123
skillte ährender samt visse private personer till tienster,
caracterer och survivancer på sådane embeten, hvartill de
efter lagarnes föreskrift icke ännu på flere åhr torde kunna
begiära sine framsteg, till märckelig prejudice för andre väl-
förtiente embetsman, sorn i månge år lidit och suckat öfver
deras senfärdige befordran, hvilket jag sielf nu på det fem-
tiondesiette embetsåhret har måst vid många, många till¬
fällen erfara.
Om Riksens Hrr Råd, hofrätter, collegier och de embets-
män, som innehafva förslagsrättigheten till ledige tienster,
skulle till deras förgifvande skrida utan att hafva tienster-
nes ledigheter för sig, utan att andre ährlige och välförtiente
män fått kundskap om slike ledigheter och tillfälle sig der¬
till att anmäla och utan att de medsökandes tienster och för-
tienster samt derå grundade förträden blifvit emot hvar¬
annan rätteligen bepröfvade, så skulle sådant visserligen för
ett oförsonligit lagbrott utropadt och ansedt blifva.
Militairstaten i Sverige har den förmohn, att enär någon
vill träda utur tiensten, så kan han med sin efterträdare träffa
en viss accordssumma för afträdet utan att hafva någon sur-
vivance sig till hinder. Men en sådan förmåhn blefvo civil¬
staten i Sverige ofehlbarligen undanryckt, ifall de nu till¬
tänkte befordringar, caracterer, exspectancer, survivancer
med flere nyheter skulle vinna framgång till andre redelige
och mera förtiente embetsmäns utestängande ifrån sine med
ali rätt förväntade belöningar och brödstycken. Det lärer eij
misstyckas, om jag kallar sådant alt nyheter, ty en sådan ca-
racter hafva Riksens Höglofl. Ständer vid 1719 års riksdag
satt på Konung Carl den 12:tes uti hela justitiestaten och
landtregeringen här i Sverige åhret förut införde ändringar
och befordringar; hvarvid man hade ordsak att fråga, hvar¬
före just rikets civilstat skall sådane förändringar vara un¬
derkastad och icke flere embetsmän, af hvad stånd de hälst
vara må.
Jag har, efter mit ringa begrep oförgripeligen att säga, icke
funnit sådant framledas af en klanderlös billighet, som dock
alle både allmänne och enskilte giärningar skola pryda och
stadga; mindre har jag funnit thet grundadt uti vår Rege¬
ringsform och de derom utfärdade flere kongl, förordningar.
Retracktar man Regeringzformens 14 §, så hörer det visser¬
ligen Riksens Råd att tillse, det hvars och ens välfångne pri-
38—4S2473.
124
vilegier och rättigheter, hvarunder och alle embetsmäns be¬
fordringsmål egenteligen förstås, må handhafvas och tillbör¬
ligen i acht tagas.
Den 19 § förmår, det förnämare tiensters bort.gifvande bör
af alla här tillstädes varande Riksens Råd handteras, hvar¬
vid R. o. A:s Privilegiers 2 § eij skola förgiätas.
Den 20 §, att alla embeten och beställningar, sorn af colle-
gierne och flere vederbörande föreslås, böra vid förgifvandet
ankomma på Riksens Råds ansvar, om vid föreslåendet det
icke iachttages, hvad den 40 § uti Regeringzformen inne¬
håller.
Den 40 § är hel och hållen uppfyld med de försichtigaste
och rättvisaste reglor, hvarefter alle, så väl högre ifrån öf-
verstar till feldtmarskalkar och deras vederlikar som lägre
tienster komma att utdelas, med den tydeliga och alfvarsam-
ma föreskrift, huru alle sådane personers skickeligheter och
förtienster böra tagas uti consideration, så att de icke strida
emot Sveriges lag, Regeringzformen och andre redelige un-
dersåtares välfärd och förtienst, samt att emot sådane perso¬
ner och deras meriter intet med skiäl kan förebäras eller
invändas. Vidare stadgas uti denne 40 §, att till alla öfrige
tienster föreslås Kongl :e Maij :tt af collegierne och andre ve¬
derbörande tre den förståndigaste, värdigaste och • till den
ledige beställningen tienligaste personer, som n. b. finnes att
tillgå. Hvilket är ett bevis, med hvad försichtighet, gransk¬
ning och rättvisa detta vigtiga ärendet bör handteras och att
sådant omöijeligen kan skie, enär en eller någre sig allena
anmäla framför 40, 50, ja, flere andre, som derom ingen
kundskap hafva men dock förmena sig dertill bättre berät¬
tigade vara. Än vidare föreskrifves uti denne 40 §, att vid
alla embetens besättande bör anses personernes bepröfvade
erfarenhet och förtienst, så att, ifall vid föreslåendet skulle
befinnas någon vara för när skiedt eller utan skiäl förbi¬
gången, då skola vederbörande derföre ställas till ansvar,
hvilket den 41 § utförer med sådane ord: Beträdes någon,
eho han och vara må, hög eller låg', andelig eller världslig,
befordra någon för hvarjehanda afsicht till bättre merite¬
rades förfång, then bör utan nåder genast sättas utur thess
tienst och efter sakens omständighet afstraffas. Och på thet
tiensterne eij må komma uti föracht, så förbiuder den 42 §
att tillägga någon högre caracter än den, som tillkommer
125
det embetet, han värckeligen företräder, undantagandes de
2:ne där omnämnde casus.
Den 43 § förbiuder alldeles extraordinaire betiente uti så
väl civile som militaire ståndet, hvilket nu så mycket mind¬
re synes nödigt vara, sorn alle collegier, undantagande Stats-
contoiret, äro nästan med dubble ledamöter försedde.
Alle desse med de flere puncter hafva Riksens Höglof 1 :e
Ständer på egne och deras hemmavarande medbröders väg¬
nar sig förplicktadt att vid ett utsatt hårdt straff till nogaste
och skylldigaste efterlefnad handhafva och sådant uti det
endaste ändamål, sorn orden lyda, att Kongl. Maij :tt måtte
vid thes höghet blifva oförkränkt, Riksens Råd uti tillbörlig
myndighet understödde och Riksens Ständer vid deras rätt
och frihet bibehållne.
Ja, Riksens Höglofl:e Ständer hafva uti denne vår ovär¬
derliga grundlags 8 § sig förbundit att skola med trogen öm¬
het lämna allan konungsligan rätt och välde, sorn Sveriges
lag och denne Regeringsform beskrifver, uti dess fulla magt
och myndighet alldeles oförkränkt och hvad på thett sättet
den kongl, högheten och myndigheten tillhörer med nit,
försorg och omvårdnad handhafva, försvara och styrka.
Nu önskar jag få se nitet, försorgen och omvårdnaden att
handhafva, försvara och istyrka konungarätten och råds-
myndigheten samt rikets embetsmäns välfärd vid så många
ovanlige befordringar, på det ära och sanning såsom poli¬
tiske helgedomar må ibland oss obråttsligen förvaras.
Svea konungs höghet och konungsliga rätt uti förekom¬
mande befordringsmål består oförnekeligen deruti, att ko¬
nungen kan af frenne till ledige beställningar föreslagne
personer utvälja en, så att konungen i följe af Regerings¬
formens 12 § äger efter dess egit nådiga behag utvälja en
af trenne till rådsembetet föreslagne candidater, hvilken höga
rätt tillärkiennes Kongl. Maij :tt uti den 40 § med desse
tydel:e ord: Utaf de till de öfrige tienster föreslagne utväljer
och befullmächtigar Kongl :e Maij :tt den han därtill skicke-
ligast finner.
När desse Regeringsformens lagrum jämföres med 9 § uti
Svea Konungaförsäkran af den 25 Nov. 1751, så äro icke
allenast desse höge rättigheter Kongl. Maij :tt tillagde utan
och af Kongl :e Maij :tt sielf till ett oförkränkt utöfvande
förbehållne, utfästandes Kongl. Maij :tt därjämte sig att
126
hålla hvart ock ett embete i sin laga och tillbörliga heder
ock värde samt tiensterne i riket till frihetens så mycket säk¬
rare bibehållande utdela.
Alle befordringsmål eller tiensternes bortgifvande är en-
ligit tiensteförordnandets klara föreskrift ett ganska ange-
lägit och riksvårdande ärende, som med sielfva friheten har
en nära förknippad gemenskap. Hvarjemte Riksens Ständer
sielfve tydeligen sig förklara deras föremål vara att eij träda
en hårsmån ifrån fundamentallagarnes innehåll samt fast¬
ställa till den ändan desse såsom hufvudsakelige och oom-
bytelige reglor: att när förtienster emellan embetesmän,
som utan fehl och oförviteligen tient, skola mätas, så följer
häraf, att tiensteåhr blifva den säkraste måttståcken och
att den, sorn äger theraf the mäste, måste ock äga then mästa
förtiensten, så att then äldre eger framför then yngre rättig¬
het till befordran tå, när the i enahanda lika värdige och
sådane sysslor tient, sorn med hvarannan böra och kunna
competera.
Riksens Ständer hafva sielfve ärkiändt och stadgadt en
domsrättighet härutinnan med sådane ord, att n. b. döma
öfver en sådan rättighet, sorn utgiör en del af tienstgiöran-
des välfärd, är uti en fri regering en af the aller vigtigaste
och bör efter klara och oombytelige reglor med samma var¬
samhet skiötas sorn andre riksvårdande ährender, och följ-
achteligen kan then eij vara arbitraire, ty här bör bevis och
skiäl endast giälla och godtycko vara banlyst.
Ja, om frågan nu kunde resas, om icke tienstekrämeri,
ifall det blefve någonstädes å gånge bragt, äfven borde ban-
lysas, skulle jag det icke bestrida utan hålla så före att
tienstekrämeri borde på lika sätt banlysas, som våre för¬
fäder hafva banlyst aflatskrämeriet, hvarigenom riket till
flere millioner blef försvagadt och skadadt, hälst när man
tager uti ömsint öfvervägande, att en embetsman väl träder
uti rikets tienst, att han enligit sin embetes ed och instruc-
tion skall uträtta de värf och ärender, som honom derige¬
nom anförtrodde blifvit; dock är den uti staten bestådde
löhnen icke den rätta ordsaken eller den egenteliga afsich-
ten, hvarföre embetesmannen vågar sig uti de tiensten med¬
följande besvär eller såsom uti en art af träldom, utan han
uppmuntras och underhålles af det hopp, han sig gior af en
framdeles ärebelöning, som på långliga och redeliga tienster
127
följa bör, och uti et sådant afseende utstår embetsmannen
hufvudbry och nattvaka, besvär och arbete, mödosamma
resor och svåra marcher, han ikläder sig blodiga skiortor,
han får blesurer och mister arm, lår och ben, han förfaller
uti fångenskap och elände, och under alt thetia sätter han
till alt, hvad han genom arf, giftermål och andre redelige be¬
mödanden samt genom en sparsam hushållning kunnat för¬
värfva. Hvem vill då neka, att härutinnan sig besticker den
förnämsta delen af en embetsmans timeliga välfärd?
Och hvem vill då tvifla, att befordringsmål, sorn angå de
tienstesökandes tienster och välfärd, oförnekeligen äro un¬
derställte Kongl. Maij :ts egen och Riksens Hrr Råds doms-
rättighet, hvaraf följer, det samma försichtighet och rättvisa
bör beledsaga denne delen af justitia distributiva som i alla
andre domsaker.
Och huru skulle väl denne domsrättighet utan mannamåhn
och godtycke kunna utöfvas, så framt här icke skulle enligit
grundlagarne och förordningarne samt den i hela vår fri¬
hetstid vedertagne praxis föreställas först och främst embe-
tets ledighet, sedan tiden till ansökningen om successionen,
tiden till förslagets uppsättiande, tiden till besvärs inläggan¬
de hos Hans Kongl. Maij:tt, tiden till deras föredragan- och
afgiörande samt tiden till tienstens bortgifvande, så att alle
desse högst nödige och alldeles essentielle reqvisita böra uti
deras rätta ordning steg efter steg handteras. Ja, huru skulle
rikets embetsmän erhålla, sorn redan sagt är, kundskap om
embetens ledigheter, som de ville söka? Huru skulle de få
veta deras medsökande till namn, tiensteåhr och förtienster?
Huru skulle de emot mindre förtiente kunna bevaka deras
sökte befordran? Och huru skulle de besörja siri välfärd, för
hvilken de sin tid och träldom samt ärfd och förvärfd egen¬
dom uppofrat? Ja, skulle icke desse ärlige män lätteligen
föras på de tankar, som blefvo de ovetande och ohörde ifrån
sine rättigheter och timeliga välfärd dömde tvärt emot Re¬
geringsformens 2 § och Svea Konungaförsäkrans 5 §; att nu
förtiga de oräknelige tvister om förträden och bättre rätt
till ledige tienster, sorn embetsmän emellan deraf uppkom¬
ma och eij annat kan än uppväcka hat, afvund och ovillja
emot hvarannan, giöra hinder och uppehåll uli tiensternes
vederbörliga förvaltning, förordsaka Hans Kongl. Maij :t och
Riksens Hrr Råd oräcknelige besvär vid slike tvisters af-
128
giörande och nästpåföljande riksdag oändelige klagomål och
bemödanden vid de inkommande besvärens afhielpande.
Ville man ock fråga, hvarifrån de så kallade survivancer
framföra sine anledningar, så synes det efter ali liknelse
härröra af en alt för tidig ährelystnad och fiksamhet efter
en annan ärlig mans innehafvande embete, sorn han ge¬
nom Guds nåd i många åhr med heder och munterhet ännu
kan förvalta, där likväl sådant försök löper emot Guds
stränga förbud, tu skalt icke begiära; ty den store Guden,
som råder öfver menniskiors lif, begabbar oftast sådane, att
de förr hädanryckas, än den, hvars efterträdare de trodt sig
blifva; icke at förtiga, at i fall survivancer blefvo till uppas¬
sare för gamle och hederlige embetsmän tillåtne, skulle en
efter godtyckio förklarad innehafvare däraf kunna, enär em-
betet blifver ledigt, utstänga andre och ofta värdigare em¬
betsmän ifrån deras oförvärckade rättighet at söka förslag
och vinna befordran, utan att någon förbrytelse, tilltahl, lag¬
sökning och dom dem öfvergått och utan at i så måtto få
rikets evärdeligen stadgade och med millioner eder befästa-
de Regeringsform och lagar, som doch är den rätta ledstier-
nan för svenske mannaseder och lagbundne gierningar, till
godo niuta. I anseende hvartill med det mera Riksens Höglofl.
Ständer åhr 1723 högst rättviseligen funnit survivancer vara
riket skaddige och derföre utvärckat den bekante kongl :e
resol:nen af den 20 Septembr. 1723, hvarigenom survivancer
blifvit alldeles förbudne, och synes böra än ytterligare
strängeligen förbiudas, på det man må förekomma den
skadeliige valman att förändra riksens hälsosamme lagar
och fikas efter andre redelige mäns innehafvande tienster
men snarare ledas att under hopp, belåtenhet och arbetsam¬
het afbida sine befordringar på lika sätt, som väre gamle
embetsmän i alle framfarne tider hafva giordt.
Sådane försichtige inrättningar och rättvisa författningar
finner jag uti väre helgade samt med Svea konungars och
Sveriges rikes Ständers dyraste eder befästade grundlagar
stadgade, hvilket jag ock för min ringa dehl edeligen mig
förpliktat att, så mycket det på mig ankommer, handhafva,
utan att jag vet den allerminsta rubbning eller förändring
vara genom någon annan lag (som min nådige himmel för-
biude) derutinnan vara giord; mindre har jag funnit af de uti
Riksdagsordningens 9 § föreskrefne samt af väre hemma¬
129
varande medbroder gifne fullmachter någon riksdagzman
vara berättigad att öpna cabinetsdörrar och träda uti hvarie-
handa författningar om tienster och tiensters förgifvande,
caracterer och survivancer, särdeles som Riksens Ständers
rättvisa och ofta förklarade vilja är, det hvarken deras egne
intercessioner och kongl, remisser böra förtydas bättre för-
tiente embetsmän till något hinder och förfång, så ätt man
icke med oskiäl skulle kunna om icke fråga åtminstone sig
förundra, huru sådane befordringsarter må vara å bane
bragte, hvarföre det ock nu är högsta tid och nöd å färde,
att Riksens Höglofl :e Ständer täcktes vidtaga så hälsosam-
me utvägar till sådane nyheters hemmande och afbrytande,
att jämväl främmande folckeslag må öfvertygas, att svenske
män äro eij mindre alfvarsamme att hålla än försichtige
att giöra sine lagar, sorn icke hafva eller kunna annat hafva
än friheten till sin sanskyldige ährepunct.
Jag vördar innerst Riksens Höglofl :e Ständers allerömaste
försorg örn väre lagars obrottslige handhafvande samt deras
högsta öfverinseende uppå alle både högre och lägre embets-
mäns rättsinte förhållande uti riksens tienster.
Jag tror sådant alt vara ett undergifvit ämne för Riksens
Ständers magtägande räfst samt att Riksens Ständers enda
och rätta föremål är att icke träda en enda hårsmån ifrån
fundamentallagarnes innehåll uti denne vigtige saken, hvar¬
vid de sielfve alt godtycko och arbitrage hafva bannlyst;
varandes det för riksens embetsmän den bugnesammaste
uppmuntran att igenom Riksens Höglofl :e Ständers höga
myndighet och prisvärdaste rättvisa blifva upprättade, när
de med skiäl kunna visa sig blifvit under hvarjehanda pre-
judicer uti deras befordringsmål stälte och uti lidande för¬
satte.
Och som jag näst Guds heliga ord anser och ärar väre dyra
lagar, hvilka jag här ord ifrån ord infördt, för vår välfärds
starkaste förmåner och hvilka oss åligger med ett osvikeligit
mannamod för både vår och vår eftertid att bevara och för¬
svara, så förväntar jag och med alt skiäl att blifva beford¬
rad ifrån alt klander och förvitelse för hvad jag här ofvan-
före i stöd af riksens grundlagar och min riksdagzmanna-
rätt af en rättskaffens patriotisk nit för rikets rätt samt vårt
allmänna och enskillta väl framfördt, särdeles som jag, se¬
dan jag efter fulla femtiofem åhrs trogne tienster hunnit till
i
130
det ähroembetet, som jag nu har den hedern att bekläda, icke
kan misstänkas detta giöra af antingen fruchtan för medsö¬
kande eller hämd och afvund emot andre, sorn fiksamt villja
för sig uppjaga en bråd lycka och skyndande framfart till
rikets embeten, mindre skyllas att hafva någon härigenom
kränkt och rördt. Hållandes jag i öfrigit högst angelägit
vara, hvilket jag vördsameligen underställer, om icke Hög¬
loft :e R. o. A., som af dess medfödda ädelmod ährar man¬
dom, tro och löften, hvarmed desse väre grundlagar skola
beskyddas, täcktes genom någon ansenlig deputation förmå
de öfrige respective stånden att derutinnan bevågnast sig
förena, att riksens grundlagar och stadgar angående riksens
embetens besättiande må utan ringaste intrång och rubbning
uti deras helgd och efterfölgd styrckte och efterlefvade blifva.
Stockholm d. 19 October 1761.
Ad. Fredenstierna.
41.
Vice häradshövding Gudmund Erik Löwenhielms diktamen
om tjänstetillsättningar.
(Bil. till prot.)
Prot. sid. 241.
Dictamen ad protocollum.
Någre få veckor har jag för första gången ägt den förmån
at såsom riksdagsman bevista de allmänna rådplägningar,
sorn här innom Riddarhuset blifvit förda till at befrämja ri¬
kets väl, lagarnes hälgd samt hvar medborgares dermed
oskiljaktigt förknippade förmån och nytta; jag har af sådant
lärt vörda den nit, som för allmänt och enskilt väl så vär¬
digt syselsatt Höglofl. R. o. A., och det ädelmod, som vid
alla tillfällen framlyst; det förra hämtar man i allmänhet
nytta af, och det sednare utbeder jag mig at altid men i
synnerhet nu få åtniuta, då jag för första gången vågar uti
ett så uplyst samfund yttra mina tankar.
131
Då nu hos Höglofl. R. o. A. till öfverläggning förekommer
den saken angående tiensters bortgifvande, så måste jag till¬
stå, ät jag häpnat, då jag genomläsit de till Höglofl. R. o. A.
från de andre stånden inkomne listor på desse tienstansök-
ningar.
Det är och blir för mig en obegripelig sak, huru sådane mål
kunnat komma under ståndens afgiörande, sorn efter vår all¬
mänt besvurne Regeringsforms 40 § tillhörer Kongl. Maij :t
på sätt, som förenämnde § stadgar, at bortgifva, huru desse
ansökningar utan at först uti Urskillningzdeputation anmälas
kunnat blifva till stånden ingifne, då likväl Kongl. Maij :ts
nådige förordning af d. 4 Aug. 1727, § 2, tydeligen stadgar
således: Emedan man måst förnimma, huru som en del med
sine ansökningar gådt directe till stånden, Urskillningzdepu-
tationen förbi, och således sökt draga det under Ständernes
afgiörande, som dit ej hört, fördenskuld varder sådant vid
fembtijo d:r s:mts vite förbudit.
Instructionen för Urskillningzdeputationen af år 1740 d.
10 Maii, § 15, säger med tydeliga ord: Aldenstund igenom
tienstebyten, cessioner och accorder eller tiensters försälgan-
de med de så kalladle survivancer eller försäkringar på andras
innehafvande embeten för mången väl förtient, redelig och
skickelig man alt hopp och tillfälle till vidare befordran för¬
svinner, fördenskuld måge hädanefter hvarken emottagas nya
ansökningar thärom eller de, hvilka stödja sig på sådane re¬
dan utverkade remisser eller resolutioner, som, emot hvad
kongl, förordningar innehålla, icke böra ligga en äldre och
bättre meriterad i vägen.
Skulle någon ytterligare sig understå dermed antingen hos
Urskillningzdeputationen eller hos ståndens plena, sorn här
frammanföre uti 12 § är förbudit, directe sig anmäla, vare
den utan skonsmål förfallen till den plikt af ett tusende d:r
s:mt, som uti de härom tid efter annan utfärdade kongl, för¬
ordningar utsättes.
Således stadgar lagen, huru ansökningar vid riksdagar sko¬
la anmälas, hvilka skola antagas och hvilka sorn böra af slås;
huru äro dessa lagar nu blefne efterlefvade, hvem är sorn till¬
talar dem, sorn häremot brutit.
Jag vore alt för obillig, om jag skulle missunna befordran,
stödd på förtienst; sådant kan aldrig hända, men jag måste
bekjänna, at jag efter min tanka tycker det vara för hårdt,
132
at då en på sätt, som nu skiedt, fädt befordran, hafva kan-
skie hundrade derigenom blifvit lidande.
Förtienster böra pröfvas på hvad sätt? Jo, på sätt sorn våra
rikslagar innehålla. Af hvem? Af Kongl. Maij :t, vederbö¬
rande collegier och embetsmän; derefter böra förslag uprät-
tas, således at tre de värdigaste deruppå upföres, af hvilka tre
Kongl. Maij:t den värdigaste utnämner; tycker sig någon
blifvit lidande, äger han rättighet at hos Riksens Ständer på
sätt, som våra lagar innehålla, sig besvära öfver liden preju-
dice; då tillhörer Ständer at gifva uprättelse efter befundne
skiäl och omständigheter; men sedan tienster på sätt, sorn
nu skiedt, bortgifves af Ständer, så få inga andre syslor än de
närvarande, och med detsamma afskiäres de frånvarande alt
tillfälle at söka uprättelse; ty hvem skall utlåta sig öfver deras
klagomål? Icke kan Ständer ne, gienom hvars åtgiärd de blif¬
vit lidande, ställas till ansvar.
Mine gunstige Herrar, jag åberopar mig Eder vanliga nit
om lagarnes hälgd och Eder ömhet för det allmänna, Eder
egen och våra hemmavarande medbroders rätt; hvart tar den
vägen, skall så fritt tvärt emot våra allmänna besvurna lagar
Kongl. Maij :ts rättigheter minskas, tienster få kjöpas, survi-
vancer sökas och tillåtas, kunna redelige medborgare med ti¬
den vänta någon belöning för använd tid at giöra sig skicke-
lige til rikets tienst, då pengar kanskie utgiör förnämsta be¬
fordran? Kan riket vänta någon synnerlig förmån och heder,
då kanskie en sysla snarare sökes sorn ett näringzfång än sorn
ett embete, deruti man bör-hafva för ögnamärke Guds ära,
fäderneslandets väl och med detsamma hvars och ens enskilta
förmån och nytta? Ingalunda.
Jag för min del påstår derföre, at en deputation till de
andre stånden måtte afgå med föreställning i detta ärende,
hvarunder så månge Sverges undersåtares rätt och bästa be¬
ror och det i anledning af Hr Baron Cederhielms ingifne pro-
ject. Stockholm d. 19 October 1761.
G. E. Löwenhielm.
133
42.
•Överjägmästare Anders Gyllensvärds diktamen om riksrådet
friherre Anders Johan von Höpken.
(Bil. till prot.)
Prot. sid. 254.
Ad protocollum.
Riksens Höglofl. Ständer, altid upmärksamma på medbor¬
gares snillesgåfvor och så angjelägne sorn rättvise at dem
använda til fäderneslandets tjenst och deras ägares hugnad,
hafva likaledes hos Hans Excellence Hr Riksrådet Frih. von
Höpken redan vid des yngre år, och då han arbetade vid de
mindre syslor uti riksens Cancellie, iakttagit des stora egen¬
skaper, ansedt honom värdig och derföre gienast föreslagit
honom til rådsembetet, det högsta ärostället för svenska med¬
borgare samt yppersta vedermäle af konungens nåd och
Ständers förtroende.
Det var dem derföre oförväntadt, at Hans Excellence förl.
Februarii månad, oacktadt de af Kongl. Maj :t och Hrr Rik¬
sens Råd gjorde nådigste och ömaste föreställningar, skulle
enständigt vid sin bästa ålder och en tid, då fäderneslandet
sorn bäst behof de den tjenst, Ständer af honom föresedt, be¬
gära nedlägga des innehafvande embeten; och ehuru Ständer
ändtel. dertil biföllo, voro de dock af kärlek til fäderneslandet
måne at förmå Hans Excellence at åter träda til des rådsem¬
bete och med samnad hand dervid arbeta för det allmänna
bästa, vid en conjunctur, hvars eftertänkel. ställning bör för¬
ena alla redeliga och välsinnade medborgares hiertan til fä¬
derneslandets undsättning.
Det var ock R[iksens] Ständer besynnerl. angjenämt, då
Hans Excellence gjenom et skyndesamt svar i sidstl. Augusti
månad erkände fäderneslandets fulla rättighet til des tjenst,
sin förbindelse til lydnad och sin beredvillighet at underkasta
sig Ständers vilja, åstundan och förordnande.
Tankesätt värdige en rådsperson och svarande emot Stän¬
ders för honom hysande förtroende; samt högst angjelägne
at af hvar medborgare sorgfälligt utöfvas..
134
Det kan således ej annat än upväcka högst oroliga och be¬
kymmersamma tankar hos Riksens Högl. Ständers ledamöter,
då de förnummit, at Hans Excellence nyligen undanbedt sig
at återtaga des rådsembete, hvartil Ständer och konung ho¬
nom kallat, sedan han förut förklarat sig så villig sorn skyl¬
dig at det emottaga.
Hans Excellences föreburne ursäkter af otilräckelig' sin¬
nesstyrka, insigt, kunskaper och förfarenhet lända honom väl
i så måtto til heder, at de vitna om en berömmelig modestie
och ifrån förmätenhet skildt omdöme, men de kunna aldrig
vara nog gällande at frikalla honom ifrån den tjenst, fäder¬
neslandet har full rättighet, efter hans egna ord, af honom at
fordra.
Hans Excellences egenskaper och gåfvor at värdigt före¬
träda rådsembetet äro ej obekante; de äro af Ständer försök¬
te, kände och nöjaktige befundne. Han äger således icke at
döma sjelf derom annorlunda; det bör vara honom nog, at
Ständer äro dermed nögde.
Jag tviflar ingalunda, det ju Hans Excellence uplyst insedt
alt, hvad hervid kan påminnas, och föreställer mig således, at
någre särskildte honom förbehållne betydande omständighe¬
ter bragt honom at undandraga riket des tjenst i Rådkamma¬
ren. Det värsta är, att den upmärksamma allmänheten kan
deraf taga anledning at sluta, det våre allmänne saker äro uti
et så förtvifladt tilstånd, at en så uplyst man icke ser möje-
ligt at dem utveckla.
Dock detta gifver sig väl; och allmänheten kan med Guds
hiälp blifva örn annat underrättad.
Men som Kongl. Maj :t i nåder fordrat Riksens Ständers
underdånigste utlåtande öfver Hans Excellences ansökning,
så är frågan, hvad hervid är at göra.
Oförnekeligit är det, at Kongl. Maj :t och riket kunde för¬
vänta mycken tjenst och nytta af Hans Excellences almänt
bekanta statsklokhet; men när han enligt des utlåtelse efter
en med all omtanka i ledighet hos sig anstäld undersökning
gjordt detta steg, så bör man skäligen sluta, at han icke fri¬
villigt återtager des rådställe.
Och sorn Ständers verdighet icke medgifver at emottaga
andra gången afslag af en medborgare och det äfven vore be-
tänkeligit och i anseende til Hans Excellences förra tjenster
hårdt, om Riksens Högl. Ständer skulle bruka deras myndig¬
135
het at förmå honom til det högstvigtiga och granlaga rådsem-
betets förvaltande och vid ytterligare vedersakande blifva
föranlåtne at göra sig åtlydde, så håller jag för billigast, at
Riksens Högl. Ständer ädelmodigt lemna Hans Excellence
Frih. von Höpken det lugn, han så högel, åstundat och be¬
gär at.
43.
Sergeant Nils Carl Ulfsax diktamen om riksrådet friherre
Anders Johan von Höpken.
(Bil. till prot.)
Prot. sid. 254.
Dictamen ad protocollum.
När Kongl. Maj :t förleden Februarii månad täcktes gifva
R[iksens] H[öglofl.] Ständer vid handen Hr Riksrådets Frih.
von Höpkens underdånigste ansökning at få nedlägga des in-
nehafvande råds- och cancelliepresidentsembeten, hade Rik¬
sens] Ständer gärna sedt at behålla en rådsherre, af hvars
stora ägenskaper och hos R[iksens] Ständer ägande förtro¬
ende samt derigienom in- och utrikes förväfvade agtning och
anseende fäderneslandet uti des vigtigaste värf och ange¬
lägenheter kunde skäl. förvänta särdeles fördelagtig tjenst
och båtnad under Hr Riksrådets nu varande bästa ålder.
Det var således R[iksens] Ständer okärt at förnimma, det
de nådiga, öma och bevekel. föreställningar, hvarmed Kongl.
Maj :t och Hrr R[iksens] Råd sökt öfvertala Hr Riksrådet at
qvarblifva vid de honom anförtrodde höga embeten, ej kun¬
nat ändra des enständiga åstundan, och vore derföre föranlåt¬
ne at hos Kongl. Maj :t anhålla om nådigt bifall för Hr
R[iks] rådet til des underdånigste ansökning.
Men då Hr R[iks]rådet sedermera efter R[iksens] H[öglof-
lige] St [ände] rs anmodan att återträda i Rådet utan drögsmål
nästl. Augusti månad skriftel. förklarade des vördsammaste
erkänsla af Ständers gunst och förtroende, med utlåtande
sig icke trodt böra taga el. begära betänketid vid et tilfälle,
136
som fordrade lydno, utan aldeles underkasta sig R[iksens]
Ständers vilja, åstundan och förordnande, så giorde R[iksens]
H[ögloflige] Ständer sig en angienäm förhoppning at snart
äga Hr R[iks] rådets uplysta och mogna biträde vid rådslagen
och måste således nu icke utan särdeles sinnesoro och häpen¬
het erfara, det Hr R[iks]rådet hos Kongl. Majit åter undan-
bedt sig detsamma.
Man kan icke neka, det närvarande conjuncturer äro be¬
synnerlige och de allmänna sakernes ställning af betydande
fölgder; men så kunde R[iksens] H[ögloflige] Ständer just
anse densamma som et skäl dessmer at förmå Hr R[iks]rådet
at vid öfverläggningarne uti Rådkammaren gå Kongl. Maj :t
och riket med des djupa insigt och grundel, förfarenhet til-
handa.
Uti svåra tider, invecklade ärenden, hafva store män bästa
tilfället at upfylla sina plickter emot fäderneslandet och ytt¬
ra sina egenskaper.
Hr R[iks]rådet har behagat förebära, det han vid en noga-
re undersökning icke funnit sitt sinnes styrka, sin insigt, de
kunskaper och den förfarenhet, han förvärfva!, svara emot
des åtrå at göra sig värdig Kongl. Maj :ts höga nåd och Rik¬
sens] Ständers benägenhet och gunstiga förtroende.
Men man kunde hervid säja, det en för vidt yrkad modestie
hos Hr R[iks]rådet likasom upryckt en ibland de ypperli¬
gaste och nödvändigaste ägenskaper hos hvar undersåte och
medborgare.
En egenskap, som Hr R[iks]rådet uti des til R[iksens]
H[ögloflige] Ständer aflåtne svar vidkändt och lofvat iackt-
taga men nu förgätit.
Hr R[iks] rådet har erkändt, det fäderneslandet har full
rättighet til des tjenst; när R[iksens] H[ögloflige] Ständer
äro med densamma aldeles nögde och den påfordra, är det et
omdöme, som fordrar lydno men icke des granskning. Ädla
sinnelag brinna vel af åtrå at göra det alra bästa; men tvif¬
velsmål och frucktan at hinna dertil uphäfver ej deras för¬
bindelse eller minskar deras mod at göra alt, hvad de förmå.
R[iksens] H[ögloflige] Ständer och det allmänna hafva fle¬
ra vedermälen af Hr R[iks]rådets djupa statsklokhet och ly¬
sande snillegåfvor; och de hafva förtrodt sig til des hjertelag
tor alles vårt k. fädernesland, at biträda de öfriga Hrr Rik¬
sens] Råd uti rådplägningarne om den allmänna välfärden.
137
Som utgången står i Herrans hand, så kan aldrig något
äfventyr förestå en rådsherre för des på skäl grundade me¬
ning. Hr R[iks] rådet kan då altid vara säker om Kongl.
Maj :ts nåd och Ständers benägenhet och förtroende. Deras
rättvisa och hans egen klokhet och redelighet äro derföre
full borgen.
Man bör derföre föreställa sig, at omständigheter af ytters¬
ta vigt och så öm beskaffenhet, at Hr R[iks] rådet dem icke
kan yppa, bragt honom til des beslut at åter undanbedja sig
rådsembetet.
Kongl. Majit och riket sakna derigjenom mycket; men se¬
dan så långt kommit, så håller jag oförgripel. före det mer
instämma med R[iksens] H[ögloflige] Ständers öma tanke¬
sätt at helre rådfråga deras godhet än deras rättighet. Det
ligger magt på at R[iksens] H[ögloflige] Ständer med all
upmärcksamhet vårda deras anseende och rättigheter. Deras
vishet och rätt böra försäkra dem enrot alt afslag i deras
åstundan, åtminstone inom Sveriges gränser. Svenska mäns
skyldighet at tjena fosterlandet samt fäderneslandets eller
R[iksens] H[ögloflige] St[ände]rs rättighet at fordra deras
tjenst utan undantag äro vel correlata och nödvändige på-
fölgder af alla borgerl. samhällen; men olyckeligit det sam-
häle, som nödgas med trug utöfva denna sin rättighet.
Högl. R. o. A:s uplysta öfvervägande får jag derföre öd¬
mjukast hemställa, om icke Hr R[iks]rådet Frih. von Höp¬
ken, h [vil] ken säkert icke utan de största skäl för sina en-
skyldta omständigheter udanbedt sig at återgå i Rådet, må
derutinnan helre viljefaras än gifva det första efterdöme, at
Ständer brukat deras myndighet at förmå en medborgare at
bekläda ett så högt, vigtigt och ansvarigt embete och, när han
vägrat, blifvit föranlåtne at straffa des olydno och sidvörd¬
nad.
138
44.
Kapten Gerhard Ehrenschantz memorial om riksdagshand¬
lingars trgckande.
(Allegater I, Nr 227.)
Protokollet sid. 277.
Ödmjukaste memorial.
De många väl grundade memorialer och tal, som hos Rik¬
sens Höglofl :e R. o. A. blifvit upläsna och förebrakte angå¬
ende tjensters bortgifvande förbjuda mig att nu med någon
vidlyftighet uti samma ämne mig utlåta. Saken talar nog
sjelf. När Riksens Ständer, som äro sammankomne att noga
tillse, huru grundlagarne sedan förra riksdagen blifvit efter-
lefvade, intet sjelfva behaga ställa sig dem till rättelse, hvad
lärer då väl allmänheten tänka derom. De lefver ju riket i
ovisshet om lagarnes bestånd och mången gjöres osäker om
sin välfärd. Den, som vill blifva befordrad, bör sådant å ve¬
derbörlig ort sjelf söka; men ingen riksdagsman bör uti sitt
stånd få proponera det, som strider emot lag och förordning¬
ar. At memorialerna blifva trykte, är väl nyttigt; men som de
icke egenteligen utvisa Höglofl. R. o. A:s beslut i denna sak,
så hemställer jag i ödmjukhet till gunstiga herrarnas om-
pröfvande, om icke den föreställning, som de andre respec-
tive stånden gjord är, bör, ifall vidrigt svar derå följer, till
de hemmavarande Ständernes upmärksamhet och rättelse uti
Riksdagstidningarne införas. Stockholm d. 29 Oct. 1761.
Gerhard Ehrenschantz.
139
45.
Löjtnanten friherre Claes Vilhelm Grönhagens memorial om
banklån.
(Allegater I, Nr 232.)
Protokollet sid. 302.
Ödmiukt memorial.
Oagtadt allmänhetens klagan samt Riksens Höglofl. Stän¬
ders utmärkta bekymmersamhet öfver det beträngda tilstånd,
hvaruti riket råkat medelst en ovanligt stigande växelcours,
synes beklageligen ännu alt hopp vara förgiäfves at se riket
snart räddat ifrån detta tryckande onda. Tvertom har man
eij utan upmärksamhet måst ehrfara, huru coursen än högre
rasat under Ständernas egna ögon.
Det bör då icke förekomma Riksens Höglofl. Ständer un-
dersamt, om enhvar begynner fatta om sammanhanget af ord-
sakerne til denna landets täresot den tancka, det måtte an¬
tingen rikets usla tilstånd eller enskildta motstridande in-
teressen giöra densamma obotelig; om det förra eij äger rum,
så vida Sveriges belägenhet eij kan sägas blifvit hvarcken ge¬
nom något långvarigt ödande krig eller annan tilstötande
svår nöd och händelse så förvärrad, at den ju icke i manna¬
minne äfven ehrfarit långt svårare, utan at växelcours och
dyrhet stigit til så stor högd, lära ofelbart Riksens Ständer,
af hvilckas mogna råd och författningar hela riket väntar sin
räddning, med oväld och behiertande sinnen häfva de hinder,
som de sednare kunna i vägen lägga. De bereda sig eij mind¬
re af våra hemmavarande medborgare än efterkommande en
evärdelig ärkänssla och välsignelse, då de sätta hvar redelig
svensk i den fulla öfvertygelse, at han niuter frugten af en
rätt frihet, då de förqväfva den oenighets eld, sorn ojämnt
delta förmohner vundna med kronans och allmänhetens kiän-
bara skada nödvändigt uptända, och då de upväcka nit och
kiärlek för både regeringssätt och fosterland.
