Pr otocoll,
hållna
hos
H ö g 1 o f 1 i g e
Ridderskapet och Adelil,
\id
Lagtima Riksdagen i Stockholm,
År 1840.
Fjerde Häftet.
STOCKHOLM.
Hörbergska Boktryckeriet, 1840.
; , , 5 '•
*
•■■ir - ;
Onsdagen den 11 Mars 184o.
Plenum kl. 10 f. m.
Öppnades Hrr Eiectorers lista till val af en ledamot i
Ridd.Utsk. efter N:o 105. Hr Falkenberg; Fullm. Hr Gyl¬
lenkrok, Knut Axel, och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 286. Frih. Raab, Carl Gustaf.
Upplästes till justering och godkändes Exped.Utsk:s för¬
slag till und. skrifvelse till K. M., ang:de aflidne Professo¬
ren P. H. Lings enkas und. ansökning, om bibehållande af
den hennes man i lifstiden tillagda löne-tillökning.
Då nu justering skulle börja af pleni-prot. för den 29
sisth Febr. f. m., anmälte sig:
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, och
yttrade:
Innan prot. justeras, anser jag mig böra tillkännagif¬
va, att jag, med Ståndets bifall, önskar utesluta ordet
oförtjent ur den af mina motioner, som angår Hr Assessor
Crusenstolpe. Då 58:de §:n Riksd.Ord. medgifver, med Stån¬
dets bifall, uteslutande af egna uttryck, hvarpå intet be¬
slut hvilar, inser jag intet skäl, hvarför detta kunde mig
vägras. Det är likgiltigt, om ordet oförtjent slår der eller
ej; ty först innefattar det intet klander å domaremaktens
åtgärd, — då bade jag sagt orättvist. Då domaren i ett
förekommande fall tillämpar för sådant tydlig bestämd lag,
är domen rättvis; den kan ändock vara oförtjent, och det
af tvänne orsaker: betraktad från lagstiftarens sida, och ge¬
nom hans förvållande, då han för en obetydlig förseelse
fastställt alltför strängt straff; sådan dom kunde Dracos la¬
gar, de blodskrifna , gifva anleda, till, om någon blifvit dömd
till döden, derföre alt lian borttog ett äpple. En dom kan
vara oförtjent, betraktad från den anklagades sida, då han,
ehuru oskyldig, är urståndsatt att bevisa sin oskuld; många
exempel på sådana domar gifvas: sådan var den dom, som
öfvergick Anna Bolein eller tydligare den, som var ämnad
Susanna; sådan dom förde kanske Eugene Aram till Ty-
burn, då man ännu ej vet, om han verkligen var skyldig
till det brott, h vartill han blef förvunnen eller ej, men
denna dom var rättvis, ty domaren tillämpade tydlig för
detta brott bestämd lag, hvartill Aram blef förvunnen
4
Den ii Mars f. m.
ulan alt kunna bevisa sig oskyldig. Exempel på förra sla¬
get oförtjenta domar, anser jag den ifrågavar. vara. För
det andra står ordet oförtjent blott som min egen enskilda
öfvertygelse om saken; jag har ej uppmanat R. St., att de
skulle anse domen hvarken oförtjent, eller förtjent, utan att de
ville anhålla hos K. M., det K. M. ville samma dom genom nåd
upphäfva, den måtte då vara förtjent eller oförtjent, en åt¬
gärd hvartill Bolde §:n Riksd.-Ordn. fullkomligen berätti¬
gar dem, om de så för godt finna, och den dömde vill nåd
emottaga.
Dessutom får jag anmäla, att jag i sista plenum
uppläste tvänne motioner, med anhållan att få desamma,
innan detta, till bordet skriftligen aflemna; jag har så gjort,
men Ridd.-Secret. förklarade sig ej kunna desamma emottaga,
då han försummat dem i prot. anteckna, den ena an¬
gick beviljande af statsanslag till inrättande af en offentlig
militärskola i hvarje district; den andra förbjudande af den
inom BondeSt. öfliga s. k. utlösningen.
Justerades pleni-prot. för den 39 Febr. f. m.
Hr. Gripenstedt, Johan August: Då K. M:s nådiga
propos., angående inqvartering i städerna utom Stockholm,
den 29 sisth Febi', föredrogs, hvarom prot. nu blifvit
justeradt, hade jag den äran yttra några ord i ämnet. Det
är i sammanhang dermed, och för att ytterligare bekräfta
mina då yttrade åsigter, som jag förskaffat mig några
documenter, från åtskilliga aucloriteter i Götheborg, rö¬
rande samma fråga. Dessa handlingar äro desamma, som
Hr Edenhjelin förut åberopat, och jag förenar mig nu med
honom uti den anhållan, alt de måtte få åtfölja remissen till
Utsk., för att der tagas i betraktande i sammanhang med
den K. proposm.
Remitterades till Stats-Utsk.
Å nyo föredrogs K. M:s den 29 sisth Febr. e. m. och
den 4 dennes f. m. pä bordet lagda Nådiga Skrifvelse angående
ett af särskilde comiterade i nåder uppgjordt förslag till
förnyad Tull-taxa.
Hr Lagerhjelm, Pehr: I öfverensstämmelse med de
af comiterade uppgifna liufvudgrunder för lulltaxe-regleringen,
har K. M. uti den nu förevar, nåd. proposm förklarat något hin¬
der ej möta för det s. k. förbudssystemets definitiva upphörande.
Detta förklarande innebär en glädjande försäkran derom,
att den inhemska konstfliten vunnit nog utveckling, likasom
de uti inhemska fabrikationer nedlagda capital nog förkof¬
ran alt uthärda täflan med främmande nationers af naturen
i flera fall mera gynnade tillverkningar; under villkor, att
den tull, som Statsmakterna fastställa, blir en verklighet.
El t i sanningen vackert resultat hos ett folk, som har att
D e il ii Mars f. ra.
5
tacka sina stora konungar, sin tapperhet, och en aldrig kuf-
vad nationalitet för sitt anseende hos främmande nationer;
måhända äfven vettenskapers odling, säkerligen minst in¬
dustriens framsteg. Jag hyser äfven den förtröstan till mi¬
na landsmäns uppfinningsrika förstånd, deras arbetsamhet
och ihärdighet, att detta vigtiga beslut nu kan fattas, rör:de
de flesta af förbudsarliklarne; helst sådana, hvilkas tillverk¬
ningar inom landet icke uppgå till något för rikets handels-
ställning betydligt belopp, och hvaruti ej alltför stor arbets¬
personal finnes använd. K. M. har likväl icke vidrört frå¬
gan, huruvida ytterligare fördelar och lattade utvägar till
afsättning ina här i lliket förunnas främmande länders han¬
del och industri, utan att, såsom villkor och vederlag der¬
för, några motsvarande fördelar och vidgade afsättningslill-
fällen i dessa länder tillgodokomma äfven Svensk produ-
ction och näringsflit. Denna fråga synes likväl vara vigtig;
ty möjligheten af täflan beror ej blott på förbudets upp-
lnifvanöe, utan äfven på beloppet af tullen , hvaröfver K. M.
icke heller meddelat sin åsigt. Comiterade anse 2.5 proc.
vara nog vid denna öfvergång: ett tullbelopp som det vore
önskansvärdt att comiterade finge i uppdrag att införa så¬
som maximum uti Englands och Frankrikes tulltaxor. Frå¬
gan om reciprocitet hafva corn i era de ej ens vidrört, lan¬
din länder deremot, vakas med yttersta sorgfällighet öfver
reciprocitet i handelsfördelar , folkslagen emellan. Intet land,
om ej det fattiga Sverige, gifver något till skänks eller be¬
handlar frågan endast nr synpunkten af en theori, som må¬
ste vara underkastad betydliga modificationer, hemtade från
länders skiljaktiga lägen och mer eller mindre beroende af
verldsmarknaden samt beröringen med densamma.
Förgäfves kastar Belgiens industri sina blickar: på
Frankrike. Alla hittills gjorda försök att komma öfver¬
ens om reciproka concessioner , hafva blifvit fruktlösa, och
så länge Frankrike håller fast vid systemet att skydda och
uppmuntra inhemska näringar, är det vida mindre i stånd
att åt Belgien göra några särskilda eftergifter, än åt andra
länder. A ena sidan en marknad af 4 millioner innevånare;
å den andra, af 32. — Underhandlingar äro å bane om än¬
dringar i Frankrikes och Englands tulltaxor. Dylika
bemödanden hafva flera gånger, så val under restaurationen
som efter Juli-revolutionen, varit inledda, men afbmtits i
följd af den stora skiljaktigheten emellan begge ländernas
handels- och näringsintressen. En den mest lärorika leetyr ,
som kan företagas och tillika ofelbar för att tillintetgöra de
bedrägliga föreställningar, som hos mångå väckts af Englands
vackra lärosatser om den fria handeln, är utan tvifvel En¬
gelska tulltaxan. Om denna tolk af Englands grundsatser
är mindre vältalig, än deras bländade förfäktare i andra län¬
der äro; så kan man likväl icke neka, att hon talar san¬
ningens oförtäckta språk. Man träffar i Brittiska tulltariffen
c
Den 11 Mars f. ra.
nemi. afgifter ända lill proc. af varans värde. En mängd
af de industri-producter, som Frankrike tillverkar, äro be¬
lagda med 3o proc. införselsafgift och i franska tidningar
klagas deröfver, att Engelska tulltjenstemännen uppdrifva
dessa belopp ända till 4° ® 4^ proc. genom missbruk af
rättigheten att bestämma de införda varornas värden. I af¬
seende på Franska viner och fruktbrännvin , lärer den varie¬
rat från 4«o proc. till 700 proc. innan nedsättningen 1839.
Flera artiklar äro till införsel förbjudna. En af Tysklands,
måhända af Europas mest utmärkte statsmän, som till följd
af sitt embete egnat uppmärksamhet åt dessa förhållanden,
anmärker, att de politiska förbindelser, uti hvilka Frank¬
rike en tid stått till England, icke hindrat det förra lan¬
dets styrelse att i det praktiska erkännandet af handels¬
frihetens principer gå till väga med stor varsamhet. Man
erkänner väl nödvändigheten att öfvergifva det absoluta
skyddssysteinet, men vill icke förhasta sig, utan med ett sko¬
nande afseende på alla interessen, småningom låta de af
det allmänna bästa påbudna reformerna inträda i verklig¬
heten. Med rätta vilja de industriella intressenas organer,
alt frågan om beståndet af restrictionerna icke behandlas
isolerad, utan att allt betraktas i ett sammanhang, så att
icke industriens planta blottställes för den fria läflans vindar ,
förrän alla de tillfälliga hinder och svårigheter blifvit ur
vägen röjda, som icke tillåta henne att slå fastare och dju¬
pare rötter. Om man i detta folkrika land och under van¬
liga förhållanden ej är rädd för den Engelska concurrensen,
så fruktar man den likväl, och icke utan grund, under de
periodiskt återkommande handelskriser, hvilka le¬
da sitt upphof fränden Brittiska marknaden. I alla de gre¬
nar, hvari Franska marknadens öppnande vore önskligt för
England, skulle vid hvarje sådan kris Franska industrien
röna ett mer eller mindre skadligt inflytande, om, i stället
för prohibition, tullafgifter ägde rum, som icke voro blott
ett bedrägligt sken af införselsfrihet. Det var återkomman¬
det af sådana kriser, som handelskammaren uti en af Frank¬
rikes mest blomstrande fabriksstäder hade för ögonen, då
den med följande ord förutsade verkningarna af tillåtelsen till
införsel af Brittiska manufakturvaror: en ny, förskräck¬
lig concur rens skall uppkomma, som ofelbart
medför undergång af största delen af Frank¬
rikes fabrikanter.
Man kan, af hvad nu blifvit anfördt , inse hvilka hin¬
der möta en ny tullreglering emellan Frankrike och Eng¬
land, grundad på reciprociteten. Hvad bevisar deras tillva¬
ro? Att de kontraherande bevaka stridiga intressen! — Hade
Frankrike velat skrifva sin tulltaxa, icke med den Brittiska
tariffen till föresyn, utan efter den klingande theori, som
ej vet af någon reciprocitet, nationer emellan; då vore tul 1-
regleringen långt för detta gjord. Att de svårigheter, hvil¬
Den ii Mars f. m.
7
la förekommit emellan England och Tyska lull föl¬
en in gen, härleda sig från samma grundsats af ömsesidiga
fördelars afvägande, är lika ostridigt; och Englands åter¬
gång till ett systeme af måtta och billighet, som erkänner
alla folkslags lika rätt och skänker samma hägn åt ali mensk¬
lig industri, skall länge uteblifva, oaktadt den föresyn man
erbjuder åt den största handelsstat på jorden från en vrå af
norden.
Svenska Brukssocietetens, af Bergs-och CommerceColltna
understödda und. hemställan, att K. M. täcktes med främ¬
mande makter öppna underhandlingar, ledande derhän, alt
de tryckande tullafgifter, som för närv. i åtskilliga länder
försvåra afsättningen af Svenska jernet, mätte blifva nedsatte,
ger ett förhållande vid handen, der reciprociteten kunde
bli af nytta för Raket. Månne ej den orimligt höga tullen
i England på Svenska trädvaror, hvarom fruktlösa under¬
handlingar varit öppnade, ger den andra stora tillämp¬
ningen af ifrågavar. grundsats? Se på lagren i stapelstäderne
och de låga prisen på denna, för vår export ganska betyd¬
liga artikel!... Så länge England finner sin räkning vid
att gynna trädvaru-exporten från Canada, skola dock betyd¬
liga uppoffringar erfordras å Sveriges sida för att vinna ett
mål, som troligen kunde ernås emot utbyte af hvad man nu
skänker bort, sedan Canada gjort sig oafhängigt af moder¬
landet. Kan det vara likgiltigt för riket, om tollen på
Svenska jernet blefve nedsatt i Frankrike och för trädva¬
rorna i England? Likväl innehåller den K. proposm härom
ej en enda rad, och jag drager deraf den slutföljd, alt tid¬
punkten för den praktiska tillämpningen af den
theoreliska grundsats, som uttalas i den Kongl, propostn icke
ännu matte hafva varit under nåd. pröfning, emedan förbu¬
dets villkorliga bibehållande eller substituerandet af
en deremot svarande tull måste utgöra sjelfva opera¬
tionsbasen vid den diplomatiska behandlingen, hvilken, i af¬
seende på England, väl icke kan stödjas på det af tull—
comiteen föreslagna maximum (2.5 proc.), medan den
Brittiska tariffen ännu erbjuder flera exempel på proc.
Under de sednaste i5 åren hafva väl, dels genom upphäf-
vnnde af import-förbud, dels genom nedsättning af tull, ut¬
ländska fabriks-och manufakturartiklar öfversvämmat riket
utan att, för dessa, åt Englands, Frankrikes och Tysklands
industri i Sverige förunnade handelsfördelar och ökade af-
sättningsutvägar, några betydande fördelar i dessa länder, så
vidt jag vet, kommit Svenska export-näringarne till godo;
men deraf måtte väl intet skäl kunna hemtas att än vidare
framskrida på samma bana? Tvertom, det måtte vara tid
alt vända om från delta slöseri utan rikedom. Gör man
det ej, så blir följden — i fall de sista fördelarna, som kunna
beviljas, v e r k I i g e n , på sätt corn i terade föreslagit, nu blifva
för intet bortskänkta eller utan något vederlag
8
Den ii Ma rs f, m.
uppoffrade — att dessa stater, sorn då erhållit allt hvad
de här i riket kunna önska och sora icke onödigt bortgifva
någon h indels-fördel, sedermera icke kunna få något verk¬
ligt moliv att lyssna till framställningar af Svenska export¬
näringarnas klagan.
Betraktar man de lika märkvärdiga, som allmänna för¬
hållanden, hvilka verldsmarknaden i denna tidpunkt företer';
så starkes man ännu mer i den af mig här yttrade tanka.
Man anmärker att, ehuru ingen handelskris nu egentligen
existerar, och penningar i öfverflöd äro i omlopp till låg
ränta, en ovanlig stagnation råder i alla handelsgrenar. Låt
vara alt flera orsaker samverka till detta för näringarna
ofördelaktiga resultat, t. ex. den oinskränktare förbrukning,
hvartill svaga skördar eller inre oroligheter i många länder
tvingat consumenten, eller den minskning i förmögenhet och
rörelsemedel, som Nordamerika fält vidkännas efter öfver-
drifna och illa beräknade industri-och handelsspeculationer:
det står likväl fast, att en bland de verksammaste omstän¬
digheterna härvid igenfinnes uti en öfverdrifven fabriksindu¬
stri, verkande först öfverproduction, sedan förluster både
på råämnen och fabrikat. Derföre ser man, under den dju¬
paste fred och i det mest industriös!! tidehvarf, ingenstädes
någon liflighet hvarken i penninge- eller fond-handeln, eller
i varor af något slag; och Engelska handlande försäkrade
vid medlet af sisth månad, att beloppet af verkliga or¬
der, i jemförelse med dem, som vanligen pläga finnas på
denna tid af året vid Englands fabriker, är mycket inskränkt.
Orsaken är ej svår att finna i underrättelserna från de Ame¬
rikanska afsättningsplatserna, hvilka nästan uteslutande skola
vara uppfyllda af Brittiska fabrikater. Tager man nu i be¬
traktande den under de sista åren betydligt ökade produ-
ctiviteten hos de Engelska fabrikerna, hvilkas bestånd måste
grundas ej allenast på varans godhet, utan ock på dess
billiga pris: en omständighet åter, som förutsätter till¬
verkningens utvidgande; så finner man orsakerna till det
missförhållande emellan förråd och behof, som gifver sig
tillkänna genom den ovanliga stillhet i omsättningen af va¬
ror, hvilken allmänt öfverklagas. Antingen måste nu för¬
brukningen hastigt öka sig, eller ock tillförseln på markna¬
den inskränkas, tillverkningen minskas, fabriker nedläggas;
ty något slags upplösning af de svårigheter, hvarpå den
stora marknaden nu fäster den uppmärksammes blickar, in¬
träffar oemotståndligen. Den öfverproduction, som machi-
nerna infört uti den industriella verlden, skall förr eller
sednare kasta sig tillbaka på producenten. Det är inom de
stora nationernas fabriksdistricter, som denna strid skall ut¬
kämpas, hvars resultat man kunde i Norden afvakta i frid,
om man ville!
Denna tidpunkt måtte icke vara väl vald af Sveriges
stats-
Den ii <M a r s f. m.
9
statsekonomer, för öppnandet af råra hamnar till in¬
försel af utländska kläden. För Englands och den Euro¬
peiska conti nen tens klädesfabrikanter vore det
deremot en opåräknad lycka att under denna brydsamma
period finna en ny afsättningsplats. Huru nyttigt för riket,
det (einnar jag lill er, mine herrar, att bedomina. Betrakten
Tysklands, Belgiens, Frankrikes och Englands, verJdsmark-
naderi öfverlastande klädesupplag och innehafvarnas stora
behof att realisera eller deras vana vid skyndsamma omsätt¬
ningar på ena sidan; och på den andra den Svenska klädes¬
fabrikanten, hvars rörelse drifves med capital, som sällan är
ärfdt, någon gång förvärfdt, oftast upplånadt. Striden blir
olika, och resultatet lätt alt förutse. Ty flera års förbruk¬
ning inom detta land loide ej upptaga det öfverskott, som
naturligen från flera båll skulle hitflyta, till följd af den
förändring i tullsysteme, man just i denna period föreslår
att sätta i verket. Detta systeme är visst intet nytt, men
de ändringar i tulltaxan, som sedan 1823 års riksdag hittills
blifvit gjorda, äro icke af jemförlig art, med den nu ifråga-
var., i afseende på förbrukningens belopp, afsättningens viss¬
het och öfvergångens raskhet, nemi. från förbud till en lin¬
drig tull. Fabrikanten i Frankrike vet ej af operationerna
från England, och dessas ledare kunna ej se den massa, som
samtidigt vältrar sig öfver oss från den närmaste conlinen-
ten. Dessa stora partier kunna ej realiseras med den skynd¬
samhet, som utmärker omsättningen pä den stora markna¬
den, hvarvid den utländska affärsmannen är van, och sorn
han påräknat. Han beordrar snart försäljning på auction ,
sedan varan ej kunnat nog skyndsamt säljas under hand;
lagret omsättes på Svenska händer, klädesprisen nedtryckas,
och afsättningen på inhemsk vara blir uppehållen åratal,
äfven för det sannolika fall, att ingen afsändning på Sverige
skulle så snart förnyas. De flesta Svenska klädesfabrikers
undergång synes mig säker. Slutföljden ser dyster ut, men
jag fruktar att den, ty värr, blefve alltför sann, om man
valde denna tidpunkt till borttagandet af importförbu¬
det på klädet, utan att stadga en deremot svarande tull och
vidtaga sådana controllör, som af fabrikssocieteterna väl blif¬
vit-begärda, men af tullcomiteen lemnade utan afseende.
Det är likväl betänkligt att äfventyra en tillverkning, hvars
värde uppgår till 3 ä 4,000,000 r:dr b:co, som sysselsätter
12 å i5,ooo arbetare, och hvars upphörande onekligeu skall
kännas på handelsvågen. Hvad drifver oss väl att, i denna
äfventyrliga handelsperiod, med ett penndrag blottställa så
stora inhemska intressen, utan allt utbyte af fördelar hos
andra nationer? — intressen, som ej blott tillhöra näringens
idkare, utan i betydlig mån äfven gripa in i andra näringar
f 1 " " .1 r*» 1 x _ . o
inom landet, ingen klagan öfver dess beskaffenhet eller pris,
4 H. 2
10
D c n ii Mars f. m.
ingen afund ens öfver tillverkarens lycka!... Intet af allt
detta; men en tlieori, sorn man från Norden vill låta verlden
veta af att man Länner. Hurudan är då denna tlieori? Man
läser i comiterades betänk.: ”Lemnäs nu äfven å sido de
''resultat, som af officiella handlingar kunna hemtas, rörande
"'förhållandet med särskilda näringar och slöjder, sorn njuta
"hägn af prohibitiva tullagar, jemförda med dem, sorn der-
’’af varit i saknad, framstår dock, vid lemnad uppmärksam-
”het å handelsrörelsens resultat under den tid, som förflutit
”sedan friare grundsatser för handeln blifvit gällande, ett
”factum, som med fog må kunna antagas såsom verkan en¬
dast af det sålunda förändrade systemet, och som
"till öfverflöd må finnas bestyrka den vigt i statshushållnin¬
gen, som dessa grundsatser bör tilläggas. Detta factum är
"att finna uti den betydliga tillvext, som afsätlningen utrikes
’’af Svenska jernverks- och skogsprodueter vunnit, sedan den
"period inträdt, då ett friare fält öppnades för varuvexlin-
”gen med utlandet.” Comiterade åberopa härvid exporten af
stångjern, som under åren 1025—i8>8 uppgått från 356,44^
till 45o,9-47 skepp:d. Ihågkommer mannu, att Svenska stång-
jernssmidet vid början af denna period var i allmänhet be-
gränsadt för hvarje härd; att under tiden mycket smide
blifvit privilegieradt; samt att vid denna periods slut, eller
183B, alla härdar med 4^° skepp;ds privilegium inom bergs¬
lag och utom bergslag med 4°° varit under 3:ne år full¬
komligt fria, så inses lätt, att mera stångjern fanns att ex¬
portera i836, 7, 8 än 18a5, 6, 7. Hade deremot inga nya
smiden blifvit privilegierade eller härdar fria, så skulle ju
exporten förblifvit, i medeltal räknadt, constant, af det en¬
kla sköl, att man icke kan exportera utan att tillverka. Af-
sättningen Ater visar, att de tillökade 100,000 skepprd inom
Sverige antingen upptagits af ett ökadt behof eller icke ännu
hunnit verka lill något betydligt upplagafen artikel, hvaraf
millioner skepp:d finnas. Omöjligt är det icke, att för myc¬
ket Svenskt jern i sednare åren förts till Norra Amerika;
men säkert är, alt den stigande exporten, under ifrågav. pe¬
riod, icke härflutit från tullsystemet i Sverige. — Att ut¬
förseln af trädvaror stigit i sednare tider, torde hell natur¬
ligt böra härledas från ökade behof, under skogarnas alta¬
gande hos de flesta handlande folk. Comiterade åter se
häruti blott ett friare tullsystem; en slutkonst, som, använd
på den stigande exporten af the' från China, häntyder på
snabba framsteg af statsekonomiens tlieori inom det himmel¬
ska riket. Jag deremot skulle tro, alt Södra Amerikas fort¬
skridande i sociala förhållanden och Norra Amerikas stigande
odling, befolkning och industri verka fördelaktigt på Sveriges
export-näringar,: utan att dessa continenter tillverka de ar¬
tiklar, hvilkas förbrukning i Sverige gynnats af i8a5 års
tullsysteme. Afsältningen af jern på England och Frankrike
har under loppet af sednaste 5o åren mycket aftagit, i trots
Den ii Mars f. ra.
af nämnde länders högst betydligt utvidgade handels- och
afsättnings-förmåner i Sverige. Till England exporterades
åren 1787 och 1788 omkring 189,000 skepp:d; åren 1823
och 1824 omkring 43,000 skepptd och har sedermera ökats
litet. Afsättningens altagande pä Frankrike har sin förnäm¬
sta grund i det restrictiva tullsysteme, som detta land vidtog
kort före den periods början, hvarom comiterade tala, och
som stått fast under hela denna period, oaktadt eftergifter¬
na i Sverige, Spanien, Portugal och Medelhafsländerna fort¬
fara äfven att förbruka Svenska trädvoror, utan att tulltaxans
ändring i Sverige särdeles vidrört dessa länders producter.
Hvad förtroende förtjenar en theori, hvilken endast af det
sålunda förändrade systemet vill förklara den til I vext,
som afsättningen af Svenska jernverks- och skogsproducter
vunnit utrikes?
Måtte man från min vana alt sammankedja verkningar-
ne med deras naturliga orsaker, icke tillägga mig någon
protest emot den klara sanningen, att utbyte af varor mä¬
ste förutsättas vid all handel och att ett friare tullsysteme
ger deråt ökad liflighet. T ver tom; jag ej blott inser, jag yr¬
kar dess vigt i vågskålen vid afvögandet af de skäl, som
skola bestämma staters tullsystemer. Men»behofvet är onek-
ligt afsättningens mäktigaste befordrare: och kunna fördelar
hemtas från utbyte af tullbestämmelser nationer emellan
så är den statskonst bättre, som vinner dem, än den theori,
som lemnar dem å sido.
Då man anser tiden vara inne till förbudens bortta¬
gande utur tulltaxan, lärer väl den försigtighet vid beslu¬
tets verkställande ej böra af Svenska statsmakterna förak¬
tas, sorn de Nordamerikanska ansågo nödig vid blotta ned¬
sättandet af tullen. Uti congressakten af den 2 Mars
i833 stadgas: ”Att från och efter den 3i December 18 >3
”och i alla de fall, hvarest afgifter af 20 proc. eller deröf¬
ver, efter värdet räknadt, äro lagda på utländska införsel-
”arliklar genom förordningen af den >4 Juli i832 eller ge-
”nom någon annan förordning, kommer T%ö detta öfver¬
skott att nedsättas; från och efter d. 3i Dec. 1835 kom-
’’mer en annan T'5 deraf att nedsättas; från och efter d. 31
”Dec. 1837 åter t'q5 frän d. 3i Dec. 1819 åter Jg; från d.
”3i Dec. 1841 kommer hälften af återstoden, och från den
”3o Juni 1842 den andra hälften att nedsättas.” Det bör
märkas, att frågan här icke var att öfvergå från förbud
till införsel, utan blott och bart att nedsätta tullen, t. cx.
på Svenska jernet från 3o dollars pr ton till 20 proc. af vär¬
det, d. v. s. till 20 dollars, om priset pr ton vore 100 dol¬
lars. Här åter föreslår Tullcomiteen upphäfvandet af im¬
portförbud för ett varuvärde som måhända närmar sig till
liela rikets stångjernsexport, utan att fabrikanterna öfver
denna särskilda punkt blifvit uttryckligen hörda, än mindre
Den ii Mars f. m.
fåLt någon tid på sig att derefter ordna sin ställning. Jag
föreslår derföre
1:0 att Utsk. hörer de klädesfabrikanters ombud,
hvilka finnas i hufvudstaden. I kraft af 42 § lliksd.Ord.
kan Utsk. genom Hofcancelleren inhemta muntliga eller skrift¬
liga upplysningar af Hallrätten.
Vid en så genomgripande förändring borde väl en tid
stadgas, hvarunder klädesfabrikanten hade att antingen upp¬
lösa sin rörelse eller utvidga den, för alt komma till lägre
tillverkningspris. En sådan omsättning af den betydligaste
fabrikationen inom Sverige på färre händer, med större till-
verkningsbelopp på hvarje hand, måtte blifva en följd af
händelsernas tvång; den synes mig höra få tid att föregå den
egentliga kris, som vid importförbudets borttagande måste
emotses. Vi hafva Nordamerikanska fristaternas exempel för
oss. Åt en reduetion från högre till lägre tull egnades 8-£
år. Då betänkligheter göras i Frankrike, i Nordamerika, m.
fl. länder, rikare, mäktigare än Sverige; finnas de då mindre
i vårt land? Eller är industrien och slöjdskickligheten större
i Sverige än dessa länder ? Äro vi bättre i stånd att uthär¬
da handelskrisers skakningar? Äro capitalrikedomen och sca-
lan af våra indistruella anläggningar större eljer vår räntefot lä¬
gre? Besitter Sverige, liksom Frankrike, colonier, eller en
vidsträckt sjöfart såsom Nordikmerika , och dessutom uteslu¬
tande afsättningsplatser såsom England? Kan den inhemska
marknaden i Sverige med 3,ooo,ooo innevånare jemföras med
den i Frankrike, med 32,ooo,ooo? Och ändtligen: har Sve¬
rige, liksom Frankrike, ändamålsenliga bevakningsanstalter
samt kraftfullt handhafda controller, som försvåra den olofii-
ga införseln , som försäkra tulltaxans verkliggörande och
derigenom minska vådorna af förbudens upphäfvande? Och
likväl söker man i Sverige att gå till väga med en skynd¬
samhet, som mera industriösa nationer icke factiskt godkän¬
na. Ville man verkligen följa Englands exempel, så borde
importförbudet för kläde qvarstå, eller utbytas mot en hög
tull, som väl kunde sänkas, men alldralägst stadna vid 3o
proc. Jag föreslår derföre
2:0 att en tid må förunnas klädesfabrikerna, hvar¬
under antingen förbudet skall fortfara, eller en skyddstull
stadgas, som ersätter förbud, hvilken dock, under förutsät¬
tande af nödiga controllers vidtagande, torde öfverlemnas
till K. M:t, att, i händelse motsvarande fördelar kun¬
na tillvinnas Svenska exportprodueter, småningom sänkas, i
öfverensstämmelse med tullnedsättningen i NordAmerikanska
Fristaterna.
Allmogens ylleväfnader, som för flera orter inom ri¬
ket öfvergått lill husslöjd, förtjena äfven K. H. St:s upp¬
märksamhet. Genom förbud har denna tillverkning varit
skyddad från all täflan med utländska fabrikater. Medgifves
åfev import emot den låga tull, 16 sk. sorn comiterade för¬
Den ri I\I ars f. n>.
i3
slagit, så synes det icke svårt för några utländska fabriker
att undersälja den Svenska husfliten, tills denna upphört.
Betraktas detta ämne ur statsekonomiens materiella synpunkt,
så gäller i allmänhet, att en förening af åkerbruket med nå¬
gon binäring öfverallt medför en välmåga, som af en enda
näring icke framkallas. Men statshushållningen bör icke öf¬
verse den högre synpunkten af sambandet emellan en na¬
tions fysiska och moraliska krafter. Betrnktom den arbeta¬
res boning, hvarest uppfinning eller bandslöjd förmår alt
sysselsätta både äldre oell yngre, och skapa inkomst af den
mindre arbetsföres lid, då klimatets hårdhet hindrar honom
att söka sig förtjenst utom hus eller i andra orter! Hvarje
stund är der af värde. Ynglingen växer upp vid arbete:
lättjan är okänd, emedan arhi tsamheten öfvergålt till natur,
och sedligheten är dess trogna följeslagare. Orter inom Sve¬
rige finnas af denna art. Hvem önksar ej, att den tillhörde
liela landet? Låtom oss derföre icke hänföras af principer,
hvilkas fruktbarhet för Sverige visst icke uppväger förlusten
af allmogens husslöjd; låtom oss ej utsätta den för en täflan ,
hvars resultat kunde blifva lika förderfligt, som det är fö¬
ga tvifvelaktigt! Och till hvilka missbruk vid förtullningen
skulle det icke leda att sätta så skiljaktig tull på vadmal
och kläde? . . . Den utländske fabrikanten behöfde blott
gifva sin vara samma bredd, som vadmal vanligen har; och
gränsen emellan grofva kläden och vadmal skulle svårligen
kunna bestämmas, än mindre tillämpas med den säkerhet,
som erfordras, så vida ej skyddstullen på kläde blefve en
lek. Jag föreslår derföre
3:o att vadmal måtte behandlas likasom kläde, och
för tulltaxans säkra tillämpning i stort anser jag äfvenledes
4:o att fris, frisad, doffel och kalmuck böra behand¬
las lika med kläde.
En theon, som öppnar Sverfges hamnar för en klädes¬
import af 3 å 4 milioner r:drs b:co värde, utan att lätta af-
sättningen på rikets exportartiklar, utan afseende på den
stora marknadens närvar, ställning och utan all mildring vid
öfvergången till en för stora inhemska intressens så maktpå¬
liggande innovation; samma theori, säger jag, erbjuder för¬
medelst export af malm, tackjern och smältstycken, åt ut¬
ländska män en förädlingsrätt, sorn är våra egna landsmän
betagen. Ty inom Sverige gäller ännu, att den som vill
smälta malm, färska tackjern eller utsmida smältstycken,
måste visa tillgång på skog. Jemförom vidare Sverige med
länder af rika stenkolslager. Här kunna ingenstädes så be¬
tydliga qvantitéter af bränsle sammandragas till ett ställe,
att tillverkningar kunna uppstå, qvantitatift jemförliga med
brukens i andra länder. Både Frankrike och England äga
bruk, som tillverka mer än de jernrikaste landskap i Sveri¬
ge. Men större tillverkning ger lägre pris, och häruti
gynnas utlänningen af naturen. Största delen af detta jern
Den ii Mars f. m.
kan likväl icke användas till samina behof som det Svenska.
Härpå beror det sednares afsättlighet till högre pris, äfvensom
den fördel naturen egnat åt vårt fädernesland. Den hvilar för¬
nämligast på de egenskaper, sorn malmens och bränslets renhet
gifva åt laekjernet. Exportera det och den stora markna¬
den skall förses med ett stångjern af bästa slag, hvars till¬
verkning gynnas af Sveriges tull-lagar, linder det att den
ekonomiska lagstiftningen hindrar Svenska bruksägaren alt,
medelst oinskränkt smidesralt, åstadkomma ett lägre till-
verkningspris. Förslaget till tulltaxa inskränker val icke
Sveuskens frihet, men utvidgar lians medtäflares; och i hvil¬
ken tidpunkt! . . . Ända från den tid, då Svenska stång-
jernstillverkningen räknar sin egentliga tillvext och stadga,
hade den varit gynnad af Englands handel och manufactu-
rer, i ökad mån efter skogarnas utrotande i detta land,
så länge man ej kände stenkolens rätta bruk. Men denna
kännedom har sedan, med Engelska capital och industri,
producerat oerhörda qvantiteter af ett jern, som, medelst
billighet i pris, utträngde det Svenska till stor del fränden
Engelska marknaden. Nu stod nya verlden öppen för vår
jernexport, och flera årtionden hafva gifvit stadga åt denna
afsattningens vexling, då ett konstladt penningeväsende brast
och ånyo blottställde rörelsen. Emedlertid låter industrien
denna metall uttränga andra dyrbarare ämnen (t. ex. ham¬
pa för ankartåg); en mångfaldigare förbrukning uppstår och
tillverkaren tvingas till mera vård om varans inre godhet.
Den inhemska industrien glädjen sig att härvid kunna på¬
räkna det mäktigaste biträde från vettenskapernas sida.
Statsmakterna anlägga läroanstalter för spridandet af kun-
skapsförrådet till alla grenar af handteringen. De äro i be¬
grepp att lossa band, som annil fängsla den inhemska in¬
dustrien, under det att Svenska bruksägaren lägger ned ca¬
pital uti förbättringar, af hvilka likväl ej alla ännu genomgått
försökens skoltid. — Hvem ser ej att det är vid gränsen af
en gammal och ny tid, som Svenska bruksägaren skall
emottaga detta lagbud om tackjernets export! Det lägger nya
bekymmer till dem, hvilka stå i en så oupplöslig förening med
alla genomgripande reformer; liksom vore de svårigheter ej
tillräckliga, som förefinnas inom verkstaden, hos arbetaren,
uti byggnads- och råämnena, och hvilkas tillvaro äfven vits¬
ordas deraf att stångjernssmidets teckniska del under en lång
följd af år gjort alla bemödanden fruktlösa.
Stångjernsberedningen af Svenskt tackjern gynnas i England
a) af en oinskränkt tillverkning, hvarigenom vissa omkost¬
nader komma att fördelas på ett högre skeppundtal än i Sverige;
b) af fullkomligare inrättningar både för smältornas hop¬
slagning och jernets utsträckning till de finaste dimensioner
med ringa kostnad. Härigenom erhålles äfven ett flagfri-
are och jemnare jern samt en billigare garfning, än under
hammaren.
Den ii Mars f. m.
i5
Ett med trädkol af bergmalmer beredt tackjern bar
länge varit mera betaldt i England, än det som der vanli¬
gen tillverkas. Redan för i5 år sedan gick det deraf verkade
ämnesjernet med ett öfverpris af 4 LS sterb pr ton i han¬
deln. Dessa fördelar synas mig betydligt öfverväga den tull,
comiterade föreslagit, helst skilnaden emellan frakten på
tackjern och stångjern torde genom tullnedsättning i Eng¬
land kunna nära nog motsvaras. Följden af export blir
tillkomsten af en ny handelsvara, nemi. stångjern, utrikes
beredt af Svenskt tackjern på Engelskt sått. Denna skall
motverka afsättningen på Svenska stångjernet.
Hvad som galler om taekjernet, kan* äfven sägas om
smältstyckenas export. Båda hafva af K. M. varit medgif-
na, men, så vidt mig är bekant, endast på försök.
Svenska grufvornas aflägsenhet från hafvet — jag talar
i allmänhet — skall, i förening med den proportionsvis dry¬
gare frakten på råämnet än på färdiga varan, betydligt
motverka malmens export. Under den rastlösa verksamhet,
som sedan detta århundrades början herrskat i jernhandté-
teringen inom de stora nationerna, anser jag likväl icke
osannolikt att våra bergmalmer kunna bära export-tullen,
då industrien redan sätter så högt värde på ett jemnt, tätt
och fast jern för mångfaldiga behof, och våra jern-oxider
erbjuda det. Hvem vet när stunden kommer att af dem
bereda ett sådant jern? Då ut fö res malmen, tills man i Sve¬
rige upptäcker metoden. Den rörelse inom jernhandterin-
gen , som redan länge funnits hos de stora nationerna, bör¬
jar äfven visa sig i Sverige. Låtom den få utveckla sin be¬
tydelse! Svensken vill hafva tid! Underlättorn denna indu-
striösa väckelse genom borttagandet af skadliga band, ge¬
nom ökad frihet och täflan, i förening med lättade trans¬
portmedel och en allmännare spridd insigt. Men, att för¬
medelst en i allo obegränsad frihels-export gynna tackjerns-
tillverkningen med uppoffring mångenstädes af denna pro-
duets förädling inom landet, innebär vist icke den harmo¬
niska utveckling af en nations industriella krafter, sorn ger
styrka och fasthet. Tidens anspråk hafva ifrågasatt tack-
jernets export, ej egentligen från dess behöflighet, ty ett
högre pris kan framkallas af friare stångjernssmide, utan
från hela näringens stora behof af industriel väckelse. Kan
den ej annorlunda åstadkommas, än genom tackjerns-export;
då må hellre denna enda utväg till jerntillverkningens to¬
tala framskridande, om än åtföljd af stångjernshandteringens
partiella förstöring, vidtagas och alstra industri och verklig
insigt, än att ett permanent stillastående, hvilket innebär
ett verkligt aflagande för täflan underkastade näringar, skall
störta hela handteringen, till fäderneslandets obotliga skada.
Jag har vidrört frågans ekonomiska del och hoppas lik¬
väl icke blifvit förd utom ämnet, ty tullcomiteen har,
som mig synes, företrädesvis velat stödja sig på principer.
i6
Den ii Mars f. m.
Att de icke inrymt jernhandteringens för riket gagnelignste
bedrifvande, synes mig häntyda derpå att denna del af äin-
net påkallat en pröfning, som blifvit förbisedd. Under li¬
den hade man dock bort lemna frågan i allo orörd. Jag
tillstyrker
5:o att förbudet ä export af malm, tackjern och smält¬
stycken må fortfara, såsom hittills.
Hr Lefren, Johan Pehr: Förenande mig lill alla
delar uti den vackra framställning af ämnet, som Hr La¬
gerhjelm nyss för R. o. Ad. uppläst, anhåller jag blott att
få tillägga, eller rättare sagdt, att särskildt få fästa Bevilln.-
Utsk:s uppmärksamhet på några, efter mitt förmenande, vig¬
tiga grundsatser för all lagstiftning, som står uti samband
med näringarne. Den första och vigtigaste är, att, huru
helst man må betrakta saken, antingen man hör till det li¬
berala eller prohibitiva systemet, man likväl aldrig bör för¬
bise, alt stadga uti författningarna är första villkoret för
dem, som med sina capitaler och sitt• förstånd skola fram¬
föra landet till välstånd. Det är icke coosmnenlerne utan
producenterne, som arbeta; man får icke begära obilligheter
å consumenternas sida, men consurnenterne måste betrakta
sig såsom förenade med producenterne till ett och samma
folk. Den andra grundsatsen ur, att man bör taga i be¬
traktande sitt lands förhållande till andra länder, och jem¬
föra penningeräntorna i sitt eget land med räntorna uti de
länder, med hvilka man vill öppna en friare täflan. — Det
är allmänt kändt att södra Europas länder redan vunnit
den förkofran, att penninge-räntorna der äro endast hälften
mot hvad de äro i Sverige. Då man betraktar svårigheten
för den Svenska niirings-idkaren att skalfa sig capitaler, räk¬
nar jag icke högt, om jag säger att den Svenska producen¬
ten måste ställa sig på 6 proc. ty om allt tages i beräkning
är detta snarare för lågt. Om man då påminner sig, att
uti England den vanliga penninge-räntan är 3 proc., och
att den uti Holland merendels är ännu lägre, åtminstone ej
högre än 3 proc.; så uppkommer här ett förhållande, som
ej bör förbises, att nemi. dessa låga räntor borde hos oss
motsvaras af en 20 ä 25 proc. skyddstull. Om således en
sådan tull till skydd för Svenska näringarne antages, så må¬
ste å andra sidan ett tredje villkor tagas i betraktande,
nemi. att det skydd, som man lofvar genom tullförfattnin¬
gar, måste också hållas. Vi behöfva endast taga i betrak¬
tande hvad som ägde rum under choleran, för att märka,
hvilket stort inflytande ett allvarsammare handhafvande af
tullcontrollerna utöfvar på produetionen. Jag vill icke trötta
R. o Ad. med en vidlyftigare framställning af dessa förhål¬
landen. Mina anmnrkn:r hafva omfattat de 3 hufvudsak-
liga punkterna; och jag tror, att tiden icke är inne och
Den ii Mars f. m.
17
aldrig kommer att inträffa, då man bör bryta halsen af
näringarna.
Jag anhåller, att detta mitt yttrande mätte få åtfölja
remissen till Bevilln.Utsk., till den kraft och verkan, som
det möjligen kan hoppas att få uti en tid, då man anser
förändringar såsom synonymt med förbättringar, hvilket
visserligen icke får tagas till grundsats, så kärt man har,
att icke störta sig från den ena dårskapen uti den andra.
Gr. Posse, Arvid: Jag har med största uppmärksam¬
het afhört de anmärkningar, som blifvit gjorda emot den
tulltaxa, som af comiterade blifvit utarbetad; men jag båt¬
icke kunnat upptäcka något väsendtligt, som icke redan
finnes besvaradt uti det af comitcen afgifna betänk. Vid
sådant förhållande, och då jag har mig bekant, att R. o.
Ad:s bord dignar under mängden af mål, som vänta på re¬
miss, skulle jag handla orätt, om jag vid detta tillfälle upp-
toge en tråd af ämnet, hvilken skulle föranleda länga dis—
cussioner. Jag inskränker mig således nu till att endast fä¬
sta uppmärksamheten derpå, att det icke är derföre, att jag
instämmer uti de gjorda anmärkningarna, utan derföre, att
jag vet, att på annat stalie vederläggningar på desamma
finnas för Utsk. att tillgå, som jag nu icke vidare yttrar mig,
utan förbehåller mig, att, då ämnet kommer tillbaka från
Utsk., få fullständigare utveckla mina tankar, och derige¬
nom tilläfventyrs verka på det beslut, Ståndet kommer att
fatta.
Hr Rosenblad, Bernhard: Jag skall inskränka mig
till att upptaga näst den siste talarens yttrande i ett enda
hänseende. Ilan har sagt, ätt näringarne ägde rätt att for¬
dra consequens och säkerhet uti de författningar, som fin¬
nas; han har sagt, att man icke skall brådstörta Öfvergån-
gen till det olikartade systeme, man rtu vill införa. Dervid
vill jag endast fästa Ståndets uppmärksamhet derpå, att
denna förändring har räckt i 17 år. Redan vid :8a3 års
riksdag proclamerades det systeme, man nu söker att bereda.
Det är redan to år sedan, nemi. år i83o, som, i den dåvar.
comitéen, fabriksidkarne från den största fakriksstad i Riket
förklarade, att de endast önskade få 10 år på sig, för att
bereda sig på öfvergången till detta systeme. Nå väl! de
10 åren äro nu förflutna och de hafva således erhållit det
uppskof de åstundat Skulle man nu vilja göra denna för¬
ändring, såsom jag föreslagit uti en motion, nemi. så, att
Staten för de första 5 åren, till understöd för de fabrikö¬
rer, som härigenom kunde blifva lidande, uppoffrade de in¬
komster, man med full säkerhet kan påräkna att på de för¬
sta 5 åren få, genom att antaga 1823 års systeme; så tror
jag, att man gjort allt hvad rättvisa och billighet kräfva.
Jag skall ej nu längre upptaga R. o. Adis tid; men jag för-
4 H- 3
i8
Den u Mars f. m.
behåller mig att framdeles få fullständigare utveckla mina
tankar, i afseende på specialiteterna af tulltaxan.
Hr von Hartmansdorff, August: Det sorl, som ägde
rum, under det Hr Lagerhjelm uppläste sitt yttrande, har
hindrat mig, att höra allt hvad han sagt. Hvad jag hört,
är af det innehåll att jag deruti instämmer. När jag får
läsa hans yttrande, skall jag tillägga, hvad jag anser behöf-
ligt i en så vigtig fråga sorn denna. Jag kan likväl icke
underlåta att beklaga, att Konungens rådgifvare tillstyrkt
H. M. att afsäga sig en af sina rättigheter, den Sveriges
Konungar så länge utöfvat, då rådgifvarne tillstyrkt K. M:t
att uti den nåd. proposm yttra, att intet hinder numera borde
möta för det s. k. förbudssystemets definitiva upphörande.
Någon tröst har jag likväl hemtat af en annan K. propos.,
om stadigvarande tull på spanmål, der det star, att K. M:t
”vill, i hvad pä honom ankomma kan, afböja sådana förän-
”dringar i de ekonomiska författningarna, som på landtbruks
■”näringarnas utöfning, jemte förbrukningen af och priserna
”på spanmål äga inflytande.” Hvar och en vet, att det är
brist på afsättning, som besvärar våra landtmän, hvilka i
allmänhet kunna genom landtbrukets förkofran afsätta mera
säd än sorn till föda förbrukas. Hvilka äro nu de egent¬
liga afsättnings-orterna för spanmålen? Jo, fabrikerna på
landet och bergsslagerna, och de större städer, der fabriker
finnas. Om förbuden mot införsel af kläde och andra väf¬
nader samt mot utförseln af tackjern borttagas; så skola
hvarken bergslagerna eller fabriksstäderna förmå att lill
samma belopp, som tillförene, köpa landtmannens säd. Hvad
har då Sverige vunnit på införandet af ett sådant systeme?
Jo, utom städernas och bergslagernas skada, äfven brist på
den fordna afsättningen å landtmannens säd. Till att godt¬
göra den sednare ser jag ingen annan utväg, än den för-
derfliga näring, som mången landtman mot sin vilja måste
bedrifva, för att få påräknad afkastning af sitt landtbruk;
jag menar brännvinsbränningen. Hon skall stegras ännu
mera, och detta, genom dylika åtgärder, arma land skall
fördränkas i brännvinsvågor.
Remitterades lill Bevilln.Uttskottet.
Företogs till pröfning Pudd.Utskrs den 26 sisth Febr.
e. m. och den 4 dennes f. m. på bordet lagda mern., i an-
ledn. af väckt fråga om tillbyggnad af läktaren i Riddar-
li ussalcn.
Gr. Hamilton, Henning Ludv. Hugo: Då frågan
om läktarens utvidgning förevar i Ridd.Utsk., var det —
om jag icke misstager mig — Utsk:s mening, att bland dem,
som der borde erhålla särskild plats, borde äfven vara Norr¬
ska Statsrådets ledamöter. Då jag til! en del måste till-
D e xi ix Mars f. m.
>9
räkna mig, att dessa ord blifvit uteslutna i Utsk:s förslag,
sä anhåller jag nu, att, om förslaget antages, dessa ord
också måtte få inflyta.
Frih. Boye, Ludv.: Från det missöde, som denna
motion haft, att, ehuru framställd uti ett af de första
plena och utgörande den första remiss, som afgått till
LJtsk., likväl icke hafva derifrån återkommit, förrän efter
5 ä 6 veckors förlopp; från detta missöde slutar jag, att,
om jag nu begärde återremiss, denna förmodligen skulle
fordra tvänne månader, och derigenom skulle TJtsk. de facto
göra motionen om intet. Följaktligen förklarar jag mig,
såsom motionär, fullkomligt nöjd med detta beslut och be¬
gär Ståndets bifall till betänk., samt anhåller om föreskrift
för Ridd.-Direct:n att, sä fort sig göra låter, sätta det i
verket. •
H. Exc. Hr Gr. Löwenhjelm, Gust.:I alla Europeiska
Representationers sessions-localer har ett rum blifvit beredt
för corps diplomatique, att beqvämt öfvervara debatterna. —
Jag hemställer, om frågan derom hos oss icke är af den
art, att den bör afgöras med åsigt af reciprocitets-principen.
Gr. Hamilton: Jag vill blott med några få ord för¬
svara Utsk. mot den anmärkning, som blifvit gjord, nemi.
alt motionen skulle i 6 veckor hafva blifvit uppehållen i
Ridd.Utsk. Förhållandet har varit, att protocollet icke
genast blef justeradt. Detta måste ske inom i4 dagar;
och jag tror, att denna tid åtgick, innan motionen korn
Utsk. tillhanda. Inom Utsk. behöfdes visserligen icke myc¬
ken tid för motionens behandling; men då Utsk. nödgades
af byggmästare infordra ritning och 2:ne kostnadsförslag»’',
torde något dröjsmål deraf hafva förorsakats, utan att det¬
samma kau tillskrifvas någon försummelse hos Utsk. Se¬
dan Utsk:s betänk, öfverlemnades till R. o. A., har detsamma
— om jag rätt minnes — blifvit uppskjutet 5 plena, innan
det nu föredragits, hvilket säkerligen gjort ett uppehåll af
)4 dagar, så att saken hos Utsk. ej blifvit uppehållen iner än
)4 dagar, och således icke 6 veckor, såsoixi här har blifvit
påstådt.
Hr Anckarsvärd, August: Jag har visserligen ingen¬
ting emot att Utsk:s betänk, här bifälles, likväl med det
förbehåll, att det blir ansedt såsom en provisorisk åtgärd,
och såsom den enda, som nu kan Verkställas. Med billigt
afseende på den uppmärksamhet, som våra öfverläggningar
tyckas hafva tillvunnit sig, skulle jag likväl, för min del,
önska, att en annan åtgärd vidtoges, eller åtminstone be¬
slutades nu, för att till nästa riksdag kunna verkställas.
Man har sagt, att det ej går an att utvidga läktaren, eme¬
dan fönstren derigenom skulle bortskymmas, och jag in¬
stämmer deruti; men der (härvid utvisade talat en det hörn af
20
Den ii Mars f. m.
salen , som är till höger om Landtm:s plats), är ett mörkt hörn
af salen, och eler skulle en läktare lätteligen kunna byggas
med en spiraltrappa från Seercta-Utsk:s rum; på detta stal¬
ie kunde en anständig och passande tribun uppföras för
corps diplomatique och för damer; oc:h der kunde äfven en
plats-beredas för tidnings-redacteurerne, hvarest de kunde
viii höra våra öfverluggningar, och således komma i till¬
fälle att riktigt referera dem, hvilket beklagligen nu icke
alltid är tallet. Under sådana tider, som dessa, är det da¬
gens händelser, sorn äga intresse för allmänheten. Om nå¬
gon säkerhet skall finnas uti refererandet af våra öfverlägg-
niugar, så är det för dagen det skall ske; således tror jag,
ätt tidnings-redacteurerne borde placeras så, att de kunde
höra bättre. Om detta icke kan afgöras i sammanhang
med den nu under öfverläggning varande motionen om läkta¬
rens utvidgning, anhåller jag att få göra den motion, att, på sätt
jag föreslagit, en läktare uti det mörka -hörnet af salen
måtte till R. St:s nästa sammanträde blifva uppbyggd.
Frih. Cederström, Jacob: Jag skulle förmoda, att
R. o. Ad. för närvar, inskränker sig till frågan 0111 läk¬
tarens förändring på det sätt, att Norrska Regeringens ledamö¬
ter och corps diplomatique kunna få plats, utan att trängas
med andra. Med någon afvikelse från Utsk:s förslag, att
använda den framskjutande delen af läktaren härtill, skulle
man, genom öppnande af det golf, som blifvit lagdt öfver
den gamla trappan, nästan utan all kostnad, kunna åstad¬
komma ifrågavar. förändring. De personer, som begagnade
dessa platser, finge dä med olika polletter inträda genom
samma dörr, som R. o. Ad., och af en bland de vaktmästare,
som der stå, anvisas uppgången lill läktaren.
Frih. Boye: Jag anser mig skyldig Gr. Hamilton det
yttrande, att jag är i allo nöjd med hans förklaring; och
jag anhåller, att den motion, Hr Anckarsvärd väckt, måtte
fä ligga på bordet. Om Frih. Cederström? förslag eller det
andra förslaget antages, skall vara mig fullkomligt likgill-
tigt, men jag anhåller om propos. lili bifall å betänkandet.
Hr von Hartmansdorff, August: För den, sorn är
detta Stånd så tillgifven som jag, är det visserligen en särdeles
ti 111 redsst ii I leise att förnimma, det våra öfverluggningar, oak¬
tadt de bemödanden, som nästan dagligen göras att för¬
ringa Ståndets anseende, likväl hafva det intresse för åhö¬
rare, att läktaren icke förslår, utan att man umgås med
planer, att utvidga den redan befintliga för innevar. riks¬
dag, samt bygga en ny för nästa riksmöte. Jag anser dock
motionsrätten vara för långt sträckt, dm man vill begagna ho¬
nom vid denna riksdag för ett förslag, sorn skulle verkstäl¬
las först under en kommande. Jag bestrider således den de¬
len af Ilr Anckarsvärds motion, och får tillägga, att jag
finner anbringandet afen sådan läktare, som han föreslagit,
Den ii Mars f. m.
21
vara vanprydligt. Dessutom tror jag, att en lagstiftande
församlings sessionsrum icke bör belastas med läktare rundt
omkring väggarna, så att dagsljuset bortskymmes-, oell man
blott vid eldsken kan hålla sina förhandlingar, såsom på
andra offentliga stallen, der åhörarne liro beräknade att va¬
ra flera., än de som tala. När vår läktare redan är så stor,
att han, om de underrättelser jag fått icke äro oriktiga,
rymmer ungefär lika många åhörare, som läktaren uti det
Engelska Underhuset; så torde han vara tillräcklig för ^
af Representationen i vårt Iand. Hvad sjelfva förslaget till
den befintliga läktarens inredning angår, så finner jag visser¬
ligen riktigt, att diplomater och fruntimmer, såsom fridens
representanter, afskiljas från tidningsskrifvarne. Deras plats
hade väl, hädanefter såsom hittills, bort vara medlerst pä
läktaren, der de kunnat, nästan bättre än våra egna notarier
från deras platser, iakttaga hvad här förefaller, derest tid-
ningsskrifvarne sjelfva eller deras biträden icke hade fel på
hörseln. Det Högh Ståndet har tvifvelsutan, lika med mig,
förmärkt, alt tidningsskrifvarne höra så illa på det örat,
som vetter åt mig, att ehuru illa och ofullständigt jag kan
uttrycka mig, så blifva mina yttranden likväl alltid sämre
och stympade i tidningarna. Deremot höra tidningsskrifvar¬
ne så väl på det örat, sorn vetter åt mina värda motstån¬
dare, att ehuru bra och sammanhängande de må tala, så
blifver det ändock alltid bättre, när det kommer i tidnin-
garne. För att återgifva tidningsskrifvarne den förlorade
jemnvigten, torde det vara bäst att flytta dem längst åt den
sidan, på hvilken de höra sämst, d. v. s. åt den, på hvil¬
ken jag har den äran att sitta. Bon är ock , efter mitt för¬
menande, den venstra på delta rum, emedan man brukar
räkna sidorna efter ordföranden, och emedan jagser, att de
äldsta Grefvarne sitta till höger och de yngsta Adelsmännen
till venster om Landtmarskalken. Författaren af Utsktsbetänk,
tyckes deremot hafva haft en annan mening om höger och
venster på läktaren, nemi. så att sidorna der räknades ef¬
tersom tidningsskrifvarne sitta, förmodligen derför, att han
ansett dem för ordförande på läktaren. Lika med Utsk.
yrkar jag, att tidningsskrifvarne måtte sitta på venstra sidan,
men på den rätta. Jag gör det icke blott för den egen¬
nyttiga afsigten att sjelf blifva bättre hörd, utan äfven, på
det de måtte komma så nära som möjligt till trappan, hva¬
rest det största mouvementet ar och der de således böra
trifvas bäst. Det skulle troligen äfven bidraga till trefnad
för andra personer på läktaren; ty om tidningsskrifvarne, såsom
sannolikt är, kände någon åtrå att deltaga i mouvemen¬
tet, så kunde de då tillfredsställa sitt begär, utan att oroa
öfriga, vare sig sedentära eller stationära, åhörare, som ville
vara i fred.
Gr. Hamilton: Jag anser visserligen frågan vara af alltför
ringa vigt, att jag skulle vilja bestrida den förändring, sorn
Dea ii Mars f. m.
Frih. Cederström föreslagit, nemi. att man skulle upptaga
den gamla trappan till läktaren, såsom uppgång för corps
dipiomatique. Jag liar blott velat nämna, att ett sådant
förslag äfven förevarit uti Utsk.; men då åtskillige af R.
o. Ad:s ledamöter yttrat sig för behofvet af en utvidgning
af läktaren, ansåg Utsk. sig iek-e kunna föreslå en åtgärd,
hvarigenom utrymmet skulle minskas med åtminstone 6 eller
8 platser.
Frih. Boye: Jag har begärt ordet, endast för att er¬
inra derom, att vår Riksd.-Ordn., likaså väl som vår Ridd.-
Ordn., verkligen tillåter, att, i anledn. afen motion, väcka
en annan. Invändningen mot Ur Anckarsvärds motion saknar
således all grund. Deremot vill jag ej yttra mig öfver sjelf¬
va motionen, förrän den förekommer; jag har begärt den
på bordet.
Hr Frih. o. Landtm, frågade, om R. o. Ad. ansåg öl-
verläggningen fulländad.
Ropades ja.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, alt, dåden af Gr. Ha¬
milton gjorde erinran eller rättelse, alt nemi. Norrska Stats¬
rådets ledamöter skulle vara inbegripna bland dem, som bor¬
de få platser på läktaren sig särskildt anvisade, icke gjorde nå¬
gon hufvudsak lig ändring i Ridd.-Utsk:s förslag, Hr Landtm,
ansåg sig böla framställa propos. till bifall å Utsk:s hem¬
ställan, med iakttagande af detta tillägg.
Biföilsi
-Frih. Boye: Jag anhåller också ödmjukligen hos Hr
Frih. o. Landtm., att propos. måtte göras, att verkställig¬
heten af det nu antagna förslaget uppdrages åt Ridd.-Direct:n ,
som bör ombestyra dess utförande, så fort sig göra låter.
I anledning häraf beslöt R. o. Ad., att åt Ridd-Di-
rect:n öfverlemna verkställigheten af detta beslut, så fort
sig göra låter.
Å nyo föredrogs Frih. Hamiltons, Hugo., den 2g sisth
Fehr. e. ro., på bordet lagda motion, om bestämmande af
grunder för näringsfriheten.
Hr Selfverberg, Magnus Didrik, hade 'inlem nät
ett så lydande anförande:
Vid den af Frih. Hamilton väckta motion om närings¬
friheten, anhåller jag att i korthet få afgifva några an¬
märkningar.
I likhet med den värde motionären anser jag en utvid¬
gad näringsfrihet af behofvet påkallad, samt att de emot
närvar, tids fordringar stridande skråförfattningar böra upp-
häfvas; men vid ordnandet af denna vigtiga samhällsange¬
lägenhet, och vid öfvergången från eli proh i b i t i v t lill ett
liberalare systeme för näringarna, fordras varsamhet till före¬
Den ii Mars f. lil.
23
kommande af sjelfsvåld, samt att icke en så stor mängd per¬
soner obetänksamt må kasta sig inpå- desamma, att deras
antal, öfversligande bebofvet, kommer att sakna afsättning
för sina tillverkningar samt nödig utkomst; hvaraf följden
blifver ett i rak ad t obestånd, samt alt de falla samhället till
last. — Det skulle väl kunna synas o behöflig t alt fästa upp¬
märksamheten på nödvändigheten häraf; men jag tror ieke,
att förhållandet så är. Meningarne torde i detta afseende
vara delade, hvartill jag hemtar anleda, af det särskildta
yttrande, Presidenten Hr Frih. Cederström afgifvit uti Kam-
inar-Collegii utlåt, till K. M. öfver Fattigvårds-comiteiens
betänk., så lydande: ”Med 9 5 > riksd.-beslutet af d. 2 Maj
” 1809, faststälhl genom R. kungörelsen af d. 6 April samma
”år, öfverensstämmer jemväl ofvanförmäldte Sveriges invå-
”nare tillagda rätt att sysselsätta sig med hvad näring som
”helst, emot åtagande af deremot svarande borgerlig tunga.
”Hvarje insk länkning deruti, om det ock endast
”vöre att afvakta någon em bets myndighets t i 11 —
”stånds-resolution, är både lägst r idig och ekono¬
miskt skadlig, i det den fördröjer varualstring
”och medborgares rätt till laglig sysselsättning.”
Om denna princip skulle lyckas att göra sig gällande, hem¬
ställer jag, hvad följderna deraf skulle blifva och om det
icke skulle leda till borgerskapets upplösning, åtminstone
såsom Riksstånd betraktadt.
Vid näringsfrihetens ordnande anser jag således följande
villkor dervid oeflergifligen böra fästas:
1:0 att hvar och en, som anmäler sig till idkande af
borgerlig näring, bör styrka sig äga erforderlig insigt och
skicklighet i yrket, ty om detta försigtighetsmått icke iakt-
tages, blifver oundvikligen följden, att consuinenterne ofta
blifva bedragna med odugliga och förfuskade tillverkningar;
2:0 att ingen före 24 eller års ålder må kunna be¬
rättigas att för egen räkning idka borgerlig näring. Man
kan visserligen häremot invända, att skicklighet i vissa yr¬
ken dessförinnan kan hinna att inhemtas;men jag anser, att
stadga i karakteren, före den uppgifna åldern, i allmänhet
icke kan påräknas, för uppfyllandet af sina pligter, såsom
medborgare, familjefader och husbonde. Att industrien-i
riket innehar en låg ståndpunkt i jemförelse med andra
länders, är en beklaglig sanning; men orsaken dertill kan ej
sökas uti skråföifaltningarna, hvilka ej lägga något hinder i
vägen för uppkomsten af fnbiiker, lill hvilkas anläggande
livar och en äger en fullkomlig frihet, som det åstundar,
utan bör den efter min öfvertygelse sökas uti de vacklande
ekonomiska författningarna, sorn göra det betänkligt att ned¬
lägga större capitaler i sådana företag, jemte den inskränkta
afsättningen i ett folkfaltigt land.
Jag anhåller vördsamt, alt dessa mina anmärkningar må
få åtfölja remissen af Frih. Hamiltons motion till Ekon.Utsk.
24
Den ii Ma rs f. m.
Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk.,hvar¬
jemte communication af motionen med de öfriga Stånden
blef af R. o. Ad. bifallen.
Hr von Heijne Georg: Då snart en tredjedel af den
tid, som för riksdagars längd i grundlagen föreskrifves, till¬
ändalöper, har jag begärt ordet, för att fästa R. o. Ad:s
uppmärksamhet på angelägenheten att förelägga -StatsUtsk.
viss bestämd tid för statsförslagets aflemnande.
Nationen väntar sig vid detta riksmöte vigtiga grund¬
lagsförslags utarbetande oell godkännande till eonstitulionel
behandling vid nasta riksdag, som den allmänna rösten oför¬
behållsamt önskar och hoppas, att Konungen torde finna
lämpligt sammankalla för delta ändamål långt före den i oli¬
var. grundlag bestämda, alltför långa mellantiden af fem
år. Skulle bland dessa grundlagsförslag, såsom ett af de
vigtigaste, upptagas det af en kortare tid emellan Ständer¬
nas sammanträden hädanefter; torde ett bevis, att sjelfva
Riksdagarne högst betydligt kunna förkortas, vara nyttigt,
och derföre ingenting angelägnare, än alt statsregleringen
för de nödvändiga behofven, hvilka Konungens propos. om
Statsverkets tillstånd och behof upptager, så tidigt föreslås
af StatsUtsk. och inkommer till Ständerna, att den må hinna
grundlagsenlig! behandlas och antagas, innan den lagliga ti¬
den för denna riksdag tillandagår. Till utrönande, huruvida
R. o. Ad. delar denna min åsigt, får jag vördsamt begära
Hr Frih. o. Landtnäs propos., att R. o. Ad. måtte förelägga
Stats-Utsk. att, så vidt möjligt är, inom denna månad eller
sist inom den 6 April inkomma med förslaget till statsreg¬
leringen.
Gr. Horn, Claes Fredrik: För min del bestrider
jag visserligen icke den propos., som Hr von Heijne gjort;
jag skulle till och med önska, att R. o. Ad. vore i tillfälle
att kunna förelägga StatsUtsk. den tid, som blifvit föresla¬
gen, för fullgörandet af dess vigtiga kall att inkomma med
stats-regleringsförslaget: men jag tager mig friheten fästa
talarens uppmärksamhet derpå, att det egentligen beror af
R. St. sjelfva, att påskynda eller fördröja StatsUtsk:s arbeten,
enär det'kan anses såsom StatsUtsk:s skyldighet att invänta
den stora mängd of motioner, som i dessa dagar blifvit
väckta, innan statsregleringen definitivt afgöres. Om således
R. o. Ad. bifaller den motion, som Hr von Heijne nu fram¬
ställt, och mot hvilken jng icke har något att invända; så
önskar jag dock, för min del, att R. o. Ad. ville inbjuda de
öfriga Rikssttn, att besluta den skyndsammaste handlägg¬
ning af de frågor, som i dessa Stånd blifvit väckta, rör:de
slats-regleringen, och att, örn icke alla dessa motioner hinna
att inkomma, det må vara StatsUtsk. tillåtet att, oberoende
af dessa motioner, inkomma med stats-regleringen.
Herr
Den ii Mars f. ra.
25
Hr v. Heijne, Georg: Jag tror, att jag icke nog tyd¬
ligt uttryckte mig vid slutet af mitt anförande. Jag menar
icke stats-regleringen i allmänhet, i följd af de partiella för¬
slag eller de särskilda K. propos:r om anslag, som inkommit,
eller ock af enskilda motionärer blifvit framställda; min
tanka var det generella stats-regleringsförslaget öfver de
oundgängliga behofven, jemte uppgift på den stats-bristsum-
ma, som genom bevillning måste fyllas. Detta stats-regle-
ringsförslag tror jag kunna särskildt inkomma, och önskar,
att tiden sedan måtte blifva tillräcklig för behandlingen af
de enskildta förslagen.
Frih. Sprengtporten, Jac. Wilhelm: För min
del understödjer jag Hr von Heijties motion, och tror att
det både bör blifva möjligt för Stats.Utsk., och tvifvelsutan
ledande lill en skyndsammare behandling af ärendet inom
detta Utsk., om R. o. Ad. och de öfriga Stånden, med
stöd af den rättighet, som R. St. äga, ålägga Utsk. att
skyndsamt inkomma med stats-regleringen. Om detta före¬
läggande skulle inskränka sig inom en tid af en månad, får
jag, åtminstone i afseende å den plats R. o. Ad. behagat
lemna mig i StatsUtsk., der jag arbetar på Utgiftsafdelnin-
gen, förklara, att jag tror det vara möjligt, att betänk, inom
denna tid kan vara inne, så framt det icke alltför länge up¬
pehälles genom discussioner uti Utsk:s plenum. Jag under¬
stödjer således Ilr von Heijnes framställning i ämnet.
Hr von Hartmansdorff, August: Man plägar ej
gerna förelägga tid för någon annan än den, som är för lång¬
sam. Tvänne ledamöter af Stats-Utsk., såsom jag tror de
främsta derstädes, hafva förklarat, att de äro villige att
skynda sig. Jag har också hört, att dessa ledamöter anse sig
kunna företaga statsregleringen, utan att afvakta enskildas
motioner, eller göra afseende på deras innehåll. Om så
är, synes mig, att Stats-Utsk. snarare går för fort än för
långsamt. Hvad skulle ett åliggande för Stats-Utsk. inne¬
bära, att så hastigt företaga statsregleringen, att enskilda
motioner icke skulle hinna från Stånden till Stats-Utsk. in¬
komma, förrän regleringen redan vore uppgjord? Det skulle
icke innebära annat, än ett föreläggande för Utsk. att ar¬
beta så fort, att motionerna icke hunne dit, förrän det vo¬
re för sent. — Det vore blott ett försök att afskära motio¬
närernas rätt, att få sina motioner pröfvade. Man kan icke
göra detta uppenbart derigenom, att man förkortar motions¬
tiden , emedan sådant vore stridande mot grundlägen; men
nu söker man göra det i tysthet på detta sätt. Jag kan
icke tillstyrka R. o. Ad. att besluta en sådan åtgärd', utan
vill bevara deras rätt, hvilka hafva lika lagliga anspråk som
Kongl. M:t, eller någon annan, alt få deras begrepp om
det nyttiga och nödvändiga pröfvade. För öfrigt hvem skall
inom Utsk. afgöra, hvad som är oundvikligen nödvändigt
4 H. 4
Den ii Mars f, m.
eller icke? Jag tror, att Stats-Utsk. icke har annan rätt
härutinnan, än att till- eller afstyrka, livad Utsk. anser nyt¬
tigt eller onyttigt; men att R. St. är förbehållen rättighe¬
ten att bestämma, hvad sorn är oundvikligen nödvändigt,
hvad som är nyttigt eller icke. Dessutom hafva vi tillföre¬
ne varit utsatta för ett missbruk, hvilket jag vill minnas
hafva ägt rum under alla de riksmöten, jag bevistat, nemi.
det, att frän Stals-TItsk. plockvis i Stånden emottaga än ett
betänk, än ett annat, under förklaring, att Staten icke ha¬
de medel dertill. På det sältet hafva R. St., utan alt öf¬
verse behofven och tillgångarna i sin helhet, låtit afvända
sig från alla sådana förslag , som Stats-Utsk. ogillat. Tvert-
om har Utsk., då det i andra fall velat gynna något för¬
slag, förklarat, att penningar funnes. Jag skulle derföre
tro alf, på samma sätt som K. M., uti sin nådiga propos.
om statsverkets tillstånd och behof, på en gång framställer
å ena sidan alla tillgångar, och på den andra alla behof,
sorn uro af den vigt, att K. M. begär anslag dertill; likaså
borde Stats-Utsk. äfven gå till väga, men så mycket vid¬
sträcktare , som Stats-Utsk. är skyldigt att upptaga icke blott
K. M:s nådiga propostr utan äfven enskildes motioner. Om nu
en sådan åtgärd skulle vidtagas, sorn den Hr von Heijne före¬
slagit,“vöre det omöjligt för Stats-Utsk. att göra en dylik
fullständig framställning, och till sin undskyllan hade det
att åberopa Ståndens eget föreläggande. Jag får förden¬
skull alldeles afstyrka det ifrågastäldta föreläggandet, öf-
vertygad såsom jag är,' att nuvarande StatsUtsk., skyn¬
dar sig, utan påminnelse, allt hvad skyndas kan. Skulle
den framställda motionen anses vara af sådan vigt, att
derom bör ytterligare öfverläggas, så anhåller jag, att
hon måtte få hvila på bordet, så att enhvar må kunna be¬
tänka sig, innan Ståndet deröfver beslutar.
Frih. Cederström, Jacob: Jag begär Hr von Heij-
nes förslag på bordet, och tror mig dervid böra till prof.
anmäla, att jag icke anser R. o. Ad. eller R. St. berättigade,
att tala om någon prsescriptionstid, förrän samtliga de motio¬
ner, som inom den lagliga tiden blifvit väckta, kommit
Utsk. till handa. Då först är det, som jag medgifver att
befalla Utsk. att inkomma med sitt betänk, inom en viss
förelagd tid. •
Gr. Frölich, David: Efter de under denna discus-
sion vunna upplysningar, tager jag mig friheten föreslå,
såsom ett project till förlikning emellan de begge olika åsig-
terna, och hvarigenom Hr von Heijne möjligen kunde afstå
från den på bordet lagda motionen, att till nästa plenum
samtliga de på bordet hvilande motioner, hvilka äro af na¬
tur att kunna och böra remitteras till Stats-Utsk., måtte
ställas främst på listan, och att, i händelse R. o. Ad. skulle
bifalla detta förslag, en inbjudning till de öfriga Stånden
Den 11 Mart f. m,
matte aflåtas, att göra detsamma. Det ur ingen tvifvel,
att Stats-Utsk. lärer begagna all den tid, som linnes öfrig
för dem emellan plena, till att bedrifva arbetet så, att än¬
damålet vinnes.
Frih. Cederström begärde äfven detta förslag på bordet.
Ur R osen blad, Reinhard: I afseende på det af Gr.
Frölich sednast gjorda förslag, får jag endast anmärka, att
det torde vara lika vigtigt att remittera de öfriga Utskot¬
tens motioner, som ligga på bordet, särdeles Bevilln.-Utsk:s,
som framför allt bör vara betänkt på att inkomma med
sitt utlåt, i afseende på bevillningen. Dessa Utsk. behöfva,
likaså väj som StatsUtsk:t, tid att pröfva de motioner, som
dit inkomma; och motionärerne äga rätt att få sina motio¬
ner pröfvade, hvilken rättighet icke bör dem betagas. Der¬
emot tager jag mig friheten underställa Hr Frih. o. Landtm.,
om icke Hr Frih. o. Landtm., jemte öfrige talmännen, täck¬
tes bevilja R. St. en förmån, som Stånden vid föregående
riksdag åtnjutit, nemi. den, att hafva tätare plena för att
remittera motionerna; och sedan de blifvit remitterade, fin¬
ge Utsk:n med så mycket större verksamhet fortsätta sina
arbeten. Jag tror det vara mindre lämpligt, att vi skola
sammanträda endast tvänne gånger i veckan , då vi hafva
270 motioner på bordet; och att vi först böra handlägga
dem, på det att Utsktn sedan må arbeta.
Gr. Frölich: Jag har endast begärt ordet, för att bestrida
all bordläggning af mitt yttrande. Det har icke varit min me¬
ning att framställa det såsom en motion. Mot den praxis, Frih.
Cederström sökt införa, att, så snart en ledamot framtradt
med ett yttrande, begära det på bordet, får jag nu för alltid
protestera, såsom stridande emot våra former.
Frih. Cederström: Det är icke i aniedn. af Gr. Frö-
lichs protest, sorn jag begärt ordet, men derföre att det fallit ho¬
nom in att påstå, att Hr von Heijnes yttrande skulle kunna upp¬
tagas, oaktadt det blifvit begärdt på bordet. Hade Gr. Frölich
instämt med Hr von Heijne, och Hr von Heijnes motion fått
hvila på bordet, men Gr. Frölichs blifvit upptagen, hade
saken, emot hvad lagen bjuder, sedan den blifvit bordlagd,
formvidrig! blifvit upptagen. Samma förhållande är det nu,
då Gr. Frölich behagat föreslå en modification uti Hr von
Heijnes motion; den är äfven begärd på bordet, och lärer
icke af Landtm, eller någon annan ordför. kunna föredragas
uti annan ordning, än den blifvit framställd.
Hr von Heijne: Om jag icke hade betänkt mig bätt¬
re, innan jag framställde mitt förslag, än att jag skulle trott
del, innebära hinder, dels för K. M:ts sednare propositioner,
och dels för enskilda motionärers önskningar om förökade an¬
slag; hade jag trott mig på något sätt förnärma rätten för
dessa att i andra rummet komma i åtanka, så skulle jag
28
Den ii Mars f. m.
icke hafva gjort min framställning. Det är i afseende på
K. M:ts nådiga proposition om statsverkets tillstånd och be¬
hof, som jag trott, att StatsUtsk. skulle kunna yttra sig först,
och att derefter, då vi hafva så stora tillgångar besparda, vi
skulle komma i tillfälle alt bedomina och bifalla alla de mo¬
tioner, sorn kunde finnas lämpliga; det är öfver den stora
statsfrågan, som jag begärt, att StatsUtsk. måtte inkomma
med sitt betänk, till den tid jag föreslagit, nemi. den 6
April. Jag har visserligen icke trott eller ens haft anledn.
att förmoda, att StatsUtsk. åsidosätter den arbetsdrift, som
detsamma åligger; men jag har trott, att det skulle blifva
en lättnad för de ledamöter af StatsUtsk., som inse vigten
af att snart få slut på riksdagen, om de kunde hemta stöd
ifrån Ständernas framställning, för att påskynda de vigtiga
göromål, som åligger StatsUtsk. att fullborda. Jag får så¬
ledes ånyo vördsamt anhålla, att Hr Frih. o. Landtm, ville,
då detta icke är en motion, utan endast en framställning,
som kan med ja och nej besvaras, anse denna fråga såsom
icke lagd på bordet, utan derom framställa propos. till Ståndet.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, då Hr von Heij-
nes motion blifvit begärd på hordet, den der komme att
hvila till nästa föredragning.
Då Hr Frih. o. Landtm, nu började att föredraga
nästa mål på föredragningslistan, anmälde sig
Hr Lagerhjelm, Pehr, och yttrade: Det var i af¬
seende på Gr. Frölichs amendement, som jag önskade att
yttra rnig; men jag känner icke, om det är Landtmarskal-
kens mening att det ligger på hordet eller icke. I det för¬
ra fallet yttrar jag mig icke.
Gr. Frölich: Jag tror, att ingen kan lägga en så
kallad motion på hordet, när den s. k. motionären densa mina
återtagit. I afseende på mitt yttrande vågar jag påstå, att
det icke kan läggas på bordet, enär jag det återtagit. Jag
tror, med den erfarenhet jag haft af föregående riksdagar, då så
beskaffade verkställighetsåtgärder som denna förekommit,
att det icke är rätt att antaga den praxis, Frih. Cederström
velat införa, att skapa en motion, der den icke fun¬
nits. Det beror naturligtvis på Landtmarskalken att göra
propos., på R. o. Ad. att genast afslå eller bifalla ett förslag
af denna natur. Afslås det, så är dermed saken förfallen.
Hvad mitt förslag beträffar, får jag förklara, att jag har
detsamma återtagit, och således lärer det icke till ett annat
plenum kunna finnas på föredragningslistan, så framt icke
någon annan upptagit det såsom sitt eget.
Hr Lagerhjelm: Jag kan icke annat anse, än att det
förslag Gr. Frölich gjort, förtjenar uppmärksamhet. Stån¬
det äger rätt, att sjelf bestämma, i hvad ordning det bör
Den ii Mars f. m.
a9
föredragas. Förslaget fordrar den största skyndsamhet; ty
hvad är angelägnare, än att StatsUtsk. snart får del af alla
de motioner, som verka på anslagssummorna. Icke en gång
för sjelfva hevilla.Ulsk. är delta lika angeläget, som för Stats¬
Utsk.; ty Bevilln.Utsk. kan icke företaga sitt slutliga arbete
förr, än statsbrist-summan är känd; och enär det beror af
Ståndet att bestämma ordningen för föredragningen, ser jag
icke något hinder att upptaga Gr. Frölichs förslag, utan att
det blifver bordlagdt, då saken är så angelägen. Det åren
vigtig åtgärd af R. o. Ad., att de motioner, som komma alt
remitteras till StatsUtsk., erhålla företräde vid föredragnin¬
gen. Jag ser icke heller något hinder, att, om R. o. Ad.
fattar ett sådant beslut, det må tillkännagifvas medstånden ,
på det de äfven måtte begagna samma ganska goda arbets¬
ordning. Jag tycker, att så länge vi arbeta på 4 rum, bö¬
ra vi sä mycket som möjligt eftersträfva likhet uti arbets¬
sättet.
Frih. Sprengtporten: Jag får endast fästa R. o. Ad:s
uppmärksamhet derpå, alt, om icke StatsUtsk. sättes i till¬
fälle genom den arbetsordning, som följes inom Stånden, alt
någorlunda skyndsamt handlägga målen, ovillkorligen det
förhållande måste inträffa, att Statsregleringen icke kan va¬
ra afslutad inom 4 månader; och alt i följe deraf inträffar,
hvad som förut ägt rum, att R. St. måste behandla de vig-
tigaste eller beskattningsfrågorna i en tidpunkt, då det full¬
komligt beror af K. M:t att åtskilja dem. Det är ett så¬
dant förhållande, som hvarje ledamot af StatsUtsk. börsöka
att, om möjligt, förekomma, och det är af denna anledning,
som jag biträder den motion, hvilken Gr. Frölich och Idr
Lagerhjelm framställt, att skyndsamt remittera motionerna
till StatsUtsk., på det de må komma att genast företagas.
Icke tror jag, att StatsUtsk. later uppehålla sig af den om¬
ständighet, att icke alla motionerna kommit dem tillhanda;
men då inträffar likväl den oformlighet, som Hr von Hart¬
mansdorff omnämnt, att de motioner, som icke kunnat så
tidigt blifva upptagna, skulle icke komma till Utsk. förr,
än statsregleringén vore uppgjord, hvilket sedan skulle för¬
anleda de oändliga modificationer och rättelser, som vid före¬
gående riksdagar ägt rum. Jag kan icke föreställa mig, att
någon ledamot af detta Stånd skulle vilja motsätta sig en
åtgärd, sådan som denna. Jag hemställer, 0111 icke den ord¬
ning af föredragningen, hvilken Gr. Frölich framställt så¬
som motion, är så vigtig, att den genast bör iakttagas, och
anhåller för min del, all Hr Frih. o Landtm, till R. o. Ad.
måtte framställa den propos., att vidtaga den ganska enkla
åtgärd, att de motioner, som skola gå lill StatsUtsk., först
blifva remitterade, och sedan de, som dernäst äro de vigligasle.
Frih. Cederström: Gr. Frölich har i sitt sista yttran¬
de förklarat, att han återtagit sin framställning eller amen-
3o
D en ii Mars f. m.
dement till Hr von Ileijnes motion. Jag bestrider honom
all rättighet att återtaga ett yttrande, hvaröfver Ståndet in¬
gått i öfverläggning, och kan icke frånträda min rätt, att
öfver hans framställning yttra mig. Ingen ledamot kan åter¬
taga ett yttrande, annorlunda än med Ståndets begifvande.
Jag förnyar min begäran om bordläggning, och afstår icke
derifrån; men jag begagnar tillfället att förena mig med Hr
Rosenblad, och begär, att under den tid, motioner finnas
att remittera, plena icke måtte hållas endast två gånger i
veckan, utan hvarje dag, om det behöfves. Och sedan be¬
ror det på R. o. Ad., att icke genom onödiga öfverläggnin-
gar borttaga den tid, som kunde användas till motionernas
remitterande.
Hr von Heijne: Det har troligen varit ett missför¬
stånd af Gr. Frölich, då han trott, att jag återtagit min
motion. Det har jag visserligen icke gjort, utan underka¬
star mig det beslut , som kan komma att deröfver af R. o.
Ad. fattas: men att återtaga mina framställningar är icke
min vana, och jag har aldrig gjort en framställning, som
jag icke förut närmare betänkt. Jag har trott det vara vig-
tigt att framställa ett påskyndande af StatsUtsk. Om mån¬
ga af ledamöterna icke behöfva påskyndas, så liar jag lik¬
väl den erfarenhet från föregående riksdagar, då jag varit
ledamot af StatsUtsk., att de s. k. mindre anslagsfrågorna
eller enskilda motionärers förslag funnit mycket mera del¬
tagande och understöd, samt blifvit skyndsammare.företagna
än det stora statsförslaget; hvilket varit orsaken, att de fö¬
regående riksdagarne blifvit sä oformligt utsträckta. Det är
just för att få en rikdag något kortare, och för den hän¬
delse, alt tiderna emellan våra riksdagar ej blifva så långa hä¬
danefter, till följe af det förslag, man förväntar från Const.-
Utsk , och måhända äfven från K. M:t sjelf, som jag tror,
att R. St. böra visa, det riksdagarna kunna vara kortare, än
de hittils varit.
Hr von Hartmansdorff: Då Hr Lagerhjelm uppta¬
git den motion, som Gr. Frölich frånträdt, så kan jag icke
annat än anse frågan vara och kunna vara under behand¬
ling. Så vida R. o. Ad. önskar lika med Hr Lagerhjelm
och äfven Frih. Sprengtporten, att blott bestämma ordnin¬
gen för de på bordet hvilande motionernas föredragning;
så linner jag frågan icke vara af den allmänna beskaffenhet,
som hon skulle hafva varit, om Hr von Heijnes förslag gått
igenom. Den utväg att påskynda ärendenas fortgång, som
Gr. Frölich och Hr Lagerhjelm föreslagit, anser jag både
för god och på intet sätt inskränkande någons rätt. Jag
hemställer derföre, om icke R. o. Ad. täcktes besluta, att
alla de ärender, som skola hänvisas tili StatsUtsk., måtte
först föredragas, emedan på delta Utsk. beror att uppgifva
Statens behof, och sedan alla de mål, sorn skola gä till Be-
Den ii Mars f. m.
3i
villn.TJtsk., emedan delta Ulsk. bör anvisa, hvarest medlen
skola tagas. En underrättelse om denna åtgärd till de öf¬
riga Stånden är oskyldig oell må gerna medgifvas, om Stån¬
det finnér henne lämplig. Men som de öfriga Stånden van¬
ligen medhinna ärendenas föredragning förrän vi, så torde
de vid en dyilk underättelse icke kunna säga, eller åtmin¬
stone tänka, annat än: om R. o. Ad. medhinner föredrag¬
ningen af sina motioner, nog hinna vi med våra.
Gr. Horn: Jag är egenligen uppkallad i följd af Frih.
Cederströms fortsatta protest mot den föredragning, som jag
förmodar, att Hr Frih. o. Landtm, redan beslutat, emedan
den skulle stå i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad som hit¬
tills varit brukligt. Det är alldeles omöjligt att lägga det förslag
på bordet, som af Gr. Frölich först blifvit väckt och se¬
dan af Hr Lagerhjelm upptaget; emedan det åsyftar en åt¬
gärd, som då icke blefve verkställbar. Af samma skäl, som
Frih. Cederström begärt delta förslag på bordet, af samma
skäl skulle han kunna begära Landtmarskalkens egen propos.
på bordet. Jag bestrider derföre Helt och hållet detta för¬
sök att omintetgöra verkställigheten af Gr. Frölichs motion,
och tror, att Hr Frih. o. Landtm., med stöd af grundlag
och gammal praxis, mycket viii kan lägga hinder för Frih.
Cederströms förslag, och till R. o. Ad. framställa den pro¬
pos., att alla de motioner, som tillhöra StatsUtsk., måtte
först få föredragas till remiss, så att man i denna del må
komma till det resultat, som med så mycket skäl här blif¬
vit yrkadt. En annan fråga är, huruvida R. o. Ad. skulle
vilja inbjuda MedStånden att deltaga deruti; detta är en mo¬
tion , som kan läggas på bordet, men icke den förut omtvistade.
Gr. Frölich: Många ledamöter hafva nu åter uppta¬
git och understöd t det förslag jag gjorde. Men jag vill in¬
skränka mig till den förklaring, i afseende på mitt återta¬
gande, att jag alltid skall anse mig skyldig, när jag gör ett
förslag, sådant som delta, hvilket icke till sin natur är en
motion, att låta det falla, så snart jag finner, att ledamö-
terne inom Huset icke deruti instämma. Jag vet visserligen
att värdera den ihärdighet, hvarmed andra ledamöter stun¬
dom vidhålla sina förslag, äfven om de äro alldeles ensam¬
me derom; men jag vill icke göra mig saker till att med
en sådan ihärdighet upptaga R. o. Ad:s tid. När likväl
detta förslag blifvit af andra ledamöter upptaget och i rik¬
tig dager framstäldt, såsom endast rörande föredragningen
inom detta Stånd; så hoppas jag, att Hr Frih. och Landtm,
åt detta ärende egnar den uppmärksamhet, att vi få propos.
derom, och jag anser mig af mitt återtagande icke förhin¬
drad att nu uti förslaget instämma.
Hr. Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad.
ansåg öfverläggningen fulländad.
Ropades ja.
3a
Den ii Mars f. m.
Hr Frih. Lnndtm. tillkännagaf, att plenum kl. 6 p3 ef¬
termiddagen komme att fortsättas.
Hr F l ili. o. Landtm, yttrade alt, då, såsom han hade
uppfattat Gr. Frölichs framställning, denna varit ovillkorligen
sammanhängande med Hr von Heijnes förslag, Hr Landtm,
ej hade trott sig kunna göra någon propos. i anledn. deraf,
helst Gr. Frölich återtagit den. Då nu likväl förslaget blif¬
vit upptaget och understöd! af Hr Lagerhjelm och Frih.
Sprengtporten, och det endast anginge sättet att föredraga
ärendena, och således, enligt Hr Landtm:* tanke, ej kunde
blifva föremål för bordläggning, ansåg Hr Landtm, sig först
höra hemställa, om R. o. Ad. ansåg, att de motioner, å
hvilka remiss är begärd till StatsUtsk., borde framför de öf¬
riga föredragas, och derefter de, å hvilka remiss blifvit he¬
gard lill Revilln.-Utsk.
Bifölls.
Hr Frih. o. Landtm, anhöll emedlertid, då föredrag¬
ningslistan icke vore uppgjord efter den af R. o. Ad. nu
beslutade föredragningsgrund, att Ståndet måtte ursägta, om
det skulle härida, att någon motion af dem, som utaf för-
fattarne blifvit begärda till Stats-Utsk., vid föredragningen
Liefve förbigången, enär det ej vore fullt säkert, att listan
vore fullkomligt rättad efter motionärernes begäran, hvilket
likväl till nästa plenum skulle ske.
llr Rosenblad, Bernhard: Då jag förmodar, att
ganska många motionärer ansett öfverflödigt att utsätta , till
hvilket Utsk. målet skall remitteras; anser jag äfven, att de
motioner, som till sin natur äro af den beskaffenhet, att de
skola remitteras till StatsUtsk., böra först komma under fö¬
redragning.
Föredrogs ånyo och remitterades till StatsUtsk. Hr San¬
delhjelm*, Paul, den 29 sisth Febr. e. m., på bordet lagda
motion, ang:de förändrade grunder i vissa delar för begag¬
nandet af det staden Wenersborg beviljade lån.
Ånyo föredrogs Frih. von Kraemers, Robert, den 29 sisth
Febr. e. m., på bordet lagda motion, örn dispositionen af
det stats-anslag, som varit aflidne Agronomen Steffens til 1—
deladt.
Frih. Raab, Adam Christian, uppläste följande:
Aflidne Agronomen Steffens var, åtminstone under sed¬
nare åren af sin lefnad, sysselsatt från tidigt om våren till
sent inpå hösten, och från så många orter reqvirerad, alt
roan ej kunde påräkna hans ankomst förr, än året efter
derom gjord anmälan. År 1835 tillbringade Steffens en del
af sommaren i Calmar Län, hvarest hans stora agronomiska
er-
Den ii Mars f. m.
33
erfarenhet, och isynnerhet hans osvikliga omdöme i behand¬
lingen af kärr och mossar, kom landtbruket i allmänhet,
särdeles requirenterna, till omisskänligt gagn. — Också ef-
terskrefs han, genom hushållningssällskapets försorg, ånyo år
i838, för att tillbringa stöVre delen af sommaren i83g i
Calmar Län; men till lika stor saknad för hans mångå vän¬
ner, som till skada för Svenska jordbruket, lingö vi i stället
underrättelsen om hans tidiga bortgång. — Mossar och kärr
lingö emedlertid ett eller flera års längre orubbad hvila. —
Under det Steffens sålunda var städse sysselsatt, saknade ej
heller agronomen Jonsson arbete. Tvertom var han redan
under Steffens lifstid, nära lika eftersökt som denne, och
efter Steffens bortgång hafva, om jag så får uttrycka mig,
mer än 100 händer slitits om honom.
Det torde således vara ådagalagdt, att en enda resande
Agronom omöjligen kan hinna att betjena hela landet. Jag
föranledes af denna anledning att yrka, det StatsUtsk. ville
anslå medel på g:de hufvudtiteln till aflöning ej blott för en,
ulan för tvänne resande Agronomer, af hvilka jag, lika
med Frih. Kraemer, högligen önskar, att Jonsson, som redan
är erkänd såsom utmärkt skicklig, kunde blifva den ene.
Såsom villkor vid den andras antagande önskade jag få fä¬
sta den föreskrift, att han skulle, utom de af motionären
uppgifna kunskaper, jemväl äga fullkomlig kännedom i kon¬
sten att, såsom husslöjd, bereda socker af hvitbetor. Det
må vara, att denna näringsgren ej passar på de flesta orter
i Sverige; men att hvitbetan växer och trifves väl på rnång-
falldiga ställen, har redan visat sig, och den debouche’, som
beredes den ena orten för sin production, kommer den an¬
dra till godo genom minskad concurens.
I sammanhang med detta förslag, får jag fästa uppmärk¬
samhet på angelägenheten, att bereda utväg för passande
sujetter att bilda sig för ifrågavar. befattningar. Steffens
hade erhållit hela sin bildning i Skottland, och der har äf¬
ven Jonsson till större del hemtat sin. — Månne vi nu kunna
påräkna, att agronomer hädanefter skola kunna inom vårt
eget land få tillräcklig bildning och erfarenhet, för att, så¬
som ofvannämnde personer, förstå att bedömma alla jordar¬
ter och föreskrifva deras ändamålsenliga behandling? Jag
vågar ej härtill gifva ett bifallande svar, utan föreställer mig,
att ett eller par års vistande utomlands skulle vara icke
blott nyttigt, utan nära nog nödvändigt för dem, som skola
fylla de ifrågavar. platserna. Derföre får jag föreslå, att
StatsUtsk. äfven ville anslå medel till ett resestipendium,
som efter min tanka företrädesvis bland sökande borde till¬
delas den elev från Degeberg, som, med högsta vitsord
i kunskaper, förenar fallenhet och lust. för yrket; under
villkor likväl, att stipendiaten efter hemkomsten är skyldig,
åtminstone för vissa år, taga engagement såsom resande
agronom.
4 H. 5
34
Den ii M a r s f. ra.
Dessa mina anmärkningar anhåller jag må få åtfölja
motionen.
Frih. von Kraemer, Robert: Jag instämmer så
mycket hellre uti Friherre Raabs yrkande, som jag har sam¬
ma erfarenhet, som han, alt en agronom visserligen icke
förslår för hela Riket. I Upsala Län har det handt, att
man förgäfves requirerat, så väl Steffens, som Jonsson, men
jag har inskränkt min begäran om anslag till en enda agro¬
nom, emedan jag ansett det vara bättre att få en, än in¬
gen. Skulle Jonsson lemna fäderneslandet, anser jag det
som en stor förlust för staten.
Remitterades till StatsUtskottet.
Vidare föredrogs Hr af Grubbens, Nils Wilh., den 29
sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion, om inköp af Gott¬
ska Sandön, för att användas till correct.inrättning.
Hr. Hjerta, Lars: Jag hemställer vördsamt, huruvi¬
da icke denna motion kunde få hvila, tills den af Gr. Taube
afgifna motion, som under N:o 49 å föredragningslistan är
upptagen, till remiss förekommer; eller också, att sistnämn¬
de motion nu i sammanhang med Hr af Grubbens motion
måtte företagas.
Hr af Grubbens, Nils Wilh.: Jag anhåller ödmju¬
kast, att denna min motion måtte behandlas på samma gång,
som den af Gr. Tanbe sedermera framställda, om inköp af
Gottska Sandön, för att begagnas till correct.inrättning efter
Pensylvanska metoden.
I anledn. häraf och efter derom af Hr Frih. o. Landtm,
till Ståndet gjord hemställan, föredrogs nu äfven Gr. Tau¬
bes, Gustaf Johan, den 4 dennes f. m. på bordet lagda mo¬
tion, örn inköp af Gottska Sandön, för att derå uppföra en
straff- och correct.inrättning efter Pensylvanska metoden.
Hr von Gerdten, Gustaf Mauritz, hade inlemnat
ett anförande, som upplästes, så lydande:
Uti f. m:s plenum den 4 Mars hade jag tillfälle att yt¬
tra min mening, i afseende å flera gjorda motioner omför-
läggandet af correclionister och brottslingar på Gottska Sand¬
ön. Då dessa yttranden blott i sjelfva verket voro fragmen¬
ter, til! följe af en confusion, torde jag nu få utveckla mi¬
na åsigter i afseende härå. Flere värde talare hafva före¬
slagit, att med kronans medel inköpa denna ö, i ändamål
att derstädes ingarnisonera våra correctionister. För den,
som ej har någon närmare kännedom om Gottska Sandön,
är lätt att blindvis föreslå sådant.
Ar i838 om sommaren företog jag mig af nyfikenhet,
att resa från Wisby till denna kuriösa ö, i sällskap med en
kronolänsman, som af landsk:embetet på Gottland dit blif¬
vit beordrad, för att infordra underrättelser 0111 de plun¬
Dea 11 Mars f. ra.
35
dringar och våldsamheter, Ryssarne på våren der hade ut-
cifvat. Under flera dagars väntande på ön, under afvaktan
på gynnande vind, kom jag i tillfälle att taga en speciellare
kännedom om öns beskaffenhetnästan i alla afseenden.
Gottska Sandön, utkastad midt i hafvet, 22^ minuters lati¬
tuds—distance norr om Gottland, är ungefär 3 mil i omkrets.
Ingen hamn, blott raka långgrunda stränder finnas. Jord¬
lagret består helt och hållet af bara flygsand, hvilken den
n. v. disponenten sökt, med otroligt arbete, göra fruktbar,
genom gödning med släke och sjögräs, som uppkastas på
öns stränder. Oaktadt en öppen åker af 20 å 20 tunnb,
erhålles likväl, enligt disponentens egen uppgift, så liten års-
gröda, att den är otillräcklig till uppehälle för dess hushåll,
som består af 14 personer, utan måste säd årligen hemtas
från andra håll. Fårafveln är den enda sak, som lönar sig,
emedan fåren derstädes trifvas mycket väl, och föda sig sjelf¬
va ute i skogen, så väl vinter, sorn sommar. Ingen ängs¬
mark finnes på ön. Väl finnas der några kor och hästar,
men dessa födas under vintern på löfskogens bekostnad. Dess¬
utom är ön helt och hållet tätt bevuxen med skog. Intet
större fartyg kan lägga till ön, ej ens kasta ankar på dess
redd, och en mindre båt kan svårligen komma i land, utan
att kullkastas af de våldsamma bränningarne, till och med
å läsidan af ön. Att anlägga hamn derstädes, är en ren
omöjlighet, emedan stränderna rundtomkring ön bestå af
flygsand.
Att till det projecterade ändamålet uppbygga casern el¬
ler boningshus, möter sina stora svårigheteri anseende der¬
till, att knappt en sten till grundval under huset finnes på
bela ön, ingen lera till murbruk eller tegel, ingen kalk,
med få ord sagdt, allt dertill måste ditskeppas, utom träd¬
virket. Ön lärer f. n. ägas af ett bolag i Carskrona, som
inköpt den för 8,000 r:dr b:co, i ändamål att draga fördel
af dess rika skog, medelst tjärubränning och vedhuggning,
men hvilket ej kom att realiseras, i följd af dess otillgäng¬
lighet.
Då motionärerne beräkna öns isolerade beskaffenhet,
såsom ett hinder för rymnings verkställande, får jag upplys¬
ningsvis nämna, att, under stränga vintrar, hafvet häremel¬
lan och Gottland tillfryser, och således kunde ju en vacker
dag, Gottlänningarne få visit af detta sällskap.
Då jag på detta sätt sökt visa olämpligheten af, att för¬
lägga correctionister och brottslingar på Gottska Sandön,
återstår det mig, att hos de värda motionärerna i denna
fråga anhålla, att, då deras väckta motioner ej grunda sig
på erfarenhet och fullkomlig kännedom om denna ös be¬
skaffenhet, hellre återtaga sina motioner, än dermed öfver¬
flödigt besvära Utskotten. Emedlertid, som flera värde ta¬
lare vidrört denna sak, kan jag ej underlåta, att gifva des¬
sa upplysningar i ämnet, för att dymedelst möjligtvis före¬
36
\
Den ii Mars f. m.
komma flera motioner i denna sak, som onödigtvis alltför
mycket skulle upptaga H. R. o. Ad:s dyrbara tid.
Hr af Grubbens: I anledn. af Hr von Gerdtens nu
upplästa anförande, får jag nämna, att på sydvestra sidan
af Gottska Sandön finnes en mindre hamn. Det är sant,
att större fartyg ej kunna lägga till der, men smärre 4 fot
djuptgående farkoster, som kunna begagnas till de nödiga
transporterna, äro oförhindrade att göra det. Denna hamn
borde befästas, så att icke correctionisterne må kunna be¬
mäktiga sig derv. båtar. Hvad jordmånan angår, så består
den icke endast af sand, utan den är kalkblandad. Föröf¬
rigt har jag icke motionerat eller haft för afsigt, att der
skulle odlas hvete, råg, korn eller hafre, utan i motionen
står tydligen, alt der skulle gräfvas, d. v. s. att der skulle
sättas potates, sorn växer i sand och kalkjord, samt ej for¬
drar så mycken gödsel som spanmål. Dessutom nämndes,
om jag hört rätt, att grunden vore för klen för uppförande
af stenhus. Jag har deremot föreslagit uppbyggande af träd-
bus, hvilka jag anser lämpligare, då fångar val kunna bryta
sig igenom ett stenhus, men ej förmå gå igenom ett stock¬
hus; och jag är öfvertygad att, om man vill hugga ut en
plats af qvadratmils vidd, der byggnaderne formerades så¬
som i en liten köping, och mer än hundra correctionister
icke funnos i hvarje hus, så skulle grunden ganska väl bä¬
ra dessa hus, och då alla husen uppfördes af träd, skulle
fråga aldrig uppstå hvarken om tegel eller kalk, och grund-
stenarne kunde man väl få från Gottland. Hvad åter be¬
träffar, att sjön emellan Gottland och Sandön kan tillfrysa;
så tror jag icke, alt det inträffat mer än 2 gånger på 3o
års tid; och om isen också blefve så stark, att correctioni-
sterpe kunde begifva sig från ön , kunde de ej komma län¬
gre äp till Gottland, der de snart skulle igenkännas, hvar¬
före denna omständighet, helst den så sällan kunde inträffa,
icke synes böra hindra förslagets antagande. Jag har, för
erhållande af närmare upplysningar, skrifvit till Carlskrona;
och då svar derpå ankommer, anhåller jag att få meddela
de ytterligare uppgifter, sorn för ämnets bedömmande kun¬
na anses erforderliga,
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Carl Axel: Förevar,
motioner nödgas jag för min del afstyrka. Mina skäl der¬
till äro i korthet följande: Det är redan fullkomligen er-
kändt i hela Europa, att inga andra correotionella bostäder
äro antagliga, än de, som äro försedda med celler och
ställda under tillsyn efter den Pensylvanska metoden. Alla
andra correctionshus blifva fruktlösa, i afseende på fångar¬
nas förbättring, samt ledande till stor kostnad och fara för
närboende innevånare. Hvad som ännu mer styrker mig att
ätstyrka det väckta förslaget, är, att jag nu hört omtalas,
alt man skulle för correctionisterne bygga en köping, der
Den ii Mars f. m.
3/
100 personer i hvarje hus skulle inrymmas. Det blefve ej
någon treflig köping. Jag har äfven hört talas om, att på
ifråga var. ö skulle behöfvas befästningar, och man skulle
således inkomma på en helt ny serie af omkostnader för
fångarne. För min del tror jag att man hör hålla sig vid
ett enda systeme och icke göra försök med flera. Det nu
ifrågaställa har en mycket olika natur med det hittils god¬
kända. Man har kallat de föreslagna bostäderna eorrec-
tionshus; men det synes som de skulle blifva en till och med
agreabel vistelseort för correctionisterne, hvilka förmodligen
skulle vara fria, enär man förutsatt möjligheten, att de,
då en stark vinter inträffade, kunde gå öfver till Gottland.
Allt detta är så afvikande från de grundsatser, man hittills
ansett böra iakttagas vid correclionisters behandling, att
jag omöjligen kan deri instämma. De penningar R. St. för¬
modligen finna nödiga att anslå till det vigtiga behofvet af
fängelser i allmänhet och penitentiär-inrättningar isynnerhet,
äro alltför dyrbara och gå lill alltför stora summor, för
att man på samma gång skulle uppoffra penningar till ex-
perimenter på Gottska Sandön. Jag anhåller att dessa an¬
märkningar måtte åtfölja motionerna till Utsk.
Hr von Gerdten: Hr af Grubbens har troligen icke
riktigt hört uppläsningen af det memorial jag inlemnat, då
han åberopat, att jag bland annat, skulle nämnt, att på
Gottska Sandön ej skulle finnas någon grund alt bygga på.
Min mening var, på sätt som jag skriftligen uppgifvit, att
på hela ön icke finnes någon sten, som är tjenlig till grundval
för byggnaden. - Således har jag icke yttrat mig öfver sjelfva
markens förtjenst, såsom grund för byggnader. Det nämndes
också af samma värde talare , att på vestra sidan af ön skall fin¬
nas en hamn. Den förtjenar dock icke detta namn, emedan den
ligger öppen för hafvet. Den är icke skyddad för några stormar,
och äfven då hamnen är på läsidan, äro bränningarna der så svå¬
ra , att man, när hafvet är i uppror, icke kan lägga till med en
liten båt, utan att riskera, att den blir sönderslagen. Också vore
det, som jag förut nämnt, i anseende till strändernas beskaffen¬
het, omöjligt att der bygga någon säker hamn. Då jag var
på denna ö, omtalade dervar. disponenten för mig, att han,
då nordostliga vindar blåst, icke kunnat lägga till ön på 8
dagars tid af fruktan för bränningarne. Jag har anmärkt
att fångarne, då hafvet lägger sig, kunde komma till Gott¬
land; men de kunde äfven begifva sig dit, fastän hafvet ej
vore tillfruset, ty samma disponent omnämnde, att man på
drif-is från Bottniska viken stundom kan från Sandön spatsera
till Gottland, hvarimellan afståndet icke är mer än unge¬
färligen Engelska mil, hvaraf 6 utgöra en Svensk mil.
Då nu drif-isen icke sällan tillpackar sig så, att man öfver
den kan gå till Gottland, synes säkerheten för fångarna
rymning icke vara särdeles stor; och dessutom kunde, i läll,
36
Den ii Mars f. m
såsom år i838 liände, ett sä I Iska p af 3oo Ryska sk ä I Ilsk are
landstego på Sandön, det blifva lätt för fångarna att und¬
komma.
Hvad åter angår öns odling, så har Hr af Grubbens
nämnt, att der borde sättas potates, och det är redan der
brukligt; men det är lika ändamålslöst, som allt annat jord¬
bruk derstädes, ty regnet sjunker djupt ner i jorden, eme¬
dan ingen fast grund finnes, om man vill borra sig aldrig
så djupt ner. Jag såg der en brunn, som var 4° eller åt¬
minstone 3o alnar djup, men som dock på botten hade
lika mycket flygsand, som det högre jordlagret. Jag kan
således ej inse lämpligheten af att dit transportera fångar,
och hade mycket mera att om öns beskaffenhet anföra,
hvarmed jag dock icke nu vill uppehålla.
Hr Nordensköld, Otto Gustaf; Jag har varit på
Gottska Sandön, men har aldrig der sett någon hamn; och
om der också nu linnes en hamn af 4 f°ts djup, så skulle
en storm, som låg på hamnen, lätt med sand betäcka såväl
hamnen, som den derå föreslagne befästningen. Sednaste
gången jag besökte ön, var år 1812, då jag gick i land i
sällskap med en Engelsk Amiral. Vi funno der små träd af
ett besynnerligt utseende; och då jag frågade, huru det kom
sig, att de sågo ut som toppar af stora träd, svarades mig,
att de också varit stora träd , men genom stormar under hö¬
sten år 1811 blifvit till storne delen öfvertäckta med sand.
Ilade der i stället stått bus, så hade också de blifvit be-
grafna i sanden. Dessutom tror jag, att om man borttog
skogen, skulle genom stormar sådana hålor uppkomma, som
jag äfven sett på ön, hvarigenom husen skulle undergräfvas
och slutligen kullstörta. Men allt detta skulle ändå endast
blifva de mindre olägenheterne, som voro förenade med cor-
rectionisternas förläggande på Sandön; den största olägenhe¬
ten skulle visa sig vid ett inträffande krig. Jag vet icke,
huru man då borde förhålla sig, och tror, att våra fiender
kunde på Sandön få genier af alla slag, som kunde hjelpa
dem, då man ej kan supponera, att correclionisterne, af he¬
derskänsla, skulle finna sig förbundne till trohet mot fäder¬
neslandet.
Hr Le frön, Johan Pehr: Äfven jag nödgas yttra
några ord, för att afstyrka det ifrågavar. förslaget. Vi veta
alia, att correct.-inrättningarne i våra lider äro af a:ne slag:
de som grunda sig på förbättringshus för fångarne med ar¬
bete inom afstängda boningar, och de, som grunda sig på
afstängda boningar med gemensamt arbete. Begge fordrade
tillgång på arbete, det ena sådant som kan förrättas inom
hus, och det andra sådant arbete, som kan förrättas utom
hus. Intetdera slaget af arbeten finnes dock på en sådan
local, som Gottska Sandön; och om man ville bemöda sig
alt inom Sveriges område uppsöka den punkt, som företrä¬
Den 11 Mars f. ra.
39
desvis icke borde väljas till en correct.inrättning, skulle man
finna den pä Gottska Sandön. Hr Nordensköld bär upplyst
om åtskilliga naturförhållanden, som på denna ö förekomma.
Jag bär äfven varit der och kan vitsorda de uppgifter han
meddelat.
Frih. Ridd erst o I pe, Fredr.: Förslaget att göra Gott¬
ska Sandön till en deportationsort uppstod vid 1821 års riks¬
dag och behandlades då fullständigt af Ekön.Utsk. Det må
tillåtas mig att hänvisa till de handlingar, sorn från denna
riksdag qvarblifvit.
Så väl Hr af Grubbens’s, som Gr. Taubes motioner re¬
mitterades till StatsUtskottet.
Frih. Cederström, Jacob: Ffter några ögonblicks
frånvaro för att justera expeditioner, bar jag vid min åter¬
komst fått höra, att, oaktadt jag bordlagt Gr. Frölichs fram¬
ställning om förändring af föredragnings-listan, It. o. Ad.
derom fattat beslut. I anledn. deraf får jag, med åbero¬
pande af 5o §. Rikad.Ordn., jemförd med 28 §. Pvidd.Ordn.,
till prot. reservera mig mot R. o. Ad:s beslut, såsom grund¬
lagsvidrigt.
Remitterades till StatsUtskottet Hr af Geijerslnms, Gu¬
staf Emanuel, den 29 sisth Febr. e. m. på bordet lagda mo¬
tion, om inhibition tills vidare i R. St:s vid 1828 års riks¬
dag fattade beslut rörande tillvägabringande af en reglering
emellan Dylta svafvelbruksägare samt Kohls, Axbergs och
Hofsta socknar, m. m.
Å nyo föredrogs och remitterades till StatsUtsk. Gr.
Taubes, Gustafjohan, den 4 dennes f. ra. på bordet lagda
motion om uppförande af ett fängelse efter Pensyivanska
systemet.
R. o. Ad. biföll tillika communication med de öfriga
Stånden, så väl af denna motion, som af Gr. Taubes ofvan
remitterade motion, rörande Gottska Sandön.
Föredrogs å nyo Frih. von Krsemers, Robert, den 4 den¬
nes f. m. på bordet lagda motion, ang:de inrättande af ett
central-landtbruks-institut på Ulltuna Kungs-ladugård.
Hr Edelsvärd, Fredr. Willi., uppläste följande:
Ehuru jag förut, vid remissen af Hr von Rosens motion
0111 landtbruks-institutet i Skåne, gifvit min åsigt tillkänna,
rörande nyttan och behofvet af dylika instituters inrättande;
kan jag dock, vid detta tillfälle, med öfvertygelse om äm¬
nets stora vigt, icke undertrycka min böjelse alt än vidare
tillägga några ord.
