Pro to coll,
h ullna
hos
H ö g I o f 1 i g e
Ridderskapet och Adelil,
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm,
År 1840.
->$0=*—
Tredje Häftet.
j
STOCKHOLM.
Hörbergska Boktryckeriet, i84o.
Onsdagen den 4 Mars i84o.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 prot.-utdr., innefattande R. o. Ad:s den
29 sistl. Febr. e. m. fattade beslut.
Justerades pleni-prot. för den 19 sistl. Febr. f. m.
Upplästes till justering Exped.Utsk:s den 29 sistl. Febr.
e. m. på bordet lagda förslag till und. skrifvelse lill K. M.,
angtde af R. St. godkända förslag till ändringar i Rikets
grundlagar, i fråga om en ändamålsenligare organisation af
Statsrådet, m. m.
Gr. Frölich, David: Den anmärkning har blifvit
gjord emot förevar, förslag till und. skrifvelse till K. M.,
att siffran 4? i stället för ordet fyra med bokstäfver ut¬
skrifvet, bar influtit i 42 §:n 2 mom. Reg.F. Det har ej
varit möjligt, vid afhörandet af uppläsningen, att blifva
varse en sådan omständighet, men naturligtvis bör ordet va¬
ra utskrifvet med bokstäfver och ej tecknadt med en siffra.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabriel: Jag hemstäl¬
ler till R. o. Ad., om det kan vara formenligt att till K. 3YI.
ingå med ett förslag lill förändringar uti Tryckfrihets-förordn.,
som endast anmärker, att ordet Ilofcanceller bör borttagas
öfverallt, der detta ord förekommer, och ordet Justitie¬
statsminister i stället insättas. Måhända vore det formenli-
gast, att alla paragraferna infördes med de förändringar och
tillägg, som de erhållit. Om Ständerna öfverlemna åt K.
M. att göra denna förändring, och då skulle inträffa något
misstag, som vore ganska möjligt; så skulle det kunna för¬
anleda en helt annan förändring af Tryckfrihets-förordn.,
än R. St. afsett. Till följe häraf tror jag, att R. St. böra,
uti deras skrifvelse till K. M., upptaga alla de paragraferaf
Tryckfrihets-förordn. , der ordet Hofcanceller för närvar,
förekommer, och att i stället bör insättas Just.Statsminister.
Gr. Frölich: Jag anser mig endast böra nämna, att
Exped.Utsk. har troget följt R. St:s beslut uti de af den si¬
ste värde talaren vidrörde omständigheter.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad., i anledn.
af hvad Gr. Frölich yttrat, ansåg att i 2 morn. af 42 §:n
4
Den 4 Mart f. m.
Reg.F., i stallet för siffran 4, borde med bokstäfver utskrif-
vas ordet fyra.
Gr. Gyldenstolpe: Jag skulle tro, att det riktigaste
vore att återremittera skrifvelscn lill Exped.Utsk., som då
borde verkställa den förändring, hvarom jag anhållit; eme¬
dan jag anser, att skrifvelscn icke bör, uti det skick den nu
äger, inkomma till K. M. Det kan vara ett helt annat för¬
hållande, då ett Utsk. kommer in och i korthet föreslår R.
St. den eller den förändringen; men hvad Exped.Utsk. å
Ständernas vägnar uppsätter, för att till K. M. öfverlemnas,
måste äga en fullständigare form.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att han, i anledn. af
Gr. GyIdenstolpes yttrande, ville framställa frågorna till R.
o. Ad:s bepröfvande iden ordning, de blifvit väckta, och
förnyade alltså nu först sin nyss gjorda propos.
Bifölls.
Hr von Hartmansdorff, August: Det anses måhän¬
da för en småsak, men jag hemställer likväl, huruvida det
är råd lig t, att uti något betänk, göra, emot Riksd.Ordn:s
föreskrift, några ändringar, då det första gången är under
öfverläggning.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att han, i afseende på
formen för tillvägabringande af den rättelse Gr. Frölich be¬
gärt, icke kunde finna att en återremiss vore nödvändig, då
denna rättelse icke innefattade någon ändring i förslaget utan
blott ett annat sätt att skrifva 4' nemi. med bokstäfver i
stället för med siffra, och hvilken ändring, rättelse eller er¬
inran, huru man behagar kalla den, sedan den afR. o. Ad.,
såsom nu skett, blifvit beslutad, åtföljer till de öfriga Stån¬
den förslaget, hvilket, sedan det af dem äfven blifvit, ju-
steradl, återgår till Exped.Utsk. för att i renskrift utskrif-
vas och expedieras.
Gr. Frölich: För att uppfylla allan rättfärdighet, an¬
ser jag mig böra tillkännagifva, att uti det tryckta exem¬
plar, som Ståndet haft till sig utdeladt, står ordet fyra ut¬
skrifvet med bokstäfver. Således är det ett purt skriffel,
och ett sådant skriffel kunde, såsom Hr von Hartmansdorff
torde finna, lätteligen förbises vid genomläsningen af det¬
samma. Att nu göra denna ändring, är således intet annat,
än att rätta det skriffel, som af renskrifvaren blifvit begån¬
get emot contexten uti det tryckta förslag, som af R. St. är
antaget. Huruvida detta bör föranleda återremiss, lemnar
jag till Hr von Hartmansdorff att bedömma.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Så framt man ej
vill draga ut på tiden, så länge som möjligt, kan jag för
min del icke inse, hvarför icke, på sätt Gr. Frölich före¬
slagit, ifrågavar. roissskrifning skulle kunna ändras, utan
Den 4 Mars f. m.
5
ålerrcmiss lill Exped.Utsk.; icke heller inser jag, hvarföre
och till hvad ändamål här skulle behöfvas en utskrifning af
dessa paragrafer, enär det blott är ordet Hofcancel ler, som
är i fråga att borttagas på de ställen, der denne embetsman
nämnes. Till följe häraf tror jag, att propos. på bifall till
Utsk:s betänk, är allt hvad i denna del erfordras.
Ib' von Hartmansdorff: Sedan Exped.Utsk:s ordför.
upplyst, att det ifrågavar. felet endast är en misskrifning,
som vederbör, tjenstemän inom Utsk. underlåtit alt rätta,
förfaller min anmärkning.
Gr. Gyldenstolpe: Jag liar visserligen icke någon af¬
sigt alt draga ut på tiden med detta ärende, utan skulle
tvertom önska alt det varit afgjordt långt för detta; men
det öfverensslämmer icke med mina åsigter, att II. St. in¬
komma till K. M. med blott cn princip för den förändring,
som skall ske uti grundlagen, hvilken bör bokstafligen efter-
Jefvas, och således äfven bokstafligen vara uppgjord och
bestämd.
Gr. Frölich: Jag vill alldeles icke för min del bestri¬
da riktigheten af Gr. GyIdenstolpes anmärkning i sin prin¬
cip, men tror mig med full rätt kunna påstå att Gr. Gyl¬
denstolpe eller någon annan hade bort göra denna anmärk¬
ning, när Const.Utsk:s mern. här förekom till bifall eller af-
slag. Det var delta Utsk:s uppställning deraf, som bort va¬
ra föremål för den granskandes uppmärksamhet. Nu tror
jag ej, att Utsk. kunde göra någon den ringaste förändring
till redactionen uti hvad R. St. med allmänt bifall antagit.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. an¬
såg den af Gr. Gyldenstolpe gjorda anmärkning föranleda
förslagets återremitterande.
Ropades starka nej, blandade med några ja.
Uppå derefter framställd propos., blef förslaget, med
den ofvan beslutade rättelsen i 2 mom. af 42 Jj:n Reg.F.,
af R. o. Ad. godkändt.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinhold: Sedan detta
vigtiga ärende nu blifvit afgjordt, får jag lill prot. reservera
mig emot det förbiseende, som Coust.Utsk. begått, då det¬
samma ur Reg F. utstrukit Rikets Allmänna Ärenders Bered¬
ning, men qvarlemnat den uti Tryckfrihets-förordn.
Ä nyo föredrogs K. M:s den 26 och 29 sisth Febr. på
bordet lagda nåd. skrifvelse, nng:de skjutsväsendet i Riket.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Den nu ifrågavar.
K. M:s nåd. propos. till R. St. innehåller föremål för åt¬
skilliga anmärkningar. Jag skulle önska göra dem, äfven¬
som några påminnelser vid en ledamots deröfver afgifna sär¬
6
Dcu 4 Mars f m.
skilda tanka; men jag får hemställa till herrarne, till dem,
som möjligen lika med mig skulle hafva anmärkningar att
dervid framställa, om det vore möjligt att beräkna, då vi
började med en skjutsfråga, hvar vi skulle stanna med skjut¬
sen, och om vi ej med en discussion i detta ämne skulle
upptaga för stor del af motionstiden, som nu snart lider till
slut. Jag täger mig derföre friheten hemställa, huruvida vi
icke kunde förbehålla oss vår rätt, att, sedan motionstiden
är slut, afgifva de anmärkningar, hvartill den K. proposrn,
äfvensom det dervid afgifna särskildta betänk., ovillkorligen
synas föranleda.
Hr Frih. o. Landtm, förmodade, det R. o. Ad.
fann, att Gr. Anckarsvärds och andra ledamöters rätt alt i
afseende på denna skrifvelse afgifva och låta till Ulsk. afgå
de anmärkningar eller yttranden, som de kunde finna be-
liöfliga, alltid vore lika öppen äfven sedan den K. skrifvel-
sen blifvit remitterad.
R. o. Ad. hördes häruti instämma.
Hr von Hartmansdorff, August: Då fråga om
förhöjning i skjutslegan för någon tid sedan förekom härstä¬
des, hade jag ej de upplysningar, stim erfordrades för att fä¬
sta R. o. Ad:s uppmärksamhet på de betydligen förhöjda ut¬
gifter, hvilka, genom en sådan åtgärd, skulle Statsverket
ådragas. De underrättelser jag sedermera erhållit, äro väl
icke så fullständiga, som vederbort, men de torde dock kun¬
na lemna någon ledning för Slåndetsr omdöme. Enl. hvad
jag från Postverket förnummit, uppgår postförningen årligen
till 3oo,ooo mil, då den beräknas såsom verkställd med en
häst. Den ökade kostnaden för postföringen allena skulle
således, om förhöjningen, såsom skäligt synes, äfven komme
dem till godo, uppgå till a5,ooo r:dr b:co, derest nuvar.
skjutslega ökades med 4 sk., till 5o,ooo r:dr, om den öka¬
des med 8sk., till 100,000 r:dr, om den ökades med i6sk.,
samt till 200,000 r:dr, om den ökades med 32 sk., såsom
R. o. Ad. torde erinra sig, att en värd ledamot ifrågasatte,
då han föreslog skjutslcgans bestämmande till 1 r:dr b:co
milen. Nu äro i K. M:s propos. om Statsverkets tillstånd
och behof i5o,ooo r:dr upptagna såsom Statsverkets behåll¬
ning af postmedlen. Följaktligen skulle, ifall skjutslegan för¬
höjdes till 1 r:dr, Statsverket, i stället att hafva i5o,ooo
r:drs inkomst af postväsendet, få derpå årligen sätta till
5o,ooo r:dr.
Ökade utgifter i andra hänseenden skulle äfven förvål¬
las. Efter stat uppgå rese- och tractaments-penningar för
civila embets- och tjenstemän till 11,000: —
D:o d:o för aromen till 6,666: 32.
Durchmarche-kostnuder . . 25,000: —
Transport 42>666: 32.
Den 4 Mars f. m.
7
Transport 4?.,GGG: 32.
Flottans rese- och tractamentsprgar .... 3,33!: 16.
Anslag lill mcdicolegala besigtningar .... 3,ooo: —
d:o lill farsoters botande g,ooo: —•
Summa r:dr 58,ooo: —
hvaraf eller 43,5oo r:dr troligen utgöra skjutspenningar,
deraf eller 10,875 r:dr är den årliga förhöjning i utgifter,
hvilken skulle drabba Staten för hvarje 4 sk., hvarmed
skjutslegan för milen ökades. Lägg nu till de betydliga ut¬
gifterna för fångars skjuts, hvilkas belopp är mig obekant,
och enskildes ökade kostnader för syneförrättningar in. 111.,
så inses lätt i hvad mån förslaget varit väl betänkt eller icke.
. Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk.
Gr. Anckarsvärd: Det är till följe af remissen af den
K. proposm, som jag täger mig friheten fästa uppmärksam¬
heten på, att denna K. propos., åtminstone efter mia öfver¬
tygelse, icke kan gå ensamt till Ekon.Utsk., ty denna pro¬
pos. innehåller en så genomgripande rättsfråga, att jag tror
det skulle innebära en alltför stor oformlighet 0111 R. St. i
önskningsväg besvarade den; och tror jag icke ens, at t Ekon.¬
Utsk. kan handlägga den delen af frågan, som innefattar en
helt ny lag-princip. Till följe häraf anhåller jag, att den
K. proposm äfven måtte blifva remitterad lill LagUtsk.
Frih. Hamilton, Hugo: I följd af hvad den siste tala¬
ren anfört, vill jag blott anmäla, att Ekon.Utsk. redan ut¬
sett en afdelning, för att, gemensamt med en afdelning af
LagUtsk., handlägga sådana mål som detta; således, antin¬
gen målet remitteras lill Ekon.Utsk. ensamt eller till detta i
förening med LagUtsk., kommer det i alla fall att af begge
Utsk:n behandlas.
Gr. Anckarsvärd: I sådant fall har jag ingenting att
deremot invända.
Föredrogs å nyo K. M:s den 29 sisth Febr. på bordet
lagda nåd. skrifvelse, ang:de ett af särskilde i nåd. comite-
rade uppgjordt förslag till förnyad Tulltaxa.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Som jag har åtskilliga an¬
märkningar att göra vid den K. proposm, men icke nu vill
upptaga R. o. Ad:s tid dermed, får jag hemställa, huruvida
icke R. o. Ad. antingen ville låta den hvila till nästa ple¬
num, eller också, ,0111 mina anmärkningar få öfverlemnas
till det Utsk., dit motioneu blir remitterad.
Hr von Hartmansdorff, August, förenade sig med
Hr Lagerhjelm.
8
Den 4 Mars f. m.
Remitterades till Bevilln.Utsk. K. M:s den 29 sistl. Febr.
e. in. på bordet lagda nåd. propos., ang:de bestämmandet af
stadigvarande tullafgifter å spanmål.
Till remiss föredrogs K. M:s den 29 sisll. Febr. e. m.
på bordet lagda nåd. propos., ang:de åtgärderna till beliöf-
vaudes undsättning i missvextår.
Hr von Knorring, Carl Henr., uppläste följande:
I anl'edn. af K. M:s nåd. propos. örn undsättnings be¬
redande under missvextår, anser jag mig böra fästa R. St:s
uppmärksamhet på en del af de medel dertill, den nåd.
propostn innehåller, såsom anläggande af enskildta och di-
strictsmagaziner, alt genom fixerad tull å inkommande säd,
och deraf härflytande lifligare spanmålshandel, bereda till¬
fälle för den enskilde speculanten attgenom sina span¬
nmålslager kunna undsätta de behöfvande, m. fl. åtgärder, och
sålunda öfverlemna till den enskilde speculanten detta makt¬
påliggande kall. Äfven jag delar allmänna åsigten örn otill¬
börligheten af Statens inblandande i spanmålshandel, och
de menliga följderna deraf för samma handel; men man bör
afskilja begreppen 0111 spannmålshandel, hvilken är en fri¬
villig handling, hvarigenom den, som har öfverflöd på säd,
öfverlåter densamma till den, som har penningar att derföre
erlägga: — sådan är t. ex. all spannmålshandel i England,
— från begreppen örn undsättning, hvarom den nåd. pro-
pos:n egentligen handlar, och hvilken fråga deremot icke ål¬
en frivillig handling, då den är att anses som en af alla
moraliska rättsbegrepp ovillkorligen anbefalld åtgärd , i af¬
sigt att från hungersnöd frälsa vanlottade samhällsvarelser;
denna skyldighet åligger således liela samhället, Slaten.
— Styrelsen har äfven godkänt sanningen af denna åsigt, i
det den med sin hjelp mellankommit, då den enskilde spc-
culanten icke förmått uppfylla delta honom öfverlemnade
åliggande.
Vid 1823 års riksdag, om jag rätt minnes, gjorde den
satsen sig gällande, att Staten ej borde inblanda sig i span¬
målshandel, utan öfverlemna den lill den enskilde speculan¬
ten, äfven i afseende på förebyggande af hungersnöd under
missvextår. Man hämtade exempel för nyttan deraf från
England. Men man tog säkert ej i betraktande den stora
skilnaden emellan engelska spanmålshandlarens penninge-
tillgångar, dess möjlighet att behålla sin säd intill ett år,
då den gällde, samt beräkningen af säker afsättning,— och
den svenskas, hvilken i allmänhet ej äger nu uppräknade
fördelar. — Under samma riksdag bildade sig opinion att
förd öm ma hvarje af Staten bedrifven magazins-inrättning,
derföre att en dylik inrättning, hvilken i sina egna grund¬
lagar innebar osvikliga frön till sin egen upplösning, kort
förut
Den 4 Mars f. in.
9
förut lios oss blifvit utdömd. Till följe af allt detta loll
man på den ytterligheten, att endast åt den enskilde specu-
lanten anförtro omsorgen att under missvextår undsätta de
hungrande. Huru lian uppfyllt detta åliggande, bevittnar
historiquen derom. En följd deråt liar varit, alt Staten,
under erkännande af sin moraliska skyldighet dertill, sig och
de nödställda till obehöfliga uppoffringar nödgats mellan¬
komma, der nöden stått för dörren, och sålunda oberedd sett
sig tvungen undsätta de nödställda med säd , til! de högsta pri¬
ser — en följd af missvexten, i förening med de dryga trans¬
port- och prsemie- kostnaderna, under de äfventyrliga och
stormiga höstinånaderne — hvaraf följden åter varit, alt de
sålunda undsatte, antingen icke förmått återgälda sin skuld
till Staten, eller ock derigenom irdedts i större fattigdom,
och Staten i obehöfliga förluster.
I fråga om nyttan af enskildta magaziners bildande, tor¬
de de vara lika litet pålitliga i behofvets stund, som den en¬
skilde speculanten varit det. Hvad åter district-magaziner
angå, toide desamma illa uppfylla något ändamål, så vida
icke deras ändamål blir alt fyllas med säd, endast upphand¬
lad under de mest gynnande år, i de mest seminanta och
sädesbiliiga provinser af landet, då jag har anledn. miss¬
tänka, att spanmålsskördcn i norra provinserna, der dessa
magaziner egentligen skulle vara af nytta, per medium un¬
der 5 års tid icke motsvarat hvarje års behof. Hvad åter
angår beredandet af enskildta större spanmålsupplag, genom
fixerad införseltull, anser jag denna utväg, i mån den anli¬
tas, verka menligt för Staten och för jordbrukaren; för Sta¬
ten, i det denna utväg troligen icke tillgripes under andra, {
än då svårare missvextår hemsökt vårt eget land; således då
priserne oftast äro äfven utrikes högt uppdrifne. Det må
tillåtas mig att här tala med exempel för att göra den af
inig framhållna menliga följden mer åskådlig. Under t. ex.
3:ne på hvarandra följande sädesgynnande år, utskeppar vå¬
ra spanmålshandlande, antagom 100,000 tunnor om året,
gör 3oo,ooo tunnor mot vanligt medelpris under gynnande
år af 6 r:dr b:co per tunna, gör 1,800,000 r:dr, som sålunda
derföre inflyta ; det 4:de derpå följande år inträffar allmän miss-
vext inom landet; vi anses behöfva införskrifva t. ex. 200,000
tunnor, hvilka — en följd af missvexten — kosta åtminstone
^ mer än säden under de goda åren, eller g r.'dr per lunna;
de nu åter införskrifna 200,000 tunnor kosta således summa
1,800,000 r:dr, som ingått för de förut utskeppade 3oo,ooo
tunnorna. Huru har Staten då laborerat? Jo! den har ingen¬
ting mer eller mindre än skänkt utlänningen under loppet
af 4 års tid 100,000 tunnor på svensk jord och med svensk
arbetskraft alstrad säd. Måhända att genom en noggrann
undersökning i tull-journalerne, jemförd med ömsesidiga pri¬
ser, denna tafla erhölle mörkare färger.
3 Ii. 1
io
Den 4 Mars f. m.
Enär Staten icke förnekat sin undsättningsskyldighet
under hårda år, och Staten, genom anlitande af creditiver,
är i tillfälle att förskjuta medel till (leii spanmålshandel,-
som afser undsättning, och hvarigenom skulle uppstå vidare
fördelar, såsom 1:0 ökad sannolikhet för Staten att af de
undsatte blifva återgäldad , enär desamma undsättas med säd,
kostande nära hälften af hvad den enskilde speculanten un¬
der nödåret kan och vill lemna sin säd för; 2:0 de fattigas
mindre utarmande; och 3:o fördelen af större afsättning för
producenten, då han hotas af öfverproductionens följder: så
har jag svårt att inse något skäl, hvarföre .Staten icke be¬
gagnar denna utväg, hvilken jag således vördsamt får före¬
slå, med förbiseende af de utvägar den nåd. proposm före¬
slår, hvilka då vore öfverflödiga eller stå i strid härmed.
Till följe af nu anförda skäl får jag således vördsamt
föreslå, att en magazins-inrättning af R. .St. måtte förord¬
nas, med anvisning af nödigt crediliv till belopp, utgö¬
rande inköpssuminan för 2:ne års ungefarliga undsättnings-
behof af säd, samt att medel anslås lill byggande af maga-
ziner och torkningsinrättningar i de norra provinserna jemte
till lönevillkor för vid inättningen erforderlige tjenstemän;
att derjemte utfinna föreskrifter, som trygga inrättningens
och creditivets sjelfbestånd, hvarvid måhända efterföljande
villkor torde till en icke ringa del bereda detta ändamål ,
såsom 1:0 föreskriften att inrättningen endast äger rättighet
upphandla säd till ett bestämdt pris, och detta under de
mera sädesgynnande år, lämpadt efter ungefärliga produ-
ctionspriset under goda år, såsom emellan 5å6 r:dr för råg
och emellan 4^5 r:dr för korn; ett sådant stadgande skulle
lill en del blifva correctiv mot inrättningens bankruterande,
enär, då sädén gäller derutöfver, upphöra inrättningens åtgär¬
der, och den enskilde speculantens vidtaga ; 2:0 att förvalt¬
ningskostnaden, genom införande — utom de nödiga tjen-
stemännen, såsom en chef, desss secreterare, magazinsförval-
tare och vaktmästare — af s. k. å hvarje ort, under Lands-
höfdingens ordförandeskap , inrättad styrelse med valda he¬
dersledamöter, de der agde göromål i och för liqvider, revi¬
sioner, controller, contracters uppgörande och godkännande
för upphandlad säd, dess interimsmagazinerande och trans¬
porterande under de mera gynnande sommarmånaderna till
sina hviloställen i de norra provinserne, m. fl. behöfiiga åt¬
gärder. En på föreslagna grunder byggd inrättning ägde
blott namnet af den förenämnda utdömda magazinsinratt-
ningen.
Då jag äger den öfvertygelse!] , att saken är görbar oeh
ländande till samhällets och mensklighetens gagn — utan att
såra något intresse, ej ens den njuggaste statshushållnings-
principen — och väl bedrifven, torde, genom sin egen vinst
komma att ej allenast ersätta de för byggnaderne halda kost¬
nader, utan äfven blifva i tillfälle att sjelf underhålla för¬
Deö 4 Mars f. no.
valtningskostnaderna, anser jag inga skäl tala emot delta mitt
förslag.
Att dessa mina anmärkningar måtte få åtfölja den K.
propostn till vederb. Ulsk., får jag vördsamt anhålla.
Hr Oxehufvud, Göran Adolph: Utan att inlåta
mig i någon vederläggning af [Jr Knorrings förslag, beder
jag likväl att få fästa det UtsLts uppmärksamhet, sorn kom¬
mer att behandla detta ärende, på del förhållande, som in¬
träffat i Norrland, sedan K. M. öfverlemnat underslödsom-
sorgen åt den enskilda omtankan. Jag har nyligen varit i
dessa orter, och har varit i tillfälle att der samtala med en
hel allmoge, hvilken anser sig i högsta grad förbunden Sty¬
relsen, just derföre alt Styrelsen öfverlemnat understödet ät
enskilda personer. Följden deraf har varit den, att en ort,
som förut blott lefde af de södra orternas allmosor, nume¬
ra — om någon afskrifning blefve möjlig för hvad den mot¬
tagit såsom understöd af Staten — ej skulle vara i behof
af något ytterligare understöd. Jag erhöll uppdrag af all¬
mogen der att till deras riksdagsman öfverlemna en skrif¬
velse, som innehåller bland annat en tacksamhets-adress, ej
blott till de enskilde, som så verksamt understödt dem, utan
äfven till Styrelsen, som åt enskilde öfverlemnat undsält-
ningsomsorgen. Jag ber att SlatsUtsk. mätte förskaffa sig
del, så väl deraf, som om förhållandet i de norra orterna,
sedan understödet der blef öfverlemnadt till enskilde perso¬
ner, och tror att detta blefve den bästa vederläggning på
hvad Hr Knorring i denna del anfört. Hvad Spannmålsdi-
rectionerne beträffar, tror jag dessa vara så tillräckligt kän¬
da, att det icke är fara för, att man åter kommer in på
den vägen; de skulle arbeta för både producenter och con-
sumenter, och följden deraf blef att båda (ingo betala miss¬
hushållningen. Jag skulle åtminstone tro, att 0111 en Span-
måls-direction på förnuftiga grunder vore möjlig, så borde
deruti ej inblandas Statens embetsmän, utan den borde stå
under en municipaistyrelse; och anhåller jag att härpå jem¬
väl få fästa Utsk:s uppmärksamhet.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Ehuru jag för en
liten stund sedan, med alltför liten framgång, tog mig fri¬
heten fasta Husets uppmärksamhet på nödvändigheten
af att söka, så mycket som möjligt, bibehålla den åter¬
stående tiden för motioner; så hoppas jag likväl, att
Huset ursäktar en förnyad erinran derom, att de motio¬
ner, som nu göras, komma att bordläggas, och att således
rätta tiden för deras behandling, genom biträdande eller
underkännande, i min tanka inträffar vid beslutet om de¬
ras remitterande; men att det nu skulle upptaga en längre
tid, om vi, vid första föredragningen, genast skulle upptaga
dem till behandling eller vederläggning Det är blott här¬
uppå, som jag velat fästa Ståndets uppmärksamhet, utan att
12
Den 4 Mars f, ni.
på minsta siitt vidröra den nu under diskussion varande
propostn.
Hr Sandelhjelm, Paul: Så vida Hr Knorrings anfö¬
rande anses såsom en särskild motion, afstår jag för närvar,
från alt vidare yttra mig uti delta ämne.
Frih. von Kraemer, Robert: Jag känner icke praxis,
huru sådana ärender hittills varit behandlade; men jag hem¬
ställer, huruvida, enligt 44 §:n Riksd.Ordn., en K. propos.
kan tvänne gånger blifva bordlagd. I denna § står: "Ko¬
nungens propos:r, äfvensom allmänna frågor, hvarmed för¬
stås sådana, som kunna eller böra komma under samtliga
”Riks-St:ns öfverläggning och pröfning, må ej i R. St:s-ple-
”na till ornedelbarligt afgörande upptagas, utan skola öfver-
”lemnas till utredande af behöriga Utsk., hvilkas yttranden,
"hvaraf alltid ett exemplar må hvarje Stånd tilldelas, böra,
”enligt hvad här ofvanföre samt vidare i Reg.F:s 56 § stad-
”gas, föregå R. Sits beslut.” Uti den 49 §:n af samma
grundlag står föreskrifvet: ”Hvar och en allmän fråga, sorn
”första gången i något Stånd förekommer, skall, så vida ej
"Ståndet enhälligt genast densamma till vederb. Utsk. för-
”viser, ligga på bordet till nästa plenum, då remiss bör
”ske”; och i atdra mom. står: ”Då saken från Utsk. åter-
"kommit, blifve den efter första uppläsandet liggande på
”bordet. Den kan vid nästa föredragning, ehvad öfverlägg¬
ning ägt rum eller ej, på flera ledamöters förenade begä-
”ran, åter hvila.” Det ar blott när saken återkommer från
Utsk., som den kan hvila två gånger. Så har jag fattat
grundlagens föreskrift, men det är möjligt, att jag missta¬
ger mig.
Remitterades till Stots-Utsk.
Å nyo föredrogs K. M:s d. 29 sisth Febr. på bordet
lagda nåd. skrifvelse, ang:de grunderna för bränvinsbrännin-
gens utöfning, med hänsigt till förekommande af bränvinets
oinåttliga bruk.
Hr von Rosen, Georg, uppläste följande:
Med anledn. så väl af K. M:s nåd. propos:n om för¬
ändringar i nu gällande författn. rör:de bränvinstillverknin-
gen, sorn af en förut inom detta Stånd gjord motion i sam¬
ma ämne, får jag vördsamligen anföra följande:
I den åberopade motionen är omnämnt fri bränvins-
tillverkning. 1 den stora och vigtiga frågan om allmän nä¬
ringsfrihet, är bränvinstillverkningen ovillkorligen i samma
förhållande, som alla andra näringsgrenar. Jag vill derföre
som grundsats tillstyrka denna fria tillverkning, i den mån
deri är möjlig alt tillvägabringa. Den är som grundsats
riktig, den skulle blifva i tillämpningen nyttig; ty just
igenom denna fria tillverkning återgick den inom behöriga
Den 4 Mais f. m.
grnnsnr, öfvermåltet skulle upphöra, och flere af husbehofs-
bränningens oredor och olägenheter försvinna. Men oaktadt
denna min orubbliga öfvertygelse, och ehuru jag anser hus-
behofsbränningen vara den största olycka, sorn i ekonomiskt
afseende ännu träffat vårt jordbruk, oberäknadt allt det för¬
derf det i moraliskt afseende åstadkommer, befarar jag, att
vi befinna oss olyckligtvis på den punkt, att en radikal öf¬
vergång lill fri tillverkningsrätt ännu är en af de fromma
önskningar, som af så mäktiga intressen tillbakavisas, att vi
ännu endast kunna hoppas på framtiden. Vi måste derföre
inskränka oss dertill, för att åtminstone vinna något, fästa
oss vid att mildra det onda så mycket möjligt är. Skälet
är att husbehofsbränningen redan har alltför djupt inträngt
i landthushållningen, och att alltför stora och betydliga ca-
pitaler instuckits i denna rörelse, för att utan en alltför
stor brytning på en gång kunna tagas derifrån. Det synes
mig derföre vara en nära nog olycklig omöjlighet att genast
förändra systemet, innan dessa capitaler småningom ledas
ifrån denna näring för att användas i andra riktningar. Här¬
till fordras tid. Jag hoppas ock att den tid ej heller skall
vara långt aflägsen, då öfvertygelsen stadgar sig mera all¬
mänt att husbehofsbränningen ej endast är ett stort ekono¬
miskt misstag, utan äfven i moraliskt afseende ett lika stort
ondt, som hvarje år öppnar nya kräftsår och lägger oöf-
vervinnerliga hinder i vägen så väl för den allmänna bild¬
ningen, sedligheten och ordningen, som den förhindrar åker¬
brukets förbättrande.
Man åberopar häremot, att bränvinstillverkningen bör
vara en för åkerbruket uteslutande näringsgren och derföre
bör vara förenad med äganderätten till jord. Som skäl
härtill säges att bränvinstillverkningen är nödvändig för la¬
dugården. Motsatsen bevises bäst deraf att, i de orter der
bränvinstillverkningen är högst, är ladugårdsskötseln lägst.
Sådant är åtminstone förhållandet i Skåne, der endast en
svag och nära nog näringslös drank återfaller till ladugår¬
den för att, som talsättet är, narra boskapen förtära då¬
ligt foder. Godt foder försvinner härigenom ur rörelsen,
säd är inom dessa potatis- och bränvinsgårdar en bisak , och
foder en obekant qvantitet. Också inträffar det, inom det
län jag närmast känner, att, oaktadt dess naturliga bördig¬
het, säd understundom mäste från andra örter införskrifvas,
och att, omkring- den allmoge som på mindre hemmansde¬
lar, genom husbehofsbränningens begagnande, af egen sä-
desproduetion ej äger bröd, sväller en uppsjö af millioner
kannor bränvin. Följden är också den, att detta bördiga
och af naturen så rikt begåfvade Skåne ej af ladugården
producerar sitt eget behof, då denna provins ovillkorligen
borde, i fall landthushållningen tog en annan riktning, än
den bränvinsindustrien bjuder, kunna både kläda och föda
«n folkmängd nära lika stor med hela det öfriga Sveriges.
•4
Den 4 Mars f. m.
Vårt grannrike i vester äger en provins, Holstein, som hvar¬
ken till bördighet är bättre eller lill vidden större än Skå¬
ne, och inom hvilken husbehofsbränning är okänd; den har
ej endast sina egna behof uppfyllda, utan exporterar dess¬
utom ladugårdsproducter lill nära nog lika stort varuvärde,
som hela Sveriges jernexport. Vid granskningen af dessa
båda länders tullspecialier synes detta förhållande och be¬
vittnar följderna af vår husbehofsbränning. Skånes största
agronomer och ekonomer, af hvilka jag må nämna en Ruuth,
Macklean, Nolcken och Dycker m. fl. vinlade sig aldrig om
bränvinslillverkning, ansågo den som en missräkning; men
förbättrade sina egendomar, och endel af dessa samlade be¬
tydande förmögenhet åt deras efterkommande. Det är med
glädje jag kan säga, att samma anda lifvar ännu en del
större egendomsägare och äfven en del kloka och förstån¬
diga böildur; men jag skulle vara nöjdare, om jag kunde
säga, att de voro flere, som följde dessas exempel.
Vore deremot tillverkningen fri, och hvar och en be¬
rättigad att fabriksmessig! anlägga bränneriet-, så att denna
rättighet ej mera utgjorde ett monopolium endast för jord¬
bruket, i förhållande till egendomarnes taxeringsvärde, skulle
tillverkningen alltid rätta sig efter råämnenas värde och till¬
gång derpå. Då skulle den blifva en säker regulator, som
inotvägde i år med rikare skördar, att landtmannens varor
ej föllo i vanpris. Under mindre gifvande år kunde fabri¬
kanten ej forcera rörelsen, i följd af råämnenas högre pris.
Med husbehofsbränningen in trä lfa r ej detta förhållande. Den
enda regulator vi äga, är en åt Regeringen upplåten makt
att, när det tarfvas, inskränka tillverkningstiden. Dylika
partiella indragningar afstyrker jag. De göra sältan den åsyf¬
tade verkan. De äro för öfrigt ej i öfverensstämmelse med
det rätta förhållande, som jordbrukaren äger rätt att påräk¬
na, och väcka en oro som stundom stiger till den grad, att
man är berättigad tro att, om valet stod fritt, önskades
snarare missvext än en dylik indragning. Skälet härtill är
snart funnet, ty sällan kan denna indragning bestämmas,
förrän landtmannen redan gjort sina förberedande anstalter till
en påräknad bränvinstillverkning och calculerat derpå, så väl
för sina inkomster sorn hushållningens gång. Han påräknar
varan, för hvilken han säkert beräknar penningar. De kun¬
na ej, under detta förhållande, på annat sätt bekommas.
En sådan riktning har industrien, vår handel, våra behof
och våra vanor tagit, till föga båtnad så väl för producen¬
ter som för consumenter. Genom de förra förstöres jord¬
bruket, de sednare förstöra sig sjelfve. Men allt nog, capi-
talerna gå nu denna väg; denna väg låter ej stänga sig,
förrän en annan öppnas.
Det är af detta skäl jag antager, att husbehofsbrännin¬
gen måste qvarstå; men för att hämma dess öfverdrift, utan
att minska producenternas penningetillgångar, tillstyrker jag
Den 4 Mars f. m.
i5
en in skränlila re tid för bränvinslill verkningen. Men härtill
fordras, att tiden inskränkes så betydligen, alt afsigten der¬
med vinnes, d. v. s. att man kan påräkna varans dyrhet i
samma mån sorn qvantiteten minskas, oell att landtmannen
ej behöfver befara någon vidare inskränkning i lid. Den
bör då ej få äga rum.
Genom en sådan inskränkning besparas råämnen. Öf-
verskotlet, eller hvad som ej medhinner afverkas, kan då
användas till annat, som en ren behållning, oell slutligen
ölvertygas producenten, att han, med lika om ej större för¬
del, åt andra vinstgifvande företag kan använda de i husbe-
hofsbrännerii i na instuckna capitaler, bränsle, arbetskrafter
och råämnen. JNär denna väg är öppnad, då först är tiden
inne att påräkna husbehofsbränningens totala upphörande.
Men för att säkert vinna detta ändamål, är ej nog inskrän¬
ka tiden; ty i samma mån varan derigenom fördyras, må¬
ste äfven productionskostnaden fördyras, eljest stämmes lu¬
sten för tillverkningen endast några toner högre. Härtill
måste skatten tagas till hjelp, lämpas härefter, och höjas
allt hvad den kan Höjas. Producenten gör härvid endast
ett förskott, som consumenten sedermera får återbetala. Om
supen härigenom blifver något dyrare, kan denna förlust
ersättas genom inskränkning i antalet. Detta bålar både den
enskilde och det allmänna.
Jag anser högst nödigt, alt skatten för bränvinstillverk¬
ningen ej endast bestämmes efter pannerymden, utan äfven
efter det tillverkningsbelopp, som, i följd af apparaternas
construction och inrättningens öfriga skick, kan påräknas.
Nu förefinnes den. oformlighet i författningen, att jordegen¬
domens taxeringsvärde ligger till grund för pannerymden,
utan att något afseende får fästas på pannans construction.
Nu kan en egendom få begagna en 4° kannors panna, men
ej en på 41 kannors rymd. Deremot kan den förra pannan
få så construeras, att den afverkar 6 å 8 gånger mer än en
vanlig go kannors panna. Den nu bestämda skatten för
olika bränvinsapparater jemnar ej detta förhållande. Jag
hänvisar denna omständighet till Bevilln.Ulskrs synnerliga
uppmärksamhet, med'önskan att det må finna utväg, så
länge husbehofsbränningen är baserad på jordegendomarnes
taxeringsvärden , äfven lämpa pannans afverkningsbelopp till
rättighet att den begagna.
Om med husbehof bör menas hvad hushållet behöfver,
torde ej meningarne vara delade, att de vigtigaste behofven
böra först tillfredsställas. Härtill må med skäl först räknas
närande föda. Af detta skäl ansåg lagstiftaren vid sisth
riksmöte, att det hemman, som i taxeringsvärde understeg
3oo r:dr, ej ansågs berättigadt tillverka bränvin. Afsigten
var god, men hjelpen ej tillräcklig; ty det tror jag mig be¬
stämdt kunna yttra, alt med detta värde finnes i Skåne ej
något hemman, som äger af egna producter något öfver-
i6
Den 4 Mars f. m.
skott, sedan hushållet år framfödt, att kasta i bränvinspan-
nan. Deremot kan jag tryggt förklara, att flere hushall på
större hemmansdelar nu finnas, sorn, i följd af nu gällande
bränvinsförfattning, 3 h 4 månader efter skörden ej äga det
ringaste qvar till bröd, just derföre att produeterne till stor
del blifvit förvandlade till bränvin. Detta förhållande bör
ej förtigas, ty det är på så sätt fattigdomen och eländet på
mångå ställen uppkommer. Det är skäl, att Bevilln.Utsk.
derpå! fäster afseende, och pröfvar, huruvida ej behofvet
påkallar, att endast ett vida högre taxeringsvärde borde be¬
rättiga till tillverkningsrätt.
Rättigheten för särskilda mindre hemmansdelar att slå
sig tillsamman om en panna, afstyiker jag. Nyssnämnde
skiil grundar detta mitt afstyrkande. Härtill må afven läg¬
gas ett annat, nemi. det: alt, i samma mån sorn bränvins-
rättighelen lemnäs åt små jordlotter, i samma mån uppmun¬
tras hemmansklyfningen, som, i den utsträckning hvarmed
den fortgår i Skåne, snart tillskapar en tiggande allmoge i
stället för en sjelfständig och besuten. Då vi redan hunnit
till och ända till ^i5:dels mantal på flera ställen, torde
man lätt kunna göra sig begrepp om, huru långt denna
klyfning gått. Det är bränvinspannorna vi till stor del kun¬
na tacka för dessa klyfningar och styckningar, som förstöra
den class, som genom och endast genom ekonomiskt obe¬
roende kan finna trefnad och belåtenhet. Jag tror, att stad¬
gar, i den mening jag nu föreslagit, ofelbart skulle återför¬
ena de alltför mycket styckade hemmanen till större och
sjelfständigare jordbruk.
Om jag varit vidlyftigare än jag önskat, må det mig
ursägtas, då jag, med varm känsla för mitt fosterland, ej
med liknöjdhet kan omfatta ett ämne, af hvilket det beror,
ehvad vi betrakta det utur en rent ekonomisk eller en mo¬
ralisk synpunkt, om vi längre skola vara hvad våra förfä¬
der voro, eller om vi snart skola blifva ett eländigt slägte.
Jag anhåller vördsamligen, att detta mitt anförande må
få till vederb. Utsk. åtfölja den nåd. propostn.
Hr Hammarberg, Carl, anförde skriftligen:
Denna fråga, hvarom blifvit så mycket tänkt och ta-
ladt, delar sig i tvänne hufvudpunkter, den ena om brän-
vinsbränningen bör frigifvas, den andra om den bör och
skall åtfölja jorden. I båda dessa fall skulle man kunna an¬
föra ganska mycket med och mot, men hvarmed jag icke
nu vill upptaga II. o. Ad:s lid.
Den nåd. propos:n härom synes dock efter min öfver¬
tygelse ganska rikligt antyda, att tiden ännu ej vore inne
för total öfvergång från den ena ytterligheten till den an¬
dra, och, utgående från denna synpunkt, anhåller jag få
fästa Ulsk:s uppmärksamhet på de nödiga detaljfrågor, som
böra afses, i sammanhang med den motion jag i ämnet
afgifvit,
Den 4 Mars f. m.
>7
Den nåd. propos:n framställer den önskan, att man,
vid uppgörande af en ändamålsenligare författning för brän-
vinsbränningen, som skulle åsyfta mindre men dyrare brän¬
vin, äfvensom minskadt fylleri, boide dock afse möjligen
uppkommande kostbara förändringar med redskapen. Jag
skulle likväl tro, att bränvinsredskapen bör göras efter för¬
fattningen, men ej tvertom, författningen skrifvas efter upp¬
funnen nu befintlig redskap, lielst jag föreställer mig, att
den, som en gång funnit sin uträkning uti dylikas anskaffan¬
de, måtte tagit i beräkning det möjliga förbud, som vid en
blifvande riksdag kunde ske, för dess vidare begagnande.
Vill man vinna målet, måste man ej alltför mycket afse in¬
dividuella omständigheter. Mea först och sist tager jag mig
friheten fästa Utskts uppmärksamhet derpå, att derest man
genom en ändamålsenligare författning vill förekomma så val
bränvinets öfvert lagade mängd, sorn det deraf sig härledan¬
de fylleriet, tillvägabringes detta icke ensamt genom lidens
inskränkande och skattens förhöjande i allmänhet, utan i
ovillkorligt samband med en rättvisare beskattningsgrund
bränvinsredskapen emellan; hvarigenom så väl de
nuvar. minsta pannor, som egentligen orsaka fylleriet oell
sedeförderfvet, skulle försvinna, som ock det ej må förblif¬
va en hvar tillerkändt, att, sorn fallet nu är, utan afseende
på hemmansvärde få gagna redskapen i högre classer.
Att förhöja afgiften för bränvinsminutering i allmänhet,
tjenar föga till att förekomma fylleriet, så länge den min¬
dre husbehofsbränningen existerar, enär fylleriet i stugan,
bredvid pannan, skadar vida mera, samt bedrifves i större
scala än å de privilegierade näringsställena, hvilka i någon
mån controllera sig sjelfva, då deremot smygkrogarne äro
nära nog omöjliga att åtkomma. Den som bor på landet,
bar mycket folk och beröring med flera, får af denna san¬
ning en daglig bedröflig erfarenhet.
Hr von Knorring, Carl Henr.: Ehuru jag inser,
att tiden är dyrbar, anser jag mig dock böra redogöra för
mina åsigter uti denna måhända den vigtigaste delen af vår
ekonomiska lagstiftning, då den ingriper djupt uti våra både
ekonomiska och moraliska förhållanden. I många delar är
jag förekommen af Hr von Rosen uti dess verkligen vackra
och sakrika anförande; men äfven der torde vara något att
anmärka, och jag får nu fästa Ståndets uppmärksamhet
derpå.
Hr von Knorring uppläste derefter följande:
Då jag under förb Onsdags f. m:s plenum anmälte mig,
var det i afsigt att väcka en ny motion om förändrade stad-
ganden för bränvinsbränningen. Kort efter denna min an¬
mälan ankom K. M:s nåd. propos. i samma ämne, hvarföre
jag ansåg mig böra först inhämta dess innehåll; och således
frånvarande, då jag, till följe af denna min anmälan, blef
3 H. 3
i8
Den 4 Mavs f. m.
uppropad, går jag nu att redogöra för mina åsigler i denna,
måhända den vigligaste gren af vår ekonomiska lagstiftning;
ty den inverkar djupt i nationens ekonomiska, fysiska och
moraliska välstånd , och tager således R. St:s största upp¬
märksamhet i anspråk, helst obelätenheten med de nu gal-
lande stadganden i denna del är allmän.
Delande till största delen syftningen i den nåd. propostn,
tror jag det deri afsedda ändamålet icke genom de uppgifna
medlen vinnes; såsom t. ex. i 2:dra punkten föreslås sorn me¬
del till hränvinets fördyrande en ytterligare förhöjd beskatt¬
ning. Att deri ligger ett misstag, bevittnar vår bränvins-
historia, och att hvilken beskattning som helst ej förmår
höja en enda skilling på värdet af en vara, som ej äger nå¬
got intrensekt värde, oell hvars pris endast är beroende af
dess tillgång och afsättning. Som exempel framställer jag
den frågan: hvilken beskattning är känbarare än varans mi-
nimi-productionskostnad; och ändock hafva producenterne
ofta blifvit tvungne att försälja denna vara till a5 proc. un¬
der productionskostnaden. Vidare föreslås i 3:dje punkten
af den nåd. proposm ett undvikande af kostsamma förändrin¬
gar med nu befintlig bränvinsredskap. Om ett systeme skall
följas för det åsyftade ändamålets vinnande, står denna punkt
i strid och är oförenlig med detta systeme; ty endera får
vika, pannorna eller systemet. För att emedlertid conciliera
bådas existence t. v., skulle jag såsom enda medlet föreslå,
att den, som nu äger ett större bränvinsredskap, än honom
i nya förordningen tillåtet varder, må få detsamma begagna
en i mån kortare tid, som dess tyg är större än dess blif¬
vande rättighet medgifver.
Då jag anser äfven andra punkter af den nåd. pro-
pos:n, såsom t. ex. om beskattningens förflyttande fr ån pan-
nerymden till högsta tillverkningen, sakna tillämplighet för
bristande controller, och en del omständigheter deri alldeles
icke vidrörde, går jag nu att framlägga de åsigter, jag hy¬
ser för afböjande af de olägenheter, bristerna i de föregå¬
ende förordningarna framkallat, samt med fristadt afseende
på syftningen i den nåd. propostn , bränvinsqvantitetens för¬
minskande och fördyrande; och då, efter min tanke, bräu-
vinstillverkningen hvarken bör existera i och för beskattnin¬
gen eller såsom industrigren för speculanter, utan endast
till så liten mängd som minst är behöfligt, bör vidare vara
fästad vid jorden, hvarifrån jag under närvar, förhållanden
inser omöjligheten att frånrycka densamma, och sålunda ut¬
göra den nödhjelpskälla, hvarur den af skatter och utgifter
betryckte jordbrukaren ser sig i tillfälle framkalla medel till
utgörande af dessa sina utgifter, åtminstone intilldess förän¬
drade grunder för statsinkomster och statsutgifter framkallat
möjligheten att befria Svenska jordbruket från en del dess
tryckande bördor, hvilka nu hämmande och tungt hvila på
dess jord mot ett i öfriga civiliserade stater okändt miss¬
Den 4 Mars f. ra.
'9
förhållande. Enär härvid uppstår förändring, och Svensk
jord tillvinner sig egenskaper, som t. ex. Preussisk jord, då
först må man föreslå Preussiska bränneriprincipen såsom ef-
lerhärmlig i vårt land.
Jag går nu, att vidare, hvad sjelfva författningen an¬
går, föreslå:
1:0. Att tiden för bränvinstiilverkningen bestämmes till
3, högst 4 månader. (Denna tid anser jag tillräcklig för
jordbrukaren att i bränvinspannan använda sin mindre afsätt-
iiga säd, oc!) att, med tillhjelp af dranken , uppfodra dess
mindre väl bergade foder; och anser jag till dessa månader
böra bestämmas de månader jordbrukaren vid dess jordbruk
icke är i behof af sin arbetskraft, och deremot äger största
nytta af dranken, nemi. Januari, Februari, Mars och April.)
Att anmälan, till bränvinsbränning sker inom d. 1 Jan., an¬
tingen vid mantalsskrifningen eller hos Landsh.-embetet.
Härigenom sättes jordbrukaren vid anmälningstiden i tillfälle
bedömrna, om han äger något att bränna, hvilket icke ål¬
fallet enligt sednaste förordningen, deri man ålägges anmäla
sig till bränvinsbränning för ett år, hvars gröda annu icke
är sådd, än mindre beräknelig.
2:0. Jag föreslår vidare, alt rättigheten till bränvins¬
bränning blir bestämd sålunda, att, sedan ett visst hemman
tillerkänd pannerymdsrättighet är bestämd, dennas beskatt¬
ning blir grunden för dess rättighet att få tillverka brän¬
vin; att, i stället för nu gällande författning, jemlikt hvil¬
ken hvarje hemman, efter sitt relativa taxeringsvärde i ta¬
riffen, är tillerkänd en viss pannerymd, det skulle deremot
framdeles tillerkännas få tillverka bränvin efter en viss be¬
skattning. Detta till undvikande af alla missförstånd, och
möjlighet att eludera grundprincipen, hvilket varit fallet
med nu gällande förordning, hvilken bjuder, att ett hem¬
man af t. ex. 4ooo r:drs uppskallningsvärde, äger rät¬
tighet att tillverka bränvin med en 5o kannors panna, ej
derutöfver, vid strärfg påföljd. Meningen med detta bestäm¬
mande, hämtadt från de första förordningarne om bränvins-
tillverkning, måtte varit den, att man ansett hemmanet icke
vara i behof af mera bränvin, än dervid kan tillverkas; att
samma hemman icke äger mera säd att dertill använda; och
att landet sålunda erhåller ett tillräckligt qvantum bränvin;
syftningen dermed är vacker, och principen enlig. Sednare
lagstiftare hafva väl vidhållit principen till ordalydelsen, i
det de äfven förbjuda dylika hemman, vid sträng påföljd,
begagna större än 5o kannors pannor, men tillåta i para-
graferne efteråt samma hemman dertill använda 5o kannors
dubbel pistoriskt ångbränneri, hvilket svarar emot 4°° ®
600 kannors pannas tillverkning, eller nära 7 gånger större
tyg, än som i samma förordning är den största egendom til¬
lätet att begagna.
Derifrån, mine herrar! denna bränvinsllod, denna flu-
Den 4 Mars f. m.
dilation i priser, denna obestämdhet i calculer, oberäknadt
alla moraliska och ekonomiska olägenheter. Enär deremot
hvarje hemmans relativa beskattningsrättigliet är bestämd,
mä det vara ägaren deraf tillåtet använda hvad tyg han der¬
vid behagar, vare sig aldrig så compliqueradt och fortskyn-
dande eller enkelt, blott skatten för det af honom anmälte
tyget ej öfverstiger den i tariffen dess hernmansvärde tiller¬
kända beskatlningsriittighet. Genom denna omställning har
jag, med iakttagande af princip i sak, äfven hyllat de mo¬
derna siats-ekonomernas satser, hvilka tala om det abderiti-
ska deri, att, genom ogillande af pistoriska och till fort-
skyndande förbättrade tyger, vilja härning en, efter deras
förmenande, förmodligen nyttig industri, i det jag erbjuder
dem tillfälle få begagna slika fortskyndningsmedel.
Äfven min åsigt trogen, att bränvinsbränning endast bör
existera såsom landtmannanäring, på skäl jag uppgifvit, får
jag föreslå, att städerne måtte förlora rättigheten för sina
stadsjordar att tillverka bränvin. Denna jord är på långt
när icke af skattebördor så tryckt, som landtjorden; och
stadsbon är för öfrigt genom borgerliga näringar och andra
industrigrenar, hvilka erbjuda sig för honom, försatt i möj¬
lighet att undvara detta biträde.
Jag föreslår vidare, att rättigheten få tillverka brän¬
vin blir bestämd och oberoende af förbud, hvartill, med
den inskränkning jag föreslagit i tid och tyger, omständig-
heterne icke höra kunna föranleda. Men i händelse in-
skränkningsrätligheten skulle medgifvas Regeringen till högst
halfva tiden; får jag föreslå, att skatten ändock till fullo,
efter hela tiden beräknad, komme att oafkortad utgå, af
skäl, att påräknad statsinkomst ej må uteblifva, och produ¬
centen dessutom erhålla sin ersättning _i ökade priser: en
gifven följd af minskad varutillgång.
Vidare hemställer jag, om ej nu gällande förordning, i
afseende på det högsta taxeringsvärde för rättigheten att
tillverka bränvin, måtte från i5,ooo r:dr upphöjas till 9.5,ooo,
och relativa panneryinden från 90 till 15o kannors panna,
i en jemn progression fördelad deremellan, samt det lägsta
från 3oo till 5oo r:dr.
Jag kommer nu till den måhända ömtåligaste punkten:
beskattningen. I mina åsigter häruti torde jag erhålla
motsägelse, isynnerhet af Bondest., hvars intresse, såsom va¬
rande i allmänhet jordbrukare, denna af mig föreslagna för¬
ordning i första rummet bevakar; dock tror jag, efter no-
gare öfvervägande, riktigheten deraf blir insedd och äfven
af det erkänd.
Jag föreslår, att beskattningen beräknas till r r:dr b:co
för hvarje kanna af pannans innehåll, från och med 10 kan¬
nors panna, med progressiv förökning till 200 ä 3oo r:dr
för en 90 kannors panna, och vidare i samma progressiva
förhållande tili i5o kannors panna, så vida de medgifvas.
Den 4 Mars f. ra.
21
Denna beskattning kommer att belöpa sig till emellan 3 å
4 sk. b:co för hvarje kanna bränvin man derå kan tillver¬
ka, med någon obetydlig skilnad till formen för de mindre
tygerna, och bör således ej afskräcka. Vill man vidare ta¬
ga i betraktande de fördelar en sålunda inskränkt bränvins-
fabrikation tillskyndar fabrikanten, i det den lemnar en be¬
tydlig vinst af brännerirörelsen i motsats hvad Härtill varit
fallet, då densamma ofta lemnat förlust, och sålunda utgjort
en vida högre beskattning för jordbrukaren, ehuru denna
beskattning icke kommit honom eller Staten till godo; blir
nu föreslagna beskattning en obetydlighet i jemförelse.
Då vidare bränvinsfabrication bedrifves efter nu före¬
slagna grunder och deraf härledande inskränkning, tror jag
bestämdt, att en kanna bränvin ej blir säljbar under i r:dr
b:co; och kommer således en innehafvare af t. ex. en 20
kannors panna, att derföre erlägga i skatt circa 24 r:dr el¬
ler värdet för circa 24 kannor bränvin. Detta bränvin äter
erhålles af 4 tunnor potates, i vanlig årgång i värde 4 ,'tdr
b:co; således betalar hemmansägaren , i stället för 2.4 r:dr, 4
tunnor potates, hvars varde var 4 r:dr, förvandlade i dess
panna till bränvin, enligt nu föreslagna förordning. Denna
förordning bar således, i det den tillskyndar Staten en be¬
tydlig inkomst, afledt största delen af beskattningen derföre
från producenten på consumenten: efter min tanke det enda
sätt att vinna detta ändamål och controllerna dervid.
På förhand blir svårt bestämma den ökade inkomst Sta¬
ten kan motse, till följe af delta förslag; dock tror jag mig
icke inträda på illusionens bana, då jag anser beskattningen
till Staten komma att minst tredubblas, eller lemna minst
r million utöfver hvad hittills derför ingått. Delta öfver¬
skott får jag vördsamt föreslå måtte användas till afledande
för jordbrukaren af dess tryckande skatter, hvartill i första
rummet jag föreslår deras användande t+il lättnad i alla ut¬
gifter i och för indelningsverket, såsom mötestross, bekläd¬
nads m. fl. passevolancemedel, så vida förslagen om en del
af indelta armeens ställande på vacancefot ej kommer i frå¬
ga, i hvilken händelse åter det möjliga öfverskoltet måtte
användas till lättnad af för den fattiga classen så tungt tryc¬
kande personella afgiften.
Frih. Cederström, Anders, anförde skriftligen till
prot. följande:
I de flesta kända länder har starka dryckers eller an¬
dra dem motsvarande retmedels omåttliga bruk (missbruk)
varit och äro föremål för Styrelsernes bekymmer. Något ra-
dicalmedel emot detta onda har man ej lyckats uppfinna,
och torde knappast finnas; men en otalig mangd qvacksalf-
vare hafva uppstått och pä vanligt vis utbasunerat deras rne-
dicamenters företräden och ofelbarhet, samt stundom lyc¬
kats att förleda och locka lill begagnande af åtgärder, lika
sa
Den 4 Mars f. ra.
stridande mot Statens som den enskildes väl. Intet land
torde likväl i denna väg varit olyckligare, än vårt kära fä¬
dernesland, de sista 60 åren, alltifrån sid. Konung Gustaf
III:s inrättande af Kronobrännerierna, intill nu*ar. gynsain-
ina conjunetur för de små lyftpannorna. Det är visserligen
sanni, att under hela denna tiderymd ett och samma grund-
medicament blifvit begagnadt, men tillsatserne hafva varit
så manga flera, och båda delarna hafva varit lika förderfliga.
Samma sirypsysterne, som i nästan alla näringsgrenar inom
Sverige blifvit följdt, har äfven i denna utgjort hufvudäm-
net eller ingrediensen i medicameutet, och större eller min¬
dre undantag derifrån, tillsatserne.
Att här uppräkna alla de förändringar, som i bränvins-
lagstiftningsväg, inom loppet af ofvannämnde tidrymd, blif¬
vit inom fäderneslandet vidtagna, skulle upptaga alltför lång
tid, och endast tjena till att visa, huru den ena likasom den
andra bidragit att leda' tiil samma mål: allmänhetens för¬
derf till kropp och själ.
Enligt mitt begrepp finnas blott 2tne sätt att behandla
detta ämne rättsenligt. Det första, att helt och hållet för¬
bjuda all bränvinsbränning; det andra, att upplåta den fri
åt alla. Kan det bevisas att bränvinet är giftigt och äfven
måttligt brukadt för helsan skadligt; så både bör och katr
lagstiftaren förbjuda dess tillverkning och bruk. Och i
detta fal! skulle blott apothekare och kemister vara berätti¬
gade att tillverka samt endast efter läkares föreskrifter ut¬
lemna denna dryck. Kan deremot detta ej bevisas., eller
mäste motsatsen erkännas, då må det äfven vara hvar och
en obetaget alt fritt tillverka och förtära denna vara. I
delta fall inskränker sig Stvrelsens rätt och skyldighet till,
att, så vidt möjligt, söka förhindra och motverka bränvinets
missbruk. Och till vinnande af detta ändamål känner jag
blott ett medel, hvilket är fördyrandet af bränvinet till den
grad, alt allmogen finner större fördel i att afvänja sitt
husfolk och sina barn från bränvinets missbruk , till och
med bruk, än som nu är fallet, då bonden i allmänhet så
tidigt som möjligt söker vänja barnet vid deuna, enligt hans
förmenande, stärkande och kärnfulla dryck.
Ledd af denna öfvertygelse, var det med särdeles in¬
tresse och tillfredsställelse jag läste proen) issen i K. M:s nåd.
Skrifvelse till R. St., ang:de grunderna för bränvinsbrännin-
gens utöfning, hvilken jag likväl ej i ringaste måtto finner
förenlig med den conclusion, sorn deraf dragits, eller de
förslag som deraf blifvit en följd. Jag hade motsett ett helt
annat resultat.
Erkännes och antages att hränvinsbränningen ej är be¬
höflig, utan till och med skadlig för jordbruket och landt-
mannen; då kan j ig ej heller inse ringaste skäl, hvarföre
den bör tillhöra jordbruket såsom ett monopolium. Må
ruan i sådant fall upphäfva detta monopol, och tillstädja
Den 4 Mars f. m.
23
hvar och en, som har medel och förmåga, att drifva denna
handtering, blott han ordentligt betalar den afgift, som der¬
före stipuleras.
Det inkast, som häremot otvifvelakligt göres, att nemi.
b, iinvinsbränningen härigenom ej skulle minskas utan tillta¬
ga , samt att hela landet i detta fall skulle öfversvämmas
af brännerier, och en så stor del af spanmål skulle upp¬
brännas, alt hungersnöd deraf kunde blifva en möjlig och
rimlig följd, får jag bemöta med följande svar: Om brän-
vinet belägges med så hög skatt, t. ex. i r:dr b:co pr kan¬
na , att dess förtärande blefve nog kostsamt för menige man,
och att deras medel oflast voro otillräckliga att i öfverflöd
njuta af denna dryck; så skulle en ej obetydlig minskning i
eonsumtionen af denna vara inom landet uppstå, hvaraf åter
uppkom den i all handel gifna följd, att tillverkningen må¬
ste rättas efter afgången och begärligheten, samt derföre äf¬
ven betydligt minskas. Bränvinsbränningen skulle i detta
fall endast kunna bära sig för dem, som hafva råd och
skicklighet att fabriksmessigt och med största samt ända¬
målsenligaste redskap bedrifva denna rörelse. Dessa skulle
naturligtvis snart underbjuda de öfriga; städerna, nästan alla
fabrikers hem, blifva egentliga bränningsorterne; fylleriet,
på landet isynnerhet, ehuru äfven i städerna, betydligen
förminskas, på förra stället genom upphörandet af allmo¬
gens brännerilust, samt det dyra bränvinet, på de sednare
genom varans dyrhet. Om till en början för många fabri¬
ker bildade sig, så kommer detta missförhållande dock snart
att upphöra, enär specuianter måste ledsna vid en rörelse,
som på detta vis endast tillskyndade förlust, och sakernas
tvång snart tillvägabringa jemkning i detta fall. Förmin¬
skad bränvinsconsumtion skulle alstra förminskad produetion,
och denna åter orsaka förökad spannmålstillgång inom lan¬
det. De förbättrade och ändamålsenligare redskapen skulle
äfven i betydlig mån bidraga till spannmåls besparing, och
således just motsatsen af det förhållande uppkomma, som
man befarat.
En annan invändning, som torde göras, och som är
mycket svårare att nöjaktigt besvara, är, att om hvar och
en blir berättigad att anlägga bränvinsfabrik eller att brän¬
na; så blir det svårt, om ej omöjligt, att controllera eller
hindra, det ju en stor del skatta för mindre än de tillver¬
ka, samt att en mängd lönnbrännerier torde uppstå, som
göra att det åsyftade ändamålet förfelades. Men sednare
delen af denna invändning är tillämplig i ändå högre grad
vid de af K. M. i dess nåd. skrifvelse ang:de grunder för
bränvinsbränningens utöfning föreslagne förändrade princi¬
per, och båda kunna, som jag tror, genom en ordentligt
utöfvad polis, vederläggas. Förutsätter man polisens otill¬
räcklighet eller oförmåga att controllera och afvärja ofvan
antydda förhållande, så måste felet sökas antingen hos che¬
a4
Den 4 Mar» f. m.
fen för polisen, hvilken ej tillsatt duglige och nitiske polis-
tjenslemän, eller ock i sjelfva organisationen af hela polis¬
verket; men ingalunda kan eller bör detta hindra en annars
nyttig och ändamålsenlig författnings antagande.
Under loppet af de i i år jag varit landtbrukare, har
jag haft den erfarenhet, åtminstone på min ort, att ju flere
större possessionater nedlagt bränvinsbränningen , ju flere små
hemmansbrukare hafva börjat drifva densamma. Och dryc¬
kenskapslasten har snarare till- än aftagit. Brukare af -Jtdels
och T'-g hemman hafva bränt med sina små pannor i af
året och kortare, sällan längre tid; men under bela brän-
ningstiden hafva de så traktera t sjg sjelfva och sina gran¬
nar, att sällan någon dag gått förbi, att intet en eller an¬
nan excess, orsakad af dryckenskap, blifvit begången; och
lockelsen att under denna tid få vara med om kalaset, har
varit så stor, att mina torpare, oaktadt de känt följden att
försumma deras dagsverken, som varit och är uppsägning,
likväl ej kunnat motstå denna retelse, och hellre risquerat
att flytta, än afstå från öfvervarandet och njutandet af ett
dylikt kalas.
Det är just dessa små bränneriet’ och deraf följande
bränvinskalaser, som i så hög grad bidragit att förderfva
allmogen på landsbygden. Det är vid deni de förderfva
sin helsa, försumma sitt åkerbruk och öfriga göromål, samt
vänja sig vid lättja, dobbel och lösdrifveri. Sällan ser man
bonden om hvardagen gå på krogen. Nej! har han tillfälle
och tillgång, så tager han sitt rus hemma eller hos gran¬
nen; har han det ej, är han nykter och sköter sina sysslor.
Om man blott kan komma derhän att öfvertyga den Sven¬
ska bonden, att hans största fördel vore att köpa bränvin,
i stället för att sjelf tillverka det; så är jag öfvertygad, att
ganska litet af den varan komme att på landsbygden för¬
täras. Och huru skall man kunna verka denna öfvertygelse
hos allmogen annorlunda än derigenom, att man gynnar fa-
briksbränningen, samt dymedelst ger tillfälle åt den större
entreprenören att underbjuda den mindre, och alldeles ut¬
rota de små.
Hvad den mesuren att belägga försäljningen af bränvin
i minut med betydligt högre afgift, än hittills, angår, så tror
jag den vara lika så oklok som ändamålsvidrig. Enda sättet
att förekomma lönnkrögerier är, enligt min tanka, att låta
den lagliga och tillåtna krogen utan annan skatt än den be¬
villning, som åtföljer större eller mindre vinst, få begagnas,
så länge intet missbruk eller lagbrott emot bränvinsförfatt-
ningen af krögaren föröfvas. Men att Konungens Bef:h:de
elier den myndighet, som med krogars tillåtande eller för¬
ordnande har befattning, må åläggas att noga vaka öfver,
att inga öfverflödiga krogar finnas, att inga krogar, der all¬
män eller enskildt väg löper fram, må finnas närmare än
Den 4 Mars f. m.
23
3 fjerdingsväg från hvarandra; att på lagliga krogar inga
andra än resande må vinna inträde, och alt det skall vara
krögarens pligt att, innan någon tillätes inträde och förtä¬
ring derstädes, noga undersöka dess pass, om den resande
är okänd; och slutligen, att den krögare, som häremot bry¬
ter, eller tillåter obehöriga personers inträde i krogen, må
förklaras förlustig sina rättigheter och dertill erlägga hög
plikt, anser jag vara lika så nödvändiga som Ijenliga stad-
gandeti vis ä vis lagliga krogar.
Lönnkrögerier böra deremot på allt vis motverkas, så¬
som mycket skadligare än de tillåtna krogarna. Det enda
verksamma medel häremot torde vara hög plikt, och, i hän¬
delse af brist på tillgång, arbete, antingen hos enskild per¬
son, eller vid allmän inrättning, emot malen och någon
ringa dagspenning, som, då plikten sålunda till fullo blifvit
aftjent, lill föl le församlingens fattiga.
Slutligen vill jag blott tillägga, att det ej är af någon
sorts enskildt intresse jag förordat oinskränkt brännerirättig-
het; ty ehuru jag har rättighet att å mina egendomar brän¬
na med 3 pannor af högsta kannerymden, så har jag aldrig
begagnat denna rätt, kommer aldrig att begagna densamma,
och önskade att alla sanna patrioter, mera med gerningar
än med tal, sökte att åstadkomma nykterhet inom fädernes¬
landet, då, som jag hoppas, ej så stora svårigheter, sorn
man tror, skulle förefinnas, att i betydlig mån åstadkomma
ett önskvärdt resultat.
Hr von Hartmansdorff, August: K. M. har i sin
nåd. propos. förklarat henne åsyfta, dels att motverka brän-
vinets missbruk genom dess fördyrande, dels att åt Staten
försäkra erhållandet af den minimi-inkomst, som i Statsre-
gleringen blifvit af bränvinsskatten beräknad, nemi. y5o,ooo
r:dr årligen. Den sednare åsyftningen föranleder mig att gö¬
ra en ny motion.
Då brån vinsbränningen är en förderflig näring, som för¬
anleder sjukdom, fattigdom och brott; så bör vid inkomsten
deraf icke fästas statsutgifter, sombehöfvas, antingen brän-
vinsbränning äger rum eller ej, utan tvertom sådana, hvilka
med henne ökas eller minskas. Sådana öro statens utgifter för
vården om sjuka, fattiga, vansinniga och brottsliga, eller fångar.
Skulle, såsom jag förmodar, omständigheterna nödga oss att
upplösa de stora correctionsinrättningarna, och åt länen öf¬
verlemna, att hvart för sig sysselsätta sina lösdrifvare och
försvarslösa, kanske äfven sina fångar, såsom jag tror att
meningarne i Fattigvårds-comite'ens stora betänk, åsyfta; så
blefve bräll vinsskattens anslående till förenämnde ändamål
så mycket riktigare.
I ett län, der mycken bränvinsbränning idkades, der
kunde man taga för afgjordt, att värnlösa barn, sjuklingar,
3 II. 4
Den 4 Mars f. m.
fattighjon oell brottslingar Liefve talrika, och att den stora
bränvinsskatten erfordrades för de stora behofven. Tvertom
skulle i ett annat, hvarest föga bränvin tillverkades, den
ringare bränvinsskatten förslå till de i alla dessa hänseenden
ringare behofven. Af förhållandet mellan dylika inkomster
och utgifter öfver Riket i det hela, kan man någorledes be-
dömma det för länen särskildt.
Bränvinsskatten för hela Riket är i Statsregleringspro-
postn beräknad till 750,000 r:dr om året.
De årliga utgifter, som, efter min förmening, borde
dermed bestridas, äro följande på stat uppförda:
Till Barnhusen i landsorterna 12,990: —•
— .Stora Barnhuset i Stockholm 23,880: —
— Frimurarebarnhuset i d:o 666: 32.
— Hospitalers och lazaretters underhåll i all¬
mänhet 65,960: —
— Lazarettet i Stockholm 5,000: —
Af anslaget till Medicolegala besigtningar . . 2,5oo: —
emedan det sällan händer, att sådane förrätt¬
ningar påkallas för andra händelser, än då ru-
siga menniskor förgjort sig sjelfva, eller våld¬
fört andra.
En del af omkostnaderna för provinciallä-
karevården borde äfven påföras bränvinet, åt¬
minstone den ringa summan, som för nya Pro¬
vincialläkare är upptagen i Statsregleringspro-
postn, nemi 3,75o: —
Allmänna fattigvården i landsorterna .... 3,25o: —
D:o D:o i Stockholm .... 3,080: —
Fångvården, hvilken på stat är upptagen
till 245,38o r:dr, men som de sednare åren gått
tili 200,000 r:dr derutöfver 445>38o: —
För länsfängelsernas ombyggnad eller för¬
bättring har K. M. i Statsregleringspropos:n äskat
270,000 r:dr. Minst dubbelt, men troligen tre-
faldt detta belopp eller 710,000 r:dr skulle er¬
fordras, om correetionisterna skola på länen
fördelas och der förvaras. Årliga behofvet blef-
ve då 142,000: —
irwiinin——I
Summa 708,456: 32.
Öfverskotta till nästa riksdag blefve ej stort. Men om
det än blefve betydligare, så borde det, lika som andra, för
ständiga statsutgifter opåräknade tillgångar, godtgöra bri¬
sterna annorstädes, eller komma Riksg.Cont. till godo.
Jag föreslår alltså, att bränvinsskatten inom hufvudsta-
den och i hvarje län måtte anslås till den värd af fattiga,
sjuka, dårar och brottslingar, hvilken faller Statsverket till
last, och att med tillfälliga öfverskott på inkomsten eller
Den 4 Ma r s f. ra.
besparing på utgifterna, måtte såsom med öfverskott oell
besparingar i allmänhet förfaras.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Sedan så många talare upp¬
stått, för att i denna fråga yttra sig i en syltning, alldeles
stridande mot den jag hufvudsakligen afser, oell jag icke
hört en enda röst höja sig i en motsatt anda; ber jag att af
R. o. Ad. måtte ursäktas, att jag, af sådan anleda., en li¬
ten stund sysselsätter mig med frågan, för att upptaga nå¬
gra, efter min tanke, irriga framställningar i principen för
ifrågavar. näringsgren. Man har med mycket skäl yttrat,
att det dervid mest öfverklagade onda ar sjelfva husbehofs-
bränningen, och sökt att icke på en gång, men småningom,
hvälfva det onda från landtbruket, samt bereda fabriksin-
rättningar för denna tillverkning, och man har sökt alt
vinna denna afsigt genom bränningens fördyrande, försvå¬
rande och förkortande. Det är i dessa satser jag finner en
stor motsägelse, en motsägelse af den art, att de föreslagne
medlen ulan tvifvel skulle verka i en riktning, alldeles mot¬
satt hvad man åsyftar. Det är allmänt erkändt, att en nä¬
ring, om den skall kunna högt beskattas, måste vara fri,
eller att den näring, som försvåras och inskränkes, ej kati
bära någon hög skatt. Jag frågar då, huru det är tänkbart,
att med någon framgång lägga en hög skatt på näringen,
i det den ännu mer inskränktes? Vore det icke tvertom alt
uppmuntra den lilla eller s. k. husbehofsbränningen, enär
just varans dyrhet skulle göra det annu mer lockande för
den mindre jordägaren att bränna, då nemi. husbehofsbrän¬
ningen är så oskiljaktigt förenad med lönnkrögeriet, hvilket
så troget omgärdas af enskildta intresset hos husbehofsbrän-
naren? Då det allmänt spridda onda, som bränvinsbrannin-
gen medfört, icke kan motverkas genom varans fördyrande,
anser jag visserligen ingen annan utväg återstå, än alt för¬
dyra tillverkningen; men den bör fördyras på det sätt, att
man ger densamma den största möjliga utsträckning, så alt
brä nningen fördyras i smått, men icke i stort. En annan
följd af bränvinets hastiga fördyrande skulle, med det behof
man nu har af denna vara, blifva att lurendrejeriet upp¬
muntrades. Vi veta ganska väl, att på andra sidan om
östersjön kan bränvin tillverkas för bättre pris än hos oss.
Jag tror det icke är otänkbart, att, i fall bränvinet genom
konstlade författningar uppdrefs till ett högre pris, än det
nu äger, det för lurendrejaren biefve en stor speculation, att
låta en tredjedel af sin bränvinsinförsel confisceras, med en
annan tredjedel köpa medlen att utföra sitt lagbrott, och li¬
kafullt med den tredjedel, som derefter skulle återstå, göra
en ganska betydlig vinst. I sådant fall skulle jag tro, att
en motsägelse skulle uppkomma uti Ilr von Hartmansdorff^
framställda åsigt, att i denman bränningen i någon provins
inställdes, skulle derstädes bränvinsqvanliteten förminskas,
och äfven brotten aftaga. Jag tror nemi., att, så länge
28
Den 4 Mars f. m.
bränvin finnes i Sverige, letar det sig väg dit, der det con-
sumeras, och att således den provins, sorn afsade sig den
vinst, en väl ordnad bran vinsbränning medförer, icke skulle
deraf vinna det gagn, att bränvin i provinsen ej komme
alt förbrukas. På denna grund skulle jag äfven tro alt Hr
von Hartmansdorffs sats, att brån vinsskatten borde använ¬
das endast till fattigas underhåll och fångvårdens förbätt¬
rande i de provinser, der bränvinsbränningen utöfvas, icke
är så alldeles riktig, äfvensom att samma talares sats, att
det vore ett brott att bränna bränvin, är ett stort miss¬
tag, ty någon brottslighet ligger ej i sjelfva tillverkningen,
utan i åstadkommandet af det onda, sorn af husbehofsbrän-
vinsintresset befrämjas, och om äfven tillverkningen kunde
förbjudas, mäste det vara en ren omöjlighet, att från Sve¬
rige helt och hållet utestänga brunvinet. Jag ber att få
fästa Bevilln.Utskis uppmärksamhet på angelägenheten deraf,
att om det verkligen anses möjligt, att nu förminska husbe-
hofsbränningen, Utsk. måtte afse möjligheten, att vid denna
riksdag minska skatterna för dem , hvilka kunna vilja afstå
från denna jorden nu tillhörande rättighet, den möjlighet
nemi., som kunde uppkomma derigenom, att bränvinsbrän-
ningens idkande såsom fri näring och beskattande såsom så¬
dan , lemnade ett rikt medel till skatternas nedsättning. Må¬
hända finnas afven andra medel att ersätta jordbrukaren den
förlust, han skulle anse sig göra medelst afståendet från
bränvinsbränningens utöfvande i mindre scala; men att för
närvar, bestämdt förbjuda husbehofsbränningen , ti or jag vara
en så ömtålig sak, att jag ej med min röst kan dertill bi¬
draga. — Jag vill endast fästa Utskrs uppmärksamhet på möj¬
ligheten att finna utvägar till utsigt för den mindre jord¬
ägaren , att med vinst kunna frångå denna näring; och då
man vandrar denna väg, tror jag man följer den, som lät¬
tast kan föra till målet.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum kl. 6
på e. m. komme att fortsättas.
Hr Ribbing, Bengt: Hufvudsakligen instämmande i
de grunder Hr von Rosen anfört, utber jag mig att helt
kort få gora några tillägg dervid. Såsom en hufvudsak an¬
ser jag, att, såvida icke några i högre grad genomgripande
reformer i denna lagstiftning kunna åstadkommas, den helst
må förblifva sådan den är, ty de smärre förändringarne
åstadkomma endast kostnader för allmänheten. Jag skulle
helst önska, att ingen bränvinsbränning utöfvades, men
detta lärer vid detta riksmöte endast kunna förblifva en from
önskan, hvarföre jag nödgas afstå från att söka göra den
gällande, och endast vill tillkännagifva de principer för den¬
na lagstiftning, hvilka jag anser för de enda, sorn kunna bi¬
draga till ernående af det mål , man allmänt åsyftar. Den
synpunkt, hvarifrån man måste utgå, bör endast vara mo¬
ralisk. Jag instämmer således i de åsigter Hr von Hart-
Den 4 Mars f. m.
mansdorlf yttrat i afseende på den inkomst Staten kan be¬
räkna för bränvinsbränningen, hvilken icke lurer lemna
särdeles behållning, utan såsom ordspråket säger, går ur hand
och i mun. Vi måtte således lägga bort, att vid ifrågavar.
beskattning afse några inkomster för Staten, och vid ären¬
dets behandling anse bränvinsbrännings-afgiflernas belopp
vara af underordnad beskaffenhet ; hvadan jag också anser
minskad tid för bränningens idkande, förenad med en min¬
dre pannerymd, vara den enda utvägen att stämma brän-
vinsfloden, hvaruti vi eljest kunna befara att blifva för-
drunkta. Det är tydligt och klart, att i den mån tillverk-
ningsrättigheten förminskas, måste denna flod blifva mindre,
likasom alt den i motsatt fall skulle ökas; och således är
det enda möjliga sättet till förekommande af det förskräck¬
liga missbruket, hvaröfver vi klaga, att icke lägga frestelser
för personer, som ännu icke kunnat fatta, att njutningen af
denna vara är skadlig samt leder till galenskap och deraf
följande dåraktiga handlingar. Jag skulle till och med vara
färdig att föreslå en stralflag, att den som öfverlastar sig,
må föras på dårhuset, sedan lian 3:dje eller 4;de gången
blifvit dermed beträdd. Jag slutar med att önska Ekon.-
Utsk. lycka till att vinna det åsyftade ändamålet. Detta är
cn svår sak att behandla, och jag får ännu en gång tillkän¬
nagifva den af mig fattade princip, att ingen annan utväg
härvid finnes, än att minska tillgångarna på varan, påmin¬
nande oss, att vi icke böra inleda vår nästa i frestelse.
Frih. Raab, Adam Christian: Såsom ledamot af
Ekon.Utskrs afdelning, sorn kommer alt vid riksdagen i för¬
sta band behandla denna fråga, hade jag icke ämnat att här
i ämnet uppträda; men då flera värde ledamöter yttrat en
åsigt, som är rakt stridande emot min, och bland dessa le¬
damöter finnes en, som med mig delar förtroendet att till¬
höra ofvannämnde afdelning, anser jag mig skyldig att yttra
några ord, såsom anmärkning vid hvad här blifvit anfördt.
Jag fäster mig hufvudsakligen vid en omständighet. Alla
äro ense derom, att bränvinsbränningen är ett moraliskt
ondt; alla vilja fördyra varan, för att förekomma ett öfver¬
flödigt bruk deraf; alla vilja jemväl åstadkomma den för¬
ändring i bränvinsbränningen, att den icke må medföra
någon vinst för den enskilde, som dermed befattar sig; men
de medel, som föreslås för detta ändamål, hvilket äfven jag
eftersträfvar, synas mig leda rakt till motsatsen af hvad man
åsyftar, håde Hr von Rosen och flere andra talare hafva,
i öfverensstämmelse med K. M:s nåd. propos., föreslagit, att
tiden för bränvinsbränningen måtte inskränkas till 3 må¬
nader om året. Det är en sanning , att för närvar, endast
•i eller af Sveriges jordbrukare bedrifva bränvinsbrännin¬
gen, och de liesta, som befatta sig dermed, kunna utvidga
denna rörelse. Sådant har visat sig vid de tillfällen, då
hränvinsbrännings-förbud ägt rum. Vanligen någon lid
3o
Deu 4 Mars f, m.
förut derom underrättade, hafva dels de flesta brännvins¬
brännare utvidgat sin rörelse, dels de, som förut icke be¬
fattat sig med brännvinsbränning, lockade af vinsten, anlagt
branneriel', som sedermera icke blifvit nedlagda. Jag tror,
att om den af så många talare yrkade utväg vidtoges, att
höja bränvinspriset utöfver det naturliga, eller det som
uppkommer, då man beräknar värdet af rudimalerierna och
kostnaden för tillverkningen jemte skatten derför; så skulle
den oskäliga vinsten locka mången till denna näring , som
han i annat fall ej ville bedrifva. Jag har velat nämna det¬
ta såsom genmäle till de mänga yttranden, som här blifvit
afgifna; men inskränker mig till denna del af ämnet, för
att icke trötta med besvarande af hvad i öfrigt blifvit
anfördt.
Hr Ribbing: Då jag sist hade ordet, glömde jag, att,
i anledn. af den uti Hr von Rosens framställning upptagne
förkortade tid för bränvinsbränningens utöfvande, föreslå,
att icke mer än högst 2!ne månader må få dertill begagnas.
Hr von Hartmansdorff: Jag vill rätta ett misstag,
som en värd talare, Gr. Horn, här begått, då han påstått,
det jag yttrat att bränvinsbränningen vore en brottslig nä¬
ring. Jag har endast sagt, att lion är en förderflig näring,
emedan hon föranleder till brott. Vill Hr Grefven deraf
draga vidsträcktare slutsatser, så beror det på honom. Sam¬
ma talare har äfven sagt, att bränvinet från andra orter
letar sig väg till den, hvarest det kan få afsättning. Det vill
jag icke bestrida; men jag påstår, att der bonden icke brän¬
ner i sin egen stuga, är frestelsen mindre, än der så sker,
både för honom, hustrun, barn och tjenstefolk. Jag känner
bestämdt sådana orter , der icke bränvinsbränning idkas i
anseende till brist på bränsle, och hvarest i följd deraf brän-
vinssupandet är mindre och sällan ifrågakommer, utom på
resor till staden. Jäg har icke heller sagt, att bränvins-
skatten bör utgå endast till vård om fattiga, sjuka och fån¬
gar, utan jag yttrade, att öfverskotten borde komma Staten
till godo, ehuru jag, lika med Hr Ribbing, befarar att dessa
öfverskott blifva obetydliga.
Remitterades till BevillmsUtsk.
Å nyo föredrogs och remitterades till StatsUtsk. K. M:s
den 29 sisth Febr. e. m. på bordet lagda nåd. propos:r:
1:0 ang:de beloppet af den behaglig-tids-förlänings-
spanmål, som vid ledigblifvande pastorat bör bibehållas och
om återstodens användande;
2:0 ang:de öfverlåtelse af krono-ängen Skinnarv-rån, så¬
som ersättning till kyrkoherde-bostället i Westra Tollstads
socken, för en jord, som derifrån, till kyrkogårdens utvid¬
gande, komme att upplåtas.
Den 4 Mars f. m.
3t
Vid förnyad föredragning af Ridd.Utskls den 29 sistl.
Febr. på bordet lagda memorial med utlåtande öfver väckt
fråga om tillbyggnad af läktaren i Ridd.Salen, blef det å-
nyo hegardt på bordet af Frih. Gederström, Anders,
samt Frih. Boije, Fredrik.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, ehuru många mo¬
tioner voro på föredragningslistan att remittera, han likväl
ansåg sig höra nu uppskjuta med deras föredragning, för att
gifva dem af R. o. Ad:s ledamöter, som anmält sig till mo¬
tioners framställande, tillfälle att dem afgifva.
Gr. Taube, Gustaf Joban, uppläste följande:
Då jag vördsamt föreslår en åtgärd, sorn erfordrar icke
obetydliga omkostnader, torde jag böra uppgifva, hvad mig
dertill föranledt. Så mycket mera anser jag detta vara min
pligt, som flere värde representanter, om jag rätt uppfattat
deras mening, utan särdeles motsägelse, yrkat, att, med un¬
dantag af grundlags- och bevillningsfrågor, skatte-reglerin-
gen samt några få andra ämnen af likartad beskaffenhet,
R. St. vid innevar. riksdag icke borde allvarligen befatta sig
med vissa andra, ehuru erkändt vigtiga ärender, enär Sty¬
relsen, som ifrån sin höga ståndpunkt bäst är i tillfälle alt
utreda dessa frågor, i dem icke uttryckt sina egna åsigter,
eller lemnat förslag, hvilka kunde tjena till ledning för om¬
dömet. Just i den i visst hänseende motsatta åsigt, jag i
detta fall äger, hämtar jag ett af skälen för mitt upp¬
trädande.
Jag tror nemi. att, om den ena Statsmakten öfverlem-
nar, vare sig med eller utan upplysningar, åt den andra
Statsmakten att ordna landets behofver, då är det efter min
tanka väl, om denna sednare deruti ser, icke blott ett er¬
kännande af rättigheter, utan äfven derutaf finner sig upp¬
manad, att icke åt sitt möjliga öde handlöst öfverlemna nå¬
gon enda vigtig angelägenhet, samt med den största nog¬
grannhet pröfva densamma, för att sedan till Thronell fram¬
bära resultaten af sin forskning — så mycket hellre, när,
såsom fallet varit i år, K. M. på förhand gifvit en nåd.
försäkran, att ”aldrig lemna utan afseende hvad som är ut-
förbart och nyttigt.” Jag anser det då vara ett heligt ålig¬
gande för den enskilde riksdagsmannen, att öppet antyda de
bristfälligheter, han tycker sig finna i samhällsbyggnaden,
och lika öppet underställa Representationens bedömmande de
medel, han till deras afhjelpande anser mest ändamålsenliga.
IVIen jag äger ännu ett ytterligare skal i ovissheten om hvil¬
ka åtgärder eller förslag kunna blifva en följd af Fattigvårds-
comiteens und. betänk., som visserligen mycket vidrört före¬
målet för min motion — de öfverhandtagande brottens mot¬
verkande — men hvarken utredt detta ämne så fullständigt,
3-2
Den 4 Mars f. m.
sorn dess vigt fordrat, eller dervid utgått ifrån de principer,
som jag för min del tror varit de riktiga. Rehofvet af att
hamma de i vårt fädernesland nu alltför mycket tilltagande
brotten är allmänt erkändt, och har af flera Representan¬
ter blifvit på ett så talangfullt sätt ådagalagdt , att dervid
icke är något att tillägga ; anén om medlen att vinna detta
ändamål, äfvensom örn ordningen för dessas vidtagande, der¬
om synas meningarne delade. Man har i allmänhet i främ¬
sta rummet yrkat sådana åtgärder, hvilka, genom upphäf-
vande eller förminskande af de vanligaste orsakerna till brot¬
ten , hos det uppväxande och småningom äfven hos det när¬
var. slägtet otvifvelaktig! skulle medföra en större sedlighet
och mindre frestelser; men först i andra rummet har man
satt sådana, som mera direct och hastigt skulle verka mot
den nu var. generationens sedeförderf, — dervid förglömman¬
de, att den smitta, som brotten sprida, är förfärlig, att va¬
nan att se dem slutigen leder till likgiltighet, och att, sorn
en erfaren man yttrat, ''skilnaden emellan likgiltighet för
brott och uppmuntran dertill är högst ringa. Emellan upp¬
muntran dertill och sjelfva brottets utöfning ligger blott fän¬
gelsedörrens tjocklek.”
För mig vill det derföre synas nödvändigt, att icke
blott i bredd med de mera på framtiden småningom verkan¬
de medlen tillökad trefnad och sedlighet, — jag menar der¬
med i första rummet en väl grundlagd moralisk uppfostran,
— utan äfven till en del före dem, ja, så snart som möj¬
ligt vidtaga sådana mått och steg, som mera direct skulle
motverka brottens föröfvande och förökande. Jag tror det¬
ta höra ske, på det brottens eljest förmodade tillvext icke
må förqväfva eller åtminstone fördröja utvecklingen af de
frön, sorn nedläggas till samhällets trefnad och förkofran.
Jag anser det nödvändigt, af skyldig omtanka för den sed¬
lige och laglydige medborgarens skydd till person och egen¬
dom, enär de nuvar., ehuru stränga lagarna, och de medel,
hvaraf de betjena sig, visat sig icke äga tillräcklig förmåga
att lemna detta skydd, utan tvertom, vare sig i följd af nå¬
gon förändring i folklynnet eller måhända mera af andra
orsaker, snarare tyckas leda till motsatsen. Men jag finnér
det isynnerhet högst nödvändigt, för att bereda öfvergången
från ejt nära nog barbariskt till ett mildare straffsysteme;
hvarförutan antagandet af den nya criminal-lagen kanske vore
vådligt. Ty denna humanare lag, utan stöd af hjelpmedel ,
som med tillräcklig kraft må kunna intaga de, enl. erfaren¬
hetens vitsord, förderfliga och i sig sjelf onaturliga spöstraf¬
fens ställe, skall snart gäckas af det nordiska lynnet, sorn
under en ofta i fattigdom härdad lefnad blifvit vandt att
endast i rent kroppsliga straff se något afskräckande. Denna
lag skall — jag vågar påstå det — vid den lägre moraliska
och religiösa bildningsgrad, på hvilken större delen af sam¬
hället
Den 4 Mars f m.
33
hållet.ännu star, utan sådana hjelpmedel, långt ifrån att hej¬
da brotten, framkalla dem till en af mången nu ieke anad
förfärlighet; och då, ehuru kanske nog sent, skola de, sorn
fästa sig vid första kostnaden, finna sin missräkning, och
menniskovännen angi a en illa placerad mildhet mot brotts¬
lingen på den redlige medborgarens bekostnad. Jag åbero¬
par härvid en varning af en erfaren fängelse-embetsman i
Frankrike: ”Rättvisan har ej mer än ett svärd. Aktom oss
”att förslöa det, såsom en obetänksam philantropi begär;
”det är redan kraftlöst, då man förfalskat vigterna till rätt-
”visans våg.
Om det nu lyckats mig, att antyda behofvet af mera
directa och genomgripande åtgärder till brottens hämmande
och förekommande, så förmodar jag det äfven skola, utan
några bevis derföre, medgifvas, att dessa åtgärder blifva än¬
damålsenliga , i man af deras förmåga att verka påen gång,
icke blott afskrackande och vedergallande, utan äfven för¬
bättrande, genom upphafvande af de förnämsta orsakerna
till brottsligheten, samt att följaktligen hvad theori och er¬
farenhet redan öfverensstämmande förklarat vara det verk¬
sammaste medlet att uppfylla alla dessa fordringar, bör
begagnas.
Detta medel är det riktiga s. k. penitentiär-systemet,
bygdt på principen af afskiljande och arbete, realiserad ge¬
nom enkom derför inrättade fängelser; men då detta delar
sig i tvänne, i princip något och i tillämpningen betydligt
olika, systemer, nemi. det Auburnska och det Pennsylvan-
ska, och man ännu inom vårt fädernesland icke torde haf¬
va nog allmänt gjort sig reda för dessa systemers väsendtliga
skiljaktighet från hvarandra och totala olikhet med det, sorn
bos oss blifvit följt: så må det förunnas mig att anställa en
kort jemförelse emellan dem båda, innan jag föreslår det,
som jag för min del tror vara det bästa.
Auburnska systemet grundar sig på 2 hufvuddelar,
nemi. fångarnas afskiljande från hvarandra om natten samt
tystnad och gemensamt tvångsarbete om dagen. Det söker
att, genom hämmadt meddelande emellan tångarne, före¬
komma det brottsliga sinnets vidare utveckling; att genom
enslighet och tystnad väcka deras eftertanka på deras eget
olyckliga tillstånd; att genom ihärdigt arbete afvänja dem
ifrån den vanligaste orsaken till brott, nemi. motvilja mot
arbete, och på samma gång erhålla ersättning för de Staten
i och för deras skull åbragte kostnader; äfvensom att, ge¬
nom dessa medel, samfäldt vedergälla förbrytelsen , afskräcka
den i fria tillståndet varande till brott benägne från dess
begående och de bestraffade brottslingarna från återfall,
samt göra dem till sedliga och nyttiga menniskor i sam¬
hället. Det begagnar sig, till utförande af förenämnde af-
sigter, utaf ett fängelse med särskild cell för hvarje fånge,
3 H. 5
34
Den 4 Mars f. m.
til! förvarande om natten, så inrättad, att ingen communi-
cation fångarna emellan kan äga rum, samt för dagen sär¬
skildte arbetsställen och rum, der fångarne tvingas arbeta
tillsammans, utan att få det ringaste meddela sig med hvar¬
andra, vare sig genom ord, vinkar eller något slags tecken,
under oupphörlig stark bevakning, som icke blott är berät¬
tigad, att, vid minsta öfverträdelse af den stadgade ordnin¬
gen eller ens misstänka om uppsåt dertill, genast med kropps¬
lig aga bestraffa den felande eller misstänkte, utan äfven
skyldig dertill , ty af denna ögonblickliga bestraffning beror
correctioneus verkan. Bevakningen måste till en del vara
försedd med skarpladdade skjutgevär, för att äga tillräcklig
kraft att motstå det våld, som möjligen kunde försökas af
en, genom den oundvikliga strängheten, uppretad massa.
Peniisylvanska systemet grundar sig på absolut enslig¬
het eller fångarnas fullkomliga afskiljande från och oveten¬
het af hvarandra, både dag och natt, samt derunder frivil¬
ligt arbete roed moralisk, religiös och manuel undervisning.
Det alser, ait genom enslighet tvinga brottslingen till »ans¬
ning och eftersinnande, samt förvandla hans själ till en klar
spegel , i hvilken han ser sin förflutna vandel troget afbif-
dad, samt undandragen passionernas och förströelsernas in¬
verkan ,'bringa honom till erkännande inför sig sjelf af sina
fel och förvillelser, och slutligen att han syndat, med ett
ord, att sätta honom i ett sådant tillstånd, att han sjelf må¬
ste längta efter, så väl moralisk sorn ekonomisk undervis¬
ning, hvilken, då leornad , ger hopp om, att han, efter ut-
stånden strafftid, skall återgå till samhället, renäd inför Gud
och menniskor, öfvertvgäd, ali honom ej vederfarits annat
iin hvad lian förtjent, samt med sådan lust och skicklighet
i arbete, alt lian kan blifva en nyttig medlem i Staten.
Det afser , alt, genom afskiljandet från medfångna och
fullkomlig obekantskap med dem, bevara brottslingen från
deras förförelser, så val under straff- och förbättringStiden,
som sedan han återfått friheten. Det afser, att genom des¬
sa medel utestänga honom från sådant umgänge , som hans
egen, Statens och rättvisans viii förbjuder; att icke beröfva
honörn någon fördel, som honom tillkommer som menniska och
sorn olycklig, men bevara honom från det onda, för hvil¬
ket han, behandlad enl. det Aubui liska systemet, viii eller
ifla handhaft, ovillkorligen genom den nödvändiga, men upp¬
retande tuktan, blottställes; samt afser slutligen alt tillika
vara straff för missdådaren , skräck och varning för den illa¬
sinnade, och medel till förbättring hos förbrytaren, derige¬
nom att det gör ångern möjlig just genom straffet.
Till vinnande häraf nyttjar detta systeme ett fängelse
med sä stor cell för hvarje fänge, alt han deri äger alla si¬
na förnödenheter och tillräckligt utrymme för arbete. Med
en ogenomskinlig säck öfver hufvudet införd i denna cell,
utan någon kännedom om, huru den är belägen, och utan
Den 4 Mars f. ra.
35
förmåga att kunna upptäcka det, lemnäs brottslingen der
till en början utan ringaste sysselsättning, endast åt sina eg¬
na betraktelser. Först efter några dagars förlopp besökcs
bon af föreståndaren eller prestön, eller läkaren, men får
då icke tala annat än kort, och endast om hvad sorn rörer
hans inre tillstånd. Om lian då begär sysselsättning, bevil¬
jas det honom likväl ej, förrän föreståndaren, genom ytter¬
ligare besök, vunnit öfvertygelse, att ensligheten hos honom
verkat till mildare sinnesstämning. Aldrig får fången under
sin fängelsetid någon den ringaste underrättelse om hvad
som föregår utom cellen. Först sednare kan han, som be¬
löning, få.skriflligen meddela sina anhöriga sitt själstillstånd-,
men aldrig erhåller han någon underrättelse från dem.
Kroppsstraff få ej användas, utan slratfas de förbrytelser,
som af fången begås, allt efter deras beskaffenhet, med för¬
lust af arbete* af sängställe, af middagsmåltid, eller inspärr¬
ning i mörkt rum. Endast föreståndare, prest, läkare oell
uppsyningsmän, men ingen vaktmästare, utan särskild befall¬
ning, får ingå i cellen.
Bevakningen verkställes genom uppsyningsman och vakt¬
mästare, hvilka alltid äro obeväpnade, hufvudsakligen ifrån
ett vakttorn i midten af byggnaden, och om natten genom
oupphörligt kringvandrande i gflngarne, då de äro försedde
med sockor på fotterna, för att obemärkte kunna komma
till cellens dörr, hvarifrån de, genom ett på eget sätt an-
bragt hål, kunna öfverskåda dess inre och tillse, att ingen
farlig oordning må af fången företagas.
Om man nu jemför dessa båda systemer med hvarandra,
så finner man, att i det Auburnska skall fången dresseras
lill slafvisk lydnad, och hans vildhet tyglas förnämligast af
den fysiska kraften; men, lefvande i beständig fruktan och
deraf följande hat till ändra menniskor, samt tankspridd af
olika föremål, skall hans sinne icke utan svårighet kunna
beredas till emottagande af nyttiga lärdomar: att deremot i
det Pennsylvanska, bör han ofelbart tämjas, genom eftcr-
tankan och öfvertygelsen, samt hans hjerta — genom det
tillfälle detta systeme iemnar honom,'att åt de, sig om ho¬
nom vårdande, personer, hvilkas besök alltid måste för
honom blifva en välgerning, ostördt anförtro sina bekymmer
och af dem tillbaka erhålla en moralisk och religiös under¬
visning och tröst — utbildas till en sann och varaktig för¬
bättring.
Dessa slutföljder öfverensstämma med erfarenhetens vitt¬
nesbörd både i Europa och Amerika, uttaladt så väl af mån¬
ga i dessa systemer djupt forskande insigtsfull personer, sorn
ock af erfarne embelsmän, hvilka längre tid vistats vid fän¬
gelser efter båda systemerne, och äfven af brottslingarna
sjelfva,
Man finnér deraf följande:
att i Auburnska systemets bäst inrättade fängelser, äf-
36
Den 4 Murs f. m.
ven iler ilen storsta ordning herrskap, såsom i Singsing i
JNewYork, ('ångarne det oaktadt underhålla hemliga förbin¬
delser med hvarandra, neli uppgöra de förfärligaste planer,
hvarföre myteri kan befaras hvarje ögonblick; alt den sträng¬
het, som måste användas till hämmande af sådana förbin¬
delser uppfyller brottslingarnas sinne med hat och hämdbe¬
gär emot sina väktare, till den grad, att de icke sällan åter¬
gifva de slag de fått, ehuru säkra, att derföre ytterst strängt
bestraffas; att uppsyningsmännen der lefva i beständig fara
för sitt lif, hvaraf följer en stor svårighet att erhålla pas¬
sande sådana; att fångarnas sinnesstämning i allmänhet är
Förtviflad, — och man har haft exempel på en fånge i Sing-
sing, som strängt afstralfad för flera misslyckade rymnings-
försök , sjelf afhögg ett af sina ben; — att brottslingarne
finna arbetet odrägligt, att det verkar nedslående, hvilket i
föll ning med de förströelser, som fångarnas oundvikliga för¬
flyttande från ett ställe till ett annat lemnar, bidrager att
afleda uppmärksamheten frän deras eget inre tillstånd , och
att neutralisera eftertanka!), som utgör den andliga och svå¬
raste delen af straffet, men också (let bästa medlet lill för¬
bättring; att slutligen utkomne ur fängelset, om äfven med
de bästa föresatser, blifva de genom hot och böner af ford¬
na kamrater lätt förledde att å nyo beträda brottens bana.
1 de efter PennsyIvanska systemet väl inrättade fängel¬
ser finnér man deremot:
att fångarne icke äga den ringaste förbindelse med hvar¬
andra ; att de funnit den kolta tid af absolut sysslolöshet,
som föregått medgifvande af sysselsättning, det qvalfullaste
af hela fångenskapen; att de snart, inseende omöjligheten
att undkomma, och plågade af allenavarandet med minnet af
det förflutna, ifrigt längtat efter arbete, hvari de sedan gjort
förvånande framsteg, vida större än i fria tillståndet; att de
varit tacksamma för uppsyningsmännens besök och med inner¬
lig erkänsla af dessa mottagit, vare sig materiel, intellectuel el¬
ler moralisk undervisning; att de i allmänhet funnit detta, det
af dem mest fruktade straff, och förklarat sig hellre vilja vi¬
stas 3 månader i Auburnskt än i månad i ett Pennsylvanskt
fängelse, ehuru de likväl, komne till en högre grad af för¬
bättring , sjelfva insett nyttan och värdet af detta sednare
systeme; att de flesta derifrån frigifne icke blott på ärligt
sätt försörjt sig, utan äfven flera erhållit förtroendebefatt¬
ningar, som de klanderfritt förvaltat.
Lägger man nu härtill, att mordbrands-anläggningar och
förfalskningsbrott ofta ägt rum i Auburnska, men ingen gång
i Pennsylvanska fängelser; att en påtaglig årlig minskning af
brottslingar i samhället visat sig efter det Pennsylvanska
systemets införande; att förhållandet emellan återfallna i
brott och fångantalet varit i Amerikas erkändt bästa fängel¬
ser, det i Philadelphia efter Pennsylvanska systemet , som
j till 35 och i Singsing efter Auburnska som i till io: för
Den 4 Mars f. m.
37
ntt icke åberopa föi hållandet i Boston, der proportion varit
sorn i till 5; samt vidare att kostnaden vid Pennsylvanska
systemet, ehuru den i början synes något större, i anseende
till de erforderliga större cellrum, i verkligheten bör blifva
ungefär!, densamma , derigenom att de i de Auburnska fän¬
gelserna nödiga verkstäder, sjukrum, matsalar, bönsal,
skolrum m m. här icke behöfvas, äfvensom att mindre rum
behöfs föi bevakningen, hvilken efter Auburnska systemet
erfordrar i bevakare mot ig, ja ända till i mot 6, men
efter det Pennsylvanska endast, mot 35 fångar; hvilket för¬
hållande betydligt minskar underhållskostnaden, sorn ytter¬
ligare aftager derigenom, att brottslingarnas behöflige straff¬
tid förhåller sig som 3 i det Pennsylvanska, till 5 i det Au¬
burnska systemet; äfvensom slutligen att •— märkom det —
af ioo utgångna fångar från Pennsylvanska fängelser 4° ä
6o st., men ifrån Auburnska endast i5 ä 20 st. bibehållit
sitt i fängelset inlärda handtverk, så synes företrädet af det
Pennsylvanska systemet framför det Auburnska i alla afse-
euden påtagligt.
Detta förhållande synes äfven vitsordadt deraf, att i
Amerika, der det Auburnska systemet varit längst och mest
begagnadt (nemi. i Amerika, ty i Europa har det funnits
ända sedan 1336), har likväl efter 1833, eller 5 år efter
det Pennsylvanska systemets derstädes påbörjade fulla verk¬
samhet, uppförts endast 3 Auburnska, men deremot y Penn¬
sylvanska fängelser, samt dessutom ett ofantligt stort efter
Pennsylvanska systemet i sjelfva staten NewAork, det Au¬
burnska systemets stamort i Amerika, blifvit beslutadt, hvil¬
ket nu är som bäst under uppförande; äfvensom af flera
i sednare tider inom Europa i de mest upplysta Stater upp¬
förda sådana fängelser, der försök med olika systemer förut
varit gjorde.
Med anledn. af hvad jag nu haft äran anföra och med
stöd af en utmärkt författares yttrande, ”att första utgiften
för en verksam , arbetsbesparande machin blir aldrig afen om¬
tänksam man ansedd som en förslösad utgift utan tverlom som
en indrägtig grund till hans förmögenhet;” och då det Penn¬
sylvanska straff-fängelset är, noga taladt, intet annat än ett
apparat till ett hastigt, sparsamt och säkert utrotande af laster
och till beredande af förbättring: så får jag vördsamt före¬
slå R. H. St , att besluta och anslå nödiga medel till upp¬
förande af ett straff- och förbättringsfängelse , efter det af
erfarenheten bäst vitsordade systeme, nemi. det Pennsyl¬
vanska, för den dass af brottslingar — och blott för den,
om hvilken man kan göra sig något verkligt hopp till för¬
bättring; hvaremot de öfriga invetererade missdådarne bor¬
de förvisas till fästning , det enda riktiga förvaringsslullet
för sådana.
Att studs- och länshäktena och i allmänhet hvarje falif-
38
Do n 4 Mars f. m.
vande detacheradt straff-fängelse derefter bör organiseras i
samma anda, förstås af sig sjelft.
Gr. Tanbe begärde remiss af denna motion till Stats-
samt LagUtslcn och communication deraf med de öfriga
RiksSt:n.
Lades på bordet.
Gr. Taube, Gustaf Joban, uppläste vidare följande:
Så vida R. fl. St. skulle bifalla den af mig väckta mo¬
tion om uppförandet af ett nytt straff- och correctionsfän-
gelse efter Pennsy!vanska systemet, så lärer, i sammanhang
dermed, höra utses den dertill mest passande local. —
Hvarhelst en sådan väljes inom bebodda delar af Riket, skall
likväl alltid, äfven vid den bäst ordnade inrättning, vissa
olägenheter vara att befara. Dessa äro isynnerhet:
Co embets-, men isynnerhet tjenstemäns mer eller min¬
dre noggranna fullgörande af sina pligter, i följe dels af de
förströelser, som derstädes kunna I.ocka dem, samt dels af
de frestelser, för hvilka de lätt blifva utsatte, genom fån¬
garnas enträgna böner, och dessas anhörigas och vänners än¬
nu enträgnare ansträngningar, kanske någon gång hotelser,
för att få communicera med hvarandra ett ord, eller för att
fåinsmuglade i cellen sådana saker, som under intet villkor
må komma fången tillhanda;
2:0 att genom det, ehuru icke utan den aildra största
vårdslöshet hos bevakningen verkställbara, men troligen hos
mången brottsling genom dess nära vistande lill samhället,
närda hoppet att möjligen genom rymning kunna komma
på fri fot, hans tankar otvifvelaktigt skola dragas från de
föremål, på hvilka de böra vara fästade, och hans förbätt¬
ring derigenom fördröjas;
3:o möjligheten för på fri fot varande brottslingar alt
försöka sina inneslutne kamraters befrielse, genom mord-
brandsanläggningar m.m., till hvars förekommande en större
bevakning erfordrades.
För alt på Sveriges fasta jord kunna, utan sådana upp¬
offringar, som kanske öfverstiga landets förmåga, i någon
mån förekomma ofvan antydda olägenheter, vore visserligen
lämpligast att hafva inrättningen i Stockholm, der de stör¬
sta motvigterne och contröllerne mot dem alltid måste lin¬
nas; men enda sättet att tillintetgöra dem synes mig vara,
att uppföra fängelset på Gottska sandön , hvilken är afskiljd,
icke blott från ständig beröring med det öfriga samhället,
utan äfven så beläget, att ingen annan gemenskap dermed
gerna kunde äga rum, än den Styrelsen funne lämpligt före¬
skrifva, på sätt Hr af Grubbens upplyst. Denna ö med si¬
na öfverallt ägande långgrunda stränder, sin från berg fria
mark, sina skogar och sitt betydliga afstånd från fasta lan¬
det, synes vara ditlagd för alt tillfredsställa de olika opi-
Doll 4 Mars f. m.
39
möner, som nu råda, rör:de brottslingars blifvande behand¬
ling. Den skulle säkert komma, att ej blott på den fall¬
ne, eller den från fängelset återkomne förbättrade brotts¬
lingen , dess anhöriga och kamrater, utan äfven på den en¬
dast till brott benägne, verka lika afskräckande, som en de¬
portationsort i andra verldsdelar, utan att derföre blifva ett
föremål för statsmannens, philantropens eller den rättslär-
des betänkligheter; den skulle nästan fullkomligt trygga den
fria och sedliga medborgaren för vådan af den, i fall det
blefve möjligt, ur fängelset förrymde fångens oförmodade öf¬
vervåld , på sin höjd blottställa honom för den hemska åsy¬
nen af brottslingens i vågorpa flytande lik; den skulle kun¬
na bringa straffsystemet till en hittills ouppnådd fullkom¬
lighet, endast möjlig i de länder,.som äro nog lyckliga att
äga en lika belägen plats; den skulle slutligen derigenom
blifva ett föremål för den fria medborgarens och mången
brottslings välsignelser.
På alla dessa skäl föreslår jag vördsamt R. II. St.:
t:o att för Statens räkning inköpa Gottska sandön, hö¬
rande till Gottlands län för den summa af 200,000 r:dr b:co,
sorn nu vai’, ägaren deraf förklarat sig nöjd alt nu taga, i
ändamål att å den uppföra en straff- och correct.-inrältning
efter Pennsylvanska systemet;
2:0 att dervid besluta , att denna ö sedan icke må, till
någon, vare sig större eller mindre del, fä upplåtas lill be¬
gagnande af enskild person, utan endast nyttjas af kronan,
men dervid i främsta rummet för correctts-inrättningens behof;
3:o att köpet derutaf må, så fort ske kan, uppgöras,
på de med Statens fördel mest öfverensstämmande villkor,
som kunna erhållas; samt slutligen
4:o att besluta uppförandet af en- provisionel hamn¬
byggnad derstädes.
