53
ler omtränger at utredas, när sanningen redan blifvit allmän¬
neligen erkjänd. Det är nog, at Banquen conditionaliter kan
giöra hvar man justiee, om flere års grasserande växelcours
och öfrige omständigheter mogit öfvervägas. Förra tiders
maximer i desse och flere fall äro uppenbarl:n i många tryck¬
ta stridskrifter genomhäcklade; det är ej nu mit ändemål
utan blott såvida man dymedelst kan utspana de sanna or¬
saker til den siukdom, vij alla önska botad.
Nu är också hög tid dertil; men innan jag slutar, skall jag
utbedja mig gunstigt tilstånd at med korta ord ännu få
nämna något om ofvan:de Banquens år 1709 utgifne obliga¬
tioner. Banquens creditorer fingo, som sades, för dem sit
fulla interesse, de gullo som reda p[ennin]g:r i handel och
vandel; men så snart misstroendet påkom, ville ingen dem
emottaga; sådant refererades til regeringen och Slottscancel-
liet fick derpå befallning och svar, at ingen borde tvingas at
dem emottaga utan borde hvar söka sin man; kunde nu des¬
se obligationer, som lupo för interesse och för hvilcka credi-
torerne hade sin säkerhet i Banquens lösa panter, icke tru¬
gas at giälla för reda peng:r i souverainitetstiden, måtte man
då icke säija, at credit är af den art, at han intet genom
tvång kan styrckas och uppehållas.
Hvad kan således vara mer angelägit än at därhän bearbe¬
ta, at bancovärcket på den fasta grund, som Ständerne i des
beslut 1668 öfverenskommit, må åter blifva uprättat, admi¬
nistration derefter förd, odrägelige utgifter inskränclcte och
crediten efter omständigheterne uplifvad.
Gunstige Herrar! På desse giöromål hänger all vår väl¬
färd. Banquen influerar öfver alt i allmän och enskylt hus¬
hållning; när den väl styres, tager lofl. näringsmedel til, men
i vidrig händelse bringas tilväga oskylldigas förtryck, orätt¬
visa och de styggesta vinglerier.
Jag hemställer fördenskull ödmiukel:n till Höglofl. R. o.
A:s ömaste behiertande, om icke Secrete Utskåttet, som ge¬
nom sin osparde möda fådt fast på harftråden, kunde updra-
gas at ju förr des hellre öfverväga denne gr anlaga sak i hela
sin vidd samt derefter til Riksens Ständer upgifva des tanc-
kar, genom hvad medel bancoväclcet må bringas i det esse,
detsamma i stöd af privilegier och fundation vara bör, der¬
vid för allting så lagandes, at då man med ena ögat ser på
Banquens förbättring, man ock med det andra må taga vara
38—580121
54
på financeställningen, som den nn är, at intet botemedlet må
giöra siukdomen värre och svårare.
At detta blir värckstält innan ricksdagens slut, det är så
mycket nödigare, som elliest ingen hielp torde vara möijelig.
Ytterst beder jag ödmiukekn, at detta memorial må få tryc¬
kas ibland de öfrige acta, som ämnet rörer. Stockh, d.1 Febr.
1766.
Carl G. Ehrenhoff.
13.
Hovrättspresidenten Adam Fredenstiernas memorial
om banken.
(Allegater II, sid. 59).2
Protokollet sid. 208.
ödmiukt memorial.
Som jag under min siukdom, hvarmed jag i 2:ne månader
varit besvärad, fädt förnimma, dett skall Hr Generalen och
Commendeuren Grefve von Fersen uti sitt i desse dagar in-
gifne memorial nämt mig ibland flere, som någon discretion
skolat i Riksens Höglofl. Ständers Banqve undfådt; altså och
på det någre olika tanckar af list, konst och behändige insi¬
nuationer eij må stanna uppå mine oskyldige skulldror, har
jag härvid körtel, bort andraga.
Att jag åhr 1711 uti Novembr. blef vice fiscal och 1716
d. 4 Januarii advocatfiscal uti Riksens Ständers Banqve och
har uti tijo åhrs tid så utfört detta den tiden besvärlige acto-
ratet, att herrar bancodeputerade i anseende därtill och de
flere mine Banqven giorde nyttige tienster hafva tillagt mig
en så kallad afskiedspenning af ett tusende dahl:r samt,
tå jag 1721 blef förordnad till assessor i Kongl. Åbo Hofrätt,
hvilcken lilla summa på långt när icke torde svara emot mine
för tienster, mindre har jag therigenom undfådt någon belö¬
ning för det af mig uptäkte och till rätta skaffade bottnfynd
300 skieppund gårkoppar, h[vil]ka Banqven åhr 1719 låtit
1 Datum saknas i förlägget.
2 Med påteckning: Upl. hos R. och Ad. d. 15 Mars 1766.—På Högl. R.
och Ad. befallning genomsedt. Olof von Nackreij.
55
till Norrkiöpings mässingsbruk afföra men af ryssarne vid
deras infall uti skiärgården öfveralt troddes vara upsnappat
och bortfört samt af Banqven sielf ansågs vara aldeles förlo¬
rat, tå jag genom min oförtrutne flit och sorgfällighet de¬
samma uptäkt och ifrån nijo famnars diupt vatn framskaf¬
fat, ehuru jag för samma fynd ej någonsin fädt någon den
ringaste vedergiällning, ehvad jag sedermera therom påmint.
Åhr 1742 och 1743 var jag ledamot uti dåvarande Höglofl.
Secrete Utskåttet samt deputerad uti Riksens Ständers Ban-
qve och ibland flere redeliga giärningar lade mig med flere
mine medbroder manligen emot det tå ämnade införandet af
smärre bancosedlar, som vij förut sågo eij annat kunde dra¬
ga med sig än de bedröfvelige värckningar och påfölgder,
sorn det arma fäderneslandet ännu, och Gud veet huru länge,
trycka och utarma; jag med mine herigar medbroder ansågo
Riksens Ständers Banqve såsom den ädlaste pupill, hvars
förmyndare eij borde giöra sig till des förmyntare, och dess
tillgripande såsom ett sacrilegium och grofvaste nidings-
värck, så at vid min salighet at bedyra jag eij märkte det
ringaste ingrep och misstag emot Banqvens sannskyldiga in¬
teresse förelöpa, mindre at jag, utom hvad förberört är, an¬
tingen förut eli :r sedermera niutit af Banqven ett enda half¬
öres värde.
Stockholm d. 22 Februarii 1766.
Ad. Fredenstierna.
14.
Rikshistoriografen Anders Schönbergs diktamen om bankenA
Protokollet sid. 208.
Dictamen ad protocollum.
Höglofl. Secreta Utskottets betänkande, som upgifver Hög¬
lofl. Bancodeputationens berättelse om bancoverket och den
hittils på en tid i Banquen förda systeme och hushållning,
har jag funnit vara af yttersta vigt. Ämnets angelägenhet re¬
tade ibilligtvis min åhåga at få med egna ögon läsa et be¬
1 Originalet saknas. Återgivet efter år 1766 tryckt exemplar.
56
tänkande, sona rörde så hufvudsakeliga ämnen af riksstyrel¬
sen, nämligen den vid rikets financer och i rikets Banque
brukade principe och hushållning från äldre tider. Jag för¬
skaffade mig i Riddarhuscancelliet en afskrift af betänkan¬
det, som jag flere gånger genomläst, och får således yttra
mina tankar härvid, men den trygghet, som utgör den vig-
tigaste del af vår frihet, hvarigenom hvar och en ledamot af
Höglofl. R. o. A. kan inför sitt stånd utan farhåga yttra de
tankar, som dess bästa begrep, samvete och öfvertygelse ho¬
nom gifver.
Å ena sidan bör jag förvara den vördnad, som jag är Hög¬
lofl. Secreta Utskottet skyldig, då jag å andra sidan icke kun¬
nat öfvertygas om alla af de omständigheter, som Höglofl.
Secreta Utskottets betänkande innehåller. De där upgifne
facta kan jag så mycket mindre bestrida, som jag aldrig haft
tilfälle at med egna ögon se dessa omständigheter i sina käl¬
lor, hvarifrån dessa facta hämtade äro; och tror jag min plikt
fordra at såväl nu, som jag trodt vid förra riksdagar, böra
tro, hvad Höglofl. Secreta Utskottet säger oss om de facta,
som de ensamt böra känna. Men, mine gunstige Herrar, sam¬
ma facta kunna anses på olika sidor. Det är i alla tider icke
ovanligt, at man i en tid endast ser en sak på den goda si¬
dan och en annan tid mäst på den elaka, likasom det händer
med personer, at man i en tid endast ser deras dygder och i
en annan tid endast deras fel. Af samma facta kunna ock
ganska olika slutsatser hämtas och ganska olika reflexioner
göras, alt som man anser et ämne, alt som man formerar
slutsatser af olika principer. Det är härutinnan endast, som
jag ännu hyser några tvifvelsmål vid Höglofl. Secrete Utskot¬
tets betänkande, dem jag anhåller om Höglofl. R. o. A:s hög-
gunstiga tålamod at få yttra.
Ostridige facta är det, at kronan blifvit understödd af
Banquen, at Banquen roullerat med creditsedlar, at lån skedt
ur Banquen, at Banquen haft den systeme at med sina un¬
derstöd uphjälpa våra näringar, at Banquen sedan 1738 ut-
gifvit mycket penningar; men om dessa händelser altid varit
utan grund, om de förorsakat idel skada, utan at skadan af
någon däraf fluten nytta förminskas skulle, om systemen
aldeles varit fördärfvelig, om Banquen kastat bart sina pen¬
ningar utan förnuftig afsigt och utan all fördel, om egen¬
nyttiga afsigter varit grund til det mästa, om alla private där
57
fått penningar genom oförsvarliga tilgrep, det är här de stri¬
diga frågor, til hvilkas rätta utredande man kunde skrifva
en hel volume, och hvartil man behöfver i många delar mera
insigt än jag kan äga; men jag vil endast yttra mig öfver det,
som jag kan känna.
Aldraförst kan jag icke dölja min förundran, at tidehvarf-
vet uti detta Höglofl. Secrete Utskottets betänkande blifvit an¬
tagit sedan 1738, et tidehvarf, som jag i flera våra riksdags¬
handlingar vid denna riksdag funnit just vara utmärkt. Som
grunden därtil är för mig obegripelig, kan jag icke eller där¬
vid göra de reflexioner, hvartil framtiden torde gifva mig
mera utrymme, då jag mera kan lära känna, hvad som egen-
teligen kan utmärka detta tidehvarf från de föregående och
från de efterkommande. Vore meningen den, at den syste-
me då blifvit börjad til at uphjälpa våra näringar, at up-
muntra flit och industrie, at stänga utlänningar ur vår han¬
del, ur våra förlager och ur det välde, som den förut öfvat
på oss, så skulle det fägna mig at lära känna detta tidehvarf-
vet på denna sidan; men hedern därföre tilkonnner icke en¬
dast detta tidehvarfet. På den grund, som härtil var lagd af
de stora Sveriges konungar, Gustaf den första, Gustaf Adolph
och Carl den XI, har man börjat bygga alt från vårt rege-
ringssätts början, fastän man, i det sistförledne tidehvarf vet,
däri hunnit de största framsteg. Är meningen åter den, at
detta tidehvarfvet varit det, då missbruk mäst härskat, då
falska principer mäst blifvit fölgde och då egennyttan haft
det mästa utrymme, så måste jag bekänna, at jag det icke
kan medgifva utan at förgäta, hvad rikets tideböcker därom
säga oss örn de framflutne tider. Hvad principerne åter angå,
som då blifvit fölgde, så är det endast efterkommande tider,
som säkrast därom kunna uplysa oss genom en på förfaren-
hetens säkraste grund bygd calcul af rikets tilstånd, til na¬
tionens välmåga, til näringars vältrefnad, til rikets däraf föl¬
jande välgång, för 1738 ifrån vårt regeringssätts början, se¬
dan ifrån 1738 til 1766 och därifrån til de efterföljande tider,
som Gud gifve måtte blifva befriade irån de missbruk, hvil¬
ka ofta plågat fria samhällen i alla tider.
Beträffande den principe, at Banquens interesse blifvit
combineradt med kronans, så kan den principen vara an¬
tingen riktig eller oriktig, alt som den tydes och alt som den
utöfvas. Så är icke Banquens interesse förenadt med kro¬
58
nans, at kronan af egen myndighet skulle få tilägna sig et
välde öfver Banquens medel. Den enväldigaste regent äger
icke det väldet öfver någon banque; men at en banque genom
sine föreståndares fria samtycke undsätter staten, det är vid
alla banquer och i alla riken icke ovanligt och med ändamå¬
let af banquers inrättning enligt. Jag vet icke, at det hos oss
annorlunda tilgått, än at antingen de tre stånd såsom Ban¬
quens guaranter beviljat det, eller at Banquens föreståndare
efter den instruction, som de haft, därtil samtykt, hvilket ock
icke varit stridande emot de första stadgar för Banquen.
Gräntsorna, huru långt Banquen borde understödja kronan,
hafva aldrig varit determinerade, kunna ock aldrig determi-
neras, emedan det endast måste ankomma på Banquens fö¬
reståndares kunskap om Banquens styrka och förmåga. Om
något vist däri kunde stadgas för framtiden, så vore det vis¬
serligen nyttigt; men innan det varit utstakat, är svårt at
döma, om man däri gått för vida eller icke. Skulle ock det
antagas, som Höglofl. Secreta Utskottet i detta betänkandet
nämner, at Banquen ingen nytta skulle haft af sin vinst i
sedlar, så skulle ock däraf följa, att Banquen ingen skada
haft af det, som den lånat kronan i sedlar, då den sedelstoc¬
ken, som dessutom genom kronans afbeta! ningar inflyter, af
sig sjelf äfven inkommer i Banquen genom interessen för de
gjorda lånen, hvilka interessen inom få år göra et äfven så
stort capital som de utlånta capitalen. At Secreta Utskottet
tillåtit kronan få understöd af Banquen, utom plenorum åt¬
gärd, synes mig vara grundadt i de instructioner, likmätigt
18 § af Biksdagsordningen, som Secreta Utskottet då hade,
hvilka inskränkte bancoverket endast til Secreta Utskottets
åtgärd. Beträffande det år 1762 til kronan gjorde lånet af 62
tunnor guld så voro väl då til detta lånet de aldraömmaste
skäl. Bikets armée var då ännu i fält. Nödvändigt måste den
hjälpas hem efter då slutad fred. Antingen måste kronan
söka hjelp hos Banquen eller på svårare vilkor skaffa sig
penningar utomlands. Det lindrigaste för kronan vil mitt en¬
faldiga begrep anse för det bästa. Om jag däri felar, så mås¬
te det härröra af den mindre insigt, som jag kar. äga om de
andra mig obekanta tilgångar, som kronan då må hafva haft.
För öfrigt äger jag också den öfvertygelsen, at kronans
och Banquens interesse äro nära förbundne med hvarandra.
Antingen man med kronan förstår riket i allmänhet, så bör
59
visserligen Banquen vara et medel til rikeis allmänna fördel,
styrka och förkofran; eller om man inskränker begrepet om
det ordet kronan endast til rikets cassa, så måste ju kronans
cassa i nödfall hafva at vänta hjelp och för sträckningar af
en Banque, såsom af den största capitalisten i riket. Åt¬
minstone är den principen antagen vid alla andra banquer i
verlden.
Beträffande den andra principen, hvilken Höglofl. Secrete
Utskottet såsom oriktig nämner, om utgifvandet af sedlar
och hushållningen därvid, så förekomma därvid många sär¬
skildta omständigheter, hvilka hvar för sig böra särskildt
betraktas. Hr Generalen Grefve Fersen har i sitt memorial
yttradt därvid så många vigtiga tankar, at jag aldrig kan til-
tro mig kunna uplysa det ämnet så tilräckeligt och så grun¬
deligen, som han det gjort. Jag vil därföre endast i ödmjuk¬
het anföra några särskildta grunder därvid.
Med sedlar roullera de flästa banquer. De göra det dels för
at förskaffa landet et vigare mynt tillika och öka landets all¬
männa rörelse, dels för at öka sin styrka med sin rörelse på
credit. En banque måste, som allom bekant är, i många mål
följa samma principer som en köpman. Genom credit vinner
han mångdubbelt större rörelse, än dess capital eljest kunde
medgifva, och därigenom mångdubbelt större rikedom. Där¬
jämte vore det aldeles omöjeligt, at et land, som vil uphjelpa
näringar och rörelse i dem, skulle kunna i contant mynt äga
penningestock nog til alla rörelser. Fastän de i Ängeland haf¬
va så mycket mynt, som rikets välbefästade handel och nä¬
ringar inbringa från alla verldens delar, förslår det dock til
en ganska ringa del til all deras rörelse, utan de måste nytt¬
ja såsom mynt ända til actier, i alla deras compagnier, fast¬
än dessa i värdet nästan dageligen stiga och falla. De hafva
ansett sig nog lyckeliga, då de kunnat frambringa en stor
mängd af penningevärden. Då detta kloka folk ser sig be¬
höfva sedlar til sin rörelse, förringa de aldrig deras credit
och förklara dem icke impares auro. Principen at nyttja sed¬
lar til et lands rörelse är således densamma, som de folkslag
i senare tider fölgt och följa, hvilka genom handel, näringar
och rörelse stigit up til välmåga, magt och anseende. Efter
mitt begrep kan jag därföre icke anse denna principen i och
för sig sjelf såsom skadelig.
Men nu följer den andra frågan, om sättet, huru vi nytt¬
60
jat sedlar, huruvida det varit nyttigt eller skadeligt? Det är et
vidlyftigare ämne, än jag nu tilräkeligen kan utföra. Jag är
öfvertygad, at därvid kan åtskilligt klandras; men, mine guns-
tige Herrar, det är lättare at efteråt se och domina om hvar¬
jehanda författningar och deras verkan än förut, i synner¬
het hafva många riken misstagit sig, då de alt för hastigt ve¬
lat följa andra rikens efterdömen, som hunnit vidare i med¬
len til rikens välmågo; dock är sällan något så elakt, at icke
det på en annan sida har något godt i följe; då man å ena
sidan målar olägenheterna af det, som haft både bättre och
sämre verkningar, tror jag det ock vara billigt at äfven låna
et ögnekast åt den bättre sidan för at också afskildra nyttan
däraf tillika.
Jag tror aldeles, at vår sedelstock, i synnerhet de senare
åren, blifvit mera förökad, än proportionen kunnat tåla
emellan vår folkhop och våra näringar eller våra behof samt
emellan Banquens redbara penningestock. Jag tror också, at
det icke varit utan sina skadeliga verkningar. Höglofl. Secreta
Utskottet har upgifvit, huru sedelstocken blifvit förökad
i särskildta perioder, såsom til år 1743 35 millioner, därifrån
til år 1747 45 millioner, sedan till 1752 23 millioner, åter till
1756 33 millioner och sist til 1762 lil millioner, hvilket gör
tilhopa öfver 800 tunnor guld, och när de 62 tunnor guld
läggas til, som år 1762 låntes åt kronan, vid pass 900 tunnor
guld. Det är visserligen omöjeligt för mig at kunna invända
något emot denna upgift, då jag icke haft tilgång til dessa
calculers grunder. Et tvifvelsmål återstår dock i mitt sinne
vid denna calculen. Det är bekant, at ingen märkelig sedel¬
indragning skedt, förrän bancolånen uphörde år 1762. At
sedelstocken då skulle vara inemot 900 tunnor guld, vore
mera än jag förestäldt mig, efter det jag vid sista riksdag
hörde allmänt föregifvas därom af dem, som kände dessa sa¬
ker, och det synes mig nog starkt, at 500 tunnor guld sedan
sista riksdag skulle hunnit blifva indragne. Mitt tvifvelsmål
är därföre det, af hvad grund uträkningen må hafva skedt
på sedelstockens förökande i dessa särskildta perioder, om
icke antingen summering skedt af alla på hvarje år utgifna
sedlar, hvaraf knapt en fierndel kan vara förökning i sedel¬
stocken, emedan samma capital, då det flera gånger om
året roullerar ut och in i Banquen, kan förorsaka mångdub¬
belt större sedelmyntning om året, utan al capitalet därföre
61
eller sedelstocken blir större. Eller ock om icke summering
skedt af alla vid hvarje års slut utelöpande sedlar, hvaraf,
innan periodens slut och i de följande år, en stor del kom¬
mit in i Banquen igen, så at sedelstocken, då flera år läggas
tilhopa, icke varit förökad til så stor summa, som sedlar va¬
rit ute vid hvarje års slut; men lika mycket om sedelstoc¬
ken varit större eller mindre. Jag medgifver gärna, at den år
1762, då sedlarne började indragas, var alt för stor, och det
visade förfarenheten oss efteråt, at det var et misstag.
Höglofl. Secreta Utskottet har så tilräckeligen afskildrat
olägenheterne af sedelmyntet, at jag därvid icke behöfver
vara vidlyftig, och jag får i det följande tilfälle at förklara
orsaken til et och annat tvifvelsmål hos mig, om alla i Hög¬
lofl. Secreta Utskottets betänkande nämde olägenheter just
varit däraf en verkan. At författningarne härtii i synnerhet
skulle hafva härrört af egennyttiga afsigter i anseende därtil,
at Banquens gäldenärer stundom varit dess föreståndare,
som skulle styrt författningarne efter sina afsigter, synes
mig vara alt för hårdt at säga. Det är svårt, mine Herrar,
at dömma om människors afsigter och at skylla alla olägen¬
heter af en författning på deras värre afsigter, sorn' beford¬
rat författningen. Då vore de icke mindre at beklaga, som
måste stifta författningar efter oss, än de som gjordt det för
oss. Jag vil icke eller förneka möjeligheten af egennyttiga
afsigter i borgerliga samhällen eller föreställa mig människor
i allmänhet annorlunda, än människor äro. Afsigter skilda
från det allmännas har i alla tider varit borgerliga samhäl¬
lens plåga; men då det talas om särskildta händelser, kan
man misstaga sig, om man föreställer sig hvar människa så
egennyttig, så elak, som människohjärtats fördärf i allmänhet
visar, at de mäst fördärfvade äro. Äfven så kan man miss¬
taga sig, om man genast tror, at hvar och en, som kan hafva
fördel af något, som emot statens bästa strider, nödvändigt
därföre skal vara elak nog at söka sitt egit interesse med sitt
fäderneslands fördärf. Eljest, mine Herrar, skulle man ju af
den grund också straxt tänka, at de, som nu äga penninge-
capitaler i handom, skulle nödvändigt önska, at medlen til
våra financers bot måtte tagas på det sätt, som mäst kunde
göra deras capitaler gällande, fastän fastigheters pris däraf
hastigt skulle falla, fastän många medborgare således skulle
blifva olyckelige, fastän våra näringar skulle gå under, ut¬
62
länningar til förmon, fastän stagnation skulle ske i alla våra
rörelser och botemedlen blifva värre än sjukdomen, som skul¬
le botas; men at en gång föreställa sig så svåra afsigter til
fäderneslandets och sine landsmäns fördärf hos någon med¬
borgare, fastän det ock skulle kunnat vara någons enskildta
fördel, förbjuder mig den billighet och den aktning, som jag
är hvarje medborgare skyldig, och samma billighet, samma
aktning tror jag mig vara framfarne tiders människor skyl¬
dig, i synnerhet på den tid, då en stor del af dem gått ur
tiden och närvarande icke kunna försvara grunderna til sina
göromål. Dessutom, mine Herrar, finnes verkeliga och ostri¬
diga bevis, at en och annan författning, som man mäst skul¬
le kunna räkna ut, varit befordrad af enskildta afsigter, om
man ville supponera, at alt det skedt af egennyttig afsigt,
som kunnat lända någon til fördel, likväl verkeligen icke haft
denna grund. Jag vil endast nämna et ostridigt factum. Det
är bekant, at en viss herre och directeur af Banquen i syn¬
nerhet befordrade 1756 förordning om bancolån. Men samma
år accorderade han för flera år bärt sin järntilverkning för
et ringa pris, som sedan dess sterbhus måste med dryg för¬
lust vidkännas. Detta är ju et i alla tider onekeligt bevis, at
han därvid icke haft sin enskildta fördel til ändamål. Mycket
kan i alla tider göras af välmening, hvars fölgder man icke
genast kan känna. Då frågan förledit år var här på Riddar¬
huset at lämna Secrete Utskottet fri magt at vidtaga medel
til vår cours och våra financers botande, inkom e* memorial,
som påstod, at Höglofl. Secreta Utskottet borde bindas til an¬
svar för de medels lyckeliga utgång, som vidtagas kunde, då
påminner jag mig, at vi alle yttrade oss det vara en omöje-
lighet, emedan mycket, som göres i bästa välmening, kan
ändock icke altid slå lika väl ut.
Jag bör ännu tillägga några anmärkningar vid sättet, huru
Banquen utlämnat sedlar, och om nyttan eller skadan för ri¬
ket däraf. Då andre banquer ofta utgifvit sedlar blott på cre¬
dit, ända därtil at Ängelska Banquen en gång så när måst
spela banqueroute, om icke de nyttjat de financeoperationer,
som återstäldte allmänhetens och utlänningars förtroende,
hvaraf en banques styrka hufvudsakeligen beror; då andre
banquer, säger jag, ofta så handlat, har vår Banque haft mera
försigtighet och icke släppt ut en enda sedel utan tilräckelig
säkerhet. Om kronan lånt summor i Banquen i sedlar, så är
63
ju hela riket därföre ansvarigt och visse kronans inkomster
därföre varit pantsatte. Då den lånt åt private, har det altid
skedt emot tilräckeliga panter. Våra sedlar hafva således där-
uti bordt vara, som det först stod på sedlarne, pares auro,
sorn de ock ännu det visserligen äro efter den cours, som
Höglofl. Secreta Utskottet faststäldt.
At Banquen blifvit nyttjad til låner på underpant, har jag
aldrig kunnat anse som en oriktig principe i och för sig sjelf.
Det enda, jag finner därvid kunna klandras, är, at man icke
faststäldt någon viss summa, utom hvilken lånen icke borde
gå, så vida det kunnat vara möjeligt, och om det kunnat ske
tillika, hade det varit den förträffeligaste anstalt, som någon¬
sin vidtagas kunnat. Alla banquer böra tjena til näringarnes
befordran i landet. Den store hushållaren, Hans Preusiska
Maj :t, har ju sjelf nyligen faststäldt, at dess banque årli¬
gen bör låna ut vissa summor til detta stora ändamålet. At
penningeinteresset blifvit nedsatt til låg ränta, är jag öfver-
tygad hafva varit en oändeligt nyttig författning. Det är en
af alla tiders och alla rikens förfarenhet onekelig sanning,
at höga penningeräntor qväfva alla näringar, som följer af
sakens natur. Därföre ock interesset för lån i Banquen i de
äldre tider sattes til 6 procent, på den tid, då det ännu var
tillåtit at taga 8 procent. Af denna grund hafva ock alla för¬
nuftiga och uplysta folkslag med all åhåga bemödat sig at
sätta ned penningeräntor. Däraf drifves folket til näringar,
och den skadeligaste födkrok af alla, som är den at ockra på
penningeräntor, förstöres aldeles. Man minnes ju också den
tid, då här var svårt at kunna få 6 procent i ränta. Jag vet
icke, hvarifrån den hastiga förändring kommit, at nu nästan
allmänt talas om 12, 18 procent och väl högre, som alla veta,
fastän det ändock icke annat är än sedlar som förut. Jag
vet med visshet, at penningar på inteckning nu svårligen
kunna fås under 12 procent, som alla lagar i verlden icke
kunna hindra. Det följer af sig sjelf t, hvad verkan det har på
näringarna. Skulle jag dömma af denna jämförelse om fram-
ledne tidehvarfvets systeme, så skulle jag efter min öfver¬
tygelse finna en omständighet at sätta in i credit til det förra
tidehvarfvets fördel.
Näringarnes förökande och välstånd halver i alla tider va¬
rit och förblifver det hufvudsakeligaste och det, jag må säga
vigtigaste föremål för alla uplysta regeringars omsorg. Det
64
är en evig sanning, at rikets styrka, välmåga, magt och an¬
seende däraf beror; men aldeles icke af penningar, fastän
det ock vore det röda guld. I de äldsta tider hade redan några
nationer denna uplysning och bevisade då redan sanningen
däraf. Det lilla Tyrus trotsade all Alexanders magt, och det
kostade honom mera möda at öfvervinna denna enda sta¬
den än at äröfra de största, ja, de rikaste länder, hvarest alt
blänkte af guld och silfver men blottadt af den styrka, som
näringar altid gifva. Sjelfve Alexander uplystes däraf och fat¬
tade andra tankar om grunderna til rikens styrka och välmagt,
än han förut haft, hvarföre han lät bygga Alexandria til en
stor handelsstad. Kärleken til penningar förblindade länge i
de senare mera barbariska tider hela folkslag i denna delen.
Man började tro, at det, et rike förnämligast borde eftersträf¬
va, vore en stor samling af contante penningar. Man sökte
dem ofta med näringarnes undergång. De rikaste medborga¬
re voro då ofta de mäst olyckelige för en del regeringars
omåtteliga begär at, på hvad sätt det ock ske kunde, fylla
statens cassa, den vanliga methoden ännu i Turkiska länder¬
na och i barbariska samt despotiska stater. Omsider fick
verlden et nytt tilfälle at uplysas om en gammal sanning,
som förra tiders förfarenhet borde hafva satt utom tvifvels¬
mål. America uptäktes och Spanien fyltes med guld och silf¬
ver. Efter de flesta staters principer i den fåkunnoghetstiden
borde ju Spanien i hast hafva blifvit det lyckeligaste och det
mägtigaste rike i verlden. Men det hände just tvärtom. De
försummade den rätta grunden til sin välmagt, och näringar-
ne förqväfdes. Det har fordrats flera secler för at öfvertyga
dem om et, som de genast hade tilfälle at röna. Det lilla Hol¬
land, som bygt sin styrka på näringar, trotsar alla Spaniens
skatter, och det största rike i den tiden förmår icke bringa
til lydnad den minsta af sina provincier. Då en klok Elisa¬
beth i Ängelland upmuntrar näringar, flit och industrie,
föraktar hon ock den oöfvervinneliga spanska flottan, som
kostat så otaliga millioner. Dessa äro ju onekeliga facta, som
tideböckerna för alla tiders undervisning förvara. Desamma
bevisa ju således, at då de största skatter i hast försvunnit,
hafva näringarne tvärtom gifvit riket en outöselig resource
och en magt, som trotsat alla öden. Si, mine Herrar, dessa
sanningar äro principerna af vår hushållssysteme i det sist
framflutne tidehvarfvet. Monne de, som därtil lagt grund,
65
förtjent vår högaktning eller vår klander? Och monne, om
man ock i et och annat skulle misstagit sig i utöfningen af så
ostridiga principer, ja, jag vil äfven lägga til, om ock nå¬
gon egennyttighet skulle hafva i något mål sig insmygt, som
jag aldrig försvarar, men i alla samhällen torde vara et så
oundvikeligt som beklageligt öde, och hvarifrån hvarken
Ängelland eller Holland eller någon fri stat i verlden varit
befriad? Monne, säger jag, principerne i och för sig sjelfva
därföre blifva mindre tydeliga, mindre riktiga? Monne icke i
alla tider de bästa principer, som på ena sidan skaffat nytta,
också icke på en annan sida kunnat verka några olägenhe¬
ter? Men monne icke det goda därföre förtjenar låford, fast¬
än missbruk klandras och billigtvis rättas?
Så visst som jag anser det vara, at näringar utgöra den för¬
nämsta grunden til borgerliga samhällens styrka och väl¬
måga, så visst tror jag ock det vara i sakens natur grundadt,
då man vil upmuntra näringar, hushållning, handel, flit och
industrie, at det ändamålet aldrig i evighet kan vinnas, om
man lämnar näringarne utan vård, utan upmuntran och utan
understöd. Utan tilräckeligt rörelsecapita] kunna näringar
aldrig trifvas til någon högd. Därföre sker hos flere folkslag
lån ur banquer til näringarnes befordran. At lån skedt ur
Banquen i Sverige, är icke nytt utan redan tillåtit i förord¬
ningen om Banquen af den 22 Septemb. 1668, där det blef
tillåtit at icke allenast låna på fastigheter utan ock på varor,
ända til socker, salt och ritorrråg, sorn ock ingen banque utan
utlåningar kan emottaga andras penningar och därföre gifva
interessen. Dessa lån kunde hos oss aldrig tilräckeligen til
ändamålet ske med contant mynt; man måste aldrig förgäta,
hurudan vår förmögenhet var äfven på den tid, förrän ban-
colånen börjades. Genom bancolånen har riket verkeligen vun¬
nit det ändamål, som därmed var påsyftadt. Näringars til-
växt, landets upodling, onyttig marks uptagande, handelens
förkofran, handaslögders förökande med mera äro därom
ojäfaktiga bevis. Vid de första åren af vårt regeringssätt kla¬
gades ofta, at folket vore för mycket i landet, at den ena togo
bärt förtjänsten för den andra, och det ändå just efter det
långa folködande kriget, et säkert bevis på näringarnes van-
magt, och nu hafva vi blifvit så uplyste, at vi klage öfver
folkbrist, et lika säkert bevis på näringarnes förökande och
tilväxt sedan den tiden. Folkhopens förökande i städer och
66
på land, oaktadt tvänne krig och oaktadt alla utflyttningar,
är et icke mindre tydeligt bevis om näringarnes tilväxt, som
skulle varit ännu större, om några författningar tillika kun¬
nat hjälpas och om icke några omständigheter, som med hus-
hållssystemen hafva intet sammanhang, infallit inom detta
tidehvarf vet. Huru mycket jord har icke blifvit sedan år 1738
upodlad i riket. Jag vågar snart säga och kan med bevis det
styrka, at det stigit til millioner tunneland. Huru många mäs¬
sar och odugelig mark har icke sedan den tiden blifvit för¬
vandlad til åker och äng. Nyttan af bancolånen har icke varit
inskränkt endast til dem, som fått lån och dem väl användt.
Den enas hushållning har retat dess grannars åhåga, en all¬
män täflan, en allmän esprit och hushållning har upkom-
mit, och det är just på det sättet, som det bör vara i en väl-
bestäld stat. Man har funnit mera utkomst, mera ressourcer
i näringarne än förut. Bärgbrukens förkofran i desse senare
åren är så stor och så synbar, at den ådragit afund. Utlän¬
ningar hafva blifvit stängde från våra förlager, hvarigenom
de förut voro mästare af våra näringar. Svenska Biverkningar
hafva skedt med svenskt folk och med rikets egen styrka, et
mål, hvarefter alla riken böra sträfva, och hvartil alla up-
lysta folkslag visserligen syfta. Man läse til bevis därom äng¬
elska skrifter i denna delen. Slögder i städerna äro mång¬
dubbelt förökade emot förra tider, hvilket man lätt kan bevi¬
sa genom jämnförelse imellan slögdeidkares antal och til-
verkningarnes värde i städerna år 1736 och år 1766. Af alt
detta har handelen, som bör gifva lif åt alla rörelser, vunnit
många framsteg för de förra tider. Huru mycket hafva icke
rikets exporter blifvit förökade i en tid af 30 år? Det behöfs
icke tydeligare bevis därom än den afund, hvarmed andra
handlande nationer anse våra framsteg i handel och nä¬
ringar, och det bemödande, som de gifvit och gifva sig at
hindra oss däri, hvarom framtiden torde mera dristigt kunna
uplysa oss. Alla dessa omständigheter tecknar jag således up
i credit, til den förda systemens fördel.
Men ännu en omständighet, som förtjänar samma rum,
hvilken jag här tillägger, emedan den har mycket samman¬
hang med vår hittils vidtagne hushållssysteme. Snille och ve¬
tenskaper odlas altid på den tid och i det land, där handel och
näringar förkofras, som til en stor del är en verkan af den
systeme och den esprit, som upmuntrat näringar. Så har det
67
också skedt hos oss. Vetenskaperna hos oss kunna just räk¬
na sit i synnerhet lyckeliga tidehvarf sedan 1738. Snille, kun¬
skaper och flit hafva blifvit hägnade och upmuntrade, den
enda väg til at vinna vetenskapers förkofran. En Vetenskaps-
academie har blifvit inrättad, i synnerhet til uphjälpande af
allmän och enskildt hushållning. De största män vid våra
lärohus hafva dragit til sig ungdom från nästan alla riken i
Europa, ja, det som mera är, från America, för at vinna un¬
dervisning. Ännu på 1730-talet skrefvo utlänningar om oss,
at de svenske icke hade snille och voro föga skickelige til ve¬
tenskaper. De hafva mera allmänt nu måst hafva en annan
allmän öfvertygelse; och det som mäst är och i synnerhet
tilhör detta tidehvarfvet, är, at man mera allmänt lärt an¬
vända vetenskaperna til samhällets bästa. Man har börjat
förakta den lärdom, hvarmed fordom mångkunnige män ofta
prålade i en bokkammare, fast de voro onyttige i samhället.
Värdet af alt har börjat dömmas efter verkeliga nyttan för
staten. Vi håfve blifvit mera uplyste at nyttja vårt lands na¬
turliga förmoner och fått mera tilfälle at lära en förnuftig
allmän och enskildt hushållning. Och alt detta finner jag
lända til det sistledne tidehvarfvets heder och til bevis om
den hushållssystemens beskaffenhet, som då blifvit fölgd.
At landtegendomar skulle blifvit försämrade genom banco-
lån tvingar mig förfarenheten at icke kunna vara öfvertygad.
Det kan väl hända, at någre användt dem mindre väl, som
vid de bästa författningar aldrig kan undvikas, och sådana
hafva snart fått et naturligt straff, at förlora genom egit för¬
vållande sin egendom; men at egendomar stundom genom
köp och salu ofta gått i fleras hand, synes mig icke bevisa, at
de just därföre blifvit försämrade; ty först bevisar det en
liushållsesprit hos nationen, at många eftersträfvat at få
egendom, som altid är godt; sedan kan man af många orsa¬
ker sälja en egendom, hvaraf en stor del orsaker härröra af
hvar och ens egna hushållsomständigheter; ofta har ock
mången gjort så mycket til egendoms förbättring, at han icke
längre kunnat uthärda et drygare förlag utan häldre sålt den
förbättrade egendomen med fördel för at få en annan egen¬
dom i stället, hvilket jag af egen förfarenhet nämner.
Men det är jag öfvertygad, at landtegendomar skulle långt
mera lida, likasom alla näringar, om vår hittils förde hus-
hållssysteme skulle hastigt förändras. Då skulle månge för¬
68
tjänte och skickelige landtbrukare samt näringsidkare tvingas
at sälja sin egendom, eländet skulle blifva allmänt äfven för
dem, som sådant öde icke förtjent, näringarne skulle tråna
bärt och de upodlingar samt andra anstalter til näringars til-
växt, som hittils med rikets fördel skedt, skulle förfalla af
sig sjelfve, samt den därpå använde kostnad, til en i hela
secler obotelig skada, vara förlorad.
Alla olägenheter i riket genom Banquens sedlar hafva så¬
ledes, efter min öfvertygelse, hvarken kommit däraf, at utlå¬
ningar skedt ur Banquen, icke eller däraf at interesset blifvit
nedsatt, utan däraf, som jag förut anmärkt, at det skedt til
et oinskränkt antal och summa; men det fordrades en mera
vidlyftig calcul, än hvarmed jag nu får uppehålla Höglofl.