Det sorn kan tiena Riksens Ständer til uplysning och väg¬
ledande i detta ämnet, sorn hittils varit invecklat i så mycket
mörcker, äro efter min tancka de grunder, som den med
39—482473.
140
Riksens Högloft. Ständers bifall förordnade Växelberedning¬
en upgifvit, hvilcka förtiena så mycket iner Riksens Höglofl.
Ständers upmärksamhet och bifall, sorn de utan at syfta på
någons skada ådaga lägga de svåra fölgder, som af vissa
hittils i bästa afsigt giorda författningar härflutit och hvilcka
fölgackteligen böra dels uphäfvas dels ändras.
Växelberedningens upgifne sammandrag af ordsakerne til
coursens raserie visar, at den eij är egenteligen at tilskrifva
någon svår rikets belägenhet, såsom undervigt i handelen el¬
ler kriget.
Hvad undervigten angår bevises, at den eij kan vara mer
betydande ifrån 1740 til närvarande tid än den var emellan
1720 och 1740. Ty när desse bägge perioder jämnföras, finnes
under den förra, nemi. ifrån 1740 til 1760, rikets förbätt¬
ringar i allahanda slögder och näringar kunna räknas til flere
hundrade tunnor guld; at importerne blifvit til en stor myc¬
kenhet inskränckte, och däribland är i synnerhet at räkna för
de try sidst förflutne åhren spannemålen, hvaraf inrikes för¬
rådet medelst förbudet af bränvins brännande varit så til-
räckeligt, at däraf eij behöfts införskrifvas, sorn förut skiedt,
til 4 å 500 000 tunnor åhrligen; at exporterne däremot så fil
qvantum som utrikes prisen blifvit ansenligen ökte; och där¬
jemte mycket penningar dels i subsidier dels vid andra till¬
fällen i riket influtit; theremot under then sednare perioden
var först riket vid 1720 åhrs fredsslut i en ansenlig gäld,
därnäst ifrån 1737 til 1738 utan utrikes subsidier, alla rikets
förnödenheter införskrefvos, exporterne voro mindre både til
qvantitet och värde i utrikesmynt. Alt sådant oacktadt var
coursen emellan 1720 och 1740 aldrig öfver men flere resor
under al pari, då han ifrån 1749 til närvarande tid varit stän¬
digt stigande och det i de sednare åhren til en så ganska stor
högd. De penningar, som genom 1720 och 1721 åhrs freder i
riket inkommo, voro på långt när eij tilräckelige at stoppa
rikets brister den tiden, och hvad de hessiska angår, använ¬
des de eij på ett sådant sätt, at de på coursen kunde värka.
At kriget gifvit anledning til coursens stigande nekas väl
icke; men det som mäst bevisar, at det eij är hufvudordsaken,
är det, sorn Beredningens utdrag förständigar, nemi. at i
näst förflutne månader, då inga växlar til krigets förnöden¬
heter blifvit tagne, coursen rasat ifrån några och 60 til några
mk öfver 70.
141
Om man och medgifver, at för rikets niargfaldiga behof
man har måst trassera på credit, lärer interesset samt alla
därvid hängande kostnader i disconter, provisioner med mera
högst kunna räknas til 15 procent men däremot vinnes ju i
coursen 100:de procent, när den är 72 mk; alt som coursell
stiger öfver 72 mk, blifver ock procenten större, såsom eij
länge sedan hände, då coursen var 76 mkr.
De skulder, sorn därföre kunna vara giorde hos utlänning¬
en, torde mäst bestå i vidsträckta vinglerier, sorn utan nöd¬
tvång och i blodt speculation på inrikes vinst blifvit öfvade.
Det som ännu mer vill öfvertyga mig därom är det, at ehuru
effecterne här hemma betalas i dalertalet dyrare än för några
åhr tilbaka, är dock coursen i proportion vida däröfver, hvilc-
ken jämte tilökningen i priset, räknat i utländska penningar,
hvartil våra effecter hos utlänningen försälljas, utgiöra för
våra exporteurer, oagtadt de stegrade jernprisen i daler¬
talet, en ansenlig vinst.
Till exempel en tönn jern eller 7 och V2 skit
kostar i svenska penningar å 100 d. sk® . . . d.
försäljes Ängeland til 17 å 18 £. st., som efter
76 mk:r cours gior mer och mindre . . . . d.
betalas således för hvart sk® d:r
när nu inkiöpspriset afdrages, som är ... . d:r
assurence, fragt, tull och annan kostnad, som
högst lärer kunna beräknas i dessa åhren på
sk® til d:r 28 ä 30: —
blifver summan 128 å 130: —
hvadan vinsten för kiöpmannen eller exporteuren blifver
emellan 40 och 50 procent mer och mindre efter coursens
högd. Om den satsen äger bestånd, at våra handlande äro til
en stor del utlänningens commissionairer, är begripligt, at
densamma delar vinsten riket til märkelig mistning och at
denna skulle vara ännu större och drygare, om jernprisen
voro i denna ställning lägre; men blifver frågan, hvilcken
betalar denna dryga procent, är svaret lätt at giöra, nemi.
inlänningen och först de kiöpmän, sorn äro remittenter och
som förskrifva varor utifrån, och därnäst alla consumateurer,
som måste giöra den förra skadeslös, hvadan alla ätande och
slitande varor stegras, cronan, hvilckens behof äro mång-
750: —
1 292: —
177: —
100: —
142
fallige, och samtel. riksens inbyggare, några få undantagne,
til en ansenlig tunga.
Däremot finner jag af Växelberedningen vara förebragte
sådane ordsaker til coursen[s] stegring, som grunda sig på
allmänt antagne hufvudprinciper i ett financeverk, lämpade
til de hos oss giorde författningar, som äro fölljande, nemi.
at ett lands rikedom och styrcka eij består egenteligen i pen¬
ningar utan uti öfverflöd af dess naturliga och förädlade af-
koinster; at penningar då blifva en rikedom, när de äro en
fölgd af arbete och indrägtiga näringsfång samt tiena til des¬
sas tilväxt och förkofring men däremot kunna försätta ett
rike i uselhet, om de tilvinnas på annat sätt än genom idoghet
och hushållning, hvarpå rikens öden gifva oss exempel; at det
således är ett hufvudstycke i ett rikes financesysteme at hål¬
la penningar och varor i jämnvigt emot hvarandra och eij ge¬
nom artificiele medel öka ett rikes circulerande penningestock
öfver den i riket befindtelige varumängden.
Jag kallar det för artificiele medel, hvarigenom det repre¬
sentative myntet ökas öfver den reele penningestocken. När
desse medel äro så faciliterade, at det däraf tilväxande repre¬
sentative myntet eij representerar penningar, så at valuta
därföre kan fås i redbarheter, utan mäst i hypotheqver, kun¬
na de ådraga ett folck den äfventyrligaste skakning medelst
flere däraf naturligen flytande fölgder, sorn äro
1 :o at medelst lätt åtkomst til penningar eller hypotheqvers
förvandlande i sedelmynt penningen får emot varor ett ringa
värde, all hushållning och idoghet såsom mindre nödiga me¬
del til penningars vinnande å sido sättas, däremot yppighet
och slöseri vinner ett friare fält, hälst ibland ett folck, som
reglerar sina seder mer efter främmande nationers smak än
dess climats natur, hvaraf måste föllja alla varors dyrhet.
2:o. At när representative myntet på sådant sätt vida ökas
öfver det redbara, nödvändigt däraf upkommer dem emellan
en dryg agio eller upgäld, sorn så mycket fördyrar thet red¬
bara, som det sätter det representative i misscredit och slätt
värde.
3:tio. När den omständighet tilkommer, at det reela är ute¬
slutit ifrån all circulation och representativt mynt blifvit en¬
samt courant, måste det förra försvinna dels genom utförssel
til främmande, dels at det giömes eller arbetas up, efter man
eij på annat sätt kan giöra bruk däraf, hvilcket bruk af silf-
143
vermyntet, som jag kallar redbart, i samma mohn stiger, som
sedelmyntet förlorar sitt värde, den utrikes handelen til så
mycket större skada, som silfret är af alla handlandande (!)
folckslag antagit för en allmän måttståck, hvarefter alla va¬
rors värden mätas, och visar sig denna effecten i växelcour-
sen så mycket tydeligare, som
4:to en växel, sorn är tagen på rd., blifver så mycket dyrare,
då den eij med rdr kan betalas utan med sedlar, sorn agio är
emellan de förre och de sednare, hvarföre i det fallet växel-
coursen rätteligen eij blifver annat än ett stigande agio emel¬
lan bättre och sämre penningar, härrörande af för stor ym-
noghet på det sednare.
5 :to. At en banqve kan löpa största äfventyr, hvars credit-
sedlar öfverstiga vida dess behållning i redbarheter, som
flere banqvers öden, såsom den venetianskas, den skottskas,
saxiska Steuerns och den Palmstruckiskas i Sverige, intyga;
och örn en sådan banqve af någon oväntad händelse skulle
föranlåtas att gripa an dess tilgång til hypotheqver af fastig¬
heter, underkastas dessa det öde at ansenligen falla i värdet
emot deras första inkiöp, deras ägare til kiänbar skada, hvilc-
ka therigenom kunna tvingas at taga tilflygt til främmande
låner och därigenom blifva utlänningens fermiers eller arren¬
datorer.
At desse svåre fölgder dels redan visat sig i vårt k. fäder¬
nesland, dels hota det i framtiden, därest eij hot emellankom-
mer, behöfver eij mycket bevis. Riksens Högloft. Ständers
Secreta Utskott i sitt betänkande om utrikes lånet intygar eij
allenast, at väre bancosedlar förlorat deras halfva värde utan
och at det är at befara, det de ännu förlora 1/4-dedel däraf.
Äfven är landkunnigt, at agio gifvits emellan islantar, som äro
fyra niondedelar sämre än plåtmyntet och sedlar i landsor-
terne; at en vara blifvit olika dyrt betald med sedlar än om
det skiedt i reda penningar; at våra sedlar emottages i Dan¬
zig och flere östersiöstäder samt Norrige men med öfver 30
procents rabatt samt påföres oss sedan för våra effecter efter
deras fulla värde; at sorn man allmänt säger, det bancotrans-
portsedlar blifvit dels utskickade dels äro på vägen at utskic¬
kas, men på dem kan eij trasseras til mera än halfva sum¬
man.
Dylika tecken öfvertyga oss nogsamt, at väre sedlar eij
kunna nu anses för detsamma som redbart mynt, mindre att
144
Ängelands exempel, där creditsedlar tillika med specier cir-
culera, kan åberopas til deras accrediterande; då man efter-
sinnar, at i Ängeland både utländska och inländska pen¬
ningar äro liksom i en ständig ebb och flod, komma in och
gå ut, at valuta fås i redbart mynt för en sedel, när och
hvarest den upvises, at Ängelands ressourcer i dess rika han¬
delsrörelser öfver hela verlden och i synnerhet i America
gifva åt sedlarne styrcka och credit.
At således vårt altför myckna öfverflöd på sedlar emot
silfvermynt, silfvermyntets förvisande utur ali circulation,
som är hos alla handlande nationer antagit at vara en stan¬
dart för varors värde, värka växelcoursens stegring är ostri¬
digt; hvarföre at hielpa det ena och det anda är det den
säkraste utväg at efter hand indraga vårt courante sedel¬
mynt och därnäst giöra species hos oss circulerande; därige¬
nom blifver det förra återstält til dess värde och för inrikes
rörelsen nyttigt. Så mycket angelägnare är detta, sorn om
riket vöre i någon undervigt, hvaraf växelcoursens stigande
kunde ledas, vöre den endast at tilskrifva den lätta åtkomst
til penningar, som genom lånesätten i banqven vinnes; ty en
ostridig ärfarenhet lärer öfvertyga oss, att 3/4-dedelar af de
giorde bancolån på hypotheqver blifvit använde på yppig¬
het, eqvipage, betiening, meubler, granlåt, ett öfverflödigt
ätande och drickande af utländska liqveurer och kräselig-
heter. En dylik ansenlig consumtion af utrikes varor, sorn til
den ändan måste oss påföras, om de och aldrig så mycket
förbiudas, äger ju en tydelig värkan på vår handelsvåg.
Hade eij länesätten varit af den lätthet utan med vilkohr
och eftersyn förbundne at til näringars och slögders förkof-
ring dem använda, hade eij en så elak effect kunnat
existera.
Til den ändan finnes af beredningen vara tilstyrckt:
Först at indraga de bancolån, som närmast influera på
coursen, nemi. de sorn giöras på rikets utgående effecter och
n. b. efter Jerncontoirets nu varande inrättning eij lända til
bruksägarens förmohn utan trassenter til medel at stegra
coursen och det af fölljande skiäl, neml:n
1 :mo at utom det de öka det representativa myntet vida
öfver den i riket varande redbara myntståcken, öpna de
ressourcer för trassenter at vid coursens fallande undgå at
trassera samt då äfven uphandla växlar, som innehållas, til
dess coursen åter kommit i den åstundade högd.
145
2:do. At några få kunna komma därigenom i possession
af bruksegendomar til många tunnor guld, ja, på slutet af
hela rikets Bergslag, hvilcka igenom die höga jernprisen,
hvartil Järncontoirets operationer bidraga, samt coursen
inom få år betalas utan vidare last och gravation än at där-
före ärlägga under desse få åhren några få procent, cronan
och alla rikets innebyggare, sorn eij äro i stånd at nyttja dy¬
lika medel til ganska stor klänning. Häremot får det svaret
eij blifva giällande, at det är afund som talar, då en hvar
bör finna, at riket har större fördelar däraf, at hundrade
personer äga hundrade millioner, än om endast tio besitta
dem. Til at giöra detta tydligare, supponera, at de som me¬
delss läneanstalterne i banqven på ofvan omrörde lätta sätt
kommit eller kunna komma i possession af rikets mästa ef-
fecter, sorn hos oss är järn, mässing med mera, och fölgag-
teligen äro snart sagt de enda trassenter, utgiorde ett antal
af tio, då de, som behöfde växlar til betalande af utifrån
förskrifna varor, voro ett hundrade; ingenting är tydeligare
än det, att de förra kunna efter godtycko sätta pris på sina
växlar och tvinga de sednare, när n. b. 1 :mo desse hvarcken
äga sielfve i händren några af rikets effecter at betala utri¬
kes varor med eller kunna vända sig til andra at få växlar
än dessa tio; och 2:do desse eij hafva af nöden at trassera,
efter de äga ressourcer i bancolånen til alla deras förlager
och rörelser. Vore dylike medel eij til, sorn först bragte ri¬
kets ansenligaste och mästa effecter i få personers händer
och därjemte öpnade de omrörde tilgångar, måste ju tras-
senterne sättas i nödvändighet at trassera, så vida the eij
annorlunda kunde bestrida sina förlager och rörelser. Där¬
igenom måste ju växelcoursen blifva modererad och en nö¬
dig jämnvigt existera emellan trassenter och remittenter
och eij en inbördes opposition och strid, som nu skier. Om
häremot invändes, at lånen på järnet eij äro så långvarige,
så svaras, at det är nog, at de giöras den tid, trassering sorn
mäst är nödig och borde skie. At denna fölgden är möijelig
af de hos oss gjorde anstalter om bancolånen, är således
otvifvelagtigt, och at den värkeligen däraf existerat, öfver¬
tyga mig de facta, sorn beredningen å daga lagt, sorn bevisa,
at coursen stigit ifrån den tiden desse anstalter kunnat visa
sin värkan. Och så snart intet mothinder varit i vägen, har
den i samma mohn rasat, som lånen blifvit faciliterade; jag
menar sedan sidsta riksdag.
146
Om Jerncontoiret på det sättet reformeras, at det upfyller
det ändamål, hvarpå dess första inrätning påsyftade, hvar¬
om jag finner, at beredningen lofvar yttra sina tanckar
framdeles, nemligen att bruksägare och eij förlagsman få
giöra nödiga lån til förlager, hvartil den nu befindteliga
Jerncontoirets fond torde vara öfverflödigt tilräckelig, lä¬
rer det motskiälet förfalla, som emot bancolåns uphäfvan-
de på effecter mäst åberopas, neml:n at Bergslagen skulle
afstadna i drift och rörelse i brist af förlager eller nödgas
vända sig til utländska, at jernstapelen således eij kunde
hållas hemma, hälst det lärer befinnas, at järnstapelen nu
är eij större hemma i riket än den varit, innan bancolånen
nyttjades, samt at brukshandelen drifves nu äfven sorn för¬
ut med utrikes förlager.
För det andra at ingående och utgående tullen betalas i
silfvermynt, sorn af ålder i Sverige varit vant, til at där¬
igenom befrämja dess circulation och interessera de hand¬
lande uti coursens fällande för at med minsta kiänning kun¬
na få silfvermynt.
För det tredie at Växelcontoiret uphäfves, som utan at
hafva något bidragit til coursens fällande åtniutit af cronan
så ansenlige försträkningar, hvaröfver ingen tvifvel kan up-
komma om eij den, huruvida Växelcontoiret borde fordras
til redo och ansvar för de mångå tunnor guld, det åtniutit?
Sidst bör jag yttra min tancka om beredningens tilstyrc-
kande, at ingen banqvens debitor bör vara bancofullmägtig
och en bancofullmägtig tillika fullmägtig i Järncontoiret.
Långt ifrån at tillägga någon at hafva sorn banqvens debitor
och tillika dess och Järncontoirets fullmägtig varit inventor
af sådane anstalter, om lånesätten i banqven och interessets
reduction, hvarigenom han kommit i besittning af flere
tunnor gulds egendom, til hvilckas betalande crona och med¬
borgare blifvit så godt sorn contribuenter, är likväl i mitt
sinne en sådan förening fast mera äfventyrlig för ett fritt
regemente än flere ämbetens, såsom riksråds- och presi¬
dentsämbetens, hvilcka af denna ordsak blifvit åtskilda, lä¬
rer och befinnas vara mindre enlig med bancovärkets förs¬
ta inrättning, som anser ett mångåhrigt fullmägtigskap för
äfventyrligt och med den esprit, sorn vid inrättning af alla
publiqve och enskildte fonder äfven hos oss blifvit i agtta-
gen. Och så snart en svår påfölgd, som kan sätta åt hierta på
147
rikets säkerhet, endast blifver en möijelighet, fordras af en
lagstiftande magt den försigtighet at den förebygga, om man
och icke hade några värkeliga prof i händren. Och ehuru
de herrar, som nu sitta vid styrsslen af dessa verk, förtient
af nationen all hederlig ärkiänssla, bör dock detta eij heller
heta afund och misstancka utan en välgrundad ömhet för
både samtidas och efterkommandes bästa.
Och är det i den ackt och mening, at jag såsom riksdags¬
man och den där skall giöra den eviga försynen redo, huru
jag efter min förmåga nu vårdat frånvarande och ofödde
medborgares väl efter bästa samvete mino, tilstyrcker Rik¬
sens Högh Ständer at antaga och utan vidare omgång til
värkställighet befordra de af Höglofl. Växelberedningen up-
gifna och här ofvan uprepade botemedel til coursens fäl¬
lande.
Så vida Riksens Höglofl. Ständer, sorn jag säkert förmo¬
dar, dessa botemedel gilla och fastställa, är jag af den tan¬
kan, at Riksens Höglofl. Ständer befalla Växelberedningen
at med första upgifva til plena de än återstående operatio¬
ner til coursens fällande och silfvermynts inskaffande i lan¬
det samt den förändring af Järncontoiret, sorn kan finnas
nödig och hälsosamt at å ena sidan hålla jernet i pris i ut¬
ländskt mynt men å den andra eij stegra det däröfver i da-
lertal hos oss, på thet at Riksens Ständer en corps måtte få
lius och uplysning om de saker, som eij böra i ett fritt rege¬
mente komma under namn af hemligheter.
Jag skulle eij förmoda, at någon ansåge desse föreslagne
mått och steg för antingen grundade på irrblåss eller syf¬
tande på enskildtas förtryck, ty hvad bruksägare angår,
lära de med lika beredd villja afstå en inbillad vinst, när
de se den återvunnen, så snart myntet fått sitt behöriga
värde ock de fölgacktelin kunna få alla sina förnödenheter
och arbetslöner i mohn därefter til ett lägre pris, som de hit-
tils med all den rättighet, sorn en undersåte af giorda för¬
fattningar tillkommer, nyttiat bancolånen.
Och så litet det skulle anstå en rikets man, til hvilckens
vård denna med flera rikets angelägenheter blifvit ombe¬
trodd, at med svarta färgor anstryka dens förtienst och
moda, som banat oss vägen till rikets räddning, så enligt
lära Riksens Höglofl. Ständer finna med deras ömhet för
148
rikets sanskyldiga bästa och redeliga medborgares upmunt-
ran at med heder och belöning deni bemöta och ärkiänna.
Stockholm den 30 Junii 1761.
Claes Wilhelm Grönhagen.
46.
Översten friherre Fabian Löwens diktamen om banklån.
(Bil. till prot.)
Prot. sid. 302.
Dictamen ad protocollum.
Det tyckes nu vara tid at öpna ögonen öfver den ömkeliga
belägenhet, hvarutinnan vårt samhälle är bragt förmedelst
de anstalter och författningar, som angående bancolånen,
myntet och Vexelcontoiret utfärdade blifvit, i synnerhet se¬
dan 1739 års riksdag; hvaraf fölgderne äro nog synbara,
ehuru man på det högsta bemödat sig at qvarhålla deras
orsaker i det tjockaste mörker, så länge omständigheterne
velat det medgifva. Om man jämförer de ifrån år 1731 gjor¬
de författningar och de däruppe utfärdade förordningar
samt läser riksdagsbesluten, kan man ej annat än falla i
förundran öfver de stridiga författningar, som i dessa vig¬
tiga riksangelägenheter antagne blifvit, hälst deras fölgder
på inte sätt varit eller äro svarande emot de utlofvade för¬
säkringar, hvilket tydeligen kan skönjas af 1731 års riks¬
dagsbeslut, 9 §; 1734 års, 12 §; förordningen af d. 18 Febr.
1735; 1739 års riksdagsbeslut, 11 §; 1741 och 1743 års, 10 §;
1747 års, 9, 13 §§; 1752 års, 16 §; 1756 års, 8 §.
Det är aldeles ifrån min tanka at härmedelst vilja tilmäla
de herrar och män, sorn vid de framflutne riksdagar dessa
angelägna ärender anförtrodde varit, några egennyttigheter,
utan gör mig försäkrad därom, at syftemålen därmed varit
öfvermåttan goda, fast man då ej kunnat förutse de hvarje¬
handa missbruk och äfventyr, sorn dessa inrättningar seder¬
mera varit underkastade. Men vare med orsakerne härtil
149
huru det vill, är det dock oemotsäjel:t, at alla våra öfver-
hängande olyckor och landtförderfveliga plågor med banco-
verket och myntet leda därifrån sin hufvudsakeligaste up-
rinnelse. Detta är ingen hemlighet, ntan både in- och utrikes
mer än mycket bekant. Denna sjukdommens voldsamhet är
stigen til sin största högd. Hjelp och läkemedel måste der¬
före ofördröj el :n sökas. Men at upfinna det snaraste och
bästa medlet häremot bör syslosätta hvar ärlig medborgares
omtanka.
Vid företagandet och verkställigheten häraf torde det dock
cj vara oumgängeligen nödigt at för länge uppehålla oss
med at utleta och efterfråga, hvem sorn varit egenteliga or¬
saken och vållande til de här åfölgde missbruk, emedan det
endast skulle draga ut på tiden, utan at våra vedermödor
härmedelst blefvo lättade och hulpne; ty det lärer väl för¬
blifva vid ordspråket: Factum, infectum fieri nequit. Dess¬
utan kan vara möjel:t, at uphofsmännen til detta finance-
systéme redan blifvit förvandlade til mull och stoft. Jag
säger ännu en gång, mine Herrar, nu eller aldrig är det vis-
serl:n hög tid, at Riksens Höglofl. Ständers plena icke låta
et sådant ärende, som angår bancolånen, hvarpå hela rikets
och hvars och ens välfärd i synnerhet beror, blott ankomma
på det af Secrete Utskottet upgifne extractum protocolli af
d. 23 Septemb. sistledne, utan sjelfve noga undersöka, rätta
och förbättra det, sorn härutinnan vederbör och riket nyt¬
tigt vara kan. Ty det nämda extractet finner jag för min
del, oförgripel :n sagt, ej nog tilräckeligit at kunna hjelpa
våra öfverklagade olägenheter. Med hvad mig uti detta ex-
tracto protocolli såsom besynnerligast märkvärdigt förekom¬
mit, är det, at man med stillatigande förbigått lånen på ef-
fecter och exportable varor, sorn dock i mitt sinne och om-
dömme äro af mycken consequence. För den skull torde den¬
na högt angelägna saken (angående bancolånen jemte vexel-
coursen samt Vexelcontoiret, som alla hafva nära gemenskap
med hvarandra) få i stånden företagas til afgörande, hvartil
jag aldeles råder och styrker.
Mine Herrar! Vi håfve haft hjerta och ädelmod at af¬
skaffa det besvärliga souverainitetsoket. Vi håfve sedermera
med stränghet beifrat, hvad i ringaste måtto kunnat tilfoga
något intrång i vår frihet. Lätt oss äfven nu för vår ge¬
mensamma välfärds skull med enahanda vilja och förenade
150
krafter afskudda oss den odrägeliga bördan at vara skatt¬
skyldige under någre private personer.
Lätt oss straxt vidtaga sådane författningar, som både
nu och framdeles befria oss, våra barn och efterkommande
ifrån at vara och blifva deras trålar.
Ännu böre vi förmoda, at det gifves lägenhet til at frälsa
vårt k. fädernesland ifrån en total undergång, om näml:n
alla egennyttiga afsickter och enskildte fördelar icke tillå¬
tas längre få förvilla okunnogheten och ofta den vältänkan¬
de antingen til skadeliga motsäjelser eller ock mindre nyt¬
tiga bifall, utan tvärt om sådane mått och steg tagne varda,
sorn äro grundade på en ren och oförfalskad nit både för all¬
mänt och enskilt väl, och hvartil fulkomlig anledning gifves
i den nyligen tryckta skriften under titul af Påminnelser vid
Juris och Oeconomise Adjuncten P. N. Christiernins utdrag
af dess föreläsningar angående den i Svea rike upstegne
vexelcoursen.
Hvilket alt jag efter riksdagsmannarätt funnit mig skyl¬
dig anmäla samt til Riksens Höglofl. Ständers närmare be-
pröfvande hemställa. Stockh, d. 2 Novemb:r 1761.
F. Löwen.
47.
Hovrättsrådet Carl Adlermarcks memorial om banklån.
(Allegater I, Nr 234.)
Protokollet sid. 302.
Ödmiukt memorial.
Det har rätt länge icke varit någon hemlighet, at tilstån-
det af vårt financevärk icke förhåller sig efter önskan. Mångå
välsinnade hafva derom tidt och ofta haft bekymmersam
eftertanka.
Vid frågan om utrikes låhn behagade Secrela Utskåttet
sielf anföra rätt ömande omständigheter, at vij då redan vore
i den belägenhet, at en utländsk riksdahler ej utan stor
förlust ärhållas kunde.
151
Nu har åter Secreta Utskåttet vid författningen om ban-
quen underrättat oss, at orsaken til vår dyrhet, det höga
agio och brist på godt mynt bestode uti större circulerande
sedelmynt, än som svarar emot rörelsen, och derföre til des
förminskande föreslagit inskränkning och vissa procents
afbetalning.
Det vore här för vidlyftigt at utföra rätta grunderne til
ett välbestält financevärk. Jag har det redan giort och med
flere, som äro närmare affairerne än iag, communicerat, i
hopp at hvad deraf kunde pröfvas godt, skulle nyttias.
Men at nu i korthet yttra mina tankar förekommer mig,
sorn största oredan, hvaruti vij stadnat, deraf hufvudsakeli-
gen härrört, at financevärket blifvit inrättat på handels-
principier såsom likväl derifrån aldeles skiljacktige och
långt mera skadande än gagnande; ty financevärket stöder
sig på reelt mynt uti guld och silfver men handeln deremot
på credit. Tvenne så olika grunder, at den omöijelighet och
skada, en handlande hade, at endast med contante penning¬
ar drifva sin handel, skulle en financier äfven finna, i fall
han endast med credit ville uppehålla sin rörelse.
Uti handelen gifves upskof med betalning i anseende til den
usance at draga växlar på 60 å 90 dagar, sorn utgiör en tid
af 2 å 3 månader, på hvilka ofta om icke hela dock större
delen af det förtrodda godset kan vara försålt och således af
vahrans värde betala ägaren, innan växeln til inlösen för¬
faller.
Deremot uti financevärket måtte altid så mycket reelt
mynt vara til hands, at de utgifne sedlar dermed vid presen¬
tation straxt inlösas kunna, hvar annorledes skier, förlorar
det representative myntet sitt värde emot det reala; emedan
våra allmänna begrepp ej kunna förändras, at annat är pen¬
ningar, annat det som betyder penningar och annat pant och
säkerhet, så at det är en omöijelighet at få någon til tro,
at det ena vore ett och detsamma sorn det andra, utan för-
blifver deremellan för alla tider en specifique skilnad.
När då frågan blifver at uphielpa ett i lägervall råkat fi¬
nancevärk, är högstnödvändigt at ej allenast vägledas med
en säker calcul utan ock utse de bästa och nödigaste medel
at på den kortaste tid, sorn någonsin möijelig är, ställa alt til
rätta, emelan ali långsam hielp häruti är underkastad nya
bekymmer, oförmodade händelser och rätt ofta bedröfveliga
152
omständigheter, hvilka en framtid, den vij nu icke kunna
bestämma, torde af sig alstra. Härtil tiena visserligen många
operationer, endast fotade på financeprincipier och redan
uti de förra bancoförordningarne utsatte finnas, men anser
mig icke nu befullmäcktigad dem omröra utan måste endast
hålla mig vid Secreta Utskåttets oss meddelte extractum pro-
tocolli.
Det deruti föreslagne hielpemedel kan vara godt men sär¬
skilt och utan andra tillika uti rörelse satte botemedel tyc¬
kas de ej vara tilräkelige, emedan den brist, vij hafva på
reelt mynt, likafult kunde oss besvära, om än alla bancosed-
lar vore indragne, och hemställes derföre ödmiukeligen,
1 :o om icke stora siötullen kunde här som i alla andra ri¬
ken betalas med silfver eller riksdahlrar, hvilket så långt til-
baka sorn siötull varit och ända til 1738 hos oss practicera-
des. Och hvarvid det inkast, at samma riksdahler utifrån
skulle införskrifvas, synes på 2:ne sätt försvinna, först at
våra exportvahror derute lösas efter riksdahlerns där giäng-
se cours, som ej rättar sig efter vår höga cours, och sedan at
så mycket mindre af utländska vahror, i synnerhet sådane,
som tiena til öfverflöd, kunde uti införskrifningen retranche-
ras, sorn emot tullen svarade.
2:o. At myntningen så kunde inrättas, att de, som ägde
guld och silfver, funno mera fördel at bära det til myntet än
nu försälja det til guldsmeder.
3:o. At lånebanquen tillåtes at emottaga capitaler uti guld,
riksdahlrar och courant til förräntande emot 4y2 procent
efter de förra bancoförordningarne och hvarigenom the nu
varande döda capitaler i guld och silfver kunna framlåckas
och för deras ägare frucktbare giöras.
4:o. Af reelt mynt efter hand giöra sådant förråd at, när
möijeligit blifver, kunna indraga de smärre sedlarne och der¬
efter vid en rätt proportion emot roullancen så laga, at ej
mindre sedlar än på 100 eller 150 dahlér utgifvas, på det
alt derunder uti reelt eller skiljemynt måtte vara synligt.
Jag vil förbigå flere författningar, som säkerligen vöre nö¬
dige, och öfverlemna dem til deras omtanka, som kunna
häruti hafva större insickt, men för min del önska, at Vår
Herre täckes förunna sakernes stilla och lugna gång, då
genom desse och flere medel en progressiv värkan åhr ifrån
åhr ärfaras kunde, om icke oförtänkte händelser infalla, då
153
tiden längre utdrages, som medförer osäkerhet om en för
riket och det allmänna så högst nödig hielp. Stockholm d. 30
Oct. 1761.
Carl Adlermarck.
48.
Major Fredrik Gyllensvans memorial om banklån.
(Prästeståndets arkiv. F. 62, N. 161.)
Protokollet sid. 302.
ödmiukt memorial.
Den 14 Februar. sidstl:ne uti ett utdrag af protocollet har
hos Riksens Höglofl. Ständer ifrån Höglofl. Secreta Utskottet
nödvändigheten blifvit förestäld om et utrikes lån af tre
millioner riksdaler till armeens förnödenhet. Iblgnd skiälen,
som föranläto Secrete Utskottet dertill, voro de, at om lånet
giordes inrikes och remitterades ut, så befarades coursens
stigande ännu vidare så mycket, at ehuru sedelmyntet då
redan var förfallit till halft värde emot redbart, så vore än¬
dock till befarande, at det ännu skulle förfalla en fierdedel.
Men Secrete Utskottet behagade intet vid detta tillfället an¬
föra någon enda ordsak till et sådant sedelmynts förfallna
värde.
Uti et sednare utdrag af protocollet af d. 23 Septembr. har
Secrete Utskåttet gifvit Riksens Höglofl. Ständer tillkienna,
det ordsakerne till detta sedelmyntets förfallna värde bestå
uti intet annat än de förledne Secrete Utskottens giorde an¬
stalter om bancolånen.
Secrete Utskåttet berättar, det »ehuru ändamålet med ban-
quens öpnande till lån på fast egendom egendteligen varit, at
rikets inbyggare måtte kunna reda sig ut ifrån fremmande
förlager och finna nödige medel till egendomars upodling
och förbättring, så hafva likvist bancolånen mäst blifvit
nyttiade till egendomars inkiöp och andra mindre nödige
behof, samt at deraf har händt, at flere och större lån blifvit
154
i banquen meddelte än näringsmedlens idkande behöft och
at de circulerande penningarnes myckenhet utöfver en rätt
proportion stegrat priset på fast och lös egendom samt ar¬
betslöner befrämjat yppigheten och utländska varors con-
sumtion i större myckenhet, än rikets utskeppningsvaror ve¬
lat medgifva, hvilket fört med sig en stegrad vexelcours, högt
agio på allehanda myntsorter samt klagan öfver brist på reda
penningar och skiljemynt med mera.»
Man kan eij utan bekymmersamhet förnimma, huruledes
de förre Secrete Utskotten giort alla författningar om banco-
lånen, då man nu hörer samma dess författningar vara ord¬
saken och uphofvet eij allenast till alt det, sorn Secrete Ut¬
skottet nu tillstår vara fölgder af de förras författningar,
utan ock till de fyratijo och tor hända femtijo tunnor gulds
omkostnad, som sedan åhr 1757 coursens nedfallande påkos-
tadt blifvit, till kronans förlust af många tunnor guld i dess
inkomster, då sådant efterräknas alt ifrån 1747, till fördärf
af Riksens Ständers med stor bekostnad giorde hvarjehanda
inrättningar, till ruin af många familier, hvars egendomar
bestått i redbart mynt, och till den därpå fölgde allmänna
nöd, trångmål och förlust för rikets penningelöntagande be¬
tjening.
At alt detta är en bedröfvelig sanning och till alla delar
instämmer med det för sju månader sedan ifrån Vexelbered-
ningen inkomne men ännu oupläste betänkandet, det bestyr¬
kes ännu vidare med de förledne Secrete Utskottens egne för¬
fattningar, då man jemförer dem med sielfva tillståndet. Det
bestyrkes jemväl dermed, at alla de medel, sorn Secrete Ut¬
skottet nu velat föreslå riket till hielp, bestå uti intet annat
än at giöra om det, som de förledne Secrete Utskotten be-
slutit, eller at småningom hielpa sakerne tillbaka i det stånd,
som de voro, förrän de blefvo satte på denna fot.
En ibland de ordsaker, sorn till alla desse oredor varit vål¬
lande, torde vid noga eftersinnande befinnas bestå deruti,
at Riksens Höglofl. Ständer vid alla förledne riksdagar sjelfve
aldrig beprövat de nya anstalter, som i Secrete Utskottet om
banco och flere värk giorde blifvit, utan endast tillåtit Se¬
crete Utskottet at giöre sin berättelse derom ad notitiam.
När detsamma, som således händt vid de förre riksdagar,
nu besinnes och Secrete Utskåttet åter ånyo anmäler de före-
slagne hielpemedel efter vanligheten ad notitiam, hvilket lär
155
villja betyda så mycket, som at Riksens Höglofl. Ständer nu
sorn förr eij äga in plenis öfverläggia och bepröfva, om de
anmälte hielpemedel äro bättre grundade, än de förre Secrete
Utskåttens varit, samt nu nog bidragande till det ändamål,
som påsyftas.
Jag kienner och vördar Riksdagsordningen, som i dess
18:de § förmår, at bancovärket tillhör at vårdas af Secrete
Utskottet n. b. i alt det, som tysthetseden är undergifvit, så¬
som dess inventerande med mera, men hvad åter till allmän¬
hetens kundskap genom påbud skall utgå och enligit åbe¬
ropade paragraphs lydelse kan röra oeconomien i landet, det
lär eij bestridas, at ju plena deröfver äga rättigheten at pröfva
och förordna såsom principaler, guaranter och magtägande,
jag menar de frenne första riksstånden, och på denna grund
vågar jag efter min ringa insigt at skiärskåda de hjelpeme-
del, som Secrete Utskåttet anmäler sig nu hafva giordt, be¬
stående uti följande frenne författningar.
1 :o. At hädanefter uppå allahanda fast egendom å landet
eij må af banquen lånas mer än helften af dess värde men å
hus och fastigheter i städerne allenast en tredjedel af värdet,
undantagande magaziner och fabriqueshus, å hvilka helften
af värdet må lånas, när desse så väl som de förenämde äro
bygde af sten å fri och egen grund samt försäkrade men
eljest als intet.
2:o. Därnäst at den i kongl, kundgiörelsen af d. 23 Sep-
tembr. 1756 utsatte årliga betalning på hufvudstolen af lån
å fast egendom förhöijes i så måtto, at ifrån nästkommande
års början utom interesset af bördas årligen på hufvudstolen,
sådan som den var, när lånet först utlemnades, af alla lån å
säterier, frälse- och skatehemman samt rusthåll tre för hund¬
rade men af lån på bruk och hus i städerne sammaledes fem
för hundrade, hvaremot eij någon ursäckt må af banquen
antagas, utan skola de, som en sådan afbetalning försumma,
vara deras lånrättighet förlustige och banquen, så snart
åhret är förbi, inom hvilket afbetalningen bordt ske men icke
skedt, straxt skrida till lagfart med deras panter.
3:o. Ändteligen at när någon banquens gäldenärer säljer
sin pant och hans skuld i banquen transporteras på den nye
egaren, skall en fierdedel af lånet återbetalas på samma sätt,
som redan stadgadt är, i den händelsen då banquen nödgas
låta förauctionera någon pantsatt fast egendom och egaren
40—48247.3.
156
får betala allenast tre fierdedelar af det förra lånet såsom
ett nytt lån.
