Protocoll,
hållna
hos
H ö g 1 o f I i g e
Ridderskapet och Adeln,
vid
Lagtima Riksdagen 1 Stochkolm,
År 1840.
Tionde Häftet.
STOCKHOLM.
Hörbergska Boktryckeriet, i84l.
Onsdagen den i5 Juli i84o.
Plenum kl. 9 f. m.
Justerades 9 prot.utdr. för den 11 dennes.
Börjades justering af pleni-prot. för den 3 dennes
f. m.
D3 uppläsningen började af den del utaf nämnda prot.,
deruti Gonst.Utskts mern. N:o i3 till pröfning förekommer,
anmälte sig
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, och
uppläste följande:
Jag har anhållit att skriftligen få reservera mig mot
Ståndets i plenum den 3 Juli fattade beslut; jag går nu alt
uppfylla delta åliggande.
Med all högaktning för hvarje ledamot af detta Stånd,
har jag dock ansett för en pligt mot milt fädernesland, mot
aktningen för nationens önskningar, mot min öfvertygelse och
den opinion jag hyllar, att reservera mig och nedlägga min
protest emot det Ståndets beslut, till följe af hvilket det s.
k. de'charge-betänk. eller Const.Utsk:s mern. N:o i3 fick
den för hvarje sann patriot, för en hvar som älskar och vill
fäderneslandets väl, för hela Svenska folkets önskan, ”alt
”närvar. Regering ville frånträda en redan alltför länge
”trampad, att icke säga förtrampad bana af felsteg, afkläda
”sig en skepnad af innationalitet, som en gång skall föda
”köld i folkets hjerton,” så litet tillfredsställande behandling,
som den alt utan vidare åtgärd läggas till handlingarna.
Mine herrar! då jag så lifligt önskat, att detta Stånd skulle,
genom en af Const.Utskts anmärkn:r påkallad opinionsyttring,
gått landets väl och folkets önskningar till mötes, och jag
nu går att reservera mig mot ett motsatt beslut; torde det
icke blott tillåtas mig, utantill och med vara mitt åliggande,
alt redogöra för moliverna dertill. Jag hade alskat att se,
alt della Stånd hade kunnat låta skimra en stråle af forn¬
tida glans, af det oberoende, de fosterländska tänkesätt och
den nationalitet, hvarmed det fordom lyste, innan af oss å-
terslår endast minnet; ty vi stå, mine herrar! redan med
ena foten i grafven ! Häfden vittnar hvad Sveriges adel gjort
och varit; den oell Sveriges sjelfständighet och frihet voro
4 Den i5 J u 1 i f. m.
eli; fredens som krigets storhet och ära voro dess gemen¬
samma sköldemärke; detta vare nog för sagan och för ef-
terverldens dom öfver dem — men för oss — är detta nog?
Vi öro väl samma Stånd, men en ny lid fordrar nya hand¬
lingar, om den ej skall anse oss för en mumie ulan anda
och lif. Taga vi eller hafva vi tagit den ställning till sam¬
hället, att vårt bestånd är oförenligt med dess, att vårt in¬
tresse blir icke fäderneslandets, alt detta Stånd anses såsom
ett hinder för utvecklingen af samhällets uppvaknade kraf¬
ter; visa vi oss ej hafva annat anspråk på företräde, än per-
gamentsrultorna, — då, mine herrar! skall väl ingen sjelf¬
herrskare kasta dem på elden, men det närvar, skall, med ali
respect för det förflutna, lägga både dessa företräden och be¬
visen derpå utan vidare råtgärd eller ceremonier till hand¬
lingarna; och — båda hafva försvunnit i liden. Man torde
invända, att min klagan är orättvis, — pluralileten af detta
Stånd har uppfyllt allt hvad nationen billiglvis kunde for¬
dra, — att milt påstående är öfverdrifvet, då jag anser att fä¬
derneslandets väl kunde i afseende på den afgångoa mini-
sleren kräfva något mera, än att med decharge-betänk. för¬
varas bland handlingarna. Med aktning för hvarje annans
öfvertygelse står jag dock fast vid min egen och vill se till
på hvilka grunder jag byggde den. Hvilka felsteg Const -
Utsk. lagt den vid i84o års riksdag 'ansvariga rådgifvare-
personal till last, känna vi alla; voro de icke nog för den,
som ville fäderneslandets väl, för att inse det? Måhän¬
da icke? Låtom oss se till, hvilka en Styrelses åligganderi
äro* I första rummet måtte det, hvad dess fö i hållande i-
soleradt från andra stater" angår, vara att befordra dess väl
och allmänna önskningar, hvilket åt henne delegerat sin
makt, nemi. folkets, — huru detta åliggande blifvit upp-
fyldt, gifva , punkterna N:is 3, 3i, 2, 7, 27, 29 m. fl. vid
handen, — i andra, att- icke gynna enskilda personer eller
corporationer på de öfriga samhällsélassernas bekostnad —
hur det har blifvit uppfyldt, gifva punkterna N:is 26, 28, 32
m. fl tillräckligen vid handen, — i tredje, att stödja thro¬
nell vid folkets kärlek, — huru denna rådgifvarepersonal sjelf
ansett sig hafva uppfyllt detta, gifver punkten 5g vid han¬
den; — sist är det icke nog, att en Styrelse har vilja att
uppfylla alla dessa åligganden, den måste äfven hafva skick¬
lighet och förmåga dertill, — till hvad grad denna saknats,
finnes icke hällre bevis än i punkterna N:is r, 6, 18, 53 m.
fl. Hvad dess förhållande till andra stater angår, så är
en Styrelses första åliggande, att upprätthålla Statens anse¬
ende ibland dessa,'och oberoende af alla andra intressen än
dem, som verka till befästande af dess sjelfständighet, d. v.
s. de rent nationella; anmärkntr mot bristande häruti hofva
icke af Utsk. blifvit gjorda, och höra till en redan för¬
svunnen tid. Styrelsen# andra åliggande i detta afseende är
att, vid alla merkantila förbindelser med andra stater, iakt¬
Den i5 J uli f m.
5
taga sitt eget lands sanna intresse; — huru detta blifvit
uppfy Idt, bevisar den förnyade handelstractaten med Kyss¬
land. Skulle icke alla dessa nu uppräknade orsaker oell
verksaker (causae et facta) vara för folkets representanter nog
för att förmå dem inför thronet) uttala ett offentligt ogillande
af det salt, hvarpå nu afgångna rådgifvarepersonal förvaltat
sitt vigtiga kall, hvilket ogillande på samma gång innehar
en önskan, att en ny måtte bättre uppfylla sin pligt neli na¬
tionens billiga fordringar; skulle dessa ej vara ting, — jag
skulle åtminstone för min del högligen beklaga, om de va¬
rit flera, — så skulle vi väl, mine herrar! domina öfver de
af Const.Utsk. gjorda anmärkntr, öfver de af Konungens
rådgifvare under de sex sistförflutna åren begångna felsteg.
Längre sträckte sig icke detta Utskts granskningsrält, men vi
voro fullt berättigade, att, då vi skulle afgifva vårt votum,
huruvida denna rådgifvarepersonal gjort sig ovärdig natio¬
nens förtroende eller icke, både gå tillbaka och af mångåra
tilldragelser göra oss ett klart begrepp 0111 andan af de sty¬
relseåtgärder, hvaruti denna anmärkntna underkastade Re-
geringspersonal deltagit. Måhända var detta blott efter*
slotten) af deras felsteg; gå framåt och eftersinna hvilka
följderna kunde blifva af vår dom i båda afseenden, vålt
friande eller fallande. En Regerings handling är icke da¬
gens, dess minne slocknar icke med dagens sol. Låtom oss
se till, att med några få exempel kunna karakterisera det
hittills följda styrelse-systemet, ifall Styrelsen verkligen följt
något sådant. Såsom bevis på detta systemes nationalitet bö¬
ra vi blott nämna den uppmärksamhet den egnade ål Sven¬
ska nationens största, käraste och mest ärofulla minnen, min¬
nena af trettioåra kriget, minnet af Gustaf II Adolph. Det
är bekant, mine herrar! att vid monumentets uppresande
öfver stället, der denne hjelte föll för religionen, Europas
frihet, Sveriges storhet och ära, var äfven en Svensk när¬
var. — en enskild resande. Det är gifvet, slatscassan med-
gaf ej, att denna fest egnades någon offentlig uppmärksam¬
het från Svenska Styrelsens sida, hvilken allljemnt, trots det
oberoende, hvaruti ett klokt begagnande af de sista stora
politiska rörelserna inom Europa försatt den, dock ser sig
nödsakad alt officiera vid en mängd hoffester och lustläger,
för att ej stöta vissa, om ,ej nationella, ändock intima för¬
hållanden. I öfrigt kunde denna fest måhända ej hafva ] för
Sverige synnerligt värde, sedan den sisla materiella frukten
af denne hjeltes segrar, Pommern, blifvit såld, och guldet
försvunnit. Det oberoende af främmande makter, denna Re¬
gering vetat försätta Staten uti, visar sig bäst genom det
sätt, hvarpå denna Regering vetat hålla Svenska gästfrihe¬
ten i helgd, det skydd den lemnat politiska flyktingar, sorn,
anseende Svenskarna för ett fritt folk, trodde dem ej skulle
vägra ett skydd åt dem, som strid t för friheten och ett olyckligt
fädernesland; jag beliöfver ej nämna andra, Polens flyktin¬
6
Den i5 Juli f. m.
gar torde vara nog. Det anseende hos främmande maller
detta sysleme förskaffat oss, torde, ålit annat alt förliga,
häst kunna bevisas af det eftertryck Styrelsen förmått gif¬
va åt de underhandlingar, hvilka den öppnat med en gran¬
ne, sent omsider föranledda af nationens klagan öfver ett
tractatsti idigt betungande af dess handel; underhandlingar,
hvilka på åratal ej medfört annat resultat än — att man
underhandlat. Hvad den inre styrelsen beträffar, vill jag
blott hemställa, huru man uti ett annat land skulle betrak¬
tat en Regering, som utgaf en strängare och förnyad för¬
ordning om försvarslöshet i ändamål — J tron väl, mine
herrar! att skaffa folk för att complettera arméen för ett
tillämnadt krig, eller emedan den hade nyupptäckta colonier
alt befolka? nej, mine herrar! den skulle befolka våra fän¬
gelser! — en Regering, som tillsatt en comité' för att be¬
grunda fattigvården; så, mine herrar! begrundar den sysslolö¬
se Fakiren i sin ensamhet lifvets tomhet och ledsnad, men
icke orsaken lill denna tomhet, denna ledsnad, då de kan¬
ske icke mera skulle finnas till. Man har dock kanske o-
rätt beskyllt denna Regering för att alltid vilja hålla sig
vid det gamla; det gifves åtminstone ett exampel, att den
äfven försökt sin lycka på det nyas, på upptäckternas bana;
den gjorde en stor uppfinning inom Svenska statsmannaom-
rådet, på två decennier den största, emedan den, mig veter¬
lig!, var den endaste. Huru nyttig den skulle hafva blifvit
kan icke jag, kan icke någon annan bedömma; ty, ehuru
början till ett slags communalstyrelse, antogs den, mig ve-
terligt, icke af någon enda commun inom landet; kalla den
communernas solidariska skatteansvarighet. Man må icke
beskylla denna Regering för att hafva varit stationär hvad
landets välstånd beträffar; ty har det icke gått framåt, kan¬
ske det gutt tillbaka. Men måhända kunna vi bäst uppfat¬
ta andan af Styrelsen, då vi gifva akt på de symtomer den
orsakat i mera enskildta förhållanden; dessa äro oftast en
spegel af de offentliga. Skulle dessa symtomer hos någon
uppväcka aningar om ett återgående till förhållanden, hvil¬
ka man genom de garantier, Svenska folket trodde sig haf¬
va uti 1S09 års grundlag, hade hoppats för alltid blifvit af-
lägsnade; så står det till folket att bedömma, om hans far¬
hågor äro grundade, eller hans rop böra liknas vid en natt¬
väktares om dagen. Då det torde vara likaså svårt att
fälla omdöme utan alt veta hvaröfver, att dömma öfver
verksaker, utan att få veta hvilka de äro, som att se nå¬
gonting der intet finnes; så skulle jag vilja anföra exempel
på nog egna förhållanden. Men hvad behöfver jag dröja
vid dessa obetydligheter, liksom ej skulle finnas mera ka¬
rakteristiska drag för teckningen af detta styrelse-sy-
stcme, denna Styrelse. Jag behöfver ej nämna, huru Sven¬
ska folket åtnjutit sin tryckfrihet ; det är nog, mine her¬
rar! vi hafva tryckfrihet och en statsfånge för tryck¬
D en i5 Juli f. m.
7
frihetens skull. Ännu känner hvarje Svensk rysning vid tan¬
ken på de scener medborgare emellan, hvarlilf Stockholm
varit ett blodigt vittne; uppträden, hvilka icke ägt ruin se¬
dan den utländske Kung Fredriks tid; tilldragelser, hvilka
hvarje Svensk skulle rysa vid att se förnyade; en polis¬
förordning utfärdad vid samma tid, mera lik den s. k.
couvrefeu, som Nordmannen Wilhelm utfärdade för de
kufvade Anglosaxerna, än en sådan man skulle vänta att se
föreskrifven ett fritt folk, som ännu ej känt någon besegra¬
re.— Sist måste uppstå den fråga, om folket missförstått sin
Regering, eller denna folket, då den låtit fortfara en för¬
ordning uti den ekonomiska lagstiftningen, hvilken, huru den
öfverensstämmer med folkets lynne och tänkesätt, uppträ¬
dena i Rikets städer kunna bevisa, eller dessa ej kunna vara
nog för alt komma en Regering att förstå, att Svenska fol¬
ket älskar att se hållet 16 §:n grundlagens hud: ”Konungen
skall svärja folket en ed, att ingens frid uti hans hus störa
eller störa låta.” Historien vittnar lill hvad nytta för sig
Regeringarne följt det okloka råd, att ej lyssna till folkets
röst; jag önskade man droge nytta af deras exempel! Sist
måhända mången skulle lägga detta styrelse-systeme, denna
Styrelse till Jast, att den genom att uppsöka, använda, fram¬
draga och gifva företräde åt de s. k. brukbarheterna, natio¬
nens moraliska ogräs, förderfvet nationens moralitet; jag vill
det icke. Minst vill jag fästa mig vid huru nationen ser si¬
na utmärkelsetecken använda, ty derför innebära de uti sig
sjelfva ett correctiv, då deras värde nedsjunkit till den me¬
talliska valuta de innehålla. Att det, hvad befordringar vid¬
kommer under denna Styrelse, var grefvens tid — eller rät¬
tare grefvars och friherrars, — torde ej här vara stället att
omtala; om 28 §:n Reg.Frn i tillämpningen blifvit motsat¬
sen af dess bokstaf, står till folket att bedömma. Jag hade
trott, att en hvar, kännande några af nu uppräknade verk¬
saker och exempel, som alla förskrifva sig till historien af
sistförflutna decennium, d. v. s. dagens, eller af de myria¬
der, som finnas, och hvilka man behöfver ryktets tunga för
att kunna uppräkna, skulle anse tiden inne för folkrepresen¬
tanten, att på sådant sätt tillkännagifva sin och folkets obelå¬
tenhet med det af Styrelsen hittills följda systeme, att det
kunde verka en ändring, — skulle anse det böra ske nu —
eller aldrig. Jag upprepar hvad jagen gång yttrat, ”vi skulle
väl dömraa öfver de af Coust.Utsk. mot rådgifvarepersona-
len gjorda anroärkntr, men icke så, som dessa hade varit tle
enda af dem begångna felsteg, då de hade kunnat räkna
på öfverseende; de voro de enda, hvarföre denna råds¬
personal kunde ställas till ansvar, måhända de minsta på
dess meritlista. Mine herrar! flere af dessa rådgifvare hade
i nära 3 decennier utgjort själen i rådkammaren och — tan¬
ken på det förfarna! Vi skulle väl dönima öfver de för oss
lagda facta, tillräckliga nog äfven för den minst stränga rätt¬
8
Den i5 Juli f. ra.
visa, för en livar med minsta hjerta för fäderneslandet, för
alt domina denna rådgifvarepersonal ovärdig nationens för¬
troende, men en öfversigt af livad soln varit, en blick till¬
baka pä del förflutna, en tanke på detta — sådant, mine
herrar! att det icke kunde glömmas, kunde underlätta vårt
beslut, kunde komma oss att icke vackla vid att i vår dom
vara rättvisa äfven mot den, som klagat — nationen. Har
delta varit för oss omöjligt, så är det till andra, till våra
MedStånd, nationen måste sträcka sina förhoppningar och
sina händer! Må vi slafviskt följa maktens bud, vi skola
blifva öfverlygade om, att vi ej utgöra nationen; må vi
dock ej tvinga den att taga sin framtid mellan sina hän¬
der! Jag beklagar den utgång öfverläggningen den 3 Juli
fick, det enda resultat, hvartill man ansett Cönst.Utskts an-
märkn.memorial böra föranleda; dock sedan jag tillfälligtvis
fått se en citation af 200 §:n af ännu gällande i836 års
reglemente för flottans ekonomi, hvilken berättigar till slut¬
satser, hvilka jag aldrig annars skulle våga göra, — men då
man ser rök, förmodar man elden, — finner jag, att dén
utgång saken fick var den enda möjliga. Om ej Rikets väl
skulla lida så mycket genom det sätt, hvarpå vi uppfattat
dess kraf, då tvänne Stånd synas vilja annorlunda uppfatta
det; så har detta Stånd lidit desto mer, — snart kanske ti¬
dens hand skall skrifva på detta hus: ”i häfderna minnet.”
Jag har velat låta anteckna min reservation uti prot., mitt
offentliga ogillande af det sätt, hvarpå man behandlat Const.-
Utskrs mern. N:o i3, då man ej ansett de deri gjorda an-
märkntr böra föranleda något resultat för den närvar, tiden,
utan blott ansett det såsom en, — ordet må förlåtas mig,
— orlofssedel för den afgångna ministeren, ämnad blott
att bland handlingarna förvaras åt häfden. Jag gör det för
att rättfärdiga mig inför nationen, inför mitt eget samvete,
och inför den, som fäller dom öfver det sätt, hvarpå vi vår¬
da fäderneslandets väl.
Jag anhåller särskildt få reservera mig mot sjelfva före-
dragningssättet. Jag har instämt tili Hr Dalmans reserva¬
tion, och jag har tillkännagifvit mitt ogillande af att mot 56
5:n Reg.Ftn taga en person under omröstning, att förändra
Ulsk.vs memorial; ett förfarande både grundlagsvidrigt och
orättvist och lemnande rum för väld. Jag har reserverat
mig mot det sätt, hvarpå min mening, att man skulle be¬
handla Utsk:s betänk, i sin helhet och sådant det förefanns,
blifvit förqväfd ; och då det icke var grundlagen, utan sa¬
des vara sunda förnuftet, som förhindrade att behandla
Utsk:s mern. uti sin helhet, att taga alla de personer un¬
der omröstning, mot hvilka Utskrs anmärkn:r voro riktader
så vågar jag reservationsvis till sjelfva sunda förnuftet hem¬
ställa, om, sedan omröstningen var anställd, och ifall anmä¬
lan efter 107 §:n Reg.F:n blifvit besluten, sunda förnuftet
skulle
Den 15 Juli f. m.
9
skulle kunna godkänna, att en sådan skrifvelse, med iakttagan¬
de af de derför öfliga uttryck, lill Konungen kunnat afgå.
”.Som på grund af de atimärku:r, hvilka af R. St:s H. Coust.-
Utsk. äro gjorda, nedannänmde ledamöter af Statsrådet och
föredragande gjort sig ovärdiga nationens förtroende, anse
R. St. dess väl kräfva, att i und. hos E. K. M., enligt 107
§:n Reg.Ftn, anmäla sin önskan, det samme ledamöter af
Statsrådet och föredragande måtte varda ur Statsrådet och
ifrån sitt embete skiljda, ifall någon af dern ännu innehafver
sitt rådgifvarekall.” Jag vädjar till rättvisan, om ej hvar
oell en då skett lika rätt, på grund af Coust.Utskts an-
inärkntr mot deras handlingssätt. Att man skulle vara fri
från allt ansvar, blott man droge sig ur spelet, innan redo¬
görelsen skulle hållas, torde vara en praxis, som hvarken
sunda förnuftet, eller rättvisan, eller någon annan kan god¬
känna. Utom det grund'agsvidiiga och formstridiga deruti,
att, sedan propositionerna voro till justering upplasta och af
Ståndet godkända, ej låta dem komma under Ståndets pröf¬
ning, för< ter det äfven mindre uppmärksamhet mot de an-
mårkntna underkastades rätt, att, enär man mot grundlagens
bokstaf och det skick, hvari Utskrs anmärka.mern. sig be¬
fann, ville taga en person i sender under omröstning, då de
begärda propositionerna ej framställdes öfver flera än den
första, måhända de öfriga hade ansett sig mera vinna än
förlora, om tillfälle öppnats för en opinionsyttring öfver
dem. Mot detta allt anhåller jag få nedlägga min reser¬
vation.
Justeringen af det började prot. fortfor till slut, och
Lief prof. of R. o. Ad. godkändt.
Likaledes upplästes till just. och godkändes pleni-prof.
för devi 3 dennes e. 111.
H. Ex.Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf, anförde skrift¬
ligen:
När det mödosamma plenum, hvars. prot. nyss blef ju¬
stera dt, nalkades sitt slut, återstod för mig att besvara åt¬
skilliga, vid mina yttranden gjorda anmärkningar. Men vid
den redan så långt lidna timmen, ansåg jag lämpligare att
afvakta närvar, tillfälle. Dessa tillägg vore alldeles öfver-
flödiga, ifall de afhandlade sådana factiska förhållanden,
hvilka vi medelst votering definitivt handlagt. Men de an¬
gå theorier, som ofta kunna blifva bland oss åberopade och
säkert blifva det af mig, — och derföre anser jag dem bö¬
ra uttalas med de få ord jag nu önskar lägga till dagens
protocoll.
1 sitt sednaste anförande den 3 e. m. förmodade Hr Hjer¬
ta mig hafva förbisett det vådliga i vissa satser, jag hade
omförmält såsom i andra representativa länder antagna. Föl¬
jande hade jag anfort:
to H, 2
10
Den i5 Juli f. m.
”När dessa representationer (nemi. den Engelska oell
den Franska) efter en frånvaro, icke af årnlal — som lios
oss — men af få månader, åter sammankomma, finna de of¬
ta framför sig ministrar, de der linder liden handlat extra-
legalt, ja antilegalt. De gillas eller ogillas. I förra fallet
är allt väl, och de hade tvärtom iråkat ansvar, om de af
fruktan för ansvar återhållits. I det sednare alfallet- ifrån
dem den majoritet, förutan hvilkens medhåll ingen ministere
kan bestå. Men utom förenämuda grofva fall blifver icke
fråga om statsprocess.”
Ett citat är väl icke alltid en trosbekännelse. Men
sorn sådan adopterar jag nu delta. Den lara det ut¬
trycker hör icke till deni, sorn behöfva blygsamt 'fram¬
smyga sig.’’ Den kan gerna framgå med pukor och
trumpeter.
Utländsk constitutionel praxis, sorn visserligen icke må
anföras till rubbande af ett jota i tydlig grundlagsbokstaf,
bildar ganska behörig argumentntionsgrund i fråga om den¬
na bokstafs tolkning. —■ Sjelf yrkar ju oppositionen ofta,
Och utöfver hvad vi gilla , Svenska statsskickets närmande
till dessa främmande länders. Men då fordrar ju conse-
qvensen, att äfven oss medgifves deras åberopande till stöd
för våra åsigter.
Ar 1829 (tror jag) utbröt plötsligen en gräslig hungers¬
nöd i Irland. Ministeren dilsände 5oo,ooo £ (6 millioner
rtdr b:co). Det skedde rakt emot budgetslagen, och rakt
emot Engelska statsekonomiprincipen, som förkättrar all
undsättning. Parlamentet sammankom, pröfvade, gillade
och tackade. Parlamentet och mini stören handlade rätt bå¬
da två.
Så visst de ofvanåberopade representationerna, icke ens
för månader, och våra Ständer än mindre för liela åratal,
förmå förutse förändrade omständigheters kraf, så visst må¬
ste Kronans rådgifvare vara icke blott berättigade, utan
afven förpiigtade att stundom löpa risken af egenmäktig
handling.
Allt kan missbrukas, således äfven denna statssed. Men
correctivet har ju blifvit uppgifvet, då anmärkt blifvit att
frågan 0111 sålunda alslrndt gagn ’’iu åsle bero på sub-
j e c t i v a begrepp: och dessa hafva sin begräns¬
ning af lagen.’’ — Item är detta ju ett verkligt medhåll
åt mig; ty hvad kan vara lagligare än att lagstiftaren
(således icke den ansvarige med egna ögon) pröfvar den
ifrån hans egen föreskrift skedda afvikelse? — Idvar är vå¬
dan,’’ när denna lagstiftare äger att genom statsprocess el¬
ler genom majoritets-affall straffa och pragmatiskt förebyg¬
ga recidiverandet? — Hvar det "omoraliska,’’ det ”ma¬
chia v e 11 i s t iska” i ett så öppet förfarande? — Skola vi
antaga alt så lastbart är beskaffad! det som Engelska och
Franska parlamenterne offentligen och nästan årligen prak-
D c ii 15 Juli f. m.
lidera? — icke heller är häri principen den jesuitiska,
alt ”ändamålet lie I gar medlen.” I England och
i närvar. Frankrike står S:t ignatius sannerligen i ganska
slät gunst. Principen är egenmäktig handlings ani ne¬
stler ande, oell till och m ed godkännande, i mån
af motivers renhet och resultaters gagnelighet:
en princip, som pervaderar hela det offenlliga lifvet, med
undanlag hlott af domarens (som likväl också måste pröf¬
va uppsåt) — en princip, som äfven i det enskildta lifvet
återfinnes i alla förhållanden emellan committent och com-
milterad.
Att denna här utvecklade lära ”får fart hos oss,”
är något, som numera alldeles icke återstår att befara eller
önska. — Det bör nemi. fullkomligen antagas, att närvar.
Const.Utsk. ofelbart lemnät opålaldt eller till och med be¬
römt sådan — enligt deras tanke skedd — öfverträdelse,
som det likmätigt ”sina suhje eliva begrepp” hade an¬
sett påkallad af R i k e t s s a n n s k y I d i g a väl.
Ifi än krigsväsendet är visserligen aldrig att i ringaste
mån sluta till icke-mililäriska förhållanden. Men enär det¬
ta väsende är det, som aldra absolutast tager den mest pas¬
siva lydnad i anspråk, må ju — dock utan ringaste årgu-
mentationsafsigt — erinras, att page n Torstenson ändrade
Gustaf Adolphs medförande muntliga order — och biel be-'
lönt med ry It mästare fu llmnk l; att Öfverste Soop, tvertemot,
Carl X:s order, marscherade med sitt Weslgötha-regemenle.
— och belönades med en commandostaf (stamfader till alla
sednare general-adjutaritsstafvar).
Mitt framställande ofta af främmande länders theorin-
och praxis synes icke allom rätt. ,— Men de sorn ledan
känna sålunda framhafda förhållanden föranlåtas deraf till
sammanställningar, jemförelse och pröfning; och de öfrige
erhålla efeinenter dertill. Irrar jag, så sker det jemte Eu¬
ropas namnkunnigaste politiska författare, som aldrig för¬
smått att rådfråga t. o. ni. fornväldens vishet och synner¬
ligen det gamla Roms; och då irrar jag äfven i sällskap med
de utmärktaste utländska parlamentslalure, sorn dagligen å-
beropa främmande statsskick. Item bör jag ju icke antaga,
alt sådant är, undantagsvis, obehöfligt hos oss; men väl
tvei tom. Ingen erkänner hellre och förkunnar idogare än
jag Svenskarnes manga och ärofulla verkliga föieträden.
Men — icke har 3o-årig praxis kunnat göra oss deri öf¬
verlägsen dem, som prakticérat i sekler och med yppersta
resultater. Vårt financiella praeteritum har jn icke varit
hugnelig!: — ja — först med mv nibestämningen må vi ju
anse oss vara inkomna på den rälta stråten. Mot stadgan i
vår öfriga statsekonomi vittnar vår nästan vid hvarje riks¬
dag sporda föränderlighet, liksom Götha canals beklagliga
financiella verkningar, under arbetsåren, visade vår grad af
färdighet vid större företag af denna art. — Smicker, sig
1 3
Den 15 Juli f. m.
sjelf eller androm hemburet, förkofrade aldrig något. — På
dessa grunder har jag ansett gagnelig! vara, att till piöf¬
ning framhålla utländska efterdömen; och på dessa grunder
amnar jag dermed ostörd fortfara.
Sålunda har jag framställt den aphorism, som väckt
Gr. Frölichs betänklighet — den nemi., att ”sunda för¬
nuftet begränsar all rättighet” — en sats, så all¬
männelig och erkänd, alt den ej tarfvor en bevisning, hvil¬
ken endast af satsens axiomatiska natur försvåras. Enärden
likväl blifvit bestridd, bar jag undersökt huruvida dess klar¬
het ieke lidit af min framställnings-formel. Adjectivum
”sundt” har jag funnit öfverflödigt och möjligen antydan¬
de en epigrammatisk afsigt, som icke varit min. Vidare har
jag funnit mig böra förtydliga , att icke begränsandet af
rättigheten, men begränsandet af dess bruk, är det
menta. Detta borde väl synas tydligt nog, sedan jag i:o o-
vilikorligare till och med än af en och annan bland mina
politiska vänner gillas, proclamerat Ständers constitutionella
oberoende af äldre riksd.förhandlingar, när nemi. uttrycklig
grundbokstaf icke binder; a:o ver boti m yrkat, att "vär¬
re än sämsta lag är sjelfsvåld med den log man
bar.” Att mina ord ändå fattats såsom ”åberopande
af förnuft emot lag,” kan endast medelst förutsättning
af missförstående eller t. o. m. misshörande förklaras. Må
derföre min, mig så oväntadt bestridda sats, nu, men utan
ringaste tillbakastigande, uttala sig så bär; ”Förnuftet
begränsar bruket af all rättighet.” Förnuftet, som
innefattar rättskänslan i anseende till andra och klokhetsbe-
greppet af eget väl; förnuftet, säger jag, som bör begränsa
menniskans frihet i allt, bör ju äfven begränsa den i bruket
af alla rättigheter — och detta låter ju säga sig.
Det är ju intet annat, än hvad forntidens vishet , för
årtusenden sedan, uttryckte med ”summum jus summa
in j uria,” och hvad vi i sekler uttalat med ”högsta rätt
är högsta orätt,” och hvars parlementära tillämplighet ju
återfinnes i våra flesta grundlagliga förhållanden. — För få
år sedan ägde häraderna i Riket ostridig rättighet att för¬
ena sig alla om en riksdagsfullmäktig. — R. St. säga ju
lika ostridigt att vid hvarje riksdag öfvergå ifrån mest pro-
hibitiva till mest lössläppande tulltaxa; och vice versa.
— Men begränsar icke förnuftet bruket af dessa och af alla
dylika rättigheter?
Ja, nu vore det ju min af Riksd.Ordn. helgade rätt
alt tala bort en lång stund af Ståndets tid. Men — jag ly¬
der min lära — begränsar bruket af min rätt — tystnar nu,
och — uedsitter.
Frih. Cederström, Jacob: Det är i anledn. af nyss
justerade prot. och åtskilliga deruti upplästa yttranden i slu¬
tet af plenum, deruti mig blifvit tillagdt att hafva yrkat
Ven 15 Juli f. ra.
i3
Frih. Sljernelds entledigande, som jag begärt ordel. Jag
reserverar mig deremot, såsom i alla afseenden orikligt, och
hänvisar till mina yttranden, äfvensom till lista voter:s-pro-
posm, hvaröfver R. o. Ad. voterade, innan ännu fråga Lief,
huruvida R. o. Ad. skulle pröfva om Ståndet fann Rikets
väl kräfva att begära det Frihine Stjerneld och Lagerbjelke
saint Hr Ihre borde entledigas.
Upplästes lill justering och godkändes nedannämnda
från Exped.Utsk. inkomna förslag till R. St:s und. skrifvel-
ser lill K. M., nemi.:
Nio 37, ang:<le 2lne kronohemmans i Stockholms läu
anslående lill boställen för landtstats-tjcnstcrnän;
Nio 38, anglde dels anstånd för innevånarne i vissa or¬
ter af landskapet Dalarne med betalningen, dels afskrifning
af skuld för uridsättningsspanmål;
JV:o 3g, anglde förändring af författningarna om grun¬
derna för befordran till civila embeten och tienster;
J\;o anglde befordringsrätt för läkare, som liro antag¬
ne för sjukvården inom mindre samhällen på landet;
Nio 41, anglde upphäfvande of K. General-tullstyrel¬
sens circulär den 10 Februari 1838 och dervid gjordt til¬
lägg af den 3o Juli samma år, ronde controll vid aflastning
från Norr- och Westerbottens län af lax och smör.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af ledamöter i
nedannämnda Utsk.; och hefunnos dertill hafva blifvit ut¬
sedde, nemi. i
Bevillni ngsUtskottet:
Nio 86. Gr. Hamilton, Henning Ludv. Hugo;
Nio 1952. Hr von Plomgren, fullm. Gr. Mörner, Joli. Au¬
gust;
Nio 2069. Hr Mannerstråle, fullm. Hr Munck, Bror Guslaf;
Nio 2236. Hr af Schmidt, Georg Lars;
efter Nio i. Frih. Oxenstjerna af Eka, Carl, Nio 257. Frih.
Klingspor, Mauritz, Nio 2178. Hr Edelsvärd, Fredr. AVilh.,
och Nio 1226. Hr Gripenstedt, Johan August;
BancoUtskottet:
Nio 2007. Hr Sköldarm, fullm. Hr Bogeman, Joli. Ludv.;
efter Nio to38. Hr Bogeman, Carl Adolph;
Lagutskottet:
Nio 780. Hr Klingenstjerna, fullm. Frih. Stjernstedt,
Lars;
efter N:o 457* Hr Silfversvan, fuJlm. Hr Cederschjöld, Ro¬
bert Theophron;
>4
D eu i5 Juli f. m.
Riddar husUtskottet:
N:o 1381. Hr von Porat, fullni. Hr Lind af Hageby, Carl
August;
efter N:o 167. Hr Geete, Slen Porse.
Likaledes öppnades Hrr Electorers lista till val af leda¬
möter att, under perniilterade ledamöters bortovaro, inträ¬
da uti nedannämnda Utsk.; och befunnos dertill hafva blif¬
vit utsedde
i S t a t s U t sk o 11 e*t:
N:o 1. Frih. Oxenstjerna af Eka, Carl;
N:o 1313. Hr Ehrenpreus, fullm. Frih. Leijonhufvud, A-
braham;
N:o 1565. Hr Cederstråle, Johan Casimir;
N:o 1959. Hr von Kraemer, fullm. Hr Ribbing, Bengt;
under den ledighet, som blifvit beviljad åt N:o 126. Gr. von
Platen, Baltzar, från och med den 12, och åt N:o 275. Frih.
Sprengtporten, Jac. Willi., från och med den 14 i denna
månad, samt efter N:o 2167. Hr af Puke, Folke Magnus,
samt N:o i5g4- Hr von Heyne, Georg, hvilka afsagt
sig att i permitterade ledamöters ställe inträda uti Ut¬
skottet;
i BevillningsUtskottet:
N:o 2165. Hr Nordenstjerna, Henrik David,
under den ledighet, som blifvit beviljad åt N:o 66. Hr Lil¬
jehöök till Gälared^ Ludv., från och med den 8 dennes;
i BancoUtskoltel:
N:o 291. Hr De Geer, fullm. Hr von Törne, Gust. Otto;
N:o i54?. Hr Hederst jerna, Erland;
efter N:o i3o6. Hr Söderhjelm, Gusf. Aug., och N:o 2010.
Hr Geyerstarn, Joli. Henr., hvilka äfsngt sig att i permitle-
rade ledamöters ställe inträda i Utskottet.
Hr Hederstjerna, Erland: Då jag hör, alt jag
blifvit invald till ledamot i BuncoUtsk., får jag äran till¬
kännagifva, att så val mina tjensfeåligganden som enskil¬
da göromål hindra mig att uppfylla detta mig lemnade för¬
troende.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, alt äfven Hr Nor¬
denstjerna, Henr. Dav., i anseende till snar afresa från riks¬
dagen, anmält sig icke kunna emottaga det honom lemnade
förtroende att vara ledamot i Bevilln. Utsk., samt att Gr.
Sparre, Gustaf Adolph, anmält sig, i följd af 4< §:n Riksd,-
Ordn., komma att afträda ur LagUtsk. ; och anmodade Hr
Landtm. Hrr Electorer att sammanträda för att valja leda¬
möter i de afgångnes ställen, för att fylla de vacanla plat¬
serna.
Den i5 Juli f. m.
i5
Frih. Boye, Ludv.: Tillfälligtvis fran var. i sista ple¬
num, då K. M:s nåd. propus. angtde förslag till lag mot olofli-
ga fnlksnmmntiskockuingar föredrogs oell remitterades, kom jag
ej alt då gora de anmärkntr dervid, som jag ansåg nö¬
diga, oell anhåller att nu få göra dem, i förhoppning att
d.e varda hänvisade till Lagutskottet. Som ledamot af den
comité, hvilken varit af Konungen anbefalld att afgifva och
till Konungen inkomma med förslag till lag mot upplopp
och olofiiga sammankomster, liar jag inom comitcen stan¬
nat i en särskild mening och tillika afgifvit ett särskildt för¬
slag; men min mening är ingalunda nu, att på minsta vis
söka godkännande af detta förslag, eiler alt motsätta mig
det öde det fått hos Regeringen, nemi. att falla. Jag kan
deremot icke tillåta mig, alt som representant öfvergifva de
rättsbegrepp, från hvilka jag utgått; och jag uther mig så¬
ledes att få framställa dem lill Utsk:s närmare besinnande,
Utan alt hafva för afsigt att klandra den mening, sorni Ko¬
nungens propus, finnes uttalad. Är denna mening bättre än
min, må den då gerna gälla; men jag skulle ytterst förebrå
mig sjelf, oin jag vore mäktig af en sådan inconseqven- ,
att icke sorn representant vidhålla de principer i rätlslä-
ran, sorn jag i egenskap af ledamot i förenämnda comité
framställt.
Criminalister hafva alltid erkänt och måste erkänna, att
brottens qvalification, d. v. s. deras egenskap af iller eller
mindre brottslighet, bestämmes af uppsåtet och påföljderna.
I hegge dessa hänseenden ligger det en himmelsvid skilnad
mellan uppror och upplopp. Det förra har för afsigt
regeringsmaktens, regeringssättets omstörtning eller förän¬
dring och medför i sina påföljder vådor för samhällets be¬
stånd; då deremot det sednare, eller upploppet, tillfälligt¬
vis uppkommet, måhända föranledt af ögobliekels impres¬
sion, aldrig kan i sina påföljder medföra rubbning i sam¬
hällsskicket. Det står således i brottslighet långt nedom
upproret, — och alt sammanblanda dessa brott, är, efter
min tanke, ett stort fel. Jag medgifver gerna, att upplopp
kan öfvergå till egenskap af eller lika brottslighet med upp¬
ror; men då jag förutsätter, att alldeles olika lagar böra
äga rum angtde upplopp och uppror, så upphör lagen mot
upplopp, då detsamma öfvergått till uppror, och då beliöf-
ver man endast hänvisa till lagen, sorn handlar 0111 uppror.
Efter denna tillämpning tror jag att vi redan äga en lag för
uppror i 6 cnp Missg btn, som väl kan upphäfvas eller än¬
dras, när en gång straffsystemet i allmänhet ändras; men så
länge vi vidhålla straff-systemet, sådant det är, b< höfves icke
någon ändring. I den befallning, som från Konungen till
comitcen ankom, var ordet uppror icke nämndt; det var
comite'en allenast anbefaldt att gifva förslag till lag mot
Upplopp, emedan, mine herrar! mot upplopp för närvar, icke
finnes någon i grundlagsenlig ordning tillkommen lag. I
i6
D c ii i5 Juli f. m.
tjenstgöringsreglementet för armeen äro visserligen upptag¬
na stadganden, som kunna anses som brottmålslag, men de
skilja sig i formen deremot.
Sedan den 6 Juni 1809 har Sveriges Konung icke ägt
någon makt att enskildt stifta brollmåls-lagar och aldra-
minst att låta en General-adjutant på nåd. befallning ut¬
färda ett reglemente, som bjuder sådana lagar. Jag är öf-
vertygad, att om Gr. Björnstjerna framställt till Konungen
denna betänklighet, då reglementet för garnisonen ulgafs;
så hade aldrig Konungen dertill gifvit sitt bifall, och mig
må det vara tillåtet yttra, att denna lag kan förbises. Den¬
na lag må efterlefvas, — allt för gerna, — men jag fram¬
ställer detta nu (Je*'fdre, att det är lika nödvändigt att visa,
att, då vi för upplopp och uppror behöfva särskilda lagar,
så hafva vi en lag i ena fallet, men icke någon i det andra.
Jag öfverlemna!’ till Disk. att tillse, huruvida den samman¬
blandning af dessa brott, som företer sig i det förslag, som
till Ständerna emanerat, är fullkomligen riktig; jag afhållen
mig från de erinringar, hvilka jag måhända äger anleda,
att framställa, emedan det kunde uttydas som klander af
mig; men jag känner, att det endast är nitet för mina prin¬
ciper, nitet för folkets ratt, och icke klandersjuka, som gör
att jag talar emot Konungens proposition.
Den hufvudsakligaste princip, som jag tror olyckligtvis
vara förbisedd i Konungens propos., är den, att i en upp¬
loppslag bör oeftergifligen innefattas, icke blott beskydd för
myndigheter och militären, utan äfven skydd för folket mot
makt-missbruk å militärens och myndigheternas sida. Då
jag i Konungens propos. fann Konungen hafva åberopat de
grunder, som blifvit i 11 cap. StralF-btn nya lagförslaget
framställda, ett åberopande, som, — jag bekänner det, —
föreföll mig främmande, emedan, då dessa grunder ännu icke
blifvit godkända och antagna, jag trodde att Konungens råd¬
gifvare ej ville gå in på att låta binda händerna på sig, då
framdeles den delen af nya lagförslaget kommer att pröf-
vas; så är jag nödsakad förklara, alt efter mitt begrepp
ligger felet i sjelfva criminal-lagen. Det inträffar nemi., alt
bara grunderna framställas på ena sidan, men alldeles inga
på den andra. Man säger mig, alt grunderna på den ena
sidan höra lill det reglementariska: jag kan icke ingå der¬
på. Jag medgifver gerna, att verkställighetsåtgärder kunna
blifva nödvändiga att innefattas i en reglementarisk lag; men
att till reglementariska stadganden hänföra garantier för fol¬
ket, — hvad är det annat, än att öfverlåta åt den ena stats¬
makten att ensamt afgöra folkets säkerhet; och hafva vi
väl rätt dertill, mine herrar? Jag tror det icke, och begär
således, att Utsk. ville fästa uppmärksamheten på behofvet
alt i den blifvande lagen de garantier till skydd för folket
må inlagas, sora motsvara det beskydd man gifvet åt myn¬
dig-
Den i5 Juli f. m.
digheterna. Det förundrar mig så mycket mera, alt roan
lian hänföra dessa garantier till reglementariska föreskrifter,
som, då Konungen behagade till corn i toen aflåta befallning
att inkomma med förslag i detta hänseende, Öfverlemnade
K. M. äfven sådana författningar i andra länder, som skulle
reda frågan. Bland dem var äfven Preussiska lagen. Vi
veta alla, att Preussiska statsskicket är absolut; likväl inne¬
bär Preussiska lagen icke blott garantier på den ena sidan,
utan äfven på den andra. Man kan fråga mig: hvad me¬
nar ni med dessa garantier? De äro flerfalldiga, men för
att icke upptaga B. o. Adis tid, och för att gifva ett rik¬
tigt begrepp huru orätt man hänför dem under reglemen¬
tariska stadganden, vill jag blott uppgifva en eller annan.
— I Preussiska lagen fordras, att då upplopp visar sig, å-
ligger det (jag kan möjligen taga vilse i mitt minne, ty jag
hade alt genomgå icke blott Preussiska utan äfven Engel¬
ska och Fransyska lagarna; men om jag ej bedrager mig
var det i den Preussiska , som detta stadgande förekom)
chefer för vakter att genast rapportera sådant till commen-
danten och civil-myndigheten, hvilka båda böra genast in¬
finna sig på stället. I detta förordnande ligger en ofantlig
garanti för folket; det är icke billigt att menniskors lif och
lemmar skola bero af en underofficers eller en ung officers
bedömmande, emedan vigten af rättigheten att bruka våld
mot våld fordrar al! den försigtighet, sorn kan äga rum i
valet af de myndigheter, som skola befalla. Dermed vill
jag icke hafva sagt, att då våldet mot militären eller myn¬
digheten så öfverraskande inträffar, att rapport derom icke
kan äga rum, denna då ej skall hafva rätt att försvara sig
— å bevars, nej!
Sedan jag nu framställt de afvikelse!- från en rättsprin¬
cip, som jag tror förslaget innehåller, ber jag att få till
någon del yttra mig om de särskilda punkter, som äro i
förslaget intagna. Jag tror nemi. det icke vara nog att i la¬
gen säga, alt ett tecken bör gifvas derom, att, i händelse
folket ej skingrar sig, kommer vapenmakt att användas; jag
tror, säger jag, det ej vara nog alt bruka ordet ett tec¬
ken, ty det kan olika förstås. Den ene viftar med näsdu¬
ken, en annan med handsken, dt n tredje sätter hatten på
värjspetsen ; hvilket af dessa tecken bör åtlydas, och förslås
väl detta alltid rätt af folket? Man invänder, alt i det ie~
glementariska kan della införas; men jag tror att allt hvad
angår säkerhet bör i lagen införas, ty annars kan missför¬
stånd lätt uppkomma.
I en af §§:na bestraffas den , som utsprider osanna rykten
eller åstadkommer upplopp: om ordet ”eller” får utbytas
mot ordet ”och,” så har jag ingenting att invända; men i
annat fall får jag bekänna, att utspridandet af osanna ryk-
10 II. 3
i8
*
Den i5 Juli f. m.
ten hör lill ett helt annat capitel än frågan om upplopp
eller uppror.
Slutligen får jag begära Utskts uppmärksamhet derpå,
att ifall TJtsk. skulle, lika med mig, anse att upprors-lagen
äfven bör innefatta garantier för folket mot missbruk å mak¬
tens sida, — ifall, säger jag, Utsk. skulle antaga den me¬
ningen och således i contra-propos. föreslå sådant; så hem¬
ställer jag om icke Utsk. äfven bör hos Konungen anhålla,
att de bud angtde upplopp, som inverka på folkets rätt,
och äro intagna i tjenstgörings-reglementet, derifrån böra
utgå, för att icke förvilla, och derföre, att om vi få en lag,
som innefattar ifrågavar. brott, så behöfvas icke buden i
nämnda reglemente; och om de stå i den ena lagen, sabora
de uttagas ur den andra.
Jag vill derigenom icke hafva sagt, alt ju ej äfven
några iakttagelser gerna må stå i reglementet , men alla de
stadganden, som innebära mer eller mindre säkerhet för fol¬
ket och äro för folket angelägna att känna, böra stå
i lagen.
Jag begär, att dessa mina anmärkntr må lill LagUtsk.
afgå.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Det torde synas
förmätet af mig att framställa en tanke, skiljaktig med den,
hvilken en så berömd jurist sorn Frih. Boye nu framställt ;
'men det gifves i alla ämnen sådana allmänna åsigter, som
äfven för den profana kunna vara tillgängliga. — Jag in¬
stämmer med Frih. Boye fullkomligen deruti, att mellan
uppror och upplopp är en väsendtlig skilnad, nemi. när
det efter brottets begående ankommer på domstol att tillse
hvad förbrutet blifvit; men i fråga om åtgärder till ordnin¬
gens återställande för dagen, för timmen, för stunden, kan
jag ej medgifva någon skilnad, ty väl är det sannt, att alla
upplopp hafva icke öfvergått till uppror, men nästan alla
uppror hafva begyntsmed upplopp. Förde personer, hvil¬
kas åliggande det är att återställa ordningen, ur det oftast
omöjligt att skönja , huruvida fråga är om uppror eller
bara upplopp, och till en sådan undersökning kunna de icke
heller hafva tid, hvilket gäller i än högre mått om vakter,
och än mera om enstaka skildtvakler. Jag anser således,
att i fråga om ordningens vidmakthållande för ögonblicket,
ingen skilnad besticker sig mellan de tvänne ifrågavar.cathe-
gorierna, och att de oskyldige medborgare, som blifvit of¬
fer för upploppet, hafva lika mycken rättighet till skydd,
som de medborgare, hvilka blifvit offer för upproret. Så¬
som jag fattat ifrågavar. lagförslag, är dess ändamål allde¬
les icke att statuera, huru med förgripelse!' efteråt skall vid
domstol förfaras, antingen under en bevisad egenskap af
uppror, eller en bevisad egenskap af blott upplopp. Ända¬
målet, såsom jag det fattat, är, att för ögonblicket återställa
Den i5 Juli f. ra.
>9
ordning ocli att försäkra samhället samt dess medlemmar
om behörigt skydd.
Jag anhåller, att dessa mina oförgripliga tankar äfven
måtte åtfölja till Utskottet.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Då debatt i della äm¬
ne förekommit, anhåller äfven jag att få yttra några ord i
anledn af den K. propos:n. Jag delar icke med Frih. Boye
det klander Iian framställt deröfver, alt Regeringen mildrat
det straff för uppror, som förekommer i 6 cap. Missg.bln ;
tvertom anser jag mig höra hålla Regeringen räkning för
mildringen af en orimlig straffbestämmelse; men jag delar
deremot åtskilliga af de öfriga betänkligheter Frih:n anfört
mot samma propos. För min del skulle jag dock vilja sam¬
manfatta anmärknma till den enda hufvudsakliga, att pro-
pos:n är förvillande; att den är uppställd och författad
på det sätt, att den ungefär kan tillämpas hur man beha¬
gar; att auetoriteterne efter densamma kunna förfara full¬
komligen godtyckligt, d. v. s. att bestämmelserna äro långt
ifrån så tydliga, som de i en lag böra vara. Om jag än ef-
tergifver skilnaden emellan uppror och upplopp, då jag li¬
ka med Gr. Löwenhjelm tror, att ett upplopp verkligen
snart nog kan urarta, åtminstone till en sådan grad af upp¬
ror, sorn förutsattes i denna lag, nemi. att folkmassan skulle
sätta sig upp mot auetoriteterna, och söka afhålla dem från
någon åtgärd; så medgifver jag deremot alldeles icke, att
det må stå en civil- eller militär-auetoritet öppet att sam¬
manblanda ett upplopp med en helt och hållet obrottslig
folksamling. Skilnaden emellan dessa båda finnes nemi. icke
i den K. proposrn bestämdt uppdragen, och det är detta,
som kan föranleda lill de mest betänkliga missbruk af lagen.
Det är visserligen sannt, att i den 7 §:n stadgas, att, om
folk samlar sig på allmänna platser och der begår våld e-
mot person eller egendom eller sätter sig till motvärn,
då ärjupplopp för handen ; men deremot innehåller den påföl¬
jande 8 §:n en varning, hvars ordalydelse är sådan, att, otn
folket icke åtskiljes efter varningen, sedan den 3:ne gånger
är gjord, så äger militären att använda vapenmakt; hvaraf
otvifvelaktig! den slutsats kommer alt härledas, att blotta
vägran att lyda befallningen att skingra sig, lemnar militä¬
ren rättighet att använda vapen mot folket. För min del
föreställer jag mig väl icke, att en folksamling kan inför do¬
maren qvalificeras såsom upplopp, såvida icke ett fysiskt
motstånd gjort sig gällande, eller våld blifvit begånget, va¬
re srg mot person eller egendom; och jag föreställer mig
ej heller, att en domare skulle döm ma någon till fästning
föi- en glosa eller ett förhastadt ord eller något dylikt; ty
sådant kan väl ej i juridisk mening kallas att sätta sig upp
emot myndigheten eller störa allmänna lugnet, — men ett
är domarens af bevisning föregångna och af juridiska
ao
Den 15 Juli f. m.
rättsbegrepp begränsade handling; något belt annat den för
ögonblicket handlande myndighetens beslut. Föreställom
oss t. ex. en ankommande patrull, af hvilken man icke bi 1—
J ig t v is kan fordra ett juridiskt omdöme; befälhafvaren, en
corporal eller underofficer, anser en hvar, som motsagt
honom, äfven hafva satt sig till motvärn, då han icke
i ögonblicket åtlydt bans befallning; samme befälhafvare
uppreser nu ett standar eller annat varningstecken, retar
derigenom än meia, och slutar med att mot folket använda
vapenmakt. Jag hemställer, mine herrar! till hvilket godtyc¬
ke, till hvilka förhetsningnr å militärens sida detta kan föranle¬
da! Jag instämmer visserligen icke i de anrnärknir, som jag sett
framställas mot Styrelsen, derför att hon framkommit med
ett förslag lill lag i detta ämne; tvertom anser jag en så¬
dan lag vara af behofvet påkallad; men jag hade önskat,
att, på samina gång man gifvit militären skydd mot folket,
folket äfven sett sina billiga anspråk på lika skydd mot mi¬
litären tillfredsställda; och det förundrar mig destomer att
finna den K. proposm så uppställd den nu är, som den nya
ministeren vid författandet deraf haft ganska aktnings¬
värda juridiska auetoriteter att rådfråga; och för mig fram¬
ställer sig svagheten alltför blottad af de skäl en af Högsta
Domstolens ledamöter, Gr. Snoilsky, anfört för de tillkomna
betänkliga tillsatser till den lag i ämnet, som både af den
gamla och nya Lag-comite'en var föreslagen och utaf Hög¬
sta Domstolens öfriga ledamöter hufvudsakligen godkänd.
Dessa mina anmärkntr anhåller jag måtte till Utsk.
åtfölja,
H. Ex. Hr Gr. Posse, Arvid: Jag tror icke, att det
är någon som bestrider riktigheten af Frih. Boyes anmärkn.,
nemi. att man noga bör akta sig att sammanblanda begrep¬
pen om uppror oell upplopp. De, som uppgjort förslaget
till ifrågavar. propos., hafva, efter min öfvertygelse, noga
iakttagit denna skilnad, och den har icke heller blifvit åsi¬
dosatt vid den sednare granskning förslaget undergått i Ko¬
nungens rådkammare. Jag ber att få fästa Frill. Boyes
uppmärksamhet på, att de första §§:na i förslaget nogsamt
bestämma hvad som är uppror, och de påföljande §$:ne
hvad som förstås med upplopp, nemi. om sådana folksamlin¬
gar äga rum, utan att det uppsåt ådagalägges, sorn qvalili-
cerar gerningarna till uppror. Också syntes mig, när jag vi¬
dare följde Frihtns anförande med min uppmärksamhet, att
Frih:ns mening gick ut på, att man borde lemna 6 cap.
Missg.btn oförändradt, och endast föreslå en lag mot upp¬
lopp. Den värde talaren, sorn sist yttrade sig, har gifvit
tillkänna orsaken hvarföre så icke skett; man har nemi.
funnit, att de straffbestämmelser, som förekomma i 6 cap.
Missg.bln, icke äro afpassade efter nuvar. tidsförhållan¬
den och icke sådana, att då fråga uppstår om ny lagbe-
Den i5 Juli f. ra.
slämmelse, desamma kunna bibehållas, hvarföre äfven denna
del af frågan blifvit i förslaget upptagen. Den hufvudsakli-
gasle anmärknm i afseende på principen, som Frihtn gjort i
öfverensstämmelse med dess i comite'en yttrade särskilda me¬
ning, afser också, att förslaget till denna lag skulle omfatta
straffbestämmelser för myndigheter, som vid sådana tillfäl¬
len missbruka sin makt och begå förbrytelser. I sådant fall
hade lagen blifvit något annat än hvad den är, nemi. ej al¬
lenast en lag mot upplopp och uppror, utan äfven en lag
mot tjenstemäns förseelser; och delta tror jag icke bör sam¬
manblandas.
T det nya lagförslaget, som jag, oaktadt Hr Frihtns an¬
märkt!., ännu en gång tager mig friheten åberopa, likasom
tiel blifvit fiberopadt i den K. propostn, finnes ock en sär¬
skild afdelning, som visar hvad som egentligen är fel hos
tjenstemän, och huru de skola bestraffas. Åberopandet af
det nya lagförslaget synes mig icke med rätta bort af Frih:n
klandras; ty detta åberopande har skett blott som ett be¬
vis på, alt man ansett nya lagförslagets bestämmelser rikli¬
gare och derföre begagnat dem; och ett sådant åberopande
kan visserligen ske innan denna nya lag fått den gällande
egenskap, som den ännu saknar. Frihtn har äfven trott, alt
man icke upptagit frågan om tjenstemäns förhållanden vid
sådana tillfällen, då upplopp eller uppror inträffa, derföre
alt sådant tillhörde det reglementariska. Så är dock icke
förliåIlandet, utan orsaken är den jag nyss tagit mig frihe-
lien antyda; men om Frihtn vill hafva sådana bestämmel¬
ser, som att vakten skall skicka rapport till den civila em-
betsmanna-myndighelen, då förutser jag häruti äfven något
i eglementariskt; ty det måste bero af Konungen att gifva sina
embetsman förhållningsorder vid sådana tillfällen.
Bland speciella anmärknlr förekommer afven den, att
roan icke bestämt beskaffenheten af det tecken, som skall
höjas, då man vill uppmana en samlad menighet att skingra
sig; jag påminner mig nogsamt att Frih:n föreslagit, att en
röd fana skulle utsättas; roen jag ber att fä fästa Frihms
uppmärksamhet på huru vådligt det kan vara alt bestämma
något visst tecken, ty då skulle alltid och vid alla tillfällen
de myndigheter, som äro berättigade att gifva varning, föra
med sig ett sådant tecken; och om jag antager Frihtns för¬
slag att en röd fana skulle höjas, så hemställer jag till
Fri ii; 11 sjelf livad ett sådant tecken betyder, sedan del mörk¬
nat på aftonen.
En annan talare, Hr Dalman, har anmärkt, att försla¬
get vore godtyckligt och förvillande. Om så är, önskar in¬
gen högre än jag, att det må blifva af LagUtsk. förändradf,
och en contra-propos. framställas, som är mera tydlig och
klar, emedan i fråga 0111 lagar man ej kan vinna nog tyd¬
lighet; men den värde talaren har icke tydligen sagt hvar¬
uti det förvillande består, och således kan jag icke vidare
11
Den i 5 Juli f. ra.
förklara frågan; dock, om jag rätt fattade hans mening,
trodde han, att man sammanblandat förhållandena med upp¬
lopp och uppror: jag tror, att han icke uppmärksamt läst
förslaget; ty 7tde §:n deruti lyder sålunda:
”Till upprors stillande må krigsmanskap användas; dock
”äge det ej å upprorsmän vapen förr bruka, än den å stäl¬
let varande civila myndighet, eller, der sådan sig ej instäl¬
ler, militärbefälhafvare låtit höja ett ålvarningstecken och
”dervid tre gånger kungjort nedanstående varning, der ej
”upprorsman så hastigt till våld öfvergå, att det förr med
”väpnad hand afvärjas måste.” — I en föreg:de § är sagdt
hvad uppror är, således kan detta vid uppror icke användas
förrän uppsåtet att motsätta sig vederbör, myndigheter är
ådagalagdt och våld blifvit begånget. I fråga om upplopp
heter det: ”lag samma vare ock, då upplopp sker och del-
”tagarne i det upplopp öfvergå till våld å person eller egen-
”dom, eller ställa sig till motvärn emot offentlig myndighet,
”sorn dem skringa vill.’’ Detta sednare uttryck har Hr Dal¬
man trott så kunna tydas, att om någon med förolämpande
uttryck bemöter vakt eller patrull, kunde det anses som
ville denne person sätta sig till motvärn; men jag hemstäl¬
ler lill Hr Dalman, om någon, än mindre en lagfaren, nå¬
gonsin skulle kunna sammanblanda motsägelse och motvärn.
Frih. von Döbeln, Napoleon: Jag får blott göra
den anmärkn., att om än ett tecken eller en varning 3:ne
gånger göres och militärmakt derefter användes, kunde det
likväl hända, att ej sjelfva upprorsmakarne holle sig bakom
vakten, och då denna vände sig 0111 för att skingra folket,
kunde det inträffa, att många oskyldige blefvo träffade af
vapnen. Dessutom vet man, att en folksamling har svårt
att skingras, om deri befinnner sig på ett torg der 3 å 4 ga¬
tor sammanlöpa; ty folket måste ju under sin bortgång län¬
ge följas åt gatorna utföre och många kunde anse detta icke
på ögonblicket efter uppmaningen skedda skingrande som be¬
vis på uppstudsighet och derföre bruka våld. — Jag anser
äfven, att eldvapen icke böra begagnas utan blott sablar:
om genom användandet af de sednare vapnen armar och ben
skadas, spilles likväl sällan något lif, hvaremot medelst en
skottsalva 3o å 4<> personer påen gång kunna fällas. —För
öfrigt vågar jag sjga alt, i min lanke, anser jag straffen va¬
ra nog tilltagna, och att Regeringen ej vid sådana tillfällen,
som här förutsattes, bör bruka hela sin makt, utan snarare
taga folkets önskningar i öfvervägande.
Hr Lefre'n, Joh. Pehr: Det är med anledn. af nå¬
gra yttranden af Hr Dalman, som jag begärt ordet. Jag an¬
ser, att intet i detta mål är så vigtigt, som att bedomina
huru tillgå skall innan den beväpnade makten har pligt att
nyttja vapen; ty det är det bästa och enda verksamma sät¬
tet alt förekomma olyckor, att nogsamt hafva bestämt detta
Den i5 Juli f. ra.
förhållande. Det måtte väl icke finnas någon annan myn¬
dighet i Staten, som äger lätt att bestämma när en folk¬
samling bör skingras, på det ej vådor för allmänna lugnet
må föranledas, än den, som har högsta civila makten i or¬
ten sig anförtrodd. Det måtte väl icke finnas någon, som
vill tillmäta hvarje särskild individ af dem, som samlat
sig på gatan, antingen som blott åskådare eller deltaga¬
re i oordenlligheter, rättigheten att afgöra om han skall gå
sin väg eller blifva qvar, utan det måtte bero af den civila
myndig hets-chefen att bestämma när fara är å färde; och
då den civila myndigheten i stadgad form förklarat, att fol¬
ket bör skingras, men skingring derefter dock icke äger
rum, — då är det som den första actus inträdt, vare sig att
motstånd å folkets sida eller ingen fysisk handling ägt rum.
Det är denna första varning, som talaren icke anser böra äga
rum med den påföljd, som förslaget innebär, hvilken just
är den, som är frihetens och de verkligen oskyldiges rätta
värn. Den som af civila myndigheten på stället uppmanas
att lemna en folksamling, och det ickegör, han är brotts¬
lig; går han tillika öfver till fysisk handling, så är han
brottsligare; öfvergår han åter till våld mot den som vill
skingra folksamlingen, så är han ännu brottsligare; men
brottslighetens första grad inträder genast, när han motsät¬
ter sig varningen, i stället för att densamma åtlyda. Nu är
det högst nödvändigt att skilja den sorn är brottslig från
den som är nyfiken; ty, mine herrar! då 10 i en samling
befinna sig der för att åstadkomma ondt, äro 1000 der för
att skåda, — för alt gapa. Man har icke rättighet att sä¬
ga, att 1000 och 10 äro brottslige; men om desse 1000
gapare icke gå hem, när civila myndigheten säger att de
skola gå hem, på det att de 10 må blifva qvar, och man
må kunna skilja mellan brottsliga och nyfikna, så äro de brott¬
slige allesammans, och sedan varningen efter viss lid 3:ne
gånger ljudeligen blifvit uppläst, må hvar och en skylla sig
sjelf för påföljden af sin motsträfvighet. ■— Så bjuder saken
att skådas, om man icke vill se annat än hvad sorn bör ses
i en så ömtålig fråga som denna. Mot samme talares ytt¬
rande, deri han ordat om militärens rättighet alt använda
vapen, får jag göra den anmärkn., all militären äger ingen
rättighet att använda vapen, utan skyldighet, sedan
myndigheten, som öfver den beväpnade styrkan befaller, sagt
att skyldigheten inträder till verksamhet. Det är nödvändigt
att göra skilnad mellan lättighet och pligt; talaren använde
ordet rättighet i stället för pligt, men det är förhatligt att till¬
mäta militärmakten tillgöranden vid sådana här tillfällen
som en rättighet, då deremot det icke blir förhatligt, örn man
säger, att detär militärens pligt, då myndigheten, som öf¬
ver densamma äger att befalla, tillsäger, att ögonblicket nu
är inne alt utöfva denna [digt.
Tuldien har äfven sagt, att om massan yttrar sig genom
>4
Den io Juli f. ra.
anfall på person och egendom, så vore upplopp för handen ;
men så länge fysiskt motstånd icke ägde rum på massans si¬
da, kunde det ej så anses: fysiskt motstånd säger talaren —
för att ett fysiskt motstånd af folket skall kunna äga rum,
så måste ju ett anfall på folket förutsättas? Skulle således
militären först anfalla folket, och folkets brottslighet inträda
då det mot ett sådant opåkalladt anfall visade fysiskt mot¬
stånd? Detta är ju en rak och ren förvillelse i tankegången;
— man kan väl ej sägas utöfva ett fysiskt motstånd utan
att tillika förutsätta ett anfall; men en folkmassa kan sä¬
gas utöfva ett moraliskt motstånd, när den visar olydnad
mot den myndighet, som af rättighet och pligt uppmanar
densamma att gå hem och icke deltaga med de få personer,
som äro deribland, i brottslig afsigt. Jag ber om ursägt att
jag varit vidlyftig, men jag tror, att man bör uttala sin öf¬
vertygelse i en vigtig fråga.
Frih. Boye: Jag ber att till Gr. Posse få framföramin
tacksamhet för det loyala sätt hvarpå han upptagit mina
anmärkn:r, ett sätt, som ger mig anledn. till den förhopp¬
ning att han gör rättvisa åt mitt uppsåt som varit, icke att
klandra, men, om jag så får yttra mig, att förbättra den lag,
som blifvit föreslagen. Jag anhåller äfven att ännu få vid¬
röra ett par omständigheter. Vare långt från mig att läg¬
ga hinder i vägen för Konungens rätt att befalla sina em¬
betsman; men jag tager för gifvet, att om Ständerne i sin
contra-propos. uttrycka, det de anse till folkets rätt höra,
alt både den civilla och militära myndigheten — ty det är
icke sagdt, alt upplopp ske endast i Stockholm, de kunna
inträffa på andra ställen också — commendanten och civil¬
chefen skola sjelfmant infinna sig, der uppträdet påstår, så
snart rapport derom till dem ankommit, och Konungen bi¬
föll detta förslag; så kan jag ingalunda finna någon inskränk¬
ning i förutnämnda rätt, ty man kan ju ej tänka sig att Ko¬
nungen någonsin skulle vilja något annat, än det goda, och
det som leder till folkets säkerhet. Dessutom och om Konun¬
gen icke bifaller coritra-propos:n, så förfaller ju hela frågan.
Den andra omständigheten angick tecknet. Jag får
erinia derom, att i Engelska och Preussiska lagarna står ut¬
tryckligen intagen den föreskrift, att så snart varningen blif¬
vit uppläst för folket, så skall befälbafvaren i första ledet
uppsätta en röd fana. Detta förutsätter ingen annan svårig¬
het än den, att i hvarje vakt hafva en sådan fana. Nyttan
och betydelsen af detta tecken begripes af folket, och nöd¬
vändigheten deraf ligger i en så klar dag, att jag icke behöf-
ver understödja den; och hvad i detta afseende låter sig gö¬
ra i Preussen och England, vet jag ej hvarföre det icke äf¬
ven skulle gå an hos oss. Om åter tecknet lemnäs obe¬
stämdt, förstår jag ej huru man skall kunna straffa den brott¬
slige,
Den 15 Juli f. m.
23
sligc, snm säger: jag förstod ej, at t det locken som gjordes
linde en sadan betydelse, sorn den, hvarom jag 1111 upplyses.
Antingen måste man således antaga ett allmänt tecken, utsatt
i dagen, eller också slår man på den punkt att icke kunna
begagna något tecken.
Hr Dalman: Hr Just.ministern li ir ansett mig icke
hafva redogjort för skälen, hvarföre jag funnit den i fråga-
var. proposrn obestämd: jag tror mig likväl hafva yttrat,
att jag ansåg den förnämligast vara obestämd deruti, att den
icke uppställer någon bestämd skilnad emellan upplopp och
folksamling, d. v. s. att den icke bestämdt angifvet- nät¬
myndigheten äger rätt att uppläsa och anlita martial-lagen.
Det är visserligen sannt, alt ordet folksamling icke finnes
i den förevar, lagen, och att således ingen annan förbrytelse
bör of domaren kunna derunder subsumeras, än uppror, så¬
dant det är definieradt i i, 2 och 3 §§:na, och upplopp, efter
definitionen i den 6:te och tillägget till den y:de §11:; men jag
har för min enskilda del dragit den farhåga af ordalydel¬
sen i både 6 Jin och isynnerhet uti 7 §:n 2 morn., jem¬
förd med varningen i den 8 §:n, att de vid tillfället ageran¬
de myndigheterna deraf kunde föranledas all begagna vapen¬
makt mot folket, då hvarken uppror eller upplopp vore å
färde. Detta missförstånd tyckes vara så mycket mera ur-
sägtligt, som R. o. Ad. nyligen hört en talare påyrka, att
detta var den sannskyldiga meningen, och alt militären ha¬
de pligt — hvilket jag medger kari utbytas mot ordet rät¬
tighet, som jag begagnat —att använda vapen, så snart en
folksamling vägrade att åtskiljas, utan att denna folk¬
samling ådagalagt någon sådan handling, som 6 eller7§§:ne
qvalificera som brott. Det torde således vara nödvändigt, att
LagUlsk. noga begrundar denna ordalydelse innan bifall derå
li11styrkes. Hr Just.ministern har äfven förundrat sig öfver,
alt jag kunnat föreställa mig, att begreppet motvärn skulle
vara synonymt med ordet motsägelse. Jag får då äfven
i detta fall ursngta mig med det begrepp, sorn en ledamot
här bakom mig hyst om betydelsen af samma ord, nemi.
att, om ett mindre eller större antal personer, på befall¬
ning att åtskiljas, svarade — ”nej, vi stå stilla här och
’ hafva hvarken gjort eller menat något ondt,’’ så skulle
genast den grymma pligten inträda för militären att
använda vapenmakt för att skingra dessa personer. För öf¬
rigt har samme ledamot förebrått mig att hafva begått en
förvillelse i tankegången vid uppfattningen af ordet mot¬
värn, såsom förutsättande en handling, som skulle föregå
vapnens användande: han har sagt, att innan folket kan gö¬
ra motvärn, så förutsätter det, att folket först blifvit
anfallet. Jag medgifver, att invändningen är speeiös, men
den faller icke m i g till last, utan den K. propos., som be¬
lo H. 4
Den 15 ' J u I i f. m
gngnat samma ord för att beteckna en handling å folkets si¬
da, hvilken hör föregå varningen. Det bevisar emedlertid
huru obestämdt uttrycket är. Hvad som helt enkelt bör ut¬
tryckas, hr, att militären icke får handla förr, än civil—
myndighetens alla bemödanden att återställa ordningen vhat
sig fruktlösa, och denna myndighet på sitt ansvar äskat
handräckning af militären. Vi veta, att i England, der
nian icke har ondt om folksamlingar, vapenmakt sällan be-
höfver användas för att skingra folket; deremot inträffar det
ganska ofta, att den civila myndigheten nödgas använda sina
batonger eller polistecken för att skingra samlingen , såvida
den antager en vådlig karakter. Slutligen får jag fästa Hr
Lefre'ns uppmärksamhet derpå, att det icke finnes i den fram¬
ställda propos;n ovillkorligen bestämdt, att den civila
myndigheten först skall hafva lemnat den militära myn¬
digheten tillåtelse att använda vapenmakt, innan den får be¬
gagnas; tvertom är det alternativt medgifvet militär-befäl-
hafvare att handla på egen hand — en omständighet, den
jag förut underlåtit anmärka, men som också är en af de
tillsatser i propos:n, hvilka grunda sig på Justitiasrådet
Snoilskys juridiska auetoritet. Hr Lefrehis anmärkn:r emot
mitt yttrande synes alltså, efter mitt sätt att se, involvera
lika många anmäi kn:r mot den K. propostn, som — jag
upprepar det — verkligen är högst förvillande författad,
och bör i många hänseenden förtydligas, innan den kan af
lagstiftande makten antagas.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm: Sedan Preussiska lag¬
stiftningen bär blifvit åberopad, må jag anföra huru ämnet
ses och behandlas i Europas constitutionella länder, såsom i
England, Frankrike, Holland, Belgien m. fl. Der ses sällan
aetioner emot militärer, som till repression af upplopp va¬
rit commenderade. — "Trenne äro mina skäl” svarar lag-
skipningen till de klagande, ”nemi. Co det J öfverklagen
var oundvikligt, ock liksom jag haden J bort förutse att
när jag tvangs släppa lös mina knektar, skulle det nöd¬
vändigt gå våldsamt till och äfven onödiga våldsamhe¬
ter förefalla. Det har icke stålt i min makt att så bil¬
da mina soldater, alt de skulle kunna med fullt upp¬
lyst och lugn pröfning gå homoöpathiskt till väga oell
alltid afmäta repressionen efter behofvet. Således, när J
icke kunde förvänta eder detta, som jag icke heller kun¬
de åstadkomma, så ägen J icke att påstå, och jag icke
att lemna aetion för sådana öfverdrifvet skarpa tilldragel¬
ser, som ligga i dessa beklagliga uppträdens natur oell
således voro oundvikliga. a:o Vid sådana, liksom vid alla
rättegångar i brottmål, utgöra ju vittnesmål den hufvudsnk-
iiga och nödvändiga domsgruuden. Men hvarifrån skall
denna, till ifrågavarande rättegångars afgörande, bernias?
Hvar skola nu vittnen tagas? Nu har t. ex. en gardist bug-
Den i5 Juli f. m.
27
gil en gesäll, oell gesällen har försökt ntt afbetsla gardisten?
häst; domaren spörjer gardisten: "hvarföre högg du gesäl¬
len?” ”Jo,” svarar denne, ”derföre att han ville betsla af
”min häst.” Domaren spörjer gesällen: ”hvarföre ville du
betsla af gardisten? häst?'’ ”Jo, derföre att gardisten högg
”mig.” Månne kringstående vid sådana tillfällen och upp¬
träden bevista dem i den lugna sinnesförfattning, som gyn¬
nar den uppmärksamhet, hvilken allena kan försätta oparti¬
ska vittnen i stånd att taga på siu ed huru i sådan bråd¬
skilnad tillgått och hvilketdera först skedde: hugget, eller
afhetslingsförsöket? Och huru de partiska vittnena, nemi.
gardisten och gesällerne vid sådana tillfällen sett, derom
hafva domare en bedröflig erfarenhet. — ”Alen," säger lag¬
stiftaren, ”livi skulle jag bereda lättegång vid en sådan ut-
”sigt af behörigt domsluts omöjlighet?” — 3:o Säger lag—
skipniugen så här: "J alle, som åren qvar efter den lagliga
tillsägelsen, J fån, och thel med rätta, hälla till godo de
skador J lidit. J bestån af 3 classer: 1) de som bedrifva
upprors- eller upploppsgerningarna och att de ligga ogil-
da, det har allmänna lagen alltid sagt och derom kan icke
tvistas; 2) de der, som stå med händerna på ryggen oell se på
och ännu icke aro verksamma mea blifva det så snart de
tycka att det börjar gå bra.— Icke är lagen skyldig recoli¬
ven t ion åt sina fienders reserver; 3) de benevolenta åskådar-
ne.” Allmänna makten är skyldig sitt skydd åt dem, som vid
operahuset trängas om inträdesbiljetter, men icke åt dem sorn
trängas 0111 att få åskåda ett upplopps-spektakel. De äro
högligen skadlige i det de belamra truppei nes 1 örelser, vålla
förlägenhet att skönja vän från fiende, och öka upploppets
dristighet genom det utseende af månglalighet det genom
dessa nyfiknas närvaro erhåller. Otaliga kungörelser hafva
till öfverflöd upplyst allmänheten 0111 pligten för de välsin¬
nade att afhålla sig ifrån upploppsplatser. Askfidarne haf¬
va således att skylla sig sjelfve.
Dessa äro de grunder, på hvilka ofvananförila länders
lagstiftare oftast vägra ifrågavar. actioner. — Det som näst
i ordningen och högligen påkallar lagstiftningens uppmärk¬
samhet, är sättet att behandla de actioner, som befinnas be¬
höriga. Omöjligen kan vår behandling deraf vara den rät¬
ta. Förgripelse!- af na i 1 i ta 1 er, begångna i Juli och Augusti
månader 1838, hafva blifvit afdömda i slutet af 133g och i
början af 1840! Instämda mål,' rör:de förgripelse!' begång¬
na i Juni månad 1S38, äro icke afdömda ännu! Nu synes
det väl temmeligen påtagligt, att här förfelar lagen sitt än¬
damål, som icke får vara hämnd, men är skräck och varna¬
gel, — till föiekommande af brottens förnyande. — Men
hvad straffdomar, fällda 1840, verkat till sans och laglyd¬
nad 1838, det kail en hvar bedomina.
Med detta nu anförda har jag endast velat och bort
a8
Den i5 Juli f. m.
förfullständiga vetandet om förhållandet i alla öfriga I a g-
Jjuud na lander.
Må jag, innan jag slutar, hafva anmärkt, att intet af
det jag nu anfört utgör egentliga föremålet för inartial-lagen,
deri lagstiftning Sorn felas oss; hvilket är alt förordna om
hehöriga tillvägagåendrt vid det materiella återställandet
af den genom olaglig och Iredskande folksamling störda sam¬
hällsordningen, och att i förväg hafva bestämt samtliga ci¬
vila och militära vederbörandes förhållanden dervid. Med
tillfredsställelse har jag åhört, alt Hr Dalman rättvisal Re¬
geringens faderliga afsigt med ifrågavar. förslag. Det är
ganska sannt, mine herrar! ehuru det på den lägre upp-
lysnirrgsgraden icke är fullkomligt insedt, att utgifvandet af
en med behörig afvägning af samhällsordningens, och af en¬
skilda säkerhetens ömsesidiga fordringar, beräknad martial-
lag är en högst philantropisk åtgärd, som spar mycket blod
och förekommer mångas ofärd.
H. Ex. Hr Gr. Posse: Jag anhåller om R. o. Ad:s till¬
gift för alt jag ännu en gång yttrar mig, men det är för
mig angeläget i anledn. af Hr Dalmans anmärkn., att i för¬
slaget icke bestämd skilnad skulle linnas mellan folksamling
och upplopp. Jag får då fästa R. o. Ad:s uppmät k samhet
på hvad 6 §:n i afseende på upplopp innehåller med föl¬
jande ord: "Samlar sig folkmängd å torg, gata eller annan
”offentlig plats, utan att lägga sådana uppsåt å daga, som
”i i §:n sägs, men stör dock lugnet, eller allmänna ord-
”ningen; och skingiar den sig ej på offentlig myndighets be-
"fallning’'’ <Stc. Deraf följer ju tydligen, att en folksamling,
som icke stör lugnet eller allmänna ordningen, och som
på befallning skingrar sig, ej får namn af upplopp, och alt
för deltagare i en sådan folksamling intet ansvar kan äga
rum.
I afseende på Hr Le fröns yttrande och! Hr Dalmans
derpå gifna svar, vill jag äfven fästa uppmärksamheten der¬
på, att militärstyrka visserligen enligt förslaget kan använ¬
das genast efter det varningen blifvit 3 gånger uppläst och
tecknet höjd t, 0111 folket det oaktadt icke skingrar sig; men
deremot är det gifvet, att denna varning icke kan få uppläsas
af den offentliga myndigheten, förrän det nr bestämdt, att antin¬
gen uppror är för handen, d. v. s. att eli sådant uppsåt ar ådaga¬
lagd!, sorn 1 §:n omtalar, eller ock att folksamling har öfver-
gålt till våld å person eller egendom, eller satt sig till motvärn
mot offentlig myndighet, hvarmed icke menas endast den
militära myndigheten, utan äfven polismyndigheten, hvilken
först skulle användas innan militären tillitades. Men om denna
polismyndighet icke åtlyddrs, om dess försök att skringra
folksamlingen icke lyckades, då är ett sådant motvärn för
handen alt varning kan få uppläsas, och när den icke heller
elterkommes, militärmakl brukas. Sådan är förslagets me¬
D e u 15 J u I i f m.
a9
ning; skulle den ej vara riktigt lill ryck t, så önskar ingen
liögre an jag, att LagUtsk. kunde linna en tydligare re-
daction.
Hr af Uhr, Gustaf: Om något misstag skulle före¬
finnas uti det jag nu vill hafva äian anföra, så tillerkänner
jag den utmärkte diplomat, sorn sitter på en af främsta
grefvehänkarna, förmågan alt rälla misstaget, äfvensom jag
ar öfverlygad, att han icke lärer göra någon anmarkn., sorn
är obefogad.
Hvarje Britt känner sig mera fri och anser sig äga säk¬
rare garantier för sin frihet, än någon medlem af hvar¬
je annat samhälle. Han vet, att milit ar—sly ika icke kan kom¬
ma att användas emot honom och hans landsmän, utan alt
den civila myndigheten på stället ansett en sådan åtgärd
nödvändig för lugnets återställande samt allmänna säkerhe¬
tens hetryggande. Ofta föranleda politiska bekymmer sam¬
manträden eller folksamlingar af flere tusen personer; men
det faller ingen in, alt deruti se någon våda för det all¬
männa lugnet och säkerheten. Säkraste medlet att tillväga¬
bringa den yttersta förbittring vore just det, att med mili¬
tär—styfka vilja lukta eller skingra folksamlingen, hvilken då
skulle slåss på lif och död med militären. Om man anser
nödigt alt skingra folket, så träder en civil tjensteman, kal¬
lad constapel, in i hopen, upphöjer sin med krona prydda
båtön, och uppmanar folket att åtskiljas. Denna båtön an¬
ses såsom en symbol af den offentliga malten, hvilken fol¬
ket älskar och med nöje lyder. I allt fall kan militär¬
styrka ej komma att användas emot folket på annat sätt,
än att den civila myndigheten, tillika med enskilda bofasta
personer, gemensamt förklarat deras öfvertygelse vara, att
militärisk handräckning är behöflig för allmänna säkerhetens
och lugnets betryggande, på grund hvaraf de begärt och er¬
hållit en sådan handräckning; men denna handräckning får
ej företaga annat eller mera än hvad den civila myndighe¬
ten anser nödigt, hvarföre den äfven ställes till denna myn¬
dighets disposition. Folket vet således, att den militär'-styrka,
sorn blir skickad emot det, den handlar icke på eget bevåg,
ej heller uti någon mot friheten fiendtlig afsigt, utan den
är ett medel, som den civila makten nödgas använda, för
att betrygga den allmänna friheten, och som således hvarje
vän af friheten skall finna sig uppmanad att understödja.
Om icke precist samma lagstadganden kunna passa här
som i F.ngland, så måste åtminstone grunddragen deraf bär
kunna tillämpas.
Hr Dalman: Jag ber om ursägt, alt jag ännu en
gång anhåller om ett ögonblicks uppmärksamhet. Örn deli
nya upprorslagen varit uppfattad i orden så, som Gr. Posse
sednast nämnde, att dess mening var, så skulle jag haft
föga alt dervid anmärka; men det är just dei före, ali den¬
3o
Den i5 Juli f. lu¬
na mening icke är uttryckt utan en helt motsatt kan
deraf hemtas, som jag ansett den vara i hög grad förvillan¬
de. Den 6 §:n i lagen innehåller väl ett slags definition på
upplopp; men dels är denna för det första ganska obestämd,
då den slutliga qvalificationen består i det endast af aueto-
riteternas godtycke bestämmande begreppet: ’’att störn lugnet
eller allmänna ordningen,1' utan att ens det i lng-comite'ens
förslag efterföljande stadgandet att folket skall hafva ”trot¬
sat med oljud, smädeord eller hot” fått qvarstå; dels
har ett tillägg i 7 §:n influtit, som, efter min öfvertygelse,
gifvit en ännu större latitud åt den i 6 §:n förekommande
definitionen. Denna latitud har uppkommit genom tilläg¬
get af orden: "ställa sig till motvärn,” och underlåtenheten
att bestämdt uttrycka att den civila myndigheten verkligen
först skall hafva användt alla civila medel för att skingra
folket, innan martial-lagen proclameras. Eli sådant förtyd¬
ligande anser jag högst nödigt, och då, enligt hvad den si¬
ste ledamoten erinrat, man i England har exempel på alt
äfven de folksamlingar, hvilka, upprörda af passioner, sam¬
mankommit för afgörande! af politiska tvisteämnen, skingrats
endast på uppmaning af den civila myndigheten; så torde
äfven hos oss detta försök kunna äfventyras, innan man
skrider lill ultima ratin. Sådan propositionen nu är, är den
temmeligen oförsigtig, då den civila myndigheten endast i
förbigående och i en liten mellanmening omnämnes, hvare¬
mot på det nogaste militärens p I ig t er och rättigheter utsta¬
kats; och hur angeläget vederbör, ansett detta sednare, vi¬
sar sig bland annat deraf, att den nu omtvistade codicillen
eller 2 mom. i 7 §:n tillkommit — om jag ej orätt minnes
— endast af det skäl, att Conseljen icke ansett det vara uti
Lag-comite'ens och Högsta Domstolens förslag nog tydligt
uttryckt, alt vapenmakten äfven finge vid tillfälliga folksam¬
lingar användas, då våld å folkets sida icke äger rum.
Eljest skulle jag föreställa mig, att lagen bort vara stiftad
just i en motsatt mening, eller att skydda folket mot
vapnens obehöriga ingrepp, och icke alt så till sägande upp¬
mana militären, ali, när som helst, mot folket gripa till sa-
beln eller gevärskolfven.
II. Ex. Hr Gr, Löwenhjelm: Jag uppkallas af det
åberopande en värd talare behagat ställa till mig.
Ja, lian har rätt deruti, att i dessa länder kan militä¬
ren icke handla utan att vara reqvirerad af den civila mak¬
ten, väl förståendes ändock alltid med undantag för vakter
och skildtvakler, hvilka alla omöjligen kunna afbida civil—
auctoi iteterna, innan de handla lill försvaret af sin post.
Men innan sammandragen trupp handlar, måste den
vara reqvirerad af civil-auctorileten. Att jag alltid yrkat
denria lära, hvilken utgör den väsendtliga oell enda grunden
för den medborgerliga garantien, derom kan en hvar öfvertyga
D en 15 Juli f. m.
31
sig, som vill göra sig mödan att slå upp mitt förslag till
mnrtial-lag år 1810, efter mordet den 20 Juni s. å.
Ja, det är fullkomligen riktigt, att i dessa länder an¬
vändes först den beväpnade polisen, nemi. i England de s. k.
police men, och iFrankrike, sergeants de ville, och gendarines
de ville,och först då militären, nar policen icke förslår. Hu¬
ru lent denna tillvägagår, derom kunna meningarna vara olika
allt efter olika tillfallen man bevittnar; men det kan jag för¬
säkra, att om, vid olydnad, vår polis så skarpt tillvägagick
som den Emgelska oell den Franska, skulle vi säkerligen få
höra de bittraste klagomål, och vårt folk skulle anse sig
med öfverdrifven brutalitet behandladt. Isynnerhet går det
skarpt lill i London, der polisen brukar små, korta arm¬
tjocka stafvar fyllda med bly i begge ändar, och med hvil¬
ka instrumenter de i sanning icke umgås lent. När de må¬
ste försvara sig mot öfvermakt, är första handgreppet attaf-
slå opponentens nyckelben; men i bufvudet slå de aldrig.
Och ehuru jag hyser ganska afgjorda och skarpa meningar
om medlen till samhällets och medborgares skydd, skulle jag
visst icke vilja att i Sverige kunde så tillgå som det vid
vissa tillfällen i Frankrike och England tillgått.
Efter det bekanta upproret i Paris, April-dagarna 1834»
befanns ett hus bakom en barricad, hvarifrån blifvit särde¬
les kännbart skjutet på bataljonerna. Skyltar ne tillhörde den
der straffbaraste sort af deltagare i uppror, nemi. bättre
och väl klädde personer, hvilka, försedde med förträffliga
gevär, och stående bakom sidengardinerna uppe i huset,
funno detta mycket tryggare och vida mera comfortabelt, än att,
som det egentliga folkel, stå med bara bröst emot soldater¬
na på gatan. Länge hade de nedskjutit militären alldeles så¬
som vi skjuta fogel. När nu barricaden var intagen, befal-
le bataljons-chefen ett compani att rensa huset; alla de som
skjutit voro borta, men ohyggligt alt omtala, 38 menniskor
i detta hus omkommo, — gubbar, qvinnor, harn, ja, (lundar¬
ne, så att efter operationen intet lif mera återstod. T
Manchester — år 1817, om jag ej irrar — uppkom uppror bland
den svältande fabriksmenigheten ; Yeomanry, ett af landt¬
brukare bestående national-cavalleri högg in, och mellan
170 och 180 menniskor blefvo dels dödade, dels svårt så¬
rade, och — ingen process följde på någotdera af dessa bå¬
da uppträden. Må aldrig så tillgå i Sverige! Men må häraf
bedömmas, huru lent i England och Frankrike tillgår.
H. Ex. Hr Gr. Posse: Utaf Hr Dalmans sisla yttran¬
de har jag funnit, att han önskar ernå samma ändamål, som
enligt min åsigt skulle vinnas medelst antagande af K. M:s
nåd. propos. till gällande lag. Jag har förklarat, att om
någon bättre redaction af LagUtsk. kan uppgöras, skall jag,
långt ifrån alt motsätta mig dess antagande, tvertom vara
den förste, som tillstyrker bifall dertill. Men jag vågar be¬
32
Den 15 Juli f. in.
strida Hr Dalmans påstående, alt redactionen skulle lilifva
I >ii 11 re medelst uteslutande af sista mom. i 7 §:n; ty om
detta mom. uteslutes, blir följden dea, att krigsmauskap al¬
drig får användas till stillande af upplopp. Hr Dalman
har åberopat Statsrådets yttrande till prot, när den K. pro-
postn antogs; och sorn uti detta yttrande just förekommer
den frågan, när den militära maktens skyldigheter vidtaga,
så anhåller jag att få uppläsa detta prot., hvilket lyder så¬
lunda: ”Statsrådets ledamöter,som, lika med Högsta Domstolen,
ansågo lämpligare att, i stället för de i 5 §:n af förslaget
uppräknade stadgnnden, en särskild varning må uppläsas och
ett ålvarningstecken höjas, innan vapen mot fulket begag¬
nas, funno derjemte att comiterades förslag till 5 §:n icke
tydligen utmärker, huruvida krigsmanskap jemväl finge an¬
vändas till upplopps stillande. Sådant kunde likväl någon
gång blifva nödigt. Om en folkmängd, på sätt i ofvanstå¬
ende 6 § omförmäles, samlade sig och störde lugnet eller
allmänna ordningen, d. v. s. gjorde upplopp, utan att tyd¬
ligen lägga det uppsåt å daga, som i 1 §:n säg''i kunde
dock en sådan hemlig afsigt finnas hos anstiftare eller an¬
förare. Upplopp öfverginge lätt lill uppror, och vid lagens
verkställighet vore ofta svårt, om icke omöjligt, att bestäm¬
ma gränsen emellan dessa brott. JVär en folkmängd , som
gjorde upplopp, oaktadt tillsägelse och varning, icke sking¬
rade sig, och den civila myndigheten ej förmådde göra sig
åtlydd, inträffade oslridigt behof af krigsmanskaps biträde
att hämma upploppet och förekomma de vådliga följder,
som kunde uppstå, om folksamlingen utan motstånd finge till¬
taga i antal och styrka, så att den på stället varande före¬
nade civila och militära makt slutligen blefve otillräcklig
att dämpa upploppet. Statsrådets ledamöter ansågo derföre
bestämmelsen i förslagets 5 § äfven böra utsträckas till den
händelse, då upplopp inträffar.’’
’’Härförutan borde jemväl tagas i betraktande, att den
civila myndigheten, som i första rummet ägde besluta an¬
gående krigsmanskaps användande till stillande af uppror
eller upplopp, kunde vid ett sådant tillfälle antingen egen¬
villig! eller af annan orsak uteblifva, äfvensom att, om upp¬
ror eller upplopp på en gång utbryter å flera ställen inom
en ort, der endast få civila myndigheter finnas, såsom i all¬
mänhet på landet , biträde att få civil myndighet icke
kunde på hvarje ställe påräknas. Den civila myndighet, som,
utan lagligt hinder, försummar att sig inställa, gör sig deri¬
genom visserligan skyldig till ansvar, och man bör förmo¬
da, att en sådan försummelse sällan skall inträffa; men all¬
männa säkerheten fordrar emedlertid ali, för en sådan hän¬
delse, miiitär-befälbafvare böra hafva samma makt som den
förra eljest ägt utöfva.”
På dessa grunder föreslog Statsrådets ledamöter dessa
stad-
D c 11 i5 J u lif m.
35
stadgänden u!i 3 oell 7 §§:na, hvaraf är tydligt, att civila
myndigheterna äro de som först skola sätta sig i verksamhet,
Och att endast dä de äro fränvar. eller icke kunna åstad¬
komma hvad som erfordras för alt stilla upploppet; militära
maktens skyldighet vidtager. Detta tyckes äfven vara
öfverensstämmande nied hvad Hr Dalman önskat.
Hr F lili. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum komriiä
alt fortsättas på e. m. kl. 6
Hr Hjerta, Lars: En värd talare på andra grefve-
liäriken liar förståndigt citerat åtskilliga upplysande exempel
på det sätt, hvarpå de civila och militära myndigheterna i
England oell Frankrike stilla upplopp; men den värde ta¬
laren har icke tillagt, att auetoriteterna i dessa länder icke
anse nödigt att skingra folksamlingar, som äga rum linder
sådana förhållanden, då, enligt en värd talares, Hr General
Lefrehis, definition på upplopp, marlial-lagens tillämpning
borde inträda. I detta hänseende har H. Ex. Hr Just.Stats-
ministern nyligen yttrat, att om tillägget i 7 §:n böfttoges;
så skulle militära makten icke få användas vid andra till¬
fällen, än då Cn folksamling ville hindra offentliga myndig¬
heten alt återställa ordningen. Just detta fall anser jag va¬
ra det utmärkande, då offentliga makten får anlitas; oell jag
tror, att man icke bör så mycket fästa sig vid skilnaden
emellan begreppen upplopp och uppror, sorn fastmera der¬
vid, huruvida den civila myndigheten ensam är i stånd alt
återställa ordningen. Bibehåller man definitionen på upp¬
lopp , sådan den finnes uti 6 §:n, så lii beli ri I lea äfven den o-
beslämdhet, som hittills ägt runi i flera fall och i första
rummet i fråga 0111 bestämmande af hvad som bör anses föl¬
en obehörig folksamling eller icke. Vi hafva utaf under-
soknings-prol:n uti de rättegångar, som varit en följd af
1838 års händelser, erfarit, hurusom icke blott patrul¬
ler vid Konungens Lifgarde till häst utan äfven den på
vakt varande lientenanlen uppgifvit , att de haft order
att sträcka skyldigheten att skingra folksamlingar ända der¬
hän, att icke tvänne personer skulle få gå tillsammans. Jag
erinrar mig delta förhållande mycket väl, så att jag med
säkerhet kan uppgifva det, och, om så erfordras, till och med
skulle kunna namngifva personerna. Man måste jemväl be¬
tänka, att åtskilliga cathegorier af folksamlingar kunde aga
rum, utan att upplopp derföre inträffar. Så t. ex. kunna
folksamlingar uppstå i följd af något uppkommet slagsmål
eller andia dylika orsaker, utan alt sådant kail kallas Upp¬
lopp; ty om polisbeljeningen ankommer för att arrestera
de brottslige och äfven lyckas deruti, så har visserligen o-
väsende ägt rum, men derföre icke något upplopp; och för
det motstånd, sorn de brottslige kunde göra polisbeljeningen,
stadgar lagen tillräckligt strängt straff uti 66 t:dr 32 sk. bö¬
ter eller motsvarande 28 dygns fängelse vid vatten och bröd ;
10 H. 5
34
Den i5 Juli f. m.
men om ett förenadt våld inträffar, omen ilörre eller min¬
dre del af den kringstående folksamlingen tager de brott¬
sliges parti oell söker alt draga deni lindan den offentliga
auetoriteten, — då först Sr upplopp för handen. Denna
skilnad är visserligen i början af lagen antydd, men seder¬
mera icke tillräckligen tydligt utvecklad, hvarföre jag an¬
sel’ en bestämmelse, i likhet med hvad den upplästa delen
af Stadsråds-prot. innehåller, i detta fall vara högst nödig.
I alla hänseenden synes mig, att lagen borde göra skilnad
emellan de tillfällen, då artilleri eller andra vapen böra an¬
vändas; ty de personer, som endast samlats af nyfikenhet,
kunna utan särdeles svårighet dragas undan bajonetterna, se¬
dan vederbör, myndighet tillsagt folkmassan att skingra sig,
emedan endast de närmaste äro blottställde derför, hvare¬
mot kulorna kunna träffa de oskyldiga, hvilka i trängseln
icke hinna så hastigt aflägsna sig, så väl som de skyldiga.
Hr Dalman: Det är visserligen fögnesamt att utaf
Statsrådets prot. inhemta, att Statsrådets ledamöter hyst un¬
gefär samma åsigt, sorn jag anser vara den rätta, nemi. att den
civila myndigheten bör lemnäs tillfälle att först utöfva
allt sitt inflytande och använda alla sina bemödanden till
ordningens återställande, innan den militära makten anlitas;
men jag upprepar hvad jag nyss nämnde, nemi. att denna
mening icke är uttryckt i den K. propostn, som tvertoin
förutsätter, att militären kan handla ensam, utan att be¬
höfva tillkalla civil-myndighet — och att i öfrigt proposm
kan missförstås både af den civila och militära myndighe¬
ten; hvarföre jag anser af högsta vigt, att lagen i detta fall
blir mera bestämd. Jag upprepar, alt militärstyrka aldrig
må användas för annat fall, än då civila myndighetens be¬
fallningar och uppmaningar icke ållydas, samt denna äskar
militärhandräckning för att återställa allmän ordning. Jag
tror vidare, att ett stadgande borde införas, som ställer
de vid dessa tillfällen agerande militära myndigheterna un¬
der befäl af den tillstädcsvar. civila myndigheten, så alt
denna sednare må kunna anordna, icke blott när vapen sko¬
la användas, utan ock när de skola upphöra att begagnas,
så att militär-trupp aldrig släppes lös på egen hand. Ett
sådant stadgande skulle borttaga många af de farhågor, som nu
finnas mot denna lag och skulle visa, alt man på samhäl¬
lets höjder icke ytterst grundar sitt förtroende på vapen¬
styrkan. I öfrigt får jag göra en anmärkn., som jag under¬
lät förra gången jag hade ordet, ehuru den icke undföll
mig vid första läsningen af den K. propostn, nemi. mot
densammas sista §, deruti ett stadgande finnes infördt, hem-
tadt från 6 cap. 5 § Missg.btn, der det heter, att den, som
i ondt uppsåt diktar eller sprider kring landet ut lögner och
falska rykten, de der röra Rikets säkerhet eller kommer
dermed buller och oväsende åstad, skall slraffas med spö, fan-
D cn i5 Juli f. m.
35
grise eller landsflykt. För min enskilda del linner jag en
temmeligen pAfallande motsägelse emellan ”åberopandet” i
elen K. propostns ingress af det nya lagförlagets meden me¬
ra framskriden civilisation öfverensstämmande lagstiftnings—
grunder — oell införandet i slutet af proposln af en så
godtycklig och orimlig lag utur det gamla 6 enp, Missg.-
b:n, der tillika en straffbestämmelse, nemi. spö, förekommer,
som är fran det nya lagförslaget helt och hållet borttagen.
Jag får derföre fästa LagUtskrs uppmärksamhet, dels på
godtyckligheten af sjelfva det ifrågavar. lagstadgandet, och dels
på inconseqvensen deruti att bibehålla spöstraff i en lag,
som säges utgå från mera liberala åsigter. För öfrigt re¬
fererar jag mig till den af Frih. Boye gjorda anmärkn. mot
denna §, att nemi. ordet eller borde utbytas mot och, så
att ett så svårt straff som fängelse eller landsflykt icke må
följa på några fällda orimliga ord, som ansetts röra ”Rikets
säkerhet,” men hvilka dock icke föranledt hvarken buller
eller oväsende. Till denna anmärkn. har jag tillräcklig an-
ledn. af en färsk erfarenhet, då nemi. för icke mer än 7 år
sedan en ansvarig lidnings-redacteur, med tillämpning af
denna §, dömdes till g månaders fängelse, emedan tidningen
tagit sig friheten likna vår östra granne vid en roffogel.
H. Ex. Hr Gr. Posse: Jag hade trott mig icke vida¬
re behöfva yttra mig i denna fråga; men då den siste vär¬
de tataren upptagit en af Frih. Boye gjord anmärkn., hvil¬
ken jag lemnat obesvarad, derföre att jag ansåg den såsom ett
misstag af Hr Frih:n; så anhåller jag alt få upplysa, att om
HrFrihtn afsåg den 5 §:n, så förekomma orden der icke så¬
som Hr Frih:n citerade dem, ty orden lyda sålunda :
”Hvar, som bjuder, leger, trugar eller eljest förleder
”menighet att uppror göra, straffes för den anstiftan, om
”uppror deraf kommer, på sätt som örn anförare i hvarfa
"fall stadgas. Har någon muntligen inför menighet eller ari-
”nan folksamling, eller i skrift, den han utsprider, eller ut¬
sprida låter, lill uppror uppmanat, straffes, enär uppma-
”ningen ingen straffbar verkan hade, med fängelse från två
”till sex månader.’'’ Der förekommer icke den mening, som
Frih. Boye nämnde, nemi. att utsprida rykten eller uppma¬
na till uppror ; och derföre tog jag icke upp anmärk¬
ningen,
Fl. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm: Jag medhåller full¬
komligen hvad Hr Hjerta anfört, att det gifves folksamlin¬
gar, som icke böra anses föranledda af några politiska qon-
juncturer, och mot hvilka man är mycket tolerant i de om¬
nämnda länderna; äfven medger jag att den af Hr Hjerta
föreslagna distinctionen visserligen vore ganska önskansvärd.
Men medgifvas måste, att den är svår om icke omöjlig att
tillämpa, hvarför man äfven uti de länder, från hvilka jag
hemtat mina anförda exempel, iakttager den medelvägen att,
36
I) c ii i o Juli f. m.
ifall af folksamlingar nf denna mindre betänkliga calhegori,
den egentliga militären icke användes, men endast polisen —
gendarmer oell copstaplar, som äga vana alt umgås med
folket. Framförallt undviker man att begagna national-gar-
det i Frankrike eller Yeoinanry i England; när man icke behöf-
ver använda det yttersta; ty desse förfara aldra skarpast. Jag har
upplelvat tillfallen bär i Stockholm, då horgerskapel, som varit
eornmenderadt till tjenstgöring vid processioner eller andra hög¬
tidliga tillfällen, ulöfvat mycket större stränghet än garnisonen,
Gendarmerna hafva alltid inslruction alt spara blod. De belö¬
nas för sitt bemödande i delta hänseende, och deras högsta
beröm är, att med fasthet hafva förenat yttersta tålamod,
Icke sällan spara de de. uppstudsiga till den grad att de sjelfve
lida svåra skador, Vid dylikt skingrande af folkgrupper be¬
rni strängheten helt och hållet af conjnncturen och tillfäl¬
liga omständigheter. Synas folksamlingarna icke föranledda
af politiska förhållanden, söker man, såsom jag förut nämnt,
att med mindre stränghet återställa ordningen. Under en
motsatt förutsättning iak Unges följaktligen mera stränghet,
§a att t. o. m. i a 3 personer icke få vara tillsammans,
SAkinda har i Paris handt, sorn i Stockholm, en gång, alt
pn ovanligt corpulent person tillsades ’’a t t skingra sig”
af en patrull, soin uisägtade sig dermed, att lian tagit ho¬
nom för en grupp,
Hr Dalman: Jng får den äran upplysa, att den §, mot
hvilken jag riktade min sista anmärkn., icke var den 5 utan
den i i i förslaget, hvilken icke innehåller något annat lag-
stadgande, än det som återfinnes uti 6 cap. 5 §:n Missg,-
h:n af vår hundraåriga lag och icke stål’ i öfverensstäm¬
melse nied de liberalare grundsatser, hvilka äro uttryckta i
början af den K. propositionen. Frih, Boyes anmärkning
pm utbyte af ordet eller mot och hade äfven afseende på
samma §.
Remitterades lill Lagutskottet.
Hr af Scb midt, Goerg Lars: R. o. Adis Hrr Electo-
rer, hvilka behagat invälja mig till ledamot uti Bevjlln.Utsk,,
hafva förbisett, att jag afsade inig det förtroende, hvarmed
de hedrade mig, då de valde mig till ledamot i Ekon.Utsk.
Eoskildta angelägna göromål nödga mig nu spur då alt afsäga
mig den erhållna platsen.
Hr Frih. o. Landtm, anmode Hrr Electorer att välja
en ledamot | Revilln.Utsk, lill fyllande af den nu sålunda
uppkomna ledighet.
Ånyo föredrogs StalsUtsk:s den 4 och 8 dennes på bordet
lagda utlåt. N;o 170, ang:de väckta frågor om förändringar
yli grundräntorna och sältet för deras godtgörande, indelta räu~
Den i5 Juli f. m.
37
tornas oell tionde-spanmålens indragning till statsverket,
samt ändring uti markegångssättningarna, äfvensom dermed
sammanhang ägande åtgärder för räkenskaps-verkets för¬
enkling.
Hr von Rosen, Georg, uppläste följande:
Då |ag uppträder för att yttra mig öfver StatsUfskjs
betänk., är rein afsigt att, under öppet erkännande att jag
fullkomligt gillar den i förslaget rådande syftning åt ett
mål, hvartill vi ovillkorligen böra sträfva, för alt en gång
vinna en hittills saknad enkelhet , ordning och redighet i
vårt nuvar. intrasslade skatteväsende, fästa uppmärksamhe¬
ten på vissa delar inom detta förslag, hvilka, efter mitt för¬
menande, tarfva förändringar, såvida man med verkligt all¬
var vill att förslaget skall vinna framgång och blifva verk-
ställbart.
1:0. Åro augmentsräntorna af den beskaffenhet,
att de, efter mitt rättsbegrepp, ej kunna i detta afseende
vidröras, utan att inträda pä äganderättens område. Dessa
räntor anser jag vara rusthållares lagliga egendom. Deras
inedgifvanden äro derföre nödiga,
2:0. Deremot har Utsk., såvida jag fattat förslaget, för¬
bisett den s, k. kyrkofonden, som utan svårighet kan,
i likhet med kronobonden, utgå i penningar efter stadgadt
markegångspris. På flera ställen inom Skåne är viss del
af denna- tionde disponerad till vissa verk och inrättnin¬
gar. Jag önskar derföre, alt den s, k. kyrkofonden må äf¬
ven inbegripas ibland den tionde och de räntor, som få lö¬
sas eller den i förslaget stadgade form,
3:o. Utsk. föreslår en fix lönereglering, grundad på
contanla löner, för alla de stater, som nu bekomma indel¬
ta löner. Nyttan af en sådan reglering är omisskännelig;
men jag anser mig pligtig fästa uppmärksamhet derpå, att
Utsk. derjemte föreslår, att den fond, som dertill får an¬
vändas, skall grunda sig på sednast förflutna 10 arens mar¬
kegångspris i medeltal. Häraf följer, att Utsk. äfven mäste
beräkna, att denna tillgång är fix. Det torde dock kunna
inträffa, att kommande årens markegångssättning kullslår en
dylik beräkning, Erfarenheten har redan visat den var¬
samhet, som behöfts vid armdens redan skedda löneregle¬
ring och de stora svårigheter, mot hvilka man i detta af¬
seende hade att kämpa vid denna reglering. Det vore ömk¬
ligt , att missräkningar ej bär äfven blifvit gjorda, så val
i sjelfva boställenas sorn räntepersedlarnes presumerade vär¬
den. Ty misstagen kunna lätteligen i framtiden rubba
verkställigheten af ett eljest godt och ändamålsenligt lös-
nings-systeme, Jag nämner blott i förbigående härom, ty
jag påkallas dertill synnerligast af det skäl, att, äfven med
den högre markegång, som varit de sistförflutna 10 åren,
lönerna, så väl inom landt- sorn civil- och lärqverks-slater*
38
Den i5 J u 1 i f. m.
na, ej blifva öfver billigheten, i jemförelse med andra sta¬
ter, som ej äro indelta. Jag tror derjemte, att en lönere¬
glering för dessa stater, byggd på billighet, ej kan gö¬
ras utan nya tillskott. Skulle nu en ytterligare brist upp¬
komma, genom framdeles sänkta markegångspriser, hvilka
svårligen på förhand kunna beräknas, uppstå nya svårighe¬
ter vid verkställigheten af en sådan lönereglering, såvida ej
statsverket kan påräkna en reservfond, med hvilken den upp¬
kommande bristen kan fyllas.
4:o. Jag får äfven anmärka, att Utsk. beräknar forsel-
lön i och för spanmålsräntan för löntagaren, utan att hål¬
la denna försel lön lill godo för statsverket, hvarigenom
ett ytterligare deficit för statsverket skall uppkomma.
5:o Ehuru jag erkänner att jag lifligen önskar, att den
förändring, förslaget åsyftar, kan tillvägabringas, undgår det
ej min uppmärksamhet att finna möjligen inträffande svårig¬
heter derigenom uppkomma, att den skattedragande på en
gång skall förskaffa sig en större penningesumma för att
afbörda sig skattebeloppet. Jag misstror, att vår handel och
vår industri ännu stå på den punkt, att den nu åsyftade för¬
ändringen ej kan i detta afseende verka menligt. Synner¬
ligast synes det mig betänkligt för vissa landsorter, och un¬
der de år, då varors omsättning genom ymnigare skördar
försvåras. Denna svårighet yppar sig troligen starkast i
början. Med fästadt afseende häruppå , och med den var¬
samhet StatsUtsk. sjelf yttrar är nödig, får jag vördsamli-
gen föreslå, att räntegifvare!! må få, ännu under loppet af
de 5 nästpåföljande åren, till statsverket afbörda sig någon
viss del af spanmålsräntan eller tionden i natura, levererad
å de vanliga kronomagazinerna, emot afqvittning af en mot¬
svarande del af samma räntebelopp i penningar, efter årets
markegångspris, så att Staten inlöser denna spanmål efter
sagda pris. Jag vill tro, att denna utväg måhända sällan
och ej på alla orter begagnas; men jag önskar dock, alt
denna utväg må stå öppen, då den ta iEvas. Jag kan ej hel¬
ler inse, att denna medgifvenhet å Statens sida kan komma
alt ligga den särdeles till last, helst Staten alltid är sjelf i
behof af någon spanmål och, på här föreslaget sätt, emot-
tager den, då priserna äro låga. Skulle det qvantum, som
sålunda inflyter, öfverstiga årsbehofvet och Staten derigenom
nödsakas förskjuta en deremot svarande penningesumma för
de utgifter, som å stat äro anslagna, torde någon förlust ge¬
nom förskottet rimligtvis ej kunna inträffa, helst förskottet
betäckes genom sädens lägre pris, då den emottages. Jag an¬
ser mig ej här böra reglementera, angtde uppsägnings- och
levereringssättet, ifall milt förslag antages. Men jag anvi¬
sar denna väg eller denna medelväg emellan det hittills
gällande sysleme och det åsyftade, under öfvergångsperio-
den, eller under förändringens början. Förändringens huf-
vudföremå! är i alla fall vunnet, derigenom att räntegifva-
1
Den i5 Juli f. m. 3g
ren ej får med någon enskild rnnleägare att göra. Man be-
höfver måhiinda denna medling under öfvergången , för
att derigenom stilla de bekymmer, som, genom en ra¬
dikal reform, i början under öfvergången möjligen kunna
uppkomma.
6:0. Den af StatsUtsk. uppgifna metod för bestämman¬
det af det markegångspris, som bör gälla för räntornas för¬
vandling, tillstyrker jag; men får tillägga, att för statsver¬
ket blifver det af högsta vigt, att markegångspriset på
riktiga och rättvisa grunder bestämmes. Om jag å ena si¬
dan ej är berättigad tro , alt ensidig väld får finnas bland
dem, som förtroendet insätter till ledamöter vid markegångs¬
sättning, är jag ej heller berättigad att obegränsadt förlita
mig i allmänhet på denna oväld. Jag tror således, att äfven
här bör lagstiftaren vaka öfver att ej endast ett intresse
representeras , så att det allmännas eller Statens får vika
undan. Derföre synes det mig, som ej endast räntegifvare
böra få bestämma markegångspriset. Äfven här bör jag til¬
lägga, att om det af mig föreslagna förslag godkännes, att
räntegifvaren till en början får inlösa någon del af den i
petiningevärde bestämda ränta, efter årets markegångspris;
bör ett correctiv vinnas emot för låg markegångssättning,
ty då uppstiger ett intresse deremot, emedan lösningsrätten
då fördyras.
7:0. Hvad liden för markegångssättning beträffar, sy¬
nes början af Febr. månad vara lämpligare än den af Utsk.
föreslagna. Ty eljest blir tiden för knapp att å alla orter
kungöra markegångspriset inom länet, innan uppsägnings-och
levereringstider 11a inträffa.