R. o. A., om man ville jämnföra nyttan och skadan af vår
hittils förda hushållssysteme i denna puncten, som med hela
hushållssystemen i sin vidd haft närmaste sammanhang. Det
tror jag med fullkomlig öfvertygelse, at skadan, som ofta til-
fälligtvis däraf timat, skulle mycket kunna qvittas emot nyt¬
tan däraf. Jag vil likväl bjuda til at gifva skäl til min öfver¬
tygelse.
l:mo. Om jag anser riket til det hela, til hela sitt samra-
hang, til sin invärtes hushållning och til sin relation i anse¬
ende til andra stater i Europa, så kan jag icke förneka för-
farenheten den kraft at öfvertyga mig, det riket genom vår
sistledne tidehvarf antagne hushållssysteme åtminstone så
mycket, örn icke mera vunnit å ena sidan af näringarne, som
det kunnat förlora å andra sidan genom alla af myntets art
upkomne olägenheter. Grunden därtil uti näringarnes tilväxt,
uti åkerbrukets förbättring, uti slögdernas förkofran, uti
bärgsbrukens fördelaktigare belägenhet, uti handelns af alt
detta följande utvidgande, har jag förut sökt visa. Detta har
icke kunnat undgå at, enligt med alla tiders och alla rikens
förfarenhet, föröka rikets credit hos främmande och inlän-
ningar, rikets ressourcer, som lätta tilgången, at kunna för¬
skaffa sig redbart mynt, och rikets verkeliga styrka, och det¬
ta alt anser jag för en ostridig vinst, som ansenligen för¬
minskar den öfverklagade skadan.
2:do. Om jag under namn af kronan förstår kronans cassa,
så är det på denna sidan, sorn skadan skulle mäst visa sig.
Genom sedlarnes alt för stora mängd har det verkeligen
händt, at kronans utgifter blifvit alt för stora, då den måst
69
dyrare än förr betala sina behof. Men detta hade utan hus-
hållssystemens förlust kunnat förekommas, antingen om
bancolånen varit mera måtteliga eller, sedan de redan blifvit
alt för stora genom et misstag, som man icke förut sedt, om
kronan kunnat öka betalningssättet af sina penningeräntor i
den mon, som näringsidkare fått sina varor bättre betalte.
Härifrån hänleder sig denna skadan, äfvensom
3:o penningelöntagares förlust, hvilken genom en sådan
författning kunnat förekommas. Desse hafva verkeligen va¬
rit lidande; men om jag ock undantager dessa, hafva alla
andre rikets medborgare af vår förde hushållssysteme haft
fördel. Alla näringsidkare hafva fått sina tilverkningar så be¬
talte, at de blifvit mera välmående, än de i någon af de fram-
flutne tider någonsin i Sverige varit, som födt af sig många
nyttiga näringsspeculationer. Detta har icke varit inskränkt
endast til några få utan sträkt sig til hela allmänheten. Det
är ännu icke ur mannaminne, då Allmogen knapt kunde lösa
in sina hemman, då otaliga hemman stodo i pant vid bruken
och då et helt hemman kunde köpas för några hundrade da¬
ler. Det är nogsamt bekant, at det nu är tvärtom och at All¬
mogen nu har flera redbarheter i silfver och metaller än nå¬
gonsin tilförene. Detsamma kan man ock säga om de flesta
andra hushåll. När et säteri med 10 underliggande hemman
såldes på 1720-talet för 24 000 dal. k:mt, som jag bevisa kan,
och detsamma nu icke kan säljas under 300 000 dal. efter
egendomens verkeliga revenue, så är skilnaden alt för ögon¬
skenlig imellan denna förökning i priset och den dyrhet, som
af den högsta cours upkomma kan; hvaraf följer en förök¬
ning i egendomars värde, grundad i deras förbättring, i nä-
ringarnes tilväxt och i större ressource vid näringar, et sätt
at calculera en nations förkofran i välmåga, som alla hus¬
hållande folkslag och i synnerhet de uplyste ängelsmännerna
altid nyttja och vi af dem borde lära. När man vet, at sedan
en stor del af Stockholm upbrunnit år 1723, det behofts snart
20 år til det afbrändas åter upbyggande; och däremot at se¬
dan de stora eldsvådor öfvergått Stockholm år 1751 och 1759,
de afbrände ställen innom tre til fyra år voro upbyggde bätt¬
re än förut, så vet jag icke, om man kan misstaga sig, då
man slutar til en förökad nationens välmåga, och at man
haft lättare ressourcer til at vinna välmåga, hvilket, då den
på lofligt sätt vinnas kan genom industrie, är en oskattbar
39—580121
70
förmon för et land, då man på en tid ser alla tällås, fika och
röra sig i näringar mera än förut, och man då däraf slutar,
at den nationen går de rätta stegen til välmåga och anseen¬
de, så tänker man åtminstone enligt de hos alla uplysta folk¬
slag antagne principer. Sådan har jag funnit vår ställning i
det framflutna tidehvarfvet och jag gör däraf de slutsatser,
som andra rikens förfarenhet lärt mig at göra.
Jag hade trodt, at en del af det fattigaste folket varit li¬
dande genom spanmålens dyrhet i det framflutne tidehvarf¬
vet; men förfarenheten har nyligen gifvit mig en uplysning,
som jag icke förr tänkt på. Efter en härlig årsväxt hade sä-
despriset ansenligen fallit sistledne höst, men jag hörde med
förundran i min landsort det fattiga arbetsfolket, som skulle
lefva af dagspenning, mera jämra sig om sin utkomst än til-
förene. En sådan oväntad klagan förekom mig besynnerlig,
då jag trodde dem hafva orsak at fägna sig öfver bättre ti¬
der; jag efterfrågade orsaken därtil och fick et allmänt svar
af många, at de hade mindre förtjänst än förut, emedan de,
som förut gifvit dem arbete, klagade sig nu icke hafva pen¬
ningar nog til egit behof och således icke kunna sysslosätta
dem. Jag fant detta skälet grundadt, och at det vöre helt
öfvertygande, at jämn och säker förtjänst, fastän vid större
dyrhet, gifver den fattiga arbetaren vissare utkomst och lät¬
tare tilgång til sina behof än mindre förtjänst vid förmins¬
kad dyrhet. Jag fant där et nytt bevis om näringars förträffe-
lighet och stora vigt för et rike och om den hushållssyste-
mens värde, som befordrar näringars tilväxt.
Men jag fruktar, at jag redan altför länge tröttat Höglofl.
R. o. A:s tålamod, och jag bör skynda mig sluta. Jag har
trodt mig böra litet vidlyftigare uppehålla mig vid dessa äm¬
nen, emedan jag varit öfvertygad, at detta icke är blotta ny-
fikenhetsfrågor utan at de äro af den vigt, at rikets välgång
däraf beror, på hvad sätt man anser den hushållssysteme,
som befordrat och upmuntrat näringarne i vårt fosterland,
at den måtte stadgas och til ännu större fullkomlighet bring¬
as, än det i första början kunnat ske, hvarvid jag aldrig
klandrar rättandet af missbruk.
Beträffande de stora penningesummor, som utaf Banquen
blifvit utgifna i förledne åren och i Höglofl. Secreta Utskot¬
tets betänkande upräknas, så kan jag icke därom fälla något
omdöme, så länge det mig är obekant, til hvad ändamål de
71
alla blifvit använde, samt huru mycket penningesummor i
Banquen däremot influtit; så länge kan jag icke eller veta,
hvad nytta eller förlust rikets Banque däraf haft. Jag ser
dock af hvad som nämnes om Banquens pappersbruk, at icke
alt blifvit fruktlöst bårtkastadt. Om sedelstocken icke varit
så stor men sedlar äfven til et litet antal blifvit utgifne, så
anser jag et sådant pappersbruk för Banquen oumgängeligt,
där man kan med särskildt papper så utmärka Banquens sed¬
lar, at de icke kunde efterapas; men om ock inga sedlar nå¬
gonsin varit til, så kan jag icke anse de penningar förlorade,
som blifvit använde til et nyttigt och väl inrättadt verk, hvar¬
af årlig inkomst också utan tvifvel inflyter, då jag sett af avi-
sorne, at detta pappersbrukets Biverkningar blifvit försålde
hela tiden. Och är jag öfvertygad, at om Banquen fått använ¬
da sin avance i sedlar til nyttiga verks inrättande, skulle Ban¬
quens interessen varit för Banquen mera nyttiga och Ban¬
quen kunnat vinna en mångdubbelt förökad förmögenhet. Om
man säger, at någon utgifvit på en tid stora penningesum¬
mor, så skulle den, som icke vet, hvartil de blifvit använde
och hvad nytta han däraf haft, snart kunna öfvertalas at tro,
at den mannen varit en slösare; men om det sedan skulle be¬
finnas, ehuru ock et och annat vid dess hushållning efteråt
skulle kunna påminnas, at densamme likväl användt åtmins¬
tone det mästa af dessa penningar til nyttiga ändamål och at
han häfver valuta eller nytta för det mästa, så förändrar sa¬
ken sig förskräckeligen, och man får om den mannen helt
andra tankar.
Som jag förut anmärkt vid frågan om Banquens försträck-
ningar til kronan, så påminner jag ock här, at om den prin¬
cipen antages, at Banquen ingen fördel skulle haft af sin
avance i sedlar, så skulle ock däraf följa, at intet annat än
Banquens utgift i redbart mynt kunde anses för dess för¬
lust; ty om man säger, at Banquen ju måste lösa in desse
sedlar, som blifvit utgifne, så anmärker jag därvid, at desse
sedlar flyta in af sig sjelfva genom interessen; ty den sedel¬
stock, som flyter in för interessen, är altid utom lånecapita-
len och utgör et nytt capital af sedelstock, skildt från det,
sorn genom lån kommit utur Banquen.
Beträffande åter Banquens utgift på flera år af redbart
mynt, så blir det ock svårt at dömma, om Banquen dem alde¬
les förlorat eller icke, för den som icke vet, til hvad ända¬
72
mål och med hvad nytta dessa redbara penningar blifvit ut-
gifne, om utgiften varit oundvikelig eller icke, med flera con-
siderationer därvid.
Det är svårt, at det är en allmän regel, at Banquens förmö¬
genhet icke kan upgifvas, hvilket jag ock icke eller därföre
kan yrka. Men 0111 det icke vore skadeligt, så vöre det en up-
lysande omständighet at kunna däraf veta, om Banquens för¬
mögenhet i det framflutne tidehvarfvet icke blifvit något för¬
ökad utan endast förminskad. En viss kundskap däri torde
eljest kanske vara för allmänheten nyttigare, än dess ovissa
fruktan för det tilkommande, hvari den måste försättas, då
den af dem, hvilkas tankar den bör vörda, får en sådan be¬
skrifning om den i Banquen förda systeme och hushållning.
För öfrigt är jag också aldeles af den tankan, at visserligen
en förnuftig hushållning bör föras med Banquens medel, at
sedlar icke bör utgifvas emot stadgad lag och at missbruk,
såvida någonsin möjeligt vara kan, böra för framtiden före¬
byggas.
Beträffande de i Höglofl. Secreta Utskottets betänkande up-
gifne casus, där några personer blifvit vid namn nämde, så
bekänner jag, at dessa casus icke annat kunna än förekom¬
ma besynnerliga för mig, som icke känner grunderna därtil
och sammanhanget af händelserna i den tiden, då de skedt.
För at kunna dömma om sådana händelser, vore denna kund¬
skap om anledningarne därtil i den tiden nog uplysande. I
brist af denna kundskap upskjuter jag mitt omdöme, i syn¬
nerhet sedan jag sett i andra mål, huru olika omdömet bör
blifva af särskildta omständigheter. Imedlertid ärkänner jag
Höglofl. Bancodeputations outtrötteliga möda, som visserli¬
gen måst öfvergå alla mänskeliga krafter, at upleta så många
händelser från förra tider tilbaka. Jag hoppas, at vi då där¬
igenom kommit närmare til vårt rätta ändamål, at vinna
bättre tider, botemedel för vårt rikes financeverk och en bätt¬
re hushållssysteme än den, som nu öfverklagas i förra tide¬
hvarfvet hafva varit nyttjad.
Sluteligen vil jag ödmjukast nämna, at såvida Höglofl.
Secreta Utskottets betänkande endast innehåller en relation
och berättelse om framledne tidehvarfvets systeme och hus¬
hållning i Banquen, så ser jag mig icke kunna därvid göra
något slut antingen til bifall eller icke. Det har endast varit
vid de anmärkningar, som Höglofl. Secreta Utskottet i anled¬
73
ning däraf gjort, som jag yttrat särskildta tankar, och i de
af mig anförda omständigheter kan jag efter min öfvertygel¬
se icke bifalla Höglofl. Secreta Utskottets betänkande. Jag
ser ock härvid intet annat påstående, sorn kan göras, än at,
örn Höglofl. Secreta Utskottets betänkande skulle blifva be-
fordradt til trycket, Hr Generalen Grefve Fersens memorial
tillika måtte blifva tryckt. Sanningar uplysas af stridiga tan¬
kars jämförande och jag kan icke finna, at det strider emot
vördnaden för Höglofl. Secreta Utskottet, då hvar riksdags¬
man äger en i lagen förvarad rätt at yttra sin tanka och man
genom en altid nyttig skriffrihet kunde yttra samma tankar
i en annan skrift. Man vet, huru det sker i andra fria sam¬
hällen, och i synnerhet i Ängeland. Det är bekant, at man där
anser tryckfriheten som den säkraste controll emot både re¬
gering och Parlamentet och at man skrifver starkt, äfven
emot Parlamentets fattade beslut. Jag har nyligen sett af det¬
ta folkets skrifter, huru en scribent den ena dagen skrifver
alla de värsta lyten om de förre minstéren, tilviter dem idel
okunnighet eller illvilja, och huru nästa dagen en annan
skrifver tvärt emot detsamma om den nya och tilviter den at
gå in uti icke mindre fel än de, hvarföre de förra beskylles.
Sådant och väl alfvarsammare tankar skrifves och tryckes
fritt hos en fri nation, äfven af dem, som i riksstyrelsen ingen
del hafva. Mycket mera bör en riksdagsman få fritt yttra
sin tanka och genom tryck lägga den för hela nationens ögon.
Allmänheten uplyses ändock af alla slika skrifter, ty tider
vandlas och tankesätt tillika; men sanningar äro i sjelfva
verket desamma i alla tider, och efterkommande tider sätter
dem utan fruktan, utan mänskeliga afsigter i ljuset, då san¬
ningen altid äger den styrka at ifrån slägte til slägte bibe¬
hålla sin öfvertygande kraft.
Anders Schönberg.
74
15.
Hovjunkaren friherre Clses Vilhelm Grönhagens diktamen
om banken.
(Allagater 11, sid. 79.)1
Protokollet sid. 211.
Ödmiukt memorial.
Jag finner Secrete Utskottets förevarande extractum pro-
tocolli innefatta tvenne delar: 1. Att vissa om bancovärket
tagne författningar varit dels ifrån sin början, dels till sin
verkan skaddige. 2. Att administrationen varit dels kostsam,
dels ock aldeles slösaktig. Jag tänker att korteligen yttra mig
om både desse ämnen.
Ingen lärer kunna neka, att icke en Banquens styrka be¬
står uti en myckenhet reelt mynt och att således alla de
anstalter, som lända till den reela fondens bibehållande och
förökande äro hälsosamma och tvärtom.
Står detta fast, som det visserligen gior, så kunna alldrig
författningarne af 1739 om en tredjedel af carolincapitalernes
upsägning, 1741 om andra tredjedelens upsägning, 1743 om
den åt Banquen hypothequerade tullens betalande i sedlar,
1756 angående den sista tredjedelen af carolincapitalernes ut¬
betalande sägas varit annat än högst skaddige för Banquen,
som igenom desse och flere dylike anstalter under dette tide¬
hvarf måst utbetala i flere myntsorter inemot 185 tunnor
gull, utom det Banquen igenom den nyssnämde författning
om tullen förlorat 100 tunnor guld samt saknat sin åtkomst
till speciemynt.
Sedan en banque vunnit en etablerad credit in- och utom¬
lands samt har innom sig en viss degré af styrcka, kan den
utan tvifvel roullera med något mera sedlar, än den värke-
ligen äger speciemynt, men den bör efter en värd ledamots
egit vidgående behörigen menageras, om den skall kunna
giöra en gagnelig värkan. I des ställe utvisar den upgifne be¬
rättelsen, att sedelstocken blifvit ökad öfver all höfva, så¬
som intill 1747 med 45 millioner daler kopparmynt, därifrån
och till 1752 med 23 millioner, så till 1756 med 33 och änte-
1 Med påteckning: På R. och A: s befallning öfversedt af U. von Essen.
— Tryckt 1766.
75
ligen ifrån 1756 till 1762 med lil millioner, tillhopa 212
millioner daler kopparmynt. Monne med minsta rimlighet och
sken af sanning skulle kunna påstås, att vår industrie, väre
näringar och handelsrörelser på desse 18 år tilltagit i sådan
mohn som denne ofantelige sedelstocken. Vore det så väl,
skulle visserligen här i vårt kära fädernesland allt se annor¬
lunda ut, än det nu gior. Jag medgifver, att desse bancolån i
början inrättades at hielpa land- och bergsbruket, men så
hafva väl visse personer förstådt att bereda denna anstalt och
gifva sina anslag den bästa färg. Huru hade eljest folck, som
några år förut hade litet eller intet, kunnat tillskansa sig
8 a 10 000 skeppund stångjerns årligit smide, utom landt-
ägendomar. När till sådane egennyttiga ändamåls vinnande
sedelstocken ständigt måste ökas men man likafullt såsom
fullkomlige systematici måste deltaga i utrikes oroligheter,
hvartil åter penningar behöfdes utomlands, så började cour-
sen, som genom hvarjehanda palliativer och odrägeliga om¬
kostnader var något hållen tillbaka, att rasa i högsta grad
och sedlarne således naturligitvis förlora all sin credit och
större delen af sitt värde, hvarigenom åter en ohörd dyrhet
på alla varor blifvit förordsakad, som efter sunda förnuftets
slutkonst skulle till slut, däräst bot ej emellankommer,
qväfva all industrie och alla näringar.
Jag medgifver, att silfvermynt allena ej gör ett land rikt
och att sedlar och credit är bättre än intet; men så lärer ock
benäget bifallas, att om silfver- och speciemynt allena ej
gior ett land rikt, så lära creditsedlar, de måge ock fabriceras
till huru stor myckenhet, som Tumbo, ja, flere pappersbruk
någonsin kunna medhinna, giöra det ännu mindre. Sedlar
och credit äro väl bättre än intet, men hvarifrån är den
decouverten tagen, att Sverige förut hade intet. Hafva icke,
enl. hvad Secrete Utskottet omständeligen uppgifvit, 185 tun¬
nor gulld i speciemynt gådt ur Banquen under systemetiden.
Jag känner väl ej Banquens inre tillstånd, men så hoppas jag
dock, att där ännu ej blifvit så rensopadt, at icke något är
qvar, och vackert förråd torde finnas bevaradt i private gj öm¬
mor, som upplåtas, när det ena med det andra blifvit stad¬
gadt.
Sverige äger väl, såsom sagt blifvit, icke den tillgång på
gulld och silfver som visse andra länder, men så är tillika
vist, att riket igenom de längst för detta vidtagne författ¬
76
ningar hade 1734 uti gull, silfver och koppar ett capital, som
svarade emot vår rörelse. Hade kopparen efter handen blif¬
vit utskeppad och silfver skaffadt i dess ställe, torde man
kanskie ej så snart kommit på ideén om småsedlar, hvilka
jagat speciemynt utur all roullance. Skulle våra näringar se¬
dermera börjat tilltaga, åkerbruket bättre skötas och hande¬
len utvidgas, så måste ju naturligtvis handelsbalancen i sam¬
ma mon stigit till vår fördel, därigenom åter speciemynt in¬
bringas och således det roullerande redbara capitalet altid
bibehållas i en riktig proportion med folk- och varumängden,
handeln och rörelsen. I sådan lyckelig händelse hade visser¬
ligen icke det odrägeliga växellrytteriet kunnat komma i
svang; utländska handelen, i stället för att vara en specu-
lation att genom rikets exporters fördelaktiga afsättning
gagna sig och fädernesland, blifva ett medel att på medbor¬
gare drifva ett skamlöst ocker; alla varor stiga till ett odräge-
ligt pris, med ett ord allting komma i oreda och villrådighet.
Huruvida nu sedelmyntet kan sägas hafva uträttat detsam¬
ma, som redbart mynt skulle kunna hafva gjordt, det är mig
obegripeligit, när vederspelet så liusligen hvar man för ögo¬
nen ligger.
Jag kommer nu till sielfva administrationssättet.
Man må, mine gunstige Herrar, hafva om banco- och finan-
cesysteme, specie- och sdelmynt hvad tanka man behagar,
så lärer likväl såsom en evig sanning böra medgifvas, af
hvar menniskia, som ej är intagen af fördomar i högsta grad,
at det systeme, som blifvit antagit, bör fölljas till förmohn
och nytta för det värk, som står under detta systeme, samt
att intet systeme kan, åtminstone i sin primitiva inrättning,
gifvas, hvars ändamål skulle gå directe till verkets vanhäfd
och slutel. undergång.
Till att visa det ingen motsägelse i application till före¬
varande ämne kan äga rum, behöfver jag allenast anföra de
tydeliga bevis af en tygellös och sielfsvåldig förvaltning, som
Secrete Utskottet sielf gifvit oss vid handen och icke be-
stridde blifvit.
Vid riksdagen 1752 faststälte dåvarande Bancodeputatio-
nen en viss utlåningssumma på hvarje slags pant. Den öfver-
träddes af bancofullmägtige emellan riksdagarne utan minsta
försyn, och sedelstocken öktes, som förut sagt är, med 33
millioner daler kopparmynt. Långt ifrån at Bancodeputa-
77
tion vid 1756 års riksdag därföre skolat hållit fullmägtige
till ansvar, fingo desse anseenlige gratificationer, nemligen en,
som efter hvad allmänt bekant är, var afledne Presidenten
Grefve Friedriech Gyllenborg, 180 000 daler kopparmynt och
de öfrige tillhopa 108 000 daler dito mynt för deras vaksam¬
het och nit för Banquen samt n. b. i synnerhet för deras be-
hiertade rådslag och fermeté att sträcka Banquens utlåningar
längre, än som vid 1752 års riksdag blef faststäldt och deter-
mineradt; hvilket på god svenska vill säga: de fingo belö¬
ning för det de ej lydde lagen.
Vid riksdagen 1756 beslöts, att Banquen borde utbetala
sista tredjedelen af carolincapitalerne. Fullmägtige hafva då
betalt carolinerne, som gälde 24, högst 25 procent, med 27
och några med 28 procent.
Handelsman Volschou hade med Banquen process. Hof¬
rätten tilläde honom 24 000 daler i förlikning, han begärde
48 000 men fick 54 000 daler kopparmynt. Hvarifrån kommo
desse gifmildheter?
År 1759 bevilljade herrar fullmägtige icke i stöd af för-
ordningarne utan godtycko och välbehag Grosshandlaren
Classon ett lån af en betydande summa, men på det saken
skulle hållas hemlig, lades Clasons förskrifning i ett convolut
och skickades med extracto protocolli till commissarierne at
låta afföllja summan. I hvilken § af instructionen är denne
procedure auctoriserad?
Sedan Secrete Utskottet vid riksdagen 1762 resolverat, at
inga lån skulle skie til private eller kronan utan plenorum
bifall samt om denne sistnämde omständighet gifvit plenis
underrättelse igenom extractum protocolli af den 5 Maji sam¬
ma år, har dock den 17 och 19 Junii därpå fölljande 62 tun¬
nor gulld utom plenorum vettskap, mindre bifall, blifvit för¬
sträckte till kronan samt öfver 1 700 000 daler k:rmt till
private. Huru skall denne contradiction i besluten systematice
kunna concilieras?
Huru med tjensters förgifvande och betj eningens ökande
utom alt mått, särdeles sednaste riksdag, är procederat, då
inemot 70 stycken utom förslag efter godtycko blifvit bort-
gifne, har Secrete Utskottet med flere exempel bestyrkt, hvar¬
af de med Lagmannen Baron Reuterholm, Borgmästaren
Rehnhorn, Inspectoren Muncktell och Assessoren Bergius för¬
tjena, i anseende till de därvid förelupne ovanlige oordente-
78
ligheter, att anmärkas, och af hvilka det förstnämde är af
den besynnerliga beskaffenhet, att det tarfvar en särskild
öfverläggning.
Igenom de nya sysslornes tillskapande och personelle till¬
ökningar har aflöningsstaten öfver all höfva blifvit ökt.
Bancofullmägtiges arfvode har anseenligen öfverstigit, hvad
förut blifvit betaldt.
Att ej omnämna de 18 millioner, som på vinst- och förlust-
conto blifvit afskrefne, de anseenlige summor, Tumbo pap¬
persbruk kostat, böra bancomåltiderne ej förglömmas eller
de anseenlige discretioner förbigås, som till folk innom och
utom värket likasom med bägge händer utdelte blifvit och
till stora summor sig bestiga.
Hr Generalen Grefve Fersen har uti sin ingifne memorial
endast fäst sig vid gratilicationerne och påstådt, att praxis
med deras utdelande varit älldre än 1738, och citerar därvid
åtskillige exempell. Fast det i och för sig sielf ej det minsta
gör till saken, när de börjades, så kan jag dock ej undgå att
1 anmärka, det inga under systemetiden utgifne penninge-
summor varit så väl emploijerade som de, hvilka blifvit ut¬
betalte till Landtmarskalkarne Grefve Leijonstedt, Baron
Lagerberg och Grefve Horn, hvilka igenom deras berömligen
och till rikets sanna väl förde landtmarskalksstafvar förtjäna
de sednaste tiders tacksamhet och kunna föreställas alla sina
successorer till värdige efterdömen; och 2 att gratificationer
emellan 1738 och 1754 varit mindre betydande men de både
sednaste riksdagar, enligit hvad Secrete Utskottet berättat,
stigit till en summa af öfver 800 000 daler kopparmynt.
Jag går de mindre betydelige omständigheter för korthetens
skull med stillatigande förbi; nog af att alt vittnar om en
slät hushållning i bancoadministrationen.
Man har uti någre af de ingifne memorialer och dictamina
tyckts villja framkasta den fråga, hvad ändamålet kunde
vara med den af Secrete Utskottet till Riksens Ständer afgifne
berättelse om bancovärket. Jag, som söker, så mycket möije-
ligit är, att reducera alla saker till sin simplicité och ej söka
finesse, där den ej är, har tydeligen funnit, det Secrete Ut¬
skottet härmed påsyftadt l:o att efterlefva sin instruction;
ett bemödande, som alldrig lärer kunna förtjena åtal utan
heder och tacknämlighet. 2:o. Att uti en tid, då allmänheten
är uplyst om oredorne uti financevärket och af de nu för¬
79
samlade Riksens Ständer vänta hielp däremot, ådagalägga
de hinder, som ligga den bästa vill ja i vägen at ej så skynde-
samt, som hvar och en önskar, kunna återställa allt i sin
naturliga ordning; hvilka hinder, enligit hvad detta extractum
protocolli innefattar, ligga uti Banquens närvarande och af
den omförmälte hushållningen härrörande situation, som ef¬
ter Secrete Utskottets egna ord tarfvar hielp, och att den
måtte förvaras ifrån alt, som dess fasthet i någor måtto kän
undergräfva. Att den måtte få anderum att samla en annan
förkofran, än man hitintill upgifvit, innan man kan göra sig
hopp om biträde af honom vid de förestående mångfalldiga
och dryga behof, och Riksens Ständer vidtaga författning,
som sätter statsvärket i tillstånd at under afbetalande af sin
sltulld hos Banquen öka dess styrka i redbarheter, hvarom
3 Secrete Utskottet lofvar, däräst Riksens Ständer sådant
fastställa, att med project inkomma.
Desse orsaker äro efter min tanka så gällande, att jag ej
annat kan än inför Riksens Höglofl. Ständers Secrete Ut¬
skott och dess Bancodeputation betyga min vördsammaste
tacksägelse för dess oförtrutna flit och möda i detta vidlöftiga
arbete; och jag är fullkomligen öfvertygad, att om ock när¬
varande tid kan vara deld i sitt omdöme härom, skall dock en
opartisk efterverld gifva desse oförfärade sanningsällskare
deras välförtjente loford och äreminne.
Man har vidare gjordt anmärkning därvid, att Secrete Ut¬
skottet med år 1738 börjat sin berättelse, samt därutaf tagit
sig tillfälle att ingå uti ganska vidlöftiga beskrifningar om
handels, fabriquers och industries tillstånd för 1738 och efter
1738. I synnerhet har Hr Historiographen Schönberg med en
vitter och qvick penna afskilldrat oss denna perioden med så
behageliga färgor och liufva penseldrag, at man snart skulle
kunna inbilla sig nu lefva i den gyllene tiden och att Sverige
voro på högsta spetsen af rikedom, magt och ära.
Ehuru angenäm denna dvala ock må vara, ehuru sött man
däraf kunde insöfvas och ehuru glada drömmar däraf skulle
kunna framlockas, varar dock glädjen ej längre, än tills man
vaknar och med grämelse ihogkommer, att allt sig annorledes
i sanning förhåller.
Och fast jag är öfvertygad, det enda orsaken, hvarföre Se¬
crete Utskottet med år 1738 begynt sin berättelse, är den, att
samma år först vedertogs den principe att sammanblanda
80
kronan och Banquen i en gemensam penningerörelse och
interesse; samt att äfven då början gjordes med carolincapi-
talernes uppsägning, hvilka både omständigheter Secrete Ut¬
skottet ansedt varit Banquen skadelige; likväl och som man
i anledning af detta fixerade åretal tagit sig ett vidlyftigt
utrymme att gifva en ganska fördelaktig och lysande mål¬
ning af Sveriges tillväxt sedan den tiden, så kan jag, till
att göra billdén så mycket fullkomligare, ej annat än anföra,
hvad i densamma till skugga tjena kan.
Jemte det 1738, som nyss sagt är, grunden lades till specie-
myntets utväxlande ur Riksens Ständers Banque, så etab¬
lerades, som äfven förut anmärkt blifvit, den principe, att
kronan och Banquen voro ett. Här finna vi rätta orsaken och
möijeligheten att innom 16 års förlopp kunna, inleda en fri
nation i tvenne blodiga, kostsamma och mindre lyckeliga
krig, hvilka säkert varit ogjorde, om man ej till större delen
fört dem på Banquens credit utan i des ställe straxt måst
till deras utförande begära bevillningar, då nödvändigheten
af det ena och andra något närmare torde blifvit efterfrågad
och såmedelst efter all sannolikhet den kära freden bibe¬
hållen.
Vid samma tid rotades en hemlighetsprincipe, som uti sin
vidd är föga compatible med en fri regiering; häraf är händt,
att krig äro började och rikets medel administrerade af några
få systematiske personer.
Denna hamlighetsprincipens skadeliga föllgder hafva vist
sig förnämligast
1 uti de nyssnämde båda krigen, började af en fri stat
innom 16 års förlopp; hvilken omständighet så mycket mer
förtjenar at anmärkas, som sådant förrut under hvarjehanda
regeringssättets omskiften ej händt på öfver 200 år.
2. Uti rikets fördjupande uti en odrägelig giäld, hvarom
Secrete Utskottets tryckte berättelse om statsvärkets tillstånd
gifver en så sanfärdig som bedröfvelig underrättelse.
3:o. Uti en emot reglementerne och inrättningen stridande
förvaltning af Riksens Ständers Contoir, hvarom Secrete Ut¬
skottets tryckte berättelse gifver tydeligit lius.
4. Uti bancoverkets styrelse och administration, hvarom vi
af förevarande Secrete Utskottets extractum protocolli veder¬
börligen blifvit underrättade.
5. Uti ringa aktning för Riksens Ständers plena, som icke
81
allenast däraf intages, att någre få personer efter behag af¬
gjordt alla riksvårdande ärender och lemnat allenast de minst
betydande till plena, utan ock uti det nu meddelte Banco-
deputationens protocoll vid sistl:ne riksdag finner ett ojäf-
aktigt och kraftigt bevis.
Orden äro sådane, att jag icke vid detta tillfälle bör eller
kan dem upprepa.
6. Uti inbördes missämja och bitterhet, hvaraf en förföll-
jelseanda blifvit uplifvad, som haft de blodigaste fölgder och
hvarom Riksens Ständers Commissioner vid riksdagarne
1741, 43, 47 och 1756 ett evigt vittne bära; likasom riddare-
husprotocollerne intyga, huru 4 röster innom detta värda
samfund sistl:ne riksdag de redan utsedde ledamöter ifrån
en dylik förrättning frikallade. Dock nog härom.
Jag åberopar mig sluteligen mitt förut ingifne memorial,
däruti jag om tryckningen och namnens upgifvande yttrat
mina tankar, samt anhåller däröfver, såsom i min tanka enda
deliberationsämnet, om Hr öfverstens och Landtmarskalkens
gunstiga proposition, jämte förklarande att jag med all tack¬
samhet tager Secrete Utskottets förevarande extractum proto-
colli ad notitiam. Stockholm den 17 Martii 1766.
Claes Vilhelm Grönhagen.
16.
Landshövdingen Hans Henrik Boijes af Gennäs diktamen om
banken.
(Bil. till pröt.)1
Protokollet sid. 211.
Ad prot. d. 17 Mars 1766.
Vid såväl sidstledne som någon liten tid af 1756 års riks¬
dagar har jag varit ledamot uti Bancodeputationen, hvarest
jag emot både Banquen och riket mig så upfört, at mitt sam¬
vete derföre icke gnager mig uti alla mina lifsdagar. Ja, jag
har vid såväl dessa som alla andra mig ombetrodda allmänna
1 Med påteckning: Hr Landshöfdingen Boije.
82
giöromål aldrig utur ackt låtit at påminna mig, det jag der¬
före voro underkastad Allmacktens eviga rättvisa hämd,
hvilken jag med ett fritt och gladt sinne afvagtar.
Voro det mig tillständigt och mitt minne tillräckeligit, så
borde jag kunna gifva både upplysningar och underrättelser
uti denna förevarande sak; men som bägge delarne äro för
mig gällande hinder, så lärer Höglofl. R. o. A. höggunstigast
tillåta mig at få efter mit ringa och tröga begrepp giöra några
enfaldiga dock välmenta ärindringar och reflectioner vid ef¬
terföljande allmänna omständigheter.
Att Banquen blifvit och är inrättad för rikets nytta och
botnad, det tager jag för en afgiord sak, och derom vittna
alla de stadgar och förordnande, varuppå detta värket blifvit
grundat vid dess första inrättning.
Hos mig kan den tankan aldrig uppkomma, att Riksens
Ständers Banque nu eller framdeles kan blifva ansedd som
ett enskilt och ifrån riket afsöndrat värk, hälst det då efter
mitt begrepp vore skadeligit, så till sin inrättning som hela
sin varelse.
Står det fast, at Banquen är inrättad för riket och dess
inbyggares bästa och förmon samt att förvaltningen derutaf
och besörjandet derom hörer under Secrete Utskottet, så hade
jag för min ringa del önskatt, att alla vid detta värk tagne
författningar sedan år 1738 icke så gemensamt och utan un¬
dantag blifvit som skadeliga anförda, då likväl otvifvelack-
tigt något både godt och nyttigt derifrån härflutit, som nu
icke ens omnämnes.
Att Banquens rörelse till och med 1734 varit nog inskränkt,
emot hvad dermed varit påsyftat vid dess första inrättning,
enligit hvad det åberopade kongl, förordnande af år 1668
utstakar, det lärer vara allmänt bekant, och fölgackteligen
lär såväl dess vinst som och den tienst, han giordt riket och
dess inbyggare, eij varit märkeligen betydande.
Betraktas nu, som vederbör, hvad sedan den tiden skiedt,
då Banquen utvidgat sina rörelser, så torde finnas, att icke
allenast dess egen förmögenhet blifvit sedan den tiden mång¬
dubbelt förökt utan och att riket och det allmänna dymedelst
blifvit på mångahanda sätt gagnat och understödt.
Vår siöfart, som tillförene var otillräckelig till egit behof,
häfver blifvit förökt och tilltagit.
Vår handell har förkofrat sig och tillvuxit årligen.
83
Vår bergshandtering är uti bästa flor och drifves en stor
del med egna förlager.
Manufacturer och fabriquer äro till en myckenhet i alla
orter och ämnen inrättade, hvilka en del till den högd drifvit
sina tillvärkningar, att vij derutaf med fördel kunna giöra
afsättning på främmande orter.
Städerna äro till större delen väl och vackert bebyggda
samt dess invånare välmående.
Handtvärkerierna hafva ansenligen blifvit förökade och
stigit till den högd, at de exportera sina vahror, af hvilka vij
förut måst hämta en stor del utifrån.
Landtskiötselen och åkerbruket häfver ansenligen tilltagit
och utvidgat sig, en myckenhet måssar och oländig mark är
fruktbärande giord. Nya hushåld och boningsställen äro in¬
rättade samt folkhopen förökt och blifvit välmående.
Fiskerierna hafva blifvit med den upmärksamhet och drift
idkade, så at vij utaf fångsten dervid utom egit behof kunna
förse andra länder och derföre indraga i riket årligen stora
penningesummor. Försvarsvärket är i stånd satt, krigsmagten
ansenligen tillökt, gränsefästningar anlagde och bygde med
mera.
Att till slika storvärk och kronans trängande behof under
2:ne olyckeliga krig och andra tillfällen samt välfningar
stora summor gått utur Banquen på en tid af 27 år, synes
icke vara underligit; det torde ofellbart under samma tid
åter andra influtit, ehuru de nu icke omnämnas. Och i an¬
seende till alt detta skulle jag efter mitt ringa begrep icke
hålla före att Banquens skyldighet emot riket och dess in¬
byggare blifvit för mycket utvidgat utan tvärtom långt mera
inskränkt, än sagde 1668 års kungl, förordning utstakar.
Icke des mindre lärer Banquen äga för sina giorda för-
sträkningar och lån både till kronan och privatorum sin fulla
säkerhet uti de honom hypoticerade kronans säkra räntor
och inkomster samt enskiltas hus och landtägendommar,
hvilket alt icke kan förgås och omkomma förr än med sielfva
riket.
Förhållandet utaf det, som anföres, att många af de i Ban¬
quen pantsatte ägendommar blifvit försämrade, lämnar jag
uti sitt värde; men jag och många med mig hafva sig bekant,
at en stor del af samma ägendommar blifvit ansenligen och
mångdubbelt förbättrade.
84
Det vare långt ifrån mig at tro, mindre påstå, det icke ett
och annat mistag kunnat förelöpa vid förvaltningen af ett
så stort och vidlöf tigt värk, som Banquen är, såvida både
rådplägningarne och besluten härom blifvit värkstälte af men-
niskior; men såvida ordsakerna, hvaruppå de sig grundat,
äro obekanta, så fordrar både billigheten och den menniskliga
kiärleken samt den acktning, jag är förevarande Ständer
skyldig, af mig att icke fälla om alla derass giöromål de obli¬
daste omdömmen, hälst under denna nu omnämde tiden
så många värda och af riket högst förtiente herrar och män
icke allenast varit fullmägtige emellan riksdagarne utan och
ledamöter uti Bancodeputationerne vid framflutne sex riks¬
dagar, om hvilka jag bör hafva den billiga tanka, at de aldrig
utur ackt låtit i tid tillkiänna gifva, om de ägt öfvertygelse
därom, att någott af den betydenhet förelupit, som kunnat
värkel:n skadat riket och Banquen; och torde Höglofl. R. o.
A. finna för godt, at förteckningar uppå alla herrar banco-
fullmägtige och deputationernes ledamöter, ifrån och med
1738, blifva tillika tryckte med den nu uppgifne och här upp¬
läste Bancodeputationens berättelse.
Sättes bancovärket i jämförelse med såväl andra publique
som enskilta värk, så lärer det anses för mindre sälsamt, att
des betiening blifvit tillökt, hälst så fort rörelserna utvidgas,
så blifver äfven syslorna flera, fölgackteligen bör där och
vara ett tillräckeligit antal personer, som dem förvalta, så
framt de eij skola blifva ogiorda.
På denna grund och af den öfvertygelse och till Banquens
desto mera säkerhet och nytta har jag styrkt dertill, då frå¬
gan derom kan hända nog få gånger varit. Det utsatte
quantum af de vid sidsta riksdag befordrade personer torde
eij blifva betydande, då värkets vidlöftighet samt tidens längd
tillika skärskådas, hvartill kommer, att deribland är inräknat
de vid yppande ledigheter förefallne successioner.