Ulltuna Kungsgård är måhända den bästa local för ett
landtbruks-institut, som Sverige äger; alla de fördela)', stål-
4°
Den k Mars f. m.
let i detta afseende erbjuder, äro redan på ett sakrikt sätt
af Frih. von Kraemer uppgifna; ett upprepande deraf är öf¬
verflödigt. — Således då jag tillstyrker, att Ulltuna må till
landtbruks-institut varda upplåtet, önskade jag blott att
härvid få göra några tillägg, hufvudsakligast rörande tiden
för detta instituts organiserande; först 'om 8 år skulle detta,
enligt Frihtns tanka, kunna verkställas. Som tvänne huf-
vudsakliga skäl härtill, har Frihtn uppgifvit: 1:0 att den
nuvar. arrendetiden för Ulltuna först då tilländalöper; och
?.:o att, på ett för staten mindre kännbart sätt, en fond af
arrendemedlen under tiden måtte kunna bildas i och fördri¬
sta tutets anläggande. — Det första skälet äger factisk riktig¬
het, det sednare åter grundar sig på en omtänksam beräk¬
ning och till underlättnad för ändamålets vinnande: härvid
är således ingenting att anmärka; men jag önskade på det
lifligaste, af här nedan anförda orsaker, att man måtte kun¬
na upphäfva det första skälet och få utbyta det sednare mot
en billig och i detta afseende förväntad gifmildhet hos R.
H. St.
Tidpunkten för uppmuntrande af landtbruket och dess
förkofran synes mig visserligen icke nu vara förtidig; län¬
ge har denna vigtiga näring, hvarpå fäderneslandets ekono¬
miska ställning hufvudsakligast är grundad, varit i behof af
deji omtanka, det understöd å statens sida, som, på ett obe¬
gripligt sätt, varit, snart sagdt, helt och hållet åsidosatt,
och som den således icke ens fått åtnjuta i bredd med lan¬
dets öfriga näringar. — Nationen synes lifvad af förhoppnin¬
gen, att Rikets nu församlade Ständer, med omtanka och
välvilja, behjerta detta vigtiga ämne, som icke heller af Ko¬
nungen blifvit förbisedt, hvilket synes af den K. proposm
om statsverkets tillstånd och behof, då man genomläser
nionde hufvudtiteln.
Ense derom, att landtbruks-instituter i en betydan¬
de mån skola bidraga till ändamålets vinnande, anser jag
mig böra yrka deras anläggande, så fort som möjligt. Ta¬
gande för afgjordt, att Ulltuna instituts organiserande upp¬
drages åt Upsala Läns K. Landthushållnings-sällskaps för¬
val tnings-utskott, linner jag äfven häri ett vigtigt skäl att
icke fördröja med detta instituts etablerande; detta utskotts
ordför:de och ledamöter utgöras för närvar, af personer,
som, med skicklighet och klokhet i beräkning, nitälska för
detta ämne; som, genom skötseln afsina egna landtbruk,
gifvit en aktningsvärd gärd åt yrket; som lemnat många
prisvärda exempel att efterfölja, och som till den grad va¬
rit lifvade för landtbrukets upphjelpande, att de icke skytt
enskilda betydliga pecuniära uppoffringar till allmogens upp¬
muntrande. Under sådana personers ledning har man såle¬
des all säkerhet för organisationens raska, oegennyttiga och
ändamålsenliga fortgång: men hvem kan svara för, huru
för-
Den 11 Mart f. m.
4»
förhållandet ar om åtta år; måhända hafva då andra per¬
soner, andra åsigter upptrudt, måhända kunde liela planen
till oersättlig skada för samhället och denna dess maktpå¬
liggande näringsgren förfalla; det säkra ar åtminstone, att
den upplysning och cfarenhet, som denna tidrymd kunnat
lemna, gått förlorade.
Enligt hvad jag tror mig äga bekant, lärer nuvarande
arrendatorn af Ulltuna icke vara obenägen ait, utan någon
contant ersättning, arrendet afstå, blott eftergift erhåtles i
den ouppfyllda byggnadsskyldigheten, hvilka byggnader åter,
i och för institutets behof icke äro påkallade elier ens lämp¬
liga, emedan de skulle uppföras å de nu indeldta furmer-
nc; sålunda är all anledning förmoda, att Ulltuna kungs¬
gård, utan någon contant utgift, redan år i84t kan få till¬
trädas. Om också den snara dispositionsrätten af Ulltuna
skulle köpas med någon pecuniär uppoffring, anser jag, att
derå icke bör afseende fästas, blott ändamålet vinnes; detta
allt skulle åt ofvannäinnde förvaltningsutskott öfverlåtas att
bemedlas och uppgöras.
Då jag föreslagit, att alla motioner rörande landtbruks-
inslituter i ett sammanhang af SlatsUtsk. må behandlas,
har detta skett på dea grund, att icke allenast ett ända¬
målsenligt likartadt systeine för deras organisation, så vidt
möjligt är, må kunna följas, utan ock, för att de medel,
staten härtill kan disponera, måtte Lunna på hvarje institut
särskildt fördelas och ordnas efter inrättningarnas olika om¬
fång och nytta för större eller mindre delar af Riket. Vid¬
hållande denna öfvertygelse, utbeder jag mig således att yt¬
terligare få anföra några ord, rörande hufvudprinciperna
för dessa instituts anläggande i olika delar af Riket, hvarvid
jag anser af högsta vigt, att localerna blifva nära Rikets
båda universiteter, och helst på kronans egendomar. Med
ändring af hvad jag således förut anfört, tror jag, att fren¬
ne institut till en början, något så när, borde kunna upp¬
fylla landets behof härutinnan, nemi.:
1:0 Ulltuna, beläget nära Upsala; vid detta institut
skulle så betalande, som fri-elever egentligast antagas från
Upsala, Stockholms, Nyköpings, Wisby, Westerås, Stora
Kopparbergs, Gefleborgs samt de norra länen af riket.
Grefve Frölichs motion om anslag för ett landtbruks¬
institut i Södermanland, äfvensom det för de Småländska
länen begärdta anslag, skulle således komma att förfalla.
I och för inventariers uppköp, verkstäders inredning,
verktygs och slöjdvirkes uppköpande m. m. bör anslås den
summa, som, enligt vederbörande organisatörers uppgjor¬
da förslag, kan erfordras, — hvartill jag dock anser högst
20,000 r:dr blco i ett för allt böra förslå, — hvilken sum¬
ma vid anmälan om företagets början, i mån af behofvet,
bör tillhandahållas, mot fullständig redovisning.
4 II- 6
Den it Mars f. m.
Afkastningen af Ulltuna egendom bör från 1841 den
i4 Mars anslås till understöd för lärare och fri-elever, jem¬
te ett dertill erforderligt contant årligt anslag af nionde huf-
vudtiteln, hvilket torde böra beräknas till 8000 r:dr b:co i
5 år.
2:0 Orup i Skåne eller helst kungsgården nära Lund:
vid detta institut skulle så väl betalande sorn fri-elever anta¬
gas från Malmö, Christianstads, Carlskrona, Calmar, Wexiö
och Halmstads län.
Med denna utvidgning torde det af IJr von Rosen be¬
gärd ta anslag vara otillräckligt; jag föreslår således ett an¬
slag för institutets organisation i denna vidsträcktare scala,
samt dessutom ett erforderligt årligt anslag för lärare och
fri-elevers aflönande och underhåll; och
3:o Degeberg i Westergöthland: vid detta institut
skulle slutligen så betalande som fri-elever antagas från Lin¬
köpings, Örebro, Jönköpings, Skaraborgs, Elfsborgs, Göthe¬
borgs och Bohus , samt Carlstads län.
Under förutsättning deraf, att icke flera än dessa 3:ne
institut behöfde stiftas, och då äfven Degeberg derigenom
lomme att utvidgas, torde påökning i dess förut ägande an¬
slag erfordras, hvilket jag således på sådana anförda skäl
vill tillstyrka. Då jag i mitt förra anförande gjorde ett vill¬
korligt afstyrkande härtill, föranleddes jag dertill egentligen
af den förmodan, att den för Degeberg begärda tillökning i
anslag afsåg inrättningens utvidgning till den grad, som höf-
des Sveriges enda landtbruksinstitut.
Dock synes mig, att de Iandtbruks-institut, som befin¬
na sig i enskild mans hand, men som derjemte åtnjuta stats¬
anslag, borde lemna någon lämplig garanti för inrättningar¬
nas fortfarande.
För öfrigt må det vara hvar oell en betalande elev,
från hvilken del af Riket som helst, obetaget att söka sin
bildning vid hvilket institut som helst, så långt utrymmet
det medgifver. En täflan skall äfven derigenom instituten
emellan uppkomma.
Att ingå i några speciella detaljer, förrän R. St. god¬
känt hufvudprinciperna, torde icke vara lämpligt, dessutom
saknar jag dertill förmågan; men jag vågar vördsamt hem¬
ställa till de Hederv. ledamöter, som väckt motioner i detta
vigtiga ämne och begärt anslag för dessa trenne nu före¬
slagna landtbruksinstitut, om icke de, med gillande af nu
uppgjorda principer, täcktes ju förr desto hellre, till led¬
ning för StatsUtsk., dit inlemna förslag, särskildt å de kost¬
nader, som i och för sjelfva organisationen skulle komma
att erfordras, och särskildt å det årliga anslag, som för des¬
sa läroverk beböfdes. Önskligt vore likväl, att det sednare
icke behöfde öfverstiga mer än med 4°oo r:dr b:co den summa,
som K. M. nådigst proponerat, så att statsanslaget blefve
24.000 r:dr, deri inbegripna de 5,000, som Degeberg redan
Den ii lii ri f. m.
43
åtnjuter, livarigenom hvarje institut kunde erhålla ett årligt
anslag i 5 år af 8,000 r:dr b:co hvardera, hvilket, efter be¬
vakningarna vid Degeberg, bör kunna förslå.
Frih. v. Kraemer, Robert: Ehuru icke beredd att
nu upptaga de anmärkningar, som dels blifvit gjorda, dels
möjligen kunna göras emot min motion, emedan jag trott
densamma, enligt dess nummer å föredragningslistan, först
på eftermiddagens plenum kunna ifrågakomma, utbeder
jag mig dock i korthet få besvara Hr Edelsvärds anförande,
och i öfrigt lemna några upplysningar, framkallade af Frih.
Cederströms afgifna betänk , i dess egenskap af förvaltande
ledamot i Landtbruks-akademien.
Hr Edelsvärd har föreslagit, att åtgärder måtte vidta¬
gas, så att Ulltuna Kungsladugård redan år 1841 må kunna
upplåtas till inrättande af ett central-landtbruks-institut för
Sveriges medlersta och nordliga provinser; troende sig veta,
att nuvar. arrendator icke skulle vara obenägen att afstå från
de återstående arrendeåren, så framt han erhöll befrielse
från sin förbindelse till staten att bygga några farmer vid
kungsgården. Jag delar visserligen Hr Edelsvärds åsigter,
att det vore önskligt, ju förr dess hellre, kunna tillväga¬
bringa denna nyttiga stiftelses iordningbringande; men jag
känner icke med fullkomlig visshet, om arrendatorn är sin¬
nad från arrendet afstå, — tror dock, att några särdeles
svårigheter icke komma att möta, på de af Hr Edelsvärd
omnämnda villkor. Staten skulle derigenom väl förlora den
afsedda förmånen af några farmers uppbyggande, men nå¬
gon contant utgift skulle icke härigenom tillskyndas stats¬
verket, och i händelse, som jag hoppas, kungsgården lill
det af mig föreslagna ändamål lemnäs, äro dessa farmer på
intet vis af behofvet påkallade; jag anhåller, om så skulle
påfordras, att directe till StatsUtsk. få lemna upplysning
om de villkor, på hvilka kungsgården, förr än arrendeti¬
dens slut, kan få tillträdas.
Att likvist intet afseende i sjelfva hufvudfrågan mätte
fästas på, 0111 en sådan plan icke kan realiseras, anhåller
jag dock af skäl, jag redan utförligt i min motion anfört:
jag har nemligen deri begärt, att det årliga arrendet af
kungsgården må från och med 184 * få afsättas till bil¬
dande af en fond för inrättningens förseende med inventa¬
rier, till lärares aflönande m. m.; att under den återstående
arrendetiden dels skickliga föreståndare och lärare borde
efterhöras, dels en fullständig plan för central-institutet ut¬
arbetas, med ledning af den erfarenhet man inom och utom
fäderneslandet äger. Att nu uppskjuta med hufvudfrågans
afgörande, skulle fördröja ifrågavar. vigtiga inrättning minst
i 4° år, emedan utarrenderingen af kungsgården redan bör
försiggå i845 eller sednast i början af 1S4Ö, och innan dess
hafva vi ingen lagtima riksdag att förvänta. Hr Edelsvärd
Den 11 Mare f. ra.
har ansett, att landtbruksinstitut^- företrädesvis böra anläg¬
gas i grannskapet af universiteternn och pä kronan tillhö¬
riga egendomar. Denna åsigt delar jag fullkomligt; då man
ofta och med skäl åberopar Preussens och andra länders
exempel, der jordbruket redan framgått med jättesteg, an¬
ser jag mig böra omnämna, att vid universitetsstaden Greifs¬
wald , på J mils afstånd, finnes på en kronan tillhörig stör¬
re egendom, benämnd Eldena, ett betydligt landtbruks¬
institut organiseradt, som nyligen fatt en utvidgning, hvar¬
till Regeringen anslagit omkring 100,000 r:dr b:co efter vårt
mynt; samma förhållande ar med det betvdliga Jandtbruks-
institutet Kranichstein vid universitetsstaden Darmstadt.
Eleverne vid dessa instituter uro förpligtigade, att om vin¬
trarna öfvervara förcläsningarne vid universitetet i allt, som
rörer den praktiska ekonomien , och närheten till universi¬
tetet bereder en betydlig lättnad att för billig kostnad för¬
se institutet med skickliga lärare, hvarjemte den fördel här¬
af vinnes, att bibliothek, chcmiska apparater m. m. icke
behöfva anskaffas, emedan allt sådant vid universitetet lin¬
nes att tillgå. Att åter den studerande ungdomen vid uni¬
versitetet, genom grannskapet med ett väl ordnadt jordbruks-
instilut, der landlhushållningcn i systéme drifves, kan blifva
i tillfälle att till aila rikets orter sprida kunskaper i delta
sköna yrke, och att hågen hos mången yngling torde vakna,
att deråt egna tid och kunskaper, i stället att trängas på
cmbelsmannabanan, är intet tvifvel underkastadt. Derigenom
skulle uppkomma en ny class af medborgare, som saknas i
vårt fädernesland, nemi. fermiers, hvilka icke af våra ar¬
rendatorer motsvaras. Denna egna class skulle, genom dess
förvarfvade större bildning i jordbruksyrket, hafva ett högst
fördelaktigt inflytande på detsamma; och många nu vanvår¬
dade egendomar, hvilkas ägare antingen sakna tid eller kun¬
skaper att sköta dem som sig bör, skulle med lycklig på¬
följd lemnäs till personers vård, hvilkas uppfostran gjort
dem berättigade till ett sådant förtroende. Den tid är inne,
då man klart inser, det jordbruket icke kan utan inhem-
tade kunskaper med verklig framgång förvaltas. Hr Frih.
Cederström har anfört i en till StatsUtsk. remitterad skrift,
att Ulltuna icke vore tjenligt till ett landtbruksinstitut,
emedan denna egendom äger förträffliga naturliga ängar och
åkerjord af fullgod beskaffenhet, och kunde, efter Hr Frih:s
förmenande, således icke tjena till efterdöme, huru jord,
sådan den vanligen är, bör skötas. Jag får börja med att
upplysa, hvilket ock med landtmätares intyg kan styrkas,
att icke ali äng och åkerjord äro så förträffliga vid Ulltuna,
enär der finnes både starrvall och fräkenbotten, samt äfven
mager sandjord. Att åker och äng äro i god proportion till
hvarandra, måtte val ej vara ett fel. Min åsigt är, att ett
landtbruksinstitut icke bör vara ett experimentalfält,
der alla sorters jordnaturer skola finnas och på olika sätt
D e n n Mars f. m.
45
bcliandlas. Det bör, sä fort möjligt ske kan, sättas i det
fullkomligaste och mest blomstrande skick; jemte praktisk
undervisning böra eleverna iler erhålla en fullständig theo-
retisk bildning för att kunna bedomina, hvad vid hvarje
jordbruk ur lämpligt att iakttaga, hvilka sädesslag böra an¬
vändas, och huru man säkrast skall kunna närma sig idea¬
let af ett fullkomligt jordbruk, hvilket åter institutet bör
förevisa. Ulltuna bör, under en skicklig föreståndares vård
och med biträde af i realvettenskaperna bevandrade män,
kunna komma att täfla med de bästa Iandtbruks-instituter,
såsom särdeles gynnadt af naturen genom läge och öfriga
förmåner. Min fasta öfvertygelse är, att jordbruket fram¬
för allt annat bör uppmuntras; då kan vår nu öfverklaga-
de lösdrifvaj-ebefolkning få sysselsättning, utan att Staten
jemt behöfver besväras med anslag till correct.inrättningar
m. tn. Om 1840 års Ständer besluta, utan afseende på en
i sig sjelf ringa uppoffring, anläggningen af ett landtbruks¬
institut på Ulltuna, skall ett sådant beslut frambringa de
lyckligaste följder, och dessa Ständer derigenom lemna ett
af de vackraste och varaktigaste bevis på deras omtanka för
framgången af fäderneslandets modernäring, på hvilken
dock i främsta rummet dess egen välfärd beror.
Hr v. Hosén, Georg: Jag tillstyrker bifall å Frih. v.
Krsemers motion. Utan att kunna inlåta mig i något om¬
döme om Ulltuna kungsgårds särskilda beskaffenhet, känner
jag, alt den ligger nära Upsala academi, och det må vara
nog för mig, för att önska denna egendoms användande till
ett landtbruks-institut; ty detta skulle öfverensstämma med
det systeme, jag önskar kunde blifva antaget för sådana in¬
stituter uti vårt fädernesland. Uti Lund har en enskild
association bjudit till att börja dermed; men tillgångarne vo¬
ro så knappa, att det ändamål ej kunnat vinnas, som der¬
med från början åsyftades. Jag har tagit mig friheten, att
af R. St. begära ett anslag, för att åtminstone till en del
afhjelpa denna brist. Jag vill icke sträcka förhoppningarna
längre, än till den obetydliga summa jag begärt; ty jag
anser icke större bidrag böra sökas, innan vi i Skåne kun¬
na lemna någon garanti, att det åsyftade ändamålet står att
vinna. Jag känner, att i Bondest. blifvit väckt en motion
om en kronan tillhörig, nära Lund belägen, egendoms an¬
vändande till landtbruks-institut. Jag vet icke, hvad resul¬
tatet af denna motion kan blifva; men det vet jag, att om
denna egéndom kan få användas till ett institut i större sca-
la, måste ändamålet vinnas snarare, samt skall den nuvar.
associationen i Skåne med tacksamhet se institutet anlagdt på
denna egendom. Jag tror, att om ändamålet skall fullkom¬
ligen vinnas, böra våra Iandtbruks-instituter delas i tvänne
sectioner. Den ena för den theoretiska bildningen, i före¬
ning uied den praktiska. En sådan bidning kan icke gerna
46
Deu 11 Mars f. m.
vinnas annorstädes, än i grannskapet af ett lärosäte eller
universitet. Om sådana instituter kunna bildas vid Lund
och Upsala, tror jag behofvet deraf vara uppfyldt. Om
för öfrigt i provinserna, antingen genom statsbidrag eller
provinsernas egna bemödanden, mindre instituter eller prak¬
tiska skolor kunna etableras, vore det visserligen nyttigt,
och der kunde bildningen inskränkas till det rent praktiska
eller hvad som erfordras för dem, hvilka med egen hand¬
kraft sköta jorden. Den theoretiska bildningen för landt¬
bruket erfordrar öfverallt lika undervisning. Modificatio-
ner måste sedan bestämmas af klimatet och de olika lands¬
orter, der theoden skall tillämpas; men den blott theoreli-
ska bildningen, som nu af en del landtbrukare sökes, har
sällan uppnått ändamålet. Likaså hafva de, som blott sökt
praktisk bildning, fallit genom bristen på theoretiska insig-
ter. Vi sakna dem , som inhemtat både den theoretiska och
praktiska bildning, som borde ägas af dem, hvilka Frih. v.
Kroemer kallat arrendatorer, men jag hellre vill gifva det
allmännare namnet förvaltare, hvarunder äfven inbegripas äga-
ne sjelfva. Vi känna något hvar, att äfven inom detta hus
mången, som lyckan gynnat med stora egendomar, tidigt
blifvit förvaltare deraf och fått dyrt betala sin bristande
kännedom af landtbruket. Vi se, att de, som söka sig för¬
valtare under namn af inspectorer eller arrendatorer, oftast
få leta sig fram bland en mängd okunniga personer; men
om dessa, vid ett institut nära en academi, hade tillfälle att
skaffa sig underbyggnad, kunde denna brist afhjelpas, hvar¬
emot i närvarande ögonblick, mången förmögen man, som
önskar, att dess son måtte egna sig åt och vinna skicklig¬
het i landtbruket, saknar ett ställe, der han kunde låta
honom inhemta undervisning i detta yrke. Jag slutar med
att tillstyrka bifall å Frih. Kraemers motion om ett landt-
bruks-instituts inrättande vid Upsala, och hoppas, att fram¬
deles få göra detsamma i afseende på ett sådant institut vid
Lund, då Utskrsbetänk. öfver den derom i BondeSt. väck¬
ta motion inkommer.
Hr Ribbing, Arvid: Då detta ärende förra gången
var under öfverläggning hos R. o. Adeln, fästade jag upp¬
märksamhet derpå, att de 3 landtbruks-inslituter, hvaraf
ett redan finnes vid Degeberg, och a:ne äro föreslagna i
Upland och Skåne, alla äro belägna på slättlandet, der jord¬
arten består af hård lera, samt att således den bildning,
som der kunde gifvas landtbrukaren, blefve ofullkomlig och
ensidig, i saknad af ett experimentalfält af lösare jord eller
den oftare förekommande sandmyllan. Jag gjorde derföre
en motion, som af Hr Edelsvärd blifvit bestridd, om ett
understöd för ett landtbruks-institut i Småland, der de lie¬
sia egendomar hafva jord af de särskilda egenskaper, som
saknas å de ställen, hvilka förut för sådana institutcr blifvit
Den ii Mars f. m.
4;
afsedda. Jag finner visserligen icke denna motion, uppta¬
gen på föredragningslistan, men förutsätter likväl, alt den
särskildt måste upptagas och behandlas, eller måhända i
sammanhang med den nu förev. bor remitteras till vederb.
Utsk. Utom det skäl jag framställt i afseende på jordmå¬
nen, tror jag äfven förtjena afseende, att det institut jag
förordat, skulle hafva ett fördelaktigt läge, såsom inrättadt
i midten af den del utaf Riket, der jordbruket hufvudsak-
ligast idkas. Jag anhåller om Hr Landtmrs propos., att äf¬
ven denna min motion nu måtte till StatsUtsk. remitteras,
eller också att den, i fall man har något att dermot invän¬
da, må hvila på bordet, för atti nästa plenum erhålla remiss.
Hr Ribbing, Bengt: Instämmande med den siste ta¬
laren, får jag blott vid hans framställning göra det tillägg,
att det icke är nog, att endast afse jordmånen. Dikningen
t. ex. är alldeles olika i couperade trakter emot den, som
bör ske å slättlandet. Den inspector eller rättare, som lärt sig
sköta jord å slättlandet, kan icke begagnas i de couperade
trakterna, likasom den, hvilken i dessa trakter är använd¬
bar, icke kan begagnas å slättlandet. De trenne å slättlan¬
det föreslagne landlbruks-instituterne skulle således icke
medföra fördel för andra än dem, hvilka sköta jord å slätt¬
landet. Det går väl icke an, att så stjufmoderligt behandla
dem, som bo i de couperade trakterna, och på det de ej
må blifva lottlösa, anhåller jag att mina tankar i detta äm¬
ne äfven måtte remitteras till StatsUtsk.
i
Hr Edelsvärd: I anledn. af Hr Ribbings anmärkn.,
att jordbruket i Småland, i anseende till jordmånen, skall
vara så skiljaktigt från det, som bör iakttagas på slättlan¬
det, anser jag mig böra upplysa, att, hvad Ulltuna beträf¬
far, finnas der jordarter af flera slag. Dessutom har jag
föreställt mig, att vid hvarje Iandtbruks-institut bör den the-
oretiska bildningen vara hufvudsaken, och dertill hörer lä¬
ran om hvarje jordart, samt sättet att sköta den. Jag har
ansett de Småländska länen böra fördelas så, att södra de¬
len af provinsen begagnade institutet i Skåne och den nor¬
ra delen instituten vid Upsala och Degeberg, på hvilket sed¬
nare ställe jag äfven tror, att jordarterna äro af olika slag;
och min öfvertygelse är, att den Småländning, som inhem-
tat bildning i landtbruket, vare sig i Skåne eller Wester¬
göthland, äfven skall kunna sköta den Småländska jorden.
Gr. Mörner, Carl: Det var i anledn. af Hr Ribbings
yttrande om behofvet af ett landtbruksinstitut, der jorden
är af annan beskaffenhet än på slättlandet, som jag tog mig
friheten begära ordet, för att tillkännagifva, det länsstyrel¬
sen i de Småländska länen redan nästlidet år till K. M. in-
gingo med und. anhållan om anslag till ett sådant institut
gemensamt för Wexiö, Calmar och Jönköpings län, till det
afseende K, M. kunde finna förslaget förtjena. Det är på
48
Den ii Man f. m.
sådan grund jag understödjer Hr Ribbings motion, i det jag
instämmer deruti, att jordbrukssättet är mycket olika i oli¬
ka provinser, och att det således vöre ganska förmånligt för
Småland , om ett särskildt institut der kunde anläggas.
Hr Bergenstråle, Glaes Gabriel förenade sig med
Gr. Mörner.
Frih. R.anb, Adam Christ.: Då jag i ett föregåen¬
de plenum understödi den motion, Hr von Rosen väckt om
anslag för ett jordbruks-institut i Skåne, skulle jag såsom
Småländning handla alltför oegennyttigt, om jag nied min
tystlåtenhet nu skulle antyda, alt jag hellre understödde Hr
von R.osens förslag, än det af Hr Ribbing gjorda om jord-
bruksinslitut i Småland. Jag får derföre tillkännagifva, att
jag i allo instämmer i hvad Hr Ribbing föreslagit, hvarvid
jag, i anleda, af Hr Edclsvärds förslag att dela de Små-
ländka länen, så att den södra delen komme att tillhöra
institutet i Skåne och den norra uter begagna undervisnin¬
gen vid Ulltuna och Degeberg, ber att få anmärka, dels
att afståndet från Småland blefve alltför stort, och dels att
jordbruket i dessa olika trakter är af så skiljaktig natur,
att det afsedda ändamålet ej kunde vinnas. Hr Edelsvärd
liar äfven sagt, att han tror flera slags jordarter linnas vid
Degeberg. Jag har varit der och fann då, alt jorden der
hufvudsakligen består af lera, hvarföre det behandlingssätt,
sorn jorden der erfordrar, icke kan läggas till grund för jor¬
dens skötsel, der den såsom i Småland består af sandmylla
och klapperjord. Jag förnyar mitt tillstyrkande af Hr Rib¬
bings förslag om inrättande af landtbruks-institut i Småland.
Remitterades till StatsUtskoltet.
Hr von Hartmansdorff, August: Jag får fråga,
huru det går med den motion Hr Ribbing väckt. Då frå¬
gan om ett landtbruks-institut vid Ulltuna förra gången före¬
var, yttrade äfven jag mig om nödvändigheten att anskaffa
anslag för ett sådant institut, som anlägges i skogsbyggden,
och hvarest undervisning lemnäs om det landtbruk, som bör
idkas i skogstrakter samt der jordmånen är af den här af
flera värde talare omnämnda beskaffenhet. Hvad åter angår
tjenliglieten för Småland af det institut, som kan inrättas
i Skåne, vill jag endast, med åberopande af hvad derom
här förut blifvit nämndt, tillägga, att klimatet i dessa pro¬
vinser är så olika, att då marken i Skåne redan länge varit
bär, äro ännu ofta de flesta trakter i Småland betäckta med
is och alla sjöar tillfrusna.
Hr Frih. o. Juandtm. anmodade undert. Ridd.Secret.
att, i anledn. af Hrr von IlartmansdorfFs och Ribbings fram¬
ställningar upplysa, huruvida, i enlighet med 49 §• Riksd.
Ordn.,
Den ii Mars f. m.
49
Ordn., någon afskrift af den omtalade motionen blifvit till
prot. aliemnad.
Underl. Ridd.Sécret. upplyste, att <j lill prot. såsom
särskild motion blifvit aflemnad någon sådan framställning,
som Hr Ribbing omtalat.
Frih. Raab: Då jag föreställer mig, att .StatsUtsk. nog
lan tinna utvägar för anslag till landlbruks-iuslitut, så väl
vid Upsala och Lund, som i Småland och andra orter, der
de kunna anses nyttiga; så vågar jag anhålla, att de af Hr
Ribbing och mig afgifna yttranden måtte få, såsom särskild¬
ta förslag, bifogas Frih. Rrsemers till StatsUtsk. nu remit¬
terade motion.
Hr Ribbing, A rvid: I anseende dertill, att jag icke
funnit det af mig i sammanhang med min ifrågavar. motion
afgifna yttrande vara utskrifvet ur prot., har visserligen icke
någon afskrift af motionen blifvit aflemnad; men örn for¬
merna så fordra, skall en sådan afskrift framdeles af mig
inlemnas. Jag är likväl för närvar, nöjd, blott mitt förslag
kommer till StatsUtsk., tillika med de yttranden, som i an-
ledn. deraf blifvit afgifna.
Hr Frih. o. Landtm, y ttrade, alt, enligt 4g §:n Riksd.-
Ordn., det ålåge Ridd.Secret:n att låta alla yttranden, som
afgifvas af Ståndets ledamöter, i anledn. af någon allmän
fråga, hvilken till Utsk. remitteras, åtfölja till Utsk., utan
att någon särskild hemställan derom behöfde göras.
Hr von Hartmansdorff: Jag anhåller att till min
rättelse få veta,, huruvida det är mig, Hr Ribbing eller
någon annan af de ledamöter, som yrkat landtbruks-insti-
tuts inrättande i Småland, betaget att derom framlägga en
bestämd motion på bordet.
Hr Rosenblad: Mig tyckes den sista discussionen el¬
ler frågan, huruvida Hr Ribbing väckt motion eller icke,
och huru hans framställning blifvit i prot. uppfattad, vara
öfverflödig; ty hans förslag behöfver icke betraktas såsom
motion för att blifva pröfvadt, då den af honom å bane
bragta fråga, om den också ej kan anses tillhöra motionen
om ett landtbruks-institut i Upland, i allt fall inåste kom¬
ma under SlatsUlsk:s pröfning, såsom väckt just genom det
obestämda i Konungens propos. om statsverkets tillstånd och
behof, som, utan att nämna några ställen, afser flera såda¬
na instituter än förut.
Hr Frih. o. Landtm, ansåg sig, i anledn. af Hr von
Ilartmansdorffs till honom ställda fråga, böra förklara, att
hvarje yttrande i ett ämne, som redan genom motion eller
på annat sätt varit föremål för en öfverläggning inom R. o.
Ad., äfven hädanefter kunde afgifvas af hvilken ledamot
sorn helst, och ehuru remiss till Utsk. redan skett.
4 H. 7
5o
Den ii Mars f. ni.
Remitterades till StatsUtsk. nedannämnde den l\ dennes
f. och e. m. på bordet lagda motioner, nemi.:
Frih. von Kvsemers, Robert, örn förändring i stadgan-
dena, rör:de bedömrnandet af levereringsgilld saltpeter;
lii- af Ulirs, Gostaf, med begäran om vissa förmåner
åt Sällskapets för vexehmdervisningens befrämjande central¬
skola ;
Hr Cederschjölds, Pehr Gustaf, ang:de de vid fångvår¬
den i Raket anställde tjenstemäns pensionering;
Hr af Forsells, Carl, om pensionsfond åt Landtmäteri¬
staten.
Ånyo föredrogs Hr Boys, Johan Fredr., den 4 dennes
e. ni. på bordet lagda motion, ang:de anslag till vissa väg-
anläggningar.
Hr af Forsell, Garl, hade inlemnat följande anfö¬
rande:
I afseende på den af General-adjutanten Bov nu väckta
motion om en väg i det inre af landet från Kårböle, tvert-
öfver Ljungan, Indalselfven och Ångermanelfvcn i parabel
riktning med strandvägen, får jag äran upplysa, alt när jag
för 4 år tillbaka genomreste dessa byggden, hörde jag af fle¬
re bland ortens kunnigaste och upplystaste innevånare den
önskan yttras: att en så beskaffad väg, som den nu
föreslagna, måtte, så fort sorn möjligt, ko m m a
till stand. — Den är också icke endast i militäriskt hän¬
seende af behofvet påkallad, ehuru detta behof är så stort,
att det fullkomligt rättfärdigar den kostnad, som på honom
kan komma att användas, utan ännu mer af den for örtens
innebyggare härflytande stora ekonomiska nyttan, emedan
de, genom en så beskaffad väganläggning, komma i direct
beröring med hvarandra, hvilket nu icke kan ske på annat
sätt, än att först resa ned lill kusten och sedan följa strand¬
vägen, tills de möta den väg, som förer dem in i landet,
dit de åstunda komma. Det vill säga, för att komma 10
mil, nödgas de stundom resa 3o. — De nya väganluggnin-
garna hafva en annan ganska väsendtlig förmån, som icke
bör förbises, nemi. att de merendels öro så val anlagda , jem¬
na och utan backar, att allmogen kan åtminstone lagga en
tunna mer på lasset, mot hvad den hittills förmått forsla
efter en häst, och det är ingen obetydlighet i ett land, som
är mycket vidsträckt, glest befolkadt och försedt med blott
få meri tunga produeter.
Som få kostnader äro så väl använda, och åtminstone
indirecte så fort återgälda det på dem använda belopp, som
de, hvilka användas på nya comnmnicationers öppnande el¬
ler de gamlas förbättrande; så får jag vördsamt anhålla, att
delta mitt tillstyrkande måtte få åtfölja General-adjut. Boys
väl motiverade förslag.
Remitterades till StatsUtskottet.
D e ii ii Mari f, m.
5i
Ilr von Hartmansdorff, Au g.: Det liar måhän¬
da undfallit mig, men jag tror icke, att Frih. von Krse-
mers under N.'o 55 på föredragningslistan upptagna motion
0111 stämmoböter blifvit föredragen. Jag föreställer mig, att
detta är en fråga, som bör behandlas jemväl af StatsUtsk.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då den af Hr von
Hartmansdorff omtalade motion ej innehölle, att motionären
begärde dess remitterande till StatsUtsk., och den ordning,
hvaruti R. o. Ad. nu beslutat motionernas föredragning, vo¬
re af den beskaffenhet, att det ej varit IJr Landtm, möjligt
att, så hastigt som vederborde, genomse de motioner, som
under föredragning skulle förekomma; hade Hr Landtm, ej
tilltrott sig med säkerhet nu kunna bedömma, om den ifrå-
gavar. motionen tillhörde Bevillnts- eller StatsUtsk., och
hade derföre förbigått den.
Hr von Hartmansdorff: Jag liar ej velat på något
sätt anmärka ett uraktlåtande, utan blott begagnat den bär
af en ledamot omnämnda rätt för hvar och en, att, då
ärendena föredragas i annan ordning, än de å föredragnings¬
listan upptagas, anmärka hvad som blifvit förbigånget. Det
är mig likväl likgilIligt, om Frih. von Krsemers ifrågaställ-
da motion nu eller sednare förekommer; men jag förbehåller
mig att yrka dess remitterande äfven till StatsUtsk., eme¬
dan hvar och en vet, att stämmoböterna gälla så väl för
kronoutskylderna i allmänhet, som för bevillningen.
Vid derefter verkställd föredragning af Frih. von K rac¬
in ers, Robert, den 4 dennes f. m. på bordet lagda motion,
om sättet för stämmoböternas utgående, blef densamma till
StatsUtsk. remitterad.
Föredrogs ånyo Frih. Boyes, Fredr., den 4 dennes e.
m. på bordet lagda motion om anslag till reparation af ko-
nu ilga grafvar na i Wreta klosterkyrka i Östergöthland.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: I den händelse Stats¬
Utsk. skulle finna för godt, att hos Ständerna föreslå un¬
derstöd af allmänna medel till reparation af kungsgraf-
varna i Wreta kloster, skulle jag för min del önska, att en
sådan välvilja äfven iakttoges i afseende på kungsgrafvarna
i Warnhems kloster. Der finnas lika många konungar be-
grafne, hvarföre grafvarna derstädes torde förtjena lika om¬
vårdnad.
Frih. Boye, Fredr.: Skälet hvarföre jag föreslagit
anslag endast till reparation af Wreta klosters kungsgrafvar
var det, att de äro mycket förfallna och hela sommaren
besökes af utländningar och andra resande. Ingen vecka, och,
snart sagdt, ingen dag går förbi, utan att de beses af ut¬
ländningar, hvilka då få ett ganska ofördelaktigt begrepp
om Sverige och dess innevånares håg att vårda och skydda
Den ii INI ars f m.
dylika minnen, ehuru kostnaden dervid vore obetydlig.
Mvad Warnhems kloster angår, så har jag sjelf bott i den
församling, hvartill det hörer, likväl för 20 år sedan. Der-
var. grafvar voro då ganska val underhållna och aflidne Bi¬
skopen Wejdeman, som hodde der, egnade mycken omsorg
deråt, hvarföre der också var högst städadt, hvilket der¬
emot icke är händelsen vid Wreta kloster.
Hr Ribbing, Arvid: Såvida kungsgrafvarna i Warn¬
hems kloster äro så viii underhållna, ar i denna del intet
att erinra emot Frih. Boyes anförande; men jag fäster mig
egentligen dervid, att han isynnerhet i och för utländnin-
garnes räkning framställt behofvet af reparation å kungs¬
grafvarna i Wreta kloster. Min tanke är, att Svenska ko-
nungagrafvar böra repareras och underhållas hufvudsakligen
för Svenskarnes räkning.
Remitterades till StatsUtskottet.
Vid förnyad föredragning af Hr Nordenskölds, Otto Gu¬
staf, den 4 dennes e. m. på bordet lagda motion, om de
vid vacancer inom sjöstaten under vaeance- och liggetiden
besparda löners anslående åt Amiralitets-krigsmanscassan, blef
samma motion remitterad till StatsUtskottet.
A nyo föredrogs Hr af Robsahms, Carl Reinhold, den
4 dennes e. m. på bordet lagda motion, ang:de undersök¬
ning rör:de Kronans rätt till Ekolsunds kungsgård.
Frih. Te rsmeden, Willi.: Vid 1834 års riksdag väck¬
te samme motionär en motion i samma riktning, som den
nu förevar. Denna motion blef af StatsUtsk. afstyrkt, hvil¬
ket afstyrkande af R. St. godkändes. Jag täger mig frihe¬
ten anhålla, att nuvar. riksdags StatsUtsk. ville taga känne¬
dom om det betänk, vid förra riksdagen, som rörde sam¬
ma ämne.
Remitterades till StatsUtskottet.
Till remiss föredrogs Hr af Uhrs, Carl David, den 4
dennes e. m. på bordet lagda motion, ang:de en hamn¬
anläggning vid Höganäs.
Frih. Toll, Gustaf Philip: I följd af den motion,
som jag haft äran afgifva, vågar jag åter upptaga denna sak,
såsom vigtig för Skåne och dess blifvande spanmålshandel.
Jag anser, att hamnbyggnaden vid Höganäs isynnerhet blef-
ve förmånlig för Skånska jordbrukaren, ty denna plats sy¬
nes böra blifva ganska betydande för spanmålsexporten; och
jag vågar derföre med min röst biträda Hr af Uhrs förevar,
motion.
Hr Oxehufvud, Göran Adolph: Jag har begärt
ordet, endast för att bedja StatsUtsk.‘s ledamöter taga kän¬
D en 11 Mais f. m.
53
nedom om den af Capilainen von Sydow till StorAmirals-
embetets 3:dje afdelning afgifna berättelse om undersökning
för anläggning af hamnar vid Höganäs och Svinebädarne.
Af den fullständiga ritning och beskrifning öfver begge des¬
sa hamnar, som han aflemnat, torde StatsUtsk. komma i till¬
fälle att inse nödvändigheten af deras anläggande.
H. Ex. Ilr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Förslaget att
anlägga hamn vid Höganäs, hörer till de framställningar,
som förtjena att in gene re förordas. Staten kan aldrig
fördelaktigare använda sina medel, än till sådana företag.
Arbetet vid Höganäs är specielt att i 3:ne afseenden förorda.
Navigationen behöfver påtagligen den hamnen, ty största de¬
len af sjöskador i Sundet sker emellan Kullen och Helsing¬
borg. En hamn vid Höganäs skulle högst nyttigt ingrediera
i kustförsvars-systemet. Med denna hamnanläggning vinnes
den väsendtliga fördel, att derigenom undgås en icke obe¬
tydlig del af den tunga, Sundska tullen pålägger handeln.
Remitterades till StatsUtsk o t let.
Till StatsUtsk. remitterades nedannämnde, den 4 dennes
e. m. på bordet lagda, motioner, nemi.:
Frih. Cederströms, Anders, om uppmuddring af sundet
vid Södra Stäket;
Hr Hårds, Gustaf Magnus, gngtde utbekommande af en
löneersättning;
Gr. Frölichs, Gustaf, om anslag till aflöning af en djur¬
läkare i hvarje län;
Hr Kuylenstjernas, Carl Fredr., om en pension för Hr
Heilborn;
Hr von Moltzers, Anders Joh. Fredr., ang:de invente¬
ring af Räntekammarens cassör;
Hr Lilljenbergs, David Fredr. Georg, om anslag för en
ordinarie provincial-läkare i Wernamo.
Föredrogs å nyo Hr Lagergrens, Anders, den 4 dennes
e. m. på bordet lagda motion om lärare-seminariers inrät¬
tande, och några dermed sammanhängande förändringar i af¬
seende på läroverken.
Hr Frih. o. Landtm, föreslog remiss af denna motion
till StalsUtskottet.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag Lemställér vörd¬
samt, om icke denna motion bör remitteras till Ekon. och
StatsUtskm; till Ekon.Utsk., med afseende på innehållet, och
till StatsUtsk. med afseende på beviljandet af utgiften.
Motionen blef derefter remitterad till Stats- samt Allm.
Besvärs- och Ekon,-Utsk:n.
54
Den xi Mars f. m.
Då nu Hr Frill. o. Landtm, började föredraga en
motion af Hr Dalman, ang:de vägarna, begärde
Hr von Hartmansdorff, A ug., ordet och yttrade!
Jag tager mig friheten hemställa, huruvida icke Hr La¬
gergrens motioner N:o 81, om inrättande af en naturalhisto-
risk lection vid gymnasierna, oell IST:o 83, om medel till af¬
löning för lärare i de moderna språken, höra, på samma
sätt, som hans nyss förehafda motion, remitteras till Stats-
oeli Ekon.-Utsk:n.
Vid derefter skedd föredragning af Hr Lagergrens, An¬
ders, den 4 dennes e. m. på hordet lagda motion, om be¬
redande af medel till aflöning åt leetorer i moderna språken
vid gymnasierna, hlef samma motion remitterad lill Stals-
samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskm.
Hr Ribbing, Arvid: Ännu en motion af Hr Lager¬
gren i fråga af enahanda beskaffenhet, nemi. angtde inrät¬
tande af en natural historisk lection vid gymnasierna, före¬
kommer å föredragningslistan emellan de af honom väckta
nu remitterade motionerna.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då Hr Lagergren
begärt motionens remitterande till Allm. Besvärs-och Ekon.-
Utsk., och Hr Landtm, för sin del ej ansett den tillhöra
StatsUtsk., hade han ej ansett sig nu höra föredraga den¬
samma.
Remitterades till StatsUtsk. nedannämnda den 4 dennes
e. m. på bordet lagda motioner, nemi.:
Hr Dalmans, Wilh. Fredr., ang:de medel till befor-
di'ande af vägarnas i Riket omläggning;
Hr Rosenblads, Bernhard, om förändradt användande af
den till utrikes ifrån hemkommande fartyg utgående s. k.
föringen;
Gr. Hamiltons, Hugo David, om fortsatt utgående af det
till befordrande af enskiften i Skaraborgs län m. m. anvisa¬
de anslag;
Hr Tigerschölds, Carl Wickman, motion om ett anslag
åt ortopediska institutet och en pension åt Professor Akerman;
Gr. Sparres, Erik, om understöd lill lifgifvande af Tu-
nelds geographi;
Gr. Anckarsvärds, Carl Henr., med förslag till ny in-
struetion för R. St:s Revisorer, i hvad som rörer deras be¬
fattning med statsverket;
Hr af Ekenstams, Israel, ang:de kungsgårdars försäljning.
Föredrogs ånyo Hr Paijkulls, Carl Samuel, den 4 den¬
nes e. m. på bordet lagda motion om ersättning åt rusthål-
Den 1 ( Mars f. m.
larne vid Lifregltets Dragoncorps för rekryt- och remont-
rnötena samt corporä Is-skolorna.
Frih. Hjerta, Gustaf Adolph: Som denna motion
är en af de sista på föredragningslistan, har jag icke varit
beredd på alt den i dag skulle till remiss förekomma. Med
ahledn. deraf får jag endast anhålla, att det må vara mig
tillåtet, att i annat plenum emot motionen afgifva de på¬
minnelser, sorn jag anser nödiga.
Remitterades tiil StatsUlskoltet.
Vidare föredrogs Frill, von Kantzons, J lian Alliert,
den 7 dennes f. lii. på bordet lagda motion om tu 11 med leus
samt öfriga bevillningars aflevererande lill Riksg.contoret.
flr Uggla, Göran Gustaf, uppläste följande:
Då jag med tillfredsställelse funnit mig af en värd och
af mig högt aktad ledamot, Frih. Rantzou, förekommen i
den motion, jag i förevar, fråga iininat väcka: anser jag mig
likväl så mycket mindre böra underlåta, att dervid inig yt¬
tra, som jag varit en bland dem, som redan i i8a3 års riks¬
dags Bevilln.Utsk. togo initiativet i den väsendtligaste delen
deraf, och ännu hyser lika öfvertygelse om riittsenligheten och
den allmänna nyttan af den föreslagna åtgärden, sorn fordom.
I anleda, af derom väckta frågor, hade vid berörde riksdag
hos R. H. St. förekommit, dels att alla bevillningsmedel, hvar¬
ibland äfven tulluppbörden inbegripes, borde ingå till ett och
samma förvaltande verk, dels ock att befattningen med vexlar
för Statens räkning varit åt R. St:s fullmäktige uti Riksg.cont.
uppdragen och af deni kunnat utan svårighet fullgöras på en
lid, då Riket fanns behäftadt med en betydlig utländsk skuld,
och vexelbehofven följaktligen voro vida större, än sedermera
ägt ruin, på grund hvaraf R. St., uppå af deras Stats- och
Bevilln.Utsk. derom gjordt tillstyrkande, funno godt besluta,
att alla inflytande tullmedel dädanefter borde aflemnas till
Riksg.cont., sorn ägde att hålla statsverket tillhanda den un¬
der sådan titel i staten upptagna summa, i sammanhang
hvarmed R. St. uppdrogo åt deras fullmäktige i Rdksg.cont.,
alt upphandla och, uppå skeende behörig reqvisition, för
statsverkets räkning utbetala det bland sjötullsinedleu beräk¬
nade belopp i utländska myntsorter, som till förefallande be¬
hof blefve anvisadt, hvilket af R. St. fattade beslut, uti und.
skrifvelse den 17 Nov. s. å., hos K. M. anmäldes; i öfver¬
ensstämmelse hvarmed ock R. St., uti det under den usta
derpåföljde December för fullmäktige i Riksg.cont. utfär¬
dade reglemente, meddelade fullmäktige för verslällighelen
häraf nödiga föreskrifter. Uti till R. St. aflåtet svar af den
4 i sistnämnde månad, behagade likväl K. M. i nåder för¬
klara, att K. M. icke medgåfve tullmedlens afleverering till
Riksg.cont., såsom en i dess administrerande myndighet in¬
gripande och för öfrigt till onödig omgång ledande ålgård;
56
Dcu 11 Mars f. m.
i följd hvaraf Riksg.cont:s uppköp af vexlar skulle förfalla.
182! års R. St., som i allmänhet icke voro eflerlåtne i på¬
yrkande af en fri grundlagsenlig utöfning af deras constitu-
linnclla rättigheter, läto dock vid detta K. M:s förklarande
bero, och genom StatsUtsk. i en af Dtsk. afbiten särskild
skrifvelse af den 16 Dee. nämnde år underrätta fullmäktige
i Riksg.cont , att hvad det redan för deni utfärdade regle¬
mentet innehölle om tullmedlens ditlevererande, med der¬
med i sammanhang stående föreskrifter, korinne att till all
kraft och verkan upphöra Om anledningen härtill må sö¬
kas uti riksdagens då annalkande snara slut, hvarigenom tid
oell tillfälle saknades för 11. St. alt ingå i pröfning af rik¬
tigheten i de af den andra Statsmakten yttrade å sig ter; så
var föi hållandet dock icke sådant, när, vid efterföljande
18 8—i83o årens riksdag, R dävar. St:r, i strid med sina
upplyste föregångares grundlagsenliga efterdöme, ansågo sig
befogade att afslå Frih. Anckarsvärds då gjorda motion, att
alia medelst bevillning, det vare sig genom stora sjötullen,
charta sigillata, brännvinsbränning, eller postverket ingåen¬
de medel, borde, i likhet med för' hvad allmänna bevillnin-
gen är stadgadt, aflevereras lill Riksg.cont., för att derifrån
statsverket tillhandahållas till de belopp, som uli statsansla¬
get funnos förordnade. Frih. Kantzous vid sista riksdag i
samma ämne och syftning väckta motion delade samma öde.
Förgäfves söker’ man i gällande grundlagar, men finner
ej något stöd för sådana åsigter. Då 60 §:n Reg.Fm uttryck¬
ligen innehåller, att ifrågavar. medel räknas till bevillning,
hvilken, den må vara af hvad slag eller "benämning som
helst, det af R. St. allena beror, att, så till grund som be¬
lopp, vid hvarje riksdag bestämma, förändra, eller alldeles
upphäfva; är det åtminstone för mitt begrepp ej möjligt att
inse, alt dessa bevillnrsmedels leverering till Riksg.cont., på
sätt och i den ordning i8?,3 års Ständer förordnade, kan in¬
nefatta något ingrepp i K. M:s administrerande myndighet.
Vöre förhållandet sådant, och hade denna myndighet, ge¬
nom R. St:s omförmäldta beslut, i sjelfva verket blifvit i dess
höga rätt för nära trädd, hvilket dock är det som för tvif—
larena derpå skulle bevisas; så följer deraf, att ett dermed
alldeles jemförligt ingrepp i samma administrerande myndig¬
hets verkningskrets från längre tid tillbaka ägt och äger ännu
oförändradt rum, i följd af gällande stadganden, på grund
hvaraf medel af lika natur med de ifrågavar., eller den s.
k. allmänna bevillningen samt tidningsstämpels-bevillntsmedlen,
levereras till samma R. St:s verk, dit man vägrat att öfver¬
lemna de öfriga nu ifrågaställa bevillnrsafgifter. Således
långt ifrån att vara något försök till inkräktning på den
verkställande maktens område, innebära de förslag, som tid
efter annan härom blifvit gjorda, endast en åtgärd att sätta
R. St. i utöfning af den conslilutionella rättighet, de i följd
af
Den ii Mars f. m.
57
af Reg.Fts ofvanåberopade §. i sjelfva verket äga, men hit¬
tills endast till en del utöfvat, utan att den andra delen
deraf någonsin blifvit af dem på annan administrerande myn¬
dighet öfverlåten. Tvertom synes det, efter min öfverty¬
gelse, vara med grund-esprit’n af Svenska folkets i statsför¬
fattningen förvarade fria sjelfbeskattningsinakt öfverensstäm¬
mande, att alla dessa af R. St. åtagna bevillningar böra emot-
tagas af det R. St.'s verk, dit allmänna bevillningen ingår,
utan att vara i behof af att förut passera en annan ernbets-
local, för att först efter flera års förlopp, med qvarlefvorna
af sin skörd, förvandlade till benämning af s. k. öfverskot¬
ta-, omsider öfverlemnas till det verk, desamma, enligt sin
natur, ursprungligen tillhöra, och dit de genast ostyckade
och i sin fullhet bort ingå.
Enär detta verk står under R. St:s omedelbara styrelse,
inseende och förvaltning, erbjuder det ock uti den oinskränk¬
ta, till dess föremål och omfattning obegränsade, gransk-
ningsrätt, R. St. och deras revisorer der utöfva och af R.
St:s egne, endast inför dem ansvarige och redovisande full¬
mäktige alltid kunna ovillkorligen påkalla, den största garan¬
tien för medlens behöriga disposition och användande till de
ändamål R. St. bestämt.
Uppå de skäl jag sålunda anfört, förenar jag mig med
Frih. Rantzou i dess motion, och anhåller vördsamt, att
detta mitt yttrande må åtfölja densamma till R. H. St:s Stats¬
utskott.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: För min del må¬
ste jag på det högsta bestrida hvad Hr Uggla i detta ämne
yttrat. Jag har haft den äran att jemte honom vara full¬
mäktig i Riksg.cont. under åtskilliga år. Min derunder in-
hemtade erfarenhet är den, att Riksg.cont. ingalunda är så
inrättadt, som vederbör, för att öfvertaga Statscontorets
befattning. R.iksg.cont. behöfde i sådant fall en annan or¬
ganisation. Men ännu olämpligare anser jag det vara, alt
uppbörden skulle undandragas den verkställande makten.
Hvad förtroende skulle väl Regeringen äga af sine egne tje¬
nare, sin krigsmakt och sine civile tjenstemän, om hon ic¬
ke linge upbära de medel, hvarmed desse skola aflönas? En
värd ledamot af detta Hus, Hr von Hohenhausen, yttrade
vid sednaste riksdag, att inom det mäktiga Frankrike för¬
märker man redan den brist på förtroende * som härrör der¬
af, alt Frankrikes styrelse icke har några fasta och ständiga
inkomster att begagna, utan inkomsterna bero af den hvar¬
je år sammanträdande Representationens bestämmande. Här
blefve förhållandet ännu olämpligare, enär Regeringen icke
ens skulle hafva uppbörden i sina händer, ifall vi följde
Hr Ugglas förslag. Denna åsigt är icke hos mig ett foster
för dagen; jag yttrade den redan i tryck för 17 år sedan,
4 H. 8
58
D e n ii Mars f. m.
innan jag inträdde i Riksg.cont. såsom fullmäktig, och vid-
blifver denna åsigt efteråt. Här har jag boken i min hand
och ur färdig att uppläsa den, om det behöfves. Den slu¬
tas med orden: "Riksg.cont. synes alltså böra kunna indra¬
gas.” Detta yttrades nemi. under förutsättning af den lyck¬
liga ställning, hvartill vi nu kommit, då statsskulden upp¬
hört. Vill man bibehålla ett Riksg.cont. i reserv, för att
belasta Raket med gäld, så må det qvarstå; men vill man
begagna det såsom ett uppbördsverk, så tror jag man höge¬
ligen misstager sig, särdeles som det visar sig, att, t. ex. år
1822, kostnaden för Siatsconloret utgjort 20,528 r:dr, men
för Riksg.cont. 32,518 r:dr. Hvad nytta för öfrigt Riksg.-
cont:s öfvertagande af uppbörden, jemförelsevis med Stats-
contorets befattning dermed, skulle medföra, lemnar jag att
bedömtnas af hvar och en, som har någon kännedom af
saken.
Remitterades till StatsUtskottet.
Till StatsUtsk. remitterades nedannämnde den 7 dennes
e. m. på bordet lagda motioner nemi.:
Ilr Möllerhjelms, Axel, om löneförbättring för Krigs-
casseuten i K. Krigscollegiura;
Hr Bråkenhjelm.», Pehr Reinhold, om inrättande af s. k.
realskolor;
Gr. Mörners, Garl, om förändrad termin för uppbör¬
dens redovisning;
Hr Edenhjeims, Gillis, oni understöd för fisket i Bo¬
huslänska skärgården;
Hr af Uhrs, Carl David, ang. lånebiträde åt Götha-
canal.
Vid förnyad föredragning af Hr Sandelhjelms, Paul,
den 7 dennes f. ni. på bordet lagda anförande, i anledn. af
Ilr von Knorrings yttrande vid remissen af K. M:s nåd.
propos. om åtgärderna till hehöfvandes undsättning i roiss-
vext-år; blef samma anförande remilleradt till Stats-Ul-
skottet.
Föredrogs ånyo Gr. Anckarsvärds, Carl Henr., den 7
dennes f. m. på bordet lagda motion, om sådan förändring
af Riksg.cont., att alla skattemedel framdeles dit må kun¬
na aflevereras.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf, uppläste
följarde:
Riksg.cont. upplifvades af Konung Gustaf III. Riket
hade gäld, och som till en del representerades af myntsed¬
lar; och R. St. sammanträdde icke periodiskt. Detta sist¬
nämnda förhållande har upphört; riksgälden och dess mynt¬
sedlar försvinna snart. I den mån ny riksgälds bildande
Den n Mars f. m.
59
icke ingår i Regeringens oell i R. Stts egna samfäldta uppsåt,
skulle liiksg.contts lika snara försvinnande vara alt rationelt
motse, om detta verk icke, tid efter arman, fått sig upp¬
dragna åtskilliga af riksgälden oberoende drätsel-befattnin¬
gar, hvilkas än ytterligare utsträckande är det som nu afses.
Ja! det handlar ju om att bilda Riksgeont. till Rikets egent¬
liga skattkammare. Åsidosättande nu de praktiska betrak¬
telserna, önskade jag framställa principen sådan den i den
öfriga representativa verlden går och gäller. Den binder
visserligen ieke vår tankeledning. Men, när det handlar
om alt vandra en alldeles egen väg för sig, är ju nyttigt
alt veta, att man går allena. Dervid fordras ju mera be¬
tänklighet, än när man följer den allmänna stråten. Prin¬
cipen, den jag vill anföra, är, alt National-r epr es en ta¬
lio ner alldeles intet böra administrera. Dels
anses de genom sitt väsende oförmögna att göra det väl,
dels för svaga de sig dervid sjelfva i utöfniugen af sitt egent¬
liga kall. Till detta hörer hufvudsakligen deras domsrätt
öfver administrationen; och all domsrätt, å ena sidan, för¬
ringas i den mån handlingen icke varit, å andra sidan, fri.
Principen förskjuter således omedelbara controller, utöfvade
emellan Representationens sammanträden, och förskjuter
dem än mera i den mån de mungfalldigas och complique-
ras; ty sålunda förlamas den summariska afgörande control-
len, som genom vota uttalar sig, och utgör Representatio¬
nens naturenliga och derföre principenliga makt. Härmed
åsyftar jag nu icke våra statsrevisioner. Väl äro de oss
alldeles egna; men så är också den långa tidrymden emel¬
lan lagtima och sålunda påräkneliga sammanträden af Re¬
presentationen. Jag afser allenast principvidrigheten deri,
att R. St. administrera, hvilket sker i den mån deras
fullmäktiga, emellan riksdagar, handlägga drätselverket,
och — förbigående allt hvad in specie och praktiskt kan
pro eller contra anföras ■— åberopar jag mitt äldre anfö¬
rande, rörtde det betänkliga uti graviterandet i excentrisk
orbita och sällsyntheten af att i principfrågor hafva ensam
rätt mot alla öfriga likartade statsskick.
Remitterades till StatsUtskottet.
Hr von Gerdten, Gustaf Mauritz, uppläste föl¬
jande :
I anledn. af den af Hrr comiterade föreslagna nya tull¬
taxa, anhåller jag få fästa H. R. o. Adis uppmärksamhet i
några afseenden, som röra denna sak.
Hvad som jag för min del ogillar, är den stora förmån
Ilrr comiterade företrädesvis lemnat ål Rikets apothekare,
derigenom dem tillåtes, dels tullfritt, dels mot en alltför
billig tullafgift, importera sina droguer. Såsom skäl och
hinder vid förtullning deraf, åberopa Hrr comiterade vissa
6o
Den 11 Mars f. ra.
omständigheter, som finnas i deras protocoller att inhemta.
Jag skall emedlertid anföra de förändringar, sorn, enligt
min åsigt, i den föreslagna tulltaxan böra äga rum:
1:0 Obilligheten att vissa droguer blifvit belagda med
införseltull, då deremot en annan del af lika medicinskt
värde blifvit till införsel tullfria. T. ex. china, rhabarber,
cobeber, conaivebalsam m. fl. hafva blifvit i tulltaxan
specificeradej då deremot ipecacuanha, jalappa etc. äga tull¬
frihet.
2:0 Att genom apotheksvarors tullfrihet underslef kan
begås, är lätt att inse, derigenom att flera artiklar, såsom
soja, ambra, bäfvergäll, cilronsalt, blysocker m. fl., oaktadt
de äro i tulltaxan specificerade, under benämning af en-
kla eller sammansatta apotheksvaror ej specifice¬
rade skulle kunna förtullas.
3:o En alltför låg tull äf satt å art. cobeber. Å liva li¬
ra ff deremot, oaktadt den har samma tullvärde som cobe¬
ber, är införseltullen blott hälften. Cobebern är en af vå¬
la nödvändigaste medicinska artiklar, då deremot liva li¬
ra ff är en af de minst nödvändiga, och som dessutom be¬
gagnas för det mesta i ekonomien lill ljusstöpning, hvartill
den äfven på sednare tider blifvit umbärlig, derigenom att
vi redan äga en stearin-ljusfabrik, som kan tillverka på 8
dagar så mycket stearin, som motsvarar ett helt års import
af hvallraff. Jag önskar derföre, att hvallraffen måtte blifva
ända till a5 proc. af dess värde förlullad.
4:o Ett K. förbud mot införsel af pulveriserad china-
bark, ett af våra förnämsta läkemedel, emanerade den 23
Maj 1814* Hvarföre detta i mitt tycke gagneliga förbud är
upphäft, är svårt att gissa, om ej att dermed plåga den li¬
dande sjuka menniskan. För dem, som ej äga närmare kän¬
nedom om detta förhållande, får jag tillfälligtvis upplysa,
att den hela chinabarken lätteligen kan controlleras, då
deremot den pulveriserades äkthet omöjligen kan fullstän¬
digt bedömmas. Att den kan pulveriseras hos oss, lika sub¬
tilt som den utländska, bör ej sättas i tvifvelsmål, emedan
Stockholms apothekare till chinans pulverisering inrättat
för flera år tilbaka en dertill särskildt passande apparat, som
lärer, enligt hvad jag hört, vida öfverträffa de utländska.
Jag påminner mig derjemte, att jag sett på en Tysk prisku¬
rant, hvarest den pulveriserade chinan har stått i lägre
pris än den hela; således ett säkert bevis på förfalskning.
Jag yrkar derföre, att det åberopade K. förbudet ännu måt¬
te förnyas å denna vigtiga vara. Enahanda öde önskar jag,
enligt mitt omdöme, äfven måtte drabba pulveriserad rha¬
barber.
5:o Sprit, under rubriken brännvin, för beredning
af luktvatten eller för apothek a res behof, anser
jag helt och hållet ur tulltaxan böra utgå, emedan apothe¬
kare och luktvattenstillverkare nästan i alla fall och för det
Den ii Mars f. m.
Gi
mesta begagna den Svenska spriten. Jag anser tillika skäligt,
att, ifall under denna riksdag någon revolution kommer
att äga rum i brännerisystémet, en återblick af vederbör,
då kastas på art. brännvin i tulltaxan.
6:0 Art. berberisrötter fanns specificerad i 1856
,års tulltaxa, bar deremot nu blifvit tullfri genom hänföran¬
det till apotheksvaror. Jag får tillfälligtvis upplysa, att
denna artikel föga eller, rättare sagdt, alldeles intet begag¬
nas i medicinen, utan i stället lill saffiansberedning, hvar¬
före jag anser en tullafgift derå bör tillämpas.
7:0 I i836 års tulltaxa finnas under rubriken oljor,
s. k. flygtiga eller essencer till en förtullning af 10 proc. af
deras värde. I den nu föreslagna uppskattas de till ett ge¬
mensamt tullvärde af 1 r:dr pr få och 5 proc. tullafgift.
Mig veterligen lära högst få essencer kosta mindre än 3
a 4 r:dr b:co pr få, de flesta 6 å 10 r:dr; och det fin¬
nes dem, som kosta äfven 100 r:dr b:co pr få. I afseende
härå yrkar jag, att samma förtullningsprinciper, som i 18'36
års tulltaxa, må fortfara. Detsamma anhåller jag äfven måt¬
te få tillämpas å medicinska salter.
Detta är det jag flygtigtvis kommit att observera i den
föreslagna tulltaxan. Mycket annat anmärkningsvärd! har
jag förbigått, under förhoppning, alt genom dessa få an¬
märkningar möjligtvis gifva II. Utsk. en ledtråd till flera dy¬
lika förseelser af Ilrr comiterade. Jag har goda skäl att
gifva Hrr comiterade förebråelser, derföre att de, i afse¬
ende å apotheksvarors förtullning, ej anlitat någon mera pas¬
sande person än Hr Lifmedicus M. Retzius, hvilken jag i den¬
na sak anser för den mest olämplige.
Comiterade åberopa å pag. 32 i protocollerna, att lätt¬
nader i tull böra beviljas åt dem, som tillhandahålla medi-
cinalier. Jag anser deremot, att art. salt snarare borde
erfara en sådan lättnad, emedan jag för min del anser salt
nödvändigare än medicinalier. Saltet är oundvikligt för
menniskans lif, deremot äro medicinalier ej så nödvändiga;
detta oaktadt, har saltet blifvit belagdt med 25 procts tull.
Med afseende å svårigheten till förtullandet af medici¬
nalier, vill jag föreslå, att vid förtullning häraf i
Stockholm någon passande person borde corn ite¬
ras, hvjarti 11 jag föreslår Sundliets-collegii om¬
budsman. I landsorten deremot skulle apothe¬
kare under edsförpligtelse inlemna, eller til! och
med genom edgång inför rådhusrätt beriktiga
sin angifnings-inlaga till Tullverket.
Jag anhåller om remiss häraf till II. Bevilln.Utskottet.
R.emitlerades till Bevilln.Utsk., i sammanhang med K.
M:s i dag till samma Utsk. remitterade nåd. skrifvelse, angtde
ett af särskilde i nåder comiterade uppgjord t förslag till
förnyad tulltaxa.
G 2
Den ii Mars f. m.
Hr von Knorring, Carl Henr.: Jag var nyss från-
var., då Hr Sandeilijelins anmärkningar öfver min i fråga om
spanmålsundsättningar gjorda framställning blefvo remittera¬
de. Jag vill nu blott på ett ögonblick göra några anmärk¬
ningar dervid och förbehåller mig att till Utsk. aflemna en
fullständig vederläggning af hvad Hr Sandelhjelm yttrat; äf¬
vensom jag begagnar detta tillfälle, för att afgifva svaromål
på Hr Oxehufvuds i ämnet gjorda framställning. Denna fram¬
ställning innehöll egentligen ingenting annat, än ett slags
tacksägelseadress till Grosshandlaren Liljevalch för dess för-
tjenstfulia åtgärder vid undsättningarna, och en del af den¬
na adress innefattade en önskan, att Ständerne mätte bevilja
medel till afskrifning af innevånarnes skulder för undsätt¬
ningarna af enskilda specuianter. Detta bevisar, att de en¬
skilde speculanterne äga fordringar hos dem., som erhållit und¬
sättning. Jag har velat fästa upptnärksamhét på denna skuld,
hvari de fattige innevånarne redan stannat, och hemställer
hvad följden deraf måste blifva, då nöd och dyr tid fram¬
deles inträffar. Är det tänkbart, att den enskilde speculan-
ten ytterligare skall till samma fattiga innevånare utlemna
säd på credit, hvarigenom förnyade afskrifningsfrågor skulle
uppkomma? Vid sådant förhållande, och då Staten erkänt
sin skyldighet att mellankomma, när säden är så dyr, att
den enskilda speculationen ej kan afhjelpa nöden, tror jag,
att Staten bör lemna undsättning med säd, som kostar g a
io r:dr, i stället för det pris af 20 å 24 r:dr, hvartill den
då af enskilda specuianter kunde anskaffas. Det Ur endast
en sådan undsättning jag med mitt förslag åsyftar, hvarföre
jag också finner, att Hr Sandelhjelms och mina yttranden
qvadrera i hufvudsaken; ty jag har erkänt otillbörligheten
deraf, att Staten blandar sig uti spanmålshandeln i allmän¬
het, och ansett Staten böra lemna understöd, endast dei bri¬
sten på spanmål skulle förorsaka hungersnöd. Allt hvad Hr
Sandelhjelm anfört, afser deremot det territorium, sorn äger
en spanmålshandel, d. v. s. som inom sig har seminenta trak¬
ter eller utan svårighet kan erhålla spanmål från andra när¬
belägna orter, enär den värde talaren'sagt, att den, hvars
skörd slagit felt, kan erhålla säd från de Danska hamnarna
eller få säden transporterad på Götha canal. Ett sådant
förhållande inträffar icke i de norra provinserna, ty der
finnas hvarken några Danska hamnar eller Götha canal att
tillgå för transport af spanmål; hvarförutan, då missvexten
vanligen yppar sig i October månad, den säd, som tillföras
de norra provinserna, är utsatt för sjöskador, hvarföre ock¬
så den äfventyrliga transporten måste ersättas derigenom,
alt säden uppväges med guld, som icke hos den fattige öf-
verflödar. Det ar på sådan grund jag föreslagit, att Staten
må i magaziner och torkningsinrättningar upplägga säd, sorn
i de mest seminenta provinserna endast under goda år upp¬
handlas, då den kan erhållas för så godt pris, som kanan-
Den ii Mars f. m.
63
ses böia bestämmas för Statens upphandling. Jag vidhåller
således min ide, och tror att de, som talat emot mitt för¬
slag, icke kunna motsäga min ide' i hufvudsaken, nemi. att
Staten bör i de norra provinserna hålla ett spanmålsupplag,
för att, då provinserna äro i nöd, dem tillhandahållas, an¬
tingen directe för livar och en enskild, eller genom entre¬
prenörer, som, emot en viss fixerad ersättning, fingo utmi¬
nutera säden. Hr Sandelhjelm säger, att en sådan undsätt¬
ning skulle menligt inverka på den fattiges omtanka; men
jag hemställer, om det icke skulle verka menligare på 0111-
tankan, ifall den fattige blefve så nödställd, att han hvar¬
ken kunde underhålla sin omtanka eller lifvet. Jag uther
mig att skriftligen få hos Utsk. utförligare framställa saken.
Hr Oxehufvud, Göran Adolph: Jag vill icke upp¬
taga R. o. Ad:s tid med att ytterligare utveckla förhållandet
med undsättningarna i de norra provinserna, öfvertygad att
StatsUtsk. skall hafva all möda ospard att utreda förhållan¬
det och med ledning deraf bedomina frågan. Jag vill blott,
såsom gensvar på Hr von Knorrings anförande, yttra,'att,
med all aktning för hans omdömesförmåga, vågar jag likväl
tro, att folket i de norra orterna bättre förstår att bedom¬
ina hvad dess egen frid tillhörer; och då innevånarne der¬
städes afgifvit ett yttrande, hvaruti de förklarat sin tack¬
samhet, så väl för Staten, sorn öfverlemna! undsättnings-
åtgärderna åt enskilde, som ock för den enskilde, hvilken
sålt säden till lägre pris än det gångbara, och icke på den¬
na affär skördat guld, anser jag mig berättigad att säga, att
de bättre än Ilr Knorring förstå saken.
IJr von Knorring: Äfven jag måste bära aktning för
den siste värde talarens omdömesförmåga; men här må det
tillåtas mig att hemställa, huruvida han icke misstagit sig
om opinionen hos innevånarne i de norra provinserna. Jag
liar endast talat om sådana undsättningsanstalter, som mitt
förslag åsyflar, hvaremot provinsernas innevånare endast yt¬
trat sig om hvad som redan skett och icke kunnat fälla nå¬
got omdöme, huruvida de åtgärder jag föreslagit äro bättre
eller sämre, relativt till de förut vidtagna, mer eller mindre
goda, anstalter.
Remitterades till StatsUtsk., i sammanhang med Hr San-
delhjelms i dag till samma Utsk. remitterade anförande, i frå¬
gan om undsättning under missvextår.
Hr Reutersvärd, Pehr Adam, hade inlemnat föl¬
jande anförande, som upplästes:
Om brännvinsbränningsrättigheten kommer att inskrän¬
kas till omkring 3 å 4 månader af året, hvilket K. M:s
nåd. skrifvelse till R. St. ang:de brännvinsbränningens utöf-
vande, i förening med allmänna opinionen, gifver anledn.
förmoda; yrkar och föreslår jag vördsammast, att första ter-:
64
Den ii Mars f. m.
minen må taga sin början den t eller sist den i5 October
hvarje ur, eller oek, att hvar och en, som vid mantals¬
skrifningen .angifven sig till brännvinsbränning, sjelf må äga
rätt alt bestämma de månader och tider af året, han den¬
samma åslundar utöfva. Mina skäl härföre äro: att, som
det egentligen är för svinkreaturen dranken kan vara nyttig
oell behöflig, landtmannen i October månad bäst behöfver
den för gödsvinen, som under denna månad annars afma¬
gra, sedan de icke hafva någon föda att hemta på de af-
bergade sädes- och potatesåkrarna; hvaremot brännvinsbrän¬
ningen under sednare hälften af December månad , i anseen¬
de till julhelgen, kan vara mindre nödig, och föga begag¬
nas, åtminstone af dem, som endast bränna för husbehof.
Jag anhåller, att detta anförande måtte få åtfölja den
K. skrifvelsen till Bevilln.Utskottet.
Remitterades till Bevilln.Utsk., i sammanhang med den
till samma Utsk. remitterade R. M:s nåd. skrifvelse rör:de
brännvinsbränningen.
Föredrogs StatsUtskts mern. N:o 21, innehållande anmä¬
lan om en anledn. till anmärkning emot Statsrådet och fö¬
redraganden för krigsärenden.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att denna anledn.
till anmärkning lomme, enligt 2g §:n Riksd.Ordn., att till
Const.Utsk. remitteras.
Hr Rosenqvist, Fredr. Leonhard: Med anledn.
af den nu upplästa anmärknrsanledning, får äfven jag anmä¬
la, att det ar anledn. till anmärkning mot Statsrådet och
föredraganden af commandomål, hvarom remiss begäres till
Const.Utsk., inför hvilket anledningarna uppgifvas skola.
Det är dessutom anledn. till anmärkning emot Statsrå¬
det och föredraganden af krigsärender, hvarom remiss be¬
gäres till Const.Utsk., inför hvilket anledningarna uppgif¬
vas skola.
Det är äfven anledn. till anmärkning emot Statsrådet
och föredraganden i Finance-exped:n, hvarom remiss begäres
till Const.Utsk., inför hvilket anledningarna uppgifvas skola.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att dessa tre anled¬
ningar till anmärkning, till följe af 2g §:n Riksd.Ordn., kom-
me att till Const.Utsk. remitteras.
II. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem protocolli
F. O. Silfverstolpe.
Ons-
D c 11 ii ftla r s e. ra.
65
Onsdagen den 11 Mars «84o.
Plenum kl. 6 e. in.
Justerades 6 prot.-utdr. för denna dag f. ni.
Justerades pleni-prot. för den 29 sistl.'Febr. e. 111.
Ilr Ribbing, Arvid: Det sakrika yttrande, sorn Fr
Lagerhjelm på f. 111. afgaf, i fråga om K. M:s nåd. propös.
med förslag till ny tulltaxa, skulle jag anse vara af högsta
vigt, att deraf taga en allmännare kännedom; oell jag vill,
af sådan anledn., anmoda Hr Lagerhjelm att låta detsam¬
ma till trycket befordra. I sammanhang härmed, får jag, i
hänseende till den tystlåtenhet, som talaren näst elter honom,
Gr. Posse, iakttog öfver sjelfva ämnet, förklara, att jag an¬
ser ett så vigtigt ämne, som detta, ingalunda hafva bort
med tystnad förbigås vid remissens beviljande till behörigt
Utsk., på det skäl, att när målet återkommer från Utsk ,
rätta tiden då vore inne att yttra sig deröfver; emedan jag
tror, att allt hvad till upplysning härutinnan kunde tjena,
ieke borde intilldess förtigas. I en så vigtig och allmänt
omfattande fråga sorn denna, då en ny grundsats skall gö¬
ras gällande, är det nödigt, att allmänna opinionen hinner
stadga sig, och att den öfvertygelse, som kan fattas af en
föreg, discussion må hinna att mogna. Dessutom är det
blott inom ett rum, som till följe af våra former och vår
fyrdelade sammansättning, man får höra hvad som rörer
samtliga Stånden; och det vore således nödigt, att Stånden
lingö kännedom af hvarandras tankar öfver sådana förslag,
på hvilka så mångas öde beror.
Jag hoppas således, att Gr. Posse framdeles måtte ut¬
veckla för oss närmare sina och comitéens åsigter; och jag
förnyar min anhållan, att Hr Lagerhjelm måtte genom tryc¬
ket allmängöra de grundsatser, som han drifvit, p.å det att
ämnet, hvarom de handla, må blifva utredt, innan det till
afgörande företages.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Då jag talar inför R. o. Ad.,
så anser jag mig alltid böia öfverlägga, så noga som möj¬
ligt, hvad jag säger. Jag kan således icke gifva någon stör¬
re publicitet åt raina yttranden, emedan det icke finnes nå¬
gon publik, jag mera högaktar, än det Stånd, till hvilket
jag har den äran att höra, och kan följaktligen icke hafva
något emot alt befordra till trycket mitt yttrande.
Remitterades till StatsUtsk. nedannämnda den 7 denne’*
f. m. på bordet lagda molioner, nemi.:
4 H. 9
66
D c n ii M ars e. m.
Gr. Anckarsvärds, Carl Henr., om redovisning af gamla
passevolance-fonden, m. m.;
Densammes, om Knektecontractens återförande till iakt¬
tagelserna i deras ursprungliga innehåll, samt Nerikes re¬
gementes befriande frän deltagande till hälften i beklädnads-
kostnaden ;
Densammes, ang. marke gångssättningens beräknande efter
medelmarkegång för flera år, samt förenkling oell omsätt¬
ning af räntepersedfarna.
Å nyo föredrogs Gr. Anckarsvärds, Carl Henr , den 7
dennes e. ni. på bordet lagda motion, att alla till militär-
och civilstaterna, samt till skolslaterna oell andra allmänna
ändamål indelta räntor och kronotionde-anslag. måtte di reu¬
te ingå till Riksg.cont eller Stalscontoi et, hvarifrån mot¬
svarande summor anslås och utbetalas , m. 111.
Hr Hederstjerna, Erland: Jag anhåller, att till
nästa plenum få skriftligen afgifva mina tankar i detta
ämne.
Hr von Hartmansdorff, A u-g.: I afseende på
det första alternativet i Gr. Anckarsvärds motion, nemi. att
räntorna skulle ingå till Riksg.cont., åberopar jag hvad jag på
f. m anfört mot Riksg.contts sättande i stället för Statscontoret.
Remitterades till StatsUtskottet.
Å nyo föredrogs och remitterades till SlatsUlsk. nedan-
nämnde den 7 dennes f. m. på bordet lagda motioner,
nemi.:
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm», Gustaf, ang. ökadt an¬
slag för Vitterhets- Historie- och Antiquilets-academien;
Hr Cederschjöld», Pehr Gustaf, örn anslag föi inrätt¬
ningen till dårars kurerande vid Fridhem;
Hr Roys, Joh. Fredr., om ökade anslag för Chalmer¬
ska slöjdeskolan i Götheborg;
Hr Stråles, Nils Willi., om medel till Riksg.contrs för¬
seende med sådana publika papper, som vid ett fredsbrott
kunna till penningar förvandlas;
Gr. Spens’, Carl Gustaf, om förökning i anslaget å 7:de
liufvudtitein till allmänna militära enke-pensionsstaterna.
Till Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk. re-
milteredes Gr. Horns, Claes Fredr., den 7 dennes f. m.
på bordet lagda motion, ang:de en förnyad granskning af
frågan om städernas båtsmanshåll.
Ånyo föredrogs Hr Wernstedts, Joh. Otto, den 7 den¬
nes f. m. på bordet lagda motion, ang:de förändrade före¬
skrifter i afseende på öfverskotts-fourage vid K. hofstallet.
Den 11 Mars c. ra.
H. Ex. Ur Gr. Drahe, Magnus: Hr Wernstedt har
yrkat i sin motion, att ingen vidare försäljning af de be¬
sparingar, som kunde på fourage-persedlar inom K. hof¬
stallet äga luin, skulle få ske; att, till följe af dessa bespa¬
ringar, anslaget för hofstallet måtte nedsättas; att alla me¬
del, som influtit för försåldt fourage, skulle till statsverket
ingå eller summan för del försålda fourage!' afdragas på ita
hufvudtitelns anslag; samt slutligen, att alla räkenskaper,
sorn äga gemenskap med hofstallets fouragering, skulle öf-
verlemnas till granskning af K Kammarrätten eller R. St:s
revisorer Jag anhåller att få för R. o. Ad. omnämna
och i minnet återföra, huru den ifrågavar. fourageriugen
uppkommit och sedermera fortgått. 1809, då Ständerne
anslogo en viss summa till hofhållning åt K. Carl XIII,
yttrade Ständerne, att denna summa vore gifven, oberäk¬
nadi det anslag, sorn erfordrades för hofstallets underhåll,
för att efter Konungens eget välbehag användas. Häst¬
antalet vid hofstallet utgjorde 1809, 202, men nedsattes då
till 15c). Sedan Ständerne öfverlemnat en viss rund summa
till hofhållning, yttrade Ständerne i skrifvelse d. 18 Nov.
1809: ”hvarförutan utfordringen för i5o hästar i stället för
5.02, som antalet nu utgör, bör af statsverket in natura bestås,
beräknadt efter i5 t:v 23^ kanna hafra, 365 Lfå hö och 5
tjog halm för hvarje häst om året”; och i en ytterligare
skrifvelse af den q.5 Aug. 1809, sedan StatsUtsk. omtalat det
anslag, som lill Konungen blifvit lemnadt, tillägges: ”samt
utfodring in natura för i5o hästar, hvilken, jemte utfodring
för 9 drabanthästar” ....
De besparingar, som ägt rum, hafva hufvudsakligen kun¬
nat ske, derigenom att före 1823, då H. M. Drottningen
återkom, var hästantalet betydligt ringare än nu. Äfvenle¬
des hafva större besparingar ägt rum genom de transporter
af hästar, sora afgått till Norrige och under de öfningsläger
i landsorterna,' dem Konungen bevistat. I Norrige hafva 20
ä 3o hästar varit under 4> 5 t, o. m. i3 månader, och att
besparing af fourage-persedlar under tiden skulle uppstå här
är helt naturligt; men denna besparing kan rimligtvis icke
tillfalla någon annan än hofstallet, då Konungen betalt un¬
derhållet för de frånvarande hästarna, der dessa varit be¬
gagnade. Jag har icke trott mig behöfva tala något för an¬
slagets fortfarande, då jag är af den öfvertygelse, att Stats¬
Utsk. icke fäster det afseende vid motionen, som motionä¬
ren åsyftar, och icke heller föreslår Ständerna att vidtaga
en åtgärd, så litet öfverensstämmande med R. St:s värdig¬
het, helst när man besinnar, huru detta anslag tillkommit;
att det var Ständerne, som föreslogo Konungen att afstå
hvad Konungen förut ägde, eller de af hofstallet förut dis¬
ponerade hof- och stallslalsängar, mot att erhålla utfodring
in natura, efter af R. St. uppgjord och antagen stat, för
68
Den ii Mars e. m.
det hästantal jag redan nämnt. Jag kan således icke före¬
ställa mig, att det vore värdigt att vilja nu beröfva Konun¬
gen en rättighet, som lian i ao år innehaft, grundad på en
af Ständerna sjelfva gjord hemställan.
Hvad granskningen af räkenskaperna beträffar, nemi.
att de skulle öfverlämnäs till Kammarrätten eller till R. St:s
Hrr revisorer; så tror jag, att å denna framställning bör
fästas lika litet afseende, då de äro i samma cathegori med
alla andra räkenskaper, som slå i sammanhang med civilli¬
stan, synnerligast då anslaget är gifvet t. o. m. oberoende af
denna civillista, och således ej underkastade någon gransk¬
ning, enär medlens användande beror af Konungens eget
välbehag. Hittills har man åtminstone icke haft någon
annan åsigt i detta hänseende, och jag förmodar icke, att
någon motsatt skall komma att hädanefter göra sig gällan¬
de. Jag anhåller, att dessa mina anmärkningar måtte, jem¬
te hosgående promemoria, få åtfölja Hr Wernstedts motion.
P. M.
Till och med år 180g
har hästantalet vid K. M:s hofstall, enl. K. M:s nåd. stat,
utgjort 7.02, för hvilken utfodringen in natura årligen
från statsverket utgått med:
bafra .... 3,oj/j t:r,
hö 73,73o Löf,
halm 4°,40° »
Från och med 1810
liar hästarnas antal vid K. hofstallet varit i5g, för hvilka
utfodringen in natura årligen utgått med:
hafra .... 2,456 t:r i8-f- kapa-,
hö 58,o35 LS\,
halm 3r,Soo „
delta sednare, i öfverensstämmelse med R, St:s und. skrif¬
velse den 18 Nov. 180g, hvaruti anföres: "hvarförutan
utfodringen för i5o hästar, i stället för 202, som antalet
nu utgör, bör af statsverket in natura bestås, beräknadt
efter i5 t:r 23J kanna hafra, 365 LSf hö och 5 tjog halm
för hvar häst om året. —-• — — — — — — — — ___
Beträffande utfodringen vid K. hofstallet, få R. St.
i und. förklara, att då E. K. M. till R. St:s förvaltning nu
i nåd. öfverlemnar de af hofstallet hittills disponerade hof- och
stallstats-ängar, jemte det dit levererade räntehö och halm,
vilja R. St. deremot foga den åtgärd, att det för utfodrin¬
gen af i5o hästar, efter ofvan uppgjorda utfodringsstat be-
höfliga qvantum af hafra, hö och halm varder å behöriga
tider till hofstallets disposition, genom vederbörandes föran¬
staltande, öfverlemnadt." Och StatsUtsk:s förslag af den
a5 Aug.. 1809, som R. St. behagat gilla, hvaruti i und. er-
bjudes K. M:t: ”— — — samt utfodring in natura för i5o
Den 11 Mars c. m.
*’hästar, hvilken, jemte utfodring för g drabanthästar upp-
”tuges tillhopa på förslag till — — —
Hr Wernstedt, Joli. Otto: T)å det nu blifvit an-
fördt, att fourage-anslaget för Ii. M. Konungens hofstall
skulle vara af passevolance-natur; får jag vid tnin förevar,
motion göra det tillägg, att H. StatsTJtsk. måtte undersöka
förhållandet härutinnan, och detsamma till R. St. uppgifva.
Jag hyser emedlertid den öfvertygelse, att R. St., vid
fourage-anslagets bestämmande, afsett, att fouragepersedlar-
na, som med stora uppoffringar, så för Staten som den en¬
skilda, anskaffas, böra utfodras, ej försäljas; och som dylik
försäljning hvartenda år, under loppet af mänga år, ägt rum,
kan jag ej finna annat, än att anslaget är större än som ve¬
derbör, och således bör nedsättas till hvad behofvet klaf¬
ver. Åtminstone bpr all försäljning af dylika in natura ut¬
gående persedlar upphöra.
Hvad hästars bortovaro i Norrige beträffar, då motsva¬
rande besparing af fourage vid K. hofstallet uppkommit, så
har sådant inträffat blott 2 å 3 gångor eller år. Fourage-
persediarna hafva försålts så dessa som öfriga år.
I afseende på räkenskapernas granskning, så hemtar jag
stöd för min derom gjorda framställning af hvad R. St:s
sednast församlade revisorer i sådant hänseende anfört.
Remitterades till StatsUtskottet.
Ilr Wernstedt anhöll, alt hans nu remitterade mo¬
tion måtte få communiceras med de öfriga Stånden, i hvil¬
ket ändamål han till prot. aflemnat erforderliga exemplar.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R, o. Åd. tillät,
att Hr Wernstedts nu remitterade motion finge med de öfri¬
ga RiksSt:n communiceras.
Ropades starka nej, blandade med några ja.
Hr Wernstedt begärde votering.
Ilr Frih. o. Landtm, frågade Ilr Wernstedt, hvilken
contrapropos. han begärde.
Ilr Wernstedt begärde, att contraproposm måtte blif¬
va till bifall å den begärda communicationen med de öfriga
RiksSim.
Gr, Frölich, David: Jag tror icke, att det kan ne¬
kas Hr Wernstedt, att, då han aflemnat ett tillräckligt an¬
tal exemplar af sin motion, få densamma med de öfriga
Stånden communicerad; och jag hoppas, att grundlagen i det¬
ta fall må få följas.
Hr F rih. o. Landtm, yttrade, att då hans sednaste
propos. varit till bifall å den begärda communicationen, han
icke ansåg, att contraproposm kunde innehålla detsamma,
sora Hr Landtm, framställt till besvarande med ja.
jo Den 11 Mars e. no.
Hr Ribbing, Arvid: Om det så skulle vara, som en
vård ledamot anfört, att del icke är med grundlagen fören¬
ligt att vägra Hr Wernstedt att få sin motion communice-
rad med de öfriga Stånden; så tror jag, att ingen contra-
propos kan framstallas å% den begäran IIr Wernstedt gjort.
Hr Hjerta, Lars: Jag torde vid detta tillfälle få på¬
minna, att i plenum d. 5 Febr., då fråga om Gr. Anckar-
svnrds motioner förevar, och R. o. Ad:s majoritet ansåg sig
kunna undertrycka remissen af desamma, bestredo likväl icke
ens de, som ifrigast nitulskade för remissens förqväfvande,
motionären dess rättighet att communicera dem med de öf¬
riga Stånden; endast Frih. Cederström yrkade dervid såsom
villkor, att å motionerna skulle tecknas, att remiss lill Utsk.
blifvit af R o. Ad. vägrad. Jag anhåller, att R. o. Ad. vil¬
le erinra sig denna händelse och öfverlaggningen derom,
och hoppas, att Hr Frih o Landtm, derefter icke vidare vä¬
grar att framställa propos. om denna motions communice-
rande med de öfriga Stånden.
Frih. Cederström, Jacob: Jag anhåller att få fä¬
sta uppmärksamheten på 57 §:n Riksd.Ordn.; der står tyd¬
ligen: ”vill ledamot, som ej i Ståndets fattade beslut instämt,
”sin särskilda tanka hos de öfriga Stånden anmäla, stånde
”det honom fritt, genom särskildt mern. eller dictamen till
”protocollet, hvilket må MedStånden tillställas, enär han de
”för communicationen och protocollet nödiga exemplaren der-
’’af till Secreteraren aflemnar;” och det lärer väl icke kunna
hjelpas, att den, som vill skicka till MedStånden sina tan¬
kar, äfven har rättighet dertill.
En annan fråga är om ett annat Stånd vill accaparera
denna särskilda tanka, som sin egen, och hvad deraf vidare
kan följa; men communication af handlingarna måste enl.
57 §:n ovägerligen ske.
Gr. Frölich: Nu, likasom ofta tillförene, har den siste
talaren sökt att bortblanda frågan 0111 beslut, när mål till
slutligt afgörande förekommer, och frågan om remiss. Jag '
skulle bedja att få uppläsa 52 §:n Riksd.Ordn., som lyder så
här: ”Utaf alla mern. och anföranden, som äro af egenskap
”att böra till något R. St:s Utsk. remitteras, skola till Slån—
”det ingifvas 2 exemplar, hvaraf det ena stannar vid proto¬
kollet och det andra till Utsk. afgår. Begäres communica-
”tion med de öfriga Stånden, aflemnas dessutom 3 exemplar
”för att dem tillställas.” Detta innefattar tydligen, att com¬
munication kan begäras och måste tillåtas.
I frågan om remiss och icke vid beslut, tror jag,
att denna §. är vida tillämpligare än hvad Frih. Ceder¬
ström uppläst af den 57 §:n; och jag hemställer, huruvida
vi böra anställa en votering, som är rakt stridande mot
grundlagen.
Den 11 Mars c. m. 71
Hr Lefren, Joh Pehr: Det linde varit R. o Ad,
obetaget att förneka remiss af motionen; R. o. Ad. har icke
funnit för godt att neka remiss, och det vöre-sålunda in-
conseqvent att vägra communication med de öfriga Stånden,
helst den upplästa §:n sager, att sådant är medgifvet. Jag
tror således det vara rättast, att nu icke neka denna com-
munication; men jag respecterar högligen den opinion, suni
nyss tycktes vilja uttala sig mot communication.
Gr. Spens, Carl Gustaf: Gr. Frölich har, sedan jag
anmälte mig, förekommit mig. Det är icke 5?<j:n, hvilken
Frih. Cederström uppläst, som berat tigar Hr Wernstedt att
få sin motion cmmutiicerad, utan det är den 5> §:u, som,
efter min tolkning åtminstone, bestämdt innefattar, att de
motioner, som äro af beskaffenhet att kunna remitteras, icke
kunna förvägras att äfven blifva communicerade de öfriga
Stånden, när ett tillräckligt antal exemplar blifvit till bor¬
det aflemnade.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Det kan icke nekas den vär¬
de motionären att äfven, enligt 5y §:n Riksd.Ordn., få sin
motion communicerad. Då man läser längre än Frih Ce¬
derström, finner man följande: ”Lag samma vare, dä någon
”remiss går från RiksStånd till Utskott.” Således är hans
rättighet klar, och jag tillstyrker R. o Ad. att genast tillåta
en sådan communication, som blifvit begärd.
Uppå derefter framställd propos., blef den begärda com-
municationen med R.iksSt:n af Hr Wernstedts motion af R.
o. Ad. bifallen.
Till StatsUtsk. remitterades Hr Dalmans, Wilh. Fredr.,
den 7 dennes e. m. på bordet lagda motion, ang:de instäl¬
lande af ordinarie roteringen i Halland.
Ånyo föredrogs Hr Dalmans, Wilh. Fredr., den 7 den¬
nes e. m. på bordet lagda motion, örn indragning af 5o,ooo
r:dr btco årligen å anslaget till de s. k. extra-utgifterna på
8:de hufvudtiteln.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: I motsats mot Hr
Dalmans förslag, vill jag för min del tillstyrka, att de ex¬
tra utgiftsrnedlen snarare fördubblas ända till två gångor,
än att någon minskning i desamma skulle få äga rum. Tro¬
ligen skall deraf för framtiden göras än mera behof, än hit¬
tills; ty förmodligen skall hvar och en af de 7 Förvaltnings¬
cheferna — i händelse det nya förslaget antages, — behöfva
hvar sin extra fond alt disponera. Jag förmodar ock, att
Ständerne anslå så stor andel af extra utgiftsrnedlen, som
kan pröfvas vara lämplig för kostnaderna inom hvarje för¬
valtningsgren. Jag skulle tro, att en motion i delta hän¬
seende kunde vara lämplig att göra; men jag förmodar, att
7*
Den ii Mars c. m.
StatsUtsL.,_ om det icke redan varit betänkt derpå, måste
blifva det, i händelse Konungen gifven sin sanction å det
nya förslaget till en förändrad organisation af Statsrådet.
Remitterades till StatsCJukoltet.
Vidare föredrogs Hr Dalmans, Wilh. Fredr, den 7 den¬
nes e. m. pä bordet lagda motion, ang:de försäljning och
indragning af hofjaklvarfvel å Kungsholmen.
Hr Nordensköld, Otto Gustaf: Hr Dalman har
föreslagit, alt hofjaktvarfvet borde upphöra all linnas, och
atl dervar. båtar skulle försäljas, med undantag af en liten
ångbåt, kallad Nordstjernan. Jag tror ej att så bör ske,
och att denna bål skulle ensam vara tillräcklig för hofvet*
behof. Den begagnas nu understundom att bogsera smärre
lastpråmar, och för resor i skärgården samt mellan staden
och Waxholm. Jag skulle ej tro, att de båtar, sorn linnas
vid jaktvarfvet, borde försäljas, helst de så väl behöfvas,
då Stockholm är kringflutet af vatten. Äfven af den orsak,
att utländingar göra bär besök, böra väl båtar finnas till
hands för hofvets räkning, när de behöfvas. I den olyck¬
liga händelsen af ett krig, då fienden skulle intränga i vår
skärgård, voro dessa båtar nödvändiga alt begagna, dels
emellan våra egna escadrar, dels mellan dem och hufvud-
sladen. Om åter sjelfva jaktvarfvet skulle försäljas, funnes
ingen plats för båtarna, och kostnaden för deras lierberge-
rande skulle uppgå till mer än försäljningssumman. Jag
hoppas, att StalsUtsk. noga betänker dessa omständigheter,
och jag tror, att Ständerne icke böra göra något, som de
kunde komma alt ångra.
Remitterades till StalsUlskottet.
Föredrogs ånyo Hr Dalmans, Wilh. Fredr., den 7 den¬
nes e. m. på bordet lagda motion, ang:de subscription af R.
St. för bildandet af en uppfostrings-anstalt för fattiga sjö¬
mäns söner, under benämning af Louis De Geers uppfost¬
ringsanstalt.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Så vidt jag fat¬
tat, är en subscription på Ständernas vägnar, som jag tror
att ordalagen lyda, någonting alldeles nytt för StatsUtsk.
och för anslagsfrågor. Är det meningen, alt hvar och en
riksdagsman skall subscribera på sina hemmavar. commit-
tenters eller sina egna vägnar? Jag kan icke föreställa mig,
att Ständerne kunna taga befattning med frågor om utgif¬
ter, med mindre en begäran om anslag framställes. Således,
ifall frågan af Ständerna skall behandlas, så måste den be¬
traktas som en anslagsfråga. Måhända har ordet subscrip¬
tion nu blifvit användt, på det att Hr Dalman skulle slip¬
pa uttala det förhatliga ordet anslag. Jag vill fästa Stats-
Utsk:s
Den n Mar» e. m. 73
Utsi:» uppmärksamhet på hvad motionen, oaktadt detta kring¬
gående, egentligen åsyftar.
Remitterades till StutsUtskottct.
Ånyo föredrogs Hr Lagerhjelm*, Pehr, den 7 dennes e.
111. på bordet lagda motidn, ang:de oinskränkt vågförings-
rätt för vissa härdar, samt om nedsättning af den hammar¬
skatt, som utgår med 2 Sfå per 100.
Hr Frih. o. Landtm, föreslog remiss af denna motion
lill StatsUtskottet.
Ropades ja.
Hr Lagerhjelm, Pehr, begärde, att motionen äfven
skulle remitteras till Allm. Besvärs- oell Ekon.Utsk., eme¬
dan den första frågan vore af ekonomisk natur.
I anleda, häraf, blef motionen remitterad äfven till Allm.
Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Till StatsUtsk. remitterades nedannämnde den 7 dennes
t. m. på hordet lagda motioner, nemi.:
Hr Dalmans, Johan Gustaf Georg, om inköp af det s.
k. Oxenstjernska archivet på Tidon;
Hr Freijdenfelts, Fredr., om årligt understöd åt Hr A.
P. Bromander;
Frih. Rålambs, Glaes, om anslag af medel, dels till
skrifmaterialier, dels till ersättning för skrifvarbiträde åt
vaktmästare vid länshäkten;
Frih. Raabs, Adam Christian, 0111 årligt understöd åt
aflidne Protocolls-secreteraren Borgs enka;
Hr Hjertås, Lars, om upphörande af den s. k. vexel-
con troi I curs-bela t trängen;
Hr Stuarts, Fredr., om försäljning af Kronans fisken;
Densammes, 0111 anslag till aflönande af eti vice advocat-
fiscal samt några kammarskrifvare i Kammar-colhm.
Ilr Nordensköld, Otto Gustaf, uppläste följande:
Jag har förgäfves väntat att få höra uppläsas ett prot.-
utdr. från Vällofl. BorgareSt., 0111 remiss af Ilr Petres mo¬
tion, rör:de fjerde hufvudtiteln; men som detta prot.utdr.
alltför länge dröjer, och jag känner att fjerde hufvudtiteln
nu är under StatsUlskrs öfverläggning och reglering, anhål¬
ler jag vördsamt att få uppläsa följande anförande till R. o.
Ad:s prot. — Mitt enda ändamål är, att här få lätta ett af
Hr Petre' begånget misstag.
1 dess motion anföres, att under kriget med Norrige
1B14, låg ea del af Svenska flottan under Amira! Puke
utanför Strömstad vid Hvalöerna. Den hade der inspärrat
Norrska flottan, som kunde anses helt och hållet förlorad.
4 H. 10
74
Den 11 Mars e. m.
För att taga den, beliöfdes icke mer än bifall till Amiral
Wirse'ns begäran att få göra anfall med skärgårdsflottan;
men då Svenska linieflottan icke kunde röra sig för vind¬
stilla, oell befälhafvande Amiralen icke unnade skärgårds¬
flottan segerns ära, afslog lian Wirstfns begäran, och räd¬
dade dymedelst Norrska flottan, som fick tillräcklig tid att
komma undan. Norrmännen vunno icke osannolikt, genom
denna Svensk afund utmärkande händelse, både fred och
eonstitution. Nu uppstod ett till inbördes krig gränsande
hat mellan stora och lilla flottan. — Men för att riktigt ve¬
derlägga dessa oriktiga och sårande anföranden, bör jag om¬
nämna, alt en tiri före nämnda tidpunkt, då Amiral Puke
och stora flottan uppkom till Kosterskären, emottag jag,
sorn år 1814 förde befälet öfver ilen IVegatt-escader, som
var stationerad utanför Norrska kusten, ett bref af Öfversle-
lieutenanl Wirsen, som samma år förde befälet öfver skär¬
gårdsflottan, med anmodan att med mina fregatter inkomma
till Koster för att vara honom behjelplig vid en attack, den
han med kanonsluparna ämnade företaga emot Norrska flot¬
tiljen inom Hvalö-positionen. — Jag följde genast nnmanin-
♦ gen af tvänne orsaker: först emedan jag gerna, med esca-
dern under mitt befäl, ville vara med om något effeelivt
emot fienderna; och för det andra, fruktande att mitt ne¬
kande skulle tydas, såsom härledande sig från den af Hr
Petre anförda Svenska afunden. Dessa skäl upphäfde alla
betänkligheter hos mig att för några dagar lemna min
station, och med samlad styrka infann jag mig i K osters¬
ka ilin , ställande mig under Wirsens befäl för den tillämna-
de attacken; men ehuru vinden hvarje dag var god och frisk,
utan att vara genant för kanonsluparna, ansåg Wirsen, ef¬
ter att noga hufva öfvervägt alla förhållanden, risken vara
för slör och utgången alltför tvifvelaktig, så alt jag efter,—
om jag ej missininner mig, — trenne dagar fick återgå till
min egentliga bestämmelse. Jag ber, a!t denna händelse
må hållas i minnet, såsom ledande till det slutliga bedöm-
mandet.
Hr Petre säger om Puke och stora flottan: ”Den hade
”der” — nemligen vid Hvalöärna — ”inspärrat Norrska flot-
”tan, sorn kunde anses helt och hållet förlorad.’’ Vid äfven
ett ytligt begrundande af saken, hade motionären lätteligen
funnit, att det ej kunde så vara, ty det var just problemet,
som söktes. Om den fiendtliga flottiljen hade varit inspär¬
rad, så hade den också, efter svåra strider i afsigt att slå
sig förbi, till större eller mindre del verkligen varit förlo¬
rad. Sanningen är, att den ej var och ej blef inspärrad,
i följd deraf, — som ock rättvisligen uppgifves,— att vin¬
den stillnade och spärrningen blef omöjlig. Om Wirsen
nu skulle hafva anmält sig att, utan annan hjelp än sin
roende escader, kunna taga eller förstöra fiendens flotta in¬
om den fördelaktigaste af positioner; så hade rättvisligen
Deli 11 Mars c. m.
emot honom gjorts den förebråelse: hvarföre förstörde ni ej
en tid förut den fiendtlig» flottiljen under mern gynsamma
omständigheter, understödd af en fregatt-escader; och jag
hade ej kunnat undertrycka den tanken, att hela tillställ¬
ningen med milt inkallande endast skett i den förmodan, att
jag ej skulle våga lemna min station, eller kanske af afund
ej vilja det, pä det man derefter skulle kunna göra ett ut¬
rop öfver den stora flottans ovilja, när det gällde fädernes¬
landets nytta, i samband med den lilla flottan.— Men hade
också begäran att få attackera verkligen blifvit gjord, så ha¬
de ilen säkert ej tvert blifvit nekad; ett samråd hade skett,
och, om bedömd förmånlig, hade altacken otvifvelaktig! ägt
ruin, då samma befälhafvare, som commenderade det hela,
ej behöft lemna äran af dagen till någon annan; Under¬
stödd af stora flottans slupar och barkasser, hvilka intet ha¬
de varit en ovigtig accessoire vid en sådan attack, hade
Amiral Puke, som af alla väl var den minst afundsamma,
synnerligen när det kunde gälla att slåss med, och slå fä¬
derneslandets fiender, sjelf ledt och utfört företaget. Om
likväl denna attack hade blifvit utaf, så hade en deconfiture
varit följden, utan att den Norrska flottiljen hindrats från
att i behörig tid göra sin reträtt genom de flera sund, som
voro öppna för den, och genom hvilka våra kanonslupar
vid full dag, fastän befälet ej var hetsadt af striden eller
skymdt af röken, och flera gångor stannade på klippgrund,
dem de ej kunde se igenom det bruna ogenomskinliga fär¬
ska vattnet. Huruvida freden derefter blifvit bättre ejler
sämre än nu, då Norrska flottiljen uttrymde båda Hvalöar-
na och lemnade hela Christiania-fjorden, är väl svårt att
säga. — Jag bör likväl rättvisa framlidne Amiral Wirsens
minne; han var för klok att göra begäran, och alltför red¬
lig alt efteråt gifva fart åt ett rykte, som skymfade dess
befälhafvare; aldrig hörde jag Amiral Wirse'n, ehuru vi ge¬
nast efter händelserna ofta träffades och talade om dem, el¬
ler längre tid derefter, då i8i4 års tilldragelser samtalsvis
voro å bane, med det aflägsnaste uttryck omnämna det fö-
regifna förslaget till attack.
Ännu återstår för mig att söka upplösa det vidriga in¬
tryck, som möjligen kunde uppstå emot det vapen jag år
1814 hade den äran tillhöra, i följd af Hr Pelles yttrande:
”Nu uppstod ett, till inbördes krig gränsande hat mellan
”stora och lilla flottan.” Jag får i detta hänseende förklara,
alt hvarken jag, eller, för så vidt mig blef bekant, någon af
mina kamrater, efter händelserna vid Hvalöärna, kände el¬
ler hade orsak att känna hat mot det andra sjövapnet, hvil¬
ket ej någonsin existerat, men väl vänskap, aktning, bro¬
derskap. Om deremot på andra sidan skulle hafva funnits
hat, så låg det så fullkomligen undanskyrndt, äfven för det
uppmärksammaste öga, att jag är fullt skyldig göra kam¬
raterna inom det lilla vapnet den rättvisan alt tro det e
,5
Den ii Mars e. ra.
existerade, och tillägger, att om i någon förutgående period
partisplit funnits mellan den stora och lilla flottan, sä hade
det åtminstone år 18r4 alldeles upplöst sig; och sedan flot¬
tornas förening år i824i linnés blott ett sjövapen och en
corps, lifvad att för Konung och fädernesland göra hvarje
möjligt offer.
För mig har det varit ett behof att få rättvisa min
fordne, längesedan hädangångne Chef och den fordna örlogs-
flottan i detta Högh Stånds ögon, som väl ännu måste an¬
ses i militära saker äga den mesta insigten; och jag önskade
att någon af här närvar. StatsUtsk:s ledamöter benäget åtog
sig att, genom uppläsning af detta anförande i StatsUtsk.,
gifva mig det hopp, att der utplåna oviljan emot en corps,
som sedan år 1824 ej mera ensamt existerar, — likväl ej, så¬
som skulle jag tro eller ens begära att derigenom inverka
på Högh StatsUtsk., hos hvilket Hr Petre' begärt liniellot-
tans förintande; ty detta Utsk. skall ty förutan, med tyng¬
den af ansvaret på sina skuldror, moget öfverlägga och der¬
efter besluta.
Ånyo föredrogs Hr Lilljenstolpes, Axel Fredr., den 7
dennes e. m. på bordet lagda motion, om anslående af en år¬
lig underhållssumma åt f'. d. Consulat-secreteraren Thulstrup.
Hr af Uhr, Gustaf, uppläste följande:
Säkert påminner sig mången, jemte mig, anblicken af
de förgråtna ögon, de af handplaggens sveda och moraliska
kränkning ännu skälfvande anletsdrag, som man på 90-talet
mötte, då man råkade passera skolungdomen vid dess ut¬
gång ur trivialskolan. Om dessa äldre vänner af ungdomen
vilja fördrifva sina dystra minnen, så må de infinna sig vid
samma skolor, när ungdomen nu stormar ut derifrån, och
med sprittande glädje samt under små lustiga puts begifver
sig till gymnastiken, för att der ytterligare fylla hägen med
frimodighet och lefnadslust; han skall då finna, att örn vi
gått baklänges i allt annat, så har dock samhällets vig-
tigaste angelägenhet, det unga slägtets bildning, gått
framåt på ett förvånande sätt. Hvilka tillhöra förtjensten
af denna framgång i den vigtigaste riktningen? Månne de
rikt lönade och mycket ärade herrarne på samhällets höj¬
der? JNej, visst icke. Den tillhör tvertomdem, hvilka haf¬
va det vigtigaste och mödosammaste, men tillika det minst
lönade och minst bemärkta skollärarekallet.
Medgifvas måste likväl, att det skulle hafva varit omöj¬
ligt för de underordnade lärarne i de allmänna skolorna,
att frambringa sä förvånande förändringar, 0111 de ej i deras
ädla bemödanden varit understödda af de tvingande tids—
omständigheterna; ty det var det inhumana behandlingssät¬
tet i den gamla skolan, som framtvingade privatskolorna,
och det var dessas lyftning öfver de allmänna skolorna, sorn
Den ii Mais e. m.
::
förlamade motståndskraften hos det gamla systemets an¬
hängare.
Men om det är herremännens söner, hvilka i första
hand skörda fördelen af de lärda skolornas lyftning och för¬
bättring, så sträcker sig denna fördel lika säkert till menig¬
heten; ty hvarifrån har motionären och de öfrige unge
män utgått, hvilka nu ifra för folkskolor? de hafva utgått,
visst icke från de gamla lärda skolorna, utan dels ifrån
privatskolor, dels ifrån de nya lärda skolorna: och ur den¬
na synpunkt är Hr Thulstrup förtjent af hela nationens
tacksamhet.
Jag är så mycket mera föranlåten att, på grund af det
anförda, tillstyrka bifall till motionen, som jag haft en egen
son anställd i Hr Thulstrups läro-inrättning, och hvari¬
genom jag varit i tillfälle att lära känna värdet af den-
sam ma.
Remitterades till Stats-Ulskottet.
Till remiss föredrogs Hr von HartmansdorfFs, Aug.,
den 7 dennes e. m. på bordet lagda motion, om förändradt
aflöningssätt för de tjenstemän, som njuta inkomst genom
expeditionslösen.
Frih. Cederström, Thure, uppläste följande:
Af Hr von Hartmansdorffs den 7 dennes e. 111. på bor¬
det lagda motion, ang:de upphörande i vissa fall af expedi¬
tionslösen, synes det, som Hr von Hartmansdorffs mening
vore, att den nuvar. expeditionslösen hädanefter måtte upp¬
höra, i afseende på tvistemål eller de s. k. domboksären-
dena, men att motionären deremot icke ansett behöflig!,
att samma åtgärd vidtoges, beträffande öfriga expeditioner,
hvarföre lösen uppbäres, nemi. för intecknings- uppbuds-
och lagfarts- samt äktenskapsförords- och förmynderskaps-
ärenden, äfvensom för fastebref, gravations- och vederhäf-
lighetsbevis, m. m. d. Att meningen med denna motion är
god, vill jag icke bestrida; äfvensom jag antager, att den
härledt sig af den barm, Hr von Hartmansdorff äfvensom
mången annan erfarit derutaf, att det funnits en och annan
domhafvande, som varit nog pligtförgäten, att för den lump-
11a vinsten af några riksdalers lösen, onödigt uppskjuta mål
samt utfärda expeditioner, skrifna med mera gles och dra¬
gen stil, än expeditionstaxan bestämmer. Men då intet
menskligt företag finnes, sorn icke är underkastadt missbruk,
samt den af Hr von Hartmansdorff föreslagna åtgärd om pap-
persstämpelns införande i stället för lösen , i sig innebär ett
långt större ondt, än det Hr von Hartmansdorff velat före¬
komma; har jag funnit mig uppmanad att mot förslaget
göra några anmärkningar.
Ehuru visserligen minsta svårigheten skulle möta der¬
vid, att vid häradsrätter införa pappersstämpel i stället för
,3
Den it Mars e. m.
lösen, om elen ersättning bereddes vederbör, domhafvande,
som 3 punkten af Hr von Hartmansdorffs motion omnämner;
får jag dock anmärka, att svåra betänkligheter härvid före¬
komma, nemi. det i 4 punkten af förslaget antydda förhål¬
lande, att en del domhafvandes löner komme att under dess
nuvar. belopp nedsättas, enär man troligen skulle anse, att
en domhafvande, som ägde 4 ® 5,ooo r:dr r:gs inkomst,
kunde tåla någon minskning deri, hvilket blefve i högsta
grad obilligt, då nödigt är, att innehafvaren af en större
domsaga erhåller en inkomst, svarande mot hans arbete och
omkostnader, hvilka sistnämnda i en större domsaga äro så
betydliga, att ofta 2 ä 3,ooo r:dr åtgå till skrifvarebiträde
och reseköstnader i och för tjenslen; hvartill kommer, att
den föreslagna metoden väl möjligen innebär correctiv för
ett ondt, men icke för ett annat ännu större, det nemi., att
den domhafvande, som nu, då hans inkomster ersätta hans
möda och besvär, kan vara nog pligtförgäten att för en
slem vinning af några lumpna riksdaler, blottställa sig för
det svåra ansvar nu gällande expeditionstaxa bestämmer för
dc-n, som tager för stor lösen, ej skulle draga i betänkande,
alt, om hans inkomster minskades, på andia, möjligtvis
olagliga, vägar, söka förskaffa sig inkomster; hvarvid man
äfven bör taga i betraktande, att af högsta vigt är, det en
domhafvande är så lönt, att han äger sin fullkomliga utkomst,
så att han dels kan odeladt egna sig åt vården af det ho¬
nom anförtrodda embete, och att domareembetena, hädan¬
efter som hittills, af skicklige, förtjenstfulle män komma
att beklädas.