8:0. Det förslag StatsUtsk. tillstyrker i afseende på en
närmare controll öfver uppbörden, hvarigenom häradsskrif-
varen ej behöfver verificera skattens erläggande, kan må-
hända vara lämpligt för någon voss stad; men jag kan ej
lemna mitt bifall dertill för uppbörden å landet. På de af¬
stånd, sorn å landet finnas emellan landscontoren och fog¬
darna, förutser jag ingen verkan af de stämplade debetsed¬
larna. Uppbördslängden, upprättad och verificerad af hä-
radsskrifvaren, är i alla afseenden för uppbörden å landet
den enda och således den säkraste controll, som kan åstad¬
kommas. Jag önskar således, att den må bibehållas. Den
olägenhet, som finnes för den skattskyldige att behöfva hä-
radsskrifvarens påskrift på debetsedeln, är ingen, såvida skat¬
ten erlägges vid uppbördsstämman. Der bör också skatten
erläggas. Med de stämplade qvittenserna blifver det ej så
noga, hvar och när det sker. Det är detta jag önskar före¬
komma. För öfrigt bör jag fästa FJ. Ståndets och Stats-
Utsk:s uppmärksamliet på den omständighet, att, då en¬
dast stämplade qvittenser gälla, afklippes den lättnad, som nu
är möjlig för den fattigare delen af de skattskyldiga, som
både käti ooh bör dem medgifvas, alt afbetala en del af
4»
Den 15 Juli f. m.
stallen vid uppbördsstämma» och införa återstoden på rest¬
längden. Man får ej undertrycka denna praxis, som be-
liofvet stundom påkallar som en lättnad för den skattan¬
de. Jag afstyrker derföre den föreslagna controllen på
uppbörden, och föreslår alt den nu gällande må fort¬
fara,
glo. Slutligen får jag yttra, att för mig uppstå gällan¬
de skal påyrka atti StatsUlsk:s betänk, det tillägg ovillkor¬
ligen borde göras! alt de räntor och flen tionde, som nu ut¬
gå sorn grundskatter, äfven efter förvandlingen och de¬
ras indragande må som sådana förblifva och i statsverket
fortfarande gälla och upptagas som ordinarie inkomst;
äfvensom att de räntor, tillhörande indelningsverket , hvilka
efter StatsUtskts förslag indragas och till statsverket öfver-
låtas, må, i följd af grundlagens föreskrift, oförryckta till de¬
ras hittills afsedda ändamål och de särskilda stater de till¬
höra blifva använda. Öppet erkänner jag, att jag i detta fall
anser starka garantier nödiga, för att åt framtiden i möjli¬
gaste mån skydda och bevara åtminstone roten lill ett in¬
delningsverk, som, äfven under starkare brytningar och då
vi ägt mindre penningetillgångar och en mindre industriös
utveckling, upprätthållit oss, ehuru nnvar. tidsförhållandet!
kunna medgifva och tarfva vissa förändringar i en del af in¬
rättningens grenar och detaljer.
På ofvanåberopade skäl får jag vördsamligen anhålla
om återremiss af betänk., och att detta mitt yttrande må tå
det åtfölja.
Frih. Cederström, Jacob: Det betänk., som nu
är under R. o. Ad:s öfverläggning, är af en vigtig och in¬
gripande natur på nästan alla samhällsförhållanden. Detta
liar Utsk. jemväl insett, Jag går nu att upptaga de sär¬
skilda punkter af betänk., hvaruti jag anser Utsk. hafva
förbisett de villkor, hvarunder de framställda förslagen möj¬
ligen kunna blifva verkställbara, och jemväl de punkter,
uti hvilka Utsk., efter min öfvertygelse, äfven förbisett t
hvad som närmast och lämpligast skulle leda till det åsyf¬
tade stora resultatet, nemi. jemnhet i beskattningen med¬
borgare emellan, Utsk. har nemi. afstyrkt de föreslagna
åtgärderna att, genom undanrödjande af de skiljaktigheter
uti grundskatterna, hvilka dels i anseende till olika jordnatur-
rcr och dels af andra orsaker kunna egendomarna emellan
äga rum, tillvägabringa dessa skatters lika fördelning, å all
jord. Jag medgifver visserligen i första rummet, att Utsk.
härvid har insett de svårigheter, som måste möta för till-
vägabringande af ersättningen för ökade skatter af den pri¬
vilegierade jorden, oell för bestämmande af ersättningens be¬
lopp; men i afseende på det påståendet, att det svårligen
skulle stå tillsammans med äganderättens helgd att sålunda
tvin-
Don 15 Juli f. m.
tvinga personer å eria sidan alt af>tå ifrån de lagliga för¬
måner, hvilka äro fästade vid de af dem förvärfvade egen¬
domar, och, å den andra, att för vinnande af någon ned¬
sättning lili bestämda och vid egendomarnes inköp påräk¬
nade årliga utgifter erlägga en capilallösen, sorn äfven, om
beloppet finge innestå och småningom amor lerås, för mån¬
ga kunde medföra olägenheter; hvarförutan tvifvelaktigt vo¬
re, huruvida nuvar. jordägare skulle linna sig verkligen be¬
låtne med dylika åtgärder, hvarigenom någon egentlig för¬
del för dem icke uppkomme: så får jag förklara, alt all¬
männa belåtenheten med en jemnare fördelning af utskvl-
derna, beräknad efter inkomsten, skulle mer än väl ersätta
de förskott, som den nu för högt onerernde jorden kotnme
alt erlägga, för att friköpa sig från den del af skatten, sorn
borde på annan jord öfverflytta*. Då jag vidare föijer Ulsk.,
finnér jag, att Utsk. i andra perioden angtde indelta räntor¬
nas indragning till statsverket, emot anvisning af mot¬
svarande contenia statsanslag, yttrat; "Då frågor uppslå om
en så väsendtlig förändring uti en af de vigligare anord¬
ningar, sorn af Konung Carl XI i afseende å reglerandet af
Rakets drätselverk vidtogos, är det naturligt, alt deri största
betänksamhet erfordras, äfvensom läll förklarligt, om både
lämpligheten och behofvet af en dylik rubbning af mången
betvifla*.” Jag skulle tro , alt jemte den betänksamhet
Utsk. anfört, och hvaruti jag instämmer, Ulsk. borde hafva
yttrat, att den strängaste rättrådighet jemväl dervid bör
iakttagas. Det går icke an att förbise den ena samhälls¬
medlemmens lagligen grundade rättighet för den andres vin¬
ning och fördel, utan alla måste ske lika rätt. Derföre
hafva äfven Ständerne vid föregående riksdagar förklarat,
alt regleringen skulle verkställas så, att räntegifvaren icke
korame att vidkännas högre eller mindre onera än förutä
Derefter förekomma stadganden, hvilka gå derpå ut; att den
anordnade spanmålen af räntegilvarne ovillkorligen skall lö¬
sas efter markegångspriset, och Staten sedermera utgifva lö¬
nerna åt tjänstemännen; men hvarvid Utsk. icke gjoit sig
reda för beloppet af dén ränta och det spanmålsvärde, som
af Sveriges räntehemmansägare årligen utgöres. Den Kro¬
nan för närvar, behållna spanmålen utgör i råg, korn och
hafre circa 92,000 t:r , oheräknadt häst-vacance-spanmålen.
Den under jordebok*- och hemmantals-ränta uppförda span-
målen uppgår till circa 200,000 t:r eller tillsammans om¬
kring 3oo,ooo t:r eller något mer, men icke mindre. En
så betydlig qvantitet spanmål skulle för den jordbrukande
allmänheten blifva rent af omöjlig att lösa efter marke-
gången, i händelse flera goda år följde på hvarandra, hvar¬
igenom spanmålens afsättning blefve omöjlig före den tid
räntan skulle utgifvas, nemi. å afradsdagen den a5 Febr.;
i följd hvaraf det blir nödvändigt, såvida ändamålet skall
10 H. 6
Dc 11 i5 Juli f. m.
vinnas, att Utsk. söker bi belial la räntegifvarne vid rättig¬
heten att upptaga räntespanmålen till leverering in natura;
men deremot måste nian å andra sidan tillse, att Staten icke
belastas mod vård om denna spantnål eller hushållning der¬
med, hvarigenom hon ånyo skulle inkastas på det med rät¬
ta förkastade systemet för spanmålsmagaziner och magäzins-
dircctioner ; utan hör denna angelägenhet ordnas på det sät¬
tet, att den spanmåt, som, lill följd af räntegifvarnes upp¬
sägning, levereras in natura, varder på öppen auction till
den mestbjudande försåld att af köparen emottagas den 25
Fehr., nied köparen lemnadl 6, 7 ä 8 månaders anstånd med
betalningen emot godkänd borgen, hvarigenom köparen är i
tillfälle att begagna sig af sjötransport för spanmålens af¬
sättning inom- eller utomlands, der den betalas bäst. Span¬
målshandel i stor senia skulle derigenom bildas, tili sam¬
hällets allmänna nytta och på det jordbrukaren kunde bi¬
behållas viel rättigheten alt uppsäga räntespanmålen till le¬
verering in natura och derigenom vid möjligheten alt ut¬
göra sina onera ulan alt egendomen behöfde tagas i mät,
enär spånlinden under sådana villkor blir både säljbar och
försåld till ett lämpligt pris; hvilket åter icke skulle blifva
händelsen, det est all räntespanmäl icke blött skulle på en
gång försäljas, utan äfven contant betalas; men i oskiljak¬
tigt sammanhang med detta ämne står äfven frågan om ett
lämpligare sätt, än det nu gällande, för markegångssättnin-
gen, hvilken bör ske på sådant säll, alt markegångstaxan så
nära som möjligt må upplaga det gångbara priset. I sådant
afseende får jag nu åberopa ett lind. utlåt, till K. M. af
Karomar-colkui, i nnledn. af R. Stts vid sisth riksdag den
27 Maj idå'} lill K. M. aflåtna lind. skifvelse , hvaröfver
Kammar-collun den 7.1 Atig. i835 meddelat yttrande, der¬
uti eoll:m, i afseende på frågan 0111 räntepersedlornes för¬
enkling, ytirat sig på sätt jag nedanföre skall uppläsa, och,
hvad inarkegångssätl ningen vidkommer, meddelat följande
utlåtande:
”Då colkm här ofvan i underd. ytirat de skäl och be¬
tänkligheter, hvilka efter dess åsigt hindra antagandet af B.
St:s beslut i 3:dje punkten, angrde förändrad metod för mar-
kegångssättiiingen, har cölkm icke förbisett, att uti flera
hänseenden kunde vara nyttigt och väl, om årliga marke-
gångstaxorna upprättades på annan tid än nu sker. Colbrn
finnér derföre sin pligt vora, att, jemte en närmare utveck¬
ling af denna åsigt, i und. framställa huru colkm anser än¬
dring härutinnan ändamålsenligt kunna tillvägabringas.
Markegångssättning i början af November har ansetts
olämplig derför, alt de gångbara pris, efter hvilka marke¬
gångstaxan nu skall rättas, icke äro vid den tiden nog stad¬
gande. Colkm tror sig i und. hafva visat, att denna be¬
tänklighet äger rum äfven om markegången sättes vid bör¬
jan af påföljande Januari, samt att i allt fallen sådan fram-
Dan i5 Juli f. ra.
43
flyttning af tiden Lar andra olägenheter med sig, som på¬
kalla uppmärksamhet och ej kunna undanröjas. Efter col-
legii tanke blir det icke möjligt att upphjelpa missförhål¬
lande i denna del, under antagande, såsom oeftergiflig! vill¬
kor, att taxan skall grunda sig ensamt på gängse prisen ef¬
ter skörden under det vänteår, för hvilket taxan upprättas.
Denna grund, som ej af y5 §:n Reg.Fm påbjudes, är skä¬
lig såsom ett medel att ställa räntegifvarnes tunga af ränte-
skyldighelen och räntetagarnes fördel af ränteinkomsten i
jemförlighet mot de förres mer eller mindre båtnad af å-
rets skörd och de sednares utväg att göra sig betalde för
den ränta, som in natnia uppbäres, eller emot markegångs-
lösen i penningar fylla sitt behof af de persedlar, i hvilka
räntan består. Colltm antager väl således, å ena sidan, alt
ifrågayar. grund ingalunda bör lemnäs å sido, så vidt det
låter sig göra att bereda tillämpning deraf på ett sätt, som
hvarken tillskyndar de skattdragande och räntetagarne kän-
bara olägenheter i annan måtto, eller står i strid mot lämp¬
liga och goda bestämmelser i afseende på fullgörandet af
ränlelevevevingen samt uppbörden och redovisningen utaf
Statens inkomst deraf, i hvilka delar colltm, genom sitt nu
afgifna utlåt, öfver 3:dje punkten af R. St:s beslut, haft till¬
fälle fiamställa dess inverkan lill rubbning af hittills bestå¬
ende och äfven framgent erforderliga föreskrifter; men å an¬
dra sidan hyser colltm ock den öfvertygelse, att gångbara
priser under rdnleåret samt följaktligen raolegifvares och
räntetagares dermed gemenskap ägande rätt och fördel vid
markegångssättningen bero icke blott af skörden under det år,
för hvilket räntan erlägges, utan jemväl, till någon icke så
ringa del, af nästföregående årets skörd samt de derefter
lämpade pris; och denna mening uttrycker, fastän i mera
inskränkt mån, den, både af E. K. M. och R. St. ytt¬
rade åsigt, att lösningsprisel för löpande årets räntor kunde
efter flera förflutna års pris uppgöras. Colltm föreställer sig
alltså, alt med räntegifvares och räntetagares ömsesidiga bä¬
sta vore förenligt, om, i stället att priskuranter för särskilda
tider af vänteåret nu uppgöras och samlas till ledning för
bestämmande af samma års markegångspris, dessa så beskaf¬
fade uppgifter blefvo påbjudna till aflemnande qvartalsvis,
först för October, November och Dec. månader näst före rän-
teåret, och vidare för hela tiden af påföljande året intill
och med September månad, för att vid markegångsättning i
början af October månad samma år, då priserna i förhållan¬
de till föregtde årets skörd öro allmänt kända, och jemväl
löpande årets pris tagit åt sig den icke ringa inverkan, som
beror af kännedom örn ungefärliga förhållandet med skör¬
den samma år, tjena deputerade till ledning och rättesnöre
vid fastställandet af de pris, efter hvilka årets räntor kunna
lösas; och vore, om så förfores, och i följd deraf hvarje års
markegångspris kunde obehindradt vara stadgade af depute¬
D c n 15 Juli f ra.
rade sami, i Iiändel«e af besvär, profvare af collini en ma¬
nad tidigare än för närvar, later sig göra, ej allenast be-
bofvet undanröjdt , alt tillvägabringa förändring i nuva¬
rande förhållande genom uppoffring af andra maktpå¬
liggande fördelar å både räntegifvares och räntelagares
sida, utan ock den nytta dermed vunnen, att hvad uppböids-
förfaltningarna stadga rörtde uppbördsbokens upprättande
och E. K. Mls Bef:h:des pligt alt före folsta uppbörds-
stäinman i November månad densamma lill uppbörd beordra
saint debelsedlarnes ulfärdande i öfverensstämmelse dermed
kunde å landet sättas i utöfning i afseende på årets alla ul-
skylder, såsom det ock synes påkalludt af de skattskyldiges
lätt, att före upptiördstenninen veta af debetsedeln med
visshet hela beloppet af sina, dels- utaf taxeringen beroende,
dels efter skattläggning, förvandling oell markegång utgående
utlagor, samt att vid första uppbördsstämma!! få utgöra till
Staten hvad de kunna och vilja af de u Isky Ider, som lör å-
ret dem åligga; då deremot uppböidsboken och debiterin¬
gen derefter hvarken såsom conlroll å uppbördsmanncn el¬
jer såsom rättesnöre för de skattsky bliga kunna uppfylla å-
syftadt ändamål för närvar, eller så länge inarkegången icke
är slutligen fastställd före uppbördsstäminan och vid sådant
förhållande jemväl det med samma slämma afsedda lill¬
dal le till utlagornas afbördande är i sjelfva verket inskränkt
till den del af desamma , som icke af markegångspriset
beror.
Hvad angar rättigheten lill besvär öfver mnrkegångs-
sältningen, är för närvar, stadgadt, atl de ändringar lili la¬
xan, hvilka i sådan ordning äga ruin, skola gälla endast i af¬
seende på den räntegifvare eller räntetagare, hvilkens kla¬
gan dertill föranledt. Det kan således hända och har icke
sällan inträffat, att räntegifvare inom samma ort och grann¬
skap lösa sina räntor efter olika markegångspris; och om
iletta pris blifvit förhöjd t uppå en räntelagares besvär, mä¬
ste den, hvilkens ränta utgår dels till honom och dels till
annan icke klagande indelningstagare, vidkännas för lika rän-
lepersedlar olika lösningspris.
Emot den grund, att markegångstaxan, sådan den af
deputerade blifvit upprättad, bör lika med beslut i allmän¬
het gälla för en hvar, som dermed sig Al nöjt, odlingen nju¬
ta fördel af en ändring, den lian icke i laga ordning sökt
och vunnit, kunna likväl, efter collegii åsigt, gilltiga inkast
aga ruin; tv utom det att samma grund ej kan i sin helhet
tillämpas, om, uppå besvär af person, som är både räntegif¬
vare och ränteägare, markegångspriset varder nedsatt, hvari¬
genom den eller de, som till honom gifva ränta, vinna för¬
delen af ett lägre pris, hvilket de icke sjelfve sökt, synes
det ock vara mera rättsenlig! att betrakta markegångssatl-
ningen i länet såsom ett för alla räntegifvare odd rän¬
tetagare derstädes gemensamt beslut, sorn, ehvad det af
Den 15 J u 1 i f. ni.
45
en ellei' flera öfverklaga?, icke bö’r kunna på en gång, både
undergå ändring till den enes efterrättelse oell bibehållas vid
tillämpning mot den andra, utan bör markegångspriset, så¬
dant det varder antingen gillndt och faststäldl , eller än-
dradt oell rättadt, gälla lika för alla, desto hellre sorn, der¬
est flera anföra besvär öfver taxan i en oell samma del,
beslutet måste för alla blifva enahanda , oell således förän¬
dringen i den hittills stadgade ordning egentligen skulle in¬
nebära endast ett afhjelpande af den vidlyftiga, onyttiga om¬
väg, som synes bestå deri, att för vinnande af t. ex. rät¬
telse uti ett markegångspris , genom hvilket länets ränte¬
gifvare i allmänhet voro förnärmade, icke en hvar af deni
behöfde draga taxan under collegii pröfning, oell med ut¬
slags lösande besväras; men i den händelse en så beskaffad
förändring af hvad nu härom gäller skulle vidtagas, hvilket
colbm för sin del ansett sig böra till E. K. M. i lind. hem¬
ställa, lärer ock i sammanhang dermed föreskrift böra äga
rum, alt Kammar-collegii beslut, uppå anförda besvär öfver
markegångstaxan, skall icke allenast tillställas besväranden i
vanlig ordning, utan ock, på lika sätt sorn markegångstaxan
inom hela länet, skyndsamligen kungöras, på det att ej min¬
dre besvärande!!, om collegii utslag gått honom emot , än
afven, derest colltin markegångspriset ändrat, en hvar, hvil¬
kens rätt derunder beror, må äga tillfälle lill tind. ändrings
sökande lios E. K. M., i hvilket afseende, enär nu gällande
forfattningar ej något derom innehålla, men en sådan be¬
svärsrättighet, som ock hittills varit begagnad, desto mera
bör vara öppen, om verkan af collegii utslag utsträckes, på
sätt ofvan är hemsläldt, E. K. 1YI. i nåder loide täckas fin¬
na lämpligt, att för underd. klagan öfver collegii utslag
b stämma lika lång besvärstid, sorn för klagan bos K nininar-
colltm öfver markegångssältningen eller femton dagar, att
räknas ifrån den dag collegii beslut blifvit vederbörligen
kungjordt i länet, och med rättighet för klaganden att hos
E. K. Sits Bef:h:de i länet de underd. besvären inom nyss¬
nämnda tid ingifva , för alt derifrån genast insändas till
Kainmar-cnlltm, sorn borde med all skyndsamhet besvärs-
handlingarna, jemte eget und. utlåt., lill E. K. M. öfver¬
lemna.”
Genom en sådan förändring i markegångssätlningen är
det möjligt att komma till visshet derom, att markegångs¬
priset blir i det närmaste öfverensstämmande med gångbara
spanmålspriset. Efter närmare kännedom 0111 det und. ut¬
låt. af Kammar-collrm, hvaraf jag nu uppläst en period,
hade StatsUtsk., såsom jag förmodar, bort komma till annat
resultat i förevar, hänseende.
Vidare förekommer uti betänk, följande mening: ”Vid¬
kommande åtel' sådana inrättningar, som äga indelta räntor
sig anslagna; så, enär i afseende på deni icke inträffar sam¬
ilia förhållande, sorn med enskilda personer, hvilka efter nå¬
46
Den i5 Juli f. ra.
gon tids förlopp afgå, hvarvid de nu befintliga rättsansprå¬
ken upphöra, saint berörde inrättningar måhända icke skul¬
le finna sig belåtna dermed att de indelta räntorna, hvilkas
belopp lämpas efter förändrade varuvärden, utbyttes emot
conianta anslag, som för all framtid bestämdes efter nuvar.
förhållanden, torde det vara angeläget och billigt att för de
ersättningar, hvilka dylika inrättningar skulle komma att er¬
hålla, stadga sådana beräkningsgrunder, hvarigenom berörde
betänkligheter må varda undanröjda.
I delta fall gälla, efter min öfvertygelse, alldeles ena¬
handa grunder, sorn för indelta räntornas förvandling till
contant.! penningar. Enda rättsenliga utvägen anser jag va¬
ra den, att så väl spanmålen soin persedlarna beräknas i
penningar efter de 5 eller 10 nästföregtde årens medeltal,
hvarefter dessa penningar efter samma medium förvandlas till
tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn , som seder¬
mera af Staten årligen qvartalsvis löses med penningar efter
årets gällande markegångspris. Denna beräkning måste jem¬
väl gälla för de allmänna inrättningar, till hvilka hemmans-
räntor eller tiondespanmå! äro anslagna, emedan de icke
kunna begära mer än markegångspriset med förhöjning af
forlön. En talare före mig har anmärkt, att den forlön,
som räntegifvare nödgas utbetala för den spanmål, sorn lö¬
ses, skulle komma att upphöra i händelse Kronan komme
ali uppbära dessa räntor. För min del tillstyrker jag den¬
na uppoffring, som samhället kommer alt vidkännas, hvil¬
ken jag anser obetydlig i jemförelse med vinsten af ordning
i förening med lindring uti beskattningen. Att bestämma
lönen för all framtid för nuvar. indelningshafvare efter tio
års medelinarkegång, anser jag icke rättvist eller billigt, e-
inedan räntetagarne äro berättigade alt, derest priset på rän-
tepersedlarna i en framtid skulle höjas, erhålla sina löner
lill högre belopp, i den mån Staten erhölle mera; likasom,
å andra sidan, 0111 räntepersedlarne föllo i värde, Staten icke
borde vidkännas större uppoffring än tillhandahållandet af
förvnndlingssumman jemte iti sk. forlön, emedan en större
uppoffring för Staten skulle leda till ett besynnerligt för¬
hållande vid allmänna bevillningens bestämmande. Det som
Utsk. föreslagit måste således förfalla, samt årets marke¬
gångspris tjena till lösningspris för räntorna. Med Utsk.
instämmer jag fullkomligen tili dess yttrande angrde Riksg.-
contls functioner. Förslaget blir icke verkställbar!, med min¬
dre Riksg.cont. ager ett sådant åliggande, och en sådan
function kan Riksg.cont. med lätthet verkställa.
I afseende å hvad Utsk. dernäst yttrat angtde en lämp¬
ligare lönereglerings tillvägabringande. och att R. St. derom
hos K. M. skulle göra und, anmälan, får jag fästa Utskts
uppmärksamhet derpå, att tjenster med samma benämning
äro ganska olika, så väl i afseende på arbetets beskaffenhet
och deraf följande behof af arbetsbiträde, sorn äfven hvad
Den 15 Juli f. m.
47
Jefnadskostnaden beträffar på olika orter, så ntt vidtagandet
af en lönejerokning, hvarigenom lönen för tjenste!' roed lika
benämning blefve lika för alla, vore en verklig oforståndig-
het, endast ledande till missbelåtenhet; ty endast den kun¬
de vara belåten dermed, hvilken bodde i en ort , der lef-
nadskoslnaden vore mindre dyr och hvars tjenst gåfve
mindre sysselsättning än de öfriga Ijenslemännens of samma
grad.
Utsk. yttrar sid. 2i: ”Viii afgörandet af frågan derom,
huru roed beräknandet af lösningsprisen i öfrigt hör tillgå,
och om de årligen eller för längr e lid skola fastställas, anser
Utsk. jemväl i betraktande böra tagas det betydliga besiar, som
de indelta räntornas debitering genom de derför erforder¬
liga uträkningar medför, samt det dröjsmål, som dervid upp¬
står om densamma skall af skalteårels markegång blifva
beroende. Genom verkställighet af det vid sista riksdagen
fattade beslut, alt lösen borde erläggas efter medium af
skatleårets och näslför eg:de nio års mar kegång, blefve dessa
olägenheter oförändrad! qvarstående , enär nya uträkning,ar
hvarje år erfordrades, och debiteringen icke skulle kunna
verkställas, förrän årets markegång blifvit satt; hvarförutan
dervid förekommer, att markegångssättningen, om nämnda
beräkningssätt antoges, svårligen skulle kunna framflyttas
till den derför lämpligaste tid, i anseende till del ytterliga¬
re dröjsmål med debiteringen, som deraf blefve förorsakad!.
Deremot skulle nyssberörde olägenhet tindanrödjas genom
antagande af den utaf Gr. Spens föreslagna modilication
lili R. Sits vid sisth riksdag fattade beslut eller att lös—
ningspriset bestämmes för fem år i sender på grund af näst-
Jöregtde to års markegång, hvarigenom, ulan någon förlust
för de skattdragande, vunnes de väsendtliga fördelar, att nya
uträkningar endast hvart femte år erfordrades, och att de¬
biteringen kunde verkställas så tidigt på året som helst,
hvarjemte ej mindre Statens inkomster än de skattskyldiges
utgifter blefvo mera bestämda. Och har Utsk. derföre så
mycket mindre tvekat alt nämnda förslag biträda, som det
jemväl finnes instämma med dc åsigler, hvilka blifvit yttra¬
de uti II. Stts här förut omförmälda nild. skrifvelse af den
a5 Januari i83oJ’ I detta hänseende mäste man rådfråga
hvad så väl allm. lagen, som gällande författningar före¬
skrifva. Man finner då, alt 17 cap. Jorda-btn bestämmer,
att afradsdagen är Thomasdag före Jul. De författningar,
som sedermera utkommit i afseende på uppsägning af rän¬
tor och deras leverering in natnia, föreskr ifva, att den upp¬
sägning, som sker före Thotnaedag, skall gälla, ehvad det är
räotegifvaren eller räntelagaren, sorn uppsagt. Detta lag¬
bud är icke ändradi och lär icke kunna blifva det, då man
betänker, att det afser icke blott K. M. och Kronan behåll¬
na utan ufven alla andra räntor i Svea land. En framflylt-
ning af tiden för markegångssättningen till Januari eller Fe¬
43
Den i5 Juli f. m.
bruari månad är således icke förenlig med hvad lagen bjuder
ang:de uppsägningstiden, emedan ingen kan uppsäga spanmålen
“till leverering in natura, innan han känner, hvad lösningspri-
set blifver; ty, om räntegifvaren uppsagt och det sederme¬
ra bestämda markegångsprisel blefve lågt, skulle han natur¬
ligtvis blifva missnöjd. För öfrigt anser jag stridande mot
73 §:n Reg.Frn, att bestämma en markegång, som skulle gälla
för fem år. Nämnda §, innehåller nemi.: ”De årliga inar-
”kegångstaxorne skola upprättas genom deputerade af alla
”RiksSt., nämnda på det sätt hvarje Stånd särskildt för sig
”föreskri Iver; hvad desse fastställa, tjenar till efteilefnad,
”såvida ej ändring deruti i behörig ordning sökes och vin¬
snes.” Det är således årliga markegångstaxor, som skola
finnas. Dessa kunna visserligen uppgöras efter medium af
fem, tio, eller huru många föregrde år som helst, ty det
strider icke emot den upplästa §:n; men att bestämma me¬
dium utaf tio eller fem år såsom markegång för fem följan¬
de år, är rakt stridande mot föreskriften, att de årliga
markegångslaxorna skola upprättas på sätt §:n nämner. På
11 sidan vttrar sig Utsk. sålunda: ”bland de frågor, som
under förevar, ämnes handläggning hos Utsk. uppstått, har
äfven varit, huruvida stadgandena ang:de de indelta rän¬
tornas lösande borde utsträckas till (fe rusthållare anslagna
augmentsi antur, hvilkas indragande till statsverket icke kan
ifrågakomma; — och liar Utsk. dervid ansett, att, då inne¬
hafvare af rusthåll icke skäligen kunna äga anspråk att upp¬
bära dem, lill hjelp vid rustningen, anslagna augmentsräntor-
efter andra grunder, än som för utgörande af hemmansräntor
i allmänhet varda stadgade, allenast någon nedsättning tili
sjelfva räntan icke äger rum, samt för öfrigt förhållandet all¬
männast lär vara, alt angmentsräulorna lösas efter marke¬
gång, helst ruslhållart»e, såsom sjelfve afsältande enahanda
producter, hvaraf dessa räntor beslå, föga skulle vara belåt¬
ne att dem in natura utfordra, för att sedan med deras af-
ytlrande belastas, augmentsränlorna böra till rusthållar-
ne contant erläggas, efter enahanda lösningspris, som för
öfriga hemmansräntor liqviderande till statsverket är för
året gällande.” Härvid erinras, att då Utsk. erkänt, att
'indragning till statsverket af dessa räntor icke kan ifråga¬
komma, man har svårt att leda sig till det resultat, hvartill
Utsk. kommit, att dessa räntor böra lösas efter bestämda
pris, i stället för att bibehållas vid de förhållanden ränte¬
gifvare och räntetagare emellan, hvilka efter gällande Jagar
och författningar existerade, då räntorne anslogos. Hvad
här blifvit stadgadt afstyrker jag således helt och hållet.
Utsk. borde jemväl hafva tagit i betraktande, att, om någon
rättsgrund gifves i afseende på det stadgande Utsk. här fö¬
reslagit i afseende på augmeulsräntorna, densamma äfven
gäller för frälseräntorna man och man emellan, emedan beg¬
ge
Don i5 Juli f. m.
49
ge dessa räntor utgå af jordbruket och erläggas af den ena
medborgaren till den andra. — Tredje punklen af Utsk:s
tillstyrkan i detta fall lyder sålunda: "Att början göres år
184-1 j då, efter uppgjorda sammandrag af de åren 183 t —
i84o bestämda markegångspris, medium deraf eller y^rdel,
jemnad till fulla skillingtal, på det salt att 6 runstycken
ej beräknas, och hvad sorn går derutöfver upptages till
full skilling, kommer att utgöra det för åren 184 i —i845 gäl¬
lande lösningspris, hvarefter nytt lösningspris, enligt samma
grunder, för nästföljande fem år bestämmes och så vidare fort¬
går.’’ I afseende på beslammandet af priset har jag redan
yttrat mig och inskränker mig således endast till frågan om
årtalet 1841 - Jag t'01' nemi., att detla ärende icke kan
hinna fullständigt beredas så tidigt, att detsamma kan sät¬
tas i verkställighet 1841 - Dermed torde sålunda lämpligen
böra anstå till ränteåret 1842. Det är nemi. icke välbetänkt
alt så brådstörta med förändringens införande, att just den¬
na skyndsamhet gör det omöjligt att erhålla K. M:s bifall
till förslaget.
Med Utsi. instämmer jag uti dess tillstyrkande, att tills
vidare uppskjuta frågan 0111 räntepersedlernes förenkling,
hvilket utgjort föremål för åtskilliga motioner. Jag anhål¬
ler att härvid få uppläsa hvad Kammar-collrm uti dess fö-
renämnda und. utlåt, i detta hänseende yttrat. Colhen säger
nemi.: ’’Sedan under Hera föreg:de riksdagar hemmnnsräntornes
reduclion till färre persedlar blifvit ansedd såsom ett medel
att åt Kronans räkenskaper och controllen öfver kronoupp-
börden bereda större enkelhet, reda och säkerhet, samt lätt¬
nad i göromålen för dem, som med kronoskatternas debite¬
ring och uppbörd hafva befattning, äfvensom för de skatt¬
skyldiga såmedelst kunde blifva möjligt att sjelfve närmare
bedomma debiteringen och beloppet af deras ulskylder; och
efter det Kammar-coll:m, uti und utlåt, härom den 8 De¬
cember 1829, framställt ett på exempelvis upprättade ut¬
räkningar grundadt förslag, huruledes hemmansränlorna skul¬
le kunna förändras och förenklas sålunda, att, i stället loi¬
de hittills brukliga flerfalldiga ränteartiklar, nya persedlar,
efter ortcrnes särskildta förhållanden, lill minsta möjliga an¬
tal uppfördes; att hvarken öke- eller dränge-dagsverken, så¬
som utgörande en för jordbruket tryckande tjenstbarhet ,
eller hö och halm, som vid de flesta hemman icke utan af¬
saknad kynde umbäras, eller skogsprodueter, hvilkas forslan¬
de folie sig alltför kostsamt, skulle bibehållas, ulan dessa
persedlar deremot dels i spanmål, dels i ladugårdsprodueter
förvandlas; samt atf, vid hemmansräntornaS omsättning, skil¬
nad icke gjordes emellan jordeboks- och hemmantafsräntor,
utan dessas kronovärdi och förvandlingsbelopp sammanräk¬
nades efter hvarje oris särskilda undervisning och gällande
författningar; hvilket förslag, af E. K. M. i nåd. lill R. St.
10 H, 7
Den i5 Juli f. m.
viii förra riksdagen öfverlomnadt, då af'Ständerna ansågs
väl beräknadt och sä ändamålsenligt, att ifrågavnr. reglering
eller förenkling borde till verkställighet befnrdrns: så hade
E. K. M,, enligt Dess nåd. propos. till R. St. vid sist afslu-
tade riksdag, funnit det räntepeisedlarnes omsättning och
förenkling skulle medföra flera lättnader vid kronoräiilornes
debitering och utgörande, samt kunna, ulan förnärmande af
någons rätt, verkställas; hvadan E. K. M. i nåder till R.
Sits pröfning och bifall framställde: 1:0 alt räntepersedlar-
ne måtte sammanslås och förenklas i öfverensstämmelse med
Kammar-collegii förslag den 8 Dec. 182g; 2:0 alt denna
omsättning verkställdes på den allmänna grund, att ingen
räntegifvare skulle erhålla högre eller mindre grundskatt än
förut, och att den räntegifvare, sorn ansåg sig på ett eller
annat sätt härutinnan förnärmad, finge i behörig ordning
deri söka ändring, hvilken rättighet ock borde Kronans om¬
bud förbehållas; oell 3:o alt åtgärderna för 1 äntepersedlar-
nes förvandling måtte efter fastställda grunder handhafva.?
af särskilda comiterade i hvarje län, under ordförande afE.
K. M:s Bef:h:de, hvilka comiterade skulle äga, att, efter rän-
tcgifvarens hörande, bestämma för hvarje hemman dess blif¬
vande förenklade grundskatt, med rättighet för så väl rän¬
tegifvare, som räntetagare eller kronoombud att deri hos
Kammar-coll:m söka ändring; börande alla åtgärder för rän-
tepersedlarnes omsättning fullbordas så skyndsamt, att krono-
räntorne för år 1837 kunde öfver hela Riket debiteras och
utgå efter den nya metoden.
Vid öfvervägande häraf hafva R. St., jemte det de fun¬
nit E. K. M:s nåd. propos. innefatta hufvudsakligen de be¬
stämmelser, hvilka vid räntornes reglering böra iakttagas,
ansett närmaste bedömmandet utaf de för hvarje ort mest
lämpliga räntepersedlar böra i någon vidsträcktare mån öf-
verlemnas åt länens innevånare, som skola desamma utgöra,
äfvensom att något förtydligande uti vissa föreskrifter vore
nödigt; i hvilka hänseenden och med fästad uppmärksamhet
derå, att, ehuru E. K. M:s nåd. förslag allenast åsyftade
förenkling och sålunda icke någon förändring i hvarken be¬
loppet af utskylder eller sältet för deras utgörande, stats¬
verket likväl, då andra räntepersedlar komme att emot span-
mål utbytas, kunde genom leverering af större qvantum span-
mål, än hittills fått in natura utgöras, blifva i förlägenhet
för dess emottagande och användande, hvilket sannolikt skulle
leda lill förluster vid tillfälle af den för statsverket öfverflö-
diga spanmålens försäljning, R. St. för deras del beslutat;
a) att räntepersedlarne ma sammanslås och i afseende
å sättet förenklas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kam¬
mar-collegii af R. St. vid föregtde riksdagen godkända för¬
slag af den 8 Dec. 1829;
b) att omsättning af räntepersedlarna verkställes på den
allmänna grund, att ingen räntegifvare derigenom erhåller
D t n i5 Juli f. m.
5i
hög>e eller mindie grundskatt än förut, och att den ränte¬
gifvare, sorn kari komma att på ett eller annat sätt härutin¬
nan anse sig förnärmad, må äga att i behörig ordning deri
söka ändring, hvilken rättighet äfven skulle vara Kronans
ombud förbehållen;
c) att åtgärderna för räntepersedlarnes förvandling må,
elter fastställda gi under, obehindradt vidtagas och handhaf-
vas af särskilda comiterade i hvarje län, under ordförande
af E. K. M:s 13ef:h:de, hvilka comiterade ägde, att, efter
räntegifvariies hörande, genom deputerade, socknevis valde,
för hvarje hemman bestämma dess blifvande förenklade
grundskatt uti sådana räntepersedel', som comiterade anse
vara de lämpligaste, men hvilka dock för hvarje harad eller
socken borde inskränkas inom ett antal af högst fern olika
slag; och skulle comiterade härvid iakttaga, att det belopp
af grundskatt, som hittills för hvarje hemman utgått utan
förvandling eller efter kronovärdi, borde till lika belopp för¬
vandlas uti penningar;
d) att alla erforderliga åtgärder för räntepersedlarnes
omsättning borde så skyndsamt vidtagas och fullbordas, att
kronoränlorna, så vidt görligt är, för år 1837 må öfver he¬
la Riket kunna efter den nya metoden debiteras och utgå; och
c) att rättigheten alt in natura leverera räntespanmål
till Kronan icke må sträcka sig till den, genom ifragavar.
förenkling, i utbyte mot andra persedlar tillökade spanmåls-
skait, utan densamma, lika med öfriga hemmansräntor, all¬
tid böra lösas med contant efter gällande tio års markegångs-
pris; dock som det skulle blifva vidlyftigt och i en framtid
medföra olägenheter, att för hvarje hemman särskildt hafva
bestämt skilnaden emellan den gamla och den nya span-
målsskalten, ägde comiterade på det sätt bestämma huru
stor del af den sednare, lika för hela länet, eller till det
minsta för hvarje fögderi, borde i förhållande till gamla
spanmålsskatten ovillkorligen med penningar lösas, att den
del, hvilken färin natura levereras, borde, för helt hemman
räknad, jernnäs till fulla kapptal och till det närmaste blif¬
va svarande mot en tiondedel, en åttondedel, en sjettedel,
en femtedel, en fjerdedel, en tredjedel, en half, två tredje¬
delar, trefjerdedelar eller sju åltondcdelar.
R. St;s i denna sjette punkt upptagna beslut har, då
det nu tillhör collin) att sig derom i underd. utlåta, gifvit
coll:m anledn., att genom provins-contoren härstädes låta de
till hemmansräntornes reducering år 1828 upprättade ut¬
räkningar och förslag fortsättas och utsträckas till beräkning
efter medélmarkegångspriserna under de framflutna tio åren
ifrån och med år 1824 till år i8 54> * ändamål att kunna ådaga¬
lägga, huruvida ett lika förhållande emellan de gamla och
de föreslagna nya räntorna må äga rum efter medeljiriser-
11a under så väl del sednare, som det föregtde decennium;
men botvid har, enligt hvad underdånigst nätlagde uträk-
Dull i5 Juli f. tu.
ningar oell deröfver upprättade sammandrag utvisa, ett helt
annat resultat uppkommit i så måtto, att då de gamla och
de föreslagna nya räntorna efter medelpris för åren i8i4
till oell med i8a3 förvandlade sig till nära lika belopp, äro
de deremot ej i något län, utom Westerbottens oell Norr¬
bottens, der ingen särdeles förändring af hemmanens förra
räntor uppkommit, sammanstämmande efter medelmarkegångs-
priset för åren 189.4 till och med i833, utan företer sig
dem emellan en skilnad af 1 r:dr till och med 8 rtdr på
mantalet. Detta förhållande, som skulle hafva visat sig i
ännu vidsträcktare mån, derest icke uti uträkningarna år 1828
penningeräntan blifvit använd såsom ett jemkningsmedel och
satt i stället för iner eller mindre del af andra efter för¬
vandling utgående räntor, på hvilka markegångspriset in¬
verkar, hvilket åter nu vid verkställigheten af räntor¬
nas reglering ej skulle få ske enligt R. St. beslut, att det
belopp af grundskatt, som hittills utgått utan förvandling
eller efter kronovärdi, skall till lika belopp förvandlas i pen¬
ningar, Jemnar all för mycken anledn. alt förutse och anta¬
ga, det tillämpningen af de förslag coll;m år 1829 grunda¬
de på nyssberörde uträkningar år 1828 icke lärer blifva för¬
enlig med härvid fästade villkoret att genom ränteförän¬
dringen någon räntegifvare bör erhålla hvarken högre eller
lägre grundskatt än förut; ty ehuru det möjligen låter sig
göra, att äfven vid de nu utan förvandling utgående ränle-
beloppens bibehållande i penningar, såsom R.. St. derom be¬
slutat, bestämma den öfriga räntan uti persedlar, som efter
medelprisen under ett visst tiotal af år äro gamla räntan
motsvariga, gifver dock denna jemförlighel ingen visshet, alt
ju icke nya räntan med tiden faller sig för räntegifvaren
högre eller för räntetagaren ringare än gamla räntan, allt
eftersom persedlarne i den förra, mera än persedlarne i den
sednare, kunna blifva underkastade sådana märkligare pris¬
förändringar, som föranledt skilnaden i förvandling efter
medelprisen emellan i8i3 och 1824 å ena, samt emellan
1823 och 1824 å andra sidan. Om likväl förslaget anses
bestående, och användandet under förutsättning att vär¬
dets föränderlighet än på ena än på andra räntepersedeln
skall i allmänhet bibehålla gamla och nya räntan vid ett
jemnt afpassadt förhållande; och 0111 E. K. M. i nåd. finner
för godt söka låta bringa ränlereductionen öfver hela Riket
till verkställighet genom comileiade i hvarje län; så anser
coll;m sig, hvad beträffar de af R. St. till iakttagande der¬
vid beslutade särskilda föreskrifter, böra i underd. erinra,
att ränteförändringen bör ankomma icke ensamt på hem-
mansinnehafvarens begifvande; att förr än ut red t och af¬
gjordt blifvit huru stor tillökning uti spanmålsskatten, i ut¬
byte mot andra persedlar, hvarje hemman kan undfå utöfver
skattläggningen, det synes vara alltför tidigt alt angtde en
sådan förhöjd spanmålsränta meddela något förordnande, hii-
Den lä Juli f. in.
53
ruledes den ina illgöras in natina eller med penningar; alt
i allt fall medelpris af tio års markegång ieke för någon
del af samma ränta lärer böra såsom lösningspris bestäm¬
mas, så länge räntorna i allmänhet lösas efter årlig marke¬
gång; och att enär ifrågavar. förrättningar i orterna, såsom af
omisskännelig vigt och inflytande på de både nu lefvande
och kommande generationers rätt och fördel, böra med yt¬
tersta noggrannhet och urskiljning verkställas, men ändock
ofelbart skola väcka tvistiga frågor till ett på förhand obe¬
räkneligt antal, hvilka hvar för sig påkalla pröfning i laga
väg och ordning, innan räntornes debitering och uppbörd
efter nya metoden bör sättas i allmän utöfning, colbm för
sin del icke vågar förese någon möjlighet att härmed kom¬
ma lill slut före den tid, då räntedebiteringen för år 1837
skall verkställas; hvarföre coll:m ock i underd. hemställer,
att i denna del ej något för närvar, måtte föreskrifvas.”
De uppgifter, som, enl. Utskts förslag, skola aflemnas
på de i orten gängse prisen under höstmånaderna från och
med Oclober till och med December månad, anser jag bö¬
ra utsträckas äfven till de tre följande qvartalen af skatte-
året, på det alt verkliga medelpriset på så sätt måtte kun¬
na utrönas.
Utsk. yttrar vidare; ”Då begagnandet af räntegifvares
och räntetagares uppsägningsrätt, intill dess alla räntor och
kronotionde hinna att till Kronan indragas, måste blifva be¬
roende af det markegångspris, som bestämmes, är det nödigt,
att, om hvad Utsk. här förut i afseende å markegångssätt-
ningen föreslagit vinner bifall, någon förändring äger rum
uti föreskrifterna i afseende på uppsägning och leverering
af de indelta räntor, som tills vidare komma att fortfaran¬
de af räntetagare disponeras; hvadan Utsk. föreslår, — att
det må vara räntetagare och räntegifvare obetaget att, inom
nu stadgad tid, verkställa uppsägning af räntepersedlar, i
hvilket fall med deras levererande förhålIes efter nu gällan¬
de stadganden, men att dylik uppsägning jemväl derefter
och sist inom slutet af Februari månad kan i föreskrifven
ordning försiggå; börande i sådan händelse levereringen
inom den i4 påföljande Mars verkställas.’'
Det låter sig icke väl göra, att med hvad Utsk. härfö¬
reslagit förena allm. lagens och gällande författningars före¬
skrifter, enligt hvilka räutegifvaren, som levererade in natu¬
ra, äger 6 ä 7 veckors rådrum emellan uppsägningen och
levereringsdagen, för att välja det lämpligaste väglaget och
den för honom tjenligaste tiden, för att till levereringsorten
forsla sponmålen, men deremot enligt Utskts förslag endast
skulle äga i4 dagars rådrum i delta fall, och sålunda vara
blottställd för större olägenheter i afseende på väglag och
nödiga körslor för landlbrukets behof. Della 1 öislag lär
således icke kunna bifallas.
I frågan om uppbörden instämmer jag deruti, att det
Den lä Juli f. m
är nyttigt att hafva flera uppbördsstämmor , emedan allmo¬
gen derigenom berndes tillfälle att på särskilda lider af¬
börda sig mindre delar af skattebeloppet, hvilket alltid fal¬
ler sig lättare än att på en gång anskaffa liela beloppet;
men om tvänne uppbördsstämmor skola finnas, böra de gälla
lika för alla skattskyldiga.
Jag kommer nu att yttra mig öfver hvad Utsk. före¬
slagit i afseende på contrullen af uppbörden. Genom livad
Utsk., på grund af Gr. Spens’s motion föreslagit, är aileon-
troll försvunnen, emedan kronofogden icke kan åläggas att i
ränteriet inleverera hvad man icke vet honom hafva upp¬
burit. Förslaget är visserligen lämpligt i Stockholm, der
den skattskyldige aflemnar depositionsbevis öfver utskylder-
lias insättning i banken, så snart de uppgå till belopp öfver
10 r:dr b:co, och dervid en rådman jemväl är närvar., som
kan vittna derom, att deposilions-attesten blifvit aflemnad;
men sådant är ej förhållandet på landet. Och denna del tor¬
de således, på sätt en annan talare före mig, nemi. Hr von
Rosen, redan anmärkt, böra utgå från Utskts betänk, och
uppbörden samt summariska redovisningen få förblifva sådan
den hittills varit. Att, på sätt Utsk. föreslagit, antaga ca-
ienderåret till redovisnings-år, låter sig icke göra; ty om
hela landets ordin, ränta är så beskaffad, ali hon icke kan
vara beräknad, förrän under loppet af påföljande år, eme¬
dan resterna icke hunnit att indrifvas, men räkenskaperna
icke desto mindre skola vara afslutade den sista December,
så kan man icke förekomma, det icke fogden kail betacka
föreg:de årets balance med det ingångna årets uppbörd.
Hvad motionären föreslagit och Utsk. understöd! skulle så¬
ledes, långt ifrån att öka, snarare minska de controller, som
finnas, och hvilka, om de strängt handhafvas, äro tillräck¬
liga för att motsvara ändamålet. På grund af hvad jag nu
anfört, anhåller jag om återremiss af betänk., under för¬
klarande, att jag instämmer med Utsk. ifråga om nyttan af
regleringen i sin helhet, ifall den tillvägabringas med nö¬
diga controller, och derest allmogen bibehålies vid rättig¬
heten att leverera räntespnnmålen in natura, då den (lunér
sig oförmögen alt lösa den efter markegångspris.
13. Ex. Hr Gr. Posse, Arvid: Delsmed afseende der¬
på att tiden nu är så långt framskriden, och dels emedan
R. o. Ad., i följd deraf, numera är så fåtaligt, skall jag sö¬
ka alt i möjligaste korthet framställa de anmärknir mot
Utskts betänk., hvartill jag funnit mig äga anledning. Först
ber jag likväl få tillkännagifva, att det varit med verklig
tillfredsställelse jag genomläst betänk., emedan jag linner de
framställda förslagen tydligen vittna om Dtskts bestämda
föresats att söka tillvägabringa en sakernas baltie ordning,
hvarföre jag gerna skulle önskat att redan vid detta till¬
fälle kunna lemna bifall till betan!.; men just emedan jag
D e 11 i Ti Juli f. m.
nitälskar för den förbättring Utsk. velat åstadkomma, anser
jag det vara högst nödvändigt, att frågan med yttersta nog¬
grannhet oell sorgfällighet begrundas, och får nu tillkän¬
nagifva de betänkligheter jag funnit vid Utskts utlåt., under
anhållan alt Utsk. måtte unga öfverväga desamma. Den vig-
tigaste frågan är den , huruvida indelta räntorna böra til!
Kronan indragas. Om detta förslag låter sig verkställa, skall
sådant ovillkorligen leda till ordning i läkenskapsverket och
undanrödja de obehagliga förhållanden, som nu stundom
äga rum emellan räntetagaren och räulegifvaren; men vid
verkställigheten möta stora svårigheter, ty antingen måste
dessa räntor fortfarande få levereras in natura till K. M.
och Kronan, eller ock skola de utgå på sätt Utsk. föresla¬
git. 1 förra fallet blir ej svårt att motse nödvändigheten
alt inrätta spanmålsmagaziner, som åter påkalla tjenstemän,
samt spanmålshandel för Kronans räkning, som alltid nr skad¬
lig för det allmänna och leder till förlust för Kronan. —
Den utväg Frih. Cederström uppgifvit att på öppen auction
försälja spanmålen, tror jag icke vara fullkomligen ledande
till ändamålet; ty när en så stor qvantitet spanmål på en
gång skulle försäljas, blefve naturligtvis priset derpå lägre
än det bestämda medelmarkegångspriset, så alt Kronan på
den till leverering in natura uppsagda spanmålen alltid kom-
rne att förlora troligen minst i r:dr per lunna. Dessutom
afser hela denna reglering möjligheten att förekomma rän-
tegifvarens obehöriga betungande medelst de villkor räntc-
tagaren kan betinga sig af iäntegifvaren i afseende på leve-
reringsskyldigheteti. Men om Kronan öfverlåter sin rätt på
någon köpman, så gifves ingen garanti derför, att icke han
kommer att behandla räntegifvare!! på samma sätt som den
obillige räntetagaren. Af sådan anledn. kan jag icke instäm¬
ma uti Frih. Cederstiöms förslag i detta hänseende.. Utsk.
har insett dessa olägenheter och derföre föreslagit, att rän¬
torna skola lösas med penningar; men man må icke förbise,
att de provinser, som producera den mesta spanmålen, icke
skola blifva nöjda dermed. Om årsvexten under flera på
hvarandra följande år skulle blifva mycket gifvande, faller
priset på spanmålen under det bestämda medelpriset; i följd
hvaraf räntespanmålen kan lösas till högre pris, än det
gångbara i orten, och som erhålles för den spanmål, som
mäste försäljas till lösen af räntespanmålen, hvilket åter
skall vålla en bestämd förlägenhet inom sådana provinser,
bland hvilka jag i främsta rummet vill nämna Westergöth¬
land. Jag bestrider ingalunda, att K. M. och R. St. ge¬
mensamt äga rättigheten att besluta i detta hänseende, ty
den anser jag för alldeles gifven enligt grundlagen; men
om, oaktadt denna rättighet, missbelåtenhet skulle uppstå,
så blir följden den, att vid en kommande riksdag fråga väe-
kes om en återgång. En reaction kan då inträffa, som gör
alt sakens fullbordan icke kan motses åtminstone på deCen¬
56
Den 15 Juli f. m ■
nier, — kanske icke på sekler. — Med detta framställan¬
de af betänkligheter har jng ingalunda för afsigt att bereda
afslag i saken. Men jag har framställt deni, på det Utsk.
måtte ytterligare begrunda förhållandena och eftersinna om
det icke är möjligt att uppgifva förslag huru olägenheterna
skola kunna förekommas. Kan det icke ske, så tror jag det
vara bäst att bibehålla ränte gifvarne vid deras uppsägnings-
riilt, oell atl Kronan får vidkännas förlusten. Jag förestäl¬
ler mig, att Kronan kunde pä denna åtgärd vissa år (öllö¬
ra ett par hundra tusen r:dr; ty då afradsbeloppet utgör
omkring 3oo,ooo t:r och 200,000 t;r deraf löstes, samt åter¬
stoden, 100,000, levererades in natura, och förlusten vid för¬
säljningen af sistnämnda belopp icke för högt beräknas till
1 r:dr per tunna, så utgjorde det minst 100,000 rtdrs för¬
lust. Förlusten af ränta och forsellön kan minst upptagas
till 100,000 r:dr; hvadan hela förlusten utgör omkring
200,000 r:dr. Denna förlust är visserligen stor; men dåden
enskilda förlusten blefve ännu mera kännbar, derest uppsäg-
ningsrätten försvunne, anser jag det vara bast att bibehålla
denna rättighet. I öfrigt ber jag att få anmärka:
1:0 Alt ifrån de i punkten a) omnämnda räntor och
kronotionde måste undantagas de indelta räntor, som utgå
till löntagare, verk eller inrättningar af sådana hemman och
lägenheter, som äro anslagna till boställen eller bohemman
åt samma löntagare, verk eller inrättning, och hvilka räntor
böra från lönebeloppen eller anslagen afräknas, helst sjelfva
boslällsafkastningen nu mera i allmänhet inräknas i lönerna.
2:0 På det alla invändningar i afseende å osäkerheten
af contanta anslag från statsverket må förekommas, bör stad¬
gas, att den reglering, som, till följd af beslut om alla in¬
delta räntors indragning till statsverket, kan komma att äga
rum, icke någonsin må förändras eller ordningen för ansla¬
gens utgående rubbas, utan att Konungen och K. St. sam¬
fäldt finna nödigt att någon ändring deruti göres eller nå¬
gon beskattning derpå lägges. — Bestämdt bör uttryckas,
att oroförmälda reglering ingalunda åsyftar att för stater
och corpser eller löntagare i allmänhet, ej heller för verk
och inrättningar förminska de tillgångar, hvilka för närvar,
åt dem äro anvisade, vare sig uti räntor, boställen och jord,
eller uti contant.
3:o Då enligt förslaget Riksg.conl årligen skall för¬
skjuta de i stället för indragna räntorna utgående contanta
anslag, och dessa anslag skola qvartaliter utbetalas från
ränterierna, samt den nya ordningen taga sin början år 1841;
så måste Riksg.cont. förskjuta beloppet för det året med
summan af de indragna räntornas belopp för samma år,
som exempelvis må antagas till 2 millioner. — Skulle den¬
na förskottssumma återbetalas af de till statsverket inflytan¬
de 1841 års räntor, så får intet af dessa användas för utbe¬
tal-
Den 15 Juli f. m.
57
talningarna af lönerna i:sta qvartalet 3r 184.2, oell således
Riksg.cont. förskjuta äfven detta med -g million, hvarigenom
förskottet uppgår till 2,5oo,ooo r:dr. — IÖ41 års räntor
uppgå dock till endast 2,000,000, så att Piiksg contrs åter¬
stående förskott blir 5oo,000 r:dr. —Ett qvarlals löner skall
ytterligare utbetalas i Juni, hvaraf följer, att Riksg.contts
stående förskott kan beräknas till i million. Af den andra
millionen utbetalas hälften i September och hälften i De¬
cember, hvarefter i Mars åter uppstår behof af £■ million.
Om man på dessa förskott beräknar ränta å 4 proc., så linner
man alt Riksg.cont. för hvarje år belastas med utgift af rän¬
ta på million i4 månader, million m månader, mil¬
lion 8 månader, och million 5 månader, summa 63,333
rtdr 16 sk. — Skulle af Riksg.contrs medel deremot en gång
för alla anslås en summa af motsvarande 1 års indragna
räntor, ti ex. 2 millioner, så vöre väl conlorets ränteutgift
80,000 rtdr, men skilnaden 16,666: 32. kan calculeras till
contorets förlust, endast under förutsättning , alt inflytande
medel alltid kunna förräntas eller användas till afbetal¬
ning af räntebärande skulden, samt att för de utgående
inedlen alltid betalas ränta blott från den tid de utgå från
contoret. f betraktande deraf, och då förhållandena kunna
med ringa eller ingen kostnad förenklas, synes bäst vara,
att Riksg.cont. utbetalar första året qvartalsvis ett stående
förskott, lika med beloppet af den summa, som i stället för
indragna räntor år 184r skall utgå; samt att detta förskott
ej återgäldas på annat sätt, än att liqvid emellan Riksg.¬
cont. oell statsverket efter hvarje års förlopp uppgöies,
samt blott skilnaden emellan förskottsbeloppet och beloppet
af indragna räntor godtgöres endera verket.
4:o Att det är overkställbar! att för landtstat en
uppgöra en ny ändamålsenlig lönereglering, med ”iakttagan¬
de deraf, alt sammanlagda beloppet af hvad de indragna
indelta lönerna, enligt den Uti 2 mom. omnämnda uträk¬
ning, för hvarje stat eller corps per medium utgjort, icke
varder öfverskridet.”
I afseende på controllen öfver uppbördens redovisande,
har Frih. Cederström gjort de anmärkntr jag ämnat fram¬
ställa, hvarföre jag i detta hänseende förenar mig med ho¬
nom. Deremot kan jag icke instämma uti hans påstående,
att det skulle vara stridande emot y5 §:n Reg.Ftn att uppgö¬
ra tio års markegång, och behöfver i detta fall endast hän¬
visa lill deri åberopade grundlags-§:ns ordalydelse.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Efter de anmärkmr, som här
blifvit gjorda, kan jag vara kort uti de erinringar jag har
att framställa mot detta betänkande. Det första, hvaruti
jag önskar alt af Utsk. blifva tillfredsställd , är den större
spanmålshandel!! eller, rättare sagdt, det intrång uti span-
10 II. 8
53
Den 15 Juli f. m.
målshandeln, som skulle blifva följden af detta förslag. Jag
kanner icke sjelf säkert beloppet af den spanmål, som så¬
lunda på en gång komine att försäljas; men jag har hört*
att det skall utgöra omkring 3oo,ooo t:r. Jag fruktar då,
att förändringen kunde blifva äfventyrlig, om denna reform
genast infördes för alla artiklarna oell räntepersedlarna på
en gång. Jag anser derföre förändringen böra småningom
tillvägabringas, och måhända först för kronotionden och se¬
dermera för den öfriga afraden och räntepersedlarna. Stör¬
re delen af räntegifvarne består af allmoge. Denna allmo¬
ge nödgas i flera orter, såsom i Nerike, Westergöthland,
Westmanland och Östergöthland, sälja sin spanmål om hö¬
sten. Om de nu skola åstadkomma skatten i mynt, så må¬
ste denna allmoge, som eljest om hösten endast försäljer en
mindre qvantitet spanmål, till bestridande af sina behof nu
deremot afyttra ett vida större belopp; men den större till¬
gången på denna vara, sorn derigenom uppkommer, skall
naturligtvis verka nedsättning i priset derå, såvida man ej
med detsamma länker sig ej allenast tillräckliga capital — till—
gångar för att absolvera den ökade spanmålsqvantiteten, som
sålunda på en gång skall afsättas , ulan äfven en lifligare
spanmålshandel; men en sådan kan man i Sverige endast
småningom påräkna. Man har sett, alt under den tid ma-
gazins-inrättningen ägde rum, det just var dess tillvaro, som
hindrade en lifligare spanmålshandel. Derföre fruktar jag,
att, i händelse hela det belopp af räntesäd, som Ulsk. ifrå¬
gasatt, skulle på en gång komma att belasta marknaden, en
olägenhet deraf skulle uppkomma, sorn icke skulle äga rum
derest reformen icke vidtogs för alla artiklarna på en gång.
Jag kan icke bestämma, huruvida det vore lämpligast att
göra en sådan fördelning, som jag föreslagit; men jag önskar,
att StatsUtsk:s ledamöter behagade upplysa mig huruvida
den åtgärden lämpligen kan vidtagas, eller till hvilka men¬
liga följder densamma kan leda. Om närmaste verkan vo¬
re den, att den oriade rågen folie i pris, så skulle sådant
verka lägre pris på spanmålen i allmänhet i Riket; eller
också skulle skilnaden blifva stor emellan höst- och vår¬
priset, — allt en olägenhet för landlmannen. Min öfverty¬
gelse ar sålunda, att om allmogen skall utgöra skatten i
contanter, måste den, derföre att priset blir lägre, sälja
mera om hösten än sorn kan undvaras och följaktligen kö¬
pa om våren; hvadan den anmärkntn att kalla allmogen
höstrik och vårfaltig blir ännu värre, emedan förhållandet
kommer att äga rum i en större scala hädanefter än hittills.
Svenska bonden är ingen affärsman. Ju mer han fördjupar
sig i affärer, ju sämre blir hans ställning. Man kan visser¬
ligen säga, att allmogen kan undvika en brådstörtande för¬
säljning, då den uti privatbankerna kan bereda sig tillgång
på contanla medel; men osäkert är, om ej dessa tillfällen
Den i S Juli f. m.
59
fcfr ökad penningetillgång Liefve eo ökad anleda, till obe¬
stånd.
För det andia har jag icke blifvit fullkomligen tryg¬
gad hvad markegångssältningen beträffar, att den alltid skul¬
le komma ali äga rum till det belopp, som varan gäller i
handeln. Jag har erfarit att markegångssältningen i den
ort, hvarom jag äger närmare kännedom, flera Ar varit be¬
tydligt lägre än gällande priset, och att derefter andra år
kommit, då förhållandet varit baltie. Om ett sådant miss¬
förhållande korinne att äga ruin i flera orter, och att gälia
något större belopp, så skulle det i tidernas längd komma
alt verka menligt för de stater, såsom skolo roch gymnasier,
hvilkas inkomster äro grundade på dessa natur-prestationer.
Men jag anser det hafva varit en lycka för Sverige, att de
lägre undervisningsverken haft sina inkomster oberoende af
prisernas förändring. Om man jemför l äntesilfverväi det med
nalura-piestalionerna, så finner man, alt de sednare eller
spanmålen under de sednast förflutna i5o Aren varit jemnl
stigande i förhållande till det förra. Huruvida så skall ske
framdeles, kan jag naturligtvis icke bestämma; men om sa
skulle inträffa, blir drt naturligtvis af vigt alt markegångs-
sättningen foijer med tiden; men om så skall ske genom
hvad Utsk. föreslagit, derom är jag icke klart öfvertygad.
Jag har redan hemställt, huruvida del ej skulle kunna låta
sig göra att införa den föreslagna reformen rörtde ränte-
spanmålens lösen med penningar, först i afseende på krono-
tionden och sedermera hvad den öfriga spanmålen angår,
med afseende dels på controllen och dels på den skakning,
sorn spanmålshandel!! annars skulle lida. Man hade kommit
i erfarenhet af den verkan förändringen medförde, utan att
någon stor rubbning inträffat i de förhållanden, hvarpå den
kan verka, enär förändringen icke sträck t sig på en gång
till hela ränlebeloppet. Jag ser af betänk., att StatsUtskts
mening har varit, alt äfven de löntagare, hvilkas löner ut¬
gå i penningar, skola vara förvissade om alt deras loner sko¬
la följa med markegångsprisen. Detta visar sig nemi. af
hvad Utsk. nämner pag. 21 i betänk., der Utsk. utlåter sig
öfver en motionärs förslag, alt, efter föregången undersök¬
ning till utrönande af de vid enskilda räntors och kronoti-
oiules lösen under de sislförflutna tio åren verkligen gängse
pris, berörde räntors och spanmåls värde efter medium del ¬
af borde uträknas, och detta belopp såsom ständig pennin-
geränta bestämmas; i anleda, hvaraf Utsk. anser lämpligast
samt både med statsverkets och de skallskyldiges ömsesidiga
rättigheter mest förenligt, om lösningspi isen för viss tid fast¬
ställas efter medium af de markegångspris, som varit gällan¬
de under någon längre tidrymd, hvilken Utsk., lika med Ri¬
kets sednast församlade Ständer, anser böta till tio år be¬
stämmas, derigenom lösningsprisen kunde lämpas efter den
omskiftning, som uti varuvärdena äger rum. Utsk. är såte-
Go
Den i5 Juli f. m,
des ense med mig, att i annat fall löntagarne skulle kunna
förlora i framliden; men Utsk. liar icke upptagit denna lan¬
ke under form af något lagförslag, åtminstone har jag icke
trott mig kunna anse framställningen såsom sådan, hvarföre
jag nödgas begära nterremiss , derest jag icke i della hän¬
seende kan erhålla tillfredsställande upplysning.
Frih. Raab, Adam Christian: Ehuru jag visserli¬
gen icke tillhör deras antal, hvilka, för att nyttja en värd
talares uttryck uti elt fö reg: de plenum, betrakta alla förän¬
dringar såsom förbål Iringar; så önskar jag dock lifligt hvar¬
je reform, sorn kan leda till förbättring, och till dem räk¬
nar jag det förevar, förslaget från SlatsUtskottet. Med tack¬
samhet håller jag StatsUtsk. räkning derför , emedan jag
lior att om detsamma med en eller annan nödig befunnen
jemkning kan vinna bifall vid denna riksdag, så skall det
undanrödja manga af de anledmr till split och missnöje, sorn
ägt rum enskilda personer emellan. I afseende på detaljer¬
na, vill jag hufvudsakligen fästa mig vid markegångssätt-
ningar, hvaröfver Utsk. resonerat på följande sätt: ''Kom¬
mer nyssnämnda indragning af de indelta räntorna att äga
rum, blifver det äfven nödigt att derefter förändra det nu
gällande stadgande, alt deputerade för markegångssättningen
skola utgöras af så väl räntegifvare som räntetagare, till
hälften hvardera. Då denna sammansättning varit grundad
derpå, alt de olika intressena skulle bilda en motvigt emot
hvarandra, till förekommande af oskälig förhöjning eller
nedsättning, torde visserligen den farhågan kunna uppstå,
att, om löntagarne icke vidare blefve intresserade uti pri¬
sens upprätthållande, dessa kunde blifva utsatta lägre, än
vederborde, och minskning uti statsverkets tillsländiga rätt
derigenom uppkomma; men, utom det att skäligen bör an¬
tagas, att till deputerade för markegångssättningen icke kal¬
las andra personer, än dem som äga den kännedom om för¬
hållandet och redbarhet i fcarakteren, att de utan biafsigter
efter bästa öfvertygelse fullgöra det grannlaga värf som deni
uppdrages, och att i annat fall missbruk svårligen kunna
förekotnmas, hvilka föreskrifter än blefve meddelta; så bör
härvid icke förbises, att om markegångssättningen framflyt¬
tas lill en tidpunkt, då prisen hunnit stadga sig, samt me¬
ningarna om verkliga förhållandet således icke böra blifva
väsendtligen olika, del synes vara föga anledn. att befara, det
deputerade skulle tillåta sig att uppgifva och utsätta pris,
som icke vore med de verkligen gångbara öfverensstämman¬
de; hvarförutan äfven, efter den ifrågaställa förändringen,
icke bland deputerade saknades ledamöter, hvilka voro in¬
tresserade deruti, alt obehörig nedsättning icke äger rum,
enär presterskapets tionde icke kommer alt oförändradt ut¬
gå som hittills, och densamma på många ställen enl. emir
ventioner skall efter markegång lösas, äfvensom rusthållare
Den 15 Juli f. ra.
61
med afseende å augmentsräntorna komma alt äga samma
intresse.”
tJtsk. har således här uttryckt en verklig farhåga för
möjligheten, att det ena intresset skulle göra sig gällande, så
att markegångsprisen kunde blifva för lågt bestämda., mot
hvilken betänklighet Utsk. icke kunnat uppställa annat, un
förlitandet på de uti markegångssättningen deltagande iedn-
niöternes rättrådighet och goda vilja; men här mäste roan
hålla sig till sanna verkligheten och icke till fromma önsk¬
ningar. Jag har sjelf deltagit uti åtskilliga markegångs-
sältningar och dervid alltid förnummit huruledes flere le¬
damöter yrka på otillbörlig nedsättning i roarkegångspriset,
under det andra yrkat motsatsen. I detta hänseende vill
jag nämna ett exempel, det enda som finnes att åberopa af
detta slag, nemi. från Öland. Under det Öland utgjorde sär¬
skildt Landsh.embete, fanns der ingen person, som var in¬
tresserad för det högre markegångspriset, emedan alla de
som bestämde detsamma voro räntegifvare. Det hände ock¬
så, att priset föll så, att Ölands-kornet, som erkännes vara
det bästa i Riket, till och med stod ett par r:dr lägre än
det Småländska. Nu finnes visserligen det correctiv, att kla¬
gan öfver markegångssättningen kan äga rum af Kammar-
coilegii adv.fiscals-embete för Kronans räkning och af en¬
skilda för dess räkning. Men om nu, hvad Kronans rätt
beträffar, denne advocat-fiscal vore en man, som länge rönt
motgångar och blifvit af tidningarna smädad för del han
yrkat sådan förhöjning, så kunde hans efterträdare anse det
vara bäst att följa liberalare grundsatser, och icke yrka
någon förändring i markegångsätlningen. Den enskilde åter
följer icke så noga med markegångssättningen , och yrkar
sällan eller aldrig någon förändring deruti. En bestämd o-
rättvisa är det, att då en individ yrkar förändring, den för¬
ändring, som Kammar-colhm i anledn. deraf kan meddela,
icke skulle få gälla för alla. I detta hänseende anhåller jag
att få förena mig med hvad Frih. Cederström yttrat. Jag
har med mycken uppmärksamhet afhört Hr Frih:ns för¬
slag, angtde markegångssättningen, och har tyckt mig finna,
att det gick derpå ut, alt priset de tre första qvartalen af
calender-året, jemfördt med priset under sista qvartalet af
samma år eller första qvartalet af skördeåret, skulle grund¬
lägga priset på den blifvande skörden. Jag skulle tro, att
man går en genare väg att komma till målet, om man öf-
verlemnade markegångssättningen åt Pröfnings-comitden, e-
medan denna comité består af ett större antal medlemmar,
i följd hvaraf de särskildta prisen uti alla delar af den ort
markegångssättningen omfattade, blefvo öfvervägade, hvari¬
genom säkerheten att ernå det rättaste blefve så mycket
större, helst Pröfnings-comitoen icke sammanträder, förrän
alla årstiders olika priser äro kända. Jag elimar mig, att
vid sista riksdag inkom StatsTJtsk. med ett förslag, gående
Den 11 Juli f. n},
derpå ut, att utom den markegångssättning, som då före-»
slogs att i Mars månad verkställas, skulle en annan ske i
November månad. Och skulle man anse det oundgängligen
nödvändigt att bibehålla en årsmarkegång för löntagare, som
behålla sin gamla rätt till uppsägning äfvensom för aug-
menlstagare, så ser jag icke hinder för att StatsUtsk., som
tillförene föreslagit tvänne särskilda markegångssältningar,
äfven nu kunde föreslå, att en markegångssättning bibehålles
på gamla sättet att galla för alla dem, hvilka för året ägde
att uppsäga spanmål eller att taga sina löner efter årets
markegång, men att Pröfnings-comiteen deremot utsatte ett
pris, som skulle ligga till grund för den markegångssättning,
som, beräknad efter de tio förflutna årens medelpris, skulle
gälla för de feni följande åren. Markegångssättningen i Fe¬
bruari månad är visserligen för Fela Riket öfverhufvudta-
get vida ändamålsenligare än i November; men för oss, som
bo i södra delen af Riket, der sjöfarten är stängd under
vintren, och handeln under tiden ligger nere, är Februari
månad icke så lämplig, emedan prisen icke kunna bedöm¬
mas förrän fram i slutet af April eller början af Maj må¬
nad, då sjöfarten åter öppnas , och spanmålsupphandiingen
följaktligen vidtager.
I öfrigt tillåter jag mig instämma uti hvad Hr af Har»
mens och Hr Halling uti deras reservationer yttrat i afseen¬
de på uppbörden under loppet af tvänne terminer. Jag an¬
ser ett sådant förhållande nyttigt, icke blott till förekom¬
mande af den olägenhet, att alla penningarne på en gång
drogos från landsorten, utan äfven med afseende derpå att
handeln i städerna och arbetsförtjensten på landet lemnar
största resurserna så väl för städernas befolkning, som för
landels arbetande elass. Jag anser således lämpligt, att en
särskild uppbörd äger rum uti September månad. En¬
da hindret häremot har StatsUtsk. uppgifvit uti det förhål-»
lande, att första gången sådant inträffade, skulle man få be¬
tala tvänne gånger under ett calender-år ; men då betal-
ningsterminerne inträffade i början och slutet af året och
beloppet icke vore betydligt, torde sådant icke böra lägga
hinder i vägen för vidtagande af denna åtgärd,
I afseende på de speciella anmärknsr , Sorn förekom¬
ma mot betänk., har Frih. Cederström sagt, att Utsk. icke
bort af de få skäl, som uti §:n 5 i betänk, äro framställda,
anse sig förhindradt alt vidtaga åtgärder, som hade afseende
på att undanrödja skiljaktighet uti grundskatten. För min
del är jag öfvertygad att, utom de mångfalldiga goda skäl
sorn Utsk. åberopat, och dem jag gillar, flera andra kunna
uppställas och deribland jag vill nämna ett. Om man t.
ex. föreställer sig, att all jord ett år blefve lika beskattad,
så faller sig klart att, med afseende på jordens förbättring
eller försämring, lill följe af brukningssätt hos olika ägare,
Den i!) J ii i i f. m.
den grundskatt, sorn vid den först antagna tiden vore åsatt*
skulle inom förloppet af io högst 20 år anses högst ojemnt
fördelad, då den utginge med afseende å den afkastning jor¬
den lemnade. Jag biträdet' således Ulsk:s förslag i detta
hänseende. — Vidare har mot Utskrs förslag alt alla rän¬
tor holde ingå till statsverket, af Frih. Cederström blifvit
anmärkt: alt alla persed lar borde beräknas i pennin ge värde, och
alt det borde vara räntegifvares öppna rätt att lemna span-
målen efter årets markegång; reen då hela beloppet af så¬
dan afradsspanmål och kronotionde uppgår till öfver 3oo,000
t:r, skulle statsverket blifva betungadt med en alltför stor
kostnad för spanmålsmagaziner och tjenstemän, eller ock*
derest spanmålen, såsom Hr Frib:n föreslagit, skulle på öp¬
pen auction försäljas, priset derå oskäligen nedsättas. t
detta hänseende ber jag att få åberopa hvad H. Ex. Hr Gr.
Posse anfört. Hr Lagerhjelm och Gr. Posse hafva byst den
mening, den förre, att man icke borde gå så hastigt tillväs
ga med räntornas förvandling i penningar, och den sednare,
att räntegifvare borde äga öppen rätt att få lemna spanmål
in natura. Jag hyser ingen betänklighet vid att biträda
Ulsk:s förslag. Jag tror nemi., att man, efter anställd be¬
räkning, skall finna, att det belopp, som ingår in natura,
icke utgör ^ af 3oo,ooo t:r, kanske icke £ deraf. Dessut¬
om måste man taga i betraktande, att en stor del af deri
spanmål, som nu användes dertill, Skulle behöfva uppköpas
för penningar. Ej heller fruktar jag, lika med Hr Lager¬
hjelm, att spanmålspriset om hösten skulle nedtryckas. I
detta hänseende stödjer jag min förhoppning på den ökade
penningetillgången (jag menar icke penningelånetiilfället) sorn
våra privatbanker i sednare tider lemnat, och som verkli¬
gen kan befrämja en lifligare spanmålshandel. I min hem¬
ort hafva åtminstone efter privatbankernas uppkomst flera
börjat med allvar speculera i spanmålshandel!). Hvad nug-
mentsräntan beträffar, så erkänner jag, att förslaget har myc¬
ken billighet för sig. men fruktar att rusthållarne icke kun¬
na åläggas att ingå derpå, enär, såsom åtskillige talare nämnt,
sådant inträder på privaträtten, ehuru jag, såsom sjelf rust¬
hållare, icke kan neka att jag oändligen gerna skulle se, att
förslaget äfven i detta afseende kunde vinna tillämpning, e-
medan någon orättvisa dermed egentligen icke vore före¬
nad; ty då nu rusthållare måste lösa en årlig uträkning på
beloppet af augmentsräntan, så innefattar redan denna lös—
ningskostnad en utgift, som kan anses motsvara forsellönen,
och förlusten af forsellönen skulle salunda ersättas, derige¬
nom att uträkning på augmentsräntan icke vidare behöf-
de lösas. I öfrigt biträder jag till alla delar Utskottets
förslag.
Hr Lefre'n, Joh. Pehr: I hufvudsaken eller hvad
sjelfva syftningen beträffar delar jag Utsk:s åsigt, och önskar
Den 15 Juli f. m.
lifligt, alt förslaget mätte kunna jeinkas så att det blir
antaget.
Då så många talare begärt återremiss, tager jag för
gifvet, att den bifnllcs, och anhåller derföre att få bifoga
några anmärkn:r. Utsk. föreslår, att den nya regleringen
skulle vidtaga från och med 184r, men då så mångå för¬
beredande anstalter och åtgärder erfordras för sakens för¬
ståndiga genomdrifvande, anser jag regleringen icke böra
sättas i verkställighet förrän vid 184.2 eller 1843 års början.
Fjerde punkten på 23:dje sid. i betänk, synes mig i vissa
delar stå i motsägelse med hvad punkten Litt. B på 14 si¬
dan innehåller, så vidt fråga är om inrättningar samt en¬
skilda personer, som icke äro löntagare. Ett förtydligan¬
de är således här af nöden. För öfrigt instämmer jag med
Gr. Spens i afseende å nyttan af flera uppbördsstämmor, och
önskar att Utsk. måtte frångå sitt yttrande i detta fall, helst
Piiksg.cont. kan förskottera statsverket, i händelse uppbörds-
stämman framflyttas.
Frih. Cederström: I anledn. af Frih. Raabs uppgift,
det jag skulle hafva yttrat, att räntepersedlarna skulle för¬
vandlas till spanmål, hvilken spanmål skulle levereras in na¬
tura, får jag förklara, att jag icke uppgifvit något sådant.
Jag har blott framställt den åsigt, att liela räntebeloppet
borde till alla sina persedlar, spanmålen inberäknad, för¬
vandlas till penningar, och dessa efter samma medelberäkning
valveras lill spanmål såsom beräkningsgrund för löntagarnes
ersättning i penningar, men att den spanmål, som under jor-
deboks- och hemmanstalsräntorna begripes, må af räntegif¬
vare kunna uppsägas lil! leverering in natura.
Gr. Morn, Claes Fredr.: Då jag täger för afgjordt
att de fleste utaf de få ledamöter afPi. o. Ad , hvilka qvarstan-
nat i plenum, önska återremiss af betänk.; så vore det öfverflö¬
digt af mig att ingå i någon vederläggning af hvad som blifvit
yttradt. Jag vill blott i förbigående nämna något, som är af
vigt för opinionen, nerol att Utsk. egentligen grundar betänk,
på de mångå motioner Utsk. erhållit från BondeSt., och hvilka
alla gått derpå ut, att räntorna måtte utgå i penningar,
dervid man icke borde draga i betänkande någon uppoff¬
ring å Statens sida, för att komma från det nuvar. trasslet
med räntornas utgörande in natura.
Frih. Cederström: Det är i anleda, af den siste vär¬
de talarens yttrande, som jag nödgas komma tillbaka till
den af mig uti ett föregtde yttrande åberopade handlingen,
för att upplysa huru det förhåller sig med BondeSt:s yr¬
kande i det uppgifna hänseendet. Förhållandet var nemi.
sådant, hvilket R. o. Ad. torde erinra sig, att tvenne Stånd
vid sisth riksdag förenade sig om en tind. skrifvelse i äm¬
net
Ben i5 JuN f. ra.
65
net till K. M.; men alt ledamöter i BondeSt. deremot an¬
mälte protest till K. M. genom riksdagsfullm. från Öster¬
göthlands, Södermanlands, Uplands, Westmanlands , Stora
Kopparbergs samt Westergöthlands begge län, hvilka pro¬
tester innehöllo det uttryckliga lillkännagifvande, att de icke
kunde underkasta sig sparimålens lösning med penningar, u-
tan önskade att få vara bibehållne vid rättigheten att le¬
verera den in natura.
Gr. Spens, Carl Gustaf, hade inlemnat ett så ly¬
dande anförande:
De vid StalsUtsk:s betänk. N:o 170 fogade reservatio¬
ner äro till stor del af den vigt, att så framt reservan-
ternes opinion i denna del gillas af ett större antal per¬
soner inom detta Stånd, jag icke kan förmoda annat, än att
betänk, blifver återremitteradt ; och i sådan händelse an¬
håller jag att för min del få anmärkt, att min mening så¬
som motionär visserligen ej varit att göra någon rubbning i
privaträtten, och att till de billiga ändringar i denna del, som
för sådant ändamål, antingen undantagsvis under en öfver-
gångsperiöd, eller ock här och der för hela framtiden, kun¬
na anses vara verkligen nödvändiga, skall jag alltid finnas
lika villig som skyldig alt med min röst bidraga. Men
skulle återemiss beslutas, anhåller jag ödmjukligen, att Utsk.
äfven må taga under nytt öfvervägande den i detta betänk,
afslagna frågan om de två uppbördsterminerna. Skälen der¬
före äro dels i det af mig inlemnade mein., dels i Hr af
Harmens’ och Prosten Ahlqvists reservationer utvecklade, och
den sednares förslag till öfvergång från en till annan ställ¬
ning synes mig möta ett af de vigtigaste inkasten mot för¬
slaget. Då sjuklighet för dagen sannolikt hindrar mig att
i debatten öfver betänk, taga personlig del , anhåller jag
blott alt få åberopa dessa reservationer, med påminnelse til¬
lika, alt det är uleblifvandet af bifall till detta förslag örn
flera uppbördsstämmor, som egentligen ger anledn. till den
första af Prosten Åstrands reservalionspunkter, hvars vigt
uti betänkts nuvar. skick torde vara svår att förneka. Skul¬
le R. o. Ad. anse detta Utsk:s förslag äfven utan återremiss
kunna genast antagas, är jag öfvertygad, att allmänna rösten
i afseende på två uppbördsstämmor snart skall göra sig gäl¬
lande vid en annan riksdag.
StatsUlsk:s utlåt. N:o 170 återremitterades.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. till 4 c. m.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
10 H.
9
6G
D t n i5 Juli c. ra.
Onsdagen den i5 Ju/i 1840.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 2 prot.utdr. för denna dag f. m.
Underl. R i dd.Secr e t.: Sedan nu elt liafte af R. o. Ad:s
prolocoller vid denria riksdag ändtligen blifvit färdigtryckt,
men föreskrifter saknas, huruvida prenumeration derå skall
upptagas, eller protocollen, likasom vid sista riksdag, skola
utdelas gratis till Ståndets ledamöter, äfvensom luiru med
betalningen för tryckningskostnaden m. rn. skall tillgå ; får
jag vördsammast anhålla om föreskrifter af Ståndet i dessa
afseenden samt tillika anmäla , all de stadganden härom,
som vid sista riksdag vidtogos, mig veterligen icke mött
några svårigheter vid tillämpningen, utan varit ganska än¬
damålsenliga.
Gr. Horn, Claes Fredr.: 1 anledn. af den utaf Rid-
darhus-secretln nu gjorda hemställan, får jag begära, alt Stån¬
det lill StatsUlsk. remitterar såsom min motion, att Stats-
Ulsk. måtte föreslå samma åtgärder i afseende på dessa pro-
tocoller, som vidtogos vid sista riksdag.
H r v o n II a r l m a 11 s d o r f f, A u g., samt R å f e I t, An¬
ton, begärde denna fråga på bordel.
Föredrogs ånyo Stats- och BancoUtsk:ns den 8 dennes
e. m. på bordet lagda utlåt. Nio 4i ' anledn. af K. M:s
propos. till R. St., ang:de ökade tillgångar af Manufaclur-
discontens utlåningar.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Jag instämmer
hufvudsakligen i den mening, som Hr Nordenanckar yttrat
inom de sammansatta Utsk:n; men jag anhåller att särskildt
få utveckla mina tankar och skälen dertill. Första frågan
synes vara den, huruvida Manufactur-disconten, eller de nä¬
ringar, sorn af densamma erhålla lån, behöfva ytterligare
understöd. Konungens nåd. propos. i ämnet upplyser, att den
ursprungliga lånerätligheten utgjorde 3t proc. af tillverk¬
ningsvärdet, men att år iBig hade, förmedelst ifrågavar.
näringars tillvexl, lånerätligheten gatt ned såvida, att i för¬
sta classen var blott 18 proc., i andra classen i3g proc. och
i tredje classen 9 procents lånerätt. Hvar och en af R. o.
Adis ledamöter lärer således nogsamt inse, att behofvet för
näringarna, om Vi blott jemföra det med den belåningsrält,
som de tillförene haft, är ganska stort. Om nu dertill läg-
ges den närvar, förlägenheten i fabriksrörelsen och en del
De n i5 J al i e. ra.
67
rhänufuclurer, hvilken förlägenhet icke gäller särskildt för
Sverige, utan delas af de mest fabricerande nationer, och
således af hela den för verldshandel tillverkande verlden;
så lärer man desto mera finna behofvet alt för ögonblicket
undsätta näringsidkarne med större lånetillfällen, än de nu
hafva. Äfven om den K. propostn bi föl I es helt och hållet,
Uppkomme likväl icke en så stor tillgång, att näringarna
kunna få samma belåningsrätt, som de linder mindre oför¬
delaktiga omständigheter redan haft. I afseende på denna
första fråga är således min vördsamma tillstyrkan, att R. o.
Ad. matie bifalla K. M:s propos., och följaktligen bevilja
hela millionen och icke blott den halfva million Ulsk:n fö¬
reslagit.
Den andra frågan är den: hvar skola medlen tagas?
Utsk:n hafva föreslagit att taga dem af bankens behållna till¬
gångar, d. v. s. af den inneliggande baneovinsten. För det
första synes mig oformligt, att Utsktn gjort detta förslag om
bancovinstens användande, innan BancoUtsk. framställt be¬
loppet af den bancovinst, som Ulsk. anser verkligen vara
till finnandes och kunna för annat ändamål än bankens eget
upprätthållande användas. Men dernäst, 0111 nu denna ban¬
covinst verkligen finnes, och vi alla äro öfverens derom, att
flerfalldigt större belopp är att tillgå, återstår likväl frågan
om det är rätt och klokt alt begagna baneovinsten till ett
sådant ändamål. Om man skulle börja alt använda henne
till ett sådant låne-creditiv som delta, ser jag icke något
skäl, hvarföre icke R. St. skulle af baneovinsten taga alla
andra creditiv till utlåning, som kunde komma i fråga, så
långt baneovinsten räckte. I det fallet hade man uttömt
denna källa lill andra företag, der creditiven ej äro tjen-
liga. Man hade då så mycket onödigare och oskickligare
användt baneovinsten, som det vanliga och efter min för¬
mening rätta sältet för utlåning är upplåning. Då man vet,
huru mångå smärre behållningar finnas hos något hvar, och
när de sammanläggas, huru stora summor de utgöra, hvar¬
på privat-banco- räkningarna gifva bästa bevisen: så torde
man tillita den utvägen, hvilken i dubbelt afseende är gag¬
nelig, nemi. 1:0 för dem, som hafva smärre behållningar,
och hvilka derigenom kunna förränta dem till en låntaga¬
re, som både är säker och villig att emottaga smärre sum¬
mor; 2:0 för den allmänna rörelsen, enär ej allenast dessa el¬
jest skrinlagda penningar sättas i omlopp, utan äfven bankens
likaledes på kistbottnen liggande vinst samtidigt utkommer
i rörelsen för andra företag. Jag anser således felaktigt att
vilja begagna baneovinsten för detta ändamål, och det rät¬
ta vara, att upplåna penningar för att åter utlåna dem i
den väg, som här är uppgifven.
Sedermera förekommer frågan: Ifall denna million be¬
viljas, af hvem skall hon förvaltas, eller af hvem skall ut¬
låningen beilrjfvas ? Utsktn hafva föreslagit, att det skall ske
63
Den i5 Juli c. m.
genom Banco-styrelsen oell att en million i*:dr af de medel
Commerce-colhm för närvar, förvaltar, skulle dragas deri¬
från och äfven ställas under Banco-styrelsens förvaltning,
så att Commerce-colltm endast skulle hafva de 800,000 r:dr
qvar, hvilka co!l:m genom god förvaltning kunnat hoplägga
till ny utlånings-fond. R. o. Ad. torde tillåta mig en kort
sammanfattad berättelse om ett dylikt försök, som gjordes
undei' tvedrägts-tiderna. Om vi jemföra hvad som då sked¬
de oell livad som då vttrades med hvad sorn nu är föresla¬
get, torde R. o. Ad. finna huru oriktigt förslaget är.
Vid iy38 års riksdag bildades en fond till manufactu-
vernes utvidgande och befrämjande under förvaltningen af
det då inrättade Rikets Ständers Manufactur-contor, och
vid 1756 års riksdag grundlädes den nu s. k. Manufactur-
disconten medelst anslag af i3i,666-| r:dr, i form af lån i
banken mot 3 proc., beviljadt af SecretaUtsk., och år iy58
af bankens fullmäktige förökt med 66,666i r:dr. Denna
discontrörelse ställdes äfvenledes tinder förvaltning af Manu-
fuctur-contoret och Ständernes fullmäktige.
I början af conlorets inrättning bestod personalen of 4
fullmäktige, en af hvarje Stånd, jemte en efter göromålen
lämpad ringa betjening, ålen sedan Ständerne tid efter an¬
nan öfverflyttat flera förvaltningsärenden från Commerce-
colhm till Manufactur-contoret, bade fullmäktiges och be-
tjeningens antal efter hand så ansenligen ökats, alt persona¬
len år 1766 uppgick till 40 personer (14 flera än Commer-
ce-collegii nuvar. personal) och ordin, staten till 64,000 da¬
ler silfvermynt, utom 20 ä 3o,ooo daler samina mynt extra
utgifter.
Ständerne insågo vid 1766 års riksdag, att hela inrätt¬
ningen af Manufactur-contoret var förfelad och att discont-
ionden icke kunde af Ständernes fullmäktige förvaltas. I
skrifvelse till K. M. den 16 Maj 1766 gåfvo de alltså K. M.
tillkänna sitt beslut, att conloret genast borde upphöra, gö¬
romålen öfverflyltas till Commerce-colkm, roanufactur-fon-
den ingå till Stats-cont. och disconl-fonden förvaltas af
Commerce-collrm. Genom K. brefvet den 4 Jnni 1766
skedde denna öfverflyltning, och sedan denna tid eller i
74 år har Mannfaclur-disconten stålt under Comroerce-
collegii förvaltning.
1766 års Ständers nyssnämnda skrifvelse upptager föl¬
jande skäl för beslutet om Manufactur-contorets upphöran¬
de: alt verket var alltför kostsamt; att Ständerne af Com-
merce-collegii och Manufactur-contorets ’’vid åtskilliga riks¬
dagar ingifna relationer och betänktn inhemtat, att i anse¬
ende till delning af tillsynen och vården öfver fabrikerna
emellan tvänne af hvarannan independente verk, ständig
collision sig yppat, som medfört mycken olägenhet för fa¬
brikernas fortkomst, förorsakat tidspillan för fabriksidkarne
och salt subordinerada embetsman uti villrådighet vid de
I
DeniäJulic. m. 6g
dem anbefallda förrättningar, isynnerhet när det handl, att
det ena veibel tagit uti fabrikshushållningen något steg, och
det andra, som derom varit i okunnighet, beslutat något an¬
nat, emot det förra stridande, eller då tvist uppkommit bå¬
da verken emellan om verkställigheten af någon för fabri¬
kerna nödig författning eller om hvarderas jurisdiction; att
Ständerne sålunda kommit lill erfarenhet deraf, att deras
Manufaclur-contor, så väl i dess nuvar. ställning, som ock
reduceradt till dess första inrättning, numera aldrig kan gö¬
ra det allmänna någon emot dess arfvoden och löner sva¬
rande nytta; att genom den föreslagna gagneliga förändrin¬
gen Rikets lnishållsdelar såsom tryggast skötas af Regerin¬
gen och Rikets collegier, men ej af några mellan riksdagar¬
na existerande Ständer, såsom med naturen af regeringssät¬
tet icke ense, och hvilket förfarenhelen visat vara mindre
gagneligl ; att som det icke ligger ringa makt uppå, alt ma-
nufactur- och diseonterings-fonderna, hvilka äro anslagna till
fabrikernas vidmakthållande och hjelp, blifva säkra och
minst kostsamma, samt hushållningen dermed lätt och vig,
finna R. St. det för Riket bäst och-säkrast samt för tnanu-
facturidkare beqvämligast kunna ske, att manufactur-fonden,
på sätt nyss är nämndt, öfverflyttades lill Stats-cont. och
disconterings-fonden under Commerce-collegii tillsyn och
conlroll.” Och skulle det upplösta Manufaclur-contorets
embets- och tjenstemän, till dess de kunde få andra sysslor
i Rikets collegier eller stater, få uppbära sina löner efter
Mannfactur-conlorets gamla stat.
Ar 1776 utgjorde bankens 3-proc.-!åu till Manufaclur-
disconleo 268,831: 38. 1.
men åren 1776—1779 återbetaltes . . , 66,666: 32. —
och intill 1814 belöpte låne-fonden till . 202,i85: 6 1.
jemte en intill år 1797 räntefri banco-
skuld af 89,101: 5. 4.
så att bela låneskulden till sistnämnda lid
utgjorde 291,286: 1 i. 5.
men vid 1815 års riksdag förökades credi-
tivet, på banken ined ...... 200,000: — —
och vid 1818 års med ytterligare . . • 5o8,713: 36. 7.
Summa 1,000,000: — —
vid hvilket belopp creditivet på banken mot 3 proc. frän
181B lill 1840 förblifvit. Och afsattes vid 1818 års riksdag
200,000 r:dr till förlagslån.
Oaktadt ofvannämnda återbetalning åren 1776—>779,
oansedt fondens fordran hos statsverket, afskrefs år 1797
med 73,244 r:dr i5 sk. 5^ r:sI., en del of fondens egen be¬
hållning förut eller år 179b förvandlats till creditsedlar, 3-
proc.räntan å creditivet till banken ifrån år 1797 utgått hel
och hållen af fonden, flera afskrifningar af osäkra fordrin¬
gar, oskiljaktiga från lån, meddelade mot hypothek af re-
Den 15 Juli e, m.
verser, eller mot borgen, ägt rum, samt fonden fränår 1826
årligen utbetalt i/fooo r:dr till Tecbnologiska institutet ,
hvilken utgift under i5 år utgör i capital 210,000 r:dr och
med 4 proe:s ränta på ränta belöper till 3og,ooo r:dr; bar¬
dock fonden med 1 proc. behållning på ordinarie räntan
samt öfverränta förkofrats derhän, att dess capilal-fordrin-
gar vid 18 S9 års slut uppgingo till 1 .,800,000 rtdr, och så¬
lunda dess egen besparingscassa till 800,000 r:dr, deruti lik¬
väl inbegripna de osäkra fordringarna.
R. o. Ad. ser här hela gången och utvecklingen af det¬
ta ärende. Hvad sorn under tvedrägts-tiderna sades om
svårigheten för ett R. St:s verk att sköta sådana angelä¬
genheter sorn dessa, tror jag vara tillämpligt äfven nu. Hvad
sorn är sagdt om eollisionerna mellan 2:ne utlånande verk
äfvenså. Flere medlemmar af de sammansatta Utsktn haf¬
va så omständligt utvecklat den saken, att jag anser mig ej
behöfva upprepa hvad dertill hör. Men om nu så skulle
hända, alt R. St. ansågo sina ombud i banken skickligare
än Cominerce-colltm tili denna utlåning; så vore det dock
icke skäl alt misshandla näringsidkare på dubbelt sätt ,
både genomen mindre kunnig förvaltning och genom credi-
tivéts förminskning, utan tillstyrker jag då att hela deri sum¬
ma, som K. M. begärt, måtte i alla fall beviljas. Men på
del att inga collisioner, eller åtminstone så få som möjligt
må äga rum, tillstyrker jag, att Commerce-coII:m måtte få
använda alla sina 800,000 r:dr till s. k. förlagslån, och he¬
la den öfriga summan gå till den öfriga utlåningen. Men
sorn sagdt är, jag yttrar detta blott såsom ett nödfall; ty
jag anser det vara skadligt att en sådan styckning af låne¬
fonderna göres.
Man har äfven tvistat inom Utsktn huruvida målet till¬
hörde BancoUtsk. allena, eller både Banco- och StatsUtsktn.
Den frågan synes väsendtligen komma derpå an, om ut¬
låningen skall tagas af bancovinsten; ty onr R. St. besluta
att bancovinsten skall användas till Statens behof, så lar
det vara StatsUtskts sak att yttra sig om hennes begagnan¬
de. Skulle man deremot vidhålla den grundsats jag förfäk¬
tat, att begagna upplåning för att skaffa medel till utlå¬
ningen, så är det efter min förmening BancoUtsk. allena,
som bör hafva med saken att göra. Derföre anser jag äf¬
ven det tillkomma BancoUtsk. att ensamt behandla henne.
R. o. Ad:s ledamöter, som äro af en annan mening, kunna
svara mig, alt det var mitt fel att icke genast, då fråga otn
remiss på Riddarhuset förekom, yrka den ensamt till Ban¬
coUtsk. Jag erkänner, att jag icke insåg följderna af den
remiss, som då skedde, men den kan numera icke ändras.
Jag anhåller om återremiss af detta betänkande.
Hr af Wingård, Joli., uppläste följande:
Då jag kommit till riksdagen några månader efter dess
Den i5 Juli e. ra.
början, liar jag ej lunn a t betydligt deltaga i dess förhand¬
lingar. Jag har ock genom Konungens nåd. förtroende fått
ett annat fiilt för min sysselsättning. Det är således endast
vid vigtigare frågor i de ämnen, på hvilka jag vändt min
tanke, som min löst i detta Hus bör höjas.
Detta betänk, är ock ett af de mest oförmodade. Deli
mängd reservationer, som åtföljt betänk., visar nogsamt hu¬
ru stridiga åsigterna varit inom de sammansatta Utsk:n, och
jag delar fullkomligt min aktningsvärde vän, Major Norden-
anckars åsigter både i sjelfva saken och deruti att StatsUtsk.
varit obehörigt att sig med den befatta. Förr — ty jag
liar från och med 180g varit med vid alla riksdagar och
under fem af dem varit, utskrs-ledamot •— kan jag icke på¬
minna mig, att det handt, det en propos. eller motion, solli
till orätt Ulsk. blifvit remitterad, icke genast aflemnats till
veder!). Utsk. eller återländt till Ståndet för alt få en ve¬
derbörlig remiss. StatsUtskts majoritet bar begagnat sig af
sin talrikhet, för alt häraf göra en principfråga, som det
enligt min tanke icke tillkommit Utsk. att handlägga. Om
detta skett med afsigt eller af en händelse, kan vara lik¬
giltigt; men att det sålunda tillkomna beslutet skulle djupt
inverka på bankens ställning och näringarna i allmänhet, det
är bevist i reservationerna, oell kan ytterligare bevisas, ora så
fordras.
Jag har vid flera tillfällen trott mig hafva åstadkom¬
mit den bevisning, att bankens utvidgade lånerörelse förut
föranledt de tid efter annan beslutade realisationer och den
rubbning uti nätingslifvet , varuvärden, och äganderätten,
hvartill man under hundiade år varit vittne; och jag har
trott, alt genom privatbanker ett bättre systeme uti Rikets
financer skulle göra sig gällande, samt att andra länders
exempel kunde äfven här tillgodogöras. Att en riksbank
fordras, som håller myntet eller bytesmedlet vid stadga, är
enligt mitt förmenande en gifven sak: alt denna bank, som
vår, är eller kan anses vara allas tillhörighet, är också godt
och väl; men att den skulle blifva ett administerande verk
och såsom den s. k. Förenade Nord-Amerikanska Staternas
bank — privatbank på dét hela — öfvergå till en handels¬
bank, det skulle åtföljas af samma resultater, som i del lan¬
det timål. Lemnäs emedlertid en verklig riksbank, som
måhända från någon viss lid fått en skef riktning, tillfälle
att öfvergå till ett renare systeme , och genom creditiver,
lemnade tili andra inrättningar, som i detalj utlåna och
förvalta de fånfångna summorna, just som Commerce-colltui,
Jern-cont. lii. fl, förvaltande verk hitintills gjort; kan en
riksbank förtjena penningar genom dy lika transactioner, samt
andra verk och inrättningar eassa-behållningar, visserligen
med mera ordning, utan förluster, hvilka den i annat fall
troligen får vidkännas. Skulle den deremot åtaga sig ute¬
slutande alla näringarnes directa förseende med förlag och
D c n i5 Juli e. m.
drift—capital; så får detta sise genom idkeliga sedelemissioner,
hvilka åter rubba myntets värden, under det att näringarna
dock med sparsamhet knappt blifva förlagda.
Nog slår jag för det närvar, under en stor ansvarighet;
men jag vill icke utbyta den, hvaruti jag mig nu befinner,
mot blifvande Hrr bancofullmäktige, om förenade Utsk:ns
utlåt, blir lag; såvida icke så välvilliga bänder, som de,
från hvilka förslaget utgått, författa fullmäktiges instruction.
Der (innes dock en ansvarighet, som qvarstår och drabbar
alla —. och den är inför Svenska folket, för misstag och en
maklutöfning, som å dess välfärd menligt inverkar.
Jag begär återremiss, med önskan alt man i allmänhet
måtte göra sig klart reda för hvad man föreslår, samt skilja
mellan politiken och ekonomien, äfvensom emellan admini¬
stration och representation.
På begäran af Ilr af Wingård blef Hr Nordenanckar*
reservation uppläst.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Äfven jag yrkar återremiss
af ifrågavar. betänk., men icke såsom af 2tne andra leda¬
möter är föreslaget, ensamt till BancoUtsk. Jag tror, att
det skulle vara mot form stridande, om en sådan remiss
ägde rum, då frågan tillförene blifvit behandlad af de sam¬
mansatta Utskm. Då jag nämnt att jag yrkar återremiss
af detta betänk., är jag såsom ledamot af StatsUlsk. äfven
skyldig att redogöra för mitt tillgörande i frågan. Jag får
då nämna, att jag icke deltagit hvarken i denna frågas ut¬
arbetande eller i dess afgörande, och att jag blott var när¬
var. i Utskrns plenum, då slutliga redaclionen af betänk,
uppgjordes, hvarvid jag äfven särskildt reserverade mig, e-
medan jag lika med den ledamot, hvars reservation nyss
upplästes, ansåg oriktigt att belasta bancofullmäktige med
denna adminislrationsgren. Jag tillstyrker alltså, att Manu-
factur-disconten till större eller mindre del mätte oförryckt
förblifva under Commerce-collegii administration. Men då
jag yrkar, att återremiss mätte ske till de sammansatta
Utskm, har jag dertill en ytterligare anledn., som jag ber
att få för R. o. Ad. tillkännagifva, nemi. den, att då de
sammansatta Utskm hafva sig ålagdt att till Ständerna upp¬
gifva förslag rör:de användande af den bancovinst, som kan
till statsverket öfverlemnas, så hafva Utskm funnit rättsen¬
lig!, att BancoUtsk. ensamt bestämmer beloppet af denna
bancovinst, äfvensom sättet för dess tagande ur banken,
men att sedan detta först af BancoUtsk. blifvit afgjordt,
förslag antingen af de sammansatta Utskm eller af Stats-
Utsk. ensamt kommer att afgifva* lill dessa besparda me¬
dels användande. Då nu, enl. hvad yrkadt blifvit och äf¬
ven inom Utsk. ansetts lämpligt, 5oo,ooo r:dr af denna vinst
öro i fråga att användas lill förstärkande af Manufactur-
discon-
Den i5 Juli c. ra.
73
disconten, och deremot visserligen blifvit gjorda anmärkn.r,
som tåla att begrundas; så finner jag för min del ingen an¬
nan åtgärd rätteligen kunna af R. o. Ad. vidtagas, än alt
frågan återremitteras till de sammansatta Utsk:n, som förut
handlagt densamma, hvarom jag anhåller att Ilr Landtm,
måtte framställa proposition.
Hr Le frön, Joh. Pehr: Äfven jag förenar min röst
med de ledamöters, som varnat mot inträde på de villovä¬
gar, till hvilka portarna nu åter genom detta betänk, vilja
öppnas. Vi böra skilja emellan administration och represen¬
tation. Detta är i korthet uttrycket af Hr af Wingårds an¬
förande, och delta innebär hela det hufvudsakliga felet af
förevar, betänk. Jag begär återremiss och önskar noggrannt
iakttagande af den sats, som Hr Nordenanckar och nu sed¬
nast Gr. Horn framställt, att den StalsUtsk. tillhöriga åtgärd
må vara, att hos R. St. framställa huru de medel skola till
Statens gagn användas, som BaneoUtsk. finner kunna från
banken af dess vinst för statsverkets behof skiljas. Detta är
den enkla åtgärden, och vi böra icke inlåta oss i trassel, för
att med ånger och svårighet vid en annan riksdag komma
derifrån.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: Jag har vid
ett annat tillfälle, då det var fråga om att till en viss grad
ställa Stats-cont. under Riksg.cont., yttrat samma mening,
som Hr Lefre'n nu framställde, att ingenting är princip-
stridigare än hvad som gör representationen administrativ.
Representationen är icke egnad alt administrera, är icke qva-
lificerad att väl administrera, och genom administrations-
bestyr går representationen emot sitt egentliga kall, som af-
ser controllen. Jag röstar på denna grund för återremiss.
Stats- och BancoUtskms utlåt. N:o 4 återremitterades.
Ånyo föredrogs BancoUtsk:s den 8 dennes e. m. på bor¬
det lagda betänk. N:o 36, i anledn. af väckt fråga om för¬
ändrad organisation af bancofullmäktiges expedition.
Frih. Gederström, Jacob: Med Ulsk. instämmer jag
i fråga om behofvet deraf, att i fullmäktiges expedition fin¬
nes en. i räkenskapsförhållanden kunnig person; men i af¬
seende på tillstyrkandet så uppfattadt, som det här finnes,
nemi. att denne person, endast i händelse något finnes alt
vid de inkomna uppgifterna anmärka, skall sådant för full¬
mäktige tillkännagifva, skulle jag förmoda, att denne person,
sorn borde få remiss af alla från commissariatet eller sär¬
skildta conior inkommande uppgifter i räkenskapsväg, bör
ovillkorligen åligga att deröfver afgifva utlåt., ehvad han
finner räkenskaperna riktiga eller icke, ty annars vinner man
icke fullständigt ändamålet med hans tillsättande, och han kun-
to H. «o
74
, Den i5 Juli e, m.
de lägga på sidan samt icke anmäla hvad som vöre mest
anmärkningsvärd!. Med denna förändring skulle jag vilja
antaga detta förslag, och jag får derföre begära återremiss,
på det att denna redaclion måtte af Utsk. blifva förändrad'.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Lika med Utsk. och
Frih. Cederström, anser jag visserligen riktigt, att fullmäk¬
tige hafva tillgång på någon person, som sysselsätter sig med
räkenskapsåtgärder, men de äro icke stadigvarande, såsom
andra befattningar i banken. Menas uppgifter och förslag
till nya räkenskaps- och bokföringsinetoder, hvilka hos full¬
mäktige förekomma; så äro de tillfälliga och beroende der¬
på, huruvida antingen bland fullmäktige sjelfve finnas leda¬
möter, som hafva lust för nya inrättntr, eller ock om utom
dem finnas personer, som inkomma med förslag dertill. Men
om inga sådana inlemnades, så komme troligen föga arbete
att åläggas denne tjensteman. Det synes således vara mera
skäl att för inträffande behof åt bancofullmäktige anslå den
summa af 3oo r:dr, hvilken nu i betänk. N:o 44 är uppla¬
gen. Om de finge användas till arfvode, och, såsom jag
förmodar, fullmäktige toge till denna befattning någon af
bankens tjenstemän, samt läte den närmast underordnade in¬
träda i hans ställe, o. s. v. hela vägen igenom; så kunde
dessa 3oo r:dr begagnas till vedergällning för den extra
tjenstgöringen. Jag tycker således, att omgången med sär¬
skildta anslag är onödig, och att då ifrågavar. göromål
ej äro främmande för hankens tjenstemän, kunde ban¬
kens fullmäktige lika väl låta dessa som andra extra göro¬
mål bestridas af någon tillförordnad, och denne aflönas af
bankens medel, såsom då någon sjuknar, utan att särskildt
anslag ifrågakomme. Att bestämma ett sådant, ser ut som
man ville i banken hafva en särskild projectmakare på stat.
Om man nu skulle skaffa sig en sådan, och han vore myc¬
ket nitisk i sin befattning, så kunde han föranleda så myc¬
ket svaromål och utredningar, att utanvid nästa riksdag be-
liöfde en annan tjensteman för att besvara hvad den förste
föresloge. Slutligen kunde man komma derhän, att samme
man möjligen åtoge sig att både uppgöra och vederlägga för¬
slagen, hvarigenom R. St. slutligen skulle skenbarligen finna
det onyttiga i hela företaget. Jag hemställer således, att
R. o. Ad. måtte återremittera detta betänk., i ändamål att
slutet må blifva rättighet för fullmäktige att förordna ban¬
ken tillhörande tjenstemän till dessa bestyr, och andra att
i de tillförordnades ställe sköta deras vanliga göromål, samt
att betalningen såsom vanligt må utgå af bankens omkost-
nadsmedel.
H. Ex. Hr Gr. Posse, Arvid: Jag anser mig skyldig
att upplysa, det meningen ingalunda är att inrätta en sådan
tjenstebefattning, som Hr von Hartmansdorff föreställer sig.
Jag har i egenskap af bancofullmäktig deltagit i beredarn¬
Den i5 Juli e. m.
gen af delta ämne oell kan således vitsorda, att frågan all¬
deles icke är att hafva en person, som uppgör förslag och
projecter, utan att hafva en i räkenskaps- och baneoverket
kunnig person, som granskar de förslag, hvilka till fullmäk¬
tige inkomma. Hr von Hartmansdorff, sorn sjelf varit full¬
mäktig i banken, har sig bekant, att sådana förslag inkom¬
ma dels månads- och dels vecko-vis från lånecontoren i
Malmö och Götheborg samt från bancodisconlen här i Stock¬
holm. Ifrågavar. persons befattning skulle blifva, alt, när
sådana förslag och rapporter inkcTmma, granska dem och
jemföra dem med förut reviderade rapporter, samt på detta
sätt conlrollera räkenskaperna och sätta fullmäktige i till¬
fälle att se om några oriktig heter blifvit begångna. Jag
bör gifva tillkänna, att om en sådan granskning ägt ruin,
hade också det förhållande, som sednast upptäcktes vid
Malmö discont, genast blifvit synligt; men fullmäktige kun¬
na icke sysselsätta sig med en sådan granskning, och den
tillhör icke de öfriga embetsmännen. Den ende, som kun¬
de åläggas att verkställa denna granskning, vore bankens
secreterare, men han är förut tillräckligt sysselsatt. Jag får
derföre tillstyrka R. o. Ad., alt antingen rent af afslå det
härom gjorda förslaget, då skyldigheten att verkställa gransk¬
ningen koramc att tillhöra banco-secrelm, som finge se sig
örn huru han kunde hinna dermed, eller också för denna
befattning bevilja anslag för en ständig tjensteman; ty deri¬
genom alt olika personer dertill för tillfället förordnades,
tror jag icke alt ändamålet kunde vinnas.
