adelsman äger representa¬
tions-rätt, blott han också i stad äger ett trädhus af 5000 r:dr
b:co värde, skall då ingen verksamhet, ingen redbarhet, ådagalagd
i riglningen af de borgerliga yrkena kunna förvärfva honom sam¬
ma rätt. Ståndet har onekligen haft en stor nytta af, och hem-
tat en betydlig styrka ifrån den mångsidighet i kunskaper och
insigter i alla samhällsförhållanden, som inom detsamma förefin¬
nas, hvartill visserligen också det förhållande bidragit, att icke
något yrke varit från representations-rätt på Riddarhuset ute¬
stängd t.
Jag anhåller om ursäkt, att jag så länge tagit Ståndets upp¬
märksamhet i anspråk, men om jag lyckats ådagalägga, att någon
punkt i det framställda förslaget, torde tåla en liten förändring,
och jag härmed, om ock i ringa mån bidragit till R. o. Ad:s,
samt följaktligen också fäderneslandets bästa, torde jag icke behöfva
sakna hopp om öfverseende.
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Jag anhåller att få förena mig
med Gr. Hamilton i hvad han sagt lill förordande af motionens
syftemål, men deremot ber jag, alt med några konträra anmärkmr
få bemöta hvad Grefven anfört emot det sätt, hvarpå det afsedda
målet genom motionen sökt uppnäs. Grefven har först i allmän¬
het sagt, att det vore mindre lämpligt alt, som Hr Grefven ut¬
tryckte sig, dessa stadganden liksom insmygdes under 7 § Ridd.¬
Ordn. Jag tror denna anmärkn. kunna lättast vederläggas genom
uppläsandet af denna §, som är af följande lydelse: ”Utom de
Den 29 December e. m.
567
personer, som, enligt 18 § Riksd.Ordn. icke såsom riksdagsmän i
något Stånd kunna godkännas, vare från rättighet till säte och
slämma å Riddarhuset uteslutne:
l:o — — — — — — — — — — — —
8:o Adelsman, som är Landtmarskalk eller Talman eller riks¬
dagsman af annat Stånd.” Nu skulle det föreslagna mom. kom¬
ma att, i fall det antages, utgöra ett 9;de morn., hvilket står i
fullkomlig harmoni med det öfriga af paragrafen; det 8.de mom.
insattes för några riksdagar sedan i anledn. deraf, att en Taleman
i annat Stånd hade utfärdat fullmakt lill säte på Riddarhuset. —
Hr Grefven har vidare yttrat, att ifrågavar. kategorier borde be¬
stämmas med afseende på en blifvande represenlalions-förändring.
Deruti vill jag visserligen till en del instämma, men man mäste
äfven hafva till ögonmärke det närvar, represenlations-sältet och
hvad sora är möjligt att verkställa, samt sålunda bereda den stör¬
sta möjliga nytta under den tid, som ännu lör förflyta innan en
representations-förändring kan blifva antagen. Man bör derföre
vid denna frågas afgörande i första rummet hafva för ögonmärke
Riddarhusets närvar, organisation och hvad dermed kan för det
närvar, åstadkommas.
Hr Grefven har anmärkt, att det vore för mycket att ensamt
åt lärdomen gifva representationsrätt, samt dervid citerat ett yttran¬
de af Hr Guizot. Det är visserligen möjligt alt denna fråga så¬
lunda bör bedömmas, då man endast theorelice betraktar densam¬
ma, men då' man måste lemna uppmärksamhet äfven till de för¬
hållanden sorn förefinnas, så hemställer jag till H. Ståndets bepröf-
vaude, huruvida det icke vore ett för stort steg, att, då för det
närvar, nästan ingen kategori utesluter Adelsman från represen-
talions-i ätt på Riddarhuset, man nekade inträde åt personer som
genomgått ett högre lärdomsprof? Ytterligare anmärkte Hr Gref¬
ven, alt den lärdom, som i det allmänna, lifvet ej lillgodogöres,
på ett eller annat sätt, så att den under någon annan kategori
vinner inträde, ej vore mycket gagnelig. Jag ber alt få fästa
uppmärksamheten derpå, att lärdom kan verka mycket mera just
genom att vara lärdom, t. ex. genom att afgifva vetenskapliga
arbeten; och ett sådant begagnande deraf bör väl ej utesluta från
representations-rätl, hvarföre jag tror att den föreslagna kategorien
är både ganska nyttig och lämplig.