Skulle R. H. St. erkänna fördelarna utaf denna local,
men icke för närvar, vilja besluta uppbyggandet af en ny
cörrectis-inrättning, hemställer jag vördsamt, huruvida det
icke, det oaktadt, vore skäl att genom nu skeende inköp af
denna ö, försäkra Staten om dess ägande till framtida he¬
llof, enär det är ovisst, huruvida den icke eljest, till följe
af derom redan börjad underhandling, skulle komma att för¬
säljas till sådana ägare, som dels genom anläggning af glas¬
bruk derstädes, dels genom försäljning af ved till utrikes
ort, hvartill privilegium lärer finnas, påräkna en vida större
inkomst, än den nu gifver, och hvarigenom dess inköpande,
om det längre fram vore möjligt, troligen skulle blifva för¬
enadt med nog stora penningeuppoffringar. — De betänk¬
ligheter hvilka emot inköpet af denna ö kunna uppstå, äro,
vid jemförelsen med det stora och fördelaktiga inflytandet
ett fullkomligt straff systeme utöfvar på samhällets sedlighet,
trefnad och förkofran, afsa underordnad beskaffenhet, att
det kanske icke borde komma i beräkning. — Likväl anser
4°
Den 4 Mars f. rri.
jag mig böra något omorda dem, hufvudsakligast för att ic¬
ke blifva saker till den förebråelse, sorn eljest med fog skulle
kunna göras mig att af förkärlek för ett förbii t trud t strafF-
systeme hafva förbisett eller velat förbise deni.
T främsta rummet liar den ökade utgift, sorn statscas-
san skulle komma att vidkännas för inköpet afön, för upp¬
förandet af en derstädes nödvändig hamnbyggnad, äfvensom
för uppförandet af fängelscbyggnnder, med ditskaffande af
byggnadsmaterialier, lifs- och andra förnödenheter för in¬
rättningen , synts mig så dryg för vårt penningefattiga land,
att jag derutaf befarat ett alltför stort hinder för möjlighe¬
ten of denna loeals begagnande; men vid närmare under¬
sökning har jag trott mig finna, att äfven uti ekonomiskt
hänseende skuHe dess ägande medföra en verklig fördel, om
än denna icke kan på siffran bestämmas. Jag har nemi. ic¬
ke kunnat finna något enda skal, hvarföre lifs- och andra
förnödenheter för inrättningens behof, skulle blifva dyra¬
re på Gottska Sandön än i Slockholm , enär de södra plo-
vi rise ine af Sverige, der sådana förnödenheter i allmänhet
erhållas till lindrigare pris, hafva kortare väg till det förra,
än till det sednare stället; tverlom böra de der kunna er¬
hållas för ett ännu bättre pris.
Hvad beträffar ditforslandet af vissa byggnadsmateria¬
lier, så böra väl åtminstone somliga af dessa, såsom kalk
och tegel, samt Gottlandssten, af nyss anförda skäl stå till
lägre pris vid Sandön, än i Stockholm. Endast anskaffandet
af gröfre gråsten, som icke finnes på stället, skulle möjligen
— likväl är det osäkert — blifva något dyrare; men denna
synbara ökning i kostnad försvinner deremot derigenom, att
ringmuren på denna ö icke torde behöfvas mer än knappt
x^del af hvad som erfordras på fasta landet, hvarförutan
sand, som finnes på ön, icke bör kosta mer än högst 8 sk.
b:co per lass, då det deremot i Stockholm kostar från i r:dr
riksg. till i r:dr b:co.
Hvad angår den drygare kostnaden för sjelfva uppbyg¬
gandet af fängelset, så bör denna icke blifva större för an¬
nat än för den arehitect, som skulle få öfverinseende! öfver
byggnadsarbetet. För byggmästare, gesäller och arbetare
torde den blifva vida mindre än här, och om ibland dessa
sednare användas dels sådane på fri fot varande personer, som
i brist af tjenst eller arbete, enl. nu gällande författningar,
äro lösdrifvare, dels sådane nu i fängelser inspärrade perso¬
ner, hvilka rätteligen borde vara på fri fot, men nu mera
icke utan våda för samhället så snart och på en gång kun¬
na utsläppas ; så skulle kostnaden blifva destomindre, ge¬
nom den mindre bevakning, som behöfdes för deras räk¬
ning på ön, än på fästa landet, och indirect genom det
derigenom vunna större utrymmet för qvarvarande brotts¬
lingar.
Hvad
Den 4 Mars f. in.
Hvad vidkommer köpesumman för ön, så blir den vis¬
serligen en utgift, så vida icke Kronan tillhöriga lägenhe¬
ter skulle till samma summa kunna försäljas, då det en¬
dast vore ett utbyte; men i alla fall minskas denna utgift,
som för de skattdragande icke bör blifva kännbar, om be¬
talningsterminerna blifva på flera år fördelade, genast be¬
tydligt genom det virke, som ön lemnar lill byggnaden,
sedan årligen genom den ved , som för inrättningens betyd¬
liga behofver erfordras, och det virke, som lör statens räk¬
ning kan begagnas, samt genom de besparingar, hvilka jag
förut uppgifvit. Hvad dä återstår såsom synlig utgift för.
Kronan jemte kostnaden för en nödig hamnbyggnad, som på
annat ställe möjligen icke behöfdes, skall säkerligen betäc¬
kas af den besparing statseassan gör i minskadt btöiof af
yttre eller militärbevakning, i minskadt fflngnntal samt följ¬
aktligen i minskadt fångunderhåll, i minskade fångtranspor¬
ter, i minskade ratisakningsomkostiiader, oberäknadt de på
statseassan i sin mån inverkande minskade förluster, som en¬
skilda medborgare lida genom brottslingarnes våldsamheter.
— En annan betänklighet visar sig i den större svårighet,
att erhålla förvaltare och uppsyningsman, enär det isolerade
läget måste verka afskräckande, äfven för den fria menniskan.
Delta medgifves visserligen; men denna betänklighet bör
kunna höfvas genom vissa förmåner , som tilldelas dessa per¬
soner. Den största olägenhet af denna possession skulle sä¬
kert blifva, att genom den vissa tider om året hämmade
communicationen ined densamma, under denna lid, all con-
troll på inrättningens vårdande, samt all transport af fångar
till eller från ön Klefve omöjlig; men denna tid kan icke
gerna blifva särdeles långvarig.
Hvad controllen vidkommer, skall denna afstängning
alltid i vårt controllerande Sverige synas förfärlig ; men
den blir det dock mindre, genom det större förtroende
man bör kunna hysa till embets- och tjenstemän, hvilka
antingen uppoffra sig för det goda ändamålets skull, eller
också finna så sin egen fördel vid tjehsten , alt de flyttat dit.
Hvad beträffar de fångar, som skulle dittransporteras,
så, då deras vistande derstädes alltid måste vara beräknadt
på längre tid, bör deras fördröjda ankomst dit af möjligen
4 å 6 veckor icke medföra något särdeles menligt inflytande,
helst tångarne böra i alla fall få tillgodonjuta denna tid på
sin bestämda strafftid. Hvad nu beträffar de fångar , som
skola sättas på fri fot, så låter det sig i alla fall göra. De
få blott finna sig uti att qvarstanna litet längre på ön, der dem
under tiden kan lemnäs arbetsförtjenst för Kronans räkning.
Slutligen bör jag icke dölja min öfvertygelse, grundad
på enskildta samtal, att om 11. St. skulle besluta inköpandet
af denna ö, för correctionisternas ditflyttande, och derige¬
nom betrygga Sveriges innevånare mot massan af de grofva
3 II. 6
42
Den 4 Mar» f. ra.
och djerfva brott, hvarå åtminstone hufyudstaden nästan dag¬
ligen företer exempel; så skalle troligen icke obetydligen en-
skildta frivilliga penningebidrag till detta ändamål kunna af
staten påräknas.
Anliålles om remiss till Stats- och LagUtsk:n, samt om
communication till MedStånden.
Lades på bordet.
Gr. Taube, Gustaf Johan, uppläste ytterligare föl¬
jande:
Hvilket systeme, som för brottslingars behandling må
komma att bestämmas — och alt ett sådant är af behofvet
högt påkalladt, torde erkännas; —så enär detsammas verk¬
samhet otvifvelaktigt beror af att intet experimenterande,
genom hvarandra möjligen korsande reglementen, må kom¬
ma att äga rum, synes mig högst nödigt att en särskild lag
stadgas för qvaliiicationen af nödiga embets- och tjenstemän;
deras skyldigheter och rättigheter; för den ordning och tukt,
som bör iakttagas inom fängelserna; samt för isynnerhet
correctionisters , meri äfven andra mindre brottslingars, så
vida dessa icke äga känd förmögenhet, behandling efter fri—
gifvandet ur fängelset.
Jag får derföre vördsamt anhålla, att LagUtsk. måtte
uppdragas, att til! It. H. St. inkomma med förslag till en
sådan lag i öfverensstämmelse med det systeme, som blifver
antaget; — hvarvid, i händelse det Pennsylvanska syste¬
met skulle godkännas, då detta systems afsedda verkan ofel¬
bart, mer än i något annat, är beroende, icke blott af ett
noggrannt iakttagande af de principer, hvarå det hvilar,
utan äfven af den mildare behandling och vidsträcktare mo¬
raliska och religiösa undervisning, som det kan lemna —jag,
till vinnande afall möjlig fullkomlighet, föreslår det be¬
stämmande, att till den maktpåliggande och hedrande be¬
fattningen af uppsyningsmän vid åtminstone correct:s-inrätt-
ningarne skola prester företrädesvis antagas, och dessa, efter
en viss tids oklanderlig tjenstgöring vid inrättningen, vara
berättigade att söka presterlig befordran inom hvilket stift
af riket som helst.
Äfvenledes tager jag mig friheten till LagUtskts bedöm-
mande hemställa, huruvida Belgiska K. förordningen af d. 4
Dec. 1835, rör:de frigifna fångar må kunna i mer eller min¬
dre mån tjena till ledning för stadgande i detta hänseende
inom vårt fädernesland.
Anhålles om remiss till LagUtsk.
Lades på bordet.
Hr von Gerdten, Guslaf Mauritz: Flera värde
ledamöter af detta Stånd hafva yttrat den önskan, att brott¬
slingar och correctionister måtte transporteras till Gottländ-
ska Sandön j och då troligen få af dem känna öns locala
Den 4 Mars f. m.
45
beskaffenhet, hvarom jag underrättat mig, anser jag mig
böra derom yttra några ord. Denna ö är af ungefärligen
3 mils omkrets med alldeles raka stränder, hvilka äro så lå¬
ga, att det är nästan omöjligt att med någon farkost hinna
Jandet. Den inköptes för flera år sedan af ett bolag i Carls¬
krona för 8000 r:dr b:co, i afsigt att göra någon vinst ge¬
nom skogens begagnande till afsalu. Detta bolag inköpte ön,
liksom nu blifvit projecteradt, utan kännedom af dess be¬
skaffenhet; man insåg sedermera att ingen vinst stod att er¬
hålla, hvaremot årligen stora summor på företaget tillsattes,
och ön slutligen måste säljas för ett lågt pris. Att ditskicka
arrestanter, skulle erfordra ansenliga byggnader, och kost¬
naden derför skulle blifva ganska dryg, isynnerhet som
dessa byggnader troligen borde uppföras af sten, och på hela
ön, icke finnes någon sten, sorn duger till byggnader, ännu
mindre till grundsten. Likaså saknas der helt och hållet
kalk och mursand. Allt mäste dittransporteras, som för bygg¬
naden erfordras. Jag föreslår derföre, att de herrar, som
motionerat saken, måtte göra sig närmare bekanta med öns
beskaffenhet, och att emellertid förslaget om densammas an¬
vändande till arrestanters förvarande måtte få hvila.
Hr Lefre'n, Johan Pehr, anförde skriftligen:
Då Hr Lars Hjertås motion, rör:de mått, mål och
vigt, remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk., var
jag frånvarande, hvarföre jag nu vördsamt anhåller vid den¬
samma få göra några anmärktr, samt att de måtte till sam¬
ma Utsk. varda öfverlemnade.
Det var lika okärt som oförväntadt att se en man, som
dagligen yrkar reformer och framsteg i landets politiska ut¬
veckling , framträda med en motion, sorn, långt ifrån alt
gynna densamma, har den bestämdaste syftning att lägga
hinder i vägen för de kloka åtgärder i denna vigtiga natio-
nal-angelägenhet, som genom Regerings och Ständers sam¬
verkan under 1823 och 1828 års riksdagar, samt sedermera,
blifvit vidtagna, och genom hvilka ärendet blifvit så full¬
ständigt utredt, att intet annat återstår att i detta mål ön¬
ska, än att den redan färdiga nya författningen rörtde ri¬
kets mått, inål och vigt mätte blifva till allmännelig efter¬
lefnad utfärdad. Jag anhåller derföre vördsamt, alt XJtsk.
vilie taga noggrann kännedom af alla de åtgärder, som i
detta fall, från och med 1823 års riksdag, blifvit vidtagna;
och gör jag mig förvissad om, att de upplyste män af hvilka
Utsk. är sammansatt, derigenom skola komma till den öf¬
vertygelse, alt den nu afgifna motionen icke förtjenar rin¬
gaste afseende, dels i anseende till dess syftning att hämma
en redan nära genomförd förståndig och derigenom önsk¬
värd reform, dels i anseende lill dess bristande omfattning,
såsom blott vidrörande vissa delar af ämnet, och dels äfven
44
Den 4 Mars f. m.
i anseende (ill oriktiga silFeV-uppgifter, t. ex. vid det till¬
fälle, då Svenska vigten jeinföres med den Engelska, Fran¬
ska och Holländska.
Tiodelningens införande i malt, mål, vigt oell mynt är
en åtgärd, sorn icke allenast skulle ådagalägga Representa¬
tionens förmåga och vilja att göra den upplysning praktiskt
gällande, som i landet finnes* utan äfven medföra en bety¬
dande, ehuru tyvärr af många förbisedd, allmän nytta, ge¬
nom den enkelhet räknekonsten vunne, derigenom att de
besvärliga och svårfattliga reduelionerna vid den s. k. sort¬
räkning en gjordes alldeles öfverflödig;!, hvarigenom me¬
nige man skulle med lätthet i folkskolan kunna förvärfva
en räknefärdighet, som de flesta i högre skolor bildade, un¬
der närvar, förhållanden, sakna, och som förgäfves efter-
sträfvas, så länge en irrationel och osammanhängande indel¬
ning af likets mått, mål, vigt och mynt icke utbytes mot
tiodelningen, den enda som öfverensstäinmer med sjelfva
grunden för nuvar., inom hela den kända verlden bruk- -
liga räknesätt, och derföre ensam är grundriktig och
lättfattlig, då alla andra indelningar äro grundfalska och
derigenom orediga och förvillande.
Berzelius, Svanberg, Cronstrand och Rudberg hafva i
mer än 20 år arbetat för denna vackra och allmänt nyttiga
reforms genomförande, samt personligen utarbetat förslagen
tili dess verkställande. Må detta vara nog, för att stadga
öfvertygelsen om ärendets vigt och värde, samt förmå oss
att icke motarbeta en förbättring, som hedrar och gagnar tide-
hvarfvet, helst tiden synes vara inne att göra och icke en¬
dast orda om förbättringar.
Jag föreslår derföre:
1:0 att R. St. måtte underd. begära, att nya författ¬
ningen om rikets mått, mål och vigt må blifva under lop¬
pet af innevar. år utfärdad och anbefalld til! allmän efter¬
lefnad ifrån och med 184?.;
2:0 alt den från och med i8ji må i skolorna föredra¬
gas och inöfvas.
lii1 Hjerta, Lars: Jag anser mig uppkallad att med
några få ord besvara de anmärkn:r, den sista välde ta¬
laren gjort mot min motion. Jag tager mig friheten fästa
hans uppmärksamhet derpå, att min motion icke bestridt
hvarken det theoretiska värdet af de mäns arbeten, som yr¬
kat decimalsystemets användande på mått, mål och vigt,
eller detta systems nytta för den större räkningen, samt vid
calculer på papperet. Jag har endast framställt mitt tvif¬
velsmål, huruvida tiotalsindelningen, med god påföljd, kun¬
de till allmänt bruk införas i den mindre trafiken, och jag
grundar detta tvifvel på omdömen af mångå upplysta och
erfarna personer, som sett följderna deraf i andia länder,
hvarest en sådan indelning redan varit påbjuden i mångå år.
Den 4 Mars f. m.
45
I Frankrike infördes den under sednare revolutionstiden'el¬
ler under Nnpoleons styrelse, du man ännu icke vågade
hoppas några sådana reformer i andra länder. Beslutet der¬
om har sedermera varit gällande omkring 20 år, men lik¬
väl vet hvar och en, som besökt Frankrike, att i alla bo¬
dar och hela den mindre handeln räknas längdemåtten der
icke efter metre, utan efter aune, äfvensom vigten icke ef¬
ter kilogramme, utan efter livré. På samma sätt och ehu¬
ru indelningen af en franc i 20 sons är ännu obeqvämare
än vår liksdalersfördelning i skillingar, har det varit så
svårt alt borttaga den förra indelningen och få folket alt
räkna i centimer, att Regeringen under sista året måst stad¬
ga böter för deni, som räkna uti sous, och uti tidningarne
för de sednare månaderna förekomma ganska amusanta hi¬
storier om personer, sorn blifvit stämde och bötfällde för
det de räknat sous i stället för centimer. Då nu förhållan¬
det varit sådant i ett land, der ifrågavar. räknesätt redan
varit gällande i 20 år, så hemställer jag, 0111 man icke har
stort skäl att frukta, att detsamma kan inträffa i Sverige,
och om det icke derföre vore skäl att, såsom en öfvergång,
antaga hvad jag föreslagit, hvilket icke lägger hinder i vä¬
gen för decimalräkningens framtida antagande i en större
utsträckning. I Frankrike hafva lika utmärkte män, som
hos oss, handlagt förslaget om decimalräkningens allmänna
begagnande; men jag troi-, att man icke bör afgöra en så¬
dan sak endast efter autoritet, utan med afseende å hvad
erfarenheten gifven vid handen. Betrakta vi nu hvad vi
hafva för ögonen i afseende på det nya systemet i Sverige,
så se vi att en författning derom redan flera år varit fär¬
dig, om jag ej bedrager mig, och, sedan början af sisth år
påbjuden till efterrättelse; men att soken icke låtit sig verk¬
ställas, oaktadt all nödig kunskap derom kunnat erhållas,
då del nya systemet är i 11 förd t i de små almanackorna,
hvilka äro spridda i hela riket mer än någon annan bok.
Jag får till den värde talaren sjelf hemställa, huruvida han
icke ville fråga någon person bland mängden af dem, sorn
föra varor till torgen, om de hafva reda på detta systeme,
då han säkerligen skall finna, att deras kännedom derom är
ganska ringa. De öfriga svaren på den värde talarens au-
märkntr, tror jag ligga i sjelfva motionen, hvarföre jag
ej vill dermed upptaga R. o. Ad:s tid; men hvad de orikti¬
ga uträkningarne beträffar, får jag anhålla, ätt man måtte
observera, att då jag omnämnt ti skeppts likhet med 5oo
nya .Nederländska skålp., har jag icke sagt, att de äro pre¬
cist, utan endast nära lika; och dessa uppgifter har jag
lierntat från köpmän bär i'Stockholm, som tro sig äga sä¬
ker kännedom om förhållandet.
Hr Lefren: Jag anhåller, att R. o. Ad. icke måtte
otåligt upptaga, att jag med några få ord besvarar den
4G
Den 4 Mar f. m.
sista talarens anmärknir. Ilan har såsom exempel om¬
nämnt förhållandet i Frankrike, der, såsom bekant är, ett
nytt räknesysteme infördes för längre tid sedan. Detta exem¬
pel anföres vanligen alltid af dem, som sträfva mot införan¬
det af tiotals-systemet i mått, mål och vigt samt mynt; men
jag ber den värde talaren och alla dem, som kunde vilja
stödja sig på detta exempel, taga i betraktande en hufvud¬
saklig omständighet, som inträffat i Frankrike, men icke
förekommer i andra länder. Man hade nemi. i Frankrike
den ©försigtigheten, att på engång förändra både den en¬
het, som skulle delas, och sjelfva fördelningsgrunden. Om
man der till enhet tagit J aune, likasom man hos oss der¬
till föreslagit J aln eller foten, så hade man icke åstadkom¬
mit den förvillelse, som i Frankrike ägt rum. Man antog
deremot en ny enhet, nemi. metren, en milliondel af jor¬
dens omkrets, och denna nya enhet fördelte man efter ett
nytt delningssätt i 10 delar. Der voro således 2:ne nya ele¬
menter som infördes på samma gång, först det som skulle
delas och sedan sjelfva delningssättet. I Sverige är icke fråga
om något sådant. 1 Frankrike tog man äfven i afseende på
vigten en helt och hållet ny enhet. Hos oss vill man bibe¬
hålla den allmänt kända vietualiemarken. Således blir kon¬
sten icke större, än att veta skilnaden emellan och
mark smör eller fisk; ty fråga är icke om en ny enhet, utan
endast om en ny delning. Anmärkaren säger, att vi redan
en längre tid haft en författning om det nya systemet ut¬
färdad, men att någon verkan deraf icke inom riket följt.
Detta är ett misstag. En sådan författning har icke varit
utfärdad. Väl har en underrättelse om det nya systemet
stått ad notitiam i de nya almanachofna, roen det har al¬
drig blifvit till efterrättelse påbjudet. Deremot får jag upp¬
lysa, att detta systeme vid Svenska myntverket från i83o
eller 1831 blifvit begagnadt af arbetarne och samtliga, som
dermed haft att skalfa; och om den värde anmärkaren vill
göra sig besväret att gå ner i myntet och tala med den
simpla arbetaren, skall han få höra, att denne icke vill ut¬
byta det nya systemet emot det gpmla räknesättet. Jag var
i tillfälle att under de första manaderne iakttaga förhållan¬
det, och det dröjde icke 14 dagar, innan arbetarne funno,
att de dittills förfarit på ett orimligt sätt, samt att tiodel¬
ningen var lätt att använda. Hvad åter angår de oriktiga
silfer-uppgifter jag anmärkt, så får jag uppgifva, att jag ta¬
git dem ur ett tidningsblad, nemi. Aftonbladet, der det står
att 6 Lispund äro lika med en Engelsk toris.
Hr Hjerta: Antingen har jag illa uttryckt mig, eller
också har den siste värde talaren missförstått mig, då han
trott att jag sagt, det en författning blifvit utfärdad om
deciroal-räkningens begagnande; min mening var blott, att
beslut blifvit taget, alt den framdeles skall komma till all¬
män efterrättelse. För öfrigt har jag icke genom min mo
Den 4 Mars f. m.
47
tion velat lägga något hinder i vägen för decimal-räknin-
gens allmänna antagande, hvilket skulle vara mig ganska
kärt, utan har jag endast åsyftat, att i händelse det icke
skulle vara så lätt, som den siste talaren trott, alt vinna en
sådan förändring i folkets räkning och gamla vanor, man åt¬
minstone måtte vidtaga den lättare utvägen att förenkla åt¬
skilliga redan för handen varande mått, ,mål och vigter.
Slutligen utber jag mig vördsamt att få tillägga, det jag
icke tror, att i min motion står, att 6 Lisp. skola vara lika
med en Engelsk tons, utan 6 Skeppund. Ilar något annat
stått i någon tidning, så är det ett misstag.
Remitterades till Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk.
Hr Oxehufvud, Göran Adolph, uppläste följande:
Jag hoppas icke göra mig skyldig till förebråelsen alt
framkasta ett nytt tvisteäpple, då jag vågar fästa R. St:s
uppmärksamhet på svenska näringarnes behof.
Fortskridandet inom vårt offentliga lif har nyligen ta¬
git jättesteg. Den allmänna öfvertygelsens oemotståndliga
kraft är oss en borgen för vidare framsteg på denna väg.
Men det är icke allenast kronan på trädet, som skall vår¬
das: man måste också vattna och omhägna roten. Den skö¬
naste fullkomning inom ideernas sfer saknar sin framtid, om
ej de lägre villkoren samtidigt uppstå och hyllas. Det inre
af Europas, af hela den odlade verldens statslif utgår från
grundideen om ett allmänt välstånd hos folken. Det måste
således vårdas, detta välstånd, med samma omtanka, som
de öfriga ideer, hvilka, i slutpunkterna af hvarje samhälls¬
organisation, hedra menniskans skapelser. Man börjar mer
och mer i Sverige inse den felpktiga riktning nationalandan
tagit, till följd af missförstådda begrepp om ära och patrio¬
tism, — en riktning utgången från landets egna förhållanden
och understödd af stridslystna Regenter under förflutna sek¬
ler, då lyckliga krig och vidgade gränsor utgjorde yttersta
målet för Svenska önskningar, och detta under en tid, då
andra länder, t. ex. England och Holland, beträdde en olik
bana, hvilken ock fört till olika resultater.
Fordom gafs för oss inga andra lagrar, än dem, som
skuros på stridsfältet; men den närvar, generationen har
hunnit öfvertyga sig, att landets styrka och dess innevåna¬
res välstånd säkrast vinnes genom industriens utveck¬
ling, under fredens lugn, hvarigenom kraft öch medel sam¬
las för att med framgång möta ett oundvikligt krig och
sålunda betrygga nationens sjelfständighet, samt att den hög¬
sta äran och den skönaste lagren skördas af medvetandet,
att hafva verkat till sitt fosterlands stigande välstånd. Här¬
ifrån dessa mångfaldiga bemödanden till upplysningens och
bildningens befrämjande, till näringarnes utveckling. En
strid har omsider på allvar uppstått emellan den gamla och
nya tiden, — en strid, som måste afgöras, ej med vapen,
48
Den 4 Mais f. tn.
vilan inför sunda förnuftets domstol. Privilegier, monopol,
prohibitions- och förmyndarevård åro den gamla goda ti¬
dens lösen. Frihet den nyås. ! samma mån, som ett folk
stiger i bildning, måste frihetens princip göra sig gällande.
Den förmyndarevård, som varit en naturlig följd af ett
samhälles barndomsskick, måste upphöra och låta den mensk-
liga verksamheten obunden framträda i bredd med en sti¬
gande upplysning. Frihetens princip, ehuru till begrepp
och benämning ofta missförstådd, qvarstår alltid lika verk¬
lig till anspråk, som till väsende; oell deraf föijer, att en
öfvergångsperiod alltid skall inträffa. Lagstiftaren tvingas
då af samhällsförhållanden att öfvergå från ett fjettradt till
ett fritt, från ett konstladt till ett naturligt statshusbåll-
ningssysteme. Huruvida en sådan öfvergångsperiod nu är för
handen i Sverige skall denna riksdag bevittna. Svenska fol¬
ket tror och förväntar det.
Länge nog hafva våra näringar suckat under de oräk¬
neliga konstgrepp och biträden, dem fordna regeringar, i
sin välmening, pålade landet till börda. Länge nog hafva
vi, genom skråordningarnas bibehållande, motsatt oss indu¬
striens naturliga utveckling i landet. Riksdag efter riksdag
hafva våra näringar hållits i jemn skakning medelst experi¬
menter, än att göra oss oberoende af utländningen, än åter
att styckevis hylla nutidens åsigter. Nationens industriella
kraft har härigenom blifvit förlamad, och dess verksamhet
omsluten med ett chaos af oreda och förvillelser. Huru
mången svensk har ej i främmande land fått rodna för vå¬
ra restrictiva författningar, då någon, som besökt Sverige,
berättar, huruledes en bruksägare i jernlandet ej tillåtes
smida så mycket han vill oell kan! Det är omöjligt att i
England för någon göra begripligt, att ett Collini skall
bättre förstå, än bruksägaren sjelf, huru mycket vid ett
jernbruk bör smidas. Man frågar ironiskt, om ej ett annat
Collini här inskränker qvantiteten af åkerbrukarens utsä¬
de och föreskrifter ett visst circulationsbruk tili förekom¬
mande af öfver-production och tili förebyggande af jordens
utsugande.
Förmyndarevården öfver Svenska skogar, som ej
kan förekomma skogens ödeläggande, men väl hindra dess
nyttiga användande, utöfver bestämd qvantitet till förädling
af våra outtömliga malmförråder, har haft den påföljd, att
skog hvarken reproduceras eller ens vårdas i vårt kära fä¬
dernesland, som likväl borde i sina skogar äga en ofantlig
nationalrikedoms källa, hvilken, fritt begagnad, ej skul¬
le uttorka, emedan naturen, understödd af menskliga 0111-
tankan, skulle ersätta hvad som klokt förbrukades. Huru
vill man också förklara för sig orimligheten af att yrka på
frihet i näringarne i allmänhet, och likväl bibehålla prohi-
bitionen för ett lands hufvudnäring ? Sådant blir en motsa-
gelse,
Den 4 Mars f. m.
geise, hvarvid nian slutligen måste blifva förlägen. Att så¬
ledes bergsbruket måtte blifva fritt, är lika mycket en för-
11 lifts ford ian , som hvad man föreslagit i afseende på de öf¬
riga tiäringarna.
Träd v n r uha n de I n tryckes båldt af samma förmyn¬
dareprincip soin inskränker bruksrörelsen. Vill man lära,
luiru vinstgifvande och betydlig en trädvaruhandel kunde
blifva för Sverige, så vände man sig till Norrige. Vill
man deremot böra omtalas exempel på högsta grad af stats-
ekonomiskt vansinne, så vände man sig till några ägare i
Sverige af s. k. grofbladiga sågar, hvaraf 100-tals finnas öf¬
ver bela liket. De skola berätta, hurusom det är dem för¬
budet att nyttja flera och fina blad i en ram, hvarigenom
träd skulle sparas och vackra exportabla bräder erhållas;
att de väl få såga utskottsbräder, så mycket dem lyster1,
men att, om de tillverka goda eller rena bräder, så gäller,
huru väl de stå bos länsman eller landsEscalen , ty att såga
goda bläder är dem förbudet. Häraf förklaras våra bräders
fola utseende i förhållande till de norrska. Troligen lär nu
Sverige vara det enda land, der tillverkning af dålig osälj¬
bar vara till den grad uppmuntras, alt den goda varans
produetion förbjudes, och det mera ändamålsenliga verkty¬
get, (finsågen), ej får alltid begagnas, ehuru det är allmänt
bekant, att det tillåtna otjenligare verktyget, (grofsågen),
lem nar en sämre produet och onödigtvis öder den materiel,
hvars besparande uppgifvits såsom anledn. till restrictionen.
På våra fabriker kan fosterlandsvännen ej tänka,
utan alt inlagas af en nedslående känsla af den ofantliga
uppoffring landet måst vidkännas, under mer än ett halft
sekel, för att införa i Sverige likt och olikt af fabrikation,
utan besinning huruvida den någonsin kunde bära sig sjelf.
Fabrikerna måste delas i 3 classer:
i:o de hvilka nu trifvas utan skydd och hvars idkare
kunna täfla med utländningen i afseende på produetions-god-
het och pris: sådana äro nyttiga för landet och den tillfäl¬
liga uppmuntran, de under sin tillvext åtnjutit, kan anses
väl använd;
2:0 de hvilka, nu belåtna med en måttlig skyddstull,
snart motse den tidpunkt, då deras bestånd är tryggadt äf¬
ven genom den lägre tull, hvilken endast såsom statsinkomst
alltid bör fortfara: sådana förtjena fortfarande skydd under
sin vidare utveckling;
3:o de hvilka, ej nöjda med hvad man öfverallt skulle
kalla en hög skyddstull, ropa antingen på’ verkliga eller i
siffra uttryckta förbud; de som vilja pålägga hela Sveriges
befolkning en dryg beskattning, redan kännbart till dem
erlagd under 5o års tid.
Dessa fabriker kunna med skäl anses såsom en kräfta
för landet, intilldess deras idkare vidtaga åtgärder, hvari-
3 H. 7
5o
Den 4 Mars f. m.
genom täflan med utländningcn blir deni möjlig vid en tull
af 20 proc., som jemte öfriga kostnader utgör ett skydd af
3o proc. Sverige liar betalt till dessa fabriker summor,
hvilka sammanräknade skulle komma oss att bäfva. Det är
en känd sak, att en person kan hafva sin resekostnad till
Hamburg och äter ersatt genom det lägre pris, hvartill han
der kan förse sin garderob för ett par år. Ett sådant för¬
hållande bör ej, kan ej längre fortfara. Det enda, som kan
dessa fabriker beviljas, är tid. Lemnom dem tillräckligt
rådrum, att antingen småningom indraga, eller också att
tredubbla deras anläggningar; så skall, efter 10 år, deras
tillverkning blifva gynnande för landet. Men grundsatsen
bör uttalalas nu, och lagen stadga, att de nya förhållan¬
dena på gifven tid ovillkorligen inträda.
Den flygtigaste öfversigt af skrå-ordningarnes uppkomst
och menliga verkningar på det allmänna måste öfvertyga
en hvar om riödväudigheten af deras slutliga upphäfvande,
om det rättsvidriga af deras fortfarande. "Hvarje menniska,"
säger Adam Smith, "äger, så länge hon icke öfverskrider
rättvisans lagar, fullkomlig frihet att söka sin egen närings-
väg, och att med sin industri och sitt capital täfla med
hvarje annan individ eller näringsclass. Styrelsen är då be¬
friad från en pligt, hvars fullgörande alltid är underkastad
oräkneliga misstag och öfverstiger förmågan af all mensklig
vishet — den pligten, att vara förmyndare öfver enskilda
menniskors industri."
Fl andelo och sjöfarten hafva alltsedan Amerikas
oafhängighet tagit en ledande andel i hvarje upplyst rege¬
rings omtanka. Öfverallt äro dessa näringar föremål förun¬
dersökning och allmänt intresse. Äfven i de länder, hvars
institutioner äro minst gynnsarhma för afhandlandet af poli¬
tiska ämnen, blifva dessa frågor fritt och öppet discuterade
och allmänna opinionens röst har dervid tagit ett gifvet in¬
flytande på regeringarnas åtgärder och politik. Oceanen
anses nu mera såsom en allmän tillhörighet, lika öppen för
alla jordens folkslag. Bland civiliserade sjöstater står Sveri¬
ge snart den enda, som ej med allvar upptagit detta ämne
eller till sin fördel velat begagna denna gränslösa allmän¬
ning, och vi äro likväl bland alla Europas folk det, sorn
lättast kunde lyfta sig till en stor sjöfarande nation. En
vidsträckt kust,'ymniga skeppsbyggnads-materialier, härdade
kustboer, vana vid sjol i Tvet, voluminösa producter till ut-
laster för våra fartyg, tyckas samfäldt inbjuda oss att på sjön
försöka och med framgång utöfva den täflan med utländ-
niDgen, hvilken vi förgäfves sökt tillvägabringa i väfstolen.
Vi hafva behandlat handeln, som en fiende, hvilken man
väl ej kunnat förhindra att landstiga på våra stränder, men
mot hvars spridande kring landet man velat lägga alla hin¬
der i vägen.
För att skydda några få men inflytelserika intressen haf-
Den 4 Mar» f. m.
5i
va vi uppoffrat våra vigtigaste näringar, jordbruket, bergsrö¬
relsen och trädvaruliandeln, hvilka, utom handel och sjö¬
fart, skola sakna afsättning för sina producter.
Ehuru i ögonen fallande och olycksbringande följderna
af detta systeme än varit för vår handel, sjöfart och inre
rörelse, torde dock anförandet af några bland de yttranden,
som igenfinnas uti en med 12,653 underskrifter försedd pe¬
tition från departementet De la Gironde till Deputerade
kammaren år 1828 bär vara på sitt ställe och finna sin full¬
komliga tillämpning. ”Betraktadt i och för sjelf”, säga pe-
titionärerne, "utgör prohibitiv-systemet det beklagliga¬
ste misstag. Naturen har i sin oändligt vexlande mång¬
fald förlänat hvarje land egna alster, har åt hvarje trakt af
jorden anvisat dess bestämmelse, och genom skiljaktighet i
producter och behof, har den velat tilldana ett band för
inenniskorna inbördes och föranleda emellan dem detta när¬
mande, som samhällsbildning och handel åstadkomma. Hvad
utgör väl då grunden för prohibitionssystemet? — en verk¬
lig tomhet, ett försök att sälja åt främmande na¬
tioner utan att köpa något af dem. Hvad är väl
följden af prohibitions-systemet? Den är, att det land,
som suckar under inflytelsen af prohibitionen,
icke kan sälja sina producter till utlandningen.
Producenten blir der återförvisad till sig sjelf. — —”
Jag öfvergår nu lill den för vår sjelfständighets betryg¬
gande vigtigaste näringen, vår sjöfart. Här visar det sig,
att den icke står högre än för i5 år tillbaka. Tjugufem
fredsår, djupa fredsår, der ingen osäkerhet funnits för han¬
deln, annat än i lagstiftningen för dess idkande, borde haf¬
va visat oss en lil 1 vext, svarande emot t. ex. skilnaden emel¬
lan åren 1718 — 1 y43 ; men ett sådant förhållande har ej ägt
rum. Vid Carl XII:s död var riket i det mest utblottade
tillstånd, provinserna ödelagda af i8:åriga krig, af pest, be¬
skattningar ocb af en statsbankrutt, egendoms-anspråken
rubbade genom reduetionens statskupp, allt utarmadt, för¬
nött, förhärjadt vid periodens början, — vid dess slut, —
förmögenheten åter synbar, handel, sjöfart och fabriker
framgående med stora steg; men nu, vid en tillökning in¬
om de 25 sista åren af minst 600,000 menniskor, och lik¬
väl icke handelsflottan större än år förut: — detta är,
efter mitt sätt att se, ett stort proportionell aftagande. —
Ett skepp är en fabriksartikel, intilldess det börjar användas.
Det öfvergår då till egenskap af verktyg eller machin, hvar¬
med näringen, sjöfart, bedrifves, liksom en fabriksnäring
bedrifves med dertill erforderliga verktyg. Sjöfarts-närin-
gen beror i väsendtlig mån på verktygets (skeppets) godhet;
derföre är angeläget alt construera detta så fullkomligt sorn
möjligt, för att svara mot ändamålen, — säkerhet och
snabbhet i rörelsen. För vinnande deraf, erfordras de
bästa materialier till byggnad och utredning.
5a
Den 4 Mars f. m.
Fabriksnäringen tillätes ait tullfritt Införa de för ma-
eidner beliöfliga materialier, ja äfven färdiga macbiner, men
de för sjöfartsnäringen utifrån erforderliga effecter äro be¬
lagda med en, ehuru nyligen nedsatt, dock ännu på vissa
orimligt hög tull, och detta under förevändning af skydd
åt några sjöfarten så betydligt underlägsna näringar som rep¬
slageri och segelsömmeri. Följden häraf är, att Finnar kun¬
na utrusta sina skepp billigare än vi, och sålunda segla för
lägre frakt. Sjöfarten fordrar hastighet i rörelsen, följakt¬
ligen enkla och lättfattliga controller; icke destomindre hai¬
man till den grad intrasslat och hopkrånglat dessa control¬
ler, att inga skeppsredare eller befälhafvare sjelfva förslå
utklarera sina fartyg. Till råga på allt står sjöfarten i be¬
röring med och under förmynderskap af Commerce-colljm,
Händels-collegmi, Magistrater, Poliskammare, Commendan-
ter å fästningar samt slutligen tullkammare och sjömanshus,
hvilka tvänne sednare kunde vara nog, och i hvilket annat
land som hälst skulle anses tillräckliga. Följden häraf är,
att dagar erfordras för att blifva expedierad från alla dessa
vederb., och ofta längre tid, då fribref och Turkiskt pass
skall från Commerce-colhm uttagas och till andra orter i
riket försändas; hvaremot man, i norra Amerika t. ex., kan
på 10 minuter sjelf utklarera sitt fartyg,
Hela den stora sjötullens inkomster grunda sig på sjö¬
farten. Det är skeppen, som skola införa de varor, hvil¬
kas förtullande utgör det betydligaste beloppet af statsin-
traderna; icke destomindre behandlas skeppsförare af seg-
lations-ordningen med en stränghet, som vore de för sam¬
hället de farligaste personer.
Skeppsbyggnads- och skeppsförarekonsterna, rätt utför¬
da , fordra den mångsidigaste bildning; och likväl har ännu
inga skolor eller undervisnings-anstalter blifvit ordnade för
dessa vettenskapers ändamålsenliga inhemtande. Uti ly år
har man ordat och skrifvit i detta ämne, men ännu qvar¬
stå vi på samma punkt, liksom man hade gjort nog genom
discussioner, undersökningar samt remisser fram och åter i
detta ämne,
Medan undervisnings-, försörjnings- och uppfostrings¬
anstalter för alla andra medborgarclasser blifvit inrättade,
har man öfverlemnat sjömännen åt sitt öde. Sjöfolkets
gränslösa sedeförderf, och den deraf följande osäkerheten
för skeppsredare, befälhafvare och assuradeurer har blifvit
förbisedd.
Så, roine herrar! utfaller en oförtäckt skildring öfver
våra närings-förhållanden. Många bland dem hafva redan
förut blifvit öfverklagade, men i sin helhet hafva dessa af
hvarandra helt och hållet beroende frågor aldrig mig ve-
terligt blifvit handlagda. Följden häraf har varit, att en
massa af hvarandra till stor del motsägande förordningar
utkommit, men något för landet nyttigt resultat har ej
Deri 4 Mars f. m.
53
kunnat framkallas genom det vanmäktiga famlandet, hvar¬
med mari styckevis och på annan väg än frihetens, bildnin¬
gens och den naturliga utvecklingens, velat framtvinga na-
tional-kroft och välstånd.
Rikets nu församlade Ständer synas visserligen, genom
det redan fattade beslutet om en departemental-styrelses in¬
rättande, hafva tagit ett vigligt steg på reformernas hana;
men för min del fruktår jag, att Svenska folket skall finna
sig föga belåtet med verkningarne af detta beslut, örn sam¬
ma Ständer uraktlåta, att, såsom ledning för den möjligen
blifvande nya styrelsen, bestämdt uttala det systeme, sorn
bör ligga till grund för dess handlingssätt i de frågor, som
djupast ingripa i våra näringsförhållanden. Och vågar ]ag
således vördsamligen föreslå, att R. St. måtte till K. M.
framställa följande gemensamma önskningar:
1:0 att, lill befrämjande af den inhemska produetionen
mätte godkännas såsom hufvudsaklig grundsats:
a) oinskränkt frihet att producera, utan afseende på
qvalitet, qvantitet, tid eller ort, hvilkas bestämmande måtte
åt den enskilda orntankan öfverlemnas;
b) näringsfrihet eller rättighet för en hvar alt, till
ostörd täflan med hvarje annan individ eller näringsclass, an¬
vända capitaler och skicklighet, ulan inskränkning af skrå¬
tvång;
c) afskaffandet af all export-tull, hvilken egentligen ver¬
kar såsom en premie, betald från Sverige till uppmuntran
för andra länders produetion;
2:0 att alla förbud mot införsel af främmande varor
måtte, så fort rättvisan det tillåter, upphöra, och alla tull-
afgifter derefter hufvudsakligen grunda sig på stats-intrader.
3:o att sjöfarten, så väl med afseende å landets försvar
som nationalrikedomens förökande måtte uppmuntras :
a) genom undanrödjandet utaf alla onödiga controller
och förenkling af de nödvändiga, så för den utrikes som
inrikes sjöfarten;
b) genom tullfri införsel af alla skeppsförnödenheter;
c) genom en förändrad organisation af nuvar. consulat-
väsende, så att svenska sjöfarten måtte vinna fördelar, sva¬
rande emot de ofta betungande consulat-afgifterna; och
slutligen
d) genom navigations- och skeppsbyggeri-skolors
snara inrättande i de orter, der rörelsen lemnar bästa till¬
fälle till praktisk utöfning af dessa vettenskaper.
Lades på bordel,
Frih. von Kraemer, Robert, anförde skriftligen:
Ett af mig till K. M. stäldt und. memorial, ronde stif¬
tandet af ett större cent r al-land t_br uks-institut på
Ulltuna ku n gs-1 adu gå r d, har af II. Äl. nådigst blifvit
54
Den 4 Mars f. m.
till R. St:s StatsUtsk. rem i Herad t; men då detta mitt und.
memorial blott vidrörer lmfvudfrågan, men ej utvecklar mi¬
na åsigter i deras helhet, och du dessutom här blifvit yr-
kadt, att alla motioner rör:de dessa vigtiga inrättningar bö¬
ra i ett sammanhang bedömmas, begagnar jag den mig än¬
nu medgifna mo.tionsrätten, att vördsamt fästa R. o. Ad:s
samt resp. MedStms uppmärksamhet på detta i jordbruks¬
intresset särdeles vigtiga förslag.
Derigenom att blott det traditionella och urskilningslösa
jordbrukssättet nu allmänneligen begagnas, isynnerhet af all¬
mogen , som saknar ti lfa 1 le att lära något bättre, men har
den vida öfvervägande största delen af Sveriges jord under
sitt bruk, händer, att god jord nu per medium gifver 6:te
kornet i äring, då den, väl odlad, skulle med mindre ar¬
bete kunna gifva det 8:de ä io:de kornet, hvilken inkomst
vanligen lemnäs upplysta och driftiga ståndspersoner. Dif¬
ferensen utgör en nationel förlust, så stor, att
hela den beskattning skulle rikligen'kunna der¬
med b e t ä c k a s, som nu utgår af jordbruket. — Är
det icke då staten väldigt, att directe understödja denna
näring, som är samhällsbyggnadens hörnsten? Och månne
icke statens på det hela ganska måttliga och inskränkta upp¬
offringar, medelst ett sådant understöd, skola mångtusen-
faldigt ersättas?
Det ligger ett svårt fel, en verklig blindhet deruti, att
moder nä r i n ge n så länge varit lemnad alldeles åt sig sjelf,
med undantag af de lagar, hvarigenom den blifvit bunden
och de statsbidrag, hvarmed man alltför ofta ihågkommit
den; att man önskat och fordrat, att den skulle bära sig
och förkofras, men högst obetydligt gjort för att genom
upplysning och exempel, som dock, jemte nödig frihet och
lätt afsättning af productionen, äro de enda rätta medlen
att befordra detta ändamål, och att man således, gynnande
bergsbruk, handel och öfriga näringar, af hvilka de flesta
äro jordbrukets frukter, handlat emot modernäringen., all¬
deles som den jordbrukare sjelf gör, hvilken fordrar god
skörd af sin jord , och behöfver det för att kunna hafva
lugn, men uraktlåter att rätt och omsorgsfullt sköta sitt yr¬
ke. Tiden till köld för, och glömska af detta modernärin¬
gens omisskänliga kraf, är förbi.
Man påminnes derom, när man ser populationens starka,
årliga tillvext •— Sverige har på 3o år ökat sin folkmängd
med ungefär 700,000 menniskor — sammanträngas i alla nä¬
ringar, men mer än väl skulle behöfvas för jordbruket en¬
samt, hvilket dock, som det nu är stäldt, icke kan föda
dem, hvarifrån åter brist och nöd — och till ganska stor
del från denna — brott, fängelser, correct:s-inrättningar m.
m. sig härleda. Att fullfölja teckningen längre och ådaga¬
lägga, dels att från ökadt välstånd måste följa ökad trefnad,
lifvad kärlek till fosterjorden och ökad kraft alt den för¬
Den 4 BI ars f. m.
55
svara, dels ock att rätta vägen till fyllande nf de behof,
som samhälls-institutionernas tidsenliga utbildning ofelbart
fordrar i jemt och nästan ärligt stigande, går fram icke en¬
dast öfver den stats-ekonomiska sparsamhetens, utan äfven
öfver den helsogifvande enskilda idoghetens frugtrika om¬
råde, är visserligen ej behöfligt, ty elen tänkande och upp¬
märksamme medborgaren betviflar det icke.
Det landtbruks-institut å egendomen Degeberg i Skara¬
borgs län, som en privat man anlagt, och staten med 5ooo
r:dr b:co årligen hittills understöd t, utgör, så vidt jag kan
erinra mig, det enda directa frikostighetsprof jordbruket fått
af den lagstiftande makten röna; och denna hågkomst bör
visserligen högt värderas, men den är ingalunda tillräcklig
för det vidsträckta Sveriges hela behof i delta afseende. Ett
enda offentligt institut för landtbruket kan , i sjelfva verket,
icke med större fullständighet motsvara sitt ändamål, än en
enda litterär bildningsanstalt af större omfång kan vara nog
för Sverige isin väg — i sjelfva ort-afståndet, som t. ex. för
de nordligaste provinsernas innevånare företer lika många,
kanske flera, svårigheter att besöka Degeberg, somför Skå¬
nes m. fl. landskapers innevånare, att färdas till Mögelin,
eller andra landtbruks-institut i Tyskland, ligger emot in¬
rättningens fulla framgång ett hinder, som för många, kan¬
ske de flesta, ynglingar och deras omvårdnad är afskräc-
kande. L den uppenbara omöjligheten, att på en enda lo-
cal emottaga alla, som, sedan kunskapsbegäret är allmänne¬
ligen väckt, skulle samtidigt vilja vinna inträde i en sådan
inrättning, ligger ett annat hinder; och i den sporre till
kraftansträngning hos föreståndare och lärare, som taflan
alltid åstadkommer och underhåller, finnes ett ytterligare
ganska starkt skäl för förkastande af den tanke, att det en¬
da landlbfuks-institutet vid Degeberg, i sydvestra delen af
Sverige, kan vara tillräckligt för landels medlersta och nord¬
liga provinser; hvartill än vidare kommer, alt om också —
hvilket dock ingalunda är förhållandet — ännu ett landt¬
bruks-institut verkligen skulle kunna så vida umbäras, att
landthushållningen , ty förutan, skulle kunna gå framåt, må¬
ste dock det genom tillökningen lättade tillfälle att vinna
ljus och riktig kunskap i den mest maktpåliggande af alla
näringar, vara hedrande för statens omtanka och högst nyt¬
tigt för fäderneslandet, i det den nödvändigt skulle göra
framstegen raskare, mindre partiella och mera allmänna, i
samma mån lärares och elevers från alla trakter af Sverige
antal förökes , hvilket ändamål väl måste med värma afses.
Det är derföre ock ganska långt skiljdt från min tanka, att
institutet å Degeberg skulle blifva obehöfligt, derigenom att
ett eller flera nya anläggas. Tvertom anser jag det under¬
stöd, staten lemnar samma inrättning, böra bibehållas, och
i mån af verkligt behof förökas, så framt sådana villkor dervid
fästas, att inrättningens fram tida bestånd försäkras.
5G
Den 4 Mars f. m.
Till ett sådant central—insLitnt nr Ulltuna kungs¬
ladugård, belägen invid den segelbara Fyrisån, ■§ mil från
Upsala , och sålunda ungefär i medelpunkten af Sveriges
medlerst» oell mera bebodda provinser, förträffligt passande,
— Genom de numera så mycket lättade sjö-communicatio-
nerna både på Östersjön och Mälaren är tillträdet dit ganska
litet kostsamt för de om kringliggande och äfven för rikets
nordligaste landskapers innevånare. Localen, såsom varande
Statens egendom, medgifver äfven fullkomlig trygghet för
en sådan inrättnings framtida bestånd, hvilket icke till fullo
kan vara förhållandet med en privat mans egendom , enär
den enskilda medborgaren äger i sin makt alt i morgon, om
han så för godt finner, upphöra med hvad han i dag bör¬
jat, eller ock, om han det icke vill, kan af omständigheter¬
na tvingas dertill. Den kungsgården tillhöriga åkerjord är
bördig och förträfflig; ängsmarken god och fullt tillräcklig.
I följd deraf kunna så väl boskaps-, häst- och fårskötseln,
sorn åkerbruket der uppdrifvas till ett högst exemplariskt
flor. Tillfällen till nya odlingslägenheter äro väl ganska få;
men denna omständighet kan omöjligen verka emot försla¬
get, helst en sådan blist på nya odlingslägenheter ofelbart
mäste förr eller sednare in träffa å hvarje landtegendom, som
skötes med verksam omsorg. De saknas i öfrigt icke i trak¬
ten omkring Ulltuna och kunna der visas eleverna. Denna
kungsgård är omgifven af 3:ne kronoparken, der trakthugg-
ning och skogshushållning i systeme är införd , och således
äfven i detta fall praktisk undervisning tillgänglig för ele¬
verna. Närbelägenheten till universitets-staden och dervar.
lärare i praktisk ekonomi, botanik, chemie och fysik är
gagnande för en sådan inrättning, och tillfället att få se
landtbruket, sådant det hos oss kan och bör vara,
torde kunna leda mången studerande ynglings håg till sys¬
selsättning med delta vackra yrke, och draga den från det
hittills öfverflödande begäret, att söka ett knappt och med
många medsökande omtvistadt bröd i statens tjenst; hvaraf
behofvel ock måste minskas, i samma mån jordbruket kan
draga till sig obemedlade ynglingar med bildning och kun¬
skaper.
Bifalles Ulltuna kungsgårds användande till ett landt-
bruks-institut, så följer af sig sjelf frågan om sättet, huru
detta användande må bäst ske. I egentliga detaljer kan jag
icke nu inlåta mig, men anser dock för min del, att till
en början arrende-beloppet af kungsgården, utgörande 6o3
t:r spannmål eller omkring 4°00 r;d>' b:co i 5 år, från oell
med 1841 , bör afsätlas till grundfond för ett landtbruks¬
institut derstädes, ehuru räntan af det derigenom uppkom¬
mande capital af omkring 20,000 r:dr b:co visst icke ensam
kan blifva för ändamålet tillräcklig, utan ovillkorligen for¬
drar tillökning af årliga anslag. Det är derjemte min fasta
Den 4 Mars f. m.
57
öfvertygelse, att föreståndarens och lärarnas löner böra
omedelbart utgå från statsverket, och framdeles anslås dem
lill så tillräckligt belopp, att platserna blifva eftersträfvade
af män med utmärkt skicklighet och nit, emedan inrättnin¬
gen eljest blifver en halfhet, som i sig sjelft från början
bär fröet lill sin upplösning, hvilken åter otvifvelaktig! må¬
ste medföra den största skada, ej blott derigenom, alt läro¬
verket förfelar sitt ändamål, utan ännu mera derigenom,
att en sådan förtvinande bildningsanstalt nödvändigt skall
såsom sådan af allmänheten bedötnmns och såmedelst gifva
luft och föryngrad kraft åt det storn parti, som —af grund¬
sats eller af maklighet — i landtbruket är stationärt, och
sedan derigenom för lång lid återhålla de förbättringar i
yrket, som andra orters erfarenhet Isinge sedan gillat och
hos oss jemväl kunde och borde göras hemmastadda; att bast
synes vara det kungsgårdens egen reveny alldeles icke in¬
blandas i denna aflöning annorledes, än medelst fondens år¬
liga förstärkning, tills den upphunnit sitt maximum, utan
utgår för sig såsom en vanlig arrende-afgift, till det belopp,
hvilket af nuvar. arrendator erlägges, helst detta synes va¬
ra förenligt, å ena sidan, med Kronans skäliga rätt, och å
den andra, med arrendatorens billiga utkomst; att denna af-
gifts årliga erläggande, jemte ansvar för underhållnings-
skyldigheten, enl. lagligt contract, kunde och borde öfver-
tagas af inrättningens föreståndare, hvilken deremot finge lill
sin egen förmån använda det öfverskott i af kastningen, som
kunde blifva en följd af hans omtanka och kostnad vid går-
densskötsel, hvadan denne borde, på ömsesidigt billiga vill¬
kor, försäkras om orubbad dispositionsrätt för längre lid,
dock icke utöfver den lid han innehade sitt föreståndare¬
kall; alt läroämnena vid inrättningen borde blifva agronomi,
agricultur, vextcultur och trädgårdsskötsel, husdjurens be¬
handling, ekonomi, landtegendoms värdering och elementer-
11a af de till landtbruket hörande hjelpvettenskaper, jemte
en skola till inhemtande af kunskap i de för allmogen mest
nödvändiga och nyttiga slöjder, samt en större verkstad för
tillverkning af sådan ftdlgod jordbruksredskap 111. m., efter
nya och fullgoda modeller, sorn för hand kan åstadkom¬
mas; och att, i dessa afseenden, en fullständig och jemväl
i efterlefnaden möjlig instruetion bör utarbetas af sakkunniga
män, och föreståndaren samt lärarne lill åtlydnad meddelas.
Besinnar man, att alla medborgare-classer äro på det
lifligaste intresserade i hastig och riktig förkofran af den
näring, som är samhällets pålitligaste stöd; så finner man
den liushållningsprincip, enl. hvilken man skulle vilja spara
några tusende r:dr, i stället att använda dem till befordran
af samma närings allmänna blomstring inom fäderneslandet,
vara alldeles otänkbar och förkastlig. Statens, på det rika¬
ste godtgjorde kostnad, blifver, i alla fall, både i sig sjelf
3 H. 8
58
Den 4 Mars f. m.
och relativt till dess utgifter för andra angelägna läroverk,
högst obetydlig, ty för ett helt rike kan väl icke en årlig
summa af 8 å 10,000 r:dr b:co annorlunda anses; och iner
än detta belopp konuner säkerligen icke alt behöfvas
Med anledn. af hvad jag här vördsamt framställt, är
min ödmjuka anhållan, att R. Ii. St. täcktes storsinnadt
bevilja;
i:o att Ulltuna kungsladugård ined dertill hörande ägor
och byggnader, då nuvnr. arrende-contract tilländagå!', eller
den i4 Mars 1848, öfveriåtes lill inrättande deistädes af ett
större central-landtbruks-institut, öppet för elever från alla
Sveriges provinser, och att således ny utarrendering af den¬
na kungsgård, hvilken författningsenligt bör år 1845 eller
sednast 1846 för sig gå, kommer att inställas;
2:0 att 5 års arrende från och med 1841 af kungsgår¬
den få uppbäras och förräntas af Upsala läns hushållnings¬
sällskap, med solidarisk ansvarighet, lill bildande af en grund¬
fond för nämnde landtbruksinstitut, hvilken fond sedermera
årligen kommer att ökas med en summa motsvarande det
nuvar. arrendet, till dess denna fond uppnått sitt maximi¬
belopp, så att alla omkostnader i och för detta läroverk
må, utan alla statsbidrag, af grundfondens räntor derefter
kunna bestridas;
3:o att, med ledning af den erfarenhet, som redan blif¬
vit inhemtad, och än ytterligare kan inhemtas , dels af De-
gebergs, dels af andra godkända landtbruks-instituters or¬
ganisation och förvaltning, ett förslag utarbetas af sakkun¬
niga män lill reglementariska stadgar, lärares antal och af-
löningssätt m. m., att framläggas för rikets näst-sammanträ-
dande Ständer till behörig granskning och antagande, och
att på förhand alla förberedande åtgärder vidtagas, så att
Ulltuna central-landtbruks-institut vid kungsgår¬
dens tillträde må kunna genast sältas i kraftfull verksamhet
för sitt stora ändamål.
Jag anhåller vördsamt att denna min motion må med¬
delas Rikets öfriga Ständer, samt till StatsUtsk. blifva
remitterad.
Lades på bordet.
Frih. von Kraemer, Robert, uppläste vidare föl¬
jande arne motioner:
I.
Ehuruväl upplifvandet af stä mmo-böterna, hvilka,
enl. K. M:s och Rikets Statscontors kungörelse af d. 8 Dec.
i836, böra utgå med 12 sk. b:co af hvar och en, som sina
krono-utskykler i föreskrifven tid och ordning icke inbetalar,
utan afseende på debet-sedel0 s summa, haft ett gan¬
ska fördelaktigt inflytande på uppbörden, har dock det rin¬
ga bötesbeloppet egentligen endast inverkat på de mindre
Ben 4 Mar* f. m-
59
förmogna af de skattskyldiga, af lättfattliga skäl. Ett sådant
förhållande är icke allenast i högsta grad orättvist, utan
kan äfven medföra betydliga förluster för K. M. och Kro¬
nan, då de större uppbördsposterna vanligen erläggas utan
den controll, som vid uppbördsstämma!] iakllages.
Med anledning häraf får jag vördsam! föreslå, att för
hvarje debetsedel, som icke i föreskrifveu tid och ordning
blifvit inbetald, uppgående till och med 12 r:dr b:co, stärn-
moböterne oförändrade bibehållas vid 12 sk. b:co, men att
desamma ökas för hvarje full skatteriksdaler derutöfver med
1 sk. b:co; dock så, alt fördelningen af stämmoböterna bli f-
ver, som hittills, emellan uppbördsmannen och församlin¬
gens fattiga, till hälften ut hvardera.
2.
Den vigtiga sa 11 pe t er-binäringen bär, genom tid ef¬
ter annan nedsatt lösningspris, blifvit för landtmannen mindre
lönande, men utgör dock ännu för en del af Rikets provin¬
ser en ganska väsendtlig inkomstkälla. Förar i838 uppgick
nemi. sultpetter-tillverkningen inom Riket till 28,968 lisp.,
och deraf ensamt för Westerbottens Ian till i4,t3y lisp.,
för Norrbottens län till 2,g54 lisp., för Kronobergs län tili
2,512 lisp., för Upsala län till 1,294 ^SP- °- s- v- — Ange¬
läget är derföre, att tillverkningen af saltpetter, hvarpå, i
händelse af krig, Rikets sjelfständighet till en icke
obetydlig del hvila r, icke ytterligare motarbetas genom
förluster, dem tillverkaren vanligen ei äger nog insigtér att
undanrödja.
T ig §:n af reglementet för förvaltningen af saltpcttcr-
ärendena i Riket af d. 17 Mars i832, föreskrifves sattet,
huru p.röfniogen af den levereringsgillda saltpetlerns hall
och beskaffenhet skall verkställas; men då detta sätt, efter
min öfvertygelse, å t mi aston e J eni nar rum för godtyck¬
lighet, får jag härå vördsamt fasta uppmärksamheten. —
Jag har mig nemi. bekant, att en enkel chemisk process till
vinnande af ett noggrann! bestämmande af rabatten blif¬
vit af saltpettersjuderi-directeuren Edman föreslagen, hvari¬
genom saltpetterns oarter lätteligen kunna af hvem som helst
utrönas, och vida säkrare, än det s. k. eldprofvet, hvil¬
ket dock nu vanligen användes.
Jag anhåller derföre vördsamt, i följd af detta nu upp¬
gifna förhållande, att sedan Ekon.Utsk., till hvilket denna
motion troligen remitteras, inhemtat upplysningar om olä¬
genheterna af nu gällande profningssätt, och de fördelar
directeur Edmans synes mig äga, en förändring i de regle-
mentariska stadgarne, huru levercringsgilld saltpetter ska.
bedömmas, må lagenligt tillvägabringas, till säkerhet, så vä
för tillverkaren, som för krutbruken.
Lades på bordet.
6o
Dea ^ Mars f ra.
Hr af Ulir, Gustaf, anförde skriftligen:
Siiir.sk ap.et för veselnndervisningens befräm¬
jande begagnar för närvar., till local för sin skola, det
K. M. och Kronan tillhöriga f. d. Catharina bränneriet på
Södermalm. Såsom ledamot af sällskapets direction, har jag
inig bekant, att directionen ingår med en lind. anhållan om
K. M:s nåd. förord hos R. St. , till betryggande af sällska¬
pets besittningssrätt till denna local, så länge sällskapet fort¬
far, att för sitt ändamål, vexelundervisningeus befrämjande,
densamma begagna.
Directionen t vi fia r hvarken på erhållande af K. M:s nåd.
förord hos R. St., ej heller på deras bevågenhet för denna
sällskapets angelägenhet, helst det är genom statsbidrag, som
det blifvit sällskapet möjligt, att utom de löpande omkost¬
naderna i och för undervisningen m. m. bestrida jemväl de
större kostnader, som varit oundvikliga för husens ombygg¬
nad eller förändring, ifrån bränneri-inrältning till läse- och
qvinnoslöjd-skoior; men jag har dock , i samråd med dire-
ctionens öfriga ledamöter, ansett mig böra , före motionstidens
slut, påkalla Ståndets kända nit för bildningens spridande
till de lägre samhällseiasserna. Det är för detta ändamål,
som sällskapet begagnar localen, och som sällskapet önskar,
att om dess besittningsrätt blifva betryggadt.
Åberopande jag i öfrigt de närmare upplysningar, som åt¬
följa directionens und. anmälan hos K. M.
En annan anledn., att i samma riktning påkalla R. St:s
välvilja, förefinnes i K. M:s nåd. propos. om folkskolor, uti
hvilken propus K. M. föreslår, att ett seminarium för bil¬
dande af skollärare må inrättas i hvarje stifts stad.
Det är just i anledn. af det behof K. M. här i nåd an-
tydt, som sällskapet redan för 10 år sedan icke blott an¬
ordnat skolan med särskildt afseende på, att till lärare i
folkskolor bilda ynglingar, som dertill anmäla sig,
isynnerhet sådana som uppehålla sig i Stockholm, för att vid
musikaliska akademien bildas till klockare; utan sällskapet
har jemväl, och för att göra metoden känd och hyllad äf¬
ven af unga män med högre bildning, såsom unga prestman
och gymnasister, uppmuntrat sådana till lärometodens in-
hemtande vid skolan, medelst i sådant afseende erbjudna
understöd och förmaner, såsom små stipendier, fria husrum
o. s. v. Sällskapets skollärare har, dels genom enskildt» me¬
del. dels genom contant» bidrag af sällskapet, blifvit satt i
tillfälle, att genom en resa i Tyskland och Danmark in¬
hemta kännedom om vexelundervisnings-metodens framskri¬
dande i dessa länder, hvarom en interessant berättelse kom¬
mer att tryckas. Sällskapet har, genom utåt betande och
tryckning af tabeller och skolböcker, samt genom gravering
af kartor och förskrifter undangjort de betydligaste förbe¬
redelserna för sådana skolor eller seminarier. I anledn. af
allt detta , vågar jag vördsamt hemställa, om ej Stockholms
Den 4 Mars f. ra.
61
stad, i andra afseenden betraktad såsom ett särskildt stift,
ägande sitt särskildte Consistorium och Gymnasium, må äf¬
ven i afseende på behofvet af bildningsanstalt för lärare i
de många folkskolor, som behöfvas för mängden af dess dels
fattiga, dels vanvårdade barn, anses lika med ett stift.
Behofvet för Stockholm i detta afseende, kan väl ge¬
nom sällskapets skola, anses för närvar, vara uppfyldt, och
det är icke min mening, att hvad R. St. kunna komma att
anslå för sådana seminariers anläggning i stift-städer¬
na, äfven må i någon mån komma vår eller sällskapets
skola till godo. Deremot hemställer jag vördsamt, huruvida
ej sällskapets skola må anses lika med seminarierna i slift—
städerna, i afseende på dess underhåll och utveckling.
Skäl till denna hemställan hoppas jag förefinnes i det
föreg:de , och får dessutom erinra, att emedan Stockholm
på ett ställe förenar de flesta bildningsanstalterna, såsom fria
konsternas akademi, technologiska institutet, veterinär-inrätt¬
ningen, skogs-institutet, trädgårds-föreningen m. fl., hvilka
alla erbjuda tillfälle tilL en mångsidigare bildning, än något
annat ställe, och hvilka alla derigenom göra Stockholm me¬
ra än någon stift-stad till en samlingsplats för samhällets
unga söner; så måtte det ock vara för hela samhället en
vigtig angelägenhet, att en bildningsanstalt för lärare i folk¬
skolor här icke blott finnes, utan att den så fulländas, att
den alltid blir en föresyn för sådana.
Hr af Uhr tilläde muntligen:
Medan jag har ordet, begagnar jag tillfället att upptaga
en till mig enskildt, i anledn. af denna motion, gjord anmärk¬
ning af en ledamot i directionen för vexelundervisningen,
emedan samma anmärkn. kunde göras af någon bland Re¬
presentationen. Han fruktade nemi., att någon kunde erin¬
ra, att t. ex. de ynglingar, sorn uppehålla sig i Stockholm,
äfvensom andra dervar. personer, icke skulle egna särdeles
uppmärksamhet åt vexelundervisnings-skoian. Detta är sant;
men det är likväl troligt, att den, som kommer till Stock¬
holm, någon gång af nyfikenhet, om ej eljest, föres till sko¬
lan, och finner han då der något, som interesserar honom,
meddelar han i sin hembygd kännedom derom, och sålunda
kan nytta af inrättningen spridas, just genom de många yng¬
lingar, som för andia ändamål, än inhemtande af kunskap
om vexelundervisningen, vistas i Stockholm.
Lades på bordet.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. \ till 3 e. m.
Ia fidem protocolli,
F. O. Silfver stolpe.
02
Den 4 Mars c. ra.
Onsdagen den 4 Mars i84o.
Plenum kl. 6 e. in.
Justerades 3 prot.-utdr., innefattande R. o. Adis den¬
ne dag fattade beslut.
Justerades pleni-prot. för den 19 sist]. Febr. e. m.
Hr von Hauswolff, Carl Ulrik, hade, i anledn.
af dess uti samma prot. afgifne och nu åter uppläste yttran¬
de, inlemnat följande anförande:
I anseende till förekomna omständigheter — hvartill hö¬
rer, att jag inser det numera vara oriktigt att belasta R.
St:s Utsk. med flera mål, enär de näppeligen kunna med¬
hinna att behandla de allra angelägnaste af de 1000 redan
inlemnade motioner, om ej närvar, riksdag skulle komma att
utdragas lill en alldeles oskälig längd; vidare att jag bör
förmoda att ön St. Barthelemy’s förhållanden i totalitet, vid
ett annat tillfälle och under en officiel framställning, kom¬
ma att R. Stis bepröfning hemställas, då det ämne min nu-
var. motion vidrör, och mera annat af vigt, anglde samma
coloni och dess förvaltning, jag kan hafva att andraga, kom¬
mer att intaga sin behöriga plats, — anhåller jag vördsarn-
ligen att få samma motion, nu vid justeringen uppläst, för
det närvar, återtaga.
R. o. Ad. tillät Hr von Hauswolff att få återtaga sin
motion.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron, upplä¬
ste följande:
Billigheten synes fordra, att hvar och en, som uppof¬
frat största och bästa delen af sin lefnad åt Statens tjenst,
må, vid en annalkande ålderdom, då hans aftagande krafter
icke äro för honom tillräckliga , hvarken att med drift och
noggrannhet uppfylla tjenstens kraf, eller att på annat sätt
bidraga lill sitt och sin familjs underhåll, äga att af Staten
påräkna ett lämpligt och efter omständigheterna afpassadt
understöd.
I allmänhet äro Statens tjenstemän genom bestämda författ¬
ningar försäkrade att icke, efter troget uppfyllda tjenstepligter,
vid en framskriden ålderdom, lemnäs utan hjelp. En de! tjen¬
stemän, nemi. de vid Tullverket anställde, hvilka, i och försina
tjenster anses vara mera än andra blottställda tili lif och
helsa, äro, då de under tjenstens utöfning blifva på sådant
sätt skadade, tillerkände enahanda pensionsrätt, sorn ifall de
genom ålderdomssvaghet blifvit till tjenstens bestridande
Den 4 Mars c. m.
63
oförmögne. — Deremot finnes det en annan class af tjenste¬
män, nemi. de vid Rikets correct:s-inrättningar samt vid
fångvården i allmänhet befattning ägande, hvilka, ehuru de¬
ras beställningar äro lika, om ej mera ansvarsfulla, än mån¬
ga andia embeten och tjenster, samt säkerligen förknippade
med större vådor och äfventyr både för helsa oell lif, än de
flesta civila befattningar, likväl äro helt och hållet beréfva¬
de så val hoppet att, i likhet med andra tjenstemän, vid en
framskriden ålderdom blifva öfverflyttade på allmänna in-
dragningsstaten, som äfven från rättigheten att erhålla del¬
aktighet uti civilstatens pensions-inrältning för tjenstemän
samt deras enkor och barn. — Då roan nu derjemte besin¬
nar, att dessa tjenster äro af en högst ansvarsfull beskaffen¬
het, samt fordra en oaflåten uppmärksamhet och vaksamhet,
trägen tillsyn och en punktlig noggrannhet -— omständighe¬
ter, hvilka verka ej mindre på kroppens, än på själens kraf¬
ter och förmögenheter, tidigt undergräfva dem och sätta
mången ur stånd att en längre tid innehafva dylika tjenster;
att dessa just derföre fordra hos deras innehafvare ungdom
och styrka , samt svårligen kunna till Statens båtnad bestri¬
das, då en framskriden ålder i förening med utståndna mö¬
dor medtagit krafterna; samt att osäkerheten för hustru och
barns framtida öde, derest en make eller far skulle falla ett
offer för något nidingsdåd, afhållen mången eljest skicklig
och användbar man alt ingå i tjenst vid dessa inrättningar:
så skall det säkert ej kunna bestridas, att så väl rättvisan
emot ifrågavar. tjenstemän, som äfven fördelen för Staten
att få dessa befattningar ständigt besatte med fullt pålitliga
och skickliga personer, bjuda att vidtaga ändamålsenliga åt¬
gärder till betryggande af deras bergning och utkomst, äf¬
ven sedan ålderdom eller sjukdom gjort dem oförmögne att
genom sin verksamhet lemna Staten ersättning för deras
underhåll.
I anledn. häraf får jag nu vördsamt föreslå:
1:0 att de vid fångvården i Riket anställde tjenstemän
måtte, i likhet med hvad genom K. Brefvet d. iSWov. 1836
redan är vordet tjenstemännen vid Tullverket i nåd. med-
gifvet, berättigas till pension:
a) af hela ordinarie lönebeloppet, då de, i och för
tjensten blifvit genom yttre våld eller andra olyckstillfällig-
lieter skadade till lemmar och helsa, samt dymedelst oför¬
mögne till vidare tjenstgöring , samt då de, efter redlig och
trogen tjenst i 3o år, hunnit öfver 6o års ålder;
b) af i utaf lönebeloppet, då de antingen hunnit till
6o lefnadsår, men icke tjenat i 3o år, eller tjenat i 3o, men
ej uppnått 6o år;
c) af halfva lönebeloppet, då de före uppnådda 6o år
tjenat i minst i5 år, eller vid en lägre ålder och efter kor¬
tare tjenstetid äro till tjenstgöring oförmögne,' men utmärkt
sig genom skicklighet och pålitlighet;
Den 4 Mars e. ra.
2:0 att ifrågnvar. tjenstemän mätte tillåtas att på ena¬
handa sätt och under samma villkor, som andra civila tjen¬
stemän, för sig sjelfva samt deras hustrur och barn blifva
delägare uti Civilstatens pensions-inrättning.
Om denna motions remitterande till vederb. Utsk. an-
hålles vördsamligen.
Lades på bordet.
Hr Cederschjöld, Piobert Theophron, uppläste
vidare följande:
Om det är en sanning, hvad man nu mera synes all¬
mänt medgifva, att inga straff äro så ändamålsenliga att an¬
vända för militärståndets medlemmar, som ambitionsstraffen;
så lärer det ej kunna bestridas, att prygelstraffet bör utur
krigslagarna belt och hållet borttagas; ty att detta skulle
kunna räknas till ambitionsstraffen, förmodar jag ingen vil¬
ja påstå.
Då jag nu tager mig friheten att föreslå prygelslralfets
afskaffande inom hela svenska arme'en, mötes jag troligtvis
af den invändning, att detta mitt förslag icke utgör föremål
för R. St:s, utan tillhör Konungens enskildla lagstiftnings¬
rätt; och jag kan icke heller bestrida, att denna invändning
äger sin riktighet. Men det finnes dock ett skäl, som, efter
min öfvertygelse, bör af R. St. anses vara mer än tillräck¬
ligt vigtigt, för att hos K. M. tillkännagifva deras und. ön¬
skan vara, att ifrågavar. straff måtte blifva afskaffadt.
Uti de för åren i836 och 183y 0111 fångvården i riket
till K. M. afgifna und. berättelser är det nemi. utredt och
upplyst, att, af alla de å Rikets samtliga fästningar och ar¬
betsinrättningar förvarade fångar af mankön, som för hvar¬
dera af dessa år uppgått till tretusende och några hundra¬
de personer, nära en tredjedel, eller omkring 1,100, förut
tillhört militärståndet. — O111 man nu, för att icke vid
fortsatt jemförelse begå någon orättvisa mot nämnde stånd,
ifrån totalsumman af hela rikets manliga befolkning afdra-
ger de omkring 533,000 individer, hvilka, enligt ta be 11—
commissionens sednaste berättelse, år 1835 icke uppnått i5
års ålder, och således då ännu ej voro fullt lagligen com-
petente att kunna uti fängelserna inrymmas; så kommer man,
vid ytterligare forskning, till det märk liga, men ej glädjande
resultat, att militärståndet, hvars medlemmar, afskedstagne
inberäknade, ej utgöra Ttg:del af hela Rikets manliga befolk¬
ning öfver i5 års ålder, ensamt förser fängelserna med hälf¬
ten så många innevånare, som alla de öfriga -iftdelarne,
samt alt, i fall fängelserna blifvit i samma proportion an¬
litade äfven af dessa samhällsclasser, så skulle fångantalet
uti förenämnde fängelser, i stället för tretusende och några
hundrade, hafva uppgått till emellan 17 och 18,000 perso¬
ner ,
Den 4 Mars e. m.
65
ner; hvaremot antalet af fångar, som förut tillhört militär-
ståndet, så vida det ej tilltagit i större proportion än inom
de öfriga samhällsclasserna, skulle, i stället för 1,100, hafva
utgjort endast i5o personer, lill en årlig besparing för Sta¬
ten af omkring 100,000 r:dr bteo, då hvarje fånges under¬
hålls- och bevakuingskostnad beräknas till något öfver
100 r:dr.
Den af mig nu beskrifna disproportion emellan den ef-
fectiva militärstyrkan och fångar, som förut tillhört den¬
samma, jemförelsevis tilj förhållandet emellan personer, till¬
hörande de öfriga samhällsclasserna och derifrån utgångne
fångar, är af den eftertänkliga beskaffenhet, att den i högsta
grad påkallar uppmärksamhet af lagstiftande makten, hvars
pligt det torde vara, ej blott att stadga straff för öfverträ¬
delse!' af lag, utan äfven att bereda rättelse uti de missför¬
hållanden, från hvilka brotten leda sitt ursprung, samt så¬
medelst åstadkomma förminskning, ej mindre uti förbrytar-
nes antal, än uti Statens utgifter för deras underhåll. Dä
man besinnar, att medlemrnarue af militärståndet, vidamer
än medborgarne af alla öfriga samhällselasser, vänjas vid
ordning, punktlighet och noggrannhet uti alla sina förehaf-
vanden, samt sällan eller aldrig undgå straff för något af¬
steg ifrån gällande disciplinarisk^ föreskrifter; så borde man
med skäl kunna hoppas, att denna samhällsclass, vida min¬
dre än någon annan , skulle befolka Rikets fängelser. —
Hvaruti bör då skälet sökas till det af mig nu uppgifna,
helt och hållet motsatta resultat ? Efter min åsigt återfinnes
egentliga orsaken härtill utt användandet af det ändamåls-
vidriga prygelstraffet, såsom näpst för begångna fel emot
ordning och disciplin.
Då fel äro oskiljaktiga ifrån menskliga naturen, synes
det vara orimligt att vänta , det soldaten skulle kunna helt
och hållet frigöra sig derifrån. Men om det således äfven
för soldaten är menskligt alt fela, så skall det säkert synas
mången, snart sagdt, omenskligt, att härföre tilldela honom
en nästan djurisk bestraffning. För mig visar det sig åt¬
minstone ovedersägligt, att den soldat, som, utan att hafva
begått någon omoralisk eller verkligt brottslig handling, af-
stralfas med prygel, endast derföre, att han på ett eller
annat sätt felat emot stadgad ordning, måste, så vida han
ej redan blifvit beröfvad ali hederskänsla, anse sitt menni-
skovärde vara våldfördt, på samma gång, som han derjemte
linner sig nedsatt i förmäns och kamraters omdöme. När¬
maste följderna häraf blifva håglöshet och liknöjdhet, hvari¬
genom åter omedelbarligen alstras förnyade fel och förseelser,
som åter göra honom förfallen lill samma bestraffning, hvar¬
efter han ifrån reg:tet utstrykes oell öfverlemnas till pionnier-
corpsen, derifrån han, ytterligare pryglad, efter ett eller
annat års förlopp utsläppes i det fria samhället, annu må¬
lk H. 9
66
Den 4 Mars e. m.
Ilända obrottslig, men så invand vid corporella bestraffnin¬
gar, att äfven de svåraste af denna art, som uti allmänna
lagen bestämmas såsom påföljder för lagöfverträdelser, icke
synas honom afskräckande. Efter en sålunda anställd be¬
traktelse af verkliga förhållandet', skall det säkert ej kunna
synas någon underligt, om en redlig och laglydig krigsman,
sedan han på detta sätt, efter några års förlopp, blifvit be¬
röfvad all hederskänsla och menniskovärde, beträder brottets
bana och slutar sin lefnad i ett fängelse. Mig synes det åt¬
minstone mer än underligt, om förhållandet någon gång icke
blir sådant.
I fall den framställning, jag nu gjort, skulle anses vara
grundad på sanna förhållandet, och om jag ej misstagit mig
0111 orsaken till de uppgifna, ej glädjande resultaten; så vå¬
gar jag hysa det hopp, att R. St. skola finna samhällets väl
fordra, att, på sätt jag nu vördsamt föreslår, hos R. M. ut¬
trycka den und. önskan , alt prygelstraffet mätte, till heder
för nationen, helt och hållet afskaffas inom Svenska armeen,
somt utbytas mot en lämpligare bestraffning. — För den o-
förmodade, men likväl ej omöjliga händelse, att prygelstraf¬
fet skulle anses vara oumbärligt för den ordinarie soldaten,
samt det således icke vore sanning, att ambitionsstraffen äro
de lämpligaste för militärståndet, så får jag i sammanhang
härmed vördsamt hemställa, att i laga ordning förklaras
måtte, det prygel- och daggstrafif aldrig må användas emot
beväringsmanskapet, samt att i lag uttryckligen stadgas måtte,
hvilka straff må emot nämnde manskap tillämpas.
Vördsamt får jag anhålla, att denna min motion må
blifva remitterad till LagUtsk., för att gemensamt med Be¬
svärs- och Ekon.Utsk. behandla första delen deraf, såsom
ett önskningsmål, men deremot ensamt handlägga motionens
sednare del, såsom ett för båda Statsmakterna gemensamt
lagstiftningsärende.
Väl hafva 1812 års Ständer medgifvit, att deras söner
och efterkommande, under fem år4 tid, skola såsom krigs¬
män stå till K. M:s och Kronans tjenst, men nämnde Stän¬
der hafva icke förgätit, att härvid göra det förbehåll, att
dessa krigsmän ej må underkastas andra militäriska bestraff¬
ningar, än arrest, cassation och dödsstraff. — 1840 års Stän¬
der må det tillkomma, att, till deras söners och efterkom¬
mandes säkerhet, bereda nödiga garantier mot möjlig öfver¬
trädelse af delta förbehåll.
Hr Cederschjöld tilläde derefter muntligen:
I utbyte mot prygelstraffet föreslår jag arrest uti mörkt
rum med nedsatt kost för arrestanten; och får jag derjemte
göra det tillägg till min motion, att, i fall prygelstraffet
skulle anses ej kunna helt och hållet afskaffas för den ordi¬
narie soldaten, likväl stadgas måtte, att prygelstraffet uti
intet fall må användas förr, än flera gånger förnyade be-
Den 4 Mars e. m.
stralfningar nied mörk arrest visat sig ej verka till den fel-
aktiges förbättring.
Hr af Dalström, Gustaf Jacob: Jag skulle önska
att vi voro komne derhän, att hvad motionären åsyftar, kun¬
de sättas i verkställighet, i hvilket afseende åtgärder icke
uteblifvit. Hvad Hr Cederschjöld i detta fall ansett böra
äga rum, så väl i afseende på verkliga soldaten, som bevä¬
ringsmanskapet, är redan stadgadt genom 1812 års circulär.
Det är dock allmänt bekant, att svårigheter visat sig för
verkställighet af berörde circulär, emedan man icke kan
åstadkomma erforderliga arrester. Jag anser mig böra an¬
märka på samma gång, som motionen remitteras till vederb.
Utsk., att af nuvar. Krigsstyrelse är befallning utgången till
regtts-cheferne, att yttra sig deröfver, huruvida det är möj¬
ligt att åstadkomma arrestrum å ställen, som vederbör. Uti
garnisonerne ar det icke omöjligt att tillämpa stadgandet,
som innehålles i nyssnämnde circulär af 1812. Jag tror der¬
före, att Hr Cederschjöld, som handlägger juridiska ären¬
den inom Stockholms garnison, nogsamt måtte känna, hvad
utrymme, som skulle erfordras för att bereda tillräckliga
fängelser för detta behof.
Hvad beväringsmanskapet beträffar, så är det underka-
stadt samma straff, som den egentliga soldaten, från den
stund det är uppbädadt till exercis; och det måste förblifva
vid det förhållande,-sorn hittills ägt rum, örn man skall kun¬
na vänta ordning i tjensten bland beväringsmanskapet.
Hr Cederschjöld: I anleda, af det tillägg, jag gjorde
vid min motion, alt om den icke kunde vinna- bifall i sin
helhet, det måtte stadgas, att prygelstraffet icke mätte an¬
vändas förr, än mörk arrest flera gånger, utan åsyftad ver¬
kan, blifvit försökt, har den siste talaren anmärkt,, att så¬
dant redan funnes stadgadt i 1812 års circulär. — Detta är
ett misstag. Uti 4 §:n af nämnde K. circulär stadgas nemi.
att alla mindre fel och förseelser, som på ett eller annat
sätt afvika ifrån ordning och reglementers föreskrift, skola
bestraffas, första gången, med arrest, högst åtta dagar;
andra gången med arrest i mörkt rum, högst åtta dagar,
eller om tillfälle dertill icke gifves, med fängelse vid valten
och bröd, högst sex dagar; samt tredje gången, innan så¬
ledes mörk arrest mer än en gång blifvit den felaktige så¬
som bestraffning ålagd, med högst tjugufem prygél. — Då
man nu vid fortsatt granskning af ifrågavar. circulär finner,
att dess 8:de såsom påföljd för olofligt undanhållande från
tjenstgöring, dryckenskap, eller sofvande på post m. fl. för¬
seelser, uttryckligen medgifver prygelstraffets användande,
älven 0111 den felåktige icke förut varit för någon förseelse
tilltalad; så torde det för en och hvar synas uppenbart, att
förgätenhet af författningens innehåll framkallat Hr af Dal¬
ströms påstående, del merauämnde K. circulär redan skulle
68
Den 4 Mars e. tn.
innehålla den af mig nu alternativt föreslagna föreskrift
derom, att prygelstraffet icke må tillämpas förr, änden mör¬
ka arresten flera gånger utan åsyftad verkan blifvit använd.
Hr af Dalström: Det är mig nogsamt bekant, hvad
1812 års cireular innehåller. Jag har kanske icke riktigt
uttryckt mig, eller måhända icke blifvit rätt förstådd af mo¬
tionären. livad påståendet, att beväringsmanskapet skall blif¬
vit afstralfadt med prygel, angår, så tror jag icke, att något
exempel derpå kan anföras, utan har beväringsmanskapet
för sådana öfverträdelse!1, som motionären afsett, alltid blif¬
vit strå liad t med arrest; men jag hemställer till motionären
sjelf, om det är möjligt att tillämpa arrest under marschen.
Likväl har åtminstone vid det reg:te, jag tillhör, äfven un¬
der marschen prygelstraffet aldrig blifvit användt emot be¬
väringen, utan straffet tor de förseelser, som under marschen
blifvit begångna, alltid fördröjts, intill dess beväringen an¬
kommit lill mötesplatsen, då fängelsestraff blifvit användt.
Hr Cederschjöld: Hvad den siste värde talaren ytt¬
rat derom, att beväringsmanskap aldrig skall hafva blifvit
afstralfadt med prygel , mätte endast hafva afseende på det
reg:te, hvaröfver chefskapet är åt honom i nåd. anförtrodt,
och de i samma trakt förlagde reg:ten. Men då talaren för
icke så länge sedan sjelf varit Stockholmsbo, så borde det
icke vara honom obekant, att förhållandet i nämnde afse¬
ende härstädes ej alltid varit sådant.
lii- Cederschjölds motion lades på bordet.
Hr von Rosen, Georg, uppläste följande tvänne
motioner:
(.
Nu gällande författning rörtde controllen för brännvins¬
tillverkningen föreskrifver , att hvarje brännvinspanna skall,
efter den tillåtna tillverkningstiden, förseglas. Visligen har
lagstiftaren härmed afsett att förekomma förbrytelser emot
Jagen. Jag medgifver, att det behöfves; men jag tror af
den erfarenhet, jag redan vunnit , att sättet för denna för¬
segling bör ändras, och lämpas efter de locala förhållanden,
som Konungens Bef:h:de lättast kan bedömma. Nu verkstäl¬
les förseglingen af länsmännen. Å vissa orter inom det län,
som åt mig är öfverlåtet, kan ej länsmannen på nära 3 vec¬
kor eller i månad medhinna denna förrättning , helst han
under denna tid ej kan uppskjuta andra vigtiga göromål,
som ej uppskof tåla. Långsamheten härrör på sina ställen,
dels af iänsmansdistrictets vidd, brännvinspannornas mängd
och synnerligast derföre, att numera begagnas nästan endast
inmurade pannor med fasta bröst, hvarföre länsmannen är
nödsakad inställa sig vid hvarje sådant bränneri. Sedan nä¬
stan alla byar äro enskiflade, och de flesta gårdar i följe
D c n 4 Mars c. m.
deraf enstaka och ligga spridda, upptages härigenom myc¬
ken lid, och förseglingen måste derföre gå långsamt. För¬
seglingen fördröjes, frestelserna stiga så väl att fortsätta en
olaglig bränning, som att göra åtal emot oförseglade pannor.
Länsmännens knappa Innings vi 11 kor, äfven om dessa, som
jag hoppas, blifva förbättrade, motsvara likväl ej den kost¬
nad, som dessa resor förorsaka, då Staten ej gifvet' denna
tjensteman någon ersättning derför. Det är i anledn. häraf
jag får föreslå, att antingen förseglingen må anförtros åt
socknarna sjelfva, genom 2tne af dem bos Konungens
Bef:h:de föreslagna bosatta och redliga män inom hvarje
socken och sedermera af Konungens Bef:h:de dertill tillför¬
ordnade; eller ock, att något arfvode för hvarje panna, i
proportion af dess rymd, må af bevillningen utgå och an¬
ordnas som kostnadsersättning för den länsman, som förseg¬
lingen förrättar, eller för den, som Konungens Bef’:h:de der¬
till särskildt förordnar, i de district, der länsman ej kan
medhinna att nog skyndsamt göra det.
Kostnaden kan ej blifva stor, men den är billig, och
ändamålet med förseglingen vinnes i betydande mån. Det
är derföre jag får föreslå denna här framställda förändring,
oell anhåller vördsamligen, att detta mitt förslag må till
Bevilln:s-Utsk. remitteras.
Q.
Den, som har någon erfarenhet af de olägenheter , som
de orter få vidkännas, som öfversvämmas med lumpsamlare,
bör ej förneka, att det vore önskvärdt, om några förändrin¬
gar kunna åstadkommas i sättet för pappersbruken att er¬
hålla lump.
Jag skulle tro, att det finnes en möjlighet att vinna den
ordning häruti, hvarigenom landsorterna blefvo befriade från
denna landsplåga, utan att pappersbruken' derpå skulle för¬
lora. — Hufvudsaken är, att bruksidkaren skiljer sjelfva in¬
samlingen i smätt från handeln i stort. Insamlingen kunde
ske disti ictvis och inom hvarje district borde bruksägaren
hålla bosatte commissionärer, hvilka inköpte af samlare de
lumpor, de kunna aflemna, hvarefter bruksägare ägde att
ombesörja afhemtningen till bruket. Denna ordning hindra¬
de ingen täflan emellan alla de pappersbruk , som önska er¬
hålla lump från de districter , der varan är tillgänglig. De
som ägde lumpor att afyttra, funno afsättningsstäilen , utan
att hemsökas af dessa nu kringstrykande lumpsamlare, hvil¬
ka, under skvgd af deras lumpsamlarepass, äro pa landet så
besvärliga, att man med skäl må önska blifva från deni be¬
friade. — Jag önskar näringsfrihet, mea jag önskar derjemte
näringsordning. Jag önskar, att allmän säkerhet må stad¬
gas, ty utan den kan ingen näringsfrihet, inga näringar
bestå.
Jag vågar derföre föreslå:
7°
Den 4 Mars c. m.
1:0 att inga s. k. lurapsamlarepass få ntgifvas, vare sig
af Konungens Bef:h:de, magistrater elleraf pappersbruksidkare;
a:o att lumpsamlingen må få ske af i orten boendekan-
da välfrejdade personer, endast sa vidsträckt, att dessa per¬
soner ej behöfva pass. Örn dessa antogos af socknarna sjelf¬
va, som bäst kunna bedomina frejdén, och pappersbruks-
idkaren för öfrigt sjelf drog försorg om att erhålla inom
vissa distrieter commissionärer, som upphandlade för de¬
ras räkning lump, kunde dylika lumpmagaziner allmänt
lillkännagifvas, så alt hvar och en kände, hvar lumporna
kunde afyttras. Härefter hade bruksidkaren endast att om¬
besörja lumptransporten ifrån lumphandlaren till bruket.
Härigenom kunde den ordning vinnas, sorn åsyftas; och
om någon ovana skulle i början försvåra lumphandeln, tror
jag den snart hade en öfvergång, oell förändringen bereda
en önskad frigörelse från de oordningar, som man fåfängt
jafvar, och sorn nu i sanning äro en tryckande börda för de
landsorter, som äga pappersbruk i granskapet.
Jag anhåller vördsamligen om remiss för detta mitt för¬
slag tili vederb Utsk.
Lades på bordet.
Hr af Forsell, Carl: Innan jag går att framföra min
motion om pensionsfond för landtmätare, anser jag mig böra
nämna, att jag till densammas afgifvande blifvit föranledd
deraf, att inom landtmäteristaten linnas 5J8 personer, som
äro uteslutne från all delaktighet i Civilstatens pensions-
cassa, af det skäl, ätt de icke hafva någon lön på stat, och
således icke kunna erlägga pensionsafgifter. Det har såle¬
des i mänga år varit ett bekymmersamt öfverläggningsämne,
huru man skulle kunna bilda jen sådan fond. Det har blif¬
vit satt i fråga, alt hvar och en inom landtmäteristaten
skulle dertill bidraga med 10 r:dr b:co årligen; men det
skulle gå alltför långsamt att endast dymedelst kunna till¬
vägabringa en sådan.
Öfverdirectörs-ernbetet ansåg sig under loppet af förI.
år böra ingå till K. M. med én lind. anhållan om K M.s
nåd. propus, till R. St. om något årligt bidrag till bildande
af ofvannämnda pensionsfond; men när detta ärende före¬
kom i Statsrådsberedningen, blef det icke till pröfning upp¬
taget, af det skal, att i det und. förslaget förekom den me¬
ningen, att den blifvande fonden borde, för besparings skull,
förvaltas af Banken eller Riksg.Contoret; och som dessa
begge verk stå under Ständernas omedelbara styrelse, an¬
sågs förslaget mera direct tillhöra Ständernas afgörande.
Det är på denna grund, surr jag, i egenskap af Chef för
landtmäteristaten, får i enskild vag öfverlemna till 11. H.
St. samma und. förslag jemte reglemente, som förut varit
lill K. M. inlemnadt; Livar jemte- jag på det högsta anhåller,
att delta ärende, såsom grundad! på billiga anspråk, måtte
D e n 4 M ars c. ra.
7*
så väl af R. o. Ad. som af dé öfriga Stånden tagas i öfver¬
vägande och behjertas.
Hr af Forsell uppläste derefter följande:
Land lina ten personalen utgöres för närvar, af io tjen¬
stemän vid Landlmäterieontoret, 24 förste och 9.4 andre
landtmätare, hvilka alla åtnjuta lön å stat, och derjemte
äro delägare i Civilstatens pensionscassa; af 200 commissions¬
landtmätare, hvilket antal icke får öfverskridas, utan lön
och delaktighet i ofvannämnde inrättning, men som åtnjuta
en tjenstemän i allmänhet medgifven förmån, att, efter upp¬
nådde G) Ar, ä Rikets allmänna Indragningsstat kunna er¬
hålla en årlig pension, svarande mot beloppet af andre
landtmätarelönen på stat, äfvensom deras enkor och barn
kunna erhålla de ringa understöd Civilstatens allmänna
enke- och pupillfond i 7: de classen medgifver; samt
af ett obestämdt antal vice commissionslandtmätare och
medhjelpare, hvilka hvarken för sig, då de blifva otjenst-
bare eller för efterlemnade enkor och barn kunna påräkna
något understöd af Staten eller af pensionsinrättning. Vice
commissionslandtmätarnes antal, -— afvittringslandtinätarne
deruti inbegripne, hvilka, ehuru några deribland åtnjuta
årligt arfvode, höra till denna dass, — utgör för närvar.
151 , samt medhjelparnes 187 , tillsammansmed 200 commis¬
sionslandtmätare 538 personer, landtmäterielever icke deri¬
bland inberäknade. Af medhjelparne blifva de fleste befor¬
drade till vice commissionslandtmätare, och af de sednare,
de fleste till commissionslandtmätare, men af de sistnämnde
blott ett mindre antal till tjenst med lön å stat, så att större
delen af dessa tjenstemän antingen, aro i saknad af alla el¬
ler de väsendlligaste förmåner, som Staten sökt bereda sina
öfriga tjenstemän, då ålder eller sjukdom göra dem otjenst-
bara eller de*efterlemna oförsörjda enkor och barn; hvadap
de också ofta falla församlingarnas fattigvård till last.
Det stora behofvet af en understöds- eller pensionsin¬
rättning för denna tjenstemannapersonal, hvars inkomster
aftaga och stundom alldeles upphöra vid den ålder, då den
civile tjenstemannen i allmänhet, i anseende till tjenstgörin-
gens beskaffenhet, är fullt tjenstbar och stundom i tillfälle
att komma i en till inkomsterna förbättrad ställning, är för
mycket i ögonen fallande, för att fordra någon vidlyftig
utredning.— Dessa tjenstemän äro deremot, vid första inträ¬
det å tjenstemannabanan, bättre lottade än de, som ingå på
andra tjenstemannavägar, och böra genast kunna vara i till¬
fälle att lemna årliga bidrag till en sådan inrättning, och
hafva äfven förklarat sig dertill villige.
Vid sednaste sammanträde af fullmäktige för Civilstatens
pensionscassa biel framställd motion, om commissionslandt-
mätares upplagande, till delägare deruti, afslagen; och in¬
skränkt dertill, att inom sig försöka bereda utvägar till än¬
damålets vinnande, skulle saken först i den aflägsnaste fram¬
72
Den 4 Mars c. ro.
tid kunna vinna någon betydligare framgång, om icke landt¬
mäteristaten får påräkna ett åt andra tjensteinannacorpser
-af Konung oell It. St. förunnadt skydd och uppmuntran.
Utom de för alla tjenstemän gemensamma, får jag, såsom
särkildt för landtmätericorpsen , ömmande skäl och omstän¬
digheter, anföra, att Staten, för inhemtande af de för in¬
träde vid landtinäleriet erforderliga kunskaper, icke beslår
någon särskildt undervisningsanstalt, ehuru en sådan af nä¬
stan alla Iandtmäterielever behöfver anlitas och verkligen
begagnas, för hvilken de sjelfva erlägga kostnaden; samt att
de, till utvidgande af landets kännedom i geografiskt och
statistiskt hänseende, dels upprätta sockenkartor utan någon
slags ersättning, dels insända renoverade kartor öfver deras
mätningar, för hvilka, 0111 de också genom arfvodet för
förrättningen kunna anses erhålla någon ersättning, de lik¬
väl icke af Staten godtgöras, men som från deras arbetsföra
år borttager en tid, hvilken de måhända annars kunde an¬
vända att bereda sig någon tillgång för ålderdomen. För
tillvägabringandet af en understödsförening inom landtmäte¬
ristaten, synes icke samma grunder kunna läggas, som vid
redan befintliga pensionsinrättningar för militära och civila
embetsmäu blifvit följda, enär landtmätärnes förändrade
ställning under olika grader i tjernsten, osäkra inkomster,
spridda bostäder och ständigt förändrade vistelseort, förete
alldeles egna förhållanden. —• Såsom hufvndsakliga villkor för
framgången fordras, såsom det synes, att, så vidt möjligt,
alla förvaltningsomkostnader besparas föreningen och alla
kostnad medförande skyldigheter, utöfver afgifter till före¬
ningen, besparas delägarne; att föreningen kunde påräkna
någon förmån utöfver den, som delägarne genom egna till¬
skott bereda sig, på det inträdet deri, på en gång, må kun¬
na stadgas såsom frivilligt, och det oaktadt blifva allmännare
eftersökt.
De göromål, som af föreningens bildande skulle uppkom¬
ma , torde, om de på ett enkelt sätt ordnas, af Genéral-
landtmätericontoret och förste landtmätarne kunna- medhin¬
nas och lämpligen öfvertagas; med undantag af ett,— nemi.
vården och förräntandet af de fonder, som kunna samlas;
hvadan äfven i detta afseende en särskildt beviljad förmån
och uppdrag åt något annat penningeförvaltande verk vore
af stor vigt.
Efter lemnadt tillfälle för landtmäteripersonalen, att
yttra sina tankar i ämnet, och, med iakttagande, så vidt
möjligt varit, af de grunder, som af pluraiiteten billigades,
har Öfverdirectörs-embetet sökt uppgöra ett förslag till re¬
glemente för en understödsförening inom corpsen, som, utan
att på något sätt för andra pensionsinrättningars intresse
blifva af menligt inflytande, kunde tjena såsom en fyllnad
till de pensionsförfattningar, som redan finnas. Detta för¬
slag,
Den 4 Mars e. m.
slag,— som är ämnadt att, sedan de förmåner, som kunna
en dylik understödsförening inom landtmäteristaten medgif-
vas, blifvit bestämde, ytterligare undergå granskning genom
tillkallade deputerade från landtmäteristaten, innan detsam¬
ma till K. M:s slutliga pröfning och afgörande anmäles, —
får jag, till kännedom och upplysning i frågan, aflemna
samt åberopa såsom ytterligare motivering för de förmåner,
jag hos R. St. vördsamt får hemställa, måtte blifva en så¬
dan förening beviljade, nemi.:
i.‘o att föreningen må erhålla tillåtelse att i R. St:s
Bank eller Riksg.Contor få insätta den fond och det årliga
öfverskott, som kunna samlas, och derå åtnjuta fem proc:s
ränta;
2:0 att föreningen må erhålla rättighet att af allmänna
Indragningsstaten uppbära det pensionsbelopp, som bestås
commissionslandtmätare, vid afskedstagande efter 65 år, när
sådan tjensteman uppnått denna ålder, roen i tjenst qvar-
blifver, ifrån och med dess 66:te lefnads år och intill dess
han tager afsked;
(Dåde understöd, föreningen enligt förslaget skulle lem¬
na åt tjenstgörande gamla commissionslandtmätare, troligen
i flera fall skulle hafva till följd, att sådan landtmätare,
med biträde af medhjelpare , kunde föredraga att qvarstanna
i tjenstgöring, synes denna förmån bi I ligt vis kunna beviljas,
eller också förslaget böra ändras på det sätt, att föreningen
endast under 10 år, eller ifrån det commissionslandtmätare
fyllt 55, intilldess han fyllt 65 år, må understöd till sådan
tjensteman utgifva.)
3:o alt, i likhet med hvad för andra tjenstemanna-
corpser ägt rum, något årligt anslag af Statsmedlen må
föreningen beviljas;
(Af de inom corpsen afgifna yttranden har i allmänhet
ett årligt bidrag af 10 r:dr S:co ansetts lämpligt att, utom
skäliga retroactiv- och befordi ingsafgifter, af hvarje delägare
erläggas. Om detta belopp tages till grund, eller, äfven
om så nödigt anses, bestämmes såsom minimum, skulle de
lönlöse tjenslemännen inom landtmäteriet årligen kunna bi¬
draga med 5,38o r:dr, utom hvad som tillskjutes af de med
lön försedda, hvilka för sina bidrag icke äro föreslagne att
erhålla några förmåner för sig sjelfva, utan endast för ef-
terlemnade hustrur och barn. — Antingen såsom grund för
beviljande af något årligt statsanslag till föreningen, en
jemförelse göres emellan hvad Staten tillskjutit och årligen
lemnar till Civilstatens pensionscassa, och hvad delägarne af
denna cassa uti årsafgifter bidraga, eller en utsträckning af
en förmån, som i allmänhet är beviljad extra ordinarie tjen¬
stemän, anses billig för lönlösa landtmätare, nemi. att upp.
bära ljuspenningar; torde en summa af 5ooo r:dr b:co un¬
derstiga hvad, efter sådan beräkning, skulle uppkomma,
3 H. to
Den 4 Mars e. m.
men i min tanke vara fullkomligt tillräcklig att betrygga
föreningens framgång.)
4:o Befrielse ifrån stämpladt papper, såsom en förmån,
den dylika inrättningar vanligen åtnjuta.
Skulle icke alla de af mig nu gjorda förslag, hvilka
jag för min del ansett såsom de lämpligaste för sakens fram¬
gång, godkännas och antagas, får jag vördsamt fästa H. It.
o. Ad:s och öfriga medståndens uppmärksamhet derpå, alt
saken icke allenast angår en talrik tjenstemannacorps’s väl
och måhända icke obilliga anspråk att af Staten njuta lika
skydd och afseende som andra tjenstemän, utan äfven synes
vara af icke obetydlig vigt för församlingarne inom hela
riket; och att den väl torde vara förtjent att med några
förmåuer, om än måhända på annat sätt bestämda, upp¬
muntras.
Förslag till Reglemente för en Understöds-Förening inom
Landt mäter i-Staten.
§ 1.
Föreningens föremål är att lemna årligt understöd:
1:0 åt delägare, som icke åtnjuter lön å stat eller er¬
hållit afsked från Statens tjenst med pension, men uppnått
55 års ålder och vid landtmäteriet tjenat 3oår;
3:0 åt delägares enka, som ett år eller deröfver varit
med mannen sammanvigd före hans död, dock icke sedan
enka träd t i nytt gifte;
3:o åt delägares under äktenskap aflade barn, intill¬
dess de hunnit 17 års ålder;
äfvensom efter särskild pröfning:
4:o åt delägare, utan afseende på ålder och tjenstetid,
som genom sjukdom eller olyckshändelser förlorat förmågan
att fortfarande tjenstgöra;
5:o åt delägares enka, sorn i fattigdom stadd är, äfven
om hon mindre än ett år med mannen varit sammanvigd;
6:0 åt delägares efterlemnade barn, fortfarande äfven
öfver ofvan«stadgade ålder, då de, vid saknad af andra till¬
gångar, genom sjukdom eller lyten äro ur stånd att försörja
sig sjelfva.
§ 2.
Hvarje vid landtmäteristaten antagen tjensteman, landt-
mäteri-auscultanter deruti äfven inbegripne, äga, utan att
derigenom gå i mistning af de förmåner, allmänna pensions-
författningarne samt delaktighet i annan pensionsinrättning
medföra, uppå derom gjord anmälan, deltaga i denna före¬
ning emot erläggande af nedan stadgade afgifter:
1:0 årlig afgift af 10 r:dr b:co, att erläggas året
efter det, då delägare fyllt 21 år, och under derpå följande
33 årj intilldess han uppnått 55 år, så framt han icke dess¬
Den | Min c. id. jä
förinnan med döden afgår, då ingen afgift för dödsåret er¬
lägges;
2:0 bgford r i ngsa fgift af to r:dr b:co att erläg¬
gas året efter, sedan befordran skedde:
aj till vice commissions- eller afvittringslandtmätare;
bj tili commissionslandtmätare; och
cj till tjenst med lön på stat;
3:o en tiondedels (Ty förhöjning uti dessa afgifter för
hvarje ur afgifterna öfver stadgad tid fördröjas;
4:o r e t r o a c t i v a f g i f t af nuvar. tjenstemän vid landt¬
mäteristaten, som, efter kungjord första anteckning, samt
af landtmäteriauscultanter, livi 1 k a efter undergången landt-
mäteriexamen, inom derpå följande Februari månads slut, sig
till delaktighet i föreningen anmäla; för deras öfver 21 år
förflutna ålder, räknad till nästföreg. 3i December, till och
med 35 år, för hvarje år 10 r:dr; deröfver till och med 45
år, för hvarje år i5 r:dr; deröfver till och med 55 år för
hvarje år 20 r:dr; dock inbetalningen deraf fördelad på fem
år att successift med -J:del om året erläggas. Den retroacti-
va afgiften likasom årsafgiften erlägges icke för dödsåret.
Fördröjes inbetalningen af den retroactiva afgiften nå¬
got år, erlägges den med enahanda förhöjning, som i 3:dje
punkt, i allmänhet stadgas.
För delägare, efter i (j:n 1 mom. till understöd berätti¬
gad, gäller, att om understöd sökes, afgifterna för alfa feni
åren skola vara antingen successivt eller i förskott erlagde,
innan understöd erhålles.
Sker ej anteckning till delaktighet i föreningen inom
ofvannämnde tid, erlägges afgiften, efter hvad i 1, 2 och 3
mom. af denna § stadgas, på en gång.
S 3.
Önskar någon 1 föreningen deltaga, mot erläggande af
halfva afgifter, vare det äfven tillåtet; dock att understö¬
det, äfvensom dess rösträttighet i föreningens angelägenhe¬
ter, i samma mån eller till hälften, förminskas. Stånde
dock sådan delägare öppet, att förvärfva full delaktighet,
genom erläggande af andra hälften af års- och befordrings-
afgifterna med den förhöjning, som ofvan är stadgad.
§• 4-
Af inflytande afgifter enligt 2 §:n, 2, 3 och 4 mora.,
gåfvor och testamenten , hvarmed föreningen kan blifva
hugnad, äfvensom af de öfverskott, hvilka, sedan understö¬
den blifvit utbetaldte, årligen kunna uppkomma, bildas och
ökas tillsvidare föreningens fond, hvilken insattes i R. St:s
Bank (Riksg.Contor), och der ar löpande, med beviljad 5
procrs ränta.
§• 5.
Årliga räntan af denna fond, afgifterna enligt 1 §:n 1
■jö Den 4 Ma**s e. m.
mom., samt det årliga tillskott Staten lemnar, användes till
utbetalning af de i i §:n omförmälde understöd; hvarvid,
då dessa tillgångar sådant medgifva, för erlagda hela afgif-
ter, understöd af i5q r;dr maximibelopp för helt, och pro¬
portionsvis för vissa delar deraf, tilldelas efter följande grun¬
der, nemi,:
För understöds berättigande efter i, 2 och 3 mom.
Helt understöd:
aj åt delägare;
bj åt delägares enka med 2:ne eller flera minderåriga
barn, samt
cj åt delägares minderåriga barn, då antalet är 3 eller
flera;
T8^ understöd:
aj åt delägares enka med ett minderårigt barn;
bj åt delägares minderåriga barn, då de äro 2:ne;
i%- understöd:
aj åt delägares enka utan minderårigt barn;
bj åt ett af delägare efterlemnadt minderårigt barn;
Och åge, vid fördelning af understödsbeloppen, enka all¬
tid taga T55:delar af här stadgade hela understöd, och bar¬
nen, sins emellan, lika lott af hvad dem tillkommer;
För understöds behöfvande efter 4> 5 och 6 morn.;
Tö > Tö eller -j— understöd,
efter förslag och pröfning, på sätt nedan stadgas.
§ 6.
General-landtmätericontorets tjenstemän, samt landtmä-
tarne i hvarje län , utgöra särskilda afdelningar i förenin¬
gen, och vare tjenstförrättande öfver-ingeniör på förstnämn¬
de ställe, och för hvart län tjenstförrättande förste landtmäta¬
ren föreningens ombudsman, samt för föreningens angelägen¬
heter tillstädes å embetsrummen, d. i:sta och sista söckne-
dagen i December, Januari, Februari och Mars månader.