Hr Stuart, Carl Gustaf: De arne talare, som först
yttrade sig i denna fråga, hafva fullkomligen misstagit sig
om Utskrs betänk. Utsk. har alldeles icke föreslagit inrät¬
tandet af någon ny tjenst. Utsk. har blott ansett fullmäk¬
tige i banken böra äga rättighet att tilldela ett visst arfvo¬
de åt den person, som vid fullmäktiges expedition biträder
med der förefallande räkenskaps-göromål. Erfarenheten har
tinder förflutna lider ådagalagt, att misstag, i anseende till
saknaden af en sådan person, ägt rum, hvilka misstag kun¬
nat medföra ganska betänkliga följder. Då sådana misstag
kunnat uppkomma under den tid, då bancofullmäktige äg¬
de en så utmärkt nitisk, arbetsam oell skicklig secreterare,
som afl. Banco-secreleraren Helsingius; så och enär en med så
passande egenskaper för denna befattning begåfvad tjenste¬
man åtminstone icke för närvar, torde vara att påräkna, sy¬
nes nödvändigheten påkalla, att fullmäktige sättas i tillfälle
att begagna ett biträde för berörde göromål. Denne person
skulle, enligt Utsk:s förslag, få sig ålagdt att granska alia
till fullmäktige inkommande uppgifter rör:de räkenskaps-
förhållanden samt att tillhandagå ej mindre fullmäktige än
secreleraren med alla erforderliga utredningar i räkenskaps-
väg. Han skulle äfvenledes hafva sig ålagd skyldigheten att
76
D e n i5 Juli e. m.
bos fullmäktige anmäla allt livad sorn vid den honom till¬
hörande granskning förekomme anmärkningsvärd!. Hr von
Hartmansdorff liar, silvida jag rätt uppfattat den värde tala¬
rens mening, ansett, alt någon af bankens öfrige tjenstemän
skulle kunna tillförordnas att sköta denna befattning, och
att en annan honom underlydande tjensteman under tiden
kunde förordnas att bestrida den förres vanliga åligganden.
Dock som detta uppdrag, att, före fullmäktiges sammankom¬
ster, granska ifrågavar. uppgifter, 111.111., ingalunda är af den
vidd och omfattning, att det kan belt och ballet medtaga
D1 O
en tjenstemans tid; så synes någon person icke uteslutande
behöfva dertill användas. BancoUtsk. har af detta skäl icke
kunnat instämma i bancofullmäktiges förslag, alt en särskild
kamererare för ifrågavar. ändamål skulle antagas; och
om en commissarie skulle förordnas att i fullmäktiges ex¬
pedition bestrida denna befattning, så koni bancoverket
möjligen alt sakna det biträde af honom, som verket på en
mera vigtig och trägen plats borde kunna påräkna. För
öfrigt kail jag ingalunda inse, att denne person skulle kun¬
na tillerkännas egenskapen af projectmakare, då lian blott
och bart vore revisor och räkenskapsbiträde. Honom skulle
ej tillhöra att bereda projecter, med hvilka han icke ägde
taga befattning, såvida ej sådana af fullmäktige uppgjordes,
och hans utlåt, deröfver infordrades. Således får jag för
min del anhålla om propos. till bifall å betänk., hvilket en¬
dast föreslår 3oo rjdrs tillökning i bankens stat och följakt¬
ligen ej kan anses medföra någon kostnad, sorn öfverstiger
värdet af det dermed af.sedda nyttiga ändamål. I öfrigt får jag
upplysa, att icke allenast, på sätt Gr. Posse redan anfört, upp¬
gifter hvarje sessionsdag till fullmäktige inkomma från låne-
contoren och bancodisconlen, utan äfven från cassa-afdelnin-
gen öfver bankens silfverrörelse under den sistförfluten vec¬
kan, hvilka uppgifter sedan sammanföras uti fullmäktiges ex¬
pedition, så att fullmäktige alltid hafva en åskådlig öfver¬
sigt af bankens ställning vid sessionsdagen och rörelse under
den nästföregångna tiden.
Hr von Hartmansdorff: En värd ledamot har ytt¬
rat, att i händelse Ständerne ej skulle bevilja anslag för ifrå¬
gavar. tjensteman eller biträde, skulle ingen annan än banco-
secreterare!! kunna utföra de förrättningar, som här äro i
fråga. Det är just min mening, att secreterare!) skulle öf¬
vertaga (lein. Samme ledamot har satt i fråga att secrete-
rarcn ej skulle hafva tid dermed. Jag är af motsatt mening,
När, enligt förevar, betänk., en särskild notarie skall föra
prot. hos fullmäktige, så har secreterare» ej annat att gö¬
ra än att föredraga målen och uppsätta expeditionerna. Jag
kanner visserligen icke, huru vidsträckta bankens göromål
för narva)', äro; men då jag hade äran vara en af fullmäk¬
tige derstädes, tror jag icke, att öfver 3 timmar i veckan au-
Den i5 Juli e. ra.
77
vändes till föredragning. Hela den öfriga tiden kunde se-
creteraren använda till genomläsning af de få mål, som in-
lorarao saint till uppsättning af expeditionerna. Då kan lian
äfven medhinna ifrågavar. förrättning, och enligt min för¬
mening är det ingen annan än just föredraganden, som bör
befatta sig dermed, emedan det är af vigt att denna gransk¬
ning noggrann! och oafbrutet verkställes. För de 3oo r:dr, sorn
blifvit föreslagna, kan man ej vänta särdeles uppmärksamhet,
åtminstone icke en ständig öfverskådning af bancoverkets
hela ställning. Hvarföre Bancosecrettn Helsingius ej kun¬
de alltid medhinna denna granskning, den han likväl i all¬
mänhet förrättade — och jag tror nästan att han upptäckte
underslef i Malmö — var den, att frami. Gr. von Schwerin
på den tiden sysselsatte honom med sina förslag till den för¬
ändrade organisationen af bancoverket, som nu lill stor del
gått i verkställighet. Bancosecretm Helsingius måste då an¬
vända snart sagdt hela sin tid till biträde med råd och dåd.
Nu när bancosecrettn skall få en notarie, som för prot.,
vidare förbjudes alt åtaga sig annan tjenstebefattning, och
slutliden erhåller en lön af 2,000 r:dr b:co ; så synes mig
att han bör kunna hafva detta bestyr. Vill man jemföra
haus göromål med dem som åligga ett kammarråd, en stats¬
kommissarie eller någon annan träget sysselsatt embetsman i
Stockholm; så torde man finna, att de med glädje skulle
vilja byta villkor med bancosecreteraren.
Hr Stuart har förklarat, att Utskjs mening icke varit
alt tillsätta en ny tjensteman. Om så är, och det bör vara
rätta förhållandet, emedan anslaget är upptaget till 3oo r:dr
och lönen i lägsta tjenstegraden föreslås till 4oo r:dr, så är emot
förslaget ingenting annat alt säga, än att dessa 3oo r:drsynas
vara en onödig utgift, emedan det finnes i banken en tjen¬
steman, som både borde förrätta denna granskning, och jem¬
väl med afseende på sin tid och aflöning kunde hafva befatt¬
ning- dermed.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinhold: Jemte åbero¬
pande af de skäl, som här redan blifvit anförda för Utsk:s
förslag, får jag taga mig friheten föra R. o. Ad. till minnes,
huruledes en af Ståndets bancofullmäktige vid förra riksda¬
gen här till prot. anmälde, att han, för att utreda och för
sig sjelf få säkert bestämd en då upptäckt proprie-balance i
banken, behöfde i räkenskapsväg använda, om jag ej minnes
orätt, flera månaders tid till continuerligt arbete. Det är na¬
turligt, att R. St. ej kunna af sina fullmäktige fordra ett
så beskaffadt ansträngdt arbete, utan allt slags lagligt bi¬
träde; och det är äfven för dessa fall, som ifrågavar. bi¬
träde bör påräknas, hvaruti ett nytt skäl finnes till bifall å
Ulsk:s förslag. — Hvad beträffar Hr von HartmansdorfFs an¬
märka. ronde beloppet af aflöningen, nemi. att den tjenste¬
man, som aflönades med endast 3oo r;dr, skulle vara min¬
Don i5 Juli e. m.
dre intresserad för sin befattning, an den som hade 2,000
rtdr; så hoppas jag, att Ståndet icke förbiser den gjorda syl lo —
gisinen , som visar sig oriktig, derföre att för ifrågavar. be¬
fattning nu betalas oell, enligt den värde talarens mening,
skulle betalas intet och icke 2,000 rtdr, hvilka ensamt äro
afsedda till secreterarens aflöning. — Ilvad i öfrigt angår
Frih. Cederströms anmärkn. emot sjelfva redactionen afUt-
skts förslag, så tager jag mig friheten fästa hans uppmärk¬
samhet derpå, att detta förslag icke kommer att ensamt ut¬
göra instruction för det blifvande biträdet, utan att föreskrift
härom kommer att i bancoreglementet intagas jemte de öf¬
riga instruclionerna, då tillfälle uppstår alt rätta och tilläg¬
ga hvad som kan erfordras; hvadan också för sådant än¬
damål ingen återremiss torde vara behöflig, utan får jag
anhålla om Hr Landtnäs propos. å bifall till detta betän¬
kande.
Frih. Gederström: Jag skulle vara böjd att instäm¬
ma med Hr von Hartmansdorff, om jag kunde anse det va¬
ra riktigt att bancosecretm ålades detta särskildta bestyr, i
förening med sina öfriga åligganden: icke derföre att jag an¬
ser honom, med det biträde han nu har i tjensteväg, vara
så öfverhopad af göromål att han ej kunde medhinna äfven
detta; men jag kan icke förena mig med Hr von Hartmans¬
dorff derföre, att jag anser oriktigt, att cancelli-chefen skulle
vara den myndighet, som hade att granska de calculer och
räkenskaper, som inkomma till fullmäktige, enär dertill er¬
fordras en i afseende på siffran ansvarsskyldig person, hvil¬
ken således naturligtvis icke kan finnas vid prof., då hans
tjeusteåligganden blifva föremål för fullmäktiges öfverläggnin-
gar. Jag bar gjort anmärkn. emot redactionen, derföre att
enligt densamma det blifvit åt ifrågavar. person öfverlem-
nadt att göra anmälan om hvad han finner anmärknings-
värdt. Han bör deremot hos fullmäktige göra anmälan 0111
verkställd granskning, ehvad anmärkn. förekommit ellef ic¬
ke; och om sedermera, oaktadt hans anmälan alt intet va¬
rit att anmärka, någon oriktighet upplyses, bör han vara
skyldig att ersätta den förlust, som genom hans försummel¬
se blifvit banken förorsakad. Det hör till ordningen i alla
räkenskapsverk, att kamereraren skall vara ansvarig för siff¬
ran och uppgifva huruvida den är riktig eller icke. I hvart-
dera fallet bör han derom afgifva bestämdt utlåtande. Den
siste talaren har ansett, att denna redaction kunde jemkas
genom den blifvande instruetionen. Deremot har jag ingen¬
ting annat alt erinra, än att, derest förevar, förslag blir R.
St:s beslut, det icke lär vara BancoUtsk. tillständigt att
uti detsamma göra någon ändring. Beslutet bör således sty-
Jiseras så, att detsamma kan utan förändring blifva gällan¬
de och intaget i instruetionen.
Hr Stuart: Jag är i sanning icke så lycklig, alt jag
Den iS J uli e. m.
79
kan inse den otydlighet eller ofullständighet i redactionen,
som Frih. Cederström omförmält, och anhåller att ännu en
gång få uppläsa betänkandets redan upplästa slutmening, angrde
detta ämne, på det R. o. Ad. måtte kunna bedomina, huru¬
vida en sådan otydlighet verkligen förefinnes. Ulsk. tillstyr¬
ker: "att vid bancofullmäkliges expedition malte anställas
ett räkenskapsbiträde, med åliggande att granska och med
hvarandra jemföra alla till fullmäktige inkomna uppgifter,
rörtde räkenskapsförhållanden, samt, i händelse något dervid
befinnes att anmärka, sådant för fullmäktige tillkännagifva;
att upprätta de sammandrag, som kunna vara anbefalta;
samt att tillhandagå ej mindre fullmäktige än bancosecreltn
med alla erforderliga utredningar och uppgifter i räkenskaps-
vng." Då denne person sålunda har sig ålagdt att granska
alla inkomna uppgifter och anmäla hos fullmäktige hvad
som förekommer anmärkningsvärd!, så måste deraf vara en
gifven följd, att då han icke anmält någon anmärka, viden
granskad räkenskap, har han icke funnit något att deremot
anmärka; och måste han naturligtvis för underlåtenheten
att anmäla ett anmärkningsvärd! förhållande vara lika an¬
svarig, som om förslaget inneliölle det efter mitt begrepp öf-
verflödiga tillägget, att han jemväl skall anmäla, då han vid
granskningen ej funnit något att erinra. Det beror i allt fall
på fullmäktige alt, der så nödigt pröfvas, meddela honom fö¬
reskrift att tillkännagifva, det intet varit att erinra, och jag
kan ingalunda föreställa mig att en sådan föreskrift icke kan
meddelas af den anledning, att här ingenting derom blifvit
nämndt. Jag anhåller att ännu en gång få återkomma till
den omständigheten, att Utsk. icke afselt organiserandet af
någon ny tjenst. Man har blott velat gifva fullmäktige till¬
fälle, att bland bankens tjenstemän utse och begagna någon
person, som af fullmäktige anses skicklig att i räkenskaps-
frågor tillhandagå uti fullmäktiges expedition. Att den i
detta afseende föreslagna utgift icke är onödig, såsom Hr
von Hartmansdorff behagat säga, har erfarenheten redan
ådagalagt. För framtiden kommer den troligen att blifva
desto mera nödvändig, som det är ganska tänkbart, att full¬
mäktige erhålla en bancosecret., som för öfriga tili fjell¬
sten hörande göromål är ganska skicklig och tjenlig, men
föga van vid räkenskapsformer och revisionsarbetet. I sak¬
nad af det nu föreslagna biträde, skulle följaktligen vid så¬
dant förhållande fullmäktige blifva urståndsatte att utöfva deu
silfercontroll inom deras expedition, som bankens fördel och
säkerhet obestridligen fordra; helst det icke är fullmäktige
medgifvet att till tjenstgöring inom deras expedition anställa
någon af de tjenstemän, som enligt bankens af R. St. fast¬
ställda aflöningsstat tillhör andra departementer. Jag för¬
nyar min anhållan om bifall till förevar, betänkande.
Hr Ribbing, Arvid: Jag kan icke annat finna, än
8p
D«n i5 Juli e. m.
att det hufvudsakligaste och egentliga, som emot detta be¬
tänk. kan andragas, ligger deruti, att, då enligt detsamma
hvad som finnes att vid räkenskaperna erinra, bör af det
tillförordnade biträdet för fullmäktige tillkännagifvas, den
ansvarighet, som nu hvilar på en ordinarie och så val lönad
tjensteman som bancosecret;n, skulle kunna öfverflyttas på
hvem som helst; ty det skulle, efter hvad den siste talaren
tillkännagifvit, stå fullmäktige öppet att till denna befatt¬
ning förordna hvem de för godt funno, och således äfven
en extra-ordinarie. Jag tror, att då ifrågavar. befattning
är af särdeles vigt, hvilken erfarenheten ådagalagt medelst
de exempel, som här blifvit anförda i afseende på Malmö
och Götheborgs låneconlor, det vore något alldeles orim¬
ligt, att denna befattning, som framförallt afser tillsynen
å bankens säkerhet, skulle öfverflyttas från en erfaren or-
din.-tjensteman- och, med denties befriande från allt ansvar,
tilläggas hvem som helst man behagade dertill för ögon¬
blicket utse. Jag får hufvudsakligen på dessa grunder och
hänförande mig till hvad Hr von Hartmansdorff vidlyftigare
i detta ämne anfört, anhålla om återremiss af förevar, be¬
tänkande.
BancoTJlsk:s betänk. N:o 36 blef af R. o. Ad. återre-
mitteradt.
Vid förnyad föredragning, biföl lös BancoUtskrs den B
dennes e. m. på bordet lagda betänkande!!:
N:o 37, i afseende å den ansvarighet, som Bancover-
kets embets- och tjenstemannabefattningar åtföljer;
N:o 38, ang:de löneförhöjning för banco-ombuden vid
Götheborgs och Malmö lånecontor.
Till pröfning företogs BancoUtsk:s den 8 dennes e. m.
på bordet lagda betänk. N:o 44> metl förslag till ny aflö-
ningsstat för Bancoverkels embets- och tjenstemän, konst-
idkare samt vaktbetjening.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag vill blott erin¬
ra derom, att då de 3oo rtdr, som voro i fråga för räkert-
skapsbiträde hos fullmäktige, stå uppförda här (sid. ao); så
får bifallet på detta betänk, ej omfatta denna fråga, sorn
redan blifvit återremitterad.
H. Ex. Hr Gr. Posse, Arvid: Den anmärka., som Ih¬
van Hartmansdorff gjort, synes mig ganska liklig; men då
R. o. Ad. återremitterat det förra betänk., så fruktår jag
att det nu ej finnes någon annan utväg an att återremittera
äfven det ifrågavar., ty alt bifalla det med villkor torde
ej 1111 gå an.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinhold: Jag vågar hem¬
ställa,
Den i5 Juli e. m.
Si
sialia, huruvida icke R. o. Ad. skulle kunna bifalla detta,
med det villkor att hafva frågan öppen angtde de 3oo rdrtna
för att afgöra den, när BancoUtskts förnyade betänk., i an-
ledn. af den nyligen beslulade återremissen af betänk. N:o
36, inkommer.
Ilr Frih. o. Landtm, yttrade, att han ej kunde anse
förenligt med 56 §tn Reg.Ftn, alt någon del af ett betänk,
som från Utsk. inkommit och första gången afgjordes, un-
danloges från det beslut, som i afseende på den öfriga de¬
len deraf fattades; således, om något i detta betänk, icke
kunde bifallas, borde R. o. Ad. finna, att antingen måste det
återremitteras eller också hvila lills den fråga blifvit af¬
gjord, som R. o. Ad. funnit vara af den beskaffenhet, att
den borde till BancoUtsk. återlemnas; och hemställde Hr
Landtm, nu, om R. o. Ad. fann den emot BancoUtskts be¬
tänk. Nto 44 Sj°rda anmärkn. föranleda betänkts återremit¬
terande.
Ropades ja.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr., hade inlemnat ett
så lydande anförande:
Med anledn. af BancoUtskts betänk. Nto 44 med förslag
till ny aflöningsstat för Bancoverkets embets- och tjenstemän,
konstidkare samt vaktbetjening, tager jag mig friheten be¬
gära R. Stts uppmärksamhet å förhållandet med de arfvo-
den, hvilka af Hrr banco- och riksgälds-fullmäktige tillgo¬
donjutas.
Det lär tvifvelsutan icke kunna bestridas, att ett så
maktpåliggande uppdrag, som öfverstyrelsen af dessa båda
Riksens verk, icke är vedergäldt genom det arfvode af
666 rtdr 3a sk., som för dessa befattningar hitintills utgått.
Då under loppet af de nu förflutna 3o åren snart sagdt alla
stater blifvit medelst löneförhöjningar reglerade, förekom¬
mer det mig obilligt, och måhända äfven mindre omtänk¬
samt, att icke äfven höja arfvoden för förvaltare af dessa
R. Stts verk, särdeles vid betraktande deraf huru det i min
tanke alltför ringa arfvodet ofta måste begränsa valen inom de
uti hufvudsladen bosatte personligheter. Utan att kunna helt
och hållet undanrödja denna olägenhet genom förslag till ett
så beskaffadt arfvode, som för valen skulle lemna friare spel¬
rum, anser jag likväl tillräcklig anledn. vara förhanden, att
föreslå en förhöjning af 666 rtdr 32 sk. i arfvodena för Hrr
fullmäktige uti R. Sits Bank och Riksg.cont., äfvensom för
fullmägtige vid låneconttn i Götheborg och Malmö.
Hr Frih. o. Landtm, föreslog remiss af denna mo¬
tion till BancoUtskottet.
Bifölls.
io H.
Den 15 Juli e. m
Fi il). Ceris rslrööi, Jaeol), hemställde, 6m icke den¬
na motion älven borde remitteras till StatsUlsk., då den äl¬
ven anginge fullmäktige i Riksg.contoret.
Uppå derefter framställd propos., blef motionen äfven
remitterad lill StatsUtskottet.
Föredrogs ånyo och bifölls BancoUtskts den 8 dennes e.
;n. på bordet lagria mern. N:o 45, med hemställan om plog¬
landet af en medalj öfver aflidne Banco-secrettn E. U. Hel-
singius.
Ånyo föredrogs LagUlskcs den 8 dennes e. m. på bor¬
det lagda ii t lät. N:o 68 öfver gjorda anmärk n:r vid Utskjs
betänk. ff:o 4° > ' nnledn. af vackt fråga om ändring i 16
cap. 7 §:n Jorda-b:n och upphäfvande af 8 §:n i samma cap.
och balk.
Då detta utlåt, icke innehöll någon förändring i be¬
tänk. lN:o 4°> detta blifvit af R. o. Ad. bifallet, fann
R. o. Ad. utlåt. N:o 68 icke erfordra annan åtgärd än att
läggas lill handlingarna.
Föredrogs ånyo Gr. Frölichs, David, den it dennes på
bordet lagda motion, alt i händelse handels- och sjöfarts¬
fonden skulle upphöra, medeltillgång från annat håll måtte
åt nya Trollhätte-canalbolag beredas.
Frih. Cederström, Jacob: Ifrågavar. motion kunde
anses föranledd af en händelse, sorn under riksdagen före¬
kommit, om den händelse, i anleda, hvaraf densamma blif¬
vit vackt, redan hade inträffat; men som detta icke är fal¬
let, så anser jag ej motionen kunna grundlagsenlig! upp¬
tagas, innan den händelse inträffat, som motionen förut¬
sätter.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Gustaf: I denna mo¬
tion omnämner Gr. Frölich, hvars frånvaro jag beklagar,
''förnuftets åberopande emot lag.’' Vi hafva dessa dagar,
som alltid, tolt förnuft alla. Men jag allena har taft
om förnuft, hvadan jag bör anse mig meni. — Enär nu
Gr. Frölich visserligen icke velat tillägga mig annat än hvad
han trott mig hafva velat uttrycka, har han uppenbarligen
så skrifvit i följd af ett i Lördags ännu fortfarande miss¬
förstånd, hvilket jag har full anledn. tio mig hafva skingrat
i f. m. medelst den utveckling, som utan inskränkning af
min åsigt bort förtydliga den — Emedlertid är mig ange¬
läget att Utsk. förnimmer mitt bestämda bestridande, att jag
''åberopat förnuft emot lag,’’ enär jag sagt alt, ”förnuftet”
— sorn ju bör begränsa allt — ’’äfven begränsar bruket af
”rättigheter.”
Frih, Raab, Adam Christian: Jag har visserligen ej
Be 11 i5 Juli e, m.
83
approfondera! den fråga, sorn lagt grund till Gr. Frölichs
motion, nemi. frågan om Trollhätle-canalbolag, och icke
heller så noga läst motionen, att jag tilltror mig kunna be¬
domina alla detaljerna deraf; men hvad jag vid ett hastigt
genomögnande deraf trott mig finna, är, att motionen går
derpå ut, att vilja tvinga canal-bolnget att ändra några af
de villkor, hvarom bolaget öfverenskomma med K. M. och
Kronan. Ehuru jag visserligen ej tager ifrågavar. a/Tafs
parti, utan tvertom är af den mening, att det varit väl, om
den varit ogjord; så skulle jag likväl för min del anse, alt
sedan Regeringsmakten har uppgjort detta contract, det vore
högst orätt, att nu på en annan väg bryta samma contract.
Detta skulle vara förnärmande för Regeringens värdighet
och begreppet om dess makt och myndighet, och det skulle
äfven för framtiden hafva ett mindre lyckligt inflytande på
opinionen hos personer, som kunde komma uti contact med
Regeringen, om ett med Regeringen ingånget contract å dess
sida ej blefve respecteradt. Jag anser det således vara Re¬
presentationens pligt att förekomma hvarje försök alt på nå¬
gon slags omväg söka bryta ett sådant contract. Vid remis¬
sen af ifrågavar. motion anhåller jag, att dessa anmärk nti¬
ma tte få till Ulsk. åtfölja.
Frih. Cederström; Enär lvänne ledamöter förutsatt
lagligheten af denna motions remitterande till Utsk., anhål¬
ler jag att få uppläsa 56 $:n Riksd.Ordn. Den lyder sålun¬
da; "Intet ärende må nedläggas utan Ståndets uttryckliga
"beslut. Ej heller må, med undantag af grundlagsfrågor, nya
"ämnen af riksdagsmän väckas, sedan en månad från riksda¬
gens början, enligt 27 §:n, tilländalupit, såvida icke sådana
"frågor af redan fattade beslut, eller redan upptagna ären-
"den, eller under riksdagen inträffande händelser, omedelbar¬
ligen föranledas.”
Nu är här alldeles icke fallet, att handels- och sjöfarts¬
fonden upphört, hvilket är villkoret för den motion, sorn
Gr. Frölich väckt, och icke heller har af R. St. något be¬
slut blifvit fattadt om ändring af de förhållanden, som frå¬
gan rör. Man måste således afvakta den tidpunkt, då R.
St. beslutat öfver dessa ämnen, för alt få göra den motion,
som nu för tidigt och i grundlagsvidrig ordning blifvit
vackt.
Frih. Raab: I slutet af den utaf Frih. Cederström 1111
upplästa 56 § Riksd.Ordn. står: — "så vida icke sådana
”frågor af redan fattade beslut, eller redan upptagna ären¬
den, eller under riksdagen inträffade händelser, omedelbar¬
ligen föranledas."
Nu är händelsen den, att Hr Halling under denna
riksdag väckt en motion, som afser handels- och sjöfarts-
fondens upphörande. Då hans motion blifvit till Utsk. re¬
mitterad, så är detta alltså ett redan upptaget ärende. Detta
84
Den 15 Juli e. m.
liar gifvit Gr. Frölich en aniedn., hvars gilllighet jag ej anser
kunna honom bestridas, att väcka ifrågavar. motion. Jag
tror mig derföre ej för min del kunna tillstyrka R. o. Ad.
att vägra remiss å Gr. Frölichs nu föredragna motion.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Då jag finner af Frih.
Cederströms sisla yttrande, att hans afsigt är att hindra re¬
miss af Gr. Frölichs motion; så uppstiger jag, för att, i mot¬
sats mot hvad han yrkat, begära, alt denna remiss måtte
äga rum. Jag tror att Gr. Frölich har tillräcklig aniedn.
för sin motion deruti, att Hr Halling i BorgareSt. verkligen
begärt, att handels- och sjöfarts-fonden skall försvinna. Så
till vida anser jag att Gr. Frölich välbetänkt kommit Utsk.
till hjelp med denna motion, i händelse Utsk. delade Gr.
Frölichs och Frih. Baabs åsigler, hvilka öfverensstämma uti
den frågan, att det ej vore Representationen värdigt att ne¬
ka uppfyllande af de förbindelser, dem Svenska Regeringen
ingått; och således skulle måhända frågan om Trollhätte-
canalbyggnad verkligen lägga hinder i vägen för denna
fonds upplösning, nemi. i händelse icke någon annan utväg
skulle gifvas för att honorera de förbindelser, som skulle
hindra motionens upptagande och bifallande. På denna
grund anser jag det vara nyttigt för Utsk., att på en gång
få behandla Hr Hallings motion och Gr. Frölichs förslag.
Jag tillstyrker alltså remissens bifallande.
Hr Lefre'n, Joh. Pehr: 5i §:n Riksd.Ordn. lyder
sålunda: "I en skrift böra ej flera mål af olika beskaffen¬
het sammandragas etc.’’
I denna motion äro likväl tvänne mål sammandragna,
det ena är frågan om Trollhätte-canal, och det andra är
frågan om handels- och sjöfarls-fondens upphörande. Jag
tror, att dessa begge mål derföre blifvit kedjade tillsam¬
mans; emedan man ej på annat sätt kunnat få fram det e-
na målet. Frågorna böra derföre i min tanke skiljas åt, på
det att R. o. Ad. må kunna bifalla remiss å den ena och
neka remiss af den andra.
Hr. von Hartmansdorff, Äng.: Det vore visserligen
behagligt för lii ig att få, likasom Gr. Horn, åtaga mig en
frånvarandes sak; men jag kan icke hjelpa alt motionären
är frånvar. när hans sak förekommer; och för denna till¬
fälliga omständighet kan jag ej underlåta att göra de an¬
märka:!' emot lagligheten af hans motion, hvilka jag skulle
hafva gjort, om han varit tillstädes.
Gr. Horn har yttrat, alt som fråga vore väckt uti ett
annat Stånd örn handels- och sjöfarls-fondens upphörande,
så vore detta en tillräcklig aniedn. för Gr. Frölich att upp¬
taga frågan, och på denna grund blefve motionen laglig ef¬
ter 56 §:n Riksd.Oidn. Men, mine herrar! det är icke om
möjligheter, utan om verkliga förhållanden, sorn vi här öf-
Dtu i5 Juli c. m
85
verlägga. Om nu t. ex. Coust.Utsk. föreslagit, såsom man
förtäljer, att Konungens rätt att allena styra Riket skulle
upphöra, och om nu ett sådant förslag verkligen inkommit
till R. St.; månne det vore skäl för oss att då, innan sjelf¬
va förslaget vore antaget, göra motioner om sättet huru
Konungens rådgifvare sedan skulle styra Riket? Månne icke
de fleste skulle säga, att del vore tids nog alt komma med
en sådan motion sedan Konungen upphört att allena styra
Riket, och att man dessförinnan blott förspillde tiden med
motioner och öfverläggningar derom. Eller för attbegagua
ett exempel, som är mera närhändes: om någon t. ex. sat¬
te i fråga hvar vi skulle öfverlägga, om taket i Riddarhus¬
salen folie ned. Månne icke Ståndet svarade: vi vilja vän¬
ta med öfverläggningen derom, till dess taket verkligen in¬
störtat. Jag tror, att samma förhållande äger rum med Gr.
Frölichs motion i hänseende till handels- och sjöfarts-fon-
dens upphörande. Månne vi ej böra afvakta tiden och se
om det verkligen inträffar?
Jag anser alltså motionen obehörig och bestrider hen¬
nes remitterande.
Frih. Raab: Då det är jag som bragt denna discussion
å bane, anser jag det vara min pligt alt begära uppläsning
af motionen, i den förmodan, att många af Ståndets leda¬
möter ej tagit kännedom deraf. Så vidt jag kan erinra mig
dess innehåll, så har den ej mer än ett syfte, och jag finner
således intet skäl att vägra remiss deraf.
Gr. Frölichs motion upplästes.
Frih. Raab fortfor derefter:
Tvänne värde talare hafva satt sig emot remissen ,
den ene af det skäl, att motionen skulle strida mot 5i
§:n Riksd.Ordn. , derföre att den skulle innehålla mera än
ett mål. 5i §:n säger väl, att uti en skrift böra ej fle¬
ra mål af olika beskaffenhet sammandragas. Det kan väl ej
bestridas, att bela denna motion blott äger ett syfte. Allt
hvad der uti premisserna är sagdt, innehåller blott det vill¬
kor, hvarunder Gr. Frölich tillstyrker att medlen böra ta¬
gas af bancovinsten i stället för af handels- och sjöfarts¬
fonden. Alltså innebär icke motionen mer än ett enda
mål, och remiss kan således ej på denna grund vägras.
Den andre talaren har trott motionen icke kunna re¬
mitteras , såsom stridande mot 56 §:n Riksd.Ordn.; men uti
56 §:n Riksd.Ordn. står, att när en motion är omedelbart
föranledd af ett redan upptaget ärende, så må den väckas
efter motionstidens slut. Det slår ej, att detta ärende, som
föranleder motionen, skall vara upptaget inom samma Riks-
St., eller alt det redan skall vara afgjordt; utan det kan
efter ordalydelsen i 56 §:n, der det blott heter: ''eller re¬
dan upptagna ärenden,” vara upptaget inom hvilket Stånd
86
Den ii Juli e. ra
sorn helst. Jag set' således icke heller, att något skäl kan
från denna § herntas att neka remiss af ifrågavar. motion,
och får således anhålla om bifall till dess remitterande.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Om jag fattat motionen rätt,
så består den hufvudsakligen deri, att motionären, med för¬
utsättande af att R. St. skulle ingå på den motion, som af
Hr Halling blifvit gjord, hvarigenom handels- och sjöfarts¬
fonden skulle komma att hädanefter försvinna och att såle¬
des ej kunna påräknas till de behof hvartill den blifvit af-
sedd, har föreslagit, att den derigenom uppkommande brist
skulle ersättas genom ett anslag af bancovinsten. 56 §:n
sager, att en sådan motion ej, efter en månad från riksda¬
gens början, får väckas; ”såvida den ej af redan fattade be¬
slut eller redan upptagna ärenden omedelbarligen föranle-
des.’’ Nu kan man väl ej säga, att man genom det nu
upptagna ärendet omedelbarligen föranledes att taga ersätt¬
ning af bancovinsten; ty det kan väl sägas, att ett behof
derigenom uppstår, men ej alt det skall fyllas ur banco¬
vinsten. Således synes mig att en remiss af denna motion
nu vore förhastad och borde uppskjutas intilldess R. St.
fattat sitt beslut öfver Hr Hadings motion, ty då skall man
kunna göra en sådan motion, som den här väckta, på grund
af de 3:ne cathegorier, som uti 56 §:n Riksd.Ordn. finnas
upptagna; hvarföre jag, för min del, troi'att man för närvar,
ej kan remittera den ifrågavar. motionen.
Gr. Horn: Den olyckliga 56 §:n, hvars lätta förstånd
6a ofta varit omtvistadt, får jag öppet bekänna att jag för¬
står helt annorlunda än den siste värde talaren, och jag har
redan yttrat den tanke, som Frih. Raab med mig delar, att
med anledn. af Hr Hadings motion, kan och bör den ifrå¬
gavar. af Gr. Frölich väckta motionen till StatsUtsk. remit¬
teras; och jag förklarar ännu en gång, att del, enligt min
öfvertygelse, kan vara ganska nyttigt för StatsUtsk. att i ett
sammanhang få behandla den frågan, huruvida handels- och
sjöfarts-fonden skall kunna föreslås till upplösning, då den
blifvit engagerad till sådana förbindelser, sorn drn ik läd t sig
genom bidragen tid Trolihätte-canalbyggnad.
Hvad åter vidkommer den frågan att Gr. Frö!ichs mo¬
tion skulle innefatta flera än ett ämne, så får jag förklara,
alt jag för min del ej kan fatta att den innehåller mera än
ett ämne, nemi. att försäkra Trollhätte-canalboiag om de
fördelar, som blifvit detsamma från Regeringens sida medgifna,
hvilket Regeringens medgifvande skulle förfalla , i händelse
handels- och sjöfarts-fonden skulle upphöra. Motionären har
visserligen hänvisat tid ersättning derför på bancovinsten,
men han har äfven sagt, alt förbindelsen på annat sätt skul¬
le kunna honoreras; och jag anser för min del, att en mo¬
tionär har rätt att föreslå utväg.ir att komma tid det mål
som hans motion åsyftar. Gr. Frölichs motion omfattar
Den jf) Juli e, ra.
87
således efter min öfvertygelse blött ett enda amne, men pre¬
misserna utgöras af Hr Hildings motion, hvilken gifvit an¬
leda. till Gr. Fiölichs, sorn verkligen dermed står i sam¬
manhang. jag fortfar alltså att yrka remiss af ifrågavar.
motion.
Hr Ribbing, Bengt: Inskränkande mig endast till att
söka bevara helgden af våra grundlagar, och då jag ej fin¬
ner annat, än alt den motion Gr. Frölich afgifvit är i grund¬
lagsenlig ordning tillkommen ; så får jag förena mig med
de herrar, som yrkat vederbörlig remiss af motionen.
Hr Le fren: Upplyst af den discussion, som ägt rum,
och ännu mera genom uppläsningen af motionen , anser jag
mig pligtig förklara, att jag frångår mitt påslående att här
afhandlas tvanne ämnen; således bestrider jag ej remiss på
denna grund. Men derföre anser jag mig ej böra frångå
den öfveitygelse , att denna motion rör ämnen, som ingå
på det gebit, hvilket syflar att göra enskilda corporationers
ärenden till föremål för R. St:s beslut. Der talas om deras
reglementariska föreskrifters mer eller mindre lämplighet
o. s. v.
Då Hr Frih. o. Landtm, nu hemställde om R. o. Ad.
ansåg öfverläggningen fulländad, anmälde sig
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, och
yttrade:
Då jag på grund af 56 §:n Riksd.Ordn. anser denna mo¬
tion vara uti grundlagsenlig ordning tillkommen, och, sedan
jag hört den uppläsas, ej heller kan finna, att den strider
emot 5i §:n af samma grundlag, utan tvertom anser alt vi
beginge en grundlagsvidrighet, ifall remiss vägrades, så skul¬
le jäg vilja förena mig med de herrar, som begärt remiss;
men då Ståndet är så fåtaligt, och jag anser saken vara af
vigt, så, enär fråga blifvit, om remitteras bör, anhåller jag,
på grund af 49 §:n Riksd.Ordn., att denna fråga måtte få
hvila till nästa plenum.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
öfverläggningen fulländad.
Ropades ja.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, i afseende på Hr
Munck af Rosenschölds framställning, att Gr. Frölichs mo¬
tion måtte blifva hvilande, 49 §:n Riksd.Ordn. visserligen
medgåfve att sådant kunde äga rum; men Hr Landtm, ansåg
dock, alt detta icke följde blott af en ledamots begäran,
utan att det berodde af R. o. Ad. att derom besluta. Hvad
i öfrigt anginge lagligheten af den yrkade remissen, så, då
den i Landtmis tanke ej vore bokstafligen stridande emot
något grundlagsstadgande, ansåg Hr Landtm, sig icke kunna
vägra propos. till remiss af densamma.
88
Den i5 J u 1 i e. m.
Hr Westfelt, Nils: Jag ville biträda Hr Munck af
Rosenschölds begäran, men då Hr Frih. o. Landtm, förkla¬
rat, att motionen kan remitteras, så afstår jag; likväl under
det förbehåll, att, i händelse remiss af Ståndet vägras, frå¬
gan måtte få hvila till nästa plenum.
Hr von Hartmansdorff: Då fråga blifvit vackt om
motionens ytterligare bordläggning, så måste densamma först
afgöras innan Flr Frih. o. Landtm, inhemtat Ståndets me¬
ning, huruvida remiss skall beviljas eller icke; ty sedermera
kan icke vidare någon fråga om bordläggning uppslå. Jag
finner, att Hr Munck af Rosenschöld har rättighet alt be¬
gära frågans hvilande; och då en sådan begäran blifvit fram¬
ställd, så ser jag ej, att den skulle kunna afslås.
Hr Ribbing, Arvid: Då den vändning saken nu ta¬
git skulle gifva anledn. till en lika vidlyftig discussion, när
frågan i nästa plenum ånyo förekomme; så hemställer jag
om ej Hr Munck af Rosenschöld vill återtaga sin begä¬
ran om bordläggning, och att motionen måtte blifva remit¬
terad.
Frih. Raab: Jag instämmer uti den siste talarens hem¬
ställan till Hr Munck af Rosenschöld, att han måtte låta sin
begäran om bordläggning falla, emedan jag är öfverlygad om
att remiss af Gr. Frölichs motion ej kommer att af Ståndet
vägras.
Frih. Cederström: Den 49 §‘n Riksd.Ordn. i mom.
stadgar visserligen, att, då fråga uppstår om eller hvart re¬
mitteras bör, denna fråga endast för den pleni-dagen må
läggas på bordet; men detta stadgande afser ej att förhin¬
dra en frågas bordläggning andra gången. Det behöfves i
öfrigt ej mer än en ledamots begäran om bordläggning af
en sådan fråga, och då Hr Munck af Rosenschöld framställt
en sådan begäran, så kan bordläggningen ej vägras.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. an¬
såg frågan om remiss af Gr. Frölichs motion böra uppskju¬
tas till nästa plenum.
Ropades starka nej, blandade med ett eller annat ja.
Frih. Cederström: Jag anhåller att få fästa Ståndets
samt Flr Frih. o. Landtnäs uppmärksamhet derpå, att det
ej är beroende af Ståndets beslut, huruvida en fråga om el¬
ler hvart remitteras bör skall bordläggas eller ej, ty den
kan läggas på bordet för en plenidag, och då detta af Hr
Munck af Rosenschöld blifvit begärdt, så kan det ho¬
nom ej af Ståndet förvägras. Jag anhåller alltså att frågan
får hvila.
Gr. Horn: Jag instämmer uti Frih. Cederströms pro¬
test mot R. o. Ad:s nu fattade beslut, ty jag tror, att der
grund¬
Den i5 J u i i e. m.
89
grundlagens föreskrift är bestämd, tan ej något beslut afR.
o. Ad. komma i fråga.
Hr von Hartmansdorff: Så länge Hr Munck afRö-
senschöld ej afstått från sin begäran, anser jag Hr Frih. oi
Landtm, ej vara berättigad att göra en sådan propos., sorn
den nyss framställda, ej heller Ståndet berättigadt att beta-»
ga Hr Munck af Rosenschöld sin rätt att ånyo erhålla frå¬
gan bordlagd. Jag reserverar mig alltså högtidligen motett
sådant förfarande. [
Frih. Cederström, Thure: Jag anhåller att få föfj
ena mig i allo uti de yttranden, som af Frih. Cederström,
Jacob, och Hr von Hartmansdorff sednast blifvit afgifna, e-
medan jag anser, att, der grundlagen är klar och tydlig,
hvarken propos. af Landtmarskalken, tvertemot grundlagens
ordalydelse och mening, kan framställas, eller att Ståndet.i
sådant fall har någon rätt att besluta. r,
Hr Anckarsvärd, Aug.: Jag vill visst ej gifva mig
ut för någon grundlagstolkare, men jag tillstår, att det fö¬
refaller mig besynnerligt, att denna discussion kunnat ägd
rum, sedan Hr Frih. o. Landtm:s förfrågan om Ståndet
ansåg discussionen slutad blifvit med ja besvarad; oph att,
sedan discussionen sålunda blifvit slutad, frågan skulle kun¬
na, i anledn. af en enda ledamots begäran, anses hvilanda
på bordet. Det befordrar åtminstone ej skyndsamhet j gö-
romålens gång, om vi nu efter 2 å 3 timmars discussion i
frågan, och då just ögonblicket var inne att erhålla Hr
Frih. o. Landtmts propos., skulle besluta densammas för¬
nyade bordläggning. Jag kan ej annat än instämma uti Hg
Frih. o. Landtnäs yttrande, och anhåller om propos. på re¬
miss, hvartill jag lemnar mitt bifall, och hoppas att den ej
af Ståndet vägras.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Jag är alldeles förekommen
af den sista varda talaren, och detta så mycket mera sorn
ordet ’’kan’’ blifvit i grundlags-§:n nyttjadt. Jag vill icke
heller opponera mig emot remissen, på det man matté éiy
gång komma ifrån denna sak.
Gr. Horn: Jag förmodar, att det undgått Hr Anckar-;
svärds uppmärksamhet, att, då Hr Frih. o. Landtm, frågade
om discussionen vore slutad, begärde Hr Munck af Rosen-,
schöld ordet, och erhöll också detsamma, då hail anhöll,
med stöd af grundlagens föreskrift, att frågan om pch hvart,
motionen skulle remitteras, måtte hvila till nästa plenum. Öet ,
är på grund deraf, som jag, i känslan af min pligt ätt .vgjjaj
öfver grundlagens helgd, måste instämma uti Frih, Ce Jet¬
ströms protest mot Ståndets beslut. -if
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Vid detta tillfälle kari
10 H. 12 ~
g°
Den i5 Juli e. m.
jag ej instämma uti protesten emot Ståndets beslut. Jag kan
ej uppfatta grundlagens mening annorlunda, än att motionen
bör remitteras i nästa plenum efter det då den blifvit väckt,
såvida icke frågan om eller hvart remitteras bör begäres på
bordet; och Hr Munck af Rosenschöld bar, så vidt jag kun¬
nat fatta, ej begärt annat än Gr. Frölichs motion på bor¬
det, hvilket alldeles icke är detsamma, som att begära på
bordet sjelfva frågan ora remissen. Således hoppas jag , att
Hr Rosenschöld , sedan han finner, att R. o. Ad. längtar att
komma ifrån denna remiss, icke längre vill upptaga Stån¬
dets tid genom att fortsätta sin anhållan om bordlägg¬
ning.
Hr Munck af Rosenschöld: För det första får jag
instämma uti de åsigler som Gr. Horn yttrat. För det an¬
dra får jag upplysa Hr Dalman, att det var just frågan om
remitteras bör, som jag begärt på bordet; men då nu den
grundlagsvidrighet skulle inträffa, att Ståndets beslut skulle
vara alldeles motsatt mot hvad grundlagens bokstaf bjuder,
och jag derjemte erhållit den upplysningen att remiss tro¬
ligen ej kommer att vägras, så anser jag mig, för min del,
icke vidare böra yrka denna frågas hviiande på bordet.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. beha¬
gade remittera Gr. Frölichs nu föredragna motion till Stats¬
utskottet.
Ropades ja.
Frih. Cederström, Jacob, begärde votering.
Då nu fråga uppstod om contra-propos., begärde Frih,
Cederström, Jacob, att contra-propos. skulle innehålla,
det R. o. Ad. ansåge sig förhindradt af 56 §:n RikscbOrdn.
ntl meddela remiss å Gr. Frölichs motion.
Hr Frih, o. Landtm, yttrade, alt den af Frih. Ce¬
derström föreslagna contra-propos. icke kunde framställas,
emedan detta vore att ingå i en förklaring af grundlagens
stadganden, hvilket icke vore R. o. Ad. medgifvet under en
öfverläggning, sådan som denna; och anhöll Hr Landtm.,
att Frih. Cederström ville föreslå någon annan contra-pro¬
pos., som vore med Riksd.Ordn. öfverensstämmande.
Frih. Cederström: Fråga har uppstått om remit¬
teras kan , och denna fråga är naturligtvis afgjord så,
att Ståndet vid voteringen begärt till propos. frågan huru¬
vida remiss skall ske. Då måste de, som anse att remiss ej
skall ske, få sin mening till contra-proposition. Jag kan ej
begripa, att deras opinion, som äro af den öfvertygelse, att
grundlagen ligger i vägen för remiss, kan undertryckas för
deras, sorn önska remiss, Det Ur å båda sidor endast enskil¬
de personers öfvertygelse. Den ena sidan, af hvilken Hr
Frih. o. Landtm, är, anser att grundlagen ej förbjuder re¬
O c ii i5 J u 1 i c. m. gi
miss. Min öfvertygelse deremot Sr att motionen har blif¬
vit väckt i grundlagsvidrig ordning, och att remiss på sådan
grund ej kan äga runi. Jag kan således ej finna annat, än
att den af mig begärda contra-propos. måste antagas, och
någon annan contra-propos. kan jag ej uppgifva.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde till Frih. Geder¬
ström, om icke deras mening, som ansågo motionen icke kun¬
na remitteras, finge tillfälle att göra sig gällande, om cpn-
tra-propostn innehölle, det R. o. Ad. ansåge Gr. Frölichs
motion icke böra remitteras.
Då Frih. Gederström förklarade sig ej hafva något
att erinra emot en sådan contra-propos., uppsattes, upplästes
till justering, och godkändes följande voter:s-praposition:
Den som bifaller, att Gr. Frölichs nu föredragna mo¬
tion remitteras till StatsUtsk., voterar
ja;
den det ej vill, voterar
nei ’
Vinner nej, anser R. o. Ad. Gr. Frölichs motion icke böra
remitteras.
Efter voteringens slut, befunnos rösterna hafva utfallit,
som föijer;
Ja — 34-
Nej — 18.
Lades på bordet nedannämnda från Ulsk:n inkomna be¬
tänkta och utlätJn, nemi. från
Stats- saint Allm. Besvärs- och E k o n. U t-
skotten;
Nto 1, angtde sättet för utgörandet af städernas, utom
Stockholm, inqvarterings-besvär, samt om en jemnare och
räll visn re fördelning deraf;
Nto 1, i anledn. af ett till R. Sirs granskning öfver-
lemnadt förslag till'ny inqvarterings-ordning för Stockholms
stad ;
Nio 3, i anledn. af väckta motioner, rörtde den ersätt¬
ning, inqvarteringsgifvare bör tillkomma för mat, som lem¬
näs tågande trupper, m. m. ;
Nto 6, i anledn. af väckt motion om lärare-seminariers
inrättande, samt förändringar vid lärare-beställningars till¬
sättande, m. m.;
Nto 7, i anledn. af särskilda motioner, dels om be¬
redandet af medel för en lection vid Rikets gymnasier uti
naturhistorien, förmedelst den theologiska lectionens före¬
nande med den philosophiska , dels om medel till aflö¬
ning åt leclorer vid gymnasierna i de moderna språken;
9»
D c n t$ Juli e. m.
Lagutskottet:
N:o 69, i anledn. af gjorda anmärkn:r vid Utsk:s be¬
tänk. N:o 38, öfver vackt fråga om slockslraffets upphö¬
rande ;
N:o 70, i anledn. af gjorda anmärkn:r vid Utskts betänk.
N:o a6, ang:de väckt fråga oraden uppenbara kyrkopliklens
afskalfande ;
N:o 71, i anledn. af gjorda anmärknJr vid Utsk:s betänk.
N:o 16, öfver väckt motion om upphäfvande af lagens slad-
ganden, angrde qvalificerade dödsstraff;
N:o 72, i anledn. af ålerreraisser af Utsk:s tvänne be-
tänkånden.
Likaledes lades på bordet följande tvänne från Ridd.-
Utsk. inkomna mem:r, så lydande:
Hörsamt Memorial.
Ridd.Utsk. har fått emottaga återremiss af Utsk:s för¬
slag till en sådan ändring i 3i §:n Ridd.Ordn., att antalet af
de ledamöter, hvilka vid val och voteringar skola sitta vid
bordet och föra protocoll, måtte minskas från sex till fyra,
hvilka borde anteckna dem som rösta, hvaremot något prof.,
enl. Utskrs tanke, icke framdeles erfordrades öfver de från-
var. ledamöterna.
Emot delta förslag har blifvit anmärkt, dels af Hr
Frih. Raab, A. Ch., och Hr Stuart, G. G., att, till und¬
vikande af paria vota vid möjligen uppstående skiljaktig¬
heter, endast tre ledamöter borde föra protocoll , dels af
Hr von Hartmansdorff, A., Frih. Cederström, J.,
och Hr Rosenblad, B.,-att antalet af sex protocollsföran-
de borde bibehållas, och protocoll föras både öfver närvar,
och frånvar. ledamöter, hvarjemte Hr Stuart erinrat, att
då ordföranden alltid är den, som håller pappersarket, hvar¬
uppå voter:s- och valsedlarna framläggas, sådant ock borde
i §:n uttryckas.
Utsk., som ej kan inse behofvet att, sedan R. o. Ad.
för sin del beslutat afskaffande af 2tdra uppropet vid val och
voteringar, särskild anteckning dervid föres öfver dem, J’som
vid första uppropet sig ej infinna," hvilket dessutom, vid
collalionering af antecknings-prottn öfver dem som varit
tillstädes och sin röst afgifvit med uppropslistan, kan utrö¬
nas, derest tvist derom, mot förmodan, skulle uppstå, erkän¬
ner deremot riktigheten så väl afanmärkntn, att ett ojemnt
antal ledamöter bör, till förekommande af lika röster, föra
prof., och af Hr S tuarts erinran om en förtydligad re-
daetion i afseende på behörigheten för ordförande alt hålla
pappersauket, hvaruppå sedlarne läggas; och får Utsk., i
enlighet härmed, föreslå följande reduetiou af 3i och 34
§§:na i Ridd.Ordningen:
D e n i5 Juli e. m.
93
§ 3i.
Vid alla val oell voteringar skall upprop ske efter an-
teckningslistan, och anmode Landtmarskalken, eller den hans
ställe företräder, tre ledamöter af R. o. Ad. alt jemte ho¬
nom vid bordet sitta och föra protocoll öfver dem, hvilka
rösta. De röstande, som till en och samma bänk höra,
träde inom; sk rank et-, när deras bänknummer uppropas, och
hvar och en framlägge, vid upprop af dess namn , sin val-
eller voteringssedel på det pappersark, som hålles af ord¬
föranden.
§ 34.
Sedan voterings- eller val-uppropet är slutadt, öppnas
sedlarne af ordföranden, samt granskas af honom och de le¬
damöter, som vid bordet sitta, hvarvid desse sednare föra
särskildta prot., hvilka, efter fulländad omröstning, collatio-
neras. Derefter upprättas ett omröstnings- eller val-prot.,
hvilket underskrifves af ordföranden och ledamöterna vid
bordet samt genast uppläses.
Hvilket dock till H. R. o. Ad:s egen pröfning öfver-
lemnas.
Stockholm den 7 Juli 1S40.
På RiddarhusUtskottets vagnar:
. S. A. Sandels.
W. F. Dalman.
Hörsamt Memoria 1.
Vid pröfning af Ridd.Utskts mern, i anledn. af Ridd.-
directionens riksd.berättelse har H. R. o. Ad. behagat till
Utsk. återremittera g §:n litt. G., hvarigenom Utsk. föreslagit
det tillägg till reglementet för närings-stipendierna, att elen
sökande, som genom vederbörligt betyg styrker sig hafva
vid något närings-institut här i Sverige förvärfva! tillräcklig
underbyggnad alt, för den vettenskapliga utbildningen i det nä-
ringsyrke, hvaråt hanegnat sig, eller inhemtande af fullkom¬
ligare arbetsmetoder deri, kunna med fördel besöka främ¬
mande länders läroanstalter eller verkstäder, må, efter Ridd.-
directionens pröfning af härvid förekommande förhållanden,
jemväl få sitt stipendium utom Riket begagna.
Under debatten öfver detta förslag, hafva af Hr von
Hartmansdorff, A., och Hr Lefren, J. P., anmärkn:r
blifvit framställda, hvilka åsyfta, att kunskapsfordringarna
för de sökande till dessa stipendier måtte närmare bestäm¬
mas, så att ingen annan må åtnjuta ifrågavar. understöd,
än den, som , genom vid gymnasium eller vid universitet
allagd examen, visat sig äga de kunskaper, som erfordras för
att antagas till student, med undantag likväl af lalin, greki¬
ska och hebreiska.
Utsk. har, i anledn. häraf, skolat vördsamt upplysa, att
5 mom. i reglementet för närings-stipendierna stadgar: *'alt
94
Den t5 Juli e. m.
de kunskaper, hvilka anses oundgängligen nödiga, innan någon
kan till närings-stipendiat anlagas, äro chrislendomskunskap,
moral, malhemalik, historia (i förening med geographi) samt
elemer] terna i fysik och chemi, hvarförutan afseende äfven
göres på den sökandes insigt i gamla och lefvande språk.”
Då Utsk. föreslog ofvanberörde tillägg till reglementet ,
ang:de rättighet för den i teckniskt hänseende mera försig¬
komna ynglingen att åtnjuta stipendium jemväl vid främ¬
mande länders läroanstalter oell verkstäder, förutsatte Utsk.
naturligtvis, att lian skulle visa sig innehafva äfven de kun¬
skaper, som i allmänhet erfordras för att erhåjla stipendium.
Att deremot föreslå ett högre kunskapsmått, än det nu fö-
reskrifna, dertill saknar Utsk. all anledn., då nemi. Utsk.
af Ridd.directionens prot. inhemtaf, att, äfven med de'pre¬
standa, som nu finnas stadgade, det icke varit utan särde¬
les svårighet dessa stipendier kunnat till competente sökan¬
de disponeras; ty mer än en gång hafva, i saknad deraf,
stipendier icke kunnat bortgifvas, och sökandernes antal
har alltid varit ganska ringa, hvartill orsaken ock lärer få
sökas deruti, att tillfällena till erhållande af vettenskaplig
undervisning i näringsyrkena inom fäderneslandet icke äro
särdeles talrika. Medelst de af Utsk. nu föreslagna ökade ut¬
vägar att stipendierna begagna, harUtsk. trott sig göra dem mer
eftersökta af de bildade classerna och hoppas äfven alt R.
o. Ad., i en framlid, må räkna af näringarna högt föi tjenta
män b^nd dem, som för utveckling af sina anlag haft un¬
derstöd af dessa stipendier. Utsk. föreställer sig deremot,
att en ovillkorlig föreskrift om kunskaper hos den sökande,
motsvarande dem, som erfordras för student-examen , icke
skulle befrämja det egentliga ändamålet med stipendierna,
nemi. att företrädesvis understödja adliga ynglingar med fal¬
lenheter för teckniska studier. Ty om studentbildningen
skulle lemna ett ovillkorligt företräde framför den teckni¬
ska, så torde följden deraf blifva den, att sökande med an¬
lag för de praktiska yrkena (inge slå tillbaka för några stu¬
denter, som, då de icke kunnat lyckas på den litterära ba¬
nan, tagit sin tillflyckl till näringarna, der, efter hvad erfa¬
renheten vitsordat, dylika personers framgång visat sig tem¬
meligen problematisk. Gillas den åsigten , som Hr von
Hartmansdorff framställt, så torde det enda rätta vara alt
belt och hållet afskaffa närings-stipendierna och med de¬
samma öka antalet af de s. k. academiska stipendierna —r
ett förslag, som vid en föregående riksdag blifvit af sam¬
mi ledamot vackt, men af H. R. o. Ad. då afslaget.
Utur dessa grunder anser Utsk. sig icke äga skäl att, i
anledn. af de vid Utskts förra förslag gjorda anmärkntr,
föreslå någon annan förändring, än att redactionen af Utsk:s
motionerade tillägg förtydligas genom åberopande af den
iöieskrift, att den sökande, som tillerkännes rätt att begag¬
na sitt stipendium utrikes, utom hvad särskildt finnes i det
Den i5 Juli e. ra.
95
tillagda momentet stadgadt, skall visa sig i öfrigt öga de
kunskaper, sorn för erhållande af stipendium enl. 5 mom.
anses nödiga; och skulle, i följd häraf, det ifrågavar, tilläg¬
get erhålla följande lydelse:
"Den sökande, sorn, jemte det han visar sig äga de
kunskaper, hvilka, enligt 5 moni., anses nödiga för
erhållande af stipendium, tillika genom vederbörligt
betyg styrker sig hafva vid något närings-inslitut
bär i Sverige förvärfva! tillräcklig underbyggnad att
för den vettenskapliga utbildningen af dét närings-
yrke, hvaråt han egnat sig, eiler inhemtande af full¬
komligare arbetsmetoder deruti, kunna med fördel
besöka främmande länders läroanstalter och verkstä¬
der, må, efter Ridd.directionens pröfning af härvid
förekommande förhållanden, jemväl få sitt stipen¬
dium utom Riket begagna; hvarvid directionen för
hvarje särskildt tillfälle äger föreskrifva de villkor
stipendiaten under sitt utrikes vistande bör visa sig
hafva fullgjort, innan stipendii-beloppet å vissa ter¬
miner till honora utbetalas."
Hvilket allt dock till H. R. o. Ad:s egen ompröfning
vördsamt hemställes.
Stockholm den 7 Juli 1840.
På RiödarhusUtskoltets vägnar.
S. A. Sandels.
W. F. Dalman.
fl. R. o. Ad. åtskiljdes kl. \ till 10 om aftonen.
In fidem protocoili,
F. O. Silfverstolpe.
Lördagen den 18 Juli i84o.
Plenum kl. 9 f. m.
Justerades 6 prot.utdr. för den i5 dennes e. m.
Justerades pleni-prot:n för den 4 dennes och den 8
dennes f. m.
Hr Frih. o. Landtm, tiilkännagaf, att Hr von Törne,
Gustaf Otto, ledamot i BancoUtsk., samt Hr Munck, Bror
Gustaf Reinh., ledamot i Bevilln.Utsk., afsagt sig dessa be¬
Den 18 Juli.
fattningar, hvartill de af Hrr Electorer blifvit utsedde, samt
att Hr Tersmeden, Gustaf Reinh., ledamot i Allm. Besvärs-
och Ekon.Utsk., erhållit 3:ne veckors ledighet från den 20
dennes, och Hr Edenhjelm, Gillis, ledamot i Bevilln.Utsk.,
i4 dagars ledighet från den rg dennes; och anmodade Hr
Landtm. Hrr Electorer att utse ledamöter, så väl till er¬
sättande af ofvannämnda vacancer, som för att inträda i Utsktn
under de permitlerades bortovaro.
Ånyo föredrogs StatsUtskts den 11 dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 196, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o4g
angtde föreslagen ersättning till adjungerade ledamöter uti
K. Götha Hofrätt.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Utsk. yttrar, alt,
’’då Utsk. i särskildt utlåt, tillstyrkt att löner för fyra nya le¬
damöter uti Götha Hofrätt må på stat anvisas, tillfälle till
befordran torde blifva beredt för dem, som dessa platser
förut bestridt, i hvilket fall de derigenom för sina nedlag¬
da mödor erhålla vedergällning; anser Utsk. sig icke kun¬
na frånträda dess förut afgifna, af 2tne RiksSt. bifallna ut¬
låtande.’’ Om R. o. Ad. skulle bifalla förevar, betänk., så¬
dant det är, så skulle det ske under samma förutsättning,
som Utsk. antagit, nemi. den, att ifrogavar. adjungerade le¬
damöter finge en ersättning genom blifvande nya löner och
platser i Götha Hofrätt. Men som detta är ovisst och be¬
ror på de beslut R. o. Ad. samt de öfriga RiksSttn komma
att fatta, när denna del af statsregleringen förekommer; så
underställer jag det H. Ståndet, om det ej vöre rättast att
låta detta betänk, hvila intilldess andra hufvudtiteln vid stats-
regleringens afgörande förekommit, då man med säkerhet
visste hvad i detta afseende verkligen vore bifallet el¬
ler icke.
Frih. Nauckhoff, J oh. Otto, förenade sig i Hr von
Hartmansdorffs begäran.
Frih. Leijonhufvud, Abrah.: Jag är fullkomligen
förekommen af Hr von Hartmansdorff och får äran förena
mig med honom, destohellre, som ett hufvudsakligt villkor
för mitt omdöme om ersättningen är att få veta, huru R.
St. behaga besluta i afseende på uppförande å stat af de
fyra nya lönerna. Jag har således intet vidare att anföra,
i förhopping att detta betänk, får blifva hvilande.
R. o. Ad. beslöt, att StatsUtskts utlåt. N:o 196 borde
förblifva hvilande tills R. o. Ad. fattat sitt beslut angtde
utgifterua under 2tdra hufvudtiteln.
Företogs till pröfning StatsUtskts den 1 r dennes på
bordet lagda utlåt. Nto 197, i anledn. af motion om anslag
' till
Den r8 Juli.
97
tili Hofmarskalken Leijonmark i och för hans befattning så¬
som secreterare vid K. TabeJlcommissionen.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Om R. Sf. skulle,
i öfverensstämmelse med detta betänk, oell den hänvisning
Utsk. gifver till sitt yttrande om 2:dra hufvudtiteln, vägra
åt Tabell-commissionens secreterare både löneförbättring för
framtiden och all ersättning för den förflutna tiden, så
tyckes det vara alltför hardt. Jag skulle derföre önska, att
R. o. Ad. nu matte återremittera detta betänk., emedan sa¬
ken första gången från StatsUtsk. inkommit, på det Ståndet
måtte, när andra hufvudtitelns reglering förekommer, hafva
fria händer att fatta sitt beslut. Om äfven återremissen på
detta betänk, då vore besvarad, så vore målet fullständigt
beredt för att upptagas till behandling.
SlatsCJtsk:s utlåt. N:o 197 återremitterades.
Föredrogs ånyo StatsUtskts den 11 dennes på bordet
lagda utlåt. N;o 198, i anleda, af väckt fråga om pension
för häradshöfdingar.
Pir von Röök, Gustaf, uppläste följande:
Den, i sammanhang med K. M:s nåd. propos. om pen
sioner åt Landtstalens tjenstemän efter uppnådda 65 års ål¬
der och 4° års tjenstgöring i Statens tjenst, af mig fram¬
ställda motion att häradshöfdingar vid samma ålder och tjenst
göringstid måtte, efter afskedstagande, åtnjuta i större dom¬
sagor 2,000 r:dr b:co pension, och i mindre domsagor ett
ringare belopp enl. K. M:s nåd. ompröfvande, har H. Stats-
Utsk. ansett betänkligt bifalla, då häradshöfdlngarnes an¬
språk grundar sig på ersättning jemväl för extra-inkomster,
och att häradshöfdingarnes inkomster i allmänhet Sro be¬
tydligare än den af mig föreslagna summan, och att således
den förmån å det allmännas sida, som genom den föreslag¬
na åtgärden vore åsyftad, icke torde vinnas, utan att pen-
ningebeloppen bestämdes ännu högre.
De grunder för afstyrkandet, H. StatsUtsk. har anfört,
kunna ej af mig gillas; ty den häradshöfding i en större
domsaga, som ej finner sig vara belåten med 2,000 r:dr b:co
och i en mindre domsaga med en ringare summa, som skäligen
ej kan föreslås under i,5oo r:dr b:co, har för sig öppet ätt
behålla sitt häradshöldinge-embete. Med de af Utsk. åbe¬
ropade extra-inkomster måtte menas den expeditions-lösen,
som är åt häradshöfdingar anslagen i ersättning för den ringa
lön, eller de 75 rjdr, som på stat tillkommer en häradshöfding;
och således kari jag ej annorlunda anse expeditions-lösen
än såsom en bestämd lön, ehuru densamma är olika i olika
stora domsagor, och om expeditions-lösen framdeles indrages
till K. M:s och Kronans disposition, som är föreslaget och
10 II. i3
Den 18 J u 1 i.
sannolikt gillas, så måste vedel lag derföre lemnäs, oell den¬
na ersättning kan rimligen ej antagas till mindre än 2,000
r:dr btco, och måhända vida mera i anseende till dom¬
sagans mer och mindre aibetsämhet och det skrifvarebiträ¬
de, som erfordras till embetets ulöfvande. Jag tror således,
alt H. StatsUtsk:? skäl för att afstyrka motionen ej skäligen
böra antagas; och då man derjemte betraktar den med viss¬
het inträffande olägenheten, att Rikets flesta domsagor, om
StalsUtskrs åsigter vinna framgång, framdeles, måhända inom
få år, komma att förestås äf hvar tredje månad ombytta
särskilda domare, hvilka domsagornes innevånare, hvars
fördelar måste, såsom jag lior, förnämligast befrämjas, ej
ens äro i tillfälle känna, hvarken till namn eller vistelseort;
så tyckes det vara af ganska stor vigt för Staten, det så¬
dana pensioner beredas åt ålderstigna och sjukliga härads-
höfdingnr, alt de kunna i underd. anmäla sig lill afsked från
embete! och lemna rum åt yngre skickliga och kraftfulla
personer till häradshöldinge-embetens bestridande. Jag ta¬
lar således äfvenledes för den unga uppväxande embetsmanna-
corpsen, som har nu högre vettenskapsbildning än fordom
fordrats lill domare-embeten, och bör alltså, innan dess
bästa verkningstid förflutit, befordras till ordinarie embeten
för att kunna göra sitt fädernesland den tjenst, som är nöd¬
vändig att påräkna och af den bör förväntas. Då jag är
fullkomligt öfvertygad, att K. M. belönar förtjensten, så vill
jag till och med sålunda förändra min motion, att, utan fö¬
reslående af en bestämd summa, med fullt förtroende öfver¬
lemna till K. M:s nåd och rättvisa, alt bevilja det pensions¬
belopp, som kan tilldelas en åldrig och sjuklig häradshöf¬
ding vid afskedstagande!. Har han under sin tjenstetid gjoi t
sig förtjent af uppmärksamhet, så gör jag mig försäkrad om,
att han ej lemnäs ulan tillräckligt årligt underhåll för sin
återstående lifstid, allenast R. St. anvisa till K. M. nödiga
statsmedel till besagda ändamål.
Med begäran att min motion måtte komma under yt¬
terligare öfverläggning uti H. StatsUtsk., anhålles vördsamt
att StalsUtskrs betänk, blifver återremitterad!.
Hr von Hartmansdorff, A u g.: Jag erkänner visser¬
ligen, att målet, i närvar, stund, ej fått den utredning att
StatsUtsk. kunnat uppgöra något förslag, och jag erkänner
således riktigheten af StalsUtskrs åtgärd att icke nu befatta
sig med uppgörande af något reglemente eller förslag i det¬
ta afseende. Men deremot skulle jag anse oriktigt att, ge¬
nom bifall till StalsUtskrs utlåt.J, alldeles afskala frågan för
denna gång. Om R. St. i stället skulle besluta, att lill K.
M. ingå med underd. anhållan, att intill nästa riksdag sådana
upplysningar, som fordras för alt kunna uppgöra ett pensions¬
förslag, måtte varda infordrade af K. M., hvarefter Stän-
delne vid en kommande riksdag kunde i saken erhålla nå¬
Do ii 18 Juli.
99
dig framställning af K. M.; så hoppas jag, alt något godt
skulle kunna uträttas. Om det derjemte kunde lyckas att
förändra aflöningssättet för domare, så att expedilions-lösen,
i stallet att tillfalla domaren, lades på chartan och inginge
till statsverket; så borde man så mycket hellre vara be¬
redd på pensioners anskaffande åt ålderstigna häradshöfdin-
gar som ville afgå. Jag anhåller, att R. o. Ad. måtte åter¬
remittera betänk, till StatsUtsk., på det en sådan förändring,
som jag nu framställt, måtte kunna föranledas.
Frih. Cederström, Jacob: Intill dess häradshöfdin-
garnes lönevillkor kunna ställas på bestämd lönefot, och
sportel-inkomsterna af papperslösen upphöra, hvaraf nyttan
dock kan vara ganska problematisk, emedan ärendena då
kunde komma att ligga nere, enär häradshöfdingarne icke
hade någon större inkomst i följd af deras handläggning, i
stället att ärendena nu fortskyndas derigenom att härads-
höfdingarnes inkomster äro beroende deraf, — intilldess,
säger jag, en sådan förändring funnits lämplig, kan jag
ej finna något skäl, hvarföre man skulle: tänka på en
pensions-stats reglerande för häradshöfdingarna, helst de
äga de bästa lönevillkor bland Rikets embetsman i all¬
mänhet och tillfälle att vid hög ålder, emot afstående af
en del till vicarie, ändå hafva nog öfver. Om förändring i
aflöningssättet kommer alt äga rum, så foijer också af sig
sjelf, alt vid pensions-regleringen de måste ingå såsom del¬
ägare i civil-statens pensiorts-cassa och betala i mån af den
lön de åtnjuta och den pension, hvartill de blifva berättiga¬
de. Jag tillstyrker bifall å betänkandet.
Hr Ribbing, Arvid: Jag uppkallades egentligen af
Frih. Cederströms i en mellanmening framställda yttrande,
att det vore problematiskt, huruvida det vore nyttigt att
förvandla expeditions-lösen till ständig lön, enar ärendena
kunde i följd deraf komma att ligga nere, emedan domarens
fördel att få uppbära expeditions-lösen nu påskyndade ären¬
dena och föranledde alt parterne icke lingö vänta på expe¬
ditionerna. Det har förut på detta rum blifvit klart och
vidlyftigt framstäldt, att just motsatsen af hvad Frih. Ce¬
derström antagit, måste i följd af nuvar. löningssätt inträffa,
ifall man beräknar egennyttan; ty domaren erhåller, för
hvarje gång han uppskjuter ett mål, lika mycket i utslags¬
lösen, sorn då han afgör detsamma, och således om lian.upp¬
skjuter det io gånger eller till och med 20 gånger, hvarpå
ej saknas exempel, uppbär han 10 eller 20 gånger större lö¬
sen , än han erhåller om saken första gången afgöies. Det
är nu alltid vanligt, och jag vet dervid endast få undantag,
att då ett mål skall uppskjutas, det sker ifrån ena tinget
till det andra. Det är deremot ganska möjligt att uppskju¬
ta ett mål från den ena dagen under tinget till en annan.
Derigenom minskar domaren sin expeditions-lösen, men fort-
skyndur målet och rättvisans tillgodonjutande. Vid sådant
100
Den 18 Juli.
förhållande anser jag orät! att lemna sådana framställnin¬
gar, som Frih. Cederström nyss gjörl, oemotsagda och låta
dem vinna stadga, hvarföre jag ej stillatigande kunnat af¬
höra dem.
Jag får för öfrigt i sjelfva saken förena mig i hvad Hr
von Hartmansdorff andragit, och vill dertill lägga, att, om
de ifrågaställa pensionerna skola motsvara deras ändamål,
måste de blifva någorlunda lämpade efter domarens lön,
hvilken, såsom vi alla veta, hufvudsakligen utgöres af ex-
peditions-lösen. Om nu, i fråga om borttagande af denna
lösen och utsättande i stället af ordin.-lön från statsverket,
det blir nödvändigt, att en sådan undersökning inom hvarje
domsaga sker, hvaraf man finner huru stor lön hvarje do¬
mare har; så blir denna undersökning äfven nyttig och nö¬
dig för det förslag Hr von Röök framställt, såvida pensio¬
nerna, såsom jag förmodar ändamålet vara, skola bestäm¬
mas icke lika för alla domare, utan efter hvars och ens
tjenstebefattning och så att de någorlunda motsvara inkom¬
sterna. Jag instämmer således i den mening Hr von Hart¬
mansdorff yttrat, att tjenligast vore att hänskjuta saken till
en närmare undersökning och derom göra tind. framställning
hos K. M.; hvarföre jag också tror, att denna fråga, då
den såsom jag hoppas blir återremitterad, kan af StatsUtsk.
behandlas i sammanhang med den, såvidt jag vet, ännu oaf-
gjorda frågan om expeditions-lösens förvandling till ständig
lön för domare, hvilken jag tror äfven remitterades lill Stals-
Utskottet.
H. Ex.” Hr Gr. Posse, Arvid: Jag bestrider visserli¬
gen icke motionärens framställning om behofvet af pensio¬
ner för häradshöfdingar, emedan det visserligen är påtagligt,
att personer, som hafva så vigtiga embeten, som de ifråga-
var., icke böra blifva af brist på rättighet till pension nöd¬
sakade att fortfara med embetsutöfningen långt utöfver den
tid, deras ålder och deraf beroende själsförmögenheter rät¬
teligen medgifva; men jag tror också, att, i det skick frågan
nu befinner sig, icke några sådana pensioner kunna bestäm¬
mas; ty på sätt den siste talaren yttrat och äfven Utsk.
framställt, måste pensionerna vara beroende af löneinkom¬
sterna. Dessa gro till beloppet ganska obestämda, och att
bestämma pensionerna efter hvad häradshöfdingarne på or¬
din.-stat åtnjuta, kan icke komma i fråga, då de icke hafva
mer än 75 rjdrs lön. Hvad beträffar Frih. Cederströms an-
märkn., att det vore problematiskt, huruvida expeditions¬
lösens borttagande vore nyttigt, så kan jag icke deri instäm¬
ma; fy lika med Hr Ribbing är jag fullt öfvertygad derom,
att ingenting skulle mer bidraga till ärendenas skyndsammare
behandling och äfven till ordning i lagskipningen, än om
dessa sportlar upphörde och i stället bestämda löner så väl
för häradshöfdingarna som för domare i allmänhet infördes.
Den 18 Juli.
101
Jag Bor vid detta tillfälle icke underlåta att upplysa, alt
denna fråga ej blifvit af Regeringen lémond å sido, ty Just.-
ministern har redan K. M:s befallning, att i detta hänseen¬
de söka alla de upplysningar, som fordras för alt uppgöra
ett fullständigt förslag. Om löner för häradshöfdingarna
bestämmas, så tror jag, att då den lämpliga tid inträder
alt medgifva pensionerna för dessa embetsman.
Hr Frih. o. Landtm, framställde propos. till bifall
å utlåt. N.’o 198.
Ropades starka ja, blandade med många nej, i anledn.
hvaraf Hr Landtm, förklarade sig hafva funnit att ja öfver¬
rösta! nej.
Hr Ribbing begärde votering.
Upplästes till justering och godkändes följande voter:s-
pvoposition :
Den som bifaller StatsUtskls utlåt. N:o 198, voterar
ja;
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, anser R. o. Ad. de vid nämnda utlåt, gjorda an-
märknrr föranleda dess återremitterande.
Efter voteringens slut, befunnos rösterna hafva utfal¬
lit, som följer:
Ja — 3J3.
Nej — 33.
Föredrogs ånyo StatsUtskls utlåt. N:o 19g, i anledn. af
erhållna återremisser å utlåt. N:o 42 > ang:de Landtstatens
lönereglering.
Frih. Nauckhoff, Joli. Otto: Frågan om landtsta¬
tens lönereglering, tillhörande andra hufvudtiteln, står i
oski i jaktligt sammanhang med den allm. statsregleringen. Att
nu utbryta denna del af statsregleringen och behandla den
särskildt, anser jag oformligt och orätt. Jag får derföre
vördsamt anhålla, att detta StatsUtsk:s betänk. N:o 199
måtte blifva hvilande, intilldess statsregleringen förekommer,
och då inbegripas uti föredragningen af den punkt på a:dra
hufvudtiteln, som afhandla!’ landtstaten, hvarigenom man
bättre än nu kan blifva i tillfälle att pröfva ärendet och
att afslå eller bifalla hvad Utsk. föreslagit.
Hr von Hartmansdorff, Atig.: På samma grunder,
som jag tillstyrkt dylika åtgärder i andra mål af nästan ena¬
handa beskaffenhet, anser jag mig nu böra biträda den me¬
ning Frih. Nauckhoff framställt.
R. o. Ad. beslöt, alt SlatsUtsk-.s utlåt. N:o 199 icke
bör företagas till pröfning, förrän R. o. Ad. pröfvar utgif¬
terna under aldra hufvudtiteln.
102
Den 18 Juli.
Vid förnyad föredragning Indes lil handlingarna Stals-
Utskls den 11 dennes på hordet lagda meni. Nio 200, i an¬
leda. af återremiss å utlåt. N:o 106.
Då nu ånyo föredrogs Stats- samt Allm. Besvärs- och
Ekon.Utskls betänk. Nio 5, i anledn. af dels K. NI Is nåd.
propos röride allm. sladganden och anslag till folkunder¬
visningens befrämjande, och dels åtskilliga inom RiksStin i
ämnet väckta motioner, blef det ånyo lagdt på bordet af
Frih. Cederström, Thure, Hr Westfelt, Nils, Hr
Hallenborg, Carl Joli., 111. fl. ledamöter.
Hr Ribbing, Bengtl Då jag härmedelst hos Hr Frih.
o. Landtm, anhåller om permission på 3 veckors lid, räkna¬
de från den 22 i denna månad, för alt afresa från riksdags¬
orten, anhåller jag tillika, då jag ej får tid att öfvervara
discussionen öfver det nu föredragna betänk., att få göra
några koria anmärknir mot detsamma.
§ 1, 2 mom. innehåller, ”att minst en fast skola bör
finnas i hvarje pastorat och ställas under inseende af kyr¬
koherden och skoldirectionen." § g deremot lyder sålunda 1
— ”Utskotten hafva vali 1 §in 2 punkten föreslagit, att minst
en fast skola bör finnas i hvarje pastorat; men Ulskm haf¬
va icke heller förbisett möjligheten, att i ett pastorat, som
bestode af 2;ne eller flera socknar, eller ock endast utgjor¬
de en enda socken af betydlig vidd, den varande eller blif¬
vande fasta skolan kunde befinnas så aflägsen från åtskilliga
byar, hemman, torp och lägenheter, alt många ortens barn
skulle i afståndet möta hinder för skolans begagnande;
Utskm få derföre hemställa: ilo att i dylika inträffande hän¬
delser, ambulatoriska skolor varda inrättade.” Jag finnér, då
jag jemför dessa §§, någon tvetydlighet kunna uppstå, huru¬
vida det må vara tillåtet att endast få hafva ambulatoriska
skolor i någon socken. Jag skulle likväl önska, att 1 §:n
kunde så förstås, att detta vore tillåtet. Det finnes socknar
med så liten befolkning på en stor areal, att en fast skola
der skulle tjena till intet, och utgifterna för dess anläggan¬
de skulle vara bortkastade penningar, då derigenom ingen
väsendtlig nytta kunde åstadkommas. Jag anser derföre,
att det borde tydligen uttryckas, att vid sådana omständig¬
heter, som de af mig nu uppgifna, endast ambulatoriska
skolor böra inrättas; men på det att icke en sådan före¬
skrift måtte missbrukas, så att endast en ambulatorisk sko¬
la inrättades der en fast verkligen kunde finnas, anser jag äf¬
ven nödig controll deremot böra äga rum, nemi. den alt
undersökning af domcapitlet och Konungens Befihide först
anställes, innan tillstånd lemnäs en sådan socken att slippa
bekosta en fast skolas anläggande.
Vidare stadgas uti 1 §:n 4 moni., att undervisningen i
de fasta skolorna bör gifvas minst 8 månader om året. Der-
Den 18 Juli.
io3
vid får jag endast åberopa Hr Ribbings, Arvid, reservation
vid denna punkt. Den lyder sålunda:
”Utsk:n vilja hafva åtta månaders oafbruten lärotid;
jag blott sex, och hvarannan dag deraf för gossar, hvaran¬
nan för flickor.”
”Mina skäl äro:
”1:0 Under en tid af året, December och Januari, är
antingen mörka dagar, kallt väder, slaskigt väglag; under
en annan, såsom Maj, Juli, Augusti och September, plante¬
rings- och skördetid, då barnen, såsom vid potatessättning
och upptagning m. m., behöfvas bemma.”
”2:0 Barnen orka icke att gå hvarje dag till skolan, då
vägen är läng.”
"3;o Då de hvarannan dag få torka sina kläder och
skodon, bevara de bättre helsa och bibehålla munterhet.
Man må icke förgäta, att gångstigarna ofta, äfven under tor¬
ka, leda genom sumpiga trakter och vad.”
”4:o Barnen skiljas icke alldeles från hemmet, då de un¬
der fyra dagar i veckan äro bland föräldrar och syskon
och få blanda uppläsning med husliga göromål.”
”5:o Det är mindre våda för osedlighet, då ungdom af
olika kön ej sammanföras vid skolan, under vandringarna
dit och på hviloställen.’’’
”6:0 Skolbarnens antal blir troligen större och de flytt¬
bara skolornas behöflighet mindre, när barnen icke så ofta
behöfva alt gå en lång skolväg. Samma skolhus och skol-
materialier blifva ock tillräcklig för ett dubbelt antal barn,
nar könen åtskiljas.”
”7:0 Erfarenheten har ådagalagt användbarheten af
hvarannandags-läsning i den förträffliga folkskolan å Gr. Ha¬
miltons egendom Lyckås i Jönköpings län.”
Härvid får jag nämna, alt jag af egen erfarenhet vits¬
ordar hvad som står i denna reservation. Jag har sjelf
sett huru de af reservanten nämnda omständigheter lägga
hinder i vägen för en folkskolas framgång, nemi. den års¬
tid då vägarna äro dåliga, afståndets längd, o. s. v. Då jag
förmodar att betänk, blir återremitteradt, så anhåller jag
att få fästa Utsk:s uppmärksamhet på hvad denne reservant
här anfört.
Uti 2:dra §:n, der fråga är om biträde af statsmedel till
uppbyggande af skolhus, föreskrifves det, att icke något så¬
dant tillskott får äga rum, såvida ej församlingen först vid¬
tagit ”sådana åtgärder, sorn kunde styrka, att den vore all¬
varligt betänkt på skolhusets uppbyggande och skolans or¬
ganisering.”— Denna princip är visserligen ganska riktig,
men det finnes socknar, som äro så fattiga, att, utan till¬
skott af Slaten, någon början till skolas inrättande ej kan
göras. Jag skulle derföre föreslå, att så mycken lindring
i detta afseende måtte äga rum, att församlingarne mot
D v n i S Juli.
godkänd borgen finge lyfta det tillskott, sorn man kunde
anse behöflig!.
1 3:dje §:n säges det:
’'De allmänt öfverklagade oell erkända bristfälligheler,
som hittills motverkat folkundervisningens framgång, blifva
dock ingalunda genom anställandet af lärare i hvarje socken,
eller ordnandet af fasta skolor i hvarje pastorat, undanröjda.
De äro, dessa bristfälligbeter, naturliga följder af lärarnes egen
högst inski-ank ta bildning; ty dessa tagas vanligen ur den ar¬
betande classen, utan att ens, eller åtminstone i högst sällsynta
fall, hafva genomgått någon af apologist-skolans lägre gra¬
der. För att således bereda tillfällen för bildandet af dug¬
liga skollärare, få Utsk:n föreslå:
’’t:o att så väl i hufvudstaden, sorn i hvarje stiftsstad,
bör af domcapitlet och tinder dess öfverinseende beredas
tillfälle för dem, som vilja egna sig ät folklärare-kallet, att
i ett seminarium erhålla undervisning och öfning i de nöd¬
vändigaste till detta kall hörande ämnen;
”2:0 att en föreståndare bör af domcapitlet förordnas
att hafva inseendet öfver hvarje sådant seminarium, att hand¬
leda och i det theoretiska, såsom pedagogik och catheche-
tik m. m., sjelf undervisa blifvande skollärare, samt att, vid
deras intagning eller afgång, dem examinera och för dem
meddela betyg.”
Då jag, såsom det synes af reservationerna, instämt med
Hr Thomander, så får jag här äfven fästa uppmärksamheten
på Hr Ribbings ofvan åberopade reservation. Jag anser,
att det vore alltför liten controll på föreståndaren, om lian,
som ensam undervisar,, äfven skulle tillåtas att ensam exa¬
minera. Examen bör ske inför domcapitlet, hvilket å exa-
mensbetyget bör teckna sitt godkännande.
Det 6:te mom. af denna § lyder sålunda: Utsk:n före¬
slå ”att, i händelse det af K. M. äskade årliga anslag, som
Utsk:n härigenom få vördsamt tillstyrka, dels af 6,5oo r:dr
till fördelning, så väl för hufvudstaden, som inom hvarje
stift, af arfvoden för föreståndare m. m., dels af 9,000 r:dr,
likaledes till fördelning inom stiften, af stipendier för skol¬
lärare-elever, varder af R. St. bifallet; föreståndaren bör
åtnjuta 3oo r:dr, läraren i stadens folkskola, hvarest skol-
lärare-eleverne inhemta den praktiska bildningen, 100 r:dr,
och de personer, som undervisa i musik och fristående gym¬
nastik, 5o r:dr hvardera om året, samt att, till understöd'åt
behöfvande och skickliga skollärare-elever, under den.tid de
begagna seminarium, stipendier anslås och årligen till elever¬
na utdelas &c.”
Detta mom. anser jag vara ett ibland de vigtigaste i
hela betänkandet. I afseende på föreståndaren har Hr Tho¬
mander reserverat sig, och med honom voro inom Utskm af
lika åsigt, ej blott de, som antecknade sig såsom reservan¬
ter,
D c 11 iS Juli.
io5
ter, utan vid voteringen befnnnos äfven flere andre afUtsktns
ledamöter hafva röstat för hans mening. För min del an¬
ser jag, att föreståndaren hör undervisa ej allenast i det the¬
oretiska, utan äfven i det praktiska; han hör samtidigt sör¬
ja för håde den theoretiska och den praktiska bildningen, ty
hegge böra af eleverna inhemlas under samma lärares led¬
ning och uti ett sammanhang. Ett annat förhållande skulle
leda till de menliga följder, som af Hr Thomander blifvit
utvecklade i hans reservation. Delningen af undervisningen
mellan 2:ne lärare skulle orsaka, att den ene skulle skylla
på den andra elevernes ofullständiga bildning. Det blir ett
hinder för den läraren, som bibringar eleverna den theore¬
tiska bildningen, att han ej får deltaga uti den praktiska
undervisningen. Jag anser derföre de 3oo r:dr i lön, på sätt
Utsk. föreslagit använda, vara alldeles bortkastade pennin¬
gar, och skulle hellre önska, att en lön af 1,000 r:dr anslo-
ges åt en sådan föreståndare, af hvilken man deremot kun¬
de fordra att han åt detta vigtiga kall egnade all sin tid
och således blefve uti tillfälle att kunna handhafva både den
theoretiska och den praktiska bildningen. Det lärer ej finnas
någon person i samhället, till hvilken vi stå uti större förbin¬
delse, än till den sorn undervisar och samvetsgrannt uppfo¬
strar våra barn. Men här är icke fråga om en eller annan
enskilds utan om Statens och den talrikaste folkclassens
barn. Delta ämne bör således med noggrannhet behandlas,
och för att få skickliga personer till ett så vigtigt värf, som
det ifrågavar., bör man ej Spara på några 100 r:dr; men
jag tror, att denna kostnad ej behöfde blifva större än den
nu är föreslagen, om man, i stället för att hafva ett semina¬
rium i hvarje stiftsstad, inskränkte sig till att anlägga ett t. ex.
uti hvar tredje. Man må göra hvilka anstalter som helst,
utarbeta huru fullständiga skolordningar som helst, så beror
framgången likväl slutligen på läraren. Det är icke lätt att
få goda lärare, och svårigheten skulle ökas i den mån man
gjorde anspråk att få ett större antal. Jag tror derföre, att
det vore bättre att hafva endast hälften så många semina¬
rier, men deremot vara säker att goda lärare vore att till¬
gå för dem, som inrättades, och att de lärare, som skulle
sysselsätta sig med detta vigtiga kall, borde så mycket som
möjligt vara skyddade mot bekymmer för de nödvändiga
Iefnadsbehofven. Jag anser det ej vara lättare att undervi¬
sa en bonddräng än en mera bildad person af den bättre clas¬
sen. För att bilda sådana lärare till hvad de böra vara,
fordras ett särskildt studium af hvarje persons karakter,
hvilket förutsätter en menniskokännedom, som ej ligger inora
hvars och ens förmåga. En sådan föreståndare bör således
ej blott hafva en liten drickspenning, utan han måste vara
säker om dagligt bröd, och detta så tillräckligt, att man må
kunna hoppas att han i flera år vill fortfara med sin be¬
ro H. 14
Dc iv 18 J u 1 i.
fattning för ntt deruti allt iner oell mer initiera sig. Jag
skulle äfven önska, att en sådan lärare hade förut praktice-
rat i ett dylikt kall uti någon allmän skola, så att lian ej
nia vara nybegynnare deruti. I afseende på den 6;te §:n,
anglde pensioner för skollärarin-, får jag blott hänvisa lill
Hr Ribbings, Arvid, ineranämnda reservation.
Ronde åter det minimuni af knnskapsmålt, sorn skulle
anses be höflig t för hvarje samhällsmedlem, och hvarom ylde
§.:n handlar, vill jag ej göra några särdeles aninärknlr; jag
hemställer blott, om icke någon minskning deruti kunde få
äga runi för qvinnokönet.
Vid lista §m har jag anfört hvad jag har att anmärka
emot den gide.
I afseende på i3lde §m, röride utdelning af böcker (ill
barnen för att belöna och uppmuntra dem, får jag äfven,
såsom vid flera föreglde hänvisa till Hr Ribbings, A., re¬
servation; ty jag tror, att man, så mycket som möjligt, bör
tänka sig in uti hvad sorn för barnasinnet kan vara ange¬
nämt. Delta uppfriskas af omvexlande föremål. Belöning
nied böcker för böckers läsning kan verka detsamma som
hopande af födoämnen framför den sorn är mätt — leda.
i5 §:n liar följande lydelse:
”1 sammanhang med hvad CJtskln i det föreglde hem¬
ställt och tillstyrkt, rörlde folkundervisningen i det liela,
torde det tillåtas Utskm alt yttra, att det väl ej må för¬
vägras enskild man eller qvinna att inrätta skola; men Utskm
få tillstyrka, alt anmälan derom bör göras hos församlingens
sköl-styrelse; att den sökande bör vara välfräjdad och äga
den skicklighet, som för undervisning erfordras, samt att en
sådan skola bör, hvad undervisningen angår, lyda under
skol-styrelsens inseende.”
Jag vill föreslå, att den sednare delen af denna § må
alldeles försvinna, så att §111 fick följande innehåll:
”1 sammanhang med hvad Utskm i det föreglde hem¬
ställt oell tillstyrkt, rörlde folkundervisningen i det hela,
torde det tillåtas Utskm tillstyrkal att det icke må förväg¬
ras enskild man eller qvinna att inrätta skola;” men med
det tillägg, alt den som undervisade borde vara välfräjdad.
Deremot anser jag de öfriga föreskrifterna i i5 §in af Utsktns-
förslag vara icke allenast farliga för alla sådana enskilda:
skolor och af beskaffenhet att kunna alldeles tillintetgöra
dem, utan äfven skadliga för sjelfva den skola man vill gyn¬
na, då man besinnar utestängandet af den fria täflans infly¬
tande. Biskop Agardh har äfven i sin reservation fram¬
ställt åsigter i denna fråga, som jag icke tror böra allde¬
les förkastas. Detlaf honom föreslagna undervisningen hem¬
ilia i föräldrarnes hus, bedrifven af en välfräjdad skollärare,-,
tror jag kunde vara ganska nyttig; men jag fruktar, att-
sådana skolor, med de föreskrifter sonfjiär äro föreslagna^
möjligen kunde af mindre ädla bevekelsegrunder motarbe¬
tas, och detta ville jag, för min del, söka att förekomma.
Den 18 Juli.
Vid 16 §:n, liva rest handlas om aga, får jag anmärka,
att Ulsk:n i min öfvertygelse galt för långt i speciella fö-
ioskrifter. Jag förenar mig äfven i delta fall med Hr Rib
bings, A, yttrande; ”Stadgarna 0111 slryk eller aga i sko¬
lan, allraminst för läsning, och laga ålal mot skollärare, om
han är för sträng, hade jag Irott höra ur förslaget utgå,
men att, om något ändtligen derom skulle stadgas, del hör¬
de heta: ”aga må i allmänhet inom skolan icke äga runi.’’
Först då kan den komma i fråga, när varningar föregått,
och den, som sig derefter ej rättat, blifvit salt i särskild
class, gemenligen straffelassen kallad.’’ Jag tror mig veta,
att man vid elementar-skolan här i Stockholm har funnit
ganska mycken fördel af en sådan dass, och alt skammen
att blifva förflyttad dit gjort den lill ett ganska lämpligt
straff, och all annan aga umbärlig.
I 17 §:n förekommer en fråga, som vissei ligen är af
mycken vigt, och som ej kan vara främmande för någon,
som tänkt sig in i ämnet. — Har föreslås nemi. i usta morn.:.
Vatt i hvarje socken eller större sköldistrict skall finnas en
skolstyrelse, begående dels af kyrkoherden, såsom ordför. och
ansvarig lör det prot., som vid styrelsens sammanträden fö¬
res, och dels af ledamöter, hvilka af församlingen väljas;
hörandes denna skol-styrelse icke allenast vaka deröfver, att
undervisningen inom socknen samvetsgrann! besörjes, utun ock¬
så hafva inseendet öfver alla de angelägenheter, som med
skolan stå i beröring;”
”2:0 att åt biskopen och domcapitlet inom hvarje stift
uppdrages att, i förening med dem i allmänhet anförtrodda
vården 0111 undervisningsverken, sorgfälligt tillse verkställig¬
heten af anstalterna för folkundervisningen, samt vaka öfver
deras ledning och utveckling till den vigtiga bestämmelse,
som dermed åsyftas;”
”3:o att berättelser om förhållandet med folkundervis¬
ningsanstalterna af kyrkoherdarna, hvar för sin församling,
årligen ingifvas till biskopen i stiftet, sorn dem insänder till
Chefen för Ecclesiastik-departementet, jemte eget utlåt, i
ämnet, med föranledande af dessa berättelser och den kän¬
nedom, biskopen för öfrigt inhemta!.’’
Jag har visserligen hört anmärkas och äfven sjelf gun-,
ska noga betänkt den omständighet, att kyrkoherden någon
gång möjligen kunde vara mindre passande till ordför. uti
en skol-direction, och att det derföre vore bättre, alt direc-
tionen inom sig valde ordför., under den förutsättning, att
kyrkoherden alltid skulle vara säker örn att blifva vald, så¬
vida lian ägde skicklighet dertill. Härvid äro dock ganska,
många betraktelser all göra. För det lörsta tror jag, alt
man börså väl här, dåden, som egentligen borde vara ord¬
för. i en sådan styrelse som skol-directionen, är församlin¬
gens lärare, sora äfven vid alla andra tillfällen ställa sa lill,
att han ej blir missnöjd. Jag skulle tro, att om valprinci-,
io8
Den 18 Juli.
pen anloges, så skulle kyrkoherden derigenom finna sig för¬
ringad äfven uti de åligganden, som linn verkligen har; ty
jag erkänner att, 0111 jag linde en sadan syssla, hvarigenom
jag vore både berättigad och skyldig att bevaka inrättnin¬
gens fördel, och jag ej finge göra det, så skulle detta alstra
en viss liknöjdhet och ett missnöje, sorn jag icke tror skulle
främja den goda saken. Man kan väl suga, att den goda
viljan aldrig strandar mot något som främjar dess mål, men
svaga menniskor behöfva äfven yttre stöd för goda beve-
kelsegrunder, och vi kunna väl ej neka, att hvarje gifvet bi¬
fall till vårt bemödande att gagna det allmänna smakar oss
ganska väl. Man får derföre ej suga, att sådant kommer af
lycksökeri eller sträfvan efter popularitet; men om ock i
detta fall något sådant odugligt intränger sig ibland det go¬
da och riktiga, så bör man icke med ogräsets utrotande för¬
störa hvetet. Jag skulle derföre mycket tveka att bort¬
taga kyrkoherdarnes pligt och rättighet att vara ordfö¬
rande.
Hvad Ulsk. tyckes hafva förbisett, är att en vice-ord-
för. bör finnas. Jag anser det ganska nödvändigt, och tror
att han bör väljas genast från början på samma gång som
skoldirectionens ledamöter, och att sedermera, om han af¬
går eller får förfall, directionens ledamöter sinsemellan väl¬
ja en efterträdare. Denne vice-orför. bör alltid vara till
hands, om kyrkoherden antingen af ålderdom eller sjuklig¬
het är urståndsatt att rätt sköta detta kall, eller om han
eljest uraktlåter hvad han är skyldig att göra, såsom t. ex.
om han försummar att på vissa tider sammankalla directio-
nen, i hvilket fall vice-01 dlörtn bör göra det. Jag tror, att
detta skulle sporra upp den ordin, ordform och till stor
del kunna ersätta de brister, som kunde uppkomma genom
det stadgande, att kyrkoherden skulle vara sjelfskrifven ord¬
förande.
Man har äfven yttrat, och det ej utan skäl, att en
kyrkoherde har många vigtigare och angelägnare förrätt¬
ningar att sköta, än att gå i skolan och tillse att undervis¬
ningen går väl till. Om det vore fråga 0111 alt han skulle
göra det alla dagar, så skulle jag instämma deruti; men jag
vill ej fordra, att han mer än en gång i veckan besöker
skolan, och detta anser jag ej vara för mycket hegardt, öf-
vertygad för öfrigt, att han oftare skall besöka den, om
han har tid. Ifall det verkligen skulle befinnas vara för
mycket betungande, så kan han hafva en vice-ordlör. till
hjelp, och om det finnes flere af den upplystare classen i
directionen, så lära de ej undandraga sig att underlätta be¬
sväret för den sjelfskrifne ordform.
Jag har nu slutat, nöjd med Ulskrns betänk, i den sedna¬
re fråga jag nu upptagit, och har ej kunnat underlåta att
yttra mig i delta ämne, då jag icke får det nöjet att öfver¬
vara discussionen derom, som jag motser blifva särdeles in¬
D cu 18 Juli.
tressant, enär jag vet huru hela Representationen är lifvad af
den önskan att göra denna undervisning så god sorn möjligt.
Vid förnyad föredragning af Bevilln.Ulskts den 1 1 den¬
nes på hordet lagda betänk. N:o 22, angtde åtskilliga mo¬
tioner örn accis-afgift å brännvin, blef samma betänk, af R.
o. Ad. bifallet
Likaledes biföllos, vid förnyad föredragning, BancoUtslts
den it dennes på bordet lagda utlåt:»:
JV:o 42, i anledn. af Revisorn C. G. Cronlands ansök¬
ning alt förflyttas antingen på surnumerär-stat med åtnju¬
tande af innehafvande lön, enligt fullmakt, eller på pensions-
stat rned å stat ägande lön såsom pension;
N:o 43, med tillstyrkan att Gommissarierne i Banken A.
P. Qvistberg, P. B. Sandels, C. N. Kolmodin, L. G. Wiblin-
gen och L. O. Ekman må retroaclivt få tillgodoräkna den
för bankens yngre commissarie!' föreslagna lön af 1600 r:dr
banco.
Ånyo föredrogs SlatsUlsk:s den 27 sisth Juni och den
4 dennes på bordet lagda utlåt. N:o 171, ang:de väckt mo¬
tion om upphörande af Kronans rätt, att, till utgörande in
natura, utfordra räntedagsverken på Wisingsö tn. m.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Detta betänk, är ett
af de flera, som blifvit bordlagda i afvaktan på det beslut,
som R. o. Ad. komme att fatta öfver StatsUtsk:s betänk.
N:o 170, ang:de räntepersedlarnes förvandling till penningar,
och dessas erläggande utan uppsägningsrätt. Förevar, be¬
tänk. lyder på följande sätt: ”Hvad slutligen beträffar mo¬
tionärens förslag i afseende på hemmanen Ed storegården,
Torp norrgården och Tunnersta skattegården, hvilkas rän¬
tor blifvit landträntmästaren i Jönköpings län på lön anslag¬
na, så enär Utsk. uti särskildt utlåt, tillstyrkt, att de lill
verk och stater samt embetsmäns aflöning indelta hemmans-
räntor, med deruti inbegripna dagsverken, måtte till Kro¬
nan indragas, dock att de löntagare, som det åstunda, äga
att för deras tjenstetid dervid orubbade bibehållas etc.” R.
o. Ad. finner således, att delta betänk, sammanhänger med
betänk. JN:o 170, så att Ståndet icke gerna kan bifalla detta,
förrän de i JX:o 170 förekommande frågor blifvit afgjord».
Jag hemställer således, om icke R. o. Ad. skulle finna för
godt att äfvenledes återremittera delta betänk., för att
hafva fria händer, då återremisseu på betänk. JM:o 170 åter¬
kommer.
R. o. Ad. ansåg detta utlåt, böra återremitteras till
StatsUtsk., i sammanhang med Utsk:s förut återremitterade
utlåt. N:o 170.
Den 18 Juli.
' Vidare föredrogs StatsUtskls den 27 sist). Juni oell den
4 dennes på bordel lagda utlåt. N:o 176, i anledn. af K,
M':s nåd. propös. ang:de öfverlåtelse till kyrkoherde-bo¬
stället i Westra Tollstads socken af kronoängen Skinnar-
vrån.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Förhållandet med
detta betänk, är lika som med det föreglde. Jag hemstäl¬
ler derföre, 0111 icke samma åtgärd bör af R. o. Ad. vid¬
tagas.
R. o. Ad. ansåg äfven detta utlåt, böra återremitte-'
ras i sammanhang med återremissen af StutsUtsk:s utlåt.
Nio 170,
Föredrogs ånyo StatsUtsk:s den 27 sisth Juni och den
4 dennes på bordet lagda utlåt. N:o 177, angille väckt mo¬
tion, i fråga om beskaffenheten af den spanmål, som af tion¬
degifvare bör levereras.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Äfven detta betänk,
är af samma beskaffenhet. Jag vågar således vördsamt till¬
styrka samma åtgärd.
Äfven detta utlåt, ansåg R. o Ad. böra återremitte¬
ras till StatsUtsk. , i sammanhang med Utskls utlåtande
Nio 170.
Ånyo föredrogs StatsUtskls den 27 sisth Juni och den
4 dennes på bordet lagda utlåt. N:o 178, i anledn. af väckt
motion om rättighet för skattskyldige inom Ölands norra
Mot, att i Borgholms kronomagazin få leverera kronotionde-
spanmål.
Hr von Hartmansdorff, Ali g,: Delta betänk, är det
sista af samma beskaffenhet som de föreglde. Jag hem¬
ställer således, att R. o. Ad. nu slutligen matte fatta ena¬
handa beslut.
R. o. Ad. ansåg StatsUtskls nu föredragna utlåt. N:o
178 afven böra återremitteras i sammanhang med återre¬
missen utaf utlåt. Nio 170.
Företogs till pröfning BancoUtskls den 4 on'1 8 dennes
på bordet lagda betänk. Nio 4o, med hemställan, att chefen
lör cassa-afdelningen och bankens casseurer måtte letro-
aclivl få beräkna åtskilliga dem tillagda löneförmåner.
Hr von Hartmansdorff, Aug.i Jag har ingenting
att invända emot Utskls tillstyrkande, utan instämmer der¬
uti ; men någon af BancoUtskls här närvar, ledamöter torde
upplysa, huruvida detta betänk, står i sådant sammanhang
med den återremitterade löningsstaten för bankens betjening,
DeniS Jul i-
in
att något hinder genom denna återremiss skulle möjli¬
gen förekomma, för att nu genast bifalla detta betän¬
kande.
Hr Stuart, Carl Gusta f: I anleda, af Hr von Hart-
mansdofffs uppmaning, får jag äran upplysa, att detta be-
fänk. verkligen äger elt sådant sammanhang, som den vär¬
de talaren förutsatt, nied det af R. o. Ad. återremitterade
betänk. N:o 44; och jag anser också för min del att föie-
var. betänk, pä denna grund bär Återremitteras, emedan,
ifall detsamma nu bifölls, bankens casseurer kunde komma
att för den förflutna tiden erhålla en större aflöning än för
framtiden, hvilket icke lärer vara roed R. St:s afsigt öfver¬
ensstämmande.
R. o. Ad. ansåg BancoUtskts betänk. N:o 4° böra åter¬
remitteras.
Vid förnyad föredragning af BancoUtskrs den 4 ot'h 8
dennes på bordet lagda utlåt. I\:o 4'j > anleda, af Katne-
reraren A. W. Wäströms ansökning att varda försäkrad om
bibehållande för återstående tjensteår af kamererare!jenst
med dervid följaktiga lön, blef utlåt, af R. o. Ad. bi¬
fallet.
Föredrogs ånyo StalsUtskfs den 8 och ii dennes på
bordet lagda utlåt. N:o i85, i anledn. af väckt motion om
nedsättning af den uti sju socknar af Helsingland utgåen¬
de kronotionde till det belopp , hvarmed den utgjorts år
1789.
Hr von Hartmansdorff, Aug : Jag får bedja Stån¬
det om ursägt för det jag förra gången sade, att vi då fö-
rehade det sista betänk, af samma beskaffenhet med de fö¬
regående. Här är verkligen ett sednare, som är af samma
art, på sätt R. o. Ad. inhemtat af de ordalag, som upplä¬
stes, då klubban föll. Jag hemställer således till R. o. Ad.,
om icke äfven detta betänk, bör återremitteras.
R. o. Ad. ansåg detta utlåt, böra återremitteras i sam¬
manhang med återremissen af StatsUtskts utlåt. £i:o 170.
Föredrogs undert. Ridd.Secretts den i5 dennes gjorda
anmälan samt Gr. Horns, Claes Fredr., samma dag på bor¬
det lagda motion, ronde utdelning af Ståndets tryckta pro-
tocoller vid denna riksdag, ersättning för deras trycknings¬
kostnad m. m.
På begäran af Hr von Hartmansdorff, Aug., upp-'
Jästes besluten i enahanda ämnen vid sista riksdag, innefat-^
tade uti StatsUtsk:s utlåCn Nlis 72 och 29g.
I 12
D e ti |8 J II 1 i.
Så väl Gr. Horns motion, som lindert. Ridd.Secretts an¬
mälan remitterades till SlatsUlskottet.
Vid förnyad föredragning begärdes ånyo på bordet af Frih.
Cederström, Thure, Hr Lind af Hageby, Carl
Au g., m. fl. ledamöter, Stats- samt Allm. Besvärs oell E-
kon.Utsktns den i5 dennes på bordet lagda ullåttn:
Nto i, angtde sättet för utgörandet af städernas, utom
Stockholm, inqvarteringsbesvär, samt om en jemnare och
rättvisare fördelning deraf;
Nto 2, i anledn. af ett till R. Stts granskning öfver-
lemnadt förslag till ny inqvartei ings-ordning för Stock¬
holms stad;
Nto 3, i anledn. af väckta motioner rörtde den ersätt¬
ning inqvarteringsgifvare bör tillkomma för mat, som lemnäs
tågande trupper m. m.
Ånyo föredrogs Stats- samt Allm. Besvärs och Ekon.-
TJtsktns den id dennes på bordet lagda betänk. Nto 6, i an¬
ledn. af väckt motion om lärare-seminariers inrättande, samt
förändringar vid lärare-beställningars tillsättande, m. rn.
Hr von Hartmansdorff, Aug.I Det väsendtligaste
i de sammansatta Utsktns betänk, är förslaget att inrätta
bildningsanstalter för dem, som skola blifva lärare vid ele-
mentar-läroverken, eller med ett ord att inrätta seminarier
i detta hänseende. Detta är också alldeles öfverensstämman¬
de med det förslag de sammansatta Utsktn gjort i afseende
på lärares bildande för folkskolor. Men som undervisnin¬
gen vid elementar-läroverken är af högre beskaffenhet an
undervisningen i folkskolorna, så är det också klart, att un¬
dervisningen i de förra är svårare, och alt således lärarnes
bildning der är desto mera behöflig. Del är besynnerligt
nog, att vi uti detta hänseende sakna inrättutr, som finnas i
andra länder. Jag kan således icke annat än tillstyrka den
delen af Utsktns betänkande. Men de hafva icke föreslagit
några medel för detta ändamål. I afseende på folkskolor¬
na äro deremot medel föreslagna, och Utsktn hafva i afseen¬
de på en annan fråga, nemi. den om bättre ersättning åt
inqvarteringsgifvare, som lemna mat till tågande trupper,
yttrat, att Utsktn öfverlemnat åt StatsUtsk. ensamt att
behandla frågan om anslag. Jag får vördsamt tillstyr¬
ka, att R. o. Ad. måtte återremittera betänk., på det
att lika yttrande måtte afgifvas i hänseende till den¬
na fråga. Om R. St. skulle inskränka sig till att blott ön¬
ska ifrågavar. profs afläggande och bildande af personer,
som kunna aflägga dem, så blefve hon otvifvelaktigt utan
påföljd , emedan tillgångar för hennes uppfyllande saknas.
Don 18 J uli.
Jag troe ej heller, att StatsUtsk. bör låta afskräcka sig från
medels tillstyrkande, enär man troligen kunde åstadkomma
saken med ringa anslag, om nemi. sådana seminarier inrät¬
tades vid båda universiteten, d. v. s. vid cathedral-skolarna
i Upsala oell Lund. De studerande, som befinna sig vid
universiteten, och i alla fall måste uppehålla sig der , för
att aflägga phiiosophiae-candidat-examen i ändamål att blifva
lärare vid de högre läroverken , kunde då tillika begagna
denna undervisning vid de båda skolorna. Men då måste
några extra-ordin.lärare tillsättas vid dessa skolor, för att
handleda ungdomen under det att hufvudlärarne undervisa
seminaristerna, huru de skola bete sig vid undervisningens
bibringande. Jag anhåller derföre, att R. o. Ad. måtte åter¬
remittera betänk, med dessa anmärkntr.
Betänk. N:o 6 återremitterades.
Till pröfning företogs Stats- samt Allm. Besvärs och
Ekon.Utskrns den i5 dennes på bordet lagda utlåt. N:o 7, i
anledn. af särskilda motioner, dels om beredande af medel
för en leetion vid Rikets gymnasier uti naturhistorien, för¬
medelst den theologiska leetionens förenande med den phi—
losophiska, dels om medel till aflöning af leetorer vid gymna¬
sierna i moderna språken.
Pir von Hartmansdorff, Au g.: Det har visserligen
icke undgått de flestes uppmärksamhet, att en philosophias-
lector vid ett gymnasium har ganska litet att göra, jemfö¬
relsevis med de öfriga leetorerna, och alt han i jemförelse
med dem kan ännu mindre uträtta. Den philosophi , som
vid gymnasier kan bibringas, inskränker sig egentligen till
logik och utvecklas således i allmänhet jemte språkundervis¬
ningen. Deremot är naturvettenskapen så vidsträckt och så
nyttig, att det nu efter min förmening vore vida vigtigare
att hafva en lector i naturvettenskapen, än att hafva en
sådan i philosophien. Min mening är hvarken alt begära
ett nytt anslag eller att borttaga undervisningen i philoso¬
phien. Men i stället för att hafva en lector i philosophien
och en ringare lärare, aflönad med 3oo r:dr, för att bestri¬
da undervisningen i nalural-historien, ville jag föreslå ett
utbyte, bestående deruti, att leetoren anställdes för natural-
vettenskaperna , och den ringare läraren för philosophien.
1 stället för de 3oo r:dr, som nu skola användas för under¬
visning i naturvettenskapen, behöfves ett större anslag, men
de kunde vara tillräckliga för philosophien,om de användes
såsom jag nyss nämnde. Man gör troligen den anmärka.,
att om icke en lector för philosophien finnes, så skulle pre-
sterne komma att i pastoral-examen sakna examinator i phi¬
losophien. Deremot kan man invända, alt de nu sakna exa¬
minator i naturvettenskapen, deruti det för dem och deras
ro IL |5
Den 18 Juli.
församlingsboer vore nödvändigare, att de hade’ någon kän*
nedom, som sträckte sig längre än den hittills gjort Jag
tror således, att församlingnrne vore bättre belåtne med del¬
ta utbyte. Men på det att exorninatorer i philosophien ej
måtte fattas, kunde någon lector åtaga sig att derjemte exa¬
minera deruti, på samma sätt som i Upsala och Lund, der
blott theologer förhöra i pastoral-examen. Desse böra
sträcka sina examina utöfver blotta theologien , såvida pa¬
storal-examen i dessa begge stift skall motsvara densamma
i de öfriga stiften. Jag anhåller derföre , att R. o. Ad.
måtte återremittera detta betänk., på det alt en sådan för¬
ändring må, då det återkommer, kunna göras, om R. o. Ad.
så för godt finner. Förändringen fordrar icke något nytt
anslag, utan afser blott en omflyttning till fördel för natur-
vettenskapen, utan skada för philosophien.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Jag får erkänna,
alt |ag icke utan förvåning hört hvad den siste värde tala¬
ren anförde i detta ämne. Lectorerne i philosophien vid
Rikets gymnasier läsa öfver 1:0 moralen, 2:0 psychologien
och 3:o logiken. Så tillgick åtminstone under min gymnasietid
i öfverensstämmelse med då gällande skolordning. Jag hem¬
ställer till Ståndet hvad man kan finna vigtigare för ungdo¬
men, antingen moral, psychologi och logik tillsammans, eller
också naturvettenskapen, som mera egnar sig för en fram¬
skriden ålder. Äfven i afseende på den andra delen af frå¬
gan, sorn vidrördes, nemi. bchofvet af att i dom-capitlet
hafva tillgång på en examinerande lector i philosophien för
preslerna, lärer det vara vigtigare för församlingarna, alt få
en i moral än en i naturvettenskapen examinerad prestman.