Beträffande åter Hofrätterna, så finnes ej ett enda skäl
för antagande af Hr von Hartmansdorffs förslag, enär de
invändningar, som mot lösens uppbärande vid häradsrät¬
terna kunde göras, att nend. ordföranden äger vinning der¬
af att målen uppehållas, här saknar all tillämplighet, då
ledamöterne icke uppbära någon del af lösen, utan den till¬
faller vederbör, expeditionshafvande; hvarvid äfven afseen¬
de derå bör fästas, att något exempel derpå, det expedi-
tionshafvanden, genom begagnande af alltför gles och dra¬
gen stil, fått uppbära större lösen, än hvartill han enligt
expeditionstaxan är berättigad, torde icke vid någon af Ri¬
kets Hofrätter kunna uppletas, — åtminstone icke inom
Svea Hofrätt för de sednast förflutna tio åren, — hvaraf
uppenbart är, att de vådor, som motionen afser att före¬
komma, icke vid Hofrätterna äro att befara; hvaremot ge¬
nom motionens bifallande högst menliga resultater, så val
för det allmänna, som tjenstgörare inom Hofrätterna blefve
en naturlig följd, hvilket jag genom följande framställning
hoppas kunna fullt ådagalägga.
Uti Svea Hofrätt finnas 8 ordinarie notarier, 4 civil—
och 4 brottmålsnotarie!-, eller en civil och en brottmåls¬
notarie för hvarje division. Att emedlertid deras antal är
Den 11 Mars e. ra.
79
alltför ringa, för atl kunna expediera ulla der förefallande
ärendet', liar erfarenheten lärt; hvadan K. Hofrätten, för
att afhjelpa denna blist, till protocollsförande begagnat en
mängd dels extra, och dels vice notarier, hvilka, till tjenst¬
göring indelade, haft sig ålagdt att expediera allt hvad till
deras protocoll hörde, så att såväl de, som ordin, notarier-
ne haft sin expedition att ansvara för, och alt någon skilnad
i de ordinarie och extra ordin, notariernas göromål icke före-
funnits. Att delta tjenstgöringssätt ej blott varit nyttigt för
extraordinarierne, utan äfven för ärendenas gång inom K.
Hofrätten, är uppenbart deraf, alt då i Hofrätten vanligtvis
afgöras 2,600 civila besvärsmål och ansökningar, och om¬
kring 1000 brottmål, lärer ingen på allvar vilja påstå, att
8 personer skola kunna ”rå med” att årligen expediera om¬
kring 3,6oo utslag, samt dessutom hvar och pn uppsätta ett
par hundra vidlyftiga protocoller. Borttager man lösen för
expeditionshafvanden, skulle högst få vilja till tjenstgöring
sig i Hofrätten anmäla, af skäl, att den ej sällan är så trä¬
gen, att expeditionshafvanden ofta nödgas betala för ren-
skrifning; och billigtvis kan ej fordras, att en extra-ordi-
narie ej blott skall hafva ingen lön och inga sportlar, utan
derutöfver af enskildta medel bestå omkostnader, för det
han får tillstånd alt arbeta. Häraf komme följden alt blif¬
va den, att Hofrätten, som nu har 8 ordin, notarier, kom¬
me att behöfva 3?, ordin, notarier, hvilkas lön, då den in¬
komst de af lösen förut haft skulle i lön inberäknas, icke
kunde bestammas under 800 r:dr för hvardera, eller sam-
manräknadt, en summa af 25,6oo r:dr b:co, i stället för det
obetydliga anslag, som nu lill notariernes aflöning i Hof¬
rätten utgår.
Enahanda förhållande, som af mig rörtde Hofrätten
anfördt blifvit, gäller äfven för kämners- och rådhusrätter¬
na i allmänhet, hvaraf jag endast får åberopa rådhusrätter¬
na i Stockholm, der omkring 2. å 3oo concursmål årligen
afgöras, hvilka alla expedieras af vice notarierne i magistra¬
ten, och som icke hafva annat arfvode, än lösen för de con-
cursdomar de expediera, men hvilka sannolikt upphörde med
all tjenstgöring, om hvarje medel alt af sitt arbete erhålla
någon förtjenst dem hetages.
Jag skall icke uppehålla R. och Adis dyrbara tid, för
att genom flera exempel visa otjenligheten och skadan af
Hr von Harlmansdorffs motion, hvaraf, om den antoges, en¬
da nyttan blefve, att statsverket betungades med dryga ut¬
gifter, då icke allenast antalet af de ordin, notarierne i Hof¬
samt rådhus- och kämnersrätterna, måste tre å fyrdubblas,
utan äfven göromålen för Statscontorets tjenstemän , dit stäm¬
plade pappersafgiften hädanefter skulle ingå, så betydligt
komme att ökas, att den af K. M. i Dess aflåtna nåd. propos.
om statsverkets tillstånd för Statscontoret begärda tillökning i
personal afen ledamot, en notarie, en canccllist och två
8 o
Den ii Mart e. m.
kammarskrifvare efter all anledn. komme att fördubblas,
samt alt de extra ordin, tjenstemännens lott, hvilken förut
är nog tryckande, blefve så svår, att knappt någon, utom
den rike, kunde hädanefter, — ägde han ock de mest löf¬
va nde anlag, — egna sig åt Statens tjenst.
Jag anhåller, att dessa anmärkningar må till Utsk. få
åtfölja remissen af Ur von Hartnaansdorffs motion.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Det är ganska sä¬
kert, att detina förändring, likasom hvar och en annan, skall
möta svårigheter; det gläder mig, alt den ledamot, sorn nyss
yttrade sig, anfört några, på det StatsUlsk. må komma i
tillfälle att jemföra fördelarna, å ena sidan, med svårighe¬
terna å den andra. Jag kunde icke höra alla de anmärk¬
ningar, som gjordes, och är således ur stånd att försöka en
vederläggning för ögonblicket; men jag utbeder mig att få
göra det framdeles, om det skulle behöfvas. Hvad jag kun¬
nat uppfatta, vill jag genast besvara. Ibland de handlingar,
som Frih. Cederström trodde mig hafva nämnt i min motion,
vore äfven lagfarter; men de finnas icke otnförmälda. Der
står: expeditionslösen för stämningar, kallelser, domar och
utslag. Det sades vidare, att om lönen skulle komma att
nedsättas för häradshöfdingarne, så skulle hända, att den,
sora nu har 5, o o o r: d r i inkomst, finge mindre.
Det är verkligen hvad jag åsyftar, ty under det förhållande
som nu är, nemi. att en Häradshöfding har 5,ooo r:dr, vilt
icke han, den ringaste domaren, blifva den högste eller Ju¬
stitieråd med 4°oo r:dr. Jag åsyftar, att aflöningen må stäl¬
las så, att domaren i första instansen önskar sig befordran
till den nästa o. s. v., hvarigenom de, som inträdde i Hög¬
sta Domstolen hade förut genomgått de lägre graderna och
vore mera erfarne. Nu händer, alt de som inträda i Högsta
Domstolen, blott såsom extra domare förrättat domarevärf,
hvilket icke måtte vara i sin ordning. Hvad åtgärden i det
hela beträffar, så tror jag, alt om hon infördes, skulle hon
medföra flera fördelar, än man nu kan förutse. Afskaffan-
det af expeditionslösen och cancelligebiihr inom Konungens
Cancelli, hvilket vid sista riksdagen genomdrefs, har redan
vid denna haft den goda verkan, att en ledamot kunnat
föreslå upphäfvande af en så dryg och obillig beskattning,
som lösen för fullmakter, transport-resolutioner m. m., hvil¬
ket varit ogörligt, om det gamla löningssättet qvarstått. Alta
tjenstemän veta, huru tungt dylika afgifter falla sig; — jag
har fått betala nära 3oo r:dr b:co för min sista fullmakt.
Det sades, att notarierne i Hofrätlerna skulle möjligen blif¬
va utan inkomster, om expeditionslösen afskalfades. I det
fallet borde Staten anslå löner åt dem, hvilket ofelbart skul¬
le kosta mindre än att anslå löner åt nya assessorer och hof¬
rättsråd, eliel' liela nya divisioner. Derest man icke, som
ord¬
D c o ii Mars e. m.
81
ordspråket lyder, vill stämma ån i bäcken; så nödgas man,
i stället för att betala små löner, utgifva större för högre
värdig beter.
Hr Ribbing, Arvid: Jag är till största delen före¬
kommen af den siste värde talaren; men måhända har nå¬
got undgått bans uppmärksamhet af hvad som anfördes
mot hans förslag, och som jag haft tillfälle att uppfatta.
Det var bland annat, att Hr von Hartmansdorff skulle be¬
gagnat som skäl för sitt förslag, att domare toge för hög
lösen. Detta har jag icke förnummit att han yttrat. Den
värde talaren förklarade emedlertid, alt sådant icke vidare
inträffade, sedan den nya expeditionstaxan blifvit utfärdad,
och att slikt för framtiden förebyggdes, om hädanefter, så¬
som hittills, tjensterna besattes med värdiga embetsman.
Denna uppställning håller icke profvet; ty om det va¬
rit värdige embetsmän hitintills, hvilka missbruk hade då
expeditionstaxan haft att förekomma? Hafva deremot sådana
funnits, huru kan begreppet derom förenas med att em-
betsmännen varit värdige? Men olämpligt blir det alltid,
att så ställa till för en embetsman, att hans fördel står i
strid med hvad som är rätt. Att söka förlika den ena par¬
ten med den andra, det är domarens skyldighet, både ef¬
ter lag och samvete; och orätt blir att ställa hans lön så,
att uppfyllandet af denna skyldighet gör honom en förlust.
Om det icke ansågs olämpligt, skulle jag kunna intyga det
förhållande, att mångfalldiga tvister hade kunnat förlikas
blott med uppoffring af den lösen, som parterne bort
erlägga.
Man har talat om den dragna stilen och sagt, det, en¬
ligt gammal praxis, hvarje rad skulle bestå af 7 stafvelser,
och hvarje sida af 24 rader. Hvar och en vet, att det kun¬
de rymmas att skrifva dubbelt så mycket. — Man har före-
speglat olägenheterna inom Hofrätterna, i afseende på no-
tarierne, sorn skulle sakna sin utkomst; men jag finner ej
för desse större olägenheter, än för tjenstemännen i Konun¬
gens Cancelli, der icke någon annan expeditionslösen finnes,
än den som ligger uttryckt i stämpeln å papperet, som skall
lösas. Det är verkligen påkostande, att ett så svårt förhål¬
lande skall äga rum, att, sedan man måhända med all om¬
sorg sökt åstadkomma, den noggrannaste rättvisa i sitt beslut,
man i bokstafven skall vara representant af egennyttan,
ty så ser det ut i de vanliga expeditionerne; och jag kan
icke annat än på det högsta instämma i Hr von Hartmans-
dorffs förslag.
Frih. Cederström: Jag begärde ordet, för att få
upplysa Hr von Hartmansdorff, att jag icke förklarade, att
lian bland den lösen, som skulle borttagas, upptog lösen för
lagfarlsärenden; och i afseende på hans anmärkning, att en
4 H. 11
Sa
Den ii Mars c. ra.
under-dotnare med 4 a 5,ooo r:drs inkomst icke vill blifva
förflyttad till Högsta Domstolen, får jag nämna, att i en så
stor domsaga får domaren vidkännas så betydliga utgifter
för resor, skrifvarebiträde och uppehälle vid tingsorterna,
alt han icke kan påräkna i behåll mer än 2,000 r:dr, hvil¬
ket väl ej tyckes vara för mycket, då man besinnar, att
domaren, i hvars hand allmänhetens väl och ve ligger, bör
väl lönas.
I afseende på Hr von HartmansdorfFs yttrande, att hell¬
re anslå löner till notarier än förnya assessorer, vilt jag näm¬
na, att dessa löner icke hafva något sammanhang med denna
fråga, emedan förhållandet är det, att i Hofrätterna äro
göromålen så många, att de icke kunna bestridas med det
nuvar. antalet af assessorer, hvarföre man varit nödsakad
att begagna 2 0 3 adjungerade ledamöter; af hvilken anledn.
K. M. föreslagit nya assessorater i Götha Hofrätt. — Jag
ber dessutom alt få fästa uppmärksamheten derpå, alt ge¬
nom det att lösen borttages, skulle extra-ordinariernes
lott blifva annu sämre; och i anledn. af det utaf Hr Rib¬
bing citerade exemplet af Konungens Cancelli, att lösen der
blifvit borttagen, får jag yttra, att hågen mycket aftagit att
tjenstgöra i Justitise-revisionen.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Jag får i afseende
på förevarande förslag taga mig friheten fästa motionärens
uppmärksamhet derpå, huruledes det skulle tillgå, ifall en
domare bevisar och ådagalägger, att han mellan det ena
tingets slut och det andra tingets början omöjligen kan med¬
hinna alla expeditioner. Deraf skulle ovillkorligen följa ett
af två, — antingen att domaren skulle förses med på stat
uppförde tjenstemän till biträde, eller också att expeditio¬
nerna aldrig blefve färdiga. Det ifrågavar. förslaget skulle
således blifva förenadt med nya embetsmäns tillsättande på
stat vid alla underdomstolar.
Hr von Hartmansdorff: På den sista frågan, hu¬
ru det går, när domaren icke blir färdig med sina utslag,
får jag blott svara, att parterne blifva dem utan. Det går
så, som jag hört berättas om en afliden domare, icke långt
härifrån, att emedan parterne ej någonsin utbekommo sina
utslag, så tog hvardera parten 2 vittnen med sig inför dom¬
stolen, hvilka afhörde domarens muntliga utslag. Som han
både var rättvis och lagklok, så rättade sig vanligen par¬
terne efter dessa muntliga besked; ty papperen fingo de
aldrig.
Frih. Raab, Adam Christian: Mer än en gång har
inom detta rum omtalats missbelåtenheten i landet; och då
jag i visst afseende vitsordar den, får jag förklara, att ett
bland skälen till detta missnöje torde kunna sökas i den
långsamhet, som rättsökande få röna. Hr von Hartmans-
dorlfs förslag åsyftar att befrämja fortskyndande af rätte¬
Den ii Mars c. m.
83
gångar. Då nu domarens lön till stor del beror på stam¬
ningarnas antal och expeditionernas mängd, misstanker man
mången domare att vara intresserad för befrämjandet af de
förra och föranledandet af de sednare, stundom genom den
åtgärd att ofta uppskjuta målen.
Det inträffar icke sällan, alt domsagor äro bortarrende¬
rade lill personer, sorn betala en viss summa; och att desse,
som skola lefva af förtjensten, söka att uppdrifva domsagan
till den högsta revenu, får man ej undra på. Jag skulle
tro, att om Hr von Ilartmansdorffs förslag bifalles, skulle
det vära ett medel att påskynda rättegångarna, ity att mån¬
ga uppskofs-ulslag undvekos; och jag tror ej, att målens
mängd skulle blifva så stor, som Hr Bråkenhjelm befarat,
att ej domaren skulle medhinna expeditionen mellan tingen.
Jag tror detta förslag vara rätta sättet att förekomma må¬
lens mängd.
Frih. Cederström, Anders: Jag kan icke neka, att jag
deltager för mycket i framgången af Hr von Ilartmansdorffs
motion, för att icke äfven jag skulle vilja, i anledn. deraf, yttra
några ord, ehuru hufvudsakligen förekommen af Frih. Baab.
Jag vill blott tillägga, i följd af Hr Bråkenhjelms framställ¬
ning, att förhållandet alldeles icke blir annorlunda, i hän¬
delse Hr von Hartmansdorffs förslag vinner framgång, än
det varit förut, ty domare äro nu ålagde att vid tingens
slut eller domlösen hafva utslagen färdiga; och förmodar
jag, att detta framdeles äfven blir deras pligt, i händelse de
få sina löner på ordin. stat. Mycket har blifvit klagadt öf¬
ver den långsamhet, som varit en följd af domstolarnas nuvar.
organisation, och denna klagan har tyvärr varit alltför sann;
och jag är öfvertygad, att om det ändamål skulle vinnas,
som nu sökes, hela landet derföre blifver Hr von Hartmans¬
dorff tackskyldigt.
Hr Bråkenhjelm: Jag får blott som svar erinra, att
det lärer vara omöjligt alt ålägga domare att skrifva mel¬
ån han hinner. Tendensen af motionen är, alt domaren
skall fä lön på stat; och deraf föijer, att han icke kan åläg¬
gas, att sjelf löna sina biträden, då expeditionslösen blifvit
honom fråntagen. Antingen mäste han då förses med på
stat lönade biträden, eller också skall expeditionslösen kom¬
ma honom till godo. Då domarens egen fördel icke står
som nu i ett så nära sammanhang med expeditionernas
utskrift och hastiga utlemnande till parter; så fruktår jag
det skulle blifva lätt att bevisa omöjligheten för domaren
att ensam medhinna all expedition.
Hr Ribbing: Jag skall icke länge upptaga tiden, utan
blott yttra några ord, i anledn. af den siste talarens fram¬
ställda mening, att det vore med domarens fördel förenligt
att hastigt afsluta och utskrifva de mål, som komma för
rätta. Hans fördel är emedlertid, att målen ofta åter och
84
Den 11 Mars e. m.
förekomma; ty för hvarje uppskjutet mål har han utslags¬
lösen, likasom då han afgör sjelfva hufvudsaken, och han
får på detta sätt mera expeditionslösen. Jag viii icke tro,
att detta skall inverka på mängden af domare, som hafva
samvete, men deras fördel är det att uppskjuta, ju mera
dess bättre.
Att, såsom Frih. Gederström, uppgifva hvad som bru¬
kas inom nugot visst embetsverk, eller det enas företräde
framför det andra, anser jag på detta rum icke lämpligt,
och att fråga skulle vara om löneförminskning, är ett miss¬
tag, ty endast fråga om lönens utgående på annat sätt, än
hittills skett, har uppstått.
Remitterades till StatsUtskottet.
Ånyo föredrogs Ilr von HartmansdorfFs, Aug., den 7
dennes e. m. på bordet lagda motion, om anvisande af ett
förskott till anskaffande af statistiska kartor öfver statsför¬
valtningens särskilda grenar.
Hr von Heland, Isaac Fredr.: Ehuru jag för min
del instämmer med den värde motionären om nyttan af de
kartor han föreslagit, får jag dock dervid göra några an¬
märkningar. Jag tror att de kunde göras mindre, än mo¬
tionären önskat, hvarigenom kostnaden för hela kartver¬
ket kunde blifva mindre, äfvensom priset å hvarje exemplar
lägre, genom hvilket sednare större afsättning skulle bere¬
das. Med all aktning för Capitaine Dreyers skicklighet,
tror jag icke, att hans tid tillåter honom att utarbeta con-
cepter till sådana kartor, och att han saknar de materialier,
som dertill fordras. I händelse StatsUtsk. skulle finna skäl
att tillstyrka étt anslag för att utarbeta dylika kartor, hvil¬
ka nu blifvit föreslagna, skulle jag vilja föreslå, att verk¬
ställigheten uppdrogs den personal, hvars yrke det är att
författa kartor, och som, genom en mångårig erfarenhet,
dertill äger en erforderlig skicklighet, samt dessutom redan
barde flesta af de vidlyftiga materialier, som fordras till ett
sådant arbete: jag menar Topographiska corpsen.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: De anmärkningar
Hr von Heland gjort mot mitt förslag, hafva väsendligast
varit riktade mot kostnaden derföre. Den kostnad jag
uppgifvit, är i öfverensstämmelse med den skriftliga uppsats,
som Capitaine Dreyer lemnat, och hvilken hvar och en kan
se på bordet, der den nu ligger. Om kostnaden icke blifver
större, än Hr Dreyer uppgifvit; så inser jag icke något skäl,
— herrarne torde erinra sig att priset var 2 r:dr b:co — att,
då man för en så ringa betalning kan få en karta på 6 im-
perialark, göra henne mindre. Blir nu kartan så stor, så
skulle den, som angår t. ex. armeen, kunna upptaga icke
allenast officerarnes, utan äfven underofficerarnes boställen
och måhända hvarje soldattorp. I sådant fall blefve kartan
Den ii Mars e. m.
85
fullständig för hvarje förvaltningsgren. Det är icke menin¬
gen, att en sådan karta skrälle varda blott en resekarta; inen
ville någon begagna henne dertill, sä kunde hon, för att
icke vara svår att medföra, delas i flera stycken, efter or¬
terna, som den resande besökte. Om kartan, endast hon
blifver sådan jag åsyftar, författas af Capitaine Dreyer eller
Topographiska corpsen, är mig likgiltigt: men om verket
varder dyrare och sednare färdigt, dymedelst att det öf-
verlemnades till Topographiska corpsen; så anser jag det
vara skada och ingen fördel att öfverflytta åtgärden från
den förre till den sednare.
Ilr Heland: Den siste värde talaren fruktar, att, ge¬
nom arbetets öfverlemnande till Topographiska corpsen, tid
derigenom skulle förspillas; jag tror tvertom; det är nemi.
lättare för nämnda corps, som äger tillgång på större per¬
sonal, dels af egne, dels af aromens officerare, hvilka der
årligen söka arbete, att på kort tid utarbeta concepter till
ifrågavar. kartor. — Jag ber att till mitt förra yttrande få
tillägga, alt hvarom jag här talat, rörer egentligen concep-
tet; sedan detta är färdigt, må det för min del gerna öf-
verlemnas att gravera åt Capitaine Dreyer, och då man sett
flera vackra kartor utgångna från General-stabens lithogra-
phiska inrättning, är jag fullt förvissad, att ifrågavar. kar¬
tor, graverade derstädes, skulle motsvara närvar, tids höga
anspråk på kartor i allmänhet.
Hr Hjerta, Lars: Jag hemställer till de 2:ne siste vär¬
de talarne, huruvida icke, i händelse Ständerne skulle bi¬
falla den nu föredragna motionen, det sedan må blifva en
sak, som beror af vederbör, att bestämma, antingen arbetet
skall uppdragas åt Hr Dreyer eller åt Topographiska corp¬
sen, och huruvida R. o. Ad:s tid nu må behöfva borttagas
med conversation om det ämnet.
Hr von Hartmansdorff: Jag tror mig redan förut
hafva sagt, att verkställigheten borde öfverlemnas till hvar
och en förvaltningschef. 1 sådan händelse blefve saken väl
lättast och bäst verkställd. På honom lärer det också an¬
komma att utse någon tjenlig person att författa conceptel
till kartan, och hvartill i min motion är upptagen en sär¬
skild summa, lika stor som för gravyren.
Remitterades till StatsUtskottet.
Piemitterades till StatsUtsk. nedannämnda den 7 dennes
på bordet lagda motioner, nemi.:
Hr von HartmansdorfFs, Aug., om beviljande af åtskil¬
liga utaf allmänna verk begärda, men ej af K. M. äskade
anslag;
Gr. Gyldenstolpes, Anton Gabriel, örn understöd för
ångbogseringen å Götha canal;
86
Den 11 Mars e. m.
Densammes, om undersökning rör:de den löneinkomst,
som genom lösen för fullmakter, förordnanden eller afsked
tillfaller tjenstemän vid särskilda verk, magistrater, m. m.
Ånyo föredrogs Hr von Knorrings, Carl Henr., den 7
dennes e. m. på bordet lagda motion, om anslag till ullcul-
turens uppmuntran.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, upp¬
läste följande:
Då jag hade den äran att göra motion i samma ämne,
kände jag ännu ej, att Frih. von Knorring hade för afsigt att
afgifva en sådan. Jag förenar mig nu fullkomligt i den af
Hr von Knorring väckta motion och den af honom fram¬
ställda önskan, att R. St. ville bevilja ett anslag, ej blott
till inrättandet af ett ullsorteringscontor med löneanslag för
dervid anställda sorterare, utan ock till inrättande af u11—
magaziner och ett ulldiscontcontor i Malmö. Såvida vi haf¬
va någon mening med att bringa våra klädes- och yllefabri¬
ker till någon täflan med de utländska, torde det vara af
vigt, att vi sjelfve söka kunna producera råämnet för den¬
samma. Det torde vara en verksak, alt man i Skåne isyn¬
nerhet egnat sig åt ullculturen; och då det ej blott redan
ensamt producerar nästan lika mycken lin ull som de öfriga
landskaperna i Riket tillsammantagna, utom det att dess för
denna eultur mera passande klimat gifver anledn., att den¬
na produetion med tjenlig uppmuntran skall stiga än högre:
synes mig ingenting billigare, än att man beviljar innevå-
narne i denna provins samma förmåner, som i de närmast
Norrköping belägna; att man, genom anslag till dertill er¬
forderliga inrättningar, sätter dem i tillfälle att, utan för¬
lust, kunna fortsätta denna industrigren, att, utan att be¬
höfva transportera sin ull till Norrköping, kunna utan för¬
lust försälja den i Malmö, eller i brist på antagliga anbud
kunna upplägga den. Hvad förlust det skall medföra för
ullproducenterna i Skåne, örn de skola på speculation föra
sin ull till Norrköping, bevisar ett factum för några år se¬
dan, då en producent derifrån nödgades hemföra— om jag
ej missminner mig — tiotusen skålpund oförsålld ull, eme¬
dan han ej ville sälja den till det underpris', hvartill ullför-
brukarne i Norrköping trodde sig genom den brydsamma
ställning, hvari han genom transportens längd och deras
missbjudning var försatt, sköla tvinga honom. Jag vet, att
en ansökning af ullproducenterne i Skåne, i följd af detta
missöde, blef inlemnad till K. M., med anhållan om under¬
stöd af Staten tili inrättande af ullconlor m. m. uti Malmö;
men den fick afslag. Jag hoppas, ifall R. St. skulle bevilja
anslag i detta ändamål, det då ej skall möta några hinder.
Hvad sednare delen af min motion angår, eller att samma
förmåner måtte beviljas de klädes-och yllefabriker, som fin¬
Den ii Mars e. ra. 87
nas eller tomma till stånd i Skåne eller någon annan af Ri¬
kets provinser, som dem, hvilka redan finnas i Norrköping;
så tror jag det har allt skäl för sig, då man ej lärer haf¬
va för afsigt att lemna några fabriksägare monopolium, utan
att upphjelpa industrien i hela Riket.
Remitterades lill StatsUtskottet.
Vidare föredrogs Hr Munck af Rosenschölds, Nils Ru¬
dolph, den 7 dennes e. m. på hordet lagda motion, om in¬
rättande af ett ullsorteringscontor i Malmö, m. m.
Hr Munck a f Rose n s c h ö 1 d, Nils Rudolph, an¬
höll, att denna motion måtte få åtfölja Hr von Knorrings
nyss remitterade motion.
Remitterades till StatsUtskottet.
Ånyo föredrogs Hr Munck af Rosenschölds, Nils Ru¬
dolph, den 7 dennes e. m. på bordet lagda motion, om in¬
dragning af stående arme'en, samt förändrad organisation af
beväringen.
Hr Munck a f Ro s e ns eli ö I d, Nils Rudolph: Då
jag icke förmodade, att denna min motion skulle så snart
till remiss förekomma, får jag anhålla att framdeles få af¬
lemna, för att till Utsk. åtfölja, hvad jag i detta ämne kan
hafva att tillägga.
Remitterades till StatsUtskottet.
Till SlatsUtsk. remitterades nedannämuda den 7 dennes
e. m. på bordet lagda motioner, nemi.:
Hr Munck af Rosenschölds, Nils Rudolph, om medel att
göra Helge Å flottbar för timmer;
Hr von Troils, Emil, om inrättande af ett särskildt em¬
betsverk, i och för alla land- och vattencommunicationer;
Densammes, om ränlepersedlarnas förvandling tillståen¬
de penningeränta.
Vidare föredrogs Hr von Troils, Emil, den 7 dennes
e. m. på bordet lagda motion, om upphäfvande af bergsla¬
gernas särskilda friheter.
Hr Frih. o. Landtm, föreslog remiss af denna mo¬
tion till StatsUtskottet.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag förmodar, att
denna motion bör höra till Ekon.Utskottet.
Hr Frih. o. Landtm, lät uppläsa Hr von Troils nu
föredragna motion.
Frih. von Kraemer, Robert: Jag får äran upplysa,
att likartade motioner, som den ifrågavar., blifvit till Ekon.-
88
Den ii Mars c. m.
Utsk. remitterade från de andra Stånden, och tror således,
att äfven denna hör dit.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Om jag icke bedrager mig,
så är det Hr von Troils motion rör:de bergslagerna, som nu är
föredragen. I händelse den värde motionären är närvar.,
utber jag mig hans förklaring, huruvida han menar den
rotering, som utgår med extra rotering, eller den ordin,
noteringen. 1 den händelse han icke är närvar., synes mig,
sotn denna motion Lomme att förvisas till flera Utsk.; ty
denna fråga är af helt annan beskaffenhet, än den allmänna
frågan. Den allmänna Lågan är den ekonomiska, — hvad
fördel jernhandteringen kan draga deraf, att bergslagerna
existera, — då deremot den första rörer jordens beskattning
och allmänna utskylder inom dessa orter emot andra orter.
Jag erkänner, att jag icke vet, om frågan rörer det ena el¬
ler andra af dessa ämnen, eller båda delarna. I förra hän¬
seendet, eller om den är af statsekonomisk natur, bör man
bemärka, att det finnas flera förhållanden i olika orter, som
det varit önskvärd!, alt motionären vidrört. I motionens
nuvar. skick, torde den böra remitteras till Ekon.-och Stats-
Utskotten.
Gr. Frölich, David: Jag anhåller, att den nu före¬
dragna motionen måtte ytterligare få hvila på bordet.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då, enligt §:n
Riksd.Ordn., hvarje väckt fråga kunde blifva bordlagd,
samma §. likväl föreskrefve, att den i nästa plenum borde
remitteras, hvarföre Hr Landtm, icke ansåg någon vidare
bordläggning af ifrågavar. motion nu kunna äga rum. Hvad
frågan åter anginge, om hvart motionen borde remitteras;
så hade Hr Landtm, föredragit den såsom föremål för re¬
miss till StatsUtsk., derföre att den innehölle förslag, att
bergslagernas särskilda friheter skola upphöra. Då bergsla¬
gernas friheter egentligen bestode i frihet från onera, hvilka
eljest skulle utgöra statsinkomst, hade Hr Landtm, trott må¬
let tillhöra StatsUtsk., helst då motionen föreslog, att der¬
efter först rättigheten till alla slags jernsmiden skulle vara
öfverallt lika fri. Afstyrkle Utsk. motionen, förfölle äfven
sednare delen; hvaremot, om Utsk. tillstyrkte den, det äg¬
de tillfälle och skyldighet att sammanträda med Allm. Be¬
svärs- och Ekon.-Utsk., för att pröfva sednare delen.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Efter fråga upp¬
stått, hvart remitteras bör, får jag anhålla, att den frågan
må hvila på bordet, i öfverensstämmelse med samma 49 §•
Hr Ribbing, Arvid: Der står i 49 §:n: ”uppstår frå-
”ga om eller hvart remitteras bör, kan denna fråga blott
”för den plenidngen läggas pa bordet; men i nästa plenum
”skall beslut ovägerligen fattas.” Då således den af Hr Brå¬
ken-
Den ii Mars o. m.
89
kenhjelm framställda fråga, om eller hvart remitteras shall,
han hvila till nästa plenum; så måste deraf följa, att äfven
hufvudsaken kan hvila, och jag förenar mig med Gr. Frö¬
lich i hans anhållan derom.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att sedan nu fråga
uppstått om hvart motionen borde remitteras, och skiljakti¬
ga meningar derom yppats, samt denna fråga blifvit af tvän-
ne ledamöter hegard på bordet; koinrne den att der hvila
till nästa föredragning.
II. Ex. Hr Gr. L öwenhjelm, Gustaf: Ett enskildt
samtal hindrade mig att uppstiga för att understödja Hr von
Troils motion, angrde anställande af en embetsmanna-corps
för communicationer inom landet till lands och vatten. En
sådan civi) ingenieur-corps stiftar i Frankrike oberäknelig
nytta, upprättas nu i flera länder och skulle storligen gag¬
na lins oss, der otroliga capitnler och arbetsstyrka årligen
bortkastas i brist af vettenskaplig ledning vid de allmänna
constructioner, som i landsorterna företagas.
Detta anförande skulle till StatsUtsk. åtfölja Ilr von
Troils till samma Utsk. nyss remitterade motion, om in¬
rättande af ett särskildt embetsverk i och för alla land-och
val te ncommunica tioner.
Vid förnyad föredragning, remitterades till StatsUtsk.
Hr Reutersvärds, Pehr Adam, den 7 dennes e. m. på bordet
lagda motion, ang:de pension för Secreteraren i Musikaliska
Academien P. Frigel.
Ånyo föredrogs Hr Reutersvärds, Pehr Adam, den 7 den¬
nes e. m. på bordet lagda motion, angrde förändrade grun¬
der för nytt contracts uppgörande vid i844års slut, angrde
mötespassevolancen.
Hr af Dalström, Gustaf Jacob: Jag vill icke upp¬
taga R. o. Adrs tid med några anmärkningar vid ifråga-
var. motion. Jag vill blott fästa mig vid en punkt, deri
jag anser någon rättelse böra äga rum. Motionären har an¬
sett, att endast 5 rrdr 16 sk. behöfdes för en soldats under¬
håll under mötestiden. Jag fruktar, att häruti ligger nå¬
gon irring, och att motionären endast haft afseende på sol¬
datens directa underhåll med proviant, men icke tagit i be¬
räkning sjukvårds- och transportkostnader m. m. Jag har
ansett mig böra nämna detta, på det att Utsk. dervid må
fästa sin uppmärksamhet.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Jag tror, alt den siste yär-
de talaren har orätt deruti, att någon missräkning ägt rum;
jag skulle snarare tro, att motionären räknat nog högt, då
lian trott, att den afgift, som skulle tillkomma rotarna, skul-
4 H. 12
Den ii Mars c. m.
Je stiga stort öfver 4 r:dr. Men jag tror, att lian än mera
missräknat sig uti att göra denna fråga till ett vidlyftigt öf-
verläggningsämne; ty i händelse det skulle uppstå fråga om
upprättande af nya contracter, så skulle måhända derige¬
nom mindre fördelar uppkomma för armeen i och för det
ändamål den siste talaren afsett, än om hela frågan för
närvar, undertryckes.
Remitterades till StatsUtskottet.
Till StatsUtsk. remitterades Gr. Sparres, Carl, den 7
dennes e. in. på bordet lagda motion, om afskrifning af und-
sältningsfordringar i Norr- och Westerbotten, m. in.
Ånyo föredrogs Gr. Spens’s, Carl Gustaf, den 7 dennes
e. m. på bordet lagda motion, ang:de förändringar i upp-
bördsför fattningarna.
Ilr Frih. o. Landtm, yttrade sig böra fästa motio¬
närens uppmärksamhet derpå, att hans skrift innehölle mål
af olika beskaffenhet, hvilket vore stridande emot 5i §:n
Riksd.Ordn.
Gr. Spens, Carl Gustaf: Ändamålet med min mo¬
tion är förkortande af den långa tid, som i Sverige åtgår
från och med mantalsskrifningen om hösten i83g för upp¬
bördsåret 1840 och lill dess landsböckerna den 1 Juli 1842
öfverlemnas till K. Kammarrätten; — och minskning i det
myckna embetsmanna-besväret, utan motsvarande större con-
troller. I en motion, som på detta sätt försöker omfatta
hela vårt uppbördsverk, måste förekomma flera särskildta
mål. Jag har trott, att de, genom sitt gemensamma förhål¬
lande till uppbördsverket, skulle äga tillräckligt samband för
att kunna i ett sammanhang remitteras till Stats- o. Bevilln.-
Ulsktn och slippa splittras; men jag erkänner gerna, att det¬
samma kan vinnas, om R. o. Ad. tillåter mig att omskrifva
mitt anförande, på det sätt, att jag i en hufvudmotion upp¬
tager de egentliga skälen, och sedan afskrifver hvar §. för
sig på ett särskildt ark såsom bilagor. Om detta är mera
enligt med saken eller conslitutionens bokstaf lemnar jag
derhän» Denna säger, att flera mål af olika beskaffenhet icke
få förenas. Delta är ett så mångtydigt ord, att jag icke vill
upptaga R. o. Ad:s tid med att söka försvara mig i delta
afseende, utan anhåller blott, att sjelf få tid, för att, så fort
sig göra låter, inkomma med motionen i ett annat skick.
R. o. Ad. biföll, att Gr. Spens må i den föredragna
motionen göra de rättelser, lian förklarat sig villig att göra.
Piemitterades till StatsUtsk. nedannämnda den 7 dennes
e. m. på bordet lagda motioner, nemi.:
Ur von Gerdtens, Gustaf, cm indragning af några syss¬
lor vid Tullverket;
Den ti Ulan e. m.
Hr af Forsells, Carl, om anslag till inköp af instru¬
mentm1 för anställandet af systematiskt ordnade meteorolo¬
giska observationer öfver hela Riket;
Hr von Moltzers, Anders Joli. Fredr., om ökade löner
för Högsta Domstolens ledamöter;
Densammes, om förändring i stadgaudena om uppbör¬
den inom Stockholms stad;
Hr Rosenblads, Bernh., om medel till den fina ullcul-
lurens upphjelpande.
Ånyo föredrogs Hr Rosenblads, Bernh., den 7 dennes
e. m. på bordet lagda motion rörtde städernas tolag.
Hr Frih. o. Landtm, föreslog remiss af denna motion
till StatsUtskottet.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag kan icke er¬
inra mig från föregående riksdagar, huruvida detta mål va¬
rit beliandladt i StatsUtsk. eller Ekon.Utsk., eller måhända i
beggedera. Jag tror svårligen, att det kan höra till Slats-
Utsk. egentligen, måhända snarare till Bevilln.Utsk. och
Ekon.Utskottet.
Hr Ribbing, Bengt: Jag tror säkerligen, att denna
sak är afhandlad i Konungens propos., ang:de förslag till
ny tulltaxa, och lärer motionen sålunda böra remitteras till
Be villo. Utskottet.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Jag får biträda Hr
Ribbings yttrande, att i den remiss, som blifvit gjord af
förslaget till ny tulltaxa, är denna sak upptagen, och kom¬
mer således att behandlas af Bevilln.Utsk. Jag tror derföre,
att denna motion äfven borde remitteras dit.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då motionären fö¬
reslagit, att städerna af statsmedel skulle erhålla ersättning
för tolagen, Hr Landtm, trott målet tillhöra StatsUtskottet.
Uppå derefter framställd propos., blef Hr Rosenblads
nu föredragna motion till StatsUtsk. remitterad.
Remitterades till StatsUtsk. nedannämnda den 7 dennes
e. m. på bordet lagda motioner, nemi.:
Hr Dahlfeldts, Carl Ludv., att de 124tunnor domkyrko-
spanmål, som hittills från Hernösands stift lill Upsala dom¬
kyrka utgått, måtte för framtiden få komma stiftet tillgodo;
Ur Rosenqvists, Fredr. Leonh., om upphafvande af det
s. k. hofveriet till vissa, boställen;
Densammes, om sammanslående af K. Svea och 2:dra
Lifgardes-regtterna, m. m.
Föredrogs ånyo Hr Rosenqvists, Fredr. Leonh., motion
om Lifbevärings-reg:tets upphörande, samt deraf följande
åtgärder.
91
Den ii Mari e. m.
Gr. Lewenhaupt, Mauritz: Jag skall ej upptaga en
dyrbar tid med att nu ingå uti en speciel undersökning af
Hr Piosenqvists föredragna motion. Jag gör det så mycket
mindre, som jag har någon anledn. tro, att ämnet för den¬
samma, på annan väg derstädes väckt, redan lärer vara el¬
ler redan varit under bearbetning inom StatsUtskrs utgifts-
afdelning. Jag anser mig derföre handla rättast, då jag upp¬
skjuter allt utförligare ordande i saken , till dess Sagda Utsk:s-
betänk. öfver densamma till Ståndet inkommer. Jag in¬
skränker mig således för närvar, endast lill den önskan och
anhållan hos Vällofl. Utsk., att det, vid pröfvahdet af Hr
Rosenqvists nu ifrågavar. motion, i förening med möjligen an¬
dra utaf samma syfte, benäget ville taga kännedom af de
yttranden, som under sist förlidna riksdag, då ett med sag¬
da motion nära beslägtadt project af en ledamot inom detta
Stånd väcktes, af flere värde talare afgåfvos, bland hvilka
jag får äran nämna Gr. C. F. Horn, Hr Dalman och nume¬
ra aflidne Gr. O. Cronhjelm. Huru desse herrar ansågo
saken, inhemtas af deras yttranden, som igenfinnas: Gref-
varne Horns och Cronhjelms, uti R. o. Ad:s prot. sagde
riksmöte, delen 2, pag. 267 och 268; samt Hr Dalmans
och ytterligare Gr. Cronhjelms, i u:te delen, pag. 3g3
och 3g4.
Hr von Heland, Isaac Fredr.: Motionären har in¬
delat sin motion i fyra punkter. Iden i:a föreslår lian, att
Lifbevärings-reg:tet skall indragas och oflicerarne ställas på
indragningsstat; deruti kan jag naturligtvis ej yttra mig.
I den 2ta, att beväringsmanskapet skall exerceras af gnrdes-
reg:ternas officerare, uti denna punkten åsidosätter jag äf¬
ven mitt omdöme; men i den 3:dje, att de indragna Lifbe-
värings-ofiicerarne skulle biträda vid beväringens exerceran¬
de. Denna punkt tror jag står i strid med den första, der¬
uti föreslås, att reg:tet skulle upphäfvas, och likväl skulle
oflicerarne, sedan de mistat måhända någon del af sina in¬
komster, göra samma tjenst, som förut. I samma punkt fö¬
reslår motionären, att beväringen från norra delen af Stock¬
holms län samt Roslagen skulle exerceras i Norrtelje, och
den från den södra i Södertelje. Härigenom tror jag inga¬
lunda motionären skulle vinna sitt ändamål att bespara nå¬
got för Staten. Jag har gjort mig underrättad, att marsch¬
kostnaden till och ifrån mötet år i83g för hela beväringen
af Stockholms län uppgick till 1080 r:dr.
Efter motionärens förslag skulle följande utgifter er¬
fordras:
Anslag för en gång:
2lne trossbodar vid Norr- och Södertelje å
5ooo r:dr 10,000.
transport af nuvar. effecter lill nämnde bodar 100. fo iQo
Den ii Ma rs c. m.
?.:ne förrådsförvaltare, hvardera h 400 . .
biträde vid klädernas piskning och vä-
Årliga anslag:
800.
drande från nial .
underhåll af trossbodarna
100.
100.
transport af tält in. m., som årligen måste
upptagas från stora förrådet, fram och åter 66: 32.
rese-ersältning åt en generalsperson för bröd¬
mönstringar 66: 32.
beviiringens marschkostnad till nämnde mö¬
tesplatser, minst hälften af den nuvar. 5oo. t ggg
utom ersättning lill de personer, som uppläto sina ägor till
exercis-platser. På detta sätt skulle, enligt Hr Rosenqvists
förslag , Staten få vidkännas en ökad uppgift af circa
600 r:dr.
I 4-'de punkten föreslås, att i mån af Lifbevärings-offi-
cerarnes afgång skulle beväringen norr om Stockholm och
i Roslagen exerceras af officerare vid Uplands reg:te, och
Södertörns beväring af Södermanlands reg:ts officerare. (Hvar
eller hvilka, som skulle exercera beväringsmanskapet från
vestra delen af Stockholms län eller Eckerö och Svartsjö¬
landet, omnämner ej den värde motionären). — Ehuru det¬
ta visserligen icke är ogörligt, skulle flera olägenheter deri¬
genom uppstå; det kunde således hända, att befälet vid ett
compagni utgjordes af en capitaine vid f. d. Lifbevärings-
ieg:let med subalterner af Uplands; och vid ett annat af
en capitaine af Södermanlands med f. d. Lifbevärings reg:tets
subalterner; samt slutligen cn major vid gardet, hvilken,
såsom befälhafvare för Stockholms stads beväringsmanskap,
måhända äfven linge befälet öfver dessa från hvarandra så
aflägsna compagnier. Af dessa skäl får jag vördsamt afstyr¬
ka Hr Rosenqvists ifrågavar. motion, så vidt den rörer de i
densamma upptagna 3:dje och 4;de punkterna.
Remitterades till StatsUtskottet.
Vid förnyad föredragning, blefvo nedannämnda den 7
dennes e. m. på bordet lagda motioner remitterade till Stats-
Ulsk. nemi.
Hr Rosenqvists, Fredr. Leonhard, örn rättighet för Ilof-
mästaren Meunier att återfå och under hans återstående
lefnad bibehålla den lön, som han hade år 180g;
Gr. Mörners, Carl Göran, 0111 nedsättning uti afgiftCr-
na, som utur sterbhus utgå;
Densammes, om bergsfogde-tjensternas afskaffande;
Hr d’Orchimonts, Willi. Albrecht, om förbättrade lö¬
nevillkor för en del af Landtstatens tjenstemän.
Ånyo föredrogs Hr von Stnhls, Emil, den 7 dennes
e. m. på bordet lagda motion, ang, förändrad reglering af
Den ii Mars c. ra.
consulad-distrieterna, samt consulad-afgifternas upphöran¬
de m. m.
Hr Oxehufvud, Göran Adolph: Hr von Stahls
motion afser en betydlig lättnad för Svenska sjöfarten, och
jag instämmer så mycket hellre i hans åsigt, sorn jag i den
motion jag hade äran i ett föregående plenum väcka, före¬
slog en dylik åtgärd, utan att derföre kunna uppgifva nå-
g9t förslag för verkställigheten, enär jag blott behandlade
princip-frågan i min motion. Hr von Stahl har i sin mo¬
tion anfört som skäl för en förändrad organisation, bland
annat, alt ordinarie consulat-platser å utrikes orter ofta
blifvit besatta med mindre väl kände personer, som inne¬
haft sådana platser i det samhälle, der de skulle bevaka
Sveriges intresse, att de knappast blifvit af dessa samhällen
erkände. Delta är jag skyldig att vitsorda såsom en obe¬
stridlig sanning, likasom att fästa Utskts uppmärksamhet å
detta förhållandes menliga inflytande på vår sjöfart. Då
ett fartyg ankommer till främmande hamn, anlitas i första
rummet den auctoritet, som af dess lands regering är ditsatt
för att bevaka handelsintresset. Örn nu denna person icke
har något anseende på stället, eller älvi så knappa omstän¬
digheter, att han behöfver anlita skepparen för att kunna
lefva; så torde lätt inses, huru litet biträde skepparen kan
vänta sig, då någon tvist uppstår med mäktiga handelshus
på stället. Deremot, är denne consul en aktad pjerson, en
förmögen handlande, vare sig Svensk eller af hvilken nation
som helst; så har skepparen ett mäktigt biträde att förvän¬
ta. Den nya organisation, Hr von Stahl föreslagit, är gan¬
ska enkel, åsyftande att, i stället för det vi nu hafva 72
consuler, skulle vi ej behöfva mer än något öfver 20. Han
har dervid gjort åtskilliga indragningar, hvilka jag för min
del gillar, blott med ett undantag, nemi. indragningen af
generalconsulatet i Monte Video. Jag tror ej, att tiden är
väl vald för denna indragning, just då Svenske handlande
för första gången börja att mer och mer rikta upp¬
märksamheten ditåt. Sannt är, att en general-consu! der un¬
der flera år varit tillsatt, efter att icke hafva blifvit erkänd
i Buenos Ayres, och derföre flyttade till Monte Video med
betydlig aflöning, ehuru visserligen icke till mycken nytta
för Svenska handeln; men anledn. är att förmoda, det han
kommer aLt vara nyttig just derigenom, att han riktat köp¬
männens uppmärksamhet på de fördelar, som Svenske hand¬
lande kunde finna på stället; och jag tror mig känna, att
flera fartyg, till följe af dessa upplysningar, gått dit från
Götheborg. Af sådan anledn. tror jag icke, att lätta tiden
är inne för denna indragning.
För öfrigt skulle jag bedja få fästa Utskrs uppmärksam¬
het derpå, huruvida det icke skulle vara lämpligare att
ställa alia våra consuler under Statsministern för utrikes
Den u Mars c. m.
ärendena, i stället för att de nu lyda under Commerce-
colltm. Skälet härtill är, att jag förmodar, att Svenska
diplomatiens, likasom många andra länders, sedan den all¬
männa freden inträffat, hufvudsakliga göromål borde vara
riktade att befrämja det lands handels-intresse, som de re¬
presentera. Jag tror således, att consulernes ställande under
Statsministern för utrikes ärendena icke vore olämpligt; och
icke heller skulle jag tro, att man derigenom ålägger våra
ministrar ett för dem främmande göromål, emedan jag hål¬
ler före, att den hufvudsakliga delen af diplomatien bör
vara att befrämja handelsintresset.
Ytterligare skulle jag bedja Utsk. att förskaffa sig upp¬
lysningar, huru det förhåller sig med Svenska och Norrska
consulad-afgifterna. Då torde Utsk. få erfara, att de Sven¬
ske handlanderne betala högre afgifter än de Norrska, och
att den Norrska sjöfarten i allmänhet har större fördelar, än
den Svenska. Jag tror deremot, att om det förslag, som Ol¬
von Stahl afgifvit, skulle vinna Ständernes bifall, och con-
sulerne komma att aflönas af handels- och sjöfartsfonden,
med den indragning, som tillika är föreslagen, skulle stor
lättnad beredas för Svenska handeln, och att Norrska natio¬
nen skulle gerna dela samma afgifter, som den Svenska, eller
aflöna consulerne till hälften, enär deras sjöfartsvinst är
större än den Svenska, så snart de slippa de tryckande di-
recla consulsafgifterna och de dermed förenade olägenheter
för en befälhafvare i främmande hamnar. Jag anhåller, att
detta mitt anförande må få åtfölja remissen till Utskottet.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Jag för¬
ordar Hr von Stahls förslag. Consulad-tjenster äro af vigt
för vår handel. Visserligen förhåller sig dermed, som med
mycket annat, att de handlande och navigerande, då de ic¬
ke äro i betryck, icke beakta värdet af consulat-biträde,
men ropa dess högre derpå, när nöden tränger. Den af Hr
von Stahl föreslagna organisation är ganska ändamålsenlig.
Correspondancen med 70 å 80 i Europa spridda consulater,
betungar onödigtvis det styrande verket; och i mån af cen¬
tralisation, blir ali öfverstyrelse mera systematisk. Consuler¬
nes aflönande af handels- och sjöfartsfonden, är bättre än
det nuvar. Uppbärandet af consulad-afgiften leder stundom
till ett otjenligt förhållande mellan skepparen och consuln.
— Jag af viker från Hr von Stahl deruti, att desse general-
consuler skulle förmenas att drifva handel; delta bör, som
jag tror, bero af den auetoritet, under hvilken de komma
alt stå. Vi äga för närvar, i Europas hamnar Svenske con-
suler af stor förmögenhet och af den högsta respectabilitet,
men hvilka icke skulle behålla consulsbefaltningen, om de
skulle frångå sina handels-affärer.
Hvad åter angår vice-consulerne, så har Hr von Stahl
alldeles rätt deruti, att de böra exelusive väljas bland
96
Den ii Mars c. m.
landets infödingar, som eftersträfva sådana befattningar. Det
är en heder för dem att representera Svenska flaggan på sin
ort, och bestrida derföre gerna sysslan, utan annan retribu¬
tion, an cancelligebulir för vissa underskrifter. — Huruvida
consulaterna böra lyda under Utrikes- eller Finance-depar-
tementet, är en fråga, som i andra stater är olika ansedd,
och hvars afgörande vi böra åt Regeringen öfverlemna. —
Visst är, att consulerne böra taga ledning af missionerna.
Vid min åt dem städse cgnade verksammaste omsorg har
jag alltid funnit dem högst belåtne med sådan ledning.
Jag afviken ytterligare från Hr von Stahl deri, att 3:ne
general-consulater synas mig nödiga i Frankrike, nemi. en
för Canalen, en för Vesterhafvet och en för Medelhafvet.
Hr Nordensköld, Otto Gustaf: Jag tror att En¬
gelska Regeringen på tvä sätt betalar sina Consuler; de sorn
icke handla, hafva större lön, än de söm idka handel. Det¬
ta är det rätta. I allmänhet tror jag det vara bättre att
hafva consuler, som uppbära lön, men icke handla; ty deri¬
genom blir man qvitt många tracasserier. Jag ber, att det¬
ta yttrande må till Utsk. åtfölja.
Hr von Stahl, Emil: Då jag haft den lyckan finna
min motion understödd af tvänne värde ledamöter af Hu¬
set, skall jag icke längre uppehålla tiden med att orda der¬
öfver, men ber att få upptaga ett par anmärkningar.
Hr Oxehufvud har icke rätt. uppfattat mitt förslag, i
afseende på consulatet i Monte Video; jag har endast hem¬
ställt möjligheten af en sådan indragning. Hvad consulad-
afgifternas erläggande beträffar, får jag nämna, att både
Svenska och Norrska fartyg betala ^ specie per läst, men
alt de Svenska betala derjemte lösen efter en särskild expe-
ditions-taxa. Jag har föreslagit, att general-consulerne bor¬
de vara nationelle, och att de icke skulle befatta sig med
handel, men alt de, endast för det fall, att de icke drefvo
handel, skulle bekomma lön. Hr Nordensköld har upplyst
om Englands exempel, och jag medgifver, att efterföljd af
detsamma skulle, åtminstone å några ställen, kunna med
fördel användas vid den föreslagna nya organisationen af
consularväsendet.
Remitterades till StatsUtskottet.
Till StatsUtsk. remitterades nedannämnda den j dennes
e. m. på bordet lagda motioner, nemi.:
Hr Påhlmans, Carl Gustaf, om införande i Sverige af ett
ordnadt statsskulds-systeme;
Frih. Kanlzous, Johan Albert, ang. vexelcontrolleurs-
befatlningarnas indragande;
Hr Grundelstjernas, Axel Willi,, om särskildt anslag för
telegraf-inrättningarna i Riket, m. in.;
Hr
Den ■■ Mari e. m. qj
Hr Sabelfelts, Carl Oscar, ang:de inqvarlerings- och
bellädnadshjelp för flottans underofficerare;
Hr von Möltzers, Anders Joh. Fredr., om en national-
belöning för Öfverste Klingstedt;
Gr Anckarsvärds, Carl Henr., om en årlig pension • för
numera aflidne Engelske Agronomen Hr Steffens’ efterlemnade
enka ;
Hr Hjertås, Lars, om utdelning af Lag-comitéens för¬
slag till ny civillag;
Frih. Hermelins, Carl, om föreskrift, att den spanmål,
som lör statsverkets räkning upphandlas, skall levereras ef¬
ter vigt.
Ånyo föredrogs Hr af Robsabms, Carl Reinh., den 7
dennes e. m. på bordet lagda motion, om nya Hofrätten
och förändrad indelning af Hofrätternas districter.
Hr F rih. o. Landtm, föreslog remiss af denna motion
till StatsUtskottet.
Hr von Hartmansdorff, Aug., ansåg nödvändigt,
att motionen äfven remitterades till Lagutskottet.
I anledn. häraf blef Hr af Robsabms nu föredragna
motion remitterad till Stats- samt LagUtskotten.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, då nu alla de
väckta frågor, hvilka han trott sig böra föreslå till remiss
till StatsUtsk. vore genomgångna, han ville för R. o. Ad.
föredraga dem, som han för sin del ansett böra remitteras
till Beviiln Utskottet.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Som anslag lärer
vara utfärdadt till plenum i morgon e. m., och kl. nu är
% till 10; så hemställer jag, om icke vidare föredragning
nu kunde uppskjutas, och Ståndet liemförlofvas.
Hr Frih. o. Landtm, ansåg sig böra fästa uppmärk¬
samheten derpå, att de på bordet hvilande målen utgjorde
en stor mängd och deribland från Utsk. ankomna utlåt:n,
och att ett snart företagande och remitterande af på bordet
hvilande motioner vore så mycket angelägnare, som Utsk:n
eljest Liefve uppehållna i sina göromål.
Hr von Hartmansdorff: Det beror visserligen af
Hr Frih. o. Landtm, och Ståndet att fortsätta öfverläggnin-
garna så länge sorn helst. Jag har medgifvit en annan ord¬
ning för målens föredragning, än listan upptager, och följ¬
den deraf har blifvit, att jag och andre varit oberedde att
yttra oss öfver ett och annat mål. Enär vi derföre reser¬
verat vår rätt att framdeles få anföra hvad vi finna nödigt,
så varda remisserna för närvar, ofullständiga. Jag vet då
icke hvad man vinner genom brådskan.
4 H. i3
98
Den if Miirt e. m.
Föredrogs ånyo Hr Sandelhjelm*, Paul, den 29 sist?.
Febr. e. m. på bordet lagda motion, om ändring i i:sta art.
samt 2:dra art. 17, 26 och 3i §§. bevilln.-förordningen.
Hr Bogeman, Carl: Denna Hr Sandell)jelms motion
anser äfven jag mig böra på det högsta tillstyrka. Den fat¬
tigare classen, som mestadels utgöres af dagakarlar, back¬
stugusittare och s. k. löst folk, bör tvifvelsutan företrädes¬
vis befrias från den efter 2 art. 1 7, 26 och 3 1 §§. beviiln.förordn.
dem ålagda beskattning ; en beskattning, sorn, ålagd i största väl¬
mening att förminska och förekomma lösdrifveri och för¬
svarslöshet, fått erfarenheten emot sig att icke i någon mån
hafva lyckats vinna sitt ändamål, utan endast riktat Staten
med inkomster, utpressade hos de utaf fattigdom och elän¬
de mest tryckta medborga)eclasser. Hemställande frågan till
Utsk:s ömma, af behof, omständigheter och rättvisa lika
högt påkallade behjertande, anhåller jag vördsammast, att
detta milt yttrande må få åtfölja motionen vid remissen till
Utskottet.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag är af motsatt
tanke med den siste talaren, och vidhåller den grundsats, att
genom någon skatt, huru lindrig som helst, erinra s. k. lös¬
drifvare deras skyldighet att genom arbete förtjena sitt uppe¬
hälle och något bidrag till det samhälles bestånd, hvilket
af dem lider så mycken skada.
Frih. Raab, Adam Christian: Då det genom tidnin¬
garna är mig bekant, att Bevilln.Utsk. redan föreslagit ned¬
sättning i bevillningen efter 1 art., trodde jag icke alt fö¬
revar. motion skulle föranleda till någon discussion; men då
en ledamot motsatt sig motionen, får jag deremot på det
lifligaste understödja densamma. Hvar och en, som har landt¬
egendom, känner nogsamt, huru mycket detta slags folk är
i behof af lindring. Man betänke blott, att mannen icke kan
förtjena mer än 24 ä 28 sk. r:gs om dagen, och hustrun
hälften så mycket, ifall hon nemi. icke hindras ifrån
arbete genom tillsynen öfver sina små barn och det lilla
hushållet. Huru skall ett sådant hjonelag kunna spara nå¬
got, i händelse sjukdomar och dylika svårigheter hindra
dem alt albeta, än mindre till gäldande af kronontlagor?
Jag får understödja motionen, och önskar att den måtte
bifallas.
Remitterades till Bevilln.Utskottet.
Ånyo föredrogs Gr. Frölicbs, David, den 29 sisth Febr.
e. m. på bordet lagda motion, om upphörande af stämpel-
afgiflen å tidningar.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Enligt de upplys¬
ningar jag erhållit från Postverket, lärer vigten af de tid.
ningar, som försändas med posterna för året, uppgå till 4°°
Den ii Meri e, ra.
9a
Sflf. Beräknas portoafgiften för (lern i medeltal till 5 sk. lodet,
eller, efter s. k. moderation, blott med sk.; så uppgården
afgift, som derföre skulle tillfalla statsverket, till 266,666 r:dr
32 sk. Om nu, för all säkerhets skull, 66,666 r:dr 32 sk.
afdrages från den förra summan, i anseende till tidningar¬
nas försändande med lösväskor; så återstår dock 200,000 r:dr,
sorn Staten borde få, om tidningarna betalade det porto de
borde. I stället uppgår stämpelafgiften till 9 å 10,000 r:dr
årligen. Frågas då, om det ej är skäl, att tidningarna åt¬
minstone utgöra den ringa afgift, som de nu betala. Man
anser sig böra beskatta brännvinet, såsom en skadlig vara.
Jag skulle tro, att tidningarna borde gifva något bidrag för
den dryga andel smädelse de innehålla; och att, 0111 både
samhället och enskilde oroas och skadas deraf, Staten åt¬
minstone linge någon inkomst för sina utgifter till post-
föringen.
Gr. Frölich, David: Jag begärde ordet i början af
Hr von Hartmansdorffs anförande, då jag trodde mig linna,
att han på fullt allvar argumenterade mot mitt förslag, i
anseende till den betydliga tyngden i papperstransporten.
Motiverna i min motion innefatta ganska klart, att jag an¬
sett det vara orimligt att lägga en taxa på kunskap. Vi
måste ihogkomma, att kunskap i alla möjliga ämnen och
äfven i allmänna ämnen är något som måste väckas med
Statens utveckling. Det är således naturligt, att de lägre,
de talrikare classerna måste allt mer och mer sträfva efter
upplysning, för att kunna fylla den plats i samhället, grund¬
lagen dem anvisat, och från hvilken, trotts alla bemödan¬
den, de icke lära komma att vika. Det är alltså nyttigt,
att kunskap sprides, och då bör icke kunskapen fördyras,
utan tvertom göras så lätt åtkomlig som möjligt. Sednare
delen af Hr von Hartmansdorffs yttrande har varit ett skämt,
och jag vill derföre icke inlåta mig i något svaromål derå,
enär jag med min motion haft fullt allvar; men jag begag¬
nar upplysningen, alt hela dea affär, Staten gör på tidnings-
stäinpiingen, är 9 h 10,000 r:dr, för att, i anledning deraf,
förklara, att jag anser den princip, jag sökt etablera, vara
10 gånger mera värd.
Hr Hjerta, Lars: Det var, som jag vill minnas,
sent örn aftonen i föregående plenum, sedan större delen af
R. o. Ad:s ledamöter allägsnat sig, som Gr. Frölich väck¬
te sin motion; och det är af denna anledn. jag får påminna,
att jag då afstyrkte densamma, emedan jag anser denna stäm¬
pelafgift billig och som ersättning någorlunda motsvarande
den skjutskostnad, dessa tidningar draga. Utan alt uppe¬
hålla mig vid den jemförelse, som en talare gjort mellan
hvad dessa tidningar skulle kosta, om de betalades efter
brefporto-tariffen och lod tal, vill jag blott erinra, att jag
icke tror, att denna jemförelse kan tagas till grund riu; ty
100
Den ii Mars e, m.
innan stämpelafgiften vidtogs, åtnjöto tidningar långt större
moderation i postporto, än bref i allmänhet, och efter den
lag som gäller i Norrige, i afseende å moderationen i porto
för tidningars afsändande, blir priset billigare för abonnen-
terne, än det som äger rum här, när man nemi. tager i
betraktande, så väl postförvaltare-arfvodet, som stämpel-afgif-
ten och den särskilda rabatt, som en tidnings-redacteur här
betalar ur sin egen cassa till commissionärerna vid post-
contoret.
Hvad i öfrigt blifvit yttradt, vill jag förbigå, endast
tilläggande, att det fägnar mig, att en värd ledamot, som
förut i egenskap af väktare öfver tryckfriheten visat, i
afseende på dessa medel till kunskapers spridande, ett nit,
hvars egenskap är R. o. Ad. nogsamt bekant, fått ett annat
tillfälle att fortsätta detsamma såsom representant, och att
han , efter att hafva frångått den nyssnämnda portföljen, be¬
näget öfvertagit en annan, nemligen att vara rolighets¬
minister hos R. o. Ad.
Gr. Frölich: Jag har väl hört Ilr Hjerta förklara,
att han anser stämpelafgiften hillig; denna hans mening
lemnar jag i sitt värde. Jag hade kanske bort i min mo¬
tion antyda, att en stämpelafgift äfven kunde komma i frå¬
ga hvad den periodiska litteraturen beträffar, en litteratur,
som vårt Iand för närvarande icke äger, nemi. månadsskrif¬
ter eller qvartalsskrifter, då sådana blifva utgifna. När så¬
dana skrifter utkomma, hvilket jag hoppas i framtiden sker;
så skulle de också beläggas med stämpel-afgift, och i sådant
fall vill jag äfven hafva erinrat, att ali taxa för kunskaps
spridande må försvinna.
Hr Ribbing, Bengt: Om icke alla tidningar kunna
befrias från stämpel-afgift, förmodar jag dock, att några
borde blifva det, såsom Missionstidning, Fosterlands¬
vännen och dylika. Jag skulle tro, att dessa tidningar
icke borde med stämpelafgift beläggas, då deras nytta icke
lärer af någon disputeras.
Hr Hjerta: Gr. Frölich har visserligen rätt deri,
att periodiska skrifter, som utkomma månadsvis, hafva större
svårighet att spridas i landsorterna, än dagligt utkommande
tidningar; men detta härrör ingalunda från stämpelafgiften,
utan från brist på arrangement, i afseende på postförvaltare-
arfvodet, som för sådana skrifter är högre än för de dagliga
tidningarna, d. v. s. i proportion till besväret, som post-
förvaltarne dermed måste vidkännas. För att utdela eller
afsända en daglig tidning 2 eller 4 gångor i veckan, åtnju¬
ter han för hvart exemplar 1 r:dr, jemte 24 sk. af redac-
tionen, men för en skrift, sorn utkommer en gång i måna¬
den, 24 sk. Om Gr. Frölich i den saken kunde åstad¬
komma ett annat arrangement, skulle det visserligen vara
af nytta för detta slags skrifter., som i andra länder uro så
Den ii Mars c. ra.
101
gängse, och hvarigenom skulle beredas tillfälle till införande af
mera genomförda afhandlingar i alla vigtigare samhällsfrågor.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabr.: Jag kan icke
tillstyrka, att den huvar, stämpelafgiften skall upphöra,
emedan jag tror den vara en ringa ersättning för den kost¬
nad, som forslandet af tidningarna medför; men om någon
förändring härutinnan skall ske, så skulle jag hemställa till
Bevilln.Utsk. att göra en lämpligare fördelning af beskatt¬
ningen. Jag anser nemi. icke billigt, att en tidning, sorn
är nära nog en aln lång, ej skall betala mera än en tidning,
som blott är ett qvarter lång. Ersättningen skulle jag tro
hör vara i förhållande till tidningens storlek och den kost¬
nad den förorsakar Postverket.
Hr von Hartmansdorff: Den anmärkning Hr Hjer¬
ta gjort, i afseende på postarfvodet för de mindre tidnin¬
garna, är ganska riktig; och jag anhåller alt framdeles, i ett
kommande plenum, få framställa min mening och mina an¬
märkningar i detta hänseende. Hvad Fosterlandsvännen och
Missionstidningen angar, så är visserligen Hr Ribbings an¬
märkning äfvenledes riktig; men jag tror ej, att man bör
göra undantag i afseende på dem, ty alla tidningar påstå
sig ju vara fosterlandsvänner.
Gr. Gyldenstolpes yrkande, att de stora tidningarna
borde erlägga bevillning efter alntalet, är icke mindre rik¬
tigt, och torde vara särdeles tillfredsställande för dem, som
ifra för skjutsens underlättande. Om BondeSt. förnimmer,
att tidningarna väga 4oo Sk??, så torde dess medlemmar äf¬
ven få ett begrepp om hvad smädelsen väger här i landet,
för deras hästar, som skola fortskaffa tidningarna.
Remitterades till Bevilln.Utsk., hvarjemte communica-
tion af motionen med de öfriga RiksSUn blef bifallen.
Till Bevilln.Utsk. remitterades Hr von HartmansdorlFs,
Aug., den 4 dennes f. m. på bordet lagda motion, angtde
brännvinsbeskattningen och dess användande.
Vidare föredrogs Hr Oxehufvuds, Göran Adolph, den
4 dennes f. m. på hordet lagda motion, ang:de medel till
befordrande af Svenska näringarnas och deribland sjöfarteus
förkofran.
Hr Oxehufvud, Göran Adolph: Då jag i min mo¬
tion hufvudsakligen afsåg, att Ständerne mätte vid denna
riksdag bestämma det sysleme, sorn borde ligga lill grund
för den blifvande Styrelsens åsigter och handlingssätt med
afseende på vår ekonomiska lagstiftning; så var jag nödsa¬
kad att behandla våra näringar i sin helhet. För att fram¬
ställa en historik öfver deni alla, kunde jag icke förbigå
den ena näringen och tala om den andra, enär det är gil-
loa
Den n Mar» e. m.
vet, att hvarje näring räcker en stödjande hand ät den an¬
dra; men derigenom har en mänghel i framställningen
uppstått, så att man väl kan säga, att motionen handlar
om olika ämnen, ehuru de stå i omedelbart sammanhang
med hvarandra. — Jag har begärt, att min motion måtte
remitteras till Besvärs- o. Ekon.Utsk. samt varda MedStån-
den communicerad: men skulle R. o. Ad. finna, att den in¬
nehaller så olikartade ämnen, att den i dess nuvar. skick
icke kan remitteras till ett Utsk., utan alt möjligen en del
af densamma tillhörer Bevilln.Utskts, en annan deremot Ekon.-
XJtskrs behandling; så anhåller jag, alt samma ynnest måtte
mig, som Hr Gr. Spens beviljas, att nemi. inkomma med
särskilda motioner, i de fall Hr Frih. och Landtm, samt
Ståndet kunna pröfva, att några olikartade ämnen blifvit
sammanförda.
Hr Hjerta, Lars: Sedan den värde motionären för¬
klarat, att han ämnar sönderdela sin motion, torde det icke
vara tillfället nu att yttra hvad jag eljest ämnat anföra öf¬
ver densamma i dess helhet. I korthet får jag dock nämna,
att då motionären ansett nödvändigt, alt Ständerne borde
stadga och för Styrelsen uttrycka sin opinion 0111 detsysteme,
som skulle följas i afseende på tullväsendet och näringarna
i allmänhet, torde det icke vara olämpligt erinra sig, att en
sådan opinionsyttring varit uttryckt alltsedan 1823 års riks¬
dag. Del var då, sorn Bevilln.Utsk. första gången, uti in¬
gressen till sitt betänk., yttrade den öfvertygelse, att han¬
deln med utländningen skulle grundas på reciproka förhål¬
landen, och förbuden förvandlas till en lämplig skyddstull.
Det var vid den riksdagen, som Ekon.Utsk. utarbetade det
förslag till handels- och näringsfrihet, hvilket af Stänaernes
pluralitet bifölls, och hvilket Ständerne, vid 1834 åes riks¬
dag, hos Konungen anböilo, att Konungen ville låta med
nödiga mooificatinner utfärda. Ständerne hafva således in¬
galunda uraktlåtit att angifva sin åsigt 0111 riktningen af det
systeme, som borde följas; oell om sedan den tiden ingen¬
ting blifvit ordnadt härutaf, har jag blott velat fästa upp¬
märksamheten derpå, att det icke är någon försummelse hos
Ständerne, som uppskofvet kan tillskrifvas. Hvad de sär¬
skilda delarna af motionen beträffar, så anhåller jag få näm¬
na, att jag vid sista riksdag tog mig friheten väcka en mo¬
tion om nödvändigheten att borttaga alla sådana hinder,
från hvilka försvararne af prohihitiv-systemet i statsmanna-
näringarna kunna hemta några plausibla skäl för sitt mot¬
stånd. Bland dessa står i främsta rummet, att borgerska¬
pets utskylder till städerna måste utgöras efter andra grunder
än hittills. Det var i detta jag föreslog en reform, hvilken
antingen i anseende till tidens korthet eller ämnets vidlyf¬
tiga omfattning icke hade lyckan alt, såsom jag hoppats,
kunna ådraga sig Utsk:s uppmärksamhet; men jag utber mig
Den 11 Mart e. tn.
io3
således, att, i händelse denna del af frågan kommer till
Ekon.Utsk:s behandling, Ulsk. matte vara betänkt på nöd¬
vändigheten alt, i sammanhang med framställningen af be-
hofvet om ett stadgadt systeme, tillika föreslå några förän¬
drade grunder för en blifvande beskattning förstäderna, på
så sätt, att alla innevånare, och icke blott borgerskapet,
skulle dertill bidraga. — Måhända vore äfven nödigt för
möjligheten af en ordnad näringsfrihet, att undanrödja det
stadgande i allmänna Ingen, atl den, som vill vinna bur¬
skap, skall ställa borgen för 6 års kronoutskylder. — Jag
får fästa motionärens uppmärksamhet derpå, att dä han
nu skall sönderdela sin motion i flera, denna af mig sist¬
nämnda omständighet måtte blifva föremål för en särskild
motion, som kunde remitteras till Lagutskottet.
Frih. Raab, Adam Christian: Efter den kännedom
jag tagit af motionen, kan jag ej finna, att den innehåller
inål af olika beskaffenhet, utan atl den syftar endast till ett
enda mål,— näringsfrihet; och att den i sin helhet såsom en
näringsfråga bör remitteras till Ekon.Utsk. Jag får derföre
föreslå, alt den må, utan alt förut sönderdelas, dit remit¬
teras för att behandlas af detta Utsk. i förening med Be-
villn. Utskottet.
Hr Oxehufvud: Det var i anledn. af några påmin¬
nelser från åtskilliga ledamöter, att det skulle möta hinder
att remittera min motion i dess nuvar. skick, som jag fö¬
reslog sönderdelning af densamma. Skulle deremot R. o.
Ad. vilja besluta, att motionen får i sin helhet remitteras;
så önskar jag visserligen ingenting högre, helst jag qvar¬
står i den öfvertygelse, att den ieke innehåller olika ämnen,
och jag blott väckte fråga om dess styckande, till följd af
de erinringar jag lått, som jag nyss nämnt, och för att fö¬
rekomma en vidlyftigare discussion deröfver. Skulle Hr
Frih. o. Landtm, tillåta remiss af motionen, sådan den nu
är, så skulle jag visst se det aldrahelst.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: För min del tror
jag ej, att Hr Frih. o. Landtm, kan tillåta någon dispense
från grundlagens föreskrift. Äfven om det tillätes, skulle
sådant föga båta motionären; ty utan tvifvel skulle det
Utsk., som får motionen till sig remitterad, mot henne gö¬
ra samma anmärkning, som här ägt rum, då följden blefve,
att Utsk. icke behandlade någon annan del deraf, än den
som detsamma tillhörde att pröfva, samt att allt det öfriga
icke blefve behandladt. Jag tror således, att Hr Oxehuf¬
vud sjelf borde för målets behandling fördela sin motion i
särskilda motioner.
Frih. von Kr semer, Robert: Jag tager mig frihe¬
ten upplysa, alt inom Ekon.Utsk. en afdelning är utsedd
att communicera sig med Beviiln.Utsk., och att således, om
Den ii Mars e. ra.
motionen remitteras till Ekon.TJtsk., detta Utsk. icke lärer
underlåta att sälta sig i beröring med Bevilln.Utskottet.
Frih. Raab: Till hvad Frih. von Kraemer yttrat, får
jag lägga, att som en annan afdelning af Ekon.TJtsk. är i
beröring med LagUtsk., kan också det tillägg, sorn Hr Hjer¬
ta åsyftade, inflyta, utan att det hindrar Ekon.Utsk, att
behandla frågan, och att således, om motionen, som Hr
Oxehufvud föreslagit, remitteras till Ekon.Utsk., synes den
mig der bäst behandlas.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. be¬
hagade tillåta Hr Oxehufvud att dela sin framställning så,
att blott mål af samma beskaffenhet kommc att vara i hvar¬
je del.
Hr Oxehufvud: Jag får vördsamt hemställa,— efter
de upplysningar, som nu blifvit iemnade, att afdelningen
blifvit inom Ekon.TJtsk. utsedde att sammanträda med an¬
dra Utsk., och då den enda punkt, som kan anses vara af
skiljaktig natur med den öfriga delen af motionen, är den,
som rörer export-tullen och prohibitiv-systemets afskaffande,
— om det icke kunde tillåtas, att motionen finge i sin hel¬
het, sådan den nu befinnes, till Ekon.Utsk. remitteras.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att motionen afhand-
lade så väl näringsfriheten, som consulad-afgifter, navigalions-
och skeppbyggnads-skolor m. m., och förmodade det R. o.
Ad. icke kunde undgå finna, att dessa mål voro af ganska
olika beskaffenhet, hvarföre Hr Landtm, hemställde, om
Ståndet behagade tillåta Hr Oxehufvud att få dela sin
motion.
Bifölls.
H. R. o. Ad. åtskiljd es kl. Jj: till ii om aftonen.
In fidem protocolli
F. O. Silfverstolpe.
Thorsdagen den 12 Mars 1840.
Plenum kl. 6. e. m.
Justerades 3 prot.utdr. för förmiddagen och 3 prot.utdr.
för eftermiddagen den 11 dennes.
I anledn. af denna justering, begärde Hr Reutersvärd,
Pehr Adam, att i ett kommande plenum få besvara de
anmärkningar, hvilka af Hr af Dalström blifvit gjorda vid
Ilr Reutersvärds motion rör:de mötespassevolancen.
Ilr
Den ia Mars.
Hr Frih. o. Landtm, anmodade Hrr Electorcr, att
i stället för arne ledamöter i BancoUtsk., nemi. N:o 1662
Hr Nordenfelt, Olof, samt N:o iy53 Hr Hedenstjerna, fullm.
Gr. Hamilton, Malcolm, och en ledamot i Allm. Besvärs-
och Ekon Utsk., nemi. N:o 844 H*' Tigerklou, fullm. Frih.
Friesendorff, Fredr. Aug., hvilka erhållit ledighet frun den
i3:de dennes för alt bortresa, utse andra ledamöter i ofvan¬
nämnda Utsk., för att under ledighetstiden intaga de bort¬
restes platser.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att Hr Oxehufvud,
Göran Adolph, nu från sitt den 4 dennes f. 111. upplästa an¬
förande skiljt den del, som utgjorde ett med det öfriga an¬
förandet olika ämne och borde till annat Utsk. än den öfriga
delen remitteras. Denna frånskilda del upplästes, så lydande:
På de grunder, som uti min till R. o. Ad. afgifna mo¬
tion den 4 dennes, finnas anförda, vågar jag härmedelst vörd¬
sammast föreslå, att ett tillräckligt statsanslag måtte anvi¬
sas till navigations- och skeppsbyggeri-skolors inrättande i
de orter, der rörelsen lemnar bästa tillfälle till praktisk ut¬
öfning af dessa yrken. Uti de handlingar, som åtfölja den,
af en värd ledamot af BorgareSt., i samma syfte afgifna mo¬
tion, torde StatsUtsk. finna alla nödiga upplysningar till
Bestämmandet af anslagssumman för navigations-skolor; äf¬
vensom en antydning, att med en af navigations-skolorna före¬
na undervisningen i skeppsbyggeri. För att ännu mer be¬
lysa detta sednare ämnet, har jag trott mig böra bifoga när-
lagde Ö. P. M., innefattande förslag till ett skeppsbyggnads-
institut, till det afseende StatsUtsk. kan anse den förtjena.
Ö. P. M.
Sedan skeppsbyggeriet och skeppsrörelsen börjat mera
allmänt i Sverige betraktas såsom vigtiga industrigrenar,
torde det vara nyttigt undersöka, huruledes vi hafva förbe-
redt framtida bestånd åt dessa näringar.
Skeppsrörelsen beror i första rummet på skeppsbygge¬
riet, ty för att täfla med främmande nationer i skeppsfart,
fordras, att vi skulle kunna bygga så goda och snällseglan-
de fartyg som de, samt till lika om ej lägre pris. For¬
dom behöfdes i allmänhet föga mera än vanlig timmermans-
eller qvartersmans kunskap, för att bygga ett fartyg. Con-
struetion skedde merendels efter gehör, utan användande
af konstens reglor. Någon gång lyckades det att på detta
sätt få ett vackert, snällseglande fartyg; men oftast bände,
att det nästa, ehuru ämnadt att blifva lika bra, gick ur
mästarens hand som ett verkligt missfoster. Nutiden for¬
drar ett helt annorlunda byggnadssätt. Den mest fullända¬
de construetionsritning och det noggrannaste utförande der¬
af äro oeftergilliga villkor, så framt fartyget skall blifva
begärligt till salu eller få borlfraktning.
4 II. '4
Dan ia Mars.
Fartyg behöfva byggas för olika fart af skiljaktig con-
struction. Somliga måste uteslutande beräknas för skarp
segling, utan afsentle pä stort lastrum. Hos andra önskar
man se egenskaperna, snällsegling och rymlighet samraan-
jemkade. Vissa fartyg måste, ehuru med bestämd storlek,
likväl inskränkas till en viss vattendrägt o. s. v. Det är
vid uppgörande af constructionsritningen, som fartygets form
etc., större och mindre djupgående, med noggrannhet må¬
ste rättas efter beställning; ty eljest kunde hända, att far¬
tyget blefve oanvändbart för den bestämda farten, hvarige¬
nom en betydlig förlust skulle uppstå för redaren. Allt
detta förutsätter emedlertid, att vi skulle äga ett tillräck¬
ligt antal skeppsbyggmästare, med erkänd theoretisk och
praktisk skicklighet i yrket, till användande vid de många
varf, hvarest skepp byggas, samt derjemte en mängd bilda¬
de qvartersman, hvilka, efter fulländad lärotid, skulle kun¬
na ersätta bortgående byggmästare eller mottaga ledning af
nya varfsanläggningar. Så är ty värr ej fallet. De större
varfven i Riket, efter att hafva inom Sverige fåfängt sökt
skicklige constructeurer, voro nödsakade att med dryg kost¬
nad införskrifva unga skeppsbyggmästare från Danmark.
Förlidet år användes 4 sådane i Sverige, hvaraf dock en re¬
dan åter vändt till hemorten. De öfrige torde ej heller qvar¬
stanna längre, än till dess dem i eget fädernesland erbjudas
samma förmåner, som de nu äga här.
I Sverige lär emedlertid ej för närvar, finnas
någon enda skepps bygger i-elev, som kan ersätta de
Danska byggmästarne; och, hvad än värre är, i Danmark
lära ej heller lieie fullärde unge byggmästare vara ledige.
Skeppsbyggeriet i Sverige skulle således möjligen få
afstanna eller inskränkas af brist på dugliga byggmästare.
För sjöfarten och skeppsbyggeriet söker man förgäfves
någonting motsvarande åkerbrukets institut på Degeberg,
bergshandteringens skola i Fahlun eller handtverkeriernas
tecknologiska institut i Stockholm.
Måhända torde någon vilja påstå, att constructions-sko-*
lan i Carlskrona är i tillfälle dana äfven coopvaerdi-skepps-
byggmästare; men detta vederlägges säkrast, derigenom att
det ej skett på sednare tider och äfven sällan under den be¬
römde Chapmans. Sättet att bygga vid Kronans varf är oli¬
ka mot privatas. På förra stället betalas folket illa, och ar¬
betar följaktligen så litet, sorn möjligt. Der fulländas väl
arbetet väl, men kostnaden och tiden betraktas ur helt oli¬
ka synpunkter mot dem, hvarifrån man vid ett coopvaerdi-
varf måste utgå. Men det liufvudsakliga och oöfvervinner-
ligaste hindret för danandet af skicklige coopvaerdi-byggmä-
stare på Kronans varf, ligger i den långa tid, som åtgår för
hvarje fartygs fulländande: så skulle väl kunna inträffa, att
en elev fick på Kronans varf uttjena hela sin lärotid, utan
att hafva deltagit i byggnaden af iner än ett linieskepp, hvar-
\
Den ia Mars;
emot elever, danade vid coopvaerdi-varf, blifva i tillfälle
att årligen se flera olika sorter fartyg construeras efter rit¬
ningars uppgörande af olika personer. På privatvarf är
byggmästaren ej blott constructeur, utan dessutom äfven
ekonom. Han måste förstå att mottaga och använda mate-
låalier till bästa förmån, uppgöra accorder med leverantö¬
rer, så väl sorn arbetare, noga på förhand calculera kost¬
naden af en byggnad o. m. d., som blott kan läras genom
en långvarig praktik på sådana coopvaerdivarf, der många
olika skeppsbyggnader förekomma.
Bristen på dugliga qvartersman är här lika kännbar.
Hittills har man, af brist på elever, måst välja qvartersmän-
nen bland de äldre, ordentligare timmermän, hvilket sällan
lyckas. Ilos qvarlersmännen fordras den drift och rörlighet,
som man ej kan vänta hos en gammal man. Qvartersmän=
nen böra vara byggmästarens adjutanter, ständigt på benen
för att tillse utförandet af hans befallningar, för att con-
trollera och hålla räkning öfver materialier o. m. d., hvar¬
till fordras skriffärdighet och kännedom af skeppsritningars
begagnande, samt framförallt den respect af arbetarne, som
de sällan vilja lemna en gammal kamrat, med hvilken de
anse sig jemngode.
En byggmästare på coopvaerdi-varf måste, för att va¬
ra rätt duglig, hafva tjenstgjort längre tid såsom qvarters¬
man; således böra qvarlersmännen, i afseende på kunskaper
och bildning, stå i samma förhållande till byggmästaren,
som en styrman till capitainen.
För att bilda ett efter behofvet afpassadt antal qvar¬
tersman och skeppsbyggmästare i Sverige, lär ej gifvas an¬
nat medel, än att inrätta ett institut, der ynglingar, som
vilja egna sig åt skeppsbyggeriyrket, få lära det theoretiskt,
på samma gång som de, liksom i hvarje annat handtverk,
genomgå alla graderna af dess praktiska utöfning. Ett så¬
dant institut borde, genom öfverenskommelse med ägaren,
förläggas vid något af de större skeppsvarf, hvarest ständi¬
ga nybyggnader af flera slag lemna tillfälle till den största
öfning. På detta sätt skulle beständigt från 5o till 100
skeppsbyggeri-elever kunna bildas.
På dessa grunder får jag föreslå, att en summa af b:co
r:dr 10,000 årligen för skeppsbyggeri-instituter måtte an¬
slås, samt att R. St. ville fästa K. M:s nådiga uppmärksam¬
het på vigten af "snara åtgärder” i detta afseende, eme¬
dan den närvar, bristen, så väl för byggmästare som qvar-
tersmän, eljest torde menligt inverka på det under sednare
åren så betydligt utvidgade skeppsbyggeriet; och det dessu¬
tom tyckes vara i högsta grad förödmjukande för Svenska
allmänheten att se sig i utöfningen af en så vigtig närings¬
gren, som skeppsbyggeriet, vara nästan helt och hållet be¬
roende af några utiändningar.
Ilemitterades till StatsUlskottet.
Den 12 M ars.
Uppå derefter framställd särskild propos., blef den åter¬
stående delen af Hr Qxehufvuds den 4 dennes upplästa an¬
förande remitteradt till Bevilln.- samt Allm. Besvärs- och
Ekon.Utskotten.
R. o. Ad. tillät tillika, att Hr Oxehufvuds anförande
finge med de öfriga RiksStm communiceras.
Ånyo föredrogs Hr von Troils, Emil, den 7 dennes e.
m. på bordet lagda motion, om inrättande af ett institut
för juridisk-praktisk och theoretisk bildning.
Hr Frih. o. Landtm, föreslog remiss af denna motion
till StatsUtskoltet.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Denna motion bor¬
de väl till sin riktighet först vara pröfvad af LagUtsk., in¬
nan den kommer till StatsUtsk. för anslags beviljande. Det
skulle eljest kunna hända, att delta tillstyrkte anslag för
ändamål, som ej vore riktiga.
Frih. Cederström, Thure: Jag får fästa R. o. Ad:s
uppmärksamhet derpå, det jag för min del icke anser nöd¬
vändigt, att, på sätt Hr von Troil föreslagit, i hufvud-
staden inrätta ett juridiskt-praktiskt och theoretiskt institut.
Den theoretiska bildningen hos jurister bör, i min tanka,
inhcmtas vid academien; och om man önskar befrämjandet
af ett högre mått af kunskaper hos jurister, än de hittills
vanligtvis ägt, torde sådant, efter mitt förmenande, ända¬
målsenligast ernås genom alt vid Upsala och Lunds acade-
inier inrätta tvänne nya professioner, en för laghistoriens
studium och en för föreläsning af våra grundlagar. Hvad
åter ett juridiskt-praktiskt institut vidkommer, anser jag,
att ett sådant icke skulle leda till något resultat, enär man
uti juridiken icke kan erhålla någon praktisk bildning och er-
fai 'enhet, utan att genom tjenstgöring i juridiska verk hand¬
lägga juridiska ärender. Då det uti .Stockholm finnes Hof¬
rätt, samt kämners- och rådstufvurätter, och det är tillå¬
tet för hvar och en att der auscultera; så anser jag, för
min del, inrättandet af ett sådant institut icke allenast öf¬
verflödigt, utan nästan förnärmande för dessa domstolars
anseende. Jag anhåller, att dessa anmärkningar måtte få
åtfölja remissen till Utskottet.
Hr Ribbing, Arvid: Det är icke i afseende på sjelf¬
va saken, som jag yttrar mig, utan endast i afseende på re¬
missen, som jag får hemställa, om det icke vore bäst, att,
såsom det är brukligt i dylika frågor, motionen går till Lag¬
Utsk. i afseende på saken, och till StatsUtsk. i afseende på
anslaget, och således remitteras både till Lag- och Stats-
Utskotten.
Motionen remitterades lill Stats- samt LagUtskotten.
Den 12 Mars.
iog
Vidare föredrogs Hr von Troils, Emil, den 7 dennes
e. m. på bordet lagda motion, om upphäfvande af bergsla¬
gernas särskilda fribeter; varande frågan om livart denna
motion borde remitteras den 11 dennes e. m. lagd på
bordet.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, att denna motion
mätte till StatsUtsk. remitteras.
Hr von Hartmansdorff, A11 g.: Jag erinrar mig
ej, om det icke var denna motion, hvarom jag i går yttrade
mig, under den förmodan, alt den borde tillhöra Ekon.-
Utsk. Jag ser icke, på hvad grund StatsUtsk. skulle kunna
komma att bestämma dessa rättigheter för bergslagen.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att orsaken, hvarföre
lian föreslagit remiss af Hr von Troils ifrågavar. motion till
StatsUtsk., varit den, att första delen af motionen innehölle
förslag till upphäfvande af de särskilda friheter, hvilka blif¬
vit den s. k. bergslagen förunnade; och att han, då dessa
friheter bestode i frihet för åtskilliga stats-onera, hade trott
målet rättast böra tillhöra ofvannämnda Utskotts behandling.
Först sedan StatsUtsk. fattat sitt beslut, och om det till¬
styrkt förslaget, förekomme andra delen af frågan, eller rät¬
tighet för alla slags jernsmiden att blifva fria, så inom
districten, som utom desamma.
Hr Ribbing, Arvid: I anledn. af den första delen af
Hr Frih. o. Landtnäs framställning, anser jag mig såsom leda¬
mot af Ekon.Utsk. skyldig att bär upplysa, det hos Utsk.
äro under behandling väl 20 motioner, som handla om ro-
tcringsfrihet. Då den andra delen af förevar, motion inne¬
fattar en sådan fråga, torde denna del böra remitteras till
Ekon.Utsk.; jag anhåller således om remiss både till Stats-
och Ekon.Utskotten.
Motionen remitterades till Stats- samt Allm. Besvärs-
och Ekon. Utskotten.
Remitterades till Bevilln.Utsk. Hr von Rosens, Georg,
den 4 dennes e. m. på bordet lagda motion, rör:de bränn¬
vinspannors försegling.
Föredrogs ånyo Hr Möllerhjelms, Axel, den 7 dennes
f. ni. på bordet lagda motion, om rättighet för Stockholms
stads innevånare att åtaga sig högre kurhus-afgift, än 5 sk.
på person.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Under förra riksda¬
gen yrkade jag, äfvensom en och annan Landshöfding, på
rättighet för länen att, i detta afseende, beskatta sig sjelfva.
De afgifter, som af länen bestämmas, borde, äfven om de
5 sk. på personen skulle öfverskridas, af R. St. medgifvas
uti den nya förorda, om kurhusafgiflerna. Jag anser mig
Pen 1a Mars.
nu böra förnya samina anhållan, med begäran att den inåt-*
te blifva Bevilln.Utsk. underställd.
Hr Rosenblad, Bernhard: Ehuru jag anser, att
denna motion star i mycket sammanhang med Frih. Sprengt¬
porten motion, ang:de bildande af en mellanlänk emellan
sockne-communerna och den stora stats-communen; så, om
den betraktas isoleradt, vill jag endast göra den anmärk¬
ning, att jag visst erkänner, att det på många ställen kan
fordras mera än 5 sk. på personen; men jag anser obilligt,
att denna afgift skall dragas ensamt af dem, som betala
capitations-afgift, och tror, att om den öfverstiger 5 sk., så
bör den af taxeringsmännen fördelas i enlighet med i art.
af bevilln.förordn.
Remitterades till Bevilln.Utskottet.
Till Bevilln.Utsk. remitterades nedannämnda den 7 den¬
nes f. m. på bordet lagda motioner, nemi.:
Hr Cederschjölds, Pehr Gustaf, om afskaffande af all
tull;
Frih. Tolls, Gustaf Philip, om ersättn. åt Höganäs sten¬
kolsverk, i händelse tullen å inkommande stenkol skulle
nedsättas; och
Hr Wernstedts, Johan Otto, om föreskrifter till före¬
kommande af underslef emot chartée-sigillatoe-författningen.
Ånyo föredrogs Hr Dalmans, Wilh. Fredr., den 7 den¬
nes e. 111. på bordet lagda motion, ang:de upphäfvande af de
K. personernes rätt till tullfrihet vid införsel af utländska
varor, samt inskränkning af utländska sändebuds reclama-
tionsrätt.
H. Ex. Hr Gr. Brahe, Magnus: Hr Dalman har väckt
motion om, alt den rättighet, som hittills varit de K. per-
sonerne lemnad, att tullfritt införa de effecter , som utifrån
inkomma för Hofvets räkning, skall upphöra. Hr Dalman
grundar denna motion synnerligen på de farhågor man hy¬
ser för de missbruk, som deraf kunna uppstå. Det är en¬
dast för att upplysa, att dessa missbruk icke böra vara sär¬
deles att frukta, som jag har begärt ordet. De föreskrifter,
som äro anbefallda och alltid iakttagas, tyckas vara af be¬
skaffenhet att böra hindra dessa missbruk, då hvar och en
af liof-clieferne, d. v. s. tjenstgörande hofmarskalken inom
hvarje hof, skall inkomma till Riksmarskalks-embetet med
skriftlig förteckning på de persedlar, som äro införskrifna.
Sedan detta skett, aflåter Riksmarskalks-embetet en skrif¬
velse till Stats-secreteraren, som sedermera föredrager ären¬
det i Statsrådet; och det är der, som K. M. fattar sitt be¬
slut, om de begärda effecterna få-inkomma eller icke, hvar¬
efter skrifvelse i ämnet expedieras frun Stats-secreteraren lill
Den x2 Mars.
cliefcn för Tullstyrelsen. Att missbruk försökts betviflar
jag icke; jag har mig t. o. m. sådant bekant, men vet icke
att det ledt till vådliga resultat. Jag påminner mig, att för
flera år sedan ankommo till. tullkammaren åtskilliga lårar,
som voro adresserade till H. M. Konungen. Sedan dessa lå¬
rar en längre tid varit på tullkammaren qvarhållna, utan
att blifva reclamerade, skedde anmälan från Tullstyrelsen.
Dessa lårar innehöllo en större posllins-service, med dertill
hörande bordsprydnader. Då H. M. icke hade införskrifvit
något sådant, befallte II. M. att effecterna skulle säljas för
tullverkets räkning, hvilket verkställdes; och ingen person
anmälde sig såsom ägare dertill. Om någon skulle till den
grad glömma sig, att han tillät sig införskrifva varor under
någon af de K. personernes adress, tyckas likväl alla dy¬
lika företag kunna på detta sätt blifva upptäckta, och nå¬
gon farhåga för missbruk anser jag icke höra äga rum , då
de föreskrifter, som i detta afseende finnas, alltid noggrannt
iakttagas. Jag anhåller att detta yttrande måtte få åtfölja
remissen.
Frih. Raab, Adam Christian: Om också, såsom
den siste värde talaren behagat upplysa, inga missbruk kun¬
na eller böra äga rum; återstår likväl alltid det förhållande,
att misstankan om möjligheten af sådana missbruk kunde
vara qvar. Jag anser af högsta vigt att undanrödja alla
sådana ingalunda sällsporda misstankar. Det är af detta
skäl jag tillstyrker, att alla de varor, som för K. M:s hof
införskrifvas, måtte förtullas, men endast med det villkor,
att de medel, som erläggas i tullen för sådana varor, seder¬
mera blifva af statsverket ersatta. Några motiver för denna
åsigt anser jag mig ej behöfva andraga, öfvertygad att Utsk.
inser nödvändigheten för R. St. att undvika en rättvis före¬
bråelse för den småaktighet, som skulle de vilja afse den
lilla inkomst, hvilken genom uppliäfvande af de K. perso¬
nernes rätt till tullfri införsel af varor skulle tillskyndas
statsverket, och äfven undanrödja den misstankan, att de
skulle vilja tillåta sig inskränka en rättighet, som desse per¬
soner åtnjutit i så många år. — Hvad åter angår de varor,
som införskrifvas af de utländska missionerna, så anser jag,
att äfven de böra förtullas, men att tullen sedermera er¬
sättes till ett visst bestämdt belopp.
Hr Rosenblad, Bernhard: Då man tyckes fästa nå¬
gon vigt vid denna motion, anser jag mig böra hafva äran
anmäla hvad kanske Utsk:s ledamöter eljest icke skulle kän¬
na, att ett tillfälle finnes att förvärfva kännedom om belop¬
pet af alla de varor, som för K. Hofvets eller främmande
beskickningars räkning blifva införda, nemi. uti de samman¬
drag af tullspecialen, som aflemnas till Commerce-coll:m och
hvarutinnan finnes en särskild bilaga, som noggrannt specifi¬
cerar dessa varor. Då jag nu i 3 års tid varit den ledamot
112
Den 12 Ma rs.
uti Commerce-colbm, som haft det åliggandet att författa
berättelsen öfver Rikets handel; så kan jag intyga, att be¬
loppet af de varor, som med tullfrihet på ofvannämnda sätt
blifvit införda, har varit högst obetydligt, och att således
den tullinkomst, som härigenom undgått Staten, har varit
högst ringa. Jag anhåller, att det Utsk., som kommer att
behandla frågan, måtte taga kännedom af de specialer, jag
omnämnt. De linnas redan på förhand uppgjorda att tillgå
i Commerce-collnn. — I afseende på sjelfva saken, får jag
anföra, att, hvad angår hofvet, en bland de anmärkningar,
som föranledde 1771 års Ständer att utbyta 1769 års Råd¬
kammare mot 1771 års, — der man hade svårt att få någon
personal, äfven så sammansatt som den var —orsakades af
den stora förbrytelsen, att för K. Adolph Fredriks räkning ha¬
de blifvit införskrifva jernkram till ett värde af 134 r*di*
och några skillingar, hvilket inkommit mot särskild til¬
låtelse.
Beträffande frågan om corps diplomatique, så är det
en i folkrätten allmänt antagen sats, att då främmande län¬
ders beskickningar anses innehafva s. k. extra territorial-
i;ätt, och de således anses såsom vore de inom sitt eget land,
är dem vanligen medgifven den rättigheten att hafva frihet
från alla tullafgifter, så att de utländska sändebuden i Sve¬
rige äro befriade derifrån och tvertom. Detta är en frihet,
som i allmänhet är förmånligare för de Svenska beskicknin¬
garna i främmande länder, än för de främmande här, eme¬
dan den äfven sträcker sig till de aceisafgifter, som hos oss
icke mera finnas, sedan landttulien år 1810 blef upphäfven,
men hvilka i de flesta främmande länder äro ännu mera tryc¬
kande än tullafgifterna. Det enda land jag känner, der
nämnde frihet icke finnes, är Preussen. Der är lemnad åt
hvarje främmande beskickning en viss summa, olika efter
iRIinisterns rang, hvilken han får afskrifva på sin tullfrihet,
— om jag får nyttja detta uttryck,— och egentligen är
hans tullfrihet slut, när hela summan är afskrifven; dock
har ännu aldrig Preussiska Regeringen nekat, att, när en
beskickning varit så länge i landet, att denna. tullfrihetssum-
ma blifvit consumerad, de kunnat fä ett nytt anslag, så att
detta i sjelfva verket är alldeles detsamma som den absolu¬
ta tullfriheten i andra länder.
Remitterades till Bevilln.Utskottet.
II. Ex. Ilr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: I fortsätt¬
ning af mitt förordande af Gr. Frölichs i går .remittera¬
de motion, anhåller jag att få anmäla en sednare till min
kunskap kommen, af Chefen för södra canal-districtet Capitaine
von Sydow utgifven skrift 0111 publika arbeten. Jag har
sett Ur Capitainen i Paris åtnjuta af Franska Civil-ingenieur-
corpsen en utmärkt och odelad aktning. Hans ifrågavar.
skrift
Den i a Mars.
n3
skrift anser jag böra lemna Utsk. en högst nyttig ledning.
För dem af Ståndet, som vilja taga kännedom af denna bro¬
chure, får jag anmäla, att den finnes i de flesta boklådor
och är tryckt hos Hr Hjerta. Jag anhåller om Hr Frih. o.
Landlmts propos, att denna brochure måtte få åtfölja remis¬
sen till StatsUtskoltet.
Denna Gr. Löwenhjelms framställning blefjaf R. o. Ad.
bifallen.
Remitterades till BevilIn.Utsk. Hr von Heynes, Georg,
den 7 dennes e. m. på bordet lagda motion, om förändring
i bevilln.förordningen, med afseende å taxering af fastighet.
Ånyo föredrogs Hr Hjertås, Lars, den 7 dennes e. m.
på bordet lagda motion, om åtskilliga bestämmelser i tull¬
taxan.
Hr Hjerta, Lars: Då jag vid motionstidens slut tog
mig friheten alt göra framställning om åtskilliga bestämmel¬
ser uti tulltaxan, var det icke min mening att klandra de
principer, som comiteen framställt, men att visa att dessa
principer icke alltid conseqvent blifvit af comiteen /öljda.
Dessa inconseqvenser, som jag velat anmärka, gå egentligen
derpå ut, att comiteen icke nog iakttagit skilnaden mellan
de alster, som utgöra råämne eller materia! i andra hand
för slöjderna, och följaktligen borde vara belagda med lä¬
gre tull, än de fabrikaler, som redan äro färdiga till slut¬
lig consumtion och begagnande; sedan, att comite'en gjort
undantag i vissa fall för några artiklar, å hvilka det
blifvit hänskjutet till Commerce-colflm att gifva nedsättning
ifrån 20 proc. ända till ingen tull; och för det tredje, att
åtskilliga droguer, hvilka fått särskild tull åsatt i taxan, lik¬
väl blifvit apotheken medgifna till tullfri införsel. I afse¬
ende på dessa sista, har en ledamot Hr von Gerdten redan
i går gjort åtskilliga välgrundade anmärkningar; jag lemnår
dem således för närvar., men skall framdeles återkomma till
en mera speciel granskning af detta ämne. Då jag emed¬
lertid anser mig icke nu bora upptaga R. o. Ad:s tid, så
angelägen för de återstående remisserna, ehuru jag visserli¬
gen är beredd att utveckla mina anmärkningar; så torde Hr
Frih. o. Landtm, tillåta mig att uti ett nästföljande plenum
inlemna hvad jag eljest skulle hafva äran att här andraga.
I sådan händelse vill jag nu afstå.
Hr Frih. o. Land tm. yttrade, att han, då en fråga
vore inom R. o. Ad. väckt, ansåg hvarje ledamots rätt va¬
ra, att i något af de eftergående plena, om hansa åstunda-
de, afgifva yttrande deröfver och begära remiss å sitt yt¬
trande.
4 H. i5
Den 12 Mars.
Hr Hjerta: Det torde äfven för protocollets uppsätt¬
ning vara bättre, att jag aflemnar dessa anmärkningar skrift¬
ligen uppsatta, emedan de skulle upptaga ett pär timmars
tid; och torde jag derföre uti ett följande plenum få afgif¬
va dem.
Motionen remitterades till Bevilln.Utskottet.
Till Bevilln.Utsk. remitterades nedannämuda den 7 den¬
nes e. m. på bordet lagda motioner, nemi.:
Hr Stuarts Fredr., ang. undersökning och controller å
fribrefsrättighetens utöfvande;
Densammes, om upphörande af centonalen å löner;
Gr. Gyldenstolpes, Anton Gabriel, om minskning i be-
villningen å löner.
Ånyo föredrogs Gr. Gyldenstolpes, Anton Gabriel, den
7 dennes e. m. på bordet lagda motion, om frihet för alla
slags kartor å fullmakter, constitutorialer, transport- och
bytes-resolutioner, afsked, m. m.
Hr Bråkenhjelm Pehr Reinh.: I anledn. af den
nu remitterade motionen, skall jag taga mig friheten att
anmoda Bevilln.Utsk. göra' sig underrättadt 0111 följderna af
den öfverdrifna beskattningen på fullmaktslösen i England.
Förhållandet har der varit detsamma sorn hos oss; men der
har det nu slutat så, att en under-lieutenants fullmakt ko¬
star emellan 4oo och 1200 LTt sterling. Jag anhåller, att
detta mitt yttrande matte få åtfölja remissen.
Remitterades till Bevilln.Utskottet.
Likaledes remitterades till Bevilln.Utsk. nedannämnda
den 7 dennes e. 111. på bordet lagda motioner, nemi.:
Gr. Gyldenstolpes, Anton Gabriel, om uppbärande af
en afgift å brännvin, som till Stockholm införes, för att af
staden användas;
Hr Munck af Rosenschölds, Nils Rudolph , ang:de förbud
emot handeln med victualier och andra landtmannaproduc-
ter emellan Sverige och Finland.
Föredrogs ånyo Hr Munck af Rosenschölds, Nils Ru¬
dolph, den 7 dennes e. m. på bordet lagda motion, om för¬
ändrade grunder för bevillningen.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph: Jag
anhåller att få framdeles till Utsk. öfverlemna hvad jag nu,
till följe af den förändring föredragningslistan undergått, tej
är i tillfälle att meddela.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: !Jag tror ej, att
det är enligt med våra författningar, att någon ledamot af
ett RiksSt. får omedelbart till Utsk. öfverlemna hvad honom
Den 12 Mars.
lyster. Innan något får remitteras, bör det förut vara upp-
Jast eller taladt i det Stånd, hvartill ledamoten hörer.
Hr Munck af Rosenschöld: Sedan Hr von Hartmans¬
dorff upplyst, att det icke är möjligt att omedelbart till
Utsk. remittera något, har jag ingenting emot, alt motionen
öfverlemnas till Utsk. i det skick, hvaruti den nu fore¬
tin nes.
Hr Frih. o. Landtm, lät för R. o. Ad. uppläsa Ilr
Munck af Rosenschölds nu föredragna motion.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde derefter, om R. o.
Ad. icke fann, att en remiss af ,ifrågavar. motion svår¬
ligen borde äga rum.
Ropades ja.
Hr Munck af Rosenschöld: Jag vågar då anhålla,
alt framdeles få här uppläsa hvad jag kan hafva att i äm¬
net anföra, och att sedan få detta anförande till Utskottet
remitteradt.
Gr. Frölich, David: Jag skulle icke tro, att det kan
medföra någon våda, om Hr Munck af Rosenschölds nu
upplästa motion blifver remitterad till BevRln.Utsk. För
principens skull att afslå en remiss, skulle jag icke önska
att den blefve nekad. Jag medgifver likväl, att den är af
sådan beskaffenhet, att så väl i MedStänden som i Utsk.
motionen lärer hafva föga framgång att vänta, emedan den
innehåller en bevilln:sförordn. blott in nuce: men jag skulle
verkligen tro, att ingen våda uppstår, om Hr Frih. o. Landtm,
låter den remitteras till Bevilln.Utskottet.
Motionen blef derefter remitterad till Bevilln.Utskottet.
Ånyo föredrogs Hr von Troils, Emil, den 7 dennes e.
m. på bordet lagda motion, om fullkomnande af Postverket.
Ilr Peyron, Gustaf Abraham: uppläste följande:
1:0 den värde motionären föreslår, att all brefpost skall
fortskaffas med gästgifvarskjuts.
Sådant skulle åstadkomma en, snart sagdt, total omskap-
ning af de grunder, hvarå postinrättningen i Riket nu hvi*
lar. — Allt sedan år 1812 är saken påtänkt, noga begrun¬
dad, men hittills omöjlig att tillvägabringa; flera undersök¬
ningar i ämnet äro gjorda utan ali framgång. Jag nästan
betvifla!-, att nuvar. posthemmansägare önska utbyta sina
skjutsningar emot andra jorden vidlådande prsestationer. Den
s. k. snällposten ■ fortskaffas med gästgifvarskjuts; men ehu¬
ru den blott går åt tre håll, Skåne, Götheborg och Norrige,
och icke utgör J af den ordinära postens skjutsning, höi¬
man dock deröfver ofta klagomål, så väl söder som vester-
ifran. Skulle likväl saken beslutas, bör jag hafva äran upp¬
lysa, alt posterne tillryggalägga ungefär 3oo,ooo mil, och
n6
Den 1a Mars.
att skjutslegan derföre uppgår till circa 90,000 r:dr efter nuvar.
betalningssätt, 8, 10, 12 sk. Skulle nu skjutslegan icke tili
det belopp, som inom detta rum blifvit yttradt, höjas, utan
blott till 24 sk milen, skulle dock helt säkert postskjuts-
kostnaden uppgå till 200,000 r-'dr; ty ofelbart skulle stör¬
re antal hästar erfordras än nu, åtminstone för stora stråk¬
posten,
2:0 Alt, på sätt motionen innehåller, äfven i Sverige in¬
föra Rowland Hills, sedan sisth December i England inför¬
de postala systeme, tror jag för min del icke vara tjenligt.
Hvad som kan vara förmånligt i länder med stor befolkning
och liflig rörelse, är det icke hos oss. En Hr Eiron och en
Hr Grosset i Paris hafva gjort dylika förslag; men ehuru
General-poststyrelsen synes böjd antaga det, och Conselj-
presidenten villig att tillstyrka saken, har förmyndaren för
]es revenus publics, Finance-ministern, ännu lagt sig deremot,
fastän han i Pärs-kammaren, den 3 sisth April, lofvade tän¬
ka derpå.
I Frankrike hafva de postala inkomsterna allt sedan år
1821 stigit från 23 till 4° millioner; oell den sista December
förb år beräknades bref-antalet till io5 millioner. Så väl i
England som i Frankrike sker mycket missbruk och luren-
drejerier med bref-afsändningarna, derigenom att så många
andra tillfällen och medel, utom posterna, erbjuda sig till
brefs fortskaffande. I det sista landet beräknas årligen 20
millioner resande, hvaraf åtminstone hälften medföra ett
bref, således tio millioner bref, hvilka, postanstalterna för¬
utan, komma till sina destinationer.
Redan för ett år sedan var Konungens uppmärsamhet
fästad på denna s. k. pennypost, och befallte mig då, och
sednast i sisth Juli månad, i ämnet utlåta mig. Som jag nyss
yttrat, anser jag saken hos oss icke tjenlig. Vi äga för
ringa rörelse och inskränkt skriftvexling. Ehuru brefanta-
let år 1838 emot det föregående året, ökats med io5,655,
och sisth år med 162,000, är hela antalet af bref endast
3,i57,3$o. Skulle likväl systemet införas å 4 sk. brefvet,
uppkommer blott ett porto-belopp af 25o,ooo r:dr, då der¬
emot nuvar. uppbörden af porto uppgår till circa en half
million, således dubbelt,
3:o Införes saken, tillstyrker äfven jag, att stämplade
brefconvolut tillhandahållas för skriftvexlingen. Jag har ock
i detta afseende gjort ett project dertill, fotadt på de con-
volut, som begagnas i England, och i Frankrike blifvit före¬
slagna.
4:0 Det skulle visst kunna gå för sig, men nog vore det
äfventyr underkastadt, och jag hetviflar, att samtlige gäst¬
gifvare åtaga sig besväret, utan all vedergällning.
5:o Ingen anmärkning.
6:0 Nog kunde gående poster inrättas till hvarje soc¬
ken, på sätt föreslaget är; men mig synes detta böra bero
Den is Mars.
"7
af locala anstalter; dessutom befarar jag, att klockare i all¬
mänhet .icke utan vedergällning åtaga sig slikt besvär.
7:0 Dylika beställningar hafva redan i flera år skett,
och vid den inrättade paketposten är det t. o. m. anbefaldt,
att dylika förbudsedlar skola emottagas och fortskaffas emot
en bestämd afgift.
Den värde motionären föreslår, att maximum af ali iu-
rikes postporto skulle fasställas till 8 sk. b:co. Dervid får
jag vördsammast upplysa, att postportot blott stiger till 9
sk. b:co, om afståndet, sorn det afskickade brefvet skall be¬
löpa, uppgår från 70 till 90 mil, och till 10 sk. h:co, när
afståndet är från 90 till 110 mil: således betalas detta por¬
to blott för bref från Gefle och norr derom till Skånska
kuststäderna, eller vice versa, samt från Piteå och norr
derom till Stockholm; och denna skriftvexling är högst
obetydlig.
Jag anhåller vörsammast, att dessa mina tankar må
få åtfölja motionen till vederbör. Utskott.