Icke en enda af desse tre författningar, eij heller alla tre
tillsammans, kunna i min tanka värka det föregifne och
åstundade ändamålet, emedan det är eij egendteligen ifrån
lån på landtegendomar, hus, fabriquer och små lån på bruk,
som cours, agio och dyrheten stigit samt silfvermyntet för¬
lorats, utan härrörer vexelcoursens stegring fast mera ifrån
stora lån till stora bruksegendomars inkiöp, ifrån lån på ri¬
kets utgående effecter, ifrån förledne Secrete Utskottens an¬
stalter om Jern- och Vexelcontoiren, ifrån inkommande tul¬
lens förändring ifrån specie till courant mynt och ifrån ca-
rolincapitalernes uttagande utur banquen.
Desse är de rätta ordsaker; men hielp emot desse lån och
anstalter har Secrete Utskåttet intet vidrördt. Hielpes eij
detta, så stielpes riket ännu mer än det hielpes.
Hielpen måste såleds bestå deruti, 1 :o att skaffa silfver-
mynt och 2:o uti sådane anstalter, at silfvermyntet må be¬
hållas, när det vunnit är. Det senare så mycket som det förra
beror hufvudsakeligen af coursens nedfällande. Utom dess
äro alla öfrige medel fruktlöse. Utan coursens nedfällande
kan silfvermynt svårligen förskaffas och utan coursens re-
duction kan det aldrig behållas och coursens reduction be¬
ror hufvudsakeligen 1 :o af en lika inskränkning af lån på
bruk sorn på landtegendomar, 2:o af förbud emot lån på ut¬
gående effecter, 3:o af minskning och indragning af lån på
allahanda lös egendom, actier, lottsedlar och kronans obliga¬
tioner, 4:o af inkommande tullens förnyande i speciemynt
och 5 :o uti en förbättring af vexellstadgan i anseende till
mäcklare, trassenter och remittenter med mera.
Alla desse medel synas böra följas åt och låna hvarandra
en hielpsam hand.
Alt det, som Secrete Utskottet anmält, om det än blefve
värkstäldt, kunde tor hända i en mansålder något bidraga
till sedelståckens förminskning, emedan halft lån på landt¬
egendom, magaziner och fabriquer och en trediedels lån på
hus kan öka sedelståcken mer än den genom tre och fem
procents indragning kan förminskas, hälst när det betrack-
tas, at Secrete Utskottet intet positive anmält någon inskränk¬
ning af lån på bruksegendomar, utgående effecter, lösa pan¬
ter, actier, lottsedlar och kronans obligationer utan tyckes
villja låta förblifva dervid efter vanligheten.
157
Man vill eij förmoda Secrete Utskåttets mening vara at
minska lån på landtegendomar, hus och fabriquer till sedel¬
stockens minskning och låta lån på bruksegendomar för¬
blifva på dess gamla fot. Skulle dess mening eij vara en så¬
dan, så kan likvist, när riksdagen är sluten, påstås dess me¬
ning så hafva varit, emedan i första puncten als intet näm-
nes om minskning i lån på bruksegendomar, så framt det eij
begripas vill under det ordet allehanda fast egendom å lan¬
det, mindre på utgående effecter, utan nämnes endast i andra
puncten, at fem procent må indragas af de redan på bruk
giorde lån, men om dess mening är, at lån på bruk, utgående
effecter etc. eij böra minskas äfven som på landtegendomar,
hus och fabriquer, samt at en sådan minskning til den ändan
är förbigången, så kan frågas, med hvad skiäl det lemnäs
bruksegare, trassenter och exporteurer större friheter än
landt- och husegare samt om icke äfven dymedelst sedel-
ståcken kan ökas mer än den kan minskas genom de före-
slagne minskningar på landtegendomar och hus.
Desse förslager tjena derföre eij tillfyllest at förbättra till¬
ståndet, besynnerligen i den omständigheten, om jord- och
husegare skulle mista en förmån, sorn bruksegare, exporteu¬
rer och trassenter fingo till godo niuta.
Secrete Utskåttets utlåtande är fördenskull i mitt sinne så
eftertänkeligit, at jag eij kan undgå at styrka Riksens Håg¬
löf 1. Ständer till dess bepröfvande med all möijelig och lag
likmätig granskning och upmärksamhet.
Till slut itereras derföre ännu en gång, at ibland de huf-
vudsakeliga medlen till coursens fällande synes vara
1 :o totalt förbud emot lån i banquen på rikets exportable
effecter; 2:o inskränkning till fierdepart af alla lån i ban¬
quen på bruks- äfven som på landtegendomar; 3:o minskning
och indragning af lån på allehanda lös egendom, actier, lott¬
sedlar och kronans obligationer; 4:o en nödig reformation
af vexelstadgan i anseende till trassenter, remittenter och
mäcklare; 5:o at inkommande tullens betalning i specie riks¬
dalrar förnyes; 6:o at sedelmyntets gångbarhet utom riket
förbiudes; 7 :o och förnämligast at silfvermynt förskaffas af
jemlikt värde, hvartill sedlarne äro utgifne, det är en riks¬
daler för en nijedalerssedel; hvarföre mitt välmenta påståen¬
de blifver, thet må Secrete Utskottet anbefallas at rickta alla
sina rådslag och författningar därhän, at silfvermynt bör
158
anskaffas och giöras gångbart på föreskrefne sätt, hvarjemte
för det 8:de sorn alt detta omöijeligen i hast och nu på en
gång lärer kunna värkställas, om riksdagen i åhr slutes, at
Riksens Höglofl. Ständer då updraga åt Kongl :e Maij :t och
Rådet fullmagt och myndighet, vid ansvar för Rådet, vid
nästa riksdag till giörande, at för öfrigit vidtaga alla sådane
mått och medel, som ty vid handen kunna gifne varda samt
brukbare finnas till coursens nedfällande och silfvermynts
behållande i riket.
Det beror af Riksens Höglofl. Ständer at befalla eller up-
skiuta värkställigheten häraf; imedlertid lika hvad som hända
vill, så är dock af desse och inga andra medels värkställig-
het, sorn rikets hielp och undsättning beror, så vida jag det
begripa kunnat och hvarföre jag af redlig välmening velat
detsamma Riksens Höglofl :e Ständers mognaste bepröfning
underställa samt till den ändan ödmiukeligen beder at få
thetta memorial med de öfrige respective stånden commu-
nicera. Stockholm d. 29 Octobr. 1761.
Gyllensvan.
49.
Häradshövding friherre Fredrik Otto Wrangels
diktamen om banklån.
{Allegater I, Nr 233.)
Protokoll sid. 303.
Ödmiukt memorial.
Vid riksdagens början behagade Rikets Höglofl. Ständer
bifalla Hr Commercerådets och Riddaren Nordencrantzes in-
gifne memorial angående en beredning, sorn hade at pröfva
de orsaker till den höga växelcoursen, Hr Commercierådet
hade sig bekante, och dem sedan till Rikets Ständer upgifva.
Af denna beredning blefvo sedermera visse ledamöter ut-
tagne och sammanfogade med andra af Secreta Utskottet
nämde personer, hvilka under namn af en Växeldeputation
blefvo förordnade at arbeta på växelcoursens nedsättande och
159
skulle sedermera Secreta Utskottet om botemedlens värkstäl-
lighet besörja.
Men som under tvenne hela månader af denna Växeldepu-
tation ingen åtgärd emot coursen skedde, så upgaf Växel¬
beredningen d. 28 Martii sidstl:ne dess betänkande om orsa-
kerne till växelcoursen och botemedel deremot.
Öfver samma betänkande behagade Rikets Höglofl. Stän¬
der höra Växeldeputationen, sorn d. 25 Aprill med sitt ut¬
låtande inkom.
Alt sedermera har detta högst vigtiga ärende legat i linda
och har växelcoursen emedlertid rasat som förr, utan at nå¬
got synes vara åtgiordt till des styrande. Landet har suckat
under en börda, som trykt inbyggare nästan mera än kriget
och alle andre olyckor. Dyrheten har omåtteliga tilltagit så
på jern som på salt och andre både egne och främmande
lifsförnödenheter. Ändteligen upgifver nu Secreta Utskottet
en berättelse om trenne derstädes vidtagne författningar till
förekommande af desse och flera uprepade olägenheter.
Secreta Utskottet ärkänner, at genom det bancolån blifvit
befordrade och interesserne nedsatte, priset stigit på fast
och lös ägendom, yppighet och utländske vahrors consum-
tion tilltagit, växelcoursen och agio på myntesorter stegrats
samt klagan på reda penningar och skiljemynt upkommit.
Desse olägenheter eller snarare olyckor äro just desamma,
sorn Växelberedningen visat vara frugten af den höga växel¬
coursen.
Men när det kommer an på botemedlen, så har Secreta Ut¬
skottet stadnat vid bancolåns inskränkning på fastigheter,
men beredningen gådt längre och med oryggeliga skähl vi¬
sat, at bancolån i gemen och i synnerhet på exportabla vah-
ror och effecter äro bland de största orsaker till samma olä¬
genheter, tillstyrker fölgakteligen flere botemedel, som Se-
crete Utskottet icke ännu behagat omnämna.
Hvar ock en lärer häraf finna, at såsom Växelberedningen
och Secreta Utskottet äro ense om olägenheterne och deras
orsaker, så kan och bör vid frågan om botemedlens vidta¬
gande uplysning sökas af det betänkande Växelberedningen
utarbetat och upgifvit.
Man ser och häraf, at detta är et ämne, hvarvid Rikets
Höglofl. Ständer redan lagt handen och fölgakteligen der¬
öfver på något sätt böra sig utlåta.
160
Men det torde sägas, at frågan hörer till de ärender, som
enligt Riksdagsordningen äro Secrete Utskottet till afgöran¬
de updragne och således ei skall böra af Rikets Ständers
plena vidröras.
Härvid anhåller jag, det följande korta påminnelser måtte
i oväldugt öfvervägande tagas.
Det enda lagens runi, sorn skulle styrka detta inkast, är
18 § Riksdagsordningen, sorn upräknar stats- och banco-
värket ibland Secrete Utskottets egenteliga syslor.
Men igenom desse ord lärer Rikets Ständer ingalunda vara
betagit at känna och pröfva det ärende, som Secrete Ut¬
skottet nu upgifvit.
Här är icke frågan om statsvärket, om rikets behof och
utgifter, om löners och pensioners förslående och sådant
mera.
Här är icke eller fråga om banquens debet och credit, des
styrka eller svaga, des invärtes tillstånd och förkofran.
Här handlas om allmänna penningerörelsen i riket, om
proportionen emellan värkeligit och representativt mynt, om
värkelig eller inbillad ägendom, om vahrors och fastigheters
djnhet, örn nytta eller skada af yppighet och utländska vah¬
rors förtäring, om botemedel för den allmänna klagan öfver
brist på skiljemynt, med et ord om det, sorn näst lifvet och
äran är hvar ock en ömast, ja, om hela rikets och regerings¬
sättets bestånd eller undergång.
Skulle alle sådane ärender dragas under Secreta Utskottet,
så vore Rikets Ständers öfrige giöromål af ganska liten vigt.
De kunde med tiden blifva sysslolöse åskådare af en öfver-
magts författningar. Banquen lärer vara för rikets skull men
ei riket för banquens skull.
När nu fråga upkommer om bancolåns nytta eller skada,
icke för banquen utan för riket, när frågan är om rikets hela
penningestock, som är lifvet af all hushållning och rörelse,
och huru medborgare kunna skyddas från förtryck och un¬
dergång, kan den frågan höra till bancovärket? Är det ban¬
quens eller rikets sak, som drifves? Det är ju sohlklart, at
desse mål röra riksens allmänna styrelse och oeconomien i
landet, sorn just i samma 18 § Riksdagsordningen är Stän¬
ders plena förbehållit.
Det lärer icke heldre kunna sägas, at desse frågor äro in-
veklade i hemligheter, som för rikets besynnerliga interesse
böra hållas tyste.
161
Af effecten och värkningar lärer man känna ordsaker och
af ordsakerne til et ondt kunna botemedel upletas.
Förfarenheten leder till kundskap, och kundskap visar
vägen tilbaka till fölgders vinnande.
Det är ingen hemlighet utan en bedröfvelig känd sanning,
at kronan och alla indelningshafvare uti deras penningerän-
tor, hela rikets betiening, som har penningelöner, Prästeska-
pet i alla des penningeinkomster, ehuru de efter dalertalet
hafva sine förra summor, likväl uti metall eller reelt mynt
ei få eller kunna få mer än hälften af det, de förr niutit;
ståndspersoner, som tarfva utländska vahror, Allmogen, som
lefver af dagspenning, fattige, som hafva underhåll af krigs¬
manshus och hospitaler, förtiena och undfå ei iner än hälf¬
ten af hvad de i dalertalet sägas bekomma.
Secreta Utskottet har uti des betänkande om nödvändighe¬
ten af et utrikes lån sielft gifvit vid handen, at bancosedlarne
ei innehålla mer än hälften af det reela värdet och at vi stå
i fara at förlora ännu en fierdedehl.
Det är ingen hemlighet, at det skiljemynt, man stundom
med mycken möda får för sedlar, är vid pass 4/5-delar och
således emot hälften sämre än plåtmyntet, hvarpå sedlarne
blifvit utgifne.
Det är ock uppenbart, at om rikets exporter stiga till 100
t:r guld reelt mynt och vahror, som införskrifvas, lika der¬
emot, så skatta de, som köpa och förtära de inkommande
vahrorne, 100 t:r guld i sedlar till några få medborgare och
så vidare.
Sådane äro fölgderne. Växelberedningen och Secret. Ut¬
skottet i förevarande extr. prot. hafva upräknat ännu flere.
Det är vidare ingen hemlighet, at tullen för inkommande
vahror, som i några 100 år blifvit betald med specie silfver-
mynt, sedan år 1743 fädt betalas först med plåtar och sedan
med sedlar emot 20 procents tilökning eller agio.
Det är ingen hemlighet, at år 1745 banquen blef förbudit
at utgifva kopparplåtar och at sedermera ei annat banco-
mynt gifvits än slantar, som äro 4 niondedelar sämre.
Det är ingen hemlighet, at carolincapitalerne blefvo af ban¬
quen i tre terminer upsagde och utbetalte.
Det är ingen hemlighet, at bancolån på fastigheter, på jern
och andre exportable effecter, på guld och silfver, på actier
eller lottsedlar, på Statscontoirets obligationer med mera tid
162
efter annan blifvit faciliterade och lättade och interessen
nedsatte.
Det är ingen hemlighet, at år 1747 till Bergslagens under¬
stöd och jernprisens uprätthållande utomlands et Jerncontoir
blifvit inrättadt, som emot en dahl:r kopp:ts afgift för hvarje
skepp:d jern betalar interesse i banquen för de lån, som de
handlande derstädes undfå på jernet til sextio dahl:r kopp:t
skepp :det; at de handlande således utan at behöfva trassera
på den penningesumma utomlands, de sig för jernet betinga,
genast få penningar i händer till förlager, som de sielfva
giöra, och till nya jernposters inköpande; och at Jerncon-
toiret fölgaktl :n nyttias icke så mycket Bergslagen som några
få exporteurer och trassenter till förmon.
Det är ingen hemlighet, at år 1747 et Växelcontoir blef
uprättadt, som till växelcoursens styrande fädt af riket ge¬
nom Secreta Utskottet ansenlige penningesummor, som det
säges till några 60 Unor guld; men coursen har sådant oak¬
tadt mera och mera stigit.
At uti desse åtskillige i välmening gorde anstalter måtte
finnas ordsakerne till den oärhörda växelcoursen och till
de olägenheter, som förut upräknade äro, är dels af Växelbe¬
redningen å daga lagdt, dels genom utkomne böcker och
skrifter ovedersägeligen bevist, dels nu af Secrete Utskottet
sielf ärkändt.
Men huruvida en eller flere af dessa anstalter till mer eller
mindre mohn upjagat växelcoursen och förordsakat rikets
nu varande olyckeliga belägenhet, är en fråga, sorn genom
förnuftig och oväldug eftertanka nu kan urskiljas. Finnes
rätta ordsaken, så är första botemedlet ej annat än orsakenfs]
häfvande och indragande. Det ena kan ej ligga mer i mörker
och hemlighet ä[n] det andra.
Nog hafva Bikets Höglofl. Ständer genom deras electorer
gifvit Secreta Utskottet utmärkt förtroende till at skiöta de
ärenden, sorn egentel:n til des åtgärd höra, men derföre lärer
icke kunna sägas, at desse secreta utskottsledamöter äro
framför andre riksdagsmän mera uplyste, mera välmenande
och mera skickelige at följa en förnuftig tankeordning och
af uppenbara data och upgifter göra slutsatser till rikets hielp
och frälsning.
Jag för min ringa dehl hyser för Secreta Utskottets leda¬
möter all högaktning och förtroende men vill icke eller gifva
163
dem efter hvarken i mödsam omtanka, nit eller välmening,
och då det gäller rikets hela välfärd och mitt egit samt mine
landsmäns ve eller väl för nu och i framtiden, vill jag se med
egne ögon, höra med egne öron och döma efter egit begrep
och samvete; det jag ei ser och finner, kunna andre bland
Rikets Ständer mera uplyste se, finna och ådaga lägga.
Men det torde invändas, at sorn Secrete Utskottet tillförene
bestyrt om finencevärket, bancolån och myntväsendet, så
skall en sådan häfd böra vidhållas och Riksdagsordningen
så förstås, som bruket varit.
Härvid bör först efterses, huru lyckelige Secrete Utskottets
förra författningar i desse ärender varit.
Af 1731 års riksdagsbeslut inhämtas, at slagskatten och
myntarelönen då blifvit eftergifven på alt silfver, som till
myntning inlämnades, på det silfvermyntet i landet måtte
ökas, 'sorn ock småningom skedde.
Till följe af 12 § i 1734 års riksdagsbeslut blef förordning¬
en af d. 18 Febr. 1735 utgifven. Rancolånen blefvo derigenom
mycket faciliteraae men hade ei synnerlig värkan öfver cour-
sen, emedan intresset var högt och lönevillkoren inskränkte.
Men 11 § i 1739 års riksdagsbeslut är märkvärdig. På Se¬
crete Utskottets berättelse säga Rikets Ständer på ena stället
banquens tillstånd vara sådant, at trediedelen af de på lån
innehafde carolincapitaler till creditorerne kunde utbetalas,
men i slutet på samma § står, det Rikets Ständer varit om-
tänkte at göra myntvärket för riket i görligaste måtto nyt¬
tigt samt at efter handen afskaffa det svåra plåtmyntet och i
stället åter inskaffa silfver:mt.
Huruvida denna omtanka blifvit värkstäld, visar förfaren-
heten.
Uti 10 §§ af 1741 och 1743 års riksdagsbeslut hafva Rikets
Ständer på Secrete Utskottets angifvande å nyo bekräftat
samma försäkringar och anstalter.
Uti 1747 års riksdagsbeslut och des 9 § försäkras, det på
de anstalter, som af medbröderne i Secrete Utskottet gorde
voro, skulle den redan stegrade växelcoursen blifva nedfäld.
Desse anstalter bestodo i et Växelcontoir; men växelcoursen
blef beklagel:n ei nedfäld utan alt mer och mer updrifven.
Uti 13 § berättas ock den anstalt vara görd, at plåtmyntet
skulle qvarhållas i banquen men lån i sedlar utvidgas, och
försäkras at dymedelst omständigheterne til rikets fromma
skulle komma i önskeligit skick.
164
Här talas ej mer om silfvermynts anskaffande utan om
sedlarnes ökande.
Likaså uti 1752 års riksdagsbeslut, 16 §, där allenast säges
till invånarnes större beqvämlighet den anstalt vara giord, at
den, som emot sedlar åstundar någon dehl i plåtar och skilje¬
mynt, skulle dermed blifva betient.
Uti 8 § af 1756 års beslut bekräftas än vidare alla desse an¬
stalter tillika med de flere, som i Secret. Utskottet vid samma
riksdag giorde blefvo.
Men emedlertid häfver det händt, sorn nu för ögonen är
och hvar man ser och känner.
Secrete Utskottet, sorn nu företagit sig ändring och indrag¬
ning af de förre författningar, ärkänner med samma, at de
varit mindre lyckelige.
Denna riksdag har nu varat et helt år, men på så runn tid
har Secrete Utskottet ei medhunnit göra något betydande
afslag på coursen.
Är det nu så, att Secrete Utskottets vid förre riksdagar gorde
författningar om myntväsendet och till växelcoursens fällande
den ena tiden ei varit lika med den andra samt ei haft den
värkan, som afsigten varit och försäkringarne innehålla, så
är och lika möijeligit, at detta Secreta Utskott, ehuru up-
lyst och välmenande det vara må, kan och kunnat misstaga
sig om botemedlen, och då är lika nödvändigt, ja, till rikets
frälsande oumgängeligit, at Rikets Höglofl. Ständer sielfva
taga sig saken an, utleta och tillägga, hvad bäst och säkrast
pröfvas.
Rikets Höglofl. Ständer, sorn enl:t 20 § Riksdagsordningen
äga magt nu och framdeles at göra sådane beslut, stadgar
och förordningar om sig och riket, som de pröfva tienlige
för det allmänna bästa samt deras säll- och trygghet, måtte
och ostridigt äga magt at sielfva uptaga och pröfva et måhl,
sorn så nära rörer deras välstånd och trygghet sorn detta.
Värde Herrar och Landsmän! Vij drifvas förmodeligen alla
af ren nit och godt upsåt för det allmänna. Om någonsin va¬
rit tid at med alfvar tänka på rikets hielp, så är det vist nu
och i synnerhet i denna öma sak.
Vij se och känna, hvad det gäller, nemi :n intet mindre än
rikets bestånd eller undergång. Faran grundar sig ei på möij-
ligheter och tillfälligheter, utan mathematiske uträkningar
lägga oss den för ögonen. Låtom oss ej stå oss sielfva i Huset
165
utan efter egen öfvertygelse med förenade krafter arbeta på
rikets lossande ur de boij or, sorn snart eller aldrig kunna
brytas. Rikets Höglofl. Ständer hafva då vid detta riksmöte
uti en välsignad stund lagt grunden till återställande af en
godh hushåldning och et förnuftigt finencevärk. Stockholm
d:n Nov:br. 1761.
Fredrik Otto Wrangel.
50.
Bergsrådet Per Abraham Löth-örnskölds memorial om
växelkursen och banklån.
(Allegater I, Nr 235.)
Protokollet sid. 303.
Ödmiukt memorial.
Så mycken möda Herr Commercierådet och Riddaren Nor-
dencrants giort sig uti dess värk om växelcoursen dels med
öfversättningar ifrån fremmande böcker i anseende til gul¬
dets och silfvrets värde ifrån förra tider samt utländska ban-
quers beskrifningar, dels med inhemska samlingar, så ogrun¬
dade äro i mitt sinne hans financeprincipier, så emot sig
sielfve stridige tanckar, så misstagne orsaker til den höga
växelcoursen, så fruktlösse, ja, skadeliga botemedel deremot
har han uti dess arbete kringströdt. Ifrån författningar, som
gifvit alla näringar lif och styrka, sorn upbragt slögder, främ¬
jat åkerbruket, ökat rikets exportable effecter i värde ut¬
rikes, har han sökt leda den höga växelcoursen. De hufvud-
sakelige orsakerne dertil skymta väl något fram ibland uti
dess arbete men blifva af honom genast öfverhölgde eller
förkastade. Til verckande botemedel har han eij ännu före¬
slagit annat än hvad som efter min tancka skulle än mehra
på mångfaldigt sätt skada riket genom en upstegrande cours
än något fall derutinnan skulle vara at förmoda. Herr Com¬
mercierådet och Riddarens idéer i detta emne äro icke nye;
de hafva på annat ställe tilförene varit under ventilation och
blifvit skärskådade, ja, de ligga til större delen trykte för
166
allas ögon uti l:sta delen af Sagan om Mercurius och Wul-
canuss. At vid detta tilfälle gå igenom altsammans blefvo för
vidlyftigt. Jag utbeder mig allenast i all ödmiukhet Riksens
Högl. Ständers tolamod at höra någre anmärkningar vid
Herr Commercierådets financetanckar.
1 :o. Herr Commercierådet anförer bland orsakerne til den
höga växelcoursen de år 1747 inrättade Växel- och Jerncon-
toir. Det är märkeligit, hvad Växelcontoiret beträffar, så
medgifver Hr Connnercierådet, at det emottog växelväsendet,
då coursen var efter någre års stigande 47 mk:r rdr. hamb.
b., at samma contoir derifrån på de 4 första åren nedsatte
coursen til 39 3/4 mk:r och så holt honom i det skick, tils det
uphörde 1756. Hvad uppenbar contradiction at säga, det en
kraft haft contrair verkan emot den verkan, man sjelf up-
gifvit honom hafva åstadkommit. Herr Commercierådets bo¬
temedel, at det sista Växelcontoiret må aldeles uphöra, är
något som icke har rum, sedan samma contoir sjelf upsagt
sine göromål och på någon tid icke befattadt sig med växel¬
regleringen. Hvad åter Jerncontoiret beträffar, så erkänner
Hr Connnercierådet, at det upsatt svenska stångjernet utrikes
i silfver til en större årlig vinst för riket än för dess inrätt¬
ning af 16 000 pound str, sorn gior 640 000 rdr. At öka utri¬
kes värdet af rikets producter är öka den fonds, hvarå väx¬
lar dragas. Ju större en sådan fonds är, dess mera tilgång
på växlar; ju mera tilgång på växlar, dess lägre växelcours,
äro sanningar, som icke kunna bestridas. Hvad uppenbar
contradiction altså at säga, det Jerncontoiret ökat värdet af
stångjernsproducten och tillika valt den höga växelcoursen.
Så ovedersägeligen isant det är, at Jerncontoiret så ansenli¬
gen, som förmält är, ökat utrikesvärdet i silfver af stång¬
jernsproducten, så onekeligit är det och, at i fall Jerncontoi-
rets influence på jernhandeln skulle uphöra, så folie stång-
jernet inan kort til det ringa utrikes pris i silfver, det var för
Jerncontoirs inrättningen och som var föga under det pris,
Hr Commercierådets belönte förslag til Jerncontoiret inne-
hölt. Riket skulle sakna therigenom ofvannämnde 640 000
rdrs årliga inkomst; fonden at draga växlar på blefve i den
mohn mindre och växelcoursen stegrad. Herr Commercierå¬
dets projecterade ändring uti Jerncontoiret, sorn upräknas
bland dess botemedel til coursens fällande, skulle altså ännu
högre stegra växelen.
167
2:>o. Friheten at på rikets exportable varor få låna pengar
uti banquen anser Hr Commercierådet för en hufvudorsak
til den höga växelcoursen. At undersöka denne sats något
närmare är nödigt at tilse, huru med isådane lån tilgår. Så-
dane lån gjöras antingen af handlande eller tilverckarne
sj elfve. Tilverckarne få varorna bäst betalte den tid, varorne
kunna utföras eller skeppningstiden; derföre säljas de ock an¬
tingen något förut eller under den tiden. Och som den hand¬
lande köpt dem icke för eget behof utan i anseende til derå
förmodad vinst utrikes, så fodrar hans interesse, at varan må
blifva utskeppad så snart möijeligit är. Så länge hafssjön är
ren, ser man altså rikets producter utskeppas och inga andre
pantsättes til lån i banquen än den del af dem, som på sista
insiöarnas öpne vatn til stapelstäderna anlända och eij hin¬
ner utskeppas, jemte några sorter, som hvart år måste stanna
på vågarne för mindre begärlighets skuld. Denna pantsätt¬
ning sker eij förrän i November och December månader,
hvarefter varorna åter utlösas, då skeppningen i Martii eller
Aprilis börjas, så at hela pantsättningstiden allenast räcker
någre få månader. Af seendet med denna lånfrihet i banquen
på exportable effecter har varit at sätta de handlande uti
stånd och styrka at hafva tilgång på pengar inrikes til sine
förlagtagares understödjande, så at de eij behöfva i förtid
tillita utlänningen och således til utskeppningstiden hålla va¬
ran fri och ograverad för utländska interessen och at der¬
igenom eij blifva tvungen at til underpris försälja svenska
producter utrikes med nationel förlust för det man tagit på
så lång tid utlänska förskotter. Hvad lån på stångjern an¬
går, så vågar iag at säga, det i fall de handlande eij haft
denna förmon, så hade aldrig Jerncontoirets operationer va¬
rit tilräckelige at så hastigt til det höga utrikes priset up-
sätta stångjärnet, at göra den största utrikes producten så
indrägtig för riket, som Herr Commercierådet erkänner, at
den genom Jerncontoirets försorg blifvit. Lånsumman, sorn
på desse varor erhållas, är i öfrigit så ringa, at den eij svarar
emot tilverkningspriset; såsom til exempel på ett skp:d
stångjern lånar eij banquen mera än 40 d:r kp:mt. Om en
sådan lånfrihet medelst exportable varors pantsättning i
banquen skulle förbiudas de handlande, hvad följde? Köp¬
männen, som ega varorne, skulle på dessa varor draga växlar
i förtid eller året förrän de utskeppas, betala utlänningen in-
168
teresse på penningarne, löpa in uti skuld hos utlänningen, så¬
medelst falla i dess dependence och blifva skyldige at utri¬
kes sälja svenska varor til det pris, deras borgenärer eller
förlagsmän behagade efter godtycko derå sätta. Således då
man genom en sådan författning vill fälla växeln, gior man
riket på dubbelt sätt skada, först derigenom at utlänningen
tildelas det interesse, som banquen nu njuter och hvilket nu
stannar inom riket, och sedan det, sorn är ännu hårdare,
svenska män tvingas at sälja rikets producter utrikes til
underpris. Om växelen genom nya interessens remitterande
utur riket och medelst mindre utrikes värde på exportable
effecter kan i längden fällas, är en sak, sorn en hvar lätt kan
finna. Hvad de lån beträffa, som giöras af bruksegarne sjelfve
eller tilverckarne, så stå de äfvenledes på allenast kort tid
obetalte och befordra tilverckarne til förlag för lindrigt in¬
teresse. At sådane lån skulle stegra växelcoursen stöter för
mycket vid första åhörandet at behöfva någon vederlägg¬
ning.
3:o. Räknas äfven bland orsakerne til den höga växelcour¬
sen friheten at få låna uti banquen på fastigheter och den
såsom den största och förnämsta orsaken til den höga växel¬
coursen. Det torde väl hända, at bancoutlåningen på fasta
egendomar gådt något vida, i synnerhet på hus här i staden,
där sådant förnämligast torde blifvit nyttjadt til prydnad och
luxens ökande, då deremot afseendet med den senare varit
at lätta stadsnäringar. Men den, som erinrar sig tilståndet i
landet för år 1739, då det lagliga interesset väl var til 6 pro¬
cent, men de flästa, som behövde låna, voro glade at få pengar
til 9 procent och förlagtagare nödgades betala derföre 12 å
15 procent och deröfver; då vi klädde oss med utrikes ifrån
på ett års credit undfångne varer, som sedan skulle betalas
och under de följande åren verkeligen blifvit betalte; då väre
bergverksidkare suckade under utlänske förlag; då manu-
factur- och slögdesystemen blef införd, som vid en sådan ny¬
skapelse af näringar och rörelser fodrade til deras uplifvan-
de drift och utvidgning nya capitaler; då sådant alt besin¬
nas, visar sig straxt högsta angelägenheten af banquens öpp¬
nande til lån på fastigheter emot lindrige interessen. Varande
och til samma låns betalning efter hand genom 2 procent på
capitalet författning gjord vid 1756 års riksdag. Med pen¬
ningar, genom sådane lån erhållne, är det landförderfelige
169
ockret i det närmaste dödadt och förqvaft. Den förut medel¬
lösa och ifrån penningelån emot drägelig ränta stängde landt¬
man har blifvit i stånd satt att bättre upbruka sin jord och
företaga sig nye upodlingar, landtmannens afvel är bragt
utur sitt förra vanpris, bergverkshandteringen har blifvit
rykt utur utlänska förlagen och de odrägeliga interessen,
som dertil förr gingo utur riket, äro blefne nya och eljest
oförmodelige capitaler i riket; alla slögder, som nu dels be¬
spara dels importera riket tunnor guld om året, äro uplifvade
och til deras nu varande högd bragte. Vi kläda £ til största
delen med svenske tilverkningar, våre kostsamme meuble-
ringar med speglar, bureauer, tapeter etc., sorn tilförene köp¬
tes utifrån, giöras nu i riket, ja, vi skattlägga utlänningen
med dessa slags arbeten, som deraf årligen köper ansenliga
partier. At lägga skulden til den höga växelcoursen på en
författning, sorn förbättradt riket och båtat dess invånare uti
så mångfaldiga delar, hvad orimlighet, hvad oskälighet. Om
något missbruk til växelens höijande genom bancolån på
fastigheter och exportabla effecter blifvit öfvat genom det så¬
medelst större tilgång kunnat erhållas på capitaler i banco-
sedlar, än hvad rörelserna och behofven nödvändigt fodra,
hvilket torde väl hänt men af den, sorn icke haft tilfälle at
örn sådant sig noga underrätta, omöijeligen med visshet kan
säijas, så blefve ändå klandrandet af slikt låningssätt för
sådan orsak likadant, sorn om nyttan af gevär, nödige til
försvar, skulle förkastas för det någon oskyldig dermed blif¬
vit öfverfallen och skadad, som om alt skrifvande och tryc¬
kande skulle tadlas, för det en vanartig författar och utspri¬
der smädeskrifter och böcker emot grundlagar och samhäl¬
lets väl. Bomar och motvigter böra sättas emot ett sådant
missbruk men det oskyldiga riket icke derföre straffas.
4:o. Det är märlceligit, at ehuru Hr Commercierådet sielf
af tabellerne öfver växelcoursen vist, at under alla krig riket
fört, har växelen varit högre än eljes, så vill han icke tilegna
nuvarande krig någon orsak til den stegrade växeln, äfven¬
som han påstår, at de 5 millioner rdr, riket erhöll uti freds¬
sluten efter högstsal. konung Carl XII des död, at de 150 000
pound st., vi fingo genom accession till hannoverska tracta-
ten, at de ansenliga summor hessiska pengar, som årligen in-
flöto uti högstsalig Konung Fredrics tid, icke bidragit något
til växelens nedhållande uti tidehvarfvet från 1720 til 1740.
170
De stora summor p:g:r, som under det höga jernpriset
ifrån 1720 til och med 1727 öfver vanligheten inkommo i ri¬
ket, ehuru de utgöra en ganska betydande del i handelsbal-
lancen, äro dock af honom utan upmärksamhet aldeles utur
akt låtne.
5:to. Bland hufvudorsakerne til den tid efter annan så
högt gågne coursen är den skedde pengarnes utremittering
för alla, inan fabriquesystemen kom i ordning, på credit
förut tagne varor samt en uti 40 år årligen tiltagen men i se¬
nare åren förnämligast vida gången luxe, hvilken gjort väre
behof i lefnad, boningar och kläder så kostsamme och mång¬
faldige och hvilken förorsakat en större undervigt i handelen
än at den med rikets exporter kunnat stoppas. Desse har
Herr Commercierådet icke ansedt för något betydande utan
och aldeles bestridt. Om denne Herr Gommercierådets sats
blifver pröfvad efter dess dertill anförde skäl, så är all an¬
nan vederläggning onödig och öfverflödig. Han tager til grund
öfver importationerne de kongl, förordningar och förbud,
som emot vissa varors införsel blifvit tid efter annan utfär¬
dade. Då bruket af sådane varor icke varit förbudit, så vitt¬
nar erfarenheten om lurendreijarnes funne utvägar at illu-
dera sådane förordningar och i detsamma om otilräckelighe-
ten af en sådan basis til at derpå grunda en handelsballance.
Eljes är ingenting mera klart, mera ostridigt, än at ett
långvaraktigt växelvingleri och coursstegring äro i sig sjelf
omöijelige uti ett land, som handlar med öfvervigt. Det be¬
håller eij allenast sin myntstock utan finner den och årligen
ökad uti den mohn öfvervigten är, så framt eij silfverkärils
nyttjande den förminskar. Omöijeligit är det, at en klok
handlande, som exporterar rikets effecter, kan til betalning
för varor, sorn han införskrifver, taga en hög växel, då han
utrikes har tilgång på egne pengar, som vid effecternes för¬
sälj an influtit. Lilca omöijeligit är det, at den, sorn utan ef-
fecters exporterande införskrifver varor, betalar en växel,
högre efter myntets värde än hvad redbart mynts utförsel
til orten, der varorna köpas, kunde kosta. Ty ville tracenten
deröfver stegra sin växel, så vöre remittenten en dåre, om
han då toge växel och eij häldre utsända redbart mynt til den
inköpte varans betalande. Lägger jag härtil den omständig¬
het, at intet är mera naturligit än at en försiktig handlande,
som har pengar utrikes at commendera, häldre drager in dem
171
i landet, der han bor och kan sjelf vårda dem för sig och
sin posteritet, då han tror sig der för dem kunna hafva sä¬
kerhet, än at låta dem förblifva utrikes, så följer deraf, at
det mynt, som på nyssnämde sätt utur landet skulle utgå,
strax derpå kommer tilbaka, af hvilket alt åter följer, at en
långvarig växelstegring uti ett land, som handlar med öfver¬
vigt, är omöijelig och följakteligen at då växelen här i riket
så länge varit i stigande, är alt annat bevis på undervigt än
detsamma onödigt at förete. Häraf skönjes äfven, at så länge
redbart mynt här i riket var at tilgå til undervigtens stop¬
pande, så kunde det eij hållas qvar, och at om det blifvit
innehållit i banquen, som Herr Commercierådet Norden¬
crantz påstår bort ske, så hade en sådan växelstegring, som
det sista Växelcontoiret eij förmådde hålla tilbaka, förr
existerat; at då eget mynt eij är at tilgå, då växlar til större
summor fodras, än tracenterne hafva i förråd på utrikes or¬
ter, så måste växelpriset dependera af deras godtycko, hvil¬
ket åter måste dependera af tracenternes omständigheter ut¬
rikes, hvilka i fall de nyttja stor credit i sitt växelväsende,
betala höga interessen och medelst pengars omsättande på
flere utrikes ställen äfven kännas vid stor provisionsutgift
med växelskada och flere kostnader, så måste de alt mer och
mer höija växelen. At tullen i silfver, hvilket Herr Commer¬
cierådet äfven som botemedel föreslagit, eij bidrager til än¬
damålet, så vida sådant silfver för växlar måste köpas, då
växel på födr an blifver större och följakteligen växlarne ännu
högre.
6:0. Ibland Hr Commercierådets principer är, at den sked¬
de interessets fällning genom bancointeressets nedsättande
varit skadelig. Af en sådan operation leder han til en del den
höga växelcoursen och nekar, at interesset i Engeland blif¬
vit nedsatt genom financeoperation. At ett lågt interesse är
själen af all handel och rörelse och utan h[vil]k[e]t alla
näringar vantrifvas; at det utgör den rätta källan till rike¬
dom och förmögenhet uti ett land är en så allmänt erkänd
och af alla goda financeauctorer så påyrkad princip och
sanning, som befordran deraf är med christeligheten enlig
och gjör en banque til mons sequitatis, i stället för det de
älste banquerne efter Hr Commercierådets anmärkning fädt
namn af montes insequitatis et injustitiae; och ehuruväl den
i riket skedde interessets fällning icke af sig sjelf genom
41—482473.