Att flera discretioner i jämförelse af förmögenhet och rö¬
relse blifvit under denna utsatte epoque bortgifna än till¬
förene, derom äger jag ännu ingen öfvertygelse; men det
är en evig sanning, at hvarken landtmarskalk eller deputa¬
tionernes ledamöter hafva sedan den tiden tillärkiändt sig
något af Banquens reelaste ägendom, hvilket vid förra riks¬
dagars slut varit brukat.
Om det enligit något lageligit stadgande eller ett ifrån första
85
inrättningen vedertagit bruk härleder sig, att Banquens com-
missarier af fullmägtige för Banquens räkning blifvit trac-
terade en gång om året, då den allmänna inventeringen blif¬
vit värkstäld, det skall jag intet med visshet kunna säga;
men at det alla år skiedt, det vill jag mig påminna, och tyc¬
kes dessa betienter, som med öm trohet och en outtröttelig
flit dageligen betiena en så rik och förmögen husbonde, skiäli-
gen kunna fordra, som man plägar säga, en glad dag om
året. Ja, jag tviflar mycket uppå, at någon annan utom den
ordinaira lönen slipper sina så lätt. Äfvensom jag förundrar
mig, att intet större summa åtgått härtill på en tid af 27 år,
då allting stigit till en ansenlig dyrhet.
På lika sätt sammanhänger det med herrar fullmägtige,
hvilka vid afgången sielfva, eller deras sterbhus, altid undfåt
till ärkänsamhetstecken en guldmedaille af 50' ducaters vigt;
at dess arfvoden ökat sig är eij underligit, då antalet efter
Riksens Höglofl. Ständers egit förordnande är fördubblat.
Såvida både större såväl som de mindre bancosedlar tryc¬
kas på det vid Tomba pappersbruk tillvärkade papper, så
tycker jag mig böra tro, att detsamma är inrättat till Ban¬
quens egen säkerhet, och då den är vunnen, så lär intet frågan
blifva om kostnaden, hvartill kommer, at å det papper, som
der tillvärkas öfver hvad som åtgår till Banquens egen för¬
nödenhet, aldrig lärer tryta afsättning, så länge i riket fin¬
nes krydkrämare, som kiöpslaga med denna vahra.
Stockholm d.1 Martij 1766.
17.
Löjtnanten friherre Knut Leijonhufvuds diktamen om
banken.2
Protokollet sid. 212.
Ad protocollum.
Til at med mogna rådslag och kraftiga medel bispringa
Kongl. Maj:t och kronan samt til at dymedelst hjälpa och
1 Datum saknas i förlägget.
2 Originalet saknas. Återgivet efter år 1766 tryckt exemplar.
40—580121
86
uprätta rikets i lägervall råkade financeverk har varit det
egenteligaste ändamål, hvarföre Riksens Höglofl. Ständer
blifvit kallade til innevarande riksdag. Jag tviflar ej, at ju
början därtil lärer vara gjord, ehuruväl verkan ej hittils kun¬
nat blifva så allmänt synlig och känbar, som jag förmodar
Riksens Ständer sjelfva åstundat och rikets inbyggare af så
nitiske män förväntat.
Höglofl. Secreta Utskottet har til Riksens Ständer afgifvit
en utförlig berättelse, som vittnar tillika om dess nit för det
allmänna och om dess sorgfällighet til uptäckandet af ban-
coverkets beskaffenhet, alt ifrån år 1738. Dess ändamål är
ej aldeles otydeligt at inse. Här målas tydeligen Banquens
närvarande medtagna tilstånd och gifves oss tilkänna, huru
stora summor, millioner och tunnor guld, som på en tid af
27 år blifvit av Banquen utbetalte, samt huru framfarne
Ständers Secreta Utskotter och Bancodeputationer under
hemlighet med Banquen förfarit med mera, som af sjelfva
berättelsen nogare inhämtas. Tre respective stånd hafva re¬
dan allmänneligen bifallit denna berättelse, således återstår
nu för Höglofl. R. o. A. ej annat än at tala om saken.
Jag vill ock åtnöja mig med den öfvertygelse, jag bör äga
om Riksens nu församlade Ständers goda upsåt och vilja at
hjälpa riket; men besynnerligt är dock at se, när alla fika
til et och samma mål, huru olika begrep sig yppa om sättet
och utvägar till dess vinnande.
En del är af den tankan, at ej mindre Riksens Ständer än
samtelige rikets inbyggare skulle därigenom kunna upeldas
och upmuntras til en kraftig och skyndesam rikets hjelp,
at man lägger för allmänhetens ögon en omständelig beskrif¬
ning af Banquens tilstånd, som oaktadt någon ännu ägande
styrka och credit likväl säges vara nog medtagen. At man
på det nogaste underrättar allmänheten om begångne fel
uti författningar och den systeme, som vid deras antagande
och verkställighet blifvit fölgd, hvarvid man påstår rikets
styrka och förmögenhet så oförmärkt hafva bårtsmält, och
en arbitraire och sjelsvåldig administration hafva insmygt
sig i de flästa Riksens Ständers verk; samt ändteligen at
man med yttersta stränghet fullföljer, hvad man kallar rikets
och kronans rätt.
En annan del tror, at man med förberörde operations-
inethode skulle lätteligen kunna öfverskrida både den akt¬
87
ning, som Riksens Ständer äro sig sj elfve skyldige, och den
försigtighet, som en lagstiftare, ehvad olika begrep han ock
hysa må, vanligen följer vid ändrandet af gamla och infö¬
randet af nya stadgar. Som Riksens Ständer äro i vårt rege¬
ringssätt den högsta lagstiftande magten, hvars välde dock
ej bör sträcka sig utom lag, och som denna magt kan för
ingen annan än en allrådande Gud och sina egna samveten
til ansvar eller redogörning ställas, så tro de, at Ständer
icke egenteligen äga en tilständig rättighet at ransaka och
dömma föregående Ständers göromål, ännu mindre at sina
domar för menigheten kungöra. De tro sig böra noga und¬
vika alt det, som kunde lända til Riksens Ständers subordo-
nerande under någon verldslig magt, antingen närvarande
eller tilkommande. De förmena, at sådan försigtighet med
vårt regeringssätts art instämmer, då i annan händelse re¬
geringssättet blefvo aldeles til dess natur ombytt. De be¬
fara et sådant ombyte då lätteligen kunna existera, om den
menigheten, som blott tillkommer at lyda, skulle kunna up-
häfvas til domare öfver lagstiftaren, öfver dess skickelighet
at styra och stadga för sig och riket och ändteligen efter¬
hand öfver det, som tjenar til inbördes säkerhet, nämligen
sjelfva lagen. Detta anse de för så mycket mera oformeligt,
som menigheten ofta är missnögd med de helsosammaste
författningar, tror sig lätteligen förfördelas af de rådande,
finner sig aldrig lycklig nog; och är således vid minsta an¬
ledning färdig at ingå i alla förändringar. De tro sig tydeli-
gen se, hvad svåra påfölgder af en sådan principe skulle kun¬
na upkomma. Om Riksens Ständer skulle kunna gifva eller
fastställa den läran at anställa uppenbar räfst och ransak¬
ning öfver framfarna Ständers ej allenast system utan ock
förvaltningsmaximer, så tro de påfölgden däraf kunna blifva
den, at hvarje riksdag gofve utrymme til nya hvälfningar
och nya ändringars föreslående, den förra systemens ut-
dömmande, collegiers och Ständers verks reducerande, äm¬
betsmäns af- och tilsättande m. m., hvarvid följakteligen
allmänna missnöjen blefvo perpetuerade och nya misnögde
förorsakades. Utom det at Ständer på sådant sätt lätteligen
kunde ledas från deras egenteliga göromål (som icke är at
altid göra nya författningar och nya ändringar däruti), utan
det at tilse, huru rikets ämbetsmän hvar och en i sitt ämne
fölgt och verkstäldt de vanliga lagarne, så föreställer man
sig möjeligt vara, at rikets inbyggare och menighet genom
sådane ständiga ändringar omsider kunde förlora all akt¬
ning och förtroende för Riksens Ständer. Om detta skulle
kunna förringas (som jag ej vil hoppas), hvar togo då den
lydnad och verkställighet vägen, som är lagens lif? Den slut¬
satsen göres ock i naturlig fölgd af den föregående, at om
framgångne Ständer kunnat fela, om de kunnat misstaga sig
i et så högvigtigt mål, som bancoverkets förvaltning är, eller
ock förgå sig i hvad annat mål det vara kan, så vore ock
det lika möjeligt, at efterkommande Ständer kunna i lika
måtto fela; hvilken tanka skulle sätta menigheten i en så
mycket eftertänkeligare tvehogsenhet, som man sjelf tror
sig framdeles berättigad til både kunskap om författningens
grund och pröfning om dess nytta samt undersökning, om
Riksens Ständer, som författningen gjort, misstagit sig eller
ej. När då menigheten blifver domare, så blifver domslutet
eventuelt. Närvarande Riksens Ständer skulle härvid kunna
löpa det närmaste äfventyret; ty hvad borgen, kunde man
säga, eller säkerhet kunde de ställa för deras ofelaktighet
och för deras författningars ofelbara godhet. I sig sjelf
finne vi ock, at osäkert vara kan, hvad omdöme vi fram¬
deles oaktad all vår välmening kunna ådraga oss, om det
prsejudicat etableras, at Ständer i allmänhetens ögon få sy¬
nas felaktige eller mindre försvarlige i deras vård om riket;
ty hvad en tid synes godt och berömmeligt, kan i en annan
tid lastas. Blifver det åter af författningars verkan, som
Riksens Ständers göromål kunna dömas skaddige eller ej,
så underkastas därigenom Riksens Ständers nit och styrka
i rådslag de äfventyrligaste profningsgrunder; ty utom det
at alla medborgare i samhället ej kunna vara lika uplyste
om riksstyrslens grunder i hela deras vidd, ej eller lika in¬
sigt ägande i det, som vi kalle rikets och kronans rätt samt
landets sannskyldiga väl och förmon; så händer ej sällan,
at de bästa upsåt, välmening och godvilja blifva fruktlösa,
i synnerhet i et land, där sinnen och tankesätt äro så sönd¬
rade, som de beklageligen hos oss finnas.
Vidare tro de at stifta lag är och förblifver, som det i
alla tider varit, et för människobegrep både det svåraste och
mäst granlaga arbete, och som ej är hvars mans höfva.
Höglofl. R. o. A. torde ock allmänt öfverensstämma i denna
tanka. Vid närmare eftersinnande finner man ock, at för¬
89
fattningars ändrande, så framt ej med yttersta varsamhet
förfares, skulle kunna blifva för samhället mera farligt och
til skadeligare verkningar ledande än sjelfva den lagen, som
kunde tarfva någon förbättring. Man påstår med fullt skäl,
at en mindre fullkomlig lag är bättre än at hafva ingen fast
lag. Ingen lag kallas den, som ständigt löper fara för nya
ombyten; ingen fast systeme den, som ej är stadigare grun¬
dad än på olika tycken, omdömen och behag. Hvar då ingen
viss lag, ingen fast system är, där är ingen säkerhet. Ingen
säkerhet finnes åter, om den ej är grundad på en fast och
oombytelig lag. Häraf gör jag för min del ingen tillämpning
på oss och vårt närvarande tilstånd; men som ledamot af
lagliga Ständer vördar jag icke allenast lagen utan ock Rik¬
sens Ständers högsta lagstiftande magt och förmodar, at
som våra lagar äro goda, respecterade och åtlydde, så hafva
vi i dem, såväl som hos Riksens Ständer sjelfva, både lag
och säkerhet nog.
Ytterligare äro de af den tankan, at lagstiftare, ehuru
skiljaktige de ock kunna vara om lagars innehåll och före¬
mål, böra vara ganska upmärksamma vid ändringars före¬
slående, så at den ena på alt möjeligt sätt söker til at hed¬
ra den andra; den ena ådagalägga sin skarpsinnighet, nit
och välmening utan at förringa den förras; och at då den
senare finner misstag vara skedde, han då bör söka visa
det med den granlaghet, at allmänheten däraf upbygges och
regeringssättet stadgas. Denna tanka styrkes både af billig¬
het och ärfarenhet. Den som vil göra någon ändring i van¬
liga och af gammal praxis stadgade författningar, och det
med den lätthet som därtill fordras för at vinna en uplyst
allmänhets bifall, har merendels för principe at göra änd¬
ringen så oförmärkt och invekla den i så mycken formalité
och anseende af billighet, af vördnad för lag och aktning
för lagstiftaren, så at hvar och en får vara orubbad i det
högstnödvändiga begrep, at af mänskliga göromål ingenting
är mera vördnadsvärdt, ingenting mera heligt än lagen; ty
emellan det at vanvörda lagen och förakta lagstiftaren lärer
föga finnas en medelväg.
Huru nu förenämde olika och mot hvarannan stridige tän¬
kesätt må til et godt ändamål kuna förenas, huru däraf må
kunna utrönas det kraftigaste och beqvämligaste samt med
lag och billighet mäst öfverensstämmande medlet til rikets
90
hjelp, til styrkande af Banquens credit och kronans drät¬
sels förökande, til at befästa lagen och göra regeringen
älskad och lycklig; det underställer jag med vördnad Hög¬
loft. R. o. A:s högtuplyste ompröfvande.
Högloft. Secrete Utskottets ingifne berättelse lärer ock
säkerligen vara syftande til samma stora ändamål; och då
jag ingen anledning har at tvifla därom, kan jag i det afse-
endet lätteligen därtil bifalla. I öfrigt finner jag beskrif-
ningen vara af den beskaffenheten, at den af mig hvarken
med afslag eller bifall kan anses, såvida de däruti anförde
särskildta upgifter til deras grunder ej kunna vara mig så
bekante, at jag med fullt skäl och öfvertygelse förmår mig
öfver dem yttra.
Min skyldighet som riksdagsman tror jag dock vid detta
tilfället vara den at för Högloft. R. o. A. härmed vördsamt
förklara, at jag med Högloft. Secreta Utskottets berättelse
ej kunnat i alla delar förena mina tankar. At jag anser den
hjelpen för ganska osäker och sättet til dess vinnande myc¬
ket vanskeligt, som genom blotta upgifter af bristfälligheter
skulle kunna ärhållas; at jag icke kan binda mera förtroende
til denna berättelse än til förra Ständers riksdagsbeslut; ty at
visa förra författningars felaktighet är et och at hjelpa riket
är et annat; at min patriotiska nit icke sträcker sig så vida,
at jag hvarken directe eller indirecte kan samtycka til nå¬
gon granskning eller dom öfver de författningar, som förra
Ständer gjordt. Hvad et rättskaffens patriotisk nit är, har
väl aldrig kunat undfalla hvarken Högloft. R. o. A. eller
Högloft. Secreta Utskottet, således är det icke orsaken, hvar¬
före jag här nämt därom; men jag håller före det nu egente-
ligen bör bestå däri at med vördnad för lag och kärlek til
regeringssättet, af omtanka för riket och ömhet för med¬
borgare bifalla och befordra alt det, som kan lända til enig¬
hets och förtroendes bibehållande Ständer och menigheten
emellan; samt at således nu rätta tiden är at bota de sjuk¬
domar, varaf rikskroppen kan vara besvärat, så framt pa¬
tienten af förtviflan ej skal förgås. Jag håller tillika före,
at om riket kunnat få den hjelp, som vi allmänt önskat och
förväntat, och financeverket ricktas genom bekymmersam¬
ma upgifter och klagande beskrifningar, så hade redan där¬
af den förväntade verkan bordt visa sig, sedan rikets Bi¬
stånd ej allenast uti riksdagskallelsen och propositionen
91
utan ock af Statsdeputationens därom gifne berättelse redan
vid början af denna riksdag blifvit allmänheten kungjort.
I öfrigt gör jag mig en heder däraf at til alla delar in¬
stämma med de tankar och den begäran, som Hr Grefven och
Generalen Fersen i sitt memorial detta ämnet rörande be¬
hagat yttra; och förklarar tillika härmed på det kraftigaste,
at hos mig intet afseende är på personer, som hjelpa riket,
allenast riket icke må sakna det kraftiga understöd, som nu
fordras, samt at hjelpen må visa sig snart.
Dessa mina välmenta tankar har jag för Högloft. R. o. A.
trodt mig icke böra förtiga; ty at tala tillåter oss lag och
billighet; at tala för riket, för sanning och lag tilhör en fri
född svensk adelsman. Stockholm den 15 Martii 1766.
Knut Lejonhufvud.
18.
Majoren Gustaf Adolf Schmiterlöws diktamen om
banken.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 212.
Dictamen ad protocollum.
D. 17 Mars 1766.
Med så fullkomligt förtroende och erkänsla jag af hört
Högl. Bancodeputations betänckande om en vårdslös oeco-
nomie och hvarjehanda onödiga staters samt gratificatio-
ners utdelande, med lika öm upmärcksamhet har jag å
andra sidan på sinnet lågt, at den systéme, som sedan 1738
varit fölgd nied utlåningar till oeconomiens, näringars och
sjöfarts uphielpande, såsom mindre nyttig, om icke skadelig
blifvit ansedd och at Banquen nu äger mindre styrcka än
vid förberörde tid. Det är långt ifrån mig at misstro något,
som kommer ifrån et så uplyst ställe; men som åtskilliga
tvifvelsmål hos mig och många flera yppats, huru mening¬
en härmed månde vara, önskade jag för min och allmen-
92
hetens säkerhet at få några omständigheter närmare uplyste,
innan de af R. o. A. antages, medan sanningen i hvarje sak
är en och måste grunda sig på tydeliga uplysningar och
fasta skiäl. Om Banquen efter så många och stora interessen
är försvagad sedan år 1738, håller jag oförgripeligen före,
at än större summor måtte vara förslöste än de, som be-
tänckandet innehålla. Således skulle jag önska närmare un¬
derrättelse, om härmed förstås contanter allena eller om
Banquens öfriga redbarheter och säkra hypotheker därun¬
der tillika äro begrepne, på samma sätt som hvarje privat-
hushållare räcknar sin förmögenhet efter alt det, han med
säkerhet i löst och fast äger.
Innan jag vågar dömma om Banqvens förvaltning i anseen¬
de till utlåningar emot säkra panter, är nödvändigt at blifva
underättad, om icke på et och samma ställe hos oss är 2:ne
Banqver, den ena Växell- och den andra Länebanque, hjämte
beskrifning på hvarderas skylldigheter. Om Banquen allenast
considereras som et säkert depositionsställe, så kan sådant
med mera beqvämlighet, mindre kostnad och lika säkerhet
vinnas uti hvarje lähns ränterier. Är Banquen inrättad för
kronans skulld, så bör kronan och dess stat niuta dess in¬
komster till lisa och resource vid trängande behof; men om
Banquen är inrättad för rikets skulld och samtel. dess un-
dersåtares gemensamma nytta och förkåfran, så lärer vara
nödigt at vid alla bancoförändringar considerera rikets när¬
varande ställning och behof i anseende till dess näringar och
rörelser. I en tid, då sanning så mycket efterletas och om¬
talas, lärer ingen bestrida den af alla policerade nationer
erkända sanning, at ett rikes styrcka mera består i många
arbetande och idoga invånare än i guld- och silfvermynt,
såsom ock at landtskjötsell, bergvärck, näringar, handell och
sjöfart uplifva och räcka hvarandra handen til et rikes up-
hielpande i möjeligaste flor. Om så är, så lärer hvar och en
snart finna, at på samma sätt som landtbruket icke kan
gagna utan utsäde, så kan ej häller bergvärcknäringar, han¬
dell och sjöfart idkas utan penningar och nödiga förlager.
Hvar och en af oss lärer vara öfvertygad, huru litet silfver
och gulldmynt nu rörellserna rouellerar, men ingen af oss
lärer veta, hvarifrån det skall komma och sedan qvarstadna,
om näringarna gå under. At inrikes näringar kunna drifvas
med creditmynt, det visar dageliga erfarenheten, och at cre-
93
ditmynt är bättre än intet och tillika et medell at med för-
sichtighet och arbetsamhet vinna et reellt mynt, lärer äfven
ej kunna bestridas. På detta sätt har iag i enfalldighet trodt
den omtalte och efterlängtade realisation vara både möjelig
och riket gagnelig; men om den endast består i indragning¬
ar, som ej annat är än at quitta den ena gälden emot den
andra utan afsende på näringarnas bestånd och et för dem
oumgängeligit circulationscapital, kan jag för min del ej
annat finna, än at en total stagnation ruinerar största delen
af Sveriges inbyggare, kronan kan ej få ut sina skatter, hvar
och en landtman, som är skylldig 1/4-dehlen af sin ägen-
dom, måste den förlora, näringsidkare blifva nödsakade at
söka sitt dagel. uppehälle utom riket och endast några få
penningeägare hafva tillfälle at lägga det ena capitalet på
det andra, hvilcka olyckor för et samfund ibland de olycke-
ligaste kunde räknas.
Om således circulationscapital af creditmynt är nödigt,
intill dess vi genom försichtighet och hushållning hunnit
förskaffa oss reelt mynt, så lärer rätta frågan vara, huru
stort detta capital bör vara. Innan denna fråga är afgiord, vet
jag icke, med hvad säkerhet dömas kan om bancoförvalt-
ningen i anseende till utlåningar. Jag tror ej eller, at Ban-
codeputationen allena kan decidera denna fråga, medan
rächnevärdet och alla rikets näringar härvid måste tagas
till grund, så framt ej underrättelser och relationer der¬
om ifrån flera behöriga ställen infordras. Jag fruchtar, at i
denna omständighets granskning fordras en närmare up-
lysning, såvida den ej framdeles kunde förorsaka misstag;
ty då alla utan åtskilldnad och till alla behof fick låna, vart
summan för stor, och det så mycket mera, som kronan vid
samma tid giorde stora låhn, öfver de för näringarna er¬
forderliga capitaler. På samma sätt fruchtar jag, at med
indragningarna nu kan gås för vida, medan saknaden af sed¬
lar redan öfver hela riket är tryckande och kjänbar. Begge
delar hafva sina stora svårigheter i följe med sig; men i
medellvägen består dygden, och ibland 2:ne svårigheter
kräfver försichtigheten at välja och vidtaga den minsta. Jag
kan således ej annat än på det ömaste anhålla hos Högh R.
o. A., at det nödvändiga circulationscapitalet för närvarande
tid och till nästa riksdag på det aldra nogaste granskas och
utstakas, innan någon systeme för bancoförvaltningen
94
hädanefter vidtages och fastställes, dock därunder ej be-
grepne onödige gratificationer och utgifter, om hvilckas in¬
dragande jag förmodar vi alla äro ense.
Gustav Adolph Schmiterlöw.
19.
Kommendörkaptenen Carl Tersmedens diktamen om
banken.1
Protokollet sid. 212.
Dictamen til protocollet.
Af Högloft. Secreta Utskottets upgifne betänkande röran¬
de bancodispositionerne sedan 1738 til denna riksdag tilstår
jag gärna, at hvar och en riksdagsman, som ej har den äran
vara Högloft. Utskottets ledamot, med billighet bör falla på
den tankan, at bancoverket och Banquen til hela sin exis-
tence är på brädden af dess totale undergång.
Målningen af Banquen och förra Ständers dispositioner
äro de, som således hos mig upväkt både fruktan och häpen¬
het.
Häpenheten hänledes intet ifrån misstankar om förra
Ständers författningar; aldraminst kan jag eller någon af
dem, som med mig agera utur en helt annan principe om
Banquen och Ständer och som känna vårt fäderneslands
förra och nyssvarande tilstånd, därtil bringas, då de ljus-
ligaste sanningar ådagalägga fulla vedermälen af den til-
växt, vårt fosterland vunnit under deras kloka och försig-
tiga styrelser; men häpenheten för Banquens credit och be¬
stånd, fruktan för den verkan, Höglofl. Secreta Utskottets
betänkande i allmänheten kan göra, äro de betänkeligheter,
hvaröfver jag utbeder mig Höglofl. R. o. A:s tålamod at få
yttra mine oförgripelige och välmenta tankar.
Jag måste då i kårthet gå tilbakars och först efterse alla
de orsaker, som influerat på Banquen, at igenfinna rätta
källan til det, som skal gifva saken mörker eller ljus.
1 Originalet saknas. Återgivet efter år 1766 tryckt exemplar.
95
Mine Herrar! Kastom då först ögonen på huru många
tusende tunneland jord äro i riket upodlade; huru många
tusende skeppund stångjärn til exportation äro i smidet
tilökte; huru myckenhet svart och fint stålsmide är icke an¬
lagt; huru många väfstolar äro satte i gång. Med et ord,
hvem kan i hast upräkna de mångahanda slögder, som se¬
dan 1738 inom Sverige uprunnit?
Ingen förnuftig lärer kuna draga minsta tvifvelsmål, at
desse tilväxande förmoner äro renaste bevis och fölgder af
en riktig och klok handels- och hushållssystem. Hvem kan,
eller bör någon rättsint undersåtare ställa så lysande rikets
förmoner under minsta skugga af misstankar om förra
Ständers mogna styrelse?
At komma til tiden, då rikets uphjelpande efter vår sälla
frihets början kunde påtänkas, måste man begynna rätta
epoqven ifrån 1726, då productplacatet lade första grund
til en handelssystem i vårt fädernesland.
Riksens Höglofl. Ständer sågo med ömaste ögon den van-
magt, hvaruti riket låg. Efter et långsamt och ödeläggande
krig under högstsalig Hans Maj :t Konung Carl den XII des
styrelse, uti den agonie, hvarutur rikskroppen knapt be¬
gynt vederfås, kunde uphjelpandet ej forseras. Men andra
rikens årliga tilväxt och tiltagande fömögenheter, som utgör
samhällets styrka, låg likafullt som et ständigt ögnamärke
våra kloka styresmän för ögonen; de grepo då rikets väl¬
gång med ömaste och mognaste öfverläggningar under ar¬
marna, Riksens Högloflige Ständer vid riksdagen år 1734
arbetade på en handels- och hushållsplan, som skulle utföra
innebyggare utur sitt mörker, ringa kännande af egen vin¬
ning och däraf tvärtom flytande nationela styrkan.
Som til så stora verks utförande ej allenast fordrades tid
utan ock ressourcer, så bragtes detta riksömande ämnet
först til en formelig handels- och hushållssystem vid riks¬
dagen år 1738.
Rikets financeverk, ministere, handel och hushållning
måste då til fäderneslandets uphjelpande bringas efter
andra policerade magters exempel uti en systematisk ord¬
ning, som i dess grunder blef en oskiljaktig sammanhäng¬
ande kädja, hvaruppå vårt fäderneslands framdeles tilväxt
och styrka skulle i sitt bestånd circulera.
Men, mine Herrar, då en förnuftigaste plan var lagd, som
96
skulle efter all sund principe medföra rikets stora nytta,
framter sig vid dess utöfning de hinder, som uti en mindre
försigtig förvaltning kunnat kullkasta hela det påsyftade
verket.
Rikets undersåtare, som hade aldrabäst vilja och hog at
följa en sådan systematisk plan, hade såväl i handelen som
i bruksförlager många och långliga tider utan ringaste all¬
män hjelp legat under de nationers ok, som med glada ögon
til deras vinning gärna såge vårt af- men ej tiltagande; så¬
ledes fants inom oss ej tilräckelige capitaler at uprätthålla
de få inrättningar vi hade, mycket mindre at begynna några
nya; och blef så dette det första onda, som skulle afhjel-
pas.
Häremot funno och vidtogo Riksens Höglofl. Ständer de
enda och billigaste med rikets sannskyldiga nytta öfverens¬
stämmande utvägar.
Ranquen var då den enda, som kunde och i min tanka
borde i et så betydande ämne understödja riket både med
dess capitaler och credit; hälst sådane kloka författningar
tillika voro på Banquens sida tagne, at Banquen åter igenom
dess credit ansenligen vant på undersåtarena; hvaraf det
fölgde, at de sinsemellan igenom circulation kunde äga et
evärdeligt bestånd.
Denne författning med Banquen medförde således de sui-
ter, som nu gifvit Höglofl. Secreta Utskottet anledning at til
Riksens Höglofl. Ständers plena upgifva den delen af Ban¬
quens tilstånd, som inleder til farhåga om Banquens snart
lutande undergång.
Våra värda herrar ledamöter af Secreta Utskottet lära då
gunstigt tillåta mig, at som detta blifvit et ämne til vårt
pleni ventilerande, det jag aldrig förmodat, at jag äfven
yttrar min tanka om ändamålet af Banquens inrättning,
dess däraf följande naturliga skyldigheter och nytta i den¬
na utöfningen.
Riksfädernes inrättning af Banque i Sverige har aldrig
kunnat syfta til annat ändamål än at efter flere fria natio¬
ners exempel inrätta et contoir under namn af Banque, som
igenom dess tiltagande styrka och credit framdeles kunde
vid trängande behofver bispringa riket och dess invånare.
Inrättningen var ifrån dess början försedd med så små
förmoner, at dess tilväxt ganska långsamt och svagt ökades,
97
alt tils vårt nuvarande sälla regeringssätt infördes, då fria
Ständer mera uplyst funno dess tilväxt för rikets styrka
både nödig och nyttig, gingo sjelfva med tre stånd uti
garantie för bancoverket och det af den grund, at hela banco-
verket skulle under hemlighet inom Secrete Utskottet sty¬
ras, hvarigenom sådane författningar kunde vidtagas, som
utgjorde Banquens både essentiela och lysande styrka.
Banquen var inom sig sjelf delt uti 2:ne oskiljaktiga verk
under namn af Växel- och Lånebanque; den förra skulle af
den senare oemotsäjeligen hafva sin existence.
Den senare eller Lånebanquen kunde igenom dess credits
maneuvrerande inom et halft seculum uti sig insuga hela
rikets välmågo, och om den då som draken blefvo liggande
på godset, så förvandlades Banquen ifrån dess påsyftade
nytta till en rikets skadeligaste blodigel.
Därföre hafva de förra Riksens Ständer i samma mon,
som de tilskyndat bancoverkets förkofrande så betydande
förmoner, äfven haft deras ömaste afsigt at försättja Ban¬
quen uti dess skyldigheters fullgörande, at med både capital
och credit vid trängande behofver understödja riket och
undersåtare.
Operationerne i Banquen äro således enahanda med ri¬
kets väl, hvilket förbinda i min tanka rikets och Banquens
interesse så oskiljaktigt, at dess söndrande skulle förorsaka
bägges undergång.
Innan man då kan med någon slags grundad säkerhet
döma, om denna af förra Ständer nog lysande författning
varit för riket nyttig eller skadelig, bör man först känna,
om Banquen förut varit i dess förmögenhet starkare för
denna författningen eller om han därigenom sedermera fått
mångdubbel styrka.
Som denna delen är af Höglofl. Secreta Utskottet ännu
förvarat under den hemlighet, grundlagarne utstaka, så kan
i min oförgripeliga tanka vårt plenum ej annorlunda om
hela sammanhanget dömma än den blinda om färgen.
Det går således öfver mit begrep, af hvad orsak eller til
hvilket ändamål Höglofl. Secreta Utskottet communicerat
oss en hitintils under tysthet i regeringslagarne förvarad
hemlighet.
Skulle jag i mathematisk ordning härutinnan sjelf söka
uplysa mitt tvifvelsmål, så ger det medföljande utdrag af
98
Bancodeputations protocoll för sistledne riksdag sådane hy-
potheser, sorn i min tanka äro mindre tjenlige til ämnet.
Men som de flere riksdagar, då jag haft den lyckan vara
Höglofl. Riksens Ständers ledamot, aldrig blifvit brukad uti
de secreta göromålen, så suspenderar jag, i grund af okun-
noghet om ändamålet, mitt omdöme, skulle dock af innersta
hjärta önska, det Banquens credit såväl in- som utomlands
ej finge härigenom en känbar anstöt samt at det tillika
ej medförde flera i mitt sinne ännu mera betydande svåra
och skadeliga påfölgder, som
först at upgifvandet af Banquens svaga tilstånd just fram¬
kommer i en tid, då hela rikskroppen genom förundrans¬
värd hvälfning är uti yttersta förlägenhet om understöd at
kunna bedrifva deras matta och snart förfallande inrätt¬
ningar, hvilket ännu mera försätter undersåtarena i för¬
tviflan om hjelp.
Sedan at igenom Höglofl. Secreta Utskottets betänkande,
som efter våra respective Medständers fattade beslut skal
tryckas, allmänheten införes på osäkra misstankar och om¬
dömen såväl om Banque som framfarne Ständer, hvilka i
mitt sinne kunna til regeringssättets obestånd medföra
skadeliga påfölgder; ty om en del af nationen endast fäster
sig vid betänkandets zifror och de 184 tunnor guld, Ban-
quen säges förlorat, utan at anse, hvad nyttiga verkningar
för rikets väl Banquen tillika haft, då kan bancodisposi-
tionerna ej annat än utgöra den faseligaste målning, som
leder til oriktiga begrep och omdömen om framfarne Stän¬
der.
Allmänheten får tilfälle at dömma om lagstiftande mag-
tens göromål, hvilka i sina beslut böra vara åtlydde men ej
af allmänheten klandrade; ty af klander och omdömen kun¬
de det öma enighetsbandet, som utgör rikets styrka, sönder¬
slitas.
En del av nationen åter, som äga mera insigt och ledas af
en grundeligare eftertanka, finna de misstag och oredor,
som de efter Höglofl. Secrete Utskottets upgifvande tro vara
förelupne, likmätigt regeringslagarne under tysthet i Hög¬
lofl. Secreta Utskottet bordt förbättras och framdeles före-
kommas; de fästa tillika deras upmärksamhet på alt det
goda, som förut sagt är, igenom Banquens åtgärd riket och
undersåtare tilflutit och anse häremot denna Banquens för¬
99
lust som mindre betydande emot det goda, han verkat, hälst
då en sund calcul medgifver, at Banquen återigen på dess
utlåningar til rikets undersåtare nödvändigt i så lång tid
dubbelt måst vunnit, det han nu säges förlorat, och bör
således härigenom til dess säkerhet och bestånd ej vara i
lidande.
Tankesätten stödja sig på detta sättet vid tvänne olika
grunder, de hafva och medföra i min tanka olika skadeliga
påfölgder och verkningar.
Desse considerationer hafva föranlåtit mig at i stöd af
min riksdagsmannarätt och skyldighet för Höglofl. R. o. A:s
uplysta ögon nedlägga och til deras mogna ompröfvande
underställa, huru ömmande hela denna sak mig förekommit.
Då jag å ena sidan anser, at detta upgifvandet blifvit en
fölgd af Högh Secrete Utskottets instruction, finner jag
tillika, at vissa delar däraf för Banquens säkerhet måst för¬
tigas, hvilket gjort betänkandet ofullkomligt. Jag tillika med
alla dem, som ej känna Banquen annorlunda än efter upgif¬
vandet, sättas härigenom uti mörker at rätteligen kunna
åtskilja de många upgifna poster, antingen om de äro sam¬
manblandade med Banquens skyldigheter eller éj, om de
härröra af forna prsejudicater eller Riksens Ständers be¬
slut, om de medfört för Banquen nytta eller skada.
Til det sista tvifvelsmålet har jag all anledning af upgiften
öfver Banquens pappersbruk, hvilkets kostnad upgifves til
något öfver 4 t:r guld; men däremot påminner jag mig ej
dess afkastning, som torde vara betydande uptagen.
När jag, som nu har den lyckan åter vara Riksens Hög¬
lofl. Ständers ledamot, ej kan få en mera uplyst kunskap
i et så invecklat ämne, hvad rediga tankar skal då all¬
mänheten härom fatta, som ännu mindre känner sakens sam¬
manhang?
Kundgörandet af dylika mörka tvifvelsmål gifva då all¬
mänheten en slags rättighet at resonnera och dömma öfver
förra Ständers göromål; det upväcker hos dem misstankar
om den lagstiftande magtens författningar och styrelser;
fria omdömen föda gemenligen af sig en sjelftagen rättighet
at opåtalt verkställa dem. Allmänheten styrkes härutinnan
så mycket mera, som de finna Riksens Höglofl. Ständer vid
den ena riksdagen ogilla, hvad förra Ständer trodt sig hafva
til rikets sanskyldiga nytta vidtagit; grunden til ogillandet
100
ådagalägges med ofvannämde otydeliga bevis, som i min
tanka endast äro sådane misstag och oredor, som i Hög¬
loft. Secrete Utskottet bordt ändras och förekommas; ty
hvem kan i människligheten utstaka sådana lagar, som ige¬
nom tidernas omskiften ej tarfva ändring?
Sker då ej den nödiga ändringen i en fri regering med all
möjelig varsamhet och den aktning, Ständer äro skyldige til
förra Ständer, så får det et utseende, som Ständer voro satte
at skärskåda och dömma öfver förra Ständers göromål; hvil¬
ket i mit sinne ej är enligt med Ständers i lag grundade
rättigheter och skulle kunna medföra de skadeliga påfölgder,
dem vi alle med lif och blod förbundit oss gemensamt af¬
böja. Stockholm den 17 Martii 1766.
Carl Tersmeden.
20.
Ryttmästaren Johan Jennings diktamen om banken.
(Allegater II, sid. 155.11
Protokollet sid. 215.
Ödmjukt memorial.2
Secreta Utskottets berättelse af d. 15 Febr. innefattar
frenne delar, näml :n
l:o banco- och financesystemen altsedan 1738, hvilken
S. Ut. ogillar;
2:o förvaltningen af Banquen, hvars felacktigheter Secreta
Ut:t yppar, och
3:o Banquens närvarande tillstånd, som S. U:t anser nu
vara sämre än det var 1738.
Vid förvaltningen hafva visserligen fel kunnat förelöpa,
hvilka, ehuruväl the skulle kunna extenueras och visas vara
af mindre betydenhet än S. U:t velat them anse, så blifva
the likväl alltid fel.
The hafva härrödt dels af menniskelig svaghet, dels af
1 Med påteckning: D. 17 Mars 1766. Jennings.
2 Ursprungligen: Dictamen ad protocollum.
101
nöd; jag erkänner mig theri icke vara lottlös. Jag häfver
tyvärr felat med mine fäder; min tröst under thenna bör¬
dan är, att inga nedriga afsickter kunna mig thervid till¬
vitas. Häfver jag mäklat vare sig fred ell:r förbund, så har
thet skiedt utan courtage. Thet kan icke heller sägas, att
mine fel igenom konstlade föreställningar blifvit dolde, och
min enskyllan, så vidt then gälla kan, ligger uti Bancodep.
protocoll förvarad; af tvänne onda har jag valt thet, som
förekommit mig minst. Jag har hellre velat åsidosätta all
personlig consideration för mig sielf, än att riket skulle
igenom tvedrägt äfventyra något.
Frid och inbördes enighet har therföre förledt mig, om
man eljest theraf kan förledas.
Thet vöre1 önskeligit1, om samma fridälskande upsåt fått
vid alla2 tilfällen2 gälla; alla saker hafva tvänne sidor, och
tå then svarta allena vändes åt åskådarena, döljes ju then
hvita.
Väl3 vöre3 att förvaltningen uti tillkommande tjuguåtta år
må blifva mindre felacktig, än then the förflutne tjuguåtta
åren varit. Tiden, som utvisar alt, lärer therom säkrast up-
lysa efterkommande; men med säkerhet kan förutses, att
som menniskior skola thermed hafva att skaffa, så blifver
then icke klanderlös, all nit som lättar the svåraste saker
oacktadt, äfvenväl then fördelen oacktadt, som then när¬
varande och tillkommande tiden eger, att renare finnas ut¬
satte med then framfarnas skada, som visa klipporne, hvarå
then stött.
Hvad sjelfva systemen beträffar, så bör then skärskådas
skild ifrån missbruken theraf.
Then har varit både till föremål och fölgd nyttig.
Nya näringars upkomst, the gamlas befrielse ifrån tvång
och främmande ok var thet, som vid thess antagande på¬
syftades och har under thess fortsättning blifvit thess vär¬
kan, hvilket är redan så väl af Hr Grefve Fersen, Hr Schön¬
berg och flere herrar utredt, att jag icke kan något thertill
lägga, och bevisen therå förete sig thessutom för våra ögon
dageligen.