Ilr Rosenblad, Bernhard: I afseende på sjelfva
motionen vill fjäg icke yttra mig; men då frågan blifvit
väckt, anser jag mig böra tillägga, att jag tror, att man i
vålt land bör besinna vårt lands läge, och då torde det
vara ändamålsenligast att förbättra Postverket och utsträc¬
ka det till paket-inrättning, som saknas hos oss. Om ång-
båts-turerna begagnades från Stockholm till Norrköping och
Westerås samt Arboga, så skulle bref och paketer med myc-
ket mindre kostnad kunna fortskaffas, hastigare än landvå¬
gen. Det vore sannolikt en vinst för Postverket; och jag
tror i allmänhet, att postförarne skulle vara benägne alt
lemna någon ersättning, och hvilken skulle motsvara den
skjutsförhöjning Ilr von Troil föreslagit. Jag har hört Hr
Post-direeteuren lemna en upplysning om att man äger rätt
att skicka paketer med postiljonerna; jag trodde detta vara
förbjudet, och att man endast fick skicka dem med paket¬
posten. Väl vet jag, att postiljonerne stundom af välvilja
medtaga beställningar; men jag hade icke begrepp om, att
de äro skyldige att göra det.
Hr von Troil, Emil: Det liar varit mig mindre an¬
genämt att förnimma, att det förslag jag ansett mig böra
framställa till fullkomnande af våra postinrättningar, icke
vunnit bifall af den, som skulle hafva det förnämsta besty¬
ret med verkställigheten. Jag beklagar, att den nuvar. Öf-
ver-postdirecteuren icke i detta afseende äger samma åsig-
ter, som hans närmaste företrädare, hvilken, då han kort
före sin död låg sjuk, lät kalla mig till sig och yttrade, att
det grämde honom att ej kunna lefva, för alt se bragt i
verkställighet just en af de förändringar, som jag 1111 före-
slagit, nemi. postens förskaffande med gästgifvarskjuts, och
aLt han under sin tjenstetid kommit i öfvertygelse, att den¬
D e n 12 Mar s.
na förändring vore både nyttig och verkställbar. — Vidare
liar jag hört invändas, att fullkomnandet af postväsendet
icke kan tillvägabringas i vårt land på samma sätt, som i
andra mera befolkade länder med Iifligare rörelse. Det må
visserligen hafva sin riktighet, att någon olikhet i afseende
på sättet bör ifrågakomma; men deremot vågar jag påstå,
att communication.erna i allmänhet och Postverket isynner¬
het äga högre vigt, i samma mån en nation är spridd öfver
en större jordyta. Der folkmängden är sammanträngd, t. ex.
inom en enda stad, der tyckes icke någon postinrättning
behöfvas, emedan man personligen kan träffa hvarandra;
men i den mårt afstånden blifva större, tilltager behofvet
deraf. Vore afsigten blott att öka Statens inkomster, ville
jag icke bestämdt yttra mig om förslagets fördelaktighet; jag
vill medgifva, att det åtminstone till en början skulle öka
utgifterna och minska inkomsterna, och att således den Fran¬
ske Finance-ministern , hvilken Hr Peyron åberopat, måhända
hade rätt, då han blott afsåg cassan för den närmaste tiden.
Jag tror mig likväl hafva varit ledd af en högre åsigt; jag
har afsett industriens befordran och den sociala utvecklin¬
gen, som jag tror förtjena mera afseende, än några tusen
riksdaler. Dessutom är det ganska tvifvelaktigt, om icke de
åtgärder, jag föreslagit, komme att öka inkomsten, i stället
för att minska den. Sådan har åtminstone verkan af låg
porto och stämplade couverter visat sig ~i England; och det
är icke osannolikt, att de inom en kort tid skulle åstadkom¬
ma samma resultat i Sverige. — Vidare är det sagdt, att
gästgifvare och klockare ej utan ersättning skulle åtaga sig
besväret med brefs emottagande och afsändande; jag har
också icke sagt, att det skulle ske utan ersättning; jag tror,
att någon mindre betydlig sådan borde dem tilldelas, t. ex.
ett runstycke för hvarje bref, som de fortskaffa. Att gäst¬
gifvare och andre sådane personer kunde begagnas, då in¬
gen uppbörd är dermed förenad, och följaktligen några post¬
kartor ej ens behöfva upprättas; det torde en hvar lätt kun¬
na inse. En af de hufvudsakligaste fördelarna som vinnes,
är, alt uppbörden blir så enkel; den blir alldeles skiljd från
Postverket, och kommer att ske såsom chartae-sigillatse-för-
säljningen genom särskilda personer, och helt andra, än de
som mottaga och fortskaffa brefven. Vidare har man anmärkt,
att den förändring, jag föreslagit att genast vid denna riks¬
dag vidtagas, vore af mindre vigt, enär det icke vore mån¬
ga distancer, som fordrade denna högre afgift jag velat af¬
skaffa. Det finnes likväl inom vårt land ganska många så¬
dana, och hela provinser, som mäste erlägga dessa högre
afgifter för alla bref, som de skicka till Stockholm. Till
dessa hör äfven den, der jag har mitt hemvist; det må då
förlåtas, att jag önskar, att icke de måtte för communica-
tioner med hufvudstaden vara så högt beskattade. Denna
förändring är den enda, som jag tillstyrkt mätte omedelbart
Den i a Mars.
H9
gå i verkställighet; i afseende på alla de öfriga, har jag blott
begärt, att en underdånig hemställan om sakens fullständi¬
ga utredning måtte lill K. M. afgifvas, — och jag kan af
Hr Peyrons anmärkningar icke finna mig föranlåten, att af¬
stå från detta yrkande, men hoppas att, under mellantiden
till nasta riksdag, många af de nu framställda betänklighe¬
terna skola försvinna.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag vill ingalunda
betvifla den goda afsiglen med Hr von Troiis förslag; men
man måste dock alltid tillse, om ett förslag är med fördel
verkställbar!, icke blott i afseende på rörelsen och den en¬
skilde, utan äfven på beståndet af Statens inkomster. Hr
von Troil har anmärkt, att det förslag, efter hvilket han
bildat sitt, är detsamma som i England blifvit infördt, och
att det derstädes skall hafva gifvit vinst. Jag åter har ny¬
ligen hört motsatsen, och ansett mig böra nämna det här,
på det Utsk:s ledamöter måtte förskaffa sig närmare och
säkrare underrättelser, hvilka visserligen icke skola saknas
hos härvar. beskickning eller general-consul från England.
Den underrättelse jag fått, innehåller, att den nya inrätt¬
ningen med posten i England har medfört flera millioners
förlust, så att det för Ministeren utan tvifvel blifver en stol-
börda att skaffa andra inkomster i stället för de förlorade.
Hr Rosenblad har sagt, att man borde begagna ångfartyg
till brefs forlskaffande. Jag kan upplysa, att Postverket le¬
dan begagnat denna utväg mellan Calmar och Stockholm,
emellan hvilka städer brefven sålunda fortskaffas på ett dygn.
Ytterligare har han trott, att åtminstone uti detta afseende
undersökning borde anställas af Utsk. Jag vet likväl icke,
huruvida en sådan undersökning hör till Bevill rits eller såsom
ett önskningsmäl till Ekon.Utsk. Då likväl frågorna angrde
Postverket i allmänhet behandlas i Bevilln.TJtsk., lärer väl
äfven detta böra gå dit för sammanhangets skull.
Hr Berge nstrå 1 e, Claes Gabriel: Hvad den delen
af Hr von Troiis motion beträffar, som innehåller, att gäst¬
gifvare skulle mottaga bref för att vidare fortsaffa dem
med den strykande posten, får jag fästa Utsk:s uppmärksam¬
het derpå, att det, enligt min öfvertygelse, för närvar, är
omöjligt och oklokt att uppdraga en sådan befattning ut gäst¬
gifvare. Bland ett par tusen gästgifvare uti vårt land, kan
säkerligen icke hälften skrifva. Det måste likväl för dem,
som inlemna sina bref, vara en nödvändig controll, att der
föres en ordentlig lista på brefven, så att de framkomma till
vederbörlig ort. Jag fruktar således, att bär skulle upp¬
stå mycken osäkerhet och många olägenheter af en sådan
inrättning.
Remitterades lill Bevilln.Utskottet.
120
Den 12 Mars.
Föredrogs ånyo Hr Rosenblads, Bernhard, den 7 den¬
nes e. m. på bordet lagda motion, om anslag till ersättning
för fabriksanläggningar, sorn genom upphörande af införsel¬
förbud m. m. blifva lidande.
Hr Rosenblad, Bernhard, uppläste följande:
Uti det af K. M. lill R. St. öfverlemnade förslag till
ny tulltaxa, är, såsom en allmän grundsats antaget, att det
förbuds-systeme skulle upphöra, som, ehuru sedan 1823 ef¬
ter hand mildradt, hittills ansetts emot utländsk medtäflan
skydda vissa inhemska näringar. Instämmande i denna grund¬
sats, inser jag dock svårigheten af tillämpningen, då dels i
många industriella företag, med beräkning af närvar, för-
hållanders fortfarande, betydlig enskild förmögenhet blifvit
nedlagd, och denna beräknings tillintetgörande skulle fram¬
kalla högljudda, om än icke rättvisa klagomål, dels en, i
stället för förbuden, salt s. k. skyddstull af det betydliga
belopp , att den kunde lemna en någorlunda motsvarande
ersättning, endast skulle förvandla de fordna lurendrejerier-
na till tullförsnillningar, och lemna det gamla förhållandet
qvar med dess lagbrott, dess demoralisering af hela folk-
elasser och dess våldsamheter, endast med ändradt namn
och lättade utvägar för lagbrytaren. Jag tror derföre, att
Slaten, som genom fordna misstag sjelf framkallat de konst¬
lade förhållanden, som nu äro så svåra att ändra, bör gö¬
ra några offer, för alt med de nya stadgandena försona den
enskilde näringsidkaren och betaga honom all förevändning
till billig klagan; och det offer, jag i detta hänseende före¬
slagit af 1 million r:dr af bancovinsten i årliga utbetalnin¬
gar af 200,000 r:dr i 5 år, är icke större, än att det be-
höfves endast, att en del af det utländska kläde blir för-
tulladt, som våra inhemske klädesfabrikörer sjelfve påstå,
skall årligen i södra delen af Riket consumeras, för att betacka
hela uppoffringen, och då återstår för Staten, efter de 5
arens förlopp, i ren vinst en ökad tullinkomst och minska¬
de lagbrott. Anser man, i stället för anvisning på banco¬
vinsten, en omedelbar anordning på tullinkomsten å de till
införsel nu Digifvande varor lämpligare; så ändrar detta ic¬
ke egentliga ide'en af min motion , ehuru jag, för egen del,
anser riktigare att ställa alla sådana anvisningar på redan
befintlig tillgång.
I afseende på rättigheten till deltagande i den föreslag¬
na ersättningen, anser jag, att den bör inskränkas till re¬
dan befintliga sådana industriella företag, som i någon
väsendtlig mån kunna anses blifva lidande genom nu vid¬
tagande förändringar i nuvar. tullstadgande, och att hufvud-
gtunderna för anspråkens bestämmande och ersättningens
fördelande böra fastställas af R. St., men verkställigheten
öfverlemnas åt Regeringen. Vid dessa hufvudgrupders an¬
ta-
Den la Mars.
131
tagande, Lör man afse, dels den högre grad af medtäflan,
någon industrigren kan blifva underkastad, genom upphäf-
vande af ett totalt införselförbud, emot hvad endast en tull-
nedsättning kan föranleda ; dels den fara för sådan medtäf¬
lan, en relativt högre eller lägre blifvande tull medför; dels
elen lindring, som å en annan sida nedsättning i tull å be¬
gagnade råämnen lemnar; dels den anläggnings-kostnad, som
lör något ifrågakommande industriglt företag erfordrats,
och den mer eller mindre svårigheten att kunna få en så¬
dan kostnad ersatt på annat sätt, än genom vinst å rörel¬
sen. Sedan på detta sätt en classifieation blifvit upprättad,
bör inom hvar class ersättningen med lika procent-belopp
utgå, i män af tillverkningsvärdet, under de feni sistförflut-
na åren, sådant det af vederbör, hallrätter blifvit bestyrkt,
dock med rättighet för K. M. alt för särskildt förekom¬
mande fall kunna bevilja förhöjning, äfvensom att medgif¬
va delaktighet i ersättningen åt sadan icke under hallrätt
lydande slöjdidkare, sorn, efter förutgående pröfning, kun¬
de finnas efter de antagna allmänna grunderna dertill be¬
rättigad.
Efter dessa allmänna grunder, oell under förutsättning,
att de af coiniterade föreslagna tullafgifter å sådana varor,
som af ifrågavar. industriella inrättningar tillverkas, icke i
någon väsendtlig mån undergå förändring,— dock med un¬
dantag för artikeln bomullsgarn, der afseende å vår vig-
tigaste förädlingsindustri, husfliten, bjuder betydlig nedsätt¬
ning, hvaremot de stora kostnader, som i sednare åren an-
vändts å våra bomullsspinnerier, i så fall berättiga deras
ägare till rättighet att uppföras i irsta classen af ersättnings-
tagare, — har jag uppgjort en classifieation, som naturligt¬
vis komme att förändras, om i betydlig mån tullbestämmel¬
serna blifva olika med hvad bär antagits.
På sätt jag redan föreslagit, tillstyrker jag sålunda, att
R. St. mätte af bancovinsten anordna i million r:dr alt på
5 år utbetalas till K. Commerce-colhm, för att af K. M. an¬
vändas till ersättning eller understöd åt de näringsidkare,
som kunna anses lida men genom vid denna riksdag vidta¬
gande förändringar i tull-lagstiftningen, under följande för¬
behåll och villkor:
1:0 att till denna ersättning berättigas innehafvare af
nedannämnda fabriker, i mån af medeltalet af deras, af ve¬
derbör. hallrätter bestyrkta, tillverkningsvärde under åren
i835—183g; eller för dem, hvilkas tillverkning först börjat
under eller efter år i835, i mån af medeltalet af deras till¬
verkningsvärde under de af dessa år, som följt på det år,
under hvilket tillverkningen börjat, samt efter följande clas-
sification, nemi.:
4 II. 16
122
Den 12 Mars.
a) i irsta classen, io proc. af medeltillverkningsvärdet:
klädesstofts- och alla (dock endast för den del af de¬
nle k an iska spinnerier, för den del af deras tillverk¬
ning, som bestått af bomullsgarn;
l) i 2:dra classen, 7^ proc. af medeltillverkningsvärdet:
c) i 3:dje classen, 5 proc. af medeltillverkningsvärdet:
C för den del af deras tillverk¬
sockerbruk;
garn fä rg erie r, för den del af deras tillverkning, som
bestått i färgning af bomullsgarn;
2:0 alt, om under de sistförflutna 5 åren någon betyd¬
ligare kostnad bevisligen blifvit nedlagd på någon af de en¬
ligt förutgående moment lill ersättning berättigade fabriker,
antingen genom nya byggnaders uppförande eller genom nya
machineriers anskaffande, utan att den derigenom förbered¬
da tillökning i tillverkning kunnat fullständigt inflyta på be¬
stämmandet af det såsom ersättningsgrund antagna medeltill¬
verkningsvärde,-—-så må för sådan fabrik ersättningen kun¬
na förhöjas med högst hälften af eljest stadgadt belopp;
3:o alt verkställigheten af ifrågavar. ersättnings bevil¬
jande och fördelning i underd. öfverlemnas åt K M. på så
sätt, alt den, som enligt förutgående momenter tror sig till
dylik ersättning berättigad, bör inom den prseseriptionstid,
K. M. i nåder utsätter, derom hos K. Commerce-colbm gö¬
ra anmälan, då, sedan collegium ansökningarna pröfvat och
i ett sammanhang sig deröfver utlåtit, desamma till K. M:s
nådiga afgörande öfverlemnas;
4:o att innehafvare af annan fabriks- eller slöjderörelse,
än de i usta mom. uppräknade, hvilken förmenar sig, ge¬
nom vid denna riksdag vidtagande förändringar i tullstad-
gandena, blifva lidande, äger att anmäla sig till delaktig¬
het i den beviljade ersättningen; dock må ingen ersättning
någon beviljas, derest ej å den vara, han tillverkar, antin¬
gen ett nu gällande införselsförbud upphäfves eller nu stad¬
gad tull nedsättes med minst -gidel af dess närvar, belopp,
andra yllefabriker,
sidenfabriker,
postlins bruk,
ras tillverkning, som bestått
af varor, för det närvar, för-
budna lill införsel;
ning, som bestått af varor,
som nu äro tillåtna till in¬
försel , men hvarå tullen
nedsättes med minst ^ af
klädesstofts- och alla
andra yllefabriker, ;
sidenfabriker,
klädesstofts- och alla
andra ylle fa b r i k e r,
sidenfabriker,
ning, som bestått af varor,
som nu äro tillåtna till in¬
försel , men hvarå tullen
nedsättes minst -J, dock un¬
der g af dess uuvar. belopp;
Den 1a Mars.
123
— oell derjemte under de begge första åren af de förändra¬
de tulistadgandenas tillämpning, så väl en betydlig ökad in¬
försel af ifrågavar. vara äger rum, sorn dess vanliga gång¬
bara pris inom Riket nedsättes med minst J:del af hvad det
för det närvar, utgör;
5:o att de i förutgående mom. omförmälda ansökningar
böra till K. Commerce-colkm inlemnas inom slutet af andra
året, under hvilket de nya tullstadgnndena varit gällande;
hörandes collegium, sedan de föreskrifna nödiga upplysnin¬
garna erhållits, dessa ansökningar, jemte eget i ett samman¬
hang alfattadt utlåtande, till K. M:s nådiga afgörande öf¬
verlemna ;
6:0 att vid jemförelse af tullafgifter, sorn kunna blifva
bestämda efter någon varas vigt, med nuvar. efter annan
grund bestämda tullafgifter, bör medelvigt af sådan vara ta¬
gas till grund efter profvägning, anställd i närvaro af leda¬
möter af K. Commerce-colbm oeh K. General-tullstyrelsen,
på någon dag, hvarom i officiella tidningen och i Stock¬
holms Dagblad minst 8 dagar förut varit kungjordt, med
tillåtelse för dem, som dervid kunde äga ett intresse, att
vara närvarande;
7:0 att utbetalningen af de beviljade ersättningsbelop¬
pen sker på terminer, som Commerce-colkm äger att be¬
stämma, i mån af den anslagna tillgångens inflytande; ägan¬
de dock colhm rätt, om så skulle pröfvas lämpligt, att
i qvittningsväg afdraga ersättningstagares hos Manufactur-
disconten ägande skulder;
8:0 att för de summor, som icke contant utbetalas el¬
ler godtgöras med Manufactur-disconlens fordringar hos er-
sättningstagare, utfärdar Commerce-colkm till order ställda
förbindelser, att på de utsatta förfallodagarna utan ränta be¬
talas;
g:o att det öfverskott, som på anslaget kan uppkomma,
sedan alla beviljade ersättningar blifvit godtgjorda, får an¬
vändas till förstärkande af Manufactur-discontens fond förs.
k. förslagslån; samt
10:0 att de summor, som kunna till Commerc-colkm
ingå, innan ersättningar derå behöfva anordnas, under tiden
få af Manufactur-disconten fruktbargöras; dock sålunda, att
denna discont antingen i odisponerad behållning på banco-
creditivet, eller i förfallande lån, äger full tillgång för de¬
ras återbetalning inom erforderlig tid.
Slutligen anser jag mig böra nämna, dels att jag derfö¬
re icke upptagit några bomullsfabriker till delaktighet i den
föreslagna ersättningen, emedan, med bibehållande af comi-
terades tullbestämmelser å hvarjehanda bomullsväfnader, och
antagande af mitt förslag att nedsätta tullen å hvitt bomulls¬
garn till 2 sk. per $, jag anser de nya tullbestämmelserna
skola blifva för ifrågavar. industri meia gynnande än de
gamla; och dels, alt, med anledning af officiella uppgifter,
D e 11 12 Ma r >.
det högsta ersättningsbelopp, som efter mitt förslag kunde
ifrågakomma, icke kan uppgå lili fulla anslaget.
Hr Rosenblad tilläde derefter muntligen:
Jng anhåller, alt sjelfva min motion, äfvensom det ytt¬
rande jag nu afgifvit, mätte gå till Bevilln.- och Baneo-
Utskotten.
Hr Lefren, Joh. Pelli': Då vid 1823 års riksdag för¬
sm klappjagten börjades mot Svenska näringarna, för att,
0111 möjligt, utestänga blotta ideen att förkofra skicklighet
inom Riket och kunna rivalisera med utländska Staters in¬
dustri; så framställde mina motståndare — jag försvarade
nemi. äfven då våra nuvar. näringsförhållanden —- såsom en
gifven sak, alt näringarna icke skulle förlora något pä en
friare handel med utländska varor. IS'u ser jag, att perso¬
ner, som då stridde mot 111ig, hafva kommit mig ett steg
närmare. Detta är ett offentligt tillkännagifvande af Hr
Rosenblad, att Svenska näringarna korn me att förlora, 0111
man förändrar våra tullförfattningar; och för min del fin¬
ner jag ock billigt, att man gifvet' ersättning åt den, sorn
man söker undergräfva, och sorn nedlagt sina capitaine på
god tro, litande på de författningar, sorn skulle skydda hans
näring; och sådant kunde äfven föranleda flere Svenske män
att uppoffra lid, möda och skicklighet för att framdrifva
Svenska näringarna. — A andra sidan finner jag likväl myc¬
ket besynnerligt, att landet skulle utkasta sina penningar för
att köpa hort Svensk skicklighet, endast för att hylla detta
systeme. Man kunde då jemföra oss med en landtbrukare,
som besått sina åkrar, men sedermera, innan hösten kom¬
mer, af oro att icke få skörda frukterna af sina mödor,
uppkörde broddén. Så föreställer jag 111ig denna oro, alt
man i vårt land icke vill låta någonting mogna, på sin hög¬
sta höjd gro. Sedan skäller man på obelåtenhet, på landets
dryga beskattning, och att ingenting går framåt i landet.
Man har likasom fallit i en sjukdom att vilja ändra författ¬
ningar oupphörligt, i stället för att, genom författningarnas
upprätthållande, gifva säkerhet och skydd åt dem, som sys¬
selsätta sig med näringarna.
Hr Rosenblad: Ehuru jag nästan i alla andra afse-
enden skulle erkänna för en ära, att anses närma mig Hr
Lefreåi i tänkesätt och grundsatser, kan jag likväl icke den¬
na gång mottaga det beröm han gifvit mig, att jag närmat
mig de grundsatser, han i denna fråga vid 1823 års riksdag
hyllade. Hvad jag föreslagit, är ingalunda derföre frain-
stäldt, att jag anser, att Svenska näringar och Svensk flit
skola gå under, om det systeme för Rikets handel i sin hel¬
het antoges, hvilket, redan för 17 år sedan godkändt såsom
framtida rättesnöre, efterhand allt mer och mer blifvit til-
lämpadt. Detta är ingalunda min tanka. Jag tror tvertom,
att Svenska fliten och Svenska näringarna skola göra ökade
Den i a BI a r s.
125
framsteg, då ej mera konstlade medel gifva dem en konst¬
lad riktning, otan de lemnäs åt sin naturliga gång. Jag fin¬
ner denna sats icke endast bekräftad i andra Kinders histo¬
ria, Preussens t. ex., der fabrikerna, efter upphörande af
allt prohibitivt skydd, gjort vida större framsteg än förut; jag
finnér den också i vår egen näringshistoria. Husfliten t. ex.
nr icke endast den gren af Svensk manufactur, sorn för be¬
redande af allmän trefnad är den vigtigaste; men ehuru den
ej förstått att omgärda sig med de fördelar, som de egentliga
fabrikerna, bar den dock förmått att lemna de rikaste pro-
dueterna. Bomullsgarn af de lägre num.ror, som ensamoa
vid husslöjd kunna begagnas, är belagd med fyrdubbel tull
och deröfver, emot hvad de flesta Europeiska länders tull¬
taxor utsätta; ett misstag, som i comiterades förslag till ny
tulltaxa blifvit förbisedt att rätta, oell hvarom jag torde fa
tillfälle framdeles vidare yttra mig. Men detta oaktadt, haf¬
va under år i838, endast inom Elfsborgs Län till försälj¬
ning afstäinplats öfver 3,800,000 alnar bomullsväfnader (af
husslöjd) — och till Norrige, der medtäflan af alla slags
ylle- och bomullsväfnader, införda med låg tull, äger rum,
införas årligen för omkring 3oo,ooo r:dr af Svenska allmo¬
gens husväfnader, under det att af de stora privilegierade fa¬
brikernas tillverkningar nästan ingen utförsel äger rum, un¬
dantagandes mindre partier tobak till Finland. Detta tyckes
visa, att öfvergången eller rättare återgången till ett natur¬
ligare systeme för våra näringar, icke behöfver betraktas un¬
der de förfärliga auspicier, Hr Lefren föreställt sig. Jag har
redan erinrat, huru de Preussiska fabrikerna, efter prohi-
bitiv-systemels upphörande, gjorde större framsteg än förut.
Men orsaken till min motion var den, som jag redan i mitt
nyss upplästa anförande angifvit, att med sjelfva den stora
åtgärden, som för alltid skulle göra slut på tvisten, försona
sjelfva de personer, hvilka trodde sitt intresse deraf lidande;
och för detta ändamål , och för att på samma gång befria
sig från behofvet, att, af undseende för beståndande intres¬
sen, vidtaga halfåtgärder, såsom hög skyddstull o. d., trod¬
de jag, att det lönte mödan att uppoffra en del af Sta¬
tens vinst under första quinquennium. Att den af mig fö¬
reslagna s. k. ersättning icke skulle vara obetydlig för dem,
som deraf komma i åtnjutande, synes deraf, att den största
klädesfabrikanten i Norrköping, som med en årlig tillverk¬
ning af 200,000 rtdrs värde, endast uppgifvit sig äga en be¬
hållen inkomst af 2000 r:dr, skulle i ersättning erhålla 20,000
r:dr, d. v. s. tiodubbla beloppet af den årliga inkomst, han
sjelf beräknat: och då han derjemte ägde sin fabrik med
alla dess machinerier och förlager i behåll, utan annan för¬
ändring än medtäflan af förtu lladt i stället för tullförsnil-
ladt utländskt kläde, torde afhandlingen ej för honom böra
anses ofördelaktig. Jag vill derföre ej påstå, alt vederbör,
pu skola anse sig nöjda med mitt förslag. Den som hoppa¬
Den 12 Mars.
des det, visade sig icke känna nienniskan, oell huru förut
fattade meningar inverka på dess omdömen; men jag är öf-
vertygad, att efter de fern årens förlopp skulle de fleste
finna sig dermed belåtne, och återstoden bestå af sådana,
som genom mitt förslag dock erhållit någon ersättning för
ett näringsföretag, hvari de utan erforderliga villkor ingått,
och som äfven med oförändrade tullagar skulle fördem med¬
fört förlust.
Hr Oxehufvud, Göran Adolph: Ehuru jag är för¬
vissad, att ingen, åtminstone ganska få af Utsk:s ledamöter,
låter vilseleda sig af Hr Lefre'ns anförande, att tro, att Sven¬
ska näringarnas utveckling skulle förhindras genom förbudens
upphäfvande; får jag likväl, för den händelse att minsta
tvekan hos någon ledamot skulle uppstå, anhålla, att det
Utsk., som kommer att behandla ärendet, ville förskalfa sig
underrättelse om orsaken, hvarföre silkesväfverierna i Eng¬
land år 1820 stodo på samma ståndpunkt, som 5o år förut,
och att nu sidenfabrikater deremot utskeppas derifrån till
Indien, ja till sjelfva Frankrike. Om Utsk. derjemte ville
underrätta sig om hvad det var, som från år 1824 till 1828
förflyttade en mängd väfstolar från Lyon till Schweitz och
England, och i samma förhållande ökade konstfliten der,
som väfstolarnas antal i Lyon samtidigt minskades från
26.000 lill 15,ooo, så tror jag att all tvekan skulle undan-
rödjas.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Då någon är så
öfvertygnd om sina medborgares blifvande lycka genom sina
förslag dertill, som Hr Rosenblad nu yttrat sig vara; så är
det ursägtligl, om han talar för åtgärder, hvilka han sjelf
förutser skola, åtminstone för ögonblicket, ruinera andra.
Men då är det ock förlåtligt, om den, som skall ruineras,
äfven anför hvad han kan, för att icke förderfvas. Jag er¬
känner rättvisan af Hr Rosenblads åsigt att vilja godtgöra
den, som skall ruineras; men då borde afhandlingen uppgö¬
ras ömsesidigt, så att den lidande finge fullgod ersättning.
Det är väl sagdt, att han skulle få tiofalldig ersättning, nemi.
20.000 i stället för 2,000: men jag befarar, att om han ock¬
så finge 20,000 r:dr, men saknade afsättning; så blefve ska¬
dan större, än om han ingen godtgörelse bekomme, men
bibehöll sin förra rörelse.
Hr Rosenblad har föreslagit, att banken skulle lemna
medel till ersättning åt de näringsidkare, vare sig klädes-
eller bomullsfabrikörer, eller åt dem, som hafva sin näring
af husfliten, hvilka blefve lidande. Jag inser icke något
skäl, hvarföre bankens medel skulle företrädesvis användas
härtill, då det icke är fråga om att derigenom bibehålla
banken sjelf vid den belägenhet,- hvari han för närvarande
befinner sig. Det skulle tvertom kunna hända, att banken
finge, genom Hr Rosenblads förslag, betala i dubbelt lian¬
Ben 12 Mars.
127
seende; ty säkert ur, att om införseln af utländska varor
kommer att ökas, så skall den med Svenska varor eller pen¬
ningar betalas. Om nu utförseln af jern och trädvaror, som
äro våra förnämsta afsättnirigsämnen redan öfverträtfas eller
åtminstone motsvaras af vin, socker, kaffe, m. m; hvarmed
skulle då den öfverstigande införseln betalas? Troligen på
samma sätt, som den ovanliga införseln af spanmåi år i838,
— med bankens silfver. Då skulle det kunna bända, att
banken linge dubbla uttömningar, icke blott för detta ända¬
mål, utan äfven för att godtgöra våra lidande fabrikanter;
lian skulle med ett ord underkastas ett slags cholera.
H. Ex. lii- Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Med anledn.
af Hr Oxehufvuds anförande, anhåller jag att få vid han¬
den gifva följande tilldragelse, sorn någorlunda upplyser frå¬
gan. Hr Huskisson; Englands President of the board of
controul (en post motsvarande den af Handels- och Tull¬
minister) beredde Englands liberalare tull-systeme och kom
till Paris för alt stadga sina ideel', i anseende till handeln
med Frankrike. Sidenfabrikerna sysselsatte honom enkanner¬
ligen. Han begaf sig derföre incognito till en af de stör¬
sta fabrikanterna i Parisoch beställde till ett ganska be¬
tydligt penningebelopp flera yppiga ameublementer af siden.
Kär priset var uppgjordt, anmärkte han, att leverancen bor¬
de ske i London. — "Skall ske", sade fabrikören, ”det hö¬
jer räkningen med 10 proc." — "Men införseln är förbuden."
— Rikligt: "prsemien är 10 proc.”, — genmälte ganska kall-
blodigt säljaren; "och då sker leverancen på min risk i ert
bus i London." Med detta besked reste han, sammankalla¬
de fabrikanterna i Spital-Fields och öfverlade med dem om
upphäfvande af förbudet, hvilket de tillstyrkte. Denna be¬
rättelse har jag af Hr Huskisson sjelf emottagit. — Och En¬
gelska sidenfabrikerna hafva sedan mera prospererat än för¬
ut; och Engelska Tull-styrelsen håller i Canalen en hel flot¬
tilj af armerade bevakningsfartyg !
Hr Hjerta, Lars: Jag bade visserligen icke tänkt att
nu yttra mig öfver detta ämne; men jag har hört ett pär
anföranden, som så upprört min känsla, att jag icke kan
afhålla mig derifrån. Jag tror icke, alt någon kan misstän¬
ka mig vara partisk för Styrelsen; men jag tillstår, att jag
likväl tror det vara en pligt att iakttaga rättvisa mot
alla. Jag kan icke underlåta att beklaga sådana uttryck,
som dessa: "att man anställer en klappjagt emot Svenska
näringarna"; "att man beslutat ruinera dem, m. m.”; jag be¬
klagar äfven, att jag hört ungefär dylika af samma halt i
går yttrade i BorgareSt. under öfverläggningen om detta äm¬
ne, då en talare utlät sig, att ledamöterne i Tul!-comite'en
voro lifvade af en ”glädjefröjd att fä ruinera de Svenska nä¬
ringarna." Dessa och dylika yttranden äro , så vidt jag kan
finna, icke af någon helsosam inflytelse, emedan de adres¬
Den is Mars.
sera sig till passionerna, som borde vara främmande från
hvarje lagstiftande församling; och att! de jjkunna före¬
komma, bevisar endast, efter hvad jag skulle tro, att det
finnes personer, hos hvilka allting, till och med det annars
ifrigaste devouement, måste vika för vissa fixa ide'er. Jag
kan då icke heller undgå att beklaga, att motionären genom sitt
förslag här gifvit fart åt sådana. Jag mäste underställa R.
o. Ad., huruvida icke de Svenska fabrikerna böra befinna
sig uti samma cathegori i hänseende till rättvisan, som an¬
dra näringar. Är det rättvist, eller är det icke rättvist, alt
consumenterne öfver hela Riket skola för en vara betala allt
hvad den, som behagar tillverka denna vara, behagar före¬
skrifva, utan möjlighet att denna beskattning någonsin skall
upphöra, och utan rättighet alt förskaffa sig samina varor
från annat håll, om de kunna fås för buttre pris? Ar det
icke rättvist, må då proh i bi t i v-systeincts förfäktare vika för
den allmänna rättvisan, sedan de redan i 17 år, eiler alltse¬
dan 18?.3 års riksdag, då R. St. fastställde handelsfriheten så¬
som grundsats, varit underrättade om att de en gång måste
vika för statsekonomiens första sanningar. Om denna prin¬
cip icke någongång göres gällande i afseende på fabrikerna;
huru vilja vi då förklara, att jordbrukaren skall vara tvun¬
gen att hvart femte år underkasta sig de förändringar, som
R. St. vid hvarje riksdag besluta uti brännvins-författnin-
garna, då han icke blott är utsatt för inskränkningar och
omvexlingar i afseende på liden och tiilverkningsbeloppet,
utan äfven blir nödsakad att, till åtlydnad af den lag, sorn
för hvarje gång stiftas, göra förändringar i sjelfva de instru¬
menter, med hvilka tillverkningen bedrifves. Detta är åt¬
minstone något som de öfrige fabriksidkarne icke äro underka¬
stade. Då nu redan en så lång lid förflutit, under hvilken
fabrikanterne ständigt sett, att Regeringen öppet prononce¬
rat sig vilja småningom öfvergå till ett friare handels-systeme,
och då de derunder bort af de starkaste skäl låta sig öfver-
tygas, att de icke hade alt förvänta annat, än alt rättvisans
princip äfven för consumenternes rätt någon gång måste gö¬
ra sig gällande; så tror jag, att motionärens förslag har va¬
rit öfverflödigt, och mera skadligt än gagneligt för det stora
ändamålet att en gång komma till sans i närings-lagstift-
niimen.
O
Hr Lefren: En värd ledamot, Hr Oxehufvud, har, un¬
derstödd af Gr Löwenhjelm, här anfört ett isoieradt factum
af Engelka sidenfabrikerna, såsom ett skäl emot mina åsig-
ter. Dervid ber jag, att de upplyste herrarne, hvilkas med¬
delanden jag mycket respecterar, täckas taga i betraktande
hvad all historisk erfarenhet gifver vid handen, att då uti
hvarje tidpunkt nödvändigt måste inträffa, att vissa natio¬
ner stå högst på cullurens trappsteg, då deremot andra län¬
der
Den 11 Mars-.
der aflägsnas frän den medelhöjd af industri, hyfsning, bild¬
ning m. m., som de innehafva; så är det också en naturlig
följd, att i mån, sora dessa mindre bildade foik eiler deras
rörelse närma sig till den cultur, sorn linnes i de stater,
tiil hvilka de småningom sälla sig, mäste de äfven genom
de medel, som kunna finnas för handen, tillegna sig de
konster, vettenskaper nr. m., som de vilja förvärfva sig. 1
sådant läge befinner sig för det närvar. Egypten och Tur¬
kiet. De hafva nyligen lösryckt sig, jemte Grekland, från
egna culturförhållanden och tyckas vilja närma sig till Eu¬
ropas bildning; och huru måste de gå till väga? Det lärer
icke gå an för Egypten och Turkiet att lägga armarna i kors
och säga: nog lär jag mig industrien, såsom det öfriga Eu¬
ropa, nog lär jag mig konster och vettenskaper, blott jag
patienterar mig och ser glad ut. Detta går icke an. De
måste nu begagna de konstiga medlen, emedan naturen icke
låter leda sig på annat sätt, än genoar de medel,som i hvar¬
je stat linnas. Sverige har varit för ungefär 100 år sedan
i närmast samma belägenhet, i afseende på industri samt
konster och vettenskaper, som Egypten och Turkiet. Sedan
vi nu kommit så långt, att vi äro på vägen att kunna täfla
med de mest upplysta nationer, finna våra förbättrare, vå¬
ra statsekonomer för godt att använda en naken theori, utan
att taga i betraktande det förhållande, hvaruti vi stå till
det öfriga Europa, i hänseende till eulturen. Det är icke ge¬
nom alt tala om Englands och Frankrikes bildning, man
gifver till vext åt näringar och konstskicklighet. Jag behöf-
ver icke vara vidlyftigare för att åtminstone hafva tillkän-
nagifvit den synpunkt, ur hvilken jag tror, att Hr Oxehuf-
vuds och Gr. Lövvenhjelms åsigter i denna del borde kun¬
na vederläggas.
Jag går nu att i korthet besvara en sednare talare. Hr
Hjerta finner besynnerligt, att personer inom samma heder¬
värda församling, dit han sjelf hör, äger en öfvertygelse,
stridande mot bans egen, om en fråga, sorn förekommer till
discussion. Är detta liberalism eller liberalitet? Jag
tror det vara liberalism, till skilnad från liberalitet,;
Frih. Cederström, Jacob: Det är vigtigt, då fråga
ur om näringarna, att göra sig begrepp om, huru mycket
af hvarje fabrikat det folk behöfver, som är i fråga. Man
må alltså utröna, om det är möjligt för de Svenska fabri¬
ker, som nu finnas, att tillverka det kläde, som behöfves för
Svenska folkets beklädnad. Jag skulle tro, att de, som tala
mot en lägre tull och frihet för införskrifningen, icke gjort
denna beräkning, eller saknat nödiga materialier för att gö¬
ra den. Det är redan bevisadt, att samtlige privilegierade
skomakare i Sverige icke förslå att tillverka mer än af de
skodon, som här förbrukas; att det således mäste vara andra,
t 4 H. 17
Den |3 Mart.
än skomakaremästarne och deras gesäller, som göra skor åt
resten af Sveriges innevånare, emedan dock ganska få gå
barfota. Så länge vi hafva ett probibitiv-systeme, sorn hin¬
drar inrikes täflan med utländningen; så blir smuggling eti
födkrok, och denna smuggling går så systematiskt förbi al¬
la controlier, alt man, såsom Gr. Löwenhjelm anmärkt, för
en viss proc. får från främmande ort på anvist inrikes ort
levereradt contraband. Detta gäller icke blott för hamnar¬
na vid canalen emellan Frankrike och England, det gäller
äfven från hvilken ort som helst, synnerligen kring Öster¬
sjön, hit till Sverige; man må fråga uti hvilken Tysk hamn
man behagar, så får man veta hvad det kostar att få hit en
vara. Jag tror, att det ur fabriksidkarnes missförstånd af
eget intresse, som gör att de lagga sig emot den i fråga var.
författningen: ty om de voro upplysta om dessa förhållanden,
om de hade begrepp derom, att deras tillverkning utgör så
ringa del af hvad som förbrukas i landet; så skuile de snart
finna, att de hafva orätt uti sitt fortsatta yrkande af förbud
mot fri införsel, och inse, att de skulle vinna mångfalldigt
mera genom concurrens och fri täflan med utländningen.
Gr. Posse Arvid: Af skäl, som jag i går anförde,
hade jag icke ämnat deltaga i någon öfverläggning om tull¬
taxans bestämmande, förrän denna fråga förekom hos R.
o. Ad. till slutligt afgörande. Men Hr Lefre'ns sista yttran¬
de föranlåler mig att äfven vid detta tillfälle med några
ord gifva mina tankar tillkänna. Hr Lefren har icke velat
finna någon bevisning uti ett exempel, som blifvit anfördt af
tvänne talare, af hvad som tilldragit sig i England och uf¬
ven i Frankrike. Jag för min del instämmer så till vida
med Hr Lefren, att man bör i sådana frågor, som den när¬
var., så vidt möjligt är, undvika jemförelse med andra län¬
der, hvarest likväl förhållandet är olika: men jag tror icke
att man hehöfver taga sin tillflykt til! andra länder; vi be¬
höfva blott betrakta hvad som inträffat uti vårt eget land.
Jag ber att få hänvisa Hr Lefren och ännu mer Bevilln.
Utsk. till de tabeller, som äro bifogade Tull-comitéens be¬
tänk. Dessa tabeller utvisa hvilka fabriker, som blifvit in¬
rättade under de 100 år, som prohibitiv-systemet, nära nog
oafbrutet i Sverige varit rådande; och de visa äfven, att
i samma mån förbuden blifvit upphäfna, hafva dessa fabri¬
kör i hög grad blifvit ökade inom landet. Detta exempel
måste vara tillräckligt för Sverige, efter det är hemtadt just
från Sveriges egna förhållanden, i afseende på hvad den si¬
ste värde talaren anfört, instämmer jag med honom deruti,
att det icke finnes något land, — hvilket således äfven må¬
ste gälla om Sverige, — der man icke kan vara öfvertygad
om att kunna få varor olofligen införda mot en viss assu-
rance-prsemie. Jag skulle dock tro, att denna proemie nu
måste vara ganska dyr; jag har säker anledn. till denna för¬
Den 12 Mars,
i3i
modan, odi just deruppå grundar jag mitt påstående, att
fabrikerna ingalunda något förlora, om prohibitiv-syslemet
upphäfdes. I närvar, tidpunkt, då förbuden fortfara, må¬
ste lurendrejeri äga rum, men när bevakningen är på den
punkt, att det medför ganska mycken risk att försnilla, och
höga proemier måste betalas; så är det gifvet, att den tra¬
fikerande väljer att gå på tullkammaren och erlägga tullen,
hellre än alt riskera förlusten af varan. Följden blir, att
fabrikören bar att tälla med en förtullad vara, och då bör
lian kunna bestå, såvida fabriken är af sådan beskaffenhet,
att den kan egna sig att bedrifvas i Sverige; och för alla
dem, sorn icke äro af sådan beskaffenhet, har jag ingen con-
sideration; må de gerna falla, ty de äro, efter min öfverty¬
gelse, en kräfta för landet. De naturliga fabrikerna äro så¬
dana, alt de kunna gifva oss tillräcklig sysselsättning. Så¬
dana äro klädes-, tobaks-, socker-och bomullsfabriker, mån¬
ga andra att förtiga, och dessa kunna mycket val bestå täf¬
lan med utlärulningen, om de få fritt utveckla sig. Hvad
klädesfabrikerna särskildt beträffar, får jag fästa uppmärk¬
samheten derpå, att tullen å kläde utgör icke mindre an
i r:dr b:co per aln, oberäknadt assurance- och fraktkostnad,
tolag m. m., så att fabrikörerne kunna påräkna, att det i
tullen kostar 3 r:dr r:gs. Jag är derföre öfvertygad, att de
kunna beslå , såvidt man icke vill, att en fabrikör med 7 ä
800 alnars tillverkning skall lefva bättre, än en fabrikör i
England med en tillverkning af några millioner alnar.
Hr Hjerta: En värd talare bar sagt, att jag vågat
klandra honom, för det han varit af annan öfvertygelse än
jag, och kallat detta liberalism, till skilnad från libe¬
ralitet, tvänne egenskaper, hvaraf tyvärr jag icke vid det¬
ta tillfälle kan påbörda den värde tilaren någotdera. Jag
har likväl icke klandrat honom, för det han varit af an¬
nan öfvertygelse än jag, utan för det att han adresserat sig
till passionerna och velat sätta sina moståndares afsigter uti
en falsk dager, samt derigenom sjelf ådagalagt motsatsen af
liberalitet. Han har äfven talat om nakna theorier. Det är
sannt, att man icke i frågor om intressen får rätta sig efter
blotta theorier; men det är likväl min tro, alt man i hvar¬
je fråga, som förekommer till undersökning uti en lagstif¬
tande församling, måste uppstiga till sjelfva principerna der¬
för, om man någonsin skall komma till det som slutligen är
det rätta och sanna. Denna sats är ganska gammal, den
bar varit känd lika länge, som den vettenskapliga forsknin¬
gen, och redan den gamle pbilosofen Baeo de Verulam yt¬
trade på sin tid: Omnis disquisitionis vera norma
est, ut nihil veniat in p r actie a m, cujus non fit
etiam doct rina aliqua et theorin. Jag tror också
att det alltid är bäst, att sanningen framställes så naken,
att den må kunna skönjas; och jag tror icke, att den i ifra-
Den ii Mars.
gavar. fall vunnit mycket pä det fikonalöf, hvarmed den värde
talaren velat skygga den. — Den värde talaren liar äfven
yttrat sig om Turkiet och Egypten, samt om följderna af
den liberala anda, som der råder; jag får hemställa till hans
eget, i många andra fall så upplysta omdöme, om icke det¬
ta förhållande helt simpelt kommer deraf, att Egypten än¬
nu ligger tryckt under ett politiskt tyranni och under kri¬
gets bördor, som icke gifva någon säkerhet åt äganderätten.
Hvar och en som något när gjort sig underrättad om dessa län¬
ders förhållanden, skall likväl säga, att om dessa länder först
vinna politisk säkerhet och skydd af lagen, så är der så
ofantligt mycket att göra uti sjelfva jordens förbättrande
och landets uppodling, att alla capitaler, som kunna ditfö-
ras, hafva kunnat i många år med mesta fördel användas
derpå, innan man behöfver ditsätta väfstolar och fabriker;
och hvarje menniska med förnuft och sanna theoretiska be¬
grepp måste linna, att det icke är värdt att ditföra några
konstlade näringar, så länge man vinner mera på landets
modernäringar.
Hr Lefre'n: Jag anhåller vördsamt om ursägt, för det
jag för tredje gången uppträder. Gr. Posse har anfört, hvad
som ständigt har anföres vid denna fråga, nemi., att om
man för näringarna upphäfver alla förbud och ålägger
skyddstull i stället, så undviker man lurendrejeri, hvarige¬
nom det förmenes, att tullförsnillning icke vidare kommer
att äga rum, utan menniskorna blifva då mycket lagly¬
diga. Detta är också en bland de theoretiska satser, som
äro ganska riktiga, men som hafva den olyckan att i
praktiken, dels icke kunna verkställas, och dels icke alltid
blifva så pass verkställda, som de kunde blifva. Den värde
talaren lärer bättre, än någon annan, kunna vara i tillfälle
att veta, att vid de stora tullbeslagen förhållandet stundom
varit sådant, att de tullforsniilade varornas värde öfv^rsti-
git de lurendrejades. Hvad theoretici uti detta hänseende
vilja påstå, är således icke af praktiken bevisadt. — Hvad
den siste talarens yttrande beträffar, så bekänner jag, att
det är alltför länge sedan jag läste min latin, att jag skulle
kunnat på detta afstånd uppfatta menningen; men jag kunde
dock svara: ”Quos Jupiter perdere vult, prius dementat.”
Remitterades till Bevilln.- samt BancoUtskotten.
Vid förnyad föredragning, remitterades till Bevilln.Utsk,
nedannämnde den 7 dennes e. m. på bordet lagda motioner,
nemi.:
Gr. Mörners, Carl Göran, om tolagen;
Hr Stuarts, Carl, om upphörande af embets- och tjen-
stemäns, samt nedsättning af actiebolags bevilln. efter 2:dra
artikeln;
Densammes, om ändring i 3g §:n bevilln.förordn., ang:de
bevillningen för arf och testamenten;
Den i a Mars.
i33
Densammes, angtde upphörande af stämplade pappers-
afgiften för testamenten och fidei-coroiss, m. m.
Föredrogs ånyo Hr Sandelhjelms, Paul, den 29 dennes
e. 111. på bordet lagda motion, om skyldighet för privat¬
bankerna att hålla vexlingscontor inom hvarje län.
Hr Ribbing, Bengt: Ehuru jag inser, att meningen
med denna motion icke egentligen kan vara den, som deri
uttryckes, nemi. att hvarje privatbank skall hafva 48 invex-
lingscontor i landet, ntan motionen efter min tanke inne¬
fattar ingen annan mening, än den att undertrycka allt hvad
privatbank heter; så, och oaktadt en sådan önskan, att
dessa banker matte upphöra, icke lärer kunna ga i fullbor¬
dan, saint det i sådant afseende synes öfverflödigt att vid
motionen göra några anmärkningar, kan jag likväl, då deri
förespeglas så många olägenheter och så stort bekymmer
öfver privatbankernas sedlar, att derigenom en ovilja emot
dessa inrättningar kunde förorsakas hos personer, som icke
hafva närmare kännedom om dem, ieke undgå att derom
yttra mig. Motionären omnämner, att stora olägenheter och
våda, då kronoskatterna skola indrifvas, för innevånarne af
Elfsborgs län uppkomma, i följd af de der spridda privat-
baukssedlarna. Jag skulle tro, alt i det hela motsatsen äger
rum, så väl inom detta, sorn andra län. Kanske kan det
uppgifna förhållandet till någon del öfverensstämma med
motionärens öfvertygelse, derföre att möjligen någon inne¬
vånare i länet njutit mindre välvilja hos någon privatbank
i fråga om låns beviljande, då han ej kunnat prestera sä¬
kerhet och) af -sådan anledning för länets höfding utmålat
tillståndet värre än det är. För min del skulle jag tro, att
det vid kronouppbörden är bättre, att finna privatbanks-
sedlar, än inga sedlar. Det talas om den olägenhet, att
dessa sedlar skola behöfva, likasom andra varor, försäljas.
Jag föreställer mig, att om en uppbördsman, till hvilken
utskylderna icke godvilligt blifvit erlagda, infinner sig för
att panta, det mäste vara bättre, att denna vara finnes, än
att inga varor skulle vara att tillgå. Således tror jag, att
äfven i detta fall privatbankssedlarna äro goda att kännas
vid. Hvad åter angår, att privatbankssedlarna icke skulle
kunna emottagas i kronans uppbörd, så finnes sådant ingen¬
städes förbjudet; kronofogden är endast förbunden att vid
Jevereringen i ränteriet lemna riksmynt, men då han der¬
till har i4 dagar på sig, måtte det icke vara svårt att dess¬
förinnan få sedlarna vexlade i privatbankens central-contor,
enär man vet, att en sådan vexling ej kan förvägras. Att
olägenheter vid liqvider i statsbanken och allmänna cassör
skulle uppstå, genom spridandet af privatbankssedlarna, der¬
på får den värde motionären ursägta mig att jag tviflan, så
länge icke facta uppgifvas. De omtalade fabrikerna i Elfs¬
134
Den 12 Mars.
borgs liin, hvilka skola hafva så mycken olägenhet af des¬
sa sedlar, skulle, ifall samma sedlar indrogos, till en stor
del upphöra, emedan rörelsecapitalet då Liefve mycket för¬
minskad!. Jag tror således, aU om motionären vunne sin
afsigt, innevånarne i Elfsborgs län dermed skulle blifva fö¬
ga belåtne. Hvad åter beträffar det i motionen uppgifna
ändamålet, nemi. vexlingscontors inrättande, så föreslår mo¬
tionären, att privat-bankerna i lagbehörig ordning skulle
dertill förbindas. Detta är ganska bra, men jag tror icke,
att det kan finnas någon laghehörig ordning, som kan rub¬
ba de octrojer, bankerne erhållit. En annan orsak kan
det vara med ytterligare uppkommande banker, men att
meddela de redan octrojerade bankerna en sådan föreskrift,
vore en ganska våldsam åtgärd. De hafva sina octrojer på
samma grund, som handelsbolag; och jag tror icke, att för
något handelsbolag sådana föreskrifter, som de här före¬
slagna, kunna lemnäs.
För öfrigt får jag till Hr Frih. o. Landtm, samt R. o.
Ad. hemställa, huruvida en sådan motion som denna, kan
till Utsk. remitteras, då 90 §:n RegF:n innehåller, alt enskil¬
de medborgares och corporationers förhållande icke må kom¬
ma under R. St:s eller deras Ulskts öfverläggningar och
pröfning.
IIr Sandelhjelm, Paul: För såvida den värde leda¬
moten, som nyss slutat sitt anförande, velat ifrågasätta de
motiver, som föranledt min motion; får jag förklara, att
jag icke känner, om någon innevånare i Elfsborgs län be¬
gärt eller har lån i privatbanker, hvilket icke tillhör min
embetsbefattning. Motiverna må vi för öfrigt lemna åt hvar
och en , att derföre redogöra inför sitt samvete. Man är
skyldig att framställa hvarje fråga om landets allmänna bä¬
sta, sådan den visar sig; och då sjelfva sakens beskaffenhet
bör bestämma beslutet, synas motiverna för framställningen
kunna lemnäs åsido. Jag tror ingen kunna vederlägga san¬
ningen deraf, alt privatbanks-sedlarna i vissa delar afRiket,
och icke minst i Elfsborgs län, nästan utträngt Rikets verk¬
liga mynt, så att det i allmänhet är ganska svårt att der
erhålla annat än privatbanks-sedlar; och denna svårighet är
ännu större, då ki onouppbörden inträffar och hvarje skatt¬
skyldig nödgas, så vidt möjligt är, förskaffa sig riksmynt.
Uppbördsmännen äga ingen rättighet, att i uppbörden emot¬
taga privatbanks-sedlar. De skulle derigenom äfventyra till¬
tal och suspension, äfvensom de, ifall någon katastrof skul¬
le inträffa, som satte dem ur tillfälle alt få dessa sedlar
utvexlade emot riksmynt, skulle äfventyra att varda från
sina tjenster skiljde. Vid sådant förhållande måste de, af
omtanka för egen säkerhet, neka att i uppbörden emotta¬
ga privatbankernas sedlar. Jag vill likväl icke just påstå,
att de åtgärder jag föreslagit till afhjelpande af det öfver-
D e ii 12 Mars.
135
klagade onda, kunna af Ständerna vidtagas; men jag har
ansett mig böra fästa R. Sits uppmärksamhet pu förhållan¬
det, emedan, ifall det allmänna tillståndet, relativt till
privatbankerna, sorn jag framställt, skulle än vidare fortfa¬
ra, utan att någon uppmärksamhet derå vid denna riksdag
fastades, det kunde medföra ännu svårare följder. Jag hai¬
no öfverlemnat saken till öfvervägande; det beror på 11. St.
att derå göra det afseende, som Rikets allmänna bästa for¬
drar, och jag har intet vidare att i denna sak tillägga.
Hr Ribbing: Jag har mycket misstagit mig om,
såsom man här påstått, uppbördsmännen äro förbjud¬
ne att vid uppbörden emottaga privatbanks-sedlar; oell jag
önskar blifva upplyst om tillvaron af en författning, sorn
innehåller ett sådant förbud, samt stadgan, att de derige¬
nom skulle riskera att blifva skiljde från sina tjenster. Jag
trodde, att det var deras ensak, blott de till levereringen
anskalfade riksmynt. Man åsyftar garanti för privatbanks-
sedlarnas inlösande, men denna garanti ligger i sjelfva oc-
trojen, enär privatbanken, om en enda sedel på 2 r:dr b:co
icke vid anfordran inlöses, riskerar att förlora sin octroj.
Ytterligare en garanti i den solidariska ansvarigheten, och
jag vet då icke hvilka vidare garantier kunna vara be-
liöiliga.
Det förundrar mig, att den värde motionären föresla¬
git en åtgärd, hvarmed han icke haft någon mening, men
att så var, förmodade jag, då jag tillät mig yttra den tan¬
ke, att meningen var att tillintetgöra privatbankerna; och
sedan motionären nu till hälften medgifvit, att jag icke haft
orätt, har han mer än förut anledn. att ursägta, att jag
misstänkt ett sådant ändamål. Jag förglömde förra gången
jag hade ordet, att besvara en framställning om privatban¬
kernas ogenhet att i Wenersborgs lands-cancelli deponera
någon summa till invexling af deras sedlar, och får derföre
nu nämna, det jag med visshet känner, att ej allenast den
Småländska banken, utan äfven Nerikes bank haft icke så
små summor nedsatta i Wenersborgs lands-eancelli, och den
Småländska privatbanken har icke allenast der, sedan år
1838, utan äfven vid 4 andra iands-cancellier deponerat fon¬
der för sina sedlars invexling. Jag tror mig genom detta
anförande hafva för beskyllningen för ogenhet fredat åt¬
minstone den privatbank, deri jag är directeur, och har
ingen anledn. att tro , det någon privatbank i detta afseen¬
de vore ogen , då dess medel i sådant fall kunna ligga lika
säkra som i bankens egna hvalf.
Frih. von Kraemer, Robert: Jag bestrider visserligen
icke brivatbankernas nytta i många afseenden, men jag får
vitsorda Ilr Sandelhjelms framställning, att det allmänna
begagnandet af privatbanks-sedlar förorsakar många olä¬
genheter vid uppbörden. Kronofogdarne få icke vid den¬
i36
Den 12 Mars.
samma emottaga dem, och jag har hos K, M. gjort anderd,
framställning, att det må blifva tillåtet, men fått afslag.
Då nu kronofogden icke kan emottaga dessa sedlar, enär
han icke hinner utvexla dem före levereringen, sorn inom
i4 dagar skall ske; så skulle jag anse af högsta vigt, att en
författning emanerade derom, att privatbanks-sedlar i upp¬
börden må emottagas, och då bevillningen, som utgör den
betydligaste uppbörden, inom månadens slut skaU insändas
till Riksg.eont., ser jag icke, att någon våda kan uppstå,
om för privatbankerna finnes ett vexiingscontor i hufvudsta-
den, der transactionen med Riksg.eont. kari uppgöras. Ge¬
nom en kungörelse om privatbankssedlars mottagande i kro-
nouppbörden skulle alla nuvar. olägenheter häfvas, och jag
trqr en sådan tillåtelse vore ganska lämplig. Hr Ribbings
åsigt, alt förevar, motion ej skulle kunna till Utsk. remitte¬
ras och handläggas, bestrider jag helt och hållet.
Hr 'Hjerta, Lars: Jag anmälte mig egentligen i an-
ledn. af Hr Ribbings anmärkning, att förevar, motion skul¬
le vara stridande emot go §:n RegF., en fråga, hvilken jag
anser alltid böra med största uppmärsamhet bevakas. Jag
tror, att motionen, om den än angår enskilda corpora tioner,
icke kan anses olaglig , enär det i berörde grundlags §. ut¬
tryckta förbud emot pröfningen af enskilda corporatiopers
förhållande, endast kan afse deras redan passerade åtgärder,
men icke angå stiftandet af föreskrifter för framtiden. Men
då jag nu kommit att taga ordet, utbeder jag mig attihur-
vudsaken få nämna, att man omöjligen med privatbankerna
lärer kunna komma längre, än att tillhålla dem att inlösa
sina sedlar på de ställen, der de äro utgifna , hvilket är den
förbindelse, hvarå sedlarna lyda. Lika olämpligt, ja äfven
farligt, anser jag den siste talarens förslag om en uttrycklig
tillåtelse att privatbank-sedlar skola emottagas i uppbörden;
men jag ser intet hinder för kronofogdarne att på eget an¬
svar emottaga sådana sedlar, och genast sedermera före le¬
vereringen utvexla dem. Vid detta tillfälle skall jag äfven
utbedja mig att få fullfölja ett förbehåll, som jag hade äran
göra, då förevar, motion väcktes. Jag anser nemi., att de
olägenheter, som nu uppstå af svårigheten att få privatbanks-
sedlar utvexlade, till större delen skulle förekommas, om i
den nya privatbanklag, som jag ämnade föreslå måtte vid
denna riksdag utfärdas, men i afseende hvarpå jag af Hr
Stråle blifvit förekommen, det blefve stadgadt, att af pri¬
vatbanker, som framdeles kunna blifva octrojerade, inga
sedlar under io r:drs valör må få utfärdas. Jag anhåller,
alt, då delta ämne i Lag- och Ekon.Utsk:n förekommer,
Utskm uppå denna omständighet måtte fästa en särdeles
uppmärksamhet.
Hr Bogeman, Carl Adolph, uppläste följande:
Vid
Den ia Mars.
i3j
Vid Hr Sandelhjelms till remiss föredragna motion, angrde
privatbankernas förpligtande alt ofördröjligen förfoga om
vexlingscontors inrättande inom länen, för invexling af cre-
ditsedlar emot i Kronans uppbörd gångbart mynt, ulbeder
jag mig att, lill hvad i detta ämne redan blifvit ordat, få
yttra min åsigt derom.
Hr Bogeman yltrade derefter muntligen:
Jag önskade biträda Hr liibbings åsigt, att denna mo¬
tion , såsom grundlagsvidrig, ej ma blifva till Ulsk. remit¬
terad, derest jag funné någon grundlags §. i sådant alseen¬
de fullt tillämplig; men dä den ,nu ifrågasatta tillämpningen
af RegF:s 90 §., hvilken vid flera föregående riksdagar all¬
tid hållits fram såsom cn sk 1 rick bi Id mot sådana framställ¬
ningar, som närmare belysa embetsverkens åtgärder, blefve
ett för framtiden äfventyrlig! pnejudicat, samt svnes desto-
mera obehörig, som motionen icke innefattar något bedöm-
mnnde eller klander af Regeringens beslut eller öfriga i be¬
rörde §. omförmäldta ämnen, mindre åsyftar någon pröfning
deraf, utan Ivertom är affattad i ganska vördsamma orda¬
lag, anser jag hvarken praxis eller grundlagen kunna åbero¬
pas såsom stöd för vägrad remiss af denna motion.
Hvarefter Hr B ogerna n fortsatte uppläsningen af sitt
skriftliga anförande, så lydande:
Det är icke utan högsta förundran jag funnit den vär¬
de motionären hafva förklarat, alt vissa landsorter, och
Elfsborgs län isynnerhet, vidkännas både stor och betänk¬
lig olägenhet af privatbankernas i omlopp varande sedlar, ity
att dessa sedlar skola nästan undanträngt Rikets gångbara mynt
i rörelsen. — Privatbankernas nytta för landet, — att upp¬
muntra och bistå näringarna, att gifva ökad fart åt indu¬
striel utveckling, att underlätta oell bereda nya utvägar tili
förkofran i idoghet och gagneiiga sysselsättningar, — var
redan länge känd och insedd inom vårt k. fädernesland,
innan ännu dessa inrättningar lmnno allmännare komma lill
stånd. Deras verksamhet och operationer hafva sedermera
ej heller svikit förhoppningarna, utan tverlom bekräftat
dem; erfarenheten inom vårt land gifver, ännu icke åtmin¬
stone, vid banden annat, än det att privatbankerne i Riket
motsvara och motsvarat alla å allmänhetens sida ifrågaställ-
da billiga anspråk; men till denna calhegori kan jag all¬
deles icke hänföra ifråga var. motion, som, om den vunne
afseende, skulle bereda privatbankerna mycket opåräknadt
besvär och, snart sagdt, oerhörda kostnader; ty skulle det
tillåtas, till en början, alt städerna Wenersborg och Borås
förseddes med vexlingscontor, dröjde det visst icke länge,
förrän sedermera alla öfriga städer i Riket, uti hvilka
privatbanks-styrelse icke funnes förlagd, skulle måhända, med
förment enahanda rätt, likaså begära och påyrka'att få vex-
4 II. ‘ 18
i3S
Den 12 Mars.
lingscontor, och slutligen skulle tilläfventyrs hvarje härad
och hvarje socken, om än aldrig så liten, fordra vexlings-
contor. Till hvilka orimliga förbindelser för privatbanks-
bolagen detta skulle leda, inses lätt af hvar och en. Uti
de nåd. octrojer, på grund af hvilka privatbanks-bolag stif¬
tats och blifvit ingångna, ligger, som jag hoppas,- en säker
borgen för möjligheten af författningars eller lagars uppgö¬
rande, sorn kunna tillintetgöra nämnda bolags fortfarande
tillvaro. ' Jag kan ock icke finna, att allmänheten äger stör¬
re eller andra rättigheter emot privatbankerna, än dem
dessa, enligt fastställda bolagsreglor, erbjudit och sig åtagit;
och hvarje person, som emottogcr en privalbanks-sedel-, må¬
ste väl vara betänkt på, att å ort som vederbör låta, i hän¬
delse af behof, til! invexling uppvisa sedeln, helst man, vid
emottagning af sedeln, bor veta och är skyldig känna, att
valuta för sedeln erhålles endast der eller der.
På ofvanomförmäldla skäl anser jag, att privatbankerna
icke kunna eller böra, emot rättvisa och billighet, förplig-
tas att, utöfver sina lagliga åligganden, föreslagna vexlings-
contor inrätta; hvadan jag ock i allo afstyrker motionen,
under vördsam anhållan, att detta mitt yttrande må få åt¬
följa motionen till det Utsk., dit remissen beslutas.
Frih. Ce ders t rö m , J a cob: Den erfarenhet Sveriges
riksbank inhemta! om inflytelsen af vexelcontor, lärer vara
tillräcklig, för att afhålla oss ifrån att ålägga nuvar. pri¬
vatbanker ingå på samina bana. Jag kan således icke med
motionären instämma i den tanke, att det vore nyttigt att i
sådant afseende stifta en lag; utan anser jag, att möjlighe¬
ten af privatbankernas existens derigenom skulle annulleras.
På andra sidan åter har det, såsom ett medel till afhjelpan-
de af svårigheterna vid uppbörden, blifvit framstäldt, att
privatbankssedlar dervid af uppbördsmannen kunde emotta-
gas, för alt sedermera på en gång utvexlas emot riksban¬
kens sedlar. Denna åsigt bestrider jag helt och hållet. Det
låter sig icke göra, att vid uppbörden emottaga annat än
riksmynt, såvida uppbördsmannen icke är försedd med en¬
skild cassa, tillräcklig för att dermed bestrida utvexlingen
till medlens levererande i riksmynt; ty i annat fall skulle,
derest ett fallissement af den enskilda inrättningen inträffade,
ej allenast en oersättlig förlust för uppbördsmannen upp¬
komma, utan han också hafva begått ett brott, då lian
emot författningarnas föreskrift, blottställt statsverket för
stora förluster. Ett sådant äfventyrande af uppbördsmed-
len, medelst valutors emottagande i stället för riksmynt,
hoppas jag ej kunna blifva tillåtet; och jag afstyrker såle¬
des motionen tillika med dess_ coroilarier.
Hr Lefren, Joli., Pehr: Jag har städse varit bland
deras antal, hvilka ifrat för uppkomsten af privatbanker,
under villkor att nödiga controiler må äga rum, till säker¬
Den i a Mars.
i3g
het för allmänheten att ieke blifva lidande på dessa banker.
Jag anför detta såsom en ingress, på det ingen må tro mig
vara en fiende till privatbankerna. Men om dessa banker
skola vara nyttiga för ett land, måste de, efter mitt (or¬
men,inde, betraktas såsom ett medel för penningerörelsen att
tillskapa myntvalutor vid de tillfällen, dä landet för ögon¬
blicket behöfver större rörelsecapital, an vid tillfället finnes
alt tillgå; men dessa banker, ehuru de på denna väg obe¬
stridligen kunna åstadkomma stor nytta, böra likväl aldrig
få sältas i stället för statsbanken, ty deras sedlar äro icke
landets verkliga mynt, utan endast myntrepresentativcr,
och 72 §:n RegF. säger bestämdt, att ingen, utom R. St:s
Bank, äger rätt utgifva sedlar, som för mynt i Riket må
erkännas. Att tillåta privatbankssedlars emottagande i all¬
männa uppbörden, skulle ©tvifvelaktigt förändra dessa sed¬
lars natur, så att de, i stället för att vara myntvalutor,
blefve landets mynt, hvilket de aldrig böra blifva och al¬
drig varit ämnade att blifva. En sådan tillåtelse skulle der¬
jemte lika otvifvelaktigt hafva den följd, att alla af R. St:s
Bank utgifna sedlar småningom jagades ur rörelsen, och
denna bank komma i ungefär samma ställning, soin i bör¬
jan af detta sekel, då riksg:s-sedlar, som också i början ej
voro ämnade att vara annat än myntrepresentativér, förvand¬
lades till mynt, just derigenom, att man bemyndigade upp-
bördsmännen att emottaga dem i kronouppbörden. Hvilka
följderna deraf varit, känna vi nogsamt;' -försl en bankrut
år 180}, och ytterligare en bankrut är 18 >4- Det är icke
skäl för ett land, som vill gå fram i näringar, flit och red¬
lighet, att slå an ett systeme, som skulle blifva en fortsätt¬
ning af bankrut-systemet. Jag tror slutligen, att ingen of¬
fentlig myndighet äger ålägga privatbankerna någon skyl¬
dighet att hålla vexlingscontor på andra ställen, än der de¬
ras styrelser sjefve beslutat inrätta dem, lika litel som nå¬
gon statsmyndighet kan ålägga en bonde att plöja sin åker
på annat sätt, än honom godt synes; ty privatbankernas rö¬
relse står fri, så länge de iakttaga de stadganden, sorn till
allmänna säkerhetens bibehållande äro gifna, odlingen äger
rätt att vidare blanda sig i deras anordningar. Gör man
det, så slår man an ett systeme af amalgamation, hvarifrån
jag ber Gud bevara mitt fädernesland. Jag afstyrker såle¬
des motionen, såsom på en gång skadlig och icke rättvis,
emedan man hvarken bör eller äger rättighet att blanda sig
i enskildta bolags enskilda angelägenheter.
Hr Ribbing: Endast för att lugna dem, som icke ta¬
git närmare kännedom om privatbankerna, vill jag, i afse¬
ende på de yttranden, som bär blifvit (allda om vådan af
privatbankernas bankrut, erinra, att hvar och en, sorn vill
göra sig besväret att Jäsa bolagsreglorna för någon sådan
bank, lätt kan öfvertyga sig, att det icke gerna är möjligt
Den 12 Mars.
att någon bankrut för dessa boing kan uppstå. Den skulle
i alla fall blifva sådan, att hvarje fordringsägare finge siit
åter, oell sådana bankruter äro åtminstone af de minst äfven-
tyrliga. För min del har jag funnit, att den säkerhet och
de regi or, som före octrojernas meddelande blifvit fastställ¬
da, äro fullt betryggande. Det torde tillåtas mig att, till
styrkande deraf, uppläsa några rader ur oetrojen för Små¬
ländska privatbanken: ”Då vid föredragningen häraf, vi
”funnit en privatbank kunna för Småland medföra nytta,
”och den af delägarena, enl. i3 §:n af holagsreglorna, ingång-
”na gemcnsamifia ansvarighet, i föreningen med andra än-
"daui ålsen liga föreskrifter, lemnar erforderlig säkerhet”, etc.
För öfrigt hvad angår, att jag ifrågasatt remissens väg¬
rande på grund af 90 §:n Reg.F., får jag nämna, att jag gjort
det endast för att bevara helgden af vår grundlag. Jag vill
dock icke vara envis i denna fråga om remissens grundlags¬
enlighet, ty jag fruktar alldeles icke behandlingen af den¬
na motion uti Utsk., hvarföre jag också endast velat under¬
ställa Hr Landtm, samt R. o. Ad., huruvida remissen, utan
åsidosättande af den åberopade §., kan tillåtas.
Remitterades lill Allm. Besvärs- och Ekon. Utskottet.
Ånyo föredrogs Frih. von Kraemers, Robert, den 29
sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion, om beläning af
span mål.
Hr Sandelhjelm Paul, uppläste följande:
Med anledn. af Baron von Kraemers motion, om anslå¬
ende af en särskild fond till beläning af spanmål, uther jag
mig att få erinra följande. — Frågan om en sådan anstalt
bar före detta blifvit offentligen framställd och, såsom jag
vill minnas, äfven vid förra riksdagar väckt och öfvervägad,
under förhållanden då spanmålspriserna voro i allmänhet
mera föränderliga den ena årstiden emot den andra, än de
under sednare åren varit. Den föreslagna anstalten, åsyf¬
tande hufvudsakligen att inom hvarje län, utan omgång,
bispringa mindre jordbrukare med penningelån, vid den tid
på året, då de eljest skulle nödgas sälja deras spanmål till
underpris, kunde dock äfven nu blifva för dessa ganska
nyttig, om man än ville anse den mera umbärlig, sedan
låntillgångarne inom Riket ansenligen ökats genom privat¬
bankernas operationer. Men svårigheten, om ej omöjlighe¬
ten, att controllera, att det ställda hypotheket eller den belän-
ta spanmålen ej förskingrades, utan att låneinrättningen finge
sin fordran genast godtgjord, samt de omvägar och den
kostnad, försöket af sådan controll skulle medföra, synes
uppställa nästan oöfvervinneliga hinder mot hela anstalten.
Skulle åter controll ej äga rum, kunde hypotheket sägas
vara till blott för sken skull, eller såsom en fiction; och
anstalten vore då icke annat än en vanlig, fastän i sin verk¬
Den 1a Mars.
samhet mycket begränsad, discontrörelse. — Deremot, såsom
sådan, vidtagen i ofvanberörde goda ändamål, eller för min¬
dre jordbrukares temporära bispringande, skulle anstalten
utan tvifvel kunna blifva högst välgörande, isynnerhet för
de län och orter, som nu, genom läget afskiijda fran ban¬
kens lånecontor, jemväl sakna, och måhända länge elier för
alltid måste komma att sakna privatbanken; ty jordbrukan¬
de allmogen i dessa län och orter kan icke tillita samma
låneinrättningar, utan att vidkännas dryga kostnader för
vederhäftighetsbevis, commissionsarfvode och postporto, m. m.
oberäknad! äfventyret att raka i händerna på osäkra com-
missionärer, hvilket ofta handt till Tånlagarnes skada. — Så
mycket synes åtminstone afgjordt, att jordbruket icke kan,
med någon väsendtlig fördel, begagna varande låneinrätt¬
ningar i det särskildta ändamål, som åfsyftas med den ut-
låningsanstalt Baron von Krsemer föreslagit.
Om med solidarisk ansvarighet för de länsvis skeende
låneanslagens återbetalning til! R. Sits Bank, skulle menas
de personers borgensansvar, en för alla och alla för en,
hvilka borde öfvertaga förvaltningen; så blefve ansvarighe¬
ten vidsträcktare och äfventyrligare, än den som åligger
bankens egne fullmäktige samt ledamöterna i styrelsen af
bankens lånecontor; och det är icke till förmodande, att
något1 hushålinings-sällskaps utskott, eller någon annan sam¬
mansättning af personal, skulle godvilligt emottaga förvalt-
ningsbestyret. Alt söka dertill genom lag förbinda bushåll-
nings-sällskapernas utskott, står dessutom ej väl tillsammans
med begreppet om rätt, och skulle, efter min förmening,
föga tjena till annat, än att upplösa utskotten, der ingen
kan tvingas att qvarstanna emot sin vilja. Kommer en ut-
låhings-anstalt i föreslagen syftning till verkställighet, lärer
man således ej böra af de förvaltande fordra annan eller
större ansvarighet, än sorn för sådant fall i allmänhet gäl¬
ler enligt lag och reglementen.
Frih. von Krajmer, Robert: Jag uther mig alt i
korthet få upptaga några anmärkningar, som dels nu och
dels i ett föregående plenum blifvit gjorda emot min före¬
var. motion. Jag-får först tillkännagifva, att hvad tidnin¬
garna refererat derom, att jag skulle föreslagit ett creditiv
af 5o,ooo r:dr, är ett misstag, ty min motion afser ett cre¬
ditiv af minst 5oo,ooo r:dr.
Hr Rosenblad har nämnt, att de af mig föreslagna lån
närmast liknade odlingslånen. Dessa odlingslån voro likväl
ställda på amortissement att återbetalas inom 10 år med 2
proc:s ränta, hvaremot de af mig föreslagna lånen skulle
inom året betalas med 3 proc:s ränta; och anser jag för öf¬
rigt, alt nyttan af odlingslånen på flera orter varit ganska
betydlig, ty mångenstädes erhålles nu goda skördar, der,
utom dessa lån, endast skulle finnas kärr och mossar. Hr
Den 12 Mar s.
Rosenblad har ytterligare sagt, att det vore bättre uppmun¬
tra till anläggande af stora sädesmagazinef med torknings-
inrattningar. Nyttan deraf har jag icke bestridt, utan jem¬
väl i motionen vitsord it; men å de för sådant ändamål be¬
viljade creditiv, är räntan, då den skall utgå med 5 proc.,
alltför hög, för att de kunna vara användbara, i anseende
till de stora kostnader sådana raagazins-inrättningar erfordra.
Dessutom Ur det egentligen för den förmögne handlanden,
sorn dessa creditiv kunna vara af nytta, och min afsigt har
varit att bispringa den mindre bemedlade jordbrukaren. Det
finnes en tid om hösten, då jordbrukaren, i anseende tillså
väl väglaget, som cn mängd landtmannagöromål, icke kan
föra sin spanmål tili mera aflägsna afsättningsstalien. Han
nödgas då sälja sin säd till hvad pris som helst, eller också
ingå på en ofördelaktig byteshandel, så att en bonde, hvil¬
ken behöfver en tunna strömming, sorn kostar ungefär 22
r:dr, får betala den med 3o r:ur, då han deremot lemnar
? a tunnor råg. Genom sådana transactioner blir hans
spanmålsbod snart uttömd, så ett han om våren på auetio-
ner nödgas sjelf köpa spanmål och inkommer i en serie af
olägenheter och betryck. Inträffar åter ymnig skörd, så
falla sädespriserna om hösten så betydligt, att en mindre
jordbrukare kommer i frestelse att tillgripa den högst för-
derfliga brännvinsbränningen, och låter brännvinet supas
upp, för alt sedermera läppja lanken.
Hr Sandelhjelm har, om jag hört rätt, lemnat något
vistord åt gagneligheten af de nu ifrågaställa creditiven,
men ansett, att de svårligen kunde blifva begagnade, såsom
förenade med alltför invecklade transactioner. Jag delar icke
denna tanke, och får först och främst tillkännagifva, att det
icke äf någon tvångsåtgärd jag föreslagit, utan endast att
de län, som finna sin.uträkning dervid, må vara tillåtet att
begagna dessa lån; och i afseende på verkställigheten har jag
föreställt mig, att om t. ex. ett län hade ett creditiv på
5o,ooo r:dr b:co, borde kungörelse utgå, att den jordbruka¬
re, som ville taga lån af iöo till 600 r:dr, ägde anmäla sig
t. ex. inom den 1 Nov., och dervid bifoga,-ej mindre be¬
vis att han i sin spanmålsbod ägde motsvarande uttröskad
och helst liad spanmål , än ock borgen af vederhäftiga
personer, att inbetalningen af lånet, så snart spanmålen
blefve försåld, eller sist inom sex månader, skall ske, vid
äfventyr att derefter få betala 6 proc. ränta jemte lagsök-
ningskostnaden. De inkommande iånehandlingarna borde
sedermera granskas af länets hushål Issällskaps förvaltnings-
utsk., som från banken hade att reqvirera penningar till det
belopp, som motsvarade de godkända lånedocumenternä.
Hushållnings-sällskaperna skulle dervid icke äfventyra någon
förlust, enär de hade 6 månaders tid för lagsökningen, och
dessutom för omkostnaderna blefvo ersatte genom skilnaden
emellan den dit ingående och den för banken bestämda rån-
Den 12 Man.
>43
tan. Fördelarna skulle blifva, att man slapp den stora ma-
gazinerings-kostnaden, att den mindre bemedlade landtman-
nen kunde få låna på sin säd och afyttra den först då sä-
despriserna hunnit stadga sig, och att anläggningen af lior
uppmuntrades, utan hvilka ingen spanmålshandel kan upp¬
komma. I Finland finnes ingen torpare, som icke har sin
lia, och der understiger spanmålspriset sällan 12 r:dr; hvar¬
emot man i vårt land icke med någon säkerhet kan beräk¬
na priset, hvilket endast kan vinna stadga genom den in¬
rättning af lior, hvartill mitt förslag skulle bidraga, då den
linde säden företrädesvis skulle blifva belänad. I samman¬
hang dermed skulle jemväl husbehofsbränningen, åtminstone
der säd dertill användes, blifva förminskad, samt de högst
förderfliga auetionerna tili försäljning af spanmål på credit,
hvilka jag ville införa i litanian, Iida ett betydligt af¬
bräck.
Remitterades till BancoUtskottet.
Vid förnyad föredragning af Hr Edenhjelms, Gillis,
den 29 sist!. Febr. e. ni. på bordet lagda motion, om utfär¬
dande af en författning, som hestämmer fattig försörjnings-
skyldigheten inom socknar på landet, der fabriker äro in¬
rättade, blef samma motion remitterad till Allm. Besvärs-
och Ekon.Utskottet.
Föredrogs ånyo Hr af Grubbens’s, Kils Wilh., den 29
sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion, om organiserande
af en advocat-corps på stat.
Frih. Raab, Adam Christian: Det af Hr afGrub-
bens uppgifna förslag tror jag skulle, ifall det vunne bifall,
medföra stora olägenheter och, snart sagdt, utgöra en kräf¬
ta för landets välstånd. Motionären har trott, att om 24
advocater aflönades pa stat, och under dem i hvarje län
ställdes en större personal af andra advocater utan lön; så
skulle den hittills öfverklagade olägenheten af brännvins-ad-
vocenters tillvaro kunna afhjelpas. Han har nemi. förut¬
satt, att yngre examinerade jurister gerna skulle anmäla
sig till emottagande af dessa beställningar. Jag fruktar, att
motsatsen skulle inträffa, nemi. att de endast i nödfall skulle
slå sig på advocatyrket, och att alla de skickligaste yngre
juristerne skulle då som nu söka sig företrädesvis in på em-
betsverken. Dessutom fruktar jag, att de olägenheter de
smärre advocnterne förorsakat, och som med skäl blifvit öf¬
verklagade, icke skulle undanrödjas utan snarare förökas ge¬
nom de nu föreslagna. De nuvar. smärre advocaterne haf¬
va väl kunnat uppvigla till processer, men de hafva dock
icke helt och hållet egnat sig deråt, da de derjemte varit
sysselsatte med jordbruk eiler andra yrken. De hafva dess¬
utom, i följd deraf, kunnat åtnöja sig med mindre arfvoden.
.44
Den .a Mars.
Deremot skulle den advocat-corps Hr af Grubbens före¬
slagit, hvilken skulle utgöras af de Samsta juristerna, kom¬
ma nära nog i samma ställning, som landsfiscalerne. Den
skulle endast lefva af andras split. Jag har varit i tillfälle
att se utgången af rättegångar, som unge jurister åtagit sig;
och beklagligen får jag vitsorda, att parterne just då förlorat
sina falaljer. Advocater i allmänhet äro mindre tålde i lan¬
det, och brännvins-advocaternes antal minskas med hvarje år;
åtminstone finnas numera högst få sådane i den ort jag be¬
bor, och der tror jag man skulle anse som en stor olyc¬
ka, om denna nya kast skulle uppstå. Hvarje medel, sora
ka-n påfinnas tili rättegångars förkortande och förekomman¬
de, skulle för mig vara ganska välkommet; men det nu gjor¬
da förslaget skulle, efter min öfvertygelse, rakt leda till
motsatsen, hvarföre jag yrkar afslag på Hr af Grnbbens’s
motion.
Remitterades til! Lagutskottet.
Till AUni. Besvärs och Ekon.Utskoitet remitterades FIr
af Grubbens’s, den 29 sisth Fehr. e. m. på bordet lagda mo¬
tion, om förändrad organisation af Sundhets-coikm.
Ånyo föredrogs Hr af Grubbens’s, Kils Wilh., den 29
sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion, orri fri ränta
samt upphörande af bysättning.
Hr Hjerta, Lars: Jag hemställer, om icke den af
Frih. Rantzou väckta motion, som å föredragningslistan är
upptagen under N:o 92, kunde tillika med den nu föredrag¬
na förekomma.
Hr von Hauswolff, Garl Ulrik: Vid föregående
riksdag, då Frih. Rantzou gjorde en motion i detta ämne,
inlemnade jag till R. o. Ad. ett yttrande, som äfven blef
tryckt i den mest offentliga tidning Sverige äger. Jag an¬
håller vördsamt, att detta yttrande måtte blifva bifogadt
den nu ifrågavar. motionen.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Om den fria rän¬
tan skall jag icke yttra mig, men örn bysättningstvångets
afskalfande anhåller jag få säga några ord. Jag önskade, att
LagUtsk, måtte fästa sin uppmärksamhet vid den frågan, om
icke detta afskalfande skulle blifva en skada, just för dem
man velat gagna, nemi. låntagarne. Uti ett land, så fattigt
som vårt, och der de ynglingar, som inträda på tjensteman-
nabanan, flera år måste tjena utan lön, samt för det mesta
äro obemedlade, skulle det utan tvifvel yppas ännu större
svårigheter, än för närvar., att erhålla penningelån, om
icke långifvaren hade genom bysättningstvånget en större
säkerhet att återfå sina penningar, än han svårligen kan vin¬
na genopi något annat medel. Bysättningstvånget är icke
far-
Den iq Ma r s.
i45
farligt för elen ordentlige oell hushållsaktige, fastän det är
fruktansvärd! för den slarfaktige. Jag frågar då, om det
är skäl att, för misshusliållarens skull, beröfva den, som vill
uppföra sig ärligt och derigenom vanligen äfven kan med
tiden betala sina skulder, den utväg, som säkrast förskaffar
honom penningelån.
Frih. Raab, Adam Christian: Ifråga var. motion
omfattar 2:ne särskildta ämnen, nemi. bysättningens afskaf-
fande och räntans Digifvande. Hvad det förra beträffar, så,
ehuru mycket jag respecterar den philanlropi, som uppen¬
barar sig hos motionären, skulle jag tro, att ett förordnande
derom skulle medföra skada för både låntagaren och lån-
gifvaren. Den sistnämnde grundar den credit, han vill
lemna, antingen på låntagarens moralitet eller på de lagliga
band, hvilka kunna försäkra om återbetalningen. Men att
förlita sig på moraliteten, fruktar jag, i afseende på många
personer, vore att bygga på losan sand. Ilos de bildade
classerna visa sig ej sällan sådana vinglerier, som icke lem¬
na anledn. till förtroende för löften och förbindelser i be-
talningsväg. Man ser ofta cessionanter, sorti kort tid efter
det de gifvit upp sin stat lefva ganska godt, titan att man
Vet, hvarifrån de kunnat få sina penningar. Hos de lägre
classerna är beklagligen gängse det ordspråk: ”skälmstycke¬
na äro mångahanda för den soth förstår att rätt bruka dem”;
och jag tror att, ifall bySättningen icke kunde användas
emot dem, som icke vilja betala sina skulder, skulle ett allt¬
för fritt spelrum lemnäs deni att ytterligare lemna bekräf¬
telse på detta ordspråk. Vi hafva mångå exempel derpå,
att en känd förmögenhet hoS låntagaren eller löftesmannen
icke alltid lemnar säkerhet för länets betalning. Det hän¬
der mången gång, att han har en Vacker förmögenhet, då
lånet göres, men då det bör betalas, utdelat den till sina
barn eller närmaste arftagare. i835 års författning , som lem¬
nar tillfälle att bortpanta egendom, som qvarstannar under
pantgifvarens vård, har ganska mycket i delta fall utveck¬
lat begreppen. Jag vet ett exempel, då en person, som äg¬
de 2ö,oöo r:dr, ingick i borgen för 3,000 r:dr, men då bor¬
gensförbindelsen skulle honoreras, befanns icke äga 2 styf¬
ver i behåll, utan hade åt sina barn lemnat hela sin förmö¬
genhet. Han bodde i Calmar och är numera död. Vid så¬
dana tillfällen synes ganska lämpligt, att bysättningen kan
begagnas emot dem, hvilka söka undandraga sig betalnin¬
gen af sina förbindelser. — Hvad åter den fria räntan beträf¬
far, vill jag icke bestrida, att den kunde möjligen i hufvud-
staden vara fördelaktig, men jag tror att fördelen deraf i
landsorterna Vore tvifvelaktig; der finnas personer, som öka
sin förmögenhet under det många andra förminska den de
äga. De sednare måste då låna hos de förra, och desse an-
4 H. 19
146
De» 12 Mars.
se icke för rof att preja de låntagande. Således och ehurii
jag ej anser räntans frigifvande vara så farligt, som bysatt--
ningstvångets afska/Fande, befarar jag likväl, alt mången
ruin skulle deraf påskyndas.
Hr von Hauswolff: Det kostar på mig att yttra mig
i strid med en person, som jag högt- värderar och alltid
funnit sansad; men den kännedom jag i detta ämne inhem-
tat om förhållandet i särskilda verldsdelar, gör att, sedan
jag uppträdt och i offentligt tryck derom yttrat mig, jag
äfven nu måste uttala min mening, särdeles då jag vid sistat
riksdagen så lifligt deltagit i denna sak. Jag frågar: hvad
nytta hafva bysättningsiagarna medfört? De största förrä¬
dare, de som bedragit omyndige på deras lösa och fasta
egendom, hafva de någonsin blifvit bysatte? De hafva gatt
frie, oell jag kunde såsom bevis derpå uppgifva namn, men
vill afhålla mig derifrån. Hvilka äro deremot de, sorn äro
bysatte? Jo! svältande och omyndige sitta på gäldstuga; Och
hvilka sfi t ta in dem? Jo! Judar oell Clnistne. Också sitta
de der för en bagatell, ty summorna äro ganska obetydliga.
Credit-systémet måste byggas på helt andra grunder, så att
heder och ära blifva det capital, hvarpå man kan upplåna
contanter. Detta är hvad som skett i Norra Amerika och
England, samt der medfört stor nytta. Jäg ber, alt detta
yttrande måtte bifogas remissen, och om jag ej med tydlighet
kunnat uttrycka mig muntligen, anhåller jäg att skriftligen
få framställa mina tankar.
Frih. Ridderstolpe, Fredrik: Om på de grunder,
Hr von Hartmansdorff och Frih. Raab anfört, Utsk. skulle
finna betänkligt att tillstyrka afskalfandet af bysättningstvån-
get, önskade jag dock, att Utsk. vilie fästa sina tankar på
lindrandet af deras öde, hvilka, hörande till arbetsclassen ,
blifva bysalte för obetydliga summor. Då vid föregående
riksdagar Ständerne icke velat lyssna till förslaget om med¬
delande af arbetsdomar, skulle dock en lindring för arbetsclas--
sen uppkomma, om det stadgades, att gäldenären ägde rät¬
tighet att afbetala den summa , för hvilken han är bysatt,
genom arbete efter markegångspris å dagsverken, hvarföre
betalning skulle utgå på det sätt, alt hälften tillfälle borge¬
nären och afräknades på skulden, samt den andra hälften
tillfälle gäldenären, med skyldighet att deraf lemna Kronan
ersättning för den ved och det husrum lian vid länshäktet er¬
håller. Om dessa mina åsigter anses värda någon uppmärk¬
samhet, anhåller jag att detta yttrande må få åtfölja re¬
missen.
Frih, Gederström, Andérs: Frih. Raabs argumen-
tiition saknar, efter mitt förmenande, icke ali grund; roen
jag skulle likväl tro, att om, i följd af Frih. Kanzous mo¬
tion, alt gäldenär, som gör cession, skall frigifva» från by¬
sättningshäkte!, vi erhöllo det lagstadgande, att gäldenären,
Den i a Mars.
‘47
t samma stund lian afstår sin egendom, skall vara fri från
foysättningstvånget, äfven Fril). Raab skulle vinna sitt syf¬
temål, emedan man ej kan begära mer än att åtkomma all
den egendom galdenären äger. Jag får derföre föreslå, att
lii' Fril), o. Landtm., till undvikande af en dubbel debatt,
måtte, i sammanhang med den nu föredragna motionen, lå¬
ta Frih. Kanzous motion förekomma, hvilken har ungefär¬
ligen samma syftemål.
Efter deruppå af Ståndet inhemtadt bifall, föredrog Hr
Frih. o. Landtm, afven Frih. Kanzous, Joh. Albert,
den 7 dennes f. ro. på bordet lagda motion om frigifning
ur bysättningshäkte för gäldenär, som lill sine 'borgenärer
afstår sin egendom.
Både Flr af Grubbens’.? och Frill. Kanzous nu föredrag¬
na motioner remitterades till Lagutskottet.
Till BancoUtsk. remitterades Frih. Wredes, Fabian,
den 29 sisth Febr. e. 111. på bordet lagda yttrande, i anledn.
af yäckt fråga om förändring i mynt-systemet.
Föredrogs ånyo Hr Rosenqvists, Fredr. Leonli., den
sisth Febr. e. ro. på bordet lagda motion örn rättighet till
iheatrars anläggande i liufvudstaden.
Frih. Boye, Fredr., uppläste följande:
I conseqvens med hvad jag redan för tvänne riksdagar
yttrat i detta ämne, då jag väckte en motion i samma syft¬
ning, torde jag nu få tillägga några ord. — Utom del rätts-
enliga, sorn ligger lill grund för motionen, bör den äfven, i
min lanke, betraktas ifrån en annan sida. Det hufvndsakli-
gaste inkast man gjort emot särskilda theatrars tillåtande
inom Stockholm har varit, att denna tillåtelse skulle blif¬
va till men för ilen Kongl; jag tror icke att förhållandet
är sådant. Den K. theaterns finaneiella ställning liar vållat,
all dess skola för elever måst inställas; svårigheten för den
K. theatern att få tjenliga sujetler i de afgåendes ställe
blir allt mer kännbar. — Nå väl! Genom tillåtelsen af sär¬
skilda theatrar, är bristen afhulpen; ty de blefvo -verkliga
pepinierer, hvarifrån goda sujetler kunna tagas. — Jag
vill icke mer i detalj söka bevisa troliglieten af denna sats,
utan med ett enda exempels anförande gifva styrka deråt.
— Det är icke många år sedan, som några unga personer,
mest elever från K. theatern, gåfvo representationer, hvar¬
est de utvecklade sina anlag, lingö dristighet och theater-
vann; och ifrån denna anspråkslösa inrättning har Svenska
scenen fått sin nuvar. balettmästare oell den dramatiska skå¬
despelerskan , som ännu dagligen skördar publikens högsta
bifall. 1 b
Hr von Moltzer, Anders Joh. Fredr., hade in-
lemuat följande anförande, som upplästes:
Den 12 Mars.
I anledn. af den i detta H. Stånd väckta motion, äng.
frihet tili anläggning af enskilda tlieatral1, anhåller jag vörd-
samt, att följande anmärkningar må få lill Utsk. åtfölja.
Det är bekant, alt dispositioner af Statens medel, till
det utomordentliga beloppet af icke mindre än i57,45o r:dr
b:co tinder de sista nio åren blifvit gjorda, för att betac¬
ka de skulder, som directionerna vid K. theatern åsamkat
sig. Då R. St. vid 1818 års riksdag beviljade ett anslag af
Statens medel till betalning af theaterns dåvar. skuld, 3o,5oo
r:dr b;co, tillkännagåfvo de likväl icke otydligt, att sådant
vöre för sista gången; och då vid 1823 års riksdag K. Alts
civillista, uppå derom af Chefen för Hofstaten framställd
begäran, ökades med 100,000 r:dr b:co, beviljades denna
betydliga tillökning, under uttryckligen, så i StatsUtsk., sorn
i detta och andra RiksSt. yttrad förhoppning, att tillgångar
dymedelst skulle vinnas för K. theaterns upprätthållande,
utan andra eller vidare tillskott från statsverkets sida, ände
på Rikets stat förut uppförda och sedermera bibehållna.
Dessa omständigheter ådagalägga ovillkorligt nödvändigheten
af att vid denna riksdag allvarliga och ändamålsenliga åt¬
gärder utaf R. St. vidtagas, för att i framtiden förebygga
fortfarandet af dylika dispositioner, hvilka, såsom erfaren¬
heten mer än tydligt bevisat, nu blifvit en vana, som på
intet annat sätt kan hejdas.
Men saken äger en sida, som är ännu bedröfligare att
betrakta. Alla dessa dispositioner hafva varit, såsom tryggt
torde kunna påstås, lindrigast sagdt onödiga, och dessa sto¬
ra uppoffringar från det allmännas sida till K. theaterns
upprätthållande, hafva synbarligen icke medfört annan ver¬
kan, än afl påskypdu sclnens förfall. Erfarenheten har
nemi. ådagalagt, under framlidne H. Ex. Hr Gr. Lagerbjelkes
fleråriga styrelse, att K. theatern, med en ändamålsenlig,
så ekonomisk sorn estetisk förvaltning, icke allenast kan bä¬
ra sig, utan ock gifva öfverskott, äfven med mindre inkom¬
ster än den sedermera haft; och alla de stora förluster, sorn
sedan uppkommit, och som genom dispositioner af statsme¬
del, på sätt ofvanföre anförts, blifvit betäckta, kunna såle¬
des svårligen hafva härrört från annat, än en felaktig för¬
valtning och mindre god hushållning. Att alia de gjorda
Uppoffringarna från Statens sida icke mäktat återhålla, utan
t ve i'to 111 påskyndat theaterns förfall, såsom anstalt för skön
konst, lärer ock, vid en jemförelse emellan dess nuvar, be¬
skaffenhet och dess tillstånd, t. ex. för 13 år sedan, eller
yid H. Ex. Hr Gr. Lagerbjelkes bortgång från directerirs-plat-,
sen, icke kunna af någon opartisk bestridas. Detta har nu gått
derhän, att, såsom estetisk inrättning, K. theatern alldeles
icke uppfyller sitt ändamål eller motsvarar allmänhetens
billiga fordringar.
Vid sådant förhållande äger ock det monopolium, sorn
K» theatern, j strid mot grundlagen, usurperat och fortfa¬
Den 12 Mars.
rande innehar, alldeles icke längre ens ett sken af skäl för
sigt och da jag tillika är öfverlygad, det rättigheten för en¬
skilde eller Lolag att i hufvudsladen anlägga (heatrar skul¬
le blifva ett verksamt medel att förekomma scenens och den
dramatiska konstens ytterligare förfall, och att till och med
bidraga till dess återupphjelpande; så tager jag mig frihe¬
ten att It. St. vördsamt föreslå, det de hos K. M. måtte
Uti en underd. skrifvelse anhålla, att inga hinder ifrån K.
Ihealerns sida hädanefter må-läggas för enskilde och bolag,
att i hufvudstaden theater upprätta. Don censur, som se¬
dan sista riksdag blifvit införd, och nu utöfvas öfver de
stycken, hvilka på alla enskilda theatrar, så i andra Rikets
städer som på K. Djurgården, gifvas, skänker ock full trygg¬
het, alt en sådan frihet lill anläggning af enskilda theatrar
äfven inom hufvudstaden icke kan blifva åtföljd af någon
våda för den offentliga moralen och sederna.
Förteckning på de summor, som blifvit af statsmedel
för den K. theatern utbetaide, oberäknadt det af Ständer¬
na beviljade anslag:
Enl. R. Sits und. skrifvelse af 1818 lill betäckande af bri¬
sten efter Hr Gr. Löwenhjeims förvaltning 3o,5oo. — —
Liqvidation genom Stats-coritoret af halancen
efter Frih. Åkerhjelms förvaltning, (utom
räntan) 18,795: 33. ir.
Enligt K. brefvet af den 18 Maj 1831.
Skulder efter Gr. Pukes förvaltning . . . 3o,ooo. — —
Enl. K. brefvet af den 8 Dec. i832, efter
Hofmarskalken Beskows förvaltning . . . 21,000. — —
Enl. K. M:s disposition för betäckande af nuvar. sty¬
relses balancer :
af den i3 Dec. 1837 10,000.
af den 17 Aug. 1838 17,000.
af den 5 Oct. i83q 8o,45o.
• 107,450.
Hr Rosenqvist, Fredr. Leonh.: Det är med verk-,
lig tillfredsställelse jag erfarit, att min förevar, motion blif¬
vit af 2:ne värde ledamöter understödd. Jag anhåller, att
de närvar, ledamöterne af Ulsk. ville fästa behörigt afseen¬
de på motionens syfte; och jag önskar högligen, att i84o
års Ekon.Utsk:s ledamöter ville begripa hvad föregående
Ständers Ekon.Ulsk. ej velat förstå.
Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Till remiss föredrogs Hr Rosenqvists, Fredr. Leonh.,
den 29 sisth Fehr. e. m. på bordet lagda motion, om för¬
lo n d för Judar att i Riket inflytta eller äga jord.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabriel: Uti Hr Rosen¬
qvists nu föredragna motion äro 2:ne ämnen understäldta
R, St:s pröfning. Det ena, att ingen Jude, efter en tid af
Den ii Mars.
10 år, räknad från i84t års början, oiå tillåtas inkomma
till Sverige. Derom anser jag Ständerne kunna besluta. —
Det andra af Hr Rosenqvist framstäldta ämne ar, att, efter
en tid af io år, äfven räknad från 1841 års början, ingen
Jude må bär äga fast egendom*; och motionären har dervid,
för att ytterligare visa sin afsigt, tillagt, att de här bosatte
Judar då icke kunde klaga, öfver, att de saknat tillräckligt
rådrum för att afyttra sina fastigheter. Detta vore, efter
mitt förmenande, ett sätt att tvinga de Judar, som i Sverige
äga fast egendom, alt afhända sig deras fastigheter; och då,
enligt 18 §:n Reg.F., Konungen icke äger rätt att afhända
någon något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom,
tror jag R. St icke äga grundlagsenlig rätt att besluta en
anhållan hos Konungen , att lian ville vidtaga en sådan åt¬
gärd ; oell får jag, på grund deraf, hos l!r Frih. o. Landtm,
anhålla, att såvida Hr Rosenqvist icke vill förändra sin
motion, i det han borttager den sednare delen, som kunde
föranleda till ett sådant beslut, Hr Landtm, måtte vägra re¬
miss af motionen, såsom stridande emot 16 §:n Reg.F.
Hr Hjerta, Lars: Jag ämnar visserligen icke tala till
understöd för denna motion, hvilken jag förmodar snart
skall gä sin begrafning tili mötes uti Utsk.; men jag får lä¬
sta den siste värde talarens uppmärksamhet derpå, all mo¬
tionen omöjligen kan förklaras stridande emot i6 §:n Reg.F.
Der står väl, att Konungen bör ingen afhända eller afhän¬
da låta något gods, löst eller fast. utan ransakning och dom,
i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva, d,
v. s att Konungen icke äger plt sjelf eller g* norn under-»
ordnade auetoriteter godtvckligt fråntaga någon dess egendom;
men detta måste vara annat, än att föreslå en författning,
hvarigenom någon kan förbjudas att äga fast egendom i lan¬
det. Jag liar velat yttra detta , blott derföre att jag anser
nödigt att anmärka allt hvad sorn förekommer i ändamål att
söka inskränka molionsrälten.
Gr. Gyldenstolpe: Om Hr Rosenqvist endast före¬
slagit, att ingen Jude efter 10 års förlopp skulle äga rättig¬
het att i Sverige lägga sig till fast egendom, skulle jag icke
satt mig deremot, men då meningen är, alt ingen af de Ju¬
dar, sorn här redan äga fastigheter, skall få behålla dem,
eller att de skola tvingas att afhända sig dem; finnér jag
motionen grundlagsvidrig. Jag tror icke, att Ständerne, äf¬
ven om de handlade gemensamt med Konungen, kunde äga
rätt att stifta en lag, hvarigenom de personer, som i lan¬
det innehafva fast egendom, skulle tvingas att afhända sig
den. En lag, som förbjuder Judar att förvärfva fastigheter
härstädes, kan visserligen stiftas; men en sådan lag kan en¬
dast för framtiden tillämpas och icke hafva en retroactiv
inverkan på den äganderätt, som blifvit förvärfvad före la¬
gens tillkomst.
Den 12 Mar s.
i5i
Hr von Hanswolff, Carl Ulrik: Sorn ja» tror alt
Ideen af denna motion ägir gemenskap med den motion,
hvarom jag nyss yllrade mig, och att sistnämnda motion
innefattade den goda sidan at jaken , får jag namna några
ord. Det finnes christna Judar lika väl som judiska Judar,
och en stor författare kallar de förre rika Judar och de sed¬
nare fattiga Judar; men motionen är icke mycket välbetänkt
för närvar., då man känner, alt Judar under andra namn
kunna äga betydliga egendomar i Riket. Ett sådant gäcke¬
ri af lagar och författningar är icke fördelaktigt, och skul¬
le genom bifall till motionen ytterligare föranledas, hvarfö¬
re jag vågar afstyrka densamma.
Hr Ribbing, Arvid: Enl. K. förordri. d. i3 Juni
18 58, hafva Judarne erhållit futtighet alt äga fastigheter på
landet, som de tillegna sig genom köp, såvida Konungen der¬
till lemnar tillstånd; äfvensom dem för öfrigt blifvit tillagd
ull den rättighet, som enligt Svensk lag tillkommer Svensk
medborgare. Det är således icke endast genom köp de kun¬
na åtkomma fast egendom på landet, utan äfven genom de
öfriga laga fång, Jorda-balken utstakar för fast egendoms för¬
värfvande, således äfven genom tirf o. s, v. Jag tviflar på,
alt detta varit afsell eller ihogkommet, då författningen
skrefs och utfärdades, emedan jag icke förmodar, att me¬
ningen kunnat vara, att Judar skulle få blifva fastighetsä¬
gare på landet utan Konungens särskildta tillstånd. Seder¬
mera har väl en förklaring af' den i\ Sept. samma år ut¬
kommit, som gör små inskränkningar i förenämnda författ¬
ning, men det väsendliga qvarstår emedlertid derutinnan,
att det, på sätt jag uppgifvit, skall vara Judarne öppet att
blifva fastighetsägare pä landet. Det må vara, att det kan
anses illiberalt att förmena dem denna rättighet; men på
den korta tid söm förflutit sedan samma rättighet medgafs
dem, har man haft exempel på, huru de utvidgat sin ägan¬
derätt, och i församlingar af icke särdeles stort hemmantal
blifvit innehafvare af betydliga fastigheter, sä alt man kan
befara, det möjligen en Jude kan komma att hafva mest alt
säga inom en Svensk christen församling. 1 författningen
förekomma visserligen åtskilliga Undantags-stadganden i re¬
ligiöst afseende, då Judarne icke äga någon röst inom för¬
samlingen; men jag tror likväl icke, atf det är särdeles tjen¬
lig!, att ett stort antal menniskor, eller större delen af en
församling, skall äga en Jude lill husbonde. Jag tror att
sådant aldrig varit hvarken grundlagens eller våra öfriga lagars
mening, och jag betviflar verkligen med hvad rätt en sådan
författning kunnat af högsta makten utfärdas. Jag förordar
således syftningen af den förevar, motionen, oell om det icke
kan på grund af denna motion vinnas, ätt Judarne ej må
blifva al Iföl* stora godsägare, tror jag mig böra göra den
motion, att de år t838 utgifna författningar, som i detta
l5'2
Deli 12 Mars.
afseende utvidga Judarnes rättigheter, mätte varda helt och
hållet upphäfna. Vår gamla kyrkolag medger visserligen
ufven Judar att inflytta i landet och bosätta sig i vissa stä¬
der, men med det uttryckliga villkor, att deras arfvingar
skola uppfostras i den christna läran, såvida de skola äga
rättighet att förvänta arf efter deras föräldrar och burskap.
Det var således endast en personel rättighet, sorn medgafs,
och icke meningen att den skulle sträcka sig till deras arf¬
vingar, med mindre de blefvo christne. Denna grundsats an¬
ser jag vara riktig, och jag tror, att lagstadgandet derom i
kvrkolagen icke någonstädes varit uttryckligen upphäfvet.
Jag anhåller, att detta yttrande måtte få till Utsk. medfölja
Iir Rosenqvists motion, och förbehåller mig rättigheten att
framdeles såsom bestämd motion få utveckla hvad jag nu
anfört.
Iir Rosenqvist, Fredr. Leohli.: Med samma rät¬
tighet som denna motion vid 1815 år riksdag väcktes af en
borgare vid namn Stabeck, har jag ansett mig nu kunna
framställa den, synnerligen som ganska oroande förhållanden
förekommit, hvilka visat att sympatier för Judarne funnits
hos classen, som med dem icke bort sympatisera. Jag för¬
bigår att yttra mig om den judiska författningen afår i838,
ty jag vill icke upplifva de sorgliga minnen, som vi hafva
af Juli-dagarna nämnde år, och längre tid har ej förflutit,
än att hvar och en väl kan minnas hvad då föreföll; men
jag har i Coust.Utsk. väckt motion , till förekommande af dylika
händelser. Nu vili jag blott till svar på ett yttrande af en värd
ledamot, som ej velat begripa hvad denna min motion inne¬
fattar, tillkännagifva, att den innehåller ingenting annat,
än hvad Hr Stahecks motion omfattade, i afseende hvarpå
jag får hänvisa den värde ledamoten att läsa prot. vid i8i5
års riksdag, deri han finner en fullständig upplysning i äm¬
net. Remiss blef då icke i BorgareSt. vägrad , och ämnet
blef här discuteradt. Sedan det blifvit i Utsk. beaibetadt,
fick det samma ändalykt, som förmodligen denna min mo¬
tion erhåller; men det är likväl min rättighet alt väcka mo¬
tionen, och denna rättighet vill jag bevara, och jag önskar
få'veta örn Hr Landtm, anser motionen vara så beskaffad,
att derå kan vägras propos. till remiss.
Hr von Hauswolff: Visserligen är det för mig ett
svårt åliggande att tala i en så vältalig discussion, som den
förevar., men jag önskar dock få yttra, att en föregående
talare, efter min tanka, väckt en ny motion, då han uti
frågan om Judarnes rättighet att till Riket inkomma, inblan¬
dat frågan om lagarna för deras existens i landet. Denna nya
motion synes mig vara förtjent af särdeles uppmärksamhet,
ty det är utom all fråga, att lagarna om Judarnes rättsför¬
hållanden och beröring med Christna böra undergå revision.
Delta är allt hvad jag nu velat andraga.
Gr.
Den n Min,
153
Gr. Gyldenstolpe: Att jag ej kan begripa Hr Rosen¬
qvists motion på annat siil t, än den finnes skriftligen fram¬
ställd, torde förlåtas mig. Om jag vetat, att Stabecks mo¬
tion innehåller commentarier dertill, hade jag sökt upplys¬
ningar i den; men då sådant ej vafit antydt, bär jag icke
dertill baft någon anledn. Jag kan nu i Hr Rosenqvists
motion ej finna annan mening, än att lian begär, det Judar,
efter tio års förlopp, icke skola få behålla de fastigheter de
innehafva, och att lian således vill genom tvång, vare sig
direct eller indirect, afhända dem deras egendomar. Detta
är så mycket tydligare, som motionären sjelf säger, att de
skulle hafva 10 år på sig, för att skilja sig från sina egen¬
domar. Det är endast på grund deraf och ingalunda i följd
af några sympatier för Judarne, (ty då jag hvarken inser
någon nytta eller våda för landet af Judarnes härvaro, är
det mig likgiltigt hvad i sådant afseende må finnas stadgadt!,
som jag anmärkt, alt motionen är stridande mot Reg.F:s 16
§. och anser den icke böra blifva föremål för remiss. Skul¬
le likväl Hr Frih. o. Landtm.. finna remiss kunna äga rum,
så skall jag underkasta mig Hr Landtmts åsigt och hvarken
begära votering eller yrka någon annan utgärd för alt få
min åsigt gällande. Jag anhåller dock att få citera ett exem¬
pel, som har mycken analogi med förevar, sak, så mycket
mer, som det var samme motionär, hvars framställning der¬
vid var föremål för Landtm:s vägran af propos. Hr Rosen¬
qvist gjorde vid 1828, 1829 och 18J0 årens riksdag en mo¬
tion om att en hög person måtte öfvergå till protestantiska
läran. Då förklarade Landtm, den 19 Aug. 1829, att som
enligt 16 §:n Reg.F. Konungen äger att ingens samvete tvin¬
ga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri
utöfning af sin religion, ansåg Hr Gr. o. Landtm, sig icke
kunna framställa propos. på Hr Rosenqvists motion, hvar¬
igenom den kom att förfalla. Denna motion var dock en¬
dast ett önskningsmål, som icke åsyftade en så bestämd åt¬
gärd, som det nu ifrågavar. förslaget; och när man då kun¬
de i 16 §:n Reg.F. finna ett skäl för målets nedläggande,
skulle jag tro, att denna fråga, hvarpå berörde §. helt och
hållet kan tillämpas, icke heller borde i strid dermed kunna
till Utsk. remitteras, utan bör förfalla. Jag skall dock, i
detta fall, underkasta mig Hr Landtm:s åsigt af grundlagen.
Frih. Cederström, Anders: Jag skulle tro, att Ju¬
darne antingen helt och hållet böra förbjudas att inflytta, el¬
ler också böra de äga samma rättigheter, som andra trosför-
vandter, hvilka få bosätta sig i landet. Det torde icke fin¬
nas något mera förvändt sätt, än att stänga en medborgare-
class inom en alltför inskränkt verkningskrets; ty deraf föl¬
jer hvad som visat sig vara händelsen med Judarne, att de
inom denna verkningskrets söka att på mindre lofliga vägar
4 II. 20
.54
Den 12 Mars.
tillskansa sig fördelar pä det öfriga samhällets bekostnad.
Jag skulle derföre vilja hålla med Ilr Rosenqvist derom, att
inga Judar må tillåtas att finnas i landet; men då de redan
så rotfästat sig här, att man svårligen kan hoppas alt få
dem bort, tror jag det vore bättre, att de Judar, som re¬
dan finnas eller framdeles inkomma i landet, erhålla samma
rättigheter som öfrige Svenske medborgare; och på denna
grund afstyrker jag motionen.