Blifver af afdelning annan ombudsman utsedd och einot-
tager förtroendet, kungöre, sedan förordnande af Öfverdire-
ctörs-embetet blifvit honom tillsändt, den ort, der han för
föreningens angelägenheter på ofvan stadgade dagar är till¬
städes.
Åstundar vald ombudsman att sig detta uppdrag afsäga,
gore det inom den sista Februari hvarje år, men fortfare
med tjenstens utöfning intill årets slut, och afiemne då af¬
delningen handlingar och räkenskaper till tjenstförrättande
förste landtmätaren, eller till den ombudsman, som inom
denna tid är utsedd och förordnad.
§ 7-
Ansökningar om delaktighet i föreningen eller om un¬
derstöd inlemnas in dupplo inom Januari och Februari må¬
nader lill afdelningen ombudsman, som återlemnar den ena
Den 4 Märs e, ra.
77
med åtecknadt recipisse. Sådana ansökningar skola åtföljas
af prestbevis öfver sökandens ålder, äktenskapstid, och att
han (hon) (de) lefde nästföregående 3i December; betyg öf¬
ver tjensteår och fattigdom samt läkareattest öfver helso¬
tillstånd, så framt sökanden icke är känd af ombudsman,
jemte en delägare, dåderas intyg i ett för allt är tillfyllest¬
görande, i stället för dessa betyg. Ansökningar, utan iakt¬
tagande af dessa föreskrifter, och utan att afgifter, som
jemlikt detta reglemente skola erläggas, blifvit hos ombuds¬
man deponerade, upptagas icke. Afslås ansökning, oaktadt
hvad sålunda föreskrifvet är blifvit fullgjort, återställas de
erlagde afgifterne.
§ 8.
Öfver de inom föreskrifne tid inkomna ansökningar och
tillhörande handlingar, upprätte ombudsman förteckning in
dupplo, hvaraf det ena exemplaret hos honom hålles delä¬
gare tillhanda, och det andra afsändes att circulera emellan
afdelningens aflägset boende delägare; börande inom Sep¬
tember månad sistnämnde exemplar till ombudsmannen åter¬
ställas, samt delägare å någotdera exemplaret hafva anteck¬
nat sitt yttrande. Angår ansökningen understöd efter i §:s
4, 5 och 6 morn., afgifve delägare sin röst genom af- eller
tillstyrkande, jemte antecknande, om eller r%:s un¬
derstöd föreslås; med iakttagande, att, då sökandens rätt
grundar sig på eidagda halfva afgifter, motsvarande Ts^, T%
eller tL;s understöd hemställes. Åro deafgifne rösterne 3:ne
eller deröfver, och har i förra fallet alla, och i det sednare
mer än hälften, förenat sig om enahanda beslut, vare det
som afdelningens beslut att anse, och gånge i verkställighet.
Yttra sig delägarne icke, anses de hafva öfverlemnat frågans
afgörande till öfverdirectörs-embetet,
§ 9-
Alla ofvanberörde ansökningar, jemte deröfver afgifna
yttrauden och omröstning, ingifve ombudsman inom med¬
let af October månad tili Öfverdirectörs-embetet vid landt-
mäteriet, som äger:
aj att, enligt detta reglemente, pröfva och bifalla an¬
sökning om inträde i föreningen, eller understöd åt berätti¬
gade efter i §:n, i, i och 3 morn.;
bj att afgöra alla frågor rör:de understöd, enligt r §:n
4, 5 och 6 momme, hvaröfver inom afdelningarna beslut ge¬
nom laglig pluralitet icke tillkommit, eller hvaröfver delä¬
garne sig icke yttrat;
cj att, sedan understöden till helt och vissa delar deraf
blifvit bestämde och sammanlagde, uträkna det belopp, som
tillgångame medgifva, med iakttagande, att helt understöd
i fullt riksdalertal bestämmes;
dj alt innan årets slut till ombudsmannen öfversända
78
Den 4 Mars e. m.
uppgift på antagna nya medlemmar i föreningen, eller om
något hinder försökandes inträde mött, äfvensom anordning
å de undei’stöd, som inom dess afdelning böra utbetalas.
§ io.
Efter nytt års ingång utbetale, med de under förra året
influtna afgifterna, ombudsman de anordnade understöden;
börande dessförinnan likväl styrkas, att understödstagare den
sista December nästföregående året var vid lif, och för en¬
ka, att hon då icke trädt i ,nytt gifte. Uttages, icke anord-
nadt understöd inom 3:ne år, vare till föreningen hemfallet
att öka dess fond.
§ 11.
Piäcka icke de influtne afgifterne till att betacka de un¬
derstöd, som blifvit anordnade, ingifve ombudsman, jemte
räkning enligt formulär, i a:ne exemplar, hvaraf det ena
påtecknadt af Öfverdirectörs-embetet återsändes, requisition
å bristen; men öfverskjuta afgifterne anordningen, insände
öfverskottet, allt inom medlet af Januari månad, till Öfver¬
directörs-embetet, som det åligger skyndsamligen öfversända
requisitionernas belopp till vederbör, afdelningar.
De afgifter, som vid första anteckningen till inträde i
föreningen erläggas, skola efter Februari månads utgång ome¬
delbart öfversändas till Öfverdirectörs-embetet.
§ 12.
Sedan Öfverdirectörs-embetet, på grund af inkomne
räkningar och ansökningar, uppgjort reglering af understö¬
den, befordre den, jemte redovisning öfver fonden, enligt
formulär, samt intyg af R. St:s Bank (Riksg.Contor) att be¬
hållningen finnes i Banken (Riksg.Contörel) insatt, till tryc¬
ket; ingifve densamma i underd. till K. M:t, samt öfversän-
de till afdelningarna exemplar att utdelas till ombudsmän
och delägare.
§ t3.
Delägare inom föreningen äge rätt att väcka frågor uti
följande ämnen, som hvar för sig behandlas och afgöras på
nedan stadgade sätt:
i;o att viss delägare till afdelningens ombudsman må
utses; (Bifalles motionen af mera än hälften utaf samtlige
delägare i afdelningen, blifve, sedan den föreslagne ombuds¬
mannen tillkännagifvit, att han uppdraget emottager, för¬
ordnande för honom af Öfverdirectörs-embetet utfärdadt).
2:0 anmärkning vid ombudsmans redovisning eller ut¬
öfning af tjensteåliggande; (Understödes anmärkningen af
den pluralitet bland de röstande 8 §:n stadgar, tillkännagifve
Öfverdirectörs-embetet, sedan omröstningen jemte ombuds¬
mans förklaring inkommit, i den tryckta årliga redovisnin¬
gen, hvad åtgärd eller beslut Öfverdirectörs-embetet, i an-
Den 4 Mars c. m.
79
letin, deraf, vidtagit. — Sådane frågor skola ingifvas sednast
den i Mars till afdelningens ombudsman och communiceras
öfriga delägare, på sätt 8 §:n för ansökningar stadgar, samt
förfalla, när ofvanberörde pluralitet bland afdelningens del¬
ägare icke inom derpå följande September månads utgång
understödja dem).
3:o örn förändring iydetta reglemente eller anmärkning
mot Öfverdirectörs-embetets beslut, till följe af g:de och
denna §, samt mot Öfverdirectörs-embetets årliga redovisning
af föreningens medel.
Frågor härom skola uti a5 exemplar ingifvas till Öfver-
directörs-embetet, som det åligger att infordra afdelningar-
nas yttrande deröfver, samt, om frågan af afdelningarnas
pluralitet tillstyrkes, jemte eget und. utlåtande, till K. M:s
nåd. pröfning och afgörande densamma öfverlemna. Bifalles
icke motionen af afdelningarnas pluralitet, — rösterne inom
afdelningen beräknade på sätt i 8 §:n stadgas, — förfalle
den; och tillkännagifve Öfverdirectörs-embetet, i båda dessa
händelser, i den tryckta årsredovisningen, huru afdelnin¬
garnas omröstning utfallit.
§ i4-
Anmälas inga sådana anmärkningar, som i förestående
§ omförmalas, inom i:ne år, sedan Öfverdirectörs-embetet
eller ombudsman redovisning afgifvit, eller understödjas de
icke af ofvan stadgade pluralitet, må talan å samma redo¬
visning af delägare icke mera väckas, utan anses Öfverdire¬
ctörs-embetet och ombudsman för densamma hafva erhållit
decharge.
Felaktigheter i räkenskaperna; som tydligen tillkommit
genom skrif- eller tryckfel, rätte Öfverdirectörs-embetet, då
de af någon upptäckas eller tillkännagifvas, genom anmälan
i den tryckta redovisningen.
§ i5.
Öfverdirectörs-embetet samt ombudsmännen förrätte de¬
ras åliggande, enligt detta reglemente, under tjensteansvar,
och utan annat arfvode, än ersättning för skrifmaterialier
och tryckningskostnad.
I de mål som röra föreningen och påkalla laglig hand¬
räckning, inå sådan af vederbör, myndighet icke förvägras.
§ 16.
Understöd, som af föreningen meddelas, må ej för gäld
med qvarstad beläggas, ej heller införsel deri meddelas,
utan skall understödet' oafkortadt till understödstagare!! ut¬
betalas.
§ 17-
Alla ansökningar och handlingar, rörtde understödsCpr-
eningen, vare frun lösen och stämpladt papper fria, samt-
åtnjute portofrihet, då de med posten afsändas.
8o
Den 4 Mars e. ra.
§ 18.
I afseende på nuvar. commissionslandtmätare, öfver 55
år gamla, som genom sjuklighet äro ur stånd att sig genom
tjensten försörja och icke mäkta stadgade afgifter till före¬
ningen erlägga, vill K. M., uppå till vederbör, afdelning
ingifven ansökning, och sedan afdelningens delägare samt
Öfverdirectörseinbetet sig deröfver yttrat, i nåder bestämma,
huruvida någon hjelp af högst -j-^s understöd från föreningen
må dem förunnas.
Stockholm d.
Carl af Forsell.
G. R. Lagerstråle.
Formulär för Ombudsmans-redovisning (JV. IV. Län) [t. ex. för år 18fä.')
(Förslå anteckningen antages vara skedd i Februari 1842, och således den retroactiva afgiften vara
beräknad för landtmätarens ålder lill den 3i December .841-)
1
|
|
ö
|
>0
|
0 tö
|
0 SJ
|
Afgift
|
|
under ar
|
845.
|
|
|
|
|
|
—6
|
2- n
|
|
|
|
|
|
|
|
Delägare*
|
O-
P-
P-
3
|
lägarc i förenin¬
gen år
|
.afgifter, crlagda
t. 0. m. år
|
“ o5
CJQ «
O- Q-
P 2.
rf 3*
* CfQ
? «
2 'S!
. *-n
s-F
|
erö 0
P-
p O
£3
0
• W
3 3?.
' rt?
£33 O
►t 3
|
Årsafgift enligt
2 § 1 mom.
|
Förhöjning.
|
2 ca
ö. 0
C'Q ®
^ d-
to 2.
3
1*
3 5?
|
Förhöjning.
|
° H-t
3 73
*—> 0
•iS' ST
c-f O
£3
to 0
2*.
1*
3 3?
|
brj
C:
1
d
5"
cr*
|
c/5 ■
3
3
tö
ö
O
|
|
|
|
|
|
I
|
R:dr
|
11: dr
|
E.:dr
|
R:dr
|
R:dr
|
R:dr
|
Rdr
|
dec.
|
Andre landtmätaren N. N.
(har till nu fullo inbetalt åliggande
afgifter.)
|
1781
|
1842
|
|
|
.844
|
|
|
|
|
98
|
|
98
|
|
Coniin, landtm. N. 0
(har nu till fullo inbetalt retroactiv
afgift.)
|
1800
|
1842
|
.844
|
|
,844
|
10
|
|
10
|
|
46
|
|
66
|
|
Gomm. landtm. N. P
(har nu tillfullo inbetalt retroactiv
afgift.)
|
1806
|
1842
|
1842
|
184^
|
.842
|
3o
|
2
|
10
|
j
|
84
|
8,4
|
.35
|
4
|
Vice Comin. landtm. N. Q. . . . . .
(har erlagt befordringsafgift såsom
vice comm. landtm.)
|
1810
|
1843
|
1844
|
|
|
.o
|
|
|
|
|
|
1 ö
|
|
Vice Comm. landtm. N. R. . . . . .
Anmälde under året;
|
1811
|
1843
|
1843
|
|
|
|
io5
|
|
|
|
|
|
|
Comm. landtm. N. S
(har erlagt befordringsafgift såsom
vice och comm. landtm.)
|
1809
|
|
|
|
|
100
|
20
|
12
|
|
|
287
|
|
Landtm, aiiscultanten N. T
(har till fullo i förskott inbetalt re¬
troactiv afgift.)
|
1822
|
|
|
|
.84g
|
10
|
|
|
|
10
|
|
20
|
|
Landtm, aiiscultanten N. V. . . . .
|
1815
|
—
|
—
|
—
|
|
10
|
—
|
—
|
—
|
16
|
—
|
26
|
— .
|
Landtm, aiiscultanten N. X
(mot halfva afgifter.)
|
1815
|
—
|
|
|
|
5
|
—
|
1
|
|
8
|
|
.3
|
|
Summa B:co R:dr .
|
.
|
.
|
•
|
• •
|
• •
|
| 22Ö| IO7
|
| 4°| 13| 262
|
1 8,4
|
| 655| 4
|
Anordningens belopp af den 8 sisth December afgår
|
med
|
|
|
|
|
|
|
|
35o
|
'
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2
|
|
Öfverskott, som härhos öfversändes
den
|
Januari 1846.
|
|
|
|
|
|
Summa
|
3o3
| 655
|
4
1 4
|
(Hörer till R. o. Ad:s prot. för år 1840, 3 Häftet pag. 80.)
Formulär för Öfverclirecteurs-embetets redovisning (för år 1846.)
|
Delägare.
|
Årsaf-
gifter.
|
Hela
uppbör¬
den för
år 1842.
|
Understöd.
|
Understödens belopp
efter 00 (i5o) r:dr
. för hel.
|
Omkostnader för
skrifmaterialier m. m.
|
>
S
3
*-
1
|
, S
**s O
t-f
'■+) >T-
ft n>
r sr
|
g
SJ ©
rr
B-
0"
H* l-f,
• <
&
|
>—<
T)
ST c
0 3
P s*
fil
►1
|
tc
r*
p“
|
8
I O
|
6
To
|
5
IO
|
4
T O
|
3
I O
|
S
To
|
I
I O
|
Summa,
|
N. N. Län . .
N. O. Län . .
N. P. Län &c.
|
6
4
|
2
|
R:dr
a55
160
|
e
«
p
|
R:dr
655
5oo
|
ö
rt
0
'4
|
I
I
|
1
|
I
|
I
|
—
|
I
|
2
|
I
|
Hela
1
2
|
ö
et
0
9
8
|
R:dr
285
420
|
ö
et
n
|
R:dr
2
1
|
ö
et
n
|
f Deraf T^:s
1 understöd
1 till Corn.
1 landtm.
< N. N., som
1 icke är
1 delägare
1 i förenin-
\ gen.
|
Summa | 110
|
2
|
2475
|
—
|
4ooo
|
—
|
26| 5| 51 41-
|
»
|
3
|
*
|
36
|
-
|
5400
|
—
|
10
|
—
|
|
Räntor å fonden under
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i845
|
• ♦ •
|
• • •
|
200
|
—
|
200
|
—
|
Vidstående omkostnader
|
|
|
10
|
—
|
|
|
|
Ärligt anslag af statsmed¬
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
len
|
|
|
5ooo
|
—
|
5ooo
|
—
|
För Öfverdirecteurs-embetet .
|
•
|
20
|
—
|
|
|
|
2,’ne pensioner
|
från
|
ali—
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
manna Indragningsstaten
|
Gi5
|
48
|
6)5
|
45
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Influtna gåfvoi
|
till före-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
ningen af N, N.. .
|
. . .
|
— .
|
|
1000
|
—
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Summa §82901 —
|
[o,8i5
|
43
|
Hvadan, då ..... ,
afgå, fonden ökas med skilnaden,
som, tillagd fondens belopp vid i845
års slut o
|
543o
5385
10,000
|
43
|
|
|
|
lemnar ett capital vid 1846 års
slut af
|
[5,385
|
43
|
|
D e 11 4 M a r 3 e. m.
Si
Tariff1 för års- och befor drinks afgiftens beräknande sunil
deras förhöjning.
Tiel då betalning
sker.
Hel afgift.
|
Förhöjning.
|
Afgiften
tillsammans
med förhöj¬
ningen.
|
Ärsafgiften,
tillsammans
med afgif-
terna för fö¬
regående år.
|
R:dr b:co.
|
R:dr b:co.
|
R:dr b:co.
|
R.:dr b:co.
|
10
|
0
|
10
|
IO
|
10
|
l
|
11
|
2 1
|
10
|
2
|
12
|
33
|
10
|
3
|
i3
|
46
|
10
|
4
|
>4
|
60
|
10
|
5
|
i5
|
65
|
10
|
6
|
16
|
91
|
10
|
7
|
17
|
108
|
10
|
8
|
18
|
126
|
10
|
9
|
*9
|
i45
|
10
|
10
|
20
|
i65
|
10
|
11
|
21
|
186
|
10
|
12
|
22
|
208
|
io
|
13
|
23
|
23 1
|
10
|
14
|
24
|
255
|
10
|
i5
|
20
|
280
|
10
|
16
|
26
|
3o6
|
10
|
17
|
27
|
333
|
10
|
18
|
28
|
36i
|
10
|
19
|
29
|
390
|
10
|
20
|
3o
|
4'20
|
10
|
21
|
3i
|
451
|
10
|
22
|
32
|
483
|
10
|
23
|
33
|
5i6
|
10
|
24
|
34
|
55o
|
10
|
25
|
35
|
585
|
10
|
26
|
36
|
621
|
IO
|
27
|
37
|
658
|
10
|
28
|
38
|
696
|
10
|
29
|
3g
|
735
|
10
|
3o
|
4b
|
775
|
10
|
3i
|
4'
|
8.6
|
10
|
3a
|
42
|
858
|
10
|
33
|
43
|
qoi
|
0
|
34
|
44
|
935
|
0
|
35
|
45
|
97°
|
0
|
36
|
46
|
1006
|
Inom föreskrif-
ven tiel eflågd . .
Fördröjd i
2
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
>9
99
99
99
99
5?
5?
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
99
3
4
5
6
7
8
9
10
1 i
11
13
'4
15
16
J7
18
■9
20
2 l
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
3 II.
82 Den 4 Mars c. m.
Tariff för beräknande af retroactiva af giften, samt dess
förhöjning.
Ålder.
|
w
0
n
O
63
0
63
€
r?
|
Ärlig inbetalning af
retroactivafgift med
i om året.
|
■ Förhöjning för hvarje
■år inbetalningen för-
dröjes.
|
Förhöjning, då inbe¬
talningen fördröjes i
aine år.
|
Förhöjning, då inbe¬
talningen fördröjes i
3:ne år.
|
Förhöjning, då inbe¬
talningen fördröjes i
4 år.
|
0. s. v.
|
Vid fyllda 22 år
|
R: dr.
IO
|
R:dr.
2
|
R:dr.
0,2
|
R:dr.
0,4
|
K: dr.
0,6
|
R:ctr.
0,8
|
|
23
|
20
|
4
|
0,4
|
0,8
|
1,2
|
1,6
|
|
24
|
3o
|
6
|
0,6
|
1,2
|
1,8
|
2,4
|
|
25
|
4°
|
8
|
0,8
|
r,6
|
2,4
|
3,2
|
|
26
|
5o
|
IO
|
1,0
|
1,8
|
3,o
|
4,0
|
|
27
|
60
|
12
|
1,2
|
2,4
|
3,6
|
4,8
|
|
28
|
7 o
|
• 4
|
i)4
|
2,7
|
4,2
|
5,6
|
|
29
|
80
|
16
|
1)6
|
3,2
|
4,8
|
5,4
|
|
3o
|
9°
|
18
|
1,8
|
3,6
|
5,4
|
7,2
|
|
3i
|
100
|
20
|
2,0
|
4,o
|
6,0
|
8,0
|
|
32
|
110
|
22
|
2,2
|
4,4
|
6,6
|
8,8
|
|
33
|
120
|
24
|
2,4
|
4,8
|
7,'2
|
9,6
|
|
34
|
i3o
|
26
|
2,6
|
5,2
|
7,8
|
10,4
|
|
35
|
14o
|
28
|
2,8
|
5,6
|
8,4
|
I 1,2
|
|
36
|
i55
|
31
|
3,.
|
6,2
|
9>3
|
12,4
|
|
37
38
|
170
|
34
|
3,4
|
6,8
|
10,2
|
13,6
|
|
i85
|
37
|
3,7
|
7,4
|
11,1
|
• 4,8
|
|
39
|
200
|
40
|
4,o
|
8,0
|
12,0
|
16,0
|
|
4o
|
2l5
|
43
|
4,3
|
8,6
|
•2,9
|
17,2
|
|
4<
|
2jO
|
46
|
4,6
|
9,2
|
13,8
|
18,4
|
|
42
|
245
|
49
|
4,9
|
9,8
|
'4,7
|
■9,6
|
|
43
|
260
|
52
|
5,2
|
10,4
|
15,6
|
20,8
|
|
44
|
275
|
55
|
5,5
|
11,0
|
16,5
|
22,0
|
|
45
|
29°
|
58
|
5,8
|
11,6
|
•7,4
|
23,2
|
|
46
|
3io
|
62
|
6,2
|
12,4
|
18,6
|
24,8
|
|
47
|
33o
|
66
|
6,6
|
I 3,2
|
19,8
|
26,4
|
|
48
|
35o
|
7°
|
7,°
|
,4,0
|
2 1,0
|
28,0
|
|
49
|
870
|
?4
|
7,4
|
• 4,8
|
22,2
23,4
|
29,6
|
|
5o
|
3go
|
78
|
7,8
|
i5,6
|
3i,2
|
|
5i
|
4io
|
82
|
8,2
|
16,4
|
24,6
|
32,8
|
|
52
|
43o
|
86
|
8,6
|
17,2
|
25,8
|
34,4
|
|
53
|
45o
|
9°
|
9>°
|
18,0
|
27,0
|
36,0
|
|
54
|
47°
|
94^
|
9,4
|
18,8
|
28,2
|
37,6
|
|
55
|
49°
|
98
|
9,8
|
•9,6
|
29,4
|
39,2
|
|
Lades på bordet.
Den 4 Mars e. m.
83
Hr Boy, Johan Fredr., anförde skriftligen:
Huru betydligt vägarne, och de för dem följde syste-
mer, inverkat på de militäriska operationerna, hafva de i man¬
naminne liggande affärer och företag uti Vester- och Norr¬
botten under sista kriget fullkomligt ådagalagt. — Det är ej
utan en högst smärtsam känsla man ser hvad härunder pas¬
serat; ja! dessa tilldragelser äro ändå nästan oförklarliga, äf¬
ven med erkännande af de stora brister, som ännu finnas
uti denna ytterst vigtiga anordning, och hvilka jag tager
för afgjordt icke kunde vid ett dylikt tillfälle iner existera,
med den grad af upplysning och varma känsla för Konung
och fädernesland, som hvarje nordbo nu bär uti hjertat.
Icke dessmindre, då jag anser communicationerna så väl in¬
verka i hög grad på del krigiska, som äfven höra till stats¬
ekonomiens fordringar; så vågar jag fästa uppmärksamheten
på det företag, som redan genom H. M:s visa anordning blif¬
vit börjadt, och till sin del, men ej för det stora hela,
fullkomligt fullbordadt.
Längs hela kusten har Norrland ej mer än en väg — i
detta afseende räknar jag Norrland från trakten af Söder¬
hanm utom den breda, som hafvet erbjuder; men långs
våra herrliga vattendrag stryka intill densamma andra vä¬
gar, liksom contreforts till en bergsrygg, utan att på något
sätt sammanbindas vid sina öfre ändar genom med kustvä¬
gen parallela linier. Derigenom har uppstått liksom deta-
cherade delar af befolkningen , alldeles isolerade från hvar¬
andra, hvilka, ehuru blott några få mil skiljda åt, likväl
sommartiden ej ägt det ringaste samband. Och skulle nu
inträffa, att den ena dalgången äger öfverflöd af spanmål,
och den andra deremot lider brist derå; så, ehuru genom
några mil endast skiljda, erfordras en transport af kanske
oftast 3o å 4° mil till erhållande af en annans öfverskott ,
då likväl fogelvägen dem emellan endast utgjort 5 å lo mil,
pch hvilka resurser alltså ej kunna begagnas.
Den gamla satsen: "röj väg, det är bygga land,” utta¬
lar sig bäst häruti. Den, hvars ljusa blick alltid i så mån¬
ga hänseenden uppfattat och befrämjat medlen till afhjel-
pande af Sveriges och Norriges behof, har, under nyss för¬
flutna åren, låtit upptaga väg emellan Wenerns basin allt
intill Ljusnans-dal; och genom dess upptagande, har icke
allenast en del af de norra provinserna — äfven om en fi¬
ende eller naturhinder skulle för kortare tid afklippt corn-
municationen kustvägen — alltid en gemenskap fullkomligt
fri, med kärnan af Sverige, utan äfven denna del af Sve¬
rige med norra delen af Norrige genom Jemtland; och det
vackra vägarbetet öfver Kölen eller Norrska fjällen bar
gifvit en ny styrka åt försvaret af Bottniska Vikens vestra
Kustland, på samma gång som numera den ekonomiska tra¬
fiken å denna väg är högst betydlig.
Med en blick på kartan — helst Forssells — finner man
84
Bo ii 4 Mars e. m.
genast behofvet af detta omnämnda vägarbetes fortsättan¬
de , inser nödvändigheten af alt någorstädes , från Ljus¬
nans öfra dalgång oell Borgsjö vid Ljungan, en dylik com-
munication uppgöres, samt vidare fram, väg från Borgsjö till
Forss vid Indals-elfven anlägges, hvarest redan finnes väg
lill Sollefteå förbi Graninge. Från Sollefteå eller bättre hö¬
gre upp vid Ed, bör väg anläggas förbi Skorped capell och
Amundsjö kyrka till Björna.
Manga hinder skola naturligtvis uppslå vid en så stor
plan, som denna; men det tror jag mig tryggt kunna för¬
säkra, att de böra vika för det stora och nyltiga uti ända¬
målet, som är icke allenast att gifva lif och luft och en uti
vidgad verkningskrets åt den befolkning, som bor i dessa och
kringliggande nejder, hvilken, i följd af en derigenom upp¬
kommen lifligare rörelse, troligen genom ditflyttning föröka¬
des, utan äfven upprätta en basis för alla defensiva opera¬
tioner i militäriskt hänseende på Helsingland, Medelpad och
Ångermanland. — Efter all anlcdn. vore samma princip för
väg-anläggning nyttig äfven för Vester- och Norrbotten;
men sådant skulle ännu mera förstora företaget, redan i sig
sjelft stort nog, ehuru det är sannolikt, att jordmånen några
mil från hafvet äfven der befinnes vara tjenligare för åker¬
bruket än utefter kustvägen. Emellertid, då jag ej tillräckligt
känner detta land så, som jag önskar, vågar jag ej för
comrnunicationernas fullföljande dit upp föreslå någon detal¬
jerad plan.
Uti vårt kära fädernesland hafva nästan ensamt Lands-
höfdingarne anordningen af vägbestyret, hvaraf uppkommer,
att planerna för detsamma sällan äga det samband, med af¬
seende å det stora hela, som erfordras, då ofta händer, att
hvad sorn finnes nyttigt för en provins, är det icke förden
andra o. s. v. Väl vore derföre örn dessa, till folkmassans
förkofi •an och statsekonomiens framgång, djupt ingripande
medel, leddes från en centralpunkt, liksom uti andra bil¬
dade stater, der icke allenast dessa vägars directioner skå-r
dades ur deras rätta synpunkt, nemi. med afseende å för¬
kofran och försvar, samt behandlades med en sakkänne¬
dom och local-insigt, som ämnets vigt erfordrar, och hvar¬
igenom utvecklades en bestående enhet, som ej förvrides af
olika generationer.
Med afseende å hvad jag nu haft äran anföra, och i öf¬
verensstämmelse med den vigt, som comiterade till Sveriges
försvar ansett nödigt att flista vid Borgsjö station, får jag
vördsamt föreslå, det R. St. anordna:
i:q 4oo° r:dr b:co årligen, sorn af Regeringen får di¬
sponeras till sagde ändamål;
2:0 att användandet helst bör ske under missvextår, för
att tillika tjena som en undsättningsanstalt, hvarvid de möj¬
ligtvis under föregtde år besparade medel för samma ända¬
mål få användas.
Den 4 Mars c. ra.
85
Under medvetande om åberopandet af de knappa till¬
gångar, som kunna vara att tillgå för detta särskildta, min¬
dre insedda, men dock högvigtiga ändamål, har jag nedsatt
det nu begärdta belopp till det allra ringaste, men skulle
gerna se, att samma anslag skulle ökas utöfver innehållet af
denna min framställning, som nödgas afse det långsamma
framskridandet under både samtidens oell efterkommandes
förenade bemödanden.
Om remiss för handläggning, får jag vördsammast
anhålla.
Lades på bordet.
Frih. Boye, Fredr., uppläste följande anförande:
Det egnar ett upplyst folk , att vårda sina forntidsmin¬
nen. Sådana minnesmärken i vårt land äro få, och, i af¬
seende på deras materiella beståndsdelar, icke dyrbara. De
kunna derföre, med så mycket mindre kostnad, hållas vid
makt. I sådan anda har man, emedan lyckligtvis andra me¬
del dertill än Statens funnits att använda, vårdat och sed¬
nast värdigt förskönat Gustavianska grafchoret i Upsala dom¬
kyrka, i och med detsamma man understödt konstidkaren.
Uti en numera, i följd af ångbåtsfarten, ofta besökt
trakt af Östergöthland, är Wreta-klosters kyrka belägen.
Byggd i ia:te seculo, som det antages, af konung Inge Hal-
stansson, har han der valt sin lägerstad, äfvensom konung
Waldemar Birgersson , Danske konung Magnus Nilsson, Rag*
vald Knapphöfde med flera K. personer under medeltiden
der äro begrafna uti dertill af kalksten uppbygda tre graf¬
chor på kyrkans södra sida. Dessa äro väl oansenliga och
i samma mån mindre kostsamma att underhålla. Men icke
destomindre befinnas de i ett ganska förfallet skick. De
många Svenskar, så väl sorn utländingar, hvilka, sedan
Götha kanal blef färdig, under ångfartygens passage genom
Bergs slussar, merendels besöka den närbelägna Wreta k lo-
sters-kyrka, äro vittnen till den vanvård, hvaråt dervar.
monumenter äro lemnade. Icke så, att ju sockneboarne bålla
de simpla spåntaken vid makt, men också föga mera. På
golfven inuti choren äfventyrar den besökande, att snafva
omkull på spridda brädlappar, förmodligen lemningar af golf.
Det ena cenotaphets täcksten är sönder, så alt innandömet
blifver till spillo för den , som har lust, alt dermed göra
bekantskap o. s. v. Allt ser bofällig! och skräpigt ut.
Reparationskostnaden häraf bör icke blifva dryg. Plan¬
stens anskaffande till golfven t. ex. är lätt, emedan stenbrott
finnes helt nära kyrkan, derifrån sten till Linköpings Dom¬
kyrkobyggnad tagits, och stenhuggare torde på stället kun¬
na betingas för billigt pris. Fönstren äro små och larfva
få glas m. m.
Församlingen är väl icke liten eller fattig; men dock
86
Den 4 Mars e. m.
lärer den icke kunna åläggas, att i tillbörligt skick under¬
hålla ofvannämnde, på visst sätt, allmänna byggnader. Vis¬
serligen skola några tunnor spanmål årligen vara anslagna af
kronobonden, i egenskap af kyrkans vin- och byggningssäd,
men 0111 dermed är förenad någon skyldighet för församlin¬
gen, att på annat sätt, än som sker, underhålla, jemte den
vackra i göthisk form byggda kyrkan, jemväl de vidbyggda
grafehoren, vet jag icke. Af prebendepastor, biskopen i Lin¬
köping, kan man ej heller lagligen begära det, — blott li¬
tet mera tillsyn, än som hittills synes hafva ägt rum. —
För Staten synes en uppoffring af några hundrade r:dr på
dessa monumenters iståndsättande icke vara främmande eller
på det stora hela af något inflytande.
Man ser ofta från utländska orter berättadt, huruledes
minnesmärken af förflutna märkvärdigare händelser och per»
sonel’, icke blott skyddas mot tidens härjning och förskönas,
utan ock från nyo upprättas. Vårt land kan väl icke jern»
föras i rikedom med nämnde lander, men så är den ifråga-'
satta utgiften ej heller på något sätt att jemföra med ut»
landningens depenser på sådana föremål,
Jag dristar derföre föreslå, att, vid bestämmande af det
statsanslag, som bör utgå till underhåll af Kronans offent¬
liga byggnader i landsorterna , äfven mätte afsättas en viss
summa till reparation af konungagrafvarna i Wretakloster»
församlings kyrka, till det belopp R. St. kunna finna lämpligt;
samt att antingen någon oegennyttig och kunnig man af
Öfverintendents-embetet eller Landshöfdingen i Linköpings
län måtte få sig uppdraget, att på bästa sätt de anslående
medel för ändamålet snarligen använda.
Lades på bordet.
Hr Rosenqvist, Fredr. Leonhard, anförde skrift¬
ligen till prot. följande:
Redan i många år, men isynnerhet sedan folköningen i
sednare tider så betydligt tilltagit, genom odlingar, hem»
mansklyfningar och allmännings-delningar m. m., har hög¬
ljudd och grundad klagan låtit höra sig, öfver brist på till¬
räckligt antal mjölqvarnar. Till afhjelpande af denna stora
olägenhet, deraf allmogen har mesta känningen, hafva mån¬
ga försök blifvit gjorda att anlägga nya vattenqvarnar för
spanmåls förmalande, emot tillItägt och skattläggning; men
de flesta så beskaffade försök , helst då en bonde dermed be¬
fattat sig och har råkat hafva till granne någon bättre
ståndsperson, som ägde skattlagd qvarn , hafva merendels
misslyckats, ty egennyttan har alltid hittat på utväg att
motverka den nya qvarnanläggningen, äfven då behofvet
deraf blifvit på det mest öfvertygande sätt bevist. Van¬
ligtvis hafva ägarne till de gamla skaltlagda qvarnarna fö»
rcburit intrång i deras qvarnrörelse, minskning i mäldelaget,
Den 4 Mars e. ni.
»7
vattenuppdämning, någon framdeles blifvande ström¬
rensning, eller annat dylikt, som för det mesta varit svep¬
skäl, men hvarpå en eller annan embetsmyndighet, af vissa
orsaker likväl, stundom lagt stor vigt. Kostsamma härads-
syner, landtmäteri-förrättningar, rättegångar och en oskä¬
lig tidsutdrägt, hafva emedlertid utarmat sökanden; och det
saknas icke exempel, att om den händelsen inträffat, att sö¬
kanden omsider fått tillstånd bygga den nya qvarnen, så
har han måst afstå derifrån, sedan hans tillgångar blifvit
medtagna genom det honom påtrugade förskräckliga proces-
sandet. lietrycket och svårigheten att få mala har således
icke blott fortfarit i orten, utan till och med blifvit på det
kännbaraste sätt ökadt isynnerhet för dem, som understöd!
ansökningen om den nya qvarnen; ty dessa hafva blifvit
afvista från den gamla qvarnen, sedan det lyckats dess äga¬
re att förhindra den nya qvarn-anläggningcn. De uti åt¬
skilliga qvarnfrågor hos Underdomstolarne förde prot:n vits¬
orda, att det mången gång gått så långt, att mäldesökande,
fastän de haft tillräckligt förråd af spanmål, ändå varit
blottställda, att antingen sakna brödföda eller köpa mjöl,
blott för det de icke på flera veckor fått deras qvarnförda
spanmål förmålen, men allt sådant har icke hulpit eller
kunnat bidraga lil! framgång af den nya qvarnanläggningen.
För verkligheten af detta i sanning olyckliga förhållande er¬
fordras inga andra bevis, än de, Som från en mångårig er¬
farenhet kunna hemtas; och om, emot all förmodan, nå¬
gon skulle bestrida detsamma, så föreställer jag mig, alt det
icke kan vara någon annan än den, som antingen sjelf är
qvarnägare, eller anser qvarnar vara rent af ett m jölna re¬
in ono'pol i um. Den lagstiftnings-princip, som uttalat sig
uti 4 §-n af 20 Cap. Byggninga-Balken i 1734 års lag, pas¬
sar icke för närvar, tid. Mera än 100 år äro sedermera
förflutna. Landet har blifvit i hög grad uppodladt och be¬
folkningen i mån derefter förstorad, men antalet af nya
tullmjölqvarnar har ingalunda i lika förhållande ökats, och
att de här och der anlagda husbehofsqvarnarne på intet vis
äro tillräckliga att afhjelpa det onda, derom vittnade mån¬
ga tvister och rättegångar, som uppkommit i anledn. af
gjorda ansökningar om nya tull-mjölqvarnars anläggande,
hvilka ansökningar alltid varit understödde af ett större antal
jordbrukare. Det skäl, sorn allmännast blifvit begagnadt
emot nya mjölqvarnars anläggning, och som äfven vunnit
mesta gehör hos vederb. auetoriteter, är det, att mälden dra¬
gés ifrån de skattlagda qvarnarna, och att dessa således icke
kunde utgöra den åsätta räntan. Men om detta skäl noga-
re betraktas, så förfaller det till ett intet, ty huru mång-
falldigt mera spanmål till brödföda erfordras icke nu mot
blott för 3o å 40 år tillbaka, sedan folkmängden så förökats,
och följaktligen, huru mångfalldigt större qvantum span¬
mål måste icke föras till de gamla qvarnarna utöfver det
SS
D e 11 4 Mars e. ra.
belopp, hvarföre ränta vid skattläggningen blifvit åsatt; —•
Den ekonomiska lagstiftningen har dessutom redan vidtagit
en åtgärd, som utmärker icke blott en erkänd brist på till¬
räckliga mjölqvarnar i landet, utan jemväl att de skattlagda
qvarnarnas förmenta rättighet, att i evighet behålla deras
mäldelag, icke äger rum; ty K. M. har i nåd. bref den i4
Juli i835 förklarat, att oin inkomsten å gamla skattlagda
mjölqvarnar förminskas genom anläggning af husbehofs-qvar-
nar, så får räntan å de förra i mån derefter äfven förminskas.
På skäl och grunder, som nu äro andragna, anhåller
jag alltså vördsamt, att It. St. täcktes besluta och hos Ko¬
nungen lili nåd. bifall anmäla förändring i 4 §:n 20
cap. Byggninga-balken, den jag lika vördsamt föreslår måtte
få följande lydelse: ”Hvar och en, som ny vatten- eller vä¬
derqvarn bygga vill, till egen och främmande spanmåls
”förmalande, äge rätt dertill, utan någon föregående åtgärd
”dervid, af offentlig embets-myndighet; gifve dock hos Ko¬
nungens Bef:h:de inom fjorton dagar tillkänna, att den
”qvarnbyggnad då fullbordad är. Den som vattenqvarn byg-
”ger; vare ovillkorligt skyldig iakttaga hvad uti detta cap.
”föröfrigt är stadgadt. Om sågqvarnar vare lag samma.”
Den nytta och fördel, som en sådan lagförändring skul¬
le tillskynda allmänheten, är lätt begriplig och ojemförligt
mera stor och redbar, än alla mjölnar-monopolisters inbilla¬
de rättighet. Huru mångå häradssyner och intriganta rätte¬
gångar skulle då icke utblifva, och hvilken större inkomst
skulle icke tillskyndas statsverket medelst räntorna af de
nya qvarnarna? Den föreslagne lagförändringen är af be-
hofvet alltför mycket påkallad, för att af hvad annan or¬
sak som helst, afslås eller ens uppskjutas. Det tillhör en
vis och faderlig lagstiftning, att, framförallt annat, vara
omtänkt, att folket icke lider brist på bröd, isynnerhet då
en sådan brist kan så lätt förekommas. En enda undanröjd
oordning är ett ondt mindre i ett samhälle; och en enda
tillagd fördel är en ökad belåtenhet, en ny anledn. till tack¬
samhet hos ett folk, som aldrig varit otacksamt. Hvarföre
skulle då en rättvis lagstiftning icke förunna folket, hvad det
i ofvanberörde afseende så väl behöfver, men likväl i så
många år saknat.
Detta mern. torde få remitteras tili Lag- samt Allm.
Besvärs- och Ekon.Utskar.
Frih. Cederström, Jacob: I anledn. af den upplä¬
sta motionen, anhåller jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, alt Byggninga-balkens innehåll icke ligger i vägen
för nya qvarn-anläggningar, ty då mäldetrång vid ortens
skattlagda qvarnar ådagalägges, kan ny qvarn-anläggning
icke vägras; men en ovillkorlig rättighet till qvarn-anlägg¬
ningar skulle medföra rubbning i äganderätten för de nu
skätt-
Den 4 Mars e. m.
89
sknttlagda, hvilkas räntor till staten uppgå till omkring
60,000 t:r säd örn året.
Hr Rosenqvist: I anledn. af hvad den sista talaren
anfört, får jag nämna, alt det just är detta skäl, som all¬
tid tages, då auctoriteterna neka någon ny qvams anlägg¬
ning; men om han granskar skälet skall det lätteligen för¬
svinna, vid betraktande deraf, att folkmängden så betydligt
ökats sedan den tid, då qvarnräntan bestämdes, att den tull,
som uppkommer vid förmalningen af det ökade behof-
vet af bröd, skall blifva tillräcklig till bestridande af rän¬
tan för så väl gamla som nya qvarnar.
I:lr Rosenqvists motion lades på bordel.
Ur Rosenqvist, Fredr. Leonhard: Det är an¬
ledn. till anmärkning mot Konungens rådgifvare samt före¬
draganden för ecclesiastik-ärenden; remiss begäres till Gonst.
Utsk., inför hvilket anledningarne uppgifvas skola.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att till följe af 29
§:n Riksd.Ordn. denna anrnärknings-anledn. komme alt re¬
mitteras till Const.Utsk.
Hr Nordensköld, Otto Gustaf, uppläste följande:
Hos II. R. o. Ad. får jag ödmjukligen anhålla om til¬
låtelse att väcka fråga i ett ämne, som jag trott vara af
för stor vigt, att icke påkalla uppmärksamhet i en tid, då
förbättringar i hvarje Statens angelägenhet synas utgöra fö¬
remålet för allas önskningar och sträfvanden.
Den för pensionerande af till sjöstaten hörande embets-
ocli tjenstemän samt gemenskap, och deras enkor samt oför¬
sörjda barn, bildade Amiralitets-krigmans-cassa saknar nemi,
en förmån, som blifvit tilldelad både arme'ens och civil-sla-
tens pensions-cassor, och hvilken består i rättigheten, att
vid inträffande ledigheter af tjenster, hvars innehafvare äro
berättigade att från cassan erhålla pension, uppbära de un¬
der vacance- och ligge-tiden besparda löner, hvilka vid sjö¬
staten nu ingå till fjerde hufvud-titelns lönebesparingar, utom
vid de numera högst sällan förekommande fall, då vracan-
cen yppats efter en officer, hvilken tillhört f. d. armeens
flotta, och tillika är delägare i armeens pensions-cassa, hvar¬
vid denna cassa kommer i åtnjutande af den gjorda löne-
besparingen. Då man likväl betraktar, att Amiraiitets-krigs-
manscassan har att draga omsorg om en betydlig mängd
tjenstemän och gemenskap, samt deras oförsörjda barn och
efterlemnade enkor, hvilka sednares antal inom denna class
af medborgare måhända är relativt större än inom någon
annan, i anseende lill de många faror, hvarföre sjömannens
lif, ej mindre i freds- än i krigstider, är utsatt, •— samt att
den derjemte nödgats nedsätta räntan å sina capitaler, för
3 11 12
9°
Den 4 Mars e. ra.
att, under närvar, conjunctnrer i penningväsendet, kunna
göra dem fruktbärande, måste man medgifva billigheten
deraf, att denna cassa, icke mera än de båda förut omnämn¬
de, förmenas åtnjutandet af förrberörde förmån; och det är
för att kunna bereda densamma åt cassan, som jag velat
göra denna framställning, hvarvid jag jemväl får yttra, det
jag, för min del, anser, att, i sammanhang med det stad¬
gande, som kunde häraf föranledas, en förändring i det
hittills vid flottan gällande beräkningssättet för vacance-
och ligge-tidcn borde vidtagas, så att den deruti, vid sam¬
manslåendet af stora och iilla flottan, uppkomna olikhet,
att vacance-tiden vid Carlskrona station, på samma sätt som
vid den gamla örlogsflottan, utgöres af tre månader, under
det den vid Stockholms och Götheborgs stationer består af
fyra, blifver rättad, och, — i öfverensstämmelse med hvad,
så väl af de för författandet af underd. project till nu
gällande reglemente för Amiralitets-krigsmans-cassan , år
i8a5 förordnade deputerade, som äfven af R. St:s 1837 för¬
samlade Revisorer blifvit i della ämne yttradt, — nämnde
vacance-månader bestämde till ett lika antal vid alla flot¬
tans stationer.
I följd af hvad jag sålunda nu haft äran anföra, får
jag derföre ödmjukligen föreslå, att denvacance- och ligge¬
tid, som, vid inträffande ledigheter af tjenster å flottans
stat, bör iakttagas, må fastställas till fyra månader vid alla
stationerna, samt de derunder besparde löner anslås till un¬
derstöd för Amiralitets-krigsmans-cassan; hvilket jag anhål¬
ler måtte varda till vederb. Ulsk. remitteradt.
Lades på bordet.
Hr af Robsahm, Carj Reinhold, anförde skrift¬
ligen:
Redan vid början af sista riksdag, hade jag äran flista
II. R. o. Ad:s uppmärksamhet derpå, huruledes en större capi-
tal-tillgång, som kunde användas till för Staten nyttiga och
nödvändiga ändamål, låg borta och obegagnad, genom det sätt
af nog besynnerliga och olagliga transactioner, hvarpå Ekol¬
sunds kungsgård befinner sig i enskild mans hand. •— Uti en
motion, sorn då af mig afgafs, yrkade jag, på grund af hand¬
lingar , hvilkas laga kraft jag till obestridlig evidens ådaga-
Jade, att R. St. måtte begagna deras aldrig försutna eller
förminskade rätt, att, mot löseskillingen af 84,000 r:dr
specie, till Staten öfverflytta äganderätten af denna dyrbara
egendom, som blott under förpantningsrätt innehafves af
Hr Seton.
Förb riksdags StatsUtsk., hvars betänk, motiverade 2:ne
Stånds afslag å begagnandet af Jöserättigheten, grundade
icke heller sitt afstyrkande på saknad rättighet å Statens si¬
da till äganderätten, men stödde sig hufvudsakligast vid det
skäl, att det vore förnärmande för Staten, och icke anstod
Den 4 Murs c. m.
91
en förment värdighet att, på enskild mans bekostnad, till¬
egna sig en vinst; man förbisåg, genom denna dednction af
saken, att Staten endast begagnade en fördel, oell satte sig
uti besittning af en rättighet* som redan alltför länge fått
stå tillbaka och på allmän bekostnad befrämjat enskild mans
vinst. Jag föreslår på dessa skäl och med hänvisande till
min första motion i ämnet af den i Mars och under åbe¬
ropande af de upplysningar, jag uti mina yttranden den 8
Mars och 4 Juli 1834 afgaf> att R- St. matte lagligen låta
undersöka förhållandet och att, sedan löserätten dervid blifvit
Staten tillerkänd, densamma på offentlig auction för Statens
räkning utbjudes och försäljes.
Lades på bordet.
Hr af Uhr, Carl David, uppläste följande an¬
förande:
Med anledn. af K. M:s nåd. propos. till R. St:s Stats-
Utsk., oin Stats-verkets tillstånd och behof, i sammanhang
hvarmed till Utsk. blifvit öfverlemnadt und. utlåtande af
stor-amirals-embetets tredje afdelning, i afseende å anläg¬
gande af en hamn vid Höganäs fiskeläge å vestra kusten af
Skåne, i grannskapet af Kullens fyr, hvarigenom en säker
tillflykt kunde beredas för trafikerande från alla länder, som
besöka dessa trakter, att anlöpa vid inträffande stormar och
svår sjögång i detta trånga med skär och grund farliga far¬
vatten , och såmedelst förekomma de olyckor och betydliga
förluster af både menniskolif och egendom, som årligen in¬
träffa i saknad af någon tjenlig tillflyktsort , att i nödens
stund tillgå, hvilken icke finnes på hela denna vidsträkta
kust, har jag ansett för min pligt att, innan motionstiden
löper till ända, fästa R. St:s uppmärksamhet på denna, för
handeln och sjöfarten i allmänhet, högst vigtiga angelägenhet.
Från äldre tider liar man klagat öfver förenämnde olä¬
genheter, hvilka påkallat så väl sjöfarandes, som skepps¬
redares gemensamma önskan och förhoppning, att en hamn
härstädes måtte inrättas, för att i behofvets stund kunna
tillgå; men ehuru sjelfva naturen vid Höganäs erbjuder en
ganska tjenlig och lämplig local för en hamn-anläggning,
af tilfräcklig djuplek och vidd för både djupgående och grun¬
dare fartyg, att till ett större antal på en gång kunna in¬
rymmas, hafva likväl de för ett sådant företag erforderliga
kostnader, öfverstigande den enskilda förmågan, deremot lagt
oöfvervinnerliga hinder och tillintetgjort alla förhoppningar,
tills de slutligen ådragit sig Regeringens uppmärksamhet.
Af sådan orsak, och för att bereda verkställighet af
detta för den allmänna rörelsen vigtiga förelag, har uppå
K. M:s nåd. befallning tvänne särskilda undersökningar blif¬
vit verkställda, hvarom berättelser, med dertill hörande full¬
ständiga kostnadsförslag, till K. M. i und. äro aflemnade,
9*
Dan 4 Mart e. m.
den första Sr 1827 af frami. H. Ex. Hr Gr. Platen , och den
sednare år i83g af chefen för södra canal-districtet, Hr Ca¬
pitaine von Sydow. — Öfver begge dessa undersökningar och
förslag har K. M. i nåd. infordrat stor-arnirals-embetets ut¬
låtande, hvilket äfven under den r6 Dec. sisth år i und.
blifvit afgifvet, och finnes bilagdt öfriga till statsregleringen
hörande handlingar, som till StalsUtsk. i nåd. blifvit öfver-
lemnade, och innefattar ett tillstyrkande till den ifrågavar.
hamn-anläggningen.
Då jag, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, och till
stöd för den af mig nu gjorda motion, åberopar denna af
stor-amirals-enibetet meddelade handling, som visar nyttan
och behofvet af hamnen vid Höganäs; får jag äfven vörd¬
samt anhålla, örn remiss till StatsUtsk., med begäran, att
Högh Utsk. må anmodas, att af statsverkets tillgångar utse
och anvisa nödiga medel för verkställigheten af denna försa
väl fäderneslandets som andra nationers handel och sjöfart
nödiga hamnbyggnad, hvilken enl. Capitaine von Sydows för¬
slag kommer att fullbordas på 5 år, räknadt från arbetets
början, under hvilken tid den behöfliga summan efter hand
skulle komma att utgå och användas; och då jag tillika är
öfvertygad, att denna hamn, en gång fullbordad, med afse¬
ende på dess belägenhet nära inloppet till Helsingör, der
alla fartyg måste passera, skall blifva mycket besökt, i be¬
tydlig mån underlätta våra handelsrelationer, samt inbringa
betydliga inkomster, och såmedelst till statsverket idkeligen
återgälda de för densamma gjorda uppolfringar, vågar jag
äfven hoppas, att anslaget för detta ändamål, såsom bidra¬
gande till landets verkliga fördel, skall anses väl användt,
samt att StatsUtsk., såsom en följd häraf, utser, och R. St.
benäget bifalla den för hamnbyggnaden erforderliga summan.
Lades på bordet.
Frih. Cederström, Thure Fredrik Theodor,
uppläste följande tvänne motioner:
1.
En hvar, som i brottmåls-lagskipningen har någon in¬
sigt, torde det icke vara obekant, alt den uppenbara kyrko-
plikten, långt ifrån alt medföra nyttiga resultater, tvertom
haft menligt inflytande och oftast medverkat till demorali¬
sation hos dem, som blifvit dömde att undergå densamma;
hvadan jag — då den uppenbara kyrkoplikten , hvars upp¬
komst helt och hullet är att härleda från den religiösa åsigt,
att förbrytaren, sedan han utstått det straff den borgerliga
lagen för det begångna brottet bestämde, borde aflösas,.innan
han i församlingens gemenskap åter blef upptagen , hvilket
ses af g Cap. Kyrkolagen af d. 3 Sept. 1686, destomindre
motsvarar sitt åsyftade ändamål, som den numera långtifrån
att ur dess religiösa synpunkt betraktas, snarare anses såsom
Den 4 Mars c. m.
93
elt straff, hvarigenom den brottslige, satt på pliktpallen,
blifver ett föremål för offentlig vanära — får vördsammast
föreslå upplnifvande af den uppenbara kyrkoplikten, samt
att för alla de brott, hvarför uppenbar kyrkoplikt hittills
ådömts, enskild skrift och aflösning hädanefter må åläggas.
Och förmodar jag destomera bifall till min motion, som H.
II. o. Ad. upplyst behagade finna, att den uppenbara kyrko¬
plikten, som måhända var öfverensstämmande roed tidsandan,
då den infördes — en tid som likväl i religiöst hänseende
var behäftad med många papistiska villfarelser — är stri¬
dande, ej blott emot vår tids upplysta åsigter, utan äfven
mot den christna religionens anda. Härtill kommer äfven,
att den uppenbara kyrkoplikten, som enl. 1734 ars lag en¬
dast är påbuden för ett enda fall, nemi. då någon af obe¬
tänksamhet smätlar Gud, Hans Heliga Ord och Sacramenten,
tillkommit genom särskilda författningar, hvilka här blefve
för vidlyftigt att upprepa, och hvaraf jag endast får nämna
den hulvudsakligaste, nemi. K. Förklaringen den 23 Mars
1807, som i dess punkt upptager de flesta fall, der up¬
penbar kyrkoplikt bör äga rum, samt äfven förordnar, ej
mindre huru förfaras bör för den händelse, som ofta beklag¬
ligtvis inträffat, att förbrytaren, sedan han utstått straff för
det begångna brottet, vägrar ait undergå uppenbar kyrko¬
plikt, än äfven huru förhållas skall, ifall någon, till kyrko¬
plikt förfallen, fått tillfälle att gå till Nattvarden, innan den
uppenbara kyrkoplikten blifvit fullgjord.
Om remiss af denna motion till LagUtsk. får jag vörd¬
samt anhålla.
2.
Att rätt bestämma den straffpåföljd, som för olika brott
bör äga rum, ar ett af lagstiftningens svåraste problemer;
också ådagalägger tydligen dc olika straff-theorier, som af
lagstiftare och criminalister blifvit föreslagna, den svårighet,
som härvid möter, hvilken icke sällan är så stor, att det
bl ir omöjligt för nägon lagstiftare, att för hvarje brott be¬
stämma det straff, som är rättvisast och ändamålsenligast.
Utan att vilja ingå i någon granskning af lämpligheten och
rältsenligheten i allmänhet af de straff, som, enl. gällande
författningar, hos oss åläggas förbrytare, hvilket blefve ett
alltför vidlyftigt och min ringa förmåga vida öfverstigande
företag, kan jag icke undgå att nämna, det mig synes, alt
lagstiftaren bör, vid bestämmande af straff, i första rummet
taga i betraktande, att förbrytaren eller missdådaren är en
menniska, som har anspråk på mensklighet och menskligt
måste behandlas; hvadan uppenbart följer att straffet bör i
första rummet afse förbrytarens moraliska förbättring, samt
i andra rummet en indenmisation åt Staten och den föro¬
rättade. Utgående från denna synpunkt och vägledd af hi¬
storiens erfarenhet, som bär vittne derom, att alltför stränga
lagar, långt ifrån att hämma brotten, tvertom ökat deras
94
Den 4 Mars c. m.
antal, då deremot milda och rättvisa straffbestämmelser ver¬
kat förmånligt till förekommande af brott, får jag bos H.
R. o. Ad. motionera upphäfvaude af K. förordn. d. 16
Juli 1776, deri sålunda stadgas: "Om någon enskild tjenare,
"bonde eller torpare, som betjenar med dagsverke, sätter sig
"i försåt för lmsbondefolket, ehvar helst det är, att gora
"dem skada till lif eller lem, och sargar dem eller slår blå¬
nad eller blodvite, skall den brottslige straffas, mannen med
"3a par spö och qvinnan med 24 parris, samt derjemte mi¬
lsta äran och arbeta ett eller flera år på fästning, allt el¬
ster brottets grofhet och den brottsliges arghet; och skall
”brottslingen dessutom under arbetstiden på fästningen utstå
"samma straff af spö eller ris, en gång hvarje år, på samma
"dag han eller hon första gången det undergått.” Genom
tillämpning af detta lagbud, komme denman, som enl. det¬
samma blifvit fälld till två års fästningsarbete, genom straf¬
fets itererande på den bestämda tiden, alt för ett och sam¬
ma brott afstraffas med 96 par spö, ja ända till 128 par-
spö, om han dömdes till 3 års fästning. Nekas kan således
icke, att denna författning ej blott är hård, orättvis, omensk¬
lig och barbarisk, utan äfven stridande emot allmänna lagen,
enär 2 § 5 Cap. Straffbalken förmår: "att ej må man stråf-
"fas med flera än 4° Par spö och ej qvinna med flera än
"3o par ris." På grund af hvad jag nu haft äran anföra,
vågar jag vördsammast föreslå, att, med upphäfvande af fö¬
renämnde författning, de förbrytelser, som i densamma om-
förmälas, måtte i stället beläggas med det straff, sorn sed¬
nare mom. af 1 §:n 20 Gap. Missgern.balken, sådant det ly¬
der i K. Förordn. den 20 Jan. 1779, sla<%ar, nemi. ett års
fängelse å fästning med eller utan arbete, 100 daler silfver-
mynts böter, eller i saknad af tillgång till böter, att derföre
4 månader arbeta å fästning.
Om remiss af denna min motion till LagUtsk., får jag
vördsammast anhålla.
Båda dessa motioner lades på bordet.
Hr Roos, Bo Christian, uppläste följande!
Ehuru flera ledamöter af detta Stånd redan afgifvit
motioner, rörande så väl Svenska som utländska lotterier,
vågar jag dock öka antalet med följande:
Med stöd af 5i §:n Riksd.Ordn. anser jag visserligen,
att frågan om Svenska och utländska lotterier bör utgöra
tvänne särskildta ämnen, men då så väl Hr Gr. Löwen¬
hjelm, Gustaf, som Hr Rosenbiand, Bernhard, sammanfört
dem till en, anser jag mig kunna följa samma behand¬
lingssätt.
Beträffande först och främst de utländska lotterierna,
så instämmer jag med hvad förenämnde herrar, rör:de de¬
sammas mindre tillförlitlighet, andragit, och torde deruti
Den 4 Mars c. m.
95
kunna åberopa någon erfarenhet, då jag tvänne år varit
ombud för sådana lotterier, men redan i838 afsagt mig
desamma, af orsak att, hvad varu-lotterierna beträffar, de
vinster, som utföllo, voro af den beskaffenhet, att de inga¬
lunda motsvarade hvad de deröfver upprättade planerna fö-
respeglade. Utländska penninge-Iotterierna uter hafva hit¬
tills gifvit rum åt föga eller ingen klagan för brist i upp¬
fyllandet af sina förbindelser; dock, sedan en chef för bil¬
dandet af sådana lotterier nyligen bankrutterat, torde det
åligga statsmakterna att vidtaga sådana stadganden, alt den
inhemske deltagaren må vara betryggad att erhålla hvad
enligt lotteri-planerna blifvit utlofvadt, till hvilket ändamål
jag föreslår:
1:0 att utländskt lotteri-bolag må härstädes göra ansö¬
kan om rättighet till försäljning af lottsedlar, och dervid
bilägga sådana bevis från auctoriteterna i sin ort, som kun¬
na fullkomligt vitsorda lotteriets säkerhet;
2:0 att, då lottförsäljning blifvit medgifven, en lämp¬
lig skatt, beräknad efter lotteriets större eller mindre fördel
af försäljningen, må förskottsvis erläggas, och hvilken jag
ville föreslå från 5 till 10 proc. af värdet utaf de lottsed¬
lar, hvilka bolaget uppgifver sig härstädes till hvarje drag¬
ning vilja försälja;
3:o att de nu påbudna afgifter för lotteri-ombuden må
upphöra, mot skyldighet för dessa, att ovillkorligen till
hvarje dragning inkomma med förteckning öfver de för¬
sålda lotternas antal och det belopp i penningar, som för de¬
samma ingått; så väl som att efter hvarje dragning upp¬
gifva de vinster, som utfallit, — hvarigenom en noggrannare
kännedom erhölles om den fördel eller skada, som dessa
lotterier för riket medföra, för att deraf hafva ledning till
ett framtida förbud eller fortfarande tillåtelse; och
4:o att det ombud, som icke sådan redogörelse afgåfve,
kunde kännas skyldig till den afgift, som ombudsskapet hit¬
tills skolat medföra till stats-cassan, nemi. 5o r:dr b:co.
Hvad som borde verka förbud mot utländska lotteriers
lottförsäljning härstädes, är det förhållande, att lottsedlar
på Svenska lotterier äro till försäljning förbjudne, så väl
i Finland, Ryssland, flera Tyska stater som ock i Danmark,
och då synes det vara obilligt, om icke rättsvidrigt, att sam¬
ma länders lottsedlar här skola vara till försäljning tillåtne.
Då jag icke kan biträda den sats, att någondera stats¬
makten bör göra sig till förmyndare för enskilda, beträffande
sättet att använda deras egendom, intilldess det visat sig
för Staten medföra en bestämd skada; så kan jag icke yrka
ett direct förbud, ens för de utländska lotterierna, annor¬
ledes än såsom reciprocite' mot dessa länders förbud för oss,
men väl yrka vidtagande af sådana åtgärder, som betrygga
dem, som deltaga i utländska lotterier, att de icke på be¬
drägligt sätt blifva sina utgifna penningar förlustige.
98
Den 4 Mars e. m.
Na Öfvergående till de Svenska lotterierna, så, beträf¬
fande först och främst det K. Nummer-lotteriet, gillar jag
Visserligen den princip, som sökt göra sig gällande, att Sta¬
ten icke bör med sådant sig befatta, ehuruväl vi från flera
andra länder hafva alldeles motsatta exempel, hvaribland
må nämnas ET. Kejser!. Ryska Majtts egna garanti för ett
Ryskt-Polskt "sfats-lotteri, lindér benämning Ryskt-Polskt
stats-lån. Skall Svenska Nummer-lotteriet fortfara, så bör
en helt annan plau för detsamma upprättas. Olämpligheten
af den nu gällande beder jag att i största korthet få åda¬
galägga, hvad angar de a:ne spelsätt, som äro de mest be¬
gagnade, nemi. utdrag- och amb-spei; de öfriga tern och
qvatern äro så orimliga, att om dem är öfverflödigt att
något orda. Bästa beviset om K. Nummer-iotteriplanens
olämplighet, torde vara, alt upplysa, att för en utkomman¬
de amb erlägger K, Nummer-lotteriet 270 ggr insatsen, hvar¬
af fråndrages i5 proc., och för enkelt utdrag i5 ggr insat¬
sen. Nu har- enskild man inrättat ett lotteri, under be¬
nämning a:dra stads-egendoms-lotteriet, på grund af det
K. lotteriets dragningar, der de vinnande erhålla för arab
3,ooo ggr insatsen medelst actie i egendom, eller, om så
åstundas, den utfäste löseskillingen 2,325 ggr insatsen, och
för utdrag 200 ggr. Enär nu K. lotteriet lemnar för arab,
efter i5 proctts afdrag, 229J- ggr och den enskilde 2,320
ggr, och K. lotteriet för utdrag lemnar |5 ggr, och den
enskilde 200 ggr; så synes mig deraf bestämdt följa, att K.
Nummer-lotteriets plan är lindrigast sagt olämplig. Hvad
sålunda det K. Nummer-lotteriet beträffar, och då jag, i
följd af hvad jag nu anfört, yrkar dess upphörande efter
den plan, som hittills för detsamma varit gällande, anser
jag mig skyldig att påkalla uppmärksamhetens fästande der¬
vid, att allmänheten måtte om detsammas upphörande så
lung tid förut underrättas, att icke rättsvidriga förhållanden
må kunna uppstå emellan de cnskildta lotterierna och dem,
som deri deltagit, på grund af hittills gällande författ¬
ningar.
Vidkommande slutligen de enskildta lotterierna, så är
det klart, att, om sådana tillåtas, uppkommer dem emellan
en täflan att medgifva de möjligaste största 'fördelar till
vinst för allmänheten; dock böra dessa lotteriers dragnin¬
gar verkställas af dertill förordnade Statens tjenstemän och
under den strängaste controll på redlighet i planens uppgö¬
rande, dragningens verkställande och de åtagna skyldighe¬
ternas fullgörande, hvarföre jag vördsamt anhåller, att se¬
dan frågan om enskildta lotteriers inrättande blifvit afgjord,
och i händelse af bifall dertill, då få till Utsk. inkomma
med förslag till de stadganden, som jag af erfarenhet fun¬
nit vara af behofvet påkallade, inskränkande mig för närvar,
till att förnya hvad jag vid frågan om de utländska lotte¬
rierna
Den 4 Mars c. ra.
97
lierna — ehuru nied andra ord —*• yttrade, nemi. att hvarje
Svensk medborgare må bibehållas vid rättigheten , att full¬
komligt sjelfständigt få disponera öfver sin egendom; och då
synes mig icke dermed rätt låta förena sig, att förbjuda en
egendoms innehafvare att på för sig fördelaktigaste sätt, så¬
ledes äfven genom lotteri, realisera sin tillhörighet. Enär
dessutom en allmän brist på penningar försvårar försäljnin¬
gen, synes mig mindre väl betänkt, att äfven utestänga den
möjliga utväg, som förefinnes. Från så väl hufvudstaden,
som från de flesta provinser af Riket, kan jag förete mång-
falldiga uppdrag att genom lotteri försälja så väl stads- som
bruks- oell landtegendomar— och de fleste uppgifva såsom
skäl för sin önskan, att köpare saknas, och att de, som finnas,
icke kunna betala hvarken egendomsvärdet eller på de li¬
der, som för betalningen kunna utföstas. — På alla dessa
anförda skäl, yrkar jag fortfarande rättighet för enskild man,
att under vederbörliga controller få, på för sig förmånliga¬
ste sätt, afyttra sin tillhörighet genom lotteri.
Jag anhåller vördsamt om denna min motions remitte¬
rande till behörigt Utsk.
Lades på bordet.
Då Hr Roos, Ro Christian, härefter började uppläsa
en motion angtde förändring i någon § af Riksd.Ordn., erin¬
rade Ilr Frih. o. Landtm., att här ej vore stället att väc¬
ka en sådan motion, emedan förslag om förändringar i grund¬
lagarna, enl. 8r §:n Reg.Formen, skola directe till Const.-
Utsk. ingifvas och ej få i R. St:s plena väckas.
Frih. Cederström, Anders, anförde till prot.
följande:
Redan vid föregtde riksdagar har uppmuddringen af far¬
leden genom södra Stäket utgjort föremål för R. St:s öfver-
läggningar. Mätningar och afvägningar hafva, på så väl en¬
skildas som Statens bekostnad, för detta ändamål blifvit gjor¬
da, men ännu har tyvärr intet resultat af dessa tillgöran¬
den försports. — Farleden genom södra Stäket till Stock¬
holm från Dalarön utgör en sträcka af 4w sjömil, då der¬
emot den yttre farleden förbi Waxholmen uppgår, om jag
ej missminner mig, till i4 mil. Lägges nu härtill, att vä¬
gen genom Stäket kan befaras med en och samma vind , då
deremot den yttre farleden löper i så många directioner,
alt de flesta fartyg antingen nödgas kryssa hälften af denna
väg eller ock invänta annan vind; så blir detta ännu ett skäl,
att önska kanalgräfning eller muddrandet vid Stäket.
Det är visserligen en bedröflig sanning att sjöfarten, de
sednare 3o åren inom vårt fädernesland, legat i en dvala,
endast förklarlig af de prohibitiv- och tullsystemer, sorn inom
landet gjort sig gällande. Stockholms sjöfart har måhän-
3 H. 13
9»
Den 4 Mars f. m.
da i högre grad, fin någon annan orts, aftynat och för¬
fallit; men en lid må väl komma, då liberalare åsigter i af¬
seende på så väl öfriga näringar, som handeln i allmänhet
göra sig gällande: ja! jag hoppas, att denna.tid ej är afläg¬
sen , och då torde en lättad comrnunication för hufvudsta¬
dens handlande vara likaså behöflig som önskvärd. Största
hindret för uppmuddriugen af södra Stäket, loide hafva be¬
stått i fruktan, att kostnaderna skulle blifva alltför stora,
och att Staten ej af företaget skulle kunna påräkna motsva¬
rande fördel. Jag förutsätter detta, ty annars kan jag ej
förklara, hvarföre denna likaså nödvändiga som nyttiga far¬
led blifvit till den grad förbisedd och försummad, att nu¬
mera under lågt vattenlag knappast småbåtar der flyta fram.
— Jag tror likväl, att denna farled, utan någon direct kost¬
nad för Staten, skulle kunna göras farbar af i4 till >5 fots
fartyg, om entreprisen uppläts åt enskilda, och dessa till¬
erkändes rättigheter och fördelar, motsvarande de uppoff¬
ringar, sorn verkställandet af detta företag har med sig.
Det är med anledn. häraf och på denna grund jag vå¬
gar föreslå, att uppmuddriugen af södra Stäket må upplå¬
tas åt enskild person, Corporation eller bolag, med rättig¬
het att af Staten för detta ändamål uppbära ett amorterings-
lån, som om 3o år bör vara återguldet, af högst 100,000
r:dr b:co, mot ställande af godkänd säkerhet eller borgen ,
med skyldighet för entreprenören, att inom viss bestämd tid
hafva muddrings- eller gräfningsarbetet färdigt och farleden
farbar för minst 10 fots fartyg; hvaremot den person eller
det bolag, som sålunda åtagit sig och låtit uppmuddra Stä¬
ket, må berättigas att för sig, arfvingar eller rättsinnehaf-
vare i everdeliga tider, uppbära någon viss lämplig afgäld
enl. lästetalet af alla de fartyg öfver 5 fot, som begagna
denna farled, emot skyldighet att bekosta och allt framgent
fortfara med underhållet af deri"sålunda tillkomna nya farleden.
Om remiss af denna min motion till Stats- samt Allm.
Besvärs- och Ekon.Utsktn anhålles ödmjukast.
Lades på bordet.
Hr Hård, G u s t a f Ma g n u s, hade inlcmnat ett så ly¬
dande anförande:
Redan vid sistförflutna riksmöte väckte jag inom H. R.
o. Ad. en motion , hvilken till H. StalsUtsk. vardt reinitte-
radt, att, som jag den 4 Juli 182! blifvit befordrad till
Lieutenant vid armeens flotta och samma år den 24 Oct. ,
enl. Chefs-embetets vid Stockholms escadre meddelade order,
deponerat accord till vinnande af lieutenants-lön, hvartill
jag ock den 8 Maj 18241 en då yppad vacance, såsom va¬
rande den äldste i tur, blifvit uppförd; jag matte —ehuru,
vid den i slutet af sistnämnde år verkstälda nya organisa¬
tionen af K. M:s flotta, uppförd å expectance-stat med en¬
dast under-lieutenants-lön — likväl förklaras berättigad , aU
D e u 4 Mars c. m.
99
vinna ersättning för skilnaden emellan urjder-lieulenants- och
liculenants-lön , med ioo r:dr årligen, att utgå från och med
den i Maj 1824. Resultatet af motionen Lief en , uti lind.
skrifvelse af d. 3o Juni i834, Rån R. H. St. afgången hem¬
ställan, att jag kunde vid afskedstagande! blifva hugnad
med elt efter min tjenslegrad Iämpadt anslag, att, utöfver
det mig tillkommande pensionsbeloppet, å flottans expeclance-
stat uppbäras; hvarefter K. M. behagade, under den 3i Jan.
1835, med bifall lill R. H. St:s hemställan samt med fri¬
stadt afseende tillika å mitt under tjenstetiden ådagalagda
välförhållande, i nåd. tillägga mig, utom den pension jag i
arméens pensions-cassa hade att, enl. författningarna, vid af¬
skedstagande påräkna, etthundrade sjuttiofem r:dr på ex-
pectance-stat, såsom utgörande skilnaden emellan den mig
tillkommande pensionen och lönebeloppet efter innehaf¬
va nde grad.
Den 16 Maj i835 erhöll jag, på und. anhållan, K. M:s
nåd. öppna bref på mitt afsked; och jag bär ifrån den ti¬
den fått uppbära på nyssnämnde stat ofvanberörde lyörtdr.
Med vördnadsfull tacksamhet erkänner jag R. H. St:s behjer¬
tande af det öde, som öfvergick mig; men mina förluster
för åren emellan den i Maj 1824 och till samma tid 1835
äro dock icke ersatta. Om det redan var hårdt, att, efter
min mångåriga tjenstetid , och utan att hafva begått något
det ringaste tjenstefel, se mig beröfvad allt hopp om vidare
befordran; så var det dock ännu hårdare, att, utan eget för¬
vållande och i följd af förr'berörde organisation af vapnet,
gå miste om en löne-inkomst, till hvilken jag hade erlagt
accord och å förslag blifvit uppförd. Jag vågar således
härigenom vördnadsfullt anhålla, att åtminstone den ersätt¬
ning af 100 r:dr, hvarom jag år 1834 solliciterade, kunde
varda mig tillerkänd för åren från den 1 Maj 1824 lill sam¬
ma tid i835, då jag af pensionen, jemte skilnaden emellan
den och min lön efter grad, kom i åtnjutande. Jag anser
det icke vara mig tillständigt, att upptaga H. R. o. Ad:s
dyrbara tid med några vidlyftigare framställningar af sät¬
tet, huru jag, i och för meranämnde organisation, blifvit
behandlad, väl vetande, att det H. StatsUtsk., dit jag vörd¬
samt anhåller, att frågan måtte varda remitterad, skall med
vanlig grundlighet och oväld utreda förhållandet, hvilket
närmare belyses af de många ömmande skäl, som vid sisth
riksdag, äfven inom dessa murar, till min fördel uttalades.
Men det torde dock tillåtas mig, att vördsamt påkalla H.
R. o. Adts benägna uppmärksamhet derå:
1:0 att jag, på sätt hosgående merit- och tjensteförteck-
ning utvisar, varit i tjenst sedan år 1781, och derunder
commenderad i 1789, 1790, 1808, 1809, 1813 och 1814
årens fälttåg; att jag bevistat bataljerna vid Svensksund de
2tne förstnämnde åren, affären i Danska Sundet den 6:le
Oct. 18i3 och affären vid Fredriksstad den 3 Aug. 1814;
Den 4 Mar» c. m.
2:0 att den af mig sökta ersättning är en obetydlig pen¬
ning, ställd i bredd med de besparingar, som tillflutit det
allmänna genom den afgång , hvilken å expectånce-staten
de sednare åren ägt rum; samt
3:o att icke heller jag kan komma i mångårigt åtnju¬
tande af hvad mig å samma stat är tillagdt vordet; ty snart
skall grafven sälta ett mål både för mina behof och för mi¬
na bittra minnen.
Tjenste- och Merit-Förteckning.
|
T.
|
£
|
0 “
|
%
|
£ ?
|
3 ?
’ p
|
? 1
|
&
|
re
|
'789
d. 3o
|
|
Mars
|
|
1791
d. 24
Nov.
|
|
1801
|
|
d. i3
|
|
Febr
|
|
1802
|
|
d. 00
|
|
Oct.
|
|
i8o5
|
|
d. 28
|
|
Oct.
|
|
1808
|
|
d. 27
Maj.
|
|
född i Stockholm den
Undertecknad är
Oct. 1773.
År 1781 antagit tjenst som volontär vid K.
M:s Svea Lifgarde, hvilken tjenst innehades till
1786, samt under de 3:ne sista åren idkat utri¬
kes sjöfart till slutet af år 1788.
Antagen till sergeant vid K. armeens flottas
Stockholms eseadre; cominenderad på galeren
Stockholm samma år, och bevistat bataljen i
Svensksund.
1790 commenderad på galeren Westervik;
och bevistade bataljen vid Svensksund.
Efter slutad fred ingick ånyo i coopvaerdie-
tjenst till slutet af år 1791 , då jag erhöll ordi¬
narie lön såsom
fourir vid nämnde eseadre, samt tjenstgörande
till år 1793; under samma år transporterat
en kanonslup till Åbo eseadre.
Samma år erhöll års permision att idka
utrikes sjöfart.
Åren 1795 och 1796 förnyad permission i
coopvaerdie-tjenst.
Befordrad till styckjunkare med ofvannämnde
lön; samma år commenderad på en kanonslup
till Östersjön, under capitainen Standerskjöids
befäl.
Erhöll full lön till förenämnde befattning ef¬
ter lieutenant Pohlheimer.
1804 och i8o5 commenderad på K. jakten
Esplendian, under lieutenant Ehrnbils befäl.
Elagg-constapel enl. K. M:s allernådigste be¬
fallning af den 21 Aug. samina år.
Constituerad under-lieutenant; samma år den
28 Maj utcommenderad till Sandhamn med ga¬
leren Esping på recognoscering, samt d. 2 Oct.
commenderad att afgå med en galeas till We¬
stervik efter 2:ne kanonslupar, destinerade till
Malmö.
Don 4 Mars e. ra.
toi
Erhöll K. M:s fullmakt som under-lieutenant;
Juni d. ii samma år, commenderad som di vi¬
sions—clief med kanonjollarne till Kappelskär.
1812 d. 3i Maj varit commenderad på K. ör-
logsbriggen Johanna Christina på kryssning i
Östersjön med convoj, under Baron Klinckow-
ströms och Capit. Hjelmstjernas befäl.
1813 d. 23 Maj varit commenderad tilt Lands¬
krona, som slup-chef; emottog befäl som divi-
sions-chef d. 3 Juli, samt bevistade i denna egen¬
skap expeditionen mot Danskarna d. 6 Oct. un¬
der bataljons-chefen Hr Majoren och Ridd. de
Freses befäl; 1814 d. 10 Jan., commenderad
som chef för en marsch af 200 man båtsmän
Lill Norrland; år ! 814 commenderad som di vi—
sions-chcf under Hr Majoren och Ridd. af Klerc-
kers befäl , samt bevistat affären vid Fredriks¬
stad d. 3 Aug.
1815 d. 17 Jan. erhållit Konungens nåd. re¬
solution på under-lieutenants lön efter lieutenant
Servais; samma år commenderad till Götheborg
som divisions-clref, för att hemföra kanonslupar
till Stockholm.
Erhöll nåd. fullmakt att vara lieutenant vid
armeens flotta.
i835 d. 6 Maj undfått nådigt afsked med
pension.
Slockholm d. 4 Mars 1840.
Lades på bordet.
1809
|
|
d. 1 7
|
|
Apr.
|
|
|
|
1 823
|
|
d. 4
|
|
Juli.
|
G. M. Hårdh.
Gr. Frölich, Gustaf Erik, hade ingifvit ett anfö¬
rande, som upplästes, så lydande:
Man tyckes numera i Rikets flesta landskaper allt mer
blifva öfvertygad örn nyttan och nödvändigheten af alt äga
djurläkare, hvilkas tillvaro inom provinserna medfört stor
fördel, men svårigheter uppstå alltjemt vid anställande af
sådana, i anseende till aflöningen och således utkomsten för
dem; enär endast 5o r:dr b:co äro anslagna för detta behof
af statsmedel till hvarje län, hvilket är skenbart för ringa
att ens kunna tillbjudas någon person, som lagt sig på denna
vettenskap med framgång och utmärkelse: ännu mindre kan
detta obetydliga belopp till någon slags ömsesidig båtnad
fördelas på flera, om mer än en djurläkare anses nödvändig
inom länet, då deremot troligen icke något län kan vara
belåten med endast en.
Med anledn. häraf tager jag mig friheten vördsamt före¬
slå , att R. St. täcktes bevilja statsanslag åt lika många djur¬
läkare inom hvarje län, som nu finnas ordinarie provincial¬
läkare, med 100 r:drs b:co lön för hvardera; samt att, i
den händelse locala förhållanden eller andra omständigheter
102
Den 4 Mars f m.
skulle föranleda till flera eller färre djurläkares anställande
inom något län, än hvad nyssberörde proportion ängifver,
det måtte vara Konungens Bef:h:de öppet lemnadt, att för¬
dela det anslag, som af statsmedel beviljades länet, efter an¬
förda grunder, emellan elfective djurläkare, på sätt lämpligast
pröfvades.
Om remiss häraf till StatsUtsk. anhålles vördsamt.
Lades på hordet.
Hr Kuylenstjerna, Carl Fredr., hade inlemnat
följande skriftliga anförande:
Då i våra lider så få exempel gifvas uppå några all¬
mänt gagneliga åtgärder af den enskilde, och enär den pri¬
vata fördelen merendels ligger till grund för alla företagan¬
den, som möjligen kunna erhålla benämning af allmänt gag¬
neliga; så torde det'tillåtas mig i ljuset framdraga en per¬
sons handlingar, som i sin mån, med största skäl, gjort sig
förtjent utaf medborgares högaktning och erkänsla.
Denna förtjenstfulle man är Hr Heilborn, af judiska na¬
tionen, hvars tysta verksamhet för allt sedligt och godt,
under en lång lefnad, redan förvärfvat denna sanna menni¬
skovän hoppet om en högre belöning, den han står färdig
att snart emottaga? af den högsta rättvisan i en bättre verld.
— Sedan 18 år tillbaka har han sökt bidraga till lindring
af våra fattigaste medborgares förnämsta behof, födan. —
Ar 1821 inrättade han uti Götheborg en soppkokningsanstalt
för 140 fattiga personer, hvaraf årliga behållningen alltid
balancerades i debet å Hr Heilborns sida. Då H. M. Ko¬
nungen och H. K. H. Kronprinsen nåd. besökte denna in¬
rättning, uppmuntrade dessa Höga Personer honom att äf¬
ven föranstalta om en dylik i hufvudstaden , hvilken ock ägt
rum i i5 år, som hvar och en känner. På flera Hrr Lands-
höfdingars begäran i Calmar, Nyköping, Linköping, Wester¬
ås och Mariestad, m. fl., har Hr Heilborn med beredvillig¬
het uppgifvit sin metod för dylika soppkokningsanstalters in¬
rättande i dessa residensstäder; äfvensom, under missvextår,
hans föreskrifter i denna väg antagits på mångfalldiga ställen
inom Riket — särdeles i Westergöthland — utan den allra
ringaste uppmuntran för den ädles verksamhet och nit. Li¬
kaledes har han arrangerat alla dylika inrättningar å fat¬
tighusen i Stockholm, såsom på Ladugårdslandet, Kungs¬
holmen, samt i St. Clar* och Adolph Fredriksförsamlingar.
Ännu mera; hela Stockholms garnison, Lifgarderne till häst
och fot, Svea artilleri-reg:te, sjö-artilleriet, så väl i Stock¬
holm som Carlskrona, samt Gens d’armerne, hafva genom
hans anordnanden funnit, hvad de fordom saknade — sund
och tillräcklig föda för kroppen, utan att behöfva till så hög
grad som förut, anlita det stimulerande brännvinet till styr¬
kande af deras fatigerade lemmar. Hvarje af dessa corpsers
Den 4 Mars c. m.
loa
chefer och befäl torde sanningsenligt kunna intyga, att trup-
perne, genom dessa Hr Hedboms matinrättningar, betydligt
vunnit, så väl till kroppskrafter, som äfven i moraliskt och
pecuniart hänseende, då njutandet af ordentlig födaafskaffat
det för myckna bränvinssupandet, som alltid variten moder lill
brott och deraf följande bestraffningar; hvaremot deras väl¬
görare gjort betydande förluster i ekonomiskt hänseende. —
De ännu i gång varande matinrättningar å Carlsborgs fäst¬
ning och för kanonier-compagnierna å Skeppsholmen hafva
för mig blifvit vitsordade, såsom ganska tillfredsställande,
så väl i afseende på befälets fordringar, som de njutandes
behof. — Härförutan har Hr Heilborn äfven lillvägabragt
dvlika inrättningar för arbetscominenderingarna vid Wad¬
holms och Fredriksbergs fästningar åren 1811, i83a och
i8j3, och vid Carlberg, samt under clioferatiden på
flera ställen i hufvudstaden.
Ett nytt vedermäle af hans nit att vilja gagna det all¬
männa, är den nya spisinrättning, som han varit sinnad att
etablera i hufvudstaden, och hvarest, för den ringa afgiften
af 9 skill, riksgls, en ganska tillräcklig och god föda erhål¬
lits för dagen. Men, ehuru de populära tidningarne vitsor¬
dat och recommenderat denna fördelaktiga anstalt i många
afseenden, dels för de mindre bemedlade, dels för dem, som
skola bespisa större hjonelag, har dock den besynnerliga för¬
smaken till misshushållning och obenägenheten till ett or¬
dentligt lefnadssätt, som, jag vågar säga, allmänt vidlåder
nationen , motarbetat dess utförande.
I denna'koi ta recit af Hr Hedboms förhandlingar lill
det allmännas båtnad, måtte hvar och en lätt finna, att, af
sednare tiders patrioter, ingen i det stora hela så mycket
gagnat fäderneslandet, som Hr Heilborn, om än min för¬
måga ej nog skickligt förmått att detsamma framställa. —
Jag känner ej specielt Hr Hedboms ekonomiska ställning,
men förmodar den, i följd af hans misslyckade förehafvan-
den, ej vara utan bekymmer, och således, dä nationen all¬
tid bör på något sätt söka godtgöra sin förbindelse till ho¬
nom, får jag i anledn. häraf vördsammast föreslå en årlig
pension för Hr Heilborn, af minst 5oo r:dr b:co, att utgå
sä väl under den åldriges egen lifstid, som ock sedermera till
fördelning mellan hans barn , intilldess det yngsla af dem
uppnått myndiga år. Barnen uppfostras i christna religio¬
nen. — Måtte Sverige aldrig blifva så fattigt, att ej kunna
belöna förtjensten, och aldrig så kallsinnigt, att ej vilja er¬
känna den I
Om behörig remiss till 11. Stats- och Ekon.Utsktn får
jag vördsammast anhålla.
Lades på bordet.
Hr Hjerta, Lars, uppläste följande tvänne motioner:
Den 4 Mars e. m.
1.
Ibland de forntidens regeringsmaximer, hvilkas bibehål¬
lande föga står tillsammans med nyare tiders fordran på in¬
dividens rätt att sjelf råda om sin person och egendom, fin¬
nas få eller ingen mera motbjudande för känslan, än den
makt Slaten tillvällal sig att förbjuda sina medlemmar att
lemna dess område. Det bör med skäl kunna antagas, att
h\ ar och en redan af barndomsminnen, slägtförhållandcn
eller kärlek till födelsebyggden är så fästad vid sitt eget
land, alt han icke utan skäl öfverger detsamma; och att då
mot hans egen vilja qvarhålla honom, 0111 han icke längre
der finner, trefnad eller utkomst, och hindra honom alt an¬
norstädes söka en lyckligare framtid, är en hårdhet, som
föga står tillsammans med den humanitet, hvars första grund¬
sats är att anse samhället vara till, för att skydda den en¬
skilde, icke att tvinga honom att emottaga detta skydd, 0111
lian vill lemna det. En närmare undersökning öfver natu¬
ren af det samband, som förenar menniskorna inom samma
fädernesland, skulle sannolikt visa riktigheten af denna sats,
som äfven ifrån den statsekonomiska synpunkten redan bör¬
jat göra sig öfverallt gällande i samma män, som man fun¬
nit nödigt att undanrödja vådorna af en näringslös öfver-
befolkning.
Märkvärdigt nog existerar likväl ännu i dag här i
Sverige ett sådant tvång , som nyss nämndes, i följd af för¬
fattningar, som, ifall de också numera icke till alla delar
tillämpas, likväl ej upphört att de jure vara gällande. Det
är några sådana författningars upphäfvande, sorn jag vörd¬
samt vågar yrka. K. Commerce-collegii kungörelse d. 8 Sept.
1756, grundad på K. rescriptet d. 3 Aug. samma år; K. för¬
orda. d. 18 Febr. 1768, angtde den, som olofligen och hem¬
ligen begifven sig utur riket; K. kungörelsen d. 17 April
1795, K. brefvet d. 12 Maj 1801, K. kungörelsen d. 3o Maj
1781 , och K. brefvet d. 26 Juni 1804, äro alla af denna
egenskap.
Såsom exempel på den öfverdrifna stränghet, som råder
i dessa författningar, må blott tillåtas mig citera, att eho
som drager utur riket — så lyda ordalagen — deni hvilka
äga kunskap om bergverk, utan att dertill äga Bergs-
collegii speciella tillstånd, skall böta första gången 200 daler
silfvermynt, andra gången dubbelt och tredje gången till
lif vet; och på ett annat ställe, att ”hvem som understår
'’sig öfvertala någon af Rikets undersåtare, antingen han är
”i Kronans tjenst eller ej, att gå utur Riket och träda i
"främmande tjenst, straffas efter omständigheterna, antingen
”med ansenliga penningböter eller svär kroppsplikt, e!lei\ock
”till lifvet;” och ”0111 någon vore så förgäten af sin under-
”såtliga pligt, att han, utan K. M:s nåd. tillstädjelse, begif-
”ver sig utur Riket eller träder i främmande tjenst; så skall
’’han
Den 4 Mars f. m.
”han af K. M:s utom Riket varande ministrar utfordras, och
”sedan han under fängsligt förvar blifvit hittord, undergå
”det straff, som för rymmare i krigs- och sjö-artiklarna
"stadgadt är."
Men äfven der någon vill resa ut med tillstånd, d. v. s.
anmäler sig till erhållande af behörigt pass^ Utlemnas likväl
icke sådant, utan att han kan prestera tvänne gode mäns
borgen, att han skall återkomma inom den tid, som i pas¬
set utsattes; och om han då öfver denna tid uteblifver,
skola borgesmänne» kännas skyldige att till närmaste sjö¬
manshus erlägga etthundrade r:dr b:co. Detta skall, enl. K.
brefvet d. 16 Juni 1804, ”ej blott gälla för gesäller och ar-
■”betare, utan äfven för personer af andra stånd och villkor;"
härifrån undantagne endast bofaste personer , i hvilken sist¬
nämnde händelse det får ”ankomma på K. M:s Bef:h:de att
"pröfva, huruvida sökanden kan från slik skyldighet befrias."
Mill förslag är nu, att R. St. må besluta att upphäfva
alla ofvannämnda lagrum eller andra, som stadga särskildta
förbud emot enskild mans rätt att resa utur Riket, och de
ansvar, som derför finnas stadgade, utöfver hvad allmänna
lagen innehåller i Ärfda-b:ns i5 cap. 7 §. Någon utför¬
ligare motivering anser jag ej behöfvas för det H. LagUtskts
öfvertygande om det rätlsenliga af författningars upphäfvan-
de, hvilka lill sin syftning äro lika rättsvidriga, som de i
sjelfva verket visat sig öfverflödiga och gagnlösa.
2.
De olägenheter för enskilda creditrörelser, som härflyta
af K. förordn. d. i3 Juli 1818, hvarigenom den fria assig-
neringsrätten enskilde emellan inskränkes till ett minimibe¬
lopp af 100 r:dr b:co — hvilket isynnerhet i mindre cre-
ditförhållanden emellan småstäderna och landet icke anses
ringa — äro så allmänt öfverklagade , att de icke behöfva
upprepas. R. St. hafva, vid alla 3 de sednaste riksdagarna,
för sin del beslutat att upphäfva denna förordning och an-
tydt de besvärande följder, allmänheten röner af det hittills
varande förbudet. Regeringen har likväl allt hittills vägrat
sanction till denna Jagförändring, ehuru den i sjelfva verket
endast innefattar återkallelse af ett beslut, som år 1818 till¬
kom, i sammanhang med det välbekanta, då florerande s.
k. strypsysteme, hvilket ifrån filial-disconternas fall hemtade
skäl till hvarjehanda inskränkningar i den enskilda credit-
rörelsen.
Då R. St. genom nyssnämnde förnyade" beslut kunna
anses hafva uttryckt en så allmän och mognad öfvertygelse,
att en fortsatt vägran till deras hemställan icke skäligen bör
befaras; vågar jag föreslå en förnyad framställning af detta
ärende — se R. St:s skrifvelse d. 27 April i835, äfvensom
de af år 1823 och 1829 — och dess behandling af R. St:s
3 H. i4
ioG
Den 4 Mars e. m.
LagUlsk. , sorti i dessa skrifvelse!- utan tvifvel skall {in¬
na tillräckligt talande motiver för tillstyrkande af förslaget.
Frih. Cederström, Jacob: Hr Hjertås upplästa mo¬
tion rörtde assignationsfätten understöder jag, på det sätt
likväl, att assignationerna ställas under vexelrätt; ty en¬
dast sålunda blifva assignationerna nyttiga för rörelsen, utan
att medföra våda genom öfverassignering.
Hr Hjertås tvänne motioner lades på bordet.
Hr von Moltzer, Anders Joli. Fredr., hade in-
lemnat följande anförande:
Enl. Riksd.Ordn. § 3o, som närmare utvecklar stadgan¬
det i 53 §:n Reg.F., hvari säges: ”StatsUtsk. skall utre¬
dda och för R. St. uppgifva statsverkets tillstånd m. m.,
äger nämnde Utsk. ”tillgång till alla statsverkets räkenska-
"per och handlingar.” I § 42 Riksd.Ordn. föreskrifves:
”Statscontoret bör, i frågor om sjelfva redovisningen af
”medlen, alla äskade upplysningar omedelbart meddela.”
Det är sålunda StatsUtsk:s rättighet, att, genom inven¬
tering af räntekammarens cassör, öfvertyga sig om statsver¬
kets tillstånd, vid den tid Utsk. deröfver till R. St. afgifver
sin berättelse; och som det ej är alt supponera, att i ett
sådant ansvarigt allmänt verk som Statscontoret. redovisnin¬
gen skulle vara så ofullständig, alt verkets tillstånd icke
kunde genom de antagna controller, cassaförslag och banco-
räkning, när som helst verificeias, torde en sådan invente¬
ring få anses, hvarken besvärlig och tidsödande för Utsk.
eller Contoret. Den skulle deremot sätta Utsk. i tillfälle, alt,
jemte bestyrkandet af det hysta hopp, att statsverkets till¬
stånd i alla delar är lika godt, i verkligheten som på pap¬
peret, aflägsna alla de besynnerliga tvifvel, som man hör
uppkastas, isynnerhet i anledn. af hindret för denna inven-
teringsåtgärd vid 1827 års statsrevision; — och jag vågar
alltså anhålla, att Utsk. måtte skyndsamt företaga densam¬
ma, för att i sin berättelse till R. St. intaga resultaterna
deraf, med utsättande af tiden då den verkställdes.
Jag anhåller om remiss af detta milt memorial till
StatsUtskottet.
Lades på bordet.
Hr Lilljenberg, David Fredr. Georg, hade in-
lemnat ett anförande, så lydande:
Vid riksdagen år 1829 beviljade R. St. i5a r:dr b:co
årligt anslag till lön för en extra-ordinarie provincialläkare
för Östbo och Westbo härader, och till följe häraf har, allt¬
sedan i83o, en extra-ordinarie läkare varit stationerad i
Wernamo; men då det numera ej kan jäfvas, att ofvan-
nämnde härader, med en folkmängd af 40,000 personer, icke
kunna undvara en skicklig läkare, och det ej heller lärer
Den 4 Mars c. m.
107
kunna nekas, att Östbo och Westbo härader svårligen i ti¬
dens längd kunna påräkna att länge få behålla någon dug¬
lig läkare, då 1:0 det endast bestås half lön, och 2:0 med
en extra-ordinarie plats cj följer tjensteårs-beräkning: så tor¬
de R. H. St. benäget finna det icke vara obilligt, att man
önskar, det ifrågavar. extra-ord. provincial-Iäkare-beställ-
ning blir på ordinarie stat upplagen. — Visserligen har jag
hört sägas, att bataljonsläkare borde företrädesvis användas
såsom extra-ord. provincial-läkare, och under medgifvande
att på många ställen bataljonsläkare- och extra provincial-
läkare-befaltningarna möjligen kunna förenas; får jag vörd¬
samt upplysa, att en dylik förening af nämnde platser inom
Jönköpings vidsträckta län, der bataljonsläkarne äro jemnt
sysselsatte, icke låter på något ändamålsenligt sätt sig verk¬
ställa. Äfvenledes tyckes det ligga en ej ringa orättvisa der¬
uti, att 2tne härader, med icke mindre än omkring 40!000
innevånare, och med ett afstånd af till och med 11 mil till
ord. provincial-läkarens station, under mötestiden eller vid'
comtnenderingar, skulle, ifall bataljonsläkare användes till
extra-ord. provincial-läkare-befatlningen i Wernamo, vara
alldeles utan läkare, och om vådan af att ej äga tillräck¬
ligt antal duglige läkare, hafva vi redan under cholera-
tiden haft en smärtsam, men på samma gång varnande, erfa¬
renhet. Att emedlertid de medlemmar af Svenska samhället,
sorn ej äro så lycklige att bo nära hufvudstaden eller
länsresidensen, men icke förty bidraga i lika fullt mått till
Statens underhåll, yrka, och det med rättmätigt anspråk,
alt fä tillgodonjuta, så vidt sig göra låter, lika förmåner af
Staten; det torde anses vara billigt.
Med anledn. af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller
jag vördsamt, att R. II. St. måtte anslå vanlig ordinarie lön
för en ord. provincial-läkare i Wernamo.'
Jag anhåller vördsamligen om remiss af denna min mo¬
tion till StatsUtskottet.
Lades på bordet.
Hr Lagergren, Anders, hade ingifvit följande trenne
motioner:
1.
I vårt land har länge varit en skarp strid i psedagogiskt
hänseende, och striden har gällt förbättringen af våra all¬
männa läroverk, så högre som lägre, skolor och gymnasier,
så väl som academier. Ingendera af de stridande partcrne
har nekat, det förbättringar behöfdes; men man bar så myc¬
ket mer tvistat om sattet för dessa förbättringars verkstäl¬
lande. Några hafva med ifver yrkat, det de gamla meto¬
der, hvarpå våra nuvar. läroverk äro byggda, bort undan-
rödjas, såsom redan föråldrade och icke mera i stånd att
gifva ynglingen den utveckling, vår lid fordrar. De hafva
ioS
D c 11 4 Mars e. ra.
trott sig finna, att förbättringen vore verkställd , om de
nyare metoder af vexelundervisning, ämnesläsning och fri
flyttning, hvilka erfarenheten visat utförbara, öfverallt in¬
fördes, och sålunda en större rörlighet bibringades lärover¬
ken. Andra, och dit hör mängden af vår lärarecorps, hafva
ansett, att den gamla metoden vore god nog och bättre än
den nya, samt att i alla fall det ytterst berodde af lärarnes
personlighet, huruvida en skola uppfyllde sitt ändamål eller
ej. Utan att underkänna nyttan af de nya metoderna, der
de med lugn och måtta antagas, ja äfven med öfvertygelse
om deras tillämplighet i flera afseenden vid våra nuvar. läro¬
verk, torde man vid närmare begrundande se sig nödsakad
att gifva det gamla påståendet rätt, som säger, att lärarnes
personlighet, nit och skicklighet ytterst bestämmer skolans
väl eller ve.
Så mycket sällsammare kan det då förefalla den i stri¬
den ej invecklade, att det parti, hvilket städse framhållet*
läraren, såsom skolans allt, föga eller ingenting gjort,
ingenting yrkat, för att betrygga läroverken för vådan af
mindre skickliga lärares anställande. Tolf års erfarenhet vid
ungdoms handledande, ända från dess spädare barndom till
den tid, då ynglingen inträder vid universitetet, har hos mig
rotfästat den öfvertygelsen, att lika sannt det är, att läraren
är skolans allt, den som är mer än både metoder och regle¬
menten j lika nödigt är ock, att vid lärares antagande göra
sig förvissad, att, så vidt ej helsa och krafter svika, de väl
och samvetsgrannt skola uppfylla sitt ansvarsfulla kall. En
blick på vår skolordnings befordringslag skall snart gifva vid
handen, om man detta nu kan, om den uppställer garan¬
tier nog säkra att alltid tillskynda läroverken de bästa lärare,
eller om dessas skicklighet mer kan tillräknas slumpen, än
en vis försigtighet.
I anseende till ansökningsrätten, är denna, med undan¬
tag af hvad för gymnasierna särskildt stadgadt är, bunden
inom stiften, hvarigenom händer, att, om vid en skolsyss-
las tillsättande aldrig så skickliga subjecter stöde att erhålla
utom stiftet, man mäste nöja sig med dem, som inom det¬
samma behaga söka den lediga tjensten , vore de än vida
underlägsna de andra både i kunskaper och skicklighet. Svårt
är att inse, hvarföre detta band behöfves, eller hvad olägen¬
het kunde uppkomma af detsammas lossande. Vöre de sö¬
kande lika skickliga, så är det mer än sannolikt, att stiftets
son blefve föredragen; vore åter denne mindre skicklig, skulle
väl stiftet mera yinna på att åt sina barn erhålla en i allo
duglig lärare, än att få ett af sina stiftsbarn försörjdt, med
fara att under flera års förlopp en mängd af de öfriges upp¬
fostran ej blefve fullkomligen väl vårdad. Kan denna enkla
bevisning ej vederläggas, så se vi ock ej något skäl, hvar¬
före detta band skall bibehållas; dess nytta var ingen; dess
skada kan mer än en gång blifva stor.
Den 4 M a r s c. m.
Ifrån villkoren för ansökningsrätten öfvergå vi nu till
de prof, sorn skola stadga omdömet om den sökandes så väl
kunskaper som skicklighet. För lärareposter vid trivial¬
skolor erfordras en ex tempore gjord eorrigering af elt la¬
tinskt scriptum , saini föreläsningsprof uti lärdomsskolans
3:dje class , i alla de stycken der föredragas, och för apo-
logisterne, utom nämnde föreläsning, ännu en dylik för
nedre afdelningen af gymnasium i mathematik , franska
och tyska. För rectorat och conrectorat fordras en latinsk
disputation samt föreläsningsprof i rectors-class, hvilken sist¬
nämnda föreläsning äfven erfordras för erhållande af rectorat
vid apologistskolor. Blifvande lectorer skola, jemte disputa-
tionen, föreläsa i latinet och den vettenskap, deruti de lec-
lionen söka; gymnasii-adjuncter deremot i latin, franska
och tyska. Med all den variation af ämnen och classer,
denna förteckning erbjuder, inskränka sig dock alltid prof-
ven till en föreläsning af några få timmar samt en dispu¬
tation af lika inskränkt omfång. Utan att vilja yrka af-
skaffandet af dessa disputationer, hvilka möjligen i en fram¬
tid kunna pånyttfödäs, torde det likväl icke vara för myc¬
ket sagdt, att de nu både vid universitetet och vid elemen-
tar-läroverken äro föga bevisande, eller svarande mot sitt
ändamål. Den som åhört och med noggrannhet öfvervarit
en mängd sådana, skulle åtminstone hafva svårt att påstå
motsatsen. Ett föreläsningsprof af några timmar borde så¬
lunda gifva den egentliga ledningen för hedömmandetafden
sökandes skicklighet. Jag vill visst ej förneka det all gill—
tighet, tverlom är det säkert bättre än intet profs an¬
läggande, hvartill moderna skolor gjort sig skyldiga. Men
den opartiske pröfvaren finner lätt, huruvida ett dylikt prof
i allmänhet kan vara tillfyllest. Ofta utan all erfarenhet
vid ungdoms handledning, skall den unge man, sorn söker
en läraresyssla, genast visa sig skicklig dertill, eller ock borde
han enl. lagen ej kunna komma i betraktande vid denna
sysslas tillsättande. Har han då från academien medfört
goda betyg om kunskaper och fräjd, så skulle det synas
hårdtatt, för hans ovana vid undervisning, utestänga honom
från en bana, den han valt för sin lefnads utkomst. Hvad
rår han för, att han icke haft tillfälle att utveckla sina an¬
lag för undervisning, säger man, och det med rätta; ty om
han ock velat, skulle detta ofta för honom varit en omöj¬
lighet. Emedlertid anses anlagen vara gifna, och den sökta
sysslan tillerkännes honom på grund af lösa förhoppningar,
som en kommande tjenstgöring sedan ingalunda realiserar.
Med måttliga anlag förenande okunnighet i det praktiska af
sitt yrke, blir han nu sin egen herre, lemnad utan all led¬
ning vid utförandet, då han läser i sin class, och hvar och
en af de öfriga på samma sätt, den ene vanligen ej särdeles
bekymrande sig om den andre. Förkofringen blir ej stor;
men sysslan är hans egendom, och från den skiljes man ej
I lo
Den 4 Mars c. ra.
så lätt. — En annan framkommer tili dessa profs afläggan-
de, också med goda vitsord örn kunskaper och lefverne,
ägande en brinnande håg för undervisningskallet, men ock
kännande sin oförmåga, sin ovana vid dess praktiska be¬
handling; lian skulle så gerna önskat att få öfva sig, trader
förlägen och blyg inför sina domare , blir just genom kän¬
slan, alt han icke är hvad han en gång kunde blifva, ännu
mer förvirrad, misslyckas och får ett underhaltigt betyg.
Han öfverger nu en liana, hvars heder han en gång kanske
skulle blifvit, men som redan vid dess första, början erbjöd
så liten rättvisa, så föga sann både skonsamhet och sträng¬
bet. Man kunde härom vara både vidlyftigare och mera
granskande; men jag undviker båda delarna, öfvertygad
att saken talar för sig sjelf, öfvertygad ock, att om denna
brist på förberedande öfning verkar menligt för neder-sko-
lorna och apologistierna, verkar den icke mindre förderfligt
på gymnasialbildningen. Det correcliv, som häremot skulle
vara i docenternes fria ansökningsratt, är mera sken än
verklighet, ity alt desse unge män, med undantag af de i
mathematik eller latin, sällan eller aldrig befatta sig med
yngre kamraters ledning, och äfven de sistnämnde under
helt andra förmer och villkor, än sorn vid gymnasium äro
gällande. I följe häraf synas botemedel böra sökas, och får
jag till den ändan vördsamligen föreslå:
1:0 inrättandet af seminarier att bilda skicklige lärare
till så väl högre och lägre Jardoinsskolor, som apologislier
och gymnasier;
2:0 fastställande af prof, som grundliga och tillfyllest-
görande, i afseende på utforskandet af de sökandes kunska¬
per och praktiska skicklighet, äfven genom domrarnes erfa¬
renhet och öfverlagsna bildning, kunde göras så betydelsefulla
och för samhället tillfredsställande, som af menskliga inrätt¬
ningar i allmänhet fordras kan ;
3:o upphäfvandet af indigenatsrätten för sökande, som
med goda betyg styrka sig genomgått ett lärare-seminarium
eller med loford tjenstgjort ett sådant profår, hvarom nedan¬
före handlas skall.
Då jag har haft äran föreslå de 3:ne åtgärder, hvilka
jag ansett förnämligast ledande till våra läroverks ändamåls¬
enliga förbättring, torde det ock vara min skyldighet att
antyda, huru de möjligen kunde sättas i verket både med
minsta kostnad och minsta rubbning af det redan bestående.
— Denna framställning skall dock blifva ganska kort, då
troligen, ifall åsigten vinner framgång, mycket derom både
kommer vidare att skrifvas och lalas.
Seminarier för bildande af lärare behöfvas i Sverige ej
många, kanhända arne för gymnasialbildningen och 4 ä 5
för skolor och apologistier. Till vinnande af sitt ändamål
skulle de naturligtvis förenas med de läroverk, dit de för¬
lädes. Det första att iakttaga vore sålunda, att dessa läro-
Den 4 M an e ra.
111
veik förseddes med lärare, sorn, i afseende på bildning och
kunskaper, fördomsfrihet och erfarenhet, kunde tjena till
föresyn för yngre, åt undervisningsyrket sig egnande män.
Annars skulle inrättningen redan i sin början förstöras, dess
ändamål förintas. Blefve åter män sammansökle, som med
lärdom förenade menniskokännedom , med skicklighet i läro¬
stolen lätthet i umgänget och mildhet i hjerfat; blefve
desse män sedan af samhället satte i sådana omständigheter,
alt de cj nedtyngdes af brödbekymmer, när de skulle ut¬
veckla anlag, som, en gång utbildade, i sin ordning borde
fostra växande slägten till kunskap och dygd; blefve, sager
jag, dylika män till dessa seminarier förflyttade: då skulle
verkningarna af dem ock blifva oberäkneliga, ity att den
andliga kraften ej kan beräknas efter mått. Den närmare
organisationen af seminarii-functioncr är ej tid att här ut¬
föra; att öfningarna skulle vara så väl theoretiska som prak¬
tiska, förstås af sig sjelf; att de, som der söktesinbildning,
borde genom viss bestämd undervisning för läroverkets ele¬
ver flera timmar i veckan förvärfva sig en erfarenhet, den
inga föreläsningar kunna gifva, men genom bevistande af al¬
dre lärares leclioner alltid hemta ledning för vinnande af
denna erfarenhet; att de, genom öfvervaron af de mognade
lärarnes conferencer och öfverläggningar, skulle erhålla en
praktisk undervisning i den högre pedagogiken och sålunda
förberedas, att en gång sjelfve bära lärarekallets ansvar,
behöfver ock mera antydas än utvecklas. Tiden för vistel¬
sen vid seminarium bör ej i ett förslag uppgifvas ; i Preus¬
sen har man 3 ä 4 år. Troligen skulle dock den kunna
förkortas. Kostnaden torde ej blifva betydlig, i jemförelse
med den vissa nyttan. De barn, hvilka som ynglingar korn-
me att njuta frukten deraf, skulle sedan som män välsigna
sina i grafven hvilande fäder, att de en gång tagit ett verk¬
samt steg till den allmänna uppfostrans befrämjande. Hvil¬
ken kostnad borde derföre hellre bestridas än denna?
I oskiljaktigt sammanhang med bestridandet af lärare¬
seminarierna är ock en förändring af våra prof. Bedan vid
intagandet i seminarium borde mera ändamålsenliga prof så
skriftligen som muntligen afläggas, än som nu behöfves för
rättigheten till sjelfva skolsysslornas erhållande. Anlagen
skulle, så vidt möjligt vore, undersökas, på det ej semina¬
rium måtte öfverlastas med dem, som äfven under bästa led¬
ning troligen aldrig kunde uppfylla de dermed åsyftade än¬
damål. Men, när så dessa anlag blifvit utvecklade , när de
vunnit den mognad, upplyste ledare anse nödig för hedöm-
mandet af deras kommande verksamhet; då både kan och
bör man, vid prof för rättighet till så väl skole- som gym-
nasii-sysslor, gå tillväga med ett allvar, det ej tillåter oskiek-
ligheten någon undflykt, men deremot alltid lemnar den
sanna förtjensten sin rätt. Önskligt vore, om till detta än¬
damål särskilda examens-commissioner inrättades, som ställ¬
112
Den 4 Mars c. m.
des i det sammanhang, att de inför dem aflagda prof alltid
kunde anses såsom aflagda inför en oell samma auetoritet.
Då kunde enhet med säkerhet väntas vid behandlingen af
så vigtiga »render.