Vidare har Grefven anmärkt, att man ginge Konungens
rätt för nära, då man ej bestämt en särskild kategori för nyadlade,
som ej höra till någon af de öfrige kalegorierne, hvilket Grefveu
väl i allmänhet medgaf saknade tillämplighet, men dock i och
för krigstider borde iakttagas; jag vågar dock föreställa mig, alt
Konungen i och för krigiska förljenster icke adlar någon, som ej
är officer eller sålunda försedd med K. fullmakt. — Hr Gref¬
ven har jemväl vändt sig med anmärkntr mot den kategori, som
framställer 10 r:drs bevillning såsom grund för representations¬
rätten, samt dervid sagt, att det vore rättare att i stället upptaga
ägandet af mantalssatt jord på landet, samt hus och tomt i stä¬
derna; att steget eljest vore för stort och för tidigt uttaget. Jag
568
Den 29 December e. m.
ber likväl, att få fästa uppmärksamheten derpå, att om mari så¬
som förmögenhets-kategori antager ägandet af mantalssatt jord på
landet eller hus och tomt i stad, sådant utfölle både ojemnt och
orättvist, emedan fordringarne ä ena sidan nedsattes till den grad
lågt, att det fordrades nästan intet för att få representations-rält,
under det att, å andra sidan denna rätt ej medgåfves personer,
som kunna vara rätt förmögne, t. ex. ägare af bergsbruk och
andra fastigheter, hvilka ej äro satte i mantal. En dylik person
skulle då ej få representations-rätt för fastighet, oaktadt han ägde
en måhända ganska betydlig sådan, hvaremot möjligen hans gran¬
ne, en utsvulten ägare af en usel hemmansdel, för densamma
erhölle representations-rält, emedan denna hemmansdel händelse¬
vis var mantalsatt; antager man deremot bevillningen till grund,
utfaller detta ojemförligt mycket rättvisare.
Hr Grefven har vidare yttrat, ali i kategorien om dem, som
innehafva K. fullmakt samt öfrige tjenstemän, man begått en
orättvisa mot de civile embelsmännen; Hr Grefven har dock til¬
lika medgifvit, att denna anmärkn. vore af mindre betydenhet,
hvarföre jag äfven förbigår att densamma upptaga. Derjemte har
Grefven yttrat, att sista mom:s stadgande om afskedade tjenste¬
män med pension vore för högt taget, och att man borde i dess
ställe bestämma en längre tjenstetid, t. ex. 25 år. Jag ber om
' ursägt i händelse jag deruti misstager mig, men jag skulle tro att
den af Hr Grefven föreslagna tjenstetid lemligen närmar sig lill
den, som berättigar lill pension. Hr Grefven har vidare yttrat,
att en särskild kategori borde insättas i afseende på lärare vid
universiteten; menar Grefven professorerne, så äro de, såsom för-
sedde med K. fullmakt, af motionen qvalilicerade till representan¬
ter. Slutligen har Hr Grefven ansett näringsidkare nog njuggt
behandlade, samt dervid nämnt, att Grefven anser Riddarhuset
sjelft vara i behof af dessa personers anseende och insigter;
för min del skulle jag tro att näringsidkare, som äro det i nog
stor skala för att såsom sådane vara qvalificerade till säte och
stämma på Riddarhuset, i de aldra Hesta fall antingen redan äga
eller, om de sätta värde på represenlations-rätten, och i annat
fall förtjena de den icke, lätteligen kunna förskaffa sig faslighet
som qvalificerar till inträde på Riddarhuset.
Den ifrågavar. motionen är en bland de reformer som äro
”nödiga, nyttiga och möjliga att verkställa”; hvarföre jag i alla
afsecnden tillstyrker densamma.
_ _ o
Frih. Åkerhjelm, Joli. Carl: Till hufvudsaklig del in¬
stämmande uti motionens syftemål, anhåller jag att få till besva¬
rande upplaga några anmärkmr, som vid densamma af Gr. Ha¬
milton blifvit gjorde. Grefven har utgått från den synpunkt, att
man nu borde vara högst försigtig med vidtagande af några par¬
tiella förändringar inom representationen, derföre att de möjligen
skulle kunna komma att blifva hinderliga vid en blifvande all¬
män representationsförändring. Uti nu förevar, fall tror jag det
ej vara så nödvändigt, emedan de öfriga Stånden troligen livar¬
Den 29 December e. m.