Hr von Troil, Emil: Jag vågar tro, att vägran af
remiss ej bör komma i fråga oftare, än då en framställd
motion är tydligen stridande emot grundlagens ordalag, och
att då någon utredning i detta afseende kan vara behöflig,
bör remissen beviljas. Frågan om vägran af remiss är så
grannlaga, att man dervid hellre bör följa den liberalare
tydningen, än att möjligen vägra remiss af en framställning,
som icke är mot grundlagen stridande. Deremot vågar jag
hoppas, att det Utsk., hvari delta ämne bör behandlas, lä¬
rer inse, att nuvar. tid äger tvistepunkter nog, utan att
man uppväcker nya stridsfrågor, grundade på religionshat
och fördöma)-, som man borde kunna hoppas numera vara
försvunna. Jag får derföre tillstyrka, alt Utsk. måtte lemna
såväl Hr Rosenqvists motion, som Ilr Ribbings tillägg, utan
allt afseende.
Hr Hjerta: Jag är hufvudsakligen förekommen af Ri¬
von Troil i hvad jag ämnade säga i afseende på remissen.
Jag vill blott tillägga, att jag icke ens tror saken vara nå¬
gon tvetydighet underkastad, emedan en ordför., enligt min
öfvertygelse, icke äger draga slutsatser till vägran af remiss '
från den syftning, som en motion möjligen kan äga emot
den ur Pieg.F:n här åberopade föreskrift, enär denna före¬
skrift afser Konungens genom grundlagen åtagna förbindelse
alt icke låta egendom någon godtyckligt afhändas, men in¬
galunda någon föreskrift för de former, som hos Ständerna
skola iakttagas. Det är Utsk., som kommer att utreda och
för R. St. framlägga, samt R. St., som komma att besluta,
huruvida denna motion i sitt syfte innefattar en stridighet
med grundlagen och derföre bör fördömmas; men då den
icke föreslår någon direct förändring i grundlagen eller är
stridande emot Reg.F:s eller Riksd.Ordn:s ordalydelse, kan
remiss derå icke vägras.
Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Hr Hederstjerna, Erland, hade inleranat ett an¬
förande, så lydande:
Den vigtiga motion om indragning tilt Kronan af
den till militär-, civil- samt skol-State ma och
andra ändamål indelta räntor och kronotionde-
ansläg, emot anvisning af motsvarande summor
på Rikets stat, och att vederbörande äga i Stats-
Dan 12 Mari.
i55
contoret erhålla behörig anvisning å sina i sta¬
ten anslagna inkomster, hvarvid löningsstaterna
borde så regleras, att utbetalningarna för de¬
samma kunde ske qvartalsvis, är af en så genom¬
gripande och till sina påföljder vigtig beskaffenhet, att den
fordrar mycken uppmärksamhet och betänklighet vid dess
behandling.
Väl synes principen att på detta sätt ordna statsverkets
inkomster och utgifter böra medföra ordning och enkelhet
i redovisning, samt derföre vara önskvärd; men vid be¬
traktande af verkställigheten, torde flera omständigheter visa
sig, hvilka, efter min öfvertygelse, göra, att detta förslag
dels blir ofördelaktigt för statsverket och snarare förökar
än minskar dess controllör, räkenskaper och redogörelser,
dels försvårar de skattskyldiges utvägar att afbörda sina skat¬
ter; hvarföre jag tager mig friheten till II. StatsUtsk:s när¬
mare öfvervägande och bepröfvanae anföra följande.
Först i afseende på Sveriges locala beskaf¬
fenhet, dess stora ofruktbara vidder, den ringa rörelse och
omsättning på de flesta orter, genom långt afstånd från stä¬
der af någon betydlig rörelse och handel, långa och besvär¬
liga communicationer samt saknande tillfällen till afsättning
för landtinanna-producter och industrier, hvilka samman¬
lagda omständigheter försvåra möjligheten att sammanbringa
contanta penningar, och ovillkorligen föranledt till den af våra
förra Konungar och lagstiftare kloka anordning för jordäga¬
re, att genom natura-praestanda utgöra de skatter, som er¬
fordrats till Statens behofver, enär Pdkets penningetillgångar
och rörelsecapital alltid varit, och ännu är alltför inskränkt.
Visserligen hafva industrier, communicationer af nya vägar och
canaler ansenligen ökat sig de sednare decennierna; men dock
qvarstår samma förhållande för de aflägsna orter, hvilka ut¬
göra en betydlig del af Riket, att ej kunna häraf draga nå¬
gon betydlig nytta och fördel. För dessa utgör natura-leve-
rance en lättnad, i samma mån som anskaffande af pennin¬
gar skall blifva för deni mycket betungande, om ej nära
omöjligt. Att utbekomma Kronans rätt, blef sammanföran¬
det af dessa levererade natura-persedlat* en ovillkorlig nöd¬
vändighet, och deras vårdande samt försäljande för Kroilans
rakning säkerligen en förlust för statsverket, hvaremot den
enskilde löntagaren alltid finner någon utväg att till sin för¬
del använda hvad han in natura mottagit, äfvensom allt hvad
med contant betalas qvarstanna!- i rörelsen inom orten.
Dernäst i afseende på uppbördssättet. Sed-
naste författning föreskrifver, att alla kronoutlagor, bevill¬
ning, brännvinsskatt, räntor, tionde m. m. böra inbetalas å
uppbördsstämmor ifrån Januari till Mars månads slut, vid
stadgande af stämmo-böter för de uteblifvande. Då man
beräknar, att summan af alla dessa mångartade intrader ut¬
gör (lera millioner, torde hända 7 ä 8 öfver hela Riket,
i56
Den 1a Mars.
hvilka på en gång dragas ur den allmänna penningerörelsen,
och man härtill lägger hvad som finnes deponeradt i ränte-
rier, allmänna cassör, äfven fästadt genom beständiga låne-
omsättningar, samt jemför härmed den circulerande pennin-
gestocken; skall nödvändigt en högst kännbar penningebrist
ibland allmänheten på landet uppstå, under den tid, som
framlöper ifrån uppbörden till dess löneanordningarna utbe¬
talas, särdeles i de Ian, från hvilkas ränterier nästan alla
Kronans intrader remitteras till K. Stats-contoret, och få
anordningar derifrån utbetalas. Man har redan nu i lands¬
orterna den erfarenhet, att sedan kronoutskyIdema äro till
slut indrifna, visar sig en synbar penningeförlägenhet ibland
allmänheten, intilldess, genom försäljningar och förtjenster
samt industrier af mångfalldig art, nya penningetillgångar
hinna inflyta. Ännu mer skall bristen ökas genom uppbörds-
beloppet i contant af de föreslagna skatterna.
Slutligen i afseende på militioe-statens aflö¬
ning, hvilken utgör en betydlig del af oftanämnde intra¬
der. Den består ej allenast af hemmansräntor, krono- och
afrads-tionde, utan äfven till stor del af arrenden från en
mängd större och mindre boställen, uti spanmål samt andra
natura persedlar jemte penningar. Sädens och persedlarnas
värdebelopp varierar årligen. Detta föranleder till en obe¬
stämdhet för K. Stats-contoret, huru mycket contant som bör
regtterna anordnas till fyllnad af deras lönestat. Denna obe¬
stämdhet okas ännu mer derigenom, att arrendatorerne van¬
ligast lemna en stor del af persedlarna in natura. I afseende
på boställenas spridda läge kunna dessa persedlar ej samman¬
föras i större massor, utan måste pa r tiel t och i mindre qvan-
titeter på flera ställen föryttras. Att förluster för statsver¬
ket häraf skola uppstå, särdeles vid gynnandeårsvexter, kan
med säkerhet antagas. Nu får reg:ternes lönings-directioner
och rätteligen löntagare på vinst och förlust vidkännas detta
besvär af förvandling, och ofta minskning i påräknad in¬
komst. Mig vill synas, att denna sammanblandning af aflö-
ningsanslag och obestämdhet skall för Stats-contoret ansen¬
ligen öka dess controller och räkenskaper, samt för stats¬
verket medföra obestämdhet i anslag, samt stundom förlust.
Nuvar. förhållande att räntegifvaren till räntetagaren
directe erlägger sina natura-persedlar och penningar under¬
lättar liqvid och penningerörelse. Det torde fordras ännu
ett eller två decennier, innan industrier och alla förut om¬
nämnda förhållande!' vinna den tillvext och styrka, att man
kan öfvergå till det nu föreslagna systemet att infordra alla
Statens intrader uti penningar. Jag anhåller, alt detta ytt¬
rande måtte få åtfölja remissen af motionen till StatsUtsk.
Frih. Toll, Gustaf Philip: Jag anhåller få i allo
förena mig uti de åsigter, som uti Hr Hederst jernäs anförande
finnas upptagna, och, elium äfven gillande rättsprincipen af
Den i a Mari.
motionen, hafva äran tilltigga det exempel, som uti provin¬
sen Westergöthland talar emot saken, att från sådana provin¬
sers rörelsecapital indraga (utom vanliga skatter) räntespan-
målens förvandling i contant, hvilken betydliga summa, på
en gång med skatterna, ensamt i afseende å häst-vacancerna
beredt Staten den förlust, att genom undsättningar och des¬
sas afskrifning till mer än halfva beloppet förlora mera än
inkomsten, att förtiga dylika allmänna anstalter i afseende å
penningeväsendets ofördelaktiga inverkan på Skåne åren 1816
—1817. Det vore derföre i min tanka för Sveriges stats¬
reglering vigtigt, örn H. StatsUtsk. täcktes fästa stor upp¬
märksamhet å principen, så att icke contanta rörelsecapitalet
ur provinserna utgår, med mindre detsamma å annor väg
genast återkommer.
Dessa båda yttranden remitterades tili StatsUtsk. i sam¬
manhang med Gr. Anckarsvärds till Utsk. remitterade mo¬
tion, att alla till militär- och civilstaterna samt till skol-
slaterna och andra allmänna ändamål indelta räntor och
kronotionde-anslag måtte directe ingå till Piiksg.cont. eller
Statscontoret, hvarifrån motsvarande summor anslås och ut¬
betalas.
IJr von Moltzer, And. Joln Fredr., hade inlemnat
följande anförande:
I anledn. af den i detta H. Stånd väckta motion, ang:de
lönevillkorens förbättrande för Krigs-casseuren Reuterborg,
medelst -J:dels proc. remisslage för alla de medel, som af
honom remitteras, får jag äran anmärka:
En sådan framställning är en bland de mest orimliga,
helst då deti kommer från en motionär, som så väl bör
känna krigs-casseurens inkomster, hvilka jag härhos skall ta¬
ga mig friheten uppgifva, nemligen:
ordinarie lön r:dr 1,200.
missräknings-penningar „ 3oo.
remisslage af gamla passevolance-, löne- och fou¬
rage-, tross-, samt nya mötespassevolance-fon-
derna „ 200.
1,700.
Det ifrågavar. remisslaget skulle, om jag fattat saken
rätt, göra omkring 1,200 r:dr; således fullt svarande emot
den ordin, lönen. Ett sådant försök är väl vackert i sitt
slag, men skulle föranleda till betänkliga praejudicater. Upp¬
bördsman af alla slag skulle sedan ej underlåta att fram¬
komma med likartade önskningar. — Jag anser att krigs-
casseuren är tillräckligt och väl lönad, och bättre lottad än
de, som hafva större ansvar.— Om derföre motionären hade
för den litet eller intet lönta yngre tjenstemannapersonalen
yrkat någon bättre löneinkomst, skulle jag med nöje dertill
lemnat min röst.
i58
Den 1a Mai' s.
Jag anhåller vördsamt, att dessa mina anmärkningar
måtte få åtfölja remissen till vederbör. Utskott.
Remitterades till StatsUtsk. i sammanhang med Hr Möl-
lerlijelms till samma Utsk, remitterade motion, om löneför¬
bättring för krigs-casseuren i K. Krigs-colbm.
Hr af Uhr, Gustaf, hade ingifvit ett anförande, så
lydande:
Vid K. Landtbruks-academiens underd. svar å K. M:s
nåd. remiss af Frih. von Kraemers förslag, om inrättande af
ett landtbruks-institut i hvarje Ian, och deribland ett sådant
vid Ulltuna, afgaf jag, såsom ledamot af academien, en sär¬
skild tanka eller reservation af den syftning, alt man borde
inskränka sig till 3:ne sådana institut, ett nära Lunds, ett
nära Upsala universitet, samt ett i eller norr om Jemtland;
förmenande jag, att en sådan uppmärksamhet för de norra,
i så många afseenden vanlottade provinserna vore så myc¬
ket billigare oell riksgagneligare, som deras förnämsta nä¬
ringar, skogshushållning och ladugårds- eller boskapsskötsel,
hittills så vanvårdade, borde kunna blifva af omätligt in¬
flytande på hela samhället; och fordra de en omsorg oell
kunskap af helt annan beskaffenhet, än landtbruket i de
södra provinserna, för hvilka så mycket redan vore dels
gjordt, dels i görningen. Jag framkastade äfven den tanken,
att K. Landtbruks-academien skulle sannolikt icke värdigare
kunna använda sina icke obetydliga, men hittills föga nyt¬
tiga fonder, än derigenom, att den, med K. M:s nåd. till¬
stånd , afstod dem till befordrande af sådana instituts grund¬
läggning och utveckling.
Då K. academien fann en förevändning att hindra min
reservation att afgå till K. M., försökte jag uti vederbör.
Stats-expedition att få min reservation acten bilagd; men då
äfven detta försök misslyckades, så hoppades jag, att, under
discussionen af Frih. von Kraemers motion, någon represen¬
tant från de norra länen skulle framställa denna angelägen¬
het. Då äfven denna förmodan misslyckats, så anhåller jag
vördsamt, på grund af 56 §:n Riksd.Ordn., att, i anledn. af
Frih. von Krasmers motion, härigenom få väcka motion om
ett landtbruksinstitut i eller norr om Jemtland,
hvarjemte jag i allt fall anhåller, att detta ruemor. må få
åtfölja de andra motionerna om landtbruks-institut till be¬
handling i Utsk.; öfverlemnande jag till Utsk. hvad afseende
det vill fästa vid ideen att fördela K. Landtbruks-acade¬
miens fonder mellan sådana instituter.
Hr Oxehufvud har uti sin förtjenstfull motion om nä¬
ringsfriheten, visat hvilken otrolig höjd af '’statsekonomiskt
vansinne,” som råder uti våra författningar om skogshus¬
hållningen. Lägger man härtill, att menigheter i de norra
provinserna blottställas för hungersnöd, ehuru obetydliga
Den 12 Mars. 139
capitaler och någon undervisning och handledning, till för-
bättring i tjärubränning, i pottaske- och terpenlin-tiIlverk¬
ning, men isynnerhet i boskapsskötseln, i förädling och ex¬
port af trädvaror, samt uti skeppsbyggeri m. m. kunde in¬
bringa välstånd och rikedom; så frestas man att tro sig bo
i Abderiternes land.
Hr af Sille'n, Georg Axel, hade inlemna! följande
skriftliga anförande:
Med stöd af 56 §:n i Riksd.Ordn., .och ehuru jag icke
räknar mig till motiönärernes antal vid närvar, riksdag, men
anser mig icke böra med en medgifvande tystnad förbigå
allt sorn i motionsväg blifvit framstäldt, är det jag utbeder
mig att helt kort få framställa några tankar, till det afse¬
ende de kunna anses förtjena.
Det är förnämligast den af Frih. von Kraemer väckta
fråga om användande af Ulltuna kungsgård till ett s. k.
central-jordbruks-inslitut, och de i samma syftning här fö¬
rekomna om icke allenast fortfarande, utan äfven ökande af
anslaget för jordbruks-institutet på Degeberg, samt beviljan¬
de af anslag till dylika inrättningar i åtskilliga andra provin¬
ser, som framkallat min representativa röst.
Från Regeringens så väl som från Representationens si¬
da tyckes den åsyftan från riksdagens början hafva gjort
sig gällande, att icke öka fordringarna på bidrag från de
skattdragandes sida, utan tvertom söka i möjligaste måtto
nedsätta dem. Huru detta skall låta förena sig med de mån¬
ga anspråk, som af motionärer blifvit framställda, dels om
tillstoppande af åtskilliga inkomstkällor, dels ock om ökade
statsutgifter, tillhör visserligen StatsUtsk. att lösa; men för
mig synes, som behöfde det H. Utsk. ett Alexanders svärd
för att lösa den gordiska knuten. — Men om stalhushållaren
vill, likasom den omtänksamme enskilde hushållaren, öfver¬
skåda hela sin ekonomiska ställning, samt å ena sidan be¬
räkna sina tillgångar och på den andra uppskatta sina ut¬
gifter; så classificerar han de sednare efter deras beskaffen¬
het i nödvändiga, nyttiga, mer och mindre umbärliga samt
luxarliklar: och då skall han säkrast vinna det åsyftade än¬
damålet, att icke utgifva något till det nyttiga, förrän han
fyllt behofvet af det nödvändiga; icke anslå något till be¬
främjande af det umbärliga, förrän han tillfredsställt kraf-
vet af det nödvändiga och det nyttiga, och icke ingå på
öfverflödets bana, innan han uppfyllt fordringarna af det
nödvändiga, det nyttiga och gagneliga. Jag vet alltför väl,'
att här kan möta mig den invändning, att det nödvändiga,
det nyttiga, det umbärliga och öfverflödet är mycket rela¬
tivt till hvars och ens ställning, så att gränsen för hvar och
en dass är svår att bestämma. Men med någon takt och
kännedom af lefnadsförhållanden, uppgör den enskilde hus¬
hållaren utan svårighet dessa gränser, och utan att förledas
iGo
Den 12 Mars.
af snikenhet efter styfvern för att skrinlägga den, bereder
han åt densamma ett klokt användande; så äfven statshus-
hållaren.
Från dessa allmänna åsigter tror jag mig nu kunna
öfvergå till deras tillämpning på vårt närvar, statsskick.
Ibland de första fordringar, medborgaren, — jag menar här
hvarje menniska, — äger hos samhället, är onekligen skydd
till person och egendom. Om dessa fordringar icke kunna
uppfyllas, om i stället för trygghet och fridens lugn, så
i kojan som palatset , man hvarje stund har att frukta att
deri blifva störd; då lider samhället onekligen af något in¬
re ondt, som bör afhjelpas, och hvartill de båda statsmak¬
terna i det constitutionella samhället höra räcka hvarandra
handen.
Det lärer icke kunna bestridas, att brott emot person¬
lig säkerhet och egendom de sednare åren tilltagit i större
förhållande, än folkökningen. De mångå rån och stölder,
hvilka så väl på landet som synnerligast i hufvudstaden blif¬
vit föröfvade, bära ojäfaktiga vittnesbörd derom. Det artill
hämmande af detta onda, sorn Representationens bemödan¬
den, så vidt på den ankommer, böra riktas. Till sådant än¬
damåls vinnande anser jag 2.'ne hufvudvägar leda: folkun¬
dervisningen, ändamålsenligt ordnad, så att ungdomen fram¬
för allt vänjes vid sedlighet och arbete, och lättjan och li¬
derligheten, dessa källor till nyss omförmäldta onda, häm¬
mas och tillstoppas, samt straffanstalterna och fångvården
förbättras. För dessa ändamåls befrämjande bör, efter min
tanke, Representationen icke visa njugghet, emedan ett verk¬
ligt behof påkallar uppoffring.
Men då jag sålunda anfört anslag för folkundervisnin¬
gens befrämjande och för' straffanstalterna samt fångvården
såsom nödvändiga, går jag nu att, trogen anledningen till
detta vördsamma anförande, yttra mig något öfver, till hvil¬
ken dass af de 3, det nödvändiga, det egentliga eller det
öfverflödiga, som jordbruksiustituter synas böra hänföras.
Först vid sisla riksdag framträdde anslaget till institutet vid
Degeberg. Jag vågade då yttra mig emot beviljande af det¬
ta anslag; men min röst var då, likasom förmodligen nu,
en ropandes i öknen. Min öfvertygelse i denna del har ej
sedermera blifvit förändrad, och stödjer sig på följande skäl.
Jordbruket har sedan detta århundrades början ansenli¬
gen förkofrat sig, och går med stora steg sin förbättring till
mötes. Detta ar icke frukten af några instituter, eller jord¬
bruksskolor, eller aeademiska anstalter. Det är en följd,
dels af nyttiga och goda författningar, dels af de från R.
Sirs Bank utgångna odlingslån, dels af en längre fred, dels
och hufvudsak ligast af den orsak, som ligger närmast hvar
och en jordbrukare, det egna intresset, hvilket, underslödt
af
Den ii Mara.
af en daglig erfarenhet, säger honom, att ju bättre och om-
sorgsfullare han sköter sin jord och sin ladugärd, ju större
blifver deras afkomst. Men hvad har väl Landtbruks-aca-
demien med sitt betydliga anslag verkat till jordbrukets
förkofran! Med högtidliga och granna tal plöjdes ej några
fåror, odlades ej något kärr. Den sig företeende frukten af
denna inrättning med sitt pompösa namn, är ett s. k. ex¬
perimentalfält utom en af hufvudstadens tullar, odladt på
Kronans jord, der man, frun alt börja med att vara nöjd
med en liten byggning af några rum, nu upprest ett palats,
till myckel befrämjande, kan man tänka, af jordbruket. Vi
hafva deremot inrättningar, som efter min öfvertygelse me¬
ra gagna landel, och som kosta Staten intet. Jag menar
laudlhushållnings-sällskaperna, der patriotiske, nitiske och
vältänkande män förena sina bemödanden för ortens nvtta;
och jag ville hemställa till den ädle Friherren, som väckt
frågan om Ulltuna kungsgårds användande till ett central¬
institut för jordbruket, om han skulle vilja, att den ära han
redan vunnit och vidare kan öka, såsom nitisk styresman af
det län, honom blifvit anförtrodt, och såsom själen i en så¬
dan patriotisk inrättning, som jag nyss nämnde, bortskym¬
des genom skörden af den tvetydiga hedern att vara upp¬
hofsman till en för Slaten öfverflödig och kostsam anstalt,
hvars syfte vore att sprida sina dyra yngslen till alla Ri¬
kets provinser.
Min mening är ingalunda att fördämma jordbruksinsti-
tuter eller jordbrukskolor. Må gerna Elr Nonnen, och hvem
som behagar, vidtaga dylika anstalter. Men min tanka är,
att Staten ingalunda bör ingå i någon-kostnad dertill. —
De höra, efter mitt förmenande, till luxsartiklar, dem den
omtänksamme hushållaren sätter sist på listan af sin utgifts-
beräkniug.
Om remiss till II. StatsUtsk. hemställes vördsamt.
Dessa båda anföranden remitterades till StatsUtsk. i sam¬
manhang med Frih. von Krsemers till Ulsk. remitterade mo¬
tion, ang. inrättande af ett central-landtbruks-institut på
Ulltuna kungsladugård.
Föredrogos och lades på bordet:
StatsUtsk:s utlåt. N:o 16, i anleda, af vackt motion om
ersättning till rusthållarne vid två sqvadroner af Lif-reg:tets
dragon-corps för munderingars slitning under garnisons-tjenst *»
i Stockholm ur i838;
StatsUtsk:s mern. N:o 17, om ökad betjening i Utsfe. af
en cancellist;
Allm. Besvärs- och Ekon. Ulsk:s utlåt. N:o 7, i anledn.
af väckt motion, att halfva indelta armeen må hållas va¬
cant under fredstid, emot en årlig afgift, som vissa är an¬
vändes till fond för en, i förening med folkskolor, inrättad
4 H. 31
iGi
Den 13 Mar s.
arbetsanstalt för fattiga och obemedlade barn inom hvarje
församling;
Allm. Besvärs- oell Eton. Ulskts utlåt. N:o 8, i anledn.
af väckt motion om förändring af KT förordn. den 27 Oet.
1812, 0111 utskrifningssättet och inrättningen af allmänna
bevärings-manskapet;
Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts utlåt. Nio 9, i anledn.
af väckt motion om inskränkning af roterings-besväret, till
öfverensstämmelse med hvad de derom afslutade contract
bestämma;
Exped.Utskts meni. Nio 3, med anmälan om vid före¬
gående riksdagar vidtagna åtgärder i och för prenumerations
öppnande å hillänget till RiksSttns protocoller, jemte hem¬
ställan i sammanhang dermed;
Exped Utskts mern. N:o 4, angtde beviljande af ett tredje
vaktmästarebiträde vid Utskottet.
Justerades pleni-prottn för d. 4 dennes f. och e. m.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 om aftonen.
In fidem protocolli
F. O. Si/Jvcrslolpe.
Lördagen den i4 Mars i84o.
Plenum kl. 9 f. m.
Justerades 6 prot.utdr. för den 12 dennes.
Upplästes ankomna prot.utdr. från de öfriga RiksSttn,
nemi. från PresteSt. af den 4 dennes, från BorgareSt. af
den 5 och 11 dennes, samt från BondeSt. af den 11
dennes.
Lades till handlingarna.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af tvänne leda¬
möter i BancoUtsk. och en ledamot i Allm. Besvärs- och
Ekon.Utsk., under den ledighet, som blifvit beviljad Nio 1662.
Hr Nordenfelt, Olof; Nto 1753 Hr Hedenstjerna, fullm. Gr.
Hamilton, Malcolm; samt Nto 844 HrTigerklou, ful lin. Frih.
Friesendorff, Fredr. Aug.; och befunnos hafva blifvit ut¬
sedde
i BancoUt skottet:
Nto io55 Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinhold;
„ 1963 Hr von Matern, fullm. Hr Mannerstråle, Fredr.;
i Allm. Besvärs- och Ek o n.U tsko 11 e 11
Nto 37 Hr Rosenstråle, fullm. Hr Oxehufvud, Göran Adolph.
Den 14 Mai*.
1 (33
Hr af Dalström, Gustaf Jacob: Då under sista
plenum i Onsdags, R. o. Ad. föreslog, att alla ärender, som
hörde till Stats- och Bevilln.Utsk:n först skulle föredragas,
var det icke möjligt för medlemmar af Ståndet, helst listan
redan var nedrifven, alt veta hvilka mål som skulle före¬
komma. Jag anhåller nu att få uppläsa några anmärknin¬
gar vid ett par af Gr. Anckarsvärd motioner, hvilka an¬
märkningar torde få åtfölja till Utskottet.
Ilr af Dalström uppläste derefter följande:
I den motion Gr. Anckarsvärd väckt, ronde förmen¬
ta afvikelser i arméen från knekte-contracternas ursprung¬
liga innehåll, har han i ingressen vidrört nödvändigheten af
ett sammandrag af stadgar och författningar öfver rust-och
rotehållet, hvilket sammandrag, länge önskadl, likväl ännu
uteblifvit. Den värde motionären har visserligen rätt deri;
men lian, likasom alla andra, hvilka, så väl under denna,
som förra riksdagar, yttrat sådan önskan, har icke under¬
sökt förhållandet vid en sådan åtgärd, och således ej heller
hunnat inse orsaken hvarföre denna önskan icke blifvit
uppfylld.
Jag vill derföre i korthet redogöra för frågan, efter
hvad jag i densamma har mig bekant. Redan genom K.
resolutionen på krigsbefälets besvär af den i3 Dec. 1714
anbefalldes, att alla författningar rörrde kneklehållet skulle
samlade utgifvas; men äfven dä — ehuru hvad roteringen
beträffar, tiderymden för militära föl fattningars samlande var
inskränkt inom några och femtio år — ansågs detta arbete af
stort omfång och svårighet. Ehuru, som kändt är, Sverige
under den s. k. frihetstiden icke saknade skicklige embets¬
man, framskred likväl arbetet mycket långsamt, hvarföre
ock genom K. brefvet af den 8 Dec. 1769 ett sådant sam¬
mandrag af berörde författningar ånyo anbefalldes , och före¬
skrifter för utarbetandet lemnades. Detta K. bref ligger
ock till grund för Prosteri och Gahm Pehrssons väl kanda
arbeten. Men ehuru nyttiga dessa arbeten äro, sakna de
fullständighet och systéme, äfven i hvad till deras tid i militä¬
risk författningsväg utkommit. De ådagalägga likväl svårig¬
heten att bestämdt urskilja hvad egentligen till rust- och ro¬
tehållet hörer, ulan att vidröra alla rör:de krigsväsendet
utgifna författningar.
Efter någon hvila med dessa frågor, utkom K. brefvet
af den 12 Nov. 1806, rörtde behofvet af militära författ¬
ningars samlande, och hvilket K. bref sedermera föranled¬
de General af Tibells år 182.2 utgifna Sammandrag af
författningar, rör:de förvaltningen vid krigsvä¬
sendet till lands: ett arbete af stor förtjenst, men en¬
dast omfattande en enda gren af krigs-administrationen.
År 1817 erhöll Assessor Levijn tillgång till materialier
för ett sammandrag af militära författningar i allmänhet,
164
Den 14 Ma rs.
och genom e!t K. bref af den 22 Nov. i8r5 förordnades
en comité' i ämnet. K. brefvet den 7 April 18 io anbe¬
fallde fortskyndandet af militära författnts-samliugen. Huru¬
vida likväl detta fortskyndande åstadkoms, fastän en i den¬
na comité' tillförordnad ledamot ägde befrielse från sin öf¬
riga tjenstebefattning, är mig icke tillräckligt bekant; men
med säkerhet känner jag, att denna comité' den 4 Dec. 1833,
i sin und. berättelse, tillkännagaf omöjligheten för sig, i
egenskap af comité', alt inom bestämd tid sammandraga —
efter ordalydelsen — delta haf af författningar.
Så stod frågan vid denna lid, och så långt hade man
hunnit under en tidrymd af hundra år. Då man således
tillika känner den mängd af författningar, K. bref och re¬
solutioner på krigsbefälets och allmogens besvär m. fl.,
rörtde rotehållstjenstcu alltsedan indelningsverkets början
och rustehållet ända tillbaka till Gustaf II Adolphs och till
och med Carl IX:s tid, samt huru dessa författningar med
andra föreskrifter sammanväfva rust- och rotchållares plig—
ter; är det 1 iitt att inse, att hvad rust- och rotehållare nu
skulle önska utplockadt till sin beqvämlighet, icke kan åtstad-
liommas, utan ett fullständigt ordnande af samtliga utgifna
författningar ronde krigsväsendet.
Hvad således under så lång följd af år icke kunnat lilI—
vägabringas i detta allmänt nyttiga ämne, var del nuvar.
krigs-styrelse förbehållet att utföra. JJen insåg den stora vig¬
ten af frågan, så väl för administrationen, sorn för den en¬
skilde. Med allvar och kraft omfattade den ärendet, och
efter mogen öfverläggning fastställdes ett systeme, hittills
saknadt, för samlandet och crduandet af alla krigsväsendets
författningar. Förra tiders erfarenhet hade ådagalagt svå¬
righeten att i comite-väg uppnå syftemålet, hvarföre år i83y
arbetet uppdrogs åt en för stor skicklighet och ovanlig ar¬
betsförmåga allmänt känd man, som med 2tne biträden åtog
sig detsamma; och redan 1111 är detta digra arbete så avan-
ceradt, attalia författningar från 18.17 tillbaka till år 1766 el¬
ler för. 72 år äro afskrifna och ordnade i systeme. — Sedan
denna samling blifvit fullbordad, och sedan man, under jem-
förelser, funnit hvilka författningar egentligen qvarstå och
böra qvarstå till efterlefnad, blir det möjligt, men icke
förr, att göra sammandrag enskildt för rustnings- och rote-
ringsskyldigheten; och jag förmodar, alt man äfven är be¬
tänkt uppå, att deri gå så många yttrade önskningar till
mötes.
I en tid, då så väl i detta, som i andra Stånd, det är
ett härskri att beskylla Styrelsen för overksamhet, bristande
plan och vilja att gå framåt lill båtnad för det allmänna,
vore det väl, 0111 man litet mera undersökte rätta förhål¬
landet och litet mindre skrek. Jag önskade derföre, att en
och hvar, som interesserar sig för det ärende, jag nu vid¬
rört, ville i Krigs-colltm inhemta kännedom af hvad Sty¬
Den i!\ Mars.
iG5
reisen gjort för detsamma, och hvilka vackra resultater der¬
af uppkommit.
Hvad åter sjelfva hufvudföremålet för Gr. Ancknr-
svårds motion betra Ilar, eiler att man i sednare tider lill
men för rotehållare afvikit eller öfverskrida de ursprungliga
knekte-contracternn, så finner jag deri icke annat än all¬
männa uttryck af missbelåtenhet öfver den tunga, voterin¬
gen medför; men den ädle Grefven har, likasom alla an¬
dra rotehållare nu och viri förra riksdagar, fört samma låt,
utan att uppgifva hvari del förmenta onda, de förmenta
afvikelserna bestå. Klagomålen äro uppfattade i allmänna
termer; dessa fraser, så mångfalldigt upprepade såsom ett
stående thema för idkeiiga variationer, äro så kända, att
man kunde säga,, att denna musik nu mera blir för gam¬
malmodig; man fortfar, att i denna fråga alltid lala om
knekte-contracterna i allmänhet, likasom afvikelserna der¬
ifrån i allmänhet. Men man besinnar icke, att i hvarje landskap
och nästan för hvarje reg:te, äro knekte-contracterna olika. Jag
skulle derföre önska, att ilian i denna fråga, likasom det i
andra nödigt är, gick litet närmare ned i detalierna, för att
undersöka i hvad man sednare tider öfverskridit eller afvi¬
kit från knekte-contracternas ursprunglighet. Jag skulle då
tro, att det onda icke är så farligt sorn luten; och det tor¬
de till och med hända, att man på ett eller annat ställe
kunde förspörja, att sednare tider medfört någon lindring i
lotehållet.
Jag anser likväl, att jag bör afbida Utskts yttrande om
de öfverklagade afvikelserna, men att vid remissen af ifrå-
gavar. motion jag bör tega mig friheten fästa H. TJtsk:s upp¬
märksamhet på vissa hufvudomständigheter, hvaraf, efter
mitt förmenande, den väckte frågans utredande egentligen
beror, — nemi. att för hvad rotehållare nu för tiden tyckas
vara mera betungade i ett, är lättnad vunnen i något an¬
nat afseende; att enl. K. förordningen om militärs exerce¬
rande af den 20 Get. 1680, compagni-möte skulle hållas
minst en gång i månaden, och reg:s-möte åtminstone \f\ da¬
gar, samt deremellan borde manskapet öfvas och undervisas
i camperande, vakthållning och andra stycken, nödiga i fält
och emot fienden, hvartill då redan bestods 8 skarpa skott
och 16 blinda; att, vid beräknandet af al! kostnad, vårt
nuvar. myntförhållande jemföres med förhållandet, då 1696
års riksstat uppgjordes, och en tunna kronotionde uppskat¬
tades till 2 daler och 8 öre s:mt, hvarefter soldatens lega, lön,
beklädnad och underhåll ännu bör evaiveras; och slutligen,
att ett inträdt längre fredsförhållande icke måtte inverka på
frågor om fäderneslandets försvar, ty man bör städse hafva
för ögonen Romarens kända regel: Si vis pacem, para
b e11um.
Hr af Dalström yttrade muntligen.
i GG
Den 14 Mars.
Det anförande jag na går att afgifva angår Gr. Anc-
karsvärds motion, med ordningsnummer!! på gamla listan
N:o 110 och angar räntornas ingående till Kronan.
Hr af Dalström uppläste derefter följande.
Beträffande Gr. Anckarsvärds väckta motion 0111 nöd¬
vändigheten, att alla räntor oell all kronotionde, ti 1 Islå g na
armeen, skulle från och med år 1842, ingå till Riksg:s-eont.,
eller, ifall det ännu ej öfvertagit förvaltningen af Rikets
uppbörd, till Stats-cont., och att 11. St. skulle på rikssta-
ten anslå motsvarande summor, och anvisningar lemnäs
.Stats-cont. att qvartaliter contant utbetala armeens löner;
anser jag mig i korthet vördsamt böra afgifva mina tankar
öfver detta i samhällsskicket djupt ingripande förslag. Jag
finner förslaget icke verkställbar t, emedan det är i
strid mot räntegifvares förmån.
Det är allom bekant, sorn äga kännedom om förhål¬
landet i landsorterna, huru svårt det är för allmogen att
förskaffa sig penningar till bestridande af sina angelägnaste
utgifter; att vid den tid penningar skola erläggas, den Un¬
da till ett orimligt lågt pris erbjuder sina produeter hos så¬
dana personer, hvilka allmogen anser äga penningar; att
t. ex. i den ort, der Hr Grefven har sin egendom, Elfsborgs
regtte har kronotionde af omkring 1 100 t:r, hvaraf en gan¬
ska ringa del löses med penningar, ehuru priset sällan, åt¬
minstone obetydligt, fastslalles utöfver markegång, utan stör¬
sta delen lemnäs in natilia, bortaccorderas och forslas lill
brukspatroner; att förhållandet lärer vara enahanda med
kronotionde och afradsspanmålens utgörande i Upland och
Södermanland, efter hvad jag hört berättas; och slutligen
att, i händelse allmogen, i stället för persedlar och span-
mål , skulle utbetala penningar, blefve på de tider,'då den¬
na uppbörd skulle ske, en sådan tillförsel af landtmanna-
produeter, att de så folio i vanpris, att vida större belopp
af desamma skulle erfordras för penningars erhållande, än
hvartill de under namn af räntepersedel' beräknats.
Förslaget är vidare icke lämpligt, emedan det stri¬
der emot indelningsverkets ändamål.
Öfverallt, då man ingår i någon undersökning om för¬
hållandena i alla med indelningsverket gemenskap ägande
inrättningar, finner man hvilken hög statsmannablick och
innerlig fosterlandskänsla dertill är grunden. — Carl Xlts
fosterlandskärlek och vishet framstår såsom en ledstjerna öf¬
verallt, och hvad man i sednare tider velat fingra på, ve¬
lat förändra, velat mästra, har funnits vara ep hernie ra för¬
sök, hvars misstag genast inhemtats; och återgången lill det
ursprungliga, denne Konungs storverk, har merendels varit
en dyrköpt erfarenhet, att indelningsverket ej låter rubba
sig i grundvalen, utan att gifva fäderneslandet ett djupt sår.
Verket var fosterländskt, dpt var grundligt uttänkt, icke
I
Den 1.4 Man. 167
blott för sin tid, utan för sekler; ty det öfverensstämmer
nied våra naturförhållanden i norden , med våra lynnen, vå¬
ra behof, vår förmåga och grunden för vår sjelfständighet.
Carl XI insåg möjligheten, huru Sveriges allmoge, förr plig¬
tig alt när som helst och till obegränsadt antal med vapen
i liand inga i krigshären, skulle kunna på fredsfot under¬
hålla en annee, beklädd, öfvad och färdig till landets för¬
svar; och hans organisation blef sådan, att denna armees be¬
stånd aldrig skulle vara beroende af landels finan¬
ciel la förhållanden, ilan gaf den derföre anvisning på
natura-inkomster i landet, på det armeen skulle, så att sä¬
ga, vara skiljd från statsverket; och måhända såg
han lingie in i framtiden, att de tider kunna uppstå, dä
striderna om små, för honom och för alla sorn se fädernes¬
landets intresse frän en högre ståndpunkt, alltför små frågor,
kunde möjligen äfventyra landets sjelfständighet; att Sverige,
oberoende af dessa strider, vare sig af egennytliga, politi¬
ska eller parti-afsigter, likväl skulle äga en annee, för bi¬
behållande af inre lugn och lill tryggande mot yttre fien¬
der. Men efter Gr. Anckarsvärds förslag, skulle befä¬
lets ända ned till och med corporalens löner komma alt be¬
ro af tillgång på penningar i Stats-cont., hvilket verk
visserligen under fredens lugn troligen är solvendo; men
fråga kari uppstå, i händelse af inre eller yttre oroligheter,
huru jemnt skatterna inflyta i statscassan, och om icke denna,
framför armeens behof af sina löner, måste sätta tillfällets
mera befallande kraf; och vore det således rätt, att vid¬
taga en åtgärd, som möjligen kunde bära stämpeln af ett
stort politiskt misstag, då armeens befäl för sig och famil¬
jer komma alt sakna del nödtorftiga, emedan lönevillkoren
ej mera utgingo, såsom förr, i persedlar i hemorten?
Jag afstyrker således den väckta motionen, både för
räntegifvares och armeens bästa.
Hr af Dalström anhöll, att dessa båda skriftliga
anföranden måtte till vederb. Utsk. få åtfölja de motioner,
hvilka de afsågo.
Båda dessa anföranden remitterades till StatsUtsk. i sam¬
manhang med Gr. Anckarsvärds till samma Utsk. remitte¬
rade motioner om knekte-contractens återförande till iaktta¬
gelserna i deras ursprungliga innehåll, m. m., samt om före¬
skrift, att alla till vissa stater och andra allmännna ända¬
mål indelta räntor m. m. borde ingå directe till Riksg.cont.
eller Stats-contoret.
Då nu föredragningen börjades af de på föredragnings¬
listan upptagna mål, yttrade
Hr von Hartmansdorff, A u g.: Det mål, som Hr
Frih. o. Landtm, har föredragit, står icke främst på den li¬
sta, 50m till efterrättelse för R. o. Ad:s ledamöter legat på
i68
Den 14 Mars.
bordet i läsrummet. Jag anhåller, att Ilr Ridd.Seeret, måt¬
te gifva tillkänna, om icke förhållandet är sådant sorn jag
sagt, och att jag sedermera må få tillfälle att yttra mig.
Undert. Ridd.Seeret.: Förhållandet är alldeles som
Hr von Hartmansdorff nämnt; men orsaken ligger deruti att
på den bordslista, som hvilar på R. o. Ad:s bord, hafva
alltid målen varit upptagna i den ordning, som de till R.
o. Ad. inkommit oell blifvit bordlagda; i följd hvaråt Ridd.
Utsk:s betänk. ang:de protoeolls-tryckningen står pä den lista,
som legat på bordet, främst. Sedermera, om jag ej nu min¬
nes orätt, förekommer Ekon.Utsk:s betänk. N:o i, med åter-
lemnande af en motion, som Utsk..icke ansett tillhöra dess
pröfning. Derefter stå alla motionerna på den nya listan i
en följd, oell till slut utsk:s-belänk:n.
Hr von Hartmansdorff: Ridö.Ufsh:s betänk. ang:de
tryckningen af R. o. Ad:s pro t. står verkligen främst; men
det är ett gammalt inventarium, hvilket, eni. R. o. Ad:s be¬
slut, bör hvila intill dess grundlagsfrågorna först iiro afgjor-
da, hvarföre jag ansett mig kunna detsamma förbigå. —-
Skulle den föredragningslista, som ligger på bordet i läs¬
rummet, få vara olika med den, som uppspikas på gången
i Riddarhussalen, dit ingen går mellan plena, och der det
är mörkt örn qvällarna; så komma Ståndets ledamöter att
förvillas om målens ordning. När, såsom nu är händelsen,
på bordet hvila öfver 200 mål, så är det omöjligt för dem,
som vilja följa med föredragningen, att genomgå dem alla
på en gång, utan de inskränka sig till dem, som stå främst
på listan, under förutsättning att de först varda/föredragna.
Jag har sjelf begått det felet att medgifva en ändring i
föredragnings-ordningetf, för att gå åtskilliga värde ledamö¬
ters önskan till mötes. Men andre hafva klandrat mig der¬
före, och jag har sjelf haft den olägenheten att dels missta¬
ga mig om målens innehåll, dels att nödgas medgifva re¬
miss af mål, om hvilka jag icke känt mera än rubriken.
För att hafva reda på alla målen, har jag afskrifvit före¬
dragningslistan och gjort anteckningar derå, så långt jag
hunnit genomgå målen. Skall nu deras ordning rubbas, så
har jag till en del förgäfves sammanskrifvit en sådan lunta,
som den i sen uti min hand. Jag förmodar, att R. o. Ad.
icke kan billiga dylika förändringar; hvadan jag anhåller
att, sedan remisserna till Stats- och Bevil!n.Utsk:n äro full¬
gjorda, målen måtte komma att företagas i den ordning de
stått på den föredragningslista, sorn legat i läsrummet.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Den anhållan, som
den siste värde ledamoten till Hr Frih. o. Landtm, fram¬
ställt, står i bestämd strid med den §. i Rädd. Ordn., som
innehåller, att en föredragningslista skall i Riddarhussalen
vara uppspikad, och målens föredragning derefter för sig gå.
Den 14 Mar».
169
Om den värde ledamoten finner sig besvärad deraf, att än¬
dring är gjord i listan, som finnes i läsrummet; så skulle
kanske lika många ledamöter af Ståndet finna sig lika besvä¬
rade som han, om ändring gjordes i den lista, som finnes
i salen.
Frih. Cederström, Jacob: Jag anhåller att få fusta
R. o. Ad:s uppmärksamhet på innehållet af 28 §:n Ridd. Ordn.,
hvilken lyder så: "Under hvarje riksdag skall ett fullständigt
diarium öfver alla i Ståndet förekommande ärender föras,
och i Ridd. cancelliet vara att tillgå. För hvarje plenum
bör, sedan talmans-öfverläggningen för sig gått, genast upp¬
göras en särskild föredragningslista, hvaraf en afskrift under
påstående plenum bör vara uppsatt i Riddarhussalen, derå
alla förändringar i föredragningsordningen, hvarom Stån¬
det i enlighet med 47 §‘n Riksd.Ordn. kan öfverenskomma,
skola genast anmärkas." Häraf lärer den siste talaren finna,
att den i Riddarhussalen uppspikade listan skall vara cn af¬
skrift af den som finnes i cancelliet.
Hr Bråkenhjelm: Jag får göra den siste talaren upp¬
märksam derpå, alt i den nu upplästa 28 §:n finnes icke an-
befaldt, att den lista som skall uppspikas bär, bör vara
en afskrift af listan i läsrummet. — I §:n står, att en af¬
skrift skall genast uppgöras efter den lista, som efter tal¬
mans-öfverläggningen blifvit upprättad; der finnes således ic¬
ke omtalad listan i läsrummet. Om nu Landtm, på sitt bord
bar den listan, hvilken är uppgjord sedan talmansöfverlägg-
ningen för sig gått, och den listan är i öfverensstämmelse
med den som finnes i salen; så lärer någon anmärkning der¬
vid icke böra komma i fråga, med afseende på listan i läs¬
rummet; och ja g får för min del förbehålla mig, att härvid
må få bero.
Frih. Cederström: Det skulle förundra mig mycket,
om någon bland R. o. Ad:s ledamöter skulle kunna önska,
att den lista, som ligger på bordet i cancelliet, vore olika
med den, som tjenar Hr Frih. o. Landtm, till efterrättelse
vid föredragningen, och med den som är uppspikad, då de
skola vara afskrifter, den ena af den andra.
Gr. Frölich, David: Jag tror att saken vore hjelpt
dermed, att Hr Frih. o. Landtm, låter Hr Ridd.-§ecret:n
upplysa, huruvida den uppspikade listan är i öfverensstäm¬
melse med den som finnes i cancelliet, så kunde vi slippa
snarast ifrån den här discursen.
TJndert. Ridd.Secret.: Den lista, som finnes upp¬
spikad på gången, är i fullkomlig öfverensstämmelse med
den, som Hr Frih. o. Landtm, har till sin rättelse vid
föredragningen, men icke öfverensstämmande med den, som
ligger på bordet i Riddarhus-cancelliet, af den orsak, att
4 IL 22
Den 14 Mars.
från äldre tider tillbaka, vid upprättandet af denna sednare
lista, den norm blifvit följd, att målen i den införes i den
ordning de inkommit, men hvilken ordning rubbas, dels till
följe af talmans-öfverläggningarna, dels ock efter Ståndets
beslut.
Gr. Frölich: Efter denna upplysning, anser jag, att
Hr von Hartmansdorff saknat fog till sin anmärkning, och
att någon annan åtgärd icke kan vidtagas, un att med listan
förhålles hädanefter som hittills.
Frih. Gederström: Hr Ridd.Secret:ns förklaring står
så till vida i öfverensstämmelse med förhållandet, att 2:ne
mål å listan på cancelli-bordet icke befinnas främst på den¬
na lista; men i afseende på ordningen är det klart, att det
tillhör Hr Ridd.Secrettn tillse, att om i talmans-conclaven
förändring beslutes i målens föredragning, skall också an¬
teckning på den i cancelliet bvilande listan ske, i full öf¬
verensstämmelse med den, som här i salen uppspikas; ty i
annat fall skulle man kunna ställa till förändringar och der¬
igenom surpriser, hvilka icke stå tillsammans med menin¬
gen af dessa listors upprättande.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då det, enligt 47
§:ti Riksd.Ordn., berodde af R. o. Ad. att bestämma den
ordning, i hvilken målen skulle föredragas, på sätt R. o.
Ad. ock förliden Onsdag gjort; så berodde det äfven nu af
Ståndet att bifalla Hr von HartmansdorfFs framställning, att
målen måtte föredragas i den ordning de finnas upptagna på
den i Riddarhus-cancelliet befintliga bordlista, ehuru den vo¬
re olika med den på gången uppspikade, hvartill Hr Landtm,
hade originalet.
Hr Bråkenhjelm: Jag tager mig friheten vördsamt
till Hr Frih. o. Landtm, hemställa, huruvida det går an att
tili en ledamot af Ståndet öfverlåta rättigheten att bestäm¬
ma föredragningen efter den lista, som befinnes i läsrum¬
met, enär den listan, mot den anförda 28 §:n, icke kan tje¬
na till efterrättelse här, utan att vara uppspikad; och som
detta icke låter sig göra för detta plenum, vågar jag anhål¬
la, att föredragningen måtte fortgå efter den lista, vi för
närvar, hafva. Om Hr von Hartmansdorff och Frih. Ceder¬
ström behagade tillåta, att den af dem väckta fråga måtte
blifva föremål för en särskild motion, hvilken kunde remit¬
teras till Ridd Utsk., och hvaruti föreslogs, att cancelliet
ålades att alltid hålla listan på bordet lika med den som i
Riddarhussalen uppspikas; så skulle vi derigenom blifva be¬
friade från vidare discussion öfver detta ämne.
Gr. Horn, Claes Fredr: Om jag rätt förstått Hr
Frih. o. Landtnäs framställning, så skulle det bero af Stån¬
det nu, och kanske i hvarje plenum, att förändra föredrag¬
ningen af målen. Jag tror icke, att meningen hvarken i
Den i4 Ma rs.
Riksd.- eller Ridd.Qrdn. kan vara sadan. Visserligen kan
Ståndet besluta en förändring i målens föredragning; men
jag tror ej, att detta kail hafva afseende på något annat,
än ett efterföljande plenum, och i sådant fall kan förslaget
derom mycket val efterkommas. Skulle likväl ett mål af
en eller annan orsak finnas vara af det oskiljaktiga samband
med ett annat till föredragning framsläldt, att dessa böra i
ett sammanhang afgöras; så tror jag, att det enda R. o. Ad.
kan önska, och Hr. Frih. o. Landtm, bör medgifva, är, att
det förra uppskjutes , för att tillika med det efterföljande,
af samma natur varande, då ordningen kommit till detsam¬
ma, afgöras: men ingalunda bör man framrycka ett mål,
ty derigenom kunna verkliga surpriser uppkomma.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr., förenade sig med
Gr. Horn.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag vill ej fästa
mig vid hvad en ledamot, som är af annan mening än jag,
yttrat, ang:de föredragnings-ordningen; men jag förbehåller
mig, på grund af 28 §:n Ridd.Ordn., att den lista, som lig¬
ger i Pudd.-cancelliet till efterrättelse för alla ledamöter,
hvilka vilja taga närmare kännedom af målen, måtte genom
Ridd.-cancelliets försorg dagligen rättas efter de förändrin¬
gar Hr Frih. o. Landtm, kan besluta, på det vi måtte haf¬
va nödig ledning för vår läsning af målen. För detta än¬
damål behöfves icke någon remiss till Ridd.Utskottet.
Frih. Cederström: Det fägnar mig att i detta ple¬
num finna, att Hr von Hartmansdorff har återkommit från
hvad han yrkade och genomdref i förra plenum, i afseende
på ändring i ordningen af målens föredragning emot dess
föredragningslistas innehåll, som då blef, genom hans tillgö¬
rande, under min frånvaro icke blott afgjord, utan äfven
genast i verket ställd. Min mening har icke varit någon
annan, än alt anmärka oriktigheten af bordslistan i läsrum¬
met, en oriktighet som tillkommit genom försummelse i can¬
celliet. Det är särskildt stadgadt, att maken skall linnas här,
på det man ytterligare må se i hvad ordning målen före¬
komma. Jag förenar mig i allo med hvad Hr von Hart¬
mansdorff nu yttrat i saken.
Vid förnyad föredragning af Hr Rosenqvists, Fredr.
Lcouh., den. 29 sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion,
ang:de skyldighet för Öfverståthållare!! att inför Hofrätten
svara, blef denna motion remitterad till Lagutskottet.
Till Allm. Besvärs- och Ekon.Utskottet remitterades
nedannämnda den 29 sisth Febr. e. m. på bordet lagda mo¬
tioner, nemi.:
Frih. Sparres, Carl, om förändring i flyttningstiden för
tjenstehjon;
>7*
Den i4 Mars.
Hr Reutersvärd.?, Pehr Adam, om hållskjutsens indrag¬
ning helt och hållet eller till någon del i vissal trakter” af
Riket under sommarmånaderna.
Remitterades till LagUtsk. Hr Reutersvärds, Pehr Adam,
den 29 sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion, om ett
förändradt sätt för styrkande af frihet för förmynderskap,
m. m., då man i cassör söker lån emot inteckning.
Ånyo föredrogs lii- Reutersvärds, Pehr Adam, den 29
sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion, om förändring i
3i §:n Ridd.Ordn.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Denna motion åsyf¬
tar hvad som förut vid flera riksdagar varit i fråga, nemi.
att afskaffa det andra uppropet, eller att lägga sådana hin¬
der deremot, att deltagande deri blefve omöjligt. Om detta
Stånd vore så sammansatt, som de öfriga, nemi. att leda-
möterne under utöfningen af deras riksdagsmannarätt vore
befriade' från alla andra åligganden, så kunde förslaget va¬
ra riktigt: men då nu icke så är, utan de fleste af oss, som
bo i hufvudstaden, hafva tjenster att sköta; så är det ogör¬
ligt att med riksdagsvärfven förena embetsmannakallet, med
mindre man någon gång på förmiddagen besöker embets-
rummet. Om andra uppropet ej bibehålies, så att den,
som möjligen deltagit i öfverläggningen, men vid form¬
frågornas begynnelse, hvilka ofta draga ut öfver en timma,
gått sin väg för att sköta tjensten, icke skulle, efter ännu
en voteringstimmas förlopp, få återvända, för att vid andra
uppropet rösta öfver det ämne, hvarom han fattat sin me¬
ning; så skulle mången kunnig mans röst fattas i våra be¬
slut. Hvar och en lärer finna olämpligheten af detta för¬
slag, på hvars brister jag velat fästa uppmärksamheten.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Till de af den siste
talaren nyss anförda skäl mot motionen får jag tillägga ett,
som icke grundar sig på andra tillfälligheter i afseende på
organisationen af Ståndet, än blott dess talrikhet. Det ar¬
en afgjord sak, hvarom vi hafva erfarenhet, att en votering
på Riddarhuset tager sina goda 2 timmar, hvilket icke är
underligt, när ledamöternes antal uppgår till nära 600 såsom
nu. Annat är förhållandet i de Stånd, der ledamöternes
antal endast bestiger sig till 5o å 60, eller på sin höjd 1 20,
6åsom i BondeSt. — Förhållandet är nu här, att personer
af de yngsta familjerna få vänta en hel timma, innan ord¬
ningen kommer till dem att uppropas för att aflemna sina
voteringssedlar, och de skulle, om motionen bifölls, icke
under denna tid kunna lemna rummet, hvarigenom stora
olägenheter skulle uppstå af företrädet att sitta främst och
sist, då deremot detta förhållande jcmkas genom det andra
uppropet, hvarunder tiden kan användas på annat sätt. Jag
Den i4 Mars.
anhåller, att Utsk. ville rådföra sig med de utskotts-betänktn
från förgående riksdagar, som röra denna fråga, och isyn¬
nerhet med det betänk., som under 1828—i83o årens riks¬
dag i ämnet afgafs, och der det blifvit grundligen discu-
teradt.
Ilemitterades till RiddarhnsUlskottet.
Till BancoUtsk. remitterades Hr Rosenblads, Bernhard,
den 29 sistl. Febr. e. m. på boillet lagda motion, ronde li¬
qvid efter ursprungliga myntvärdet af vissa läne-banco-
capitaler.
Till remiss föredrogs Ilr Piosenblads, Bernhard, den 29
sistl. Febr. e. m. på bordet lagda motion , angtde proescrip-
tionsliden för inlösen af vissa utaf bankens sedlar.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabriel: Jag vet icke,
om det just kan vara lagligt för R. St:s Bank, att aflysa si¬
na en gång utfärdade sedlar: detta är en sak, som jag lem-
nar åt jurister att bedömma; men hvad jag tror, är, att den
begärda prsescriptionstiden, efter hvilken dessa sedlar skulle
upphöra att vara gångbara, är något för kort. Hr Rosen¬
blad begär, att i843 års slut bestämmes såsom den tid, ef¬
ter hvilken' icke mera i Kronans eller allmän uppbörd, el¬
ler såsom betalningsmedel, de gamla transportsedlarna samt
3 och 2 r:drs sedlarna skola emoltagas, samt att dessa sed¬
lar efter 1846 år slut komma att förlora all rätt till betal¬
ning af banken. Hvad förra delen af bans begäran angår,
tror jag icke det kunde medföra så stora olägenheter, ehu¬
ru tiden är temmeligen kort; men deremot afstyrker jag på
det högsta förslaget, alt dessa sedlar, efter 1846 års slut,
skulle förlora sin rätt till betalning i banken. När riksg.-
sedlarne vid sista riksdag aflystes, bestämdes en praescrip-
tionstid af 11 år från kungörelsens utfärdande, inom hvilken
de skulle presenteras. Jag tror, att mindre än 10 år icke
bör kunna stadgas, och anhåller således, alt alla bankens
sedlar må äga rättighet till inlösen inom nämnde tid, ehuru
jag skulle anse det vara det rättaste, att, så länge banken
linnes, densamma äfven borde inlösa sina sedlar, de må än
vara 10, 5o eller 100 år gamla, af det skäl att de dock äro
af banken utgifna. Ett skäl, hvarföre man bestämde viss'
lid för riksg.sedlarnes iidösen, var, att man för detta ända¬
mål icke skulle behöfva underhålla en tjenstemnnna-personal;
men då banken måste i och för sin sedelutgifning i alla fall
hålla embetsmän, torde desse kunna öfvertaga inlösen af de
gamla bancosedlarna. Slutligen anhåller jag, att om denna åt¬
gärd varder bifallen, BancoUtsk. ville föreslå samma åtgärd,
som vidtogs i afseende på kungörandet örn riksg.sedlarnes
indragning, nemi. att allmänheten genom de små allma-
nackorna , som utgifvas, blef underrättad om den vidtag-
Den i4 Mars.
na åtgärden, hvilken föreskrift skulle leda till ett allmänna¬
re spridande af underrättelsen härom, än endast genom en
kungörelses uppläsande i kyrkorna.
Frih. Cederström, Jacob: Jag bestrider Hr Rosen¬
blads motion, och instämmer med Gr. Gyldenstolpe i hans
sednare anmärkning örn det otillbörliga deruti, att bankens
sedlar, då de icke bclinnas förfalskade, någonsin kunna för¬
lora sin gällande kraft. Det lärer icke vara obekant, att
personer inom landet finnas, hvilka hafva samlingar af ban¬
kens sedlar från äldre tider tillbaka, och det händer, att
Sterbhuset efter en sådan person skulle vilja och behöfva
förvandla sådana sedlar till mynt, men som genom sådana
restrictions-lagar, hvilka icke kunna stå tillsammans med
begreppet om rätt, gå i mistning af en egendom, hvaraf
banken ensamt skördar cn vinst. Jag anhåller, att all frå¬
ga om denna prsescriptionstid må försvinna på de grunder
jag utvecklade, då fråga var om riksgtsedlarna.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Efter hvad Frih.
Cederström nu anfört, har jag i detta ämne föga atGtilläg¬
ga. Jag går likväl icke så långt, som han, i fråga om den
tid bankens sedlar skola vara gällande, utan yrkar blott,
att någon fråga om aflysning af sådana sedelsorter, som Hr
Rosenblad nämnt, nemi. bankens transportsedlar, eller på
ofargadt papper utgifna i och 3 rtdrs-sedlar icke måtte,
under innevar. riksdag, förekomma. Hr Rosenblad har be¬
gärt, att transportsedlarne skulle upphöra att vara gällande
med år 1843, samt 2 och 3 r:drs-sedlarne vid 1846 år slut. Jag
har ej hunnit efterse beloppet af dessa slags sedlar, men är
viss uppå, att flera millioner af dem uro i rörelse, och att
en sådan aflysning, som Hr Rosenblad föreslagit, skulle brin¬
ga många menniskor om deras egendom. Att på sedelhaf-
varnes bekostnad sålunda öka bankens vinst, är desto min¬
dre skäl, som hans ställning nu är fördelaktigare än nå¬
gonsin.
Gr. Frölich, David: Jag ber endast att i korthet
få förklara, att jag i allo instämmer i de anmärkningar, som
Hrr Gyldenstolpe, Cederström och von Hartmansdorff gjort,
helst jag tror, att ingen annan orsak kan eller bör få gif¬
vas för ett sådant förslags verkställighet, som Hr Rosenblad
framställt, än om en bank skulle upphöra, och det vore nö¬
digt att efterse, huruvida banken vore bankrut eller icke.
Som nu förhållandet är tvertom, och banken är fullt sol-
vendo; så lärer en sådan åtgärd icke af behofvet vara på¬
kallad, utan stridande mot lag och rätt.
Remitterades till BancoUtskottet.
Frih. Hjerta, Gustaf Adolph, uppläste följande:
Uti den af Hr Paijkull väckta motion, rör:de ersättning
D e]n 14 Mars.
af statsverket till de rustande vid K. Lif-reg:tets dragon-
corps, för munderingens slitning vid de årliga rekryt- och
remontmötena, har han framställt tvänne alternativer: nemi.,
att endera sådan ersättning skulle erhållas, eller ock dessa
möten upphöra. Emot det första af dessa förslag har jag
visserligen intet att erinra, fastmer önskar jag på det hög¬
sta, att R. St. måtte finna medel till, och anslå en sådan
ersättning, till lättnad för rustningssky Idigheten; men emot
det sednare, eller att ifrågavar, möten alldeles skulle upp¬
höra, har jag så mycket mer att invända. Hvar och en,
afven icke militär, som i den ringaste mån följt militärvä-*'
sendets framskridande, kan icke neka den stora nyttan af
dessa möten, och kan icke dölja för sig, att om de upphör¬
de, så skulle indelta cavalleriet snart blifva till activ tjenst¬
göring fullkomligt obrukbart. — Jag hyser således den för¬
tröstan, alt hvad resultat, som ock kan följa af HrPaijkulls
motion, det åtminstone icke kan blifva det af honom sist
framställda alternativet.
Hr Paijkull har, medelst åberopande af (lera K. bref,
sökt bevisa, att tiden för de indelta cavalleriernas möten
vore bestämd och icke derutöfver finge utsträckas. Jag vå¬
gar likväl tro, att denna bestämdhet icke är så fullkomligen
afgjord; ty åtskilliga andia K. bref finnas, som synas mig
göra den temmeligen tvifvelaktig. Så har t. ex. K. M. uti
nådigt bref af den 6 Juli iCg5, — således vid sjelfva indel¬
ningsverkets början, — yttrat, att då H. M. sjelf ville vid
reg:ts-mölet närvara, så borde med de vanliga reg:ts-mötena
för året innehållas "och K. M. varder då i nådör sjelf befal-
”landes , om reg:tet helt och hållet, på ett eller åtskilliga ställen,
”skall sammandragas, och på hvad tid och huru länge
”det då skall campera.” Uti K. M:s nåd. resolution på krigs¬
befälets besvär af den it Januari 1757 finnes förordnadt,
att ifall något af de eljest vanliga r.egtts- och compagni-
mötena, efter derom gifven befallning, skulle komma alt på¬
stå längre än vanligt, ”bör reg:tet eller compagnie!, den hö-
"gre med den lägre, vid slika tillfällen njuta tractamente af
"K. M. och Kronan, såsom det sker vid vanliga förefallan-
”de commenderingar.” Häraf synes, att äfven dessa tider,
reg:ternas vapenöfningar utsträcktes efter K. M:s godtfinnan¬
de. Äfvenledes har K. M. uti nåd. bref af den 12 Januari
1690 yttrat: ”att vid indelningens fastställande, har hvart
”och ett rusthåll med så tillräckliga räntor och inkomster
”blifvit försedt, att rustningen deraf icke allenast fulleligen
”bör och kan utgå, utan ock någon årlig besparing derjem¬
te vinnas, att vid påkommande behof hållas tillhanda.”
Också inrättades samma år den 10 Dec. en s. k. reservfonds-
cassa inom hvarje indelt cavalleri-reg:te, såsom orden lydde:
”till understöd för munderingens slitning”; — men denna
inrättning upphörde pä de rustandes egen begäran och enligt
K. resolutionen den 18 Nov. 1765, ela de rustande, ”soia
U5
Den 14 Mars.
”ovillkorligen sig förbundit att för deras innebafvande rust¬
håll full rustning underhålla, deremot förklarat sig, utan
”annan tillhjelp än den de af egna tillgångar kunna an¬
skaffa, vilja denna deras skyldighet uppfylla.”
Min mening är icke, att med dessa eitationer jäfva Hr
Paijkulls yttrande, att excercistiden i allmänhet nu är län¬
gre och till följe deraf munderingens slitning härdare än till¬
förene; men jag har endast dermed velat visa stöden för
min öfvertygelse, att det allt ifrån indelningsverkets början
varit K. M:s rätt, att, efter det behof lian anser nödigt, till
öfning sammandraga så stor del af indelta cavalleriet, sona
lian för godt finner.
Vid den föreslagna ersättningen anser jag ock Hr Paij¬
kull hafva gjort betydliga missräkningar. Han föreslår nemi.
att 4o r:dr b:co för hvarje till rekryt- och remontmötet
commenderad beriden nummer skall till delning på .samtlige
rusthållare, som icke betala vacance-afgift, af statsverket
erläggas, samt uppgifver, att circa af reg:tets effectiva
styrka till dessa möten årligen plär vara commenderad. Om
vi granska denna calcul, så finna vi, att -g af corpsens manskap —
45o man — utgör circa 56, hvilken styrka, corporals-sko-
lorna inberäknad, äfvenväl kan anses utgöra medium af det
manskap, som till berörde möten varit sammandraget. Om
nu, enligt motionärens förslag, 4o r:dr b:co för hvarje af
dessa 56 nummer till de rustande betalas; så uppkommer
deraf en summa stor 2,240 r:dr, hvilken summa åter, förde¬
lad på ofvannämnde 4^0 rusthållsnummer, skulle utgöra
mycket nära 5 r:dr b:co per nummer: men nu hafva, vid med
de rustande inom Upsala län den 3 sisth Februari hållen
sammankomst, de rustande antagit det af beklädnads-direc-
tionen inom nämnde län dem gjorda förslag, att, emot en
årlig afgift från hvarje nummer af 2 r:dr 8 sk. b:co, ombe¬
sörja alla reparationer vid rekrytmötena; och de noggranna
calculer, som vid nämnde tillfälle förevisades samt för detta
förslag lågo till grund, utvisade tydligt, att ofvannämnda
afgift var så beräknad, att densamma fullt ut skulle förslå
emot behofvet, till och med derå troligen blifva någon be¬
sparing. Häraf synes, att då det årliga behofvet för ifrå-
gavar. reparationer, deladt på alla rusthålls nummer, utgör
2 r:dr 8 sk. för Hummern, men, enligt Hr Paijkulls förslag,
ersättningen skulle blifva 5 r:dr; så är den sistnämnda sum¬
man mera än dubbel af hvad som verkligen erfordras.
Val har Hr Paijkull sagt, att om ersättningen något öfver-
stege reparations-kostnaden, så borde detta öfverskott beräk¬
nas på slitningen af sadel- och lif-munderingen, hvilken ige¬
nom dessa långa möten förr blefve casserad, helst repara¬
tionerna vid rekrytmötena endast verkställdes å de mindre
persedlarna. Häruti misstager sig motionären helt och hål¬
let. Rekryterne afgå alltid från rekryt- och remontmötet
Dea 14 Jflar*.
*71
directe till regrtsmötct. Hela munderingen måste då sättas i
fullt godt stånd, och det är just detta förhållande, som åstad¬
kommit de ofta nog dryga reparationskostnaderna, hvilka
isynnerhet härledt sig (ian sadelmtinderingen, som, varande
gammal och längesedan casserad, årligen larfvat stora repa¬
rationer. Den större lifmuuderingen begagnas deremot aldrig
vid rekrytmötena, oell att dessa möten icke tyckas hafva haft
något särdeles menligt inflytande på denna munderings för ha¬
stiga cassation, torde deraf synas, att regttet nu begagnat
densamma i i5 år, och att den, det oaktadt, ännu icke är
casserad, ej heller troligen blir det vid nästa general-mön¬
string; och man kan således emotse, att denna mundering
kommer alt tjenstgöra omkring 20 år. — I beräkning å de
rostandes kostnader för rekryt- och remontmötena, torde
icke heller böra förglömmas, att den rusthållare, som har häst
commenderad lill detta möte, derstädes har honom född
öfver 3 månader af den tid på uret, då fodertillgången all¬
tid är knappast och dyrast Värdet af denna utfodring må¬
ste således vid en riktigt uppgjord calcul tagas i beräkning
och afgå uppå de kostnader commenderingen åstadkommer.
Det enligt min tanka drygaste onus för de rustande,
som de oftanämnda rekrytmötena medföra, är den ojemn¬
het i kostnader, som de för dem åstadkomma. Då såsom
llr Paijkull ganska riktigt anfört, det någon gång kan hän¬
da, alt reparationskostnaderna för en nummer uppgår ända
till 3o r:dr b:co, och det äfven understundom kan inträffa,
att samma rusthålls-nummer tvanne år å rad, samt sedermera,
orri dragonen på ett eller annat sätt afgår, snart åter kan
få sin karl commenderad till rekrylmötet, då deremot an¬
dra numror kunna 20 till och med 3o år ifrån sådan corn-
mendering vara befi inde; så blifver derigenom rustningskost¬
naden för olika nummer högst olika tryckande: och kan
äfven häraf synas, huru orättvist det vore, om den af Hr
Paijkull föreslagna ersättning, enligt hans project, skulle
fördelas lika på alla nummer.
Ofvannämnda ojemnhet i kostnader för de rustande är
likväl genom Hr Landshöfdingen Frih. von Krseiners nitfulla
omsorg, enligt hvad jag här ofvan haft äran anföra, nu nyli¬
gen inom Upsala län afhjelpt, då, enligt bemälde Hr Lands-
höfdings, af de rustande bifallna förslag, kostnaden för re¬
parationerna vid rekrytmötena hädanefter kommer att af al¬
la rusthåll erläggas lika och utgår med 2 r:dr 8 sk. b:co
per nummer.
Slutligen har motionären önskat, att bestämmas skulle
huru läng tid rekryt- och remontmötena borde räcka. Jag
i får derföre äran upplysa, att denna bestämmelse redan län-
Igesedan är gjord och flera år efterlefvad.
Detta anförande bade blifvit afbrutet genom t. f. Hof-
4 H. a3
i j8
Den 14 Mars.
cancellerens ankomst, hvilken å K. M:s höga vägnar aflem-
nade 6 nåd. propositioner oell skrifvelser.
Hr Paijkull, Carl Samuel: Frih. Hjerta, som,
såvida jag ej missförstått honom, icke bestridt, det någon
billighet kunde finnas i anhållan om ersättning åt ruslhål-
lärne vid Lif-reg:tets dragon-corps för den starkare nötnin¬
gen af munderingen vid rekryt- och remontrnöten samt cor-
poral-skolorna, har dock ansett, att jag fordrat alldeles för
mycket, då jag föreslagit 4° r<lr h:co för hvarje till rekryt—
och remontmötet commenderad karl och häst såsom ersätt¬
ning åt riisthållarne för den starkare slitningen. Till rekryt-
och remontrnöten samt corporal-skolorna hafva vanligen va¬
rit commenderade 6'o karlar och hästar; således skulle det
blifva en ersättning af 2,4oo r:dr h:co, sorn af allmänna me¬
del årligen skulle lemnäs rust hallarne. Dessa 2,400 r:dr,
fördelade på 4^0 rusthåll, gör 5 r:dr 16 sk. b:co; och att
delta «j är för mycket, torde följande beräkning utvisa Vid
hela corpsen finnes, som nämndt ar, omkring ^.5n rusthåll,
hvilka hålla hast och kai l och ej betala vacance-afgift; mun¬
deringen för dessa 4^o nummer är det således, som är un¬
derkastad slitningen vid de årliga regrts-mötena, och oin
dessa mötens längd, i5 dagar, multipliceras med antalet af
exercerande 4^0, så erhålles 6.7^0. Om åter antalet af de
till rekryt- och remontmötena samt corporal-skolorna årligen
commenderade fio nummer multipliceras med dessa mötens
längd qo dagar, så erhålles en summa af 5,4oo; således till¬
sammans för både reg:ts- rekryt-, och remontmölen, hillver
summan af årliga exercisdagar 12,i5o. Kusthållarne inom
Upsala län ingingo för några år sedan ett bolag, till bildan¬
de af en beklädnadscassa genom ett årligt bidrag af 20 r:dr
b:eo af hvarje rustande nummer, som ej belalde vacance-
afgift. Dessa 20 r:dr befunnos sedermera otillräckliga, hva¬
dan bolaget och denna afgift till cassan nu mera upphört,
samt ett nytt bolag bildat sig, beräknadt på högre ärliga
afgifter; men om dessa 20 r:dr, årligen betalda af hvarje
rusthåll, kunde anses tillräckliga för underhållet af munde¬
ringen, så blifver döt på alla ofvannämnda 4^° nummer
en summa af 9,000 i:dr b:eo, hvilken skulle vara erforder¬
lig att underhålla munderingen sagda 12, i5o exercisdagar,
hvarvid således skulle belöpa sig på regrts-mötet 5,000 r:dr
b:co och på rekryt- och remontmötet samt corporal-skolor¬
na 4,000 r:dr. Dessa 4,ooo r:dr, fördelade på oftanärnnda 4 jo
rusthäll, göra på hvarje rusthåll 8 ridr 42 sk- 8 rst. b:co,
som torde vara det minsta, hvarmed rusthållarne få bidra¬
ga till munderingens underhåll vid de årliga rekryt- och
remont-mötena. Häraf torde synas, att jag ej begärt för
mycket, då jag föreslagit 4o r:dr att utgå såsom ersättning
för hvarje till meranämnda möten commenderade nummer
af karl och häst.
Dell i4 Mars.
‘79
Vid denna beräkning kan visserligen den anmärkning
göras, alt jag ej beräknat en del af munderingens slitning
vid de årliga compagni-mötena; men munderingens slitning
vid dessa möten, isynnerhet om de ej bolins längre än vid
indelningsverkets början vanligt var, är så obetydlig, alt jag
-ej ansett den böra ingå i ofvanstående beräkning.
Hr Lefren, Joli., Pehr: Då denna fråga förekommer
i Ulsk., anhåller jag, alt Utsk. läcktes förskalfa sig det be¬
tänk., sorn särskilde comiterade afgifvit , rör:de de onera,
som utgå i Upland för alla slags skyldigheter till Staten,
för att deraf linna en ledning för denna frågas bedömmande.
De beräkningar, sorn deri linnas, äro gjorda med mycken
omsorg, (bland andra personer, som i arbetet deltagit är äf¬
ven Baron af Nordin) och utvisa, då man beräknar alla de
räntor m. m., som till rustningens bestridande i Upland äro
leinnade af Kronan till rusthållaren, äfvensom för alla hans
öfriga öfvertagelser efter egenskapen af lians hemman, —
och jeinför denna summa med alla de onera, sorn i och för
rustningen åligga rusthållaren, hvarvid man icke räknat högt
i frågan om hans inkomster, men deremot bra högt i vär¬
det af hans utgifter; så slår resultatet sä ut, att på hvarje
monnier blir en ren behållning af circa 20 r:dr. (Huruvi¬
da det må blifva litet mer för de berustade säterierna, el¬
ler litet mindre för de öfriga rusthållen, kan jag nu ej sä¬
ga, niell allt nog, medeltalet är omkring 19 r:dr 4° e^“
ler 20 r:dr ungefär.)
Således 0111 dessa rusthållare skulle vara missnöjde med
hvad de hafva af Staten och vilja afstå från rustningsskyI-
digheten samt öfverlåta densamma åt mig på entreprenad,
så skall jag bjuda till att sätta caution för mig för rustnin¬
gens utgörande, emot att få 20 r:dr för hvarje nummer;
och på detta sätt skall jag hafva i ren behållning 10,000
r:dr årligen. Så slår caleulen ut; må detta vara nogsagdt,
som en motbevisning mot skriket huru hård och tryckan¬
de ruslningsskyldigheten är.
Remitterades lill StatsUlskottet.
Ånyo föredrogs Hr von Engeströins, Lars Äng., den
29 sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion, om samma
inteckningsskyldighet för Brandförsäkrings-contorels i Stock¬
holm försäkrings- eller praemie-lån, som för lån i all¬
mänhet.
Hr Tham, Sebastian Matthias, uppläste följande:
Utgående från den åsigt, att hvarje förändring, som
föreslås eller antages, bör lända till förmån för det allmän¬
na , är det som jag har trott mig böra beledsaga Hr von
Engest röms motion om de s. k. prtemie-lånens intecknande
med några anmärkningar.
Motionären har hufvudsakligen lill stöd för sitt förslag
iSo
D • n »4 Mars.
åberopat det skäl, nit alla 8. k, tysta förmånsrätter lionie;
af-kaffas. Ehuru jag icke vill bestrida, att ifrågavar. lån så¬
som sådana möjligen kunna anses, kan jag dock icke tro,
att motionären riktigt för sig sjelf redogjort hvad med prae-
mie-iån menas. Uti det för Stockholms stads Brandförsuk-
rings-contor af K. M. den 19 Dec. 1807 utfärdade nåd. re¬
glemente, jemte äldre författningar, har K. M. nådigst med-
gifvit, att när en husägare erhåller försäkring å sin egen¬
dom i contoret, för hvilken försäkring en viss afgift erläg¬
ges, må å denna afgift, i stallet för att den contant betalas,
utgifvas en revers, hvilken alltid innefattar och får icke in¬
nefatta mer än sjelfva assurance-afgiften ; och för denna så¬
lunda reverserade summa är det, som uti den brandförsäk-
rade egendomen contoret äger förmånsrätt framför intecknin¬
gar. Skulle nu för dessa Jån, såsom motionären föreslagit,
inteckning lagas, hvad skulle följden deraf blifva? jo! att då
Brandförsäkrings-contore! enl. reglementet, icke får och ej
heller lärer vilja meddela lån utan emot första inteckning; så
skuile derigenom en mängd egendomar, till skada så val förägar-
ne sorn contoret, komma att stå oförsäkrade eller ock för¬
säkrade för ett belopp under deras värde, och denna för¬
lust synnerligen drabba mindre bemedlade husägare, emedan
ofta, — jag vågar säga oftast, — äro egendomarne med in¬
teckningar besvärade, och för att få dessa inteckningar post-
ponerade inteckningen för praernie-lånet,det skulle medföradels
så mycken kostnad , dels så mycket besvär, att åtminstone flere
personer skulle afstå från ny försäkrings tagande, synnerli¬
gen då man kan förutsätta att de icke hafva tillgång alt
nfgiften contant erlägga. Följden af proemie-lånens intecknan¬
de skulle således vara, att husägare icke skulle kunna få mot
inteckning i sina egendomar, i händelse af behof, upplå¬
na penningar till någorlunda jemförlighet mot egendomens
värde; ty vanliga och allmänt antagna grunden för låns
meddelande emot säkerhet i stadsegendomar, är och måste
vara egendomens brandförsäkringsvärde; hvartill kommer,
att om en husägare skulle vara nödsakad upplåna penningar
för assurance-afgiftens betalande, så får han för dessa medel
erlägga minst 5 om icke 6 proc., då deremot för proemie-
fånen blott betalas 4 proc. — Motionären har sjelf fram¬
ställt, att den invändning emot hans förslag kunde göras,
att egendomsvärdet ökas genom försäkringen. Denna in¬
vändning är af motionären med nej besvarad, men jag för
min del anser, att densamma bör med ja besvaras, då man
betraktar, att egendomens brandförsäkringsvärde aldrig öf-
verstiger dess verkliga värde, och då brandförsäkringssum¬
man ökes, kari det aldrig ske utan att egendomens värde
genom en eller annan orsak äfven i sjelfva verket stigit.
Då nu praernie-lånet blott uppgår till det belopp, som mot¬
svarar assurance-afgiften, hvarför förmånsrätt erhålles fram¬
för^ inteckningar; icke kan då genom delta prxmie-lån en
Den i4 Mars.
redan varande inteckningshafvare något förlora, ty det må¬
ste väl för fast kunna anlagas. att på hvad sätt en egen¬
dom säljes, vare sig å executiv-auction eller eljest, nog er¬
lägges för samma egendom, genom förmånen af den varan¬
de försäkringen, så mycket högre köpeskilling som motsva¬
rar assurance-afgiften; och hvad som säkrast bevisar hvad
jag nu framställt, är, alt ingen inteckningshafvare, till följd
af praemie-lånen, kan påstås hafva förlorat något af sin rätt,
derest han vid lånets meddelande iakttagit den försigtighet
att meddela det i förhållande till egendomens brandiörsäk-
lingsvärde.
Slutligen har jag ansett mig böra fästa uppmärksamhe¬
ten derpå, att då, till följd af hvad jag förut haft äran
framföra, praemie-lånens bibehållande utgör en fördel för
husägare inom Stockholm, och sådana låns meddelande jem¬
väl är en förmån för Brandförsäkrings-contoret samt i det
för contoret meddelade nåd. reglemente tillåtet, och således
innefattar ett i nåd. medgifvet privilegium; så hemställer jag,
huruvida denna fråga, i händelse motionärens förslag skulle
kunna bifallas, kan annat än i önskningsväg utgöra före¬
mål för It. St:s pröfning.
Remitterades till Lagutskottet.
Vid förnyad föredragning af Gr. Anckarsvärds, Carl
Henr., den 29 sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion ,
om upphäfvande af duells-placatet af år 1682, 111. m., blef
samma motion remitterad till Lagutskottet.
Föredrogs ånyo Gr. Anckarsvärds, Carl Henr., den 29
sisth Febr. e. m. på bordet lagda motion om förändring i
5 cap. Missg.bm.
Frih. Boye, Ludv., uppläste följande.
F. d. Lag-comiléen, som varit af den tanka, att döds¬
straffet i allmänhet borde afskaffas, har likväl fram¬
ställt 2Ine alternativa förslag till Jio cap. 1 §:n Straff-
b:n i nya criminal-lagen, af hvilka det ena afser döds¬
straffets bibehållande, och det andra dess afskaffande;
och det är nu det sednare af dessa förslag, som motionären
vill göra gällande, d. v. s. det förslag, som Lag-comite'en
likväl icke annorlunda framställt, än under förutsättning,
att sjelfva princip-frågan ang:de dödsstraffets generella af-
skaffande vore förut affirmativ! afgjord. Detta är likväl ic¬
ke nu fallet; och ehuru jag medgifver, att i denna omstän.
dighet icke ligger något hinder för motionären att för det
af honom upptagna brott föreslå en annan och förmildrad
bestraffning, synes mig dock högst betänkligt, att nu, innan
principfrågan hunnit förekomma, ifrån det allmänna be-
Straffnings-systcmel lösrycka en derifrån i min tanka oskilj¬
aktig fråga; och jag önskar alltså att kunna fästa LagUtsk:$
Den 14 Mars.
uppmärksamhet på vigten af, att systemet 117*1 pröfvas i sin
lielliet, icke styckevis, samt ntt följaktligen pi ineipfrågan
må först tagas i öfvervägande, innan man går till dödsstraf¬
fets borttagande ifrån något af de speciella fall, der nu gal¬
la nde lag detsamma föreskrifver.
Vinner denna min mening LagUtsk:s bifall, så torde
ifrågavar. motion böra hvila, intilldess förslag till ny crimi-
nal-lag förekommer ; men för den händelse, att Utsk. skul¬
le anse sig böra dessförinnan motionen till hufvudsakligt ut¬
låtande företaga, utber jag mig alt lä till [Jtskts bedömman-
de öfverlemna min åsigt i ämnet.
åled all den rätt jag villigt lemnar åt pbilosophiens bevis¬
ning emot dödsstraffets användande, och ehuru jag antager
alt dödsstralfet både kan och bör borttagas från många af
de brott, för hvilka detsamma i vår nu gallande lag är före-
skrilvet; qvarstår jaer dock vid den öfvertygelse, att dess ge¬
nerella afskaffande ännu vöre ett farligt misstag. Man säger
visserligen med sanning, att i dödsstralfet motverkar strå II'-
begäret sitt eget ändamål; men också har detta begär hos
den upplyste lagstiftaren ett ringa värde, i jemförelse till
bans skyldiga omtanka att hos allmänheten åstadkomma ett
afskräekande intryck: och i sådant hänseende synes det ic¬
ke ens vara honom tillåtet att försaka det starka medel der¬
till, sorn ligger i naturens egna krafter på menniskans hand¬
lingar. Af dessa krafter är kärleken till lifvet otvifvelak¬
tig! mäktigast; och, gemensamt med den afsky för vanäran
af en offentlig afrättning, som måste lifligen kännas, verkar
dödsstralfet oförnekligen mera till ett afskräekande intryck,
än alla andra bestraffningssätt. För att åt detta intryck be¬
vara liela dess förmåga, är del likväl af högsta nödvändig¬
het, att dödsstraffet icke ofta förekommer, och följaktligen
också, att det icke fästes vid andra brott, än de af svåra¬
ste qvalification, hvilka också lyckligtvis äro de mest säll¬
synta; men då till dessa brott hvarje våldsam förgripelse
emot Konungens person ovillkorligen måste hänföras, så an¬
ser jag, på alla dessa skäl, denna motion icke kunna eller
böra bifallas.
Frih. boye fortfor derefter muntligen:
Detta är hvad jag bar att yttra i afseende på ira punk¬
ten; inen motionen innehåller 4 punkter. Hvad den 2:a och
3:e angår, vågar jag icke nu yttra mig deröfver, emedan
jag saknar tillräcklig säkerhet, huruvida motionärens för¬
slag hufvudsakligen afviker från den förändring, som Ko¬
nung och Ständer vid sista riksdagen vidtogo. Jag skulle
likväl tro, att den förändring i ett ord, som af motionären
föreslås, nemi. den, att i stället för att i lagen står: ”talar
"någon lasteliga om Konungen”, det borde heta: ”talar nå-
”gon smädeliga om Konungen”; att detta utbyte af ord skul¬
le vara fördelaktigt, ty det är lättare alt bestämma, hvad
som är smädeligt, än hvad som är lasteligl. — Ilvad åter
Den 14 Mars.
i83
4:de punkten angar, sa innebar <len ett stadgande, som är
alldeles i enlighet med nya lagförslaget, att angifvelse och
ransakning af brott af crimen hesse mujeslatis natur skall ic¬
ke fä upptagas, utan att Konungen dertill gifvet- sitt bifall.
Till detta förslag skall jag tillstyrka bifall derföre, att deri¬
genom komme man tydligen från all fråga, när 1777 års K.
bref borde användas eller icke.
Jag anhåller, att dessa mina anmärkningar, så väl sorn
det skriftliga anförande, jag uppläst, måtte åtfölja remissen
af denna motion till Utskottet.
Ilr Cederschjöld, Robert Theophron: Jag hör
icke till ileras antal, som ifra' för dödsstraffets användande;
Jverlom tror jag, att det icke kan utur någon rättsgrund
försvaras, men jag vill, alt Konungens person skall hållas i
helgd, och att hvilket våldförande som Deist å det höga
föremålet skall beläggas med det största stralf som lagen
bjuder. På denna grund skall jag aldrig med min röst bi¬
träda den mening, alt lindrigare straff än dödsstraff må föl¬
ja på våld å Konungens person, så länge ett sådant straff
qvarstår i vår lag. Helst skulle jag likväl önska, att delta
brott icke komme att omnämnas i den nya lagen, likasom
det icke finnes nämndt i nu gällande lag. Jag föreställer
mig icke, alt det är möjligt och knappt tänkbart, alt en
förnuftig menniska skulle kunna begå ett sådant brott, och
den vansinnige skulle derigenom endast bereda sig ett rum
på dårhuset.
Beträffande Frih. Boyes råd till LagUtsk., att låta den¬
na motion hvila, får jag, i min egenskap af ledamot i Lag
Utsk., förklara, att jag icke ämnar följa detta råd, derföre
att jag icke anser mig äga rättighet dertill enligt grundlagen.
Det är LagUtskts skyldighet att besvara alla ärender, som
tillhöra dess handläggning, så fort tiden medgifver.
Frih. Cederström, Anders: Innan jag går att yttra
mig i hufvudsaken, vill jag. fästa uppmärksamheten på hvad
Hr Cederschjöld sagt. Han nämnde bland annat, att våld
å Konungen icke skulle finnas omnämndt i vår nuvar. lag.
4 cap. 1 §. Missg.b:n innehåller likväl ett stadgande i
afseende derå, då det heter: ”Förer någon afvog sköld emot
Riket eller gör någon våldsgerning å Rikets Konung”
etc.; och alt våld å väre framfarne Konungar existerat, derå
lemnar oss historien, tyvärr, vittnesbörd. Med hänsigt åter
till hufvudsaken, får jag yttra, att då Gr. Anckarsvärd med
sin motion åsyftat förändring i 5 cap. 1 §:n Missg b:n,
så måste ändring äfven i 4 caP- af samma balk göras, ifall
motionen bör gå igenom, ty det är egentligen i 4 cap., som
våld emot Konungen förekommer. Att nu reformera,, utan
att helt och hållet borttaga dödsstraffen för alla andra fall,
torde likväl vaia olämpligt och aldrahelst alt borttaga det
för det grofsta brott, sorn- inom ett iagbundet samhälle kan
184
Den >4 Mari.
begås, hvartill ostridigt måste räknas våld mot Konungens
person. Dessutom skulle, ifall denna §. ändrades, men an¬
dra, som anses under denna subordinerande, bibehöllos vid
det strängare ansvaret, följa, att för begången våldsgerning
mot Konungen kommer brottslingen på fästning, men för
förgripelser mot Hans embetsman vid vissa tillfällen, såsom
t. ex. emot domaren under utöfningen af sitt domarekall,
dömmes han till döden. Likaledes är den, som bär våldsam
hand å fader eller moder, underkastad dödsstraff; och
jag hemställer väl, huruvida det är rättvist, ali mindre brott
skola qvarstå med högre straffbestämmelser, än det högsta
tänkbara brott.
Frih. Boye: Jag anhåller att få erinra Hr Cederschjöld
derom, att icke en gång, utan mångå gånger under föregå¬
ende riksdagar, hafva motioner af lagnatur blifvit nedlag¬
da, derföre att man velat afbida nya lagförslaget. Jag ser
icke alt häruti ligger något mera grundlagsstridig! nu än
förr, så mycket mindre, som jag förmodar, att den nya
lagen kommer före vid denna riksdag; och jag öfverlemna!-
till Hr Cederschjöld att sjelf bedomina, huru pass belåten
han skulle vara att förut hafva bundit händerna på sig.
Hr Ribbing, Arvid: Såvida jag fattat rätt de 3:ne
talarnes, Frih:ne Boyes och Cederströms samt Hr Cederschjölds
yttranden, så hafva de alldeles misstagit sig om motionens
syftemål. Frih. Boye anförde nemi., att som det vore frå¬
ga om våldsam förgripelse mot Konungens person, och det
straff som derföre borde följa; så ansåg han sig böra afstyr¬
ka motionen och afvakta den nya criminal-lagen, och de
öfrige talarena hafva utgått från samma förutsättning: men
motionens syftemål är att förändra nuvar. lagar ang:de la-
steligt tal om Konungens person. Frih. Cederström har före¬
kommit mig uti hvad jag ville anmärka mot Hr Cederschjölds
framställning, att i gamla lagen icke finnes något stadgadt
ang:de den, som på något sätt förgriper sig emot Konun¬
gen, så att jag dervid icke har något att tillägga. — Gr.
Anckarsvärd börjar sin motion dermed, att han önskar en
förändring i 5 cap. i §:n Missg.btn. Detta 5 cap. hand¬
lar om den, sorn lasteliga talar om Konungen eller dess och
Rikets Råd; och om denna rubrik är riktig, derom man kan
öfvertyga sig genom capitlets genomläsning, så finnes, att
detta cap. icke handlar om handgripliga förbrytelser, utan
endast om tal. Nu har väl Gr. Anckarsvärd föreslagit,
att 5 cap. i <j:n Missg.bn skulle ställas i [öfverensstäm¬
melse med nya lagen, ,neml. io cap. Straff-b:n. Detta io
cap. afhandlar icke allenast hvad som finnes i den gamla
lagens 5 cap. af Missg.b:n, utan äfven 4 caP- • sam¬
ma balk. De båda första §§:na i io cap. Straff-b:n i nya
lagen handla om ansvaret för dem, som begå våld emot Ko¬
rn nun-
Deh 14 Mar»»
i85
nungen och Drottningen; men i den 3 J:n förekomma stad-,
gnnden 0111 ansvar, hvilka nu utgöra föremål för R. o. Ad:s
bedömmande, nemi. om ändring i 5 cap. Missg.b:n i
gamla lagen om lasteligt tal. I 4 §'n af förbercirde io cap.
S t raff-b: n af det tny a förslaget förekommer hvad sorn
förut är stadgadt i 1777 års bref 0111 anmälan och svar, när
sådana mål, som nu blifvit omförmäldta, få upptagas. Så¬
ledes kan jag icke, på de skäl, som de värde talarne anfört,
—;att det nemi. skulle vara fråga om att förändra lagarna,
i afseende på begåendet af våldsamheter mot Konungens
person, — afstyrka motionen, emedan något sådant deri ic¬
ke kommer i fråga. — Föröfrigt innehåller Gr. Anckarsvärds
motion intet annat, än hvad Konungen sjelf för 17 ur sedan
proponerade R. St. Vid 1823 års riksdag, då jag hade äran
att vara ledamot af LagUtsk., och sålunda bör något min¬
nas hvad som då tilldrog sig, inkom till Utsk. från Stän¬
derna K. M:s nåd. ppopos. om lindring i dödsstraffet för den,
som talade lasteliga om Konungen. Denna propos. återgick
till Ständerna från Lag.Utsk, med förklaring, att en ändring
i det gamla stadgandet för ett dylikt brott skulle innefatta
en rubbning i systemet på det liela, och att af sådan an-
ledn. Utsk. alldeles icke kunde medgifva, att straffet för
nämnda brott mildrades eller förändrades. Jag hade likväl
bifogat en särskild reservation mot samma betänk., som här
föranledde votering, och innehöll hufvudsakligen hvad Slän-
derne vid sista riksdag antogo, nemi. att, med bibehållan¬
de af dödsstraffet, detta dock kunde mildras och i stället
fästning kunde ådömmas. — Detta ar historiken af hvad
som i denna fråga passerat sedan år 1821, och här är nu
fråga om detta samma 5 cap. och ingenting annat. Huru¬
vida samma skäl, som 1823 förefanns hos dåvar. Lag.Utsk.
att icke vilja rubba det hela af brottmålslagstiftningen, bör
följas eller icke, öfverlemna!* jag till Utsk. alt afgöra; jag
bar blott velat upplysa och reda sakens rätta sammanhang,
hvilket jag icke trott vara uppfaltadt af talarne.
Hr Cederschjöld: Då Frih. Cederström och Ilr Rib¬
bing bestridt min uppgift derom, att ett så beskaffadt våld,
som afses i Gr. Anckarsvärds motion, icke skulle finnas om-
taladt i 1734 års lag, sä hafva de värde talarne icke gif-
vit riktigt akt på eller åtskiljt 4 och 5 cap. Missg.b:n.
Det är i 5 cap., som Gr. Anckarsvärd föreslagit förändring,
och deri omniimnes icke något våld. Det våld åter, som
näranes i 4 cap., är förräderi, och derom har jag licke
kunnat fatta, att motionen handlar. Ett sådant våld kan ej ske
genom annat än förräderi, och då bestraffas det också sorn
sådant. I afseende äter å hvad Frih. boye erinrat, att jag
icke borde hafva förklarat, att motionen icke kunde hvila
hos LagUtsk., derföre att LagUtsk. hade alt förvänta den
4 H. 24
Den 14 Mars.
nya criminal-lagen till behandling vid denna riksdag; så får
jag gifva tillkänna, att om jag det vetat, skulle >jag afven
hafva tillstyrkt att motionen borde hvila: men jag trodde
ej alt förhållandet var sådant, eller att vi ägde något grun-
dadt hopp, att. under denna riksdag fa den nya lagen till
behandling. Då nu Frih. Boye, sorn säkerligen är väl un¬
derrättad, gifvit mig anledn. att förmoda motsatsen; så får
jag vördsamt anhålla, all 11. o Ad. ville med det snaraste
lemna LagUtsk. anlhentik upplysning, huruvida den nya
criminal-lagen verkligen under deritia riksdag kommer till
LagUtskrs behandling, helst LagUtsk., i sådant fall, icke
kan på förhand laga någon befattning ined motionen. Jag
anhåller på det högsta, att Standerne måtte förena sig der¬
om, att en underd. anhållan mätte till K. M. fa afgå, i än¬
damål att få veta, om den nya lagen är att snart förvänta;
ty Utsk. kan icke göra det ringaste, förrän man äger viss¬
het derom, — arbetet skulle åtminstone vara öfverflödigt.
Fi ili. Cederström: Först får jag till Hr Cederschjöld
famställa, om ej misshandling af Konungens person eller
väld emot Konungen är ett och detsamma, och för det an¬
dra hos Hr Frih. och Landtm, anhålla, att då här yttrats, alt
det blott vore fråga 0111 förändring af stadgandet i 5 cap. 1
§. Missg.b:n, Gr. Anckarsvärds motion mätte blifva -upp¬
läst, så att hvar och en må vara i tillfälle alt sjelf döm-
ma derom.
Gr. Anckarsvärds förslag upplästes.
Frih. Cederström fortfor derefter:
Sedan jag nu hört, att det är fråga om misshandling af
Konungens person, hvarom 5 cap. icke handlar, men sådan
förgripelse förekommer i det 4 cap.; så tror jag, att hvad
jag yttrat har sin riktighet, alt ändring bör äga rum så
väl af 4 sorn af 5 cap , ifall Gr. Anckarsvärds motion an¬
ses böra gå igenom; emedan i annat fall contradiction i
straffbestämmelserna mellan lägre och högre brottslighet
skulle uppstå. För öfrigt vidblifver jag hvad jag förut sagt,
att så länge dödsstraffet qvarstår, skulle det vara besynner¬
ligt, om det grofsta brott, man kan tänka sig, skulle kun¬
na beläggas med något lindrigare straff. Jag vill nu icke
upptaga tiden med något vidlyftigare yttrande i detta äm¬
ne, men skall, när betänk, i ämnet från Utsk. inkommer,
söka gifva skäl för den åsigten, att domaren äger ett för
vidsträckt fält, då han äger rätt att välja mellan dödsstraff
och fästning från 2 till io år.
Hr Ribbing: Jag hoppas, att af den skedda uppläs¬
ningen blifvit styrkt hvad jag anfört. Jag linner ganska väl
hvad många andra också mena, alt i motionen åberopas lag-
studganden från den föreslagna nya lagen i 10 cap. Straff-
b:n, som handla 0111 ansvar för våldsam förgripelse emot
Konungens person; men detta har skett,—så vidt jag för-
D e n 14 Mars.
slått motionären rätt, — för att upptaga lagstadgandena i
sitt sammanhang oell icke lösrycka (len 3:<lje oell 4-de från
den irsta och 2:dra, som naturligen böra läsas i ett sarn-
inanlia 11g.
Nu förekommer i 4 cap. af gamla lagen stadgande om
ansvar för den, som begår våldsamhet mot Konungens och
Drottningens personer; således, när detta lagstadgande skall
stå qvar, — neli det mäste det, så vidt jag fattat motio¬
nären rätt, ty han har icke föreslagit någon ändring af 4
cap. gamla lagen —; så är det endast det lagrum som i bör¬
jan af hans framställning upptages, eller 5 cap. r §:n om la-
steligt tal mot Konungen, som motionären vill bringa i öf¬
verensstämmelse med den nya lagen i dess io cap. Slralf-
b:n. Sådant kan ej ske annorlunda, än att detta lagrum
bringas i öfverensstämmelse med de §§., som motsvara det¬
samma, nemi. de, sorn handla om lasteligt tal, icke de om
handgripliga gerningar; ty man skulle eljest och med lika
skäl, för det att man föreslår någon ny lagförändring, vare
sig hvilken som helst i den gamla lagen, och säger, att jag
yrkar att den eller din §:n i gamla lagen mätte bringas i
öfverensstämmelse med hvad deri nya lagen stadgar, lunnia
påbördas att, genom ett sådant förslag, vilja införa liela den
nya lagen, då blott meningen varit att tillegna sig en eller annan
af dess §§:r.— Hr Cederschjöld har yttrat, att de sorn anse, att
det finnes ett stadgande i gamla lagen om våld mot Konun¬
gens person, misstagit sig derföre, att hvad derom kan vara
stadgadt i 4 caP- upptages under rubrik af förräderi, och
derföre endast är att betrakta som sådant och icke som våld.
Likväl lyda orden i r §:n af samma cap. så här:
”eller gör någon våldsgerning ä Rikets Konung och Herre,
”Drottningen och Deras barn ” — Att bär således är fråga
om våld är gifvet; och att uppsåtlig! våld mot Konungen
måtte fortfarande få anses vara förräderi mot Riket, skulle
jag hoppas.
Frih. Boye! Jag har egentligen begärt ordet, för att
gå Hr Cederschjöld till mötes i den önskan lian yttrat, då
han begärt, att, genom Hr Frih. o. Landtm, samt Ståndet,
LagUtsk. må få veta, huruvida det nya lagförslaget vid den¬
na riksdag förekommer eller icke; en begäran, som, stalld
till Hr Frih. o. Landtm, och Ståndet, likväl svårligen lärer af
dem fullgöras. Jag deremot, såsom ledamot af den comité',
som fått sig uppdraget att framlägga skilnaden mellan den
gamla och nya lagen, kan upplysa derom, att hvad civil—la¬
ge n angår, hafva comiterade fullgjort sitt åliggande, och
redan före riksdagens början till Konungen ingifvit sittarbe¬
te; hvaraf jag slutar, att så väl Konungens skrifvelse i äm¬
net, sorn comiterades arbete torde vara att snart förvänta.
Hvad åter brottmälslagen angår, så drager jag icke i betänk,
att förklara, det jag hoppas, att om riksdagen icke alltför
i 85
Den iij Mats.
Snart si ut as, stall ufven den komma Ständerne till handa.
Likväl, och för att denna upplysning icke må äga en mera bin¬
dande kraft än jag förmår deråt gifva, ber jag att få tilläg¬
ga, att då comiterades åliggande är, icke blott att redovisa
skiljaktigheterna mellan båda lagarna, utan äfven att redo¬
visa för de anmärkningar, som [Jofrätterne och Högsta Dom¬
stolen afgifvit; blir deraf en följd, att som Högsta Domsto¬
len ännu icke afgifvit sitt utlåtande ang. nya criminal-lagen,
så hafva af denna orsak comiterade för närvar, icke kun¬
nat med den nya criminal-lagen sig närmare befatta.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Jag är ledsen,
att R. o. Ad:s tid blir upptagen genom ett af 111ig ofrivilligt
begånget misstag i uppställningen af min motion. Jag har
sökt, så mycket som möjligt är, att följa den grundsats att
icke vid remiss-tillfällen försvara mina egna motioner; men
jag anser också en motionärs åliggande vara, att lägga mo-
tiverna för sina anföranden i så tydlig dag, som i hans för¬
måga står. Med anleda, af Frih. lioyes yttrande, skall jag
genast söka undanrödja den väsendtligaste anledningen till
en discussion, då jag utan betänkande förklarar, att, från en
strängt juridisk åsigt betraktadt, jag begått ett misstag, då
jag för i mom. i det nya lagförslaget, sorn ersätter nu var.
5 cap. 1 Missg.btn, upptagit det alternativa förslaget, sorn
omfattar en lindrigare bestraffning, eller lifstidsfästning. Jag
har för ruin del ingenting emot, alt min motion får upptaga
det strängare alternativet, eller nya lagförslaget till 10 cap.
Straff-b:n, sådant sorn det finnes i förslagets grundtext, med
åsidosättande af det alternativa förslaget.
Jag skulle icke velat borttaga R. o. Ad:s tid med detta
yttrande, om jag ej af Frih. Boyes anmärkning ansett mig
böra frukta, att förslaget, på grund af detta mitt misstag,
skulle blifvit hvilande och icke kunnat upptagas. Hvad som
isynnerhet grundat mitt förslag, har varit ordställningen i
vår gamla lag: ”Den som Iasteligen talar eller skrif¬
ver.” De juridiska skådespel, sorn, i anledning af denna ord¬
ställning, vi sett inom vårt samhälle uppföras, hafva föran-
ledt mig att söka deras undanrödjande för framtiden: och
om jag skulle framföra någon lindrig klagan deröfver, alt
inom detta Hus, som i sig innefattar så manga jurister, den¬
na fråga icke af någon bland deni blifvit tagen i behjertan¬
de; kan del icke förås Inig till last, att jag, såsom icke be¬
vandrad på det juridiska fältet, funnit mig af blotta med¬
borgerligheten påkallad att göra förslaget. Jag sätter mig
således helt och hållet emot Frih. Boyes mening, att min
motion göres hvilande, derföre att 1 mom. varit oriktigt
uppfatladt, och hoppas att Frih. Boye måtte förändra sin
mening, när jag eftergifvit min, och medgifvit, att 1 mom,
får införas efter grundtexten i det nya förslaget.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Mig und¬
faller alldeles nyttan af Missg.b:ns partiella revision nu
Den 14 Mart. 189 1
då Rikets Ständers pröfning af förslaget till ny criminal-lag
så nära stundar. Skadan synes mig deremot påtaglig. Codi-
lication bör i ett sammanhang företagas. Värdet af en lag
är lika relativt som positivt, och bestämmes således aldrig
af dess enstaka rationalitet allena; hvadan ide'en i hvarje
Jag-§. kan vara högst berömlig per se, och lagboken i sin
helhet ändå alldeles förkastlig, om nemi. icke samtliga dess
§§. stå i fullt logisk conseqvens lill hvarandra; hvilket allt
synnerligast gäller om straff-systemer. Men denna conse¬
qvens i vår blifvande criminal-lag hade vi försvårat, om ej
omöjliggjort, derest vi i förväg idkat partiel revision af den
gamla. Sålunda hade vi oss emellan en för lagstiftare högst
obehörig ombytlighet, och ett tvång pä blifvande bättre öf¬
vertygelse!', eller hade vi beredt de sällsammaste anomalier.
Nya lagförslaget uppställer ju alternaliver i fråga om döds¬
straffets afskalfande eller bibehållande; och vi kunna ju all¬
deles icke förutse den öfvertygelse i denna fråga, sorn defini¬
tivt blifver vår eller nästa Ständers. Men med hvad tanke¬
frihet besluta vi framdeles om straff för våld å länsman i
sitt kall, orri vi nu afskaffat dödsstraff för våld å Monarkens
person. — Fjerran är min närvar, afsigt att afhandla deri emel¬
lan högt ansedda juridiska auctoriteter så länge controver-
serade stralf-theorien. Jag har blott velat yrka det före¬
träde vi, framför parlielt behandlande af vår lagstiftning,
böra lemna åt en omfattande, ät alla dess delar liktidigt eg¬
nande åtgärd. Så efterkommes också hvad en vigtig grann¬
lagenhet bjuder. Så undgå vi att bry omdömet hos redliga
menigheter, hvilkas sunda, men mindre öfvade vett icke
skulle förmå uppfatta det purt objectiva i sådan lagmildring.
Utveckling af denna min åsigt vore alltför lätt och rikhaltig
i detta amne! Men jag röner dervid en motbjudighet, hvilken,
om den, på säll jag tror, delas af de fleste bland oss, ensam
bildar en verklig bevisning. Att så måtte af Utsk. anses,
är hvad jag åsyftat med detta anförande, om hvars läggan¬
de till remissen jag anhåller.
Hr Cederschjöld: Frih. Cederström och ITr Ribbing
hafva med envishet vidblifvit, att det af Gr. Anckarsvärd i
dess motion omnämnda våld å Konungens person redan fin¬
nes i lagen omtaladt. Jag kan ej deraf draga annan slut¬
sats, än att de icke kunna göra skilnad på våld, som inne¬
håller förräderi, och annat våld; och hade Frih. Ceder¬
ström och Hr Ribbing endast gjort sig mödan att läsa öf-
verskriften å 4 caP' Missg.b:n, så hade de funnit, att
der står blott ”om förräderi”, och då är det äfven klart, att
det våld, som della cap. afhandla!', tillika är förräderi.
Hade herrarne vidare läst i det nya förslaget till criminal-
lag, så väl 9 som 10 captn Straff-b.'n; så hade de funnit,
att de, som uppgjort det nya förslaget, äfven gjort denna
distinction. 9 cap. handlar om förräderi, men 10 cap. der¬
emot 0111 det slag af våld, sorn Gr. Anckarsvärds motion
190
Den 14 Mars.
omnämner; oell sfi vida ett sådant våld skall upptagas i
lagen, hvilket jag ansett icke böra äga rinn, skulle det (å sin
plats i 5 cap. gamla lagen. — I afseende på hvad Frih.
läoye sedermera yttrat, får jag nämna, att jag icke fattade
lians första tillkännagifvande ang:de criminal-lagförslagets öf¬
verlemnande lill LagUtsk. vid denna riksdag annorlunda, uti
som eathegoriskt; men nu har han i så målto ändrat detta,
alt han, i egenskap af ledamot i tableau-commissionen, hop¬
pats alt så skulle ske. Med all aktning för hans öfver¬
tygelse i det fallet, skall jag åtminstone icke kunna trygga
mig derlill, då jag tror, att denna, likasom många af hans
öfriga förhoppningar, kunde svikas; men dä Gr. Löwenhjelm
nämnt, att lagförändringar böra företagas i ett sammanhang,
linner jag deraf en god anledn. till hvad jag nyss framställt,
nemi. att R. o. Ad. matte förskaffa LagUtsk. upplysning,
huruvida criminal-lagförslaget verkligen kommer till dess
behandling vid denna riksdag. Jag är icke nog bevandrad
i riksdagsförhandlingar för ali veta, huruvida detta kan låta
sig göra, sedan motionstiden numera är förbi; men jag skulle
dock tro, att det är en riksdagsmans rätt att, med anledn.
af hvad som passerat, väcka en dermed sammanhang ägande
fråga, och följaktligen äfven min rättighet att i motionsväg
anhålla, att LagUtsk. måtte beredas en bestämd upplysning,
hvartill det kan trygga sig, om criminal-lagförslaget vid
denna riksdag är att förvänta eller icke; ty, som jag för¬
ut nämnt, skulle LagUtskts åtgärder blifva omintetgjorda,
ifall, sedan riksdagen fortgått 4^5 månader, Utsk. skulle
erhålla förslaget, ulan alt derom förut äga kännedom.
Frih. Boye: Jag är icke rätt säker om jag riktigt upp¬
fattat Gr. Anckarsvärds yttrande; men jag trodde mig finna,
att han missförstått mig, och för denna möjlighet uther jag
mig få erinra, att jag i mitt skriftliga yttrande begärt, alt
motionen malte hvila, intilldess Utsk. blir i tillfälle att
företaga den i sammanhang med nya lagförslagets stadgan¬
de i to cap. SIraIf-btn. Sedan dess har, derest jag icke
misstagit mig, Grefven förklarat, att han beger sig dertill,
alt i :a §:n må förblifva sådan den i grundtexten står, och
hvilken lyder så här: "'Förgriper sig någon emot Konungen,
”med våld eller annan misshandel å hans person, miste lif—
”vet.” Om jag nu rätt uppfattat Grefvens yttrande, så har
han gått ifrån sin motion i första punkten, och då förfaller
äfven min anmärkning, hvarförutan äfven behofvet upphör
för Hr Cederschjöld att vidare sysselsätta sig méd mina för¬
hoppningar.
Frih. Cederström: Jag vill nu icke svara på Hr
Gedersehjölds anmärkningar, ty de förfalla af sig sjelfva,
utan blott mot Gr. Anckarsvärd yttra några ord. Han har
föreslagit, att vissa straffbestämmelser skulle komma i fråga,
hvilka ej äro förenliga med de uti vår nu gällande lag be-
Den 14 Mars,
>9*
fintlign stiaff-nrler; ty lian liar föreslagit, att det i nya cri¬
minal-lagförslaget omnämnda bestraffningssätt, sorn består,
förutan dödsstraff, i 5 särskilda grader fängelsestraff, skulle
i förevar, fall tillämpas: men jag vill hemställa till motio¬
nären sjelf, om det är möjligt att tillämpa ett straff, som
icke linnes omnämndl i nu gällande lag.
Or. Anckarsvärd: Jag får tillkännagifva, att Frill.
Boye liir ganska riktigt uppfattat mitt yttrande, och att
jag linner mig fullkomligen belåten med bans förklaring,
att, nar jag begifvit mig till den ändring i i:a moni., sorn
lian yrkat, Friherre.il för öfrigt icke har något emot de öf¬
riga delarna af motionen. Om det icke skulle låta sig göra
alt, förrän det nya lagförslaget blifvit pröfvadt, andia vår
nu var. lag i denna del, hvilket jag helt och hållet öfver-
Jeinnar till LagUtskts bedömmande; så föreställer jag mig
likväl, att det icke måtte vara någon omöjlighet att åtmin¬
stone bringa afsigten med min motion lill den verkställig¬
het, alt kunna medföra den nytta, som jag för det allmän¬
na åsyftat.
Gr. Frölich, David: Jag uppstiger egentligen i an¬
ledning af Ilr Cederschjöld.? framställning om en åtgärd
från 11. o. Ad:s sida, att visshet måtte erhållas derom, huru¬
vida någon propos. från Konungen med den nya lagen vore
vid denna riksdag att förvänta. Del kan visserligen efter
min tanka vara Ilr Cederschjölds, eller hvilken annan leda¬
mots rätt att föreslå eii und. skrifvelse till K. M. i fråga
om denria sak; men för min del tror jag icke, att något
ändamål kan vinnas genom förslaget. Icke heller tror jag,
att något annat nu är att göra i anledn. af Frih. Boyes
framställning till Gr. Anckarsvärd, och det svar han lemnat
rör:de återtagande af en del af motionen, än att helt sim¬
pelt anhålla om propos. på remiss till Lagutskottet.