Obilligt skulle det dock vara att uteslutande fästa an-
sökningsrätten till läraresysslor vid genomgåendet af ett dy¬
likt seminarium, helst flere säkerligen dem förutan kunde
förskaffa sig erforderlig skicklighet. Men då borde en sö¬
kande, innan han lill det egentliga profvets afläggande ad-
initteras, åtminstone anses skyldig att vid ett sådant slags
läroverk, der han syssla söker, under elt års tid vissa tim¬
mar föreläsa och deltaga i läroverkets alla öfningar, samt
derom fullständigt godt betyg medhafva. Detta vore ett
villkor, som ej må anses för strängt, och som äfven har sin
motsvarighet i andra länder.
Funne dessa åsigter gensvar hos R. St., ville de till de¬
ras realiserande förklara sig redobogne att anordna erfor¬
derliga medel, synes det som K. M. gerna häruti skulle gå l
R. St:s Önskningar till möte, då i den K. propostn just för
lärares bildande m. m. blifvit begärda 10,000 r:dr, hvilka,
något ytterligare förökade, säkert blefve tillräckliga för alla
dessa inrättningars tillvägabringande. Elt helt och hållet
för dagen gällande exempel på behofvet af lärare-seminarier
lemnar ock den organisation, som nyligen blifvit gjord i af¬
seende på läroverken. Den anbefaller inrättandet af flera
högre apologistskolor; men skola dessa skolor i framliden
blifva något annat, än hvad de hittills varit; livar finner
man ännu lärare till sysslornas bestridande, då man, bun¬
den inom stiftens barn och inskränkt genom sådana prof,
som nu afläggas, liksom påtvingas den mindre förmögne, i
det den större och mera utvecklade utestänges?
Slutligen må mig tillåtas att säga, det en af fördelarna
af ofvannämnda åtgärder skulle blifva upphörandet af den¬
na olyckliga partistrid, som, utan högre afsigter om läro-
kallels värde, sätter allt i metoder och dermed samman¬
hängande reglementariska anordnanden, mest genom brist på
erfarenhet af hvad läraren både är och kan vara, i fall han
blifvit så utbildad, som tid och omständigheter nii kräfva,
och hvilka äro helt andra än de fordom voro.
Då jag här utvecklat mina ideel-, såsom de, tänkta i elt
större sammanhang, borde utföras, men jag ej vågar på-
x-äkna contanta bidrag af vidsträcktare omfattning, förrän
erfarenheten åtminstone visat någon nytta af deras partiella
utförande, har jag velat inskränka mig att hos R. St. vörd¬
samt föreslå, det blott ett seminarium för hvardera arten af
läroverk inrättades, hvaraf de för gymnasium och trivial¬
skolan kunde förläggas till Stockholm och sättas i samband
med hufvudstadens gymnasium och elementarskola samt en
af dess trivialskolor, och det för apologistier förläggas till
Gefle
Den 4 Mari c. m.
Gefle och sammanbindas med det högre real-gymnasium,
som det, enl frami. Erkebiskop Wallins plan, organiseras.
Det härför erforderliga ärliga bidrag skulle då kanske
komma att utgöra:
förhöjning af gymnasii - lärarnes löner i och
för ökadt arbete ridr 1000.
förhöjning af trivialskol-lärarnes löner för samma
ändamål „ 5oo.
diverse utgifter i och för begge verken ...,,, 5oo.
Summa b:co r:dr 2000.
För seminarium i Gefle behöfdes ej några särskilda ut¬
gifter, då dess lärare blefve, genom de dem redan tiller¬
kända löner, fullkomligen ersatte för detta ökade arbete.—
När nu det icke antagas kan, att dessa seminarier genast
komme till stånd; icke helier med deras inrättning så skyn¬
das borde, att ej alla förberedande åtgärder hunne vidta¬
gas: får jag ytterligare vördsamligen föreslå , det första årets
inkomst kunde användas till understöd för den eller dem,
som till sakens närmare utredande af K. M. ansåges skick¬
lige att i främmande länder, synnerligast Preussen, derom
taga fullständig kännedom.
Jag anhåller vördsamt, att denna min motion måtte
till Stats- samt Besvärs- och Ekon.Utskm remitteras.
2.
Ingen lärer neka, det de naturhistoriska veltenskaperna
nu mera intaga en sådan plats i fordringarna af allmän bild¬
ning, att deras studium borde vara ett oeftergifligt villkor
för afgångsexamen från våra offentliga läroverk. Likväl är
intet tillfälle beredt för trivial- och apologist-skolornas ele¬
ver att härutinnan inhemta någon undervisning; ja, till och
med de flesta af våra gymnasier hafva hittills alldeles sak¬
nat lärare i nämnda vettenskaper. Äfven der sådana hädan¬
efter komma att finnas , blifva de merendels försedde med
så knappa löner, att ingen egentlig vettenskapsman kan på¬
räknas dertill, eller åtminstone derpå använda den tid och
möda, saken fordrar. Undervisningen måste derföre troli¬
gen blifva inskränkt, såsom den ock för närvar, är, endast
till botaniken, och uti den sällan öfverstiga meddelande af
några latinska namn på Svenska vexter, och de classer i
sexualsystemet, hvartill samma vexter höra. Utan att miss¬
känna värdet af denna undervisning, som, der den funnits,
tvifvelsutan varit bättre än ingen, torde det ej anses förmä¬
tet att påstå, det undervisningen bör omfatta det elemen¬
tära så väl af chemi som botanik och zoologi. Eleven, han
må blifva hvad han vill efter genomgånget läroverk, borgare
eller prest, embetsman eller bonde m. m.; af dessa kunskaper
skall han alltid hemta odling för sin själ, nytta för sitt lif.
3 11. i5
Den 4 Mai s c. ra.
På det att detta ändamål måtte vinnas oell sålunda åt
våra gymnasier med tiden beredas tillfälle att, utan stats-
cassaus vidare betungande, erhålla grundligt bildade lärare
i dessa vettenskaper, då man kunde bjuda dem full lectors-
lön, får jag vördsamt föreslå:
1:0 att de läraretjenster i naturhistorien, som, enl. K.
circuläret af den 11 sisth November, vid gymnasierna skola
inrättas, ej må som ordinarie tjenster anses, utan blott tills
vidare förestås af dem, som vederbör, auetoritet piöfvar
skickligast;
2:0 att, i den mån de philosophiska lectorsplatserna vid'
Rikets gymnasier blifva lediga, de ej vidare återbesättas,
utan den sålunda tillgängliga lönen anslås för en lector i
chemi, botanik och zoologi;
3:o att den philosophiska föreläsningsskyldigheten sam¬
manslås med den tlieologiska , hvarpå jag tror att båda vet¬
tenskaperna skola mera vinna än förlora. Skälen härföre
må tillåtas mig att med några ord antyda.
Den tlieologiska leetionen har hittilldags gått nog långt
i afseende på den speciella prestbildningen. Någon inskränk¬
ning torde derföre här vara på sin plats. Den philosophiska
åter har borttagit hälften af sin tid med inplantandet af en
moral, den, rätt förstådd, ej kunnat vara någon annan, än
som inheintas genom sann christendomskunskap och all¬
männa tlieologiska insigter; men oftast, missförstådd eller oför¬
stådd, förvandlats till ett agregai af tomma definitioner, de
der vanligen glömts efter lexans uppläsande, och äfven, i
bästa händelse, vid universitets-examen burit ringa eller in¬
gen frukt. Gåfve nu hvardera af de håda leetionerna med
sig hvad öfverflödigt är, kunde den korta logik och psycho-
logi, som till gymnasialbildningen hör, gerna af den theo-
logiska lectorn föredragas, ity man aldrig rimligen kan för¬
utsätta, att en bildad theolog skall brista i vederbörlig kun¬
skap i dessa ämnen, men så ej alltid kan förmodas om phi—
losophen i afseende på theologien. Genom detta samman¬
slående skulle ock den möjliga fara undvikas, att den phi-
losophiske lectorn föredroge satser, som den theologiske må¬
ste neka; och hvilken motsägelse vid ett elementar-Iäroverk
aldrig kan åstadkomma annat än oro och förargelse.
Jag anhåller, att denna min motion måtte till Allm.
Besvärs- och Ekon.Utskm remitteras.
o.
Då kunskapen i moderna språk blifver allt mer och mer
oundviklig för hvarje bildad man, kan det ej nekas, att bri¬
sten af en sann ändamålsenlig undervisning härutinnan vid
våra gymnasier verkar menligt tillbaka på dessa läroverks
anseende och nytta. Den organisation af undervisningsver¬
ken, som genom circuläret af den 1 Nov. 1809 bestämmes,
tillerkänner visserligen hvarje gymnasium, der ännu lärare i
Den 4 Mars c. m.
moderna språk ej ur anställd, rättighet att erhålla cn sådan,
men lemnar, genom inskränkning af lönen till 3oo r:dr broo,
föga förhoppning att få en man , som med nit och person¬
ligt anseende förenar en mot sitt vigtiga kall svarande skick¬
lighet. Detta ligger för öppen dag för hvar och en, som
vet hvad modern språkkunskap, förenad med lärareskicklig¬
het, nu kan inbringa. För att kunna förmå unga magistrar
med lofvande anlag, som i undervisningsväg, ehuru i andra
ämnen, genast vid början af sin bana kuuna erhålla samma
löneförmåner, och under framtiden vida större; för att för¬
må dem att dels genom resor, dels genom umgänge med i
landet vistande utländningar, vinna den färdighet i dessa
språk, som af en fullt försvarlig lärare erfordras, måsteman
förespegla dem hoppet att i en framtid vinna ersättning för
sin nerlagda möda och kostnad; och får jag till den ändan
vördsamligen föreslå:
1:0 att de läraretjenster i moderna språk, som enl. K.
brefvet af den i sisth Nov. vid gymnasierna skola inrättas,
ej må sorn ordinarie tjenster anses, utan blott tills vidare
förestås af dem, som skickligast sig visa;
2:0 alt, i mån af gymnasii-adjuncternes och philosophie
lectorernes afgång, de förstnämndes loner och naturhistorie-
lärarnes arfvoden af i5o r:dr b:co må med moderna språk¬
lönen förenas. Härigenom uppkommer en summa, tillräck¬
lig för en ytterligare leetors aflöning, hvilken, liksom gymnasii-
adjuncten, vore skyldig att vid sjukdoms- eller andra förfall,
så vidt möjligt, för andra lectorn- vieariera.
Då ännu kanske icke ett tillräckligt antal fullt skick¬
lige möderne språklärare finnes, så anser jng denna utväg
så mycket mer ledande till det vid hvarje förändring åsyf¬
tade mål, sakens tillf redsställande utförande, un¬
der ständig hänsigt till den största möjliga spar¬
samhet.
Jag anhåller vördsammast om remiss af denna min mo¬
tion till Besvärs- och Ekon.Utskottet.
Dessa tre molioner lades på bordet.
Hr Dalman, Wilh. Fredr., uppläste följande:
Man är numera temmeligen ense om den sats, att ju
mindre Staten lägger sig uti och söker mästra de företag,
som egentligen tillhöra den enskilda omtankan, desto bättre
sörjer han för dessa företags framgång; ju mindre man sly-
rer i de flesta ekonomiska angelägenheter, desto bättre sty¬
rer man. Likasom den moraliska bildningen går bäst, då
hon sker af egen kraft och i fullkomlig frihet, utan impul¬
ser och försök att peka för menn.iskan , huru hon bör tän¬
ka oeh studera, likaså går den ekonomiska utvecklingen ojem¬
förligt bäst, om hon får framgå af egen kraft och utan
mästrande. Det enda, som Staten mäste göra, är, i förra
ii6
D c 11 4 Mar » e. m.
fallet, att bereda tillfällen till undervisning, i det sednare be¬
reda comnninicationsmedel.
Men det sker både i den moraliska och fysiska verlden,
att man oftast förbiser det enkla , som ligger framför fot¬
terna, och deremot företager sig jättearbeten, som först bor¬
de komma i fråga då, när allt förberedande, allt smått och
enkelt är undangjordt, och icke mera lemuar “något att ön¬
ska. Af denna svaghet att vilja rita ut i colossahi företag,
innan det enkla och, om jag får säga, primära är undan¬
gjordt, hafva vi i vårt kära fädernesland sett lysande exem¬
pel i mång ting. Sålunda hafva t. ex. stora, rikt doterade
universitet, med tillfällen till inhemtande af den djupaste
lärdom, uppkommit, långt innan man fästade en tanke vid
den primära undervisningen, som dock är basen för all kun¬
skap, och ulan hvilken de stora lärda etablissementerna lika¬
som sväfva i luften, utan något sammanhang med jorden el¬
ler någon bas att hvila på. Sålunda har man äfven märkt
eh bakvändhet i åtgärderna för commnnicationsmede! äfven
i den fysiska verlden; stora, kostbara canaler hafva blifvit
företagna, innan vi påtänkt ett förbättradt skick af lands,
vägarna i Riket. De lemnäs i hela sitt gamla bristfälliga
skick, krokiga, backiga och i allo svåra , medan jätteverk
i canalväg företagas med oerhörda ansträngningar. De små
communicationslinierna, som dagligen måste begagnas af alla
innevånare i landet, och för dem äro absolut nödvändiga,
lemnäs å sido, lika ofullkomliga som alltid, ehuru deras
upphjelpande vore ett barnarbete och kostade en spottstyf¬
ver emot de colossa/a företagen att bana vattenvägar, hvil¬
ka ännu icke äro nödvändiga, eller hvilkas riktning ännu
icke ens är antydd af någon deråt sig dragande rörelse. De
skola göras färdiga för att afvakta, om någon rörelse hän¬
delsevis kan vilja draga sig åt den linien, under det de li-
nier försummas, der rörelsen i sekler redan visat sig. De
elfva millioner t. ex., som Götha canal kostat landet, skulle,
om de användts på förbättrande af våra stora stråkvägar,
hafva förslagit att bringa de flesta betydligare vägsträckorna
i sådant skick, att tusentals dagsresor och dragare varit in¬
sparade, och den, utan all jemförelse, största folkmassan,
som icke har nog stora varumängder att transportera, för
att behöfva begagna canaler, kunnat med lätthet afsätta sina
producter och hemta sina behof. Om tiotusen personer af
allmogen kunna med lätthet och tidsbesparing, hela året ige¬
nom, forsla hvar sitt kärrlass emellan två orter, är kanske
vida vigtigare, än att en skuta kan komma fram med last
under halfva året. Hvad blifver den stora rörelsen, om den
icke förut har en mindre rörelse, en liflig trafik bland mas¬
san att combinera sig med och stödja sig på? Jag värderar
denna rörelse i stort, likasom jag värderar de höga univer-
sitetsinrättningarna, båda såsom den högsta expressionen af
lifvet i hvar sin väg; men jag anser dem båda såsom, om
De ii 4 Mars c- m'
117
ej skadliga, åtminstone icke rätt lefvande, om de ej hafva
utgreningen af sina finaste rötter kraftig och spridd ned uti
sjelfva den stora menniskomassan, uti dess sträfvande och rö¬
relse. De stora handelsvägarna blifva tomma pulsådror, om
icke blodet rörer sig friskt i den stora mängden af de oänd¬
ligt fina små-ådrorna, hvilka från dem sprida till de ytter¬
sta delarna det lif, som de ständigt än taga utur, än åter¬
föra in uti de stora hufvudådrorna.
Dessa något skimrande bilder och liknelser må förlåtas
mig. Kanske kan dock en eller annan af dem få en klarare
åskådning af saken, en impuls att närmare tänka sig in uti
det ämne, som jag här vill framställa, och som, jag tillstår
det, interesserar mig oandligt.
Hvem har med uppmärksamhet rest genom Sverige, utan
att nästan oupphörligt, förarga sig öfver hela vägsystemet?
Vägarna äro väl i allmänhet, hvad man kallar, goda, d. v.
s. hårda, väl grusade, o. s. v. Men detta är. ock allt, hvad
tiil deras beröm kan sägas. Öfverallt möter man branta
backar, der ögat vid första blick ser, att nästan jemn väg
kunnat vinnas, om man besvärat sig med alt vända den nå¬
got åt sidan. Jag påstår bestämdt, att ganska få ställen fin¬
nas, der en väglinea går fram, som icke äro så belägna, att
man skulle komma fram på en sakta sluttande plan. Den
namnkunnige Telford har sagt, att han icke i Sverige sett
något ställe, der han icke skulle leda fram vägen med en
ganska liten lutning af 2 på ioo, om jag ej missminner
mig, eller mindre än hvad man beqvämt kör uppför med
ångvagn.
Mången gång, då man reser och kommer fram ur en
bergs- eller skogstrakt, ser man framför sig en slätt, på
hvars andra sida man urskiljer en punkt, dit man ämnar sig,
men som man mäste nalkas med de mest förargliga omvä¬
gar. Ginge vägen rakt öfver fältet, kunde den vara hälf¬
ten genare och fullkomligt plan; nu har det deremot for¬
dom af en händelse blifvit vanan att vandra i backarna
bredvid slätten, och då går också vägen der. Med slätten
bredvid sig reser man öfver de kullar, hvaraf han begrän¬
sas, oupphörligt nedför och uppför till höger och venster i
tusentals bugter. På ett verkligt slättland ser man lands¬
vägen äfven slingra sig som en orm och utgöra dubbelt
längre sträcka, än den skulle utgöra, om den vore anlagdi
rak linea. Med ett ord: öfverallt nästan är landsvägen så
anlagd, att den icke kan vara det sämre, om man ock med
flit skulle hafva sökt att göra den så lång som möjligt och
så backig som möjligt.
Jag yrkar visst icke, att den bör i hast omläggas, som
den kunde och borde vara; men något borde man dock vän¬
ta att se gjordt af en nation, som kunnat anlägga Götha
canal och andra storverk. I England ser man dagligen väg,
som är krokig eller backig, omläggas och göras beqväm. En
n8
Den 4 Mars e. m.
oell annan gång har man ufven sett enskilde personer i Sve¬
rige göra något i denna väg; men dels äro de enskildes be¬
mödanden icke tillräckliga att uträtta något i stort, dels
uppslår icke derigenom något combineradt och helt systeme.
Enski Idte vägstyckens förbättring är visserligen redan en väl¬
gerning, men kan dock mångengång göra en högst obetyd¬
lig nytta, emot hvad den skulle göra, om den varit com-
binerad med ett för en större landsträcka uppgjordt helt
systeme.
Innan jag går att framställa mitt egentliga förslag om
hvad jag anser böra i det liela och för framtiden göras, vill
jag nämna, hvad jag för närvar, och till en början anser
kunna ske. Jag föreslår, det II. St. måtte hos K. M. an¬
hålla, alt en undersökning företogs, som jag vill närmare
detaljera. Årligen äro många af Rikets geni-officerare sprid¬
da olver landet för mätningars anställande och kartritning.
Utan betydlig kostnad kunde de anställa de nödiga mät¬
ningarna oell afvägningarna. Det kan icke blifva fråga om
att anställa dylika undersökningar uti alla orter och på alla
vägar; någon viss sträcka af de aldramest besökta stråkvä¬
garna borde till en början utväljas, såsom t. ex. vägen emel¬
lan Stockholm och Nyköping, emellan Stockholm och We¬
sterås, eller någon dylik. Häröfver skulle en noggrann karta
i stor scala upprättas och derpå utstakas den linea, der vä
gen kunde blifva den- kortaste, som är möjlig, med iakta-
gande tillika, att den på intet ställe blir mera brant, än
som är förenligt med lätthet att köra upp och ned förslutt¬
ningen. Jag förmodar, att, då undersökningen verkställes
ined det nit och den skicklighet, som man kan vänta af
våra geni-olficerare, skall resultatet blifva fullkomlig upp¬
lysning i ämnet.
Berättelsen om undersökningen bör vara förenad med
kostnadsförslag, så att nästa Ständer må kunna bedomina,
huruvida de vilja anslå den erforderliga summan. Det lyck¬
liga är, att äfven med ringa kostnad kunna nyttiga delar af
förelaget i sender verkställas, emedan den nya väglinieti kom¬
mer att afskära den gamla. Det skulle äfven kunna hända,
att det allmänna behöfde föga bidraga, då det icke är otänk¬
bart, att enskilde skulle vara hågade åtaga sig verkställig¬
heten mot rättighet att uppbära vägpenningar, eller att all¬
mogen i orten, som inser fördelen af förbättringen, skulle
frivilligt biträda med materialier och dagsverken. Exempel
i det sednare afseendet finnas i många landsorter. Vår all¬
moge är snäll euleulateur af sina fördelar, och den måste
åtminstone inse den ofantliga fördelen af att kunna skona
åkdon och dragare och forsla kanske dubbelt större lass.
Hvar och en måste äfven inse, att, utan en förbättring af
vägarna, blifver gästgifvareskjutsens tryckande och förned¬
rande börda aldrig lyftad från folkets skuldror; ty post- och
forvagns-inrättningen bär sig icke på våra backiga och illa
Den 4 Mars e. m.
anlagda vägar. Eftertanken säger oss genast hvad erfaren¬
heten också redan intygat, att dessa vagnar — som, för att
kunna gå med fördel, måste vara ovanligt stora — icke kun¬
na köras på våra hackiga vägar, utan att förderfva hästar
eller bespännas med ett orimligt antal. Mitt förslag torde
således innebära enda villkoret för framgången af de i an¬
dra länder brukliga transportmedel och för afskalfande af
det mest demoraliserande af alla onera,. som folket bär.
Jag lärer ännu icke behöfva föreslå något reglementa-
riskt för verkställigheten. Jag vill blott nämna, att genom
en lag måste stadgas, att, och på hvad villkor, jordägare skall
vara skyldig att afträda den mark, som fordras för nya väg-
liniers anläggning. — Äfven mäste jag icke lemna oanmärkt,
att en ny organisation af inseendet öfver vägars bvggande
och underhållande måste ske. Kronobetjeningen äger hvar¬
ken ledighet eller insigter till att bestrida delta inseende.
För egentliga styrelsen öfver kostnaderna och arbetet för
hvarje län, bör finnas en öfverbyggmästare, hvilken befatt¬
ning otvunget förenar sig med provincial-Iandtroätare-embétet
Att genast lyfta väghållningsskyldigbeten från landtmännens
skuldror, lärer icke låta sig göra; men man bör dock så
ställa, att den blifver mindre lung. Detta sker hufvudsak¬
ligen på det vis, att allmogen väl bör, på vägstyrelsens re¬
qvisition, lemna arbetsbiträde till vägarnas underhåll, men
icke nödgas ansvara för hvar sitt stycke af vägen. Arbetet
bör icke, med risk af cassering, ske på den väghåiiningssky I-
diges ansvar, utan ledas af konsterfarne män, som dertill
blott äga commendera armar, men i öfrigt ansvara för ar¬
betets duglighet. Jag behöfver ej säga, att denna rätt att
reqvirera dagsverken skall vara kringgärdad af bestämda re-
glementariska föreskrifter, så att mannamån ej kari ske, eller
arbetaren ryckas från jordbruket i den brådaste tiden. Ej
heller behöfver jag säga, att min mening är, det äfven den¬
na servitut blott är öfvergående, och att den dag väl en
gång skall komma, då jordbrukaren befrias från bekostandet
af de stora farvägarna — de små, eller by- och sockne-
vägarna torde väl alltid komma att underhållas af inne-
vånarne.
Afsigten med detta förslag är, att söka tillvägabringa
en kanske oberäknelig nytta för landet. Om jag ej med
nog sakkännedom eller skarpsinnighet inträngt i ämnet, så
må andra visa mig mina misstag; jag skall ej blott utan
ovilja, utan med verklig glädje emottaga tillrättavisningen.
Det enda, hvari jag ej tror mig kunna vederläggas, är, att
frågan är af högsta vigt.
Jag anhåller om remiss till vederb. Utskott.
Hr af Uhr, Gustaf: Som jag önskar, att Utsk. måtte
fästa uppmärksamhet vid den gjorda motionen, så vill jag
nämna en omständighet, som annars kunde afskräcka Utsk.
130
Den 4 Mars e. m.
att ingå på densamma. Ändamålet kan vinnas med mindre
besvär och mindre kostnad" än motionären trott, då frågan
blott ar att kringgå backar oell höjder, i stallet för att vä¬
gen går öfver deni. Sedan stället är recognosceradt, så be-
höfver karta icke upprättas, emedan den föreslagna vägen
just genom recognosceringen är utstakad, och karta således
icke behöflig.
Hr Dalmans motion lades på bordet.
Hr Rosenblad, Bernhard, uppläste följande:
Från äldre tider har till befälhafvare och besättningar
å från utrikes ort återkommande Svenska fartyg, under namn
af föling, utbetalts en viss summa, sorn, från och med 174R
års coopvaerdi-reglementes antagande, utgått till oförändradt
belopp. Denna utbetalning till sjömännen af smärre sum¬
mor, vanligen vid den tid, då' de ägde bästa tillgången på
penningar, liar merendels för emottagarne varit af föga nytta
och sällan utgjort en tillgång för deras och deras familjs
framtida behof. Detta föranlät den comité', som af K. M.
haft sig uppdraget att utarbeta förslag ror:de Svenska sjö¬
fartens befrämjande, och som inom sig ägde tvänne medlem¬
mar, som under längre tid fört Svenska handelsfartyg, att,
på enhällig tillstyrkan af i ämnet hörde, ansedde och er-
larne coopvaerdi-capitainer, hos K. M. i und. föreslå förin¬
gens upphörande, emot en motsvarande ersättning, som bor¬
de användas tili fond för ålderstigne eller af olyckshändelser
ur verksamhet satte sjömäns pensionerande. På K. M:s nåd.
befallning, har Cominerce-colhm häröfver infordrat Sjö-
manshus-directionernas utlåtanden, samt sjelf, i likhet med de
fleste bland dem, i und. tillstyrkt förändringen , ehuru, i af¬
seende på sättet att lämpligast förvalta den anslående ersätt¬
ningen, olika tankar ägt rum. Till undvikande af vidlyf¬
tighet får jag här bifoga så vä! comiterades underd. förslag
rörtde föringen, som utdrag af Gommerce-collegii utlåtande *j,
och med åberopande af deri innehållna grunder, vördsamt
föreslå, att xi. St. mätte besluta, att den, sednast efter 24.
p:n i underrättelsen till j<335 års tulltaxa, befälhafvare och
besättning å Svenska från utrikes ort återkommande fartyg
beviljade föring, från och med år 1S41 , måtte upphöra;
men deremot af tullmedlen årligen utgå, antingen en viss
bestämd summa af t. ex. 20,000 r:dr, eller ock en viss proc.
af Kronans behållna tullinkomst, ungefärligen motsvaran¬
de den ulbetalta föringens förhållande till denna behåll¬
na inkomst under sistförflutna tio år , hvilken sum¬
ma kotnme att användas till understöd för ålderstigne
eller af olyckshändelser ur verksamhet bragte coopvaerdi-
capitainer och sjömän, samt deras efterlenmade enkor och
oför-
*) Denna handling har endast till Utsk. blifvit aflemnad.
Den 4 Mars e. m.
131
oförsörjda barn, på sätt K. M. kunde i nåder förordna, se¬
dan en comité' af sakkunnige oell för sjömännens intresse ni¬
tiske män , och som borde till en del beslå af coopvaerdi-
capitainer, utarbetat förslag för användandet, och så väl
samtlige Sjömanshusen som Commerce-colhm sig deröfver
yttrat; hörandes besparingarna, innan förslaget kunde brin¬
gas till verkställighet, fruktbargöras.
Om remiss af denna motion till H. Bevilln.Utsk. anhålles.
Bilaga.
Comiteradcs lind. forsing ’’om sjömäns föring.”
Genom 4 5:n > 5 art. af 1748 års coopvaerdi-reglemente
oell 2,4 §.'n i underrättelserna till nu gällande tull-taxa, äro
befälhafvare och besättning å Svenska coopvaerdi-fartyg i
allmänhet berättigade, att vid ankomsten till Svensk hamn,
efter slutad resa från utrikes ort, uppbära en efter deras be¬
fattning ombord och resans längd bestämd summa, som af tul¬
len för fartygets medbragta last utgår under namn af
föling.
Det bruk , som ännu till en del Ur bibehållet på yissa
orter inom Riket, att sjöfarande få för egen räkning medföra
några varor, har fordom varit en allmän sed, som genom
Wisby sjörätt öfvergick till lag. 3o:de art. af denna sjörätt
stadgar, att skepparen vid hvarje tillfälle, då fartyget inta¬
ger last, skäll anvisa de ställen, "der hvar och en skepps-
■”man niå lägga så tungt, som hans föling är."
Med tiden började man likväl inse olägenheterna af
denna föreskrift, och fann det mera lämpligt att i stallet
tillägga skeppsfolket en andel i fartygets frakt. Carl Xhs
sjölag förbjuder, vid strängt ansvar, '”skeppare, styrmän,
båtsmän och andre skeppsbetjente, alt under namn afföring
inskeppa något gods i det skepp, de segla på;” men der¬
emot skulle, ”i stället för fri föl ing och efter det värde (den
frakt), som skepparen för hvar last (läst) betingat hade,
skepparen sjelf njuta lega för 1 last, styrmannen för ■§ last,
de andre oCficerarne hvardera för båtsmännen hvardera
för och skeppspojkarne hvardera för £ last.” De varor,
som ett fartyg för befälets och skeppsfolkets räkning med¬
förde, synas ursprungligen hafva varit befriade från lull;
och den afgift, som numera, under namn af föling, utgår
af tullmedlen, torde hafva blifvit beviljad såsom ersättning
för förlusten af denna förmån.
Genom 1748 års coopvaerdi-reglemente förklaras alla
sjöfarande, som segla med Svenska coopvaerdi-fartyg, be¬
rättigade att vid fartygens återkomst från utrikes ort njuta
deras fria för ing på följande sätt, nemi. de, som segla
uti Östersjön, skeppare 1 r:dr 16 sk., styrmän 28 sk., och
den öfriga besättningen 21 sk. hvardera; de, som ankomma
från Nordsjön, England, Holland, Frankrike, Spanien och
3 H. • 16
122
Den 4 Mars e. ra.
Portugal, skeppare 7 r:dr g sk., styrmän 3 r:dr 28 sk.,ocli
'det öfriga skeppsfolket hvardera 2 r:dr 42sk.; samt de som
komma från Medelhafvet och Levanten, skeppare g r:dr,
styrmän 4 r:dr 24 sk., och den öfriga besättningen hvardera
3 r:dr 24 sk., hvilken föring, vid tullens clarerande, godt-
göres skepparen uppå de varor, han för sig a 11 g ifver,
till fulla summan för skeppare och besättning, hvarefter
skepparen till hvarje man af besättningen utbetalar den an¬
del, som honom deraf tillkommer.
I den nu gällande tulltaxan, så väl som i några af de
föregående, är samma bestämmelse intagen, endast med den
förändring, att skeppare och besättning skola, antingen
något eller intet inkommande gods under föring
varder angifvet, erhålla sin föring af den tull, som för
fartygets medbragta last inflyter; men då fartygen anlända
endast med barlast, eller från Pommern och Wismar, endast
med spanmål och ull, bestås skeppare och besättning, efter
förra vanligheten, ej någon föring, från hvilken förmån äf¬
ven inhemska, på klink byggda, samt utländska fartyg äro
uteslutna.
Enl. en hos K. General-tullstyrelsen uppgjord tabell
öfver beloppet af den föring, som blifvit utbetald under fem
af de sednare åren, har den:
år i833 utgjort r:dr b:co i3,52i: 28.
j> i834 „ „ „ 13,336: —
„ *835 „ „ „ i4,o83: 23.
» >836 „ „ „ 12,937: 45. och
„ 1807 ,, ,, 1 j,oG6: 43.
tillsammans r:dr b:co 6ö,g45t 43.
eller i medeltal årligen ,, „ 13,38g: 8.
Genom egen erfarenhet och sakkunnige personers ytt¬
rande, hafva comiteradc blifvit öfvertygade, att denna be¬
tydliga summa, som tillfaller de sjöfarande, icke medför nå¬
gon synnerlig nytta, så länge den i alltför små delar utbe¬
talas till hvarje sjöman, särskildt för hvarje fullbordad
resa. flan betraktar den som en gåfva, och använder den
ofta som en drickspenning. Förlusten af en sådan inkomst
i det ögonblick, då han vanligen är bäst försedd med pen¬
ningar, skulle icke blifva särdeles kännbar. Men sjömannen
har så många vigtiga behof i vårt land ännu ouppfyllda, så
många anspråk på samhällets deltagande och omvårdnad,
att hvarje åtgärd, som i någon mån kunde bidraga att för¬
bättra hans ställning, troligen skulle vinna alla goda med¬
borgares bifall och med tacksamhet emottagas af sjömän¬
nen sjelfva. v
För att i detta afseende söka uträtta något och fyl¬
la en af de många bristerna, hemställa comiterade, huru¬
vida det icke skulle vara lämpligt, att den nu brukliga ut¬
betalningen af sjömännens föring finge upphöra, och en
Den ( Mais e. m.
123
deremot svarande viss summa af tullmedlen anslås till en
pensionsfond för sådana sjömän, som genom ålder eller olycks¬
händelser voro satte ur verksamhet, samt för sjömäns enkor
och oförsörjda barn.
Denna åtgärd fordrar ingen ny uppoffring å det ali—
.mannas sida ; den medför lättnad i de tjenstemäns arbete,
hvilka det nu åligger att för hvarje ankommande fartyg ut¬
gifva föringens belopp; den bidrager i någon mån till räken¬
skapernas förenkling, och sjömannen skulle derigenom, mot
en ringa, för ögonblicket nästan omärklig uppoffring, vinna
en bättre utsigt för sin framtid, mera mod under arbete och
faror, samt en välkommen hjelp, då ålderdomen eller en in¬
träffad olyckshändelse satt honom ur stånd att sjelf förtjena
sitt uppehälle. Enl. comiterades tanka skulle hoppet om ett
sådant understöd jemväl blifva ett verksamt medel att före¬
komma Svenska sjömäns rymning på utländsk ort, och bevil¬
jandet deraf utgöra en passande belöning för sådana sjöfa¬
rande, som icke låtit förleda sig af en större vinst för ögon¬
blicket att öfvergifva sin antagna tjenst och sitt fäder¬
nesland.
Om detta underd. förslag skulle vinna nåd. bifall, så
torde föringens belopp tills vidare böra i banken insättas för
den blifvande pensionsfondens räkning, och en särskild co¬
mité af sakkunnige och för sjöfolkets bästa nitälskande per¬
soner, äfvensom af sjöcapitainer och sjömän, erhålla nåd.
uppdrag alt utarbeta förslag till reglemente för användandet
och förvaltningen af den summa, hvilken såsom ersättning
för föringen framgent komme att af tullmedlen utgå.
Lades på bordet.
Hr Flosen blad, Bernhard: I sjelfva urkunden af ban¬
kens stiftelse 1668, förbehöllo R. St. sig att kunna använda
den deraf fallande vinst ad publicos usus, d. v. s. till all¬
männa behof. Den tiden fanns dock icke någon grundfond
eller orubblig capitalbehållning utöfver alla skulder , utan
den enda säkerhet bankens fordringsägare ägde , för fall af
förlust på bancorörelsen, var R. St:s s. k. garanti. Först
genom bancolagen af i83o stadgades för banken en orubb¬
lig grundfond af 4 400!000 r:dr b:co. Men utöfver denna
har banken, genom öfverskotten af dess vinst, sedan aila ut¬
gifter eller förluster blifvit betäckta, samlat ett betydande
öfverskott. Om man låter detta oafbrutet växa, skulle både
Staten beröfva sig onödigtvis afkastningen af en bland dess dyr¬
baraste egendomar, och tillika banken möjligen försättas i den
ställning, att nödgas antingen i mindre lämplig lånerörelse ut¬
gifva sina växande öfverskott, eller att dermed amortera sin
sedelstock till betänklig påföljd för allmänna rörelsen. Å en
annan sida, om man på en gång ville ad publicos usus an¬
ordna bancovinsten, skulle banken nödgas, antingen att på
1> c ii 4 Murs ». m
ett kännbart sätt indraga sin lånerörelse, eller att på en gång
utsläppa millioner nya sedlar. Det rättaste torde sålunda
vara, att fördela den hittills besparade bancovinsten i 5 lika
delar, hvaraf årligen utgår, att användas på sätt R. St.
kunna förordna. På detta sätt utgår denna anordning af
banken , ungefär i samina mån ny vinst dertill lemnar till¬
gång; ingen rubbning i dess rörelse eller sedelförhållande be-
luifves; och med denna grundsats, en gång antagen, har man
vunnit den dubbla fördelen, att i anordningar på banco-
vinstalltid kunna beräkna en redan befintlig tillgång,
och att banken alltid, utom sin ursprungliga grundfond,
äger en reservfond af flera millioner, endast omvexlande i
den mån, ett års bancovinst öfver- eller understiger årets
.anordning.
I afseende på tillämpningen af denna grundsats på den
nu hopsparda bancovinsten, så anser jag, att först bör ban¬
ken godtgöras dess fordran hos K. Myntet för diverse för¬
skott, för hvars ersättning eljest ingen tillgång finnes, häri
naturligtvis icke inbegripna de till myntningaflemnade plant¬
sar; att sedermera i million r:dr bör öfverlemnas till K.
Commerce-colllm alt användas på sätt jag i en särskild mo¬
tion skall tillåta mig vördsamt föreslå, till understöd för de
fabriksidkare, som, i förtroende till hittills bestående förbuds-
lagstiftning, på sina näringar nedlagt en större kostnad,
samt att återstoden bör allemnas till Riksg:s-contoret, att
användas på sätt R. St. kunna förordna. Genom detta mitt
förslag vann man fördelen att förvärfva sig rättighet att från
det konstlade förhållande, som ett mer än hundraårigt pro-
hibitivsysteme medfört, kunna öfvergå till ett naturligare,
ulan att gifva en liel class af medborgare rätt till billig kla¬
gan, eller att nödgas, vid sjelfva öfvergången , i det s. k.
fria systemet bibehålla tullsatser, som ägde hela det häm¬
mande af förbud, utan att för verkställigheten äga dettas
kraft; och man ägde ändå ett öfverskott af mer än 2-J mil¬
lion r:dr, att kunna använda, antingen till fyllande af för¬
svarsverkets och andra för fäderneslandet vigtiga behof, eller
att lindra de skatter, som kunde anses mest behöfva lindring,
eller för begge ändamålen gemensamt.
I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört, får jag
föreslå:
1:0 att bankens vinst eller capitalöfverskott, efter 1839
års bokslut, utöfver grundfonden, på så sätt användes ad
publicos usus:
a) att först afdragas 40,000 r:dr till liqvid af bankens
under diverse titlar K. Myntet lemnade förskott;
b) att 1 million r:dr öfverlemnas till K. Commerce-
coll :m, att, på sätt R, St. särskildt förordna, användas; och
c) att återstoden öfverlemnas till Riksg:s-contoret att
användas tili föremål, R. St. särskildt bestämma;
2:0 att de under litteris b. och c. upptagna summor
D e n 4 Mars e. m.
utbetalas i tio lika delar, d. 3o Juni och -3i December, un¬
der hvardera af åren 1840 till och med 1844-
Lades på bordet.
Gr. Hamilton, Hugo David, hade ingifvil följande:
Då det för Skaraborgs län beviljade anslag af tiotusende
(10,000) r:dr b:co, att årligen utgå till befordrande af en¬
skiften och understöd för utflyttande hemmansåboer samt
jordbrukets uppmuntran , möjligen vid denna riksdag torde
åsidosättas; så anhåller jag, att ett dylikt anslag, under ena¬
handa villkor som hitintills, af R. St. beviljas intill nästkrde
lagtima riksdag, emedan en mängd af laga skiften äro un¬
der handläggning, och ännu flera att förvänta. Det skulle
vara hardt för dem, som sednast härpå varit betänkta, att
gå miste om det understöd, som deras föregångare varit för¬
unnade, och skadligt vore det äfven, om denna uppmun¬
tran skulle försvinna, då säkert åtskilliga påtänkta laga skif¬
ten skulle alldeles nedläggas eller ock blifva hvilande.
Om remiss af min motion till H. StatsUtsk. anhålles.
Lades på bordet.
Hr T i g er s ch j ö 1 d , Carl Wickman, hade inlemnat
ett så lydande anförande:
Ibland de fromma stiftelser, som i sednare tider inom
alla upplysta länder vunnit både uppmärksamhet och un¬
derstöd, äro de s. k. orthopediska i ns t i luter, eller in¬
rättningar till afhjelpande af de missbildningar, hvarmed
menniskokroppen ofta finnes vara behäftad, och som så vä¬
sendtligen inverka, icke blott på dess helsa, men äfven på
dess arbetsförmåga. Ett sådant institut äga väl äfven vi i
det af Professoren Akerman, förmedelst ihärdiga bemödan¬
den och otroliga uppoffringar, stiftade och efter H. K. H.
Kronprinsessan uppkallade orthopediska insti¬
tut. Efter nära en half menniskoålders ansträngningar,
efter flerfalldiga resor i främmande länder, för att kunna
tillegna sin inrättning hvad andra sådana derstädes hafva
bäst och ändamålsenligast i appareljer och metoder, har det
lyckats honom att här tillvägabringa ett örthopediskt insti¬
tut, som i båda dessa hänseenden icke eftergifven något af
de bästa utländska. Men den menniskoälskande läkaren
skulle ändå anse sig hafva lefvat förgäfves, om han icke sät¬
tes i tillfälle att utsträcka välgerningarna af sin med så mån¬
ga mödor och uppoffringar inhemtade konst till de fattigare
eller arbetselassernas barn, ibland hvilka så många finnas,
som lida af missbildningar. Af den sednast tryckta berät¬
telsen om detta institut ser man, att det lyckats honom,
att, genomen enskild menniskoväns gåfva af 2000 r:dr b:co
och några andras ädelmodiga bidrag, för detta ändamål sam-
I 20
Den 4 Mars e. m.
manbringa en årlig inkomst af iy5 r:dr, och att för denna
obetydliga inkomst ?.3 fattiga vanlytta barn blifvit vårdade
och dels helt och hållet, dels väsendtligen botade. När föl¬
en så ringa summa så mycket kan uträttas, huru inånga
skulle ej kunna hjelpas, om denna summa mångdubblades ,
och huru obetydligt vöre likväl allt detta för ett helt land!
”Förgäfves,” säger den ädle läkaren i denne berättelse ,
”skulle jag bjuda till att beskrifva, huru smärtande det för
”mig är alt nödgas se fattiga hain med puckel och andra
’’lyten hos mig söka hjelp, att känna och kunna använda
”säkra och välsignade medel till förekommande af deras
”ofärd, och ändå nödgas låta dem gå ohulpna ifrån mig,
”en olycklig framtid till mötes. Om blott rätt många med
”förmåga att hjelpa kunde äga tillfälle att med mig dela en
”så rörande syn, i sanning, denna lysta men oemotståndliga
”vältalighet skulle kraftigare än hvarje annan förmå och be-
”veka dem till medlidande och ett ömt deltagande.” Han
har fästat sin förtröstan till It. St., så ofta förut vanlottade
likars tillflykt, och han har sett de barn, han nödgats visa
ifrån sig, aftorka sina tårar vid det hopp om deras under¬
stöd, som han tändt i deras och deras föräldrars bedröf-
vade sinnen. Äfven jag vågar tro, att detta hopp ej skall
svika; och i den glada vissheten härom, anhåller jag, att
H. R. o. Ad. täcktes bevilja ett årligt anslag till orthope-
diska institutet, hvars belopp jag lemnar åt dess mennisko¬
kärlek att bestämma, men som, om det skall någorlunda
svara mot sitt välgörande ändamål, ej bör blifva alltför
knappt, äfvensom jag finner mig böra föreslå för Professor
Akerman sjelf en lifslidspension af iooo r:dr b:co, såsom
en rättvis belöning på hans ålderdom, för hans åt ett så
välgörande föremål uppoffrade bästa ålder och fortfarande
omsorg om vanlytta fattiga barns vård. — Om remiss häraf
till R. H. St:s StatsUtsk. anhålles.
Lades på bordet.
Gr. Sparre, Erik, hade ingifvit följande skriftliga
anförande:
R. St. hafva i förra tider, och under långt mindre
gynnsamma financiella förhållanden, än de närvar., under-
stödt litterära företag, inköpt af förläggarne kostsammare
upplagor eller med anslag befordrat utgifvandet af sådana.
Jag skulle kunna anföra många exempel deraf, om det be-
höfdes, då redan sistförflutna riksdag företer ett sådant i
det understöd, som då lenmades utgifvaren af Svenskt di¬
plomatarium. Det finnes dock ett annat verk öfver fä¬
derneslandet, som icke synes kunna fullbordas utan ett så¬
dant understöd, och som är af vida större och allmännare
behöflighet, emedan dess rådfrågande esomoftast för något
hvar kan vara af nöden; jag menar Tunel ds geographi
Den 4 Mars e. ra.
,a7
öfver Sverige. Detta arbete, hvars första upplaga för
ioo ar sedan utkom, bar i sju pä hvarandra följande och
ständigt ökade upplagor uppfyllt detta behof. Sedan den
ytde eller sista var utsåld, och emedan de exemplar deraf,
sorn pa bokauetioner förekornmo, vanligen uppstegrades till
ganska högt pris, beslöt förlagets ägare att gå i författning
om en ny, till ö k t och förbättrad upplaga. Deraf hafva ifrån
1827 till t831 utkommit fem band, innefattande provin¬
serna Upland, Södermanland, Nerike, Westman¬
land, Dalarne, Östergöthland, Småland, Gott¬
land samt Westergöthland. Men dermed har verket
afstannat, af brist på afsättning; och ehuru förläggaren, för
att hitta den, tillåtit försäljning af särskilda delar, så att
ingen köpare varit förbunden att för den ort eller provins,
sorn intresserat honom, köpa alla de utkomna delarna. Fast¬
än priset, i förhållande till det fina trycket och större duodes-
formatet, hvarigenom på ett enda ark af denna upplaga
rymmes mera än på trenne af den 7tde, visserligen icke är
dyrt, 2 sk. 8 rst. b.‘co octav-arket, eller 16 sidor; upp¬
går dock inköpspriset för de utkommna fem banden till 12
r:dr 32 sk. b:co, och vid ett så högt pris är alltid en bok i
vårt land föga afsättlig. Då den närvar, ännu mindre skall
blifva det, vid det ännu 5o proc. högre pris, hvartill den
torde uppgå, när de felande delarna utkommit; så blifver
det ej möjligt, att utan offentligt understöd hvarken kunna
bringa detta verk till fullbordan eller till den nedsättning
i priset, som gör dess spridande lill en större allmänhet
sannolik.
Redan vid sistförflutna riksdag väcktes i PresteSt. af
Prosten Bruzelius fråga 0111 detta understöd. Det bifölls ej,
af den orsak, att man trodde sig känna, det Regeringen re¬
dan lemnal ett sådant. Dermed förhöll sig likväl så, —
som motionären ej lärer varit i tillfälle att upplysa, — att
omarbetaren af denna upplaga, Exped.secret. Forsslund väl
af Regeringen erhöll en summa af 4°° I-:dr b:co för hvar¬
dera af de Irenne sista delarna, men alt denna visserligen
förtjenta uppmuntran för honom ingalunda för utgifvaren
eller förläggaren minskade förlags-kostnaderna , emedan det
öfverenskomna auetors-arfvodet af tio r:dr b:co för tryckta
arket lika fullt af honom er La des för dessa delar, så väl
som för de föregående. Då det likväl i första rummet är
han, som bör understödjas, såvida verket skall fullbordas,
så är ett förnyande af den vid sista riksdag väckta motio¬
nen derom af billighet och rättvisa påkallad. Det hör ej
kunna sägas om 11. St., som använda omkring hundratusen
riksd. på tryckningen af sina protocoller, att de hafva in¬
gen skärf att lemna till tryckningen af nyttiga
arbeten. Och som en skärf, i jemförelse med denna
kostnad, kunna alla de litterära understöd, af hvad namn
128
Den 4 Mars c. m.
de ock må vara, visserligen anses, för hvilka R. St:s välvil¬
ja vid riksdagarna tages i anspråk.
Det ifrågavar. understödet synes kunna utgå på det sat¬
tet, att förläggaren erhåller för hvardera af de så väl re¬
dan ulgifna, som af de framdeles utkommande delarna, hvil¬
ka sednare förmodas blifva trenne, en lika summa med den
Hr Forsslund af Regeringen erhållit för de sista trenne, el¬
ler 4°° r:dr, dels såsom ersättning för sin förlust på de re¬
dan ulgifna, dels såsom understöd vid utgifningen af de än¬
nu felande, att utgå för de förstnämnda genast, och för de
sednare, så snart någon del blifvit färdig, och anmälan der¬
om skett, på sätt förhållandet lärer varit med den Hr Forss¬
lund beviljade gralification. Derjemte bör, mot ett ned¬
satt pris af 33-J proc., ett lika stort antal exemplar af det¬
ta verk som af Svenskt diplomatarium inköpas och till
samma auetoriteter utdelas.
Rätteligen borde R. St. anslå medel till ett exemplars
inköpande för hvarje moderkyrka i Riket. Derigenom be¬
reddes den fördel, att intet pastorat funnes, inom hvilket
icke detta till fäderneslandets kännedom så nödiga verk vo¬
re att tillgå för dem, som, utan råd att förskaffa sig det¬
samma, likväl önska och behöfva att sträcka denna känne¬
dom litet längre än till den provins eller ort, som de bebo;
och att detta understundom behöfves, bevises deraf, att fall
äfven i hufvudstadens grannskap förekommit, då personer,
kringvandrande under förevändning att söka arbete, blifvit
beträdde med förfalskning af sina betyg, blott genom den
omständigheten, att pastorater eller socknar med det namn,
som i dessa betyg blifvit utsatta, icke funnits i hela Riketj
en upplysning som endast Tunelds geographi kan lemna, och
som är ganska vigtig, då den tilläfventyrs mången gång kan
tjena att upptäcka en förrymd, för den allmänna säkerhe-’
ten vådlig person, eller förekomma en sådans mottagande,
som möjligtvis kan blifva det. Åtminstone borde inom hvar¬
je prost-contract på landet, vid hvarje domstol der, och i
städerna samt vid alla publika embetsverk i hufvudsta-
den , finnas exemplar af landets geographi, såsom fallet är
i alla andra civiliserade länder, och äfven i vårt grannrike
Danmark.
Då den eller de delar, som komma att beskrifva Rikets
norra provinser äro bland dem, som ännu ej blifvit utgifna,
så har jag såsom Landshöfding i ett län, omfattande tvän-
ne af dem, en så mycket större anledn. till den motion jag
gjort, och om hvars remitterande till StatsUtsk. jag anhåller.
Lades på bordet.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr., hade inlemnat ett
anförande, som upplästes, sä lydande:
Det har i flera afseenden visat sig, att den granskning,
som
Den 4 Mars c. m.
129
som R. St:s Revisorer enligt 68 §:n af Riksd.Ordn. verkstäl¬
la, icke kan blifva tillräcklig, eller utgöra någon verklig
controll, så vida den ej utsträckes ända till den tid, då re-
visorerne sammanträda, och de således, genom cassa-försla-
gens öfverensstämmelse med verkens behållningar, samt läs¬
ningen af styrelsernas protocoller, kunna öfvertyga sig om
tillståndet i statsverkets alla afdelningar, hvilket är det,
som grundlagen antyd!', såsom det första föremålet för de¬
ras förrättning. Man har beklagligtvis sett, hvilka oordnin¬
gar, som kunna förefinnas i allmänna verk, under det att
R. St:s revisorer, tillbakasätta genom i83o års revisions-
instruction i sin granskning till den grad, att 1835 års re¬
vision endast kunnat granska styrelsen och förvaltningen
för åren i832 och 1833, tro att allt står väl till; och den
förlust tull-balancen kommer att vålla Staten, synes åtmin¬
stone böra begagnas till fördel för nationen på det sätt, att
sådana oordningar för framtiden, så mycket möjligt är, fö¬
rekom mas.
För att vinna all den fullständighet och tydlighet, som
är nödig i en så vigtig sak, som granskningen huru folkets
skattemedel till de afsedda ändamålen användas, och då
grundlagen måste anses såsom begge statsmakternas ovillkor¬
liga rättesnöre, har jag ansett mig, — i likhet med hvad
1823 års Ständer äfven godkände, då de beslutade den in-
struction, som Konungen vägrade att låta utfärda, — bora
till grundval antaga 68 §:n Riksd.Ordn., men för öfrigt för¬
tydliga ordaställningen så, att inga hinder böra möta för
antagandet af det förslag till ny instruction för R. St:s re¬
visorer, som jag härmed går att aflemna.
Förslag lill Instruction för R. St.s Revisoreri livad som
rörer deras befattning med statsverket.
§ '•
R. St:s revisorers åliggande är, att emellan riksdagar¬
na, enligt denna instruction, öfverse och granska Statsver¬
kets, Bankens och Riksgts-contorets tillstånd, styrelse och
förvaltning, likväl, hvad statsverket angår, utan rättighet
att meddela föreskrifter eller förändringar besluta. De bö¬
ra sammanträda så ofta, att hvarje revision må kunna om¬
fatta 2tne års afslutade räkenskaper, och tage derföre alltid
revisions-förrättningen sin början den i5 September, böran¬
de afgående revisorer, i likstämmighet härmed, utsätta ti¬
den för revisorernes nästa sammanträde, till hvilket de af
Konungen kallas; och må ingen revision öfverskrida en tid
af lie månader. Med revisorernes röstberäkning förhålles
enligt de i 66 §:n af Riksd.Ordn. utstakade grunder.
§ 2.
För alla medel af hvad beskaffenhet som helst, ordina¬
rie eller extra ordinarie, som genom allmänna bidrag till-
3 fl. 17
D c il 4 Mars c. ra.
kommit, eller genom tractater nred främmande makter Ri¬
ket tillflutit, aflägges räkenskap utaf vederbör., på hvilka
sådant ankommer, inom föreskrifna tider och vid det an¬
svar, författningarna i ty fall stadga.
s 3:
Vid början af hvarje revision öfver statsverket, täckes
K. M. till revisorerne låta öfverlemna de vid föregången
lämplig tid infordrade och till K. M. ställda underd. berät¬
telser om statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning,
hvilka böra afgifvas för de aine år, lör hvilka afslutade rä¬
kenskaper skola företes, nemligen:
af K. Stats-contoret, öfver statsverkets förvaltning på
det hela, samt de under Stats-contorets öfverinseende ställ¬
da verks och cassors;
af K. Rrigs-collim, angide de till arme'ens behof erhåll¬
na medel, och deras användande, samt om tillståndet och
förvaltningen af alla under K. collegii disposition ställda
särskilda cassör;
af Förvaltningen af sjö-ärendena, i afseende på använ¬
dandet af de för flottorna gjorda anslag;
af K. Commerce-colkm, öfver de till dess disposition
anvista allmänna medel, och de särskilda cassör, som höra
till K. collegii förvaltning;
af K. Seraphimer-ordens-gillet, K. General-tulldirectio-
nen och K. Rummerlotteri-directionen med flera, öfver till¬
ståndet, styrelsen och förvaltningen af de delar utaf stats-
7 J ‘J
verket, som under hvarje af dessa auetoriteter lyda; giii-
landes detta äfven, i afseende på alla cassör, som genom
allmänna bidrag tillkommit eiler framdeles tillkomma.
S 4-
K. Stats-contorets berättelse verificeras af Riks-hufvud-
boken; de öfriga collegiers och publika verks med hvarde-
ras hufvudbok, samt, der det nödigt pröfvas, derjemte med
särskilda berättelserna bifogade extracter af räkenskaperna.
S 5.
Jemte Riks-hufvudboken, som af K. Stats-contoret af-
lemnas, böra revisorerne äga tillgång till K. Stats-contorets
samtliga räkenskaper, protocoller och handlingar, intill den
dag, då revisorerne sammanträda.
S 6.
R. M. förordnar i nåder en af K. Stats-contorets leda¬
möter att, under förrättningen, revisorerne biträda, med
rättighet och pligt för denne embetsman att till revisorer-
nes prot. lemna de upplysningar, sorn i en eller annan måt¬
to af honom kunna äskas, och som hafva sammanhang med
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.
S 7- .
De öfriga förvaltande verkens räkenskaper, med tillhö¬
rande verificalioner, skola jemväl vara för revisorerne att
tillgå, och den af K. M. till revisorernes biträde tillförord¬
Den 4 Mars e. m.
nade ledamoten af K. Stats-contoret må, efter revisorernes
begäran, kunna dem omedelbarligen reqvirera; men tinna
revisorerne sig derutöfver behöfva af någon Konungens em¬
betsman, eller af något publikt verk inhemta muntliga el¬
ler skriftliga upplysningar, hegare, genom deras ordför., hos
Hofeancelleren Konungens nåd. befallning till vederbör, om
meddelandet af de äskade underrättelserna.
Räkenskaperna böra hafva undergått den speciella revi¬
sionen uti K. Kammarrätten, innan de till revisorernes
handläggning förekomma; dock må underlåtenheten häraf ej
lägga hinder i vägen för dessa räkenskapers aflemnande, då
anmälan derom göres.
§ 9‘
Till protocollets förande och expeditionernas uppsättan¬
de vid revisionen öfver statsverket, bör Secret. i K. Stats-
contoret revisorerne tillhandagå; äfvensom det ankommer
på revisorerne att antaga erforderligt kameral- och cancelli-
biträde, jemte vaktbetjening, inom K. Stats-contoret, samt
att lämpliga arfvoden, i mån af hvarderas arbete och tjenst,
bestämma.
S i°.
Finna revisorerne något af R. St. faststäldt anslag va¬
ra öfverskrida, eller något i öfrigt vid förvaltningen att
erinra, böra revisorerne sådant uti deras till R. St. afgif-
vande berättelser anmärka, och sitt utlåtande deröfver med¬
dela, samt derjemte, med anledn. af 3o §:n i Riksd.Ordn.,
dessa anmärkntr hos K. M. i und. anmäla.
Revisorerne böra icke allenast sträcka sin åtgärd till
efterseende, huruvida utgifterna med stat och författningar
instämma, utan äfven Jemna en noga uppmärksamhet der¬
uppå, huruvida Statens samtliga inkomster på rätta tider
och till behörigt belopp i Statens cassör influtit och af upp-
bördsmännen blifvit levererade, huru vederbör., på hvilka
controllen öfver krono-uppbörden ankommer, sina i författ¬
ningarna grundade åligganden fullgjort och, derest proprie
balancer inträffat, om nödiga åtgärder i sådant fall, i rättan
tid och på kraftigt sätt, blifvit vidtagna, till bevakande af
Statens derunder beroende rätt.
S 12.
Sedan revisionen af statsverket blifvit fulländad, låte
revisorerne deröfver författa en utförlig berättelse , samt
uppgöre sådana jemförings-labeller emellan de beräknade
och influtna tillgångarna, samt emellan de i stat uppförda
anslagen och de verkliga utgifterna för året, som utvisa öf-
verskottet eller bristen på hvar titel för sig, jemte beloppet
af uppkomna besparingar; och bör denna berättelse med
tillhörande tabeller, sedan ett exemplar deraf blifvit ut¬
skrifvet och till Ridd.-cancelliets archiv aflemnadt, för att
Den 4 Mars e. tu.
der till nästa riksdag förvaras, genast genom fullmäktiges i
Riksgrs-contoret försorg till trycket befordras och jemte all¬
männa tidningarna utdelas.
Lades pä bordet.
Hr af Ekenstam, Israel, hade ingifvit följande!
På grund af förra Ständers und. anhållan, lärer vara
att förvänta från K. M. en nåd. propos. om försäljning af
sådana, helst smärre, kungsgårdar, hvilka endast på det
sättet kunna erhålla vederb. odling och skötsel, samt sålun¬
da vara för Staten gagneligast att afyttra. — Under vän¬
tan derpå, har jag likväl ej velat låta motions-tiden utlöpa,
ulan att bereda väg för målets ytterligare handläggning, i
händelse den K. propostn skulle, af mig okända anlednrr,
uteblifva. Om jag af sådan orsak kan finna behöfligt att
göra mera speciella framställningar i ämnet, så blir jag un¬
der alla hänseenden i tillfälle dertill, om detta mitt öd¬
mjuka mern. remitteras till Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk.,
hvarom jag vördsamt anhåller.
Lades på hordet.
Hi’ Paijkull, Carl Samuel, hade inlemnat följan¬
de motion:
Vid knekte-indelningens början bestämdes, genom K.
brefven af den i5 Sept. 1693 och den i5 Sept. 1696, att
reg:tsmötet skulle räcka 14 dagar, samt att årligen skulle
hållas 3 compagni-möten, hvarje möte till 1 å 2 dagar. Ge¬
nom K. brefvet den 28 Jan. 1752 ändrades detta sålunda,
att 2:ne compagni-möten lades till reg:ts-mötet, som derfö¬
re skulle räcka 16 å 17 dagar, och det 3:dje compagni-mö-
tet till besparings-cassan indragas. Genom Konung Adolph
Fredriks särskilda secreta-propos. uti krigsärender, och Se-
cretaUtsk:s svar derå af den 4 Oct. 1766, och derå följande
K. resolution, bestämdes reg!ts-mötet till i5 dagar, utom
in- och utrycknings-dagarna, och att derföre blott ett com-
pagni-möte årligen borde hållas. Det har således af ålder
och allt från indelningsverkets början icke blott varit an-
sedt att rust- och rotehållare icke kunde hetungas med län¬
gre eller flera möten, utan äfven genom K. brefvet den 26
Jan. 1698 varit uttryckligen förbjudet, att flera möten skul¬
le få hållas, än hvad nämndt är. Detta oaktadt hetungas
nu rusthållarne vid Lif-reg:ts Dragon-corps, i stöd af K.
brefven den 6 Sept. 1806 och den io Dec. 1811 med 90
dagars rekryt- och remont-möten samt corporalskole-mö-
ten, hvarvid ej blott rekryter och remonter, utan äfven
gamla karlar och hästar varit commenderade, till ett antal
af omkring hela corpsens beridna. nummer, vid
hvilka möten defecteringen för enskilda nummer någon gång
uppgått till omkring 3o r:dr b:co, och alltid varit så stor,
ali den blifvit högst betungande för rusthållarne, oberäk-
De n 4 Mars e. m.
i33
nadt den starkare oell ojemnare slitning, sorn uppkommer
för uniformen och sadelmunderingen vid hela corpsen, hvar¬
igenom, då de större munderings-persedlarna ej få casseras
för hvarje nummer särskildt, i stöd af general-mönstrings-
instruetionen den 16 Nov, 1819, utan måste casseras för he¬
la corpsen på en gång, naturligtvis oftare cassation måste
förekomma och följaktligen ökade utgifter för rusthållarne.
Af hvad nu nämndt är, synes, att rustningen blifvit
betydligt kostsammare, än den var vid indelningsverkets
början, då rusthållarne åtogo sig densamma, hvarföre jag
får begära, att rusthållarne antingen ej måtte blifva betun¬
gade med flera möten eller öfriga kostsammare utgifter, än
som voro bestämda och påräknade vid rustningens åtagande,
eller, om,detta ej låter sig göra, att en lämplig ersättning
måtte beviljas dem utaf statsmedlen för dessa sedermera
tillkomna utgifter; och får jag föreslå, att såsom ersättning
för de långa och kostsamma rekryt- och remont-möten samt
corporalskole-möten, om de finnas nödvändiga, måtte an¬
slås att fördelas på alla rustande vid Lif-reg:ts Dragon-eorps,
som icke betala vacance-afgift, för hvarje häst och karl,
som äro kommenderade till nämnde möten, årligen minst
4o r:dr b:co. Detta synes visserligen högt, då jag nyss sagt,
att defecteringen blott uppgått någon gång till omkring 3o
r:dr b:co; men det är ej för mycket begärdt, då man be¬
sinnar, att det är blott den på stället skeende lagningen af
de mindre persedlarna, som i ofvanstående summa finnes
upptagen, och ej nötningen af de större munderingspersed-
larna, äfvensom sadelmunderingen. Äfven får jag föreslå,
att för så väl rekryt- och remont-möten , som corporalskole-
möten bestämmes en viss tid, hvaröfver dessa möten ej få
utsträckas.
Lades på bordet.
Vid föredragning af StatsUtskts mern. N:o 18, innehål¬
lande anmälan om anledn. till anmärkning emot Statsrådet
och föredraganden för krigsärender, förklarade Hr Frih.
o. Landtm., att denna anledn. till anmärkning, jemlikt 29
§:n Riksd.Ordn. skulle till Const.Utsk. remitteras.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. till 10 om aftonen.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe..
13:j
Den 7 Mar* f. m.
Lördagen den 7 Mars !84o.
Plenum kl. 10 f. in.
Justerades 2 prot.-utdr. för den 4 dennes e. ni.
Frih. Rantzou, Johan Albert, uppläste följande
2tne motioner:
1.
Jag får härigenom föreslå, att R. St. måtte förnya,
och hos K. M. i und. anmäla sitt vid 182J års riksdag fat¬
tade, ehuru icke till verkställighet komne, beslut, att alla
inflytande tullmedel hädanefter må till Riksg:s-contoret af-
lemnas, mot skyldighet för detta verk att hålla statsverket
tillhanda den under sådan titel påräknade summa; i sam¬
manhang hvarmed R. H. St. torde finna lämpligt uppdraga
sina fullmäktige i Riksg:s-contoret att upphandla och, uppå
skeende behörig recfuisition, för statsverkets räkning utbe¬
tala det bland sjötujlsmedlen beräknade belopp i utländska
myntsorter, som för dess påkommande behof varder an-
visadt.
Derjemte får jag föreslå, att äfven andra genom stats¬
verket ingående hevillningar, såsom postmedel, brännvins-
bevillnings- samt chartse-sigillatse-medel hädanefter må afle-
vereras i Riksg:s-contoret.
Jag anhåller, att denna min motion må remitteras till
Stats-Utskottet.
2.
Ehuru tiden nu icke torde vara inne att, i och med
räntans frögifvande, alldeles borttaga det förhatliga bysätt-
ningstvånget, anser jag mig likväl både kunna och böra fö¬
reslå den ändring i lagarna derom, att bysatt gäldenär, som
till sina borgenärer all sin egendom afstår, genast må från
bysättningshäkte lösgifvas, och att det derefter må bero af
domaren att pröfva, huruvida han må fritt vistas utom sitt
hus eller icke.
Om remiss af denna min motion till LagUtsk. anhåller
jag vördsamt.
Dessa båda motioner lades på bordet.
Frih. Boye, Ludv.: Jag anser mig skyldig, alt, i
anledn. af den sist upplästa motionen, gifva Ståndet tillkän¬
na, att Konungen anbefallt dea comité', som fått sig upp¬
draget att upprätta en tableau öfver skiljaktigheterna mellan
gamla lagen och det nya lagförslaget, att inkomma med
förslag til! ändring i nuvar. bysättningslagar. Denna K.
befallning har blifvit åtlydd och förslag till ändring af comi-
terade ingifvet, så att jag har full anledn. förmoda, att
Ständerne hafva att förvänta sig en nåd. skrifvelse i ämnet.
(Bilaga, hörande lill Hr M ö 1 i er h jc Ims, A., motion, sid. i35, 3 H.)
Förteckning pä de med venerisk sjukdom m. m. behäftade patienter, hvilka under nedanskrifna år blifvit d
Stockholms stads och läns kurhus intagne och vårdade.
|
|
Stockholms Stads patienter.
|
|
|
|
Stockholms Läns patientei1.
|
|
|
|
Intagne.
|
|
Utskrifne.
|
|
|
|
Intagne.
|
|
Utskrifne.
|
|
År.
|
O
<
0
O©’
aa
£
P-
n
|
Intagne.
|
Summa.
|
Läkte.
|
Oläklc.
|
Döde.
|
Qvarliggande
till följande år.
|
Summa.
|
År.
|
Qvarliggande.
|
D
0
OQ
P
O
|
Summa.
|
Läkte.
|
Oläktc.
|
Döde.
|
Qvarliggande
till följande år.
|
Summa.
|
1814
|
|
81
|
8»
|
49
|
2
|
I
|
29
|
8»
|
»8»3
i8»4
|
45
|
237
180
|
237
225
|
»57
»97
|
28
10
|
7
2
|
45
16
|
237
225
|
1815
|
29
|
n8
|
»47
|
95
|
9
|
5
|
38
|
»47
|
1815
|
16
|
46
|
62
|
42
|
4
|
—
|
16
|
62
|
181G
|
38
|
134
|
172
|
115
|
18
|
3
|
36
|
172
|
1816
|
»6
|
77
|
93
|
52
|
6
|
1
|
34
|
q3
|
1817
|
36
|
187
|
223
|
i5o
|
16
|
9
|
48
|
223
|
1817
|
34
|
»25
|
»5g
|
121
|
9
6
|
4
|
25
|
»5g
|
1818
|
48
|
129
|
»77
|
125
|
»3
|
3
|
36
|
»77
|
1818
|
25
|
»4o
|
i65
|
121
|
4
|
34
|
»65
|
>819
|
36
|
■79
|
2l5
|
»44
|
8
|
5
|
58
|
215
|
»819
|
34
|
146
|
180
|
i3o
|
9
|
5
|
36
|
180
|
1820
|
58
|
»85
|
243
|
»68
|
16
|
b
|
53
|
243
|
1820
|
36
|
1 »5
|
»5»
|
122
|
8
|
4
|
»7
|
i5i
|
1822
|
53
7 3
|
244
320
|
297
3gi
|
172
256
|
45
5.
|
7
9
|
73
77
|
297
398
|
182 1
182 2
|
'7
35
|
»»9
i95
|
»36
23o
|
84
172
|
10
»5
|
7
9
|
35
34
|
136
23o
|
182 3
|
77
|
2 66
|
343
|
263
|
21
|
3
|
56
|
343
|
1823
|
34
|
160
|
»94
|
i32
|
9
|
4
|
49
|
»94
|
1824
|
56
|
333
|
389
|
272
|
23
|
b
|
88
|
389
|
»824
|
49
|
»29
|
178
|
i 3 i
|
»7
|
|
3o
|
178
|
1825
|
88
|
356
|
444
|
33o
|
22
|
11
|
81
|
444
|
»825
|
3o
|
122
|
i52
|
111
|
3
|
3
|
35
|
»52
|
1826
|
81
|
295
|
376
|
267
|
23
|
12
|
74
|
376
|
1826
|
35
|
i37
|
172
|
»21
|
3
|
4
|
44
|
172
|
1827
|
74
|
347
|
421
|
295
|
»9
|
8
|
99
|
421
|
1827
|
44
|
»33
|
»77
|
12»
|
10
|
1»
|
35
|
»77
|
1828
|
99
|
011
|
421
|
324
|
18
|
»4
|
65
|
42»
|
1828
|
35
|
i32
|
167
|
I 25
|
6
|
8
|
28
|
»67
|
1829
|
65
|
313
|
378
|
272
|
»8
|
3
|
85
|
378
|
»829
|
28
|
124
|
»52
|
I 12
|
9
|
10
|
21
|
»52
|
i83o
|
85
|
469
|
554
|
420
|
21
|
i3
|
100
|
554
|
»83o
|
21
|
177
|
»98
|
124
|
9
|
»5
|
5o
|
108
|
1831 .... .
|
100
|
329
|
429
|
331
|
9
|
12
|
77
|
429
|
1831
|
5o
|
186
|
2.36
|
»qi
|
4
|
8
|
33
|
236
|
i832
|
77
|
43o
|
507
|
396
|
23
|
5
|
83
|
5o7
|
i832
|
33
|
153
|
»86
|
»49
|
»2
|
3
|
22
|
186
|
i833
|
83
|
483
|
566
|
462
|
24
|
6
|
74
|
566
|
»833
|
22
|
93
|
115
|
78
|
9
8
|
2
|
26
|
115
|
i834
|
74
|
479
|
553
|
415
|
33
|
4
|
»01
|
553
|
i834
|
26
|
122
|
»48
|
1 »3
|
4
|
23
|
»48
|
i835
|
101
|
613
|
7 *4
|
579
|
5
|
7
|
123
|
7 »4
|
18 35
|
23
|
1 »5
|
»38
|
116
|
2
|
|
20
|
»38
|
i836
|
123
|
770
|
8q3
|
768
|
11
|
4
|
»IO
|
893
|
1836
|
20
|
»32
|
l52
|
13o
|
2
|
2
|
18
|
i52
|
1837
|
I 10
|
882
|
99’
|
874
|
6
|
4
|
108
|
992
|
i837
|
18
|
172
|
»9°
|
»4g
|
5
|
3
|
33
|
190
|
i838
|
108
|
967
|
1,075
|
957
|
»3
|
11
|
IO I
|
1,070
|
1838
|
33
|
»45
|
»78
|
»47
|
3
|
9
|
>9
|
178
|
»83q
|
10 I
|
1,234
|
i,335
|
15*202
|
7
|
113
|
i,335
|
»83q
|
»9
|
»66
|
»85
|
»58
|
2
|
|
25
|
»85
|
Summa
|
1 ‘>873
|
10,465
|
i2,33S| 9,657| 479
|
178
|
2,024 j
|
»2,338
|
Summa | 778| 0,778] 4,556| 3,4o6| 218
|
129I 8031 4>55ö]
|
Under år i83g hafva 252 patienter blifvit härifrån till provisoriska sjukhuset remitterade och i summa hur upptagne.
Stockholms stads och luns kurhus den 3i Dec. i83g.
CARL GUSTAF OSBECK..
Den 7 Bia r s f. m.
135
Om denna anmärkning får åtfölja Frih, Kantzous motion
till Utsi,., torde Utsk. linna skal att dröja med afgifvandet
af något utlåt, deröfver, intill dess man fått se hvad den
K. propostn kan innehålla.
Ilr Möllerhjelm, Axel, upplåste följande:
Genom nåd. propps, till li. St. af den 8 sisth Februari,
ang:de den vid sislförflutna riksmöte, intill slutet af det
nästpåföljande, åtagna s. k. kurhus-afgiftens vidare fortfa¬
rande, förvaltning och användande, har K. M. föreslagit:
al att den s. k. kurhus-afgiften fortfarande skall af hvarje
mantalsskrifven person med högst fem och minst en skilling
b:co utgöras intill utgången af det är, då näst härefter in¬
fallande riksdag slutas, samt inom hvarje län af dess cotni-
terade bestämmas lill det belopp, lika för alla betalande,
alt erforderlig tillgång vinnes både för lazareltens och kur¬
husens behof, hvartill afgiften må gemensamt användas;
och b) alt äfven styrelsen och förvaltningen af lazarelten
och kurhusen inom hvarje län må fortfarande blifva ge¬
mensam.
Dessa förhållanden äro icke tillämpliga för Stockholm,
der ett särskildt kurhus finnes, under inseende och förvalt¬
ning af en direction, hvars organisation är sednast bestämd
genom K. brefvet den 2g Jan. i33g, och uti hvilken Öfvcr-
ståthållaren är ordförande. Kurhus-afgiften har blifvit bestämd
årligen, dock ej utöfver det för länen i allmänhet fastställ¬
da maximum, af de utaf hufvudstadens församlingar till
fattigförsörjnings-afgiftens bestämmande valde deputerade;
och intraden har ingått till Fattigcassa-directionen, hvilken,
i följd af densamma gifna föreskrifter, assignerat erforderli¬
ga medel. Denna afgift har för Stockholms stad utgjort, i
medeltal för flera år tagen, 4>900 rtdr, och de inkomster,
som kurhuset för öfrigt haft och har bestämdt att påräkna,
äro anslag ifrån Stockholms stads cassör 5,ooo r:dr, och ett
anslag- af Statens medel, stort i ,ooo r:dr, eller tillsammans
med förrberörde 4>900 r:dr, 10,900 r:dr. Dessa tillgångar
hafva befunnits fullkomligen otillräckliga för behofven, som
måst fyllas dels af medel, tillhöriga provisoriska sjukhuset,
dels af allmänna faltigförsörjningsmedlen, hvilka sålunda,
till en del, måst frånryckas deras egentliga bestämmelse.
Väl hafva medel jemväl influtit af betalande sjuke, men
denna intrad är tillfällig och kan således icke i calcul upp¬
tagas. För Stockholm inträffar ett högst bedröfligt och våd¬
ligt förhållande, i afseende på den veneriska sjukdomen,
som härstädes under de sednare åren högst betydligt sig
utbredt; i hvilket afseende bästa upplysning inhemtas af
barbos fogade officiella tabell, som utvisar, att då de å Stock¬
holms stads kurhus vårdade patienter år i8i4 endast voro
81, hade de uppgått 1817 lill 223, 182.4 till 38g, i8>4 till
553, 183ö till 1,075 och 1839 till i,335. Utom det att
13G
Den 7 Mars f. m.
sjukdomen i sjelfva verket tilltagit, bör man tillika betrak¬
ta, att den stora kostnaden för kurhuset äfven härflutit, ej
mindre af det ökade förtroende, som till inrättningen ägt
rum, i den mån vård och kurmetod befunnits ändamåls¬
enliga, än ock af den närmare uppmärksamhet, som eghats
till uppspanande af sådana qvinnor, som varit med venerisk
smitta behäftade, och af åtgärden att låta dem till kurhuset
förflyttas. Nödvändigheten måste jemväl allmänt medgifvas,
att bibehålla förtroendet för inrättningen, likasom ock att
fortfara med den uppmärksamhet, som nu lemnäs, till upp¬
spanande af qvinnor, som äro behäftade med venerisk sjukdom.
Kostnaden för Stockholms stads kurhus-inrättning var
år 1817, 7,13 1 r:dr 24 sk.; år 1833 , i3,333 r:dr 41 5
rst; och år 1838, 16,724 r:dr 19 sk. 2 rst. Ar 1838 hafva
af allmänna fattigcassans medel till kurhuset utgått ej min¬
dre än 4,(45 r:dr 29 sk. 2 rst, och år 183g den högst be¬
tydliga summan af 9.000 r:dr b:eo.
Detta allt torde vara mera än tillräckligt, för att åda¬
galägga, det kurhusafgift, till det nu gällande maximum af
5 sk. af hvarje i hufvudstaden mantalsskrifven person, är
ingalunda för behofvet ändamålsenlig; och jag föreslår såle¬
des vördsammast R. H. St., att bestämmas må den rättig¬
het för Stockholms stads innevånare, att, äfven till belopp
utöfver det för länen i allmänhet faststäldta maximum af 5
sk. af hvarje mantalsskrifven person , öfverenskomma örn och
åtaga sig en efter behofvet lampad kurhus-afgift. En så¬
dan bestämmelse är nödvändig, då i annat fall vederbör,
embetsmyndighets framställning skall mötas med den grun¬
dade erinran, att någon högre afgift, än den af R. St. till
kurhusen åtagna, icke kan, med afseende på ärendets be¬
skaffenhet af beskattningsfråga, göras till öfverläggning och
beslut.
Hr Möllerhjelm, Axel, uppläste vidare följande an¬
förande :
Då det alltid ansetts för en gifven regel, att innehaf-
varne af sådana embeten och tjenster, på hvilka hvilar ett
högre ansvar, böra vara så aflönte, att de med innehafvan-
de inkomster af tjensten och oberoende af allt annat, kunna
hafva sin bergning; lärer denna regel isynnerhet böra gälla
om uppbördsbefattningar.
En sådan befattning af de mest ansvarsfulla är krigs-
casseurens i K. Krigs-collegium. Enligt collegii nyaste orga¬
nisation förrättaj- nu denna tjensteman ensam de göromål,
som förut voro tre särskilde casseurer anförtrodde; hans tjenst
är således i hög grad trägen och maktpåliggande. Det är
af stor vigt för det allmänna , att densamma utaf en pålit¬
lig, skicklig, stadgad och ordentlig man innehafves; men i
sådant afseende blir det ock lika angeläget, att denna tjen¬
steman
Den 7 Mars f. m.
Steman får njuta de löneinkomster, som kunna anses svaran¬
de emot lians trägna göromål, hans högst betydliga uppbörd
med thy åtföljande stora ansvar. Utom det att påfallande
skäl och största billighet tala för ett slikt anordnande, vin¬
nes derigenom en icke obetydlig relativ fördel i befordrings-
väsendet, enär det kunde förmodas och påräknas, att om
krigseasseurstjensten blefve mera lönande än den nu är, skulle
tjenstemän, hvilka redan hunnit kamereraregraden, och så¬
ledes inom verket redan gjort sig tillräckligt kande, vid in¬
träffande ledighet, söka ifråga var. tjenst; hvilket nu icke
är förhållandet, i anseende till de dermed förknippade,
trögna och ansvarsfulla göromål, samt mindre tillräckliga
löneförmåner.
Nu var. krigscasseuren, hvilken i mer än 20 år med nit
och redlighet samt utan något klander skött sina tjensteå-
ligganden, har för närvar, i årlig inkomst circa 1600 r:dr,
deraf 3oo rtdr s. k. missräkningspenningar. Detta är i an¬
seende till hans uppbörd, hvilken går till millioner rtdr,
efter min öfvertygelse för litet, men skulle kunna lijelpas
på det sattet, att krigscasseuren tillädes samma förmån af re¬
misslage, som andra Statens uppbördsman, t. ex. räntmästa¬
re i K. Räntekammaren och i landtränterierna samt tullupp-
bördsmännen i orterna åtnjuta.
Ett sådant remisslage är genom K. resolutionen af den
28 Juli 1837 krigscasseuren tillagdt för mötes-och tross-pas-
sevolancemedlen. Och får jag nu, i fullföljd af hvad jag
här ofvan haft äran anföra, vördsamligen föreslå, att hä¬
danefter krigscasseuren må tilläggas -|-:dels proc. i remisslage
af de statsmedel, som han från Krigscasseurs-eontoret lill or¬
terna med posten afsänder.
Och får jag lika vördsamt anhålla, att detta mern. måtte
blifva till StatsUtsk. remitteradt.
Hr Möllerhjelm tilläde muntligen:
Om StatsUtsk. skulle anse J- proc. af de statsmedel, som
krigscasseuren från Krigscasseurs-contoret till orterna rned po¬
sten afsänder vara för mycket; så föreslår jag, alt minimi-
summan, hvarpå han må beräkna remisslage med nämnde
proc., bestämmes till 5oo,ooo rtdr, hvaraf £ proc. utgör
Ö2Ö rtdr. Man kan icke begära, att någon skall egna sig
åt en så ansvarsfull sysselsättning för mindre belopp.
Lades på bordet.
Ilr B r å k e n li j e 1 m, P e h r R e i n h o 1 d, anförde skriftligen:
Jag går att fästa R. St:s uppmärksamhet pä en af de
vigtigaste frågor, som vid detta riksmöte kunna förekomma:
om de allmänna läroverk, hvilka hufvudsakligen
afse konst flitens upp hjelpande och ungdomens
bildning i och för inträdandet uti näringarna
och uti en m äng d af Staten se m beten. x
3 H. 18
i3S
Den j Mars f. in.
Första uppränningen af dessa läroanstalter liar lios oss
redan nära 200 år funnits, nemi. alltsedan 16fcj; och att
de ännu befinnas i ett slags barndomsskick, kan ej förklaras
af annat, än genom näringarnas lika beskaffade tillstånd,
hvarigenom beliofvet af deras förbättring först i sednare ti¬
der blifvit allmänt kännbart.
De skolor, som bos oss nu finnas, i och för näringarna
oell särskildta embetsmannayrken, äro: Ofverintendents-em-
betels eller Åcademiens för de fria konsterna skola, från
hvilken landet skulle erhålla sådana konslidkare af irsla ran¬
gen, byggmästare; Teeknologiska institutet, Chalmerska slöjd¬
skolan, Landtbruksskolan på Degeberg, Veterinärskolorna
uti Stockholm och Skara, llrukssocietelens skolor, Naviga¬
tionsskolorna, Handelsskolorna, Militärskolorna. Dessa läro-
inrättmttgar, hvilka till deras syftning omfatta intet mindre,
än samfundets hela industriella lil, jemte en god del af det
offentliga statslifvet, äro nästan alla i sednare lider inrätta¬
de; oell likväl hörer man om dero ett temmeligen allmänt
klagomål, att de, ej tillfyllestgöra de med dem åsyftade än¬
damål. Det vare långt ifrån mig alt misskänna värdet af
allt det goda, som dessa inrättningar redan åstadkommit;
och torde jag i detta afseende endast behöfva tillkännagif¬
va, alt jag i elfva år varit lärare vid teeknologiska institu¬
tet, ifrån denna inrättnings första början till år 1818; att
jag följt oell äger en slags kännedom af veterinärinrättnin¬
gen? organisation och arbeten, hvarom StatsUtsk:s och detta
lliks.St:? prut. för åren 1828 och 1829 torde vittna; samt att
jag nu innehafver en lärarebefattning vid K. Krigsacademien,
åt hvilken jag uteslutande får egna min tid och min ringa
förmåga; oell slutligen, att, efter graden af min statistiska
och litterära kännedom 0111 främmande dänders inrättningar,
jag anser veterinärinrättningen och krigsacademien, i deras
närvar - skick, kunna uthärda jemförelse») med hvilka ut¬
ländska inrättningar al samma slag som helst. Emedlertid
råder i det allmänna en dunkel, outredd känsla af alla de
ofvan anförda läroinrättningarnas ofullkomliga skick. Hvari
det ofullkomliga egentligen består, till sina orsaker och
verkningar, derom är man mindre öfverens, än derom, att
ändring är af behofvet påkallad. Man har sökt felen, der
de ej funtios; och då de allmänna lärdomsskolorna blifvit å
ena sidan med lika framgång och sakkännedom försvarade,
som å andra sidan angripna; tyckes det, som man genast
borde hafva misstänkt, alt striden egentligen icke gällde
dessa skolor. Detta har också ganska väl, å ena sidan, va¬
rit insedt, ehuru aldrig utredt, och ännu mindre den viig
anvisad, i hvilken för den industriella bildningen ett ordent¬
ligt systéme af läroanstalter kunde utvecklas ur redan gif-
na, med de lärda skolorna samtidiga, institutioner. Or¬
saken dertill kan ej vara annat än subjectiva grunder, ensi¬
diga åsigter, och skall ej af mig vidröras. De anförda un¬
Den ; Mars f. ra.
dervisningsverken bära, sorn bekant är, det gemensamma
namnet, tillämpnings- eller applicationsskolor; oell sjelfva
denna benämning förutsätter redan inhemtäde kunskaper,
som skola tillämpas. Förutsättas ej dessa för-kunskaper, så
är ingenting naturligare, än att deras tillämpning blifver
omöjlig; och applicalionsskolan har uti en sådan olycklig
belägenhet ingen annan utväg, än att inom sig bereda till¬
fälle lill förvärfvandet af den oumbärliga theoretiska under¬
byggnaden. Hvad uter följden deraf skall blifva, är ej svårt
att inse: skolans ändamål och namn står qvar på papperet;
men i sjelfva verket blir hon en tillflykt för de barn, hvil¬
kas föräldrar tycka, att den skolan kan vara så god som
en annan , och att dess namn åtminstone är lockande; en
omogen barnaskara fyller lärosalar, uti hvilka disciplin och
tillsyn äro beräknade för itf, ig års ynglingar; då flertalet
af lärjungarne äro barn, som ännu tarfva undervisning uti
elementerna af moral, språk, historia och mathematik, m.
m., är det helt naturligt, att slutligen vid sjelfva läroplat-
sernas fyllande sådant afses och måste afses, med lika vigt
som skolans egentliga ändamål; och så försvinner slutligen
den egentligen praktiska skolan, lycklig om hon får dö i
fred. Ifrån detta oundvikliga förderf har krigsacademien
räddat sig genom en egen, fullständigt organiserad, förbe¬
redande skola, alldeles afskiljd från tillämpningsskolan. Ve¬
terinärinrättningen emottager, i anseende tilldess inskränkta
local och få lärare, endast ett inskränkt antal elever; men
vid alla andra applicationsskolor äro bristande för-kunskaper
den sanna, och oftast enda, orsaken till de felslagna för¬
hoppningar man om dem hyst i och för näringarna och
praktiska yrken.
Den är 1828 församlade comité' till öfverseende af Ri¬
kets allmänna läroverk, har uti dess betänk, egnat en
slags uppmärksamhet åt tillämpningsskolorna. Hvad för ett
begrepp comiteen fästat vid detta ord, är svårt att inse, då
comiteen dermed hedrat våra redan existerande apologistsko-
lor, uti hvilka endast theoretiska ämnen föredragas, såsom
mathematik, språk, historia och geographi m. m., hvaremot
comiteens egna föreslagna universella tillämpningsskola, den
s. k. polyteckniska skolan skulle få tvänne afdelningar, en
förberedande theoretisk och en praktisk, tvertemot comiteens
förut erkända grundsats. Åtskilliga väsendtliga elementära
mathematiska kunskapsgrenar skulle, enligt comiteens förslag,
läras uti ingen skola inom Riket! och huru de öfriga stu¬
derades på hvad comite'en kallar sina båda bildningslinier,
det har comiteen försigtigtvis förbehållit sig att tillämpnings¬
skolan ej skulle äga rätt att controllera, utan på god tro
hålla till godo med aflagd studentexamen, tvertemot hvad i
alla tider och i alla länder, enligt sakens natur, varit an¬
taget, att nemi. den, som skall ansvara för tillämpningen
af en förberedande theoratisk underbyggnad, måste äga rätt
Dan 7 Mars f. m.
alt göra sig förvissad derom, att denna theoretiska kunskap
finnes, ej blott uti ett betyg, utan i elevens hufvud. Un¬
der de sednare åren har man ofta sett denna comités be¬
tänk. åberopadt af annars frisinnade män, som förmodligen
förbisett båda dessa väsendtliga fel, och den åsigt, som legat
till grund för comite'ens begrepp orri tillätnpningsskolor i all¬
mänhet. Comileen yttrar: ''ingen annan yrkesbildning, än
'för samhällets egen tjenst, synes Staten äga full rätt att
"genom föreskrifter bestämma, eller följaktligen skyldig-
"liet att genom undervisningsanstalter bereda." Denna
grundsats faller genom den lättaste vidröring! ett så trångt
begrepp om samhällets åliggande mot medborgares förädling
går det kanske an att göra gällande på andra sidan om
Östersjön eller Alperna; uti vårt land har det från hedenhös
varit afskydt. Det ligger i sakens natur, att föreningen af
en förberedande skola i och för den egentliga lärdomen,
med en förberedande skola i och för tillämpningsskolorna,
skall vara omöjlig. Denna förening synes hos dem, som
förfäkta densamma, intet annat skal för sig äga, än den
yttre tillfälligheten, att i båda fallen samma kunskapsämnen
åtminstone borde förekomma, med undantag af de gamla
språken; hvaremot man dervid alldeles förbiser den inre
väsendtliga olikheten i ändamålet med en skola, hvars un¬
dervisning fortsättes vid universiteten, och ändamålet med
en skola, hvars undervisning skall fortsättas i en tiliämp-
ningsskola. Denna skilnad är, i närvar, fall, afgörande.
Lärdomsskolornas representanter, vågar jag tro, hafva ej
fattat den; emedan de varit obekanta med sådan undervis¬
ning, som gör den vettenskapliga kunskapen tillämplig: tiI—
lämpningsskolornas representanter hafva ej fattat denna skil¬
nad, emedan de äro obekanta med sådan undervisning, sorn
gör den vettenskapliga kunskapen lill lärdom, till vetten¬
skaplig odling lili dess blotta humanistiska bemärkelse. Så¬
lunda harman antagit hvarandras postulater, under det man
trodde sig antaga sina egna, emedan deras benämningar vo¬
ro lika; och då utgången sedermera ej vill svara mot för¬
hoppningarna, uttydes detta såsom en följd af politiska be-
vekelsegrunder, af brist på duglighet, med ett ord, af per¬
soners förhållanden, hvaraf man också har att förklara den
bitterhet, med hvilken striden föres.
Den åberopade skilnaden är, såsom allt annat, hvilket
måste förklaras såsom en omedelbar erfarenhet af menni-
skans andliga natur, ganska svår att, på ett allmänligen fatt-
ligt sätt, beskrifva. Jag föreställer mig emedlertid, att det
just är bakom denna slöja, som stridens hydra gömmer sig;
att denna slöja, en gång Ivftad, skulle den vägen öppna sig
till vårt folks förädling, rikedom, makt och ära, hvars möj¬
lighet man anar; att det följaktligen- är hvarje medborgares
pligt att meddela sitt äfven ringa bidrag till ljus och vid¬
gade åsigter öfver detta vigtiga ämne.
D c n 7 Mars f. m.
Att någon annan allmän uppfostran till moralisk oell
inlellectuel förädling vore möjlig, än genom lärdomsskolan,
derpå liar man lange nog tviflat, och detta tvifvel har slut¬
ligen stadgat sig ända derhän, alt 1828 års comité' ej sett
någon annan utväg att rädda sin liberala ömhet för alla
medborgares rättighet till odling och kunskap, än att comi-
teen, som det synes, på fullt allvar inbjudit de konstidkande
samhällselasserna på en för dessa classer enkom gjord an¬
rättning uti dess lärdomsskola. Jag vill ej fästa mig vid en
mängd ofullkomligheter oell motsägelser i detaljerna, sorn
ensamma skulle göra inbjudningen omöjlig alt emottagas.
Jag vill försöka ådagalägga den sanning, som min dagliga
och stundliga erfarenhet under en längre tjenstetid, och un¬
der tillbragta 16 år såsom lärjunge uti de s. k. lärda sko¬
lorna, stadfästat till en öfvertygelse, hvilken endast med
mitt lif kan öfvergifva mig, nemi. den, att förberedelsen i
och för inträdandet uti tillämpningsskolan är, alltid skall
blifva, och bör blifva omöjlig uti lärdomsskolan. Anta¬
gom för detta ändamål 2lne ynglingar med lika goda na¬
turliga anlag, med lika omsorg från början uppfostrade, den
ene behörigen förberedd alt inträda vid universitetet, deu
andre att vid teeknologiska institutet, någon krigsskola,
bergsskola o. s. v. på något konstyrke använda sina förvarf-
vade kunskaper, samt att.de båda inhemtat lika kunskaps-
grad, t. ex. uti mathemaliken. Den förre af desse ynglin¬
gar, lian som studerat i och för universitetet, äger en klar
och redig åskådning af det vettenskapliga systemet till alla
dess hufvudmomenter; lian i lisei- dessa momenters nödvän¬
dighet och inbördes sammanhang; lian känner fullkomligt
de vettenskapliga bevisningstnetoderna; hans dialektik och
hans slulledningsförmåga äro genom hans studier skärpta lill
den grad, att han nr i stånd att underkasta hvad vetten-
skapligt amne som helst en ofelbar granskning, så vidt bans
sakkännedom räcker: ingen lärer neka, att lärdomsskolan
bar heder och beröm af en sådan lärjunge. Men låt denne
samme lärjunge infinna sig vid teeknologiska institutet hos
en byggmästare eller mililärlarare, som säger honom: ”del¬
bar ni en uppgift af ett machineri, en byggnad, en bryg¬
ga, ett fältverk; jag har meddelat eder de praktiska villko¬
ren och anvisningarna; ni känner från lärdomsskolan de
vettenskapliga principerna för construction och calcul: verk¬
stall!” och se, min herre, der är det slut med bans latin.
Han strandar — root de praktiska svårigheterna, skulle man
tro; — nej! han strandar mot sin grundliga underbyggnad
uti rena mathematiken. Han svikes af sjelfva sin theoreti-
ska förberedande bildning, en bildning, som utgjort hans
lärares, föräldrars och hans egen tillfredsställelse och fäg¬
nad, och hvarpå den oerfarne grundat sin framtids förhopp¬
ningar. Med bitter känsla ser han sig bedragen, ser sin
tid, sin förmögenhet, sin möda förspillda; erfår den grym¬
14■-* Dea 7 Mars f. m.
ma förödmjukelsen, att än en gång blifva nybörjare; och
blott sällan föres han af en lycklig slump tillbaka in på den
bana, som utgör den naturliga fortsättningen af hans fram¬
skridande fullkomlighet och förädling. Mångå inom dessa
murar dela med mig denna bedröfliga erfarenhet, och kun¬
na med mig vittna, ,att den hörer snarare till regeln, och
att undantagen äro få. Om personers namn och förhållan¬
den finge ifrågakomma, så skulle målningen blifva för myc¬
ket varnande för hvarje förståndig fader, för alt icke blifva
afskräckande, och visa misstag af demart, som gäcka hvarje
omsorg, och som åtminstone i hög grad förringa och ned¬
sätta värdet af en i och för säg sjelf förträfflig uppfostran,
som man uti en falsk riktning vill använda, och som uti
denna missförstådda användning sjunker i värde under r ou¬
tinen.? och vanans innötta lexa. Låt deremot denna yngling
vid universitetet fortsätta sina studier, antingen såsom blif¬
vande vettenskapsman, då de välgörande följderna af hans
föregående bildning äro alltför påtagliga för att behöfva
bevisas, eller ock såsom statsman, då en sådan förståndsod-
ling, som jag hos honom förutsatt, äfvenledes måste göra
sig gällande öfverallt inom de politiska vettenskapernas och
statsbestyrens område. Klarheten, styrkan och öfningen af
hans förstånd, i förening med moralisk hållning i hans ka¬
rakter, skola lika säkert göra honom till en för sig och
samhället lycklig civil embetsman, som det är ett gifvet
factum, alt den oförderfvade menniskan endast behöfver se
det rätta för alt älska det.
För alt fullända jernförelsen, låtom oss nu tillse, huru
den elev skulle lyckas, sorn, undervisad i och för tillämp-
ningsskolan , folie på det orådet att ändra sin bana och in¬
träda vid universitetet. Har han gjort skäl för sig uti sin
förberedande skola, kommer han omedelbarligen från denna
skola till universitetet; så kan han väl derstädes icke under¬
kännas, emedan det är omöjligt, att för praktiskt behof
fullkomligt vara förberedd uti en vettenskap, utan att til¬
lika kunna theoretiskt redovisa för denna vettenskaps huf-
vudmomenter. Men ofelbart skall den academiska läraren
ställa honom långt nedom hans rätta värde; och lärjungen
skall med missnöje erfara, att hans starka sida ej blifvit på-
känd. Läraren och lärjungen sakna, i sådant fall, gemen¬
samma beröringspunkter; och dessa beröringspunkter äro
just de, som vettenskapen har med hvarje konst eiler prak¬
tisk kunskap, hvarpå hon kan tillämpas. Dessa berörings¬
punkter ligga öfverallt kringspridda och ända till oändliga
nuancer sönderklufna på hvarje punkt af systemet; och om
ej vettenskapen, med särskildt afseende på dem, föredrages
och läres, så blir tillämpningen omöjlig utan nya theoreti-
ska studier.
Men en sådan föredragning af en vettenskap blir något
helt annat, än hvad den är och bör vara, uti den s. k.
Den 7 Mars f. m.
i43
lärdomsskolan. Nå väl! huru vill man nu uti samma skola
förena och verkställa tvänne så olikartade undervisningsme¬
toder? Huru kan man påräkna lärare, som skola med lika
noggrannhet och lika omsorg handhafva båda och åtaga sig,
livad som enligt sakens natur är en omöjlighet, att, uti en
för alla lärjungarne gemensam undervisning, meddela den
ena kunskapsarten åt den ene lärjungen, den andra åt en
annan. Visserligen kati och hör en och samma lärobok för
båda ändamålen begagnas; men uti denna gemensamma lä¬
robok, ja, uti en och samma proposition, skal! den ene lär¬
jungen redovisa så, att hans afhöraude kamrat ej begriper
ett ord af hvad han talar, 0111 man linge förutsätta den
-omöjligheten, att en gemensam skola för båda till någon lid
varit i behörig verksamhet. Denna väsendtiiga olikhet fö¬
ri kommer öfverallt i de aldra minsta elementerna, uti de
högre lärokurserna, så viii som lili de lägre; då den ena
lärjungen nödgas uppehålla sig timmar och dagar, för att
hemta hvad lian heliöfver ur en proposition, absolvera» hon
af den andra på fem minuter. Regering och Ständer kun¬
na besluta om inrättandet af sådana skolor; men förståndi¬
ga menniskor, sorn åtaga sig och lyckas uti att vara lärare
i en sådan skola, hafva aldrig funnits, finnas icke, och
skola aldrig finnas. Uti Tyskland är försöket gjordt, sed¬
nast i bayern. Ar 1804 ordnades undervisningsverken der¬
städes efter begreppet, eller obegreppet, 0111 den här ifrå¬
gasatta föreningen; och denna ordning, som dock genast btef
oordning, fortsattes till 1808, då elementarläroverken reor¬
ganiserades efter andra principer. Hvilkendera af båda un¬
dervisningsmetoderna för öfrigt, och i afseende på den rent
menskliga förädlingen, lemnar de högsta resultaten, är all¬
deles omöjligt att afgöra. Den vettenskapliga hållningen kan
i båda vara lika conseqvent, och förståndsodling^n göra lika
framsteg genom båda; nuancerna äro i detta afseende knappt
märkbara för den yttre åskådaren, och bestå på det liela
ej i ett mer eller mindre, utan i olika behandling af samma
ämne. Man har ansett tillnmpningsskolornas föremål under-
ordnadt den egentligen lärda bildningens; jag kan ej gilla
denna åsigt. I rent menskligt afseende finnes ingen anledn.
att gifva företrädet åt den ena eller andra, aldraminst, om
man gifver åt båda en lika höggrad af vetteuskaplig under¬
byggnad och odling.
En blick på våra närvar, läroverk säger oss, att vi, i
och för tillämpningsskolorna, äga inga allmänna förberedan¬
de läroverk, utom de s. k. apologistskolorna. Att dessa sed¬
nare ej uppfylla ändamålet, är kändt och erkändt.
Hos R. St. får jag vördsamt föreslå:
1:0 att alla särskilda apologistskolor och apologistclas-
ser, så väl i Stockholm som i Rikets provinser, må indra¬
gas, och lönerna användas till inrättande af sexton, på
tjenliga orter inom Riket förlagda, realskolor;
■44
Den 7 Mars f. m.
2:0 att hvarje realskola organiseras med fyra classer
och fyra lärare, nemi.: en lärare lili mathematlken, med
årlig lön 600 r:dr; en lärare uti mekanik, fysik och chemi,
600 r:dr; en lärare uti historia, geographi, moral och bota¬
nik, 600 r:dr; en lärare lili franska, tyska och engelska,
(jo‘o r:dr; till underhåll af laboratorium, 100 r:dr — utgöran¬
de för hvarje skola a5oo r:dr, och för alla 16 skolorna
4o,ooo r:df årligen;
(Huru stor del af detta belopp kan med de nu var. apo-
logistskolornas inkomster ('vilas, ar för mig omöjligt att be¬
räkna, men StatsUtsk.. torde dertill kunna bereda sig till¬
fälle genom vederbörande. Jag skulle tro, att mäste fyllas
med ma anslag. Summan är, såsom beräknad för ett helt
systeme af läroverk, förmodligen den minsta, sorn någon
civiliserad stat, med lika stor folkmängd, bekostar för sam¬
ma ändamål. De larda skolorna hos oss kosta årligen om-
' kring iä,ooo t:r spanmal, förutan penningelöner och pasto¬
rater; och, jemte universiteten, medföra de en årlig utgift
af omkring 200,000 r:dr. För den stora massan af samhäl¬
lets industriella och praktiska medlemmar synes ^ deraf ej
vara för mycket.)
d:o att alla läroämnena må uti realskolan, i anseen¬
de-till deras omfattning och grundlighet, komma att inne¬
hålla de anförda vettenskapern is elementer, uti deras vid¬
sträckta bemärkelse, föredragas med särskildt afseende på
praktisk användbarhet; samt att, till följe deraf, ingen lär¬
junge uti dessa skolor må antagas under 12 års ålder;
4:o att R. St. hos K. M. anmäla deras tind. önskan,
att alla realskolornas arbeten mätte inrättas efter den, un¬
der namn af ämnesläsning med lii flyttning, allmänt kända
undervisningsmetod;
5:o att, sedan dessa skolor under fi år varit i verksam¬
het, ingen elev antages vid de af Staten undérhållna t i 1 —
lämpningsskolorna, som ej blifvit behörigen utexaminerad
från någon realskola, eller ock blifvit godkänd i bergs¬
examen vid universitetet; samt att de nu inom hvarje t i 1—
Jämpningsskola befintliga förberedande läroinrättningar in¬
dragas;
6:0 att 2000 rtdr måtte anslås att endast under 5 år
utgå, till underhåll af ett lärareseminarium uti Stockholm,
i och för realskolorna, nemi. 5oo r:dr årligen till hvar och
en af de 4 medlemmar af K. Yettenskapsacademien , eller
andra kunnige män, åt hvilka K. M., genom nämnde aca¬
demi, kan finna för godt att uppdraga bildandet af candida-
ter till realskolans fyra lärostolar, inför hvilket seminarium,
äfven de nuvar. apologister, som vilja uti realskolorna så¬
som lärare inträda, böra qualificera sig;
7:0 att R. St. uti deras und. skrifvelse uttrycka den
förhoppning, att då delta seminarium varit ett år i verk¬
sam-
Den j Mars f. ra.
samhet, räknadt från d. i nästk. Augusti, torde realskolorna
genast kunna träda i verksamhet, helst det svårligen lärer
kunna väntas, att några lärjungar nu finnas för dessa sko¬
lors högre elasser, som hufvudsakligen, och kanske endast,
af samma skolors högre elasser kunna rekryteras;
8:p att realskolans alla lärare utnämnas af K. M., efter
upprättadt förslag af skolans direktion, som utgöres af or¬
tens Landshöfding, eller den person han i sitt stalie kan fö¬
reslå, om skolan ej är belägen i läneresidenset, och aine
andra ledamöter, dem K. M. utser;
g:o att till förbättring af redan befintliga apologistsko-
lehus, och, der så nödigt pröfvas , uppförandet af nya bygg¬
nader i och för realskolorna, må anvisas det irsta årets el¬
ler 1841 års aflöningsanslag, jemte uttrycket af R. Sirs för¬
modan, att detta anslag skall blifva tillräckligt, enär uti
Gefle, Stockholm, Götheborg, Örebro, Eskilstuna, Norrkö¬
ping, Jönköping och Christianstad, hvilka städer R. St. för
sin del anse böra vara bland dem, som erhålla realskolor,
tjenliga localer redan torde vara att tillgå: hvarje skolbygg¬
nad bör innehålla lärosalar och ett rum för naturaliesam-
lingar, som tillika tjenar till laboratorium, för öfrigt utan
all kostsam prakt;
10:0 att då 11. St. hos K. M. anmäla deras und. önskan,
att realskolor uti Riket måtte enligt dessa grunder inrättas,
och anvisa de dertill erforderliga medel, R. St. derjemte i
und. anhålla, det K. M. ville från styrelserna öfver alla til—
Jämpningsskolorna, Iandtbruksinslituten och landtmätericon-
toret infordra utlåtrn om vidden och beskaffenheten af läro¬
ämnena och deras föredragning; låta utfärda nådigt regle¬
mente för realskolorna, i möjligaste öfverensstämmelse der¬
med; samt att alla dessa utlåtanden, jemte reglementet,
meddelas seminariilärarne till kännedom och efterrättelse.
Dessutom böra alla tillämpningsskolornas styrelser, från och
med den tidepunkt, då de börjat emottaga elever från real¬
skolorna, till K.Mrs Ecclesiastik-departement årligen inlemna
utlåt, öfver hvad som vid realskolornas arbeten kan vara att
anmärka, och deraf transumt meddelas realskolornas dire-
ctioner, med förständigande om rättelse af de anmärkta bri¬
sterna.
Nyttan af de föreslagna skolorna, hoppas jag, kan ej
sättas i fråga. Allas lycka, allas förädling, är samhällets
första och sista ändamål. Befinner sig en stat uti det lyck¬
liga tillstånd, såsom hos oss nu oemotsägligen förhåller sig,
att vara förberedd på, och mäktig af något afgörande steg
framåt på vägen till detta ändamål: så må dess lagstiftan¬
de makter besinna, att det lyckliga ögonblicket är en frukt
af 100-åriga, af lono-åriga, ofta blodiga ansträngningar;
att det lyckliga ögonblicket är, men försvinner, och att
dess återinträdande beror på förhållanden och verldshändel-
3 H. 19
Den 7 Mars f. m.
ser, som intet menskligt förstånd kan i ringaste mån beräk¬
na; att uti ett samfund af lefvande'varelser är rörelse den
första ovillkorliga naturlagen; att om denna rörelse ej gär
framåt, så går lion tillbaka.
Under decennierna 1810—i83o liörde man en högljudd
klagan öfver missförhållandet emellan hvad man kallade
samhällets tärande och närande medlemmar; likasom det ej
vore hvarje medborgares pligt, att åt samhället gifva all den
näring och lifskraft, som han genom sin egen fysiska, mo¬
raliska och intellectuella förmåga kan åstadkomma. Detta
abstracta, och af ingen verklighet motsvarade, begrepp om
fördelandet af samhällets alla medlemmar uti tärande och
närande, håfve vi emedlertid att tacka för de förnämsta af
våra tillämpningsskolor, hvilka åter i sin ordning alltför
tydligt ådagalagt, ehuru ofullkomliga de äro, att moraliska
och intellectuella krafter, i och för samhällets näring och
lif, ingalunda äro mindre produetiva, än den fysiska kraf¬
ten. En förvånande tystnad råder nu, ang:de mängden af
de tärande medlemmarne i samhället, sedan man genom en
olycklig erfarenhet gjort den upptäckten, att de ensamt tä¬
rande äro våra 100,000 tiggare, lösdrifvare och backstugu¬
sittare, fattighjon, correctionister, tjufvar och rånare. Sam¬
manräknar man hvad Staten för dessas underhåll spiller med
det säkerligen mångdubbelt större belopp, som den-enskil¬
de, i sednare tider högst frikostiga, välgörenheten uppoff¬
rar; så skulle jag förmoda, att värdet åtminstone ej kommer
att understiga en million. Här är nu frågan att bespara åt¬
minstone -j% af denna million, och att göra den ojemförligt
större vinsten af 100,000 nyttiga förädlade menniskor, sedan
de ntivar. 100,000 hunnit bortgå. Under de sista 20 åren
har Svenska folkmassan ökats med 56o,ooo menniskor. Desse
fordra arbete och bröd. Bruksidkare!!, landtbrukaren, nä¬
ringsidkaren ser framför sig möjligheten att använda dub¬
belt antal arbetare i sin rörelse, och derigenom fördubbla
sin produetion, men afskräckes af deras exempel, som må¬
hända blifvit ruinerade genom oförfarne och okunnige verk¬
mästare och föreståndare; och då man understundom ej haft
att klaga öfver skicklighet i yrket, har den moraliska miss¬
bildningen, härrörande från vanvårdade skolstudier, gjort
den annars utmärkt kunnige ynglingen oanvändbar. Det ål¬
en lyckträff, en slump, om,' i närvar, ställning, den från
tillämpningsskolan lill näringarna utgående ynglingen äger
någon verklig bildning eller icke. Allmänna tänkesättet an¬
tyder det också som ett vågspel, att lemna sin förmögenhet
till experimentalfält för hvad man kallar nya försök. Denna
osäkerhet begrafver en oberäknelig arbetskraft i fattigdom
och uselhet. För den halfnakne, uthungrade tiggaren är
väl realskolan ej omedelbarligen beräknad; men den jord
han trampar kan dock kläda och föda honom och skall
göra det, så snart en från real- och tiilämpningsskolorna
Den 7 Mars f. in.
*47
utgången generation bringar säkerhet, kunskap, ordning och
drift uti våra ekonomiska företag. Det ljus, som derigenom
skall spridas öfver sjelfva den ekonomiska lagstiftningen,
blir af oberäkneliga följder. Man klagar nu öfver denna
lagstiftning; för mittbegrepp ligger det klart och gifvet, att
denna lagstiftning ej är tänkbar, utan såsom ett resultat af
nationens upplysning och kunskaper uti national-ekonomien.
Är denna lagstiftning felaktig, så brister nationen uti klara
och bestämda begrepp om dithörande ämnen; och sådant
vore i sanning mindre oförväntadt, då man besinnar, att
för de egentligen productiva samhällsclasserna inga offentli¬
ga läroverk hos oss ännu Annas.