172
större tilgång på mynt härrördt, så har den dock genom för¬
nuftiga financeoperationer successive och efter tillgångarne
på roullerande capitaler åstadkommits, så at först ökades
roullerande capitalerne i riket med bancolån til 6 procent;
när dermedelst vunnits större tilgång på capitaler och tilfälle
gafs til deras ännu mera tilökning' med lånens faciliterande
1 proportion efter näringarnes tiltagande, så nedslogs banco-
interesset til 5 proc:t; och enteligen då derigenom blifvit för¬
orsakad en ännu större tilgång på capitaler, så blef interes¬
se! nedsatt till 4 procent, hvarvid det förtjenar at anmärkas,
at på det capitalerne eij måtte för mycket och til missbruk
blifva ökade genom lån emot billig ränta, så faststältes tillika
2 procents afbetalning på de i banquen lånte capitalerne och
visse methoder til fastigheternes värderande författades,
hvarmedelst lånsumman på fastigheter inskränktes. Så nöd¬
vändig til rörelsernas befrämjande en tilökning i capitalerne,
sorn svarar emot behofven, var, så försiktigt har och grada¬
tion af interessets fällning blifvit verkstäld. Knapt gifves
någon af Riksens Högh Ständer, som af egne rörelser och
handteringar icke har bevis och erfarenhet utaf nyttan af
denna interessets fällning i händerne, så at en Herr Gommer-
cierådets så paradox idée synes eij behöfva annan vederlägg¬
ning än at blott releveras. Det bör iag allenast lägga härtil,
at iag trodt Herr Commercierådet och Riddaren vara mer un¬
derrättad om Engelands tilstånd än at vara okunnig om dess
til interessets fällning giorde så indirecta sorn directa fi¬
nanceoperationer, hvaraf iag allenast vill nämna den sista,
som Parlamentet på Riddaren John Rarna[r]ds år 1749 gifne
förslag gjorde, hvarigenom och således icke nalurligitvis ge¬
nom större tilgång på mynt interesset nedsattes i Engeland
från 4 til 3 V2 procent til 1757 års slut och derefter til 3 pro¬
cent. Den ärestod, som på Londons beurs til bemälte Ridda¬
res heder för detta förslag uprestes, då den vittnar om dess
medbroders tacksamma hjertan, vittnar eij mindre om det
värde en i handel så uplyst nation som den engelska satte
på denna genom financeoperation skedde interessets ned¬
sättning.
I öfrigit sorn alla Herr Commercieråde [t] s föreslagne både
orsaker til höga växelcoursen som och botemedel deremot äro
af den beskaffenhet, at deras pröfning efter grundlagarne hö¬
rer til Högh Secreta Utskottet, växelväsendet äfven hörer til
173
deras granskning, altså hemställer iag ödmiukast, om icke
erendet rörande växelcoursens fällande må förvisas til sitt
rätta ställe och derom uti plenis ingen vidare deliberation
uptagas. Stockholm d. 25 Maij 1761.
P. A. örnsköld.
51.
Friherre Josias Carl Cederhielms memorial om banklån.
(Allegater II.)
Protokollet sid. 317.
Ödmiukt memorial.
Inför Högh R. o. A. förekommer i dag en deliberation, sorn,
ehuru den har ingen annan afsigt än fäderneslandets tiänst
och det allmennas nytta, består dock af så monga serskilta
ämnen, at i mitt sinne rådligast lärer vara till at först dela
ämnena ifrån hvarannan och punctevis om hvardera deli¬
berera.
Jag skall derföre såsom en utstakning dertill ödmiukel.
projectera, at de omstendigheter, hvartill Secrete Utskottets
betänkande gifver anledning, på följande sätt uptages, nemi.
l:o at den utaf Secreta Utsk. nedlagde principen öfverväges.
Och är dervid min tanka den, at genom extr. protocoll. för-
stendigas Secret. Utsk., at R. o. A. till alla delar finna de
öfverflödiga utlåningarna af sedelmynt ur banquen vara or¬
saken till vexelcoursens högd, arbetslönernas dyrhet, specie-
myntets bortgong ur roulancen och en dagel. tillvexande yp¬
pighet och at R. o. A. således anser det för en välgrundad
principe at minska det utelöpande antalet af sedlar.
2:o. Såsom medel till at vinna så skyndsam som möijelig
bot [på] den iråkade beklagel. stellningen anser jag nödigt
at anmoda Secreta Utskottet sina rådslag med all sorgfellig-
liet derhän stella, at speciemynt må åter uti riket blifva gong-
bart, hvarigenom banquens credit också merkel, sterkas och
befestas skulle.
174
3:o. Som föga minskning uti sedelstocken står at förventa,
så framt nya utlåningar dagel. giöras skulle på allahanda
slags hypotheker utan åtskilnad, sorn härtills brukel. varit,
så är min tanka, at banquen förbiudas må intill nesta riks¬
dags slut giöra några förskotter på exportable effecter, helst
det är onekel., at samansättningar till coursens stegrande
merkel, derigenom befremjas kunna.
4:o. På en tid då arbetslönerna, som sagt är, oskäligen sti¬
git och det angelägna jordbruket afmattas genom brist på
arbetare, anser jag den nu i svang gående stenhusbygnaden
för högst skadelig och påstår således, at hädanefter inga nya
lån uppå samma tid, som sagt är, giöras måge på hus och
bygnader af hvad natur sorn hellst.
5:o. Sorn Kongl. Maij :ts nådiga kundgiörelse af d. 27 Sept:r
1756 gifvit rikets innebyggare anledning at tro sig frie och
säkre för all vidare affordring, än där utstakad blifvit, och
ögonskenligit är, at intet alla nu pantsatte fastigheter kunna
kasta af sig så monge p:c:t, som förevarande Secret. Utskot¬
tets betänkande innehåller, så kan jag intet dertill bifalla
utan önskar, at nyssnemde förordning i den delen blefve till
bibehållande af fid. publica för framtiden stadfestad.
6:o. Som ingenting kan vara önskligare än at få specie-
mynt roulerande, så tyckes best vara at i möijeligaste måtto
visa dem vägen til myntet, sorn hafva ädla metaller at pant¬
setta och till den ändan bör banquen på guld och silverpan¬
ter inga förskotter hädanefter giöra.
7:o. Äntel. påstår jag, at uppå Ostindiske Companiets ac-
tier samt cronans skuldsedlar inga nya lån måga giöras till
sedelstockens förökande, hellst de uti publiquen äro så full-
koml. acrediterade, så at altid reda pengar för dem hos pri¬
vate personer kan obtineras.
8:o. Fastigheter å landet, bruk och bergverk och utländske
fabriquers rudimaterier äro i mitt sinne de endaste panter,
som af banquen hädanefter accepteras böra, men under hvad
restrictioner och vilkor sådant skie bör, vill jag mig fram¬
deles utlåta, då R. o. A:s plenum sig den deliberationen före¬
taga till bevakande af sina hemavarande medbröders ange¬
lägenheter och till i agt tagande af den allmenna hushåld-
ningen, som derunder i högsta måtto verserar.
Skulle Högvälborne Hr Grefven och Lantin, med R. o. A:s
samtycke täckes oss till öfvervägande framstella en af desse
175
puncter i sender, så tror jag, at vår öfverlägning blir ordente-
ligare, än om vi på en gong disquirera så olika ämnen, och
då hoppas jag mig nådgunstigt tillåtas lärer at i hvarje ques-
tion vive voce tilläggia, hvad mig dervid kan förekomma.
Jos. Carl Cederhielm.
52.
Kammarherre Johan Christoffer Hasenkampffs memorial
om banklån.
(Allegater I, Nr 239.)
Protokollet sid. 317.
Ödmiukt memorial.
Det ämne, som i anledning af Secrete Utskottets betän¬
kande af d. 23 Septemb. sid sti :e angående framdeles för¬
fattningar om bancolån på fasta egendomar nu är under
Höglofl. R. o. A:s öfverläggning, är af så mycket mera vigt,
som det leder R. o. A. in uti öfverläggning om de högst nöd-
vändige utvägars finnande medelst bepröfvande och författ¬
ningars stadgande, hvarigenom R. o. A. må lisa sig sjelfve
och alla sine k. medbroder, Svea rikes inbyggare, hvilka nu,
tryckte af mångå andra svårigheter, sucka under tyngden
af en landförderfvelig tärande växelcours, ett ondt, sorn likt
kräfvetan fräter så omkring sig, at det snart förtärt alla
medborgares förmåga och rikets tilgångar.
Jag har derföre för min del velat utbedja mig R. o. A:s tå¬
lamod at få vid detta tilfället utaf de anledningar, Secrete
Utskottet gifvit, göra mine erindringar.
Sedan vid denna riksdags början Riksens Höglofl. Ständer,
rörde af den nöd, hvaruti riket i anseende til den odrägeliga
coursen var och är, samt upmärksame och omtänkte at finna
botemedel deremot, förordnat at(!) i anledning af Commer-
cerådet och Riddaren Nordencrantz gjorde anmälan och an¬
hållan en Secrete Växelberedning och densamma med all drift
arbetat i detta angelägna ämne, behagade Riksens Ständer
176
vidtaga en ytterligare författning til skärskådande af denna
beredningsdeputations arbete och til värkställighetens beford¬
rande af de föreslagne medlen, medelst förordnande af en
Secrete Växeldeputation, bestående utaf ledamöter af Se-
crete Utskottet och den förra beredningen. Utaf detta sam¬
manträde väntade allmänheten både säker och snar hjelp;
men sedan dermed länge dröjde och Växelberedningens ser-
skilte betänkande och förslager til växelcoursens fällande til
Riksens Ständers plena inkommit och Växeldeputationens
svar därå samt utlåtande icke gick in uti någon önskad och
åstundad uplysning för Riksens Ständer, hafva de utan tvif¬
vel väntat densamma af sitt Secrete Utskott så mycket säk¬
rare och kraftigare, som Secrete Utskottet det låta förmoda
och varit närmare at kunna undersöka alla tilgångar och or¬
saker samt utvägar af rikets tilstånd, icke allenast inom sig
sielft utan ock utom sig, relative til sine grannar och handels¬
rörelser, samt politiska ställning. I sådan väntan kan det der¬
före ej annorlunda än falla mig oförtänkt före, at i detta
Secrete Utskottets betänkande, hvaräst rikets tilstånd i an¬
seende til den höga växelcoursen, agio på myntsorter, brist
på reelt samt skiljemynt, hvartil bör läggas sedlarnes ringare
värde, helt naturligen föreställes härrörande af missbrukte
lån utur banquen tvärt emot rätta ändamålet af låneban-
quens första öpnande, Secrete Utskottet allenast uppgifvit
3:ne författningar till botemedel, alla i anseende til lån på
fasta egendomar.
Uti prsemissis af betänkandet säges rätteligen, det bancolån
egentel. blifvit tillåtne, på det at inbyggarne måtte reda sig
ut ifrån främmande förlager och finna nödige medel til
egendomars upodling och förbättring samt nyttige näringars
obehindrade drift och förkofring men ej til egendomars in-
kjöp och andra mindre nödige behof, samt at deraf händt,
at större lån i banquen blifvit begärdte och meddelte, än til
näringsmedlens idkande behöfts, hvarföre nu efteråt väl före¬
slås indragning af de gamla samt minskning af nya lån;
men ehuru såsom hufvudsak sedelstockens indragning til-
styrckes igenom 3 å 5 prcents afbetalningar på gjorde lån å
landt-, hus-, bruks- och fabriqusegendomar, så styrkes lik¬
väl tillika dertil, at nya lån å landt-, hus- och fabriqusegen¬
domar må continuera, minskade till 1/3 och 1/2 af värdet,
och als ingen förminskning omröres af nya lån af bruksegen¬
177
domar, hvarmedelst köp i synnerhet af bruksegendomar lika
fullt kan fortfara, hvarföre tydel:n följer, at det ändamålet
omö jelin kan vinnas, emedan sedelståcken nödvändigt ökes
i långt större mohn, än den genom indragningsmedlen skulle
kunna minskas.
Så vida de förre Secrete Utskottens tankar tvifvelsutan enl.
principen af länebanqus öpnande til lån varit, äfven som
detta Secrete Utskottets nu är, at ei borga mer på fastigheter,
än som kunnat och kan behöfvas til deras upodling och för¬
bättring, så voro det ju en naturlig fråga, på hvad grund hit
intils 3/4-delar af värdet kunna lånas och 1/2 å landt- samt
1/3 af husegendomar men als ingen minskning i lån å bruks¬
egendomar nu föreslås. Ty, som nyss sagdt är, med så dryga
lån kunna inköp, i synnerhet af bruksegendomar, ännu
continuera som förr och så medelst indragningen å 3 å 5
p:cent göras onyttig och intet värkande til ändamålet, fast
mer ländande till deras ruin, som för lån å landtegendomar
äro i banquen skyldige; ty som med minskning af nya lån och
indragning af de gamla syftas på sedelståckens minskning
och med sedelståckens minskning på sedelmyntets härställan¬
de i fullt värde samt til så stor del, som detta värkar på cour-
sens fällande, så följer ock, at när det första ej vinnes i an¬
seende til continuerande lån til 1/2 å landt- och 1/3 fabriqus-,
1/3-del å husegendomar samt fullt som förr å bruksegendo¬
mar, utgående effecter, lottsedlar, silfver, guld och cronans
panter och obligationer, så vinnes ej heller ändamålet utan
de gäldbundne ruineras genom den högre årliga afbetalning-
en vid än varande höga cours, utan at riket i minsta måtton
blir hulpit. Til närmare uplysning kan man supponera landt-,
hus- och fabriqusegendomar häfta för 200 t:r gulds gjäld i
banquen. Efter 7 och 9 p:c:t afbetalning på ränta och huf¬
vudstol så gör det årl. inbetalning 16 t:r guld. Om Gud än
tillika förlänar både frid, gode årsväxter samt godt pris blif-
ver på landtafvel samt lindrigare hyror men contributioner
ökas och genom cour sens bestånd så väl järn som alla andra
behof för landtmannen och andra flere invånare lika fult
skulle betalas dubbelt, måste då icke landt-, hus- och fabri-
qusägande låntagare utan resource gå under för ingen an¬
nan orsak, än at minskning nog ei sker i nya lån på landt-,
hus- och fabriqusegendomar samt als ingen på bruksegen¬
domar, utgående effecter, lottsedlar och cronoobligationer;
178
men en del bruksägare jämte någre få trassenter och expor-
teurer blifva endast genom frie lån samt coursens och me-
lallprisens bestånd bibehållne i sine fördelar emot de förre,
cronan och hela rikets penningelönstat, de fattige ej undan-
tagne, til förderf, ty alla medel, som ei bidraga til coursens
fällande, bidraga til de förras fördel på de senares bekostnad
och kan ändtel. och följaktel:n leda til en äfventyrlig hvälf¬
ning af hela regeringssättet.
Enär nu Secrete Utskottet medgifvit, at bancolån, som va¬
rit ämnade til egendomars upodling, varit missbrukade til
egendomars inköp, så är det svårt at förena, at Secrete Ut¬
skottet ännu vil tillåta 1/2 lån på landt- och fabriqus- samt
1/3 på hus- och fulla lån, som förr, på bruksegendomar och
utgående effecter, emedan, som förut bevist är, med inköp
af egendomar på sådane vilkor kan fortfaras äfven som förr
utan någonderas upodling och förbättring. Efter egendomars
storhet och utrymme kan man gå långt i dess förbättring
med 10, 20, 30, 40 å 50/m d:s lån å densamma, men at an¬
vända 1/2, hel, 5, 10, 15, ja, intil 20 t:r guld til egendomars up¬
odling genom lån, gjorde på en gång, och i detsamma gravera
sig med ett årl. interesse, som en under förbättring varande
egendom ofta på en half och hel mansålder ej betala kan,
det bör ju aldrig förmodas el. påstås vara hvarken riket, ban¬
que el. låntagare nyttigt.
Emedan Secrete Utskottet anser de meddelte bancolån til
inköp af egendomar såsom missbruk samt visar, af hvad ska-
deliga fölgder det missbruket varit, så kan det ej annat å
ena sidan än förorsaka förundran, huru något Secrete Ut¬
skott kunnat utdela stora discretioner åt fullmägtige för så¬
dane tjenster i banquen, som nu efteråt erkännas hafva va¬
rit högst skadelige, och å andra sidan det vara tydeligit, at
Riksens Ständer sorn rikets rätte förmyndare tilkommer vid
så fatta omständigheter at bepröfva dess och Bancodeputa-
tionens förvaltning, emedan Secrete Utskottet nu nämner
och erkänner det vid bancoförvaltningen förelupne missbruk
orsaka rikets iråkade svåra belägenhet så med banque, mynt
och växelcours. Så kan ej heller på något sätt det i min oför-
gripeliga tanka passa tilsamman, at i detsamma meddelte lån
til egendomars inköp anses som missbruk af skadeligaste
fölgder, likväl ånyo dertil styrkes fast med 1/6-dels förminsk¬
ning på en del egendomar men als ingen å bruksegendomar
179
och alla öfrige slags lån, sorn fast mer bidragit til orederne än
alle lån på alla andra fastigheter, så framt ändamålet annars
skal kunna vinnas.
Min oförgripeliga tanka är förthenskull, det alla andra
slags lån på landt-, bruks- och fabriqusegendomar, sorn hit
intils blifvit meddelte, på det alfvarsammaste för framtiden
förbiudas, undantagande så mycket som med fullgode bevis
kan bestyrkas vara nödigt til någon egendoms upodling och
förbättring, i hvilket fall och afseende, emedan banquen för
rikets skull och bästa är inrättad, jag snarare skulle tilstyrcka
at icke betunga slike lån med mer än 3, fast det ock voro
2 p:cents förräntande, men med förbehåll, i den händelsen
lika gällande bevis icke inom viss föreskriven tid kunde up-
tes öfver förbättringars värkställighet, lånet då med 6 p :t ge¬
nast återbetales.
Af sådant lånesätt för framtiden har riket at förmoda 2:e
fördelar, den ena at rikets landt- och bruksegendomar blifva
förbättrade til deras invärtes så väl som penningevärde, den
andra at den öfverflödiga sedelstocken ofelbart minskas i
mohn efter det af Secrete Utskottet föreslagne indragnings-
sättet.
Men som hvarken förbud emot nya lån å fastigheter eller
detta föreslagne indragningssättet af sedelståcken medelst 3
ä 5 p:c:t på de redan lånte hufvudstolar något lära kunna
verka hufvudsakelm til coursens nedfällande, så lära både
de och det nu föreslagne vilkoret af nya lån föga bidraga
dertil, hvilket är det angelägnaste, så framt icke förut eller
tillika totalt förbud sker emot alt lån på rikets utgående och
lösa effecter, lottsedlar och cronoobligationer, emedan det är
förnämligast ifrån desse slags lån, sorn coursen blifvit an¬
tingen stegrad el. i dess upstegne pris uprätthålles.
Om häremot invändes, at lån på rikets utgående effecter ej
öka sedelstocken, emedan de ei vara länge utan löpa bestän¬
digt in och ut, så svaras, at här ei är frågan om det myckna
sedellånet, ei eller om den derpå fölgde utlöpande stora se¬
delstocken, utan om rätta orsakerne til den höga coursen,
hvilka ligga hufvudsakelm uti lån på utgående effecter, tul¬
len [s] förändring ifrån carolin :r til cour:t mynt, caroliner-
capitalernes uttagande ur banquen och förbud emot plåtars
utgifvande, hvilka orsaker i senare åren blifvit än vidare un¬
derstödde medelst lån på cronoobligationer, hvartil aldrig
180
någon anstalt af Secrete Utskotten blifvit görd el:r någon
tillåtelse til sådane lån gifven. Skulle här åter invändas, det
de senare åren föga summor varit lånte på utgående effecter,
så vil det skjäl als intet betyda, enär det besinnes, at sedan
genom coursens stegring medelst bancolån på utgående effec¬
ter de i banquen gäldbundne och äfven gäldfrie bruksägare,
som tillika äro förlagsmän, exporteurer och trassenter, und¬
få 2 millioner rd. i sedlar emot 1 million rd. i växlar för ut¬
skeppade metaller samt kunnat disponera 40 t:r guld om ei
mer under titul af växelsedlarnes ersättning, jämväl några
millioner subsidier, sorn gådt igenom deras händer, så be-
finnes ock, at mindre lån har behöfts på utgående effecter,
ehuru desamma icke dess mindre varit första orsaken till det
sednare. Vil man således bota effecten, så måste orsaken
först undanrödjas, eljest och dessförinnan blifva alla förr
omrörde förbuder och indragningar frugtlöse och onödige.
Om någon åter invänder, at Bergslagerne skulle lida, i
fall lån på utgående effecter, lottsedlar och cronoförskrif-
ningar förbjudes, så svaras, at det ei är Bergslagerne el.
bruksägare utan förlagsmän, exporteurer och trassenter, som
vunnit vid desse slags lån. Det lärer ei kunna bevisas, at
bruksägare länt i banquen på 100 sk järn, när för hand¬
lande varit länt för flere 1000 :de, även sorn det ei heller är
möjeligit, emedan lånen på järn och metaller ei kunna ske,
förr än de kommit i vågen, då de höra köpmännen men ei
bruksägaren til, och kan ei bruksägarens lån ei leda til cour¬
sens stegring, emedan de ei äro trassenter.
Här anmärkes vidare, at hvad Secrete Utskottet säger, det
lån på fast egendom varit tillåten för at draga egne inbyggare
utur främmande förlager, det sades 1735 och 1739, än mer
1747, men det voro handlande förlagsmän och ej bruksegare,
som så talte, ty bruksägare taga ännu aldrig directe förlager
af utländske, sådant är dem förbudit men dem handlande
intet. Nu äro således så månge år förflutne, som de handlan¬
de och förlagsmän kunnat draga sig jämte Bergslagarne me¬
delst desse lån ur fremmande förlager, och om sådant ännu
ei skedt, så sker det väl aldrig, och derpå följer, at desse lån
äro någre enskylte så nyttige sorn de äro riket förderfvelige.
Det torde jämväl föregifvas, at någon skada eller stagna¬
tion i Bergslagerne och all annan rörelse torde följa, om tras¬
senter vid det föreslagne förbudet ei få låna i banquen och ei
181
hel. hvarken vilja el. kunna trassera; men det voro så litet
rimmeligit at supponera sorn enfaldigt at påstå, ty fast ban-
colån på utgående effecter uphörer, så måste likväl så vist
trasseras, som ett meckaniskt värk måste gå, när en drifvan¬
de kraft gifves, sorn sätter det i rörelse. Bergslagsrörelsen
har en drifvande kraft i sig sielf, äfven som alla andra nä¬
ringar, hvilken ei tillåter dess afstadnande. Om den ene ei
trasserar nödige förlager, sedan de ei gifvas i bancolån, så
gifves 1 000 :de för en, sorn det göra. Utländske folkslag, som
behöva vårt järn, bry sig intet om väre författningar om
bancolån, de fråga endast efter huru mycket de för järnet
skola betala. Och när aldrig kan supponeras, at sådane per¬
soner skulle tryta, sorn ville åtaga sig deras commissioner
och hvarom handlande nu emellan sig täfla, så vore det få¬
fängt, om någon skulle hota med at uphöra med trassering,
derföre at bancolån förbiudes; ty det finnes många andra,
sorn gerna vilja åtaga sig utlänningars commissioner, ty frå¬
gan är intet om hvem som vil utan hvem som kan få com¬
missioner och tillika trassera. Magen kan väl tvingas svälta
en liten tid men ei länge, man måste på slutet lyda dess gna¬
gande befallning.
I anseende til någon befarande stagnation af förlagernes
rörelser i brist af bancolån på utgående effecter kan eljest i
gemen frågas, hvarifrån förlager togos, innan bancolån be-
gyntes.
Gofves förlager nog förut, så måste de fast mera gifvas nu,
sedan förlagsmän och bruksägare sutit vid så ansenlig vinst
genom stegrad cours och järnpris samt derefter förbättrat
deras vilkor, de lära alt för billige at påstå vidare förbättring
derå på medborgares bekostnad.
Uti alla desse invändningar gifves dock så många contra-
dictioner, som på intet sätt kunna förenas. Ar 1747 efter en
mäst beständig 17 års fred föregofvo de, som sökte privile¬
gium för Järncontoiret, at de utländske förläde våra mäste
Bergslager och nedsatte järnprisen efter behag. Nu för tiden
påstås än, at väre egne handlandes förmögenhet är så stor,
at utländske förlager ei gifvas i våra Bergslagor, men en
annan tid påstås åter igen, det bancolån på utgående effecter
äro så nödige, at om desamma förbiudas, så betaras en all¬
män stagnation.
Om nu brist är på förlag hos egne handlande, som ei olikt.
182
kunde vara, så är den icke af brist på förmögenhet utan här¬
rörer derifrån, at deras vinst genom bancolån och coursens
stegring gådt mer in uti bruksegendomars inköp än förlager,
äfvensom Järncontoiret brukar en af 1747 års Secrete Ut¬
skott priviligerad cassa til helt andra bruk än bergslags för¬
lager. År 1747 ansågs som stort äfventyr för bruksägare, det
förslag, som då gafs för deni at til nödigt förlag få låna på
deras bruksegendomar, på det de måtte kunna undvika fölg-
derne af utländske förlagsmäns sammansättningar genom in-
hemske commissionairer til järnprisens nedtvingande och
coursens stegring och hvartil 10 å 12 t:r guld torde hafva
förslagit; men nu anses det för als intet äfventyr at til inköp
af stora bruksegendomar låna til 80 å 90 t:r guld.
Tre t:r guld föregifves vara allena lånte de senare åren på
järn, men likväl påstås continuation af oinskränkt frihet
derutinnan, fast Järncontoiret har 7 å 8 t:r gulds fond, sorn
bör brukas til intet annat än förlager. Bevis at Järncontoirets
fond bör vara tilräckel. härtil har man ju deraf, at contoiret
kunnat taga en stor del i Kongl. Maj :ts och cronans lotterier
och utassignerat stora summor i frikostighet.
Det föregifves, at järnprisen skola förfalla, om bancolånen
uphöra, när det ei är bancolånen, som uprätthålla järnpri¬
sen i utländskt mynt, utan endast nödiga förlager för bruks¬
ägare emot förlagsmäns sammansätningar; ty de rätta och
lagh jernprisen i svenskt dalertal beror på järnprisens värde
i utlänskt mynt efter cours al pari men ei efter en stegrad
cours öfver al pari i dalertalet.
Huru kan man väl påstå, at det är af föga betydelighet,
hvad som lånas på exportable effecter, när Växelberedningen
likväl bevist, det lånen 1750-talet hafva stigit til 5 å 6 mil¬
lioner, som hade måst trasseras och följ.aktel. haft en ver¬
kan til coursens fällande, så framt sådane lån ej varit at
tilgå; skulle nu vägen dertil än vidare lemnäs öppen, så ver¬
ka de lika til coursens stegring, åtminstone til dess dyrhet,
som hit intils.
Kriget måste väl ophöra och följaktel. regeringens nödtorf¬
ter för krigets skull tilika; då smickrar man oss med hopp
om coursens fall; men sådant är aldeles ovist af förfarenhet
man har, at regeringen på flere veckors tid inga remisser
fordrat för kriget men coursen likväl stigit, åter litet fallit
men åter stigit än mer. Efter det finska kriget smickrades vi
183
med detsamma men så fåfängt, at 1747 måste ett Växelcon-
toir inrättas, hvilket sedan kostat riket mer, än om man låtit
vederbörande fritt fortfara med coursens stegring på banco-
lån; huru mycket skulle det icke sannas hädanefter, sedan
Växelcontoiret uphördt, om lån på utgående effecter, lott¬
sedlar och cronans obligationer och stora lån til egendomars
inköp får continuera.
Om man får lof supponera privatorum gäld i banquen på
fastigheter stiga til 350 och cronans jämväl til 350 t:r guld,
til 700 t:r guld, och afbetalningen efter 8 p:cent vid ett me¬
dium således tagit til 56 t:r guld årl:n skie, så lärer Secrete
Utskottet ei kunna neka, at ju icke desse utbetalningar kun¬
na vid flere slags oförmodade och äfven lätt förmodel. hän¬
delser å ena sidan blifva för cronan och debitorerne, i syn¬
nerhet för alla dem, sorn ei ha någon fördel af hög cours och
metallpris, af högst ruinerande fölgder, så framt å andra si¬
dan cour sen tillika ei reduceras och silf:rmt förskaffas; til
följe häraf och så framt Secrete Utskottet ei kan försäkra
Riksens Ständer om coursens fallande och silf:mts anskaf¬
fande, alt som sedelstocken indrages, så kan här först blifva
brist på bägge och sedan banquen sjelf och hela riket råka i
det yttersta äfventyr, i synerhet sorn det äro ei annat än
sedlar af halft värde, sorn den ene borgar och den andre lå¬
nar, men kunna förfalla i sådanes händer, sorn sjelfva ej
lånt och således böra njuta el. på grund af lag skulle påstå
fulla värdet i redbart, hvarifrån ingen domare lättel. skulle
kunna döma honom utan at döma orätt, i synnerhet om ford¬
ringen härrörer ifrån den tid, som antingen redbart gafs el.
sedlarne ägde deras fulla värde.
Fast bättre voro då, at Secreta Utskottet tilstyrkte en mind¬
re indragning och totalt förbud emot vidare lån. Sedelståcken
kan då med drägelig olägenhet minskas med hopp om silf :rmt,
i fall Secrete Utskottet kunde visa något pålitel :t förslag till
coursens reduction, hvarförinnan silf:rmt aldrig kan vin¬
nas, mindre behållas.
Som nu rikets hjelp beror af silf:rmt til alla sedlars inlö¬
sen men s:rmts förskaffande och behållande sedan beror för¬
nämligast af coursens reducerande, så hade oförgripelm Se¬
crete Utskottet [bort] upgifva pålitel :e medel så til det ena
som det andra, emedan jag icke kan erkänna de, sorn upgifne
blifvit, för nyttige el. til ändamålet ledande, och sorn jag, af
184
hvad förut anfördt är, anser de föreslagne hjelpemedel mer
skadelige än nyttige samt på intet sätt bidragande till cour-
sens fällande och s:rmts anskaffande, fast mer förvärra de
af (!) ett redan olyckel. tilstånd, och nödigt är, det Riksens
Ständer sjelfve lägga handen vid alla nödige anstalter för
tilkommande tider, så voro angelägit, på det Riksens Ständer
måge fota sine rådslag och beslut på säkra grunder, at Se-
crete Utskottet anbefalles upgifva hela dess fattade system,
hvilket jag ingalunda kan räkna bland hemligheter, hvarpå
det tänker hjelpa riket ur den vådeliga belägenhet, hvari det
genom förre författningar blifvit försatt, i hvilken tanka jag
så mycket mer styrkes, som alt, hvad de förre Secrete Utskot¬
ten utfäst, blifvit utan minsta goda värkan.
Imedlertid på det genom tidens utdrägt det onda ej må
öka sig och i högre mått tiltaga, sorn omsider kunde blifva
oboteligit, så är högst angelägit, at Riksens Ständer nu ge¬
nast interimvis förbjuda l:o all slags vidare lån i bancosed-
lar så väl til cronan som enskilte personer emot säkerhet i
fastigheter, exportable och lösa effecter, lottsedlar och kro-
nopanter el. förskrifningar, undantagande sådane lån, som
kunna bevisas lända til slögders befordring samt landtegen-
domars upodling och förbättring; 2:o at sedelmyntets gång¬
barhet utom riket förbjudes, emedan, utan stort äfventyr
för riket, banquen el. dess guaranter dermed ei annat än ett
förderfveligit växelvingleri åstadkommit blifvit til coursens
stegring, hvarigenom vi sj elfve och väre oskyldige efterkom¬
mande i anseende til vår åtagne guarantie för banquens ve¬
derhäftighet genom någon oförsedd men ganska möjelig hän¬
delse i framtiden kunde löpa yttersta äfventyr och nödgas
afträda vår lilla öfriga egendom til främmande; 3:o at både
hitkommande och utgående tullen ifrån första vårdag betalas
i silf:rmt efter förra valeuren; 4:o at en förordning utfär¬
das, det ingen växel skall äga växelrätt, sorn innehålles i riket
en enda påstdag utöfver den påstdagen, då växelen sluten är,
samt at mäcklare och andre personer, sorn sluta och endos¬
sera växlar i egit namn för andras räkning, böra jämte em-
betes förlust förklaras til hårdt straff förfallne samt angifva-
ren hela värdet tilerkännas, emedan stort misbruk och myc¬
ken egennytta til coursens stegring dermed förelöpa kan.
Til slut kan jag dock ei underlåta R. o. A. i ödmjukhet at
erindra, det, ehuru jag här frammanföre föreslagit, det Se-
185
crete Utskottet må befallas inkomma med hela dess förslag,
huru och på hvad sätt det ärnar reducera coursen och skaffa
silf:rmt samt huru riket må kunna behålla det, sedan det en
gång voro vunnit, kan jag dock ei dölja min fruktan, at
Secrete Utskottet numera ei är i tilstånd at fullgöra en sådan
Riksens Högh Ständers befallning.
Och sorn dertil med rikets iråkade olyckel. tilstånd omö-
jel:n i hast och på så kort tid, som Riksens Ständers sam¬
manvaro kan påstå, ehuru långvarig den ock måtte blifva,
radicaliter kan hjelpas, så ser jag ock för min del ingen an¬
nan utväg än at, sedan Riksens Högl. Ständer sjelfva behagat
bifalla verkställigheten af de föreslagne 4 puncter, Riksens
Högl. Ständer behagade updraga dess fullmagt och myndig¬
het till Kongl. Maij:! och Rådet med ansvar för Rådet til gö¬
rande vid nästa riksdag at vidtaga alla de mått och steg,
som kunna vid handen gifne varda och brukbare bevisas til
coursens fällande och silfvermynts förskaffande. Detta är så
mycket angelägnare, som någre operationer til rikets fräls¬
ning torde finnas nödige, hvilket icke kan verkställas utan
största tysthet och hemlighet, som ei annorstädes än hos
Rådet på behörig anstalt gifvas kan.
Och som jag näst Guds hjelp förmodar genom desse medel
riket kunna hjelpas, cronan komma til sine rättigheter, de i
gäld råkade undersåtare frälsas, de oskyldige och gäldlöse
ännu räddas, den fattige lisas, banquen bibehållas vid an¬
ständigt anseende och aktning <så inom riket som utom och
en allmän förödelse förekommas, ty har jag bordt lemna
dem til R. o. A:s uplysta granskande och benägna bifall,
äfven som jag tänker meddela dem de andre respective
stånden.
Stockholm d. 11 Novembr. 1761.
Joh. Christoff. Hasenkampff.
186
53
Kammarherre friherre Christer Horns memorial om banklån.
(Allegater I, Nr 237.)
Protokollet sid. 318.
Enfalldige och välmenande reflexioner öfver Riksens
Ständers Högloflige Secrete Utskotts extractum protocolli
af d. 23 Sept. ang:de lån i banquen.
Jag hoppas ingen lärer till misstycke taga, det ehuruväl
jag sjelf nogsamt finner, huru mycket ljus icke allenast jag
utan de fläste ibland oss sakna i vår huushåldningzkänne-
dom med banquen, hvars debet och credit med rätta bör vara
en hemlighet, lika fullt vågar till Riksens Högloflige Ständer
inkomma med någre oförgripelige tankar, som deras Höglof¬
lige Secrete Utskotts extractum protocolli angående lån i
banquen gifver anledning till.
Riksens Ständers Högloflige Secrete Utskott ärkänner, det
den redan circulerande sedelstocken eller penningars myc¬
kenhet är skadelig. Icke dess mindre föreslår det continuation
med bancolånen på fastigheter och huus med mera, dock
med inskränkning af panternes värdens beräknande. Natur¬
ligaste påfölgden deraf synes bordt vara den at ad interim
afstyrka låns tillåtande, til dess zedelstocken vinner den cre¬
dit igen, som den i sig sjelf och likmätigt publica fides äga
bör.
Man kan deremot invända, att det är obilligt vägra de ri¬
kets invånare, som ännu intet åtnjutit lån i banquen, samma
förmon, som andra deras medborgare redan undfått.
Derpå svaras, at detta är ett långt mindre ondt än det, sorn
den öfverflödige representative penningestockens circuleran¬
de förorsakar, som är vållande till alltingz stegring i pris
och till den ovisshet, hvar en svävar uti, hvad värde eller ca¬
pital han äger i zedlar emot redbart mynt.
Dessutom är den förmån, låntagarne på skatte- och frälse¬
jord äga, alt för dyrt betalt, så länge växellcoursens raseri,
som utan redbart mynt aldrig stäckas kan, räcker, emedan
de få betala stadsmannavahror högre än deras landmanna-
vahrors afsalu kan stiga till.
4
187
Det är icke banquens omsorg, huru låntagarne må afbörda
sig gälden, allenast hon äger säkerhet om sitt årliga interesse
och hufvudstolens afbetalning. Men jag menar, det kan icke
vara Riksens Högloflige Ständer lika mycket, om landtägen-
dommarne småningom flyttas ifrån många till få ägare, al-
denstund landägendommarnes något nära lika utdelning
ibland invånarne i landet är den säkraste ressource för cro-
nan till att få tillgång till sine behof och tarfvor.
Riksens Ständers Högloflige Secrete Utskott lärer i banco-
böckerne lättel. kunna blifva öfvertygat, om i totaliteten lån
på frällseägendommar haft den värckan med sig, at de an¬
tingen t jent till landets upodling, hvartill lånen varit inten¬
derade, eller snarare til at fördjupa deras ägare i större gäld.
Jag önskar fördenskull, det R. o. A. för sin del ville finna,
at hvad sorn i första början, innan zedelstocken var tillkom¬
men och alla vahrors pris var skjäligit, värckel:n gagnade det
allmänna och landsculturen nu för tiden, så länge sakerne
stå i den ställning, de nu råkat, omöjel:n efter mitt oförgri-
pel. omdömme kan lända R. o. A. till båtnad. At icke en och
annan enskylt med goda skjäl kan göra exception häremot,
medgifver jag gjerna, ty den ägendom kan gifvas, sorn till 50
å 100 proc:t och deröfver skulle kunna förbättras; men när
man anseer saken en general, måste någre få personers vin¬
ning vika för allmänhetens nytta. Den synes icke vara be¬
tjent med sedelstockens vidmackthållande utan ju förr den
indrages och göres lägst (?) med banquens solide capital i
plåtar, dess förr sättes crediten på fötter igen. Emedlertid sy¬
nes billigheten kräfva, det nu varande låntagare hädanefter
icke, som härtills skjedt, må vara tillåtit at förnya sine lån
utan borde de, så fort de hunnit afbörda sig deras gäld,
lemna rummet åt andra, som ännu intet fädt nyttja lika för¬
mån.
Dock detta supponerar, at banquens årl. till görande utlå¬
ningar, i fall de icke till nästa riksdag aldeles kunna up-
häfvas, borde till en viss summa proportionerat efter circu-
lationsbehofven vara inskränkte; men denne modification
tror jag nu mera intet kommer till pass, emedan våra nu va¬
rande penningars myckenhet vida öfverskrider väre handels¬
rörelsers behof. Ty hvad vår utrikes handel beträffar, så be¬
strida vi importerne med vårt lands producter och exporter,
och i fall vi det eij göra utan stå i underbalance, som väre
42—452473.
188
handlande förmena, ville jag väl veta, hvarmed underballan-
cen salderas, emedan vår zedelstock hoos utlänningen ingen
credit äger utan så vida han tilhandlar sig väre egne produc-
ter; men öfverbalancen, utlänningen hos oss häfver, måste
nödvändigt i redbart mynt clareras; dock nu vi intet redbart
mynt mer äga, förbjuder sådant sig väl af sig sjelf och tror
jag eij utländsk kjöpman crediterar väre på flera år, hvaraf
jag för min del sluter, det någon underballance i handelsvä-
sendet i och för sig sjelf (abstraherande cronans krigsbehof
och penningetrångmål derifrån) icke gifves.