Hr Cederschjöld: Anledningen, hvarföre jag sednast
hegärde ordet, var ej så vigtig, att jag skolat vilja förnya
min begäran derom; men då Hr Frih. o. Landtm, nu sjelf¬
mant uppropat mig, har jag ansett mig böra begagna till¬
fället för att lemna några ord till svar å Frih. Boyes
sednaste yttrande. Ilr Frilitn förklarade nemi., att, sedan
Gr. Anckarsvärd numera ändrat sin motion, i öfverens¬
stämmelse med det alternativ uti nya criminal-lagförslaget,
som utsätter dödsstraff såsom påföljd för våld å Konungens
person; så komnie Hr Frihtns hemställan täll LagUtsk.
att låta motionen hvila, äfven alt förfalla, och jag skulle
derföre ej heller behöfva att längre sysselsätta mig med Ilr
Frihtns förhoppningar. Härtill har jag dock lika myc¬
ken anledning nu, som förut. Skälet, hvarföre Hr Frih.
tillstyrkte LagUtsk. att låta frågan hvila, var ju det, att
Hr Frihtn hoppades att förslaget till ny criniinal-lag snart
skulle blifva öfverlenmadt till Utsk:s handläggning. Att
iga Den i4 Mar».
detta Hr Frih:nS hopp blifvit i någon mån förringadt, deri¬
genom alt Gr. Anckarsvärd hegifvit sig ifrån det ena lill
det andra alternativet af det nya lagförslaget, kan jag ej
finna. På det något hinder ej må möta för detta ärendes
handläggning uti LngUlsk., vore det derföre önskligt, att
Hr Frih:n förklarade, det han icke hoppades, att nya crimi-
nal-lagförslaget skulle vid innevar. riksmöte blifva öfver-
lemnadt till Utsk:s handläggning.
Frih. Boyet I anledning af Hr Cederschjöids begäran
om en förklaring af mig, får jag förklara, att jag icke gif¬
ven någon sådan.
Remitterades till Lagutskottet.
Ånyo föredrogs Gr. Anckarsvärds, Carl Henr., den 2g
sisth Fehr. e. m. på bordet lagda motion, om förändring i
6 cap. Missg.brn, i afseende på krigsmanskaps användande
till upprors stillande.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Jag anhåller,
alt motionen må blifva uppläst.
Gr. Anckarsvärds motion upplästes, hvarefter IL Ex.
Hr Gr. Löwenhjelm fortfor:
Jag är alldeles ense med motionären deri, att bruket af
militärens vapen emot menigheter bör, när sådant påfordras,
af civila makten rcqvireras, nemi. när denna kan tillstå des—
vara, hvilket icke är fallet i anseende lill skiltvakter, pa¬
truller och dylika mindre trupp-afdelningar. Denna förut¬
gående åtgärd af civila makten är i alla lagbundna stater
ansedd som nödvändig till lagligheten af vapnens bruk; och
den bildar verkligen den enda möjliga ömsesidiga garantien:
nemi. menigheternas emot militärens icke af förhållandet
påkallade stränghet, oell militärens emot obehörig påföl jande
hemsökclse inför domstol. Men när jag således fullkomligen
förenat mig med motionärens real-syfte, vill jag hafva i eser-
verat mig mot att så förslås, som instämde jag uti de qvali-
ficationer, hvilka uti ingressen af motionen förekomma, — med
undanlag blott af prasdicatet bedröflig åt de antydda upp¬
trädena. Att utveckla det försvar, som jag med full öfverty¬
gelse skulle kunna framställa, förmenas mig af de parlémentära
bruk, till hvilka vi söka närma oss, och af 90 §:n Reg.Fm.
Hr Edenhjelm, Gillis: Ehuru jag aldrig varit när¬
var. vid något uppror, men väl hört talas om dess ryslig-
lieter och det slut de undergått, hvilka varit orsaken der¬
till, yrkar jag dock lika med motionären, att en upprorsact
måtte blifva utgifven; likväl med det uttryckliga förbehåll,
att de stadganden må tjena till efterrättelse, hvilka innefat¬
tas uti krigsartiklarna, och innehålla föreskrifter, huru den
beväpnade styrkan skall förhålla sig, då den öfverfalles af
folk-
Den 14 M * r «.
folkmassan., eller folkmassan söker intränga uti Kronans för¬
fäder eller enskild mans lius. Under inin tjenstetid hafva
a:ne gånger sådana uppträden ägt rum, som påkallat mitt
embetsmannahiträde för ordningens återställande. Vid dessa
tillfällen hafva de förolämpade personerne erhållit skydd af
den beväpnade styrkan, som af folkmassan blifvit med ste¬
nar och vapen öfverhallen. Om nu vakten vid dylika upp¬
traden icke finge mota våld med våld, förrän upprorsacteu
blifvit uppläst, skulle den omöjligen kunna motsvara ända¬
målet och lemna ett påräknadt skydd åt den öfverfallna.
Jag anhåller, att detta yttrande må få åtfölja remissen lill
Utskottet.
Frih. Roye, Ludv.! Med äfventyr att vidare möta
anmärkningar, sorn det må tillåtas mig att lemna obesvara¬
de, fullgör jag dock _en pligt, då jag meddelar den Upplys¬
ning, att redan forlidet år aflat K. M. till comitéen, snnr
fått sig uppdraget att uppgöra skilnaden emellan gamla la¬
gen oell förslaget lill ny lag, nådig skrifvelse med befallning
att uppgöra och till K. M. inkomma med förslag till lag
ang:de upplopp och olagliga folkskockningar. Denna nådiga
befallning har blifvit verkställd. Cömitden har redan före
riksdagens början afgifvit förslag i ämnet, d. v. s. comiteens
betänk, och den särskilda meningen, Sorn vid omröstningen
ägt rum. Jag har mig bekant, att K. M. öfverlemna! detta
arbete till granskning af Högsta Domstolen, inom hvilken
detsamma för närvar, circulerar; och jag tror mig således
med mycken approximativ sanning kunna försäkra, att R. o.
Ad. snart har att förvänta K. M:s nåd skrifvelse i ämnet.
Sedan jag gifvit denna upplysning, torde det ursägtas mig,
om jag förnyar den hemställan till LagUtsk. att denna mo¬
tion måtte fä hvila, för att afgöras i sammanhang med den
K. propositionen. Jag bör derjemte tillägga, att den af Hr
Edenhjelm framställda anmärkningen är uti förslaget, så väl
betänkandet som den särskilda meningen, fullkomligen lin¬
dam öjd.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm: Äfven jag har mig be¬
kant, att en comité' erhållit uppdrag alt utarbeta förslag till
en ny s. k. martial-lag, och derföre uppskjutit Utvecklingar,
hvilka kunnat motses af mig, som redan vid 1810 års riks¬
dag ingick med fullständigt förslag till martial-lag. Hr Eden-
lijelms anmärkning är ganska träffande. Det är omöjligt att
hafva civila maklens ombud bredvid hvarje vakt. Denna
omständighet, som i alla lagbundna länders lagstiftning och
äfven i nyssnämnda förslag blifvit betraktad, är det för öf¬
rigt också i den motion, hvarom nu är fråga, och hvars re-
daction jag fattat så, att reqvisition af civila makten bör
föregå, ”när sådant af omständigheterna medgifves.”
Hr Cederschjöld, Robert: Jag hade icke ämnat
4 H. 25
■94
Den i4 Man.
att yttra mig uti i fråga var. ämne; men dä Frih. Boye
uti för andra gången uppträd t såsom LagUlskrs rådgifvare,
samt tillstyrkt Utsk. att äfven låta denna motion hvila i af-
vaktan på nya criminal-lagförslaget, har jag ansett mig, i
egenskap af ledamot i LagUts"k., böra söka förskaffa upplys--
ning, huruvida detta råd må kunna följas. Jag erkänner
uppriktigt, att jag allt hittills varit okunnig derom, att Ut¬
skottet haft en sådan rättighet; men då jag är öfvertvgad,
att Hr Frihtn, såsom gammal och erfaren representant, ej
tillstyrkt någonting olagligt; så vågar jag äfven hoppas, att
Frihtn behagade uppgifva, så väl hvilken grundlagspara-
graff som berättigar Utsk. att låta motionen hvila, som äf¬
ven huru länge denna hvila bör fortfara.
Frih. Åkerhjelm, Gustaf Fredr.: Frih. Boye har,
så väl uti denna, som i den föregående frågan, afgifvit de
upplysningar i afseende på densammas behandling, som jag,
i annat fall, varit beredd att lemna, nemi., att förslaget till
nytt lagverk, så väl civil- som criminal-Iag, undergått be¬
handling af den comité', som fått uppdrag att uppgöra
skilnaden emellan nu gällande lag och förslaget till ny
lag; att arbetet inkommit till den högre administratio¬
nen och blifvit öfverlemnadt till granskning af Högsta Dom¬
stolen. Så snart detsamma - derifrån återkommer, blir det
föremål för öfverläggning och behandling. R. St. hafva
sjelfve hegart denna parallels uppgörande, och att, efter dess
fullbordan, få del deraf. Beträffande den nu förevar, frå¬
gan, så har Frih. Boye upplyst, att den omnämnda comitefcn
fått sig uppdraget att afgifva förslag lill upprorslag. Samma
förslag befinner sig nu under Högsta Domstolens granskning,
hvarifrån det lärer vara att snart förvänta, då det kommer
att undergå den pröfning och behandling, som grundlagen
föreskrifver, med afsigt att, så skyndsamt som möjligt, öfver-
lenmas till R. St:s vidare åtgärd.
H. Ex. Hr Gr. Brahe, Magnus: Jag får äfven förena
mig med Gr. Anckarsvärd, emedan jag anser hans förslag
i högsta grad nyttigt och angeläget. Om jag icke oriktigt
lättat hans motion, skulle Upprors-acten 3:ne gånger upplä¬
sas af civila auctoriteterna, derest icke upploppet redan fun¬
nes vara af den vådliga beskaffenhet, att ett omedelbart an¬
vändande af den beväpnade styrkan vore af behofvet påkal-
ladt. Då delta tillägg finnes, tror jag, att Hr Edenhjelms i
öfrigt ganska riktiga anmärkning kan förfalla. Jag anser den
föreslagna lagen vara en af de väsendtligaste oell nödvän¬
digaste, med hänseende till den garanti, den kommer att
lemna, icke blott för den medborgerliga tryggheten, utan
äfven för befäl och trupp, som eljest icke äga någon säker¬
het att ej anses hafva öfverskridit gränsen för sin pligt, och,
såsom erfarenheten det visat, ofta ii 10 de ende, sorn blifva
Den 14 Mar s.
stal Ide under lagens tilltal, samt straffade af densamma, för
det de fullgjort sina pligter och hvad som blifvit dem an-
befaldt.
Frih. Boye: Visserligen håller jag Hr Cederschjöld räk¬
ning för den godheten han haft, att tilltro mig kunna lem¬
na honom undervisning; men jag ber honom ursägta, att jag
på detta ställe icke vill sysselsätta mig dermed.
Frih. von Döbeln, Napoleon: Det lagförslag, som nu
är i fråga, linner jag vara af så grannlaga beskaffenhet, att
det ej bör remitteras, förrän man, efter de mest grundliga
studier i den saken, fått en riklig opinion derom; ty frågan
är, antingen folkupploppet skall vinna häfd eller Regerings¬
makten skall få utveckla sin fulla kraft. Det beror på så
små omständigheter. Om t. ex. folkupploppet fått fortfara
blott I timme, är det troligt, att stadshuset blifvit stormad t
öch fångarne uttagne. Jag frågar nu, hvad följder en så¬
dan folkupploppets seger öfver Regeringsmakten skulle haft
för framtiden. Hvar och en menniska kunde finna, att mili¬
tära makten, som £ limme för sent stillade rörelsen, bort \
timme förr sätta sig i verksamhet. Sådant är i högsta grad
vådligt. Hvad tanke skulle allmänheten hysa om en militär-
corps, sohl, stående under vapen, uraktlät att använda deni
mot några tusen beväpnade upprorsmakare? Hvad tanke ha¬
de folket fått om denna militärstyrka, derest den icke gjort
något ?
Hr Frih. o. Landtm, afbröt Frih. von Döbeln med klub¬
ban, samt erinrade honom om innehållet af 90 §:n Reg.-F:n,
som förbjuder, att under R. o. Ad:s öfverläggning får före¬
komma enskilde personers förhållanden. Hr Landtm, upp¬
ropade derefter ånyo
Frih. von Döbeln, som fortfor: Jag anser således lag¬
förslaget för närvar, icke böra remitteras, emedan man ej
kan säga, att militära makten har felat; utan har den upp¬
fyllt sin skyldighet både såsom medborgare, embetsman och
krigsmän. En annan sak är, 0111 militären har för stor öf¬
vervigt, så att folkets frihet kunde blifva nedsatt. Om så
vore, borde visserligen folket beredas garantier mot ingrepp
i dess frihet; men då militären varit den passiva delen, an¬
ser jag för närvar, remiss af lagförslaget ej kunna äga rum.
Hr Cederschjöld: Då Frih. Boye nu tillkännagifvit,
alt lian ej på delta rum vill meddela mig några upplysnin¬
gar; så får jag deremot förklara, att jag, på intet annat runi
än detta, hvarken skall begära eller emottaga några råd af
Hr Friherren.
Remitterades till Lagutskottet.
Hr H jerta, Lars: Då jag under närvar, discussion hört,
att Hr Frih. o. Landtm för 3:e eller 4:e gången under den¬
na riksdag erinrat ledamöter af delta Hus om qo §:n Reg -F:n
Den 14 Mars.
för det de citerat tilldragelser i dagliga Ii Tvet, såsom motiv
för framställda åsigter, ulan afsigt att draga auctoriteters
eller enskilde personers åtgärder under öfverläggning och
pröfning, men deremot vid andra tillfällen tillåtit sådana
händelser citeras, hvilket till och med händt under denna
discussion, då Hr Edenlijehn fått ostörd omtala tilldragelser
i Götheborg, hvaremot Frih. von Döbeln, uti hvars åsigter jag
för öfrigt icke instämmer, ej fått omtala hvad sorn passerat
i Stockholm; så finner jag mig föranlåten att, på det högsta,
protestera mot ett sådant sätt att tyda den åberopade grund-
lags-jtn.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.; Jag instämmer uti det
af Hr Hjerta afgifna yttrande desto hellre, som sjelfva den
nu föredragna motionen grundar sig på åberopandet just af
det exempel, som Frih. von Döbeln omnämnt. Jag anser Frih.
von Döhelns rätt, såsom riksdagsman, vara förnärmad genom
den erinran han erhållit.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Med hänsigt till dyr¬
barheten af R. o. Ad:s tid, anhåller jag, att Hr Frih. o.
Landtm, behagade begagna det sätt, som af föregående Lnndt-
marskalker blifvit iakttaget, nemi. att fråga Ståndet, huru¬
vida det anser öfverläggningen fulländad; emedan, i annat
fall, discusionen alltid kommer att åtföljas af en efterbörd,
som vi kunde vara förutan.
Föredrogs ånyo Gr. Anckarsvärds den 9.9 sisth Febr.
e. m. på bordet lagda motion, om återkallelse af K. påbu¬
det den 7 Oet. 18o5 om dubbelt kroppsstraff för anfall å
militär-person uti uniform med sidogevär, m. m.
Hr af Dalström, Gust Jacob: Då Gr. Anckar¬
svärds förevar, motion egentligen har för syfte att afskaffa K.
Förordn. den 7 Oct. i8o5, anser jag mig skyldig att först
göra några erinringar, för att visa anledningen till denna
författning, äfvensom orsakerna, hvarföre den tillkommit.
6 cap. 9 §:n i K. krigsartiklarna bestämmer den påföljd, som
inträffar, då en militär-person, klädd i uniform, under tjenste,
utöfning öfverfalles; men som det vid flera tillfällen varit
svårt att urskilja, huruvida den förfördelade varit stadd i
tjensteutöfning eller ej, så utkom K. förordn. d. 7 Oct. i8o5,
såsom en förklaring öfver nämnda §. i krigsartiklarna. Den¬
na författning tilikännagifver, att en militär-person anses vara
stadd i tjensten, då han är klädd i uniform och vistas inom
stad eller fästning, hvarest finnes garnison, eller på läger,
möten, tåg eller marscher, med ett ord, vid alla sådana till¬
fällen, då truppen är samlad. Denna författning vjsar också,
hvad påföljden bör vara, då militär-person anfalles vid till¬
fällen, då han kan anses vara i tjensteutöfning; men jag
hemställer, om icke militär-personer böra i allmänhet njuta
samma skvdd, då de äro kladde i uniform och försedde med
D c ii 14 Mars.
>97
sidogevär. Sidogeväret bäres ieke till sjelfförsvar, utan till
skydd mot yttre våld oell inre oroligheter: och då krigsman¬
nen på samma gång åtagit sig att vara fäderneslandets för¬
svarare, och att utöfva denna förbindelse, äfven med upp¬
offring af sitt lif; hemställer jag, huruvida ej en sådan per¬
son i lagaina bör äga skydd framför andra medborgare,
eller om lian skall nödgas gå med handen på fästet för att
skydda sig mot ovänners eller bofvars försåtliga anfall. Hvad
angår Gr. Anckarsvärds påstående, alt en militärperson
skulle hafva lättare att försvara sig, emedan han bär sido¬
gevär; så får jag påminna derom, att straffpåföljden är
sträng, i händelse han förgår sig mot en person, som, med
eller utan skäl, förorättat honom, eliel1 han sjelf varit den
anfallande. Han straffas såsom edsörebrytare med fästning
och 66 r:dr 3>. sk. böter, enligt K. förorda, den 12 Nov.
1807 och Hofiätts-universalet vien 9.7 Jan. 1808. På grund
af hvad jag anfört, afstvrker jag upphäfvande af K. bref¬
vet den 7 Ootober i8o3, emedan, om detsamma borttages,
något annat måste sättas i stallet, som förklarar q §:n i 6
cap. af K krigsartiklarna.
Gr. Lewenhaupt, Mauritz: Under det jag anhåller
att få förena mig uti Hr af Dalströms anförande, vill jag
blott tillägga några ord, i afseende å de förhållanden, hvar¬
under en militär-person bör anses vara stadd i tjensteutöfning.
Från indelta arméen, der truppen icke nyttjar sidogevär,
ehuru soldaten stundom är försedd med bajonetten i gehäng,
reqvireras ofta vakt till marknader. Jag anhåller blott att
få tillägga dem till cathegorien af de uti tjensteutöfning en¬
ligt i8o5 års förordning skyddade militärpersoner.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Jag anhåller
att få på den ifrågavar. motionen och dess syftning använ¬
da allt, hvad jag tillförene anfört om fördelen af en om¬
fattande codification. Om i det lag-förslag, vi hafva att
förvänta, detta och dermed beslägtade ämnen skulle befin¬
nas förbigångna, blifver då rättaste tillfället att dem i öf¬
vervägande taga.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Med min motion
har jag åsyftat undantagslagarnas undanrödjande, så myc¬
ket som möjligen sig göra låter. — Hvad Gr. Löwenhjejms
anmärkning vidkommer, så torde Hr Grefven, lika väl som
jag, påminna sig ursprunget till den nu ifrågavar. icke lagen
men författningen, som ålägger dubbel kroppsplikt för civil
persons anfall mot militär-person, klädd i uniform och för¬
sedd med undergevär. Jag kan icke dela Hr af Dalströms
åsigter, i afseende å behofvet för militära personer af ett
så beskaffadt oerhördt, orimligt undantag i lagstiftningsväg
inom ett constitutionelt samhälle, der lagstiftnings-principen
måste utgå i första rummet från jemlikhet inför lagen. i8o5
års författning tillkom genom ett enstaka förhållande inom
Den 14 Mars.
Stockholms garnison; Jag vet dock icke att författningen
vid något enda tillfälle behöft tillämpas, och äfven derföre
anser jag angeläget vara, alt den upphäfves. Jag är full¬
komligen öfvertvgad derom, att hvarje militär-person, som
gör sig mödan att med eftertanka besinna förhållandet,
skall med den äre-känsla, som ligger inom militär-ståndets
natur, finna orimligheten af detta stadgande. Hr af Dal¬
ströms lagstiftningsåsigter värderar jag icke högt, då han
sätter 66 r:dr 32 sk. böter och fästning i bredd med urbota
spöstraff, beräknadt dubbelt emot hvad I o ge 11 i allmänhet
utsätter för sådana förbrytelser, som uti i8o5 års författning
omnämnas. Jag vidblifver behofvet af denna författnings
undanrödjande, så mycket hellre, sorn tillämpning af Gr.
Lövvenhjelms anmärkning, alt så beskaffade lagförändringar
borde vidtagas i ett sammanhang, icke kan komma i fråga,
enär ingenting rubbas i gamla Jagen, derigenom att en un¬
der ett annat regeringssätt tillkommen orimlig exceptions-
författning borttages.
Ilr af Dalström: Jag är visserligen af samma tanka
som Gr. Anckarsvärd, då han anser alla medborgare böra
vara lika inför lagen; men jag hemställer, om i förevar, fall
den satsen i sin helhet kan vara tillämplig, om ej en em¬
betsman, stadd i tjensteutöfning, bör äga mera skydd, än
hvilken annan lösdrifvare, som vistas på gator och allmänna
vägar.
Hr Ribbing, Bengt: Jag sill blott fästa uppmärk¬
samheten derpå, att militär-personer nyttja sidogevär vid
andra tillfallen, än då de äro stadde i tjensteutöfning, såsom
t. ex. vid baler, spektakler. nr. m. Meningen måtte väl icke vara,
alt den, som vid sådana tillfällen öfverfallet' dem, skall straf¬
fas lika strängt, som då de helluna sig i utöfning af sin
tjenst.
Hr af Dalström: Till svar å hvad den siste värde
talaren behagat anmärka, får jag åberopa förhållandet med
R, St. sjelfve, hvilka vid alla tillfällen ,—• baler och spektakler
ej undantagna, — äga alt påräkna det högre skydd, sorn
grundlagarna tillägga dem, i egenskap af representanter.
Remitterades till Lagutskottet.
Ånyo föredrogs Gr. Frölichs, David, den 29 sisth Febr.
e. m. på hördel lagda motion, om en särskild tidnings lif¬
gifvande till refererande af diseussionerna inom R. o. Ad.
Gr. Frölich, David: Jag vill endast med få ord till¬
kännagifva, att jag kommit under fund med en anmärkning
mot mitt förslag, att det varit inskränkt till-blott ett Stånds
tidning, och icke.afsåg en tidning, som skulle referera alla
Ståndens discussioner. Anledningen till den inskränkning
jag gjort i mitt förslag, är ingen annan, än Ridd.-Ordnts
D e n 14 M a r s. 199
positiva förklarande, att prottn fullständigt skola föras och
tryckas öfver samtliga Ståndens yttranden. Jag har således
icke kunnat mot en sådan föreskrift i grundlagen göra något
förslag; men jag har önskat och ansett nödvändigt, isyn¬
nerhet med afseende på kommande riksdagar, att någonting1
nu vidtoges, som hade till föremål att sprida underrättelse
0111 RiksSt:ns discussioner till landsorterna eller till folket på
det hela, på ett ändamålsenligare sätt, än hittills skett. Det¬
ta förslag har jag, i afseende på detaljerna, öfverlemna! till
Ridd.Utsk., att deröfver yttra sig. I fall någon af Ridd.
Utsk:s ledamöter här är närvar., torde upplysning kunna
erhållas, huruvida förslaget är verkställbar eller icke.
Gr. Hamilton, Henning Ludv. Hugo: Då Gr.
Frölich önskat upplysning utaf någon af Ridd.Utskts leda¬
möter, huruvida ifrägavar. förslag är verkställbar!, får jag
göra några anmärkningar, som hufvudsakligen afse frågans
ekonomiska sida. Ridd.cassan har visserligen från i833 till
i838 vunnit en tillvext af öfver 12,000 r:dr; men Riddar¬
husets medel äro afsedda för ändamål, så helt och hållet
olika med det Gr. Frölich åsyftar, att jag för min del an¬
ser Ridd.cassan icke kunna lemna bidrag till en sådan tid¬
ning. R. o. Ad. har visserligen en annan utväg till bestri¬
dande af utgiften, nemi. genom capitations-afgiftens fortfa¬
rande, äfven efter den tid, eller 1843, då densamma, en¬
ligt Ridd.-direct:s förslag, bör upphöra. Denna afgift har
förut ingått till reparations-fonden, och i det afseendet vo¬
re det icke olämpligt, alt nu använda densamma för ifräga¬
var. ändamål; men denna inkomst är obetydlig och utgör
per medium för den sedan sista riksdag förflutna tiden 1,900
r:dr, hvilken summa, efter hvad jag föreställer mig, är allt¬
för otillräcklig till förlag för en tidning. JNägon annan , som
känner förhållandet bättre än jag, torde kunna upplysa det.
Om en sådan tidning skulle vinna afsättning, måste den i
storlek och omfattning någorlunda kunna mäta sig med de
Öfriga tidningarna, som referera riksdags-förhandlingarna; den
måste kunna upptaga lika stor del deraf, som de andra sto¬
ra tidningarna, hvilka icke kunna hållas med mindre för¬
lag, än 20, ä 3o,ooo r:dr, och till eu sådan tidning skulle
således åtgå omkring 10 års capitations-afgift. Gr. Frölich
har ansett ett sådant tillskott böra betraktas såsom en be¬
löning eller ett praemium åt deri , som ville åtaga sig redi¬
gerandet af denna tidning. Detta förutsätter, att tidningen,
kunde betala sig sjelf; men då det är omöjligt, enär tidnin¬
gen icke kunde blifva af den storlek, att den kunde jemfö-
ras med öfriga tidningar, och följaktligen icke komma att
vinna tillräcklig afsättning, så blefve den ifrågaställda belö¬
ningen af intet gagn: ty hvad vore väl vunnet, om t. ex. 5oo
personer läste denna tidning, meri 4i°°° de öfriga, deruti
yttranden blifvit oriktigt framstäldla? De försigtige, sorn lä¬
200
Den 14 Mars.
ste denna tidning, lunde ju lika viii skaffa sig R. o. Ad:s
protocoll.
Frill. Cederström, Jaeob: Då tryckfrihets-förordn.
besliimmer, att RiksStlns tillstånd erfordras lill tryckning af
Ståndens förhandlingar, annorlunda ån grundlagen föreskrif¬
ver, sa anser jag Gr. Fröliehs motion icke innebära annat,
än att åt sig erhålla ett sådant tillstånd. Må han det få,
och sedan öfverenskomma med hvem sorn helst om tryck¬
ning af hvad i våra protocoll blifvit tryckt, antingen i form
af tidning eller brochure. Jag tillstyrker R. o. Ad. att
lemna Hr Grefven fullkomlig frihet dertill.
Gr. [lorn, Claes Fredr.: Jag har trott mig inse syft¬
ningen af Gr. Fröliehs motion, och uti den syftningen instäm¬
mer jag, nemi. att få en opartisk redaction af våra för¬
handlingar framställd för allmänheten: men då jag hört en
ledamot af Ridd.Utsk. tillkännagifva, att Ridd.cassan icke är
i tillfälle att bispringa med medel dertill; så tror jag, att
frågan bör förfalla. En annan fråga är den, huru sig för¬
håller med publicerandet af våra förhandlingar. Jag tror att
de icke aro så val och framförallt icke så opartiskt redige¬
rade, som de kunde och borde vara. Jag tror mig veta,
att sedan läktaren blifvit upplåten åt allmänheten, äfven
runi blifvit derstädes leurn.idt åt de tidnings-redaclinner,
som förklarat sig vilja referera Ståndets debatter. Jag vill
minnas, att villkoret var sådant; men jag finner detta vill¬
kor på sätt och vis betänkligt, emedan det innebär en för¬
bindelse: och på »sältet, huru denna förbindelse uppfylles,
beror den aflägsna allmänhetens omdöme öfver våra förhand¬
lingar, men hvilket bedömmande, såsom det föranledes af
publiciteten, icke alltid blir rättvist. Jag anser derföre, att
fli t bör noga betänkas, huruvida delta särskildta privilegium
må fortfara, då det dermed förenade villkoret icke upp¬
fylles.
Gr. Frölich: Jag anhåller först alt få tillkännagifva,
att jag icke inser vigten af det skäl Gr. Hamiton anfört, eller
den beräkning han gjort af kostnaden för en sådan tidning.
Förlaget, som erfordras för utgifvandel af en tidning, kan
visserligen vara stort, och jag kan ej yttra mig om hvilken
summa, sorn dertill erfordras; men jag är öfvertygad om,
att de, sorn äga allt hvad sorn kan komma under namn af
förlag, skola finna sig belåtne att få concurrera med de
öfriga, som sysselsätta sig med utgifvände af tidningar, då
de erhålla ett anslag, sorn jag icke beräknat högre än till
ett par 1,000 r:dr. Huruvida en uppoffring af ett par 1,000
r:dr kan jern förås med ändamålet som åsyftas, derom torde
frågan vara. Skulle större uppoffring erfordras, så finner jag
uti hvad Gr. Hamilton upplyst, hinder för verkställighet af
förslaget; och då mäste jag åtnöja mig med att hafva väckt
fia-
Den 14 M ars.
301
frågan, öfvertygad att förhållandet härmed skall blifva ena¬
handa, som ined frågan om publicitet vid våra öfverläggnin-
gar, hvilken väcktes af mig vid 1823 års riksdag. Uti 10
ar ansågs förslaget overkställbar!; men frågans väckande var
dock anledningen dertill, att den omsider blef bifallen. Iduf-
vudsakliga syltemålet med min motion har varit, att de med
tidningars utgifvande redan sysselsatte persöner skulle erhål¬
la en ökad moralisk förbindelse att utgifva våra discussioner
i sådant sammanhang, att man icke först finge läsa omdö¬
men om motioner eller yttranden, utan underrättelse om
hvad som varit yttradt; men ingalunda har jag velat tillkän¬
nagifva något klander eller missnöje öfver det sätt, hvarpå
mina yttranden blifvit uppfattade. Jag har trott, att all¬
mänheten i landsorterna icke kan vara tillfredsställd med de
upplysningar, som erhållas, i den mån man allt iner och
mer intresserar sig för våra förhandlingar, och att följaktli¬
gen våra yttranden i allmänhet borde mera noggrannt och
utförligt refereras.
Frih. Ridderstolpe* Fredr.: jag är till en del före¬
kommen af Gr. Horn uti angifvandet af det skäl, på grund
hvaraf jag sluter mig lill motionärens önskan. Utom hvad
Gr. Horn anfört, finner jag för min del, att, såvida motio¬
närens förslag är ett steg att undvika våra protocoll, Stån¬
det deråt bör egna en större uppmärksamhet. Detta ang:de
saken. — Hvad sältet angår, och då här blifvit föreslaget
att öka capitations-afgiften, får jag mig deremot reservera,
emedan jag med visshet känner, att en tillökning i denna
afgift skulle vara tryckande för många af detta Stånd, hvil¬
ka bo i landsorterna. Jag föreslår derföre, att, med afse¬
ende å motionärens önskan, en prcenumerations-lista måtte
blifva att tillgå på vår klubb, till anteckning för dem, som
önska ett eller flera exemplar af tidningen, hvaraf de, som
hade råd dertill, kunde skicka exemplar till vänner eller
bekanta i landsorterna, hvilkas omständigheter icke tillåta
dem alt hålla denna tidning. Jag tillstyrker motionen, och
att Utsk. måtte deråt egna större uppmärksamhet.
Gr. Hamilton: Äfven jag delar motionärens önskan,
alt olägenheten af oriktiga eller stympade framställningar af
våra yttranden i allmänna tidningarna måtte förekommas;
och det är således endast derföre, att jag funnit Gr. Frö-
lichs förslag vara förenadt med alltför stora ekonomiska svå¬
righeter, som jag satt mig emot motionen. Föröfrigt skulle
jag hafva önskat finna en sådan grannlagenhet och rättskän¬
sla hos tidnings-redactionerna , att de ansågo sig förbundna
att införa rättelser af felaktiga uppgifter i sina tidningar,
under samma rubrik, och med samma stilar, som fe¬
len; men då sådant ej skett, kan jag icke heller före¬
ställa mig, att några rooo r:dr skulle förmå dem dertill;
4 H. a6
202
Den 14 Mars.
hvarföre jag äfven afstyrker ett användande af Riddarhusets
medel för sådant ändamål. Hvad jag yttrade med hänsigt
till reparations-fonden, får jag bedja Gr. Frölich icke anse
såsom något motiv, enskildt för hans motion; utan hade jag
dervid afseende på reparation af de fel, som af tidnings-
redactionerna i allmänhet blifva begångna.
Hr von Hauswolff, Carl Ulrik: Jag förenar mig
uti Gr. Frölichs motion, så mycket hellre, som jag funnit
mina yttranden uti sista plenum alldeles oriktigt uppfattade
uti en af hufvudstadens mest lästa tidningar. Jag vädjar till
de värde ledamöter af Ståndet, som vid tillfället voro när¬
var., om jag yttrade mig på något sätt ditåt, sorn kunde
gifva anledn. till tidningens uppfattande deraf. Enahanda
torde förhållandet vara med anföranden utaf andra ledamö¬
ter inom detta Hus. För min del skulle jag önska, att hä¬
danefter justerade prot.utdr., innefattande yttranden af le¬
damöter i samma predicament som jag, och synnerligen i
detta fall mina egna yttranden, blefvo införda uti tidningar¬
na , och det på R. o. Ad:s bekostnad.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Utan att känna huruvida
och på hvad sätt motionen kan sättas i verkställighet , an¬
ser jag mig dock böra uttrycka den önskan, att man på något
satt kunde få de yttranden, som här afgifvas på Riddarhu¬
set, äfvensom förhandlingarna i allmänhet på ett bättre sätt,
nemi. fullständigare och mera öfverensstämmande med verk¬
liga förhållandet, i tidningarna införda, än hittills skett.
Man kan icke vara likgilltig för omdömen af vänner och be¬
kanta om våra yttranden. Man har rättighet att önska att
blifva riktigt bedömd; men då omdömet skall grunda sig på
hvad som synes i offentliga bladen, så kan det ej blifva rik¬
tigt, så länge våra förhandlingar refereras så ofullkomligt,
som det skett både vid denna och föregående riksdagar. Jag
önskar derföre, att motionen måtte vinna verkställighet; men
att utföra förslaget på R. o. Ad:s bekostnad, anser jag omöj¬
ligt, särdeles efter de upplysningar en af Ridd.Utsk:s leda¬
möter meddelat.
Gr. Frölich: Jag anhåller, att R. o. Ad. icke måtte
Upptaga illa, att jag för tredje gången besvärar med ett yt¬
trande. Discussionen synes omfatta det motivet, att våra
förhandlingar kunnat blifva i tidningarna oriktigt refererade.
Det är sannt, att detta förhållande utgör ett af motiven för
min motion; men jag har tydligen hänvisat till ett annat,
vida större och vigligare, i den mån man icke blott önskar,
utan äfven mäste-finna, att allmänheten i landsorterna in¬
tresserar sig för att dagligen med posten kunna erhålla un¬
derrättelser örn våra förhandlingar och hvad tournure dis—
cussionerna taga. Det är omöjligt för de tidningar, hvilka
icke ensamt egnat sig deråt, att gifva erforderlig fullständig¬
het åt annotationerna , rör:de våra riksd förhandlingar. Det¬
Den 14 Mars.
ao3
ta 5r icke blott omöjligt, utan det är äfven, på sätt jag
i motionen utvecklat, ganska förlåtligt, att misstag blifva
begångna. At dem, som behaga lemna uppmärksamhet
deråt, kan jag lemna upplysning om det sätt, hvarpå Dan¬
ska Provincial-ständerue tillvägagå, i afseende å refereran¬
det af deras förhandlingar. Vid första sammankomsten gå
de genast i författning om utgifvaudet af en tidning, som
dagligen i särskilda serier inför, så väl discussionerna, som
de egentliga motionerna och besluten. Det är till något så¬
dant, jag önskar att vi mätte komma. Jag har förut fö»-
klarat, hvarföre jag icke ansett mig böra väcka en så be¬
skaffad motion, som borde med öfriga Stånden communice-
ras och remitteras till något annat än vårt eget Utsk. Jag
bar nemi. trott, att man inom Riddarhus-tomten skulle kun¬
na finna utväg att åtminstone införa ideen. Skulle den ej
accepteras af dem, som äga förlag till en tidnings utgifvan-
de, torde orsaken dertill böra sökas uti sakförhållanden,
och icke uti någon opinion mot en sådan inrättnings in¬
förande.
Frih. Cederström: Uti 2 §:n 4 morn. af Tryekfrihets-
förordn., förekommer undantag från rättigheten till tryck¬
ning af hvad uti 86 §:n Reg.Fm i allmänhet är tillåtet ; och
bland det, som utan särskildt tillstånd är förbjudet att
trycka, äro äfven RiksStrus protocoll. Nrir nu R. o. Ad.
äger rättighet att upplåta tryckningen af sina protocoll åt
hvilken eller hvilka tidnings-redacteurer, R. o. Ad. för godt
finner; så kan sådant ske när som helst. En föregående
talare har upplyst, att man är missnöjd med det sätt, hvar¬
på våra förhandlingar redigeras af tidnings-redacteurer, som
erhållit plats på läktaren. En person, som begagnar sig af
Tryckfrihets-förordn. och det tillstånd lagen medgifver, men
missbrukar förtroendet, bör tilltalas enligt samma lag. Der¬
före finnes lagen, att den skall efterlefvas. Om sådant för¬
bises, är det dens fel, som hör hafva uppsigten deröfver.
Vi hafva inom Riddarhuset en fiscal, hvars vaksamhet i
detta hänseende för Riddarhusets förhandlingar bör kunna
påkallas. Jag skulle tro, att den värde motionären kan, ef¬
ter dertill erhållet tillstånd i alla 4 Stånden,.öfverenskomma
med hvilken tidnings-redacteur som helst om tryckning af
Ståndens förhandlingar; ty om någon annan trycker något
deraf, är han underkastad laga ansv-ar, nemi. böter af 100
r:dr eller deröfver, efter brottets beskaffenhet. Jag tycker,
att frågan på sådant sätt kunde behandlas helt enkelt, ge¬
nom bifall till enskild speculants anmälan; men att Ridd.-
cassan skulle vidkännas någon kostnad till förläggande af en
tidning, bestrider jag på det högsta.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Gr Frölich har fia ft
den godheten visa mig de Danska Provincial-ständernes tid¬
ning, hvilken Hr Grefven velat taga till efterdöme för en
Den 14 Mars.
särskild riksd.tidning åt detta Stånd. Jag har mina skäl,
såsom R. o. Ad. vet, att lika med Hr Grefven, med Gr.
Horn och andra ledamöter , önska utgifvandet af en oväldig
tidning. Men å andra sidan kan jag desto mindre förbise de
grundade anmärkningar Gr. Hamilton gjort, i afseende på
kostnaden, som jag, i egenskap af f. d. Ridd.-kamererare,
vet huru det står till med Ridd.cassans tillgångar. Men det
har fallit mig in, att man skulle kunna tillställa företaget
så väl, att det bure sig sjelft, om nemi. Ståndet ville upp¬
draga åt förste Ridd.cancellisten Dalman att redigera tid¬
ningen. För Ridd.Utsk. blefve det förmodligen icke svårt,
att bland de skicklige unge män, som tjenstgöra vid Ridd.?
cancelliet, finna någon, som kunde bestrida seereterare-
befattningen i Utsk. Till tidnings-redacteur åter tror jag
det blefve ganska svårt att uppleta Hr Dalmans make. Hans
oväldighet är allmänt känd, hans redactionsförmåga är lika
utmärkt, som hans urskiljning att upptaga hvad som är
väsendtligt, och att förbigå det öfriga. Uti nit för detta
Stånds anseende lärer ingen vilja försöka att med honom täfla.
Skulle han nu kunna, genom sina förhållanden, så begå, att
någon af de stora tidningarna, vare sig Aftonbladet, eller
Dagligt Allehanda recommenderade den nya medtäflaren om
praenumeration, eller att de åtminstone läte honom oförsmådd
komma ut i verlden; så är jag öfvertygad, att han skulle
vinna nog afsättning, för att godtgöra kostnaderna, och möj¬
ligen lemna något öfverskott. Om, på sätt Frih. Cederström
yttrat, några svårigheter skulle möta hos Hofcanccllers-ern-
betet, i afseende på rättigheten att redigera tidningen —
och jag befarar det nog för Hr Dalman, på grund af före¬
gående händelser —; så tror jag likväl att hindren skulle
kunna undanrödjas, när man ihågkommer, att han i denna
tidning ej finge införa annat, än hvad andre säga och, af
hvad han sjelf yttrade, icke annat än hvad som blifvit sagdt
till detta protocoll. Hr Dalman behöfde nerol, för denna
befattning icke uppoffra utöfningen af sin riksdagsmannarätt;
ty vi hafva sett flere föregående Ridd.Secreterare icke alle¬
nast deltaga i öfverläggningarpa, utan äfven sitta i Utskott.
Hr Dal man, Wilh. Fredr.: Ehuru smickrad jag
bör finna mig af Hr von Hartmansdorffs förslag, tror jag
dock ej att det står tillsammans med den instruction, som
nu gäller för Riddarhusets tjenstemän, att ålägga förste cancel-
listen en sådan befattning, sorn Hr von Hartmansdorff om¬
nämnt. Jag förmodar dock, att Ridd Utsk. dessförinnan må¬
ste ingå till R. o. Ad. med förslag till ändring af instructio-
nen; ty denna innehåller, att förste Ridd.cancellisten är
under riksdagarna Ridd.Utskts secreterare, hvarjemte hans
åliggande är, att, då Ridd.Secreteraren är hindrad att för¬
rätta secreterare-tjensten hos R. o. Ad., densamma bestrida.
Instructionen omnämner ingen annan med R. o. Ad:s för¬
handlingar sammanhang ägande befattning för förste Ridd.
Den 14 Mars.
cancellisten, vare sig i egenskap faf tidnings-redacteur eller
något annat. Hr von Hartmansdorff, som sjelf varit tjenste¬
man vid Riddarhuset, torde således finna det vara temmeli¬
gen orättvist att, i sirid med instructionen, ålägga förste
cancellisten en sådan befattning som den, hvarom fråga här
blifvit vackt. Jag täger delta allvarsamt, ehuru jag icke
undgår att finna, att det endast varit ett bittert skämt el¬
jer en sarkasm af Hr von Hartmansdorff. Hvad angår sjelf¬
va motionen, så underkänner jag ej vigten af den framkasta¬
de ide'en. Jag erkänner lika väl som någon annan, att
fiksd.förhandlingar stundom refereras både bristfälligt och
ofullständigt. Men sådant kan omöjligen förekommas, då
en tidnings-redacteur, som sjelf ej kan vara alltid och allestä¬
des närvar., således är tvungen lita på sina referenter i de
fyra särskildta Stånden. Jag skulle derföre gerna gilla den
tanke, att alla fyra Stånden kommo öfverens, att af stats¬
medlen anslå en summa för utgifvandet af en fullständig
tidning, på det sätt, att i hvarje Slånd antoges vissa snäll¬
skrifvare, hvilka, på cancelliets vägnar, ansvarade för riktig¬
heten af de underrättelser, som lemnades tidnings-redactio-
nerna. Detta förslag skulle, efter min tanke, för det första
göra protocolls-tryckningen öfverflödig och följaktligen med¬
föra besparing för Staten; för det andra, lemna en tillför¬
litlig och skyndsam underrättelse om hvad som tilldrog sig
inom Representationen; och för det tredje, medföra bespa¬
ring af håde tid och kostnader för de tidnings-redactioner,
hvilka nu depensera ganska betydligt, för att i någon mån
kunna tillfredsställa allmänhetens nyfikenhet att erhålla kän¬
nedom om hvad som passerar vid riksdagen.
Frih. Raab, Adam Christian: De fleste talare,
som yttrat sig i detta ämne, hafva för syfte att söka me¬
del för att vinna mera opartiskhet, tillförlitlighet och
fullständighet vid våra discussioners refererande i tidningar¬
na. Uti detta syfte instämmer äfven jag; men ett villkor
måste afses, att nemi. få dessa discussioner lästa i landsor¬
terna. Vi böra komma ihåg, att redan utgifvas en mängd
tidningar. De största tidningarna draga till sig det största
antalet prsenumeranler, derföre att man för mindre pris er¬
håller uti en större tidning samma underrättelser, som in¬
hemta? af flera smärre, hvilka tillsammans kosta mera. Om
nuen särskild tidning skulle utgifvas för refererande af riksd.-
förhandlingarna, erhölle densamma icke io:de-de!en af det antal
prenumeranter, som en större tidning kan påräkna. Hr Dal¬
mans förslag, om det skulle vinna både detta och de öfriga
Ståndens bifall, ur således icke lätt verkställbar!, åtminsto¬
ne icke vid denna riksdag. Det har likväl kommit mig på
en lanke, som jag anser mig böra tillkännagifva, nemi. att
ändamålet lämpligast och bäst skulle vinnas, om R. o. Ad.
under innevar. riksdag holle särskilde snällskrifvare, som upp-
ao6
Den 14 Mars.
toge det hufvudsakliga af discussionerna och förhandlingarna
på Riddarhuset uti ett sammandrag, lill det inskränkta om¬
fång, att det kunde inrymmas i tidningarna. Ett sådant
sammandrag för hvarje plenum skulle, sedan talarne liaft
tillfälle att genomse och corrigera detsamma, tillhandahål¬
las redactionerna af Aftonbladet och Dagl. Allehanda, under
villkor, å deras sida, att i sina tidningar intaga det, utan
förändring eller tillägg, men beledsagadt, der de så för godt
funne, med anmärkningar uti noter.
Frih. Cederström, Anders: Då så val Ilr Dalmans
som Frih. Raabs förslag innefatta nya motioner, anhåller
jag, att desamma må få hvila på bordet.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh., förenade sig med
Frih. Cederström.
Gr. Frölich: Om Hr Dalman och Frih. Raab sjelfve
så tillåta och vilja anse sina förslag såsom nya motioner; så
förenar jag mig uti den anhållan, att de må hvila på bor¬
det, äfvensom jag i sådant fall återtager min motion, på det
Ridd.Utsk. icke må dermed onödigtvis sysselsättas. Jag an¬
håller derföre, att Hr Frih. o. Landtm, behagade inhemta
Hr Dalmans och Frih. Raabs yttrande, huruvida de tillåta,
att deras anföranden, i form af motioner, läggas på bordet.
I enlighet med hvad jag vid andra tillfällen tillkännagifvit,
anser jag det obehörigt, att man upptager personers yttran¬
den och lagger dem på bordet, utan deras tillstånd, som af-
gifvit sådana yttranden. Jag önskar dock, att Hr Dalman
ville tillåta, att hans anförande må anses såsom motion;
emedan jag finnér hans förslag både lämpligare och lättare
att verkställa än mitt.
Frih. Raab: Jag hade icke för afsigt att framställa
milt förslag, såsom en ny motion; men då del blifvit be-
traktadt såsom sådan, och hegardt på bordet, har jag ingen¬
ting deremot.
Hr Dalman: Det var en oväntad (ournure Gr. Frö¬
lich gaf åt min framställning, hvarmed jag visst icke åsyf¬
tade något nytt förslag. Ett sådant hade bort framställas
inom motionstiden. Hvad jag yttrade, förutsatte upphöran¬
det af protocollens tryckning; ty så länge det står qvar, att
protocollen skola tryckas särskildt, skulle statsverket betun¬
gas med alltför mycken kostnad, om statsverket äfven åla¬
des bestrida utgifterna för förhandlingarnas refererande i
tidningarna. Emedlertid må det bero på Hr Frih. o. Landtm,
och R. o. Ad. att bestämma, huru mitt anförande skall anses.
Hr Bråkenhjelm: Jag tager mig den friheten hem¬
ställa, om icke en sammanjemkning skulle kunna tillväga—
bringas af alla de ledamöters meningar, hvilka åsyfta ett
ändamålsenligare kringspridande af förhandlingarna, så vä!
hos R. o. Ad., som inom de öfriga Stånden, medelst iaktta-
Den 14 Mars.
207
gande af föreskriften lili 5g §:n Riksd.Ordn. Denna § stad¬
gar nemi., att alla hos RiksStm hållna protocoll skola, så
tidigt ske kan, genom trycket utgifvas till deras fullständiga
innehåll, med undantag endast af sådant, som Ståndens en¬
skilda ekonomi beträffar; men att de handlingar, hvilka till
samtliga PiiksSCn aflemnas, såsom Konungens propos.T, II.
St:s Utsk:s-belänk:n och förklaringar, samt de prot.-utdrag,
hvarigenom Stånden meddela hvarandra sina beslut, icke
skola ingå i protocollen, utan endast till innehållet deruti
kortligen anföras och särskildt tryckas, såsom bihang till
RiksSl:ns samtliga protocoll.
Om nu R. o. Ad. ville besluta, att af memorial-protocoliet
skall uppläggas ett erforderligt större antal exemplar, än hittills
blifvit tryckt, hvilka exemplar förvandlas till en tidning, på
hvilken hvar och en må prenumerera med en nedsatt afgift;
så skulle ändamålet vara vunnet.
Jag gör denna framställning till ett nytt förslag,' som
jag begär på bordet, till det afseende detsamma kan fört jena y
och skall jag framdeles, då det ånyo förekommer, yttra mig,
till hvilket Utsk., Stats- eller Ridd.Utsk., remiss deraf bör ske.
Gr. Frölich: Som det var min allvarliga mening, på
sätt jag förklarat, att vinna ändamålet; så tog jag för af-,
gjordt, att det var Hr Dalmans mening, då han yttrade, att
det varit ändamålsenligare, om jag gjort så och så; hvarföre
jag, med afseende derpå att Hr Dalman sjelf är tidnings-
redacteur, ansåg mig böra passa på tillfället att få honom
att vara motionär, hvilket jag äfven trodde vara hans me¬
ning. Men då Hr Dalman förklarat, det ban icke haft för
afsigt, att med sitt yttrande framställa ett förslag eller mo¬
tion; så skulle jag funnit mig föranlåten att återupplifva
min motion, derest icke Hr Bråkenhjelm framkommit med
ett förslag, som han begärt på bordet, och uti hvilken an¬
hållan jag instämmer, under förklarande, att min motion må
förfalla,, i händelse Ilr Frih. o. Landtm, samt R. o. Ad. så
tillåter.
Hr Hjerta: För det första får jag betyga min tillfreds¬
ställelse deröfver, att Hr Frih. o. Landtm., under denna dis-
cussion, icke af enskilde personers eller corporationers om¬
nämnande funnit anledn. att erinra örn go §:n Reg.Fm. För
det andra får jag äran förklara, att jag på det högsta in¬
stämmer uti den önskan, som Gr. Frölichs motion inne¬
håller, nemi. att en tidning borde utgifvas, som kunde både
fullständigt och opartiskt återgifva R. o. Ad:s diseussioner.
Jag tror, att det vore så mycket nyttigare, som Gr. Frö¬
lich och andre talare otvifvelaktig! hafva lill en viss grad
rätt uti åtskilliga af de anmärkningar öfver brister i båda dessa
hänseenden i de nuvar. tidnings-berättelserna; och det så
mycket mera, som det finnes tidningar, hvilka aldi'i g upp¬
taga mer än talarnes af den ena sidan anföranden, såsom för-
208
Den 14 Mars.
hållandet t. ex. är nied sjelfva det officiella bladet. Jag får
dock vördsamt fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet derpå, att
alltifrån första början, då underrättelser om riksd.debatter¬
na började meddelas allmänheten, hafva starka klagomål för¬
sports öfver det sätt, hvarpå förhandlingarna i tidningarna
blifvit ålergifna, och att man sökt allehanda botemedel der¬
emot, som likväl allt hittills befunnits otillräckliga. Vid 1823
års riksdag väckte, sorn jag trot, Gr. von Schwerin motion
derom, att i tidningen Allmänna Journalen skulle in¬
föras s. k. bulletiner, utvisande hvilka talare sorn yttrat sig
för, emot och öfver motioner och betänktn ; men oaktadt
dessa bulletiner redigerades af Ridd.Secretm, eller under hans
inseende, befunnos de likväl snart så otillfredsställande, att
Ståndet innan kort beslöt deras a fiska flan de, och åtnöjde sig
med hvad tidnirigs-redactionerna upptogo. Granskar man nu
närmare anledningen till ofullständigheten och deri förmenta
partiskheten, så torde man finna, att den förra egentligen
härrör från brist på utrymme att upptaga allt som säges;
men örn det ej varit möjligt att alldeles afhjelpa detta fel, så
hafva dock tidnings-redactionerna de sednare åren gjor t hvad
de kunnat att förminska det, då de oupphörligen utvidgat
sina blad; men att utvidga dem så, alt de kunde omfatta
discussionerna i deras helhet, är ej möjligt, då man besin¬
nar, att tryckningen af R. Sits protocoll och handlingar för
sista riksdag kostade 70,000 r:dr b:co. Jag utber mig der¬
jemte få erinra om hvad troligen flere af R o. Atl:s leda¬
möter hafva sig bekant, att i andra länder, hvarest endast
finnas 2 kamrar, såsom i England och Frankrike, förekom¬
ma likväl dagliga klagomål öfver det ofullständiga sätt, hvar¬
på discussionerna upptagas i tidningarna. Som jag har nå¬
got att göra med detta facit, har jag noga studerat hvad
i utländska tidningar härom förekommit. Uti sjelfva Eng¬
land, hvarest tidningarne äro störst till vidden, förekomma
ganska ofta dylika anmärkningar. Jag har sett tidningen
Times, detr största äf alla, på en sådan klagan lemna det
svar, att ett ordagrannt upptagande af debatterna ensamt i
Underhuset skulle erfordra 4 gånger den vidd tidningen nu
äger. En sådan tidnings-redaction håller ock 5 eller 6 re¬
ferenter i hvardera kammaren, hvilka anteckna blott vid
pass £ timma hvardera, och derigenom kunna lättare ur
minnet supplera sina anteckningar. För att här följa detta
exempel och hinna till samma noggrannhet i relationerna,
skulle således fordras 24 referenter för de 4 RiksSttn. Jag
frågar nu: hvilken tidnings-redaction i Sverige skulle kunna
bekosta blott en obetydlig del af utgifterna för en sådan
personal roed de närvar, priserna på Svenska tidningar?
En talare har ock citerat Danska Provincial-ständernes
tidning såsom ett mönster, det man här borde följa. I anledn.
häraf får jag äran nämna, det jag för ett eller par år sedan
sett
Den i4 Mars.
209
sett högljudda och bittra klagomål i andra Danska journa¬
ler deröfver, att denna tidning icke hann meddela discussio-
nerna förr, än nära 3 månader efter det de blifvit hållna.
Jag vill icke längre upptaga R. o. Ad:s tid med en närmare
utveckling af detta ämne, egentligen derföre att jag är öf-
verlygad, att om äfven motionen bifalles, följden icke blir
den åsyftade, emedan saken icke kan verkställas;] men jag
vågar fästa H. R. o. Ad:s uppmärksamhet på en annan
utväg, att åtminstone i någon mån afhjelpa den öfverklagade
bristen, utan att det skulle kosta hvarken Ståndet eller stats-
cassan en enda skilling. Det vore, om det lät sig-göra, att
justera Ståndets protocoll inom 8, i stället för 14 dagar ef¬
ter discussionerna. I sådan händelse skulle jag för en tid¬
ning kunna ansvara, att om discussionerna ej blefve full¬
ständigt, de åtminstone skulle blifva opartiskt refererade. Re-
dactionerna kunde då meddela preliminära underrättelser för
dagen och sedermera debatterna mera fullständigt. Om då
de första underrättelserna kunde anses partiska eller beklagligt¬
vis hade det felet att åtföljas af tidnings-redaclionens om¬
dömen, hvilket isynnerhet tyckes hafva väckt en talares
bekymmer här midlöfver; så hade dock talaren och hans
vänner, inom den korta tiden af 8 dagar, tillfälle att öfver¬
tyga sig om, huruvida den första underrättelsen var felak¬
tig eller ej. Jag skulle således tro, att alla motioner, som i
detta ämne blifvit gjorda, vore öfverflödiga, om R. o. Ad.
förkortade tiden, inom hvilken protocollen böra vara juste¬
rade från i4 till 8 dagar. Uti öfriga Stånden är förhållan¬
det sådant, att, oaktadt prot.föranderne icke äro så talrike,
proltn likväl justeras inom 8 dagar; och deraf kommer
det äfven, att de öfriga Ståndens förhandlingar verkligen
kunna refereras i tidningarna mera fullständigt och opartiskt
än R. o. Ad:s.
Frih. Raab: Då jag sednast begärde ordet, skedde det
i afsigt att svara på Hr Bråkenhjelms förslag; men sedan Ilr
Bråkenhjelm begärt detsamma på bordet, och det§ således
ännu en gång förekommer, vill jag blott med några ord
derom yttra mig. Då man sett, att ett enda f. m. plenum
hos R. o. Ad. kan omfatta ^ eller t. o. m. en hel volu-
me af R. o. Ad:s protocoll, så skulle en sådan tidning,
som Hr Bråkenhjelm föreslagit, växa till den vidd, att,
om också personer hade råd att hålla densamma, skulle
de likväl icke hafva tid eller lust att läsa den. Jag tror
således, lika med Ilr Hjerta, att, huru man än må arran¬
gera en sådan tidning, blir den likväl hvarken spridd eller
läst.
Frih. Ridderstolpe: I likhet med hvad jag haft äran
anföra, har äfven Hr Hjerta gjort rättvisa åt Gr. Frölichs
4 H. 27
210
Den x4 Mars.
motion; men jag får erinra Hr Hjerta derom, att då jag yt¬
trade mig, var motionen ännu vid lif, hvaremot Hr Hjerta
har slutat sig till motionens syftning, sedan Gr. Frölich åter¬
tagit sin motion. JVlå Gr. Frölich tillåta mig den anmärk¬
ning, att i detta återtagande ligger någon oförsigtighet, eme¬
dan vi icke veta, huru det kommer att gå med den motion,
som anses hafva succederat Hr Grefvens. Om icke mitt
minne eller min hörsel bedrager mig, är det Frih. Raahs mo¬
tion, som anses hafva succederat Gr. Frölichs. Sedermera
har Hr Bråkenhjelm gifvit ett förslag, hvaruti jag finner och
med tacksamhet erkänner en afsigt, som jag förmodar vara
något slägt med min, nemi. att taga ett steg till det mål
att befria statsverket från utgiften för våra protocollers tryck¬
ning, under tryckningen af hvilka protocoller sättaren med
med ed kan Pasta, att han trycker maculatur, emedan de
icke köpas, — och de köpas icke, emeden de aro för gamla,
då de blifva färdigtryckta. Här gäller den gamla latinska
satsen: his dat cito dat. Således skulle jag föreslå, att en
sådan åtgärd måtte vidtagas, som blifvit föreslagen roed 2:ne
snällskrifvare, som författa och lägga på papperet de för¬
handlingar, som äga rum för alt till trycket befordras. Men
huruvida detta Stånd kan ingå på att hålla snällskrifvare åt
redacteurer af tidningar, som räkna från 10 till 20,000 rrdrs
inkomst årligen of sina tidningar, torde vare tvifvelaktigt.
Jag anhåller att vidare få yttra mig, då den motion i äm¬
net, sorn ligger på bordet, förekommer till öfverläggning.
Gr. Frölich: Jag nödgas ännu en gång falla R. o. Ad.
besvärlig med ett yttrande, ehuru jag trodde, att mitt förra
anförande skulle varit det sista uti detta ämne. Hr Hjerta
har'synbarligen uti sin argumentation hållit sig omkring o-
möjligheten att kunna referera R. o. Ad:s yttranden. Detta
omdöme synes gifva anledn. till den förmodan, att Hr Hjerta
icke lemnat tillräcklig uppmärksamhet åt mitt förslag. Hvad
angår de omdömen, som icke skulle vara af mig omtyckta,
får jag förklara, att jag afsåg de omdömen, som inflyta i tid¬
ningar, men icke deras, som förekomma uti de yttranden,
om hvilka omdömen i tidningarna fällas. Jag anser det vara
oriktigt att fälla ett omdöme om något förhållande, sorn icke
framställes på ett satt, att allmänheten sjelf kan pröfva i
hvad mån omdömet är felaktigt eller ej. Om således min
motion fått ett rum i tidningarna, skulle, som jag förmodar,
allmänheten kunnat öfvertyga sig om, att det omdöme, som
skulle jag i samma motion yttrat någon missbelåtenhet med
det sätt hvarpå mina yttranden upptagas, vore mindre juste.
Jag vill härmed icke förneka tidnings-redacteurer att fälla
omdömen om mina eller andras motioner eller yttranden;
utan påstår jag endast, att det bedömda förhållandet bör i
den mån fullständigt framställas, att man må kunna se, huru¬
vida omdömet qvadrerar med factum.
I öfrigt må det vara riktigt anmärkt af Frih. Ridderstolpe att
Den 14 Ma r a.
an
ja g begått en oförsigtighet, genom återtagandet af min motion,
ehuru jag tror att saken lätt kan hjelpas; emedan jag blott
förklarat, att jag icke vill envisas med att yrka remiss af
min motion. Då motionen är lagd på bordet, är den Stån¬
dets tillhörighet, och kan ingalunda förliknas med ett till¬
fälligt yttrande, som begäres på bordet. Jag har ingenting
emot, att min motion, som tillhör R. o. Ad., icke remitteras;
men om någon yrkar remiss deraf, sker del ej mot mitt
samtycke.
Frih. Gederström , Anders: Jag får anmoda Hr Ridd.-
Secret:n upplysa, huruvida det är möjligt att inom 8 dagar
justera R. o. Ad:s protocoll. Är det möjligt, anhåller jag,
alt Hr Hjertås förslag må få hvila på bordet. Skulle det
ej låta sig göra, förfaller detsamma.
Undert. Ridd.Secret.: Enligt den erfarenhet jag in-
hemtat, så väl under sisth riksdag, då jag hade äran vara
R. o. Ad:s secreterare, som under de månader af denna
riksdag, jag förrättat denna tjenst, får jag tillkännagifva, att
det icke alltid varit möjligt att inom i4 dagar justera pro-
tocollen, och att sådant ännu mindre låter göra sig inom 8
dagar.
Hr Hjerta: Enligt den erfarenhet jag haft under den
korta tid, som förflutit af denna riksdag, uppsättas så väl
yttrandena som den s. k. stommen eller protocolls-munde-
ringen så skyndsamt, att hinder deraf icke möter för
protoeollens justering inom den af mig föreslagna ti¬
den. Något fel eller dröjsmål i detta fall härrör således
icke från cancelliet, utan, sit venia verbo, från R. o. A:ds
egna ledamöter, hvilka icke nog tidigt infinna sig, för att
öfverse sina yttranden. Saken beror således mindre på Ridd.-
Secret:n och cancelliet, än på R. o. Ad. sjelft. Hos Preste-
St. går det så till, att ledamöterne antingen genomläsa sina
yttranden ett par dagar efter det plenum, då de blifvit af-
gifna, eller ock sjelfve uppfatta desamma efter en brouillon,
som erhålles från cancelliet. Skulle de R. o. Ad:s ledamö¬
ter, hvilka nitälska så mycket för ett hastigt meddelande åt
offentligheten af deras yttranden, vilja tillvägagå på samma
sätt, så tror jag, att all svårighet vore undanröjd. Jag ut¬
ber mig att få höra Hr Ridd.-Secret:s yttrande, huruvida jag
haft rätt i mitt "omdöme.”
Undert. Ridd.Secret.: Visserligen har, under loppet
af denua riksdagen, uppsättningen, äfven af yttrandena till
protocollet, temmeligen medhunnits inom 8 dagar, och stun¬
dom jemväl inom samma tid yttrandena blifvit af talarne
genomsedda; men då plena blifva tätare, fruktar jag för att
uppsättning icke kan så hastigt medhinnas af annat än hvad
angår remisser, hvarmed måste skyndas.
212
Den 14 Mars.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad, ånsäg
öfverläggningen fulländad.
Ropades ja.
Uppå derefter framställd propos. tillät R. o. Ad., att
Gr. Frölichs motion ilek förfalla.
Hr Stråle-, Nils Wilh.: Det är i anledn. af den
föregående discussionen, rör:de Gr. Anckarsvärds motion om
upphäfvande af K. påbudet den 7 Oet. i8o5, som jag an¬
håller att få meddela en upplysning, nemi. den, att denna
författning redan är upphäfven genom K. förklaringen den
s3 Mars 1807, enligt hvilken alla på dittills utfärdade
författningar grundade protectorialer äro upphäfna, med un¬
dantag af de, som uti de särskilda punkterna af nämnda förkla¬
ring äro uppräknade, men hvaribland 18o5 års författning icke
förekommer; hvarföre Högsta Domstolen äfven uti förekom¬
na full ansett sig icke kunna tillämpa densamma. Jag an¬
håller att denna anmärkning måtte få åtfölja till Utskottet.
Remitterades till Lag-Utsk,, i sammanhang med Gr.
Anckarsvärds förut i detta plenum remitterade motion, rör:de
upphäfvande af K. påbudet den 7 Oet. i8o5.
Hr Hjerta, Lars, uppläste följande:
Då jag af en tillfällig omständighet var hindrad att
yttra mig vid remissen, i nästföregående plenum, af Hr
af Grubbens’s och Frih. Kantzous motioner, om upphörande
eller inskränkning af bysättnings-tvånget, men anser denna
fråga af den aldra största vigt; vågar jag vördsamt anhålla,
att få med ifrågavar. remiss till Utsk. bifoga en kort erin¬
ran, hufvudsakligen vid den anmärkning en värd talare, Hr
von Hartmansdorff, gjorde mot den förstnämnda motionen,
enär denna anmärkning ej lärer blifvit under discussionen
vederlagd. Hr von Hartmansdorffs försvar af bysättnings-
tvångets bibehållande i dess närv. skick stödde sig, om jag
ej irrar, hufvudsakligen derpå, att de som äro ordentliga i
sitt lefnadssätt och sin hushållning, sällan blifva bysatte;
men att personer ulan förmögenhet eller relationer likväl
kunna äga en tillgång till bistånd i behofvets stund, som de
eljest skulle sakna, genom den borgen eller pant, de, genom
äfventyret af bysättning, lemna i sin person. Jag medgifver,
att båda dessa inkast äro af den vigt, att de förtjena tagas
i betraktande; men ett sådant betraktande på närmare håll
skall dock visa, att deras gilltighet endast är skenbar. Äf¬
ven jag tror, att det kan gifvas någon enda enskild hän¬
delse, då bysättnings-tvångets tillvaro leder till nytta; men
hurudan är i sjelfva verket den säkerhet, som derigenom
erhålles? Deri ligger vanligen icke hos gäldenären sjelf och.
i hans egna tillgångar, utan antingen i det bistånd, som han,
då den personliga friheten hotas, kan afpressa anförvandter
Den 14 Mars.
och vänner, sorn göra uppoffringar, för att ej se hans väl¬
färd och goda namn störtade, eller, om han ej har sådana
att anlita, i en ny ruinerande skuldsättning på hårda villkor.
En närmare undersökning ådagalägger således, att den of¬
vannämnda fördelen af panträtt i person, är så obetydlig
och sällsynt, att den alldeles försvinner, vid jemförelse med
missbruken; och vidare har den värde anmärkaren helt och
hållet förbisett, att en behöfvande, sorn saknar andra till¬
gångar, icke får af främmande personer någon hjelp, endast
derföre, att bysättnings-tvånget existerar. De fordra, utöf¬
ver hans egen förbindelse, vanligen inteckning i lön eller
borgen af andra. Lånar någon åter utan borgen till den,
sora, oaktadt ett ordentligt lefnadssätt, för ögonblicket be¬
finner sig i behof; så ser han troligen icke säkerheten för
återbetalningen i bysättnings-tvånget, utan i hoppet på gäl-
denärens redliga vilja att godtgöra sin förbindelse.
Det är således egentligen endast procenteriet, som by-
sättningslagen i dess närvar, skick befordrar; och i detta
afseende är just den lättade utväg, sorn anmärkaren fram¬
dragit till försvar för dess bibehållande, i min tanke det
största argumentet deremot. Det lär ej vara nödigt att här
uppdraga någon tafla af den mängd exempel, som ligga när¬
mast till hands, på unge män här i hufvudstaden, som, ge¬
nom ingenting annat, än den underlättande utväg Hr von
Hartmansdorff afsett, och sin egen oförsigtighet, blifvit in¬
ledde uti den första skuldsättningen, uti en lefnad öfver si¬
na tillgångar, uti uppoffringar för kamrater, eller dessas an¬
litande för dem sjelfva, och slutligen i procentarelån, som
med hastiga steg dragit dem till sin undergång; hvilket allt
troligen hade uteblifvit, om ej bysättnings-tvånget funnits.
Erfarenheten, så väl inom de civila embetsverken, som gar¬
nisons-regementenas befiil, förvarar häraf minnen, alltför
talrika och ännu alltför blödande, äfven inom detta Hus,
för mången fader, anförvandt eller vän till förlorade för¬
hoppningsfulla ynglingar, att jag skulle vilja upprifva deni.
Men vid åtankan häraf, och med kännedom om det allmän¬
na skuldsättnings-systeme, hvari hufvudsakligen intet annat
än bysättnings-tvångets tillvaro periodiskt inledt snart sagdt
hela corpser; månne det ännu är möjligt, att man kan ett
ögonblick draga det i betänkande, hvilketdera är större,
fördelen eller vådorna; månne man kan det med kännedom
om den förfärligt kräftartade natur, hvarmed ockreriet, åt¬
minstone här i hufvudstaden, griper omkring sig?
Efter denna framställning skulle det väl synas, som
ville jag helt och hållet yrka bysättningslagens afskaffande,
i enlighet med Hr af Grubbens’s motion. Jag vill likväl icke
gå så långt, hufvudsakligen derföre, att en sådan förändring
nu möjligen vore omöjlig att genomdrifva. Måhända är det
också nödvändigt att bibehålla det ifrågavar. tvånget för
några särskildta fall, såsom i afseende på utrikes vexlar, ro. nr.,
Den i4 Mars.
till dess man lian få något annat tillfredsställande surrogat
derför. Men jag utber mig få fästa Utsk:s uppmärksamhet
på nödvändigheten att åtminstone göra något till minsk¬
ning af det närvar, obilliga förhållandet. Detta torde säk¬
rast och med temmeligt hopp om framgång vinnas, om Ulsk.
täcktes föreslå vissa gradationer och inskränkningar i den
närvar, lagen, så att mindre fordringar åtminstone icke be¬
rättigade till bysättning utöfver en mindre tid, och att in¬
gen kunde för gäld, af hvad belopp som helst, hållas öfver
ett år i fängelse. Den af hvilken betalning icke inom den¬
na tid kan aftvingas, bans person gifver också föga garanti
för det kommande. Utsk. kan i detta hänseende finna en
god ledning i Lag-comite'ens förslag till en ny civil—lag, samt
flogsta Domstolens utlåt, deröfver; och härigenom vore en
öfvergång funnen, efter hvars antagande man hade rådrum
att pröfva, huruvida bysättningen framdeles kunde helt och
hållet afskalfas.
Såsom naturligt sammanhängande härmed, förmodar
jag ock, att Utsk. med bifall upptager förslaget om fri rän¬
ta; en sak, om hvars stora nytta, lämplighet och angelägen¬
het meningarna nu mera lära vara temmeligen ense, och hvar¬
utinnan jag helt och hållet ber att få biträda Hr af Grub¬
bens^ motion. — Jag anhåller, att detta yttrande må få åt¬
följa till Utskottet.
Remitterades till LagUtsk., i sammanhang med Hr af
Grubbens’s och Frih. Kantzous till samma Utsk. remittera¬
de motioner, rörtde bysättnings-lagarna.
Till LagUtsk. remitterades Gr. Taubes, Gustaf Johan,
den 4 dennes f. m. på bordet lagda motion, om en lag för
de förhållanden, som böra iakttagas vid det föreslagna fän¬
gelset efter Pensylvanska metoden.
Föredrogs ånyo Hr Cedersclijölds, Robert Theophron,
den 4 dennes e. m. på bordet lagda motion om prygelstraf¬
fets afskaffande.
Hr Gedda, Gustaf Georg, hade inlemnat följande:
Den mörka tafla, som motionären förelagt Representatio¬
nen öfver militär-ståndets befolkning af Rikets samtliga fäst¬
ningar och arbets-inrättningar, får en ljusare sida, om den
sättes i rätt dager. Ifrån berättelsen för 1836 och 1837 om
Räkets fängelser har hemtats den uppgift, att af tretusen
och några hundra personer, som å samtliga fästningar och
arbetsinrättningar varit förvarade, nära J:del eller omkring
1,100 tillhört militär-ståndet. Jag ämnar icke på något sätt
bestrida motionärens uppgifter, och det stöd dessa utan tvif¬
vel hafva af den döda bokstafven eller siffran; men innan
opinionens domslut fälles öfver förhållanden, som synas så
oförmånliga för militär-ståndet, torde det tillåtas mig fästa
Den 14 M a r s.
uppmärksamheten å angelägenheten att från militär-ståndets
medlemmar afskilja dem från andra samhällsclasser, hvilka
militär-ståndet fått emottaga, endast för att, efter öfverty¬
gelse om och bekräftelsen på deras lastbarhet, oföibätter-
lighet och oduglighet för krigs-ståndet, öfverlemna dem, va¬
re sig till fängelser, eller till de inrättningar, som, under
sådana förhållanden, äro att anlita. Indelta armeen har att
tacka fosterjorden för sin trefnad, sin belåtenhet och sin
bergning. Från dess leder utgå ej många förbrytare, och
bevisar derföre huru stort inflytande nyssnämnda omstän¬
digheter hafva å soldatens moraliska värde. Detta behöfver
ej några commentarier, och min orubbliga tro är, att fäder¬
neslandet i detta afseende äger tillfredsställelsen att se sina
uppoffringar hos dess försvarare hafva framkallat den he¬
derskänsla, som under friden bidrager till samhällets gagn,
och, med vördnaden för dess lagar, i farans och behofvets
stund ökar styrkan och försvaret.
Men om äfven fäderneslandet genom sina uppoffringar
har stora anspråk på den indelte soldatens-moralitet, då må¬
ste enahanda anspråk å den värfvade soldatens betydligen
nedsättas och förvandlas till ett rättvist erkännande af de
förtjenster, som kunnat göra den värfvade armeen till hvad
den är, och hvilket icke tål någon jemförelse med hvad den
fordom varit. Denna, sorn jag vill kalla, värfvade soldatens
förädling, förtjenar så mycken större uppmärksamhet och
rättvisa i bedömmandet, som våra brottmåls-archiver torde
ådagalägga, att dessa framsteg vunnits under en tid, då na¬
tionen på det hela å samma bana gått tillbaka. Den värf¬
vade soldatens belägenhet förtjenar deltagande, ty han är
vanlottad i jemförelse med den indelta. Med den knappaste
bergning under tjenstetiden, saknar han all utsigt för fram¬
tida bergning, då helsa och krafter icke längre medgifva
honom att tillgodonjuta den lifnäring, tjensten honom lem-
nat. Afvänd från jordbrukets arbeten, kan han icke på dem
nedlägga sina återstående krafter. — Få äro de, som vilja
emottaga honom. Man tager hellre en ung tjenare, än cn
gammal, hellre en skicklig arbetare, än en oskicklig. Då
hans bästa år och krafter blifvit nedlagda i en tjenstgöring,
hvarifrån han omöjligen kan medföra någon sparpenning,
öppnas för honom en ny verld, der hans egen ålderdom
oftast är hans enda stöd. Sådana förhållanden alstra lag-
öfverträdelser; och måhända, någon gång, skall sjelfva brot¬
tet vara det enda, som på denna beklagliga bana skall kun¬
na skaffa honom det oundgängligaste inom fängelsets murar,
— föda och tak Öfver hufvudet. Medlen till förekom¬
mande häraf höra ej till detta ämne. — De framstå dock
af sig sjelfva, och kortast uttryckta äro de: en förbät¬
trad belägenhet. Denna åter kan endast vinnas genom
Statens mellankomst på ett för ändamålet tillräckligt sätt.
Vöre denna vunnen, så framstod af sig sjelf, som ett lijel-
aiö
Dan t4 Mars.
pemedel, alt förlänga capitulalionstiderna vid den värfvade
armeen; men att under närvar, förhållanden begagna detta
hjelpmedel, vore hardt. Då likväl Staten ej lärer kunna
lemna någon kraftig mellankomst i detta afseende, skall hon
likväl vara rättvis vid bedöminandet af det antal brottslingar,
som föregifvas utgå från armeen; och resultatet blifver högst
olika, om från det antal, som nu uppgifves från armeen
hafva utgått till förökning af fängelserna, och den kostnad,
som derigenom anses vara Staten förorsakad, som sig bör,
afdrages de från andra samhällsclasser utgående medlemmar,
hvilka, så lill sägandes, befunnits ovärdige att, ehuru till
detta Stånd anmälde, der få qvarstanna. De som vid värf¬
vade armeen ej kunnat uttjena ira capitulationen , eller ock
någon del deraf, utan att casseras, och de, som vid indelta
armeen för vanfräjd vid första general-mönstring efter an¬
tagandet casseras, böra rättvisligen räknas de samhälls-classer
till last, hvarifrån de utgått, innan de gjort sitt korta besök
i militär-ståndet.
Motionären anser det utrönta förhållandet härleda sig
från prygelstralfet inom armeen, och föreslår dess afskaffan-
de. Ehuru litet jag älskar dess användande, så tror jag,
att dess fullkomliga afskaffande möter oöfvervinneliga svå¬
righeter under vissa förhållanden. 1812 års circulär före¬
skrifva- dess användande högst sparsamt; och jag tror, att
denna föreskrift öfverensstämmer med allmänna andan inom
arme'ens befäl. Att afskaffa det alldeles, skulle bero på möj¬
ligheten af alt uttänka ett surrogat i dess ställe, som under
alla förhållanden vöre tillämpligt. Jag tror, att detta sur¬
rogat ej står att utfinna, och på det sätt, som bestraffnin¬
gen nu användes och verkställes, medförer det ej heller de
depraverande följder, som uppkomma genom straff, som äro
åtföljda af offentlig skymf. — Ofvannämnda circulär vittnar
ock, att K. M, så vidt det med militär-ståndets .disciplin va¬
rit förenligt, fästat afseende å R. St:s önskningar i skrifvel-
sen af den 3 Juli samma år, hvaruti pröfningen öfverlem-
nats till K. M.; och man kan således icke säga, att R. St.,
vid åtagandet af beväringspligten, afsagt för de conscribera-
des räkning hvarje annat straff än arrest, cassalion och döds¬
straff, hvartill icke spår finnes i sjelfva riksd.beslutet. Jag
tror, att denna lagstiftning nu, som då, öfverlemnas i de
bästa händer, då den öfverlemnas i Konungens, och an¬
håller vördsamt, att dessa mina tankar få åtfölja motionen.
Frih. von Schwerin, Carl Julius: Med motiönären
delar jag visserligen den förhoppning, att prygelstraffet må
försvinna; men jag fruktar, alt ögonblicket nu ej är det rätta.
Prygelslrafifet finnes i den militära lagstiftningen hos de
flesta nationer, icke en gång de undantagna, hvilka anses
hafva framskridit längst på civilisationens bana, såsom För¬
en-
Den 14 Mars.
2i7
enta Staterna i Norra Amerika, Franska flottan och äfven i
Preussen, ehuru med vissa modificationer. Uti England väck¬
tes fråga om prygelstraffets afskaffande inom arméen och
flottan; men det afslogs förnämligast derföre, att man ansåg
en annan lagstiftning blifva både grymmare och olämpligare,
såsom det visat sig inom Franska arméen, der, jemförelse¬
vis med andra armeer, de hårdare militär-straffen, såsom
arquebusering, oftare användas. — Man har ansett straffet
särdeles vanärande. Men månne det är det mera, än alla
andra straff i sista instansen? Och det har den fördelen,
att ej, såsom släpandet af en kanonkula i Fransyska arméen
eller den svårare arresten i Preussen, ofta vara kännbart
för den straffades hela öfriga lifstid. Ej heller kan det va¬
ra mera vanärande för soldaten att stå i samma förhållande
till sitt befäl, som tjenaren står sill sin husbonde. Skulle
prygelstraffet bortta'gas, måste man betrakta det i afseende
på de olika elementer, hvaraf vår a rume nu är sammansatt,
nemi. beväring, indelta soldater och de värfvade. Hvad
beväringen angår, tror jag det kan borttagas; men vid hvar¬
je beväringsmöte inställa sig ett stort anta! legde, och för
dessa anser jag nödigt att prygel bibeliålles.
Hvad åter indelta arméen angår, så möter för delta
straffs borttagande, bland andra, äfven den svårighet, att
då surrogatet förmodligen skulle blifva fängelse, och det
vore långt mera vanhederligt för soldaten att blifva i läns¬
häktena blandad med verkliga brottslingar; måste särskilda
mibtär-arrester construeras inom hvarje regementes stånd.
Då dagens gage är uti den värfvade arméen högst obe¬
tydligt och utgör knappt |:del af den lägsta dagspenning,
måste deraf blifva en följd, att mången ej toge värfning,
förrän han försökt mångahanda näringar; och för denna
del, ehuru Gud ske lof minoriten, anser jag prygelstraffet
böra qvarstå, om ej för annat, åtminstone såsom ett skrämspöke.
Dessutom bör man erinra sig, att ingen belägges med detta
straff, förrän han genomgått vissa varningsgradcr. Såsom en
öfvergångs-mesure till prygelstralfels borttagande,'skulle jag
vilja föreslå, att uti krigs-arliklarna intages ett stadgande,
enligt hvilket soldaterne, i mån af deras sätt att skicka och
förhålla sig, upp eller nedflvttades i vissa classen, och att
prygelstraffet icke skulle få användas på andra än dem, som
befunno sig uti en viss dass, och alla andra militärstraff
blifvit sorn varningsgrader använda. Jag anhåller, att dessa
anmärkningar må få åtfölja remissen till Utskottet.
Hr M a n n ersk a 111 s, Carl Axel, uppläste följande:
Genom mitt lifliga intresse för framgången af den här¬
om dagen här väckta vackra motion, hvaröfver nu ibland
oss afhandlas, tvingas jag alt bryta en tystnad, som mig
kanske annars rätteligen hade ålegat att ännu länge på det-
4 H. , 28
2l8
Den 14 Mars.
ta rum iakttaga; och utber jag mig R. o. Ad:s benägna öf¬
verseende , då jag för en kort stund vågar taga dess lid och
dess uppmärksamhet i anspråk.
Många äro de ämnen, som vid detta riksmöte utgöra
föremål för R'. St:s öfverläggningar; vigtiga äro de liesta
af dessa ämnen; några af utomordentligt inflytande på fä¬
derneslandets hela, framtid. För mig står i denna sednare
cathegori den fråga, vi nu här hafva före, om prygelstraf¬
fets afskatfande inom Svenska arméen; ty kanske beror på
densamma, om Sverige alltid med framgång skall kunna för¬
svara sin sjelfständighet. Med en här, 0111 ock aldrig så val
öfvad, men af blott 3o h 4°)0O° man, kan det icke vara
fullt säkert att deri alltid lyckas. Landet är dertill myc¬
ket för vidsträckt, hvarigenom de för långa afstånden för¬
svåra communicationerna, så att det blir nära omöjligt att
någonsin kunna, sällan med lika, långt mindre, som sig bor¬
de, med öfverlägsen styrka, på rätt tid och rätt ställe, mö¬
ta en så stark fiende, som den hvilken åtminstone kan hota
oss ifrån öster. Men om på hvarje punkt af Sveriges jord,
der denne fiende satte sin fot, han genast möttes af hela den
manliga befolkningen deromkring, som gått man ur huset
att värna sitt land, och hela denna massa af fria Svenska
män, som strömmade fram att offra lif och blod för maka,
barn och hem, ägde icke allenast brinnande vilja, utan ock
full förmåga att väl fylla sitt sköna kall; då skulle icke en
tums bredd af denna jord, vi ärft efter våra fräjdade för¬
fäder, någonsin af oss kunna förloras. Min käraste önskan,
för hvilken jag glad skulle uppoffra hvarje annan , vore att
en dag, ju snarare desto hellre, se hufvudelementet i Sveri¬
ges lefvande försvarskraft bestå i folkbeväpning. Må man
icke svara mig, att vi redan hafva denna folkbeväpning ; ty
den står nu endast på papperet, och dermed nöjes jag vis¬
serligen icke: den måste finnas i verkligheten, stående fullt
ordnad, fullt rustad, fullt stridsbildad; ynglingarne färdige att
genast skynda dit faran men också äran kallar; de äldre, i
början blott samlande sig hotande på afstånd, roen ändock fullt
redo att vara med om att slå de sista afgörande slagen. —
Då jag så lifligt önskar ernåendet af detta vackra mål, må¬
ste jag äfven vilja medlen, som skola föra mig dit. Främst
bland dessa står undanrödjandet af de många och stora för¬
hinder som stänga vägen. Bland dessa hinder åter är icke
det minsta, att få Svenska folket att gifva sitt ja; må man
icke heller här säga mig, att detta ja redan är gifvet; ty
först vill jag att detta ord skall blifva icke blott en död
bokstaf, utan också fullt af lefvande anda, d. v. s , att he¬
la Svenska folket skall med fulla krafter af dess innersta öf¬
vertygelse om nyttan, och hänfördt af lågande känsla för
det snara utförandets oundvikliga nödvändighet, gifva sitt
fria, bestämda, verksamma samtycke. Ett af de skäl, och
icke det minst talande, hvarföre man ännu tvekar, är fruk-
Den 14 Mars.
tnn alt med denna soldathop blifva förblandad, som, legd
och pryglad, ieke förmår åt krigarens yrke gifva det höga
anseende, som borde och annars kunde dermed vara före¬
nadt. Ty mången far, som gerna skulle sända sin son dö¬
den för fäderneslandet till mötes, fruktar dock att skicka
denne till caserner, der han kan löpa faran att, uppdragen
på en biink, som en hund, piskas till slafvisk lydnad. Ja,
jag vädjar till hvar och en här närvar., som har en son;
hvilken skulle icke fasa att veta, att dess barn underkastas
skymfen af en sådan behandling; blotta tanken på möjlighe¬
ten deraf måste vara förskräckande! Kmnmen då dervid
tillika ihåg, alt för den höge som för den lage, för den
fattige som för den rike, måste lagen vara lika; hvarförutan
J kunnen vara säkre, att hederns känslor ofta äro lika var¬
ma under bondens tröja, som under adelsmannens rock!
Också inom intet annat folk, som frivilligt lemnat hela sin
ungdom lill sitt lands försvar, finnes denna icke vara skyd¬
dad för det godtyckliga våldet af de allt menniskovärde för¬
närmande kroppsliga bestraffningarna. Det vore ej värdigt
den sedan urminnes tid frie Svensken, att härifrån ensam
göra undantag; såsom slaf kan han aldrig, under ingen pe¬
riod af sin lefnad, någonsin vilja blifva behandlad. Som jag
hoppas, skall den dag här en gång komma, då Sveriges ung¬
dom och Sveriges krigshär blifva lika betydande ord; men
då bör redan prygelstraflet ur Svenska krigslagarna vara långt
för detta ulstruket. Må derför 1840 års Ständer, hvars skö¬
na uppdrag det blifvit att lägga grunden till de många re¬
former, som inom vårt älskade fosterland äro oundvikliga,
om framtiden skall kunna tillföra det lvcka och trefnad, då
de komma ihåg, att af allt står alltid i främsta rummet
tryggandet af vårt sjelfbestånd, derföre ej bland sina mån¬
ga andra vigtiga göromål glömma utaf, att till K. M. ingå
med den önskan, att genom bestämd lag prygelstralfet måt¬
te varda ur krigsarliklarna borttaget.
För mitt omdöme är denna fråga, vi nu här öfverläg¬
ga örn, redan fullständigt afgjord. Ty då bevisadt blifvit,
att Sveriges försvar måste stödja sig på allmän folkbeväp¬
ning; och att, på det alla skola vilja i denna ingå, också
alla der måste vara för all förnedrande bestraffning skydda¬
de: så står hvad mera i denna sak kan anföras för mig blott
i andra rummet; och i val emellan ett högre bud och ett
lägre, anser jag man aldrig bör tveka. Men för deras skull,
som så gerna hålla sig fast vid det goda gamla, och frukta
att deri göra icke ens någon till förbättring ledande förän¬
dring, vill jag dock gå närmare in i ämnet, vill fortsätta,
för att söka bevisa, att någon fara alldeles icke skall upp¬
komma, utan att ordning och disciplin inom Svenska annes¬
en, minst lika bra, utan som med prygel skall kunna bibe¬
hållas.
1798 års krigsartiklar, om ock ej skrifna med blod sorn
220
Den 14 Mars.
Drakos lagar, aro doct nära nog lika grymma som dessa;
om hängning eller halshuggning, om spö eller gatulopp ta¬
lar mest hvartannat stycke. Till deras ursägt måste dock
ihågkommas, att, när de utfärdades, bestod en stor del af
Svenska armeen, nemi. nästan hela den värfvade, af ett frän
alla trakter af landet liopskrapadt nfskum; de som nu fylla
correctionshus och arbetscorpser, stodo då i dess leder. Nä¬
ra samma förhållande ägde ännu år 1812 rum; och det var
väl derföre som K. M., — när R. St. detta år till honom
afgåfvo sitt samtycke till det förslag om en allmän utskrif-
nings åtagande, som till dern hade blifvit framstäldt, och
dervid nära som ett villkor läto detta sitt samtycke åtföljas
af den önskan, att K. M. täcktes genom bestämd lag före¬
skrifva, att beväringsmanskapet ej, i och för fel i tjensten
eller utan föregången laglig dom, må kunna bestraffas med
nesliga eller kroppsstraff af hvad beskaffenhet som helst, och
ej underkastas andra militärisk» bestraffningar, än arrest,
correction och dödsstraff, —• då icke lill denna önskan kun¬
de lemna sitt nådiga bifall; ty det hade varit svårt att stif¬
ta särskild lag för beväringskarl, som för samma sak skulle
gå att strida i samma led med den värfvade soldaten. Men
för det den värfvade härens sammansättning då var sådan,
alt, för dess skull, äfven den bättre soldaten måste under¬
kastas möjligheten af en mycket för hård , ja för grym be¬
handling, följer deraf alldeles icke, att ännu samma förhål¬
lande ager ruin: ty de strängare villkoren för antagandet
hafva nu redan sedan längre tid bestått; de soldaten erbjud¬
na förmånerna hafva derunder blifvit vida större, behand¬
lingen vida mildare än förr; derigenom äro lederna vord¬
na mera sofrade från oduglingar och vanartingar, och dere¬
mot mera fyllda med godt och ordentligt folk ; och jag kän¬
ner corpser, som äro nästan uteslutande sammansatta af så¬
dant. Säkert skulle det vara ännu bättre, blott de tvänne
orden, ’’capitulation och prygel”, kunde helt och hållet stry¬
kas bort ur den Svenska militär-nomenclaturen; ty det luder
smutsfläckar fast, sedan gammalt, vid båda dessa ord. Det
ärsannt,att många fel inom alla dessa corpser, huru de än
må vara sammansatta, dagligen begås, och allt framgent
skall så ske; men att fela är menskligt, och det kan derfö¬
re aldrig förekommas. Felen måste dessutom inom militä¬
ren alltid blifva talrikare; ty der förbuden äro mångfalldi-
gade, blifva öfverträdelserna det naturligtvis också. Alt
hvar som helst, och huru de ock visa sig, minska dessa sed¬
nare så mycket som möjligt, blir alltid hvarje lagstiftares
liufvudsyfte; om målet äro alla ense, men om sättet att vin¬
na det, äro tankarna deremot vidt åtskiljda. Sedan fordom
har man länge utgifvit — afskräcka och bestraffa —
vara det enda sättet; sednare liberalare åsigter sätter före¬
komma och förbättra i stället; och jag är glad, att i
detta som i så många andra fall hylla en nyare tids idéer.
Den »4 Mars.
121
Den fattige bondens, handtverkaren eller torparens son
fyller ännu alltid nästan uteslutande den Svenska krigshä¬
rens leder, såsom lian gjorde för 3o år tillbaka. Det är sam¬
ma element; men jag vädjar till hvar och en här närvar,
militär, som redan då var i tjenst, om de icke alla utan
betänkande skola erkänna, att Svenske soldaten nu är vida
lättare att behandla, att lära lyda, att vänja vid ordning,
att inöfva till sina åligganden än då, — och framför¬
allt, att han, till sitt enskildta lif, till sin moralitet, är utom¬
ordentligt mycket förbättrad; åtminstone ar det bestämdt
förhållandet med den varfvare. I afseende på den, har jag
om förr och nu fullkomligt tillförlitliga underrättelser.
Hvarifrån då denna skiljaktighet? Jo, otvifvelaktigt derfö¬
re, att han nu är väl född, väl klädd och vida mildare
handterad, emot hvad han fordom var. Han måste icke
mera söka sitt uppehälle endast på krogar, der sund föda
oftast saknades, men der brännvinets lockande förderfliga
inbjudning aldrig kunde undvikas, aldrig emotstås; han stry¬
ker nu icke mera halfnaken utåt vägarna, att tigga sig fram
till permissions-orten; han hänges ej mera uppå pålar att spöas,
nödgas ej mera springa fram emellan utställda leder af egna
kamrater, att af dessa barbariskt hudflängas. För mig är
det fasansvärdt att tänka mig, att denna teckning af hvad
som varit verkligen är sann; och jag är innerligen glad,
alt hvad som nu är icke med så mörka färger skall kun¬
na afmålas', om ock ännu mången svart skugga derifrån be-
höfde borttagas. Dock äfven detta ohyggliga gamla hade
sina försvarare; månge då herrskande exercis- och tjenste-
pedanter trodde ingen excercis möjlig, utan att profossen
skulle vara tillstädes med spöknipporna, — ingen disciplin,
utan att gatloppens undergörande kraft skulle vidmakthålla
den; påstodo dessutom, att det gjorde soldaten godt att sväl¬
ta, han skulle derigenom bättre uthärda krigets strapatser;
och att, om han som en trashank stundom vandrade utåt
landsbygden, så kom han ju en annan gång så mycket gran¬
nare dit, då han som värfvare skulle söka locka de enfall-
dige, som kunde låta narra sig af fåfänglig! prål. Allt det¬
ta är nu förändradt; men den spådda faran har icke visat
sig, utan tvertom i stället allt godt deraf härflutit. Sven¬
ska värfvade armeen är vorden bättre, icke sämre. Och
det är ju naturligt, att sedan bra, ordentlige, dugtige kar¬
lar kunde vilja frivilligt anmäla sig, blef möjlighet att af¬
visa alla dåliga, opålitliga, odugliga. Månne icke samma
lyckliga resultat skulle visa sig, om vi gingo ännu ett steg
längre och nu alldeles afskalfade prygel, så väl som år 1812
spö och gatlopp; månne icke de som i dag ifra för det förra
straffets fortfarande, nödvändiga bibehållande, skulle blifva
lika olycklige profeter, sorn de, som fordomdags af alla kraf¬
ter talade emot de sednares utstrykande ur våra krigslagar?
Jo visserligen skall det så gå; och 3o år härefter skall kan-
323
Den 14 Mars.
ske någon med samma afsky och förakt på detta rum tala
om det fordna prygelstraffet, som jag 1 dag talat om spö
och gatlopp. För alt så ännu lättare vinna det resultat vi
åsyfta, — god ordning och disciplin inom vår annee, — låtom oss
äfven vidare fortgå, på en annan bana, men allt i samma
riktning och ledande till samma mål, sorn vi för kort lid
sedan börjat beträda. Låtom oss nemi. fortsätta att åt våra
soldater söka gifva den största möjliga, icke allenast fysiska,
utan och intellectuella utveckling. I stället för att inom
våra garnisoner hittills blott laster och oseder lärdes, må
hädanefter der endast kunskaper och duglighet förvärfvas.
Hellre än att låta använda de fria dagarnas lediga stunder
till lättja, dagdrifveri oeh oftast fruktlöst spejande efter en
ringa arbetsförtjenst, som straxt derefter skulle på liderlig¬
hetens tillhåll förstöras, må de i stället begagnas, några, att,
genom ständigt förnyade kroppsöfningar, göra den till upp¬
fostran emottagne ynglingen härdad, stark och smidig; andra
deremot a11, under oaflåtliga bemödanden till (örståndets,
minnets och den moraliskt-religiösa känslans utbildande, reda
hans begrepp, rikta hans vetande, stadga hans karakter. Må
vi. Svenske officerare, så för stå den vackra rol ' i hafva att spela,
och vårt förut sköna kall skall blifva ännu afundsvärdare;
vi skola då blifva den Svenska ungdomens ledare, i fred till
de framgångar, som aldrig trytande arbetslust, väl ordnad,
rätt använd, ihärdig kraft aldrig underlåta att skänka; i
krig till dem, som blott köpas med de ädlaste ansträngnin¬
gar, den mest oegennnyttiga, blinda sjelfuppoffring af den
härdade, starke mannen. Ja, låtom oss blifva vårt folks lä¬
rare till allt godt, nyttigt och vackert; och vi skola få ful¬
ler nog af dem, som icke behöfva prvglas, för att väl upp¬
fylla sina skyldigheter! Den slafvisk» lydnaden, den går
kanske förlorad, den till ytterlighet drifna pedantiska punkt¬
ligheten kanske också; men livad dermed sker för skada,
vet jag icke, ty den förra står möjligen stundom lugn midt
i hetaste elden, — men ej kastar den sig glad med enthusi-
asmen, lågande hänförelse hvarje fara till möte, — och den
sednare lossar kanske sin generalsalfva just i rätta första
hundradelen af secunden, men ej skjuter lian i pricken
på 600 stegs afstånd. Ordnad, samlad mäste den lefvande
kraften vara, men ej gjord blott till död machin, och minst
af allt går det an att qväfva den fria andens friska lifsflägt
i den krigshär, sorn uteslutande egnas åt eget lands försvar;
ty der mäste patriotismens heliga låga brinnå så skär och
ren inom hvarje bröst, att hvarenda krigare offrar hela sin
varelse, alla sina tankar, ord och gerningar för den gemen¬
samma goda saken; och då mäste lian också kunna någon
gång få hafva en egen tanke, säga ett fritt ord och göra en
tapper gerning utom på commando. — Soldater, så in¬
om garnisonen 'behandlade som bär ofvan af mig önskadt
blifvit, skola nästan alla lemna den förbättrade, insen för¬
Den 14 Mars.
223
samråd, och enär de, blifne mera kunnige, duglige, driftige,
återgå till sina fordna yrken, skola de haft gagn, ej skada
af sin korta frånvaro derifrån. Jag säger korta frånvaro,
ty lång får denna visserligen ej hafva varit för flertalet utaf
dem åtminstone; det vöre Idoli att onödigt skapa en mängd
af tärande medlemmar i samhället, och det skulle i ingen
mån lända sjelfva krigshären till någon fördel. Ty hvad denna
behöfver, är, utom ett utmärkt dugligt och kunnigt befäl,
blott en tillräcklig stam; och föga talrik kan denna vara,
blott den är fullkomligt säker både till moralitet, lill disci¬
plin och till krigsbildning. Men sådan kärna ar också ound¬
gänglig; att förskaffa sig och bibehålla den må ingen kost¬
nad skys, ty alla de månge nykomne unge oerfarne behöf¬
va dessa eliter, dessa veteraner att samla sig omkring.
De behöfva dem till föresyn och efterdöme, till taflan och
uppmuntran. Desse stamsoldater, desse monitorer i krigets
och fredens sammansatta elementar-vexelnndei visnings-skola,
de böra vara väl betalde, till egen belöning för förvärfvad
duglighet och pålitlighet, samt för att hos kamrater och
främmande stå i bättre heder och högre anseende. Fram¬
förallt bör deras ålderdom vara skyddad för behofven, att,
när åren trycka, lederna styfna och viljan slappas, och den
dittills så raske duglige krigsmannen ej mera kan tjena sin
kung och sitt land, han derföre ej må blifva utstött och för¬
aktad, ej afspisad med den lumpna spotlstyfvern af endast
ett par knappa skillingar om dagen, tvungen att i uselhet
och i nöd tigga sig sitt bröd. För att kunna mer sporra
soldaten att väl uppfylla sin pligt, förutsätter jag att, då
man i alla andra hänseenden, enligt af mig utkastade ideer,
så väl bemöter honom, man då ej heller förglömmer hvilken
mäktig driffjäder äran är, icke allenast till stora gerningar
och tappra bedrifter på krigets blodiga fält, utan och tillden
blygsammare täflan om kunskaper och duglighet inom det
fredliga garnisonshemmet, och att de hederstecken, som äro,
när rättvist förvärfvade, en vacker symbol af den vunna ä-
ran, komma att ofta smycka den ringare lydandes bröst, så
väl som elen högre befallandes. Jag resumerar nu mina.yt-
trade åsigter: höj soldalen öfver de materiella behofven;
lär honom älska snygghet och ordning, ja till och med pryd¬
lighet; vänj honom vid oafbruten sysselsättning under stän¬
diga öfningar; gif styrka och ledighet åt hans kropp, od¬
lande hans själsförmögenheter; väck hans kunskapsbegär, då
han visar sig pålitlig, duglig och utmärkt i alla sina förhål¬
landen och åligganden; belöna honom derföre med högre
maleriglla förmåner, så väl som med utmärkelser och distinc-
tionstecken; samt framförallt, försäkra hans ålderdom för
nöd och fattigdom: och jag svarar för, att så mycket skall
vara gjordt för att förekomma fel och öfveiträdelser inom
militär-ståndet, att prygelstraffet sannerligen ej skall behöf-
vas, för att afskräcka ifrån att begå dem.
Den 4 Ma rs.
Alla öfverträdelser kunna dock ej förekommas. Straff
måste derföre finnas, de mäste inom militären vara stränga,
i afseende på allt, som rör krigslydnaden; men för alla an¬
dra fäll vet jag ej, hvarföre de behöfva vara det mera för
soldaten än för andra menniskor, oaktadt visserligen en hel
mängd saker för de förra äro och också alltid böra vara
förbudna, som för de sednare äro tillåtna. Men det gör
blott hela krigslagstiftningen sträng, icke de särskilda lagar¬
na derinom. Men det är oeftergiflig!, att straffet följer för¬
brytelsen genast i spåren; deraf den extra judiciella bestraff¬
ningen, som dessutom är oundviklig att stärka lydnadens
band, och derföre borde tillhöra hvarje befälhafvare, fastän
på modifieradt sätt tillämpad för olika grad. Men då det
är nödigt att gifva åt godtycket så mycken makt, så myc¬
ket bestämdare böra gränserna vara uppdragna, inom hvil¬
ka det får röra sig. Och som hedern är själen inom mili-
tär-ståndet, så bör hvarje angrepp på den, äfvensom af be¬
fallande emot lydande begånget, vara en den största förbry¬
telse. Men detta erkännes aldrig fullt, så länge den förre
har makt att så bestraffa den sednare, att dennes raen-
niskovärde derigenom ncdsättes; att som ett djur blifva
behandlad, mäste alltid så anses, — således äfven af detta
följer, att prygelstraffet måste försvinna. Det kan dess¬
utom aldrig finnas inom en lagstiftning, der hedern skall
vara lifselementet. Den ena förjagar det andra, och tvert-
om; det är ovillkorligt. Skall derföre något kroppsstraff in¬
om en aimee behöfvns för någon viss del af denna, så bör
denna del helt och hållet frånskiljas och utgöra en corps
för sig sjelf; annars smittar den det öfriga. Jag förenar
mig i allo med motionären, önskande att prygelstraffet helt
och hållet och med det snaraste inom Svenska armeen måtte
afskaffas.
Hr Mannerskants fortfor derefter muntligen:
Slutligen får jag tillägga, alt jag icke uppgifvit något
sätt, hvarpå bestraffningen inom armeen skulle ske, derest
prygelstraffet blefve afskalfadt; emedan jag trott, att, sedan
man blott väl afgjort principen, huruvida sådant straff skall
finnas eller ej, man nog skall finna utväg för ett annat be¬
straffningssätt, i det afskaffade prygelstraffets ställe.
Hr Gripenstedt, Joli. Aug.: Med samma skäl som
den siste värde talaren, anhåller äfven jag om Ståndets öf¬
verseende, då jag nu uppträder för att yttra mig i detta
ämne. Förevar, fråga ang:de prygelstraffets afskaffande de¬
lar lika öde med de flesta andra, deruti alt mycket kan sä¬
gas både för och emot densamma. Att framdraga alla dessa
argumenler, öfverlemnar jag åt andra med större förmåga;
och då ett omdöme utan motiver också synes mig utan
värde, så vill jag för min del endast uppehålla mig vid några
enskilda satser, hvilka såsom bevisning blifvit använda i nio¬
tio-
Den 14 Mars.
225
linnen. Det lifter nemi. deruti., att ”om det är en sanning
”alt inga s t ra fl' äro så ändamålsenliga att använda för mili-
”tär-ståndets medlemmar, som ambitions-slraffen; så måste
”också prygelstraffet utur krigslagarna helt och hållet bort¬
jagas.” Häruti finnér jag en logisk oriktighet vara begån¬
gen; då premissen nemi. ganska väl kan äga rum, utan att
conclusionen deraf följer som en nödvändighet. Jag medgifver,
att prygelstraffet är skamligt: men får jag dock erinra, att
då skam och heder blott innebära det negativa eller positiva
uttrycket af samma begrepp; så följer deraf, att slräfvandet
efter något hedrande, och att undvika det skymfliga, leder
till samma resultat, likasom det utgår från samma arnbi-
tionskänsla. På det likväl en ännu större säkerhet skulle
finnas mot missbruk af detta straff, anser jag, att en särskild
dass borde bildas, dit hvar och en, enligt bestämda stadgar,
måste först nedflyttas, innan detsamma kunde honom ådöm-
mas. För bättre naturer vore säkert fruktan för denna de¬
gradering ganska verksam, och för den oförbätterliga torde
också prygelstraffet vara nödigt att äga qvar som ultima
ra tio.
Hvad åter angår motionärens förmodan, att prygelstraf¬
fet lill någon betydlig del skulle vara orsaken till correct.-
inrältningarnas befolkning, så tror jag, att den till större
delen är oriktig. De fleste af dem, som tillhört krigsslån-
det och komma på correctionshus, äro utan tvifvel sådane,
som rymt från värfvade regtten. Så länge sådana finnas, skola
äfven rymningar derifrån äga rum, och den förrymde, som
saknar laga försvar och näringsfång, måste naturligtvis ofta
tillgripa sådana utvägar till sin bergning, hvilka omsider
bringa honom på correct.-inrättningen.
Beträffande den frågan, huruvida beväringsmanskapet i
förev. fall skulle vara att betrakta annorlunda än den öfriga
armeen, så är den till en del af juridisk beskaffenhet, uti
hvars bedömmande jag derföre icke vill ingå. Dock bör
jag yttra den öfvertygelse, att det från militärisk synpunkt
svårligen låter sig göra att iakttaga någon skilnad emellan
beväringen och den egentliga soldaten, i anseende till dea
enhet, som bör äga rum för bibehållande af disciplin.
Den siste värde talaren har framställt åtskilliga vackra
åsigter, huru man genom en mildare behandling skulle kom¬
ma till samma resultater, hvartill hittills strängare åtgärder
ansetts nödiga. För min del kan jag icke fullt gilla dessa
optimistiska åsigter, utan tror, att så länge menniskonaturen
icke kan frigöra sig från de svagheter, som äga sitt frö i
sjelfva dess väsende, dessa fromma önskningar äfven afse ett
mål, som man visserligen bör söka närma sig, fastän jag icke
vågar hoppas, att det någonsin upphinnes. Likaledes vågar
jag tro, alt den inom krigs-ståndet oundgängligen nödvän¬
diga disciplinen skulle på ett högst menligt och äfventyrligt
4 il- 29
226
Dea 14 Mais.
sätt förslappas, om de band på soldatens frihet i tjensten,
hvarigenom krigstukten så väsentligen upprätthålles, blefvo
lossade så, som den varde talaren menar. Det later väl,
men en gang inne på den banan, är sjelfsvåldet nära, och
man vet ej hvar det stannar. Detta är likväl ej så att för¬
stå, som skulle äfven jag icke önska, att krigslydnaden be¬
varades med så milda medel som möjligen sig göra later, i
hvilket hänseende befälets omdöme torde utgöra den bästa
vägledaren, för att lämpa efter omständigheterna.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron: Då jag
afgaf denna motion, fruktade jag, att den skulle röna
enhälligt motstånd af dc R. o. Ad:s ledamöter, som tillhöra
militär-ständet. Det var derföre en tillfredsställelse för mig
att erfara, det inånga gillade syftningen deraf, samt att till
och med flere af garnisons-ollicerarne förklarat, det pry¬
gelstraffet ganska väl kunde undvaras, utan att någon men¬
lig följd för disciplinen derigenom skulle förorsakas.
1812, då fråga uppstod om afskaffande af det nmensk-
liga gatulopps-straffet, lära många svårigheter deremot blif¬
vit gjorda af äldre officerare. Vår nuvar. Konungs vishet
och ömmande känslor för mensklighet hafva dock besegrat
alla betänkligheter i detta afseende. Då gick det likväl ej
an att helt och hållet borttaga allt kroppsstraff för soldaten.
Armeen rekryterades den tiden med nationens afskum. Nu
deremot är förhållandet annorlunda.
Jag skall nu korteligen besvara några af de anmärk¬
ningar, som mot motionen blifvit framställda.
TJti det anförande, som först upplästes, men hvars sam¬
manhang jag vid uppläsningen ej fullständigt fattade, har
blifvit sagdt, att den värfvade soldaten borde njuta delta¬
gande. Delta är just ett af de motiver, som ligga till grund
för mitt förslag till prygelstraffets afskaffande; men huru
detta straffs bibehållande skall kunna utvisa något deltagan¬
de för soldaten, synes ej vara lätt att inse.
Frih. von Schwerin vill, att prygelstraffel skall bibe¬
hållas såsom ett skrämspöke för den värfvade armeen. Så¬
som sådant må det för mig gerna qvarstå; men jag har
allt hittills gjort mig den föreställning om Svenska soldaten,
att han icke är spökrädd.
Beträffande Ilr Gripenstedts anmärkning 0111 bristande
sammanhang emellan premisser och conclusion uti den af
honom citerade strofen af min motion; så får jag endast an¬
moda Hr Gripenstedt att läsa meningen till punkt, då jag
är öfvertygad att han skall tagas ur sin förvillelse. — Är
det åter Hr Gripenstedts mening att påstå prygelstraffet
vara ett ambitionsstrafl', så medger jag, att den af honom
omnämnda slutföljden icke är riktig.
Frih. Hjertås uppgift, det Ständerne skulle hafva utan
Den 14 BI a r s.
något förbehåll öfverlemnat åt K. M. att ställa bevärings¬
manskapet under krigslagarna, är ett misstag. R. St:s und.
skrifvelse härom till K. M. af den 3 Juli 1812 lyder
sålunda: ”Ytterligare anhålla R. St. i nild., det täcktes
”E. K. M. genom bestämd lag föreskrifva, att bevärings-
”manskapet ej i och för fel i tjensten, eller utan före-
’’gången laglig dom, må kunna bestraffas med nesliga eller
”kroppsstraff af hvad beskaffenhet söm helst, och ej under-
”kastas andra mititäriska bestraffningar, än arrest, cassation
”och dödsstraff.”
Frih. Raab, Adam Christian: Äfven jag skulle in¬
genting högre önska, än att prygelstraffet kunde afskaffas;
men jag fruktar, att soldaten ännu icke upphunnit den bild¬
ningsgrad, att på honom endast behöfver användas såda¬
na bestraffningssätt, som angripa hans hederskänsla. Jag
tjenar vid ett indelt regemente och hemtar min erfarenhet
derifrån. Indelte soldaten ligger, kringspridd på en storyta.
Det är svårt att spionera hans förhållande i allmänhet. Skulle
soldaten förgå sig, vore det ännu svårare att corrigera ho¬
nom med arrest, dertill local är ganska besvärlig att på landet
anskaffa; hvartill kommer kostnaden och omaket för de sol¬
dater, som commenderas till bevakning. Bian påstår, att
prygelstraffet helt och hållet utplånar ambitionen hos sol¬
daten. Det tror jag icke. Jag har sett corporaler njuta af
allmän aktning, så väl vid reg:tet, som på roten, ehuru de i
yngre åren blifvit straffade med prygel. Så förhåller sig
med armeen i allmänhet, i dess närv. skick. Detta oansedt
hyser jag den förhoppning, att vi skola hinna derhän att
prygel må försvinna. — Hvad angår beväringen, så har det
visat sig, att på Gottland, hvarest kroppsstraff icke blifvit
användt på beväringen, sådant icke medfört menliga följder.
Just.-ombudsmannen har också nu föreslagit, att, i lik¬
het med livad som ägt rum på Gottland, allt kroppsstraff
borde afskaffas för beväringsmanskapet. Detta anser jag va¬
ra högst nödigt, emedan det är afskräckande för den bättre
classen att sätta sina söner i beväringens leder, så länge de
riskera att der blifva med prygel afstraffade. Låtom oss
börja med denna ändring. Snart skola vi måhända kunna
taga steget fullt ut, och bortskaffa kroppsstraffet för hela
armeen.
Hr Gripenstedt: Motionären har behagat påbörda
mig en åsigt, hvartill mitt yttrande icke gifvit anledning;
den nemi., att mitt klander, i afseende på den öfverensstäm¬
melse som jag trodde mig sakna emellan premiss och con-
clusion uti den af mig citerade strofen af hans motion, skulle
innebära den tanken, att prygelstraffet vore ett ambitions-
straff. Orri han lemnat någon uppmärksamhet åt detta yt¬
trande, borde lian funnit, alt jag tvertom uttryckligen be¬
nämnt detsamma för skamligt, och jag har blott sagt, att
S28
Den 14 Mars.
begreppen stam och heder förutsätta hvarandra, och att
undvikandet af det skamliga och eftersträfvandet af det he¬
drande båda äro ambitionsfrågor. Ett praktiskt exempel
torde upplysa detta och måhända öfvertyga den välda ta¬
laren. Att söka inkomst och att undvika utgifter måtte väl
obestridligen hafva sin gemensamma grund i hushållning och
leda till samma resultat, eller cassans bestånd.