Jag vågar således lägga mig emot den önskan den siste ta¬
laren framställt, nemi. att Sländerne skulle bos K. M. an¬
hålla om ändring i nu gällande författningar i afseende på
leetorernes göromål, och anhåller om propos. till bifall å
Utsktns betänkande.
Hr von Hartmansdorff: Hvad moralen beträffar, så
tror jag, att den, som preslen egentligen tillhör, är den
chrislliga moralen, nemi. christendomens bud. Att ingå i
några philosophiska klyftigheter i detta afseende, lärer icke
vara tjenligl för undervisning i församlingarna. Hvad psy¬
chologien angår, så är den, som läses vid gymnasierna, så
ringa, alt när lärjungar frän nya elementar-skolor afgå till
universitetet, behöfva cle liten tid att hinna med detta pen¬
sum, och de få likväl ofta högre betyg än gymnasisterna.
Logiken upptog min värde motståndare icke högre än jag
yttrat. Hvad naturvettenskapen beträffar, så trodde han,
att den vore mer för de äldre än för de yngre. Jag tror
tvertom, att philosophien är för de äldre och icke för de
yngre. Naturvettenskapen deremot, eller att lära sig känna
vexter, djur och stenarter, som dagligen för ögonen före¬
Deu 18 Juli.
komma, intresserar barnen mest. Det är således, efter min
förmening, just motsatsen af livad Hr Bråkenhjelm fram¬
ställt. Om man jemför den philosophi , som gymnasisten
Järt sig, med de 3 ä 4 år, sorn derpå blifvit använda; så
kan man se hvad gagn han baft af denna undervisning. Jag
vågar således förnya min anhållan om återremiss.
Stats- samt Allm. Besvärs och Ekon.Utskrns utlåt. Nro
7 återremitterades.
Vid förnyad föredragning af LagUtskrs den l5 dennes
på bordet lagda utlåt. Nro 69, i anledn. af gjorda anmärknrr
vid Utskrs betänk. N:o 38, öfver väckt fråga om stoekstraf-
fets upphörande, blef utlåt, ånyo hegardt på bordet af
Frih. Gederström, Thure, samt Hr Westfelt,
Nils.
Likaledes blefvo ånyo lagda på bordet af Ilrr West¬
felt, Nils, och Bråkenhjelm, Pehr Reinh., Lag¬
Utskrs den i5 dennes på bordet lagda utlåtrn:
N:o 70, i anledn. af gjorda anmärknrr vid Utskrs be¬
tänk. N:o 26, angrde väckt fråga om den uppenbara kyrko-
pliktens afskaffande;
N:o 71, i anledn. af gjorda anmärknrr vid Utskrs be¬
tänk. Nro 16, öfver väckt motion om upphäfvande al lagens
stadgande!!, angrde qvalificerade dödsstralF.
Då nu ånyo föredrogs LagUtskrs den i5 dennes pä bor¬
det lagda mern. Nro 72, i anledn. af åtcrremisser af Utskrs
tvänne betänkm, fann R. o. Ad. detta meni. icke erfordra
annan åtgärd än att läggas till handlingarna.
Vid förnyad föredragning af Ridd.Utskrs den i5 den¬
nes på bordet lagda mein.; med svar på återremissen af för¬
slaget till förändrad redaction af 3i och 34 §§tna Ridd.-
Oidn, blef det ånyo lagdt på bordel af Hrr von Hart¬
mansdorff, Aug. , samt Ribbing, Arvid.
Äfven blef ånyo lagdt på bordet, uppå begäran af Hrr
von Hartmansdorff, Aug., samt Bråken h je I m, Pehr
Reinh., Ridd.Utskrs den i5 dennes på bordet lagda mein.,
med svar på återremissen angrde frågan om ett tillägg till
reglementet för närings-stipendierna.
Justerades pleni.prot. för den 8 dennes e. m.
Frih Löwen, Wilh., hade inlemna! eli anförande,
så lydande r
Med all aktning för Bi vllin..- och Ekon.Utskrns förslag
Den «8 Juli.
till ny brärftivinsförfaltning, må det tillåtas mig att dervid
göra följande anmärkn:r.
Att ändring ej allenast af behofvet högligen påkallas,
utan att, då R. St. af H. M. Konungen härtill i nåder upp¬
manats, all möjlig omtanka derpå bör användas, eller alt gå
Konungens nåd. önskan till mötes, äfvensom att frälsa Riket
från ett hotande förderf, uppmanar hvarje fosterlandsvän
att härå rikta sin uppmärksamhet. Utsktn hafva likväl ut¬
gått från synpunkter, dem man tvingas misstänka icke vara
Jill alla medborgares nytta och gagn, hvilka föremål likväl
böra stå i första rummet för lagstiftarens åtgärd.
Då inskränkning af brännvinstillverkningen är det som
åsyftas, synes en ovillkorlig frigifning deraf från en villkor¬
lig ej vara tjenlig för ändamålet; ty att lösgöra en för skad¬
lig ansedd handtering till utöfning efter hvars och ens fria
vilja, synes ej sammanstämma med någon inskränkningsprin-
cip. Ännu mindre principenlig tyckes Utskrns sätt vara att
af denna handling, som förut varit förbehållen vissa corpo-
rationer, för det mesta idkande densamma i mindre scala,
göra den till en fabriksrörelse, hvaraf följden kan blifva, att
alla de, som förut varit privilegierade till brännvinsbrännings
utöfning, hädanefter skola, synbarligen under tvångsskäl, der¬
ifrån uteslutas till stor skada för många.
Att på en gång afklippa brännvinsbränningens förening
med jordbruket medför ett ökadt skäl till missnöje hos
jordbrukaren, som förut ej är utan fog till klagan. Genom
de mindre pannornas höga uppskattning göres utöfningen af
brännvinsbränning för bonden omöjlig; skälet till detta för¬
svårande må beslöjas med hvilka ordalag som helst; den
som drabbas hårdast deraf, ser i alla fall huru han ifrån
bränningsrättigheten måste utestängas, på det densamma må
såsom ett monopolium öfverflytlas till en mera bemedlad
samliällsclass. Ett sådant förfarande utpekar för tydligt ett
uppsåtligt hinder emot jordbrukarens fördelar, och en all¬
män missbelåtenhet deröfver kan ej uteblifva , hvadan jag
anser det högst vådligt att utfärda en författning, synbart
ställd på den ena samhällsclassens utestängande från en rät¬
tighet , som förut nästan uteslutande tillhört densamma.
Sveriges jordbrukande dass äger likväl förkärlek till denna
handtering, och ehuru denna förkärlek må härleda sig af
fördom eller gammal vana, äro dock dessa vanor farliga att
tvert utrota, om sådant än vore möjligt ; men sådana försök
aflöpa ej utan betänkliga följder, synnerligen hos en nation,
som drifves af oemotståndlig vilja, hvilken, om den abso¬
lut motverkas, icke underlåter att göra sig gällande. In¬
träffa sådana händelser, har man botat ett ondt med hälf¬
ten värre. Den ena samhällsclassen må derföre ej försöka att
göra en öfvertygelse, hvarom den andra ej är fullt upplyst,
gällande genom våldsamma åtgärder, som möjligen ined våld
kunde mötas, De mera upplyste skola förgäfves söka att
Oen 18 Jull.
117
upphäfva sig till förmyndare öfver Rikets allmoge, och den
tid är förbi, då herre-classen kunde hålla en okunnig och
vidskeplig allmoge i slafvisk lydnad och band, då bondens
fria vilja ej en gång fick framskymta.
Att bonden älskar sin brännvinspanna kan åtminstone
den, som någorlunda inträngt i bans hushållssätt och sett hans
tryckande behof, ej finna obegripligt; ty den som ej genom
någon binäring kan inbringa en eller annan styfver, måste
nödvändigt med en viss förkärlek anse den handtering , som
understundom gör det möjligt för honom att uppfylla be¬
hof, hvartill ingen annan utväg finnes; och jag anser der¬
före rättast vara att uppskjuta den ifrågasatta förändringen
till dess de, hvilka nu synas hafva trädt bondens rätt nog
nära, kunna anvisa honom någon ersättning för hvad han
genom förändringen förlorar. Denna ersättning skulle kun¬
na ligga i uppmuntran af boskapsskötseln, men 3 å 4 års
tid åtgå likväl innan någon nytta deraf kan dragas, hvartill
kommer att alla orter, i brist af betesmark och fodertill¬
gång, ej äro dertill tjenliga.
Hvad sans ligger väl deri att, genom en orimlig beskatt¬
ning på hvad jag för eget behof tillverkar, hindra mig i
ntöfvandet af denna min rättighet? Man kan sannerligen
häpna öfver denna af Utsk:n föreslagna tjugudubbla påök¬
ning vid de mindre pannornas beskattning. TJtsk:n borde
hafva lyssnat till de reservanters yttranden , som de inom
sitt eget sköte äga. Desse hafva temmeligen tydligt gifvit
sina åsigter tillkänna, och ifrån det Stånd saken närmast rö¬
rer, har man ej svårt att upptäcka hotelser för följderna af
det nu ifrågasatta, emot häfdvunna vanor och ännu qvar¬
stående fördomar ingripande strypsysteme. Under eftersin¬
nande af hvad betydelse dessa yttranden eller reservationer
innebära, anser åtminstone jag, att det är hvarje fosterlands¬
väns ovillkorliga pligt att uppmärksamt lyssna deråt, för alt
ej hos det Stånd, som utgör Rikets förnämsta styrka och
stöd, gifva anledn. till missnöje, hvaraf följderna kunna
blifva oberäkneliga.
Onekligt är, att då ett ondt skall utrotas, bör kraft
och vilja dertill användas; men denna kraft skall grundas
på goda och fosterländska skäl, och ej, såsom betänk, anty¬
der, på skäl som ej äga rättskänsla till grund; eljest kan
denna kraft motverkas af en annan, härledande sig från star¬
kare orsaker och fotad på orubblig vilja och rättskänsla, —
en kraft, hvilken ej stannar utan våldsamma utbrott. Har
Sveriges allmoge ej tillförene alldeles förderfvats häraf, så
har man det mindre alt befara nu, då en mera utbildad
upplysning dagligen är i stigande; alt detta Stånd äger med¬
lemmar, som ganska väl känna och veta sitt eget bästa, vi¬
sar innevar. riksdag mer än någonsin. De behöfva nu inga
förmyndare, och troligen försämras ej de fosterländska kän¬
slorna i ett Stånd, sorn synbart slräfvar framåt med stora
Den 18 Juli.
steg, ehuru ibland dem, likasom i andra classer, finnas med¬
lemmar, likväl i förhållande lill det hela utgörande ett rin¬
ga antal, hvilka ej inse sitt eget bästa. Dessa anmärknrr
leda dessutom till ännu en fråga, nemi. den: huruvida, i en
tid, då man så allvarligt tyckes vilja befordra sedlighet me¬
delst nykterhetsföreningar, — huruvida, säger jag, dessa före¬
ningar komma att sympatisera med de föreslagna bränn-
vinsfabrikerna.
Sednare tiders erfarenhet har visat, huru uppfinnings¬
förmågan sträfvat framåt till besparing af bränsle, vinnande
af tid, samt bemödande att af en mindre panna i propor¬
tion erhålla lika qvantitet brännvin som af en större. I
samma män konsten stigit vid brännvinets tillverkning, har
likväl brännvinets välde fallit, hvilket vållat många brän*
neriers nedläggande. Härtill torde dock den ännu gällande
författningen, som numera anses oduglig, hafva i någon mån
bidragit.
Det tillhör visserligen ett upplyst tidehvarfs män att
uppdrifva all industri till högsta fullkomlighet och lagstif¬
taren att deråt gifva ledning; dock bör sådant så uppställas,
att det ej må ske på någons bekostnad. Att bringa denna
handtering till högsta fullkomlighet i besparing af bränsle
och tid, samt högsta extrahering af råämnet, är ett problem
som bör lösas. För att lösa detsamma, vore det onekligen
rättast att frigifva brännvinsbränningen, då förr eller sedna¬
re någon ingeniös idkare troligen skulle uppnå detta mål,
visserligen till egen fördel, men kanske till en säker både
moralisk och ekonomisk nationalföl ! 11st. Denna uppfinnings¬
förmåga är minst att befara hos den jordbrukande classen,
livars vettenskapliga bildning, i brist af både tillgångar och
tid, förhindras, och derföre tyckes denna dass’ utestängan¬
de från ifrågavar. handtering ej vara af behofvet på¬
kallad.
Dylika fabriksinrättningar, som troligen till det minsta
anlades en inom hvarje socken, och, för att medföra någon
vinst, måste i större scala anläggas, skulle, i stället för att
minska produclionen, deremot öka den, draga förtjensten in¬
om några få enskildes händer. Brännvinsfabrikerna skulle
väl bereda den närboende allmogen förmåner, hvaraf de af-
lägsnare icke hade någon nytta, nemi. afsättning på spanmål
o. s. v., men som desse patroner troligen esomoftast skulle
drifva egennyttan på andras bekostnad, kunde det hända att
då de sågo god tillgång på råämne, bestämde de priset der¬
på efter behag, d. v. s. underpris och prejeri. Det kunde
äfven inträffa, att den fattigare sålde en del af grödan in¬
nan den blefvc afbergad, hvarigenom ännu större oredor
uppstodo, utom alla andra olägenheter af att hafva dylika
förläggare på landsbygden. Och som en bonde till en så
beskaffad anläggning i allmänhet hvarken har förlag, credit
eller speculutionsförmåga, skulle allmogen genom en sådan
Den iS J u 1 i.
oklok författning finna sig satt i en ohjelplig belägenhet,
utan förmåga att kunna uppfylla hvarken sina åligganden
eller sina egna behof.
En reservant drager den slutföljd, att genom brännvinets
fabriksmessiga tillverkande skulle spanmålen till hälften be¬
sparas, men deremot skulle den frågan kunna framställas,
livad det varit, som under en ökad sädesproduction upp-
hållit våra sädespriser. Svaret är ej svårt att uppleta , och
kommer brännvinsbränningen att fabriksmessig! bedrifvas af
potates, skulle en tunna råg snart nog säljas för 4^5 r:dr.
Hvad verkan sådant skulle medföra så i det allmänna sorn i
det enskildta, bör af något hvar kunna bedömmas. Samme
reservant tror skatterna härigenom slutligen kunna försvin¬
na. Ett sådant resultat af Ständers sammanvaro vore i san¬
ning det mest önskvärda; men knappast är sådant för det
sunda förnuftet fattligt, alt perpetuella statsinlrader kunna
grundas på en enda productionsgren, som ifrån dess första
uppkomst varit underkastad en så ombytlig, conjunctur; och
troligen skulle det medföra en ännu större våda att bortta¬
ga någon eller några af dessa skatter, hvilka, en gång bort¬
tagna, i fredlig väg aldrig mera skulle kunna utkräfvas.
Rådligast torde derföre vara att låta dem qvarstå, tills nå¬
gon säkrare väg att minska dem öppnas; vanan att draga
dem underlättar bördan.
Brännvinet må emedlertid stiga eller falla, — det torde
vara för tidigt alt deraf draga någon slutsats till den ena eller
den andra meningens förmån, men beskattningen bör i alla
händelser hafva till grund rättskänslan, hvilken nu är förbi¬
sedd. En annan medlem af det Hederv. BondeSt., som om¬
talar sina hemmavar. medbröders behof att idka brännvins¬
bränning, uttalar temmeligen klart hvad verkan han tror det
föreslagna beskattningssältet kan medföra, nemi. en fabrik i
hvarje by; och när en sådan uppfattning genast hos repre¬
sentanten uppstår, kan såsom afgjordt antagas, att samme
person vid hemkomsten ej behåller ide'en för sig sjelf alle¬
na. För gifvet kan äfven tagas, att hvar och en, som äger
tillfälle till en större production af råämnen, blir fabriks¬
idkare för att lätta transporten af sina jordalster. Således
om brännvinstillverkningen i stort anses moraliskt skadlig,
vore en så beskaffad lagstiftning ett sätt att nedkalla him¬
melens hämnd öfver Sveriges Rikes Ständer. Beträffande
åter den gamla författningens moraliska verkan på samhäl¬
let, så kan ej antagas, att brännvinets omåttliga bruk i sed¬
nare tider, med undantag af de större städerna, tagit mera
öfverhand än förr, ehuru visserligen qvinnokönet fått mera
böjelse derför. Men i anseende till det ringa qvantum de
kunna förtära, inverkar detta förhållande ej betydligt på
varans afsättning. Brännvinets förtidiga bruk har åtminsto¬
ne på den ort jag bebor, såsom menligt för den uppväxan¬
de ungdomen, så aftagit, alt mången numera sig deraf ej
120
Den 18 Juli.
begagnar; en större tillgäng pä varan skulle kanske ändra
detta goda förhållande.
Den hittills rådande grund för rättighet till brännvins¬
bränningen, nemi. dess förening äfven med mindre jordbruk,
har åtminstone derigenom verkat, att ett större antal krea¬
tur kunnat hållas, hvarigenom mera gödningsämne beredts,
oberäknad t den afkastning, hvilken omkring släderna kunnat
af mjölkkor påräknas, äfvensom med stallning af slagtoxar.
Man har såsom motskäl härför framdragit den skada krea-
lursafveln af drankfodring skulle taga, hvilket ej kan be¬
stridas, då drankfodringen med oförstånd användts; men
det gifves likaväl sätt att utan menlig verkan användanden,
t. ex. att ej begagna dranken för uppväxande kreatur, med
undantag af svin och slagtoxar, hvilka deraf hafva en obe¬
stridlig nytta. Att fodra mjölkkor med drank medför visst
fördelar; men onekligt är likväl, att dessa i mer eller min¬
dre mån deraf försämras, hvarföre drankfodring icke hel¬
ler användes annorstädes, än der mjölkförsäljning idkas; ty
då säljes kon vanligen till slagt efter att vara utmjölkad ,
och en annan köpes. Såsom invändning emot en så förö¬
dande hushållning kunde framställas, att dyrhet och brist
derigenom skulle uppslå; men erfarenheten har visat, att
förhållandet ej varit sådant, åtminstone inom trettio år, un¬
der hvilken tid ingen så beskaffad brist visat sig, och pri¬
serna hafva, med undantag af mer och mindre foderfattiga
år, ej synnerligen ökats. Att priset på de tvänne sista åren
ökats, härleder sig ifrån allmogens behof att för foderbrist
sälja undan den gamla boskapen , hvilket, då den sednare
pålagda afveln icke är fullvuxen, medför, att prisen se¬
dermera stiga. Denna dyrhet har likväl haft en mera för¬
månlig än menlig verkan, derigenom att då penningen kom¬
mit den fattigaste delen af jordbrukarne till godo, hvilken
allmännast är den, som för sina kreatur till marknader¬
na. De orter deremot, som uppföda de mesta oxarna, äro
de, som ej hafva säd att bränna af och alltså ej kunna för¬
sämra afveln. Skåne blir väl här ett undantag, men icke
dessmindre komma alltid de största kreaturen derifrån.
Beträffande åter tiden för brännvinsbränningens utöf-
vande, så har hemmansbrukaren en verklig fördel af alt
sjelf få välja den månad han önskar, hvarigenom han sättes
i tillfälle att rätta sin utfodring derefter. Ofta blir det för
honom om våren ett ofelbart hellof att, då hötillgången är
slut, och endast sämre halm stundom återstår, idka bränn¬
vinsbränning äfven om han skall köpa den behöfliga säden,
ty den kostar ändock mindre än att för contant anskaffa
foder åt kreaturen. Om hösten behöfver han åter dran¬
ken till fyrfötternas gödning, hvartill eljest strid säd måste
användas, äfvensom han till brännvinsbränning kan använda
frusen potates. Afgiflen blifver äfven honom drägligare, om
han
Den 18 Juli.
han endast vill begagna en kortare tid. Beträffande ved*
åtgången, så förbjuder handteringen sig sjelf, der ved ej fin*
nes, utom att del beror af egendomsägare att neka sina un¬
derhafvande den rätt lagen likväl hittills tillåtit dem, men
som i alla fall med någon eftersyn ej betydligt kan verka
till någon skada.
Rör:de beskattningsfrågan borde först benämningen hus¬
behofsbränning alldeles försvinna, ty delta uttrvck öfveiens-
stämmer ej med det begrepp man vill göra sig att fritt få
tillverka lill sitt eget behof af egen production , utan att
tillverkningen alltid öfverstiger det egna behofvet och deri¬
genom öfvergår till en industri-handtering, hvilken icke kan
controlleras. Utsktns sätt att uppdrifva afgiften för de små
pannorna till den oerhörda förhöjning af nära 20-dubbelt e-
mot förr, påpekar alltför tydligt alsigten att utestänga den
mindre jordbrukaren derifrån, för att befordra inrättandet
af fabriker i den mera bemedlades hand. Detta förfarande
skulle hafva samma följd, som alla inrättningar i stort, nemi.
den fattigare classens utestängande från all förtjenst, hvari*
genoin armod naturligtvis uppkommer. I motsats dertill
äro de större pannorna synbart med uppsåt vida mera gyn¬
nade, och utsigt till större vinst dem genom beskattnings-
sättet beredd.
Skattens prenumerativa erläggande blir för den mindre
jordbrukaren så mycket mera omöjligt, som den skall utgå
på en tid, då han är öfverhopad med sina mesta contanta
utgifter. En reservant anmärker ganska rätt den ekonomi¬
ska skada det skulle medföra, att ett år förut ur den all¬
männa rörelsen uttvinga en så betydande summa , som af¬
giften öfver hela Riket för brännvinsbränning kommer att
utgöra. Men såsom ett motstycke till de mindre pannornas
höga beskattning, må 100 proc. beräkning af tillverkningen
med ångapparater qvarstå.
Således om man vill fästa sin uppmärksamhet vid Ko¬
nungens nådiga och till Rikets sanna väl ledande uppma¬
ning, hvilket synes vara hvarje Svensk medborgares ovill¬
korliga pligt, så måste productionens minskning först tagas i
betraktande, och denna minskning kan väl aldrig vinnas ge¬
nom brännvinsbränningens frigifning och 'monopoliserande
till större fabriker; man undanrycker den då från jordbru¬
ket, hvars idkare hafva en viss förkärlek för denna hand¬
tering, hvilken de äfven kunna använda till sin nytta. De
anmärkningar och hotelser, hvilka i detta afseende igenfin¬
nas bland reservanlei na af Hederv. BondeSt., hade bort göra
Utsktn mera uppmärksamma på detta ämne.
Med anledn. af hvad jag sålunda anfört skulle jag såsom
allmänna reglor vilja föreslå :
ilo. Att städernas brätmvinsbränningsrättighel inskiän-
kes så mycket billigheten medgifver; de äro dessutom ej
10 H. 16
122
D e 11 lS Juli.
directe jordbrukande, och skulle jag ur denna mening anse
mindre lyckligt för Stalén att de innehafva sin donera¬
de jord.
2:0. Att ägare af 2!ne fastigheter inom samma socken
ej finge bränna mer än der han bor, som i sig sjelft ej in¬
nebär något tvång, emedan dubbel förlagskostnad derige¬
nom undvikes, äfvensom svårigheten att med eftersyn följa
2:ne särskilda brännerier.
3:o. Att mindre hemmansägare ej må förena sig till ut¬
öfning af brännvinsbränning, om de ej hafva hemmansdelar
inom samma by, samt att de i alla händelser ej få bränna
mer än om våren.
4:o. Bränning af potates bör, med undantag af de lands¬
orter der detta råämne utgör jordbrukets förnämsta pro»
duclion, eller der hvarest säd med mindre förmån odlas,
dels inskränkas, dels beskattas högre. Det visar sig nu bu¬
rn i medelpunkten af Riket, der säd förr utgjorde förnäm¬
sta jordproduetion, potates-odling tagit öfverhand, endast
för att med tillhjelp af densämma kunna frambringa mång¬
dubbelt mera brännvin än förr; egentligen en efterapning
från de sydligare provinserna, der säden är mindre gifvan¬
de. Månne likväl tillståndet i landet icke vore bättre, om
hvarje provins finge odeladt behålla sin näringsgren, i stället
att nu hvar och en vill uppäta förtjensten för den andra?
I öfrigt måste jag tillkännagifva, att jag utom detta ej är
någon vän af skråinrättningar.
5:o. All hädanefter uppfunnen ny brännvinsredskap bör,
innan den begagnas, uppgifvas af dess ägare, besigtigas och
efter pröfning beskattas, i mån af dess afverkningsförmåga,
af den som dertill förordnas.
6:0. Alla stora pannor och ångapparater böra högt be¬
skattas, emedan de just tyckas vara de, som, i anseende till
vedbesparing ocb kortare afverkningstid, böra förtjena mest
och bära snarast frukt. De mindre pannorna, såsom för
ägaren medförande mera besvär och mindre vinst, tåla ingen
hög beskattning.
7:0. Beskattningen pr kanna finnes lämpligast utsatt i
Frih. Raabs förslag , likväl med den förändring, att för
hvarje kanna, som afverkas med pannor öfver 3o kannor,
bör 6 h 8 sk. pr kanna erläggas.
8:0. Afgiften för pannan torde lämpas efter Contraets-
prosten Nibelii förslag, dock med den skilnad, att ingen
panna må få vara öfver 60 kannor; att afgiften för 4o kan¬
nors panna ökas till 90 r:dr och för 60 till i5o r;dr; att
60 kannors panna ej må få nyttjas för mindre än 5o,ooo rtdrs
egendomsvärde, samt slutligen att det minsta hemmansvärde,
hvarföre får brännas, blir 600 r:dr.
9:0. Hvar och en bör få välja sin tid att få bränna,
den bör likväl ej sträckas öfver 3 månader; controllen är
helt enkel: hemmansägaren anmäler sig vid mantaisskrifnin-
Den lS Juli.
ia3
gen; mantalsskrifvare!! lemnar honom ett bevis med åsatt
termin; länsmannen erhåller en dylik förteckning å alla deni,
som sig anmält, hvarjemte en insändes till Landsh.emhetet;
länsmannen lemnar ett utdrag deraf till socknens fjerdings¬
man, hvarigenom fullkomlig reda kan hållas.
10:0. Landshöfdingen torde vara den auctoritet, som
bäst kan bedömma sitt läns behof, nytta eller skada af
brännvinsbränningen för hvarje år, och då af reservationerna
inhemtas, att mycken olikhet i orterna alltid uppstår, må¬
ste K. M. bibehålla sin rätt till brännvinsbränningens in¬
skränkande vid förekommande anledntr, som af landshöf-
dingarna inrapporteras. Denna inskränkning bör dock icke
vara generel för hela Riket, utan endast sträcka sig lill de
orter, som sådan inskränkning behöfva.
11:0. Till ordnings bibehållande kunna s. k. hyfog¬
dar inom hvarje rote af socknarna tillsättas, hvilkas å-
liggande det hör vara ali anmäla förbrytelser emot författ¬
ningen hos närmaste kronobetjent samt moraliska förseel¬
ser hos pastorsembetet; hvarförutan hvar och en husbon¬
de mäste uppmanas till mera uppmärksamhet på sina un¬
derhafvande.
Remitterades lill Revilin.- samt Allm. Besvärs- och
Ekon.Utskotten.
Hr Lefrén, Joli. Pehr: Jag anhåller att få göra en
motion i anledn. af de ärenden, som äro upptagna iör:de
statsregleringen. Jag föreslår, all R. o. Ad. mätte anmoda
BancoUlsk. att skyndsammast till RiksStrn inkomma med
uppgift öfver huru stor det af den salderadc bancovinsten
kan aflemnas lill statsverket, ulan att hankens functioner till
bankens upprätthållande derigenom förnärmas eller skadas.
Jag anhåller alt få lemna detta skriftligen till prot., för alt
framdeles remitteras.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att så snart motionen
blifvit skriftligen aflemnad, skulle den blifva till remiss fö¬
redragen.
Upplästes ankomna prot utdr. från de öfriga RiksSttn,
nemi. från PresteSt. af den 8 och 11 dennes, från Borgare-
St. af den 3, 4i 8 och n dennes, samt från BondeSt. af
den i, 3 och u dennes.
Lades till handlingarna.
Lades på bordet nedannämnda från Utskrti inkomna ul-
låUn och betänkta, nemi. från
StatsUtskottet:
]\T:o 204, i anledn. af väckta motioner, ang:de invente¬
D e ii 18 Juli,
ring i K. Räntekammaren och de betydligaste af de förval¬
tande verkens cassör;
Nto 2o5, i anledn. af erhållen återremiss å betänk. N:o
28, angtde väckt fråga om indragning af K. Nummer-lot¬
teriet samt rörtde åtskilliga dermed gemenskap ägande
ämnen;
N:o 206, angtde väckt motion om arrendatorernes af
Klabböle kronofiske i Umeå eif befrielse från erläggande af
ett års arrendeafgift;
N:o 22g, angtde föreslagen särskild aflöning till Can-
cellisten i Riksg.cont. A. Björck , för 2:ne tjensters samtidiga
bestridande;
N:o a3o , i anledn. af amnärkntr vid Utskls mern.
N:o 16g, angtde aflöningen för RiksSttns och Ulsktns can¬
celli- och vaktbetjening;
BevillningsUtskottet:
N:o 2i} ang:de tullbevillningen;
BancoUtskotte t:
N:cf 46, med hemställan, dels om ersättning till Öfver¬
sten och Ridd. C. J. Hjärne för den tid han bestrid t de
banco-ombudsbefattningen vid Götheborgs lånecontor till¬
höriga göromål, dels ock om bestämmande för framtiden,
huru, i händelse af förfall för banco-ombuden vid låne-eon-
toren, deras befattningar må bestridas;
N:o 47» i anledn. af Banco-ombudet vid Götheborgs
lånecontor G. E. Ferlins ansökning om godtgörelse för 2000
r:dr, hvarmed han inlöst 2tne falska assignationer å låne-
conlorets i banken ägande räkning N:o 2;
N:o 4&> > anledn. af ett RiksStts återremiss å Utsk:s
utlåt. Nto 1 1;
Nto 4g, i anledn. af Ryttm. B. M, Martins ansökning
om eftergift af öfverränta å ett lån i Banco-disconten;
N:o 5o, till svar å de från H. R. o. Ad. ankomna åter-
remisser å Gtskts utlåttn N:is 12, i5 och 17 samt betänk.
N:o 20 ;
Allm. Besvärs och Ekon. Utskottet:
N:o 73, i anledn. af väckt motion om utvidgande af
Calmar stift;
N:o 74, i anledn. af väckt motion om utfärdande af
löpiugs-privilegier för Trelleborgs by;
N:o 73, i anledn. af vackt motion om inrättande af spar¬
banker mera allmänt än hitintills;
Nto 76, i anledn. af väckt fråga om ändring af 12 §;n
uti K. patent-förordnm den r3 Dec. i834;
N:o 77, i anledn af väckt motion om uppförande afen
brygga vid Blockhus-uddes tullstation;
Nto 78, i anledn. af väckt motion om ändring i K. Mts
nåd. tåg-ordning;
D c d i S Juli.
N:o 79, i-anleda, af väckt motion om stationerande
af en läkare i Wrigstad af Westra härad och Jönkö¬
pings län.
Upplästes följande från Ridd.Utsk. ankomna
Hörsam ste Memorial.
Genom utdr. af H. R. o. Ad:s prot. af den 4 sisth Ju¬
ni har R. o. Ad. behagat till Ridd.TJtsk. återremittera
Utsk:s mern., i anledn. af de utaf Frih. Raab, Adam Chri¬
stian, oell Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh., väckta frågor om
ett lämpligt sätt att bereda ett skyndsamt och tillförlitligt
offentliggörande af R. o. Ad:s öfverläggningar.
Utsk. har i sitt förra mern., med afstyrkande af Hr
Bråkenhjelms förslag, angrde en tidigare tryckning i tidnings-
form af R. o. Ad:s prot., i afseende å Frih. Raabs förslag
att nemi. låta af särskildt utaf Ståndet antagna notarier för¬
fatta en resumé af discussionerna för att efter hvarje ple¬
num tillhandahållas tidnings-redactionerna, yttrat, att Utsk.
väl ansett detta förslag hafva åtskilliga skäl för sig och sko¬
la i väsendtlig mån uppfylla ändamålet, men dock, i anseen¬
de till den dermed förenade dryga kostnaden, hvilken Utsk.,
efter fyra notarier om dagen, beräknat till 6?5 r:dr i må¬
naden *), icke funnit sig, i saknad af medel, kunna detsam¬
ma tillstyrka.
Emot detta yttrande hafva anmärkntr blifvit framställ¬
da af:
Frih. Raab, som, efter en teckning af tidningarues
ställningar och förhållanden här i landet, och det mer el¬
ler mindre riktiga i deras syftning och framställningar, till¬
kännagifva, att ägarne af de mest lästa tidningarna, Afton¬
bladet och Dagligt Allehanda, förklarat sig med nöje och
tacksamhet ingå uppå alt i sina blad begagna de samman¬
drag af debatterna, som i den af Frih:n föreslagna ordning
« kunde dem meddelas; och, då Frih:n för sin del ansåg be-
liofvet af notarier för verkställande af ifrågavar. anteckn.-
och uppsältnings-arbete kunna inskränkas till två ä tre,
hvarigenom kostnaden neefsattes till 270 å 4°^ rtdr b:co i
månaden, har Frih:n hemställt, att denna utgift måtte utgå
af Ridd.capitations-afgiften, och sedan (ördelas på hvarje
skal (skrifven ledamot af R. o. Ad., som erlade bevilln. för
lön eller förmögenhet. Med beräkning af i5 månaders riks¬
dag hvart 6:te år eller ti månaders hvart 3:dje, skulle kost¬
naden endast uppgå till 54o eller högst 675 r:dr om året,
som, fördelad pä 2200 ledamöter — hvilka pr medium be¬
tala Riddarhus-afgift — endast skulle utgöra 12 å i5 sk.
*) Uli dut till K. o Al. ingifua naeni, står genom misskrifning ^5
riksdaler.
Den 18 Juli.
ärligen på person; och har Frih:n slutligen fästat uppmärk¬
samheten uppå det vackra föredöme R. o. Ad skulle gifva
de öfriga Stånden, och den besparing stats-cassan skulle be¬
redas, derest alla RiksStln beslutade alt på det af Frih:n
föreslagna sätt låta offentliggöra siua förhandlingar, i stället
alt, såsom nu, trycka prottn in extenso och låta dem olästa
förmultna i archiven.
Hr Frih. Boye, Fredr., upplyste i egenskap af leda¬
mot i Ridd.directcn, att de omkring 2,200 r:dr b:co, som
till Riddarluis-cassan årligen inflöto såsom Riddarhus-capi¬
tationsafgift, voro högst behöfliga för reparations- och ny-
byggnads-arbeten samt andra Riddarhusets utgifter, så alt,
derest ifrågavar. ökade aflöning till cancelli-betjeningen ej
kunde hänföras till riksd.kostnads-medlen, Frihcn icke såg
någon möjlighet alt bereda utväg dertill.
Hr Stuart, Carl Gustaf, var af den tanke, att R. o. Ad.
icke behöfde föranstalta om några andra medel, än de öf¬
riga RiksStm, för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på
de politiska opinionerna och karakteren hos Ståndets med¬
lemmar, och fann Hr Stuart hvarken statscassan skäligen
kunna med denna afgift belastas eller en tillökning i capi¬
ta lions-afgiften för detta ändamål böra R. o. Ad:s ledamö¬
ter åläggas.
Hr Gr. Horn, Claes Fredr., afstyrkte Frih. Raabs
förslag och yttrade bland annat, att Grefven icke trod¬
de att man ”genom en sådan publicitet af R. o. Ad:s för¬
handlingar, som blifvit tillstyrkt, genom snällskrifveri
”och författande af en resumé' till införande i tidningar-
”na,” erhölle någon garanti för debatternas mera trog¬
na och opartiska allmängörande; det vore en moralisk kraft
inom och ett moraliskt anseende utom Huset, som R. o. Ad.
borde söka förvärfva, för att finna det correctiv, hvilket
Ståndet genom andra medel förgäfves söker åsladkomma.
Hr Rosenbiand, Bernh., bar, efter åtskilliga klago¬
mål öfver tidningarnas s. k. ’’me'disanceönskat framgång
åt Hr Frih. Raabs förslag, likväl med den förändring, att
ett urval gjordes af de vigtigasle debatterna, för alt hastigt
meddelas allmänheten.
Hr Lefre'n, Joli. Pehr, har yttrat sig hvarken för
eller mot betänk., utan egentligen mot tidningarna och angrde
det afseende allmänheten utom Huset förmenes fästa vid R.
o. Ad:s öfverläggningar ; anseende Hr Lefrén det vara önsk-
värdt, om det bästa och förnämsta af de olika åsigterna inom
Huset af skickliga personer troget uppfattades.
Hr Frih. Cederström, Jacob, ansåg förslaget vara
ganska nyttigt, om man kunde få alla fyra Ståndens öfver¬
läggningar upptecknade och sammanfattade uti en riksda¬
gen tillhörande tidning, för hvars lifgifvande kostnaden skulle
bestridas af riksdagskostnads-medlen, och att denna tidning
utan betalning finge medfölja de mest lästa tidningarna
Deu 18 Juli.
iaj
och loide R. o. Ad. kunna inbjuda de öfriga Stånden att
om ett sådant beslut sig förena.
Hr von Hartmansdorff, Aug., har ansett det böra
blifva föremål för Utsk:s uppmärksamhet, huruledes en tid¬
ning skulle kunna utgifvas för alla fyra RiksSttn, hvilket
beslut, sedan det blifvit fattadt af R. o. Ad., borde medde¬
las de öfriga Riks:St:n för att erhålla en samfälld åtgärd i
detta hänseende.
Hr Ribbing, Bengt, trodde ändamålet med den ifrå-
gavar. tidningen, eller att få den allmänt läst, föga skulle
vinnas med formen för våra riksd.förhandlingar i fyra Stånd,
m. m. och afstyrkte alla åtgärder i detta hänseende, innan
landet först erhållit en förbättrad representation.
Och har Hr Frih. Raab slutligen erinrat att, om me¬
del å Ridd.capitations-fonden anvisades för ifrågavar. ända¬
mål, Ridd.capitations-afgiften hvarken behöfde höjas eller
förlängas, så vidt det rörde förslagets verkställighet för in-
lievar. riksdag, emedan R. o. Ad. redan bestämt, att nämn¬
da afgift skulle utgå för två år utöfver de tre, hvilkas af-
giftsbelopp Ridd.-direct:n ansett erforderligt för bestridan¬
de af de fonden tillhörande utgifter, och hvilka två års af-
gifter kunna beräknas till minst 4>4°° r:dr.
Utsk. har tagit så väl detta, som hvad ofvannämnde
talare i öfrigt, hvar emot annan, under debatten anfört, i
öfvervägande; och hvad först beträffar frågan, ang:de Hr
Frih. Raabs förslag, om antagande af särskilda tjenstemän
för alt referera och officielt meddela tidnings-redactionerna
sammandrag af R. o. Ad:s öfverläggningar; så, ehuru TJtsk.
fortfarande hyser den mening, att detta förslag skulle leda
till ändamålet af en, om ej skyndsammare, åtminstone san¬
nolikt mera tillförlitlig framställning inför allmänheten af
tilldragelserna inom R. o. Ad,, än hvad som för närvar, är
förhållandet, då tidnings-redactionerna måste förlita sig
på referenter, som icke hafva någon officiel egenskap, har
TJtsk. likväl icke funnit sina betänkligheter häfna i afseende
på svårigheten att anskaffa medel för bestridande af kost¬
naden för förslagets verkställighet; ty, om än behofvet af
notarier eller referenter för erhållande af de önskade samman¬
dragen af discussionerna kunde inskränkas ända till två, så
skulle kostnaden derför likväl uppgå till 9 r:dr b:co om da¬
gen eller 270 r:dr b:co i månaden — en utgift, hvartill de
öfverskott, som möjligen kunna beredas af Ridd.cassans in¬
komster och hvilka äro beräknade alt förstärka fonden, så
att räntan deraf blifver tillräcklig, jemväl för Riddarhusets
underhåll, icke skäligen torde kunna anlitas. Att åter för
ändamålet att i mer justerad form offentliggöra yttranden
af det jemförelsevis färre antal ledamöter af Ståndet, som
deltager i debatterna, ålägga Ståndets alla, icke blott när¬
var., utan äfven frånvar. medlemmar en, vare sig större el¬
ler mindre, capitations-skatt, anser Utsk. för sin del hvar-
Ben 18 Ju li.
len lämpligt eller billigt, enär R. o. Adis ledamöter, lika¬
som de öfriga Ståndens, i egenskap af skattdragande, förut
contribuera ganska betydligt till statscassan för den full¬
ständiga tryckningen af RiksStins protocoll. Icke heller kan
Utsk. anse sig lillsländigt föreslå, att, sedan R. o. Ad., vid
pröfning af Ridd.directlns riksdagsberättelse, med bifall till
Utskls hemställan, beslutat, att öfverskotlet å Ridd.-capitations-■
afgiften borde öka Ridd.-cassans capital-fond, så att denna,
utan behof af vidare tillskott från R. o. Ad., kunde för all
framlid bestrida icke blott sitta egna årliga utgifter, utan
ock Riddarhusets underhåll, H. Ståndet nu, med ändring af
detta välgrundade beslut, skulle förordna, att samma öfver¬
skott må disponeras för att betacka utgiften för refereringen
i tidningarna af Ståndets öfverläggningar under det återstå¬
ende af riksdagen. På dessa skäl, och då Utsk. icke anser
sig vara behörigt att afgifva yttrande i ämnet, så vidt det
angår att genom anslag af statsmedel öka antalet af R. o.
Adis cancelli-betjening, i hvilket fall målet lärer böra till
StatsUtsk. hänskjutus, har Utsk. icke funnit anledn. frångå
sin mening:
att afstyrka Frill. Raabs ofvanberörde förslag.
Beträffande sedan den af andra ledamöter yttrade åsigt,
att R. o. Ad. för sin def måtte besluta, att Ståndets öfver¬
läggningar må refereras af särskildt antagna tjenstemän för
att meddelas redaetionen af de mest lästa tidningarna, samt
att de öfriga RiksStm inbjudas att om ett samfäldt beslut i
detta hänseende med R. o. Ad. sig förena, hvarefter det
blefve en gifven följd, att kostnaden komme alt anvisas på
riksdagsmedlen, så förekommer härvid, alt ärendet, behand-
ladt i sådan form, är eli allmänt ärende, d. v. s. att del kan
eller bör komma under samtliga RiksSt.-ns öfverläggning och
pröfning, hvaraf åter följer, att det, enligt 44 §m Riksd.-
Ordn., innan derom beslutes, skall af ett R. Sils Utsk. be¬
handlas och således ej lärer kunna blifva föremål för något
yttrande från R. o. Adis enskildta Utskott; — hvilket dock
allt till H. R. o. Adis egen ompröfning vördsamt öfverlem-
nas. T vänne ledamöters reservationer åtfölja.
Slockholm den 7 Juli 1840.
På RiddarhusUtskottets vägnar
S. 4. Sandels.
W. F. Dalman.
Mot det af Utsk. nu fattade beslut nödgas jag anmäla
min reservation, oell hade önskat, att Utsk. velat fästa me¬
ra afseende på de af flera talare inom R. o. Ad. gjorda yr¬
kanden, hvari Ståndets pluralitet tycktes instämma, då åter-
remiss beslutades till följe af gjorda anmäi kalr mot Ulskis
förra afslag å Hr Frih Raabs motion, nemi. att Utsk. måt¬
te
Den 18 Juli.
129
te inkomma med elt förslag, åsyftande att öfverläggningarne
inom H. Ståndet niåtte noggrannt och oväldigt refereras i
tidningarna, äfven om det skulle ske med någon kostnad.
Utan alt loir vilja ingå i undersökning huruvida refere¬
randet i tidningarna af riksdagsförhandlingarna inom Riddar¬
huset varit mer eller mindre partiskt; så kan dock icke ne¬
kas, att det nu endast heror af tidningsredactionerna sjelf¬
va, alt fullständigare utveckla den ena sidans anföranden,
och deremot ganska obetydligt vidröra livad å den undra
blifvit sagdt, ja till och med ali alldeles utesluta vissa per¬
soners hela yttranden, då de strida mot redactionens egen
öfvertygelse, så att den, som sjelf ej åhört discussionen, ge¬
nom blotta läsningen af tidningarna, ofta nog kan Ij I i f v ja.
missledd; hvartill äfven någon gång torde få räknas svårig¬
heten för tidningarnes referenter, med plats på läktaren, att
kunna höra allt hvad som yttras. — Icke heller lärer kun¬
na bestridas, att allmänheten med intresse följer riksd:s-
angelägenheterna , och alt särdeles begäret att höra detta
Stånds discussioner, hvarest alla intressen äro representera¬
de, så tilltagit, att man ej funnit läktaren tillräcklig för alla
dem, som önska åhöra Ståndets förhandlingar, utan flera mo¬
tioner under denna riksdag blifvit väckta med förslag, dels
att utvidga den nuvar. läktaren, dels all bygga en ny; hvil¬
ka förslag, om de ock varit verkställbar, ej lemnat tillfälle
för mer än ett obetydligt antal personer att åhöra discus-
sionerna, emot den vida större tidningsläsande publiken, som
vid första refererandet af discussionen äfven bör få en san¬
ningsenlig och trogen uppfattning af hvad som å båda si¬
dor yttras, för att sedan sjelf kunna fälla sitt omdöme, dels
0111 saken, dels huru nationens ombud fullgöra det vigtiga
kall, som dem åligger.
Någon garanti för ett opartiskt refererande kan ej fin¬
nas, såvida icke tidningsredactionerna från Ståndens cancelli
kunna erhålla en resnme af hvad som under plena yttras;
och då tvänne af de mest lästa tidningarnes redacteurer för¬
klarat sig beredvillige alt mottaga och införa dessa resuméer
i sina tidningar, återstår blott att uppgöra kostnaden samt
sättet för vinnande af delta ändamål.
I likhet med motionären, Hr Frih. Raab, anser jag att ej
mer än arne referenter erfordras för författandet af des¬
sa sammandrag, helst hvarje tidnings-redaclion för närvar,
blott håller en referent, hvilket antal Utsk., äfven för sin
del, antagit som tillräckligt. — Om således för detta ända¬
mål cancellipersonalen skulle ökas med 2:ne personer, kan
den ene sitta vid prot. under förmiddagens plenum, och den
andre på eftermiddagen, då halfva dagen alltid återstår för
att utskrifva det, som af dem blifvit annoteradt. — Kost¬
naden å 9 r:dr b:co om dagen, enligt Ulsk:s förslag, gör
för månaden 270 r:dr b:co, hvilken summa' dock är högt
10 H. 17
j3o
Den 18 Jn 1 i.
beräknad, under den lid plena blott inträffa 2:ne gånger i
veckan, hvarföre jag anser att denna utgift skulle kunna
nedsättas till 200 r:dr b:co. — Men afven med antagande
af 270 r:dr b:co i månaden, skulle kostnaden för en 6 må¬
naders riksdag utgöra 1,620 r:dr b:co, sorn åter, delad
på tre år, gör 54o r:dr årligen. — Denna beräkning har
jag tagit, såsom mest öfverensstämmande med det förhållan¬
de, hvartill vi snart nog torde komma, och som i alla fall
motsvarar 10 månaders riksdag hvart femte år.
Till bestridande af denna utgift tinnes mer än tillräck¬
liga medel, utan nya anslag, ty af Ridd.direcCns berättelse
inbemtas: alt Ridd.cassan på de sednare 6 åren ökats med cir¬
ca 12,000 r:dr b:co eller 2,000 r;dr b:co årligen; hvar¬
jemte Ridd.kamereraren på begäran upplyst, att 0111 räntan
också skulle falla till fem proc. för hela capital-utlåningen,
la v i I ket likväl ej är troligt, så återstår ändock ett årligt öf¬
verskott af minst rooo r:dr b:co, sedan alla utgifter
blifvit betalda; och anser jag således Utsk. ej haft grunda¬
de skäl, alt, endast under förmenande att medel saknades,
afslå Frih. Raabs motion, då Utsk. likväl vitsordar nyttan
af det uppgifna förslaget.
Ett annat sätt till beredande af medel för denna utgift
skulle äfven kunna uppgifvas, nemi. alt då R. o. Ad., som
är mångdubbelt talrikare än de öfriga RiksStrn hvart för sig,
samt i följd deraf har vidlyftigare discussioner, ändock cj
äger så stor cancellipersonal som ett annat RiksStånd,
belt enkelt skulle begära tillökning af 2tne cancellister; men
jag värderar och gillar Utsk:s tanke, att ej vilja betunga
statsverket med utgifter, som skulle kunna anses vara en¬
dast till fördel för detta Stånd, helst R. o. Ad. så oegen¬
nyttigt genom egna bidrag ensamt bekostar den local, hvari
det har sina sammankomster; men då Utsk. förut tillstyrkt
förlängd capitations-afgift, till och med 2:ne år utöfver
bvad Ridd.direct. begärt och ansett behöfligt, för att deri¬
genom bereda medel till målning af en del tak och väggar,
så anser jag, att man ej bör vara mera hushållsam, då det
är fråga om ett föga kostsamt sätt att få våra discussioner
framställda i en sann dager, för att såmedelst söka freda oss
från de mänga skarpa beskyllningar, som mer eller mindre
orättvist drabbat detta Stånd, och hvilka blifvit framkasta¬
de både i flygskrifter och allm. tidningar, helst då ingen ny
afgift af R. o. Ad. dertill erfordras.
Med anlcdn. af hvad jag nu anfört och uppgifvit, samt
med afseende ej mindre på det inflytande, som ett oväldigt
och troget refererande i allm. tidningarna af våra dåscussio-
ner har på allmänhetens omdöme, än ock på den besparing
för statscassan, hvartill denna åtgärd bör föranleda, hade jag
trott Utsk. böra underställa H. R. o. Adis bepröfvande föl¬
jande förslag:
’'D<?t Ståndet måtte besluta, att genom Ridd.direebn lå-
Dc 11 i8 Juli.
la antaga 2:ne skickliga referenter, hvilkas åliggande skulle
blifva, att för hvarje plenum författa en resumé af det huf-
vudsakligaste, som derunder yttras och beslutes, för alt
sednast arne dagar derefter tillhandahållas de tidnings-reda-
etioner, som sig deraf vilja begagna; samt att den derför er¬
forderliga kostnaden 200, högst 270 r:dr blco i månaden,
måtte af Ridd.cassan utbetalas; äfvensom att anmoda Ridd.-
direclm att ju förr dess hellre vidtaga denna åtgärd för den
återstående tiden af innevar. riksdag, — Ståndet likväl olje¬
laget alt besluta 0111 densammas upphörande efter 2;ne må¬
nader, i händelse det skulle finna den åsyftade större tilli
förlitligheten af riksd.nyheternas meddelande i tidningarna
ej på delta sätt koinme att vinnas.”
Skulle delta försök lyckas, hvilket jag förmodar, och
samtliga RiksSt:n lill nästa riksdag ville vidtaga samma sätt
för offentliggörandet af sina förhandlingar; så föreställer jag
mig, alt ingen då skall motsätta sig upphörandet af tryck¬
ningen utaf riksd.prottn; och om detta förhållande inträffar,
skulle R. o. Ad. hafva den tillfredsställelsen, att medelst en
ringa uppoffring hafva tagit det första steget att åt det all¬
männa bereda en stor besparing; ty efter den förut gjorda
beräkning af 270 r:dr i månaden för ett RiksSt., skulle kost¬
naden för samtliga RiksSlln under en 6 månaders riksdag
blott utgöra 6,480 r:dr b:co och dubbla summan för en
riksdag af eli års längd, hvilken utgift då kunde bestridas
af statsmedlen; hvaremot den betydliga kostnaden för pro-
tocollernas tryckning, som vid sista riksdagen uppgick tili
circa 70,000 i'.dr b:co, blefve inspard.
S. A. Sandels.
Uti förestående reservation instämmer undertecknad till
alla delar.
Thure C e d c r s t r ö m.
Lades på bordet.
Si. R. o. Ad, åtskiljdes kl. 1 c. m.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Onsdagen den aa Juli i84o.
Plenum kl. 9 f. m.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, upp¬
läste följande tvänne anföranden:
1.
Det är med anledn. af nli på Ståndets bord hvilande
Den 22 Juli f. tn
Allra. Besvärs- oell Ekon.Utsk:s betänk. N:o 73 jag begärt
ordet. I den öfvertygelse, att om biskops-embetena skola bi¬
behållas, bör icke detta ske, för att upprätthålla kyrkans
glans och gifva den en viss verldslig makt och betydelse;
ty då hafva vi icke hunnit göra oss bättre begrepp ora chri-
stendoinens anda än våra catholske förfäder, utan för alt
detta embetes innehafvare må kunna med ospard möda vår¬
da de dem anförtrodda församlingars upplysning, bibehålla
lärans oförfalskade renbet, och hålla hand öfver, att den
genom sina tjenares efterdömen och förmaningar verksamt
inverkar på mängdens moralitet; och anseende, att ju min¬
dre fält de få för sin verksamhet, ju likare skola de göra
dess frukter, men såsom hittills biskops-embetena i Sverige
varit, hafva de icke kunnat anses annorlunda än såsom
verldsliga maktens organer, hvarmed den efter behag verkat
reciprok! från kyrkan på Staten och från Staten på kyrkan,
hvilket kunnat varit nyttigt, om det afsell andra än verlds-
liga intressen, om det af dessa varit mera i administrativa
un representativa förhållanden; eller också hafva dessa em¬
beten varit sinecurer och föremål för verldslig och andlig äre¬
girighet, verldslig huldhet och nådebevisningar, trenne verk¬
saker, hvilka bäst bevisas af de tillsättningar af dessa em¬
beten, som i sednare tider skett, väl till en stor del med
utmärkta män, men om de ägde den insigt uti den egent¬
liga delen af sitt kall, eller den andliga, som fordrades, kan
man åtminstone hafva rätt att betvifla, då många af dem ej
burit kragen förrän korset, andra väl en tid förut den för¬
ra, men då blott i längtan efter det sednare; verklige theo-
loger hafva utgjort minsta antalet af dem, som kommit i
åtanka vid tillsättandet af dessa kall: — anseende, suger jag,
att ju mindre fält dessa embeten hafva för sin verksamhet,
desto rikare skola de göra dess frukter; så delar jag full¬
komligt motionärens, Biskopen Hr Doctor af Kullbergs åsigt,
att Lunds stift är vida större och vidsträcktare, än att dess
innehafvare, äfven med den mest ovanliga förmåga, verk¬
samhet och oförtrutenhet i sitt kall skulle kunna egna åtalia
delar af stiftet den vård de kunde tarfva, och sorn de närma¬
ste åtnjuta, men hvaraf de aflägsnare måste till en del vara
i saknad. Men jag kan icke dela motionärens åsigt, att den¬
na olägenhet skulle afhjelpas derigenom, att en del af Lunds
stift eller Blekinge blefve anslaget till Calmar stift; ty 1:0
anser jag Carlmar stift vara så stort, att en man äfven med
motionärens utmärkta egenskaper bör kunna anse sig full¬
komligt tillfredsställd om han i alla afseenden der kon upp¬
fylla sitt, om det rätt handhafves, visserligen maktpålig¬
gande kall; 2:0 blefve vissa delars af Blekinge aflägsenhet från
stiftsstaden mestadels lika så stor, då denna är Calmar, som
då den är Lund. Jag vågar derföre göra följande motion,
att då, som kändt är, genom Regeringens beslut att inrätta
ett gymnasium i Lunds stift, hvaraf behofvet länge varit
1
Den 11 Juli f. m.
133
ofverl; laga dt oell kännbart, något väl för undervisningen uti
den ena utaf stiftets provinser, och uti den ena delen deraf
genom en ändamålsenligare organisation och utvidning af
Lunds cathedral-skola uti Skåne blifvit gjordt, men att detta
är alltför otillräckligt i ett stift, så folkrikt som Lunds, med
nära en half million menniskor, helst då denna skola ligger
vid ena gränsen af stiftet, kan hvar och en lätt inse, och då
läget för detta gymnasium blifvit bestämdt till staden Sölf-?
vitsborg, hvilket, enligt min och jag tror efter de flestes åsigt,
också ar det mest passande, — Lunds biskopsstol vid blif¬
vande ledighet måtte fördelas i tvänne, på så sätt, att det
ena biskopssätet förblef såsom hittills Lund, och det andra
Sölfvesborg, som tillika blef säte för gymnasium , och hvil¬
ket stift borde innefatta Blekinge län, Östra Göinge och Wil¬
lands härader samt kustlandet af Skåne kring Cimbritshamn
och Chrislansslad, hvilka dels angränsa till Blekinge, dels
äro för långt aflägsna från nuvar. stiftsstyrelse i Lund, och
dels, såsom kustländer, stå i närmare förhållande till Ble¬
kinge än till den öfriga delen af Skåne.
Att inrättandet af en stiftsstyrelse och gymnasium i
Sölfvesborg skulle gynnsamt inverka på dessa orter både till
civilisation och materiell välstånd, torde ej vara tvifvel un¬
derkastad); att ett framåtskridande i bådadera är behöfligt,
torde vara påfallande för hvar och en, som tagit närmare
kännedom af dessa till en del de mest ödsliga och förvilda¬
de trakter af landet. Då Regeringen en gång haft i förslag
att inrätta ett gymnasium i Sölvitsborg, hoppas man den äf¬
ven vetat fonderna dertill; och skulle något derutöfver be-
höfvas, är ej skäl att förmoda, att det af landets represen¬
tanter skulle vägras, då det användes för ett så vigligt än-
ändamål som folkupplysningen. De dryga skatter, hvarmed
dessa tvänne södra provinser, Skåne och Blekinge, bidragit
till de stora nationalföretagen i öfra och medlersta Sverige,
torde göra dess innevånare berättigade att för sin folkunder¬
visning, som i sekler, ända sedan freden i Roschild, likt
dess handel, varit lemnad åt sitt öde, (den ena har, lemnad
åt sig sjelf, på somliga ställen öfvergålt lill barbari; den
andra genom Regeringens tvångsåtgärder till lurendrejeri),
då man undantager inrättandet af Lunds academi, ett steg,
som politiken föreskref, fordra en liten reciprocitet af bi¬
drag. Stiftets innevånare kunna hafva skäl att hoppas, att
den snart sagdt styfmoderlighet, hvarmed Svenska Styrelsen
behandlat isynnerhet den ena af dessa provinser, hvilken,
om den varit lika styfmoderligt behandlad af naturen och lika
sorglöst skött af sina innevånare, skulle till en del varit upp¬
fylld af skogar och kärr, ännu lika vild som i Adams af
Bremen tid, till en del variten öde hed, hemvist endast för
dimman och stormen — att denna behandling, säger jag,
en gång skall upphöra, och denna provins njuta lika rätt med
Sveriges öfriga provinser, hvartill början skedde under Gu-
*34
Den 32 Juli f. m.
tafvernes regering, en liuldliet, som förvärfvare deni inne-
vånarnes tacksamhet, och gjorde, att de méd stora upp¬
offringar oell tålamod uthärdade de olyckor, hvilka dessa
Regeringars sednare misstag hvälfde öfver landet och isyn¬
nerhet öfver provinsen. Man vågar hoppas, säger jag, alt
nuvar. Regering, upplyst och klok, skall finna, att upphjel-
pandet och ett klokt begagnande af en provins’ naturförmå¬
ner bidraga lill det helas bestånd; alt den besinnar att des¬
sa provinser ej gifvit sig på eröfrarens nåd, utan, aldrig af
Sverige intagna, blefvo genom Svenska fälttågen i Holstein
och belägringen af Köpenhamn af moderlandet allrädda,
och genom en offentlig act, Malmö recess, försäkrade om
den nya Styrelsens huldhet och eli okränkt bibehållande af
sina privilegier och rättigheter. Skulle Regeringen verkli¬
gen hafva allvar med att gå dessa provinsers innevånares
önskningar till mötes och uti Sölvitsborg inrätta ett gym¬
nasium, vågar jag hoppas, att provinsernas egna innevånare
skola göra alla uppoffringar för dess kommande tillstånd,
som af dem kunna fordras; och skulle R. St. bevilja den af
mig föreslagna åtgärd, ”att hos K. M. i underd. anhålla örn
delandet af Lunds biskopsstift i tvänne, och Sölfvesborg på
en gång skulle blifva säte för biskop och gymnasium,’' finnes
ännu en utväg för att komma denna inrättning till bestånd,
densamma, som är följd vid Lunds academi, den att anslå
de närbelägna landpastoraterna till prsebenden åt biskop
och lectorer, hvilken utväg, sparsamt begagnad, ej torde va¬
ra att förakta. Derjemte är den Lunds biskopsstol åtföljan¬
de lön af tvänne indelta professorslöner, Goo tunnor, Irenne
landsförsamlingar och Helen* kungsgård med derunder ly¬
dande Östra Thorns by, så stor, att deu äfven skulle kunna
delad vara tillräcklig för både cn biskop i Lund och en i Söl¬
vitsborg ; helst om man följde den planen att frånskilja Östra
Thorns hy, bestående af 1,848 tunni, den bördigaste jord, och
som nu blott begagnas till hofveri till stamgården af några
hundrade, och anslog denna by till academien, delade den i
farmer, att behandlas och bortarrenderas på samma sättsom
öfriga academie-hemman och praebenden, och lät båda bi¬
skoparna erhålla sin lön på samma sätt som Biskopen i Lund
nu till en del har den, eller såsom academiens lärare, jemte
det Biskopen i Lund fick behålla sjelfva Helen» kungsgård
såsom boställe. I förhoppning att Utsk. ville taga denna af
mig framställda motion i öfvervägande, är jag öfverlygad
att en klok Regering, såvidt det beror på densamma, ej skall
åsidosätta någon del af sina undersåtares väl, och att pro¬
vinsernas innevånare, hvad på dem kan bero, skola göra alla
uppoffringar, som efter den ställning, hvaruti de sig 1111 be¬
finna, äro möjliga. Man må dock besinna, att isynnerhet
den ena af dessa provinser efter Svenskarnes och Danska
guerrilla-härarnas härjningar under Carl den XLs tid, då en
stor del af innevånarne utflyttade til! Danmark, ulskrifnin-
Den 22 Juli f. ra.
i35
garna och pesten i Carl den XII;s tid, då liela landsträckor
Jågo öde, landtvärnssjukdomarna under Gustaf IV:s regering,
och det olyckliga kriget under densamma, penningeoredor-
na och handelsförtrycket utan uppmuntran för fabrikationer
eller ens för afsättning af provinsens producter och råäm¬
nen under de sista regeringarna, aldrig har kunnat upphin¬
na sitt fordna välstånd. Ty under Danska tiden var den det
mindre bördiga Seelands och Danska hufvudstadens korn- och
victualiebod ; men den blef Svensk, — och Danskarne togo
sina förnödenheter från det Danskblifna Holstein. Sverige
fortfor dock att till hufvudsladen taga sina förnödenheter
från Finland , ehuru det blifvit Rysskt. Enskiftesdelningen
skulle kunnat komma denna provins alt ånyo uppblomstra,
om den ej förfelat sitt ändamål derigenom, att ej mer än
tiotusen (10,000) r:dr blefvo anslagna till hela provinsens
ombyggnad. Den skall dock alltid bibehålla hos innevånar-
ne ett tacksamt minne, ty den var det enda hufvudsakligen
allmänt gagneliga, som för provinsen blifvit gjordt sedan
1660, — eller på etthundraåttio år. Jag anhåller*, att den¬
na motion mätte blifva remitterad till Allm. Besvärs- och
Ekon.Utskottet.
2-
Med nnledn. af sist återremitterade Stats- samt Allm.
Besvärs- och Ekon.Utskms betänk. N:is 6 & 7, afseende med
elemenlar-läroverken och gymnasierna samband ägande äm¬
nen; äfvensom med anledn. af nu på bordet hvilande betänk.
rör:de undervisningen i allmänhet, samt på grund af de redan
upptagna och återremitterade ärendena, angrde statsanslagen
för tionde hufvudliteln eller undervisningsverken, gör jag
följande motion:
att R. St. ville i underd. hos K. M. anhålla, det Högst¬
densamme täcktes gå innevånarnes af Lunds stift, af pro¬
vinserna Skåne och Blekinge, önskan till mötes genom in¬
rättandet af det redan påtänkta och af behofvet än längre
insedda och påkallade gymnasiet i S ö I f v i l s b o r g. Jag an¬
håller att denna min motion måtte blifva remitterad till
Allm. Besvärs- och Ekon. Utsk., och att delta måtte sätta
sig i förbindelse med StatsUtsk., på det alt, ifall R. St.
skulle besluta ofvannämnda anhållan, och K. M. dertill skulle
lemna sitt bifall, medel måtte finnas att för nämnda ända¬
mål tillgå, utöfver dem, som blifva disponibla derigenom,
att närmast kring Sölvitsborg liggande landtförsamlingar
kunde blifva anslagna såsom prasbetiden åt lectorerna vid
gymnasiet.
Begärdes på bordet af Hr von Hartmansdorff
A u g., och Fril). Leijonhufvud, Abrahan).
Justerades 11 prot.utdr. för den 18 dennes.
136
D t n 23 Juli f. ra.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af ledamöter uti
nedannämnda Utsk.; och befunnos dertill hafva blifvit ut¬
sedde :
i llevillningsUlskottet:
,N:o G89 Hr Brunow, fullm. Frih. Ridderstolpe, Fredr.;
N:o 897. Hr Löwenström, Johan,
efter N:o 2069. Hr Mannerstråle, follin. Hr Munck,
Bror Gustaf, oell JN:o 2236. Hr af Schmidt, Georg Lars;
i Lagutskottet:
N:o 23ii. Hr Rabenius, fullm. Gr. Mönner, Carl Göran,
efter N:o 236 Hr Anrepp, fullm. Gr. Sparre, Gustaf
Adol|ih.
Likaledes öppnades Hrr Electorers lista till val af le¬
damöter alt under permil terade ledamöters bortovaro inträ¬
da i nedannämnda Utsk.; och befunnos hafva blifvit ut¬
sedde i
V-
BevillningsUtskottel:
N:o "3. Frih. Gyllenstjerna af Lundholm, Nils Christopher;
N:o 84- H'' Örntlycht, follin. Hr Reuterskjöld' Christian
Herbert;
N:o 1848. Hr Wirgin, Claes Ludvig,
under den ledighet, sorn blifvit beviljad åt N:o i84a.
Hr Eden lije lin, Gillis, på i4 dagars tid, räknad ifrån den 19,
och åt N:o igög. Hr von Kraemer, follin. Hr Ribbing, Bengt,
på lie veckors lid, från och med den 22 dennes, samt efter
N:o 2165. Hr Nordenstjerna, Henr. David, hvilken afsagt sig
att i permitterad ledamots ställe inträda i Utskottet.
BancoUtskottet:
N:o >35. Frih. von Duben, fullm. Frih. Thott, Erik;
N:o i586. Hr Raab, Carl Willi.,
efter N:o 291. Hr De Gere, fullm. Hr von Törne, Gustaf
Otto, och N:o 1543 Hr. Hederstjerna, Erland, hvilka afsagt
sig att i permitterade ledamöters ställe inträda i Utskottet.
Allm. Besvärs och E k o 11. U t s k o 11 e t:
N:o 78. Hr Wernstedt, Johan Otto,
under den ledighet, som blifvit beviljad åt N:o 277.
Frih. Mannerheim, fullm. Hr Tersmeden, Gustaf Reinh., från
och med den 20 dennes.
Frih. Hamilton, Hugo, hade inlemna! ett anföran¬
de, som upplästes, så lydande:
Ekon.Utsk., sorn ej/kunnat tillstyrka en motionärs för¬
slag röi:de, användande af H. K. H. Prins Carls palais fil 1
ett national-museum, har likväl erkänt behofvet af ett så¬
dant museum, samt uttryckt sin önskan alt detta behof
måtte på en annan väg kunna fyllas.
Dan 32 Juli f. m.
I enlighet med den rätt grundlagen medgifver, att väcka
nya motioner i följd af under riksdagen förekommande frå¬
gor, anhåller jag derföre att få föreslå detta andra sätt till
vinnande af ändamålet. Jag gör det så mycket hellre, som
jag så val af ofvannämnda yttrande, som af den utaf H. Stats-
Utsk. i dess betänk. N:o 54 uttalade önskan, att en ända¬
målsenlig local måtte beredas för K. Vitterhets- och Anti-
qvitrts-academiens rika samlingar, och slutligen af de flera i
ämnet vid denna riksdag afgifna motioner, särdeles från Väl-
lofl. BorgareSt., ledes till den glada förhoppning, att liden
ändtligen är inne, då nationens ombud med mera värma synes
vilja omfatta denna så väl för nationens heder och anseende,
som i anseende till dess verkliga nytta vigtiga sak.
För hvarje vän af fosterlandets minnen och ifrare för
hvad som bidrager till dess ära, har det nemi. ej kunnat
annat än vara påkostande att se, huru de rika konst- och an-
tiqvitets-skatter, som Riket emotlagit i ari' från förflutna ti¬
der, af vår tid ej ens kunnat omfattas med så mycket in¬
tresse, alt de erhållit det för deras bevarande och uppstäl¬
lande nödiga utrymme. Man måste deri se ett bevis, antin¬
gen på en ytterlig oförmåga hos Slaten att åstadkomma de
till delta ändamål nödiga medel, eller ock på en lika ytter¬
lig liknöjdhet så väl för våra fosterländska antiqviteler, som
för konstens högre alster.
Hvar och en som gjort sig mödan att taga någon kän¬
nedom om de samlingar vi äga i denna väg, och isynner¬
het den, som baft tillfälle att jemföra dem med andra län¬
ders, skall erkänna, att Sverige är rikare häruti än mångå
andra mera gynnande Stater, att de värdigt uppställda skulle
kunna täfla med Europas berömdare samlingar; och de främ¬
lingar, som besöka vårt land, erkänna äfven detsamma, se¬
dan de lyckats att genomleta de vrår, i hvilka dessa sam¬
lingar äro sammanhopade. De förundra sig blott, och med
skäl, öfver den köld, hvarmed nuvar. generation tyckes om¬
fatta denna af alla andra nationer med så mycken förkärlek
omfattade angelägenhet, helst när de anlända till Sverige
ifrån det ej rikare Danmark, som i detta afseende föregått
oss med ett till efterföljd värdigt exempel.
Sveriges utmärkta samling af stora målares arbeten af
alla skolor är, i brist på utrymme, dels hopträngd i tvänne
rum, som bedröfligt nog bara namn af Riksmuseum, dels
är den skingrad och kringspridd i det K. slottet, dels på
lustslotten, dels ock, för att ej, Sorn hittills, multna bort på
vindar och i skrubbar, af nuvar. högt förtjenta Musei före¬
ståndare upphängd i slottets trappor och corridorer. Vi
äga äfven en ovanligt dyrbar samling af handteckningar och
gravurer, men äfven dertill saknas passande utrymme, och
huru det står till med den för fäderneslandets historia högst
vigtiga samling af Svenska antiqviieter från de äldsta tider,
10 H. 18
i33
Den aacJ i f. m.
derom har StatsUtsk. tillräckligt upplyst. Den ,ilt;l .deraf,
sorn blifvit samlad af K. Vitterhets- oell AnliqVitets-acade-
lilien, är hopträngd i några oansenliga rum i de för corps <le
gardet bestämda flyglarna af slottet; och den ej mindre
märkvärdiga del deraf, som är känd under namn, dels af
K. klädkammaren dels af arsenal, finnes dels i en mörk cor-
fidor å slottet", dels å Ulriksdals och Gripsholms slott. Om
dessa spridda samlingar hopfördes på ett ställe och der upp¬
ställdes med den sakkännedom, som föreståndaren för K.
Antiqvitets-academiens samlingar i en af alla erkänd hög
grad besitter, så skulle Sverige kunna uppvisa ett historiskt
Tiational-muséum af största rikedom, värdigt en på stora hi¬
storiska minnen sa rik nation som den Svenska.
På öfvananförda för hvarje vän af Sveriges anseende ta¬
lande skäl, får jag nu väcka motion 0111 uppbyggande och
inrättande af ett Natia nal - museu m till förvarande
af Rikets så väl konst- som a n t i q v i t et s- s k a t te r.
Det kan ej med skäl fordras af den enskilda represen¬
tanten alt framlägga ett fullständigt förslag i ett så vidt¬
omfattande ämne; men det torde dock tillåtas mig att väc¬
ka R. II. St-s uppmärksamhet på det tillfälle, Staten äger
att kunna uppnå detta mål, med den jemförelsevis minsta
kostnad och ändå full ändamålsenlighet.
Staten äger nemi., vid del s. k. Hötorget här i staden,,
ett betydligt qvarter, deri s. k. Banan, beläget vid ett af
stadens vackraste torg med fri och för eld så säker plats sorn
det är möjligt i en större stad. Eli del af detta qvarter är
på lifstid upplåtet ät vår utmärkte bildhuggare, Hr Profes¬
sor Byström, som med betydlig kostnad derå uppfört flera
större till konstsamlingars bevarande särdeles tjenliga byggr
under, hvilka, vid denna konstnärs en gång timade frånfälle,
skola återfalla till Slaten. Åt Hötorget åter är endast en
rad af vagnshus uppförd, i sig sjelf vanprydande dennp vack¬
la plats och lätt ersätta på annat ställe, om dessa ned-
rifvas.
Om nu på denna säkra och goda grund uppfördes cn
passande byggnad tversöfver hela torgets ena sida, endast
med en undervåning för marmorarbelen, äfvensom för de
större piecerna af r.ntiqvitets-samlingarna, såsom rustningar
111. m. och ofvanpå ett enda galleri med dagern uppifrån ta¬
kel, så skulle detta troligen kunna rymma Rikets liela oli¬
var. målnirigs-samling. Efter Hr Professor Byströms en gång
timade frånfälle, eller ock genom öfverenskommelse med ho¬
nom förut, kunde då detta galleri sammanbindas med hela
den rad af byggnader, som nämnde Professor nu innehar, och
derigenom en förträfflig locäl för uppställande af antiqvitets-
mytit, handlecknings- och gravursamlingar, äfvensom för tle
tillökningar erhållas, som antingen genom köp eller enskil¬
des testamentariska gåfvor af sina samlingar till museum
framdeles kunde vinnas. Mera än tillräckligt utrymme för
Den Juli f. iu. 139
Musei föreståndare oell betjening, arbetsrum för artister att
tWpiera läflor ih. di. uti, söm 'hörer till ett val ihrätfndt mu¬
seum, — allt detta kon bär i ■framtiden erhållas’ utan min¬
sta kostnad för Staten; och tror jag derföre, att ändamålet
< j kari på något annat ställe med så ringa utgift för Sta¬
ten uppöås.
Jag f<>l estår att R. H.St. ville hos K. M. i tind. framstäl¬
la sin önskan i lietta lall, med en und. anhållan, det JK. M.
täcktes anbefalla K. Öfvei intendents—embetet att sitt yttran¬
de öfver localen died snaraste afgifva, samt att sedan eit
tillfälle mått b öppnas så val för in- söm utländska konst¬
närer all inkomma nied rifningsförslag till eti sådan värdig
uatimial-miisei-byggnad , hvarvid arcliiteoloni.sk prydlighet
(örenäs med största ändamålsenlighet Jag föreslår äfven,
all R. Sl. malle till detta för liela nationen vi-jtiga ända¬
mål å bankens vinstmedel afsätta en summa af r;dr loci,ono
bjco, som; efter sakkäphares yttrande, skulle fullt förslå till
dén föreslagna byggnaden, och hvilka medel må utbetalas
af R. Sits bancofullmäktige , i den -mån arbetet fort¬
skrider."
Om remiss härå till Stats- och Ekon.Utsktn anhålles.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Jag biträder Frih.
Hamiltons motion, men uther mig likväl alt dertill (å läg¬
ga, att som ett oéftergifligt villkor för behandlingen af ifrå-
gavar. motion matte äfven under pröfning komma behof-
yel al en tillräcklig byggnad för eli nalipnal-hibliolhek, hvil¬
ket i första rummet, efter min åsigt, förtjenar det afse¬
ende, sorn Frih. Hamilton fästat vid anliqvitets- och andra
samlingar. Jag tror,: all dessa, samlingar, utan tillgång på
ett bibliolliek, i betydlig man komma alt förlora det intres¬
se,. hval med de eljest skulle omfattas. —- Norrige har under
ilen korta tiden af sm uuvar, statsförfattning bildat ett bi-
bliothek,vso(ii flir lidi t år i edan omslöt 120,000 vohlmer, då
vi inom vår hufvudstad icke kunna säga oss aga ett sådant
bibliolliek; ty ganska myckel af våra förråd på böcker och
maiiuscripler ligger inpackadl i lårar och är ej tillgängligt
för allmänheten.
Jag anhåller att denna koria framställning må åtfölja
Frih. Hamiltons motion, tor alt lemna Utsk. anledn. att ful i—
jtläniljgai e utveckla ämnet.
Remitterades till StatsUtskotlct.
Föredrogs ånyo Siats- samt Allm. Besvärs- och Ekou.-
1J t sk: ns den n och’ 18 dennes på bordet lagda betänk. JV:o
5, i anledn. af dels K. M:s nåd. propos. röftde allm stad-
'gamlen och anslag till folkundervisningens befrämjande, och
dels åtskilliga, inom RiksStln, i ämnet väckta motioner.
lii von li a 1 t månsd.oiff, Au g,: Jag har vid detta
Den 32 Juli f. ui.
betänk, åtskillig.! anmSrkntr att göra, ehuruväl det i stilistiskt
hänseende är bättre författndt, än de, man vanligen erhåller från
Ekon.Utsk. Mina erinringar i sjelfva saken framställas inga¬
lunda af begär att göra anmärkn:r, — ty hvem kan icke
göra sådana i hvilket fall som helst, — utan af nit för den
undervisning, sorn för alla medborgare vanligen är den för¬
sta, och för största delen den enda, utom nattvardsläsnin¬
gen. Jag är hufvudsakligen af de meningar , sorn Biskop
Agardh, Doctor Thomander och Hr Ribbing yttrat; men jag
tror redigast bl ifver, att vid hvarje särskildt förslag anföra
de anrnärkn:r jag har att göra. Om jag då för samman¬
hangets skull kommer att upprepa hvad någon af reservan¬
terna redan yttrat, så torde det benäget ursägtas.
Sidan 9 föreslås: i:o’’att minst en lärare skall, anställas
i hvarje socken, såvida ej folkmängden derstädes är så ringa,
att barnaundervisningen icke kan åt en lärare gifva syssel¬
sättning; i hvilket fall a;ne eller flera socknar må om en
lärare sig förena.’’ Det är R. o. Ad. utan tvifvel väl be¬
kant att i vissa landsorter, särdeles i Norrland, jag tror äf¬
ven i vissa socknar inom Dalarne, är undervisningen hem¬
ma i husen så fullständig och god, att man svårligen kan
önska henne bättre. Detta finner man säkrast, när man sam¬
talar med allmogen från dessa landsorter, eller reser deri¬
genom. På grund af Biskop Agardhs anförande, skulle jag
hålla för en verklig skada, om en undervisning, som nu så
väl och på ett så religiöst sätt meddelas hemma i husen,
skulle komma alt upphöra, derigenom att lärare onödigtvis
tillsattes i sådana församlingar, och föräldrarne af sådan or¬
sak kunde anse sig befriade från omsorgen att åt sina barn
meddela den undervisning, de sjelfve i ungdomen erhållit.
Jag anser således detta stadgande vara för vidsträckt. 2:0
”att minst en fast skola bör finnas i hvarje pastorat och
ställas under inseende af kyrkoherden och skol-directionen.”
Detsamma, som jag yttrat angtde en lärare i hvarje socken,
gäller äfven om en fast skola i hvarje pastorat. Det skulle
ju möjligtvis kunna hända, att gällen vore af den beskaffen¬
het, t. ex. i skärgårdarna, i Norrland eller andra skogstrak¬
ter, der de äro vidsträckta, att en fast skola icke skulle
kunna med fördel begagnas. Det vore då alldeles oriktigt
att vilja tvinga pastoratsboerne till hennes anläggande. Jag
tillstyrker derföre, alt detta måtle uteslutas, och att det fin¬
ge bero på vederbörandes pröfning, huruvida skolan skall vara
fast eller omgående, i händelse det tillåtes mig att begagna
ett Svenskt ord, i stället för det främmande som Utsktn nyttjat.
Det förra torde så mycket hellre kunna medgifvas mig, som
uttrycket o m g å n g s - s k o I a i i3 år blifvit begagnadt i Nor¬
rige. Uti 2 §:n af Norriges författning af år 1827, om skol¬
väsendet på landet, säges, att det må bero af vederbörandes
pröfning om skolan skall vara fast eller omgående. 3:o
”att lärares anskaffande och fasta skolors inrättande bör i
Dea 22 Juli f. nu.
verket sättas inom loppet af 5 år, räknade från 1840 års
utgång; och kommer det att bero af communernn sjelfva
att bibehålla de redan varande skollärarne, dock med skyl¬
dighet för dessa att iakttaga och uppfylla stadgandet i af¬
seende å bibringande af här nedan bestämda minimi-for-
dringar af kunskaper.” Jag anser detta stadgande vara bå¬
de för vidsträckt och för strängt. Huru skall det blifva
möjligt att så hastigt få en så stor mängd af skolor oqh lä¬
rare? Vi hafva i Riket 2,453 socknar, om jag ratt minnes.
Att nu, inom 5 år, få så mångå skollärare, som behöfdes,
särdeles om man skulle på en gång inrätta både fasta och
omgångs-skolor i större församlingar, blefve väl omöjligt.
Och om det vore görligt, så vunne man troligen ingenting
annat, än att man finge personer, som väl holle till godo de
af församlingarna sammanbragta lönerna, men saknade skick¬
lighet alt fullgöra motsvarande skyldigheter.
I Norrige var man vida försigtigare: 1 §:n af nyssåbe-
ropade författning om skolväsendet derstädes lyder sålunda :
’’Efterhaanden, sorn de nuvamende klokkere eller degne paa
landet afgaae, skal i ethvert praestegjeld, hvor saadant ikke
allerede maatte vaere skeet , beskikkes for enhver kirke i
pracstegjeldet en kirkesanger, der tillige skal vaere skolehol-
der.” På samma sätt tror jag alt man borde gå tillväga
här, saktmodigt och verkställbar^ om man vill hoppas nå¬
gon nytta af sina ansträngningar. 4:° ‘'alt undervisning i
de fasta skolorna bör gifvas minst 8 månader om året, samt
alt denna lid skall indelas i terminer så, att barnen, de öf¬
riga 4 månaderna, dels om sommaren, då deras närvaro
bernina för biträde vid skörden och andra landtmanna-göro-
mål vore behöflig, och dels vid jultiden kunde vara bemma
från skolan ; dock alt communerna sjelfva ägde att, efter de
inom hvarje förekommande omständighet, ifrågavar. termi¬
ner närmare bestämma.” Jag skulle först önska, att Utsktn
ville utbyta ordet ”cora muner” mot ’'m e n i g h e t e r’’ el¬
ler ’’f ör sam I i n g a r.” Begge delarna kunna passa, och det
vore väl att slippa främmande ord i våra författningar lika
väl sorn i vår lagbok. I sjelfva saken anser jag , lika med
Hr Ribbing i hans reservation, att 8 månaders läsetid är all¬
deles för lång. Nu står det i sednare förekommande §5, att
barhen skola dagligen infinna sig i skolan. Om bonde-bar¬
nen från 7 lill 9 års ålder böra dagligen infinna sig i sko¬
lan; (under huru mänga urs tid är icke sagdt, men visserli¬
gen under många nog, för alt kunna lära allt hvad Utsk.
uppräknar) så frågar jag: när skola de lära sig att blifva
bönder? Hafva de blott helgdagarna dertill, så fruktar jag,
att de aldrig lära sig föräldrarnes yrke. Dertill fordras att
deltaga i deras arbeten under all slags väderlek , och icke
att sitta inkrupna i stugan. Eljest uppväxer en till arbete
i vårt luftstreck oduglig allmoge. 8 månaders läsning är
nästan mera än man fordrar vid elementar-läroverken, der
De n aa J u 1 i" f m.
man har högst 3a veckOr dertill utsätta. Hild déremöf1 siSt*
8 månad* r, hvilka innefatta flera än 32 veckor. Norrman-
nen hafva äfvert i lietta fall varit försigtigaré, ly i 6 §:o af
de fa k lag heter elei: ”—— sa a (edes a t hele praestegjeld
dets ungdotn i det rhindste 3 eller hvof (lette niaätie hildes
ligjoidigij 2 ni ahlinder oin aaret kan vorde underviist.*’
Hiskin tillstyrka på to sidan af hetänk:: ”att dét i al!4
mänhet hör blifva hvarje cohrmuns eget åliggande alt be¬
kosta inräitäudet eller uppbyggandet af nödiga skolhus .oell
riiti deras framtida underhåll draga försorg; meri ätt de
lörsnritliugaiy sbbi af fattigdom äro urståndsätta alt skolhus-
byggnaden sjelfvé bekosta, ina af allmänna medel i lånevug
komma af undsättning i åtnjutande, hvarom till K. M. ställd
lind. ansökning borde ihgifväs till landshöfdingen, sorn,' efter
det domcapillet sig deröfver yttrat, ägde att till K. M. sam¬
ma ansökning jemte eget utlåtande insända. Dock torde
det böta iakttag is, att, då någon församling söker biträde
af Staten lill skolas inrättande, oell'ett sådant biträde be¬
viljats, detsamma' icke mätte till församlingen ullemnas; förr¬
än församlingen vidtagit sådana åtgärder, soln kunde styrka
alt den vöre allvårligt betänkt på skolhusets uppbyggande
och skolans organisering.*'
Jag frågar, örn lån Skola beviljas, till huru stort be¬
lopp skola de väl meddelas? — Sa riiytkrt sorn begäres,-ej.4
ler hullt -litet? Det skulle ju kunna hända, att somliga lån
blefve i oo , mahanda 5o r:dr Hvem skulle utlemna desså
lån? Måhända RiUg.cont.? De kunde uppgå till tusental,
ty hvem ville ej begagna ett räntefritt län? Då förs&mlin-
garnes antal uppgår till öfver 2400, och om de flesta hnge
dylika lån, så skulle Itiksg.cont, ifall lånen derifrån ulgin-
ge, behöfva en särskild tjehstemannapersonal för att hålla
reda på afbetalningar, säkerhetshaudlingar och borgensskrif-
ter. Slutligen med hvilken inringd af ansökningar 0111 lånens
erhållande skulle icke K/M. besväras, saint StalsUtsk. och Stän¬
der i deras ordning, rör:de eftergift, sorn är det vänliga bqviihf
tionssatt har i landet, när Staten lånar åt meuigheter ? Jag
hemställer lill eder, mine tunar! om liela inrättningan är så
många dmgångar vard, och orVi ej det lättaste vöre, att, när
någon församling verkligen befunnes i behof af understöd,
Stalén helt enkelt skänkte lunne en passande stimma, hvar¬
med all liqvidation och bevakning vore slut. Jag log inig
friheten, när denna fråga "en gäng tillförene här förevar; alt
fästa uppmärksämhelfcn på det satt att nndéiutödja folksko¬
lor, hvilket Konungen, pä Landböfd. Sairdefhfelmi och (»ö-
theborgs, Carlstads samt Skara Coösisioriers und. hemställan
vidtog inom Elfsborgs län,' lindér ilen 4 Mäj 18 >8. — 1 Jrq
i den dä utfärdade nåd. staiffästélse-itsololionen lyder sä
här:
”Till följe af K. Mtspåd. bref af den 3o Jin. ,836,
Kommu lills vidare hvalf" Jfdje åi fern sär s 1. r 1 cl t u Lidra-g, el-
jP e-ft .»2 J i f fö¬
jer pr*nijer, nemi. eli på 6po r:Jr. ett pä-Sno r:dr, ett på
4oo r:dr, ett på 3oo och ett på 200 i:dr b:co ntt utdelas
lill de försam lingar inom Elfsborgs län , sorn för bilf tia sig,
pastorats- eller söcknevis, alt, sednast ett år efter bidraget:s
emottagande, hafva, genom en säker fond, eller bestämda
årliga sammanskott, eller beggedera, grundat och i verk¬
samhet satt en fast elter ambulatorisk skola, der församlin¬
gens barn kunna erhålla nödig undervisning.” Detta sätt
att gifva proemieråt dem, som inrätta skolor och kunna va¬
ra i behof af understöd, är det bästa mig bekanta att för
sådana ändamål använda.
På 11 sidan i betänk, står: 1:0 ”att så väl i linfvud-
staden sorn i hvarje stiftsstad bör af Domcapitlet och under
dess öfverinseende beredas tillfälle för deni, sorn vilja egna
sig åt folkläräre-kallet, att i ett seminarium erhålla undci>
visning och öfning i de nödvändigaste till detta kall hö-
nande äiiinep,’’ Detta är elt ganska vigtig! stadgande, nipp
del är också redan på flera ställen iakttaget, nemi. på det
sätt, alt i stiftsstad, der vexelnndervisnings-skola finnes, har
'K. M. beviljat enkel presteidig tjenstårsberäkning åt sko¬
lans föreståndare, mot skyldighet alt tillika vara undervi¬
sare för dem, sorn kunna anmäla sig lill att blifva selpinne
rister, De befinna sig der, under stiftsstyrelsens närmaste
inseende, och stället ar således tjenljgast.
2:0 ”Att en föreståndare bör af Domcapitlet fÖrordnas
att häfva inseendet afvel- hvarje sådant seminarium, alt
handleda och i det théoretiska, såsnni pedagogik och cate-
chetik ni. 111., sjelf nndei visa blifvande skollärare, samt att,
vid deras intagning elli r afgång, dem examinera och för dpip
meddela betyg.’’
3:». ”Alt läraren vid stadens folkskola åligger alt med¬
dela eleverna dep praktiska bildningen.’’ Doctor Thoman¬
der liar redan i sin reservation anmärkt såsom ett misstag,
att vilja för dessa elever tillsätta någon annan undervisare
än folkskolans föreståndare i stiftsstaden; tv det är just
inom skolan, som undervisare böra bildas. — Skall eljest, på
sätt Doctor Thomander säger, en särskild seminarii-forestån-
dare.hafva särskildt runi för eleverna ? Huru skall det anskaf¬
fas och af hvem-underhållas? Att ej i barneips närvaro vilja
visa huru .harti böra behandlas, är att förspilla både lid och
kostnad. Om någon af R o. Ad:s ledamöter tagit i ögon¬
sigte den s. k. vexelundei visnings-sällskapets normal-skola i
Mariae f d. kronobränneri på Söder, så hafva de funnit, alt
undervisningen för lärare-elever tillgår så, att skolans rector
eller föreståndare sysselsätter sig med seminaristerna, om så-
dane linnas, oell att hans medhjelpare samtidigt sysselsätter
sig nied barnens undervisning. Detta är, efter mitt förme¬
nande, rälla säl tel, alt undervisa seminaristen. Det skulle kosta
Slaten minst pcb gagna seminari,sterpa' mest, hvarföre jag
■ 44
Den 23 Juli f. m.
tillstyrker att det ufven matte användas i stiftsstädernas
skolor.
4:o ”Att det måtte åligga Domcapitlet tillse, att för lä¬
rare-eleverna dessutom beredes tillfälle att erhålla under¬
visning i musik , företrädesvis kyrkosång, äfvensom i fri¬
stående gymnastik.” Begge ämnena äro vigtiga, men under-
visnigen deri borde äfven ske i vexelundervisnings-skolati.
Skulle icke föreståndaren eller medlijelparen i densamma
sjelf vara lärare i sång och gymnastik, så borde de personer,
som af slifts-slyrelsen dertill antoges, gifva denna undervis¬
ning i sjelfva skolan, på det att seminaristerne der måtte kun¬
na inhemta, huruledes man skall gå tillväga, för att rättast
behandla barnen. Oin en lärare i gymnastik t. ex. gåfve
aldrig så fullständig och god undervisning åt 10 eller 11
seminarister, huru skulle de likväl förstå att meddela henne
åt 200 barn, som ofta finnas i en vexelundervisnings-skola,
om seminaristerne icke sett det förut? Och äfven om de
förstode det, skulle de likväl sämre och långsammare in¬
hemta kunskapen derom, än om de sage det verkställas med
barnen.
5:o ”Alt ingen må till elev i detta seminarium an¬
tagas, som icke vid sökt inträde, då han af föreståndaren
skall förhöras, kan skrifva färdigt, räkna qvatuor spe¬
cies och läsa innantill Svenskt och Latinskt tryck, samt u-
tantill Luthers lilla cateches med den antagna förklaringen;
och derjemte äger någorlunda försvarlig insigt i biblisk hi¬
storia, allmän jordbeskrifning, fäderneslandets historia och
i kyrkosång.” Jag har ingenting emot hvad bär fordras för
inträdet, befarar blott alt man uppsatt fordringarna nog
högt, oell att det torde vara svårt att få seminarister, som
hafva dessa kunskaper, så framt det icke Sr mera till nam¬
net än till verkligheten, som man fordrar dem. Hvad Utsktn
mena med den antagna förklaringen af Luthers lilla
cateches vet jag ej så noga; emedan denna äfven är en för¬
förklaring af tio Guds bud m. m. Menas den s. k. stora
catechesen, så vore det bättre att säga det rent ut.
6:0 ”Att, i händelse det af K. M. i nåder äskade årli¬
ga anslag, som Utsk:n härigenom få vördsamt tillstyrka,
dels af 65oo r:dr till fördelning så väl för liufvudstaden,
som inom hvarje stift af arfvoden för föreståndare m. m.,
dels af gooo i‘:dr, likaledes till fördelning inom stiften af
stipendier för skollärare-elever, varder af R. St. bifallet,
föreståndaren bör åtnjuta” etc. Jag medgifver väl, att ansla¬
get beviljas lill så stort belopp som föieslås, ty jag är förvis¬
sad, att det nog blifver nyttigt på något sätt. Men i af¬
seende på begagnandet, åberopar jag de anmärkn:r jag redan
gjort, och ali det må heim på vederbör, stifts-styrelser alt
fördela anslaget så, alt ändamålet på bästa sätt vinnes.
Moln. litt. A innehåller: ”att den som anmält sig lill
in-
Den 'ja Juli f. ra.
i45
intagande i seminarium och dervid styrker sig hafva genom¬
gått 3:ne classer i någon lärdoms-skola. eller 2:ne sådana i
apologist-skola, eller ock ådagalägger intägter motsvarande
sådana, som för genomgång af samma classer äro bestämda;
bör tillgodonjuta ett årligt stipendium af 5o r:dr b:co,” och
nästa mom. litt. B tillägger: ”att den, sorn endast äger det
beslämda minimum af kunskaper och derefter vinner intra¬
de uti seminarium, må erhålla ett årligt stipendium af 5o
r:dr r:gds.’’ När nian beräknar tillgångar för bela året, så
kan den mest förtjente få 4 r:dr b:co och de andre 4 r:dr
r:gds i månaden. Är det möjligt att med elt så länga un¬
derstöd kunna förmå personer att inträda på denna bana,
så är det väl; men jag betviflar, att det lyckas. Vid Vexel-
undervisnings-sällskapets normal-skola, hafva de elever, sorn
varit stipendiater , fått 16: 32 b:co i månaden utom fria
husrum, värme m. m., hvilka åt andra leni näts så långt ut¬
rymmet medgifvit. Mindre torde man svårligen kunna er¬
bjuda de medellösa, hvilkas underhåll församlingar eller
bruksägare elier andre icke sjélfve påkostade. Tillgång till
större underhåll än Utsk. föreslagit skulle, efter min för¬
mening, kunna tagas af de medel Utsk. afselt för elevernes
årliga löner, hvilka, som jag framdeles skall anföra, ej torde
böra af Staten betalas.
7:0 ’’Alt stipendiaterne, sedan de sin lärokurs i semi¬
narium fulländat, äro förbundne att minst för 3:ne år anta¬
ga skollärare-befattning, då en sådan dem af vederbör, er-
bjudes.” Finnen J, mine herrar! det vara rimligt, att den,
som högst fått 5o r:dr b:co om året och fri undervis¬
ning , skulle derföre vata skyldig åtaga sig 3 års tjenst så¬
som skollärare? Troligen lärer ingen vilja ingå på sådana
villkor, särdeles då lönen icke är bättre än att, om semina¬
risten blefve rättare på en herregård, finge han större in¬
komst och säkerligen en vida behagligare befattning. I 9
§:n af Norrska lagen om skolväsendet har man förklarat, att
den som af gället blifvit hållen vid seminarium, och derige¬
nom fått lära hvad som erfordrades, vore skyldig att i vis¬
sa år göra tjenst. Sådant anser jag vara billigt, och till¬
styrker att Utsktn måtte i öfverensstämmelse dermed jemka
sitt förslag.
8:0 "Att hvar och en, som vill anses behörig att söka
lärare-befattning vid folk-skola, skall minst ett år begagna
fofklärare-seminarium eller annat motsvarande läroverk ,
samt i begge fallén vid seminarium aflägga prof och, enligt
betyg af dess föreståndare, äga full färdighet i rätt-och väl-
skrifning jemte innanläsning, samt fullgilltig insigt och åda¬
galagd förmåga att undervisa i följande ämnen: biblisk hi¬
storia , allmän pedagogik och catechetik , kyrkosång, fysisk
och politisk geographi i säker öfversigt, äfvensom fädernes¬
landets historia och huFvhddragen i allmänna historien, räk-
10 Ii. 19
i4<3
D en 'n Juli f. ra.
nekonylen, så väl théoretiskt sorn praktiskt lill och ined sam¬
mansatt regula de tri, samt räkning i hufvudet, allmänna
begreppen om geometri och linearleckning saint naturläian
oci) skicklighet att undervisa i fristående gymnastik; hvar¬
förutan lian mäste innehafva de egenskaper, sorn åligga
klockare på landet, alt äga kunskap i choralsång, vaccination
och åderlåtning; hörande vid folklärares antagande afseen¬
de i törsta rummet fästas vid deras gudsfruktan, christliga
sinne, fromhet och ödmjukhet.’’ Jag anser dessa fordrin¬
gar vara, till en början , alltför högt uppsatta. Det le¬
der icke till något annat än alt fordringarna stå på pappe¬
ret, men att kunskaperna saknas i verkligheten; ty hellre
an att vara utan all undervisning i folkskolan , taga för¬
samlingarna personer, som hufva ringare, men dock för än¬
damålet tillräckliga kunskaper. Det är också för mycket be¬
gärd), att man för den lön af 180 r:dr, som här utsattes,
skall få en person med berörde kunskaper. Bättre gjorde
man, synes mig, 0111 man i stället stadgade alt dessa ämnen
väl utgöra föiemål för examen med skollärare , men att
måttet af kunskaper deri graderades olika. Om man der¬
jemte stadgade, att den skollärare-elev, som hade det högsta
kunskapsmåttel eller de bästa betygen för samma kunskaps-
mått, ägde företräde till de bästa lärare-befattningarna ; så
uppdrefve man troligen kunskaperna hos skollurarne , utan
att man hindrade församlingarna att antaga personer , sorn
vöre dem gagneliga, äfven med ett ringare kunskapsmålt.
Jag anser det äfven vara ett fel, att fordra det skolan minst
ett års tid skulle begagnas. Om en person, som genomgått
3:dje classen i en lärdoms-skola eller andra classen i en
apologist-skola, infunne sig, så vore det väl eller borde åt¬
minstone vara för hans undervisning i sak öfverflödigt att
begagna seminarium ett helt år. För vinnande af färdig¬
het att kunna undervisa, torde 3 eller 4 månader göra till¬
fyllest, om personen har fallenhet för yrket. Att vana vid
dess utöfning erfordras, är klart; ty det är icke nog att
veta huru det bör gå till, man bör äfven hafva handlagt
det så mycket, att man vet huru man skall bete sig , utan
alt behöfva derom öfverlägga med sig sjelf, likasom en skrif¬
vare elier en handtverkare förrättar sitt yrke, utan att tän¬
ka på verkställigheten.
g mom. af 3 §:n innehåller (sidan i3) följande före-
skrifi: ”att hvarken kyrkoherdarne sjelfve eller deras adjun-
cter i allmänhet böra till ordin, lärare i folkskolorna an¬
vändas, enär de förres tid derigenom skulle blifva lill större
delen upplagen till mehn för deras egentliga embetsåliggan-
den, själavården och den religiösa undervisningen, för att ej
tala om den mängd af verldsliga bestyr, som äro dem i och
för deras embete ålagda, samt det, i afseende på desednaie,
såsom extra-ordin. tjenstemän, ofta måste inträffa, att Dom-
capitlen behöfva förflytta dem till andra församlingar, der
D o u aa Juli f. in.
'47
biträde i preslerlig tjenstgöring af omständigheterna påkal¬
las, då skolan genom täta ombyten af lärare skulle komma
att betydligt lida.’’ Jag anser visserligen riktigt, att man
icke ålägger presterskapet någon undervisning i folkskolor¬
na, men jag linner alldeles orikligt att ställa, såsom man
gör i denna §, ett förbud mot presterskapets befattning
dermed.
Jag har besökt en folkskola i Fohle på Gottland , der
socknens kyrkoherde väl icke undervisade sjelf, men så till
sägandes författade läroböckerna, som der begagnades, oell
var ett slags öfverlärare, hvilken dagligen, eller åtminstone
flera dagar i veckan, besökte skolan och bevakade under¬
visningens framgång. Skolans utmärkt goda skick bevisade
hvad gagn denne kyrkoherde dermed uträttade , och intet
klagomål förnams att lian deijemte ej väl skötte sitt presle-
och proste-embete. Hvad comministrnr och adjuncter be¬
träffar, så är detta förbud för dem så mycket oriktigare, sorn
de i många församlingar både kunna hafva tid att medde¬
la undervisning, och äfven finnas villige dertill, med hänse¬
ende till deras ringa aflöning. Jag påminner mig ett exem¬
pel från Östergöthland, der en kyrkoherde sjelf anhöll hos
Konungen alt med adjuncts-befattningen inom socknen äf¬
ven finge förenas undervisnings-hestyretfi folkskolan, hvilket,
emot Consislorii tillstyrkan, af Konungen bifölls.
Sidan i/}., mom. i, har följande lydelse: ’’att i stället
för de i K. M:s nåd. propos. omförmälda veckopenningar
till läraren för hvarje i folkskola intaget barn, hvilken af¬
gift vore i Utskrs tanke för mycket betungande och dess¬
utom för ändamålet mindre tjenlig, en afgift till skol-cassan
of minst i sk. oell högst 6 sk. b:co bör af hvarje skatt¬
skyldig person i församlingen utgöras.” Detta mom. inne¬
håller en stor obillighet. Är det skäl , att en stat-torpare
skall betala lika mycket sorn hans husbonde, kanske lika
mycket som den husbonde, hvilken, såsom händelsen är på
vissa ställen i Skåne, äger hela församlingen? Jag skulle tro
det-billiga vara, att en hvar bidroge lill folkskolan i sam¬
ma lörhålande som han skattade till Staten, samt att raan-
talspenningärna eller skyddsafgiften Klefve, för de fattiga,
rättesnöret för deras bidrag. Då hade ingen att klaga öf¬
ver, tv en hvar betalade efter sin förmåga, såvida nemi.
som Taxerings-comitcen gjort honom rätt, hvilket man all¬
tid bör hoppas och tro. Hvad veckopenningarna beträffar,
så anser jag riktigast att följa den K. pro posto Man bör
ställa aflöningen så, att skolläraren är mån om att hafva så
stort antal lärjungar, som möjligt. Men har han lika myc¬
ket betaldt, antingen han undervisar to barn eller xoo ; så
kunde den menskliga svagheten föranleda honom att hellre
vilja hafva to än ioo, emedan de förra blifva mindre be¬
svärliga. Om han då skötte skolan så, att han finge to
lärjungar i stället för ioo, så vore församlingen icke der-
Den an Juli f. m.
med viii beljent. Alia de afgifter, som betalas lill skolan,
torde böra ingå till skolcassnn, och från denna cassa alla
utgifter, äfven veckopenningarna för hvarje barn, till lära¬
ren betalas. De föräldrar, som icke kunde bidraga till
skolcassan, måste anses såsom fattige. Det blefve då bon,
sorn komme alt betala bidragen för dem, på sätt försam-
lingsboerne kunde åsämjas.
Mom 2: ”att, nyssnämnda afgift oberäknad, en inträ¬
desafgift för hvarje barn, som begagnar församlingens skola,
erläggas bör; dock att till communerna sjelfva öfverlernnas
rättighet att bestämma, så val afgiftens belopp, som tiden
för dess utgörande, antingen genast vid barnets inträde i
skolan, eller å vissa terminer; kommandes både ifrågavar.
och den i ofvanstående punkt föreslagna personella afgift
att uppbäras af de personer, som dertill förordnas af kyrko¬
råd eller communal-styrelse, i händelse en sådan framdeles
blifver organiserad, samt derefter inlevereras till församlin¬
gens skolcassa , för att till ändamålet eller skollärarnes aflö—
nande af skol-directionen användas.” Jag anmärker isyn¬
nerhet felet att tillstyrka en inträdesafgift, hvilken, om hon
skall betalas af barnens föräldrar, blir ganska betungande
för de fattiga, ja, nästan ogörlig för de flesta af dem. Hen¬
nes erläggande innebär dessutom en obillighet , ty om det
händer att barnet dör, sedan inträdes-afgiften är betald;
hvad skäl hafva väl föräldrarne för deras utlagda pennin¬
gar? eller om föräldrarne skulle komma att snart flytta från
församlingen, så inträffade samina förhållande och pennin-
garne voro bortkastade.
3:dje morn.: ”att de lärare, som vid utgående ur semi¬
narium, med vederbör, föreståndares betyg visat sig äga
full färdighet i de ämnen 8:de punkten af 3 §:n upptager,
böra hvardera och årligen med minst 16 t:r spanmål, hvar¬
af hälften råg och hälften det sädesslag, sora jemte råg in¬
om orten i kronotionde-spanmål utgår, aflönas sålunda , alt
8 Ur lemnäs in natura och för de öfriga 8 tunnorna alltid
penningar till ett bestämdt belopp af 53 r;dr 16 sk. b:co.”
Jag anser visserligen riktigt af Utsktri att utsätta ett mini¬
mum af lön för skollärare, men tror icke del vara riktigt
alt utsätta, det en del skall lemnäs i spanmål och en an¬
nan del i penningar. Detta må få bero af församlingarna
sjelfva, och om t. ex, i skärgården man ville betala med
fisk, eller i en annan ort med andi a persedlar, så må sådant
vara tillåtet, blott läraren får så mycket, att det värde
XJtsktn bestämt verkligen bekommes.
7tde morn.: ”att det i allmänhet skall vara communer-
nas eget åliggande alt af den i 3:dje punkten för skollära¬
re bestämda lönen tillskjuta så stor del , som genom de i
ofvanberörde målto föreslagna personella och inträdes-afgif-
ter icke kan fyllas: men att, om någon församling skulle styrka
sig vara af fattigdom urständsalt att sjelf till det ofvanstå-
Den dj Juli f. m.
ende minimibeloppet skolläraren aflöna, understöd af stats¬
medlen må i sådant ändamål församlingen varda förun¬
nad t; dock att genom undersökning, som landshöfding och
biskop äga verkställa, bör utrönas, huruvida den försam¬
ling, som af allmänna medel och till aflöning för skollärare
anhåller om understöd, är deraf i verkligt behof; en under¬
sökning, som bör äga rum i alla de fall, då, i öfverensstäm¬
melse med Utskins hemställanden, allmänna anslag i och för
skolväsendets ordnande komma i fråga,’’ samt
8:de morn.: ’’att det af K. M. till ifrågavar. understöd
äskade creditiv af 5o,ooo r;dr att årligen utgå t. o. m. året
efter nästpåföljande riksdag, stäldt på R. Sils Riksg.cont. till
K. M:s nåd. disposition, måtte af R. St. beviljas.” Jag har
förut yttrat, att jag anser det vara oriktigt alt gifva lån af
Staten för sådana ändamål, som det ifrågavarande. När man
betänker, att förslaget är, det alla skola betala till alla, så
finner man olämpligheten af en dylik aflöning. Om jag, för
att närmare uttrycka mig, säger, att 5o,ooo r:dr skola årli¬
gen intill nästa riksdag såsom skatt utgå af 2,453 församlin¬
gar, för att återbetalas till samma 2,453 församlingar; så
finner man, att det vore vida beqvämare att låta hvardera
af dessa församlingar behålla sin andel i de 5o,ooo rtdr, och
sjelf betala den till sin skola, hvarigenom användandet blefve
omsorgsfullare vårdadt. Kastar man dessa utgifter på statscas-
san, blifva penningarne sämre begagnade, emedan man ej är
så nogräknad med det sorn andra släppa lill, och emedan
man icke betänker att man sjelf fått betala dem bland sina
skatter. Dessutom, då vid fråga om penningars erhållande
man vanligen klagar öfver sitt armod; så lära få försam¬
lingar underlåta att uppgifva bevekande skäl, för att åt¬
komma anslag. Consistoriel- och landshöfdingar skola blif¬
va bestormade med ansökningar derom; och det skulle kun¬
na hända, att dessa myndigheter, hellre än att stöta sig med
församlingarna genom deras anspråks afvisande, tvertom an-
såge för en ambitionssak att bereda åt de sina så stora un¬
derstöd som möjligt, för att sedan kunna säga : jag har än¬
då skaffat eder mera än landshöfdingen och consistorium i
nästgränsande län eller stift; så verksam har jag varit för
edert bästa. Norrmännen, — hvilka det nu torde vara tillå¬
tet, ehuru det ej så var för 17 år sedan, att ofta åberopa,
— hafva i 22 och 23 §§tna af sin skollag bestämdt utsatt,
först hvilka afgifter, som tillkomma skolcassan, nemi. räntor
på de capitaler de kunna hafva, ljuspenningar enl. 173g års
författning, dernäst böter och gåfvor, samt slutligen att
hvarje församling skall underhålla sin skola sjelf. Också
upptager Norrska statsregleringen icke mera än 3g8 sp. du¬
fön folkskolorna. I nyssnämnda § af Norrska folkskolelagen
finnes omsider ett tillägg, hvilket jag tror vore tjenligt att
införa äfven i vår författning, det nemi., att på alla bruk
och fabriker af så stor vidd, att der funnes minst 3o fasta
130
D c n 33 Juli f. ra.
arbetare, sora det heter i den Norrska lagen, skulle ägaren
hålla en skola för bruks- eller fabriksbarnen, öppet lem-
nadt för den kringboende menigheten att mot ersättning få
begagna sig deraf, äfven för sina barn. Vi veta, att jemväl
inom vårt samhälle en mängd bruksägare haft den omtan-
kan att hålla sina skolor öppna för den kringboende allmo¬
gens barn. Det vore skäl, att desse finge någon vedergäll¬
ning, men del är också skäl, att de, som icke så gjort, fin¬
ge ett åliggande dertill. Jag bör vidare i afseende på skyl¬
digheten alt betala sin skola sjelf, och olämpligheten att lå¬
ta Staten betala skollärarens lön, anmärka, att alla sådana
församlingar, som redan på egen bekostnad upprättat folk¬
skolor, blefve lidande på den nya inrättningen. Hvarföre
skulle icke de få samma anslag, sorn de församlingar, hvilka
ingen omtanka haft? Gifver Staten det, så visar det sig att
man gifver anslag der inga sådana behöfts. Nekar Staten, så
erkänner han, att lättjan och håglösheten alt icke söka verka
något godt är det säkraste sältet här i landet att få under¬
stöd. Jag vet ej hvad man skulle kunna invända mot san¬
ningen häraf, ifall denna författning blefve antagen.
3:dje punkten (sidan 16) innehåller: ”att den sålunda
tillkomne tjenstemannen må uppbära både klockare- och
skollärare-lönerna oafkortade, så länge båda lönerna ti i I—
sammansräknade icke upphunnit ett belopp af 4° trr span-
mål.” Häremot Sr i allmänhet intet att erinra, men de af
eder, mine herrar! som känna förhållandet i Skåne, veta äf¬
ven, att många klockare derstädes hafva mer än 4° ,:rs !n-
komst. Jag tror icke det vore skäl, att församlingarne ifråga-
slällde någon förminskning i aflöningen, derföre att klocka¬
ren finge en dubbel befattning. Derefter förekommer en
tillstyrkan att Sländerne skulle hos Konungen föreslå , ”att
ett nytt reglemente, hvilket på ett ändamålet motsvarande
sätt tjenar till ledning och efterrättelse vid ifrågavar. för¬
hållanden, kunde i nåd. varda utfärdadt , hvarvid särskildt
torde uttryckas den önskan, att sådana lill klockaretjensten
hörande åligganden, hvilka vöre oförenliga med skollärare¬
befattningen, blifva derifrån skiljdå.’’ Skulle dä en särskild
tjensteman antagas för dessa befattningar och förrättningar?
— Hvad skulle det blifva för någon? Vore det skäl att öka
kyrkobetjeningen, som är stor nog förut? Mig synes det
riktigaste vara, att skollärare- och klockaresysslorna förenas,
och att den person, som innehar begge befattningarna , må
vara tillåtet atl hålla sig en medhjelpare, som förrättar de
göromål, hvilka icke stå tillsammans med skollärare-beställ¬
ningen. Han blifver då en enskild tjenare, som icke har
några anspråk å pension af församlingen.