Slutligen, och för att icke förbigå någon hittills out¬
redd åsigt af detta vigtiga ämne, har man satt i fråga, hu¬
ru tjenligt det kan vara för den medborgerliga friheten, att
den studerande ungdomen Jedes in på någon annan väg till
intellectuel och moralisk bildning, än den, som är utstakad
genom lärdomsskolorna och universiteten. För denna fråga
ligger ett stort misstag till grund, och det blir ej svårt för
mig, som jag hoppas, att derom snart öfveityga de värde
ledamöter af Representationen, hvilka ifra för universiteten,
såsom ensamt egnade åt en fri medborgerlig uppfostran. En
blick uti den s. k. lärdomsskolans och realskolans samt til—
lämpningsskolans inre väsende är äfven här afgörande.
Således, mine herrar! hvilken Grekisk eller Romersk
författare vill man sätta i händerna på en studerande yng¬
ling, som ej ovillkorligen skall föra honom till den önskan:
Gud bevare mitt fädernesland från Greklands och Roms tra¬
giska öden! och det så mycket mer, som han hos dessa för¬
fattare finner, nästan på hvarje sida, detta olyckliga öde
förutsagdt. iben gamla classiska litteraturen , ensam för sig
sjelf, iemnar efter sig en bestämdt ensidig hållning uti po¬
litiska tänkesätt. Phenomenen voro ej svåra att komma på
spåren, och det erfordras liela kraften af de politiska vet-
ter.skapernas, af moralens, rättslärans, nya historiens, stats¬
kunskapens motvigt, för att i liberala former intvinga hvad
man kallar de skuggrädda. Ändan är och förblifver en viss
skuggrädsla hos hvarje ägare af hvad vi kalle classisk lär¬
dom, så vida denna lärdom är ensidig, och icke höjt sig
ända till en förtrolig bekantskap med de gamla philosopher-
nes politiska åsigter; ty af den gamla classiska litteraturen
känna de frihetens vådor, men hafva ej märkt, att det ideal
af statsförfattning, hvartill forntidens störste tänkare genom
sina forskningar kommo, var just en dylik blandad styrelse¬
form, som man nu hos alla fria folk söker bilda, under
namn af conslitutionella monarkier. Deremot, hvilka poli¬
tiska tänkesätt och böjelser böra naturligen utveckla sig ur
sådana studier, i hvilka den fria tanken grundlägger sin
byggnad på egen sjelfständig botten? Hvem är lii, mine
herrar! om ej den, som vet med sig sjelf, att hans kun¬
D c n 7 Mar sjf. m.
skaper och lians konst gå och gälla som ett välkändt mynt
öfver liela jordens yta , der civiliserade menniskor bygga och
bo. De mathematiska vettenskapernas och industriens id¬
kare grundläde, redan under medeltiden, Belgiens och Hol¬
lands frihet. Från England flyttade hon med industriens,
visst icke lärda, men på vettenskaplig grund uppfostrade,
flitiga idkare, till Norra Amerika. I sednare tider hafva de
mathematiska skolorna uti Polen, Preussen och isynnerhet
Frankrike, utmärkt sig för en frihetsanda, som är alltför
väl känd, för att här behöfva beskrifning. Här, i sanning,
behöfves de politiska vettenskapernas hela motvigt uti den
motsatta vågskålen, för att åstadkomma jemnvigt — de
äro uti ofvanstående förslag behörigen observerade. — Uti
Frankrikes och Polens real- och militär-skolor hörde del till
Kejsarnes försigtighet att utesluta de politiska vettenskaper¬
na; följden har på båda ställen blifvit revolution.
Lades på bordet.
Gr. Frölich, David: Reg.Fms 81 § föreskrifver, att
af R. St. beslutade grundlagsförändringar skola genom tal¬
männen öfverlemnas till Konungen. Då någon bestämd form
saknas för öfverlemnandet till Landtmarskalken och talmän¬
nen af en sådan färdig expedition, får jag således nu, enl.
Utskrs anmodan, tili Hr Landtm, och öfrige Hrr almän
öfverlemna den färdigskrifna och underskrifna expeditionen
till Konungen.
Gr. Frölich aflemnade tillika den af Landtm, och tal¬
männen underskrifna und. skrifvelsen till K. M.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinhold, uppläste föl¬
jande:
Såsom hufvudsakligt skäl för Calmar läns fördelande i 2:ne
höfdingedomen , är uti den K. propos:n uppgifvet: ”residensets
”belägenhet i ena ändan af länet.” Alt olägenheten häraf
för norra delen är synbar, kan ej bestridas; men att här¬
före ådraga Staten den betydliga ökade kostnaden af en ny
länsstyrelse m. m., är onödigt, då allt hjelpes, om nuvar.
länsstyrelsen förflyttas till midten af länet. Detta ställe
skulle fördelaktigast kunna utses i Döderhultsvik, beläget
vid en ypperlig hamn och på ett kort afstånd från Borg¬
holm på Öland. Härigenom vore residenset i medelpunkten
af länet, och således alla uppgifna olägenheter häfda. Den
utgift Staten tillskyndades genom uppbyggandet af nödiga
embelslius och fängelser, ersattes fullkomligt genom försälj¬
ningen af de i Calmar varande, hvilka för öfrigt i annan
händelse lära skola utvidgas och tillbyggas, och hvarå nu
finnes en betydlig husröta, som af Staten skulle betalas. —
Till beredande af detta ändamål, får jag nu vördsamt göra
Den 7 Mars f. ra. 149
elen motion, att Dö d e rh u 1 ts v i k s köping måtte er¬
il å 11 a stapelstads privilegier, samt att länsstyrelsen
derefter må ditflyttas. — Köpingen äger redan en betydan¬
de folkmängd, tullkammare och postcontor, och drifver stor
handel med omkringliggande landet på ett afstånd af öfver
8 mil. Hos K. M. bar köpingens innevånare, understödde
af menigheterna i några och tjugu församlingar, gjort und.
ansökan om exporträttighet. Denna und. ansökan biet för till¬
fället afslagen; men om R, St. understödde denna min mo¬
tion, hvilken för orten vore af en oberäknelig fördel, vå¬
gar jag tro, det K. M. i nåder skulle behjerta denna ange¬
lägenhet.
Om remiss till Besvärs- och Ekon.Utsk. får jag anhålla,
hvars uppmärksamhet jag tager mig friheten fasta på nöd¬
vändigheten att från Kammar-expedition infordra Döder-
hultsviks-boernes und. ansökan om exporträtt jemte åtföl¬
jande handlingar, hvaraf upplysning och stöd för denna min
motion erhålles.
Lades på bordet.
Hr Bergenstråle, Claes Gabriel, uppläste följan¬
de 3 motioner:
1.
Med mycket skäl anses vandrande gesäller för en allmän
landsplåga; mången enskilds boning får, under årets lopp,
emottaga flera hundrade af deras besök, hvarunder de med
hot och pock tilltruga sig mat och penningar, hvilka sed¬
nare förtäras på närmaste krog. För landet medföra dessa
påhelsningar kostnad, fruktan och förargelse; för handtver-
kerierna äro dessa vandringar mera skadliga än gagneliga,
och för gesällerna sjelfva bereda de en framtid af fattigdom,
sedeslöshet och förderf. — Men dessa förhållanden äro all¬
mänt kända; jag behöfver således icke upptaga R. o. Ad:s
tid med att beskrifva alla de olägenheter, som äro följder
af dessa vandringar: och då jag instämmer i hvad en
brochure-författare. yttrat, och fruktar att hvad Fattigvårds-
comiteen föreslagit till förekommande afdetta onda, icke tor¬
de vara fullt lämpligt, eller ledande till äpdamålet, får jag,
lika med denna författare, äran föreslå, att, som de egent¬
liga olägenheterna af dessa vandringar inträda först då, när
gesällerne blifva äldre , inga pass för vandringar må få ut¬
färdas, sedan gesällen fyllt 28 år, utan alt han derefter må
vara underkastad samma ordning som tjenstehjon eller fa¬
briksidkare.
2.
Att vägars underhållande är ett besvärande onus, med-
gifves säkerligen af alla; men, med förutsättning af att vä¬
gar skola enl. lag och författningar vidmakthållas, blir detta
i5o
Den 7 Mars f. m.
onus ännu svårare, om sjelfva väglagningen, i följd af olämp¬
lig tid för dess verkställande, icke kan ske med beräkning
af arbetets ändamålsenliga varaktighet.
Före 1818 års K. förordning skedde 2:ne allmänna väg-
lagningar om året, nemi. höst och vår; sedermera inskränk¬
tes den egentliga väglagningen till endast en gång om året,
då den bör ske med ett synnerligt afseende på dess bestånd;
men sjelfva tiden för dess Verkställande motverkar och till¬
intetgör just detta syfte. — Första vägsynerna skola, enl.
nämnda förordnings ske i början af Juli månad; med få un¬
dantag göres ingenting till vägens förbättrande före denna
syn, utan afvaktas syneförrättningens föreskrifter om hvad
som skall göras; dessa syner pågå vanligen i i4 dagar; der¬
efter uppläses syningsprotocollet i kyrkorna, och utsattes den
2:dra synen till 14 dagar efter kungörandet, och ägerkrono-
betjeningen att efter densamma det bristfälliga emot lega
bättra. Sådan är den vanliga och lagenliga ordningen, och
genom öfverenskommelse!' och gamla bibehållna bruk sker
väglagningen på vissa orter om hösten eller straxt om våren,
men sådant hörer till undantagen. — Häraf synes att vä¬
garnas lagning egentligen verkställes under sjelfva högsom¬
maren; att under den årstiden då de borde vara bäst, äro
de, såsom nyss lagadé, tunga och svåra att befara, och det
i torka och under värmen påförda vägfyllningsärnnet blan¬
dar sig icke med den hårda vägen, utan sönderköres till lin,
otjenlig sand, eller bortblåser som damm; äfvensom de gropar
och backar, som finnas på vägen, äro denna tiden för härda
för att kunna jernnäs. Resultatet af denna tidens väglagning
blir — dåliga vägar, och förspillt arbete.
Förr ålåg det väghållarena att, före tiden till väglag-
ningen, hafva framskaffat nödigt grus och vägfyllning: —•
älven denna föreskrift, som nödgade de mindre omtänksam¬
me att iakttaga läglig tid för att bereda sig till vägens lag¬
ning, finnes icke 1111 mer, och hvarigenom sjelfva väglagnin¬
gen försvåras och hindras.
I följe häraf får jag äran föreslå:
1:0 att väglagningen skall verkställas om hösten, på den
tid, som, efter särskilda localer, Konungens Bef:h:de inom
hvarje län utsätter , samt att vägarna sedermera bättras, när
omständigheterna det fordra;
2:0 att vägfyllningsämnena skola för alla dem, som sådana
måste hemta utöfver mil, vara framskaffade sednast i4
dagar före den tid, hvartill väglagningen blir bestämd.
5.
För hämmandet af brännvinets missbruk, har här blif¬
vit föreslaget, att krogar å landet skulle indragas, och att
de skulle ersättas genom dylika vid gästgifverierna. Jag kan
icke dela denna åsigt, utan får deremot föreslå, alt all
brännvinsförsäljning vid gästgifvavegårdar måtte förbjudas; ty
Den 7 Mari f. m.
]ust ifrån dem är det, som fyllerilasten och sig derifrån här¬
ledande sedeslösheten lättast sprider sig kring landet.
De K. förordningarna rör:de gästgifverierna af iy3foch
1766, hafva icke åsyftat det förhållande, sorn 1111 inträdt,
nemi. alt gästgifvaregårdar äro förvandlade till riktiga kro¬
gar; ty enl. dessa, med flera författningar, skulle der hål¬
las förtäring af mat och dryck för resande och vägfarande,
samt äfven för desse icke brännvin annat än vid maltider,
då deremot nu, med högst få undantag, de idka öppen krog¬
rörelse så vidsträckt, att på många ställen äro gästgifveri-
rättigheterna utarrenderade emot en årlig afgift af 2Öo till
3oo r:dr, hvilken summa förnämligast samlas på brännvins-
försäljningen. — Sorn nyss nämndt är, äro gästgifverierna
egentligen inrättade endast för resande och vägfarande. Re¬
sande af bättre classen, som förtära brännvin, taga icke så¬
dant på gästgifvaregårdarna, utan medföra det gemenligen
sjelfve; den vägfarande allmogen är vanligen försedd med
egna matsäckar och kunna deri lika lätt medföra brännvin
som mat. Uti 1766 års K. förklaring är brännvins tillhanda¬
hållande vid gästgifverierna ansett så litet behöfligt, alt den
som så åslundar derifrån är befriad. — Förbudet af bränn¬
vinsförsäljning på dessa ställen bör således icke möta några
svårigheter; men derigenom skulle det nu inrotade missbru¬
ket af dess försäljande till vandrande gesäller, lösdrifvare,
skjutsbönder, kringboende allmoges drängar och arbetsfolk,
som Lördagsaftnar och helgedagar ofta dit samlas för att
supa och utöfva liderligheter, samt till folksamlingar vid
stämmor och möten, försvinna, och i följe deraf många käl¬
lor till fylleri och det sig deraf härledande förderf i be¬
tydlig mån uttorka. Att controllera dessa missbruk, utan
ett totalt förbud af brännvinsförsäljning är på ifrågavar.
ställen icke möjligt. — För att i allmänhet kunna control¬
lera och förekomma otillåten brännvinsförsäljning är äfven
högst nödigt att, hvad Fattigvårds-comite'en ock föreslagit,
den som super eller köper brännvin, må i saken få vittna;
och vet jag ingen, som med mera säkerhet bör kunna af¬
gifva sitt vittnesmål, än den som icke allenast kan vittna
hvad han sett, utan dessutom hvad han känt uti sin mun,
strupe och mage.
De olyckliga följderna af brännvinets missbruk, så i mo¬
raliskt som ekonomiskt afseende, inses af alla— sjelfva drin¬
karen icke undantagen. Lyckligtvis har öfver hela Riket
vaknat ^n allmän anda att motverka detta onda. Represen¬
tationens skyldighet är att med kraftiga åtgärder understödja
denna anda; och att omfatta hvarje medel, som i mer eller
mindre mån dertill bidrager, är en helig pligt för hvarje
vän af fosterlandet.
I följd häx-af får jag äran föreslå:
alt all försäljning eller utdelning af brännvin, arrak,
conjak, rom eller andra dylika spirituösa drycker på gäst-
Den 7 Mars f. ra.
gifvaregärdarna icke måtte tillåtas, oell att de, som vid till¬
fallet köpa eller supa dessa drycker, må i saken få vittna.
Dessa 3 motioner lades på bordet.
Frih. Nauckhoff, J o h. Otto, anförde skriftligen:
Såsom följd af samhällets utveckling och derigenom fram¬
kallade nya förhållanden, hafva, under en lång tidrymd,
författningar efter hand tillkommit, utan att deras nära an-
förvandter af äldre data, i mån af behofvet, blifvit upphäf-
na; både de äldre och nya qvarstå således och åberopas
icke sällan i gemensamhet eller ock företrädesvis, allt efter
omständigherna. En oerhörd massa af författningar med
deras förklaringar, ändringar eller tillägg har härigenom
uppstått, och hvilkas inrymmande uti minnet redan öfver-
stiger hvarje mensklig förmåga. Uti officiella acter förekom¬
mer icke en, men ofta flera hänvisningar på äldre författ¬
ningar och rescripter, hvilka då måste framletas utur halft-
annat sekels samlingar; inträffar nu vid deras jemförande,
att öfverensstämmelse dem emellan stundom är svår nog att
upptäcka, så föijer häraf, att sedan mycken tid gått förlo¬
rad, är villrådighet allt hvad man inhemtat. Men uppta¬
gandet af detta ämne är, betraktadt från en annan sida,
icke mindre vigtigt, ehuru det anmärkningsvärda, som jag
går att framhålla, egentligen bör riktas emot sednare tiders
författningar, dels med hänsigt till deras uppställning, dels
hvad sjelfva redactionen beträffar.
Man torde kunna antaga , att om det må vara nyttigt
att motivera en allmän författning, blifver det likväl för¬
villande, och derföre orätt, att i motiven inblanda den egent¬
liga föreskriften, hvilken bör framställas enkel och sjelfstän¬
dig, fri från rhetoriska ornamenter; — de äldre kände sät¬
tet att uttrycka sig bestämdt och tydligt, och man bör icke
misströsta alt dit återkomma.
I afseende på uppsättandet af författningar må anmär¬
kas, att ju mer man afvikit från det korta och bestämda ,
som karakteriserar vårt äldre lagspråk, och i dess ställe in¬
fört begagnandet af hvardagsspråket, med dess i oändlighet
vexlande böjningar, i samma mån har ock obestämdheten öpp¬
nat ett vidsträckt fält för tydningarna. Jemte uppgiften af
dessa brister, erkännes gerna svårigheten att dera afhjelpa,
sä mycket mer, som ifrågavar. författarekall — erfordrande
ett alldeles eget språkets användande — icke synnerligen in¬
gått uti någon lärokurs. Ingen lärer likväl neka lagstiftnin¬
gens inflytande på ett folks trefnad och väl; men hvartill
tjenar äfven den bästa lagstiftning, om dess sanna anda,
dess verkliga syftning uppfattas på ett språk, som lånar sig
åt mångtydning; äro föreskrifterna obestämda, otydliga, så
måste nödvändigt deras tillämpande blifva vacklande. Det
må-
Den 7 Mars f. ra.
i53
mäste alltså inedgifvas, att lagspråkets vårdande och använ¬
dande förtjenar icke mindre uppmärksamhet, än det vittra.
Dessa reflexioner, troligen icke främmande för den, som
är i ställning att med administrativa ärenden taga befattning,
hafva fört mig på möjliga utvägar att tillvägabringa rättelse
och stadga uti här uppgifna förhållanden. Jag tror nemi.
detta vigtiga ändamål på genaste vägen kunna ernås, genom
nedsättandet af en permanent commission, så sammansatt,
att hvarje gren af statsförvaltningen, hvarifrån allmänna för
fattningar emanera, deruti hade sin icke ombytliga re¬
presentant. Såsom redan försedde med Ion från det depar¬
tement eller embetsverk en hvar af dem tillhörde, skulle
desse ledamöter icke ådraga statsverket någon särdeles kost¬
nad. Den sålunda bildade fö r f a 11 n i ng s-c om m i s s i o n e n
lomme att uteslutande åligga: a) uppsätta allmänna författ¬
ningar, och, efter vederbörligt godkännande, dem från trye
ket utgifva, under benämning: ”archiv för Svenska författ¬
ningar.” De skulle icke utgifvas blandade om hvarandra,
på sätt nu äger ruin, uti Svensk Författningssamling, men
classerade efter ämnets ursprungliga art uti af hvarandra
oberoende serier och nummerföljder; så att, t. ex., allt hvad
som rörde kameralverket, inginge uti ett års-häfte,— hvad
som tillhörde krigs-administrationen till lands uti ett annat —
tullförfattningarna uti ett tredje, o. s. v.; b) vid utfärdan j
det af författning, i ändamål att ersätta en redan existe¬
rande, skulle föreskriften om upphäfvandet af denna sed¬
nare ovillkorligen i den nya intagas. Åter, vid förekom¬
mande förklaringar, ändringar eller tillägg uti redan existe¬
rande författningar, borde sådana förändringar, lika ovill¬
korligt , föranleda till hela ifrågavar. författnings omarbet¬
ning och ånyo-utgifvande in exstenso, med deruti intaget
bud om den äldres upphörande att tillämpas. Man befun¬
ne sig sålunda alltid i complett skick, och förekom me lapp¬
verk i författningsarchivet. c) Genomgå och granska äldre
och nyare författningar, för att utgallra och i und. anmäla
hvad som deraf icke mer är tillämpligt, och derföre redan
bort vara till kraft och verkan upphafdt, samt bringa uti
sammanhang och öfverensstämmelse del sorn qvarstår och
är gällande, hvilket sednare, så ordnadt som ofvan nämndt
är, efter hand borde från trycket utgifvas.
Man blefve härigenom befriad från en mängd af hand¬
lingar , hvilka nu endast derföre måste finnas till hands,
att de antingen icke blifvit formligen upphäfna , då andra
kommit i deras ställe, eller blott att ett och annat moment
af dem ännu äger gällande kraft.
I ändamål att möta en möjlig anmärkning, bör jag på
förhand förklara, att jag, genom upptagandet af härafhand-
lade ämne, icke åsyftat tillvägabringa någon rubbning i när¬
var. lagstiftningsrätt. Jag har föreställt mig, att sedan be-
3 H. 20
154
Dcu 7 Mars f. ro.
slut blifvit fattadt om utfärdande af ny, eller ock om för¬
klaring, ändring eller tillägg af en redan existerande för¬
fattning, beslutet, jemte motiven, borde af föredragande
Stats råds-ledamot uti prot.utdr. remitteras till Författnings-
conimissionen, hvilken det ålåge att sjelfva lagbudet upp¬
sätta, och, sedan redactionens riktighet af nämnde föredra¬
gande blifvit bestyrkt, detsamma, i den ordning som ofvan
nämnd t är, från trycket utgifva.
Behofvet att försätta de nu spridda beståndsdelarna af
vårt administrativa lagväsende uti ett samladt och ordnadt
skick, lärer allmänt medgifvas; äfvensom att ernåendet af
denna vigtiga angelägenhet ofelbart skall befordra skynd¬
samhet i förening med säkerhet vid allmänna ärenders hand¬
läggning. Nyttan att vid läroverken aga en codex i admi¬
nistrativ väg, torde ock erkännas.
Den åtgärd jag tagit mig friheten sålunda föreslå, är
vidt omfattande — jag erkänner det — och måhända, elni-
huruväl de brister jag antydt varit länge och allmänt in¬
sedda, man endast derföre tvekat och uppskjutit med för¬
slag till deras nfhjelpande, att önskningen studsat vid verk¬
ställigheten. Fastän i min ringa del, har afven jag tvekat
att framstå med ett förslag på denna väg; men ändamålet
är godt, och ju förr man griper verket an, ju snarare kom¬
mer man till målet.
Att detta önskningsmål varder till Allm. Besvärs- och
Ekon.Utsk:s handläggning remitteradt, derom anhåller jag
vördsamt.
Lades på bordet.
Gr. Mö mer, Carl, uppläste följande:
Sedan R. St. vid sista riksdag till K. M. i und. öfver-
Iemnat alt bestämma den förändrade tid för krono-uppbörds-
stäminas hållande och uppbördens redovisning, som kunde
pröfva» lämplig, har K. M. uti nåd. bref till Stats-contoret
den 2 Nov. iS36 bland annat förordnat, dels att första
uppbördsstämman, SOm vanligen hållits i December månad,
skulle upphöra, och blott en sådan hållas för löpande året
å någon lämplig tid inom årets första qvartal; dels ock att
den i allmänhet bestämda terminen för summariska redo¬
görelsens atgifvande borde, ulan förändring, bibehållas.
Det är ©tvifvelaktigt, att förstnämnda stadgande, om en¬
dast en uppbördsstämma under året , i allmänhet medfört
lättnad vid skatternas utgörande, och besparat så val de
skattskyldige som krono-betjvnmgen onödiga möten och be¬
svärliga resor under den svåraste tidén af året; äfvensom
erfarenheten besannat, alt de, genom ofvan åberopade nåd,
bref åter upplifvade stämmoböter, led t till ökad beredvillig¬
het hos folket att utskylderna pä bestämd tid inbetala; men
Den 7 Mars f. m.
155
om också resiantierna härigenom icke blifva så betydliga ,
sorn under den lid stämmoböterna varit inställda, sä med¬
förer det likväl inom alla ian större eller mindre svårigheter
för krono-betjeningen att, i enlighet med nuvar. föreskrift,
afgifva summariska redogörelsen inom den i Maj hvarje år;
ty då uppbördsmötena vanligen icke taga sin början förrän
i slutet af Januari eller fram i Februari månad, och i vid¬
sträckta Ian ofta icke slutas på mindre än i4 dagar, eller
derutöfver, så måste restantierna indrifva» under Mars må¬
nad, derest redogörelsen skall kunna fullständigt uppgöras i
April. — Den som är något bekant med executionsverket
på landet, och känner de omvägar och den tidsutdrägt, som
är en följd af utmätningar, ofta flera auctioners utlysande å
panterna i brist af köpare, panternas realiserande i pennin¬
gar o. s. v., vet således äfven, att det är nära omöjligt för
krono-betjeningen att så hastigt indrifva restantierna, att
dessa kunna inom föreskrifven tid redovisas, hvarföre det
ock någon gång händer, att kronofogdarne sjelfve förskjuta
resterande utskylder hellre, än att belasta sina räkenskaper
med synliga rester. — Det skulle alltså vara för både de
skattskyldige och vederb. redogörare ganska förmånligt, om
terminen för summariska redovisningens aflemnande fram¬
flyttades en månad eller till d. i Juni, genom hvilken för¬
längning restantierna skulle blifva desto obetydligare efter
denna tid, och special-räkenskaperna i alla fall kunna i van¬
lig ordning till vederb. embetsverk uppsändas.
Jag får derföre i motionsväg tillstyrka, att R. St. måtte,
lika med hvad som skedde vid sisthållna riksdag i enahanda
fråga, hos K. M. i underd. anhålla, att K. M. täckes, med
bibehållande af föreskriften ronde uppbördstämmas hållan¬
de inom Januari, Februari och Mars månader, i enlighet
med mitt nu gjorda förslag , förändra terminen för uppbör¬
dens redovisning, hvarom remiss torde beviljas till StatsUtsk.
Lades på bordet.
Hr Edenhjelm, Gillis, uppläste ett så lydande an¬
förande :
Allt sedan sillen lemnade Götheborgs och Bohus läns
skärgård , och storfiske! de sednare åren äfven börjat aftaga,
hafva fiskare i dervarande skärgård varit försatte i den
svåraste’ belägenhet. Skärgården består, med undantag af
några större öar, af nakna klippor, der således ingenting
finnes til! näring hvarken för meuniskor eller djur, utan må¬
ste dessa klippinnevånare, ofta 4o mil ifrån sitt hemvist, i
vilda hafvet genom fiske söka hvad sorn fordras, icke alle¬
nast för egna och talrika familjers tarfliga föda, utan äfven
för penningebehofver till bestridande af utlagor af olika be¬
skaffenhet.
I följd af den svåra belägenhet, hvaruti denna talrika
Den 7 Mars f. ra.
befolkning sig befinner, hafva förbättringar, hvilka i längre
tid utgjort föremål för omtankan, varit, dels anskaffandet
af pålitlig fiskredskap, och dels en ändamålsenlig behandling
af fångsten, genom ansning och saltning ombord, före hem¬
komsten från de långa sjöresorna, dervid man anser Engels¬
männens exempel i dessa delar vara de tillförlitligaste till
efterföljd.
Föreskrifter å Statens sida för uppnåendet af dessa för¬
bättringar hafva i sednare tider blifvit lemnade, äfvensom
understöd åt den, som åtagit sig att småningom införa dem;
men jag anser någon allmännare nytta icke vinnas, utan ge¬
nom anslående af vidare medel, hvarvid dock icke förhopp¬
ning bör hysas om återbetalning. En och annan låntagare
skulle väl möjligen kunna förete eller anskaffa pant, om nå¬
gon lånesumma blefve för fiskarena att tillgå; men massan af
skärgårdsboerne äro till största delen utfattige och dessutom
mindre fallne för ändring i antagna vanor och bruk. Lik¬
väl tror jag mig dock böra föreslå anslag af statsmedel för
bestämmandet af proemier för användandet af däckade sku¬
tor till fiskets bedrifvande, genom hvilka skutors utrustan¬
de fördelen vinnes af fiskens ansning och saltning under sjö¬
resorna, samt minskning af de olyckor, hvilka ofta under
stormarna förorsakas genom förlust af nuvar. öppna skutor
oell manskap. Äfvenledes föreslår jag, att ett särskildt årligt
anslag må beviljas såsom gåfva, tillgängligt dels till utdel¬
ning för att i någon mån ersätta de förluster, som i allt
fall måste uppstå under så vådliga företag, sorn att jemväl
under den oblida årstiden tillbringa flera veckor på öppna
hafvet med fiske, och icke sällan på en gång försätta flera
familjer i fullkomligt obestånd, utan möjlighet att vidare
fortfara med sitt yrke; dels att i den mån gamla skulor cas-
seras, anskaffa nya åt sådane för nykterhet och omtanka
kände fiskare, som äro urståndsatfe att förse sig med nya
farkoster; samt dels till uppköp af hampa, koljekrok och
små båtar till sådana utfattiga, som kunna bedrifva kolje-
kroksfisket, och som vanligen utgöres af 4 personer i hvarje
sådan ,båt. Såsom en icke obetydlig tillgång til! de föreslag¬
na statsutgifterna, föreslås att på sådant sätt få använda de
medel Staten tillkommer för straudvraksgods, hvartill ägare
ej anmäla sig, hvilken inkomst är ringa, men, om commu-
nerna fingo disponera dem till sådana ändamål, troligen skulle
ökas genom den controll, som nu strider emot mångas in¬
tresse, men då synes blifva tillräckligen bevakad.
Skärgårdsmän , sorn icke hafva jordbruk, utan endast
påräkna sitt lifs uppehälle af hafvet, och således icke njuta
flera fördelar af att vara Svenska undersåtare, än hvarje ut¬
ländsk sjöfarande, som seglar förbi och omkring samma klip¬
por, och som ingen kan hindra ifrån att fiska i samma vat¬
ten, betala dock årligen
Den » Mars f. ra.
i57
till K. M. och Kronan omkring r.‘dr 6,ii5.
„ gymnasii-inrättningipn . . . „ y52.
„ presterskapet „ 2,406.
,, kyrkors underhäll utom arbeten ,, 210.
Sana b:co r:dr 9,483.
Om nu tredjedelen af den summa,.som erlägges till
Staten, eller 2000 r:dr, jemte Statens andel i strandvraks-
godset inom länet, årligen anslogs till upphjelpande af fisket
inom Götheborgs och Bohus lans skärgård; så tror jag att
dermed skulle kunna göras ganska mycket för fiskets upp¬
hjelpande och många menniskors räddning från tiggarehopen,
hvilka nu måste räknas dit, i brist af fiskeredskap.
Uppgift å Kronan behållna strand vraksmedel, enl. Tull¬
verkets hufvudböcker för nedanstående år:
år
|
1834
|
.
|
.
|
. r:dr
|
4,q65:
|
28.
|
5.
|
v
|
1835 .
|
|
|
' jj
|
1,088:
|
45.
|
7-
|
|
i836 .
|
|
|
0
|
1,143:
|
24.
|
2.
|
|
1817 .
|
|
|
|
r,i67:
|
47-
|
11.
|
5?
|
i838 .
|
|
|
O
|
i,235:
|
i5.
|
6.
|
Stockholm och K. General-Tullstyrelsens Kammar-contor
den 2 Mars 1840. e. f.
J. M. Hollertz.
Lades på bordet.
Hr af Uhr, Carl David, anförde skriftligen:
Det är en allmänt känd sak , att verkställigheten af
Götha canal, som kostat It. St. bekymmer vid flera riksda¬
gar, äfvensom banken och statsverket mellan 5 och 6 mil¬
lioner, samt enskilde medborgare den för dem ej mindre
betydliga summan af omkring 3,400,000 r:dr och mångå
års total ränteförlust derå, igenom icke blott dess bihang,
Motala mekaniska verkstad, utan äfven igenom de af bola¬
get efter canalverkets fullbordande successivt bekostade och
ännu årligen fortgående utbyten af slussportar och broar af
träd, till sådana af jern, äfvensom uppförda magaziner m. m.
kommit i enskild skuld, som, oaktadt både canal-inkomstens
och verkstads-rörelsens jenina och ej obetydliga stigande år
från år, hindrat den fullkomligare utveckling till både det
allmännas och de häruti intresserade enskildes fördel , som
annars ofelbart hade visat sig på helt annat sätt, men nu, i
stället för någon ersättning och uppmuntran, endast tillskyn¬
dat bolaget en tryckande saknad af all utdelning. Det är
också kändt, att canal-bolaget, för att åtminstone i någon mån
vinna lindring i dessa bekymmer, velat, med högst betydlig
uppoffring af fulla, om ej öfver -ftdelar af verkliga kostnaden,
skilja sig vid nämnda dess mekaniska verkstad, men att äf¬
ven detta hittills ej lyckats, på sätt som kunnat förenasmed
T) u ii y Mars f. 111.
skyldig vard om canal-verkets oell bolagets egna bestånd;
likasom det är kändt, att förfrågningar och försök af bola¬
get blifvit gjorda att erhålla ett större amortissements-lån
på privata händer in- eller utrikes, för billig ränta, till den
nu på många händer spridda skuldens reglerande,- utan att
äfven deruti lyckas. Af bolagets tryckta förhandlingar är
det vidare kändt, att hela dess skuldsumma på så val canal-
verket som verkstaden utgör omkring 800,000 r:dr; äfvensom
att, etter de sednare årens lemuade erfarenhet, catialverket
med säkerhet kan anses afkasta årligen, efter afdrag för un¬
derhållskostnad och aflöningar, omkring 3o,ooo r:dr, och me¬
kaniska verkstaden en lika summa; vidare, att canalverkets
underhåll är ytterst garanterade af särskildt derföre i Riksgrs-
contoret stående fond, omkring g4,ooo~ r:dr, löpande med
årlig 5 proc. ränta, förutan af bolaget särskildt samlad fond,
för närvar, omkring 8000 r:dr; likasom att verkstadens vär¬
de alltjemnt stigit med tillökade machinerier och tilltagande
skicklighet hos dem, som använda dtesamma, samt ett deraf
följande större anlitande med sysselsättning af dess tillverk¬
ningar.
Med egen kännedom och erfarenhet af detta sistnämnda
verks välgörande inflytande pä Svenska jernhandteringien ,
äfvensom af den öfvertygelse, jag har om behofvet af de
vid detta verk utvecklande både mennisko- och mekaniska
krafter til! förbättring och förädling af Svenska jernproduc-
tionen , har jag ansett mig skyldig att för R. H, St:r fram-
stiilla detta ämne och angelägenheten att afhjelpa före-
nämnda hinder för fullkomligt vinnande af de ändamål,
hvarföre Staten och enskilde olfrat så mycket på Götha ca¬
nal, och att gifva värde åt enskilde medborgares uti detta
allmänna stora föremål nedlagda capital, äfvensom åt den
pant R. St:s bank har för lemnade lån på en del af dem.
Jag dristar alltså föreslå, att hjeipen måtte bestå uti ett lån,
lemnadt antingen på en gång, eller successivt under 5 å 6
år, mot lindrig sänta och den årliga amortissements-betal-
ning, sorn R. St. kunde finna sig benägne att för ett sådant
ändamål bevilja.
Fullkomlig säkerhet härföre kan gifvas uti dels laga in¬
teckning i hela verket, med alla dess tillhörigheter, hvilka
skulle vara gravationsfria, dels införsel i hela inkomsten af
canalen och verkstaden, på det sätt, att amortissements-
betalningen borde qvartaliter insättas i banken; och calcu-
Jerande förslagsvis denna ränta och amortissement till 3 och
2, eller tillsammans 5 proc., skulle det till hela skuldbelop¬
pet 800,000 r:dr, göra årligen 4'->,ooo r:dr, eller något öfver
hälften af det med full säkerhet påräknade inkomstbeloppet,
hvarigenom det i så lång tid öfver saknaden af all con¬
tant utdelning suckande bolaget äfven vore garanteradt en
sådan allt framgent, och dess adier ett stadgadt värde, så
Den j Mars f. m.
val raan och man emellan, som i egenskap af bankenspant.
Och först då skulle de uppoffringar, som R. St. och enskilde
medborgare härföre gjort, lemna en odelad tillfredsställelse,
i afseende å de välgörande verkningar för hela landet, som
Götha canal redan åstadkommit och ytterligare ofelbart mer
och mer skall medföra.
Möjligheten för R. St. att, utan allt äfventyr, lemna
ett sådant handtag ål dess egna skötebarn, kan jag ej be¬
tvifla, då jag föreställer mig, att .åtminstone någon del af de
sedan föregtde riksdagar samlade öfverskott, hvilka R. St.
nu hafva till deras disposition, komma alt göras fruktbara
till näringarnas befrämjande och beredande af allmänt väl,
på det sätt R. St. linna för godt att vidtaga.
Efter denna framställning, får jag den äran förklara, att
jag icke är eller varit actieägare i bolaget och drifves ej
af något enskildt intresse. Enda motivet härtill är, att jag
allt ifrån första början af dessa arbeten varit i tillfälle att
årligen följa deras framskridande, hvarunder deras fördel¬
aktiga inflytande på rörelsen inom Jandet hos mig blifvit
mer och mer stadgad. Utom den allmänna nytta, som vun¬
nits genom föreningen mellan de begge håfven och den in¬
hemska trafiken, har Motala mekaniska verkstad förmått att
af simpla arbetare dana skickliga modellsnickare, filare,
smede);, gjutare och svarfvare, icke endast för egna behof-
vet, utan älven för flera andra verkstäder och inrättningar,
som under tiden tillkommit; och från Motala hafva utgått
ej mindre än 4^ elever, hvilka med sin der förvärfvade er¬
farenhet nu biträda på andra ställen. Verkstaden har äf¬
ven upplyst oss. om rätta beskaffenheten af det stångjern,
som fordras för angelägnare machinsdelar, och nyttan för
Jandet af den förädling, sorn kan gifvas åt denna vår huf-
vudsakligaste exportartikel, hvilken, utförd såsom rå vara,
tömmer grufvorna och föröder våra skoga)-, utan någon
deremot svarande inkomst för landet. De fran Motala ut¬
gångna machinsarbeten täfla fullkomligen med andra län¬
ders tillverkningar i samma väg, och komma troligen snart
att räknas bland Rikets öfriga exporlartiklar.
Jag anhåller, att denna motion blir remitterad till Stats-
och DancoUtsktn, . och förhinder mig att antingen då re¬
missen sker elier till dessa Utsk. aflemna fullgiiltiga bevis
öfver mina förestående uppgifter, så i afseende på skuldbe¬
loppet, sorn de inkomster, canalen och verkstaden årligen
afkastat.
Den 7 Mars f. m.
Bilaga Litt A.
Enligt nu afslutade hufvudböcker för i83g för Götha
canalverk och Motala verkstad, bestå canal-bolagets skul¬
der af:
|
r:dr
|
sk.
|
r.
|
intecknade uti verkstaden och dess tomter i
|
|
|
|
Norrköping
|
io4,834
|
45
|
10
|
till handels- och sjöfarts-fonden , mot pant¬
|
|
|
|
förskrifning af canal-inkomsterna .
|
60,000
|
—
|
—
|
,, manufactur-disconten
|
32,000
|
—
|
—
|
,, prival-bankerna och på enskilda händer
|
|
|
|
upplånade
|
34,525
|
—
|
—
|
,, egne verkmästare
|
18,691
|
20
|
1 1
|
å löpande räkningar
|
39,729
|
15
|
9
|
förskotter på contracterade tillverkningar vid
|
|
|
|
verkstaden
|
72,901
|
3o
|
4
|
canal-bolagets löpande obligationer med 5
|
|
|
procents ränta .
|
289,96a
|
—
|
—
|
dito för Motala verkstads räkning .
|
11 1.970
|
—
|
—
|
outtagna actie-utdelningar för i834—1836
|
4,37 1
|
—
|
—
|
insättare i verkets sparbank och dess extra
|
|
|
|
fond
|
2,363
|
7
|
3
|
pensions-fond för verkets personal . . .
|
6,526
|
8
|
4
|
outlånta medel af reparationsfonden
|
5,932
|
3 1
|
8
|
To tal-summa 1
|
783,809
|
16
|
i
|
Igenom ett lån af r:dr 800,000, till godt- j
|
|
|
|
görande af alla dessa, beredes ett öfverskott af|
|
16,190
|
3i
|
11
|
som, jemte verkets nu ägande fordringar och contanta till¬
gångar, erfordras till verkstadens förläggande och drifvan¬
de oundgängligen.
Rätteligen utdraget, ansvarar
B. H. Sanlesson.
Ett lån med tre proc. ränta och
två proc. amortissement
summa fem proc. årlig inbetalning, amorterar sig
på 3l år, om ränteliqviden sker endast en gång vid årets
slut, men fortare, om den sker halfårs- eller qvartalsvis.
Sam-
Den 7 Mars f. m.
• t»
C bQ
'£ ^
2 ^
0
1
co
bo
'•O
%
<u c.
JU
f—
~s s
bä
£* e
Cj
b
O
k
Q
bo
P3
^ §
5>|
Cd K;
Co
fcri c.
<3 ^
'>*
bT> ^3
P3
4
«
*»j
I
p
k \j
£
1 '■S
2 O
V'
-o ^*
■3 I
‘-O
O
V
feo
cs
c
«
£
fc
3
*Ö QJ
OJ '*0
C «
Netto-
öfverskott.
|
CO
|
co
|
co
|
co
|
|
-*
|
CO
|
0
|
»0
|
co
|
10
|
CN
|
CO
|
co
|
Under de 2:11c si¬
sta åren å särskild
conto upförda om¬
kostnader för bo¬
lagsstämmor, re¬
visioner, m. m.
Tillsammans,
Verkstaden.
Hvarefter
öfverskott
rs
">
H
•X3
Inkomster
efter afdrag
af omkostn.
för farten.
m
CO
CO
»«<
CO
co
CO
»o
*0
CO
|
co
|
co
|
co
|
co
|
|
|
co
|
0
|
»o
|
CO
|
tn
|
cs
|
cO
|
CO
|
cT
co
co
CO
CO
co
CO
t>.
CO
cq^
co
o
co u
o <u
CO r—4
in :q
^ -Q
—
|
0
|
CO
|
co
|
vrf
|
0
|
cs
|
CO
|
c*
|
t>.
|
0
|
V£
tC
|
co
|
co
t>l
cs
|
co^
co
CO
|
<u
d3
cd
g 3
Söj
<T>
a .
cd
co
|
co
|
O
|
co
|
d
|
co
|
|
CO
|
—•
|
co
|
c»
|
d
|
CO
|
vd-
|
co
|
Vf
|
co
|
t>-
|
vr
|
_
|
CJ
|
|
cs
|
CO
|
vtf*
|
_
|
<N
|
to
|
c*
|
_
|
vrf
|
*0
|
co
|
co
|
cr>
|
>0
|
»o
|
0
|
c*
|
|
co
|
<7>
|
cr>
|
*0
|
v*-
|
a £
m feO
C
°cd bo
cd
<u u
? -
ci &
1
|
^d-
|
CO
|
co
|
Ob
|
|
a .
|
Cb
|
vd-
|
Cb
|
|
es
|
’c u
|
*0^
|
q>
|
co
|
co
|
|
0 t/j
|
|
»rf
|
co"
|
|
co"
|
cd
|
|
|
|
|
H
|
a
|
|
|
|
|
|
|
|
O
|
co
|
_
|
»-O
|
u
|
co
|
|
0
|
c<
|
0
|
c —
|
CO
|
CO
|
|
ci
|
co^
|
2 ^
|
cT
|
V?
|
V?
|
O
|
co"
|
s
|
|
|
|
’*■'
|
|
•o
pst
rf)
|
cs
|
V3-
|
O
|
Cl
|
co
|
CO
|
v-f
|
co
|
10
|
t>>
|
0
|
CO
|
c^
|
•vf
|
co
|
co
|
CO
|
|
co
|
V3-
|
Vj-
|
lO
|
co
|
co
|
>
QJ
U
03
03
C
O
ed
>
O
vi-
CO
u
cd
s
cr>
a
o
03
O
u, £
O
co
<u
a> "2
co o
co p
« •
3 H.
21
Den 7 Mars f. m.
s:
•§
Si
*\
to¬
ss
5
*§
C
tJ
to.
3
o
'*§
K
d
Sto
-O
»«sä
cå
to
_CC
H
«i
O
.SS
:
si *
\
s-
o
-Q
=3
«
c
d
o
►d
•V»
to
d
c:
d
v>
4
•4
to.
;d
SP «
11
i '§
s
Summa.
Inkomster af
område och
egendomar.
S
B
3
m
Igenom Troll-
hätte-cassans
bidrag.
« o .
'7- s- ca
£ C
O SST-O
O)
<5
Fartyg.
Fartyg.
W
.a
Fartygs
antal.
Ångfartyg.
|
ro
|
rO
|
ÅO
|
ÅO
|
|
70
|
åo
|
M
|
CO
|
cs
|
t>.
|
ro
|
|
—
|
CO
|
CS
|
CO
|
CO
|
åo
|
|
|
ÅO^
|
ro
|
CO
|
kT
|
cT
|
cd
|
o
|
|
cd'
|
05
|
CO
|
vd-
|
åo
|
vd-
|
70
|
|
to
|
70
|
k.
|
05
|
ro
|
cs
|
to
|
|
05
|
vd-
|
k.1
|
ro
|
o
|
ÅÖ
|
>—1
|
|
CS
|
ts
|
t>.
|
|
ÅO.
|
CS
|
°9-
|
|
*-*
|
ro
|
cv*r
|
*<?
|
åtT
|
70
|
|
|
od
|
|
ÅO
|
ro
|
05
|
cs
|
o
|
|
ts.
|
—
|
o
|
^d-
|
|
cs
|
cs
|
|
CO
|
►—
|
to
|
co^
|
ro
|
ro
|
cs
|
|
CO
|
|
V?
|
tC
|
åo'
|
cT
|
rT
|
|
o
|
rT
|
CO
|
ro
|
vd"
|
^d-
|
ÅO
|
|
ÅO
|
70
|
_
|
70
|
|
ro
|
Cs
|
|
L'-
|
v-r
|
^d-
|
ro
|
vd-
|
ro
|
CO
|
|
70
|
05
|
|
ÅO
|
t>*
|
t>-
|
|
|
rO
|
|
to~
|
ÅO
|
ÅO
|
TO'
|
cd'
|
|
70
|
cd'
|
in
|
åo
|
—
|
cs
|
cs
|
|
—
|
—
|
CO
|
70
|
—
|
70
|
cs
|
|
CO
|
cs
|
ro
|
|
vd-
|
aq
|
ÅO^
|
|
70^
|
TO_
|
|
cT
|
V?
|
CO
|
cT
|
|
|
k-<
|
|
|
|
|
|
•73
|
|
|
CO
|
vd-
|
40
|
O*
|
ro
|
|
05
|
40
|
rO
|
r>.
|
CO
|
to
|
|
C
|
70
|
70
|
CS
|
|
ÅO^
|
CO
|
rq^
|
C3
|
70
|
05
|
|
|
t-t
|
cT
|
►H
|
to.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
t>-
|
CO
|
05
|
ÅO
|
CS
|
c
|
ÅO
|
H
|
|
|
CS
|
vd-
|
ro
|
:d
|
|
CS
|
rO
|
k.
|
70
|
co
|
O
|
u
|
CO
|
t>.
|
|
ro
|
cs
|
70
|
cs
|
•O
|
CS
|
to
|
•-*
|
v£
|
|
|
ro
|
to-«
|
*-
|
!>.
|
|
i—i
|
CO
|
M
|
|
Cfl
|
|
|
|
|
|
|
|
fl
|
|
|
70
|
r>.
|
CO
|
70
|
t^
|
O
|
|
05
|
|
*-
|
ro
|
|
cs
|
to-,
|
cs
|
|
vd"
|
^d"
|
40
|
vd*
|
k-
|
to-,
|
70
|
70
|
CO
|
40
|
70
|
—
|
O
|
• ito
|
|
70
|
70
|
i>*
|
CO
|
05
|
►—
|
to.
|
cs^
|
|
|
|
|
|
|
C3
|
|
|
|
|
|
|
|
H
|
|
|
^d-
|
70
|
ÅO
|
CS
|
CO
|
|
^d"
|
O
|
05
|
CO
|
05
|
—«
|
o
|
03
|
70
|
ro
|
cs^
|
^d-
|
cs
|
cq.
|
|
-_a
|
|
t-4
|
|
05
|
vr
|
o
|
o*'
|
C 1
|
kT
|
JT
|
cs
|
cs
|
ro
|
CO
|
'sd-
|
w
|
vd"
|
ÅO
|
t>>
|
o»
|
ro
|
ÅO
|
70
|
|
o
|
ÅO
|
CO
|
|
—
|
70
|
|
|
|
CO
|
70
|
70
|
CO
|
70
|
O
|
|
o
|
CO
|
|
|
|
|
**
|
|
*“■
|
|
J
|
1
|
vd-
|
ro
|
cs
|
|
ÅO
|
05
|
1
|
1
|
CO
|
70
|
►H
|
|
CO
|
^d-
|
|
|
|
|
|
|
k-,
|
cs
|
•
|
•
|
•
|
♦
|
•
|
|
e
|
a
|
•
|
•
|
•
|
•
|
•
|
|
•
|
•
|
•
|
•
|
•
|
•
|
•
|
|
•
|
•
|
•
|
•
|
•
|
•
|
•
|
|
•
|
«
|
CO
|
|
ÅO
|
70
|
bs
|
|
CO
|
05
|
ro
|
ro
|
ro
|
ro
|
ro
|
|
ro
|
ro
|
CO
|
CO
|
CO
|
CO
|
00
|
|
CO
|
CO
|
|
r-*
|
M
|
M
|
M
|
|
k-.
|
k*
|
«0
.*>3
=q
03
Ö
a
:d
Ph
O
*d“
co
05
C
o
'ö
o
kS
r^4
O
o
Bilaga Litt. D.
Summariskt utdrag utur hufvudböckerna för den, Götha Canal-bolag tillhöriga, mekaniska verkstaden vid Motala,
öfver årliga kostnader af tillbyggnader och machineri-tiIlökningar, antal arbetare, tillverkningsvärde samt
underhålls- och förvaltnings- m. fl. kostnader, och slutligen vinst eller förlust dervid; allt i runda tal.
|
Kostnad
nåd oel
eli
|
Antal arbe¬
tare.
|
Värdet a
verl
|
Kostnader.
|
Tillsa
|
|
Vinst och förlust,
då ingen ränta beräknas.
|
|
|
|
|
s ->
|
|
|
|
|
|
|
m-
|
|
|
|
|
|
*-• o
|
|
|
c p3
ÖP ”5
|
|
|
Förvalt
|
n:s-
|
|
|
mans.
|
|
|
|
|
|
? s-s
E *5"
p crq
i ao
i
|
1 Jan.
|
1 Juli.
|
. ‘ co
|
Underhålls-
|
0. atlönings-
till mästare
|
Diverse.
|
|
|
Belopp.
|
proc.
|
Belopp.
|
proc.
|
|
|
|
cf
i
|
|
|
0. tjenstmän.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
>*
CO
OJ
OJ
|
48,400
|
201
|
227
|
I 17,000
|
3,8oo
|
proc.
|
22,5oo
|
proc.
|
5,ooo
|
proc.
|
3i,3oo
|
proc.
|
|
|
6,200
|
|
Som mot
|
tillverk
|
nings-
|
belop
|
pet gör
|
proc.
|
•1
|
|
•9
|
|
41
|
|
261
|
|
|
|
5
|
„ i834 .
,, 1835 .
„ i836 .
„ i837 .
„ i838 .
„ i83g .
|
30.300
10,100
4,ioo
20.300
57,4oo
21,200
|
•93
i58
1 '9
•94
193
|
172
i31
i47
219
220
|
113;ooo
96,000
i57,ooo
200,800
169,400
i8g,3oo
|
3,700
2.800
4,3oo
4,000
5.800
6,100
|
31
3
ii
4
2
3J.
°2.
3_L
|
cg,5oo
17.100
20.300
26,900
25.100
22.300
|
•7l
•74
i3
i3 i
•41
•'1
|
8,goo
4,6oo
4,ioo
3,4oo
2,900
2,800
|
74
41
2i
ii
*A
•I
•i
|
32,100
24,5oo
28,700
34,3oo
33,goo
3l,200
|
28J
25i
18-J
•7
20
•61
|
9°°
18.000
37.000
27,700
33,6oo
|
I
•■1
18
i6£
•74
|
13,8oo
|
13
|
Stockholm den g Mars 1840. Rätteligen utdraget intygar
Lades på bordet. B. H. Sanlesson.
»64
Den 7 Mars f. m.
Hr Sandelhjelm, Paul, uppläste ett anförande, så
lydande:
Vid föredragning i sista förmiddagsplenum af K. M:s
nåd. propos. om ett särskildt creditiv för behöfvande orters
undsättande efter missvextår, gjordes af Hr von Knorring,
Carl Henr., i ämnet ett förslag, med afseende på hvilket
jag utber mig få erinra följande till StatsUtsk:s öfvervägan¬
de vid ärendets behandling:
Fastän premisserne till ifrågavar. förslag synas omfatta
ett undsättnings-systéme för bela Iliket, inskränker sig lik¬
väl conclusionen derhän, att för de norra provinserna, hvar¬
med torde menas de norr om Gefle belägna länen, fö¬
reslå den anstalt, att, efter goda skördar och till visst ma-
ximipris, för Statens räkning/Jåta uppköpa spanmål i de
sydligare seminenta länen, för att sedermera transporteras
till norra orterna och der uppläggas till förvaring, i afsigt
att undsätta innevånarne derstädes med dylik spanmål vid
och efter inträffande missvexter. Med sådan inskränkning i
omfattningen, måste föreslagna anstalt medgifvas vara verk¬
ställbar åtminstone, hvilket den, efter min tanka, deremot
icke är, om man ville tillämpa den i allmänhet; men, äf¬
ven sålunda inskränkt, företer den för öfrigt stora olägen¬
heter, till en början genom de dryga kostnader, som, obe-
räknadt upphandlingscapitalet, skulle behöfva nedläggas på
uppbyggandet af magaziner och vid anställningen af en dyr
förvaltningspersonal; vidare derigenom, att norra orternas
jordbrukare ej kunna begagna den i de sydligare produce¬
rade spanmålen till utsäde; och slutligen dymedelst, att
oriad spanmål icke kan hopas i magaziner flera år, utan fara
för förskämning. Dessutom tror jag, för min del, hvad en
annan talare jemväl vid tillfället anmärkte, att uudsättni.ngs-
behöfvande i norra orterna äro och blifva mera belåtne med
fortgången på den redan banade väg att indirecte under¬
stödjas, dels sockenvis med räntefria penningeförskott lill
nödvändiga sädesuppköp, dels genom fogande anstalt om
spanmåls tillhandahållande inom orterna af enskilde entre¬
prenörer, äfven om desse skulle dertill från Statens sida
uppmuntras medelst erhållande räntefria penningeförskott.
I statsekonomiskt hänseende fäster jag föga vigt vid mo¬
tivet, sorn skulle Riket förlora skilnaden emellan det pris,
hvartill spanmål kan realiseras genom utskeppning, efter go¬
da skördar, och det tilläfventyrs högre pris, hvartill span¬
mål måste införskrifvas efter missvexter; ty redan det är en
gifven fördel att få realisera utskeppade spanmålen genast,
mot ett pris, som ersätter produetionskostnaden, m. m. För-
tjensten på frakter, assurance och commission, till så vidt
den stannar inom Riket, jemnar dessutom mera, än man
kanske tror, ali prisskilnad vid ofvan förutsatta förhållan¬
den; och den stora vinst man tillskyndar allmänna rörelsen,
derigenom att man äfven i denna fråga Iemnar åt enskilda
Den 7 Mars f. 111.
i65
speculationen fritt utrymme och åt handeln dess naturliga
gång, uppväger, efter min förmening, i alla fall den före-
speglade förlusten.
Sveriges geographiska läge synes mig jemväl uppenbart
antyda hvad härutinnan är att tillgöra. Antagande, hvad
mera än en gäng händt under de sista tre quinquennierna ,
eller att Rikets vestra delar, Skaraborgs, Elfsborgs, Göthe¬
borgs och Bohus samt Wermlands län hemsökas af miss-
vext, är och blir det icke möjligt, förutsatt äfven att
Rikets öfriga seminenta provinser haft god årsvext, alt sä-
desbehofvet i de förra kan från de sednare fyllas hastigt
nog, nemi. så att erforderliga spanmålen kan vara tillgäng¬
lig före vintrens början. Skall allmän förlägenhet i de af
missvexter lidande vestra länen vid sådana tillfällen före-
kommas, är således klart och af erfarenheten bestyrkt, att
man för hufvudsaklig del måste med reqvisitioner vända sig
till närmaste utländska hamnar, t. ex. i Danska staterna och
till vissa Östersjöhamnar, der upplag af spanmål vanligen
påträffas; ty i Skåne och Östergöthland—■ jag nämner dessa
provinser jemförelsevis — finnas icke, om ej såsom undan¬
tag, stående lager af äldre skördar, och årets skörd aftrö-
skas ej der så tidigt, att den till någon betydlig del kan
införas till sjöstäderna och derifrån aflastas på efterhösten,
samt är följaktligen ej heller att påräkna för vestra provin¬
sernas undsättande, med afseende på vintren.
För alt återkomma till den egentliga frågan om tjon-
liga undsättningsanstalter, får jag vidare vördsamt anföra:
Hvarje undsättning efter missvextår, som lemnats af Staten
directe till de hjelpbehöfvande individerna, har, enligt hvad
erfarenheten öppet och tillräckligen ådagalagt, medfört det
genomgripande onda, att förminska undsätlningstagarnes be-
sparingsoinsorger, tillintetgöra deras egen omtanka, upphäf¬
va möjligheten af enskilde speculanters mellankomst, och
sålunda uteslutande kasta hela den hjelpbehöfvande befolk¬
ningen i Statens armar, med stegrade anspråk på undsätt¬
ning för tillfället, under förhoppning derjemte att fördröja
eller undgå betalningsskyldigheten, den Staten vanligen icke
kan strängt utkräfva, men den enskilde undsättningsgifvaren
merendels lyckas att göra fullt gällande. Jag härunder och
efter missvextåren 1826, i83o och 1837, ty värr! kunnat i
delta maktpåliggande ämne samla flera vigtiga erfarenhets-
rön, och låter dem nu tala, anmärkande att Elfsborgs län
ensamt hyser på 114 lill 1 15 qvadratmil lika stor folkmängd
som de fyra nordligaste länen, Jemtlands, WesterNorrlands,
Westerbottens och .Norrbottens tillhopa. 1826 nemi., då
missvexten var total, men sent blef erkänd lill sina inträf¬
fade följder, måste länets innevånare allmänt undsättas med
för Kronans räkning uppköpt spanmål på credit; och up¬
på betalningen, sorn bort erläggas vid slutet af 1827
och början af 1828, men som, i hänseende till tid efter
i6G
Den 7 Mars f. ra.
annan mcllankomna moratorier, icke fick genom execntions-
tvång infordras förr än ilera och ända intill ro år deref¬
ter, och ej ens då i fullkomlig laga ordning, förlorade Sta¬
ten ganska betydliga summor, dock relativt mindre än i
andra ian. i83o åter användes andra olika, af mig före¬
slagna, undsättningsåtgärder sålunda, att behöfvande com-
liiuner dels fingo, emot gemensam ansvarsförbindelse, upp¬
taga penuingeförskolt ur landtränteriet, för att sjelfve, ge¬
nom valda comiterade, ombestyra nödiga spanmålsuppköp,
dels ock beredas utväg, genom med enskilde entreprenörer
afslutade öfverenskommelse!-, att i städerna Warberg, Gö¬
theborg, Uddevalla och Wenersborg erhålla och afhemta,
afven pä credit emot borgen, allt på entreprenörens äfven¬
tyr, nödig spanmål både till brödföda och utsäde, för så
vidt den ej kunde annorstädes bekommas. Visserligen möt¬
tes i början dessa nya undsättningsanscalter med något miss¬
nöje från allmogen, som då tyckte det vara beqvämligare
att, efter förra vanligheten, få tillita Kronans förråder, med
beräkning på obegränsadt betalningsanstånd ; och flera com-
inuner anförde hos K. M. klagomål öfver mina åtgärder
härutinnan; men anstalterna genomfördes icke destomindre
och lyckades fullkomligt, äfven i det fall, att statscassan
snart nog återbekom de för ändamålet förskjutna betydliga
anslagen af undsättningscreditivet oafkortadt eller med rin¬
ga förlust. Min d. 3i Dec. 1831 till K. M. afgifna und.
berättelse om utgången, hvilken härhos bifogas*), tolde
kunna bibringa närmare upplysning i dessa afseenden. På
lika sätt och med lika goda följder hafva undsättningsan-
stalterna i Elfsborgs län blifvit liandhafda och utförda efter
den sist inträffade, eller iSäy års missvext. En enda entre¬
prenör, sorn hade fått lyfta omkring 5o,ooo r:dr i räntefria
förskotter på viss tid, försträckte då åt allmogen spanmål
för nära 120,000 rtdrs värde, utan att lian derpå gjort an¬
märkningsvärda förluster, oaktadt han en eller annan gång
medgifvit förlängdt anstånd med betalningen.
Emedlertid tviflar jag nu mera ej derpå, att ju icke så
beskaffade undsättningsåtgärder äro de vida tjenligaste och
kunna hädanefter, när omständigheterna någon gång skulle
påkalla Statens mellankomst, vid utomordentliga behof an¬
vändas öfverallt med enahanda framgång och fördel, fastän
deras utförande kan möta något större svårigheter, i hän¬
seende till de norra länen, der tätare missvexter bör förut¬
sättas inträffa. De hafva dock, efter hvad man vet, med
vissa modificationer äfven der blifvit tillämpade under sed¬
nare åren. Jag tror mig väl känna, att sådant ej skett med
lika fö rmånliga resultater i afseende på statscassans ersätt¬
ning för dertill utgifna förskottsanslag; men det hufvudsak-
liga och välgörande ändamålet att undsätta af missvext li¬
*) Den und. berättelsen är förut från trycket utgifven.
Den j Mars f. ra.
dande, behöfvande landsorter, utan Stålens directa inbland¬
ning vid spanmålens utrninutering, lärer likväl äfven der
hafva vunnits.
Om ej af annat skäl, ogillar således jag ifrågavar. för
de norra länen särskildt föreslagna undsättningssätt derföre,
att det skulle förtrycka den, efter min tanka, ensamt rätta
och bästa ordningen för Statens mellankomst i undsättnings-
väg: varande jag ock fast öfvertygad, att om införseltullen
å utländsk spanmål nu regleras orubbligen för ett antal år,
ju flera ju bättre, så att enskilde personer kunna med nå¬
gon säkerhet drifva spanmålshandel och upplägga varan,
samt Staten tillika afhållen sig från hvarje direct inblandning
i spanmålshandel!) efter missväxtår, men lemnar åt enskilda
specuiationen att fournera behöfvande landsorter, jemte den
skäliga vinsten och det motsvarande äfventyret dervid; skola
de brydsamma förhållanden, som hittills ofta varit en för
Staten tryckande och för undsättningstagarne mera skadlig
än gagnande följd af Statens directa beröring med undsätt¬
ning behöfvande individer, hädanefter uteblifva, fastän Sta¬
ten kan nödgas uppträda såsom förläggare relativt till cotn-
munerna eller till enskilde fournisseurer. Detta sednare
anser jag vid närvar, omständigheter, och då localförhållan-
den afses, måhända städse i framtiden blifva alldeles ound¬
vikligt; och jag tillstyrker fördenskull vördsamt, att R. St.
måtte, med härå fästad uppmärksamhet, oafkortad! bevilja
det crediliv, K. M. genom Dess i ämnet aflåtna nåd. propos.
påyrkat.
Jag anhåller, att detta mitt anförande måtte få åtfölja
den nåd. propostn vid beslutad remiss till R. Sits StatsUtsk.
Lades på bordet.
Hr von Knorring, Carl Henr.: Jag skall blott ett
ögonblick upptaga R. o. Adts tid. Jag hade trott, att den¬
na dagen varit helt och hållet egnad för väckande af mo¬
tioner; men jag finner af Hr Sandelhjelms uppträdande med
anmärkningar mot en af mig förut väckt motion, att discus-
sion äfven denna dag kan komma i fråga. För min del
skall jag dock inskränka mig lill den anhållan, att Hr San¬
delhjelm, som påstår att premisser och conclusioner i mitt
anförande icke quadrera, behagade med uppmärksamhet ge¬
nomläsa mitt anförande, då sammanhanget emellan premis¬
ser och conclusioner förmodligen icke skall undgå honom.
Resultatet af de utaf mig utvecklade åsigter var nemi., att
undsättning endast i de fall skulle lemnäs, när den genom
enskilda specuiationen icke kunde åstadkommas. Jag skulle
punkt för punkt kunna vederlägga talaren, men anser mig
nu, icke böra göra det, utan skall framdeles iakttaga ett
lämpligare tillfälle dertill.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum kl. 6
på e. m. komme att fortsättas.
i6S
Den 7 Mari f. m.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr., uppläste följande 7
motioner:
i.
Då jag går att föreslå en förändring af Pr. St:s
K i k sg.c o n t or , åsyftande att för framtiden bereda möjlig¬
heten af alla skattemedlens afleverering i ett, under R. St:s
garanti och vård ställdt, up pbördscon to r, hvarifrån tili Re¬
geringsmakten , efter behof, skulle utbetalas alla de summor R.
St. anslå till statsutgifternas bestridande; väntar jag mig,
att detta mitt förslag skall anfallas, icke endast såsom en
inkräktning på Konungamaktens område, utan äfven såsom
stridande emot principen för Statsmakternes fördelning inom
de eönstitutionella samhällena rn. m. Jag kommer likväl
icke att i detta fall ingå i några vidlyftiga förklaringar, utan
anser mig endast böra yttra den öfvertygelse!!, att en klok,
rättvis och ordningsälskande regent synes mig med största
tillfredsställelse böra öfverlemna åt samma nationens ombud,
som utöfva folkets beskattningsrätt, att äfven låta besörja
skattemedlens uppbörd; och Konungamaktens befriande ifrån
obehaget att finna folket tillskrifva densamma någon, äfven
den indirectaste andel i de vexationer, oordningar, balancer
m. m., som inom denna del af statsbestyret understundom
förefalla, synes mig snarare böra vara ett föremål för dess
egen önskan.
Hvad åter den politiskt-pliilosophiska andelen af an¬
märkningarna angår, svarar jag på förhand, att nationernas
olika sätt att anordna deras statsmekanismer utvisa, huru
nödvändigheten att begagna de krafter, som vid organisa-
tionstillfällena finnas, vållat ständiga afsteg ifrån de stats-
vettenskapliga grundsatserna, och att i detta fall Sverige
redan framvisar så många sådana,— hvilka likväl icke här
misslyckats mera än andra i främmande länder,— att detta
icke talar emot hvad jag tager mig friheten föreslå. De
eonstitutionella formerna synas i allmänhet lida af något
halft i allt, som bevisar att de måhända under utvecklingen
af folkens öden endast äro ämnade till öfvergångsformer;
och den tid torde måhända inträffa, då ingen mera i Eu¬
ropa finner underligt, att de skattdragande folken icke af
blotta förtroendet öfverlemnar till styrelserna att låta upp¬
bära de skatter, som sannolikt till största delen, icke folk¬
förtroendet, utan våldet och tvånget ifrån början förskaffat dem.
I vårt land synes det, som förhållandena mera än i de
flesta andra länder gjorde en sådan förändring nödvändig.
Våra största statsinkomster äro af natur att icke kunna så
noggrannt beräknas, som i de länder, der penningen utgör
grundvalen för liela beskattningen, och der ett bestående
eller åtminstone bestämdare skick i allmänna hushållningen
förefinnes. Naturalpraestationerna, som ännu äro hos oss
bibehållna, och tullinkomsterna, hvilka under vacklande eko¬
no-
Den 7 Mars f. m.
nomiska systemet-, mäste vara högst föränderliga, vålla, i
förening med det vidunderliga af en femårig budget, att
beräkningen af statsintraderna, till undvikande af statsbrist,
snarare måste bestämmas under, än öfver sannolikheten,
och detta medför oformligheten af dessa öfverskott, som,
Uttagna af ett folk, hvilket med stora ansträngningar fram¬
kallar sina behof utur en ogen och svår natur, ådraga det
en tryckande tillökning i utlagor utöfver det verkliga be-
hofvet, samt genom medlens bortgående utur den producti-
va rörelsen äfven i betydlig mån försvårar den. Det kan
under sådana omständigheter icke anses planlöst eller klan¬
dervärd! att söka någon utväg till afhjelpande af dessa olä¬
genheter, och R. St. hafva redan gjort försöket. Af gam¬
malt har allmänna bevillningen ingått till Riksg.cont., och
R. St. anhöllo i8?,3, alt tullmedlen, såsom utgörande en
intrad, hvilken R. St. förmodade skulle lemna betydligt öf¬
verskott, som kunnat minska contorets lånebehof, finge dit
ingå. Konungen vägrade att samtycka dertill, en vägran,
hvartill våra regeringslagar, efter min öfvertygelse, icke be¬
rättiga Konungamakten, men hvarmed likväl R. St. förden
gången läto sig nöja. Erfarenheten har likväl sedan visat,
att detta Ständernes beslut hade ledt till de helsosammaste
följder för Staten. Betydliga räntor hade besparats för riks¬
gälden, hvilken således hade varit långt tidigare amorterad,
an den blifvit; och R. St. skulle år 1834 säkert funnit sig
i stånd att betydligen nedsätta skatterna, samt att förekom¬
ma den misshushållning, som deras sista statsreglering vis¬
serligen oafsigtligt medfört, att under dessa år nära 5 mil¬
lioner uttagits af nationen utöfver hvad ”Staten tarfvat
”för sina anvisade utgifter.”
Då Riksg.cont. dessutom kunde berättigas att hålla en
rörlig skuld fördel ringa belopp, hvartill en möjlig stats¬
brist, genom för knapp inkomstberäkning, skulle kunna upp¬
gå, finner man lätt hvilken betydlig besparing i skatterna
kunde derigenom vinnas, att ali uppbörd dit ingick, att
cassaröreisen förenades med en inom behofvet begränsad
upplåningsrörelse på korta terminer, och att Stats-cont. en¬
dast anvisade sina utbetalningar på Ständernes contor,
som utbetalte medlen till det belopp R. St. för hvarje titel
anslagit. Anvisningarna borde utvisa på hvilken titel an¬
ordningen ägt rum, och derigenom skulle god ordning och
reda vinnas i de allmänna medlens förvaltning. Statsverkets
räkenskaper kunde genom en sådan inrättning mycket skynd¬
sammare afslutas, bokföringen kunde der ställas på vecko¬
slut, revisionernas arbeten underlättas, äfvensom StatsTJtsk.-s
vid riksdagarna; med ettord, fördelarna af en sådan anord¬
ning synas så mycket öfverväga de inkast, som kunna göras
emot densamma, att jag ingalunda är tvekande i anseende
till följderna, om den infördes.
3 H. 22
170
Den 7 Mars f. m.
Besinnas det vidare, att R. St:s Riksg.eont. mäste stå
färdigt, för att, i liändelse.af behof, förvalta Rikets gäld; att
det, genom grundlagarna införlifvadt med R. St:s represen¬
terande emellan riksdagarna, icke i hast kan alldeles upp-
häfvas, åtminstone ej hvad dess öfverstyrelse beträffar; och
att det äfven för bevillningens redovisande är till en del
behölligt: så inses lätt, att en besparing för förvaltningen
på det hela vunnes, enär detta eontor nu äger en ej obe¬
tydlig embetsmannapersonal, som kunde användas vid upp-
bördsredovisning och eljest måste öfverflyttas på indragnings-
stat och pensioneras. Man vore äfven dä ifrån frågan om
tillökning i Stats-contorets stat.
Af dessa skäl vågar jag föreslå:
1:0 att ifrån och med början af nästa år i84r, ali upp¬
börd af tull-, post-, ehart» sigillatae— och brännvins-bevi Ilning,
sorn hittills ingått till K. Stats-cont., måtte af vederbörs
uppbördsverk directe aflevereras till R. St:s Riksg.contor;
2:0 att, ifrån och med år 1842, alla öfriga Statens in¬
komster af vederbör, uppbördsverk aflevereras till sistnämn¬
da eontor;
3:o att den del af Räntekammarens personal, som genom
denna reglering blifver i Stats-cont. öfverflödig, måtte öf¬
verflyttas på Riksg.contts stat och tjenstgöra vid uppbörds-
eassorna, controllen och revisionen inom nämnda verk;
4:0 att Riksg.cont:s tjenstemannapersonal äfven måtte
dertill användas;
5:o att K. Stats-cont. under loppet af år 1842 må
äga att i sin cassarörelse, under redogörelseansvar, begagna
öfverskotten å 1840 års statsinkomster, samt att derutöfver
efter behof, enligt R. St:s fastställda Riksstat, anvisa på
Rdksg.cont. fyllnaden i de för hvarje titel i Riksstaten anslag¬
na summor;
6:0 att ifrån och med år 1843 K. Stats-contorets utgifter
komma att helt och hållet bestridas genom anvisningar på
R. St:s Riksg.eont., hvilka böra bestämdt utvisa pä hvilken
utgiftstitel utbetalningen är anordnad, och hvilka böra in¬
nehålla de bestämda villkoren för anvisningens annotation
samt dess uppvisande inom viss tid, sorn för ordningen
emellan och inom de begge contoren kan anses lämplig att
stadga;
7:0 att collationering emellan båda verkens räkningar
böra månadtligen ske, och årsafslut af desamma sist inom
Februari månad af det följande året vara verkställdt;
8:0 att R. St:s Riksg.eont. ifrån och med nästa år or¬
ganiseras på det sätt, att denna nya befattning af contoret
kan emottagas, under förutsättning, att den med året 1842
börjande mera utvidgade rörelsen, genom tillökningen i tjen-
stemannapersonalen ifrån K. Räntekammaren, kan bestridas.
Jag anhåller om denna min motions remitterande till
StatsUtsk., som, efter inliemtande af Statscontts och Riksg.
Den 7 Mars f. m.
cont:s utlåtanden i uranet, lärer vara bäst i tillfälle att fö¬
reslå de tillägg eller förändringar häri, som för ändamålet
kunna pröfvas nödiga.
2.
Deri förundran, som redan väcktes hos något hvar, da,
efter i83o års riksdag, raan fann gamla passevolance-fonden
undandragen all slutredovisning, 1829 års passevolance-inkomst
afskild, och endast den ifrån och med i83o ingående passe-
volance-afgift uti den s. k. nya passevolance-fonden redovisad,
under villkor att behållningen skall anses tillhöra rust- och
rotehållare, har ännu mera ökat sig, då man af de sedan
sista riksdag hållna Statsrevisionernas berättelser funnit de
flera invecklade förhållanden, hvari de förvaltande verkens
cassör kommit med denna förstnämnda, emot grundlagarnas
föreskrift om offentlighet och emot all plägsed i vårt Iand,
ännu förhemligade och oredovisade cassa. Då deraf upp¬
väckts den farhåga, att den gamla passevolance-fonden skulle
kunna i tidernas längd gifva anledningar till större förluster,
än de som nationen redan under de första i5 åren af dess
tillvarelse fått vidkännas för densamma; då R. St. icke sy¬
nas vara af grundlagen berättigade att lemna nationens skat¬
temedel oredovisade och undandöljda; då det icke finnes nå¬
gon anleda, att denna cassa kan eller bör betraktas på an¬
nat sätt, än alla andra genom allmänna medel tillkomna
cassör; och då slutligen, om ägaren ifrån att i sjelfva ver¬
ket vara rust- och rotehållare, genom någon besynnerlig
ödets skickelse, sådant oaktadt skulle anses vara okänd, den
synes böra betraktas såsom fynd, hvilket då, åtminstone
på den vägen, måtte tillkomma Staten: så får jag anhålla,
att StatsUtsk. måtte för R. St. utreda, huru rätta förhål¬
landet med denna fond kan vara, samt föreslå R. St. någon
åtgärd, hvarigenom den kunde blifva redovisad och till Sta¬
tens framtida nytta öfverlåten.
Jag vågar äfven föreslå, att StatsUtsk. måtte vid stats-
regleringen fästa sådana villkor för öfriga cassors och fon¬
ders anslag, att inga lån ifrån dessa till gamla passevolance-
cassan måtte, under hvilken förevändning som helst, kunna
medgifvas.
Jag anhåller om remiss till StatsUtsk.
5.
Man har vid flera riksdagar förnummit behofvet, att
genom någon samling af författningarna för rust- och rote¬
hållare få utredt, hvari deras pligganden egentligen bestå;
men besynnerligt nog har sådant aldrig kommit till någon
verkställighet, oaktadt man sett comite'er i sådant afseende
förordnas, och arfvoden för enskilde personer anslås.
Under en sålunda förevar, brist på erforderlig upplys¬
ning huru man kommit till det tillstånd af ökad tunga i
Den 7 Mars f. m.
afseende å beklädnad m. in. d., hvari rust- och rotehållare
befinna sig, anhåller jag, att StatsUtsk. täcktes vidtaga nå¬
gon lämplig åtgärd till befrämjande af en grundlig under¬
sökning i dessa hänseenden, och till deri slutföljd, att knek-
tekontrakterna måtte blifva återförda till iakttagelserna i de¬
ras ursprungliga innehåll. Och vågar jag för Nerikes r,eg:te
särskildt begära upphäfvandet af den alldeles olagliga tun¬
ga, som är soldaten inom provinsen Nerike ålagd genom på¬
budet, att han bör till hälften emot Kronan deltaga uti be-
klädnadskostnaden, hvilken orättvisa är så mycket större,
som vid knektecontractets uppgörande för provinsen Nerike
betydliga räntor anslogos till understöd för soldalbeklädna-
den, men hvilka sedermera blifvit indragna till den då för
tiden s. k. Generalforrådscassan.
Jag anhåller om remiss tili StatsUtsk.
4.
11. St. hafva begärt, att en förnyad instruction för
Landshöfdinge-embetena, kronofogdar, häradsskrifvare och
länsmän borde utarbetas; och det är mig sagdt, att en så¬
dan äfven nu lärer vara färdig eller nära att blifva det.
Jag anser mig likväl — enär detta ärende synes vara
af beskaffenhet att i flera delar hafva sammanhang med
lagförhållanden, hvarpå menigheter och enskildes rätt kan
bero, och under förutsättning att högsta domstolen i dessa
afseenden blifvit hörd, — böra föreslå R. St. att hos Ko¬
nungen anmäla deras önskan, att H. M. täcktes visa R. St,
det förtroende, att, innan sådana instruetioner utfärdas,
Ständerae mätte komma i tillfälle att derom meddela K.
M. deras åsigter, på det att, så vidt möjligt är, allt som
rörer enskildes eller menigheters rätt, må vara af begge
Statsmakterna godkändt, hvilket bör befrämja enighet och
belåtenhet emellan folket och dessa med det i ständig be¬
röring varande'myndigheter och tjenstemän; äfvensom deri¬
genom R St. kunna sättas i tillfälle att bedomina, i hvad
mån communalbestyren kunde, i sammanhang med dessa em-
betsbestyr, anordnas till vinnande af enkelhet och kraft i
allt hvad som kan röra menigheternas allmänna angelä¬
genheter.
Om remiss af denna min motion till 'Lag- och Ekon.-
Utsktn får jag härmed vördsamt anhålla.
5.
Då det vore af stor vigt, att markegångssättningen blef
beräknad efter medelmarkegång för flera ur, samt att för¬
enkling och omsättning af räntepersedlarna stadgades, om
hvilka åtgärder Konungen och R. St. redan vid sista riks¬
dagen voro i hufvudsaken en ige, ehuru de sedan icke blif¬
vit bringade till verkställighet; får jag, på de skäl som fin¬
Den 7 Mars f. a.
nas utvecklade i R. St:s und, skrifvelse d. 17 Maj 1835 (N:o
344)> vördsamt föreslå:
1:0 att såsom grund för utgörandet så väl af kronoti¬
onde och afradsspanmål, som äfven af andra hemman och
lägenheter ålagda räntor, måtte antagas medium af tio års
markegång, sålunda uträknad t, att, sedan årets markegångs-
pris blifvit faststäldt, detsamma tillägges de nästföregående
g årens markegångspris i samma län eller district; blifvande
tiondedelen af denna summa uti jemna ski 11 i tig ta I det för
året gällande markegångspris, hvarefter alla skatter böra
utgöras;
2:0 att början härmed göres så fort ske kan, så att
stadgandet må kunna följas vid nästblifvande markegångs¬
sättning;
3:o att såsom villkor, hvarunder den föreslagna marke-
gångssättningen i allmänhet bör tjena till grund för bestäm¬
mandet af lösnings- och levereringsförhållandena emellan
räntegifvare och räntetagare, måtte stadgas:
aj att vid de tillfällen då det bestämda årspriset inom
länet eller districtet uppgår till lika belopp eller öfverstiger
det uträknade medium af sednaste 10 årens markegångspris
i samma ort, uppsägning till leverering in natura af ränte¬
gifvare får äga rum, och att, då sådan uppsägning sker,
räntepersedlafna skola lösas efter medium af de sista 10 å-
rens markegång;
bj att då berörde årspris understiger medium af sedna¬
ste 10 årens markegångspris inom samma‘län eller district,
är det väl räntegifvare öppet, inom Januari månads utgång,
på hittills vanligt sätt, tillsäga om han vill utgöra prsesta-
tionen in natura, men i det fallet åligger honom alt vid
levereringen contant betala skilnaden emellan löpande årets
pris och inedelmarkegångspriset;
cj att då leverering in natura icke sker, forsel-lön på
sätt hittills ägt rum af räntegifvaren erlägges, samt alt, då
räntegifvare uppsagt till leverering in natura, han jemväl
för hvarje tunna råg eller korn betalar 16 sk., samt för
hvarje tunna bafra 12 sk., allt b:co, till räntetagaren, så¬
som ersättning derför att dennes uppsagningsrätt hädanefter
upphör; för de räntor, som äro Kronan behållna, erlägges
icke någon forsellön;
dj att vid tillfälle af leverering in natura gäller, i af¬
seende på ievereringsort, hvad nuvar. författningar derom
bestämma, med det tillägg, att räntetagare icke må kunna
anvisa ränta från socken eller enskild räntegifvare på mera
än ett ställe; v
pj alt likväl dessa stadganden icke lägga hinder i vägen
för träffandet af särskilda öfverenskommelse!', då räntetagare
och gifvare derom åsämjas;
4.‘o att räntepersedlarna må sammanslås, och, i afseen¬
de å sättet, förenklas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
Den y Mars f. m.
Kammar-collegii af R. St., vid 1828—i83o årens riksdag,
godkända förslag af d. 8 Dec. 1829; hvarvid bör iakttagas:
aj att omsättning af räntepersedlarna verkställes på den
allmänna grund, att ingen räntegifvare derigenom erhåller
högre eller mindre grundskatt än förut, och att den ränte¬
gifvare, som kan komma att på ett eller annat sätt häruti
anse sig förnärmad, må äga att i behörig ordning deri sö¬
ka ändring;
(Anm. Att Kronans omhud äfven skulle hafva en så¬
dan i'ättighet, synes betänkligt. Det bör ej supponeras, att
förrättningarna efter ofvanstående bestämda föreskrift
skulle kunna förbise Statens rätt, och deremot skulle om¬
budet alltid kunna tveka om sin pligt, samt föranleda en
mängd onödiga tvister och kostnader.)
bj att åtgärderna för räntepersedlarnas förvandling må,
efter fastställda grunder, obehindradt vidtagas och handhaf-
vas af särskilde comiterade i hvarje län, under ordför. af
Konungens Bef:h:de, hvilka äga, efter räntegifvarens höran¬
de, som bör ske genom deputerade, valde socknevis, att
för hvarje hemman bestämma dess blifvande grundskatt uti
sådana persedlar, som de anse vara lämpligast, men hvilka
inom hvarje härad eller socken böra inskränkas till högst
fem olika slag; comiterade vare ovillkorligen pligtige att
icke förändra den grundskatt, som hittills för hvarje hem¬
man utgått utan förvandling eller efter kronovärdi, hvilket
bör till lika belopp i penningar utsättas;
c/ att alla erforderliga åtgärder för räntepersedlarnas
omsättning böra så skyndsamt vidtagas och fullbordas, att
kronoräntorna må för år 1842 öfver hela Riket kunna de¬
biteras och utgå efter nya metoden; samt
dj att rättigheten till att in natura leverera räntespan-
mål till Kronan, icke må sträcka sig till den, genom ifrå-
gavar. förenkling i utbyte mot andra persedlar tillökade
spanmålsskatt, utan att densamma, lika med öfriga hem-
mansräntor, alltid bör lösas med contant efter gällande me-
delmarkegångspris.
Anm. IJtsk. torde ytterligare pröfva, huruvida det
stadgande för bestämmandet af skilnaden emellan den gamla
och nya spanmålsskatten skulle behöfvas, som R. St. sisth
riksdag föreslog. (Se R. St:s skrifvelser 2 band. pag. ii5, tnom.e.)
Jag anhåller, atl denna motion må till StatsTJtsk. remit¬
teras; och får jag tillika fästa Utsk:s uppmärksamhet derpå,
att om Utsk. skulle finna den i 4;de punkten föreslagna åt¬
gärden betänklig, såsom kostsam och måhända ledande till
enskilda tvister med Staten m. m., synes den kunna bortgå,
blott allt öfrigt af R. St. nu, såsom Ständernes beslut, blef
Konungen meddeladt; emedan medelmarkegången i alla fall
sätter R. St. i tillfälle att tio år härefter besluta all räntas
förvandling i penningar, efter resultaterna af 10 års medel-
markegång.
Den 7 Blars f. m.
6.
Den vigtiga frågan om indragning till Kronan af de till
militär- och civilstaterna jemte skolstaterna och andra ända¬
mål indelta räntor och kronotiondeanslag, emot anvisning
af motsvarande summor på Rikets stat, hvilken har ett nära
sammanhang med de regleringar, som åsyfta större enhet,
med hänseende till Statens inkomster och utgifter samt lö-
ningsförhållandena för indelningshafvare, torde förtjena att
närmare utredas, än den hittills blifvit.
R. St. ansågo sig väl vid sista riksdag icke böra definitivt
besluta något derom, innan medelmarkegångssättningen, rän-
tepersedlarnas förenkling och den då utförda myntbestäm¬
ning kunnat visa hvad inflytande de utöfvade på spanmåls-
och varupriser samt på förhållanden för räntegifvare i all¬
mänhet. Men det synes, som åtminstone myntbestämningens
följder i detta- afseende icke mera kunde behöfva befaras.
Som man vet, fastställdes myntbestämningsgrunden efter en
norm, hvilken då var lill bestämd fördel för penninglönta¬
gare i allmänhet, såsom onekligen drygare än sedelvärdets
medium under de nästföregående i5 åren. Och hvad angår
de öfriga förhållanden, synas de icke vara för räntetagare
vådliga. Den enda verkliga, ehuru fromt tillbakahållna, be¬
tänkligheten är utan allt tvifvel den ställning, hvari lönta-
garne försättas, att få med Staten att göra, i stället att kun¬
na maniera och, i händelse af underlåtenhet, panta sina rän¬
tegifvare, o. s. v. Men besinnas det, att detta i högst få
fall för rantetagarne kan tjena till verklig fördel, hvilken
egentligen öfverflyttas på corn missionärer, regtts-skrifvare,
fogdar m. fl., så torde det lätt inses, att denna betänklig¬
het borde försvinna. Det är otänkbart, att Staten skulle
upphöra att omsorgsfullt besörja sina embetsmäns löning;
och ett tillstånd, der detta kunde komma i fråga, förutsät¬
ter en sådan upplösning i samhället, att den enskilde rän-
tegifvaren äfven då lärer undandraga sig sina förbindelsers
fullgörande, och räntetagaren föxgäfves söka executiva mak¬
tens handräckning. I sådant fall måste hela samhället vara
i fara, och löntagaren måtte då vara skyldig att dela ljuft
och ledt med alla öfriga medborgare. Samhällsbanden äro
nu på helt annat sätt tillknutna, än under enväldets sorgli¬
ga dagar; och medlen att afhjelpa tillfälliga behof, ögon¬
blickliga svårigheter, äro nu vida större för Staten än då,
och vida säkrare än de tillgångar den enskilde skattdragaren
kan erbjuda. Jag kan således icke inse annat, än att det
med löntagarens eget intresse vore förenligt, att få denna
angelägenhet på ett bättre sätt reglerad , helst om Staten
kunde åtaga sig — hvilket icke synes böra mola lunder —-
att qvartal vis utbetala de hittills indelta lönerna.
Då jag dessutom nu föreslagit, att ett R. Stts verk
skulle öfvertaga befattningen med all Statens uppbörd, samt
D e n 7 Mars f. m.
bestämdt till Stats-contoret utbetala alla å Riksstaten fast¬
ställda utgifter, synes mig, ehuru denna åtgärd icke har
direct sammanhang och i alla fall skulle kunna afgöras, lik¬
väl äfven detta medföra en ökad säkerhet för löntagare¬
intresset.
Jag vågar alltså föreslå, att alla till militär- och civil¬
staterna samt till skolstaterna och andra allmänna ändamål
indelta räntor och kronotiondeanslag matte directe, ifrån och
med Ar 1842, ingå till R. St:s Riksg.cont. —• eller, ifall
ej detta contor ännu då emottagit förvaltningen af Rikets
uppbörd, till Stats-contoret, — emot det att motsvarande
summor af R. St. anslås på Rikets stat, och vederbör, äga
i Stats-contoret erhålla behörig anvisning å sina i Staten an¬
slagna inkomster; hvarvid löningsstaterna borde så regleras,
att utbetalningarna för desamma kunde ske qvartalsvis.
Jag anhåller om denna motions remitterande till StatsUtsk.
7.
Det är utan tvifvel en af folkrepresentantens första plig-
ter, att fästa uppmärksamheten vid sådana tilldragelser inom
lagskipningen, vid hvilka det sunda förnuftet häpnar, då
brottet jemföres med straffbestämmelsen. — Det utgör en be¬
klaglig, men tillika obestridlig sanning, att R. St:s fyrdela-
dé sammansättning och deraf försvårade arbetssätt, alltför
ofta, genom förbiseende af de lagbudna formerna, åstadkom¬
mit ett osammanhang, sorn-föga egnat sig att ingifva folket
det förtroende och den tillit, hvarifrån lagstiftande försam¬
lingar uteslutande hemta sin hela makt, sitt anseende och
sin styrka. — Då lagarna stadga svårt ansvar och understun¬
dom alltför hårda straff för lagöfverträdelser i allmänhet,
synes lagstiftningen, vid alla tillfällen, af laglydnaden böra
göra sig en så mycket heligare pligt, som efterdömet alltid
verkar i förhållande till höjden af dess utgångspunkt. Gransk¬
ningen af föregående Ständers handlingssätt är den enda ut¬
vägen att för framtiden förebygga de misstag, hvilka i lag¬
stiftningsväg kunna blifva så menligt inverkande på samhälls¬
ordningens bestånd, hvilket ovillkorligt ifrån lagstiftarnes si¬
da kräfver samma obrottsliga undergifvenhet för de i grund¬
lagarna stadgade former vid stiftandet af nya lagar, som la¬
gen bjuder ovillkorlig lydnad åt under föreskrifna former
stiftade och å laglig väg utgångna befallningar och påbud.
Om lagstiftningen förbiser de villkor, hvarunder det är hen¬
ne medgifvet att stifta lagar, så nedlägger hon ett frö till
det förakt för lagarna, som förr eller sednare alltid blifver
vållande till de mest äfventyrliga brytningar. Det bör icke
väcka någon förundran, om den medborgerliga uppmärk¬
samheten omsider börjar göra sig bekant med de lagar, un¬
der hvilkas åberopande roan sett lifvet fråndömmas samt
landsflykt åläggas, utan att brottsligheten för den vanliga
slut-
Den 7 Mara f. m.
slutförniågan kunnat upptäckas; och det måtte äfven med-
gifvas, att anledn. tili en verklig bestörtning ej är obetyd-
iig, när man efter samvetsgrannaste undersökning tror sig
hafva funnit, att de lagar, uppå hvilka vår domaremakt
grundat sådana domslut, någon gång icke igenfinnas under
den form, som våra grundlagar bjuder såsom ett oeftergif-
ligt villkor för gällande lag, vare sig civil-, criminal- eller
kyrkolag. Det torde icke kunna nekas, att den författning,
som fråndömmer lifvet eller ålägger evig landsflykt, måste
vara en criminallag; men jag liar förgäfves uti riksdagsbe¬
sluten sökt något tillägg till Missgern.b:n, hvarigenom
blotta gemenskapen med f. d. Konung Gustaf Adolphs fa¬
milj förbjudes, vid äfventyr af landsflykt.
Förbudet ang:de gemenskap med f. d. Konungens fa¬
milj, med dervid fästade straffbestämmelse, är af d. io
Dec. 1812, contrasigneradt af Revisions-secretm Björkman.—
Det enda stöd af Jag, som uti detta K. påbud åberopas,
är riksd.beslutet af d. 12 Nov. 1810, så lydande:
”§ 12. Som f. d. Konung Gustaf Adolph eller någon
af dess familj ej må beträda Sveriges gränser, hafva vi en¬
hälligt åt H. M. Konungen uppdragit, att till detta besluts
vidmakthållande och till vinnande af det dermed åsyftade
lugn och säkerhet af K. M., utan hinder af något an¬
nat afseende, alla tilländamålet nödiga mått och
steg måtte vidtagas.”
Kan ett så beskaffadt riksd.beslut förklaras annorlunda
än ifrån den fyrdelade sammansättningen, hvilken inom oss
gör snart sagdt alla oformligheter möjliga, då det inom nå¬
got annat constitutionelt iand icke ens skulle låta tänka sig
att från lagstiftningen kunnat utfärdas ett uppdrag för K.
M. att handla, utan hinder af något annat afseen¬
de, således utan hinder af grundlagens föreskrifter eller af
allmänna lagens bud. Utgöra grundlagarna ett rättesnöre
för R. St:s handlingssätt, lika så väl som för den enskilde
medborgarens; så förvånas man, att R. St. så opåtaldt kun¬
nat förbise vigteu af lagstiftarekallets betydelse, dåde, i stäl¬
let att med all möjlig uppmärksamhet vaka öfver verkstäl¬
lande maktens obrottsliga afseende å grundlagens bud
och å allmänna lagens stadganden, frikalla den från alla
afseenden i detta hänseende. Då grundlagarna i tydliga or¬
dalag bestämma, huru och på hvad sätt ny criminallag stif¬
tas eller gammal uppbäfves, så blifver det alldeles oförklar¬
ligt, livad R. St. uti 1810 års riksd.beslut menat med öf-
verlåtelsen åt K. M. att handla, utan hinder af något
annat afseende; men det visar sig otvifvelaktig!, att Re¬
geringsmakten förklarat uttrycket, såsom ett medgifvande
för Konungen att stifta en ny criminallag, som icke ådöm-
mer mindre än lifvets förlust eller landsflykt, och att göra
3 H. 23
173
Den 7 Mars f. m.
detta utan afseende på hvad Reg.F. föreskrifver för la¬
gars stiftande i allmänhet. Den tid är långt för detta för¬
fluten, inom hvilken Konungens rådgifvare kunnat tilltalas
för en grundlagsöfvei trädelse af så besvärande beskaffenhet;
men för påminnelserna emot It. Sirs handlingssätt finnes in¬
gen prsescriptionstid, så länge Svenske medborgare ännu af
grundlagarna anse sig berättigade att af R. St. fordra sam¬
ma uppmärksamhet på dessa grundlagar, som den enskilde
medborgaren ålägges. För min fattning vill det synas tyd¬
ligt, att 12 §:n i riksd.beslutet af d. 12 Nov. i8to icke
kunnat afse något annat, ände polisförfattningar, som möj¬
ligen påkallats till förekommande af något försök ifrån den
afsatte K. familjens sida att vinna inträde på Svensk jord.
Jag har vid de offentliga handlingarnas granskning er¬
farit, huru denna fråga först inom R. o. Ad. väcktes af en¬
skild motionär d. 20 Sept. i8io vid riksdagen i Örebro,
samt d. 26 Sept. uti BorgareSt., och att målet remittera¬
des — malkom det väl, — icke till LagUtsk., utan till det
särskildta Utsk., som under d. 5 Oct. samma år afgaf ett
betänk., hvaruti det, efter en mycket lång inledning, hvil¬
ken likväl ej med ett enda ord vidrörer Svensk mans en-
skildta förhållanden till någon af f. d. K. familjen, före¬
slår R. St.;
1:0 att, till förtydligande och för att gifva mera full¬
ständighet åt deras redan förlidet år fattade beslut rörrde
f. d. Konungen och dess familjs flyttning och vistande utom
Riket, ytterligare förklara, att dessa beslut innefattade det
ovillkorliga förbehåll, att hvarken f. d. Konungen elier nå¬
gon af dess familj skulle beträda Sveriges gränser; och att
R. St. för nu och i framtiden uppdraga åt Regeringen att,
till vidmakthållande af detta beslut, och till vinnande af
det dermed åsyftade allmänna lugn och säkerhet, utan
hinder af något annat afseende, vidtaga alla till än¬
damålet nödiga mått och steg;
2:0 att, om f. d. Konungen och dess familj skulle af
gällande skäl och omständigheter finna sig föranlåtna att vi¬
stelseort förändra, bör det ske med Svenska Regeringens
vetskap och bifall, så framt de vilja blifva i åtnjutande af
den underhållssumma, R. St. dem beviljat; •
3:o att då f. d. Konungen aflägsnar sig från sin familj,
äger han icke att lyfta mer än intresset af hans enskilda
förmögenhet, utgörande 20,582 r:dr Svenskt b:co, samt de
10,000 r:dr, som R. St. honom enskildt tillagt;
4:o att det återstående af underhållssumman tillkommer
alltid i sådant fall f. d. Drottningen, att för sine och sina
barns räkning, så länge desse sednare äro omyndige, emot¬
taga och disponera.
"Om R. St. täckas gilla dessa beslut och anbefalla de-
”ras införande i riksd.beslutet, tror Utsk., att alla nödiga
''försigtighetsmått, så nu som för framtiden, derigenom skola
Den 7 Mars f. ra.
>79
”vara iakttagna, då åt Regeringen är öfverlemnad all nödig
''makt i afseende på detaljernas bestämmande; hvilket likväl,
"så det ena som det andra, till R. II, St:s högst upplysande
"ompröfvande vidare hemställes.”
Det skulle måhända kunna anses såsom ett fel mot en
skyldig aktning för R. St., örn man skulle ifrågasätta, att
R. St. afsigtligt åsidosatt hvad grundlagen Ljuder, i afseen¬
de å formen vid lagars stiftande, för att uppsåtligen åt Ko¬
nungen hafva uppdragit att förordna lifsstraff och landsflykt
i annan väg än genom Missgern.balkens tillämpning å deruti
upptagna hrott; men det visar sig, huru maktpåliggande
det för en lagstiftning är att öfverväga uttrycken, för att
icke genom obetanksamheten lemna anledningar till de grun¬
dade förebråelser Svenska folket, vid mer än ett tillfälle,
kunnat göra sina s. k. Ständer, att hafva uppoffrat folkets
dyrbaraste fri- och rättigheter genom bristande uppmärk¬
samhet å de lagstiftningsformer, hvilka utgöra den väsendt-
ligaste skilnaden emellan det lagbundna och enväldiga rege¬
ringssättet.
Om 12 §:n uti riksd.beslutet af d. 12 Nov. 18ro berät¬
tigat Styrelsemakten att utfärda en ny criminallag, som
ådömmer icke mindre än förlusten af lif, ära och gods el¬
ler landsflykt, och dermed förenade mistning af alla med¬
borgerliga rättigheter, så gifves icke mera någon personlig
säkerhet uti vårt land; ty om frikallelsen för Regeringsmak¬
ten att handla utan hinder af något annat afseende vo¬
re laglig, så vore enväldet i och med detsamma infördt.
Om förbudet angrde gemenskap med f. d. Konung Gu¬
staf Adolphs familj från en annan sida skulle skärskådas,
såsom en i följd af 1810 års riksd.beslut utfärdad lagförkla¬
ring, så bordeden vid påföljande riksdag hafvä blifvit fram¬
lagd till R. St:s godkännande eller förkastande; men uti
1815 års riksd.beslut finnes denna nya criminallag eller lag¬
förklaring icke med ett enda ord omnämnd. Då Konungen
genom ett påbud af d. 17 Mars 1811 åt 11. K. II. Kron¬
prinsen öfverlemnade Riksstyrelsen, ansåg man sig icke vid
1 8~i2 års riksdag kunna underlåta att förelägga 11. St. den¬
na författning, som af dem äfven godkändes uti 1812 års
riksd.beslut under nedanskrifna uttryckliga tillägg: — ”bafve
"vi, laglige tolkare af Svenska folkets tänkesätt,
!’åt dettabeslutvelat lånaNationa 1-representatio-
”nens erforderliga bifall.”
Då National-representationens bifall erfordrades för det
K. påbud, hvarigenom en ålderstigen och sjuk Konung, un¬
der vissa lider, till Thronföljaren öfverlemnade Regerings¬
makten, så synes R. St:s medverkan vid iSi5 års riksdag
åtminstone varit lika nödvändig, till vinnande af lagform
för deri ovanligt stränga lag, som innefattas uti den här
åberopade 1812 års författning emot gemenskap med den f-
d. K. familjen.
i8o
Den 7 Mar» f. ra.
Jag stödjer mitt omdöme i detta hänseende å Reg.F:s
87:de §, som uttryckligen stadgar: ”R. St. äga gemen¬
samt med Konungen makt att stifta allmän civil-,
”criminal- och kyrkolag, och att sådanförut stif-
”tad lag förändra och upphäfva. Ej må Konungen
”utan R. St:s samtycke, och icke Ständ erne utan
”Konungens, någon ny lag göra eller gammal af¬
skaffa.”
Det ofvannämnda påbudet af d. to Dec. 1812 är otvif-
velaktigt en ny criminallag; men skulle det blott vara att
anse såsom en förklaring af 12 §:n i 1810 års riksd.beslut, så
säges åter uti Reg.F:s 88:de §: ”Med förklaring öfver
”civil-, criminal- och kyrkolag f ö r h å 11 e s s o m m e d
”sådan lags stiftande”; hvadan nödvändigheten af R.
St:s medverkan ifrån denna synpunkt varit lika oundgäng¬
lig, så framt grundlagarna eljest skola anses vid hvarje till¬
fälle höra tillämpas efter deras ordalydelse.
Hvad hafva väl R. St:s Just.ombudsmän under tiden
gjort, då de icke en gång fästat uppmärksamheten vid en
sådan i ögonen fallande oformlighet, som att en criminal¬
lag af den svåra beskaffenhet som påbudet af d. 10 Dec.
1812 uti ali sin stränghet blifvit tillämpad, utan att denna
lag undergått den behandling, hvarförutan den, utan grund¬
lagens klara föreskrift, icke kan tillerkännas någon laglig
kraft? Hvilken tanke skulle väl hos Svenske medborgare
uppstå, ronde de högsta domaremakterna inom vårt land,
då dessa visat sig, utan alla betänkligheter, fråndömma med¬
borgare lifvet och dömma dem uti landsflykt, under åbe¬
ropande af en lag, som icke kan vara lagligt gällande, enär
den icke blifvit stiftad på det sätt och efter de föreskrifter,
som grundlagarna stadga för stiftandet af nya civila, crimi-
neila eller kyrkolagar? Hvartill båtar domaremaktens lag¬
stadgade oberoende utaf verkställande makten, då dess vil¬
lighet att tillhandagå denna visar sig så stor, att den icke
rubbas eller ens besväras af någon den minsta tvekan vid
tillämpning af en öfver höfvan sträng och otillbörlig lag,
hvars upphof, natur och egenskap minst för de lagkloke
hort vara någon hemlighet?
Inom ett lagbundet samhälle är för den medborgerliga
uppmärksamheten ingenting angelägnare att tillse, än det
sätt, hvarå de allmänna angelägenheterna af lagstiftningen
behandlas: och ehuru ett ganska stort antal bland Svenska
folket icke kan hugna sig med föreställningen att finna sig
af R. St. representeradt, och oaktadt mängden af Svenska
allmänheten vid R. St:s närvar, sammansättning icke torde
anse sig representerad till någon önskvärd belåtenhet; så
är likväl det allmännas förväntan, alt R. St. icke till den
grad kunna förbise sina åligganden, att de, efter antydan
af den oformlighet att Svenske medborgare kunna dömmas
Dea 7 Mar» f. in.
181
förlustige lif, ära oell gods, eller till ständig landsflykt, un¬
der åberopande af en lag, som i saknad af R. St:s i grund¬
lagen föreskrifna medverkan eller sanction, aldrig bort kun¬
na vinna någon tillämpning, icke skulle begagna sin delak¬
tighet i lagstiftningen, för att, genom den olagliga författ¬
ningens upphäfvande, åtminstone söka godtgöra för eg: de Stän¬
ders försummelse i denna del.
Det är med anledn. af det här antydda förhållande jag
tager mig friheten begära R. St.‘s medverkan till upphäfvan¬
de af det K. påbudet af d. io Dec. 1812 emot gemenskap
med f. d. K. familjen, på grund af det åberopade påbudets
tillkomst genom annan väg, och utan de föregångna iaktta¬
gelser, hvilka ovillkorligen erfordras, för att, på sätt grund¬
lagen föreskrifver, kunna vinna egenskap af en till efterföljd
bindande criminal lag. De blodsdomar, hvilka till följe af
en blott K. författning, under en tid af förflutna 28 år,
fläckat den Svenska domaremakten, tala tillräckligt för vig¬
ten och för nödvändigheten af denna min framställning. Jag
anhåller om remiss till LagUtsk., samt att detta mitt anfö¬
rande måtte med de öfriga Stånden communiceras.
Dessa 7 motioner lades på bordet.
H. Ex. Hr Gr. L owen hjelm, Gustaf, uppläste föl¬
jande:
K. M:s nåd. propos. till R. St. föreslår för K. Vitter¬
hets-, Historie- och Antiqvitets-academien följande stat:
till löner för båda embetsmännen och vaktmä¬
staren, tillsammans 1600: —
— jettoner och prisutdelningar i5oo: —
■— samlingarnas ökande 1000: —
— tryckning af academiens handlingar . . . 200: —
Suna b:co r:dr 43oo: —
Deremot hade academien hos K. M. i und. föreslagit:
till samlingarnas ökande ......... 1000: —
— böckers inköp 5oo: —-
— tryckning af academiens handlingar och för¬
teckningar öfver samlingarna 333: 16.
— priser och jettoner i5oo: —
— resor och andra litterära företag .... 600: —
— löner 2Öoo: —
Suna b:co r:dr 6433: 16.
samt dessutom en gång för alla 1333 r:dr 16 sk. till fyllan¬
de af äldre luckor i academiens bibliothek, hvartill de år¬
ligen föreslagna 5oo r:dr icke anses tillräckliga.
De af academien till löner i und. föreslagna 25oo r:dr
b:co skulle sålunda fördelas:
Den 7 Mars f. m.
för Secreteraren, hvilken tillika ar Riks-antiqva-
rie och Garde des me'dailles 1800: —
— Amanuensen 600: —
— Vaktmästaren 100: —
S:ma b:co r:dr 2Öoo: —
Genom R. St:s SecretaUtsk:s und. skrifvelse af den i4
Oct. 1766 och K. RI:s den 2 Dec. samma år derå gifna
nåd. stadfästelse, erhöll riksantiqvarien eller secret:n i då-
var. K. Antiqvitets-archivum, hvilket alltid utgjort en af-
deln. af K. M:s cancelli, lika lönebelopp med riksarchivi-
secret. och K. bibliothekarien; hvarjemte, till ytterligare be¬
vis att han med dem ansågs fullkomligt lika, genom samma
skrifvelser förordnades, att den äldste af dessa tre embets¬
man skulle hugnas med cancelli-råds fullmakt. Dessutom
har Kon. Gustaf III, vid utfärdandet af fullmakt för Prot.-
secret. Gudmund Adlerbeth på riksantiqvarie-tjensten, för¬
ordnat: ”att denna tjenst bör vara uti lika anseen¬
de och värdighet med förste exped.-secret.-em-
”betet vid S tats-expediti o ner na.”
Då academiens secret., enligt Kon. Gustaf III:s för aca-
demien den 20 Mars 1786 utfärdade donationsbref, och en¬
ligt tydliga ordalagen i de för den nu var. secreteraren, li¬
kasom för hans företrädare, utfärdade fullmakter, fortfar
att vara riksantiqvarie, och då han dessutom, enligt aca¬
demiens statuter, §:n 36, äger att hos H. M. Konungen di-
recte föredraga academiens angelägenheter; så kan hans af
tvänne framfarne Konungar och af R. St. inom K. M:s
Cancelli beviljade tjenstemannagrad icke vara tvist underka¬
stad, och synes han sålunda i öfverensstämmelse dermed bö¬
ra allönas.
Vid academiens stiftelse den 20 Mars 1786, öfverflytta-
des riksantiqvarie-lönen från cancelliets på academiens stat,
och fortfor att oförändrad utgå med 3oo r:dr specie ända
till år 1824, men med den väsendtliga skilnad, att, genom
myntförsämringen i början af innevar. århundrade , hvad som
varit specie nedsjönk till bancomynt. — Då förste expedi-
tions-secreterarnes löner, likasom riksarchivi-seereterarens och
K. bibliothekariens sedermera efter hand förhöjdes, så att
en dylik lön nu utgör 1800 r:dr b:co, har deremot riksan-
tiqvariens lön blifvit icke blott icke förökad, utan tvertom
förminskad, på sätt som anfördt är, så att den, efter den
stat som 182.4 uppsattes, för närvar, utgör 55g r:dr 24 sk.
b:co eller föga utöfver en copistlön. — Orsakerna till den¬
na sparsamhet mot ifrågavar. tjenstebefattning, torde kunna
förklaras, dels deraf, att den blifvit afflyttad från cancelliets
stat, och sålunda förbisedd vid de löneregleringar, som tid
efter annan inom K. M:s Cancelli beviljats, dels deraf, att
de personer, som förut innehaft riksantiqvarie- och secre-
terare-tjensten inom academien, förenat dessa beställningar
med något annat mera indrägtigt embete. Men skola dessa
De n j Ma rs f. m.
183
befattningar, med den utvidgning göromålen i sednare tid
vunnit, skötas som sig bör, sd fordrade sin egen man, hvil¬
ken ock dd bör vara sa aflönad, att lian icke nödgas för
sitt uppehälle söka andra, främmande och mödosamma tjen-
ster, som taga hans mesta tid och hans bästa krafter i an¬
språk, hvarigenom han sålunda skall tvingas att som bisak
sköta de förstnämnda, mindre väl aflönade. — Oformligt
tyckes äfven vara, att en tjensteman, som på sitt ansvar äger
att vårda statsegendom af större, endast materielt, värde,
än troligen någon annan embetsman i vårt land, skall vara
ringare aflönad, än de fleste af Kronans lägste uppbörds¬
man. Så mycket större har detta ansvar blifvit, och så myc¬
ket billigare torde riksantiqvariens anspråk på en lön, i öf¬
verensstämmelse med den tjenstegrad han innehar, böra an¬
ses, som han genom K. brefvet den 8 Maj 1816 blifvit för¬
ordnad att, jemte sina förut ägande 2:ne befattningar, utan
särskild aflöning, äfven vara K. M:s Garde des medailles,
och som sådan är förpliktad att ordna, förteckna och vår¬
da de dyrbara skatter, som tillhöra Statens myntcabinett.
Den som sett dessa ännu oordnade skatter, större och dyrbarare
än i de flesta af Europas förnämsta myntcabinetter, och år¬
ligen ökade genom ymniga jordfynd och enskildes gåfvor,
måste säkert medgifva, alt blott deras ordnande och be¬
skrifvande kräfver arbete öfver en mans höfva. Också aflö-
nas i främmande länder, med mindre dyrbara materialier
till en K. rnyntsamling, flere embetsmän ensamt för dessa
samlingars ordnande och vårdande, t. ex. i Köpenhamn tre,
i Berlin fyra, för att icke tala om myntcabiuetten i Wien,
Paris och London m. fl.