Secrete Utskottet har visat nyttan och styrkan af thenna
1 Ursprungligen: ... hade kanske varit väl...
2 Ursprungligen:... förevarande berättelses opsättande...
3 Ursprungligen: Önskeligit är ...
41—580121
102
systemen äfven i en annan del, fast thet just icke synes varit
thess föremål.
Om tvänne lät vara skadelige och undvikelige krig utan
thenne systemens biträde icke kunnat föras, så är klart, att
tvänne nödvändige eli. rättare sagt oundvikelige äfven kun¬
nat och än framdeles kunna thermed föras.
Hvad lycka är tå icke, att ingen funnits, som önskat att
se en sådan systeme öfver ända, som gifvits och kan gifva
rikets både näringar och försvar så mycken styrka?
Hvad lyckelig belägenhet hade icke varit uti, om vi fått
upskära systemens frukter i den ena utan att nödgas tära
på och försvaga then i then andra delen vundna förmo-
nen.1
Missbruk antingen af sjelfva systemen eli :r vid thess för¬
valtning kan icke göra saken tvifvelacktig mera än miss¬
bruket af en annan eljest god sak kan förvandla thess natur¬
liga goda egenskap. Icke heller böra efter min tanka för miss¬
brukens skuld framfarne Ständers deputerade beskyllas för
sjelfrådig tilltagsenhet ell:r göras misstänkte såsom the ther
upsåteligen velat skada riket thermedelst,2 att2 the2 sakerne
annorlunda, än som the sig förhållit, skola upgifvit, i syn¬
nerhet som oacktadt missbruken och oacktadt alla hinderlige
och oförmodade infallne händelser nyttan af theras författ¬
ningar ligger i klar dag, fast alt icke vunnits, som kunnat
vinnas och varit i afsickt.
Thet är obilligt å ena och är emot Ständernes värdighet
å then andra sidan.
Om närvarande Ständer se med andra ögon ell:r med
mera uplysning, så ega the therföre ingen rättighet att tadla3
men väl att ändra, förbättra ell:r helt och hållit förkasta
förra uti enahanda välmening af Ständer äfvenväl tagne för¬
fattningar.
Efterkommande Ständer få eljest samma rättighet och
Riksens St:r sammankommo tå mera icke, som nu sider, för
att hjelpa riket, utan misstroendes4 beredande emot hvar¬
andra kunde blifva föremålen af öfverläggningarne. Alla
desse fölgder har Hr Baron Leijonhufvud uti sitt memorial
1 Ursprungligen . . styrkan.
2 Ursprungligen . . riket medelst tagna författningar eller medelst thet
att the sakerne ... förhållit uppgifvit.. .
3 Härefter ursprungligen: eller denigrera...
1 Härefter ursprungligen: hats och illviljas...
103
på ett så värdigt sätt omständeligen utfört, att jag icke kan
göra bättre än åberopa mig detsamma.1
Försicktigheten fodrar therföre äfven att undvika allt,
hvad thertill leda kan. Ty tänk, om i framtiden skulle fin¬
nas, att en enda Midas vållat thenne revolutionen i finance-
systemen och att andra af för fosterlandet oförfalskat och
upricktigt, men tillika altför godtrogit nit och af rättmätig
ifver emot missbruken blivit satte bak ljuset. Tänk, om det
skulle befinnas, att samma Midas2 just sökt föreslå sådane
författningar, som passat sig med dess enskilte afsickt och
interesse; tänk, örn det skulle finnas.2 För hvad målningar
vore icke vår tids välmening oskyldigt utstäld?
Hvad Banquens tillstånd beträffar, så tillåter mig icke then
kundskap, jag therom ega bör, att dölja, thet jag om thess
förmögenhet hyser med Secrete Utskottet helt olika tankar.
Om intet annat än guld och silfver kunde skattas för för¬
mögenhet, så vore icke allenast Sverige utan flere eljest
mäcktige stater visst blottstälte.
Definition i allmänhet på förmögenhet är att ega p[en-
nin]g:r eli. p [enning] gevärde.
Uti ett rike kan saknas guld och silfver eli. p[enning]g:r,
men thet kan ändock i anseende till penningevärden vara
ganska förmöget.
Af penningevärden varda p [enning] g :r och then ogillade
systemen är just then, som enl:t thess föremål beredt oss
p[ennin]gevärden.
Ingen, som känner Sverige alldrig så litet, kan vara i okun¬
nighet om vår navigations tillväxt och värde, om väre nä¬
ringars, om väre jern- och andre manufacturers upkomst,
med ett ord om vår varumängds förökelse och thess förhål¬
lande nu emot hvad then var 1738, tå ända till tobakspipan
måste förskrifvas utifrån.3
På penningevärden är ock Banquen äfvensom Svea rike i
gemen mångdubbelt rikare nu än 1738, och tå realisationen
af sedlarne, som denna rikedommen förskaffat, efter tagne
dels bekante, dels hemlige författningar icke bör, efter the
therom gifne löften, sättas i tvifvelsmål; så infaller säkert
then eftersträfvande silfvertiden, så framt eij varumängdens
1 Denna mening tillagd i marginalen.
2 Orden samma Midas ... finnas tillagda i marginalen.
3 Ursprungligen: från England.
104
förökelse, af otålighet under väntan på then thertill oum-
gängeligen erforderliga tiden, igenom theremot stridige för¬
fattningar och en ny financesystemes vidtagande och then
gamlas altför tidiga öfvergifvande, förekommes och förstö-
res.
Anse vi therföre penningvärden lika med förmögenhet, så
hafva famfarne Secrete Utskott sagt sanning, tå the sagt,
att Banquen vunnit en märkelig styrka och tillväxt, att han
till sin invärtes styrka ansenligen tilltagit och att Banquen
tillväxt och förkofrat sig, och thet betygar jag på then ed,
jag i Banquen aflagt.
Anse vi hvad som under systemetiden är uträttat och för¬
ut anfört är, så häfver ock visserligen Banquen giort, äfven¬
som then efter min öfvertygelse framdeles ytterligare kan
göra, riket nyttiga tjenster och biträden.
Om näringars befodran, befrielse ifrån ok och tvång, va¬
rumängdens förökelse och silfvertidens beredande om bi¬
stånd vid upkomne krigztillfälligheter äro nyttige tjenster
och biträden, så är ock en evig sanning, att Banquen giort
riket nyttige tjenster och biträden.
Ja! Bancosystemen hade kunnat giordt, om eij oförmo¬
dade hinder mellankommit, och kan, om slike hinder sig
eij ytterligare yppa, och om författningarne therhän lämpas,
göra riket ännu thesse och flere större tjenster och biträ¬
den.
Bestrides grunden till förmögenhetens determinerande, så
stadnar altsammans uti en logomachie el. i ett ordakrig;
ty contra negantem prima principia non est disputandum.
Ingen har ännu blifvit mathematicus, som nekat, att tu
gånger tu göra fyra el. att en punct är den minsta figuren.
Fastställes, att penningevärden icke äro förmögenhet, så
gifves hela riket ringa el. ingen förmögenhet, och tå vet jag
icke, hvad B. o. A:s fastigheter skola kallas eli. hvad som
i thenna dag utgör Englands förmögenhet.
Att förena kronan och Banquen uti en gemensam p[en-
nin]gerörelse och att sammanbinda theras credit, anser Se¬
crete Utskottet såsom skadeligit.
Efter min tanka äro skälen mot och med i then delen af
sådan beskaffenhet, att man gör säkrast att therutinnan
ingenting stabiliera.
Nöden har giort föreningen tillförene, nöden gör then ock
105
härefter, och enär nöden existerar, så sker föreningen sä-
kert, ehvad som i then delen kunde vara faststält eli. eij.
Att sedelstocken blifvit altför stor är sant; thet är eij hel¬
ler af förriga Secreta Utskottet hvarken doldt eli. förtegat.
Att förökelsen skiedt till större delen emot och icke i
följe af systemen och af oöfvervinnelig nöd, thet hade icke
heller nu efter min tanka bordt förtigas; men tå hela för¬
ökelsen sättes på lånsystemens räkning i allmänhet, sker
thet med orätta.
The lån, som utgått emot systemens första plan, och the
lån, som nöden aftvungit, äro the, som giort then sltadeliga
förökelsen och som satt eij mindre förra Sec. Utskottet än
thetta uti bekymmersammaste omtanka, huru thet åter måt¬
te uprättas, som af en oförväntad åkommen nöd blifvit för-
därfvat.
Ja, thet förra Secrete Utskottets tankar om thenna för-
ökte sedelstocken äro så alldeles lika med them, som när¬
varande Secreta Utskott therom yttrat, at om minnet icke
altför mycket felar mig, finnas äfven uti then nu upgifne
berättelsen hela stropher och perioder, som äro om eij all¬
deles copierade, åtminstone förträffelig lika them, som böra
finnas uti Bancodep:s till Secrete Utskottet om Banquens
tillstånd sista riksdag afgifna berättelse.
Sanningen theraf, att lånsystemen i allmänhet icke vållat
then skadeliga förökningen af sedelstocken, är lätt bevisad.
Man behöfver allenast efterse then utelöpande sedelstoc¬
kens belopp vid 1756 års slut och samma sedelstocks belopp
vid 1764 års slut; huru förökelsen, som tå befinnes, till¬
kommit; om then skiedt igenom utlåningar efter systemens
föremål eli. eljest. Jag har med flit nämt 1756 såsom thet
tidehvarfvet, då sedelstocken efter min tanka var till det
mål extenderad, hvarutöfver den icke bordt få gå.1
Pomerska kriget och nöden, som thet medfört, bör ther-
före tillskrifvas oredan i financevärket men icke systemen.
Ingen hålle thesse mine välmente tankar och erhindringar
misstänkte, såsom flöto the af egennytta.
Vare then fjerran ifrån mig!
Uppå then egendom, jag innehafver och som är then-
samma, hvarken mer eli. mindre, som fader före mig haft,
1 Denna mening tillagd i marginalen.
106
är innan 1757 lånt, och i så måtto drager jag visserligen af
thenna systemen förmon lika med alla öfrige rikets under¬
såtare, som tagit lån i Banquen på sin egendom. Men kan
systemens ricktighet thermed sättas utur tvifvelsmål, gånge
mitt lån antingen allena eli. allraförst åter och vare min
totale ruin, som therå följa måste, en hela rikets lättför-
värfvade vinning.
Emot systemens primitiva afsickt häfver thet undfångne
lånet icke af mig blifvit missbrukat; att thet icke blifvit till
yppighet användt, therom vitne min tarfveliga lefnad.
Att thet icke blifvit nyttjat till att sälja och vingla med
egendomar, bevisas thermed, att jag ingen egendom sålt.
Att jag theremot användt thet undfångne lånet, efter
systemens primitiva afsigt, till egendomarnes förbättring och
varumängdens förökelse, bäre therom vittne Johannisfors
manufacturvärks åtta ånyo upbyggda masugnar, tvänne all¬
deles nya värk och flere 100 tunnelands till äng och åker
upodlade måssar.
Att egendomen icke är förvärrad och försämrad i min
hand, vittne stenhusen, som nu stå, ther nedrötte träkoijor
stodo tillförene med mera.
Alt thetta hade så vist varit ogiort, som thet nu är giort,
om lånsystemen icke varit.
Illa om någon skulle finnas, som icke behörigen användt,
hvad till godt ändamål var ärnat. Men saken och ändamålet
bör therföre likafullt behålla sitt värde.
Ifrens therföre emot missbruken och förekommen them,
på hvad sätt som nyttigast pröfvas; men skydden och för¬
svaren then systemen, som giort och framdeles ännu kan
göra så mycket godt, åtminstone kasten1 then eij utan att
veta, hvad I fåen i stället2.
1 Ursprungligen: öfvergiven.
2 Härefter ursprungligen: icke för blotta målningen.
107
21.
Kapten Carl Efraim Carpelans diktamen om Västerbottens
regementes indelningshavare.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 235.
Dictamen ad protocollum d. 24 Martii 1766.
Såvida denne nu i fråga varande sak icke är någons en-
skilta utan rörer ett helt regementes vähl, hoppas iag, att I,
mine gunstige Herrar, desto noggrannare hafva därvid fäst
Eder upmärksamhet att därefter sedan taga ett rättvist be¬
slut.
I det af mig ingifne och här upläste memorial har iag
tydel:n i dagen lagt:
l:o att Västerbotns reg:te har ibland indelte regementer
de svagaste indehlningar i anseende til mot hälften penninge-
ränta;
2:o att Västerbotns regementes officerare äro utan bostäl¬
len och hemmansiord;
3:o att reg:tet är utan 10:de- eller så kallad underhålds-
spanmål, hvilket dock alla andra indelte infanterirege-
menter i hela Sveriges rike niuta; hvarföre skall då Vester-
botns reg:te beständigt blifva ensam skild ifrån 10:despan-
måls åtniutande och den billiga likhet, som reg der emellan
vara bör; när reg det sådan förmån intet förvärkadt utan vid
alla tilfällen med heder sig upfördt;
4:o att af 10:despanmålen i Vesterbotn blifvit vid sidstl:ne
riksdag en ansenlig dehl til Piteå scholaestat med Riksens
Höglofl. Ständers bifall disponerad, ehuru Allmogens resolu¬
tion til få lösa den besparade 10:despanmålen var äldre, har
iag äfvenledes i mitt memorial bevist; således är här praeju-
dicat; deras resolution är ock intet annorlunda, än n. b. se¬
dan alla anordningar äro afdragne och cronan icke behöfver
densamma. När cronan förklaras skyldig tilgifva reg det un-
derhåldsspanmål, så behöfver hon iu den. Och
5:o att reg dets tryckande nöd i desse svåra tider men icke
108
otålighet brakt det til söka samma förmån som sine vederli¬
kar, det utvisar ock mitt memorial.
Mina gunstiga Herrar, huru långt skall det förslå för en
stabscapitaine att hålla det minsta hushåld med 12 3/4 t:a
korn utan någon vidare tilhielp af bostälsgröda.
Detta har iust varit detsamma, sorn bragt reg det att be-
giära til få lösa spanmålen icke efter cronovärde som andra
regementer utan efter årlig markegång, til des riket kommer
i bättre situation än det nu sig befinner.
Regementet har ock giordt det alternativ att få lösa an¬
tingen af 10:de- eller afradsspanmålen; skall nu Allmogen
få behålla 10:despanmålen för sig, så tilstäd regementet,
mina gunstiga Herrar, då att åtniuta den benägenhet af Eder
och få af afrade[n], och så vida Secrete Utskottet i denne
sednare omständighet sig icke yttradt, beder iag ödmiukel.,
att I, mina Herrar, det nu täckes giöra.
Jag försäkrar uprichtigt, att cronan eij det ringaste skulle
härigenom förlora, när det skier efter markegång, emedan
ifrån så aflägsen ort för cronan ingen hushåldning blir til
transportera n. b. orijat korn, ty råg fins intet på orten,
emedan kostnaden öfverstiger altid det, spanmålen på mera
sädesrika orter kan fås före, när markgångspriset tillägges,
hvarföre ock ingen spanmål på många år därifrån blifvit
förd.
Carl Ephr. Carpelan.
22.
Ridderskapet och adelns extraktprotokoll den 26 mars 1766
om lantmätarna i Gävleborgs län.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 255.
Utdrag af protocollet, hållet hos R. o. A.
d. 26 Martii 1766.
S. d. Uplästes ett utdrag af protocollet, hållit hos det Är¬
bara Bondeståndet den 8 sistl:ne Fehr., uti hvilcket ståndet
gifver tilkienna, med hvad upmärcksamhet och bekymmer
1 Med påteckning: Just. gillat d. 9 April 1766.
109
detsamma ansedt en af Hans Kongl. Maij :t uppå Des och
Riksens Cammarcollegii i anledning af Konungens Befall-
ningshafvandes i Gefleborgs län anmälan giorde underdåni¬
ga tilstyrckande den 14 Ocb:r sistlrne tagne författning,
hvarigenom oaktadt förut varit faststält, at de i 1764 åhrs
instruction för commissionslantmätarne anbefalte geogra-
phiske mätningar skulle hvila, intil des landtmätarne med¬
hunnit de förut påbudne storskiftesdelningar, ett undantag
derifrån för Gefleborgs län skall skiedt i så måtto, at de der¬
varande 2:ne lantmätare, Holmberg och Bessing, fädt befall¬
ning at fortfara med de af dem påbegynte allmänningzafvitt-
ringar, ehuru de eij skola bidraga något til storsldftesdel-
ningarnes fortgång; hvilclcen på landshöfdingeembetets och
Kongl. Cammarcollegii tilstyrckande skiedde anstalt det Är¬
bara Bondeståndet funnit böra uphäfvas och i följe deraf ve¬
derbörande påminnas at noga efterlefva, hvad om geome-
triske storskiftsdelningarnes skyndesamma fortsättiande för¬
ordnat finnes.
Vid detta måhls öfvervägande saknade R. o. A. de uplys-
ningar, som fordras, til at kienna alla de omständigheter,
hvaruppå såväl Landshöfdingens och Kammarcollegii til¬
styrckande som Kongl. Maij :ts egit nådige förordnande sig
grunda, hvilka på sitt behöriga ställe förut bort vara utredde,
innan ett med lagarne säkert beslut kan vidtagas, hvarföre
R. o. A. fant så mycket mera betänckeligit at detta måhl nu
uptaga och bifall lämna til ändring i Hans Kongl. Maij :ts
under påstående riksdag tagne nådige författning, sorn fölg-
den deraf äfven medgifver en påminnelse emot embetsmän,
de der äga sitt försvar i Hans Maij :ts höga bifall til ett väl¬
ment underdånigt hemställande, och hvilcket så i anseende
til Hans Maij :ts egen höga åtgierd sorn för embetsmännen eij
vill passa sig, med mindre vederbörligit hörande och utlåtan¬
de om sakens beskaffenhet förut blifvit inhämtad, som ome¬
delbart hos stånden eij skie kan.
Härjemte har det icke kunnat undfalla R. o. A:s upmärk-
samhet, huruledes måhl i stånden komma at väckas, til af¬
görande företagas och til Medständers bifall anmälas, hvilcka
röra kronans, medborgares och embetsmäns ägendom, rätt
och välfärd, och det utan at de förut fädt höras, ja, icke ens
haft någon kundskap derom, förrän ett beslut emot dem
varit författadt. R. o. A. håller före at eij något kan vara den
110
lagstiftande makten värdigare och med den allmänna säker¬
heten för hvars mans heder och ägendom mera öfverens¬
stämmande, än at samma makt bevarar innom sig den ord¬
ning i förekommande måhls uptagande, som de derom giorde
rikslagar stadga, och at ett vikande derifrån gifver mindre
godt efterdöme och anledning äfven til lagarnes öfverskri-
dande i den eij mindre ömtoliga lagskipningen.
Det är eij otydeligit, huru uti Riksdagsordningen af åhr
1723 Riksens St[ände]r, sorn besynnerligen haft afseende
derpå, at hvars mans säkerhet måtte få hvila i sielfva lagen,
noga utstakat, hvad ährender egenteligen borde vara Riksens
Ständer värdigt at uptaga, samt i 13 § så ock vidare uti 1727
och 1738 åhrens kongl, förordningar utsatt, på hvad sätt
sådane ährender borde til Ständerne få inkomma, neml:n
igenom särskilte remisser ifrån Kongl. Maij :t, igenom Ur-
skillingzdeputation samt då Riksens Ständer finna godt af
sig sielfva at något mål uptaga, hvilcken senare väg, så framt
eij tidig upmärksamhet derpå gifves, kunde efter hand blifva
så upbanad, at flere slags olägenheter deraf torde blifva
kiändbara, enär både ägendom, personer och anstalter om ri¬
kets värf kunna vidröras och beslut tagas, utan at de, som
det i någor måtto angå, fädt derom kundskap, än mindre hör¬
de blifva.
Då Riksens Ständer uti Riksdagsordningens 13 § förbehål¬
lit sig den makten måhl uptaga, kan det eij annorlunda vara
til förstående, än at Regeringzformen, den allmänna lagen
och Svea Konungaförsäkran måste följas uti sakernes han¬
terande; och som de med hvarannan deruti sammanstämma,
at öfver någon mans lif, ägendom, ämbete el:r tienst eij kan
dömas utan ransakning och vederbörligit hörande, så blifver
det ovedersäijeligit, at då någon klagan i sådane måhl en-
skilta emellan, ehvad kronans rätt déruti må vara inblandad
el:r eij, i stånden omedelbarligen anmäles, borde den icke få
uptagas, med mindre den icke på det i Riksdagsordningen
och 1727 samt 1738 åhrs kongl, förordningar stadgade sätt är
inkommen, och än mindre något beslut deruti giöras til nå¬
gons förfång, utan at vederbörande fädt sig förut förklara
och försvara.
R. o. A. anser detta ämne af så mycket större vigt och Stän¬
ders öfverläggning värdigt, som ett fritt folk och fritt rege-
ringzsätt endast har sin grund och styrcka i beskydd af sielf-
lil
va lagen, så at den eij må kunna nyttias til at rubba den sä¬
kerhet, för hvilcken ett sådant älskeligit regeringzsätt blifvit
valt och antagit. I ett sådant afseende och då R. o. A:s tancka
aldrig kan å ena sidan vara den, at lagbrott och oordningar
böra kunna undangiömas, utan fast mera, i hvad tilfälle de
måtte uptäckas, befordras til näpst och rättelse, så håller lik¬
väl R. o. A. å den andra för ofvan anförde skiäl högst nödigt,
at något närmare och tydeligare stadgande är oumgängeligit
til at få en likhet alla stånden emellan om måls omedelbara
väckande och uptagande samt huru de böra hanteras.
R. o. A. vill med des tancka icke vika ifrån det, som förra
förordningar härom innehålla, utan hell och hållit följa rätta
förståndet af dem, och finner således först, at eij något
tvifvelsmål kan vara derom, at ju hvart ock ett stånd kan
innom sig äga makt at giöra påminnelser uti det, som hörer
til allmänna riksstyrseln i alla hufvudgrenar, och at det är
Riksens St[ände]rs rättighet deruti giöra ändringar och för¬
bättringar, dock at saken förut blifvit i vederbörande depu¬
tation skiärskådad, jemväl at det, som egenteligen kan röra
ståndens privilegier och Ständers egna värk och författning¬
ar, må kunna hos hvart och fett] stånd på lika sätt uptagas
och hanteras. Men deremot förhåller det sig annorlunda med
sådane slags klagomål, som af någon ståndets ledamot, en
el:r flere, kunna anmälas och hvaruti enskyltas rätt och väl¬
färd inlöpa, antingen de härröra af tvister dem emellan el:r
at kronan deruti kan äga emot den ena el:r andra någon
del.
Den lagstiftande makten har i den lagskipning, som dit
hörer, ej stakat ut andre grunder, än den vedertagne all¬
männa lagen för folckets säkerhet stadgat, och de bestå för¬
nämligast deruti, at eij någon sak annorstädes än på rätt
ort och ställe uptagas bör och eij någon ohördan dömas. I
följe häraf, och som hvar ock en saks natur och beskaffen¬
het bör utvisa, både huru och på hvad ställe samt på hvad
sätt den hos lagstiftande makten bör få uptagas; och sådant
eij kan iakttagas, enär ledamöter i stånden promiscue tro
sig äga rättighet at derstädes efter behag giöra saker anhän-
gige samt straxt utvärcka beslut, sorn lätteligen kan utan nog
upmärksamhet i de andre stånden befordras. Altså och eme¬
dan igenom den på Riksens Ständers underdåniga tilstyrckan-
de utkomne kongl, förordningen om fatalier i politie- och
112
oeconomiemål af d. 10 Janu. 1759 desse numera, då ändring
deruti vill sökas hos Riksens Ständer, äro stälte i jemlikhet
med dem, som i justitisemål enligit 1738 åhrs kongl, förord¬
ning få dragas til Ständerne; ty håller R. o. A. före det nu¬
mera vara med samma förordningar och allmen säkerhet
öfverensstämmande, at de mål och tvister, af hvad beskaf¬
fenhet de vara måge, som af vederbörande embetsmän och
collegier blifvit hanterade och sedermera el:r och omedel¬
barligen blifvit af Hans Kongl. Maij :t i Des Rådkammare
pröfvade och afgiorde, icke böra få i stånden omedelbarligen
uptagas, mindre utan vederbörandes hörande något beslut
deruti utfärdas, som kan röra personer, af hvad stånd de äro,
och deras igenom konn[n]gens utslag vundne rätt; utan at
eho, som derigenom kari förmena sig vara lidande1, må enli¬
git lagarne söka vägen til Ständerne genom Urskillningsde-
putation, hvilken äger at förvisa hvart ock ett måhl til sitt
rätta ställe. Härigenom niuter å ena sidan medborgare rätt-
och säkerhet utan äfventyr derföre, at berörde deputation
skulle vägra den klagandes påminnelser emottaga, emedan
han äger frihet at få deputations förfarande Riksens Stän¬
der sielfva underkastat, och å den andra bibehålla Riksens
Ständer sin makt och myndighet i full vidd, då de i rätter
ordning få sådane saker til deras pröfning samt i öfrigit
genom Secret. Utskottet ock deras deputationer kunna i alla
regeringsgrenar granska, huru riksstyrseln blifvit förvaltad
samt collegier och embetsmän sina skyldigheter fulgiort, i
hvilcka alla delar Ständerne grunda deras beslut på förut
inhämtade uplysningar och deraf döma, huru med det ena
och andra enligit Sveriges lag förhållas och förfaras bör.
Hvilcket nied de öfrige respective stånden commu[n]i:s
skulle.
113
23.
von Strokirchs diktamen om förmedlingar.1
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 271.
Ad protocollum.
At förmedlingar i synnerhet på enstakade hemman för
hvarjehanda nödvändigheter äro under tiden oundvikelige,
såframt de til Kongl. M:ts och kronans skada ej skola äntel.
råka i ödesmål, thet har förfarenheten i de förflutne tider
nogsamt bevist; men det är nu egäntel. icke mitt ämne, utan
torde grunden til de missbruk, som förmenas förelupit vid
förmedlingar å hemman, som i ett och samma byalag tilhopa
belägne äro, ej mindre än på hvad sätt sådant numera må
stå at rättas, vara en än mer betydande fråga at närmare
eftersinna.
Man förbijgår then lätthet, hvarmed förmedlingar säges
ifrån ett större til ett ganska litet hemmantal ovillkorligen
vunnits; ty den hufvudsakeligaste vilka redan synes härflutit
däraf at, enär så illa åtburit, thet en åbo märkt sig vara
svårl. vahnlåttad, har han förbijgådt begiära och ärhålla
undersökning och laga rättelse, om icke til äfventyrs hans
bristande ägor injuria temporum medelst ödesmål,2 glömska
utaf den ena åboens flyttande ifrån och en annans flyttning
til hemmanet, någon jord råkadt komma under något annat
hemman i byen och af des åbo innehafves och brukas? I
stället för sådant bordt och kunnat hielpas vid en anställan¬
de jämförelsedelning, kan ägaren af ovetenhet, at den äger
vitsord, som dela vill, tagit för gifvit, at han ägde redan
fullgod lott, och nyttiadt den bekantare genvägen at söka
förmedling; hvarigenom dock tvenne betydande olägenheter
sig yppadt, i det
1 :o Kongl. M:t och kronan måst, til at conservera åboen
och hemmanets undergång afvärja, vidkiännas en märkelig
minskning uti dess förr däraf utgångne skatt. Samt
2:o ägaren på det förmedlade hemmanet vid en sedan äs¬
1 Det har icke kunnat avgöras, om författaren är hovrättsrådet Johan von
Strokirch eiler hovrättsrådet Cari Reinhoid von Strokirch.
2 Detta ord tillagt i marginalen.
114
kad jämförelsedelning måst åtnöija sig med sine vid förmed¬
lingen upgifne ringa ägor såsom grunden til den därå utsatte
nya räntan, utan hopp at någonsin kunna få sine förlorade
inägor tilbakars. Detta blir än klarare, enär man souppone-
rar tvenne hemman utgiöra en by tilhopa, och at desse före
förmedlingen ägdt hälften i byen hvardera, som genom den
enes tiltagsne jämkande efter hand förminskats för den and¬
ra til en lutande undergång, thärest räntan följacktel. blifvit
större än det försämrade hemmanet tål; men sedan den li¬
dande blifvit förmedladt til 1/4-dels och det andra til 1/2
hemmantahl, undfår enligit kongl, förordningarne vid en
jämförelsedelning dem emellan det förra af byens inägor
allenast en, men thet sednare två tredjedelar, i stället de
förut ägdt hälften hvardera, ehuru väl frågan, huruvida för¬
medling hade rum el:r ej, angick K. M:t och kronan och sö¬
kanden och synes ingalunda tillägga ibland grannerne en
eller flere något laga fång til de bortmiste ägor, såvida det
står ofelbart fast, at en förmedling har sitt enda afseende på
ett af sig kommit hemmans upkomst, men ej at den lidande
sättes utom hopp at hvarken någonsin komma tilbakars til
sine förlorade ägor eller hemmanet til sin fordna eller större
skatt och hemantal, än förmedlingen innehåller, kunna up-
gifva.
Til afböijande fördenskull af förenemde tvenne olägenhe¬
ter af minskning i Kongl. M:ts och kronans skatt, samt på
det grannar i en by ej måge på kronans eller en åboes de-
pance kunna rickta sig at ifrån 1 /2 få 2/3 i inägor, tyckes ej
orådeligit vara, thet jämväl följande exception, i anseende
til de redan skedde förmedlingar, kunde lämpel. giöras och
införas vid slutet af Högl. R. o. A:s resolution i detta mål,
nemi.:
Likaledes undantages den händelsen, om något slags hem¬
man i byelag ärhållit förmedling utan at en laga jämfö-
ringsdelning värkel. vises hafva föregådt til utrönande, hu¬
ruvida den, som förmedling ärhållit, den tiden innehaft sine
ägor efter lag; hvilket ifall thet icke bevisligen skedt, då skall
förmedlingen emot Jord.b. 15 cap., 2 §, icke ligga honom i
vägen at utan afseende på densamma och i det stånd, des
rätt före förmedlingen var, ärhålla jämförelsedelning och
thärefter få upsättia hemmanet och åtaga sig högre skatt, så¬
som hemmanets bestånd för framtiden medgifva kan.
115
Med enstakade hemman är en särskildt och olika beskaf¬
fenhet och thärföre tyckes mig ej någon ändring eller limi-
tation uti theras ärhållne förmedlingar äga rum. Stockholm
d. 16 April 1766.
24.
Hovjunkaren friherre Clses Vilhelm Grönhagens diktamen
om manufakturkontorets upphörande.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 285.
Ad protocollum d. 19 Aprilis 1766.
Vid Manufacturdeputationens betänkande angående Ma-
nufacutrcontoiret och de serskilta vota, som detsamma åt¬
följa, synas följande momenta hufvudsakeligen böra komma
i öfvervägande, öfver hvilka jag utbeder mig at i korthet få
anföra mina tankar.
1 :o. Sedan contoiret genom Ständers gemensamma beslut
redan är indragit, enligit Riksdagstidningen n:o 91, men en
del af dess gjöromål likväl komma at subsistera, finner jag i
betänkandet och votis tvänne alternativer föreslagne; det
ena, at desse gjöromål skola helt och hållit updragas Com-
mercecollegio. Det andra, at de skola så fördelas emellan
Statscontoiret och berörde collegium, at det förra besörjer
upbörden och utassigneringen af fonden efter vederbörliga
certificater, det senare åter bestyr om disconten genom en
camererare efter förra vanligheten.
Då jag härvid förer mig till minnes, huru Högvördige
Präste- och Ärbara Bondestånden redan gådt in i Bevill-
ningsdeputationens betänkande och faststält, at all upbörd af
publique medel bör tillhöra Statscontoiret såsom rikets rätta
penningeverk; och som Riksens Ständers gemensamma be¬
slut i Riksdagstidningen n:o 91 äfven innehåller, at de in-
dragne Ständers värks öfverblifvande gjöromål böra vid¬
tagas af de ordinarie värk, med hvilka samma gjöromål äga
likhet och gemenskap, som, hvad upbörd af manufacturfon-
den berörer, ej kan blifva annorstädes än vid rikets pen-
116
ningeverk; kan jag ej finna, at någon annan utväg med des¬
se medel i den delen tagas bör. Men hvad disconten angår,
blir det en ny fråga, antingen den af Banquen sielf såsom
långifvare eller af Commercecollegium skall besörjas. För
min del finner jag det vara indifferent, allenast ett tydeligt
reglemente, som betänkandet utlåfvar, blifver upgifvit, hvar¬
efter förvaltningen med säkerhet kan bestyras.
2:o. Rörande contoirets ledigblifvande betjening föreslås
å ena sidan, at den må bibehållas vid sina löner, sådane som
de vid statens första inrättning voro, och äga frihet at efter
sin rätta tour ordenteligen söka befordran i rikets collegier
och annorstädes; deremot vill å andra sidan påstås, at den
omedelbarligen bör insättias till ledamöter i Commercecol-
legio och få lön efter cours.
För min del finner jag detta senare förslaget, hvad sielfva
befordringssättet vidkommer, snörrätt stridande emot Stän-
dernes i Riksdagstidningen n:o 46 förklarade principe at ej
omedelbarligen befatta sig med tjensters besättiande, hvar¬
ifrån något undantag vid Manufacturcontoirets betjening så
mycket mindre synes böra hafva rum, som det i författning-
arne gjorde förbehåll angående Ständernes egne betjente ej
är lämpeligit till dem, och de dessutom hafva undfådt så
disproportionerade förmåner, både till heder och löningar,
emot andre rikets ämbetsmän, at en ytterligare omedelbar
befordran skulle alldeles stöta all billighet. Hvartill kommer,
at en slik befordran till syslor, hvilka minst hafva at gjöra
med handels-, oeconomie- och rättegångsmål, vore mindre
afpassad för dem, som varit vid räkenskapsvärk och där up-
ammade. Det synes mig ock förtjena upmärksamhet, at
meranämde befordran icke är möjelig utan préjudice för
Commercecollegii redan varande nog talrika ledamöter och
betjäning, af hvilka ingen kunde vänta befordran, innan des¬
se öfverloppsledamöter afgådt, såframt ej staten skall be¬
lastas med öfverflödig betjening för at få personer avance¬
rade, hvilket likväl synes strida emot Secrete Utskottets ytt¬
rade afsigt vid ett annat rikets collegium, nemi. Kamarcolle-
gium. Så lärer ock manufacturcommissariernes innehafvan-
de tour lika med assessorer i hofrätten så mycket mindre
kunna giälla vid deras projecterade befordran, som den blif¬
vit gifven med det förbehåll at endast beräknas dem inom
deras värk.
117
Hvad ändteligen löningen efter cours beträffar, så lemnar
jag at eftersinna, huruvida den kan äga rum, då rikets ordi¬
narie ämbetsmän, som äro penningelöntagare, hvarken få
niuta denna förmån, eller manufacturfonden, som med 2 a 3
t:r gulds inkomst häftar för 15 a 16 t:r gulds gäld i Ban-
quen, en sådan tillökning kan tåla; varandes den redan af
Ständer förklarad för olaglig och ensidig.
3:o. Mögeligheten för Commercecollegium at bestrida dessa
göromålen utan förstärkning i sin nu varande betjening kan
ej dölja sig, då man betänker, at när fonden, som sades, up-
bärs af Statscontoiret och contoirets räkenskaper för den
framfarne tiden utredas under Kammarrevisionens inseende,
med hvilka rikets collegier nämde giöromål rätteligen ge¬
manskap äga; så lärer Commercecollegium så mycket lättare
hinna skiöta de återstående, som de endast komma an på at
genomse några få prémieattester för ull och exporter, innan
de af fonden uti Statscontoiret utassigneras, och, ifall dis-
contens handhafvande förblifver vid samma collegium, den
då kan bestridas genom en kamererare, finnandes jag någon
förstärkning af ledamöter härvid så mycket mindre nödig,
som oftabem:te collegium består af 14 ledamöter med prési-
denten, 7 på hvar division, som äfven i smärre mål är dom¬
för med 5 ledamöter allenast. Den invändning, som härvid
gjöres, i anledning af collegii ansökning hos konungen om
förstärkning, förfaller, då målet anses till sitt rätta sam¬
manhang. Som collegium, oaktadt thet nu sitter på 2 divisio¬
ner, dock ej har flera än 8 ledamöter på ordinarie stat, så går
dess petitum ut på at få de öfrige sex äfven på samma stat
upförde, på det deras afgång i följe deraf må kunna besätt-
jas, hvilket vid vacance efter en extraordinarie ledamot ej
låter sig gjöra.
Då nu collegium således redan äger tillräckelig betjäning,
då erfarenheten tillika visar, at tillökning af ämbetsmän
mera hindrar än befordrar ärendernas drift, så kan jag för
min del ej styrka till någon förstärkning genom manufac-
turcommissariernes intagande i collegio utan räknar den,
af anförde skiäl, både obillig och onödig. Skulle Manufactur-
contoirets betjening, som föregifves, ej vilja räkna tjenstfri¬
het för förmån, såsom den likväl hittills och af kronans ordi¬
narie ämbetsmän blifvit ansedd, så äga de tillfälle at förnöja
sin hug till det allmännas tjenst genom contoirets räkenska-
42—580121
118
pers utredande under Kamarrevisionens inseende och de
utestående fordringars indrifvande, ett giöromål, som är be¬
tydande och kan värkställas utan intrång på lagar och and¬
ras préjudice.
Datum ut supra.
Claes Vilhelm Grönhagen.
25.
Förteckning å kompletteringsval till deputationer.
(Allegater I.)
Protokollet sid. 289.
År 1766 d. 17 April trädde herrar electorerne af Höglofl.
R. o. A. tillsammans och valde följande ledamöter till the
uti deputationerne lediga rum.
Secrete Deputation.
I stället för Hr Wrangel af Saga, fullmäg. Hr Klingsporr,
[Christoffer Fredrik], Hofrättsråd,
Hr Nordenhielm, fullm. Hr Wachs[ch] lager, Gust., Kam¬
marherre.
Handels- och manufactur [dep.]
I stället för Frh. Stierncrantz, fullmäg. Hr Adlerberg, [Gö¬
ran], Statscommissarie,
Frih. Horn, Christer, Cancellieråd.
I stället för Hr Lood, [Gabriel], Supercargeur,
Hr Hercules, fullm. Hr Fredenstierna, [Adam], Hofrätts¬
råd.
Kammar-, oeconomie- och commercie[dep.]
Efter Frih. Wrangel af Lindeberg, Carl Otto, Major,
Frih. Liliecreutz, fullm. Hr Westfeldt, [Nils], Krigsråd
[o: Bergsråd],
Efter Frih. Cronstedt, [Jonas], Generalmajor,
Frih. Ulfsparre, Anders, Adjutant.
Efter Frih. Cederström, Joh., Kam.herre,
119
Frih. von Kocken, [Christoffer], Kongl. Secreterare.
Efter Hr Boije, [Casper Johan], Capitaine,
Hr [von] Hejne, Georg Elias, Lieutenant.
Efter Hr Ladau, [Fredrik Vilhelm, Capitaine],
Hr Simmingschiöld, fullm. Hr von Böhnen, Carl Ludvig,
Capitaine.
Efter Hr von Kathen, fullm. Frih. C.lodt, [Gustaf Nils],
öfv.intendent,
Hr [von] Aulaevill, [Gerhard], öfverstelieutenant.
Efter Hr Gripenstedt, [Jakob, Hofjunkare],
Hr Thét, [Erik], Vice Häradshöfding.
Efter Hr Borgenstierna, [Magnus, Lieutenant],
Hr Biörnberg, [Johan Fredrik], Capitaine vid Elfsborgs
reg:te.
Landt- och siömilitiaeoeconomiedep:n.
Efter Hr Tavast, [Carl Johan, Lieutenant],
Hr Ulfsparre, Gust., Lieutnant.
Bevillningsdep :n.
Efter Frih. Wrangel, Carl Otto, Major,
Frih. Gerdesschiöld, [Johan], Prsesident.
Efter Frih. Schoultz, fullm. Hr De Geer, [Carl], Hofmar¬
skalk,
Frih. von Essen, [Fredrik Ulrik], Kammarherre.