På sidan 17 i Utsk:s betänk, heter det: ”Sedan ledig¬
heten af förstnämnda befattning kungjord blifvit, och behö¬
rigen documenterade sökande sig anmält att vid tillsättan¬
det i åtanka komma, det må åligga kyrkoherden och kyrko¬
Den 22 Juli f, m.
rådet eller skol-directionen att å föislag uppföra af dessa
sökande tre, sorn företrädesvis utmärkt sig för gudsfruktan,
sedlighet och folklärare-ktmskaper; börandes derefter för¬
samlingens röstägande ledamöter genom val utse den, hvil¬
ken de för tjensten mest passande finna.’' Jag befarar, att
det säkraste sättet att få den skickligaste läraren icke är alt
låta det bero af församlingens val, utan att den bästa ut¬
vägen vore att låta skol-direclionen tillsätta läraren. Man
vet t. ex , afl om en person är bosatt i socknen, eller har
slägtingar der, eller länsmannen eller någon annan stark
förespråkare; så torde han ock få de flesta rösterna, äfven
om han ej vore den skickligaste. Jag ber, att man måtte i-
hågkomma huru det tillgår vid prestval. Det som kan ske
vid tillsättningen af den vigtigaste läraren, kan ännu mera
hända vid klockare-val, särdeles när man erinrar sig, att
klockaren ofta är auctionist, boutredningsman och allt i al¬
lom för allmogen , hvarigenom han får förbindelser, hvilka
för skollärare-kallet icke torde alltid vara de tjenligaste.
Skulle en församling finna sig missnöjd med den lärare, som
skol-directionen tillsatt, kan hon hos consistorium an¬
föra besvär och der söka göra sina önskningar gäl¬
lande.
Uti 6 §:n, sidan 17, stadgas: ”att af hvarje skollärares
lön någon bestämd del årligen afsättes till bildande af en
fond för afskedstagande skollärares pensionering; komman¬
des emedlertid och intilldess ifrågavar. fond kan blifva för
ändamålet tillräcklig, afgående uttjente skollärare att af ef-
terträdarne uppbära en viss del af lönen; dock att den
tillträdande läraren, i sådant fall och så länge den pensio¬
nerade läraren lefver, befrias från skyldigheten att till pen¬
sionsfonden det årliga bidraget utgöra.’'’ Jag hade hoppats
att genom sammanbindningen af skollärare- och klockare¬
beställningarna skulle man någorlunda komma ifrån bryde¬
riet för skollärares pensionerande, dymedelst att lönen vore
stor nog för att tillåta en gammal skolmästare antaga en
yngre medhjelpare, hvilken mot hoppet att få efterträda
kunde åtnöja sig med ringare lön. Denna utväg kan åt¬
minstone begagnas, intilldess att tillräckliga pensionsfonder
hinna att bildas; ty jag erkänner visserligen, att pensione¬
randet är det riktigaste. Jag afstyrker således icke, utan
tvertom tillstyrker jag, att sådana böra finnas; men då böra
vissa omständigheter iakttagas, hvilka Utsk. förbigått. En
är, att som klockares befordran icke lika med presternes in¬
skränker sig inom hvarje stift, utan en klockare får söka
lediga beställningar i hvilket stift som helst; så böra pen-
sionsafgiflerna i alla stift göras lika, efter några vissa proc;
ty eljest skulle en person, som i ett stift betalt högre af-
gifter och sålunda vore berättigad lill högre pension , icke
kunna utan bestämd förlust söka en skolmästare-lägenhet, i
ett annat stift, der ringare afgifter betaltes, och mindre pen¬
Den 22 Juli f. m.
sion erhölles. Eljest skulle skollärares nnsökningsrätt in¬
skränkas inom samma trånga gränser sorn presternes. Den
andra omständigheten är den, att nådår äga mm för kloc-
kare-enkor, på sätt Coust.Utskts ledamöter väl veta. Om
pensioner meddelas, så böra väl nådåren upphöra, emedan
de äro en nödhjelp, för brist på pension. Huru mycket
skulle de icke skada en skola under 2 till 3 års afbrott
och ombyte af lärare. Tjenstförrättarens antagande under
nådåren tillhör enkan, hvadan hon köpslår, så vidt hon
kan, med den som vill göra tjensten för bästa priset. Då
får församlingen troligen icke den bästa, utan snarare den
sämsta vicarien bland dem, som innehafva minimum af kun¬
skaper.
På sidan 18 säges: ’’Utsk:n få derföre tillstyrka, att
hvart och ett barn, så väl af man- soro qvinnkön, inom skol¬
ålder, bör skolan begagna så länge och intilldess nedanstå¬
ende minimum af kunskaper hunnit inhemtas." Derefter
kommer förteckning på de särskildta kunskaps-ämnena. Jag
tror, att detta minimum är alltför högt, särdeles för qvin¬
nor. Att begära det hvarje torpareson eller dotter skall
hafva dessa kunskaper, är alldeles för mycket; det har ock¬
så Hr Ribbing, Bengt, redan anmärkt i sista plenum, och
jag instämmer med honom. Men väl bör tillfälle att för¬
värfva dessa kunskaper i skolor, beredas åt en hvar, som
vill deraf sig begagna. Deremot tror jag, att endast de 4
första punkterna, som innefattas under litt. a, b, c och d,
nemi. att med lätthet läsa rent och väl Svenska språket in¬
nantill, så väl Latinsk sorn Svensk stil, skrifva, känna sin
christendom, hvarvid jag önskade att man bestämdt utsatte
catechesen, och slutligen att räkna qvatuor species , borde
bibehållas. Detta kunskapsmått troi1 jag att allmogen sjelf
anser nödigt att inhemta. Så länge man med detta mini¬
mum af kunskaper kan blifva både nämndeman och riks¬
dagsman, torde det icke lyckas alt genom några tvångsåt¬
gärder vilja drifva saken längre. Hvad sista punkten litt. h
angår, ronde kyrkosång, så är det så mycket olämpligare
att bestämdt fordra någon färdighet deruti, som jag ej vet,
huru man skall gå tillväga med dem som ej hafva någon
röst. De som hafva röst må äfven examineras, men de öf¬
rige få sjunga så godt de kunna.
Uti §:n 8, sid. ig, föreslås: ’'att undervisningen för alla
de born, som komma att folkskolan besöka, bör vidtaga, då
de uppnått en ålder af från och med 7 till och med q år,
och att skolgångsskyldiglreten för de barn, som efter föräl¬
drars eller målsmäns önskan blifva i de föreskrifna läroäm¬
nena handledda hemma, inträder vid samma ålder, som fö,,
de öfriga barnen; börande en närmare bestämmelserätt ap
skolåldern, lämpad efter förhållandena inom hvarje ort , å(.
communerna sjelfva öfverlåtas; dock att öppet lemnäs hvarje
barn
Den 32 Juli f. ra.
153
barn att, äfven före 7 ars ålder, eller före elen tid, som för
skolålderns början af communen fastställes, få af skolunder¬
visningen sig begagna.” Det ser ut, sorn ville Utsktn i folk¬
skolan sammanslå både denna skola och små-barns-skolnn.
Detta är ett misstag, och kan ej ske, utan att man förderf¬
va!' folkskolan. Efter min förmening är det för tidigt, att
redan vid 7 års ålder skicka ett hain ^ mil eller mils
väg, ofta meia, till skolan. Om barnet äfven kan uthärda
den långa vägen och hård väderlek, så blifver dock nyttan
af skolgången ringa eller ingen; ty barnet är för litet alt
i skolan kunna göra skäl för sig. Det kommer blott att
borttaga plats för någon annan, eller åtminstone att göra
rummet mera trångt oell hindra de öfriga. Det är vida
bättre att börja vid g års ålder, då barnet bättre kan reda
sig; kommer barnet till skolan vid 7 års ålder, så är sådant
skadligt äfven derföre, att undervisningen för snart fullän¬
das, emedan det går fort med vexelundervisningen, och ett
för stort svalg uppstår mellan skoltidens slut och nattvards¬
läsningens början. Vi hafva redan här i Stockholm den be-
dröfliga erfarenhet, att barn, som vid 7 eller 8 år kommit
i folkskolan och vid 10 eller 11 Ar inhemlat den kunskap
som henne tillhör, hafva på den tid, som förflutit sedan de¬
ras skolundervisning upphörde och den då nattvardsläsnin¬
gen skolat vidtaga, glömt hvad de läst i skolan, men dere¬
mot lärt på gatorna alla möjliga odygder. Man har fått
demi skolan tillbaka med de sednare, men utan deras förra
kunskaper. Barnet kan visserligen lära sig oarler genom
sysslolöshet före g år, men de äro ej så farliga, som de,
hvilka det lär sig vid 12 eller i3 år; ty de Utrotas icke så
lätt. På landet är faran att lära sig odvgder icke stor i
föräldra-slugan, och då kan man lemna barnen der något
längre. Skolundervisningen bör ej gerna upphöra alldeles,
innan nattvardsläsningen vidtager. Detta kan också äga rum
utan stort betungande hvarken för barn eller föräldrar, på
det sätt, att de barn, som äro mera försigkomna, besöka
skolan blott 2 gånger efter en gång i veckan, och derige¬
nom bibehålla deras kunskaper, intill dess de börja natt¬
vardsläsningen.
I i3 §:n (sidan 23) betei’ det: ”att bland de medel, sorn
i främsta rummet verka till håg för läsning och täflan barn
emellan, räkna Utsk:n uppmuntringar och belöningar, samt
föreslå derföre, att tjenliga böcker, till anskaffande hvaraf
församlingarne utan särdeles svårigheter torde kunna bereda
tillgångar, måtte utdelas åt de barn, som genom flit, skicklig¬
het och ett godt uppförande utmärka sig.” Jag gör här samma
anmärka,, som begge Hrrtne Ribbing, att det är ett misstag
att gifva praemier i böcker, ty de värderas vanligen icke af
barn vid denna ålder. Oiii man vill göra något gagn med
praemier, och icke blott prunka med hvad som ser prydligt
10 fl. 20
.54
Den aa Juli f. m.
v ut oell låter väl, utan fast hellre använder det som är nytJ
tigt oell barnen tycka mest om; sä bör man gifva dem klä¬
despersedlar eller något dylikt. Jag liar gjort dessa rön bå¬
de här och i Calmar och sett skilnaden, om man ger belö¬
ningar, som passa för barnens ålder, eller om man gifver
dem böcker.
På samma sida säga Utsk:n vidare: ”att de barn, hvil¬
kas föräldrar eller målsmän icke äga tillgång att bekosta de¬
ras kläder, underhåll vid skolan och nattläger, varda af för¬
samlingens fattigcassa understödda, äfvensom att sådana barn
må, sedan de inhemtat färdighet uti innanläsning, äga frihet
att blott en eller tvänne gånger i veckan skolan bevista,
likväl endast under det förbehåll, att deras föräldrar eller
målsmän gjort sig kända för sedlighet, för skicklighet att
nppfosta barnen, och för nitisk vårdom deras undervisning.
Den bär medgifna inskränkningen af skyldigheten för för¬
äldrar och målsmän att hålla barnen till daglig skolgång,
må äfven äga rum för barn, hvilka antingen genom för långt
afstånd eller genom en oblid årstid hindras att skolan alla
dagar besöka; börandes i Utsktns tanke hvar oell en hus¬
bonde vara ansvarig, att dess Ijenstehjons och stats-torpares
barn icke blifva i saknad af det underhåll, som utgör vill¬
koret för möjligheten att af skolöfningarna sig begagna.’’
Stadgandet, att ålägga husbönder betala för alla deras
fattige underhafvandes baro, hvilket i verkställigheten tor¬
de möta stora svårigheter, förfaller alldeles, om Utsktn och
Sländerne antaga del förslag jag uppgifvit, att nemi. en
hvar skulle, i mån af sin skatt, betala lill skolcassan, och
att fattigcassan erlade afgifterna för de utfattiges. —- Men
här förekommer en annan vigtigare sak, som bör anmärkas.
Här talas om nattläger och underhåll vid skolan. Om man
vill drifva folkskolan derhän, att der skall läsas både f. och
e. m., och att barnen skola medhafva matsäck, så förfelas
ändamålet, på sätt Hr Ribbing anfört. En stor del af för¬
äldrar äro fattigt folk, torpare och dylike, som inga matsäc¬
kar hafva att skicka. De förmögnare, som hafva det, tor¬
de dock finna sig nog mycket besvärade deraf. Det torde
blifva en täflan mellan mödrarna, hvilken som skall utstyra
sina barn med den bästa kosten. Sker det, så blifva mat¬
säckarna i längden alltför kostsamma. Tvister och gäcke-
rier mellan barnen angrde matsäckarna torde äfven, och der¬
igenom oenighet mellan barnens föräldrar, föranledas. Sfu-
' tet blefve måhända, att matsäckarna konime att afhålla de
flesta föräldrar från barnens skickande till skolan. Dessutom,
hvilken osnygghet skulle ej dessa matsäckar vålla. Ett särskildt
matsäcksrum, utom hvilket ingen finge gå med sin kost, tor¬
de böra inrättas vid skolorna, om mat skall dilföros. Men
derom bör det aldrig blifva fråga vid skolorna, utan läse-
öfningarna hållas så, alt barnen kunna äta elt mål på mor¬
gonen innan de gå hemifrån, och det andra om aftonen när
Dim 22 Juli f. m.
155
d* lomma hem, på sätt sorn sker, när allmogen är ute på
arbete längre frun hemmet. Om hvarje barn får ett stycke bröd
i fickan att förtära under de mellanstunder, som troligen lemnäs,
så är det allt hvad sorn behöfves och bör medgifvas. Sedan jag
talat om detta, torde R. o. Ad. finna, att det vore än olämpligare
att sätta nattlägen i fråga. Hvar skulle caserner fäs för barnen?
Skulle det blifva en casern för flickor och en för gossar? Hvem
skulle hålla uppsigt öfver dem? Hvar och en finner, att detta
är ogörligt. Om nu således hvarken matsäckar eller natt¬
läger skola äga ruin, och tiden för barnens undervisning
förkortas; så kommer vid dessa skolor troligen att tillgå så¬
som vid många elementar-läroverk, att lärotimmarna i sko¬
lan begagnas af läraren egentligen för att höra de lexor, han
gifvit en föregående dag, och gifva nya lexor till en följan¬
de. Det förstås, att med de mindre barnen kan detta sätt
ej så väl användas, emedan de behöfva närmare bestämd
undervisning på stället. Men om så sker, i afseende på de
större, så är det tillfälle beredt åt föräldrarna att under
mellantiderna vaka öfver barnens läsning, alt hjelpa och för¬
höra dem. Då vinnes det ändamål Biskop Agardh åsyftat,
och som jag äfven anser vara riktigt, nemi. att med skolans
undervisning sammanbinda föräldrarnes. Min mening är också,
att de barn, som äro minst försigkomna, borde skickas lill
skolan icke hvarje dag, ulan högst hvarannan. Fattige för¬
äldrar kunna icke umbära alla sina barn alla dagar; de sto¬
ra behöfvas hemma för att efterse de smärre och hjelpa för¬
äldrarna. Om man gör så stränga fordringar sorn Utsktn,
så vinnes icke ändamålet, utan skolan blifver en plåga, i
stället för en välgerning. Om raan deremot skulle förord¬
na, att flickorna ginge till skolan den ena dagen och gossar-
ne den andra, så behöfde man icke befara några oordnin¬
gar under vägen dit eller dädan; uppsigten öfver barnen på
stället blefve betydligt lättad, och föräldrarne finge skifte¬
vis hafya sina harn hemma. Om detta skedde med de min¬
sta barnen, så torde det vara nog, om de äldre mera för-
sigkomne blott ginge a dagar, samt de äldste en dag i vec¬
kan. Da kunde ett skolrum, som nu är tillräckligt för ioo
barn, blifva tillräckligt för 200 inom samma församling. Då
kunde äfven skolmaterialier för 100 barn räcka för 200. Då
hade man äfven den fördelen, att man icke fortskyndade
Jäsningen mera, än att hon ju kunde fortsättas, ända till dess
nattvardsläsningen började. Man hade under tiden litit bar¬
tlén deltaga i arbetet hemma och lärt dem att blifva bön¬
der med detsamma de lärt sig att läsa, hvilket eljest blir
omöjligt. Hvad jag nu yttrat, gäller för de flesta påföljan¬
de punkterna på sidorna 2.4 och 25 i betänk. Men i afse¬
ende på straff eller tvångsmedel mot de föräldrar eller måls¬
män, som icke inställa sina barn eller pupiller, har jag några
anmärku:r att göra. Det heter nemi. i 2 punkten, sidan
24, ’’att, om dessa varningar blifva fruktlösa, barnen skola
Den 3a Juli f. m.
"från föräldrarna skiljas och till vårdande åt enskilda per¬
soner öfverlämnäs.’' Delta är ett högst oförsigtigt stadgan-
ge; om föräldrar på delta sätt kunna varda befriade från
sina harns vård, så befarar jag, alt särdeles de fattige skola an¬
se det vara det lättaste sättet att skilja sig från alla omsorger
för sina barn, alt nemi. icke låta dem gå i skolan. Det bör
således icke iieta skola, utan må. Skiljandet från föräldrar¬
na borde föregås icke blott af varningar, utan äfven af bö¬
ter &c. Endast rättigheten alt taga barnen från föräldrar-:
lia bör qvarstå, på det att sådana, hvilka begagna sina barn
för att tigga och stjäla, må kunna beröfvas barnen mot de¬
ras vilja.
Derefter följer 3:dje punkten: "att barnens underhåll"
(ordet underhåll bör försvinna, såsom jag förut nämnt) "jern.,
"le skplpenningarna, må bos föräldrarna eller målsmännen
’’i laga ordning utmätas.” Jag får dervid anmärka, alt det
bör heta: afgifler till skol-cassan. 4‘° "att en l‘sla Pa fcir—
"äldrarna till de barn, som icke skolgångs-sky Idigheten upp¬
fylla, bör från predikstolen i församlingens kyrka uppläsas."
För samhället och för barnet är det likgiltigt, om barnet
går i skolan eller läser hemma; således bör det icke heta
s k o 1 g å n g s-s k y 1 d i g he t, utan: skyldighet att bar¬
nen undervisa. Åtgärden att uppläsa namnen från pre¬
dikstolen, lemnar jag derhän; måhända är det ett verkande
medel; men för dem, som hafva tillgångar att kunna betan
la, torde del vara bäst att utsätta vitén, hvarigenom skol-
Cassan riktas; uppläsningen kunde förarga fadren eller måls¬
mannen, så att lian borttoge barnet från skolan, och klef¬
ve henne vrång.
i4 §:n (sid. 25) föreskrifver, att det bör finnas ”soc-
ke n - bi bl i o t h e k:" detta anser jag böra förändras lill "sk o-
"1 eb i b I i o th e k ;” ty socken-bibliothek kan innehålla hvar¬
jehanda t. ex. romaner och andra böcker, med hvilka socknens
fruntimmer roa sig, men derföre icke öro skolan tjenliga. I
Norrska författningen står bestämdt utsatt vissa böcker, som
skola finnas der, utom de s. k. skolböckerna. Kanske vore
det tjenligast att äfven hos oss bestämma vissa böcker, som
Jjorde i skol-bibliotheket finnas, utan att derföre inlåta sig
i alltför noga föreskrifter. I närmaste likhet med Norrska
författningens i4 §, skulle jag anse, alt vid hvarje sådan sko¬
la borde finnas bibel, psalmbok, postilla, lagbok, grundla¬
garna och en karla öfver Sverige och Norrige utom skol¬
böcker. I §:n i4 yttras i fråga om enskild persons åstundan
att inrätta skola, "att anmälan derom bör göras hos för¬
samlingens skolstyrelse, att den sökande bär vara välfräj¬
dad och äga den skicklighet, som för undervisning erfordras,
samt att en sådan skola bör, hvad undervisningen angår,
lyda under skolstyrelsens inseende.”
Om man föreställer sig, att en skol-slyrelse vore, så¬
som man påstår om andra styrelser, intagen af något be¬
D c ii 22 Juli f. m.
grepp om egen skicklighet; så kunde det hända, att hon au-
såge ingen annan skola duga än sin egen; eller att, fruktan¬
de för medtäflare, hon skulle vilja tillintetgöra deias tillva¬
ro och derigenom möjligen hindra all förbättring i socken¬
skolan. Jag anser således detta stadgande vara för vidsträckt.
Skol-styrelsen har icke med andra undervisningsanstalter att
göra. Den ende, som med dem har att skaffa, ar socknens
kyrkoherde, som skall tillse, att ett sedligt förhållande i
skolan iakttages och att christendom der läres. Författning
derom utfärdades redan under tvediägtstiderna. Den stål¬
hös Wilskman, jag skall ej besvära nied uppläsning deraf;
ty mitt anförande är redan för långt; men jag har velat an¬
tyda detta till Utskms underrättelse, i händelse att betänk,
återremitteras. Jag tillstyrker således, att hela stadgandet
måtte utgå.
Sedan kommer 16 §:n 2 morn., så lydande: "att skol¬
läraren väl äger, när det så nödigt finnes, utdela aga, men
att han dervid skall iakttaga den yttersta varsamhet och
låta sig angeläget vara att genom ordning och allvar göra
agan så umbärlig, som möjligt är; hörandes dock oärlighet
och lögn lämpligt bestraffas.” Månne inga andra oarter än
oärlighet och lögn höra lämpligen straffas? Jag tror det, och
anser för alldeles orätt, att i förtäckta ordalag gifva förhud
mot karbasens användande. När man vet, huru förderfva-
de de barn ofta äro, hvilka i skolorna intagas, särdeles i
städerna, der det finnes en förderfvnd pöbel, så kan man
ej genast öfvergifva det behandlingssätt, hvarvid de äro va¬
na inom hus. Jag torde få uppgifva ett exempel, på det
man ej måtte tro mig vara en alltför stor nitälskare för fav¬
ian. Det händer nemi., att då fattiga barn intagas på för¬
sörjningshus bär i staden, äro de så vana vid brännvin, att
deras magar icke fördraga födan, utan att tillika få bränn¬
vin; det är då ingenting annat att göra, än alt i början blanda
ut brännvinet med vatten och på delta sätt småningom af¬
vänja dem derifrån. Lika som deras magar, torde äfven
deras sinnen böra behandlas.
3:dje morn, innehåller: ’’att läraren aldrig må tillåta
sig någon misshandling å barnen, och alt, i händelse sådant
inträffar, läraren bör, derest barnets helsa ej lidit mehn, af
skoldirectionen allvarligt tilltalas,” men, örn barnet blifvit
skadadt till helsan, ansvara inför allmän domstol; jag tror,
att allmän domstol bör dömma öfver skollärare, om han
misshandlar barnen, fastän sådant icke står i skolordningen.
Hon är ingen strafflag. De reglementen, som kunna behof-
vas för skoltukten, tillhöra det verkets styrelse att utfärda,
men icke en lagstiftning, hvari Jkonung oqh Ständer gemen¬
samt deltaga.
4:de mom. säger: ”att föräldrar eller målsmän, som för¬
mena sig äga fog till klagomål öfver skolläraren, föranledda
antingen af hans sätt att behandla barnen eller af andra
i58
D« n a-j Juli f. ra.
förekomna anledn;r, icke må med sina anmärkn.T vända sig
direcle till läraren, utan endast anmäla sina klagomål bos
vederbör, presterskap eller skol-direction, som det skall
åligga att, efter inhemtad kännedom af förhållandet, i lin¬
drigare fall göra läraren tjenliga föreställningar, och i mål af
svårare beskaffenhet låta emot honom åtal i laga väg anställa.
Hvarföre skall man icke få tala vid skolmästaren, så väl som
vid alla andra menniskor? Jag tror det vara vida lämpli¬
gare att göra det, emedan en rättelse, tillkommen på det
sätt, att föräldrarne vändt sig omedelbart till läraren, är vi¬
da bättre, än om de klaga öfver något lärarens handlingssätt
hos skoldirectionen. Saken får då ett offentligt utseende,
och det händer att läraren snarare blifver vrång mot barnen.
Allt detta borde utgå ur stadgan och skol-direclionen äga
rätt att gifva de föreskrifter, som på hvarje ställe kunna
finnas lämpliga.
Sidan 27, 2 morn., förekommer: "att åt biskopen och
domcapitlet inom hvarje stift uppdrages att, i förening med
den dem i allmänhet anförtrodda vården om undervisnings¬
verken, sorgfälligt tillse verkställigheten af anstalterna för
folkundervisningen, samt vaka öfver deras ledning och ut¬
veckling till den vigtiga bestämmelse, som dermed åsyftas,"
Jag anser det böra bestämdt intagas i denna författning, att
hvarje skolordning eller reglemente, som inom någon för¬
samling antages för undervisningen i folkskolan, bör under¬
ställas vederbör, consistoriel^ pröfning, på det alt enhet
måtte äga rum inom hvarje stift och, om möjligt vore, inom
Riket. Någon torde måhända säga, att detta strider mot
den frihet, som hvarje församling vill åtnjuta. Men om skol¬
styrelserna skulle blifva lika enväldiga lagstiftare och lika
litet låta sig bindas af lagar och författningar som sockpe-
stämmorna i vårt land ofta äro; så kunde det hända, att i
skolordningarna i 11 flöto sådana föreskrifter, att om de öfver-
lemnades åt Konungens I3ef:h:de alt verkställa, vägrade han
sin handräckning. Derföre är det nödigt, att en dylik upp¬
sigt af eonsistorierna ulöfvas. Deremot är det församlin¬
garna ingalunda förmenadt att ordna deras enskilda angelä¬
genheter efter omständigheterna. Skulle mot all förmodan
eonsistorierna vara dem hinderliga, så är ju besvärsvägen till
K. M. öppen.
"3:o Att berättelse om förhållandet med folkundervis-*
nings-anstalterna af kyrkoherdarna, hvar för sin församling,
årligen ingifvas till Biskopen i stiftet, som dem insänder till
Chefen för Ecclesiastik-departementet, jemte eget utlåtande
j ämnet, med föranledande af dessa berättelser och den kän¬
nedom biskopen för öfrigt inhemta!,"
Det är, mine herrar! för tätt att afgifva årliga berät¬
telser. Sådana böra icke kunna omfatta något annat än
plt i den eller den församlingen har en ny folkskola blifvit
stiftad, så och så stor, med de och de anslag. Sådana ärli¬
Den 22 Juli f. m. 15g
ga berättelser Liefve öfverflödiga, — om man bestämde att
reglementet för hvarje folkskola borde till vederbör, consi¬
storium aflemnas. Deremot anser jag, att berättelser böra
aflemnas hvart 5:te år.
De af eder, mine herrar! sorn gifvil akt på de förslag
till föreskrifter om allm. skolundervisningen, hvilka Lhro-
verks-comiteen föreslog, — jag har dem här, om någon vill
se dem — veta, att enl. desamma skulle en skolrevision äga
rum hvart 5:te år i stället för hvart tredje, såsom skolord¬
ningen föreskrifter, och hvilket man funnit vara för ofta.
Comiteen uppgjorde tillika ett formulär för dessa berättelser
öfver folkskolorna, hvilka skulle granskas jemte de öfriga.
Jag anser detta vara tillräckligt och nyttigast, ty derigenom
kan man få flera och sammanstämmande förhållanden att
jemföra, och deraf draga slutsatser för framliden. Sålunda
skulle jag önska, alt berättelserna inskränktes tili hvart
5:te år.
Jag ber om ursägt, att jag varit så vidlyftig, anhållan¬
de om ålerremiss af betänk, med de anmärkn:r jag gjort.
Frih. Boye, Ludv.: Då jag tacksamt slutar mig lill
den reservation, sorn Hr Biskop Agardh inom Utskjn afgif-
vil, hvars förslag lill sammanjemkning mellan föräldra-
undervisning oell skolundervisning äger i min öfvertygelse
ett oändligt stort företräde framför den tvungna efterhärm-
ningen efter Preussiska och Sachsiska uppfostrings-anstalter
som Utskins betänk, framställer; då jag således gillar och
önskar antagande af Biskop Agardhs reservation, — utber
jag mig att få fästa R. o. Adis samt Utsktns uppmärksamhet
på den, sorn jag tror, bristfälliga grund, på hvilken Utsk:n
baserat sitt betänk. — jag menar principen om Statens rätt
att intränga på föräldraväldets område; och i sammanhang
dermed torde det tillåtas mig att ådagalägga den uppenba¬
ra motsägelse mellan premisser och tillstyrkanden, som på
några ställen så märkvärdigt framstår i Ulskais betänkande.
Lagstiftaren har visserligen en moralisk förbindelse att gif¬
va ett tillfälle åt allmogens barn likasom åt alla andra, att
söka bokliga kunskaper; och jag vill icke bestrida, att ju
lagstiftaren har rätt och skyldighet att vårda allmänna upp-
fostringssättet , så att äfven allmogens barn må uppfödas i
christendomskunskap och erhålla den första bildningsgraden i
samhället; men jag tror, att då man icke katr bestr ida, att ju den
största ömheten för barnen måste förutsättas hos föräldrar¬
na, och då man icke heller kan bestrida, att ju föräldrarne
mäste vara bäst i tillfälle att bedömma sina bar ns mer eller
mindre hågfallenhet för bokliga kunskaper, alt föräldrarne
måste bäst kunna bedömma huru mycken af bar nens ange¬
lägna tid kan afstås för bokliga kunskaper, så alt icke möj¬
ligheten att kunna uppfylla förbindelserna i deras yrke går
förlorad, — om man antager allt detta; så synes mig att
iGo
Den 22 Juli f. ni.
det är ett grymt intrång i föräldraväldets rätt, att betaga
föräldrarna i dessa omständigheter allt eget omdöme. En
fader, som känner sonens måhända itiskränkla begrepp, som
bäst känner huru länge han kan umbära sitt barns biträde
inom hushållet, — ett biträde, som inom en bondfamilj lå¬
ter erfara sig, då barnet ar 9 å 10 år gammalt; — som
vidare kan pröfva, huruvida han kan bestrida kostnaderna
för denna undervisning, —att nu betaga denna far all rätt
alt bestämma gränsen för sonens kunskaper och skolgång,
det är, efter mitt begrepp, ett grymt intrång i föräldra¬
rätten, som icke kan vara Staten tillåtet. I Preussen och
Sachsen kan mycket verkställas, som icke låter verkställa sig
i Sverige; och jag är öfvertygad, att om, genom båda Stats¬
makternas bifall, detta betänk, kunde förvandlas lill lag;
skulle densamma åstadkomma icke mindre ondt än godt, och
skulle ovillkorligen föranleda missnöje hos sjelfva allmogen.
Ben frihet för föräldrarna att också äga ett ord med i laget 0111
barnens uppfostran, denna naturliga frihet tro Utsktn sig i pre¬
missen hafva gifvit, då Utskln, efter att hafva (sidan 8) lemnat
mycket beröm och mycket bifall åt föräldra-uppfostran, yttra
sig med dessa ord: ''Idet följande barockså all nödig frihet
"blifvit föräldrn-undervisningen inrymd." Nåväl! detta hör till
premissen, huru är nu tillstyrkandet? När man öfvergår der¬
till, så finner man, att de föräldrar, som vilja besörja sina
barns uppfostran hemma, skola vara pligtige alt gifva dem
kunskaper i sådana delar, som de sjelfve icke äga. De sko¬
la uppfylla hvad i 7 §:n stadgas, de skola lära dem biblisk
historia, qunluor species, försvarlig färdighet i Svenska språ¬
kets rättskrifning, kännedom om det allmänna i fädernes¬
landets historia och geographi; de skola lära sina barn för¬
sta grunderna i naturveltenskaperna och kyrkosång. Jag
frågar nu, jag förbehåller mig rättigheten att undersöka,
huruvida detta kunskapsmått är nödvändigt för den stora
del af allmogen, hvars barns öde det är alt söka tjenst hos
andra, och framförallt, alt genom handarbeten förtjena sin
föda. Men nu ber jag få fasta uppmärksamheten på det
föreslagna stadgandet i 8:de §:n, nemi. alt barn, som hem¬
ma njutit uppfostran, skola i alla ofvannämnda läroämnen
undergå examen tillsammans med skolans barn, hvaraf följ¬
den är, att när de befinnas okunniga i dessa delar, hvaruti
föräldrarne icke varit i stånd att lemna undervisning, blifva
barnen fråntagna föräldrarna och satta i skolan. Detta är
för mycket! — Men nu begär jag egentligen uppmärksam¬
heten på sjelfva den motsägelse, som ligger mellan premis¬
sen, deri Utsk:n säga sig hafva lemnat all möjlig frihet för
föiäldra-undcrvisning, och detta bestämmande, som sederme¬
ra tillkommer, och hvilket fullkomligen tillintetgör den i
premissen lofvnde friheten. Kan det vara lätt, eller öfver-
ensstämmer det med Svenska folkets urgamla begrepp om
föräl-
Den aa Juli f. m.
föräldraväldets helgd? Ma det äfven tillåtas mig att fästa
uppmärksamheten på sjelfva kunskapsmåttet; äfven der före¬
kommer en uppenbar motsägelse. Ändamålet är, som Utsk:n
säga, att barnen åtminstone må kunna öga det kunskaps-
mått, hvarförutan de icke kunna uppfylla sin bestämmelse
eller fullgöra sina pligter. Nå! jag öfverlemna!- till hvarje
godt, sundt förnuft att afgöra, om daglönaren, om arbeta¬
ren, om bonden icke mycket väl kan uppfylla sin bestämmelse
och rätt väl fullgöra de pligter, som tillhöra dess yrke, utan
ali känna bibliska historien, utan att känna fäderneslandets
historia och geographi, utan att besitta kännedom i natur¬
lära och i kyrkosång. Resultatet af allt detta blir, att jag
för min del anhåller, att ifall Utsktn icke skulle vilja öfver¬
gå till det mångfalldigt klokare, mångfalldigt med Svenska
folkets begrepp och vanor mera öfverensstämmande, förslag,
som Biskop Agardh afgifvit, —örn, säger jag, Utsktn ej vilja
öfvergå dertill; så begär jag, att Utsk.m ville medgifva den
modification, att föräldrar, hos hvilka, som jag nyss hade
äran nämna, den största ömhet för barnen och bästa bedöm-
mande om barnens behof måste förutsättas, må äga att be¬
gränsa det större kunskapsmått, som nu skall blifva det min¬
sta nödvändiga för den arbetande classen.
Jag anhåller att dessa mina anmärkn:r må få åtfölja
den återremiss af detta betänk, till Utskrn, som jag för¬
modar icke förvägras; men jag begär också att få fäsla
Utsk:ns uppmärksamhet på något som synes här vara nöd¬
vändigt att känna, men icke är af Utsktn utsatt, nemi. när
och h u r u alla de harn en gång skola få sluta skolgången, hvil¬
ka icke kunna lära sig allt som blifvit dem föreskrifvet att kän¬
na. Om Utskrn ville åtnöja sig med att innanläsning och cliri-
stendoin finge vara minimibeloppet af kunskaper, så äga vi redan
ganska vackra förhoppningar, och mer än förhoppningar, vi äga
en erfarenhet, som Utskrn icke bort hafva så alldeles förgätit.
Ännu hyser allmogen lyckligtvis elt högt begrepp om, och en
djup längtan att admitteras första gången till H. H. nattvard;
presterskapet har redan sig ålagdt, att icke dertill admitte-
-ra barn, som ej kunna läsa innantill eller sakna en försvar¬
lig christendomskunskap; nåväl! när vi äga detta, är det då
meningen med den nya skol-inrättningen, att preslerskapet
skall lossas från denna förbindelse? Jag medgifver alltför
gerna, att det biträde skolan skall gifva, är nyttigt och önsk-
ligt; jag skall ej bestrida det; men jag förutser en svårig¬
het att finna utgångspunkten; ty hvad skall nu hända, om
presterskapet, som ensamt haft att bedömma, när ynglingen,
eller den unga flickan ägde nog christendomskunskap alt
kunna admitteras till nattvardens begående, skall för sitt om¬
döme i denna del bero af skolmästarens betyg; eller får
presterskapet, hädanefter sorn hittills, ensamt bedömma detta?
Vanligen antager man, att den arbetande classen, efter att
IO H. 21
löa
Cili 32 Juli f. m.
hafva forsla gången gått till nattvarden, inträder i samhäl¬
let, antingen genom att taga tjenst eller att använda sig i
yrken; men om desse personer icke lärt sig allt som i detta
betänk. omtalas, om de ej känna naturläran, om de ej kunna
quatuor species m. m., — om de ej kunna allt detta, som
i mångas begrepp är mycket begärdt; skola de då vidare
uppehållas i skolan? Skola de derföre förmenas alt inträda
sorn verksamma medlemmar i samhället? Jag tror icke, att
det vore rätt. — Slutligen utber jag mig att få åberopa den
reservation Hr Ribbing afgifvit, äfvensom de ganska sakrika
anmärkt!- Hr von Hartmansdorff i dag framställl, samt att
hvad jag nu yttrat må åjfölja den förväntade återremissen
till Utskotten.
Frih. Leijonhufvud, Abraham: I första rummet
ber jag att å Ekon.Utskts, cancellis vägnar till Hr von Hart¬
mansdorff få hembära min tacksamhet för det approbatur
cum laude han gifvit detta betänk., som vore det samman¬
satt med stilistisk förmåga. Huruvida Utsk. kan obetingadt
taga åt sig detta smickrande omdöme, när Frih. Boye, som
jag tror, ganska systematiskt bevisat, att sammanhang saknas
mellan premisser och conclusion, öfverlemna!' jag åt någon
annan att bedomina; men icke synes, vid sådant förhållande,
den stilistiska förmågan uppdrifven till sin högsta potens.
För öfrigt anser jag det af Hr von Hartmansdorff vara min¬
dre grannlaga att från sin höga ståndpunkt som tänkare,
statsman, talare och sakkunnig granskare i alla ämnen, haf¬
va för stora anspråk på våra Utsk. Sammansättningen af
.dessa är sådan, att man ej kan fordra någon acadeinisk och
stilistisk skicklighet; det är nog, om man hjelper sig fram.
Att framställa anmärknti-, att säga ätt man skrifvit dumt
och enfalldigt, det må så vara; men att säga allman skrif¬
vit halt, som en gång under denna riksdag yttrats, är ett
något för hardt omdöme. Hr von Hartmansdorff får hålla
till godo med hvad Utsk. kan åstadkomma och Utsk. ön-
kar sig befriad! från hans skrapningar.
I frågan om detta ämne har jag trott mig finna, att så
gedigna anmärkn:r blifvit mot betänk, gjorda, att en återre-
miss deraf är ofelbar. Jag skulle icke yttrat mig, om jag
ej blifvit upptagen som reservant; jag fäster i allmänhet så
liten vigt vid reservationer, att jag önskat att denna icke
blifvit upptagen, och jag har aldrig haft den föreställning,
att min opinion är af den betydelse, alt den bör påtrugas
någon annan. Gäller den icke inom Utsk., så gäller den icke
heller annorstädes. Jag har icke varit med när denna re¬
servation justerades, och jag utber mig derföre rättigheten
att få utstryka densamma alldeles, såsom icke egentlig
med min mening; jag ar icke så kortsynt och icke så
illiberal, som det deraf vill synas. 1 fråga om folkbildning,
liar jag särdeles intresserat mig för densamma; jag är myc¬
Den aa Juli f. ra.
»63
ket för folkskolor och önskar deras framgång , men jag
har i mycket skiljt mig från betänk., sådant det nu be-
linnes; ty jag får upplysa, att det undergått förändring
sedan det utgick från Ekon.Utsk. för alt behandlas i
sammansättning med StatsTJtsk. Jag har gjort mig den
föreställning om folkskolor hos oss, att de icke skulle
vara inrättade efter utländska modeller, de må vara sä
vackla som helst; de måste vara uppställda efter vårt eget
folklynne och behof, de måste vara specielt tillämpliga på
Sverige, ulan afseende på förhållandet i andra länder, ja,
äfven oberoende af förhållandena i Norrige.
Jag anhåller alt få yttra några ord i afseende å sjelf¬
va betänk. Det är, efter hvad jag funnit, såsom förslag be-
traktadt, alldeles för mycket reglementarisk t. Jag hade trott,
att Utsktn bort, och yrkade äfven, att Utsktn skulle sam¬
manfatta sina stora princip-åsigter öfver folkbildningen i
allmänhet, och i högst få momen ter inkomma med förslag
i ämnet ; ty att detta reglementerande i en författning, som
skall gälla för Norrland och Skåne, icke leder till någon
nytta, dertill behöfves ingalunda någon skarp siare-förmå¬
ga. Det är nemi. omöjligt, alt de förhållanden, som gälla
i Skåne och öfriga södra provinser, passa in på dem, som
äro rådande i Norrland och Westeibotten. Jag anser såle¬
des, att allt hvad som rörer det ekonomiska och disciplinen
bör lemnäs åt de särskilda auetoriteterna i de olika orterna
att bestämma. Jag menar med skol-lag den stora princip¬
fråga, hvarpå Staten möjligen grundlägger beståndet af en
folkskola.
Jag har äfven varit en ifrig förfäktare af det systeme,
som Biskop Agardh försvarar, nemi. att icke bryIa de urål¬
driga föl hållandena mellan föräldra-uppfostran och skolvä¬
sendet, ty jag ser intet godt deruti. Jag har gjort mig
den föreställning, alt i en tid, då samhällighet mellan för¬
äldrar och barn beklagligen allt mer och mer upplöses, är
det icke försigtigt att deråt gifva en offentlig hyllning, på
det sätt, att man, så till sägandes, förklarar en fader obe¬
rättigad att undervisa sina barn, och derföre att jag ej tror
en så hög kunskaps-grad vara behöflig för den sorn skall sköta
plogen och husliga slöjder. Jag vill ingalunda förmena en
yngling alt på egen hand förtjena sitt bröd, derföre alt han
ej känner naturläran, eller saknar insigt i kyrkosång och
hvad mera Utsktn anse så nödvändigt; jag ifrar för, att
man icke måtte frångå eller förstöra det patriarkalisk» i vå¬
ra samhällsförhållanden och genom tvångsmakt förbjuda en
far eller mor att gifva sitt barn den uppfostran och un¬
dervisning de sjelfva kunna åstadkomma, och att skolan må
vara till för dem, som äga tillfälle att deraf sig begagna.
Den vanliga undervisningen tror jag höra inskränkas till alt
kunna vä! läsa i bok och skrifva stil, äfvensom ali k unna
skrifva samt känna Luthers eatechcs och qvatuor species.
164
Den aa Jul i'f. m.
Det stur i den mig tillagda reservation, att jag ansåge, alt
det icke ålåge communerna att bekosta folkundervisnings¬
anstalter, utan att detta omedelbart tillhörde Staten. Sådan
är icke min mening; jag har i de göromål, som varit mig
anförtrodda, der undervisningsväsendet kommit i fråga, sam¬
manfogat detta med uppfostran och fattigförsörjning, m. e.
o. samhällslifvets innersta förhållanden; jag har trott, att
en väl ordnad formation i detta fall icke kan vara exclusiv.
Man kan lika lätt tänka sig en verksam folkbildnings-anstalt,
om det öfverlåtes åt communen att organisera densamma,
som om Staten dermed befattar sig; men jag anser att Sta¬
ten icke bör inblanda sig i dessa inre förhållanden annor¬
lunda, än som ett medel, der den enskilda kraften icke räc¬
ker till, och att hvarje gång communen ej förmår att ord¬
na sin skola, skall 'Staten stå till hands med undsättning
oell bidrag. Att säga, att den församling, som är så fattig,
att hon ej kan bygga skolhus, skall få lån, är orimligt: för
att få lån af Staten fordras att derföre ställa borgen; den
församling, som är så fattig att den ej kan bygga ett skol¬
hus, kan ej få antaglig borgen, och om lånet beviljas der-
förutan, komme det troligen aldrig att återbetalas. Hvar¬
före ej så gerna skänka hvad som för ändamålet erfordras?
Hvad jag nu yttrat, behöfver ingalunda åtfölja återremissen
till Utsk:n; livad jag sagt har endast varit lill följd deraf,
att jag blifvit upplagen som reservant, och att jag ej velat
här misstydas.
Hr Lefren, Joli. Pehr: Jag har sammanfattat de an-
märkn:r jag har att göra vid Ulsk:ns betänk, skriftligen.
Jag förväntade mig, att anmärkntr skulle blifva före mig
gjorda i samina anda sorn jag önskar; delta har inträffat
med alla de 3 talare, som före mig haft ordet , nemi. Hr
von Hartmansdorff samt Frihine boye och Leijonhufvud.
Jag gillar hufvudsakligen deras åsigter, men ber alt få upp¬
läsa de anmärkn:r jag sammanfattat, anhållande att de måt¬
te åtfölja den återreiniss jag på förhand begär.
Hr Lefre'n uppläste derefter följande:
Med särdeles tillfredsställelse har jag tagit kännedom
af förevar, betänk., ty då man betraktar detsamma i sin hel¬
het, d. v. s. sammanhåller pluralitetens och minoritetens
(reservanternes) åsigter, finner man, att det vigtiga ärendet
icke blifvit lösligt, utan med allvar och nit för allmän bild¬
ning behandladt.
För mig framställa sig dessa olikheter i åsigter hos
majoriteten och minoriteten icke såsom följder af olika
syften, utan blott såsom olika medel att uppnå samma
älskade mål: slägtets bildning, såsom medel till dess föräd¬
ling. Hos begge varseblifver man begäret att så skyndsamt
som möjlig hinna målet; men jag har tyckt mig finna, att
Den aa Juli f. 111.
i65
majoriteten vill skynda fort, minoriteten skynda långsamt.
Den som går sig trött vid vandringens början, kommer
sednare fram, än den som från början afpassar kraftyttrin¬
garna efter sin förmåga och målets afstånd; den som vill
gå genasle vägen, möter ofta så oländig mark, att lian nöd¬
gas vända om, för att träda i dens fotspår, som från bör¬
jan beslöt sig att välja den längre, men kända och banade
vägen. Men nog af bilder. Jag vill, under fullt hopp alt
af Utskms majoritet icke misskännas, öppet tillkännagifva,
att jag anser den hafva i allmänhet gått för långt i regle-
menterande föreskrifter och dervid, sorn mig synes, icke i-
akttagit nog varsamhet vid de punkter, der den enskildes,
församlingens och Statens rättigheter sammanträffa, och dei¬
man så lätt löper fara att misstaga sig, helst då man kän¬
ner sig äga rena afsigler och derigenom föranledes att
icke så noga som vederborde uppmärksamma på med¬
lens art.
Som jag förmodar, att H. R. o. Ad. lärer återremittera
betänk., anser jag mig, lill förekommande af onödig vidlyf¬
tighet, böra till en början förklara, att jag i allmänhet de¬
lar de åsigter af ärendet, som blifvit i reservationerna ut¬
tryckta af Hr Ribbing, Arvid, Hr Biskop Agardh, Hr Doctor
Thomander samt af Riksdagsfullm. af Hederv. BondeSt. A.
Tryse'n och Bengt Gudmundsson. — Efter att sålunda hafva
tillkännagifvit mina åsigter i allmänhet, utbeder jag mig
Utsktns uppmärksamhet på följande hufvudpunkter, ifall, sorn
jag förmodar, Utsk:u skulle finna anledn. att med frångå¬
ende af de i förevar, betänk, förekommande alltför speciella
föreskrifterna, uppställa förslaget i en allmännare, mera om¬
fattande och friare form.
1:0. Föräldrar äro i främsta rummet pligtige att om
sina barns uppfostran och undervisning draga försorg. De
böra, så vidt ske kim, personligen inom hemmet tidigt läg¬
ga grunden till barnens bildning, samt densamma fortgående
utveckla och befrämja. Då allmän skola af barnen begagnas,
åligger det föräldrar och anhöriga att, genom uppmuntrin¬
gar och anställda förhör hemma , tillse, att barnen icke
glömma hvad de i skolan inhemtat.
2:0. Hvarje församling är pligtig att, efter behof, råd
och lägenhet, besörja alt tillfälle till barnaundervisning icke
må saknas, helst i allm. folkbildningen nu för tiden sådana
ämnen måste ingå, i hvilka det för föräldrar icke är möjligt
att undervisningen sjelfve besörja.
3:o. Hvarje församling är pligtig att inom sig upprätta
en skolnämnd, bestående af församlingens kyrkoherde såsom
ordförande, samt 2 till 6 af församlingen valda ledamöter,
som ombytas hvartannat år, men kunna återväljas.
4:o. Skolnämnden skall upprätta förslag till undervis¬
ningsverkets ordnande inom församlingen, hvars röstägande
medlemmar äga detsamma bifalla eller förkasta.
iG6
Den aa Juli f. m.
5:o. Skolnämnden skall undervisningsverket skola oell
de dertill anvisade medel förvalta och redovisa. Försam¬
lingen väljer årligen en granskningsnämnd af minst 3 per¬
soner, som skall öfvervara de allmänna förhör, som med
skolbarnen anställas, samt granska skolans räkenskaper.
Granskningsnämndens anmärkn:r upplagas och afgöras i all¬
män sockenstämma.
6:0. Skolnämnden äger att skollärare antaga, försam¬
lingarna att deni afsätta, örn de dertill antingen af skol-eller
g ra nsk ning s-nämnden anmälas.
7:0. Biskoparnes pligt är, att, sitt andeliga kall likmä¬
tigt, vaka öfver alt undervisningen inom församlingarna väl
vårdas, samt att dervid intet må förekomma, som strider mot
sedlighet och sann christendom.
H:o Inom hvarje stift skall upprättas en undervisnings-
nämnd, beslående af biskopen såsom ordför., samt 4 eller 6
af församlingens skolnämnder valda ledamöter, hvilka omby¬
tas hvartannat år, men kunna återväljas.
Till denna nämnd hänskjutas alla de tvister röride un¬
dervisningsverket, som kunna uppstå mellan församlingarna
och deras skolnämnder, hvarvid stiftsnämnden likväl icke
äger att beslut fatta, ulan endast förlikningsförslag och råd
meddela.
Blifva dessa råd utan åsyftad verkan, afgöres tvisten i
stadgad ordning af de myndigheter, som öfver allmänna
undervisningens upprätthållande äga hand hålla.
gto. För dem, som egna sig till skollärare-kallet, skall
inom hvarje stift tillfälle beredas alt inhemta kunskap 0111
sättet, huru detsamma rätteligen bör utöfvas. Men som
denna undervisning icke ensamt får vara theoretisk , utan
företrädesvis mäste vara praktisk, så bör stiftsnämnden der¬
till utse en väl styrd folkskola, som då, för längre eller
kortare lid, hvilket af stiftsnämnden må bero, blifver stif¬
tets normalskola.
Föreståndaren vid denna skola njuter, för sitt ansvars¬
fulla åliggande, särskildt arfvode af Staten, äfvensom den
skol-adjunct, som honom under tiden i skolans skötande bi¬
träder.
10:0. Till understöd för skollärare-elever, under den lid
de sig vid normal-skolan uppehålla, böra stipendier af stats¬
medel anslås.
Stipendierna indelas i 2tne classer, de större ä 100 r:dr,
de mindre ä 66 r:dr 32 sk.
1 1:0. Skollärare-eleverne anmäla sig hos stiftsnämnden
till erhållande af stipendium.
Ingen kan sådant erhålla, som ej företer bevis af skol-
nämnd, alt han af densamma blir lill lärare antagen, såvida
han från normal-skolan medför betyg om skicklighet och
ordningssinne. Ilan bör derjemte äga nödiga förberedande
Dcu a'i Juli f. m.
kunskaper, hvilka af normal-skolans föreståndare pröfvas.
Större skicklighet berättigar lill större stipendium.
12:0. Genom allmänt gällande författning 'bestämmes
det minsta kuriskapsmått, som i hvarje tid lämpligen kan
genom allmänna folkundervisningsanstalterna i skolan inhem¬
ta?,-och således skall genom församlingarnes omsorg det upp¬
växande slägtet meddelas. Men som folkets stigande bild¬
ning städse bör bafvas i syfte, måste det åligga församlin¬
garna, att i hvarje tid så ordna sina undervisningsanstalter,
att tillfälle må vara för handen till något vidsträcktare kun¬
skapers inhemlande of de barn, som dertill hafva anlag,
båg och tid; ankommandes vidden af denna utsträckning
på församlingens vilja, skolnämndens nit och upplysning samt
stiftsnämndens råd och uppmuntran.
i3:o. I närvar, lid bör minsta kunskapsmål tet vara:
o) ren och säker innanläsning af så väl Svenskt som La¬
tinskt tryck; (vid undervisningen härutinnan bör företrädes¬
vis en lämplig läsebok i Svenska historien begagnas.)
b) redig kunskap i chnstendomen, efter allmänt antagna
läroböcker;
c) skrifva läslig stil, samt Svenska efter dictering;
d) räkning, de 4 räknesätten med hela tal;
e) gymnastiska öfningar skola vid alla folkskolor äga
rum , äfvensom simm-öfningar, der tillfallet sådant med-
gifver.
(4:o. Hvarje Svenskt barn skall hafva genomgått dessa
kunskapsämnen till den lid, då beredelsen till den heliga
nattvardens begående bör vidtaga; men lill föräldrars, måls¬
mäns, församlingarnes och deras skolnämnders förstånd och
omtanka öfverlemnas alt bestämma, så väl tiden då under¬
visningen må taga sin början, som huru dess fortgång lämp¬
ligast må kunna befordras.
i5:o. Slutligen bör såsom en högst väsendtlig grundsats
stadgas: att de högst nyttiga, allmänt påbudna husförhören
•icke, för det skolor blifvit inrättade, må falla i förgätenhet
Utan allvarligen handhalvas.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum komme
alt fortsättas på e. m. kl. 6.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Ämnets vigt torde
måhända opåkalladt medgifva nrsägt att jag upplager liden
dermed, sedan redan flere talare före mig så fullständigt ut¬
vecklat detsamma. Till en början nödgas jag uttrycka min
olika åsigt med Utsk:n i afseende å minimibeloppet af den
kunskapsfordran, som Utsk:n bestämt som föremål för folk¬
undervisningen. I detta hänseende hafva mina betänklighe¬
ter blifvit något undanröjda genom den försäkran , som en
talare på andra sidan gifvit, nemi. alt lian, i afseende på
behofvel för folkskolan, icke afsåg något mera än blott in¬
nanläsning och christendomskunskap, om jag rätt uppfatta¬
iG8
D c 11 aa Juli f. ni.
de hans yttrande. Jag sträcker mina anspråk något längre,,
ulan att dock gå så långt som Utsktn. Jag ber att först
och främst få förklara, att jag hufvudsakligen instämmer
med Hr von Hartmansdorff i allt hvad han i ämnet yttrat,
så vidt jag rätt fattat hans mening, och att jag således i
största hast skall säga några ord i de frågor han så full¬
ständigt behandlat. I afseende på seminarii-inrättningar i
hufvudstaden och de städer, der domcapitel finnas, måtte jag
ej riktigt hafva uppfattat Hr von Hartinansdorffs yttrande;
ty som det föreföll mig, låg i försatsen ett underkännande
af deras behöflighet, men ett sådant uppfattande å min sida
måtte varit oriktigt, då jag, likasom hvarje annan, under
loppet af Hr von Hartmansdorffs föredrag fann seminarier
och seminaristen ofta nämnde. Hvad mig vidkommer, får jag
förklara, att min fordran på det förslag, sora utgår från en
styrelse, oeftergifligen är, att det skall vara så beräknadt,
att i sjelfva förslaget ligger öppet uttryckt hvad som for¬
dras; och detta anser jag ingalunda vara fallet med uppgiften,
att blott 6000 r:dr voro behöfliga för inrättningen af semina¬
rier. Jag tror för min del, att, ganska lösligt öfverslaget, säga
dessa 6000 minst 3o,ooo r:dr, om med någon framgång så¬
dana seminarier skola kunna inrättas; men jag får tillika
säga, att jag ingalunda anser behofvet af dylika seminarier
vara för handen, ty jag tror, att deras behof ligger i den
alltför högt stegrade fordran på kunskaper hos folkläraren,
och att språnget är för högt och för stort i fordringar på
kunskaper, i hänseende lill allmänhetens nu ägande kun-
skapsmått, till de fordringar deraf, som Utsktns betänk, ut¬
satt för sjelfva folkskolan. Ulin öfvertygelse — och denna
öfvertygelse är grundad på någon enskild erfarenhet i afse¬
ende på folkskolor — är, att det ingalunda bchöfves, att det
t. o. m. för ändamålet är skadligt, och hvad mera är, det¬
ta mål är för närvar, oupphinnelig!, att nemi. inom loppet
af 5 år anskaffa 1^00 skollärare med det kunskapsmått som
Utskrns betänk, förutsätter. Det lärer vara allmänt bekant,
att största delen af dem, som begagna våra lägre lärdoms-
skolor, öfvergå till nöringsyi kena och icke kunna drifva sig
fram till den högre upplysningens fordringar, och att ur
dessa skolor kunde utgå nog tillräckligt skicklige lärare för
folkskolorna, hvartill således inga andra kostbara inrättnin¬
gar behöfvas. Hvad sjelfva detaljerna för seminariers inrät¬
tande beträffar, så förbigår jag dem helt och hållet såsom
obehöfliga att vidröra, då det t. ex. visar sig vid första på¬
seende, att en föreståndare för ett seminarium med en lön af
3oo r:dr, är ett förslag, framsläldt endast för alt vid en komman¬
de riksdag kunna fyr-eller femdubblas. Hvartill det skal! tjena
att i en stiftsstad, der tillgång på ledamöter af Domeapillet
finnes, behöfva hålla en särskild föreståndare för en skola och
anslå lön för denne person, vet jag icke, om ej för att vid den¬
na,
Den 22 J u li f. ni.
lja, som vid alla andra organisationer hos oss, anse sig haf¬
va uppfyllt allan rättfärdighet, blott man utkastat pen¬
ningar.
3 §:n 8 mom. (sidan 12) föreskrifter, ”att livar och en,
som vill anses behörig att söka lärare-befattning vid folk¬
skola, skall minst ett år begagna folklärare-seminarium eller
annat motsvarande läroverk, samt i begge fallen vid semi¬
narium aflägga prof och, enligt betyg af dess föreståndare,
äga full färdighet i rätt- och välskrifning, jemte innanläsning,
samt fullgilllig insigt och ådagalagd förmåga att undervisa
i följande ämnen: biblisk historia, allmän pedagogik och
cathechetik m. rn.” Här malle visserligen hafva insmugit
sig ett skrif- eller tryckfel, ty jag ser ej hvarföre folklära¬
ren skall behöfva undervisning i pedagogik och cathechetik.
Det må vara väl, om han vill derom förskaffa sig kännedom,
men att meddela kunskap deruti, föreställer jag mig icke
vara UUktns mening.
Konungen har äskat ett creditiv af 5o,ooo' r:dr till
understöd för skolhus-byggnader, hvilket Utsktn tillstyrkt.
Lika med Hr von Hartmansdorff anser jag det vara sock-
narnes ovillkorliga pligt alt sjelfva bygga sina skolor och
draga försorg för lärarena ; och då ett så beskaffadt stad¬
gande kan äga rum i .Norrige, så inser jag icke heller nå¬
gon svårighet att införa ett dylikt härstädes. Jag vet allt¬
för väl, alt undanlagsförhållanden kunna äga rum; meri jag
tror att de äro så få, att på långt när ett sådant creditiv
för dem ej bör komma i fråga. Lika med Hr von Hart¬
mansdorff underkänner jag helt och hållet förslaget alt ge¬
nom låneunderstöd uppmuntra till anläggande af skolor;
men jag godkänner icke hans åsigt att genom praemitr belö¬
na de socknar, hvilka föregå de andra genom exempel af
skolors inrättande. Jag underkänner denna tanke på den
grund, alt dessa prsemier naturligtvis skola då tillfalla de ri¬
kare och bättre lottade socknarna, hvilka äro mest i tillfälle
att skyndsamt uppbygga sina skolhus, och således minst i
behof af understöd, man må nu kalla det för prsemier eller
hvad som helst. Jag bör likväl tillägga, att jag möjligen
misstagit mig om den värde talarens mening. Hr von Hart¬
mansdorff har frågat: när sk^II bonden lära att vara bon¬
de? Hvad denna fråga eller detta uttryck beträffar, så tror
jag, att ingen farhåga Di I lig t v is bör äga rum, ty nog lärer
lian sig att blifva bonde; våra skatteförhållanden äro de,
som nog skola hålla honom inom skrankorna; och faran att
en utslräcktare skolgång skall lösgöra honora derifrån, tror
]ag ingalunda existerar.
9 mom. 3 §:n säger: ”att hvarken kyrkoherdarne sjelf-
ve eller deras adjhncler i allmänhet böra till ordin.lärare i
folkskolorna användas.’’ Härvid har jag först att anmärka,
att jag ej anser ett sådant stadgande behöfligt; ty dess för¬
ro H. 22
I JO
Den 23 Juli f. in.
utsatta motsats lärer troligen icke komma att inträffa; men
ett sådant förbud deremot anser jag icke förenligt med lo-
calförhållanden hos oss. Vid detta stadgande anmärker jag
dessutom, att comministrarne blifvit glömde; och då i skär¬
gårdarna och på många andra ställen s. k. capell-försatn-
lingar finnas, hvilka, genom sitt afskiljda läge från moder¬
församlingen, snart sagdt kunna sägas utgöra församlingar
för sig sjelfva, der själavården och pastorsbestyret, bestridt
af en comminister, är ganska inskränkt, — i dessa församlin¬
gar, säger jag, kunde lärare-kallet i skolan ganska väl för¬
enas hos den alltför klent lönta comministern , till fördel
både för allmänheten , som bekostar undervisningen , och
för dem, som emottaga den , äfvensom för comministern,
hvilken dymedelst fick en ökad inkomst. Hr von Hart¬
mansdorff tiar klandrat att en del af skollärarenas löner vo¬
re bestämd i penningar och en annan i spanmål: häruti kan
jag ej instämma, emedan jag anser tvertom ganska rikligt,
att halfva beloppet ulsältes i penningar och återstoden ä
spanmål, emedan lärarena äro i behof af beggedera; och
hvad den anmärkntn beträffar, att den ort, som vanligen har
minsta tillgång på penningar, nemi. skärgården, skulle få
erlägga skolmästarens lön i lisk; så vill jag förmoda, att det
åtminstone icke borde blifva i färsk fisk, ty då blef det
mindre lämpligt, än om halfva lönebeloppet erlades i pen¬
ningar. — Hvad s. k. veckopenningar till skolläraren be¬
träffar, anser Hr von Hartmansdorff det af Utskrn föreslagna
beloppet från 2 till 6 sk. snarare böra utgå efter skattebe¬
loppet än efter personalen. I detta hänseende tror jag mig
kunna göra en umnärkn. till följd af min kännedom om all¬
männa ställningen. För min del godkänner jag veckopennin-
garna, men underkänner deremot den koppskatt, örn jag så
får kalla den, sorn föreslås för hvarje person. Den allmän¬
na sinnesstämningen är icke benägen för en sådan taxering.
Jag känner bland allmogen, huru mycket missnöje yttras
öfver km husmedlen; om 1111 en ytterligare tillökning, en
slags koppskatt skulle åläggas den för skolgång, skulle de,
som inga barn häfva, anse det vara tungt att betala för an¬
dras; att tjenstefolk, som redan galt genom skolan, borde
betala för andras barn, skulle anses alltför båldt och de
skulle ogerna betala. — Jag biträder Hr von Hartmans-
dorffs åsigt, att hellre en skolafgift efter skattebeloppet bor¬
de utgå; men jag hemställer, om det vore billigt, ehuru jag
medgifver att det kan vara en småsak, att den, som på e-
gen bekostnad håller en skola, äfven skall vara underkastad
ett sådant skattebelopp öfver sin utgift för denna, dä han
derföre har redan vida större utgift än hvad hans skatte¬
belopp skulle utgöra.
Jag tror det vara vådligt att genom lagstiftning mot¬
verka hvad som åstadkommes af den enskilda omtankan.
Utsktns betank. omnämner bland lönevillkor för skolläraren
Dea 22 Juli f. m.
eif. lämpligt jordland, för att drifva träplautering och träd¬
gårdsskötsel, på det att mera kunskap derom måtte spri¬
das: jag bestrider icke åsigten som ganska vacker, isynner¬
het i skrift, men i praktiskt hänseende tror jag det icke
vara behöfligt och derför icke lämpligt. Yi hafva så myc¬
kel jord i vårt land, alt trädgårdsskötseln ocb trädplantering
ännu icke på lång tid behöfver vara föremål för folksko¬
lan; och jag tror, att man från Ingstadganden, så vidt möj¬
ligt är, bör utesluta hvad som är obehöfligt, Det är så
mycket som är behöfligt , att detta gerna kan utgå. —
Utskms åsigt rörande klockares pensionerande har af llr von
Hartmansdorff blifvit underkänd med någon modification,
men jag underkänner denna åsigt helt ocb hållet; ty jag
anser det ingalunda vara behöfligt att deröfver reglemente¬
ra och i början af en ny ordning i skolväsendet stadga om
pensioner för lärare. Jag ser icke dessa skollärare ur den
synpunkt, att de skola hela sin lefnad igenom hålla skola;
ty jag tror, att en ung bondgosse, som 6 å 7 år före¬
stått en vexelundervisningsskola, kan under tiden vinna em¬
ploj som bokhållare på ett bruk eller inspector på en gård
och lemna sin plats som skollärare åt någon annan. Jag
tror ingen fördel uppstår deraf, alt skollärare blifva så gam¬
la, att pension för dem behöfver bestämmas; hvarförutan
jag är öfvertygad, att när det fället skulle inträffa, så är all¬
mänhetens godhjertenhet så stor, att den ingalunda skall
tillåta den skollärare lida nöd, som en lång tid besörjt un¬
dervisningen i församlingen. Jag tror således, alt den all¬
männa välgörenhetskänslan icke bör tröttas genom några
stadganden i förväg.
Med mycket nöje antager jag dermot [Jr von Hartmans-
dorffs utbyte af ordet ambulatorisk, och sätter om-
gångs-skola i stället.
Hvad angår samme värde talares anmärkn. vid ordet s o c-
keu-bibliothek, så öfvergår jag äfven gerna till den åsig¬
ten, att det bör heta skol-bibliothek; men jag inskrän¬
ker mig icke till det bokförråd, som Hr von Hartmansdorff
ansett tillräckligt och med behofvet efter haus öfvertygelse
öfverensstämmande. Jag önskade att detta bibliothek matte
komma att innefatta populära afhandlingar i historia, geo-
graphi och naturkunskap, nemi. sådana skrifter, som af all¬
mänheten kunna begagnas.
I afseende på det fordrade kunskapsmåttet, anhåller jag
att få yttra några anmärkntr. Jag anser nemi. intet annat maxi¬
mi-eller minimi-belopp böra fastställas, än att kunna väl läsa
och väl skrifva samt rälsna regula di tri; men jag ber att få fästa
herrarnes uppmärksamhet på hvad jag menar med att väl
skrifva. Jag menai- att kunna skrifva Svenska språket ef¬
ter grammatikens grunder: dertill fordras ovillkorligen, att
grammatiken måste läsas i folkskolan, men under andra vill¬
kor än de, hvarunder vi sjelf ve inhemtat den. Jag anser
D C II 22 Juli f. lil.
nerol, i högsta måtto olämpligt att lära Svenska språket med
den grammatik, som innehåller Latinska ordbestämmelser,
hvilka icke kunna göras tydliga, annorlunda än genom öf¬
versättning. Jag vet att försök i denna väg redan äro gjor¬
da lill framskaffande af en sådan lärobok, och jag önskade
att något lämpligt praemium kunde bestämmas förden inom
viss tid bäst utarbetade Svenska grammatik, som vore byggd
på Svenska benämningar med fullkomligt uteslutande af alla
främmande.
Jag är öfvertygad om möjligheten att bibringa denna
välskrifning; jag har sett prof deraf i skolor framställas,
och det till den förvånande verkan, alt jag ej skulle våga
nämna det, om jag icke sjelf varit vittne dertill.
Af det obetydliga och ringa kunskapsmått, som jag for¬
drar af folkskolan, följer också, att jag för min del förmin¬
skar det erforderliga kunskapsmåltet hos läraren emot hvad
Utsktn föreslagit, samt att frågan om seminarier och der¬
med följande behof af kostsamma inrättningar för befor¬
drande af högre folklärare kunskaper föl faller af sig sjelf.
Jag delar icke den åsigt, som Hr von Hartmansdorff yttrat,
att folkskolan äfven borde vara tillgänglig för dem, som
söka ett högre kunskapsmått; ty jag tror, att då medlet att
inhemta all kunskap är leinnadt i folkskolan medelst en full¬
komlig förmåga att läsa modersmålet och skäligen skrifva pä
grund af grammatik, när detta kunskapsmått är inhemtadt
äger individen medel att sjelf, om honom så synes, tillfreds¬
ställa sitt behof och sina önskningar till vinnande af en
högre upplysning. På denna grund bestrider jag den åsig-
ten, att kunskapsmåttet för läraren skall utsträckas, derföre
att några individer skulle finna sig i behof af en mera ut¬
vidgad kunskap; men då jag för öfrigt instämmer med Hr
von Hartmansdorff, snart sagdt i ålit hvad häri i denna frå¬
ga anfört, ber jag få göra en anmärkn. vid ett uttryck,
hvaruti jag ej kan förena mig. Hr von Hartmansdorff har
ansett författningen om skol-disciplin böra utgå , på den
grund att det vore oriktigt att uttrycka karbasens uteslu¬
tande från skolan, och denna tanke kan jag ej dela. Jag
tror, att folkbildningen, på den punkt vi nu stå, bör ute¬
sluta den materiella agan från skolan
Det återstår ännu en väsendtlig princip i detta betänk.,
som af Hr von Hartmansdorff blifvit vidrörd, äfvensom af
Iir Lefre'n, men i min tanke icke så fullständigt utvecklad,
som jag önskat, i afseende å ämnets vigt, af talare med den
utmärkta kännedom, som dessa herrar äga framför mig, och
framför de flesta andra, — nemi. del afseende, som bör fä¬
stas vid llr biskop Agardhs reservation. Jag tror, alt om
Hr Agardhs åsigter kunde få den utveckling de. borde haf¬
va, skulle man i fråga om sjelfva principen för folkskolan
finna hvad man icke på annan väg kan linna. Jag har ge¬
nom en längre egen erfarenhet pröfvat, huru svårt det är
Den 2'j Juli f. m.
att få allmogen att låta sina barn besöka skolan. Jag har
länge trott, att det bestått i likgiltighet för undervisningen,
och någon gång i tredska att icke vilja begagna det till¬
fälle till fri skolundervisning, sorn varit dem leornad; men
förhållandet är icke sådant. Det ligger i sjelfva vårt lands
construction, i egenheten hos vårt land, att det är nära nog
omöjligt att fordra skolgång, när den skulle sträcka sig öf¬
ver ^ mil mellan hemmet och skolan. Jag hemställer till
eder kännedom, mine herrar! huru många localer inom Sve¬
rige linnas, som kunna åstadkomma en fast skola på en
punkt inom församlingen, hvartill icke de, som skola be¬
gagna skolan, skulle hafva mera än ^ mils väg eller betyd¬
ligt mera. Under våra snöyror, under våra fånga vintrar,
säger det sig sjelft, att barnet om 7 eller 9 års ålder icke
kan begagna skolan, då det dit från sitt hem hade •£, ofta
en hel mil, ifall en sådan fast skola inrättades. Att tro
att vi skulle kunna komma till det resultat, att flera fasta
skolor eller så många fasta skolor skulle inrättas, att di-
stancerna derigenom jemnades, lärer hvar och en finna, i
anseende till dermed förknippade kostnader, vara omöjligt.
Således beslår problemets lösning deruti, att finna en möj¬
lighet att kunna fylla behofvet, utan att kostnaden blir för
stor. Jag tror att Biskop Agardhs åsigt om hvad han me¬
nar med omgångs-skolor, på det mest tillfredsställande sätt
borde kunna fylla detta behof, örn, i stället för att kalla
skolan fast, man dermed skulle afse en lärare, som vore
bunden vid socknen, att denna indelades i 4 eller 5 distr- i c—
ter, ifall man ansåg 6 vara för många, och att läraren en
dag i hvarje vecka skulle uppehålla sig inom hvartdera di-
strictet för att lemna undervisning. Då finge läraren till¬
fälle att dels repetera hvad han förut läst, och dels att un¬
dervisa, hvarigenom hem-läsningen underhölls. Jag öfver-
lemnar till Utskrn att bedomina detta. Men, mine herrar!
för möjligheten att uppfylla detta föremål kommer en om¬
ständighet, som jag underställer herrarnes och Utsk;ns pröf¬
ning, huruvida det icke vore lämpligt att» Staten försköt
kostnaden för tryckningen af tabeller, m. 111. som för under¬
visningen fordrades, och alt dessa tabeller lemnades till så
ringa pris, att de blefvo tillgängliga för så godt sora intet,
eller åtminstone för en högst obetydlig penning, utan att
dock bestämdt skänka dem, enär del ligger i allmänhetens
natur att icke värdera den sak, hvarföre man icke utlagt
penningar. Skolinvenfarierna borde derföre ställas till så
lågt pris att det nästan borde kunna till för'bindas hvarje koja
alt äga dem, såsom utgörande föremål för hemläsningen och
grunden för den undervisning, sorn i skolan erhölles. Deri¬
genom skulle också skoltiden kunna betydligt förlängas,
hvilket Hr von Hartmansdorff på goda grunder ansett he-
liöfligt. Jag tror förhållandet på landet vara vida skiljdt
från förhållandet i städerna; men jag anser i alla fall den¬
Den 22 Juli f. ra.
na skolundervisning böra börjas så tidigt som helst och fort¬
sättas lill det i5:de året, eller rättare, till dess nattvardsläsnin¬
gen kan vara fulländad. Jag tillstyrker, att sjelfva undervisnin¬
gen till nattvardsläsningen äfven skall ske i sko I -d istric te t; ty
jag kan icke peka» ehuru stridande det kan vara mot mångens
åsigter, det jag anser det vara lämpligt, att pastor eller den
hans embete förrättar, förflyttar sig till skol-districten och
undervisar flera, än att socknens harn skola stryka till kyr¬
kan för att erhålla den slutliga undervisningen, som dock
icke upptager stor tid. Jag skulle äfven vilja, i enlighet
med hvad en mindre positiv mening i Utsktns betänk, ut¬
trycker, men som dock synes vara Utsktns tanke, att det
blefve presterskapets åliggande att särskildt fliteligen, utan
afseende på sjelfva nattvardsläsningen, föredraga religions¬
undervisningen och åtminstone lemna den riktning deråt,
som man icke får begära skola kunna åstadkommas genom
en skollärare, eller kunna vinnas genom blott innanläsning i
cathechesen. Jag hemställer således lill Utskrns bepröfvande,
att allt det afseende, som kan fästas vid Biskop Agardhs re¬
servation och förslag att sammanbinda hemläsningen med
skolan, icke måtte lemnäs ur sigte, såsom i min tanke det
enda verkställbara att åstadkomma effect, annorlunda än på
papperet. Jag anhåller, att dessa anmäikutr må till TJtskrn
åtfölja åtcrremissen af betänkandet.
llr Cederschjöld, Pehr Gustaf, uppläste följande:
Det nu under öfverläggning varande förslaget är i huf-
vudsaken helt visst ett af de vigligaste lill befordrande af
fäderneslandets väl, som blifvit gjorda, kanhända i vår tid;
och jag har för min del så litet att dervid anmärka, att jag
vill anföra det endast för den händelsen, att betänk, i alla
fall skulle återremitteras.
Sid. 2Ö heter del: v2:o. att dessa alla böra dagligen
J’i skolan sig inställa.’’ — Detta allmänna stadgande torde
vara mindre lämpligt, — och tyckes dessutom strida mot
Utsk:ns medgifvande, sid. 23, att faitiga ’’barn må, sedan de
”inhemtat färdighet uti innanläsning, äga frihet alt blott en
’’eller två gånger i veckan skolan bevista.” — Detta med¬
gifvande anser jag ganska nyttigt för alla , isynnerhet för
dem, som bo mera aflägse ifrån skolan. Åtminstone torde
de ej behöfva der infinna sig mer än hvarannan dag. Men
dertill fordrades goda läroböcker, hvarpå nyttan af skolor¬
na i alla fall kommer att till en väsendtlig del bero.
Utsk:n äro måna om ''fristående gymnastik.” —
Kroppsrörelse är visserligen högst nyttig för ungdom, isyn¬
nerhet i fria luften, och på sådant sätt, att alla kroppens de¬
lar sättas i möjligaste måtto i en jemnlik verksamhet. Men
detta synes mig kunna nyttigare ske genom lekar med vissa
arbeten, än genom den stillastående kroppens konstmessig»
böjningar och ansträngningar. Sådana lekar skulle kunna
Den aa Juli f. m.
bestå bland annat i att springa, lioppa, simma, klättra, graf¬
va, lyfta, bara, på flerahanda sätt, hissa, ro, vricka, skjuta, t.
ex. skottkärra, draga, borra med nafver, hugga, såga, brottas
o. d. likväl allt under lärarens inseende.
Utskrn lägga med rätta mycken vigt på religionsunder¬
visningen. Men jag skulle blott önska, att den lemnades
efter någon bättre inrättad lärobok, än vår vanliga caihe-
ches. Dessutom skulle jag önska, att religionsläraren icke,
såsom vanligen hittills, betraktade christendomen såsom for¬
drande stora försakelser af timliga njutningar för att und¬
gå strafF och vinna belöning i ett annat lif. Man skall
känna menniskonaturen bra litet, för att tro ögonblickets
passioner kunna med någon allmännelighet hejdas genom
tillrop från andra sidan grafven. Ett helt annat inflytande
på sedligheten skulle religionen erhålla, om man vederbör¬
ligen framställde dess läror, såsom den säkraste vägvisare
äfven till timlig lycksalighet. Och ingenting skulle vara lät¬
tare, än att derom öfvertyga barnet, och derigenom göra
sjelfva dess begär efter lycksalighet till en vaksam och sä¬
ker ledare på dygdens bana.
Hr Cederschjöld tilläde derefter muntligen:
Slutligen anhåller jag att till besvarande få upptaga
en mot Utsk:ns betänk, af någon värd talare framställd an¬
märka., enl. hvilken det af Utskrn föreslagna minimibelop¬
pet af kunskaper vore för stort och borde inskränkas till
färdighet uti att läsa, skrifva och räkna, i hvilket hänseen¬
de en annan värd talare gått ännu längre, och, om jag rätt
fattat hans mening, ansett det vara tillräckligt alt blott
kunna läsa. Jag kan icke instämma uti dessa talares åsig-
ter, utan anser rätta sättet för R. St. att visa sin benägen¬
het mot de lägsta folkclasserna, och, om jag så får säga,
göra dem fullt delaktiga af medborgerliga rättigheter, samt
derigenom öka deras välstånd på samma gångsom deras be¬
kymmer lindrades, vore att öppna möjligheten för dem att
på förståndets väg uppnå samma höjd i eultur, som de s.
k. högre classerna innehafva. Den förstnämnde talaren har
trott, alt insigt i naturläran icke borde ifrågakomma. För
min del anser jag ingen kunskap vigtigare än den om ska¬
pelsen, hvarigenom ett högre, sannare och mera tillfreds¬
ställande begrepp erhålles om det Högsta Väsendet, än det
som inhemtas ur cathechesen, nemi. alt Gud är en ande tili
sin varelse &c. Dessutom tror jag det vara säkraste sättet
att göra menniskan lycklig, alt för henne öppna tillträde
till tankens andeverld; emedan det endast arder, som men¬
niskan kan finna värdiga och till förädling ledande föremål
för sin sällhet, då deremot den sällhet, som sökes uti blott
de rent sinnliga eller djuriska nöjena, är alltför flyktig,
samt leda lill laster och brott. Ju flera kunskaper menni¬
skan äger, ju flera utvägar äger hon också till beredande af
i76
I) t n 22 J ni i f. m.
sin sällhet, och behdfver icke anlita brännvinet eller andia
kroppsliga reteraedel för att vara lycklig. Bland de kun¬
skaper, sorn på en gång utveckla själsanlagen och med¬
föra en bestämd nytta uti det praktiska lifvet, är insigten
uti mekaniken ovedersägligen en bland de första. Jag skulle
derföre önska, att Utsktn ville öka minimi-beloppet af det
erforderliga kunskapsförr&det med kännedom uti grunderna
af mekaniken, emedan man derigenom icke blott skulle bättre
förstå att nyttja de redskap man redan äger till arbetens
bedrifvande, och äga en ledning att sjelf förbättra dessa
redskap, samt att uppfinna nya; utan äfven hafva en stor
själsnjutning af sjelfva dessa redskaps förunderliga verknin¬
gar. Af dessa skäl kan jag icke annat än på det högsta
protestera mot hvarje försök att minska kunskapsmåttet.
Frih. Cederström, Jacob: Ifrågavar. betänk, utvi¬
sar synbarligen, att Utsktn icke uppfattat den rätta och
egentliga utgångspunkten för det afhandlade ämnet. Frå¬
gan är nemi. den: hvad fordrar samhället till dess medlem¬
mars uppfostran i allmänhet, och hvad väntas af den an¬
stalt, som bör införas i stället för hvad som finnes? I för¬
sta rummet inträder, då frågan : huru vill samhället vinna
den uppväxande generationens bildning, och hvad annat, än
det som för närvar, finnes, erfordras för dess högre indivi¬
duella trefnad och lycka? Härtill fordras i främsta rummet,
att hvarje samhällsindivid mäste beredas insigt och skicklig¬
het uti något yrke; och hvarje medlem måste derföre, jem¬
te det insigt meddelas uti att läsa, räkna och skrifva, jem¬
väl lemnäs tillfälle att förvärfva den öfning uti något yrke,
som erfordras för att deraf kunna bereda sig utkomst och
samhället gagn. Härifrån bör ingen medborgare af hvad
dass som helst undantagas, utan den rikaste bör lika väl
som den fattigaste vara underkastad skyldigheten att känna
något yrke, valdt efter individens egen fallenhet. Denna vig¬
tiga omständighet hafva Utsk:n förbisett. Sedermera uppstår
frågan om sättet för skolornas organisation, i hvilket hän¬
seende Utsk:n utgått från den princip, att i allmänhet fa¬
sta skolor skulle etableras, och den ambulaloriska under¬
visningen endast undantagsvis användas. Jag anser just mot¬
satsen böra antagas, emedan localiteterna inom Sverige göra
de fasta skolorna oanvändbara i de flesta orter. Om dere¬
mot pastoraten eller socknarna fördela sig uti erforderligt
antal district i mån af locala förhållanden, i de särskilda
provinserna, och undervisning meddelas turvis en eller ett
par veckor i hvarje district, så torde ändamålet på så sätt
lämpligast befrämjas. Barnen äro qvar hos föräldrarna, med
undantag af de dagar, då de vistas i skolan, och den föräldra-
undervisnitig, som Hr Biskop Agardh åsyftat uti sin reser¬
vation, vinnes derigenom directe inom några fä år; förutsatt
likväl,
Den 22 Juli f. m.
likväl, att skolmästaren, då han flyttar från ett distiicl till
ett annat, lemnar föräldrarna tillgång till de höcker, hvar¬
uti barnen böra undervisas, till rless han återkommer. Till
district-sköleplatser höra valjas väl byggda hemman med till¬
räckligt utrymme för dithörande barn, och sockenhandtver-
karne få sina bostäder nära intill, på det att skolbarnen, under
lediga timmar, må äga tillfälle att uti verkstäderna se åt¬
skilliga yrken utöfvade, så att de må äga tillfälle välja det
för hvilket de hafva fallenhet. Det sr icke alltid säkert,
ätt föräldrarnes yrke blir nyttigt utöfvadt af barnen; hvar¬
emot det ofta händer, att de harn, som fått se andra yrken
och välja det, för hvilket de känna fallenhet, hafva blifvit
utmärkta deruti. Jag har icke behof att ingå uti anmärk¬
ningar i afseende på detaljerna af Ulsktns betänk. , sedan
talare före mig, och deribland Hr von Hartmansdorff, utlåtit
sig fullständigt derom , men i afseende på ännu några grund¬
satser anhåller jag att få yttra några ord. Med Hr von
Hartmansdorff instämmer jäg deruti, att afgifterna till sko¬
lan icke böra utgå genom vissa skillingar af hvarje mantals¬
skrifven person, utan i proportion till Ilvars och ens sam¬
manlagda stais-bidragsstiinma. Det är så mycket angeläg¬
nare, sorn dessförutan den mest skriande orättvisa skulle äga
rum emellan de förmögnares och de fattigares hain ; eme¬
dan de föi ra skulle erhålla undervisning för sina barn, mot
en afgift, som ingalunda svarade emot deras förmåga, då
deremot afgiften för de fattiga blefve kännbar och möjligen
tryckande. Man har anmärkt, att det af Utsktn tillstyrkta
Creditivet vore onödigt, För min del anser jag detta cre-
diliv nyttigt, och till och med eli större behöfligt, hvilket
jag likväl icke vill yrka, emedan något större för närvar,
kanske icke kan erhållas; men då man begär, att skolhus
skola uppbyggas, att tabellariska och historiska läroböcker,
hvilka blifva nödiga för undervisningen, skola tillhandahål¬
las, antingen gratis eller mot ett nedsatt pris; så följer af
sig sjeift, alt dertill fordras penningeförlag, och 5o,ooo r:dr
för att besörja sådant uti 2,453 socknars skolor måtte icke
blifva öfverflödigt. En värd ledamot har ifrågasatt, huru¬
vida Staten äger inträda i förählralörhållånden och genom
lagstiftning bestämma om deras barns undervisning. Efter
mitt begrepp äger Staten icke blott rättighet utan äfven pligt
alt beslamma det sätt, hvarefter barnens uppfostran bör rät¬
tas, för att dana det uppväxande slägtet till medlemmar af
samhället, nyttiga för sig sjelfva och för det allmänna, och
sä alt de icke behöfva falla fattigvården i framtiden till
last, d. ä. blifva menliga i stället för gagneliga. Skolan står
i ett bestämdt och nära sammanhang med landets fattigvä¬
sende. Pä den förras organisation och dess riktning till
industriel och moralisk samt tillika politisk allmän uppfo-
sli ings-aiistalt, beror i en icke oväsendtlig mån deras om¬
in fl. 23
i
Den 22 Juli f. m.
fång och utsträckning. Den af Utsk:n föreslagna s. k. öpp¬
na gymnastiken, som den siste värde talaren omnämnt, vill
jag annorlunda bestämma. Jag skulle nemi. önska, att yng¬
lingen finge lära använda vapen, att exercera, och gå så, att
han agde begrepp härom, innan han hinner till den ålder,
då skyldigheten vidtager att deltaga i landets försvar. Bland
yrken är färdighet uti skjutning ingalunda oväsendlligt, icke
blott i afseende på förmågan att försvara sig, utan äfven i
och för jagt bidragande till förmågan att sig lofligen för¬
sörja, och sålunda gagnelig både för fäderneslandet och in¬
dividerna sjelfva. Om Utsktn, vid besvarande af ålerremis-
sen, finna sig böra inskränka sitt utlåt, till de allmänna
grundsatserna af ämnet med förbigående af detaljförhållan¬
dena, är jag öfvertygad om att det åsyftade målet skulle er¬
nås, i stället att efter Utsk:ns förslag det med visshet blef-
ve förfeladt. Utsktn borde då tillstyrka It. St. det beslut,
att inom hvarje pastorat eller socken, i mån af hvad locala
förhållanden kunde fordra, ovillkorligen skall inrättas en
skola; att i denna skola skall finnas en lärare, och att se¬
dermera på socknens omständigheter och locala förhållanden
må bero , huruvida skolinrättningen skall etableras fast eller
blifva flyttande; att föräldra-undervisningen må gå i bredd
med skolinrättningen, men att då barn enskildt undervisas
inom föräldrahuset eller uti enskildt inrättade skolor, som
icke stå under sockenskolans uppsigt, samtliga salunda un¬
dervisade barn, hvad dass de än tillhöra, skola vara p I i g t i—
ga alt på en gång med skolbarnen undergå allmän årlig
examen, hvilken examen bör ske uti moderkyrkan. I afse¬
ende på hvad Utsk:n yttrat om så fattiga församlingar, att
de skulle sakna tillgång att bygga skolhus, får jag förklara
det jag icke kan förstå , huruledes en sådan förutsättning
kunnat af Utsk;n antagas, att en socken, som måste bestå
af hemman, de der hvar för sig äro pligtiga att hålla laga
hus såsom minimum, hvarutöfver de flesta hemman äga fle-
ra byggnader, icke skulle äga förmåga att gemensamt å-
sladkomma en sådan byggnad sorn ett skolhus, då de hvar¬
dera bekosta 10 å 12 hus. Ett sådant förhållande, som
TItsktn framställt, kan således omöjligen inträffa. Fördelnin¬
gen af kostnaden till skolhusbyggnad är af en annan be¬
skaffenhet, och i det hänseendet torde bestämda föreskrif¬
ter erfordras. Svårligen lär man kunna begära, att alla
de, som i socknen bo, skola deri deltaga, ehvad de äga hemman
eller icke, ty inhysesfolk utan barn synas böra derifrån fri¬
tagas; men om allmänna lagens stadgande för kyrkobygg¬
nad skall tillämpas jemväl på skolhus, hör sådant bestämdt
uttryckas, helst torpares och inhyseshjons skyldighet till
deltagande i kyrkobyggnad är inskränkt lill skyldigheten att
i tili' utgöra dagsverken. För öfrigt instämmer jag tili de
anmärkntr Hr von Hartmansdorff gjort uti detaljerna, an¬
håller om återremiss, och att Utsktn uti sitt förnyade be-
Don 22 J u 1 i {. m.
>79
länk. matte tillse, huruvida det föreslagna creditivet må
kunna ökas med hänsigt till det dermed åsyftade ändamå¬
let, vare sig att bidraga till lärarnes aflöning, till inköp af
läroböcker, och andra för skolorna nödiga inventariers an¬
skaffande. Slutligen ber jag att få fästa Utsktns uppmärk¬
samhet derpå att presterskapets uteslutande från allt delta¬
gande i undervisningen , långt ifrån att blifva gagnande,
tvertom kommer att skadligt inverka på skolinrättningen.
Naturligtvis kan pastor i församlingen icke åtaga sig den
directa undervisningen; men det finnes mångfalldiga af de
öfriga preslerna, nemi. comministrar och adjuncter, hvilka
kunna göra det, och som skulle finna sin fördel dervid, enär
de derigenom vunne en tillökning uti sina knappa löne¬
villkor, som kunde bereda dem en mera lämplig ut¬
komst.
Hr von Rosen, Georg: Såsom ledamot i Ekon.Utsk ,
har jag öfvervarit de öfverläggningar, som grundlagt detta
betänk., och anser mig derföre skyldig att besvara en och
annan af de anmärkn;r, som deremot blifvit gjorda, ehuru
jag erkänner, att jag i åtskilliga omständigheter icke delar
de åsigter, som i betänk, finnas uttalade, fastän jag icke ve¬
lat med någon reservation öka betänkts längd. Att Utsktn
väntat sig en sträng granskning, derom är jag öfvertygud;
men de hafva äfven önskat en rättvis, och i detta hänseen¬
de är det, som jag uppträdt för att besvara några anmärkntr,
hvaruti man, efter mitt omdöme, haft orätt. Man har sagt,
att Utsktn grymt behandlat både föräldrar och barn. Utsktn
hafva icke handlöst kastat ifrån sig detta ämne. Det har
öfvervägt alla omständigheter både för och emot för att
vinna ändamålet, och jag skulle tro, att om de ledamöter,
hvilka i detta hänseende klandrat Utsktn, hade med nog¬
grann uppmärksamhet genomläst betänk., skulle de funnit
sig jäfvade uti sitt omdöme. Utsktn hafva sökt göra sig re¬
da för hvad sora menas med folkbildning. Jag erkänner att
Utsktn i detta fall gått för långt, och måhända förbisett
det möjliga, då Utsktn åsyftat det som onekligen är önsk-
värdt; och är det troligen af sådan anledn. man ansett
Utsktns afsigt hafva varit att sträcka Statens rätt längre än
som vederbör inom området af föräldrarätten; men med
en lämplig modification uti de föreskrifter, Utsktn i detta
hänseende trott sig böra tillstyrka, torde tillämpning böra
gifvas åt sjelfva ide'en, alt den uppväxande generationen i
så måtto är att anse såsom Statens tillhörighet, att, der om¬
ständigheterna så påkalla, föräldrarätten i så måtto må vika
för hvad Staten äger rätt att fordra, som lagens mellan¬
komst bör anses för Statens både pligt och rättighet, för
att gifva nödig bildning åt de varelser, hvilka eljest, i brist
af föräldrars förmåga eller vilja, skulle för sig sjelfva och för
samhället gå förlorade; derom jag endast torde behöfva
iSo
De 11 2'j Juli f. m.
åberopa erfarenhetens vittnesbörd. Efter min öfvertygelse
är sålunda den princip långt ifrån att vara oriktig, tvertom
grundad både på rättvisa och billighet, att lagen bör sträc¬
ka sina stadganden afven derhän, att tillsyn icke försum¬
mas inom familjelifvet, så vidt denna tillsyn är af behofvet
påkallad.
Den andra anmärkntn, som bär förekommit, grundad
på Utskjns utlåt, att socknarne eller communerne sjelfve
böra besörja alla omkostnader i och för skolorna, kan vis¬
serligen till en del vara riktig, osen är efter min tanke o-
lämplig på mångå ställen, derföre att tillgångar saknas. Så
är åtminstone förhållandet uti de orter, om hvilka jag äger
närmare kännedom. Jag ser icke heller någon obillighet
deruti, att Staten bidrager till fyllande af behofvet: ty om
fråga endast vore om den enskildes behof, så borde natur¬
ligtvis också endast den enskilde bekosta det; men då folk¬
bildningen otvifvelaktig! är ett behof för det allmänna , sij
bör väl också det allmänna bidraga till fyllande deraf. I
afseende på sättet huru dermed skall tillgå, hafya Utsk:n
tillstyrkt den modification, grundad på K. M:s nåd. propos,
om ett anslag till de socknar, som deraf kunna vara i be¬
hof, hvilken utväg troligen kommer alt mola flera svårighe¬
ter; ty då många otvifvelaktigt skola anmäla sig att blifva
delaktige ni anslaget, hvaraf dock endast ett färre antal
kunna komma i åtnjutande, så skall naturligtvis den aucto-
ritet råka lili en ganska bekymmersam ställning, hvars å-
iiggande det blir att afväga behofvet. För min del tror
jag, att om alla skollärarne aflöntes af Staten, som dertill
erhöll tillgång genom bevillning, och skollärarne följaktli¬
gen stöde i direct förbindelse till Staten, skulle skolväsen¬
dets framsteg blifva vida bättre, än då aflöningen ålägges
församlingarna. Jag ser ingen obillighet deruti, enär Sta¬
ten lönar lärarena vid de’ större undervisningsverken, ty
hvarföre skola de, hvilkas lefnadsomsländighetey sätta demi
behof af större inkomster, lönas af Staten, och de öfriga,
eller lärarne vid de mindre läroanstalterna, lönas af commu-
nerna. De af allmogen, som önska att deras söner erhålla
en bildning, öfver den som vinnes genom hemläsning eller i
nuvar. skolor, äro nödsakade att aflägsna dem ifrån sig och
skicka dem till elementar-Iäroverken eller de högre undér-
visnings-anstalterna; men erfarenheten har sagt, att äfven
om de äga förmögenhet dertill, hysa de likväl en synnerlig
farhåga att skicka dem långt ifrån sig, emedan de frukta
att sönernes håg skall få en riktning för något annat , än
för det yrke, för hvilket föräldrarne bestämt dem, eller det
som fadren utöfvat. I den ort, der jag bor, händer det
icke sällan, att allmogen skickar sina söner till Wexiö eller
Lund, på det de må erhålla mera hyfsning; men då souei-
ne komma dit, sträcka de sin båg utöfver det afsedda än¬
damålet och vilja blifva prester eller skrifvare, och derför
Den 22 Juli f. m.
hyser allmogen verklig fai båga. Finnes deremot en skola inom
hvarje pastorat eller mindre district, så att den, sorn vill
gifva sina barn en högre riktning i bildningsväg, kan ernå
detta mål utan att skicka barnen ifrån sig, och om denna
hildning vore förenad med praktisk undervisning i jordbru¬
ket eller andra yrken; skulle sådant innefatta en verklig
stor vinst för den medborgare-class, hvars fördel dermed är
afsedd. Vid denna riksdag har roan föreslagit, att skydds-
afgiften skulle försvinna. Om Statens ställning tillåter hen¬
ne att mista denna inkomst, så torde densamma böra an¬
vändas för ett allmänt nyttigt ändamål; och 0111 denna in¬
komst användes till folkundervisningen, så skulle skollärare
kunna erhållas inom hvarje commun utan särdeles lunga för
communen. Det är visserligen sannt, att skyddsafgiflens
borttagande medför lindring för de skattdragande. Jag skul¬
le önska , att enhvar erkände denna lindring vid årets slut;
roen man bör komma ihåg, att det är en gammal beskatt¬
ning, och alt en ny beskattning kännes mycket tyngre än
en gammal, vid hvilken man vant sig. Från den sidan tror
jag mig åtminstone känna folklynnet. Kär Staten skulle till¬
sätta dessa skolmästare , kunde Staten äfven äga fordringar
på deras bildning.
Utsktn hafva tillstyrkt en viss lön för skolläraren, som
kanske är tillräcklig och måhända otillräcklig. Att först
bestämma en lön för skolläraren och sedermera finna dep
otillräcklig, skulle göra folkskolor ännu mera motbjudande.
Jag kan således icke instämma uti den anmäl kn:n, att Sla¬
ten icke hör inblanda sig deruti, isynnerhet om fordringar¬
na sträcka sig öfver hvad hvar och en kan för sitt materi¬
ella lif behöfva. — Man har sagt alt fordringarna förskol¬
lärare äro för stora. De äro relativa till det som i skolan
skall läras. Jag tror, att hvarje lärare bör äga insigter utöf¬
ver det mått, som lärjungen skall inhemta; ty om, t. ex. i
fråga piil innanläsning, läraren ej förstår mer än denne, så
kan han ej lära den rätt. Läraren måste således förstå mer
än att blott läsa, för att kunna bibringa riktig undervisning
i läsning. Undervisningen blir eljest mekanisk, utan an¬
da och lif. Läraren måste stanna vid hvad lian sjelf kan,
och då discipeln vill vela mera, saknar hail förmåga alt un¬
dervisa honom. Jag skulle således önska, alt hvad Utsktn
föreslagit i afseende på det omfång af kunskaper, som lä¬
raren bör äga, måtte få qvarstå^ och att Ulsktn derjemte
ville fästa uppmärksamhet på möjligheten af Statens bidrag
till lärarnes aflöning. Hvad åter skolhusen beträffar, så an¬
ser jag det icke blifva svårt för församlingarna att bekosta
desamma, helst i de liesta socknar redan finnas skolhus. Man
har mycket fästat sig vid fasta skolor och i det hänseendet
åberopat Hr Biskop Agardhs reservation. Jag medgifver
visserligen, att det finues många församlingar, som äro så
vidsträckta, att icke alla innevånarne kunna begagna den fa-
l82
D c 11 32 Juli f. m.
sia skolan; men Utsk:n hafva tillstyrkt, att en fast skola
skulle finnas inom hvarje pastorat. Med fast skola förslår
jag en lärare och ett hus, hvarest allmogens harn kunna
samlas för att erhålla den undervisning, som erfordras. Men
Utsk:n hafva äfven tillstyrkt s. k. ambulatoriska skolor, e-
medan alla icke kunna begagna de fasta skolorna. Hr Bi¬
skop Agardhs reservation afser något, som Utsktn icke di-
recte uttryckt, men icke heller förbjudit eller motverkat,
nemi. hemläsning. Det medgifves nemi., att föräldrarne ä-
ga rättighet att uppfostra och hilda sina harn sjelfve, men
Utsk:n hafva ansett nödvändigt att äga en skola för dem ,
som sakna förmåga eller vilja dertill; och få äro de af all¬
mogen, som äga förmåga alt gifva sina barn den bildning,
som kan erhållas i skolan. Man har påstått, att Utskcns af¬
sigt varit, att hvarje discipel åtta månader om året skall
bevista skolan. Så är icke förhållandet, ty meningen är
blott den, att skolan åtta månader om året skall vara öp¬
pen, och stadgandet afser således mera skolläraren än disci—
pein. Äfven har man sagt, alt det vore för brådstörtande alt
dessa skolor skulle vara färdiga inom fem år. Härom har
en ganska liflig öfverläggning inom Utsk:n ägt rum. Man
ansåg det omöjligt alt genast kunna tillvägabringa dem, med
afseende dels på kostnaden, som dertill erfordras, samt dels
och isynnerhet på den totala bristen på dertill skickliga lä¬
rare inom vårt land; men flere ledamöter i Utskin, sorn äga
mera erfarenhet än jag , hafva trott att fem år vore till¬
räcklig tidrymd för att bilda dessa skolor, särdeles om semina¬
rier så fort som möjligt sätta sig i verket. Den kostnad,
som dertill användes, är icke kastad på hälleberget; ty vi
må inrätta skolorna huru som helst, så skola de likväl al¬
drig motsvara ändamålet, så länge vi sakna inrättningar, der
duglige lärare kunna bildas. I fråga om den ålder, vid
hvilken barn borde börja att njuta dylik undervisning, haf¬
va meningarne inom Ulsktn varit delade. Man trodde, alt
om barn först efter nio års ålder komme i skolan, skulle de
vara så bortskämda, att det blefve svårt att i allmänna sko¬
lan återtaga hvad de hemma försummat.
Deu anmärkmn, att derest skolgången börjades för ti-,
digt, skulle uppehåll komma alt äga rum emellan skolgån¬
gens slut och första nattvardsgången, är visserligen riktig,
såvida icke stadgadt vore, att recapitulation af de inhemta-
de insigterna under mellantiden bör äga rum, i hvilket hän¬
seende det torde få bero på skoldirectionens skön att be¬
domina huruvida kunskapsmåttet är tillräckligt eller någon
repetition efter skolgångens slut bör ske, innan nattvards¬
gången inträffar. Barnens materiella behof göra det nöd¬
vändigt för föräldrarna att önska det barnen icke dagligen
aflägsrias från hemmet; hvarföre det också är öfverlåtet åt
skol-directionens omtanka, att barn må kunna begagna hem¬
läsning, och att skol-undervisningen isynnerhet må afse de
Den aa Juli f. ra.
iS3
barn, hvilka icke äro i tillfälle att kunna begagna under¬
visning hemma. Sådan är åtminstone syftningen med be¬
tänkandet.
Man har anmärkt, att Utsktn slräckt sig för långt, då
de tillstyrkt, att pastor och hans adjunct icke skulle få va¬
ra ordinarie skollärare. Vid öfverläggningen härom inom
Utsk:n, yttrades, att om pastor och hans adjunct kunde til¬
lika få vara ordinarie skollärare, med tillgodonjutande af
dermed förenade inkomster; så torde kunna hända, att en
och annan gerna åtog sig delta åliggande. Men då det icke
funnes någon i pastoratet, mer än pastor, som kunde vaka
öfver skolundervisningens ordentliga gång; så vore det våd¬
ligt, om han blefve den verkställande organen, då den be¬
vakande myndigheten tillika vore hos honom förenad. Det¬
ta tillskott af göromål skulle försvåra hans embetsmanna-
befattning. Alt ålägga bouoin denna tillökning i arbete ti¬
tan motsvarande inkomst, vore icke billigt. Dessutom skulle
pastors göromål råka i collision med skolundervisningens, tro-
ligen till mehn för den sednare. — När Ulsktn afstyrkt
veckopenningarna, hafva de ansett tillräckligt, att hvarje
mantalsskrifven person contribuerar till skolans underhåll.
Min egen erfarenhet har sagt mig, att vid de skolor, hvar¬
est veckopenningar existera, utgöra de, isynnerhet bland den
mindre bemedlade classen, ett stort hinder att förmå föräl¬
drarna att skicka sina barn till skolan. Deremot hafva Utsktn
tillstyrkt en inträdesafgift alt erläggas af en hvar, som an-
tages i skolan. Jag erkänner, att då denna afgift förskotts¬
vis erlägges, och barnet snart efter inträdet dör eller af an¬
nan anleda, upphör med skolgången , så har betalningen
blifvit erlagd utan något gagn; men om en afgift icke er¬
lägges genast, utan skulle i mindre delar betalas i mån af
den tid undervisning begagnats, så blefve den ett slags vec¬
kopenning, som kunde verka på de mindre bemedlade för¬
äldrarna alt hålla barnen hemma, Deremot kunde inträdes-
afgiften återfås, i händelse barnet skulle dö eller med föräl¬
drarna afflytta från församlingen. Jag har således ingenting
emot, att inträdesafgiften finnes; men deremot kan jag icke
medgifva att veckopenningar skola få äga rum. — Man har
anmärkt, alt förslaget det lärarnes tillsättande bör ske ge¬
nom val i sockenstämma icke vore lämpligt. Jag erkänner
det, och i likhet med hvad Hr von Hartmansdorff yttrat,
anser jag lärarnes tillsättande böra bero af församlingens pa¬
stor, i samråd med skol-directionen; för hvilken åsigt jäg
endast behöfver åberopa de skäl Hr von Hartmansdorff ut¬
vecklat.— I afseende på skolgången, önskar jag, alt uti be¬
tänk. måtte blifva närmare uttryckt, alt densamma icke bör
upphöra , förrän nattvardsgången vidtager. Det är derföre
icke sagdt, att barnen dagligen skulle bevista skolan ; utan
meningen är blott den, att controllen å deras bildning och
uppfostran skulle fortfara, intilldess de beredas till natt-
.57,
Den 22 Juli f. m.
vnrdsgång. — Den s. k. hemläsningen är heller icke nog
tydligt bestämd. Det är nemi. icke bestämdt sagdt, hurti
de kunna få begagna läsning hemma och deltaga uti skol¬
undervisningen. Men det är sagdt, att äfven de som läsa
bemma, eller de som begagna den ambulaloriska skolunder¬
visningen, skola examineras uti fasta skolan. Fasta skolan
måste derföre finnas, för att vara en centralpunkt elier en
controll för så väl den ambold toräska skol-undervisningen,
som för h.inläsningen. Då alla inom communen, hvad ständ
de än tillhöra, äro underkastade offentlig examen uti cen-
tral-skolan, så skall skolan derpå i allmänhet vinna ; ty då
ingen class-skiluad äger rum, utan possessionatens så väl
som torparens barn vore underkastade offentlig examen , så
skulle sådant gifva fast fot åt skolat, och bereda dess fram¬
gång. — Man har anmärkt emot förslaget det stadgandet,
alt tle fattiga barnen skulle underhållas och klädas på sko¬
lans bekostnad. Jag hemställer om det är n.öjligt för fatti¬
ga barn alt på annat sätt begagna skolundervisningen. Meli
måhända borde stadgandet härom icke inflyta uti skolregle¬
mentet ulan snarate i fattiglagen, såsom ett amne, hvilket
med densamma tiger närmare gemenskap.
Beträffande de anmärkta omständigheterna , huruvida
nattläger skulle kunna beredas barnen tili skolhuset, och på
hvad sätt deras underhåll derstädes skulle kunna besörjas, i
hvilket hänseende någon talare ansett matsäckars medföran¬
de skola föranleda osnygghet; så tror jag, alt sådant allt
helt och hållet beror på sältet huru skolan inrättas. Ill¬
gerning hindrar, alt ett skafferi kan finnas, der barnen vid
ankomsten toli inna sina matsäckar under eri särskild per¬
sons tillsyn; — att de äga särskildt mat- och särskildt läs¬
rum, hvarigenom den befarade osnygg helen sålunda kan fö-
rekommas. f dessa detaljer hafva Ulsktn icke velat ingå, e-
Itntii de i allmänhet galt nog långt i speciella föreskrifter.
Att vanvårdade barn upplagas i skolan gjelin nr skol-directio-
rtens eller corn trin nal-slyielsens försorg, anser jag ganska rik¬
tig t; ty jag kan icke afstå från den grundsatsen, alt föräl¬
drar icke böra äga rätt att vanvårda sina batli, och del kan
följaktligen icke vara någon grymhet att beröfva föräldrar¬
na tillfälle dertill. Huruvida deras namn, söm icke skicka
sina barn till skolan, skola tillkännagifvas från predikstolen
eller ej, kan vara likgiltigt ; meri böter för sådan uraktlå¬
tenhet böra icke vara lika stora för de fattiga, som för de
rika. Den rike är kanske någon gäng meta liknöjd än den
fattige att skicka sina barn till skolan, hvarföre det må¬
hända icke vore så orätt, örn denna liknöjdhet biefve för¬
samlingen kungjord. Mun har sagt, att de enskilda under—
visnings-anstalterna, som inom socknen eller församlingarna
kunna finnas, böra inspecteras af tira offentliga skol-styrel-
sen. A ena sidan kan man säga, att del kan vara obehag¬
Den 2a Juli f. m.
iS5
ligt för föräldrar, sorn äga nog omdöme att gifva sina barn
en vårdad uppfostran och undervisning samt tillräckliga till¬
gångar dertill, att i något hänseende bero af en inspecte-
rande skol-direction; men å en annan sida: hvad är enskild
undervisning annat än hemläsning? Jag tror icke, att någon
bör äga rättighet att hålla sina barn från skolan endast på
grund af det förklarande, att barnen undervisas medelst
hemläsning. Förhållandet bör pröfvas; och en dylik pröf¬
ning kan lämpligen icke tillkomma någon annan än com-
munal-styrelsen, som i detta fall blir skol-directioneu ge¬
mensamt med pastor i församlingen.
Hvad skollagen beträffar, så har inom Utsk:n en gan¬
ska liflig debatt föregått rör:de skolmästarens rätt att aga
eleverna. Jag erkänner, att jag i början var af den tanke,
att han icke borde äga rätt dertill; men då mina motstån¬
dare ägde skollärare-erfarenhet, och dessutom voro perso¬
ner, som icke ägde skäl att misstänkas för begär efter onö¬
dig eller orättvis maktutöfning, så nödgades jag afstå från
min första åsigt, synnerligast som mitt omdöme endast
grundar sig på erfarenheten af min egen skoltid, frun hvil¬
ken jag påminner mig, att agan rätt väl behöfdes. Min ön¬
skan hade varit, att aga icke skulle få äga rum utan fö-
regtde anmälan för pastor; men en genast på förseelsen
gällande näpst ansågs mera gagnelig, än en formlig under¬
sökning, der bevis och undanflykter kunde försvåra verk¬
ställigheten af hvad som i början lätt kunnat ske. Att för-
äldrarne icke må klaga directe hos skolmästaren utan höra
vända sig till skol-directionen, ansågo Utskrn nödvändigt till
undvikande af tvist emellan folkläraren oell föräldrarna. De
sistnämndes vård kan vara lika obillig som skolmästarens.
Jag tror, att förhållandet emellan skolläraren och föräldrar¬
na bör vara sådant, att de äga en auetoritet, till hvilken de
kunna vända sig, och som äger afgöra, huruledes i sådana
fall, då skiljaktiga åsigter uppstått, å ena eller andra sidan
förhållas hör. Den anmärkn:n alt consistorium bör fastställa
alla skolordningarna till vinnande af likhet inom stiftet, an¬
ser jag ganska riktig; ty det kan icke vara rätt alt låta det
bero på socknens skön att uppgöra skolordningen, huru den
behagar. — Hr von Hartmansdorff har ansett onödigt, att
årliga berättelser afgifvas af skol-directionen. Jag medgif-
ver, att detaljerade berättelser icke kunna behöfvas; men
hvad man i militär—stil kallar rapporter, torde lämpligen bö¬
ra äga rum, och detaljerade berättelser endast hvart femte
år ifrågakomma. Jag skall icke uppehålla längre, utan an¬
håller blott att i afseende på hemläsningen få uppläsa några
rader ur betänkandet.
På i5 sidan yttra Utsk:n, 2:0 ”att dessa alla böra dag¬
ligen i skolan sig inställa, med undantag af tle barn, hvil¬
ka föräldrar eller målsmän anmält alt blifva undervisade
t o Ii. 24
i86
Deli aa Juli f. ra.
hemma, i li v i 1 k e t fall de väl befrias från skolgång, men må¬
ste vid de allmänna skolförhören sig inställa, för att pröf¬
ning undergå, huruvida denna hemläsning i noggrannhet
och omfattning skol-läsningeu någorlunda motsvarar, då
j vidrigt fall skolgång till följande läsetermin dem åligger.”