Gr. florn, Glaes Fredr.: Jag var tjenstgörande mili¬
tär 1812, och påminner mig ganska väl, när de hårda krigs-
lagarne förändrades; jag påminner mig äfven den glädje jag,
jemte mina kamrater, erfor vid denna öfvergång till ett mil¬
dare och med inenniskans värde mera öfverensstämmande
behandlingssätt; men jag påminner mig också, att det val¬
en tid, då Svenska armeen stod mera under vapen, då sol¬
daten följaktligen var mera krigsvan och van vid disciplin,
då en mera rent militäiisk behandling med truppen var möj¬
lig, och -ambitions-slraffen med mera framgång kunde an¬
vändas. Likväl delade jag med många den öfvertygelse, att
det varit olämpligt att helt oell hållet borttaga stryk-straf-
fet ; ty äfven då befanns det af behofvet pä kalladt, dock
mest såsom en varnande skräck. Helt annat är förhållan¬
det nu. Jag vågar påstå, icke såsom militär, men med den
kännedom jag äger genom beröring med militära personer,
att armeen icke kan, i afseende på krigstukt, disciplin och
öfriga militära förhållanden, förliknas med hvad den då var.
Den långa freden har verkat ofördelaktigt på den s. k. in¬
delta ammen, hvilken jag äfven vill kalla värfvad, men värf¬
vad på lifstid; inseende, lika med en talare, att det vore
högst önskansvärd!, om förhållandet kunde blifva sådant,
att ingen värfvad aimee mera funnes, och alt Sveriges strids¬
kraft endast utgjordes af den s. k. beväringen under ett väl
organise!adt befäl med minsta möjliga cadie. Men då nu
förhållandet icke är sådant, utan vi fästa synnerlig vigt vid
den stående värfvade arméen, nödgas vi äfven mera prak¬
tiskt se saken, sådan sorn den är, och icke helt och hållet
från de theoretiska ljuspunkter, ur hvilka en talare trott
detta ämne numera kunna betraktas. Jag anser det vara svårt
att bevara disciplinen inom den på lifstid värfvade armeen, med
afseende dels på den gemenskap de uti landet kringspridda
soldaterna äga med dem, som icke stå under krigslagarna,
och dels derpå, att soldaten saknar krigsvana. Att olika
krigslagar skulle gälla för beväringen oell den stående ar¬
méen, finner jag icke olämpligt, emedan arméen och bevä¬
ringen bestå af så olika elementer; men jag motser en icke
aflägsen framtid, då denna skiljaktighet skall försvinna. Jag
har nu här hört officerare af värfvade arméen vara af oli¬
ka tankar i delta hänseende, förmodligen derföre, att de
olika corpserna äro värfvade utur classer af skiljaktigt folk¬
lynne. Inom garnisons-reg:ten tror jag, alt strykslraffet sna¬
rast kunde försvinna: men för den öfriga värfvade elier indelta
Den i \ Mar s.
aag
armeen, som cnntonerar nummer för nummer på landet,
fruktar jag för, att disciplinens vidmakthållande fordrar
strykstraffets bibehållande, jemväl såsom en varning för den
utan ståndig tillsyn varande soldaten, att icke förolämpa
andia medhorgare-classer; ty man har funnit att en sådan
ton gerna inrotar sig bland gemene man, som rättvisan ett
öfversittare-lvnne hos soldatesken.
Hr af Dalström, Gustaf Jacob: Ehuru jag anmäl¬
de rriig att tala genast då detta ämne framställdes, har jag
dock icke fått ordet, förrän nu, emedan min anhållan
om ordet förmodligen undgått Hr Frih. o. Landtnäs upp¬
märksamhet. Jag är således förekommen af flera andra ta¬
lare uti hvad jag ville anföra mot förevar, motion. Vid
detta, likasom vid det tillfälle, då motionen väcktes, får
jag tillkännagifva, att jag önskar, lika varmt som motionä¬
ren, att prygelstraffet kunde afskaffäs; men annat är att
önska och annat att hoppas, att en önskan må gå i fullbor¬
dan. Jag tror ej, att vi stå på den punkt för det närvar.,
att det kan helt och hållet borttagas. I afseende på motio¬
närens beräkning rör:de correctionshusens befolkning från ar¬
meen, skulle jag önska, att han gjort skilnad emellan värfva-
de trupper och indelta armeen. Antalet af correetionister,
hvilka tillhört indelta armeen, torde icke vara särdeles be¬
tydligt. Hvad åter det angår, att prygelstraffet skulle vara
orsaken dertill, att soldater omsider blifvit insatte på cor-
rectionshus, så torde det icke vara obekant för en hvar,
som är militär, att prygelslraffet är till största delen aflagdt;
i följd hvaraf, och derest samma orsak har samma verkan,
motionären torde hafva visat motsatsen af hvad han velat
visa, då han förmodat, att prygelstraffet skulle liaft den
uppgifna effecten. För öfrigt anser jag denna fråga icke
tillhöra Ständernes åtgärd annorlunda, än såsom ett önsk-
ningsmål, enligt stadgandet i 33 §:n Riksd.Ordn. Hvad
åter det angår, att olika bestraffningssätt skulle äga ruin
för beväringen och den öfriga armeen, så anser jag någon
skilnad i detta afseende icke böra göras, så länge legning
äger rum, och den legde beväringskarlen skall stå i samma
led med dem af den egentliga armeen.
Hr Cederschjöld: Gr. Horn anser prygelstraffet bö¬
ra bibehållas för den indelta armeen, hufvudsakligast för
att skydda civile personer från förolämpningar af de å lan¬
det fördelta soldaterna. För min del skulle jag tro, alt ci¬
vile personer icke kunna äga skäl att fordra större skydd
mot förolämpning af soldaten, än det allmänna lagen lem-
nar i afseende på andra samhälls-classer.
Hr af Dalström har i dag förklarat, att prygelstraffet
icke ens kan undvaras för beväringsmanskapet, så länge den
legde beväringskarlen slår i samma led med det öfriga man¬
skapet. Detta Hr af Dalströms förklarande synes stå i nå»
Dea 14 Mars.
gon strid med livad lian vid ett föregående tillfälle uti det¬
ta ämne tillkännagifvit, eller att lian aldrig 1 a t i t utdela pry¬
gel åt någon beväringskarl vid det reg:te, för hvilket Hr af
Dalström är chef. Härigenom synes mig nemi., att Hr af
Dalström gifvit det högsta bevis på möjligheten att undvara
detta straff.
Hr Lefre'n, Joh. Pehr: Med de flesta åsyftade för¬
bättringar förhåller det sig så, att man går längre i theorien,
än sorn är praktiskt möjligt. Det hindrar likväl icke, att
grundsatsen kan vara riktig och motiven ädla. Den fråga,
som nu utgör föremål för vår öfverläggning, är vigtigare,
än mången torde föreställa sig. Den bör behandlas hvarken
efter känslornas fordringar allena, ej heller kallt och kän¬
slolöst. Jag tror, att under de förhållanden, hvaruti vi
befinna oss, det vore önskligt, 0111 vi, ju förr desto hellre,
kunde afskaffa dessa slags kroppsstraff, som jag likväl icke
finner så vanhedrande, som man nödgas påstå, då man skil¬
drar den vackra taflan om krigSmannens känsla för heder
och ära. Mången soldat, sorn i början äf sin tjenstetid un¬
dergått prygelstraffet, har under fortgången af sin bana för-
värfvat sig aktning af både befäl och kamrater. Sådana
exempel äro icke sällsynta. Soldaten anser sig, genom detta
bestraffningssätt, stå under ett slags fadersvälde af befälet;
månne det icke vore oförsigtigt, att rubba ett sådant för¬
hållande dem emellan, och den åsigt, soldaten äger otn sin
ställning till sina förmän? Jag tror, att öfvergången från
prygelstraffets användande till detsammas afskaffande, skul¬
le lämpligast kunna bestå deruti, att soldaten icke skulle få
afstraffas med prygel, förrän han, efter genomgåendet af
vissa varningsgrader, blifvit nedflyttad uti en bestämd class,
der prygel finge användas, och från hvilken han åter, efter
ådagalagdt förbättradt uppförande, under någon fastställd tid,
kunde uppflyttas till en class, uti hvilken han vore fri från
detta straff, intilldess han åter gjort sig skyldig till sådana
förseelser, som vållat hans nedflyttning till den förra classen.
Ett sådant förfarande skulle innefatta en öfvergång till det
mål man önskar uppnå, och tillika verka förmånligt på sol¬
datens hederskänsla, samt afhålla honom från alt begå så¬
dana felaktigheter, hvaraf följden blefve nedflyttning i ca-
thegori med dem, hvilka voro underkastade prygelstraff.
Detta är icke någon pur theorb Förhållandet äger rum i
smått uti vårt kära fädernesland och i stort inom Preussen.
Vi äga en skola, kallad allmänna elementar-skolan, för hvil¬
ken jag i 11 år varit directeur, och der en sådan classifica-
tion blifvit införd, som håller eleverna uti en ständig .fruk¬
tan att nedflyttas uti en sämre class. I Preussen har man
länge följt samma systeme. Jag bör tillika upplysa, att
den comité', som har sig anförtrodt krigsartiklarnes om¬
arbetning, liar fått emottaga af en högt uppsatt person en
Den 14 Mars.
a3i
promemoria, deruti denna princip lägges på hjertat; och jag
är öfvertygad om, att comiteen icke skall underlåta att be¬
grunda densamma. Jag anhåller alt LagUtsk. läcktes taga
dessa omständigheter i öfvervägande och jemväl ihåg¬
komma, alt all brusque öfvergång haft det felet, att
man nödgats gå tillhaka. Jag önskar, att man måtte gå
fram -steg för steg på eultuiens bana, att man matte hära
sig praktiskt åt, och tillse, att hvad man beslutar äfven är
användbart.
Hvad särskildt beväringen angår, så tior jag, att den
kan stå under samma lagar, som den öfriga armeen, och
dela ljuft och ledt med den; och hvad den af Gr. Horn
framställda grundsatsen beträffar, att indelta armeens för¬
svinnande vore en lycka för fäderneslandet, så får jag för¬
klara att, enligt miu öfvertygelse, skulle sådant medföra en
stor pecuniär olägenhet, emedan beväringen då måste stäl¬
las på så stor fot, alt dess exercis blefve kostsammare än
armeens underhåll. Bevärings-classerna mäste blifva åtmin¬
stone fyra gånger större, och skulle i allt fall endast utgöra
rekryter, som finge sältas in i gamla stammen. Med en så¬
dan styrka skulle föga kunna uträttas mot Rikets fiender.
Låter man intaga sig af den åsigt, att hvad som finnes all¬
tid är dåligt, och hvad man hoppas kunna införa är för¬
träffligt; så blottställer man fäderneslandets ära vid första
tillfälle af ett krig. Låtom oss hushålla med hvad vi kunna;
men låtoni oss ej hushålla med hvad som erfordras till fäder¬
neslandets försvar i de nödvändiga punkterna, ty det är att
misshushålla med fäderneslandets säkerhet. Jag känner
mig djupt fattad vid minnet af händelser uti en fö¬
regången, icke så aflägsen, tid. Den som är född uti
en provins, sorn gick förlorad, derföre att man hushål¬
lade med styfvert), den känner varmt närvar, tids be¬
räkningar, och den kan icke underlåta att uttrycka sig lif¬
ligt, då lian tänker på resten af fäderneslandet i fara, helst
då han talar inför ett Riddarhus, som vet hvad ridders-
utanna-ära fordrar.
Hr af Dalström: Jag tycker mig finna, alt motionä¬
ren, så väl uti motionen, som uti fsitt muntliga anförande,
fästat sig vid vissa missbruk, som kunnat hafva ägt rum;
men som jag aldrig vill göra missbruk till regel, så önskar
jag ej heller, att sådana föreskrifter mätte anses nödiga alt
vidtaga, hvilka sätta den laglydige och rättänkande befäl-
bafvaren ur stånd att verka efter hvad som han förut fun¬
nit med samvete och rättskänsla öfverenstämmande. Hvad
det beträffar, att jag icke skulle varit conseqvent, derföre
att jag, då motionen väcktes, tillkännagaf, att vid det reg:te,
sorn jag tillhör, prygel-bestraffning icke äger rum; så vid¬
håller jag denna sats och påstår, att förhållandet är sådant,
utan att jag gifvit anleda, till den förmodan, att jag nu yt¬
a3a
Den 14 Mars.
trat motsatsen, enär jag blott sagt, att så lunge legning
existerar moni beväringen, och personer med mindre godt
uppförande kunna sättas in i armeens leder, finner jag nö¬
digt, alt bela armeen hålles under samma krigslagar.
Frih. Raab: I anledning af Hr Cederschjölds till mig
ställda fråga, får jag blott förklaia, att jag anser detta ruin
icke vara stället att afgifva en militärisk rapport; dock får
jag underrätta derom, att de soldater, som undergått var-
ningsgrader, äro de, som oftast behöfva straffas. Jag vän¬
der inig egentligen lill Hr af Dalström, för att besva¬
ra hans sats, att det ej skulle gå an att taga bort pry¬
gelstraffet för beväringen, men behålla detsamma för arme¬
en. Jag är i detta hänseende af lika tanke med Gr. Horn,
som ansett det ifrågavar. bestraffningssättet svårare att af¬
skaffa för indelta armeen, der soldaterne äro spridde på 10-
tarna, än för den värfvade truppen, som är under befälets
tillsyn, och som lättare kan bestraffas med arrester i en gar¬
nison , der local dertill finnes att tillgå. Delta sednare gäl¬
ler äfven om beväringen, då den är commenderad tillmöte.
Under de många möten, jag varit commenderad på bevä-
rings-exercis, kan jag icke erinra mig att prygelstraffet mer
än i å 3 gånger kommit i fråga, och de som dermed blifvit
afstralfade, hafva varit legde karlar. På marscher får det
icke användas. När man kommer till mötet, är man alltid
i tillfälle att använda arrest mot dera som förgått sig under
marschen. Jag har förklarat, att jag anser prygelstraffets
bibehållande böra ske på ett sätt, som innebär en öfvergång
till detsammas afskaffande; i hvilket hänseende jag förenar
mig uti hvad Hr Lefrén föreslagit.
Hr Manner skants: Jag har begärt ordet, endast för
att söka aftvå den beskyllning, att jag velat yrka något,
som till sin ide'e vore riktigt, men som icke skulle kunna ut¬
föras. Jag har noga betänkt allt hvad sora till uförandet
hörer, och jag är färdig att enskildt meddela en hvar, som
det kan intressera, de tankar, som jag stadgat hos mig; men
det är icke ändamålet med motionen att ingå i detaljerade
förslag, huru ideén skall kunna bringas till verkställighet,
utan endast, att Ständerne måtte förena sig derom, att in¬
gå till K. M. med den underd. önskan, att prygelstraffet
mätte afskaffas. Sedan ideen befunnits riktig, lärer sältet
att verkställa den vara lätt funnet. Men ehuru jag är full¬
komligen öfvertygad om riktigheten af den sats jag yrkar,
påstår jag dock icke, att den brådstörtande skall verkstäl¬
las. Jag tror, att öfvergången kan beredas genom det af
Hr Lefre'n frainstäldta förslag; meri man bör fastställa så¬
som princip, att prygelstraffet måste afskaffas. Har man ej
pä förhand fattat sådant beslut, kommer man aldrig till nå¬
got
Den 14 Mars.
233
got resultat, utan jemkar oupphörligen, och det blir ingen¬
ting utaf.
Frih. Toll, Gustaf Philip: Jag är hufvudsakligen fö¬
rekommen af Hr Lefren, och anhåller att få förena mig uti
det~ förslag hail afgifvit. — Det ämne, som Gr. Horn vid¬
rört, ang:de beväringens tillökning till minskning af arme¬
en, hoppas jag framdeles komma att i sin helhet ventileras,
hvarföre jag nu icke vill yttra mig derom.
II. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Mitt anfö¬
rande i denna fråga kommer att hufvudsakligen grunda sig
på enahanda åsigter med dem, hvilka jag framställde i frå¬
gan om spöstraffets afskatfande. Jag kan icke öfvertyga mig
om annat, än att vi förfara brådstörtande och ingalunda ra-
lionelt, om vi sysselsätta oss med prygelstraffets afskaffande,
så länge våra brottmålslagar ålägga andra medborgare-clas-
ser corporela straff, så lange husagan förblifver legal, så län¬
ge stryk användes i uppfostran och vid de lägre läroverken,
så länge kindpustar försonas med ett par plåtar, så länge
man löser sig från spö med böter och spöas i brist af bö¬
ter; så länge uppfostran, seder och lagstiftning stå på den
punkten, blir irrationelt och öfveriladt att afskaffa de ha¬
stigare och coiporella straffen för den dass, som stånds-
messigt är dristigast, och för det yrke, der säker och skynd¬
sam lydnad är vigtigast. En dag sker visserligen äfven den¬
na reform. Men den skall alstra befälets mångfalldiga be¬
kymmer. Det gifves fel, hvilka icke utrotas medelst lång¬
samma arrest- eller ambitions-straff, nemi. osnyggheten, (ett
stort fel; den osnygge knekten är icke soldat, och arrester
göra honom blott osnyggare,) fylleriet, om hvilket samma
gäller, och näsvisheten, som,. icke skyndsamt qvast, blifver
den insubordination, hvilken leder till afrättsplatsen. Vid
Gardet till häst infördes 1801 det systeme, att — i motsats
tili det, som fridlyser rekryten och sedan slår soldaten —
tvertom aga rekryten, tills han var uppfostrad till soldat
och sedan fridlysa honom för käppen; och till hvad grad
detta lyckades, och hvilka ypperliga karlar sålunda bildades,
det är i garnisonen kunnigt. Till förutnämnda 3:ne cathe-
gorier af straffa11ige, sälla sig i fält de, som söka fourage i
skåpen och misshandla innevånaren på allt sätt. Men en
chef vill ej och kan ej hafva skaror af arrestanler marsche¬
rande med trossen; han måste arquebusera eller blunda: ena
gången flat, för att ej vara grym; andra gången grym för
att ej vara flat. Allt nog, denna form tål att betänkas, in¬
nan den beslutas. Årligen föreslås den i Engelska Parla¬
mentet och postponeras årligen. I Frankrikes amice och flot¬
ta brukas icke kroppsstraff; och ändå tog England sig
bra fram vid Trafalgar och Waterloo.
Hr von Knorring, Carl Ulrik: Förevar, ämne tve-
4 II. 5o
234
Den 14 Mars.
lies vara så debatterddt, att något vidare icke vore att säga
derom. Af min pligtkänsla finner jag mig dock uppmanad
att yttra några ord. Jag förenar mig icke blott med mo¬
tionären, utan äfven med Hr Mannerskants’s vackra och sak¬
rika anförande, hvaruti jag icke finner någonting overkställ¬
bar!. Vi hafva upplefvat en tid, då hela reg:ten pryglades;
vi hafva sett öfvergången till en mildare behandling, så att
det ena compagniet bibehållit prygelstraffet, och det andra
upphört att använda det, hvilket bevisar olika åsigter hos
officerarne om prygelstraffets nödvändighet. Sjelf har jag al¬
drig an vändt detta straff. Jag kunde citera ett exempel,
huruledes vid bevärings-exercis af den ena officeren använ¬
des prygel, men icke af den andra, då likväl vid inspec-
tionen befanns, alt de, på hvilka prygel icke blifvit användt,
ej stodo under de andra, hvarken i exercis eller di-
ciplin. Sådant bevisar, att prygelstraffet icke är behöfligt.
Hvad det angår, att detta straff skulle kunna förekomma
subordinationsbrott, så måtte det kunna finnas andra lika
verksamma, men mindre liumilianta medel, som i stället
kunna begagnas.
En talare har synnerligen vidhållit den principen, att
samma straff bör äga rum för beväringen och den egentli¬
ga armeen. Jag vet icke hvad dag min egen son inträder
uti beväringens leder. Det vore i sanning smärtsamt för mig
att få höra, det han af en ung officers öfverdrifna tjenste¬
nit blifvit straffad med prygel.
Hr Cederschjöld: En värd talare har — om jag hört
rätt — yttrat, att mången soldat, som undergått prygelstraff,
sedermera blifvit en bra underofficerare. Detta måtte vara
ett misstag, eller åtminstone höra sådana befordringar till
de mest sällsynta undantagen. Såsom stöd för motionens
framgång, åberopar jag derföre äfven den omständigheten,
att detta straff beröfvar den straffade hoppet om befordran
samt gör honom håglös och liknöjd. — Örn mitt förslag ej
i sin helhet kan antagas, så förenar jag mig med Hr Lef¬
rén uti det alternativ, som af honom nu blifvit framstäldt.
Härigenom skola vi dock komma målet ett steg närmare.
Utaf Hr af Dalströms yttranden kan man ej annat än
draga den slutsats, att han har den största motvilja för pry¬
gelstraffets användande; men, besynnerligt nog, är likväl
han den, som mest ifrar för detsammas bibehållande.
Hr af Dalström: Jag tänker olika med Frih. Raab i
det hänseende, som skulle andra lagar lämpligen kunna äga
rum för beväringen, än för indelta arméen, för hvilken sed¬
nare han anser prygelstraffet behöfligt, derföre att den lig¬
ger fördelad på en vidsträckt yta. Jag hemställer till hans
eget bedömmande, huru förhållandet skulle blifva, när in¬
delta armeen och beväringen sammankomma på samma mö¬
tesplats och stå i samma led, om den ene straffades med
Den 14 Mars.
prygel och den andre med arrest för enahanda fel. Med
Frill. Raab tänker jag dock lika i det fallet, att Hr Lefréns
förslag är det enda rätta sättet att öfvergå till ett mildare
straff-systeme inom arme'en.
Hvad det angår, som jag hört yttras, att det tillkom¬
mer Ständerna att stifta krigslagar i afseende på bevärings¬
manskapet, så får jag fästa uppmärksamheten derpå, att 33
§:n Riksd.Ordn. säger, att under civil- och criminal-lag,
som Ständerne äga stifta, ändra, förklara eller upphäfva,
höra äfven förstås de delar af krigslagar och författningar,
rörrde krigsväsendet, som äga tillämpning till medborgare
utom krigs-staten, och att 18 §:n uti 1812 års författ¬
ning stadgar, att, så snart beväringen är uppbådad, ställes
den under krigslagarna, hvilket fortfar intill dess densam¬
ma hemförlofvas. Under den tiden måtte väl beväringen
anses tillhöra krigs-staten. Beväringen skulle sjelf finna sig
mycket förnärmad, om den icke ansågs tillhöra krigs-staten
den tiden den exercerar.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm: Här hafva äldre straff¬
systemer blifvit omordade. Men debatten kan ju ej handla
om annat systeme, än det beståndande, och om något annat
kan jag ej hafva tält, således icke hafva förordat den äldre
grymheten. Såsom öfverflödigt bevis derpå må jag anföra
det tjenstgörings-reglemente, hvilket år i8of, då cavalleriet
ännu icke något sådant reglemente ägde , författades för Gar¬
det till häst. Det nedsatte prygelstraffet under hvad det nu
är; och soldatens garantier mot öfverilade, obetänkta och
irrationella bestraffningar sträcktes lika långt som nu, och i
flera afseenden, ännu längre. Hvad det beträffar, att en
corporal blifvit pryglad och degraderad, så får jag nämna,
att han degraderades, icke för det han blifvit pryglad, utan
han både pryglades och degraderades för det han felat. —
Längesedan blef sagdt och antaget, att det icke är straffet,
men felet, som förnedrar. Ingen reform bör få framgå omo¬
gen. Mognaden består deri, att allt dithörande har fram¬
gått eller kan liktidigt framgå. Om kroppsstraffets opinions-
effect på menigheten äro mångas föreställning alldeles orik¬
tig. Det är kroppsliga lidandet, icke ambitionen, som i de
arbetande classerna afses. Romerske soldaterne eröfrade verl-
den, och så grufligt stryk, som mercenarii emottogo af de
med vinrankan utrustade centurionerna, har aldrig i sedna¬
re härar vankats. Härmed vill jag icke säga, att armeer
eröfra verlden, derföre att prygel öfvas, men blott att de
kunna eröfra mycket ändå. Exempla nar rån t.
Gr. L ewenhaupt, Mauritz: Det är så mycket or-
dadt i detta ämne, att jag endast vill öka discussionen med
några få ord. Jag erkänner uppriktigt, att jag tillhör den
tanken, som anser bevärings-manskapet helt och hållet böra
frikallas från prygel; men jag skulle vid ett sådant förhål-
a36
Den 14 Mars,
Jande önska, att ali legning på samma gång kunde försvin¬
na. För resten får jag, i anledn. af ett yttrande af Hr von
Knorring, nemi. att hela compagnier skulle blifvit pryglade,
blott anmärka, att den händelsen måtte hafva inträffat före
1812, emedan det sedermera varit olagligt.
Hr Lefre'n: Motionären har sagt, att jag skulle hafva
yttrat, att en corporal, som undergått prygelstraff, kunnat
avancera till underofficer. Det måtte någon annan hafva
yttrat, ehuru jag ej hört det. Jag har endast påstått, att
en karl kan få prygel och ändå vara estimerad. I öfrigt
hade jag ämnat yttra hvad Gr. Lewenhaupt anfört till svar
å hvad Hr von Knorring omnämnt. Den händelse denne
ledamot omtalat, kan icke betraktas annorlunda, än som ett
fel, och felaktigheter mot lagen skall man ej förblanda med
hvad lagen bjuder. Det är nemi. på regtts-chefens befall¬
ning, efter föregånget majors-förhör, som prygelstraff an¬
vändes.
Hr von Knorring: I anledn. af Gr. Lewenhaupts
anmärkning vid hvad jag sist omnämnde, får jag tillkänna¬
gifva, att jag egentligen syftade på Lif-grenadier-reg:tet un¬
der Jérnfeltz, med hvilket det uppgifna förhållandet ägt rum
äfven efter 1812. — Beträffande åter Hr Lefrens erinran,
så får jag tillkännagifva, det jag endast hade afseende pä de
missbruk, som härleda sig från öfverdrifvet tjenstenit af unga
officerare, hvilkas förfarande med käppslängar under exer¬
cis jag mången gång med förargelse åsett.
H. Ex. Hr Gr, Löwenhjelm: Anförande af en lags
öfverträdande kan ej blifva tjenligt argument emot denna
lagens systeme. Item hafva sednare än 1812 de bestraff¬
ningar Hr Knorring anförer, icke utan lagbrott kunnat äga
rum. Redan i det af mig nämnda reglementet af 1801
var exercis-prygel afskaffadt. Jag upprepar att äfven denna
reform behöfver mogna. Att vi gå deråt, synes af den t i 11 -
ryggalagda vägen. — Kär jag begynte tjena, utdeltes pry¬
gel villkorligen äfven af corporaler. Majorer bestraffade ex-
trajudicialiter minsta fel — såsom en fläck på bantleret —
med 6 par spö att i vaktrummet undergås. Detta upphör¬
de 1784. Ja! ända till 1809 ägde cheferne för Lif-gardet
till häst, och nu var. Kronprinsens Husar-regtte, i stöd af
dessa corpsers särskilda capitulationer, att, utan annan for¬
malitet, än majors-förhör, låta straffa med 28 par spö, 7
hvarf gatulopp, eller 20 dygns vatten och bröd. — Sedan vi
framgått den långa vägen ifrån detta lag-tillstånd till det
närvar., är mera än sannolikt, alt vi framgå den återståen¬
de vägen till afskaffande af allt kroppsstraff. Men, måtte
äfven denna reform mogna till conseqvens med allt kring¬
stående. — Detta är det enda jag åsyftat med milt delta¬
gande i denna debatt, hvilken, i hvad på mig ankommer,
härmed slutas.
Den i4;Mars.
Hr Ribbing, Bengt: Jag kan icke fördölja, att det
upprört mig på det högsta att höra upprepas de ohygglig¬
heter, som för mångå år sedan passerat inom militären. Jag
kom sjelf i tjenst 1808, och kanner ganska väl de missbruk,
som den tiden agde rum genom förföljelse och hårda be¬
straffningar för de minsta förseelser. Men lätom oss dränka
minnet häraf så djupt vi kunna. Jag tillstyrker motionen,
jemte det jag förenar mig med hvad af Hr Mannerskants
blifvit i ämnet anfördt, äfvensom uti Hr Lefrdns åsigt, att
befälet bör anses såsom far för soldaten. Det beror på en
far att uppfostra sina barn utan stryk, men genom egna
föredömen. Låtom oss visa våra soldater, våra barn och
vårt tjenstfolk exemplet af ära, redlighet, stadga och alla
de egenskaper vi önska finna hos dem; och jag svarar för,
att vi ej skola behöfva använda hvarken käpp eller ris.
Gr. Mörner, Joh. A u g.: Om jag, en ovan talare, upp¬
träder efter en redan så långvarig discussion, skall jag dock
ej länge upptaga tiden; jag vill söka att vara fåordig. —
Flere ledamöter hafva här yttrat det påstående, att bevä¬
ringen i allt fall borde fritagas från prygelstraffet, äfven om
detta komme att qvarstå för den öfriga hären. Jag nödgas
bestrida detta, såsom både orättvist och omöjligt. Jag an¬
ser orättvist, att inom samma armee ett straff upphäfves för en
del deraf, men får qvarstå för den öfriga delen. De talare,
som yrkat delta, hafva endast tänkt sig armeen under fred.
Men under krig inträda andra förhållanden; den Svenska
stående hären uigör då den kärna eller stamtrupp, med
hvilken beväringen bör införlifvas. Det blifver då orättvist
att belägga härens eliter med ett nesligare straff, än det öf¬
riga manskapet, och omöjligt att under ett långvarigare krig
skilja stamtrupp och beväring, — de som få pryglas och
icke pryglas — från hvarandra.
En talare har äfven påstått, att prygelstraffet vore så
vanhedrande, att det stängde all möjlighet af förbättring.
Denna sats finner jag vara hvarken bevist eller afgjord. En¬
skildt skall jag för denne talare kunna uppgifva exemplet af
en person, hvilken, efter att såsom corporal hafva blifvit
med prygel afstralfad och degraderad, likväl sedermera tjent
sig upp till underofficer.
Man har här äfven talat om prygelstraffets borttagande,
utan att i dess ställe sätta något slag af surrogat. Mig sy¬
nes det omoget att upphäfva lagbestämmelser, utan alt er¬
sätta dem med andra. Af åtskilliga här framstäldta förslag
måste jag anse det af Hr Lefren gjorda såsom mest lämpligt
och verkställbar!. Detta straff-syste'me, grundadt på den
vanartiges nedflyttande i en corporel straff-class, hvilar på
en mera mensklig och moralisk princip, och har ett kraf¬
tigt stöd uti ambitionens mäktiga driffjäder. Af dessa skäl
instämmer jag uti nämnda förslag, såsom det bäst grun¬
dade.
a38
Dea 14 Mars.
Hr Cederschjöld: Gr. Löwenhjelm har frågat hvad
inan skall göra med den felaktige soldaten i fält, ifall pry¬
gelstraffet försvunne. Denna fråga torde ej konna af någon
besvaras bättre än af Hr Grefven sjelf, som tillbragt många
år uti ett land, hvars armee varit i nästan ständig fä 11-1 jens t,
utan att della straff någonsin mot soldaten blifvit användt.
Hr Grefven vill alt prygel skall användas såsom straff för
osnygghet. För min del skulle jag tro, att ifrågavar. straff
aldrig må tillämpas såsom påföljd för denna förseelse, hvil¬
ken, i min tanke, kan både bäst bestraffas och lättast rättas
med tillhjelp af en skopa vatten.
Hr von Hohenhausen, Carl: Jag har begärt ordet
endast för att rätta ett misstag af Hr Cederschjöld, som trod¬
de sig finna att Hr Gr. Löwenhjelm sagt, att det vore för
lagbrott, som prygel blifvit användt. Jag trodde mig finna,
att Gr. Löwenhjelms yttrande innebär den meningen, att om
prygelstraff blifvit användt utan föregånget majors-förhör och
chefens befallning, till hvilken förmodan en annan talare, sorn
omnämnde en tilldragelse med något reg:te för längre ti¬
der tillbaka, gaf anledn., så hade sådant varit ett lagbrott.
Remitterades till Lagutskottet.
Hr Mannerstråle, Fredr., hade inlemnat följande:
I anseende till min förestående afresa ifrån riksdagen,
får jag härmedelst afsäga mig det erhållna uppdraget att
vara ledamot uti BancoUtskottet.
Upplästes och lades på bordet nedannämnda denne dag
ankomna K. M:s nådiga propositioner och skrifvelse, nemi.:
proposition af den 2 dennes, ang:de ökade tillgångar
för Manufactur-discontfondens utlåningar;
proposition af den 2 dennes, ang:de tillökning i det
för beläning af Svensk ull anvisla creditiv, samt om ned¬
sättning af räntan derå;
proposition af den 2 dennes, ang:de sökt crediliv-rält
i R. St:s Bank för Stockholms stads Drätsel-commission ;
proposition af den 2 dennes, ang:de rättighet för Di-
rectionen af aromens pensions-cassa till ett räntebärande
creditiv i R. S(.'s Bank;
proposition af den 10 dennes, ang:de bidrag af allmän¬
na medel tili Strömsholms canal- och slussverks ombyggnad ;
skrifvelse af den 2 dennes, ang:de communal- och muni-
cipal-styrelser.
Likaledes lades på bordet LagUtskottets
utlåt. N:o 1, i anledning af Riksd.fullm. Magnus Pehrs-
sons från Wermlands län mern., om ändring i föreskrif¬
terna, ang:de nämndemäns befrielse från skjutsskyldighet;
Den 14 Mart.
289
utlåt. N:o 2, i anledn. af verkställd granskning utaf
R. Sirs Just.-ombudsmans afgifna embetsberälleiser och all¬
männa redogörelse, äfvensom af bans embets-diarier och re¬
gistratur för den tid, sorn sedan sista riksdags början för¬
flutit ;
utlåt. N:o 3, i anledn. af väckt motion om föreskrifters
meddelande, i afseende på kolmåttens beskaffenhet;
mein. JV:o 4> om arfvode för ökad cancelli-personal.
II. R. o. Ad. åtskiljdes kl. \ e. m.
In fidem protocolli
F. O. Silfverstolpe.
Onsdagen den 18 Mars i84o.
\ Plenum kl. 9 f. m.
Justerades 5 prot.-utdr. för den i4 dennes.
Upplästes till justering och godkändes Exped.Utskts för¬
slag N:o 3 till und. skrifvelse till K. M., ang:de riksd.kost¬
nadernas bestridande omedelbart genom Riksg.-contoret.
Hr Gedda, Gustaf Georg, hade inlemnat ett så ly¬
dande anförande:
Då fråga blifvit väckt om mötespassevolance-contractets
förlängande, eller rättare, om uppgörande af nytt passevo-
Jance-contract, att vidtaga då det nu gällande upphörer,
enär lagtima riksdag innan den tiden ej inträffar; så finner
jag mig föranlåten att, angrde de af motionären föreslagna
grunder, enligt min öfvertygelse yttra mig.
Motionären utgår från den synpunkt, att hvarje reg:tes
möteskostnader skulle ensamt bestridas genom tillskott af
samma regrtes rust- eller rotehållare, vare sig i penningar
eller natura-prasstationer, beroende valet deraf på en före¬
slagen optionsrätt hos rust- eller rotehållarena. Beträffande
underhållets hemtande endast från ett reg:tes egna contri-
buenter, synes ide'en hvila på en rättsgrund, som, ur sådan
synpunkt, icke tål mycken motsägelse, men torde dock sak¬
na sitt stöd, om man antager nyttan af den princip, som
ligger till grund för passevolance-verkets inrättning. Den
ursprungliga ide'en, att kostnaderna för hvarje krigsmans un¬
derhäll under möten skola utgå från det rust- eller rote-
håll, för hvilket han är inskrifven, står numera, enligt min
tanke, i strid med krigskonstens utveckling- och armedens
deraf beroende förändrade öfningssätt. Den skulle numera,
vid en utsträckt tillämpning, ojemnt och orättvist drabba
contribuenterna, när det deremot torde få antagas, att kost¬
Den 18 Mars f. m.
naderna för arme'ens underhåll under dess öfhingar, i anse¬
ende till dessas ändamål, böra drabba contribuenterna så lika
som möjligt, enär intresset är gemensamt och icke enskildt.
Beträffande åter motionärens föreslagna optionsrätt att in
natura leverera proviant-artiklar, så finner jag deraf intet
gagn uppkomma, men deremot manga olägenheter; oell jag
betviflar till oell med möjligheten af att verkställa natura-
praestationer, utan alt de skulle lända lill missnöje och obe-
låtenliet antingen å regttenas sida eller ock å leverantörernes.
Om ock, såsom enda möjligheten för verkställigheten, finge
antagas att rust- eller rotehållare kunde öfverenskomma
om collectiv anskaffning af regttets behof af proviant, så
att den lemnades till lika godhet för hvarje karl, hvilket
vore oundgängligen nödigt; så skulle denna optionsrätt hos
rust- eller rotehållare lägga hinder i vägen för regrtenas
sammandragning till nödiga befunna öfningsläger.
Då det föregående egentligen utgjort motionärens 2:dra
alternativ af förslaget, hvilket jag ur ingen synpunkt kan
biträda, återstår till upptagande det itsla alternativet, hvar¬
till jag mera vill närma mig, ehuru icke, på föreslaget sätt,
i sin helhet tillstyrka.
Motionären föreslår deruti:
1:0 att mötespassevolancen må fortfara, men inskränkas till
5, högst 10 år;
2:0 att afgiften nedsättes till 5 rtdr 16 sk.;
3:o att fonden må skiljas i 2 delar, den ena för cavalleriet,
den andra för infanteriet.
Mötespassevolancens fortfarande tillstyrker jag högligen
under alla de controller, som R. St. för passevolance-med-
lens användande finna godt fordra; dock finner jag intet
skäl att under nu gällande villkor för afgiftens utgörande
begränsa påssevolance-tiden inom hvad den hittills varit, eller
i5 åi', icke allenast derföre att detta ämne, hädanefter som
hittills, ju kan blifva ett tvisteämne de båda Statsmakterna
emellan, som således är väl att så sällan som möjligt brin¬
ga å öfverläggningsbanan, utan äfven derföre, att synnerli¬
gen 5 års tid är för kort att deraf draga bestämda slutsat¬
ser för framtiden, angtde afgiftens af varuvärden och sy¬
stemet för vapenöfningarna beroende belopp.
Passevolance-fondens afskiljande i 2tne delar, nemi. den
ena för cavalleriet och den andra för infanteriet, är ett för¬
slag, som jag anser förtjena största uppmärksamhet, såsom
hviiande på en rättsgrund, den der icke af tidsförhållanden
kan vara föränderlig, eller bero af det ena eller det andra
syste'mets utveckling, utan hemtar sitt stöd från skilnaden
emellan rustnings- och roteringsbesväret. Om nu så är,
som motionären uppgifver, att cavalleriets öfningar medtaga
bidragen för infanteriet; så måste grunden för cavalleriets
Den 18 Mars f. m.
bidrag liimpns efter dess eget belmf, och conlrollen i detta
afseende vinnas genom särskild bokföring och redovisning.
Innan jag slutligen går att yttra mig om afgiftens före¬
slagna nedsättning till 5 r:dr 16 sk., så får jag fasta upp¬
märksamheten derpå, att, — ehuru till följd af mina åsig-
ter, hvartill ytterligare kommer den om behofvet och för¬
delen af armeens öfning genom sammandragningar, jag icke
kan såsom systeme biträda förslaget oin särskild passevolaiice-
fond för hvarje reg:te och de s. k. provianterings-directio-
nernas uteslutande befattning med provianteringen, — jag
likväl högligen önskar, att dessa nu endast vid vissa regrten
på försök organiserade direclioner må lemna så förmånliga
resultater'af deras befattning, att de allmänt må kunna or¬
ganiseras, likväl endast i egenskap af administratörer inom
regdenas station; men som detta ur sådan synpunkt är en
verkställighetsåtgärd, så lärer icke Representationen häruti
behöfva förekomma K M:s nåd. föreskrifter, hvarigenom
försöken med dessa directioner uppkommit.
Den föreslagna nedsättningen af mötes-passevolance-afgif-
ten från dess närvar, belopp 7 r:dr till 5 r:dr 16 sk. btco,
vore önskvärd , men icke förenlig med ändamålets bestånd.
I förhållande till armeens nödvändiga behof af sådan vapen¬
öfning i fredlig tid, som gör henne bekant med något af
krigets mera vidtomfattande rörelser och fordringar, och
som icke bör inskränkas tilt för kort tid på bekostnad af
armeens duglighet; och med antagande af nödvändigheten
af truppers sammandragning till öfningsläger, som visserli¬
gen skola medtaga hvad som möjligen kan besparas under
korta möten inom regrtenas stånd, och hvilken sammandrag¬
ning åter icke är sednare tiders påfund, hvilket kan inliem-
tas af K. brefvet till Krigs-colltm den 12 Nov. 1766, hvari
bland annat förekommer, att ”så väl Konung Carl XI, som
”flera utrikes makter hafva ock redan gifvit efterdömen och
" bevis huru en aimée genom flera regztens sammandragande
”och öfning i fredstid, kan beredas att göra nytta i krig”;
samt slutligen med beräkning ej allenast af tjenstgöringsda-
gar på stället, utan äfven marschdagar och sjukvårdskostna¬
der m. m., som äro föremål för passevolance-fondens utgif¬
ter, — skall denna afgift befinnas för låg.
Om jag dock icke tror, att passevolance-fondens intra¬
der böra och kunna undergå en sådan nedsättning, af skäl,
att ändamålet derigenom ej kan bestå, Önskar jag icke de¬
sto mindre lifligt, alt det särdeles af servituter tryckta jord¬
bruket i detta fall så mycket snarare må tillgodonjuta all
möjlig lindring, som, om ock soldatens underhåll under mö¬
ten i så måtto är förenadt med rustnings- och roterings-
besväret, att det måste inverka på soldatens lega och öfriga
förmåner, om knekte-contracten få sin i allmänhet ursprung¬
liga , mot närvar, tidsförhållanden stridiga tillämpning, —
4 H. ät
Den 18 Mars f. m.
jag anser mötes-passevolanpe-afgiften hafva en sådan egen¬
skap, att den kostnad, hvilken den skall surrogera, i sam¬
ma man kan öfverskrida sina ursprungliga gränser, som kost¬
naden för arme'ens danande under fredstid är beroende af
krigskonstens utveckling äfven i andra länder, och måste rät¬
tas mera efter deras, än efter våra egna fordringar.
Om dessa fordringar ökas utöfver hvad de voro då rust¬
nings- och roteringsbesväret fästades vid jordbruket, så an¬
ser jag Staten sä mycket snarare böra mellankomma, som
ändamålet, långt ifrån att uteslutande afse jordbrukets en¬
skifta intressen, deremot afser alla dem, sorn bero af fä¬
derneslandets sjelfständighet och Statens eget bestånd.
Öfvertygad, att ej mindre II. St. än deras StalsUtsk.
erkänna det vigtiga ändamålet med passevolance-inrättnin-
gen, och vid en närmare pröfning finna, att det förfelas
utan nödiga medel; hemställer jag vördsamt, att om R. St.
vid denna riksdag besluta om grunderna för mötes-passevo-
lancens utgörande vid tilländalöpande af nu gällande con-
tract, R. St., med bibehållande af nu var. belopp för passe-
volancens nuvar. utgifts föremål, i hvad de röra manskapets
underhåll, för framtiden må antaga den grundsats, att half¬
va afgiften utgöres af rust- och rotehållare, och den andra
hälften af statsverket, samt att den närvar, afgiften på så¬
dana grunder fastställes för i5 år.
Jag anhåller vördsamt, att detta anförande remitteras
till det Utsk., som behandlar Hr Reutersvärds motion.
Remitterades till StatsUtsk., i sammanhang med Hr Reu¬
tersvärds tillsamma Utsk. remitterade motion, rör:de mötes-
passevolancen.
Hr af Dalström, Gustaf Jacob: I sista plenum be¬
viljades remiss å Gr. Anckarsvärds motion, rörtde upphäf-
vande af K. förordn. den 7 Oct. i8o5. Hr Grefven ansåg
denna författning numera icke vara lämplig, samt grundade
sin tanke derpå, att straffbestämmelserna för de i denna
författning omnämnda förbrytelser skulle vara alldeles för
hårda, i jemförelse med de för dylika förbrytelser i allmän¬
het stadgade straff. Jag tog mig deremot friheten att be¬
strida motionen; icke derföre att jag ifrar för bibehållande
af de ifrågavar. straffbestämmelserna, utan hufvudsakligen
derföre, att denna författning är en lagförklaring öfver 9 §:n
6 cap. krigsartiklarna, äfvensom jag anser, att en militärperson,
klädd i sin embetsdrägt, bör, genom strängare straff än de
vanliga, fredas för förolämpningar. Att Gr. Anckarsvärd och
jag i detta fall varit af olika tankar, kan icke förundra nå¬
gon, då hvarken han eller jag äro lagläsare; men då ganska
utmärkte jurister äro af den tanke, att genom K. författ¬
ningen den 23 Mars 1807, ifrågavar. i8o5 års förordn. icke
blifvit upphäfven, och det så mycket mindre, som den i
j836 års lagsamling qvarstår såsom gällande, men deremot
Den 18 Mars f. m.
243
Högsta Domstolen, efter hvad Hr JustitiseRådet Stråle sjelf
uppgifvit, ansett densamma hafva, genom berörde 1807 års
författning, blifvit tacite upphäfven; bevisar sådant, att ic¬
ke alla domare härom hysa samma tanke. Då således den
ifrågaställda förordningen finnes intagen i sådana böcker,
som tjena oss till efterrättelse, och allmänna lagen åberopas
i 6 cap. 9 §:n krigsartiklarna, der fråga är om någon till
krigsstaten hörande embets- eller tjenstemans öfverfallande i
och för tjensten, samt då tvetydighet kan uppstå i afseende
på bedömmandet af de tillfallen, då en militär-person skall
anses vara i tjensteutöfning; anser jag nödigt, att tillförlitli¬
gen blir utredt, huruvida i8o5 års förordning må vara gäl¬
lande eller icke, äfvensom att, i händelse den anses upphäf¬
ven, en annan deremot svarande förklaring utfärdas. Skul¬
le deremot LagUtsk. anse en sådan förklaring icke behöflig,
— hvilket den efter mitt förmenande är, — anser jagUtsk.
böra inkomma med yttrande, som bestämdt visar, huru nu '
förhållas bör, då en militär, stadd i tjensteutöfning eller
klädd i uniform med sidogevär, blir öfverfallen. Att lag¬
stiftningen i detta fall är tvetydig, synes deraf, att Hr Strå¬
le säkerligen icke utan fog anmärkt, att i8o5 års förord¬
ning skall vara upphäfven, men densamma likväl finnes in¬
tagen i 1836 års lagsamling; och det är på detta tvetydiga
förhållande jag velat fästa LagUtskts uppmärksamhet. Jag
anhåller, att detta yttrande må få åtfölja remissen af Gr.
Anckarsvärds motiou.
Remitterades till LagUtsk., i sammanhang med remis¬
sen af Gr. Anckarsvärds motion om återkallelse af K. påbudet
den 7 Oct. i8o5, om dubbelt kroppsstraff för anfall å mili¬
tärperson uti uniform med sidogevär m. m.
Ånyo föredrogs Hr von Rosens, Georg, den 4 dennes
e. m. på bordet lagda motion, ang:de förändrade stadganden
i afseende på lumpsamlingen.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinhold: Ehuru jag är
delägare i ett pappersbruk, får jag likväl erkänna, att jag per¬
sonligen icke gjort mig särdeles bekant med föremålet för denna
motion. Mina tjensleåligganden på den bana jag valt, hafva
naturligtvis afledt mig från denna bekantskap. Emedlertid
har en af R. o. Ad:s nu bortreste ledamöter, nemi. Hr Ham¬
marberg, som är betydlig papperstillverkare, till mig aflem-
nat af honom sammanfattade upplysningar i ämnet; och det
är dessa upplysningar jag nu får, såsom mina egna, för R.
o. Ad. föredraga.
Hr Bråkenhjelm uppläste derefter följande:
Den motion Hr von Rosen i sisth plenum väckt, rörtde
olägenheten af lumpsamlares tillvaro m. d. m., påkallar ett
beriktigande. Jag vet alltför väl, att hela frågan befinnes af
den lumpna beskaffenhet, att R. St. föga gitta sig dermed
24i
Den 18 Mars f. ra.
befatta; men jag rår ej derför, att den kommit å bane.
Emedlertid och då få låra finnas, hvilka med sakkännedom
sig härom konna yttra, äfvensom frågan i och för sig sjelf
är af ganska stor vigt, så väl för ett antal af öfver 100
priviligierade pappersbruksidkare, samt flere tusen personer
af arbetare och lumpsamlare, hvilka genom denna närings¬
gren njuta sin utkomst; och pappershandleringen, de sed¬
nare 10 åren isynnerhet, fått en utvidgning, som påkallar
mera uppmuntran och skydd, an våld och godtycklig be¬
handling: tror jag mig icke böra oanmärkt låta en författning
möjligen tillkomma, sorn skulle lägga ett onaturligt band på
rättigheten för pappersbruken, att hvar som helst, och
genom hvilken som helst, få anskaffa de första oum¬
bärliga råämnen.
Det öfverklagade onda, som uppkommer genom lump¬
samlares kringstrykande, måtte, på annan väg och utan att
skada pappershandteringen, kunna botas; och anledningen
tili hvad som hitintills kunde vara att anmärka härom , lärer
igenfinnas deruti, att Konungens Bef:h:de förpassat mindre
väl kände personer till lumpsamling, äfvensom att krono-
betjeningen icke behörigen förekommer eller beifrar hvad
som kan vara mot dylika personer att anmärka. Jag kan
dock ej föreställa mig, att, i bredd med den i allo åsyftade
näringsfriheten, ensamt den dass af arbetare, hvilken sig
med lumpors uppsamlande befattar, skulle vara ett undan¬
tag och skulle förbjudas, genom ensidiga åsigter, alt bedrif¬
va en loflig och nyttig handtering, hvarest de behaga, enär
de sig ärligt och väl skicka, utan alt öfverträda gifna före¬
skrifter. Sker sådant, aro de af lagen lika åtkomliga, som
hvar och en annan menniska.
Motionärens förslag att d is t riets v is , endast genom der¬
inom antagna ombud, låta hopsamla lumpor, äfvensom att
socknarne skulle åläggas antaga lumpsamlare åt bruken, är
något, som visst låter, som mycket annat, säga sig, men
uti tillämpningen alldeles icke göra sig; ty
1:0 skulle alltid svårigheter, 0111 ej omöjlighet, upp¬
komma för andra pappersbruk, än de som voro belägna
inom orten, att få de föreskrifna ombuden engagerade; hvar¬
förutan uti de provinser, inom hvilka flere bruk befinnas,
tillgången snart blef medtagen, då ett annat hade fördel alt
vara ensamt i sin ort; och
2:0 hvem kan ålägga socknarna att besörja lumpsamlin-
gar, eller som föreslogs, sjelfve antaga samlare för det ena
eller andra bruket; och månne med'sådana föreskrifter man
tog vara på dessa råämnen, så väl som nu sker, då desam¬
ma dagligen efterfrågas i stugan?
Motionären sträcker sin ovilja ända derhän, att det till
och med skulle förbjudas bruksägaren att annorlunda hem-
transportera lumporna, än genom egen åtgärd.
Den i8 Mars f. m.
245
Orsaken hvarföre en välfräjdad person, som sysselsätter
sig nied lumpsamling, icke skulle vara berättigad ens träda
öfver läne-gvänsen, då han i öfrigt intet annat ondt gör,
synes i del minsta sagdt obilligt och oförenligt med allt be-
brepp om frihet att sig ärligt och val försörja; och jag be¬
strider alldeles en sådan våldförande föreskrift, hvilket ock
Ulsk. lärer finna och förkasta, såsom olagligt och ledande
till mycken skada och mannamån, äfvensom att man, med
helt enkla och naturliga föreskrifter, kan vinna det mål,
hvaråt motionären syftat.
Jag föreslår alltså följande iakttaganden för lumpsam¬
lingen:
1:0 Pappersbruksidkare böra, inom årets slut, till Ko¬
nungens Bef:h:de i länet inlemna uppgift å de lumpsamlare,
hvaraf han vill sig för kommande år begagna.
2:0 SAdane skola vara välfräjdade personer af mankö¬
net, hvilka icke, under hvad förevändning som helst, få med¬
hafva hustru eller barn.
3:o Företrädesvis böra bruksägare antaga härtill perso¬
ner, hvilke till annat arbete äro mindre tjenlige, såsom af¬
skedade krigsmän etc.
4:0 Sedan lumpsamlare blifvit försedd med friijdcbevis
samt brukets antagnings-sedel, bör han vara berättigad er¬
hålla förpassning af Konungens Bef:h:de till hvilken ort sorn
helst, på högst 3 månader hvarje gång, då i passet kunde
utsättas, jemte orten hvarpå det lyder, om och hvilka kram¬
varor, som till utbyte af lump få medhafvas.
5:o Ensamt af Konungens Bef:h:de, och ej af dertill npp-
dragne personer i landsorten, skulle förpassning kunna ske.
6:0 Betriides lumpsamlare innehafva andra handelsvaror,
än som i förpassningen bestämmes, eller idkar annan rörelse
än den, för hvilken lian är utsänd, eller med hellande lig¬
ger allmänheten till last, eller annars öfverträder ordning
och sedlighet, — hvaröfver allt det må åligga kronobetjeningen
och byåldermännen hålla hand —; så skall dess lump-
sainlnr^-förpassning honom fråntagas, samt bruksägare icke
en sådan i sin tjenst vidare antaga.
Månne ej, med iakttagande af dessa stadgar, man skulle
kunna tillåta en fri lumpsamling, utan skälig anledning till
klander? — Ginge motionärens förslag igenom, skulle en
bruksägare jemväl betagas den rättighet att, då på mångå
ställe nunder sommaren vattenbrist inträffar, kunna, i brist af
annat arbete, sysselsätta sina arbetare med lumpsamling ut¬
öfver läne-griinsen. — Med ett ord, Hr von Rosens motion,
ehuru till syftemålet välmenande, saknar dock ali kännedom
af detaljerna och skulle medföra o-villkorlig skada för fabri¬
kerna, hvai föl e jag hoppas alt Utsk., inseende detta, ej fä¬
ster afseende på densamma; och anhåller jag vördsamt, att
delta yttrande får åtfölja motionens remiss till Utskottet.
Den 18 Mars f. tu.
Hr Edenhjelm, Gillis: Ehuru jag fullkomligen de¬
lar den tanke, motionären yttrat om skadligheten deraf, att
lumpsamlare få stryka landet omkring; hemställer jag dock,
om det ej vore billigt, att de lumpsamlare, sorn gjort sig
kände för ett ärligt och anständigt uppförande, för lifstiden
blefvo bibehållne vid rättigheten att idka sin näring, helst
de äro gamle, och jag ej vet huru de eljest skulle kunna
försörja sig. Jag anhåller att detta yttrande må fj» åtfölja
remissen.
Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Vidare föredrogs Hr Rosenqvists, Fredr. Leonh., den
4 dennes e. 111. på bordet lagda motion om större frihet vid
qvarnars anläggande.
Hr Ribbing, Bengt: För att förekomma inconseqven-
ser i lagstiftningen och ingrepp i äganderätten, nödgas jag
motsätta mig denna motion. Vi hafva en författning af år
1824 och en annan af år i835, som tillåta redan anlagda
qvarnars och sågars utrifning, då de genom uppdämning
skada jord eller hindra dess odling. Dessa författningar stad¬
ga, att ett sådant verk skall betalas först och främst med
dess värde och sedan med 5o proc. derutöfver. Skulle nu
en sådan lagstiftning äga rum, som den» här föreslagna, så
skulle derigenom beredas ett ypperligt tillfälle för oärliga
speculationer i så måtto, att vattenverk skulle anläggas för
att blifva lösta med 5o proc. utöfver deras värde. Man
kunde nästan vara säker alt få igen i banco, hvad man ut-
gifvit i riksgäld. Det finnes dessutom många andra omstän¬
digheter, som göra nödvändigt att undersökning föregår dy¬
lika verks anläggning. Om t. ex. en odling blifvit verkställd,
skulle det i motsatt fall stå en granne öppet att genom en
dylik anläggning förstöra hela odlingen. Jag behöfver icke
vara vidlyftigare, för att visa olämpligheten af den före¬
slagna författningen, hvilken jag helt och hållet motsät¬
ter mig.
Hr Carleson, Jac. Edvard: Utom de skäl, som
af Hr Ribbing nyss blifvit uppgifna, torde jag få anföra,
att, då numera, genom K. kungörelsen den i4 Juli i835, rät¬
tigheten alt anlägga husbehofsqvarnar, är lemriad äfven in¬
nehafvare af krono- och skattehemman, och denna rättig¬
het således tillhör alla jordägare; tror jag den ifrågavar.
motionen fullkomligen Öfverflödig och obehörig, hvarföre
jag bestrider allt afseende derå.
Hr Rosenqvist, Fredr. Leonh.: Jag har så motive¬
rat min motion, att allt hvad nu deremot blifvit framstäldt,
vederlägges genom motionens genomläsande. Den åsyftar,
att åt hvar och en, sorn önskar anlägga qvarnar, bereda rät¬
tigheten alt, utan förfång för någon annan, göra sådan an¬
Den 18 Mars f. m.
247
läggning; och jag anhåller således, ntt remissen må blifva
beviljad, på det förslaget må af Utsk. blifva granskadt.
Remitteredes till Lagutskottet.
Ånyo föredrogs Frih. Cederströms, Thure, den 4 dennes
e. m. på bordet lagda motion om den uppenbara kyrkoplik-
tens afskaffande.
Frih. Cederström, Thure: Jag skall icke uppehålla
R. o. Ad:s tid med en lång framställning i ämnet. Jag har,
efter det denna min nu till remiss föredragna motion väck¬
tes, erfarit, att Just.-ombudsrnannen äfven gjort fram¬
ställning om upphäfvande af den uppenbara kyrkoplikten;
och jag får derföre blott anhålla, att LagUlsk., vid hand¬
läggningen af min motion, äfven måtte taga i öfvervägande
den framställning i ämnet, som Just.-ombudsrnannen bragt
å bane.
Remitterades till Lagutskottet.
Till LagUtsk. remitterades nedannämnda den 4 dennes
e. m. på bordet lagda motioner, nemi.:
Frih. Cederströms, Thure, om upphäfvande af K. för-
ordn. den 16 Juli 1776, rör:de ansvar för enskild tjenare
etc., som sätter sig i försåt för husbonde;
Hr Hjertås, Lars, om upphäfvande af förbuden emot
enskild mans rätt att resa utrikes;
Densammes, om upphäfvande af K. förordn. d. i3 Juli
1818, rör:de assigneringsrätten man och man emellan.
Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk. nedan¬
nämnda den 4 dennes e. m. på bordet lagda motioner
nemi.:
Hr Roos’s, Bo Christian, ang:de de utländska- och in¬
ländska lotterierna, m. m.;
Hr Lagergrens, Anders, om inrättande af en natural-
hislorisk lection vid gymnasierna.
Föredrogs ånyo Hr Rosenblads, Bernhard, den 4 dennes
e. m. pä bordet lagda motion, om banco-vinstens användan¬
de ad publicos usus.
Frih. Leijonhufvud, Abraham, uppläste följande:
Efter mitt förmenande, har Hr Rosenblads motion blifvit
grundad på principenlighet och nyttans förutsättning. Jag
anhåller således att få hufvudsakligen understödja densamma
i afseende på ide'en att i allmänna rörelsen utsprida den dis¬
ponibla bancovinsten; men i fråga om tillämpningen efter
3 mom. må mig tillåtas såsom tilläggning framställa till Ban-
coUtsk:s behjertande den önskan, att, under de af motionä¬
ren föreslagna bestämmelser och vanligt redovisnings-villkor,
Dell 18 Mars f. qi.
en summa af minst 5oo,ooo r:dr b:co, lika fördelad under
5 år, må, efter R. H. St:s välbehagliga föreskrift, anord¬
nas för folkbildningens befordrande, till inrättningar för fri¬
villigt arbete, samt till grundläggande af handtverkeri och
närings-skolor. Utgifter, varsamt och planmessigt medgif-
11a för dessa vigtiga, på fäderneslandets lyckliga förkofran in¬
verkande ändamål, skola, som mig synes, för kommande ti¬
der blifva de mest nyttiga, hvartill samlade skatter kunna
disponeras, —• de rikast räntebärande — icke egentligen
uti medelbart återkommande r:dr b:co, utan förnämligast
uti ett vida reellare vinstmynt med moralisk och ekonomisk
gångbarhet; det anvisade capitalet skall nemi. ofelbart öpp¬
na och utveckla nya, nu okända eller obegagnade utvägar
för annars okunniga, sysslolösa, onyttiga, nödställda med¬
borgare, att genom flit, arbetsduglighet, ordning och sprid¬
da förljenst-tiilfällen , vilja få och kunna ärligen sig försörja;
och hvad R. St. på så sätt utså, efter klokhetens och men-
niskokärlekens gemensamma ingifvelse, bereder innan kort
åt stats-ekonomens beräkningar en skörd, som inbringar hun-
dradefallt i afkastning.
Hr von Troil, Emil: Att bancovinsten bör, såsom
Hr Rosenblad föreslagit, användas ad publicos usus, är en
sak, som svårligen lärer kunna bestridas. Dessa publici usus
utgöra likväl intet annat, än Statens och folkets gemensam¬
ma allmänna bohof; och då det finnes ett Utsk., nemi. Stats-
Utslt , som har sig uppdraget att pröfva dessa allmänna be¬
hof, får jag, utan alt ingå i någon sppciel granskning af
motionärens förslag, endast yrka, att BancoUtsk. ej måtte
företaga pröfningen af detta ämne annorlunda, än i samråd
med StatsUtskoltet.
Hr von Hartmansdorff, Aug., instämde i Hr von
Troils sista yttrande.
Frih. Rantzou, Joh. Albert, instämde äfven med
Ilr von Troil.
Remitterades till BancoUtskotlet.
Ånyo föredrogs Hr Bråkenhjelms, Pehr Reinhold, den
7 dennes f. m. på bordet lagda motion om stapelstads-privi-
legier för Döderhultsviks köping.
Frih. Raab, Adam Christian: Då jag i ett föregå¬
ende plenum bestridt det anslag K. M. äskat för delnin¬
gen af Calmar län, anser jag mig äfven skyldig att, såsom
innevånare af samma län, beledsaga denna motion med nå¬
gra anmärkningar. Hr Bråkenhjelm har förelagit, att Dö¬
derhultsvik måtte blifva residens-stad för Calmar län. Om det¬
ta förslag blefve bifallet, skulle det medföra endast den jemn-
heten för länets innevånare, att de i norra och södra delar¬
na
Den 18 Mart f. m.
349
na deraf blefvo lika missbelåtne. Om, såsom jag föreslagit,
norra Tjusts härad afskiljdes från Calmar och förlädes till
Östergöthlands län, skulle Calmar stad komma att mer än
Döderhult ligga i midten för återstående delen af länet.
Omkring Calmar stad är onekligen den fruktbaraste och mest
befolkade delen af länet. Denna stud är den folkrikaste i
länet, är väl bebyggd, samt drifver betydlig handel; följakt¬
ligen har man der största behofvet att anlita Konungens
Bef:h:de. Om Öland tages i beräkning, faller det sig klart,
att det ifrån södra udden af Öland skulle blifva svårare att
komma till Döderhultsvik, än det nu är att från norra ud¬
den komma till Calmar. Dessutom blefve afståndet emel¬
lan Döderhultsvik och hvardera ändan af länet i3 å \\
mil, på hvilket afstånd man redan är hindrad att personli¬
gen communicera sig med Landsh.embetet; och genom cor-
respondance kan man lika lätt communicera sig pa 20, som
på i4 mils afstånd. Hvad kostnaden beträffar, så är det
visserligen sannt, att det blefve mindre kostsamt, att flytta
läne-residenset till Döderhultsvik, än att inrätta 2tne län i
stallet för ett; men en sådan fördelning af länet hade dock
någon nytta, hvaremot antagandet af Hr Bråkenhjelms för¬
slag blefve skadligt för så väl södra som norra delen af
länet.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinhold: Jag vill icke
fästa mig vid hvad den siste värde talaren i början af sitt
anförande yttrade, då han påstod sig, i följd af ett af ho¬
nom förut afgifvet yttrande hos R. o. Ad., vara förpligtad
att nu yttra sig i en alldeles motsatt riktning mot dess före¬
gående framställning. Jag skall blott , såsom ett ytterligare
skiil för hvad jag föreslagit, isynnerhet ang:de stapelstads-
rättigheters meddelande åt köpingen Döderhultsvik, hafva
äran anmärka, att från de inre delarna af Småland för när¬
var. en mängd skogsproducter och andra landtmannavaror
afsättas på Calmar. Denna afsättning går nu nästan på en
enda stråkväg från Östra härad i Jönköpings län söderut åt
Calmar. På denna väg sammanskocka sig fororna till den
grad, att forlönerna äro så högt uppdrifoa, att det för Hvet¬
landa, med flera socknar, som hafva ungefärligen lika långt
till Calmar som till Linköping, blir nära nog omöjligt att
på Calmar afsätta sina landtmannavaror. Jag kan bland an¬
dra exempel åberopa, att Klefva bruk tillverkar omkring
600 tunnor rödfärg. Dess innehafvare påstår sig dock kun¬
na medhinna att tillverka 3 å 4ooo tunnor; men emedan
utskeppningen skulle ske från Calmar, så blefve denna vara
i anseende till mängden af de foror, som på vägen dit äro
behöfliga, oell deraf följande höga transportkostnad, så dyr,
att det för honom är omöjligt alt utvidga sin tillverkning,
oaktadt han bestämdt känner, att han kunde erhålla fördel-
4 H. 32
Den 18 Marc f. m.
nVtig afsättning på Ryssland. Om nu Döderhultsvik ‘erhöf-
le stapelstads-rättiglieter, skulle ej allenast det för lånet be¬
tungande monoplium på sådana rättigheter, hvaraf Calmar
stad är i åtnjutande, komma att upphöra, utan ock den
fördel uppstå, att forlönerna hlefvo mindre, der vägarna de¬
ja sig. Hvad sjelfva skogsproducterna beträffar, så behöfver
man blott kasta en blick på kartan, oell, då man far ge¬
nom sundet, se huru kusten ser ut, för att genast finna, att
Döderhultsvik ligger just i medelpunkten af skogstillgångar¬
na, hvaremot Calmar ligger långt söder om dem; ty länets
södra gräns lemnar alldeles icke någon tillförsel af skogs-
produeter, utan dessa produeter måste oftast förbi Döder¬
hultsvik, då de skeppas till Calmar eller Westervik. För
öfrigt känner hvar och en, som besökt orten, att sjöfarten
till och ifrån Calmar är ganska svår. Sundet och isynner¬
het södra delen deraf utanför Calmar, är för sjöfarande gan¬
ska besvärligt. Deremot är inloppet till Döderhultsvik bät¬
tre och vida mer passande för en stapelstad, än det som
finnes vid Calmar. Aila dessa fördelar skulle jag tro böra
beveka Ständerna att till Konungen ingå med den anhållan,
att Döderhultsviks innevånares und. ansökning om stapelstads-
rättigheter måtte blifva beviljad.
Hvad läne-residenset beträffar, så erkänner jag, att frå¬
gan derom i detta mål för mig endast varit en bisak; men
om länet erhåller en midt i landet belägen stapelstad, synes
det vara lämpligare, att der inrätta läne-residenset, än att
låta det förblifva i ena ändan af länet. Jag tror således,
att hvad jag i delta afseende föreslagit, kunde medföra nå¬
gon fördel; och hvad angår den af Frih. Raab nämnda
nackdelen, att länets innevånare vid norra och södra grän¬
serna skulle blifva missbelåtne, är hvad som omöjligen kan
undvikas; ty länet må vara så litet eller stort som helst,
så måste de, som bo vid gränserna af länet, blifva mindre
belåtne, än de som bo vid portarna till läne-residenset.
Frih. Raab: Det är egentligen endast en nu gjord
uppgift af Ilr Bråkenhjelm, som uppkpllat mig. Han har
sagt, att jag i denna discussion yttrat mig i alldeles motsatt
riktning emot hvad jag i ett föregående yttrande anfört.
Men då jag förra gången bestred fördelningen af Calmar län,
grundade jag min mening endast derpå, att kostnaderna för
denna delning skulle blifva så stora, att jag betviflade, det
fördelarne skulle komma att motsvara omkostnaderna; och
då jag dervid äfven medgaf, att delningen blefve fördelak¬
tig för den delen af länet, som ligger längst från Calmar
stad, torde Hr Bråkenhjelm finna, att ingen motsägelse i mi¬
na uti ämnet afgifna yttranden äger rum. För öfrigt, och
då den värde motionären förklarat, att han anser valet af
residens-stad vara en bisak, har jag i detta afseende ingen¬
ting vidare att anföra. Hvad åter angår beviljandet af sta¬
Den 18 Mars f. ra.
pelstads-rältigheter för Döderhultsvik, vill jag icke yttra mig
deremot. Jag får endast rätta den af Hr Bråkenhjelm gjor¬
da uppgift, att största skogslillgångarne inom länet ligga
omkring Döderhultsvik. Verkliga förhållandet är deremot,
att de finnas just närmast omkring Calmar stad.
Hr Bråkenhjelm: Jag vill icke upptaga R.. o. Ad:s
tid med en vederläggning af den siste värde tafarens upp¬
gift i sista punkten, angtde skogstillgångarna, emedan det
står hvar och en öppet att genom en resa göra sig öfver-
tygad om hvar skogarna i Calmar län ligga. Jag vill blott,
för alt compleltera mitt förra argument i afseende på sta-
pelstads-rättigheter för Döderhultsvik, tillägga, att tran¬
sporten af landtmannavaror på Götha-canal, d. v. s. efter
deras afsättning på Jönköping, är alltför dyr, för alt kunna
begagnas, så att bruk, som aro belägna Gay mil från Jön¬
köping, finna sin uträkning vid att föra sitt jero till Cal¬
mar, i stället för att transportera det till Jönköping, i än¬
damål att vidare fortskalfas canalvägen.
Frih. Raab: Jag är skyldig Hr Bråkenhjelm endast en
kort replik, nemi. den, alt skogarne ligga hvarken vid sun¬
det eller nära detsamma, utan inåt landet; och jag känner
förhållandet så väl , att jag är fullkomligen säker på san¬
ningsenligheten af min uppgift.
Hr von Hartmansdorff, Aug : Jag hade ämnat att
i detta ämne vara tyst åhörare af hvad sorn sades; emedan
jag på förhand vet, att huru jag än må yttra mig i saken,
sä skall det från ett eller annat håll misstydas. Men då jag
i sä många andra frågor fått trotsa detta missöde, må jag
äfven vid detta tillfälle göra likaså. T vänne saker äro här
framställda. Den ena, huruvida Döderhultsviks köping må
erhålla stapelstadsrätligheter. Den tillhör en allmän fråga,
sorn Tull-comitéen behandlat, samt Bevilln.- eller Ekon.
TJtsk:n äfvensom Ständerne lära komma att ytterligare be¬
handla, nemi. frågan, huruvida så mänga stapelstäder sorn
hittills må bibehålla deras införselsrätt, eller icke. Anses
samma förhållande böra hädanefter fortfara, så inser jag
icke något gi II t ig t skäl alt förmena Döderhultsviks köping
den önskade stapelstadsrätten. Emellan Westervik och Cal¬
mar är afståndet 17 mil, och på denna långa sträcka af en
tält bebyggd kust finnes ingen stad. Döderhultsvik ligger
ungefärligen på midten af denna kuststräcka. Der finnes,
såsom redan är omnämndt, en hamn, icke stor, men dock,
som man säger, god; inloppet är bättre än till Calmar, som
egentligen icke har annat, än en af stengrund besvärad redd.
Döderhultsvik har en utförsel, som, enligt hvad jag vill min¬
nas; går från 3o till 4°>000 tolfter bräder om året, utom
andra mindre betydliga varor, och köpingen är i temmeligen
starkt tilltagande. Vid ett sammanträde med länets inne¬
vånare under förra sommaren, ansågo sig också da fleste af
Dea 18 Mars f. ra.
länets hushållnings-sällskaps ledamöter böra afgifva ett yt¬
trande till förmån för köpingens önskan att erhålla stapel-
Stadsrättigheter. Jag vet, att detta yttrande blifvit uttaget
från lnisbållnings-sällskapet, förmodligen för att göras gäl¬
lande vjd riksdagen, men känner ej om det blifvit dertill
begagnad t.
Hvad åter delningen af Calmar län beträffar, så är det
sannt, att norra delen af länet är vanlottad genom aflägsen-
heten från residenset. Det synes också på det ringa antalet
af mål, som till Landsh embetet inkomma, från norra delen,
att man der anser afståndet vara så stort, att man hjelper
sig så godt man kan, hellre än. alt. anlita den aflägsna läne-
styrelsen. Gilltiga skäl finnas således för norra delens inne¬
vånare att önska afsöndring från södra delen. Men deremot
äro skälen emot en skilsmessa ännu betydligare. Skulle
norra delen afsöndras för att förenas med Östergöthlands
län, så skulle jag tro, att Landshöfdingen der finge flera
göromål än lian medlmnne oell fördenskull önskade behan¬
dla. Hade lian röst härstädes, så skulle han troligen säga
det sjelf. Östergötlands län är ett af de folkrikaste i Sve¬
rige och ligger dessutom vid stora stråkvägen, hvarigenom
målen förökas. Skulle åter Calmar län skiljas i a:ne särskil¬
da delar, så fordrades ej allenast en ny residensbyggnad,
utan äfven nytt fängelse och en hel ny länsstat, med un¬
dantag af kronofogdar och häradsskrifvare. Men hvad som
värst är, det fordrades att en mängd inbundna handlingar
för 5o år, kanske för ännu längre lid tillbaka, afskrefvos i
Calmar, för att meddelas det nya länet, äfvensom att de lö¬
sa handlingarna och kartorna på provins-landtmäteri-conto-
ret delades. Man inser lätt hvilka svårigheter dervid skulle
uppstå, samt hvilken oreda och hvilka förluster derigenom
troligen skulle vållas. Mot delningen förekommer äfven, att
om hädanefter hvarje län skall mer än härförinnan begagna
sig af communal-intättningar, som man är angelägen alt
allestädes införa; så kan föga uträttas, om länet är för litet
och om antalet af de ledamöter, som uti communal-inrätt-
ningarna skola deltaga, blifver för ringa. Är åter länet stort
och folkrikt, så finnes större tillgång på förmögna och in¬
flytelse ägande personer, oell de åsyftade fördelarna kunna
lättare vinnas Om nu, i stället för att dela länet och un¬
derkasta sig alla dermed förenade svårigheter, man ville flyt¬
ta residenset till Döderhultsvik, så blefve derifrån lika långt
eller ungefär i4 mil till hvardera ändan af länet. Då vore
det möjligt för länets vid gränserna boende innevånare att
åtminstone om sommaren komma fram till residenset på en
dag. I' sådan händelse erfordrades endast kostnaden för ny¬
byggnad af ett fängelse, ty om man sålde det gamla resi¬
denset i Calmar och till köpeskillingen lade de 20,000 r:dr,
som erfordras för att göra det fullt svarande mot sitt ända¬
mål; så är det troligt, alt för de sammanlagda beloppen
Den iS Mars f. m.
a53
sk lille ett nytt läne-residens kunna i det närmaste erhållas,
så att endast kostnaden för ett nytt lanshäkte och för flytt¬
ningen af handlingarna från Calmar till Döderhultsvik skulle
behöfvas. Inga nya löner Lornmo dervid i fråga; stället
är sådant jag nyss nämnt, så att jag ej vet något annat
väsendtligt skäl deremot, an det att land-höfdingen, för brist
på sällskap, finge ledsamt på sin nya station. Men det hjelper
sig om några år, ty utan tvifvel skulle, i följd af residensets
flyttning, flere herremän bosätta sig i Döderhultsvik, i hvars
grannskap dessutom åtskilliga herregårdar äro belägna. Hvad
Öländniogarnes besvär alt komma dit beträffar, så blefvedet
icke så svårt, som det nu är för innevånarne i Sefvedes eller
norra Tjusts härader att komma till Calmar. Afståndet
från Borgholm till Döderhultsvik måtte vara ungefär 6 mil;
från Borgholm till Calmar är det 4- Skilnaden är således
icke särdeles stor för Olandningarne, som äro goda sjömän.
Dessutom bygges nu en ångbåt för gemenskapen emellan
Oland och fasta landet, hvilken betydligen kommer att lätta
Öländningarnes öfverfart. Jag anhåller att detta anförande
måtte få åtfölja remissen.
Bemitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Sedan jag i sista
plenum hade aflägsnat mig efter föredragningen och remis¬
sen af den motion, hvaruti jag begärt upphäfvande af i8o5
års författning, rör:de skydd för militärpersoner i uniform,
har, enligt hvad jag hört berättas, Hr Stråle uppträdt för
att ådagalägga, att denna författning numera icke finnes,
utan är återkallad. Mig vill det förefalla något besynner¬
ligt, att en författning af denna natur, att en så,svår cri-
minal-lag, som ålägger urbota straff samt dubbelt spöstraff,
emot hvad allmänna lagen bestämmer för de deri omnämn¬
da förbrytelser, skulle kunna vara upphäfven, utan att i
och med detsamma vara utesluten ur alla våra lagsamlingar.
Jag har här lill hands endast 1807 års lagsamling; men då
den af Hr Stråle åbi ropade förklaring der förekommer fram¬
för den författning, som derigenom skall vara tillintetgjord,
synes det mig, som denna förklaring icke kan hafva afseen¬
de på den ifrågaställda författningen; och kan jag, innan
Hr Stråle på ett öfvertygande sätt upplyst, att i8o5års för¬
fattning blifvit återkallad, icke erkänna riktigheten af hans
anmärkning, helst LagUtsk. i sådant fall måhända lade min
motion å sido, och jag sålunda ej kunde vinna ändamålet
alt få en i min tanke orimlig författning upphäfven. — Un¬
der discussionen före remissen anmärkte dessutom Hr af Dal¬
ström det hårda ansvar, som blifvit stadgadt för militärer,
som öfverfalla civile personer; men det af honom åberopa¬
de förhållande anser jag icke rätteligen tillhöra förevar,
fråga, enär det endast rörer förbrytelser of sådana militär¬
personer, som aro stadde i tjensteutöfning, och icke de öf-
Den 18 Mars f. m.
riga tillfallen, då i uniform klådde militärer öfverfalla civila
personer; hvaremot den nu ifrågavar. förordningen är af föl¬
jande lydelse: ”Sorn de embets- och tjemstemän vid krigs¬
staten, hvilka vistas inom garnison, egentligen böra alltid
lika med dem, som till någon krigstjensten rörande förrätt¬
ning uppbådade äro, anses såsom i verklig tjenst, hvarföre
ock officerare och underofficerare äro skyldige att derstädes,
utom deras beboende rum, beständigt bära de för hvarje
corps fastställda uniformer med sidogevär; men det ansvar
krigs-artikbna af den 3r Mars iyg8i6cap. 9 §:n stadga för
dem, som öfverfalla militäre tjenstemän med hugg och slag,
hot eller smädeord i och för embetet, icke rätteligen kan
lämpas till de händelser, då sådant ej skett för tjenstens
skull, eller då förbrytaren kunnat vara i okunnighet, huru¬
vida den ölverfallne var stadd i någon tjenstebefattning:
alltså är förklaradt, att den som öfverfallet- med hugg och
slag, hot eller smädeord en militär-, tjenste- eller embets¬
man, då han är klädd i uniform och utmärkt med sidoge¬
vär, antingen inom stad eller fiistning, der garnison är för¬
lagd, eller å skepp, i läger eller den dertill hörande om¬
krets, eller ock på de ställen, der tågande krigsman sig be¬
finner, skall dömmas lill det kroppsstraff, sorn svarar emot
de i lagen för dylika förbrytelser i allmänhet utsatta böter,
dubbelt beräknade; men är vid förenämnda tillfälle brott
begånget emot krigslydnaden, eller ock emot duells-placatet,
så förhlifver med ansvaret derföre, såsom derom är uti lag
och författningarna stadgadt." Vid sådant förhållande, och
då icke allenast uti 1807 utan äfven i 1 ö36 års lagsamling
ifrågavar. författning är intagen, hvilket vore en stor oform¬
lighet, i händelse den år 1807 blifvit återkallad; anser jag
mig icke öfvertygad örn att hafva begått ett misstag, då jag yr¬
kat densammas upphäfvande, men jag skall gerna erkänna
det jag misstagit mig, ifall Hr Stråle, som säkert bäst kan
upplysa förhållandet, förmår bevisa, att författningen nu¬
mera ej kan anses gällande.
Hr Stråle, Nils Willi.: Det yttrande jag i sista ple¬
num hade äran afgifva i denna fråga, var hufvudsakligen
ämnadt endast för att meddela LagUtsk. kännedom om,
huru 1807 års författning varit i Högsta Domstolen ansedd.
Min mening var icke att tillvita någon, att hafva förbisett
hvad författningarna innehålla. Att ifrågav. författning stod
qvar i 1807 års lagsamling, var mig nogsamt bekant, och
sådant kan ganska lätt förklaras deraf, att denna lagsam¬
ling uppgjordes af 2tne personer, hvilka under arbetets lopp
författade åtskilliga anmärkningar samt hos K. M. gjorde
hemställan om flera förklaringar öfver författningarnas slad-
ganden. Denna hemställan föranledde den of mig åberopa¬
de K. förklaringen af den 23 Mars 1807, som derefter in¬
fördes i lagsamlingen, hvilken då redan var färdig och i öf¬
rigt icke undergick någon förändring. — Hvad åter hellöf-
Dtn 16 Mart f. m.
a55
far, alt i8o5 års författning äfven kommit alt qvarstå i
i836 års lagsamling; så kan deraf, enär denna lagsamling är
af enskild man utgifven, icke hemtas något Levis att lag-
stiflande makten ansett författningen fullt gällande. Vid¬
kommande sedan sjelfva hufvudfrågan, så börjar i8o5 års
författning med de ord Gr. Anckarsvärd uppläst: ’’Soin de
”embets- och tjenstemän vid krigsstaten, hvilka vistas inom
”garnison, egentligen böra alltid lika med dem, som till nå-
”gon krigstjensten rörande förrättning uppbådade äro, anses
”såsom i verklig tjenst—.”Detta är anfördt, såsom en ingress
eller ett motiv för hvad som efteråt stadgas, men innefattar
icke något bestämdt förordnande derom, att desse personer
alltid skola anses vara i tjensteutöfning, utan författningen
afser egentligen endast ett nytt stadgande i afseende på straf¬
fets förvandling, hvarmed afsigten påtagligen varit att lem¬
na ett ytterligare skydd för militärpersoner, som äro kläd¬
de i uniform. När man nu läser 1807 års förklaring, hvil¬
ken lyder sålunda: ”Sorn allmänna lagen uti 8 och 9 §§:na
”af 18 cap. Missg.btn jemförd med K. förordn. den 20
”Jan. 1779 omfattar med skydd alla Konungens embetsman
”och publike betjente i gemen, enär de äro stadde i embetes
”arendei'; sfi komma ock alla de särskildta stadganden, hvil*
”ka, under åberopande af aldre protectorialer, blifvit tid ef-
”ler annan meddelade, samt utsätta svårare straff och ansvar
”än som med lagens allmänna grunder instämmer, att hädan¬
efter till ali verkan förfalla;” så tyckas dessa ord vara
så omfattande, att alla de i sådant afseende gifna straff-be¬
stämmelser synas böra förfalla, som icke särskildt i författ¬
ningen undantagas, då den i 4 punkter upptager dem, hvil¬
ka skola åtnjuta särskildt skydd. Det är på sådan grund
som Högsta Domstolen vid 2:ne tillfällen ansett sig icke
kunna tillämpa i8o5 års författning. Skulle nu likväl Lag-
Utsk. och R. St. hysa en annan mening, vore det ganska
väl alt, genom en ny författning, bestämdes huru förhållan¬
det bör vara, äfvensom det vore nyttigt att få närmare be¬
stämdt, vid hvilka tillfällen militärpersoner skola anses vara
i tjenstgöring; hvilken fråga dock egentligen lärer tillhöra
krigs-artiklarna , som ej äro föremål för LagUtsk:s be¬
handling.
Hr Stråles anförande hade blifvit afbrutet genom an¬
komsten af K. M:s t. f. Hofcancelier, hvilken aflemoadeen
K. skrifvelse.
Hr af Dalström, Gustaf Jac,: Sedan Gr. Anc¬
karsvärd uppläst K. förordn. af den 7 Oct. i8o5, lärer R.
o. Ad. förnummit, att denna författning egentligen är en
förklaring af 9 §:n 6 cap. krigsartiklarna, och anser jag mig
på sådan grund, samt i följd af hvad Hr Stråle anfört, bö¬
ra vidblifva mitt påstående, att, i händelse LagUtsk. skulle
fiona i8o5 års författning vara upphäfven, bör Utsk. åtmin¬
stone tillika erkänna, att en förklaring saknas, som bestäm¬
a5G
Den 18 Man f. m.
mer ansvaret för öfverfallande af en i utöfningen of sitt
embete eller tjenst stadd militärperson, hvarpå jag haft de¬
sto mera skäl att fästa Utsk:s uppmärksamhet, som det är
nödigt förekomma, att någon tvetydighet i detta fall må
sättas i fråga.— Hvad beträffar Hr Stråles nyss yttrade me¬
ning, att lagstadgandet härom skulle tillhöra krigsartiklarna,
så kan jag ej deri instämma, emedan frågan angår personer
utom krigsstaten.
Gr. Lewenhaupt, Mauritz: Jag anser mig, i egen¬
skap af ledamot i Krigs-hofrätten, en domstol till hvars be¬
fattning ifrågavar. måls handläggning hörer, skyldig förkla¬
ra att, sedan 1807 års förklaring utfärdades, har författ¬
ningen af den 7 Oet. i8o5 af Kriks-hofrätten ansetts upp-
häfven, och således ej blifvit tillämpad.
Gr. Anckarsvärd: Jag tager mig friheten fästa Gr.
Lewenhaupts uppmärksamhet på, huruvida i så beskaffade
mål, som denna fråga angår, Krigs-hofrätten blir vederbör¬
ligt forum, då frågan angår civile personers förbrytelser
emot militärpersoner. Vid sådant förhållande synes mig,
att, om också i8o5 års författning icke i Krigs-hofrätten
tillämpas, den dock kan blifva af civila domstolar tillämpad.
Gr. Lewenhaupt: Jag vill icke bestrida riktigheten
af Gr. Anckarsvärds nu gjorda anmärkning, men får erinra,
att jag endast velat upplysa, huru saken ansetts i Krigs-
hofrätten, der mål af ifrågavar. beskaffenhet verkligen flera
gånger förekommit.
Frih. von Döbeln, Napoleon: Min tanke är, att
antingen mål af ifrågavar. beskaffenhet behandlas af civi la¬
el ler krigs-domstolar, så äro domstolarne jäfvige; ty målen
röra dels civila och dels militära personer. Detta är allt
hvad jag i detta ämne velat yttra.
Upplästes K. M:s nyss ankomna nåd. skrifvelse af för¬
liden gårdag, ang:de en med den föreslagna förändrade or¬
ganisationen af Statsrådet gemenskap ägande fråga.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Jag har icke hört någon
af R. o. Ad:s ledamöter begära K. M:s nyss upplästa nå¬
diga skrifvelse på bordet, och tager mig derföre friheten
hemställa, huruvida icke det H. Ståndet behagade genast
remittera densamma till StatsUtsk.; anhållande jag att Hr
Landtm, derå ville meddela proposition.
Frih. Hamilton, Hugo, förenade sig nied Gr. Horn.
Den K. skrifvelsen blef derefter remitterad till Stats-
Utskottet.
Tili
Dea »8 Mars f. m.
Till Allm. Besvärs-och Ekon.Utsk. remitterades Hr Ber-
genstråles, Claes Gabriel, den 7 dennes f. 111. på bordet
lagda motion, om inskränkning i gesällvandringarna.
Föredrogs ånyo Ilr Bergenstråles, Claes Gabriel, den 7
dennes f. m. på bordet lagda motion, om förändring i tiden
för väglagning.
Hr von Heyne, Georg: Jag bar alltid baft den öf¬
vertygelse, att hvarje förändring, som åsyftas, bör af be-
hofvet vara påkallad; och nu anser jag, att. en förändrad
lid, i stället för den som vid 1818 eller i8a3 års riksdag
bestämdes, för väglagning icke är behöflig. Skälet dertill
är, att det ej är förmenadt något län i Sverige att för väg-
lagningen bestämma nägon annan tid än midsommartiden,
som endast är antagen såsom en allmän norm, men af läns¬
styrelserna i samråd med församlingarnes deputerade kan
förändras. Tiden kan lill och med blifva olika för olika
delar af länet. Jag har egendom både i Södermanlands
och Stockholms län, och i sistnämnda län är åtminstone i
Södertörn föreskriften om vägarnes grusande omkring mid¬
sommartiden bibehållen. I Södermanlands län, åter är stad¬
gadt, att grosningen bör verkställas om hösten. När sålun¬
da ingenting hindrar, att det län eller del af ett län, som
önskar cn annan tid, krm vinna en sådan önskan genom att
vända sig lill läns-slyrelsen, och jemväl denna styrelse ge¬
nom framställning Iros länets innevånare kan bereda den än¬
dring, sorn kail finnas nödig; så inser jag intet skäl, hvar¬
före en ny författning i ämnet skulle behöfva utfärdas, eller
hvarföre riksdagen, hvarvid vigtigare frågor böra behandlas,
skulle behöfva upptagas med uppgörande af cn författning,
som icke är nödvändig och knappast kan anses nyttig.
Hr Ribbing, Arvid: Då jag har äran vara ledamot
af del Utsk., sorn troligen kommer att behandla detta ären¬
de, skall jag ej vara vidlyftig i mitt anförande. Jag kan
icke underlåta, alt så lill vida instämma med motionären,
som jag intygar, att vägarna nu ofta midsommartiden äro
ganska dåliga, derföre alt de grusas sedan de redan hunnit
hårdna, ©tvifvelaktigt vore den tjenligasté tiden dertill om
våren, medan vägarna ännu aro losa; men förmodligen har
motionären insett, att för jordbrukaren vid denna tid allt¬
för manga hinder af andra göromål mola, för alt medhinna
väglaguingen. Tidens utsättande till hösten synes mig såle¬
des i detta afseende väl valdt; men jag skulle önska det
Lillög" i motionärens förslag, att de väghållare, som icke
hinna verkställa väglaguingen om hösten, må om vintern få
framköra gruset, för att, sedan snön bortsmält, fullborda sin
väglagning, derefter först de allmänna vägsynerua skulle
tiga rum.
■ 4 11. 33
a58
"Den (8 Mais f. m.
Hr Bergenstråle, Claes Gabriel: Den erinran Hr
von Heyne gjort, att i 1818 års författning frihet är leinnad
åt läns-styrelserna att i samråd med comniunema bestämma
en annan tid för väglagningen, än midsommartiden, är öf¬
verensstämmande med denna författning; men såsom bevis
på, att man icke alltid är i stånd att tillvägabringa sådana
öfverenskommelse!-, får jag nämna, att jag a:ne gånger, se¬
dan jag blef landshöfding i Jönköpings län, försökt att å-
stadknmma öfverenslommelser derom, men icke lyckats.
Derföre skulle jag tro, att, i händelse R. St. anse, att den
i berörde författning bestämda tid är olämplig, det är nö¬
digt stadga en annan tid.
Hr von Heyne: Just hvad Hr Bergenstråle nämnt,
att länet icke velat gå in på en annan lid, än den som i
författningen är bestämd, lemnar stöd åt min förmodan, att
länets innevånare måtte finna sig mera belåtne med den deri
stadgade liden, än med en annan, enär lämpligaste tiden för
väglagningen beror af olika locala förhållanden. Orsaken,
hvarföre jag tror den nu bestämda tiden icke böra ändras,
utan att länet eller någon del deraf för sin del dertill sam¬
tycker, är, att dagarna vid midsommaren äro längst och att
landtbrukaren, åtminstone i de trakter, der jag har egen¬
dom, då har minst att göra Der hafva vi 3 å 4 m'l till
de vägstycken, som af oss böra underhållas, och derifrån £
mil lill grustägten. Vi behöfva således till detta arbete an¬
vända de långa dagarna, på det folk och dragare icke må
onyttigt dervid begagnas. Jag kan följaktligen ej annat än
tillstyrka, att förhållnndet må förblifva sådant det är, dock
att provinserna må, der det anses nyttigt, få öfverenskomma
om en annan tid. Jag anhåller, alt dessa anmärkningar må
få åtfölja remissen.
Gr. Posse, Fredr.: Ett yttrande af Hr von Heyne
har uppkallat mig. Han har sagt, att det vore ett bevis
på alt länets innevånare icke önska en annan väglagnings-
tid, än den nu föreskrifna, att Hr Bergenstråle icke kunnat
tillvägabringa en förändring deruti. Jag får deremot för¬
klara, att uti det län, der jag är landshöfding, har från flera
ställen till läns-styrelsen ingått begäran om en annan tids
bestämmelse för väglagningen, i följd hvaraf den nu sker
dels om hösten dels om våren, emedan innevånarne funnit,
att den lämpliga tiden dertill icke är om sommaren, då väg-
lagningsämnet vid infallande torka bortblåser. Jag får der¬
före tillstyrka bifall å motionen, och anhåller, att detta yt¬
trande måtte densamma bifogas.
Hr von Troil, Emil: Det ämne, som nu är under
öfverläggning, måste betraktas från a:ne olika synpunkter:
den ena med afseende på vägarnes största möjliga godhet
och farbarhet, och den andra med afseende på väghållarnes
beqvämlighet. Motionären synes hufvudsakligen hafva af-
Den 18 Mars f. ui.
sett den förra synpunkten oell Hr von Heyne liar uteslu¬
tande hållit sig till den sednare. Det är således icke un¬
derligt, att de ej kunnat sammanstämma. För min del får
jag tillstyrka, att Utsk. måtte frista sin uppmärksamhet vid
båda dessa omständigheter. Jag tror det icke kan bestridas,
att grusningen sommartiden gör vägarna, om icke ofarbara,
likväl ganska besvärliga och skadliga för både dragare och
åkdon. Jag får i detta afseende fästa uppmärksamhet på
Capitaine von Sydows afhandling om publika arbeten. Han
föreslår, att gruset ina framföras på den årstid, då trans¬
porten är lättast, eller då den kan verkställas på slädföre,
men icke då genast utbredas, utan att häradsboerne skola
antaga vissa väg-uppsyningsmän, sorn ägde tillse, när någon
skada å vägarna uppkomme, och då genast bota den med
de på förhand framkörda materialierna. För detta förslag
talar, att förhållandet med vägbyggnad lärer vara som med
andra byggnader, att om en skada genast botas, behöfves
dertill vida mindre tid och kostnad.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Instämmande hufvud¬
sakligen med Herrarne von Heyne, Ribbing och von Troil,
anhåller jag, att Utsk. icke malte generalisera denna fråga,
utan öfverlemna åt olika orter att förrätta grushemtningen
och väglagningen på de tider, sorn för hvarje ort kan fin¬
nas mest lämpliga. Jag anser, att menniskorna böra taga
sina reglor från naturen. Sjelfve Napoleon blef störtad, då
han, invito domino, sökte utföra sina ide'er. Naturen säger
att våien är den årstid, då all byggnad bör ske, och Sven¬
ska lagarna hafva iakttagit det. Jag tror, att den väg, sorn
vid källossningen lägges, får derigenom en styrka, som luf¬
tens inverkan ännu mer consoliderar. Om åter grusningen
sker om hösten, så blifva, då icke mycket snö faller, vä¬
garna ofarbara för de foror, på hvilka handeln beror, och
som framskaffa födoämnen för en stor del af Rikets innevå¬
nare. På grund af dessa åsigter, anhåller jag att få förena
mig med de 3 nyssnämnde herrarne, och att Utsk. på min
enkla framställning må lägga den vigt, som ändamålet kräfver.
Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Vidare föredrogs Hr Bergenstråles, Claes Gabriel, den
7 dennes f. m. på bordet lagda motion, örn förbud emot
brännvinsförsäljning å gästgifvaregårdar.
Frih. Fleming, Herm. Reinh.: Den värde motio¬
nären har misstagit sig vis ä vis den motion jag framlem-
nat om landtkrogarnes indragning. Att gästgifvaregårdarne
skulle blifva surrogat för de krogar jag önskat afskaffade,
har aldrig varit min mening, utan har jag endast i min
motion upptagit, att de resande, som äro berättigade att
begagna gästgifveriskjuts, skulle äga att å gästgifvaregårdar-
na erhålla mat och dryck emot contant betalning; och det
Den iS Mars f. m.
kan väl icke vara något surrogat för landtkrogarnes upp*
hörande.
Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Likaledes remitterades till Allni. Besvärs- och Ekon.-
Ulsk. nedanoämnda den 7 dennes f. m. på bordet lagda mo¬
tioner, nemi :
Frih. Nauckhoflfs, Joh. Otto, om inrättande af en för-
latlnings-commission.;
Gr. Anckarsvärds, Carl Henr., om meddelande till R. St.
af förslag till förnyad inslniction för Landsh.-embeten, kro¬
nofogdar, häradsskrifvare och länsmän.
Föredrogs ånyo Gr. Anckarsvärds, Carl Ilenr., den 7
dennes f. m. på bordet lagda motion 0111 upphäfvande af K. på¬
budet den 10 Dcc. 1812 emot gemenskap med f. d. K. Familjen.
Hr von H a r t m an sd o r ff, Aug. , uppläste följande:
I den motion, som nu förehafves, on.förmäler Gr. Anc¬
karsvärd, med anledn. af 12 §:n i riksd.beslutet den 1 2 Nov.
1810, ”de grundade förebråelser, Svenska folket, vid mera
”än ett tillfälle, kunnat göra sina s. k. Ständer, att hafva
”uppoffrat folkets dyrbaraste fri- och rättigheter.” Han har
förgäfves i riksd.besluten sökt något tillägg till Missg b:n.
Ilan ”förvånas, att R. St. så opåtaldt kunnat förbise vig-
”ten af lagstiftarekallets betydelse.” Han frågar, "hvartill
”domaremaktens lagstadgade oberoende af verkställande mak¬
ten båtar, då dess villighet att tillhandagå denna visar sig
”så stor, att den icke rubbas eller ens besväras af någon
”den minsta tvekan vid tillämpningen af en öfver liöfvan
"sträng och otillbörlig lag, hvars upphof, natur och
"egenskap minst för de lagkloke bort vara någon hemlighet.”
lian linner, att ”en lag, som vore i saknad af R. St:s i
"grundlagen föreskrifna medverkan eiler san c tion, aldrig
”bort kunna vinna någon tillämpning, och förväntar att R.
”St. skola begagna sin delaktighet i lagstiftningen, för att,
"genom den olagliga författningens upp häfvan¬
de, åtminstone söka godtgöra föregående Ständers för¬
summelse i denna del.” Han spörjer slutligen: ”hvad R.
"St:s Just.-ombudsniän väl hafva gjort, då de icke en gång
"fastat uppmärksamheten vid en sådan i ögonen fallande
"oformlighet, som att 1812 års författning i ali sin straug-
"het blifvit tillämpad, utan att denna lag undergått den be¬
handling, hvarförutan den, utan grundlagens klara före¬
skrift, icke kan tillerkännas någon laglig kraft.” Med
anledn. af det sålunda antydda förhållandet är det,
som Hr Grefven ”begärt .R. St:s medverkan till upp¬
häfvande af det K. påbudet af den 12 De c.
"1812, mot gemenskap med f. d. K. Familjen, på grund af
”'dess tillkomst, genojn annan väg och utan de föregångna
Don i8 Mars f. m.
”iakttagelser, hvilka ovillkorligen erfordras, för att, på sätt
”grundl igen föreskrifver, kunna vinna egenskap af en till
"efterföljd bindande criminal-lag.” Hvarefter Hr Grefven
förklarar ”de blodsdomar, hvilka, till följe af en blott K.
”författning, under en lid af förflutna 28 år, fläckat den
"Svenska domareinakten, lala tillräckligt för vigten och nöd¬
vändigheten af hans framställning.”
Slutsatsen af dessa mänga, dels hårda, dels förfärliga ord,
hvilka jag, för deras betraktande i det följande, nödgats här
upprepa, är i korthet, alt han begär den ifrågavar. författ¬
ningens upphäfvande, på grund af förment olaglighet i hen¬
nes tillkomst och stränghet i hennes tillämpning. — Latona
oss skärskåda begge delarna, äfven den sednare, så vidt qo
§:n Reg F.'n medgifver.
Ang:de Konungs och Ständers beslut om den nfsntla
Konungaättens aflägsnande från Sveriges landamären, och
Svenske undersåtare^ afhållande från all gemenskap med
hennes medlemmar, har jag visserligen hört, alt de ursprung¬
ligen härrörde från farhågor och omtanke för egen säker-
ket hos dem, som gjort 180g års statshvälfning. Ehuru
dessa beslut sedermera rättades efter de vid verkställigheten
för handen varande omständigheter, så borde de likväl till
sitt upphof icke vara främmande för någon af dem, som
utgjorde själen i vestra artudens företag. Men som jag en¬
dast vill hålla mig till hvad skriftligen kan bevisas, så öf-
verlemnar jag till dem, hvilka deltogo i 180g och 1810 årens
riksdagar, att upplysa hvad de i detta hänseende veta och
kunna minnas.
Motionären har sjelf underrättat eder, mine herrar! att
den fråga, som. föranledde 12 §:n i riksd.beslutet den 12
Nov. 1810, väcktes på Riddarhuset i Örebro den 25 Sept.;
beslutet fattades den 8 Oct. och justerades den ilis. må¬
nad. Skälet, hvarföre motionen då gjordes, känner jag ej
närmare än af inledningen, der det säges: att f. d. Konung
Gustaf Adolph "otvungen aflägsnat sig från den trakt, han
”valt till sitt hemvist, och i det han nalkades Östersjöns strän¬
der, syntes vilja öppna sig ett vidsträcktare fält för sina
"företag.” Jag vill minnas, att han reste åt Ryssland; men
motionären, Hr Danckvardt Lilljeström, lefver ännu, och är
äfven vid detta riksmöte medlem af Riddarhuset. Den sorn
vill hafva närmare besked om hans bevekelsegrunder, kan
spörja honom sjelf. — Hvad handiingarne ådagalägga, är,
att motionen gjordes 3 veckor, och att beslutet
justerades 8 dagar förr än vår nuvar. Konung be¬
trädde Svensk jord. Hvarföre Gr. Anckarsvärd anfört
ordalagen i det särskildta utsk. betänk., hvilket behand¬
lade frågan, och ej i det beslut, som Ständerne fattade, är
mig obekatit. Men som det sednare är något olika med det
förra och den gällande urkund, hvarefter I2§:n i riksd.be¬
slutet är uppsatt; så införes det här ordagrannt, så lydande:
Den 18 Mars f. ra.
”När R. St. vid sisll. riksdag, i följe af E. M:s nåd.
proposition, beslöto f. d. Konung Gustaf Adolphs och dess
Fami'js aflägsnande ifrån Sveriges gränsor, blef den under-
hållssuinma, sorn honom anslogs, beviljad under samma för¬
behåll, som den först begärdes, nemi. iakttagandet af det
närvarandes lögn och framtidens säkerhet. För att ytter¬
ligare vidtaga alla försigtighetsmått, som till vinnande af
detta ändamål kunna erfordras, och elter hos R. St. före¬
komna anledningar, hafva R. St. nu beslutat:
1:0 att till förtydligande och för att gifva mera full¬
ständighet åt deras redan förtidet år fattade beslut, rörande
f. d. Konungens och dess Familjs flyttning och vistande utom
Riket, ytterligare förklara: det dessa beslut innefattade det
villkorliga förbehåll, att hvarken f. d. Konungen eller någon
af dess Familj skulle beträda Sveriges gränser; om hvilket
besluts vidmakthållande, och till vinnande af det dermed
åsyftade allmänna lugn och säkerhet, R. St. åt E. M.
uppdraga och nu i underd. anhålla, det måtte, utan hinder
af något annat afseende, alla lill ändamålet nödiga mått och
steg vidtagas ;
2:0 att om f. d. Konungen eller någon af dess Familj
skulle af gällande orsaker finna sig föranlåtne att vistelseort
förändra, bör det ske med Svenska Regeringens vetskap och
bifall, så framt de vilja blifva i åtnjutande af den under-
liällssumma, R. St. dem beviljat;
3:o att då f. d. Konungen aflägsnar sig från sin Fa¬
milj, äger han icke att lyfta mera än räntan för hans en¬
skilda förmögenhet, utgörande 23,582 r:dr Svenskt banco,
samt de 10.000 r:dr samma mynt, som R. St. honom en¬
skildt tillagt;
4:° att det återstående af underhållssumraan tillkommer
alltid i sådant fall f. d. Drottningen, alt för siri och sina barns
räkning, så länge dessa äro omyndiga, emottaga och disponera.
Hvilket beslut R. St. nu till E. M. i underd. lå öf¬
verlemna &c.”
Hvarföre behandlades frågan af ett särskildt Utsk. och
ej i LagUtsk. enligt 33 §:n Riksd.Ordn.? Utan tvifvel der¬
före, att der handlas om allmän criminal-lag för ständi¬
ga förhållanden inom samhället; här åter om en särskild
lag för ett tillfälligt politisk förhållande, rör:de nämnda
personer, som vistades utom Rikets gränser. Hvarföre in¬
lemnade R. St. icke till Konungen en bestämd ordalydelse
till författning, och hvarföre meddelade icke K. M. sitt sam¬
tycke dertill på Rikssalen, jemlikt 8 §:n Reg.Ftn? Utan tvif¬
vel äfven derföre, att samma §. också handlar om allmän
criminal-lag. Troligen underläto jemväl både Konung och
Ständer dessa ceremonier, och inskränkte sig de sednare till
att åt den förra i allmänhet uppdraga vidtagandet af alla
för lugnet och säkerheten nödiga mått och steg, emedan man
ville bespara Styrelsen sjelfva författningens utfärdande, om
Den 18 Mars f. m.
aG3
det icke behöfdes, men i motsatt fall åter lemna henne fria
händer alt efter omständigheterna förfara. De, påföljande
händelserna tyckas åtminstone föranleda, att detta var me¬
ningen. Hvarken under åren 1810 eller 181 i utkom någon
stadga i detta ämne. Intet ord derom anfördes i 181^2 års
liksd.beslut. Nara 4 månader efter dess utfärdande utkom
först den ifrågnvar. stadgan. Hvarföre skedde det då omsi¬
der, och hvarföre med så stränga besUimmelser? Statsrådets
protocoll äro ej tillgängliga för offentligheten; men skalet
bör ändock icke vara outransakligt, aldraminst för någon,
sorn redan på den tiden tog verksam del i fäderneslandets
öden. Äfven de yngre bland eder, mine herrar! veta, att
mot slutet af år 1812 voro de afhandlingar ingångna i Åbo,
genom hvilka vår nuvar. Konung uppoffrade förbindelser¬
na till sitt första fädernesland, för att uppf) Ila dem lian åta¬
git Sig mot det nya, och dem, som på den tiden ålågo hvar¬
je sann nitälskare för den bildade verldens frihet J veten,
att kampen på lif och död då börjades mot öfvermaklen i
Europa, och att hennes innehafvare icke var nogräknad om
medlen att bibehålla sig sjelf, eller att störta andra. När J
dertill veten, att då, såsom nu, ej saknades i Sverige de,
sorn voro missnöjde med Styrelsens systeme, på sätt hän¬
delserna vid Svenska krigshären i Tyskland följande sommaren
bekräftade; kunnen J tveka om skälen, hvarföre den ifråga-
var. författningen utfärdades just då oell sådan? Om våra
föregångare talade och skrefvo mindre om sina företag, än
vi om våra, äfven om de betänkte sina något bättre; så bör
det åtminstone icke af oss läggas dem till last, ifall sådant
härrörde af deras förutsättning att vi både skulle hafva egen
eftertanke och vilja att henne begagna.
Något skriftligt och tillgängligt hafva de dock efterlem-
nat oss till upplysning om deras åtgärder i detta hänseende.
Högsta Domstolens protocoll för den 9 Dec. 1812 visar, att
hon hördes öfver förslaget till ifrågavar. författning, och att
samtlige närvar, ledamöter icke allenast gillade det, utan
äfven i und. hemställde om icke i 3 §:n, efter orden ”brefvexla med
d. Konung Gustaf Adolph, f. d. Drottningen eller något af
”deras barn” borde tilläggas: eller genom budskickning
med dem någon gemenskap söka. Att Konungen gil¬
lade tillägget, visar sjelfva författningen. Högsta Domstolens
protocoll intygar, att de ledamöter, hvilka utan någon skilj¬
aktighet tillstyrkte den stadga, öfver hvilken Hr Grefven ic¬
ke kan utösa nog många hålda utlåtelser, voro Just. Stats¬
ministern Gr. Gyllenborg, Justitiae-råden Palmsvärd, Poppius,
Blom, Gr. Hamilton, Frih. Kurck och Hr Nore'us. Stats-
calendern visar, att dåvar. Statsråds-ledamöter och Jiistitiae—
canceller, hvilka troligen öfvervarit författningens gransk¬
ning, voro, utom Gr. Gyllenborg, Frih. von Engeström,
Fiih. Rosenblad, Frih. Fleming, Hr Lagerbring, Frih.
Adlerbeth, Frih. af Wetterstedt och Gr. Trolle Wachtmei-
264
Do o if? Mars f, m.
ster. Flere af förenämnde herrar och män torde till skarp¬
sinnighet, kunskaper, rättskaffenhet och aktning för lag, haf¬
va varit åtminstone jemförlige med dem, för hvilka Hr Gref¬
ven vill rödja rum, att lyckliggöra det nya Sverige. Men
hvarföre säger han, saknas 1812 års förhud i Missg.btn? Jo
af samma skäl, hvarföre det ej utfärdades på Piikssalen ;
emedan det ej är allmän lag för ständiga förhållanden,
utan en tillfällig stadga, som fördenskull hvarken kun¬
de inflickas i denna balk , eller dervid tilläggas.
Hr Grefven anmärker, hurusom 14. St. vid 1812 års
riksdag väl efteråt godkänt det egenmäktiga steg Konungen
tagit, att under sin sjukdom insätta duvar. Kronprinsen i
konungamaktens utöfning, men att en sådan påföljande sanc-
tiori saknades för 1812 års förhud. Den ifiågavar. be¬
kräftelsen behöfdes ej efteråt, emedan R. St:s obe¬
gränsade bemyndigande var gifvet på förhand. Likväl
om vi se närmare på saken, så finnes t. o. in. ett påföljande
godkännande, utom det ensamt behöfliga, att Const.TJtsk.,
vid i8i5 års riksdag, lemnade författningens utfärdande opå¬
talt. I en särskild und. adress lill K. M. af den 1 1 Mars
i8i5, yttrade R. St. deras synnerliga förtrytelse öfver de
försök , sorn förnummits vara vågade, att göra f. d. Konun¬
gens och hans efterkommandes förmenta anspråk gällande,
hvarjemte R. St. anhöllo, alt K. M. måtte låta föra personerna
af det fordna Konungahuset till minnes det beslut, i grund
hvaraf de njöto sina pensioner. Det är detsamma sorn J
håfven hort, och Iivari jemväl innefattas det uppdrag till
Konungen, hvaraf 1812 års författning följde. Således icke
nog dermed att R. St. vid en föregående riksdag gifvit Sty¬
relsen full makt att härutinnan handla; de hafva äfven, vid
en efterföljande, gjort hvad de kunnat, för att gilla hennes
handlingssätt,'utan att använda de sanctionerande ordalag,
hvilka endast K. M. plägar begagna om Ständernes beslut,
men icke de, i omvändt förhållande, angrde Styrelsens åt¬
gärder. Äfven under de förra tvedrägtstiderna, då Konun¬
gamakten var bestämdt underlagd Ständernes, brukade de
likväl icke tala om deras sanction af Konungens belut.
Ifall detta nksdagsspråk skall införas hädanefter, så bör det
åtminstone ursägtas Ständerna,’ om de år tölö ännu icke
kommit sig före med dess begagnande.
Angtde domaremaktens villighet att tillämpa 1812 års
stadga, klagar Hr Grefven nästan ännu bittrare än öfver
hennes tillkomst. Men om den högste domaren ej skulle,
likaväl som den lägste, stalia sig till efterrättelse en af Ko¬
nungen undertecknad och med vederbörandes contrasignation
försedd författning, livar blefve gränsen för domares pröfning,
huruvida ett påbud vore lagligt gällande? Skulle den
tillerkännas domstolarna, så blefve deras makt äfventyrlig.
Lagens tjenare blefve lagens beherrskare, ty af dessa, som plä¬
ga
Den 18 Mars f. m.
a65
ga vara starra i formaliteterna, skulle då vid många tillfal¬
len bero att förkasta lagar, som de ej ville tillämpa. En¬
dast at Coust.Utsk. och Riksrätten hafva våra grundlagar
medgifvit en sådan pröfningsrätt. Då i8i5 års Coust.Utsk.
icke gjorde någon anmärkning vid det ifråga var. förbudet, så
tordén J linna, mine herrar! att den, som ntivar. Const.Ulskrs
ordför. gjort vid författningens olaglighet, kommer J århun¬
drade för sent. Är åter meningen med Ilr Grefvens klan¬
der, att endast varna nu församlade eller kommande Ständer
för obetänksamhet och olagligheter, sä är företaget beröm¬
ligt och af behofvet påkalladt; emedan ledan påbörjade åt¬
gärder tyckas utvisa, att 0111 de ej af Hr Grefven eller andra
hejdas i deras framfart, så skola de föranleda mera eftertal
pä års riksmöte, än i8i5 års Ständer ådragit sig.