Således stannar vår öfverflödige handelscirkulation innom
oss sjelfe. Vi hafva på några år blifvit stinne af rikedommar,
som vi tillförne intet kände.
Men om inga lån ad interim i banquen tillåtas, kan man
göra det inkast, at banquen på det sättet i dess inkomster
lider.
Detta medgifves men måste förmodel. vara drägeligit för
henne, sorn dels af cronan, dels af undersåtarne drager så an-
senl. interessen, at dess årl. inkomster ansenligen måste
öfverstiga dess utgifter.
Dessutom när sedelstocken kommit i jemnvigt med plåt-
eller silfvermynt, då zedlen för dess beqvämlighet och vighet
skull nog blifver begärligare än både plåtar och silfvermynt,
äger banquen hädanefter lika som förr tillfälle at rikta sig
med solide interesses tagande, i det ställe at det interesse,
hon nu undfår, intet ökar dess reelle myntstock utan blott
indrager dess representative.
Man plägar vidare göra det inkast, at riket afhänder sig
sjelf de store förmåner, dess banque kan försätta detsamma
uti. Ju flera ting säger man roullera i handelsrörelse, ju större
äro samma rikes rikedommar och effecters värde.
Denne handelsmaxime är i och för sig sjelf abstracte tagen
oförnekelig. Men sorn generale sattzer intet stort betyda,
måste de väl lämpas till något vist till at pröfva, huruvida
de i tillämpningar äro riktige.
Sveriges banques uprinnelse består i en societet af med¬
borgare, som igenom frivillig öfverenskommelse under Rik¬
sens Högloflige Ständers hägn och garantie å en publique ort
nedlagt sine capitaler till at där njuta beskydd och säkerhet
samt at vara mästare af deras disponerande, likmätigt de
stadgar och privilegier, derom äro utfärdade.
189
Dess inrättningz natur består således som alle andre solide
banquers i penningeroullance och redbart mynt. Alt som
dess reelle fond igenom ett större interesses tagande än gif¬
vande tiltagit, i samma proportion utvidgas dess solide cre-
dits gräntsor. Men i hvad proportioner den artifielle credi-
ten tål at sträckas är svårt at determinera, emedan alt för
många omständigheter däri stöta tilsamman; men sorn cre-
diten är en så ömtålig sak, sorn intet låter forcera sig någor¬
städes i verlden, så kan den aldrig med nog försicktighet
handteras.
Considererar man således Sveriges banque, beror dess na¬
turi :e soliditet på dess fond i koppar, sorn äro plåtar, men
den artificielle, såvida den nu hoos oss i så hög grad redan
existerar (ty frågan om den i sig sjelf är nyttig och bör ef¬
tersträvas är icke nu tid mer at eftersöka), ankommer på
en laggran jemnkning emellan den redbare och den represen¬
tative penningestocken, så att den förra alltid vid påkallande
är i stånd at svara emot den sednare.
Så snart det intet skjer, vanartar en banque ifrån dess
första inrättningz natur och råkar i samma förlägenhet som
en banquier, den där, oaktadt han äger många debitorer, icke
är i stånd att acceptera de växlar, andra boos honom hafva
till godo.
Fast banquen äger säkerhet i dess gäldenärers panter och
fastigheter, har hon derföre icke straxt redbar valuta till att
förnöija sine creditorer. Ty lika som cronan och hvar gäld¬
bunden undersåte är skyldig clarera sin skuld hoos banquen,
på samma sätt är hon vederhäftig' för hvar dess utelöpande
sedel åt dess innehafvare.
Går nian nu närmare på vårt allmänna tilstånd och besin¬
nar, att Riksens Högloflige Ständer igenom deras Secrete
Utskotter rikzdag ifrån rikzdag reglera bancoväsendet, hvilket
likmätigt sidsta Secrete Utskotts yttrande af d. 23 Septembr.
1756 sades då mera hafva sig förkofrat och at vårt nu va¬
rande icke dess mindre gifver oss tillkänna de skadelige på-
fölgder, vi af förre financeoperationer i händer hafva och
någon hvar varse blifver, så är väl hög tid, att Riksens Hög¬
loflige Ständer öfverväga saken på det ömmaste. Pant i fas¬
tigheter och exportable effecter äga väl penningevärden uti
sig, men de äro derföre intet penningar.
Hvarpå grunda sig väl ett lands naturlige rikedommar om
190
icke på en redbar penningestock och myckenhet begärlige
vahror?
Den redbare penningestocken måste antingen gräfvas utur
guld- och silfverberg eller vinnas igenom handel.
Hoos oss slår båda delar felt. Intet äro vi rike på guld eller
silfver, eij heller är vår handel så indrägtig, det vi öka vår
reelle penningestock dermed.
Hvad myckenheten af begärlige varor vidkommer, så vet
jag eij, 0111 den kan sägas vara stort större än tillförene, och
änskjönt han det vore, lärer väl ingen neka, at vår yppighet
och förtäring af socker, thée, caffé etc. mångdubbelt öfver-
skrider densamma.
Hvad är fördenskull, sorn gör oss så öfverflödande på pen¬
ningar? Visserligen är det lånens omåtteliga utvidgande me¬
delst den credit, banquen sätter dem uti, icke allenast igenom
panter på fastigheter utan och på exportable effecter.
Jag för min del kan intet finna, att ett rikes huushåldning
står på goda fötter, när det är belastat med mångå gäldbund-
ne invånare, och var första afsikten med lånebanquens öpp¬
nande aldeles intet, at banquens debitorers antal skulle ökas.
Blotta jordägare synes eij kunna uthärda med de afbetal-
ningzvilkor, sorn Riksens Högloflige Ständers Secrete Ut¬
skott föreslagit, utan lära till en stor del nödgas gå ifrån huus
och hem, däräst ingen lindring kan äga rum, hälst contri-
butionerne ansenligen måste ökas och de, ehuru man för¬
delar och namngifver dem, sluteligen måste drabba jordäga¬
ren och af honom hel och hällne betalas.
Innehålles med vidare lån på fastigheter, måste den öfver-
flödige sedelstocken snarare minska, än om den med nya
lån underhålles, och då kunde banquen förmodel. vara be¬
låten med den afbetalningsmethode, som vid förre riksdag
faststältes, så framt då varande plan, at hälften af gälden
på hufvudstolen skulle få stå inne obetalt, när den andra
hälften med åsatt ränta vore afbördad, nu mera kan finnas
practicable.
Eljest vore förslagzvis kanhända bättre, det banquen med
lindrigare interesse på landtägendommar sig åtnögde men
deremot ökte af betalningen på sjelfva hufvudstolen, hvar¬
igenom sedelstocken dess förr minskades; dock då borde ban¬
quen i proportion sjelf betala mindre interesse åt dess credi-
torer. Hvad lånen på bruksägendommar beträffar, så synes de
191
vara mera drägelige, aldenstund lage på rdr emot våra sedlar
eller växelcoursens högd sätter väre exporteurer i stånd at
betala brukspatronerne deras järntillvärckningar i det när¬
maste hvad vårt nu circulerande mynt emot riksdahlern sti¬
ger till.
Men skulle Riksens Högloflige Ständer finna det lån på
exportable effekter likaledes ad interim skola uphöra, till
dess sedelstocken nått sin rätta proportion igen och växelcour-
sen faller, då synes räntornes afbetalning af gäldbundne
bruksägare derefter böra minskas.
I förmågo hvaraf äfven med billighet synes öfverensstäm¬
mande, det en classification emellan dem borde iakttagas, så
till förstående at i samma mån jernpriset stigit, i samma
mohn kunde de tåla afbetalningens förhögning på sjelfva
hufvudstolen, hvarigenom zedelstocken dess förr i banquen
inflöto.
För min ringa del tycker mig, det en stor del av riketz in¬
vånare äga et ögonskenl:t interesse i växelcoursens högd;
ingen missunnar dem deras förmon; men om det, som i förs¬
ta inrättningens början ämnades till bergslagzmäns befriande
ifrån främmande förlager, i sjelfva värket utslagit till gros-
seurers och commissionshandels enskilte förmån, seer jag ej,
hvarföre Riksens Högloflige Ständer eij skulle kunna taga
författningar deremot.
Jag bör härvid intet förtiga det inkast, som göres, at nemi.
exportable effecters lån varar så korta terminer, det zedel¬
stocken intet kan hafva någon kändbar nion deraf.
Dertill svaras, at lånen på exportable effecter, så utvidgade
som de nu äro, måste utgöra en stor utelöpande sedelstock,
sorn räcker ifrån det ena året till det andra, så det intet kan
vara så litet betydande sorn föregifves.
Det andra inkastet, som göres, består deri, at i fall inga
lån på exportable effecter tills vidare tillätes, truga vi väre
bruksägare till engelske förlagers nyttjande, hvarigenom ri¬
ket mister en stor del af värdet af dess förnämsta tillvärk-
ning.
Om så är, undrar man billigt, at bruksidkare, som så länge
fått betjena sig af bancolån, icke allaredan bräckt det derhän,
det de kunna vara sina egne förlagzmän.
Men hvad hindrar, det främmande icke ännu skulle kunna
vara ej allenast väre bruksidkares utan ock handelsmäns
192
förlagzmän? När man vet, huru svårt det är at urskilja, hvil¬
ket är proprie eller commissionshandel, och i detta sednare
fallet tillflyter utlänningen största fördelen medelst banco-
lånen under en hög växelcours, såsom det utur Hr öfverdi-
recteuren Faggots anmärkningar öfver ett uti Kongel. Vet-
tenskapsacademien hållit tal oim mynt år 1753 närmare kan
inhämtas.
Man invänder deremot, att intet troligt är, det väre för¬
nämste exporteurer icke skulle vara i stånd at igenom egne
förlagor sjelfve nyttja denne förmånen, sorn här supponeras
blifva utlänningens rof.
Dertill svaras, at sådant icke nekas, men så måste på en så
ansenl. exportation, sorn väre metaller äro, hågen till mo¬
nopoliserande ännu kunna äga ett fritt lopp, hvartill när egne
capitaler icke räcka till, utländske kunna tagas till hjelp.
Man fortfar med vidare inkast, sägande än, örn bancolånen
på exportable effecter förbjudas, månne desse olägenheter
derigenom voro afhulpne?
Jag medgifver gärna, at de det eij voro; men så måste det
likväl göra en stor åtskillnad i handelns vanliga lopp, antingen
väre trassenter medelst bancolån och Järncontoiretz under¬
stöd sättjas i stånd att uppskjuta med vexlars indragande
eller i brist af en så ansenlig ressource, som både desse
etablissemens, banquen och Järncontoiret, gifva, nödgas om
icke genast, sedan det är troligit, det de hafva stark rygg nog
at i början emotstå, dock omsider indraga deras utrikes
ägande contanter, hvarigenom remittenternes förlägenhet ef¬
ter växlar minskas, vexelcoursen modereras samt vexelhan¬
del något när vinner det aequilibrium emellan trassenter
och remittenter naturligen vara borde.
Intet kan man egentel. beskylla hvarken banque eller Järn-
contoir för växelcoursens raseri, som omedelbarligen här¬
flyter af brist på redbara myntsorter i koppar och silfver-
mynt; men sedan det representative myntet upfyller icke al¬
lenast vår solide penningestock, banquen är innehafvare af,
utan ock svarar emot en stor del af väre fastigheter samt alle
våre exporters värden, då kunna de inrättningar, som i deras
början voro hälsosamme och syftade på högstvigtige ändemål,
icke längre vara gode mer utan blifva medvärkande orsaker
till oredans förlängande.
Jag för min ringa del kan intet begripa, at man försvarar
193
en sådan financesysteme med det redan ofvan anfört är,
nemi. at ju flera ting löpa i circulation, dess flere värden eller
rikedommar är man ägare af. Hvad vill det i sig sjelf betyda
annat än at ett rike kan och bör äga så stor credit, som det
äger fastigheter och varor till?
(jtifves något sådant rike i verlden, som extenderat sin in¬
rikes roulance på sådant fundament?
Där måste ju vara en väsentel. åtskillnad emellan mynt,
varor och fastigheter. Mynt eller en reel penningestock är en
fölgd af fördelaktig handel och måste vara moderen till den
representative. Af mynts öfverflödande gångbarhet låter sig
väl sluta, huru ymnog den representative tål vara, om den
skall bära sig i längden och hastiga tilstötande händelser
kunna emotstå; men af sedelstockens storlek låter sig icke
vice versa den reelle penningestockens sluta. Ty det är i sa¬
kens natur grundat, det varumängd och jordfastigheter nöd¬
vändigt vida måste öfverskrida en nationsmyntstocks valeur.
När man fördenskull anför Engelands exempel såsom det
där med et vist capital af en redbar myntstock bestrider ett
många gånger större, bestående i sedlar, gäld och credit, så
quadrerar tillämpningen så mycket mindre på oss, som eng-
länderne mig vitteri:n ännu icke tilgripit det husshåldsgrepet
at pantsätta sine fastigheter och tillvärkningar till credits
erhållande på en fond, som sjelf grundar sig på credit.
En sådan financeoperation kan således intet båta till an¬
nat än at bringa en nation i den inbillningen, det den står i
ett förmöget och florerande tilstånd, just medan densamma
står på vippen att förlora icke sin reelle myntstock, emedan
den redan försvunnit, utan dess återstående tillvärkningar
och fastigheter.
Man tage till exempel at i Stockholm ännu kunna finnas
ograverade huus till flere tunnor gulds värde; likaledes ogra¬
verade landägendommar till lika värde finnas.
Om nu banquen nyttjas till en allmän utlåningzcassa på
desse säkerheter och underpanter, bibehålies ju dermed lika
utseende af förmögenhet och välmågo, när likväl sluträk¬
ningen måste blifva den, då det skall ankomma på återbetal¬
ningen, at sedan sedelstocken igenom räntornes och en del af
hufvudstolens afbetalande åter till sin första källa inlupit,
resten af capitalet måste stanna i non valleurer. Ty hvarmed
skall det betalas, när ingen tillgång till penningar finnes?
194
Fördenskull voro önskeht, det lånebanquen icke öppnades
såsom hittils, förr än hon är i stånd at underhjelpa sine lån¬
tagare med lån i redbart mynt, hvarigenom hon berättigas at
taga interesse i lika valeur, dess penningestock till en solid
förkofring, och icke som nu i sedlar, hvarigenom henne ingen
fyrk redbart tillflyter.
Jag bör slutekn icke med stillatigande förbigå det inkast,
som naturi:n måste göras, däri bestående: Om banquen på
detta sättet indrager sin utelöpande zedelstock, måste det
förorsaka en stagnation i inrikes rörelsen och all inrikes han¬
del afstanna; och som det är bättre hafva sedelmynt än als
intet, så måste det väl bibehållas.
Härvid anmärkes, at om banquen i en hast skulle upsäga
sine lån till att genast indraga sine utelöpande sedelcapitaler,
så vore en sådan operation visserligen för violent, som myc¬
ken skada tillskynda skulle riket och invånarne till största
ruin; men när det skjer efter vissa indragningsgrader, så
den utelöpande sedelstocken till exempel en 9:de- eller 10:de-
del hvarje år minskades, crönans gäld med inbegrepen, mås¬
te, i fall någon minskning i circulation deraf blefvo kändbar,
densamma naturligen drabba väre yppighetsconsumtioner
och granna huu sbyggnader och meublerande, emedan intet
troligit är, at de oumgängeligaste behofven till uppehälle
skulle cedera dem rummet och företräde; således är ingen
stagnation i de nödigaste handelscirculationer icke så hastigt
at befara.
Dessutom så är det en af de förfarnaste handelsautorer,
Davenant, Petty och Cantillon samt i synnerhet den namn-
kunnoge philosophen Locke, ärkänd sanning, at tredingen af
ett års egne producters värden bör ansees för en tillräckel.
penningestock att hålla ett lands inrikes rörelse vid mackt.
Det vore missbruka Riksens Högloflige Ständers tålamod
at anföra de goda skjäl, hvarpå de grundat sine calculer. Ville
man nu lämpa detta på vår ymnoge sedelstock, lärer man
nogsamt finna, huru tillräckel. den för flere år vara måste
at hålla vår circulation inrikes i gång.
Om Riksens Högloflige Ständer hafva alfvar med at an¬
skaffa en reel penningestock hälst i silfvermynt, låter det ald¬
rig med rikets fördel sig värckställa, förr än banquen blir i
stånd at betala sine sedlar med den myntsort, hvarpå de stå
stälde. Således kan man ej annat finna än at en reduction
195
eller indragning på sedelmynt är oumgängel. Men hvilken¬
dera methoden, antingen den Riksens Ständers Högloflige
Secrete Utskott igenom dess extractum protocolli upgifvit,
hvarigenom sedelstocken längre perpetueras, än törhända
alles vårt så väl som banquens gemensamma välgång tål, eller
den at med alla utlåningar på fastigheter och effecter till
nästa riksdag kommer att hvila såsom mera naturlig och
öfverensstämmande med den vidlyftighets tidiga hämmande,
i hvilken vi stå och Riksens Ständers Högloflige Secrete Ut¬
skott i ingressen af dess protocollsutdrag sjelf vidgår, häfver
jag körtel:n, och så vida min ringa insickt sig sträcker, tagit
mig den friheten at föreställa, som jag hoppas de bättre un-
derkunnoge i godo rätta och uttyda.
Det är icke utan, at brist af tillräckelig kännedom sätter
något hvar af Riksens Högloflige Ständers ledamöter i den
olägenhet, att de till äfventyrs stå liksom rådlöse uti den nöd,
vårt financevärk sväfvar uti.
Jag tycker ingen kan mera tvifla derom, at roten till vår
sjukdom grundar sig i sedelstockens altför vida extenderande
ända till lån på lån, såsom bancolånen på cronans lotterie-
sedlar det nogsamt intyga, som är öka gäld med ny gäld eller
gifva credit på credit.
Jag’ häfver egentel:n considererat privatorum gäld boos
banquen och hvad farlige påfölgder det för både hafva måste;
lägger man cronans dertill, som efter all liknelse lärer vara
lika stor om icke större, och besinnar, det undersåtarnes för¬
mögenhet är föga tillräckel. at bära bördan af blotta interes-
sen både på deras egen så väl som publici gäld, så seer det för
menniskjoögon mycket vidlyftigt ut.
Emedlertid kräfver nöden, att sjelfva roten till den viller¬
valla, vi släpas med, upryckes. Jag menar den öfverflödige
sedelstocken ju förr dess häldre indrages och viss tid dertill
termintals utsättjes. Ty at lemna en så farlig sak, som credi-
tens räddande är, ifrån undergång på en lång period af tid, då
riket ingen stat kan göra på varaktig fred och flere olyckel.
händelser timma kunna, är så godt som at sätta allmänna väl¬
färden på ett stort vågspel.
Men vill man detta oaktadt ännu till öfverlopps bibehålla
bancolånen och utsläppa med den ena handen, hvad man
ärnar indraga med den andra, då fundamentet till en sådan
financeoperation mig vitteri :n igenom Riksens Högloflige
196
Ständer sjelf aldrig blifvit med sine skjäl pro & contra öfver-
vägad utan småningom och liksom på försök ifrån den ena
riksdagen till den andra, i början med fördel men nu omsidor
med största äfventyr bragt i gång, botas sjukdommen aldrig
radicaliter utan det kan liknas vid ett insöfvande palliativum,
till dess sjuklingen upgifver andan, det Gud nådeligen afböije
men menninskjor sig sjelfve hafva at skylla för.
Jag säger detta såsom en vählmenande varning, den där af
intet annat tankesätt flyter, än det mig som ledamot af vårt
borgerliga samhälle ägnar och anstår.
Stockholm d. 11 November 1761.
Christer Horn.
54.
Grosshandlare Robert Finlays memorial om banklån.
(Allegater I, Nr 238.)
Protokollet sid. 318.
Ödmiulit memorial.
Uti den question, som R. o. A. nu har under deliberation,
finner iag' många skiähl, som brukas på den ena sidan, up-
repade och anförde uti Hr Majorens Gyllensvans memorial,
hvilket har gifvit mig anledning at taga detsamma uti betrak¬
tande och lämna mina enfaldiga anmärkningar däröfver till
R. o. A:s benägna ompröfvande.
Ingressen och hans yttrande angående Secreta Utskottet
går iag förbi, emedan det är en sak, iag är okunnig om och
förstår mig intet uppå, och är det så mycket mindre nödigt
för mig at utlåta mig däröfver, som så månge värde ledamöter
finnas här, hvilka kunna bättre uplysa R. o. A. i desse saker;
därföre sedan han förkastar Secreta Utskottets upgifna me¬
del, vill iag endast fästa mig vid hvad han kallar sine egne
tankar och hvad han föreslår såsom medel.
Ibland de orsaker, som han upgifver till vexelcoursens steg¬
ring, är den angående låhn i banquen, en blott assertion, som
197
intet är bevist och utaf dem, som äro kunnige om saken,
kunde mycket lätt vederläggas.
Låhn uppå utgående effecter, i stället at bidraga til vexel-
coursens stegring, hafva en helt contraire värkan, ty innom en
tid utaf trettio åhr har riket igenom sådane låhn vunnit flere
gånger den summan, som banquen har någon tid på en gång
förskutit uppå sådane effecter, igenom besparing af interes-
sen, som skulle betalas till utlänningar, dryg assecurance på
hvad sorn skulle utskieppas i sena hösten och en nödvändighet
at utsända våra effecter i otid eller till otienlige orter, hvarest
och då de intet voro begiärlige samt därigenom råkade uti
vanpris, hvilka omständigheter en hvar, som har begrep om
commerce, lärer finna utaf den yttersta vigt. Dessutom enär
iag betraktar denne saken uti sitt värkelige förhållande,
finner iag intet densamma af sådant betydande, at den kan
giöra någon värkan. Det järn, sorn blir qvart i upstäderne i
Vermeland, kan inte skieppas ut och kan således intet kom¬
ma uti question. Järnet, sorn var förleden vinter qvar i Stock¬
holm, Giötheborg och Gefle, utgiorde et quantum af siuttio-
tusende skiepp:d. Om alt detta var pantsat och banquen hade
föreskutit en summa af 45 d. på skiepp :t, så stego deras
låhn til tre millioner kopp:mt eller efter nuvarande cours till
vid pass 180 000 rixd:r b:co, större delen hvaraf hade blifvit
pantsatt i November och December månader samt åter utlöst
i April, Maij och Junii månader, så at det var allenast et
upskof uti trassering af ofvann:de 180 000 rdr för sex måna¬
der, hvilket kunde intet mycket värka till coursens stegring.
Järncontoiret (enl:t hvad som redan utaf många ledamöter
tydligen är deducerat) hvarken har eller kan vara orsaken
til hög vexelcours, och Vexelcontoiret existerar intet mer.
Aldenstund tullens betalande uti speciemynt på intet sätt
ökar rikets penningestock, så kan det intet bidraga till cour¬
sens fallande. Och om carolincapitalers uttagande utur ban¬
quen skulle hafva haft någon värkan i det måhlet, så vöre
det den, at igenom hvad som uttogos i contant, så mycket
utaf vår utländska giäld voro betald och interesset på så stor
afbetalning därigenom minskad; hvad som uttogos uti sedlar,
voro endast et ombyte af banquen ifrån den ena slags obliga¬
tionen til den andra.
Jag stämmer aldeles in med honom, at tilräckeligit silfver-
mynt skulle vara et oförlikneligit hielpmedel, och enär vi få
198
mera än vi äro skyldige, blifver det qvart i landet, utan at
några anstalter giöras därom. Coursens nedfällande blifver
väl en påfölgd men kan aldrig gå förut. Som banquens låhn
intet hafva orsakat coursens stegring, så håller iag' före, om
alla låhn på fast egendom, bruk och redbara effecter voro
betalte, at coursen skulle vara lika hög. Andre handlande na¬
tioner inrätta banquer endast at facilitera roulance för de
handlande. Uti London, Amsterdam, Hambourg och flere
handelsorter disconteras uppå en dag många millioner. Här
sökes nu at fastställa en principe, at alt låhn är skadeligit.
Jag har bevist, at igenom låhn på utgående effecter riket har
ansenligit bespardt eller vunnit. Igenom låhn på handels-
compagniers actier äro Sveriges inbyggare i stånd satte at
sielfve interessera til rikets stora fördehl, såsom tydeligen
är bevist uti vårt Ostindiska Compagnie. Låhn på lottsedlar
har varit endast på en tid, utom hvilken omständighet där
var orsak at tro, det lotterierne intet hade blifvit complette,
och at förbiuda låhn på kronans obligationer gior utvägen för
kronan at få låhn svårare.
Tullens betalande i speciemynt, så länge riket är i under-
ballance, skulle vara skadeligit. De handlande skulle därige¬
nom nödsakas at förese sig med speciemynt utifrån, hvilket
bör skie bittida om sommaren för et helt ahrs behof, emedan
därigenom en besparing skulle skie uti assecurance och siö-
faran blefvo mindre. Innan detta kunde nyttias til tullens cla-
rerande, blifva ommyntadt och komma uti roulance, gingo väl
halfannat åhr ut, imellertid måste vi betala interesse til ut-
länningarne på den tiden, provision för inkiöpet, fragt, asse¬
curance och omkostningar at föra det hit, utmyntningsom-
kostningar med mehra för at få silfvennynt, hvilket uti nu
varande belägenhet måste skickas ut igien med samma gra-
vationer at skaffa tilbakars sorn till at få hit, så at igenom
en sådan operation skulle riket förlora 12 å 15 procent på alt
det silfver, som på det sättet skulle brukas till tullens beta¬
lande.
Om Hr Major Gyllensvan vill bevisa några felaktigheter uti
nu varande stadgar i anseende till mäklare och vexlar samt
gifva vid handen utvägar til deras förbättring, så lärer han
giöra de handlande mycken tienst, den de utan tvifvel lära
med tacksamhet erkiänna. Men huru han därmed kan hielpa
vexelcoursen är öfver mitt begrep.
199
Hr Majoren lärer intet hafva gifvit sig besvär at uträkna
den tid, som skulle åtgå til värkställigheten utaf det, som
Secrete Utskottet har anmält, eljest hade han intet ansedt den
så grufveligen lång. Ty enär 3 procent för säterier etc:a och
5 proc:t för bruk och hus på capitalen jämte 4 proc:t interes¬
se betalas åhrligen, så blifver hela låhnet med interessen in¬
dragit för de förre uti 21 V» åhr och för de senare uti 15 åhr,
men för banquen at få sina utgifne sedlar tilbakars fordras
allenast för de förre en tid af 14 1/3 och för de senare 11 åhr,
hvilket är en ganska kort tid at effectuera en dylik operation
uti, hvarföre om man medgifver nödvändigheten af sedlarnas
indragande på det sättet, så tycker iag för min dehl, at ingen
hastigare method än den, som Secrete Utskottet föreslår, bör
eller kan nyttias.
Hvarföre sedelmyntets gångbarhet utom riket skulle för-
biudas eller något därom vidröras, kan iag intet begripa, ty
efter min tanka, eftersom sedlar intet interesse bära och de
intet kunna komma uti främmandes händer, med mindre va¬
luta för dem blifvit erlagdt, så voro det fast mera önskeligt,
at deras gångbarhet utom riket voro mögelig eller kunde
värkställas till någon myckenhet.
Jag har intet minsta orsak at draga i tvifvelsmål Secrete
Utskottets beredvillighet at efterkomma alla de befallningar,
sorn Riksens Ständer dem pålägga, och iag tror, at deras för¬
fattningar lära syfta på at skaffa in silfvermynt; men till at
lätta dem uti deras öfverläggningar vore väl, om någon ville
gifva dem medel vid handen, hvilket iag intet kail finna ännu
har skiedt. At låta komma silfvermynt i roulance är nu
för tiden et mycket brukeligt talesätt, men ingen har ännu
sagt, hvarest silfret kan tagas, och de fläste förslager til
vår inrikes hushållnings förbättrande tiena snarare till et
contrakt ändamål.
Efter min öfvertygelse härrörer den höga vexelcoursen och
alla dess påföljande olägenheter endast utaf den bekostnad,
som kriget har förorsakat, och kan endast botas igenom god
hushållning här hemma, men därhos är iag intet mindre öfver-
tygad, at den så svåre och på en gång däraf yppade kiänning på
intet annat sätt kan lindras än igenom låhns tillåtande, så länge
och till dess de mått, sorn till samma kiännings afhiälpande
varda tagne, med tiden kunna vinna sitt påsyftade ändamål.
Om nu församlade Ständer ytterligare fastställa de vid förre
200
riksdagen giorde författningar, som kunna thertill bidraga,
tviflar iag intet, at de ju lära vinna god värkan. Jag finner
desse stycken så tydeligen anförde uti et vid början af riks¬
dagen ingifvit memorial, at iag aktar nödigt deni ord från ord
därutur uprepa, neml:n »at lägga fredens bibehållande till
grundval för rikets och dess inbyggares välfärd och frihetens
bestånd, att lätta utskylderna och bereda väg til fleres af-
skaffande, att inrätta siöfart och handelsrörelser, återställa
jämnvigt i handelen medelst lurendrägeriers hämmande, um-
bärlige vahrors förbud, nyttige och loflige handelsrörelsers
öppnande och befordrande, att styrka den inbördes crediten
och penningerörelsen genom snabb utmätning å skuldebref
och domar, at främja landthushållning medelst landets
skyndesamma afmätning och ägodelning, fahrleders eller
canalers fulföljande eller utgräfvande samt den inrikes span-
nemålens försättande i skiähligt pris, att öppna alla välsin¬
nades tungor och händer at upgifva, hvad de tro bidraga til
det almänna bästas förkofran».
Desse mine välmente tankar har iag ansedt för min skyl¬
dighet at öfverlämna till R. o. A. samt anhåller om tilstånd
at med de öfrige respective stånden dem communicera.
Stockholm d. 12 Novembris 1761.
Finlay.
55.
Hovrättsassessor Johan Gabriel Bildenskölds projekt till pro¬
tokollsutdrag i frågan om banklån.
(Bil. till konceptprot.)
Protokollet sid. 324.
Ad protocollum.
R. o. A. har ei mindre af ömhet för rikets inbyggare än
skyldighet at vårda rikets allmänna bästa fädt af Secrete Ut¬
skottets utdrag af protocollet under d. 23 sistl:e Septembris
anledning at närmare eftersinna the botemedel, som kunna
201
gifvas för then högt upstigande växelcoursen, hvilken til an¬
senlig skada och förlust för riket och thess invånare med¬
förer en ovanlig dyrhet. I sådant afseende har R. o. A. lika
med Secrete Utskottet funnit, at bancosedlarnes indragning
skulle thärtil på något sätt kunna bidraga men at thetta bote¬
medel allena utan reelt mynts införskaffande och gångbar¬
het i riket ei skulle kunna fortskynda thet thärmed påsyf¬
tade hälsosamma ändamåhl. R. o. A. har therföre för sin
dehl ansedt nödigt at härmed fastställa förenämnde tvenne
grunder, neml:n bancosedelstockens indragning och reelt
mynts införskaffande och gångbarhet i riket, såsom the för¬
nämste til coursens fällande. Doch som R. o. A., hvad rätta
sättet til thesse botemedels vidtagande angår, funnit någon
närmare pröfning vara nödig, näml. uti then af Secrete Ut¬
skottet föreslagne ordning med bancosedelstockens indrag¬
ning, men R. o. A. ei tibror sig at med fulkomlig säkerhet
slutel:t utlåta sig hvarcken öfver thet ena el:r andra, så vida
Secrete Utskottet ännu hvarcken upgifvit skjähl och orsaker
til thet föreslagne sätt med bancosedlars indragande, ei el:r
ännu pröfvat och skj är skådat then tjenligaste och lämpeli-
gaste utväg til reelt mynts förskaffande och gångbarhet,
hvarförutan åtskihe andre botemedel blifvit af flere R. o.
A:s ledamöter upgifne såsom tjenlige til coursens fällande;
altså har ock R. o. A. för sin dehl härigjenom fastställa velat
at til Secrete Utskottet återförvisa thetta med rikets banco-,
stats- och financevärk förknippade angelägne ärende jemte
the til R. o. A. i enahanda ämne nyl. inkomne och härvid fo¬
gade memorialer med befallning at utan afseende på then af
Secrete Utskottet redan föreslagne ordning med bancosedlars
indragning närmare, och så fort thet sig någonsin gjöra låter,
skj är skåda och pröfva thet ena med thet andra af alt, hvad
som til thetta vichtiga måhl hörer, thäraf flyter och thärmed
gemenskap äga kan, samt thäröfver sedermera efter före¬
kommande omständigheter antingen på en gång el:r efter
hand til Riksens Ständer inkomma med sitt behöriga yttran¬
de och tillstyrckande såsom ock thärmed tillika upgifva alla
nödiga skjähl och orsaker, som kunna röra rikets allmänna
styrelse, handel och hushåldning i landet, hvilcka enligit 18 §
Riksdagsordningen kunna och böra allmänt kunnoge gjöras,
på thet R. o. A. med the öfrige respective stånden må thär-
efter kunna stadna i sådant slut, som med fulkomlig trygg¬
202
het och tilräckelig uplysning kan vidtagas samt pröfvas säk¬
rast kunde lända til rikets sanskyldiga nytta och vältrefnad,
och förmenar R. o. A., at the öfrige respective stånden af
lika sorgfällig nit och omsorg för thef allmänna bästa lära
härutinnan med R. o. A. instämma.
56.
Hovkansler Edvard Carlesons diktamen om banklån.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 340.
Til protocollet.
Som i anledning af Secr. Utskottets protocollsutdrag af d.
23 Sept:r öfverläggningar upkommit ang:de nödvändigheten
af b[anc]osedelsstockens förminskning ock dervid åtskilliga
förslag blifvit anmälte af R. o. A:s ledamöter, hvilka lära
komma at särskilt pröfvas ock skärskodas, så har iag den
äran at utbedja mig Högh R. o. A[:s] benägna tilstånd at få
yttra mina oförgripel. tankar öfver den delen af bem:te för¬
slag, som tilstyrka förbud af lån på hus i städerne. Jag bör
förut förklara, at iag varit ibland de första samt ännu är och
blir af den tankan, at b [ane] osedelstockens förminskning
är nödig ock nyttig i mångahanda afseenden. Men iag har
ock tillika varit samt är ännu af den mening, at alt för vio-
lenta steg ock remedier äro härutinnan som vid alla andra
tilfällen både skadelige och äfventyrlige.
Jag är äfven af den tankan, at vid botemedlens utväljande
ock tagande en noga jämnlikhet bör i ackt tagas emellan med¬
borgarena el:r samtel. rikets innevånare, så at, då all [a sko¬
la]1 dela nyttan ock röna fruckten, den ena delen eij måtte
allena komma at vidkännas olägenheterne.
At nu komma närmare til ämnet angående förbud af lån på
hus i städerne, så är först nödigt at veta, det lån på hus i alla
1 Bortfallet sedan avskrift av handlingen verkställdes för denna publikation.
203
de öfrige städerne i riket äro så litet betydande, at de eij för¬
tjena at omnämnas. Äfven så hafva de varit här i residenset
ock hufvudstaden alt intil år 1751. Men sedan det behagat
den Aldrahögsta at hemsöka denne staden med trenne så
stora vådeldar, at nästan en fierdepart deraf upgådt i rök,
hvaribland äfven tvenne af de största kyrkor haft samma öde,
så har den tilgången af b[anc]olån varit så nödvändig, at
staden aldrig kunnat resa sig op utur sin aska, om de eij
varit at tilgå. Vill man nu efterse, hvilka de varit, som mäst
nyttjat denna resourcen, så skal man finna, at det eij varit
de rike ock mäcktige utan de mindre förmögne ock fattige.
At R. o. A:s egne medlemmar, embetsmän, kronans samt
andre betiente, änkor af alla stånd, handtvärkare ock flere,
hafva genom denna utvägen kunnat skaffa sig tale öfver sine
hufvuden, hvarest [de]1 sedan kunnat sittja orubbade ock
dels igenom sine händers arbeten, dels genom hyror arbeta
sig utur sin skuld ock, genom det at de ägt någon fastighet i
riket, interessera sig i dess väl ock ve samt villigt prsestera
de onera, som äro lagde på hus ock fastigheter ock hvilka
(at säja i förbigående) äro nog betydande. Utan tilräckelige
hus i staden skulle hv[ar]ken garnizon kunna logeras, eij
heller Kong[l.] Maijttz hofstat få sin behöriga inquarter[ing],
mycket mindre finnas nödigt utrymme ock boning för alla
de, sorn här måste vistas ock sig här uppehålla.
Det som nu flere gånger händt, kan o[ck] hända hädan¬
efter. Den Högsta kan ännu hemsöka denna stad med så be¬
tydande eldsvådor, at månge skulle se sig återigen störtade
i yttersta elände ock förlägenhet. Vore då denna utvägen af-
skuren, så blef påfölgden visserligen den, at de afbrände
tomterne komme att stå öde, til dess de rike kunde fö [r] et
ringa värde slå dem under sig ock sedan dermed disponera
efter behag, antingen til at utvidga sine beqvämligheter eller
ock at ransonera de oförmögne efter godtyckio. När ock en
fattig el:r mindre förmögen mans hus blefve så brist- och bo-
fälligt, at det tarfvade reparation, ock den förmohn vore ho¬
nom betagen at igenom et litet lån i banquen emot lindrig
ränta kunna sättja det i försvarligt stånd igen, så skulle den¬
samma återigen nödgas öfvergifva sin lilla ägendom ock blif¬
va husvill eller falla i åckrares händer, hvarigenom han ändå
måste omsider råka i elände.
1 Bortfallet sedan avskrift av handlingen verkställdes för denna publikation.
43—4S247,?.
204
Vidare, om någon skulle blifva nödsakad antingen för
dödsfall el:r andra omständigheter at sälja sitt hus, som blif¬
vit dyrt inköpt el:r dyrt reparerat, så skulle han knapt få
halfva värdet derföre, sedan den förmonen af b [ane] olån
vore aldeles afskuren.
57.
Ryttmästare John Jennings memorial om banklån.
(Allegater I, Nr 244.)
Protokollet sid. 366.
Ödmjukt memorial.
Vid det af Riksens Ständers Secrete Utskott faststälte be¬
slutet angående större afbetalningar å de i banquen på faste
egendomar upptagne lån finner jag icke mer än tvänne be-
tänkeligheter vara anförde, den ena, att som 1756 års kongl,
kundgiörelse gifvit riksens inbyggare anledning att tro sig
frie ifrån all vidare affordring' än däri utstakad blifvit, så
bör till bibehållande af publica fide samma förordning i den
delen blifva stadfästad och det så mycket mer, som det för
det andra skall vara ögonskenligt, att ej alle nu pantsatte
fastigheter kunna kasta af sig så många proc:t, som Secrete
Utskottets beslut af ser, i afbetalning.
Den förre betänkeligheten innehåller icke någon gifven
utan tagen anledning till hopp om de upptagne lånens behål¬
lande i 50 år, ty den åberopade kongl :e kundgiörelsen ut¬
stakar icke en sådan eller någon annan viss tid utan innehål¬
ler allenast, huru mycket banquen då fant rådsamt att låna
på hvarje slags panter och huru stor årl. afbetalning på de
utgångne lånen giöras borde, hvilken författning, som den
var grundad på rikets och banquens då fundne omständig¬
heter, så kan och bör den, när omständigheterne sådant ford¬
ra, ändras och det i stöd af sielfva contractet emellan banquen
och dess gäldenärer, som är desse senares afgifne förskrif¬
ning, att de efter 6 veckor förut giord uppsägning af banquen
205
skola betala deras undfångne lån med derå upplupen ränta.