Här Ur visserligen ingen modilication gjord emellan ständig
hemläsning och ständig skolgång; men efter min uppfatt¬
ning af betänk., måste meningen vara den , att föräldrarna
jemväl är tillåtet att en eller ett par dagar i veckan sjelfve
hemma i sitt hus meddela undervisning åt deras harn samt
de öfriga dagarna i veckan njuta undervisning i skolan.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Af alla de anmärknrr, som
förekommit mot Utskrns betänk., är det egentligen blott en,
vid hvilken jag hufvudsakligen faster mig, och på hvilken
jag vågar fästa R. o. Ad;s synnerliga uppmärksamhet, eme¬
dan den rörer sjelfva grunden af ämnet, nemi. det mer
eller mindre afseende Utsktn hort hafva på Hr Biskop
Agardhs förslag att det i Sverige, i anseende lill dess
locala förhållanden, är och blir omöjligt alt genom fa¬
sta skolor uppfylla skolundervisningens behof, och alt de
nmbulatoriska skolorna icke äro fullt lämpliga att åstadkom¬
ma den hjelp och det biträde, som vinnes genom föräldra-
undervisningen, hvilken af ålder ägt rum i Sverige, och
hvaraf ännu mycket finnes qvar, som kan användas; hvilken
omständighet Utskro, pä sätt Biskop Agardh anmärkt, orik¬
tigt för bi se 11. Utsk:n hafva väl uti ingressen till betänk,
ansett föräldra-undervisningen användbar, men sedermera uti
detaljerna vidtagit sådana stadgandet), som tillintetgöra den¬
samma, hvarigenom Utsk:n betagit det allmänna ett väsendt¬
ligt medel alt undgå en betydlig kostnad och göra under¬
visningen verkställbar, i stället för att erhålla ett konstigt
och dyrt skolsysleme, som endast är användbart å de kret¬
sar, som antaga de flesta skolorna, hvilka endast äro tillämp¬
liga för de mera befolkade delarna i Riket. Väl har en af
Utskrns ledamöter yttrat, alt Utsk;n uti i3 §:n öppnat
tillfälle för föräldrar eller harns målsmän att undervisa bar¬
nen hemma; men Utsktn hafva dervid fästat det villkor, att
undervisningen skall fortgå till den qvantitet, som i öfrigt
är bestämd, och hvarom pröfning skall äga rum i föreskrif-
ven ordning. Denna qvantitet är, på satt Frih. Boye an¬
märkt, bestämd uti 7 fm och der för vidsträckt tillämpad,
såsom flere talare anmärkt, hvarigenom Utsk:n i sjelfva ver¬
ket i a:dra mom. af §:n tillintetgjort al! verkan af Utskrns
egen välmening med de fördelar, som skulle bernias från
föräldra-undervisningen. Mig synes således, att Utsk:n hafva
en guldgrufva att hemta ur, derest det omskapade sitt för¬
slag och grundade det icke allenast på statsanslag och fasta
skulor, utan äfven på bibehållande af hvad som finnes af
hem-undervisningen. Jag anser detta ämne vara ett af de
aldravigtigaste vid detta riksmöte, och anhåller derföre att
Del; aa Juli f. m.
få göra några anmärkn;r uti vissa principer, om li vi Ika jag
icke kan förena mig med Utskm. Vid 2 §:n anser jag den
anmärka, böra göras, att de mest medellösa församlingarna
torde böra erhålla något bidrag till uppbyggande af deras
skolhus. I 3 §:n 2 mom. anser jag den ändring böra gö¬
ras, allden undervisning, som lemnäs sköllärarne, bör med¬
delas dem i sjelfva skolan, under tillämpning af de kunska¬
per, som skola bibringas skolläraren, emedan den undervis¬
ning i min tanke icke är tillfyllestgörande, soni meddelas
läraren i theoretiskt institut. Uti <3 inom. af samma § hafva
Utsktn sträckt sina fordringar på skolläraren alltför långt.
Det kan vara conseqvent af Utsk:n, sorn i 7 §:n gå längre
än jag i fordringarna på eleverna vid utgången ur skolan;
men det blir conseqvent af mig att inskränka kunskapsmåt-
tet för läraren derhän, alt skol-systemet kan komma lill
stånd. — I afseende på 4 §ms 1 mom. har jag samma an¬
märka. att göra, som IIr von Hartmansdorff redan framställt,
nemi. att bidragen till skolans underhåll icke böra fördelas
till utgörande eller personernes antal, utan efter deras för¬
mögenhet och taxeringshelopp. Vid 2 moni. af samma §
anmärker jag, alt läraren bör hafva större ersättning i sam¬
ma mån skolbarnens antal är större. Angtde 7 §:n, der
kunskapsmåltet omnämnes, har jag redan yttrat mig. Jag
anser det vara alltför öfverdrifvet. Jag känner specielt, alt
från den harvar, lancasterskolan, som icke på långt när sträc¬
ker sina fordringar så långt, går skolungdomen antingen till
de vanliga lärdoms-skolorna eller ock till apologist-skolan. I
8 §:n synes mig TJtsktn hafva bestämt en lämplig ålder för
barnets intagande i skolan; ty om de tidigare (inge njuta
skolundervisningen, skulle mellanrummet mellan skolgången
och confirmationen blifva för långt. Uti i3 §;n anser jag
Utsktn hafva gatt för långt i sina bestämmelser, och att
2 mom. i denna § alldeles bör utgå; äfvensom jag anser 3
och 4 niom:n uti 16 jj:n böra försvinna. Vidare bör i min
tanke sista moni. i 17 §:n ändras, så att de der omtalda be¬
rättelserna böra insändas blott hvart 5:te år. Med Gr. Anc¬
karsvärd instämmer jag i den åsigt, att tabeller och hvad
som i öfrigt för skolundervisningen erfordras på allmän
bekostnad inköpas, för att i mån af försnmlingarnes hellof
antingen gratis eller lill nedsatt pris dem tillhandahållas.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: På det alt icke i
det prot., som till Utsk:u kommer alt afgå, del misstag må
vara oanmärkt, sora af Gr. Anckarsvärd blifvit begånget vid
åberopandet af Hr Biskop Agardhs reservation; får jag blott
till prot. anmärka, att Hr Grefven misstagit sig örn Hr Bi¬
skopens yttrande i afseende på de ambulatoriska skolornas
lämplighet eller olämplighet. För öfrigt får jag tillkänna¬
gifva, att Utsk:ns förslag att utesluta presterskapel från lä¬
rarekallet i folkskolorna är så mycket bättre, som det ute¬
i88
Den aa Juli f. ra.
slänger den möjliga händelsen, att folkskolan blefve en till¬
flykt för så beskaffade prestäninen, som nu icke kunna blif¬
va använde, och derigenom gåfve tillfälle till generation af ett
pär tusende eländiga prester, som aldrig hinna öfver adjuncts-
eller åtminstone aldrig öfver comininister-graden. Denna fa¬
ra har åtminstone varit afsedd af åtskilliga presterskapets
ledamöter uti landsorten. Jag skulle önska , att Utsk.m uti
betänk, till svar på återremissen, som förmodligen beslutas,
ville vidhålla denna mening. Hvad för öfrigt angår otill¬
räckligheten af det utaf K. M. begärda anslaget till lärare¬
löner, så utvisar sjelfva beloppet att afsigten dermed sanno¬
likt icke kan vara någon annan, än att dermed bispringa en
eller annan församling, som af tillfälliga orsaker, t. ex. miss-
vext eller nyligen fullbordad prestegårdsbyggnad eller kyrko¬
byggnad, mer än andra församlingar kan vara i behof af
understöd. Hvad angår minimi-beloppet af det kunskaps¬
förråd, som Utsktn tillstyrka, så erkänner jag, att jag, i lik¬
het med flera talare som här yttrat sig, icke finner skäl att
nedsätta detsamma. De herrar , som yrkat nedsättning der¬
uti, hafva deremot tillstyrkt andra åligganden, som vida öf¬
verskrida det minimum, hvilket Utsktn föreslagit; så t. ex.
liar Gr. Anckarsvärd yttrat, att barnen borde lära sig, jem¬
te annat, alt skrifva Svenska språket grammalikaliskt rätt. Jag
betvifla!', att det later sig göra; och livad nyttan deraf beträffar,
skulle jag snarare önska, att de finge lära något i naturvetten-
skapen samt Svenska historien och geographien, hvilket kunde
ske under öfuingen i innanläsning, om dertill användes sådana
böcker, hvaruti dessa ämnen finnas lämpligt afhandlade. Bland
fordringarna, på lärarne*önskar jag äfven måtte ingå färdig¬
het uti simkonsten. Vi känna något hvar, huru det slår
till ined vår allmoge i detta fall, oell hvilka olyckor, som,
snart, sagdt dagligen, äro en följd af bristande simkonst,
hvilken erfordras icke blott til! förekommande af olyckor ,
utan äfven för helsans bevarande. Slutligen får jag fästa
Ulsk :ns uppmärksamhet på en omständighet, sorn jag anser
vara helt och hållet förbigången, nemi. möjligheten att an¬
skaffa tjenliga läroböcker för folkskolorna. I vårt land fin¬
nes det ingen gren af allmänna förvaltningen, der möjliga
brister visat så menliga följder, som bristen på tjenliga lä¬
roböcker vid de allmänna skolorna. Derutinnan råder för
närvar, den största förbistring och osäkerhet. Ingen kan
finna sin uträkning vid att utarbeta tjenliga läroböcker, så
länge olika böcker begagnas vid de särskildta läroverken.
Följderna häraf för undervisningens fortgång har jag sjelf
haft tillfälle att bedömm i. Till krigsacademien ankomma
nemi. elever från olika läroverk, med till den grad olika
begrepp uti elementerna, att den ene eleven icke begriper
den andra, en följd deraf att de njutit undervisning efter
olika läroböcker , grundade på olika terminologier. En så¬
dan osäkerhet liar den påf öljd, att persöner, som vore skick¬
Den aa Juli f. ra.
189
lige att utarbeta läroböcker, blifva afskräckle från ett så
tidsödande arbete, då de icke kunna påräkna tilli äcklig af¬
sättning. Jag skulle derföre önska, att Ulsk:n ville föreslå
ändamålsenliga utvägar att uppmuntra skickliga författare
att använda sin tid och möda på detta vigtiga ämne, under
sådana villkor, alt de dervid kunde finna sin uträkning. I
händelse af återremiss, anhåller jag, alt dessa anmärkntr
måtte få åtfölja densamma.
Hr Ribbing, Arvid: De anmärkn:r emot Utskrns be¬
tänk., som jag punktvis reserverat, hafva icke allenast blif¬
vit understödda, utan skälen för desamma så fullständigt ut¬
vecklade, att derom något vidare icke tarfvas. Om talare
af de mest stridiga åsigter vid behandlingen af denna frå¬
ga i bufvudsaken instämt, så är det ett glädjande bevis på den
enighet, som råder, då en af fäderneslandets vigtigaste an¬
gelägenheter är å hane.
Man har önskat alt kunna skynda med den goda sakens
införande hvarken för fort eller för långsamt; vårt språk
har det egna ordet: lagom; må det kunna nu uttryckas i
handling! Gr. Anckarsvärd har understödt den särskilda
mening, som Biskop Agardh låtit åtfölja betänk., om hem-
läshingsskolor, i stället för de af TJtsk:n föreslagna, och Hr
von Hartmansdorff har anmärkt, att Utskm utsatt alltför
kort tid af 5 år, hvarinom skolväsendet skulle efter den nya
inrättningen vara fullbordad. Under det jag vill söka för¬
svara Utskms förslag i båda dessa hänseenden, önskar jag
kunna i 1 ätter tid varna håda de värda talarena, med hvil¬
ka jag i bufvudsaken tänker lika, äfvensom andra, från att
låta förleda sig till alt beträda den bana, som, under utse¬
ende af ömhet och omtanka, möjligen skulle kunna till dom¬
ning och likgiltighet återföra den vigtiga folkundervisnings-
angelägenhelen. Biskop Agardh anför såsom ett bevis på
föräldra-undervisningens förträfflighet i vårt land, att be-
hofvet of klockarenas undervisning icke varit för handen,
och alt deras skyldigheter i detta hänseende således fallit i
glömska. Med desse tjenstemäns pligt att undervisa har
äfven varit förenad presterskapets, att hålla tillsyn derå,
och allt skulle sålunda efter dessa slutföljder slå väl till
ibland Svenska allmänheten; men ganska få of denna all¬
mänhet lära emedlertid kunna bestå vid profvet att kunna
läsa i hok. De fleste torde åtminstone hafva så stor möda
roed sjelfva innanläsningen och dess begrundande, att saken,
hvarom de läsa, blir för deras uppfattning främmande, och
att läsningen således blir ett arbete, i stället för en hvila och
vederqvickelse under frihetsslunden. Emedlertid torde jag ge¬
nom detta lilla exempel på en af de framställningar, som
återfinnes i Biskop Agardhs reservation, hafva visat, huru
lijan genom en falsk grundläggning kan komma till slutsat¬
ser, som man måhända önskar. JNågon bestämdhet i stadgan-
D t n 2J J u Ii f. m.
den fordras, om man icke anser det närvar, godt nog, utan
vill komma någon hvart lill förbättring. Pä delta skäl, och
då man icke bör dagtinga med införande af hvad godt är,
har jag trott, att bestämmelsen af vissa år, hvarinom skol¬
väsendet allmänneligen i Rikets församlingar skulle bringas
till stånd, också borde utsättas, och att prsemier för skolors
inrättande ej gjorde tillfyllest, om än besparande statsutgif¬
terna, med hvilka jag vill vara frikostig, om jag dermed kan,
snart och allmänt, befrämja en god folkundervisning. Jag må¬
ste begära undseende, örn jag ar vidlyftigare än jag önskat,
och ännu uppehåller mig vid några småsaker, om någon¬
ting så får kallas i denna fråga. För det en faders och mo¬
ders omsorger för sina barn gå långt äfven i det ringaste,
äro dessa omsorger icke mindre vigtiga; och vi måste be¬
sinna, att det är dessa, som nu af Staten skola öfvertagas.
Angelägenheterna angå dessutom dem, af hvilka en döm¬
des att vara den förnämsta bland de utvalda, efter en till¬
fällig tvist dessa sednare emellan, om den som skulle hafva
främsta rummet. Flera anmärkn:r deröfver, att Utskm i 3:dje
§:n gide inom. yttrat, att prés ten icke borde vara skollärare ,
hafva blifvit framställda; men icke går det an, att t. ex.
kyrkoherden med sin lön förenar äfven skollärarens och be¬
strider hans befattning; och icke heller lärer adjuncten, som
ej vet hvad dag han kan ordineras till biträde vid pastoral¬
vården inom en annan församling, kunna åtaga sig en ordi¬
narie skolläraretjenst, hvarken på år, eller någon annan be¬
stämd tid; men för tillfälliga händelser hafva likväl Utskm
blott yttrat, att presterne ej borde i allmänhet till or¬
dinarie lärare i folkskolorna användas.
Två eller sex sk.-afgiften af hvarje mantalsskrifven tror
jag böra bibehållas enligt Utsklns förslag, såsom en väckelse
för hvar och en inom en församling att vara liksom redo¬
fordrande af lärare och lärjungar, huru de lill nytta an-
vändt det lilla pund, som från hvarje samhällsmedlem dem
an för t rotts.
Hvad inträdesafgiften angår, beliöfver man icke stöta
sig vid sjelfva ordet, då det af Utskm blifvit förbehållet
för vederbör, skolstyrelse alt först vid terminens slut och
afträdd ur skolan utkräfva densamma.
Man har ansett orätt att för någon församlings skola
lemna statsbidrag; men om detta är ett nödvändigt villkor
för den sednares inrättning, så anser jag bidraget väl an¬
vända Kyrkosången har man velat utesluta från de styc¬
ken, hvari undervisning borde lill visst mått äga rum, eme¬
dan åtskillige af lärjungarna skulle kunna sakna gehör; med
samma skäl, eller åtminstone likartad!, skulle man kunna ute¬
sluta innanläsningen , emedan det kan finnas de som hafva
brist i tal- och hörselförmågan. Det är ju gifvet, alt föreskrif¬
ten gäller endast der den kan gälla, och förmågan alt kun¬
D £ n ij Juli f. m.
na sjunga en psalm lemnar kanske tröst oell förnöjelse se¬
dan både hörsel och syn aflagit.
Man har icke trott behöfligl att afse en bondes behof
af fysisk styrka vid indelandet af läsetimmarna i skolan,
men onekligen kunna dessa blifva för trägna och under en
tid, då kroppens utveckling pågår, skada densamma på ett
sätt, att skadan icke med minskade skatter kunna afhjelpas.
I afseende på hvad Gr. Anckarsvärd andragit om huru
han ville fullfölja förslaget om hemläsningsskolor, förljenar
detta så väl som allt i samma anda att noga öfvervägas, in¬
nan deröfver omdöme fälles ; men äfven det ordnande lian fö -
reslagit, tyckes kunna lämpa sig intill hvarannandags-läsning i
den fasta eller ambulatoriska skolan. Vådligt torde blifva
att låta skolmästarena för mycket stryka omkring i bygden.
Att skilja barnen från föräldrarna, derom har man icke
velat godkänna det bestämda stadgandet; men man ihåg-
komme föreskriften om de särskilda varningarna lill föräl¬
drarna, som skulle föregå, och att ett obestämdt lagbud
lika litet bör inrymmas i skollagen som i någon annan lag.
För öfrigt: föräldraundervisning är bäst, ja väl, men icke
af föräldrar, som dertill sakna förmåga.
I afseende på ordförande i skoldirectionen, hade Ekon.-
Utsk. på egen hand icke ansett kyrkoherden dertill sjelf¬
skrifven, men i förening med StatsUtsk. öfvergick man på
den mening, som nu betänk, innebär, måhända på de goda
skäl, som en talare under ett föregående plenum här ut¬
vecklat. Men vi böra likväl icke förbise hvad som måhän¬
da flere af oss redan funnit, att det kan vara sådana till¬
fällen, då, fastän en själasörjare inom församlingen kunde
vara mindre passande eller kanske oförmögen att fungera i
egenskap af ordför. i skoldirectionen eller dylika styrelser,
det likväl borde vara församlingen öppet att, med hans bi¬
fall, utvälja en för ordför.-befattningen mera tjenlig person;
och jag ser då ingen fara hvarken för den presterliga vär¬
digheten eller för den nytta församlingen bör deraf vänta,
om ett sådant stadgande införes. — Slutligen får jag blott
tillägga, att det visserligen vore ganska nyttigt och väl, om
barnen kunde lemnäs tillfälle till andra öfningar än uti den
fristående gymnastiken; men som detta ligger utom grän¬
sen för hvad man egentligen menar med folkskola, och inom
omfånget af hvad som utgör föremål för undervisning i en
slöjdskola, torde det rätteligen böra anses icke hörande till
ifrågavar. betänkande.
Hr von Hartmansdorff: En ledamot af Ekon.Utsk,
har tagit illa upp, att jag yttrat bifall till det sätt, hvarpå
detta betänk, blifvit uppsatt. Jag ansåg detta yttrande för
min pligt, emedan jag vid ett föreg:de tillfälle klandrat sti¬
len i samma Utsk:s betänk:n. Då sådant likväl anses orik¬
tigt och jag fått förebråelse för det jag berömt Utsk., så
lofvar jag att aldrig göra så mer.
Den 22 Juli f. m.
I afseende på sjelfva ämnet, anhåller jag att till Utsk:n
få medsända ett exemplar af lagen om folkskolorna i Norrige,
hvilken jag har åberopat, på det Utskrn dermed må jem¬
föra mina uti mitt förra yttrande lemnade uppgifter, äfven¬
som för att tjena Utsktn till ledning för nyttiga ändringar ,
möjligen i andra delar, än de af mig vidrörda. Jag har ta¬
git denna lag lill grund för min jemförelse med förhållan¬
det i Sverige, derföre att vårt land till sin local mera lik¬
nar Norrige än andra länder. Hvad som är tjenligt i Nor¬
rige, der afslånden öfverhufvud äro längre och communica-
lionen är svårare än här, bör äfven kunna gälla hos oss.
En talare har, om jag rätt fattat hans mening, trott
mig underkänna behofvet af seminarier. Det har icke va¬
rit min afsigt. Jag har blott velat säga, att på åtskilliga
ställen finnas sådana redan, nemi. , om jag rätt minnes, i
Upsala, Strengnäs, Skara och Lund. Samme talare har
trott att 65oo r:dr för seminarier icke vore tillräckligt. Jag
är deremot af motsatt öfvertygelse, under förutsättning att
man till seminarier begagnar de i stiftsstäderna redan be¬
fintliga vexelundervisnings-skolorna och deras lärare, hvilka
redan äro aflönle, och för hvilka den nya tillökningen icke
vore obetydlig. Annat är åter förhållandet med serainari-
sterna sjelfva. Understödet för dem är, såsom jag redan ytt¬
rat, otillräckligt, om ej enskilde personer eller församlingarne
sjelfve bekosta deras vistande vid seminarierna. — Sam¬
me talare har anmärkt , att praemier för de församlingar,
som skyndade sig med skolornas inrättande, endast skulle
leda till fördel för de förmögnare. Det kunde visserligen
hända, att följden blefve sådan, ifall man vore oförsigtig i
sjelfva stadgandet; men om det föreskrefves, att endast de
fattigare församlingarne kunde komma i åtnjutande af dessa
praemier, så vore farhågan undanröjd. Jag instämmer allt¬
för gerna deruti, att Staten icke bör i något hänseende be¬
tala församlingarnes utgifter för småskolor. Men då
man tyckes nödvändigt vilja gifva församlingarna något un¬
derstöd, så har jag föreslagit det sätt, som, ifall det icke
blefve del nyttigaste, åtminstone vore så oskadligt, att pen-
ningarne icke blefve alldeles bortkastade.
Mot mitt förslag till skol-bidragens utgörande har man
invändt, att den, som sjelf bekostade en skola , skulle icke
destomindre komma att skatta till socknens skolundervis¬
ning. Det är klart, att så väl han, som de, hvilka höra till
hans sk o I—dist rict, skulle vara fritagne från dylik betalnings¬
skyldighet. Så är förhållandet i Norrige. Hvad veckopen-
ningarna beträffar, mot hvilka flera anmärknrr blifvit gjor¬
da, så är min mening ingalunda den, att de skulle ut¬
gå från föräldrarna, emedan det då kunde hända, att des¬
se icke skickade sina barn i skolan; utan dessa penningar
skulle erläggas af skolcassan. Nu invändes kanske, att då
skol-
De n 22 Juli f m.
skolcassan betalar viss lön åt läraren, så beliöfde bon icke
vidkännas någon vidare utgift till honora. Jag atlser den åt
skolläraren föreslagna lön vara så knapp, att hon icke kan
anses för annat än ett minimum, och att det således bör
vara skolstyrelsens åliggande att bereda läraren tillfälle att
derutöfver förtjena veckopenningen. De beliöfde icke vara
så stora, just derföre att de utgjorde en tillökning i hans
inkomster. Men om de än blefve ringa , skulle de alltid
uppmuntra läraren att, så vidt på honom berodde, skaffa så
många lärjungar sora möjligt. Jag instämmer med samma
talare deruti, att det borde finnas en språklära för Svenskan
med grammatikaliska benämningarna på Svenska. .Sådana
försök äro redan gjorda, men kunna behöfva vidare utveck¬
las. — Samme talare har trott, att barn icke skulle kunna
gå öfver en fjerdedels mil. Jag tror, att de, särdeles äldre,
kunna gå hela milen, isynnerhet då fråga är om några da»
gar i veckan. Sådant bevisas bäst deraf, att de ofta gå än
längre, då de bereda sig till nattvarden. Utanläsning af
cäthechesen bör visserligen äga rum, men utläggningen deraf
bör endast tillkomma presterskapet, emedan i annat fall sto¬
ra misstag kunna insmyga sig. — Det är sagdt, att då man
gifver lön för undervisning åt andra medborgare-classer, så
borde man äfven gifva lön för undervisning åt allmoge. Ef¬
ter min öfvertygelse, är den lön man gifver för deras un¬
dervisning, hvilka stiga till högre befattningar, äfven gifven
till allmogens bästa; ty hvar skulle allmogen få sina doma¬
re, sina prester, sina iandshöfdingar och officerare åt solda¬
ter och beväring, om icke undervisningsanstalter funnos i
samhället, till hvilka således alla böra bidraga. Om Staten
skulle gifva 5o,ooo r:dr om året, såsom nu är föreslaget, så
gör det för fem år a5o,ooo r:dr. Det är icke mer än un¬
gefär 100 r:dr för hvarje församling. För att gifva 200
rtdrs lön åt en skollärare i hvarje församling, erfordrades
en half million r:dr om året. Hvar och en finner, till hvil¬
ka stora summor dylika afgifter uppgå. När nu hvarje
församling skall hafva en sådan skola , vore det då icke
bättre, att hon sjelf betalade läraren, än alt hon först skic¬
kade penningarna till landtränteriet och Stats-cönt,, hvari¬
från de sedermera skulle återgå samma väg till läraren? —
En talare har fägnat sig deråt, att Utsk:n velat tvinga hus¬
bonden att gifva undervisning åt sina gifta tjenstehjons barn.
Jag befarar alt fägnaden icke blefve långvarig, derest detta
förslag antoges; ty utan tvifvel varder följden den, att de gif¬
ta tjenstehjonen på sådana villkor icke erhölle någon tjenst;
och i sådant fall vore det måhända rådligast att vidblifva
det beskattningssätt, som jag föreslagit.
En talare har bestridt milt yttrande om nödvändighe¬
ten att icke gifva förbud mot färlans användande. Jag är
väl ingen vän af detta bestraffningssätt, men om jag får ta¬
lo H. a5
D c n q 2 Juli f. m.
ga sjelfva erfarenheten till grund för mitt omdöme, så lot¬
tie sådan bestraffning någon gång vara oumbärlig. Måhän¬
da blifver hon oftare umbärlig, just derföre att hon är
möjlig. Uti én skola, som för närvar, står under min när¬
mare ledning, är det läraren förbjudet att använda kropps¬
aga å andra än dem som böra till en särskild s. k stralf-
class. Följden deraf har varit, att den som blifvit nedflyt¬
tad i straffclassen, liar ansett sig nedsatt inför hela skolan,
och derföre skyndat sig att komma derifrån, hvarföre kropps¬
lig aga sällan kommit i fråga. Men om hon icke hotande
funnes i bakgrunden, så fruktar jag, att med många af de
barn, sqm inkomma uti folkskolorna, skulle det gå illa nog.
En värd talare liar yttrat sig om svårigheten att för¬
må författare att egna sig åt skolböckers sainmanskrifvande.
Ett sätt att förmå författare dertill utan särdeles kostnad, är
uppgifvet af skolrevisionen år i832 och beror på K. M:s nåd.
beslut. Det består helt enkelt deruti att vid hvarje skol-
revision, som borde inträffa hvart femte år, skulle bestäm¬
mas och till K. M:s stadfästelse uppgifvas hvilka skolbo'c-
ker sorn borde begagnas under påföljande fem år till nästa
skolrevision. Om detta förslag antages icke blott för ele-
menlar-läroverken, utan ock för folkskolorna, så är det sä¬
kert, att den' författare, hvars lärobok godkändes till be¬
gagnande under fem år, finge sitt arbete icke illa utan väl
betaldt.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Då jag begärde ordet,
skedde det endast för att söka åstadkomma någon förkort¬
ning i discussioneti. Min mening var nemi. att hemställa till
Stals- och Ekon.Utsk:ns herrar ledamöter alt icke ingå uli
alltför vidlyftig vederläggning af de anmärkntr, som blifvit
gjorda emot förevar, betänk., emedan jag förmodade, alt de,
lika med mig, funno åtskilliga af dessa anmärkn:r af så vig¬
tig beskaffenhet, att de snarare skulle önska återremiss af
betänk., för att komma i tillfälle att närmare begrunda hvad
som blifvit anmärkt, än att betänk, blefve antaget i dess
närvar, skick.
Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk;ns betänk.
N:o 5 återremitterades.
H. R. o, Ad. åtskiljdes kl. 4 till 4 e- m-
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Den n Juli e. m.
Onsdagen den 22 Juli i84o.
Plenum kl. 6 e. rn.
Justerades 2 prot.utdr. för denna dag f. m.
Föredrogs ånyo Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-
Ulsktns den i5 och 18 dennes på bordet lagda utlåt. r\:o r,
ang:de sättet för utgörandet af städernas, utom Stockholm,
inqvarteringsbesvär, samt om en jemnare och rättvisare för¬
delning deraf.
Frih. Cederström, Jacob: Först får ji/g, i enlighet
med Frih. Sprengtporten reservation, hemställa, att det år¬
liga anslaget af 24*000 r:dr, motsvarande K. M:s och Kro¬
nans inqvarteringsbidrag, hvilket Utsk:n tillstyrkt och anvi¬
sat å Riksg.cont., må, till vinnande af bättre ordning, upp¬
föras å riksstaten under tredje hufvudtiteln, dit detta anslag
rätteligen hörer. Sedermera får jag i afseende på sjelfva
förslaget anmärka, att, då till K. M:s afgörande för närvar,
ligger ett förslag till tåg-ordning, innefattande rättegångs¬
ordning och allt hvad sorn vid förefallande tvister emellan
värdar och inqvarterad trupp kan förekomma, det vöre an¬
geläget, att detta förslag blefve uppgjordt i öfverensstäm¬
melse dermed; ty under tåg passerar trupp jemväl städer¬
na, och eljest kunde tvist uppstå om hvilkendera lagen bor¬
de åtlydas, antingen s. k, tåg-ordningen, i förslaget benämnd
författning om truppers forsling, eller denna inqvarterings-
ordning. Jag anhåller derföre, att, om återremiss på detta
betänk, blir bifallen, Ulsk:n må infordra det till K. <M. in-
gifna förslaget till tåg-ordning, för att dermed jemföra det¬
ta förslag och uti detsamma föreslå de jemkningar, som
Utsk:n kunna finna vara af behofvet påkallade. Derföre
får jag fästa uppmärksamheten på de stater, sorn äro bilag-
da detta betänk., och hvilka, efter mitt sätt att bedomina, äro
för starka. En mans portion består efter dessa provianterings-
stater, N:o 1, af t| qvarter ärter med f mark salt kött, el¬
ler -f mark färskt kött och ■§■ mark sill eller •§■ mark salt
fläsk; och med hvarje portion åtfölja 2 marker mjukt eller
mark torrt bröd, d. v. s. mer än vanlig fältstat. Efter
]V:o 2 består en mansportion af i-J qvarter korngryn med
^ mark torrt kött eller •§■ mark salt kött. Äfven här tror
jag mig med visshet kunna säga, att denna stat är starkare
än fältstat, och skulle knappast tro, att den sednare består
mer än t|- qvarter korngryn, i stället för qvarter, som
denna tariff innehåller, men delta lemnar jag likväl der¬
hän. Den tredje staten förefaller mig vara ungefär lika med
fällstaten.
D c 11 aa Juli e. m.
Jag kommer nu till fouragerings-staterna. Då här efter
staten N:o i beslås 3£ kannor hafre, 5 marker hö, 12 kan¬
nor hackelse, så tror jag ej, alt vårt indelta cavalieris hä¬
star skulle blifva belåtna dermed, emedan den innehåller
för mycket säd och för litet hö. Staten Nto 2, d. v. s. då
mindre tillgång är på säd, och mera halm och hö finnes,
består 2^ kannor hafre, ro marker hö och 16 kannor hac¬
kelse. Detta kan hästen, hvad hackelsen beträffar, ej äta
lipp. Sedan kommer staten N:o 3, då mindre tillgång är
på säd och halm alldeles brister, med 2 kannor hafre och
lisp:d hö, då deremot fältstaten, när håde säd och halm
brister, bestämmer 1^ lisprd hö, och det är allt hvad hästen
kan äta. Staten N:o 4 innehåller r kanna hafre och i|-
Jisp:d hö, och sedermera staten N:o 5 2 lisprd hö, då säd
och halm aHdeles brista. Jag kan icke tro, att afsigten kan
vara, att man skall fouragera hästarna med mera fourage,
än som åtgår, och att derigenom öka kostnaden; och på
andra sidan kan jag icke heller finna, att provianten bör
upptagas högre än till hvad som efter fältstat är med-
gifvet.
Hvad beträffar det som särskildt blifvit yttradt i afseende
på inköp af hus och stallar i de Skånska städerna, så skulle
jag hafva önskat, att ett sådant inköp äfven för Ystad blif¬
vit föreslaget. Den uppgifna fordran af Staten af 17,200
rrdr skiljer sig så litet från hvad staden till detta ändamål
begär, nemi. 20,000 1:dr, att jag ej skulle tro, att en sådan
obetydlighet borde hindia köpets afslutande. Jag anhåller
om återremiss af betänkandet.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Den grund för återremiss,
som Frih. Cederström åberopat, billigar jag för min del,
men jag får dock är an tillkännagifva, att de förenade Utskrn
icke kunnat i annan väg arbeta uti denna fråga, än de gjort,
då Utsk:n mottagit K. M:s nåd. skrifvelse i ämnet och så¬
ledes bort för sin del tro, att med densamma följde alla er¬
forderliga upplysningar. Då nu Kammar-collegii President
uppgifvit, att ett annat förslag är under arbete, så finnér jag
för min del största anledn. vara, att R. St. fördröja sitt be¬
slut öfver denna fråga, och att således målet må ytterliga¬
re hvila hos de förenade Utskrn. Jag kan i följd häraf
ej annat än instämma i Frih. Cederströms begäran om å-
ter-remiss.
Hr Munck, Bror Gustaf Reinh.: Jag anser de lag¬
bestämmelser, sorn betänk, upptager, vara fullkomligt till¬
räckliga, och att de lagbestämmelser i tåg-ordningen, som
Frih. Cederström sagt vara under afgörande, äro obehöfliga,
enär de nu föreslagna bestämmelserna synas mig alldeles
tillräckliga äfven för tågande trupper. Jag skulle visserli¬
gen,» lika med Frih. Cederström, önska någon liten förän¬
dring i foliragei ing.-staten, men som säden är det egentligen
Den 22 Juli e. m.
■97
närande ämnet för hästen, tror jag likväl, att cavalleriet li¬
kasom artilleriet skall finna sig fullkomligen belåtet med den
fouragerings-slat, som här är föreslagen, och jag får derföre
vördsamt anhålla om bifall till detta betänkande.
Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.Utskms utlåt. N:o
i återremitterades.
Ånyo föredrogs Stals- samt Allm. Besvärs- och Ekon.¬
Utskms den i5 och 18 dennes på bordet lagda betänk. J\':o
2, i anleda, af ett till R. St:s granskning öfverlemnadt för¬
slag till ny inqvarterings-ordning för Stockholms stad.
Gr. Anckarsvärd, Garl Henr.: Vid detta betänk,
skall jag utbedja mig få göra några anmärknm. Den första,
som här framställer sig för mig, är, att Utskm bort för R.
St. och för hela Riket i allmänhet ådagalägga heloppet af
Stockholms stads nuvar. inqvarterings-kostnad. Jag tror, att
till ledning för omdömet öfver detta betänk, hade det va¬
rit nödigt att veta, till hvad belopp Stockholms stad får
vidkännas inqvarteringskostnad för en garnison, af hvilken
Stockholms stad, i min tanke, ej på långt när skördar den
motsvarande nytta, som uti K. M:s nåd. propos. synes ligga
till grund för inqvarterings-skyIdigheten för städerna i all¬
mänhet; och efter hvad jag tror mig veta, så är detta in-
qvarteringsbelopp för Stockholms stad öfverdrifvet högt. Det
förekommer mig sannerligen tänkvärdt, att då Slaten beko¬
star caserner för trupperna, Stockholms stad skall besväras
med underhållet af dessa caserner, och jag hade också ön-r
skaf, att Utskm yttrat hvad som egentligen förstås med ser¬
vicen, som här omtalas bland stadens inqvarterings-ålig-
ganden.
Utskm föreslå vidare, att för befäl, som ej har någon
trupp, nemi. för Lifbevärings-reg:tet, Landtförsvars-departe-
mentets commando-expedilion, Topographiska corpsen och
Artilleri-staben, ej mindre sjelfva bytesmedlens, än servicens
bekostande må af det allmänna öfvertagas. Här förekom¬
mer äfven, att jag ej vet hvad Utskm mena med servicen
af en inqvarterad corps, sorn ej har trupp, om ej dermed
förstås sängkläder och möbler. Sedan föreslå Utskm , alt
till bestridande af dessa kostnader må uppföras ett förslags¬
anslag; men jag förstår ej på hvad grund ett så beskaf-
fadt anslag kunde uppföras till ett förslags-anslag, då dessa
corpser och stater äro tillräckligt kända, att sjelfva inqvar-
terings-beloppet kan uppföras. Ett förslags-anslag hunnar
alltför stor latitud att bestämma anslaget efter godtycke,
och de 1200 r:dr, som nu äro föreslagna för inqvartering
och service, kunde i sådant fall lika lätt uppstiga till 48,000
r:dr På denna grund anhåller jag om återremiss. Vid till¬
fälle af en sådan återremiss hemställer jag till Utskm, huru¬
vida det kan och bör komma i öfvervägande, om det nu¬
D e n 22 Juli e. m.
mera är med rättvisa och billighet förenligt, alt inqvarle-
ringsmedel lemnäs ut den befäls-personal, som effectivt åt¬
njuter inqvartering in natura. Jag menar dermed öfversta!'
för gardes-reg:tena, som hafva hus och våningar och det
oaktadt åtnjuta inqvarteringsmedel af Stockholms stad. Mig
synes sådant vara en obillighet, som bör rättas, och jag an¬
ser, att det bör t3gas i betraktande, att Stockholms stad,
efter hvad jag tror mig veta, är belastad med en inqvarterings-
kostnad ut 70,000 r:dr btco för en garnison af 3 å 4°oo
man, för hvilken Staten redan har med dryg kostnad upp¬
byggt caserner. Detta ur ett missförhållande, som, vid den
återremiss jag begärt, torde böra observeras och rättas.
Hr af H armens, H e n r. 011 o : Jag förenar mig sa myc¬
ket hellre med Gr. Anckarsvärd uti hans begäran om åter¬
remiss af ifrågavar. betänk., sorn denna fråga har från de
förenade Stats- och Ekon-Ulsk:n utgått i sammanhang med
frågor, hvilka redan blifvit återremitterade; men Gr. Anc¬
karsvärd har begärt några upplysningar, och jag skall söka
lemna dem. Inqvarteringskostnaden för Stockholms stad har
endast för år 1887 uppgått till 65,000 r:dr, men redan år
1826 hade Regeringen förordnat, alt en undersökning om
inqvarterings-afgifterna skulle anställas, och densamma blef
fulländad år 1836, då ett betänk, i detta ämne afgick från
stadens styrelse. Detta upptager en tillökning uti inqvarte¬
ringskostnaden af circa to,000 r:dr, så att det närvar, be¬
loppet skall utgöra 75,000 r:dr. Det tyckes visserligen, som
denna summa vore oerhörd, och borde vara oerhördt tryc¬
kande; men Stockholms stad har redan år 1768 erhållit en
inkomst af s. k. inqvarterings-tolag, som då bestämdes till 1
proc. af inkommande och proc. af utgående varor, hvil¬
ken afgift sedan för samina ändamål blifvit förhöjd. Sedan
år 18to har det vid hvarje riksdag varit fråga om lindring
uti så väl Stockholms, som öfriga städers inqvarteringsbe-
svär. tSio års Ständer förklarade, att en sådan lindring
framdeles borde äga rum och 1823 års Ständer yttrade be¬
stämdt, hvaruti inqvarteringen skulle bestå, nemi. uti stall-
och casernrum för inqvarterad cavalleri-trupp. Vid 1828
— t83o års riksdag förekom samma fråga. Då gingo R. St.
ännu längre, i anledn. af framställd begäran om ytterligare
lindring uti städernas inqvartering, och förklarade att Sta¬
ten icke hade medel att inköpa caserner. Vid 1835 års
riksdag öfverlemnade K. M. till R. St. en nådig propos.,
derpå R. St. den 22 Juni 1835 svarade ungefärligen på sam¬
ma sätt, som vid 1828—i83o årens riksdag, men med till-
lägg af den önskan, att K. M. redan under samma års lopp
ville sätta i verkställighet den inqvarterings-ordning, som då
var föreslagen, likväl med det villkor att K. M. ville tillse
till hvad belopp inqvarterings-afgiften utgick, och om den
verkligen af städet na användes till det afsedda ändamålet.
Den 22 Juli e. m.
'99
En sådan utredning lärer i afseende på Stockholm icke varit
möjlig nit erhålla, och för de öfriga släderna har den varit
ofullständig. Jag ber om förlåtelse, att jag kommer att näm¬
na ett mål, som redan är afgjordt; men om Stats- och E-
kon.Utsk;ns förra betänk, hade blifvit bifallet, så hade R.
St. derigenom förklarat städerna utom Stockholm berätti¬
gade att uppbära en tolag, belöpande sig till 35,ooo rtdr,
under det inqvarteringskostnaden från dem bort utgå med
endast ro,ooo r:dr. Huru en sådan beräkning för Stock¬
holms stad skulle slå ut, känner man ej. R. o. Ad. torde
äfven påminna sig, att tolagsfrågan nu är afgjord, och att
man väntade sig att den skulle af Bevilln.Utsk. behandlas,
hvarpå äfven de sammansatta Utskln förlitade sig, då de
behandlade denna fråga; men jag har af de sammansatta
Utskms betänk, sett, alt frågan lärer komma att förfalla.
Jag tror på dessa skäl, att det är angeläget att återremitte¬
ra ifrågavar. betänk , och detta så mycket mer, som det
har sammanhang med manga andra frågor, hvilka blifvit
återremitterade.
Hr Munck, Bror Gustaf Reinh.: Gr. Anckarsvärd
har talat om underhåll för de caserner, som af Staten ägas.
Jag känner icke, att sådant underhåll blifvit af Staten be¬
kostad!, utom för några år sedan, då Staten tillfälligvis lem-
nade en summa till iståndsättande af Svea-gardets casern,
och måhända har Staten äfven lemnat något till Lifgardets
till häst casern. För andra gardets casern tror jag icke att
några statsmedel blifvit anvisade, utan har legHet till un¬
derhåll deraf lemnat medel af egna tillgångar, som äro af¬
sätta i en särskild cassa. På frågan om hvad med service
förstås, får jag upplysa, att dertill hörer ved, ljus, säng och
sängkläder jemte några andra små persedlar. Hvad återi¬
gen angår det stora belopp af inqvarterings-kostnad, som
Stockholms stad skall betala, så är det i detta betänk, icke
ens upptaget till någon summa. Det är ej heller bestämdt,
huru mycket staden skall betala till servicen, hvilket troli¬
gen framdeles kommer att afgöras. Således torde man icke
nu kunna debattera om huruvida staden betalar för myc¬
ket eller för litet. För min del anhåller jag om bifall till
Utskms betänkande.
Gr. Anckarsvärd: Hr Munck har misstagit sig på
mitt yttrande så till vida, att jag ingalunda sagt, att Staten
bekostar underhållet af casernerna; ty det vet jag, att den
icke gör. Min anmärkn. har varit riktad just deremot, att
de inqvarteringsskyldige i staden bekosta underhållet af des¬
sa caserner, sedan Staten har bekostat casernernes upp¬
byggande. Del är detta jag trott, och just hvad Hr Munck
sjelf yttrat, nemi. att summorna icke finnas upptagna i be¬
tänk., och detta har varit grunden för ett af de skäl, hvar¬
före jag begärt återremiss, för att derigenom få vela, till
200
Den 22 Juli e. m.
hvilket belopp dessa kostnader uppgå. Det förefaller mig
nog mycket, om, såsom en annan värd talare uppgifvit —
och hvilken uppgift jag är fullt öfvertygad öfverensstam-
mer med rätta förhållandet — Stockholms stad för en gar¬
nison af tre till fyratusen man, sedan Staten har beko¬
stat caserner för största delen af denna garnison, likväl skul¬
le betungas med en inqvartering för densamma till det sto¬
ra beloppet af 75,000 rtdr b:co. För den nu definierade
servicen af ved, ljus och sängkläder kan omöjligt ettså högt
belopp komma i fråga. Jag känner alltför väl, att der å-
terstår inqvartering för befälet utom casern; men äfven med
betraktande deraf, synes mig det uppgifna beloppet vara
väl högt.
För denna stad har man i förmiddags åberopat de
Norrska författningarna i detta hänseende, och jag är ledsen
att icke kunna lemna Ulsktn del af K. M:s nåd. propos. till
sednast församlade Storting, rört de upphörande af all in-
qvarterings-skyldighet för städerna i Norrige ; och då för¬
hållandet der kan vara sådant, så synes mig att förhållan¬
det hos oss åtminstone hör kunna i någon mån jemkas. Hvad
den åberopade tolagen vidkommer, så tror jag, att, just till
följe af förhållandet dermed, det vore högst angeläget, eller
åtminstone ganska intressant för R. St., att på en gång få
erfara beloppet af inqvarteringen och den tolag, som är be¬
viljad på grund af inqvarterings-skyldigheten för Stockholms
stad. Jag tror likväl icke att förhållandet med summa tolags ut¬
görande är rättvist; ty hvem är det egentligen, som betalar tola¬
gen till Stockholms stad? Det är de trafikerande på landet, det är
vi landtman och alldeles icke Stockholms stad. Således, om
man närmare granskar förhållandet, så blir det en viss del
af landets innebyggare, som contribuerar till inqvarterings-
skyldigheten i Stockholm; och då tror jag, att det är mera
öfverensstämmande med billighet och rättvisa, att Staten i
sin helhet bidrager till uppfyllande af de rättmätiga for¬
dringarna för inqvarleringens bestridande i Stockholms stad,
än att densamma skulle bekostas till ett alltför högt belopp af
Stockholm, eller också på ett indirect sätt af de delar af landet,
som trafikera på Stockholm och hvilka äro de, som i sista
hand betala tolagen, och i följe dermed inqvarleringsskyl-
digheten.
Det är på dessa grunder, som jag önskat från Utskrn
erhålla en fullständig utredning af detta ämne; ty, om jag
skall vara rätt uppriktig, så är detta det enda betänk, från
StatsUtsk., som efter mitt förmenande icke innefattat den
klara utredning af ämnet, som kunnat föranleda till det
resultat, man dermed åsyftat. I detta betänk. före¬
kommer dessutom ett fel vid sjelfva tryckningen på den si¬
sta sidan (hvilket jag likväl, såsom tryckfel betraktadt, ej
tror böra sältas på räkningen af sjelfva betänk.) hvarest ett
be¬
Den 21 Juli e. m.
201
beslut, som, i likhet med de öfriga , bort vara földt inom
margen, ej blifvit så tryckt. Delta är likväl en anmärkn.,
sorn är så obetydlig, att jag ej dervid vill fästa något afse¬
ende. Jag anhåller, alt detta yttrande, tillika med hvad jag
förut i ämnet anfört, måtte få åtfölja återremissen af be¬
tänkandet.
Frih. Boye, Ludv.: Jag motsätter mig visserligen
icke en återrerniss af ifrågavar. betänk., men jag begär för
min del, att Utsktn vilie urskilja de ämnen, i afseende på
hvilka återrerniss nu är begärd, från de öfriga i betänk, in¬
nefattade. Frågan angår nu icke annat an inqvarleringen.
Det kan visserligen vara intressant att få veta, om det är
staden eller Staten som betalar inqvarteringen för Stock¬
holm, men frågan huruvida tolagen bör förändras eller icke
är en helt annan fråga, som med den förra ej får in¬
blandas.
Det är blott på denna omständighet jag velat fästa
Ståndets uppmärksamhet.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Då R. o Ad. funnit för
godt att återremittera det föregtde betänk., så anser jag ej
skäligt vara, att yrka på bifall till det nu ifrågavar.; men
detta betänk, stödjer sig hufvudsakligen på samma princip,
som blifvit uttryckt i det förra, nemi. att Staten skall öf¬
vertaga hufvudsakliga kostnaden för inqvarteringen i stä¬
derna. Då nu denna fråga hvilar för städerna utom Stock¬
holms stad, så är deraf en naturlig följd, att den äfven för
Stockholms stad bör hvila; och på grund deraf måste äf¬
ven jag, för min del, anhålla, att betänk, måtte återremit¬
teras.
Hvad åter angår den af en värd talare midtemot gjor¬
da anmärkn., att frågan inom Utsk:n icke blifvit nog de-
taljeradt upplyst, så tager jag mig friheten erinra derom, att
här icke synes vara fråga om att upplysa om sättet för ut¬
görandet af Stockholms inqvarteringsbesvär, emedan detta
mera kan anses såsom ett enskildt contract emellan Stock¬
holm och K M. och Kronan, än såsom ett ämne, hvaröf¬
ver R. St. äga att besluta. Huruvida inqvarteringen är mer
eller mindre betungande för staden, är en fråga, hvarom R.
St. egentligen icke behöfva taga någon kännedom. Men o-
beroende af allt detta står dock den andra frågan qvar,
nemi. att Staten bör öfvertaga samma inqvarteringsbesvär
för Stockholms stad, som för de öfriga städerna, — och en¬
dast derom är nu fråga. Jag tror, att dessa frågor böra i
ett sammanhang af Utsk:n behandlas, och att betänk, såle¬
des bör återremitteras.
Hr Munck: Efter här nu blifvit fråga om huru stor
summa Stockholms inqvarteringsgifvare årligen erlägga, ehu-
10 H. 26
202
D c ii 22 Juli e m.
ru betänk, icke derom något innehåller; så får jag äran
upplysa, att hvad truppen angår, har för manskapet blifvit
betaldt åtta r:dr 5 r:st. i inqvartering och för corporalen io
r:dr, lika till dem som haft casern, och dem, som icke liaft
casein Sedan inqvarterings-comiteen slutat sina arbeten, fö¬
reslogs hos K. M. en iuterimsstat, enligt hvilken artilleriet
skulle få 2 r:dr mer än de andra garnisons-reg:tena, och
detta bifölls af K. M. för fem år.
Jag kan icke förena mig med Gr. Horn om återremiss
af detta betänk., derföre att betänk. N:o i blifvit återre-
mitteradt. Den hänvisning, som här göres i en paragraf,
kan lika väl erhållas i det återremitterade betänk., om man
läser det sådant det nu är. Jag föreslår så mycket hellre
bifall till betänk., som, om det snart blefve afgjordt, det
kunde vara tid att från K. M. erhålla det förslag, som be¬
tänk. upptager, nemi. calcul öfver kostnaden för uppbyg¬
gande och underhåll af casern för Svea artilleri-reg:te.
Hr Löwenström, Joli. Jacob: Jag vill hafva äran
upplysa, då det här varit fråga om den beviljade tolagen
till bestridande af inqvarteringskostnaden för Stockholms
stad, att icke dessmindre hvarje husägare i Stockholm nu
betalar en betydlig årlig afgift till denna inqvartering. Således
måste tolagen på intet sätt räcka till att bestrida inqvarte¬
ringskostnaden.
Hr af Harmens: Det nu ifrågavar. sednare betänk,
innehåller en principfråga, som här blifvit tillämpad på ett
annat sätt, än uti det förra betänkandet. Denna princip¬
fråga angår städernas skyldighet att bekosta servicen. Det
förra betänk, har utgått från den grundsatsen, att städerne
skulle bekosta servicen, och likväl hafva Utsk:n i detta be¬
tänk. föreslagit, att Staten skall bekosta servicen för Svea
artil!eri-reg:te Detta är icke conseqvent, och jag tror der¬
före, att en omarbetning af betänkandet är alldeles nöd¬
vändig.
Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.Utsktns betänk,
N:o 2 återremitterades.
Till pröfning företogs Stats- samt Allm. Besvärs- och
Ekon.Utsktns den i5 och 18 dennes på bordet lagda be¬
tänk. N:o 3, i anledn. af väckta motioner, ronde den ersätt¬
ning inqvarteringsgifvare bör tillkomma för mat, som lem¬
näs tågande trupper m. m.
Frih Cederström, Jacob: R. St. hafva i und. skrif¬
velse vid föreg:de riksdag begärt, att det högre pris vid
markegångssättningen, som föreslogs för tågande trupper, skul¬
le utan granskning af Kammar-colkin godkännas till efter¬
rättelse vid liqviden. T det und. utlåt., som af Kammar-
coll:m blifvit till K. M. i ämnet afgifvet, har Kammar-
Diyii na Juli e. m.
collini icke kunnat instämma med R. St. uti deras tillstyr¬
kan att till markegångssättnings-commissionerna öfverlemna
den arbiträra makten, att, utan afseende på det pris de sjelf-
ve bestämt för räntepersedlarna, kunna till hundratals proc.
högre uppskatta portions- och rations-värdena; men collini
liar, lika med R. St., funnit, att inqvarteringsgifvarne borde
erhålla någon ersättning utöfver hvad varuvärdet är, nemi. för
ved, kokningsbesvär, kokkärl och sängkläder m. m. och har der¬
före föreslagit, att föreskrifterna i 74 §.'n Reg.Fin, för utskrifning
af varor under krigstid, må tjena till efterrättelse, d. v. s.
att varorna ersättas efter faststäldt markegångspris med 5o
procrs förhöjning. På sådant sätt finge inqvarteringsgifvaren
tillgodonjuta ersättning, hvars belopp fortfarande efter mar-
kegångstaxan controlleras; och man undveke det besynnerliga
arbitrage, sora blifvit af R. St. föreslaget, alt markegångs-
sättarne skulle äga att bestämma, huruvida dessa persedlar bor¬
de lösas till dubbelt pris eller ännu högre mot hvad de i mar-
kegångstaxan för varorna bestämt.
På samma sätt är jemväl i förslaget till ny tåg-ord¬
ning föreslaget, att portions- och rations-priset skulle blifva
5o proc. högre än markegångspriset, och att detta sednare
skulle komma att ligga till grund för värdenas bestämman¬
de. Af sådan anledn. anhåller jag, då återremiss på betänk.
Nio 1 är bifallen, att Utskin måtte taga kännedom om det
förslag till tåg-ordning, som ligger hos K. M., samt hvad i
afseende på ersättning för portions- och rations-priserna der¬
uti finnes bestämdt, och att Utskin derefter måtte jemka i-
fragavar. betänk. Af sådan anledn. anhåller jag örn återre¬
miss af detsamma.
Gr. Anckarsvärd, Garl Henr.: Jag kan icke finna
mig öfvertygad af Frih. Cederströras yttrande, att Utskins
förslag i denna del på minsta vis innehåller något misstag.
Jag förstår icke den farhåga, som Frihin hyser för att mar-
kegångssättningen i och för provianterings-persedlarna genom
detta förslag skulle blifva så hög. Jag tror ej, att ett så¬
dant förmenande kan stödja sig på någon föregående erfa¬
renhet. Det strider jemväl mot markegångssättningens na¬
tur, att de deputerade af RiksSt:n, sorn hafva sig uppdra¬
get att bestämma markegångssättningen inom en ort, skulle
sätta markegången så hög, att det äfventyr, som Frih Ce¬
derström förutsatt, kunde inträffa. Jag tror, att förhållan¬
det i detta hänseende är temmeligen jemnadt, och all fara
förebyggd, enär det snarare är markegångssättarnes intresse
att sätta markegången låg. För min del kan jag icke finna
förenligt med R. Slis deputerades uppdrag att bestämma
markegången i allmänhet och således äfven för proviante-
ringspersedlarna, att detta sednare uppdrag skulle öfverläm¬
näs åt ett Rikets collini att arbiträrt handlägga. Då Frih.
Gederström kan förutsätta, att R. Stis deputerade för mar-
Den sa Juli c. ro.
kegångssättningen skulle för eu lumpen egennytta kunna sät¬
ta priserna så högt, att de med deras vett och vilja skulle
Öfverstiga de allmänna varupriserna; så kan det äfven för¬
utsättas, att ett K collini af ett måhända för långt drifvet
nit kunde i motsatt förhållande öfverdrifvet nedsätta dessa
pris, och då får jag för min del säga, att jag finnér mig
mera belåten med ett arbitrerande från R. St:s deputerade
ifall sådant der är möjligt, än med ett arbitrerande från ett
Collini, hvilket icke heller är omöjligt. På denna grund ta¬
ger jag mig friheten att yrka bifall till detta betänk., som i
min tanke fullkomligt öfverensstämmer med landets, äfven¬
som med de inqvartelingsskvldiges verkliga intresse, hvarfö¬
re jag anser mig böra ifra, likasåväl som Frih. Ceder¬
ström vid detta tillfälle ifrar för collegii makt och myn¬
dighet.
Jag anhåller om bifall tili betänkandet.
Frih. Cederström! Den siste värde talaren har helt
och hållet misstagit sig, då han trott, att jag vid detta till¬
fälle ifrar för collegii makt oell myndighet, eller för att få
behålla förmånen att få afgöra markegångstvisterna. Långt
derifrån, det skulle vara en stor lättnad för collini att slip¬
pa åliggandet att afgöra alla dessa ganska besvärliga mål,
och hvilka inom en månad måste vara afgjorda. Detta är
således icke grunden för mitt yrkande; men annat är colle-;
gii intresse, som vore, att colllm befriades från dessa mål,
och annat är Statens intresse att få rätt och lag skipade i
Jandet. I detta afseende är jag af samma tanke som den
siste värde talaren, att man ej behöfver frukta för att mar-;
kegångssättarne sätta priserna för höga, utan att man tvert-
om vet att de sätta deni för låga. Det kan icke medgifvas
att på sidan om markegångsprisen bestämma portions- och
rations-prisen ; ty dessa föreslås vanligen tillmer än liundra
proc. högre värde än persedlarnes efter markegångens allm.
priser på effecter borde vara. Detta är icke något problem att
söka, det är ett factum, som erfarenheten visat, och sorn,
på grund af Kammar-collegii adv.fiscals anmärknlr, måste
af collim ändras till hvad priserna efter den allmänna mar-
kegången utgöra; pch som detta icke fordrar annat än räk¬
nekonst, så är det ingen arbitrage , utan ett helt simpelt
räknings-bestyr, hvilket här årligen måste vidtagas. Under
loppet af de sednare åren hafva landshöfdingar ingått tillK.M
med und. ansökningar att få förhöjning i portions- och rations-
priserna, sorn K. M. hifallit; men sådant har skett på sidan om
ett riktigt rättsförhållande; och då grundlagen gifvit be¬
stämd föreskrift om huru med liqvid af utskrifna proviant-
pch fourage-persedlar bör tillgå, d. ä. deras betalning med
5o proc. utöfver årets markegångspris, och då dessa 5o proc.
förhöjning efter min öfvertygelse alldeles icke är för hög
för bestämmandet af värdet af portipns- och rations-pnset
I) e 11 a'j Juli e, in.
jemväl i fi edstid; så ser jag icke hvarföre man vill undvika
att i stället för den skrifvelse, som nu är föreslagen , upp¬
taga detta mål i sammanhang med betänk. JM:» j, Då blef-
ve frågan afgjord, och den siste värde talaren lärer tinna,
att i sådant fall icke något arbitrage blir möjligt, hvarkeu
af Kammar-colkm eller någon annan, ty siffran bestämmer
sig sjelf, och deraf bestämmes i sådant fall nations-och por-
tions-priset.
Jag förnyar min anhållan om återremiss af detta be¬
tänkande.
Frih. Leijonhufvud, Abrah.: Jag tror att de an-
raärkn:r, som Frih. Cederström framställt, egentligen afse
frågan om markegångssättningen, och anser förhållandet der¬
med vara af den underordnade beskaffenhet, att det ej bör
komma i fråga, såsom ledande till återremiss. Frågan sy¬
nes mig vara ganska enkel. Det är blott ett förnyande af
en und. ansökan, som förut varit gjord, om ersättning åt
inqvarteringsgifvare för proviantpersedlar , och att sådant
måtte uti markegångstaxan bestämmas. Största hindret för
bifall till denna ansökan har varit, att man ej trott sig äga mot¬
svarande tillgångar, för att suppleera hvad som nu utgår in
natura; men äfven denna omständighet tror jag att Utsk:n
föresett, då de föreslagit ett anslag till fyllande af detta be¬
hof. Jag tror, att del ej är värdt att återremittera detta
betänk., och anhåller derföre om bifall dertill,
Gr. Anckarsvärd: Jag finner inig alldeles icke öf-
vertygad af Frih. Cederströms anförande, alt icke collegii
arbiträra myndighet står qvar, när det skall öfverlemnas åt
colkm att bestämma portions-priserna. Del är önskan att få
bibehålla delta bestämmande, som synes mig utgöra hela
grunden för Frih:ns begäran om återremiss af betänk., och
jag vidblifver alltså hvad jag yttrat, nemi. att jag anser de
inqvarteringsskyldige, eller de, som skola lemna portionerna,
tillräckligt belåtne med de priser, som fastställas af deras
egna deputerade, samt att det är alldeles obehöfligt att un¬
derställa dem collegii pröfning; och då collegii President
här förklarat sig synnerligen belåten med befrielse från den¬
na pröfning, så förstår jag ej, hvarföre han yrkar återre¬
miss af betänkandet. Jag anser fullkomligt öfveiflödigt alt
söka inverka på någons öfvertygelse, ty mig synes saken så
klar, alt fråga endast är att dela sig emellan Frih. Ceder-
ströms och mina åsigler, och dertill lärer ej behöfvas någon
särdeles djupgående besinning, hvarken från den ena eller
andra sidan; hvarföre jag, i likhet med hvad Frih. Leijon¬
hufvud yttrat, fortfar med mitt yrkande af bifall till detia
betänkande.
Frih. von Kramer, Robert: Äfven jag finner, att det
är dei rätta, att R. St:s deputerade för markegångssättningen
Den 11 Juli e. ni.
höras öfver inqvarterings-persedlarnes priser , och alt de
priser, sora de anse skäliga, få förblifva orubbade; men då
uppstår den fråga , huruvida den anslagssumma, som är i-
frågaställd att af StatsUlsk. föreslås, i förening med tredje
hufvudliteln, räcker till eller om det ej bort vara en obe¬
stämd summa för detta behof. På detta skäl anhåller jag
om återremiss, ty det är obestämdt livad StatsUtsk. i detta
afseende kan bevilja.
Gr. Anckarsvärd: Att den sednast af Frih. von Kra¬
mer gjorda invändningen ej behöfver komma i fråga, synes
mig redan deraf vara klart, att sjelfva anslagssumman i alla
fall kommer att blifva föremål för ett nytt betänk, af Stats¬
Utsk., samt att den ej utgör ett föremål för ett utlåt., som,
efter min uppfattning, endast innehåller ett princip-betänk,
i sjelfva frågan, då deremot anslagssumman sedan kommer
att af StatsUtsk. föreslås och af R. St. behandlas.
Gr. Horn, Glaes Fredr.: Den siste värde talaren
har ganska riktigt insett, att frågan om anslag för närvar,
ej bör äga rum, då denna fråga kommer att afhandlas uti
ett betänk., som innan kort inkommer till R. St. i samman¬
hang med regleringen af tredje hufvudliteln. Jag tror så¬
ledes att, oansedt de anmärknrr, som liro gjorda mot detta
betänk., och de grunder, som för detsamma äro antagna, kan
betänk, ganska väl af R. o. Ad. godkännas, och jag anser
för min del, att den und. skrifvelse, som åsyftas, mycket väl
kan till K. M. afgå, utan att den på något vis lägger hin¬
der i vägen för de anordningar eller den K. M:s nåd. pro-
pos., som kunde blifva en följd af det arbete Frih. Geder¬
ström omtalat, hvilket lärer fullständigt omfatta hela frå¬
gan både om tågande trupper och om inqvarteringsskyldig-
heten.
Frih. von Kraemer: Jag anser en återremiss vara nöd¬
vändig af det skälet, att en förslags-summa för detta ända¬
mål borde anslås; ty det låter ej på förhand bestämma sig
till hvad belopp sådana utgifter kunna uppgå, emedan de
bero af truppernas marscher. För öfrigt får jag anmärka,
alt i sammansatta Stats- och Ekon.Utskm afgjordes summan
i afseende på inqvarteringskostnaden för städerna; men så
snart det blef fråga om denna förslags-summa, så hän-
sköts målet till StatsUtsk. att af detsamma ensamt af-
göras.
Hr von Hartmansdorff, A u g.: Jag anser Utsk:n
hafva rätt i hufvudsaken, ty förhållandet är verkligen , att
de pris, som sätlas jemte markegången, nästan aldrig förslå
att betala hvad inqvarteringen kostar om våren , då hon
vanligtvis kommer i fråga. Då inträffar följaktligen, att
antingen de, som äro skyldige att mottaga inqvartering, blif¬
va lidande eller ock Kronan, emedan särskilda utvägar må¬
Den 22 Juli e. ra.
ste för tillfället vidtagas för att anskaffa erforderlig provi¬
ant. Sålunda är det visserligen riktigt att begära ett annat
sätt för proviantens godtgörande och en anslags-summa för
hans betalning. Men mig synes, att Utskrn vid detta till¬
fälle, lika väl som vid frågan om anslag till folkskolorna,
hade hort gemensamt uttrycka både önskan i sak oell upp¬
gifva förslag lill medels erhållande, såsom Frih. von K i se¬
mer yrkat, nemi. genom beviljande af ett förslags-anslag.
Att nu antaga detta betänk., d. v. s. att afskaffa det gamla,
utan att med detsamma åt K. M. anvisa medel till förän¬
dringens genomförande, anser jag fruktlöst. Om möjligtvis
detta betänk, bifölles af alla Stånden, men en blifvande
hemställan af StatsUtsk., att ett förslags-anslag måtte be¬
viljas, deremot af de flesta afsloges; så hade R. St. icke gjort
annat äu hos K M. upprepat samma anhållan, som förra gån¬
gen; och emedan de ej anvisat medel till betalningen, så
borde de icke vänta sig annat svar, än de då fingo. Jag
måste derföre instämma med Frih von Kramer uti hans
begäran om återremiss af detta betänkande.
Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekon.Ulsktns betänk.
N:o 3 återremitterades.
Ånyo föredrogs LagUtslts den i5 och 18 dennes på
bordet lagda utlåt. N:o 69, i anledn. af gjorda anmärkntr
vid Ulsk:s betänk. N:o 38 öfver väckt fråga om stockslraf-
fets upphörande.
Frih Cederström, Anders: Jag hemställer till R.
o. Ad., om det ej vöre bättre att först afgöra betänk. N;o
70,som på föredragningslistan kommer näst efter delta, emedan
betänk. N:o 69 bland annat innefattar förslag om stockstraf¬
fets upphörande för främmande trosförvandter i de fall, då
de skola undergå detta straff i stället för uppenbar kyrko¬
plikt. Nu kunde det möjligen hända, att kyrkoplikten ej
blefve upphäfven, och då vore det inconseqvent, om detta
betänk, blefve bifallet. På denna grund anhåller jag, att
betänk. N:o 70 måtte föredragas framför N:o 69.
Frih. Boye, Ludv.: Båda betänkandena, så väl N:o
69 som N:o 70 angå en och samma sak, och jag förenar mig
i allo med hvad Frih. Cederström begärt, nemi. att N:o 70
måtte först föredragas och derefter N:o 6g förekomma.
Uppå derefter af Hr Frih. o- Landtm, framställd pro-
pos., beslöt R. o. Ad., på sätt Frih:ne Cederström och Boye
yrkat, att icke till pröfning företaga LagUtskrs utlåt. N:o
70, förrän Ståndet pröfvat utlåt. N:o 69.
I anledn. häraf föredrogs nu LagUtsk:s den i5 och 18
dennes på bordet lagda utlåt. N:o 70, i anledn. af gjorda
anmäfknTr vid Utsk:s betänk. N:o 26, ang:de väckt fråga om
den uppenbara kvrkopliktens afskaffande.
20*!
Den 22 Juli e. ni.
Dä Utsk. i detta utlåt, vidblifvit sitt i betänk. N:o 26
afgifna förslag, blef detta förslag nu äfven uppläst.
Frill, boye, Ludv.: Motionen oin den uppenbara kyr-
kopliktens ufskuffande är gjord af R. Sils Just.ombudsman ,
och hvilar på det förslag derom, som är intaget i dtt nya
lagförslaget. Motivenia derför äro åtminstone i min tanke
så öfvertygande sorn möjligt. All bestraffning har för ända¬
mål ej blott lagens billighet, utan äfven hufvudsakligen den
brottsliges förbättring. Detta lagens ändamål motverkas full¬
komligt af den uppenbara kyrkoplikten; ty sedan den en
gång är undergången, så har den nied sig ett sehavotteran-
de, från hvilket den brottslige förgäfves söker att återkom¬
ma till begreppet om eget värde. Detta är, mine herrar!
af mycken vigt. Skola vi någonsin öfvergå till ett bättre
bestraffnings-systeme, än det som nu gäller, så kan man väl
ej börja mindre farligt, än genom antagande af detta lag¬
förslag, som i öfrigt ej medför någon verkan. Genom ifrå-
gavar. straff blir den brottslige för alltid så stämplad, att
annat tjenstefolk ej ens vill tjena med honom. Jag begär
bifall till detta betänk., i så måtto, att den uppenbara kyr-
kopliklen måtte förvandlas till enskild skrift, på sätt Utsk.
föreslagit, men deremot med den afvikelse från Utsk:s be¬
tänk., att kungörandet från predikstolen måtte uteblifva; ty
skulle detta äga ruin, så är straffet nästan lika svårt med
sjelfva kyrkoplikten. Jag anhåller vördsamt om propos. till
bifall å betänk., med den förändring, att kungörande från
predikstolen ej må äga rum.
Frih. Cederström, Anders: Jag anhåller att i alita
få förena mig med Frih. Roye. Kyrkoplikten har från bör¬
jan ej varit ansedd såsom ett skamstraff, utan blott såsom
en försoning med kyrkan; men då nu kyrkoplikten erhållit
karakleren af ett skumstraff p och då man allmänt kommer
öfverens derom, att skamstraffen äro mera skadliga och mot¬
verka det ändamål, hvilket lagstiftaren dermed afsett, så
torde det också vara en gifven följd, att man ej bör, såsom
Utsk. föreslagit, på något sätt bibehålla det. Della skulle
likväl ske, om man från predikstolen kungjorde den brotts¬
liges namn. Det är visserligen sanni, att hail slapp slå och
skämmas, men sjelfva scandalen vore ändock skedd, och det
dr den, man skall söka förebygga. På denna grund anhål¬
ler jag, att i allo få förena mig med Frih. Boye.
På begäran af II. Ex. Ur Gr. Posse, Arvid, blef
Hr Giinlhers vid betänk. Ar:o 26 fogade reservation nu
uppläst,
H. Ex. Hr Gr. Posse: Jag har anhållit 0111 uppläsning
af Hr Giinlhers reservation, på det 11. o. Ad. må komma i
tillfälle alt bedomina, huruvida ej, i händelse R. o. Ad.
skulle
Den 22 Juli e. nt.
skulle för sin del besluta, att kyrkoplikten skall afsk a (las,
det likväl vore skäl att bibehålla den för bestraffning af stöld,
emedan i annat fall, på sätt Hr Gunther anmärkt, det icke
vidare blefve urbota-straff för första resan stöld. Jag före¬
nar mig således med Hr Gunther, och hemställer till R. o.
Ad., om icke den uppenbara kyrkoplikten må borttagas för
alla brott utom stöld, och att R. o. Ad. tillika, på sätt
Frih. Boye yrkat, må förklara, att de vilja att den uppen¬
bara kyrkoplikten bör förvandlas till enskild skrift, och att
ej något kungörande från predikstolen må äga rum, eme¬
dan det vore nära nog detsamma, som att undergå kyrko¬
plikten.
Frih. Cederström, Thure: Då jag var den af R.
o. Ad:s ledamöter, som hade äran att väcka motion om den
uppenbara kyrkopliktens upphörande, och jag dervid, i likhet
med hvad Just.ombudsmannen föreslagit, yrkat att den uppen¬
bara kyrkoplikten nu måtte helt och hållet borttagas, och att
enskild skrift i dess ställe borde införas; så måste jag nu
uppträda för att försvara denna sats; och får jag der¬
vid vördsamt förklara, att jag ingalunda af Hr Giinthers
reservation kan finna mig öfvertygad om nödvändigheten af
bibehållandet utaf kyrkoplikten såsom straff för stöld.
Det är nemi., på sätt en värd talare, Frih, Boye, här har
sagt, nogsamt kändt, att allt straff har tvänne ändamål,
nemi. att förekomma och afskräcka från brott. Att kyrko¬
plikten ej leder till någotdera af dessa ändamål är, efter mitt
förmenande, utom allt tvifvel, utan tror jag, att kyrkoplik¬
ten, långt ifrån att afskräcka från brott, snarare bidrager
till förökande af brottens antal. I öfrigt anser jag det
ovärdigt för vår tids upplysta tänkesätt, och icke öfverens¬
stämmande med den christna religionens anda och mening,
att begagna kyrkan till ett rum, der brottslingar offentligen
afstraffas. Jag hemställer till hvar och en ledamot af detta
Hus, om han ej med fasa lm-r åsett, huru den brottslige, satt
på piiklepaIlen för att försonas med församlingen och att
åter upptagas i dess gemenskap, snarare är ett mål för all¬
män beskyinfelse. Jag får vidare tillägga, att den uppen¬
bara kyrkoplikten, enligt dess idee, icke utgör något straff,
utan den försoning, sorn en om brottet lagvunnen och sak¬
fälld förbrytare gör, för att i församlingens gemenskap åter
upptagas; och denna försoning kan ej genom någon offent¬
lig bespottelse ernås; den beror af hjertats förbättring, men
åstadkommes ej derigenom, att den brottslige utsattes lill
allmänt hån. På dessa och flera andra redan förut anförda
skäl, hvilka det vore onödigt att här nu åter upprepa, får jag,
då den uppenbara kyrkoplikten, hvilken från deh canoniska
lagen upptogs i 1786 års kyrkolag, numera ingalunda är till¬
lämplig, vördsamt förklara, att jag i allo instämmer med
1 o H. 27
310
Den aa Juli e. tu.
Frih. Boye, att R. o. Ad. måtte i hela dess vidd Bifalla Be¬
tänk.; dock nied den uttryckliga förklaring, att intet kun¬
görande från predikstolen af det Brott, hvarför den Brotts¬
lige Blifvit straffad, må äga runi; emedan jag i det fallet
tycker, att del vore löga vunnet att den uppenbara kyi ko-
plikten under sådana villkor afskaffades. Af sådan anled¬
ning förnyar jag mitt yrkande om Bifall till Frih. Boyes
framställning.
Hr Stråle, Nils Willi.: ! all diseussion torde det
vara nödigt att Bestämma frågan, hvarom den handlar.
Är frågan den, huruvida kyrkoplikten är ett ändamålsenligt
straff, så tror jag ej att någon röstar derför. Det är ostri-
digt, alt densamma frånträdt sin ursprungliga Bestämmelse
att vara en försoning med kyrkan, oell att den nu Blifvit
ett skamstraff. Det tror jag också vara ostridligl, att skam-
straff i möjligaste målto böra undvikas, emedan de sällan
uppfylla sitt ändamål och deremot ofta motverka den Brotts¬
liges förbättring. Då jag således för min del anser, alt den¬
na fråga bör vara afgjord, så återstår dock den andra frå¬
gan, huruvida det är rådlig! och rätt att i detta ögonblick
afskaffa kyrkoplikten; huruvida detta kan ske, utan att en
annan lagstiftning inträder, sorn Bestämmer andra straff och
andra förhållanden, hvilkn kunna medgifva alt kyrkoplik¬
ten Borttages. Då man går att Bestämma denna fråga, så
inkommer man på den egentliga grunden för brottmåls-
lagstiftningen och de olika theorier, sorn der äro framställ¬
da af åtskilliga philosopher och tänkare uti rättslära!). Det
torde ej ^ara lämpligt alt här framdraga dessa olika theo¬
rier. J.ig hänvisar i detta afseende till Lag-comite'ens mo¬
tiver och till Professorerncs i Upsala ullatti) öfver det nya
lagförslaget, i hvilka man finnér dessa olika theorier och
grundsatser framställda. Jag vågar likväl anföra en åsigt,
som jag för min del tror att man Bör fästa sig vid, nemi.
den: i Bvad måtto verkar straffet att återhålla från Brotts
begående? Det är visserligen sannt, att den, som begår ett
brott, oftast föreställer sig, att lian ej skall blifva upptäckt
och ej tänker på straffet; men förhållandet kan ock vara
annorlunda, om den, som är i frestelse att begå ett Brott,
ihågkomnier straffet och Beräknar att han möjligen kan nöd¬
sakas att undergå detsamma, men han likväl Begår Brottet,
emedan han anser straffet ej vara så farligt; så. har det der¬
af synts mig vara klart, att ett sådant straff måste vara för
ringa. Du man nu för många fall velat afskaffa spöstraffet,
som tillförene varit det sorn egentligen skulle afhålla från
tjnfnadsbrotts Begående, och i stället använda vatten och Bröd-
straff; så har jag fattat deri öfvertygelse, alt folket i allmän¬
het ej Bryr sig mycket om detta straff, emedan man ej sett, att
i allmänhet de, som undergå detsamma, lida mycket deraf.
Om det med full stränghet verkställes, så Blir det lätt våd¬
Den 23 Juli e. tn.
21 I
ligt för Jen brottsliges helsa och lif. Denna omständighet
har förorsakat, att vatten- och bröd-straffet sällan riktigt
verkställes, utan dervid föregår vanligen något litet under¬
slef, hvarföre det numera ganska ringa aktas. Borttager
man nu kyrkopl i klen, utan att någon annan lagstiftning in-
trndt; så händer det, alt Brottslingen, sorn är i beråd att
begå en stöld, tänker så här: jag får i värsta fall några
dygns vatten och bröd, ty kyrkoplikten är borta, och det
är ju ej så noga numera; lagstiftare och lagskipare anse
ej stöld vara så svårt brott nu som förr. Denna opinion
breder sig med mycken fart; vi hafva sett huru stölderna
hos oss ökat sig, och jag hemställer örn det ej är vådligt
att borttaga ett straff, som nu Ur den egentliga straffbestäm¬
melsen, som skiljer stöld från flera andra brott af lindrigare art.
Ett annat skäl för kyrkopliktens bibehållande är att, om den
borttages, så upphör tjufnad första och andra resan att va¬
ra belagd med urbota straff. Då gripes tjufven med tjuf-
bördan på ryggen, men får ej arresteras utan släppes lös,
och man har kanske icke en gång rätt att taga tjufbördan af
honom. Detta synes mig verkligen vara något vådligt för
den allmänna säkerheten. Jag tror visserligen, att man
bör tänka på brottslingens förbättring; men delta anser jag
likväl ej böra sättas i första rummet, utan samhällets säker¬
het mäste främst afses, och kan man ej bereda den, så lä¬
rer det ej mycket båta, om tjufven förbättras. Det man
hufvudsakligen skall se på, är, att den obrottslige blir fre¬
dad, och alt hvar och en, som är i frestelse att begå ett
brott, kan vara viss att detsamma blir med tillräcklig sträng¬
het bestraffad.!. Man säger ofta, att det ej är åtankan af
straffet, som afhåller från brottets begående. Det är visser¬
ligen sannt, att brottslingen icke tänker derpå; men aliade
händelser, der tanken på straffet afhållit från brotts begå¬
ende, äro obekanta, hafva aldrig kommit till något proto-
coll, och man känner dem ej. Är man uppmärksam på men-
niskolynnet, så kan man likväl se, att lanken på straff mån¬
gen gång afhåller från brotts begående, och jag tror, att
man ej bör vara likgilltig derför, utan måste i första rum¬
met tänka på samhällets säkerhet och de obrottsliges fre¬
dande. Det är på sådan grund jag anser ganska betänkligt,
alt annorlunda, än i sammanhang med en ny brottmåls¬
lagstiftning, afskaffa den uppenbara kyrkoplikten, ehuru jag
i öfrigt anser den ej kunna ur rättsgrunder försvaras.
Frih. Raab, Adam Christian: Den siste värde ta¬
laren har så utförligt uttryckt hvad jag velat anföra, att
för mig föga annat återstår än att förena mig med honom.
Jag ansåg eljest för min pligt att, på grund af den känne¬
dom jag tror mig äga om de mindre bildade folk-classerna,,
uttrycka den öfvertygelse, att sedan numera spöstraffet snart
till stor del torde komma alt utbytas emot vatten och bröd¬
Den 32 Juli e. m.
straffet, vore det i högsta grad vådligt för äganderätten och
allmänna säkerheten att borttaga äfven kyrkoplikten, hvil¬
ken qvarstår såsom det värsta skrämskottet mot tjufnad. Den
siste värde talaren har omnämnt, och jag får bevittna, det
jag ofta förnummit huru litet folket aktar på vatten och
bröd-straffet. Det händer som oftast, att personer, hvilka
äga tillgång att erlägga böter, anse för en fördel och verk¬
lig lycka, om de kunna så begå saken hos kronobetjeningen,
att de, i stället att plikta, få, såsom det heter, afsitta brot¬
tet på vatten och bröd, och då för närvar, detta straff sjun¬
kit till en sådan obetydlighet i opinionen, skulle jag anse
högst skadligt att gifva så vika för sina philantropiska önsk¬
ningar i detta afseende, att man, innan några andra straff
bestämdes i stället, borttog det straff för tjufnad, hvilket fol¬
ket mest fiuktat, nemi. kyrkoplikten. Jag tillstyrker såle¬
des hvad Gr. Posse och Hr Stråle i detta hänseende yrkat,
nemi. att antaga Utskts betänk, med de förändringar, Hr
Gunther i sin reservation föreslagit.
Frih. boye: Innan jag hade stadgat min mening i
detta ämne, hade jag visserligen läst Hr Giinthers reserva¬
tion, men jag bekänner att jag funnit och finner den brista
i principens hållning; ty är det orätt, är det principsvi-
drigt, att kyrkoplikten qvarstår i ena fallet, måste princip¬
vidrigheten vara densamma i det andra fallet. Men jag till—
skrifver icke Hr Gunther denna brist i princip; jag tillräk¬
na!’ den egentligen Utsk:s första betänk., der Ulsk., genom
uppräknandet af de brott, för hvilka uppenbar kyrkoplikt
skulle afskaffas, lemnat åt tanken och öfverläggningen, att
andra återstodo, för hvilka den skulle qvarstå. Jag för¬
står dock icke denna princip. Jag kan icke finna, att straff¬
systemet på något vis i öfrigt rubbas derigenom, att mil¬
dring medgifves i ett fall; den mildring påkallas, såsom mig
synes, afall moralisk känsla, den nemi. att icke stänga vägen
till förbättring för den olycklige. Jag har måhända icke
rätt väl uppfattat Hr Stråles anförande, men han synes mig
hafva, likasom den siste talaren, framställt en mening, som
icke är lätt att förstå. De antaga för gifvet, att det öfriga
straffet skulle förlora sin egenskap af urbota, derföre att
kyrkoplikten horttoges. Jag förstår icke detta. Ännu äga
vi ingen lag, som ovillkorligen tillåter domaren alt förvand¬
la spöstraffet till vatten och bröd. Jag vet, att han vill¬
korligen äger denna rätt, men ovillkorligen har han den
icke, och i alla fall hoppas jag, att de värde ledamöterne
skola erinra sig, att det nya lagförslaget, till hvilket man
så gerna vill komma, borttager spöstraffet och lika fullt
nflyser kyrkoplikten. Jag ville gerna bättre förstå Hr Strå¬
les framställning. Jag förslår icke rätt väl, huru lian kan
veta hur många afhåflit sig från tjufnad af fruktan för kyr¬
koplikten. Denna verkan vill jag väl tro, men icke äro
Den aa Juli e. m.
några bevis derpå framställda, och icke är det lätt att in¬
tyga att så är; men deremot tillåter Hr Stråle mig att fram¬
ställa ett annat förhållande, sorn måhända fullkomligt upp¬
väger det af honom omförmälda. Det är nemi. en sanning
att hos en domare, af känsla för den olycklige, en känsla
som mycket väl kan förenas med känsla för rättvisan, det
bänder att tjufven oftast skonas just derföre, att domaren ej
kan underlåta att dömma honom till tjufpallen, och att tjuf-
pallen brännmärker och gör honom olycklig för hela hans
lifstid. Detta har handt och kommer alltid alt hända, af
det skäl att för stränga lagar alltid verka till sin motsats.
Jag skall icke vara envis. Jag har begärt en propos.; men
om den afslås, skall jag ej begära votering.
Frih. Cederström, Thure: Jag begärde ordet, i
anledn. af en värd talare, Hr Stråles yttrande, men sedan
jag anmälte mig, har jag till en del blifvit förekommen af
Frih. Boye, hvarföre jag endast skall upptaga hvad Frihm
ej besvarat. — Hr Stråle har sagt, att den fråga, som här
borde bedömmas, vore den: i hvad måtto verkar straffet till
förekommande af brottet? Deri instämmer jag med den vär¬
da .talaren, att man vid all straffbestämmelse bör, jemte
det man afser den brottsliges moraliska förbättring, se på
huru straffet verkar till förekommande af brott. Men af
en så beskaffad fråga har jag ej funnit mig öfvertygad,
att kyrkoplikten verkar till förekommande af brott. Jag
skulle tro det vara nästan allmänt bekant, alt kyrko¬
plikten, långt ifrån att förekomma något brott, tvertom
gjort den brottslige så förderfvad, att, sedan han en gång
undergått den, han tyckt sig vara så lågt sjunken, att han
kunde begå hvad brott som helst, och jag betviflar högeli¬
gen att, då vi nu hafva kyrkoplikten och sett att tjufnads-
brotten år ifrån år förökats, man med skål kan säga alt
kyrkoplikten verkat till förekommande af brott. Jag tror,
att de fleste underdomare skola antaga motsatsen. Jag får
vidare förklara, att icke allenast detta synes mig tala emot
kyrkoplikten, utan äfven det förhållande, att ofta förargliga
uppträden inträffa vid försöket att få den sakfällda att un¬
derkasta sig kyrkoplikten, och jag skulle tro, att det ej sak¬
nas många exempel på personer, som blifvit dömde till fle¬
ra års fästning, derföre att de ej velat undergå den uppen¬
bara kyrkoplikten. I afseende på hvad den värde talaren
vidare yttrat derom, att straffet skulle förändra sin urbota
egenskap i följd af kyrkopliktens borttagande, är jag före¬
kommen af Frih. Boye, och får jag helt och hållet instäm¬
ma med honom, äfven deri att jag ej kan finna, att denna
fråga inverkar på spöstraffets utbytande emot fängelse-straff.
Men då den värde talaren sagt, att om spöstraffet skulle
borttagas och i stället endast vatten och bröd lomme att
ådötnmas, så borde kyrkoplikten bibehållas derföre, att vat¬
ten och bröd-stratfet, ehuru i och för sig sjelf ett strängt
Den 22 Juli e. ni.
straff, icke så strängt handhafves, att den brottslige någon¬
sin riktigt undergår detsamma; så vågar jag hemställa till
hvars och ens rättskänsla, örn det kan vara billigt att på så
löslig thepri vilja bibehålla ett mot nästan all rättsprincip
stridande straff. Jag skulle deremot tro, att om icke vat¬
ten och bröd-straffet riktigt tillämpas, så har Regeringen i
sin hand tillräckliga correctiver för att tillhålla vederbör.,
som hafva uppsigten öfver häktena, att tillse det straffet
kommer att ordentligen undergås, så att man icke under
denna synpunkt behöfver bibehålla kyrkoplikten. Jag har
intet vidare alt tillägga, utan får blott förnya min anhållan
om bifall till betänk., med den modification Frih. Boye fö¬
reslagit.
Frih. Cederström, Anders: Lika med Hr Stråle
anser äfven jag, att man i framsta rummet bör afse sam¬
hällets säkerhet, men jag tror att man i nu förevar, fall
bäst after denna säkerhet, då man borttager kyrkoplik¬
ten. Då hvar och en, som begår äfven den minst be¬
tydliga stöld, måste undergå denna offentliga bestraffning,
så hemställer jag till en hvar, som t. ex. här i Stockholm
sett huru detta straff undergås, hvad verkan det har på
den brottslige och den sorn ser det, och om det någonsin
anses som ett straff eller icke snarare som ett spekta¬
kel, hvarpå man skådar med afsky och vämjelse, då den
brottslige, medan han sitter på pallen, ofta söker att på det
mest scandalösa sätt både hos presten och församlingen af¬
leda uppmärksamheten från det egentliga ändamålet roed
hans dervaro, nemi. försoningen, och visar huru litet han
bryr sig om hela acten. För öfrigt och då redan fullkom¬
lig offentlighet i sjelfva domen existerar, enär hvar och en,
som blir dömd för stöld, blir det offentligen, och således
uti det offentliga af domen en tillräcklig bestraffning före¬
finnes; så hemställer jag, om man bör söka att ytterligare
göra denna offentlighet skadlig, derigenom att man gör all¬
deles omöjligt för den brottslige att återkomma i samhäl¬
lets sköte, ty i allmänhetens sinne är inrotadt en sådan
afsky för den, som en gång suttit på skampallen, att en så¬
dan person ej fördrages af andra. I den församling, der jag bor,
hände en gång, att en person, som i allmänhet var en be¬
skedlig karl, varit drucken i kyrkan samt derför blef stämd
af länsmannen och fick sitta på pallen. Han hade icke be¬
gått något annat brott, men ingen menniska ville derefter
hafva honom i sitt samqväm. Hvad skulle det blifva af
denna syndare? Jo! han blef en Inndsstrykare, ty ingen ville
tåla honom i församlingen, oell då han uttog sitt preslbe-
vis, infördes deri hvad straff han undergått, hvarföre ej hel¬
ler någon annan församling ville mottaga honom. Hvar han
nu finnes vet jag ej, men förmodligen har han stannat på
något correclionshus. Så måste det gå med livar oell en,
Den 22 Juli e. m.
sorn underkastas ifråga var. straff. En hvar vet, att nä¬
stan hvarje yngling har begär för alt snatta. Om nu
en sådan förbrytelse, begången sedan han fyllt l5 år,
blefve offentligen framdragen, så vore det en gifven följd
att han blefve en förlorad varelse, och i stället för en obe¬
tydlig förbrytare en för samhället högst farlig person, som
från det eria steget fördes till det andra och slutade sin ba¬
na på correclions-inrättningen. Derföre tror jag tiden nu
vara inne att upphöra med dessa skamst!aff, såvida möj¬
ligt är.
Hr Hjerta, Lars: Jag instämmer i den proposition
Frih. Boye framställt och anhåller att få upptaga densam¬
ma, i händelse Frihrn skulle anse sig böra derifrån afstå.
Ämnet har så mycket blifvit utveckladt, isynnerhet af den¬
na värda Frih. äfvensom af några andra ledamöter, att jag
har föga alt tillägga. Jag vill blott upptaga, att man myc¬
ket talar om nödvändigheten deraf, att samhället genom
stränga straff afskräcker dem, som äro på vägen att begå
brott. Deremot tager jag mig friheten fråga, om ej samhäl¬
let har en annan förbindelse, nemi. den att ställa så till att
det icke genom sina lagar skapar brott. Ett sådant fall har
redan blifvit framstäldt såsom en följd af kyrkoplikten; men
det är ett annat, hvarpå man ännu icke fästat uppmärksam¬
het, nemi. just den följd, som uppstår deraf, åtminstone i
de större städerna, att, till följe af tjufnadsbrottets nuvar.
urbota beskaffenhet, personer, som derför blifvit misstänk¬
te, på blott halfva skäl arresteras och inkastas i fängelser
bland fulländade brottslingar, och sålunda genom säilska-
pande med dem småningom bildas till ljufvar, äfven om
de förut icke varit det. Detta anser jag vara det egentli¬
gaste och vigtigaste skälet, hvarföre jag för min del ville
hafva bort kyrkoplikten. Man talar för öfrigt visserligen
om nödvändigheten alt för- tjufnad hafva en urbota bestraff¬
ning; men R. o. Ad. täcktes erinra sig, att bestraffningen för
stöld i alla fall blir urbota för alla sådana händelser, der
icke tjufveri har tillgång att böta flera gånger det stulnas
värde, och nu är förhållandet vanligen sådant, att den, som
begår detta brott, icke äger mycket att böta med; och in¬
träffar det återigen, att personer blifva dömde för att haf¬
va gömt tjufgods, så synes det mig ej vara en så ringa näpst,
att de se sig blottställde för att sedermera, i följd af ran-
sakningens och domens offentlighet, blifva utsatte för sina
medmenniskors förakt och ratade i de samqväm, der de för¬
ut varit sedde.
Jag kan slutligen ej annat än beklaga, att jag här hör en
Regeringens ‘ledamot, om hvars benägenhet för det nya lag¬
förslagets ideer man förut hört talas, vid alla de tillfällen,
då fråga uppstår om antagande af dessa ide'er, som innefat¬
ta någon lindring, tillstyrka bibehållande af det gamla, och
3l6
De n 22 J ul i e. m.
jag kan ej underlåta att på samma gång följa en här all¬
män plägsed, i det jag förklarar min enskilda högaktning
för den man, som vanligen icke varit böjd för antagandet
af samma lagförslag, men nu ordat för den mildare tolk¬
ningen.
Hr Pubbi ng, Arvid; Då en värd talare yttrat, att
ifrågavar. straff skulle förlora sin egenskap af urbota, i den
händelse det vore stadgadt, att vatten och bröd-straffet bor¬
de användas och spöstraffet ej komma i fråga , och då 2-.ne
andre ledamöter derefter, förmodligen af denna anledn.,
synts hafva fortgått på samma grund, anser jag mig skyl¬
dig att för det första förklara, att det ingalunda är den ur¬
bota beskaffenheten af ett brott, som bestämmes deraf, att
det kan försonas med vatten och bröd, utan den urbota be¬
skaffenheten af ett brott består deruti, att derför ej får
bötas med penningar. Nu har väl en talare å andra sidan
sagt, att så snart olofliga tillgrepp och straffen derför an-
sågos för sådana brott och straff, söm blott åtföljas af en¬
skild skrift, så skulle deras urbota beskaffenhet, såvida des¬
sa brott för öfrigt fingo umgällas med penningar, upphöra.
Det har likväl icke så varit ansedt, utan äfven för snatteri-
brott har man häktat personer och trott sig dertill berät¬
tigad, emedan snatteri-förseelsen icke kunde helt och hål¬
let försonas med penningar, utan förutsatte skyldigheten att
undergå enskild skrift. Skulle nu till denna enskilda skrift
ytterligare komma, då tjufnad blifvit begången, att allmänt
kungörande från predikstolen af den brottsliges namn och
det brott han begått jemväl borde äga rum, så gåfve detta
en ytterligare anledn. att fortfarande, och ehuru den all¬
männa kyrkoplikten, sådan den förut varit med personlig
inställelse, borttages, anse tjufnadsbrottet urbota, och om så
icke eljest skedde, kunde det lätt med ett par ord i det för¬
ändrade lagsladgandet tillkännagifvas, att sålunda böra an¬
ses. Sålunda behöfde icke uppenbara kyrkoplikten bibehål¬
las, blott för att få tjufnadsbrotten till urbota. Detta å ena
sidan. A den andra sidan har en talare här midtemot, un¬
derstödd såsom jag tror äfven af andra, flera gånger uppre¬
pat, att uppenbara kyrkoplikten icke afskräcker från begå¬
ende af brott. Han har likväl, då han utvecklat detta när¬
mare, ganska riktigt efter min tanke inskränkt sig till den
brottsliga personen, som skall undergå detta nesliga, skam¬
liga och förhatliga straff, men della har varit en, och om
den verkan straffet kunnat hafva på flertalet eller försam¬
lingen, som åselt det, har han icke talat. Är det sanut hvad
han och flere andre yttrat, att delta straff åses med väm¬
jelse och afsky, samt att det anses vederstygglfgt; så måste
det också vara sannt, och jag måste, på grund af den erfa¬
renhet jag inhemtat, vitsorda, att af allt straff för stöld är
' det
Poll 31 Julie. m.
ai7
det säkert icke något, sorn så mycket afliåller den allmänhet,
som kan vara benägen att stjäla, som just denna kyrkoplikt:
och om också de, hvilka bo i Stockholm, annorlunda än
de som bo i landsbygden, bedömma kyrkoplikten, eller så¬
som ett straff, med hvilket den bestraffade begår gäckeri; så
måste jag likväl, såsom tillhörande de sednare, förklara, att på
landsbygden är det ingalunda allmänt, att den som ställes
pä piik.tpaIlen, för att undergå kyrkoplikten, på något sätt
gör gäckeri af detta straff, utan tverlom visar den största
nedslagenhet och undergår den djupaste förödmjukelse, —
och att detta verkar starkt på församlingen har jag sjelf vid
många tillfallen kunnat bedömma. Jag måste medgifva, att
jag, vid betraktande af denna fråga, varit med mig sjelf i
mycken strid, och det är endast under den tillförsigt jag hy¬
ser för nuvar. Styrelsen och styrkt af det yttrande Just.-
statsministern hur behagat afgifva, att en snar förändring i
våra oriktiga strafflagar förestår, — det är endast, säger
jag, under en sådan tillförsigt, jag slutar mig till den me¬
ning han här framställt. Det är, medan stölderna och tjuf-
varne tilltaga i antal och djerfhet, måhända mindre väl be¬
tänkt att borttaga det starkaste correctivel deremot; men å
andra sidan anser jag lagstiftaren knappast vara berättigad
att bibehålla ett straff, som förvärrar den brottslige, ehuru,
under närvar, förhållanden, det må vara förlåtligt.
Hr Stråle: Om jag icke orätt fattat ett yttrande af
en värd talare på andra sidan, har han trott, att derigenom
att man motsatte sig den nu ifrågavar. förändringen, skulle
man dels ifra för stränga straff i allmänhet, dels motsätta
sig det nya criminal-lagförslaget. Jag har icke föreställt
mig, att någon sådan tanke tillhörde den, som motsatte sig
förevar, förslag. Strängare straff än de, som verkligen er¬
fordras för afhållande från brotts begående, tror jag af alla
lagstiftare anses onyttiga. De öfverskrida sina gränser och
motverka snarare än de underhjelpa säkerheten för sam¬
hället. Det nya lagförslaget tror jag för min del, att alla
önska målte till sina hufvudgrunder snart kunna antagas
till verkställighet. Jag har äfven i frat derför och sökt
framställa förslag ledande dertill; men det är en väsendtlig
skilnad emellan det nya lagförslaget och den nuvar. lagen,
emedan det förra stadgar fängelse äfven för stöld, och den
gamla lagen åter stadgar för första och andra resan stöld
blott böter, och del är blott i saknad af tillgång dertill, som
kroppsstraff skall äga rum. Den brottslige skall första gån¬
gen böta 3 gånger och andra gången 4 gånger det stulnas
värde. Då är brottet icke urbota, emedan derför kati bo¬
tås med penningar, och vid sådant förhållande kan ej heller
arrest äga rum. Således måste det vara ovedersägligt, att
efter den nya lagen blir stöld skäl till arrest, men icke ef¬
ro H. 28
ai8
De ii aa Juli c. m.
ter den ou gällande lagen, ifall uppenbara kyrkoplikten
borttages; oell på della förhållande, sorn jag trodde allmänt
bekant, liar jag slödt mitt påstående derom, att del ofia
skulle inträffa att tjufveri, som kunde gripas med bördan på
ryggen, måste släppas och ej kunde arresteras. Det är vis¬
serligen sannt, alt ofta, när man ser brottslingen straffas,
väckes medlidandet, och man tycker att det är synd med ho¬
nom; men delta är likväl ett nödvändigt ondt. Man kan
icke undvika straff, ty huru skulle det annars tillgå? Jag
vet icke på hvad sött man utan straff skulle kunna bibe¬
hålla ordning och säkerhet i ett samhälle. Emedlertid är
det ganska säkert, att olika personer se sakerna från olika
synpunkter. Deri ene betraktar blott brottslingen och bans
lidande, den andre ser mera på samhället i det hela, på hu-
rudnna tankarne i allmänhet i landet äro, och hvad verkan
det skulle göra om man nu borttog en påföljd, för hvilken
man har mycken respect. Under många år har sådana o-
lika tankar varit rådande äfven bland jurister, och om det
tillätes mig, så vill jag derom berätta en liten anekdot. För
närmare 5o år sedan voro i en hofrätt 2:ne ledamöter, som
alltid voro af olika tankar i tjufnadsmål. Den ene friade så
många möjligt var, den andre fällde oftast. Presidenten fä¬
stade en gång uppmärksamheten derpå, och frågade: huru
kommer del till att den ene ledamoten nästan alltid fäller
och den andre friar? Jo! svarade den ledamot, som var af den
strängare meningen, det kommer deraf, att min värde med¬
broder sätter sig i tjufvens ställe, och jag deremot sät¬
ter mig i den bestulnes sfälle. Jag hoppas, att ingen an¬
ser detta yttrande för sig förnärmande. Så upptogs det åt¬
minstone icke af den, emot hvilken det fälldes; men detta
visar, huru olika meningarna varit och säkerligen komma att
förblifva.
Frih. Raab: Jag ber om tillgift för det jag ånyo upp¬
träder i en fråga, deri jag saknar all annan kännedom, än
den man förvärfvar i det praktiska lifvet. Frih. Boye har
såsom skäl , hvarför han yrkar bifall till detta betänk.,
bland annat sagt, att Hr Gunlhers reservation saknar prin¬
cip eller eonseqvens. Jag har icke den juridiska insigt, att
jag tilltror mig kunna försvara den ifrågavar. juridiska con-
seqvensen, men jag anser det vara lagstiftarens pligt att vara
så conseqvent, att han söker förekomma tjufnad, och för så¬
dant ändamål synes mig kyrkopliktens bibehållande behöf-
ligt, tills vi få mera skärpta straff för detta brott än vatten
och bröd ; och som sagdt är, anser jag detta vara en prin¬
cip eller en eonseqvens, sorn lagstiftaren bör vidblifva. Frih.
Cederström, Thure, bar sagt, att kyrkoplikten ej verkade till
förekommande af blott, och detta sitt påstående hur han
velat bevisa dermed, att tjufnadsbrotten tilltagit, under det
kyrkoplikten ägt rum. Om han conseqvent fullföljde denna
argumentation, så kunde han komma lill den slutsats, att,
Den as Juli e. ra.
219
om ninn bortloge alla straff, skulle brotten upphöra. — Frih.
Cederström, Anders, har sagt, att kyrkoplikten numera icke
kunde anses såsom ett straff, utan såsom ett spektakel eller
gyckelspel, och han berättade straxt derefter om en petson,
sorn varit föremål för ett sådant spektakel, att han blifvit
afskydd af alla sina grannar. Dermed har Frihtn kraftigt
ådagalagt, att kyrkoplikten är ett i hög grad varnande och
afhållande straff. — Hr Hjerta bar gjort en fråga, nemi. den,
om icke samhället har en förbindelse, att icke tillskapa så¬
dana lagar, som alstra tjufvar. Jag tager mig friheten att
till svar derpå hemställa, om icke samhället, ifall lagarna
blefvo alltför milda, så att de icke afskräckte från brott,
skulle just genom sådana lagar alstra tjufvar, enär ingen i
sådant fall skulle af fruktan afhålla sig från att stjäla. Det
nya lagförslaget innehåller, om jag ej misstager mig, att
hvarje tjufnad första gången skall beläggas med straffarbete
från 6 månader lill 3 år o. s. v. då den förnyas. .När så¬
dana skärpta straffbestämmelser blifva i lagen intagna, då
tror jag alt man kan upphäfva ifrågavar. hårda straff, som
äfven jag anser mindre riktigt, så snart det kan umbäras;
men i närvar, stund och vid den låga ståndpunkt, hvarpå
nu bildningen beklagligen slår hos det lägre folket, skulle
jag tro det vara högst vådligt och ville jag ej taga på mitt
ansvar att med min röst hafva bidragit till bifall å detta
betänk., utan vidblifver jag hvad jag i detta afseende yrkat,
nemi. godkännande af Hr Giiulhers reservation.
Hr Hjerta: Om frågan icke just nu skulle afgöras af
R. o. Ad., skulle jag visserligen icke ännu en gång besvära i
delta ämne, men detta är en så vigtig sak, att man icke bör
se på några ögonblicks tid, om någon upplysning derige¬
nom kan vinnas. En värd talare midlemot har ansett det
ligga något vådligt för samhället deruti, att, i följd af up¬
penbara kyrkopliktens borttagande, man icke kunde arreste¬
ra för stöld tilltalade personer. Jag för min del tror, att
delta vore ett ganska godt ändamål i allmänhet, och att i
visst afseende ett botemedel mot brottslingars tillskapande
skulle vinnas, om man kom derhän , att så få arresteringar
som möjligt behöfde ske. Då man sagt, att samhällets sä¬
kerhet derigenom skulle förnärmas, ber jag att få fästa upp¬
märksamheten derpå, att rättvisan i allt fall har tillräcklig
säkerhet att hinna den för tjufnad misstänkta personen ; tv
0111 lian har förmögenhet och är bosatt der han anklagas, så
kan han svårligen annat än stanna qvar, och då är han all¬
tid lill hands för att dragas för rätta, och om han också
rymmer, så är man af med honom, då förlusten icke är
stor. Har han åter icke förmögenhet och fast bostad, så är
han en person, som justitian kan bemäktiga sig på andra
grunder än det angifna tjufnadsbroltet, och således svårligen
mera än någon annan kan undgå bestraffningen. En värd
1 '10
Den 11 Juli e. m.
talare har ordat om nödvändigheten af skarpa lagar, för att
derigenom afskräcka från brott. Jag medger att skärpan
kan vara nyttig i vissa fall, nemi. om man kunde drifva
den derhän, såsom hos vissa folk, alt alla tjnfvar hängdes,
hvilket visserligen vore det radikalaste för att lätt blifva af
med dem; men det finnes något kalladt rättskänsla och
mensklighet, soin säger att ett brott emot äganderätten, i-
synnerhet när det ej är qvalificeradt, icke utgör ett sa för¬
skräckligt brott, att man bör hänga den, som dertill gjort
sig skyldig, hvarföre också i sednare tider sådana brott i
flera lander, der man för dem fordom hängde menniskor,
funnits kunna försonas med lindrigare straff. Det torde va¬
ra en vågad sats att framställa, men kunde måhända löna mö¬
dan att tänka på, huruvida ett brott mot äganderätten, in¬
skränkt lill en lösöre-persedel, som en dertill oberättigad per¬
son bemäktigat sig, i sjelfva verket är ett större brott, än
ett brott, begånget emot en person, af hvilken man slår ar¬
mar och ben, hvilket nu i de flesta fall icke medför urbo¬
ta bestraffning. Om man gör denna jemförelse noggrann!,
skall inan efter min tanke slutligen komma lill den slut¬
sats, att man kanske i allmänhet gjort sig en alltför sträng
ide'e om brotten emot äganderätten. Jag menar derföre
icke , att man bör på något sätt förringa äganderättens
nytta och dess princip. Det är något helt annat. Egen¬
domsrättens gemensamhet är visserligen en princip, som af
svärmare och utopister i andru länder äfven blifvit yrkad,
och som varit ett mycket fruktadt skrämskott för dem, hvil¬
ka varit ultra-conservativa i sina åsigter; men om man vill
rätt tänka derpå, tror jag man skall finna att denna princip
icke står i så omedelbart sammanhang med förevar, fråga,
att man ej ganska väl kan stanna vid den jemförelse jag ha¬
de äran framställa emellan brott emot egendom och brott
emot person, och på denna grund tror jag älven, att man
kan stanna vid det ansvar för stöld, sorn här af LagUlsk.
blifvit föreslaget, med det amendement Frill. Boye propo¬
nera t.
Frih. Boye: Jag strider ogerna med en vän, som jag
högt värderar, fastän jag i detta ämne tänker olika med ho¬
nom; men han är sjelf skulden till att jag nödgas ånyo upp¬
träda. Ur Stråle har nemi. missförstått mig, och det är
mig angeläget, alt icke, i följd deraf, äfven andre må miss¬
förstå mig. För att blifva rätt förstådd, behöfver jag blott
till hans egen och Ståndets rättskänsla öfverlemna att be-
dömma på hvilkendera utgången samhället mest vinner, an¬
tingen då den olycklige skonsamt behandlas, så att han än¬
nu kan återvända från brottets stråt, och upphöra att stjä¬
la; eller då han straffas så, att han icke kan återvända, u-
tan för alltid blir tjuf och begår stölder på stölder. Ar Sta¬
ten sannerligen mindre tjent med det sednare, så visar det
Den 33 Juli e. m.
321
sig också, att jag icke alltför mycket ömmat för tjufveri och
glömt samhället, utan tveitom, till fördel för samhället, be¬
gär, att straffbestämmelsen må blifva sådan, att icke, i kraft
af sjelfva straffet, brotten förnyas gång på gång. Till Frih.
Iiaab har jag ingen tacksamhet att hembära för den juridi¬
ska bevisning han lofvat, men icke gifvit, ang:de princip-
enligheten af Hr Giinthers reservation. Jag ber den värde
Frihrn tillåta mig tro, alt om kyrkostraffet är principenligt
eller ej, så måste det vara inconseqvent att afskaffa det i ett
mål och bibehålla det i ett annat. Detta straff mäste vara
ettdera, antingen principenligt eller tverlom, och då bör
kyrkoplikten stå qvar eller också afskaffas i alla mål. Detta
är conseqvens, det andra är ingen conseqvens.
Frih. Cederström, Thure: Jag får anhålla örn ur-
sägt af det H. Huset för det jag för tredje gången uppträ¬
der alt yttra mig i denna fråga; men då jag anser ämnet
vara ett af de aldra vigtigaste, och jag för min del äfven
ifrat för detsamma, tror jag mig böra åtminstone upptaga
några af de skäl mine värde motståndare framställt. JDetär
isynnerhet Frih. Raab, som i anleda, af mitt yttrande, att,
då brotten ökats medan kyrkoplikten ägt rum, roan icke ha¬
de något bevis på kyrkopliktens verkan till förekommande
af brott, förklarat, att man deraf kunde sluta till, att jag
skulle ifra för en så orimlig sats, som den att inga straff
borde finnas. Detta påstående tror jag icke, att den värde
talaren kan med fullt allvar hafva framställt; men jag tror
deremot, att om man skall kunna bedomina nyttan af ett
straff, så mäste man se huruvida detta straff svarar mot sitt
ändamål, eller huruvida detsamma för det första är rätts¬
én ligt och för det andra verkar till förekommande af brott.
När, efter mitt förmenande, det är ovedersägligt, att kyrko¬
plikten icke ur någon rättsgrund kan försvaras, och erfaren¬
heten visat, alt i de fall, der kyrkoplikten ådörats, brotten
ej blifvit förekomna, så tror jag verkligen, att jag med skäl
kan säga, att delta straff icke verkar till det åsyftade än¬
damålet. Jag vill icke bär, hvarest dertill icke är stället,
ingå i någon utförlig utveckling ur pliilosophisk synpunkt
om straff och dess verkan på det menskliga subjectet lill
förekommande af brott, men jag ber att få hänvisa den vär¬
de talaren till historiens ojäfaktiga vittnesbörd , deraf han
kan inhemta, att Dracos, såsom en af Greklands fräjdade
historieskrifvare uttrycker sig, med blod skrifna lagar ej
verkade till förekommande af den sig dagligen allt mer och
mer ökande brottsligheten, men att deremot Solons milda
Jagar gjorde det. Men detta är visserligen en annan fråga i
sig sjelf, och här är endast fråga om huruvida kyrkoplikten
i någon mån svarar emot sitt ändamål, i hvilket afseende
jag tror, att hvar och en, som opartiskt betraktar saken
från dess rätta sida, skall finna, alt kyrkoplikten ej verkar
222
D c n 22 Juli c. m.
afskräekande ens på den brottslige och än mindre på all¬
mänheten. Jag tror snarare, att allmänheten, som skådar
den brottsliges bestraffning, dervid upptändes af hann och för¬
trytelse mot så grymma lagar. — Jag får vidare i anleda,
af det påstående, att borttagande af kyrkoplikten skulle
rubba straff-systemet, förklara, att della ej rubbar straff¬
systemet sådant det var i 1734 års lag. Af 1734 års lag¬
stiftare stadgades, åtminstone för tjnfnadsbrotlen, icke nå¬
gon kyrkoplikt-, ulan antogs den dä endast för ett enda fall,
mini. deli 1 cap. 1 §:n Missg.-b:n omnämnda, då någon o-
belankl och af hastighet smädar Gud, hans heliga ord och
sacraineuten. Dä kyrkopliklen för intet fall stadgades, må¬
ste del således vara tydligt, att den i 1734 års lagstiftning
ej åsyftades för tjufnadsbrotl. — Jag får tillägga, alt det i
Hr Gunther* reservation åberopade K. bref af den 20 Dec.
1735 uttryckligen innehåller, att författningen om kyrko¬
pliklen skulle förblifva gällande blott intilldess den då före¬
slagna kvi ko-ordningen hunnit öfverses vid nästföljande riks¬
dag ; men smil denna nya kyrko-ordning då icke kom mi¬
ller pröfning, koni kyrkopliklen att bibehållas, och blef den
hos oss systematiskt införd genom K. förklaringen af den 23
Mars 1807, en förklaring, öfver hvilken folket aldrig blifvit
bordt, utan sorn fått emottagas, utan att Ständerne ens
baft tillfälle ali deröfver uttala deras mening. Jag kan så¬
ledes ej tro, att kyrkopliklen är något, som nationen önskat,
utan jag tror tvertom, att allmänna opinionen talar emot
densamma, och att allmänna tänkesättet är, att den icke ver¬
kar lill sitt ändamål , utan till raka motsatsen. IJå sådan
grund, neli med åberopande af hvad Utsk. vidare anfört,
samt då jag icke af någon consideration för den brottslige,
utan för det allmännas bästa, väckt frågan om uppenbara
kyrkoplik tens upphäfvande obetingad!, så att i stället en¬
skild skrift skall undergås, får jag nu vidblifva mitt härom
gjorda förslag samt ånyo vördsamt yrka propos. i den syft¬
ning, som Frih. Boye framställt, och hvilken öfverensstäm-
nier med hvad jag tagit mig friheten föreslå.
Frih. Gederström, Anders: Frih. Raab bar afmitt
yttrande velat draga den slutsats, att kyrkoplik ten, enär den
af allmänheten åses med vämjelse, vore afskräckande från
brott. Om detta vore förhållandet, så hemställer jag, hvar¬
före man ifrar si mycket för borttagande af de qvalificerade
dödsstraffen, spöstraffet och andra offentliga straff. Man har
dock på andra sidan yttrat, alt man vore på vägen att bort¬
taga alla dessa straff, att det vore högsta skäl att göra det,
roen att man likväl ej bör göra det, förrän det kan ske i
ett belt svsteiiie. Om man antager, att det är något af-
skräckande deruti, såsom Frih. Raab förmenar, hvarföre skall
man då gå ifrån detta sysleine till något annat? Om det är
ändamålsenligt att bibehålla, må vi så gerna stnnna dervid.
Den aa Juli e. m,
Är del åter icke ändamålsenligt, så förfaller liela argumen¬
tationen, och jag kan ej inse annat, än ali del är ändamåls-
löst. Jag får derföre påyrka, alt, såsom Utsktn föreslagit,
detta straff må -borttagas i alla möjliga fall, så val för tjuf¬
nad som eljest, men alt det af Utsk. föreslagna correcliv af
uppläsning från predikstolen ej må qvarstå, utan beslutet må
blifva sådant det af Frih. Boye blifvit föreslaget.
Hr Stråle: Det tyckes som man förutsatt, alt under¬
gående af kyrkoplikten i allmänhet skulle medföra deri ver¬
kan, att brottslingen ånyo beginge stölder och andra brott.