569
ken komma att fästa afseende härpå ej eller blifva bundne deraf;
jag tror deremot, att man i nu förevar, fall ej bör gå tillväga,
byggande sina slutsatser endast på en theori, utan att man bör
taga i betraktande de närvar, förhållandena inom delta Stånd.
Kastar man derpå en blick, så förmodar jag, att ingen skall
kunna jäfva behöfligheten af den föreslagna förändringen och in¬
skränkningen i rätten att intaga säte och stämma på detta rum.
Gr. Hamilton har vidare anfört, att den föreslagne census skulle
vara oriktig derföre att den är baserad på bevillning, och alt
det skulle vara möjligt, att hela denna bevillning efter cn viss
tid skulle kunna försvinna. Detta argument kommer att blifva
riktigt, när så blir fallet; men förmodar jag, alt man med allt
skäl kan antaga denna tidpunkt så aflägsen, att R. o. Ad. ej be¬
farar något vid att för närvar, antaga en förändring baserad på
bevillning, synnerligast som Ridd.Ordn. kan ändras vid samma
riksdag, som bevillningen kommer att försvinna.
Som de öfrige af Gr. Hamilton vid motionen gjorde an-
märkmr lill hufvudsaklig del redan af Gr. Lagerbjelke blifvit be¬
svarade, så anhåller jag, att få förena mig i den sistnämnde ta¬
larens yttrade åsigter.
Gr. Hamilton: Jag yttrade mig förra gången så vidlyftigt,
att det vore orätt af mig att nu åter för en längre lid taga R.
o Ad:s uppmärksamhet i anspråk. Jag ber blott att få till mitt
förra yttrande lägga 2 omständigheter, i hvilka jag lärer yttrat
mig något otydligt, emedan jag af Gr. Lagerbjelke blifvit miss¬
förstådd. Min mening var, ej blott att i mantal sall jord samt
hus och tomt i städerne borde medföra representations-rätt, utan
äfven alt ägare af bergsbruk skulle hafva det. Likaså ber jag
att få förtydliga mitt yttrande i afseende på lärarne vid universi¬
teten. Jag menade naturligtvis ej dem, som hafva K. fullmakt, det
behöfves ej, utan jag mäste afse de lärare, som ej hafva K. full¬
makt, t. ex. adjunkter. I öfrigt lemnar jag åt R. o. Ad. och
Ridd.Utsk. att bedöma mina anmärkmr; jag skall dermed ej
vidare upptaga tiden.
Gr. Lagerbjelke: Jag anhåller vördsammast att, med an¬
leda. af hvad Gr. Hamilton nu yttrat, fä tillägga, alt, om man
äfven intager bergsbruk, så qvarstå dock många andra slags fa¬
stigheter, hvilka icke åro manlalsatta, men del oaktadt kunna va¬
ra af ganska högt värde och betydenhet. Hvad adjunkter och öf¬
rige lärare vid universiteten angår, så äga äfven de, enl. Frih.
Palmstjernas motion, representations-rätt, ty de hafva, samt och
synnerligen, tagit den akademiska grad, som förslaget antager så¬
som qvalification.
Hr Tham, Carl Wilh. Au g.: I det särdeles fullständiga
och väl utförda anförande, som Gr. Hamilton framställt, ber jag
att i hufvudsaken få instämma. Jag tror dock alt ännu en
anmärkn. kan göras emot den delen af förslaget, som rörer tjen¬
stemän med K. fullmakt. Motionären ställer sådanc i bredd med
570
Den 29 December e. m.