Efter Hr [von] Si[e]groth, [Gustaf Adolf], öfverstelieute¬
nant,
Hr Voltemat, [Johan Albrecht], Krigsråd.
Fiskerideput:n.
Efter Hr Hästesko, fullm. Frih. [von] Köhler, [Georg Lud¬
vig], Lieutenant,
Hr Gyllengahm, [Adolf], Fändrich.
Efter Hr Mannerstedt, [Erik], Capit.lieutenant,
Hr Gyllenpalm, [Johan Ulrik], Vice Häradshöfding.
På herrar electorernes vägnar:
Hans Hindrich Tanbe. Fridrich Ribbing.
Gyllensvan.
120
26.
Krigsrådet Carl Erik Wadenstiernas diktamen om
bankofullmäktige.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 322.
Dictamen ad protocollum d. 29 Apr. 1766.
Jag kan icke föreställa mig, att Högl:e R. o. A:s åtgiärd
vid det af Secrete Utskottet i dag upläste betänkande angå¬
ende bancofullmäcktiges entledigande och nyas val i deras
ställen endast bör bero vid förordnandet af nya fullmäcktige,
innan man förut pröfvat, huruvida de äldre böra för be-
gångne fel afsättas eller icke. Ty
l:o om Secrete Utskottets afsicht endast varit att lemna
R. o. A. ad notitiam ett deras domslut öfver bancofullmäck-
tige, så hade säkert icke behöfts hvarken ett så omstände-
ligit anförande af 9 st:n accusationspuncter, eij heller ett så
omständeligit upptagande af hvarje puncts förklaring och
afdömande, som nu skjedt, hvaraf jag skjäligen dömer, det
Secrete Utskottet uti detta mål för nödvändigt ansedt att
till de respective stånden såsom rätter öfverdomare uppgifva
all den upplysning, som densamma behöfde till ett definitift
utslag häröfver; särdeles som den nu brukade methoden till
uppgift aldeles icke instämmer med den vanlige, då något
ad plenorum notitiam ifrån Secrete Utskottet uppgifves och
då eij mindre sielfva saken än skjälen till Secrete Utskot¬
tets beslut deröfver aldeles förtigas.
2:o. Är det en hvarje stånds enskylta rättighet att pröfva
och dömma sina fullmäcktiges förvaltning utan samman¬
blandning och deltagande uti ett sådant giöromål af något
annat stånd än det, som befullmäcktigat; ty äfven så litet
som de öfrige stånden deltagit uti R. o. A:s vahl af deras
fullmäcktige i Ranquen, äfven så litet kunna de sig utlåta
och befatta med den redogiörelse, som R. o. A. finner för
godt att som principaler fordra.
1 Med påteckning: Hr Wadenstierna.
121
Bancofullmäcktige äro icke Riksens Ständers fullmäcktige
men tillförordnade fullmäcktige hvar och en på sitt stånds
vägnar.
När nu antingen Bancodeputationen eller Secrete Utskot¬
tet tager till sitt afgiörande bancofullmäcktiges afsättande,
fordras nödvändigt, att trenne stånd skola concurrera uti af-
dömandet, om annars beslutet skall blifva lagligit.
Men just under detsamma upphörer hvarje stånds primi¬
tiva och enskylta rättighet öfver sine egne fullmäcktige, med
den märkelige olägenhet, det derigenom hända kunde, att ett
stånd emot sin villja skulle få sine egne fullmäcktige af-
satte igenom tvänne stånds obehöriga decision.
Häraf synes tydeligen, det hvarken Bancodeputationen eij
heller Riksens Ständers Secrete Utskott kan sträcka sin åt-
giärd vid dylika tillfällen längre än att blott anmäla facta
hos hvarje stånd särskildt såsom den enda competenta do¬
mare, såframt en hvarje stånd tillständig rätt skall kunna
oförkränkt förvaras.
3:o. Med förbigående af hvad äldre handlingar utvisa an¬
gående de respective ståndens rätt i detta mål samt den lag-
granhet, hvarmed de densamma förvarat uti snart hundrade
år, bör jag likväl icke lemna onämt en författning i nyare
tid, nemi. Expeditionsdeputationens protocollsutdrag af d.
18 April 1739. Densamma lägger tydeligen ådaga, att då hos
de tre respective stånden, som hålla fullmäcktige i Banquen,
var under afgjörande, på hvad sätt bancofullmäcktige borde
tillsättas, så tog eij allenast hvart stånd sitt särskilta deci-
sum utan ock lät detsamma särskilt införa uti expeditionen,
på det att äfven alt anseende af gemensamt afgiörande skulle
undvikas, ehuru målet i sig sielft var dem alla och gemen¬
samt angående.
Ehuru jag bör vänta mig den värkan af desse och flere
considerationer, det Höglofl. R. o. A. med samma sorgfällig¬
het nu som tillförene förvarar en sin nog angelägna rättig¬
het, torde mig likväl tillåtas att tillägga en ende reflexion
öfver hvad som hända kunde, ifall den förloras.
R. o. A. är, såsom ett rikets stånd, garant för Banquens
säkerhet.
Efter nu varande bancoställning utgiör R. o. A:s fastighe¬
ter förnämsta fonden till Banquens styrka.
R. o. A:s fullmäcktige äga således nu mera än någonsin
122
tillförene den skyldigheten sig åliggande att bevaka både
Banquens och sitt stånds intresse.
Så snart therföre R. o. Ars fullmäcktige veta sig stå under
samtelige de tre ståndens dijudication, så torde ock hädan¬
efter deras säkerhet fordra att så laga, det de åtminstone
äga gynnande domare, om eij nögd principal öfver sin för¬
valtning.
27.
Direktören Claes de Frietzckys diktamen om banko¬
fullmäktige.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 345.
Ad protocollum d. 10 Maij 1766.
N ro 1.
Då jag uti förevarande granlaga ämne täncker enligit
min riksdagsmannarätt med den dristighet, som sanning och
lag åtföljer, och med den anständighet, som sielfva sakens
tydelighet samt R. o. Ars egen värdighet fordrar, yttra mina
tanckar, så utbeder jag mig ödmiukeligen Högloft. R. o. Ars
benägna och granskande tålamod.
Som vid påskriften af R. o. Ars tagne beslut öfver Hög-
lofl. Secrete Utskrs extractum protocolli rörande herrar ban-
cofullmägtige yppat sig en oförmodelig tvist om rätta expe-
ditionssättet; så håller jag oförgripeligen före at den säkras¬
te mätstock, hvarefter det bör utstakas, blifver våra dyrt be¬
svurne lagar.
När de noga jemnföras med hvarandra, så utvisa de tyde-
ligen, huru alla mål vid riksdagarne skola uptagas, afgiöras
och sättias uti beslut.
Vid application af dem til förekomne speciela casus lärer
nogsamt finnas, at lagarnes föreskrift til alla delar blifvit ef-
terlefvad. Ty i anledning häraf häfver Sec. Utsk. enligit 18:de
§ i Riksdagsordningen samt 3:die § af des instruction öfver-
sedt herrar bancofullmägtiges administration vid bancovärc-
1 Tryckt 1766.
m
ket och sine dervid giorde anmärckningar jemte sit betänc-
kande enligit Riksdagsordningens 14: de § til Höglof. Riksens
Ständers plena inlemnat och anmält.
Öfver detta betänckande har sedan hvar ock et stånd in¬
nom sig enligit 16:de § i Ricksdagsordningen ventilerat och
detsamma efter hvart och et stånds särskilte godtfinnande
afgiordt; således återstår nu allenast at af ståndens särskilte
påskrifter formera et beslut, som Ricksdagsordningens 17:de
§ såleds utstakar: Uti de saker, sorn til samtelige Riksens
Ständers afgiörande höra, äger hvart stånd för sig sit sär¬
skilte votum, och kommer såleds slutet i hvarje sak på stån¬
dens fyra stämmor at bero; hvad de antingen enhälligt kom¬
ma öfverens om eller de fleste stånden uti det, som n. b.
Riksens Ständers frihet samt hvart ock et stånds väl för-
värfvade privilegier icke rörer, således falla uppå, vare stän¬
digt och giälle för Ständernes beslut, hvaremot det ståndet,
som i skilgacktig mening varit, sedermera n. b. på intet sätt
sig sättia må. Så tydelig och klar som denna § är, så obe-
gripeligt blir det för mig, huru man kan mistaga sig om ex-
peditionssettet tvert häremot, ty hvarcken rörer Sec. Utsk:s
betänckande om bancofullmägtige Riksens Ständers frihet;
tvertom den styrckes häraf, då Riksén [s] Ständer enligit
13:de § i Rickdagsordningen finna någon hafva sit ämbete
så förestådt, at han derföre tiltalas bör, at de detsamma til
ransakande och afdömmande uptaga och efter sakernes be¬
skaffenhet til behörig straff och bot utan uppehåld befordra.
Eij heller rörer det något stånds eller R. o. A:s enskilte privi¬
legier; ty R. o. A. har intet giort något särskilt förbehåld
härom tilförende, icke heller frikallar deras Privilegier någon
ämbetsman eller Riksens Ständers samfälte fullmägtige från
ansvar inför samtelige ståndens samfelte domstol, och blif-
ver såleds i min tancka ofvan åberopade 17 :de § i Ricksdags¬
ordningen det lagligaste rättesnöre til expeditionssättet i den¬
na sak.
Uti denna min öfvertygelse styrckes jag ännu mera utaf
Kongl. Maij:ts nådiga Försäkran och des 18:de §, som seijer:
At bancovärcket hädanefter som härtils och alt ifrån des
första inrättning kommer at stå under n. b. Ständernas egen
och enskylta vård och förvaltning. Hvilcken § eij lemnar
det ena ståndet mera myndighet vid dispositionen än det
andra. Äfven ock af det:
124
At fullmägtige kallas Riksens Ständers fullmägtige och eij
skiljas hvar ock en efter sit stånd.
At de uti öfverläggningar och voteringar decidera sakerne
eij som uti deputationerne ståndsvis utan per capita och så¬
ledes böra vara alla stånden til ansvar lika förbundne.
Att intet stånd äger uti Banquen eller des guarantie någon
enskilt del utan svara en för alla och alla för en.
At på samma grund deras fullmägtige, som gemensamt
disponera sina prin[c]ipalers gemensamma goda, böra, så¬
vida det ena ståndets fullmägtige igenom den pluralité, de
vid beslutens tagande utgiöra, kunna giöra alla stånden ska¬
da, blifva och vara Riksens Ständer ansvarige en för alla och
alla för en, utom hvad hvar ock ens särskilte votum i proto-
collerne frikiänner dem ifrån.
At 3:die § af Sec. Utsk:s instruction pålägger deputerade
öfver bancovärcket at hos Sec. Utsk:t upgifva, om någonsin
bancodirectionen eller fullmägtige skulle öfverskrida sin
skyldighet, tå Sec. Utsk:t therefter hos n. b. Riksens Stän¬
der sådant anmäler. Skall det anmälas hos Riksens Ständer,
så är väl ändamålet, at de skola taga dervid et gemensamt
beslut, så mycket mera som Sec. Utskottet eij kan anmäla
något hos et stånd särskilt eller förvänta svar af et stånd
särskilt. Och äntelig at på samma grund et stånd intet kan
ensamt formera något beslut uti en deputations betänckan-
de, som af flera stånds ledamöter blifvit utarbetat och til
alla respective såtnden upgifvit, så kan det eij heller sägas
vara bifallit eller förkastadt, innan samtelige stånden sig
deröfver yttradt och deras beslut, grundat på pluralité, blif¬
vit ordenteligen utrönt likmätigt 20:de § i Riksdagsordning¬
en. Ingen expedition öfver Ständernes beslut bör utgå, innan
den först uti Deputationen öfver expeditionerne är jemkad
och öfversedd.
Af alt hvad jag nu äfven så vidlyftigt som förmodeligen
öfvertygande anfördt at bevisa det enda och lagligaste expe-
ditionssättet i denna sak, lärer ock tillika blifva bevist, at
den föreslagne expedition af R. o. A:s tagne beslut, såsom
olika med de andre begge ståndens, directe ifrån Riddarhus-
caritzliet til herrar bancofullmägtige eij lärer vara enlig med
Riksdagsordningen samt skulle medföra en ovanlig praxis,
örn et stånd ensamt skulle directe afhandla något med rikets
eller samtl. ståndens ämbetsmän och fullmägtige. Desutom
125
gaf Sec. Utsk. betänckande eij någon anledning til en speciel
ventilation om Adelens fullmägtige ensamt utan til en gene¬
rel om alla ståndens fullmägtige, om sielfva hushåldnings-
sättet vid bancovärcket, om den varit enlig eller stridande
med instructioner och författningar, örn Banquen tagit nytta
eller skada häraf, om de sedan sista ricksdag iniförde prin-
cipier uti liushåldningen varit grundade och om fullmäg-
tiges antal hädanefter. Detta alt äro sådane omständigheter,
som röra ståndens gemensamma rätt och förmon, så at de
nödvändigt böra af stånden gemensamt afgiöras, och då
contraproposition, som bör blifva basis til Adelens beslut,
tydeligen innehölt den gemensamma qusestionen om full-
mägtiges antal, så kan väl ingen annan expedition äga rum
än igienom Expeditionsdeputation.
Det skulle ock leda til mycken oordning, om öfver en de-
putations betänckande, som enligit Ricksdagsordningen blif¬
vit Ständernas gemensamam ompröfvande understält, skulle
kunna utaf ståndens olika beslut formeras olika, ifrån sär-
skilte ställen emanerade expeditioner. Vid värckställigheten
af sådane olika beslut skulle existera en pröfning, stridande
emot lagstiftande macktens värdighet. Grundlagarne hafva
ock sökt förekomma sådane händelser igienom den 8:de §
uti Kongl. Maij:ts nådiga förordning angående ricksdagarnes
förkortande af år 1727, der det heter: Til förekommande af
hvarjehanda oreda, så måste ståndens utlåtelse icke lemnäs
til de sökande utan directe insändas til Expeditionsdeputa¬
tion, at det slut, hvarutinnan stånden befinnas hafva stan¬
nat, må derstädes kunna vederbörligen utfärdas.
Sec. Utskottets extractum protocolli vid ricksdagen år
1739 angående bancofullmägtige utstakar endast deras til-
sättiande och afskieds ärhållande såsom hvarje stånds sär-
skilte rättigheter; men nämner aldeles intet om den casus, då
fullmägtige blifvit anmälte, såsom de der öfverskridit sin
skyldighet; som i det senare fallet det tilskyndat alla stånden
en gemensam skada, så är eij underligit, at Sec. Utskottet
intet nämt något, huru i slika fall det förhållas skulle, eme¬
dan Ricksdagsordningen det förut tydeligen utstakat. Det
skiäl, sorn således vil dragas härutaf til et stånds rättighet at
ensamt dömma öfver sine fullmägtige och dem fria eller fäl¬
la, förfaller så mycket mera, som detta är allenast en Secrete
Utskottets författning, som eij lärer blifva mera giällande än
126
grundlagen, och hon intet en gång utstakar någon anledning
til et sådant påstående.
Hvad säkerhet skulle stånden finna, som voro svarande
emot den gemensamma guarantie, de åtagit sig för banco-
värcket, om vid anmälan af fullmägtiges förseelser de flesta
ståndens beslut eij skulle gå i värckställighet, och hvad sä¬
kerhet skulle de andre stånden finna vid förvaltningen af
detta så angelägna och allas välfärd så nära rörande verck,
om de skulle nödgas lemna den i sådane personers händer,
som de, såsom lika magtägande, hafva ansedt böra mista
Ständers vidare förtroende.
Et sådant påstående om et ovanligt expeditionssätt skulle
gifva anledning til obehagelige tvister om Ständers reciproque
rättigheter och til klagan hos de andra stånden, som skulle
R. o. A. vilja gå för nära in på deras rätt och den del, de
böra äga uti Ständers beslut; som sluteligen skulle gifva til-
felle til utsående af et oenighetsfrö, hvars tiltagande växt
sedan eij stodo at utrotas.
Tideböckerne utmärcka nogsamt, hvad olyckelige händel¬
ser ståndens osämja fordom med sig fördt; och det vore öns-
keligt, at den sista kunde utur allas våra minnen til evig tid
utplånas.
Landtmarsckalken har ock derföre igenom sin ed blifvit
förbunden at i synnerhet vinläggia sig derom, at alt ämne
til osämja och mishällighet, såväl ibland ståndets ledamöter
som samtelige stånden emellan, försickteligen afstyres och
utav vägen rödies.
När R. o. A. låtit för honom stafva denna oryggelige ed,
så hafva de uti och med detsamma förbundit sig sielfve til
des obrotzlige efterlefnad. Detta bör påminna oss, mine Her¬
rar, hvad vi äro riket, oss sielfve och våra respective Med-
ständer skyldige.
Jag kan intet tro, at någon gifves så kiänslolös för riket
och regeringssättet, at han skulle vilja äfventyra dem och
friheten. Friheten beror på grundlagarne och lagarnes helgd
på regeringssättet; men regeringssättet kan eij äga bestånd,
om det rubbas til sin väsentligaste del, som är den styrka och
den activité, det tager af ståndens pluralité.
Riksens Ständer hafva sielfve vid 1755 års ricksdag, då de
yttrade sig om grundlagarnes värckställighet, ärkiändt, at
principen af grundlagarne varder rubbad med det pluralité-
127
tens beslut stadna utan värckställighet, och med en sådan
rubbning är alt rubbat, ingen säkerhet för undersåtare, ingen
säkerhet för ricksstyrelsen. Hvad som skier uti et mindre
mål, det kan på samma sätt och med lika anledning skie uti
et större.
På så gode grunder och af fullkomligaste vördnad för la-
garne kan jag eij annat än Häglof I. R. o. A. vördsamligen
tilstyrckia, at deras beslut i conformité af contrapropositio¬
nen, som igenom votering och pluralité blifvit bifallen och
innehölt såväl fullmägtiges antal hädanefter sorn de nu va-
randes befriande, måtte blifva ord ifrån ord löparen påskrif-
ven och sedan hela saken i all sin vidd af Riksens Ständers
Expeditionsdeputation enligit 17:de och 20:de §§ i Ricks-
dagsordningen blifva expedierad.
Clas Frietzcky.
28.
Landshövdingen friherre Carl Sparres diktamen om banko¬
fullmäktige.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 350.
Utaf åtskillige värde ledamöter är så grundeligen anfördt,
hvad uti denne sak är R. o. A:s rätt, at jag föga eller intet
kan dervid tillägga. När uttydning eller tillämpning af lag
skall giöras, så bör den tagas af sielfva lagen. Eljest blir vid
hvarje förefallande ämne ny lag. Huru ofta händer det uti
öfverläggningar, at den ena delen af saken kan efter allmän-
ne författningar afgiöras, då en annan del såsom res privi-
legii måste serskilt handteras. Hushållningen vid Ranquen
och instructioner med mera höra oförnekeligen til de öfriga
resp. ståndens pröfning. Men deraf föllj er icke, at fullmäck-
ligskapet och personers af- och tilsättjande hörer dem ge¬
mensamt til. Icke deltaga de andre stånden uti utnämnandet
af R. o. A:s fullmäcktige, icke eller R. o. A. vice versa. Är
detta des ensak, så är det ett privilegium, ty hvad är privile¬
1 Med påteckning: Dictamen d. 10 Maij, al Friherre Sparre. — N:o 3.
128
gium annat än en förmon och rättighet, som är stånd eller
personer tillagd såsom ett undantag ifrån allmänna lagen,
och om privilegier förmår 17 § uti Riksd.ordningen, at de
icke höra under pluralitetens af Ständer beslut. När R. o. A.
håller sig inom grentzen af fullmäcktigskapet men icke frå¬
ga är om annat än detta, och at efter de upgifne mål bibe¬
hålla eller vägra fullmäcktige sitt förtroende, så är den åt¬
gärd, sorn är med de öfrige resp. stånden gemensam, på intet
sätt vidrörd. Icke eller har Secr. Utskottet vändt sig såsom
domstol härutinnan til plena. Instructionen tillägger icke
Secr. Utskottet någon domarerättighet, icke eller 13 § uti
Riksdagsordningen, sorn densamma endast til ett mål, hvar¬
om nu icke fråga är, inskränker. Således har Secrete Ut¬
skottet såsom en deputation til de trenne stånden inkommit
med en berättelse, sorn efter sakens beskaffenhet och före-
nämde 17 § bör afgiöras. Men huru kan det uti denne casu
annorlunda ske, än at man skill jer hvad som nödvändigt
ifrån hvarannan bör skill jas, lag och privilegier, Ständers
fullmäcktigskap ifrån stånds fullmäcktigskap, ståndets rät¬
tighet dervid ifrån sielfve förvaltningen uti Ranquen, brott,
som af en domare efter domarereglor skall pröfvas ifrån ett
blott hemställande, som angår principalens förtroende eller
misstroende til sin fullmäcktig, och med ett ord at man
skilljer hvad som hörer til pluralitetens af Ständer beslut
ifrån hvad icke dit hörer. Jag tror, at denne urskillning är
nödig, ty samma regeringslagar, som fastställer målens afgö¬
rande igenom pluralitet, förbehåller och R. o. A. på det ef-
tertryckeligaste deras rättigheter. Uppå en sådan grund
måste enigheten med de öfrige resp. stånden på det sorg-
fälligaste underhållas. Men all annan enighet, som eij har
lagarne til föremål och rättesnöre, tjenar i sielfva värcket
mera at söndra samhället och at kullkasta den allmänna fri-
och säkerhet. Derföre instämmer jag med det först upläste
memorial, at ingen påskrift sker uppå löparen, at igenom
extr. prot. til bancofullmäcktige R. o. A:s få decharge för
den förflutne tiden, de tvenne äldre efter reglementet afgå
och de senast tilkomne, Hr Gen.major Löwen och Hr Cant-
zelierådet Apelbom, bibehållas.
129
29.
Direktören Clses de Frietzckys diktamen om banko-
fullmäktige.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 368.
Ad protocollum d. 13 Maij 1766.
Sedan Höglofl. R. o. A. öfver det af Höglofl. Sec. Utsk. up-
gifne betänckande rörande hushåldningen vid bancovärcket
samt herrar fullmägtiges angifne mistag mot de af Riksens
Höglofl. Ständer vid sista riksdag antagne principer, såsom
ock fullmägtiges förminskande til tvenne af hvarje stånd
hädanefter, behagat stadna i det beslut, at R. o. A:s fullmäg-
tige skola alla fyra ärhålla vanlig decharge, de 2 äldre afgå
och de 2:ne yngre bibehållas; så har vid expedition af detta
beslut den tvist yppat sig, huruvida den bör skie den laglige
och vanlige vägen ifrån Expeditionsdeputation eller ock an¬
ses som et ståndets ensak eller oeconomicum, sorn borde
ifrån Riddarhuscantzlie igienom extractum protocolli directe
til herrar fullmägtige expedieras.
Jag hade väl trodt, at det förra expeditionssättet vore det
enda, som här kunde äga rum; men sedan R. o. A:s pluralité
gifvit mig den öfvertygelse, af äfven et annat är möijeligt,
så skall jag ödmiukelig anhålla få giöra några få reflexioner
härvid, igienom hvilcka man torde vinna mera dager i et så
granlaga ämne.
Som Sec. Utsk. grundat sit betänckande om herrar banco-
fullmägtiges entledigande uppå de skiäl, som skulle fullmäg¬
tige eij altid fölgt den af Riksens Ständer vid sista ricksdag
faststälte principe til bancovärckets administration, författ-
ningarne och instructionen utan ibland antagit andre grun¬
der enligit de upgifne speciele casus, hvilcket Sec. Utsk. trodt
haft med sig för Banquen och det allmänna skaddige på-
fölgder, så blir det vist en angelägen omständighet, at ifall
det expeditionssättet, såsom R. o. Ars ensak, skulle bifallas,
R. o. Ars tanckar måtte uti sielfva expeditionen tydeligen
blifva införde, om och huruvida desse af herrar fullmägtige
130
utöfvade principer böra ärkiännas för ricktige, antagas och
äfven i en framtid värckställas.
Som R. o. A. med så mycken granskning öfversedt de af
Sec. Utsk. anmälte omständigheter rörande fullmägtiges hus-
liåldning samt i anledning af det tilräckliga lius, de deraf
hämtadt, lagt grunden til sit beslut, som de tagit sådant, som
förr nämdt är, så anser jag dessa grunder samt sielfva be¬
slutet för så fast och oryggeligt, at ingen af des ledamöter
uti Sec. Utskot. eller Bancodeputation vid instructionens up-
sättiande för fullmägtige kan våga vika ifrån de principier,
som beslutet igienom fullmägtiges friande synes hafva apro-
berat, ehuru de skulle vara stridande emot dem, sorn vid sista
riksdag blifvit antagne, innan sorn R. o. A. igienom förestå¬
ende expedition öfver betänckandet lemnat något tilstånd
härutinnan. Ty om expeditionen eij innehåller en sådan fö¬
reskrift, så blifver yttrandet om Sec. Utsk. betänckande
ofulkomligit, Adelens ledamöter derstädes stadna uti vilrå-
dighet, då frågan blir örn instruction, och jemte det de kun¬
na mistaga sig om Adelens tanckar om sielfva principen, så
äro de ovisse, om, ifall R. o. A. förklarar denna sale för Ade¬
lens enskilte, de då eij böra enskilt upgifva en enskilt in¬
struction för Adelens enskilte fullmägtige.
Anledningen til et så angelägit utstakande uti R. o. A:s ex¬
pedition tager jag af den difference, sorn finnes emellan de
efter förra författningar, sista ricksdagsbeslut och senare in¬
struction antagne principer och dem, som herrar bancofull-
mägtige fölgdt vid vissa tilfellen; ty då Riksens Ständer vid
sista ricksdag förbudit alla lån til cronan, så hafva fullmäg¬
tige lemnat ansenlige låncapitaler til cronan at inlösa des
cronolotterieförskrifningar; då samma riksdag alla lån til
privatis blifvit förbudne, så har sedermera sådane lån blifvit
tilstadde. Då enligit förra författningar eij var tillåtit at be¬
låna länebancoattester med mera, än hvad hvarje myntsort
giälde efter pari cours, så hafva nu fullmägtige utlemnat
såsom lån uppå dem dubbelt, såsom 36 d:r på en ducat och
18 d. på en ricksdaler. När efter sista ricksdags beslut alla
lån på lösörepanter blefvo förbudne med befalning, at de,
som eij innom viss tid blefvo inlöste, skulle panterne, vare
sig guld eller silfver med mera, försäljas, och desse panter
igienom auction til större delen blifvit försålde, så hafva full¬
mägtige kort tid derefter antingen på samma eller annat
131
silfver utlänt iner än dubbel summa, efter 80 m:r cours emot
3 procent ränta på hvarje lod silfver emot förra vanligheten.
Den vördnad jag hyser för R. o. A:s beslut hindrar mig
at nu yttra mina tanckar öfver den här uprepade difference,
som jag funnit af Sec. Utsk. betänckande uti hushåldnings-
principen vid bancovärcket och des olika verckan på banco-
värkets säkerhet och creditens bibehållande. Men jag skulle
önska, at R. o. A:s tancka i ty mål måtte mogna och i expe¬
ditionen uptagas, det vil eljest blifva svårt at finna möijelig-
heten af det föreslagne expeditionssättet, såsom enskilt ifrån
R. o. A., innan jag kan utröna, huruvida expeditionen kan
blifva sådan, at den tillika kan tiena til rettelse för Sec.
Utsk. uti hufvudprincipierne, samt utvärcka en sådan på-
fölgd, som, ifall detta expeditionssättet skulle bifallas, R. o.
A. tror sig böra förvänta, då det eij igenom Expeditionsdepu-
tations åtgiärd kommer at i jemnförelse med de andre respec-
tive ståndens tanckar formera et samfelt beslut.
När jag tillika besinnar, at R. o. A:s beslut innehåller, det
såväl de 2:ne afgående som de 2:ne quarblifvande herrar
bancofullmägtige böra ärhålla en vederbörlig decharge för sin
förvaltning sedan sista ricksdag och grunden til en sådan
decharge nödvändigt måste sökas utur grunderne til deras
förvaltning, så blifver det i min tancka en omöijelighet at
värckställa denna väsentliga del af expeditionen, innan för-
valtningsprinciperna, och i synnerhet de som differerat från
författningarne och ricksdagsbesluten, blifvit ärkiände och
gillade, samt huru R. o. A:s beslut om deras framdeles bibe¬
hållande skal antingen intet communiceras eller communi-
ceras med de andre två respective stånden, antingen som et
alle tre ståndens gemensamme mål eller som et R. o. A. en¬
skilt tilhörigt, antingen gienom tvenne eller flere särskilte
expeditioner i en och samma sak eller endast gienom et ex-
tractum protocolli til herrar fullmägtige, antingen Adelens
fullmägtige skola cooperera samfält med de andra 2:ne
stånden enligit sin enskilte instruction, eller de skola särskilt
taga sina beslut emot de andra ståndens samfälte instructio-
ner; antingen Adelens fullmägtige skola vara förbundne til
de förra, alla tre ståndens samfälte principier vid förvalt¬
ningen, eller de skola följa de igienom dechargens ärhållande
aproberade särskilte principier.
Ju mera jag betracktar detta föreslagne expeditionssätt,
ju mera svårigheter och tvifvelsmål yppar sig vid des värck-
ställande, som kan eij annat än lemna mig den fulla öfver¬
tygelse, at det bästa, det nyttigaste och det med våra lagar
enligaste expeditionssätt är det, som sider igienom Riksens
Ständers Expeditionsdeputation, enligit 8:de § i Kongl.
Maij :ts nådige förordning om ricksdagars förkortande och
20:de § i Riksdagsordningen; hvilcket jag för min del
vördsamligen tilstyrker R. o. A. at bifalla.
Clas Frietzcky.
30.
överstelöjtnanten friherre Axel Gabriel Leijonhufvuds dikta¬
men om expeditionsdeputationens beslut om extraordinarie
domstol.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 394.
Uti hvad bekymmersam och vid alla förflutna riksdagar
ovanlig belägenhet H. R. o. A:s ledamöter i Exped :sdeput. sig
funnit under 2:ne särskilta sammanträden, deputationen
haft sedan R. o. A:s sidsta plenum, lärer förmodel. af be¬
rättelser redan til en del vara H. R. o. A. bekant.
I dessa bägge sammankomster hafva de öfrige höglofl. tre
ståndens respective ledamöter högeligen påstådt samt siälfve
slutet :n värckstält och utfärdat expedition af de 3 respec¬
tive ståndens beslut om en Riksens St[ände]rs commiss:s
el:r domstols förordnande här i residencet. Till ett sådant
beslut hafva R. o. A:s ledamöter i dep. likväl ej kunnat fin¬
na någon anledning, hvarcken af H. Secr. Utsk:s sidsta be¬
tänkande, hvilcket innehåller endast ett tillstyrckande af en
extra domstol i orten till upprorsmålets ransakning och af-
dömmande i Elfsborgs län, ej heller af R. o. A:s påskrift,
som utmärcker ett simpliciter gifvit bifall till Höglofl. Secr.
Utsk:s välgrundade förenämde project.
I anledning härutaf hafva R. o. A:s ledamöter i dep. trodt
1 Med påteckning: Ad protocollum hos Höglofl. Ridd. och Adelen d. 28
Maij 1766. — N:o 1.
133
sig äga alt fog att anse de tre resp. st:s beslut vara tagit uti
ett H. R. o. A. aldeles obekant och nytt mål såväl i anseende
till den hufvudsakeliga åtskilnaden emellan bägge domsto-
larnes alla egenskaper som ock därtill, att detta beslut, hvilc-
ket helt och hållit förändrat sakens natur, ej blifvit R. o. A.
kundgiort, så att R. o. A. efter lag och R[iksdag] sordn:s 17 §
med sin röst fått concurrera därtill.
Protocollet, som vid desse bägge sammankomster i dep.
blifvit fört, innehåller den säkraste underrättelsen om de
principer, hvilcka R. o. A:s ledamöter i deput. fölgt, samt det
mått af uppmärcksamhet och alfvare, hvarmed enhvar af
oss har sökt att bevara H. R. o. A:s i lag och Riksd:sordn.
beskrefne och grundade rättighet att såsom ett stånd och till¬
lika det första ståndet i riket få yttra sig öfver alla före¬
kommande riksdagsmål, uti hvilcka beslut utfärdas böra.
Icke dess mindre utbeder mig H. R. o. Ars gunstiga tillstånd
att i korthet få berätta en eller annan af de besynnerliga om¬
ständigheter, som tilldragit sig, ej mindre vid Expeditions-
deprs första sammankallande i detta mål än under siälfva
deliberationerne samt siälfva expeditionens sluteliga juste¬
ring och utfärdande.
Hr Generalen och Landtmarsk. behagade d. 20 sidstl. hujus
elrr 3:diedag pingst, då R. o. A. hade haft sitt sidsta plenum,
låta anbefalla mig igenom en Expedit.sdeputationens leda¬
mot, Hr Adv.fiscalen Nordenhielm, det skulle jag såsom den
ålsta af R. o. Ars närvarande ledamöter i denna deputationen
om dess sammankallande draga försorg. Till lydnad af denna
befallning drögde jag ej att hos Hr Assessoren Psilander-
hielm och i Riddarehusets Cancellie efterfråga, om något oaf-
giort angelägit mål i deput. voro liggande. Och då något så¬
dant ej fants, icke häller någon löpare ännu fölljande dagen
vid middagstiden, då anslag vanligen ske, var ankommen
med det beslut, de tre resp. stånden berättades hafva tagit
om en St [ände] rs commission, trodde jag mig ej befogad
deputationen med anslag till följande dagen att besvära; och
tillsade Riddarehusets betjäning, att anslag till deputationens
sammankomst af mig endast borde väntas. Jag var då vida
skild ifrån all inöjelighet att kunna föreställa mig, att denna
tillsäjelse skulle råka angå någon annan än den af R. o. A:s
ledamöter i deput., hvicken näst mig, i Hr Hofrättsrådet
von Posts frånvaro, var den ålsta, nemi. Hr Vice Häradshöfd.
43—680111
134
Breitholts, hvilcken örn min återkomst efter helgen kunde
vara okunnig. Men jag blef samma afton med mycken sur-
prise underrättad, att vissa ledamöter af de andre respec-
tive stånden, med hvilcka en ledamot af Riddarehuset i bör¬
jan skall hafva varit i fölljo, hade med egen myndighet på
Riddarehusets anslagstafla låtit slå an deputationens sam¬
mankallande till följande dagen kl. 9 med undsäjelse till
ridd.husbetjaningen, då densamma ett sådant ovanligt an-
slagssätt i början ej velat tillåta.
Enär Högloft. Deputationen den följande dagen el:r d. 22
hujus var tillsammanskommen och det Ärbara Bondest :s Se-
cretaire Hr Directeuren Kock sig äfven hade infunnit, fram-
gafs af honom till en af Högvördige Prästes:ts ledamöter ett
document, hvilcket, då det efter lång omgång och någon svå¬
righet änteligen lämnades till mig såsom ordförande i depu¬
tationen, befants vara H. Secr. Utsk:s betänckande, på hvilc¬
ket R. o. A:s simple bifall till den projecterade extra dom¬
stolen i orten och de öfrige respect. ståndens nya beslut om
en Ständers commission här i Stockholm uti påskrifterne
syntes. Herrar ledamöter i deputationen af de tre resp. stån¬
den började efter uppläsandet häftigt att yrcka på expedi¬
tionen af åfvannämde beslut. Emot detta påstående anför¬
des af mig såsom ordförande och af Höglofl. R. o. A:s öfrige
deputerade ej allenast de kraftigaste skiäl och reservationer
ad protocollum till bevarande af R. o. A:s rätt, utan vi an¬
vände till öfverflöd ali upptänckelig flit att med ömmaste
föreställningar söka tillvägabringa, att R. o. A. af sina Med-
ständer kunde orubbad få niuta utöfningen af den för alla
högh stånden i lag och Riksdagsordning grundade rättighet.
Uti en på slika grunder hvilande ståndagtig protest emot all
efter vår tanka förhastad expedition i detta mål styrcktes vi
än vidare af en kraftig uppmuntran ifrån Hr Gen. och
Lantmarskalken, hvilcken igenom en ledamot af dep. beha¬
gade hos de 3 resp. ståndens deputerade förbehålla R. o. A.
den rättighet att öfver detta mål lagl:n få yttra sig, innan
någon expedition skulle företagas.
Uti siälfva protocollet finnes utförligare omrört, mine guns-
tige Herrar, hvad af mig och mina medbroder i deputationen
under mycken gensago af de öfr. R. St:s ledamöter androgs,
till dess vi till föllje af Riksdagsordn. ärhöllo, att saken en
dag el:r flera kunde få ligga på bordet, sedan oss förut blif-
135
vit aldeles afslagit, att målet finge hvila, till dess R. o. A. uti
nästa pleno därom fått kundskap och tillfälle att med sitt
yttrande utöfva den rättighet, hvarje stånd i riket vid riks¬
dagar .tillkomma bör.
Tvänne dagar voro näppel :n förflutne, förrän om morgo¬
nen förleden söndag el:r d. 25 dennas 2:ne ledamöter af
hvardera de öfrige resp. stånden sig hos mig behagade in¬
finna och yttra deras åstundan att till följande dagen få an¬
slag till deputationens sammankallande, hvilcket på vår Vär¬
de L[ant]marsk:s godtfinnande och befallning jag äfven
värckstälte, till föllje hvaraf deputationen i förgår kl. 11
f. m. åter sammanträdde.
För vidlyftigt skulle det blifva att här nogare detaillera
alt, hvad i detta märckvärdiga och granlaga ämne igenom
skrifteliga dictamina till protocollet och munteliga tal af
R. o. A:s ledamöter med mer el:r mindre styrcka än förra
gången anfördes til förekommande af expedition i målet.
Densamma påstods af de resp. tre st[åndens] ledamöter med
ovanlig ifver då böra värckställas såsom af ett R[iksen]s
St[änder]s pluralitets beslut, vid hvilcket R. o. A. äfven på¬
stods hafva igenom dess påskrift lämnat dess klara utlåtelse.
Man påminte mig i synnerhet att förmedelst protest emot
expeditionen och propositions vägrande därtill ej sätta mig
uti en förgripelig måtto emot tre stånds pluralitet. Änteligen
då vanlig ordning och stillhet vid deliberationen ej mera stod
att bibehålla och de resp. ståndens deputerade med till-
hiälp af Hr Secretairen och Directeuren Kock börjat innom
sig siälfva att skrida till justering af en redan färdig pro-
jecterad expedition, hade jag till förvarande af R. o. A:s till¬
ständiga rätt ingen annan utväg öfrig än att gå neder och
underrätta Hr Gen. och L[ant]m., som då var i Secrete Ut-
skåttet, om den farliga ytterlighet, uti hvilcken denna öfver¬
läggning beklagel:n hade råkat.
Till detta steg föranläts jag tillika med en annan ledamot
af deputationen utaf den befallning, hvarmed Hr Gen. och
L[ant]m. samma dag igenom några ord af sin värda hand
hade behagat hedra mig och påmint, att jag skulle äntel. för¬
behålla R. o. A. att åtminstone få justera expeditionen i
ståndet, emedan R. o. A. öfver detta mål sig ännu ej hade
utlåtit. Hr L[ant]m., hvilken strax därpå sig i deput. per¬
sonligen behagade infinna jämte Herrar Talemän af Borgare-
136
och Bondestånden samt Hr Biskoppen Serenius, Hr L[ant]m.,
säger jag, lärer sielf bäst kunna sig påminna, uti hvad bety-
delig ställning han saken då fant; jämväl att i Hr L[ant]m:s
närvaro expeditionens justerande fortsattes och fulländades
utan något afseende på dess vänliga anmodan och förbehåll,
att B. o. A. till det minsta kunde få justera exped. in pleno,
hvilclcet, som förmentes vara öfverflödigt, äfven motsades
och afslogs samt utaf en af R. o. A:s ledamöter, med anfö¬
rande af 8 § uti förordningen af år 1727 om riksdagars för-
korttande, understöddes. Änteligen, sedan de resp. ståndens
ledamöter förbehållit sig, att Hr L[ant]m:s annars behagliga
närvara ej måtte värcka hinder uti deras beslut, skildes Hr
Gen. och L[ant]m. utur deputationen, hvarifrån jag tillika
med Hr Hofrättsrådet Adelcrantz var honom fölgacktig, se¬
dan på hans värda godtfinnande jag om nytt anslag för de¬
putationen till dess gårdagssammankomst hade fogat behö¬
rig anstalt.