SA har icke erfarenheten visat, att det tillgår; om det blir
fråga derom, kan jag med offentliga handlingar bestyrka, att
vid mångfalldiga tillfällen personer, som för flera år tillha¬
ka begått stöld och undergått kyrkoplikt, icke vidare be-
trädt denna bana. Således tror jag icke, att på grund af
erfarenheten en sådan följd i allmänhet kan antagas. För
att icke missförstås, nödgas jag återgå till hvad jag började
med, nemi. alt jag icke försvarar kyrkoplikten såsom ett
ändamålsenligt och på rättsgrund fotadt straff, men att jag
anser betänkligt och icke rfidligt att afskaffa detsamma, förr¬
än man har ett annat straffsysleme, hvarigenom man kan
bereda den säkerhet samhället har rätt att fordra.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag får i korthet
förklara, att jag tillhör dem, sorn göra mera afseende på
deras säkerhet, hvilka äro i fara att bestjälas, än på tjufvens
förmenta förbättring och hans öfriga fördelar. Hr Stråle
liar, efter min tanke, så riktigt och klart framlagt sakens
ställning, att jag har föga annat att tillägga, än några an-
märkn:r, bestyrkande riktigheten af hans åsigt. Då man ytt¬
rat, att kyrkoplikten borde borttagas, i förlitande derpå, att
straffet vid vatten och bröd skulle strängare verkställas; så
har man förlitat sig på fångvaktmästaine. Huru mycket på
dem kan litas, öfverlemna!- jag åt hvar och cn att bedöm-
ma, som något närmare känt dylika förhållanden, och svå¬
righeten för en hvar, som deröfver skall hafva uppsigt, att
åstadkomma det straffet verkligen innebär hvad benämnin¬
gen antyder. En talare har trott, att bristen på fängelser,
hvarigenom brottslingarne komma i sammanlefnad med hvar¬
andra, och en häktad person ännu mer förderfvades, vore ett
skäl att underlåta häktande. Jag skulle tro, att detta vore
skäl till alt förskaffa sig tillräckligare fängelser, men inga¬
lunda att efterskänka något, som den allmänna säkerheten
foldrar. Såsom ett skäl för eftergift har man äfven anfört,
att personliga säkerheten vore hos oss mindre vårdad än
egendom. Om en felaktig eller en flat lagstiftning finge ta¬
gas sill rättesnöre, så vore det visserligen riktigt att på det¬
ta sätt gå tillväga; men vill man icke taga felen till efter¬
rättelse, så bör man troligen förfara tvertom. Det finnes t.
ex. i vårt land en stöld, sorn alltför ringa bestraffas. Jag
aa4
Den 2a Juli e. m.
menar stöld i tryck af andras heder och ära, hvilken, såsom
erfarenheten visar, dagligen kan begås utan ansvarspåföljd.
Deraf får man icke sluta til! riktigheten af ett dylikt förfa¬
rande i afseende på stöld af egendom. Jag tillstyrker såle¬
des bifall å den reservation Hr Gunther afgifvit.
Hr Coijet, Julius: Ehuruväl redan mycket är sagdt
i detta ämne, tager jag mig friheten fästa uppmärksamhet
derpå, att då Utsk. föreslagit en lagförändring, så hade den¬
na lagförändring bort ställas i någon harmoni med den för¬
ra lagen. I 17J4 års lag har alltid stöld varit ansedd så¬
som en infami. Om nu endast böter eller vatten och bröd
skulle blifva straffet för stöld, samt icke kyrkoplikt derpå
följde, så skulle stöld första och andra resan ej blifva någon
infami, och dertill tror jag icke det vara lämpligt att lin¬
dra straffbestämmelsen för stöld. Isynnerhet anser jag, att
en lagförändring, utan harmoni med den hittills gällande
Jagen, vore olämplig, hvarföre jag instämmer med H. Ex.
Ilr Gr. Posse.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att om han riktigt
uppfattat meningarna, hade ingen af de ledamöter, som ytt¬
rat sig, yrkat bifall å Utskts betänk, i sin helhet. Det för¬
slag, som först blifvit framstäldt, innehölle bifall lill Utsk:s
hemställan, med borttagande af den af Utsk. föreslagna upp¬
läsning från predikstolen af namnet å den, som skolat un¬
dergå kyrkoplikt, ifall den bort bibehållas. Den andra me¬
ningen, som försökt att göra sig gällande, hade varit deras,
som instämde i Hr Giinthers reservation. Dessa vore således
egentligen de 2:ne meningar, som blifvit yttrade. Hr Landtm,
ansåg sig likväl skyldig att framställa propos. ä Utsk:s be¬
tänk., och hemställde alltså om R. o. Ad. behagade bifalla
LagUtskrs betänk. N:o 26.
Ropades nej.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde derefter, om R. o.
Ad. behagade bifalla LagUtskts betänk. N:o 26, med den af
Frih. Boye yrkade förändring, att det af Utsk. föreslagna
kungörande från predikstolen icke skall äga rum.
Ropades ja och nej.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade det han trott sig fin¬
na, att nej öfverröstat ja.
I anledn. häraf begärdes votering af åtskilliga leda¬
möter.
Upplästes till justering och godkändes följande voler:s-
proposition :
Den som bifaller LagTJtsk:s betänk. N:o 26 med den af
Frih. Boye yrkade förändring, att det af Utsk. föreslagna
kungörande från predikstolen icke skall äga rum, voterar
ia;
Den 22 Juli e. m.
225
ja;
den det ej vili, voterar
nei;
Vinner nej, antages Hr Giintliers förslag, alt kyrkoplikten
afskalfas för alla andra brolt än tjufnad, oell alt intet upp¬
läsande från predikstolen af den brottsliges namn kommer
att äga rum.
Efter voteringens slut, befunnos rösterna hafva utfallit,
som följer:
Ja — 21.
Nej — 3g.
Sedan LagUtsk:s utlåt. N:o jo sålunda blifvit afgjordt,
företogs nu till pröfning samma Utskrs utlåt. N:o 6q, i an¬
leda. af gjorda anmärkn:r vid Ulsk:s betänk. N:o 38 öfver
väckt fråga om stockslraffets upphörande.
Då Utsk. i detta utlåt, vidblifvit sin i betänk. N:o 38
framställda mening, blef detta betänk, nu äfven för R. o. Ad.
föredraget.
Frih. Cederström, Anders: Sedan R. o. Ad. nu
godkänt det af Hr Gunther, uti dess vid nyss förehafda
betänk, fogade reservation, gjorda förslag, måste deraf enl.
mitt begrepp blifvit en följd, att R. o. Ad. ej kan antaga nu
förevar, betänk., sådant det är framstäldt. Här är nemi. fö¬
reslaget, att främmande religionsförvandt, som bort i stället
för uppenbar kyrkoplikt undergå stockstraff, nu skulle slip¬
pa detta straff, och deremot blott kungörelse från predik¬
stolen borde meddelas om den felandes namn och brottets
beskaffenhet. Då för alla tjufnadsmål kyrkoplikten kommer
alt qvarstå, så torde deraf blifva en följd, att någon mot¬
svarande bestraffning för främmande trosförvandt bör äga
rum; ty blotta kungörelsen tror jag icke, aldraminst dåden
sker i en Luthersk kyrka och angar en främmande trosför¬
vandt, kunna anses motsvarande kyrkoplikten. På denna
grund får jag, i fråga om slockstraffet för detta fall, yrka,
att det antingen må qvarstå eller också ersättas genom nå¬
got annat eqvivalent straff för främmande trosförvandter. I
Öfrigt vidblifver jag hvad jag yttrat i afseende på andra
morn., att, i stället för 6 r:dr 32 sk. böter, som blifvit fö¬
reslagna för den, som förderfva!- andras till prydnad plan¬
terade träd, bör stadgas urbota bestraffning.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag anser den an¬
märka., som Frih. Cederström, Anders, nyss gjorde, vara
ganska riktig, ty om R. o. Ad. efter det beslut, som genom
sista votering fattades, skulle bifalla Utskts betänk, sådant
det är, så blefve följden, att en främmande trosförvandt, som
slule här i landet, bestraffades lindrigare än en af våra eg-
io II. 2g
226
Den 22 Juli e. m.
ra landsmän, som beginge samma brott. Det vore icke lämp¬
ligt. Jag vet då icke någon annan utväg än att afslå Utsk:s
betänk. Skulle man finna, att det beslut, som Ståndet fat¬
tat i anledn. af förra betänk., fordrar för följdriktighetens
skull någon jemkning i nu gällande författningar om stock¬
straffet; så är ju intet hinder för ledamöter af LagUtsk. el¬
ler hvilken annan riksdagsman som helst att göra en mo¬
tion derom, på grund af det beslut, som redan vore fattadt,
och då komme frågan i sitt rätta skick. Men att nu för
ögonblicket improvisera ett beslut, som vore rätt passande,
torde ej vara att påräkna. Jag får derföre vördsamt hem¬
ställa, att betänk, mätte afslås.
Frih. Cederström: Att helt och hållet afslå första
mom. af detta betänk, skulle åtminstone jag för min del icke
anse tjenligt. Man kan mycket väl bifalla det i alla andra
delar, och dock bibehålla stockstraffet för främmande tros-
förvandter. Jag vågar således föreslå, att Utsk:s redaction
måtte antagas endast med den förändring, att främmande
trosförvandter böra undergå stockstraffet, i stället för up¬
penbara kyrkoplikten, i de fall för hvilka den qvarstår.
Ilr von Hartmansdorff: Jag får fästa H. Ståndets
uppmärksamhet på den reservation af Hr von Röök, som
nyss är uppläst. Jag har vid ett föreg:de tillfälle instämt
i den mening han yttrat. Den vidhåller jag ännu och ön¬
skar således afslag å Utsk:s betänkande.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. beha¬
gade bifalla LagUtsk:s utlåt. N:o 69.
Ropades starka nej, blandade med ja.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att han, då en leda¬
mot begärt afslag, ansåg sig böra framställa propos. derå;
Liefve den ej bifallen, linge Hr Landtm, sedan framställa
propos. på det förslag, som Frih. Cederström framställt.
Frih. Cederström: Då detta betänk, innehåller 2!ne
särskildta momenter och 2:ne särskildta förslag, d. v. s. ett
i hvartdera morn., hemställer jag, om roan ej kunde få pro¬
pos. först på det ena och sedan på det andra momentet;
ty det kunde vara möjligt, att man ville bifalla det ena
men afslå det andra, och på det icke rättigheten att i ena
afseendet bifalla och i det andra afslå, helt och hållet må
oss betagas, tager jag mig friheten hemställa, om det ej vo¬
re rättast, att propos. särskildt för hvartdera mom. blefve
framställd.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde i anledn. häraf, om
R. o. Ad. skulle finna för godt att nu först fatta sitt beslut
rör:de första punkten, och derefter öfver den andra.
Bifölls.
Den 22 Juli e. m.
227
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, i anledn. af Hr von
Hartmansdorffs förut gjorda yrkande, om R. o. Ad. beha¬
gade afslå första punkten uti LagUlsk:s i betänk. N:o 38
framställda förslag.
Ropades starka nej, blandade med ja.
Då Hr Frih. o. Landtm, förklarade, det han trott sig
finna att nej öfverrösta! ja, begärde
Hr von Hartmansdorff votering.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att lian förmodade, att
det blefve Frih. Cederströms mening, hvilken vid den blif¬
vande voteringen komme att utgöra motsatsen emot den
nyss framställda propostri, i anledn. af hvilken votering blif¬
vit begärd, men hemställde, då det kanske vore mindre
lämpligt 0111 afslag till Utskts förslag komme i ja-propos:n,
om R. o. Ad. skulle tillåta att voter:s-propos:n så omvändes,
att Frih. Cederströms förslag komme i ja-propos:n och af¬
slag å Utskts förslag i nej-proposln,
Bifölls.
Upplästes till justering följande voteus-proposition:
Den som bifaller första mom. i LagUtskis betänk. JV:o
38, med den förändring att stockstraff bibehålles för främ¬
mande trosförvandt, som begått sådant brott att uppenbar
kyrkoplikt derå för Christna trosförvandter bör åläggas,,
voterar
ia*
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. ofvannämnda usta moment.
Frih. Cederström: I stället för Christna trosförvand-
ter, tror jag att i ja-propos:n bör införas Lutherska eller
inhemska trosförvandter.
Hr von Hartmansdorff: Sedan jag hört voter:s-pro-
pos, uppläsas, afstår jag från den begärda voteringen.
I anledn. häraf framställde Hr Frih. o. Landtm.pro-
pos. å Frih. Cederströms förslag, att usta mom. i LagUtskts
betänk. N:o 38 måtte bifallas, med den förändring, ait stock¬
straff bibehålles för främmande trosförvandt, som begått så¬
dant brott, att uppenbar kyrkoplikt derå för Lutherska tros¬
förvandter bör åläggas.
Bifölls.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att i afseende på 2:dra
punkten i förslaget Frih. Cederström ansett och föreslagit,
det R. o. Ad. måtte besluta, att urbota straff för skogsåver¬
kan borde fortfarande äga rum.
Frih. Cederström: Jag har visserligen föreslagit, alt
Den 22 Juli c. ra.
urbota sträft' i delta fall må äga rum, men icke fortfaran¬
de, emedan sådan bestraffning ej förut varit stadgad; utan
min hemställan ur, att i stället för det alternativt föreslag¬
na straffet 6 r;dr 3a sk. eller fängelse vid vatten och bröd
efter omständigheterna, må utsättas fängelse vid vatten och
bröd från ti lill io dagar efter omständigheterna.
Frih. Tersmeden, Wilh.: Jag får anhålla om bi¬
fall till detta moment, sådant det blifvit af Utsk. före¬
slaget.
?:dra punkten blef derefter af R. o. Ad. bifallen.
Ånyo föredrogs LagUtskts den i5 och 18 dennes på
bordet lagda utlåt. N:o 71, i anledn. af gjorda anmärknrr
vid Utsk:s betänk. N:o 16, öfver väckt motion om upphäf-
vande af lagens stadganden , anglde qvalificerade döds¬
straff,
Då betänk. N:o 16 blifvit af R. o. Ad. afslaget, fann
Ståndet detta utlåt. Nto 71 icke erfordra annan åtgärd, än
att läggas till handlingarna.
Hr Rosenblad, Bernh., hade inlemnatett så lydan¬
de anförande:
Sedan II. R. o. Ad, återremitterat BancoUtsk:s betänk.
N.’o 44, torde det tillåtas mig, som vid öfverläggningen i
officiella åligganden var frånvar., alt få bifoga några an-
märkn;r att åtfölja återremissen.
Instämmande helt och hållet i Major Nordenanckar re¬
servation, får jag, i öfverensstämmelse med irsta punkten
deraf, föreslå borttagande af det föreslagna ovillkorliga för¬
budet för Bancosecretin alt innehafva annan tjenst. Dere¬
mot, om Utsk. skulle anse, alt lönen kunde nedsättas till
1800 r;dr, har jag ingenting deremot; hvaremot jag, under
åberopande af de skäl, sorn i bancofullmrs hemställan om
ett särskildt räkenskapsbiträde blifvit anförda, får såsom all¬
deles oundgängligt yrka, att åtminstone det af Utsk. före¬
slagna arfvode af 3oo r:dr för ett räkenskapsbiträde åt full¬
mäktige måtte blifva bibehållet.
Jag anser likaledes, att 2tne af de föreslagna yngre
comnhssarie-lönerna böra uppföras på indragningsstaten, med
föreskrift för bancofullmäktige, att vid först inträffande cöm-
missarie-Iedighet indraga den ena (med tjenstgöring i deposi-
tions-afdelningen,) samt att i afseende på den andra, när seder¬
mera ledighet inträffar, efter commissariatets hörande, pröf¬
va, huruvida omständigheterna medgifva, alt äfven den kan
indragas, och i så fall en sådan indragning verkställa. Der¬
emot tror jag, alt man i så fall kan bevilja bancostaten den
förmån, att disconl-commissarierne — hvars göromål och
ansvar genom handels-discontens betydliga utvidgning i hög
Den 22 Juli e. m=
229
mån ökats, — alltid berättigas till uppförande å disconf-
verkets stat till högre commissarie-lön, samt att de 10 fö¬
reslagna äldre commissarie-lönerna må — utan afräkning för
discont-commissarierna — få upptagas på bankens lönestat.
Äfvenledes anser jag, att den 7 casseuren nied dess cassa-
skrifvare, en bokhållare samt 3 contorsskrifvare i sedelcon-
toret böra öfverflyttas på indragningsstat, med lika rätt för
bancofullmäktige , som 1 afseende på 2;dra commissarie-
tjensten, att, efter commissarialets hörande, vid hvarje le¬
dighet pröfva om någon af dem kan indragas.
Då till principen skilnaden emellan (egentlig) löne-stat
och supplementar-stat är den, att på den förra uppföras alla
löner, och på den sednare alla andra i och för tjenstebe-
fatlningen nödiga anslag, så böra lönerna för garde des rae-
dailles och brandmästaren till den förra öfverflyttas.
Då pappersmestaren vid Tumba är en, i och för sedelpap¬
perets tillverkning och controllerna dervid, ganska maktpå¬
liggande person, anser jag, att han bör bland konstidkare
upptagas, men med samma anteckning som för förvaltaren,
nemi. uppbära sin lön på Tumba bruks stat. Skilnaden är
att derigenom hans rätt, i likhet med alla förutvarande, ut¬
om den närvar., blir obestridlig till pension vid en viss ål¬
der och tjenstetid, och till deltagande i enkecassan, — för¬
måner, som utgöra för honom en lika nödig uppmuntran
som för bankens öfriga tjenstemän.
I den händelse att, som jag hoppas, Utsk. fäster afseen¬
de å 2tne Stånds godkännande af Hr Helledays förslag i af¬
seende på Stereotyperings- och Tryckeri-föreståndaren C. A.
Broling, torde hans personella lönefyllnad böra genast upp¬
föras till 800 r:dr.
Utsk., som i högre mått än fullmäktige tilltrott sig, fä¬
stat afseende på behofvet att förse commissariatet roed nå¬
gorlunda tillräckliga löner, har deremot afknappat för den
mest behöfvande delen af bankens betjening, dess extra¬
ordinarie^ i banken vida strängare sysselsatte än i andra
publika verk. Fullmäktige hade för extiact-arbeten samt
lön löse extra-ordinarie tjenstemäns uppmuntran föreslagit
2000 r:dr. Jag anhåller, att detta anslag måtte bifallas,
hvaremot deraf borde utgå, intilldess innehafvarne afgå el¬
ler vinna befordran, de på indragningsstaten med tillsammans
r:dr i4o4 uppförda 1 1 exlra-löner och arfvoden, (då såle¬
des för det närvar, en besparing af 4o4 r:dr komme att a-
ga rum, ehuru för framtiden bankens exlra-ordinarier klef¬
ve mindre lidande.)
Emot Bokhållaren, Kammarrättsrådet Fahnehjelm har
Utsk. icke haft samma blidhet, som emot Revisor Cron¬
land, ehuru åtminstone lika skäl talat för bifall till hans
ansökan. Jag hemställer, att Bokhållarne Schör och Fahne¬
hjelm samt Actuarien Schröderheim raålte berättigas —om
de så önska — att, emot frånträdande af den nu såsom arf-
aBo Den aa Julie, m,
vode utgående ^ af deras lön, förflyttas på pensions-
staten.
Remitterades till BancoUtskottet.
Lades på bordet nedannämnda från Utsktn inkomna ut¬
låta och betänk:n, nemi. från
StatsUtskottet:
N:o 194, i anledn. af K. M:s nåd. propos. om fortfa¬
rande tills vidare af anslaget för Rikets Allm. Ärenders Be¬
redning;
N:o 195, i anledn. af K. M:s nåd. propos. om lönere¬
glering för de under Stats-departementen lydande expedi¬
tioner ;
N:o 207, ang:de tillkomsten och förvaltningen af åt¬
skilliga under K. Krigs-collegii disposition ställda fonder och
medel;
N:o 208, i anledn. af vackt motion, att mynt- och con-
troll-verken åter måtte ställas under K. Bergs-collegii öf¬
verinseende ;
N:o 209, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o no;
Wto 210, i anledn. af återremiss å utlåt, N:o 116;
K:o 2ii, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 56;
N:o 212, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 52;
Allm. Besvärs och Ekon. Utskottet:
N:o 63, i anledn. af väckt motion om förbud för utri¬
kes, hit till landet ankomne läkare, att här prakticera, utan
att hafva fullgjort de prof, som för ett sådant ändamål äro
föreskrifna;
N:o 64, i anledn. af väckt motion om Bergs-collegii
upplösning och dess förändring lill en Bergs-vettenskaps-
academi;
N:o 65, i anledn. af väckt motion, att advocal-fiscaler-
ne i Rikets Hofrätter och Collegier måga upphöra att vara
beroende af de embetsverk, vid hvilka de äro anställde;
N:o 66, om föreslaget förbud för andra än itifödde
Svenske män att innehafva tjenster, som af embetsverken
tillsättas;
N:o 67, i anledn. af väckt motion om Roskildska freds¬
fördragets öfversättning på Svenska språket och dess lifgif¬
vande från trycket;
N:o 68, i anledn. af väckt motion om elementar-läro-
verkens reorganisation och utvidgning af Frösö skola i
Jemtland ;
JN:o 69, i anledn. af väckt motion om en förändrad or¬
ganisation af Sundhets-colltm;
N:o 70, i anledn. af väckt motion om förändring af
grunderna för befordran inom PresteStåudet;
Den 22 Julie. m.
N:o 71, i anledn. af väckt motion om utnämningar till
kyrkoherdar vid regala pastorat;
N:o 72, i anledn. af väckt motion, att hälften af eccle-
siastik-stalen mätte indragas.
II. II. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ till 11 e. m.
In (idem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Lördagen den 25 Juli i84o.
Flen lim kl. 9 f. m.
Justerades 5 prot.utdr. för den i8 dennes e. m.
Justerades p!eni-prot:n för den ii dennes och för den
i5 dennes f. m.
Upplästes till justering och godkändes nedannämnda
från Exped.Utsk. inkomna förslag till R. St:s rind. skrifvel-
ser till K. M., nemi.:
N:o 43, om upplåtande till Upsala central-hospital af
några kronoparken Åsen och Ulltuna kungsladugård tillhöri¬
ga jordar;
]V:o 44, om inskränkning i det nu föreskrifna domföra
antal nämndemän;
N:o 45, i anledn. af väckt motion om förhud mot ul-
gifvande af skuldsedlar, ställda till sedelhafvaren m. m.;
N:o 46> i anledn. af väckt fråga om upphörande afspö-
och ris-straff för vissa brott m. m.;
N:o 47* om rättighet för parter, alt deras till domstol
ingifna handlingar återbekomma;
N:o 48, om förbud för enskildta lotteriföretag och för¬
säljning af lotter för utländska lotteriers läkning.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att Frih. Thott,
Erik, vald till ledamot i BancoUtsk. afsagt sig denna be¬
fattning; äfvensom att Hr af Geyerstam, Carl, ledamot i
StatsUtsk., Frih. Åkerhjelm, Johan Carl, ledamot i Bevilln.-
Utsk., och Hr Råfelt, Anton, ledamot i Allm. Besvärs- och
Ekon.- samt Iiidd.Utskm afsagt sig sina befattningar i nämn¬
da Utsk., i anseende till bortresa på längre tid från riksda¬
gen, men anhållit att vid sin riksdagsmannarätt blifva Libe-
Den a5 Juli f. m.
hällne; och hemställde .Hr Landtm., om R. o. Ad. behagade
härtill lemna sitt bifall.
Ropades ja.
Hr Frih. o. Landtm, anmodade Hrr Electorer att in¬
nan nästa plenum sammanträda för att fylla de sålunda upp¬
komna ledigheter inom Utskotten.
Föredrogs till remiss Hr Lefréns, Joli. Pehr, den 18
dennes på bordet lagda motion, ang:de skyndsam uppgift å
beloppet af den del af banco vinsten, som kan för statsver¬
kets behof användas.
Frih. Stjernstedt, Theodor; Jag får upplysnings¬
vis nämna, att denna fråga varit behandlad af en afdelning
utaf sammansatta Stats- och BancoUlskln, hvilka sedermera
äfven in pleno förehaft frågan, der det likväl ansetts att
BancoUtsk. först borde yttra sig huruvida banken kunde af¬
stå någon del af den ifrågavar. vinsten oell med hvad vill¬
kor sådant kunde ske, samt att de sammansatta Utskrn ome¬
delbart derefter borde företaga pröfningen af frågan, ifall
BancoUtsk. tillstyrkte att någon del af denna vinst borde
användas till sådana ändamål, hvarom StatsUtsk. äfven ägde
att yttra sig. BancoUtsk. har sedermera begärt bancofull-
mäkliges yttrande, hvilket val ännu icke inkommit, men
hvarom jag hört att fullmäktige redan fattat sitt beslut.
För öfrigt har jag ingenting emot denna erinran lill Banco-
TJtsk., att nemi. så fort som möjligt inkomma med betänk, i
frågan; men jag tror icke alt densamma kan leda till någon
skyndsammare åtgärd, emedan början redan skett med be¬
tänkts utarbetande och det i alla fall torde inkomma så
Snart sorn möjligt.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Jag anser, att re¬
missen af denna motion torde vara nödvändig; ty i annat
fall kunde det hända, att BancoUtsk. remitterade sitt utlåt,
ensamt till de sammansatta Utsktn, och att RiksSCn således
icke så snart (ingo upplysning om det belopp af banco-
vitisten, sorn Utsk. anser banken kunna undvara.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Om meningen med den
remiss, som nu äskas, är alt påskynda BancoUtsk:s arbeten,
har jag intet deremot; men i anledn. af hvad isynnerhet den
siste värde talaren yttrade, tager jag mig friheten fästa R.
o. Ad:s och äfven BancoUtsk:s uppmärksamhet derpå, att inom
de sammansatta Stats-och BancoUtsk:n ett gemensamt beslut
fattades att, före det gemensamma arbete, som ålåg Utsktn
i följd af RiksSt.ms remisser, BancoUtsk. borde till Stats¬
Utsk. aflåta ett prot.uldr., som upplyste både StatsUtsk.
och de sammansatta Ulsktn om de medel, hvilka från banco-
vinsten kunde afiemnas till statsverket, hvarefter StatsUtsk.
enskildt.
D e ii 20 Juli f. ni.
enskildt, och jemväl de sammansatta Utsk:n gemensamt,
kunde blifva i tillfälle alt företaga de arbeten, som dem
ovillkorligen åligga i följd af remisserna. Jag vet ej om jag
misstager mig, men jag anser, alt denna motion på något
sätt kunde slå i sammanhang med den opposition, som inom
de sammansatta Utskrn visat sig emot allt samarbete, och
för min enskilda del skulle jag högligen önska, att delta
samarbete kunde undvikas, men jag anser oss pligtige alt fö¬
retaga detsamma, emedan remisserna från RiksStln äro lag för
Ulskln. Jag tror, alt BäncoUtsk., i följd af det i samman¬
satta Ulskrns plenum fattade beslut, mäste i första rummet
till dessa Utsk. aflåta den upplysning, som är äskad och af-
sedd med BancoUtskts särskildta aibete, samt hvarom full¬
mäktiges utlåt, blifvit infordradt, äfvensom jag anser, ätt ett
särskildt utlåt, till Ständerna i denna fråga endast skulle
komma att betydligt fördröja riksdägs-arbetet. Jag tror der¬
före, att så snart det blifvit bestämdt afgjordt hvad Banco-
TJtsk. anser kunna af banebvitfsteri öfvérlålas till statsver¬
ket, så böra, utan uppehåll eller afvaktande af Ständernes
beslut i denna del, de sammansatta Stats- och BancoUlskm
företaga det arbete, som dem åligger.
Flr Bråkenhjelm: Jag inser i följd af denna remiss
icke något hinder för det ändamål, den siste värde talaren
anser så vigtig!. BäncoUtsk. kan nemi. på samma gång ge¬
nom ett betänk, till Ständerna och genom ett prot.utdr. till
de sammansatta Utsk:n lemna underrättelse örn sitt beslut.
Ilr Lagerhjelm, Pehr: Om jag icke orätt fattat mo¬
tionens innehåll, så innebär den en önskan, att BäncoUtsk.
ville tillkännagifva för Ständerna huru stort belopp bankens
behållning utgör, och hvad deraf kan användas till Sländer-
nes disposition. Ifall så är, måste jag säga, att det vore
af stort intresse för mig och såsom jag förmodar för något
livar af Representationen, att känna detta belopp, och jag ön¬
skar derföre, att motionen måtte blifva remitterad till Raneo-
Utsk. Jag känner inga afsigter med densamma i öfrigt.
Remitterades till BancoUtskotlet.
Då nu ånyo föredrogs StatsUtsk:s den 18 dennes på
bordet lagda utlåt. N:o ao/j, i anlédn. af väckta motioner
ang:de inventering i K. Räntekammaren och de betydligaste
af de förvaltande verkens cassör, blef detta utlåt, ånyo he¬
gardt på bordet af Hrr Löwenström, Jo b. Jac, samt
Gyllensvan, Henr. Adolph.
Föredrogs ånyo StatsUtskis den 18 dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 2to5, i anledn. af erhållen återremiss å be¬
tänk. N:o 28, ang:de vackt fråga om indragning af K. Num-
1 o II. 3o
a3i
Den a5 Juli f. ni.
mer-lotteriet samt rör:de åtskilliga dermed gemenskap ägan¬
de ämnen.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Som inkomsterna
af Nummer-lotteriet hittills utgjort en del af statsverkets
inkomster, så får jag vördsamt hemställa till R. o. Ad., om
det ej vore skäl att uppskjuta delta betänkts pröfning, intill¬
dess frågan om inkomst-titlarna hos R. o. Ad. förekommit.
Hr Rosenblad, Bernh.: Jag har visserligen icke nå¬
gon betänklighet vid alt i och för sig sjelf bifalla Ulskrs
betänk, sådant del nu är uppsläldt, endast med kanske nå¬
got bestämdare uttryck af hvad billighet och rättvisa emot
embetsmänncn vid Nummer-lotteriet fordra; men lika med
Hr von Hartmansdorff anser jag olämpligt att afskaffa en
inkomst-titel, innan man får se huru många och huru be¬
tydliga inkomster StatsUtsk. finner för godt att bibehålla
för statsverket, och således får jag instämma i anhållan, att
detta betänk, måtte hvila tills inkomst-betänk, inkommit.
Frih. Boye, Ludv.: Jag förenar mig i ailo i hvad
llr von Hartmansdorff framställt, och anhåller alt Hr
Landtm, täcktes gifva oss propos. derpå.
Hr von Troil, Emil: Jag måste i allo bestrida hvad
de 3:ne siste talarne yrkat. Jag finner icke något skäl vara
för handen till ytterligare uppskof med delta ärende, som
både vid föreg:de och äfven vid denna riksdag blifvit till¬
räckligt hos RiksStm behandladt. Jag tror, att saken nu
är så mogen, att den kan i detta ögonblick företagas lill af¬
görande. Mångfalldiga skäl till bifall å hvad Ulsk. föresla¬
git hafva redan länge förefunnits, och ett ytterligare har
nu tillkommit genom den justering af förslaget till und.
skrifvelse om enskildta och utländska lotterier, som R. o.
Ad. i dag förehaft. Jag hemställer, om det skulle vara ens
i ringaste mån anständigt, alt, sedan R. St. aflåtit en sådan
skrifvelse om alla andra lotterier, R. o. Ad. skulle tveka att
afskaffa äfven det ifrågavarande. Jag anhåller derföre om
Hr Lundtm:s propos. till bifall å Utsk:s förslag.
Hr Ribbing, Arvid: Jag är till en stor del före¬
kommen af den sista talaren. Det förefaller mig som man ,
ifall man ville bespara denna inkomst för statsverket, anså-
ge lofligt, att en enskild person anskaffade sig på olofligt
sätt hvad han behöfde, blott man derigenom slapp att gif¬
va honom bidrag till hans underhåll. Jag kan för min
del under inga villkor, ehvad statsverket får eller icke får
tillräckliga inkomster, gå in på att sätta i fråga att ej bi¬
falla detta betänk., hvarföre jag nu anhåller om propos.
derpå.
Gr. Horn, Claeä Fredr.: Jag är egentligen förekom¬
men af de sista talarne i hvad jag ämnade yttra, men jag
vågar äfven hemställa lill Hr Frih. o. Landtnäs eget om-
Den 33 Juli f. m.
23b
pröfvande, huruvida det kan vara riktigt formenlig!, ali lä-
ta detta betänk, aler hvila. Jag tror, att de ledamöter,
som ansett nödigt alt företaga detsamma i sammanhang med
inkomst-betänk., bort vid första bordläggningen derom göra
erinran, och att det numera verkligen är för seni, äfvensom
jag ej ser något hinder för att nu genast afgöra det.
Frih. Boye: Upplyst af envald ledamot, Hr von Troil,
att en skrifvelse i dag blifvit justerad, sorn skall lägga hinder
i vägen för ett annat beslut än bifall till förevar, betänk., får
jag, som ej gifvit akt på denna justering, förklara, alt jag
linner Hr von Troil hafva ganska rätt, oell derföre anhål¬
ler få återtaga mitt förra yttrande.
Hr Rosenblad: Hvad fortnenligheten beträffar, (ror
jag formen fordrat, att StatsUtsk, hade, i fråga 0111 Num¬
mer-lotteriet, på samma sätt som i fråga om afskaffande af
andra inkomst-titlar, inkommit med sitt utlåtande såsom bi¬
laga till inkomst-betänkandet, och jag anser oformligt att
taga bort en inkomst-titel, innan man vet, huruvida de in¬
komster, sorn qvarstå, äro tillräckliga för Staten eller icke.
Jag instämmer visserligen med StatsUtsk. och de herrar, sorn
sist yttrat sig, deri att Nummer-lotteriet såsom en inkomst¬
källa bör försvinna; men skulle icke tillräckliga inkomst¬
källor eljest qvarlemnas, så är det bättre, att denna står
qvar, än alt Staten har blist på inkomster. Att denna frå¬
ga har ovillkorligt sammanhang med den justerade skrif-
velsen omförbud emot försäljning af lotter för utländska el¬
ler inländska enskild la lotterier kan jag icke (inna. Jag ön¬
skar visserligen, att principen för denna skrifvelse, nemi. alla
lotteriers afskaffande, äfven malte göra sig gällande i af¬
seende på ett stats-lolteri; men om detta icke skulle ske,
så är det likväl ej detsamma att medgifva enskildta ocon-
trollerade industri-företag att komma åt penningar, eller att
lemna utländska Stater tillfälle att beskatta Svenska allmän¬
heten, som att göra detta beskattnings-sätt till en inkomst¬
källa lör Svenska statsverket. Jag förblifver derföre vid mili
tanke, att detta betänk, bör blifva hvilande, tills inkomst-
betänk. förekommer.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Det är blott med
anledn. af Frih. Boyes yttrande jag tager mig friheten upp¬
lysa, att den nyss justerade skrifvelsen icke lägger något
hinder i vägen för afgörande af denna fråga så, som R. o.
Ad. behagar, ty denna und. skrifvelse upptager uttryckligen
alternativet af Nummer-lotteriets indragning eller qvarblif-
vande.
Frih. Cederström, Jacob: För alt om möjligt få
slut på en alldeles öfverflödig öfverläggning, anhåller jag
att få hänvisa till 2 morn- af 49 §:n Riksd.Ordn,, hvarest
D c u a5 Juli f. m.
tiel ultrvekligen föreskrifves, att då ett betänk, för 3:dje
gången förekommer, skull det till afgörande företagas.
Frill. Raab, Adam Christian: Jag yrkar bifall å
delta betänk. Då frågan första gången förevar bos R. o. Ad ,
gjordes deremot ingen annan väsendtlig anmärka , än den att
Sjtat?Ul4. ickp sq uppställt betänk., sorn om derå behöfdes
K. M;s sanction Nu har Utsk. undanröjt den anmärkn.,
livarföre betänk, återremitterades, oell skulle nu det H.
Ståndet icke bifalla detta betänk., så skulle saken få utse¬
ende af alt Ståndet första gången endast begagnat anmärkntn
såsom ett svepskäl, för att då icke behöfva bifalla Nummer¬
lotteriets alskaffande. Detta, jemte de skäl, som af flera
talare förut blifvit anförda, tror jag vara tillfyllestgörande
för ett bifall, hvilket jag tillstyrker.
Hr von Troil: Det har visserligen af en värd talare
blifvit sagdt, att den i dag justerade skrifvelsen oin lotte¬
rier i allmänhet icke lagger hinder i vägen för R. o. Ad-,
att på ena eller andra sättet behandla denna fråga, och det
må vara den värde ledamoten, som yttrade detta, förbehål¬
let att-yrkn, att, sedan Sländerne i en offentlig skrifvelse
inför thronen förklarat, att de anse lotterier läudgnde till
osedlighet och skadliga för enskilda familjers utkomst, Stäii
derne likväl sjelfve kunna vilja fortfara att bedrifva en så¬
dan rörelse; men jag kan ej dela en sådan åsigt. Då i öf¬
rigt ett uppskof blifvit yrkadt af 2:ne ledamöter, såsom det
tyckes, emedan de befara att statsinkomsterna ej skola blif¬
va tillräckliga, tror jag mig kunna upplysa dem, ali den
anjedn. till afslag af begärda statsanslag, som vid föreg:de
riksdagar, ofta med skäl och måhända någon gång såsom
en förevändning, blifvit hemtad från Statens knappa tillgån¬
gar, icke vid denna riksdag torde komma att åberopas. Den,
sorn tagit någon närmare kännedom om förhållandet, torde
inse, alt tillgångarna vid denna riksdag visserligen äro tillräckli¬
ga för de anslag, som man kan hoppas skola blifva beviljade,
och om desse 2;ne värde ledamöter kunna åstadkomma, att
aila de tillgångar, som återstå sedan lotterimedlen och öfriga
till upphörande föreslagna statsinkomster afgått, blifva till
Statens behof anslagna; så tror jag sannerligen, att dertill
kommer alt behöfvas hela deras både diplomatiska och par-
lemeofariska talang, och att de således saklöst kunna låta
dessa 60,000 r;dr, sorn på ett mindre hedrande sätt ingått
till Staten, upphöra.
Hr Bråkenhjelm: Om det vöre meningen att yttra
sig i hufvudsaken, skulle jag tillkännagifva, att min öfver¬
tygelse är den, alt betänk, bör bifallas. Det af den sista
värda talaren gjorda förbehåll för min räkning återgifver
jag således, och han må deraf lära att litet närmare un¬
derrätta sig om, och höra hvad andre ledamöter yttra, in¬
nan han dömmer.
Den a5 Juli f. m.
Hr von Hartmansdorff: I anleda, af Frill. Ceder-
sl i örns yttrande 0111 tillämpning af 49 §:n RiksOrdn., får
jag anhålla, att Hr Piidd.Secret:n matte upplysa, huruvida
delta betänk, är före 2,:dra eller 3:dje gången.
lindert. Ridd.Secret. tillkännagnf, alt Sla!sUlsk:s
ullål. JV:o ?o5 blifvit bordlagdt den 18 dennes och seder-
niera icke förr än i dag varit föredraget.
Hr von Hartmansdorff: Således är betänk, före
icke tredje ulan andra gången, hvadan det af Frih. Ceder¬
ström åberopade stadgandet ej är tillämpligt. Men da så
många talare yttrat sig emot uppskof tills inkomst-litlarne fö¬
rekomma, så vill jag blott begagna min rätt att begära be¬
tänk. hvilande lill nästa föredragning, om någon deruti vill
instämma.
Hr R osen bl ad förenade sig med Hr von Hartmans¬
dorff.
I anleda, häraf skulle utlåt. N:o 2o5 blifva hvilande
till nästa föredragning.
Ånyo föredrogos och biföl ios StatsTJtsk:s den 18 dennes
på bordet lagda utlåtanden :
N;o 206, ang:de väckt motion om arrendatorernes af
Klabböle kronofiske i Umeå Elf befrielse från erläggande
af ett års arrende-afgift;
N:o 229, ang:de föreslagen särskild aflöning till Cancel-
listen i Riksg.-cont. A. Björck, för 2;ne tjensters samtidiga
bestridande.
Till pröfning företogs StatsUtskts den 18 dennes på
bordet lagda utlåt. N:o 23o, i anledn. af aniparkn.-r vid
TJtskts mein. N:o 169, ang:de aflöningen för RiksStUis och
Utsktns cancelli- och vaktbetjening.
Hr Rosenblad, Bernh., begärde, att detta mål måtte
punktvis afgöras.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då en ledamot begärt
målets föredragning punktvis, sådant mäste äga rum, och
trodde Hr Landtm., att meni. N:o 169 dervid borde tjena
till grund, så att vid de punkter deraf, om hvilka Ul-k.
i utlåt. N:o 2'3o sig yttrat, TJtskts sednare framställning äf¬
ven komme att uppläsas. Då emedlertid mern. N:o 169 icke
vore indeladt i några vissa numererade punkter, finge Hr
Landtm, föreslå, att första punkten finge utgöras af frågan
om aflöningen för RiksStlns cancellier, och att sedan hvarje
Utsk:s cancelli finge utgöra en punkt. «
Då ingen hördes härvid göra någon anmärka., föredrogs
nu ej mindre hvad mern. N:o 169, än ock utlåt. N:o 23o in¬
nehåller ang:de de särskildta RiksSlms cancellier.
Frih. Boye, Ludv.: Jag anhåller vördsamt, att Hr Landtm.
Den 23 Juli f. m.
täcktes tillåta, att Ridd Secretm upplyser, huruvida något
prot.utdr. i detta ämne inkommit från de andra RiksSt:u,
och att jag derefter må få yttra mig.
Undert. Ridd.Secret. lillkännagaf, att BondeSt. bi¬
fallit mern. N:o 169, samt, vid (öredragning af N:o 23o, vid-
blifvit sitt förut fattade beslut och lagt N:o 230 lill hand¬
lingarna.
Frih. Boye: Sedan det numera är upplyst, att Bonde-
St. i den fråga, som egentligen angår BondeSt., nemi. ang:de
arfvodet för dess secreterare, vidblifvit sitt första beslut,
innehållande att secreleraren, vid denna riksdag såsom vid
alla de föregrde, må uppbära ett arfvode af 4°o r;dr i må¬
naden; så bekänner jag, alt det synes mig vidrigt, alt för
en så lumpen summa lagga ett hinder i vägen för Bonde¬
St. att besluta om sin betjening. Jag vet att det tillhör
RiksSt:n gemensamt att derom besluta, men jag tror, att man
är skyldig ett MedSlånd den aktning och grannlagenhet, att
icke motsätta sig dess önskan i detsamma närmast rör:de frå¬
gor, synnerligen då besparingen för Staten är af så obetyd¬
lig beskaffenhet som den ifrågavarande. Men då jag således
tillstyrker att R. o. Ad. härutinnan mätte sluta sig till Bonde¬
St. ; så hemställer jag, om icke billigheten fordrar att Rid¬
darhusets notarier få njuta samma arfvode som BondeSCs,
och derom begär jag vördsamt Hr Landtmrs proposition.
Hr Rosenblad: Jag anser mig böra först fästa upp¬
märksamheten på grundlagens bestämda bud, ehuru jag er¬
känner, att delta bestämda bud varit vid många föreg:de
riksdagar utan allt betänkande öfverträda Detta bud i 24
§:n Riksd.Ordn. lyder som foijer: ”Så val Ståndens som Ut-
sk:ns secreterare, jemte den under riksdagar biträdande nö¬
diga betjeningen i Ståndens cancelliet’ samt R. St:s CJtsk.
njute samma säkerliet med riksdagsmän, och ei hålle vid
riksdagens slut en efter göromålens vigt och mängd lämpad
vedergällning af statsmedlen, hvilken af StalsUtsk., efter öf¬
verläggning med Landtm, och Talmännen föreslås och i sam¬
manhang med den öfriga stalsregleringen af R. St. bestäm¬
mes. Till nämnda betjening, hvilken af Stånden sjelfva till¬
sättes, räknas hos R. o. Ad. 4 cancellister, i PresteSt. en no¬
tarie och 2 cancellister, i BorgareSt. sammaledes, och i Bonde¬
St. 2 notarier och 4 cancellister."’' Här är antalet af dea
betjening, som skall aflönas, bestämdt i sjelfva grundlagen,
och jag hade önskat, alt man iakttagit den vördnad och lyd¬
nad för grundlagen, att man följt dess bud. Jag inser vis¬
serligen, att denna betjening är alltför otillräcklig, särdeles
lios R. o. Ad., der skrilveriet är så betydligt oell de munt¬
liga discussionerna sä vidlyftiga; men dä tror jag att det va¬
rit en lämpligare åtgärd att gifva samma summa under namn
af skrifvare-biträde. Då hade man följt lagen, och icke i
strid ined grundlagens bud t. ex. hos R. o. Ad. uppfört 7
D s n a5 Juli f. m.
notarier oell 6 cnnceIlisier, iler grundlagen säger 4 cancel-
lister, oell livad BondeSt. beträffar, bekänner jag, alt dit
förundrar mig, att i ett Stånd, der de muntliga lalén icke
äro vidlyftigare än der, se 16 cancellisfer uppförde lill af¬
löning. Visserligen påslås, att göromålen derstädes varit så
föga betydliga, att t. ex. cancellister i BondeSt. derjemte
kunnat förrätta borgmästare-tjenst i Enköping och bestrida
notarie-befattningar i Svea Hofrätt, oell att cancellisterne
fördelas i tjenstgörande oell icke tjenstgörande. Men der¬
med må vara huru som helst, jag respecterar Ståndets be¬
slut och vill ej sätta i fråga, huruvida det uppförda anta¬
let arfvoden bör utgå; men jag får dock hemställa, om det
ej kunde gå an att, i stället för de arfvoden, som öfversti¬
ga hvad grundlagen bestämmer, utsätta lika belopp att ut¬
gå under namn af skrifvare-biträde.
Hvad beträffar arfvodet för Secreteraren i BondeSt, så,
jemte det jag instämmer i de skäl, Frill. Boye anfört, kan
jag ej annat än ogilla de skäl för en motsatt mening, som i
IJtskts sednare betänk, finnas upptagna, nemi. att det ej skall
vara någon olikhet emellan BondeSlts och de öfriga Stån¬
dens Secreterare. Utan afseende på de förändringar, som
TJtsk. påstår hafva ägt rum i hänseende till behofvet af se-
crelerarens biträde, så äger, så länge grundlagen är gällan¬
de, — och grudlagen skola vi dock lyda, — secreteraren
i BondeSt. helt andra åligganden än de andra Ståndens se¬
creterare, hvilka endast hafva den visserligen ganska besvär¬
liga och maktpåliggande skyldigheten, besvärlig, det erkänner
jag isynnerhet hos R. o. Ad., att föra protoeoliet och tillse
att dervid allt går riktigt och ordentligt till. Deremot äger
secreteraren i BondeSt. ett särskildt åliggande. Han är nemi.
satt vid sidan af talemannen för att tillse att allt går lag¬
ligt lill, han är ett slags biträde åt talmannen och har der¬
igenom ett inflytande på sjelfva Ståndets öfverläggning sig i
grundlagen lemnadt, hvilket icke de öfriga Ståndens secre¬
terare äga. Detta är ett förhållande, som jag tror vara så
vigtigl, att det påkallar att en skilnad bör och mäste äga
rum i afseende på hans aflöning jemförd med de öfriga se-
creterarnes. Derjemte, livad det skälet angår, att för när¬
var. BondeSt:s secreterare skall vara bosatt i Stockholm, så
lärer det icke gälla för den nuvar. secreteraren, ty attdöm-
ma efter hans embete såsom lagman, är hans bostad på lan¬
det. Af alla dessa skäl instämmer jag med Frih. Boye deri,
att han hör hafva 4°° r:dr, då secreterai ne i de andra
Stånden hafva 3oo r:dr i månaden.
Hvad notarierne beträffar, så erkänner jag, att, sedan no-
tarierne i BondeSt. icke tillsättas af K. M., det är ingen
skilnad emellan notarie-befattningarna i BondeSt. och de an¬
dra Stånden; men efter redan BondeSt. för sina notarier bi¬
fallit 5 rrdrs aflöning, så skulle det måhända vara mindre
lämpligt att fråntaga dem detta arfvode, men då är billigt
Dcd 25 Juli f. m.
på andro sidan ati också gifva de andra Ståndens notarier 24 sk.
till, så att de få lika mycket, hvarför jag äfven i det fallet
instämmer med Frih. Boye. Jag yrkar således, utom i detta
fall, bifall till Utsk;s första betänk., med den tillökning,
som bör äga rum för PresleSlåndets cancelli, meri med deli
skilnad likväl, att hvad som erlägges till de notarier och
cancellister, som äro uppförde utÖfvér hvad Riksd.Ordn. i 24
§:n säger, må utgå under namn af skrifvare-bilräde.
Frih. Boye: Jag är skyldig den sista värda talaren
tacksägelse för det Understöd han gifvit åt ruin mening.
Ehuru sannt delar, att BondeSt;s secreterare visserligen lini¬
en vårdnad, en omsorg och fett ansvar, vida större an se-
creterarne i de andra Stånden, tror jag för min del likväl
icke, att det öfverensstäuliner med grundlagens princip; att
han skall äga något inflytande i Ståndet, och den personli¬
ga kännedom jag äger om den nu var. secre lera ren derstä¬
des, förvissar mig, att han icke söker något inflytande i Stån¬
det. Jag tackar den siste talaren för det understöd till min
mening och de upplysningar hän behagat gifva, men sedari
jag frigjort mig sjelf från delaktighet i deri del af framställ¬
ningen, hvari jäg ej kan instämma, så är jag ganska nöjd
med den utväg han visat oss att respectera grundlagen oell
dock vinna vår önskari, derigenom att aflöningen kallas skrif-
vare-hjelp. Mig qvittar det lika hvad namn den får.
Hr von Troil, Ernil: Tankarna torde kunna vara
delade om huruvida en Stånds-secrelerare bör aflönas med
3 eller 4°° r:dr i månaden. Jag medger, att dessa tjenster
höra till de mest mödosamma och mest ansvarsfulla. Mig
synes likväl, att 3oo ridr i månaden är en temmeligen vac¬
ker aflöning. Men hvad som synes mig alldeles tydligt, är,
att lika mycket som den ene Stånds-secreteraren erhåller,
lika mycket bär man lemna de 3 öfriga. Jäg ser alldeles
intet skäl, hvarföre BondeSt:s secreterare skulle erhålla en
liögi-e aflöning. Måhända har denna plats under förflutna
tider ägt en större vigt än secreterare-befattningarna i de
öfriga Stånden. Man har trott sig märka, att han i sjelfva
verket varit en slags förmyndare för BondeSt., men man
har också tyckt sig finna, att med detta förmynderskap har
det nu tagit slut, och då tror jag äfven det vara tid att
rälta aflöningen derefter. Således skulle jag, såsom en pre¬
liminär fråga, anhålla om Hr Landsnits propos. derpå, att
aflöningen för alla 4 Stånds-secreterarne må bestämmas lika,
och att sedari R. o. Ad. måtte afgöra hvilket af de tvänne
alternativen bör antagas.
Hvad åter notarierne angår, så är det visserligen sannt,
att grundlagen uppräknar ett antal deraf, sorn det följaktli¬
gen icke beror på Ståndens pluralitet vid pågående riksdag
att icke medgifva; men jag vet icke alt grundlagens orda¬
lydelse
Den 25 Juli f. m.
lydelse lagger något hinder i vägen för RiksSttn att beslu¬
ta en tillökning af denna personal vid förekommande behof.
Jag tror, att grundlagen intagit denna bestämmelse af ett
visst antal cancellister för hvarje Slånd, på det att icke den
händelse må kunna inträffa, att möjligtvis 3 Stånd vägrade
det 4;de allt anslag till dess cancelli. Således tror jag icke,
att genom Utskts förslag grundlagen blifvit trädd för nära,
men å andra sidan vill jag äfven ganska gerna medgifva,
att det är alldeles likgiltigt huru detta anslag kallas, ehvad
det heter aflöning för vissa notarier och cancellister eller
skrifvare-biträde för Ståndens cancelliet'.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Den siste värde ta¬
laren har rätteligen anmärkt, att vi här behandla aine frå¬
gor på en gång. Jag skulle önska, att man skiljde dem åt.
Den första, om secreterarnes arfvoden, är upptagen olika i
Utskts begge betänkln, och den andra frågan, om notarier-
nes arfvoden, är upptagen lika i begge utlåtandena. Man kan
således, särdeles med afseende på de olika förslag, som nu äro
gjorda och af särskilda ledamöter understödda, svårligen för¬
ena begge frågorna under en propos. Under hopp och för¬
utsättning, att Hr Landtm, täcktes åtskilja dem, vill jag nu
blott yttra mig öfver den ena, nemi. om arfvoden åt Stan*
dens secreterare. Jag medgifver visserligen, att det uppgif¬
na arfvodet af 3oo r:dr i månaden, hvilket den siste talaren
ansett tillräckligt, är betydligt, men så äro ock mödorna vid
befattningen ansenliga. Då återstår blott frågan, huruvida
BondeStls secreterare bör få mera än de öfriga. Hvad det
omtalade förmynderskapet angar, så skulle jag tro, att om
detta afsåges, vore det för ringa betaldt med ioorldr. Men
jag vill blott hålla mig till hvad grundlagen uppgifver och
således till den befattning secreterarne enligt densamma äga.
Grundlagen har i dess uppgift om secreterare och cancelli¬
ster för de särskildta Stånden från början sjelf antydt, att
vissa Stånd behöfde mera biträde, följaktligen mera caucelli-
arbete i det hela, än de öfriga Stånden. Både för B. o. Ad.
och för BondeSt. utsättas flera biträden, men de fleste äro
utsatte för BondeSt. Således har man från början ansett
befattningarna der vara mångfalldigare och besvärligare.
Hr Rosenblad har redan anmärkt, att secreterären i Bondé-
St. har, utöfver secreterarne i de öfriga Stånden, en sär¬
skild befattning. Det är utan tvifvel på båda dessa grun¬
der R. St. hittills alltid beviljat honom ett högre arfvode
an åt secreterarne i de andra Stånden. Detta var äfven
föreslaget af StatsUtsk. i dess första betänk. Jag anser det
ock böra bibehållas. Nu, då BondeSt. sjelft redan beslutat
tilldela det åt sin secreterare, skulle jag, lika med Frih.
Boye, tro det R. o. Ad, gjorde lättast att låta dervid bero.
io 11. 31
D e ii a5 Juli f. m.
När frågan korhmer till notarierna och cancellisterna, anhål¬
ler jag att särskildt få yttra mig derom.
Hr Rosenblad: En värd talare har yttrat, att secre-
terarens förmynderskap öfver BondeSt. upphört. Ett sådant
förmynderskap erkänner jag aldrig hafva i grundlagen varit
afsedt, och att säga det BondeSUs secreterare haft eli för¬
mynderskap alt utöfva, vore detsamma som att förklara alt
Talmännen i samtliga Stånden voro afsedde såsom någon art
af förmyndare. Deremot kan det icke bortresoneras, att
grundlagen stadgat helt olika och mycket vigligare åliggan¬
den för BondeSt:s secreterare, än för secreterarne i de öfri¬
ga Stånden. §!n Riksd.Ordn. säger nemi.: "Hvarje secre¬
terare tillhör att allt det, som förefaller och beslutes, or¬
dentligen och noggrannt uppteckna och för Ståndet justera,
samt, då antingen hela Ståndet eller någon ledamot in pleno
det fordrar, prot. uppläsa, äfvensom i öfrigt alla prot. jemte
utdragen deraf underskrifva.’ Detta är gemensamma åIig—
gauden., men sedan tillägger grundlagen: "Åliggande secrete-
raren för BondeSt. särskildt att biträda Talmannen vid må¬
lens behandlande och göra påminnelser om något mot grund¬
lagarna stridande skulle försökas.” Han har således i delta
fall en pligt och en rättighet, som ingen af de öfriga secre¬
terarne äger, och sorn jag anser Vara af icke obetydlig vigt.
I anledn. deraf linnes också för honom, men icke för de öf¬
riga secreterarne, föreskrifven en ed, hvilken upplages i 2:dra
mom. af samma §, och lyder sålunda: "Jag N. N., utnämnd
och förordnad all vid detta allm. riksmöte vara det Hederv.
BoudeSt:s secreterare, lofvar och svär vid Gud och Hans
heliga evangelium, att jag vill och skall med all min förmå¬
ga iakttaga konungamaktens och R. Sl:s rättigheter, i öfver¬
ensstämmelse med den af Konung och R. St. till efterlef¬
nad antagna Reg.Form af den 6 Juni 1809. Jag skall ock
ställa mig till ovillkorlig efterrättelse Rikets öfriga gällande
grundlagar och ej till det Hederv. BondeSt:s protocoll, ulan min
uttryckliga anmärkn. och reservation, föra eller föra låta,
ännu mindre till expedierande befordra eller befordra låta
något, som emot de gällande grundlagar stridande är." m.
m. Ett sådant enskildt omdöme har ingen af de öfriga se¬
creterarne rättighet och ännu mindre skyldighet att vid
protoeolls-föringen uttala. Jag tror således, att grundlagen
stadgar en bestämd skilnad emellan secreteraren i BondeSt.
och de öfriga secreterarne, och då tror jag äfven att remu-
nerationen bör vara olika, och att en skilnad af 100 r:dr ej
är för mycket.
Beträffande åter den sednare delen af frågan, så bety¬
der väl min anmärkn. 0111 cancellislerne icke något i sak,
men då jag vet, att man äfven i form bör respectera grund¬
lagen, och 85 §:n Reg.F:n, såsom bekant är, säger, att grund¬
lagen skall efter ordalydelse!) tillämpas, samt i afseende på
Den a5 Juli f. m.
a43
cancelli-betjeningen 24 §:n Riksd.Ordn. stadgar: ”Till nämn¬
da betjening, hvilken af Stånden sjelfva tillsättes, räknas bos
II. o. Ad. 4 cancellister; hos PresteSt. i notarie och 2 can-
cellister, i BorgareSt. sammaledes, och i BondeSt. 2 notarier
och 4 cancellister;” så kan jag visserligen säga, att det ef¬
ter min enskilda opinion är oriktigt, att en sådan bestäm¬
melse finnes, men mäste jag dock göra afseende derpå att
grundlagen bestämt, att till betjeningen räknas i hvarje Stånd
så och' så många notarier och cancellister, och hvarken iner
eller mindre. Jag skulle derföre tro, att det grundlags-
enligaste vöre, att bifalla det i grundlagen bestämda antalet
af personalen, men anslå den behölliga summan under namn
af skrifvare-biträde.
Hr von Troil: Hr Rosenblad har, jemte vidlyftiga ci-
tationer af grundlagen, ganska riktigt upplyst, att BondeSl:s
secreterare har 2:ne åligganden, som. icke tillhöra öfriga
Ståndens secreterare, nemi. för det första att vid riksdagens
början svärja en ed, och sedermera att en eller annan gång
under riksdagens lopp afgifva sin reservation till protocollet.
Jag medgifver fullkomligen dessa förhållanden, och de voro
mig också bekanta, innan Hr Rosenblad så fullständigt ut¬
vecklat dem. Men jag får äfven medgifva, att de synas
mig, så väl i ena som i andra delen, så föga besvärliga, att
jag icke anser ett arfvode af 100 r:dr i månaden under he¬
la riksdagens lopp böra derför denna tjensteman tilläggas.
Deremot har jag under åtskilliga besök i BondeSt. tyckt mig
finna, attdervar. secreterares befattning med prot:s-föringen
varit vida mindre besvärlig än secreterarens i detta Hus. Jag
skulle derföre tro, att det vore en verklig orättvisa, om icke
ej allenast Riddarhusets utan äfven Preste- och Borgare-
St:ns secreterare fingo enahanda aflöning med BondeStis se¬
creterare, ehvad den bestämmes högre eller lägre, och det
är derföre jag förnyar min anhållan om Hr Frih. och La ml trins
preliminära propos. derpå, att aflöningen för alla 4 Riks-
St:ns secreterare rnå bestämmas till lika belopp.
Hr Rosenblad: Till den fullständiga upplysning, sorn
jag förut lemnat, vill jag icke lägga något ytterligare, än
alt, då de åligganden, som BondeSt:s secreterare efter gäl¬
lande grundlag äger, icke nu af StatsUlskrs ledamöter anses
kunna föranleda till ökad remuneration, utan böra compen-
seras genom en förmodad mindre besvärlig tjenstgöring i öf¬
rigt, det förundrar mig, alt detta ljus först nu uppgått för
SlatsUtsk:s ledamöter, och alt, då Ulsk:s första utlåt, i äm¬
net afgafs, ingen af dessa ledamöter ansåg, att en sådan lik¬
het i aflöningen för Ståndens secreterare borde äga rum,
Hr Lagerhjelm, Pehr: Jag tror, att vi ganska lätt
kunna komma ifrån denna öfverläggning. Jag känner yisst
icke secret.-befattningen i BondeSt., eller hvad tid och mö¬
da den erfordrar; men hvad jag säkert tilltror mig kunna
^44
Den a5 Juli f. ni-
inse, är, att secreteraren i detta Stånd har så mycket att
göra, att han bör blifva lika aflönad med secreteraren i
BondeSt. Jag känner ej förhållandet med secret.-befattnin-
garna i de öfriga Stånden, men att åtminstone Ridd.-secret:n
bör erhålla lika arfvode med BondeStrs secreterare synes
mig alldeles klart, och derpå begär jag framställning af Hr
Frih. o. Landtm.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag biträder den si¬
sla värda talaren, med det tillagg, att jag skulle anse det va¬
ra orätt of R. o. Ad. att vilja besluta ett högre arfvode för
sin secreterare än för secreterarne i de öfriga Stånden;
hvaraf ock följer, alt jag kommer till den åsigt, som Hr
von Troil framställt, alt alla 4 RiksSUns secreterare böra
hafva lika aflöning.
Frih. Boye: Jag tager mig friheten erinra det H. Stån-
del derom, att i den ena frågan, nemi. om arfvodet för
BondeStrs secreterare finnes en handling ledande till beslut,
som icke finnes i fråga om de öfriga Ståndens secreterare.
BondeSt. har nemi. beslutat, att dess secreterare skall hafva
4oo r:dr i månaden. Hvad de andra secreterarne angår, så
har ingen fråga om förökad aflöning för dem varit väckt.
Jag har visst intet emot, att den må blifva väckt; men då
jag har en särskild anledn., som torde igenkännas af vår
secreterare, att han icke åstundan något sådant, och de öf¬
rige eller Preste- och BondeStåndens secreterares önskan i
detta afseende icke är känd alt vara sådan; så ser jag i för¬
slaget att i frågan inblanda dem, intet annat, än ett sätt att
få afslag å den propos., jag begärt. Jag skall också icke
bestrida, att de öfriga Ståndens secreterare må få högre arf-
voden, men det är icke detta vi nu hafva att afgöra, utan
huruvida, sedan BondeSt. enligt dess prot.utdr. beslutat 4°°
rtdrs arfvode för sin secreterare, vi skola lägga hinder i vä¬
gen för BondeStrs vilja, och det är detta jag motsätter mig.
Jag förklarar derjemte, alt det är mindre min afsigt att
skaffa nu var. secreterare 4°° r:drs arfvode, än att visa, att
jag ej brister i den aktning för BondeSt., som fordrar att
jag bifaller hvad BondeSt. i detta fall beslutat. Jag anhål¬
ler således om propos. på den frågan, huruvida R. o. Ad.,
hvad BondeStrs secreterare angår, bifaller StatsUtsk:s förra
betänk, eller det sednare.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh., förenade sig med
Hrr von Troil och Lagerhjelm.
Hr Frih, o. Landtm, yttrade, att då StatsUtsk. i
sitt utlåt. N:o 2J0 föreslagit att secreterare- och notarie-
arfvodena mätte bestämmas till lika belopp hos alla Riks-
Sl:n, och denna propos. afven,blifvit af flera R. o. Ad:s le¬
damöter begärd, särskildt för secreterarne och särskildt för
notarierna, R. o. Ad. borde finna Hr Landtnäs åliggande va¬
Den a5 Juli f. ra.
a45
ra att först framställa denna proposition. Skulle den icke
af R. o. Ad. anlagas, torde den af Frih. Boye begarda pro-
pos. blifva den, som sedan Lomme att framställas.
Hr von Hart tnansdorff: har icke riktigt fattat
Hr Landtnäs mening, huruvida frågorna om secroterarnes
och notariernes aflöning skola särskildt förekomma i den för¬
sta framställningen.
Hr Landtm, yttrade dess tanke vara, att propostn kun¬
de omfatta så väl secreterarne som notarierna, enär Stats-
Utsk. i sitt förslag sammanställt båda dessa frågor, och äf¬
ven de af R. o. Ad:s ledamöter, som yttrat sig, begärt, att
secreterarne och notarierne i alla Stånd skulle erhålla lika
aflöning.
Hr von Hartmansdorff: Jag tror icke, att någon
Talman är bunden, då ett betänk, återkommer, att hålla sig
till hela den propos., som StatsUtsk. eller ett annat Utsk,
framställt, utan att det är beroende på honom att skilja
punkterna åt; ty om Talmannen ej ville göra det, så skulle
troligen hända, att en eller annan icke finge sin mening
framställd. Följden blefve då, antingen att man underUte
alt deltaga i voteringen, eller att man nödgades votera mot
sin vilja i ett och med sin vilja i ett annat stycke af sam¬
ma proposition. Detta tror jag icke, att någon af detta
Stånd yrkar. Således hoppas jag, att Hr Landtm, kan med¬
dela oss propos. särskildt för secreterarne och särskildt för
notarierna, hvarom jag anhåller.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då någon ledamot
begärde att proposm skulle delas, vore, enl. Hr Landtmrs
tanke, ingenting som det hindrade, alan ville Hr Landtm,
framställa särskild propos. i afseende på secreterarne och
särskild i afseende på notarierna, hvarefter komme den öfri¬
ga personalen; och hemställde Hr Landtm, nu, om R. o.
Ad. behagade bifalla StatsUtskts förslag att secreterare-
arfvodena vid RiksStrn må vid innevar. riksdag bestämmas
till lika bedopp vid alla 4 Stånden.
Ropades starka ja, blandade med många nej.
Då Hr Landtm, förklarade, det han trott sig finna alt
ja öfverröstat nej, begärde Frih. Boye votering.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
ja-propos:n böra innehålla den propos. han nyss framställt,
och nej-propos:n antagande af StatsUtsk:s i afseende på Stånds-
secreterarne uti mern. A:o 169 afgifna förslag.
Frih. Boye: Milt öra tog kanske felt, och jag får der¬
före vördsamt anhålla att blifva upplyst, huruvida contra-
propos. skulle innefatta bifail till Utsk:s första betänkande.
lii Frih. o. Landtm, yttrade, att han trott sig höra
till coulra-propos. föreslå antagande af StatsUlsk:s i dess
a46
Den a5 Juli f. iu.
första utlåt. N:o 169 i afseende på secreterarne framställda
förslag.
Hr Rosenblad: Jag fattade icke rätt den sednare, i
anledn. af den begärda voteringen, af Hr Landtm, framställ¬
da propos. Den första framställningen innehöll blott, såvi¬
da jag ej fattade det orätt, huruvida R. o. Ad. gillade Stats-
Utskrs i sista betänk, framställda förslag, att ... .
Ankom Just.Statsministern, hvilken å K. M:s höga väg¬
nar till R. o. Ad. öfverlemnade 2:ne K. M:s nåd. propos:r
till R. St.
Hr Frih. o. Landtm, upprepade det förslag lill vo-
ter:s-propos., han här ofvan framställt.
Hr Rosenblad: Ja-propos:n är alldeles öfverensstäm¬
mande med hvad jag hörde först framställas af Hr Frih.
o. Landtm, till Ståndet och derpå besvarades med ja och
nej; men nej-propos:n sträcker sig vidare, ty ja-propos. om¬
talar icke summorna, hvaremot nej-propos. skulle innebära
ett bifall till de i Utsk:s första betänk, föreslagna summor.
Jag skulle då tro, att den till ifrågavar. ja-propos. passan¬
de nej-propos. vore: vinner nej, anser R. o. Ad. att Bonde-
St:s secreterare bör erhålla 100 r:drs större aflöning i må¬
naden, hvarigenom i allt fall blir R. o. Ad. förbehållet att
efter denna votering bestämma aflöningen, om ja vinner, till
lika belopp för alla secreterarne, och om nej vinner, till den
summa Ståndet anser lämplig, endast med förenämnda skil¬
nad för secreteraren i BondeSt.
Hr von Hartmansdorff: Jag fruktar, alt om man
ej sätter ut summorna i ja-propos:n, så få vi en votering
till om deras belopp. Om man nu blott afgör, att aflönin¬
gen skall blifva lika, så blir nästa tvist, huru mycket den
skall utgöra. Derföre är min vördsamma anhållan, att, om
det tillätes af de ledamöter, som begärt votering, uti ja-
propostn må nämnas Utsk:s första betänk. N:o 169 och i
nej-propos:n dess sednare betänk. N:o 23o, eller att, till än¬
nu bättre reda för dem, hvilka ej hafva Utsk:s betänk:n
med sig, det må utsättas i ena propos., att man beviljar400
r:dr åt BondeStjs secreterare och 3oo åt de öfriga, och i
den andra, att de skola erhålla 3oo r:dr allesammans.
Frih. Boye: Det är väl egentligen jag, hvilken från bör¬
jan yrkat ändring i beslutet , som borde få uppgifva förslag
till contra-propos., och jag kan ej finna annat, än att den
propos., Hr Landtm, gifvil oss, är fullt så god, som dem Hrr;ne
von Hartmansdorff och Rosenblad uppgifvit. Men må Stån¬
det ursägta mig, 0111 jag från frågan 0111 voter:s-propos.
återgår med ett ord in i sjelfva hufvtidsaken, i det jag ber
Ståndets voterande ledamöter eftersinna, alt då de vilja gif¬
va lika åt alla, komma de icke genom det Ilai gjorda för¬
Den 25 J u 1 i f. ni.
a47
slag till ileras ändamål; ty då herrarne gifva 3oo r:dr i må¬
naden åt Ridd.seeretln, får han i sjelfva verket 4o° rtdr i
månaden, emedan han har 1,200 r:drs lön, sorn BondeSt:s
secreterare icke liar. BondeStts secreterare skulle således,
ehuru han ovedersägligen har större besvär och ansvar än
Ridd.Secietrn, få 100 r:dr mindre i månaden.
Hr Rosenblad: Hr von Hartmansdoi ffs förslag till ja-
propos. har den olägenhet med sig, att det upptager en helt
annan ja-propos. än den, hvaröfver votering är begärd, och
hvilken icke kan förändras utan bifall af Frih. Boye, som
yrkat voteringen. Deremot har visserligen Frih. Boye rät¬
tighet att uppgöra contra-propos., men om han sätter ut
summan i sin propos., fastän ingen bestämmelse derom (innes
i ja-propos:n, så hemställer jag, huruvida det passar tillsam¬
mans. Men jag får hemställa till Frih. Boye, såsom ett jemk-
ningsförslag, och fastän jag derigenom går ifrån min egen
sats, om Hr Frih:n icke skulle vilja på så sätt frångå sin be¬
gäran om votering, att vi låta vår mening om olika aflöning
förfalla, och, med afseende på de ökade göromål, hvilka jag
erkänner att Ridd.secret:n har framför de öfriga Ståndens
secreterare, och hvarföre jag ej anser honom ersatt genom
den lön, han har af Ståndets och icke af Statens cassa, och
för hvilken han har särskildta åligganden, vi deremot måtte
bifalla för alla 4 Ståndens secreterare ett arfvode af 4oo
r:dr.
Hr von Troil: Under den efter-discussion, som nu
uppstått, hafva åtskilliga besynnerliga formvidriglieter före¬
kommit. En värd talare har yrkat, att ja-propos:n måtte
ändras till olikhet mot den Hr Landtm, framställde, och
hvarom votering blifvit begärd. Jag tror, att sådant skulle
vara alldeles stridande emot de former, som både bruka
iakttagas och äfven framgent böra iakttagas, och måste så¬
ledes bestrida detta förslag. En annan värd ledamot åter
har börjat discutera sjelfva saken, sedan votering blifvit be¬
gärd, och då han glömt att detta icke var enl. med den
ordning, som borde iakttagas, så har han ytterligare glömt
bort, alt troligen icke i mannaminne funnits någon secrete¬
rare i BondeSt., som icke tillika innehaft någon ordinarie¬
lön.
Frih. Cederström, Jacob: Med Hr von Troil in¬
stämmer jag i formen, att ovillkorligen den propos., som
först af Hr Frih. o. Landtm, blifvit framställd och af Stån¬
det besvarad, och hvaröfver votering jemväl blifvit begärd,
måste blifva ja-proposition. — Hvad åter angår ett under
discussionen i ämnet afgifvet yttrande om Ridd.secret:ns lön,
så är det tydligt, att han ej har lön af Ståndet såsom dess
secreterare under riksdag, utan såsom dess secreterare mel¬
lan riksdagarna i och för den tjenst han då utöfvar.
Den 20 Juli f. ra,
Gr. Horn, Claes Fredr., yttrade sig vara förekom¬
men af Hr von Troil oell Frih. Cederström.
Frih. Boye; Med tacksamhet skulle jag antaga den
utväg att slippa votering, som Hr Rosenblad uppgifvit, om
Hr Frih. o. Landtm, täcktes göra propos. pä att alia fyra
Ståndens secreterare mätte få 400 >':dr b:co i månaden, jag
skall då svara j a dertill och ej yrka votering.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, alt den propos., han
först framställt, var, om R. o. Ad. behagade bifalla, att
secret.-arfvodena vid RiksSttn må vid innevar. riksdag be¬
stämmas till lika belopp för alla 4 Stånden. Denna propos.
hade Hr Landtm, ansett vära med ja besvarad; således kun¬
de i denna propos., om votering komme att äga rum, ingen
ändring ske. Om Frih. Boye afstode från voteringen, och
ingen annan begärde den, vore denna propos. bifallen, utan
afseende på hvad beslut R. o. Ad. sedan i öfrigt kunde
komma att fatta. I den händelsen blefve andra frågan den,
om beloppet af de arfvoden, som, lika åt alla Slånds-secre-
terarne, skola bestämmas.
Frih. Boye: Den sista redningen fattade jag icke rätt.
Mig förefaller likväl, att, om jag afstår från voteringen, så
skulle min mening tappa helt och hållet. Jag fortfar allt¬
så att yrka votering på den propos. Hr Frih. o. Landtm,
framställt.
Hr Frih. o. Landtm, upprepade i anlédn. häraf sitt
förut framställda förslag till voterrs-proposition.
Frih. Raab: Det torde tillålas mig att fästa Frih. Boyes
och Hr Rosenblads uppmärksamhet derpå, att örn de vid¬
blifva sin önskan att hvarje Stånds-secreterare skall erhålla
4oo r:dr b:co i månaden, så måste de nu rösta ja. Om her¬
rarne deremot nu vilja afstå från voteringen, så kunna de
vid nästa propos. få fram den åsigten, att secreterare-arfvo-
det bör bestämmas till 4°° ,:'h' b:eo, och på sådan grund
hemställer jag, om icke herrarne skulle vilja afstå från vo¬
teringen.
Hr Rosenblad: Frih. Boye har fullkomligt rätt uti att
förblifva vid sin contra-propos., och att fortsätta att yrka
votering, sedan Hr Frih. o. Landtm, förklarat den första pro-
pos:n bifallen; men jag hemställer till Frih. Boye, 0111 icke,
när vi hörde svaren på propostn, det syntes sorn vi skulle för¬
lora en votering om vi nu yrkade den, och om det då ej
vore bättre att nöja oss i den frågan med en reservation,
och sedermera yrka propos. på 4o° udr till alla secrete-
rarne.
Frih. Boye: Ehuruväl jag måste erkänna, att jag ej
fullkomligt fattat den siste värde talarens yttrande, så vill jag
likväl
Den 25 Juli f. m.
likväl på god tro antaga det, och jag afstår således från vo¬
teringen, likväl med det förbehåll alt nu äfven få frågan om
beloppet af secret.arfvodet afgjord.
Ilr Frih. o. Landtm, förklarade, att, sedan Frih.
Boye afstålt från votering och ingen annan ledamot begärt
en sådan, Hr Landtm, ansåge R. o. Ad. hafva bifallit, att
secret.arfvodena vid RiksSt:n under innevar. riksdag må be¬
stämmas till lika belopp inom alla 4 Stånden.
R. o. Ad. hördes häruti instämma.
Hr Rosenblad: Jag anhåller alt Hr Frih. o. Landtm,
nu läcktes framställa propos. till Ståndet, att secreterar-
nes arfvode måtte bestämmas lill 400 1-:dr b:co i må¬
naden.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, då SlatsUtsk. i sitt
utlåt. N:o 23o föreslagit, att arfvodena för alla 4 Ståndens
secreterare måtte bestämmas till 3oo r:dr b:co i månaden,
Hr Landtm, ansåge sig böra framställa propos. på detta
förslag; blefve delta ej af R. o. Ad. antaget, vore han plig¬
tig alt framställa den propos., som Hr Rosenblad yrkat, och
hemställde Hr Landtm, nu, om R. o. Ad. behagade bifalla
StatsUtskrs förslag, att arfvodena för secreterarne, så väl hos
BondeSt. som de öfriga RiksSt:n, måtte bestämmas till 3oo
r:dr i månaden.
Ropades starka nej, blandade med många ja.
Hr Frill. o. Landtm, förklarade, det han trott sig
finna att nej öfverrösta t ja.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde derefter, i enlighet
med Hr Rosenblads förut gjorda begäran, om R. o. Ad. an¬
såg arfvodena för Stånds-secrettne böra bestämmas till 400
r.‘dr b:co i månaden.
Ropades starka ja, blandade med många nej.
Då Hr Landtm, förklarade sig hafva funnit, att ja öf-
verröstat nej, hördes votering begäras.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, all då, med undantag
af den propos., som redan blifvit af R. o. Ad. afslagen, in¬
gen ledamot begärt någon annan propos. än den som sed¬
nast blifvit framställd, Hr Landtm, ansåg sig böra anmoda
den ledamot, som begärt votering, att uppgifva förslag lill
contra-proposition.
Frih. Boye, Fredr.: Jag måste uppriktigt bekänna min
ringa uppfattningsförmåga vid detta tillfälle. Jag vet ej på
hvilken punkt jag står. Jag skulle likväl förmoda, alt vi
nu äro komne derhän, att det skall afgöras om Ståndens
secret. skola hafva 3oo eller 400 •':clr i månaden, och om så
är, begär jag votering.
io fl. ° 3a
Den a5 Juli f. m.
Hr Frih. o. Landtm, upprepade huru propositioner¬
na, den ena efter den andra, blifvit framställda och besva¬
rade, samt visade derigenom, att, sedan förslaget om bestäm¬
mandet af arfvodenas belopp till 3oo r:dr b:co i månaden
blifvit afslaget, och votering om det föreslagna beloppet af
4oo r:dr b:co blifvit begärd, något annat föislag än ett af
dessa tvanne måste i contra-propostn upptagas; och anmo¬
dade han den ledamot, som begärt votering, att uppgifva ett
sådant.
Hr von Hartmansdorff: Det var egentligen Hr Frih.
o. Landtmrs sista framställning till den som begärt votering,
vid hvilken jag fästat mig; och jag tager mig friheten upp¬
mana den, som begärt votering, alt han uppgifver contra-
proposln.
Hr von Moltzer, Anders Joli. Fredr.: Då den för¬
sta propos:n med 3oo r:dr är afslagen, så, för alt komma
till något resultat, anhåller jag, alt 35o eller 325 r:dr b:co
i månaden må anses vara tillräckligt för secreterarne.
Hr von Troil: Det skulle vara ganska besynnerligt,
om uti conlra-propos:n upptoges de tvänne alternativerna
af 35o eller 325 r:dr b:co, såsom Hr von Moltzer föresla¬
git, emedan R. o. Ad. derigenom straxt efter kunde få en
votering till. Jag hemställer således till den värda talaren,
om man ej, såsom ett medium emellan dessa båda summor,
uti contra-propos:n kunde intaga 333 r:dr 16 sk. b:co i må¬
naden.
Hr von Moltzer: Jag är helt och hållet af den siste
värde talarens mening, och får till contra-propos. föreslå
333 r:dr 16 sk. b:co, hvilken summa jag anser tillräcklig, e-
liär samtliga Ståndens secret. ej äro utan tjenster på stat
och deraf njuta löner emellan riksdagarna.
Frih. Nauckhoff, Joh. Otto: På denna sidan hafva
vi ej kunnat höra hvem som begärt votering. Jag anhåller
derföre, att Ridd.Secret:n mätte upplysa oss derom.
Underl. Ridd.Secret. lillkännagaf, alt han icke kun¬
de uppgifva hvem som begärt votering, men att han hört
den begäras af någon ledamot i salen.
Hr von Moltzer: Jag har begärt votering och an¬
hållit att 333 r:dr 16 sk. b:co måtte blifva contra-propo¬
sition.
Upplästes till justering och godkändes följande votei:s-
proposition:
Dea som anser, att arfvodet för- RiksSt:ns secreterare
hvardera under denna riksdag bör bestämmas till fyrahun¬
drade r:dr b:co i månaden, voterar
ja;
Den 25 Juli f. m.
den del ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, bestämmes ofvannämnda arfvode till trehundra-
trettiotre r:dr sexton sk. b:co i månaden.
Hr Frih. o. Landtm, lillkännagaf, att plenum Lomme
att fortsättas på e. m. kl. 6.
Efter voteringens slut, befunnos rösterna hafva utfallit,
som följer:
Ja — 54.
Nej — 47.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att nu förekomme frå¬
gan om bestämmande af aflöningen för notarierna hos Riks-
St:n. StatsUtsk. hade i sitt utlåt. N:o 23o föreslagit, att
denna aflöning måtte bestämmas till lika belopp vid alla 4
Stånden, och häruppå ansåg Hr Landtm, sig först böra fram¬
ställa proposition. I mern. N:o 169 hade Utsk. föreslagit,
att beloppet skulle blifva 4 r:dr 24 sk. b:co om dagen hos
de 3 RiksSt:n, och 5 r:dr b:co om dagen hos BondeSt.; i
N:o 23o åter: att det skulle, lika för alla, bestämmas till 4
r:dr 24 sk. b:co. Under discussionen hade blifvit upplyst,
att BondeSt. beslutat 5 r:dr b:co för sina notarier, men 4
r:dr 24 sk. b:co för de öfriga Ståndens.
Hr von Hartmansdorff: Jag har i denna fråga för¬
ut yrkat, att R. o. Ad;s notarier måtte blifva aflönade i lik¬
het med BondeSt;s och således erhålla 5 r:dr b;co om da¬
gen. I händelse här skulle vara ledamöter af Ståndet till¬
städes, hvilka ej deltogo i öfverläggningen då denna fråga
förra gången förevar, anhåller jag få i korthet redogöra för
skälen till mitt yrkande. Våra notarier måste, såsom det är
Ståndets ledamöter nogsamt bekant, vara skicklige uti snabb¬
skrifning, för att kunna följa med de många och stundom
ganska vidlyftiga yttranden, som i detta Stånd afgifvas. In-
bemtandet af denna konst fordrar längre öfning och upp¬
offring af tid, hvilken eljest kunnat på annat sätt af deni
begagnas. För en sådan skicklighet kan likväl, om de vilja
söka befordran i tjensteväg, ingenting vinnas. Hvad de haf¬
va användt i tid och kostnad på förvärfvandet af denna
skicklighet, måste ersättas genom den aflöning de erhålla un¬
der riksdagarna. De personer, hvilka anställas såsom nota¬
rier, måste äfven hafva den urskiljning, den kännedom af
författningar och den embetsmanna-bildniDg, att de kunna
uppfatta en lagstiftande öfverläggning. Detta sammanlagdt
gör, att man vanligen ej till dessa befattningar kan taga an¬
dra, än dem, som redan innehafva tjenster i Staten. Så da ne
notarier måste följaktligen betala andra, hvilka förrätta de¬
ras tjenster under det de sjelfve tjenstgöra hos R. o. Ad.
Vid innevar. riksdag har deras ansträngning också varit stör¬
re än måhända vid någon föreg:de riksdag. Vi hafva vid
252
D c n a5 J u 1 i f. m.
denna haft 86 plena under samma tid, som vi hade 72 vid
förra riksdagen.
På de grunder, jag nu anfört, anser jag det ej vara
skäl att våra notarier äro ringare aflönade än BondeStts, och
hoppas att, då R. o. Ad., emot rnin önskan, ansett billigt, det
secreterarne i alla Stånden vore lika aflönade, det med än¬
nu mera skäl måtte hafva en lika mening i afseende på vå¬
ra notarier, hvilka, efter min öfvertygelse, äro dertill mera
förtjente. Härvid bör man äfven ihågkomma, att det sätt,
hvarpå desse notarier vid innevar. riksdag blifva aflönade,
torde bestämma möjligheten för Ridd Secreltn alt vid en
lommande riksdag få tjenliga personer till dessa befattnin¬
gar, Detta är vanligtvis för honom så svårt, att han får
begagna enskilda bekantskaper för att erhålla dessa tjenste¬
män. Om någon af dem sjuknar, lärer han vara i förlägen¬
het att få någon annan, som kan fylla platsen. Jag anhål¬
ler derföre, att R. o. Ad. mätte bevilja dem lika aflö¬
ning med BondeStts notarier, d. v. s. 5 r:dr b:co om
dagen.
Frih. Cederström, Jacob: Med den sista värda ta¬
laren instämmer jag till alla delar, och anhåller, att Hr
Frih. o. Landtm, måtte framställa propos., först, såsom Hr
Frih. o. Landtm, föreslagit, att alla 4 Ståndens notarier
mätte erhålla lika aflöning, och sedan på beloppet deraf,
då jag förmodar att R. o. Ad. förenar sig om detsamma som
BondeSt. för sina notarier antagit.
Hr Hjerta, Lars: Jag hyser visserligen den åsigt, alt
Ståndet kanske i visst afseende har varit nog frikostigt i frå¬
ga om anslag för dess eancelli-personal, men i afseende på
notarierna kan jag ej undgå alt förena mig med de tvänne
sista värda talarne. R. o. Ad. sjelft känner nogsamt, att no-
tarierne i detta Stånd vid denna riksdag hafva haft så myc¬
ket att göra, att om man skulle tänka sig en ständig em-
betsmanna-befattning med motsvarande göromål, så skulle
en person, som dertill egnat sig, vara utsliten inom några
få år. För egen del har jag, om det tillätes mig att åbe¬
ropa min erfarenhet härutinnan, haft äran att vid tvänne
riksdagar vara notarie inom detta Stånd, och på grund der¬
af kan jag försäkra, alt om jag äfven för mina ekonomiska
omständigheters skull vore frestad att söka en sådan befatt¬
ning, så skulle jag mycket tveka i anseende lill de verkligen
utomordentligt tröttande ansträngningar, som dermed äro
förenade. — Hr von Hartmansdorff har i öfrigt så förekom¬
mit mig i hvad jag ämnat säga om svårigheten för Rrdd.-
Secret:n att vid en kommande riksdag få tjenliga personer
till denna befattning, om ej de nu blifva tillräckligt aflöna¬
de, att jag i detta afseende blott behöfver förena mig med
honom.
D e n a5 J u 1 i f. m.
253
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
att aflöningen för notarierna hos RiksSttn holde bestämmas
lill lika belopp vid alla 4 Stånden.
Ropades ja.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. an¬
såg, alt denna aflöning, på sätt uti utlåt. N:o 2jo vore före¬
slaget, borde bestämmas till 4 r:dr 24 sk. b:co om dagen.
Ropades nej.
Uppå derefter framställd propos. blef aflöningen för
notarierna vid samtliga RiksStm bestämd till 5 r:dr b:co om
dagen för hvarje notarie.
Allt öfrigt, som uti mern. N:o 169 innehålles, blef der¬
efter, uppå särskildt framställda propositioner, och sedan
lindert. R i d d. Se c r e t., uppå begäran af Hr Bråken¬
hjelm, anmält sig anse den föreslagna åtgärden för besör¬
jandet af prot.tryckningen, efter riksdagens slut, för denna
riksdag ändamålsenligare, än den som vid sista riksdag vid-
togs, af R. o. Ad. bifallet med de förändringar, som uti
utlåt. N:o 280 blifvit tillstyrkta.
Då nu ånyo föredrogs Bevilln.Utskrs den 18 dennes på
bordet lagda betänk. JN:o 21, ang:de tullbevillningen, blef
samma betänk, ånyo hegardt på bordet af Frih. Raab, A-
dam Christian, och Hr Hjerta, Lars.
Föredrogos ånyo och bi föl los BancoUtskts den 18 den¬
nes på hordet lagda betänkm:
N:o 46, med hemställan, dels om ersättning till Öfver¬
sten och Riddaren C. J. Hjärne för den tid lian bestridt de
banco-ombudsbefattningen vid Götheborgs låne-contor till¬
höriga göromål, dels ock om bestämmande för framtiden,
huru, i händelse af förfall för banco-ombuden vid lånecon-
toren, deras befattningar må bestridas;
N:o 47) > anledn. af Banco-ombudet vid Götheborgs
låne-contor G. E. Ferlins ansökning om godtgörelse för 2000
r:dr, hvarmed han inlöst 2:ne falska assignationer å låne-
conlorets 1 banken ägande räkning N:o 2.
Vid förnyad föredragning af BancoUtsk:s den 18 den¬
nes på bordet lagda mein. N:o 48, i anledn. af ett Riks-
St:s återremiss å Utsk:s utlåt. ]N7:o 11, fann R. o. Ad. det¬
ta mern. icke erfordra annan åtgärd än att läggas till hand¬
lingarna.
Ånyo föredrogs och bifölls BancoUtskts den iS dennes
på bordet lagda mern. N:o 49> • anledn. af Ryttm. B. M.
a54
Den a5 J u 1 i f. m.
Martins ansökning om eftergift af öfverränta å ett lån i
Banco-disconten.
Då nu ånyo föredrogs BancoUtsk:s den 18 dennes på
bordet lagda mein. IV:o 5o, till svar å de ifrån H. B. o. Ad.
ankomna återremisser å Utsk:s utlåttn N:is 12, i5 och 17
samt betänk. N:o 20, fann R. o. Ad. del icke erfordra an¬
nan åtgärd än att läggas till handlingarna.
Uppå begäran af Hr Munck af Rosenschöld, Nils
Rudolph, och von Röök, Gustaf, blef Allm. Besvärs-
och Ekon.Utskrs den 18 dennes på bordet lagda betänk.
N:o 73, i anledn. af väckt motion om utvidgande af Calmar
stift, ånyo lagdt på bordet.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besvärs- och Ekon.-
Utsk:s den 18 dennes på bordet lagda betänk. N:o 74, i an¬
ledn. af väckt motion om utfärdande af köpings-privilegier
för Trelleborgs by.
Ånyo föredrogs Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts den
18 dennes på bordet lagda utlåt. N:o 75, i anledn. af väckt
motion om inrättande af sparbanker mera allmänt än hit¬
intills.
Frih. Cederström, Jacob: Jag har väl egentligen
ingenting att invända deremot, att frivilliga sparbanker blif¬
va inrättade öfverallt i R.iket, der de kunna lillvägabringas;
men jag tror, att frågan är af allmän vigt och borde i
sammanhang med fattigvårdsfrågan behandlas. Jag hade
trott, att inom hvarje församling borde inrättas en spar¬
bank, i hvilken alla de bland socknens innevånare, som icke
äro i behof af andras hjelp, jemlikt 181 1 års författning
äro pligtige att i fattigförsörjningen deltaga, skulle lill soc¬
ken-sparbanken bidraga genom insättningar , som för dem
förvaltades, men i händelse omförmälde personer i framti¬
den folie fattigvården till last, då tillfalla fattig-cassan, el¬
ler eljest, om de inträda i classen, som directe bidraga till
fattigförsörjning, då af dem sjelfva, eller, om de aflida ulan
att hafva fallit fattigvården till last, af deras arfvingar dis¬
ponerades. Derigenom förfölle en mängd svårigheter, sorn
nu förefinnas inom Riket, och alla de protester skulle upp¬
höra, hvilka nu äga rum, genom vägrad inflyttning för per¬
soner från annan socken; och då försvunne äfven de tvi¬
ster, som nu belasta embetsverken och äfven stundom gå
till K. M., om huruvida en piga, några barn o. s. v. sko¬
la försörjas af den ena eller andra församlingen. Sålunda,
i allmänhet betrakladt, hade delta ämne bort i samman¬
hang med fattigvårdsfrågan behandlas; och då kunde för¬
Den 25 Juli f. m.
255
slaget blifva af stor nytta för samhället, dådet deremot, be-
handladt isoleradt och såsom en frivillig anstalt, endast är
en from önskan, med ett högst secundärt inflytande på sam¬
hällets välstånd.
Frih. Raab, Adam Christian: Under discussionen
inom Uäsk. öfver delta betänk, har jag varit af den mening,
att motionen ej borde till någon åtgärd af R. St. föranle¬
da. Jag anser sparbanker vara särdeles nyttiga, men nitet
och hågen att tillvägabringa sådana banker äro redan all¬
männa och uti flera provinser äro sparbanker inrättade uti
många, kanske uti de flesta socknar. Delta lärer vara för¬
hållandet uti Upland och Skåne. Uti andra provinser är
man äfven betänkt på sådana inrättningar. Jag tror, att om
en K. skrifvelse kommer, för att påminna om hvad som en
hvar redan är betänkt på, så skall det ej påskynda saken,
utan snarare väcka ett obehag för den, som af egen drift
vill tillvägabringa det, att blifva derom påmind. — Dessut¬
om får jag fästa uppmärksamheten på sjelfva ordalydelsen i
Utsk:s förslag. Der står bland annat följande: ”att nödiga
reglementariska föreskrifter måtte, i mån de kunna åstad¬
kommas, för hvarje ort meddelas.’’ Jag tror att det vore i
högsta grad h i tider ligt för sparbankernas inrättande, om Re¬
geringen skulle utfärda särskildta reglementen för hvarje
sparbank. Tvertom tror jag, att det bör vara hvarje com¬
mun förbehållet att derom reglementera på sätt de finna
vara ändamålsenligast. Jag yrkar derföre afslag å detta
betänkande.
Hr Ribbing, Arvid: I anledn. af Frih. Cederströms
framställning, som gick derpå ut, att fattigvårds-inrätlnin-
garne i samhället skulle grundas på spai banks-inrättningar,
och deraf hafva ett så väsendtligt stöd, att det skulle göra
all annan fattigvård i Riket öfverflödig, får jag äran upp¬
lysa, att någon derhän ledande motion icke kommit Ekon.-
Utsk. tillhanda, och således har Utsk:s behandling af frå¬
gan ej kunnat föranleda till ett betänk, af sådan syftning.
Jag hemställer, om det verkligen skall vara angeläget att
återremittera detta mindre vigtiga betänk., enär en underd.
framställning till K. M. torde vara det enda, som bör gö¬
ras, såvida man icke alldeles vill afslå betänk., enligt den
siste värde talarens förslag. Detta skulle jag likväl, för min
del, icke anse vara så alldeles riktigt. Måhända skulle en
påminnelse från K. M. på åtskilliga orter påskynda inrätt¬
ningen af sparbanker, hvilka redan på många ställen visat
sig vara af stor nytta. Med hvad jag nu anfört har jag ej
velat säga, att icke anledn. förefunnits för Ekon.Utsk. att i ett
sammanhang med fattigvården behandla denna fråga, men
det förhåller sig i alla fall, på sätt jag haft äran andra¬
ga ; och jag skulle derföre, till följe af hvad jag anfört,
256
Den 25 Juli f. m.
vilja hemställa, om ej R. o. Ad., för att komma ifrån den¬
na fråga, ville bifalla Utsk:s belänkande.
Hr Anckarsvärd, Aug.: Jag instämmer till alla de¬
lar uti hvad Frih. Raab yttrat. Ingen lärer vara i okun¬
nighet om nyllan af sparbankerna. Det behöfves således
ingen påminnelse derom från Regeringens sida. Jag skulle
tro, alt man bör vara ganska sparsam på dessa påminnelser
från Regeringens sida, emedan så beskaffade påminnelser,'
som ej hafva någon påföljd, endast leda till att compromet-
lera Regeringen. Jag tror ej att en påminnelse från Rege¬
ringen i närvar, ögonblick skulle på något sätt befordra
sparbankers inrättning. Jag tror derföre, att betänk, sna¬
rare borde helt och hållet afslås, än att man, genom en å-
terremiss deraf, utan all nytta och ändamål skulle förorsa¬
ka Utsk. besvär och tidsutdrägt. Dessutom, om Regeringen,
på grund af en framställning från R. St., vidtoge en sådan
åtgärd, och R. St. sålunda blandade sig uti detta så grann¬
laga ärende, vore det ett slags åtagande af garanti för dessa
sparbanker. Om då en sådan bank bildas i hvarje socken,
om de, som dem inrättat, hushålla illa med deras medel och
slutligen komma i concurs-tillstånd; så skulle Regeringens
påminnelse att bilda dem verkligen kunna sätta kommande
Ständer i nödvändighet att af bancovinsten ersätta deras för¬
luster. Jag inser således ej något skäl, hvarföre en skrif¬
velse till K. M. skulle vara af behofvet påkallad, utan yr¬
kar afslag å betänkandet.
Frih. Cederström: Hr Ribbing har yttrat, att han ej
anser att Utsk. haft anledri. att, i sammanhang med Fal tig—
vårdsfrågan, yttra sig öfver sparbankerna. Jag får fästa
hans uppmärksamhet på, att om han hade genomgått de
handlingar, som af K. M. blifvit till R. St. öfverlemnade,
angtde fattigvården, så hade han dervid jemväl funnit ett
ullåt. af Kammar-colhm, och hvarvid äfven var fogadt ett
af mig afgifvet särskildt utlåt., deruti icke blott fattig vårds-
frågan, utan äfven det nu ifrågavar. ämnet var fullständigt
afhandladt med förslag till författning. Utsk. har således ej
tagit kännedom af dessa handlingar, enär en dess leda¬
mot kan påstå, att Utsk. saknat anledn. att uti samman¬
hang behandla dessa frågor. Fattigvården måste likväl upp¬
lagas i sammanhang med frågan om sparbankerna, ty isole¬
rad är den en from önskan, som ej kan leda till något verk¬
ligen i stort nyttigt resultat för samhället. Jag är visserli¬
gen ej envis att yrka återremiss, ty den behandling, som
fattigvårdsfrågan vid denna riksdag rönt, gifver mig anledn,
att frukta det ej något godt resultat kan vinnas, och då
kan det vara likgiltigt om betänk, blir återremitte-
radt eller ej; men skulle Utsk., i anledn. af den återre¬
miss, som i den förra frågan ägt rum, finna tjenlig t att upp¬
taga
Den a5 Juli f. m.
*5;
laga frågan om sparbankerna fullständigare än hittills skett,
så vore det väl om Utsk, kunde i ett sammanhang yttra sig
i hegge frågorna.
Hr von Troil, Emil: Den fråga, som af Frih. Ce¬
derström blifvit framkastad, ar visserligen ganska omfattan¬
de och förtjent af att noga begrundas; men det är en sär¬
skild fråga, som ej står uti något omedelbart sammanhang
med den motion, hvarom detta betänk, handlar. Jag skul¬
le derföre tro, att det vore lämpligast, alt hvarken nu ingå
uti discussion af densamma eller sammanblanda den nied
den behandling, som ifråga var. betänk, kommer att er¬
hålla.
Hvad Utskls förslag angår, så finnér jag det vara i hög
grad oskyldigt, ja ända till den grad, atl det ej är lämpligt
ult besvära K. M. dermed. Utsk. har föreslagit, att It. St.
skulle anhålla, att K. M. ville fästa de locala auctorileter-
nes uppmärksamhet på ett ämne, hvarpå den allmänna upp¬
märksamheten i denna stund redan är i hög grad riktad.
Dessutom finner jag ordställningen uti Utskrs förslag vara
sådan, att den igke lämpligen kan antagas; men jag anser
ej saken vara af den vigt, att en återremiss lönar mödan.
Af detta skäl förenar jag mig med dem, som yrkat afslag å
betänkandet. Ordalydelsen är följande:, ”alt nödiga regle-
mentariska föreskrifter måtte, i mån de kunna åstadkommas,
för hvarje ort meddelas.’’ Förmodligen har Utsk. menat,att
föreskrifterna skulle meddelas i den mån sparbankerna kun¬
de åstadkommas; men orden hafva fallit sig så, att man
skulle tro Utskrs mening vara, det K. M. skulle meddela alla
de reglementariska föreskrifter, som möjligen kunna hinna
författas, och det blefve väl för mycket.
Hr Ribbing: Då Frih. Cederström yttrade, att jag
icke genomläst handlingarna och dervid tagit kännedom om
ett Kammar-coHrgii förslag, så har han gjört mig orätt.
Jag har läst båda dessa och flera andra handlingar i ämnet;
men skulle Utsk. hafva upptagit allt detta, då det afgifvit
sitt förslag till lag för fattigvården, så skulle det äfven haf¬
va inkommit på flera andra ämnen, som i sammanhang der¬
med äro vidrörda. Der äro inblandade frågor om krogar,
om lösdrifvare, om näringsförhållanden och mångfalldiga an¬
dra ämnen, hvilka visserligen, såsom Frih. Cederström ytt¬
rat, på säll och vis kunde tillhöra fattigvårdslagarna , men
hvilka ej stå i det omedelbara sammanhang dermed att de
böra på samma gång afhandlas. Jag skulle derföre tro, på
de skäl jag förut anfört, att åtminstone icke återremiss bör
äga rum, och jag vidblifver äfven, att jag ej anser ämnet
vara af så ringa vigt, att icke en skrifvelse af K. M. i det
ändamål, sorn är föreslaget, skulle verka godt.
Hr von Hartmansdorff, A u g.: Hr von Troil har
10 H. 33
Den a5 Juli f. »i.
ganska riktigt anmärkt det felaktiga i redaclionen. Det är
en fägnad för mig att derigenom hafva sluppit börja med
en anmärka, vid formen. Jag finner lika med honom, att
man ej kan bifalla betänk, sådant det nu är. Men jag in¬
stämmer ej uti lians mening, att R. o. Ad. bör förkasta be¬
tänk., och ej tillåta återremiss deraf. Jag tror visserligen,
äfvensom lian, att man hade kunnat underlåta en sådan
framställning, som den ifrågavar., sedan saken kommit der¬
hän, hvarest hon nu är; men då förslag tillen sådan fram¬
ställning blifvit till R. St. ingifven, så skulle ett afsteg må¬
hända se ut, såsom om R. St. icke gillade sjelfva inrättnin¬
garna eller vore för dem likgilltige. Det vöre ej väl. Jag
tror tvertom, att en framställning från R. St., hvilken genom
K. M. vidare meddelades landshöfdingarna, kunde vara rätt
nyttig. Jag känner exempel på gamla tjenstehjon, som hafva
en bespard penning, men som, af farhåga att sparbanken kun¬
de förspilla deras medel, icke våga der insätta sina pennin¬
gar; och sorn dessa äro alltför obetydliga att kunna utlå¬
nas tili andra nog säkra låntagare, så ligga deras medel o-
förräntäde. Om nu en K. skrifvelse skulle på R. St:s be¬
gäran utfärdas, och denna skrifvelse som vanligt upplästes
från predikstolarna; så tror jag, att fördomarna och farhå¬
gorna hos fattigt folk derigenom skulle undnnrödjas och
dem beredas tillfälle att förränta deras små behållningar.
Någon ansvarighet för Konung och Ständer kunde naturligtvis
icke derigenom uppkomma; ty ansvarigheten för medlen måste
rätta sig efter de reglementen, hvilka anginge förvaltningen
af de i sparbankerna insatta medel, hvarefter långifvarne ha¬
de att rätta sig. — När man sålunda, efter min tanke, hvar¬
ken kan antaga detta betänk., och ej heller bör ofslå det;
så synes ingen annan utväg återstå, än alt återremittera det.
Lämpligast tror jag dock att det vore, om R. o. Ad. anto-
ge den utväg, som Frih. Cederström yrkat, nemi. att sätta
detta betänk, i sammanhang med frågan om fattigvården.
Antingen denna fråga förut varit upptagen af Utsk. eller
icke, så ser jag intet hinder för hennes införande i den fram¬
ställning rör:de fattigvården, som Utsk. har att afgifva. Der¬
före anhåller jag, all R. o. Ad. mätte återremittera betän¬
kandet.
Frih. Raab: Hr von Hartmansdorff har föreslagit, att
ifrågavar. betänk, bör återremitteras för att sättas i sam¬
manhang med faltigvårdsfrågan. Jag får i anledn. deraf ä-
ran upplysa, att betänk, om fattigvården redan är under
tryckning, hvarföre delta betänk, nu icke vidare dermed
kan sättas i sammanhang.
Hvad beträffar ordalydelsen i detta betänk., så får jag
med de värda talare, som sig i delta ämne yttrat, instämma
deruti, att den är alldeles oantaglig, och i afseende på sa¬
ken har jag förut anmärkt, att det vore illa lör sparbanks-
Den a5 J u li f. m.
inrättningarna örn K. M. skulle utfärda särskildt reglemente
för hvarje sparbank, eller rättare sagdt, om hvarje sparbank
skulle vara ovillkorligt tvungen att begära ett reglemente
af K. M., hvilket är ett ytterligare skäl, hvarföre betänk, ej
kan antagas.
Hr von Hartmansdorff har sagt, att om manafslår be¬
tänk., skall det se ut såsom R. St. vore likgilltige för den¬
na vigliga fråga. Jag tror ej att någon kan föreställa sig
en sådan anledn. hafva varit orsaken till afslagcl; ty om det
skulle falla en riksdagsman in att begära påminnelser oro de
aldra vanligaste åtgärder, t. ex. i afseende pä skörden eiler
dylikt, och R. St. afslå en sådan begäran, så kunna icke R.
St. derför anses vara likgilltige derföre. Vidare har Hr
von Hartmansdorff sagt, att det vore nyttigt, om landshöf-
dingarne meddelades en påminnelse i detta afseende. Jag
hyser det förtroende till landshöfdingarna, att de utan alla
påminnelser söka att befrämja den nyttiga saken. Samma
förtroende har jag äfven för hushålls-sällskaperna, som äro
nämnda uti betänk., och får upplysa, att jag åtminstone
känner ett hushålls-sällskap, sorn redan tagit saken i öfver¬
vägande, hvilket troligen snart nog kommer att föranleda
åtgärder i delta afseende. På dessa skäl anhåller jag alt få
förnya min begäran om afslag på betänkandet.
Hr Ribbing: Jag ville visst ej besvära R. o. Ad. med
mitt uppträdande ånyo, men jag måste anföra den erfaren¬
het jag äger. Just genom meddelande af reglementariska
föreskrifter eller förslag dertill, har jag varit så lycklig alt
i den landsort, der jag bor, kunna åstadkomma en sparbank.
Jag tror att, ehuru illa detta betänk, kan vara uppsatt, så
skulle det likväl vara nyttigt, örn K. M. utfärdade en så be¬
skaffad skrifvelse, som betänk, åsyftar, på det att de orter,
som icke känna huru sparbanker uppkomma, och huru re¬
glementen och stadgar skola författas, måtte genom kunskap
derom komma i tillfälle att taga saken i öfvervägande. Om
således ej betänk, kan bifallas uti dess nuvar. skick, så kan
jag ej annat än instämma nied Hr von Hartmansdorff deru¬
ti, att det bör återremitteras'till Utsk. Huruvida det kan
komma att sältas i sammanhang med fattigvårdslagen, kun¬
de man, efter återremissen, komma i tillfälle att nät mare
begrunda.
Frih. Raab: Jag anhåller endast att lill hvad jag an¬
fort få tillägga, att om R. o. Ad. också nu afslår detta be¬
tänk., så hindrar det ej, alt, vid återremiss af fattigvårds-
frågan, den mening kan uttryckas, att Utsk. bör uppta¬
ga frågan om sparbanks-inrätlningarna i sammanhang der¬
med.
Allni. Besvärs- och Ekon,Utsk:s utlåt. N:o 70 blefafR.
o, Ad. afslaget.
D c 11 aä Juli f. m.
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:s den 18
dennes pä bordet lagda betänk. N:o 76, i anledn. af väckt
fråga 0111 ändring af 12 §:n uti K. patent-förordningen den
i3 D<c. i834-
Hr von Troil, Emil: Det synes mig föga löna mö¬
dan alt företaga en förändring, om den ej kan åstadkommas
ändainålsenligare än den, som nn blifvit föreslagen. Utsk:s
förslag till organiserande af den särskilda patent-nämnden
synes, efter mitt förmenande, endast vara en försämrad upp¬
laga af vår nuvar. temmeligen olämpliga tryckfrihets-näinnd.
Den skiljer sig från Iryckfriliets-nämnden endast derigenom,
alt något uteslutande af parterna bär ej äger rum. Utsk,
bar föreslagit att Commerce-collim väljer tre ledamöter, och
hvardera parten (vänne. Dessa fyra sistnämnde komma då
att motväga hvarandra, och förhål (amiet blir, att Comitier-
ce-co11:111 genom sina Irenne ombud bestämmer domen, utan
att vara ansvarig derför. Jag skulle derföre tro, att det vore
lämpligare, om coll:m directe afkunnade domen under sam¬
ina ansvar, som öfriga embetsverk, så framt intet bättre för¬
slag kan uppgifvas. Jag kan ej tillstyrka bifall å detta be¬
tänk., utan tror att det vore rätt så godt att bibehålla det
nuvar. stadgandet, ehuru jag anser, att det ej heller är rätt
lämpligt.
Allin, Besvärs- oell Ekon.Utsk:s betänk. JV:o 76 blef af
B. o. Ad. af-> la g et.
Vid förnyad föredragning, biföll R. o. Ad. Allm. Be¬
svärs- och Ekon.UUk:s elen 18 dennes på bordet lagda be¬
tänk. N:o 77, i anledn, nf väckt motion om uppförande af
brygga vid Blockhus-udds tullstation.
Till pröfning företogs Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts
den 18 dennes på bordet lagda betänk. N:o 78, i anledn.
af väckt motion om ändring i K. M;s nåd. tåg-ordning.
Frih. Cederström, Jacob: Det hade icke bort va¬
ra Utsk. obekant, att hvad det här föreslår R. St. att be¬
gära, redan är verksteldt, d. v. s. att förslaget till ny tåg¬
ordning är af Krigs-colhm, Förvaltn. af sjö-ärendena, Kam-
mar-col!:m och Stats-cont. i gemensamt tind. förslag afgif-
vet och ligger under föredragning hos K, M. Derom hade
Utsk. ej bort vara i okunnighet, efter jag två gånger förut,
under öfverläggningarna inom detta Hus, haft äran om¬
nämna detta förhållande; och således hade del varit lämpli¬
gare alt hos R St. anmäla, det den af motionären fram¬
ställda önskan redan vore uppfylld. Jag tillstyrker så myc¬
kel mera afslag till detta betänk., som man uti motiverna
dertill talar 0111 inqvartering elter hemmantal. Denna för¬
delas ej efter hemmantal, och kan ej så fördelas. Den
Den i5 Juli i', m.
föi fällning, som nti är föreslagen, upplager så val det för¬
hållande, all trupp provianteras i qvarter, som det då trupp
erhåller proviant af Kronan, hvarvid likväl kokning sker uti
qvarteret. Allt sådant är iakttaget i det lagförslag, som, efter
livad jag nyss nämnde, ligger hos K. M. till dess nåd. pröf¬
ning. Jag tillstyrker afslag å betänkandet.
Hr von Troil, Emil; Utsk. säger sig hafva funnit,
att nu gällande tåg-ordning hehöfver förbättras, och har
derföre inkommit med förslag dertill. Det är visst ganska
berömligt att, der brister finnas, söka åstadkomma reformer,
incn man måste då tillse, att förändringarne blifva förbätt¬
ringar och icke sämre än hvad som redan finnes. Jag be¬
farar likväl, att det sednare skulle blifva fallet, om det nu
föredragna förslaget antoges. Ulskts förslag innefattar den
utväg för tågande trupps förplägning, att länsmännen skulle
anskaffa provianten och derför godtgöras enligt räkning,
hvilken metod säkerligen innan kort skall befinnas falla sig
alltför dyr, då desse tjenstemän ofta torde sakna tid att
med tillräcklig omsorg handhafva detta ekonomiska bestyr,
om man ock allmänt kan antaga fullkomligt nit och oegen¬
nytta, hvilket dock, i betraktande af dea menskliga svaghe¬
ten, torde synas något tvifvelaktigt. Tili följe af dessa an-
märknrr tillstyrker jag afslag pä betänk., och skall med myc¬
ket nöje lemna min röst till hvarje nyttig förändring i tåg¬
ordningen, då detta ämne förekommer till R. Sits afgöran¬
de, till följe af de redan vidtagna åtgärder, hvarom Kaui-
mar-coilegii President lemnat upplysning.
Frih. Raab, Adam Christian: Icke heller denna
gång uppträder jag för att försvara Utsk:s betänk., utan in¬
stämmer med dem, som yrkat afslag derå. Jag biträder det
sista yttrandet af Hr von Troil, att det skulle blifva särde¬
les dyrt för Staten, om ett sådant sätt alt proviantera trup¬
per, sorn Utsk. föreslagit, blefve antaget, och finner att, se¬
dan vi nu hafva all anledn. att förmoda, att proviant-pri¬
set kommer att bestämmas af deputerade eller alt ökas ef¬
ter markegången, de, som mottaga inqvarterade trupper, ej
blifva så mycket betungade deraf, som de hittills varit.
Deraf hemtar jag äfven anledn. att ej biträda förslaget, att
inqvarteringen skulle fördelas efter hemmantal, som i många
afseenden vore orättvist, då man vet alt -Jtdels hemman of¬
ta kail vara mvcket bättre bygdt än et 1 helt hemman. Hvad
beträffar den fördel Utsk förespegla!, att trupper derige¬
nom skulle slippa att gå så långt för att få nattqvarter;
så tror jag, att de äfven finge marschera längre, om för¬
delningen skedde efter hemmantal. Derjemte skulle det
kunna inträffa, alt ett hemman vore så litet bebygdt, att det
vore rakt omöjligt att der kunna herbergera den trupp, sorn
der skulle inqvarteras.