dem, som tagit en akademisk grad eller som erlägga 10 r:dr bevill¬
ning för fast egendom. Att detta är föga billigt, är redan till¬
räckligt ådagalagt. Men motionären tyckes hafva glömt, att det
finnes en stor mängd oafsättlige embetsman — således fullt tryg¬
gade för tjenstens bibehållande, samt med en lön öfverstigande
inkomsten af en, 10 r:dr b:co bevillning motsvarande förmögen¬
het — hvilka dock ej hafva K. fullmakt, utan besitta sin tjenst
genom fullmakt eller konstitutorial etc., af något embetsverk el¬
ler annat samfund, och hvilkas inkomst ofta uppstiger till 1000
r:dr och derutöfver. Att utesluta sådane, tyckes mig vara orim¬
ligt, hvarpå jag vill framdraga ett exempel. Det händer ej säl¬
lan, att en studerande, som genomgått ett lägre undervisnings¬
verk, blifver i sin kurs vid akademien afbruten genom en till¬
fällig kallelse från hemörten att inträda i skol-ljenst. Jag skul¬
le kunna anföra ett exempel på en person, som sålunda blifvit
kallad till en ganska förmånlig tjenst vid ett läroverk, och som
derigenom, hvad löneförmånerna beträffar, kommit till en ställ¬
ning i samhället vida mera betydande, än ägarens lill en liten
landtegendom eller dens, som väl undergått en magister-examen.
Han är ej adelsman, men intet hindrar, att icke dylikt förhål¬
lande kan inträffa med en sådan. Jag kan härvid ej undertryc¬
ka en anmärkn., hvartill alla de betänk:n af Utsk., eomite'er och
andra, som öfver den ifrågasatta representations-förändringen blif¬
vit afgifna, synas mig lemna anledn., att så snart man vill göra
en mängd kategorier, så råkar man alltid ut för svårigheten att
begränsa dem så, att man ej kommer lill orimligheler eller
motsägelser.
Det är dock i ett annat afseende som man ville göra en
erinran vid den förevar, frågan. Då under förra riksdagen här
förekom en motion, som gick ut på att R. o. Ad. skulle repre¬
senteras genom val; fastades dervid R. o. Ad:s uppmärksamhet
af flere ledamöter, hvaribland äfven jag befann mig, på den om¬
ständighet, att den frågan ej blott torde vidröra Ridd.Ordn., ulan
äfven hvad som ligger utom densamma, är äldre än densamma,
och som tillika beror både på Konung och MedStänder alt för¬
ändra, nemi. de Adelige privilegierna. Allt hvad som rörer
sjelfva representations-sättet, ehuru det ej i Ridd.Ordn. erkännes
för privilegier, ansågs dock för sådane af flere ledamöter inom
detta hus, och äfven af mig; och jag påminner mig, att inom
Ridd.Utsk. fastades ej ringa uppmärksamhet dervid, och att re¬
sultatet blef, det man ej var rätt viss på, huruvida det skulle
anses blott beroende af R. o. Ad:s godtfinnande samt K. M:s
sanktion, eller såsom privilegiifråga vara underkastadt en sådan
behandling, som Reg.Ftn för sådana föreskrifver. Jag vill ej upp¬
repa de skäl, som då anfördes; jag skulle blott önska, att Ridd.-
Utsk. ville taga dessa skäl i betraktande och yttra sig öfver hu¬
ruvida denna fråga är af art att kunna behandlas såsom endast
ronde Ridd.Ordn. Särskildt torde jag få påminna om hvad Giv.
Hamilton nu sagt, alt Konungen är den, som äger att upphöja
till Adelig värdighet med alla åtföljande förmåner och rättighe¬
Den 29 December e. m.
571
ter; och déssa rättigheter måste af R. o. Ad. erkännas stå i
sammanhang med privilegierna, såsom ock nämnda K. M:s rätt
förekommer i Reg.F., hvilken gifvit privilegierna sin sanktion.
Man skulle kunna tillägga ännu ett, hvilket Gr. Hamilton
ock anfört, ehuru jag i det fallet skulle vilja gå längre än han.
Han har satt i fråga, huruvida det går an att behandla denna
fråga utan afseende på en blifvande representations-förändring el¬
ler såsom ang:de endast ett Stånd särskildt. Jag ville tillägga
den frågan, om det är alldeles i sin ordning, att, vid den ena
riksdagen efter den andra, det väckes fråga om representations¬
förändring ensamt inom detta Stånd, och att man så på förhand
ingriper i en angelägenhet, som rör alla, ingriper i Konungens
prerogativer, och de öfriga Ståndens, i hela nationens rätt att
med Konungen deltaga i representationens ombildning. Härvid
fäster jag dock för denna gång mindre afseende, än vid sjelfva
rättsfrågan, och upprepar min önskan, att Ridd.Utsk. ville taga i
betraktande den diskussion, sorn i denna fråga hölls förlidne
riksdag.