Efter vår borttgång ur deputationen skall Hr Vice Härads¬
höfd. Breitholtz, som det berättas, expeditionen hafva un-
derskrifvit.
Detta har jag varit skyldig mina värda medbroder af
ståndet att såsom en af dem förordnad ledamot uti Exped :s-
deputationen vördsamt tillkiänna gifva. Nu återstår mig här
på detta rum att såsom fri riddersman öfver samma ämne
yttra mina välmente tanckar.
Aldrig kan vid ett skådespel närvarandes uppmärcksam-
het mera kastas emellan åtskilliga sinnesrörelser, än våra
sinnen blifvit hvälfde ifrån den tid, första kundskapen om
ett ohyggligit uppror hos oss inlopp. Hvad bestörtning och
afsky har den hos alt värdigt folck ej uppväckt? Men huru
gladdes man ej att spörja, det rebellernes anslag blifvit till
intet och det utan oskyldiga medborgares blod? Vi låfvade
oss däraf en dubbel välsignelse, då Höglofl. Secrete Utsk. gaf
oss ett välgrundat hopp om snar upplysning igenom laga ran¬
sakning och dom. Och hela Riddarhuset ingick med nöje uti
det af Höglofl. Secr. Utsk :t därtill föreslagne medel, sorn var
endast att förordna i orten en med domsrättighet försedd
extra rätt. R. o. A. kunde ej heller annat än giöra sig ett sä¬
kert hopp om samiel, resp. ståndens samdrägtighet i detta
ömma mål. Men så godt som i samma ögnableck, då
H. R. o. A. gladde sig af en allmän enighet i beslutet, råkade
137
de andre resp. stånden att enhälligt falla på ett för oss alde¬
les opåtänckt nytt ämne; obekant i anseende till Secr. Utsk:s
uppgift och sedan än mera i brist af någon R. o. A:s sam¬
mankomst in pleno. Huru högelin hafva vi ej altsedan efter¬
längtat och önskat vårt sammankallande på detta rum! Här
är det stället, där vi sorn friborne riddersmän, sorn upplyst
folck och dygdige medborgare få meddela hvarannan våra
tanckar öfver fosterlandets ömmaste angelägenheter, och
hvarifrån vi äga rätt att concurrera till alla beslut. På en
oskrymtad vördnad för den Allsmägtiges försyn, på ett oför¬
falskat nit om hans ära och våra medmenniskiors väl böra
här de rådslag hvila, af hvilcka en lycklig utgång bör för¬
väntas.
Berömliga efterdömen af modiga republicains, hvilcka ti-
deböckerne förvara och visa oss än ibland ståndagtige roma¬
re, än ibland mannavulne svear och giöthar, våra fäder, om
hvilckas sednares dygd och insigt i en laglydig stats klokhet
vårt svänska Riddarhus kan uppte de klaraste bevis; alt så¬
dant kan äfven i ett fördärfvat och vekligt tidehvarf giöra
hastigt intryck på sinnen och upplyfta dem till ädla känslor
af en rätt frälsemannaära. Men, mina Herrar, sättjom all
sådan granlåt å sida! Den Högste synes nu hafva lagt vår
välfärd lika sorn på en vågbalk, och vi hafva den svåraste me¬
delväg i verlden att utsöka och hålla, då vi å ena sidan hafva
vårt stånds rätt och värdighet och på den andra allmän enig¬
het och förtroende stånd emellan att vårda. Vishets, frids
och enighets samt Herrans fruktans anda bör nu värcka med
oss, om någonsin förr, och dess regering böra vi med vörd¬
nad anropa. Dessa föreställningar äro tyvärr för mycket säll¬
synte i våra samfund och rådplägningar; de äro dock häm¬
tade utur de beständiga och heliga sanningar, sorn hafva för¬
utsagt monarchiers öden och Israels fall samt vissa grund¬
valar lagt för alla magters bestånd.
Partier måga i fria samhällen ömsom vara rådande. Deras
operationer måste dock ärkänna Allmagtens styrande hand,
och deras driffiädrar stadna, ja bräckas ofta innom deras
bestämda kraft. Denna tancka, mina Herrar, är mägtig nog
att upphöja våra sinnan öfver alla svårigheter och uppväcka
en liflig förtröstan till den Eviges nåd, då vi densamma tro¬
get anropa. Understödde af så kraftig hiälp gå vi trygga och
138
värja oss för anfall på alla sidor, ömme om medborgares
rätt i samma mån som vi försvara vår egen.
R. o. A:s tid eft. annan nog minskade agtning och för¬
måner, dess söndringar inbördes och de fölgder, hvilcka där¬
af redan influera på oss siälfva och i framtiden än mera tor¬
de värcka på våra efterkommande, äro omständigheter, dem
vi ej känslolöst böra förbigå. För regeringssättets och hela
rikets bestånd åligger det R. o. A. att med vett, mod och öm¬
het för allmänt väl freda och för intrång vårda det ädla stån¬
dets rätt. På egen kåstnad bivista vi riksdagar, mina Herrar,
vi vända bröstet mot rikets fiender, vi tillsättja större delen
af vårt goda att förvärfva den uppfostran och skicklighet,
som till riksens ämbeten kräfves. Svigtar denna pelaren, vårt
sv. R. o. A., så ramlar hela byggnaden. Med dess bestånd har
svänska namnet bibehållit sig till närvarande tid; i dess ut-
slåckningspunct kan nit om lag och frihet för betydande för¬
sök lättel:n ställas i fara.
Herren läte Svea land vara sig om hiärtat! 1! Han åter-
ställe ibland oss den ädla enighet, vår frihets lif!! Värdes
Han till afgrunden nederstörta den förderfveliga deloandan
och alla laster, dess gemena föllje! Herren befrämje våra
rådslag och läte Svea Ständers ingång och utgång för Honom
vara välsignad intill verldenes sidsta afton!!!!!
A. G. Leijonhufvud.
31.
Löjtnanten friherre Johan Gustaf Ugglas diktamen om expe-
ditionsdeputationens sammankallande.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 404.
I detta ämne, hvilket discourser nu en stund äro versera¬
de, har jag ähran confirmera mig med samt räkna mig för en
heder att kunna täncka dem lika.
1 Med påteckning: B:n Ugla.
139
Mina Herrar, tillåt mig at och få hos Er upväcka upmärck-
samhet öfver den procedur, sorn Öfverstelieut. Baron Leijon¬
hufvud redan anfört i anseende til anslagssättet til Expedit.-
deputations samlande den 22 förledne.
Det kan väl vara någon här i detta respect. samheldet, som
vet så väl sorn jag, huru och på hvad sätt det den 21 för-
flutne blifvit anslagit til Exped.deputat., men jag är och fult
öfvertygad, att det är ingen, som vet det bättre.
Jag stog här på Riddarhustorget, nemi. den 21 förled, vid
pas kl. 5 el. 1/2 6 eftermiddagen, och såg 4, 5 el. 6 personer,
af hvilka vore 2:ne präster, komma hit til riddarhustaflan
och derstädes låta fastspika ett papper. Jag hörde och såg alt¬
för väl, det Riddarhusvacktmästaren oponerade sig, så myc¬
ket möjel:t honom var, men halp dock intet, de svar, han
fick, kunde jag ej så tydeligen samla, det såg jag dock, att en
af dessa förutnämde 2:ne präster, lång til växten, talte til
Riddarh.vacktmästaren mycket häftigt och i ifver tog hat¬
ten af, men med hvad för en befallande signal han dermed
antydde sin myndighet, vet jag ej, men det vet jag, at förut¬
nämde papper blef anslagit af en främmande karl.
Jag jemte många andra, som då kommo här på torget, vo¬
ro curieusa att see, hvad detta kunde vara, som på ett så un-
derligit och ovanligt sätt blifvit anslagit; vi funno, at det var
til Exped.deputations sammanträdande tils kl. 9 om föremid-
dagen följande dag. Vi funno och Riddarhusvacktmästaren
ståendes här på riddarhustrappan, som beklagade sig högeli¬
gen öfver at våld honom vore hänt af dessa förutnämnde 4, 5
el. 6 personer, genom anslagandet til förut omtalte deputa¬
tion. Vi enhäldigt sökte upmuntra honom för at beröfva hans
oro samt befria Högl. R. o. A. från ett af honom inkomman¬
de klagomåhl öfver liden préjudice.
140
32.
Prästeståndets andragande om en riksens ständers
kommission.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 419.
Den sak, som Riksens Ständer nyligen lagt handen vid an¬
gående en domstol öfver nproret, anser ståndet för ett af vig-
tigaste, som Ständer kan förekomma; det rörer icke allenast
allmänna säkerheten utan ock det, som ömmast är af alt,
sielfva regeringssättet.
Om de handen låssas, hvarmed det hopbundit är, så äro
vij Gud, rijket och efterkommande största ansvar skyldige.
Af Högl. R. o. A. förväntar ståndet så mycket starkare
hand til befästande af regeringssättet, som de utgöra det
första stånd i riket, hvars heder och ära äfven hos efter-
verlden derpå beror.
Ståndet känner så högt ömheten af det göromål, som Rik¬
sens Ständer beslutit, at de se sig icke utan ansvar för hvar
dag, som med värckställigheten dröjes, kunna längre dermed
upskiuta, utan a[n]modar ståndet Högl. R. o. A. vördsam¬
meligen at så snart med sine ledamöter blifva färdig, at dom¬
stolen kan öpnas genom anslag i morgon, til den 7:de hujus,
då det protocollsutdrag ifrån Hedervärda Bondeståndet, som
af de andra stånden bijfallit är, bör blifva dess instruction
och på det nogaste efterföljas.
Ståndet är äfven af den tanckan, at Riksens Ständers för¬
fattning i detta mål bör i nästa Riksdagsavisa kundgöras
med alla sina omständigheter, på det våra bekymrade med-
undersåtare ei måtte sakna den vaksamhet och huldhet för
riket, sorn Gud och lagen af dem kräfver.
1 Med påteckning: Pr[äste]st. deput. andrag:de d. 5 Junii [17]66.
141
33.
Borgarståndets promemoria om en riksens ständers
kommission.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 420.
Pro memoria.
Sedan Secrete Utskottet til Riksens Ständers godtfinnan¬
de hemstält, om icke en särskilt öfverrätt måtte utnämnas,
som hade at genast i orten undersöka om det i Västergöth-
land och Elfsborgs lähn sig yppade uppror och öfver samma
måhl med alt, hvad som dermed sammanhang och gemen¬
skap äga kunde, sitt sluteliga yttrande och dom afgifva, och
Höglofl. R. o. A. samma hemställande utan någon ändring
eller tilläggning behagat med bifall afgöra, beslutet skrifte-
ligen å löparen teckna och densamma å vanligt sätt affärda;
men Borgareståndet såväl sorn de öfrige 2:ne respective stån¬
den häremot för deras del med 13 § Riksdagsordningen, jem¬
förd med den 23 §, funnit enligit, at den tilförordnande
öfverrätt hade endast at om målet lagligen undersöka i or¬
ten men at här i staden äfven genast en särskilt Ständers dom¬
stol til detta måhls ytterligare ransakan- och afdömmande
skulle sättas; och således med sine tre stämmors pluralité
fattat ett i grundlagarne aucthoriserat Ständers beslut, som
ock i sin lagliga ordning behörigen af Riksens Ständers Ex-
peditionsdeputation afgiordt och expedierat blifvit, kan Bor¬
gareståndet för sin del numera icke finna, af hvad laglig an¬
ledning med ett, til sin grund och lagliga kraft ej mindre
oombyteligit än til sin beskaffenhet och föremål högst vigtigt
ärende så långt på tiden ankommit utan at Högl. R. o. A. be¬
hagat ännu utnämna sina ledamöter til denna domstol, hvars
activité genom ett ytterligare Ständers beslut äfven blifvit
yrckadt.
Borgareståndet har väl aldrig ens kunnat täncka, mindre
föreställa sig, at Höglofl. R. o. A., som vid alla tilfällen visat
så utmerckta prof af nit för lagen och ömhet om den derut-
1 Med påteckning: Med Borg.st. deput. d. 5 Junii 1766.
142
innan förvarande allmänna trygg- och sällhet, nu uti ett mål,
som rörer icke mindre än sielfva siälen och kiernan af rege-
ringzsättet, på något sätt skulle vilja göra någon ändring el:r
hinder i loppet af dess tillbörliga värckställighet; men som
flere vigtige considerationer ej väl synes herutinnan nu tåla
ett längre upslcof, så har Borgareståndet härmed än ytterli¬
gare på det aldravänligaste och förtroligaste velat anhålla,
at ehvad hinder, som i detta mål innom Högh R. o. A. hälst
kunna förevara, Högl. R. o. A. dock täcktes benägnast så ti¬
digt utnämna sine respective ledamöter, at domstolen til den
7 :de i denna månad, då Borgareståndet för sin del utsedt och
gierna önskat tiden til dess första sammanträde, måtte kom¬
ma at börja dess arbete; härom gör Borgareståndet sig så
mycket mera förvissadt, som kiärleken för regeringzsättet,
ömhet för lagen, enighet i rådslagen och drift i besluten
altid varit de kiänneteckn, på hvilka R. o. A. städse giordt
sig af fäderneslandet förbundne och af Medständer högagta-
de och älskade; och i synnerhet som Borgareståndet, hvilket
ser sig aldrig nog tilfyllest kunna utmercka den uprigtiga
böjelse och oryggeliga föresatts at aldrig tillåta, at denna
och slika Ständers egne domstolar nu el:r framdeles må un¬
der sitt uptagan- och afdömmande draga någre andre måhl,
af hvad namn de hälst vara måge, som icke rättehn och en¬
dast dit höra, nu i slikt afseende trodt sig böra härmed yt¬
terligare på det kraftigaste försäkra Högh R. o. A., at Bor¬
gareståndet hvarcken varit el:r någonsin kan blifva af den
tancka at på minsta sätt extendera denna domstohls göromål
utom det af Hedervärda Bondeståndet härom skriftel:n af-
gifne yttrande, hvilket Borgareståndet til alla delar en gång
redan gillat och faststält och härmed ytterligare på det kraf¬
tigaste stadfäster.
143
34.
Översten friherre Fredrik Horns af Åminne diktamen
om en riksens ständers kommission.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 421.
ödmiukt dictamen!
R. o. A. hafva under hela den förra såväl som denna riks¬
dagen i samdräcktig enighet yttrat sig emot commissioner.
Icke desto mindre har nu händt at emot R. o. A:s förmodan
väre respective Medständer funnits vid vårt efter helgen
skiedde första sammanträde förenade om en Riksens Stän¬
ders commissions förordnande til att döma öfver det uti
Västergötland sig yppade Hofmanske uproret. Härvid kunde
R. o. A. väl vidtaga de utvägar at söka förmå våre Medstän¬
der at ett sådant deras tagne beslut ändra; men som vi äro,
mine Herrar, alt för vältänckande för at icke af hiertat öns¬
ka, at ett rikets säkerhet så nära rörande ämne snart måtte
bringas till ändskap, så vågar jag at i ödmiukhet tillstyrcka
R. o. A. at väl förblifva vid sine förrige emot commissioner
tagne beslut; men likväl i anseende till de öfrige ståndens
redan tagne författningar till dem föreslå följande instruc-
tion för samma Riksens Ständers commission såsom ett me¬
del, hvarigenom allmänheten och nationen kan ställas uti
säkerhet emot alla sådane slags försök, som af commissioner
befaras pläga. Till den ändan och på det hvar och en må där¬
om öfvertygas, at vid denna commissionens förordnande in¬
tet annat föremål är än at understödia och uppehålla såväl
hemma- som härvarande medbröders trygghet, och på det
denna berömmeliga Riksens Ständers föresats intet må blif¬
va underkastad någon ändring, hvarcken genom domstolens,
actors, våre eller något af de respective ståndens framdeles
möijeliga remisser och anledningar, tillstyrcker jag i öd¬
miukhet, at Hedervärda Bondeståndets af de öfrige stånden
bifallne extractum protocolli af d. 28 sistl:ne Maji blifver
första §:n af den tillförordnande commissionens instruction,
samt hemställer, om icke
1 Med påteckning: Upl. hos R. o. Ad. d. 5. Junii 1766. — N:o 1.
144
2: do ledamöterne utaf R. o. A. genom extractum proto-
colli ifrån Riddarehuset anbefallas och föreskrifvas må at
vid vite af säte och stämmas förlust för nu och altid intet
sielfve proponera eller till uptagande tillåta proponeras nå¬
gonting annat, än hvad till menighetens upresande i Elfs¬
borgs län directe bidragit.
3:tio. At ledamöterne vid samma vite åläggas at genast
afträda och vid först påföljande plenum uti sitt stånd till¬
kännagifva, om och ifall någon skulle finnas så oförsynt at
emot denna föreskrift något annat ämne vidröra eller under
domstolen draga vilja. Och därest sådane conditioner, som
uti föregående 3:ne momenter uptagne äro, af de öfrige stån¬
den emot önskan och förmodan icke antagas skulle, at så¬
dant icke desto mindre då måtte blifva en R. o. A:s ledamö¬
ter i commissionen åliggande ovillkorlig skyldighet. Skulle
däremot detta alt, jemte R. o. A:s egit ädelmodiga bifall,
äfven vinna de öfrige respective ståndens samtycke, så gör
jag mig det hopp, at icke allenast riksdagen med enighet och
samdrägt til ett skyndesamt slut bringas kan, utan ock at ett
så ovedersägeligit bevis om Riksens Ständers ömhet för folck
och land skall gifva enhvar i allmänhet den fullkomliga
öfvertygelse, at personlig ovilja och förföljelse är vida ifrån
Riksens Ständer skild, hvilckas önskan endast är at igenom
utmärckt nit om rikets sannskyldiga väl i långliga tider bi¬
behålla hugkomsten af denna deras sammanvaro. Stockholm
d. 5 Junii 1766.
Fredric Horn.
35.
Direktören Claes de Frietzckys diktamen om en riksens
ständers kommission.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid 421.
Om jag skulle följa min egen böijelse och den afsky, jag
äger för alla utomordentliga domstolar, så skulle jag af hier-
tat önskat, at Riksens Höglofl. Ständer eij fallit på den tanc-
1 Med påteckning: Ad prot. d. 5 Junii 1766. — N:o 2.
145
kan at nu förordna en comxnission til det gudlösa uprorets
sluteliga afdömraande. Men då igienom denna olyckliga til-
ställning emot regeringssättet och Ständernas frihet den ca¬
sus existerat, som 13:de § i Ricksdagsordningen tydeligen ut¬
stakat böra vid en Ständers commission behörigen undersö¬
kas och afdömmas.
Då Riksens Ständer i anledning häraf tagit detta beslut
och det enligit våra expeditionslagar blifvit expedierat; då
den dyra ed, sorn binder både Landtm, och mig, pålägger,
at man skal, hvad Riksens Ständer uti den författade Ricks¬
dagsordningen stadgat eller n. b. vidare föreskrifvit varder,
på det nogaste efterlefva och alla saker skyndsamligen til
slut befordra, så kan jag eij annat än taga den grundade
öfvertygelse, at för mig numera eij är tilständigt vidare yttra
eller i värckställigheten uppehåld giöra utan finner, at com-
missionen enligit Ständernes beslut bör komma i sin activité.
Emedlertid undrar jag intet, at det ordet commission up-
väcker någon farhåga också hos helt oskyldige och rege¬
ringssättet älskande personer; ty en domstol, som endast är
Gud ansvarig, kan i sin nit ibland gå för långt. Men om nå¬
gon gång så händt, så hafva olycklige sammanstötande con-
joncturer varit orsak dertil, som ofta tvingat et ädelmodigt
tänckesätt at härigienom söka sin säkerhet. Och då allmän¬
heten redan aldeles bortglömt sådane vådelige händelser, så
kunna nu af sådant inga mistanckar dragas til någon far¬
håga.
Tiderna äro lyckligare och lemna mera rum för en rättvis
sacktmodighet, och då det af de 3:ne öfrige respective stån¬
den anmälte extractum protocolli om commissionens rätta
och enda giöromål blifver af Högl. R. o. A. bifallit med den
tillägning, at våra ledamöter skola ställa sig det til en obrotz-
lig efterlefnad och anse det för en gräntz, utom hvilcken de
eij få gå utan at sådant i ståndet anmäla, och det vid förlust
af säte och stämma, så lärer hvar ock en deruti finna en ful-
komlig säkerhet emot alla personliga förföljelser, sådane
som eij med uproret någon gemenskap äga.
Kiärlek för regeringssättet, vördnad för lagarne, ömhet för
friheten och det allmännas väl, at i stilhet och lugn med för¬
enade rådslag få utstaka medlen til des befrämjande böra
upmuntra oss at med sacktmodighet inbördes och acktning
för hvarandra förena oss uti förevarande ämne til bibehål¬
146
lande af Riksens Ständers värdighet och at gifva deras be¬
slut sin lagliga kraft.
När R. o. A. stadfästa sin enighet på så gode grunder,
så stadfästa de ock tillika den acktning, de böra äga hos våre
Medständer, som bli öfvertygade, at vi eij hafva annat före¬
mål än alla respective ståndens giemensamma rätt och hvar
och ens i lag grundade säkerhet.
Clas Frietzckij.
36.
Bondeståndets andragande om en riksens ständers
kommission.
(Bil. till prot.)1
Protokollet sid. 423.
Nota.
Sedan det Vällofl. Borgareståndet genom deputation vid
handen gifvit den föreställning, välbemälte stånd funnit sig
föranlåtit att vänligen gjöra till Höglofl. R. o. A. om värk-
ställighet å Riksens Ständers i följe af grundlagarne tagne
beslut angående en Riksens Ständers domstols snara förord¬
nande att uppå den särskilte hofrättens föregående ransak¬
ning öfver det i Elfsborgs län sig yppade upror målet ytter¬
ligare ransaka och däröfver döma, med hvad mera välbemäl¬
te stånds deputerade anmält om samma domstols samman¬
träde den 7 nästkommande; så instämde Bondeståndet till
alla delar med diet Vällofl. Borgareståndet uti alt, hvad
detsamma i så måtto anmält, under säker förmodan att Högh
R. o. A. tager lika nitisk del uti grundlagarnes handhafvan-
de med de öfrige respective stånden och till sådan ända ut¬
nämner sina ledamöter, att berörde domstol kan i morgon
genom behörigt anslag antydas att i öfvermorgon samman¬
träda och sitt förestående arbete börja samt vidare fortsätta;
hvarvid ståndet förnyar sit beslut genom meddelt extract.
protocolli om bemälte domstols gjöromål, att inga andra ären-
1 Med påteckning: Bondest. dep. d. 5 Junii [17]66.
147
der dit dragas må, än hvad i följe deraf dit rätteliga hörer. I
öfrigit aktade ståndet tjenligit, att hvad om merbemälte
domstol Riksens Ständer beslutit och faststält, skulle uti
nästa Riksdagstidning införas, att det sålunda må komma
till allmänhetens kunskap.
37.
Hovjunkare Jakob Gripenstedts memorial om yppighet och
överflöd.
(Uppsala universitetsbibliotek. F. 272.)1
Protokollet sid. 451.
Ödmjukt memorial.
Ibland andra flere nog bekanta orsaker till rikets iråkade
utblåttade tillstånd är väl ovedersäijeligen invånarenas lefve-
nes- och hushållningssätt icke den minsta utan snarare en
ibland dem, som aldra kraftigast dertill bidragit, af den or¬
sak at krig och andra rikets cassör utödande medel, änskönt
de agera mycket häftigt, dock allenast äro intermittente och
temporelle; men deremot är och blifver et med rikets för¬
mögenhet icke quadrerande hushållningzsätt, eij allenast con-
tinuerande och ständigt varande utan, det som skadeligare
är, et i dess tärande årligen tilltagande medel och orsak till
rikets försvagande. Detta hafva våra förfäder ganska väl in-
sedt och förmärckt. Riksens Ständer och i synnerhet Ridder-
skapet och Adelen hafva fördenskull tid efter annan vid riks-
dagarne hos Sveriges fordna glorvyrdigste konungar i under¬
dånighet anhållit om förordningars utfärdande emot den efter
handen sig alt mera och mera inritande yppigheten; men hvad
värckan dessa författningar haft, och huruvida ändamålet
mera eller mindre derigenom har kunnat vinnas samt om yp¬
pighet till- eller aftagit, derom vittnar icke allenast förra och
senare tiders lefvernessätt utan intyga ock sjelfva förordning-
arne vederspelet deraf. Ifrån Drottning Christinae tid äro, för¬
1 Originalet har icke påträffats. Här begagnad förlaga är en avskrift.
148
utan mångfaldiga förbud emot utrikes öfverflödsvarors in¬
försel, ongefär 12 förordningar emot yppighet utkomne. Alla
dessa förordningar begynna merendels med den klagan, at
den näst föregående eij blifvit efterlefvad utan aldeles utur
ackt låten. Märckvärdigt är ock det, at detta skadeliga och
rikets styrcka upfrätande villdjuret eij mera städt at styra
under et souveraint än annat regeringzsätt.
Som nu föregående vid handen gifver, at yppighet och öfver¬
flöd genom förbud och förordningar icke står at hämma, så
fordras nödvändigt vara betänckt på andra medel och utvä¬
gar at förekomma den ansenl. skadan, som såväl riket i ge¬
men som hvar och en invånare i synnerhet härigenom till¬
skyndas. Skola sådane medel påfinnas, måste grundorsakerne
till mödernes och lefnadssättets ständiga ombyte och föränd¬
rande upsökas, at äfven hitta på botemedel emot denna sjuk¬
dom, som alt hitintill obotelig varit.
Förloppet häraf och huru dermed tillgår är ju för hvars
mans ögon, nemligen at i kläder, mat, vijnsorter och drycker
samt husgerådssaker, equipager med mera vill ingen i ringaste
måtton gifva den andra något efter, utan fiker en hvar, drif¬
ven af fruck [t] an at blifva föracktad, sorn är det stora lodet,
hvaraf hela detta urvärcket drifves, eij allenast efter yttersta
förmåga utan ock oftast öfver sin förmåga at egalera den
andra uti alt sådant; gåendes detta trapp- och gradevijs ifrån
det ena ståndet till det andra, intill dess det antagna modet
och lefnadssättet hunnit intill den ringaste, som det förmår
antaga, och afstannar eij, förän oförmögenhet och torftighet
omsider gör efterapningen omöijelig, samt skaffar hot och
förbud derpå; görandes för den gången slut och ändskap på
denna smittosamma pestfebern. Så snart de förnämare då
varse blifva, at de ringare antagit samma klädedrägt med
mera, straxt förändra de sina ånyo, då tillika en ny paroxys-
me af denna utmärglande stats- och riksfeber tager sin bör¬
jan, hvilcka paroxysmer i det mått oftare i riket anfalla, som
mödernes circulation snabbare och fortare hinner för sig gå
ifrån de högre till de lägre.
Denne tärande feber, hvaraf vårt rike i alla tider och ju
längre ju häftigare vexerad blifvit, har tillskyndat riket så
stor skada, at förlustens värde omöijeligen står at uträkna, så
i anseende till de många tunnor guld årl. gådt utur riket för
dertill inkomne öfverflödsvaror, som ock det stora antal ar¬
149
betare, hvilcka onödigtvijs beständigt måste vara sysselsatte
med desse modevahrors omgöran- och förändrande samt
mångfaldige goda och ännu brukbare klädens och husgeråds-
sakers fördärfvande; i stället denna folckmängd i et så folck-
löst land hade kunnat användas och brukas till nödigare ar¬
betens förrättande, i synnerhet till landtbrukets idkande och
uphjelpande, samt följackteligen dyrhetens och sädesbristens
förekommande. Får altså riket härigenom tvenne hårda slag
på et ställe.
Denne emulation och täflan samt irritation och efterapning,
som ständigt varit i klädedrägter med det alt det öfriga, i det
at personer af högre stånd altid velat skilja sig och igenom
ständigt ombyte undfly likhet med folck af ringare stånd, är
altså grundorsaken till den stora skada, som riket genom så¬
dan yppighet i alla tider lidit och hvilcken genom inga för¬
fattningar eller allra strängaste förordningar kunnat afvän-
das.
En outredelig svårighet och hinder, som vid öfverflödens
hämmande altid mött, har bland andra ock varit den at ut¬
staka rätta gräntzeskilnaden emellan högre och lägre, förnä¬
mare och ringare eller gemenare personer, stånd och folck-
slag, aldenstund alla vilja gerna stå med på den förnämare
och hederligare listan; och ingen, som har ringaste praetext
at passera för hederlig, vill tåla at blifva den förste på den
gemenare längden, hälst som en och hvar eij så aldeles utan
grund praetenderar vara hederlig i sitt stånd. At denne svå¬
righet eij är den minsta, därom vittnar Kongl. Maij :tts för¬
klaring af den 15:de Martii 1732 öfver förordningen om yppig¬
hets afskaffande af år 1731 uti dess 1 §, så lydande: At Kongl.
Maij :tt finner hvarjehanda omständigheter och hinder i vägen
ligga at kunna utsättja, till hvad grade de förnämare och
ringare i detta fall skola räknas.
Ehuru nu de förnämare ståndspersoner icke med orätta läg¬
gas till last, at de med sitt exempel authoriserat och fortplan¬
tat de upkomne möderne, så kunna de dock ingalunda beskyl¬
las för upfinnare deraf, tvärt om måste de sjelfva med sin
stora känning och gravation seccumbera och underkasta sig
modernas stränga härravälde. Originen och ursprunget till
detta spöket måste altså väl eftersökas annorstädes.
Härtill kunna nu väl gifvas flera eij altid bekanta tillfäl¬
ligheter; men så mycket i gemen kan praesumeras och upspa-
44—580121
150
nas, lära följande orsaker till modernas förändrande vara gan¬
ska mycket bidragande:
1 :o. Adelens utrikes resor i sina omogna år, hvilcka dylika
nyheter ofta lära med sig hemfördt, då de icke ännu ägde in¬
sigt om den skada, de både riket och sig sjelfva för framtiden
dermed tillskynda.
2:o. Ifrån utrikes orter inpractiserade färdige gjorde kläd-
ningar och modedockor. Andra nationers interesse verserar
ganska mycket derunder at hos oss befordra modernas omkast
och övferflöden, hvarigenom deras onödiga varor här få
debit.
3:o. Ifrån utrikes hof hitkommande främmande ministrer
med sina fruntimmer.
4:o. Likaledes ifrån utrikes orter hemkommande svenska
ministrar med sina fruntimer.
5:o. Skall det ibland man- såväl som qvinnokönet i Stock¬
holm finnas inventeurer och modesmeder, hvilcka småningom
genom tilläggningar och förändringar omskapa klädedrägter-
ne med mera.
6:0. Allehanda handtvärcksgesäller, som ifrån sin utrikes
vandring hemkomma, lära ofelbart medbringa allahanda nya
ändringar hvar och en i sitt handtvärck.
7 :o. Nytta och vinning är ock den, som drifver och uppäg-
gar lurendreijare at använda alla uptänckeliga konster och
illgrep på modellers och onödiga öfverflödsvarors inpractise-
rande, till eij ringa utan ganska stort hinder i öfverflödens
hämmande.
8:0. Handtvärckare äro de, som af mödernes förändrande
hafva allra största nyttan och vinningen, hvilcka af detta riks-
giftet få sin näring och föda; fördenskull spares af dem hvarc-
ken flit eller möda at efterspana, uppsnappa och i gång bringa
alla nyheter, som både utom och innom riket påfundne varda.
Detta omformandet sker dock merendels eij med någon häf¬
tighet och på en gång utan småningom och insensiblement nå¬
got litet i sender, at det eij alt för mycket må falla i ögonen
och folcket stötas och skrämas af en alt för ovanlig gestalt,
men åstadkommer dock efter handen en så generail föränd¬
ring, at om en person på en gång hade skolat presentera sig
i den klädedrägt, som efter 20 å 30 år först kommit i fult bruk,
så hade den blifvit ansedd för en skepelse, som uppväckt all¬
mänt åtlöije. I det stället emottages det med alt nöije och väl¬
151
behag, när leveranterne förstå at småningom deruti inleda na¬
tion.
Ankommer en ny utrikes minister och med sig bringar nå¬
got nytt mode på klädedrägter, bordsilfver eller en på annat
sätt gjord och målad eller laquerad vagn, så infinna sig oför-
dröijeligen handtvärckarne och alt detta i möijeligaste måtta
imitera och eftergöra först åt en eller annan; hvarigenom be¬
gäret så häftigt uptändes hos deras vederlikar, at det må kosta
hvad det vill, måste de hafva detsamma. Innan et halft år eller
något deröfver förbigår, får man ;se de fläste till klädebonad,
bordservice med mycket mera helt förändrade och gatorne
blänckande af helt ovanliga vagnar både till skapnad och mål-
ningssätt, och det icke ensamt i residencet utan omsider in¬
till rikets yttersta gräntsor. Verckställarena häraf få sedan
omkring gå och med åtlöije se sina egna vanskapeliga foster
och tillika gloriera sig öfver sin magt at tvert emot alla för¬
ordningars innehåll och förbud i en sådan hast nation kunna
förändra och omskapa. Ja, modets magt och välde går så långt,
at sedan det fädt öfverhanden, måste eij allenast alla de hög¬
sta ämbetsmännen sig det underkasta, utan vågar sig ock det¬
ta spöket i mång stycke tränga sig in i Kongl. Hofvet. Denna
förändring i lefnadssätt och klädedrägt blifver omsider så to¬
tal, at om en, som förut kändt nation, efter något vist tidehvarfs
förlopp den åter finge se, skulle han kunna bedyra, at någon
emigration föregådt och et aldeles nytt folckslag i stället vore
inflyttat. At nu denna beskrifning är sannfärdig och till alla
delar sig således härmed förhåller, lärer ingen, som sig litet
påminner, hvad dageligen föregår, kunna neka. Är det nu väl
billigt och tillbörligt, at modet, som härleder sitt ursprung
ifrån till en del så nedriga här ofvan beskrefne källor, skall
vara så souveraint, at det förmår eij allenast illudera utan
helt och hållet annullera och örn intet gjöra alla af öfverheten
till dess styrande tagne mått och utfärdade förordningar. Det¬
ta är ju i det målet icke annat än rycka spiran ur handen på
Maijestätet och tillika tillfoga riket en så betydande skada.
At modet ägt och försvarat detta väldet åtminstone öfver 150
år, och kanske mycket längre, bestyrckes genom alla under
den långa tiden utkomna förordningar och den under samma
tid lika fullt tilltagne öfverflöden, som dock är en af rikets
allra häftigast sugande blodiglar. Är det eij hög lid et så ned¬
rigt ok sönderbryta och et så nessligt herravälde af sig skud¬
152
da. Hvilcken rättsint, som äger någon kärlek för sitt fäder¬
nesland, kan utan grämelse detta förderf varse blifva och icke
efter yttersta förmåga gerna vilja bidraga till detta nesliga
väldets öfverända kastande och brådstörtande.
Om svenske nation icke vunnit och ärnådt det anseende i
Europa, at den kan läcka och förmå andra nationer at här¬
ma och imitera dess klädedrägt och lefnadssätt, så är den
dock alt för hederlig och ansenlig at härutinnan underkasta
sig andra nationers godtycko, hvilcka dock hinintill öfver na¬
tion (det utan frätande harm af ingen redelig svensk kan om¬
röras) ägt den magt och souveraine välde, at de, så ofta deras
vinningssjuka och interesse det kråft, kunna förändra och uti
en aldeles ny gestalt bringa hela svenska nation, kunnandes
utlänningarne således eij allenast berömma sig af den hedren
at i många mål vara svenska nations gouverneurer, utan hafva
ock tillika, som är deras egentel. ändamål, deraf den conside-
rabla vinsten, at de kunna lurendreija på de svenske alla de¬
ras onödiga fabriquesvaror och derigenom aldeles förqväfva
de inländske fabriquer, på det de ock framgent måge kunna
bibehålla sig vid samma vinst. Svenska nation har deremot af
hela denna handelen jämte harm och skam en dubbel förlust
och skada; först at dess redbara effecter eller contanta mynt
för onödige varor utgår, och sedan at, så länge sådant sker,
dess egne fabriquer aldrig kunna komma i flor; ifrån hvilcken
utlänningarnes plundrande vinst och många millioners för¬
lust åtskilliga nationer i Europa ifrån uråldriga tider alt hit
intill sig tappert försvarat endast genom det medlet, at de
oförändrad behållit sina förfäders klädedrägt; för hvilcken be¬
römvärda beständighet och oföränderlighet i klädebonad de¬
ras efterkommande eij äro dem ringa utan ganska stor både
heder och tacksägelse skyldige. Om väre förfäder så hederi,
och förnuftigt sig förhållit, i hvad styrcka och förmögenhet
skulle väl icke Svea rike sig nu befinna, i det stället utlän¬
ningen nu kan stå med fulla händerne af vårt redbara mynt,
det han för pudel, kram och onödiga varor af oss narrat, och
med förackt, begabb och åtlöije se vårt utblottande.
Men denne förlusten är ännu icke den störste; en långt con-
siderablare och essentielare är den, at svenska nation til en
ganska hög grad förlorat sin gamla styrcka och hälsa, det
man utan missgissning tryggt kan påstå endast härröra af
det alt mera och mera antagne utländska lefnadssätt och klä-
153
dedrägt. Och huru kunde en sådan emot naturens ordning
gjord ändring annan värckan och påfölgd hafva än åstadkom¬
ma constitutions försvagande och tillika sig ådraga många
aldeles nya och i fordna tider okände sjukdomar, när uti et
climat, der eij är längre än 3 månader sommar, antages en
klädedrägt, som exprés är gjord och lämpad efter de länders
climat, som hafva 9 el. 10 månader sommar. Men hvad båta
lamentationer öfver det framfarna, som eij står at ändra och
återhämta. Närvarande generations göremål är altså at af
den skedde skadan blifva visare och med fult alfvar och de
kraftigaste anstalter söka afvända samma skada för tillkom¬
mande tider, om vi eljest vela undvika både utlänningars yt¬
terligare begabb och våra egne efterkommandes lika lydande
rättmätiga bannor, som vi nu med goda skjäl öfver dem ut¬
gjuta, samt slippa de skamblomster, hvarmed vi nu hafva or¬
sak beströ våra förfäders griffer, som genom sin fåfänga yp¬
pighet fäderneslandet för oss så illa tillpyntat. Hvilken kan
neka billigheten deraf, at folck af ringare stånd eij borde imi¬
tera utan åt de förnämare öfverlämna det lefnadssätt och klä¬
dedrägt, som dem efter stånd och vilckor bättre ägnar och an¬
står, hälst som både verldslige historier och jemväl Biblen
vittnar, at sådan åtskillnad i alla verldenes tider blifvit obser¬
verad och i agt tagen. Men aldenstund sådant genom förbud
intet står at vinna och riket genom detta beständiga ombytet ta¬
ger en aldeles obotelig skada, hvad är då härvid annat at gjö-
ra än vidtaga och tillgripa alla möijeliga, ja, de aldra yttersta,
som någonsin kunna finnas och uptäckas.
När genom tänckande och mediterande eij kan utgrundas
styrseln af et folckslag, då fås ingen mognare rådgifvare än
fordna tiders förfarenhet, som vid handen gifver utgången och
värckan af förr gjorde författningar i lika lydande mål. Så
lyckeliga curer en medicus gjör, när han förstår följa naturen
i dess operationer, äfven så väl reussera en regeringz författ¬
ningar, när de rättas efter hvart och et måls naturliga och
vanliga lopp i verldsliga samhällen.