Och kan det således icke anses för något inbrott i fide
publica, om banquen, som eger rätt att straxt infordra hela
lånet, äskar allenast 3 el:r 5 proc:t i årlig afbetalning.
Om någon är, som icke finner sig i denne ostridige slut¬
sats, bör han besinna, att samma kongl :e kundgiörelse, som
äskar allenast 2 proc:t årlig afbetalning på hufvudstolen, låf-
var hvar jorn och enom att på dess egendom få låna så stor
andel af värdet, som där utsatt finnes, och att det efter hans
slutningssätt vore äfven så stort inbrott i publica fide att
hädanefter antingen vägra eller bevilja mindre lån på så-
dane panter. Men om ändring medgifves i det ena, måste han
ock medgifvas i det andra, emedan det ena icke är hvarken
mer el :r mindre försäkradt än det andra och bör i sådant fall
icke godtyckio eller enskilt interesse utan rättvisa, billighet
och det allmänna bästa vara rättesnöret.
Hvad den senare betänkeligheten angår, så vore det be-
klageligit, om en, och än mera om flere, af en så god och
välment författning, som merberide kundgiörelse var, tagit
anledning att skada sig sjelfva. Ofta berrde kundgiörelse till¬
låter lån å säterier till 2/3 af värde men å frällse- och skatte¬
hemman långt derunder. Räntan 4 proc:t och ofbetalningen
på lånets hufvudstol å 3 proc:t, tillsammans 7 proc:t, för¬
håller sig emellan lånet och egendomens värde såsom 4 2/3
och 7, men när man räknar den mindre proportion, hvarefter
lån är beviljadt på frälsehemman, dels som 4, dels som 3 1/2
proc:t och kanske derunder, emot 7 proc:t, skall ej panten
under en god hushållning och särdeles nu varande dyrhet på
allehanda varor kunna kasta af sig så mycket? Om någon
oförsiktigt köpt egendomar till ringare inkomst, bör han ej
begära, att banquen elier publicum skall betala skadan vid
dess obetänkta handel. Och hvad skall man förmoda af den,
som så handladt till sig gods och egendom, att han ej på 33 1/3
år kan betala det derå uptagne lånet? Den tyckes ej kunnat
hafva annat syftemål än att en god del deraf skulle ho¬
nom med tiden skänkas, hvilket vore för mycket att förmoda,
emedan sådan eftergift ej kunde ske utan på publici be¬
kostnad.
Sådane considerationer hafva föranlåtit Secrete Utskottet
till den nu giorde författning.
Att den är billig, laglig och emot publica fide icke stridan¬
206
de, det är redan vist och följer af sig sielft, så vida banquen
måste äga samma rättighet sorn andre creditorer att infordra
sine lån, när dess tillstånd sådant kräfver.
Huruvida åter samma banquens tillstånd sådant nu äskar,
det är en omständighet, som Riksens Ständers plena icke
kunna gå in uti, så vida pröfningen deraf är uti Riksdagsord.
18 § och 4 § af Secrete Utskottets instruction Secrete Utskot¬
tet tillagd. Och som beslutet i hela denna saken på denna
omständigheten hufvudsakel:n ankommer, så följer deraf, att
Secreta Utskottets författning måste ega bestånd, så framt
den åberopade grundlagen annars skall bestå.
Att determinera, huru mångå procent banquen af sina
gäldenär er bör infordra, dertill måste grunden sökas uti
banquens behof och inre tillstånd.
Detta kan efter grundlagen och instructionen ej yppas el:r
giöras kunnigt och allmänt. Således kan denna saken ej eller
möjeligen på något annat ställe pröfvas och af giöras än der,
hvarest banquens böcker, beskaffenhet och tillstånd under¬
går en laga censure, hvarföre jag ock slutelm deremot på det
högsta protesterar, att Riksens Ständers plena sig dermed
måga befatta.
Stockholm d. 16 Nov. 1761.
John Jennings.
58.
Notarien friherre Gustaf Gottfrid Reuterholms memorial om
banklån.
(Allegater I, Nr 246.)
Protokollet sid. 366.
Ödmiukt memorial.
Öfver den frågan, huruvida det vore nyttigt och billigt,
att 1756 års förordning angående bancolåhn, på sätt som
Höglofl. Secrete Utskottet det föreslagit, må uphäfvas, har
jag uti allmänhet hördt så månge stridige meningar, att jag
207
såsom riksdagsman och altså för Gud och mitt samvete redo
skylldig för mine rådslag finner min plickt fordra att ett så
högst vigtigt ämne uti giörligaste måtto utreda och mine
vählmente tankar Riksens Högloft. Ständer vyrdsammast un¬
derställa.
Det är oförnekeligit, att Riksens Ständer icke allenast äga
rätl och magt därtill utan ock att ändamålet af deras sam¬
mankomster af dem värkeligen kräfver att vidtaga de för¬
fattningar, uti hvad allmänt hushållsämne det vara må, som
rikets och allmänhetens vähl det fordrar och altså, att stadga
nya förordningar, som därtill leda, samt förändra eller af¬
skaffa andra, som, ehuru uti god afsigt giorde, hefinnas där¬
emot stridige.
På sådan grund hafva ock Riksens Ständer än uppmuntrat
fabriquesidkare igenom förskotter, än igenom prsemier, än
alldeles förbudit stångjärnsmidets förökning, än åter till
manufacturers befordran den på ett eller annat ställe tillåtit.
Om rustningsrätter och deras förmohner hafva vi mångfall-
dige och förändrade stadgar. En uppfinnare af malmstrek
ägde i forna tider ostridig häfd å detsamma till hela des
vidd. I senare tider har rättigheten innom ett vist utmåhl
eller famnetahl omkring första uppfinningsstället blifvit in¬
skränkt. Äfven öfver 1723 åhrs skattekiöpsförordning äro åt¬
skilige förklaringar utkomne, som uti densamma giöra mär-
kelig förändring.
Menniskiors alltid korta förutseende, den allmänt vidlå¬
dande så vähl ofullkomligheten som tillika böjelsen att till
missbruk nyttia de bäste författningar jemte tidernas omby-
telighet giöra äfven sådane förändringar oumgängelige efter
de anledningar, sorn pålitelig förfarenhet därtill gifva.
Det kan altså hvarken klandras eller bestridas, mindre som
ett inbrott uti fide publica anses, om Riksens Höglofl. Stän¬
der nu skulle finna för riket och det allmänna nödigt att
upphäfva 1756 åhrs förordning om bancolåhn äfven så litet,
som det förnuftigtvis af någon skulle kunna påstås, det alla
förordningar och hushållningslagar, som ifrån samhällets
första början utfärdade blifvit, borde åter sättias uti den kraft
och efterlefnad, som igenom tidernas skifte och därefter
lämpade senare stadgar försvunnit.
Men så ostridigt å ena sidan med rikets rätt är enligit, att
författningar ändras och lämpas efter det allmännas bästa
208
och behof, så angelägit är ock både för allmänt och enskyllt
vähl, ei allenast att sådane förändringar i samma ämnen
icke måga föllja tätt uppå hvarannan, icke vara violente eller
hastige, mindre totalement opponerade emot förre författ¬
ningar, utan ock att det, som senare stadgat blifvit, ingalunda
må vara relatift till det, som i föllje af förut giord författ¬
ning redan gådt uti värkställighet, ehuru densamma igenom
förändring sedermera blifvit upphäfven.
Om icke sådant blifver i akt tagit, så upplöses det ädlaste
samhällesbandet, som är fides publica. Då kan högsta magten
igenom hvarje ny författning vända upp och ned på allmännt
och enskillt vähl. Då är mera ingen säkerhet om vählfärd och
egendom. I ett sådant land måtte man vähl fasa vid att vara
medborgare.
Skulle den principen af ållder blifvit antagen, att så snart
man funnit en lag eller giord författning skadelig, den icke
allenast borde upphäfvas och annorlunda uti det ärendet
stadgas, utan ock alt, hvad som enligit samma författning re¬
dan blifvit uti värket ställdt, återkallas och omgiöras, så
skulle straxt efter 1723 års skattekiöpsförordning utkom, ige¬
nom hvilken åboen förklarades närmast till hemmanets in¬
lösen, alla åt androm, åboerne till förfång, förut utfärdade
skattebref bordt återkallas; sedan förordningen om grufvors
utmåhl, de af en allena tillförene nyttiade vidsträckte malm-
fällt åt flere utdelas; och när Riksens Ständer funno för godt
att låta förskotter åt fabriquesidkare upphöra samt dem x
stället med piaemier understödia, skulle icke då efter en så¬
dan förvänd principe alla deras ärhållne förskotter på en
gång bordt återfordras?
Dock jag missbrukar för länge Edert tålamod, mine guns-
tige Herrar, att bevisa en så dagsklar satts, som det är, att en
ny författning, ehuru nödig och nyttig den vara må, ei kan
eller bör vara relatif till den förflutne utan allenast till fram¬
tiden. Envåldsregenter hafva icke ens vågat giöra inbrott uti
en så helig naturs och folks lag och rättighet.
Min oförgripelige conclusion af alt detta blifver, att Riksens
Höglofl. Ständer kunna och äfven böra i anledning af de
skähl, som Höglofl. Secrete Utskottet andragit, för framtiden
alldeles eller till någon dehl, såsom de det nyttigast pröfva,
upphäfva meranämnde förordning om bancolåhn, så att hä-
danåt antingen inge låhn på viss tid måga tillåtas eller ock
209
inskränka och betunga villkoren därvid, såsom rikets bästa
det kräfver; men att af de låhntagare, som på god tro och uti
förlitan på 1756 års förordnings uttryckeliga och klara inne¬
håll att icke annorlunda till återbetalning blifva tvungne nu,
som Höglofl. Secrete Utskottet det föreslagit, återfordra en
eller flera procent därutöfver, kan jag ei annat finna än le¬
dande till förklening af fide publica och att sättia en hvar
medborgare af samhället uti otrygghet, huruvida han uti
dess enskillte hushållsinrättningar kan förlita sig på de stad¬
gar och författningar, sorn den högsta magten till allmänn-
hetens bästa tid efter annan finner godt att vidtaga.
Och ehuruvähl en procents tillökning uti afbetahlningen af
låhn på landtegendomar icke uti sig sielf kunde värka någon
märkelig känning för de förmögnare låhntagare, så förutan
det att på hus uti städerne samt bruksegendomar en vida
strängare afbetalning föreslås, ser jag ei, hvad som kan hind¬
ra, att icke framdeles en mångdubbelt större tunga torde kun¬
na samtelige låhntagare påbördas, enär en gång principen
af fide publica igenom en sådan vid första påseendet lindrig
början vore bruten. Hvarföre jag däremot härmed på det
kraftigaste nu och för evärdeliga tider protesterar och mig
ad protocollum reserverar samt enständigast påstår, det 1756
års förordning om bancolåhn relative till den förflutne tiden
må hållas oförkränkt.
Stockholm d. 19 Novembris 1761.
Gustaf Reuterholm.
59.
Kanslisten Anders Schönbergs memorial om banklån.
{Allegater I, Nr 243.)
Protokollet sid. 366.
Ödmjukaste memorial.
Då den frågan om sättet at återbetala de utur banquen på
fastigheter gjorde lån nu hos Höglofl. R. o. A. förekom¬
mer, har jag funnit det vara en skyldighet at offentligen
ådagalägga de skiäl, hvarpå jag bör bygga mina tankesätt
210
och vill söka at föll ja den regell, hvilken jag mig alltid före¬
skrifva tänker, at icke antaga någon mening utan efter en¬
faldig och yttersta pröfning af skäl.
Sedan Höglofl. R. o. A. företagit sig at i hela sin vidd
öfverlägga om det Höglofl. Secreta Utskottets extractum
protocolli beträffande lån ur banquen, behöfver jag icke
länge uppehålla mig vid den frågan, 0111 det hörer till pleno-
rum åtgärd. Ämnet rörer alla rikets medborgares välfärd
men bygger på de grunder, dem Secreta Utskottet upgifvit
enligt de secreta handlingar, som plena icke äska at se. Här
handlas endast at jämföra de förfatningar, dem Secreta Ut¬
skottet föreslagit, med de gamla, hvilka äfven vid förra riks¬
dagar af Secreta Utskottet blifvit på samma hemliga grun¬
der föreslagna att pröfva begges påfölgder och at omsider
fatta de beslut, som freda all rikets medborgares säkerhet
och välfärd utan at rubba de förr omrörde upgifne grunder.
Sanningen är det enda, man söker, och vägen till att finna
den måtte icke vara så svår, at den ju icke må så väl kunna
finnas som för alla blifva öfvertygelig.
Utan at uppehålla mig vid många gissningar om ordsaker-
ne till vexelcoursens högd, et ämne der framtiden endast för¬
mår visa, hvilken gissning varit mäst grundad, skyndar jag
mig till den principe, som Secr. Utskottet upgifvit, at sedel¬
stocken i riket såsom alt för stor bör minskas. Uppå denna
principe har då Secreta Utskottet bygt sitt tilstyrkande till
förändring i återbetalningssättet af de redan på fastigheter
gjorde lån till 1 procents tilökning' på lantegendomar och 3
procent på hus i städerne och bruk. Det är detta förslag,
som nu kommer at hos Höglofl. R. o. A. pröfvas och hvarvid
jag utbeder mig få säga mina tankar.
Ämnet torde vara tillräckeligen förklarat, om man söker
ett okonstladt och i sakens natur grundadt svar på dessa
frågor:
1 uno. Om en förändring i den på Riksens Höglofl. Ständers
beslut grundade kongl, förordningen af d. 23 sept. 1756
för de hittils skedde lån är ett inbrott i fides publica och uti
den säkerhet, som bör medfölja högsta magtens beslut.
2:do. I fall så skulle vara, om det med de hittils skedda
lån på fastigheter kan förblifva enligt denna åberopade för¬
ordningen utan at rubba den af Secreta Utskottet upgifna
principe om sedelstockens minskning.
211
3:o. Hurudana påfölgder kunna vara at vänta af en för¬
ändring i den omrörda Ständers författning för de hittils
skedda lån på det sätt, som Secreta Utskottet föreslagit.
Beträffande den första frågan, så förekommer genast at
pröfva, huruvida oeconomiska författningar kunna föränd¬
ras med allmänna säkerhetens bestånd. Så ostridigt som det
är, at oeconomiska författningar kunna af lagstiftaren, som
dem utfärdat, äfven förändras, så vist är ock det, at sådana
förändringar icke kunna ske utan allmänna säkerhetens för¬
lust, så framt medborgare tillika rubbas i de förmoner, som
de lagligen vunnit under den tid, som författningen varit gäl¬
lande. Det vore likasom, i fall att en författning örn skatte-
kjöp skulle ändras, man då tillika skulle uphäfva alla de
skattekjöp, som skedt under den tid, då förra författningar
varit gällande. Hvilken finner icke, att detta vore orimligt?
En förändrad oeconomisk författning kan aldrig till sin för¬
ändring gälla om annan tid än den, som kommer efter, sedan
förändringen skedt. Sker det annorlunda, kan ingen trygga
sig vid högsta magtens beslut; de gälla icke mera än en en¬
skild menniskjas, på hvars ord man sig icke får förlita.
Medborgare bedragas och andre varnas at vidare tilltro sig åt
den magt, om hvars rättvisa ordhållighet de icke kunnat
tvifla.
Låtom oss tillämpa detta till förevarande fråga. Riksens
Höglofl. Ständer hafva, som allmänt är bekant, vid sidstledne
riksdag tagit en författning om bancolån. De hafva inrättat
deras afbetalning så, at hela lånet utan märkelig låntagarens
känning innom vissa år kan blifva af betalt. Fordras nu den¬
na afbetalningen för de lån, som skedt under den tid, sorn
författningen varit gällande på annat sätt, än Riksens Stän¬
ders beslut innehåller, har ju alt det rum, sorn jag ofvan-
före anfördt. Medborgare bedragas, som tilltrygt sig till detta.
Ständernas beslut, fides publica förfaller tillika, och det som
ömmast är, att sedan ett inbrott deruti skedt, är man oviss,
hvilka flera sedan deruti kunna ske. Med samma rätt som 1
procents större afbetalning för de redan skedde lån nu ford¬
ras, kunde 12, ja, till 100 äfven utkräfjas. Begge delarne är
lika emot fides publica, lika emot allmänna säkerheten, lika
emot medborgares derpå grundade rättigheter.
Men innan jag går vidare, är nödigt at besvara det bekanta
inkast, at låntagares obligationer i banquen emot fastighe¬
212
ters pantsättande endast äro ställe på ett halft år och således
vid hvarje halft år förändring underkastade. Sielfva orden i
Riksens Höglofl. Ständers beslut och i den derpå utfärdade
kongl, förordningen af d. 23 Sept. 1756 vederlägga nogsamt
detta inkastet. Där nämnes tydligen de första tu åren af lånet,
de följande fern åren och så tils halfva capitalet blifvit afbör-
dadt med mera. Detta med de flere tydelige talesätt i denna
förordningen utvisa nogsamt, at Riksens Ständer försäkrat
alla dem, som på fastigheter tagit lån i banquen, at få, til des
hela lånet är afbördadt, njuta de hvilkor, sorn denna författ¬
ningen innehåller. Man behöfver inga tvungne slutsatser för
att härom öfvertygas. Saken är i sig sielf tydelig. Kan då häri
en förändring ske utan att rubba fides publica, utan at störa
allmänna säkerheten, utan at betaga medborgare de rättig¬
heter, utan hvilka alla borgerliga samhällens stöd, nämligen
trygghet vid högsta magtens beslut, nödvändigt måste för¬
falla.
Lika lätt är att vederlägga det inkastet, att man redan
gjordt inbrott i denna förordning af d. 23 Sept. 1756, då
man förbudit lån på exportabla varor med mera samt då
man nu ämnar gjöra en förändring i denna förordningen. Så
snart man vid lån på exportabla varor med mera skulle äskat
en förändring i de hittills skedda lån, hade ett lika inbrått
skedt i allmänna säkerheten; men så vida det äfven så väl
sorn alla hädanefter gjörande lån endast angår framtiden, är
det tydeligen en annan sak. Ingen bedrages deraf, som haft
fog att trygga sig vid författningen, då den varit gällande.
Ett rikes banque, då den lånar ut penningar, är i samma be¬
lägenhet som en enskild capitalist. Låter en sådan tidning
utgå, at man emot vissa hvilkor kan få låna penningar af ho¬
nom, så bör han hålla de hvilkoren åt dem, som på slika hvil¬
kor lånt. Vill han emot dessa för sina förändrade omständig¬
heter skull förändra desse hvilkor, bedrager han dem skam¬
ligen; men ingen kan betaga honom at för desse förändrade
omständigheter uti framtiden antingen uphöra med vidare
utlåningar eller ändra hvilkoren för dem, som sedan vill ja
låna af honom. Hvar och en, som utan fördom och afsicht
tänker, kan häraf utan möda gjöra tillämpning till föreva¬
rande fråga.
Förmodeligen torde jag icke längre behöfva uppehålla mig
vid den första frågan utan torde genast få skynda till den
213
andra, om man kan bibehålla afbetalningssättet på banco-
lånet enligit 1758 års förfatning utan at rubba principen om
sedelstockens förminskande. Här mötte utan tvifvel en fråga af
yttersta vigt, sedan det är bevist, at förändring uti detta återbe-
talningssättet är ett inbrott uti fides publica, örn då någon om¬
ständighet, någon ställning i ett rike kan vara af den vigt, at
fides publica derföre borde rubbas, och huru ett rike, som be¬
står af meborgare, kan hjelpas genom medborgares förtryck.
Hvar och en eftertänksam torde finna, hvad härtill borde sva¬
ras, då den sanningen är ostridig, att regeringars undergång
är påfölgd af allmänna säkerhetens förlust. Jag skyndar mig
at visa, det ändemålet lika fullt vinnes och principen lika väl
bibehålles, om ock afbetalningen på de hittils uppå fastig¬
heter gjorde lån på gamla foten bibehålles. R. o. A. har genom
låns förbjudande på exportabla varor med mera, hvarvid
framtiden kan utvisa, om man vinner det ändamål, som i
välmening är påsyftadt, redan minskat sedelstocken till en
större summa än Secreta Utskottet fordrat. Är då icke ända¬
målet vunnit, som befordras fullkomligen, när tillgången at
få låna blifver mindre än förut och lånesättet för framtiden
förändras; och detta ändamålet torde ännu mera och säk¬
rare vinnas, om Secreta Utskottet vist determinerade, hur
stor summa årligen får utlånas.
Sidsta frågans besvarande lämnar mig det vidlöftigaste
fält äfven som ämnen till de bedröfveligaste målningar. Jag
vill lämna en del till hvar och ens eftertanka för at spara vid-
löftighet och för at icke oroa Höglofl. R. o. A. med alla de be-
dröfveliga fölgder, sorn ofelbart medfölja en rubbning för
de i den förledne tiden gjorde lån uti den omrörde Riksens
Ständers författning. Fölgderne af inbrott uti fides publica
har jag redan förestält, ehuru jag dem icke af skildrat på det
ömmaste sätt, hvartill den betraktelsen gifver anledning. Jag
skyndar mig at närmare visa, hvad påfölgder äro utan tvif¬
vel at vänta af en förändring uti återbetalningssättet vid i
fråga varande bancolån. Jag medgifver, at 3 procents högre
afbetalning vid lån på bruk skulle någorlunda kunna tolas,
så länge jernets pris är i nuvarande höga ställning, men
principen är för dessa lån densamma som vid alfa de öfrige.
Det ena kan icke rubbas mera utan inbrott i fides publica än
det andra. En lika afbetalning lär visserligen mera betunga
husägare i städerne, af hvilka månge med dryg kostnad måst
214
upresa sina hus ur det förfall, hvari bedröfveliga eldsvådor
dem försatt. Men det är ock, der någon utväg at med en för
hela riket kändbar förhögning på hyror och på priset af stads-
mannavaror för detta taga sin ersättning, til hjelp för någ¬
ra fast icke för alla husägare i städerna men til hela den öf¬
riga hopen medborgares tunga, och det slår för öfrigt icke
felt, att desse 3 procents förökade afbetalning på hus i städer¬
na lär dock til fattigdom bringa många redliga medborgare.
Drygaste lotten stannar på landtboen och jordbrukaren, sorn
måste nära sig af det mödosammaste arbetet, hvarvid han
måste låta sina varor af andra taxeras utan at kunna fälla
priset på det han behof ver kjöpa. En procents förhögning
för landtbrukaren synes ringa, men så ringa delta synes, så
betydande är det ock, ehuru man bör vörda Secreta Utskot¬
tets ömhet at icke utsträcka denna bördan vidare för landt¬
boen. Vore ännu det pris på landtägendomar, sorn man ifrån
forna tider omtalar, så vore detta af mindre betydenhet, men
nu vill det mera säga, då de fläste måst kjöpa landtegendom
til 3, ja, til 2 procent. Jag vill icke vidlöf tigt undersöka, om
icke många missbrukat lättheten at genom bancolån få pen¬
ningar till ett dårachtigt inköp af egendomar och till vällust
och yppighet. Det är möijeligt, ty intet godt är, som icke till
något ondt kan missbrukas; men för några dårars skull bör
icke oskyldige, nyttige och de arbetsammaste medborgare
lida. Då dyrheten på egendomar blifvit allmän, hafva alla
måst rätta sig' derefter, med mindre att all kjöp och salu
på egendomar skulle uphöra. Alle, som måst lösa andre ur
ärfda ägendomar, dels på åtskilligt annat sätt behöft fastig¬
heter, hafva varit nödsakade att rätta sig efter tidernas pris
eller taga egendomar i betalning för redbara capitaler. Desse
hade nu i förlitande på Riksens Ständers beslut lånat i ban-
quen i den uträkning, som detta beslut dem bibringat, at få
afbetala sina lån på der utstakadt sätt för at tillika kunna
med famille lefva af räntan för de contante penningar, som
de sielfva deri instuckit. I den mån sorn nu afbetalningen i
banquen ökas, i den mån minskas ock den summa, hvaraf de
skulle lefva i den tid, då dyrheten ständigt tilltager. Det¬
samma gäller för alla deni, som utan at hafva inkjöpt egen¬
domar, måst til upodlingar, som genom bancolånen bevisligen
mångastädes skedt, eller till andra utomordentelige behof,
som til ex. för många våra medbroder af officerare till deras
215
equiperande och underhåll i kriget händt, pantsätta sina
ägendomar i banquen. Alla desse måste nu til det påökade
bancointeressets afbördande sätta sig i yttersta vidlyftighet.
Man säger, att 1 procent är icke stort. Det skulle så synas,
men besinnen, mine Herrar, i hvad tid detta träffar in, i en
tid, då yttersta dyrhet, som sagt är, dageligen ökas, då de
fläste icke förmå bestrida sina nödvändigaste behof, då brist
och dyrhet på tjenstehjon blifvit en landsplåga, då riket tryc-
kes af krig, hvilket gjordt soldate- och ryttarelegor med
mera odrägeliga, men i synnerhet då stora contributioner
ofelbart komma at fordras, då fastigheter vid beskattningar
efter vanligheten minst kunna för drygaste beskattningen sig
dölja. En ny pålaga af högre bancointeresse el. afbetalning i
en sådan tid betyder oändeligen mycket. Banquen måste ge¬
nast upbjuda egendomarne, då interesset ej betalas. Enskil-
te capitalister af det elaka slaget få tilfälle at öka sine inte-
ressen i den mån, som månge dem behöfva tillita. Monne
slutsatserne äro svåre at häraf gjöra till många slägters
undergång genom förlust af deras lagfångna ägcndom. Mon¬
ne den slutsatsen icke är lika rigtig och lika tydelig, at ut¬
blottade och näringslösa menniskjor utgjöra en samling af
missnöjda, förtviflade, till skadeliga rörelser böijelige och till
hat emot regeringssättet så mycket vissare bragta medbor¬
gare, som de tro sin olycka härröra af den ringa säkerhet,
hvilken de med sin skada sett medfölja Ständers beslut.
Tiden lär utvisa, i fall icke afbetalningssättet får förblifva
för de hittils skedde lån på det sätt, som 1756 års författning
förmår, hvad påfölgder man deraf häfver at vänta; men jag
utbeder at få anmärka, at om ock, i den händelsen att detta
påökade afbetalningssättet gillas, Riksens Ständer skulle
nödgas längre fram uphäfva denna nya förändringen, kunna
de dock aldrig hålla dem skadeslösa, som dessförinnan der¬
igenom förlorat sin timmeliga välfärd.
Jag vill bjuda till att undfly ali dårachtig kärlek för egna
tankar, men jag kan icke undvika, at hvad jag här haft den
äran anföra förekommit mig så öfvertygeligt och så ostridigt,
at jag icke vet, om det af någon kan dragas i tvifvelsmål utan
at af fördomar eller af tycke för egna tankar eller egennyt-
tige afsichter vara förd bakom ljuset. Jag väntar så mycket
vissare bifall, som hos ingen af oss lär finnas sådane för¬
bindande omständigheter. Det angår ett helt lands, det rörer
216
otaliga medborgares välfärd; låtom oss handtera den med
ömhet; låtom oss förvärfva oss och regeringssättet medbor¬
gares kärlek och efterkommanders välsignelser.
Enligt dessa grunder ser jag icke möijeligt at med billighet,
fördel och rättvisa ändra afbetalningssättet för de hittils
uppå fastigheter gjorda lån; men för de tillkommande kan
jag icke bestrida Secreta Utskottets förslag, ty förord bryter
lag, ingen lider, då han niuter de hvilkor til godo, som gälla
den tiden, han lånar, och en lag, som gjöres för framtiden,
bör ock för framtiden men icke för den förflutna tiden vara
gällande.
Desse enfaldige tankar har jag för min del, för mitt sam¬
vetes trygghet och för egna samt medborgares rätt bordt
öfverlemna till Höglofl. R. o. A:s ömmaste omtanka och äm¬
nar äfven inlämna desse anmärkningar till de öfrige respec-
tive stånden.
Stockholm d. 21 Nov. 1761.
And. Schönberg.
60.
Kommendörkapten Carl Tersmedens diktamen om banklån.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 374.
Diet. ad protocoll.
Då denna fråga upkommit, huruvida banquen kan med
skiäl af des låntagare infordra större afbetalningar på capi-
talet, än 1756 [års] kongl, kundgiörelse innehåller, ser iag
häremot skiäl dragas af fides publica.
At fides publica härigenom lider, kan jag på intet sätt
för min dehl finna, ty som iag äfven är låntagare, har iag
mig noga bekant min obligation til banquen, varuti iag mig
förbundit at efter sex vickor förutgången upsägning åter be¬
tala hela capitalet med ränta.
217
Jag har således ingåt med banquen et lånecontract, som
brutit å min sida alla publiqua förbehåll; sedan mina om¬
ständigheter fordrat till min ägendoms uphielpande ock con-
servation at ingå dessa svåra förbindelser, hvad grund har
iag at klaga öfver bankens hårdhet, då han allenast i stället
för att kunna infordra hela capitalet begiär i afbetalning 3
ok 4 p:c. mera än tillförne.
Detta synnes billigt lämpat efter tidernas omständigheter,
att jord- ok bruksägare utan mycken gravation böra kunna
afbörda denne förhöijning i af betalningen, ty vilken afkast¬
ning af ägandomar är icke nu emot för 10 år sedan för¬
dubblad; landtägendomars afkastning i mindre persedlar är
långt högre än dubelt dyrare. Är icke inkomsten svarande
emot det, som nu påfordras.
Om någon af oförsigtiga speculationer tillhandlat sig ägen-
domar under ett mot de förre afbetalningarne i banken sva¬
rande afkastning, bör det tillskrifvas des egen och eij det all¬
männas lidande.
Ej har sådan ägendomshandel med mogen eftertanka kun¬
nat grunda sig på annan speculation, än at i det ägendomen
afkastat då så mycket, som i banken skulle betalas, blir ägen¬
domen på 33 Va år utan stort förskott ens egit.
Äro andra principer tagne, så hafva de bygts på så svaga
grunder, at de omögeligen kunna äga bestånd ock skulle
framdeles vid minsta infallande högre afgift af ägendomen
ramla, antingen de hela till banquen, till rikets behofver eller
enskilta tillstötande olyckor.
Således tror iag, at väl alla låntagare icke utan någon
känning giöra denna afbetalning.
Men, mina gunstiga Herrar, då vi alla stämma öfverens, at
sedelstocken i riket är [det] första ok bör till allmänt väl in¬
dragas, denna af Sec. Ut. föreslagne afbetalningen är den
minst tryckande ock värkeligen lämpad efter varornas pris
ok ägendomars afkastning, med vad sam[v]etsöfvertygelse
om rikets bestånd (som är sedelstockens minskning ok red¬
bart mynts framdels anskaffande) kan man bestrida denna
utväg.
Desutom, mina gunstiga Herrar, äga vij in ploeno eij till-
räckeliga insigter at kunna desidera(I) om bankquens inre
tillstånd ok des behofver i sit bestånd.
När 4 § uti Sec. Utskott[:s] instruction så kraftigt styrker
218
18 § uti Riksdagsordningen, med vad rättighet äger ploena
magt at öfver banquens rörelse utlåta sig.
Gunstige Herrar, låt os heligt hålla våra dyrt besvurne la¬
gar, hälst sorn de i början af riksdagen, då vij tördublat des
styrkia igenom förnyade instructioner, än yterligare be¬
kräftat desamma, ok afstadna med en ventilation, sorn endast
hörer Secret. Utskottet till.
Dessutom, mine gunstige Herrar, få vi lof at ärhindra ännu
en sak, varför vi ödmiukast anhålla, att detta mål till Sec.
Utsk. återremiteras, ty vi, som för 10 år sedan kunnat låna
300 000 d. därpå igenom både god hushåldn[in]g för banquen
ok nog återbetalt 200 000, således skulle vi nu komma att be¬
tala efter första lånet 27 000 d. ock således 27 p:c, i det stäl-
det at de har på capitalet intet mer än efter 1756 års förord-
n[in]g allenast betalt på bruk 9 p:c. Denna omständighet för-
tiänar säkerlig. Sec. Ut. öma åtgiärd till jämlikhet under¬
såtare emellan.
61.
Brukspatron Leonard Magnus Ugglas projekt till protokolls-
utdrag om salthandeln.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 383.
Utdrag af protocollet.
R. o. A., sorn förmärkt, at saltbrist och stegring uti riket
snarare til- än aftager, ärhindrar sig, hvad fägnad det hos
våra hemmavarande medbroder skulle förordsaka, om de
anstalter, som ifrån deputationen öfver fiskerierne blifvit
upgifne rörande salthandelen uti Götheborg och de flere
bohusländske städer, kunde, innan Ständerne för denna gång
efter faststälte ferier åtskiljas, komma till behörig expedition
med hvad därtill hörer, sedan samtl. respective stånden redan
öfver detta ärende behagat sig utlåta.
I anledning hvaraf med de flere förekomne omständighe¬
ter R. o. A. för sin del funnit nödigt, denna angelägenhet hos
219
de öfrige respective stånden anmäla med förmodan, att dem
gemensamt lärer täckas vidtaga de anstalter, alt hvad för
salthandelen i omrörde städer jemte Siötulskammaren i
Kongelf föreslagit och faststält blifvit, finge nu genast kom¬
ma till behörig expedition, emedan tidens utdrägt härmed el¬
jest kunde förordsaka än flere obehagelige påfölgder.
Då R. o. A. fägnat sig däröfver, att landets invånare uti
Öster- och Västerbotn samt Ångermanland änteligen kunnat
vilfaras uti deras flere resor förnyade ansökningar om sta¬
pelfrihet för någre siöstäder därsammastädes, sedan Hög-
vördiga Präste- och Ärbara Bondeståndet samma gemensamt
med R. o. A. behagat bifalla, på sätt som de därom utfärdade
extracta protocolli och därå skedde påskrifter närmare ut¬
visa, och jemväl det Högt:de Borgareståndet uti samma ären¬
de sig utlåtit och uti skiljaktig mening stadnat, har Ridder-
skapet äfven förmodat, att samma skulle nu genast komma
till expedition.
R. o. A., ömme om den ordning och säkerhet för riksdagz-
ärender, som Riksdagzordningen utstakar, hafva eij utan
särdeles upmerksamhet ärfarit, att det Ärbara Bondeståndet
skall till någon del behagat träda ifrån sitt förra beslut här¬
utinnan i så måtto, att detta ärende till Kongl. Maij :ts nådiga
utlåtande hänskutit blifvit, innan det Ärbara Bondeståndet
sluteligen härutinnan sig utlåta vill, fast ståndet dock aldra
först upväkt denna fråga, antagit densamma för sit almenna
besvär och af den vigt och angelägenhet för riket i gemen
och sina medbroder i synnerhet, att de sit beslut och bifall
därutinnan genom deputation till skyndesamt afgiörande hos
de öfrige respective stånden anmält och recomenderat.
De förestälningar, som det Högt:de Borgareståndet behagat
såväl hos de öfrige respective stånden som hos R. o. A. an¬
mäla om ändring uti deras fattade beslut för desse stapel¬
städer samt Siötulskammaren i Kongelf, har hos R. o. A. på
intet sätt kunnat vercka någon ändring uti deras därutinnan
förut fattade beslut, som deras extractum protocolli med flere
däruti anförde och med de öfrige respective stånden commu-
nicerade skiähl närmare utvisa, och således hade R. o. A.
förmodat, att det Ärbara Bondeståndet aldrahälst med dem
sig härutinnan skulle förenat.
Att desse stapelinrätningar måste på tidens utdrägt an-
44—482473.
220
komma, om någon förändring skulle vidtagas uti hvad redan
med dem af 3:ne stånd enhälligt beviljat och faststält blifvit,
det föreställer sig R. o. A. nogsamt; och som giöromålen vid
riksdagar eij kunna undgå de hemmavarande våra medbrö-
ders kundskap och således Öster- och Västerbotn med Ånger¬
manland haft anledning att hugna sig däraf och Irenne stånd
och således den i lag faststälte pluraliteten, som städse för
oryggelig varit att anse, hälst sedan ståndens beslut blifvit
utlemnat till expedition, redan faststält omrörde stapelinrät-
ningar med Siötulscammarn för Kongelf, hvilket eij mindre
fägnat invånare i den landsändan, så föreställer sig jemväl
R. o. A., med hvad oro desse våra medbroder nu kunna in¬
hämta, att det Ärbara Bondeståndet, som aldraförst med så¬
dan ömhet åtagit sig denna deras angelägenhet, åter behagat
träda ifrån de medel och utvägar, som kunnat bringa detta
deras almenna besvär och på rättvisa fattade beslut till en
skyndesam verkställighet och det under en tid, då denna
landsort plågas af misväxt och brist med dyrhet å spanmål,
men i synnerhet på salt, som den från Stockholm eij tillräc-
keligen kunnat ärhålla, hälst alment bekant är, att de norr¬
ländske fartygen denna höst blifvit nödsakade att tomma
hemlöpa, och hvarföre desse stapelinrätningar till landets
rädning synes fordra den yttersta skyndsamhet. R. o. A., som
härutinnan besynnerligen haft Bondeståndets lisa och bärg¬
ning såsom af största antalet bland invånare i desse höfdinge-
dömmen till sit ögnamercke, förmoda alt därföre, att det med
deras förtroende och tilgifvenhet för det Ärbara Bondeståndet
öfverensstämmer att särskilt hos deni härutinnan giöra öm¬
maste förestälning och anmälan af R. o. A:s upriktiga öns¬
kan, att det Ärbara Bondeståndet täckes oförändrat förblifva
vid sitt först fattade välgrundade beslut örn desse stapel¬
inrätningar, på det samma må komma till expedition och
verkställighet, innan ferierne nu pågå; och har R. o. A.
jemväl, och till dess inhämtas kan, hvad värckan denna de¬
ras ömma förestälning kan åstadkomma, förbudit sina leda¬
möter i Expeditionsdeputationen att med expedition af hvad
desse stapelinrättningar i Öster- och Västerbotn samt Ång¬
ermanland rörer, innehålla och tillika icke förut därstädes
befatta sig med hvad R. o. A. beslutit örn bondeseglationen
från desse orter, emedan denna seglation endast i den afsigt
af R. o. A. bifallen blifvit, i anledning af siöstädernas be-
221
gifvande i omrörde orter, att de med stapelfriheter vid sam¬
ma tillfälle skulle förses.
Hvilket alt R. o. A. beslutit genom deputation och extrac-
tum protocolli med de öfrige respective stånden till benägen
vilfarighet hörsammast och vänligen communicera och tillika
besluta, att i den händelse hvad örn salthandelen, Siötulskam-
marn i Kongelf och stapelinrätningar i Botniska Viken af-
handlat blifvit, eij innom instundande ferier kan koma till
expedition, att alla hos Ridderskapet därom inkcmne eller ut-
lemnade handlingar och extr. protocol. till trycket befordras
böra.
62.
Häradshövdingen friherre Fredrik Otto Wrangels diktamen
om banklån.
(Bil. till konceptprot.)
Protokollet sid. 391.
Ad protocoll. d. 24 Nov.