Gr. Lagerbjelke: Jag ber om ursäkt att jag ännu en
gäng vågar taga R. o. Ad:s uppmärksamhet i anspråk. Då frå¬
gan är af så stor vigt som den förevar., har jag likväl ej trott
mig böra lemna Hr Tharas anförande obesvaradt. Hr Tham har
till en början ansett en orättvisa vara begången mot de civila
tjenstemän, hvilka innehafva tjenst utan K. fullmakt. Jag ber
att fä fästa uppmärksamheten derå, att befogenheten af denna an-
märkn. bortfaller derigenom att tjenstemän vid ”Konungens can¬
celli, riks-collegium, öfver-rätt eller ett R. Sl:s verk äro, så
snart de innehafva tjenst på stat, enligt motionen berättigade lill
representations-rätt.” Hr Tham har vidare sagt, att någon kun¬
de vara innehafvare af en ganska fördelaktig tjenst vid ett läro¬
verk utan att han förut behöft taga någon högre lärdomsgrad.
Jag medgifver min okunnighet i delta fall jemförelsevis med en
consistorialis; men mig förefaller det som vore det ett sällsynt
undantag, om någon bättre plats vid läroverken tilldelas en per¬
son, som ej tagit någon lärdomsgrad. Hr Tham har vidare fä¬
stat sig vid huruvida nu, i likhet med hvad vid förra riksdagen,
ang:de då väckt förslag att R. o. Ad. skulle representeras genom
valda ledamöter, ägde rum, denna fråga skulle anses vara af pri-
vilegii natur. Den fråga, som då förevar, angick borttagande af
de olika ätternas inom Riddarhuset sjelfskrifna representations-rätt,
samt i stället införandet af en hell annan grund för representa-
tions-rätten, nemi. genom val af Adeln. Här är förhållandet olika,
ty meningen är här, ej all beröfva de olika ätterna deras sjelf¬
skrifna representations-rätt, utan att tillägga ett nytt mom. till
Ridd.Ordn:s 7 paragraf, genom hvilken paragraf redan nu, utom
de i 18 §:n Riksd.Ordn., uteslutes från säte och stämma i Rid¬
darhuset, personer inom åtskilliga fastställda kategorier. Att
sådant är R. o. Ad. tillåtet genom ensamt dess eget beslut, i för¬
ening med K. M:s sanktion, derpå ber jag alt få anföra det prak-
572
Den 29 December e. m.
tiska bevis att det 8:de mora. på detta sätt tillädes för några
riksdagar sedan, och kunde det 8:de mom. tilläggas då, så kan
jag ej inse, hvarföre ej det nu ifrågavar. 9:de kunde få på samma
sätt till intagande beslutas nu.
Frih. Cederström, Jakob: Det är Hr Tharas yttrande,
som gifvil mig anledn. alt begära ordet; jag anser för öfrigt frå¬
gan vara tillräckligt diskuterad för att af Disk. öfvertagas lifl
pröfning och uppgörande af förslag; men Hr Thara har ifråga¬
satt, huruvida R. o. Ad:s privilegier skulle lägga hinder i vägen
för frågan om förändring af representations-rällen inora Riddar¬
huset. Jag vill då fästa hans uppmärksamhet derpå, att stadgan¬
det, alt Konungen skall låta hvarje Stånd dess förmåner och rät¬
tigheter fritt åtnjuta och alt det beror pä "K. 51:s och alla 4
Ståndens sammanstämmande beslut alt dem förändra, icke har
det ringaste med denna fråga att skaffa, sedan R. St., alla 4
Stånden, R. o. Ad. och de öfrige Stånden, jemte K- 51. fast¬
ställt 12 § Riksd.Ordn., som säger, att: R. o. AiL infinner sig
till riksdag och representeras enligt Ridd.Ordn., hvilken, lika som
öfriga Stånds-Ordningar, bör vara i öfverensstämmelse med grund-
lagarne författad. Och denna Riksd.Ordn. kan vid hvarje riks¬
dag af Ståndet med K. 5I:s sanktion förundras, jeinkas, rät¬
tas, etc.