Förordningar, som efter denna grunden äro inrättade, hafva
bestånd i längden och tarfva eij så många ytterligare förkla¬
ringar, som roija deras ofullkomlighet; men felas i denna ut¬
räkningen, tvingas förordningen snart i dess värckan, at den
omsider måste gifva sviga och aldeles blifva kraftlös, alden¬
stund menigheten drifves af enahanda och samma höij elser nu
154
som i fordna tider, hvilcke at ändra och i en för riket fördel-
acktigare drift bringa är alla förordningars hufvudändamål.
Af alt detta, som här ofvanföre anfört är, följer naturligen
och derföre kan göras det infaillible slut.
Först at yppighet och öfverflöd, som förorsakas af modets
raserij, genom förbud och förordningar aldrig står at tvinga
eller aldeles hämma. Och sedan för det andra, at så länge de
förnämare ståndspersoner eij vilja tåla och tillåta, at folck af
ringare stånd och vilckor med dem få bruka lika klädedrägt
med mera, så kan semulation och täflan, så länge verlden står,
icke uphöra, och det så mycket mindre som uti ingen förord¬
ning finnes utsatt, eij eller kan utsättas, till hvad grade de
förnämare eller ringare i detta fall skola räknas, utan at dem
emellan upväcka et outsläckeligit hat och missförstånd, hvar¬
till en klok regering aldrig kan eller vill gifva anledning, utan
hällre på alt sätt förekomma.
När altså de förnämare ståndspersoner ögonskenligen fin¬
na, at all den på sådant undanflyende samt deras kläders och
lefnadssätt[s] förändrande i så långliga tider använde om¬
kostnad dock varit aldeles fåfäng och förgäves, samt at deras
dem eljest lillständiga rätt och preference genom inga förord¬
ningar har kunnat förvaras och försvaras; och derjemte i
rättsint öfvervägande taga, hvad stor och kännbar skada eij
mindre deras egit stånd än hela riket härigenom både tagit
och alt framgent tagandes varder, skulle väl någon ibland
bägge könen finnas så oöm och hård emot sitt eget fosterland,
at den med så ringa eftergift af sin rätt, som det är at tillåta
ringare personer bruka et och samma mode, eij skulle vilja
befria detsamma ifrån en så betydande skada och årlig förlust
af mångfaldiga tunnor guld, när det, som här ofvan bevist är,
verckeligen står i deras magt. Sådant kan och bör aldrig för¬
modas af någon, som besitter den ringaste gnista af det, som
kallas och i sjelfva vercket är nobelt och ädelt; hvilcken egen¬
skap och värdighet eij bör eller kan på annat sätt förvärfvas
eller conserveras än genom sådant förhållande och bedrifter,
som härflyta af nijt och kärlek till fäderneslandets allmänna
välfärd. Påfölgden och värckan häraf blifver ofelbart den, at
när alla förnämare ståndspersoner sig förena at antaga och
oförändrad behålla et med rikets förmögenhet och climat con-
venabelt lefnadssätt och klädedrägt och äfven tillåta, at det
allmänt får imiteras och brukas, så blifva alla förbud och för¬
155
ordningar aldeles onödige och öfverflödige. Men en mång¬
dubbelt ofelbarare värckan och framgång skulle härutinnan
förspörjas, om Riksens Högh Ständer enhälligt i underdånig¬
het skulle anhålla, at Deras Kongelig Maijestäter nådigst täc¬
kes härvid lägga handen. Maijestätiska exempel medföra en
majestätisk kraft och värckan, härledande sin uprinnelse af
en djup undersåtelig vördnad och kärlek; hvilcket med mång¬
faldiga händelser kunde bevisas, men till vidlyftighets undvi¬
kande anföres allenast tvenne såsom nogsamt tillfyllest gjö-
rande. Då Hans Kungl. Maij :t vid Dess första ankomst här i
riket behagade bära blå kläder, blef den färgen så begärlig, at
den eij allenast ganska allmänt i Stockholms stad antogs utan
äfven öfver hela riket.
Styfkjortlars brukande har igenom åtskillige förordningar
omöijeligen kunnat afskaffas; men sedan Hennes Kongl.
Maij :t genom dess afläggande behagat visa et billigt obehag
för den obeqväma drägtens nyttjande i dageligt bruk, så är
denne klädebonad på en gång med hast i hela riket försvun¬
nen.
När nu Riksens Högh Ständer sig sådant påminna, hvad
gagnar då bemöda sig med förordningars författande emot yp¬
pighet, när den framfarne tiden vittnar, at hvad i det målet
för den tillkommande göres, jemväl är förgäfves. Kunna Rik¬
sens Högh Ständer detta riksvårdande mål då bättre besörja
än helt och hållit anförtro och öfverlämna detsamma uti De¬
ras Kongl. Maij :trs höga händer, som genom klädedrägtens
och lefnadssättets reglerande och stadgande hos de högre
ståndspersoner utan någon annan kungjörelse och förord¬
ning innom en ganska kort tid öfver hela riket ofelbart lärer
bringa klädedrägten i det längst för detta åstundade skick
och ordning.
Deras Kongl. Maij :ttr lärer af landsfaderlig och moderlig
huldhet icke undandraga sig denna angelägna omsorgen för
Deras Kongl. Maij :ttrs eget arfrike, hvilcket, i samma mått
som undersåtarnes lefnadssätt kan bringas i bättre skick och
ordning, årligen skall tillväxa i förmögenhet och styrcka samt
Dess trogne undersåtare härigenom försättas i det tillstånd,
at de utan svårighet och känning kunna bidraga till alt, hvad
som kan lända till Deras Kongl. Maij :ttrs höga nöije; hvar¬
till för närvarande hos dem väl eij finnes ringaste brist
på viljan utan endast i förmågan. Deras Kongl. Maijtt:rs äre¬
156
minne kan eij annat än härigenom blifva odödeligit och i
evärdeliga tider lysande i svenska historia, i det Deras Kongl.
Maijtt:r endast genom sitt höga exempel och omsorg räddat
riket ifrån en så stor årlig förlust, som mödernes ständiga för¬
ändring alt hit intill åstadkommit; hvarpå fordna Sveriges
konungar icke eller någon möda spart men dock eij kunnat
vinna sitt högst prisvärda påsyftade ändamål.
Ganska mycket skulle bidraga till modets stadgande, om
utrikes ministrar eij blefve tillstadt med sig införa några hus¬
gerådssaker och equipager utan blefve förbundne at equipera
sig här i landet; hvaröfver utrikes magter sig eij kunde be¬
svära, när skyldigheten bleve reciproque för väre svenska mi¬
nistrar at likaledes equipera sig vid de håf, dit de sände blif¬
va; men derhos vara förbundne at alt deras husgeråd och
equipage på samma ort åter föryttra och intet deraf med sig
hemföra. Hvad är billigare än at taga seden, där man kommer,
det svenska ministrer jemväl lärer hafva gjordt, emedan hvad
här blifvit gjordt vid andra hof sällan har kunnat nyttjas.
Lurendräijerier med modevaror lära på kraftigare sätt eij
kunna afskaffas än genom et oföränderligt modes bibehållan¬
de af sådane varor, som innom riket tillvärckas, emedan, när
afsättning tryter, inpractiseringen då af sig sjelf måste up-
höra.
Hela denna författning syftar endast på allmän besparing
och kostnads undvikande. Nu kunna hastiga omkast och för¬
ändringar i klädebonader icke aflöpa utan en känbar och
märckel. omkostnad, till förekommande hvaraf altså synes
ganska billigt vara, at alla redan gjorde kläder några vissa ut¬
satte år af alla utan åtskilnad till förnötande borde fritt få
brukas. Om då emedlertid et modelle af den klädedrägt, som
för framtiden skulle blifva beständig, eij allenast blefve för¬
färdigad och allmänt bekant gjord utan ock ju förr ju häldre
af Kongl. Hofvet och de förnämare antagen och brukad, så
torde efter all förmodan utgången visa, at innan den till för¬
brukning utsatte terminen infölle, skulle klädebonaden i all¬
mänhet redan undergådt den åstundade förändringen.
Som öfverflöd i kläder eij mindre, utan i långt högre grad
desse tider stigit hos betjente och tjenstefolck än hos något
annat folckslag i hela riket och sådan onödig kostnad endast
blifver deras husbönder till last och gravation, emedan lö-
ningarne nödvändigt derefter måste proportioneras, så lärer
157
vara oumge[ng]ligt, at en särskildt förordning utfärdas, hvar¬
uti tydeligen och omständeligen föreskrifves och utnämnes
alt, hvad för betjente och tjenstefolck blifver tillåtit eller för-
budit at bruka; hvarjemte fordras en nog alfvarsammare och
strängare anstalt, än för detta varit i bruk, om densamma
skall efterlefvad blifva.
Stockholm d. 22 Marti 1766.
Jacob Gripenstedt.
38.
Hov junkar en Carl Estenbergs diktamen om friherre
Cederhielm.
(Allegater II, sid. A21.)
Protokollet sid. 459.
Ödmiukt memorial.
Att skilja en svensk riddersman ifrån sin medfödda rättig¬
het til deltagande uti våra allmänna riksdagsärender har jag
altid ansedt för en sak, som fordrar mycken granlagenhet.
Jag måste ock tilstå, att jag til ingendera af de tre utvote-
ringar samtyckt, som i min tid på Riddarhuset skiedt.
Då nu ventileras derom, huruvida Hr Baron och Kammarrå¬
dets Cederhielms upförande varit sådant, att han giordt sig
ovärdig af sin riksdagsmannarätt eller icke, finner jag hans
den 24:de Augusti 1761 yttrade tankar om en då i fråga va¬
rande ledamots utvotering vara så väl passade och lämpelige
til detta tilfället, at jag icke kan undgå att dem sådane, som
jag efter dess egit concept dem afskrifvit, Höglofl. R. o. A. til
minnes föra; han har deruti vist modus procedendi och före-
tedt rättvisa och billiga domskiäl. Han kan omöijeligen hafva
minsta orsak att klaga, då han sielf med egen mun afsagt sin
dom. Hans ord lyda, som följer:
»Som jag intet var tilstädes, då Hr Baronen gaf genom sina
158
utlåtelser anledning til denna ventilation, så vill och kan jag
ingenting derom in specie judicera; väl vetandes, att man går
säkrast, då man håller sig til det, som man har fullkomlig
kundskap om. Min syssla skall således blifva att vid detta til-
fälle R. o. A. till minnes föra Hr Baronens många öfrige be¬
drifter, och hoppas, att mig må tillåtit vara hemställa, örn icke
R. o. A. täcktes uti sina tankar hopsamla och sammansmälta
hela Hr Baronens caractere, jemförandes det ena mot det
andra, som dem kan bekant vara om den herren, och sedan
derefter sätta sitt utslag.
Skulle R. o. A. då finna honom vara en sådan riksdagsman,
som endast af kärlek för fäderneslandet yrckar lagarnes
handhafning och som för samma ordsak skull icke uphörer
dermed, förrän han finner riket dymedelst återbragt i ett ro¬
ligt och hälsosamt tilstånd; skulle han finnas endast af nit
för det allmännas skull och til dess tjenst skaffa sig anhänga¬
re och medhielpare til uprättande af vår i våda stående re-
publique, så tror jag det vore en skyldighet hafva medömkan
för honom och intet för ett lapsus linguse kasta honom af Rid¬
darehuset.
Men skulle han deremot befinnas af det slags patrioter,
som räkna sig sielfve för den angelägnaste delen i staten, som
hafva det allmännas nytta stadigt på läpparne men sin egen
förmon i hiertat; skulle han finnas på en tid invectera mot Rå¬
det, sedan skyla deras giöromål ifrån allmänhetens gransk¬
ning och åter derpå arbeta på deras undertrampande och yrc-
ka deras vanheder; skulle han finnas nu hålla med den ena,
nu med den andra, men altid med sig sielf; skulle han fin¬
nas under tiden söka och skaffa sig vänner men straxt up-
offra dem til olycka för sine afsigter skull; skulle han finnas
färdig att för vinning skull föra sine största välgierningsmän
til ofärd och endast i afsigt på vinning rangera sig til det ena
eller andra partiet; skulle, säger jag, detta blifva vid noga
eftersinnande hans caractere och naturliga gestalt, så håller
jag för hög tid att skilja sig vid en sådan medlem.
Jag skall intet härvid fälla någon dom. R. o. A. äga nog
klarsynthet att giöra det och välja det hästa. Jag önskar dem
dertil mycken lycka.» Hittils Cederhielm.
Jag kunde väl öka desse hypotheser med ganska många
flere, men jag frucktar afskildringen då blefve för tydelig
samt dels otrolig, dels vederstyggelig, och vill jag dessutom
159
ej betaga Hr Baron och Kammarrådet den heder att sielf haf¬
va framlagt tilräckeliga domskiäl. Stockholm den 11 Junii
1766.
Carl Estenberg.
39.
Direktören Claes de Frietzckys diktamen om friherre
Cederhielm.
(Allegater II, sid. 429.)
Protokollet sid. 467.
Ödmiukaste memorial.
At en fri regering eij kan gifvas utan partier är en fölgd
af sielfva constitution, då lagstiftande mackten beror uppå
flera hundrade personer. Så olika begrep, som menniskior i
gemen äga, så omöijeligt är det, at de kunna uti alla saker
vara af lika tanckar; och ehuru de mästa kunna hafva lika
ändamål, som är det allmänna bästa, så skilja de sig dock
mångfaldigt uti medlen at befrämja detsamma. Men som det
i min tancka är det säkraste bevis til frihet uti et land, så
länge partier existera, så håller jag ock före, at det eij bör
vara tilständigt för någon ledamot uti samhellet, som är mån
om riket och friheten, at afhålla sig från alt deltagande uti
endera af desse skilgacktige tänckesätt och under namn af
neutralité skiula antingen sin hemliga åstundan at vilja up-
häfva sig til dictator öfver dem begge eller ock sin orcklöshet
och liumhet för det allmänna.
En redlig medborgare pröfvar derföre med mycken var¬
samhet, hvilcketdera partie nyttiar de tienligaste medel at
vinna ändamålet, rikets sanskyldiga bästa; han använder flit
och möda at söka uplysning och kundskap om regeringssät¬
tet; han grundar sin öfvertygelse på sanning och lag, och när
han häruppå fotat sine beslut, så blir han sedan uti dem så
fast och beständig, som han förut varit tveksam. Han följer
det partie, han valt, uti alt, som länder til rikets förmon; men
160
om det skulle blifva rådande och sedan vil giöra afsteg ifrån
lagarne, så söker han med ömhet igienom sina föreställning¬
ar afböija sådant utan at derföre förkasta eller strida emot
des goda principier, som han förut ärkiändt. Han mäter alla
sina rådslag efter det allmännas väl och glömmer aldeles bort
sig sielf, til des riket är hulpit. Fri från alla egennyttiga af-
sickter och sielf ren uti sina giöromål uptäcker han med fri¬
modighet de fel och brister, han funnit uti ricksstyrelsen, och
då kiänner han hvarcken slägtinge, vän eller medhållare, men
lika fri från hämd och ärelystnad söker han eij at i tysthet
svärta medborgare och igienom tvungne lagbrott bringa ho¬
nom på fall, änskiönt han med honom är af olika tänckesätt.
Tvertom, han älskar honom som sin medborgare och söker
med sacktmodighet och skiäl inplanta hos honom sin öfver¬
tygelse eller ock af honom taga uplysning. Han tror honom
lika med sig sielf söka rikets väl; och ehuru skiljacktighet uti
medlen beklageligtvis kan förordsaka någon oenighet samt
oenigheten föda bitterhet, så förenar kiärleken til regerings¬
sättet ändå allas sinnen, så snart det och riket stå i fara.
Deremot en elak medborgare, han finner sit högsta nöije
uti den oenighet och den bitterhet, som föröder land och rike
samt förstörer regeringssättet. Han nyttiar sin quichet och
sina gåfvor til at föda split och hat emellan medborgare i den
tancka at hos upretade sinnen blifva så mycket dyrlegdare,
när han med sina bitande infall ömsom smädar nu det ena,
nu det andra partiet. Han anser partier för sin vinning och
bygger uppå deras bibehållande sin upkomst. Egennyttan är
des föremål, och så länge lossar han söka rikets väl, til des han
vunnit sit egit. Smicker, penningar, tienster äro de endaste
driffiädrar til des ricksdagsmannanit samt läggia grunderne
til des öfvertygelse, och så länge des omåtteliga begiär härut¬
innan kunna upfyllas, så visar han sig tilgifven åt partiet. När
eij vanlige ämbeten räckia til för des äre- och penningelyst-
nad, så skola nya tienster skapas, och när en af dem slår ho¬
nom felt, så rasar hela grundvalen til dess öfvertygelse öfver¬
ända, och vår ricksdagshielte finner det sedan svart, som han
förut på samvete, på heder och tro bedyrat vara hvidt. Han
skiämmes eij at tydeligen visa, huru han misbrukat sin insigt
och sit vett, antingen då han förut ogrundat fölgt det ena
partiet och des tänckiesätt, eller då han sedan lika ogrundat
antagit et annat. Han löper så efter gammal vane ifrån det
161
ena partiet til det andra och sedan med smädeliga ord las¬
tar det, han öfvergifvit. Han brukar lagens helgd på sina läp¬
par men des kränkande i sit hierta. Han upspinner illistiga
förslag til regeringssättets försvagande under kiusande namn
af förbättring och åberopar sig den store Gudens dyra namn
til bevis om sin redeliga afsicht, i den förtröstan at ondskan
i des hierta eij omedelbarligen uptäckes; men då menniskior
kunna dömma des innersta af des gierningar och märckia de
konstiga snaror, han upgildrar, så blir han förskräckt, han
faller då til fota, han omfamnar deras knä, hvilckas beslut
han sedan med fräckhet tadlar. Han beskyller dem oförsynt
för dumhet och våld, sedan han efter sin egen inbildning eij
med sit lius får leda deras rådslag, hvilckas grunder han lik¬
väl förut gillat. Han bemöter med en vanhedrande otacksam¬
het den hand, som uti välmening dragit honom oförtientan
utur stoftet. Han lystrar i mörcker och å lönn, huru han må
komma sina förra vänner uppå fall, och som han redan är
kiänd för en öfverlöpare utan sanning och tro, så nyttiar han
tilfelle at med otidigt talesätt eclatera sin öfvergång i det fal¬
ska hopp at vinna så mycket större förtroende hos sina nya
väner, sedan han irremissiblement skilgt sig från de förre.
Men des öde och straff blir lika med andra renegaters, han
saknas eij af det ena partiet och han förachtas af det andra,
så mycket skiäligare, som begge partierne torde haft anled¬
ning at kiänna honom på den sidan.
At nu i anledning af detta yttra mig uti förevarande ämne,
så håller jag oförgripeligen före at om Frih. Cederhielm kan
räknas ibland den första classen af redelige medborgare, så
borde det billigt ömma R. o. A. at för et förhastadt lapsus
linguae ställa et så fyndigt snille til ansvar; men skulle det
emot min förmodan befinnas1 annorlunda, och at Frih. Ce-
derhielms utlåtelser tillika varit stridande emot den acht-
ning, han är skyldig R. o. A., samt förklenlige mot den, hvilc-
ken stafven igienom R. o. A:s dyrbara förtroende blifvit an¬
förtrodd, så är det hög tid at igenom en alfvarsam åtgiärd
hindra honom och alla, sorn kunna lemna för mycket insteg
åt sin quickhet, at eij utan vederbörligt och lagligt tiltal in¬
för Riddarhusdeputationen få utöfva et så sielftagit ricks-
dagsmannasielfsvåld. Jag för min del vågar intet at decidera
1 Ursprungligen:... befinnas, at Frih. Cederhielm lemnat rum at tro, det
han kan räknas bland den senare classen och at des utlåtelser...
162
något härutinnan utan lemnar det til R. o. A., sorn äger bestå
urskilningsgåfvan at taga et rättvist beslut, hvartil jag öns¬
kar dem mycken lycka.
Clas Frietzcky.
40.
Vice korpralen Carl Julius Lilliesvärds dikiamen om
friherre Cederhielm.
(Allegater II, sid. b33.)
Protokollet sid. 468.
ödmiukt memorial.
Icke utan största förundran och bestörtning kan jag påmin¬
na mig, huru såssom för någon tid sedan här på Riddarehu¬
set Kammarrådet Frih. Cederhielm vid et vist tilfälle inför
protocollet brukade så ovanlige, besynnerlige och anstötelige
utlåtelse!-, at åtminstone under de 3:ne rixdagar, jag haft den
ähran bijvista detta lustra samhälle, sådana af samma beskaf¬
fenhet eij hos någon enda af så mångfaldiga hedervärda leda¬
möter existerat. Frih. Cederhielm häfver vid denne sin ovahr-
samhet, som han sista plenum, d. 11 sistl:ne Junij, sielf vid¬
gått, ibland alt annat med ohyggelige försmädelige ordasätt
yttrat et obefogat misstroende emot vår prisvärda Landtmar¬
skalk, hvilken deraf giort sig så mycket mindre förtient, som
han med utmärktaste heder intil detta ögnablecket et så dyrt
ämbete förvaltat; hvars ährefulla, jämna och okonstlade fiät,
hvilka det minsta solgrand af egennyttans grus aldrig oroat,
förvärfvar honom intil dess sista dödsmoment samvetslugn
och sinnesfrid innom sig sielf samt gior honom i tid och efter¬
verld älskad och vördad af alla för fosterlandets sanskyldiga
bästa väl tänkande medborgare. Och som et så oanständigt
förhållande af Frih. Cederhielm förtienar den yttersta up-
märksamhet, såvida detsamma jämte alla deraf flytande olä¬
genheter städse skulle öfverlemna alla tilkommande landt-
marskalkar, som doch på det kraftigaste böra skyddas och de¬
ras värdighet med aldra möijeligaste förmåga försvaras, til
et måhl för slike tiltagsenheter, rixdagsärenderne derigenom
163
sakna sin vederbörliga drift samt anseendet innom oss sielfva
försvinna, såframt en dylik utöfvad dierfhet hägnas eller til¬
lätes. Förthenskull hemställer hos Höglofl. R. o. A. jag öd-
miukel., om icke i consideration af anförde grunder merabe-
melte Frih. Cederhielm til Riddarehusdeputationen gienast
må hänvisas, hvilken kunde anmodas at högst innom fyra
dagar efter detta, ehvad efter en gång skedd kallelsse ofta-
nämde Friherre sig derstädes infinner eller eij, sit betänkande
öfver detta måhl i hela dess vidd Höglofl. R. o. A:s vidare be-
pröfvande underställa. Stockholm d. 14 Junij 1766.
Carl J. Lilliesvärd.
41.
Vice häradshövdingen Carl Adolf Lindelöfs diktamen
om friherre Cederhielm.
(Allegater II, sid. 427.)
Protokollet sid. 468.
Ödmiukt memorial.
Hos Höglofl. R. o. A. är i godt mine, hurusom Cammar-
rådet Hr Raron Josias Carl Cederhielm i början af thenne
riksdag ingifvit ett memorial, hvaruti han anhållit at få med
biträde af någre medlemmar giöra förändringar i Regerings¬
formen och 1756 års Tiänstebetänkande, på det de om pre-
judicier anmälte besvär dessmedelst kunde minskas, och äf¬
ven at sedan han såg sig därigenom hafva trädt längre, än en
riksdagsman enligit constitutionerne kan vara tillständigt,
han fallit R. o. A. till fota, at detta dess brott honom förlåtas
måtte.
Då han på detta sättet öfvervunnit then ofärd, han sig
ådraga bordt, är icke Höglofl. R. o. A. obekant, det bemälte
Hr Cammarråd inför protocollet angripit vår ährefulla Lant¬
marskalk, Högvälborne Hr Generalmajoren och Commendeu-
ren af Kongl. Svärdsorden Rudbeck, med så anstöteliga fö¬
rebråelser, at högvälbemälte herre såg sig föranlåten ådaga¬
lägga sin oskuld och söka R. o. A:s hägn och beskyd.
164
Hvad i så måtto af Cammarrådet Baron Cederhielm skiedt
har hittils opåtalt hvilat.
Thenne medlem, som ärfor, at han fått utöfva emot vår
värda Hr Landtmarskalck och samhället dylike giärningar,
upvächtes till större frimodighet, då han d. 28 nästvekne Maii
uti sitt hos Höglofl. R. o. A. förde tahl angående utvägarne
at hindra expedition af thet beslut, som respective stånden
fattat, om nödvändigheten af en commissions tillsättande,
som nu är i activité, at undersöka och dömma öfver thet
i Västergyln genom Bonden Hofmans anstalt åstadkomne
upror och hvad dermed gemenskap äger, utlet sig, thet han,
hvilcken under Hr Generalmajoren och Lantmarskalkens fa¬
na och invid hans sida hade sednaste riksdag aflagt sin första
campagnie och giärna följer sina gamla vänner, så lenge the
omgås hederligen, numera finner, thet partier i riken sam-
mansättia sig blott af penninge- eller hemdgierighet, och at
han i anseende till the i dessa tider tagne steg helre håller
sig till de mätte än hungroga flugor, hvilcka vore mera ska-
delige än the förre och kunde liknas vid Chartuchebandet,
utan thet stälte han jemvähl i tviflan, om Hr Lantin :s ficka
vore så hel, at icke electorernes vallista på R. o. A:s commis-
sionsledamöter torde lätteligen därifrån uttagas, hvarföre
han tillstyrckte Höglofl. R. o. A. at förvara detta förseglade
och angelägna document i riddarhusvalfvet med mera.
Mine Herrar, med Edert ädelsinte tillstånd understår jag
mig vid detta at med korta ord omnemna vår älskansvärda
Lantin:s egenskaper och hurudan fane han till en och hvar
rätsint undersåtars glädie samt Svea rikets heder och förmån
både under Riksens Höglofl. Ständers sammanvaro och äfven
däremellan fördt, och därnäst hvad förmåner Hr Baron och
Cammarrådet Chederhielm besitter, och huru han them nyt-
tiar, samt örn i jemförelse deraf det kan slutas, at Hr Baron
och Cammarrådet lefvat innom den ordning, Hr Lantmar¬
skalken Rudbeck lemnat allom till eftersyn och lius eller
icke, och huruvida Hr Baron och Cammarrådets förde vandel
synes tilldela honom samhällets välvilja och benägenhet eller
den atention, dess giärningar förtiena.
Uti alla dessa ämnen önskade jag mig äga Hr Generalma¬
joren och-Landtmarskalken Rudbeks diupa insicht och för-
sichtiga urskillningsgåfva samt Cammarrådet Baron Cheder-
hielms naturliga qvickhet at vähl finna mig i thal och skrif-
165
vande. Men i brist af föregående fullkomligheter träder jag
till mitt ändamåhl med enfalldiga och sanningsmätiga utlåtel-
ser och hoppas, at mine giärningar, som vitna om mitt inne¬
boende upsåt at giöra gådt, blifva antagne för bevis, at hvarc-
ken ährelystnad eller hämdgierighet och dess mindre begiär
till penninginkomster upmuntrat mig till detta.
Hr Generalmajoren och Lantmarskalken Rudbeck behöf-
ver icke mitt beröm, hans dygdiga lefnad, tapre upförande,
kiärlek till alla meniskior, vördnad för sin öfverhet och
ömhet om fosterlandets vähl och upkomst är så allmän, at
de rika och fattiga med giemensamt liud välsigna honom och
önska sig tillfälle att visa, hvad högachtning de för hans per¬
son bära. Denna oskattbara herres flit och nitälskan har godt
så långt, at han låtit gienom sin riksdags batailie komma i
dagsliuset alt, hvad i de framflutne tider till rikets skada
med hemlighetsmantelen varit betäckt.
Han har icke sedt efter, om en sådan sanning skadat them,
som räcknat sig för hans vänner, eller rördt them, som det
icke velat vara.
Derigenom har under nu påstående riksdag många tunnor
guld flutit till den förut uttömde rikspassan, som är angelä¬
gen om undsättning men, under det fattigdom och olyckor
betager undersåtare förmågen at därtill bidraga, är i största
nöd och elände. Riksens Höglofl. Ständer tillbödo Hr Gene¬
ralmajoren och Lantmarskalken sednaste riksdag högre
ähretitul, än han då efter sitt innehafvande embete ägde,
men thetta ansåg denne herre vara sådant, som han icke
äskade, såvida han trodde sig giöra sine äldre vederlikar
derigenom förnär, utan förklarade sig vara nöigd med den
lått, lyckan honom tilldelt, samt önskade at så kunna up-
fylla sine skyldigheter, som dess vördnad för sin öfverhet
och ärkiänsamhet emot samhällets honom beviste benägen¬
het fordrade. Under Ständernes härvaru denne resa tillslogs
högvählbemälte herre femtusende daler s:rmt åhrlig lön, så
länge riket kunde hafva den fägnad at se honom med Tull-
directionens besvären öfverhopad. Detta anbud berättade
denne herre sig icke heller vela emottaga, såvida riket vore
i betränkt tillstånd, utan utfäste sig at likafult förestå detta
kall, så ofta som dess öfriga vichtiga giöromåhl det medgifva
och dess biträde därvid vore nödig. Sådan fane har Hr Lant¬
marskalken Rudbeck vid riksmöten haft öppen och äfven
45—S80121
166
emellan riksdagar hederligen fördt och låtit alla åskåda; han
har och beflitat sig at giöra de tillgånger, som hittils skadat
rikscassan och andre publiqve medel, trånga och omöij eliga,
och the som lydt hans vilja och fölgdt hans afsichter, hafva
bidragit at understödia sådane nyttiga anstalter.
Hr Baron och Cammarrådet Chederhielm, som, sedan han
ifrån et utlänskt contoir återkommit till riket och bivistat
den förre och nu påstående riksdagen, har ådagalagt, det
han äger god tale- och skrifgåfva och kan i anseende därtill
altid behageligen yttra sig om en sak på den goda sidan och
äfven på den semre eller onda sidan, upfinna tiänliga ord
at lindra öfverträdarens brott, han visar sig nitisk at för¬
svara dem, han förenar sig med, men om han gior sådant
af uprichtighet och blått håller det för sin högsta vinning at
befrämja allmänt vähl och sina medborgares trefnad, det
måste af dess giärningar, som uttolcka, hvad innom honom
bor, utrönas.
Till dess at han ärholt cammarråds caractere och derefter
blef hulpen till fyratusende daler s:mts lön för tullrådsem-
betet, har han i utlåtelser stundom bidragit till det ena och
stundom till det andra, af honom sielf nemde partiers för-
dehl, och vist mine at följa Hr Generalmajorens och Lant¬
marskalkens afsichter at befordra riket till rätt, som den är
i mistning utaf, hvarmed han fortfor så länge, som han före-
stälte sig, at denne plane torde understödia dess afsicht och
hielpa honom till statscommissariesyslan, men sedan försy¬
nen betog honom hopp at därtill gienom sådan omgång blif¬
va dragen, fattade han annat råd och viste den 28 sidstledne
Maii, hvad han egenteligen bar i skiöld och hierta, nemligen
at vända sig till den armée, han vid en riksdag förmenar
hafva styrckan at upfylla och ärsätta, hvad han på ett annat
ställe förlorat.
Skulle icke ambition bracht Hr Baron Chederhielm af
[a: at?] förskaffa sig cammarråds heder och rang, på det
han därigenom finge sättia sig öfver många hederliga med¬
lemmar i riket, som med tro och huldhet redeliga gådt sin
öfverhet och fädernesland tillhanda men af vidriga händel¬
ser icke kunnat vinna någon theremot svarande befordran
utan måste stå tillbakars och låta Hr Baron Chederhielm
hafva företräde, så skulle han aldrig begiärt eller emottagit
sådan charactere.
167
Skulle Hr Baron Chederhielm använda sitt pund at gagna
det allmänna och sättia sine egna fördelar åsido, så är jag
säker, at han, då qvaestion härstädes var, om icke lönen för
tullråderne kunde till någon dehl minskas, hade förklarat,
at som rikets fattigdom är oförnekelig och dess giöromål
aldrig kan vara eller blifva vichtigare och mera besvär un¬
derkastat än lagmäns och håfrättsråders samt deras veder¬
likens i riket, hvilcka alla niuta långt mindre inkomst för
sin myckna träldom, hade låtit afpruta ifrån sig någodt, men
han sade sitt hufvud altid vara värdt fyratusende daler s:rmt
och kunde i anseende därtill icke afslå ifrån sagde summa
det minsta? Ho är så enfaldig, at han icke begriper, thet i
Sverige fins flere så sluga och vittre män, som Hr Baron
Chederhielm är, men ingen utom honom har man hördt sielf
värdera sine egenskaper och taxera riket, huru mycket de i
proportion deraf äro berättigade at årligen niuta.
Utmärcker icke alt detta, at Hr Baron och Cammarrådet
Chederhielm anser sig för den nyttigaste och i staten oum¬
bärligaste medlem och at han derjemte icke allenast är nöigd
med heder och charactere utan fordrar äfven myntet utur
skattkammaren, som hos honom i följe deraf åstadkommer
den oemotsäijeligaste förnöijelsen.
Hr Baron och Cammarrådets föräldrar och anhörige, som
närmare kunna veta, om han är mera eller mindre begiärlig
efter världslige inkomster, måge vitna innom sig, om Hr Ba¬
ron och Cammarrådet är annars beskaffad.
Af Hr Lantmarskalkens vandel har Hr Baron och Cam¬
marrådet, i anseende till det anfördt är, icke kunnat blifva
inrättad till sådant upförande, ty såsom dagen är lius och
dygden för vählsinnade kiär, så är mörckret fult och odyg¬
den stygg och äfvenså skilnad emellan Hr Lantmarskalkens
ädla tanckesätt och Hr Cammarrådet Baron Chederhielms
förhållande. Den förra har adrig haft annat än ett sätt at
täncka, och then sednare vänder sig till den hop, han tror
vara den största, han räcknar icke efter, om flere ofta fela
mera i sine calculer än några få, som vähl täncka, innan the
tala, och noga undersöka, innan the dömma. Hr Baron och
Cammarrådet har alt derföre icke af Hr Lantmarskalken
Rudbeck kunnat läras at vara såsom vattnet i ett tråg, stun¬
dom i den ena och stundom i den andra ändan, han må där-
168
Core icke föregifva sådant utan tillstå, at innom honom sielf
bor dess läromästare.
Jag måste tillstå, at ibland meniskior finnes onda och
goda, och af them äfven många som handla illa emot sig
sielf och sine medbroder samt skada derigenom riket, men
theraf följer icke, at penningar eller hemdgierighet endast
sammansätter och förenar partier, ty thet blifver oförneke-
ligit, at somlige meniskior af kiärlek och förtroende till den
andras inneboende förmögenheter följa hans råd och för¬
mena, at hvad han tält eller sagt, är det nyttigaste för en och
hvar at antaga, och utom thet bör man medgifva, at olika
begrep om lagens rätta innehåld ofta förorsakar ibland me¬
niskior skillgachtiga omdömmen, hvaraf likväl intet följer,
at icke såvähl den ena som den andra af dem täncka på det
sätt gagna allmenheten, och ehuru den enas råd är sämre
än den andras, delar försynen dock altting till en efter dess
skickelse nyttig utgång.
Ingen hederlig och vählsinnad medlem har infunnit sig at
bivista riksdag, på det han antingen af penninggierighet finge
draga andras förmögenhet i sin pung eller at till sådant behof
förstöra rikscassor, eij heller kan det vara möijeligit, at
hemdgierighet förenar någon at uppehålla sig härstädes och
därigenom förstöra sin egen hushåldning, samt under det han
skulle skada en eller annan af sina ovänner, i detsamma för-
därfva sig och sine oskylldige medbroder.
Thetta har Hr Baron och Cammarrådet icke dess mindre
sagt vara enda orsakerne till partier i hela världen, förmode-
ligen af den grund at han icke fant någon nedrigare utväg
at bringa Ridderskapet och Adelen, som altid täflat med
dygd och uprichtig nit, för allment vähl, at giöra sig lysande
och hederlige, i andras omdömmen svärtade och hatade.
Han talar och om sitt upsåt at följa gamla vänner och or¬
sakerne, som stundom skiljer honom ifrån dem, men i det¬
samma visar han tydeliga, thet han thermed vill hedra och
berömma sig och vanhedra androm, emedan, om eij så vore,
han icke kunnat förebrå andra hafva vikit ifrån goda af-
sichter, hvartill en och hvar dock kan bestrida honom ägt
den minsta anledning, så länge han icke gitter ådagalägga,
det någon velat befrämja annat än rikets heder, hvar mans
säkerhet samt hvad lag, Regeringsform och hvart och ett
stånds förvärfvade previlegier fordra.
169
Ibland them finnes icke sådane meniskor, som han liknar
vid flugor och förmenar mätta sig af rikscassor, utan vähl
sådane, som sätta lås och bomar för the dörar, som hittils
ståt för mycket öpna, och låck öfver the kiärill, hvarutur
någon på obehörigt sätt torde under oförsichtig hushåldning
hafva af oanständig inkomst förvärfvat sig födan, icke eller
är det värdigt, at Hr Baron och Cammarrådet applicerar
Chart[u]che namn på R. o. A., som är thet vanhederligaste
tillmålet, som någon dödlig kan tåla, så länge han icke är
öfvervunnen at hafva infunnit sig hit at stiäla och härja, som
en Chartuche och dess anhängare giordt, utan at rådlägga om
rikets upkomst och hushåldningens förbättring, och the som
hafva thet i upsåt, äro icke hungroga eller med Hr Baron
och Cammarrådet ense at igenom ord och otillbörliga lik¬
nelser sticka androm. Jag vill låta Hr Baron och Cammar¬
rådet hos sig sielf öfverväga, om icke han med ordet mätte
flugor, som han säger vara bättre än the hungroga, begriper
thet folckslaget i vårt rike, som skulle efter dess tancka ätit
sig stinne af the i framfarne tider oförsichtigt disponerade
rikscassor och giärna än vidare ville betjäna sig af samma
födekrok, och them för hungroga, sorn vela fördrifva the
förre ifrån sine fördelar? Är icke detta en oärhörd förebrå¬
else, kan Hr Baron och Cammarrådet ådagalägga, at det
egenteligen varit R. o. A:s ledamöter, som på det sättet ska¬
dat riket, mån ingen annan det giordt, och hvilcken är vähl
den, som medgifver, at han i så nedriga afsichter omgås och
beflitar sig at arbeta på dylika riksförderf? Det rörer ju riks¬
dagsmän till sin heder at tåla sådane tillvitelser. Baron och
Cammarrådet Chederhielm, som sådant sagt, bör veta skill¬
naden emellan mätte och hungroge flugor, men andre, som
icke äro vahne at flyga efter båtnad och vinst, förstå sig
icke på de inkomster, han gienom desse diur, hvilcka annors
söka folcks kläder och oroa dem, sig tänckt samla, det må
vara hans ensak; jag vill i det ställe lemna till Höglofl. R. o.
A:s högt uplysta omdömme, hvad sådant bör tillskynda up-
hofsmannen, Hr Baron och Cammarrådet Chederhielm, och
om icke dess misstroende till Hr Lantmarskalkens ficka at
förvara de documenter, som samhället eij ville at innom viss
tid skulle öpnas, äfven utmärcker den ringa achtning, han
hyser för vårt egit stånds Taleman, och huru han på det sät¬
tet vanhedrat thetta högst betydeliga embetet i riket.
170
När man nu således å ena sidan betrachtar Hr Cammar-
rådet Baron Chederhielms naturliga förmåner och på andra
sidan, huru han använder och nyttiar them, så lärer ingen
finnas, som bestrider, at icke han med den ena handen ne-
derifver, hvad han med then andra upbygger, och då det är
hans rätta kännetecken, är jag öfvertygad, det en och hvar
oväldug mäniskia medgifver, at han är mera skadelig än nyt¬
tig. Och i grund deraf håller jag före, at man bör i desse
måhl yttra sig således, som ståndets värdighet och icke med¬
lidande för Hr Baron och Cammarrådet Chederhielms person
torde förtiäna.
Om vår Lantmarskalk skall hafva ähra i sitt höga kall
och för obeskedeliga tillmälen fredas, så ägnar det icke ett
hederligit samfund at låta sin Tahleman åfta ropa efter hielp,
när en Chederhielm anfaller honom, utan nu, tå han redan
tvenne gångor i allas presance på det sättet varit öfverfaren,
förfoga sig honom till undsättning.