Då K. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-academien
vid sin stiftelse einottog det fordna antiqvitets-archivets tjen¬
stemän, erhöll hon äfven en amanuens, som på dåvar. can-
celli-staten var uppförd till 100 r:dr specie lön, eller lika
med cancellisler i Statsexpedilionerna, hvilka nu, efter sed-
naste löneregleringen, hafva 800 r.‘dr b:co, hvaremot aca-
demiens amanuens har på stat endast 100 r:dr b:co, eiler
långt mindre än någon vaktmästare i cancelliet. För denne
tjensteman, som af K. M. utnämnes, och sålunda är bibe¬
hållen vid sin fordna värdighet inom K. M:s Cancelli, sy¬
nes sålunda det af academien i und. föreslagna lönebelopp,
600 r:dr b:co, ingalunda vara för högt beräknadt.
Den lön academien för sin vaktmästare i und. begärt,
100 r:dr b:co, (för närvar, har han 45 r:dr) understiger me¬
ra än till hälften det lönebelopp, som af betjeningen i Stals-
expeditionerna uppbäres.
H. Ex. tillkännagaf tillika, att han, i sin egenskap af
ordför. i den ifrågavar. academien, åtagit sig att frambära
denna motion.
Lades på bordet.
.84
Den 7 Mars f. m.
Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf, uppläste följande
tvänne motioner:
i.
Af alla slags statsinkomster, är tullen en af de äldsta,
och helt visst den allmännaste. Just dessa omständigheter
torde af de flesta anses såsom säkra Levis på sakens förträff¬
lighet. Och mången torde stämpla såsom en orimlighet, att
ens vilja sätta i fråga hvad hela verlden håller för rätt och
sannt. Men det oaktadt kan jag likväl för min del icke un¬
derlåta att betvifla tullens lämplighet, såsom inkomstkälla för
Staten, och anhåller vördsammast att åtminstone få i kort¬
het redogöra för mina åsigter.
Det hufvudsakligaste, som kan anföras till tullens för¬
svar, torde kunna hänföras under följande momenter, nemi.:
i:o Tullen är det lättaste sättet att erhålla
den största skatt med minsta känning för folket.
Till svar häfpå vill jag erinra, att det är consumenten,
som genom högre varupris slutligen får betala icke blott den
af köpmannen förskjutna tullen, utan äfven en dryg ränta
för detta föi’skott, samt dessutom den ofantliga kostnaden för
sjelfva tulluppbörden, och följaktligen vida mer än han be-
höft utgifva, om han directe skolat utgöra sin andel i Sta¬
tens af tullen påräknade inkomst. Någon torde invända, att
massan af consumenter icke inser och begriper
detta förhållande och derföre utgör skatten
utan knot. Men derigenom medger man också, att hela
tullinrättningen blott är ett sätt att bedraga enfalldigt folk
och att narra af dem en skatt, som man fruktar, att de icke
skulle godvilligt hafva åtagit sig. Upplys derföre folket om
verkliga förhållandet, och man tyckes kunna vara säker, att
hvar och en skall vara villig att hellre utgifva en viss fast¬
ställd, mindre summa, än att veta sig, likasom genom task¬
speleri, beröfvas en vida större, hvars belopp man icke ens
kan beräkna.
2:0 Genom tullen kan man hindra införsel af
sådana öfverflödsvaror, sorn anses skadliga för
landet.
Men det är en villfarelse att några varor kunna vara
skadliga för landet att införas. Sådana införselsförbud skulle
endast reta till lurendrejeri; och för öfrigt är det just genom
njntningsbegäret, som menniskan stimuleras till industri och
nyttig verksamhet.
3:o Genom tullen kan man skydda de inhem¬
ska näringarna.
Men de näringar, som icke skulle kunna äga bestånd
utan ett sådant skydd, äro icke naturliga för landet, och
kunna derföre ulan afsaknad upphöra. Dessutom har erfa¬
renheten visat, att näringar merendels frodats i omvändt för¬
hållande till det skydd man sökt genom tullen förskaffa dem.
Och
Den j Mars f. m.
• 85
Och för öfrigt, hvarföre skali hela folket skatta till några
få näringsidkares förmån. Slutligen vill jag blott tillägga,
att det arbete, sorn icke underhåller sin egen idkare, omöji
ligen kan tillskynda det allmänna någon positiv nytta, icke
heller gagna i något annat afseende, så framt en sådan ar¬
betsinrättning icke skall hänföras till fattigförsörjningen.
4:o G e n o m tullen f å r h v a r och en skatta i jemnt
förhållande till sin consumtion af utländska
varö r.
Denna uppgift uthärdar ingen närmare granskning. Tull¬
taxorna kunna icke skipa sträng rättvisa, utan måste blifva
mer tryckande för den fattige än den l ike. De fattiges con-
sumtionsartiklar kunna lättare controlleras och nyttjas all¬
männast, samt kunna derföre beläggas med den högsta tull,
för att lemna den största inkomsten, då deremot de rikares
öro mindre voluminösa, och följaktligen lättare attinsmugla,
samt derföre mäste beläggas med lägre tuliafgift.
Sedan jag sålunda sökt i korthet vederlägga de väsendt-
ligaste skäl, som kunna anföras till tullens försvar, vill jag
öfvergå lill betraktande af de olägenheter, som tullen med¬
för, och de menliga inflytanden , som den har på samhället.
i :o S j e 1 f v a tulluppbörden med dertill hörande
bevakning och con trollér uppslukar en ofantlig
del af den skatt, som folket på denna väg mäste ut¬
gör a, och gör just derigenom detta beskattning s-
s ä 11 mer tryckande än något annat.
Consumenterne måste nemi. utgöra icke blott hvad sorn
skall komma statsverket till godo, utan äfven alla Statens
omkostnader för tullverket, hvarigenom skatten ökas med
inemot en fjerdedel, samt dessutom ersättning till köpman¬
nen för hans utgifter, såsom ordinarie och kanhända extra¬
ordinarie expeditionsarfvoden, ränta för den förskjutna tul¬
len m. m., hvilket allt måste läggas på varan och för kö¬
paren ökar dess pris. Den utöfver statsinkomsten ut¬
gående skatten blir ännu större och i samma mån mer
tryckande för landet, om man derjemte vill taga alla de
utgifter i beräkning, som utgå till försök, dels att genom
smyghandel bedraga tullverket, och dels till äfventyrs att
besticka tullverkets tjenstemän och förföra dem att bedraga
statsverket.
2:0 Tullinrättningen tyckes vara stridande
mot allmänna rättskänslan.
Det fordras mycken bildning och vana att tänka in ab-
straclo, för att kunna finna verkligen brottsligt, att för sina
ärligt förvärfvade penningar hvar som helst köpa hvilken
vara som helst. Och förgäfves skall man bjuda till att öf¬
vertyga allmänheten, att smyghandel är stridande mot det
rättsbegrepp, som Skaparen inplantat i menniskans bjerta;
förgäfves skall man till och med bjuda till att öfvertyga
3 H. . 24
i86
Den 7 Mars f. m.
samma allmänhet om skilnaden emellan lurendrejeri och tull¬
försnillning. Också gifves det knappt exempel, alt någon me¬
nighet, ehuru lugn, redlig och rättskaffens den för öfrigt
än må vara, verkligen biträder tulltjenstemännen vid för¬
rättande af beslag. Tvertom plägar den vara ganska benä¬
gen att taga den efter tullförfattningarna brottsliges parti
mot tulltjenstemännen och den handräckning de kunnat er¬
hålla af styrande makten. Detta tyckes tillräckligen visa,
huru stridande tullinrättningen är emot menniskonaturenj
och den bör lagstiftaren icke bjuda till att trotsa.
3lo Genom tullinrättning t i 11 s k a p a s e n mängd
conventionella brott, för hvilka hårda straff
måste stadgas.
Sådana brott äro isynnerhet lurendrejeri och tullför¬
snillning, våisamt motstånd mot beslag och visitalioner , öf-
verträdelser af seglationsordning^' m. m. Alla sådana brott
skulle naturligtvis försvinna tillika med tullen. Om på sam¬
ma sätt äfven fylleri och andra conventionella brott utströ-
kes ur vår lagstiftning , så skulle nationen blott derigenom
vinna en stor tillvext i moraliskt anseende , åtminstone hos
alla dem, sorn bedömma alla ett folks förhållanden blott ef¬
ter de statistiska uppgifternas räknevärde.
4:o Tullinrättningen bidrager mäktigt att de¬
moralisera nationen.
Vinningslystnaden , som här icke ens motverkas af den
naturliga rättskänslan, retar icke blott till lurendrejeri och
tullförsnillning, utan äfven tili försök att corrumpera tull¬
tjenstemännen, hvilka dessutom särskildt äro utsatta för fre¬
stelsen att, till egen vinning, på eget bevåg bedraga stats¬
verket. För öfrigt förföras, genom tullverket, fromma och
enfaldiga menniskor till spioneri och köpas att förråda hem¬
ligheter, som deras vänner dem anförtrott. Den vedervilja,
som menniskor i allmänhet hafva mot tullförfattningar, och
deraf härflytande öfverseende med deras öfverträdare, un-
dergräfver öfvertygelsen om den helgd, hvari alla lagar bö¬
ra hållas, och vänjer lätt menige man till kallsinnighet el¬
ler tilläfventyrs förakt äfven för andra lagar. Ju mer för
öfrigt menniskorna äro benägna att öfverträda tullförfatt¬
ningar, desto hårdare har man ansett de straff böra Vara,
genom hvilka man vill afskräcka derifrån. Men om dessa
straff verkställas, så väckes blott allmänhetens medlidande;
och om de någon gång efterskänkas, så åstadkommes deri¬
genom ej sällan den billiga klagan, att lagen icke får gälla
lika för aila. I båda dessa sistnämnda fall, och genom alla
de ofvanföre antydda förhållandena, måste högst menliga
verkningar nödvändigt uppkomma på nationens moralitet.
5:o Blott på smyghandel förspilles nu mycket
snille och kraft, af hvilka landet skolat draga
stor nytta, om de kunnat göras fruktbara i p r o -
d u c t i v väg.
Den 7 Mars f. m.
*87
Man kan icke utan förvåning se, huru snillrikt smyg-
liandelsplaner ej sällan äro uppgjorda, och med hvilken kraft¬
ansträngning och ihärdighet de merendels utföras, ofta med
en rådighet och ett mannamod, som skulle göra ära åt fä¬
derneslandets försvarare. Genom tullens afskaffande skulle
dessa höga egenskaper helt visst göra sig gällande i bedrif¬
vande! af nyttiga yrken.
I öfvertygelse örn riktigheten af hvad jag i det föregtde
kortligen anfört, kan jag icke tveka att anse all tull böra
afskalfas, och andra utvägar vidtagas till inbringande i stats-
cassan af ett vederlag för netto-inkomsten af tullen. Detta
skulle kanhända med minsta rubbning i de nuvar. förhållan¬
dena kunna ske, på det sätt, att samtlige importhandlarne i
hela Riket utgjorde den bestämda summan efter billig för¬
delning sins emellan. Men vida bättre vore det helt visst,
att tullvederlaget utgjordes af hela folket, genom en för
detta ändamål på särskilda grunder byggd allmän bevillning.
Men beslutet om tullens afskaffande borde icke verkställas
förrän en längre tid, kanhända 10 år efter dess fattande,
på det vederb. måtte hinna derefter inrätta sina omständig¬
heter och förhållanden. — Genom ett sådant afskaffande af
ali tull, skulle icke allenast alla de olägenheter och menliga
inflytanden på samhället, hvilka jag ofvanföre antydt här¬
röra af tullen, genast försvinna, utan äfven munga stora
positiva fördelar vinnas. Sålunda skulle t. ex. hela den tal¬
rika tullbetjeningen lemna landet en stor til 1 vext i produc-
tiva krafter. Dessutom är det lätt att förutse, huruledes
afskaffandet af all tull, i förening med lossandet af de an¬
dra tusen onödiga banden på näringarna, skulle utveckla lif
och verksamhet i hela statskroppen på ett förvånande sätt,
och bringa det gamla Sverige till den grad af välmåga, att
redan våra närmaste efterkommande skulle få svårt att tro,
det fäderneslandet någonsin varit så svagt och fattigt, som
historien förmälde. Alla utländska varor skulle nödvändigt
genast falla betydligt i pris, och i missvextår äfven span-
målen. Genom minskningen i priset på säd, salt, sill, torr
fisk, tobak och andra den arbetande classens förbruknings-
artiklar skulle arbetslönerna nödvändigt falla i samma mån;
och derigenom, i förening med det minskade priset på alla
råämnen , skulle äfven fabriks- och slöjdevaror kunna till¬
verkas till lägre pris, och näringsidkarens ställning sålunda
snarare förbättras än försämras genom tullens afskaffande.
Någon torde mena, att beslut om tullens afskaf¬
fande borde fattas samtidigt af alla handlande
nationer, af fruktan att den, som först började,
eljest skulle blifva ruinerad. — Men det förhåller sig
just tvertom. Det folk, som först börjar, skall nödvändigt
derpå vinna mest. Ty som det kunde tillverka alla varor
till lågt pris, skulle det vinna en motsvarande större afsätt¬
ning utrikes; och dessutom skulle alia utländska varor den
Don 7 Mars f. ra.
stå i så lågt pris, att grannarne skulle till och med lockas
att derifrån till sig insinugla dem.
Men jag vill icke längre uppehålla H. It. o. Ad. med
bevis för nyttan af lullens afskaffande; ty jag vet alltför väl,
att fördomen för denna inrättning är så allmän och likasom
sammanväxt med menskliga vetandet, att lång tid måste er¬
fordras för dess utrotande. Och jag, som för flera år sedan
antydde min åsigt härutinnan, men då begärde remiss en¬
dast till framtiden, vill deremot nu vördsammast anhålla
om remiss till vederb. Utsk., icke i hopp att mitt ändamål
skulle vid denna riksdag eller ens i min lifstid kunna vinnas,
utan blott på det man en gång må börja vänja sig att no-
gare tänka på saken, och omsider våga träda det gamla spö¬
ket på lifvet.
2.
Hos II. R. o. Ad. anser jag mig, lika uppmanad af mensk-
lighetens sak, som för en inrättning af fosterländskt gagn,
böra väcka uppmärksamheten och deltagandet för en ny¬
bildad anstalt, som afser vården om de mest värnlösa och
vanlottade medlemmar i samhället.
Vården och omsorgen för vansinnige har städse utgjort
föremål för så väl framfarne Konungars, som nationens be¬
hjertande. De första anslag för sådant ändamål lemna-
des af Konung Gustaf I, efter klostergodsens indragning,
och fortsattes af Hans store Sonson, genom öfverlåtande af
egna arfvegods till Danviks hospital — ännu det rikaste i
Sverige. — Hvad R. St. under sednare tider kraftfullt bi¬
dragit till fullkomnande af sådana inrättningar, behöfver ej
erinras i en Representant-församling, som har så mycket
stort och nyttigt att minnas. K. Seraphimer-ordens-gillets
till K. M. den 8 Oct. 1828 aflåtna und. berättelse (tryckt),
Malmö, Wadstena och Upsala central-hospitaley tala om
dessa R. St:s aldrig nekade, alltid verksamma och fruktbä¬
rande åtgärder.
Läkarevården om sinnessjukdomar har i sednare tider
ernått en helt ny, mera curativ riktning. Om de större de-
tentions- och förvaringsanstaiterna alltid blifva nödvändiga
tillflyktsorter för våldsamma, obotliga dårar; så finnes en
annan dass med fredligare sinnesrubbning, ofta bland mera
bildade, som i behof af ömmare och fördragsammare be¬
handling, med deras vanor och lefnadssätt öfverensstämman¬
de, erfordra ett friare utrymme för den sjuka själens åter¬
förande till sans, och för åtnjutning af mera lugnande före¬
mål, än hvad som inom dystra boningar och fängelselika
murar kan åstadkommas.
Fridhemska kurhospitalets anläggning i den aflägsnaste
delen af K. Djurgården, med en vidsträckt rymd, den sköna¬
ste naturomgifning och utsigt, åsyftar utbildandet af endy¬
Den 7 Mars f. m.
189
lik friare, och nied en inskränkt personal, omsorgsfullare
vård- och botriingsanstalt.
Då förslaget derom hos K. M. framställdes — år 1833
— blef det underslödt af de fleste hufvudstadens utmärkte
läkare och vettenskapsmän. Deras vitsord om en sådan in¬
rättnings ändamålsenlighet framfördes till thronen af en man,
åt hvars förslag 11, St. förr lemnat en gynnande uppmärk¬
samhet, af frami. Prot.secretm P. A. Borg. Han är icke mer
att påkalla enahanda deltagande; men den föreslagna stif¬
telsen förvandlades ifrån enskild till allmän och icke till¬
fälligt beroende, i det K. M. nåd. tillät stamboks utfärdan¬
de öfver hela Riket, i ändamål att för grundläggningen in¬
samla nödiga medel, jemte det K. M. förordnade en särskild
förvaltning till medlens upptagande och användande.
Med dessa, genom allmänhetens behjertande, samman¬
skjuta välgörenhetsbidrag, blef Fridhems-förvaltningen satt
i tillfälle att inköpa en vidsträckt park, å hvilken K. M.
beviljat besittningsrätt, dock endast för det uppgifna ända¬
målet. — Inom denna local äro nödiga åbyggnader i mån
af tillgångarna uppförda, utgörande, utom ladugårdshus och
2tne mindre boningshus , en corps de logis med 2:oe vånin¬
gar, för beqvämt emottagande af 12 å i5 patienter, och
inom en säkerhétsgård, omgifven af 520 alnar plank och
stängsel, — allt med möjligaste omsorg verkställdt; och har
förvaltningen om sina vidtagna åtgärder, dels till K. Se-
raphimer-gillet, dels genom allm. tidningar, årligen medde¬
lat utförligare berättelse.
Efter det betydliga svårigheter och kostnader varit för¬
enade med den oländiga localens och byggnadstomtens för¬
sta ordnande och ulplanerande, samt byggnadsanstalterna
endast successivt kunnat utföras, befinner sig nu anläggnin¬
gen så vida färdig. Vid dylika inrättningars anläggande
från grunden, hvilket sällan inom Riket torde vara händel¬
sen, tagas många omsorger i anspråk. Längre än hvad hit¬
tills skett, samt till sjelfva organisationen och inrättningens
förestående öppnande, har förvaltningen, i brist af tillgån¬
gar och såsom utöfver sitt egentliga byggnadsuppdrag, icke
kunnat sträcka sina åtgärder. Men det måste förutsättas,
att de ädle gifvarnes afsigter icke velat stanna härvid eller
lemna denna sjukvårdsanstalt i ofullkomnadt skick.
Vid erinringen om de åtskilliga stiftelser och inrätt¬
ningar för välgörande ändamål, hvilka genom Statens bi¬
drag och understöd dels grundat sitt upphof, dels utveck¬
lat sin omfattning och bestämmelse, vågar jag hysa den till¬
försigt, att ett fullföljande af hvad hela nationen genom sin
gifmildhet åsyftat, äfven af nationens representanter behjer-
tas, och så mycket hellre, som frågan rörer ett föremål,
det tidens och mensklighetens anspråk samt medborgerliga
känslan förena sig alt göra företrädesvis vigtigt och öm¬
mande.
>9°
Den 7 Mars f. m.
Det är af sådana anlednlr jag nu utbeder mig att bos
H. R. o. Ad. få anhålla och föreslå, att för Fridhemska in¬
rättningens ordnande och vidmakthållande, på ett mot dess
syftning och omfattning svarande sätt, måtte af allmänna
medel beviljas ett någorlunda tillräckligt anslag och under¬
stöd; och sålunda, att blott för en gång 5,ooo r:dr anvisa¬
des och bestämdes till anskaffande af alla erforderliga inven¬
tarier och apparater med hvad för sjukvården i öfrigt är
behöflig!, samt att årligen och åtminstone intill nästa riks¬
dag mätte inrättningen beviljas, dels för tillbyggnad efter
hand af ett särskildt convalescenthus, dels för odlingar och
planterings-anläggningar inom parken 3,ooo r:dr; tilt läka¬
res och nödig betjenings aflönande 1,000 r:dr, samt till 2:ne
friplatser för icke betalande patienter 666-f r:dr eller till¬
sammans r:dr b:co 4,666: 32.
Den betalning, som, i likhet med hvad vid särskildta
kurhospitalet i Wadstena och vid de bäst ordnade utrikes
hospital äger rum, skulle å nu ifrågavar. inrättning komma
alt utgå och bestämmas för patienternas underhålls- och
sjukvårds-kostnad, kunde otvifvelaktigt, i händelse af R.
St:s bifall i förenämnde måtto, blifva skäligen och icke
obetydligt nedsatt och jernkad; äfvensom jag anser inrätt¬
ningen, efter det den blifvit satt i behörigt och fullkomnadt
skick, efter få års förlopp möjligen kunna underhålla sig
sjelf, helst om läkaren å stället vore tillika sjelf förestånda¬
re, hvilket erfarenheten visar i flera fall gagneligt.
Alt det anslag, som blefve inrättningen beviljadt, kom¬
mer att ställas under K. Seraphimer-gillets disposition mot
behörig redovisning; att inrättningen förvaltas under be-
mäldta gilles öfverinseende; samt att, i händelse af en local
förvaltnings tillförordnande, för den samma utfärdas veder¬
börlig instruetion, •— om detta allt lära R. St. för öfrigt
täckas i ett sammanhang förordna.
Dessa 2tne motioner lades på bordet.
Frih. Toll, Gustaf Philip, uppläste följande:
Då Hrr comiterade i deras utlåt, och förslag till ny
tulltaxa, sorn blifvit R. St. meddelad, uppgifvit, att inför¬
sel-tullen å utländska stenkol, från deras nu bestämda be¬
lopp af 16 sk. b:co per tunna, bör nedsättas till endast \
sk., och jag tydligen föreser, att denna nedsättning, i hän¬
delse den af R. St. bifalles, ännu mer skall underlätta den
redan betydliga importen af Engelska stenkol, och i samma
mån försvåra afsättningen från Skånska stenkols-verket, hvar¬
ifrån en stor del af innevånarne i denna provins nu mera
påräkna deras enda tillgång af bränsle, sedan både skog och
torftägt på många ställen blifvit alldeles medtagen, ett för¬
hållande, som, ty värr, af erfarenheten är allmänt vitsor-
dadt; anser jag för min pligt att härå fästa R. o. Ad:s upp¬
märksamhet, och att tillika meddela några upplysningar,
Den 7 Mars f. m.
sorn visa behofvet och nödvändigheten af detta verks fort¬
farande bestånd. Jag vill här icke meddela någon berättel¬
se om alla de hinder och svårigheter, man haft att besegra,
innan detta verk uppnått dess närvar, utveckling; jag får
blott nämna, att då verkets första grundläggare, efter sina
stora uppoffringar vid )8a3års riksdag, ansägo sig oförmög¬
ne att längre fortsätta arbetet och erbjö‘do Staten att det¬
samma öfvertaga, beslöto R. St., som insågo vigten och be¬
hofvet af verkets upprätthållande, att Statens hos dåvar.
bolag ägande fordran 200,000 r:dr b:co skulle få afskrifvas
och öfverlåtas på samma bolag, emot villkor alt ett nytt
bolag organiserades med ett motsvarande capital eller 200,000
r:dr, hvilken summa ovillkorligen borde användas till gruf-
ve-arbetets fortsättande på större djup, samt tillgodogöran¬
de af den på stället befintliga eldfasta leran, hvilken dittills
cj blifvit begagnad, — och får blott tillägga, att stenkolen
vid Höganäs, efter deras qvalitet, förekomma under olika
benämningar, nemi. N:o 1, N:o 2 och N:o 3, samt att pri¬
set å den bästa sorten eller N:o 1 vid samma tid utgjor¬
de titdels r:dr b:co , och införsel-tullen å främmande sten¬
kol 18 sk. per tunna.
På grund af detta R. St:s beslut, bildades ock följan¬
de uret ett nytt bolag, som i8i5 öfvertog verket och bör¬
jade genast verkställigheten af R. St:s gifna föreskrifter.
Det dröjde likväl icke länge, förrän den bestämda summan
befanns alldeles otillräcklig, och fråga uppstod, antingen
hela företaget borde afstanna, eller ytterligare medel an¬
skaffas för dess fullföljande. Man föresåg, att i förra fallet
skulle både de nu och tillförene nedlagda kostnader blifva
alldeles fruktlösa, i det sednare åter, och om verket sattes
i fullt stånd, hoppades man att efterhand, om icke genast,
kunna erhålla någon ersättning för sina uppoffringar; och
under denna förhoppning hafva verkets nuvar. ägare be¬
segrat alla svårigheter, så att både grufve-brytningen och
flerehanda fabrikationer för tillgodogörande af den eldfasta
leran under flera år varit i full gång, så att dessa pro-
dueter af erkänd godhet blifvit spridda och begagnade öfver
bela landet. Härvid bör dock anmärkas, att ehuru kol¬
brytningen i nya grufvan nu verkställes på dubbelt större
djup, än i den gamla, och således är förenad med större
kostnader, har dock försäljuings-priset på den bästa kol¬
sorten eller Pi:o 1 , i följd af den starka importen af Engel¬
ska stenkol, måst nedsättas 25 proc. under hvad de förut
gällde, hvaraf synes följa, att i den mån importen af En¬
gelska stenkol underlättas, skall afsättningen å de inhemska
ännu mera försvåras.
Under flera förnyade besök, vid Höganäs under de sed¬
nare åren, och derigenom vunnen kännedom om ställningen
och hushållningen derstädes, har jag inhemtat, att de, från
och med 1825 till och med i838 års slut, för verkets istånd-
Den 5 Mar> f. m.
sättande nedlagda kostnader, inberäknadt dyrbara ångma-
ehiner, schakt-sänkningar saint fabriks-anläggningar na. ra.
uppgingo till det betydliga belopp af 612,407 r:dr b:co, öf-
verstigande den af R. St. för ändamålets vinnande bestäm¬
da sunaman med icke mindre än 4I2>4°7 r:dr.
Det kan således icke bestridas, att nya bolaget, å sin
sida, gjort vida mer, än af detsamma med skäl kunnat for¬
dras, samt att fäderneslandet derföre stannar i förbindelse,
emedan det af R. St. afsedda ändamål utan en sådan ihär¬
dighet ej kunnat vinnas; hvarföre, och så länge stenkols¬
verket fortgår, orten derifrån har att påräkna en säker till¬
gång på nödigt brännämne af den sämsta kolsorten mot
billigt pris, hvilket nu är 16 sk. b:co per tunna, — och
vara näringars tillgång på den eldfasta leran, hvilken, ehuru
nödvändig för så många teckniska behof, icke utan öfverdrif¬
ven kostnad skulle kunna anskaffas utifrån; och jag vågar så¬
ledes påstå, att fäderneslandet, men icke bolaget, för närvar,
skördar frukten af alla de uppoffringar, som måst göras,
för att uppnå det länge eflersträfvade målet.
Under sådana omständigheter, och om behofvet af sten¬
kol inom landet för vissa tillverkningar befinnes vara större,
än att det kan fyllas från Höganäs, och det i stats-ekono-
iniskt afseende således skulle anses nyttigt, att denna arti¬
kel bör kunna anskaffas till lindrigaste pris, hvilket till en
del beror på tull-umgälderna, lärer dock både billighet och
rättvisa fordra, att man vid tulltaxans bestämmande icke
förbiser våra inhemska tillgångar och gör dem otillgängliga,
hvilket nödvändigt måste inträffa, om den främmande im¬
porten alltför mycket gynnas, så att den egna kol-brytnin¬
gen måste upphöra. Man bör härvid ihogkomma, att vid
Höganäs årligen upphemtas omkring 160,000 tunnor sten¬
kol, hvaraf en del begagnas på stället vid fabrikationerna,
en del försäljes lill allmogen för deras eldstäder, och en
del, eller bästa sorten, afsändes på aflägsnare orter att an¬
vändas för kronans fyrar, ångbåtar och sockerbruk m. ra.,
samt att om denna tillgång icke kan erhållas inom landet,
så måste ett motsvarande qvantum anskaffas utifrån, och då
troligen till vida högre pris, sedan ingen inhemsk medtäfla¬
re finnes, hvilket nu är händelsen; ett förhållande, som
måste uppkomma, äfven af den orsak, att ett så betydligt
qvantum icke såsom nu kunde införas såsom ballast, och
derföre genom ökad fraktkostnad måste höja priset. Men
hvad som icke kan ersättas, ifall rörelsen vid Höganäs
skulle upphöra, är den eldfasta leran och dess producter,
hvaraf behofvet årligen tilltager, i mån som industrien fram¬
går, och detta af den enkla orsak, att varan är för tung
och bär icke transport-kostnaden.
Redan vid 1823 års riksdag, då frågan förevar om Skån¬
ska stenkols-verkets bestånd eller fall, hade jag äran att på
detta
Den 7 Mars f. m.
detta rum yttra mig till fördel för dess upprätthållande.
Jag har sedermera tid efter annan haft tillfälle att bese
framgången af detta stora och riksgagneliga företag; och
sorn jag sjelf icke varit eller är delägare, kan jag opartiskt
yttra mig i ämnet. Jag täger mig derföre friheten härmed
väcka den motion, att, om någon nedsättning uti in¬
försel-tullen å främmande stenkol nu bes lii tes
till större eller mindre belopp under den nu
ga Ila nde, inkomsten deraf, likasom det skedde
före if>23 års riksdag, må tillfalla bolaget, så¬
som ersättning för den summa, som måst använ¬
das utöfver R. St:s föreskrift; och anser jag denna
uppoffring ä Statens sida rikligen vara ersatt, dels genom de
fördelar verket tillskyndar landet och näringarna, oberäknadt
den betydliga areal af jord, som genom grufve-arbetet blif¬
vit förvandlad från kärr till bördig mark, der nu en mängd
liemmans-ägnre finna sin bergning, dels derigenom att en
personal af omkring 1,000 vid grufve-arbetet och fabrikerna
nu hafva ständig sysselsättning.
Jag anhåller, att denna motion blir remitterad till Be-
villn.Utskottet.
Lades på bordet.
Hr Boy, Johan Fredr., anförde skriftligen:
Då Chalmerska slöjde-skolan i Götheborg högst fördel¬
aktigt inverkat på näringarna, samt på ett vackert sätt om¬
fattat håde de administrativa och prodiictiva yrken; så får
jag vördsamt föreslå, det R. kl. St. föröka dess anslag från
det närvar, af 3,ooo r:dr till 6,ooo, hvilket sednare belopp,
sammanlagdt med skolans egen fond af 3,ooo r:dr b:co, er¬
fordras för att gifva denna högst nyttiga och väl styrda in¬
rättning den fullkomliga form och omfattning, som behof-
vet påkallar. En öfversigt af Chalmerska slöjde-skolans ar¬
beten och förhållanden bar jag äran bifoga denna min vörd¬
samma motion *).
Hr Edenhjelm, Gillis: I följd af den värde tala¬
rens motion, vill jag blott anföra, alt jag finner den före¬
slagna inrättningen icke endast fördelaktig för Götheborgs
stad, utan att den är riksgagnelig och nyttig för alla sam-
liälls-classer, så väl de fattigaste som de rikaste; hvarföre
jag också på det högsta understödjer motionen.
Lades på bordet.
Hr Stråle, Nils Wilh., uppläste följande tvänne
motioner:
1.
Det synes vara angeläget alt vid denna riksdag erhål-
*) Ifrågavar. öfversigt är särskildt tryckt oell har endast blifvit tilt
Utsk. öfverlcmnad.
3 H. a5
>g4
Don j Mars f. w.
Ja en lag för enskilda banker och hypotheks-föreningar. Be-
hofvet deraf erkändes vid sista riksdag; och jag hade hop¬
pats, att ifrån något annat hål! finna förslag dertill fram-
stäldt. Sådant har likväl icke skett; oell ehuru ogerna jag
ökar antalet af de vid denna riksdag väckta motioner, har
jag dock ansett mig pligtig att taga till pennan för att
framlägga ett förslag i ämnet. Jag hade önskat alt på för¬
hand kunna härom samråda med flere andre kunnige per¬
soner och underkasta mina tankar deras pröfning; väl ve¬
tande, att det är öfver en mans höfva att ensam uppgöra
ett antagligt lagförslag; men tiden har varit för kort, och
jag anhåller om undseende för hvad sorn kan finnas brist¬
fälligt.
Det vid sisth riksdag af Banco- och LagUtsktn utar¬
betade förslag till lag för enskilda banker kom till afgö¬
rande hos KiksSttn så nära riksdagens slut, alt förslaget med
möda hann att genomgås och med flera förändringar antagas;
men K. M:s sanction uteblef. Likväl har K. M. sedermera
utfärdat privilegier för 4 provincial-banker och reglerntn för 2
hypotheks-föreningar; hvarvid K. M., i afseende på banker¬
na, hufvudsakligen begagnat de föreskrifter, som uti lagför¬
slaget voro upptagna, och afvikelser hafva egentligen endast
ägt runi i hvad som rörde grundfondernas belopp och dyli¬
ka reglementariska frågor. Mången skulle således kanske
tycka, att vidare lagstiftning i detta ämne kunde vara öf¬
verflödig; men 3:ne omständigheter synas mig isynnerhet
vara af den vigt, att de påkallade förändrade lagbestämmel¬
ser mot de som nu finnas.
Dessa äro:
1:0 Frågan om rättigheten att utgifva tryckta eller gra¬
verade sedlar, hvilka löpa såsom mynt i landet. K. M:s
förhud afdon 22 Oct. 17(36, upplifvadt genom K. kungö¬
relserna af den 24 Mars 1790 och 2 Augusti 1792, innehål¬
ler föi bud för enskilde personer alt utgifva koppar-polletter,
skrifna eller tryckta sedlar på skillingtal eller s. k. valutor,
tryckta assignationer eller invisningar på andra enskilda män,
innehållande större eller mindre summor. Vill man tolka
pessa föreskrifter så, som skulle det icke vara förbudet att
utgifva tryckta sedlar, hvilka icke äro på sk i 11 ingial utan
.liksdalerlal; så skulle deraf följa, att det icke blott vore
enskilda banker, utan jemväl hvarje enskild mans rättighet
att utgifva sådana sedlar; och hvartill sådant skulle leda, lä¬
rer,hvar och en nogsamt inse, och icke vilja tillstyrka en
sådan frihet. Ordet valutor omfattar jemväl alla slags mynt¬
tecken, och jag har för min del trott, att rättigheten för
bankerna att utgifva tryckta eller graverade sedlar mäste
uti lag bestämmas.
2:0 Bolagsmännens ansvarighet eri för alla och alla för
en. K. kungörelsen den 14 Jan. 1824, angtde inrättande af
enskilda banker eller disconter, hvilken ännu är gällande,
D c 11 -j Mars f. m.
stadgar uti 4 punkten, att allt livad för handels-bolag stad¬
gadt ur eller blifver, oell deribland bolagsmännens ansvarig-
bet en för alla och alla för en, äfven för discont-bolagén,
skola lända till efterrättelse. i:sta punkten uttrycker hvad
dermed förstas, nemi. bolag, hvilka hafva lill föremål att
till enskilda utlåna penningar. Sådana torde alla li i tili lil Is
inrättade provineial-banker och hypotheks-föreningar vara.
Likväl är förhållandet olika. Fem af bankernas nemligen
Ystads, Wermlands, Fahlu, Smålands och Örebro banker¬
nas delägare hafva lili bolags-reglorna åtagit sig ansvarighet
en för alla och alla för en Med tillämpning af bolagsför-
fattningarna skulle ingen delägare kunna skiljas frun banken,
och hans ansvarighet upphöra, med mindre årsproclama för
bankens fordringsägare utfärdades. Sådant strider likväl
emot de utfärdade reglementena och skulle nästan göra
bankrörelsen omöjlig. Bolags-reglorna för Östgötha bank in¬
nehålla uti i §:n: ”actie-ägare utgöra ett bolag, ansvarigt
”efter lag, dock ingen utöfver beloppet af innehafvande
"”adier”; och K. M:s fastställelse innehåller äfven: ”att K.
”M. funnit, att en privatbank kan under behöriga garan-
”tier, äfven utan actieägares solidariska ansvarighet, upp¬
fylla alla rättmätiga anspråk på ordning och säkerhet.”
Hvad liypotheks-föreningarna angar, är förhållandet annor¬
lunda. K. M:s kungörelse, angtde ett förnyadt reglemente
för den till bruksägares förmån inrättade hypotheks-cassa,
af den 16 Maj iS35, innehåller uti 7§:n: ”med hela det in-
”betaldta actie-capitalet ansvare actieägare för alla af hy-
”potheks-cassan ingångna förbindelser.” Formuläret till obli¬
gationer innefattar rättighet för långifvaren att återfå capi-
talet, samt derjemte ”förbindelse, att under hypotheks-cas-
”sans vård och i dess ägo alltid skall förvaras emot de ute¬
löpande obligationernas sammanräknade belopp fullt mot¬
svarande valuta i fullgoda inlecknade reverser.” Det den
20 Febr. 183(3 af K. M. utfärdade reglemente för hypo-
theks-förening emellan Skånska jordägare, lyder uti 21 §:n:
”Hypotheks-föreningen upptager lån af enskilda personer oeh
"verk samt publika cassör, emot obligationer, i den mån
”sådana lån kunna till föreningens ändamål förmånligt be¬
gagnas, och med iakttagande deraf, dels att fullgoda in-
”tecknade reverser alltid må finnas uti föreningens ägo, till
”belopp, som fullkomligt motsvara det upplånta capitalet,
”och dels att föreningens tillgångar kunna underhålla dess
"förmåga att noggrannt uppfylla egna förbindelser; för full¬
görande hvaraf den i Skånska hypotheks-föreningen inteck-
"nade jord, i händelse äf behof, dessutom ansvarar i mån
”af det skuldbelopp, för hvilket låntagare, hvar för sig, i
”föreningen då häfta; och äga obligalions-innehafvare den-
”na säkerhet med förmånsrätt framför hypotheks-förenin-
”gens delägare.”
Meningen med dessa för hypotheks-föreningarna lem-r
Den 5 Mars f. m.
nade föreskrifter synes vara, ntt delägarne icke skola stå tili
någon solidarisk ansvarighet för skulderna; men något be¬
stämdt stadgande derom finnes icke. Skulle frågan upp¬
komma oell behöfva afgöras, kunde fordringsägarne tilläf¬
ventyrs åberopa, att K. kungörelsen den 14 Jan. 181.4 år
en allmänt gällande författning, som icke genom enskilda
öfverenskommelse!’ kan rubbas; att förbindelsen att ansvara
med actie-eapitalet eller de intecknade skuldsedlarna icke
utesluter den större ansvarigheten med delägarnes öfriga
egendom och personer; att obligationerna innehålla förbin¬
delse alt betala med penningar och icke med inlecknade re¬
verser, samt att försäkrandet derom, att sådana alltid skola
linnas uti föreningens vård, endast haft till syftemål att
derigenom bereda fordringsågarne en ytterligare säkerhet.
Huru en tvist i detta ämne skulle komma att slutligen
afdömmas, är omöjligt att förutse. Men det synes vara lag¬
stiftarens pligt att hafva till ögonmärke, att anleda, till
tvisten icke må vara i gällande föreskrifter lagd; och det
är på denna grund jag trott mig böra föreslå, att 1824
Ars K. kungörelse må varda upphäfven, och de deruti be¬
fintliga stadgande^, i hvad de måga fortfara alt vara gäl¬
lande , uti ny lag intagna.
Deremot har jag icke kunnat anse det vara förenligt
med verkliga rättsgrunder, att obligationer skulle kunna ut-
gifvas, hvilka gäldenären icke skulle varå skyldig att inlösa
med det mynt, hvarå obligationen lyder. Sådant skulle lik¬
väl inträffa, om directionen vid en hypotheks-förening vö¬
re fri från betalningsskyldighet, så snart densamma framvi¬
sade intecknade reverser till motsvarande belopp, oansedt
dessa icke voro på längre tid till betalning förfallna. Af
dennq anledn. har jag ansett mig böra föreslå, att directio-
nens ledamöter äfven uti hypolheks-föreningarna böra vara
en för alla och alla för en för betalningen ansvarige.
3:o Torde det vara angeläget att hafva i lag stadgadt,
huru förhållas bör, ifall någon af ifrågavar. inrättningar
skulle råka på obestånd, och concurs inträffa. Skulle i så¬
dant fall innehafvare af sedlar eller löpande obligationer va¬
ra pligtige alt med ed fästa sin fordrans riktighet och i den
ordning concurslagen föreskrifver densamma hos concurs-
domaren bevaka, kooirae sådant att medföra flera olägenhe¬
ter, och kanske vålla, att många sedlar blefve obevakade,
enär värdet ej tycktes löna sådan möda och kostnad.
Till grund för det nu uppsatta förslaget är hufvudsak¬
ligen lagdt det, som af R. St. vid sista riksdag antogs och
till K. M. öfverlemnades. Mångå §§ deruti uro ordagrannt
afskrifna. Likväl är uppställningen olika, och redactionen
i flera afseenden ändrad och stadganden tillagda. Sedlarnes
minsta valör, som antogs till en r.'dr silfver-specie, har jag
utsatt till 2 r:dr b:co, i enlighet med sednare utfärdade re¬
glementet. Antages kurant-räkning, får benämningen ändras.
Den 7 Mars f. m.
>97
Åtskilliga föreskrifter, soin egentligen endast röra bolagen,
oell deribland de om grundfondernas storlek, utlåningstid,
ni. ni. liar jag uteslutit. Till grundfond för aetiebank före¬
slogs vid sistlidna riksdag Soo.ooo r:dr silfver-speeie eller
1,151,3)5 r:dr 16 sk. b:eo, oell för solidarisk bank 2.5o,ooo
r:dr silfver-speeie eller 666,6(16 r:dr 32 sk. b:eo. Dessa före¬
skrifter hafva hitintills icke blifvit iakttagna.
Ystads bank, privilegierad d. 14 Oct. i83o, hade till grund¬
fond 266,666: 32. —
men enl. nya privilegium af d. 14 Dec.
18 ii) 1,5oo,ooo:— —
Wermlands bank, privileg. d. 17 Nov. i83a 5oo,ooo:— —
men fick börja med en teckning af . . 347,800: — —
Fahlu bank, privileg. d. i4 Nov. i83> . . 553, 5 53: 16.—
Östgötha bank privileg. d. 24 Febr. 1887 . 1,000,000: — —
lisen fick äfven börja med . . . . . 5oo,ooo: — —
Smålands bank, privileg. d. 17 Mars 1887 5oo,ooo: — —
eller högst i,5oo,ooo:— —
Örebro bank, privileg. d. 14 Maj 1837 . . 5oo,ooo:— —
eller högst . 1,000,000:— —
Vid sådant förhållande har jag trott det vara tillräck¬
ligt, att till K. M. öfverlemna att tillse, att de banker,
som framdeles kunna blifva stiftade, hafva tillräcklig grund¬
fond.
Den skilnad, som vid sisth riksdag uppställdes emellan
solidarisk bank och actie-bank, hade hufvudsakligen afseen¬
de på delägarnes betalnings-ansvar, men icke på grundfon¬
dens beskaffenhet. Uti båda bankerna kunde delägarne för
största delen af deras tecknade actiebelopp få lemna deras
egna med hypothek försedda skuldförbindelser. Uti sådana
banker uppkommer vinsten derigenom, att för det belopp,
som motsvaras af pantsatt fastighet, sedlar utgifvas, utlånas
och bära ränta, utan att contanta medel blifvit tillskjutna
för dénna del af actie-capitalet. Delägare, som har sin re¬
vers liggande uti bankens förvar, är derigenom personligen
vid banken fästad; och om han vill öfverlåta sin andel i
banken till en annan person, måste denne i stället aflemna
sin skuldsedel. Intet hinder finnes då derföre, att han jem¬
väl ingår uti företrädarens solidariska ansvarighet. Deremot
om hela grundfonden, tillskjutes uti contanta medel, Rikets
gångbara mynt, guld eller silfver; då har delägaren seder¬
mera ingen annan gemenskap med banken, än den actie-
brefvet gifver honom, och medelst öfverlåtelse deraf upphö¬
rer han att vara delägare i banken. Det är uti sådana ban¬
ker, som den solidariska ansvarigheten icke synes mig böra
äga rum för andra än directionens ledamöter, hvilka alltid
böra stå uti ovillkorligt betalningsansvar. På dessa skäl har
jag ansett grundfondens beskaffenhet vara den omständighet,
som bör utgöra skilnaden emellan solidarisk bank och actie-
Den 7 Mars f. m.
bank. Vilja delägare uti den sednare jemväl ikläda sig so¬
lidarisk ansvarighet, är derföre intet hindel1 lagdt.
En annan väsendtlig skilnad måste äga rum, i afseen¬
de på beloppet af sedel-emissionen. Skulle en bank, hvars
liela grundfond består af Rikets gångbara mynt, icke få ut¬
gifva sedlar till högre belopp än som deremot svarade, så
kunde lika så gerna sjelfva grundfonden utlånas. Någon
vinst på bankrörelsen kunde omöjligen uppkomma, och till¬
komsten af en sådan bank är otänkbar. Derföre har jag fö¬
reslagit, att sedlar må utgifvas lill -Jtdelar af alia bankens
behållna tillgångar.
örn bankens grundfond är t. ex. ... [,000,000:
oell sedlar derföre utgifvas och utlånas
mot säkra skuldförbindelser, äger ban¬
ken uti fordringar ytterligare .... 1,000,000:
Summa 2,000,000:
•|:delar deraf utgör 1,5oo,ooo r:dr, och
banken- kan således ytterligare utlåna . 5oo,ooo:
Summa tillgångar 2,5oo,ooo:
•Jtdelar derutaf åter utgör 1,877,777 r:dr
24 sk., och sedelstocken kunde ökas med 377,777: 24. —
Nödvändigheten att hafva en proportion emellan be¬
hållningen i Rikets mynt och utelöpande sedlar, sätter snart
en gräns för till ytterlighet gående progressiv sedel-emission;
men den nu uppställda caiculen torde ej visa någon våda,
då til! inlösen af sedlar lill ett belopp af 1,877,777 r:^r 24
sk. alltid måste finnas contant 1,000,000 r:dr, och bankens
säkra tillgångar utgöra 2,877,777 r:c^1' 24 sk-
Visserligen kan man såsom ytterligare säkerhetsmått fö¬
reskrifva, att en del af grundfonden bör förvexlas uti rän¬
tebärande obligationer, sorn lätt kunna realiseras, och att
dessa deponeras uti allmänt förvar; men dels hafva vi icke
ännu några stats-obligationer, som dertill kunna användas,
dels är det att förmoda, alt delägarne sjelfve linna sin för¬
del uti att låta en del af fonden bestå af räntebärande
papper.
Följande omständigheter synas böra undanrödja all far¬
håga för inrättande af actiebank, utan delägarnes solidari¬
ska ansvarighet; nemligen:
1:0 att directionens ledamöter solidariskt äro förbundne
till betalningsskyldighet och jemväl underkastade criminelt
ansvar;
2:0 att delägarnes egen fördel fordrar sträng tillsyn, att
icke den insatta grundfonden förstöres;
3:o att K. M. äger tillförordna allmänt ombud till del¬
tagande uti revisionerna;
4:0 att månadtliga rapporter om ställningen skola till K.
M. afgifvas;
Den 7 Mars f. m.
»99
5:o att bankens ställning årligen uppgifves inför all—
mänheten;
6:0 alt bristande inlösen af en enda sedel kan vålla för¬
lust af privilegium; och
7:0 att hvarje fordringsägare kan inför domstolen yrka
bankens sättande uti concurstillstånd.
Dessa garantier hafva tyckts mig vara tillräckliga. Kun¬
na andra lämpliga utfinnas, vill jag ej vara deremot.
För II. R. o. Ad. vågar jag nu framlägga följande:
Förslag lill Lag för enskilda Banker och [Iypotheks-
föreningar.
Med fästad uppmärksamhet derå, att så väl för de re¬
dan uti Riket inrättade enskilda banker eller provincialban-
ker samt hypotheks-föreningar, som ock för sådana dylika
inrättningar, hvilka framdeles kunna uppkomma, särskilda
föreskrifter äro af nöden för att bestämma de rättigheter
och skyldigheter, hvilka såsom fordringsägare eller gäklenä-
rer nämnda inrättningar tillkomma, äfvensom derjemte för
att betrygga inrättningarnas bestånd och förebygga att en¬
skilde personer måga på dem blifva lidande; hafva K. M.
och R. St. funnit godt, att, med bibehållande i öfrigt af K.
M:s förbud den 22 Oct. 1766 samt K. kungörelserna d. 24
Mars 1790 och 2 Aug. 1792, i hvad rörer förbud för en¬
skilde personer att utgifva s. k. polletter, valutor eller skil—
lingsedlar, men med upphäfvande af K. kungörelsen den >4
Jan. 1824 angtde enskilda banker eller disconter, stadga och
förordna följande:
i C a p.
Allmänna bestämmelser.
1 s-.
Bolag, som har till föremål att upplåna och utlåna
penningar, må hos K. M. anhålla om K. M:s nåd. tillstånd
dertill, samt dervid till granskning och stadfästelse förete, ej
mindre de för bolaget uppgjorda grundreglor än ock utlånings-
reglemenlet; ankommande på K. M:s nåd. pröfning att, efter
sig företeende omständigheter, privilegium på högst 20 år med
eller utan ytterligare villkor bevilja eller ock alldeles afslå.
Inom 18 månader före privilegii-tidens utgång kan an¬
hållan om förlängande deraf hos K. M. göras.
2 S;
I hvarje privilegium skall intagas, att inrättningen hvar¬
ken nu eller någonsin framdeles skall kunna påräkna något
understöd af allmänna medel, samt att, under ingen före¬
vändning, Staten må kunna blifva mera i deras än uti an¬
dra enskildta företag inblandad, eller på något sätt komma
att bidraga till deras upprätthållande eller utredning.
3>
Enskildta bank-bolag måge äga alt, i enlighet med af
K. M. faststäldt formulär, utgifva tryckta eller graverade
sedlar, ställda att vid anfordran inlösas med Rikets gångba-
200
Den 7 Mars f. m.
ra mynt, utan ränta. Sedlarna måga icke vara å mindre
belopp an 2 r:dr b:co oell icke större än 5oo r:dr b:eo.
All annan utgifning af tryckta eller graverade sedlar,
än nu sagdt är, vare förbuden vid det uti K. förbudet den
22 Oct. 1766 stadgade ansvar.
4 J.
Hvarje bolag vare pligtigt, att såsom god betalning emot¬
taga sina egna sedlar; men i öfrigt ankommer det på livar
oell en att godvilligt sådana sedlar såsom betalning emotta¬
ga eller icke.
5 S-
Enskild bank får endast i stad inrättas; och skall bola¬
get infor dervar. rådstufvurätt, före bankens öppnande, fö¬
revisa så val det af K. M. utfärdade privilegium, som ock
bolagscontractet, för att uti intecknings-prot. ordagrannt
intagas.
Rätten late sedermera ofördröjligen, på bolagets be¬
kostnad, i allmänna tidningarna införa kungörelse om det
ingångna bolaget.
6 §.
Bolaget skall likaledes före bankens öppnande till Ko¬
nungens Bef:h:de i länet meddela uppgift å de personer,
hvilka komma att underskrifva bankens sedlar, samt jemväl
sådant i allmänna -tidningarna kungöra; och åligger det bo¬
laget att på enahanda sätt tillkännagifva, då, genom om¬
byte af personer, någon förändring med underskrifvandet
inträffar.
7 §•
Vid penninge-försträckningars meddelande äger enskild
bank att afdraga den högsta lagliga ränta, dock icke för
längre, tid än högst 1 år, äfvensom att efter förfallotiden
beräkna -f proc. i månaden; dock att bolaget, så vida den
af sistnämnda förmån sig begagna vill, är skyldigt föran¬
stalta, det lagsökning till lånets indrifvande inom en månad
efter förfallotiden varder anställd och i allt hvad på ban¬
ken kan ankomma skyndsamligen utförd.
8 S-
Till sina fordringars utsökande och indrifvande njute
banken enahanda handräckning som Banco-disconten.
9 §•
Enskild bank må icke såsom säkerhet emottaga sina eg¬
na aetiebref.
10 $'
Så länge enskild bank äger bestånd, fortfare dess skyl¬
dighet att sina sedlar inlösa, ehuru längre tid än 10 år
från utgifvandet förflutit. Upplöses bolaget, låter K. M.
allmän kungörelse derom utfärda, med föreläggande för en
hvar, som någon bankens sedel eller annan skuldförbindelse
innehafver, att densamma, inom 2:ne år från den dag kun¬
görelsen utfärdas, lill inlösen i banken förete.
11 §.
Den j Mars f. ra.
301
I» §•
Enskild bank äge ej att drifva handel med annat än
guld och silfver, men vare oförhindrad att inropa pantsatt
eller utmätt egendom, soin på auction, till gäldande af ban¬
kens fordran, utbjudes; dock med iakttagande deraf, att så¬
dan egendom varder försåld, så snart sådant lämpligen ske kan.
13 §.
Delägare uti bankbolag böra inom sig utse en ansvarig
direction, som äger att under stadgade controller banken
förvalta, samt i alla mål för bolaget lagligen tala och svara.
Lag samma vare för hypolheks-förenings-delägare.
1 ^ $•
Ärligen bör å bestämd tid revision och granskning af
bankens förvaltning och tillstånd företagas, hvaruti af K. M.
utsedt allmänt ombud äger att deltaga. berättelse om för¬
rättningen bör genast efter dess slut till K. M. insändas och
genom directionens försorg af trycket allmänheten meddelas.
.'4 S-
Directionen vare skyldig, så väl att inom åtta dagar
efter hvarje månads slut lill K. M. insända en öfversigt af
hankens ställning, likväl utan att dervid yppa enskildes för¬
hållanden, som ock att ofördröjligen meddela alla de upp¬
lysningar i ämnet, hvilka K. M. låter infordra.
Ställe sig ock directionen samt bolaget noga till efter¬
rättelse allt hvad i denna lag föreskrifves; och beror det i
annat fall af K. M. att, genom vite i penningar, tillhålla
bolaget att det felaktiga rätta eller privilegium upphäfva.
>5 S-
Ej må bankens grundfond genom utdelning minskas, så
länge bankrörelsen fortfar.
i Cap.
Om Solidarisk Bank.
>6 §•
Solidarisk bank kallas den, hvaruti delägarne förbinda
sig att, en för alla och alla för en, ansvara för bolagets
förbindelser och utgifna sedlar.
Innehafvare af sådana förbindelser och sedlar äge dock
icke rätt att af delägare fordra betalning, förrän directio¬
nen blifvit krafd, utan att betalning af densamma genast
erhållits.
>7 §•
Solidarisk hanks grundfond bör minst till 4‘del bestå af
Rikets gångbara mynt eller guld och silfver, som till mynt
kon användas; och må återstoden utgöras af delägarnes skuld¬
förbindelser, hvarföre fullgod säkerhet ställes, medelst in¬
teckning uti fastighet eller pant af guld eller silfver, god¬
kända actier eller allmänna verks och inrättningars räntebä¬
rande obligationer.
3 H. 26
ioa
Den 7 Mars f. m.
18 $.
Delägare med solidarisk ansvarighet, eller dess arfvinge,
eller sterbhusdelägare vare ej berättigad att, före privilegii-
tidens slut, frånträda bolaget, med mindre bolaget dertill
samtycker; fortfare dock i ansvarighet till bankens borgenä¬
rer under ett år från det underrättelse om den timade för¬
ändringen blifvit till rätten aflemnad och i allmänna tidnin¬
garna kungjord.
Är nyssnämnda tid tilländalupen, vare den afgångne se¬
dermera ej ansvarig för annan bankens skuld, än den, hvar¬
före han dessförinnan blifvit lagsökt, med mindre bankbo¬
laget under tiden kommit i concurstillstånd; i hvilket fall
bans ansvarighet till borgenärerne skall än vidare fortfara,
lika med deras som i bolaget qvarstå.
•9 §•
Kommer delägare uti concurstillstånd, vare bolaget be-
rättigadt, att hans andel till det tecknade och insatta belop¬
pet inlösa.
2° §•
Vilja delägare i solidarisk bank med sig förena actie-
ägare, som icke åtaga sig ansvarighet för bolagets skulder,
vare sådant dem tillåtet.
2 1 §•
Solidarisk bank må ej utgifva sedlar eller invisningar å
R. St:s Bank till större sammantaget belopp, an som mot¬
svaras af: i:o behållningen i dess egna cassör af Rikets gång¬
bara mynt i guld, silfver eller sedlar; i:o återstod af i R.
St:s Bank deponerade medel; och 3:o sådana bolagets till¬
gångar, som uti 17 §:n omförmälas; bankens egna låne-
handlingar sålunda icke härvid beräknade.
Derest genom vexling eller annan orsak det sålunda be¬
stämda förhållande .emellan bankens tillgångar samt belop¬
pet af dess sedlar och invisningar skulle komma att rubbas,
åligge det banken att inskränka sin utiånings-rörelse och in¬
om en månad hafva återställt det rubbade förhållandet.
. 22 5.
Upplåning, vare sig i form af försträckning, deposition
eller creditiv, må ej af banken ske till högre belopp än
hälften af hvad å tecknad och inbetald grundfond finnes uti
banken innestående.
Alla för dylik upplåning lifgifvande fordringsbevis, äf¬
vensom depositionsbevis, skola ställas till viss person eller
bank, samt uttryckligen innehålla, att öfverlåtelse deraf ej
må ske, utan till viss man och efter föregången anmälan i
banken.
3 C a p.
Om Actie-bank.
a3 J.
Actie-bank kallas den, hvaruti delägarne ej äro för bankens
D cn 7 Mars f. m.
skulder ansvarige med annat, än deras insatta actie-capital;
hvarå således acticr, gällande uti innehufvarens liand, kunna
utfärdas.
24
Sådan bank må icke till grundfond hafva annat än Ri¬
kets gångbara mynt, eller guld och silfver, som till mynt
kan användas; kommande således hela actie-capitalet att på
sådant sätt af delägarne tillskjutas.
25 §.
Aetie-bank må icke utgifva de i 3 §:n nämnda sedlar
till högre belopp, än som motsvarar tre-fjerdedelar af alla
bankens ägande tillgångar, sedan dess öfriga skulder deri¬
från blifvit afräknade.
Hvad af det tecknade actie-capitalet är obetaldt må ej
såsom tillgång beräknas.
4 Gap.
Om Hypoth eks-föreningar.
26 §■
Med hypotheks-förening förstås sådan inrättning, som
liar till föremål att emot räntebärande obligationer upplåna
och till delägarne utlåna penningar; men icke att utgifva
sedlar, hvilka vid anfordran utan ränta skola inlösas.
§•
Directionen vare pligtig besörja, att, efter afdrag af de
contanta medel, som i R. St:s flank för cassans räkning
kunna vara insatta, i hypotheks-cassan alltid finnes fullgoda
intecknade reverser till enahanda belopp med hvad upplå-
nadt blifvit; och derest någon så beskaffad revers för en el¬
ler annan orsak skulle upphöra att vara fullt gällande, bör
den emot bristen svarande summan genom andra fullgoda
reverser genast fyllas, eller ett lika belopp af utelöpande obli¬
gationer inlösas och dödas.
5 C a p.
Om betalnings-ansvarighet och concurs.
28 s-
Directionens ledamöter så väl uti solidarisk bank, som
uti actie-bank eller hypotheks-förening, vare en för alla
och alla för en ansvarige för fullgörande af den betalnings¬
skyldighet bolaget åligger. — Vare ock underkastade det
ansvar och straff lag och författningar för vårdslöse eller
bedräglige gäldenärer utstaka. Afgår ledamot utur direc¬
tionen, fortfare dock dess ansvarighet under ett år ifrån
det kungörelse derom blifvit uti allmänna tidningarna införd.
29 §.
Varder någon af enskild bank, i enlighet med 3 §tn,
utgifven sedel icke vid uppvisandet af bankens direction
inlöst, eller nöjaktig säkerhet derföre ställd, håfve bolaget
förverkat sitt privilegium, och banken ställd till utredning;
2o4
Den 7 Mars f. m.
derest ej K. M. skulle finna förhållandena vara sådana, att
banken kan sin rörelse utan äfventyr fortsätta.
. 30 s-
Fordringsägare, sora inför den domstol, hvarest bolags-
contractet jemlikt 5 §:n blifvit uppvisadt, styrker att bola¬
get eller dess direction icke iakttagit hvad denna lag före-
skrifver, eller att banks eller hypotheks-förenings tillgångar
icke svara emot dess skulder, håfve rätt att fordra, det bo¬
laget må försättas uti concurs-tillstånd, samt åläggas att
bankens eller hypotheks-cassans förvaltning till borgenärer-
ne afträda.
3( §.
I sådant fall vare ägare af bankens sedlar eller hypo¬
theks-förenings till innehafvaren ställda räntebärande för¬
bindelser icke skyldige att annorlunda bevaka sina fordrin¬
gar, än att de, inom i lag föreskrifven tid, uppvisa och låta
påteckna fordrings-bevisen inför den eller de embets-myn-
digheter, K. M. utser och uti allmän kungörelse tillkän-
nagifver.
3a $.
Innehafvare af de uti 5 §:n nämnde bankens sedlar nju-
te förmånsrätt till betalning framför räntebärande skuldför¬
bindelser; pantinnefiafvares lagliga rätt dock förbehållen.
2.
Sverige har snart i 16 år åtnjutit fredens lugn; och
lyckligtvis synes ännu den politiska horizonten så fri från
hotande moln, att vi torde kunna hoppas, att jemväl fram¬
deles i en längre följd af år. se våra landamären fredade från
Utländska härars anfall. Likväl, när man betraktar tidernas
vanligen inträffande omvexlingar, måste man vara betänkt
på motsatsen. Försigtigheten fordrar att begagna freden
för att bereda sig på kriget, och alt, så vidt med fördel
ske kan, på förhand anskaffa hvad nödigt och nyttigt kan
vara, så att, då faran kommer och uppoffringar måste gö¬
ras, de icke helt och hållet drabba den då lefvande gene¬
rationen och dess efterkommande.
Ett b|and de angelägnare medel, sorn för ett krigs fö¬
rande erfordras, är —- penningar, I fordna tider hade
man skattkammare, der mynt och redbarheter samlades.
Sådant later sig icke nu göra, och ett försök dertill skulle
troligen verka ganska menligt på' rörelsen i landet. Äfven
om, man ville låna ut penningarna root ränta, skulle upp¬
sägning och återbetalning af en större summa på en gång
förorsaka en skakning uti pennjnge-förhållandena. Den en¬
da lämpliga utväg synes då vara att söka forse Riksg.-cont.
med sådana papper, som, vid ett krigs utbrott, genast kun¬
na bortvexlas eller genom försäljning realiseras,
I detta afseende är det, som jag vågar förnya ett för¬
slag, hvilket jag redan för flera år tillbaka under en dis-
Den 7 Mars f. 111.
2o5
cussion här på Riddarhuset hade den äran att framställa;
öfverlemnande till de mera sakkunnige att bedömma, om
samma förslag finnes antagligt och verkställbar! eller icke.
Jag föreställer mig, att vid denna riksdag en lag måtte
blifva antagen, som bestämmer våra privatbankers och hy-
poteksföreningars rättigheter och skyldigheter såsom for¬
dringsägare' och gäldenärer; och att det ovissa tillstånd,
hvaruti denna angelägenhet nu befinnes, måtte upphöra.
Dervid förutsätter jag äfven, alt det — under bestämda vill¬
kor och med nödiga försigtighetsmått — blifver stadgadt,
att delägare uti privatbanker eller hypotheksföreningar, då
deras insats består endast i contantä penningar, icke liro an¬
norlunda än med actie-capitalet ansvarige för skulderna, och
att således actierna blifva sådana papper, som kunna köpas
och säljas, utan att någon särskild ansvarsförbindelse dervid
är fästad. På dessa förutsättningar grundar sig följande
förslag:
1:0 Riksgts-contorets fullmäktige bemyndigas att, under
R. St:s garanti, upptaga lån mot obligationer, uppsägbara
å Riksg:scont:s, men ouppsägbara å långifvarens sida. Rän¬
tan bestämmes till 4 eller högst 4i proc., och lånet uppta¬
ges utan någon rabatt å capitalet; ty dåinan är i den lyck¬
liga ställning att kunna undvara lånet, ifall villkoren ej blif¬
va de möjligen billigaste, kan man ock vänta att få dem så¬
dana. Lånet upplages endast efter hand, i den mån pen¬
ningarna kunna användas.
2:0 Fullmäktige erhålla derjemte uppdrag att med d * af
våra privatbanker eller hypoteksföreningar, sorn kunna emot¬
taga ett större aetie-capital aftala derom , att Riksg:s-cont.
inträder såsom actie-ägare och erhåller för sitt insatta capi¬
tal actier, ställda på mindre summor, så att de, då behof
göres, lätt kunna realiseras.
3:o Alla utdelningar, som Riksgts-cont. å actierna er¬
håller, användas till ränta och amortissement å det upptag¬
na lånet.
En väl förvaltad bankrörelse bör man icke kunna före¬
ställa sig gifva mindre utdelning än 6 proc., snarare 8ä 10,
så ock derutöfver. Amortissementet af det lån, Piiksg;s-cont.
upptagit, bör således gå ganska fort och progressivt tilltaga.
Finge vi åtnjuta ännu närmare 20 års fred, borde hela skul¬
den då vara betald, och actiernas belopp utgöra en förvärf-
vad penning. 1 alla fall, om krig dessförinnan inträffade,
vore capitalbeloppet alltid tillgängligt genom actiernas för¬
säljning, och kunde det lätt hända, att de uti värde stodo
högre än pari, så att äfven deruti en vinst vore gjord.
Skulle Riksg:s-contts öfriga tillgångar under tiden hafva med-
gifvit att öka actie-capitalet eller amortera skulden, vöre
sådant ännu mera ledande till ändamålets vinnande.
På den väg, sorn nu är föreslagen, kan väl ioke en krigs-
fopd bildas till så stort belopp, att dermed något krig kan
Den 7 Mars f. m.
förås; men det vore dock alltid en god hjelp i första ögon¬
blicket af ett krig; och då i nödens stund nya lån må¬
ste upplagas, vore den fördelen vunnen, att Riksg:s-cont:s
ouppsägbara obligationer voro i penningemarknaden redan
gängse och hade en stadgad credit. I detta afseende kunde
det lill och med vara nyttigt, att någon del af lånet toges
utrikes, och man borde dä icke se på någon mindre upp¬
offring, medelst commissions-arfVodes betalande, för att vin¬
na ändamålet. Hufvudsakligen är det dock inom landet,
som en stalscredit bör bildas och upprätthållas.
De närmare detaljerna är jag icke 1111 i tillfälle att med
full sakkännedom framställa, och har ej heller derföre före¬
slagit någon viss summa; men jag hoppas, att om idéen är
riktig, skola utvägar för verkställigheten snart utfinnas.
Detta mitt memorial torde till H. StatsUtsk. remitteras.
Dessa tvänne motioner lades på bordet.
Gr. Spens, Carl Gustaf, uppläste följande arne mo¬
tioner :
1.
Till H. R. o. Ad:s samt dess MedStänders ompröfvande
får jag vördsamligen framställa tvänne ytterligare förslag
till ändringar i ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter:
1:0 att uti § 5 näst efter orden: ”uti 80 §:n om indel¬
ningsverket,” må blifva införd t bland de fall, då en Stats-
rådsledamot anses hafva handlat emot grundlagarna:
” — eller tillstyrker lian Konungen, att enl. § 87 Reg.F.
”behandla eller behandla låta hvad som i någon mån ändrar
”grundlagsbtid, eller att ensam afgöra hvad som, enl. § 87
”Reg.F., bör beslutas af Konung och Ständer gemensamt;”
Den för alla dessa i § 5 uppräknade fall stadgade straff¬
bestämmelsen är: ”mista embete t.” Att den ordning i
Jagsstiftningsåtgärder, som ett lands grundlagar anbefallt, bör
framförallt hållas i helgd, och att hvarje embetsman, hvil¬
ken åsidosatt denna helgd, bör mista embetet och derige¬
nom hindras att fortgå på samina vådliga bana, synes mig
så litet underkastadt tvist, att jag ej anser mig deröfver
behöfva orda något. Det fall, som här omtalas, kan på¬
stås vara innefattadt under orden i § 1: ”eller med råd eller
”gerning medverkar till iagstridigt kullkastande af någon Ri¬
kets grundlag;” men der är straffet, mistning af lif, ära och
gods, och ögonskenligen just derföre tillhörigt ett steg af
större omfattning, än de smärre ehideringar af grundlags¬
bud, hvarföre här har blifvit yrkadt juridiskt ansvar.
2:0 alt uti § 5, der det heter: — ”Skulle en Statsråds-
”ledamot, eller tillstyrka Konungen att vidtaga sådant
”steg, hvilket uppenbarligen är stridande emot Reg.F:ns bok-
”stafliga föreskrift uti § 57, rör:de R. St:s beskattningsrätt,
”uti § 60 till förhöjande af den bevillning R. St. sig åtagit,
D c n 7 Mars f. ra.
'■”ellet' af sådana artiklar, hvilka i densamma till bevillning
''räknas, allt sådant till förhöjande af Kronans inkomster;
"dock härunder icke begripna sådana, i denna § 60 ej om¬
nämnda, afgifter , hvilkas föremål äro inrättningar lill en¬
skildes gemensamma nytta och beqvämlighet, såsom bak-,
"bro-, färje- och andra afgifter af dylik beskaffenhet
måtte antingen alldeles uteslutas hela undantagsstadgandet:
”dock härunder dylik beskaffenhet," eller ock sam¬
ma stadgande erhålla följande redaction:
” — dock härunder icke begripna bak-, bro- och färje-
"afgifter, samt andra dylika, som af enskilde uppbäras, och
"hvars fastställande är oundgängligt för anläggning eller vid-
"makthållande af anstalter lill rörelsens befordrande inom
"landet."
Paragrafens närvar, lydelse synes mig anmärkningsvärd
i tre afseenden:
först derföre, alt en lag, som icke är grundlag, inne¬
håller fastställandet af ett undantag från hvad som bör kal¬
las grundlagsvidrigt, och detta med uttryckligt medgifvande,
all samnia undantag saknar motsvarighet i grundlagarna;
för det andra, att under alla riksdagarna elter 1809
intet Const.Utsk. har varit betänkt på att föreslå införandet
i § 60 Rcg.F. af ett sådant motsvarande stadgande , hvilket
i sina väsendtliga delar ganska väl står tillsammans med
ekonomiska lagstiftningens öfverlemnande till Regeringen ;
för det tredje, att när man försummat betänka,
att stadgandet borde stå på beit annat ställe än här, har
man tillika gjort redactioneu af denna § obestämd.
Mig synes nemi., att under namn af "afgifter, hvilkas
"föremål äro enskildes nytta och beqvämlighet”, kunna alla
afgifter anses innefattade, hvilka af enskilde, antingen per¬
soner eller menigheter, uppbäras. Ty åtminstone den eller
de, som skola uppbära afgifterna, skola alltid anse såsom
öfverensstämmande med sin nytta och beqvämlighet, att så¬
dant uppbärande medgifves, men den andra parten af Svenske
medborgare, som skall betala samma afgifter, blir sällan li¬
ka belåten. Att medla mellan två sådana parters intressen,
är tydligen syftemålet af samhällets beskattningslagar; men,
sä länge ännu någon beskattningsrätt tillhör R. St., kan den
ytterligt stora del deraf ej vara deieguerad lill Regeringen,
som ofvannämnda nitvar. lydelse kunde anses innefatta. —
Det framstäldta exemplet af håk-, bro- och färj-afgifter vi¬
sar också synbarligen, att denna vidsträckta tolkning icke
har varit 180g års lagstiftares mening; ■— i öfverensstäm¬
melse med deras sats att ekonomiska lagstiftningen skulle till
Konungamakten öfverlemnas, borde dessa lagstiftare önska
Konungens rådgifvare oförhindrade att tillstyrka hvarje af¬
gift, som för rörelsens befordrande inom landet var ound¬
gänglig; de tänkte sig således t. ex., att dea afgift, som en
stad för underhållet af hamnar och bryggor erhållit rätt
Den 7 Mars f. m.
att uppbära äf hvar och en der trafikerande, borde kunna
få höjas på Statsrådets tillstyrkan, när dessa hamnar och
bryggor behöfde repareras eller ombyggas, men icke när
staden för annan orsak behöfde större inkomster, såsom för
en kyrkobyggnad, ett ökadt lönebehof för borgmästaren, el¬
ler dylikt.
1 stöd af den ena af dessa ofvan framställda anmärk¬
ningar, att det i nuvar. ansvarighetslag införda undantags-
stadgandet bör finnas i 60 §:n, har jag varit betänkt på,
att i Const.Utsk., enligt § 81, väcka fråga derom; i stöd
af anmärkningen, alt hvad sorn icke ar fullgilltigt stadgadt
i grundlag, icke bör vara insatt i en underordnad lag, har
jag föreslagit det första af ofvanstående alternaliver; och för
det fall, att först LagUtsk. och sedan R. St. icke anse un-
dantagsstadgandet kunna alldeles umbäras under den tid,
som kan åtgå, innan ändring i en grundlagsparagraf vinnes,
har jag ansett mig böra föreslå dét andra alternativet.
Om remiss lill LagUtsk. får jag härmed vördsamt an¬
hålla.
2.
Medan jag har ordet, utber jag mig än en gång R. o.
Ad:s uppmärksamhet. Till dess och MedStåndens pröfning
och behjertande önskar jag få öfverlemna frågan om en för¬
ökning af sjutusen r:dr b:co årligen uti anslaget på riks-
statens y:de hufvudlitel till allmänna militära enkepensions-
staterna; hvilken tillöknings behöflighet jag, såsom directeur
uti armeens pensionscassa, är i tillfälle att vitsorda och ut¬
reda. Jag skall angtde denna fråga ej vara mångordig; sväl¬
tande enkors och faderlösas sak behöfver sådant ej inför
Sveriges Rikes Ständer; jag skall låta handlingar tala.
Det nuvar. anslaget af allmänna medel, 23,000 r:drb:co,
är enligt 1833 års reglemente så fördeladt, att 16,800 r:dr
användas till officerares efterlemnade enkor och barn, och
6200 till underofficerares. Inom officei areafdelningen äro
sju, inom underofficerarnes två classer, med ett på förhand
utstakadt antal pensionsrum inom hvarje dass. Till pen¬
sion kan ingen annan anmälas, än i verklig fattigdom efter¬
lemnade; ty enligt reglementet måste hela arfvet efter fa¬
miljefadern bevisligen vara i löst och fast så litet, att rän¬
tan deraf, lill 3 proc. beräknad, icke uppgår till lika be¬
lopp med pensionen. Antalet af sökande har nödgat, och
skall, äfven oaktadt det ökade anslag jag nu föreslår, alltid
nödga till stränghet i controllen häröfver; det officiella tran-
sumt jag bifogar, visar att, oaktadt denna stränghet, med
ytterst få och högst små undantag, alla classernas rum va¬
rit i år fyllda, och alt antalet af expectanter, hvilka van¬
ligtvis fä vänta i fyra å fem år efter familjefaderns döds¬
fall, motsvarat 66-f hela rum för den officersclass, som har
36 r:dr i pension, 48 d:o för den underofficeräreclass, som
Den 7 Mars f. m.
209
har 20 r:dr, oell 714 för den, som har 16 r:dr. Den arfs-
tillgång efter aflidne fadern, sorn utesluter liela familjen från
pension, är likväl för dessa classer blott 1200, 666-| och
533-^ r:dr; enkan, ehuru många barn hon än har att för¬
sörja, får icke jemte dem mer än full pension; frenne eller
flera oförsörjda fader- och moderlösa barn få likaledes full
pension, tvänne sådana två tredjedels, och ettendast en tre¬
djedels. Allt detta visar, att endast ytterst behöfvande kun¬
na komma i fråga, och att summorna ligga inom allmosans
gebit. Det fader- och moderlösa subaIternofficers-barnet har
högst 12 r:dr årligen att hoppas, underofficerarens af första
classen 6-J, och af den andra 5-i; men på denna pension
väntas det nu ofta i 5 år. De som före mig och mina Hil¬
var. med-direct eurel1 i armeens pensionscassa hafva haft den
tunga lotten att utminutera dessa otillräckliga summor på
detta vis, kunna intyga, att det förhållande jag omtalar icke
är tillfälligt för ett enda år, utan har fortfarit länge och
oafbrutet.
Det ökade anslag jag begärt, är tillräckligt till något
mer än förskaffandet af omedelbart pensions åtnjutande för
den omnämnda personalen af expectanter; men det finnes
en ändring i nuvar. reglemente, som högsta behof fordrar,
att nemi. enka i de classer, som hafva 5o rtdrs pension el¬
ler mindre, när hon har mer än tre barn att försörja, må
kunna få en tredjedels pension förhöjning för hvarje derut¬
öfver, äfvensom alt uti dessa classer intet oförsörjdt fader-
och moderlöst barn må få mindre än en tredjedels pension.
Utan dessa tillägg, kan pensionen aldrig kallas på något
sätt proportionerad efter behofvet. Om denna förändring i
reglementet göres, är det tydligt, att rummens antal i hvar
och en af de fern lägsta classerna behöfver ganska mycket
ökas, för att fylla det tillkomna behofvet af tredjedels rum;
och då är 7000 rrdrs tillökning i anslaget det minst erfor¬
derliga.
Min framställning har varit naken, men mina elien ter
torde vara både nakna och hungriga. Jag öfverlemna!' de¬
ras sak till Pi. St., och anhåller om remiss på delta memo¬
rial, samt den dertill bifogade bilagan, till StatsUtsk.
Bilaga Litt. A.
Transumt.
Pensions-slaten för enkor och harn efter embets- och tjen¬
steman j hvilka tillhört arméen och f. cl. arméens flotta.
För här ifrågaVar. pensionsstat är det årliga anslaget
bestämdt till 16,800 r:dr, fördeladt de särskilda classerna
emellan, såsom 2 §:n K. reglementet utvisar.
3 II.
27
aio
Den 7 Mars f. m.
Följande rum, till hvilka hvarken expectanter eller sö¬
kande nu förefinnas, blifva derefter olillsatta, nemi.:
i första classen rum,
i andra classen § — ,
i fjerde classen J- — ;
hvaremot, för inflyttande på pensionsstaten af expectanter
från i835, 1836, 1837, 1838 och 183g årens regleringar,
äfvensom för de vid denna reglering till classificerande före¬
slagna sökande, ledighet saknas, nemi.:
i tredje classen till rum ,
i femte classen till 1 — ,
i sjette classen till 66f — ,
i sjunde classen till 9 — ;
77 rum.
Pensions-staten för enkor och barn efter underofficerare med
vederlikar vid arméen och f. d. arméens flotta.
De till denna pensionsstat, för hvilken årliga anslags¬
summan är bestämd till 6200 r:dr — — — — — —
Sedan alla å denna pensionsstat befintliga pensionsrum-
men sålunda äro upptagna, skulle för expectanter i i:sta
classen från 1837, i838 och 1839 årens regleringar, samt i
2ta classen från i835, i836, 1837, 1838 och ,1839 årens re¬
gleringar, äfvensom för de vid denna reglering till classifi¬
cerande i hegge classerna anmälda sökande, ytterligare pen-
sionsrum erfordras: för esta classen /[Q, och för 2:dra clas¬
sen 71 ■§.
Rätteligen utdraget ur directionens öfver K. armeens
pensionscassa und. betänk, till K. M. af d. 24 Febr. 1840,
ang:de reglering för samma år med allm. pensionsstaterna
för militär-, embets- och tjenstemäns samt underofficerares
med vederlikars enkor och harn, intygar
ex officio
E. bVesterlund.
Bilaga Litt. B.
iS33 ars Reglemente stadgar för närvarande:
Den 7 Mars f. m.
Tillgång i löstoch
fast efter familje-
fadren, som ute¬
sluter familjen
från pension.
Summa.
CO
ro
ro O ro O O C O
ro o ro O CD O O
ro O ro in CO cs CD
CO »o ro cs - -
co
ro O O *0 ro M vt
CO O O cs ro >-T O
»O CO O Oiro CO 105
~ - cs <X>
<S co
ro -
CO ro
co ro
CO lo
o o
o o
co co
V^- ~
Pensionsbelopp.
o o o »o o co vd“
*o o t>->o ro cs
Pensionsrum.
i-|k> oj|io h|k> ot|m oi|to
CS O O CS CD CO ^
M H M *<1- CS
cs
a
:3
s
0?
■*-»
C/5
c
45
05
o
fl
2
05
G u
K «
o -
cs G
b c
CO 4)
~ 3
CO 05
^ LO
T- l
CO CO J-J 4_J 05
c
co
c
45
4-3
.o
T
05
v05
» fl
*rf
w b
c 3
5 S
— o
fl .2
-fl s
cj
O
05
0)
c
fl- fl r
«£
O o
05 .
o .tä JH
3 9“’£
irf-< t-rf rs . O
o S U o
12 ä
u
C E!
o ^3
4-»
3 -fl
4-J y
O
03 w
3 Crf
O O
05 O) <y y <35 05 05
Cfcrf cij 0t_, £3
05 05 05 05 05 05 05
£ o o o o o o
jj "Ö T3 ~å ~6 T3 ~å
-d
o
o
I I
O O O O o o
H '33 T3 T3 "O T3 "O
SINIM
o co
cs ~
o o
ro O
ra ~
3
fl
05
05
>
S •
2 S
fe 3
2 s
53 o
"2 fe
2 o
fl i
05
03
C
ö
t»
ö2 c
5rf
C 3
05 -Q
«J O
tn
C U
O o
•-
1/5 G
C c
y 4>
Ph
.S-g
Srf 05
> ^
c
:o 3
O O)
g o
JS*
J3
05
O
I °
G -ö
05
M C! co co t--
Dessa båda motioner lades på bordet.
a ta
Den 7 Mars f. m.
Hr von Hosén, Georg, anförde skriftligen:
Ändamålsenliga förändringar i nu gällande fattigvårds-
lagar äro af behofvet påkallade. Menskligheten bjuder att,
i detta afseende , vidgöra hvad samvete och klokhet ålägga-.
Jag kan ej öfvertygas derom, att härmed bör fördröjas.
Med hvarje dag ökas de bekymmer, som härröra af fattig-
vårdsväsendets närvar, tillstånd Med hvarje dag försvåras
hjelpen. Denna min öfvertygelse rubbas ej i ringaste mån
af deras åsigter, som, af föregifvet nit för former, uttala
den mening, att saken bör hvila. Den bör ej angre hvi¬
la, ty den är mensklighetens sak.
Till vinnandet af detta så vigtiga ändamål, får jag vörd-
samligen föreslå en omarbetning af författningen af den 5
Dee. 1788, rörtde de fattigas rätt, samt K. kungörelsen af d.
i4 Febr. i8ri, så att fattigvården må komma i det skick,
att den motsvarar tidens kraf och det allmännas lätt; hvar¬
jemte jag får föreslå, aft förslag i sammanhang härmed till
en communal-lag må uppgöras, Som ledning i detta så vig¬
tiga mål får jag hänvisa till förslaget till stadga om fattig¬
vården i Riket, jemte de dertill hörande bilagor och reser¬
vationer, som finnas i det und. betänk., som är afgifvet af
den af K. M. i nåd. tillförordnade comité' för fattigvården i
Riket, och som af K. M. genom dess nåd. skrifvelse till nu
församlade R. St. blifvit öfverlemnadt och till Allm. Besvärs-
och Ekon.Utsk. remitteradt.
Jag anhåller vördsamligen, att denna min motion må
remitteras till Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk.
Lades på bordet.
Gr. Horn, Claes Fredr., uppläste följande:
Båtsmanshållet i Rikets städer, som grundar sig på äl¬
dre och nyare riksd.beslut, indelningsverk och privilegier,
alltifrån början af i6oo:talet, har under en sednare tid va¬
rit föremål för städernas klagan öfver en ojemn fördelning
af denna skattebörda; och hafva Rikets sist församlade Stän¬
der, med frångående af förra Ständers beslut och till följe
af K. M:s nåd. propos., antagit den grund för en ny regle¬
ring af städernas båtsmanshåll, som Förvaltningen af sjö¬
ärendena, Kammar- och Commerce-collina föreslagit, nemi.
beloppet af samtliga städernas bevillning af borgerlig näring,
roterad jord samt hus och tomter, i förhållande hvarefter
det ganda båtsmanshållet af 886 man skulle städerna emel¬
lan fördelas.
Då R. St. för sin del antogo denna fördelningsgrund , i
motsats med den förr beslutade, eiler att statsjorden borde i
första rummet roteras, anade de visserligen icke hvilka följ¬
der af tillämpningen skulle uppkomma, ehuru Ständerne
jemte K. M. motsågo ett städse återkommande behof af för¬
ändrad reglering med båtsmanshållet i städerna, till följd af
Den y Mars f. m.
förändrade förhållanden med sjelfva grunden för den nya
roteringen; hvarföre Ufven af Konung och Ständer blifvit
stadgadt, att det skulle på städerna sjelfva hero,
att vid hvarje riksdag hos Ji. St. göra anhållan o m
den förändring i denna r e g I e r i n g, h v a r t i 11 städer¬
nas stigande eller sjunkande välstånd eller an¬
dra omständigheter k u n n a föranled a.
Denna städerna gifna tillåtelse att vid hvarje riksdag sö¬
ka ändring i roteringen, gör den nya regleringen af båts-
rnanshållet villkorlig; och då densamma numera, af de för¬
valtande vecken utförd, visar det oväntade resultat, al t Stock¬
holms stad i stället för ion erhåller 437 båtsmän på sin an¬
del, torde icke kunna bestridas, att den antagna fördelnings-
grunden måtte vara felaktig, helst vid betraktande deraf,
att Stockholms stadsjord utgör blott -^gtdel af hela stadsjor-
den i Riket, och att likväl Stockholm skulle bära halfva ro-
teringsbördan med Rikets alla öfriga städer.
Jag föreslår derföre en förnyad granskning af delta
grannlaga ämne, dervid R. II. St. icke torde förbise olämp-
Jigheten af en föränderlig grund för ett ständigt roterings¬
verk; men att, i händelse denna roteringsgrund af ett om¬
vexlande bevillningsbelopp skall bibehållas för en del stä¬
der, eller för en elei af båtsmanshållet, en rättvis uppskatt¬
ning af all ordinarie båtsmansrotering underkastad stadsjord
måtte förutgå, dervid äfven afseende fästes på jördens sti¬
gande värde, då roteringstungan derifrån lyftes. I öfverens¬
stämmelse härmed, föreslår jag äfven, att R. St. i und. an¬
hålla om inställelse af den uti K. brefvet d. 21 Sept. i83g
påbjudna oftanämnda nya reglering af städernas båtsmans¬
håll, och att den gamla sålunda tills vidare måtte förblifva
gällande.
Gr. Horn tilläde muntligen:
Då jag anhåller om remiss af denna motion till Stats-
pch Ekon.Utskm, får jag förklara, att jag såsom ledamot i
den comité', som har sig uppdraget regleringen af båtsmans¬
hållet i Stockholm, funnit mig föranlåten af de svårigheter,
som mött comiteen vid fullgörandet af sitt uppdrag, att upp¬
träda såsom motionär i detta ämne.
Hr Hjerta, Lars: Såsom jemväl varande ledamot uti
den af Gr. Horn nämnda comité, förenar jag mig uti den
af Hr Grefven väckta motion.
Gr. Horns motion lades på bordet.
Frih. Fleming, Herman Reinhold, uppläste föl¬
jande:
Mången torde förundra sig, att här få höra en motion
väckas af denna art, sorn denna äger; men )og anser 111ig
sjelf vara skyldig den rättvisan , alt ej åt glömskan och lik-
Den 7 Mars f. m.
nöjdhelen öfverlemna en sak, som jag anser vara af en sa¬
dan ingripande menlig natur för vårt samhälle, att densam¬
ma ej hör lemnäs oanmärkt.
I hufvudsladen linnes för närvar, en metodist-sekt,
den Wesleyanska, emot hvilkens rotfästade inflytande i
Svenska kyrkan den oförgätlige Erkebiskop Wallin förgäf¬
ves kämpade. Den rena EvangeliskLutherska läran, som vi
äro lyckliga att äga till hufvudreligion i vårt kära fäder¬
nesland, är ju så gudomlig och skön, att man ens ej kan
tänka sig någon förträffligare; ej heller finnes, eller kommer
att finnas någon fullkomligare eller bättre lära i hela Chri-
stenheten. Jag anser det således icke förenligt med Svenska
nationens värdighet, att från ett främmande land emottages
och hyllas en metodist-predikant, för att här, på enfalldiga
landsmäns bekostnad, få utvidga denna sekt, som på långt
när ej äger renare ursprung, mildare auda, skönare sanning
att framställa, än hvad den EvangeliskLutherska läran re¬
dan i århundraden gudomligt ådagalagt; tvertom anser jag
denna metodist-sekts religionslära vara byggd på mycken lo¬
san grund, hvilket kan bevisas af medföljande nordisk kyr¬
kotidning, som upptager följande gra vamina:
i :o afviken metodismén i åtskilliga vigtiga lärosatser från
vår rena och oförfalskade EvangeliskLutherska lära;
2:0 är dess bikt och disciplin olämplig och ledande till
andeligt förtryck å ena, samt till andeligt högmod och herrsk¬
lystnad å andra sidan; hvarförutan den strider mot våra
författningar och kyrkliga institutioner;
3:o dessa conventiclar och enskilda sammankomster, —
utom det Jagstridiga och skriftstridiga deruti, — åstadkom¬
ma söndring och oro i församlingen;
4:o de anstälda värfningarna äro i lag strängeligen för¬
bjudna ;
5:o den verkställda namnteckningen till gudaktighets¬
öfning i metodismens anda, måste, såsom från en juridisk
synpunkt betraktad, obehörig, från en asketisk, onödig, med
allvar beifras ;
6:0 anlitandet af Svenska medel till kyrkans uppbyg¬
gande, under förklarande att dermed sker de Svenska sa¬
kerna en tjenst, är klandervärdt både inför allmänheten,
samvetet och den borgerliga lagen;
7:0 den hierarki och ofördragsamhet, som röjer sig i
metodismen, öfverensstämmer icke med Christi anda, ej hel¬
ler med den tolerance sekten njuter;
8:0 samvetens bindande är förkastligt;
9:0 ingreppet i våra kyrkliga angelägenheter icke mindre;
10:0 de genom metodisthufvudets egensinnighet upp¬
komna söndringarna äro högst bedröfliga, verkande en skada,
sorn sent eller aldrig botas.
Att denna metodist-sekt här redan föranledt en stor oro,
som äfven Stockholms Consistorium, enl. dess till K. M. in-
Den 4 Mars f. m.
gifna und. skrifvelse, delat, är otvifvelaktig!;; jag vågar der¬
före föreslå, att Liand de önskningsmål, soin vid denna riks¬
dag lill H. K. M. und. liänskjutes, äfven denna motion må
medfölja, nemi. alt kraftiga åtgärder vidtagas mot det me-
todistiska proselytmakeri^, och, ifall denna sekt här anses
få höra bibehålla sin kyrka, denna sekt endast matte tillå¬
tas få hålla sin gudstjenst på det Engelska språket, och stränge¬
ligen förbjudas alt hålla offentlig eller enskild gudstjenst på
Svenska språket.
Jag anhåller vördsamt om remiss af denna motion till
vederb. Utsk.
Hr F rih. o. Landtm, yttrade, att då Frih. Flemings
nu upplästa motion, efter Hr Landtnäs tanka, innehölle ett
förslag, som skulle upphäfva verkan af 16 §tn Reg.F., hvil¬
ken innehåller, att Konungen bör skydda hvar och en vid
en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke
störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommes,
kunde, efter Hr Landtnäs mening, motionen ej af R. o. Ad.
upptagas, ulan ägde motionären, om han så åslundade , alt
dermed vända sig till Coust.Utsk.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Då Frih. Fle¬
mings motion åsyftar att förekomma proselytmakeri, så¬
som orden lyda, torde den icke kunna anses innefatta nå¬
gonting olagligt. — Enl. 16 §:n Reg.F. äger hvar och en
att fritt utöfva sin religion; men främmande religionsbekän-
nare äga ingalunda att komma hit och påföra oss deras me¬
ningar och derigenom vålla Svenska innebyggare det ansvar
och den förlust, som, enl. 1 cap. Missgern.btn och 7 cap.
Ärfda-b:n, följer på affall från rätta läran.
Jag anhåller, alt motionen må hvila på bordet, på det
att R. o. Ad., mera fulltaligt samladt än vid detta tillfälle,
må få pröfva i hvad mån motionen innefattar någonting
olagligt, hvilket då bör utgå, men det lagliga deraf qvarstå.
Hr Hjerta, Lars: Til! det mesta förekommen af den
siste värde talaren, vill jag blott laga mig den friheten fä¬
sta Hr Frih. o. Landtmts uppmärksamhet derpå, att
Frih. Fleming i sin motion ingalunda föreslår någon för¬
ändring i grundlagen, och att, 0111 dess innehåll äfven kun¬
de anses stridande emot syftningen af en grundlag, så¬
dant i min tanke icke kan gifva Hr Landtm, rätt att visa
densamma från R. o. Adis plenum till Coust.Utskottet.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att han, i anledn. af
hvad Hrr von Hartmansdorff och Hjerta anfört , ansåg sig
böra tillägga till hvad han förut sagt, att om Frih. Fle¬
ming ur motionen borttoge det grundlagsvidriga, intet hin¬
der vore för propos. till remiss deraf.
Hr Hjerta: Jag vågar tro, att Hr Frih. o Landtm,
icke på förhand kan ålägga Frih. Fleming att göra nå¬
Den 7 Mars f. m.
gon förändring i sin motion, då densamma icke åsyftar nå¬
gon förändring i grundlagen. Det måste för öfrigt vara R.
o. Ad. obetaget att pröfva och afgöra, huruvida R. o. Ad.
delar Hr Landtm:s tanka, att motionen är stridande mot
grundlagen. Blir R. o. Ad. då af stridig åsigt med II r Landtm.,
så mäste Ståndet äga att lä denna formfråga hänvisad
till Const.Utsk:s afgörande, och denna rätt äger Hr Landtm,
i min tanka icke att undertrycka. Jag förnyar min anhål¬
lan , att motionen må få hvila på bordet.
Frih. Fleming: Jag tror icke, att min motion innehål¬
ler någonting lagstridigt. Jag har icke velat upphäfva sjelf¬
va kyrkan, ehuru jag visserligen önskar att den icke funnes;
utan jag önskar blott, att gudstjensten der måtte hållas på
Engelska språket och ej på Svenska, hvarigenom de enfalldige,
som sluta sig till denna kyrka, kunna förvillas.
H r F ri h. o. La n d tm. förklarade, att då motionen blifvit
begärd på bordet, den komme att till nästa föredragning
der förblifva.
Ur Wernstedt, Joli. Otto, uppläste följande:
Af de föl' hästarnes utfodring vid H. M. Konungens hof¬
stall anslagna fourage-persedlar, hafva, jemlikt hvad allmänt
kändt är, betydliga qvantiteter hvarje år blifvit försålda,
ulan att derföre influtna medel kommit statsverket till go¬
do; och spm levereringen af samma fourage dels utaf aflägse
från Stockholm boende räntegifvare och arrendatorer af
kronoängar, samt dels genom upphandling uti K. Statscon-
toret, är förenad med flerfalldäga svårigheter och stora kostna¬
der, synes fouragets försäljning till större eller mindre del icke
öfverensstämma med det ändamål R. St. vid utfodrings-
anslagets bestämmande afsett.
Jag får derföre vördsamt föreslå:
1:0 att all fourage-försäljning vid H. M. Konungens hof¬
stall måtte genast upphöra, samt det fourage, som ej till
hästarnas utfodrande intill utfodringsårets slut åtgår, använ¬
das det kommande året med motsvarande minskning i an¬
skaffningen ;
2:0 att rationerna, som blifvit beräknade högre än er¬
forderligt är, hvadan ock s. k. öfverbesparingar uppkommit,
nedsättas till det belopp behofvet påkallar;
3:o att alla de medel, som för försaldt fourage influtit,
måtte antingen till statsverket levereras genom K. hofslall-
contorets försorg, eller ock afräknas å första hufvudtitelns
anslag; — (härvid får jag upplysa, att, enl. den afslutade
räkenskapen ifrån d. 1 Juli 1821 till d. 1 April i835, blif¬
vit försålda 127,029 lisp. hö, 94,280 lisp. halm, samt 2,g43^
t:r hafre, hvarföre influtit 56,325 r:dr 17 sk. 10 r. b:co);
4:0 att K. hofstallets räkenskap öfver utfodringen, så
vidt
Dan 7 Mars f. nn ai^
vidt den rörer sjelfva fourage-persedlarna och deras använ¬
dande, måtte undergå behörig granskning af K. Kammar¬
rätten samt Jt. Sits revisorer.
Anhåll es, att denna min vördsamma motion måtte re¬
mitteras till StatsUtsk. samt med de Öfriga IiiksSttu coni¬
in un i ceras.
Lades på bordet.
llr Wernstedt uppläste vidare följande:
11. II. St:s år 1835 församlade revisorer hafva, (pag. 36),
bland annat anmält, att en noggrannare tillsyn i länen, än
som i allmänhet lärer äga rum, olver eliart* sig i I fa l se—fö r—
ordningens behöriga efterlefnad vore behöflig, såsom för
statsverket af vigt, i anseende till den genom stämplade
pappersafgiften uppkommande betydliga inkomst; med anledn.
hvaraf K. Stats-contoret ock (pag. 170), förklarat, att, efter
ali sannolikhet, anledningar till åtal för öfverträdelse af el¬
ler underslef emot chartae-sigillatse-författningen icke saknats.
Som härvid tillika förekommer, att, jemlikt hvad all¬
männa tidningar nyligen omförmält, sjelfve nuvar. Ilr Just.-
cancelleren, i dess förra egenskap af domhafvande, varit
föremål för anmärkn. i denna def, och ändamålsenligare
controll öfver ifrågavar. författnings -efterlefnad än hittills
alltså synes af behofvet påkallad; får jag vördsamt anhålla,
alt det CJtsk., dit detta mitt anförande blifver remitteradt,
måtte föreslå så kraftiga åtgärder, att vidare underslef med
det stämplade papperet må förckommas.
Lades på bordet.
Frih. Gederström, Anders, uppläste följande 5
motioner:
1.
För den händelse, att de nya så väl civil- som criminal-
lagförslagen ej under innevar. riksmöte skulle komma under
K. St:s ompröfvande eller antagas, och att den nu gällande
1734 års lag ännu en längre tid kommer att utgöra grunden
för vår lagskipning; så vågar jag ödmjukast föreslå följande,
enl. mitt förmenande, högst nödvändiga ändringar och rät¬
telser i densamma.
Gifter måls-balken.
1:0 3 cap. 3 , 5 och 6 §§ Gifterm.b:n äro, enl. min
tanka, alldeles obehöfliga och böra ur lagen utgå, helst det
sällan händer, att Konungen vägrar de i förberörde §§ om¬
nämnde personer att med hvarandra ingå äktenskap; och
det är stridande mot rättsprincip i allmänhet att .inrymma
åt Konungamakten någon rätt till inblandning i enskildta
lifvets familjeförhållanden.
3 II. 28
Den 7 Mars f. m.
2:0 vid 3 cap. 10 §:n föreslår jag följande tillägg:
” — likväl bör den qvinna, som sålunda under äktenskaps¬
löfte blifvit häfdad, inom natt och år från den dag bon
”blef i tillfälle att sin rätt i detta fall bevaka, hos laga
^domstol, genom uttagen stämning, hafva yrkat fullbordan
”af löftet medelst äktenskap, så framt mannen deraf skall
”anses bunden. Försummar hon detta , vare mannen från
”framtida äktenskapsanspråk å hennes sida fri.”
3:o 5 cap. 1 §:n bör, i enlighet härmed, få följande
lydelse:
”Allar man barn med sin fästeqvinna, eller under äk¬
tenskapslöfte, derå sedan fästning eller äktenskap följer;
”de barn äro äkta barn, och qvinnan njute laggift hustrus
”rätt, om hon i öfrigt fullgjort hvad i 3 cap. 10 §:n denna
”balk är föreskrifvet.”
Ä r fd a - b a 1 k e n.
4:o Med anledn. af föreg:de ändringar bör 8 cap. 2 §:n
Ärfda-b:n få följande lydelse:
”Samma lag vare, der fästeman häfdar sin fästeqvinna,
”eller der man lagrar mö eller enka, under äktenskaps¬
löfte, och allar barn med henne, om hon i öfrigt ful 1—
”gjort hvad i 3 cap. 10 §:n Gifterm.b:n linnes stadgadt.”
Uandels-balken.
5:o Stadgandet i 8 cap. 3 §:n 1 mom. Ilandels-b:n
torde, enl. de åsigter om dödsstraff, som nu för tiden gjort
sig allmänt gällande, böra mildras; och jag föreslår derföre
följande förändrade redaction af denna §:s 1 :sta morn.:
”Falskar den mått eller vigt, som är förordnad att dem
”rätta och märka, dömmes till fästning från ett till tio år,
”efter brottets beskaffenhet, och miste äran. Varder annan
”"man tillvunnen etc. etc.
Missge rnings-balken.
6:0 Ur 5 cap. 1 §:n Missg.btn torde dödsstraffet böra
utgå, och §:n således få följande lydelse:
”Hvar som lasteliga talar eller skrifver något om Konun¬
gens person eller gerningar, 0111 Drottningen eller om den,
”sorn lill efterträdare på timonen förklarad är, straffes med
”fängelse å fästning, från 2 till 10 år, allt elter brottet och
”omständigheterna dervid.”
7:0 Vid 5 cap. 2 §:n föreslår jag följande ändring:
”Tillviter någon Konungens och Rikets Råd, sorn enl.
”Rikets grundlagar äro för deras rådslag ansvarige, en eller
”flere för embetets skull, det å ära deras går, och gitter
”det ej fulltyga; straffes med fängelse å fästning från 2 till
”10 år efter omständigheterna och brottets grofhet. Talar
”eller skrifver någor om dem det eljest smädeligt är i och
”för embetets skull, gore offentlig afbön och bote 5oo
”daler.”
Den 7 Mars f. m.
219
8:0 5g cap. Missg.-b:n upptager eller omnämner ej
bland lägermål i förbudna leder det fall , när man lägrar
mor och dotter, eller qvinna lägras af fader och son; hvil¬
ket orsakat, att domaren är och varit villrådig , huru denna
förseelse bör anses och afdömmas, antingen som blodskams-
brott, eller som enkelt lägersmål. Detta capitels 7 § stad¬
gar, att den som lägrar broders enka elier tvänne systrar,
eller om qvinna lägras af sin aflidne mans broder, aflidne
svsters man, eller tvänne bröder, straffes med a4 dagars
fängelse vid vatten och bröd, eller mannen med 32 par spö
och' qvinnan med ?4 Par !’s- Etil. K. brefvet till samtliga
Hofrätterna d. i5 Febr. iy58, skall den, som sedan hanför
lägersmål uti de i denna § utsatta leder straffad blifvit, sig
dermed andra gången förbryter, straffas med högsta kropps¬
plikt. Det torde således ej vara för strängt, om den som
lägrar mor och dotter, eller qvinna, sorn lägras af fader och
son, äfven straffas med högsta kroppsplikt, och jag föreslår
derföre följande tillägg till 5g caprs 7 §:
”Lägrar man mor och dotter, eller lägras qvinna af fa-
”der och son, straffes den sig således förbrutit, mannen med
'%<> par spö eller en månads fängelse vid vatten och bröd,
”och qvinnan med 3o par ris eller fängelse, som sagdt är.
”Lägrar man sin broders enka eller tvänne systrar etc. etc.”
Rättegångs-balken.
g:o 17 cap. 3y §:n, sista mom. Rätteg.b:n, jemförd
med K. brefvet d. 22 Mars i8o3, synes mig vara i strid med
16 §:n Reg.F., som stadgar, att Konungen bör ingen för¬
derfva eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och
välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är. Jag
vågar derföre föreslå, att detta moni., som lyder sålunda:
”1 grofva brottmål må domaren försöka roed svårare fängelse
”att få sanningen i ljuset, der bindande liknelser och om¬
ständigheter finnas emot den, som anklagad är; förfare
”dock dermed varsamliga,”— må helt och hållet försvinna.
Om remiss till LaglJtsk. anhålles vördsammast.
2.
Enl. K. förklaringen, angtde lagens rätta förstånd och
tillämpning i mål, sorn röra klander å fast egendom, samt
hvad ytterligare vid lagfarts beviljande bör iakttagas, gifven
den 14 Maj 1800, kan en på god tro vunnen och med verk¬
lig besittning förenad åtkomst till jord på landet samt hus
och tomt i staden, af sådan beskaffenhet att derom emel¬
lan enskilde personer kunnat afhandlas, vare sig genom arfi
pant, köp, gåfva eller förlikning, oaktadt vunnen laga fasta?
i nära 100 år vara underkastad klander, och ägaren till en
sålunda på god tro vunnen fastighet, under loppet af denna
Den 7 Mars f. m.
tidrymd, svafva i ovisshet, om ej till äfventyr® någon okänd
omständighet kan yppas, eller någon obekant pretendent
uppträda, som slutligen afhänder honom egendomen.
Som tiden är för kort att nu fullständigt hinna utveck¬
la detta ämne, men detsamma är af för stor vigt, och den
säkerhet, byggd på äganderätt af fastighet, som deraf be¬
ror, för mycket vacklande att låta qvarblifva vid det närvar.;
så får jag uppskjuta motiveringen, tilIdess antingen remiss af
motionen sker, eller längre fram, och nu blott föreslå den
ändring i slutet af omnämnda K. förklaring, som jag anser
i så hög grad behöflig.
Jag får till följd häraf föreslå, att nedanskrifna mening,
som efter gamla redactionen lyder sålunda: ”anser K. M. i
”följe häraf, att all på god tro vunnen och med verklig be¬
sittning förenad åtkomst till jord å landet , samt hus och
”tomt i staden, af sådan beskaffenhet, att derom emellan
"enskilde personer kunnat afliandlas, vare sig genom arf,
"köp, pant, gåfva eller förlikning, derifrån egendom af fi-
"deieommiss-natur ej heller undantages, hvilken icke blifvit
"i behörig ordning klandrad af den förmente ägaren eller
"innehafvaren, som egendomen afhänd vore i hans lifstid,
”ej heller af hans arfvingar eller rättsinnebafvare, inom 20
”år ifrån hans dödsdag, är efter samma tids förlopp från
"allt vidare åtal fri; på hvilken grund jemväl all den rätt
"till fast egendom, som icke inom omförmälda tid bevakas,
"sedermera icke heller kan vara gällande;” må förändras
sålunda: "anser K. M. i följe häraf, att all på god tro vun-
"nen och med verklig besittning förenad åtkomst till jord å
"landet, samt hus och tomt i staden af sådan beskaffenhet,
"att derom emellan enskilde personer kunnat afliandlas, vare
"sig genom arf, köp, pant, gåfva eller förlikning, derifrån
"egendom af fideicommiss-natur ej heller undantages , li v i I —
"ken icke blifvit i behörig ordning klandrad af den förmen-
"te ägaren eller innehafvaren, som egendomen af-
"händ vore,eller af dess arfvingar inom 3o år från
”den dag, då omförmälda egendom 3: d j e gån-
"g e n blifvit inför rätter domstol klander fritt
"uppbuden, är efter samma tids förlopp från allt vidare
”åtal fri; på hvilken grund jemväl ali den rätt lill fast egen-
"dom, som icke inom omförmälda tid bevakas, sedermera
"icke heller kan vara gällande."
Om remiss till LagUtsk. anhålles Ödmjukast.
5.
Då det i K. förordningen af den 2 Maj 1774 om straf¬
fets skärpande för dem, som föröfva svek och bedrägeri med
bancosedlar, stadgade straff af ärans och lifvets förlust, ge¬
nom hängning, åtminstone, hvad det sednare straffet angår,
tctrde vara oförenligt med de mildare principer, som i vårt
Den 7 Mars f. m.
221
upplystave tidehvarf i lagstiftningsväg i allmänhet gjort sig
gällande, och då citerade K. förorda, endast innehar ett
skärpande af hvad allmänna lagen i 7 och 8 caprn Missg.-
b:n stadgar; så vågar jag, med hopp om framgång, före¬
slå uppbäfvande af omnämnda K. förorda, till ali kraft och
verkan, såsom numera obehöflig, då det deri utsatta straff
nästan aldrig tillämpas.
Örn remiss till LagUtsk. anhålles ödmjukast.
•5.
Uti 14 cap. 96 §:n af K. M:s krigsartiklar för dess
krigsmakt till lands och sjös d. 3i Mars 1798 stadgas: att
”de böter, hvilka någor enl. ofvannämnde cap. eller Rätteg.-
”b:n i allmänna lagen ådömd varder, gånge lill tväskif-
”tes , i krigsrätt, emellan auditeuren och väbeln eller actor,
”samt i öfverdomstol, emellan krigsjustitiarien eller öfver-
”audileuren och krigsfiscalen etc.”
Då det på hvarje tilltalad naturligtvis skall verka ett
obehagligt intryck, att den person, hvilken hufvudsakligen
dömmer honom, skall hafva så stor andel i de ådömda bö¬
terna, och man ej heller utaf en dylik person kan vänta så
stor opartiskhet, som en oväldig och ointresserad domare
bör äga, samt exempel ej heller lärer saknas derpå, att,
under åberopande af enahanda lagrum, krigsdomstolarna för
samma förseelser ådömma mångdubbelt större böter än all¬
männa domstolarna, der domaren efter 32 cap. 2 §:n Rätteg.-
balken allmänna lagen, sådan denna § lyder i K. förorda,
den 20 Jan. 1779, ej äger andel i de ådömda böterna, hvil¬
ka äro Konungens ensak, hvaraf dock krono-åklagaren, enl.
K. M:s bref till Just.eancellers-embetet af d. 31 De c. 1829,
åtnjuter hälften; så vågar jag vördsamt föreslå, det ofvan-
berörde stadgande uti K. M:s krigsartiklar måtte förändras
i öfverensstämmelse med K. förorda, d. 20 Jan. 1779, samt
auditeuren och krigs-justitiarien, hvilka härigenom komma
att gå miste om en påräknad sportel, utaf statsmedlen njuta
någon motsvarande ersättning.
Om remiss häraf till vederb. Utsk. anhålles.
5.
5:o Då K. M:s nåd. förbud emot all gemenskap med
f. d. Kon. Gustaf Adolph, f. d. Drottningen och deras barn,
gifvet Stockholms slott d. jo Dec. 1812, icke tillkommit på
det sätt 87 §:n Reg.F. föreskrifver; så får jag härmed yrka
upphäfvande af all verkan eller tillämpning af ofvannämnda
nåd. förbud, och ödmjukast föreslå, att, i den händelse
R. St. skulle finna ett dylikt stadgande vara af nöden,
LagUtsk. må uppdragas att i detta afseende till R. St. med
förslag inkomma, hvilket, sedan det blifvit granskadt, prof-
aia Den 7 Mars f. m.
vadt och godkändt, må i underd. underställas K. M:s liad.
sanction.
Om remiss till LagUtsk. anhålles ödmjukast.
Dessa 5 motioner lades på bordet.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. till 4 e* nl-
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Lördagen den 7 Mars i84o.
Plenum kl. 6 e. in.
Hr Dalman, Willi. Fredr., uppläste följande 6
motioner:
I.
Ett större antal jordägare i provinsen Halland, hvilka,
i följd af ett missförstånd uti R. St:s und. skrifvelser vid
riksdtna 182>och 1829, blifvit, emotsitt bestridande, indelte
till ordinarie rotering för deras ägande utsocknefrälse- m. fl.
hemman, hafva åt undertecknad uppdragit att till R. H.
St. vördsamt meddela innehållet af bifogade tvänne petitio-
-uer, åsyftande att bereda någon rättelse i de förfogan¬
den, som blifvit för berörde ändamål af Regeringsmakten
anbefalta.