Hr Tham: Först och främst måste jag besvara hvad Gr.
Lagerbjelke yttrat, att det måtte vara ett sällsynt exempel, att
någon blifvit vid läroverk anställd utan att hafva aflagt magister-
. 'examen. Detta händer dock; jag har sjelf för några månader se¬
dan varit med om att i Strengnäs konsistorium befordra till ordi¬
narie syssla i Orebro en man af förtjenst, hvilken ej tagit magi-
ster-exämen, men som, till följd af sin föreg;de tjenst i skolan,
‘ansågs mera meriterad än en medsökande graduerad. Hvad der¬
näst hufvudfrågan beträffar, så har jag ännu ej så bestämdt
>. yttrat mig huruvida den är privilegii-fråga eller icke. Jag har
•blott dragit det sednare i tvifvel, äfvensom jag begärt att Ridd.-
Ulsk. måtte taga saken i öfvervägande. De skäl, som nu blifvit
anförde, synas mig ej innehålla något annat än hvad som sades
i samma riglning vid sisla riksdagen, och jag har just anhållit,
att Ridd.JJtsk. måtte taga i öfvervägande de skäl, som då å ömse
sidor anfördes, och hvaraf jag tror Ridd.Utsk. kunna hafva en
god ledning. Konungen äger, jag upprepar det, rätt att i Ade-
' li*t Stånd upphöja och att dymedelst gifva representalions-rätt, ej
< allenast ät den upphöjde sjelf, utan äfven åt hans efterkomman¬
de, utan afseende på förmögenhet, lärdomsgrad eller innehafvan-
de tjenst. Då man nu vill anmoda Konungen att sanktionera
ett förslag, som häri medför ändring, är det att ingripa i Hans
Kungliga prerogativer, samt i de Adeliga privilegierna; och jag
sätter åtminstone i fråga, om icke saken är sådan att den hör
behandlas i likhet med privilegii-fråga.
Frih. Åkerhjelm: Sedan Frih. Cederström redan bestridt
den delen af Hr Thams anförande, som ifrågasatte huruvida nu
Den 29 December c. m.
573
förevar, motion skulle såsom grundlagsfråga behandlas, eller en¬
dast af R. o. Ad., så inskränker jag mig till att upptaga endast
sednare delen af Hr Thams yttrande. Han har velat förespegla
R. o. Ad., att denna motion skulle komma att göra ett ingrepp i
de K. prerogaliverna, men jag ber alt få fästa uppmärksamheten
derpå, att Konungen väl ej kan adla någon med andra rättig¬
heter, än dem R. o. Ad. i allmänhet äga, och om för represen-
tations-rältens ulöfvande vissa qvalificationer äro stadgade, så blif¬
va de af Konungen adlade naturligtvis dessa inskränkningar un¬
derkastade, och att motionen, som slutligen skall af Konungen
sanktioneras för att blifva lag, väl leranar K. M. öppet, att ge¬
nom en vägrad sanktion freda Sig för all inkräktning å det K.
prerogativet, om Han finnér detsamma vara på något sätt härige¬
nom hotadt.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag har ej deltagit i
diskussionen, derföre att jag enskildt vet, att motionären är af
opasslighet hindrad, alt sjelf vara närvar. Vid förliden riksdag
yttrade jag mig i en likartad fråga, och har ej heller nu förän¬
drat öfvertygelse.
Innan prot:n hinna justeras, torde jag nog få säga min me¬
ning, hvilket jag mig ock förbehåller.
Remitterades lill Ridd.Utsk.
Härefter förekom till föredragning Hr Bruces, Rob. Edv.,.
d. 23 dennes e. m. på bordet lagda motion, ang:de nedtagande
af de Riddarhuset tillhörande uthus; men motionären hade hos
Hr Gr. o. Landtm, anmält, att han önskade återtaga denna mo¬
tion; hvadan Hr Gr. o. Landtm., efter tillkännagifvande deraf,
hemställde om icke R. o. Ad. funne denna fråga förfalla.'
Ropades ja.
II. R. o. Ad. åtskildes kl. 10 e. m.
In fidem prolocolli,
Albert Munck.
i.
'
!
t
i