Om samhället vill bibehålla sig och sine medlemmar frälste
för vanhederliga omdömmen, så är nu tiden inne, på hvilc-
ken Baron Chederhielm bör träda fram och gifva både Lant¬
marskalken och samhället icke hemlig utan så uppenbarlig
satisfaction, som emot thes ord och upförande svarar. Alla
fruchter böra ju afplåckas, då de äro mogne. Höglofl. R. o.
A. tillstyrcker jag alt därföre för min dehl at i anledning af
23 § Riksdagsordningen och 5 art., 3 §, samt 2 art., 4 §, i
Riddarhusordningen antingen igenom dess Riddarhusdepu-
tation eller och in pleno, såsom förut vanligt varit, yttra sig,
om icke Baron Chederhielm bör afbedia sine emot Hr Lant¬
marskalken begångne grofva förbrytelser och förvisas ifrån
Riddarhuset samt förklaras ovärdig at denne och trenne
nästpåföljande riksdagar härstädes för sin egen eller andra
familier intaga säte och stämma och blifva såsom then, hvilc-
ken förvärckat sitt stånds förtroende, skild ifrån Tulldirec-
tion. Således ryckes ogräs ifrån hvetet, odygder nepses och
lagarne hålles i helgd. Stockholm d. 11 Junii 1766.
Carl Ad. Lindelööf.
171
42.
Förteckning å komplettering sval av rådselektorer.
(Allegater I.)1
Protokollet sid. 476.
År 1766 d. 9 Junii sammanträdde R. o. A:s electorer at
fylla theras antal af rådselectorerne, som rest utur staden,
och utnämndes:
Grefvar:
I stället för Grefve Gyllenstolpe, Capitain, och Grefve Gus¬
taf Bonde, Kammarherre:
Grefve Bonde, Thor, Cammarherre, Riddare af Kongl.
Maj :ts Sverdsorden,
Grefve Hård, Carl, Major och Riddare af Kongl. Maj :ts
Sverdsorden.
Adel:
I stället för Capitainen Billberg, Major Tham, Secretera-
ren Fredenreich, Capitainen Ehrenmalm och öfverstelieute-
nanten Baltzar:
Hr Liljehorn, Pehr, Capitainelieutenant och Riddare af
Kongl. Maj :ts Sverdsorden,
Hr von Vicken, [Johan Evert], Major, Riddare af Kongl.
Maj :ts Sverdsorden,
Hr Drufva, Carl, Kammarherre,
Frih. Groenhagen, Claes Wilhelm, Hofjunkare,
Hr Rydingsverd, [Johan Erik], Capitaine vid Kongl. Lif¬
gardet.
På R. o. A:s electorers vägnar:
Hans Hindrich Taube. Friedrich Ribbing.
And. Cederström. C. G. Wattrangh.
1 Med påteckning: Upl. och gillat hos R. o. A. den 16 Junii 1766.
172
43.
Ryttmästare Hans Reinhold von Hauswolffs diktamen om
pommerska garnisonsregementena.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 486.
Dictamen ad protocollum.
Högvälborne Hr Generalmajor och Landtmarskalck, Hög-
loflige Ridderskap o. Adehl. Sedan den så kallade oeconomiska
riksdagen innemot ett och ett halft åhr dragit ut på tiden
och the öfrige respective stånden som oftas yttradt igenom
deputationer des längtan at kunna en gång komma till ett
önskeligit slut, hvilcket vid sidsta hällne plenum åter blef
itereradt med anhållan at the måhl, sorn vore inne hos Hög-
loflige R. o. A., skulle med det skyndesammaste blifva före-
tagne ock afgiorde.
I betracktande häraf och i anledning av den belägenhet,
som pommerska guarnizonsregementerne intill denna stund
sig befinna, är jag, hvil eken är officer af samma guarnizon,
på det högsta föranlåten at gifva Höglofl. R. o. A. theras nöd
tillkiänna med then säkra tillförsicht, at det blifver tagit i
thess ömma behiertande, hvilcket jag gior mig så mycke
mehra säker om, emedan jag för ett åhr tillbaka rönte thet
medlidande, som Höglofl. R. o. A. hyste för guarnizon i
Pommern, vid thet jag tå tog mig den friheten at i samma
ämne lämna mitt ödmiuka memorial, hvilcket med allmänt
bifall blef remiteradt till Secrete Utskottet at vidtaga en
skyndesam hielp för them.
Men sorn guarnizon i Stralsund altsedan icke fått hugna
sig af at blifva försatt uti the rättigheter, sorn alla öfrige
Sveriges undersåtare niutit, utan än vidare i största nöd
och elände, hvilcket Höglofl. R. o. A. nogsamt lärer finna,
tå jag nu åter får vid handen gifva, at guarnizonsofficerarne
i Stralsund tjena nu på 5:te qvartalers löhner, utan hvad
compagniecheferne har at ifodra uti recapitulations- och väf-
ningspenningar, för hvilcka the måste gå i förskott, sorn
compagnierne och guarnizon varit dem om hiertat och i
173
förhoppning at niuta sin återbetalning i giörligaste måtto,
ehuru det rnu dragit ut på tiden lika som med löhnerne på
andra åhret, och thesse nu utarmas igenom the dryga pro¬
center, som the en så långan tid har måst vidkiännas utan
at therföre see sig hafva then minsta vedergiällning, utan
som rycktet vill säija, skall förestå them en reducering, ehu¬
ru desse regementer äro sedan sidsta kriget blifvne reduce¬
rade per compagnie 75 man, icke utan compagniecheferne
till then största saknad.
Utaf hvad jag nu anfördt finnes vähl, at officerarne i
Pommern äro försatte uti det största armod och utan ringas¬
te hielp, och ehuru Riksens Höglofl. Ständer på så beröm-
ligit och prisvärdt sätt giordt så många nyttiga ändringar,
så at en hvar seer väl, at icke tiden varit fåfängt använd, äro
löhntagarene i Pommern icke uti thoras nöd räddad utan
står nu till yttersta undergång, om icke Ricksens Höglofl.
Ständers vähnliga mildhet och rättvisa dem blifver snart
tilldelt.
Min ödmiukaste och vördsammaste anhållan är, at Höglofl.
R. o. A. ville låta detta, sorn af mig blifvit andragit, på lika
ömt sätt blifva uptagit, som saken är i sig sjelf, och hvarföre
jag tager mig den friheten at utbedia mig den gracen af
Höglofl. R. o. A., at Hr Generalmajoren och Landtm, blif¬
ver anmodad som ordförande i Secrete Utskottet at företa¬
ga desse måhl ibland the aldra första, till räddning för så
många officerares undergång, hvilcka sucka efter hielp och
thet, them med rätta efter stat tillkommer, samt njuta then
rätt, som alla öfriga löhntagare fått hugna sig af, som boo
och tjena under svenska kronan.
Stockholm d. 16 Junij 1766.
H. R. v. Hausswolff.
174
44.
Kammarherren friherre Fredrik Ulrik von Essens projekt till
extrakt protokoll om Åtvidabergs kopparverk.
(Bil. till prot).
Protokollet sid. 496.
Project till ext. protocolli ang. Åtvida kopp:värk.
R. o. A. anser med mycken fägnad Åtvidabergs koppar¬
värks åter uptagande och förkofran i en tid, då koppartill-
värkningen å andra orter i riket så ansenligen börjat aftaga,
som altid för det allmänna varit och i synnerhet vid närva¬
rande knappa belägenhet är till stor resource. I anseende
hvartill R. o. A. bifaller deputations betänkande i den delen,
att interessen terne må fritt få utskjeppa halfva deras till-
värkning i går samt tillika bifaller det begjärdte utbytet af
prästegården emot Biaetorps rusthåll med alla vederböran-
des samtycke enligit Bergsdeputations betänkande. Men hvad
confirmation af detta värks gamla privilegier angår, instäm¬
mer R. o. A. med det Lofl. Bondeståndet, att sådant icke
kan beviljas, i synnerhet som efter flere hundra års ödesmål
ovist är, hvarutinnan dessa privilegier bestådt och huruvida
de till flera omskiften och närvarande tiders belägenhet kun¬
na lämpas, utan bör detta värk grunda sina rättigheter på
de privilegier, som nu i senare åren för detsamma utfärda¬
de äro eller framdeles lagligen tilläggas kunna. Hvad den
tillstyrkte förvandling af bergslag och cronans immediate
räntor uti ved, kol och kjörslor emot ärsättning efter marke¬
gång vidkommer, pröfvar R. o. A. billigt att sådant till fram¬
tiden uppskjuta, då utrönt blifva kan, huru långt detta värk
kan utvidgas och om ej andra utvägar till dess bestånd
emedlertid vidtagas kunna. Doch att bergs- och jägeribetje-
ningen i orten anbefallas att noga och alfvarsam tillsyn ther-
öfver hålla, att skogshushållningen i de till detta ädla och
vidt utseende värk anslagne sochnar i möijeligaste måtto
handhafves, så att skogen ej, sorn hittils skjedt, till förrutt¬
nelse qvarlemnas utan på ett eller annat sätt kommer det
175
allmänna och i synnerhet kopparvärket till gagns. Hvilket
med de öfrige respective stånden communiceras och som ett
för det allmänna vigtigt mål på det ömaste recommenderas.
45.
Generalen Augustin Ehrensvärds memorial om befordringar.
(Prästeståndets arkiv. F. 77. N. 203.)
Protokollet sid. 512.
Ödmiukt memorial.
Uti betänkande under d. 14 Septembr. sisth häfver Riksens
Högloft. Ständers Secreta Deputation, sedan Hrr Riksens
Råds förklaring blifvit inhemtad, aflemnat sitt yttrande an¬
gående de befordringar, pensioner och gratifikationer, som
Kongl. Maj :t i anledning af min underdåniga anmälan åren
1761 och 1762 allernådigst utdelt såsom belöning för några
officerares under sista kriget ådagalagde prof af förtjenst,
mandom och tapperhet.
Och sedan Höglofl. Deputationen uti sitt betänkande ut¬
stakat et annat begrepp om lagens mening, än Hrr Riksens
Råd äga och än jag vid mina underdåniga förslags uprät-
tande om samma lag har haft, så stadnar Höglofl. Deputa¬
tionen uti det beslut at hemställa hela saken till Riksens
Höglofl. Ständers egit uplyste skärskådande, at förordna på
hvad sätt sådant bäst må kunna rättas samt dylika misstag
för framtiden förekommas, hvarhos Höglofl. Deputationen
för sin del hållit billigast vara at, som alla desse recommen-
dationer skola blifvit utan föregången granskning på för¬
ment otillräckelig grund bifallne; så skulle de nu straxt, se¬
dan alle förut saknade berättelser och bevis blifvit inford¬
rade, ånyo böra i Rådkammaren till granskning och pröf¬
ning uptagas samt efter omständigheterna gillas eller ogil¬
las, d hvilket senare fall de, som kunde finnas hafva på
mindre giltige skäl blifvit belönte, icke vidare böra få deras
erhållne belöningar till godo niuta, äfvensom ingen af de på
176
förenämnde sätt befordrade må imedlertid af sin då erhåll-
ne fullmagt draga något skäl till avancement framför dem,
sorn förut dertill ägt tour och rättighet för honom.
Hos Riksens Höglofl. Ständer anhåller jag om gunstigt
låf at få för deras uplyste ögon framlägga några giltiga skäl
till upskof uti denne säks sluteliga afgörande, till dess Hög¬
lofl. Deputationen namnger de personer, som klagat öfver
oförrätt igenom desse nämnde herrars befordringar.
Då först, och icke förr, lära Riksens Höglofl. Ständer kun¬
na se hvars och ens tappra gärningar, jemnföra dem sins¬
emellan och då skipa en sådan rättvisa, som grundar sig på
krigsförtienster och ej på en sådan lagens uttydning, sorn
nu först göres 3 a 4 år efter krigstågen.
Jag vil icke åberopa mig förfäders sätt at belöna krigsför-
tjenster, icke heller andra nationers bruk ännu i denna dag.
Jag vill icke heller antaga Hrr Riksens Råds förklaring för
giltig, ehuru jag för min del finner honom grundad på älla
militairiska lagar, reglor och på sielfva sakens natur. Jag
vill ock misstro mig sielf och öfvertyga mig äga mindre be¬
grepp i militairiska saker än den yngsta recrut i armeen;
oaktadt nu alt detta kan det ej annat än falla mig i ögonen,
at desse herrar och män, som för krigsgärningar blifvit be¬
fordrade, skola sättas i semre situation än sub reatu och at
den fullmagt, de äga i samma hand, som de för fyra år se¬
dan höllö et blodigt svärd för sitt fädernesland, skall nu
annihileras och mista all sin värkan och detta alt utan at
någon stigit fram, sorn sagt, at han vågat mera lif och blod
eller varit mera förtjent af belöning.
Mina relationer om deras gerningar ha blifvit tryckte;
hvar man i armeen och riket har läst dem, sorn velat läsa.
Fienden sielf har af trycket låtit kungöra desse herrars be¬
röm, och ännu har ingen stigit fram, som sagt, at han har
gordt desse gerningar och icke de, som jag i underdånighet
föreslagit.
Det måtte då ligga någon sanning af förtjenst uti desse
herrars befordringar. Om så är, hvarföre ska de degraderas
4 år efter et krig, då tillfälle är allom betagit at visa nya
prof af den förtjenst, hvar och en äger och den hvar och en
kunde påstå sig äga.
Om någon formalitet varit förbigången af mig, hvilket jag
likväl påstår icke vara skedt, huru kunna desse herrar vara
177
vållande dertill? Och hvarföre ska de straffas för andras
brott?
Secreta Deputationen behagar väl rubricera desse herrars
belöningar för misstag, sorn böra rättas; men bemälte depu¬
tation behagar icke säga, hvaruti misstaget består, annor¬
lunda än uti uteblefne certificater. Nu äro likväl mine ra-
porter inkomne jemte relationer öfver hvar drabbning,
det är då svårt säga, hvilken sort certificater, som felar.
Skall generalen certificera sina raporter, så ser jag icke
mer möjelighet af befäl, eller hvarifrån generaler ska för-
skrifvas.
Et sådant förfarande vore ock oerhört såväl hos oss sorn
hos älla andra nationer, åtminstone vet jag intet ställe, där
underhafvande bevittna sanningen af en befälhafvares berät¬
telse.
Som det kan hända, at jag misstager mig om deputationens
rätta mening angående de saknade bevis, så har jag den
äran underställa Riksens Högloft. Ständers godtfinnande, om
icke deputationen må anmodas at meddela sin tanka tyde-
ligare, och till exempel hvad bevis mera har fordrats till
öfverstelieutenant Sprengports belöning än som jag för ho¬
nom insändt. Imedlertid tycks det stå fast, at om någon for¬
malitet skulle brista men likväl de krigsgerninger allmänt äro
bekante, som dem tillägnas och ingen annan ännu tillägnat
sig dem; så synes det emot allmänna lagen stridande, at folk
ska straffas, som ingen misstanka ådragit sig.
Det kan ock icke falla mig mindre i ögonen, at icke länge
sedan Se [c] reta Deputation styrkt Riksens Höglofl. Ständer
till at belöna folk, som ej hunnit längre än tänka på at göra
goda krigsgerningar, om de vetat af tillfälle dertill, hvilket
de likväl icke fått; när desse herraT, som jag föreslagit till
belöning, värkeligen ha gordt godt och ingen kan disputera
dem det; hvarföre skola de mista en belöning, som de värke-
ligen förtjent, och andre bli belönte för det, de kunnat för¬
tjena, om de ägt tillfälle dertill.
I anledning häraf har jag den äran underställa Riksens
Höglofl. Ständers rättvisa ompröfvande, om det ej är den
minsta grace och den minsta rättvisa, jag kan begära och
som Riksens Höglofl. Ständer kunna låta medborgare niuta,
näm.1. at upskiuta med denne sakens afgörande, till dess Rik¬
sens Ständers Secreta Deputation upgifver, hvilka som be¬
178
klagat sig öfver desse belönte herrars förtjenster och som
kunna visa sig hafva skedt orätt igenom dem.
Utom det at detta tycks vara en rättvisa, sorn samhället
kräfver, så utber jag mig få underställa Riksens Höglofl.
Ständer, om icke fölgderne i annor händelse skulle bli en
gång vådelige för riket.
Det är märkvärdigt, at Secreta Deputationen i hela sit be¬
tänkande ej nämner fädernesland, heder och ära utan en¬
dast den lön, som hvar och en niuter, såsom motiver till
stora krigsgerningar. Det är en ny sys terne, och jag tror, at
icke något rike ges i verlden, der armeer slås för blåtta lö¬
nen, icke en legd armee.
Må intet påfölgden der blefve en aparentlig tjenst men en
reél hvila? Må intet hvar och en der skulle undvika kronans
syssla, det mästa han kunde, åtminstone förrätta den alle¬
nast så, at krigsfiscalen feck samma lugn sorn han, när blot¬
ta lönen utgorde alt det, han kunde förvärfva. Hvart tog et
fädernesland vägen? Må intet borgerlige dygder blefvo brått
och en lat men lugn dvala en hederlig lefnad, sorn både i krig
och frid finge lefva oklandrad?
Ska nu fäderneslandet vara et motive, så blir då onekligit,
at skyldigheterne äro reciproque. Fäderneslandet ska tje-
nas; men fäderneslandet ska ock belöna ej med blotta lön
utan med heder och ära, och den ska vinnas med tapperhet
i gerning men ej i sylogissmer.
I annor händelse blir det lika aktat at vara skuten i brös¬
tet sorn i ryggen. Kunskapen om krig förqväfves, tappra gär¬
ningar bli sällsynte, om de ej aldeles försvinna, och riket
får på slutet hyra sig generaler och armee.
Det kan med tiden icke annorlunda hända, då den, som
för 4 år sedan trodde sig lyckelig at ha kunna tjena sit fä¬
dernesland och vinna medborgares aktning, ser sig nu nog
olyckelig at i et fredligt lugn behöfva bevisa sin förtjenst,
sedan armeén är skild och de vittnen, som tillika med dem
vågade sit lif, ligga på sina rotar och kanske redan af sine
blessurer och fatiguer gått i grafven.
Då blir ju krigsförtjenst et brått, och den, om der fins
någon, som intet gordt, blir då belönt åtminstone med fred
och lugn.
Riksens Höglofl. Ständer lära häraf gunstigast finna, at
i denna sak icke allenast ligger närvarande herrars välfärd
179
och rätt, utan ock at uppå deras exempel beror efterkomman¬
des tapperhet och uppmuntran.
För min ringa del håller jag före, at det vore et och det¬
samma och kanske bättre at äga ingen armé än at äga en
utan hopp om krigsbelöning.
Jag anhåller derföre än ytterligare, det täktes Riksens
Högloft. Ständer befalla sin Secreta Deputation at inkomma
med en ytterligare förklaring öfver de uteblifne 'bevis, och
at Riksens Högloifl. Ständer äfven täckes upskiuta hela
detta ärendets afgörande, till dess Secreta Deputation efter
dess löfte inkommer med deras besvär, som klagat öfver
oförrätt, och deras meriter jemförde emot dem, som niutit
belöning, då jag lika ödmiukt anhåller at få aflemna mina
välmenta tankar om det förstånd af lagen, som bemälte de¬
putation föreslår, hvilket aldrig hos oss någonsin varit kändt,
ej heller hos andra nationer, hvaruppå likväl hela deputatio-
nens anmärkning och desse herrars olyckor äro byggde. Stock¬
holm d. 16 Decembr. 1765.
A. Ehrensvärd.
46.
Förteckning å kompletteringsval till sekreta utskottet.
(Allegater I.)1
Protokollet sid. 521.
År 1766 den 18 Junii sammanträdde R. o. A:s electorer at
välja ledamöter til de ledige ruin i Secrete Utskottet, hvartil
utnämdes:
I stället för Cammarherren Grefve Gustaf Claeson Bonde
och Fältmarskalcken Grefve Hammilton, som för detta rest
på landet,
Cammarherren och Riddaren af Kongl. M:ts Sverdsorden
Grefve Thor Bonde och Majoren och Riddaren av sam orden
Grefve Carl Hård.
I stället för Hans Excellence Ribbing öfversten och Riddä-
1 Med påteckning: Upl. hos R o. A. d. 29 Junii 1766.
180
ren af Kongl. Sverdsorden Jacob Fredric Horn; och i stället
för Lagmannen Melchior Falkenberg Frih. von Kocken,
Kongl. Secreterare.
På samteliga electorernes vägnar:
Hans Hindrich Taube. A. J. Wrangel.
Olof von Nackreii. Carl Fred. Paijkull.
År 1766 den 27 Junii voro åter electorerne tilsammans
och valde i stället för Frih. Kurck, [Axel],
Frih. Stierncrantz, fullm. Hr Adlerberg, Statscommissarie.
På electorernes vägnar:
Gustaf Reuterholm Fredric Posse.
47.
Löjtnanten Carl Johan Jägerskiölds memorial om
friherre Cederhielm.
(Allegater II, sid. 643.)
Protokollet sid. 527.
ödmiukt memorial.
Sedan Riddarhusdeputationen nu inkommit med sif utlå¬
tande öfver Frih. Cederhielms dictamen til protocollet den
28 Maji sidsledne och tillika 2:ne ledamöter af Riddarhus-
deputation uti deras medföliande särskilte tancar icke alle¬
nast tillkännagifvit, at de uti ofvannemde dictamen icke
funnit något förgripeligit eller straffbart utan ock at den emot
alt öfligit bruk, rätvisa och billighet stridande procediire uti
denna saks afgiörande skal iförelupit, at Riddarhusfiscalen,
enligit dess i sådane ämnen åliggande plicht och ämbetes
skyldighet, icke undfått betalning dess talan genom forme-
ligit memorial anhängig giöra, hvaröfver den ti [I]talade bort
niuta lagens beskyd til godo at få tid och råderum sig behö¬
rigen utlåta och sine försvarsskiäl förete; och det som ännu
är mera eftertänkeligit, at vittnen uti den anklagades från¬
varo rörande et angifvit brottmål blifvit afhörde och den, det
angått, icke en gång efteråt, förän Riddarhusdeputation skri-
181
dit til definitivt utlåtande i sälten, niutit den rätvisa at få
yttra sig öfver de afhörde vittnens iäfacktighet samt hvad
värckan vittnesmålen uti saken kunde medföra eller ei,
hvilcket lagen uttryckeligen stadgar icke böra betagas den,
som för de grofvaste missgierningar är anklagad och i häck¬
te inmanad; deputation iemväl finnes hafva tilstyrkt flere
riksdagars exclusion än en, hvartil Riksdagsordningen ingen
anledning gifver; och vid den sidsta delen af deputationens
betänckande saknas efter min oförgripeliga tancka de skiäl
och bevis, hvaruppå et så beskaffat tilstyrckande sig egen-
teligen stödia månde; så finner jag för min del egenteliga
frågan nu här deruppå ankomma, huruvida Riddarhusdepu-
tationen uti denna sak rätteligen procederat eller ei; hvilcket
icke kan med säkerhet utrönas, förän man derom fullkom¬
ligen och tilförlåteligen blifvit underrättad utaf de i depu-
tationen hällne omröstningsprotocoller, at deraf må kunne
inhemtas, om deputation så vårdat, sorn vederbort, både all¬
män och enskilt säkerhet, at icke betaga en fri riddersman,
utan fruktan för våld och emot lagarne stridande medfart,
få yttra sine tanckar och at blifva ohörd dömd, såvida han
icke af Riddarhusfiscalten lagligen blifvit actionerad och fått
tilfälle öfver de mot honom anförde vittnen och bevisnings-
skiäl lagligen utlåta; alt derföre är min uppå al naturlig och
svensk lag samt svenskmanna rätt och frihet grundade tancka
at ifrån Riddarhusdeputation bör infordras alla den saken
rörande handlingar samt förelupne protocoller och votering¬
ar, på det å ena sidan, om någon värckelig brottslighet fin¬
nes hos den ene eller andre af de til deputationen hänskutne
ämnen, det alfvarligen må kunna anas; och å andra sidan
deremot ingen blifva utsatt skiäligen kunna klaga, at en bil¬
lig frihet til tala och täncka uti et fritt och ädelt samhälle
skulle vilia bannlysas; hvarförinnan lag icke finner, at Rid¬
darhuset kan äga pålitelig och så noga insicht och kundskap
i denna sak at deröfver något lagligit samt på skiäl och be¬
vis grundat utlåtande kunna meddela. Jag gior mig så mycket
mera förvissad om Höglofl. R. o. A:s rätvisa bifall härutin¬
nan, som ingen uti et så lystert samfund sorn detta vara
månde, then thär icke lärer vara mån och angelägen derom,
at intet envälde uppå dess tanckesätt må utöfvas och icke
tillåtas fritt och oblygt få yttra sine tanckar uti förevarande
ämnen, hvilcken rättighet Regeringsformen och Riksdags-
46—580121
182
ordningen hvar och en riksdagsman tydeligen förbehåller;
och at niuta den rättighet til vara sine egne ords förklarare,
utan förtydning af formerade fölider, sorn han aldrig torde
påtänkt, och ännu mindre tillåta, at någons ord och mening
få stympas emot sielfva lydelsen och egentJeliga naturliga
sammanhanget; och samma heskyd och säkerhet, man sielf
vil äga utaf och under lagen, vid samma rättighet måste man
efven villia bibehålla sine medbroder; hvilcket icke skie kan,
om Höglofl. R. o. A skulle företaga til definitivt utlåtande
Riddarhusdeputationens betänckande rörande Frih. Ceder-
hielms dictamen, förrän de til uplysning oumgängelige hand¬
lingar och protocoller derifrån blifvit infordrade och behöri¬
gen granskade.
Stockholm den 30 Junii 1766.
Carl Jon. Jägerschiöld.
Bihang.
Förteckning å hos ridderskapet och adeln föredragna, här ej
avtryckta memorial.
Adelswärd, Johan, krigsråd, om vedhandel till tegelbruken
vid Norrköping. (Sid. 481. Allegater II, sid. 487.)
Adlerhielm, Johan Gabriel, fänrik, om Adler Salviska krono¬
fordran. (Sid. 171. Prästest. arkiv, F. 76, nr 184.)
Alströmer, Claes, schäferikommissarie:
om sekreterare Hollers besvär. (Sid. 1. Allegater II, sid.
571.)
om sekreterare Hollers besvär. (Sid. 10. Allegater II, sid.
555.)
Anrep, Johan Gabriel, assessor, om minskning av rättegångs-
sökande hos ständerna. (Sid. 252. Prästest. arkiv, F. 76,
nr 174.)
Appelbom, Harald, kansliråd, om avsägelse av bankofullmäk-
tigskap. (Sid. 431.)1
Bilberg, Fredrik Otto, kapten, om manufakturfondsavgift på
korn och havregryn. (Sid. 495. Prästest. arkiv, F. 76, nr
26.)
Bielke, Nils Adam, greve, landshövding, om godset Jockis.
(Sid. 168, 218. Allegater II, sid. 63.)
Breitholtz, Carl Edvard, vice häradshövding, om lanttullver-
ket. (Sid. 465. Prästest. arkiv, F. 77, nr 387.)
Böhnen, Carl Ludvig von, kapten, om jämkning av de skån¬
ska räntorna. (Sid. 62. Prästest. arkiv, F. 76, nr 137.)
Carpelan, Carl Efraim, kapten:
om löjtnanterna Virgins, von Köhlers m. fl. besvär. (Sid. 1.
Prästest. arkiv, F. 76, nr 268.)
om tjänstebyte mellan subalternofficerare. (Sid. 99.11
om tiondespannmål. (Sid. 167. Prästest. arkiv, F. 76, nr
165.)
om löjtnant Brechlunds placering. (Sid. 488. Prästest. ar¬
kiv, F. 77, nr 457.)
om överstelöjtnant Lagerboms besvär. (Sid. 498. Allegater
II, sid. 623.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
184
Cederhielm, Josias Carl, friherre, kammarråd, med avsägelse
av befordran. (Sid. 41.) Utskottshandlingar 1765—1766,
vol. 136, fol. 306. Avskrift.)
Cederström, Claes, friherre, major, om general Ehrensvärds
rekommendationer. (Sid. 512. Prästest. arkiv, F. 77, nr
202.)
Christersson, Erik Vilhelm von, kammarherre, om banken.
(Sid. 207. Tryckt 1766.)
Coyet, Vilhelm Julius, kapten, om fälttygmästaresysslan.
(Sid. 436. Prästest. arkiv, F. 77, nr 376.)
Cronhjort, Carl Gustaf, friherre, president, om inrättande av
salpeterverk. (Sid. 430. Bondest. arkiv 1765—1766, vol. 29,
nr 308.)
Danckvardt, Bengt Gabriel, friherre, överstelöjtnant, om ma¬
jor von Vickens besvär. (Sid. 490. Allegater II, sid. 601.)
de Frietzcky, Claes, direktör, om banken. (Sid. 208. Tryckt
1766.)
de Frietzcky, Johan, major, om major von Vickens besvär.
(Sid. 490. Allegater II, sid. 599.)
Drake af Hagelsrum, Lars Johan, kapten, om en förlorad
bördeskilling. (Sid. 165, 181. Prästest. arkiv, F. 76, nr 149.)
Eckstedt, Johan von, vice korpral, om prejudice. (Sid. 1. Al¬
legater II, sid. 1.)
Ehrenhoff, Carl Gustaf, assessor, om räkenskapernas på¬
skyndande i kammarrevisionen. (Sid. 522.) Utskottshand¬
lingar 1765—1766, vol. 140, fol. 696.)
Ehrenmalm, Georg, kapten, om godset Jockis. (Sid. 10. Alle¬
gater III, fol. 905.)
Ehrenmalm, Samuel Magnus, assessor, om hemmansbyte
med kronan. (Sid. 279. Prästest. arkiv, F.. 77, nr 254.)
Ehrenpohl, Axel, kapten, om vice häradshövding Schéele.
(Sid. 253. Allegater III, fol. 953.)
Elgenstierna, Per Otto, löjtnant, om turberäkningen för prin¬
sarnas kavaljerer. (Sid. 165, 500. Prästest. arkiv, F. 76,
nr 134.)
Essen, Fredrik Ulrik von, friherre, kammarherre:
om königska växelkontoret. (Sid. 5. Utskottshandlingar
1765—1766, vol. 156. Tryckt 1766.)
om A. Chydenii skrift. (Sid. 512. Prästest. arkiv, F. 77, nr
205. Tryckt 1766.)
185
Fahnehielm, Per Georg, landskamrerare, om skrivarhjälp
för landskamrerarna. (Sid. 54. Allegater III, fol. 919.)
Flygarell, Johan Fredrik von, stadsmajor:
om paradering. (Sid. 66. Bil. till prot.)
om stadskamreraretjänsten i Stockholm. (Sid. 453. Präs¬
test. arkiv, F. 76, nr 182.)
om fabrikör Reenströms fordran. (Sid. 524. Bondest. arkiv
1765—1766, vol. 29, nr 334.)
Franc, Gustaf Gabriel, häradshövding, om fabrikör Reen¬
ströms fordran. (Sid. 417. Prästest. arkiv, F. 76, nr 177.)
Grönhagen, Claes Vilhelm, friherre, hovjunkare, om banken.
(Sid. 72. Bil. till prot.)
Gyllenram, Carl Fredrik, kapten, om prejudice (Sid. 56. Al¬
legater III, fol. 923.)
Gyllenstierna af Lundholm, Nils, friherre, major, om fiske¬
stadga. (Sid. 465. Allegater II, sid. 381.)
Gyllensvaan, Fredrik, överstelöjtnant, om friherre Ceder-
hielms m. fl. lön. (Sid. 41. Utskottshandlingar 1765—1766,
vol. 136, fol. 322.)
Hagelberg, Jonas von, hovrättsråd, om greve Erik Brahes
sterbhus. (Sid. 56. Prästest. arkiv, F. 76, nr 114.)
Hauswolff, Carl Johan von, räntmästare, om kungl, ränte¬
kammaren. (Sid. 1, 41. Prästest. arkiv, F. 76, nr 148.)
Hauswolff, Hans Reinhold von, kapten, om fribataljonens
officerare. (Sid. 56. Allegater III, fol. 914.)
Hirscheit, Otto von, livdrabant, om drabantkåren. (Sid. 443.
Allegater I, fol. 349.)
Horn af Rantzien, Carl Gustaf, greve, hovjunkare, om säte
och stämma. (Sid. 455. Allegater III, fol. 1005.)
Horn af Åminne, Christer, friherre, kansliråd, om banken.
(Sid. 209, 211. Tryckt 1766.)
Hummerhielm, Erik Magnus, friherre, kornett, om löjtnan¬
ten friherre Rehbinders tur. (Sid. 71. Prästest. arkiv, F.
76, nr lil.)
Jägerhorn af Spurila, Reinhold Johan, kapten:
om godset Jockis. (Sid. 218. Allegater II, sid. 173.)
om majors fullmakt. (Sid. 478. Allegater II, sid. 475.)
Köhler, Hans Fredrik von, friherre, kapten, om prejudice.
(Sid. 18. Allegater II, sid. 9.)
186
Köhnigstedt, Carl Vilhelm von, löjtnant, om löjtnanten fri¬
herre Rehbinders tur. (Sid. 71. Prästest. arkiv, F. 76, nr
in:)
König, Jakob Leonard, kapten, om königska växelkontoret.
(Sid. 5. Prästest. arkiv, F. 76, nr 110.)
Leijonhufvud, Axel Gabriel, friherre, överstelöjtnant, om sin
tur. (Sid. 500. Prästest. arkiv, F. 76, nr 134.)
Leijonmarck, Per, löjtnant, om löjtnanten friherre Rehbin¬
ders tur. (Sid. 71. Prästest. arkiv, F. 76, nr lil.)
Lilliesvärd, Carl Julius, vice korpral, om banken. (Sid. 73
Bil. till prot.)
Lostierna, Carl Fredrik, landskamrerare, om sin broder J. L.
Lostierna. (Sid. 278. Allegater II, sid. 267.)
Löwen, Fabian, friherre, generalmajor, om avsägelse av ban-
kofullmäktigskap. (Sid. 431.)1
Möllerstierna, Johan Daniel, ryttmästare, med besvär över
urskillningsdeputationen. (Sid. 34, 187. Borgarst. arkiv
1765—1766, vol. 22, nr 121.)
Netherwood, (troligen Vilhelm, referendarie), om bankofull¬
mäktige. (Sid. 345.11
Nordenhielm, Vilhelm, vice advokatfiskal, om grevinnan Bra¬
hes ansökning. (Sid. 56.)1
Oelreich, Niklas von, statssekreterare, om sin tur. (Sid. 463.
Prästest. arkiv, F. 76, nr 133.)
Oxenstierna af Eka och Lindö, Erik Gustaf, friherre, om rid-
darhusfiskal Svedenstierna. (Sid. 69, 159. Bil. till prot. 26
febr.)
Posse, Fredrik Arvidsson, greve, överste, om överstelöjtnant
Lagerboms besvär. (Sid. 498. Allegater II, sid. 619.)
Posse af Säby, Christer Lindorm, friherre, löjtnant, om löjt¬
nant Gyllenpamps besvär. (Sid. 171. Allegater III, fol. 925.)
Psilanderhielm, Peter, kammarråd, med besvär över urskill¬
ningsdeputationen. (Sid. 430. Prästest. arkiv, F. 77, nr
374).
Ratzwill, Nils, major, om frälsehemmans inlösande av ofräl¬
se. (Sid. 252. Riddarhusdeputationens allegater.)
Rehbinder, Bernt Otto, friherre, löjtnant, om prejudice. (Sid.
71. Prästest. arkiv, F. 76, nr lil.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
187
Reuterholm, Gustaf Gottfrid, friherre, lagman:
om königska växelkontoret. (Sid. 5. Prästest. arkiv, F. 76,
nr 110. Tryckt 1766.)
om sin bankokommissariefullmakt. (Sid. 72. Bil. till prot.)
om bankodeputationens extraktprotokoll om hans kom¬
missariesyssla. (Sid. 208. Prästest. arkiv. F. 77, nr 324.
Tryckt 1766.)
Ribbing af Koberg, Carl, friherre, överste, om manufaktur¬
kontorets balanser. (Sid. 265. Allegater II, sid. 209.)
Ridderstam, Jakob Ludvig, löjtnant, om kaptenen friherre A.
F. Stackelbergs befordran. (Sid. 516. Utskottshandlingar
1765—1766, vol. 137, fol. 875.)
Rohr, Babo Joakim Goerg von, major, om friherre A. G. Lei-
jonhufvuds och greve K. Posses tur. (Sid. 171, 500. Präs¬
test. arkiv, F. 76, nr 134.)
Rosencrantz, Holger Anders, ryttmästare, om tur för livre¬
gementets officerare. (Sid. 35. Prästest. arkiv, F. 77, nr
275.)
Rotkirch, Wenzel Fredrik, kapten:
om upprättelse för vice häradshövding Cavallin. (Sid. 453.
Prästest. arkiv, F. 77, nr 413.)
om kaptenen friherre A. F. Stackelbergs befordran. (Sid.
495, 516. Prästest. arkiv, F. 77, nr 201.)
Schantz, Anton Vilhelm von, löjtnant, om garvaren Zethe¬
lius. (Sid. 463. Allegater II, sid. 415.)
Scheven, Carl Ludvig Christoffer von, löjtnant, om sin tur.
(Sid. 186. Prästest. arkiv, F. 77, nr 221.)
Schönberg, Anders, rikshistoriograf:
om krigsrådet Andersson. (Sid. 281. Prästest. arkiv, F. 77,
nr 429.)
om Mariebergs fabriks tillverkningspremier. (Sid. 295.
Prästest. arkiv, F. 77, nr 505.)
Silfverskiöld, om lanthushållningen. (Sid.
271.)1
Silfversvan, Gustaf Emanuel, löjtnant, om kaptenen friherre
A. F. Stackelbergs befordran. (Sid. 495, 516. Prästest. ar¬
kiv, F 77, nr 200.)
Sparre, Carl, friherre, landshövding, om lantmätarna i Gäv¬
leborgs län. (Sid. 242. Allegater III, fol. 989.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
188
Sprengtport, Jakob Magnus, överstelöjtnant, om general
Ehrensvärds rekommendationer. (Sid. 512. Prästest. arkiv,
F. 77, nr 204.)
Stackelberg, Adolf Fredrik, friherre, kapten, om besvär över
hans befordran. (Sid. 516. Allegater II, sid. 335.)
Stierngranat, Carl, kammarråd, om sin sekreterarelön. (Sid.
41. Prästest. arkiv, F. 76, nr 148.)
Stockenström, Erik von, justitiekansler, om riksdagsmanna-
valet i Skara stift. (Sid. 481. Borgarst. arkiv 1765—1766,
vol. 9, fol. 580.)
Svedenstierna, Lars, riddarhusfiskal, om sin befordran. (Sid.
159, Bil. till prot.)
Tersmeden, Carl, kommendörkapten, om vice fiskals förord¬
nande vid amiralitetet. (Sid. 467, 485. Prästest. arkiv, F.
77, nr 305.)
Tranefelt, Johan Verner, vice korpral:
om belöning för ryttmästare Hallonquist. (Sid. 5, 209.
Prästest. arkiv, F. 76, nr 163.)
om vice korpral von Eckstedt. (Sid. 40. Prästest. arkiv, F.
76, nr 163.)
om vice korpralen friherre von Ungern-Sternberg. (Sid.
510. Allegater III, fol. 985.)
Ungern-Sternberg, Fredrik von, friherre, vice korpral, om
sin tur. (Sid. 489. Allegater III, fol. 993.)
Wallén, Samuel Christian, kapten, om indragningarna på
manufakturkontorets extra stat. (Sid. 296. Utskottshand-
lingar 1765—1766, vol. 145, fol. 238.)
Wrede-Sparre, Axel, greve, generalmajor, om major Möller-
stierna. (Sid. 187. Bondest. arkiv 1765—1766, vol. 28, nr
236.)
Wulfcrona, Adolf Magnus, kapten, om lön för löjtnant Sjö¬
stedt. (Sid. 188. Prästest. arkiv, F. 76, nr 155.)