Sedan denna sak redan vid förra plenum dels genom in-
gifne memorialer, dels genom flere värda ledamöters anfö¬
rande blifvit utredd och nu äfven å ömse sidor än vidare up-
lyst, finner jag därvid mycket litet att tillägga. Vill allenast
till R. o. Ars eftersinnande lemna den märkel:a omständig¬
het, att vid den nödigbefundne och af R. o. A. redan till
grund lagde sedelstockens minskning någre procentz til-
ökning på inbetalning af lånte capitaler i banqven föga eller
intet gior till saken, utan ankommer det förnämligast på nye
låns inskränkning. Det är uppenbart, att så fort gäldenärerne
blifva betungade med större afbetalningar än deras vilkor och
egendommars indrägt tillåta, måste de fördiupa sig i skuld
hos andre, och när det börjar lida med hufvudstolens inbetal¬
ning i banqven, låna de sig på en gång så mycket, att de
kunna i banqven betala hela återstoden och straxt därefter på
samma pant giöra nytt lån till det mått och qvantum, som
tillåtit blifver, ock således värkar årliga inbetalningen eij
222
annat än att sedlarne fortare circulera in och ut i banqven
och nye lån skie, så fort de gamle inflyta. Fastigheterne blifva
ständigt ståndande i banqven och utlåningarne i den propor¬
tion, som tillätes för nye lån.
Skulle det invändas, att man eij förmodar sä månge nye
lån, när låningssättet hädanåt varder mera betungat och in¬
skränkt, så svaras, att när sedelstocken minskas och det bör¬
jar bli ondt efter peng:r, till äfventyrs äfven interessen hos
private stegras, är hvar och en gäldbunden man glad att till
sin oonservation för det i banqven lindriga interesse få låna,
så litet det ock vara må. Ja, det är troligt, att långt flere lån
i banqven ske, så att den utelöpande sedelstocken torde där¬
igenom bli så stor som tilförende.
Hvad i öfrigit af en ledamot nu blifvit nämdt om Comrner-
cierådet Nordencrantz och dess skrifter, anser iag för en på
detta rum ganska ovärdig och oanständig insimulation, som
torde förtiena närmare anmärkning och beifrande. Nu säger
iag allenast det, att om så tyranniske tider skulle upkomma,
att en riksdagsman eij finge opåtalt yttra sig om nyttan eller
skadan af en oeconomisk förordning ock författning, vöre ej
mycket qvar af friheten och ingen säkerhet att bo i ett sådant
land och rike.
Hvad elljest H. Commercerådet Nordencrantz skrif vit emot
1756 års förordning om bancolån hörer eij till nu varande
ämne. Han har förestält olägenheterna af de förordningar,
som faciliterat bancolån, det finner nu hvar oväldig man
och det är af Secrete Utskottet uttryckel. ärkänt och vederta-
git samt olägenheterne uprepade. Han har sagt, att interes-
sens nedsättande på gamle bancolån giordt visse personer
förmögne och ägare af stora ägendommar, i synnerhet bruk,
på det allmännas bekostnad. Detsamma säger och iag, och det
är ovedersäijeligit, att då interessen minskar ifrån 6 till 4
procent, blifver för den, som köpt fastighet genom tilhielp
af bancolån, på afkastningen 1/3-del i behåll och ägendomen
således i dess hand en trediedel mera värd än tilförende, och
då har han vunnit samma trediedel på banqven eller snarare
riket, som förlorat genom sedelmyntets ökande och multipli-
cation.
Men detta hörer, som sagt är, nu icke til deliberationsäm-
net eller det, som af 1756 års förordning nu är under ventila¬
tion. Här säges allenast, att så skadeligt det varit för det al¬
223
manna at nedsätta interessen de förre till fördel för de lån¬
tagare, som länt till högre procent, så obilligt är det ock att
nu höija afbetalningen för dem, som lånt till mindre pro¬
cent på god tro och på den uträkning och jämnförelse, de
giordt emilian interesset och ägendommens ränta. I förra
fallet vinna private på riket och i det sednare riket på pri¬
vate. Jag styrcker således Högloft. R. o. A. ifrån Secrete Ut¬
skottets författning i den senare delen och tror bäst vara att
genom nye låns inskränkning minska sedelstocken, där ända¬
målet utan någons förfång bäst och snarast vinnes.
63.
Häradshövdingen friherre Fredrik Otto Wrangels diktamen
om riksdagsferier.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 394.
Til protokollet den 27 (!) Nov.
När de 3:ne respective öfrige stånden hvar efter annan
gifvit oss tilkjänna, det de beslutit at upskjuta med riksda¬
gen ifrån den 7 Dec. instundande til den 1 Martii nästkom¬
mande år, har jag öfver ett så ovanligt steg blifvit satt uti
största bestörtning och häpenhet.
Då jag besinnar den bekanta regeln exempla non desinunt
ubi incipiunt, befarar jag, at lika orsaker torde föranlåta
ett lika upskof fram bättre på flere tider och månader och at
således efter hand vårt sälla regeringssätt kunde få en hel
annan ställning, än vid des första inrättning varit påsyftad.
Det är för Svea rikes inbyggare en högst oskattbar förmon
at i våra grundlagar äga rätt och frihet til riksdagars hållan¬
de. Folckets rätt, folckets frihet och folckets trygghet och
säkerhet beror därpå, och den dagen upkomme aldrig, då
Svea män en så ovärderlig förmon förlora skulle.
Väre heliga lagar uti Reg.formens 45 § och hela Riksdags¬
ordningen utstaka tydeligen, när och huru riksdagar hållas
224
böra. Men ingendera medgifver, at en börjad riksdag kan up-
skjutas til kortare eller längre tid, utan tvärt om, då grund¬
lagen säger, at riksdag ej bör stå öfver tre månader, lärer ef¬
ter min tanka dess grund och mening ingen annan vara, än
at, i det fall riksdagen för ärendernes myckenhet ej skulle
kunna slutas innom den utsatte tiden, Ständerne åtminstone
borde använda all tid och flit til dess drift och skyndesamma
slutande och at de således utan interruption borde arbeta på
ärendernes afgörande. Inga exempel lära kunna framtes, at
någre riksdagssyslor längre blifvit upskjutne än infallande
högtiders firande ärfordrat.
Härmed menar jag vara bevist, att riksdagars upskjutande
icke grundar sig på någon lag.
Frågan blir då, om någon väsentelig nytta för riket där¬
med vinnes.
Til den frågan lärer vara svårt at jaka men icke svårt at
neka.
Vil man considerera saken abstracte och utan tillämpning
til väre tider, så torde man finna riksdagens upskjutande
ganska farligt och skadeligt.
Det vore möjeligit at förhålla riksvårdande ärender, til
tess visse1 välmenande patrioter genom riksdagens utdra¬
gande medelst flere upskof, af medellöshet at uppehålla sig
på främmande kostsam ort och af onyttige fram- och åter¬
resor, voro utur stånd at bivista rådplägningarne.
Det vore möjeligit at bringa R. o. A. at antingen renoncera
til riksdagsmannarätten eller ruinera sig genom bivistandet
af en genom flere upskof allt för lång och kostsam blifven
riksdag.
Det vore möjeligit at på slutet ej få flere af Adelen vid
riksdagen än de, som kunde finna utvägar at utan egen kost¬
nad vara tilstädes, och om corruption någon olyckelig tid
kunde få inrymme, så är lätt att finna, det en riksdag, för¬
längd till flere år, kunde för alltid försätta högsta magten i
någre visse personers händer.
Hvad riket dervid vunno, kan hvar rättsinnt finna.
Vil man åter betragta frågan efter närvarande tids uppen¬
bara omständigheter, så förekommer därvid i synnerhet, at
riksdagsmän ej vistas här för egen n3rtta och förmon vidare,
än de äga gemensam del uti rikets väl och frihetens fruckter,
utan lärer rikets och deras medbröders välfärd vara det än¬
225
damål, hvarföre de äro församlade. Är det så, så är ock riks¬
dagsmän skyldige at sätta all egen beqvämlighet å sido för
at utan upskof och tidsutdrägt bevaka det allmänna bästa.
När nu riksdagsmän äro här för rikets och deras enskillte
bästa, när deras egne hushållsomständigheter ej äro skjäl til
riksdagens upskjutande och när sådant steg ej är i lag eller
bruk grundat, så vet jag ej, om Ständer efter sine undfångne
fullmackter äro berättigade at upskj uta någon riksdag.
När ock de andre respect. stånden för någon tid sedan oss
kundgjorde, at de för åliggande riksvårdande ärender, som
ännu äro oafgjorde, ej kunde sluta riksdagen til jul, så
tycktes ock däraf följa, at sakernes vigt och angelägenhet
fordra Ständernes närvaro och oafbrutna åtgärd.
De svårigheter, som ännu trycka vårt kära fädernesland,
ett långt och svårt krig, en olyckelig tärande förderfvelig
vexelcours, som fördt med sig pappersmyntets förfallna vär¬
de och alla varors omåtteliga d3uhet, i synnerhet ett odräge-
ligt pris på det oumgängeliga saltet, med flere mål, som nu
ej hinna upräknas, visa nogsamt en sådan tanka vara grun¬
dad och at det nu ej tyckes vara tid öfvergifva riksdagsären-
derne.
Den olägenhet, sorn tilskyndas väre hemmavarande med¬
borgare af de andre stånden, genom riksdagspenningarnes
ökande på tid, då de genom krigets fölgder, recruteringar och
svåre pålagor äro nästan öfver all förmåga tryckte, tyckes
ock förtjena den ömaste upmärcksamhet. Riksdagsp:g:r mås¬
te genom upskofvet utan nytta för de hemmavarande ökas,
antingen til sjutzp:g:r och täring för dem, som resa hem,
eller til dagtractamente för de långvägade, som ej hinna fram
och tillbakars utan måste här syslolöse fördrifva tiden på
sine medbröders bekostnad.
Sådane äro mine tankar, då jag öfver den förevarande
fråga yttrar mig såsom fri ledamot af ett stånd, hvilket sig
däröfver ännu icke utlåtit, och de skola stå i protocollet til
min trygghet och efterverlden til uplysning om mitt ovälduga
tänckesätt.
Jag skulle ock i följe häraf nu för min ringa del styrcka
Höglofl. R. o. A. at icke alenast afslå den föreslagne riksdags-
hvilan utan ock genom deput. til de andre stånden anmoda
dem at ändra deras mening.
Men då jag däremot besinnar sakens närvarande ställning,
226
neml:n at 3:ne stånd redan afgjordt riksdagens upskjutande,
at åtskillige riksdagsmän af alle stånd under försäkran om
ett i så måtto af 3 stånd deciderat upskof, dels så föranstaltat
om deras hemresa, at det ej kan ändras, dels ock värckeligen
bortrest, och i synnerhet at väre til de andre stånden förr
gjorde beskickningar och föreställningar sällan värckat nå¬
gon ändring i deras tagne beslut och at vi utom tess länge
fåfängt måst afbida deras svar, hvilcket i denna sak kunde
komma så sent, at R. o. A:s ledamöter kunde komma i störs¬
ta förlägenhet med oförmodelig afresa eller oväntat qvarblif-
vande, och således den sidsta villan blifva värre än den första,
så måste i en sådan belägenhet nödvändigheten blifva min
lag, och jag nödgas til större oredors förekommande emot
min öfvertygelse bifalla, att riksdagen må upskjutas och til
sin activitet hvila til den 1 instundande Martii.
64.
Justitiekansler Erik von Stockenströms memorial om
riksdagsferier.
(Allegater I, Nr 250.)
Protokollet sid. 395.
Vördsamt memorial.
Den öfverläggning, som upkommit angående ferier eller
upskof i riksdagsgiöromålen ifrån den 7 i nästa månad till
slutet af nästa Februarii månad, har satt mig och förmode-
ligen månge andre medborgare i en bekymmersam efter-
tancka om påfölgden däraf.
Jag tager mig ei den dristigheten att i någre måtto klandra
andras mening om denna saken. Men jag är glad att under
vårt sälle regeringssätt see mig äga frihet, så länge saken ei
är efter dess art och ordning af sluten, att få yttra, hvad jag
af redelig nit och kärlek för rikets väl täncker om de hos
Höglofl. R. o. A. i qusestione varande riksdagsferiers utsät¬
tande.
227
Det har icke varit ovanligit, att Riksens Ständer under ett
långvarigt möte som detta gifvit sig kortare och längre ferier.
Men det har derjemte i sådane tillfällen sökts att förena
hvars ock ens serskilta beqvämlighet och nödtorft med rikets
vigtigaste och ömaste angelägenheter, så att desse senare ei
skulle lida och eftersättias emot beqvämligheten, och der¬
före lärer det aldrig kunna visas, att Riksens Ständer någon¬
sin giordt ett sådant upskof i riksdagen, hvarigenom rikets
angelägnaste värf kunnat känna någon studsning.
Hvar och en riksdagsmans skyldighet kräfver af honom att
vårda rikets rätt och vid magt hållande såsom det yppersta
ändamål af väre regerings- och fundamentallagar, och så
länge riksdag ei är sluten eller kan för rikets skull slutas,
så kan ei eller en riksdagsman skilja sig ifrån denna skyldig¬
heten, ty sådant strider emot rikets uti lagen liggande säker¬
het och innehållet at de ifrån rikets alla ändar hitkomne
fullmägtigas erhållne fullmagter, som förmå, att hvar och en
åligger at akta alt det, som länder till befordran af rikets
bästa och sanfärdiga nytta samt deruti ställa sig Sveriges
rikes besvurne fundamentallagar till rättelse.
Som nu härvid ei omtalas någon beqvämlighet, så lärer ock
endesta frågan blifva, om rikets rätt och den farligaste be¬
lägenhet, hvaruti det nu är stadt, kan tåla mera än förr van¬
lige högtidsferier emot den tillstundande julehelgen.
Jag tror mig ei böra vidröra alla de orsaker, som giordt
denna riksdag långsam. Sakernas vigt, mångfaldighet och
vidlyftighet kunna vara skulden härtill.
Man lärer ei finna stöd och hielp af det framfarna i det
ämne, hvarom nu handlas, utan måste väl de skiähl, hvar¬
uppå decisionen skall grundas, tagas af rikets och riksdagens
ställning och tillstånd, som det nu är. Riksens Ständer äro
visserligen sammankomne för att ei allenast rådgiöra om
utan ock afsluta alla de rikets värf och enskylta angelägen¬
heter, som i Riksdagsordningen äro utsatte, och utan att
hafva tillbörl. skött och lemnat besked öfver alt sådant kan ei
någon riksdagsman säga sig hafva fullgiordt den heliga för¬
bindelse, hvaruti han emot Gud, riket och medborgare är
stadd och hvartill dess egen säkerhet såsom medlem i sam¬
hället honom jämväl förpliktar.
Går man nu till alla dessa delar och vill eftersee, huru
därmed förevetter, så ligga bevisen inför Högloft. R. o. A. ei
228
mindre än hos de andre respective stånden däruppå, att en
myckenhet af högst riksvårdande allmänna ärender jemte
många enskyltas mål och angelägenheter äro utarbetade ifrån
deputationerne och till plena inkomne men ligga där i brist
af tillräckelig tid oföredragne. Uti de fläste deputationer
och besynnerl. i Allmänna Besvärsdeputation, hvarest rikets
hederliga Allmoges öma angelägenheter äro insinuerade, lära
ännu både mångå och vigtiga ärender till en del ei hunnits att
vidröras, mindre påsees och afgöras. Många betvdeliga huus-
hållningsmål, uti hvilclca hela riket ropar efter hielp, såsom
om storskiptsdelningen, tienstehionsstadgans förbättran¬
de med flere, äro äfven sådane, som vänta på Ständernes åt¬
gärd och hvarförutan riket saknar den högstnödiga omsorg
och förbättring, hvaruti de hafva största orsak att vänta på
en skyndesam hielp.
Men om ock dessa ärender skulle kunna tåla något upskof
och en sökt beqvämlighet, så lära ändå Riksens Höglofl. R.
o. A. finna, att Riksens Ständer äro skyldige att upofra be-
qvämligheten för att frälsa riket i detta tillfälle ifrån en up¬
penbar våda och yttersta förderf.
Riket är inveckladt uti det farligaste krig, sorn någonsin kan
förefalla. Riket har dess krigsmagt stående på främmande
och utlänsk bottn, i gapet emot fienteligit anfall. Riket mås¬
te besörja om krigets utförande och en hederlig freds erhål¬
lande. Och riket må$te vara betänckt uppå alla medel och
utvägar dertill.
Här måste giöras utväg till penningar för arméens under¬
håll och många rikets tarfvor; men den dertill förordnade
Bevillningsdeputation har nödgats gifva Riksens Höglofl.
Ständer till känna ordsaken, hvarföre den ei kunnat blifva
i stånd att fullgöra dess arbete. Här måste tidigt och utan
interruption tänckas och arbetas uppåt, hvad plan och hvad
steg skola tagas till nästa åhr, tienliga för riket att utur nu
varande krigsbuller komma i lugn. Man bör visserligen ei
allenast moget och tidigt täncka häruppå utan ock vara i alla
ögnablick beredd att gå in i rådslag om de propositioner, som
kunna väntas ifrån rikets bundsförvandter uti den nuvarande
europeiska statssystemen. In summa: Riket är i anseende
till alla dessa vigtiga omständigheter ei hulpit med bortova¬
rande väktare; och Riksens Ständer, som äro förordnade till
rikets värn, som därtill äga mod och magt, kunne icke taga
229
på deras ansvar eller samveten att lämna det nog bråkade
och af många böljor vridne regeringsskepet handlöst.
Efter min öfvertygelse tror jag mig till ofvanber:de skiähl
hafva lagens tydeliga föreskrift uti det, jag nu haft den ähran
att anföra. Och däruti åberopar jag mig i synnerhet 7 § Re¬
geringsformen, som lyder sålunda: Att under varande riks¬
dag få ei ärender, som röra afhandlingar om fred, krig och
förbund (hwilcka casus visserligen nu dageligen kunna före¬
falla) företagas och slutas utan ståndens vettskap och beja¬
kande. Däraf följer altså, och så vida det är ostridigt, att riks¬
dagen ännu varar och icke eller kan, då så många och vigtiga
riksdagsärender ligga ovidrörde och oafgiorde, slutas, det
Riksens Ständer, sorn under varande riksdag hafva de vigti-
gaste riksdagsvärfven under sin vård och styrsel, fördenskull
måste vara omtänckte, huru beqvämligheten må varda åsido¬
satt och rikets rätt efter lagarne och deras ändamål blifva
gällande.
I anledning häraf och som det uppenbarligen visar sig, att
Riksens Ständers sammanvaro är oumgängelig och att der¬
emot deras skilsmässa på långa ferier uti nu varande rikets
svåra belägenhet kan försätta detsamma i yttersta fara och
förderf, så tilltror jag mig att kunna vördesammast hemställa
till Höglofl. Ridderskapet och Adelen, om icke det kunde för¬
hållas med ferierne på lika sätt som vid sidstl. julehelg, sä
att plena och deputationerne kunde hvila allenast emellan
Thomasmässo och tiugunde dag juhl men riksdagen sedan
straxt sättas i dess fulla activitet och att, om Höglofl. R. o. A.
skulle behaga taga vid en sådan feriernes inskränckning, der¬
öfver kunde giöras en vänlig proposition till de andre respec-
tive stånden, i hvilken händelse jag jemväl vördesamt begär
att där jämväl få ingifva denna min välmenta och oförgripe-
liga tancka.
Ehuru det ömar mig att lägge något hinder i vägen för
de riksdagsmän, sorn vilja och kunna behöfva besöka deras
hemorter, så har jag dock ei kunnat hindra mig ifrån detta
hemställande. Jag bedyrar, att härtill ei är hos mig annan
drift än en ren kärlek för fäderneslandet, vördnad för ko¬
nung och lagar samt en fruktan för olyckeliga händelser, om
regeringen skulle sakna det biträde af Ständer, som både lag
och tidsställningen för riket kräfver. Stockholm den 26 Nov.
1761.
E. v. Stockenström.
230
65.
Landshövdingen friherre Johan Funcks memorial om
riksdagsferier.
(Allegater I, Nr 251.)
Protokollet sid. 411.
Ödmjukt memorial.
Jag ville alt för gerna öfver julehögtiden och vintermark-
naderne skiöta mitt enskylta, jag voro nöjd, om sådant för¬
fall kunde lagligen nytjas att afsäja mig thet bekymmersam¬
ma arbete, som mig i Secreta Utskåttet är ålagt, jag skulle
äfven önska, att ställningen voro sådan, att riksdagen kun¬
de alldeles slutas; men som i frågan om riksdagz uppehold
eller slut enskylta omständigheter icke äga rum utan endast
thervid the allmänna äränders omständigheter böra komma
i öfvervägande, så kan jag efter inhämtad kundskap therom
icke annat förstå, än att samtelige Riksens Ständers närvaro
öfver instundande vintermånader är högtangelägen. Sant är
at thenna riksdag har anseende att blifva en ibland the
längsta i mannaminne, liknelsen synes äfven vara, att möje-
ligen mera kunnat uträttas. Enär likväl Höglofl. R. o. A. täk-
tes sig påminna, hurusom fem veckor gingo förbi, innan in-
structionerne för deputationerne blefvo stadgade, hurusom
ganska monga och täta plena i förstone blifvit hollne, tå
hvarken deputationerne kunde sittja, ej heller en sak för
hvart plenum kunnat afgiöras utan ofta en sak borttagit fle¬
ra plena, och huruledes långe ferier redan thenna riksdag
blifvit tagne, så lärer theraf benäget kunna slutas, att then
egenteliga arbetstiden under thenna riksdag icke varit så
lång, som tiden ifrån thess början räknas kunde. Utan att
then ena riksdagzmannen må hafva nödigt att enskylla sig
för then andra eller tillräkna hvarannan sådane skickelser,
sorn icke städt i vår utan then allrådande Gudens magt, så
kan jag icke annat än ödmiukeligen och vyrdsamt betyga,
att jag efter mitt yttersta förstånd icke vet någon annan ut¬
väg än att ansee sakernes ställning och skick, som the nu i
sielfva värket äro, och icke, som man önskade, att the borde
231
vara. Riksens Höglofl. Ständers åliggande är att holla sitt
regeringzsätt och sitt samfund så tillhopa, alt rikets ed¬
bundna invånare i mot- och medgång kunna bestå. Enär svå¬
righeter och trångmål synes visa sig så, att om riksdag icke
voro, then efter våra grundlagar borde skyndsamt samman¬
kallas och påbiudas, tå kan icke vara tid att Riksens Stän¬
der skiljas åt och lemna Hans Kongl. Maj :t råd- och hielpe-
lös, rikets armée utan kläder, vapn och underhold, Riksens
Hrr Råd utan visshet, huru kriget skall med fred slutas eller
med gemensam hielp forthollas, alla cassör utan förråd, alt
rikets mynt och all rikets penningerörelse utan stadga och
ordning, alla sökande utan svar och beskied på theras besvär
och alla utrikes magter i osäkerhet om theras angifvande,
thet vare sig till fred, förbund eller understöd. Sannerligen
jag bedyrar heligt, om jag begriper, huru thet kan vara med
kierlek til thet allmänna öfverensstämmande, att i ett så¬
dant tilstånd nu på lång tid öfvergifva rikets och således
hvar ock en undersåtares enskylta välferd. Jag anholler ther-
före alldraödmiukast, enständigt och med största ömhet och
öfvertygelse, att Riksens Höglofl. R. o. A. i anseende til thesse
och flera bekante och vigtige orsaker täktes nu med full på-
drift i riksdagzsyslor låta fortholla, på thet att the nu me¬
rendels utredde mål måge komma til slut och riksens under¬
såtare thermedelst erholla thet nöje och then rättvisa, som
the af Riksens Ständer allena kunna afbida och vi samtelige
af Guds nåd och välsignelse önska och suckandes ombedje.
Hvilket tilstyrkande och bönfallande jag vyrdsammast be¬
der, att thet hos the öfrige Riksens Höglofl. Ständer må tillå-
teligen få anmälas.
Stockholm d. 28 Novembris 1761.
Johan Funck.
232
66.
Livdrabanten Carl Natanael Frankenheims diktamen om
sekreta utskottets verksamhet under ferierna.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 411.
Dictamen ad protocollum.
Höglofl:e R. o. A. har tillförene behagat från detta stället
benäget afhöra mina välmenta tankar, detsamma utber jag
mig ock nu ödmiukt vid detta tillfället. Då hos Höglofl. R. o.
A. i sista pleno om ferier ifrån d. 7 D[ec.] til Martij månad
förevar, upkom äfven den frågan, om och huruvida Secreta
Utskåttet under samma tid existera skulle, och hvarom jag i
dag skall hafva then äran at mig yttra. Ju mera jag förer min
omtanka in på detta ämnet, ju mera grämer thet mig at hos
mig sakna then sinnesstyrko at thetsamma så utföra, som
thes vidd och vikt kräfver och fordrar, men finner mig dock
för framtiden föranlåten at häldre låta häröfver anteckna
mina enfaldiga tankar til protocollet än hafva at förevita
mig, ifall annorledes än väl går, at hafva skadat mig och ri¬
ket genom en neslig tystnad. Thet ligger hvar man klart för
ögonen, at ingen kortare väg til rikets undergång gifves än
then at ställa riket utan regering, som efter min tanka visser¬
ligen händer, om Secreta Utskåttet, då Riksens Höglofl. Stän¬
der sig om ferier förenat, skulle uphöra; ty när Secreta Ut¬
skåttet, just då Riksens St [änder] sielfva tillstädes äro, är
anförtrodt at om rikets angelägenheter efter ed sin, instruc-
tion och bästa samvete besörja och beställa, så har jag then
äran at Högl. R. o. A:s uplysta ompröfvande vördsammeligen
underställa, hvar och huru rikets ärender och värf skiötas
och vårdas skall, då Riksens Högl. Ständer för godt funnit at
på någon tid åtskilljas och Secreta Utskåttet tillika uphäfva.
Vidlöftigheten förbiuder mig at alla uti Secreta Utskåttet fö-
rekomande mål här upräkna; jag vil allenast nämna 2:ne,
som dragit til sig all min upmärksamhet. Det förra rörande
fredsunderhandlingen; i fall den under Riksens Ständers
frånvaro skulle förekomma, så tager jag mig den friheten at
233
fråga, hvad påföljd det för riket hafva skulle, om de uti krig
stadde magter skulle vid fredspropositionerne finna vårt rike
så slätt betient, at sakna det rätta stället, jag menar Secreta
Utskåttet, at sig ther anmäla, som efter lag och Regerings¬
form har sådane värf af yttersta angelägenhet emottaga och
Riksens Högh Ständer communicera. Det senare målet ei
mindre viktigt än thet förra, besörjandet om arméens sub-
sistance och behof uti Pommern, sorn uti våra nu varande
medellösa omständigheter lärer kosta Secreta Utskåttet ei
thet minsta bekymret. Thenne omständigheten är ovedermot-
säjeligt så betydande, at den allena kan vara mägtig at afhål¬
la Högl. R. o. A. at besluta Secreta Utskåttets uphäfvande,
med hvilket tillika arméens subsistance uphörer. Thet inkast
mig häremot kan giöras, at alla til Secreta Utskåttet hörande
mål kunna uti Ständernas frånvaro af regeringen handhafvas
och lika väl förvaltas, så skall jag thetsamma i stöd af min
riksdagsmannarättighet besvara, at ehuru jag äger all vörd¬
nad och högaktning för regeringen, så kan jag ändå icke anse
thet vara Ständers värdighet likmätigt at ifrån sig lemna om¬
sorgen om de saker, som dem sielfva och ingen annan efter
tydelig beskrefven lag och efter deras kraftigaste förbehåll
tilkommer at bestyra; desutom är jag ock öfvertvgad, at Hrr
Riksens Råd skulle med godt, skiäl undanbedja sig ett så
drygt ansvar, sorn dessa saker medföra, deräst Riksens Högl.
St [änder] skulle deni det pålägga, emedan hos dem lärer
vara uti friskt minne, huru Riksens Högl. Ständer uti riksda¬
gens början behagade med mishageliga ögon therus åtgiärd
uti kriget anse. Af renaste hierta och bästa nit för mitt kiära
fosterland och thes väl har jag then äran at Höglofl. R. o. A.
ödmiukast tilstyrka, at Högl. R. o. A. Secreta Utskåttets up¬
häfvande ingalunda täckes besluta, emedan jag theraf skada
och förfång för riket befruktar.
Stockholm d. 28 No [v.] 1761.
Carl Nathanael Frankenheim.
234
67.
Hov junkar e Carl Fredrik Sandbergs diktamen om sekreta
utskottets verksamhet under ferierna.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 418.
Högvälborne Herr Grefve och Landtmarskalck, Högloft.
Ridderskap och Adel!
I anseende til åtskillige värda ledamöters så grundeligen
anförde skjähl och förevarande alra ömmaste omständigheter
kan jag ej annat än, drifven af samma nijt och vählmening för
det allmännas vähl, trygg- och säkerhet, ödmiukast anhålla
och påstå, det Höglofl. Secrete Utskottet under nu påstående
riksdag intet måtte åthskiljas utan under thess ständiga sam¬
manvaro äga att företaga och utarbeta sådane högvigtiga
måhl och ährender, som Höglofl. Secreta Utskottet endast
nämt och föreslagit uti thess i dag aflämnade extractum pro-
tocolli; hvilcket jag til alla dehlar bifaller ock i annor hän¬
delse theröfver begär votering samt att detta mitt vördsam¬
maste yttrande måtte för min räkning och samvets befrielse
varda uti protocollet intagit.
Stockholm den 28:de November 1761.
C. F. Sandbergh.
68.
Häradshövdingen friherre Fredrik Otto Wrangels diktamen
om expedieringen av beslutet om grevarna Bondes och Biel-
kes återinträde i rådet.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 435.
Til protocollet den 3 Dec. 1761.
Om svenska friheten består uti det, at svänske män och
ståndspersoner äga välja Ständer och Ständer äga högsta
magt förordna om sig och riket enligit grundlagarne, så måt¬
te ock själen och lif vet af en sådan frihet bestå däruti, at
Ständers beslut obehindrat gå i värckställighet. Friheten vore
annars ett munväder och grundlagen en död bokstaf.
Utom Ständer gifves ingen magt, som bör eller kan hindra
deras beslut; och på det sådant innom Ständerne ej ske må,
är pluralitet så innom hvarje stånd som stånden emilian til
grund lagd, och til den ändan stadgar Riksdagsordningen uti
17 §, at hvad de fläste stånden uti det Riksens Ständers fri¬
het samt hvart och ett stånds vålförvärfvade privilegier icke
rörer, falla uppå, vare ständigt och gälle för Ständernes be¬
slut, hvaremot det ståndet, som i skilljacktig mening varit,
sedermera på n. b. intet sätt sig sätta må.
Det är nu flere månader sedan Högloft. R. o. A. samt
Preste- och Bondestånden beslöto, at Deras Excellencier Riks¬
råden Grefvar Bonde och Bjelcke skulle genast inträda i
Rådet med säte och stämma. De hafva icke alenast behörigen
gifvit sådant det Lofl. Borgareståndet tilkänna utan ock tid
efter annan genom månge deputationer och beskickningar an¬
modat samma stånd sig deröfver utlåta, så at detta Ständer¬
nes beslut kunde komma til värckställighet. Lofl. Borgare¬
ståndet har väl allt hit intil innehållit med sitt svar och ytt¬
rande men likväl, som det förvisso af dess ledamöter säges
och af Hr Grefven och Landtm, för någre plenidagar sedan
efter Borgareståndets Talemans egit utlåtande oss är berättat,
innom sig genom votering beslutit, at målet skulle hvila tils
vidare och ej förrän emot riksdagens slut företagas.
Nu emedan R. o. A. med Preste- och Bondeståndet icke ale¬
nast beslutit, at högvälbite Hrr Riksråden Bonde och Bjelcke
skulle intagas i Rådet utan ock i och med samma beslut så¬
som för riket och det allmänna nyttigt och nödigt fastställt,
at sådant då genast borde ske, men Lofl. Borgareståndet där¬
emot beslutit, at saken ej skulle nu utan framdeles före¬
tagas, ty är ögonslcenligit och onekeligit, at Lofl. Borgare¬
ståndet väl utlåtit sig uti frågan om tiden men på ett sätt,
som synes ligga i vägen för värckställigheten af de öfrige
ståndens beslut.
Det vöre för vidlyftigt at visa de olägenheter och den fara,
som skulle tilskyndas regeringssättet, om ett stånd genom
motsäjelse uti tiden til en saks företagande skulle kunna til
slutet af en riksdag uppehålla ärender, som de öfrige stån¬
den för riksvårdande ansedt och funnit skyndesamligen böra
45—482473.
236
värckställas, samt huru hinder uti tiden kan vid månge til-
fallen föda samma olyckor som egenvilligt motstånd i sjelfva
saken och förordsaka en förderfvelig stagnation i hela riks¬
styrelsen.
Jag håller mig alenast vid förevarande ämne, och på det
dels Rikets Högloft. Ständer ej måge gifva prsejudicat och
efterdöme af ett förfarande, som med tiden kan blifva af de
svåraste fölgder, dels denna af 3:ne stånd beslutna vigtiga
sak må vinna sin fullbordan och det ändamål, Riksens Hög¬
loft. Ständer därvid påsyftat, är min oförgripcliga mening,
at Höglofl. R. o. A. utnämner och genom en med 2:ne öfrige
stånden sammansatt deputation hos Lofl. Borgareståndet no-
tificerar dagen och tiden, då de genom deputerade hos Hans
Kongl. Maij :t och Rådet ärna anmäla Hrr Riksråderne Gref¬
var Bonde och Bjelcke at inträda i Rådkammaren, den förra
uti ledigheten efter Hr Riksrådet Baron Höpken och den se¬
nare at hafva säte och stämma för dess åtnjutande pension,
til des vacance existerar.
Fredrik Otto Wrangel.
69.
Löjtnant Åke Leonard Höökenbergs diktamen om belöning
för kornett Bratt.
(Bil till konceptprot.)
Protokollet sid. 438.
Högvälborne Herr Grefve och Landtmarskalk,
så och
Höglofl. Ridderskap och Adel.
Vid förekommande af thenna sak angående harponsskiu-
teriet har iag så vähl af tryckte beskrifningen som åskådan¬
det med nöje sett Hr Cornett Bratts värda upförande, så vähl
som hvad eljest om thetta blifvit af åtskillige verda leda¬
möter i thenna sak välmenande förestält och skrifteligen an-
dragit.
237
Gunstige Herrar, vij finne oss uti en ganska svår belägen¬
het, och dageliga synes det ena förvärra thet andra. Ja, the
minsta och semsta handtvärkare dyrka sina vahror under
föregifvande af brist och dyrhet på nödvendigheter; jag vill
här i thetta ämnet allenast nämna ett, som iag vähl seer her¬
rarne lärer i sitt sinne (kanskie) icke hålla för någon bety-
delighet men rörer likvähl the mäste af alla stånden, som
äro landthushållare; här klagas öfver dyrhet på läders arbe¬
tande, hvartill vij genom allmän kundgiörelse blifvit anbe-
falte söka städerne, här klagas öfver dyrhet på skins bere¬
dande under föregifvande af brist på tran; hela landsbygden,
som tager en ansenlig kienning uti thenna för oss allmänna
nödvendigheten, lärer icke med skiähl tillägga mig orätt; och
i synnerhet the orter hvarest ymnoghet af thenna nödiga
vahran finnes, som icke allenast till egit behof uttan och
till regementernes beklädning pröfvas omistlig och Kongl.
Maij :t och cronan men i synnerhet rusthållare vid rege-
menterne till en dryg kienning. Detta tyckes mig sorn en re¬
delig och trogen undersåte och medlem af thetta ädla sam-
hellet äga frihet gunstige Herrarne i ödmiukhet föreställa
efter mitt i enfaldighet fattade begrep.
Så mycket finner iag, at ifrån uhrminnes tider har skiähle-
fänget uti vårt rijke dertill varit och ännu är mycket bidra¬
gande. Kongl. Cancelierådet Dahlins Historia patrise utvisar
upmerksamt, at på fläste ställen uti våra skiärgårdar äro
hemman, som äro ägare af skiählskiär, onemt på flere stäl¬
len, hvarest skiählar kunna skiutas med handtgevähr; men
som detta till en alt för stor skada kommit af sig, sedan man
rätteligen märkt dess olägenhet genom creaturens skrämsel
för skåtten samt the sårades siunkande, har thet råkat hos
nationen i förackt.
Jag kan rent och tydligen säga, om iag ägde en sådan
harpanbåga, tilltror iag mig vid infallande tienlig väderlek
rätta åhrstider kunna på thet sättet döda en ansenlig hop, ja,
torde hända på en dag, och ingen gå förlorad, emedan iag
skutit them med handtgevähr och derpå rönt en merkelig
skada så vähl på sielfve diuren som skrämsel för annat fiske.
Mitt i ödmiukhet fattade beslut är fördenskull at tillstyrka
Rijksens Högloflige Ständer, thet thetta angelägna värket
kunde komma i behörigt öfvervägande och at Hr Cornett
Bratt sorn en mödosam arbetare och i thenna noble vetten¬
238
skapen välmenande man kunde för sin flit och kostsamhet
blifva hugnad med en sådan vedergiällning, sorn svarar emot
dess å daga lagde prof samt vidare påfölgd och andre icke af-
skräckas från nyttige handaslögders och rijkets välgångs up-
finnande.
Å. L. Höökenberg.
70.
Notarien friherre Gustaf Gottfrid Reuterholms diktamen om
bevillningen.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 457.
Dictamen ad protocollum d. 12 Dec. 1761.
Uti sidsta pleno tog jag mig den friheten vyrdsammast be-
giära, att det då uppläste Bevillningsdeputationens project
till en allmänn personelle afgift för instundande år, utöfver
hvad som enligit 1756 års bevillningsplacat ärläggas bör,
skulle hvila, till dess de af Riksens Höglofl. Ständer fastställ-
te ferier tillända luppit.
Detta mitt vählmente påstående fördristar jag härmed en-
ständigast förnya och det i stöd af Riksdagsordningen, som
mig den rättighet tillägger att äga flera dagars betänketid uti
vigtige ämnen.
Det är icke mitt fehl, icke eller är min tanka att det såsom
ett fehl någon annan förebrå, att denna sak så nära in på
ferierne och snart sagt uti sidsta stunden blifvit Riksens Stän¬
der förebragt; så mycket mindre kan en sådan omständighet
betaga mig min riksdagsmannarättighet att, efter mitt pund
moget öfverväga och med nödig upplysning aflemna mitt be¬
tänkande öfver de ämnen, mig föreläggas, och därtill har
tiden sedan i förrgår varit mig alldeles otillräckelig.
Våra deputationer äro satte att utarbeta hvar sin art af
nödige ämnen men ei att föreskrifva lagar. Den magten är
jag ock försäkrad, de icke ville emottaga, mindre tillvälla sig.
Det tillhörer altså Riksens Ständers plena att antaga eller
förkasta sådane betänkanden.
239
Ingendera tyckes mig böra ske utan mogen granskning och
pröfning så vähl i gemen till principen som i synnerhet till
proportion, utöfning med mera.
Domen sielf, mine gunstige Herrar, örn det kan vara mö-
jeligit att uti en enda sammankomst öfverväga och afsluta,
huruvida med rikets vähl och Riksens Ständers fri- och rät¬
tigheter är enligit att giöra nya bevillningar, innan behörig
redo för de redan ärlagde blifvit aflemnad samt rikets till¬
stånd och behof upplyste och magtägande Ständer för ögo¬
nen lågt?
Huruvida riket tåhl att med dubbel bevillning betungas?
Huruvida det med R. o. A:s bestånd är enligit att, oaktat
flere gånger giorde förbehåll emot fölgder af prsejudicat, låta
sig ledas till en emot deras privilegier stridande capita-
tion?