Men om vi än ginge motionärens anmärkningsnit
till mötes, och, med åsidosättande af alla förenämnda be¬
tänkligheter, företoge oss att granska lagligheten af gällan¬
de författningars tillkomst i ett land, hvilket undergått så
täta statshvälfningar, som Sverige; huru många författnin¬
gar skulle val kunna bestå? Utan tvifvel mycket färre än
motionären förmodat eller sjelf velat ifrågaställa, då han
gjorde sin anmärkning. För att ej långväga söka våra exem¬
pel, förblifvom vid lagboken. Der plägar finnas aftryckt och
bifogad den s. k. 1807 års förklaring, daterad Malmö den
?.3 Mars, och contrasignerad af dåvar. Revisions-secretrn,
sedermera aflidne Jnst.Statsministei 11 Gr. Fredr. Gyllen¬
borg. Med sina underafdelningar, innehåller denna förkla¬
ring visserligen öfver 5o särskildta stadganden, både i all¬
man civil-, criminal- och kyrkolag. Huru laglig är de¬
ras tillkomst? Den då gällande Säkerhets-acten förmäler
intet om lags stiftande eller förklaring ; men säger uttryck¬
ligen i c).'de punkten, att Reg.F:n af den 21 Äng. 1772 skulle
blifva oförryckt beståndande uti allt hvad som ej genom den¬
na act vore ändradt. Nu innehålla 4°i 41 ocb 42 §§:ne *
nämnda Reg.F., att hvarken kunde ny lag stiftas eller g a ni¬
ma 1 afskaffas, utan Konungs och Ständers ömsesidiga sam¬
tycke. Ordet lagförklaring nämnes icke, men i 43 §:n
sägs: att örn det uppkomme någon ny lagfråga, så skul¬
le den afgöras jemlikt (\i §:n. Som elinna just afhandlar ny
lags stiftande under riksdag; så synes tydligt att 43 §:n,
för att ej innebära en onödig omsägelse, måste mena lagför¬
klaring, samt att denna borde ske med Ständernes bifall
och under deras sammanvaro. År 1807 voro dock inga Stän¬
der församlade, och att samma års lagförklaringar icke af-
liandlades vid 1800 års riksdag, det vet en hvar. Det sy¬
nes, till yttermera visso, i lagboken, der de 3:ne, på Riks¬
salen i Norrköping daterade, förordningarna sluta med de
orden: ”Hvad YV1 med R. St., af allmänna lagen
’’andrat”; hvaremot i 1807 års förklaring säges: ''Hvad
4 H. 34
Deli iä Mais f. ni.
"WI i nåder funnit nödigt att sålunda stadga oell förordna.”
— Således är denna förklaring, livilken dagligen vid rätter¬
na tillämpas, olagligen tillkommen. Hvarföre beskärmar
Grefven sig ej jemväl öfver åklagare och domare, som un¬
der några oell 3o år kunnat låta sådant opåtaldt fortgå?
Ilr Grefven invänder förmodligen, att detta exempel
hörer lill tiden före vårt närvar, statsskick, och att hans na¬
gelfarande med våra författningars lagliga tillkomst icke bör¬
jar, förrän efter den statshvälfning, hvari lian sjelf deltog.
Välan! Huru förhåller det sig då med tillkomsten af 87 och
88 5S:na Reg.Ftn, från hvilka motionären hemtar styrkan
för sin bevisning? Huru med liela grundlagen? Manne hon
icke härrörer från samma statshvälfning, hvilken, ehuru nöd¬
vändig för Rikets bestånd, dock ingalunda var laglig. Att
så förhöll sig, borde aldra minst kunna förgätas af någon
Liand dem, hvilkas hufvuden, just derföre, hade sväfvat i
fara, om försöket misslyckats. Vill motionären gå till grun¬
den med den laggranskning han börjat, så torde han linna,
att likasom 1809 år Reg.F. olagligen bröt Säkerhets-aeten,
så gjorde hon med 1772 års Reg.F. och denna med Reg.Frn
af 1720. Månne vi slutligen få någon grundlag, som är lag¬
ligen tillkommen, förrän i634 års Reg.F.? Om grundvalar-
ne sjunka, så ramlar äfven det derpå byggda, och med det¬
samma både 1734 års lagbok och de flesta författningar, som
för närvar, tillämpas. Detta borde Const.Utsk:s ordförande
hafva betänkt, innan han började sin laggranskning. Antin¬
gen måste han lemna opåtald lagligheten af de författningar,
hvilka efter 1809 års Reg.F. med Konungs och Ständers ge¬
mensamma bifall utfärdats, eller ock kommer han längre,
än Hr Munck af Rosenschöld, hvilken försl ifrån samma års
grundlag vill begynna alt gå baklänges.
Om det sålunda blifvit ådagalagdt, att det icke häfver
någon fara med gilltiglieten af 1812 års författning, och att
ett påbud, af så egen och tillfällig art, svårligen kunde få
någon annan form; så sammanfalla till intet äfven de stora
ord, hvarmed Hr Grefven förebrått Just.ombudsmännen att
de låtit bero vid påbudets tillämpning. Hade Frih. Manner¬
heim, som år t8i5 och ända till 1823 var Just.ombuds¬
man, i stället tilltalat Högsta Domstolen för Riksrätt, eme¬
dan domstolen tillämpat en från R. St:s beslut härrörande,
af Domstolen tillstyrkt och af Konungen utfärdad, samt af
Ständerna ytterligare bekräftad stadga; så hade de ofelbart
funnit sin ombudsman sakna den urskiljning och sans, hvilka
gjorde honom skicklig att vara en ledare i 1809 års stats¬
hvälfning, och hvilka ej heller öfvergåfvo honom under en
mera framskriden ålder.
Oss återstår ännu att skärskåda, huruvida tillämpnin¬
gen af 1812 års påbud varit så förfärlig, som Hr Grefven
förmenar. Mig veterligen har författningen blifvit af åkla¬
gare och domare åberopad endast i a:ne mål under 28 års
Den 18 Mars f. m.
tid, nemi. en gång på Gottland och en annan i hufvudsta-
dcn. Uland de 4 personer, som dervid blifvit snkfallde,
har jag känt 3. Af dem sitta här 9.:ne midt ibland eder,
mine herrar! lika helbregda och frie i utöfningen af lagstifta¬
rens kall, som någon annan. Den 3:dje Ur för några år se¬
dan sotdöd i Wermland, efter att hafva i många föregående skölt
sitt läkareyrke, likasom före sitt sakfallande. Den 4;de
befordrades efter liand till rector-seholse och kyrkoherde på
Gottland, der han sotdog såsom prost. Dessa äro offren för
i8ra år författning; dessa ”de blodsdomar”, som Hr Grefven
förmäler "hafva fläckat den Svenska domaremakten”, dessa
”de tilldragelser, vid hvilka hans sunda förnuft häpnar.”
Andre torde häpna endast vid svulsten af hans ord. Alt
ingen, som ej vill fiska i grumligt vatten, har något att be¬
fara af berörda stadga, det anser jag mig desto hellre kun¬
na säga, sorn jag sjelf hade varit blottställd för hennes til¬
lämpning, om jag glömt hvad en laglydig och trogen un¬
dersåte åligger. De äldre af eder, mine herrar! torde på¬
minna sig, att jag år 1821, under mitt vistande i Norrige,
fick åtskilliga bref från f. d. Konungen, med uppdrag att
förskaffa honom naturalisation såsom Norrsk medborgare,
utan att sådant för mig medfört den ringaste menliga på¬
följd. Tvertom har K. M. sedermera visat mig det dyrbara
förtroendet, att upptaga mig bland sina ansvariga rådgifva¬
re. Dylika händelser med andra medlemmar af detta Stånd
äro mig äfven bekanta.
Är nu icke upphäfvandet af 1812 års författning påkal-
ladt hvarken af sättet huru hon tillkommit, eller blifvit i
verket ställd, så frågar man sig med skäl, inrikes och ut¬
rikes, hvarföre en sådan motion blifvit väckt inom Svenska
National-representationen, och huru det kunnat ske på detta
rum, der man företrädesvis väntar alt finna statsmannens
urskiljning förenad med adelsmannens känsla för hvad sig
väl skickar. Finnas då ej längre inom Itiket några missnöj¬
da, som hafva makt och inflytande, eller mod till djerfva
företag? Finnes ej utom landet någon kronpretendent vid
mogen ålder ?
Inom oss, som någorledes känna hvarannan, är det må¬
hända mindre svårt att, efter framställningarnas upphof, [be¬
domina om de blott åsyfta att fängsla den allmänna upp¬
märksamheten, för att samka sorl och försvaga Regeringen
för vissa tillfälliga ändamåls vinnande, eller om de syfta nå¬
got längre. Men huru skola våra medbroder i landsorterna
veta hvad afseende de böra derpå göra eller icke? Hvad
skola de tänka, då de från enskilda motionärer, från liela
Utsk. och Stånd förnimma öppna anfall på Konungamakten,
eller förtäckta på hennes innehafvare, och då de med det¬
samma erfara, att strafflöshet yrkas för gemenskap med den
afsatta Konungaätten? De som påstå, att Regeringen vid
sina åtgärder bör göra afseende på vältänkande medborga¬
■iGS
Den i8 Mars f. m
res omdöme i landsorterna, böra ihågkomma, att detta ska¬
pas icke blott af hufvudstadens tidningsskrifvare allena, och
att Svenska folket har i sjelfva verket, om ej i lagens bok¬
staf, lika grundade anspråk på redovisning af sina riksdags¬
man, som af Konungens rådgifvare. Huru har mången hit¬
tills skött sitt riksdagsmannakall? Hafva våra öfverläggnin-
gar mest angått helsosamma förbättringar för framtiden, el¬
ler fruktlös klagan öfver det förflutna, eller orättvisa, skad¬
liga och olagliga försök att sönderbryta våra gamla inrättningar?
Hade den ifrågavar. motionen framkommit under andra omstän¬
digheter, eller, från en annan hand, eller hade hon blott
åsyftat förändring och ej fullkomligt upphäfvande af 1812
års förbud; så skulle jag dervid fastat mindre afseende.
Men nu måste det väcka uppmärksamhet, att motionären är
samme riksdagsman, hvilken uttryckligen förklarat sig ej
skola bevilja något anslag, med mindre Konungens samtlige
rådgifvare, så när som på 2:ne, först blifvit entledigade;
hvilken ingifvit ett sedermera återtaget förslag att förminska
Konungens underhållssumma, och hvilken 1111, sedan ansva¬
ret på dem, sorn lasteligen tala om Majestätet, redan blifvit
förmildradt, och Konungen icke begärt vidare rättelse, lik¬
väl yrkar att ytterligare förringa det, änskönt motionären,
dä Konungen år 182Ö sjelf föreslog dödsstraffets borttagande
för dylika förbrytelser, satte sig deremot, den a3 Maj, på
grund af sin öfvertygelse om den duvar. strängare lagens
billighet, oell emedan ansvaret för lastelig t tal om andra
var då, såsom nu, icke rättadt efter den åsyftade förän¬
dringen i hänseende till Majestätet, hvadan Hr Grefven då
trodde, att lagstiftaren, under ingen synpunkt, borde
frångå dödsstraffet. Härtill kommer, att Hrr Rosenqvist
och JM 11 n c k af Rosenschöld yrkat återinförande i 5
cap. 1 §:n Missg.bln af dödsstraffet allena, hvarigenom möj¬
ligheten att någonsin bestraffa lastelig! tal emot Konungen
skulle, så vidt görligt vore, betagas dem, som ville hålla
Majestätet i helgd; att Hr Hjerta, Lars, föreslagit det tryck¬
ta skrifter, följaktligen äfven sådana af indragningsmakten
oåtkomliga äggeiser till upplopp, som såldes i bodarna, un¬
der sommaren 1818, må hädanefter kunna säljas på gator-
na; att Hrr W sernstedt och Dalman, Wilh. Fredr. Acha¬
tes, föreslagit minskning i hofvels gamla anslag och fri het
från afgifter , under det att Frih. Anders Cederström, åtmin¬
stone till någon del, instämmer med Hr Grefven, rör;de 1812
års författning. Att under sådana allmänna liksdagsförhål-
landen, och under de för Riddarhuset särskildta, hvilka
jag nyss omtalat, föreslå upphäfvandet af allt straff på dem,
som inlåta sig i gemenskap med den utländska kronpreten-
denten eller hans slägt, samt att derjemte ohemult klandra
Sveriges lagstiftande, åklagande, dömmande och verkställan¬
de makter, för det att de understått sig, emot Hr Grefvens
mening, stifta, åberopa, tillämpa och handhafva ep af ve¬
Den 18 Mars f. m.
derbörligt Coust. Utsk. opåtald lemnad författning; det synes
åtminstone vara ett försök att fresta huru mycket samhälls-
banden lala. Och hvem är den sora frestar? Jost den, som
vära electoror satt främst ibland samhällsbandens vårdare
under innevar. riksdag; den som icke desto mindre förer det
bittraste språket mot Styrelsen; den som är de missnöjdes
syidige anförare och hufvudman.
Om våra egne landsmän i orterna, om vi riksdagsmän
sjelfve någongång mäste, vid åsynen af vissa riksdagsföre¬
tag, tveka, om dermed åsyftas grundskott på våra samhälls-
inrättningar, eller blotta skrämskott; huru skall då Brödra¬
folket, huru skola främlingar kunna rätteligen bedomina
hvad som Iros oss förefaller? Kan deras omdöme öfver oss,
såsom förbundsbröder, såsom samhälle eller såsom handlan¬
de folk, vara oss likgiltigt? Om de möjligen frukta för upp¬
lösning af sakernas bestånd i Sverige; hvilken verkan kan
en dylik mening hafva på föreningen, på våra utrikes för¬
hållanden, och på våra köpmäns credit i andra länder?
Sådant böre vi alltid betänka, men särdeles nu, om vi vil¬
je öfvergå från det gamla närungs-systemet till en lifligare
bandel med ntländningen. Hvad har gjort det fåtaliga Sven¬
ska folkets inre styrka, dess inflytande hos andra, om ej dess
inbördes enighet, dess tillgifvenhet och förtroende för sina
mänga stora Konungar ? Äre vi nu redan ledsne vid det
gamla anseendets återvinnande? Hörer det till tidens rörel¬
se, att åter förspilla det? Någon invänder måhända, att
han litet bryr sig om hvad utländningarne säga eller tänka,
alt vi äre ett sjelfständigt folk, och han är en fri representant,
som, änskönt han vägrar nödiga anslag till krigsmakten,
dock bjuder verlden trots. Så tänkte och handlade äfven de
frie Polackarne, på deras tid. Men deras riksdagar hafva
blifvit ett ordspråk, och deras öde en skräck för folken,
hvilken borde tjena andra till varnagel.
Jag tillstår, att jag i början ämnade yrka vägran af re¬
miss å Gr. Anckarsvärds motion. Likväl har jag afstått der¬
ifrån, icke af tvekan om rättvisan att så göra, eller om
framgången deraf; ty jag har vid föregående tillfällen sett,
att R. o. Ad. icke föijer innehafvaren äf sitt förnämsta för¬
troendes embete i hans öfverdrifter. Jag är tvertom förvis¬
sad, att de fleste af eder, mine herrar! äfven nu skulle göra
sammaledes, och ej mindre för våra landsmän, än för ut-
ländningen, ådagalägga huru J bedömmen hvad som höfves
Adeln i Sverige, der Konungadömet är jemnårigt med haf-
derna. Men jag afstår derföre, att om vi nu , efter mo¬
tionstidens slut, vägrade remiss af en motion, som ej är
olaglig, ehuru olämplig hon må vara; så skulle måhända
icke blott motionären sjelf, utan äfven hans nämnde eller
okände vänner säga, att vi ej vågade låta motionen komma
till LagUtsk., och derigenom till de öfriga Stånden, eme¬
dan vi misströstade örn deras beslut. Det gör icke jag, utan
270
Dea 18 Mars f. m.
gör mig tvertom förvissad, att våra MedStänder skola, ej
mindre ån vi, känna hvad som anstår lagstiftare, hvilka
grundlagen gjort fria i deras framställningar, och hvilka just
derföre böra vara destomera noggranna att afväga deras be¬
skaffenhet. Således, ehuru mycket jag ogillar motionen, och
fastän jag tillstyrker, att, likasom Hr Grefven icke ve¬
lat qvarlemna något förbud mot Svenskars gemenskap
med deras afsalia Konungahus, Utskott och Ständer ej hel¬
ler måtte göra något afseende på motionen; så hemställer
jag dock vördsamiigen, att de herrar och män , hvilka, lika¬
som jag, möjligen velat hindra remissen, ej måtte nu mera
sätta sig deremot.
Många röster hördes ropa bra, hvaremot åtskillige an¬
dre ropade sch.
Hr von Hartmansdorffs yttrande hade blifvit afbrutet
genom ankomsten af en deputation från Vallöf!. BorgareSt,,
anförd af vice Talmannen, Lands-secretrn Halling, hvil¬
ken å Ståndets vägnar uppläste och aflemnade ett prot.-utdr.
af denne dag, innefattande Ståndets beslut i fråga om ut¬
sättande af dag till val af den i io3 §:n Rcg.Ftn omtalade
nämnd.
Hr Edenhjelm, Gillis, uppläste följande:
Af full öfvertygelse medger jag gerna sanningen af Gr.
Anckarsvärd* yttrande, alt det är folkrepresentantens för¬
sta skyldighet alt fästa uppmärksamheten vid sådana till¬
dragelser inom lagskipningen, der brottet icke kan anses
stå i jemförelse med straff-bestämmelsen. Men så måtte
det icke heller kunna bestridas, att tiel icke äfven är folk¬
representantens pligt, att skydda sådana lagar, ehuru hår¬
da de än synas vara, som utgöra ett medel att frälsa Rikets
innevånare från inbördes strider och oroligheter.
Ehuru jag är fullkomligen öfvertvgad om, alt Svenska
folket, som till största och kraftfullaste delen består af en
redbar allmoge, välsinnade borgare och en disciplinerad ai¬
mee, icke utan de mest gilItiga skäl sviker den Konung och
dess Ätt, de svurit att lyda och försvara, äfven med upp¬
offring af sina lif; så anser jag dock, att, med upphäfvan-
det af det ifrågavar. lagstadgandet, anledn. framdeles skulle
gifvas till många obehagligheter, och flera straffbestämmelser
af samma svåra beskaffenhet, som 1812 års lag förutsätter
för dem, som hafva gemenskap med den f. d. Kongl. Famil¬
jen, komme att äga rum för de personer, som, antingen af
lycksökeri eller för begär efter penningar, lånade sig till att
blifva medlare emellan den nämnda f. d'. K. Familjen och
inom landet till oro sinnade personer, än hvad som va¬
rit och kunnat komma i fråga för dem, som nu onödigt¬
vis blottställa sig för åtal för förbrytelse emot 1812 årslag¬
stadga. Jag yrkar derföre afslag på Gr. Anckarsvärds mo¬
tion, och alt det K. lagbudet af den 10 Dec. 1812 emot
Den x8 Mari f. m.
gemenskap med den f. d. varande K. Familjen, med full
kraft och verkan, mätte qvarsta. Vördsammast anhåller jag,
att detta mitt yttrande mätte få åtfölja Gr. Anckarsvärd
motion till Lagutskottet.
Hr Rosenqvist, Fredr. Leonh., anförde skriftligen:
Då uppmärksamheten blifvit fästad på nu förevar, äm¬
ne, kan jag icke underlåta att derföre tacka den värde mo¬
tionären, både som menniska och representant, och att med
min röst understödja honom, för att få upphäfven en författ¬
ning, hvars tillkomst jag anser olaglig, och som derjemte i
och för sig sjelf innebär så liten ädelhet i syftning, så liten
aktning för menniskorätt och menniskovärde. Huru stri¬
dande mot moralen linner man det icke, att personer,
hvilka, under en mängd af år, genom erkänslan för åtnjutna
välgerningar vore fästade vid en, alla sina misstag oaktadt,
storsinnad Furste och Hans hus, genom ett maktspråk tvin¬
gas att förqväfva den bland menniskans känslor, hvars från¬
varo påsätter föraktets stämpel, och hvars utgjutelser der¬
emot innebära den skönaste njutning för ett ädelt sinne!
— Huru kränkande för rättskänslan, att i vårt constitutio-
nella Sverige så behandlas; och hvad än mera än allt detta
är, huru litet hedrande för nationen att ådagalägga så rin¬
ga aktning för olyckan!
Fäster man sig särskildt vid 4 §:n i detta vackra för¬
bud, så finner man deri en befallning till besvikande af ett
möjligen erhållet förtroende, om än af aldrig så oskadlig na¬
tur, och ett frö lill spioneri. — Hvilken motsägelse dess¬
utom deri! Sjelfva våra lagar respectera det enskildla för¬
troendet, och en erhållen skrifvelse är hvarje medborgares
enskilda egendom. — Ingenting lagligt bindande ligger i
en sådan, och de hemligheter, deri inneslutas, äro i min
tanke helgedomar, dem icke en gång Staten har rätt att
oskära.
Att en dylik författning kunnat emanera och gälla utan
R. St:s sanclion, är grundlagsstridig!; och äfven af detta
skäl får jag härmed understödja Gr, Anckarsvärds motion
i hela dess vidd, under framförande derjemte af den lifliga
önskan, att detta urs Ständer, synnerligast nu, sedan det
egentliga föremålet för det ifrågävar. förbudet nedgått i
grafven, måtte dela mina ofvan uttalade åsigter.
Ilr Rosenqvist fortfor derefter muntligen:
En värd talare före mig har velat, att vi i vårt minne
måtte rappelera hvad som passerat vid föregående riksda¬
gar sedan 1809. Jag har varit närvar, nästan vid dem alla,
och minnes många tilldragelser dervid. Jag påminner mig,
att jag sett personer, som i politisk tro liknat en Saulus,
men blifvit omvände i sin tro likasom en Paulus.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Det har varit med
djup smärta jag afhört de anmärkningar, hvilka mot min
Den 18 Mars f. m.
motion blifvit gjorda af en man, som jag, sedan långliga ti¬
der, varit van att egna min särdeles högaktning, nemi. Hr
Edenhjelm. Jag hade önskat, att han icke angripit en frå¬
ga af denna beskaffenhet, utan att för sig redogöra, hvari
motionen består, och att han således icke med en annan
värd ledamot kommit att göra sig skyldig till det stora, o-
förlåtliga misstaget, att hafva sagt, det jag velat upphäfva
en lag, då det blott är en i olaglig väg tillkommen författ¬
ning, som jag omnämnt i min motion. Jag anhåller emed¬
lertid, att Hr Edenhjelm ej måtte tillegna sig del ringaste
af hvad jag kommer alt yttra emot en annan talare, som i
elt långt, vidlyftigt skriftligt anförande mindre sysselsatt sig
med min motion, än med min person. Jag får uppriktigt
bekänna, mine herrar! att jag aldrig i hela den constitutio-
nella verlden erfarit, att någon ännu i tjenst varande Mini¬
ster funnits, som vågat ådagalägga sådana tankesätt och vara
en sådan enväldighetens, godtyckets och laglöshetens apostel,
söm f. d. tillförordnade Hofcancelleren, Stats-secret:n von
Harl mansdorff.
Talaren afbröts här af ganska starkt buller och stamp¬
ningar i salen. Sedan Hr Frih. o. Landtm, med klubban
äskat tystnad, fortfor
Gr. Anckarsvärd: Jag anhåller, mine herrar latt stamp¬
ningarna måtte uteblifva ; ty det är ej på detta sätt, som argu¬
menter emot en talare åstadkommas. Jag ber herrarne påminna
sig, att Hr von Hartmansdorff orättvisligen apostropherat mig
såsom ordför. i Const.Utsk., och att det således är min rätt att
emot honom begagna en titulatur, något annorlunda beskaf¬
fad än den, som vanligen brukas i detta Hus. Hr von Harl-
mansdorffs anförande har varit så vidlyftigt, att mina an-
teckningstaflor icke räckt till för allt, som kunnat påkalla
vederläggning; men jag skall dock bjuda till att följa honom.
Han har först och främst icke med ett enda ord kunnat
vederlägga den argumentation, jag i motionen framställt, för
att visa, att ifrågavar. författning, som icke gäller mindre
än lif ära och gods, är tillkommen i olaglig väg och på ett
sätt, fullkomligt stridande emot grundlagens föreskrifter. Det
har Hr von Hartmansdorff ej med ett enda ord kunnat mot¬
säga, utan tvertom har han till slut erkänt, att min motion
icke innefattar någon olaglighet. Således är det blott för
att göra utfall mot min person, som Hr von Hartmansdorff
upptagit R. o. Ad:s tid. Han har yttrat, att författningen
egentligen leder sitt ursprung från räddhågan hos 1809 års
män för följderna af revolutionen. Huru dermed förhåller
sig, får jag rent ut förklara är för mig en fullkomligen okänd
sak. Hvad angår Hr von Hartmansdorlfs apostrophering till
mig, att jag bättre än någon annan borde känna tilldragel¬
serna vid riksdagarna åren 180g och 1810, får jag bedja Hr
von Hartmanrdorff försöka att uti R. o. Ad:s prot. för dessa
riks-
Den 18 Mars f. m. ' 3-3
i-lksdagar uppleta något annat yttrande af mig, än det, deri
jag afsade mig det ledamotskap, sorn redan då erbjöds mig
i Const.Utsk., hvilket jag icke ansåg mig kunna mottaga,
emedan jag icke tilltrodde mig de erforderliga egenskaperna,
för att då bestrida ett så maktpåliggande Värf. Hr vOn Hart¬
mansdorff har föröfrigt frågat, hvarföre jag icke anfört or¬
dalydelsen af StänderneS eget beslut och deras skrifvelse till
Konungen i denna fråga, men allt livad Hr von Hartmans¬
dorff behagat låta uppläsa står ordagrannt i min motion.
Hvad dea för öfrigt innehåller, är liemtadt från den derom
sammanfattade §. i riksd.beslutet, hvilken jag anser vida mer
än skrifvelsen till Konungen innefatta det positiva af Stän-
dernes åsigter i detta hänseende. Hr Von Hartmansdorff har
framställt en lång utredning afsina förmodanden, hvarföre
frågan icke blifvit behandlad af LagUtsk. vid 1812 års riks¬
möte. Det är ett ämne, som jag icke kan inlåta mig uti,
ty här är fråga, icke 0111 de motiver, som då gjorde sig gäl¬
lande, utan blott om vägen vara laglig eller icke. Var vä¬
gen olaglig för åstadkommande af denna lag, så måste det
vara representantens åliggande alt söka återföra det olagliga
till laglighet. Hr Von Hartmansdorff har gjort en species
åtskilnad, hvilken jag finnér Vara honom så egen, att den
lärer komma att qvarstå i historien, 0111 den vill befatta sig
med Hr von Hartmansdorffs förhandlingar. Han har nemi.
gjort skilnad emellan en allmän och en enskild criminal-lag,
och 0m han också ej nyttjat uttrycket enskild criminal-lag,
så måste det dock genom antithesen vara tydligt, att när hän
sagt, att grundlagen endast säger, huru allmän criminal-lag
skall stiftas, han anser andrä utvägar finnas att tillskapa
enskilda criminal-lagar af den art, att de dömma hufvudet
af folk. Han liar icke dragit i betänkande elier yttrat nå¬
gon tvekan, huruvida det är ratt att Vid sådan lagstift¬
ning gå olagliga vägar. Det är för Hr von Hartmansdorff
af ingen vigt. Han har åberopat, att Högsta Domstolens le¬
damöter varit hörde öfver denna författning; men jag an¬
håller, att han äfven måtte upplysa om denna domstols yt¬
trande någonsin kommit till R. St:s kunskap. Jag skulle
dock helst önskat, att den i denna del lemnade uppgift ute-
blifvit, ty för mig Utgör det ett verkligt bekymmer att hö¬
ra, huru våra domare gått tillväga i denna sak, ifall de
godkänt den ifrågavar. författningen såsom lag, hvilket jag
icke vågar säga; det är Hr von Hartmansdorff som sagt det.
— Hr von Hartmansdorff hade en episod, söm jag icke för¬
stod och förmodligen icke riktigt hörde. Han åberopade Hög¬
sta Domstolens dåvar. ledamöters egenskaper för att der¬
af draga en bevisning, att de kunde täfla med hvilken
som helst af dem, jäg ville Undanrödja, eller såsom en
granne nu säger mig, med hvilken som helst, som jag
ville rödja rum för. I det fallet får jag säga Hr von
4 H. 35
Den 18 Mart f. m.
Hartmansdorff, ntt lillmälet ar mig belt och hållet främ¬
mande. Jog vet icke att jag sökt rödja rum för någon, och
det torde för hvar och en inom detta Hus vara kändt, att
jag, i fiåga om platsers utdelning, icke har det minsta infly¬
tande; och hvad som är säkert är, att om det berodde på
mig att undanrödja embetsman, vet jag nog hvem som i
första rummet kom i fråga. Hr von Hartmansdorff har sagt,
att den oftanämnda författningen icke kunnat komma in i
Missg.bm. Detta påstående förefaller mig besynnerligt, men
deri, likasom i så många andra fall, framlyser Hr von Hart-
mansdorffs storhet; ty det måste vara på grund af den en¬
skilda criminal-Iagstiftning, han omnämnt, hvilken skulle
tillåta att exeptionsvis afhugga ett eller annat hufvud, som
han ansett författningen ej kunna få rum i allmänna lagen.
Deri att den ej bort intagas i allmänna lagen, förenar jag
mig på den grund, att den aldrig bort tillkomma; men der¬
på att den ej skolat i allmänna lagen intagas, såvida den
skulle anses gällande, kan jag ej ingå. Hr von Hartmans¬
dorff har åberopat den politiska och loyala delen af frågan.
Han har talat om det afseende man borde hafva för vårt
Konungahus. Det vore bedröfligt och oväntadt, om inom
detta Hus känslan för lag och rätt kunde på något sätt kom¬
ma i collision med loyaute'11. Hvad loyauten beträffar, så,
ifall den kunde komma på prof. hvilket jag hoppas aldrig
blifva fallet, tror jag mig kunna deri gå lika långt med Hr
von Hartmansdorff, ehuru jag aldrig i mitt offentliga lif
sökt att glänsa med den delen af frågan. — Hr von Hart¬
mansdorff har förklarat, att föregående Ständers underlåten¬
het alt göra anmärkning vid den orättmiitiga författningen,
tillagt densamma egenskapen af lag, eller vore ett bevis på
dess laglighet, om jag ej uppfattat meningen oriktigt, hvil¬
ket får ursägtas mig, i anseende till mängden af Hr von
Hartmansdorff!, invectiver. Här är likväl förhållandet, att
Ständerne aldrig befattat sig med denna författning, hvilken
aldrig kommit till R. St:s kunskap. Det är icke först nu
jag fästat uppmärksamhet härpå, utan redan vid början af
i854 års riksdag, i hvilken jag ej deltog, tog jag mig frihe¬
ten att i offentligt tryck utreda detta ämne, som förut icke
var mig bekant; och om jag år 1817, då jag första gången
uppträdde såsom riksdagsman, haft mig detta förhållande
bekant, så kan Hr von Hartmansdorff vara säker, att jag
då begärt återkallelse af den i olaglig väg tillkomna författ¬
ningen. Till Husets uppmärksamhet anhåller jag få fram¬
ställa, att jag alldeles icke här begärt återkallelse af en lag,
i hvilket fall en del af den mängd sentimentala yttranden
Hr von Hartmansdorff fällt, kunnat vara på sitt rätta ställe;
utan har jag blott sökt att från vår lagstiftnings historiska
annaler få bort, att en författning af så sträng beskaffenhet
kunnat tillämpas, utan att vara i laglig ordning tillkommen.
Jag har trott, mine herrar! att lugstiftarekallels första pligt
Den 18 Mars f. m.
vore att återföra rättvisa, der orättvisa vore för handen,
och laglighet, der olaglighet vöre för handen; och jag skul¬
le gjort mig ett högst inskränkt begrepp om Ridderskapets
högsinthet, om jag ej trodde riddersmannen såsom sin första
pligt erkänna den skyldighet, som jag nu tagit mig friheten
åberopa såsom ett lagstiftarekallets åliggande. Hvad Iir von
Hartmansdorffs sentimentala utgjutelser i öfrigt beträffar, får
jag anmärka, att just de af honom framdragna bevisen, att
författningen icke behöft tillämpas, utvisa, att den varit i
högsta måtto obehöflig; och om det nu vore fråga om att
stifta en sådan lag, skulle jag, med provocerande af all
här ifrågaställd Ioyaute', söka bevisa, att det ur stridande
emot enskilda erfarenheten att anse sig behöfva genom så¬
dana lagar sätta band på sig, väl vetande, jemväl på grund
af den verldserfarenhet vi äga, att banden i denna del äro
alldeles öfverflödiga och tjena till intet, om det icke finnes
något annat, än bara de kalla lagbudens band, sorn binder
menniskorna. Hr von Hartmansdorff har yttrat såsom prin¬
cip, att denna sak, derföre alt den af 3 eller 4 riksdagars
Coust.Utsk. blifvit förbigången, skulle vara häfdvunnen. En
olaglighet skulle således hafva vunnit häfd. Jag kan icke i
grundlagarna finna något stadgande, som bestämmer ett så¬
dant förhållande, och Hr von Hartmansdorff får således för¬
låta, att jag ej kan gå in derpå. Han torde påminna sig,
att jag sjelf i min motion säger, att den tid är längesedan
förfluten, då någon af Konungens rådgifvare kunde tilltalas
för deras tillstyrkande af författningen. Här har således ic¬
ke kunnat vara fråga om att å bane bringa något klander
emot någon annan än de lagstiftare, som under den menlö¬
sa tiden kunnat så lösligt förfara, att de Jemnat åt verk¬
ställande makten att, ulan hinder af något annat afseende,
vidtaga åtgärder i denna sak, fastän jag icke säger eller kan
tro, att det varit Ständernes mening, att deras ord, utan
binder af något annat afseende, skulle kunna få en så be¬
skaffad tolkning, som man sedan velat gifva dem.
Jag får, med den rättighet grundlagen lemnar mig att
obehindradt yttra mig öfver hvad i Ståndet sig tilldragit,
tillkännagifva, att jag isynnerhet från högra sidan hört ett
ogillande af den starka natur, att detsamma, sammanstäldt
med de applaudisseroenter, som då Hr von Harmansdorff yt¬
trade, att jag vore de missnöjdes chef och anförare, låto
höra sig, måhända från desamma, som sedermera med klac¬
karna yttrat sin opinion, synes utvisa, att personer finnas,
som vilja tillvita mig att vara en chef för missnöjde.
Jag ber herrarne fästa någon uppmärksamhet på hvad en
sådan anklagelse betyder. Finnes det några missnöjde, och
ur jag deras chef, träde då anklagaren fram, och mäktar
lian ej bevisa sådant, är det fruktansvärdt. Nu är det akt¬
ningen för R. o. Ad. och känslan för min egen värdighet,
Den 18 Mars f. m.
sorn förbjuda mig att svara Hr von Hartmansdorff på det
sätt, ett så beskaffad! uttryck af honom hade förtjenat, och
jag endast beklagar, att de kunnat fallas på ett Svenskt
Riddarhus.
Åtskillige ledamöter gåfvo härvid med bravo-rop sitt
bifall tillkänna.
Gr. Anckarsvärd fortfor derefter: Hr von Hartmans-*
dorlf bar förebrått mig, att jag velat upphäfva alla möjliga
institutioner inom samhället, att jag velat lossa alla samhäl¬
lets band. Detta förekommer mig såsom en mycket besyn¬
nerlig, högst egen framställning om livad som fordras för
samhällets bestånd, eller om att det är laglöshelen som der¬
till fordras, enär jag icke begärt annat , än laglöshetens bort¬
tagande; och jag vet icke hvad som berättigar Hr von Hart¬
mansdorff till det uttryck, han i delta afseende nyttjat emot
mig. Härvid vore mycket alt säga; men hufvudföremålet
för mia framställning har varit alt få ett missförhållande
rättadt, och jag har icke begärt ansvar för någon, dock en¬
dast derföre, att jag ej kunnat begära det, ty jag skall öp¬
pet bekänna, att slode det öppet, skulle jag ej underlåta att
begagna rättigheten dertill. Hr von Hartmansdorff har lågt
mig till last, att jag yttrat, det jag, så länge flere än sine
af Konungens rådgifvare i Conseljen der qvarstannade, icke
ville bevilja några anslag. Till Hr von Hartinansdorlfs till¬
fredsställelse får jag gifva tillkänna, att han ingalunda var
någon af de tvänne jag menade, så att han icke har skäl
att anse sig stött.
Kör öfrigt får jag fästa uppmärksamhet derpå, att
Hr von Hartmansdorff är den, som det Högh Huset får skyl¬
la, för det tiden blifvit upptagen med denna onyttiga dis—
Gussjön- Jag åtager mig icke någon skuld derföre. Jag törs
icke nyttja de ord, sorn af hvad här nu förefallit skulle
föranledas, men hvilka icke böra i detta Hus förekomma. Jag
vet icke hvad Hr von Hartmansdorff åsyftat med alla sina
diatriber emot mig, relativt till min plats i Const.TJtsk., och
emot R. o. Ad:s eleetorer, hvilka dertill utsett mig. Det¬
ta är något så oparlementariskt och osammanhängande, att
jag icke förstår, huru det hos en så parlementarisk man,
som Hr von Hartmansdorff, kunnat förekomma.— Ilan har
äfven i denna fråga inblandat, att jag vid iSa3 års riksdag
motsatt mig dödsstraffets afskaffaude för de i i §:n 5 cap.
Missg.bm omnämnda förbrytelser. Hvad det har för sam¬
band med denna sak, må ligga i Hr von Hartmansdorffs
omdömesförmåga; för mig är det oklart, och i det skick
berörde §. nu befinner sig, torde Hr von Hartmansdorff,
oaktadt all sin stora lagklokhet, medgifva, att förhållandet
med eller till sagda (j:s ordalydelse nu och vid 1823 års
riksdag, är helt olika, i följd af den förändring sagda lag¬
rum vid sista riksdag undergick: hvarförutan, om elt miss¬
Den 18 Murs f. ni.
tag af mig i denna fråga blifvit begånget, det synes vara
förlåtligt, då jag icke ar jurist. Likaså bär Ur von Hart¬
mansdorff velat påbörda mig, att jag, derföre alt jag yrkat
förändring i en författning eller till min kunskap kommen
oformlighet, skulle hafva skyldigheten att söka tillvägabringa
rättelse i alla de oformliga författningar, sorn alitsedan utfärdan¬
det af 17 >4 års lag eller 1772 års lleg.F. — jag minnes ej
hvilkendera nämndes — blifvit utgifna. Hvar finnes väl en
sådan förbindelse för mig? O111 hvar och en gör så mycket
sorn jag, oell icke underlåter att söka rätta de oformlighe-
ter, som komma till dess kännedom, så blir det summan af
alla dessa rättelser, som bör kunna åstadkomma ett bättre
förhållande; men jag vet icke, hvarföre någon förbindelse
att yrka en sådan allmän rättelse skulle åligga mig, derföre
att ett fall kommit till mitt särskildta bepröfvande och jag
deri begärt förändring.
Det blefve mig alltför långt att fortsätta, och för her¬
rarne för tråkigt alt längre afhöra en discussion, som en¬
dast rörer Hr von Hartmansdorff; och jag vill derföre icke
en gång begära, att detta yttrande må remitteras till Lag-
Utsk., då bär egentligen icke bör vara fråga om remiss af
annat än det som rörer föremålet för min motion. Jag har
likväl förglömt att fästa uppmärksamhet på Hr von Hart-
mansdorffs obeskrifligt stora ädelmod, att icke vid detta till¬
fälle sätta voterings-sedlarna på prof, i fråga om vägran af
remiss å en motion, sorn icke begär annat än att få utredt,
huru en olaglig författning må kunna rättas. Hr von Hart¬
mansdorff har förklarat sig öfvertygad, att herrarne skulle
helt och hållet afskilja saken och endast hålla sig till per¬
son, och att således min personlighet skulle, i följd af Ri¬
von Hartmansdorifs onåd, stå i sådant förhållande, att re¬
miss blefve nekad på denna grund, fastän det ingalunda kun¬
de ske på grund af motionens innehåll. Denna slags gene¬
rositet, ifall den är mig ämnad, får jag frikalla Hr von
Hartmansdorff ifrån; hvarjemte jag får förklara, det jag i
detta afseende har det fullkomligaste förtroende ' för Husets
opinion, och på intet sätt fruktar huru en votering öfver
remiss skulle slå ut. Jag tror, att jag, genom en motsatt
tanke, skulle mer förfördela Huset, än Hr von Hartmans¬
dorff förmenat att han skulle gjort det, genom en annan
supposition, än den han yttrat.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum komine
att fortsättas på e. m. kl. 6.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Jag begärde ordet, då jag
hörde Hr von Hartmansdorff till Ulsk:s bepröfvande fram¬
kalla satser, hvilka jag ansåg högst vådliga i lagstiftningen.
En vävd talare, Gr. Anckarsvärd, bar redan upptagit dem,
och jag afstår således från att derom orda. Jag tager mig dock
den friheten, att till Husets ompröfvande hemställa, huru¬
Den iS Mart f. m.
vida det kan vara rätt för Huset, att följa Ilr von Hart¬
mansdorff inpå det område af passioner, som tyckes vara före¬
målet för bans anförande. Då fråga uppstod om tillkom¬
sten af den ifrågavar. författningen, tillstår jag, att jag ön¬
skade att all öfverflödig deduclion och discussion i sjelfva
ämnet kunnat uteblifva, emedan frågan var så enkel, att
den endast innefattade en hemställan, huruvida en författ¬
ning, tillkommen såsom lag, emot alla lagliga former borde
än vidare befästas genom Representationens godkännande, ei¬
ler borde anses upphäfven, så fort den på Representationens
sida mötte någon uppmärksamhet i afseende på tillkomsten.—
Jag har vid detta tillfälle, likasom förut en och annan gång,
hört en del af R. o. Ad:s ledamöter gifva tillkänna ett miss¬
nöje på ett sätt, som jag icke tror öfverensstämmande med
Husets värdighet, och som är fullkomligt stridande emot
det beslut Ståndet förut fattat, att icke genom stampningar
yttra vår mening. Genom sådana passionerade opinions¬
yttringar åsidosätta vi det allvar, som bör råda vid öfverlägg-
ningarna, och inledas vi på den bana, der passionerna göra
sig gällande. Jag tror, att en lagstiftande församling icke
sålunda bör följa intrycket af sina känslor, utan mera råd¬
föra sig med förnuftet.
Ätskillige yttrade härtill deras bifall.
Hr Ribbing, Arvid: Med vördsamt andragande (ill
en början, att det verkligen är en uppoffring af personliga
förhållanden, som åtföljer mitt uppträdande vid detta tillfäl¬
le, anhåller jag, att R. o. Ad. deruti måtte finna ett förkla¬
rande, att jag på det högsta ogillar allt personligt, då det
är fråga om det allmänna. Här har varit taladt om bufvu-
den, som sväfva i fara, om ordför. i Const.Utsk. m. m. s.,
hvilket allt jag tror för denna fråga om lagstiftningen vara
främmande; och jag vill blott i korthet säga, att jag icke
anser någon vara berättigad att dömma om personers inre
afsigter och förhållanden. Jag tror, att det kan finnas per¬
soner, som för fäderneslandets väl och för rättvisan kunna
vara likgilltiga för sina egna personer, och jag tror, att det
i annat fall icke står rätt till med deras constitutionalitet.
I sjelfva hufvudsaken ber jag endast att kort få förklara, att
jag icke inser, huru det ens är möjligt, efter en genomläs¬
ning af vår grundlag, att föreställa sig det en civil- eller
eriminal-lag rätteligen tillkommit i fråga om ett stadgande,
som blifvit begärdt af Ständerna och godkändt af Konungen,
nar denna begäran skett vid ena riksdagen och godkännan¬
det följt långt efteråt vid en annan, eller icke ens vid nå¬
gon riksdag Detta om sjelfva lagligheten. — Man har här
framställt, hurusom inom vårt fädernesland den ena grund-
iagsförfaltningen följt efter dea andra, och dermed velat
försvaga de constitutionella skyldigheter, som åligga Konung
och Ständer, i afseende på civil- eller crimiual-lags stiftau-
Den 18 Mars f. m.
de. Men till dessa skyldigheter liar likväl alltid, och under
livad förhållande sorn helst, hört att lefva efter den grund¬
lag, sora man ägt, och för närvar, hafva vi grundlagen af
den 6 Juni 180g. Det är efter denna tid som den nu till
upphäfvande föreslagna lagen, om den så får kallas, blifvit
stiftad. Det är således endast att tillse, huruvida den till¬
kommit i den ordning, som vår nu gällande och besvurna
Reg.F. stadgar. Jag har icke kunnat fästa det begrepp vid
Ständernes begäran ”om alla nödiga åtgärders vidtagande,
”utan allt annat afseende”, att deruti skulle innefattas en
rättighet för högsta makten att stifta hvad lagar som helst;
och skulle det förutsättas, ser jag intet hinder för Konun¬
gen att nu, på grund af samma anhållan, stifta en ytterli¬
gare lag i ämnet, utan behof af Ständernes medgifvande.
Det kunde lika väl ske i denna dag, som det skett förut.
Man har jemväl — om jag fattat rätt — sagt, att måhän¬
da omständigheterna år 1812 gjorde utfärdandet af detta
påbud nödigt. Detta är något, som jag, efter den historiska
kunskap jag äger, icke kan erkänna. Man har vidare sagt,
i afseende på de dömda personerna, att ingen skada skett;
man bar uppräknat hvilka de varit och tillagt: dessa äro
offren som fallit. Det var sålunda en lek, både med lagen
och dess tillämpning, enär icke någon särdeles följd deraf in¬
träffat; men hvilka äro de, som derigenom blifvit uppoffra¬
de? Jo! domstolarne och domarena, hvilka också äro nå¬
got, som man ej så likgilltigt borde offra.
Man har slutligen, ty jag vill icke vara vidlyftig, då
man redan ordat så mycket i ämnet, och frågan icke är af
den vidtomfattande beskaffenhet, som man velat tillägga
henne; raan har slutligen, säger jag, frågat: finnes det icke
några missnöjde i landet? och med denna fråga sammanställt
en annan: finnes det icke någon thron pretendent utom det¬
samma? — Jag svarar på dessa frågor, då de sammanställas ,
nej! och jag ville gifva detta svar så högt, att det hördes
i alla Europas länder; men sedan jag sålunda svarat, ber jag
att, i afseende på sjelfva den ifrågavar. författningen, få
förklara, att jag anser den — om liknelsen är tillåten —
såsom en lapp af näfver eller något dylikt, hvarmed, då
man vill inympa en ny gren på en gammal stam, grenen
omslås eller lindas. När grenen växt upp och slagit ut fri¬
ska skott och blommor, är det likgilltigt om den gamla lap¬
pen sitter qvar eller icke. Så ungefär kan det här, — mär¬
kom det väl, — i afseende på grenen vara likgilltigt, oin
författningen finnes eller ej; men i afseende på dem, för
hvilka den är stadgad och hvilkas hufvuden kunde komma
i fråga genom dess tillämpning, får jag förklara, att jag an¬
ser af vigt, att den kommer bort. Sveriges lag är dock ic¬
ke borta; och den stadgar ansvar för dem, som skulle an¬
gripa Sveriges säkerhet, ehvad angreppet vore riktadt emot
sjelfva folket eller dess styresmän.
28o
Den 18 Mars f. m.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Till lagbe¬
stämmelserna af Ar 1812 emot gemenskap med f. <1. K. Famil¬
jen, var Regeringen af R. St. fullständigt bemyndigad, och
behörigheten af sådana, i alla representativa stater öfliga,
bemyndigande» är icke tvistig.
Men: blef R. St:s beslut lagvidrigt tolkadt, eller blefvo
bestämmelserna strängare än Statens trygghet borde anses
fordra? — Nej! hafva 5 påföljande riksdagar genom sitt
tysta gillande svarat. — Jag yrkar ingen prtescriptionslära,
som vore ett kätteri. I thy mål försitta vi aldrig fatalier.
Våra företrädares tystnad hinder aldrig oss. Men visst bil¬
dar det nu anförda tysta femlälldigå gillandet en proesump-
tion, hvars sannolikhet förhåller sig som fem till en, der¬
est icke bevist blifver, att våra nyssnämnde företrädares pund
förhållit sig lill vårt som endast en till fem. Må dock
ifrågavar. regeringsåtgärd icke blott prsesumtionsvis förordas.
Försvaret af legaliteten lemnar jag dem af våra lagfarna
Ståndsbröder som delar min åsigt. I hvad angår behöflig—
beten af åtgärden, vore all argumentation a posteriori
alldeles oantaglig. Vår fordran kan ju icke vara, att Rege¬
ringen skulle 1812 skåda in i framtiden lika klart som vi
nu öfverskåda de förflutna 28 åren. Gransknings-rätten stan¬
nar ju således efter utredning huruvida Regeringen gjorde
det som, consideratis considerandis, då borde synas
behöfligt och tillfyllestgörande — (och glömmom icke hel¬
ler, vi som voro med den tiden, huru vår revolutions egent¬
ligaste män och ifrare då skulle hafva bedömt ett lindrigt
förfarande eller blott förordandet af elt sådant).
Nåväl: vår Regering ansåg och borde anse vägen utsta¬
kad och måttet bestämdt af den då i Europa gällande theo¬
ld och praxis. Närmaste föredömen voro Englands förfaran¬
de i anseende till Stuartska Huset, och Frankrikes; ja det
mäktiga Kejsaredömets, i anseende till Courbonska ätten. —
Ett nu pågående, ädelmodigt rön är det första, sorn anstäldt
blifvit efter föregången statshvälfning. Ännu hade ku—
rir-vexel med en allägsnad dynasti icke fått fortgå så öp¬
pet, och nära så periodiskt som ordinarie posten; ännu ha¬
de uppvaktnings-vaflfarler till sedvanligt iirande i preten¬
dent-residenset af aila högtidliga anniversarrer icke varit to¬
lererade; och ej heller hade ännu varit sådana pilgrimer
frigifvet att, efter återkomsten, genom trycket allmängöra
högst oförbehållsamma berättelser, apologier, hafda samtal,
och hulda framtida landsfaderliga afsigter. För det fall att
det vore ända till och med denna gr ad af liberalitet, sorn nu
hos oss åsyftas, bör jag upprepa, att ännu är dess idkande
1 ett annat land endast att anse som ett ofullbordadt röij,
och att under experimenterandet har mycket söndergått.
Den vigtigaste gränsfastningen hade nära blifvit öfverrum-
plad och — en mängd conspiralioner att förtiga — har ett
bio-
Den 18 Mars f. m.
Modigt inbördes krig härjat landet. De manga qvarlcfvan-
de och sörjande offren hafva icke skäl alt rosa den så ovan¬
ligt lena lagstiftningen För min del önskar jag detta ädel¬
modiga rön all möjlig framgång. Men jag anser icke , att
patent på denna nja metod ännu blifvit af erfarenheten
tillstyrkt.
Detta dock endast sagdt om theorien i sin allmännelig¬
het; ty äfven jag är fullt öfvertygad, att hos oss skulle
praktiserandet icke i ringaste måtto kunna blifva farligt.
Och derföre har jag, allt ifrån begynnelsen af mitt anfö¬
rande, längtat att ifrån dessa, af motionen mig ålagda fram¬
ställningar, komma till det egentligen vigtiga i ärendet:
nemi. den blifvande opinionseffeeten af det, inom och utom¬
lands, outblifiiga missförståendet af denna motions anda och
af R. St:s bifall derå.
I hvad angår den inhemska opinions-effecten bör jag an¬
se högst obehöfligt, att jag, utrikes anställde stats-tjenare,
inför eder, mine herrar! spår de intryck, som skulle i lands¬
orterna alstras af underrättelsen, att ena dagen hafva Stän¬
der andragit afskalfande af dödsstralf för våld å Konungens
person, och andra dagen begärt fritt umgänge med f. d.
Dynastien. Deremot är jag — såsom den ende af Konun¬
gens Ministrar , hvilken bevistar denna riksdag — bestämdt
jförpligtad att spå påföljden utomlands. Här motser jag upp¬
svällandet afen och annan stolt nationalkänsla: ”hvad behöf-
”va vi bry oss med utländsk opinion, när vi handla så som
”vi veta rätt vara.” Jag hyllar denna tankes ursprung, ic¬
ke dess omsigtighet. I Statens lif, som i det individuella,
är existimation ett nödvändigt villkor för egen välgång, och
för möjligheten att gagna andra.
Statsläran bjuder, att det utländska omdömet beaktas,
när ett högre inhemskt intresse icke befaller dess förbiseen¬
de; hvilket visst icke är det närvar, fallet. Utländsk opi¬
nion är Stater väsendtlig, så i hänsigt till den yttre politi¬
ska välgången, som lill den inhemska och materiella. Så är
det i det förstnämnda afseendet, ty Cabinetterna lyssna till,
förlita sig pä, och förbinda sig med en Regering blott i
mån af det de erfara och tro om dess enda sanna, tillför¬
litliga kraft — den som nationen gifver. — Jag nämnde äf¬
ven den inhemska välgången. Denna beror ju så väsendtli¬
gen af handelns flor, och detta, nu iner än någonsin, af ett
vidsträckt credit-systeme.
Men crediten är skygg till sin natur, och ryggar alltid
ifrån ett främmande land, i den mån dettas inhemska för¬
hållanden synas honom tvetydiga, ty i samma mån betvif¬
la!' han dess handelsfirmors bestånd. Denna effect, tänker
jag, är noga känd på våra börser; och det är ju factiskt,
att under 3:ne månader på sommaren 1838 var kursen ä
våra obligationer purt nominel i Hamburg, så att ingen af
4 H. 36
Den 18 Mars f. m.
dera kunde bortsluta?. Men — torde invändas — hvi skulle vi, i
följd af ifrågavar. motioner, sa menligen blifva utomlands miss¬
förstådda? Tänkom oss, mine herrar! att ifrån ettannat land,der
statshvälfning samtidigt föregått, vi med posten i öfvermor¬
gon erhålla tidningar, hvilka förmäla att Representationen i
detta land bifallit motioner, enahanda med dem jag nu mot-
talar. Månne vi,.innan vi slöto till ett betänkligt tillstånd
i detta främmande land, skulle söka och invänta speciella
notioner örn motionärernes purt objectiva åsyften och Re¬
presentationens loyala stämning? När våra grundligare be-
aktare af tiden derom hunnit forska, månne de af vårt all¬
männa omdöme skulle höras? Månne icke våra första in¬
tryck förblefvo ste're'otypiska? Och: huru mycket vissare
sådan effert, ifall hos oss funnes partier sora hatade delta
lands statsskick, och hvars pressar, af partikänsla och par-
tipligt drifna, använde allt hvad framställnings-taktik för¬
mår att sprida och förstärka detta intryck?
Vi hafva icke endast välönskare utomlands. I Europa
finnes ett parti — aktningsvärdt i sin utgångspunkt och i
sin uppoffringslära — men ganska bittert; ty olyckan för¬
bittrar alla. Vår statshvälfning 180g sårade detta partis
lifsprincip, och denna såras således dagligen af det hos oss
bestående. Ett annat parti sörjer det åro- och bragdrika
systeme, som beherrskade continenten och hade bildat dess
Monarker till sina prefecter — och delta parti vet hvem < 1 e
hufvudsakligen böra tillskrifva detta systemets fall. Dessa
våra missgynnares antal, jemfördt med våra välönskares, är
visserligen som en droppe i hafvet. Men det är beklagligen
så, att lidna skador rista i menniskominnet djupare spår
än vunna fördelar, — hatet minnes lifligare än välviljan
och är derföre verksammare.
De befolkningar, som återvuuno den politiska sjelfstän-
digheten, — de frisinnade, hvars stumma representation blef
ljudande och hvars fjettrade press blef fri; de minnas hu¬
ru Sverige, 4 år efter krossande olyckor, stod på en höjd
af politiskt anseende och betydenhet, som under ett sekel
icke ens varit tänkbar; och huru det, ifrån denna höjd,
verkade till Europas politiska befrielse — såsom det i en
annan tiri verkat till Europas samvetsfrihet.
Blifvom icke af dessa befolkningar missförstådda, så att
de tio o.s hafva glömt hvad de minnas. Stiftom icke den¬
na glädje åt våra ovänner, — utkastom derföre icke åt Eu¬
ropa gåtor, li vil kas utgissande icke kan blifva oss fördelak¬
tigt, — förvillom icke våra egna menigheters uppfattning af
tiden — och — betänkom äfven det kommande århundra¬
dets Geyer. Beredom honom icke en sorglig förlägenhet
emellan tviflet om han rätt begripit oss, och pligten alt ned¬
skrifva oss så, som han oss förstått. Ty då, mine herrar!
då ligga alla våra små misslynnen, och deras, låt vara, här
och hvar grundade anledningar; då ligger allt detta „ säger
Den iS Mars f. m.
a83
jag, i det historiska gruset såsom idel sandkorn, icke skönj¬
bara för häfdatecknarens öga, medan storverken stå skyhö¬
ga för hans syn. J se’n det, mine herrar, och J tillgifven
mig det ju; min tanke dväljes nu långt Ofvan om våra mo¬
tioner, hon omfattar hela vårt närvar, tidsskick. Men,
jag vet det, och J veten det med mig, mine Ståndsbröder;
denne kommande Geyer, som nu rann mig i hågen, han
skall hurtigt, gladt och stolt kunna fatta sin historiska grif¬
fel lill häfdatecknandet af idzjo års riksdag.
Frih. Cederström, Anders: Då Hr von Hartmans¬
dorff inblandat mitt namn bland andras, under allusion på
motiver och syftningar, hvilka jag anser nödvändigt att, åt¬
minstone hvad mig angår, vederlägga; så täger jag mig fri¬
heten att endast åberopa den motivering, jag vid föredrag¬
ning af min motion i samma ämne kommer att afgifva, då,
såsom jag hoppas, hvar och en skall göra rättvisa åt mina
motiver. Vid samma tillfälle skall jag äfven efter min för¬
måga besvara de af Hr von Hartmansdorff gjorda anmärknin¬
gar, hvilka kunna tillämpas på min motion. Jag vill nu
endast fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att jag icke,
lika med Gr. Anckarsvärd, inskränkt mig till att motionera
det förevar. K. förbudets upphäfvande, utan yrkat, att Lag-
Utsk. till R St, skulle inkomma med förslag till en ny
lag i detta hänseende, lämpad efter tid och omständigheter.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Glad åt det tillfälle
motionären lemnat mig, får jag förklara, att jag anser må¬
let vara fullkomligt lika med en vanlig hypolheks-förnyelse.
Fri vanlig skuldsedel måste, innan den blir io år gammal,
förnyas. Jag hoppas, att tillfälle nu blir lemnadt åt R. St.
alt på Svenska folkets vägnar föryngra de mått och steg,
som blifvit tagna till allmänt lugn. Den opinionsyttring,
som representanterne nu gå att lemna på Svenska folkets
vägnar, hoppas jag måtte öfvertyga Europa, att Svenska
folkets representanter äga sina 5 sinnen i behåll, och der¬
utöfver äfven känna det 6:te, hvilket St. Lambert benäm¬
ner: le sentiment de sa propre conservation. För
öfrigt anhåller jag att, i anledn. af hvad här förefallit, få
påminna herrarne, att yttrande-rätten bör iakttagas med
tungan och läpparna och ingalunda med fotterna; och till
stöd för denna påminnelse, ber jag att få anföra följande
ord af en stor Svensk skald:
"Om till förnuft och dygd du vill en dödlig föra,
”Så stöt ej honom bort med sättets obehag.”
Frih. Cederström, Jacob: Den fråga, sorn är under
R. o. Ad:s öfverläggning, vore i sig sjelf af alldeles ingen
betydenhet, om den icke blifvit inväfd med förhållanden,
som göra ämnet grannlaga. I afseende på sjelfva lagstiftnin¬
gen, måste vi komma ihåg, att hvarje lag och hvarje be¬
gärd förändring af lagar och författningar mäste äga ett
284
Den 18 BI a r s f. m.
syfte; eller oek liro de icke förnuftsenliga. Om vi nu ef¬
terforska hvad syftet varit med den lagstiftning, som år
1812 utfördes; så måste vi finna, att samhällets framtida
lugn var syftet för den författning, sorn på R. St:s begäran
gnfs. Vi måtte icke, mine herrar! hafva glömt, att det
finnes uti allmänna lagen, 4 caP- 1 §• Missg.b:n, bestämdt
hvad som skall förstås med förräderi, och huru förräderi
skall straffas. Det hade således ingenting varit enklare, än
att hänvisa till detta cap:s 1 §., då samma straff stadgades
för communication med den aflägsnade dynastien. Hos R.
St. väcktes vid samma riksdag en motion, att den förra dy¬
nastiens medlemmar skulle såsom biltoge anses, om de till
Riket återvände; men R. St. funno sig icke vid de termer,
som sålunda blefvo framställda, utan ansågo lämpligt att
uppdraga åt K. M. utfärdandet af en författning i detta
hänseende. Den författning, som då utkom, är den nu gäl¬
lande. En ledamot af detta Stånd har nu begärt dess upp-
liäfvande, och det på grund deraf, att författningen icke
skulle vara tillkommen uti den ordning, som 87 §:n Reg.F:n
för lagfrågor i allmänhet bestämmer; att den således icke
blifvit bearbetad af Lag.Utsk., och icke af Konungen på
allmänt riksmöte föreslagen och af R. St. godkänd, derom
svar då bort på Rdkssnlen aflemnas: men är då denna för¬
fattning den enda i Sverige, som, af R. St. begärd och af
Konungamakten utfärdad, innefattar ansvarsbestämmelser,
utan att till ordalydelsen hafva undergått begge Statsmak-
ternes pröfning och godkännande. Att så icke är , kan mo¬
tionären lätteligen ur lagsamlingarna inhemta. I afseende
på förevar, förhållande, torde motionären känna, att 1812
års författning är vida lindrigare än 1 §:n 4 caP' Missg.
l>:n, och under åberopande af hvad jag anfört, i afseende
på motionen till förekommande af den afsatta dynastiens
återkomst till landet, lärer syftet af R. Stts anhållan, nemi.
lindrigare straffbestämmelser, hafva genom den K. förordnin¬
gen vunnits: och den olika cathegori, deri gemenskap med
f. d. K. Familjen är ställd emot stämplingar för dess åter¬
införande till Riket, torde öfvertyga en hvar, att om för¬
fattningen icke funnits, hade de subjecter, som för gemen¬
skap med f. d. K. Familjeu blifvit tilltalade, samt och syn¬
nerligen blifvit dömde efter 1 §:n 4 caP- Missg b:n. Hvad
kan då syftningen vara med upphäfvandet af denna författ¬
ning? Är det alt de skola föras under den af mig anmärk¬
ta § i allmänna lagen, så hade sådant bort vara uttryckt
uti motionen; ty svårligen lärer man få förutsätta, att afsig-
ten med upphäfvandet af 1812 års författning skulle vara
strafflöshet för dem, som stämpla mot Rikets säkerhet och
vilja återföra den från Svenska thronell afsalia K. Fa¬
miljen.
Under discussionen hafva blifvit framställda andra frå¬
gor, hvilka jag tager mig friheten till besvarande upptaga.
Den 18 Mars f. m.
285
— Främst har man fästat sig dervid, att en oformligt till¬
kommen författning icke mera skulle vara gällande från den
stund, då dess olagliga tillkomst blifvit anmärkt. Jag får
fästa uppmärksamheten derpå, att, ehuru jag städse kom¬
mer att ogilla afsteg från de former, som ät o bestämda för
vår lagstiftning, kan jag likväl icke medgifva, att en lag,
som genom begge lagstiftande Stalsmakternes samverkan till¬
kommit, äfven om form dervid blifvit åsidosatt, kunde
förklaras icke gällande, 'såsom t. ex. den förändring uti Tryck-
frihets-lagen, hvilken gjordes vid 1812 Ars riksdag, blifvit
af Konung och Ständer antagen. Den måste dock följas,
och kan icke rättas i annan väg än grundlagarna före¬
skrifva, såvida man icke vill göra ett ingrepp i formen,
likt det sorn vid stiftandet skedde. Enahanda förhållande
tror jag jemväl nu inträder, och att således den ledamot har
orätt, sorn påstår, att en författning skulle kunna upphöra
att vara gällande, derföre att raan väckt fråga om laglig¬
heten af dess tillkomst.
Här har äfven blifvit något yttradt om olämpligheten
att förblanda känslan af lag och rätt med den af loyaute'.
För min del anser jag dessa känslor alldeles oskiljaktiga,
annars äro de antingen icke sanna, eller finnas de alldeles
icke hos subjectet; de kunna icke vara åtskiljda.
Jag slutar med den begäran, att, i händelse LagUtsk.
skulle komma att till besvarande upptaga Gr. Anckarsvärd*
motion annot lunda än med el t simpelt afstyrkande, LagUtsk.
måtte uppgifva uti hvilken cathegori den eller de böra an¬
ses, som ställa sig uti communication med f. d. K. Fa¬
miljen , och om de skola anses efter 4 cap. i §:n Miss-
gern.btn.
Hr Nordensköld, Otto Gustaf: Det är mycket
sagdl uti denna fråga, åtminstone mot tillstyrkande af den¬
samma. Jag har icke blifvit öfverlygad af hvad som blifvit
sagdt till stöd för motionen. Den synes mig ganska betänk¬
lig, och jag anhåller derföre att för R, o. Ad. få uppläsa
mina tankar uti detta ämne.
Hr Nordensköld uppläste derefter följande:
Jag har ej ämnat granska och bevisa lagenligheten af det
K. påbudet af den 10 Dec. 1812, ty för min fattning har
detta åtagande blifvit fullgjordt af motionären sjelf, då han
tydligen visat, att, enligt riksd:sbeslutet af den 12N0V. 1810
§ 12, K. M. erhöll uppdrag att, ”utan hinder af något annat
”afseende, alla till ändamålet nödiga mätt och steg måtte vid-
■”tagas”; på det att, som §:ns ingress bjuder, ”f. d. Konung
”Gustaf Adolph eller någon af dess familj ej må beträda
”Sveriges gränser”, och till vinnande ”af åsjftadt lugn
”och säkerhet.” Här hade således Ständerne, i uttryck¬
liga och oinskränkta tenner, gifvit Konungen föreskrift utt,
286
Den 18 Mars f. m.
utan deras vidare mellankomst, efter sin öfvertygelse handla
för Statens säkerhet.
Förmodligen hade Ständerne af år 1810, vid sitt be¬
sluts fattande, fästat afseende derpå, att de ej allenast ville
skydda de s. k 1809 års män frän en möjlig reaction och
efterräkning, än äfven och hufvudsakligast att försäkra fä¬
derneslandet emot vådorna af ett inhemskt krig. Fullmak¬
ten, om jag så må kalla den, till Konungen, var obegränsad
och gifven under fullt förtroende, äfvensom följden deraf,
eller det K. påbudet, som utgafs när kanske oroväckande
symptomer förefunnos, erhöll ej allenast dessa 180g års män¬
nens, utan äfven hela nationens bifall, hvadan också ingen
klagan deröfver förspordes vid alla riksdagar länge derefter,
ej en gång af motionären, när han som riksdags- och oppo¬
sitionsmän uppträdde.
Om en droppe vatten, droppe efter droppe, faller på
ett och samma ställe, äfven emot den hårdaste sten, skall
den slutligen göra intryck och genomtränga stenen. Så skall
det äfven lyckas, om, sedan de hämmande författningarna
aro borttagna, man idkeligen tilläts, än att tracassera Re¬
geringen, än att i tygellös vild illskenhet afhandla ämnet,
för att slutligen, då droppen verkat, skapa ett parti, som
verkligen knyter samband med den fordna Regent-familjen,
men derutöfver ännu något som comprometterar Statens
”lugn och säkerhet.” Yi komma dä till samma punkt,
som man tili är i Frankrike, eller än värre, såsom i det
arma Portugal och Spanien, der ett dynastiskt krig fortgår
med alla ett inbördes krigs rysligheter. Men 0111, under ett
så onaturligt förhållande, ett mäktigt och rikt land, eliuku
under tiden oändligen kraftlösare, kan bestå, utan alt af
andra länder krossas; så bringar det döden i en svagare, af
klimat-förhållanden fattigare stat. Det K. påbudet afår 1812,
som utgafs i enlighet med kloka, omtänksamma Ständers
uttryckliga beslut, hindrar lyckligtvis denna import från ut¬
landet, och jag är öfvertygad, att fäderneslandet skall hålla
fordna Ständer och framlidne Konung Carl XIII räkning
derföre. Långt ifrån alt klandra, skall den opartiska histo¬
rien egna dem sitt bifall, då deremot, hvilken än det skulle
lyckas att tillvägabringa en olycksbådande ändring i bestån¬
dande ordning, af den skall fördömmas. Motionen är oänd¬
ligen farligare, emedan den utgår från en segrande opposi¬
tions inflytelserikaste man, och jag ber eder, mine herrar!
noga eftersinna, huru vårt fädernesland i Europa skall be¬
dömmas, om den går igenom, eller ens af ett Utskott til 1-
styrkes. Ja, huru svag skulle ej denna opposition finna sig
sjelf deraf, om den nu stannar*på thronens trappa.
Sådan jag här anfort den, sådan skulle min öfvertygelse
vara, om jag vore nog olycklig att hata min Konung, eme¬
dan jag har svurit honom min tro; och sådan är min öf¬
vertygelse uu, då jag är fästad vid Honom och Dess Regent-
Den 18 Mars f, m.
287
familj genom den personliga tillgifvenheten. Men hvarken
besvuren tro eller personlig tillgifvenhet äro nödvändiga
för alt bestämma hvarje Svensk man till det beslut, sorn
bör fattas; ty dertill fordras ej mer än den simpla och en¬
kla fosterlandskärleken. Jag är gammal nog att ej behöfva
frukta, det Portugals och Spaniens olyckor under min lifs¬
tid skola blifva inhemska i det gamla Sverige, men min bi-
beltro är, att den aldrig älskade sitt land, som ej älskar
det i döden, eller likgiltigt betraktar det elter densamma.
Jag ber vördsammast II. o. Ad. vara uppmärksamt
derpå, att ej allenast Sverige, från Haparanda till Ystad
och från Götheborg till Stockholm, i alla compassens rikt¬
ningar, utan äfven hela Europa i denna stunden hafva ögo¬
nen fästade på R. St , på oss och vårt Utskrs tillgörande,
som i en oberäknelig grad skall uppehålla eller försvaga
vart land.
Hr Nordensköld tilläde derefter muntligen:
Som denna motion lärer blifva remitterad till LagUtsk.,
sa anhåller jag, att LagUtsk. måtte betänka hvad fädernes¬
landets frid tillhörer, och dess egen, då den stora räken-
skapsdagen inträffar.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Motionären har yt¬
trat, det han icke yrkat upphäfvande af förbudet af den
12 Dec. 1812. Om mig tillåtes att i korthet uppläsa tvän-
ne stycken af hans motion; så kunnen J, mine herrar! sjelf-
ve dömma, örn jag förstått Svenska språket rätt eller icke.
Det ena stycket lyder sålunda: — — — ”så är likväl det
"allmännas förväntan, att R. St. icke till den grad kunna för-
”hise sina åligganden, att de, efter antydan af den oformlig¬
het, att Svenske medborgare kunna dömmas förlustige lif,
"ära och gods, eller till ständig landsflykt, under åberopan¬
de af en lag, som, i saknad af R. St:s i grundlagen före-
”skrifna medverkan eller sanctiou, aldrig bort kunna vinna
"någon tillämpning, icke skulle begagna sin delaktighet i lag¬
stiftningen för att g e n o m den olagliga författningens
"upphäfvande åtminstone söka godtgöra föregående Stän¬
ders försummelse i denna del.’’ Det andra stycket är sjelfva
slutmeningen af Gr. Anckarsvärds motion, så lydande: ”Det
”är med anledn. af det här antydda förhållande, jag tager
”mig friheten begära R St:s medverkan till upphäfvan¬
de af det K. påbudet af den 10 Dec. 1812 emot
”gemenskap med f. d. K. Familjen, på grund af det åbero-
”pade påbudets tillkomst genom annan väg , och utan de
”föregångna iakttagelser, hvilka ovillkorligen erfordras, för
”att, på sätt grundlagen föreskrifver, kunna vinna egenskap
”af en till efterföljd bindande criminel lag. De blodsdo-
”mar, hvilka, till följe af en blott K. författning, under en
"tid af förflutna 28 år, fläckat den Svenska domaremakten,
”tala tillräckligt för vigten och för nödvändigheten af den-
aS8
Den 18 Mars f. ra.
”na min framställning.’' Derpå begäres remiss till LagTJtsk.
så att der icke kommer någon punkt efteråt, hvilken upp-
häfver eller förändrar hvad uti det nu anförda är sagdt.
Hr Grefven påstår, att då jag medgaf, det remiss kunde be¬
viljas å hans motion, emedan hon icke var olaglig, hade jag
äfven medgifvit olagligheten af sjelfva förbudets tillkomst.
Ingalunda — laglig ar begäran att få en författning upphäfven,
så snart hon är af den beskaffenhet, alt motion uti Ståndet
kan väckas till förändring deruti. Om fråga t. ex. upp¬
stått om en grundlagsförändring, så vore en motion, vackt
derom uti Ståndet, olaglig; emedan en sådan fråga endast
uti Const.Utsk. kan väckas. Jag har icke velat säga mera
än att, emedan motionen angår förändring af en gällande
brottmålslag, så kan bon lagligen remitteras. Tillkomsten
gör dervid intet till saken. Frih. Cederström har nyss erin¬
rat, huru en del af Tryckfrihets-förordn. olagligt tillkom
år 1S12. Detta hindrar icke att, derest fråga nu väcktes
om denna författnings förändring eller upphäfvande; sä må¬
ste lagliga förmer för grundlagsändringar iakttagas. Så är
äfven förhållandet med 1812 års författning, ehvad tanke
man må hafva om hennes tillkomst.
Motionären har trott, att riksd.beslutet vore alldeles
likalydande med Utsk:s betänk i frågan. Jag vill icke be¬
svära Ståndet med en collationering af dessa begge handlingar,
men det är lätt för hvar och en att i Piidd.cancelliet verk¬
ställa jemföi elsen emellan dem. Hr Grefven har trott, att
jag sagt enskild criminal-lag i motsats till en allmän;
jag bar sagt en särskild och tillfällig, i motsats till
en allmän och ständig. Motionären har beklagat, att Hög¬
sta Domstolen medverkat till den ifrågavar. författningens
stiftande, derigenom att han afgifvit utlåt, öfver förslaget
dertill. Jag ser icke, huru Högsta Domstolen, — hvad be¬
grepp han än måtte hysa om sjelfva förslaget, — skolat kun¬
nat neka att besvara K. M:s remiss och gifva sin tanke till¬
känna , vare sig till- eller afstyrkande. Hr Grefven anser
mig hafva begått ett misstag, då jag sagt, att han velat röd¬
ja rum för andra Konungens rådgifvare än de närvar. Då
lian förklarat, alt icke mer än tvänne få sitta qvar, så framt
några anslag få af honom beviljas; så lärer han väl vilja
hafva bort de öfriga. För närvar, äio desse rådgifvare 13.
Efter den nya författningen skola de åtminstone vara 10;
sålunda vore det i ena händelsen 1 r , och i den sednare 8
som skulle bort. Om desse måste undan, så skola väl an¬
dre komma i stället, ty ett Statsråd i Sverige af 2 personer
känner icke vår grundlag. För dem, som skola komma i
stället för de närvar., måste Grefven väl således rödja rum,
emedan dubbla uppsättningar ej heller få finnas. Jag har
icke talat om någon villighet af Ständerna, men jag har nyt¬
jat samma ord som Hr Grefven, hvilken talat om domare¬
mak¬
Den 18 Mars f. ra.
maktens villighet att gå verkställande maktens önskningar
till mötes. Motionären har trott, att en olagligen tillkom¬
men författning icke kan vinna bestånd genom häfd. Huru
skall det då gå med 1809 års Reg.F.? flon tillkom på o-
lagligt sätt; gäller icke den, så äro vi nian grundlag. Mo¬
tionären har påstått att It. St., — då de sade att K. M.,
utan hinder af något annat afseende än pa allmänt lugn och
säkerhet, ägde vidtaga alla till ändamålet nödiga mått och
steg — ingalunda menade, att K. M. skulle få utfärda en
författning, sådan som hon blef. Huru vet Hr Grefven det?
lian har frågat mig, huru jag, oaktadt mina anförda skäl,
kunnat draga sådana slutsatser, som jag gjort. Detta har
jag mera anledn. att fråga Grefven tillbaka. Han har be¬
klagat sig öfver vissa uttryck af mig, såsom då jag kallat
honom för Const.Utsk:s ordför. Jag har icke trott, att en
sådan benämning, hvilken just tillhör lians riksd.befattning,
skulle vara förringande äfven för en så ansedd man, som
han är. Äfven om jag begagnat andra titlar, så hade jag
blott följt Hr Grefvens eget exempel; ty då hans motion om
hemmantalsränlans upphäfvande icke blef remitterad, börja¬
de han, uti sin reservation mot den tappade voteringen, med
uppräknandet af mina embetstitlar, innan det kom till Rid-
darhushenämningen Hr von Hartmansdorff. Det andra ut¬
trycket Hr Grefven beklagat sig öfver, var, att jag ansett honom
såsom en anförare för de missnöjda vid riksdagen. Han tor¬
de dock erinra sig, huruledes han vid förenämnda tillfälle
sade något dylikt mot mig, ehuru i mindre enkla och mera
förblornmerade talesätt, då han yttrade, att "han icke an-
”såge det mödan värdt att besvära R. o. Ad. med några öf-
"veriäggningnr, som alltid äfventyra att blifva blottställda för
”Hr Stats-secret. von Hartmansdorffs anmaningar att vägra
”remisser, och för besluten ifrån den majoritet, hvilken inom
”detta rum synes hafva slutit sig till Hr von Hartmansdorff,
”medelst hyllningen af dess grundsatser, i afseende å de
”lagliga rättigheterna för represeutantkallets utöfning inom
"detta rum." Hyllning är ett ord af så hög syftning, att det
aldrig borde användas på en enskild man. Emedlertid stal¬
det der, och Hr Grefven har genom detsamma satt mig
främst bland Regeringens försvarare. Om hyn yrkar ansvar
på mig för dessa mina uttryck, så yrkar jag ansvar på ho¬
nom för det sätt, hvarpå han yttrade sig mot mig vid slu¬
tet af sin förenämnda reservation. Det var så elakt, att jag
ej vill upprepa det här. Grefven vet hvad jag uti detta
afseende sagt honom enskildt; han vet ock hvad svar
jag fick.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Jag anser det vara min
skyldighet alt, då så vigliga principfrågor uti detta mål blif¬
vit framkastade, icke för R. o. Ad. dölja min öfvertygelse
4 n. ' 37
Den 18 Mars f. m.
derom. Jag skall likväl söka att icke följa exemplet af en
talare lior midtemot mig, sorn hufvudsakligen hållil sig vid
personligheter; jag skall söka att hålla mig vid saken. Frå¬
gan sönderfaller, eller mitt omdöme, i tvänne, nemi. om lag¬
ligheten af 1812 års förordning och om lämpligheten deraf.
Hvad först beträffar lagligheten, så har motionären
på ett, såsom mig tyckes, oomkullstötlig! sätt bevisat, att
författningen icke lagligen tillkommit. Då 1810 års Stän¬
der hegärde, alt K. M , ulan hinder af något annat afseen¬
de, mätte utfärda en lag, hvarigenom f. d. Konungen och
hans familj hindrades att öfverträda Rikets grän¬
ser; så vill jag medgifva, att Regeringen möjligen kunnat
derifrån härleda ett slags fullmakt eller hemta någon anled*
ning att utfärda en polisförfattning, som afsåg att hindra
f. d. K. Familjen alt inkomma till Sverige; men den ifrågav.
författningen sträcker sig vidt öfver det af Ständerna an-
gifna ändamål; den sträcker sig ända derhän att stadga för¬
lust af lif, ära och gods för hvarje Svensk medborgare, som
af en olycklig slump kan komma att tala med, eller, en¬
ligt hvad domstoiarne tolkat lagen, i oförgripliga ordalag
tala om f. d. K. Familjen; och då lärer det vara ostridigt,
att Regeringen icke, såsom en värd talare, Gr. Löwen¬
hjelm, uttryckt sig, af iSto års riksd.beslut ägt befogen¬
het eller varit bemyndigad att utfärda en så beskaffad cri-
minal-lag, som denna. Emedlertid, och äfven om författ¬
ningen icke vidrört några andra förhållanden, än dem, som
åsyftade att förekomma f. d. K. Familjens insmugling öfver
Rikets gränser ; så hade det dock ålegat Regeringen att för
Rikets näst sammankommande Ständer anmäla densamma
och begära deras sanction derå. Anledningen hvarföre R,
St. icke vid i8i5 års riksdag fästade sin uppmärksamhet
vid denna lag, torde icke kunna härledas från något annat,
än att lagen under tiden icke blifvit tillämpad, och att det
derigenom fallit i glömska att en sådan fanns. Anledningen,
hvarför R. St. äfven vid följande riksdagar förbisett olag¬
ligheten deraf, kan icke heller på annat sätt förklaras, än
att dels författningens tillkomst varit obekant för R. St.,
dels att offentligheten icke tillräckligt redogjort för det sätt,
hvarpå lagen understundom blifvit tillämpad. Denna til¬
lämpning har, såsom jag föreställt mig, utgjort egentliga
skälet, hvarföre motionen blifvit väckt; och det är derifrån
vi komma till den andra frågan, den om lämpligheten
af en lag, som kan tillämpas så, som jag skall taga mig fri¬
heten med exempel upplysa alt 1812 års författning blifvit
det. Det bar visserligen blifvit sagdt af Hr von Hartmans¬
dorff, att denna tillämpning icke medfört några grymmare följ¬
der, än att ålskil lige af dem, som varit utsatte för tillämp¬
ningen af denna lag, helt lugnt nu lefva och frodas på Rid¬
darhuset, och att ingen deraf lidit till lif eller välfärd. Jag
hemställer, om icke delta kunde blifva en ursägt för hvil-
Den 18 Mars f. m.
ken orimlig lag eller dom som helst, derest nemi. K. RI.,
genom att benåda den dömde, afböjde lagens eller domens
verkställighet. Jag tror dock icke, att inom det lagbundna
samhället man bör underkasta sig lagar, så beskaffade, att
det endast beror på K. M:s gunst och nåd, om medbor¬
garen skall åtnjuta ett rättmätigt skydd till lif, ära och
gods. Alt anspråket på detta skydd blifvit våldfördt genom
tillämpningen af ifrågavar. lag, visa redan de af Hr vou
Hartmansdorff citerade exemplen. Den värde talaren har
likväl dervid låtit falla sig ur minnet en vid flera tillfällen
i offentligt tryck omnämnd händelse, hvarmed jag torde få
complettera registret, och då Hr von Hartmansdorff fått
framdraga personliga (acta till bevisning af sin sats, utan att
lii’ Frih. o. Landtm, ansett uppläsning af 90 §:n Reg.F:» be-
höfligt så torde det äfven tillåtas mig att i detta fall följa
hans exempel, äfven om mina facta skulle blifva mindre be¬
hagliga. Det fanns, mine herrar! för omkring 20 år sedan, en
högst obetydlig man i samhället, en skolmästare på landet,
roen likväl Svensk adelsman, som under en ordvexling i en
s. k. lekstuga med några bönder, i rusigt tillstånd, kom att
fälla det uttryck: "att han skulle blifva en kaxe,
”om f. d. Konungen eller hans son, som vore rä t-
"t e r Th ro 11 arfvinge, k o m m e på th ronen; men om
”detta ej inträffade, finge han blifva sådan, som
"han var.” För detta uttryck blef han angifven och ka¬
stad i fängelse, samt, efter en långsam rättegång, af Hof¬
rätten dömd för las t eli g t tal mot d. v. Thronföljaren att
halshuggas; roen, då målet kom till Högsta Domstolen, för¬
klarade denna, att mannen icke blott skulle mista lifvet, utan
att han genom sina ofvan citerade förgripliga yttran¬
den brutit mot de lagbud, som voro gifna i 1812 års för¬
fattning, hvarföre han tillika dömdes förlustig adelskap, ära
och gods; hemställande likväl Högsta Domstolen till K. M.,
att han mätte blifva af gunst och nåd till lifvet förskonad,
men umgälla sitt brott med 1 i fs t i d s-ar b e t e på Marstrands
fästning samt förlust af adelig värdighet, ära och gods —
af hvilket sistnämnda han, såsom fattig, dock icke hade nå¬
got att förlora. K. M. biföll denna nåd (!!) samt befallde,
att Landshöfdingen efter sex år skulle inkomma med berät¬
telse, huru den farlige statsfånge» sig förhållit. Under lop¬
pet af dessa 6 år förlorade han emedlertid, tili följd af be¬
kymmer och grämelse, hela sin själskraft, så att han stun¬
dom var nästan halft vansinnig, då han efter inalles 8 års
häktelse frigafs, med tillstånd att vistas hos sin bror i
Westmanland, dock under polisuppsigt af Landsh.embetet,
som erhöll föreskrift att inberätta, derest någon anmärkning
förekom mot hans uppförande, då han borde återsändas till
fästningen. Nu inträffade ett par år efteråt, att han under
sin förståndsrubbning kom att skrifva en osannfärdig orlofs¬
sedel för en af sina fordna kamrater på Marstrand. Här¬
Den i8 Mars f. ra.
före anklagad oell frikänd, blef han icke destomindre häktad
och,såsom försvarslös,öfverlemnad till correctts-inrättningen pä
Långholmen, der lian sedermera slutade sin sorgliga bana.
Jag hemställer till Hr von Hartmansdorff, om icke denna
tillämpning af 1812 års författning må anses hård, ja grym.
Jag hemställer, 0111 det är billigt, om det ar rättvist, om
det är öfverensstämmande med begreppen om 'floyaute'5’ att
bibehålla en lag, som kunnat, och således kan på detta
oerhörda sätt missbrukas. Vi böra väl stifta lagarna så, att
man icke behöfver vädja till considerationpr eller fly till K.
M:s nåd, för att undvika deras förfärliga tillämpning. Här
har varit exempel på Svenska medborgare, som, dömde ef¬
ter en oförnuftig lag, vägrat att begära nåd, och vi hafva
sett hvilka besynnerliga missförhållanden, som inträffat i
följd deraf; och detta kan framdeles desto lättare inträffa,
som, enligt ett nyligen inom Högsta Domstolen gifvet prae-
judicat, Majestäts- eller s. k. politiska brott skulle kunna å-
talas och medborgare derföre straffas, utan att K. M. der¬
om i laga ordning fått någon kännedom, d. v. s. utan nå¬
gon conslitutionei ansvarighet för de mest djerfva politiska
förföljelser på denna väg. Hr VGn Hartmansdorff har, så¬
som exempel på det lindriga handhafvandet af lagen och
de ringa farhågor den erbjuder, anfort) att han sjelf i Nor¬
rige brefvexLat med f. d. Konungen. Jag hemställer likväl,
mine herrar! 0111 icke denna sak, ifall don blifvit förd un¬
der domstol, kunde hofva medfört samma blodsdom emot
Hr von Hartmansdorff, som träffat åtskilliga andra ledamöter
af detta Hus, hvilka blifvit Iifdömde för det de skrifvit tig¬
garbref utan en skymt af politisk eller antidynastisk syft¬
ning. Här har blifvit åberopad), huru de Högsta Domsto¬
lens ledamöter, som tillstyrkt utfärdandet af 1812 års för¬
fattning, varit lagfart)® och aktade män; jag beklagar desto-
ruer, att de kunnat gifva ett sådant tillstyrkande. Bien,
mine herrar! det är en bedröflig sanning, som inom många
länder visat sina bedröfliga, följder, att, vid ombyte af dy¬
nastier och statsskick, domaremakten ansett sig skyldig vara
ett blindt redskap för den nya politiska makten. Vi hafva
dock nu denna tidpunkt långt bakom oss; vår dynasti är
lika befästad, som vårt statsskick är det ; vi stå icke a
ena sidan blottställde för den yttre fienden och å den an¬
dra för inhemska oroligheter; vi äro uti den ställning, alt
vi kunna med lugn och allvar öfverlägga 0111 hvad rätt och
nyttigt är; att vi, utan att böra misstänkas för illasinnade
motiver, kunna' säga hvad vi tänka om personer, som nu¬
mera sedan 3o år tillhöra Sverige och äro oss lika kära,
som fordom Sveriges gamle Konungar. — Här har blifvit
taladt om Konungädömets princip, och att man vid denna
riksdag syftat, att genom en mängd motioner ingripa uti
och söka sönderbryta denna princip. Jag kan icke medgif¬
va, att någon sådan syftning finnes; jag tror tvertom, att
Den 18 Mars f. m.
ingen gröfre syndar mot det constitutionella konungadömets
princip, än just de af den motsatta sidan, sorn på elt så-
dant salt, som nu och ej sällan tillförene skett, söka att för¬
svara denna princip. Konungadömets princip, mine herrar!
ar alldeles icke synonyrnt nied despotismens; och jag tror
icke, att man vill sönderbryta den förra principen, för det
man önskar tillintetgöra en lag, den man anser hafva till¬
kommit på elt olagligt sätt; en lag, som utan tvifvel gjort
dynastien mera obehag och skada, än den någonsin i ringa¬
ste mån värnat henne, och som väl icke bör qvarstå såsom
cl t monument från de menlösa och skuggrädd» tider, då
man icke vågade säga sanningen, och då man såg spöken midt
på ljusa dagen. Man har förespegla! de vådor, som inom
landet skulle uppkomma, i händelse denna lag upphäfdes,
ehuru Gr. Löwenhjelm i detta afseende icke direct utsagt
sin mening, utan endast vädjat till dem, som känna de inre för¬
hållandena närmare än han. Jag tror mig icke vara full¬
komligt obekant med tänkesätten inom landet, men jag före¬
ställer mig, att intrycket af Gr. Anckarsvärds motion icke
kan blifva annat än godt; och jag tror oförgripligen, att,
om en proposition från Regeringen om upphäfvandeafifrå-
gavar. påbud kommit till Ständerna, i sammanhang med Gr.
Anckarsvärds motion, sådant skulle hafva gjort det mest för¬
delaktiga intryck på Svenska folket, och jag tror, att, om
Regeringen förbisett den fördel, som den skulle hafva bo¬
redt sig inom opinionen genom en dylik framställning, så
höra derföre icke R. St. förgäta sin pligt att tillse, det
samhället och medborgarne skyddas af lagar, som ej min¬
dre äro tillkomna på formligt sätt, än äfven bestå pröfnin-
gen inför en förnuftig rättsskipning och en sund lagstiftnings-
princip och icke innebära den största godlycklighet man kan
föreställa sig, såsom händelsen är med 1812 års författning.
Gr. Löwenhjelm har för R. o. Ad. vidlyftigt utvecklat
hvad intryck upphäfvandet af denna författning, efter Gref-
vetis förmenande, skulle åstadkomma utomlands. Jag förne¬
kar hvarken Gr. Löwenhjelins erfarenhet i detta fall eller
hans skarpsynthet; men jag föreställer mig, att, under de
vänskapliga förhållanden, hvaruti Sverige nu står till hela
Europa, och då icke någon enda händelse till motarbetande
af vår dynastis intressen eller gemenskap med den afsatta
Konunga-familjen kan citeras från år 1810 ända till närvar,
lid, som icke kan hänföras under löjlighetens cathegori, det
under sådana gynnsamma förhållanden icke lärer kunna blif¬
va svårt för en man med Hr Gr. Löwenhjelms diplomati¬
ska talang, eller för hvilken af våra öfriga utländska mini¬
strar som helst, att öfvertyga de resp. cabinetten och hof-
circlarna, att ingen fara är å färde, utan att, tvertom, ge¬
nom upphäfvande af 1812 års författning samma förhål¬
lande blifvit återstäldt, som ägde rum under den
afsatta dynastien, d. v. s. att något annat straff för stamp-
Den 18 Mara f. m.
lingar mot Statens säkerhet och Konungahuset icke numera
ansetts behöfligt, än det sorn finnes stadgadt i /\.:de och 5:te
cap:n Missg.-b:n af vår allmänna lag — ett förhållande,
hvilket, långt ifrån att visa misstroende, tvertom ådagalägger
ett starkt förtroende folket och dynastien emellan. Om en
dylik förklaring af Gr. Löwenhielm afgifves för Franska
cabinettet, med den auctoritet Ed. Ex. der äger, och om den
tillika införes i de Franska tidningarna, på det att några
oriktiga reflexioner icke der matte inflyta; så tviflan jag
högligen, att några politiska slutsatser om misstroende emel¬
lan Svenska folket och dess Regering skola kunna härledas
från det enkla uppbäfvandet af en orimlig lag. — Här har
blifvit yttrad t, att den periodiska pressen skulle tyda mo¬
tionen om upphäfvande af ifråga var. lag, såsom alster af ett
mäktigt parti-inflytande, och derigenom gifva den
en politisk vigt mot Regeringen. Jag tror icke, alt man
med rättvisa kan från den Svenska pressen härleda några
Yttranden, som skulle åsyfta att sprida ett för landets an¬
seende utomlands vådligt politiskt missnöje, särdeles då frå¬
ga är om att sprida det uti en syftning, som, efter min och
alla andras öfvertygelse, är stridande mot hvarje Svensk
mans önskningar och förhoppningar. •— Jag bör nu ej län¬
gre upptaga R. o. Ad:s tid; men, innan jag slutar, kan jag
icke underlåta begära, att få i protocollet nedlägga ett för¬
klarande af mitt djupa ogillande utaf de personliga utfall,
Hr von Hartmansdorff tillåtit sig, icke blott emot en en¬
skild motionär, som endast begagnat sin rätt att här väcka
en i hans tanke nödig och nyttig motion, utan äfven mot
R. o. Ad:s electorer och hela den fraction af opinionen,
som insatt Gr. Anckarsvärd till ledamot i Const.Utsk.; och
föreställer jag mig i öfrigt, att hedern af denna diseussion
icke kommer att tillhöra Hr von Hartmansdorff.
Gr. Anckarsvärd: Jag är ledsen alt af discussionen
finna mig tvungen, att ännu några ögonblick påkalla R. o.
Ad:s uppmärksamhet uti en fråga, som på det hela synes
mig vara mer än tillräckligt afhandlad. Det blir matlsamt
att strida med motståndare, som icke till utgångspunkt vilja
taga det sanna och rätta förhållandet. Gr. Löwenhjelm och
Frih. Cederström hafva uti deras anföranden mot min mo¬
tion yttrat, att R. St. hade hos K. M. begärt utfärdandet
af den författning, hvilken jag nu Öfverklaga!-. Att detta
alldeles icke varit förhållandet, har jag tagit mig friheten
att uti min motion ända till ytterlighet bevisa. Oin dessa
herrars åsigter skulle vara sanna, så hemställer jag, om icke
samma ordställning, sorn R. St. begagnat uti den i riksd.-
beslulet intagna skrifvelse till K. M. skulle på samma grund
kunnat anses såsom en autorisation för Regeringsmakten
att upphäfva hela grundlagen eller att omintetgöra hela det
Iagbuudna samhället, da den icke var hindrad af något an-
Den 18 Mars f. m.
nät afseende. Jag beklagar, ntt uti en fråga, som tagit en
så djupt ingripande natur, vi icke fått höra de philosopher
och jurister, sorn visserligen lini' skulle hafva gjort ett stör¬
re och djupare intryck, ett bättre slag uti saken, än jag kan
hafva anspråk att göra det. Jag bar blott följt min känsla,
då jag föreslagit upphäfvandet af en uti olaglig ordning till¬
kommen lag. Efter mitt begrepp är en olaglig lag det vär¬
sta, som kan finnas inom samhället, en lag som icke till¬
kommit i den ordning, som grundlagen stadgar för lagars
stiftande.
Här har yttrats åtskilligt af en värd talare, som, enligt
sin egen uppgift, antyder sig vara en politisk stats-tjenare,
om den hiskliga verkan, sorn det skulle göra på andra län¬
der, om man finge veta, att Sveriges lagstiftande församling
i främsta rummet ifrade för lagligheten (jag vet icke om
vid detta tillfälle praxis och theori blifvit af honom sam¬
manställda uti vederbörligt förhållande, då han på samma
gång till och med har förklarat verkan på kursen), om
man finge veta, att Svenska National - representationen i
främsta rummet fästat uppmärksamheten på en olagligt till¬
kommen författning, och fullgjort sin pligt att återföra la¬
gen inom dess rätta gränser. För min del kan jag icke säga,
att jag, lika med den värde talaren, tror, att Sveriges miss¬
gynnare — om jag rätt fattat detta ords betydelse; ty då
ordet är nytt, är jag ej säker om hvad det skall innefatta,
— jag kan ej tro, säger jag, att desse missgynnare, då de,
såsom äfven jag är öfvertygad, förhålla sig till det hela, så¬
som en droppe mot hafvet, kunde af denna saks utgång för
oss tillskapa någon våda på utländsk ort, så framt det icke
tillhör den diplomatiska praxis. I andra länder, särdeles de
constitutionella, tror jag icke, att deruppå fästes något af¬
seende. Om dessa länder skulle komma uti en obenägen
ställning till Svenska folket, derföre att Svenska folket utan
något annat afseende visar sig vilja återföra en olagligt till¬
kommen författning till lagenlighet; så betviflar jag, att för¬
hållandet kunde blifva sådant, ehuru jag bör göra den vär¬
de talaren den rättvisan, att han äfven i sitt tal, oaktadt
försatsen var sådan, gjort eftersatsen af den mildrande na¬
tur, alt den icke bchöfver hos oss förorsaka någon särdeles
fruktan. Hvad den värde talaren för öfrigt hor yttrat om
en blifvande Geyers griffel; så vågar jag föreställa mig, att
ingen nutidens diplomat skall ogilla den griffel, som, då den
kommer att teckna Svenska folkets historia, i främsta rum¬
met afhandla!' dess större eller mindre böjelse för laglighet.
Det är blott dessa få anmärkningar, jag velat gör a, och
fäster der vid isynnerhet afseende derpå, att talarne utgått
från en i min tanke alldeles oriktig utgångspunkt, då de
sagt, alt R. St. begärt en sådan författning, som den af år
1812, enär de åt K. M. endast hade öfver lemnat att vidtaga
de polisåtgärder, som ledt till ändamålet. Dessa anmärk¬
Den i8 Mars f. m.
ningar anhåller jag måtte få åtfölja till LagUtsk., på det alt
icke Utsk. må fästa alltför mycket afseende på mina mot¬
ståndares utgångspunkt.
Gr. Frölich, David: Jag tillstår, att det Sr med ett
visst bryderi jag uppstiger, sedan den siste värde talaren
förklarat, alt han önskade få höra yttranden af philosopher
och jurister. Att vara det första kan jag icke tillegna mig;
det sednare har jag varit, men det är 20 år sedan. Jag
känner mig icke destomindre uppkallad, att säga några ord i
afseende på sjelfva saken. I fråga örn hvarje lag och följakt¬
ligen äfven den ifrågavar. K. kungörelsen kunna vi betrakta
den i afseende på sin tillkomst, dernäst, huru den verkat,
och för det sisla, huruvida den är för det närvar, ända¬
målsenlig eller obehöflig. Uti det första ofseendet har elis—
missionen redan gått så mycket på djupet, alt jag icke an¬
ser mig behöfva tillägga något. I det medlersta afscendet
eller huru den verkat, har Hr Dalman lemnat bidrag, mot¬
svarande dem Hr von Hartmansdorff förut anfört. Uti det
sista ämnet eller ang:de denna lags behöflighet för närvar.,
eller effecten af dess upphäfvande, har Frih. Cederström,
Jacob, anfört något, som jag skulje anse förtjena att närma¬
re betraktas. Han har yttrat, att upphäfvandet af denna
författning skulle medföra ett vida högre stralf, eller ställa
sådana frågor, som denna författning afsett, under 4 cap. 1 §:n
Missg.-b:n, som handlar om förräderi, eller också, säger han,
skulle, om den borltoges, strafflöshet för sådana förbrytel¬
ser uppkomma. Jag ber eder, mine herrar! besinna: livad
är detta för en strafflöshet, som skulle uppkomma? Är det
strafflöshet mot förräderi? Ingalunda, ly såsom vi veta, så
qvarstår 1 §:n 4 caP- Missg.-b:n. Det är blott strafflös¬
het för den, som ställer sig eller händelsevis kommer uti
communication med f. d. Konungens Familj. Om nu för¬
fattningen varit stiftad, för att hindra f. d. K. Familjen att
åter inträda i Riket, om man haft sådan våda att frukta
vid den tid kungörelsen afgafs; så är deraf icke en följd,
att denna författning behöfver qvarstå för hvarje fall, då
händelsen, lika så väl som afsigten, kan göra det möjligt,
att man kommer på något sätt i gemenskap med någon med¬
lem af f. d. K. Familjen.
Hr von Hartmansdorff har bestridt riktigheten af det
sätt, hvarpå Gr. Anckarsvärd upptagit hans utsago: att han
nemi. sagt, det lagen vore särskild och tillfällig,
i stället för att Gr. Anckarsvärd fattat hans mening, att
den vöre enskild och icke allmän. Jag anser rätt¬
visan fordra ett erkännande deraf, att Hr von Hartmans-
dorffs uttryck verkligen var sådant, som han nu reclamerat,
men deraf följer icke, för det att lagen vore särskild och
tillfällig, att den kunde försvaras såsom existerande; tvert-
om
Öen 18 Mart f. tå.
a97
öiilj öm deri vöre särskild och tillfällig, sä bör den försvin-
tia, då tillfället, för hvilken deri stiftades* nu är öfverståndet *
och vårt statsskick hunnit blifva så Stadgadt* att Vådari kari
ärises Vara öfvérstårideh. Skulle så icke vara* titan* såso lii
Cn ledamot påstått, dess qvarstående Vara påkälladt äf riri
försigtighet* sorn eri vältalig tnäh deducerat vara af eri po¬
litiskt Cömmerciel natur* uridei- hvilket uttryck han liai- fö-
i-espeglat vådorna af statshvälfnirigar, äf pretendenters inträs
dande här o. S. V.* så Vöre detta rätt illa. Santine ledäiriot
har äfven för R. o; Ad. gjort en änsprgfing af förhållande-
ha år i838. Jag tillstår* att deri försigtighet* sörli skulle
ålägga qVarhållaridet af eri lag, hvars ändairiål numera för¬
svunnit* kari icke Verkst på Otin Öfvertygelse i denria stund,
jag her den Värde talaren* Hr Gl‘i Löwenhjelm, öni ufsägt,
ätt jag tror det bäris metting, lika så Väl sorti Hr Von Hart-
rnansdorffs, Varit* att vid detta tillfälle snarare Söka åstad¬
komma en politisk reäctiori, genom alt behandla denna mo¬
tion såsöni dé gjölt. Det är* här eri riksdag frairigått Så
långt som nu, när ritari str hvarifrån Vihdén hlåser, beli
Isynnerhet när denna vind blåsef stadigt från étt håll; det äf
då man försöket-, örn mari kari gifva den en anriari rikt¬
ning. Jag erinrar mig, huru för 12 år sedan * under 1828
rich 182g årens iiksdägär* då dechafge-betärik. vär före* ert
Värd ledamot* som har sin plats på denna bänk, lyckades
ätt från detta betänk, afvända uppiriärksamhétett på Säth ma
ledamot* söm itu äi- motionär, génöm ett granskning af, liU-
rri hart uppfyllt sitt riksdagsmannakall* liUrrivldä häri frilla
gjort sin riksdagsmanriapligt att föreslå LägtJtsk.- fÖfbättfih-
gär och afskaffaride af oföfmligä författningar, ellet'htirriVi-
da lian för sin del uppfyllt hvad hatt i samilia afseende for¬
drat af Regeringen. Jäg fitirines gånskä lifligt* att ehuru
jag icke var näfvaf; här ii ta b läste anförandet tili landsor¬
tens tidningar* så kände jag mig likväl uppinannäd äf d£ri
ton, som rådde i det hela* att skriftligen lili ett äf dé mest
fästa bladéri söka Vederlägga lioriom. Då jag återkom till
riksdagen, var reäctioriéö redan inträdd; Skilnaden emel¬
lan det sätt* hvarpå lii- Vört Hartmansdorff tillvägagått, för
ätt vittna delina reäctiori* och det* söm Gr. Löwenhjelm och
Hr Nordensköld nyttjat* äi* likväl himmelsvid: deri först¬
nämnde Itai- åriyö försökt alt leta, niedelst att ehaot person¬
ligheten rikta passionernaJ de sednare hafva deremot ined
Itigri och* såsörri det syries, af öfVei tvgelse sökt ätt gifvä si¬
ria råd och förfiiänä till försigtighet* Såsöni det egnar gamla
märi. Måtte det drick tillåtas mig ält säga dem* att hlin
öfvertygelse’ är de'ri, att detta försök till reäctiön, lika myc¬
ket af hvilka motiver det blifvit frainkalladt, — derom ock¬
så ingeri bär rätt ätt dömma* — skall, såsom jag höppäS*
häfva lika litet inflytande’ på denna riksdags gång, Söni Cn
droppe uti hafvet. Likaledes är det min öfvertygelse* att
4 il. 38
293
Den 18 Mars f. in.
cn sadan reaclion icke kunde blifva nyttig, hvarken för Re¬
geringen eller folket, knappt nog för dem, som söka tillvä¬
gabringa densamma.
Hr Ribbing, Bengt: Det är sä länge sedan jag begärde
ordet, att jag af flere talare redan blifvit till det mesta förekom¬
men uti hvad jag ämnat anföra; men jag kan dock icke un¬
derlåta, att till en början förena mig med Gr. Horn och
Frih. Ridderstolpe i hvad de yttrat om det bifall, sorn ge¬
nom stampningar gifvit sig tillkänna. Till bevarande af R.
0. Ad:s värdighet, hoppas jag, att en sådan oordning hä¬
danefter icke må äga rum. Jag kan föröfrigt icke under¬
trycka den känsla jag hyser. Jag har kommit till denna
riksdag under förhoppning ali, om icke på annat sätt, åt¬
minstone med mina tänkesätt och min röst vid voteringar¬
na, kunna bidraga till det allmänna bästa. Jag har hop¬
pats, att af äldre, mera riksdagsvana personer och gamla
vänner, blifva förelyst uti sättet att vinna detta önskade än¬
damål. Jag har länge funderat på, huruvida jag skulle föl¬
ja deras exempel eller icke, men har funnit, att det ej, utan
cn noga pröfning, går an. — Här har i dag blifvit ordadt
om anförare och chefer ibland oss; jag erkänner inga såda¬
na; bär är min chef (talaren slog sig härvid på hjertat).
Jag vet äfven, att jag för allt hvad jag här gör, skall an¬
svara för en ännu högre chef; det är derföre min önskan
att slippa höra talas om andra anförare och chefer, då det
är fråga om Rikets väl. Det är min öfvertygelse, att man
icke befordrar detta derigenom, att man i sina anföranden
nyttjar för starka retmedel, eller att man drager fram de
mörkaste målningar och fäller svåra yttranden om motiver-
ina för andras handlingar. Jag är icke ung till åren, ty jag
har redan lefvat ett halft århundrade; jag tror mig derföre
icke behöfva frukta någon särdeles hänförelse af hvarken
alltför ljusa eller alltför mörka framställningar. Jag anser
mig dock som riksdagsman, och det är egentligen till mina
härvar. likar, de unga riksdagsmännen, som jag ställer mitt
tal. !\Iå det tillåtas mig att få varna dem. Låtom oss va¬
ra aktsamme, och bruka det förnuft vi sjelfve fått. Här
är fråga oin att strida, men att strida i sak, icke at reta hvar¬
andra.
Det ämne, som nu är föremål för öfverläggning, är re¬
dan så vidlyftigt afhandiadt, att jag icke mycket vill vidröra
detsamma; endast nämna att, med bibehållande af 1734 års
lag, jag icke tror det skulle vara så förskräckligen farligt
att upphäfva 1812 års författning eller åtminstone deruti göra
modilicalioner. På grund häraf anhåller jag, att motionen uti
Utsk. icke må lemnäs utan afseende, ulan tvertom, att den,
såsom ganska vigtig, måtte tagas i noggrann! och ailvarsamt
öfvervägande.
D c ii 18 Mars f. ra.
a99
Det har för en tid sedan blifvit taladt om en vexelun-
dervisningsskola, sorn vi unge riksdagsmän här skola genom¬
gå. Skall denna undervisning fortsättas på samma sätt som
i dag, så fruktar jag att härifrån icke komma att utgå väl
undervisade lärjungar.
Åtskillige yttrade härtill deras bifall.
Hr Hohenhausen, Carl: Jag anhåller att få vid del¬
ta tillfälle för de bekanta, jag sedan äldre tider har inom
Riddarhuset, förklara, att jag år i84o i ett visst afseende
tänker lika sorn jag gjorde år 180g. Jag har således begärt
ordet, äfven med fara att benämnas mycket loyal, en be¬
nämning, som jag alldeles ieke skyr. Den författning, som
motionären åsyftar alt upphäfva, grundar sig på ett riksd.-
keslut, hvilket nfsåg, att mellan hvad som varit och hvad
som var uppdraga en oöfverstiglig skiljemur, för att på
ena sidan skingra alla farhågor, och på den andra afskära
alla förhoppningar. Detta beslut var med ett ord att anse
såsom ett ärligt Svenskmarina-handslag på uppfyllande af ett
högtidligt gifvet löfte. Om R. St. vid denna riksdag skulle
fatta ett beslut, i öfverensstämmelse med motionärens för¬
slag; så skulle jag, för min del, anse, att derigenom begiu-
ges, lindrigast sagdt, en stor inconseqvens, — måhända skul¬
le man kunna säga, ett verkligt löftesbrott. Jag öfverlem-
nar åt R. o. Ad. sjelft att bedomina, hvilket vidsträckt fält
för gissningar och tolkningar ett sådant beslut skulle åstad¬
komma inom och utom landel. Det är sannt, jag fruktår
icke heller för några verkliga faror deraf; jng känner liitt
väl, att Svenske män, om de uti polititiska åsigler skilja sig
til! en viss grad, kunna de likväl icke åtskilja sig i fråga
om heder och tro; men jag unnar icke ovännerna till vårt
statsskick ens triumfen af ett ögonblicks hånlöje på vår
bekostnad. Jag hatar tanken af, alt desse flender skulle
kunna bygga, vore det äfven luftslott, — en förutsättning,
den jag anser fullkomligt välgrundad. På dessa skäl önskar
jag lifligt, att LagUtsk, mätte afstyrka bifall till den ifrå-
gavar. motionen.
Hr von Hartmansdorff: En värd talare har yttrat,
det jag skulle hafva erkänt, att jag brefvexlat med f. d.
Konungen. Förr har jag klagat deröfver, att mina yttran¬
den blifvit stympade; nu deremot måste jag besvära mig
deröfver, att de blifvit något utvidgade. Det är, såsom Pr.
o. Ad. finner, någon skilnad emellan att mottaga bref, så¬
som jag gjort, och att äfven besvara dem eller brefvexla
med f. d. Konungen, hvilket jag icke gjort, emedan jag då
hade varit brottslig.
Här har äfven blifvit anfördt, det jag förbigått ett exempel
på tillämpningen af 1812 års författning. Till mitt urskuldande
får jag säga, alt jag till min efterrättelse begagnat en histo-
P p p f S Mar* f. m,
r jeskyifvare, i hvilkens uppgifter jag snarare trott mig börg
pefara att finna för mångå, än för få exempel anförda uti
(fetta hänseende. Ipke helier har jag i tidningarna förn unis
plit några ofördelaktiga recensioner pfyer jfyågayar. arbete,
af innehåll, att man ej skulle rätta sig derefter, hvilket äfi
yen torde få lända mig till ursägt, om jag varit ofullstän-,
dig uti mitt anförande.
Hr Hammarsköld, Carl YYilh.: Det kan måhända
apses orätt af en yngre ledamot af detta Hus att uppträi
da, då ?å jpånga talare yttrat sig, dels utom dels inom änii
pet: men som jag anser R. o. Ad:s lid dyrbar, så anhåller jag
yördsamt, att Hr Frih- P* bandtm. ville framställa propos,
t|ll remiss af Gr. iVnckarsyärds motion; ty sedan disctissioi
nen tagjt denna riktning pch fråga uppstått om missnöje
finnes inom landet eller kroppretendepter finnas utom Ian-,
def, fruktår jag, att fjere kunna vilja yttra sig Uti ämnet,
och vi kunde kanske då befara något, som likpade den of?
ferfest, Sorn ägde rpm, då Qy. Hqrn vid 1828 års riksdag
väckte motion om kpngs?skjutsens afskaffande. I afseende
på missnöjet och throppretendenterna, förenar jag mig med
ffr Ribbing, och är säker, att hvar och en, på fråga huru?
vida de finnas, kan utropa — nej!
Frih. Ridderstolpe, Fredr.;’ Ett gammalt ordspråk
säger, att man skall taga seden hvar man kommer. Sei
dpn personligheter här kommit på m°det, så tror jag mig
derföre äfven böra antaga denna sed. Jag är brydd, livar
jag skall finna pågon person, att rikta dem emot, men uti
ber mig att få ställa mitt tal till fru Svea. Om frun tän?
ker sp pp, sorn lmn tänkte 1812, anser jag motionen utan
pil fara koppa remitteras ti|l Utsk. Fruar i allmänhet vår-,
da mycket poga åtminstone den de| af husfreden, som bei
ror af andra. I detta fidi skulle jag också tro, att så vä|
yttre anseende, soin inre lugn för detta lapd beror af det
sätt, hvarpå denna motion bfir behandlad. Skulle åter, så-?
som en vfird ledamot, Hr Dalman, har yttrat, den år 1812
gjorda och så tjll sägandes, olagligen tillkomna lag eder,stad?
ga blifva helt opk hållet undanröjd, (detta kan ingen
med visshet bestämma, ty man kap aldrig förutse, huru ra?
sande en sak ska|l gå,) skulle, Säger jag, depna lag blifva
undanröjd; så önskar jag alf ep apnap lag måtte blifva Stjfi
tad i stället, på det att icke den enfqlldige måtte blifva mai
kad under Missg.bm, och fröy föy öfrigt, att ingen fara
numera är (ov gemenskap med f. d. K. Familjen.
H- Ex. Hr Gr. Löwenhjelm ! Detta hus äy rymligt,
och de stäpdlga missförstånden äyo väl oftast misshöranden.
— Jag har icke, på sätt Hr Dalman fattat, talat med hän¬
syftning på våy pryss, om hvilken jag in casu visserligen
skulle fala såsom jag tänker. Medelst en öflig rhetorisk form
har jag framställt, huru vår press, om den drefs af sådant