2Ö3
Dci» a5 Juli f. m,
Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:s betänk. N.‘o 78 blef af
R. o. Ad. afslaget.
Ånyo föredrogs och bifölls Allm. Besvärs- och Ekon.-
Utsk:s den 18 dennes på bordet lagda betänk. N:o 79, i an¬
leda. af vackt motion om stationerande af en läkare i Wrig¬
stad af Westra Härad och Jönköpings län.
Upplästes K. M:s denna dag ankomna nåd. propostr till
R. St. af den 6 dennes:
1:0, ang:de upphörande af Konungens tvänne »öster i
Högsta Domstolen;
2:0, angrde upphäfvande af hvad nu stadgadt är om
lagförklaringars utfärdande af Högsta Domstolen.
Jemlikt 8» §:n Reg.Frn uppdrog R. o. Ad. åt Const.-
Utsk. alt till R. St. afgifva utlåt, om dessa tvänne nåd.
propositioner.
Hr Påhlman, Carl Gustaf, hade inleinnat ett så
lydande anförande:
Som jag sista plenum var hindrad att öfvervara H. R.
o. Ad:s discussion angtde folkskolorna, så utbeder jag mig
vördsamt alt nu få yttra mina tankar om desamma.
Redan under halftannat århundrade bar Slaten af den
enskilda fordrat så mycken omsorg för barnens uppfostran,
att föräldrar varit pligtige låta sina barn lära att läsa; och
på det att ingen förevändning skulle kunna gifvas till ur-
sägt för bristande tillfälle att lära, så har klockaren inom
hvarje socken haft åliggande att dermed gå församlingens
barn och ungdom tillhanda. Tiden nu fordrar mera, och
derföre måste Staten ock draga försorg derom, att tillfälle
härutöfver lemnäs hvar och en att inhemta de kunskapei-,
som för honom äro de mest angelägna. Högskolor och lär-
doms-skolor böra lemna tillfälle till inhemtande af de kun¬
skaper, som bilda lölaren, statsmannen, embetsmannen och
vettenskapsidkaren, äfvensom af dem, hvilka äro nödiga för
hvar och en, som vill ingå uti en vidsträcktare verknings¬
krets och som vill föIja med sin lids upplysning. Tillämp-
nings-skolor höra lemna tillfälle till inhemtande af de sär¬
skilda kunskaper, som erfordras för näringsidkare och vissa
vettenskapliga yrken. Folkskolor böra lemna tillfälle till in¬
hemtande af de kunskaper, som man önskar måtte ägas af
hvar och en förnuftig medlem uti samhället.
Första frågan i afseende på folkskolorna bör derföre
blifva: hvilka kunskaper önskar man måtte ägas af hvar och
en förnuftig medlem uti samhället? Och dernäst följer frå¬
gan: huru skall detta ändamål genom folkskolor vinnas?
Utsk:ns betänk, anser minimum af dessa kunskaper va¬
ra: lätthet alt läsa rent och väl innantill, skrifva språket
rätt, räkna quatuor species, äga religions-kunskap och kän¬
nedom qf bibliska historien samt det allmännaste af fäder¬
Den a5 Juli f. m.
a63
neslandets geograplii och historia, första grunderna i natur¬
läran och kyrkosång.
Ehuru jag ej kan med Utsk:n instämma deruti, att
folkskolan bör af hvar och en begagnas, ’’så lange och intill¬
dess” dessa minimi-kunskaper ”in hem tas,” och hvilket för en
och annan torde vara omöjligt, så anser jag likväl, att detta
minimi-mått af kunskap hör önskas hos hvar och en af
mankön, och folkskolan således lemna tillfälle till inhemtan-
de deraf. QvinnokÖnets önskansvärda minimum af kunskap
torde höra inskränkas till: läsa rent och väl innantill, reli¬
gionskunskap, kännedom af bibliska historien samt kyrko¬
sång. Men hemläsningen, eller den kunskap, som i hemmet
af föräldrar och äldre syskon inhemtas, har meia värde och
slår djupare rötter, än den, hvilken vinnes i skolan, och sko¬
lan får derföre ej inskränka eller förminska hemläsningen,
der den kan bibehållas och vara tillräcklig. Skolan bör
derföre i allmänhet ej göra anspråk på barnen, men vara
till, på det att barnen måtte kunna göra anspråk på sko¬
lan. Det är blott när hemläsningen försummas, sorn Sta¬
tens rätt inträder att öfvertaga föräldra-vården i detta af¬
seende.
Den angelägnaste af all kunskap, innanläsningen , och
som redan så länge fordrats af en och hvar samhällets med¬
lem, bör i min tanke fortfarande vara en föräldravårdens
pligt att bibringa personligen eller genom andra. Allt hvad
derutöfver skall såsom minimum läras, bör folkskolan kost¬
nadsfritt lemna tillfälle till. På dessa hufvudgrunder anser
jag lagen om folkskolor böra fotas, och detaljerna för det
mesta öfverlemnas åt local-auctoriteterna, enär förhållande¬
na uti de olika delarna af Riket äro så olika, att detalj¬
bestämmelser ej skulle kunna öfverallt tillämpas utan så
många undantag som föreskrifter. Ett utkast till hvad la¬
gen i min tanke borde innehålla underställes CJtslUus bepröf-
vande uti följande punkter:
i:p. Uti hvarje socken på landsbygden skall finnas en
ständig skollärare, sorn af socknen aflönas. Folkfattiga eller
löga vidsträckta socknar kunna förena sig om en lärare,
och mycket folkrika eller särdeles vidsträckta kunna anta¬
ga flera.
2:0. Hvarje skollärare bör af skol—districtet erhålla fri
bostad, med vedbrand och föda för en ko, samt lön af minst
16 Ur spanntål, hvaraf hälften in natura och hälften i con¬
tant. — Tvist härutinnan pröfvas af Konungens Befallnings¬
hafvande.
3:o. Skolläraren tillsättes af Dom-capitlet.
4:0. Skolläraren åligger att uti förenämnda tninimi-
kunskap undervisa alla de till skol-districtet hörande barn,
som honom af skol-styrelsen anbefalles, samt examinera alla,
äfven dem, hvilka af honom icke undervisas. För den un¬
dervisning uti innanläsning, hvilken han meddelar, erhål¬
D c 11 »5 Juli f. m.
ler han betalning af föräldrar eller malsmän, till det belopp
som skolstyrelsen bestämmer; all annan undervisning lemnäs
utan särskild betalning.
5:o. Skolhus med dithörande inventarier underhålles af
skoldistrieteI, på sätt skolstyrelsen bestämmer och Konungens
Uef;h:de fastställer.
6:0. Inventarier för sjelfva undervisningen , såsom ta¬
he Iler m. ip , erhålla; första gången af Staten kostnads-»
fritt för socknen, hvars åliggande det sedan är att de¬
samma i behörigt skick underhålla, på sätt skolstyrelsen be¬
stämmer.
7:0. Skol-styrelsen består af kyrkoherden, såsom ord-
för. och ledamöter, som af socknen väljas till det antal soc¬
kenboerna finna för godt. Alla skol-styrelsens i enlig¬
het med lagen fattade beslut kunna mot den tredskande
sättas i verksällighet genom att hos vederbörande begära
handräckning.
8:0. Alla skol-districtets barn, som ingå uti 12 året, u-
tan att åtminstone i det närmaste äga förenämnda minimum
af kunskap, böra ställas under skollärarens undervisning i
socknens skolhus, om de äro så närboende, alt sådaiit lå¬
ter sig göra, eller annars uti omgångs-skola. — Undantag
härifrån kunna af skol-styrelsen göras, der de pröfvas nö¬
diga.
9:0. Barn, som ej omedelbart undervisas af skol-lära-
rén, examineras dock af honom i skolhuset eller i om-
gångs-skolan, eller i deras hem, allt efter skol-styrelsens be¬
stämmande och på de tider densamma härtill utsätter.
10:0. Undervisningen af skolläraren och examinerandet
fortfar intilldess att barnet inhemtat förenämnda rninimi-
kunskap eller ock emottages af presterskapel till beredande
för dess första nattvardsgång.
1 1:0 Tiden för undervisningen bör i möjligaste målto
så bestämmas, alt den blir, när barnens arbete hos föräl¬
drar eller målsmän minst saknas, när de hafva lättast för
att infinna sig i skolan, och så att gossar och flickor icke
der sammanträffa. Barnet äger lika skyldighet att taga hem-
lexor sorn att läsa i skolan.
12:0. Undervisningen inom socknarna uti skolhus, uti
omgångs-skolor eller med hemläsning, ordnas fullständigt på
förslag af skol-styrelsen, hvilket underställes dom-capitlet,
som bestämmer huru förhållas bör. Den härmed missnöjde
anför tind. besvär genom Ecclesiastik-departenientet.
i3:o. För städerna bör skolundervisningen ordnas i öf¬
verensstämmelse med de grunder, hvilka för landsbygden
äro bestämda, med de förändringar, hvartill de för hvarje
stad olika förhållanden kunna skäligen föranleda.
På det att möjlighet till ordnande af behörig under¬
visning ej må saknas äfven uti de folkfattigaste, aflägsnaste
och
Den a 5 Juli f. m.
a65
oell medellösaste trakter af Riket, der naturhinder göra för¬
eningen med något skol-dist rict tili én! bättre ort svål-
eller omöjlig, bör en credit beredas af statsmedlen till an¬
ordnande af K. M., der det för sådana trakter erfordras lill
skollärares aflötiande enligt förestående grunder, och''hvil¬
ket genom behörig undersökning samt landshöfdings och bi¬
skops gemensamma utlåt, bör ådagaläggas. För detta ända¬
mål, samt för bekostandet af inventarier för undervisningen,
anslås 5o,ooo rtdr årligen, hvaraf ett års besparingar reser¬
veras till ett annat.
Till uppbyggande af skolhus kan ingen trakt sakna till¬
gång, der viljan finnes. För öfrigt anser jag, att frågans
detaljer böra från lagen afskiljas och bero af vederbörandes
omdöme att rätta efter tid och omständigheter. Dit hörer
barnens underhåll vid skolan, hvilket i allmänhet bör blif¬
va långt ringare än Utsktn afsett, enär daglig läsning, fort¬
farande under 8 månader, ingalunda kan anses böra äga
rum, utan undervisningen snarare böra för hvar och en in¬
skränkas till ett par dagar i veckan under högst halfva å-
ret. Om 2 k 3 dagar i veckan äro ■ för gossar, 2 å 3 för
flickor, och skolläraren derjemte skall hafva någon om-
gångs-skola, eller examinera deni sorn hafva hemläsnjng, tor¬
de hans lid tagas temmeligen i anspråk.
Ulskrns förslag, att skolåldern för barnen på landsbyg¬
den skulle bestämmas för alla till 7 å 9 år, kan ingalun¬
da gillas, enär ögonskenliga olägenheter deraf måste upp¬
komma, så väl derföre att barnens kroppskrafter då oftast
äro för klena att trotsa väder och väglag, under gåendet
till skolan, och att deras fattningsgåfva då ännu är så föga
utvecklad, att framstegen blifva mycket långsammare än vid
en mera framskriden ålder, som ock derföre, att barnets
skoJundervisningstid då blefve så manga år, att den öfver¬
flödigt betungade föräldrarna, eller om den afkortades, så
uppkom en mellantid mellan skolundervisningens slut och
nattvardsberedningens början, hvarunder det inlärda lätt för¬
glömdes och den unga ålderns sjäfsöfningar kunde hinna
filt förflygtigas utaf pojklifvet, innan de stadgat sig till nå¬
got verkligt nyttigt vetande. — Om Utsk:n taga i betrak¬
tande, att en tvungen skolgång för en arbetskarls eller tor¬
pares söner från 9 år, i stället för en fran 12, gör honom
en skilnad af 3 års kostnad i matsäck, beklädnad, och af 3
års omsorger, så torde Utsk:n finna, alt olägenheterna öf¬
verväga fördelarna för honom. Då hela inrättningen egent¬
ligen afser förbättring uti de mest obemedlades belägenhet,
bör man ej begynna med att försvåra den mera än sorn är
nödigt. Finner framtiden, att skolåldern bör vidtaga tidi¬
gare, än vi funnit det, så äger den tillfälle att förändra be¬
stämmelsen, utan att genom frångående af något restrictivt
beslut förminska lagstiftningens conseqvens, hvilket dock äf-
10 H. 34
Den a5 Juli f. ni.
ventyras om skol-åldern nu bestämmes tidigare, än framti¬
den finner möjligt och nyttigt att bibehålla.
Jag anhåller vördsamt, att detta mitt anförande får åt¬
följa återremissen.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh,, hade inlemnat föl¬
jande :
Dåde sammansattaUtsk:», tvertemot mittbegrepp om deras
åliggande och om de möjliga gränserna för deras verkningskrets,
inlåtit sig uti en mängd af speciella stadganden rörrde de fore-
lagna folksskolorna, och dessa detaljer derigenom blifvit före¬
mål för RiksSt:ns öfverläggningar; torde det tillåtas mig fästa
Utskms uppmärksamhet på en ganska vigtig omständighet,
hvilken af Utsktn tyckes vara alldeles förbisedd.
Då det hos oss hvarken är möjligt eller önskligt, alt
bibringa allmogens barn den uppfostran man önskar, utan
i sammanhang med föräldra-vården och tillsynen i barnets
hem; då således det egentliga arbetet vid undervisningen, i
enlighet med livad alla tiders erfarenhet visat vara natur-
cnligastoeh säkrast ledande till det önskade målet, måste fal¬
la på barnets egen lott, samt tillsyn, uppmuntran, biträde
med anvisningar och upplysningar måste delas emellan för¬
äldrar och lärare; så blifva tjenliga läro- och läseböcker ett
af de vigligaste, om ej det vigtigaste villkoret för en verk¬
lig upplysnings spridande bland Sveriges allmoge, en upplys¬
ning nemi., som ej blott och bart utgöres af den menskliga
förädlingens tillfälliga medel, konsten att läsa, skrifva oell
räkna, lika användbara till onda som lill goda ändamål;
utan som har lill ändamål en klarhet i förståndet, en ren¬
het i hjertat, hvilka ömsesidigt understödja, och under hela
lifvet utveckla hvarandra lill sann dygd och nyttig verk¬
samhet.
Att lara barnet en förståndig innanläsning måste vara
skolans förnämsta åliggande. Sedan de första svårigheterna
häruti af barnet aro öfvervunna, beror det nästan helt och
hållet på läseboken, huruvida barnet under fortsatt öfning
uti innanläsning kan derjemte förvärfva någon kunskap uti
biblisk och Svensk historia, uti Svensk geogrnphi, och uti
de första begreppen af naturläran. Man må ej invända, att
föräldrarne med sin tillsyn ej kunna följa barnets arbete i
hemmet; ty det mogna förståndet har sin gifna öfverlägsen¬
het öfver barnets späda tankekraft, när de båda skola gripa
sig an med ett främmande ämne. Men just derföre är läro-
och läsebokens beskaffenhet så vigtig. De måste vara skrif¬
na, ej för vår allmoges barn, utan för vår allmoge. För¬
fattaren till dessa böcker mäste äga en kännedom om egen¬
heterna uti allmogens tanke-, handlings- och lefnadssätt, om
de nu gällande grundsatserna, fördomarna och metoderna
uti dess bärna-undervisning, som förutsätter ett förtroligt
och mångårigt umgänge med denna allmoge; denne samme
D c 11 23 Juli f. m.
författare mäste derjemte äga den vidsträckta vettenskapliga
verldsbildning, som ej låter förvilla sig af bländande bi¬
saker, som ensam förmår afsöndra och urskilja de få, en¬
kla, stora hufvudmomenterna, hopsamla och ordna dem
till ett organiskt helt, som bemäktiga!' sig förståndets upp¬
märksamhet och det oförderfvade hjertats kärlek.
Den egentliga vettenskapen har sina egna symboler, som
göra begreppen klara och bestämda, har sitt gifna sysleme,
som bestämmer föredraget; hon är svår och mödosam att
inhemta, men enkel oell lätt alt åt andra genom skrift med¬
dela. Den egentliga barnaundervisningen deremot förhåller
sig på ett alldeles omvändt sätt: dess symboler äro gemen¬
samma för all mensklig tankeyltring, dess innehåll lemnar
frihet i valet af, snart sagdt, oändligt många föremål, och i
stället för att vara vägledd af ett på förhand gifvet sysleme
i föredraget, återkallas man i hvarje ögonblick från tänkareus
till barnets ståndpunkt. Det synes, som Försynen velat, alt
de stora, enkla grunddragen af menskliga odlingen snarare
skulle kunna kännas än tänkas, snarare skulle blifva föremål
för den förnuftiga varelsens instinctlika förnimmelse, än för
den utvecklade tankekraftens regelbundna forskning, på det
att de matte vara åtkomliga för alla.
Af det anförda tolde vara klart, att författandet af
läse- och läroböcker för allmogens skolor blir ett lika svårt
som vigligt företag.
Kär nu härtill kommer, att förvaltningen af Svenska
kyrkan och undervisningsverken saknar all den enhet och
kraft, som en för hela Riket gemensam central-styrelse uti
collegierna gifver ut öfriga regeringsärenden; så torde det
vara i sin ordning, att R. St. hos K. M. anföra hvad de i
detta afseende anse vara af behofvet påkalladt.
Den högsta uppmuntran för en snillrik och sakkunnig
författare är utan tvifvel det goda han genom sitt arbete ut¬
rättar; men såvida detta arbete merendels blir omöjligt, utan
all utsigt för materiel vinst, ehuru man nu för tiden synes
föreställa sig, att intellecluelt arbete omedelbarligen gifver
både själ och kropp sin behöfliga näring; så vågar jag fö¬
reslå följande alternativ:
1:0. Att R. St. ställa till K. M:s nåd. disposition 12,000
r:dr, till inköp af äganderätten till 3:ne läroböcker för folk¬
skolan , hvilka läroböcker hvardera böra omfatta allt hvad
uti folkskolans undervisning, enl. R. St:s mening, bör före¬
komma, och som bland alla under loppet af åren 1841 — 184-3
inlemnade förslag, efter vederbör, consistoriers hörande, be¬
finnas vaia de bästa; att dessa läroböcker sedermera utlem-
nas till tryckning och försäljning, efter bestämdt pris, i lik¬
het med hvad nu är stadgadt ang:de calhecheseti; samt att
begagnandet af någon bland dessa 3:ne läroböcker uti för¬
samlingarnas skolor allmänneligen påbjudes, intilldess någon
af dem, uppå consistoi iernas förslag, af en bättre ansedd
lärobok varder utträngd.
a68
D e n i5 Juli f. ra.
Betänkligheten vid delta förslag är först det nya stats¬
anslaget, hvilket dock för allmogen blir en ren besparing;
då det torde vara en gifven sak, att om frenne författare
lyckades till den grad tillvinna sig allmänna förtroendet,
att deras läroböcker öfver hela Riket begagnades, skulle all¬
mogen till dessa föifattare komma att erlägga 100,000 i stäl¬
let för 12,000 r:dr. För det andra har erfarenheten visat,
just genom den antagna cathechesen, att på denna väg ej
de bästa resultat vinnas.
Fördelarne af förslaget äro: det lägsta möjliga priset,
oell möjligheten af att bilda en fond för nya inköp, utan
att anlita-statscassan.
2:0. R. St. anhålla i underd. hos K. M., alt bland alla
de läroböcker för folkskolan, som under loppet af åren
1841 —1843 i tryck utgifvas, K. M., uppå consistoriernas
förslag, ville utse alne, .båda af samma innehåll, till hvilkas
begagnande folkskolorna öfver hela Riket för de följande
fem åren inskränkas; att, efter förloppet af dessa feni år,
andra 2;ne läroböcker på samma sätt antagas, om några
bättre då förefinnas; samt att priset å en sålunda antagen
lärobok, bunden, ej må öfverstiga 12 skir b:co; och slutligen
att, vid hvilketdera alternativet beslutet stannar, innehållet
deraf mätte för allmänheten kungöras.
Man torde invända, att den fria täflan är tillräcklig för
förtjenstens framkallande, och att skol-directionerna bör lem¬
näs fritt val af läroböcker.
Erfarenheten har visat, att den fria täflan är omöjlig,
otänkbar, i förening med skol-directionernas s. k. fria val.
Fritt är intet val, utan af den på samma gång sakkunniga
och oegennyttiga. Den med en viss grad af blygsamhet
alltid sammanparade förtjensten skyr ali granskning af den
enskilde, möjligen okunnige, som på ytlig flärd och fåfänga
grundar sitt omdöme. Denna förtjenst framlockas ej genom
menigheters bifall; ty menigheter kunna derom endast till¬
egna sig en historisk kunskap, grundande sig på andras om¬
döme. Den sakkunnige ensam grundar sitt val på eget om¬
döme, och endast ett sådant val kan kallas ett fritt val.
Mitt förslag, som till utseendet inskränker, är, enligt
min tanke, det enda möjliga sättet att, i närvar, fall, be¬
reda ett fritt val; så mycket mera, som ingen behöri¬
gen qvalificerad förfaltare lärer framträda, för att låta döm-
ma sig af andra, än qvalificerade domare.
Man har omtalat en skilnad, som vid folkundervisnin¬
gen borde göras emellan könen, så att gossar skulle åtnjuta
en högre undervisning än flickor. Denna skilnad äger sin
riktighet hvad den egentliga lärdomen beträffar; men i folk¬
skolan måste förhållandet omvändas. Uti alla der förekom¬
mande läroämnen hafva flickorna, i anseende till deras na¬
turliga lynne och ställning inom familjen, ett afgjordt före¬
träde framför gossarna, och detta företräde måste åt den
Den a5 Juli f. m.
269
blifvande modren noga bevaras och begagnas. Under de
slilla bestyren inom hus kan hennes högre bildning bära
ädlare frukter, än någon skola förmår ersätta.
Slutligen föranleder mig en närmare jemförelse emellan
betänk, oell reservationerna till den oförgripliga förmodan,
att innehållet af Hr Biskop Agardhs reservation för Utsktn
ännu vid betänkandets justering mätte hafva varit okändt,
emedan åtskilliga rättelser derigenom otvifvelaktig! skulle
hafva ägt rum. Jag förmodar äfvenledes, att R. St. hellre
erfara sina Utskts sakkännedom och insigter uti betänk:n,
än uti reservationer.
Remitterades till Stats- och Ekon.Utsktn, i samman¬
hang med äterremissen af samma Utskts betänk. Nto 5.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. £ till 3 e. m.
in fidem protocolli
F. O. Silfverstolpe.
Lördagen den 25 Juli i84o.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 8 prot.utdr. för denna dag f. m.
Justerades pleni-prottn för den i5 dennes e. m. och för
den 18 dennes.
Ånyo föredrogos och remitterades till Allm. Besvärs-
och Ekon.Utsk. Hr Munck af Rosenschölds, Nils Rudolph,
den 22 dennes på bordet lagda motioner:
1:0, angtde tind. hemställan hos K. M. om inrättande af
gymnasium i Sölvitsborg;
2:0, angtde Lunds stifts fördelning i 2tne stift.
Vid förnyad föredragning af StatsUtskts den 22 dennes
e. m. på bordet lagda utlåt. Nto 19^, i anledn. af K. Mts
nåd. propos. örn fortfarande tills vidale af anslaget för Ri¬
kets Allm. Ärenders Beredning, blef samma utlåt, af R. o.
Ad. bifallet.
Ånyo föredrogs StatsUtskts den 22 dennes på bordet
lagda utlåt. Nto 1 g5, i anleda, af K. Mts nåd. propos. 0111
löneregleringen för de under Stats-deparltn lydande expedi¬
tioner.
D e n aå Juli e. m.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Då föremålet för
detta betänk, jemväl förekommer linder andi a hufvudlitelii,
anser jag ruttast vara, alt detsamma afgöres i sammanhang
med nämnda hufvudtitel, hvarförinnan det likväl först måtte
återremitteras, emedan jemkningar deruti ej i annat fall få
äga rum. Jag anhåller derföre om återremiss, på det att
betänk, sedermera må hufvudsakligen afgöras i sammanhang
med andra hufvudtiteln.
Frih. Nauckhoff, Joli. Otto, förenade sig med Hr
von Hartmansdorff.
Frih. Cederström, Jacob: Väl finnér jag, lika med
Hi- von Hartmansdorff, alt det vore väl, om detta betänk,
nfgjordes i sammanhang med andra hufvudtiteln; men då
återremiss utan anmärkn:r, som hindra betänkts antagande,
icke är förenligt med grundlagen; så ser jag ej huru betän¬
kandet skall kunna återremitteras på grund af hvad Hr von
Hartmansdorff anfört. Nu kan man visserligen ånyo bord¬
lägga betänk, och låta det hvila lill dess andra hufvudti-
teln förekommit; men derigenom vinnes icke ändamålet,
emedan betänk, då kan blifva återreinitteradt, hvaraf följ¬
den blir, att andra hufvudtitelns afgörande, så vidt den rö¬
rer detta ämne, måste uppskjutas till dess detta betänk, från
Utsk, återkommit.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Orsaken hvarföre detta be¬
tänk. blifvit behandladt särskildt och icke i sammanhang med
återremissen af andra hufvudtiteln inses lätteligen vara den,
att detsamma, i händelse af återremiss derå, skulle kunna
hinna till RiksSt:n inkomma så tidigt, att det kunde företa¬
gas till hufvudsakligt afgörande gemensamt med andra huf¬
vudtiteln. På det hinder icke må möta för sakens afgöran¬
de med de modificalioner, som kunna finnas lämpliga, till¬
styrker jag så mycket tiel!re återremiss, som jag från Utsk:s
majoritet varit af skiljaktig åsigt, på sätt som inhemtas af
min vid betänk, fogade reservation, hvarpå jag grundar
min anhållan om återremiss.
Hr von Hartmansdorff: Min afsigt har ingalunda
varit att klandra StatsUtsk., derföre att det särskildt behand¬
lat denna sak; ty Utsk. har icke kunnat göra annorlunda,
då betänk, grundar sig på en K. propos.; men denna K.
propos. angick ämnen, som innefattas under regleringen af
riksstatens andra och tredje hufvudtillar. Att särskilda an-
märkn.-r skulle behöfvas för att föranleda återremiss uti
ett ämne, som under en annan rubrik redan blifvit återre¬
mitterad:, och hvilken återremiss vid detta tillfälle endast
för formens skull är af nöden, har jag så mycket mindre
kunnat föreställa mig, som R. o. Ad. under ett föregtde ple¬
num lill StatsUtsk. återremitterat åtminstone fem, och uti
ett annat plenum till BuneoUtsk. återskickat två till tre mål,
Den a5 Juli e. m.'
271
just af den anledn., alt de agde sammanhang nied andra förut
återremitterade ärenden, och emedan afgörande! ej blef obe¬
hindradt innan alla dessa mål blifvit på enahanda salt be¬
handlade. Men då anmärkn:r i sjelfva snken blifvit gjorda
af Gr. Horn, så må de gälla för den återremiss, som i alla
fall är nödig.
Frih. Nauckhoff: Om fråga vore att framdraga an-
märkn:r mot betänk., så saknas visserligen icke anledn. der¬
till. Gr. Horn har i detta fall gått mig i förväg, och jag
finner hans reservation så grundligt och väl uppfattad, att
jag i det mesta mig deruti förenar. Dock, för att nämna en
anledn. till återremiss, vill jag blott fästa uppmärksamheten
vid Utskts vägran alt på indragnings-stat uppföra de öfver-
taliga tjenstemännen inom slats-depai t:ns expeditioner, med
härtill af K. M. äskad! anslag af 16,844 r;dr 26 sk. g r:st.
Detta synes mig vara en tillräcklig anledn. för återremiss.
Jag vill dock icke inleda någon discussiori deröfver, utan
förblifver vid mitt yrkande af återremiss på grund af hvad
Gr. Horn anfört.
StatsUtsk:s utlåt. N:o 195 återremitterades.
Då nu ånyo föredrogs StatsUtskrs den 22 dennes e. m.
på bordet lagda meni. N:o 207, angrde tillkomsten och för¬
valtningen af åtskilliga under K. Krigs-collegii disposition
ställda fonder och medel, blef samma mein. ånyo lagdt på
bordet på begäran af Hrr von Troil, Emil, och Rosen¬
blad, Bernha r d.
Företogs till pröfning SlatsUtsk:s den 22 dennes på bor¬
det lagda utlåt. N:o 208, i anledn. af väckt motion, att mynt-
och controll-verken åter måtte ställas under K. Bergs-
collegii öfverinseende.
Hr von Troil, Emil: Jag har icke öfvervarit detta
måls behandling i Ulsk.; men 0111 jag varit tillstädes, skulle
jag instämt uti det resultat, hvaruti Utsk. stannat. An-
Jedn:n hvarföre jag hegärde ordet var den, att då jag finner
på R. o. Ad;s föredragningslista icke blott detta betänk, med
hemställan att mynt- och controllverket måtte ställas under
Bergs-collegii uppsigt, utan äfven ett annat betänk, från ett
annat Utsk., med förslag att Bergs-coll:m måtte upplösas;
och då det är nödvändigt, att ett coll:m måste finnas, om
det skal! hafva ett annat verk under sin uppsigt: så torde
det äfven vara nödvändigt att hufvudfrågan, eller den hu¬
ruvida Bergs-colhin skall finnas eller ej, först afgöres. Detta
ämne afhandlns uti Ekon.Utsk:s utlåt. N:o 64.
Hr Rosenblad, Bernh.: Med den sista värda talaren in¬
stämmer jag fullkomligen deruti, att det är ett oundgängligt
villkor för myntverkets ställande under Bergs-collegii uppsigt
Den a5 Juli e. ra.
all Bergs-coll:m finnes, och alt följaktligen förevar, betänk, samt
Ekon.Utskrs tillåt. N:o 64 bö'ra företagas i den ordning och afgö¬
ra* på det sätt, hvarigenom man vinner harmoni emellan beslu¬
ten; men detta ändamål skulle vunnits, om StatsUtsk., som sig
bort,, hade, då motionen ditremitterades, återskickat densam¬
ma såsom icke till vederb. Ulsk. öfverlemnad; ty då fråga
icke var orri anslående af några medel, så tillhörde ämnet
Ekon.Ulsk. likaväl som frågan om Bergs-collegii upplösning.
Ilvad sjelfva saken beträffar, sä instämmer jag fullkomligen
i CJtskls hemställan, alt R. St. måtte hos K. M. i underd.
anhålla, ”att författningarne angdie mynt- och controllver-
Len måtte i sin helhet varda öfversedda oell granskade,
samt ett förnyadl reglemente för desamma utfärdis;” men
jag delar icke Ulskls tanke om den stora förmånen af mynt¬
verkets ställande under Bergs-collegii inseende. Såsom be¬
kant är, har det en tid stått under Commerce-coHegii upp¬
sigt; men ursprungligen stod det under den K. Kammaren,
hvars functioner voro de, som nu tillkomma Slats-conloret.
Sedermera, då R. Sits Rank inrättades, flyttades det till ban¬
ken, med bibehållande af K. Mts rätt att utnämna tjenste¬
män samt i öfrigt det K. legale oförkränkt, så att tillsynen
öfver sjelfva myntningen tillkom banken, hvarunder mynt¬
verket lämpligast bör stå, enär det äger det hufvudsak liga¬
ste intresset, att härvid allt val tillgår, och att inga anledntr
till billiga klagomål må uppkomma, Således, om någon för¬
ändring bör ske, torde man böra återgå lill förhållandet
emellan 1668 och 1 7 3o, eller den period, under hvilken ban¬
ken agde inseendet öfver myntverket; men skulle man icke
anse en sådan förändring böra äga rum, finner jag för min
del, att myntverket likaväl kan stå under Stats-cont., som
under Bergs-colhm. På grund af hvad jag nu anfört, an¬
håller jag 0111 återremiss. När saken återkommer från Ulsk.,
torde frågan om Bergs-collegii upplösning vara afgjord, så
att något hinder deraf icke möler för slutlig pröfning af
förevar, ämne.
Frih. Cederström, Jacob: Det är i anledn. af den
siste varde talarens yttrande, anglde myntverket, som jag
anhåller alt få meddela några upplysningar. Den tid mynt¬
verket stod under Kaininar-collim, då Stats-cont. tillika så¬
som Räknekammare stod under samma collini, stod mynt¬
verket på sidan om Räknekammaren under collegii inseen¬
de och Räknekammare såsom ett contor under collini. Mot
Hr Rosenblads yrkande att myntverket boide ställas un¬
der banco-styrelsens inseende får jag göra den anmärkn., alt
myntverket icke bör stå under någon annan myndighet än
en sådan som äger domsrätt, som kan afgöra frågor, hvilka
emellan tjenstemännen uppkomma, och sorn, i händelse af
underhaltig myntning, genast kan gå i författning om de
beslut, som till rättelse derutinnan erfordras, innan den eller
de
Den a5 Juli e. m.
de brottslige individerne blifva vid domstol tilltalade för det
brott, för hvilket de kunna hafva gjort sig till ansvar skyldige.
Jag har ingenting emot den af Hr von Troil gjorda an-
märknm, att Ekon.Utskrs utlåt. N:o 64, ang:de Bergs-collegii
upphörande, först bör afgöras, ehuru jag anser sistnämnda
betänk., i det skick del inkommit, icke kunna bifallas eller
leda till det åsyftade ändamålet; ty under Bergs-colkm sor¬
terar en mängd frågor, som äro af beskaffenhet att icke
kunna ställas under ett departement i Konungens Statsråd,
emedan deras behöriga utredning erfordrar icke ensamt kun¬
skap i bergsvetenskap, ulan ock att de gått instanserna ige¬
nom för alt slutligen afgöras af K. M.; ty icke kan man
önska den ordning, alt K. M. skall omedelbarligen uppta¬
ga tvistefrågor om t. ev. grufvebrytning m. nr. Man får
icke förrycka eller upphäfva den administrativa rättegångs¬
ordningen i landet genom ett förslag att omorganisera em-
betsverken; men sådant skulle blifva händelsen, om Ekon.¬
Utskrs utlät, anloges. Jag instämmer med Hr Rosenblad i
anhållan om återrenliss af det nu föredragna betänk., på det
vi må komma i tillfälle att först företaga Ekon.Utskrs be¬
tänk. Nro 64, angrde Bergs-collegii upphörande.
Hr Lagerhjelm, Pehr: StatsUtsk. har befattat sig
med ett ämne, som icke tillhör samma Utsk., och har deri¬
genom fört oss in uti ett förhållande, att vi nu kunde fatta
ett beslut, som det sedermera kunde blifva omöjligt att verk¬
ställa. Jag har ingenting emot, att Bergs-colkm får inseen¬
det öfver Myntet på de skäl som af SlatsUtsk. blifvit an¬
förda. Uti ett förslag till en ändamålsenligare organisation
af detta verk, sorn jag för flera år sedan å embetes vägnar
ingaf till K. M., föreslog jag, att mynt- och controll-verket
skulle ställas under Bergs-collegii uppsigt; och då jag loh¬
min del icke kan bifalla Bergs-collegii borttagande under
närvar, förhållande och på sätt Ekon.Utsk. uti betänk. J\T:<>
64 föreslagit, så skulle jag icke heller tveka att, innan sist¬
nämnda betänk, blifvit afgjordt, lemna bifall till förevar,
betänk, angtde myntverket; roen då Ståndets pluralitet möj¬
ligtvis kan tänka olika med mig i fråga om Bergs-collegii
upphörande, anser jag rättast vara att uppskjuta förevar,
måls afgörande, intill dess Ekon,Utsk:s betänk. N:o 64 blif¬
vit föredraget och afgjordt.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Tvänne ledamöter hafva
klandrat, att StatsUtsk. till behandling upptagit den från
BondeSt. till Utsk. remitterade motionen, som gifvit anledn.
till detta betänk. Derpå får jag svara, att då StatsUtsk.
har sig uppdraget att granska allt hvad som tillhör förvalt¬
ningen af Stats-cont. och äfven R. St:s revisoreis berättel¬
ser rörtde controll- och myntverket; så har Utsk. ansett sig
i första hand competent att behandla denna motion ; men
10 H. 35
2 74
Den a5 Juli c. m.
livad sjelfva saken beträffar, har jag ingenting emot en åter-
remiss, emedan jag tillstår, att, sedan betänk, hlef antaget
i StatsUtsk:s plenum, jag har funnit, att måhända lättast
varit alt för närvar, icke tillstyrka myntverkets ställande
under Bergs-collegii inseende, dels derföre att detta colhm
troligen snart upphör, men synnerligast derföre att, enligt
den vidtagna regleringen med departemenlal-styrelsen, mynt¬
verket kommer att sortera tinder Finance-departementet och
Bergs-colhm under Inrikes Ministern; hvilket förhållande
torde utgöra en g i 111 i g anledn. att närmare eftersinna, huru¬
vida det är lämpligt alt för närvar, bifalla SlalsUlskls ut¬
låtande.
Hr von Hartmansdorff, A u g,: Det föredragna be¬
tänk. har redan blifvit disculeradt, ehuru, på sätt Hr von
Troil rätteligen anmärkt, detsamma icke lämpligen kan till
afgörande förekomma, innan Ekon.Utskts utlåt. N:’o 64 angtde
Bergs-collegii tillvaro blifvit afgjordt. Jag hemställer der¬
före, oin icke kortaste utvägen vore att återremittera det
föredragna utlåt, till StalstJtsk., hvarigenom ihan finge fria
händer att, när det återkommer, rälta sig efter det beslut,
R. o. Ad. fattat angide Bergs-collegium.
StalsUtsk:s utlåt. N:o 9.08 återremitterades.
Vid förnyad föredragning Indes till handlingarna Stats-'
Utskts deri 22 dennes e. m. på bordel lagda mem:r:
N:o 209, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 110;
N:o 210, i anledn. af återremiss å utlåt. Wto 116;
PRo 211, i anledn. af återremiss å utlåt. J\:o 56.
Ånyo föredrogos ej mindre StatsUtsk:s den 22 Juli e. m.
på bordet lagda utlåt. N:o 212, i anledn. af återremiss å
utlåt, N;o 52, än ock BondeStts prot.uldr. af den 20 sist).
Maj, med inbjudning till de öfriga RiksSttn i anledn. af
StatsUlskts utlåt. N:o 52.
Detta mål blef ånyo lagdt på bordet, på begäran af
Hrr Anckarsvärd, A11 g., och von Moltzer, Anders
Joli. Fredr.
Vid förnyad föredragning af Allm. Besvärs- och Ekon.-
Utskts den 22 dennes e. 111. på bordet lagda betänk. N:o 63,
i anledn. af väckt motion 0111 förbud för utrikes, hit till
Jandet ankornne läkare, att här praktisera , utan att hafva
fullgjort de prof, som för ett sådant ändamål aro föreskrif-
na, blef samma betänk, af R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.Utskrs den 22
dennes e. m. på bordet lagda betänk. N:o 64, i anledn. af
vaqkt motion om Bergs-collegii upplösning och dess förän¬
dring till en Bergsvetlenskaps-academi,
Den a5 Juli e. nu '275
•
Hr Lagerhjelm, Pehr: Ekon.Utsk. har, sorn mig
synes, på ett något knapphändigt sätt kommit till det re¬
sultat, att 13ergs-coll:m skulle upphöra. Val är det sanni,
sorn Utsk. säger, att domsrätten för 12 år sedan gått ifrån
Bergs-coll:m ; men detta co!!:m har qvar en stor del ären¬
den, sorn innefatta frågor om mitt och ditt, fastän de icke
aro af egenskap att fullföljas efter vad utan gå i admini¬
strativ väg. Sådana frågor angå t. ex. den rätt, som ifrågasattes
emellan grufanläggare och de som bestrida anläggningen; frå¬
gor om privilegiers fortfarande eller upphörande, och alla öf¬
riga ärenden, som röra bergshandteringen, hvilka tillkomma
Bergs-collegii handläggning. Vill man nu säga, att sådana
ärenden böra ställas under en bureau, så kommer man till
det resultat, att sådana ärenden kunna behandlas af en per¬
son; men man har i Sverige länge insett, att allt hvad sorn
rör så väl den allmänna som enskilda rätten fordrar fler fal I —
dig granskning. Frågor om gruf brytningar äro i Sverige
af mycket större vigt än i andra länder; men derom har
Ekou.Ulsk. icke utlåtit sig. Måhända föreställer sig Utsk.,
alt derföre att England och andra länder icke äga ett sä
beskaffadt Riks-col!:m som vårt Rergs-colflm, detsamma
skulle vara öfverflödigt i Sverige; men det är stor skilnad
på malmtillgången i Sverige och i andra länder, så att man
i Sverige skulle förstöra tillgången på malm för kommande
slägler, derest icke grufvebryträngen skedde med mycken
omsorg. Man bör ihågkomma, att uti England t. ex. är
rikedomen mera hopad på enskilda händer, då deremot na-
tional-rikedomen i Sverige befinner sig i bolags händer; att
följaktligen, då flere personer äga en grufva, någre af gruf-
veägarne kunde önska, att grufvan bryles hufvudsakligen
med afseende på så stor malmfångst som möjligt , andra
åter att grufvan conserveras åt efterkommande, och slutli¬
gen någre, att brytningen sker så, att malmpriset bibehålles
vid en viss höjd. På samma sätt förhåller det sig med lackjerns-
blåsningen. Den bedrifves i Sverige hufvudsakligen af bolag,
hvilket måhända äfven är förhållandet i andra länder, hvarvid
skilnaden likväl är den, att då bolaget utomlands består
af 2 å 3 personer, så utgöres det i Sverige deremot af 5o
å 60. I Sverige bedrifves åtminstone halfva tackjerns-blås-
ningen i Riket genom sådana bolag. När flere personer äga
del uti en sådan masugn, och fördelarne deraf bero på fler-
falldiga omständigheter, såsom t. ex. huru man beter sig
med malmens påsättning, om det sker i större eller mindre
proportion, om den är bättre eller mindre väl rostad, med
flera omständigheter, som bero på förhållanden, hvilka må¬
ste afgöras, och der den enskilda rätten kommer i fråga;
så har jag trott mig finna, att man i Sverige i allmänhet
icke vill att dylika frågor skola slitas af en enda person,
utan man har i alla tider företrädesvis önskat, alt sådant
pröfvas af flera personer eller en persona moralis. Att nu
ajö D c 11 a5 Juli e. m.
pä cn gäng taga bort en sålunda sammansatt a uc toli t et och
i stallet öfverflytta dessa ärenden på en bureau eller ett
secreleriat, torde så mycket mindre vara lämpligt, som att
en sådan bureau under närvar, förhållanden icke kan på¬
räknas äga de speciella insigter uti bergsväsendet, som er¬
fordras för bedömmande af dylika ärenden. I öfrigt får jag
förklara, det jag uti betänk, icke kunnat finna några
skäl för tillstyrkandet; måhända tiar saken ansetts så klar,
att några skäl icke behöft åberopas. Af livad jag nu sagt
följer icke, att Bergs-coll:m behöfver vara ett Piiks-coll:tn,
men om det varit Utskis mening att reducera delta collini,
så linde Utsk. bort deducera sin framställning och säga, att
enär så många ärenden, såsom kändt är, redan frångått
collini, detsamma icke fortfarande behöfver bibehållas såsom
Riks-collim. Detsamma torde kunna sägas om Commerce-
collim. Jag har också för 12 år sedan föreslagit, att de
måtte sammanslås och utgöra särskilda delar af ett Riks-
colllm. Jag föreställer mig att Kammar-colllm jemväl kun¬
de förenas med dem, och alla tre utgöra ett liiks-colllm;
men hvad jag säkert ser, är, att Bergs-colllm åtminstone bör
i så måtto finnas, som det är nödvändigt alt en auetoritet
existerar, vare sig enskildt eller såsom en del af en annan,
bestående af personer, hvilka äga de speciella insigter, som
erfordras för att bereda och bedomina ärendena, innan de
komma till högsta instansens afgörande. På dessa skäl an¬
håller jag örn återremiss af betänk., derest R. o. Ad. icke
skulle hellre vilja genast afslå detsamma.
Frill. Cederström, Jacobi Med den sisla värda
talaren instämmer jag deruti, att det linnes åtskilliga frågor
i afseende på bergshandteringen, hvilka måste beredas och
afgöras uti en instans, innan de komma till Konungens af¬
görande i Statsrådet. Jag vill derföre icke säga alt Bergs-
collim icke kan upphöra alt fungera såsom ett Riks-colllm,
ty jag tror, att Bergs- och Kammar-collegierna kunna före¬
nas, som de ock fordom varit då detta collini, under be¬
nämning af Bergsamlet, lydde under Kanunar-collim, meni
sådant fall är det nödigt, att uti Kammar-collim, med hvil¬
ket Bergs-colllm sålunda skulle förenas, (vänne departement,
utom de befintliga, organiserades med 2 råder såsom le¬
damöter, hvilka voro kunnige i bergsvettenskapen, emedan
det eljest blefve svårt att handlägga frågor om t. ex. gruf-
vebrytningar, der absolut vettenskapliga insigter erfordras
för sakens bedömmande. Åtskilliga frågor rörlde skogars
upplåtande i och för brukshandteringen hafva alltid blifvit
gemensamt behandlade af Kammar- och Bergs-colllm utaf
en särskild afdelning, som kallas recognitions-skogs-divisionen,
hvilken ännu icke på långt när slutat sina arbeten. O ni
Bergs-colllm nu skulle tvert upphöra, utan att tillräckligt
antal bergsråd blefve alt tillgå för Kammar-colllm, tviflar
Den a5 Juli e. m.
377
jag, att dessa ärenden skulle vinna derpå. Innan Bergs-co!l:m
kan upphöra, måste sålunda en undersökning föregå ruride
ärendenas fördelning och handläggning inom embetsverken;
men en sådan fördelning har ännu icke skett. Min fullkomliga
öfvertygelse är, att samtliga collegierna kunna successive upp¬
höra; hvilket likväl måste ske i den ordning, att hvad som i Sven¬
ska drätseln erfordras af dessa embetsverk, mäste successive va¬
ra undanröjdt. Om Sverige utgjorde alla statsbidragen genom
bevillning, så komma naturligtvis inga skattläggningsfrågor
att äga rum, och då klefve äfven Kammar-collrm öfverflö¬
digt. På samma sätt skulle Bergs- och öfriga collegierna
kunna successive upphöra; men så länge drätseln befinner
sig i dess närvar, förhållande, så länge beskattningen icke
är ställd på ren bevillning; så länge uppstå sådana rätts¬
förhållanden enskilda emellan, som göra dessa embelsverks
bibehållande nödigt. Jag förenar mig i anhållan om återre-
miss och tillstyrker, att Utsk,, vid förnyade behandlingen af
detta ärende, måtte utreda på hvilka grunder Utsk. anser
Bergs-collrm kunna upplösas, och huru de mål, som nu till¬
höra detsammas afgörande, skulle kunna emellan andra era-
betsmyndigheter fördelas.
Hr Rosenblad, Bernhard: Då man erinrar sig det
gamla ordspråket: ”interdum dormitat bonus Homerus,” så
kan det sällan finna sin tillämpning bättre än på förevar,
ämne; ty vid närmare betraktande af Utsk:s utlåt., sådant
det blifvit framstäldt, kan man icke göra sig annan före¬
ställning, än att Utsk. varit så öfverhopadt af göromål, att
det icke haft tillfälle att så noga betänka hvad det under¬
ställde Ståndens bepröfvande. Det kan ej nekas, att fråga
kan uppstå derom, huruvida den, om jag så får kalla det, för¬
myndarevård öfver bergsrörelsen såsom en af Rikets vigti—
gaste näringar, hvilken nu tillkommer Bergs-coll:m, bör fort¬
fara eller ej; men då denna fråga nu icke kan blifva före¬
mål för öfverläggning, utan frågan endast är den på hvad
sätt denna förmyndarevård, så länge den finnes, lämpligen
skall utöfvas; så torde det icke kunna bestridas att, såvida
ändamålet skall vinnas, densamma mäste tillkomma en auc-
torilet af sakkunniga män, hvilka äga de insigter, som erfor¬
dras för ärendenas bedömmnnde. Att ställa dessa frågor
utan granskning af sakkunskapen under en departemental-
slyrelse, af hvilken man icke kan begära den, erforderliga
speciella kännedom för ärendenas bedömmande i dess detalj—
förhållanden; att utesluta dessa mål från den sjelfständiga
och grundliga pröfning, som är att förvänta af ett colkm,
sammansatt af oberoende och sakkunniga män, vore alt gö¬
ra alla dem en stor otjenst, hvilkas intresse på en sådan
pröfning beror; men i allt fall vore det ett oting, att till
K. M. framföra den und. anhållan, att Bergs-colhm måtte
upphöra i dess nuvar. sammansättning och förvandlas till
en bureau under Civil-departementet, utan alt tillika tala
Dea a5 Juli e. m.
om huru förhållas skulle med de vigtiga mål, Bergs-colhm
nu äger att förvalta. Jag lemnar derhän, huruvida icke,
derest det tm existerade förmynderskapet upphörde, — öf¬
ver lämpligheten af hvilket jag med vilja tillbakahåller allt
omdöme — för en så vigtig näringsgren sorn bergsrörelsen
-i alla fall erfordrades en tillsyn af sakkunniga män, helt
annorlunda än den en bureau kan åstadkomma. Men så naket
sorn Ulsk. framställt sitt förslag, kan jag icke inse lämplig¬
heten af en ålerremiss, hvarföre jag icke heller ingår i nå¬
got yttrande i anleda, af hvad Frih. Gederström anfört, så¬
som icke ägande gemenskap med betänk., hvarå jag anhål¬
ler 0111 afslag.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag har icke delta¬
git uti detta ärendes beredning på den afdeln. utaf Ekon.-
Utsk., som dermed haft befattning; men i Utsk:s plenum
har jag vid afgörandet lemnal min röst dertill. Jag hade
sa mycket mindre ämnat yttra mig i delta ämne, emedan
jag erkänner, att jag saknar en riktig kännedom i bergs-
handteringen för att kunna fullständigt och motiveradt ut¬
låta mig uti en sak af så vigtig beskaffenhet som denna;
men dä den siste värde talaren gjort Ekon.Utsk:s ledamöter
den beskyllningen, att de varit något sömnige eller icke
tänkt på saken, så får jag tillkännagifva de moliver, hvilka
enskildt föranledde mig att rösta för betänkandet. Jag fö¬
reställde mig, att dä domsrätten redan 1828 blifvit frånta¬
gen Bergs-colhm, hvilket sålunda endast vore att anse för
ett administrativt verk; så vore Bergs-collegii upplösning ett
steg på den af Frih. Cederström omnämnda banan att smår
ningom öfverflytta collegierna under departements-cheferna.
Jag trodde icke, att de rättsfrågor enskilda emellan, som i
afseende på bergshandleringen kunde uppkomma, skulle be¬
höfva gå coliegii vägar så länge hergstings-rätter finnas.,
hvarvid sådana mål kunna upptagas och i vadeväg fullföljas
i Hofrätten. Jag skulle önska, att R. o. Ad. ville bifalla
della betänk.; men 0111 det icke kan bifallas, sage jag helst
att det blefve återremitteradt.
Hr Ribbing, Arvid: Ehuru jag icke varit vid riks¬
dagen och ännu mindre i Ekon.Utsk. närvar, då denna fin¬
ga der varit under öfverläggning, finner jag likväl, alt (Jtsk.
uppgifvit skäl, sorn i Utsk;s tanke varit talande för dess till¬
styrkan, hvilka skäl bestå deruti att coliegii verksamhet en¬
dast angått upptagande af enskilda ansökningar eller all¬
männa statistiska frågor, som lämpligast kunna af Civil¬
departementet behandlas. Om så varit, kan jag icke finna
annat, än att Utskts betänk, skulle finnas väl grundadt. En
i vettenskapen mera kunnig man har likväl yttrat, att an¬
dra frågor kunna uppstå, såsom t. ex. skiljaktiga åsigter
eiiiellan bolagsmännen om sättet att bearbeta en grufva eller
drifva en masugn, hvilka frågor, för att rättvist kunna, af-
D e u a5 J ul i e. m.
279
göras, nödvändigt fordrade pröfning af en auctoritet, bestående:
af personer, hvilka äga vettenskap och insigter i; ämnet men
det är egentligen deruti, som det af motionären åberopade
förmynderskapet ligger, och som Bergs-colhm utöfvar , då
collini äger rättighet att bestämma huru förhållas skall, då
t. ex. skiljaktiga meningar uppslå emellan ägarne till-, så da¬
ipa verk. Om ett sådant förmynderskap af sakkunniga män
fortfarande behöfves, hvilket den talare, sorn i ämnet äger
den mesta sakkunskapen, förutsätter, och hvilket äfven tor¬
de vara nödigt, derest de omnämnda fiågorna icke skulle
kunna afgöras på samma sätt sorn andra bolagsfrågor, nem¬
ligen genom de flesla rösterna inom bolaget; så torde det
blifva nödigt, att betänk, återremitteras, såvida man vill
hafva något resultat af den väckta motionen. I annat fall
är det bäst alt afslå detsamma.
Iir Rosenblad: Att jag uti milt förra yttrande icke
varit orättvis emot Ekon.Utsk. synes bäst af det svar, som
en af dess ledamöter afgifvit, deruti han ganska bestämdt
yttrat, att han icke fann Bergs-colhm hafva alt handlägga
annat än rättsfrågor, och derpå grundade sitt omdöme att
coll:m kunde upphöra; ty rättsfrågorna hafva, på sätt Hr
Lagerhjelm upplyst, redan för 12 år sedan blifvit skiljda från
Bergs-colhm, hvilket deremot,* enligt gällande författningar,
om hvilkas upphäfvande icke ett ord är nämndt uti Utskts
utlåt., tillkommer att afgöra frågor om t. ex. smides-tillök-
ning, om kolfångst, om rättighet till kolköp och en mängd
sådana i allmänna intresset djupt ingripande frågor, hvilka
till sin natur icke äro rättsfrågor och icke lära kunna lem¬
näs till afgörande af en bureau-chef, utan föregrde under¬
sökning och pröfning af sakkunniga män. Jag förnyar min
anhållan om afslag å betänkandet.
Hr L a g e r h j e 1 m : En af Ekon.Utsk:s ledamöter bar
föreställt sig, att sådana frågor, som jag redan nämnt lörtde
skiljaktiga åsigter om lämpligaste sättet för grufvebrytning
och masugnars drifvande m. m., skulle kunna afgöras genom
de flesta rösterna inom bolaget. Så är icke förhållandet med
grufvedriften, ty hvad den angår,, har Regeringen rättighet
och skyldighet att tillse, det malmbrytningen sker så, att
efterverlden icke utestänges från begagnandet af denna nä¬
ringsgren, och denna tillsyn gör, att dylika frågor icke kun¬
na behandlas såsom andra bolagsfrågor, uti hvilka bolaget
sjelft ager afgörande-rätt. För öfrigt gifves det en mängd andra
frågor, som förekomma i Bergs-colhm, hvilka Ekon.XJtsk. icke
omngmnt. Om Ulsk. eftertänkt huru dessa skola handläggas,
derest Bergs-colhm upphörde, så hade Utsk. bort lemna en
förteckning på desamma, på det man måtte kunna bedomina
hvilka sorn kunna gå till bureau-chefen, och hvilka som erfor¬
drade den föiegtde utredningen; ty att icke alla kunde lemnäs
till bureau-chefen är klart deraf, att Civil-departementets tjen-
a8o
Den a5 Juli c. m.
steman icke liro skyldige att hafva tagit bergs-examen, hvilken
åter erfordras för att kunna bedömma större delen af des¬
sa ämnen. Häraf synes ytterligare, att frågan blifvit till
Ståndet öfverlemnad i outredt skick, och att återremiss så¬
lunda erfordras, såvida man ej skall nödgas alsia mo¬
tionen.
Hr von Troil, Emil: Det synes vara gifvet, att nå¬
gon auctoritet af sakkunniga män för handläggning af de
med bergshandteringen gemenskap ägande ämnen fortfaran¬
de kan vara af nöden; men å andra sidan kan jag icke fö¬
reställa mig, att dessa ärenden, då våra styrelseverk erhålla
den organisation, som utan tvifvel måste vara för handen,
kunna vara af den vidlyftighet och omfattning, att desam¬
mas handläggning erfordrar ett helt colkm efter närvar,
mönster, med president, ledamöter och öfriga tjenstemän. Jag
finner, att frågan i det skick, uti hvilket densamma från
Ekon.Utsk. till Ståndet inkommit, är fullkomligen outredd;
hvarföre jag anser lätta åtgärden vara den att återremitte¬
ra betänkandet.
Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts betänk. N:o 64 åter¬
remitterades.
Då nu ånyo föredrogs Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts
den 22 dennes e. m. på bordet lagda betänk. N:o 65, i an-
ledn. af väckt motion, att adv.fiscalerne i Rikets Hofrätten
och collegier måga upphöra alt vara beroende af de em¬
betsverk, vid hvilka de äro anställde, fann R. o. Ad. för
godt alt bifalla samma betänkande.
Till pröfning företogs Allm. Besvärs- och Ekon Utsk:s
den 22 dennes e. m. på bordet lagda betänk. N:o 66, om
föreslaget förbud för andra än infödda Svenska män att in¬
nehafva tjenster, som af embetsverken tillsättas.
Hr von Troil, Emil: Jag måste bekänna, att jag icke
har den lyckan alt kunna instämma med Ekon.Utsk. Som
vi alla veta, bestämmer redan grundlagen, att alla de civi¬
la embeten, som besättas af K. M,, mäste beklädas af in¬
födda Svenska män. Här är således blott fråga om vissa
lägre mindre vigtiga befattningar, som tillsättas af mindre
auctoriteter. Från dessa befattningar bör man icke uteslu¬
ta sådana personer, hvilka, ehuru icke födde i Sverige, lik¬
väl erhållit Svensk medborgarerätt; ty om de böra införlif¬
va s med ett folk, som upptagit dem, så böra de icke ute¬
slutas från all offentlig verksamhet. Någon våda af en så¬
dan tillåtelse kan jag icke inse. Hvart och ett folk äger
nemi. en förkärlek för sina egna medlemmar, och man kan
sålunda taga för gifvet, att ingen tjenst af bättre beskaffen-
D e n Ja5 Juli e. m
liet utan goda skäl leranäs åt en som är född utländning.
Dessutom kunna tillfällen ofta gifvas, då det kan vara nyt¬
tigt att begagna sådana personer. Af dessa skäl tillstyrker
jag afslag af betänkandet.
Hr Rosenblad, Bernh.: Jag är den sista värda ta¬
laren tacksamhet skyldig, derföre att Iian fastat sin upp¬
märksamhet på detta betänk., emedan den befattning jag in¬
nehar inom Commerce collini ålägger mig såsomen skyldig¬
het, att för R. o. Ad. tillkännagifva, att hvad Utsk. före¬
slagit, icke kan utan största olägenhet för Svenska handeln
antagas. Till vice consnler i utländska hamnar, hvilka
tillsättas af Commerce-colhm och på åtskilliga ställen af
dertill berättigade consuler, måste nemi., med få undantag,
antagas utlandningar, emedan sällan infödde Svenskar liro
alt tillgå. Om nu rättigheten att dertill begagna utländ-
ningar beröfvades oss, skulle i och med detsamma Svenska
handeln beröfvas förmånen af dessa för handeln nyttiga och
vigtiga personer. Af delta ytterligare skäl instämmer jag
med Hr von Troil uti anhållan örn afslag å betänkandet.
Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:s betänk. N:o 66 blef af
R. o. Ad. afslaget.
Ånyo föredrogs Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts den 22
dennes e. m. pä bordet lagda betänk. JN:o 67, i anledn. af
väckt motion om Roskildska fredsfördragets öfversättning på
Svenska språket, och dess utgifvande från trycket.
Hr Rosenblad, Bernh.: Jag beklagar att Utsk. gjort
sig ett öfverflödigt besvär att, på sätt sorn skett, motivera
det tillstyrkta afslaget; ty om Utsk. behagat efterse uti vå¬
ra gamla författnings-samlingar från iy:de århundradet,
skulle det snart hafva inhemtat, att ifrågavar. fredslraclat
redan är i658 blifvit på Svenska tryckt, och om någre af
R. o. Ad:s heriar ledamöter önska öfvertyga sig derom ,
täcktes de göra mig den äran, då jag på ren och god Sven¬
ska skall kunna prestera det omnämnda fredsslutet.
Hr Frih. o. Landtm, framställde propos. till bifall
å Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:s betänk. JN:o 67.
Ropades ja och nej.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Då en ledamot
upplyst att ifrågavar. fredsfördrag är tryckt på Svenska,
genast efter dess afslutande ; så behöfver man ej besörja
dess tryckning ånyo. Alen då betänk, sålunda är bygdt på
felaktiga grunder, torde det icke vara rätt lämpligt att bi¬
falla det; emedan~man då kunde anses äfven godkänna skä¬
len, hvarpå tillstyrkandet är fotadt. Rättast torde derföre
vara alt afslå betänk., så att hela saken förfaller.
10 H. 36
De u uS Juli c. m.
Frih. Cederström, Jacob: I händelse Utsk. linde
tillstyrkt någon åtgärd, borde betänk, afslås; men då Ulsk.
ofslyrkt någon åtgärd i anledn. af motionen, hvarpå beläuk.
grundar sig, mäste, ehuru detta nfstyrkande hvilar på orik¬
tiga premisser, II. o. Ad bifalla betänk., enär R. o. Ad.
instämmer med Ulsk. deruti, att den af motionären före¬
slagna åtgärden icke bör äga rum.
Hr Ribbing, Arvid: Om vi vidare skola tala om
denna sak, som eljest synes mig lätt afgjord, så kan Utsk.
icke få någon nytta af all den undervisning som vankas, om
ej betänk, återremitteras.
Hr von Hartmansdorff: Jag underställer Hr Frih.
Landtm, samt R. o. Ad., huruvida icke lämpligast vore, att
föreslå det frågan mätte förfalla.
Uppå derefter framställd propos. blef Allm. Besvärs-
och Ekon.Ulsk:s betänk. iV:o 67 af Ii. o. Ad. bifallet.
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.Ulsk:s ilen 9.2
dennes e. m. på bordet lagda betänk. N:o 68, i anledn. af
väckt motion 0111 elementar-lärovérkens reorganisation, och
utvidgning af Frösö skola i Jemtland.
Hr von Hartmansdorff, A 11 g. : Jag instämmer med
Ulsk. deruti, att skäl är »tl till H. M. göra en tind. fram¬
ställning 0111 behofvet afen mera vidsträckt undervisnings-an-
stalt i Jemtland, än den som nu finnes vid Frösö skola. Men
jag skulle ock tro, alt denna framställning borde blifva vid¬
sträcktare och bestämdare än Utsk. föreslagit. Jag önskar,
alt Sländerne ville begära icke blott utvidgning af Frösö
skola, utan äfven alt hon måtte förläggas till Östersund, be¬
läget blott en knapp half mil från Frösö skola. Med henne
är det besynnerliga förhållande, att hon är den enda af vå¬
ra trivinl-skolor, som ligger på landet. Skälet dertill är,
att hon är aldie än Östersunds stad; men alt då stad nu¬
mera finnes, hvilken tillika är Landshöfdinge-residens, sko¬
lan icke blifvit förflyttad dit, utan fortfarande ligger på
Jandet, är en omständighet, sorn förr borde hafva väckt
Ständernes uppmärksamhet. Emedan skolan är belägen på
Jandet, så måste gossarne caserneras. Der finnas tvänne s.
k. skolstugor med 6 till 7 runi för lärjungarna. Men som
deras antal uppgår till 60 eller 70, äro 10 gossar inrymde
i hvarje af skolkamrarna. Men icke nog dermed att de
sjelfve skola vistas i dessa kamrar tillika med deras sängar,
kläder och böcker, ulan der skola äfven deras matsäckar
förvaras. Ali kan man lätt föreställa sig hvilken stank den¬
na samling af salta födoämnen , förvarade i vanna rum,
skall åstadkomma, huru osundt och osnyggt det mäste
vara!
Lärarena bo visserligen på stället men hvar och en
Den a5 Juli e. ra.
sin lilla gard och ingen i skolstugorna. Der finnes ingen an¬
nan gemensam uppsigt, än af 2:ne äldre s. k. skolpigor, hvil¬
ka förestå matredningen åt gossarna af deras matsäckar.
Nu kan man tillika föreställa sig svårigheten för gossarna att
få rum till läsning och skrifning, när de måste trängas om bor¬
den eller om ljus från dem eller från spiseln, huru de skola
förderfva sina ögon, jemte kroppens helsa för öfrigt, och huru
sålunda sjelfva inrättningen i det hänseendet är ofullständig
och dålig. Nu kommer dertill, att gossarne genom deras
afsöndring från sällskapslifvet förlora den bildning, som
umgänget med andra menniskor skulle gifva dem, och som
man förgäfves söker bibringa allena genom läsning af Gre¬
kers och Romares arbeten från en tid, då lefnadsförhållan-
dena voro så olika med våra. Sjelfva skolans lärare kunna
ej vinna umgänge med andra menniskor, utan att om qväl-
larna gå lill det en half mil från skolan belägna Ostersund.
Gossarne, hindrade af deras lexor, kunna ej ens göra detta;
de skickas endast till staden för att bära posten fram och
tillbaka, äfven i elakt väder och öfver en lång bro, icke u-
tan äfventyr för deras helsa. Staden har länge ön¬
skat att få skolan förlagd inom sig, ej blott för Iärjungar-
nes skull, som jag redan nämnt, utan äfven för egen skull,
emedan mera rörelse derigenom skulle uppkomma inom sta¬
den. För dem, som velat hafva sina söner mera vårdade
än i skolstugoraa, har icke varit annan utväg, än att åt dem
bygga särskildta hus; och jag känner en köpman i Öster¬
sund, som vid skolan byggt ett sådant hus för sina barn.
Jag försökte under min slatssecret.-tid , att kunna rätta
detta förhållande, men intressena och meningarna deremot
befunnos så starka, alt mig lyckades det icke. Sådant liar
visat mig behofvet af en framställning från Ständerna i det¬
ta hänseende; och det är skälet hvarföre jag anhåller, att
betänk, måtte återremitteras med de anmärkningar, jag
gjort.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Jag tillstyrker återremiss,
på grund ej mindre af hvad den siste värde talaren anfört,
än den reservation som åtföljer betänk, och önskar tillika,
att Ekon.Utsk. med största skyndsamhet behandlar ämnet,
på det att Standerne, innan extra-statsregleringen förekom¬
mer och afgöres, må kunna taga i betraktande, huruvida
något anslag af allmänna medel borde åtfölja den anhållan,
som Ständerne troligen i anledn. häraf torde komma att gö¬
ra till K. M.
Allm. Besvärs- och Ekon,Utsk:s betänk. N:o 68 åter¬
remitterades.
Vid förnyad föredragning biföll R. o. Ad, Allm. Be¬
svärs- och Ekon.Ulsk:s den 22 dennes e. m. på bordet
284
Den 35 Juli e. m.
lagda betänk. N:o f5g, i anledn. af väckt motion om en
förändrad organisation af Sundhets-colhm.
Ånyo föredrogs Allm. Besvärs- oell Ekon.Utsk:s den 22
dennes e. ni. på bordet lagda betänk. N:o 70, i anledn. af
väckt motion om förändring af grunderna för befordran in¬
om PresteStåndet.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: I händelse det
skulle vara bekant, huru PresteSt. afgjort denna fråga, så
anhåller jag alt derom blifva upplyst.
Undert. Ridd.Secret. tillkännagaf, att ingen under¬
rättelse från något af RiksSlCn ankommit rör:de deras beslut
i denna fråga,
Hr Bråkenhjelm: Jag får hemställa till Ståndet, hu¬
ruvida icke grannlagenheten fordrar, att R. o. Ad, för an¬
dra gången lägger detta betänk, på bordet, till dess det blif¬
vit afgjordt i PresteStåndet.
Hr von Hartmansdorff, Aug., förenade sig med Hr
Bråkenhjelm.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag skulle tro, alt
örn den siste talaren hade genomläst betänk, närmare, hade
han funnit, att grannlagenheten för det Högv. Ståndet sna¬
rare fordrar att man icke drager i betänkande att bifalla
ifrågavar. betänk., emedan motionen innehåller ungefärligen,
att prester icke skulle hafva något anspråk till befordran,
hvarken i förhållande till lärdom eller tjenstetid, utan att
socknarne skola äga rättighet att taga hvem de vilja.
Hr Bråkenhjelm: Jag anser vara det mest grannlaga,
alt låta det Högv. Ståndet först sjelft domina i sitt eget mål.
För öfrigt anhålles att betänk, ånyo måtte blifva bordlagdt;
och efter en ledamot med mig derom sig förenat, lärer min
begäran ej kunna förvägras.
Frih. Boye, Fredr.: Jag torde få fästa Hr Frih. o.
Landtm:» uppmärksamhet på, att Hr von Hartmansdorff re¬
dan har förenat sig med Hr Bråkenhjelm, och att således
2:ne ledamöter äskat bordläggning.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att Allra. Besvärs-
ocli Ekon.Ulskts betänk. N:o 70, till följd af Ivaline leda¬
möters begäran, komme att blifva hvilanda på bordet till
nästa föredragning.
Till pröfning företogs och bifölls Allm. Besvärs- och
Ekon.Utskts den 22 dennes e. m. på bordet lagda betänk.
N:o 71, i anledn. af väckt motion om utnämningar till kyr¬
koherdar vid regala pastoral.
Den 35 Juli c. it].
a85
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:s den 23
dennes e. m. på bordet lagda betänk N:o 72, i anledn. af
vackt motion, att hälften af Ecclesiastik-staten måtte in¬
dragas.
Hr Anckarsvärd, Äng.: Jag hemställer vördsam li¬
gen, om icke, i full conseqvens med hvad som iakttogs vid
betänk. Wto 70, man icke äfven här borde infnrväntn det H,
Ståndets tanke. Jag tror, att man nu härtill har lika godt
skäl som nyss, hvarföre jag begär det nu föredragna betänkts
ytterligare bordläggning.
Hr Löwenström, Joli. Jac., förenade sig med Hr
Anckarsvärd.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, i anledn. häraf,
att ifrågavar. betänk, konime alt hvila till nästa före¬
dragning.
Hr Rosenblad, Bernh.: Ett betänkandes ytterligare
livilande på bordet kan efter grundlagen icke förvägras, se¬
dan 2tne ledamöter sådant begärt; men hvad det anförda
skälet angår, som förmådde den sista talaren att begära
bordläggning, kan det icke vara detsamma, som i afseende
på betänk. Nto 70; ty det är icke PresteSt. ensamt det in¬
tresserar, huruvida halfva antalet af religionslärare i Riket
skall indragas. Jag är af den öfvertygelse, och tror, alt den
delas af de flesta inora detta Stånd, alt fäderneslandet ge¬
mensamt och icke PresteSt. ensamt skall för bibringande
af religionens heliga och vigtiga läror känna skadan utaf
att nedsätta antalet af nuvar. religionslärare till hälften.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Jag skulle tro, att
just grannlagcnheten, eller det skäl Hr Anckarsvärd anfört,
fordrar, at! nian icke bordlägger detta betänk, ånyo. Jag hem¬
ställer derföre, om icke Hr Anckarsvärd ville afstå från den
begärda bordläggningen, så att vi nu finge besluta öfver be¬
tänkandet.
Hr Anckarsvärd: Uppmanad af Hr von Hartmans¬
dorff att afstå från min begäran örn bordläggning, skall jag
gerna gå hans önskan till mötes. Jag har icke heller fram¬
ställt denna begäran på fullt allvar , ulan derföre att jag
icke fann Hr Bråkenhjelius enahanda begäran nödvändig i
afseende å betänk. N:o 70.
Hr L öff enström förenade sig med den sista talaren.
Uppå derefter framställd propos. blef Allm. Besvärs-
och Ekon.Utsk:s betänk. N:o 72 af R. o. Ad. bifallet.
Företogs lill pröfning Ridd.Utskts den i5 och 18 den¬
nes på bordet lagda meni., med svar på äten tinissen at
förslaget till förändrad ledaction af 3t och 34 §§:"a Ridd.-
Ordningen.
D c n 23 Juli e. m.
Hr Rosenblad, Bernh.: Ridd.Utsk. har missförstått
skälet lill minn anmärkn:r. Det är just genom afskaffaude
af andra uppropet, som det blir nödvändigt att föra särskildt
prot. öfver de personer, som icke varit närvar., då de
uppropades; ly i annat fall beror uppropets riktighet eller
oriktighet och ledamöters rätt att kunna deltaga i noterin¬
gar på Ridd.fiscalen, och med all aktning för ntivar. och
blifvande Ridd.fiscaler, vill jag dock ej öfverlemna R. o.
Ad:s voteringsrätt åt honom. Ty om, efter en varm öfver¬
läggning, sådana som här understundom inträffa, och hvilka
kunna räcka sina y a 8 timmar, samt discussiönen närmar sig
sitt slut, hvarefter votering skall företagas , personer som
kunna beräkna, när deras bänk kan komma att uppropas,
under tiden allägsnade sig och ganska riktigt återkommo
inom den tid deras bank bort förekomma, men genom mån¬
ga öfverhoppningar af förutgående namn, den kommit att,
förrän i vederbörlig ordning, uppropas, så vore deras vo¬
teringsrätt betagen och någon rättelse kunde ej ske, om ej
uti ett prot. öfver de frånvar. fanns en controll huruvida upp¬
ropen skett med laglig fullständighet eller ej. Derföre an¬
ser jag, att, utan afseende på andra uppropets afskaffande,
bör anteckning förås öfver de frånvar. ledamöterna, och att
äfven hädanefter 6 personer böra jemte Landtm, vid bor¬
det sitta.
Hr Ribbing, Arvid: Jag tror att med Hr Rosenblads
förutsättning af controllen skulle processen kunna blifva alltför
lång, ifall en ledamot, vid upprop till votering, öfverhoppa-
des af Ridd.fiscalen. På sätt som nu tillgår, träder ju
hvarje bänk för sig inom skranket, och om någon af de le¬
damöter, som tillhöra samma bänk, skulle vid uppropet blif¬
va förbigången, så kan han ju gifva sådant tillkänna. Jag
tror, att alla efterräkningar böra vara slut , så snart ett
namn blifvit uppropadt, och ingen då anmält sig, samt ny
bänk uppropas; annars skulle det leda till långsamhet och
tvister. Processen bör blifva så kort som möjligt.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag är lill största de¬
len förekommen af den sista talaren. Här står: ”De röstan¬
de, som till en och samma bänk höra, träde inom skranket
när deras bänknummer uppropas, och hvar och en fram¬
lägga, vid upprop af dess namn” etc. Skulle nu, sedan de,
som sitta på bänken, trädt inom skranket, någon bland dem
förnimma, att Ridd.fiscalen öfverhoppat honom, så kan han
ju säga till fiscalen: herrn har öfverhoppat mig och icke
förlita sig på anteckningslistan öfver de frånvarande. Jag
tror således del vara öfverflödigt, att mer än 3 personer vid
bordet sitta, och yrkar i öfrigt bifall till den af Ulsk. fö¬
reslagna redaction af 3i §:n.
Frih. Cederström, Jacob: Förra gången då detta
D 011 a5 Julie. m.
betänk, förevar hos R. o. Ad., yttrade jag mig om beliofvet att
fora de dubbla anteckningarna öfver dem som rösta och icke
rösta; ty, mine herrar! örn en person, som vid uppropet
blifvit af Ridd.fiscalen förbigången, är tillstädes och ger sig
tillkänna, men icke antecknadt är, huruvida han afgifvit sin
röst eller icke; hvem skall då slita tvisten huruvida lian rö¬
stat eller icke, hvem skall göra det, om jag får lof att frå¬
ga, om ej de som anteckna ? Man måste bibehålla ordning,
— och hvarföre är man rädd för denna anteckning? månne
för att bereda tillfälle för någon alt votera 2 gånger.5 Jag
skulle ej förmoda, att någon skulle falla på den tanken, än
mindre sätta den i verket. Jag tillstyrker således den för¬
ändring af Utskts förslag, att §:n kommer att Ivda så här:
”Vid alla val och voteringar skall upprop ske efter anteek-
ningslistan ; och anmode Landtm., eller den hans ställe fö¬
reträder, 6 ledamöter” etc. Då förfaller allt tvistande, och
saken blir klar.
Hr Rosenblad: .Såvida man äIskar ordning, så tror
jag det vara nödvändigt att bibehålla den gamla föreskrif¬
ten ; och någon olägenhet deraf kan, på sätt Frih. Ceder¬
ström anfört, icke ske, hvaremot controll vinnes vid frågas
uppstående, huruvida någon voterat eller icke. De begge
ledamöter, sorn före honom yttrade sig, afsågo blott det fall,
då den person, som var närvar, när bänken var inom skran-
ket, blef vid uppropet öfverhoppad, men icke det fall, om
det föll Hr Ridd.fiscalen in ali öfverhoppa halfva antalet af
de ledamöters namn, som icke voro närvar., hvarigenom
skulle inträffa att t. ex. 5o:de bänken kom dubbelt så ha¬
stigt fram, som den eljest skulle göra, om den ordning följ¬
des, som ensam är den lagliga och således den rätta. Då
skulle det hända, alt den ledamot, som beräknat att 4°o ä
5oo ledamöter borde uppropas, aflemna sina voter:s-sedlar
och återvända, innan turen kom till honom, förlorade ge¬
nom en olaglig godt veklighet sin rösträttighet, derigenom att
hela detta antal ej uppropades, och att följaktligen en kor¬
tare tid, än eljest skolat äga rum, för uppropet åtgått; och
då ingen olägenhet af det gamla stadgandets bibehållande
uppkommer, yrkar jag, att detsamma måtte fortfara på sätt
Frih. Cederström föreslagit.
Hr Tham, Sebastian Mathias: Som jag varit en
bland ledamöterna inom Ridd.Utsk , som deltagit i denna
frågas afgörande, så torde mig tillåtas att uppgifva ett skäl,
som utgjort motivet för Ulsk:s beslut. Då R. o. Ad. be¬
slutat andra uppropets borttagande, behöfves således endast
anteckning föras öfver de närvarande. När nu en sådan ä-
ger rum, och tvist skulle uppslå huruvida en ledamot blif¬
vit öfverhoppad eller icke, så kan sådant skönjas deraf, att
om denne ledamots nummer ej står bland de närvarandes,
aSS
D en a5 Juli e. ra.
så är han icke uppropad. För öfrigt förenar jag mig med
de ledamöter, sorn yrkat bifall.
Frih. Raab: Jag har ingalunda kunnat öfvertygas af
det skäl, Frih. Cederström förebragt, om nödvändigheten af
att 6 ledamöter sitta vid bordet. När man vet, att i per¬
soner kunna bära vittne, tyckes det vara nog, om 3 perso¬
ner jemte Landtmarskalken sitta der. Jag anser frågan i
sig sjelf obetydlig; och då det händer, att Riddarhusets
personal stundom bestiger sig till 5oo å 6oo personer, bör
det ej blifva svårt att bland dessa finna 6, som vilja åtaga
sig protocollsföringen vid voteringar. Jag vill således ej län¬
gre sätta mig emot den förändring, som Frih. Cederstiöm
föreslagit.
Hr Ribbing: I afseende på hvad den siste talaren an¬
fört, tror jag, att då 3 ledamöter sitta vid bordet jemte
Landtmtn, så är det tillräckligt. Det händer ofta, då det
är flere personel', att den ene litar på den andra, och an¬
teckningen blir ingalunda tillförlitligare. I afseende på hvad
Hr Rosenblad nämnt om ordningen för bänkarnes fram¬
komst inom skranket, så torde den naturligaste ordningen
vara, alt då den ena bänken träder inom skranket, så får
den påföljande passa på att inträda.
Frih. Cederström: Jag har begärt ordet i anledn. af
Hr Thams yttrande. Han har sagt, att sedan blott ett upp¬
rop skall ske, behöfves icke någon anteckning öfver dem,
som icke votera; men det är icke derföre, att blott ett
upprop skei-, utan derföre, att man måste veta att verkli¬
gen uppropet skett efter antecknings- eller den s. k. upp-
vops-listan; detta vet man icke, om man ej förer en särskild
lista deröfver. Den värde ledamoten har förgätit, att frå¬
gan icke angår person, utan ordningen inom Ståndet
vid voteringar. Fiscalen är ålagd att uppropa R, o. Ad. ef¬
ter anteckningslistan; huru vet väl den värde ledamoten, att
sådant skett, i händelse anteckning icke göres af dem, som
icke voterat? Jag vill ej förmoda, att afsigten kan vara
med denna föreslagna lagstiftning alt vi skulle förlora nö¬
diga controller för verkställigheten af hvad lagen bjuder.
Jag förnyar min anhållan, att §:n måtte oförändrad anta¬
gas i öfrigt, med undantag af siffran 4> som kör förändras
till 6.
Gr. Sandels, Samuel Au g.: Jag har inom Utsk.
delat den tanke, som mern. innehåller, eller att sedan R. o.
Ad. numera beslutat det andra uppropets försvinnande, så
vore den hittills förda anteckningen öfver vid voteringar
frånvar. ledamöter öfverflödig, och att, om 6 personer lik¬
väl skulle sitta vid bordet, då uppropet blott blefve ett, så
skulle de, som hittills fört anteckning öfver de frånvar., in¬
gen-
D c n a5 Juli e. rn.
28..)
genting hafva att göra, helst, om någon ledamot af Riddar-
hus-fiscalen Liefve öfverhoppad, densamme derpå kunde fa¬
sta fiscaiens uppmärksamhet; och då denne ledamots num¬
mer ej stöde på listan, som föres af de 3 personerna öfver
närvar, ledamöter, så vore han icke uppropad. Anser åter
R. o. Åd., att samma antal af 6 ledamöter, sorn hittills, må
vid voteringar föra prot., så har jag ingenting deremot; det
är en ytterligare controll , den jag likväl icke anser be¬
höflig.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Om någon leda¬
mot framträder och förklarar att han icke blifvit uppropad, —
hvem vill då emot fiscalen vitsorda, alt denne person blif¬
vit uppropad, när ingen anteckning föres öfver dem, som upp¬
ropas och icke votera? Såvida fiscaiens upprop skall kunna eon-
trolleras, mäste anteckning nödvändigt göras äfven öfver dem,
som i votering icke deltaga. — Jag var från riksdagen från¬
varande den tid R. o. Ad. beslöt borttagande af andra upp¬
ropet; hade jag varit närvar., så skulle jag ej detsamma bi-
trädt, ty af erfarenhet har jag sett, att om andra uppropet
kommer att försvinna, så blir det första så mycket lång¬
sammare, så att någon besparing i tid ingalunda kommer att
deraf blifva en följd. Jag hoppas att beslutet icke kommer
alt vinna K. M:s nåd. stadfästelse, och anser således förevar,
fråga temmeligen likgilllig.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. be¬
hagade bifalla det af Utsk. framställda förslag till förän¬
dring af 3i §:n Ridd.Ordn.
Ropades starka nej, blandade med ja.
Uppå derefter framställd propos., beslöt R. o. Ad., att
3i §:n Ridd.Ordn. skulle erhålla följande lydelse: "Vid alla
val och voteringar skall upprop ske efter anteckningslistan,
och anmode Landtm., eller den hans ställe företräder, sex
ledamöter af R. o. Ad. att jemte honom vid bordet sitta.
Af dessa föra Irenne särskilda protocoll öfver dem, hvilka rösta,
och Irenne öfver dem, som vid uppropet sig ej infinna. De
som lill en och samma bänk höra, träde inom skranket, när
deras bänknummer uppropas, och hvar och en fram lagge,
vid upprop af dess namn, sin val- eller voterings-sedel på
det pappersark, som hålles af en ledamot vid bordet."
Utshts förslag lill förändrad redaction af 34 §:n Ridd.¬
Ordn. blef af R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs ånyo Ridd.Utskts den i5 och 18 dennes på
bordet lagda mern., med svar på återremissen, angtde frågan
öm ett tillägg till reglementet för närings-slipendierna.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Det är egentligen
10 H. 37
Den a5 Juli e. m.
tvä skäl, pä grund af hvilka Utsk. afslyrkt min framställ¬
ning. Det första, att svårigheten varit så stor att få sökan¬
de, som mottoge dessa stipendier, när de varit lediga, att
Utsk. fördenskull önskat, att man icke måtte stegra kun-
skapsfordringarna för högt. Men ändamålet är ju icke att R.
o. Ad. måtte blifva af med sina penningar? Om så vore,
hade Utsk. rätt; R. o. Ad:s syftemål med de gifna före¬
skrifterna har ju varit alt lemna understöd åt fattiga, adli¬
ga ynglingar, som ville inhemta kunskap i någon viss nä¬
ringsgren, på det de måtte kunna vinna den högre kunskap,
som erfordrades för att drifva näringen till gagn för Riket
och sig sjelfva i större scala, än som kan ske genom un¬
dervisningen på en verkstad allena? Skulle, för erhållandet
af ett sådant stipendium, icke erfordras hvad jag föreslagit,
hvilket visserligen icke är öfverdrifvet, nemi. att sökanden
borde äga sådana kunskaper, som fordras för att blifva stu¬
dent, med undantag af insigter i gamla språken; så går det
utan tvifvel hädanefter som hittills, att stipendierna falla i
händerna på personer, hvilka egnat sig åt yrken, för hvilka
R. o. Ad. aldrig ämnat dem. — Det andra skälet man emot
mig anfört, är det, att om man fordrade student-examen, så
skulle blott sådana personer söka dessa stipendier och blif¬
va näringsidkare, som icke dugde på embetsmannabanan.
Jag tror, att det vore lycka både för embetena och närin¬
garna, om personer, som funne sig icke vara tjenlige på em¬
betsmannabanan, öfverginge derifrån till näringarna, hvari¬
genom, ibland andra fördelar, säkerligen en högre bildning
hädanefter skulle uppstå inom näringsclassen. Örn nu hän¬
delsen skulle göra, att flere personer med ifrågavar. kunska¬
per täflade om ett stipendii erhållande, så stöde det ju
Riddarhus-directm öppet att biand dem välja den, som vi¬
sat sig hafva ådagalagt mesta fallenhet för naringsyrken.
Om än icke den af mig föreslagna t föreskriften funnes ,
så kunde ju en undergången student-examen icke hindra en
yngling att söka stipendiet; och om directionen då, med an¬
leda. af redan gällande föreskrifter, gåfve kunskaperna de¬
ras företräde, så stöde man ju på samma punkt? Jag an¬
håller derföre, det man måtte stadga att, för vinnande af
dessa stipendier, fordras de kunskaper, som, med undan¬
tag af de döda språken, äro behöfliga för student-examens
undergående. Att ynglingarne skola hafva kännedom i de
lefvande språken, lärer vara alldeles oundgängligt, då närin¬
garna i främmande länder stigit högre än hos oss, och sti¬
pendiernas bibehållande, om innehafvarne resa utrikes för
att utbilda sig, just antyder att Utsk. måste anse sådana kun¬
skaper behöfliga för en högre konstfärdighets förvärfvande.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Afsigten med stadgandet i
det reglemente, som för närvar, gäller och blifvit åbero-
padt, tyckes vara, att de personer, sorn skola komma i åt-
D e ii 23 Juli e, tn.
njutande af dessa stipendier, skola egna sig åt näringarna,
men likväl så, att de malte drifva dem på satt som är en¬
ligt med tidens fordringar. Vi hafva nu redan i Sverige
flera läroanstalter, som meddela undervisning i kunskaper,
som förutsättas för att kunna drifva näringar på ett sätt,
som är enligt med tidens fordringar. Den kuoskapsgrad,
som fordras i dessa ämnen i student-examen, är icke för hög;
samma kunskapsgrad, efter hvad jag tror, fordras af dem,
som skola undergå examen för att blifva officerare; jag tror
att samma kunskapsgrad fordras i technologiska institutet,
och i allmänhet är den kunskapsgrad, som erfordras i ren
mathematik, fysik och chemi för undergående af student¬
examen icke större, än att hvar och en, som inhemtat det¬
ta kunskapsmått, behöfver använda hvarenda smula deraf,
om han egnar sig åt näringar, der dessa vettenskaper före¬
komma.
Jag instämmer således helt och hållet i hvad Hr von
Hartmansdorff föreslagit, att aflagd student-examen, med un¬
dantag af de gamla språken, bör erfordras för att kunna
erhålla ett af dessa stipendier, så mycket helhe, som regle¬
mentet för desamma fordrar en viss humanistisk bildning,
hvilken förutsätter kännedom af historia och geographi,och
fordringarna derpå i student-examen anser jag icke vara för
höga. Som hinder för en sökande af dessa stipendier möj¬
ligen kunde uppstå att kunna taga examen vid någon aca¬
demi, hemställer jag, om ej lika väl en sådan kan undergås
i technologiska institutet; ty jag inser icke nödvändigheten
af något annat stadgande, än det, att den person, som är
behörig att utfärda betyg, säger, att den examinerade inne¬
har det kunskapsmått, som fordras till student-examep,
Frih. Cederström, Thure: De tvänne värde tala¬
re, som sednast yttrat sig i detta ämne, hafva begge yrkat
att sökande till dessa närings-stipendier borde äga det kun¬
skapsmått, som erfordras för att undergå student-examen,
endast med undantag af fordringar på insigt i de gamla språ¬
ken. Ridd.Utsk. har vid behandlingen af detta ämne vis¬
serligen gjort allt afseende på nyttan af att sökande till
dessa stipendier hafva ett, ju högre dess bättre, kunskaps¬
mått; men med kännedom derom, att det varit så få per¬
soner, som anmält sig till erhållande af dessa stipendier, äf¬
ven då fordringarna på kunskaper voro mindre betydliga,
trodde sig Utsk. icke kunna tillstyrka Hr von Hartmans-
dorlfs motion af den anledn., att Utsk. befarade, att då in¬
gen sökande skulle anmäla sig. I öfrigt får jag förklara,
att det icke måtte vara någon fara, om betänk, bifölles, e-
när man icke kan förutsätta att Ridd.directionen kunde un¬
derlåta att gifva stipendiet åt den bland flera sökande, som
bevisade sig innehafva det högsta kunskapsmåttet; och då
det hvarken i reglementet eller någon annan författning är
Den a5 Juli e. m.
förbjudet för studenter, lika litet som för någon annan, sorn
vill egna sig åt näringarna, att söka och erhålla dessa sti¬
pendier, så har Utsk., visserligen erkännande principen af
kunskapers erforderlighet, icke velat öka minimi-beloppet af
de kunskaper, som nu fordras för erhållande af dessa sti¬
pendier, af fruktan att då ingen dertill skulle anmäla sig.
På denna grund, och med kännedom deraf att den, som
uppgjort reglementet för dessa stipendiers utdelande, var en
kunnig man, anhåller jag om bifall till hvad IJtsk. bär fö¬
reslagit.
Hr von Hartmansdorff: Den siste talaren tyckes haf-
va trott, det jag åsyftat några förebråelser för det sätt hvar¬
på Ridd.directionen utdelat närings-stipendierna. Detta har
ingalunda varit min mening, ty med de obestämda föreskrif¬
ter, som reglementet nu innehåller, torde directm ej hafva
kunnat handla annorlunda. Det heter blott, att sökan¬
den skall halva kunskaper i de och de ämnena , men måt¬
tet deraf är icke utsatt. Örn således en sökande blott kun¬
de innantill läsa fransyska, så vore det tillräckligt, ifall öf¬
rige sökande icke ens hade denna färdighet. Det är just
på det man måtte få en bestämd mätare å det minimum,
som erfordras för att erhålla de stipendier, R. o. Ad. ansla¬
git, som jag föreslagit student-examen till regel.
Hr Lagerhjelm? erinran om denna examens undergående
annorstädes än vid universiteten är ganska riktig. Men jag
tror mig redan tillförene hafva nämnt, att denna examen
må vara aflagd antingen vid universitet, gymnasium eller
cathedral-skola, d. ä. inför någon af de myndigheter, som
hittills haft rättighet att utexaminera till student. Om det
möjligen hände, att någon sökande, som aflagt student-exa¬
men, icke infunnne sig, så inträffade ej något värre, än att
penningarne besparades intilldess skicklige sökande anmälte
sig. Stadgas deremot icke ett minimum, så torde R. o.
Ad. komma att använda sina penningar hädanefter, såsom
hittills, att bilda sockerbagare, eller andra dylika närings¬
idkare.
Frih. Cederström: Jag har icke velat påstå, att den
siste värde talaren har gjort Ridd.directionen förebråelser, —
vare det långt ifrån mig — utan jag har endast yttrat, att
då directionen alltid äger att lemna närings-stipendiet åt den
mest skickliga sökanden, så kunde ej heller någon annan än
den skickligaste bland de sökande komma i fråga ; och att
Ridd.Utsk. ej velat höja fordringarna på kunskapsmåttet hos
dem, som kunna komma i fråga till dessa stipendier, eme¬
dan det då kunde inträffa att inga sökande anmälde sig,
hvaraf följden åter blef, alt ändamålet med stipendierna icke
vunnes.
Hr Lagerhjelm: Jag tror icke, att det är nödvän¬
digt att dessa stipendier, hvarje gång de äro lediga, skola
Dcd ’j5 Juli e. ra.
I i 11 sä t tas. Då inrullningen af dessa stipendier är ny, då det
iir något nytt, något mindre vanligt, åtminstone att yng¬
lingar af detta Stånd egna sig åt ett närande yrke, ehuru
det är högst önskansvärdt att så måtte ske; så bör man äf¬
ven, innan man hinner vänja sig vid att ingå på denna ba¬
na, i afseende på begärligbeten af dessa stipendier gifva sig
tålamod. Om det skulle någon gång inträffa, att iiidd.-
directtn vore i förlägenhet att kunna bortgifva ett sti¬
pendium, så blefve deraf ingen skada, alt direetionen eu an¬
nan gång hade två; och jag ser ingen skada för ändamå¬
let med dessa prsemiers anslående, att de besparas, så framt
ej sökande anmäla sig, af hvilkas innehafvande kunskaper
man kan hoppas, att det understöd, som dem lemnäs, skall
leda lill gagn för detn sjelfva och det yrke, hvaråt de vil¬
ja egna sin lid och sin arbetsförmåga; och då synes måttet
för kunskaper, som fordras tili student-examen, icke vara
för högt.
Tili hvad jag nu och förut yttrat ber jag få göra det
tillägg, att jag önskar, att dessa stipendier äfven böra få åt¬
njutas af dem, som vilja uppehålla sig vid Degebergs landt-
bruks-institut, en inrättning, som redan är och säkerligen
blir i hög grad välgörande för Riket.
Hr Ribbing, Arvid: En ledamot af Ridd.Utsk. har
angifvit som motiv, det man fruktat att stegra fordringar¬
na på kunskaper, på det alt sökandernes antal icke skulle
blifva så ringa, att stipendierna icke kunde bortgifva.*. För
ändamålets vinnande torde äfven det böra afses, att for¬
dringarna äro bestämda, ty eljest händer, att den sorn läser
föreskrifterna, och icke finner bestämdt sagdt hvad som for¬
dras, i ovisshet derom, icke bryr sig om hela saken. När
det kunskapsmått, som erfordras för undergående af student¬
examen, är bestämdt som villkor att kunna vinna ifrågavar.
stipendier, och hvilket mått jag, efter förberörde afräkning, icke
heller anser vara för högt; så vet en livar hvad han har
att rätta sig efter, och tillräckligt antal sökande skall nog ef¬
ter någon tid infinna sig.
Hr Anckarsvärd, Au g.: Då R. o- Ad. anslog des¬
sa stipendier, skedde det utan tvifvel med afseende på upp¬
fostrandet af fattige ståndsbröders barn, hvaruti visar sig ett
erkännande, att i fattigdomen ligger ingen skam, eller nå¬
gonting som kan förnärma äran att vara adelsman; men jag
skulle finna ganska lämpligt, om R. o. Ad., vid bortgifvandet
af dessa stipendier, fästade det villköl, som Hr von Hart¬
mansdorff föreslagit eller vitsordat, att stipendiaten äger det
kunskapsmått, som fordras för att blifva student, — ett
mått af kunskaper, icke större än att en fattig yngling med
flit och förmåga kan förvärfva sig detsamma. Jag tror så¬
ledes, att i det fallet fordrar R. o. Adis värdighet, alt man
i en tid, dä fordringa ine på kunskaper i alla brandler
Den 25 Juli c. m.
blifvit, sa betydligen skärpta, går tiden till mötes och i det
ta fall iakttager enahanda förhållande. Fördenskull tillstyr¬
ker jag bifall till hvad Hrr von Hartmansdorff och Lager¬
hjelm föreslagit vid utdelningen af dessa stipendier. Om det
till följd deraf också kunde inträffa , att dessa stipendier nå-
någon gång icke blefvo utdelade i brist på fullt skickli¬
ga sökande, så anser jag det bättre, än om de blefvo ut¬
delade till sujetter, som ej komtne att göra R. o. Ad.
heder.
Hr Bråkenhjelm: Med den sista värda talaren in¬
stämmer jag desto hellre, sora, då närings-stipendierna af
R. o. Ad. beslutades, det icke fanns den mängd praktiska
läro-anstaller, som sedermera blifvit inrättade i Riket, så¬
som landtbruks-institutet på Degeberg, eller de landtbruks-
skolor som hålla på att inrättas, handels- och navigations¬
skolor, technologiska institutet, som då var i sin barndom,
m. fl. Det lider intet tvifvel, att ju behofvet af vettenskap¬
lig underbyggnad för begagnandet af dessa anstalter gör sig
allt mer och mer kännbart, och af sådan anledn. hoppas
jag, att till närings-stipendierna skicklige sökande skola sig
anmäla. För min del förenar jag mig derföre i begä¬
ran om den propos., hvarom Hr von Hartmansdorff an¬
hållit.
Frih. Boye, Fredr.: Jag anser mig skyldig lemna
några upplysningar, efter jag varit ledamot af Ridd.direcUn
den tid dessa stipendier inrättades. Herrarne torde påmin¬
na sig, att den, som väckte förslaget om desamma, var frami.
Generalen Franc Sparre. Han yttrade, att det icke var så
mycket i afsigt att befordra näringarna, hvarföre han väck¬
te detta förslag, som icke fast mer för att lemna ett bidrag
till att kunna förmå Adelns söner alt icke alla söka sig in
och trängas på embetsmanna-banan, utan äfven att vända
sin håg lill närings-yrkena. Så föredrog han saken bär på
Riddarhuset, och det blef genast beslutadt, att 2:ne stipendier
skulle inrättas. Det blef då tillika fråga om hvad mått af
kunskaper den person skulle besitta, som skulle komma i åt¬
njutande al ett sådant stipendium, och man ansåg i allmän¬
het, att han borde vara qvalificerad att kunna undergå stu-
dent-e\amen. Motionären deremot trodde, att sorn menin¬
gen ej var att dana dessa personer till embetsman utan nä-
rings-idkare; så borde man ej heller fordra det kunskaps-
mått, som erfordras till student-examen. R. o. Ad. beslöt
emedlertid, att den sökande borde äga de kunskaper, som
fordras för att blifva student.
Hvad emedlertid angår den omständigheten, som här
blifvit nämnd, att det varit svårt finna sökande till dessa sti¬
pendier, så harden bestått deruti, att directln flera gånger icke
kunnat tilldela något stipendium åt de sökande, derföre att de
haft så klena kunskaper Orsaken härtill åter är lätt förklarlig,
Den a5 Juli e. m.
ly de sötande hofva varit ytterst fattige personer, sådane t. ex.
som haft ända till q å 10 syskon, hvars fäder aflidit , och
hvilkas mödrar ej haft någon den ringaste tillgång att haf¬
va kunnat förhjelpa den sökande till inhemtande af de kun¬
skaper, sorn fordras för dessa stipendier, utan varit nöd¬
sakade utlemna sina barn, hvilka blifvit upptagna hos handt¬
verkare af medlidande och välgörenhet. Man har derföre
måst se genom fingrarna med deras kunskaper, då man velat
göra en välgerning. Det är sannt hvad Hr von Hartmans¬
dorff yttrat, att direct:n tilldelat ett af dessa stipendier åt
en sockerbagare-lärling. Händelsen är, som jag redan i ett
föregtde plenum under detta riksmöte för 11. o. Ad. berät¬
tat, alt denne lärling, tillika med 10 syskon, hade förlorat
sin far och vai' i den svåraste belägenhet; gossen medförde
likväl ett godt bevis från gymnasium i de delar han skulle
kunna, samt ett betyg från Öfver-directeuren Schwartz, att
det vore högst nödvändigt att vid sockerbageri-handteringen
hafva någon insigt i chemi, och alt denna handtering blif¬
vit så vanskött, att han önskade, att den kunde något upp-
bjelpas, och att denna näring vore mindre handtverksmessig
än chemiskt lärd. Det var på denna grund direct:n kunde
lemna ynglingen ett af dessa stipendier, hvilket af särskilda
omständigheter han icke behöll längre än ett år. För öfrigt
har jag ingenting emot, att kunskapsprofven höjas; men san¬
nerligen, jag tror det blir svårt att få så beskaffade sökande
som man önskar, hädanefter som hittills. Jag går tillbaka
till motionärens ändamål, att fattige ynglingar ej måtte trän¬
gas på embetsmanna-banan.
Hr Frill. o. Landtm, hemställde, om It. o. Ad. beha¬
gade bifalla Ridd.Utskts nu föredragna memorial.
Ropades starka nej, blandade ined ja.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att det förslag, som af
Hr von Hartmansdorff blifvit framstäldt, innehölie, alt för
erhållande af ifrågavar. närings-stipendier skulle erfordras att
hafva vid universitet, gymnasium eller cathedral-skola af¬
lagt godkänd student-examen, utom i de gamla språken.
Hr Bråkenhjelm: Som jag fattat Hr von Hartmans-
dorffs förslag, innehöll det icke något specielt läroverk, hvar¬
ifrån betygen skulle utfärdas. Jag skulle så mycket mindre
vilja ingå på någon inskränkning häruti, som det kunde hän¬
da, att någon sökande anmälde sig från andra skolor, t. ex.
3:dje classen i K. Krigs-academien. Der meddelas ungefär
de kunskaper, som fordras tili student-examen. Vid tech-
nologiska institutet meddelas också undervisning i theoretiska
kunskaper. Någon så beskaffad inskränkning bör således i min
tanke icke äga rum. Det är tillräckligt, om directtn får sig
föreskrifvet att icke tilldela dessa stipendier till någon, som
ej genom ett behörigen qvalificeradt betyg visar sig hafva de
Den a5 Juli e. m.
kunskiiper, som fordras för undergående af student-examen
vid ett universitet, med undantag af de gamla språken.
Hr von Hartmansdorff: Min propos. är riktigt
uppfattad, sådan den af Hr Frih. o. Landtm, är uppläst.
Om det är tillåtet, sedan öfverläggningen i ämnet är för¬
klarad vara fulländad, att uppgifva ytterligare skäl för be¬
slutet, så får jag säga, att då jag upptog både univer¬
sitet, gymnasier och cathedral-skolor, liar derigenom Iem-
nats en hvar tillfälle alt i hvilken stad som helst, der
en sådan läro-anstalt finnes , aflägga berörde examen.
Om man, på sätt Hr [Bråkenhjelm yrkat, skulle tillåta
äfven andra personer än dem, som gällande författningar
förklarat behörige att anställa student-examen, alt utgifva
betyg deröfver; hvilka äro väl då behöriga dertill eller ute¬
slutna från en sådan rättighet? Månne äfven adjuncter på
landet skulle vara berättigade? Hvad säkerhet kunde direct:n
fästa vid betyg, hvars utfärdare vore henne både till namn
och befattning obekant? Om R. o Ad. gillar min fram¬
ställning i hufvudsaken, så önskar jag, att Ståndet måtte
tillåta, att mitt förslag om sättet äfven finge qvarstå oför¬
ändrad t.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om icke meningar-
ne kunde förenas, derigenom att man, i stället för orden:
”universitet, gymnasium eller cathedral-skola”, begagnade
orden: ”behörigt läroverk.”
Hr von Hartmansdorff: Jag anhåller först om pro¬
pos. på mitt förslag, utan att någon jemkning må komma i
fråga.
Uppå derefter framställd propos., beslöt R. o. Ad., att
för erhållande af ifrågavar. närings-stipendier skulle erfor¬
dras all hafva vid universitet, gymnasium eller cathedral-
skola aflagt godkänd student-examen, utom i de gamla
språken.
Ånyo föredrogs Ridd Utsk:s den 18 dennes på bordet
lagda mern., i anlcdn. af väckta frågor om ett lämpligt sätt
att bereda ett skyndsamt och tillförlitligt offentliggörande af
R. o. Ad:s öfverläggningar.
Begärdes ånyo på bordet af Frih. Boye, Fredr., och
Gr. Taube, Gustaf Jo h.
Lades på bordet nedannämnda från Utsk:n inkomna
mem:r, utlåt:n och belänktn, nemi. från
Co nstilutions Utskottet:
N:o 18, med förslag till ändring i Reg.F:ns 4 Si
N:o i g, med förslag till ändring uti Reg.F:ns 35 §;
N:o
D e n a5 J u 1 i e. m. 297
N:o 20, med förslag till ändring uti 3.{ §.‘n Reg.Frn;
N:o 21, med förslag lill ändring och tillägg i 3q frn
RiksdOrdn.;
N:o 22, ang:de en af Hr Th. Petre emot Konungens
rådgifvare anmäld anledn. till anmärkn.;
StatsUtskottet:
Nro ig3, i anledn. af återremiss å utlåt. Nro 4°, angrde
regleringen af 2:dra hufvudtiteln;
Nro 201, i anledn. af återremiss å utlåt. Nro 43> i an¬
ledn. af fråga örn Calmar läns delning;
Nro 202, i anledn. af erhållna återremisser å utlåt.
Nro 44.
Hr von Hartmansdorff, Au g. : Då nu 3:dje huf¬
vudtiteln blifvit bordlagd, så hemställer jag, om icke be¬
tänk. om passevolance-medlen , hvilket denna eftermiddag
blifvit för andra gången bordlagdt, måtte få företagas i sam¬
manhang med 3:dje hufvudtiteln, d. v. s. när han före¬
varit.
I anledn. häraf beslöt R. o. Ad., att StatsUtskjs utlåt.
Nro 212 icke borde till pröfning företagas, förrän R. o. Ad.
pröfvat utgifterna under 3:dje hufvudtiteln.
Fortsattes bordläggningen af från Utskm inkomna hand¬
lingar, nemi. från
StatsUtskottet:
Nro 2o3, i anledn. af återremiss å utlåt. Nro 53;
Nro 2i3, i anledn. af återremiss å utlåt. Nro 54, angrde
riksstatens 5 hufvudtitel;
Nro 214, i anledn. af återremiss å utlåt. Nro 57, angrde
6 hufvudtiteln;
N:o 215, angrde återremiss å utlåt. N:o 58, angrde re¬
glering af 7 hufvudtiteln;
Nro 216, i anledn. af erhållna återremisser å utlåt.
N:o 59;
Nro 217, i anledn. af erhållna återremisser å utlåt.
Nro 61;
Nro 218, i anledn. af erhållna återremisser å utlåt.
Nro 62;
Nro 210, i anledn. af erhållna återremisser å utlåt.
Nro 63;
Nro 220, i anledn. af Professor Retzii motion, att den
för afl. Professoren Fries’s enka tillstyrkta pension måtte få
beräknas retroactivt;
Nro 221, i anledn. af återremiss å utlåt. Nro 92;
Stats- och BancoUtskotten:
Nro 8, i anledn. af Prosten Klingvalls ansökning om
dagtractarnente under den tid, Prosten, som varit en afR. Strs
10 H. 38
3g8 Den a5 Juli e. m.
år 1839 samlade revisorer, måst, efter slutad revisiorrs-för-
nillning, uppehålla sig i Stockholm;
BancoUtskolte t:
N: 5i, i anledn. af väckt motion om belåning af co-
Jonial-varor vid Handels- och Närings-disconten i Göthe-
borg;
N:o 52, till svar å Vällofl. BorgareSlts återremiss å
Utsk:s betänk. N:o 26;
N:o 53, i anledn. af ett RiksStts återremiss å Utskts be¬
tänk. N:o 28;
N:o 54, till svar å 2:ne RiksStrs återremisser af sär¬
skilda punkter i Utsk:s under N:o 29 afgifna berättelse om
bancofu 11 mäktiges åtgärder och förvaltning på det hela ef¬
ter nästförflutna riksdag.
Upplästes prot.utdr., ankomna från de öfriga RiksSt:n,
nemi. från PresteSt. af den i5, 18 och 25 dennes, från
BorgareSt. af den i5 och 18 dennes, samt från BondeSt. af
den i5, 18 och 22 dennes.
Lades till handlingarna.
Då Hr Frih. o. Landtm, nu hemställde, om R. o. Ad.
behagade åtskiljas, anmälde sig
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, och
yttrade:
Jag anhåller få veta, huruvida något mern. blifvit in-
lemnadt af Hr Adlerstam.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att Hr Adlerstam ej
hos honom anmält sig att få ordet. Om ett mern. skulle
vara inlemnadt, hade han dock ingen rätt att få ordet, förrän
han sig hos Landtm, anmält.
H. R, o. Ad. åtskiljdes kl. ^ tilI 10 om aftonen.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
D e n 29 J u 1 i f. m. 299
Onsdagen den 29 Tuli 1840.
Plenum kl. 9 f. m.
Justerades 8 prot.utdr. för den 25 dennes e. m.
Då nu lill justering skulle uppläsas prot.utdr. rörtde
R. o. Ad:s den 25 dennes fattade beslut i anledn. af Ridd.-
Utskts mern., med svar på återremissen ang:de frågan om
ett tillägg till reglementet för närings-stipendierna, yttrade
Undert. R i d d. S e c r e t.: Vid uppsättning af prot.utdr.,
i anledn. af R. o. Ad:s beslut rörtde Ridd.Ulskts mern., med
svar på R. o. Ad:s återremiss å Ulsk;s meni. i fråga om
närings-stipendier, har jag förnummit, att Ståndets beslut i
tvänne hänseenden erfordrar bestämdare föreskrift Då R.
o. Ad. beslöt det tillägg i reglementet att, till ernående af
dylikt stipendium, skulle erfordras att hafva undergått stu¬
dent-examen, med undantag af de gamla språken, så fatta¬
des icke något beslut öfver sjelfva betänk., som tillstyrker,
att de personer, hvilka innehafva dessa närings-stipendier, af
Ridd.directtn kunde erhålla tillstånd att få begagna dem ut¬
omlands, hvilken sednare frågo icke är beroende af den för¬
ra. Dessutom får jag nämna, att uti 5 §;n af reglementet
angrde närings-stipendier bland fordringarna för erhållande
af sådana stipendier finnes nämnd kännedom i allmänna
grunderna af fysik och chemi; men att R. o. Ad. icke be¬
slutat huruvida insigt i fysik och chemi skall erfordras jem¬
te student-examen. I dessa tvänne afseenden anhåller jag
vördsamt om R. o. Ad:s föreskrift.
Hr Ribbing, Arvid: f anledn. af Hr Ridd Secrel:ns
framställning får jag tillkännagifva, alt, då jag afgaf min
röst uti frågan, min mening var den, att dessa stipendier
skulle få åtnjutas äfven utomlands, samt att insigt i fy¬
sik och chemi af stipendiaten erfordras jemte student¬
examen.
Hr von Hartmansdorff, A11 g.: Lika med Hr Rib¬
bing tillstyrker jag, att stipendierna må tillgodonjulas äfven
utomlands; äfvensom jag anser kännedom uti elementerna af
fysik och chemi böra ingå bland villkoren för stipendiernas
erhållande, såvida dessa insigter icke skulle nu eller fram¬
deles erfordras i student-examen.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, i anledn. häraf, om
R. o. Ad. ansåg, att till erhållande af närings-stipendierna
borde, förutom student-examen, på sätt R. o. Ad. i sista ple¬
3oo
Den 29 J u li f. m.
num bestämde, äfven hädanefter såsom hittills erfordras
kunskap i elementina af fysik och chemi.
Ropades ja.
Då emot Ridd.Utskrs uli det ifrågavar. mern. afgifna för¬
slag i öfrigt ingen af R. o. Ad:s ledamöter under discussionen
i sisla plenum haft något att erinra, fann och beslutade R.
o. Ad., uppå derom framställd propos., att Utskrs förslag i
allt, som ej genom Ståndets beslut blifvit ändradt, vore af
R. o. Ad. bifallet.
Justerades prot.uldr., rör:de R. o. Ad.'s beslut i della
ämne.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af ledamöter uti
nedannämnda Disk.; och befunnos dertill hafva blifvit ut¬
sedde, i
Stats Utskottet:
N:o io35. Hr Westfelt, Nils,
efter N:o i^yg. Hr Ulfhjelm, fullm. Hr af Geijerstam,
Carl;
BevillningsUtskottei:
N:o 1841. Hr von Heland, Isaac Fredr.,
efter N:o 279. Frih. Wrangel af Sausis, fullm. Frih. Åker¬
hjelm af Margretelund, Joli. Carl;
Allm. Besvärs - och Ekon. Utskottet:
N:o 1284. Hr Rappe, Joli. Asel,
efter N:o 14 13. Hr Råfelt, Anlon;
Riddar husUlskottet:
N:o 1749- B. Hr von Ehrenheim, Christian Wilh.,
efter N:o 1413. Hr Råfelt, Anlon.
Likaledes öppnades Hrr Electorers lista till val af en
ledamot att inträda i BancoUtsk., sedan N:o 135. Frih. von
Duben, fullm. Frih. Thott, Erik, afsagt sig att under per¬
mitterad ledamots bortovaro inträda i nämnda Ulsk.; och
befanns deltill vara utsedd:
N:o 2i5. Hr Ramsaij, Otto Joli. Henrik.
Ånyo föredrogs StatsUtsk:s den 18 och 20 dennes på
bordet lagda utlåt. N:o 204, i anleda, af väckta motioner,
ang:de inventering i K. Räntekammaren och de betydligaste
af de förvaltande verkens cassör.
Hr von Moltzer, Auders Joli. Fredr., hade in-
Jemnat följande:
Det var i sanning högst oförväntadt, att få ett sådant
utlåt, af H. SlatsUlsk i a nied 11. af min motion om ränte¬
kammarens inventering. Ulsk. är i 3o §:u Riksd.Ordn. å-