Huruvida proportionen så vähl stånden imellan som innom
sielfva stånden är i ackt tagen? Och änteligen huruvida det
vore billigt att en i fält emot fienden af dyrhet och svagt
mynt redan tryckt medbroder, som vågar lifvet för fädernes¬
landet, ännu ytterligare skall vidkännas förminskning uti
des förut magre och kringskurne löhn?
Med oändelige flere considerationer, som vid ett så vig-
tigt och hvar individu i riket nära rörande ämne kan före¬
komma.
Och om, det jag dock alldrig vill eller bör förmoda, alt
detta igenom ett kort beslut på sätt som den Gordianiske
knuten skulle villja upplösas, hemställer jag vyrdsammast,
hvad tacksägelser vi kunna vänta af våra medbroder i lands-
orterne, då vi med oss föra en så dryg och i sådant hänseen¬
de öfverihlad juhleklapp.
De hafva tid efter annan uti riksdagstidningarne sedt Rik¬
sens Ständers frikostighet lysa igenom åtskillige ovahnlige
och store pensioner och benådningar, sorn tillsammans ut-
giöra kanske mer än en tiondedehl af det, som genom före¬
varande project torde kunna uppbringas. Hafva de däraf an¬
nat kunnat förmoda, än att Riksens Ständers vid 1756 års
riksdag landets inbyggare gifne hopp, då den förre bevill-
ningen något förminskades, att vid denne niuta mera lindring,
nu skulle gå i fullbordan? Så mycket hällre som Riksens
Ständers plena alt ifrån riksdagens början af Höglofl. Secre-
te Utskottet äskat en noga underrättelse om rikets tillstånd,
240
giorde bekostnader och förevarande behof, och de altså alld-
rig kunnat föreställa sig, att denna underrättelse så länge
skulle kunna blifvit förhållen, om en sådan extreme reméde
som en fördubblad bevillning‘vöre rikets enda hielp och
resource.
Huru öfverrumplade skulle äfven icke en så stor del af
väre redan hemreste riksdagsmedbröder finna sig af ett så
vigtigt måhls så sena företagande och hastige afslutande på
en tid, då de sig det hvarken kunnat eller bordt förmoda?
Prsejudicatet af rådsvahlet vid 1746 års riksdag, som lika¬
ledes .vid slutet af ferierne begyntes, ja, linder sielfva ferier-
ne fullbordades, lärer icke ställa dem tillfreds öfver en sak,
som så nära rörer deras och deras principalers personelle
vählfärd och hvaraf sielfva namnet bevillning medförer, att
den fordrar ett friviligt, vählbetänkt och enhälligt samtycke.
Denna deras och min rättighet att få pröfva, rådpläga och
med öfvertygelse besluta är det, som jag härmedelst för nu
och framtiden ad protocollum på det kraftigaste reserverar.
Gustaf Reuterholm.
71.
Löjtnanten friherre Clses Wilhelm Grönhagens diktamen om
bevillningen.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 458.
Ad protocollum d. 12 Decembr. 1761.
Utan att vilja tillvälla mig att vara för riket mera välme¬
nande än alle andre af detta illustre samfund, utan att un¬
derkasta mig någon beskyllning, som vore jag det mindre än
någon annan, tager jag mig den friheten att vid Högl. Be-
villningsdeputations project till särskildt personel afgift för
år 1762 yttra mina oförgripeliga tankar.
Så evig och oomkullstötelig sanning det är, att hvar rikets
medlem är skyldig att hafva det allmännas väl, näst Guds
241
ära, för sitt yppersta ögnamärke och låta all enskilt afsigt,
all egen vinst och båtnad fara, när rikets rätt och bestånd det
fordrar, så visst och sant är äfven, att med riket icke förstås
den jord, hvarpå våra fotter trampa, de murar, innom hvilka
vi vistas, utan den myckenhet af människor, som utgör vårt
samhälle, eller att riket är intet annat än alle medborgare till¬
hopa tagne.
Står detta fast, som det visserligen gör, följer deraf, att
ingen författning bör vidtagas under sken att hjelpa riket,
som skulle kunna ruinera hvar enskilt eller större delen af
innevånarena i samhället.
Om jag nu af dessa allmänna sanningar gör application till
förevarande ämne, frågas billigt, 1 :o om rikets tillstånd ford¬
rar sådane contributioners erläggande, som af deputationen
föreslagne äro? 2:do. Om rikets, det är alle undersåtarnes,
tillstånd tillåter en sådan bevillnings erläggande?
Hvad den förra frågan vidkommer, så måste jag uppriktigt
vidgå, att jag derom ej har den upplysning, som en fri riks¬
dagsman hade anledning at af vederbörande deputationer
äska och begära. Nog vet jag, att riket är invekladt uti ett
svårt och kostsamt krig, men jag vet ej, huru stora subsidier
till detsammas utförande kunnat af våra allierade blifvit be¬
viljade samt om de riktigt blifvit utbetalte. Nog vet jag af
Secrete Utskottets för en tid här uppläste extractum proto-
colli, att det varit nödsakadt i brist af penningar besörja ar¬
méens behof dag för dag och vecka för vecka, men jag vet ej
ännu, om krigets continuation är en nödvändighet och om
icke Secrete Utskottet, som så sent underrättat oss om rikets
beträngda tillstånd, borde påläggas att med alfvare tänka på
fred. Nog vet jag, att vår armée i fiendens land indrifvit con-
tributioner, men jag vet ej, till hvad summa de stigit och
hvartill de blifvit använde. Om dessa med flera ämnen är af
Hr Grefve Lewenhaupt i början af denna riksdag memorial
ingifvit och uppläst men ännu ej afgjordt, hvarföre jag, jemte
det jag mig med detsamma ord för ord conformerar, påstår,
att det först må tagas i deliberation och efter förmodeligt bi¬
fall de deruti begärta upplysningar först Riksens Ständers
plenis meddelas, innan de til några bevillningar samtycka
kunna. Beträffande den sednare frågan, eller om alla rikets
inbyggares tillstånd kan tillåta en sådan bevillning, som nu
projecterad blifvit, lärer jag ej behöfva med många ord trötta
242
Ert tolamod, g[unstige] H[errar], för att säga Er, hvad nog¬
samt bekant är och hvad hvar och en med sig sjelf bevisa
kan. Tänke hvar och en sjelf efter, om en ämbetsman, som
vid alla tillfällen nied nog skäl klagar öfver liten lön och
otillräckelig utkomst, bör eller kan betungas med nya afgif-
ter. Höglofl. R. o. A. har ju för 2 plenidagar erkänt den prin¬
cipens riktighet, att justitisestatens löner böra tillökas, och
med detsamma erkänt alla andra för contant penningelön
tjänande embetsmän vara till lika förmon såsom i lika och
enahanda omständigheter stadde fullkomligen berättigade.
Huru skall jag nu kunna rimma tillsammans att på en och
samma tid vilja föröka lönen för dess otillräckelighets skull
och pålägga personel afgift? Låtom oss tillika besinna, om
den igenom krig och växelcours förordsakade dyrhet på alla
varor icke satt så väl ståndspersoner som Allmogen uti svå¬
raste och trångaste belägenhet. Om nu Riksens Ständer skul¬
le bevilja den projecterade dryga och känbara contribution,
fruktar jag, att jemte allmän nöd och elände ett allmänt
missnöje skulle blifva den säkraste fölgden och att sådana
skakningar torde kunna befaras, som kunde blifva farlige för
hela regeringssättet och vår sälla frihet, det dock den Högste
nådeligen afvände!
Hvad är således i denna rikets vådeliga belägenhet att
göra? Fred, fred, fred! Nulla salus bello, pacem te poscimus
omnes. Det är: igenom krig befordras icke rikets välfärd. Vi
begäre alle fred.
Skulle ock, innan den kan göras, några utgifter vara oum-
gängeliga, måste de 3 millioners lån, som af Ständerne blifvit
beviljade, kunna stoppa de drygaste behof. Och banquen mås¬
te ock kunna förskjuta något, in till dess andra tillgångar
kunna uppfinnas. Och när sedermera bevillningsverket kom¬
mer att företagas, bör efter min tanka den(!) inrättas efter
en hel annan principe än den Revillningsdeputation fölgt.
All sund financesysteme bjuder att taxera luxe framför det
nödvändiga, de rika framför de fattiga, egendomar och capi-
taler men ej rang och lönlösa syslor. Att i ett land, der all¬
mänt klagas öfver folkbrist, taxera en landtmans hustru och
barn, det är i min tanka decouragera giftermål och folkök¬
ningen ibland Allmogen, som vid flera riksdagar af Riksens
Ständer igenom tillåtne hemmansklyfningar och andra för¬
fattningar värdigt blifvit uppmuntrad. Att åter pålägga en
243
riddersman att betala för sin hustru och barn en personel
afgift, det är efter sjelfva ordens betydelse pålägga dem man¬
talspenningar, hvarifrån deras privilegier dem frikalla.
Detta allt oaktadt torde dock Riksens Ständer kunnat skri¬
da till samtycke af detta Bevillningsdeputationens project, om
klart och tydeligt bevist vore, att rikets mångfaldiga behof
dermed stoppade voro. Men så länge rikets behof ej äro
Ständer kunniga, så länge ingen fredsaspect visar sig, så
länge ingen människelig slughet kan säga den ringaste apa-
rence vara för handen till att med rikets gloire och nytta
kunna sluta det begynta kriget, så länge ingen trovärdig
aspect är till att framdeles med bättre framgång kriget fort¬
sätta och derigenom bringa fienden till att gifva bättre con-
ditioner än nu genast kunde erhållas, så länge intet växel-
cours och den derigenom förordsakade förskräckeliga dyrhet
på alla nödtorfter blifvit nedsatt, kan efter min tanka, den
jag efter bästa samvete och vett nu haft den äran att Högl.
R. o. A. ödmjukast och vördsammast föreställa, ingen bevill¬
ning' af Riksens Ständer gifvas. Men skulle Höglofl. R. o. A.
likafullt behaga att dertill samtycka, skall intet mitt nekande
göra uppehåll i hvad R. o. A. finner vara bäst, utan jag åt-
nöjer mig gerna med den innerliga satisfaction att hafva, det
Gud vare min domare, sagt, hvad jag funnit rikets rätt och
välfärd samt hvar undersåtes bestånd af mig fordra. Hvar¬
före jag och anhåller, att detta må läggas till protocollet.
Datum ut supra.
Claes Wilhelm Grönhagen.
244
72.
Kammarherre friherre Christer Horns diktamen om
bevillningen.
(Bil. till prot.)
Protokollet sid. 466.
Ad protocollum d. 12 Dec. 1761 ang:de personell afgifter och
Bevillningsdeput:s project därtil.
Högl. R. o. A. täcktes tillåta, dett jag gior några reflexio¬
ner öfver denna saken. Hos ett frit folck pläga contributioner
och utskylder godvilligt utgiöras. Men när det nu hos oss
icke skier utan med mycken motsäijelse, är det ett tecken
til missnöije och misstroende til administrationen och för¬
valtningen, emedan man tviflar om til hvad usus de kunna
användas och om folckets allmänna bästa därigenom vinnes.
Hvart vill sådant taga vägen? Hela riksstyrelsen låssnar, och
Riksens Högl. Ständer veta intet sielfve, hvart det bär.
En dehl våre ledamöter hafva redan på goda grunder an-
märckt de felacktigheter, som i detta taxeringsproject fin¬
nas, hvaremot blifvit invändt, at en accurat jemnlikhet i
andra länder i utskylder och contributioner eij heller finnas.
Mig vitteri :t är i få stater i Europa än ovissare taxerings- och
skattläggningsmethode än i vårt k. fädernesland; men det är
nu icke tid at inlåta sig däröfver.
Så mycket måste man vidgå, at denne personelle afgiften
för 1762 är icke aldeles ny. Riksens Högl. St:r hafva vid tre,
om icke 4 riksdagar redan samtyckt til slike extraord:re be-
villningar, allenast med den åtskillnad at denne är långt dry¬
gare och utgiör så mycket som tre andre tilförene.
När någre ibland oss sagt, det personelle taxeringen är för
lindrig på de förmögne, tienar till uplysning, at extraord:re
contribution eller bevillningen på egendomar för åhr 1762
ännu återstår, som Riks:s St:r, så snart de efter helgedagar-
ne mötas, lära sig företaga. Och at 1756 [åhrs] riksdagsbe-
villning emedlertid för detta förflutne åhret allena upbäres,
om jag annars rätt fattat Bevilln:sdeputat:s giöromål.
Den ledsamhet, en dehl R. o. A:s ledamöter klaga öfver at
ett så vicktigt måhl som detta så seent och liksom på up-
245
hållningen af vår riksdag, som :stådt öfver ett åhr, företages,
hvarigenom rikets så väl som tidens trångmål giöres til ett
hufvudskiäl, at vi måste gifva vårt bifall, innan vi få granska
saken så, som des angelägenhet förtienar, gifver mig anled¬
ning at R. o. A. föreslå, det en lag borde fastställas, at så
snart en riksdag vallrat sex veckor, bör Bevillnrsdeput. gie-
nast börja sitt arbete, emedan det är troligit, at ett Secr.
Utsk. efter sex veckors förlopp måste vara i stånd at kiänna
rikets tarfvor och kunna requiera Bevilln:sdeput:s biträde,
hvad på des giöromål ankommer.
När Riks:s Högl. St:r efter nyåhret åter sammankomma,
är min välmente mening, det Bevillnrsdeput. gienast utarbetar
projectet till extraordrie bevillningen på egendomar och icke,
sorn förr brukeligt varit, förhalar därmed til riksdagens slut,
då det åter giöres til ett skiäl at skynda med vårt bifall,
fastän vi intet fädt tid och rådrum nog at besinna oss därpå.
Hvad sielfva förevarande debatt vidkommer, om R. o. A.
skal gifva de simplici et piano sitt bifall til det upläste be-
villnrsprojectet eller gå i någon limitation och inskränckning
till hälften, så är i mitt oförgripelre tycke bättre, at Högl.
R. o. A. för denna gången biföllo detsamma sådant, som det
är. Ty så snart vi villia jemnka och minska utskylderne, är
ingen tvifvel, de andre respective stånden giöra så med, och
då blir contributionssumman så ringa, det riket i des nu va¬
rande trångmål därmed icke är hulpit. Bevillningsprojectet
graverar Allmogen öfverhufvud aldramäst, och om R. o. A.
undandrager sig, påtager Bondeståndet sig eij heller något,
som likväl bär största tyngden och hvarförutan hela be-
villningsupbörden och inkomsten intet kan vara tilräckelig.
246
73.
Överste Ture Gustaf Rudbecks memorial om tjänstetill¬
sättningar.
(Allegater I, Nr 212.)
Protokollet sid. 241.
Ödmiukt memorial.
När min tanka stödjes af lagen och ledes af ömhet för den
allmänna och hvar redelig medborgares enskijlta lagliga väl¬
färd, kan jag icke fruckta någons misstycke utan fast mer
i ett så ädelt samfund som detta vara viss om ett benäget om¬
döme jämväl af dem, hvilkas tanka eller åstundan jag för
denne gången nödgas bestrida.
At Riksens Höglofl. Ständer såsom lagstiftare jämväl äga
magt at förklara lagen, där han mörk finnes, och den ut¬
tyda och förbättra, enär riksens väl sådant äskar, därom
kan och bör ingen tvifla; men så visst som detta är en säll
fruckt af vår oskattbara frihet, så visst är ock det, at fri¬
hetens rätta grund och lif är lagens obrotsliga helgd och
värkställighet; at en lagstiftande magt, som sjelf öfverskri-
der sina en gång utfärdade lagar förr än hon dem med moget
beråd och af högstvigtiga skäl öfversedt och förändrat, den
försvagar och skadar sig sielfvan; at en medborgare, som i
dag skaffar sig förmoner på annan väg, än den lagen öp-
nar och utstakar, han visar och banar i samma stund androm
vägen at vid annat tillfälle vedergälla honom med lika och
dermed bryter det band, som endast utgiör fria regeringars
sällhet och styrka, nemligen at allom jämt sker lika rätt ef¬
ter de för hvars och ens omständigheter föreskrefne reglor
och stadgar.
Huru riksens embeten och tjenster, högre och lägre, böra
besättjas, sökande höras samt deras skickelighet och för-
tjenster skärskådas och prof vas, är genom vår besvurne Re¬
geringsform, Svea Konungaförsäkran och andre intill denna
stund oförändrade lagar förordnadt. Huru dem bör ske rätt
och uprättelse, sorn i slike mål sig hos Riksens Ständer be¬
svära, deras skäl af vederbörande deputationer granskas och
utredas samt deras lidande hielpas, derom är jemväl tyde-
247
ligen stadgat. Huru och vid hvad tillfällen Riksens Ständer
sielfve förbehållit sig någon till befordran anmäla är flere
resor förklarat och serdeles genom den af Riksens Högh
Ständer sjelf tillstyrkte och som en riksens grundlag ut¬
märkte 1756 åhrs förordning utredt och jemväl vijte ålagdt
den, som deremot något söka eller försöka skulle.
Desse hälsosamma författningar, mine Herrar, stödja sig
icke på ett blott välbehag eller en ombytelig ställning af ti¬
der och omständigheter, icke heller allenast på den annars i
sig sjelf väl tillräckliga orsaken, at Riksens till allmänt vår¬
dande ärender församlade Ständer eij måtte af enskijlte an¬
sökningar och begiär öfverhopas och förhindras. Utan de
taga sitt fäste uti sjelfva grunden af vårt sälla regeringssätt,
i sjelfva naturen och arten af våra riksdagar.
At bestyra om allmänna författningar, at ömsint öfver¬
väga och myndigt besluta om det, som länder till riksens
och dess inbyggares gemensamma sällhet och trygghet, at
stickta allmän lag, sorn af embetesmän och domare skall vid
de särskilte förefallande mål och ärender tillämpas och värk-
ställas, at rätta och förekomma insmygande missbruk och
olag, at med trogna och mogna råd vid den tunga regements-
bördan gripa Kongl :e Maij :t under armarne, desse äro Rik¬
sens Ständers värdige giöromål vid deras allmänna möte.
Häruti kan et ärligit hierta och ett städat begrep leda och
uplysa våra vördnads- och hedervärda till riksdag försam¬
lade herrar och män så, at under Guds välsignelse hvar och
en af dem förmår värdigt bidraga sitt till mogna och hälso¬
samma beslut; men af annan beskaffenhet äro befordrings¬
mål, där enskijlta personers välfärd, förtjenst, omständig¬
heter och rättigheter böra kännas, vägas och dömas. Desse,
då de utan föregången utredning föredragne och afgiorde
varda, kunna lätteligen förleda mången elljest förståndig he¬
dersman at giöra ogagn, då han menar godt stifta, at träda
flera medborgares rätt för nära, då han en eller annans an¬
sökning befrämjar. Han är dervid utan upsåtelig skuld men
gior ändå orätt af brist på nödig kundskap om de många
särskilta värk och om personerne, som dervid förtiena ihog-
koinmas.
Sådant hafva Riksens Ständer visligen undvika velat, då
de till förslags uprättande vissa tider stadgat, på det hvar
och en, som tror sig berättigad, måtte hinna sig anmäla, då
248
de till sökandes rätts utrönande vissa billiga reglor och la¬
gar föreskrifvit, då de lemnat förslagens uprättande till de
embetsmän, som om hvarje särskilt gren af den allmänna
styrelsen samt de därtill tjenlige och competerande perso¬
ners beskaffenhet äga och böra äga, närmast och bästa
kundskap med bifogat strängt ansvar, om de det i så måtto
updragne förtroende missbruka, då de ändteligen för de an¬
senligare sysslor updragit Hans Kongl. Maij:t at af de före-
slagne den skickeligaste utnämna.
Och såsom Riksens Ständer funnit, at lagens helgd och
bestånd såsom frihetens lif och styrka aldrasäkrast förva¬
ras, enär den magt, som lagen sticktar, aldrig inblandar sig
uti eller vidrör den värkställande magtens giöromål, så
framt icke uppenbara missbruk och oordningar en sådan
åtgiärd nödigt äska, samt at embetsmäns och betientes ut¬
nämnande naturligtvis bör lemnäs till den värkställande
magten eller styrelsen, emedan de är o dess värktyg och red¬
skap. Ty hafva med största fog och skiäl till förekommande
af alt slags öfverilning och misstag våra grundlagar, undan¬
tagandes hvad rådsembetet och några vissa värk och betjente
samt uprättelsemål och besynnerlig ovänligen utmärkte för-
tjenster angår, frånsagdt Riksens Ständer alt utnämnande och
föreslående till ledige tjänster, jemväl expectancer, caracte-
rer och survivancer af skaffat och öfverlemnat tjenstebesätt-
jandet till konungen och under honom Kongl :e Maij :ts och
Riksens Råd, collegier och vederbörande embetsmän, som för
sine giöromål äro Riksens Ständer redo skyldige och an¬
svarige.
På desse skiäl, mine Herrar, grundade i Regeringsformen,
Kongl. Försäkringen, trohets- och hyllningseden och våra
riksdagsmannafullmagter, hvilka i mitt sinne äro oryggeliga
förbindelser, med hvilka jag mitt eget samvete, mitt kära
fädernesland, min dyrbara frihet och min lagliga öfverhet
förplicktad är, tror jag mig skyldig Högl. R. o. A. för min
del ödmiukeligen tillstyrka, att vid de månge befordrings¬
mål, som utan att vara komne genom de vanlige laga vägar,
äro hos respective stånden nu i gång bragte, bruka sin van¬
liga och mogna varsamhet och vaksamhet för våra lagars
och därpå endast grundade allmänna sällhets bibehållande.
Högl. R. o. A:s uplysta ögon kan eij förgiömt vara, at
Riksens Högl. Ständers gunst och benägenhet nu skulle hug¬
249
na femtijo, hundrade eller flere våra medbroder och medbor¬
gare med hvarjehanda förmåner eller befordringar, som i
anseende till personerne sj elfve, deras ägenskaper och skic-
kelighet eij kunde synas eller vara oskälige, så skulle dock
lätteligen däraf hända kunna, at flere hundrade andra, till
hogkomst lika eller kanske mer värdige, finge orsak at sucka
deröfver, at de varit frånvarande, glömde eller eij nog till-
tagsne at söka det de eij trodt med allmän lag enligt vara.
Hvem skall uprätta dessas lidande, gunstige Herrar, eller för
hvem skola de klaga, at de nu eij blifvit ihugkomne då?
Kanske denne stund och dag mången af dem det bäst för-
tienar och med riksens fienders eller sin egen blod upteck-
nar sin meritelista.
At de öfrige Riksens Högh Ständer en vänlig och förtrolig
hemställan och erhindran i detta vicktiga ämne eij obenäget
anse lära samt deraf torde låta beveka sig till at taga sina
beslut om tjenster och befordringar under närmare och yt¬
terligare öfvervägande och afslå alt det, sorn utan före¬
gången beredning af vederbörande deputationer kan vara
incaminerat. Derom gior jag mig så mycket vissare hopp,
som de med oss och vi med deni aldrig kunna hafva annat
än et gemensamt ändamål, nemligen at bli vid lag, som är
grunden af vår frihet och styrkan af vårt regeringssätt.
Jag underställer fördenskull ödmiukeligen, om icke Hög¬
loft R. o. A. skulle täckas genom en dess deputation samt
ett förtroligit och vänligit extractum protocolli i sådane ter¬
mer, som bevisa all tillbörlig acktning och ömhet, låta alla
dessa considerationer, med hvad mera därtill läggas kan el¬
ler bör, de öfrige respective stånden föredraga samt derom
deras benägne yttrande begiära. Då imedlertid och intill
dess deras yttrande blifvit R. o. A. meddelt, Höglofl :e R. o. A.
icke vill hos sig företaga någre andra befordrings- eller
uprättelsemål än de, som genom vanlig laga väg inkomne
och af vederbörande deputation äro utarbetade och utredde.
T. G. Rudbeck.
Bihang.
Förteckning' å lins riddersknpet och adeln föredragna, här ej
avtryckta memorial.
Adlerheim, Per, assessor, om assessors lön. (Sid. 248. Prästest.
arkiv, F. 62, Nr 2.)
Aminoff, Zakarias, löjtnant, om återupptagande av namnet
Ruschenfelt. (Sid. 89. Riddarhusdeputationens handl., fol.
683.)
Armfelt, Carl, kapten, i tvisten med löjtnant Wulfcrona. (Sid.
214.j1
Armfelt, Magnus Vilhelm, friherre, kapten, om ryttmästare
Ählbergs befordran. (Sid. 381. Prästest. arkiv, F. 62,
Nr 12.)
Beck-Friis, Corfitz Ludvig, kapten, om ryttmästare Ählbergs
befordran. (Sid. 381. Allegater I, Nr 248.)
Bergenskiöld, Erik, protonotarie, om banklån. (Sid. 387.)*
Björnberg, Carl, friherre, generalmajor, om överste Horns be¬
fordran. (Sid. 405. Allegater I, Nr 259.)
Bonde, Filip, ryttmästare, om ryttmästare Ählbergs beford¬
ran. (Sid. 381. Prästest. arkiv, F. 62, Nr 38.)
Bratt af Höglunda, Carl Gustaf, kornett, om belöning för har-
punuppfinning. (Sid. 438.)*
Brummer, Magnus Henrik, löjtnant, om pension för kapten
Roos änka. (Sid. 273. Prästest. arkiv, F. 62, Nr 50.)
Böhnen, Carl Ludvig von, kapten:
om tryckning av vissa riksdagshandlingar. (Sid. 271. Alle¬
gater I, Nr 225.)
om löjtnant Schedvins fideikommissköp. (Sid 437).x
Carleson, Edvard, hovkansler, om sin befordran. (Sid. 14.
Prästest. arkiv, F. 62, Nr 61.)
Cronstedt, Fredrik, friherre, assessor, om sin befordran. (Sid.
14. Prästest. arkiv, F. 62, Nr 70.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
251
de Carnall, Hans Henrik, löjtnant, om stapelstäder i Öster¬
botten. (Sid. 107. Allegater I, Nr 201.)
de Frietzckij, Johan, major, om kapten Gierttas upprättelse.
(Sid. 274. Allegater I, Nr 223.)
Ehrenmalm, Samuel Magnus, häradshövding, om sin hroders
befordran. (Sid. 393.Y
Ehrenpohl, Johan Georg, hovjunkare, om sin befordran. (Sid.
14, 21. Allegater I, Nr 181.)
Ehrensvärd, Fredrik, överste:
om premier vid fabrikers flyttning. (Sid. 17. Allegater I,
Nr 154.)2
om stapelstäder i Österbotten. (Sid. 107. Allegater I, Nr
203.)
Essen af Zellie, Alexander Magnus von, major, om sin faders
ackordsumma. (Sid. 393. Prästest. arkiv, F. 62, Nr 99.)
Estenberg, Carl, advokatfiskal, om domboksgranskning ge¬
nom särskild fiskal. (Sid. 53. Prästest. arkiv, F. 62, Nr
107.)
Finckenberg, Jakob Johan, om belöning för generalmajor
Stackelberg. (Sid. 304. Prästest. arkiv, F. 62, Nr lil.)
Franc, Carl Fredrik, löjtnant, om presidii förande vid bergs¬
rätterna. (Sid. 248. Allegater I, Nr 224.)
Franckenheim, Carl Natanael, livdrabant, om befordringar
från livdrabantkåren. (Sid. 20. Prästest. arkiv, F. 62, Nr
118.)
Funck, Carl, friherre, överste, om sin svåger friherre Carl
Cederström. (Sid. 106, 225. Allegater I, Nr 206.)
Funck, Johan, friherre, landshövding, om stapelstäder i Ös¬
terbotten. (Sid. 107. Allegater I, Nr 202.)
Gertten, Johan von, ryttmästare:
om livdragonregementet. (Sid. 259. Allegater I, Nr 180.)
om sin befordran. (Sid. 299. Allegater I, Nr 236.)
Giertta, Gustaf Adolf, kapten, om sin befordran. (Sid. 288.
Allegater I, Nr 229.)
Glansenstierna, Lorens, major:
om livdragonregementet. (Sid. 259. Allegater I, Nr 167.)
om ryttmästare Ählbergs befordran. (Sid. 381. Prästest.
arkiv, F. 62, Nr 139.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
2 I RAP. d. 21, s. 100, har detta memorial felaktigt hänförts till Augustin
Ehrensvärd. Aven rubriceringen är något missvisande.
46—4S2i73.
252
Grooth, Gustaf von, landshövding, om saltbristen. (Sid. 24.
Allegater I, Nr 183.)
Griiner, Hans Axel, kapten, om sin befordran. (Sid. 420.
Allegater I, Nr 252.)
Grönhagen, Claes Vilhelm, friherre, löjtnant, om stapelstäder
i Österbotten. (Sid. 107.)1
Gyllensvan, Fredrik, major, om kapten Gierttas upprättelse.
(Sid. 274.j1
Gyllensvärd, Johan Anders, överjägmästare, om brännvins¬
bränningen. (Sid. 295. Prästest. arkiv, F. 62, Nr 156.)
Hagelberg, Jonas von, hovrättsråd, om lykttändningen i Stock¬
holm. (Sid. 21. Allegater I, Nr 182.)
Hermelin, Cari, e. o. kanslist, om sin befordran. (Sid. 32.
Prästest. arkiv, F. 62, Nr 178.)
Hierta, Carl, överste, om permission från kommendering.
(Sid. 455. Prästest. arkiv, F. 62, Nr 188.)
Hjärne, Carl, registrator, om kanlisten Noréens besvär. (Sid.
258. Prästest. arkiv, F. 62, Nr 187.)
Horn af Rantzien, Jakob Fredrik, överste:
om sin befordran. (Sid. 405. Allegater I, Nr 256.)
om sin befordran. (Sid. 430. Allegater I, Nr 260.)
om överstelöjtnant Ramsays ansökan. (Sid. 437. Allega¬
ter I, Nr 262.)
Horn af Åminne, Gustaf Adolf, friherre, överste, om permis¬
sion från kommendering. (Sid. 313, 349. Allegater I, Nr
241).
Hummelhielm, Hans, landshövding, om sin sons befordran.
(Sid. 32.)1
Hård af Segerstad, Erik, fänrik, om friherre Grönhagens för¬
hållande vid en votering. (Sid. 349. Allegater I, Nr 242.)
Höökenberg, Lorentz Peter, sergeant, om kungörande av
tjänstevakanser. (Sid. 381. Prästest. arkiv, F. 62, Nr 207.)
Lagerhjelm, Axel Alexander, kanslist, hovjunkare, om flytt¬
ning av smide från Åmmekvarns hammare. (Sid. 297, 304.
Allegater I, nr 231.)
Lilljebielke, Henrik Adolf, fänrik, 0111 saltbristen. (Sid. 24.
Allegater I, Nr 188.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
253
Lilliehöök af Gälared och Kolbäck, Bengt, kapten, oni sin be¬
fordran. (Sid. 274. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 476.)
Lillienberg, Johan Georg, president, om hovkansler Carlesons
memorial. (Sid. 20. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 260.)
Linnerholm, Jonas, assessor, om sin befordran. (Sid. 32. Al-
legater I, Nr 192.)
Lostierna, Anders, registrator:
om kanslisten Noréens besvär. (Sid. 258. Borgarst. arkiv
1760—1762, Vol. 22, Nr 56.)
om belöning för kornetten Bratt. (Sid. 438.)'
Löth-örnsköld, Carl Daniel, ryttmästare, om livdragonrege¬
mentet. (Sid. 259. Allegater I, Nr 226.)
Löwenhielm, Gudmund Erik, vice häradshövding, om salt¬
bristen. (Sid. 24. Allegater I, Nr 187.)
Löwenhielm, Carl Gustaf, friherre, kammarherre, om bevili-
ningsdeputationens arbete. (Sid. 54. Allegater I, Nr 198.)
Mannerheim, Gustaf Henrik, överste, om pension för friherre
Vilhelm Armfelts änka. (Sid. 15. Borgarst. arkiv 1760—
1762, Vol. 20, Nr 194.)
Mannerhierta, Esaias Immanuel, hovrättsnotarie, om sin be¬
fordran. (Sid. 32. Allegater I, Nr 195).
Nackreij, Olof von, häradshövding, hovrättsråd:
om ackord. (Sid. 21. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 284.)
om sin befordran. (Sid. 32. Allegater I, Nr 196.)
om duellen mellan friherre Fleming och herr Sass. (Sid.
276. Allegater I, Nr 228.)
Netherwood, Vilhelm, registrator, om skatteköp. (Sid. 79.)1
Nordencrantz, Anders, kommerseråd:
om sin befordran. (Sid. 20. Allegater I, Nr 178.)
om banklån. (Sid. 334. Tryckt 1762.)
Oelreich, Niklas von, kansliråd, om sin befordran. (Sid. 437.
Allegater I, Nr 274.)
Olivecrona, Johan Adolf, hovjunkare, om saltbristen. (Sid.
24. Allegater I, Nr 185.)
Platen, Baltzar Achates von, överste, om sin befordran. (Sid.
31. Allegater I, Nr 193.)
1 Detta memorial har icke återfunnits.
254
Posse, Fredrik, greve, överstelöjtnant, om sin befordran. (Sid.
381. Allegater I, Nr 247.)
Posse af Säby, Mauritz, friherre, om kronogravationer på pos¬
seska arvingarna. (Sid. 33. Borgarst. arkiv 1760—1762, Vol.
20, Nr 218.)
Post, Fredrik von, assessor, om bibehållande av tur i Svea
hovrätt. (Sid. 21. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 315.)
Ramel, Hans ryttmästare, om lanthushållningen. (Sid. 54.
Prästest. arkiv, F. 63, Nr 330.)
Ramsay, Anders Henrik, överstelöjtnant:
om överste Horns befordran. (Sid. 405. Allegater I, Nr 257.)
om överste Horns befordran. (Sid. 436. Allegater I, Nr 261.)
Reenstierna, Fredrik Ulrik, greve, lagman, om inrättande av
ett manufakturkollegium. (Sid. 258. Prästest. arkiv, F. 63,
Nr 345.)
Rehbinder, Johan Adam, friherre, kanslist, om sin befordran.
(Sid. 32. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 344.)
Reuterholm, Axel Gottlieb, friherre, kammarherre, om sin be¬
fordran. (Sid. 445. Bil. till konceptprot.)
Reuterholm, Esbjörn Christian, friherre, hovmarskalk, örn
ett votum separatum. (Sid. 98. Allegater I, Nr 204.)
Reuterholm, Gustaf Gottfrid, friherre, notarie, om sin beford¬
ran. (Sid. 32. Allegater I, Nr 191.)
Reuterskiöld, Carl Fredrik, kapten, om justitiestatens löner.
Sid. 450.)1
Rosen, Otto Vilhelm von, överstelöjtnant, om tjänstetrans-
port. (Sid. 31. Allegater I, Nr 190.)
Rosencrantz, Gustaf Christoffer, livdrabant, om stapelstäder.
(Sid. 228. Allegater I, Nr 207.)
Roxendorff, Carl Gustaf, landshövding, om nybyggen på
Öland. (Sid. 436. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 349.)
Rutensköld, Carl Axel, major, om sin befordran. (Sid. 20.
Prästest. arkiv, F. 63, Nr 356.)
Schmiterlöw, Gustaf Adolf, ryttmästare, om ryttmästare Ähl¬
bergs befordran. (Sid. 381. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 397.)
Segercrona, Johan Fredrik, kanslist, om kanslisten Noreens
besvär. (Sid. 258. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 390.)
Siegroth, Gustaf Adolf von, överstelöjtnant, om sin broders
befordran. (Sid. 106, 225. Allegater I, Nr 335.)
255
Silfverhielm, Claes Erik, friherre, överste, om skatteköp.
(Sid. 114.)1
Silfverhielm, Fredrik, friherre, överstelöjtnant, om sin be¬
fordran. (Sid. 296. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 395.)
Silfverstedt, Jakob, bankkommissarie, om förlikning i arvs¬
tvist. (Sid. 98, 234. Borgarst. arkiv 1760—1762, Vol. 20,
Nr 211.)
Sinclair, Anders Frans, kapten, om befordran till civil syssla.
(Sid. 15. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 394.)
Sparre, Bleckert Casimir, friherre, ryttmästare, om liden pre-
judice. (Sid. 304. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 401.)
Sparrsköld, Erik Daniel, löjtnant, om pension för kapten Ut¬
ters änka. (Sid. 273. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 400.)
Stenhagen, Fredrik, protonotarie, om kanslisten Noréens be¬
svär. (Sid. 358. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 409.)
Svab, Anton Gabriel, kapten, bruksägare, om Falu bergsrätt.
(Sid. 393. Allegater I, Nr 249.)
Taube, Fredrik,2 om friherre Hans Mörners tur. (Sid. 30.
Allegater I, Nr 194.)
Taube, Didrik Henrik, greve, vice amiral, landshövding, om
deltagande i pensionskassan. (Sid. 98. Prästest. arkiv,
F. 63, Nr 420.)
Toll, Carl Gustaf, löjtnant, om belöning för generalmajor
Stackelberg. (Sid. 304. Prästest. arkiv, F. 63, Nr. 428.)
Uggla, Knut, vice häradshövding, om saltbristen. (Sid. 24.
Allegater I, Nr 184.)
Uggla, Leonard Magnus, brukspatron, om saltbristen. (Sid.
24. Allegater I, Nr 186.)
Ulfsparre af Broxvik, Börje Mikael, friherre, kapten, om ett
sekreta deputationens betänkande. (Sid. 248. Prästest. ar¬
kiv, F. 63, Nr 434.)
Ungern-Sternberg, Mattias Alexander von, friherre, fältmar¬
skalk, om i Pommern varande officerares löner. (Sid. 381.
Borgarst. arkiv 1760—1762, Vol. 20, Nr 280.)
Vicken, Johan Edvard von, major, om sin befordran. (Sid.
273, 286. Allegater I, Nr 230.)
1 Detta memorial har Icke återfunnits.
- Sannolikt Fredrik Vilhelm Taube, kvartermästare.
256
Wrangel af Lindeberg, Fredrik Otto, friherre, häradshövding,
om tjänstehjonsstadgan. (Sid. 213. Prästest. arkiv, F. 63,
Nr 464.)
Wrangel af Smiss, Fredrik Ulrik, överste, om tjänstetrans-
port. (Sid. 61—62. Allegater I, Nr 200.)
Wrede af Elimä, Fabian Casimir, friherre, överste, om sin be¬
fordran. (Sid. 363. Allegater I, Nr 245.)
Wulfcrona, Adolf Magnus, löjtnant, i tvisten med kapten
Armfelt. (Sid. 100.)1
Yxkull, Carl Otto, friherre, sekundmajor, om livdragonrege¬
mentet. (Sid. 259. Prästest. arkiv, F. 63, Nr 467.)
örnsköld se Löth-örnsköld.
1 Detta memorial har icke återfunnits.
RÄTTELSER
Protokoll
|
s.
|
25,
|
r.
|
15
|
u.
|
står upgifvne
|
läs
|
upgifne.
|
»
|
s.
|
148,
|
r.
|
17
|
n.
|
» samhälle
|
»
|
samhälle.
|
>
|
s.
|
386,
|
not
|
|
|
» bilagis
|
*
|
bilagt protokollet.
|
Bilagor
|
s.
|
26,
|
r.
|
8
|
n.
|
> Bildcnschiöld
|
»
|
Bildensköld.
|
>
|
s.
|
30,
|
r.
|
11
|
n.
|
» örige
|
>
|
öfrige
|
»
|
s.
|
138,
|
r.
|
14
|
u.
|
> De
|
»
|
Då.
|
>
|
s.
|
213,
|
r.
|
8
|
u.
|
» meborgare
|
»
|
medborgare.
|
I