Jemte det jag fullgör detta uppdrag, har jag, med an-
ledn. af de förhållanden, som af handlingarna i detta mål
upplysas, ansett mig. under åberopande af de skäl , petitio¬
nerna upptaga, och hvilka bestyrkas af handlingar, dem jag
förbehåller mig få till behörigt Utsk. ingifva, böra vörd¬
samt föreslå:
1:0 att alla åtgärder för ständig rotering af utsockne-
frälsehemman i Halland måtte inställas;
2:0 att de i strid med R. St:s vid 1829 års riksdag
fattade beslut redan vidtagna förfoganden, medelst roterings-
commissioner etc., i ändamål att till ständig rotering indela
utsockne-frälsehemman i Halland, må förklaras icke grund¬
lägga något slags anspråk till påförande af någon ny afgift
af hvad beskaffenhet den vara må, förr än Konung och
R. St., på sätt 80 §:n Reg.F. stadgar, gemensamt och sam¬
manstämmande beslutat rör:de ej mindre huruvida någon ny
rotering må kunna provinsen Halland åläggas, än ock grun¬
derna för samma rotering, d. v. s. i hvad förhållande hem¬
manen emellan den skal! utgå;
3:o att emedlertid och intilldess annorlunda stadgadt
varder, det må för provinsen Halland förblifva vid den ex-
tra-rotering, provinsen blifvit i följd af (810 års riksd:s-
beslut ålagd.
Den 7 Mars e. m.
223
Bilaga Lilt. A.
Till Rikets Högloft. Ständer!
De åtgärder Regeringen vidtagit, att sednast genom år
1838 anbefallda commissioner låta inrotera Halländska ut-
sockne-frälsehemman uti ständig, i stället för dem genom
1810 års riksd.beslut gemensamt med säterier och insockne-
frälsehemman ålagd extra roteringsskyldighet, lemnar ingen
tvifvel, att denna förberedning åsyftar en framställning af
detta ärende vid innevar. riksmöte, för att få andra .Stats¬
maktens begifvande och samtycke till den ärendets behand¬
ling, som bär förevarit; i hvilket afseende undertecknade
ägare af utsockne-frälsehemman i denna provins, icke tred-
skande att gä sin Konungs och Regerings önskningar till mö¬
tes, utan villige att fullgöra ett slikt kraf, nar Rikets säker¬
het en sådan uppoffring påbjuder, likväl nu se sig föran lai¬
ne, i all ödmjuket, påkalla R. H. St:s uppmärksamhet vid
föredragningen af ifrågavar. ärende, framställa marschen och
tillgörandena af detsamma , och utbedja sig det skydd, som
Rikets grundlag hvarje skattskyldig undersåte förunnar, samt
att varda bibehållne vid de rättigheter, som hemman i de
conquetterade provinserna från urminnes tider åtnjutit, hvar¬
vid vi uti åtkomsten oss tryggat, och icke genom conces-
sioner förverkat.
Efter det att således dessa utsocknehemman blifvit, på
sätt nämndt är, extra-roterade, eller att under påkomman¬
de krig uppställa karl, som indrogs, då fred åter inträdde,
utkom K. brefvet d. i > Mars r8i3, hvaruti föreslogs extra
rotehållarne att åtaga sig ständig rotering emot -itdels ned¬
sättning i extra-roteringen, sådan den då var , hvilket förslag
likväl af rotehållarne bestriddes. — Af denna nåd. propos. kan
ingen annan slutföljd hemtas, än att utsockne!, redan extra
roteradt, icke ansågs skyldigt ingå i ständig rotering, utan
efter frivilligt åtagande, hvilket ägde rum i provinsen Skå¬
ne, der, i följd af sådant, ingående extra-roteringen blef
lill ordinarie eller ständig förvandlad, med undantag likväl
af de utsockne-frälseägare, som bestredo förslaget, hvilka
ännu fortfarande stå qvar i extra rotering, utan att annan
skyldighet för dem blifvit satt i fråga. Väl hafva Skånska
jordägarne sedermera bos R. St. sökt befrielse från den stän¬
diga roteringen och derå fått afslag, likväl icke derföre att
de för sina utsocknehemman ansågos ovillkorligen skyldige
till ständig rotering, utan för det att de deruti frivilligt
ingått. K. brefvet den 3o Nov. 1824 förordnar om utbyten
ordinarie rotarna emellan, för att bereda ett närmare läge.
Comitcerna antogo härvid den princip att icke befatta sig
med dessa utbyten, utan efter skedd anmälan om nödvän¬
digheten, ehuru det synes, som R. St. med denna åtgärd
åsyftat en generel granskning af gamla ordiuaiie-roteringen,
I ordning härefter utkom K. brefvet af d. 20 Dec. 1825,
Den 7 Mars e. m.
innehållande: att som K. M. i nåd. funnit godt stadga , att
kronoskatte- och frälsejord icke bör till extra rotering upp¬
tagas, emedan, enl. gällande författningar, all sadan jord
åligger i ordinarie roteringsbesväret deltaga; så skulle det
tillhöra extra-roterings-commissionen att sådant noga under¬
söka och särskilda längder deröfver författa.
Vid 1826 års roteringsförrättning togo commissionerna
frågan om ulsocknets roteringsskyldighet i öfvervägande och
funno för godt antaga, att Halländska utsocknet borde , så¬
som dittills, i extra-rotering qvarstå , tilldess båda Stats¬
makterna derom annorlunda förordnat Ehuru nu R. St.
uti und. skrifvelse till K. M., vid 1828 och 182g års riks¬
dag (N:o 167), yttrat sin und. önskan, att all indelning af
dittills oroterad jord matte få hvila, och någon vidare åtgärd
icke uti denna fråga blifvit vidtagen, återförviste likväl K.
M-, genom nåd. bref af d. 2 Nov. 1833, till ny handlägg¬
ning af comiterade, 1826 års roteringsåtgärd i hela sin vidd,
i anseende lill flera förelupna felaktigheter, och deribland,
att comiterade företagit sig pröfning af frågan om utsock-
nets roteringsskyldighet och icke underställt densamma K.
M:s nåd. afgörande. —<- Vid de sammanträden med roterings-
commissionen i Tönnersjö härad, som i anledn. häraf blefvo
utsatta i början afår >835, protesterade utsockne-frälsehem-
ägarne emot dessa hemmans deltagande i ständig rotering,
hvilket föranledde till en und. framställning, om icke, då
det förmodades att enahanda motsägelse vid de öfriga sam¬
manträdena vöre att förvänta, K. M. täcktes tillåta, att en
commission, sammansatt af ledamöter från de 7 öfriga hä¬
raderna i länet, finge å lämpligt ställe sammankallas, för att
på en gång samla aliade anföranden, som utsockne-hemmans-
mansägare kunde finna sig befogade afgifva ; i följd hvaraf K.
brefvet d. g Maj 1835 biföll den sistnämnda hemställningen,
och sammanträde ägde rum i Falkenberg d. 27 Aug. samma
år, hvarvid protester i frågan aflemnades från alla delar af
länet, och ärendet öfverlemnades derefter till K. M:s nåd.
afgörande, hvarpå följde:
K. brefvet d. it\ Oct. 1837, som afgjorde tvistefrågorna
och anbefallte 1838 års roteringscommission att uti ständig
roteringsskyldighet indraga utsoc^nefrälset, emot hvilken åt¬
gärd både delägarne, med anförande af skäl och grunder,
protesterade, och en del commissioner reserverade sig, utan
att sådant likväl afhöll ordför. och förrättande tjenstemän-
nen att fullgöra den nåd. föreskriften, att i hvar rote in¬
dela högst 4 mantal, oaktadt gamla ständiga roteindelningen
af krono- och skatte, hvaröfver Kronan ägt full förfognings-
rätt, företer till och med 5 mantal i roten, samt afseende
derpå jemväl blifvit fästadt alt nedsätta hemmantalet, om
deras svaga beskaffenhet sådant kräfde.
Efter sådana bär ofvan intagna tillgöranden står denna
för
Den 7 Mars e. m.
335
för Halländska utsocknefrälsehemmanen vigtiga fråga att R.
H. St. underställas, hvarvid det icke torde vara oss betaget,
att i ali ödmjukhet frambära de skäl, som höra lända Oss
till befrielse från en ytterligare skattebörda, hvilken denna
af naturen i allmänhet vanlottade provins icke förmår bära.
Att dessa hemman allt ifrån år i8if, och i följd af K. in-
struetionen d. 5 Febr. 181a, varit indelta uti extra-roterings-
sky 1 dighet och sådan förbindelse åligga, är gifvet. Frågan
om deras utbyten från extra till ständig har ursprungligen
både i Skåne och här varit frivillig, och R. H. St. hafva,
uti deras vid efterföljande riksdagar till K. M. öfverlemnade
und. beslut, icke yrkat annat än en nödig befunnen jemk¬
ning uti extra-rotcringen. Har nu det i nåd. proponerade
utbyte eller föreslagna förändring varit beroende af en fri
vilja, hvilket varit fallet i Skåne, der alla, som uti den
nåd. proposm icke ingingo, och för hvilka än i denna stund
ingen permanent roteringsskyldighet blifvit satt i fråga, och
hvilket jemväl skönjes af det nåd. erbjudandet att Uti lote-
antalet vinna nedsättning af fidei; så synes det oförklarligt,
hvarföre denna provins’s utsocknehemmansugare, Sorn alla
med en mun i und. framställt sin önskan, att vidden ågång-
na extra roteringen måtte förblifva, skulle påtvingas ett ro-
teringsbesvär, svårare än den nåd. propOstn föranledde, hår¬
dare än det bördiga Skåne vidkännes, och derjemte inrote¬
ras med högst 4 af de sämsta hemman i roten, när gamla
roteringen företer, medelst de svagare hemmanens nedsätt¬
ning, för att emot de bättre komma i ett comparativt för¬
hållande , ett ändå högre hemmantal i roten.
Såsom följd af denna i nåd. anbefallda rotering, och
ehuru densamma icke ännu vunnit den kraft, sorn erfordras
för en gällande lag, har likväl K. Kammarrätten för 4 år,
1835—1838, anställt reservationskraf för vacance-afgift till
ett så betydligt belopp, att om denna afgift skulle utgå,
ingen tvifvel är, att de flesta hemman, der ägaren icke be¬
sitter någon enskild förmögenhet, ovillkorligen skulle här¬
före tagas i mät och försäljas. Vi ledas häraf till den slut¬
sats, att förberörde roteringsåtgärd åsyftar en indirect, för
nationen omärkbar, men för den skattskyldige högst betun¬
gande skattebörda, och föranlåtes derföre i förberörde af¬
seende underställa detta tillgörande och denna frågas be¬
handling R. H. St:s högt upplysta och rättvisa granskning
och bepröfvande, samt trygga oss dervid, att privilegiers
helgd — sådana denna provins vid öfvergången under Svenskt
herravälde blifvit försäkrade och under de mest enväldige
Regenter tillgodonjutit, genom hvilka vi kommit i besittning
af dessa nu af oss ägande Utsocknefrälsehemman, — skall
Utgöra föremålet för R. fl. St:s bestämmelse; och om, hvad
vi likväl icke förmoda, R. H. St. skulle finna för gödtJtatt
i allmänhet pålägga utsocknefrälsehemmanen i de conquette-
rade provinserna, som hafva till Staten helt olika grund-
3 H. 29
aa6
Den 7 Mars e. m.
ränta mot hemman i gamla Sverige, ständig roteringspligtj
våge vi likväl utbedja oss, att den ågågna roteringsåtgärden
måtte i hela sin omfattning underkännas, och en annan,
mera jemförlig med gamla indelningen och hemmanens be¬
skaffenhet, för ändamålets vinnande varda tillförordnad, eme¬
dan i838 års rotering, från den grund densamma utgår, är
för denna fattiga provins olämplig och alltför betungande.
Januari månad 184°.
För mine i Halland ägande, under Sperlingsholms sä¬
teri lydande, utsocknehemman: Hugo Hamilton.
För mina under Stjernarp och Alslöf lydande utsock¬
nehemman: A. J. Hammar.
För mina under Wapnö säteri lydande utsocknehem¬
man: G. Stael v. Holstein.
För mina under Wallens säteri lydande utsocknehem¬
man: A. Gyllensköld.
För de under Skottorps och Dömmestorps säterier lydan¬
de utsocknehemman: P. Möller,
Å Woxtorps sockens samtlige utsocknehemman:
Sven Nilsson i Krogshult. Sjunne Larsson i Fågelsång.
För Skummeslöfs sockens utsocknehemman:
Johannes Ahlström. P. Pettersson.
Å egna samt öfriga i Karups socken belägna utsockne-
liemmansägares vägnar:
H. E. Banck, C. U. Bernström i Eskilstorp.
För Hasslöfs sockens utsockne-frälsehemman:
Hans Akesson, Pahl Svensson, i Björkered.
Å samtlige utsocknehemmansägares vägnar uti Renneslöfs,
Ybys, Laholms, Knäreds och Weinges församlingar,
enligt fullmakt: A. Gyllensköld.
För mina utsockne frälsehemman i Getinge och Räfvinge
socknar: Gust. Brummer.
För mina utsockne frälsehemman i Harplinge, Qvibille, Slätt¬
åckra och Thorups socknar: J. G. Ehrencrona,
Å samtlige utsockne hemmansägares vägnar uti Slätt¬
åckra och Qvibille socknar, undertecknar:
Jöns Andersson i Qvibille Slussgård, med hand i pennan.
Johannes Olsson i Skoby. Jöns Magnusson i Gillarp.
Johannes Gunnarsson i yttre Maa. Sven Mårtensson
i Måå Kullagård. Anders Davidsson i Lya.
Å samtlige utsockne-hemm.ansägares vägnar i Harplinge
och Steninge socknar:
Anders Paulsson i Nortorp. Bengt Bengtsson i Harplinge.
Å samtlige utsockne hemmansägares vägnar i Thorups
och Kinnareds socknar:
Joh. Höckert i Gadhult. Erik Johansson i Åmått.
För samtlige utsockne hemmansägares vägnar i Räfvinge
och Getinge socknar:
Joh. Hallengren i Fälle. Anders Nilsson i Uppnora.
Johannes Bengtsson i Skattegård.
Den 7 Mars e. m.
För samtlige utsockne frälsehemmanen uti Snöstorps
och Trönninge socknar:
Johannes Nannesson i Fyllinge. Bengt Nilsson i Påarp.
För samtlige utsockne frälsehemmanen uti Enslöfs pastorat:
J. E. IFirén j N:o 3, Enslöf. P. il/. Larsson i Wre¬
ninge. Lars Jonsson i Hylte. Anders Svensson i Her¬
tered. Johannes Pehrsson i Munkebohl. Olaus Carls¬
son i Spånstad. Pehr Nilsson i Hertered.
Bilaga Litt. B.
Till L!ikels Llöglojl. Stander.'
Allt sedan R. St. funno nödigt att genom en ny con-
stitution gifva landet ett förändradt skick, till inre förkof¬
ran och ett betryggadt värn mot främmande försök, har
en mera bestämd roteringsskyldigbet afven varit bland före¬
målen, som utgjort de icke mindre betydliga öfverläggnings-
ämnen; deraf sig härledande de anbefallda rötejemkningär,
deraf ock härflytande de olika, ofta stridiga tankar, som
dervid blifvit yttrade och framställda, troligen härflutna af
helt olika åsigter: landets försvar när det gällde, eller der¬
jemte ett ökadt antal af en ständigt stående krigsmakt, som
under det detta antal under freden vill synas mindre be-
liöfligt, hemligen under freden förtärer de krafter, som uti
farans stund behöfva som mest att anlitas, nemi. känslan för
egen sjelfständighet och förmågan att utveckla densamma.
Dock, hvarken af Reg.F:s och 80 §§, ej heller af R. H.
St:s beslut under d. 26 och 28 Sept. 1829, att icke någon
ny ordin, rotering må till någon slags verkställighet befor¬
dras, innan R. St., efter mottagande af K. M:s nåd. propos.,
fått tillfälle att sig derom utlåta, finnes för utsockne-fräl-
sehemmanen uti Halland någon permanent eller ordin, rote-
ringsskyldighet vara stadgad, eller helgden af från Arilds
tid åtnjutna rättigheter bruten; ej heller af den K. M:s nåd.
skrifvelse under d. 2 Kov. 1833, som till Konungens Ref:h:de
i länet afgått, ålagdt någon slags prasstations utgående, utom
hvad hevilla.stadgan föreskrifver, förinnan ärendet till R. St.
i nåd. varit öfverlemnadt, och K. M. derefter i nåd. vidare
förordnat: och den indelning, som vid 1838 års roterings-
commission i Halland gjordes till permanent eller ovdin. ro¬
tering af utsockne-frälsehernmanen derstädes, förklarades af
commissionen, vid yttrade betänkligheter, endast vara ett
förslag, hvars framtida bestånd korame att bero på K. M:s
och R. St:s derom framdeles gemensamt fattande beslut vid
ett kommande riksmöte. .— Det är ock nu för hand, och
skall innebära granskningen af våra skäl. Men nog hastigt
och uti saknad af tillräcklig kännedom har således Kammar¬
rätten anmärkt flera års uteblifven vacance-afgift, alltsedan
år i834, till icke mindre än 5g å 60 r:dr b:co årligen för
hvarje rote af utsockne-frälsehemmans natur; och ehuru
Den -j Mars e. di.
detta uti förväg gjorda reservations];raf visst icke innebär
något afskräckande förebud, har det likväl icke kunnat
undgå att än mer fästa utsackne-frälseägares uppmärksam¬
het, och icke låta bero med en , å deras sida, slumrande
omtanka vid ärendets under riksdagen föredragning, till slut¬
ligt häfvande af de villor vissa auctoriteter härom kunnat
fatta.
Det är fördenskull, såsom sagdtär, undertecknade fräl¬
seägare våga egna denna adress till R. H. St:s granskning,
behjertande och pröfning; och desse känna härvid nogsamt
R. Sits vård öfver helgden af besvurna rättigheter; ty den
förutan vöre samhällsbandet upplösligt, hvarföre ock den
anledn., spm denna kännedom gifver, synes dem tillräcklig
att befästa en, snart 2:ne seklers tid, icke vacklande för¬
hoppning.
Halland med Skåne och Blekinge afträddes ifrån Dan¬
ska till Svenska Kronan vid Roschildska freden j658, eller
kanhända, rättare sagdt, återgingo till deras gamla ursprung*
liga moderland, för att der icke hårdare, än under det väl¬
de de lemnat, behandlas; och Malmö recess af d. 18 Sept.
1662 och samma dags handfästning upptogo grunderna för
deras fri- och rättigheters okränkta vård —• de grunder,
hvarpå alla kända förhållanden, då och för framtiden, skulle
hvila; och gränsen för dem har ock, hvad utsockne-frälse-
ägare vilja känna , blifvit heligt bevarad, hvarest icke otvung¬
na concessioner eller medgifvanden, eller utbytta förmåner
gjort, såsom uti det bördiga Skåne, ändring deruti.
Roteringen uti Halland har, vid påkommande krig, tilt
hälften emot krono och kronoskatte af frälseägare blifvit bevil¬
jad; dock likväl under namn af extra-roteringsskyldighet—det
är, att utgöra försvar, när försvar behöfves, — har densamma,
vid sednare reglering, uppgått till jemnlik förbindelse, då
extra-rotering påkallas med krono och kronoskatte ; och der¬
öfver hafva utsockne-frälseägare väl kunnat hafva skäl, men
intill närvar, icke klagat, Men att uti fredlig tid tryckas
mer eller mindre af denna tunga, att öfvergå till permanent
och ordin, rotering, att hålla karl eller betala en ständig
vacance-afgift derföre — går icke in uti de kunda förhål¬
landen, då ägarne ofta, under en dyr köpeskilling, förvärf-
vade eller förvärfva sig äganderätten med dess fri- och rät¬
tigheter, lika oskiljaktiga med dervid lådande lyten och bri¬
ster; lyten och brister, ofta uti en inskränktare jordrymd,
ty kändt är, att frälsehemman från fordno upptogos ej säl¬
lan på de minst lönande trakter.
Så vare då inför R. H. St. nedlagda de skäl till frita-
goncje från permanent, ordinarie eller ständig rotering, hvil¬
ka till de af K. M. i nåd. anbefallda roterings-cominissioner
iid efter annan blifvit ingifna, dem ock utsockne-frälsehem-
■nansägare nu åberopa uti åtföljande härjemte bilagda hand¬
D c ii 7 Mars e. m.
339
lingar*), isynnerhet för åren 1835 och 1838, då ärendet
ånyo lill en ytterligare fullföljd företogs. De då ingifna
anföranden hafva veterligen icke förbigått någon enda om¬
ständighet, ifrån aldra äldsta förhållanden, då utskrifningen
med sina yissa concessioner och förbehåll var allmän, då
sedermera för de oredor, ofta våld, som dervid föreföllo,
krono och kronoskatte tid efter annan sjelfvilligt åtogo sig
ständig rotering, under det frälset insåg, att någon dug om¬
sider för en blidare tid skulle dagas — intill närvar., då
hvar och en, när det gäller, är färdig att blöda för sin fo¬
sterjord, men att under freden icke med utlagor utmärglas
eller förstöra de krafter, som, då krigsbullret ljuder, såväl
aro af nöden.
Dessa handlingar åberopa vi; de tolka våra tankar, vå¬
raskäl och vårt gemensamma åsyfte— försvar under kriget
och lugn och trefnad under freden, hvilket sker, när ingen
uti dess lagliga rätt störes.
Fjäre Härad.
N. s.1. Silfver schjöld, genom P. Wesslau, enligt gene¬
rel fullmakt för Gåsevadsholms underlydande utsockne-
frälsehemman.
För utsockne-frälsehemmanen i Tölö pastorat underskrifva
derjemte, enligt lill roterings-commissionen inlemnad fullmakt;
Nils Olsson , JN:o 6, Lerberg. Bergman j N:o 6, An¬
derstorp. Börje Magnus Johansson, N:o 5, Skörby.
Niclas Andersson, JN:o 7, Hjelmared. Jöns Nilsson i
Dunseröd. Zach. Österling. Nils Hagberg. Samuel
Norberg.
k Onsala sockens vägnar, enligt förut företedd fullmakt:
Carl K- Rydell,
k Wallda och Släps socknars vägnar, enligt förut till rote¬
rings-commissionen ingifven fullmakt:
C. G. Brulin. T:s Olsson.
För utsockne-frälsehemmanen inom Fjärås pastorat under¬
skrifva, enligt till roterings-commissionen ingifven fullmakt;
P. Wesslau. Lars Hansson i Måå, m. h. i p.
För utsockne-frälsehemmanen inom Hunehals socken, enligt
fullmakt: P. Wesslau,
För ölmvalla pastorat, enligt till roterings-commissionen in¬
lemnad fullmakt: Johan Börjesson.
För Frillesås pastorat, enligt till i838 års roterings-
cominission ingifna fullmakter:
Andreas Thorsson, N:o 4, Kyrkoby. Johannes Jonsson,
N:o 6, lidstorp, m. h. i p.
Till vittne: Caspar Heijl, P. L.
Wiske Härad.
k egne vägnar och efter uppdrag af öfrige Weddige, As och
Sälstorps socknemän: P. J. von Döbeln.
*) Dessa handlingar hafva icke blifvit till prot. aflemiiade.
Den j Mars e. m.
Hi nible Härad.
Carl von Wolffradt, utsockne-frälsehemmansägare.
För utsockne-frälsehemman i Grimmetons socken N:o
10, N:o 18, N:o 16, N:o 7 och N:o 2 Grimmeton, enligt
fullmakt: B. N. Stanberg, f. d. Kronolänsman.
För utsockne-frälsehemmanen N:o 1 Båtsberg, N:o 2
ib., N:o 3 ib., N:o 1 Långås, . N:o 2 ib., N:o i Ljungstorp,
N:o 2 ib., N:o 3 ib., N:o 4 ib-, N:o 1 Gödestad, N:o 4 ib.,
N:o 5 ib., N:o 7 ib., N:o 8. ib., N:o 2 Allgutstorp, af Gö¬
destads socken, underskrifver enligt fullmakt af d. i3 Jan.
1840: J. Bodesson, N:o 4 Ljungstorp.
För utsockne-frälsehemmanen uti Hunestads socken un¬
derskrifver, enligt fullmakt af d. i3 Jan. 1840:
Börje Bengtsson i N:o 2 Hunestad.
D:o uti Torpa socken, å egne vägnar oell enligt fullmakt:
Jöns Olsson i ]N:o 5 Kärra. Andreas Hansson, N:o 10
Torpa. Andreas Nilsson i N:o 1 Balg.
D:o uti Lindbergs socken, å egne och öfrige vägnar,
enligt fullmakt:
Anders Börjesson i N:o6 Trönninge, Olof Anderssonj
N:o i5 ib.
P:o uti Tvååkers socken, å egne och öfrige vägnar, en¬
ligt fullmakt: Petter Pettersson i N:o 7 Galtabeck.
D:o uti Nösslinge socken, enligt fullmakt:
Niklas Olsson i N:o 1 Småryd.
D:o uti Hvalinge socken, enligt fullmakt:
Thore Pihl i N:o 2 Bygg, m. h. i p.
Faurås H ära d.
C. Lilliehöök, utsockne-frälsehemmansägare.
C. G, Muhl, dels som nu mera förmyndare för omyndige
W. O. G. Muhl, och dels å egne vägnar för lill i83Sårs
roterings-comtuission uppgifna utsockne-frälsehemman:
Sven Jönsson i Berg.
11. Tobiasson i Ättarp, å egne och åtskillige andre utsockne-
frälsehemmans vägnar, enligt till roterings-conimissionen in-
gifven fullmakt.
Å egne och åtskillige andre utsockne-frälsehemmans väg¬
nar, enligt till roteringscommissionen d. 27 Aug. 1B35 och
d. 19 Juli 1838 ingifna fullmakter.
För utsockne-frälsehemmanen N:o 1 Bössgård, N:o 3
Räfvige, N:o 2 ib., N:o 1 Näraby, N:o 6 Räfvige, N:o 5
Räfvige, N:o 1 Åparp, N:o Lilla Okomme, N:o 1 Maen, N:o
Kolsgård, N:o 2 LFhbo, N:o 2 Lynga, N:o 4 Åparp, N:o 2
Gällsås, N:o Jordsbacka, N:o 3 Gällsås, af Okomme socken,
underskrifver enligt fullmakt af d. 9 Jan. 1840:
B. N. Stanberg, f. d. Kronolänsman.
För de under säteriet Långås lydande utsockne-frälse¬
hemman samt för utsockne-frälsehemmanet Grytås under¬
skrifver, enligt fullmakt af d. 11 Jan. 1840:
B. N. Stanberg.
Den 5 Mars e. m.
Åhrstad Härad.
J. B. Kuylenstjerna, för mina ulsockne-hem månsd clar i
Wessige socken.
/. Brandberg, å egna vägnar, samt för utsockne-frälsehem-
manen uti Wessige, Askomme, Drängsered och Kroksered
samt Abild, enligt till roterings-commissionen ingifna full-
makter af ofvannämnde socknar.
2.
I ovisshet huruvida inoiii något afPiiksSlm motion blif¬
vit väckt, ang:de det å åttonde hufvudtiteln hitintills upp¬
förda anslag af 100,000 r:dr b:co till s. k. extra utgifter $ lin¬
ner jag mig skyldig särskildt fästa StatsUtsk:s uppmärksam¬
het å de skäl, som företrädesvis tala för nedsättning af det¬
ta anslag. Af 11. St:s Hrr revisorers berättelser äfvensom af
offentligen tryckta handlingar är det bekant, huruledes å
denna extra titel, dels utgifter blifvit anvisade, som uro
belt och hållet främmande för statsverket, t. ex. anslag till
den K. theatern, dels högst betydliga summor blifvit dispo¬
nerade, för att, i strid med R. St:s önskningar och beslut,
underhålla en för Sverige fullkomligt onödig diplomatisk lux,
genom att från extra utgiftsfonden årligen fylla åtminstone
en del af bristen i anslaget lill Ministerstaten; hvarförutan
nämnde fond af Regeringen blifvit, utan R. St:s hörande,
för framtiden obehörigen intecknad för åtskilliga den K.
theaterns. skulder, uppgående till öfver 100,000 rldr.
Då ett dylikt hushållningssätt med extra utgiftsmedlen
icke lärer slå tillsammans med R. St:s afsigter, och någon
Regeringens princip endast i ringa mån synes hafva gjort sig
gällande alt använda detta anslag till af R. St. afsedda än¬
damål, nemi. sådana utgifter, som vid statsregleringen icke
kunnat förutses och till beloppet bestämmas, hvarföre ock,
under en längre tidsföljd, en summa af omkring 5o,ooo
r:dr b:co årligen blifvit från extra utgiftsfonden disponerad
dels till Ministerstaten, för hvars af R. St. pröfvade behof
särskildt anslag är i riksstaten uppfördt, dels lill den mo¬
nopoliserade K. theatern, för hvars underhåll R. St. vid
flera tillfällen nekat anslag; så tyckes R. St. hafva allt fog
att åtminstone med ett ofvannämnda dispositioner motsvar.
belopp minska ifrågavar, utgifts-titel; och föreslår jag för¬
denskull, att det å åttonde hufvudtiteln uppförda och till
K. M:s disposition ställda anslag till extra utgifter må fast¬
ställas endast till 5o,ooo r:dr b:co årligen.
3.
Militärluxen är dyr och onödig. Den tillhör en lie! ati^
nan tid och helt andra samhällsbegrepp. Man imponerar
numera icke med lysande rustningar och präktiga uniformer.
I samma mån landets försvar blifvit anförtrodt åt folken i
stället för åt Regenterna, åt den frivilliga beväringen i stället
Den 7 Mars c. tö.
för åt den legda krigarhopen; bör ock skilnaden emellan
medborgaren såsom frivillig soldat och soldat genom beting*
så vidt möjligt ar, försvinna. Detta ändamål vinnes tili stor
del genom inskränkning och afskalfande af all s. k. mili tär—
lux, vare sig i parad-regtten eller beklädnad, beväpning eller
dylikt. Uti förstnämnda hänseende hafva motioner inom an¬
dra .Stånd blifvit väckta, hvilket gör det öfverflödigt att äf¬
ven här framkomma med likartade förslag, såsom angtde in¬
dragning af halfva hästgardet och en förändrad organisa¬
tion af fotgardena. Mycket är visserligen i denna väg att
reformera, hvilket ligger utom kretsen af min erfarenhet
och insigt att bedomina; men hvad som ligger för en hvar
öppet att se, är den onödiga luxen i uniformer, som inom
vissa corpser äger rum, till högst betydlig kostnad för Sta¬
ten och rusthållaren.
Af åtta cavalleri-corpser i det fattiga Sverige, hafva vi
t. ex. icke mindre än fem, som bära den dyra husar- eller
rättare Ungerska national-coslume, nemi. Lifgardet lill häst,
Lif’-reg:ts Husarcorps, Smålands Husar-regte, Skånska Husar-
regttet, samt Kronprinsens Husar-reg:te; och det är temmeligen
svårt att fatta, hvilken olägenhet som skulle blifva en följd
af en förändring af denna uniform lill en enkel, sådan t. ex.
som den , hvilken bäres af Skånska Dragon-regdet, den der
tillika är utmärkt smakfull och sammansatt af de nationella
biå och gula färgerna. Uti åtskilliga armeer inom Europas
monarkiska stater lärer en till enhet och besparing- ledande
reglering af cavallen vapnen och uniformerna blifvit vidta¬
gen; och det torde således ej kunna anses alltför mycket
radiealt och revolutionärt, då jag föreslår: alt R. St. hos
K. M. i tind. anhålla att, elter fastställd återstående slit—
ningstid för de nuvar. dyrare equiperingarna, ofvannämnda
cavalleri-corpser måtte erhålla samma enkla beklädnad, som
nuvar. Skånska Dragon-reg:tet.
4.
En anomali i tull-lagstiftningen är utan tvifvel undan¬
laget af skyldigheten alt erlägga vanlig tull för hofvet och
den diplomatiska corpsen. Om det än måmedgifvas, attén
reciprocitet till viss del måste äga rum för härvar. utländ¬
ska missioner, så har åtminstone hofvets rätt till tullfrihet
intet skäl för sig. Och då i öfrigt missbruk och underslef
vid tillämpningen af ifrågavar. undantagslag lätteligen kunna
äga rum, har jag ansett mig, genom särskild motion, till
H. Bevilln.Utsk:s uppmärksamhet vid redactionen af ny tull¬
taxa böra föreslå :
1:0 att de K. personernes rättighet att tullfritt införa
utländska varor må upphöra ;
a:o att de utländska missionerna icke må vara berätti¬
gade
Den 7 Mar» e. m.
a33
gade till befrielse från tull för utländska varor utöfver ett
välde al högst 10,000 rtdr b:co årligen för hvarje mission.
Jag torde vid motionens remiss komma i tillfälle att
framlägga några exempel, hvilka mera fa ct is k t utreda olä¬
genheterna af det sysleme, som, äfven i detta fall, räknar
sitt egentliga datum från de sisla tjugu åren.
5.
Då besparing af onödiga, ehuru til! beloppet mindre
betydliga, statsutgifter bör, så vidt förhållandet är allmänt
bekant, söka beredas äfveu af representanten, har jag trott
mig böra, genom särskild motion, fästa II. StatsUtskts upp¬
märksamhet vid det å Kungsholmen förlagda s. k. hof-jakt-
varlvet vid flottans station härstädes, hvilket å flottans an¬
slag medtager, eril. räkenskaperna, en kostnad af omkring
5,8oo å 6noo r:dr b:co årligen. Ändamålet med varfvets in¬
rättande var, att i tjenslbart skick underhålla de bålar och
smärre fartyg, som af hofvet begagnades för transporter
och färder till de K. lustslotten. Då emedlertid dessa trans¬
porter och färder i dc sednare åren ofta skett och -alltid
kunna ske med ångfartyg, och ett sådant, kalladt Nord¬
stjernan, af mindre ait, som lämpligen torde kunna begag¬
nas för nämnda ändamål, redan tinnes vid Stockholms sta¬
tion, är fördenskull underhållet af ett särskildt hof-jaktvarf
och dess inventarier öfverflödigt, hvarföre jag föreslår: att
11. St. må besluta indragning af allt anslag till hof-jaktvarfvet
samt försäljning af detsamma jemte dervar., numera ej be-
höfliga, inventarier. Denna försäljning borde bereda flottans
nybyggnadsanslag en tillgång af circa 5o,ooo r:dr b:co.
6.
Det är på grund af uppmaning från ett aktningsvärdt
enskildt sällskap, som jag vågar för en stund taga i anspråk
It. o. Ad:s uppmärksamhet. Uppmaningen behöfdes icke för
att väcka tanken på önskvärdheten af hvad jag går att före¬
slå; men den visade en glad utsigt till möjligheten att få
det verkställt. Hvad lagstiftningen knappast skulle kunnat
ordna och reglementera, det har den enskilda menniskokär-
Jeken och sakkännedomen uttänkt, och redan till en del vi¬
sat praktiskt verkställbart. Det är lyckligt, då Statsmakter¬
nas bemödanden understödjas af den medborgerliga andan,
den enskilda nitälskan för det ädla och nyttiga. En lag¬
stiftning och en styrelse äro först då starka, när de finna
sig understödda och ledda af dessa, då uppmuntran och un¬
derstöd åt dem kan i många bestyr träda i stället för en
allt förstenande centralisations anspråk och inblandningslust.
Centralisationen kan göra ett förträffligt urverk; men den
allmänna andan och nitet ensamne förmå tillvägabringa en
lefvande organism.
3 II. 3o
334
D c ii 7 Mars e. ra.
Bland de samhällsangelägheter, sora i sednare lider blif¬
vit föremål för en medborgerlig omtanka, intages icke min¬
sta rummet af förbättringen af sjömäns belägenhet
och bildning. Först i Götheborg oell sedan i Stockholm
hafva sällskaper af ädla fosterlandsvänner, åt hvilkas oegen¬
nyttiga och adla bemödanden nog rättvisa svårligen kan gö¬
ras, företagit sig alt arbeta för våra vanlottade coopvaerdi-
sjömäns materiella och intetlectuella intressen. Här i huf-
vudstaden inrättades ett s. k. ”'sjömanshem,” om hvars lyck¬
liga verkningar jag icke behöfver vara vidlyftig, då de äro
allmänt bekanta. Men de upplyste patrioterne, sora offrade
penningar och omtanka på företaget, insågo tillika, att fö¬
ga varaktig hjelp var vunnen, om den sträckte sig bfbtt till
de materiella och ögonblickliga behofven och till den sjö-
mansgeneration, som befanns. Dc vågade se längre; och den
lyckliga lankan uppsteg hos dem att äfven arbeta för det
uppväxande slägtet och dess moraliska och intellectuella
bildning.
Bland dem, som begagnat ”sjömanshemmet,” befunno .
sig många helt unga gossar; och då utväg saknades att —
såsom till en början inrättningens egentliga bestämmelse var
— med oafbrutet arbete sysselsätta de fleste af dem , beslöt
sjömanna-sällskapets direction att för dem inrätta en skola,
som öppnades i December i838. Skolan besöktes genast
roed oväntad ifver, och undervisning gafs i räknekonst, prak¬
tisk geometri, fäderneslandets och sjöfartens historia, skrif¬
ning, christejulom samt Tyska' och Engelska språken. Anta¬
let af eleverna var aldrig mycket betydligt, men dock till¬
räckligt att visa, det folket insåg nyttan af undervisning;
och tilloppet biet större andra året. Besynnerligt nog, fast¬
än för phsychologen icke oväntadt, var, att ökadt antal
clever inträffade, sedan direetionen beslöt att taga betalning,
ehuru högst måttlig, nästan blott nominel (2 r:dr för hela
vinterterminen). Emedlertid har befunnits, alt de egentlige
sjömännen, särdeles de äldre, minst begagnade undervisnin¬
gen; och sjöraans-sällskapet insåg snart, alt det hufvudsak¬
ligen är på det uppväxande slägtet, som uppmärksamheten
bör riktas. 'v
Inskränkt är dock hittills sällskapets förmåga att arbeta
för det vackra ändamålet; men de ädla menniskdvännerna
misströsta icke. Då utsigten till framgång i mindre scala vi¬
sat sig, så finnes redan en borgen för möjligheten af fram¬
gång i stort, blott tillräckliga tillgångar kunna anskaffas.
Flan för en uppfostringsanstalt för fattiga sjömäns
söner är uppgjord, och den tyckes vara det med sakkän¬
nedom och klokhet. I stället för att detaljera förslaget, bi¬
fogar jag en afskrift deraf.
En ganska vacker tanka har uppstått hos förslagets upp¬
hofsman : de vilja gifva denna uppfostringsanstalt namn efter
en om Svenska näringarna, handeln och sjöfarten högt för-
D c 11 j Mar» e. ra.
235
(jent man, främling till börden, men Svensk tili hjerta och
sträfvande!), och stamfader för en utmärkt Svensk ätt:
"Louis De Geer.” Fråga hade varit att resa en ärestod
åt den ovanlige mannen; men den tanken bibehöll öfver-
lianden, att ett värdigare och med hans lynne mera öfver¬
ensstämmande minnesmärke icke kunde resas, än en anstalt,
beräknad att verka i samma anda och samma riktning, der¬
uti han sjelf oaflåtligen verkade. För de nödiga fondernas
sammaubrimgande, har meningen varit att vädja till natio¬
nen och uppmana till en subscription. Det borde icke vara
omöjligt, att för Louis De Geers uppfostringsanstalt in¬
tressera ej mindre dem, som dagligen åtnjuta frukterna af
Louis De Geers verksamhet och högsinta uppoffringar,
än dem, som njuta af det, som han icke offrade på sitt
nya fäderneslands altare, af den furstliga rikedom, hans
klokt beräknade och outtröttligt fullföljda industriella före¬
tag sammanbragt.
Men, då grundläggarne af den patriotiska inrättningen
vända sig till nationen och dess allmänna anda, synes mig,
som borde nationens ombud omfatta tillfället att icke blott
deltaga i teckningen, utan ställa sig i spetsen derför.
Ständernes lösen tyckes vara: sträng hushållning i allt, utom
hvad som angår undervisningsverket och hedrandet af ut¬
märkta och nyttiga medborgares minne. Denna syftning är
ett skönt drag och en praktisk vederläggning mot dera, som
just i den anda och de samhällselementer, hvilka nu fått
öfverhand, vilja se "hvarken samtid eller framtid.”
Lå tom oss visa, alt vi lefva för båda — för båda förknip¬
pade, såsom fallet skulle blifva med den för framliden be¬
räknade uppfostringsanstalten, uppkallad efter den store in-
dustri-idkaren, som verkade för två århundraden sedan.
Jag föreslår således, att R. St. måtte å Svenska natio¬
nens vägnar till Louis De Geers uppfostringsanstalt
för fattige sjömäns söner s ubscri b era , antingen
en summa för en gång, eller ett visst årligt bi¬
drag, att under vissa fastställda villkor ut bet a-
^ las från R i ksg:s - c o n t. Bidraget må blifva mycket eller
litet; det skall i alla fall uppmuntra den enskilda välviljan.
Det af sjömanna-sällskapets direction upprättade kost-
uadsförslaget för den tillämnade uppfostringsanstalten bifogas
denna min motion, på det R. St. må se, att planen är väl
beräknad, och att ofantliga summor icke erfordras. Den
lofvärda och högsinta anda, som lifvar stiftarena, bör upp¬
mana att taga dem under armarna.
Bilaga Litt. A.
Sjömanna-sällskapets directions förslag, i
anledn. af inom sällskapet väckt motion, om en stiftelses in¬
rättande under namn af Ludvig De Geers uppfost¬
ringsanstalt.
a36
Deu 7 Mari o. rn.
Sedan en af sällskapets ledamöter på sammankomsten
den I Dec. sistl. år föreslagit en minnesvård öfver den af
fäderneslandet så högt förtjente Louis De Geer, och sällska¬
pet redan då med yttersta värma uppfattade det gjorda för¬
slaget, för hvars mognare bearbetande diseussionen uppskjöts
till blifvande sammankomst, den 7 Mars innevar. år, då ett
beslut derom kunde fattas af en genom sin talrikhet ännu
mera betydande samling af sällskapets ledamöter; får direc-
tionen , som för sin del tagit den väckta motionen i öfver¬
vägande, härmedelst hemställa till sällskapets bepröfvande en
grundritning af den vård, som nationen torde kunna erbju¬
da att upprätta åt den ovärderlige stamfadern för den annu
i Sverige lefvande ätten De Geer, stamfadern också för vår
utvidgade jernhandtering, han som, ehuru sjelf utländning,
med uppoffring af millioner för vår krigsflolta, försvarade
vår sjelfständighet, verkade för Sveriges ära, för samtid och
efterverld. "Ingen minnesvård," säger en af våra häfdateck¬
nare, ”har blifvit uppförd åt Ludvig De Geer utom den
"han sjelf rest, nemi. Sveriges förbätlade jernverk och han-
"del, Roslagens, Finspongs-verkens och Norrköpings tillvext,
"samt den lyckliga utgången af fälttåget i644« Dessa vår¬
dar äro oförgängliga. Allt hvad Oxenstjernas statskonst,
"allt hvad BaneVs, Torstenssons och Wrangels svärd under
"blod och brand eröfrade från det förtryckta Tyskland, är
"redan återigen förloradt. Hvad Ludvig De Geer i guds¬
fruktan och flit, i ordning och fridsamhet åt Sverige vun-
"nit, det har blifvit qvar och bär också åt den senaste fram-
"tid sina välgörande frukter." De förföllo dock ej , alla
segrens frukter. Det fredsslut, sorn följde af De Geers ut¬
rustningar, eröfrade åt oss till stadigvar. afrundning på Sve¬
riges landamären de båda landskaperna Jemtland och Herje¬
dalen äfvensom ön Gottland, — tre i många afseende» för
Sverige högst vigtiga provinser.
Lika varaktigt bibehåller sig de skapelser, åt hvilka De
Geer inom industriens fält gaf lif. Städerna Norrköping och
Askersund, Finspongs- och Dannemora-verken hafva sedan
hans tid, i snart tvänne århundraden , ieninat oss hela det
arf, som en organiskt utvecklad cultur kan skänka genom
konstfärdighet i förening med folkbildning.
Dessa Uro således de trogna vårdar af den längesedan
hädangångnes minne: länder eröfrade till värn för fosterlan¬
det; rikedom utvecklad inom det sålunda beskyddade; stä¬
der nydanade med nydanad välmåga; orter befolkade med
idoga samhällsmenniskor, — orter, som förut i sina skogar
och malmer endast röjde möjligheten för bearbetning. Oför¬
gängliga som dessa, voro de vårdar han reste åt-sitt eget
minne! Han behöfver icke mer; men en tacksam efterverld
behöfver mer. Länge var för den största mängden af oss
den kraftfulle mannens verksamhet okänd. En sednare häf¬
datecknare har åter upprullat historiens blad för oss och
Den 7 Mars e. m.
der framvisat de strålande dragen af Ludvig De Geers äro¬
fulla namn. Det har i tacksamma Svenska hjerton uppkallat
ett behof alt för kommande slägten Aler upprepa della ljud,
och Ludvig De Geers namn skall — sä manar oss foster¬
landskänslan — åter fästas på någon ny vård, som, fort¬
sättande åtminstone en gren af hans skapelser, med lefvande
utveckling och sjelfbestånd kan mångdubbla minnet af hans
oförgätliga lefnad. Det är icke från de i stenen huggna mo¬
numenter efterverlden utfinner det upphöjda och stora i
lifvet hos en hedrad bortgången. Må vi derföre söka oss
ett äreminne, der handlingen sjelf, begynd af den föreviga¬
de, kan stå i nya fortgående skapelser.
Två flottor hembjöd han fordom åt sitt nya fädernes¬
land, när dettas utblottade tillstånd ej tiilät det, att af egen
kraft åstadkomma dessa rustningar, hvilka blefvo grunder
för den ärorika freden i Brömsebro. Sveriges rike har aldrin
O _ O
ersalt dt* millioner, som dertill användes af den idogés enskilda
tillgångar. Låtom exemplet af hans uppoffringar för vår flotta
— omutliga uppoffringar, deni ingen Svensk man i vårtid
skulle hafva mäktat att åstadkomma — mana oss att efter
måttet af nuvar. förmåga, fördelad på många, åt vår.sjöstyrka
egna en gärd, på cn gång skörderik för Sverige och värdig
dess fordne välgörares minne. Missgynnande förhållanden
hafva nedsatt vår flotta, jemförd med hvad den i fordna
lyckligare tider hos oss varit. Det är oss dock ej numera
obekant, att fäderneslandets säkerhet emot yttre angrepp må¬
ste sökas, såsom Themistocles fordom lät Oraklet svara de
i styrka underlägsna Grekerne, "att de skulle beskydda sig
”med murar af träd.’’ Dessa flytande murar, de vingande
skeppen, äro vårt af vatten omslutna lands säkraste värn.
Men dessa värn äga vi ej i nödens stund att tillgripa, om
vi ej i fredens dagar skapa oss dem, och genom handels-
sjöfartens uppmuntran och befrämjande bereda en möjlighet
att med fördel begagna dem. På en talrik handelsflottas be¬
manning hvilar ytterst en flottas tjenstbarhet i krig. Men
för att befrämja handelssjöfarten, delta hemfödda yrke, for¬
dras en befolkning, som noga känner dess villkor, från barn¬
domen danad till mödor och kunskapsrikt inledd alt segra
öfver elementer och en ofta upprorisk natur.
På dessa grunder har directionen för sjömanna-sällska-
pet ansett hvarje inrättning , som i större eiler mindre mån
kan lemna vår uppväxande ungdom en erforderlig sjömanna-
daning, blifva af högsta vigt för fäderneslandet, och får,
med anleda, deraf, för sin del föreslå bildandet af ett insti¬
tut för sjömäns barn, under benämning af Ludvig De Geers
uppfostringsanstalt för sjömäns söner, såsom minnesvård öf¬
ver denne så högt af fäderneslandet förtjente medborgare,
och till hvilken minnesvårds uppresande hela nationen torde
inbjudas alt deltaga.
En sådan stiftelse, organiserad efter ungefär enahanda
a38
1) c 11 7 Mara e. m.
grunder, som Prins Carls inrättning, utförd i «å stor seala,
att fader- och moderlöse eller fattige sjömans söner, under
eii viss ålder, från alla Rikets sjöstäder der kunde intagas
och uppfostras, skulle, på samma gång som den lemoade
näringarna, synnerligast sjöfarten, en väl uppfostrad och der¬
till från spädare åren danad ny generation idoge medbor¬
gare, äfven i krigets stund skänka trogne försvarare åt det
land, som vårdat deras ungdom; och välsignande1 skall den
adle Ludvig De Geer från högre rymder se ned på den
lefvande minnesvård , en tacksam efterverld upprest till
hans ära.
Skulle sjömanna-sällskapet gilla detta directionens för¬
slag till minnesvård öfver Ludvig De Geer, så torde en co¬
mité böra nedsättas för att utarbeta fullständigt förslag, med
hänseende tili inrättningens organisation, kostnad, lämpliga¬
ste sättet för medels anskaffande, och till en erforderlig ga¬
ranti att medlen blifva använda endast till det afsedda än¬
damålet; hvilket förslag, jemte den blifvande directionens
utlåtande deröfver, torde af sällskapet i extra sammankomst
ytterligare granskas.
Bilaga Litt. B,
Förslag.
§ '•
Inrättningen stiftas till tacksamt minnes bevarande af
Louis De Geer. Dess ändamål är, att emottaga och uppfo¬
stra fattige eller aflidne sjömäns barn till nyttige medlem¬
mar i samhället.
§ a.
Sådana barn från 8 till i t års ålder finna inträde i
denna skola. Ansökningar till inträde böra, åtföljda af prest-
bevis och läkarebetyg, inlemnas till inrättningens direction,
som åge rätt pröfva barnets antaglighet, enl. det särskildta
reglemente, som för direetionen blir utfärdadt. Sjömän
kunna äfven emot särskild betalning vinna inträde i skolan
för sina barn, i enlighet med samma reglementes stadgande.
Den blifvande direetionen bestämme afgiften för dessa be¬
talande barn.
s 3.
I denna inrättning få barnen lära christendomen, räkna,
skrifva m. m., som till vanlig uppfostran hörer, äfvensom
handtverkerier och praktisk undervisning i sjömannayrket,
åt hvilket sistnämnda comiterade anse direetionen böra förnäm¬
ligast egna sin uppmärksamhet.
§ 4-
Aila barn utskrifvas emellan 13 och 15 års ålder till
de yrken de valt, och i den mån direetionen finnér tillfälle
att placera dem.
Den 7 Mari c. ta.
§ 5.
Medel till stiftande af denna inrättning torde lämpligast
kunna förskaffas genom subscriptionslislor, utfärdade af sjö-
raanna-sällskapets direction. Bidragen kunna antingen Jern¬
näs årligen eller på en gång, eller ock utlofvas för framtiden.
§ 6.
Hvarje sjömanshus i Riket må i proportion af dess bi¬
drag få skicka barn till inrättningen. Contribuenterne kun¬
na till förmån för något visst sjömanshus anteckna de sum¬
mor, som gifvas; om ingen sådan disposition göres, äge
directionen tillsätta barn i proportion af penningarnas belopp.
S 7-
De subscribernde medlen böra, i den mån de inflyta,
remitteras till sjömanna-säilskapets direction, som desamma
genast uti banken insätter för räkning: Louis De Geers
uppfostringsanstalt, att tillhandahållas den direetion,
som sedermera på allmän sammankomst väljes af dem, hvil¬
ka bidragit tili den samlade fonden; och åligger det sjö—
manna-sällskapets direction att genom de allmänna tidnin¬
garna redovisa för emottagandet af dessa medel.
§ 8.
Så länge denna fond befinnes under sjömanna-säilskapets
directions vård, bör den årligen revideras af de utaf sjö—
manna-sällskapet, för granskningen af detta sällskaps egna
räkenskaper, utsedde revisorer.
§ 9-
Då en betydligare summa skulle erfordras för att un¬
derhålla en skola för 3oo barn, såsom sjömanna-säilskapets
direction i sin till comiterade inlemnade p. m. föreslagit,
och man ännu är oviss om nödiga penningar dertill kunna
insamlas, anse comiterade, att lill en början förslag uppgö-
res till en sådan skolas inrättande blott för 5o barn, men
våga ej tillstyrka några åtgärders vidtagande för inrättnin¬
gens organisation, förrän tillräckliga medel influtit, för att
bestrida kostnaden för nödiga malerialiers och inventariers
anskaffande, äfvensom för årliga underhållet af 5o barn, hvar¬
till comiterade tio, att en summa af 8,257 r:dr 28 sk. 4 r.
b:co torde erfordras, utom hyran, i enlighet med bifoga¬
de calcul.
§ i°-
Så snart denna summa influtit, bör sjömanna-säilskapets
direction utfärda kallelse till allmän sammankomst, der hvarje
contribuent kan antingen personligen eller genom ombud af¬
gifva sin röst.
§ u-
Sedan inrättningen är organiserad, bör den insamlade
fonden hvarje år undergå revision af dertill på allmän sam¬
mankomst utsedde personel-.
Den 7 Mars e. m.
§ 12.
Åt sjoman na-sälIska pets direction uppdrages omsorgen att
utse och föreslå en lämplig local ; dock kunna comiterade ej
underlåta atl härvid yttra den önskan, att någon plats vid
stora segelleden till Stockholm, såsom den för ändamålet
mest passande, måtte företrädesvis dertill komma i åtanka.
Stockholm d. a5 April 1839.
(Se vidslående Bilaga Litt. C )
Dessa 6 motioner lades på bordet.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Motionstiden lider till slut,
utan att vi ännu lått från K. M. mottaga någon propos.,
ronde den förväntade nya smidesstadgan. Jag är icke för
ögonblicket beredd alt utveckla skälen, hvarpå detta äm¬
ne kunde och borde motiveras; men för den händelse, alt
en K. propos. i ämnet skulle uteblifva, hvilket jag likväl
icke förmodar, får jag vördsamt föreslå: 1:0 att alla så¬
dana härdar må förklaras fria, hvilka, utan beräkning af
den tillökning, hvartill de enl. K. kungörelsen d. 26 Oct.
i838 äro berättigade, blifvit privilegierade inom bergslag
för 4^0, och utom bergslag för 4°° skeppund , så att dessa
härdar må få tillverka så mycket de medhinna; och 2:0 att
skatten å stångjernshärdarne må jernnäs, så att de, hvilka
enl. i8o3 års förordning blifvit privilegierade och åsatte 2
skepp:s hammarskatt, må, likasom de härdar, hvilka fram¬
deles kunna anläggas, påföras en hammarskatt af i-J skepptd.
Jag utber mig att, i händelse nåd. propos. härom icke
blifver R. St. meddelad, få motivera denna motion, och an¬
håller nu vördsamt att den måtte remitteras till Ekon.Utsk.
Lades på bordet.
Hr Lagerhjelm, Pehr, anförde skriftligen:
För att göra bankens öfverskott af förflutna års inkom¬
ster rörligt och likväl förvara detsamma för framtida vig¬
tiga behof, föreslår jag vördsamt:
1:0 Af bankens öfverskott afsältes en million r:dr b:eo
att genom Handels- och Närings-disconten utlånas emot tre
proc. ranta till säkra fonder, såsom Manufactur-disconten,
Jern-contoret, privat-banker , hypotheks-inrättningar samt på
säkra namn, på sätt reglementet för utlåningen genom denna
discont stadgar. Lånen ställas på ett år och kunna om¬
sättas; största beloppet 5o,ooo r:dr b:co, minsta 10,000;
2:0 I händelse af krig, skall Discont-styrelsen vägra om¬
sättning , och fullmäktige i banken öfverlemna medlen till
Riksg:s-cont., i den mån de till betalning förfalla ;
3:o Af ränte-vinsten bekostas i främsta rummet under¬
sökningar. rör:de communicationer för varu-transport inom
Sverige. Ändamålet med dessa undersökningar skall blifva,
att för nästk:de R. St. framlägga en öfversigt af ett com¬
mun i-
(Hörer till 3:dje Haft., sid. a/jo.)
Bil. Litt. C.
Kostnadsförslag öfver underhållet för 5o barn jemte aföningar och andra ärliga utgifter samt
nödiga inventarier vid Louis De Geers uppfostrings-anstalt.
yirliqa utgifter.
Kosthållning för ett barn beräknad efter närvar, pris och spisordning, sorn foljesvid Prins Carls
uppfostrings-inrättning, uppgår för ett år till 42. 3.
Beklädnad.• 1 tröja och i vest af blått commisskläde med metall-knappar 6: 6. —
2 buldans-klädningar, bestående hvardera af tröja, vest
och långbyxor, med tennknappar * 3: 27. —
1 bussaron eller blouse med långbyxor af buldan att nytt¬
jas vid sjömans- och varfsarbeten ........ 1: 35. 6.
2 par linne-cale9oner ............ 1: 27. —
2 skjortor 2: 24. —
2 par ullstrumpor ............. 1: 16. —
2 par läderskor . . . . 4: '4- B.
1 casquett af svartfärgad bramduk . . . - . . -— 20. —
1 s. k. Skottsk ullmössa — 4°- —
1 par byxhängslen af buldan med skinnfodring , . . . — i3. 6.
2 lärfts-näsdukar — 26. 8.
Läder, skogarn, stoppgarn och tråd 111. m. till beklädna¬
dens lagning, som bör verkställas af barnen, med biträ¬
de af lärare och sköterskor ... i: — — , ,
24: 10. 4.
Kost och beklädnad för ett barn per år .11...... 72: 4- 7-
Gör för 5o barn u. s. t. ............. . . . . .
AJlöninqar: x .
En Syssloman j som jemte barnens intellectuella undervisning efter lancastersk me-r
tod, förestår ekonomien, samt vakar öfver barnens uppfostran
och ordningen inom inrättningen. Årlig lön, hvaruti ljus och
skrifmaterialier äro inberäknade 6oot — —
En Waktmästare vårdar beklädnaden och inrättningens inventarier samt har tillsyn
öfver barnen emellan skole- och arbetstimmarne m. m.
Lön 200: — —
Discrelioner till Jul och Midsommar . * . . 10:
210: — •—
En Sköterska besörjer snyggheten hos barnen och i deras sofrum, ansvarar för
tvätten, samt linnekläders och strumpox-s lagning.
Lön 4o: — —
En matportion 81: 17. 4-
Till Jul och Midsommar .... . ... 10: » .
131: 17. 4.
En Sjuksköterska, som, jemte vården om de sjuka och om sjukrums-inventarierna,
biträder med linnets och strumpors lagning samt, då tiden med-
gifver, äfven vid tvätten
Lön. ■ . . . . . * . . . 3 x. 16. ——■
En portion . . . . . . . ... . ... 81:17. 4-
Till Jul och Midsommar ...» 3 , . 10: ^
Transport 1,066; 2. 8.
Banco.
3,604
37
3,604] 37] 2
|
|
Transport
|
,066: 2. 8.
|
3,C04
|
En Kokerska har proviant-förrådet och köksinventarierna un
|
der
|
sin vård samt bi-
|
|
|
trädd af barnen, besörjer matredningen m. nr.
|
|
|
|
Lön
|
|
|
|
|
En portion
|
|
|
|
|
Till Jul och Midsommar
|
|
|
|
|
|
|
|
158: 1. 4-
|
|
Läkaren .• arfvode
|
|
|
|
|
Lärare:
|
|
|
|
|
uti skräddare-^rket \
|
|
|
|
|
„ skomakare d:o 1
|
|
|
|
|
,, snickare och 1
|
|
|
|
|
timmermans d:o ( Till arfvoden för dessa lärare upptages, till fördelning efter
|
|
|
„ segelsöm- och / omständigheterna
|
|
|
3oo: — —
|
|
„ sjömans-arbete t
|
|
|
|
1,557
|
„ gymnastik J
|
|
|
|
|
,, simning. 1
|
|
|
|
|
Diverse omkostnader:
|
|
|
|
|
LVed för Sysslomannen Famnar
|
8.
|
|
|
|
— Waktmästaren
|
|
|
|
|
— Sköterskan
|
. 1
|
|
|
|
— Sjuksköterskan
|
H-
|
|
|
|
— Kokerskan
|
u.
|
|
|
|
— Barnens sofrum
|
|
|
|
|
— aine sjukrum
|
|
|
|
|
— Köket
|
|
|
|
|
— Matsalen
|
|
|
|
|
— Tvättstugan
|
|
|
|
|
— Badstugan
|
|
|
|
|
— Skolrummet
|
|
|
|
|
— Skomakare-verkstaden
|
|
|
|
|
— Skräddare d:o
|
|
|
|
|
— Snickare d:o
|
|
|
|
|
— Segelsömmare d:o
|
|
|
|
|
Famnar
|
6r.
|
å 7 r:dr . . .
|
427: —• —
|
|
Ljus för Waktmästaren ' Lisp:d
|
1.
|
|
|
|
— Sköterskan
|
|
|
|
|
— Sjuksköterskan
|
|
|
|
|
— Kokerskan
|
T
|
|
|
|
— Sofrummen
|
|
|
|
|
— Sjukrummen
|
|
|
|
|
— Köket
|
|
|
|
|
— Matsalen
|
5
|
|
|
|
— Tvättstugan
|
|
|
|
|
— Badstugan
|
|
|
|
|
— Skolrummet
|
|
|
|
|
•— Skomakare-verkstaden
|
|
|
|
|
— Skräddare d:o
|
5.
|
|
|
|
", 'Lisprd 27.
|
ä 6*r:dr
|
162: — —
|
|
|
|
Transport
|
589:
|
5,102
|
3 7 2
20
949
Transport 58g: 5,162
Silpa till klädtvätten skålp:d 200.
— barnens handtvål! 52,
— Sjukrummen ni. m i5.
Skålprd 267: å 6 sk. 8 r:st. . 37: 4- —
Granris, sand m. m 2o;
Materialier för verkstäderna
Medicamruter
Sotning och lalrinrenhällning 33; ,5
Inventariers slitning och reparations-kostnad upptages till 10 proc. af här nedan ut¬
förda inköpssuinina . 2,g: 30i
Inventarier.
Sofrummen 5o sängar (i 10 uppsatser a 5 i hvarje) 100:
y5 par lakan af tältduk å 3: 32 iy5:
60 madrasser af buldan ä 1: 36 io5:
60 kuddar af d:o ä 20 sk. 25: —• —
60 lisp:d halm till stoppning ä 6 sk 7: 24_
75 sängtiltar ä 3: 38. 6 2S5: 7. 6.
5o handdukar af buldan a l4 sk. 6 r:st , i5: 5.
5o pallar ä 10 sk. 8 rst 11: 5. 4.
2 dussin elfenbenskammar a 3: 16 6: 32. —
2 dussin hornkammar ä 1 r:dr 2:
2 klädesborstar och 2 skoborstar — 42. 8.
Dammborste, eldgaffel, sopskyffel 1: 46. 8.
Tvättskålar, nattbäcken, ämbar q: 38.
.. 9- 2.
Sjukrummen 10 sangar
20 par lakan y3; jg,
i5 madrasser 26: I2,
l5 kuddar 6: 12.
10 sängfiltar 38: t.
i5 sjukrockar af buldan 19: 10.
20 par linnestrumpor 1 1: 5. 4.
10 par lädertofflor 10:
i5 handdukar 4; 25. Q,
10 pallar 2: 10. 8.
1 skåp 4:
1 bord 3;
1 thékanna och 2 par the'koppar af Helsingborgs gods . — 4o. —
2 dricksmuggar af dito 32i
1 jernpanna om 2 kannor med lock . 2.
1 bleckmått å £ qvarter 6. 8.
2 matskedar och 2 theskedar af tenn 33. 4.
1 skopa af jernbleck ä 1 k:na ......... — 34. 8.
1 portionsskopa af koppar 1; 32.
14 dussin trädskedar __ 3g.
i£ dussin stentallrikar, krukor &c 2;
1 dussin bordsknifvar och gafflar 5: 36. —
i sax, 1 lampa, 2 ljusstakar, 2 ljussaxar 2: 2. 8.
1 skörask med eldstål — 18. 4.
Transport 235: 28. 2. 845: g. 2. 6,111
11
Transport 235: 28.
2 elJgafflar, 2 sopskyfllar 1: i3.
r hufvudborste — 32.
1 dammborste ............... 1:16.
10 spottlådor 2: 24.
2 nattstolar med bäcken 6: 32.
2.
4-
Sköterskans "l
Sjuksköterskans> rum, sängar, sängkläder, bord, stolar
och Kokerskans)
Köket:
Matsalen :
Tvättstugan.
r portionerings-bord och 2 matbord . . .
( portions-kiltel och 1 dito skopa af koppar
dussin bordsknifvar och gafflar . . . .
skedar, bröd- och knifkorgar m. m. . . .
9:
8:
7:
T-
1 o.
32.
5.
Skolrummet: t sandbänk med tillbehör .......... 11: 16.
4 skrifbankar med säten, bläckhorn ike. ..... 36: 32.
t större svartmålad trädtafla med alphabet ... . . 6: 32.
5 smärre dito dito ....... 6: 32.
20 skilFcrtaflor 6: 32.
1 bord och 1 stol för läraren ......... 6: —
tabeller, böcker, ljusstakar m. ro. .... .. 10: —•
845: 9. 2.
248; 1. 6.
too:
6,111
1 jerngryta a 35 kannor till inmurning ...... 8: 36. —
1 d:o ä 25 d:o d:o 6: 12. —
1 fotgryta å i5 och 1 fotpanna å 2 kannor ..... 6: 36. —
t vattenkar, trädkärl, bleckmått, vågar, vigter, köksskåp,
lårar, tallrikar och andra stenkärl, trädskedar m. ra. . too: — —
8.
121: 36. —
32. —
1 jerngryta ä go kannor till inmurning. . 25: — —
1 vefmangel och t mangelbord . . ..... . . . . 83: 16. —
3 mangeldukar ....... 5 6:
I jernbandadt vattenkar med lock ........ 18: — —
trädkärl, klädstreck m. m. ... ., ....... 17: 32. —
i5o:
14:
i5o:
4o:
136:
Gymnastik.* ställningar och tillbehör
Skräddare-verkstaden: bord, pressjern, ljuslådor, saxar, m. m. för 20 arbetare
Skomakare d:o 7 skomakarediskar med ljusstakar, stolar och verktyg för 4i arbetare
Snickare och timmermans d:o 4 byfvelbänkar, med hyflar, sågar och öfriga verktyg
för 4 arbetare ' . 157:
Segelsöm- och sjömansarbele, 1 bänk för tågmattors läggning, kylor, roeriprimaf,
splitshorn, vojt, segelkrokar, nålar m. m
Diverse inventarier: väggur, ringklocka, dragkärra, skottkärror, dragkälke, båt,
vedsågar, vedyxor, klädhängare, ljuskista, jerhstörar &c
18.
12:
7o:
2,146
Summa r:dr b:co
i
8,257
1 I
I sammanhang med föregående kostnads-förslag får tilläggas, att om gynnsamma förhållanden skulle medgifva emottagandet af
ett dubbelt antal, eller 100 barn, så ökades dock icke kostnaden i lika progression; ty med tillökning af en sköterska och en caicule-
rad något större åtgång af ved, ljus, såpa o. d. , skulle årliga kostnaden för xoo barn icke öfverstiga io,3oo r:dr, och inköpet af in¬
ventarier, med tillökning af sådana, hvilkas antal bestämmas af barnens,, k unna besörjas med 3,600 r:dr.
1 hänseende till beklädnaden, kan antagas, alt de föreslagna persedlarna ej alldeles förslitas under loppet af ett år, och att de»
som vid arets slut ännu äro brukbara, till en icke obetydlig del förminska den summa, sorn uti kostnads-försiaget lill deras årliga för¬
nyande är afförd. Äfven får anmärkas, att, ehuru endast 2:ne skjortor äro i förslaget upptagna som årsslitning, böra dock för hvart
barn minst 4 sådana vara att tillgå, dels för alt undvika tvätts anställande hvaVje vecka, och äfven i anseende till den längre tid, som
under höst- och vintermånaderna vanligen erfordras för klädernas torkning. Denna tillökning, en gång anskaffad, blir endast cLt fortfa¬
rande förskott på det följande årets utgifter och åstadkommer fiåledes ingen förhöjning i den årliga kostnaden.
Den 7 Mars c. m.
munications-systerne inom Sverige, en klar åskådning af de
fördelar för landet, hvilka af verkställigheten kunna väntas,
kostnaderna dervid, de andelar som menigheter böra anslå,
samt den ordning, hvarefter verkställigheten bör ske för att
med minsta uppoffring gifva den hastigaste utveckling åt
den allmänt vaknande industrien.
4to Ofverskottet af räntemedlen kan utlånas i vanlig väg,
för att hållas kommande Ständer tillhanda och användas vid
verkliggörandet af ifrågavar. plan, eller användas af nuvar.
II. St. för kittade communicationer inom Riket.
Lades på bordet.
Hr Dalman, Joli. Gust. Georg, rippläste följande?
Vårt fäderneslands mest lysande minnen hänföra sig till
den tid, då Gustaf II Adolph' förde den Svenska spiran, och
den ädle Axel Oxenstjerna, efter honom, ledde ärendenas
gång under de Tyska fälttågen. Allt hvad som återstår till
upplysning af våra häfder för dessa ärofulla dagar, bör der¬
före vara dyrbart för hvarje Svenskt hjerta, isynnerhet då
vi ännu icke äga en fullkomligen pragmatisk historia om
nämnde fälttåg, och det fredsslut genom hvilket desamma
upphörde. Vigtiga källor för en sådan finnas uti det s. k.
Oxenstjernska archivet på Tidon. Det innehåller ungefär!.
5oo äldre handlingar på pergament, ett antal andra gamla
documenter, samt omkring 16,000 bref, vexlade emellan
Oxenstjerna samt de flesta samtida Europeiska regenter, fur¬
star, diplomater och härförare under det trettioåriga kriget,
och framförallt under fredsunderhandlingarna i Osnabriick
och Minister. Så länge denna samling innehafves af dess
nuvar. ägare, kan man vara förvissad, att den framdeles,
likasom hittills, vårdas med yttersta sorgfällighet; men i ti¬
dernas längd kunna andra förhållanden möjligen inträffa,
och olyckor genom eldsvådor afböjas icke alltid, äfven ge-
uom den noggrannaste uppmärksamhet. Dessa inträffa ofta¬
re, samt åtföljas af mera förhärjande verkningar i landsor¬
ten, än i större städer. På detta sätt hafva vära häfder
ofta gjort oersättliga förluster, och komma att göra ännu
flera, ifall ej Staten söker attpå säkra ställen förena de vig¬
tiga handlingar, hvilka nu finnas spridda i enskildta bi-
bliotheker.
Som ägaren af Tidö torde vara benägen att till Staten,
men icke till enskild man, afyttra det Oxenstjernska archi¬
vet emot en summa af 10,000 rtdr btco, får jag härmed
vördsamt föreslå R. H. St. ett anslag härtill. Jag anser
detta belopp icke för högt, i jemförelse med den vigt för
vår historia, denna samling äger. Den skulle, efter min
tanke, öfverlemnas till K. hibliotheket i Stockholm, hvarest
den vore säkrare skyddad för förskingring och olyckor ge-
3 H. 3i
D e ii 7 Hars e. m,
nom eld, samt Liefve tillika mera tillgänglig för forskare uti
våra inhemska häfder, än den kan vara det uti en aflägsen
landsort, ehuru den nuvar. ägarens beredvillighet att upp¬
låta begagnandet häraf åt sakkunnige män är allmänt känd
och vitsordad.
Lades på hordet.
Hr Freidenfelt, Fredr. Daniel, uppläste följande
anförande:
Länge har man insett nödvändigheten af ett förbättradt
uppfostrings-systeme, utan att, som det synes, hafva uppfat¬
tat alla momenterna af detta vidsträckta systeme. Mångsi¬
digheten af den hildning, hvarpå detsamma hvilar, är nu
mera ingen hemlighet; denna bildning sträcker sig nemi.
till vetandets alla grenar, ingriper i samhällets alla förhål¬
landen, och fortgår, rastlöst som tidsanden, till det stora
målet af menniskokraftens, d. v. s. vår materiella och in-
teilectuella varelses yttersta utveckling och sålunda möjli¬
gen högsta fullkomnande. Att i fråga om en byggnad af
denna omfattning framhålla alla luckor, som ännu återstå
att fylla, vore att inlåta sig i detaljer, som, med en öfver¬
sigt af uppfostrings-verkets niivar. tillstånd, påkallade en
mängd ur dess historia hemtade noggranna upplysningar.
Att uppdraga en sådan teckning förutsätter, — hvad jag
är långt ifrån att vilja tillvälla mig, — den närmaste kän¬
nedom om detta vigtiga ämne, förenad med den fullkomna¬
de talangen. Också är detta icke föremål för närvar, fram¬
ställning, som endast är partiel, och afser en, under envisS
synpunkt, för menskliga kunskapen vunnen framgång. Jag
menar det af Secret. A. P. Bromander för några år
sedan upprättade institut till bildande af skick¬
lige handlande; denna uppfoslrings-anstalt, hvars för¬
tjenst flere i ämnet kunnige män så tillräckligt vitsordat,
att det synes som vore min röst i detta afseende öfverflödig.
Icke destomindre har jag vågat framstå för att, med en
vördsam erinran om den ståndpunkt, hvarpå denna angelä¬
genhet i vårt fädernesland för 6 år sedan befann sig, fästa H.
R. ö. Ad:s benägna uppmärksamhet på hvad en enskild man,
med inskränkta pecuniära tillgångar, men med ett verksamt
nit och en stadig vilja, sedan denna tid uträttat, för att
sätta densamma i sitt närvar, skick. Det var nemi. vid sag¬
de tid som dåvar. Öfverståthrn Frih. Sprengtporten, i sin
under 1834 års riksmöte afgifna 5-års-berättelse, (sid. 74)
antydde den länge insedda saknaden af ett ändamålsenligt
handels-institut. Förtjensten af denna första antydan till¬
hör onekligen Frih. Sprengtporten. Om densamma för Hr
Bromander kunnat vara en ny impuls till hans berömvärda
företag, är mindre vigtigt att känna, än huruvida han, ge¬
nom sina förenklade lärometoder, sina rastlösa bemödanden
Den j Mats e. ra.
oell sina uppoffringar, icke blott af pecuniära tillgångar,
men af en betydlig del af sin mest verksamma ålder, lyc¬
kats uppnå sitt föresätta mål.
Inga menskliga inrättningar kunna vara fullkomliga,
och det är blott af syftningen samt sambandet mellan pla¬
nen och de för dess uppförande i verksamhet satta krafter¬
na, som resultaten med någorlunda säkerhet kunna bestäm¬
mas. I afseende på Hr Bromanders ifrågavar. företag äro
dessa, åtminstone till en betydlig del, efter önskan erhåll¬
na resultat ovedersägliga, emedan de äro bevista, och kun¬
na när som helst till intygande föreläggas en hvar med ur¬
skiljning att bedömma dem. Hvad som återstår för att
göra denna läroanstalt till hvad den kan och bör blifva,
är sålunda ett mål, icke blott för önskningarna, men för
grundade förhoppningar.
Emedan hvarje nyttigt företag, i mån af dess vigt samt
de fördelar det lofvar bereda fäderneslandet, är en vinst
för detsamma, och sålunda innebär ett på dess tacksamhet
vunnet anspråk; vågar jag, på grund af de bevekande skäl,
jag, i öfverensstämmelse med närlagda handling, haft äran
framställa, föreslå stiftaren af ifrågavar. institut, Hr A. P.
Bromander, till åtnjutande af något offentligt vedermäle af
R. St:s uppmärksamhet och välvilja, och hvilket på en gång
blefve en belöning för hans berömliga bemödanden och
en uppmuntran att fortsätta dem. Och då stiftaren af De-
gebergs landtbruks-institut, Hr Nonnen, för framgången af
denna inrättning erhållit ett af Statens medel beviljadt år¬
ligt anslag af 5,ooo r!dr b:co, — om hvars fortfarande åt¬
njutande, jemte erhållande af ett räntefritt lån af 10,000
r:dr b:co, motion vid närvar, riksmöte redan blifvit väckt
— får jag, med åberopande af detta prasjudicat, föreslå, att
Hr A. P. Bromander, till fortsättande samt fullkomnande af
sitt, utan tvifvel lika fosterländska och nyttiga företag, måt¬
te erhålla ett, åtminstone i någon mån, i jemförelse dermed
lämpadt ärligt understöd af omkring 2,000 r:dr b:co, att
utgå intill nästk. lagtima riksdag, för hvars tilldelande det
likväl mäste bero af R. St. att fästa det villkor, som de
finna mest ändamålsenligt.
Ett sådant villkor vore i min tanka hufvudsakligen, att
Hr Bromander till undervisnings erhållande i sitt institut
kostnadsfritt emott,og t. ex. 8 fri-elever, samt att afgiften
för de betalande eleverna från Stockholm nedsattes til i5
r:dr b:co, och för de från landsorterna till 16 r:dr 32 sk.
b:co per qvartal. Om remiss till vederb. IJtsk. af denna
min motion anhåller jag vördsamt.
Kort sammandrag af lärometoden i det af mig bildade
Handels- Institut,
Hvarje elev får, efter hos mig inhemtad säker arithme-
tisk underbyggnad, så att han, efter korta och enkla me¬
toder, kan i borgerliga förhållanden med lätthet uträkna
Dea j Mars e. m.
hvad fråga som helst, börja föra böcker och upptaga sig
till godo ett inventarium, bestående af contanla medel, hus,
skepp och fastigheter, samt varor och utestående fordrin¬
gar in. m. Skulder måste han äfven upptaga. För den
skilnad som uppstår, då han drager sitt debet ifrån sitt cre¬
dit, får han till läroverkets föreståndare aflemna en på olika
betalningstider utställd ovillkorlig revers roed ränta, samt
af innehåll, att, om någon utbetalning skulle på utsatt dag
uteblifva, reversen förfaller att genast betalasmed ränta till
förfallodagen. Det beror sedan på eleven sjelf att så hand¬
la, att han sin skuld kan godtgöra; i annat fall sättes han
under concurs, och med honom förfares, som vore lian en
verklig köpman i allmänna lifvet.
Med utrikes handelshus, (emedan eleven der kommer
att äga fordringar eller häfta för skulder), samt vexlars re¬
mitterande och trasserande, kommer eleven ofta i beröring,
äfvensom med assurance, hafveri, förolyckandet af egna far¬
tyg och varor. — För institutet är af mig upprättadt ett
sammandrag öfver varor, hvilka Sverige producerar, samt
både im- och exporterar, deras efter tiderna varierande pris
för hvarje dag, och så ordnadt, att det med en enda rad be¬
stämmes, och ett sådant sammandrag öfver hvarje känd han¬
delsort, der Sverige sjöledes kan handla, och priset bestämdt
i landets eget mynt mot dervar. brukligt mått, mål och
vigt. För reductions-lätthetens skull är på hvarje ställe
anbragt en column, som visar, hvad hvarje der uppgifven
qvantitet utgör i Svenskt mått, mål och vigt. En likaledes
af mig upprättad kurs-tableau bestämmer, inom läroanstal¬
ten. för hvarje dag kursen på hvarje lands handelsort öfver
bela jorden, och det icke allenast emot Sverige, utan äfven
mot London, Hamburg och Amsterdam. Genom utskrifna
sedlar på olika valörer, som föreställa penningar, ända ifrån
6 rtst till !oo,ooo r:dr b:co, är en bank bildad, som äger
en fond af 3o,000,000 r:dr b:co. En af eleverne förvaltar
general-cassan, som representerar alla okända handelshus 1
in- och utbetalningar. En annan elev förvaltar assurnnce-
bolagets cassa, söm bar en grundfond af 600,000 r:dr b:co,
3oo,ooo af dessa medel hafva tillkommit genom actie-teek-
ning af eleverna. Dessa actier få, efter läroverkets stadgar,
emellan eleverna säljas och köpas, samt ränta, efter utgifna
cuponer, derå uppbäras. 3oo,ooo r:dr b:co har assurance-
bolaget fått till skänks genom testamente af en från läro¬
verket' afgången elev, hvilka medel emot ränta innestå i en
å institutet inrättad låne-bank. Piäntan af dessa får bola¬
get använda, ehuru icke mer än en del af capitalet,. då
högst tryckande omständigheter inträffa, och bolaget ingen
annan tillgång äger. Till ledamöter i bolaget väljes af ele¬
verne 3:ne af dem, som äro actie-ägare, samt en casseur,
Lånebanken förvaltas äfven af en elev, hvars föremål är att
emottaga penningar till lans emot en lägre ränta, och sedan
Den 7 Ma r s e. tn.
desamma utlåna emot en högre. Denna hank gifven och
emottager lån, allt efter som dé elever, hvilka föra böcker,
äro i behof att penningar upp- eller utlåna. General-cassan,
assurance-cassan och lånebanken inventeras hvarje månad af
3:ne elever, sorn genom votering med slutna sedlar dertill
blifvit valde. Bland eleverna finnas äfven 2:ne controlleu-
rer, som attestera och bokföra assignationerna, eiler de hand¬
lingar, hvarpå inkomster och utgifter grunda sig, samt der¬
före ansvara. Casseurerne ansvara endast och allenast för
sina cassör. Dessa trenne befattningar innehafvas e] af an¬
dra elever än sådane, som med räkne-kursen äro sysslosatte,
och ej längre an tillden tid de börja med bokföringen,.eme¬
dan hvarje elev då får sin egen cassa att förvalta, i sam¬
manhang med sina öfriga affärer.
Förmiddagarna undervisas i Franska, Tyska och En¬
gelska språkens läsning, talande och skrifvande, äfvensom i
modersmålets rättskrifning, historia, geographi, (den politiska,
mathemätiska och fysiska), geometri, logik, grundlagen, all¬
männa lagen, samt in- och utrikes vexelstadgan. Eftermid¬
dagarna fullständig undervisning i arithmetik efter grundlig
och lättfattlig metod, samt hufvudräkning, det dubbla bok-
hålleriet, varu-calcul och vexel-arbitrage öfver alla kända
handelsplatser på jorden. Dessutom kunna de, som sådant
önska, få läsa Euclides, algebra, trigonometria plana, fysik
och mekanik, samt öfriga Europeiska lefvande språk. Inga
andre lärare antagas än sådane, som äga så väl praktisk sorn
theoretisk kännedom i sina yrken, och således äro sina åta¬
ganden fullkomligt vuxne. Hvarje elev får offentligen aflägga
så väl inträdes- som utgångs-examen, i närvaro af föräldrar
eller målsmän, hvilka äfven vid inträdet bestämma de äm¬
nen, hvaruti eleven skall taga undervisning. Tiden för lä¬
rokursens genomgående beror på hvarje elevs flit, ordentlig¬
het och naturliga fattnings-gåfvor, samt de ämnen, hvaruti
han tager undervisning. Genom min ifrågavar. praktiska
metod kan en elev, äfven med vanliga naturgåfvor, i frå¬
ga om arithmetik, bokföring, transactioner eller mercantila
affärer, arbeta med nöje och lätthet, emedan allt hvad han
härutinnan skall verkställa på detta praktiska sätt fram¬
ställer sig för honom tydligt och begripligt.
Stockholm den 20 Febr. 1840.
A. P. Bromander.
(Härefter följer betyg af en del af elevernes föräldrar
samt deras nuvar. principaler, äfvensom af de personer,
som om Hr Bromanders institut tagit närmare kännedom.)
Lades på bordet.
Hr von Heyne, Georgi Det är för remiss til! Be-
villn.Utsk., som jag får framställa en motion, rör:de sättet
att värdera och beskatta jord-egendom. Nuvar. bevilln.-för-
a46
Deu y Mars e. ra,
ordn. innehåller först och främst den ed taxeringsmänner*
skola aflägga, deruti de förbinda sig att verkställa beskatt¬
ningen så, att hvarken Kronan elier den skattskyldige för¬
närmas i deras tillständiga rätt. Dernäst innehåller 63 jj:n;
”1 enlighet med de sålunda inhemtade upplysningar och ut-
”rönta förhållanden, skall Berednis-comitéen, efter afsagd
”ed, på sätt i45 §:n föreskrifver, stadga de grunder, efter
”hvilka hvarje skattskyldig bör taxeras, och i följd deraf
”pröfva uppgifterna samt efter ägande kännedom, på ära
”och samvete, dess beslut meddela;” hvarjemte föreskrifves
i 66 §:n : ’ Af de handlingar och upplysningar, comite'en sam-
”lat, och den loenia kännedom comite'en bör äga, åligger
”den att utröna egendomarnes beskaffenhet, till utrymme,
”jordmån, åbyggnad, belägenhet, afsättnings tillfälle, för-
”måner och onera;” äfvensom att ”afseende äfven bör göras
”derå, om den ifrågav. egendomen genom eldsvåda, vattu-
”flöde eller andra olyckshändelser blifvit försämrad uti 67
$:n: ”De egendomsvärden, sorn genom utmätnings-tvång blif-
”vit bestämda lägre, eller genom köp med närskylde eller af
”andra särskilda orsaker blifvit bestämda högre eller lägre,
”an de för egendomar af lika beskaffenhet gångbara, böra
”rättas i öfverensstämmelse med värdet å andra till förmå-
”ner enahanda eller närmast jemförlig^ egendomar;” samt
uti 72 §:n, att så skall värderas, ”att alla medborgare i
”samhället draga lika bördor å deras egendom, och den ene
”icke mer än den andre derifrån undanhålles; ägande co-
”miteerne, så länge denna författning, enligt R. St:s beslut
”och Reg.F., länder till efterrättelse, vid deras årliga sam-
”manträden, medelst höjning eller nedsättning, till jemförel¬
se med rätta egendomsvärdet jemka detsamma till närma-
”ste inbördes likhet, dock alltid med noga iakttagande der-
”af, alt den för hvarje län*} tabellen fastställda roinimi-sum-
’’man icke understiges.” Dessa föreskrifter äro efter min öf¬
vertygelse så tillräckliga, att jag förmodar ingen ledamot af
Taxerts-comitéeroa kunna vara tveksam, huru han skall vär¬
dera, på det Kronan och den skattskyldige må åtnjuta lika
rätt. Nu har likväl i 66 §:n influtit ett moment, som i
sednare tider blifvit kalladt en ledning, men som jag alltid
ansett för en missledning från de rätta grunderna för taxe¬
ringen, nemi. stadgandet: ”och böra, i afseende på den nyt-
”ta och rättelse, som vid vissa tillfällen derigenom kunde
”bernias, de i orten gångbara pris, äfvensom sista köpesum-
”man, der taxertsmännen finna det kunna blifva förhållan-
”det , få , till vinnande af en rättvis taxering, tjena dem till
”en vägledning och jemförelse vid värdets bestämmande;”
äfvensom 64 §:n innehåller: ”Häradshöfdingarne skola för
”detta ändamål vid hvarje års början till häradsskrifvarne
”insända förteckningar öfver de hemman och lägenheter,
”sorn det föregående året blifvit uppbudna, med utsättande
”af den köpeskilling, som för hvarje egendom blifvit utfäst.
Den 7 Mars e. m.
>47
”Ägande Berednrs-comiteen, att, i afseende pä ännu ej upp¬
buden fastighet, affordra köparen behörigen styrkt afskrift
^ ”af köpe-afhandlingen, sora jemväl, enär det fordras, skall
”i hufvud skrift företes.” Jag önskar således, att hela 64
§:n samt det nyst upplästa mom. af 66 §:n måtte ur den
tiya bevillnts-forordn. utgå. Jag har redan förklarat, att
denna s. k. vägledning är en fullkomlig missledning från sä
väl taxertsmähnens ed, som öfriga taxerings-föreskrifter, och
den måste af livar och en finnas numera vata åtminstone
alldeles onödig och så mycket iner olämplig, som vi alla ve¬
ta, att taxerts-värden icke kunna anses såsom saluvärden,
utan endast såsom jemförelse-värden; hvarföre man också,
om t. ex. en fjerdedel af ett till 8,ooo r:dr taxeradt hem¬
man, hvaraf 4 personer ägde hvar sin fjerdedel, blefve försåld
för 3,ooo, hade alltför orätt att uppskatta denna fjerdedel,
äfvensom hvardera af de öfriga delarna till 3,ooo r:dr, så
att taxerts-värdet å hela hemmanet blefve 12,000 r:dr; ty
i sådant fall borde afven å alla andra dermed jemförliga
hemman taxerrs-vardet förhöjas. På dessa grunder får jag
vördsamt föreslå, att 64 §:n och nyssnämnde del af 66 §:n
måtte ur hevilla.-förordn. uteslutas.
Lades på bordet.
Frih. Rålamb, Claes, anförde skriftligen:
Då med hvarje år antalet af arrestanter inom samtliga
länshäktena betydligen tilltagit, så har derigenom icke alle¬
nast ett ökadt ansvar uppkommit för de personer, åt hvil¬
ka fångbevakningen Rufvudsakligast är anförtrodd, utan det
ock blifvit en nödvändighet att stadga vissa reglementariska
föreskrifter, hvarigenom vederbör, embetsmyndigheter måt¬
te kunna controllela och med deras närmare uppmärksam¬
het följa förhållandet med hvarje arrestant. I enlighet med
denna åsigt hafva de från hvarje häkte afgående fånglistor
blifvit uppställda; men då denna förändring, så nyttig och
ändamålsenlig den än må vara, gifvit dessa listor en långt
vidsträcktare omfattning, än de från början ägt, bör man
ej alldeles förbise den ökade svårighet, som härigenom upp¬
kommit för personer med den föga bildning, som i allmän¬
het finnes hos dem, hvilka såsom fångvaktmästare anställas,
att sjelfva uppfylla denna del af deras tjänsteåliggande. De
hafva således mestadels Varit nödsakade att hos sig anstäl¬
la särskildt skrifvarebiträde; men ej nog dermed, att de
måst bekosta dessas Underhåll, de hafva äfven måst vidkän¬
nas utgifter för skrifmaterialier, deraf den för papper torde
vara den betydligaste. Vid härvar. länshäkte, der arrestant-
nummern i medeltal dagligen uppgår till 160, och der, så¬
som öfverallt, fångvaktmästarens skyldighet är, att på
egen bekostnad besörja afskrifter af hvarjehanda utslag,
rörtde häktade personer, äfvensom att biträda dessa vid för¬
fattande af besvärs-skrifter samt nåde-ansökningar, och att
2tjS
Den y Mari e. m.
hvarje månad upprätta fyra exemplar af de nu anbefallda
vidlyftiga fånglistorna, hvartill åtgår årligen omkring tioris
papper, hafva utgifterna härföre icke kunnat vara ringa,—
och då desamma, huru nytliga och ändamålsenliga de än
må vara, likväl ej synas höra drabba personer, som med
iinga aflöning förena en särdeles ansvarsfull befattning och
just derföre borde vara befriade från hvarje dylik minsk¬
ning å deras knappa löne-inkomster; har jag ansett mig
pligtig hos R. H. St. motionsvis hemställa:
det erforderliga medel måtte blifva anslagna, att för hvar¬
je länshäkte särskildt användas till uppköp af papper och
öfriga skrifmaterialier, äfvensom femtio r:dr b.‘co årligen
till understöd för särskildt skrifvar-biträde åt vaklmästarne
vid de länshäkten, hvarest fångarnes antal, i medeltal, dag¬
ligen utgjorde ett hundrade och derutöfver, samt tjugufem
r:dr b:co för de länshäkten, hvarest dagligen femtio arre-
stanter och derutöfver förvarades.
Lades på bordet.
Frih. Raab, Adam Christian, uppläste följande:
Under förhoppning alt denna riksdag — olik i så mån¬
ga hänseenden sina närmaste föregångare — skulle kunna
afslutas inom den i grundlagen föresätta tid, har jag icke
velat öka antalet af motioner, helst de redan väckta omfat¬
ta nog många vigtiga föremål för begrundande vid ett riks»
möte. Men, sedan Statens af mig lifligt erkända pligt att
med belöning ihågkomma män, som gjort sig särdeles för-
tjente af fäderneslandet, blifvit för flera frejdade namn ta¬
gend rättvist anspråk; så tvekar jag ej att framkomma med
en enda motion, hvars ändamål är att erinra om ett dyr¬
bart minne, och föreslå en skyldig gärd af tacksamhet åt
detsamma.
Aflidne Prot.-secret. Borg var för de ädla philanlropiska
bemödanden, som utmärkte hela hans verksamma lefnad, och
för de menniskosnillet likasom menniskohjerta! hedrande in¬
rättningar, som burit hans namn, känd af oss alla. Per¬
sonligen kände jag hvarken honom eller- hans familj; men
mig är sagdt, att lians enka skall lefva i högst knappa om¬
ständigheter, saknande både egen förmögenhet och någon
sorts pension.
Det är af dessa anlednrr jag vågar till R. St:s behjer¬
tande framställa det förslag, att afl. Prot.-secret. Borgs en¬
ka mätte, såsom bevis på ett tacksamt erkännande och rätt¬
vist uppskattande af mannens förtjenster, hugnas med ett
årligt understöd, tillräckligt för hennes nödtorftiga utkomst.
Jag tillåter mig ej att utsätta någon bestämd summa, utan
hänskjuter till StatsUtsk. att, efter inhemtad närmare kän¬
nedom om det af mig uppgifna förhållande, och med afse¬
ende
Den 7 Mars 6. m.
•j49
ende på de tillgångar, sorn erbjuda sig, vid uppgörandet af
statsregleringen, föreslå densamma.
Lades på bordet.
Hr Hjerta, Lars, uppläste följande 9 motioner:
1.
Så väl den lagstiftande maktens omsorger, sorn den en¬
skilda omlankan hafva på de sednare åren gjort mycket för
lättnad i handeln och näringarna genom credit-rörelsens ba¬
serande på en förnuftigare grundval, än fordom, då Staten
skulle vara uteslutande både förmyndare och förläggare för
den enskildes företag. Isynnerhet har man, i detta afseen¬
de, 2:ne tillfredsställande företeelser uti Ständernes vid för¬
ra riksdagen fattade beslut, angtde lagen för inrikes vexla r
och uti provincial-bankernas uppkomst, samt i de kloka
grundsatser, hvarefter de sednare i allmänhet blifvit både
inrättade och förvaltade. Dessa lättnader blifva emedlertid
otillräckliga, så länge icke sjelfva crediten och capitalernas
omsättning understödjas af en reform i de lagar, sorn hand¬
la om fordringar, å hvilka förskrifning ej är leornad. En
sådan reform tarfvas, enligt mångas tanka, i allmänna la¬
gens stadganden, dels ang:de praescriptionstiden för fordrin¬
gar å utborgade varor, hvilka grunda sig endast på sälja¬
rens bok och räkning, dels uti den bevisningsrätt lagen stad¬
gat för deras gi11tighet. En handlande eller fabrikant äger
nu icke allenast att utkräfva en sådan fordran under loppet
af tio år efter det varan blifvit aflemnad, utan han kan äf¬
ven, ända till slutet af denna långa tid, genom beedigande
af sin egen bok, om denna finnes ordentligt skrifven, gifva
åt krafvet fullt vitsord emot den annars upptagna rätts¬
principen, att ingen må äga svärja sig till penningar. Det
förra af dessa stadganden synes väl lända endast till vinst
för köpmannen; men i sjelfva verket lider både han och
gäldenären deraf — den förre, emedan de långa utborgningar,
sorn deraf blifva en följd, hindra honom att omsätta eapi-
talet, och öka äfventyret af förluster, hvilket allt consu-
qienten naturligtvis måste betala med högre priser, än el¬
jest behöfdes för en skälig handelsvinst — och den sednare,
emedan han nu nödvändigt i 10 är måste förvara alla qvit-
tenser, för att kunna värja sig emot möjligheten att blifva
krafd än en gång; samt slutligen det allmänna derigenom,
alt detta bruk alstrar en benägenhet att lefva på framti¬
dens bekostnad, hvilken kanske utgör en af de med mesta
skäl öfverklagade olägenheter uti vårt samhälle. Om der¬
emot praescriptionstiden förkortas, lägger detta i alla fall ic¬
ke hinder i vägen för köpmannen att lemna sina kunder så
lång credit han behagar; skilnaden är endast, att han, se¬
dan räkningen är förevisad till betalning, kan inom en kor¬
tare tid, än nu är möjligt, på annat häll skaffa sig pennin-
3 H. 32
Den j Mars e. m.
gar för densamma,’ såsom för annan förskrifning, i män af
den credit gäldenären äger. De fleste affärsmän lära vara
så öfverens om dessa enkla sanningar, alt de icke behöfva
en vidlyftigare utveckling. Jag gör derföre vördsamt följan¬
de 2:ue förslag:
1:0 att, med uppliäfvande af 17 cap. 2 §:n Rättegrs-
b:n, sådan den nu lyder, må i dess ställe sladgas föl¬
jande af Lag-comiie'en i förslaget till civil-lag redan utar¬
betade föreskrift: "Har handlande tillställt den, sorn varor
”af honom borgat, motbok, deri tecknadt finnes, hvad bor-
"gadt och betaldt blifvit, och kan ej fel deri visas; gäller
”den bok för fullt bevis. Är ej motbok gifven, och åbero-
”par sig handlande å egen bok mot annan än handlande,
”att dermed styrka fordran för borgade varor: finnes den
”bok ordentligen förd och gitter ej vederparten visa fel deri,
”eller att han varorna betalt, men nekar ändå till krafvet;
”vare skyldig med ed sig derifrån fria, der han ej hellre
"vill öfverlåta åt handlanden, eller den, som boken fört,
"att fordringens riktighet edeligen sanna. Har motbok lem-
”nad varit, och säger den som klafves, att den förkommit,
”eller kan handlande i motbok visa fel, som utan hans ät¬
tgård tillkommit; då äge han, eller den, som handelsbok
”hållit, rätt att den med ed styrka.”
”Emellan handlande inbördes må liandelsböcker, som
"ordentligen förde äro, godkännas såsom bevis om den han-
”del de med hvarannan slutit, då skäl ej företes, som böc¬
kernas vitsord förringar, och de edeligen sannas kunna, om
"så fordras.”
"Hvad för handlande härigenom blifvit stadgadt, skall
"jemväl lämpas till dem, som drifva bergsbruk, fabriker el-
"ler andra till beredning eller förädling af råämnen gjorda
"inrättningar.”
2:0 Ått det tillägg, som 2 §:n af K. förorda, den 28
Juni 1798 innehåller till 17 cap. 2 §:n Rälteg:s-b:n, an¬
gående tiden för tillställandet af räkning på borgade varor,
måtte erhålla en närmare och mera ovillkorlig bestämning
genom följande lydelse:
"Räkning på borgade varor bör hvarje år utskrifvas och
”tillställas gäldenären, samt hans påskrift eller annat bevis
"derå tagas, eller ock krafvet hos rätten eller Konungens
"Bef:h:de anmälas inom ett år ifrån den tid varorna blifvit
"sålda, och der detta skett, å särskilda tider från första ut-
"borgningsdagen. Sker det icke, och kan säljaren ej visa,
"att han af oundvikliga hinder dertill varit urslåndsatt,
"håfve sedan derå ej talan. Nu har räkning blifvit gälde¬
när tillställd, eller är han derföre sökt, vare då skyldig
"den godkänna, om han deremot icke häfver något att på-
"minna; hvarefter räkningen anses lika utmätnings-gilld,
"sorn annat förfallet skuldebref. Lag samma vare, om gäl¬
denär ej räkningen godkänner, men icke heller, inom sex
Den 7 Mars c. ra.
”månader efter deraf bevisligen erhållen del, sitt klander
”genom laga rättegång fullföljer. Den sora tillhandlar sig
”varor partivis, och dervid betingar sig anstånd med betal-
”ningen, är pligtig derå genast utgifva sitt skuldebref till
”säljaren, som deremot bör tillställa köparen qvitterad räk-
”ning öfver beloppet, likasom vore contant betalning erlagd.”
2.
Vid fyra föregtde riksdagar efter hvarandra hafva R.
St. hos K. M. i und. anhållit om den s. k. Vexel-con-
trolleurs-befattningens upphörande. Efter sista riks¬
dagen har väl Regeringen i så måtto fästat uppmärksam¬
het vid dessa förnyade framställningar, att -omkring -frdelar
af det förut till denne embetsmans aflönande anslagna arf¬
vode blifvit indragna, så att den uppoffring Staten nu vid¬
kännes derför, är mindre betydlig; men hufvudsaken, el¬
ler sjelfva befattningen fortfar emedlertid att existera och
utöfvas. Det finnes ibland köpmän icke mer än en tanka
derom, alt detta är en orimlighet, enär mäklarne, oaktadt
de äro edsvurne och aflagt tysthets-löfte, i afseende på de
enskilda affärerna, som åt dem uppdragas, nu äro nödsa¬
kade att två gånger i veckan bryta denna ed, då de skola
till vexel-controlleuren afgifva en förteckning på alla de
vexelslut, som för dagen blifvit gjorda med yppande icke
allenast af trassenternes och remittenternes namn, utan äf¬
ven summornas storlek. Det ligger likväl i sakens natur,
att ingenting är mera ömtåligt för offentligheten, än en¬
skilda penninge-transactioner, särdeles i handelsväg. Jag
behöfver icke vidröra de anledmr, som i öfrigt kunna fin¬
nas, för att visa befattningens umbärlighet, emedan de re¬
dan tillräckligt blifvit framlagda för föregrde Ständer. Jag
anhåller blott, alt denna motion måtte varda remitterad till
StatsUtsk., som icke lärer underlåta att hos R. St. föreslå
en förnyelse af deras ofta tillförene gjorda framställning i
detta hänseende.
3.
Enligt nu gällande föreskrifter skola besvär öfver de
utslag, som af Konungens Bef:h:de och Öfverståth.-embetet
meddelas i mål rör:de förseelser emot polis-författningarna,
äfvensom besvär och nådansökningar af personer, dömde
att vafföras till de allmänna arbets-inrättningarna, fullföljas
directe hos K. M. Dessa mål hafva, enligt officiella uppgifter,
de sednare åren utgjort ett ganska betydligt antal nemi.:
år 1836 190.
— 1837 — 3og.
— i8j8 — 290.
Ändamålet med nyssnämnda föreskrift är visserligen att
sådana mål skola desto förr blifva afgjorda i sista instansen;
men deremot bör det såsom sannolikt kunna antagas, att
i5x
Den 7 Mars e. ro.
största delen af dera icke skulle fullföljas längre än till Hof¬
rätt, om de förut dit hänvisades.
Det är allmänt bekant, att Högsta Domstolen förut är
i hög grad öfverhopad af göromål, och allt sorn utan olä¬
genhet, kan bidraga till minskning deraf, hör icke lemnäs
ur sigte, då derigenom tillfälle kan beredas för Högsta Dom¬
stolens ledamöter att med mera otröttad ifver egna sig åt
pröfningen af det återstående, ändock nog stora antalet. En
lindring i kostnaden för parterna skulle dessutom vinnas ge¬
nom besvärens ingifvande till Hofrätten, emedan utslags-lö-
sen der är jemförelsevis obetydlig emot den, sorn erlägges
för Högsta Domstolens utslag, hvilken sednare ej sällan kan
uppgå till lika högt belopp, som de ådömda böterna, och
således för den fattige tillintetgöra ett hufvudändamål för
ändringssökandet. Jag föreslår derföre vördsamt, att It. St.
må för deras del besluta, att besvär öfver Konungens Bef:-
hrdes eller Öfverståthls i Stockholm utslag, hvarigenom
personer antingen blifvit dömde till arbets-inrättningar eller
till böter eller ansvar för förbrytelser mot polisförfattnin¬
garna, hädanefter må, med undantag af nådansökningar, li¬
kasom för andra brottmål äger rum, hos Hofrätt fullföl¬
jas, och anhåller om remiss af denna motion till LagTJtsk.,
till hvars upplysning jag tillåter mig nämna, att ett förslag
i likhet härmed redan blifvit af Justitiae-cancellers-embe-
tet uti und. mern. af den 26 Sept. 1859 till K. M. ingifvet
och Hofrätternas utlåt, deröfver infordradt, af hvilka Hof¬
rätten öfver Skåne och Blekinge redan tillstyrkt förändringen.
4.
Så väl vid i8a3, sorn 1829 och 1814 arens riksdagar,
hafva förslag varit väckta angrde införande af offentlighet
vid alla under-domstolar och poliskamrar, och vid de båda
förstnämnda riksdagarna fattade R. St. jemväl för sin del
beslut derom, hvilket dock, i anseende till Regeringens väg¬
ran, ej ledde till någon påföljd. Vid sista riksdag beslöto R.
St., äfven för sin del, ett sådant stadgande i afseende på
under-ratterna, och yid ärendets föredragning hos Rege¬
ringen, liar K. M. anbefallt, alt vederb. genom nåd. circu-
lär borde erinras, att det urgamla bruket af offentlighet vid
under-rutterna vidmakthålla. Något ytterligare beslut här¬
om erfordras således ieke, hyad de egentliga under-domsto¬
larna angår, så framt detta circulär åtlydes; men hvad of¬
fentlighet vid poliskamrar beträffar, ansåg Lag-Utsk. något
beslut derom icke af behofvet påkajladt. Jag vågar emed¬
lertid tro, att nu var. riksdags Lag-Utsk. och Ständer, vid
ämnets närmare öfvervägande, skola finna sig föranlåtne att
hysa en annan tanka. Såvida nyttan och nödvändigheten
af offentlighet vid undersökningar i brottmål i allmänhet vi¬
sat sig af erfarenheten så. bekräftad, att den öfvergått till
Ctt af de första villkoren för ali rättegång vid Svensk dom-
Den 7 Mars c. tn.
253
slol, så finnes icke något skål, hvarföre den skulle vara ute¬
sluten från poliskamrar i städerna, mer än från häradsrät¬
terna på landet. Det band, sorn främmande åhörares när¬
varo kan lägga på domarens frestelse till väld och godtycke,
är icke mindre nödvändigt i det ena fallet, än i det andra.
Men några särskildta skäl kunna dessutom hemtas från po-
liskamrarnes organisation och rättegångssättet i de mål, i
hvilka de hafva domsrätt, och således i sjelfva verket icke
äro annat än under-domstolar, utan annan skilnad, än en
inskränktare tid för kallelser och parters inställande.
Dessa särskildta skäl äro hufvudsakligen följande:
att rätten i dessa mål icke utgöres af flere bisittare,
hvilka, såsom i andra domstolar, kunna sins emellan öfver¬
lägga och controllera hvarandras möjliga misstag;
att käranderne utgöras af polisbetjeningen , som derjem¬
te i många, om icke de flesta fall, äro pä en gång åklaga¬
re och vittnen; och en polisbetjent kan härigenom, ifall han
är nog samvetslös att betjena sig deraf för enskild hämnd,
hafva den anklagade parten nästan helt och hållet i sitt
våld, och en noggrann uppmärksamhet å domarens sida att
pröfva sakens omständigheter, är nödvändigare i samma män,
som polisbetjeningens lägre bildningsgrad och ständiga berö¬
ring med den i moraliskt afseende lägst qvalificerade delen
af folkmassan kan göra dem mindre kansliga för ett oskyl¬
digt lidande;
att parterne, i anseende till den hastiga inställelsen,
sällan hafva tid att skaffa sig något rättegångs-biträde, om
de också skulle hafva råd dertill, hvilket sällan är händel¬
sen: de som äro minst vane att synas inför rätta, hafva
också derföre merendels svårast att reda sig, och behöfva
åtminstone det stöd, som de kunna äga i andras närvaro;
att prot. i polisen föres efter domarens dictamen, och
af den prot:s-förande undertecknas på befallning, utan sär¬
skild ansvarighet, samt sällan justeras, och att-, om parten
gör anmärkntr vid innehållet, domaren äger vitsord, utan
att parten kan, till styrka för sina möjligen grundade an-
märkntr, åberopa någon motbevisning af andra, som öfver-
varit förhöret': denna omständighet är så mycket mera
skäl att afse, som poliskammarens prot:r, isynnerhet på de
sednare åren, varit föremål för ständiga anmärkn:r; slutli¬
gen kommer härtill,
att utslaget vanligtvis afkunnas på stället, efter en så
hastig undersökning, att en vid rättegång mindre van och
af denna ovana förvirrad part ofta icke hinner taga reda på
dess innehåll, än mindre ihågkomma de föreskrifter, som
lemnäs för besvärs fullföljande och dertill erforderliga pre¬
standa för doms fullgörande.
Hvar och en af dessa omständigheter för sig, och så¬
ledes än mer alla tillsammans, visa, att offentlighetens in¬
förande, såsom ett correctiv emot möjliga missbruk i lag-
a54 Den 7 Mars e. m.
skipningen , är, om möjligt, ännu mer påkalladt för polis¬
kamrar, än för andra under-domstolar; och jag föreslår der¬
före vördsamt, att R. St., för deras del, besluta och an¬
hålla om K. M:s sanction å ett stadgande af följ. innehåll:
Vid alla under-rätter och poliskamrar skall rättegång
offentligen hållas, och vare förty, så långt utrymmet till¬
låter, ej någon förment att inne vara, medan rätten sitter.
Öfverläggning må rätten inom lyckta dörrar hålla, äfvensom
ransakning uti mai, som röra brott mot sedligheten, der så¬
dana omständigheter förekomma, hvilka enligt Tryckfrihets¬
lagen ej må kungöras. Ahörarne böra då afträda på tillsä¬
gelse af ordform, som äfven i öfrigt äger meddela nödiga
föreskrifter till bibehållande af skick och ordning.
5.
Uti ett land, der, såsom * hos oss, en del af lagstiftnings¬
rätten tillhör Konung och Ständer gemensamt, en annan del
åter Regeringsmakten allena, och der under den sednare af¬
delningen alla s. k. polisförfattningar, genom ett slags häfd
och tyst bifall å Sländernes sida, kommit att inbegripas,
måste det ofta blifva en ömtålig sak att bestämma den rät*
ta gränsen emellan de båda Statsmakternas befogenhet i
nyssnämnda afseende. En sådan gräns måste emedlertid fin¬
nas; och det är, i min tanka, ett af de angelägnaste vill¬
koren för det lagbundna samhällsskickets bestånd, att Sty¬
relsen och Representationen med ömsesidigt förtroende öf¬
verenskomma om dess bestämmande. Hade man att befara
ett motsatt förhållande, så vore samhället utsatt för de stör¬
sta vådor. En maktlysten och för allmänna röstens varnin¬
gar döf Regering kunde då, genom en missbrukad och god¬
tycklig utsträckning af den ekonomiska och polis-lagstift¬
ningen, småningom genom ordonnancer tillintetgöra de vig-
tigaste personliga rättigheter, och slutligen sjelf dymedelst
bringas till branten af sitt fall, emedan någon annan slut¬
lig utväg emot detta slags missbruk icke gåfves, än denna
folkens ultima ratio, som alltid måste räknas bland sam¬
hällets olyckor, emedan man ej kan förutse utgången.
Men det är icke blott lagstiftnings-rättens obestämda
skick, som bjuder att åt detta ämne egna en allvarlig upp¬
märksamhet, innan ännu några vådor deraf visat sig. Här
i Sverige qvarstå äfven ifrån äldre tider, i egenskap af po¬
lis-författningar, en mängd undantags-lagar, som föga öf¬
verensstämma med det nuvar. statsskicket, och som, då mån¬
ga af dem äro för allmänheten, ja lill och med för större
delen af lagfarne män obekanta , lätt kunna leda till oför¬
skyllda lidanden. Flera gånger har också vid riksdagarna
fråga varit väckt om en revision af dessa författningar, men
hittills har allt stannat vid en from önskan af enskilde. Det
bör likväl ligga i Regeringens välförstådda intresse, ej mindre
än i folkets, att det sednare må känna de lagar, som det skall
Den j Mari t. n.
a55
lyda, och att dessa lagar äro bestämda, tydliga och sins
emellan öfverensstämmande, men icke att någon af dem skall
utgöra en hemlig snara , eller kunna begagnas såsom verktyg
för hämnd och förföljelse. Det är af denna orsak jag vå¬
gar hoppas, att Konungen icke skall vägra sitt bifall till
It. St:s anhållan, 0111 de förena sig om en und. önskan i en¬
lighet med hvad jag nu vördsamt föreslår, nemi.:
att K. M. i nåd. tacktes anbefalla vederbör., att föran¬
stalta om, och af trycket utgifva en samling af alla ifrån
äldre tider utfärdade polisförfattningar, som ännu anses gäl¬
lande, äfvensom alla andra utan It. St:s medverkan utfär¬
dade lagar, som innefatta föreskrift om ansvar eller böter,
och att denna samling vid nästpåföljande riksdag må öfver-
lemnas till R. St:s kännedom; samt att alla de polisförfatt¬
ningar, eller andra ansvarsbestämmelser, som icke i en så¬
dan samling finnas upptagna, må anses hafva till deras kraft
och verkan upphört, och icke vidare kunna tillämpas. —■
Jag anhåller om remiss af denna motion till Lag- samt
Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:n.
6.
Ett bland de vigtigaste åligganden, som tillhöra natio¬
nens representanter, ur att tillse, det de rättigheter, 0111 hvil¬
kas åtnjutande samhällsfördraget försäkrar den enskilde med¬
borgaren, icke må godtyckligt afskäras eller kringgås genom
godtyckliga förordnanden eller beslut af den andra Stats¬
makten ellei- dess underlydande organer. Det är i afsigt alt
underlätta detta åliggande, som grundlagens stiftare särskildt
anbefallt R. St:s Just.ombudsman, uti 14 §m af den för ho¬
nom utfärdade instruetion: ”att anmärka bristerna uti lagar,
"författningar och allmänna hushållningen, samt uppgifva
"förslag till deras förbättrande;” och uti 20 §:n af samma
instruetion , att , om Just.ombudsmannen finner "lagar och
"författningar, hvilka ej stå i förening med nu antagna rer
"geringslagar, må han, om det beror af K. M. att en sådan
"författning upphäfva, göra derom und. hemställan, eller i
"annat fall förhållandet hos R. St. anmäla.” Der sådana
författningar emedlertid råka att af Just.ombudsmannen för¬
bises, bör den enskilde representanten, om han varseblir
dem, icke försumma att derpå fästa R. St:s uppmärksam¬
het; och det är denna jag här utbeder mig för ett sär¬
skildt fall.
Tryekfrihets-förordn. innehåller i i §:n 12 mom. föl¬
jande: ”Intet hinder vare för bokhandelns idkande, ej heller
"för utgifning till föryttrande af någon skrift, vare sig in¬
ländsk eller utländsk. Hvarje författare eiler förläggare
■".stånde fritt, att en honom, i följd af sådan egenskap, ti 11 -
"horig skrift, antingen sjelf eller genom andra, föryttra; dock
"vare hvar och en, som antingen 1 öppen bod eller el-
"jest, med rättighet att derom i allmännna tidningarna få
a56
Den 7 Mars e. m.
"kungörelse införa, bokhandel idka eller böcker försälja vill,
”förbunden, att, på sätt om boktryckeriers anläggning stad-
”gadt är och vid samma ansvar, anmälan derom hos Hof-
”cancelleren göra. För fortfarande föryttrande af en skrift
”vare inga andra hinder, än de, som i 4 §:n af denna lag
”föreskrifvas.”
Detta stadgande är oförtydbart derutinnan, att intet
hinder eller förbud, af hvad slag som helst, må läggas i vä¬
gen för bokhandlare eller förläggare, som dertill i behörig
ordning legitimerat sig, på sätt i Tryckfrihets-förordn. finnes
utsatt, att hvar, när och huru han behagar, antingen sjelf
eller genom andra, och antingen i öppen bod eller eljest,
föryttra skrifter, endast under de förbehåll och villkor, som
samma författning stadgar för bokhandel i allmänhet. Det
är då icke utan förvåning, som man af en sedan sista riks¬
dag inträffad händelse erfarit, att verkställande makten tillå¬
tit sig alt egenmäktigt inskränka, denna rättighet, genom en
polisförfattning, utfärdad d. 28 Dec. i8i5, i en kungörelse,
nemi. af Öfverståth.embetet i hufvudstaden, så lydande:
”ÖfverStåth.embetets kungörelse och förbud emot
”tryckta skrifters utdelning eller försäljning på gator eller i
”portgångar här i staden. Gifven i Stockholm den 28
”Dec. [Si 5.
”På K. M:s nåd. befallning, uti skrifvelse af den 2o:de
”i denna månad, och i anseende till det här i staden sig
”tilldragna oskick, att personer på öppna gator eller vid och
”utanföre boklådor utdelat eller försålt tryckta skrifter,
”hvilket med god ordning och polis icke kan förenas, var-
”der härigenom allmänneligen förbudet, att på gator eller i
”portgångar utdela eller försälja tryckta skrifter, med un¬
dantag endast af bönedagstexter och riksdagsallmanackor;
”och skall den, som häremot sig förbryter, anses förfallen
”lill ett vite från och med trettiotre riksd. 16 sk. till och
”med sextiosex riksd. 32 sk., efter omständigheterna, samt
”till befordrande deraf genast till poliskammaren afföras
”och, 0111 han ej kan visa, hvarest skriften, blifvit tryckt,
”särskildt, enl. vederb. domares bepröfning, såsom författare
”straffas: åliggande stadens fiscaler och poiisbeljening att öf-
”ver efterlefnaden af detta förbud hålla noga och allvarsam
”tillsyn, samt, när öfverträdelse förspörjes, densamma utan
”uppehåll till laga åtal anmäla. Stockholm d. 28 Dec. i8i5.
Carl Mörner.
Claes Arvedson.”
Det uppgifna motivet till denna författning är så ihå¬
ligt, att det sönderfaller vid minsta vidrörande. Alt det
icke skulle vara förenligt med god ordning och polis att
försälja tryckta skrifter ute på gatan, har påtagligen endast
varit en tom förevändning, för att få inskränka en genom
grundlagen gifven rättighet till spridande af bokpressens al¬
ster ;
Den 7 M a r s e. m.
stel1; en rättighet, för hvilken, liksom för sjelfva tryckfri¬
heten, på dessa tider, än mera än nu, rådde en dyster spök¬
rädsla eller farhåga för offentligheten , som skulle förefalla
otrolig, om man ej sett så många andra bevis derpå ifrån
samma tidskifte. Ty hvem inser icke, att den allmänna ord¬
ningen ej störes genom försäljningen of en bok mera än ge¬
nom utbjudandet af gipsfigurer eller luktvattensflaskor, eller
kringvandrandet med orgelpositiver, som allt är tillåtet, och
hvarigenom flere personer finna sin bergning. Uti andra
lane ler liai ■ man också icke funnit någonting äfventyrligt i
rättigheten lill ett sådant slags bokhandel. Den som någon
gång besökt andra länder, känner att öfverallt, men isyn¬
nerhet i Englands, Frankrikes och Belgiens städer, en stor
del af bokhandeln bedrifves genom personer, som utställa
sina förråder på offentliga platserna under bar himmel, eller
sjelfve kringbära dem; och nästan hela omsättningen af äl¬
dre böcker sker genom detta slags handel, och gör det möj¬
ligt att nedsätta priset på sjelfva böckerna, då de icke äro
belastade med afdrag för dryga bodhyror i de mera bebod¬
da trakterna af en hufvudstad. .Skulle, genom ett så be-
skaffadt utbjudande härstädes, folksamlingar förorsakas eller
annan oordning uppstå, så finnas tili deras afhjelpanue an¬
dra polisförfattningar, tillräckliga för ändamålet; och för
öfrigt finnes icke ens uppgifvet, att någon sådan oordning
gifvit anledn. till förbudet, som, huru man än vill betrakta
det, icke blifver annat än en complelt handling af god¬
tycke. Denna författning hade emedlertid kanske ännu va¬
rit obekant eller förgäten, emedan en och annan ännu flera
år efter dess utfärdande, oförhindrad af polisen, sålde skrif¬
ter ute, om den icke för ett par år sedan blifvit uppsökt
och tillämpad på ett sätt, som, äfven särskildt för sig be-
traktadt, väckte allmän förvåning öfver lagtolkningens tänj¬
barhet hos en och annan medlem af dornaremakten. Detta
förbud mot utdelning af tryckta skrifter användes nemi. att
fälla till böter en person, som hade gjort ett skrifvet och
lithographeradt anslag på dörrarna till ett par hus i staden;
och detta skedde, utan att innehållets brottslighet sattes i
fråga. Man ser häraf, huru lätt det dr att komma från den
ena rättsvidrigheten till den andra, så snart man icke håller
sig strängt inom den befogenhet lagarna lemna, och att det
på sådant sätt, genom en förvrängd tydning, kan blifva möj¬
ligt att pliktfälla en person till 66 r:dr 32 sk. b:co böter,
för det han på sitt eget hus eller bodlucka uppslår en tryckt
underrättelse om varor, som äro till salu, eller rum att hyra.
Men jag behöfver icke utförligare sysselsätta mig med någon
framställning af följderna, bland hvilka den ekonomiska re¬
dan är antydd, att förbudet borttager ett medel till arbets¬
förtjenst för alla dem, sorn i annat fall tilläfventyrs kunde
äga någon förtjenst på dea omförmälds» utvägen tili afytt-
3 H. 33
a5S Den 7 Marie. ra.
rande af böcker oell skrifter. Det ar nog med författnin¬
gens olaglighet, och det måste, så vida grundlagarna icke
skola småningom förvandlas till en död bokstaf på papperet,
gifvas någon utväg att förekomma, att deras föreskrifter icke
må kunna kränkas genom några efter maktens godtycke ut-
gifna pblisförbud. Finnes ingen sådan möjlighet, då stod
det också i Styrelsens makt att på samma väg göra till in¬
tet föreskrifter i Reg.Ftn och Piiksd.Ordn., likaväl som
i Tryckfrihetslagen. Jag vågar derföre, i afseende på nu
ifragavar. författning, vördsamt föreslå, att R. St. till K. M.
ingå med en und. föreställning örn dess olaglighet, och be¬
gära, att den genast må varda upphäfven, samt anhåller om
remiss af denna motion till Lagutskottet,
7.
Uti 8 cap. 2 §:n Rätteg.btn stadgas, att Hofrätt skall
såsom första instans upptaga tvister om arf efter frälsemän,
deras förordning i dödstimman om deras egendom, förmyn¬
derskap för deras barn och arfvingar; så ock der frälseman
eller dess arfvinge vill afstå sin egendom tilt borgenärer,
eller den ena makan söker skilja sin lott i boet från den
andras enskilda gäld; hvilka sistnämnda stadganden äfven
finnas i i83o års concurslag bibehållna.
Med dessa föreskrifter har ifrån början sannolikt afsetts,
att gifva .frälsemän ett privilegium eller förmånsrätt fram¬
för andra medborgare; men vid närmare granskning faller
det genast i ögonen, att denna omvårdnad, långt ifrån att
gagna, tvertom för dem medfört betydliga olägenheter. Först
beröfvas frälseman härigenom, hvad som otvifvelaktig! är
en förmån, att få tvister af nyssberörde egenskap under¬
ställda Hofrätt såsom andra instans, då en mera mångsidig
och fullständig pröfning alltid bör väntas efter föregången
utredning af saken vid underrätt, och der misstag, som i
första hand möjligen uppstå, med mera sannolikhet kunna
inses och rättas; för det andra tillskyndar detta privilegium
adelsman betydligt ökade utgifter, antingen i och för resor
till inställelse vid Hofrätt ifrån den ofta aflägsna hembyg¬
den, eller för fullmäktigs anskaffande; och slutligen äro alla
afgifter för stäinpiadt papper, kallelsepenningar och utslags
lösen dubbelt dyrare, än vid underdomstolarna. Det sist¬
nämnda är isynnerhet kännbart i concursmål, der stundom kal¬
lelse till många särskilda parter skall utdelas, och rättegångs¬
kostnaden ofta nog kan uppsvälja hela behållningen i ett bo
med små tillgångar. Den svåraste olägenheten ligger likväl
kanhända i den betydliga tillökning, som dessa concurstvi-
ster förorsaka i flofrätternas göromål. En division har icke
sällan en, ja någon gång flera veckor måst sysselsätta sig
med läsningen af handlingarna i en enda sådan rättegång;
och tidsförlusten af de sammanräknade concurstvisternas upp¬
tagande är så stor, att, enl. flere sakkunnige och lagfarne
Den 7 Mare e. m.
mäns tanka, hvilkas erfarenhet jag härom rådfrågat, dessa
tvisters borttagande från Hofrätt, såsom första instans, skulle
ensamt göra det möjligt för dessa domstolar, att, utan till¬
ökning i Jedamöternes antal, emottaga och handlägga det
större antal mål, som man befarar skola dit inkomma, i hän¬
delse af lagmansrätternas. upphörande.
På de här framställda grunder föreslår jag vördsamt,
att 8 cap. i §:n Ilätteg.b:n, i hvad densamma angår de här
ofvan vidrörda fall, äfvensom de sednare författningar, som
i enlighet dermed förordna, alt Hofrätt skall vara första
domstol för frälseman i sådana mål, må upphäfvas, eiler,
för den händelse, att Fl. LagUtsk. mot förmodan icke skulle
tillstyrka detta helt och hållet, åtminstone cessions- samt bo-
skilnads- och urarfva-mål, sorn angå frälsemän, hädanefter
må vid samma domstolar, som sådana mål i allmänhet hand¬
lägga, upptagas.
8.
En icke obetydlig förenkling i lagskipnitigen och möj¬
lig minskning i häktade personers antal, synes böra vinnas,
om allmänna lagens och särskilda författningars föreskrifter,
rörande de mål, som böra underställas öfver rätts
pröfning, förändrades derhän, att underställningen ej be-
höfdes för andra fall, än dä den anklagade blifvit dömd
skyldig. Jag föreslår derföre vördsamt, att 25 eap. 5 §:n
Rätteg.b:n från och med orden: ”i dessa roissgerningar,”
måtte erhålla följande lydelse, hufvudsakligen instämmande
med Lag-comiteens förslag till Rätteg.balk: ''Är åtalade brot¬
tet så groft, att det i lagen belägges med lifvets eller urans
"förlust, eller med fängelse å fästning eller tukthus tre år
"eller derutöfver, och har sådan bestraffning eller påföljd
''blifvit den tilltalade ådömd; då skall domen underställas
"öfverrättens pröfning, och åligge förty domare eiler ordför.
"att den dom, jemte ransakningsprotocollet och de handlingar,
"sorn i öfrigt till målet höra, så tidigt afsända, alt det allt
"inom en (i) månad, sedan domen utgafs, till öfverrätten in-
"kornmer. Är någon för delaktighet i målet dömd, vare
"underställningen äfven för honom gällande, ändå att han
"till sä svårt straff fälld blifvit, som förut sagdt är.”
9.
Sverige har alltifrån Carl XRs tid, och således tidigare
än de flesta andra länder, fästat vigt vid sina communica-
tioner. Man vet, att de Svenska vägarna för sextio eller
sjuttio år sedan stodo jemförelsevis framför alia andra län¬
ders. Hjelmare och Strömholms canaler, samt de första för¬
söken med Trollhätte slussverk, vittna ock om fordna be¬
mödanden i detta hänseende. Emedlertid har vart Iand pa
sednare tider, i detta fall, likasom i många andra, blifvit
långt efter de gigantiska framsteg, som visat sig i det öfriga
s6o
Dea 7 M»r« e, m.
Europas materiella utveckling, ehuru det blott beliöfves en
blick på kartan, För att finna huru mycket ännu är alt gö¬
ra och blifvit ogjordt. Orsaken till denna brist ligger dock
måhända mindre i bristande håg för sådana företag , an i
bristande undervisningsanstalter för personer, sora äga vilja
och anlag att egna sig till sådana arbetens utförande;
Jag anser mig icke böra upptaga Ståndets tid med en
vidare utveckling af behofvet i detta hänseende, men tager
mig i stället friheten att fästa uppmärksamhet vid en i dessa
dagar utkommen brochure, undertitel: Otn publika arbetens
nytta och nödvändighet, af A. E. von Sydow; och det
är under åberopande af denna skrifts innehåll, och då den
förtjenstfulle embetsman, som författat densamma, icke sjelf
tillhör Piepresentationen, som jag vördsamt föreslår:
— att krigsacademien vid Carlberg må i dess nuvar.
egenskap upphöra, samt förändras till ett polyteckniskt in¬
stitut föl'grundstudierna af fortification, artilleri, topographi,
hydrographi, mekanik, bergsvetenskap och byggnadskonst.
Denna anstalts ändamål skulle blifva att utbilda skickliga
ämnen för geni-corpserna, byggnadsstaten, om en sådan fram¬
deles inrättas, samt bergsstaten. Hvad artilleriet beträffar
torde måhända särskilda bestämmelser i detta fall vara nö¬
diga; men äfven detta vapen skulle kanske rekrytera sitt
befäl ibland dem, som genomgått denna inrättning.
Det mindre planmässiga i krigsacademiens närvar, inrätt¬
ning har redan ofta blifvit anmärkt. Den lärer, om slottet
och dess lagenheter inberäknas, kunna anses kosta Staten
omkring 4°,000 r:dr b:co årligen för ett antal af ioo till
i3o cadetter, af hvilka -§:delar erlägga en betydlig årsafgift,
så att hvarje cadett kan anses kosta 6 ä 700 r:dr b‘.co årli¬
gen, hvaraf Staten betalar 4 ä 5oo. Della är mycket, 0111
man betraktar, att academien i det hela icke är annat än
en elementarskola för dem, som egna sig åt militär-ståndet.
Den är ock mindre behöflig, och blir det ännu mer i sam¬
ma mån som de öfriga elementar-läroverken förbättras, och
den enskilda bildningen jemväl gör ständiga framsteg. Att
den ingalunda motsvarar sin benämning såsom krigsacademi
eller högskola, derpå är det bästa beviset, att Mariebergs
läroanstalt redan måst i 20 Ar underhållas för sådant ända¬
mål. Då dessutom numera undervisningsanstalter för linie—
officerare visat sig fördelaktigare kunna anläggas i orter¬
na, der kostnaderna blifva mindre, och undervisningen lät¬
tare förenas med tjenstgöringen vid reg:terna, synes Carl¬
berg blifva än mera öfverflödigt för denna den talrikaste
delen af arme'e-befälet.
För en sådan läroanstalt, som jag nu föreslagit, torde
den polyteckniska skolan i Paris, som genom många års fort¬
satt erfarenhet och förbättringar bevarat och ökat sitt stora
rykte såsom den första läroanstalt i denna väg, kunna tagas
till föresyn , helst nämnde institut visat sig särdeles välgö¬
Den J Ma r 8 c. m.
rande, äfven genom den högre bildning i och kärlek förde
exacta vettenskaperna, som derifrån sprida sig äfven till per¬
soner, hvilka icke ämna ingå i Statens tjenst, men ämna
egna sig til! skötande af större bruk, fabriker och roanu-
factur-inrättningar.
Ett utarbetadt förslag tillhör Regeringens befattning,
som ensam ager utfärda instruetionen för en sådan läroan¬
stalt, i händelse den bifalles; men det synes vara bådeskä-
Jigt och nödvändigt, att impulsen dertill kommer från R. St.,
om något resultat skall kunna förväntas. Jag anhåller om
remiss lill StatsUtsk., som, i händelse det finner motionen
af grundade anledningar påkallad, sjelf torde sätta sig i för¬
bindelse med Ekon.Utsk., för utarbetande af de grunder,
TJtsktn kunna anse nödigt tillstyrka R. St. att hos K. M.
föreslå.
Dessa g motioner lades på hordet.
Hr Hjerta yttrade derefter muntligen:
1 anseende till motionstidens utgång, anhåller jag, för
att nu ej upptaga tiden, att få reservationsvis väcka följande
Irenne motioner:
1:0 ali få framdeles afgifva förslag till några förändra¬
de bestämmelser i tulltaxan, med anledn. af Tull-comite'ens
betänkande;
2:0 att vid remissen af Frih. Hamiltons och Hr Oxe-
liufvuds motioner, ang:de näringsfriheten, få fästa vederb.
Utsk:s uppmärksamhet på nödvändigheten af en förändrad
beskaltningsgrund för städerna, och förändring af en § i
Handels-b:n;
3:o alt vid föredragning af Ekon.Utsk:s betänk. N:o 2, i
anledn. af Hr Ekholms motion, få föreslå en tind. anhållan
till K. M., i afseende på beviljandet af karakters-fullmakter
utan åtföljande tjenst.
Lades på bordet.
Hr Stuart, Fredr. Christopher, uppläste följande
4 motioner:
i.
Till de i 77 §:n Reg.F. upptagna Statsverkets tillhörigheter,
hvilka icke få utan R. St:s samtycke afyttras, höra laxfisken
och andra Kronans fiskeri. Deras antal är högst betydligt och
uppgår till icke mindre än omkring 2,400, deraf ensamt
inom de norra länen finnas Öfver 2,200 stycken. Dä jag
undantager laxfiskena i de större strömmarna och elfvarna,
har dock statsverket, ehuru stort de öfriga fiskenas antal än
är, af dem icke att påräkna någon synnerlig inkomst; och
lemna ganska många ibland dem en så ringa afgäld, att den
icke ens uppväger kostnaden för det papper, hvarpå arrende-
Den 7 Man e. m.
contracten derom och öfriga af deras förarrenderande för¬
anledda expeditioner utskrifvas. Att längre bibehålla dessa
fisken såsom en Statens egendom, är i flera hänseenden oför¬
enligt med så väl allmän som enskild fördel. De skäl, hvil¬
ka tala för ett oförändradt bibehållande af Kronans fasta
egendomar och jordlägenheter, de der alltid skola äga ett
päräknadt värde, och så väl i en framtid , som för det när¬
var., för Kronan utgöra en säker och ansenlig inkomstkälla,
äro på dem icke tillämpliga. Dagliga erfarenheten gifver
vid handen, att lisken äro förändringar underkastade, och
varnar för beräkningars uppgörande på deras framgena be¬
stånd. Visserligen finnas flera fisken, som ifrån uråldriga
tider äro kända såsom högst förmånliga och ännu fortfara
att vara ganska gifvande; men ännu flera finnas, hvilka for¬
dom varit ymniga, men nu lemna en obetydlig fångst; och
många, hvilka tillförene med fördel både för Kronan och
arrendatorn ne kunnat utarrenderas, hafva så försämrats att,
oaktadt flera förnyade arrende-auctioner, anbud derå icke
blifvit gjorda. Skulle den mångfald af göromål och de hin¬
der för isynnerhet Landtslaten och Kaminar-collegii ernbets-
och tjenstemän från fullgörandet af andra mera maktpålig¬
gande ärendens handläggning, hvilka tillsynen öfver krono-
fiskena och deras utarrenderande medföra, kunna i pennin¬
gar uppskattas, oell man dermed, efter afdrag af arrendebelop¬
pen för laxfiskena, sammanställde den arrendeafgift de öf¬
riga fiskena inbringa, är det utan allt tvifvel, att man ju
skulle finna, det Kronan på dem snarare förlorar än gör
någon vinst; och äfven utan en sådan uppskattning, torde
det icke vara svårt att inse, huru problematisk Statens be¬
hållna inkomst deraf är, om man blott ihågkommer, att
arrendena för en ansenlig mängd kronofisken inskränka sig
till några skillingar eller en eller annan mark nejonögon,
aborrar eller dylikt; att sagda fisken numera få allmänt
utarrenderas på sex års tid, och att äfven under mellanti¬
den frågor om förnyade arrendeåtgärder uppkomma, i följd
af arrendatorers eller deras borgesmäns frånfällen eller in¬
träffande obestånd; att hvarje arrendeombyte föregås eller
efterföres af undersökningar, af-och tillträdessyner, arrende-
auctioner, vidlyftiga skriftvexlingar, dels emellan krono¬
betjening, domhafvande och Konungens Bef:h:de, och dels
emellan desse sednare och Kammar-eolbm, utlåtanden af
vederb. provinscontor derstädes m. m.; att härtill ej sällan,
utan ganska ofta, komma förnyade arrende-auctioner, då
inga eller oantagliga anbud göras, och förnyade skriftvexlin¬
gar i aniedn. deraf; samt slutligen, att en ansvarsfull upp¬
märksamhet måste iakttagas på arrendatorernes och borges-
männens vederhäftighet, hvaruti skeende förändringar stun¬
dom påfordra concursbevakningar och rättegångar, hvilka
sednare jemväl kunna uppstå i aniedn. af arrendatorernes
uraktlåtenhet att uppfylla sina arrendeförbindelser.
Den 7 Mar» e. m.
26J
Om R. H. St.‘s öfriga mera maktpåliggande och i grund¬
lagarna bestämda förhandlingar lemna någon tid öflig för
enskilda motioners upptagande till granskning, anhåller jag
att till R. H. Sl:s mogna bepröfvande vördsamt få hemställa, att
Kronans samtliga fisken, så vidt de äro säljbara, finge, efter
föregången skattläggning, till den högstbjudande under skatte-
mannarätt försäljas. Skulle likväl, vid öfvervägande af detta i
sanning vigtiga ämne, någon betänklighet möta för de större
laxfiskenas afyltrande; så lärer dock icke, om dessa undanta¬
gas, någon sådan kunna förete sig för hela den stora sam¬
lingens af de Öfriga, eller de gemenligen s. k. kronofiskenas
skattesäljande. Mycket, ja ganska mycket vunnes i allt fall
derigenom, hvilket snart skall visa sig genom det bättre till¬
fälle, isynnerhet de norra länens kronobetjente- och lands-
statstjenstemän sedermera erhålla, att, icke upptagne af de
besvärliga fiskmålen, kunna egna sig åt deras öfriga trägna
åligganden; i bredd med hvilken, som mig synes, ingalunda
underordnade fördel af kronofiskenas föryttrande, äfven upp-
stode den visserligen tillfälliga, men derföre icke förkastliga
skatteköpeskillingen, hvilken, enär fiskena ändock skulle kom¬
ma att fortfarande draga en afpassad ränta, blefve en verk¬
lig vinst för statsverket, den R. St. jemväl kunde göra frukt¬
bar samt till kommande behof reservera.
Till iakttagande vid meromförmäldta fiskens försäljning,
tillåter jag mig förslagsvis framställa, att, såsom en förbin¬
dande åtgärd, de fisken, som komma att försäljas, varda af
vederb. skattläggniogsmän beskrifna, och, så vidt desamma
icke redan draga en ständig ränta, en sådan påföras, till
grund hvarföre medium af de sista 10 årens arrendebelopp
torde böra tagas; att försäljningen verkställes genom allmän
auction på en och samma dag hos Kannnar-colhm och Lands-
contoret i orten samt ä det närmast fisket belägna tingsställe,
sedan kungörelser derom tidigt förut blifvit utfärdade inom
länet och angränsande län, äfvensom i allmänna tidningarna;
att försäljningen sker under förbehåll, att anbudens anta¬
gande beror* på K. M:s nåd. pröfning; och att vid auctio-
nerna nöjaktig säkerhet ställes för skatleköpeskillingens rik¬
tiga erläggande inom någon viss tid, t. ex. af a:ne år efter
det köpeanbuden blifvit godkända och skattebrefven ut¬
färdats.
Hvad åter vidkommer de Kronans fisken, hvilka befin¬
nas icke kunna med billighet och rättvisa frånskiljas de hem¬
man’, vid hvars stränder desamma äro belägna, och derföre
synas,böra, antingen emot utgörande af deras förra taxor,
eller ock med frihet från ali afgift, få af hemmanens inne¬
hafvare bibehållas; så torde till K. M:s nåd. pröfning och
afgörande böra i und. öfverlemnas, huru med dessa fisken
må förhållas, och huruvida desamma skola, med eller utan
ränta, på hemmansinnchafvaren öfverlåtas: lärande i öfrigt
□64
Den 7 Man e. m.
på K. M:s nåd. ompröfvande få ankomma att bestämma de
åtgärder och föreskrifter, hvilka för föryttrandet och re¬
gleringen af kronofiskerierna må vara att vidtaga.
2.
Jag anhåller vördsamt, att Bevilln.Utsk. måtte varda
anmodadt infordra uppgift på de embetsmyndigheter, hvilka
för närvar, äga fribrefsrätt eller s. k. fribrefs-postböcker,
samt derefter hos It. St. föreslå, ej mindre hvilka myndig¬
heter fortfarande må för deras embetsbref tilläggas porto-
frihet, än äfven, till förekommande af fribrefsrätlighetcns
missbrukande, de controller, sorn deremot böra iakttagas.
5.
Inom alla Stånd äro motioner väckta om nedsättning i
statsbidragen till förmån för de jordlirnkande och näringsid-
kande samhallsclasserna; och må det då förlåtas, att äfven
en röst höjes för lindring af den dryga bevilln., hvilken blif¬
vit af förra Ständer påförd de icke representerade erobets-
och tjenslemännen. Att desse, lika med samhällets öfriga
medlemmar, frambära sin anpart till stalsbehofvcns fyllan¬
de, äger både rättvisa och billighet, enär de, så väl som
de sednare, inom Staten njuta skydd och säkerhet; men de
hafva ock ett lika billigt anspråk, att parallell med de fö¬
renämnde, och i förhållande till den lindring som för dem
må kunna beviljas, komma i åtnjutande af enahanda förmån.
Redan vid ett föregående riksmöte har fråga förevarit om
upphörande af den, under namn af centonal, tjenstemännen
ålagda afgift eller afdrag af deras löner och arfvode», men
i anseende till den större statsbrist, som då förefanns, icke
kunnat medgifvas. Sedan ett sådant förhållande mi mera
icke är lör handen, eller åtminstone icke synes vara att be¬
fara, torde det icke vara en alltför långt utsträckt begä¬
ran, alt R. H. St. täcktes ånyo till öfvervägande upptaga
delta ämne; och är det under förutsättning deraf, som jag
härmed vördsamt föreslår, att omförmälda afgift mätte för¬
svin na och, i följd deraf, sista mom. i a §:n 2 art. bevilln.-
förordn., hvilket handlar om denna afgift, utur den blif¬
vande nya bevilln.förordn. uteslutas.
4.
Ehuru olämpligt jag än anser det vara, att tjenstemän, soro
äro medlemmar af Representationen, der uppträda med mo¬
tioner om statsanslag för de embetsverk eller corpser, tjypr-
est de äro anställde, eller hvilkas chefsskap blifvit de;m an-
förtrodt; har jag dock, i anseende till det öfverhandtagande
behofvet af ytterligare tjenstebiträden för Kammar-cflkm och
det för det allmänna högst menliga förhållande, sora deraf,
så vida det oafhjelpt får fortfara, blir en ovillkorlig följd,
fun-
Den 7 Mars e. m.
a65
funnit mig böra låta alla betänkligheter i förenämnda hän¬
seende falla. Redan under första året efter Kammar-collegii
nya organisation af år i835, har det dervid begångna stora
misstag att indraga vice-advocatfiscals-tjensten samt en kam—
marskrifvare-tjenst i hvardera af collegii Irenne provinscon-
tor, låtit med hvarje följande år allt mera känna dess yt¬
terst skadliga inverkan på ärendenas jemna gång inom coll:m
ochcontoren; och då detta bekymmersamma förhållande icke
längre borde lemnäs oafhjelpt, funno omsider kamererarne
i provinscontoren och jag, såsom collegii tjenstförrättande
advocatfiscal, oss icke kunna ansvarslöst uraktlåta att i of¬
ficiel väg för colhm anmäla hvad som förut var för colle¬
ga Hr pi ■esident och ledamöter mer än nogsamt kändt, att,
utan återtillsättandet af omförmälda indragna tjenstebefatt-
ningar, de till Kammar-advocatfiscals-embetets och provins-
contorens handläggning hörande ärender omöjligen kunde
vidare på behörigt sätt bearbetas och utföras; — hvaruppå
colhm, som redan uli flera särskilda und. skrifvelser gifvit
K. M. tillkänna omöjligheten att, utan ytterligare tjenstebi-
träden, medhinna dess både till antal och vidlyftighet förö¬
kade mål, ingick medelst und. skrifvelse af d. 20 sisth IJec.
lill K. M., med und. hemställan om nåd. propos. till Rikets
då snart sammanträdande Ständer, om löneanslag för ofvan¬
nämnda oundgängligen behöfliga tjenstebefattningar. Då nå¬
gon nåd. propos. härom ännu icke afhöres, och denna frå¬
ga icke blifvit framställd från ett annat håll, derifrån den,
utan allt tvifvel, både mera behörigt och med större hopp
om framgång, än från min sida, kunnat väckas; torde det
benäget tillgifvas mig, att jag härmed tillåter mig hos R.
H. St. vördsamt anmäla detta ämne till det afseende, det¬
samma ovedersägligen, mer än många andra under R. St.
hänskjutna, förtjenar; — dervid, för bemötande af den erin¬
ran, som skulle kunna häremot göras, att man icke borde
genom nya löneanslag binda händerna, ifall, efter Departe-
mental-styrelsens förväntade antagande, en förändrad organi¬
sation af Kammar-colhm ifrågakommer, jag tillika får före¬
slå, att de af mig begärda lönebelopp finge allenast såsom
arfvoden uppbäras.
Innan jag öfverlemnar denna min vördsamma motion
åt det öde, R. H. St. deråt beskär, anhåller jag få fästa
StatsUtskrs uppmärksamhet derpå, att handläggningen af ka-
roeralmålen fordrar en tid och en möda, som i få andra Ri¬
kets embetsverk påkallas, dels såsom en följd af mängden
utaf de ofta hvarannan korsande och ingenstädes fullkomligt
samlade och ordnade kameral-författningar och rescripter,
hvilkas blotta studium kräfver en ansenlig tid, och dels ge
nom de vidsträckta och tidsödande undersökningar i flera
hundrade års gamla, å särskildta ställen spridda, handlingar,
hvilka, som oftast och nästan uteslutande, i alla till provins-
3 H. 34
Den 7 Mars e. m.
contorens bearbetande remitterade mål, måste föregå, innan
slutliga utlåt:n derutinnan kunna afgifvas; att i de flesta
mål skriftvexling med vederbör. Konungens Befihlde oell an¬
dra embetsmyndigheter måste äga rum för upplysningars
infordrande och handlingars completterande, och hvilka skrift-
vexlingar ofta nog blifva ganska vidlyftiga; att i Kammar-
coll:m, i motsats af hvad sorn sker i de juridiska embetsver-
ken, collegium och dess tjenstemän, men icke den enskilde
parten, mäste complettera och utreda målen , dervid en obe¬
tydlig inlaga på några få rader stundom kan för tjenstemän-
nen föranleda veckotals besvär och sammanskrifvandel af
en act på liela böcker papper; att någon jemförelse af nu-
merären i collegii och andra embetsverks diarier således ic¬
ke kan rättvisligen anställas, ehuru äfven den i de flesta fall
torde till collegii förmån utfalla; att icke allenast de för
hvarje år inkommande nya mål varit det året under hand¬
läggning, utan jemväl det betydliga antal äldre mål, hvilka
förut i följd af deras beskaffenhet icke hunnit slutligen af-
göras, utan blifvit balancerade; och ändtligen att, derest
den nu föreslagna förökning i tjenstcmannapersonalen icke
skulle beviljas, den tilllagande mängden af collegii ärender
snart nog skall vinna en sådan öfverhand, att den delaf för¬
orsakade balance icke kan afhjelpas, utan vida större upp¬
offringar än de i det hela obetydliga, som nu ifrågasättas.
Slutligen, och för att närmare ådagalägga behofvet af
de tjenstebiträden , hvarom jag nu hemställt, och i hvilken
betydlig mån ärendena och arbetet inom Kammar-co(l:m
de sednare åren sig ökat, får jag äran åberopa de embets-
memorial kamererarne i provinscontoren och jag till colle¬
gium i ämnet afgifvit; och torde dessa memorial få af mig
directe till SlatsUtsk. inlemnas, för att dermed icke onödigt¬
vis belasta R. o. Adis protoccll.
Dessa 4 motioner lades på bordet.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredr., anförde skriftligen:
Föga finnes för närvar, något ämne, som med mera
värma och välvilja af begge Statsmakterna omfattas, än frå¬
gan om folkundervisningen; och ej anses någon uppoffring
vara för stor för befrämjandet deraf genom bildandet och
upprätthållandet af offentliga och enskilda uppfostrings- och
bildningsanstalter. — Vi hafva uti detta ämne fått emottaga
K. Mls nåd. propos., och flerfalldiga enskilda motioner äro
väckta uti enahanda syftning. Barnaundervisningen, detta
ansvarsfulla och mödosamma värf, slräfvandet att uppfostra
och bilda nyttige medborgare inom alla samhällsclasser, för-
tjenar ock Representationens synnerliga uppmärksamhet och
behjertande; och de män, hvilka deråt egnat sitt lif samt
deras odeladP verksamhet, äga följaktligen det största an¬
språk på nationens erkänsla och tacksamhet.
Det är på grund häraf, samt med den fasta öfvertygel-
Den j Mats s. m.
se, att hvarje anslag, sorn göles till sädana ändamål, skall
bära de hemligaste frukter, och att Statens mellankomst att,
då nöden står för dörren, åt den förtjenstfulle och nitiske,
då mera orkeslöse barnauppfostraren lemna understöd, skall
för dem, hvilka bestridt denna mödosamma bana, vara en
ädel väckelse och uppmuntran, åstadkomma täflan och för¬
dubbla ansträngningarna, samt derigenom den oberäkneligt
stora räntevinst, som deraf uppkommer, snart amortera det
sålunda använda capitalet; det är, säger jag, af dessa an-
ledntr, som jag ej tvekar att vördsammast föreslå, det en
summa af 3 ä 4oo r:dr b:co årligen må anslås till
underhåll åt en, genom mångårig handledning
och bildande af det uppväxande slägtet, på det
högsta förtjent man, hvilken, vid 65 å r s -å I d e r
och af olyckor samt sjuklighet nedtyngd, befin¬
ner sig utur stånd att kunna sig sjelf försörja,
nemi. f. d. Danske Consulat-secreteraren Hr Ludvig
Thulstrup.
Redan året efter det Hr Thulstrup öfverflyttade till Sve¬
rige i egenskap af secreterare hos Danske consulh i Malmö,
började han år iöo5 att åtaga sig handledningen af ung¬
dom; och, såsom det honom jemte hans maka år 1808 d.
3o Juli vederbörl. meddeldta naturalisationsbevis innehåller,
voro Hr Thulstrup och hans maka med ”barnaundervisning
sysselsatte”, då dem, med anledn. af utaf åtskiilige bland
borgerskapet i Malmö och Landskrona (hvaribland må näm¬
nas borgmästaren i Malmö, Commercerådet Norling samt
IJandlanderne Faxe, Pettersson och Snell) under kriget emel¬
lan Sverige och Danmark, hos Generalguvernören, Excellen-
cen m. m. Hr Gr. Toll, för Hr Thulstrup och hans maka,
särskildt och utan deras förevetande, derom gjorda be¬
gäran, genom Hr Gr. Toll utverkades K. M:s nåd. tillstånd
att i Sverige få qvarstanna, mot afläggande af tro- och
huldhetsed.
Genom denna borgerskapets bemedling, egentligen för¬
anledd af den allmänna aktning Hr Thulstrup och hans ma¬
ka redan då tillvunnit sig, så väl för deras öfriga förhål¬
landen, som ock för deras ådagalagda förtjenstfull verksam¬
het med barns undervisning, fastades Hr Thulstrup vid Sve¬
rige, hvarest han sedermera ständigt vistats, nästan oafbru¬
tet intill sistl. år egnande sig åt detta ädla yrke.
1817 öppnade Hr Thulstrup här i Stockholm en till
sin början inskränkt, sedermera allt mer och mer utvidgad
uppfostringsanstalt för gossar. Detta läroinstitut, som ifrån
nämnde år, såsom ett mönster för dylika inrättningar, allt
sedan fortfarit, måste sist!, år upplösas, då Hr Thulstrup,
för andra gången beröfvad en värdig maka och en öm mo¬
der för det till deras handledning och vård ifrån Rikets
skiljda trakter öfverlemnade större antal elever, så väl af
denna, som andra kännbara och deribland äfven pecuniära
a68
Den 7 Mars c. m.
förluster nedtyngd, samt vid tilltagande hög ålder såg sig
oförmögen att så, som han alltid önskat och, jag vågar på¬
stå, äfven lyckats, uppfylla detta ansvarsfulla och mödosam¬
ma lärarekall.
Ifrån detta Iäroinstitut hafva omkring 200 ynglingar ut¬
gått, deraf flere directe till Upsala och Lunds universiteter
samt till krigsacademien vid Carlberg, äfvensom ett stort
antal sedermera egnat sig åt handel och näringar samt landt¬
hushållning, hvarigenom dels omedelbarligen, dels medel¬
barligen, alla samhällsclasser skola njuta frukterna af det
utsäde den ädle, förtjenstfull och samvetsgranne läraren
nedlagt; och Ur det med synnerlig förtröstan om framgång
och bifall till det begärdta understödet åt en älskad och
vördad lärare, som jag öfverlemnar denna min motion till
Rikets nu församlade Ständer, särdeles som inom Represen¬
tationen finnas flere, dels mine medlärjungar, dels fäder till
barn, hvilka hafva den ifrågaställde åldrige ledaren att tacka
för deras uppfostran och bildning, och hvilka alla känna
och erkänna de nu af mig omnämnda förhållanden.
Jemte begäran om remiss till H. StatsUtsk., vågar jag
vördsamt anhålla om H. R. o. Ad:s ädla behjertande af den¬
na min motion.
Lades på bordet.
Hr von Hartmansdorff, Au g., uppläste följande 4
motioner:
1.
I öfverensstämmelse med mitt yttrande d. ig sisth Febr.
hemställes:
1:0 att expeditionslösen i tvister vid domstolarna måtte
hädanefter upphöra för stämningar, kallelser, rättegångs-
och förhörs-protocoller, domar och utslag, samt pappers-
slämpeln i stället förhöjas med ett motsvarande belopp,
statsverket till godo;
2:0 att vederbör, löntagare måtte, för den förlorade ex¬
peditionslösen , godtgöras med lön på stat;
3:o att vid de domstolar, hvarest expeditionslösen till¬
faller domaren allena, denna förändring må införas, så snart
nuvar. innehafvare det medgifva, elier från tjensterna afgå,
eller i alla fall sist inom 10 år, under hvilkas lopp de äga
tillfälle att anteckna och styrka beloppet af den expeditions¬
lösen, som skulle godtgöras; vid alla öfriga rätter, der hon
delas mellan flere, göres förändringen med år 1842;
4:o att till grund för vederböra ersättning lägges ex¬
peditionslösens medelbelopp för to år; K. M. likväl förbe¬
hållet att vid inträffande ledighet nedsätta lönebeloppet,
der det befinnes öfverstiga ett lämpligt förhållande till tjen-
stens vigt och omkostnaderna dervid;
5:o att till godtgörelse åt Kronan för möjligen uppkom¬
D c n 7 Mars e. m.
269
mande skilnad mellan inflytande chartse-sigillatoe-medel och
blifvande löner, pappersstiimpel för expeditioner i brottmål
afven må erläggas, då tillgång dertill icke brister;
6:0 att R. St., örn saken gillas, till K. M:s begagnande
ställa erforderliga medel för de nya lönerna, motsvarande
den högre inkomst, som af chartae-sigillatse-medlen skulle
påräknas.
Om remiss till Stats- och Bevilln.Utsktn anhålles.
2.
K. M:s nåd. propos. om en förnyad tulltaxa antyder,
likasom åtskilliga enskilda motioner, att ett friare närings¬
förhållande äfven till utländska varutillverkare åsyftas. Om
ett sådant äfven införes, så behöfva våra näringsidkare,
hvilka skola uthålla täflan med de utländska, att stödjas,
för att icke gå under i striden. En värd ledamot af detta
Stånd, hvilken tillika är medlem af Commerce-colbm, har
insett detta behof och redan föreslagit ett medel till dess
afbjelpande. Jag vågar föreslå ett annat.
Bland de värsta svårigheterna för våra näringsidkare
att i täflan med utländningen öfvervinna, är bristen på till¬
gång hos oss å förlagscapital, och, om det erhålles, höjden
af räntan derå. Under det att man med skäl beklagar sig
öfver begge delarna, försumma vi att begagna de capitaler,
som finnas särdeles i Stockholm, eller just der, hvarest de
mesta penningarna äro att tillgå. — Icke blott större köp¬
män och näringsidkare i allmänhet nödgas hålla cassa för
oförutsedda händelser. Mången annan innehar äfven betyd¬
ligare penningesummor, hvilka han ej på längre tid kan gö¬
ra fruktbärande. Särdeles är detta händelsen med åtskilliga
bolag, som nödgas hålla cassa eller inbekomma mera pen¬
ningar, än de kunna för tillfället med säkerhet utlåna på
namn, eller vilja för framtiden vid inteckningar fästa. Hvar¬
ken bolag eller enskilde våga i allmänhet att hos sig förvara
betydliga penningesummor, utande insätta dem i banker på
depositionsräkning. Men som ingen ränta derföre erhålles,
så vet jag af säker hand, att här finnas handelshus, som
på utländsk ort förränta deras reservcassor, vanligen för 3
proc. Sålunda ökar detta capitalfattiga land penningetill-
gången på utländska dermed redan öfvermättade vexelplat-
ser, under det att våra näringsidkare lida af capitalbrist.
Hvad är orsaken? Troligen ingen annan än den, att
vår riksbank ännu icke vidtagit samma utväg, som privat¬
bankerna gjort, för att lätta penningerörelsen genom öpp¬
nandet af tillfälle för hvem som helst, att, emot låg ränta,
på upp- och afskrifningsräkning, insätta sina contanta me¬
del, hvilka banken åter kunde till andra utlåna mot något
högre ränta, för att hafva besvär och kostnader ersatta. —
Åtgärden är icke någon annan än en upplåning, der banken
är mäklare mellan långifvare och låntagare, der han åt de
Den 7 Mars e. m.
förra öppnar en sparbank i stort och åt de sednare förskaf¬
far en eljest oåtkomlig lånetillgång af medel, som legat ofrukt¬
bara i bankens eller enskildes gömmor. Att banken icke de-
stomindre skulle komma att utom Statens medel räntefritt
förvara betydliga summor för allmänna verk, är intet tvif¬
vel underkastadt. Af 5,026.446 r:dr 24 sk. 2 rest, som d.
3i Dec. 1819 stodo på depositionsräkning i banken, tillhör¬
de endast 806,781: 17.3. enskilde personer. Öfver 4>200)000
r:dr hade banken då, och skulle förmodligen framgent in¬
nehafva räntefritt för allmänna verk, äfven örn enskildes in¬
sättningar mot ränta uppginge lill dubbelt emot nuvar. för¬
hållande, eller t. o. m. 2,000,000. När dessa insättningar
hunnit stadga sig, korame förmodligen alla större liqvider
mellan de trafikerande i hufvudstaden att verkställas genom
summornas omföring på deras bancoräkningar, utan några
betydliga ultagningar. Banken Liefve, hvad han borde va¬
ra, hufvudstadens gemensamma cassakista.
Med de sålunda för ränta insatta medlen skulle banken,
i mån af behofvet, utvidga lånerörelsen i Manufactur- och
Ilandels-disconterna, eller afven Banco-disconten. Främst bor¬
de de näringsidkare undsättas, som arbeta i täflan med ut¬
ländske tillverkare, och räntan för dem sättas till 4 P*'oc.
eller så lågt, som med bankens skadeslöshet på ifrågavar.
insättningar kunde förenas.
Jag föreslår således vördsammeligen:
1:0 att banken mätte, på den tid Banco-styrelsen utsät¬
ter, och enligt föreskrifter, som närmare skola bestämmas,
tillåta enskilde personer, att på upp- och afskrifningsräkning
insätta penningar mot 3 proc., och att när som helst åter
uttaga dem;
2:0 alt de sålunda insatte penningarne må af banken
öfverlemnas till utlåning åt Manufactur-, Handels- eller äf¬
ven Banco-disconten, åt den förstnämnde mot 4 proc. och
åt de öfriga mot vanlig discontränla;
3:o att ett erforderligt creditiv på den behållna banco-
vinsten må kunna af Banco-styrelsen begagnas, för alt be¬
strida de uttagningar på afskrifningsräkniugarna, hvilka möj¬
ligen icke kunna med inflytande capital och räntebetalnin¬
gar godtgöras.
Om detta i allmänhet uppgifna förslag skulle anses för¬
tjena uppmärksamhet, så anhåller jag att få närmare före¬
slå sätt och villkor för denna lånerörelse, hvartill jag nu
saknat beliöfligt rådrum.
3.
I anledn. af R. St:s beslut, ang:de en syftesenligare indel¬
ning af Sveriges statsförvaltning, och i händelse det skulle,
såsom jag hoppas, vinna K. M:s nåd. bifall, tager jag mig
friheten göra följande vördsamma framställning.
I andra länder, t. ex. Preussen, har man, för att med
lätthet kunna öfverskåda läget af de under hvarje styrelse¬
Den 7 Mars e. ra.
27*
gren lydande verl vch inrättningar, utan sammanblandning
med andia, en särskild karta deröfver. Således finnes del¬
en karta öfver lagskipnings-väsendet, en öfver krigsmakten,
?.:ne öfver ecclesiästik-verket, nemi. en för protestantiska och
en för catholska bekännelsen, flera för näringarna o. s. v.
Såsom Stats-secret. önskade jag att kunna åstadkomma en
karta öfver ecclesiastik-verket i Sverige; men för brist på
medel måste mina bemödanden stanna blott vid uppmun¬
tringar, upplysningar och råd åt enskild man, Commissions¬
landtmätare!) Falk i Norrköping, hvilken pä eget bevåg,
och med biträde af landshöfding och biskop i Linköping
samt af presterskapet i Linköpings stift, företagit sig alt öf¬
ver dess område utgifva en ecclesiastik-karta, hvilken, ehu¬
ru flera år förgått sedan arbetet börjades, ännu knappast är
färdig till innehållet, ännu mindre graverad. Detta förhål¬
lande synes bevisa oumbärligheten af allmänt understöd för
dylika företag, särdeles då de skulle omfatta hela Riket och
alla förvaltningsgrenar. Nyttan deraf torde jag ej behöfva
bevisa. Hon inses latt af en hvar, som önskat närmare kän¬
na fäderneslandet i statistiskt hänseende, och som nödgats
åtnöja sig med de hjelpredor vi hittills haft. Sättet att gå
till väga för ändamålets ernående torde således böra allena
utgöra föremålet för min betraktelse.
Af de 7 förvaltningsgrenar, som hos oss blifvit bestäm¬
da, behöfvas kartor åtminstone för 6, ifall landt- och sjö¬
försvaret ej kunna sammanfogas på en. Men troligen erfor¬
dras för näringarna 2:ne, nemi. en för landtbruk och bergs¬
handtering, samt en för slöjder, handel, sjöfart och postin¬
rättningar. Mindre än 7 eller för säkerhets skull 8 kartor
böra således icke påräknas. I Preussen har man vida flera,
och för ändamål, hvilka här skulle anses alltför aflägsna och
öfverflödiga. Men vi böra vara förnöjda, om vi blott er¬
hålla det nödtorftiga.
Skulle dessa kartor, tilltagna i erforderlig storlek, t. ex.
6 imperialark för hela Riket, stickas i koppar; så skulle ar¬
betet blifva alltför dyrt. Men goda kartor, stuckna i sten,
kunna för särdeles lindrigt pris erhållas vid General-stabens
lithographiska inrättning, på sätt de bilagda profven utvisa,
nemi. en blind-karta öfver södra Sverige och Norrige, samt
en utförlig karta öfver slagfältet vid Gross Beeren *). Efter
en af Capitaine Dreyer, Chef för nämnde lithographiska in¬
rättning, gjord härhos fogad beräkning, skulle gravuren för
6 imperialark till hvarje karta kosta r:dr b:co 36o. En li¬
ka summa skulle utan tvifvel erfordras för att anskaffa och
uppställa de till hvarje kaita hörande uppgifter, äfven om
vederb. förvaltnings-chefer gåfve sina underlydande befallning
att dermed tillhandagå. Om för jemnare och säkrare räk¬
nings skull förlagskostnaden för hvarje karta beräknades till
*) Den förra, som nilena varit till salu, kostade då 16 sk. b:co.
aja Den 7 Mars e. m.
75o ridr, och dertill ytterligare lades i5o r:dr för papper,
afdrag, färgläggning ra. m.; så behöfdes för hvarje karta
blott 1000 r:dr b:co. Denna summa vore dock endast att
anse såsom ett förskott, hvilket troligen komrae att snart
återgäldas; ty om stenarne gåfvo 1000 rediga aftryck, så
skulle exemplaret i sammaufogadt och färglagdt skick endast
kosta 1 r:dr 45 sk. eller högst 2 r:dr b:co. Hvilken till för-
valtnings-grenen hörande tjensteman skulle ej för så godt pris
vilja förskaffa sig de upplysningar, som kartan innehölle,
och för huru många andra skulle hon icke äfven, jemväl i
förbättrade upplagor, blifva begärlig?
Jag föreslår således vördsam!., att R.St. måtte till för-
lagskostnader, att i mån af tillgångarna återgäldas, anslå ett
förskott af 8,000 r:dr b:co, att ställas till vederh. förvalt-
nings-chefers begagnande, för anskaffandet af statistiska kar¬
tor öfver statsförvaltningens särskilda grenar.
Bilaga.
För att gifva ett begrepp om kostnaden, kan följande
öfverslag öfver en karta öfver Sverige och Norrige tjena.
Antager man att kartan sammansättes af 6 imperialark,
så kostar gravuren b:co r:dr 36o.
Hvarje aftryck . . . . r2 sk.
papper 36 —
colorering 24 —
klistring 4 —
följaktligen hvarje ex. 1 r:dr 28 — b:co.
hvartill får läggas de ofvanstående 36o r:dr för gravuren,
och dessa, repartiserade på 5oo exemph, utgöra 34 sk. 6 rist
pr exempl.; således, utgör upplagan 5oo exemph, så kostar
hvart exempl. 2 r:dr 14 sk. 6 rist bico. Blir upplagan der¬
emot 1000 exemph, kostar hvarje karta 1: 45 bico. Stock¬
holm d. 7 Mars 1840. G. L. Dreyer,
Inspecteur för Gen.Stab. Lith. Inr.
4.
De stora tillgångar, R.St. för närvar, äga att använda,
skola, om skatterna icke onödigtvis nedsättas, troligen förslå lill
största delen af de anslag, hvaraf allmänna myndigheter hos
K. M. i und..anmält behof. På det att ii. St. må vara
obehindrade att dem bevilja, eller att välja deribland vid
den förestående statsregleringen, väcker jag härigenom mo¬
tion om beviljandet -—■ så vidt tillgångarna, utan förhöjning
i de gamla skatterna, medgifva — af alla de anslag, som i
K. Mis nåd. propos. om statsverkets tillstånd och be¬
hof, eller i bilagorna dertill, eller i Stor-amirals-embetets
3idje afdelnings betänk., blifvit i und. föreslagna eller be¬
gärda, ehuru ej af K. M. uttryckligen äskade.
Den 7 Mars e. m.
2h3
Under samma motion och villkor innefattar jag äfven
anslag åt K. Kammar- coll:m till löner för en vice advocat-
fiscal och 3:ne kammarskrifvare, samt till arfvoden för till¬
fälliga behof och göromål under ordinarie tjenstemäns sjuk¬
domsförfall, på sätt coll:m, den 20 sisth December, i und.
framställt.
Dessa 4 motioner lades på bordet.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabriel, uppläste föl¬
jande 5 motioner:
1.
Lättade communicationer utgöra, genom de deraf upp¬
kommande nya utvägar till afsättning eller förädling, verk¬
samt bidragande medel till ett lands förkofran i mercantilt,
industrieit och agronomiskt hänseende, och lill en hastigare
utveckling af dess handel, näringar och jordbruk. Sådant
blir isynnerhet förhållandet med de communi„cationer, sorn
befordra icke blott den inre rörelsen landets provinser emel¬
lan, utan äfven dessas direcla eller indirecta deltagande i
den yttre rörelsen eller verldshandel. Gillande denna grund¬
sats, hafva också R. St. med verklig frikostighet beredt full¬
ändandet af Götha-canal — detta jätteverk, som afser alt spri¬
da lif, rörelse och välmåga in i sjelfva hjertat af Riket.
För vinnandet af detta stora ändamål erfordras likväl ännu
en vigtig åtgärd, förutan hvilken nyttan af denna canal blir
endast partiel och för landet på det hela mindre betydlig.
Denna åtgärd är anskaffandet af ångbogserings-fartyg på al¬
la de vattendrag canalen genomlöper, för att, oberoende af
missgynnande vindar, alltid kunna på förhand med säkerhet
beräkna framkomsten af de afsända varorna, särdeles af så¬
dana, som oftast, blott genom några få dagars förlängd för¬
ning, taga en ohjelplig skada. Af denna hastig skada un¬
derkastade natur är isynnerhet spanmål, och då man nu
med så mycket skäl ifrar för jordbrukets förkofran och lätt¬
nad, bör man vä! icke tveka att åt detsamma bereda en
säker afsättning af detta dess förnämsta alster, som, när en
hastig fortkomst till och långs canal-linien hinner iordning¬
ställas, vid gynnande skördar lätteligen bör från Småland,
Östergöthland, Nerike, Westergöthland och Wermland, än¬
nu på hösten kunna, öfver Nordsjön elier Östersjön, fram¬
komma till länder, i hvilka årets gröda möjligen blifvit
otillräcklig. Men icke blott för den vttre, äfven för den
inre spanmålshandeln måste en dylik fortskaffuings-anstalt
vara af yttersta värde i ett land, der, efter fulländad skörd
och uttröskning, knappt 2 månader återstå, hvarunder vnl-
ten-communicationer kunna begagnas, för att lenina det ena
landskapets öfverflöd till hjelp åt det andras behofver.
Någon vidare utveckling af den åtgärds nytta jag afser,
torde icke behöfvas inför detta upplysta Stånd, som nog-
3 H. 35
274
Den 7 Mars e. ra.
samt inser, att handeln endast då förmår att åt jordbruk
och näringar bereda en säker afsättning, när densamma
sjelf äger att påräkna en hastig, säker och bestämd om¬
sättning. Jag öfvergär derföre nu till det egentliga förslaget.
Under loppet af sist!, år har ett bolag börjat att bilda
sig, för att på Götha canal, genom större däckade lastprå¬
mar, bogserade af ångfartyg, framföra alla slags varor, sär¬
deles sådana, som, i anseende till deras alltför stora tyngd
eller utrymme, ej kunna medtagas på de för passagerares
fortkomst egentligen afsedda ångfartyg, hvilka under de sed¬
nare åren framgått på canalen. Bolaget afser att låta sjelf¬
va lastpråmarna framdragas på canalen förmedelst det der
brukliga fortskaffningssättet med hästar eller oxar, och att
på de med canalen förenade sjöar hålla ångbogseringsfartyg,
för detta ändamål enkom byggda, hvilka skulle äfven åta¬
ga sig att, då de derom anlitades, bogsera sådana handels¬
fartyg, sorn befara canal-linien. Kostnaderna för anskaf¬
fandet af den härtill nödiga materiel, hvarigenom en regu¬
lier comraunication eller förning af varor skulle beredas
fram och åter emellan Stockholm och Götheborg, Stock¬
holm och Jönköping, Stockholm och Carlstad, Götheborg
och Jönköping, Götheborg och Carlstad, samt alla invid des¬
sa handelsvägar liggande städer och orter, som kunna anlö-
pas, uppgå till 25o,ooo r:dr b:co. Deraf äro för närvar,
tecknade omkring 4°;00° r:dr, och det är anledn. förmoda,
att handlande och öfrige innevånare i de orter, sorn af den
utvidgade rörelsen komma att njuta de förnämsta frukter¬
na, skola skynda att befordra företaget till verkställighet.
Men då det är möjligt, att denna förhoppning ej uppfylles,
och att således kanske detta företag att lätta och lifva rö¬
relsen ej kommer till stånd, af brist på tillräckligt antal
deltagare, helst detsamma för dem ej kan, åtminstone de
första åren, medföra någon särdeles vinst; så får jag — ut¬
gående från den grundsats, att Staten, som genom de nya
hjelpkällor, hvilka deraf uppkomma, hemtar en gifven för¬
del af allt, som underhjelper och förökar dess lifskrafter,
jordbruket, näringarna och handeln, bör åtminstone till
hälften deltaga i de åtgärder, som äro ämnade alt ål den¬
samma bereda en sådan gifven fördel, och tillämpande der¬
vid den för lättade vatten-communicationer antagna åsigt,
att, då enskilde dertill uppoffra och tillskjuta medel, vill
Staten äfven dertill lemna sitt understöd, — vördsamt fö¬
reslå:
ilo att R. St., till beredande af ångbogserings-anstal-
ter för varu-transporten emellan Stockholm och Götheborg
eanal-vägen, äfvensom på de med Götha canal förenade
sjöar, anslå en summa af etthundratjugufem tusen r:dr
— 120,000 r:dr;
2:0 att dessa medel, som från Riksg.-cont. utbetalas, få
af det sig bildande ångbogserings-bolaget för transporter på
Den 7 Mars c. ra.
2^5
Gölha-canal lyftas, enär delsammas tecknade actie-capital
uppgår lill lika summa eller i25,ooo r:dr; dock att denna
lyftning endast får ske i den man och till det belopp bolaget
inför Riksg.-contrs fullmäktige styrker, att det sjelf till¬
skjutit och för ändamålet användt inbetalningar på actie-
capitalet;
3:o att bolaget med hela sin ägande materiel ansvarar
för ångbogseringens vidmakthållande under en tid af tjugu¬
fem år, beräknade från den dag, då anslaget till fullo lyf-
tats; skolande, om bolaget härutinnan brister, denna mate¬
riel, genom försäljningen deraf, godtgöra Riksg.-cont. för
de utbetaldta medlen, hvilka i annat fall efter samma tids
förlopp komma att afskrifvas.
Af denna framställning inhemtas, att de nu begärdia
medlen blifva, om denna min motion af R. St. bifalles, ett
direct understöd till företagets underlättande, som tillfaller
bolaget, såvida det i 25 år fullgör sina förbindelser. För-
deladt på detta antal år, utgör dock understödet ej mer än
5,qoo r:dr årligen, hvilka,_ så framt detta riksgagneliga före¬
tag derigenom kan bringas till verkställighet, skola efter
dessa a5 års förlopp vara mångfalldigt återgäldade åt Sta¬
ten genom den lifvade rörelse och ökade välmåga detta fö¬
retag, efter allt möjligt förutseende, då bör hafva åstad¬
kommit inom fem af Rikets förnämsta landskaper.
2.
Då det ej är Staten värdigt, att af sine embets- och
tjenstemän återfordra något af hvad densamma åt dem en
gång anslagit, såsom ersättning för deras fullgörande af ålag¬
da värf; så anser jag, att 3e afgifter, som enligt 2 art. i
nu gällande hevi Ii tUs-förord n. skola af Statens embetsmän,
tjensteman och betjente erläggas för den lön de af Staten
åtnjuta, borde vid innevar. riksdag helt och hållet afskaffas.
Men då statsverkets tillgångar och behof, samt ett billigt afse¬
ende äfven på andra medborgare-classers lindring i deras skat¬
tebördor måhända icke fullt medgifva tillämpandet af den¬
na grundsats, så får jag för närvar, blott föreslå:
i:o att den i 2 §:n af bevillnts-förordn. omnämnda cen-
tonal-afgift må helt och hållet upphöra; samt
2:0 att Statens embets- och tjenstemän samt betjente,
hvartill räknas så väl de i 7 §:n af bevilln:s-förordn. upp¬
tagne personer, som embets- och tjenstemän m. fl., anställ¬
de vid R. St:s egna verk, eller i något särskildt RiksStånds
tjenst, skola i bevillning för innehafvande lön endast erläg-
ge tvåtredjedelar (-§) af det belopp, tariffen i 2 §:n af sam¬
ma förordning nu utsätter.
Beloppet af den minskning i bevillning jag, icke blott
af intresse för en rättvis behandling af Sveriges visserligen
icke öfverflödigt lönade embetsmannapersonal, utan hufvud¬
sakligen, för alt småningom afskaffa en i hvarje annat land
Den 7 Mars c. m.
okänd och emot ali rationel statsekonomi stridande beskatt¬
ning, här ofvan föreslagit, utgör, högt beräknadt, icke fullt
100,000 r:dr årligen.
3.
Det finnes förmodligen ingen, som skulle vilja påstå,
att det. är öfverensstämmande med Statens värdighet och
ide'e att försälja sina embeten och tjenster, vare sig högre
eller lägre; och likväl har sådant i långliga tider ägt rum i
Sverige, der Staten af inträdande, eller till andra beställ¬
ningar framgående embetsman alltid fordrar en bestämd sum¬
ma för rättigheten att förvalta embetet. Detta är således ett
slags försäljning af beställningen, och ju oftare en sådan el¬
ler sådana varda lediga, ju större blir Statens påräknade år¬
liga inkomst. Embeten och tjenster äga, till följe häraf, i
Sverige naturen af en handelsvara, hvars pris väl icke va¬
rierar så länge char toe-sigillatse-forord ning en ej förändras,
men som alltid genom ökad omsättning ökar Statens vinst.
Att ett sådant förhållande, hvilket äfven lika oriktigt äger
rum i fråga om afskeds beviljande, ännu fortfar, kan endast
förklaras deraf, att Statens financiella ställning icke hittills
medgifvit afskaifandet af den inkomst, som genom fullmak¬
ters, förordnandens och afskeds beläggande med stämpladt
papper inbringas; men då sådant, utan afsaknad för Staten,
nu torde kunna verkställas, så får jag vördsamt föreslå:
i:o att alla fullmakter, constitutorial, prot.utdrag m. m.,
hvarigenom K. M., särskildta verk, magistrater ro. fl. bort¬
gifva embeten, beställningar och sysslor i ocfr för det all¬
männas tjenst med lön på stat, eller, ifall lön ej genast er-
håiles, med skyldighet att förrätta tjensten, utan eller med
förut ägande lön, skola icke hädanefter beläggas med stämp¬
ladt papper; och att således afgifterna, så väl för den van¬
liga charta-sigillata, som äfven för de dertill förvandlade
caneelli-gebiihren och sportlarne inom Konungens cancelli
komma att helt och hållet upphöra;
2:0 att enahanda befrielse från stämpladt papper skall
äga rum för transporter och byten till alla ofvannämn¬
da tjenster, äfvensom för afsked derifrån, med eller utan
pension, vid hvilka ingen förhöjning i karakter tillägges
den afskedade.
4.
För att vid nästktde riksmöte kunna helt och hållet af¬
skaffa de afgifter, som i och för fullmakter, förordnanden
eller afsked tillfalla embetsmän i åtskilliga Rikets verk, der¬
ifrån sådana ännu utfärdas, men hvilka afgifter för desse
embetsmän hittills utgjort en påräknad inkomst; så får jag
—- i förutsättning att It. St. godkänna den grundsats, att
alla Statens embeten och tjenster med lön på stat, eller,
ifall ej lön genast undfås, med skyldighet att förvalta em-
Den 7 Mars e. m.
betet, utan ellet1 med förut ägande lön, böra så väl då de
erhållas, som då de mistas, vara befriade från all slags af¬
gift — vördsamt föreslå:
att R. St. hos K. M. i und. anhålla, att vid deras nä¬
sta sammanträde undfå uppgift pade embetsman, hvilka äro
i åtnjutande af lösen för fullmakter, förordnanden eller af¬
sked, som af särskildta verk , magistrater m. fl. i och för det
allmännas tjenst utfärdas, äfvensom uppgift på beloppet af
hvad denna lösen för hvarje embetsman särskildt ärligen ut¬
gjort, efter medeltalet af de 5 sislförflutna åren, pä det R.
ht., ifall ifrågavar. lösen varder afskaffad, må kunna åt des¬
se embetsman för deras fortfarande tjenstetid anslå en mot¬
svarande ersättning att uppföras på allmänna indragnings-stalen.
5.
Hufvudstadens förkofran, dess stigande välstånd och dess
förmåga att i odling framgå med tidehvarfvel, kunna och
böra icke vara likgilltiga för det öfriga landet, dels derföre
att desamma i icke obetydlig män inverka på utvecklingen
af det gemensamma fäderneslandets hjelpkällor, dels derföre,
att hufvudstadens tillstånd och det skick, hvaruti så väl dess
allmänna, som enskilda inrättningar sig befinna, utgöra för
utländningen oftast den enda måttstock, hvarefter hela na¬
tionens läge på verldsbildningens och den allmänna välmå¬
gans scala bedömmes. Allt som kan bidraga alt åt hufvud-
staden bereda en dylik förkofran , torde således med väl¬
vilja omfattas af R. St., särdeles när de utvägar, soin der¬
till leda, icke blifva betungande för öfrige medborgare, utan
endast drabba deni, som äro i hufvudstaden bosatta eller
vistande. Jag får derföre vördsamt föreslå:
i:o att en afgift af 2 sk. 8 r:st (två skill, åtta runst.
b:co) skall erläggas och uppbäras vid Stockholms tullar för
hvarje kanna brännvin, som till staden land- eller sjövägen
införes;
2:0 att restitution af denna afgift skall äga rum för det
brännvin, som i partier af minst 3oo kannor åter ulföres
från staden till in- eller utrikes orter;
3:o att all den inkomst, som härigenom inbringas, skall,
sedan uppbördskostnaderna blifvit afdragna, tillfalla Stock¬
holms stad, för att, enl. af dess öfver-styrelse, i samråd med
borgerskapets femtio äldste skeende fördelning, användas:
a) till förbättrande af stadens fattigvård, fångvård och
polis;
b) till en tvångs-arbetsinrättning för dem, som icke vil¬
ja arbeta, och derigenom äro för samhället vadliga;
c) till beredande af arbetstillfällen åt dem, som, med
håg för arbete , blifva i saknad deraf;
d) till förbättringar, hvaraf hela landet skördar mate¬
riel fördel; och
e) till nationella inrättningar, som befordra bildningens
Den 5 Mars c. m.
fullkomnande, så väl i afseende på vettenskap, som skön
konst.
Att den bär ofvan föreslagna afgift är en consumtions-
afgift endast på hufvudstadens innevånare, ehuru den af
landtmannen (producenten) förskjutes, torde vara lika obe¬
stridligt , som att tullumgälder äro en skatt på hela -ltiket
och icke drabba den handlande (importören), ehuru de af
honom förskjutas. Denna afgift kan således aldrig blifva
för landtmannen betungande. För consumenten blifver den
det icke heller, i anseende till dess obetydliga belopp; och
då densamma derjemte faller på en vara, hvars fördyrande
man med så mycket skäl önskar, så vågar jag föreställa mig,
alt R. St. icke skola draga i betänkande att bifalla detta af
stadens dåvar. Öfverståthållare, Hr Frih. Sprengtporten,
vid sisth riksdag, föreslagna beskattningssätt, till befordrande
af nyttiga företag i hufvudstaden , hvilket jag, nitälskande
för det samhälles förkofran jag närmast tillhör, anhåller att
Rikets nu församlade Ständer måtte åt detta samhälle
förunna.
Dessa 5 motioner lades på bordet.
Hr von Knorring, Carl Henr., uppläste ett anfö¬
rande, så lydande:
Dels derom af flera ullproducenter anlitad, dels till
följe af min egen åsigt om nyttan deraf, får jag väcka mo¬
tion om anslag till uppmuntran af ullculturen i Skåne.
I denna provins har, genom enskilde personers betyd¬
liga uppoffringar, och talande exempel i den vigtiga frågan
om förbättradt åkerbruks- och landtekonomiskt systeme, bil¬
dat sig ett nytt lif, hvilket, på minsta vis understödt, i en
icke aflägsen framtid lofvar, genom framkallande af nya
exportartiklar, till icke ringa del öka nationalförmögenhe¬
ten, hvaraf behofvet i närvar, stund, då fråga är om öf-
vergående till ett liberalare tullsysteme och deraf härfly¬
tande ökad import, är obestridligt och genast i ögonen
fallande.
Nyttan i agronomiskt hänseende af öfvergående från den
blott sädesodlande till foderproducerande principen, är be¬
vittnad genom de orters florex'ande, som adopterat detta
systeme; och då ullculturen är ett af de dertill mest bidra¬
gande medel, hvars ringa transportkostnad, i förening med
dess afsättlighet på alla verldshamnar, paralyserar bristande
afsättning inoin_ productionsorten, har jag ansett mig böra
leda uppmärksamheten på denna högst vigtiga landtekono-
miska gren och på behofvet af uppmuntran deraf, hvartill
ordnande af ullmarknad, ullmagazin med ullsorterare och
förvaltare, samt ullcontor med discontskyldighet, äro de åt¬
gärder, hvarvid, med grundade anspråk, man bör kunna på¬
kalla Statens mellankomst.
Den 7 Mara e. m.
2;9
Skånska provinsen äger redan i staden Malmö en af
Regeringen medgifven ullmarknad, men blottad på dess at-
tenancer, ullmagazin och ullcontor, har den visat sig vara
en nullitet, i det dervid dessa 3:ue sednaste år infunnit sig
endast en hel speculant hvarje gång. Vid denna marknad har
dock, oaktadt största delen af schäferierna i närvar, stund
bestå af -£:del utaf det antal, hvartill de äro beräknade, fun¬
nits emellan 4° å 5o tusen skålp. finare ull, och detta, oan¬
sedt en del schäferiägare icke densamma hevistat, och en
del dessförinnan afsändt sitt parti per axel lill Norrköping.
Jag föreslår således, det Staten anslår medel: 1:0 till
inköp af ett tjenligt och ändamålsenligt ullmagazin, ro,ooo
r:dr b:co; 2:0 till lön för en ullsorterare och förval¬
tare; samt 3:o lill ett creditiv af 100,000 r:dr b:co, för di-
scontering mot 3 proc., och ett års anstånd af den upphand¬
lade ullen.
Något stöd till förbiseende af denna nu väckta motion
kan föga hemtas af befarad våda för creditivet; och börjag
emotse samma lyckliga resultater till afledande af anlägg¬
nings-och förvaltnings-kostnaderna vid denna, som vid sam¬
ma inrättning i Norrköping. Framgången af denna min mo¬
tion medförde äfven nyttan att återställa den sjunkande hå¬
gen för ullculturen, och framkalla nya odlare deraf,— att
framkalla yllefabriker i orten, hvilkas intresse det blefve att
ifra mot olaglig införsel af dylika fabrikater, samt att ge¬
nom lättad tillgång för vinnande af låu minska behofvet
hos en stor del af fabrikanter att, som hittills, hos ullhand¬
lare af utländsk ull mot credit förse sig med sitt behof
af ull.
Som amendement till detta mitt förslag, får jag vidare
föreslå, att Staten anslår ett creditiv af 200,000 r:dr till dis¬
position för styrelsen af ullculturens uppmuntran, att an¬
vändas vid framdeles sig företeende behof, i män af upp¬
stående ökad ullcultur, till ullhandel. Jag har mig bekant,
att t. ex. i Preussen, Staten mellankommit och upphandlat
hela partiet, enär ullproducenten missbjudits af de specu-
lerande.
Om remiss till vederb. Utsk., hvilket torde vara Stats-
Utsk., anhålles vördsamligen.
Lades på bordet.
Hr af Grubbens, Nils Wilh., anförde skriftligen:
En ganska vis författning af framfarne Konungar bju¬
der, att i vårt land får ingen utrikes examinerad och pro¬
moverad medicinae-doctor eller med kunskapsbetyg försedd
chirurg erhålla rättighet till läkarekonstens utöfvande, med
mindre han inför Rikets Medicinal-styrelse undergått förhör,
dervid hans kunskaper och skicklighet blifvit godkända, dock
med rätt för Medicinal-slyrelsen att derifrån frikalla dem,
a8o
Den 7 Mars t. m.
som genom förvärfvad ryktbarhet göra sig från undan»
tag fört jente.
Denna författning är icke allenast väl beräknad att
skydda medborgares lif för vådan af okunnighet af charla¬
taneri, utan också att förhindra misstag utaf bildade läkare,
utan tvifvel lätt möjliga, innan dessa ännu hunnit förskaffa
sig kännedom om egenheterna af vårt lands och dess inner
byggares sjukdomsförhållanden, äfvensom om den speciella
beskaffenhet af läkemedlen, sorn finnas att tillgå på våra
apothek; den är vidare väl beräknad, emedan den är libe¬
ral och lem nar en och hvar frihet att förskaffa sig kunska¬
per, hvarhelst han anser dessa med mesta fördel kunna er¬
hållas, men tillerkänner Statens styrelse alt bedomina, huru¬
vida måttet, som blifvit förvärfvadt, är tillräckligt, för att
dermed förena det vigtiga förtroende att efter samvete och
bästa öfvertygelse, oftast oåtkomligt af lag, handhafva vår¬
den om medborgares välfärd, deras lif och deras helsa; den
är slutligen väl beräknad, emedan den är byggd på skilna¬
den emellan ett fulländadt vetande och en mognad förmåga
elier färdighet för handlandet.
Alla bildade stater i Europa äga dylika författningar ,
ännu mera stränga än vår , ty de anvisa den sökande att
antingen vid landets läroverk underkasta sig den eller de
s. k. rigorösa pröfningarna, som derstädes böra föregå doc-
torsgradens erhållande, eller också att hos Medicinal-styrelsen
anmäla sig till en statspröfning, af vida större omfång än
hos oss, och i vissa afseenden småaktig.
Emedlertid har sednare tiders erfarenhet visat, att hos
oss numera icke hyses öfvertygelse om nödvändigheten af
denna gamla författnings noga efterföljd; och man har sett
emanera tillåtelse att utbyta förhöret inför Sundhets-coll:m
emot en gradual disputations veutilering vid ett af Rikets
universiteter. Jag vill icke trötta fl. R. o. Ad:s uppmärk¬
samhet med att framställa den våda, som uppkommer af att
undanrycka en praktisk konst controllen afen praktisk pröf¬
ning; jag vill endast antyda densamma, och derjemte erinra
om de välkända facta, att man i alla tider för penningar
fått författade gradual-dissertationer, att försvaret af en så¬
dan förnämligast beror på färdigheten att tala latin, att den
kunskapspröfning är ganska ensidig, som röjer sig vid en
disputationsact, och slutligen, att vid våra universileter den
tilldragelse högst sällan inträffat, att en disputationsact blif¬
vit underkänd, hvilket också, med utseende af full rättvisa
och ansvarighet, är svårt att göra, äfven då när domaren
inom sig anser specimen under medelmåttan. Vid sådana
förhållanden må det tillåtas mig vördsammast föreslå R. H.
St., af skyldig omtanka för allmänna helsovården, atti und.
begära hos K. M.: ett orubbadt och oförändradt
qvarblifvande vid det ofvannämnda författning
inne-
Den 7 Mara c. ra. a8t
innehaller, ej mindre i Rikets medicinal-ord-
ning, an i den för K. S n n d h e t s-c o 11: m d 27 Jan.
i8i3 utfärdade i ns t r 11c t i D n s 8:de §, helst ett sådant
fortsatt gynnande för utländska läkare innehåller en förnär¬
melse för landels egna barn, de der icke kunna, utan före¬
gående förhör, endast genom en disputationsact vinna tillå¬
telse alt få utöfva läkarekonsten, och Svenske läkare icke
äga några reciproka fördelar i främmande lander, ej ens
bland vära grannar.
Om remiss af detta mitt vördsamma memorial till Allm.
Besvärs- och Ekon.Utsk. anhålles.
Lades på bordet.
Hr Sandelhjelm, Paul, uppläste följande:
Under tiden, sedan 1734 årslag antogs, lior isynnerhet
Byggn.b:n undergått så väsendtliga förändringar, att mycken
osäkerhet äger rum om hvad sorn verkligen qvarstår, deraf
likväl äfven en del torde vara af beskaffenhet att ej mera
kunna tillämpas. Förslaget till Byggn.balk i den utarbetade
nya allmänna civil-lagen, synes mig deremot, på ett till¬
fredsställande sätt, lösa dessa svårigheter, genom afskiljande
af det som rörer ekonomiska lagstiftningen, och skedd sam-
manföring af allt som inBegripes i' enskildta rättsförhållande»
emellan grannar och andra, samt, efter sådan grundsats,
till Byggn.balk rätteligen hörer.
Jag hemställer, af denna anledn., vördsamt, att R. fl.
St.,— oberoende deraf om nya lagverket, i sin helhet, kan
vid innevar. riksdag komma i fråga till granskning och an¬
tagande, eller icke, — måtte taga förslaget till ny Byggn.-
balk under öfvervägande, för alt nu, med tilläfventyrs nö¬
diga rättelser, godkännas och till K. M:s nåd. sanction öf¬
ver lemnäs.
Till stöd för denna min vördsamma motion åberopar
jag de väl uppställda motiverna för Byggn.balk uti förslaget
till ny allmän civil-lag; anhållande derjemte att motionen
må varda remitterad till R. Sirs Lagutskottet.
Lades på bordet.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, upp¬
läste följande 17 motioner:
1.
För ett så fattigt land som Sverige torde det vara af
behofvet påkalladt att ej hafva dyrt lönta embetsman, hvil¬
kas enda kall är att representera. Bland dessa embetsman
anser jag med fullt skäl kunna räknas biskoparne, och vå¬
gar föreslå, att deras embeten, i mån af ledighet, indragas,
och de stora lönefonderna användas för gymnasier och lär-
3 H. 36
□ 8'2
D c 11 j Mara c. ra.
domsskolor, eller åtminstone vid ledighet en sådan inskränk¬
ning sker i desse prelaters lön, att vi med en reformerad
kyrka ej bibehålla calbolska biskopar; och anhåller jag få
dessa mina åsigter vidare utveckla.
2.
Då det stadgande i våra tulllagar, som medgifver s. k.
husvisitation, ari bokstaflig strid mot 16 §:n i vår nuvar. Rég.-
Forrn, vågar jag fästa It. St:s uppmärksamhet på att hos
K. M. anhålla om detsammas upphäfvande.
3.
Att K. M:s nåd. förordning af d. 3o Maj i835, ang:de
förändring af 5 cap. i J:n Missg.b:n, måtte undergå den
ändring, alt samma capitels samma paragraf Missg.btn matte
blifva lika med samma capitels samma paragraf Missg.btn i
ty >4 års lag, vågar j ig vördsam ligen föreslå; öfverlygad
att då det brott, nämnda del af Missg.btn afser skall min¬
dre ofta förekomma, ock nämnde strafflag mera sällan miss¬
brukas.
i.
I likhet med flere värde ledamöter inom detta Hus, vå¬
gar jag fästa It. St:s uppmärksamhet pä orimligheten i de
af våra. lagar, som afse ett s. k. Jaga försvar; och, utom
det jag vågar föreslå en revision eller rättare upphäfvande
af dessa stadganden i allmänhet, vågar jag, med särskildt
afseende på hufvnöstaden och Rikets större städer, föreslå , om
det ej vöre lämpligt, att de i dessa städer vistande personer,
livars skyldighet det efter nu gällande lagar är attskaffa
sig försvar, kunde i likhet med bruket i vissa andra länder,
hvarje år, mot erläggande af den päbudna personella skat¬
ten, erhålla ett s. k. uppehållskort, som lemnade dem full¬
komligt skydd och frihet, så länge de ej missbrukade den¬
na frihet till blott; och vågar jag anhålla få dessa mina
åsigter vidare utveckla.
5.
Jag vågar fästa R. IT. St:s uppmärksamhet på lämplig¬
heten af inrättandet af allmänna pantlånings-contor i Rikets
större städer, i likhet med, och på samma grunder, som
det i liufvudstaden.
6.
Då det ofta handt, att författningar blifvit tillämpade,
som, stiftade under andra styrelseformer än våra nuvar.,
äro i fullkomlig strid med desamma, — då vi hafva gällan¬
de författningar, som äro alldeles motsatta hvarandra och af
domaren efter behof och godtycke kunna åberopas, vågar
jag föreslå cn revision af alla , före vår nuvar. constitulions
af år idog antagande, ulgifna författningar af hvad namn
Den 7 M » rs e. m.
a83
de må vara, och allde antingen må blifva efter ,vårt nuvar.
statsskick lämpade el ler ock, om de linnas i rak strid der¬
emot, alldeles förkastade och uppliäfna.
7.
Då det torde medgifvas, alt i Skåne och dem närmast
helag na provinser produceras den mesta lina ull uti Iiiket,
vågar jag fästa R. H. St:s uppmärksamhet på billigheten af
att på Stålens bekostnad inrätta ett uiisorterings-contor i
Malmö, i likhet med det, som redan är inrättadt i Norrkö¬
ping; äfvensom att de klädes- och yllefabriker, Som finnas
eller kunna komma till stånd i Skåne eller i någon af Rikets
öfriga provinser, måtte förunnas samma förmåner, privile¬
gier och rättigheter, sorn de i Norrköping varande redan
innehafva eller komma att åtnjuta.
8.
Jag vågar föreslå, att den handel, som Rikets egna pro¬
vinser till men, hittills varit förd emelian Ryska provinsen
Finland och vår hufvudstad Stockholm, matte, så vidt den
angar victualier och andra land tmanna-produeter, ej blott
frånkännas de friheter, som varit densamma lemnade, utan
alldeles förbjudas; och vågar jag anhålla få dessa, mina åsig-
ter vidare utveckla.
9.
Jag vägar fästa R. II. St:s uppmärksamhet pä cfc t miss¬
bruk, att domaren, vid bristande tillgång hos parter, för¬
vandlar utslagslösen till fängelse, och dymedelst betungar
Kronan; och vågar jag föreslå, att detta missbruk måtte
förbjudas.
10.
Jag vågar frista uppmärksamhet på den olägliga tid af
året, som begagnas till våra vägars iståndsättande, och för¬
behåller mig vidare få utveckla /detta ämne.
11.
Jag vågar föreslå förändrade grunder för vår bevillning,
och anhåller få dessa åsigter vidare utveckla.
12.
Jag vågar föreslå, att vägpenningar stadgas på de all¬
männavägar, som äro svårast att underhålla; och förbehål¬
ler jag mig få dessa åsigter vidare utveckla.
13.
Jag vågar föreslå, att hofvericontracter med det obe¬
stämda villkor, att arrendatorn skall fullgöra hvad som be-
falles, förbjudas; och anhåller jag få dessa åsigter vidare
utveckla.
a84
Den 7 Mari e. ra.
14.
Jag vågar föreslå en indragning i vår stående arme'e och
förändrad organisation af vår s; k. bevaring, och förbehål¬
ler mig få dessa åsigter vidare utveckla.
15.
Med anledn. af den K. proposm om statsanslag till stör*
re allmänna arbetens företagande i missvextår, i afsigt att
skaffa de nödlidande arbetsförtjenst, vågar jag, med särskildt
afseende på den nytta det kunde medföra för två af Rikets
provinser, Småland och Skåne, fästa R. II. St:s uppmärk¬
samhet derpå, att om dessa provinser äfven kimde påräkna att
komma i fråga vid delandet af detta statsanslag till afhjel-
pande af nöden i missvextår, detsamma måtte då användas
till att göra den s. k. Helge å. sorn går från den medlersta
delen af Småland till samma del af Skåne, flott bar för tim¬
mer, ifall det vid anställd undersökning skulle visa sig vara
möjligt; och förbehåller jag mig få dessa åsigter vidare
utveckla.
16.
Jag vågar fästa R. H. Sils uppmärksamhet på behofvet
af att vid de enskiften , som härefter komma att företagas,
för hvarje by uttaga en allmän bygata, hvarest de, som
sjelfve ingen jord aga, hade rättighet att, mot afgift till
Kronan eller byen, uppföra s. k. kronogatehus. Jag tror
att denna åtgärd skulle till en del minska den tilltagande
hemmansklyfningen; och förbehåller jag mig få dessa åsigter
vidare utveckla.
17.
Då kyrkorna merendels, åtminstone i de från Danmark
afträdda provinser, äro rikt donerade, men våra läroverk
och skolinrättningar ganska knappt, vågar jag föreslå ett
sammanslående af kyrko- och skolefonderna inom samma
församling, på så sätt, att hvad ej för kyrkans årliga un¬
derhållande och öfriga nödiga utgifter tarf vas, må för sko¬
lan, der sä nödigt är, användas; och vågar jag anhålla få
dessa mina åsigter vidare utveckla.
Dessa 17 motioner lades på bordet.
Vidare uppläste Hr Munck af Rosenschöld föl¬
jande:
Då jag tror mig derigenom uttala, ej blott en hela na¬
tionens önskan, utan ock det hopp, sorn hvarje Svensk, som
nationerna hysa lill 1840 års representanter, vågar jag göra
följande motion. Jag vågar föreslå, att R. H. St. ville in¬
gå till K. M- med den und. önskan, det K. M. täcktes i
nåd. upphäfva den i tryckfrihetsmål öfver Hr Assessor Crusen¬
stolpe fällda och i hvarje Svensks ögon förhatliga dom.
Den 7 Mars c. m.
Jag anhåller vördsamligen, att denna min motion måtte
blifva de resp. MedSltn coinmunicerad och linder H. R. o.
Ad:s consideration komma, samt till vederb. Utsk. remitteras.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att lian viii ej fullkom¬
ligen kunnat höra hvad Hr Munck af Rosenschöld nu sed¬
nast upplåst, men likväl, af hvad han hört, trodde sig äga
full auledn. att fästa Hr Munck af Rosensehölds uppmärk¬
samhet pä föreskriften i 90 §:n Reg F., så lydande: ”Under
’R. St:s eller dess Utsk:s öfverläggningar och pröfning må
”icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än den-
”na grundlag bokstafligen föreskrifver, komma frågor om
”embets- och tjenslemäns till- och afsältande; Regerings-
”och domare-makternas beslut, resolutioner och utslag; en¬
skilde medborgares och corporalioners förhållanden eller
”verkställigheten af någon lag, författning eller inrättning.”
Hr Munck af Rosenschöld: Jag tror mig icke hafva
vackt fråga om någon embets- eller tjenstemans till- eller
afsuttande; Regerings- och domare-makternas beslut, resolu¬
tioner och utslag; enskilde medborgares och corporationers
förhållanden, eller verkställigheten af någon lag, författning
eller inrättning; och då 60 §:n Riksd.Ordn. säger: ”vilja R.
”St. till Konungen framföra någon deras allmänna önskan ,
”i hvilket ämne som helst, förhålles dermed på sätt Reg.-
”F:ns 89 § utstakar,”'anser jag R. St. fullkomligen berätti¬
gade att vidtagaMen af mig nu föreslagna åtgärd, att ingå
till Konungen med detta önskningsmål.
Lades på bordet.
Hr von Troil, Emil, uppläste följande 7 motioner:
I.
Till fullkomnande af det för både den andliga och ma¬
teriella civilisationen så vigtiga postväsendet, får jag föreslå
följande åtgärder:
1:0 alt all brefpost måtte fortskaffas med gästgifvare-
skjuts, och följaktligen några särskildta posthemman ej vi¬
dare finnas;
2:0 att porto för alla till inrikes orter adresserade bref
0111 ett lod bestämmes till enahanda belopp, utan afseende
på destinationsortens aflägsenhet; och tror jag detta porto
lämpligen kunna bestämmas till 4 skill. b:co, och sannolikt
framdeles kunna ytterligare nedsättas;
3:o att stämplade brefcouvertpappcr måtte i alla städer
finnas till salu för det bestämda portopriset, och bref, hvil¬
ka i sådana finnas inneslutna, på alla postcontor emottagas
och fortskaffas utan betalning; befinnes brefvet väga öfver
14 lod, erlägges derefter lämpad lösen vid brefvets utta¬
gande; stämplarna böra vara försedde med konstgravyr och
anbringas med svärta ;
Den 7 Mars e. m.
4:o att vid Ii varje gästgifvaregård, sorn af brefposten
passeras, stämplade bref måtte af gästgifvaren emottagas
oell till närmaste postcontor med dit först afgående brefpost
insändas, för att vidare till behöriga destinationsorter expe¬
dieras ; recommendérade bref emottagas dock endast vid
postcon toren;
5:o att orecommenderade bref, adresserade till någon
gästgifvaregård, som af brefpost passeras, böra, utan särskild
betalning, från närmaste postcontor dit afsändas för att
bållås ägaren tillhanda;
6:0 alt, så vidt möjligt är, gående poster inrättas till
hvarje socken, inom hvilken hvarken postcontoreiler af åkan¬
de posten passerad-gästgifvaregärd finnes; församlingens kloc¬
kare synes här böra öfvertaga bestyret med brefs emotta¬
gande , afsändande och utlemnande, såsom ofvanföre för gäst¬
gifvare föreslaget är; en gång hvarje vecka bör en sådan
gående post afgå till, och ankomma från närmaste post¬
contor elier postgästgifvaregård;
7:0 alt beställningar af hästar för resande å alla vägar,
som af åkande poster passeras, måtte, mot billig afgift, ex¬
pedieras från alla postcontor.
Då detta förslag är af en omfattande art och erfordrar
flera förberedande undersökningar och åtgärder; så anser
jag lämpligast vara , att 11. St. vid denna riksdag allenast
frambära deras nnd. anhållan , att K. M. till nästa riksdag
ville, sedan saken blifvit fullständigt utredd, till dem aflåta
derå grundad nåd. propos. i ämnet; och att vid denna riks¬
dag nedsättning af postporto lill 8 sk. b:co lodet måtte äga
runi för alla de afstånd inrikes orter emellan, som enl. nu
gällande taxa anses erfordra högre porto.
0.
Jag föreslår .inrättandet i liufvudstaden af ett institut
för juridisk, praktisk och theoretisk bildning; och anhåller
oin remiss af denna motion till StatsUtskottet.
5.
Jag föreslår, att ett särskildt embetsverk måtte inrät¬
tas för ordnandet, anläggandet oell vidmakthållandet af alla
land- och vaUen-communicationer. Detta verk blefve verk¬
ställande, der anläggning och underhåll bestrides med stats¬
medel, men endast ledande och bevakande, der arbete och
omkostnader bestridas af communer.
I sammanhang härmed föreslår jag, att alla statsanslag
för besagde ändamål matie sammanföras lill en särskild huf-
vudlilel. Dit skulle sålunda höra-anslag för anläggning och
underhåll af vägar, broar, eanaler, hamnar, fyrar, bakar
111. m., -äfvensom strömrensningar.
1.
Jag föreslår, att liela jordeboks- och mantals-räntoi na ,
Den j Mari e. m.
äfvensom kronobonden måtte förvandlas till ständig pennin-
geränta, och att denna förvandling måtte omfatta, ej alle¬
nast hvad som är Kronan besparadt, ulan ock hela det ci¬
vila och militära indelningsverket, till hvilket sednare hörer
ruslhållens augmentsräntor, äfvensom alla donerade räntor
till clereci- och läroverken, fromma stiftelser m. m., eller
med ett ord, allt hvad som enl. sin natur är jordeboksränta,
mantalsränta eller kronotionde. Härtill fordras, alt verkliga
penningevärdet af dessa räntor utrönes, och att, i den hän¬
delse Staten, i sammanhang med förvandlingen, vill förun¬
na räntegifvarne någon nedsättning under det utrönta verk¬
liga penningevärdet, de verk eller enskilde personer, lill hvil¬
ka Kronan öfverlåtit sin rätt att räntorna uppbära, erhålla
en mot denna nedsättning svarande ersättning
Rätta sättet för utrönandet af ett sådant kronovärdi för
räntornas frauigena utgörande, tror jag vara , all inom hvarje
län hildas en comité af 8 ä 12 medlemmar, valde lill hälf¬
ten af länets samtlige räntegifvare och, till andra hälften,
af samtlige lill länet hörande räntetagare, deribland likväl
ej inbegripen K. M och Kronan, hvaremot K. M. äger att
för comiteen förordna en särskild ord för. Comiteens upp¬
drag blefve att utröna räntornas verkliga försäljningspris un¬
der sednast förflutna 10 år, oeii ägde den för sådant ända¬
mål rättighet, ej allenast att infordra bestyrkte utdrag ur
academiers, skolors, domkyrkors m. 11. offentliga inrättnin¬
gars räkenskaper, utan oek att affordra tjenstemän och en¬
skilde edelig uppgift öfver de pris , till hvilka de dem tillkom¬
na räntor blifvit realiserade. Sedan alla dylika upplysnin¬
gar, hvilka comitden ansett behöfliga och som varit möjliga
att erhålla, blifvit tagna i betraktande, åligger det comiteen
att, på grund deraf, beräkna medelvärdet för de sednaste
10 åren och detsamma till blifvande kronovärdi föreslå.
Kunna meningarna ej sammnnjemkas, vare det minoriteten
obetaget att sitt särskildta motiverade förslag afgifva. K.
M. torde derefter till nästsammanträdande Ständer, jemte
öfverlemnande af samtlige comiterades förslag, aflåta nåd.
propos. med Dess derpå grundade förslag, ej allenast till nytt
kronovärdi för alla räntepersedlar inom hvarje län eller di-
strict, utan ock till den ersättning utöfver detta kronovärdi,
hvartill fromma stiftelser, rusthållare m. fl. räntetagare må
anses berättigade, hvareffer R. St. kunna företaga saken till
afgörande.
Motiverna till detta förslag äro:
a) den största möjliga enkelhet i räntornas debitering
och uppbörd;
b) upphörandet af det nuvar. för jordbrukaren tryckan¬
de förhållande, alt rän.tespaninålen utgår till betydligen för-
höjdt belopp i penningar, just då jordbrukaren genom miss-
vext är minst i stånd att utgöra sina skattebidrag;
c) att samtlige räntegifvare blefve lika behandlade, hvil-
a83
Den 7 Mars e._m.
ket nu ej är fallet, då de, hvilkas räntor äro Kronan be-
sparde, åtnjuta en lindring, som ej kommer öfrige ränte¬
gifvare till godo;
d) att ingen räntetagare biefve lidande genom förändrin¬
gen, hvilket deremot ofelbart skulle inom flera län inträffa,
om markegångarna ensamt lades till grund för förvandlingen;
e) att då så väl Kronan, som alla bennes tjenstemän
erhöllo sina inkomster i penningar, så tillskapades derigenom
ett mäktigt intresse för myntvärdets bibehållande.
Dea invändning , att sjelfva silfrets väijle torde under
tidernas lopp i någon man kunna förändras, förtjenar intet
afseende; ty då man antagit den minst föränderliga mätare,
sorn stått att erhålla, kan man ej komma längre.
5.
Jag föreslår upphäfvandet af de särskilda friheter, sorn
blifvit de s. k. bergslagen förunnade, och att derefter rättig¬
het till alla slags jernsmiden inåtte-blifva alldeles enahanda
inom dessa distriet, som utom desamma.
G.
Jag föreslår att R. St. hos K. M. anmäla deras lind.
önskan, att Svensk författnings-samling malte tillhandahållas
allmänheten för ett pris, som allenast obetydligt öfverstiger
sjelfva papperets värde, och som jag tror kunde bestämmas
till 8 r:st. b:co eller i skill, riksgts arket.
Ändamålet härmed är att befrämja lagars och författ¬
ningars kännedom hos den obemedlade allmänheten; och nå¬
gon svårighet för verkställigheten torde ej förefinnas, enär
tryckningen i alla fall måste verkställas för Statens räkning.
7.
Jag föreslår, att R. St. hos K. M. i und. anhålla om
utgifvandet, genom någon af K. M. förordnad person, af en
officiel tidning, hvilken endast skulle innehålla Regeringens
officiella meddelanden, em hetsverks och offentliga auetorite-
ters kungörelser, samt alla slags legala annoncer ; och hvil¬
ken tidning borde förena de båda fördelarna att för möjli¬
gast lägsta betalning införa nämnde kungörelser och annon¬
cer, och att för möjligast lägsta prenumeration hållas all¬
mänheten tillhanda, utan alt åtnjuta något direct understöd af
statsmedel. Jag är öfvertygad , att i båda dessa afseenden vida
fördelaktigare förhållanden kunna vinnas, än dem, som Sve¬
riges Statstidning för det närvar, erbjuder, ehuru densamma
med statsanslag blifvit understödd.
Dessa 7 motioner lades på bordet.
Hr Reutersvärd, Pehr Adam, uppläste följande
aine motioner:
1.
Den ~ .Mars e. m.
i.
Den sanningen lärer utan tvifvel icke kunna bestridas,
ätt det är en ovillkorlig pligt för Staten att besörja, det dess
embets- och tjenstmän, sorn väl och länge tjent, icke må
sakna en, åtminstone nödtorftig, bergning för sina återståen-
de dagar, vid den ålder, då själens förmögenheter, kropps¬
liga krafter och helsa uro i antagande och tjenstbarheten i
följe deraf är minskad. Denna sats har ock af Hr Ceder¬
schjöld, Robert, i sista e. 111. plenum på detta rum blifvit
väl motiverad uti dess motion om pensioner för de vid fång¬
vården i Riket anställda tjenstemän.
Emedlertid finnes ännu en i tjenst varande man — tro¬
ligen senior för civila embets- och tjenstemanna-corpsen i
Sverige —■ i sitt go:de år; en man, känd för verksamhet,
duglighet, snille och kunskaper, och som säkerligen långt
för detta gjort sig förtjent af fäderneslandets hugkomst och
välvilja: jag menar Secreterare!) i K. Svenska musikaliska
academien, Pehr Frigel*
Innan jag vidare utvecklar detta ämne, torde jag i kort¬
het böra nämna något om musikaliska aeademiens upp¬
komst.
Under årén före 1771 hade ett musikaliskt samfund
blifvit stiftad t, hvarefter dåvar. Lalidtmarskalken, Frih.
Leijonhufvud ingick med en und. skrifvelse till högstsalig
II. M. Kon. Gustaf III, under anhållan om stadfästelse å de
föreslagna s. k. grundreglor för detta samfund, som af Högst¬
densamme, efter alt hafva förklarat sitt höga välbehag här¬
öfver, blef upphöjdt till en Svensk musikalisk acade¬
mi. Uti dessa grundreglor, eller som de derefter blefvo
kallade: K. M:s nåd. stadfästelsebref för en Svensk
musikalisk academi, af d. 8 Sept. 1771, finnes intetor-
dadt om anslag för denna stiftelse eller loner för dess s. k.
Sysslomän vid orchestern och undervisningsverket, bestående
af en directeur, en concertmästare och 2:ne copister, samt
Vid den öfriga förvaltningen, en secreterare, en kamererare
och en arcliivarius.
Uti K. M:s förnyade nåd. stadga för Svenska
musikaliska academien af d. g Mars 1814 finnes heller
icke några bestämda löner upptagna ,• hvadan ock dess em¬
bets- och tjenstemän icke kunna blifva uppförde på indrag-
ningsstat vid afskedstagandet, efter Uppnådda 70 år. Men
enl. de upplysningar jag förskaffat mig, utgår från K. Stats-
cont-bret, i en rUnd summa, 1,700 r:dr årligen till musika¬
liska aeademiens underhåll, söm är nog knapp tilltagen för
dess vigtiga åligganden. — Aeademiens effectiva embetsmän
äro för närvar, en secreterare med 3oo r:dr och en kame¬
rerare med 100 r:dr, samt 3 sysslomän för undervisningen,
nemi. en professor i musikens theori, aastetik och litteratur,
sorn tillika är inspector för läroverket, med 233 r:dr ifijsk.,
3 H. 37
ago
Den 7 Mars e. m.
cn lärare i elementar- och choral-sången med 200 r:dr, och
en för orgelspelningen med 200 r:dr, utom vaktbetjeuing.
För omförroäldta anslag måste academien äfven inköpa nödiga:
böcker och musikalier, samt innan H. K. B. Kronprinsen
täcktes upplåta rum i Prins Carls palais för undervisningen
och academiens sammankomster, måste särskildta rum der¬
till hyras. Emedlertid har academien, till följe af K. stad-'
gan den 9 Mars 1814 ? °ch sedermera utkomna påbud, äf¬
vensom af nu gällande skolordning, det vigtiga och ansvars-'
fulla uppdraget sig ålagdt, alt, ej allenast genomett under¬
visningsverk, under 2:ne läroterminer hvarje år kostnadsfritt
meddela både theoretisk och praktisk undervisning till ett
betydligt antal elever, utan ock att med dem, som åstunda
antagas till orgelbyggare, och med sökande till musik-direc-
teurs- och skole-cantors-beställningar vid Rikets allmänna
läroverk, äfvensom med orgelnister och kyrkosångare, an¬
ställa examina, och til! de examinerade utfärda betyg öfver
deras befunna skicklighet, samt att meddela yttrande öfver
musikaliska arbeten och instrumenter, som i sådan afsigt af
författarne eller tillverkarne underställas academiens gransk--
ning. Ett ökadt anslag för academiens så vidt omfattande
värf vore derföre icke för mycket hegardt.
Jag återgår nu, och håller mig vid secreterare-befatt-
ningen, såsom varande hufvudmålet för denna motion.
Secreterarens åligganden bestämmas af K. stadgans 2
cap. 2 §. Och till följe af dess innehåll, äfvensom af hvad
jag nu haft äran framställa, yrkär jag och vördsamt fram¬
ställer tili R. Sits behjertande, alt förbemälde högt förtjente
man, Secreteraren Pehr Frigel, som med skäl kan sägas
hafva tjent både fänge och väl, må erhålla en lifstidspen-
sion af 5oo r:dr årligen. Denna obetydliga utgift kan ej,
efter naturens ordning, komma att länge betunga statscassan.
Jemte bifogande af den åberopade, nu gällande stadgan för
K. musik, academien *), anhåller jag om remiss häraf till
StatsUtskottet.
2.
Sorn det contract af den 27 Mars i83o, hvilket, på
grund af R. St:s rind. skrifvelse af den 7 Dec. 1829, blifvit
ingånget emellan K. M. och Kronan, å ena, samt rust- och
rotehållarne, å andra sidan, anglde underhållet för ind. ar¬
medens gemenskap och hästar, vid möten, mönstringar och
marscher under i5 års tid, med 1844 års utgång löper till
anda; lärer det vara nödigt, att nu församlade R. St. öf¬
verlägga och besluta samt derefter till K. M. inkomma med
und betänk., huruvida nyssberörde mötespassevolance, efter
nämnde års slut, ytterligare må få fortfara, och i sådant
fall , om sättet för dess utgörande, helst, enl. Riksd.Ordnrs
*) Ifragavar. stadga har blifvit öfverlemnad till det Utak., dit
motionen blifvit remitterad,
Pen 7 Mars e. m.
391
?t 5, lagtima riksdag dessförinnan icke inträffar. Vid 182!
års riksdag förglömde då församlade Ständer denna maktpå¬
liggande angelägenhet, hvadan K. M., genom circulärbref till
Dess Bef:h:de af den 27 Nov. 1827, nödgades låta anbefalla
rust- och rotehållarnes sammankallande, för att höras, huru¬
vida de önskade fortfara med mötespassevolancens utgöran¬
de, på sätt 1812 års contract innehåller, intilldess R. St.
sitt beslut i ämnet meddelat.
Att en passevolance om indelta aromens ryttares och
soldaters underhåll under möten m. m. fortfarande må äga
rum, derom lärer man nästan allmänt vara ense; men icke
så, om sättet för dess utgörande, Vöre man förvissad der¬
om, att spanmålen och andra landtmanna-producler, med
lika säkerhet och fördel, fortfarande kunde afyttras som för
närvar, och de nästföregtde åren, så betalade rust- och rote-
hållarne troligen hellre 7 r:dr årligen , än att vid möten m.
ro. underhålla samt från och till dem skjutsa sina ryttare och
soldater; men andra tidsförhållanden kunna möjligen under
l5 år inträffa och penningeförlägenhel uppstå för alla ut-
skylders licjyiderande. Äfvenledes lärer det icke vara med
satma rättsprinciper öfverensstämmande, att, då K. M. afen
eller annan orsak täckes inställa ett öfningsmöte för året,
rust- och rotehåliarne vid samma reg:te icke destomindre
mäste betala passevolance detta år. Ännu mindre rättsenligt
anser jag det vara, att passevolancen af de rotar utgår,
hvars soldater under året äro commenderade till fästnings-
eller andra arbeten, eller till fångbetäckning, hvilka sednare
commenderingar, som nu alla Ar inträffa, då ett visst antal
soldater m- ro. beordras till Malmö, voro okända för de i
Rikets södra orter stationerade regtter, innan Konungens eget
värfvade reg:te år 1829 upplöstes, hvarigenom rotehåliarne
få vidkännas att bruka och sköta soldattorpen under man¬
skapets bortovaro, hvilket besvär jag, till stor olägenhet för
mig, nogsamt fick erfara under sommaren 1838. Det vore
derföre ganska billigt, att de är soldaten är bortcommende-
rad, eller öfningsmöte icke inträffar, någon passevolance då
icke erlades; ja! så mycket billigare, som dessa besparingar
för passevolance-cassan, enl. hvad den tableau utvisar, hvil¬
ken finnes att bese i K. Krigscollegii underhålls-afdelnings-
kammar-contor, användas till cavalleri-reg:ternas fourage-
ringsomkostnader vid deras möten; ty, på grund af nu gäl¬
lande passevolance-contract, äga rusthållarne optionsrätt att
före Thoinasdag hos Konungens Bef:h:de tillkännagifva, hu¬
ruvida de vilja de till häslarnes underhåll bestämda foura-
geringspersedlar in natura leverera eller i contanta pennin¬
gar betala , efter det för året inom hvarje län fastställda
markegångspris, bestående af i5 lisp. hö, 5 lisp. råghalm och
1 l:na bafra per nummer. Följden häraf har ock blifvit
den, att största delen rusthållare begagnat denna dem för¬
unnade förmån att betala fourageringen med penningar,
\
292 Deli 7 Mars e. ra.
Lellie än att leverera densamma in natura; men hvaremot
det missförhållande inträffat, alt fouragerings-persedlarna på
våren måst uppköpas till höga priser, betydligt öfverstigan-
de årens markegång, hvarigenom en balance af omkring
3o,ooo r:dr b:co årligen uppkommit, som måst betackas med
roteliaIlspassevolancens besparingsmedel.
På grund af hvad jag nu haft äran framställa, får jag
vördsamt framställa följande alternativer:
1:s t a alternativet,
1:0 att mötespassevolancen, efter nu gällande hufvudr-
grunder, vid 1844 å,s lttgång, ytterligare må fortfara, men
tiden härföre inskränkas till 5 högst 10 år;
2:0 att den årliga afgiften må nedsättas lill omkring
5 r:dr 16 sk. b:co per rote; och
3:o alt fonden må skiljas i 2 delar, den ena för caval-
leriet och deo andra, för infanteriet;
2:dra alternativet,
1:0 att rust- och rotehållarne må äga optionsrätt för
mötespassevolancens utgörande in natura, efter samma grun¬
der, som nu äro gällande för fouragerings-persedlarna och
i enl, med afmeens faltförvaltnings-reglemenle om provianr-
teringen;
2:0 att hvarje reg:te mätte få sin enskilda passevolance-
fond, utan minsta sammanblandning med andra regrters;
hvilken fond kunde förvaltas och redovisas af en för hvarje
reg:te tillförordnad provianterings-direction, i likhet med de
directioner, som blifvit anbefallde, enl. K. M:s nåd. bref till
Krigs-col|:m af d, 2 Febr. i838 och 22 Jan. samt 25 Oct.
1839, rör:de proviantering under möten för en del regtten.
Den årliga passevolauce-afgiflen för de rotar, som icke åstun-
dade leverera proviantpersedlarna in natura, kunde då be¬
stämmas efter de å dem för året faststäldta markegångspris.
De öfriga närmare bestämmelser och modificationer,
som dessa förslag kunna tarfva, öfverlemnas till vederb.
Utsk. alt uppgöra.
Jag anhåller om remiss häraf till Allm. Besvärs- och
Ekon.Utskottet.
Dessa 2tne motioner lades på bordet.
Hr Ribbing, Arvid: I anledning af den motion Hr
von Troil framställt om räntepersedlarnas förvandling lill
penningar, förbehåller jag mig, att, vid remissen af hans
motion, låta den åtföljas af ett förslag om presträttigheter-
nas utgörande i contant i stället för in natura.
Lades på bordet.
Hr Adlerbrandt, Thure, hade inlemnat följande
anförande: