SVERIGES
RIDDEESKAPS OCH ADELS
RIKSDAGSPROTOKOLL
FRÅN OCH MED ÅR 1719
NITTONDE DELEN
1755-1756
I
17 Oktober—‘—O November 1755.
STOCKHOLM 1923
KUNGL. BOKTBYCKERIET. P. A. NOBSTEDT k SÖNEB
121943
I
V.
Adelsprotokollet för riksdagen 1755—1756 föreligger dels i
renskrift för tiden 17 oktober—10 november 1755, dels i koncept
17 oktober—20 november s. å. dels såsom memorialprotokoll
27 oktober—20 november. För den följande tiden finnes en¬
dast memorialprotokoll. Till grand för utgifningen har lagts
protokollet i renskrift med ständig hänsyn till konceptet, hvilket
följts, där det haft bättre text. Memorial af ledamöter af adeln,
föredragna hos adeln, hafva tryckts som bilagor. De, som ej
påträffats bland allegaterna till adelsprotokollet, ha tryckts efter
exemplar i de andra ståndens arkiv eller bland utskottshandlin-
garna bådadera i riksarkivet.
Registratorn, juris kandidat Carl Gustaf Edelstam, som af
Riddarhusdirektionen erhållit uppdrag att utgifva adelsprotokollen,
nedlade ett omfattande och värdefullt arbete på genomgång af
urkundsmaterialet för 1755—1756 års riksdag och protokollets
redigering för tryck. Han uppsatte i korrektur sid. 1—97,
hvaraf de tvänne första arken voro i hufvudsak tryckfärdiga.
Undertecknad, som efter Edelstams frånfälle af Riddarhusdirek¬
tionen erhållit uppdrag att fortsätta utgifningen, har i öfrigt ut¬
fört densamma, hvarvid även det tidigare i korrektur uppsatta
underkastats kontroll och jämförelse med aktmaterialet.
Stockholm i mars 1923.
Erih Naumann.
Inn ehålIsförteckning.
I. Protokoll
för 17 okt.—20 nov. 1755 1—
II. Bilagor'.
A. Protokollet.
Grefve E. Brahes hälsningstal till ridderskapet och adeln
Densammes hälsningstal till landtmarskalken
Landtmarskalken grefve Axel von Fersens tal till ridderskapet och
adeln
B. Särskildt tryckta:
1. Landtmarskalkens tal till konungen den 18 oktober 1755 . .
2. Konungens svar den 18 oktober 1755
3. Landtmarskalkens tal till drottningen den 18 oktober 1755 .
4. Drottningens svar den 18 oktober 1755
5. Landtmarskalkens tal till kronprinsen den 18 oktober 1755 .
6. Kronprinsens svar den 18 oktober 1755
7. Kanslipresidenten Anders Johan von Höpkens tal pä rikssalen
den 21 oktober 1755
8. Kongl. Maj:ts proposition den 13 oktober 1755
9. Landtmarskalkens tal pä rikssalen den 21 oktober 1755 . .
10. Transnmt af ridderskapet och adelns protokoll den 6 juni 1752
Till protokollet den 24 okt. 1755:
11. Friherre M. A. von Ungern-Sternbergs memorial om deputa-
tionernas ed
Till protokollet den 25 okt. 1755:
12. Friherre H. J. IVrecles memorial om sekreta utskottets in¬
struktion
13. F. Trollås d:o
14. Friherre M. A . von Ungern ■ Sternbergs memorial om råds¬
valet
15. F. Trolles memorial om statsrevisionen
16. F. U. von Essens memorial om sekreta utskottets instruktion
17. A. J. Raabs diktamen om d:o
Sid.
-144.
1.
3.
4.
3.
4.
4.
5.
5.
6.
7.
8.
13.
16.
21.
23.
25.
26.
27.
29.
31.
5
Sid.
18. Grefve Adam Horns memorial om sekreta utskottets in¬
struktion 34.
19. O. F. Rndbecks d:o 36.
20. A. R. Durietz d:o 38.
Till protokollet den 27 okt. 1755:
21. Grefve Q. D. Hamiltons memorial om sekreta deputationens
instruktion 42.
22. S. Ehrenmalms memorial om rådsvalot 43.
23. H. H. Boijes d:o 46.
24. von Vickens diktamen om d:o 49.
25. J. Printzenskiölds d:o 51.
Till protokollet den 29 okt. 1755:
26. W. Lindemtedts memorial om Ärlig svensk 53.
Till protokollet den 30 okt. 1755:
27. Friherre M. A. von Ungern-Sternbergs memorial om Ärlig
svensk 55.
28. Friherre M. A. von Ungern-Sternbergs diktamen om d:o . . 61.
29. Friherre A. G. Reuterholms memorial om d:o 63
30. C. M. Wrangels d:o 69.
31. J. Wulfwenstiernas diktamen om d:o 71.
32. C. Wadenstiernas memorial om d:o 75.
Till protokollet den 31 okt. 1755:
33. Vult von Steijerns memorial om kammarduksfabriken ... 78.
Till protokollet den 4 nov. 1755:
34. F. Ehrenpreus diktamen om Ärlig svensk 80.
35. J. F. de Bruces memorial om d:o 82.
36. D. Blomcreutz d:o 83.
37. J. Jennings d:o 86.
38. C. G. Boijes d:o 89.
39. O. F. Rudbecks d:o 95.
40. C. Carlesons d:o 97.
41. J. G. Bildenschiölds d:o 105.
42. M. Stålhandskes d:o 109.
43. J. A. Olivecronas d:o 110.
44. C. M. Liljehöks d:o 114.
45. Friherre C. W. Grönhagens d:o 119.
I. N. I.
Protocoll
hållit hos Ridderskapet och Adelén vid 1755 års
riksdag1.
Den 17 Octobris.
Sedan, til underdånigste följe så väl af Hans Kongl.
Maj:ts öpne bref och påbud til samtelige Riksens Ständer
angående en allmän riksdag här i Kongl, residence-staden
Stockholm, gifvit i rådcammaren den 21 April nästledne,
som ock Kongl. Maj:ts under trumpete-blåsande och puk-
slående, på den beramade dagen, som var den 13 uti inne¬
varande October månad, gifne nådigste befallning, Riksens
Höglofl. R. o. A. sig hade instäldt och sine namn på Riddar¬
huset behörigen anteckna låtit, så sammanträdde, efter
skedt tidigt anslag, Höglofl. R. o. A. nu i Herrans namn
klockan 9 förmiddagen at välja landtmarskalk, då til dem
följande tal giordes af Grefve Eric Brahe: *)
Högvälborne, Välborne Herrar Grefvar, Friherrar,
så ock samtelige Svea Rikes Högloflige Ridder¬
skap och Adel.
Vördnad och högaktning för ändamålet af Höglofl. R.
o. A:s sammankomst oppväcker hos hvar rättsint mann en
öfver så vidsträkt ämne rörande glädie. Ett fritt R. o.
A. träder sammans att med ovälduga ögon granska, huru
det efter af Ständerna sjelfva stadfästade lagar blifvit
*) Efter original, Allegater I, N. 57.
1—121942. Adelns protokoll.
2 (Okt. 17.) R. o. A. hälsas af Grefve Brahe.
styrdt, dess rättigheter handhafde och så altmann som en-
skjftt vältrefnad fölgder af dess sednaste rådplägningar och
beslut. Frid och grannsämja utom oss bådar den förmåhnen
att uti trygg rolighet sköta rätta riksdagsvärf. Enighet
och samdräkt innom oss kan försäkra, att om måln ovän¬
tade månde opkomma, sådane blifva med från ränckor och
misstanckar skild förtrolighet samt uppriktig försiktighet
lätt skingrade. Här hafva vi tillfälle, att för en mild
öfverhets ögon, under dess på lag, nåd och rättvisa grun¬
dade hägn förnya gamle svears beständiga kännetekn, att
genom oskrymtad sanning, med lagbunden frihet förestäld,
befästa vårt väl och framtee medlen till ett helt folcks säk¬
raste upphiälpande. Yi kunna nu utan afseende på annat
än lag, rätt och billighet nyttja vår frihet och skatta
denna för oss så mycket lycksaligare, som en nådig Ko¬
nungs försäkrade trofasthet tillika med hvar redlig svensks
sammanknippade bearbetande om des ovanskeliga bibe¬
hållande förtaga oss alt tvifvelsmål samt gifver oss rättig¬
het att alla ogrundade misstankar, såsom afvundsmännens
yttersta försök til et skadeligit oenighets fröös utsående,
med förakt att anse. Yi böra i förtrolighet rådslå och i
vänlighet komma öfverens; och skulle afgrunden påfunnit,
att med svartta färgor ibland oss föreställa någons före¬
tagande, så låtom förklenarens updicktelser aldrig föra oss
från ändamålet. Ådagaläggom, att ett ärligt hjerta och rent
samvete aldrig drages, af hvad försök det ock kan antastas,
från den väg, hvilken våra välsignade grundlagar utsta-
kadt och vår frihets rättmätiga försvarande kräfva månde.
Låtom oss, mine herrar, utan skräck tala sanning och ansee
såsom en oföränderlig båttnad den lycka vi äga, att om
sanningen ej vore behagelig, så sårar han endast den skyl¬
dige. Låtom våra företagande vittna, att hos emot fäder¬
neslandet välsinnade männ rättskaffens kärlek för vår nå¬
dige Konung är oskiljaktig från lagens obrotsliga hållande,
och att denna sednare plickt aldrig kan fullgiöras, hvad
skeen ock förebäres, med mindre den förra hos oss är
lika örn.
Enligit Riksdagsordningen behagade Högloft. R. o. A.
företaga sig sin landtmarskalks vahl. Hvar redelig önskan
är, att detta må styras på den, hvilken, skilld från lyckas
eller ogunsts omtanka, endast må skatta sin förmåhn att
Landtmarskalk väljes, bälsås genom Gr. Bralie. 3
förena söndrade sinnen och oförskräkt frambära de san¬
ningar, utom hvilka fäderneslandet ej kan bestå. Då kunna
vi med glädje arbeta och efterkommanderna få skäl prisa
våra företagande.
Uppå Hr Grefve Brahes proposition blefvo derpå de
reglor, som Höglofl. B,, o. A. faststäldt til god ordnings
bibehållande vid voteringar och finnas uptagne i des proto-
coll, hållit d.x) [27 September 1746], upläste at nu be¬
hörigen i ackt tagas.
At sittja vid bordet och hafva inseende vid detta
landtmarskalks-vahl utnämdes och voro:
Hr Grefve Gustaf Hamilton,
Erih. Leijonschölds fullm. Frih. Friedrich Bibbing,
Hr W. Carplan,
Hr Pehr Hummerhielm,
Hr Johan Frölich,
Hr Carl Bappe,
Hr Thure Gyllenspets,
Hr Carl Friedrich Becklin.
Efter fulländad votering öpnades samt upräknades på
vanligit sätt med hög röst vota, af hvilka Generalmajoren
och Riddaren af Kongl. Maj:ts Svärds-orden, Högvälborne
Hr Grefve Axel von Fersen hade femhundrade nijotijo ett,
Öfversten vid Kongl. Lifregementet, Högvälborne Grefve
Frie Brahe fyrahundrade fjorton och Landshöfdingen samt
Riddaren af Kongl. Nordstierne-orden Yälborne Hr Beter
Drufwa ett.
Högbemelte Hr Grefve, Generalmajor samt Riddare af
Kongl. M:ts Svärds-orden, som altså genom pluraliteten
blef Landtmarskalk, framträdde nu, då
Hr Grefve Eric Brahe til honom gjorde följande tal:2)
Högvälborne Herr Grefve, Generalmajor och Riddare.
Det i dag öfverståndne vahl utmärker den öma om¬
tanka R. o. A. för Hr Grefven hyser. De hafva ock full
anledning att af Hr Grefven förvänta sig sin önskans full¬
bordan. Hr Grefvens ädla sinnelag, jämna väsende och
lagliga företagander blifva de grundvalar, på hvilka vårt
Riddarhus väntar få bygga sin trefnad.
B Lucka i originalprotokollet.
2) Efter original, Allegater I, N. 58.
4 (Okt. 17.) Landtmarskalken hälsar R. o. A.
Uppå R. o. Ars vägnar har jag den äran till Hr Gref¬
ven öfverlemna landtmarskalks-stafven såsom den heders¬
pant af deras oskattbara förtroende, hvars beständiga glantz
och opprätthållande gior vår gemensamma omsorg. Den
bördan han understödjer vore odrägelig, om han ej af en
oväldug hand föres; men ju svårare ett ämne synes i bör¬
jan, ju större blifver sinnets förnöjelser, då man under
tröttsamma stunder genom lagliga medel vunnit sitt ända¬
mål. Ju fullkomligare blifver således Hr Grefvens och
Landtmarskalkens hugnad och oupphörlig den erkäntzla
samhället emot honom hysa lärer.
Det återstår nu att önska Hr Grefven och Landt¬
marskalken all välsignelse att så lämpa rådslagen, det Guds
ära, en från sjelfsvåld lutrad och laglig lydnad emot en
huld öfverhet, på grundlagarne bygd säll frihet, ämbetens
tillbörliga acktning, Jagens rena bibehållande, rikets kräf-
vande hushållning samt hvar rättsint mans tillbörliga opp-
komst må blifva dess påföljder, hvilka utom fäderneslan¬
dets undergång icke saknas kunna.
Hr Grefven och Landtm, svarade:1)
Högvälborne, Välborne Herrar Grefvar, Friherrar, så
ock samtelige Svea Rikes Ridderskap och Adel.
Jag besinnar nogsamt all den erkjänsla, hvartill R. o.
A:s vahl mig förbinder, och känner mig ej mindre rörd af
deras emot mig betygade ährefulla förtroende, än om jag
förmådde at med en däremot svarande vältalighet fram¬
bära för R. o. A. min upriktiga tacksamhet och min oför¬
falskade vördnad.
«
Om nit för fäderneslandets välgång, om kärlek för en
lagbunden frihet, om ömhet för R. o. A:s anseende och
förmon vore tillfyllest gjörande egenskaper uti detta mig
nu anförtrodde landtmarskalks-embete, vågade jag täfla
med dem, som med så mycken heder och välförtjänt beröm
fördt stafven uti de redan å rygga lagde Riksens R. o. A:s
sammankomster; men brist på tillräckelig insigt och sak¬
nad af de gåfvor, som ordförandet uti ett så uplyst sam¬
hälle fordrar, förorsaka hos mig den fruktsamma omtanka,
hvarmed jag nu detta heders-ställe intager. Krigsvetten-
skapen har ifrån min första ungdomstid varit mitt egänte-
') Efter exemplar: Allegater I, N. 52
Landtnäs ed. Hans val meddelas Konungen.
5
liga syftemål, och då jag den med ospard möda sökt följa,
har jag måst eftersätta de kundskaper, som under R. o.
A:s förestående angelägna öfverläggningar mig nu aldra-
mäst gagna skulle. Jag hade således största anledning at
undanbedja mig ett embete, som mina krafter vida öfver-
går, så framt icke lydnad för R. o. A:s beslut samt oför¬
truten nit at efterkomma deras befallningar voro de första
plikter, dem hvar och en af dess trogne ledamöter om hjär¬
tat ligga bör och dem jag vid detta tillfälle endast tror mig
äga rättighet at rådfråga. Jag emottager således detta
vedermäle af R. o. A:s förtroende med innerlig önskan, at
som deras öfverläggningar äga trohet och vördnad för Ko¬
nungen, lydnad under lagen såsom fastaste grundvalen till
vår oskattbara frihet och lycksalighet, en förenad förtrolig
nit för rikets upkomst och bästa i gemen och hvars och ens
inbyggares vältrefnad i synnerhet till deras endaste ögna-
märke, det den allrådande Guden täktes till deras före¬
tagande och gjöromål förläna dess kraftiga nåd; sättjandes
för öfrigit, näst den Högstas bistånd och ett från egna af-
sigter söndrat upsåt, all min förtröstan på R. o. A:s gunst
och benägenhet, uti hvilka jag mig beständigt och vörd¬
sammeligen innesluter.
Eden förestafvades däruppå, den Hr Grefven och
Landtm, enligit Riksdags-ordningens 10 punct atlade.
Samtelige R. o. A. önskade Hr Grefven och Landtm,
mycken lycka och välsignelse til detta sitt höga embete.
Hr Grefven och Landtm, hemstäldte, om icke en de¬
putation af 12 personer måtte utnämnas at i underdånig¬
het gifva Hans Kongl. Maj:t landtmarskalks-vahlet vid
handen.
Härtil utsåg Riddarhus-fiscalen nedanskrifne, som up-
ropades:
Grefvar:
Hr Grefve Adam Horn,
Hr Grefve Hans Hind. [von] Liewen.
Friherrar:
Frih. Wredes fullm. Frih. Otto Flemming,
Frih. [von] Kaulbars.
6 (Okt. 18.) Tvister om riksdagsmannarätt.
Ridderskap och Adel:
Hr Wallicndorffs fullm. Frih. Friedrich Bennet,
Hr Wilhelm C ar plan,
Frih. Carl Bibbing,
Hr Bähr Reutersvärd,
Hr Bet. Fr. von Hegart,
Hr Johan Braunerhielm,
Hr Frie Reutercrona,
Hr Jacob Silf werstedt.
Hr Paul Gustaf Berghman föredrog, huruledes
Hrr Grefvarne deputerat sine, Friherrarne deras samt R.
o. A. sielfve nämndt sine vid dylike och andre tilfällen
under förre riksdagar, hvarutinnan påstods, at jemväl
denne gången vanligheten följas måtte.
Andre ibland Höglofl. R. o. A. förmente, det ofvan-
nämde deputation borde bestå af tjugufyra til antalet.
Men tiden, som nu var långt in på eftermiddagen för¬
lupen, hindrade det förra eller at Ridderskapet sielfve
kunde förordna andre til denne deputation, och det sednare
befants vara emot förra vanligheten, hvarföre deputationen
i bemelte ärende afgick.
R. o. A. skildes åt.
Den 18 Octobr.
Höglofl. R. o. A. sammanträdde d. 18 October klockan
10 förmiddagen, jämlikt dagen förut skedt anslag.
Sedan Hr Grefven och Landtm, äskadt liud, af-
hördes
Hr Wolmar Silfwersparre, som androg, det han
i går vid voteringen hördt, at när så skulle hända, det
tvänne uptedde fnllmagt at sittja på Riddarhuset för en
famille vid riksdagen, finge ingendera intaga sätet för
samma ätt, innan Riddarhus-deputationen först uptagit
och bepröfvadt stridigheten dem emellan, hvilkendera måtte
äga bättre rätt. Och som han vore försedd med Hr [G. A.]
Ruthenskiöld3 fullmagt at för honom bivista innevarande
riksdag samt kunde visa, at denne des hufvudman vore
Tvister 0111 riksdagsmannarätt.
7
äldst och berättigad til fullmagtens gifvande, så förväntade
Hr Silfwersparre lika justiee, sorn andre förmentes hafva
niutit i slike fall, at Hr Nils Skytte, hvilken har en yngres
eller Hr Carl Axel Ruthenskiölds fullmagt, icke mer än
Hr Silfversparre måtte antagas, förr än slut härpå blifver.
Hr Grefve Hamilton förmente, at alle de, angående
hvilkas erhållne fullmagter Riddarhus-directionen deciderat
och dem antagit, böra i följe deraf sitta här qvar, så at
ingen i annor händelse bör uteslutas från Riddarhuset, än
uti de mål, hvarutinnan disputer äro.
Hr Durietz trodde, det i anseende dertil, at månge
olike disputer förekommit hos direction, torde tiden blifvit
derstädes för kort at nogsamt utreda altsammans; och sedan
R. 0. A. sammankommit, hörde väl sådane mål nu til des
bepröfvande, men dermed skulle R. 0. A. blifva så öfver-
hopade, at til förekommande deraf bättre voro slikt måtte
remitteras til Riddarhus-deputationens åtgärd. Imedler¬
tid voro billigast ej döma, innan man behörigen gjordt sig
underrättade i hvarje sak, hvilken i det stånd tycktes
medgifva, at vederbörande, tils utslag kan blifva, kunde
afhålla sig.
Hr Jonas Wulfwenstierna sade, det han varit i
tjugo års tid Högloft. R. 0. A:s secreterare samt at det då
altid varit öfligit, at den som varit af äldre gren i en
famille, suttit, lika som efter honom i ordningen hans de-
scendenter. När ingendera af dem varit tilstädes, har
andre i slägten, som sig anmält, trädt i deras ställe.
Förut hade så skedt, at man efter 1626 års riddarhus¬
ordning trädt tilsammans och valds en af famillen til
riksdagsman.
Hr Grefven och Landtm, ärindrade, at nu ingen fråga
voro om dem, som antecknade blifvit, hvilka ock voterat,
utan sådane allenast, som icke kunnat antecknas.
Frih. Eric Wrangel yttrade sig, at som Hr Silfver¬
sparre af en Ruthenschiöld, som voro caput, blifvit befull-
mägtigad men ej fått sittja, så holts före, at ingendera
borde få sittja, ithy at så länge tvänne af en slägt be¬
strida hvarannan säte för famillen, voro indecist, hvilken
är rätter caput, til des slut dem emellan kunde utfalla.
Och om til den ändan detta nu förevarande mål skulle
remitteras någorstädes, syntes det icke kunna ske til direc-
8 (Okt. 18.) Tvister om riksdagsmannarätt.
tionen, sedan R. o. A. äro sjelfve närvarande, utan til
Riddarlius-deputationen.
Hr Johan Wulfwenstierna kunde ej finna, huru
Riddarhus-directionen, i sådan hast som anteckningen
skedde, haft tilfälle at bepröfva, hvilken ägdt bättre rätt,
hälst fullkommelige bevis derom icke torde varit förhanden,
efter som nu påstås, det Hr Silfwersparres hufvudman
voro af alsta branchen. Och då vi icke kunde neka
någondera rätten, voro bäste utvägen at remittera målet
til Riddarhus-deputationens bepröfvande.
Hr Lars von Bromell: Jag har med acktsamhet af-
hördt R. o. A:s öfverläggning härutinnan samt för min
del funnit skjäl både mot och med. Hvad Hr Grefven och
Landtm, förestäldt, voro ganska billigt: at Riddarhus-direc-
tionens giöromål, då den låtit inskrifva någon, bör stå fast.
Deremot tyckes vara obilligt, i fall de befullmägtigade der¬
medelst skulle blifva lidande, at Riddarhus-deputationen
ännu icke snart kan komma at träda tilsamman och skilja
dem åt. Derföre och på det detta så skyndesamt måtte
utredas, som angelägenheten fordrar, är min mening, det
Riddarhus-directionen måtte nu i dag derom komma ihop.
Hr Johan Wulfwenstierna påminte dervid, at när
Högloft. R. o. A. såsom principaler äro tilsammans, uphör
för directionen at befatta sig med slike saker, i afseende
hvarpå desse omtalte disputer icke hörde nu til directio-
nens utan Riddarhus-deputationens uptagande, til hvilket
sednare ställe Hr Wulfwenstierna fördenskul påstod, at
målet borde remitteras, jemte anhållan, at derpå proposi¬
tion gjöras måtte.
Hr Grefven och Landtm, frågade altså, om förberörde
tvist, hvilkendera, antingen Hr Carl Axel eller des consin
Hr G. A. Ruthenschiöld värkeligen är caput och berättigad,
den förre at gifva fullmagt til Hr Skytte eller den senare
åt Hr Silfwersparre vid denna riksdag, må jemte andre mål
angående fullmägtigskap, som äro komne under disput, alle
remitteras til Riddarhus-deputationens uptagande och be¬
pröfvande.
Detta bifölls af R. o. A.
Frih. Eric Wrangel hemstäldte, om icke alle de
imedlertid böra afhålla pig ifrån Riddarhuset, hvilkas
fullmagter äro tvistige.
Deputationer till Konungen oell hans luis. Ceremonielet. 9
Hr Grefve Adam Horn kom nu up och gaf Högloflige
R. o. A. vid handen, det han jemte de deputerade i går
i underdånighet berättadt Heras Kongl. Majder R. o. Ars
träffade landtmarskalks-val. Hr Grefven kunde ej minnas
sjelfva orden af Heras Majrters svar, men sade, at de gingo
ut derpå at felicitera Högloflige R. o. A. til detta sit lycke-
liga val, hälst R. o. x\. uti deras gjöromål sig ej kunna
misstaga.
Hr Grefven och Landtm, underrättade R. o. A., det
Hr Grefven och Landtm, haft sammanträde med de andre
trenne ståndens taleman angående Riksens Ständers depu¬
terade, som komma at utnämnas och med Landtm, och
talemännen, hvart stånd särskilt, träda til Konungen at
betyga ståndets fägnad öfver Konungens välmågo, aflägga
tacksägelse för kallelse til riksdagen och anhålla, at den
måtte utlysas, samt tillika gjöra sin upvacktning hos
Hrottningen och Cronprintzen. Stånden hade kommit
öfverens, at denne deputation i dag kunde afgå, dertil
Hans Kongl. Majit i nåder utsatt tiden til klockan tolf.
Och som Borgareståndet utsedt 24 af sine ledamöter til
denne deputation, så kommo antalet af R. o. A. deremot
at bestå af fyratioåtta personer, dem Hr Grefven och
Landtm, bad nu måtte genast utnämnas, och det af R. o.
A. sjelfve efter deras yttrade åstundan vid tilfälle, at de-
putationen, som i går varit hos Heras Maj:ter, uttogs af
Riddarhus-flscalen.
Hr Göös yttrade sig, at om deputationen, som vid
förre riksdagar i detta ärende afgådt, varit då lika stark,
som den nu skulle blifva, hade han för des del ej något
dervid at påminna.
Hr Johan Wulfwenstierna hemstäldte, om icke de
ibland R. o. A., som äro från landsorterne nu upkomne til
riksdagen, måtte väljas til berörde deputation framför
dem, som bo här i staden och altid hafva tilfälle at få se
sin nådiga öfverhet.
R. o. A. företog sig at utse desse deputerade.
Hr Grefven och Landtm, berättade R. o. A., at Hr
Grefven, Riksrådet och Öfverstemarschalken Ekeblad låtit
upsända trehundrade exemplar af det tryckta ceremonialet
vid innevarande riksdags början at utdelas hos R. o. A.,
som skedde.
10 (Okt. 18.) Ccremonielet.
Ceremonialet uplästes för R. o. A.
Herr Grefve Henning Gyllenborg: Den skildnad
vi håfve hördt vara emelLan detta och de förre ceremoniel¬
len är ej at förundra, sedan flans Kongl. Majit flytt in
uti nya slottet. Det jag nu förnämligast anmärkt är det,
at för R. o. A. de förre riksdagarne altid varit upstäld en
hay af Gardet ifrån Riddarhuset up til Rikssalen, hvilket
nu ej sker. Hvarföre hemstältes, om icke så väl angående
ordsaken dertil som ock hvarutinnan detta ceremonial icke
öfverensstämmer med de förre, Rådet kunde höras.
Erih. Carl Alexander von Ungern Sternberg:
Thet har, gunstige herrar, altid varit förr observerat, at
Landtm., vid Ständernes sammanvaro på Rikssalen, sutit
intil Hrr Riksens Råd. Deremot ser man nu af ceremo-
niellet, det Hr Grefven och Landtm, synes vara flytt fram¬
för R. o. A. Som nu Landtm, reprsesenterar R. o. A., så
hemställes, det vi ej böra bortgifva vår rättighet, som ut¬
märker Adelens värdighet; hvarföre Hr Grefve Henning
Gyllenborg jemte någre deputerade kunde träda ihop och
jämnföra detta samt förre ceremoniellet, och sedan til R.
o. A. upgifva, hvaruti skillnaden dem emellan består.
Hr Johan Wulfwenstierna refererade sig på Hr
Grefve Henning Gyllenborg. Och ehuruväl det vore vist,
at R. o. A. saknade något härvid, så frucktade han dock,
at de andre stånden torde begära lika rätt och förmån med
Adelen. Det hade varit väl, om ceremoniellet ej blifvit
tryckt, efter som R. o. A. då kunnat observerat, det hayen
gådt härifrån up til kyrkan; men nu efteråt voro det en
delicat sak at vidröra. Imedlertid förenade Hr Wulfwen¬
stierna sig med hvad Frih. Ungern föreslagit angående
skillnadens utrönande emellan ofvannämde samt de förre
riksdags-ceremoniellen.
Hr Göös var af samma tanka, med tilläggning, at i
fall detta nu skulle komma denne gången at rättas, måtte
hända, at andre stånden torde begära för sig äfven hay.
Men
Frih. Axel Reuterholm förestäldte, at R. o. A. altid
haft den rättigheten, det bemälte hay för dem allena varit
upstäldt, som voro ett jus qyresitum, hvilket emedan de
andre stånden ej kunna förete, ty kunde de ej eller med
fog påstå enahanda rätt uti detta mål.
Ceremonielel. Bondeståndets sekreterare.
11
Hr Jonas Wulfwenstierna holt före, at denna öfver¬
läggning voro så delicat, at man icke ens borde nämna,
burn sådant kommit hos K,, o. A. in qusestione.
Hr Johan Wulfwenstierna berättade härvid, at R.
o. A. så väl i äldste tider som ock ifrån 1720 ända til
1736 haft den hedren, at för deras Landtm, ensam blifvit
satt en stol, men sedan hafva alle talemännen på Rikssalen
fått hvardera sin stol, i anseende til hvilken ändring nu
så mycket mera betänkeligit voro at yrka angående cere-
moniellets ändring i förberörde delar.
Hr Grefven och Landtm, proponerade, om R. o. A.
biföllo de[t] ceremoniel eller ej.
Hr Johan Wulfwenstierna holt före, det R. o. A.
kunde anmoda Hr Grefve Henning Gyllenborg, at tillika
med någre deputerade först jämnföra ceremoniellen, alden-
stund det för framtiden voro nödigt, at R. o. A. så kunde
begå, at den ej måtte gifva bort någon des tilständiga
rättighet.
Hr Grefve Henning Gyllenborg instämde dermed.
Hr Grefven och Landtm, proponerade, om icke Hr
Grefve Henning Gyllenborg måtte få med någre depute¬
rade taga för sig bemelte, vid innevarande riksdag utfär¬
dade samt förre riksdags-ceremoniellet samt så väl deraf
inhämta skillnaden dem emellan som också underrätta sig
om ordsaken dertil, och sådant deruppå hos R. o. A. före¬
draga.
Detta bifölls.
I anledning af Hr Grefve Henning Gyllenborgs
begäran blefvo Hrr Jonas och Johan Wulfwenstierna, så¬
som bägge af handlingarne nogsamt kunnoge uti dylike
mål, deputerade uti berörde sak och med Hr Grefve Gyllen¬
borg afträdde at derom inkomma med den äskade uplys-
ningen.
Hr Grefven och Landtm, gaf R. o. A. vid handen,
det han och ståndens talemän hafva vid sammanträde ut-
sedt Kongl. Protocolls-secreteraren Paléen at vara Bonde¬
ståndets secreterare vid innevarande riksdag.
Härvid hade R. o. A. intet at påminna.
Sedermera uplästes Pegeringsf'ormen, til och med 29 §, då
Hr Grefven och Landtm, erindrade, det klockan nu
var tolf, at deputationen borde afgå i underdånighet til
12 (Okt. 18.) Deput. till Konungen och hans hus.
Theras Kongl. Maij:ter, hvarföre ock genast uproptes de
nu utsedde herrar deputerade
Grefvar:
Hr
|
Grefve
|
Eric Brahe,
|
Hr
|
Grefve
|
Stenbock,
|
Hr
|
Grefve
|
Casimir Lewenhaupt,
|
Hr
|
Grefve
|
Bonde,
|
Hr
|
Grefve
|
Dolma,
|
Hr
|
Grefve
|
Creutz,
|
Hr
|
Grefve
|
Leijonstedt,
|
Hr
|
Grefve
|
Hamilton.
|
Friherrar:
Frih. Siöblads fullm. Frih. Alexander Palbitski,
Frih. Posse,
Frih. Lehusen,
Frih. Lunek,
Frih. Fägerschiölds fullm. Hierta,
Frih. Flemming,
Frih. Anders Koskull,
Frih. von Höpken.
Ridderskap och Adel:
Hr Trolle,
Hr Eosenquist,
Hr Sabelfelts fullm. Hr Cederström,
Hr Wernstedt,
Hr Stålhammar,
Hr Cremeri fullm. Hr Frölich,
Hr von Nummers,
Hr Skogs fullm. Hr Rudbeck,
Hr Lindenstedt,
Hr Hans Philip Flack,
Hr Raab,
Hr Benzelstierna,
Hr Lars Roxendorff,
Hr Printzensköld,
Hr Granner,
Tvister om riksdagsmannarätten. 13
Hr Gyllenbåt,
Hr Starckhufwud,
Hr von Gerten,
Hr von Baltzar,
Hr Johan von Strokirch,
Hr Tigerclou,
Hr Renberg,
Hr Söderhielm,
Hr Schmiterleuw,
Hr Sivedenstierna,
Hr Rudbeck,
Hr Lundenstedts fullm. Frih. Bennet,
Hr von Bromell,
Hr Rosenstams fullm. Uggla,
Hr Behr von Scliaij,
Hr Rosen.
Deputationen gick bort, anförd af Hr Grefven och
Landtm.
Frih. Carl Otto Wrangel trädde imedlertid til bordet,
då sedan fortfors med upläsandet af Regeringsformen och
begyntes altså med des 30 § samt fortfors til slutet deraf.
Hr Grefven och Landtm, kom efter någon stund jemte
deputationen tilbakars och berättade, det Hans Kongl. Majit
med mycken nåd uptagit R. o. A:s underdåniga hälsning,
äfven som Hans Kongl. Majit derhos önskadt R. o. A.
den Högstas bistånd uti deras öfverläggningar, med för¬
säkran om den nåd och ömhet, hvarmed Hans Kongl. Majit
R. o. A. tillika med alla rikets trogna undersåtare om¬
fattar (Bil. 1—6).
Frih. Eric Wrangel begärdte, det resolutionen an¬
gående Rutenskiöldske fullmaktssaken, som bär framman-
före finnes uptagen, måtte justeras, at han finge förnimma,
om den förmår, at de, hvilka upvist fullmagter, hvarom
tvist är, måtte afhålla sig, til des slut derpå varder.
Nästnämde resolution uplästes fördenskul.
Hr Öfverstlieutenanten Klingsporre förestäldte ange¬
lägenheten deraf, at R. o. A. måtte först afvackta Riddar -
hus-deputationens betänkande med skjälen mot och med,
hvarförinnan han holt före, det man icke kunde betaga
någon des här ärhållne säte och stämma.
14 (Okt. 18.) Tvister om riksdagsmannarätten.
Frih. Eric Wrangel sade, at i fall intriguen eller
skamlösheten skulle gå så långt at stänga någon ifrån sin
rättighet, hvilket dock ej står at förmoda, blefvo ingen
bättre utväg at hindra slikt än genom til utsättjande vite
derå. Hvad det nu förevarande målet anginge, så hade
han ej annat förstådt, än at R. o. A. afgjordt, det veder¬
börande, hvilka Riddarhus-directionen ej hade deciderat
med bifall at få sitta på Riddarhuset, borde derifrån af¬
hålla sig, til des slut derpå kan blifva.
Hr Liwin von Blixen påstod, det Riddarhus-depu-
tationen måtte först granska målet.
Hr Carl Gustaf Boije yttrade sig det ej vara nå¬
gon inbilning, at intriguer gifvas. Man hade disputerat
honom des säte. Efter som det voro svårt at på blott
förebringande mista sit säte, derföre förmodade Hr Boije,
at den, som sådant bestrider enom, först bör bevisa och
utföra sin rätt.
Hr von Vick[en] tyckte, at detta voro snarast af-
hulpit, om förra Riddarhus-deputationen finge befallning
at sätta sig nu genast härom.
Hr Hans Hindrich Boije holt för sin del före, at
R. o. A. endast förlorade den ädla tiden härmed, hälst det
tycktes ej kunna motsäjas, at alle de som Riddarhus-direc-
tionen afgjordt och antagit at sitta, icke böra eller måge
afhålla sig, emedan samma för dem varande utslag icke
blifvit uphäfvit. Men at tvenne Hrr Ribbingar disputera
hvars annars rätt, det vore et mål, som kunde gå til de-
putationen.
Hr Klingsporre påstod ytterligare, at R. o. A. ej
skulle befatta sig härmed utan remittera saken til Riddar¬
hus-deputationen såsom laga domstol deröfver.
Hr Grefve Hamilton förestäldte, at frågan lärer vara
om inga andra än dem, som inkommit å nyo, men ej angå
sådane, som directionen låtit inskrifva. Eljest skulle här
blifva en oändelig inqvisition til mycken tidsspillan.
Hr Dorje [Duriez] påminte, det R. o. A. vid sådant
förevetande ej kunde immediate vara domare.
Hr Grefve Creutz förmente trenne casus här före¬
falla, såsom först angående dem, som directionen funnit
ostridige och rene, hvilka tyckas böra njuta sådant til
godo. Dernäst dem, som directionen i anseende til der
Ceremonielet.
15
företedde skjäl utestängt ifrån säte och stämma vid den
nu skedde anteckningen, hvilka til följe deraf icke lära
kunna komma in, förr än de sökt och erhållit återvinning
och til den ändan sine skjäl företedt hos Riddarhus-de-
putationen. Tredje slaget voro de, som sedermera anmält
sig til inskrifning, hvilka, i fall om dem voro skjälig dis¬
put, ock kunde gå til Riddarhus-deputationen och tyckas
genom deras drögsmål hafva at skylla sig sjelfve.
Frih. Ulric Scheffer: Af det, som en stund blifvit
tält, tycker jag det vi ej väl begripit hvarannan, hvilken
som är rätter domare at åtskilja desse oftanämde mål.
At sådant tilhört Riddarhus-directionen, til des R. o. A.
kommit tilsammans, tyckes medgifvas af alle. Här finne
vi ärender af åtskillig och olika beskaffenhet förekomne.
Uti somlige har Riddarhus-directionen ej blifvit fulkom-
ligen uplyst, hvarföre directionen ej eller kunnat derå
gifva utslag utan det för felande underrättelse måst sus¬
pendera. De som åter blifvit tilfyllest beviste, har direc¬
tionen låtit inskrifva uti listan öfver R. o. A. Desse sed¬
nare tyckas böra sitta qvare men synas ej här kunna up-
tagas å nyo eller directionens beslut om dem ändras, förr
än någon inför Riddarhus-deputationen skulle finna sig be¬
fogad at anföra klagan och vederbörande deröfver der
hörde blifvit. Sedan deputationen derutinnan inkommer(!)
med sit utförliga betänkande, kunde R. o. A. komma at
bepröfva saken, då den således utredd varder.
Hr Grefven och Landtm, frågade, om detta bifalles,
hvarpå svarades med Nej och Ja.
Uppå Hr Grefvens och Landtm:s förestälning gaf
R. o. A. liud åt
Hr Grefve Henning Gyllenborg, som kom nu up
och föredrog R. o. A., at sedan han jemte de öfrige tvenne
deputerade sammanträdt, hafva de lupit igenom förre cere¬
moniellen emot det, som vid denne riksdag tryckt blifvit,
jemväl besedt sjelfva rummet eller Rikssalen, men intet fun¬
nit nästledne riksdags ceremoniel, som är i Hofcontoiret
påskrifvit hafva då varit före hos Riksens Ständer, hvilket
varit ordsaken, hvarföre ceremoniellet nu denne gången ej
blifvit communicerat med Riksens Ständer, innan det är
tryckt vordet. Vidare hade de deputerade anmärkt, at
haven blifver formerad ända up til gamla Kongshuset,
16 (Okt. 18.) Tvisterna om riksdagsmannarätten.
hvarest regalierne ifrån Kongl. Räntekammaren komma at
afhämtas, at hayen tillika kan nyttjas af R. o. A., så at
ståndet i den omständigheten ej kommer at sakna den
heder, som det samma för detta njutit, emedan hayen ej
drages ifrån sin ort, förr än regalierne varda åter förde
tilbakars på sit ställe. Uti Rikssalen finge Hr Grefven
och Landtm, en uphögd plan at sitta på. Deremot sitta
de trenne talemännen å andra sidan. Eljest och på hän¬
delse R. o. A. skulle icke des mindre finna godt, at något
af ceremoniellet borde hjelpas, hemstälte Hr Grefven, om
icke sådant kunde bäst ske på det sättet, at Hr Grefven
och Landtm, kunde derom öfverlägga med Öfverstemar-
skalken. Sluteligen förmälte Hr Grefven, det Krigsbefälet,
som voro frälse män och sitta nu på Riddarhuset, komma
fördenskul at följa R. o. A. åt up til kyrkan och i Riks¬
salen, men at det öfriga Krigsbefälet, som icke sorterar
under R. o. A., skal gå med hofstaten.
Frih. Carl Alexander von Ungern Sternberg
tyckte, at stället för Hr Grefven och Landtm, syntes så¬
ledes blifva något trångt på Rikssalen. Hvad Friherren
angående samma ställe förr i dag påmint, thertil hade han
haft ordsak; ty emellan Riksens Råd och Landtm, voro
den likhet, at för dem skyldras. Landtm, kior ock in på
inre borggården och representerar i alt Riksens R. o. A.
Hr Johan Wulfwenstierna sade sig vara ganska
mån både om Hr Grefvens och Landtm:s samt R. o. A:s
heder, men fant ej, huru Landtm, kunde sitta bland Rådet,
som satt med Konungen tilsammans, utan trodde han, det
Landtm:s rum voro näst derefter och emellan Adelen.
Hr Grefven och Landtm, proponerade i anledning
häraf, om icke han måtte få tala med Hr Riksrådet och
Öfverstemarskalken Grefve Ekeblad, huru alt detta til
R. o. A:s nöje må stå at hjelpas.
R. o. A. biföllo sådant.
Derpå företogs fullmagtssaken.
Frih. Eric Wrangel förenade sig med Frih. Scheffer.
Hr Grefven och Landtm, lät åter läsa up proposi¬
tionen derom, hvilken i denne dags protocoll finnes införd,
och frågade, om til sluts erhållande häruti, näst efter
orden: remitteras til Eiddarhus-deputationens uptagande och
hepröfvande, följande kunde tilläggas: at emedlertid de ej
B. o. A:s hälsniugsdeputation. Ceremonielet. 17
få sittja, hvilka icke äro afgjorde hos Biddarhus-directionen,
men de, som directionen låtit inskrifva, sittja här qvar?
Detta bifölls af R. o. A.,
sorn nu skildes åt.
Den 20 Octobr.
Den 20 Octob. samlades Riksens Högloflige R. o. A.
klockan 111 före middagen.
Hr Grefven och Landtm, berättade R. o. A., det
Presidentens uti Kongl. Maj:ts och Riksens Götha hofrätt
samt Commendeurens af Kongl. Nordstierne-orden Erih,
Eric Matthias von Nolckens sterbhus låtit notificera Hr
Grefven och Landtm., at bemälte Hr Baron och President
förledne lördag klockan 9 om aftonen genom döden afgådt.
Sedan begärte Hr Grefven och Landtm., at R. o. A.
ville nu genast utnämna och deputera tjugofyra personer,
hvilka likmätigt Riksdags ordningens 10 § komma at hälsa
och lyckönska de andre stånden, då de andre stånden först
dermed begynnelse gjordt til R. o. A. Imedlertid kunde
den af grefvarne, som kommer at anföra deputationen i
förberörde ärende, äga råderum at bereda sig på det tal,
vid samma tilfälle skal gjöras.
Detta biföll R. o. A.
Äfven gaf Hr Grefven och Landtm, tilkänna, huru¬
ledes han i anledning af R. o. A:s den 18 uti innevarande
månad fattade slut öfverlagdt med Hr Riksrådet och
Öfverste marskalken, Grefve Ekeblad angående de erind-
ringar, som R. o. A. funnit sig befogade at giöra til änd¬
rings erhållande uti visse delar af riksdags-ceremoniellet;
hvarpå Hr Riksrådet och Öfverste marskalken til svar
lemnat, at talemännen komma at sittja innom skranket i
Rikssalen samt det hayen kommer at formeras up til nya(!)
Kongshuset, så at R. o. A. kan nyttja den samma up til
kyrckan och tilbakars, nu som förr. Derjemte hade Hr
Grefven och Landtm, påmint om ordsaken, hvarföre cere-
moniellet blifvit denna gången tryckt, utan at det förut
är vordet nedlemnat til R. o. A:s öfverseende efter förra
vanligheten. Sådant har Öfverste marskalken låtit förstå
hafva härrört endast af tidsens korthet, som ej tillåtit
2—121942. Adelns protokoll.
18 (Okt. 20.) Tryckning och censur af hållna tal.
detta, hvilket dock en annan gång, vil Gud, skal i akt
tagas och rättadt blifva.
Hr Rudbeck hemstälte til R. o. A., at Hr Grefvens
och Landtnäs tillika med Hr Grefve Brahes vid denne
riksdag håldne tal måtte tryckas, som
bifölls och befaltes skulle ske.
Hr Carl Gustaf Boije ärindrade, om icke Censor
librorum kunde se igenom desse tal, innan de tryckte varda.
Hr Grefve Eric Brahe förmäldte sig ej veta af flere
tal än Hr Grefvens och Landtm:s samt sine egne. Hvad
det första beträffar, så hade han aldrig förestäldt sig, det
R. o. A. kunde misstänka sin Landtm, at hafva utlåtit sig
något, som borde undergå slik bepröfning, såsom hvilka
tal R. o. A. med nöje och mycken erkäntzla åhördt. Grefve
Brahes tal voro af den beskaffenhet, det han sade sig ej
hålla Censor god nog at stryka ut et enda ord deraf.
Hr Klingsporre förmente, at han kommit til riksdagen
som en fri riddersman, hvilken äger at tala och yttra sig
inför R. o. A. såsom han finner sig befogad och åligga,
men kunde ej erkänna Censor äga rättighet at öfverse
sådant, som han endast anförde til Riksens R. o. A:s öfver¬
vägande.
Hr Hierta förklarade sig icke hördt det ringaste an-
stöteligit i ofvannämde hällne tal, dem han fast mera hade
högsta fog at berömma, men tyckte eljest i gemen, at efter
som hvar riksdagsman icke bör eller får tala annat än
det, som med lagen öfverensstämmer, derföre syntes ock
följa, at alt det, som kommer under trycket, må först cen¬
sureras.
Hr Jennings: Hvar fri man äger at tala och sig ut¬
låta, men Regeringsformen förmår, huru det bör ske, nem¬
ligen i tillåtelige mål. Uti de nu omtalte talen har jag
icke funnit någre fel vara. Men at de icke des mindre
kunde censureras, trodde han vara nödigt, helst icke något
deruti måtte finnas, som kunde förordsaka minsta tvedrägt.
Frih. Grönhagen påstod, at R. o. A. icke voro under¬
kastade Censoris utan han Adelens censur.
Frih. Axel Reuterholm: Jag nekar ej det vara
stickande at begära, det en utvald Landtnäs tal skulle
jemte Grefve Brahes tal censureras, sedan vi hördt dem
och hjänt i våra hjertan, at det varit väl taldt. Nog voro
II vilan do riksdagsmannarätt.
19
det lagligit, at alt hvad sorn tryckes, skal censureras. Men
kåfve vi, mine gunstige herrar, ej så mycket vett, at sjelfve
urskilja och tala hvad rätt är, då frucktar jag billigt, at
slikt ej voro hulpit med någon censurering.
Hr Liwin von Blixen förestäldte, det B,, o. A. ej
kan erkänna någon annan at censurera deras giöromål än
Gud allena, såsom endast öfver Ständer satt.
Hr Grefven och Landtm, holt onödigt, at giöra någon
ny proposition til erhållande af B. o. A:s utlåtande an¬
gående talens tryckande, sedan B. o. A. redan här fram-
manföre sådant bifallit hade, såsom ock hvilket vid förre
riksdagar skedt, at de då håldne tal ingen censur under¬
kastade varit, hvarutinnan fördenskull nu samma modus
kommer at brukas.
Härtil förnyade B. o. A. deras bifall genom ett all¬
mänt bejakande.
Hr Carl Gustaf Boije bedyrade, det han ingalunda
formerat denna qvajstionen at dymedelst åstadkomma oro¬
lighet hos Biksens Högloflige B. o. A. Men i anseende
dertil, at han hördt B. o. A:s hrr ledamöter förklarat sin
vilja och oryggeliga upsåt at uti alt följa lagens föreskrift,
hade han förestäldt sig, det med tryckning efter lag bör
likaledes förhållas; jemte begäran, at des ord, såsom en
fri riddersmans, måtte tagas in i protocollet.
Hr [A. B.] Durietz anmärkte, at när man agerar scri¬
bent til upläggande af något vist arbete, då måste slikt
censureras, innan det må få genom trycket meddelas all¬
mänheten; men hvad man på riksdagar talar som frie
riddersman, voro ej underkastadt någon annans än allenast
Högloft. B. o. A:s öfverläggning och tilständiga censur.
Biddarlius-fiscalen Friedrich von Post ingaf en för¬
teckning, daterad den 17 i denna månad, huru i anled¬
ning så väl af Högloflige B. o. A:s som Biddarhus-direc-
tionens resolutioner, följande komma, efter Fiscalens tanka,
at utur de författade listor tils vidare utgå, nemligen:
l:o N:o 37, Frih. Ulfsparre, för hvilken tvenne sig
anmäldt, en capitaine och en cadett, men tvist är om
rättigheten at vara caput familise, då ingen voterade;
2:o N:o 70, Hr Kafle. Tvenne fullmagter inkommit,
den ena för Hr Capitaine Cronstedt, den andra för Hr
Kammarherren Schönström, hvarföre ingendera voterat;
20 (Okt. 20.) Konungen kallar till Kiksealen.
3:o N:o 15, Ribbing. Tvenne sig anmält, nemligen
Major Ribbing och Lieutenant Ribbing, hvilka ingendera
voterat;
4:o [N:o 208,] Hökeflycht. Tvenne fullmagter, en för
Hr Gyllensvärd, den andra för Hr von Gerthen, som ingen¬
dera voterat;
5:o N:o 749, von Gerthen, Mauritz Johan och Gustaf
Reinhold, fendrick vid Dahlregementet, hvilka ej eller fått
votera;
6:o N:o 856. För Tevitz skal ej eller fullmägtigen
fått votera, i anseende til något emot fullmagtens utgif¬
vare angifvit brottmål.
Hr Grefven och Landtm, frågade, om R. o. A. ville
bifalla, at desse uti Riddarhus-fiscalens lista anteknade och
nu här frammanföre uprepade ej måge få sitta ibland
R. o. A., förr än Riddarhus-deputationen yttradt sig dem
angående.
Bifölls.
Hr Netherwood hemstäldte nödvändigheten deraf, at
R. o. A. måtte nu vara betänkte på medel at hämma alla
missbruk vid fullmagters utgifvande til instundande riks¬
dag; til hvilken ända han föreslog, at tvåhundrade daler
silfvermynts vite måtte förläggas så väl den, som icke til
nästa riksdag fulkomligen utredt sin genealogi, som ock
sådane, de der skulle gifva ut dubbla fullmagter för sin
ätt at sittia på Riddarhuset.
Hr Morath tyckte, at de af R. o. A., som valt landt¬
marskalk, ej måge nu åter strykas ur listan utan bi¬
behållas vid deras således redan erhåldne säte härstädes.
Hr Gyllensvärd begärdte få veta, hvilken som ute¬
slutit de nu först upgifne famillerne af bänklistorne, innan
R. o. A. dertil lemnat des bifall, efter som han förmente
den, som sådant har gjordt, bör derföre vara ansvarig.
Honom gafs til svar, at Fiscalen sådant gjordt.
Anmältes, det tvenne kammarherrar voro sända i nåder
ifrån Hans Kongl. Majit till R. o. A., hvilka nu låtit an¬
hålla om företräde.
Samme tvenne kongl, kammarherrar blefvo emottagne
af sex deputerade och infördes
Hr Grefve Törn flycht, jemte Kammarherren \yon\
Carlsson, af hvilka den förre sade: Hans Kongl. Maj:t har i
E. o. A. chapeau bas. Riksdagsmannarätten. 21
nåder befäl t oss at härmed förmäla des nådiga hälsning
til sine trogne undersåtare R. o. A. samt begär, at R. o. A.
i morgon, vil Glud, eller den 21 hujus infinna sig så väl
i Storkyrkan som Rikssalen, efter det tryckta ceremo-
niellet.
Hr Grefven och Landtm, svarade Hr Grefven och
Kammarherren, det R. o. A. skulle på den föreskrifne
tiden och orten sig i underdånighet infinna.
Kamm ar herrarne beledsagades sedan utaf de sex de¬
puterade utur Riddarhus-salen.
Hr [von] Stiernman ville veta, om det skulle obser
veras nu, denne som vid förre riksdagarne skedt, at nem¬
ligen, när någon deputation kommit hit ifrån de andre
stånden, hafva altid R. o. A., under det slike deputationer
varit inne och föredragit theras ärende, varit chapeau bas.
Detta besvarades, uppå gjord frågan, af R. o. A.
med Ja.
Hr Gyllensvärd förenade sig til alla delar dermed,
det R. o. A. ej kunde undgå at taga hattarne af sig,
emedan någon deputation härstädes hade företräde, men
frucktade allenast, det han torde, emot sin vilja, för¬
nimma omöjeligheten vid värkställigheten häraf, i fall ej
vite förelägges.
Frih. Grönhagen holt dock före, at et tagit beslut
uti en sådan nödvändig omständighet, som R. o. A. sins
emellan på paroll öfverenskommit, lärer mera förmå denne
lustre corps, än något til åläggande vite skulle värka
kunna.
Frih. Axel Reuterholm sade, det han hördt utaf
Riddarhus-fiscalens upgifne lista, at en person utgifvit
tvenne särskilte fullmagter, hvilket visar en bedröfvelig
frucktan, at andre torde bjuda til det samma. Här voro
nu ej stunden eller tiden at decidera, huru sådant bör
botas, men höllö likväl för sin del före, at den som med
berådt mod hade så oförsvarligen handlat, förtjente at
derföre med eftertryckelig rättelse anses. Ty hvarken
vänskap eller persvasioner kunde tagas för gällande at
bringa en riddersman til slike steg. Men angående sättet,
huru det må förekommas, upskjöto Friherren at vidare
yftra sig nu, då man hade andra riksvårdande mål at
öfverlägga. Jag har sedt, fortfor Frih. Reuterholm ytter¬
22 (Okt. 20.) C. W. Grönhagens ålder m. m.
ligare, uti Hr [von] Stiernmans af trycket utkomne nya
matrikel öfver Sveriges Höglofl. II. o. A. familier vara
utdöde, som nu sig angifvit at deremot lefva skola.
Hr [von] Stiernman gaf vid handen, at någre famil¬
ier i hans matrikel af förseende äro vordne antecknade
för utdöde.
Frih. Axel Reuterholm ville då väl tro, kan ske,
at de ej voro utdöde, men påstod til protocoliet, det uti
instructionen för Riddarhus-deputationen införas måtte, at
deputationen hade at inhämta [von] Stiernmans tankar uti
dylike mål och sedan komma in med fullständig berättelse
och et betänkande, på det R. o. A. må äga grund och
anledning at härutinnan vidtaga så allvarsamma steg,
som äro dem värdiga.
Hr Grefven och Landtm, förestäldte R. o. A. nu icke
vara ämnet eller tiden at härom öfverlägga; men at sådant
hörde til instructionen för Riddarhus-deputation, hvilken
då den skulle förekomma, kunna R. o. A. vara betänkte,
huru härmed skal förhållas.
Hr Stålhammar androg, det han fått höra, at Frih.
Claes Wilhelm Grönhagen, som vid närvarande riksdag
är fullmägtig för Schönbergske famillen, N:o 1052, ej skal
fyldt sine tjugofyra år, hvilket Grönhagens broder kunde
intyga. Hemstälde fördenskull, om bemälte Frih. Grön¬
hagen i det fallet må kunna sittja för famillen.
Hr Printzenskiöld tyckte, at den som gifver ut
tvenne fullmagter för sin famille, ej borde mer äga votum
och stämma på Riddarhuset.
Hr Netherwood understäldte dervid, om icke Riddar-
hus-fiscalen exact borde exequera de af R. o. A. bifallne
och vid dörren anslagne reglorne til mera ordnings bibe¬
hållande emellan Höglofl. R. o. A., än han nu måste se,
då somlige falla hvarannan i talet, andre icke sitta på sine
bänkar, med mera. Imedlertid och hvad anginge den före¬
varande saken, så förmente han den bäst blifva afhulpen,
när R. o. A. åsatte tvåhundrade daler silfverm:ts vite på
ofvannämde missbruk.
Hr Grefve Creutz holt före, at detta kunde remitte¬
ras til Riddarhus-deputationen, som hade tilfälle at, så
framt någon oanständig gjerning skulle yppas vid full-
magters utgifvande, derom undersöka samt sedan med sit
Prästeståndets hälsDing.
23
betänkande inkomma till K,, o. A., både huru sådant borde
anses och alt vidare missbruk derutinnan förekommas för
framtiden.
Frih. Eric Wrangel androg, at de familier, som blif¬
vit antecknade vara utdöde, ej måtte sittja, innan det åter
afgjordt varder, at de dertil hafva rätt. Vid vitets ut¬
satt] ande hade han så mycket mindre at påminna, som
R. o. A. förr säges hafva slikt beslutit. Men beträffande
det, som rörer Frih. Grönhagen, som skulle han ej fyldt
tjugofyra år, hyste Baron Wrangel icke något misstro¬
ende til Riddarhus-directionen, at ej nog hafva granskat,
innan den låtit införa Friherre Grönhagen; i hvilket af¬
seende Frih. Wrangel nu ej kunde anse, hvad deremot
föregifves, för annat än et blott och obevist tal.
Hr Hans Hindr. Boije var icke emot, at dylike
missbruk, som värkeligen skulle pröfvas vara skedde med
fulhnagter, borde, äfvensom frågan angående Frih. Grön¬
hagens ålder under tjugofyra år, remitteras til Riddarhus-
deputationen.
Derpå anmäldtes, at en deputation nu begärdte före¬
träde från Högvördige Prästeståndet.
Samma deputation, som bestod af tolf personer och
anfördes af Biskopen i Westerås Doctor Troilius, emot-
togs derföre efter vanligheten, då sedan bemelte Hr Biskop
sig yttrade:
Högvälborne Herr Grefve och Landtmarskalk, så ock
Hög- och Välborne Herrar Grefvar, Friherrar och samte-
lige Sveriges Höglofl. Ridderskap och Adel.
Sedan i Herrans namn Riksens Höglofl. Ständer åter
sammankommit, har Prästeståndet funnit ibland des första
skyldigheter vara at hos Riksens Höglofl. R. o. A. genom
oss sine deputerade härmed aflägga sin vördsamma hälsning
och lyckönskan. Prästeståndet gläder sig hjerteligen at
finna i detta uti alla tider vördade Riddarhus en så vär¬
dig och älskad Landtmarskalk, omgifven af så många rede-
lige herrar och svenska män, och ser sig desto mera af
dem undfå det biträde uti rådplägningarne öfver de före¬
kommande riksdags-ärender, som ståndet derigenom lärer
finna sig lättadt och understödt at vidtaga de mått, som
lända til Guds heliga namns äros befrämjande, Kongl
24 (Okt. 20.) Borgareståndets liälsning.
Maj:ts nådiga nöje oeh fäderneslandets nytto oell gagn.
Prästeståndet önskar, att Herren vår Gud måtte vara med
oss så innom som utom vare rådslag, at Riksens Ständers
göromål måge företagas och afgjöras af och i Gudi. Och
är Herren Gud med oss, ho kan vara emot oss? Uti Hög-
lofl. R. o. A:s gunst innesluter sig Prästeståndet hör¬
samst.
Hr Grefven och Landtm, svarade denne deputation:
Högvördige Prästeståndets hälsning uptager R. o. A. med
fägnad och tacksamhet; och försäkrade Hr Grefven och
Landtm, derjemte om R. o. A:s uprigtiga åhåga at med
förtroende och nit förena sig med det Högvördiga Präste¬
ståndet uti alt det, som kan lända til Guds namns ära
samt Konungens och rikets sanskyldiga bästa.
Leputationen trädde af, beledsagad af de deputerade,
som den emottagit.
Biddarhus-fiscalen upläste listan på R. o. A:s depute¬
rade, som skulle afgå til de andre frenne stånden.
Under det samma ankom en deputation af tolf personer
ifrån det Lofliga Borgareståndet.
Rådmannen i Stockholm Hr Falk förde ordet så¬
lunda:
Högvälborne Herr Grefve och Landtmarskalk samt
Riksens Högloft. Ridderskap och Adel.
Hos Högvälborne Hr Grefven och Landtmarskalken
samt Högloflige R. o. A. har Borgareståndet den äran
genom oss såsom des deputerade at aflägga sin vördsamma
hälsning, och fägnads betygelse öfver Högloflige R. o. A:s
lyckeliga ankomst til denna riksdag. Det önskar tillika,
at vid de öma och angelägna värf, som på detta möte
komma at afhandlas, Riksens Ständer må vinna den Hög¬
stas välsignelse til förtroende i rådslagen, enighet i be¬
sluten och styrka i deras utförande. Guds namns ära,
öfverhetens nöje och fäderneslandets oskiljacktiga bästa
äro ändamålen af allas vår omsorg, och försäkrar Borgare¬
ståndet at nu som tilförene aldrig släppa detta ögnamärke
och de utstakade vägar, som dertil leda. Med upriktigaste
tilgifvenhet på sin sida anhåller Borgareståndet at få
hugna sig af Högvälborne Hr Grefvens och Landtmar-
C. W. Grönhagens ålder.
25
skalkens samt Högloflige R. o. A:s mogna biträde och. at
i des ynnest och vänskap ständigt få vara inneslutit.
Hr Grefven och Landtm, svarade: R. o. A. uptager
med al skyldig tacknämlighet det Lofliga Borgareståndets
hälsning; försäkrandes om deras skyldiga och förtroliga
biträde uti alla de ärender, som hafva gemenskap med
rikets välgång i gemen samt det Lofliga Borgareståndets
enskylta förmån i synnerhet.
Deputationen afträdde.
Frih. Carl von Ungern Sternberg yttrade sig, det
han nogsamt viste, at R. o. A. voro öfvertygade om nyttan
deraf, at ordning och sagtmodighet uti des öfverläggningar
brukas må. Ty i fall man med ifver skulle åsido sätta vörd¬
naden, voro olyckeligit, om tillika något misstroende up-
kommo. Om någon angifves, borde derföre sådant, til af-
böjande af förberörde olägenheter, remitteras til sit ställe
at lagligen anses. Yi håfve i dag, mine herrar, en casus,
som yppadt sig med Frih. Grönhagen. Jag tror, atRiddar-
hus-directionen haft fulla skjäl til Grönhagens inskrif¬
ning, förmodar ock, at den, som dock nu sagdt honom vara
under 24 år, måste vara försedd med bevis derpå; och för-
denskul vore bäst at remittera saken til Riddarhus-deputa-
tionen at undergå, hvad lag i dy mål kräfver.
Hr Stålhammar uprepade, at Frih. Grönhagens egen
bror sagdt honom vara yngre, än at han, efter Riksdags¬
ordningen, kunde bivista riksdagen. Trodde också, det
bemelte broder voro närvarande, då han bäst kunde under¬
rätta Högloft R. o. A. härom.
Hr Grefve Henning Gyllenborg förmäldte sig til
en stor del vara af enahanda tanka med Frih. Ungerns i
förberörde ärende förklarade mening, med tilläggning, at
här ej voro stället at gå i detaille af saken. Till R. o. A.
höra rådplägningar rörande rikets välfärd; men conseqven-
sen hade Frih. Ungern vist, när det annorledes sker.
Derföre holt Grefven före, det man borde stadfästa, det
inge sådane särskilte mål måtte här få föredragas, som nu
skedt är. Visse ibland dem voro af den beskaffenhet, at
de hörde til Landtmarskalcks-embetets åtgärd och rättelse.
Somlige angifvelser endast til Riddarhus-fiscalen, som äger
at, sedan han deraf del fädt, dermed förfara efter den
26 (Okt. 20.) Bondeståndets hälsning.
honom åliggande skyldighet. På begge sätten gå målen
sin laga väg och varda utarbetade, så at deras beskaffen¬
het, i fall det så fordras, kan, fullkomligen utredd, änte-
ligen komma under R. o. A:s bepröfvande. Derföre påstod
Hr Grefven, at et sådant ordenteligit sätt äfven uti före¬
varande så väl som alle andre slike mål måtte brukas
och förutgå, at IL o. A. eljest ej må falla i fördomar.
Ifrån det Arbara och Hedervärda Bondeståndet kom
en deputation, som bestod af tolf personer, hvaribland riks¬
dagsmannen ifrån Wermeland Otto Olofsson gjorde
följande tal:
Högvälborne Herr Grefve och Landtmarskalk så ock
Hög- och Välborne Herrar Grefvar, Friherrar och samte-
lige Sveriges Rikes Höglofl. Ridderskap och Adel.
Til Höglofl. R. o. A. äro vi utsände at anmäla Bonde¬
ståndets hörsamma hälsning; hafva härjemte å des vägnar
skolat betyga en upricktig och vördnadsfull fägnad öfver
Riksens Högloflige R. o. A:s lyckeliga ankomst til inne¬
varande riksdag. Ståndet önskar, at Gud ville uppehålla
Höglofl. R. o. A. vid allsköns hög välmågo, på det Bonde¬
ståndet måtte njuta däraf uplyst biträde uti de förekom¬
mande riksdags-ärender. Bondeståndet erkänner des mindre
insigt i desse angelägenheter, ty deras ämne har af ung¬
domen varit at af de djupa vattn och hårda hellebergen
söka sin föda. Dock vörda de Guds nådiga försyn, som
hos dem nedlagdt den förmögenhet at kunna skilja dygd
från odygd och rätt från orätt. R. o. A. behagade altså
gunstigast uptaga och anse Bondeståndets välmente upsåt.
Ståndet kunde försäkra, at det uti alt skal med yttersta
krafter söka bidraga till Konungens nöje, landets väl och
at väre lagar handhafde varda. I öfrigit inneslutade sig
Bondeståndet uti Höglofl. R. o. A:s vänskap och välvilja.
Hr Grefven och Landtm, utlät sig dertil, at R. o. A.
tackar mycket det Hedervärda Bondeståndet för des vän¬
liga hälsning. R. o. A:s ömaste ändamål skal blifva at,
näst riksdags-ärendernas skjötande i allmänhet, altid bi¬
träda det Hedervärda Bondeståndet uti des enskylta ange¬
lägenheter.
Ilälsningsdoputationen. Grönhagen. Ceremonielet. 27
Deputationen tog sit afträde, fölgd af de deputerade,
som den samma hade infördt.
Sedermera förestäldte hr Grefven och Landtm., at
tiden voro inne, det deputationen ifrån R. o. A. nu kom¬
mer at gå af at tilbaka aflägga R. o. A:s hälsning hos
de andre stånden.
R. o. A. instämde dermed.
Denne deputation, som anfördes af Hr Grefve Jacob
Johan Gyllenborg, ropades til den ändan up, trädde fram
i skranket och i förberörde ärende gick bort.
Sedan reassumerades åter saken angående Frih. Grön¬
hagen.
Hr Hästsko berättade, huruledes han märkt, det
alle ibland R. o. A. voro nögde med Frih. Ungerns samt
Hr Grefve Henning Gyllenborgs derom yttrade tankar.
Han för sin del hade allenast ett at tillägga: at som vi
alle voro komne at ro i en båt, så ägde ingen at hysa
andre tankar, än at hvar och en är lika redelig. Och om
vi sålunda hysa förtroende til hvarannan, då kunde alle
oredor i en lyckelig stund förekomne varda.
Hr Grefven och Landtm, proponerade, om icke detta
mål, huruvida Frih. Grönhagen är tjugefyra år eller ej,
må remitteras til undersökning och bepröfvande vid Riddar-
hus-deputationen.
Hr Grefve Henning Gyllenborg holt före, det alle
mål, som fordra uplysning, först böra likaledes anmälas
i Riddarhus-deputationen, innan de kunna företagas och
här afgjöras.
Detta bifölls med propositionen, som Hr Grefven och
Landtm, här näst frammanföre om Frih. Grönhagen
gjordt.
Hr Grefven och Landtm, lät R. o. A. veta, det Hof-
intendenten Hr Grefve Cronstedt anmäldt, det ej mer än sju¬
hundrade personer rymmas på högra sidan, som är R. o. A:s
rum i Rikssalen; men at på händelse flere skulle vilja gå
up uti bemälte Rikssal, voro allenast rum för dem at tilgå
bak om de andre stånden.
Hr Grefve Henning Gyllenborg tviflade intet, det
ju R. o. A. lära rymmas på sit tilordnade ställe, när de
afdragas, som vid detta tilfället hafva function.
Hr Grefven och Landtm.: det är vanligit, at visse
28 (Obt. 20.) Middagen å k. slottet.
komma at äta vid jkongeliga kofvet den dagen riks-
dags-predikningen sker. Nu kar Hofmarskalken Baron
Horn anmäldt, at denna gången voro rum därtil allenast
för en af kvar bänk från Högloft. B. o. A. Derföre be¬
gärdte Hr Grefven ock Landtm., at kvarje bänk i dag
ville ibland sig sjelfve utse någon, som då komme at äta
vid kofvet.
Uplästes för 11. o. A. Kongl. Mcij:ts nådiga kund-
giörelse angående någre omständigketer, som vid riks-
dagarne komma at i agt tagas, gifven Stockkolm i råd-
cammaren den 6 September år 1751.
Hr Lars von Bromell kade väl kordt, at en af kvar
bänk skulle vara inviterad at äta på kofvet dagen då riks-
dags-predikningen skal hållas, men påminte, det månge voro
ifrån landsorterne, hvilka bidragit til slottsbyggnaden.
Bördenskul ock på det någre flere af dem måtte få den
nåden at spisa vid ofvannämde tilfälle på kofvet, hem-
stälte Hr von Bromell, om icke Hr Grefven och Landtm,
måtte anmodas söka den ändring, at åtminstone 2 å 3 af
kvar bänk kunde komma at ses ut; hälst kela de andre
stånden blifva qyarbudne til et långt större antal än all¬
enast de 55 af B,, o. A., som då emot vanligheten skulle
komma at blifva et ej väl proportionerat antal emot de
andre stånden.
Hr Klingsporre: Ehuru välment förberörde voro er-
indrat, tyckte kan dock, at B. o. A., såsom första ståndet
i riket ock hvilkas qvalitet altid en viss nobless bör åt¬
följa, icke synes kunna sättja i qvestion en middags¬
måltid.
Hr Printzenschiöld trodde, at detta kos B. o. A.
icke måtte finna någon svårighet, efter som af bänkarne
torde finnas de, hvilka kan bända icke åstunda blifva
qvare.
Hr Grefven ock Landtm, underrättade B. o. A., det
Hofmarskalken tillika gifvit vid handen, at ordsaken,
hvarföre 55 allenast nu måge ses ut, består deruti, at det
är brist på rum för flere; ty något bord gåfvos ej, at 2 ä
300 personer dervid kunde rymmas. Derföre voro bäst, at
härmed förblefvo efter vanligheten.
B. o. A:s hrr deputerade, som varit ock hälsat de
andre stånden, kommo nu tilbaka.
Visiter af sändebuden. Grefve von Hessenstein.
29
Hr Grefve Jacob Johan Gyllenborg, som anfördt
denne deputation, gaf til svar om samma förrättning, at
de trenne stånden bedt anmäla deras vänliga hälsning och
beständiga vördnad för Riksens It. o. A.
R. o. A. skildes nu åt.
Den 21 October.
Then 21 October samlades Höglofl. R. o. A. kl. 8 för¬
middagen at i Herrans namn bivista riksdags-predikan och
derifrån gå up på Rikssalen, enligt Kongl. Maj:ts nådiga
kundgiörelse derom, som skedde dagen förut under trum-
peteblåsande och pukslående; och sedan R. o. A. intagit
sine ställen,
anmälte Hr Grefven och Landtm., huru samtelige
Herrar Ministrerne giordt honom en visite; förmodandes,
at R. o. A. behagade gilla, det Hr Grefven och Landtm,
fullgiör å des sida, hvad som skyldigheten tilbakars
kräfver.
Hr Lars von Bromell androg, det han väl sidstledne
riksdag påstådt, at Hr Grefve von Hessenstein ej måtte
få bivista R. o. A:s plena. Men sedan Hr Grefven nu för¬
skaffat sig berömmelig insikt både uti in- och utrikes sa¬
ker, så kunde Hr von Bromell icke undgå at til R. o. A.
hemställa, om icke välbemälte Hr Grefve måtte denne
riksdag, om icke för sin egen famille, i fall lagarne sådant
förbödo, såvida han ännu ej hade fylt de dertil erforder¬
liga år, dock likasom det skedde förre riksdagen, få vara
närvarande vid deliberationerne härstädes.
Hr Grefven och Landtm, svarade, det R. o. A. icke
lära vara deremot, at Hr Grefve von Hessenstein må
niuta en lika förmon vid innevarande, som honom i för¬
berörde måtto vederfarits sidstledne riksdag; men påminte
Hr von Bromell, at R. o. A. i dag, som här frammanföre
omnämndt är, kommit ihop allenast til den ändan, at gå
up til riksdags-predikningens afhörande och träda up på
Rikssalen utan at nu företaga sig något annat; i anseende
hvartil Hr Grefven och Landtm, icke kunde giöra proposi¬
tion på Hr von Bromells föreställning.
30 (Okt. 21.) I Storkyrkan och Rikssalen. Enskilda besvär.
Sedan gafs vid handen, at Borgareståndet höllö nu på
at gå up til kyrkan.
Kongl. Protocolls-secre terar en Westerling och Registra-
toren vid Kongl. Cancelliet Frich, sorn voro utsedde at
vid detta tilfälle vara härolder för Ridderskapet, blefvo
fördenskull inkallade.
Therpå upropades samtelige R. o. A. samt afgingo i
procession up til Storkyrkan.
Riksdags-predikningen förrättades derstädes af Biskop¬
pen i Skara Hr Doctor Engelbert Halenius öfver 19 versen
af Pauli epistel til de Romare.
Efter slutad gudstienst begaf sig R. o. A. up i Riks¬
salen samt afhörde det tal på Kongl. Maj:ts vägnar Hr
Riksrådet, Cancellie-prsesidenten samt Riddaren af Kongl.
Haj:ts Orden Friherre Anders Johan von Höphen holt
(Bil. 7) tillika med Kongl. Maj:ts nådige allmänne proposi¬
tion til samtelige Riksens Ständer vid innevarande riks¬
dag, daterad Stockholm i rådkammaren den 13 October
innevarande år (Bil. 8).
Och sedan Hr Grefven och Landtm, hållit des under¬
dåniga tal til Hans Kongl. Maj:t (Bil. 9), de öfrige tale-
männen jämväl, hvar för sitt stånd, sig underdånigst ytt-
radt, förfogade sig R. o. A. tilbakars til Riddarhuset, då
klåckan var vid pass 2 eftermiddagen och
skildes åt.
Den 22 October.
Then 22 October sammanträdde R. o. A. in pleno klockan
9 förmiddagen.
Til en början och behörigt i akt tagande uplästes nu
de reglor, som blifvit författade och af R. o. A. nästledne
riksdag faststäldte til god ordnings bibehållande vid dess
rådplägningar.
Därpå justerades det uti R. o. A:s pleno den 17 uti denne
månad hällne protocoll, därvid ej något var at påminna.
Föredrogs ett project, gjordt i Riddarhus-cancelliet, til
anslag för dem, som ärna söka Riksens Ständer, at med
sine enskilte besvär och ansökningar til Urskillnings-depu-
tationen inkomma innom en månads förlopp ifrån riksdagens
första utblåsning, som blifver til och med den 13 November,
Bänkmansvalet.
31
hvarefter inge sådane mål emottagas, ehuru de höra til
Riksens Ständer dem at uptaga och afgiöra.
Kr Hästsko af Fortuna tyckte för sin del, det ter¬
minen borde vara ifrån sidste utblåsningen, eftersom någre
dagar nu voro eljest för de sökande fruktlöst förbigångne,
innan anslaget skjer, hvarförinnan vederbörande icke kun¬
nat ingifva sine ansökningar, som ej synes böra räknas
dem til last.
Hr Lars von Bromell instämde därmed;
men sedan Hr Grefven och Landtm, underrättadt
R. o. A., at ofvannämnde anslag är uti tidens beräknande
lika med det, som skedde vid 1751 års riksdag, blef pro-
jectet bifallit, påskrifvit och genast til de andre stånden
bortsändt.
Hr Grefven och Landtm, förestälte, om R. o. A.
skulle behaga nu företaga sig bänlcmans-vahlet, at electo-
rerne måtte kunna utnämnas och de R. o. A:s deputerade
til Secrete Utskottet och samtelige deputationerne, på det
riksdagen med det första kunde komma uti activitet.
Hr Göös förmälte, at på somlige bänkar suto 24 och
på somlige 25 af R. o. A.; och ithy påstod han, at få veta,
hvadan en dylik olikhet uti fördelningen på bänkarne
kommo.
Riddarhus-fiscalen svarade, det sådant härrörde där¬
af, at åtskillige familier, sedan landtmarskalks-vahlet sked¬
de, sig anmält och blifvit antecknade, hvilka såsom de böra
niuta säte efter deras nummer, altså häfver den ock ökt
antalet på somlige, men ej på alle bänkarne, hvarföre ingen
ny fördelning kunnat giöras.
Frih. Eric Wrangel förmente, at nu det angelägna¬
ste riksdagsärende förekommit, ty på bänkmans-vahlet be¬
rodde riksdagens lyckeliga utgång. Det förtiente förden¬
skull största upmärksamhet, hälst som på Friherrens bänk
voro 24, andre bestodo af 8 personer allenast, men som¬
lige 30 til antalet; och syntes således en jämkning och
ändring ofelbart böra föregå det nu förestående bänkmans-
vahlet. Han väntade väl det svar, at nu ej voro tid där-
til samt at därom voterades vid sidstledne riksdag, hvar¬
medelst voro deciderat, huru bänkmans-vahl böra ske, men
ärindrade sig, at samma votering angick icke hela me-
thoden af bänkmans-vahl en general. Utom dess voro detta
32 (Okt. 22.) Bänkmansvalet.
af samma beskaffenhet som alle öfrige oeconomica, dem
ståndet, eftersom de äro ombytelige, äger bielpa och jämka.
Nu voro Riddarhuset helt annat än vid sidstledne riksdag,
i anseende til den då skedde tilökningen af familier, som
på denne riksdag intagit sine säten, hvartil 3:ne bänkar
äro nu tilkomne mer än förre tiden varit. Til exempel
härutinnan anfördes, at vid en riksdag voro förordnadt,
det ingen af Hrr Riksens Råd måtte blifva landtmarskalk,
Thäremot hade Riksrådet Grefve Tessin til landtmarskalk
vid en annan riksdag undfått röster. För thesse orsaker
projecterade Frih., det någre deputerade måtte fördela
R. o. A. i så måtto, at hvarje bänk kunde utgiöras af et
lika antal, til 20 eller flere, som finge genom lottning
fram i skranket utgiöra 1 bänkman.
Hr Anders Ehrenström: Fjortonde § af 1723 års
Riksdags-ordning förmår, huru visse män genom ordente-
ligit val skola utnämnas at utvälja Secrete Utskottet och
de öfrige deputationerne. Samme § säger ock, at skulle
något stånd för sig framdeles finna beqvämligare och til
ståndet lämpeligare utvälgnings-sätt, står det äfven fritt.
Men Riksdags-ordningen tillåter på intet ställe lottning.
Härföre och som R. o. A. nästledne riksdag afgiordt, på
hvad sätt med bänkmans-vahl härstädes skall förfaras,
så förblifver jag för min del därvid, så mycket mer,
som jag icke äger at rubba lagen i detta eller andre mål.
Frih. Hamilton tilläde: Den vahl-methode til bänk-
mans-vahls förrättande R. o. A. sistledne riksdag fast-
stält för denne riksdag, kan, såsom på Riksdags-ordningen
grundad, nu icke komma i qusestion eller vara ändring
underkastad. Hvad det andragne prsejudicat anginge, så
lämnar jag, om R. o. A. emot sitt fattade slut åter för
godt funnit at låta något Riksråd komma under omröst¬
ning til landtmarskalk; men vet, det inge prsejudicater
kunna binda R. o. A. händerne uti förevarande sak. At
något hade förr skedt olagligt, sådant bör fast mera för¬
må R. o. A. at följa lagen och hvad i kraft däraf, som
ofta sagdt är, blifvit 1752 ordenteligen beslutit samt nu
bör i värket ställas.
Hr Printzenschöld tyckte, at det icke voro tid at
existenti casu stadga lag i afseende på et vahl, som
R. o. A. nu voro i begrep at i dag låta för sig gå, Han
Bänkmansvalet år 1752.
33
hade hördt det ordet jämka, men försäkrade, det han för
ingen del voro med om någon slags jämkning.
Hr Grefven och Landtm, förestäldte, at anledningen
til denne öfverläggning varit Frih. Wrangels proposition,
som egenteligen rörer en jämkning mellan bänkarne, men
icke angående frågan om sättet til bänkmans-vahlet. Det
sednare voro redan sistledne riksdag deciderat. Därföre
borde R. o. A. nu utlåta sig öfver det förra och icke falla
ifrån det ena til det andra ämnet.
Uppå begiäran uplästes B. o. A:s protocoll, hållit den
6 Juni år 1752, då det i denne sak blivit äfven vidlyftigt
discurerat och änteligen voterat samt allenast tu hun¬
drade nitton vota utfallit därföre, at hvarje bänk måtte
få lotta först med slutne sedlar inför landtmarskalks-
bordet på trenne och det på sådant sätt, at så många
personer, som sittia på bänken, så många sedlar skrifvas
och på trenne af dem sättes bänkman, men på de öfrige
intet bänkman. De 3:ne, som sedan fått sedlarne och
blifvit bänkmän, skulle lotta åter på lika sätt inför landt-
marskalks-bordet med slutne sedlar, och hvilken då finge
lotten, skulle blifva den rätta bänkmannen, som väljer
electorer; hvilket project genom tu hundrade trettio nio
vota är vordet förkastadt och däremot beslutit, at det för-
blifver med bänkmans-vahlet som för detta brukats (Bil. 10.).
Hr Grefven och Landtm, förnyade dess här framman¬
för giorde föreställning, at nu, då ingen qumstion kan
blifva om vahl-sättet, som således är afgiordt, hade ej
någon öfverläggning uti den delen rum; utan måtte
R. o. A. nu yttra sig, om jämkning emellan bänkarne i
anseende til de sedan landtmarskalks-våhlet antecknade fa¬
milier finnes nödig eller ej.
Hr Hans Hindrich Boije hade ej något at därtil
lägga, allenast påminte, huruledes vid sidstledne riksdags
början voro 26 på somlige, andre 16, och på någre 8 per¬
soner, men det alle bänkarne ansets lika. Skulle man nu
komma åter med någon nyhet, fruktade han, at sådant ej
kunde utfalla utan misstanka.
Hr Liwin von Blixen hade hört, at riksdagen ej
borde påstå mer än i tre månader såsom ock enligit med
Riksdags-ordningen. At det faller hvar och en kostsamt
at sig därvid uppehålla, kände alle så väl, det intet bevis
3—121942. Adelns protokoll.
34 (Okt. 22.)
Bänkmansvalet.
därpå tarfvades. Äfven så bekant voro, det bänkarne
alle riksdagar varit olika; jämväl at hvar bänk äntå ut-
giordt sin bänkman. Därföre påstod Hr von Blixen, at
man icke måtte rubba, hvad som sidstledne riksdag med goda
skiäl är vordet faststäldt och nu kommer at efterlefvas.
Hr Klingsporr: Jag måste i detta förevarande ärende
säga mitt tänckesätt. All inrättning är efter vårt regerings¬
sätt sådan, at pluraliteten gior utslaget, alle röster ock
lika gällande. Fördenskull vet jag icke, på hvad grund
25 röster på den ena bänken kunna niuta lika förmån med
en annan bänk, bestående af flere eller 30 personer. At
den sednare, som likväl är 5 personer mera, icke skall få
nämna mer än en bänkman, när för den förre, som är 5
personer mindre, utgår äfven en bänkman, tyckes icke
hafva skiäl med sig, utan i anseende til ofvannämde or¬
sak, bägge böra fördelas til lika antal. Och ithy under¬
ställer jag R. o. A:s godtfinnande, om icke bänkmännen
hädanefter på det sättet böra förordnas, at 20 familier
måtte träda fram i sänder inför landtmarskalks-bordet och
lotta sig emellan, så förlora vi icke vår rätt par prevention.
Hr Hästsko af Fortuna: Det är skillnad emellan
oeconomica i ståndet. De som finnas af den beskaffen¬
heten, at de nödvändigt fordra förbättring, höra til stån¬
dets bepröfvande efter befintelige omständigheter, hälst nu
at vidtaga det sättet at medelst lottning nämna bänk¬
männen. Häri lyser oskyldigheten, när man låter våhlet
ankomma på Guds nådige skickelse, som styrer hiertan
såsom vattubäckar. När någre af R. o. A. hitkommit ifrån
landsorterne, borde de placeras uti riksdags-arbetet ej
mindre än andre och blifva öfvertygade, at rycktet, som
lupit kring landet, är ogrundad!
Hr Grefven och Landtm, uprepade åter, det nu icke
är frågan om sättet, hvilket är faststäldt vid sidstledne
riksdag och nu upläst at ställas i värket; däröfver kunde
ingen proposition giöras mer än allenast angående den
jämkning, som förmäles erfordras i anseende til olikheten,
at på lika bänkar sitter olika antal af personer emot
första anteckningen, som skedde för landtmarskalks-våhlet.
Frih. Axel Reuterholm drog intet tvifvelsmål, at
man i denne sak i enighet kunde skiljas åt. Han fant,
Hr Grefven och Landtm., enligit sitt embete, tydeligen
Bänkmansvalet.
35
förestäldt, at ej proposition har rum uti afgiorde saker.
Därvid villja vi nu ock i Herrans namn förblifva.1
Hr Christopher Jan Happe: Frågan om sättet at
välja har ifrån regeringens början sysslosatt mångens om¬
tanka. Men då de velat upfinna något annat än det, som
vanligit är, häfver först yppadt sig otalig svårighet, hvilken
stadnat omsider i idel omöjeligheter. Däribland voro til
räknandes, om nu skulle ske, at hvart 20:de tal skulle
anses såsom en bänk och nu träda fram at votera i skran-
ket, måtte hända, at en af dem icke kunde känna någon¬
dera af de öfrige 19, til hvilka han kunde lämna dess för¬
troende, som är grunden til vahl, hvilket Hr Rappe på¬
stod måtte ske efter förra vanligheten.
Hr Leijonsten: Jag har här hördt af R. o. A:s
protocoll, hållit 1752, thet man befarar then olägenheten,
at lotten torde falla på en person ifrån landsorterne, hvil-
,ken icke kunnat hafva tilfälle at inhämta den insickt, som
fordrades at vara skickelig riksdagsman; men bevare Gud,
at giöra skilnad på R. o. A.! Alle äro vi lika goda och
hafva lika mycket at säga-
Hr Hammarhielm yttrade sig, det han de förre riks-
dagarne icke blifvit ihugkommen at sittia i någon deputa¬
tion. Hade likväl sedt samme ledamöter i Secrete Ut¬
skottet och deputationerne. Han för sin del voro väl ej
mån, om han kallas, fast han trodde sig vara därtil be¬
rättigad, eftersom han hade bivistadt månge riksdagar.
Hr Grefve Lorentz Wilhelm Creutz: Hr Grefven
och Landtm, har ganska väl skildt qucestionerne åt, at
det afgiorde och vanlige sättet at välja bänkmän hvarken
nu bör eller kan ändras, och det aldraminst i anseende til
ett bänkmans-vahl, til hvars förrättande tiden och sielfva
dagen är inne. När jag skall säga min tancka rörande
jämkningen, måste jag bekiänna mig ej se den vara nöd¬
vändig. Ty när alle bänkarne hafva et lika interesse,
som är rikets väl, så gior det lika, om 30 eller 8 taga ut
en bänkman. Därföre kan man ej annat än vara lika
nögd, hvem som blifver utnämd, hvilket äfven gifvit an¬
ledning, at R. o. A. sistledne riksdag beslutit, at det
härutinnan förblifver efter vanligheten. Men skulle något
1 Slutmeningen: »De frågan voro allenast lätt att besvara hvad
som säges at detta lände til riksdagens uppehåll» senare överstruken.
36 (Okt. 22.)
Bänkmansvalet.
bättre välgnings-sätt kunna uptänkas och vara nyttigt,
borde det upskiutas til riksdagens slut at komma under
skärskådande. Eljest skulle riksdagen härmed, landet til
största skada, dragas ut på tiden.
Hr Joban Råfelt påstod, at sidstledne riksdags re¬
solution, som icke var giord för den utan för innevarande
riksdag, måtte utan vidare utdrägt blifva vårt rättesnöre
och komma nu at sättas i värket.
Hr Augustin Ehrensvärd slöt, at det ordet efter
vanligheten innebegriper begge propositionerne, så väl an¬
talet af de väljande på hvarje bänck som ock sättet, huru
våhlet af dem ske bör, nämligen så månge skola välja,
som sittia på bänkarne, och desse välja som förr med
slutne sedlar sin emellan på 3:ne och desse, som äga fleste
rösterne, lotta inför landtmarskalks-bordet; hvilket såsom
en afgiord sak nu ej annorledes må öfvas.
Hr Öfverstlieutenant Rudbeck: Jag har hördt proto-
collet uti denne bänkmanssak sidstledne riksdag, då jag
deröfver icke varit närvarande. Jag tilstår, at det är et
oskyldigt förslag med lottning, som voro ofta brukeligit
och hade mycken förmån i följe. Men sedan nu blifvit
upläst, det saken redan år 1752 är afgiord, är jag så lag¬
bunden, at jag ej är capabel sådant söka at ändra. Annars
skulle han snart vara af enahanda tancka med Frih. Wran¬
gel i anseende til den stora olikheten, däri Riddarhuset,
genom tilbyggningen af läcktare, sig befinner emot dess be¬
lägenhet nästledne riksdag.
Hr Johan Wulfwenstierna förklarade sig nögd
med, hvilketdera välgnings-sättet R. o. A. skulle behaga at
bruka. Men til undvikande af et skadeligit prsejudicat,
där man framdeles torde taga sig anledning at ej villja
hålla sig vid hvad en gång är vordet beslutit, förblefvo
han vid 1752 års beslut, at det nu bör vinna sin fullbor¬
dan, änskiönt det icke voro så kraftigt, at det ju kunde
ändras, likasom R. o. A. sidstledne riksdag afgiordt, at
denne riksdag ej skulle flyttas ifrån Stockholm, hvilket
R. o. A. nu kunde uptaga och annorledes öfverenskomma
om annan ort til näst instundande riksdags sammankomst.
Således hemstäldtes, om man så absolute uti denne quses-
tionen (sic!), at R. o. A. bör följa sådant. Ty hvad Riks¬
dagsordningen handlar om deputationer, men ej angående
Bänkinansvalet.
37
bänkmans-vahl, därföre har vid riddarhus-ordningens regle¬
rande om vahl flere resor blifvit uptagit och det målet ändradt.
Hr Carl Gustaf Boije biföll för sin del den skilnad,
Hr Grefven och Landtm, giordt och vist, hvad som hörer
hit eller intet. Om vi skola, mine herrar, nptaga den
saken hvar riksdag, at på den ena förändra, hvad förra
Riksens Ständer giordt, voro man olyckelig; ty man voro
skyldig at följa den en gång föreskrifne lagen, därvid han
ock för sin del förblefvo; och hvar bänk bör äga at nämna
den, som han häfver förtroende til. Hr Boije förmälte
sig vara den sämste ibland R. o. A.; men R. o. A. kunde
bättre finna, at som det altid finnas olika sinnelag och
egenskaper, så borde man akta sig för nyheters införande.
Altså voro bäst, hvad som länder til enighet; förfädren
nogsamt vist orsaken därtil. Mine herrar, misstron ej
den, som är beredd at dö för Er hvart ögnablick!
Hr Jennings åberopade sig Hr Grefve Creutz’ me¬
ning, hvarmed han sig förenade, om det skulle acktas nö¬
digt, at vara betänkt på jämkningen. Dock voro ej tiden
därtil inne, icke eller af de bänkar, som bestå nu af 30
emot dem som utgiöra färre1 personer, någon jämkning
påstådd, såframt sådant ej skedt med teckens gifvande.
Han hade anledning til den tankan, men hon vore honom
ej medfödd.
Hr major Durietz beklagade, at han nödgades börja
sitt tal med observationer på olagligheter. Det är fast-
stäldt, at hvar bör tala af sitt rum, man grufvar sig at
kunna slippa til sin bänck i anseende därtil, at icke alle
därpå rymmas. Han hade dock förment, at sedan R. o. A.
voro samlade, skulle behörige mått vidtagas til undvikande
af oordning, som sig kunde yppa vid den ojämna fördel¬
ningen. Af samma principe hemstäldte han, at man nu
måtte taga listan för sig och dividera nu varande antalet
til lika många efter bänkarnes storlek.
Frih. Hindric Wrede ömade, at den ädle tiden nu
spilles bort uti et mål, som dock sistledne riksdag är kraf¬
tigt decideradt, at våhlet bör ske efter förre vanligheten,
som varit samt nu jämväl bör i ackt tagas: at 3:ne af hvar
bänk väljas; emedan det är ej nytt, utan hafva alle riks¬
dagar varit flere på en än på en annan bänk.
1 I konceptprotokollet »färre» i renskriften »flere».
38 (Okt. 22.) Bänkmansvalet.
Hr Augustin Ehrensvärd understödde detta och
tilläde, at när förr voterades til bänkmän, var samma
Riddarhus och samma bänkar som nu, utom de tilökte 3:ne.
Därföre är ingen omständighet emellankommen, som kan
värka ändring uti det vahlsätt, som R. o. A., hvilkom
olikheten i bänkarnes storlek var sistledne äfven såväl
som innevarande riksdag bekant, fattadt år 1752, at med
bänkmans-vahl kommer at förhållas efter vanligheten. I
förmågo däraf påstods, at proposition måtte blifva om
värkställigheten af hvad et stånd med mogit betänkande be-
slutit; hvilket, om det tålde at hielpas, borde det ske längre
fram och ej nu, då bänkmans-vahlet är för handen kommit.
Frih. Ridderstolpe refererade sig på Hr Grefve
Creutz, allenast med den åtskillnad, at i stället R. o. A.
nu votera til bänkmän på bänkarne, syntes hvar bänk efter
annan kunna träda fram i skranket och votera sin emellan
inför landtmarschalks-bordet.
Hr Grefve Hamilton uprepade samma skiäl, hvarföre
flere för honom påstådt at niuta 1752 års resolution til
godo; förenandes sig dock med Frih. Ridderstolpes förslag
at bänkarne måtte träda fram och votera i skranket.
Frih. M. A. von Ungern Sternberg hade ej varit
tilstädes, när desse quaestionerne i dag upkommit ibland
R. o. A., men mente, at den ene rörde methoden och den
andra jämkning. Det förr är afgiordt, holt han före, at
sednare Ständer ej böra förändra. Men nu voro ej förra
Riddarhus, som genom de tilkomne famillerne mycket är
förändradt. Utom dess kan det heta: inventa lex inventå
fraude, hvarföre uti dylika oeconomicis ej någon lag kan
föreskrifvas, hvarpå alt för många prsejudicat gifves, be¬
synnerligen vid vårt bedröfvelige tilstånd, då den ene
frucktar för den, en annan för annan pluralitet. R. o. A.
har sidstledne riksdag velat ändra vahlsättet. Hvarföre
må ock icke R. o. A. nu äga förese sig?
Frih. Frisendorff: Mitt upsåt är ej at taga bort
tiden för R. o. A. utan, om möjeligt vara måtte, den at
förkorta. Mindre har jag något at hufvudsakeligen säga,
sedan Hr Grefven och Landtm, redigt distinguerat quses-
tionerne och man ock i samma ordning sagt, hvad til up-
lysning i hvardera delen betarfvas. At vahl-methoden är
redan afgiord, är med R. o. A:s protocoll bestyrkt. Hvad
Bänkmansvalet.
39
jämkningen beträffar, så synes det väl vara något, at ett
lika antal bör välja ett lika tal; men det är ej något be¬
tydande, ty alle riksdagar bar hvar bänk, såsom den nu
är, utvaldt en bänkman, antingen den bestådt af flere eller
färre personer. Detta bruk har ej haft vitterlige fel. Man
vet ej, hvarföre någon må taga sig förmynderskap för de
större bänkarne, när de ej sielfve klaga. Men om något
voro involveras begge quaestionerne i förre riksdags-re-
solutionen. Men at nu åter jämka, voro at rubba det
förra faststäldte. Supponerar man ännu därutöfver, at
ändring äntå måtte ske och at man därtil ägde magt,
såvida ingen lag på den händelse synes kunna hafva be¬
stånd, så möter genast en ny betänkelighet: at ingen lag
synes böra giöras in procinctu, utan för framtiden, som
Grefve Creutz mycket väl vist. Vill man vidare säga, at
oeconomisk lag är underkastad ändring, blifver den lika
förbindelig som annan välgrundad lag, enkannerligen vid
detta tilfälle, hvaräst är vordet afgiordt, at hvar bänk
bör välja trenne, som skola lotta inför landtmarskalks-
bordet. I följe häraf anhåller jag hos Hr Grefven och
Landtm, om proposition, at bänkmans-vahlet, som oför¬
dröjeligen förestår, bör ske efter E. o. A:s resolution af
d. 6 Junii år 1752 och förra vanligheten.
Frih. Ulric Scheffer: Vid sidstledne riksdag, då detta
ärende förehades, var jag närvarandes, då det nu af proto¬
kollet föreläste projectet om lottning til bänkman [före¬
hades],1 men därom deciderades, at bänkmän skulle väljas
efter vanligheten. Icke desto mindre rullerar nu en ny
qusestion på samma sak. Må sådant ske, torde blifva til
befarande, at man kunde så länge stadfästa en, at man
omsider antager ingen regel, hvad E. o. A. följa bör.
Eiksens Adel komma til riksdagen för egen räkning och
på egen pung; det ankommer på deras egit behag. Men
ej så för de andre ståndens fullmäcktige; de ligga här med
landets svåra kiänning, som gior, at hvar dag E. o. A.
drar ut riksdagen, åsamkas nytt ansvar för hela riket.
Jag har hört somlige mena det vara någon olikhet emellan
bänkarne at välja, men jag kan för min del finna därjämte
ej någon förlust. Vår frihet består däruti, at man äger
at välja den, til hvilken jag(!) äger förtroende, at han vår¬
1 Orden »dä. det — bänkman» finnas endast i konceptprotokollet.
40 (Okt. 22.)
Bänkmansvalet.
dar min frihet. Efter öfverläggningen uppå skedd pro¬
position och utaf voteringen år 1752 finner jag vara af-
giordt, at bänkmans-vahlet bör ske efter förra vanlig¬
heten. Hvad altså är deciderat, tillåter ej jämkning, där¬
emot kan proposition ej ske, utan blifver endast proposi¬
tion, det R. o. A. må skrida nu til sitt föresatte bänkmans-
vahl.
Hr Grefven och Landtm, förestäldte, det nu i 3:ne
timar alt sagdt är, som i denne sak kunna ske. Intet bör
jag tro, fortfors, at afseende med utdrägten är at hindra,
det målet måtte ej blifva afgiordt. Åtminstonne vill man
intet fundament antaga til deliberation. Mitt embete ford¬
rar at råda och bedia R. o. A. om enighet. Yid landt-
marskalks-vahlet har man hördt Grefve Brahes vackra tal,
jämväl en härlig riksdagspredikan til enighet. Hvar tima
är för riket preteuix(I) men vela vi förnöta tiden, som nu
skedt, kan därmed sättias bort hela månaden. Enda pro¬
positionen blifver nu, at R. o. A. ville välja sine bänkmän.
Men om någon jämkning sedermera pröfvades af nöden,
kunde slikt remitteras til Riddarhus-deputationen.
Hr Grefve Henning Gyllenborg förmäldte, det han
ej tänkt denne gången häri tala, dels emedan han ej varit
närvarande vid deliberationen öfver denne sak sidstledne
riksdag, dels efter som Hr Grefven nu ej hade något at
tillägga, hvad Erih. Scheffer samt Hr Grefve Creutz här
frammanför andragit, därmed Hr Grefven aldeles instämde.
Frågan tycktes vara, som en värdig ledamot ock hade på¬
mint, om i oeconomicis lagen kan vara oföränderlig. Jag
tilstår, sade Hr Grefven vidare, at välbemälte ledamot
äger mera insikt än jag. Men conseqvencen voro, det
aldrig farligare kunde ges, än at i momanget giöra lag,
då den skal sättas i värket, hälst uti ett mål, hvarpå efter
en annan ledamots yttrade mening hela riksdagens lycke-
liga förlopp beror, hvilket skulle löpa fara, om nu härut¬
innan skulle ske ändring utan föregående mogen delibera¬
tion. Härföre nödgades Hr Grefven vara äfven så mycket
mot någon ny lags stadgande nu in instanti, som hans
böijelse eljest voro at söka jämkning, om det funnos så
nödigt; i anseende hvartil Hr Grefven för sin del biföllo,
hvad Hr Grefven och Landtm, förestäldt.
Hr Grefven och Landtm, frågade, om Ridderskapet
Bänkmansvalet.
41
skulle täckas skrida til votering, såvida härutinnan ej
synes kunna annars fås slut.
Detta besvarades med Ja och Nej.
Hr Grefve Henning Gyllenborg förestäldte, hvad
påfölgder en sådan yppad oenighet i detta mål medförde
samt huru des uppskiutande tils dagen därpå stadnade då
i lika svårighet som nu.
Hr Rudbeck uprepade des förra förklarade tankar,
at det som nästledne riksdag är faststäldt, måtte nu följas,
ehuru han hos sig funno någon rörelse däröfver, at han
sedt sig de förre riksdagarne ej blifvit brukad i någon
deputation.
Frih. M. A. von Ungern Sternberg förmente, at
om det står fast, at förr tagne resolutioner uti oeconomi-
cis förbinda sednare Adel, hade man anledning fråga, hvart
det skulle taga vägen, at R. o. A. ofta däremot i hvarje¬
handa hade förfarit.
Hr Magnus Schecta tilläde, at på händelse dylik
lag skulle gälla, måtte då ske, det man skulle altid be¬
tala poletterne lika såsom vid denne riksdag med tolf
daler för hvarje famille; och angående sielfva saken ytt¬
rade sig Hr Schecta, det bänkmans-vahlet tycktes böra
förrättas på ett sätt, som voro nyttigt för hela riket, samt
lända til enighetens införande ibland R. o. A.
Hr Wadenstierna förväntade, at, sedan härutinnan
nu voro ganska mycket taldt, R. o. A. ville begifva sig til
våhlet. Men om något annat vahlsätt pröfvades nyttigare
än det, som nästledne riksdag är vordet faststäldt, kunde
öfverläggningen derom upskiutas tils längre fram på riks¬
dagen.
Hr Raab tyckte, at en skillnad borde giöras på quses-
tionerne. Den första, om sättet at välja, är faststäldt redan
sidstledne riksdag; och angående den sednare, som nu yp¬
pats, om bänkarnes fördelande til lika antal, voro ock be¬
gripit under den första, så at til följe däraf thärutinnan
bör förblifva efter förre vanligheten och bänckarnes nu¬
varande styrka.
Hr Taube påstod, at efter Hr Grefvens och Landt-
m:s förberörde föreställning är vorden besvarad med Ja
och Nej, det fördenskull R. o. A. ville skrida till votering
däröfver.
42 (Okt. 22.) Bänkmansvalet.
Hr Grefven och Landtm, tilläde, at som sidstledne
riksdag är vordet genom ordentelig votering beslutit, at
bänkmännen skulle efter vanligheten väljas på bänkarne
och de 3:ne, som därmedelst irtgingo för hvarje bänk, böra
lotta sin emellan inför landtmarskalks-bordet samt den
blifva bänckman, som lottsedelen därtil undfår, så kunde
nu i så afgiord sak ej å nyo någon proposition giöras;
beklagandes, at då R. o. A. hade sagt sin mening å ömse
sidor alt ifrån morgonen bittida, man dock kommit lika
när, til tidens förlorande och riksdagens utdrägt.
Hr Philip Börje Schecta yttrade sig, det han för
sin del icke ville hindra bänckmans-vahlet efter vanlig¬
heten, men kunde därjämte ej undgå att säga sitt täncke-
sätt, det man härigenom icke måtte sägas uti oeconomicis
hafva giordt lag för efterkommande B. o. A.
Frih. Stackelberg tyckte, at så vida bänkarne nu
äro mycket trånge i anseende til talrikheten af R. o. A.
vid denne riksdag, det därföre ej något kunde hindra, at
åtminstone hvarje bänk kunde gå fram i skrancket och
välja sin emellan samt de 3:ne sedermera inför landt¬
marskalks-bordet lotta til bänkman.
Hr öfverstelieutenanten Klingsporre begaf sig ock
til bänckmans-vahl, med condition allenast at få gå fram i
skranket, såsom Frih. Stackelberg sig utlåtit.
Hr Grefven och Landtm, ärindrade, at det voro väl
en ny fråga at gå fram och välja i skranket, hvilken voro
stridande emot R. o. A:s beslut nästledne riksdag, hvarvid
Hr Grefven och Landtm, efter des embetes plikt sig måste
hålla och bedia R. o. A. därvid förblifva, at våhlet kunde
komma at ske på bänkarne. Men om R. o. A. därtil icke
kunde förmås, nödgades Hr Grefven och Landtm, giöra
den proposition, det R. o. A. ville träda fram i skranket
och välja sine bänkmän på vanligit sätt.
Härtil svarades med Ja.
Hr Baron Eric Wrangel begiärdte at ärhålla proposi¬
tion på det af honom här frammanför föreslagne jämknings-
sättet, hvarifrån han för ingen del sig kunde nu begifva.
Hr Grefven och Landtm., som icke hade funnit an¬
nat, än at R. o. A. bifallit propositionen, at bänkarne
måtte träda fram i skrancket och välja sine bänkman på
vanligit sätt, androg, at emedan Baron Wrangel icke dess
Bänkmansvalet.
43
mindre insisterade des förra påstående, oacktadt därom
voro nog länge discurerat; ty kunde, til sluts ärhållande,
angående jämkningen och fast bänkmans-våhlet nu går
för sig, remitteras til Riddarhus-deputationens utlåtande,
at R. o. A. där öfver längre fram kunde anställa et oeco-
nomiskt plenum, i fall gällande skiäl sådant då föranlåta.
Grefve Wilhelm Lorentz Creutz uprepade sitt
förra jämte tilläggning i den sednare omständigheten, at
hvar och en, som åstundade, måtte äga frihet til Riddar-
hus-deputationen inkomma med memorial rörande jämk-
nings-qumstionen, på händelse man skulle pröfva godt at
den samma dit remittera. Men nu voro enda skillnaden,
om bänkmans-vaklet skall förrättas på bänkarne eller i
skrancket, som tyckes vara en indifferant sak, när i öfrigit
därmed tilgår efter vanligheten.
Baron Eric Wrangel viste ej, huru en proposition,
den så värdige ledamöter öfverlagdt, kunde bortblandas,
men kunde icke begifva sig, förr än afgiordt blifvit, om
jämkning bör ske eller ej. Alle queestioner voro ej där-
före afgiorde om våhlet, änskönt R. o. A. sidstledne riks¬
dag faststäldt, at det borde ske efter vanlige sättet; be-
giärandes til protocollet, at han eljest begiär votering.
Frih. Frisendorff instämde med dem, som vist, det
R. o. A. redan afgiordt bägge frågorne, både det bänckmän
böra väljas och at sådant borde ske på bänckarne, som är
det vanliga sättet. Len tredie, angående jämkningen,
borde icke nu, utan när Riddarhus-deputationen, såvida
den til utlåtande däraf erhåller del, därutinnan framdeles
inkommer, företagas, men våhlet utan afseende på en slik
invändning i dag förrättas.
Baron Eric Wrangel förnyade åter des flere resor
förklarade mening.
Erih. Ridderstolpe beklagade, hvad svår påfölgd
det medförde, thärest i alle öfverläggningar ett sådant sorl
skulle ske, som härvid nu yppades. Han fant för sin del
ingen skilnad vara. Vi vilja, mine herrar, nu lämna at
yttermera bepröfva grunderne til bägge meningarne, an¬
tingen våhlet måtte ske efter vanligheten eller en jämk¬
ning böra gå förut, och endast taga ordsaken af valets
angelägenhet; men tiden är nu därtil förbi. Därföre har
jag ej vidare därvid at påminna än allenast hemställer
44 (Okt. 22.) Bänkmansvalet.
til it. o. A:s välbehag och öfverenskommande at upskiuta
oftanämde bänkmans-vahl tils i morgon klockan 8 förmid¬
dagen och då prsecise det förrätta efter förra vanligheten,
hvarigenom man vinner ändamålet och nndveko cabaler.
Baron Wrangel af Saga: Qusestionen är å både
sidorne besvarad med ja och nej; vid hvilket förevetande
han påstod votering öfver och i anledning af Baron Eric
Wrangels tanka.
Hr Hierta ömade, at då alle äro måne om slut och
at få förblifva vid vanligheten, voro ej flere än högst 2
eller 3 ledamöter, som giorde ett så märkeligit uppehåll,
thärmedelst ett helt stånd hindrades at niuta des nästan
enhälliga önskan til godo.
Erih. Ulric Scheffer: Jag har af det upläste proto-
collet, som uti denne sak är hållit hos B,, o. A. 1752 års
riksdag, tydeligen funnit, at då varit före såväl om lott¬
ning af bänkarne på 3:ne med slutne sedlar som ock at
sådant borde ske inför landtmarskalks-bordet, hvilka begge
påståenden, som åter nu giöras, äro förkastade. Däremot
voro genom pluralitetens beslut faststäldt, at i bägge om-
ständigheterne skulle förhållas efter lag. Detta sednare
voro altså en stadgad lag, som då den ställes efter dess
ändamål nu i värket, uteslutes alle modificationer. Fri¬
herren hoppades i thy, det Hr Grefven och Landtm, lärer
täckas se efter, at de flästes mening är enlig med sidst-
ledne riksdags beslut härutinnan, men ingalunda uptaga
1 eller Heres däremot stridande behag.
Hr Öfverst-lieutenanten Klingsporr mente, det man
snart skulle kunna komma härifrån på det sättet, at som alle
hafva ett ändamål, syftande på det allmännas fördel, och den
samma kunde erhållas, om 25 i sänder träda fram och lotta i
skrancket,så hemstäldtes, det detta sednaremåttenu vidtagas.
Hr Grefven och Landtm, sade, det han ock torde
tilförse sig af B,, o. A. at få, jämlikt des embete, giöra
proposition utan at taga den med någons förevitelse at
blanda bort qusestionerne, då Hr Grefven och Landtm,
likväl följer lagen.1 Däremot kunde ingen påstå någon
proposition, ej eller borde man förmoda, det Hr Grefven
och Landtm, vordo giörande något steg, som lände til kull¬
1 I konceptprotokollet ursprungligen »sorn icke tillåter att uprifva
afgiorde saker. Däremot skall hvarken någon förmå Gr. och L. M.>
Bänkmansvalet.
45
kastande af tydeligen afgiorde mål. Ämnet til öfverlägg-
ningen hade varit Baron Eric Wrangels invändning om
jämkning. Därtil hade kommit frågan, om icke bänkarne
måtte träda fram i skranket. Bägge desse differante mål
voro ventilerade och afgiorde sidstledne riksdag, i anseende
hvartil Hr Grefven och Landtm, bad, at Baronerne Wrang-
lar måtte därifrån sig begifva.
Baron Eric Wrangel förmäldte, huruledes han trodde
sig tydeligen hafva bevist, at den quaestion han uptagit,
kunde af R. o. A. ventileras, men anholt om förlåtelse, i
fall han i des talesätt varit något kort. Han ville gierna
afstå med sin talan, så framt icke.månge voro med honom
af enahanda tanka, det R. o. A. måtte varda dividerat
til 20 å 25 för hvarje bänk.
Hr Grefven och Landtm, förestäldte, hvad som skulle
följa, om saken utsloge efter meningen för jämkningen.
Hr Anrep hemstäldte nödvändigheten at icke votera
öfver ett så lagligen afgiordt mål.
Hr Grefve Henning Gyllenborg understödde detta.
Hr Baron M. A. von Ungern Sternberg, samt Hr
Johan Wulfwenstierna ville, at bägge qusestionerne
måtte innefattas uti en och på en gång afgiorde varda,
och, om jämkning vinnes, för hvarje bänk måtte blifva
21 personer, som fördeltes efter upropslistan.
Frih. Frisendorff hade väl hört talas om proposi¬
tion och votering, men hegrepo icke, hvarom det skulle
ske. Han voro orolig, at votering blefvo nu för första
gången af innevarande riksdag uti så klar sak. Och
ehuru fogelig Friherren voro, kunde han ej eller fatta, at
det voro tillåteligit votera öfver ett afgiordt mål. Enda
frågan måste således blifva, om man icke bör votera efter
lag. Beklagandes, at R. o. A. uppehöllo sig med qusestio-
ner, som reta sinnen. Men om jämkning änteligen, i
anseende til framtiden, skulle skattas nödig, ehuru Fri¬
herren icke afsåg ordsaken därtil, borde 2:dra frågan in¬
rättas, at sådant måtte gå til Riddarhus-deputationen.
Baron Germ. Carl Cederhielm: Med samma vörd¬
nad och tålamod han åhördt, hvad de herrar behagadt an¬
föra, som för mig talat, samma ynnest och godhet utbeder
jag mig igen. För min del kan jag icke finna, at then
fråga, öfver hvilken sidstledne riksdag blifvit voterat och
46 (Okt. 22.)
Bänkmansvalet.
af de fläste röster tå afgiordt, på något sätt ändras eller
rubbas genom then af Hr Baron Eric Wrangel nu yppade
fråga angående ett lika antal af them uppå hvarje bänk
månde tilkomma at välja bänkman. Ty sidstledne riks¬
dag var frågan, hvaröfver voterades, antingen hela bän¬
ken skulle träda fram och taga lott, hvilken som skulle
blifva bänkman, eller om af hvarje bänk en hvar skulle
välja tre och the tre, som ärhållit fläste rösterne, inför landt-
marskalks-bordet träda fram och lotta. Men nu frågas
allenast, huru många uppå hvarje bänk skola vara, som
berättigade äro ibland sig tiletta tremans-vahl til bänkmän
at förrätta. Emot faststäldte' grundlagar är aldrig mitt
tänkesätt at tala eller thäruti söka ändring, til hvilkas
bibehållande jag framför ingen mig större nit tilmäter,
hvilket talesätt uti Kongl. Maj:ts nådigste kundgiörelse
af d. 6. September 1751 är förbudit. Men at alla uppå
vårt Riddarhus böra äga lika förmån och rätt, är och
blifver min oförgripeliga tanka, hvilket ej kan vinnas, om
8, 15, 25, och 33 uppå en bänk niuta enahanda förmån at
välja bänkman. Med thenna ärindran tänker jag för egen
del icke uppå at vinna thet hedersamma förtroende til at
blifva bänkman, thet jag gierna afstår til them, som
samma förmån högre åstunda och thärtil mera kundsbap
och skickelighet äga. Men som uppå bänkemänners vahl
ankommer electorernes utväljande och alle deputationers
tilsättiande och thetta giöromål är thet enda vid alle vote¬
ringar, bänkevis och ej per capita förrättas, så underställer
jag R. o. A:s gunstiga gillande eller ogillande ödmiukast,
at om votering, efter Baron Wrangels med fleres på¬
stående, nu kommer at för sig gå, antingen ett lika antal
uppå hvarje bänk skall votera bänkemän, eller ock för¬
blifva vid det antal, hvarje anslagne lista innehåller, som
R. o. A. så mycket mindre kunnat förledne riksdag fast¬
ställa, som the sedermera tillökte bänkar och inflyttningar
då icke existerat; tå äfven kunde under afgiörande ställas,
om icke, enligt Hr Johan Wulfwenstiernas mogne påmin¬
nelse, antalet uppå hvarje bänk tå borde blifva stadgadt
til 19 och 21, på det tiden igenom flere voteringar eller
öfverläggningar thärom, icke måtte utdragas utan på en
och samma gång til slut och ändskap bringas, i fall then
meningen vunne bifall, at antalets jämkande uppå hvarje
Bänkmansvalet.
47
bänk borde föregå, innan bänkemans-vahlet företages, hälst
bänkmännen thärigenom på intet sätt blifva flere eller rin¬
gare antal, utan endast then förmån vinnes, at 8 och 15 icke
niuta lika förmån och utvälgnings-rättighet emot 25 och 33.
Hr Leonhard Lake giorde en bevekelig föreställning,
at man, så framt ordning skulle bibehållas til riksdags-
arbetets tilbörlige drift, för Guds skull icke måtte igenom
sorl och tal falla vår värde Landtm, eller ledamöterne
hvarannan besvärlige.
Hr Johan Rå felt beklagade ock af hiertat en slik
iråkad belägenhet; åberopandes sig för öfrigit deras skiäl,
som vist, at en votering i detta ämne kunde icke anses
för annat än votering öfver förra voteringen.
Hr Wadenstierna påstod, at bänkmans-våhlet måtte
kse efter 1752 års resolution.
Frih. Axel Reuterholm uprepade sin förra mening.
Hr H. H. Boije förenade sig med Hr Råfelt.
Hr Grefven och Landtm, giorde fördenskull följande
proposition:
Den som vill, at jämkning bör förrättas, innan bänk-
mans-vahl sker, skrifver Ja,
Den det ej vill, skrifver Nej.
Vinner Ja, sker jämkningen först och våhlet sedan.
Men vinner Nej, då sker bänkmans-vahlet efter som R. o.
A. nu, enligit upropslistan, är fördelt på hvarje bänk.
At sitta vid bordet utnämdes:
Hr Grefve [von'] Liewen,
Hr Carl Gustaf Boije,
Hr C. Mannerström,
Hr Christian Joach. Klingsporr,
Hr Carl Sparre,
Hr Johan Evert von Vicken,
Hr Carl II. Uggla.
Voteringen gick för sig med första och andra upropet,
hvarefter sedlarne öpnades och efter vanligheten med hög
röst nämdes, hvad de innehöllo; och voro
Nej sex hundrade trettijofyra,
Ja trij hundrade siuttijotrij.
Voterings-instrumentet underskrefs af de, som suttit
öfver voteringen, och sedan
skildes R. o. A. åt.
48 (Okt. 23.) Bänkman svalet.
Den 23 October.
Then 23 October trädde Högloft. R. o. A. in pleno til¬
sammans blackan nio förmiddagen.
Uplästes instrumentet angående den dagen förut skedde
voteringen öfver propositionen, som finnes i samma dags
protocoll uptagen; och befants nu, det medelst sex hund¬
rade tretijofyra röster är vordet beslutit, at bänkmans-
vahlet skier efter som R. o. A. nu, enligit upropslistan, är
fördeld på hvarje bänk. Til följe hvaraf ej någon jämk¬
ning bör förrättas, innan bänkmans-vahl skier, för hvilken
mening allenast tre hundrade siutijotre röster utfallit.
I anledning af R. o. A:s dagen förut yttrade åstundan
samt Hr Grefven och Landtm:s nu giorde föreställning,
trädde bänkarne i sin ordning fram i skranket och sin
emellan voterade trenne, af hvilka en för hvarje bänk
genom lottning på vanligit sätt inför landtmarskalks-bordet
blef bänkman, som följer:
Utaf första bänken valdes Hr Grefve De la Gardie,
Pontus; Hr Grefve Strömbergs fullmägtig Hr Grefve Lewen¬
haupt,, Casimir; Hr Grefve Tessins fullmägtig Frih. Ha¬
milton, Carl Otto.
och blef Frih. Hamilton bänkman.
Andra bänken. Hr Grefve Putbus fullmägtig Frih.
von Höplcen, Carl Fredric; Hr Grefve von Hessensteins
fullmägtig Hr Grefve Taube, Evert; Hr Grefve Hamilton,
Gustaf David.
Bänkman blef Frih. von Höplcen.
Tredie bänken. Frih. Wredes fullmägtig Frih. Flem¬
ming, Otto; Frih. von Scheiding, Fredric; Frih. Leijon-
schiölds fullmägtig Frih. Ribbing, Fredric.
Bänkman blef Frih. Ribbing.
Fiärde bänken. Frih. Posse, Mauritz; Frih. Siöblads
fullmägtig Frih. Palbitski, Israel Alexander; Frih. Hamil¬
ton til Hageby, Axel.
Bänkman blef Frih. Posse.
Femte bänken. Frih. Hummerhielm, Pähr; Frih. Fahl¬
ströms fullmägtig Hr Silfwerhielm, Claes Eric; Frih.
Scheffer, Ulric.
Bänkman blef Frih. Hummerhielm.
Bänkmansvalet.
49
Siette bänken. Frih. von Uöplcen, Arfvid Niclas; Frih.
von Köhler, Georg Reinhold; Frih. Funch, Johan.
Bänkman hlef Frih. von Köhler.
Siunde bänken. Frih. Gederström, Carl; Frih. Palm-
felt, Gustaf; Frih. Froman, Erland.
Bänkman blef Frih. Palmfelt.
Åttonde bänken. Frih. Åkerhielm, Lars; Frih. Löwen,
Johan; Frih. Stierneld, Samuel.
Bänkman hlef Frih. Stierneld.
Nijonde bänken. Hr Boije, Carl Gustaf; Hr Rammel,
Hans; Hr Trolle, Fredric.
Bänkman blef Hr Trolle.
Tijonde bänken. Hr Lake, Leonhard; Hr Silfwer-
sparre. Nils Harald; Hr Oxes fullmägtig Hr Liljenberg,
Carl Fredric.
(Bänkman icke angifven.)
Elofte bänken. Hr Liljestielkes fullmägtig Hr Bergh¬
man, Bengt Georg; Hr Eketräds fullmägtig Hr Manner¬
heim, Johan August; Hr Skalms fullmägtig Hr Otto Ernst
Boije.
Bänkman blef Hr Boije.
Tolfte bänken. Hr Ramsay, Fredric Adolph; Hr
Ancharfiels fullmägtig Hr Grefve Taube, Thure Gabriél;
Hr Gyllensvärd, Anders Johan.
Bänkman blef Hr Grefve Taube.
Trettonde bänken. Hr Sivenshes fullmägtig Hr [von']
Rappolt, Bengt Gustaf; Hr Stålmans fullmägtig Frih.
Sparre, Carl; Hr Swanfélts fullmägtig Hr Grefve Meijer¬
felt, Johan August.
Bänkman blef Hr Rappolt.
Fiortonde bänken. Hr Stiernflychts fullmägtig Hr De
Geer, Louis; Hr De la Wall, Johan; Hr Kempenschiöld, full¬
mägtig Hr Uggla, Carl Ulric.
Hr Louis De Geer blef bänkman.
Femtonde bänken. Hr Netlienvood, Carl Georg; Hr Siege-
roth, Gustaf Adolph; Hr Coijett, Wilhelm Julius.
Hr Netherwood blef bänkman.
Sextonde bänken. Hr Stålhammar, Caspar; Hr Gyllen¬
stolpe, Daniel Ferdinand; Hr von Quantens fullmägtig Hr
Rudenschöld, Ulric.
Hr Stålhammar blef bänkman.
4—2119A2. Adeina protokoll.
50 (Okt. 23.) Bänkmnnsvalet.
Siuttonde bänken. Hr Rothlieb, Philip Fredric; Hr Thor-
wigge, Gustaf Adolph; Hr Pereswetoff Morath, Alexander.
Hr Rothlieb blef bänkman.
Adertonde bänken. Hr Rosenholm, fullmägtig Hr Volte-
mat, Hind. Julius; Hr Strömschiöld, Carl Gustaf; Hr von
Nummers, Fredr. Magnus.
Hr Voltemat blef bänkman.
Nittonde bänken. Hr Palmstruch, Georg Reinhold; Hr
Durietz, Anders Rudolph; Hr Ulf'schiöld, fullmägtig Hr
Morath, Carl Gustaf.
Hr Durietz blef bänkman.
Tiugonde bänken. Hr [von\ Mentzer, Carl Gustaf; Hr
von Essen, Alexander Magnus; Hr Fraser, fullmägtig Hr
Wattrang, Jacob.
Hr Wattrang blef bänkman.
Tiugondeförsta bänken. Hr Charpentier, Lars Robert; Hr
von Hagendorn, fullmägtig Hr Rappe, Carl; Hr Silfwer¬
ström, fullmägtig Hr Ehrensvärd, Fred.
Hr Rappe blef bänkman.
Tiugondeandra bänken. Hr \yori] Schönfelt, Carl; Hr
Rergenhielm, Johan Fredric; Hr Funch, Eric.
Hr Funch blef bänkman.
Tiugondetredie bänken. Hr Stael [von Holstein], Mat¬
hias; Hr Stierncrantz, Christer Adrian; Hr Leijonsten,
Georg Wilhelm.
Hr Leijonsten blef bänkman.
Tiugondefiärde bänken. Hr Liljestierna, Anders; Hr
von Jordan, fullmägtig Hr Rudbech, Johan Olof; Ht Bergh¬
man, Hans Fredric.
Hr Liljestierna blef bänkman.
Tiugondefemte bänken. Hr Franc, Pär Christian; Hv Pfeiff,
Pehr; Hr Mannerberg, fullm. Grefve Posse, Knut Knutsson.
Hr Grefve Posse blef bänkman.
Tiugondesiette bänken. Hr Wennerstedt, Jacob; Hr
Wulfivenstierna, Jonas; Hr Gyllen})alm, fullmägtig Grefve
Härd, Carl.
Hr Wulfwenstierna blef bänkman.
Tiugondesiunde bänken. Hr Witting, Gustaf Adolph;
Hr Bråkenhielm, fullmägtig Hr Aminoff, Zacharias; Hr
Weijnholtz, fullmägtig Hr Blomcreutz, Johan.
Hr Blomcreutz blef bänkman.
Bänkmansvalet.
51
Tiugoåttonde bänken. Hr Ruths fullmägtig Hr von
Kothen, Fredric; Hr Roxendorff, Carl Gustaf; Hr Jäger-
schiöld, fullmägtig Hr Hiärne, Erland Fredric.
Hr Roxendorff blef bänkman.
Tiugonijonde bänken. Hr Friedenfelt, Georg; Hr La¬
gerberg, Carl; Hr Palmfelt, Gustaf Fredric.
Hr Lagerberg blef bänkman.
Trettionde bänken. Hr Sackenschiöld, Hugo; Hr Ceder-
stierna, fullmägtig Frih. Koskull, Anders; Hr Broman, Carl.
Frih. Koskull blef bänkman.
Tretijondeförsta bänken. Hr Granfelt, fullmägtig Hr
Be Fritsla, Christian Ludvig; Hr Anckarlo, fullmägtig Hr
Benzelstierna, Eric; Hr Cedercrona, fullmägtig Hr von
Gerdten, Mauritz Johan.
Hr Be Fritsla blef bänkman.
Tretijondeandra bänken. Hr von Strokirch, Johan; Hr
von Schantz, Gustaf; Hr Mannerheim, Gustaf.
Hr von Strokirch blef bänkman.
Tretijondetredie bänken. Hr Adlerfelt, fullmägtig Hr
Wallrave, Georg; Hr Königstedt, Georg Johan; Hr Rappe,
Christopher.
Hr Rappe blef bänkman.
Tretijondefiärde bänken. Hr von Linde, fullmägtig Frih.
Armfelt, Wilhelm; Hr Ehrencreutz, Olof Benjamin; Hr von
Engelbrechten, fullmägtig Frih. Leijonhufwud, Axel Gabriel.
Frih. Leijonhufwud blef bänkman.
Tretijondefemte bänken. Hr Stierncrona, Lars Gabriel;
Hr Adlercreutz, fullmägtig Frih. Sparre, Fredric; Hr Gri-
penheims fullmägtig Hr Benzelstierna, Mathias.
Hr Stierncrona blef bänkman.
Tretijondesiette bänken. Hr Råfelt, Johan; Hr Lnsen-
stierna, Fredric Ulric; Hr Knipercrona, fullmägtig Grefve
Be la Gardie, Carl.
Hr Grefve Be la Gardie blef bänkman.
Tretijondesiunde bänken. Hr Wennerstierna, Mathias;
Hr von fullmägtig Hr Billberg, Carl Gustaf; Hr
Liljenberg, Johan Georg.
Hr Wennerstierna blef bänkman.
Tretijondeåttonde bänken. Hr Be Brenner, fullmägtig Hr
von Swedenheim, Adolph; Hr Riben, Carl; Hr Ulfhielm, Bengt.
Hr Riben blef bänkman.
52 (Okt. 23.)
Bänkmanavalet.
Tretijondenijonde bänken. Hr Zander, Daniel Johan;
Hr von Utfall, Jacob; Hr Stenflycht, Carl Gustaf.
Hr Stenflycht blef bänkman.
Fyrationde bänken. Hr Ceder sparre, fnllmägtig Hr IHer¬
ne, Gustaf Adolph; Hr Friesenheim, fullmägtig Hr Franc, Carl;
Hr von Tholijns fullmägtig Grefve Posse, Knut Arfvidsson.
Hr Grefve Posse blef bänkman.
Fyratijondeförsta bänken. Hr Falker, fullmägtig Frik.
Funck, Carl; Hr Ileldenhielm, Samuel; Hr Starenfelt, full¬
mägtig Frih. Stakelberg, Wolmar Beinhold.
Frih. Funck blef bänkman.
Fyratijondeandra bänken. Hr Cedermarck, fullmägtig
Hr Linnerhielm, Pähr; Hr Bittercrantz, fullmägtig Hr An¬
rep, Beinhold; Hr Lannerstierna, Magnus Wilhelm.
Hr Linnerhielm blef bänkman.
Fyratijondetredie bänken. Hr Gyllenbåt, Carl Caspar;
Hr Palmcreutz, fullmägtig Hr Psilanderhielm, Nils; Hr
Flack, Hans Philip.
Hr Flack blef bänkman.
Fyratijondefiärde bänken. Hr Lagerborgs fullmägtig
Hr Lostierna, Anders; Hr [von] Strömberg, Hindr. Wilhelm;
Hr Silfwerstedt, Jacob.
Hr \yori] Strömberg blef bänkman.
Fyratijondefemte bänken. Hr Strömhielm, fullmägtig
Hr von Bohr, Carl Georg; Hr Borgenstierna, Carl; Hr
Swedenstierna, Nils.
(Bänkman icke angifven.)
Fyratijondesiette bänken. Hr Ehrenclou, Carl; Hr
Klingfelt, Claes; Hr Ehrenfalk, Leonhard.
Hr Ehrenclou blef bänkman.
Fyratijondesiunde bänken. Hr Bergenstråhle, Johan
Gabriel; Hr Törneblad, fullmägtig Hr Klinckowström, Jo¬
han Mauritz; Hr Adelsivärd, Johan.
Hr Bergenstråhle blef bänkman.
Fyratijondeåttonde bänken. Hr von Christerson, Eric Wil-
helm; Hr Bungencrona, Carl Gustaf;Hx Wendel, Adolph Johan.
Hr Wendel blef bänkman.
Fyratijondenijonde bänken. Hr von Ehrenheim, full¬
mägtig Hr Tersmeden, Carl; Hr Swedenhiem, Alexander
Magnus; Hr Segercrantz, fullmägtig Hr Boije, Hans Hindric.
Hr Boije blef bänkman.
Om instruktion för elektorerna.
53
Femtijonde bänken. Hr Schmitterlöw, Gustaf Adolph;
Hr von Delwig, Fredric; Hr von Blixen, Lewin Christopher.
Hr von Delwig blef bänkman.
Femtijondeförsta bänken. Hr von Hofsten, Erland; Hr
Stiernwall, Eric Johan; Hr Adlerstolpe, fullmägtig Hr La¬
gerfelt, Otto Johan.
Hr Stiernwall blef bänkman.
Femtijondeandra bänken. Hr von Heland, Johan; Hr\yon~]
Nerees, fullmägtig Hr Stierncrona, Gabriel; Hr Virgin, Arwid.
Hr Stierncrona blef bänkman.
Femtijondetredie bänken. Hr Lantingshausen, Jacob
Albrecht; Hr Ridderstedt, Carl; Hr Carleson, Edivard.
Hr Ridderstedt blef bänkman.
Femtijondefiärde bänken. Hr Carlschiöld, Johan; Hr
von Hermansson, Mathias; Hr Pechlin, Carl Fredric.
Hr Pechlin blef bänkman.
Femtijondefemte bänken. Hr von Stochenström, Eric;
Hr Ählströmmer, Jonas; Hr von Schenning, fullmägtig Hr
von Kothen, Magnus Adolph.
(Bänkman icke angifven.)
Efter således slutadt bänkmans-vabl upropades bänk¬
männen, som genast gingo ned i Secrete-Utskotts-rummet
at välja R. o. A:s electorer;
och R. o. A. skildes åt.
Den 24 October.
Then 24 October samlades R. o. A. klåckan 10 för¬
middagen in pleno.
Sedan Hr Grefven och Landtm, äskadt liud, före-
stäldte Hr Grefven och Landtm. R. o. A., at innan listan
på de af bänkmännen dagen förut valde electorerne nu
upbrytes, komma öfverens därom, det Secrete Utskottet
och Urskillnings-deputationen nu genast måge utväljas
och såmedelst riksdagen komma uti activité.
Hr Rudbeck sade, det förr än bemälte upbrytning
sker eller man vet, hvilka som äro electorer, funno han
sig befogad at, i anledning af 14 § i Riksdags-ordningen,
som förmår, at the skickeligaste böra väljas til giöromålen,
hemställa, om icke angelägit blifver, sådane ledamöter ut¬
54 (Okt. 24.) Om instruktion för elektorerna.
ses til en hvar deputation, som för sine egne embetes-
giöromål under samma deputation intet sorterar. Jag vet
väl then allmänna regien: at när et ärende, som rörer
någon person, förekommer, får then samma afträde; men
thetta är intet tilräckeligit, thär deputationens egenteliga
eller hufvudgiöromål intet anser annat än et vist ärende.
Dessutan inbegriper thet ordet skiclceligaste, jämte förstånd
och mogen kundskap, äfven thenna omständigheten, som
grundar sig på allmänna lagen och har afseende på oväl-
dughet, hvarigenom giöromålen vinna allmänhetens för¬
troende. Och som deputationernes giöromål är at tilse och
ärfara, huru ärenderne emellan riksdagarne af vederbörande
blifvit skiötte och handterade likmätigt lag och instruc-
tioner, och then thet angår, intet kan vara sin egen censor
eller revisor eller bör vara i tilstånd på något sätt thet
öfvervara vidare, än när uplysning eller förklaring fordras,
så tyckes thenne cautelen uttryckeligen böra här hafva
rum såsom på intet sätt rörande electorernes ed eller sam¬
vete utan endast en nödig omständighet i anseende til all¬
mänheten och alt thet, som lagstiftaren uti ordet skicke¬
lig velat innefatta.
Frih. Ulric Scheffer upläste til påminnelse därvid,
den åberopade 14 § af Riksdagsordningen, där den förmår,
det til alt missförstånds förekommande vid deputationernes
vahl och at skickelige personer til hvar syssla utsedde
blifva, så har hvart stånd til desse personers utväljande
visse män igenom ordenteligit vahl at utnämna och de ed
sin för ståndet aflägga, det de vid personernes utväljande
til Secrete Utskottet och de öfrige deputationerne ej skola
hafva afseende hvarken til fränd-, vän- eller fiendskap,
embete eller värde utan endast och allenast hafva det all¬
männa bästa för ögonen, och därföre på alt sätt ombeflita
sig at utse sådane personer til Secrete Utskottet och de¬
putationerne, som de efter bästa samvete finna skickeligast
at handtera och skiöta så angelägne ärender, som där före¬
komma. Denne instructionen för electorerne är en lag,
giord af alle fyra Riksens Ständer, den R. o. A. enskylt
ej kan ändra1, hvaremot alle påminnelser voro onödige och
öfverflödige.
1 I konceptprotokollet ursprungligen »och som förmår det ingen håfve
mackt electorernes giorde vahl at tadla eller ändra» seuare öfverstrukct.
Om instruktion för elektorerna.
55
Hr Klingsporre viste ej, om han rätt fattat meningen
af hvad Hr Rudbeck här frammanföre andragit. Skal
man följa lag och ordning, så kräfver den, at de som skola
skiöta något ärende, böra vara ovälduge. Lagen är fri¬
hetens beskydd. Den däruti för electorerne föreskrifne
instructionen har för ändamål, at skickelige ämnen måge
varda valde, på det de måge vara i stånd sakerne tyde-
ligen, rent och oväldugt utarbeta. Detta åter tyckes icke
kunna ske, i fall sådane blifva deputerade, som varda do¬
mare öfver egne giöromål, i stället oväldugheten bör vara
ledsagare af alle väre giöromål.
Frih. Ridderstolpe tyckte, at här icke voro fråga
om ändring i Riksdags-ordningen, utan then giorde ärind-
ran hade däraf fast mer styrka. Således hade Riksens
Ständer förr ansedt förståndet af ordet skickelighet, at
sådane ej måge sittia öfver egne giöromål, fastän de dem
kunna stadga.
Hr Grefven och Landtm, holt det vara onödigt at
nu gå in i någon öfverläggning härom, emedan alle stäm¬
ma öfverens, at ärlighet och skickelighet utgiöra en rätt¬
skaffens elector och riksdagsman. Huru den bör sökas och
väljas, föreskrifver edsformularet, och är det stai'kaste
band, som nogsamt visar och förbinder electorerne, hvad
deras plickt härutinnan vara må.
Edsformulairet uplästes för R. o. A.
Hr Börje Philip Schecta förmäldte sig hafva fult
förtroende til hrr electorerne, at de såsom ärlige svenske
män fullgiöra den dem i Riksdags-ordningen och deras ed
föreskrifne instructionen. Men om så hände, at electorerne
valde sådane, hvilka skulle komma under deras egit be-
pröfvande i den deputation, hvartil de förordnade blifvit,
så förbehölt han sig på slik oförmodelig händelse, det R.
o. A. måtte få ändra våhlet.
Hr Grefven och Landtm, påminte, det lagen härut¬
innan voro ett rättesnöre. Hr Schechta hade ock til följe
däraf förklaradt sig böra äga fult förtroende til hrr elec¬
torerne. Fiortonde § af Riksdags-ordningen förmår, hvad
theras skyldighet är och vara bör, hvarifrån man hvarken
kan gå eller något tillägga, som icke däri inbegripes och
redan tilräckeligen förordnadt är.
Hr Göös förklarade sig af samma mening och åbe¬
56 (Oltt. 24.) Elektorerna valde.
ropade, hvad uti Riksdags-ordningens ofta nämde 14 §
yttermera biudes, det sedan electorernes lista är upgifven
til ståndet på de utvalde, håfve ingen mackt deras giorde
vahl at tadla eller ändra, däremot Hr Schectas förbehåll
ej tycktes finna rum.
Hr Börje Philip Schecta trodde, at så framt nå¬
gon skulle vara utvald, hvars giöromål komma at skiär-
skådas uti den deputationen, där han blifvit placerad,
lärer samme ledamot sielfvilligt gå därifrån.
Hr Magnus Schecta förbehölt sig, at den ej måtte
t,ror(!) emot lag, som endast söker, at oväldughet och skicke-
lighet måtte urskiljas och komma i åtanka.1
Hr Grefven och Landtm, frågade R. o. A., om icke
listan på electorerne måtte nu, i förmågo af Riksdags¬
ordningens föreskrift, få upbrytas.
Detta bifölls och därpå
uplästes denne förseglade listan på följande electorer:
Grefvar:
Grefve Oxenstierna af Korsholm, Jöran;
Grefve Sperlings fullmägtig Frih. Wrede, Hindric;
Grefve Huthus, fullmägtig Frih. von Höpken, Carl Fredric;
Grefve von Hessenstein, fullmägtig Grefve Taube, Evert
Fredric.
Friherrar:
Frih. Fahlström, fullmägtig Frih. Silfverhielm, Claes Eric;
Frih. Scheffer, Ulric;
Frih. Stiernstedt, fullmägtig Hr Carleson, Carl;
Frih. \yori] Kaulbars, Johan Fredric.
Adel:
Hr Stiernhielm, fullmägtig Grefve Gyllenborg, Fredric;
Hr Stålman, fullmägtig Frih. Sparre, Carl;
Hr von Hagendorn, fullmägtig Hr Kappe, Carl;
Hr Mannerheim, Gustaf;
Hr Adlerfelt, fullmägtig Hr Wallrave, Georg Herman;
Hr Cedersparre, fullmägtig Hr Hierne, Gustaf Adolph;
Hr von Tholin, fullmägtig Grefve Posse, Knut Arfvidson;
Hr Ehrensvärd, Augustin;
1 I konceptprotokollet ursprungligen »ej någon måtte tro det han>.
I renskriften saknas orden »at den — söker».
Antal ledamöter i deputationerna.
57
Hr Lannerstierna, Magnus Wilhelm;
Hr Adelswärd, Johan;
Hr Segercrantz, fullmägtig Hr Boije, Hans Hindric;
Hr [von] Lantingshausen, Jaeol) Albrecht;
Hr Hummelhielm, Hans;
Hr Pechlin, Carl Fredric;
Hr [von] Strussenfelt, Alexander Michael;
Hr von S chc nn i ng, fu 11 ina g tig Hr von Kothen, Magnus Adolph.
Hrr electorerne trädde fram i skrancket, då eden blef
dem förestafvad, den de lifligen inför R. o. A. aflade.
Hr Grefven och Landtm, hemstäldte til R. o. A:s godt¬
finnande, om tiugofyra nu komma at väljas af R. o. A. til leda¬
möter uti Urskillnings-deputationen, såsom förr skedt voro.
Frih. Ridderstolpe förestäldte den svårighet, som
ofelbart möter uti arbetets skyndesamhet vid ett talrikare
antal, då däremot hälften syntes uträtta långt mera.
Hr Grefve Henning Gyllenborg nekade ej, at det
voro nog skiäl för den meningen angående ett mindre an¬
tals mera nytta. Men det voro en oricktig idée, om man
skattade Urskillnings-deputationen ej vara en ibland de
angelägnaste och förnämsta deputationer vid riksdagen.
Hr Grefven hade varit där, då han haft tilfälle at se, det
väl månge blifvit deputerade dit; men eftersom ganska
månge äro gemenligen borta af alle deputerade, tycktes
deras frånvaro blifva ersatt, thärest genom större tilgång
af 24 personer bristen varder mindre synbar eller be¬
tydande.
Hr Leijonsten påstod, at Hrr Riksens Råds släckte-
män ej måtte få sittia uti Secrete Utskottet eller Secrete
Deputationen, aldenstund Rådets giöromål på bägge desse
ställen varda granskade.
Hr Göös acktade nödigt, det Expeditions-deputationen
borde arbeta på tvenne divisioner, så framt riksdags-
arbetet annars skal kunna medhinnas och deputationen
icke eljest blifva sittande efter riksdagen.
Hr Wilhelm Lorentz Creutz utlät sig, at det voro
nödigt veta, huru månge ledamöter hvardera af de andre
stånden förordnas til Urskillnings-deputationen, innan R.
o. A. fastställer något vist antal til sine ledamöter.
Hr Johan Wulfwenstierna föreslog, om icke 12
58 (Okt. 24.) Instruktion för elektorerna.
allenast voro nog til Urskillnings-deputationen, til des Hr
Grefven och Landtm, skulle täckas med hrr talemännen
samråda, huruvida de öfrige trenne stånden kunna hafva
tilgång til mer än sex ledamöter at sättia i Urskillningen
Uppå Hr Grefvens och Landtm:s proposition, biföllo
R. o. A., at Urskillnings-deputationen nu kommer at be¬
stå af tolf af R. o. A.
Hr Leijonsten förde åter på tal angående at icke
Hrr Riksens Råds släckt måtte deputeras på något ställe,
hvarest Rådets giöromål öfversedde varda, hvilket på¬
stående förmentes grunda sig på rikets statuter.
Hr Grefven och Landtm, påminte, at hvad i slike
fall varit vanligit uti Secrete Deputationen, lärer ock nu
komma at följas utan påminnelser.
Frih. von Ungern Sternberg (junior) förmente ock,
det Riksdags-ordningen därutinnan voro klar, at när och
huruvida något bommo under öfverläggning, som rörde
ens släcktinge, en ledamot bör taga afträde; hvilket Fri¬
herren trodde vara tilräckeligit uti denne delen.
Hr Printzenschiöld tilläde, at sedan R. o. A. valdt
sine electorer samt de giordt deras dyra ed, at vid denne
förrättning och vahl hafva afseende hvarken til fränd-,
vän- eller fiendskap, embete eller värde, utan endast hafva
därvid det allmänna bästa för ögonen samt på alt sätt sig
ombeflita at utnämna sådane personer til Secrete Utskottet
och de öfrige deputationer, som electorerne, efter bästa
samvete sino, finna skickeligast at handtera och bedrifva
så angelägne ärender, som där förekomma, så voro billigt
tilfrågandes, om man kunde nu härom vidare yrka, utan
at sådant kunde undgå at utmärka nog misstroende.
Hr Öfv. L. Klingsporr: Jag har altid hördt R. o. A:s
nog örne tankar om väre rättigheter. Och när man efter-
sinnar then dyra ed, som electorerne hafva gådt, kan man
giöra sig nogsamt försäkrad, det hrr electorerne icke lära
underlåta at vidtaga och vara betänckte på det, som bi¬
drager til alles vårt ändamål, som är det allmänna bästa.
Hrr electorerne afträdde.
Hr Öfv.Lieutn.Rudbeck trodde det vara med Riksdags¬
ordningen enligit, at råds-electorerne böra först på riks¬
dagen väljas til besättiande af de då ledige blefne råds-
embeten, hvilket han påstod ock nu måtte ske.
Instruktionen för Sekreta Utskottet.
59
Hr Grefven och Landtm, underrättade Hr Rudbeck,
det härmed förhållits olika, i thy at på somlige riksdagar
hafva råds-ledigheterne blifvit åter besatte i början men
ock andre gånger längre fram på riksdagarne. I afseende
hvarpå så väl som ock til en likhets ärhållande, at det
ena ståndet ej måtte förr och det andra sednare företaga
sig denne angelägenheten, förbehölt Hr Grefven och
Landtm, at få nu härom öfverlägga med de öfrige stån¬
dens talemän.
Sedan anmäldte Hr Grefven och Landtm., huru Ma¬
joren vid Kongl. Lifgardet Ehrenkrok beklagadt sig där-
öfver, at R. o. A:s betiente och drängar varit så ostyrige
i Riddarhus-förstugan, det den där förordnade gardes-
vackten ej kunde styra dem; och om därmed fortfares,
nödgades majoren fördubbla vackten, med mindre han icke
skulle låta taga förbemelte betiente i arrest, som man dock
hittils ej velat giöra i regard på R. o. A., hvars ärkäntsla
däremot lärer fordra, at hvar och en förehåller sin betient
en slik otidighet, jämte fölgderne därpå, i fall härmed ej
skulle afstås.
Hr Forbes gaf vid handen, at bemälte betiente för-
därfva äfven förstugan med åtskillige inscriptioner, hvilket
tillika borde hämmas och förekommas.
Hr Grefven och Landtm, hemstäldte, det instructionen
för Secrete Utskottet måtte nu upläsas och läggas sedan
på bordet til öfverläggning och bepröfvande af R. o. A.
i morgon, vill Gud. Imedlertid hade Frih. M. A. von
Ungern Sternberg i dag uti det ämnet ingifvit sine tanckar
genom memorial, daterat den 23 uti innevarande October
månad, hvilket i morgon jämte instructionen kunde före¬
tagas.
R. o. A. samtyckte detta.
Instructionen uplästes fördenskull hel och hållen.
Hr Carl Gustaf Boije var äfven af den tankan, at
enligit det vanliga bruket ej någon ventilation kan ske
denne gången öfver memorialet, förr än sielfva saken eller
instructionen, hvarom det handlar, tillika företages til af-
giörande.
Hr Göös tyckte dock, at som det altid varit praxis,
at ett memorial blifvit genast upläst, då det inkommit, så
kunde han så mycket mindre undgå begiära få höra Frih.
60 (Okt. 24.) Instruktionen för Sekr. Deput.
Ungerns memorial i denne sak, som han kanske icke torde
hafva tilfälle at få höra det i morgon.
Frih. Axel Reuterholm hemstäldte, at efter som
berörde instruction är af ganska mycken vickt och en eller
annan kunde hafva något at därvid andraga, det därföre
tilräckelig tid måtte därtil lämnas, hälst Secrete JDeputa-
tionens instruction också torde förekomma, som voro för
mycket, at angelägne instructioner kunna med nytta före¬
tagas och afgiöras på en gång.
Hr drefven och Landtm, uprepade, at ändamålet,
hvarföre håde Secrete Utskottets blifvit samt rättnu Se¬
crete Deputationens instruction varder upläst, voro, som
sagt är, på det R. o. A. måge hafva tilfälle at så mycket
bättre vara därpå betänckte. Och på händelse både desse
och alle öfrige instructionerne blefvo på en gång afgiorde,
vordo sådant blifvandes ett lysande teckn af enighet emel¬
lan samtelige R. o. Ars hrr ledamöter.
Secreta Deputationens instruction och ed uplästes därpå.
Hr Grefve Eric Brahe trädde til bordet; och up¬
lästes, efter Hr Grefvens och Landtnäs anordnande innan
han för något hinder skull gick utur Riddarhus-salen, Hr
Maurits Stålhandslces memorial af den 17 hujus, om icke
til en välsignad början af thenne riksdag R. o. A. ville
emot lifstidsarbete skiänka tvenne dilinqventer, nemligen
styrmannen Johan Warnich och guldsmedsgesäll Börje
Biling, theras lif, hvilka annars innan kort här i staden
komma at undergå dödsstraff för thet the tilvärkat frenne
nijo-daler kopparmynts bancosedlar, hvilken skada, som
Banquen härigenom tagit, Hr Stålhandske åtager sig betala.
Frih. Christer Horn påstod, at detta ej ens måtte
tagas in uti protocollet; ty at giöra nåd tilhörde allenast
Konungen. Eljest skulle igenom detta mål, ifall det an-
togos och bifölles, öpna dörren til hopetals med slike an¬
sökningar, hvilka dock icke synas tilhöra Riksens Ständer.
Hr Grefve Brahe frucktade, at saken voro hoos Ko¬
nungen anhängig, men torde ej vara afgjord, och passade
sig i ett sådant sakens stånd ej att vidröra henne.
Hr Johan Råfelt berättade därvid, at Kongl. Svea
hofrätt afdömdt detta mål, som af Konungen sedermera
är vordet stadfäst; men därpå hade dilinqventerne kommit
in med något nytt, hvilket varit af den beskaffenhet, at
Kådsvalet.
61
det i nåder är vordet comraunicerat til Banco-fullmäcktiges
utlåtande, så at saken i det afseende är nu anhängig hos
Konungen, hvarest ock därutinnan bör först afvacktas slut,
innan Riksens Ständer därvid synas kunna lägga handen.
Hr von Bromell förestäldte sig, at Hans Kongl. Maj:t
torde benåda desse dilinqventer i anseende därtil, at de ej
giordt falske sedlar på mer än en så ringa summa, som
allenast tiugosiu daler kopparmynt.
Uppå Hr Grefve Brahes proposition beslöts, at R. o. A.
icke kunna sig härmed befatta, som skrefs på memorialet,
det Hr Stålhandske genast tog ut.
Hr von Bromell begiärdte til protocollet, det han icke
vill hafva någon del i detta mål, så framt det förblefvo
vid det förklarade dödsstraffet.
Hr Grefven och Landtm, kom tilbakars och lät, efter
Heres åstundan, upläsa Frih. Ungerns besagde memorial
(bil. 11).
R. o. A. skildes därmed för denne gången åt.
Den 25 October.
Den 25 Octobr. sammanträdde R. o. A. klockan 9 för¬
middagen.
Och sedan efter något väntande R. o. A. voro komne
tillsammans,
äskade Hr Grefven och Landtm, liud samt förestäldte
R. o. A. det hinder, som förordsakats därmedelst, at man
nu hade nödgats vänta en hel tima, då emedlertid ej något
föredragas kunnat, hvarföre samtelige R. o. A. anmodades
at hädanefter sig tidigare in pleno infinna.
Frih. Fredric Ribbing uprepade, huruledes, uppå en
värdig ledamots i går gjorde föreställning om nödvändig¬
heten däraf, at rådselectorerne måtte nu enligit 1739 års för¬
ordnings 3 § väljas, Hr Grefven och Landtm. låfvadtR. o. A.
at öfverlägga med de öfrige ståndens talemän angående tiden
til rådselectorernes utnämnande; frågandes därföre, til sin
underrättelse, hvad derom blifvit til svar lemnat.
Hr Grefven och Landtm, underrättade R. o. A., det
han inhämtadt de öfrige ståndens talemäns tankar här¬
utinnan, och efter någon öfverläggning med dem hade de
62 (Okt. 25.)
Rådsvalet.
trodt, at de ledige råds-embeten kunde komma at besättias
i nästa veckan, til hvilken tid Hr Grefven och Landtm,
förmente, R. o. A. ock kunde vara färdige med sine elec-
torers utnämnande dertil.
Hr Baron Ribbing holt emedlertid före, at det ville
vara angelägit, genom en deputation ifrån R. o. A. nu för¬
må de andre stånden, at råds-vahlet straxt måtte skie.
Hr Grefven och Landtm, förestäldte, det väl förord¬
ningen innehöllo, at som Riksens Ständer straxt efter
landtmarskalkens och talemännens vahl vilja föreslå de
emellan riksdagar ledige blifne riksråds-embeten, så kom¬
ma sådane embeten straxt vid riksdagens början at be-
sättjas. Men R. o. A. viste bäst sj elfve, hvad mån ge och
svåre hinder därvid förmedelst åtskillige å bane bragte
inkast förekommit, hvarpå fölgdt långa rådplägningar och
tidens förlorande, jämväl genom voteringar. Af desse ord¬
saker hade ej någon läglighet varit at tilgå at upfylla
lagen i förberörde stadgande förr än andra veckan, då de
andre stånden ock faststäldt rådsvahlet böra ske; och hem -
stäldte Hr Grefven och Landtm, fördenskull, om icke
R. o. A. voro nögde därmed.
Härtil svarades med Ja; men
Hr Börje Philip Schecta förmäldte, det han höllö
sig vid lagens föreskrift, at detta bör vara Riksens Stän¬
ders första giöromål, til följe hvaraf han holt före, det
man icke borde företaga sig något, innan ofvannämnde
vahl hade skedt.
Hr Leonhard Lake tyckte, at det voro bäst, om
R. o. A. skulle täckas tidigare infinna sig, såsom Hr
Grefven och Landtm, yrkadt, i fall något må bunna värk-
ställas efter lagens lydelse, hvars fölgd endast utdrages
medelst tidens förhahlande uti nye tvister, som emot för¬
modan upkastade blefvo.
Hr Ehrenmalm ville, at det som stadgadt är, skulle
följas. Sådant tilhörde Ständer, som altid varit måne därom.
Däremot påstod han, at listan på Secrete Utskottets leda¬
möter ej måtte brytas up, förr än de ledige råds-embeten
först voro besatte.
Hr Carl Hierta viste omöjeligheten, at sådant hit-
tils kunnat skedt. I går voro R. o. A:s electorer valde.
Deras vahl borde ju föregå, ty lagen förmår, at råds-
Rådsvalet.
63
electorerne skola nämnas af electorerne, uti hvilka förres
mackt det således icke stadt at nämna de sednare, innan
electorerne sielfve äro förordnade och ed theras gådt.
Frih. Ridderstolpe sade sig hafva hördt så väl or-
sakerne, hvarföre råds-vahlet ej hittils blifvit förrättadt,
som ock huru stånden nu hade utsatt tiden därtil i andra
veckan, hvarjämte Friherren hade inhämtadt det olika bruk,
som härutinnan denne riksdagen, annorledes än vid den
andre, förfarits, deslikes hvad lag likväl stadgar i detta
mål. Han som en ärlig karl förblefvo vid lagen, därifrån
han icke gå kunde. Eljest respecterade Baronen de andre
ståndens beslut i förberörde ärende, men kunde ej undgå
at påstå, det riksråds-valet måtte ofelbart ske i andra
veckans början och at R. o. A. til den ändan täcktes låta
de andre stånden på tienligit sätt veta, huru R. o. A.
förblefvo vid det, som lagen härom förmår, med vänlig
begiäran, det stånden i detta mål ville jämka sig.
Hr Grefve Henning Gyllenborg undrade intet därpå,
at härstädes höres, det man tänker följa lag til pricka;
men det voro til förundrandes, om man håller uti därmed
til riksdagens slut. Electorerne hade, som redan påmint är,
blifvit dagen förut förordnade, däraf ovedersägeligit är,
det råds-valet ej förr ske kunnat, hälst när ej eller därom
är förut påmint eller med de andre ståndens taleman öfver¬
ens kommit. Nu var Hr Grefven allenast af den tanckan,
at i händelse någon, som voro valder til Secrete-Utskotts-
ledamot, skulle sedermera af Riksens Ständer föreslås och
af Hans Kongl. Maj:t i nåder blifva nämnd til riksråd,
det en sådan måtte genast träda i Rådet och en annan
i des ställe väljas af electorerne til Secrete Utskottet.
Hr Ch. J. Klingsporr refererade sig på Hr Grefven
härutinnan.
Hr Hans Hindric Boije tyckte, at ej någon skill¬
nad voro vid denne emot de förre riksdagar, af hvilka
han hade bivistadt nu den siette, då våhlet ömse förrättats,
somlige gånger först och andre riksdagar längre fram på
dem. Och om R. o. A. nu skulle vilja meddela de andre
stånden sitt beslut och önskan, kunde sådant ske genom
tvenne deputerade; förenandes sig för öfrigit med Hr Grefve
Henning Gyllenborgs mening, at om någre blifva kallade
i Rådet, som måtte vara valde til ledamöter i Secrete
64 (Okt. 25.)
Rådsvalet.
Utskottet, borde de genast träda i värkelig förrättning af
det dem anförtrodde råds-embetet, såsom hvilket icke kan
umbära sin man. Men til ett rum i Secrete Utskottet voro
ymnig tilgång ibland ett så stort antal mogne och värdige
män, som fins uti dette lystre samfundet.
Hr Livin von Blixen refererade sig til alla delar
upå Hr Klingspor samt Hr Boije.
Hr Johan Wulfvenstierna såg ingen skiiljaktighet
häruti ibland K. o. A., så vida alle stämde öfverens där¬
om, at med råds-vahlet nu skyndas måtte. Fördenskull
kunde ock electorerne i dag träda ihop och välja råds-
electorer. Och altså tyckte han bäst vara, at K. o. A.
nu skulle kunna genom en deputation gifva de andre
stånden sådant tilkiänna, samt at vi ej låta reglera vårt
råds-vahl.
Hr Grefven och Landtm, proponerade, om någon de¬
putation voro nödig til de andre tvenne stånden, när
B., o. A. inom sig äro af den tankan, det electorerne välja
om måndag, de andre stånden jämväl hafva sig det be¬
kant och dessutom redan förklaradt sig därmed ense.
Detta besvarades med Ja.
Hr Jonas Wulfvenstierna föreslog likväl, om icke
i stället för det en deputation kunde låta stånden veta
detta, måtte ske allenast af en ledamot.
Frih. Eric Wrangel ville hafva tillagdt propositionen
den omständigheten, som Hr Grefve Henning Gyllenborg
på god grund andragit, at de, som skulle finnas vara för¬
ordnade til ledamöter uti Secrete Utskottet, men blefvo i
nåder utnämde til Riksens Råd, borde genast träda utur
Secrete Utskottet, och andre i deras ställen dit utnämnas
af electorerne.
Hr J. Printzenschiöld hade ingen anledning at miss¬
tro electorerne, at de icke lära på råds-förslagen upföra
sådane värdige män, som rikets tienst fordrar, men önskade
för sin del, det electorerne måtte därtil taga hälst af mili-
tairen.
Hr Jonas Wulfvenstierna hemstäldte, det tiden til
råds-vahlet måtte gifvas stånden genom utdrag af proto-
collet vid handen.
Hr Grefven och Landtm, förestäldte, at emedan
R. o. A. äro enige om tiden i så måtto, det electorerne
E&dsvalet.
65
nu i dag träda i hop och välja råds-electorer samt at
sielfva råds-valet nästkommande måndag kommer at för
sig gå, ty återstodo ej mera, än det at man, i fall R. o. A.
så skulle godt finna, därom genom utdrag af protocollet
underrättar de andre tvenne stånden samt nu hos sig fast¬
ställa, at de, som blifva nämde til Riksens Råd, skola
genast träda utur Secrete Utskottet, så framt de voro af
electorerne til ledamöter på detta sednare ställe utnämde.
Denne proposition bifölls.
Til följe häraf upsattes genast och gillades följande
Utdrag af protocollet, hållit hos R. o. A.
Som R. o. A., til följe af 1739 års förordning, fast-
stäldt, at de ledige råds-embeten böra nu vid riksdagens
början genast besättias, ty har R. o. A. för godt funnit,
at råds-vahlet må nästkommande måndag för sig gå, och
fördenskull antydt dess electorer at i dag sammanträda til
råds-electorernes väljande; hvilket altså med det Hög-
vördiga Präste- och Loll. Borgare-stånden vänligen com-
municeras.
Uplästes Frih. Hindric Johan Wredes af Elime me¬
morial af detta dato (Bil. 12).1
Hr Fredric Trolles memorial äfven af detta dato
(Bil. 13).1
Härpå fölgde ej någon öfverläggning, emedan
Frih. M. A. von Ungern Sternberg framgaf, så
snart desse memorialer voro föredragne, ett des memorial,
i dag dateradt, hvilket memorial uplästes (Bil. 14).1
Frih. Ungern tilläde munteligen, at R. o. A. kunde
updraga Hr Grefven och Landtm, at uti Rådet under¬
rätta sig angående hvilka af desse här frammanföre om¬
rörde fyra departements nu behöfde förstärkning i Rådet.
Frih. Friesendorff beklagade det beslut, som R. o. A
nu i dag tagit, at råds-vahlet, til följe af förordningen,
skulle ske i början af riksdagen. Därmed hade R. o. A.
ej inskränkt för sine electorer at välja sådane män, som
höra til första, 2:dra, 3:die eller 4:de departements, utan
ägde electorerne föreslå dem, som rikets tienst värkeligen
fordrade. Skulle nu underrättelse först böra inhämtas
1 Protokollets referat af memorialen har uteslutits.
5—121942. Adelns protokoll.
66 (Okt. 25.)
Rådsvalet.
härom, torde flere dagar gå förbij, innan den kunde und¬
fås, på hvilket sätt tiden skulle utdragas, såvida, om ock
innan Landtm, i Rådet kunde inhämta Kongl. Maj:ts
tankar härom, electorerne ej finge komma i hop at up-
rätta eller R. o. A. få gilla förslagen i anseende til bris¬
ten af de råds-embeten, som skola ersättas och fyllas.
Hr Johan Wulfvenstierna trodde ej Frih. Ungerns
tanka varit at gifva anledning til ändrande af R. o. A:s
beslut, at råds-vahlet ofelbart bör nästkommande måndag
gå för sig, men at Rådet om måndag kunde genast gifva
uplysning uti de delar Frih. föreslagit; til underrättelses
inhämtande hvaraf Landtm, jämte de öfrige talemännen
kunde allenast träda up i Rådet och komma tilbakars
innan klockan 11 förmiddagen, til hvilken tima anslag
kunde giöras för R. o. A. at sammankomma, som bemelt
är, om måndag.
Frih. Ridderstolpe holt så mycket nödigare, at Rådet
besätties med full styrka på hvardera af de fyra departe¬
ments, som de mål, hvilka angå amiralitets-väsend med
hvad därtil hörer, nu ankomma allena på en ålderstegen
man och som kunde afgå genom döden, då åter ett så riks¬
vårdande värk som amiralitetet saknade någon i Rådet,
som därom hade besynnerlig kundskap, hvilket efter lag
förmentes någre råds-personer borde äga.
Hr Grefve Henning Gyllenborg berättade, det han
aldrig varit bänkman eller elector men ofta varit råds-
elector, at han hade desto tilförlåteligare underrättelse om
desses giöromål. Hr Grefven kunde, i anledning af det
sätt, som då blifvit brukadt, icke annat än stämma öfver¬
ens uti principen angående angelägenheten däraf, at sådane
slags embeten böra åter besättias, som ärfordras och ledige
äro, det vare sig uti amiralitetet eller andre sysslor,
hvilket electorerne altid efterfråga, innan de skrida til
något vahl, som sker efter ledigheternes beskaffenhet, den
de noga i ackt taga, såsom rikets högst angelägne tienst
kraf ver. Men at därom taga underrättelse af Rådet, voro
eftertänkeligit, och at sammanblanda regeringen med hvad
electorerne tilhörer efter ed och sin embetes plikt at lika-
fult värkställa.
Frih. [von] Ungern [Sternberg] tyckte, at justitise-
ärenderne voro så betydande ämnen, som fordrade Riksens
Rådsvalet.
67
Ständers närmaste omsorg at förse Rådet med sådane män,
som äga insickt ock förfarenhet at skiöta så hufvudsakelig
del af undersåtarnes välfärd.
Hr Jennings var väl af samma tanka, men som Frih.
Ungerns memorial likväl innefattade ett nytt förslag och
en ny methode, emot hvad härutinnan hitintils varit bruke-
ligit, så påstod han, at samma memorial måtte få ligga
på bordet til måndagen, då han sig däröfver kunde utlåta,
hvad värkan och consideration det förtiente i anseende til
framtiden.
Hr Grefve L. W. Creutz förenade sig med Hr Grefve
Henning Gyllenborg så väl i anseende til electorernes dyra
ed, hvilken nogsamt innehåller deras skyldighet och in¬
struerar electorerne, hvad de böra giöra, nämligen utvälja
skickelige och förfarne män, såsom rikets tienst fordrar,
hvilket icke kan ske, om de skulle underlåta at under¬
rätta sig, hvad slags ledigheter måge vara i Rådet, som
ock betänkeligheten, at inblanda regeringen uti det, som
således electorerne tilkommer.
Frih. Ridderstolpe holt däremot det ej vara någon
nyhet at infordra regeringens yttrande, när angelägen¬
heten så äskade, tyckte dock, at emedan uti justitie¬
departementet lärer fattas någre personer, ty kunde R. o. A.
komma öfverens därom at hielpa det, som ligger i yppen
dager. Hr Riksrådet Frih. Wrangel vore en ålderstegen
herre, och fordrade därföre försicktigheten at icke lägga hela
defensionsvärket rörande amiralitetet uppå så gamle axlar.
Frih. Wrangel (junior) tyckte för sin del det ej vara
at inblanda regeringen i råds-vahlet, i fall Riksens Ständer
skulle finna godt at höra dem uti någon omständighet,
hvilket voro Riksens Ständers rätt.1
Hr Hierta tyckte det låta både underligit och farligit,
at den eller den staten af så månge värdige män, som
finnas, icke kunde nu skiötas i Rådet med fulkommelig
säkerhet. Dessutom voro det ett misstroende til electorerne,
om man giorde ny författning och därmedelst bundo dem
vidare än vanligit varit. Sedan så voro ock R. o. A. nu
förnämligast sammankomne i dag at reglera Secrete Ut¬
skottets instruction.
1 Ursprungligen i konceptprotokollet: »utan at därmedelst hafva blan¬
dat regeringen i sielfva våhlet.»
68 (Okt. 25.)
Rådsvalet.
Hr Johan Rå fel t var af den tankan det ej vara
ovanligit at höra Rådet, när så pröfvas nödigt, men afsåg
ej det vara oumgängeligit nu, hälst det är allmänt vitter-
ligit, at Rådet sitter på 2:ne divisioner samt at uppå
justitice-sidan fattas frami edne Hrr Riksråden Grefve Ceder-
creutz och Stiernstedt, men på den andre divisionen fram-
ledne Riksråden Grefve Gyllenborg och Grefve Posse, så
at det voro ganska lätt at se ledigheternes beskaffenhet och
hvem som bör hafvas afseende på vid deras besättiande.
Hr H. H. Boije ärindrade sig, det man förre riks¬
dagar delibererat härom, såsom han ville minnas, at Hr
Hans Gustaf Natt och Dag 1746 yrkadt detta, men, äfven¬
som 1751 års riksdag, då äfven sådant varit före, låtit
bero därvid, at slikt ankommer på electorerne. Nu voro
åter en ny tilläggning, at inhämta regeringens mening,
där likaväl R. o. A. skulle tyckas taga alt för oskyldige
råds-electorer, som ej skulle veta, hvilka råds-embeten
äro nu obesatte. Fast mera voro R. o. A. sammankomne
angående Secrete Utskottets instruction; begärandes, at
memorialet måtte få ligga på bordet.
Hr Grefven och Landtm, förestäldte, huru månge be-
giärdt, at Frih. Ungern von Sternbergs memorial måtte
ligga på bordet, men at andre däremot hafva påstådt, at
det straxt måtte afgiöras i anseende til det instundande
riksråds-vahlet. Och sedan R. o. A. redan förut faststäldt
och genom utdrag af protocollet lämnadt Präste- samt Bor¬
gare-stånden del af des tankar, at våhlet om måndag kom¬
mer at för sig gå och at R. o. A:s electorer til den ändan
i dag skola sammanträda och välja råds-electorerne, voro
det en sedermera upkommen nyhet at föreskrifva råds-
electorerne annan än den methode, som vanlig varit, i af¬
seende hvarpå memorialet måtte ligga på bordet.
Frih. Ungern von Sternberg förklarade sig nögd,
at des memorial måtte få ligga på bordet; allenast han
finge nu vända sig med detta memorial til de andre
stånden.
Hr Grefven och Landtm, proponerade, om icke en-
ligit Frih. Ungerns egen begiäran och de öfriges påstående
memorialet bör ligga på bordet; dock at Friherren lämnas
frihet nu gå därmed til de andre stånden.
Detta bifölls.
Instruktionen för Sekreta Utskottet.
69
Sedan uplästes Hr Fredric Trolles memorial af detta
dato (Bil. 15).1
Föredrogs Hr F. U. von Essens memorial af den 24
uti innevarande månad (Bil. 16).1
Frih. Eric Wrangel hemstäldte, om icke, så snart
hvart memorial blifvit npläst, R. o. A. genast måtte sig
däröfver utlåta.
Hr Grefven och Landtm, yttrade sig, det ock han
vågade utbedia af R. o. A. at få, likmätigt dess embete,
föredraga hvad föredragas bör, i den ordning Hr Grefven
och Landtm, finner sakerne det fordra, efter som, i hän¬
delse öfverläggning skedde på det af Frih. Wrangel före-
slagne sätt, skulle R. o. A. ej kunna komma ifrån hvart
mål utan vidlyftighet och tid sens största utdrägt.
Uplästes Hr Raabs memorial, samma dag eller den 25
October daterat (Bil. 17).1
Uplästes Hr Grefve Adam Horns memorial (Bil. 18).1
Frih. Christer Horn yttrade sig, l:mo at Riksdags¬
ordningens 18 §, som utmärker Secrete Utskottets giöro-
mål, nämner statsvärket i 2:dra puncten; men om det skal
hållas för ett af de målen, som äska hemlighet, säges icke
aldeles tydeligen eller uttryckeligen, änskiönt det per con-
sequentiam af de påföljande puncter, i synnerhet den 4:de
om Banco-värket, som nödvändigt med yttersta ömhet och
tystlåtenhet hanteras bör, tyckes följa och aldramäst
igenom praxis bevises, som vid alle riksdagar förbehållit
statsvärket åt Secrete Utskottets åtgärd. 2:do emedan det
altså är en nyhet at giöra härutinnan ändring, frågas,
hvartil det kunde gagna. Jag tilstår, at allmänt för¬
troende aldrig kan äga nog rymlig grundvahl uti en fri,
borgerlig regering och at samma förtroende Ridderskapet
hyser til Secrete Utskottet, det samma häfver hela ståndet
rättighet at fordra tilbaka igiän, så nrycket mer som hela
nationens vähl, åtminstone til en fiärdedel, beror hoos R.
o. A:s decisioner vid riksdagarne. Icke dess mindre fruck-
tar jag, at en samling af 1000:de personer föga är i stånd
at med redighet inlåta sig i en så angelägen rådplägning.
I fall vi ock rådde därmed, frågas, hvad nytta det kan
hafva. Intet tror jag statsbristen på det sättet lärer bo¬
tas. Ej eller tror jag det Ridderskapet därigenom får
1 Protokollets referat af memorialen har uteslutits. • •
70 (Okt. 25.) Deputerade från Fråste- och Borgarestånden.
tilräckelig insickt til at i minsta måtto förändra eller
förbättra, hvad Statscommissionen härutinnan årligen för¬
rättar, uti hvilken mogne och vid statsvärket inöfvade
män sittia. Önskade fördenskull Friherren för sin del,
det K,, o. A. icke måtte giöra rubbning i det hittills bru-
kelige sättet at handtera statsvärket; ty däraf flyta så
många eftertänkelige omständigheter, at fara voro, vi
blefvo aldrig ense och sams i denna mycket vidlyftiga
matieren; och synes moralement vara ogiörligit, at Riddar¬
huset, vare sagt med all respect för samtelige des heder¬
värde lemmar, såsom det nu qualificerat är, skulle kunna
med nödig kallsinnighet och eftertancka öfverväga, hvad
rikets välfärd i detta fallet äskar.
Anmältes och emottogs på vanligit sätt en deputation
från Borgareståndet af 2:ne personer. Borgmästaren från
Nykiöping Finerus förde ordet och, näst des stånds hör¬
samma hälsning til R. o. A., gaf vid handen, at ståndet
förehaft och stadfäst instructionen för Secrete Utskottet,
på sätt, som ett utdrag, hvilket Borgmästaren nu inläm¬
nade, af protocollet, hållit i bemelte stånd, innehåller.
Desse deputerade togo afträde, beledsagade åter ut
genom de til den ändan nämde af R. o. A.
Hr Grefven och Landtm, anmälte, at en prästman
varit deputerad ifrån Prästeståndet och nu berättadt, det
ståndet redan företagit sig instructionen för Secrete Ut¬
skottet samt därvid giordt sine anmärkningar; och hade
samme deputerad därjämte, å ståndets vägnar, begiärdt,
det R. o. A. ville sig samma ärende företaga, på det riks¬
dagen, hvad på Secrete Utskottet ankommer, må komma
uti activitet.
Frih. M. A. von Ungern Sternberg ärindrade, huru
R. o. A. altid haft den rättigheten at först yttra sig,
innan de andre stånden afgiöra målen; hvaruti så väl
Präste- som Borgare-stånden likväl nu hade förekommit
R. o. A., som borde vara betänkt däruppå at bibehålla en
sådan sig tilständig rättighet.
Frih. von Dyring tyckte, Borgareståndets depute¬
rade bestodo af ett så ringa antal, nemligen allenast af
2:ne personer, som emot vanligheten icke bordt fått före¬
träde utan måtte hafva gifvit sitt ärende allenast tilkiänna
utanför Riddarhussalen.
Instruktionen för Sekreta Utskottet.
71
Uplästes Hr O. F. Rudbecks memorial under detta
dato (Bil. 19).1
Frih. H. A. von Ungern Sternberg beklagade, det
han i hast icke kunnat så noga fatta Hr Rudbecks me¬
morial, som det förtiente at besvaras, men kunde dock nu
ej opåtalt lämna, det Hr Rudbeck därutinnan, tvärt emot
Riksdags-ordningen, sig til honom specielt hade adresserat.
Och angående Hr Rudbecks mening, det statsvärket efter
Riksdags-ordningens 18 § bör i tysthet förehafvas, så voro
det ej hemligit, hvad undersåtarne utgiöra til cronan.
Sådant voro allmänt bekant och blefvo för dem af predik -
stohlarne publicerat. Därföre ägde de ock rätt at se, huru
medlen förvaltade blifvit, hvarmedelst alt misstroende bort¬
togos. Het Hr Rudbeck hade påmint vid Friherrens hem¬
ställande, at Riksens Ständer ej skulle skiljas åt, förr än
alt kommit til vederbörlig expedition med mera, voro så
mycket mera obefogadt, som Friherrens tancka aldrig varit
at misstäncka någon eller tillägga Expeditions-deputatio-
nens ledamöter någre felsteg. Men man viste, at ståndens
slut understundom varit så mörke, at deputationen hade
måst sittia månge dagar och med stor svårighet leta ut
pluraliteten, huru expeditionen kunde ske. Men om per-
sonelle tilvitelser ock skulle tillåtas,2 begiärdte Friherren
niuta lika rätt och lagen i det fallet uphäfven varda.
Hr Johan Wulfwenstierna instämde ock därmed.
Hr Thure Rudbeck upläste sine skrifteligen förfat¬
tade tanckar, huru tystheten vid sakernes handterande
föder misstanka, nyfikenhet, begiärelse til delacktighet i
rådslagen samt täflan om öfverväldet; härrörande alt däraf,
at samme personer, eller åtminstone en stor del, skola
blifva satte i Secrete Utskottet, då den utestängde delen
tviflar, om sakerne med alfvar bli granskade, hälst när
man ser personer, som borde giöra Riksens Ständer redo
för sitt upförande, sättas til domare öfver sine gierningar,
såsom uti Mindre Secrete Deputation sättes flere personer
af Cancellie-collegii ledamöter, hemkomne ministrar, Rådets
anhörige, jämväl collegii betiente, som äro sine förmän all
högacktning skyldige. Han hyser til en hvar af sine lands¬
1 Protokollets referat af memorialet har uteslutits.
2 Ursprungligen i konceptprotokollet. »Skulle nu Hr Rudbeck få
bruka slik ressentiment, som han icke des mindre i sitt memorial giordt.»
72 (Okt. 25.) Instruktionen för Sekreta Utskottet.
män förtroende; medgier ocb det icke vara ur vägen, at
en eller annan af ofvannämde personer sättas på detta
stället at vägleda andre och gifva dem ärforderlig uplys-
ning; men igenom ett större antal blefve påfölgden som
förut sagdt är. Desslikes skal det gifva misstankar, miss¬
troende och delning oss emellan, att de, som föreskrifvit
Secrete Utskottet en sträng instruction, tro sig hafva
rättighet at få veta alt det, som icke hemligit vara bör,
som förbudit Secrete Utskottet at draga andre saker åt
sig, än dem rätteligen tilkommer, ja utstakat, det inge
gratificationer eller utgifter utom och öfver den rätta sta¬
ten får gifvas, inga ändringar eller rubbningar i utbetal-
ningssättet för Ständernes Contoir, inga pålagor eller af-
gifter undersåtarne påläggas; de, säger han, okunnoge
om rätta sammanhanget och hvad som gifvit Secrete Ut¬
skottet anledning til sådane steg, om hvilka man i allmän¬
het tyckt sig hafva ett olika, ja ibland mindre fördel-
acktigt omdöme, skola icke kunna begripa, när de efteråt
fått höra, huru det varit möjeligit och med instructionen
öfverens-stämmande, at Secrete Utskottet för at fortplanta
fåre-afvelen bortgifvit kongsgårds-arrenden mot långt lind¬
rigare villkor än de, som eljest af Ständerne voro före-
skrifne, hvilket, om det så varit nödigt, kunnat utom nå¬
gon hemlighets röjande hos Ständerne anmälas. De skola
vidare hafva svårighet at finna sig, huru så dryg afgift
kunnat af Secrete Utskottet läggas på inkommande fiske-
vahror, där likväl Ständerne allena tilkommer at bevilja
och pålägga tull- och accis-afgifter; at Secrete Utskottet
kunnat bevilja skatt-rättigheter å lägenheter, som varit i
det längsta försvarade och räknade ibland rikets härlig¬
heter. Månge skola trodt, at sedan recommendationer från
Secrete Utskottet blefvo afskaffade, skulle ej vittnesbörder
om någons skickelighet och goda upförande kunna giöra
med de förra lika kraftig och enahanda värkan med mera,
om dubbla löningar, och at stora penninge-summor [skola]
vara utbetalte til dem man håller föga berättigade dem
at niuta eller kräfja; dock detta alt sagdt icke at accusera
förra Secrete Utskottet men endast at visa nödvändigheten,
at vi, så mycket möjeligit är, icke draga under hemlighet
saker, som kunna giöras allmänne, på det enighet åter-
Instruktionen för Sekreta Utskottet.
73
ställes, förtrolighet starkes, misstankar upphöra och kring-
löpande ryckten icke giöra hädanefter skadeligit intryck.
Föredrogs Hr Anders Rudolph Durietz' memorial af
detta dato (Bil. 20).1
Hr Hästsko fant för dess del mycket gagneligit af
desse memorialer, som bör i ackt tagas vid Secrete Ut¬
skottets instructions formerande, så at vij ej i framtiden
måtte eljest hafva något at förevita oss i desse delar.
Därjämte införes, det man ej må företaga något under
namn af hielpsändning. Vi kunde aldrig vara försicktige
nog, hälst det ej vore länge sedan, at vid 1738 års riks¬
dag skedde en transport, som drog öfver riket krig, hvil¬
ket slöt med Finlands förlorande, som då blef rättadt
genom vår dyre Konungz ankomst men nu svårare skulle
stå at hielpas.
Hr Johan Wulfwenstierna förklarade, det han icke
kunde med Hr Hästsko vara ense däri at draga ministe-
rielle mål från Secrete Utskottet, dit de til behörig be¬
pröfning rättel. höra. Hvad det öfriga angår, hade han
icke tänckt annat, än at ock Secrete Utskottet måtte
enligit des plikt reglera statsvärket med hvad därtil hörde;
dock at det borde upgifva så mycket däraf til plena, som
utan fara för riket ske kan. Blifva vi ense därom, kunde
R. o. A. snart komma ifrån det andra. Men om man icke
finge en sådan uplysning, den plena likväl hade nödig och
äger rätt at äska, så holt Hr Wulfwenstierna före, at
emedan tryckfriheten voro frij, ty måtte man låta trycka,
hvad härstädes i detta ämne nu andragit är, på det man
kunde visa sine hemma varande medbroder, på hvad sätt
man härutinnan giordt sin yttersta flit.
Hr O. J. Klingsporr förmente, at om Secrete Ut¬
skottet så förfarit, som ofvannemde memorialer omförmäla,
stodo vi bakom liuset. Där likväl, om vij icke få veta,
hvartil det contribueras, reste man härifrån riksdagen,
utan at kunna visa, det vij fullgiordt, hvad som frie riks¬
dagsmän tilhör.
Frih. Ulric Scheffer yttrade sig, det han med flit
tegat, medan det ena af desse memorialer blifvit upläst
efter det andra, efter som Friherren satt sig före, at säga
sine tankar i något annat ämne, än angående instructionen
1 Protokollets referat af memorialet har uteslutits.
74 (Okt. 25.) Instruktionen för Sekreta Utskottet.
allena. Men lian hade nu hördt, i hvad måtto Secrete
Utskottet medelst förberörde tvenne memorialer blifvit an¬
gripit. JFriherren hade ej förr varit i Secrete Utskottet
än endast vid sidstledne riksdag, då han som en ärlig man
gått dit; bedyrade, at han fullgiordt sin ed, och anholt
fördenskul för dess del, at Secrete Utskottet måtte häraf
få del och tilfälle at visa sin oskuld uti det, som Secrete
Utskottet icke dess mindre hade tilvitt blifvit.
Hr Johan Wulfwenstierna påminte, at desse rid¬
dersman taldt allenast relative, men ej accuserat Secrete
Utskottet, och ägde vi här fritt tala samt såmedelst giöra
väl emot riket.
Hr Grefve Lorentz Wilhelm Creutz: Sedan Rik¬
sens ständer förbundit sine ledamöter i Secrete Utskottet
och de gådt deras dyra ed at sådant noga efterlefva, så
finner jag för min del någre ytterligare bomar än de,
som uti instructionen tilräckel. äro satte, hvarken nödige
eller möjelige, hvilket til R. o. A:s egit bepröfvande hem¬
ställes, samt at nu genast företaga sig instructionen. Imed¬
lertid och beträffande Hr Wulfwenstiernas påstående, at
hvad nu anfördt är, måtte tryckas, så hade det så mycket
mindre rum, som Riksdags-ordningen tydeligen förmår, det
ej någon äger mackt at fordra eller gifva ut protocollerne
öfver Riksens Ständers öfverläggningar och aldra minst
til at genom trycket allmänne giöras.
Hr Grefven och Landtm, ärindrade, det han väl
skrifvit up hvar och en at få tala i den ordning han bär¬
til hade anmält sig, men at månge af de siste, som be-
giärdt, dock yttradt sig i dag framföre dem, som längre
väntat därpå, til förekommande hvaraf nu hemstäldtes, at
hvar måtte en gång för alla vara påmint at i sin tour
utlåta sig.
Hr H. H. Boije hade kommit up i den tankan at
öfverlägga om Secrete Utskottets instruction. Men efter
som i det stället 2:ne memorialer emellan kommit emot
Secrete Utskottet vid sidstledne riksdag, därföre begiärdte
han, det desse, såsom upkomne nya mål, och i synnerhet
Hr Durietz’ memorial, måtte ligga på bordet. Han hade
väl hördt en ledamot begiära, at samma memorialer måtte
tryckas, men holt för sin del det vara i otid at påstå pro¬
position, innan hvad de innefatta ens är tagit under öfver-
Instruktionen för Sekreta Utskottet.
75
läggning. Hr Boije viste ej, hvaruti R. o. A. ej kommo
öfverens, emedan han icke funnit någon gensägelse, det ju
alt sådant bör upgifvas til plena, som bör och kan ske.
Uti memorialet omrördes ryckten, men han hade bordt
säjas, at man velat ändra lag, där han tvärt om vore skyl¬
dig och ofelbart skulle i ackt taga, hvad lagen biuder och
honom til följe däraf åligger.
Frih. [A. EL] El amilton: 18 § af Riksdags-ordningen
injungerar Secrete Utskottet at reglera och afsluta stats-
värket med hvad därtil höra må, jämväl ock hvad mini¬
steren angår, hvilket icke är någon ceconomisk utan en
grundlag; och fastän den icke tålte rubbning, som likväl
skedde, om samma mål skulle dragas til plena, kunde dock
ingen ändring ske utan af alle fyra stånden, fast deras
fullmackt sådant icke lärer tillåta. Men instructionen vore
nu under R. o. A:s bepröfvande, hvilken ock Friherren
påstod nu måtte afgiöras.
Hr Johan Wulfwenstierna förklarade, det ingens
tanka varit, at det skulle upgifvas til plena, som hemligit
vara bör, såsom Hr H. H. Boije sagdt; och på det man
icke måtte fruckta, at det, som i instructionen förelägges,
icke må exequerat varda, borde vid dess slut tilläggas, at
om Secrete Utskottet skulle draga åt sig någre sådane
ärender, som höra til Riksens Ständer sielfve, skall sådant,
såsom stridande emot instructionen, vara af null och kraft¬
löst nu och i framtiden, af samma grund, som Riksens
Ständer sidstledne riksdag resolverade, det sådane recom-
mendationer, som directe ifrån Secrete Utskottet eller de-
putationerne hade, plena oåtsport, afgådt i underdånighet
til Hans Kongl. Maj:t, icke skulle ligga Konungen i vägen
at befordra andre efter förtienst och Regerings-formen.
Hr Grefven och Landtm, förestäldte, at här nu vore
mycket anfördt, som icke rörer instructionen; at alt skulle
gifvas up af statsvärket, lärer ingen ment eller åtminstone
kunna påstå; och altså proponerade Hr Grefven och
Landtm., om icke Secrete Utskotts instruction förblifver
nu denne såsom vid förre riksdagarne, allenast med den
tilläggning, hvad statsvärket angår, at hvad som däraf
enligit lag och utan rikets skada kan och bör upgifvas
til Riksens Ständer, kommer af Secrete Utskottet at gifvas
plena vid handen, och at vid 3:die § tillägges, det Secrete
76 (Okt. 27.) Riksdagsdeputationerna och antalet
Utskottet måtte inkomma med pålitelig beskrifning om de
giorde tilökningar af betiening och löningar vid alle stater
öfver 1696 års stat, med bifogadt betänkande, hvilke be-
tiente och löningar eller andre utgifter hädanefter til
statens lisa måge kunna indragas; äfven vid 6. § tilläg¬
gas måtte, det Secrete Utskottet må tilse, om icke nu mera
alle fordringar äro betaldte, så at Riksens Ständers Con¬
toir samt lön- och betalningsafgiften måge kunna indra¬
gas, samt äntel. vid slutet tilläggas, at på händelse Secrete
Utskottet1 skulle til sig draga och til afgiörande företaga
sådane mål, som icke til dess åtgärd efter den nu här
fattade instruction hörer, utan Riksens Ständers gemen¬
samma afslutande underställas bör, skall sådant vara al¬
deles ogilt och kraftlöst.
Den 27 Octobr.
R. o. A. samlades förmiddagen klockan 9.
Riddai’hus-secreteraren Ekestubbe, som ifrån riksdagens
början varit sjuklig, trädde nu til protocollet.
Sedan Hr Landtm, äskadt ljud och bedt R. o. A. in¬
taga sine ställen,
uplästes ett af Grefve Hamilton ingifvit memorial rö¬
rande den för Riksens Ständers Secrete Deputation ut¬
färdade instruction (Bil. 21).2
R. o. A. funno vid detta memorial ej något att på¬
minna utan kommo öfverens att härpå hafva afseende,
enär instructionen kommer att företagas.
Emedlertid anmälte Grefve Hamilton sig vara sinnad
att lemna de öfrige respective stånden del af detta sitt
memorial.
Hr Landtm, berättade, att han vid nyligen haft
sammanträde med de öfrige ståndens taleman inhämtat
deras tankar angående de deputationer, som nu vid riks¬
dagen komma at sättjas, då följande deputationer till en
början funnits oungängelige, nämligen, utom Secrete Ut¬
skottet: Urskillnings-deputation, Expeditions-, Secrete, Ju¬
stitia}-, Cammar-oeconomie-, Landt- och sjömilitie-, Bergs-
1 Slutmeningen »Secrete utskottet — kraftlöst» blott i konceptpro¬
tokollet, senare öfverstruket. Däröfver står »Hr Joban Wulfwenstierna
yrka at om». Bestämmelsen ingick i instruktionen.
2 Protokollets referat af memorialet har uteslutits.
ledamöter i dessa.
77
samt Allmänna Besvärs-deputationerne; lärandes nn så väl
som vid sidsta riksdag blifva nödigt, att Kammar-oecono-
mie-deputationen så förstärkes, att B,, o. A:s ledamöter
deruti blifva till antalet 32, emedan denne deputation all¬
tid kommer att arbeta på fyra utskott; äfvenväl at hrr
electorerne välja 12 ledamöter, hvilka, utom hrr deputerade
ifrån provincerne, komma att utgöra Besvärs-deputation.
Detta bifölls af B,, o. A.; och afgick fördenskull föl¬
jande extractum protocolli:
Utdrag af protocollet, hållit hos B. o. A.
d. 27 October 1755.
S. D. Kom hos B. o. A. under öfvervägande, huru
månge deputationer utväljas skola och huru starka de vara
böra til riksdags-ärendernes behöriga och skyndesamma
utarbetande vid denna Biksens Ständers sammankomst;
och funno B. o. A. för sin del godt, det jämte Secrete
Utskottet nu genast kommer at utnämnas: Secreta Deputa¬
tion, tolf af B. o. A.; Urskillnings-deputation af lika an¬
tal; Expeditions-deputation, äfven af tolf; Justitiae-deputa-
tion, lika stark; Kammar-oeconomie- och commerce-deputa-
tion, tretijotvå af Adel; Bergs-deputation, tolf af Adel;
Landt- och sjömilitiae-oeconomi-deputation, jämväl tolf
af Adel; Allmänna Besvärs-deputation sammaledes, utom
de deputerade från landet;
hvilket altså med de öfrige respective stånden häri¬
genom vänligen communiceras skulle. Ut supra. Ex prot:o.
Härvid påminte Hr [von] Bromell om Protocolls-
deputations nytta och angelägenhet, ehuru denne deputa-
tionen vid förre riksdagar haft den olyckan, att så liten
del af dess arbete blifvit hos Biksens Ständer föredragit
och afgiordt, hvarom handlingarne nogsamt lära vitna;
och anholt fördenskull Hr Bromell, att Biksens Ständer
vid denne riksdagen vilie låta sådant komma i dagsliuset
såsom ock att Kongl. Slotts-cancelliet ingalunda måtte vara
undantagit ifrån protocollernes upgifvande.
Grefve Hamilton och någre flere af B. o. A. fruk¬
tade, att denne deputation torde taga bort för mycken tid
för andre riksdags-ärender.
Hr Göös hemstälte, om icke det vore högst angelägit,
78 (Okt. 27.)
Rådsvalet.
at Expeditions-deputation måtte förstärkas till att så
mycket mera befrämja arbetet, hvilket eljest esomoftast
varar någre månader efter riksdagens slut.
Härmed instämde Hr M. Schecta och Hr Anders
Durietz.
Grefve L. W. Creutz: förstärkning i Expeditions-
deputation kunde vid riksdagens annalkande slut vara
nyttigt, på det sättet, om Riksens Ständer behagade tillåta,
att deputation tå arbeta[r] på 2:ne divisioner. Den tids¬
utdrägt, som öfverklagas, kan ej komma deputationen till
last, enär målen långsamt i stånden blifva afgjorda eller
ock handlingarne länge qvarhållas i ståndens cancellier.
Hr Landtm.: Hvad en Protocolls-deputations förord¬
nande angår, kunna R. o. A. framdeles taga den saken i
öfvervägande, sedan de redan nämnde deputationer först
kommit i arbete; och beträffande Expeditions-deputation,
så lärer den nu i början kunna sätta sig med vanlig styrka,
kunnandes sedermera, enär sysslorne ökas, komma i öfver¬
vägande, huruvida och på hvad sätt förstärkning dervid
kan vara nödig.
Härmed förklarade R. o. A. sig nögde.
Hr Hammarhielm hemstälte, om icke den för de sö¬
kande utsatte termin till ansökningars ingifvande till Ur-
skillnings-deputation kunde förlängas, emedan en stor del
af tiden redan vore förbi, utan att vederbörande kunnat
göra sig den till nytta.
Hr von Stiernman ärindrade, att TJrskillnings-termin
äfven vid sidsta riksdag blef förlängd, men
Hr Johan Wulfwenstierna holt före, att som en
instruction för deputation är utfärdad och termin deruti
är tydelig nämnd, så borde man ej gifva anledning till
prolongation, förr än den nödvändigt behöfdes, hälst det
står hvar och en fritt att reservera sig fatalierne.
Hr Landtm, förde R. o. A. til minnes, huruledes de
kommit öfverens att i dag företaga råds-valet, hvarföre Hr
Landtm, önskade, att R. o. A. med enighet ville derpå
vara betänkte.
Härvid upläste hr major Samuel Ehrenmalm ett
memorial (Bil. 22).1 Derefter upplästes Hr Hans Hindr.
Boijes memorial (Bil. 23).1
1 Protokollets referat av memorialet har uteslutits.
Kådsvalet.
79
Sedan memorialet var npläst, tilläde Hr H. H. Boije,
att Hr Natt och Dag hade vid 1746 års riksdag hos B,, o.
A. anfört samma påminnelser, som nn af åtskillige blifvit
gjorde, men att R. o. A. ej då funnit rådeligt att gå ifrån
en method, som härtills med nytta för riket blifvit brukad.
Sidsta riksdag hafva R. o. A. häröfver delibererat; samma
deliberation och inkast förnyas nu. Det torde vara råde-
ligast att varsamt omgås med ett publicum, hvilket säker¬
ligen anser nyheter med helt uppmärksamma ögon, hälst
om de andra stånden få orsak att gifva R o. A. skul¬
den.
Frih. H. Wrede anförde äfven, att det under denna
regeringen altid varit Riksens Ständers principe att vakta
sig för nyheter; begärandes Frih. Wrede votering öfver
denna quaestion.
Frih. C. A. [vonj Ungern [Sternberg]: Emedan min
fader Hr Fäldtmarskalken ingifvit ett memorial i det före¬
varande ämne och des hälsas tillstånd nu hindrar honom
att taga del i denna rådplägning, så lärer R. o. A. gunstigt
tillåta, att jag å dess vägnar något yttrar mig. Det an-
drages, såsom innehölle min faders memorial något nytt
och som kunde stöta allmänheten; det naturligaste svaret
blifver, att mycket nytt kan upptänkas, hvilket tillika är
högst nyttigt. Riksens Ständers ömaste omsorg måste ju
vara att hindra sjelfsvåld, befästa regeringen och se till,
att allt uti en hälsosam ordning behålles. Blifver alltså
frågan, om det strider antingen emot regeringssätt eller
ordning, då man söker granska råds-personers skickelighet.
R. o. A. taktes hysa till min far det förtroende, att han
ingalunda är någon nyhets älskare. Jag är i mitt sam¬
vete försäkrad, att han så högt vördar lag och älskar fri¬
het, som någon af dess medborgare, kan ock tillika för¬
säkra, att han intet drager det ringaste tvifvelsmål til
hrr electorernes nit för det allmänna.
Hr C. J. Klingspor: Det lärer ingalunda kunna an¬
ses som något misstroende, i fall man förbehåller sig att
säga sina tankar vid hrr råds-electorernes tillgörande val.
Jag vet, de åstunda ej att blifva ansedde som en öfver-
magt. Jag för min del erkänner ingen annan öfvermagt
än lagen. Hvad nu sjelfva saken angår, så vet jag ej,
med hvad grund man vill förkasta det som en nyhet,
80 (Okt. 27.)
Rådsvalet.
hvilket endast har sitt afseende på det allmänna bästa.
Vårt hufvudändamål är rikets och alla undersåtares väl
och säkerhet, hvilket förnämligast derpå beror, att gode,
tjenlige och skickelige personer til råds-embeten föreslås,
så att både rättvisans handhafvande, amiralitets- och cam-
mar-värken, såsom ock i krigs-metien, bepröfvad erfarenhet
ej må saknas. Som nu det icke annat kan än bidraga till
det vi önska, om flere till ett och samma ämne tjenlige
personer föreslås, så håller jag före, att om sådant än vore
nytt, vore det dock gagneligt.
Hr Hästsko holt före, att det ej väl kunde an¬
ses som någon nyhet, hvilket under denne regeringen till¬
förene varit brukadt, såsom vid 1727 års riksdag, fastän
det sedermera ej blifvit i akt tagit. Det vore en sak af
högsta vigt och angelägenhet att draga försorg, huru
justitia;-målen må vederbörligen vara skjötte, hvaröfver
Hr Hästsko för egen del kunde hafva åtskilligt att an¬
draga, fastän han det vid detta tillfället ville förbigå.
Sammaledes lärer rikets dyrbara flotta förtjena en örn om¬
vårdnad, att förtiga allt det öfriga, som vid detta tillfälle
uprepas kunde.
Hr von Yicken upläste till protocollet följande dicta-
men (Bil. 24).1
Hr Hammarhielm instämde med Hr Klingspores
och Hr Hästskos yttrande om nödvändigheten, att Bådet
måtte förstärkas med en person af ammiralitets-staten,
emedan Hr Biksrådet Grefve Wrangel vore till så hög
ålder kommen.
Hr Grefve Hamilton yttrade sig, att som Begerings-
formen ej så tydeligen utstakar de så kallade departe¬
ments, så kunde han ej annat än förena sig med Hr Boijes
i dess memorial yttrade tankar.
Hr Grefve Brahe; Jag håller före, att B. o. A. snart
med enighet kunde komma ifrån denna quaestion. Yi lära
alla önska, att de ledige råds-embeten måge väl och til
rikets förmån besättas. Frågan blifver altså om sättet,
och härvid är jag försäkrad, att den som vill ändamålet,
lärer ock gerna vilja vidtaga medlen dertil. B. o. A. lära
ej hafva något deremot, om man updrager råds-electorerne
att på allt sätt tillse, det departementerne i Bådet måge
1 Diktamen, som införts i protokollet har tryckts som bil.
B&dsvalet. Instruktionen för Sekr. Deput. 81
efter rikets angelägenhet förses och att de dervid erhindra
sig, att deras förslag är underkastadt R. o. A:s gillande.
Hr C. G. Boije sade sig med nöje hafva förmärkt
B,, o. A:s benägenhet att vilja lefva efter lag. Funda¬
mental-! agarne utsättja, huru råds-valen höra skje, och
ehuru Riksens Ständer äga magt att förbättra lagen, så
lärer sådant dock icke kunna ske, så länge någon vill
förblifva vid det, som lagligen vedertagit är; och påstod
Hr Boije votering häröfver.
Hr Johan Wulfwenstierna förklarade sig icke kunna
finna, at afseende på visse departements i Rådet vore någon
nyhet. Vid 1723 och 1727 årens riksdagar hafva Riksens
Ständer visserligen funnit angelägenheten däraf, hvilket
klarligen kan rönas af de tiders praxis. At äga Riksens
Ständers förtroende, vore hos en rådsherre en önskelig och
högst nödig egenskap, men där erfordras ock besynnerlig
skickelighet uti något visst ämne, hvilket man af alla ej
kan förvänta; i anseende til hvilka considerationer Hr
Wulfwenstierna altså biföll Grefve Brahes nyligen yttrade
tanka.
Frih. Kalling önskade, at om frågan blefve at för¬
stärka Rådet med en person af ainiralitets-staten, det då
ej måtte hända, at man finge se en flaggman stäld på
förslaget jämte 2:ne ämbetsmän af cammar-värket eller
andre civile stater.
Frih. Axel Reuterholm holt före, at om electorerne få
i befallning at efter ed och bästa samvete välja sådane råds-
candidater, som nyttige äro, så är ändamålet altid vunnit.
Sedan giorde Hr Landtm, proposition, om icke R. o. A:s
electorer til råds-valet, utan tilläggning eller inskränk¬
ning af hvad 12 § i Regeringsformen och deras ed inne¬
håller, nu måge författa och inkomma med förslag til de
ledige råds-embeten, såsom electorerne finna giöromålens
angelägenhet kräfja.
Hetta bifölls af R. o. A.
Hr Thure Rudbeck påminte, det man på alt sätt
borde förekomma, det ingen votering ståndens electorer
emellan vid råds-vahlet måtte existera.
Frih. Carl Sparre anmärkte härvid, at i Regerings¬
formen står tydeligen, at råds-electorerne böra förena sig, och
synes således all votering vid detta tilfälle vara utesluten.
6—121942. Adelns protokoll.
82 (Okt. 27.) Ultimater. Bemarquer.
Sist uplästes råds-electorernes vanlige ed,
varvid B,, o. A. icke kade något at påminna.
Föredrogs ånyo instructionen för Riksens Ständers
Secrete Deputation, sådan som den vid förleden riksdag
varit gifven och den 24 i denna månad hos R. o. A. blifvit
upläst.
Hr C. J. Klingspor anmärkte, att om någre ulti¬
mater skulle gifvas, hvarom hos R. o. A. vid sidstledne
riksdag blifvit ventileradt, så lärer de nödiga författningar
af Riksens Ständer komma att tagas, att sådane icke blifva
ansedde såsom lag, emedan en lags väsenteliga egenskap
dervid felar, som är promulgatio eller allmän kundgörelse.
Grefve Reenstierna erhindrade, att sedan samma
tvifvelsmål sidstledne riksdag hos Riksens Ständer up-
kommit, så hade Secreta Deputation fått i befallning at
efterse, huruvida några sådane ultimater til Riksens Råds
rättelse blifvit utfärdade, då deputationen utur handlingarne
icke kunnat uptäcka, det slike gifvits, i den akt och mening,
som de blifvit påtalte;
hvilket äfven besannades af Hr Sparfwenfeldt, som
äfven samma riksdag varit ledamot i deputation.
Hr Göös: Om än inga ultimater blifvit aflåtne vid
1747 års riksdag, såsom den der gådt näst före 1751, så
torde dock vara nödigt att få kundskap, huruvida de exis¬
terat vid 1742, [17]41 och flere års riksdagar.
Frih. A. H. Hamilton: Detta har ock varit efter-
sedt, men deputation har icke af handlingarne blifvit nå¬
got sådant varse.
Hr Th. Rudbeck önskade att blifva underrättad, om
icke Secreta Deputations remarquer, enär dertil anledning
af protocollerne finnes, af Hrr Riksens Råd böra förklaras.
Sådane förklaringar komma då i deputationen att gillas
eller ogillas. Men frågan kunde blifva, om icke alla så¬
dane förklaringar borde till Riksens Ständer upgifvas,
antingen til Hrr Riksens Råds beröm eller ock att Stän-
derne dervid alfvarsam hand må lägga.
Hr Landtm, gaf tilkänna, att inga andre remarquer
pläga till Riksens Ständer upgifvas, än de, som blifvit
otillräckeligen förklarade, hvilken praxis ock synes grunda
sig på sjelfva billigheten, emedan en fulleligen besvarad
anmärkning ej tarfvar någon vidare rådplägning.
Instruktionen för Secr. Deput.
83
Frih. A. H. Hamilton yttrade sig, att ehuru med
remarquerne altid förhållits på sätt, som Hr Landtm,
så tydeligen uprepat, så ville han dock för sin del vara
enig med alla riktiga mått och steg, som kunde up-
finnas till ett godt ändamåls vinnande, och hemstälte
altså, huruvida af Grefve Hamiltons i dag upläsne memo¬
rial någon anledning kunde tagas till att sätta alt, hvad
som tillåteligit är, i ett fullt lius.
På åtskilliges begäran uplästes altså å nyo sidstnämnde
memorial.
Frih. C. A. [von] Ungern [Sternberg] förklarade,
att ehuruväl han hade all acktning för Grefve Hamiltons
memorial, hvilket R. o. A. med välbehag ansedt och hvars
första del, angående rikets grundlagars efterlefnad, han,
Friherre Ungern, så mycket häldre bifaller, som hela in-
struction tyckes böra gå derpå ut, så hemstältes likväl,
om icke den sednare delen, som rörer åtskillige rycktens
utspridande, kunde lämpeligen hänskjutas till de ordinarie
domstolar, när någon casus existerar.
Grefve Hamilton: min mening har endast varit, at
sådane saker måtte Riksens Ständer tillkännagifvas, på
det de sedan måtte hafva tillfälle att vara betänkte på ort
och ställe till slike måls afgörande.
Hr Joh. Printzenschiöld ingaf följande dictamen
(Bil. 25).1
Frih. Eric Wrangel förbehölt sig, att detta Hr Print-
zenschiölds utlåtande eller dictamen måtte få blifva lig¬
gande på bordet.
Frih. Didric Duvall sade sig förmoda, att Hr Print-
zenschiölds välmening ej lärer undandraga sig sådant, hälst
det vore högst önskeligit att man grundeligen kunde få er¬
fara, hvad rätta anledningen varit till de utspridde ryckten.
Hr Printzenschiöld utfäste sig att gjerna till proto-
collet vilja lemna sitt dictamen.
Frih. Christer Horn anmärkte, R. o. A:s rådplägning
nu synes gå ifrån sitt ändamål och att det vore ganska
väl, om de af R. o. A. flere resor faststälte reglor blefvo
efterlefvade.
Hr C. J. Klingspor sade sig med mycken grämelse
förmärka, att man vill liksom draga fölgder och slutsatser
1 Diktamen som intagits i protokollet kar tryckts som bilaga.
84 (Okt. 27.) Instruktionen för Seor. Deput.
af ryckten, der dock sådant i ock för sig sjelft ej vore
annat än döma af chimerer. Hvar redelig man lärer med
glädje se, att den, som är brottslig, måtte utmärkas ock
til välförtjent näpst befordras.
På Hr Landtm:s proposition bifölls 1 § af Secrete
Utskotts [o: Deputationens] instruction;
äfvenväl den 2 §;
likaledes den 3 §, hvarvid R. o. A. höllö före, att de
af Grefve Hamilton gjorde erindringar kunde vara lämpelige.
Vid § 4 reassumerades af Hr Göös och Hr Billberg
någre af de förut anförde momenta, berörande ultimater
och deras värkan, at den aldeles borde uphöra; men
Frih. Axel Reuterholm utlät sig, att som redan åt¬
skilige värdige riddersman, hvilka varit ledamöter i Secrete
Deputation, försäkrat, att de ej i handlingarne igenfunnit
någre så kallade ultimater, så borde man ej mera draga
deras utsago i tvifvelsmål utan allenast hos Hans Maj:t
i underdånighet anhålla, att om någre dem liknande pre-
judicater gåfvos, de ej til någon del måtte vara gällande.
Frih. Eric Wrangel gjorde i detta målet den skill¬
nad, att ultimater både gifvas och blifvit efterlefvade,
enär de kommit ifrån Riksens Ständers Stora Secreta
Deputation.
Frih. Scheffer holt altså före, att Secrete Deputa¬
tion ej bör för någon misstanka i detta mål utställas.
Hr Jonas Wulfwenstierna: Så många ultimater
som gifvas och hvad under det namnet kan komma, hafva
Hrr Riksens Råd låtit samla, och torde altså vara nyttigt
och til uplysning ländande, om Riksens Ständer af Rådet
begära omständel. kundskap derom.
Hr Johan Wulfwenstierna: Man kan anse Secrete
Deputationens anmärkningar såsom af 2:ne slag: det ena,
som angår Rådets förhållande i den förfLutne tiden eller
hvad man egenteligen kallar remarquer, och dermed måste
väl efter vanligheten procederas; det andra kallas ultimater
och kan anses som en förtydning af lag och har sitt af¬
seende på framtiden, och sådane lära Riksens Ständer för
evärdeliga tider anse som afskaffade.
På Hr Landtm, proposition bifölls denna 4 §;
äfvenså 5 och 6 §§.
Och som Secrete Deputations instruction således var
Smärre Ärenden. Lindenstedt om Årlig Svensk. 85
igenom gången, så befaltes, att densamme med R. o. A:s
utlåtande till de andre respective stånden afsändas skulle;
hvarefter R. o. A. åtskildes klockan 1.
Den 29 Octobr.
R. o. A. samlades klockan half tio.
Hr Landtm, äskade ljud och bad R. o. A. intaga sina
•ställen,
och anmälte dernäst, at de andre stånden förklarat sig
högeligen åstunda någon prolongation på den utsatte ter¬
minen för sökande at få til Urskillnings-deputationen med
sine ansökningar inkomma, hälst som tiden igenom hvarje¬
handa ceremonialia blifvit redan märkeligen utdragen.
R. o. A. biföllo detta i så måtto, at förbemelte termin
må förlängas til 6 veckor ifrån riksdagens första utblåsning.
Uplästes Borgareståndets extractum protocolli af den
25 sistledne angående någon mera ordning vid expeditio-
nernes renskrifning och numererande uti respective stån¬
dens cancellier så väl som i deputationerne,
hvilket af R. o. A. bifölls.
Upbröts och uplästes af Hr Landtm, listan på B. o. A:s
hrr råds-elcctorer,
hvilka, sedan de uti skranket inträdt, lifligen aflade den
vanliga eden, hvilken af Secreteraren dem förestafvades.
Hr Landtm, gaf tilkänna, at hos honom nu blifvit
anmält, det Hr Johan Gripenvald såsom vald råds-elector
nödgats undanbedja sig sådant i anseende till des i dag
förestående resa,
hvarföre R. o. A. funno godt, att electorerne nederträda
att upfylla detta lediga stället.
Hrr electorerne återkommo straxt derefter och hade i
Hr Johan Gripenvalds ställe utvaldt Hr Christopher Rappe.
Råds-electorerne afträdde till den dem anbefalte för¬
rättning.
Sedan uplästes Hr Wilhelm Lindenstedts memorial
(Bil. 2G).1
Så väl uppå Hr Landtm:s föreställning som åtskil-
lige hrr ledamöters begäran blef detta memorial på bordet
1 Protokollets referat af memorialet har uteslutits.
86 (Okt. 29.)
Rådsvalet.
liggande; och anmälte Hr Lindenstedt sig vara sinnad at
härmed gå til de andre stånden.
Upbröts och uplästes listan på R. o. A:s ledamöter uti
TJrsMllnings-deputationen.
Sedan yttrade sig Hr Landtm., at som instructionen
för Secrete Handels- och manufadur-deputation plägar gemen¬
ligen fordra mycken tid och vara åtskillige ventilationer
underkastad, så torde R. o. A. finna godt at låta för sig
upläsa denne instruction, sådan som den sistledne riksdag
varit af Riksens Ständer gillad.
Instructionen uplästes altså ifrån början til slutet.
Frih. C. A. [von] Ungern [Sternberg] förklarade
sin önskan, att som en fördelaktig handel är en stöd för
riket, det måtte också Riksens Ständer vara nogräknade,
huru verk inrättas, och huru handels-grenar skiötas, så at
en pålitelig calcul altid må kunna giöras öfver hvad man
gier och får och änteligen hinna til det dubbla ändamålet:
godt kiöp och god vahra. Hvad privilegiers utfärdande
angår, så förklarade Frih. Ungern sig af den tankan, att
ingen dervid må hotas med inskränkning, utan att den
må äga frihet at börja någon manufactur-handtering, som
tror sig hafva begrep derom och förmögenhet dertil.
Men denne discoursen blef afbruten, aldenstund hrr
råds-electorerne upkommo med ett rådsförslag, hvaruppå
voro upförde
Hofcancellern Frih. Otto Hamilton,
Hr Generalmajor Lantingshaussen,
Hr Öfversten och Envoijen Frih. Otto Fleming.
Hr Grefve Brahe frågade, om detta förslaget skulle
anses som militairt eller ei, emedan R. o. A. vid sistledne
riksdag kommit öfverens, at nästa förslag skulle blifva
militairt. Om nu R. o. A. icke finna, at detta förslag
bör på det sättet anses utan at det härpå nästföljande
förslaget bör hafva den egenskapen, så förklarade Grefve
Brahe sig nögd, men insisterade i annor händelse på det
vid sistledne riksdag giorde förbehåll.
Härmed instämde Frih. Kalling och Frih. Ribbing.
Hr Landtm, frågade, om R. o. A. bifalla råds-för¬
slaget, men
härtill svarades med Ja och Nej.
Rådsvalet.
87
Frih. Scheffer androg, att som R. o. A. lämnat til
sine råds-electorer att efter Regeringsformen besörja om
denne angelägna förrättning, så lära de söka at fullgiöra,
hvad ed och samvete af dem kräfver. Hans Kongl. Maj:t,
som i nåder häfver rikets sällhet til sitt ögnamärke, lärer
ock ibland de föreslagne personer välja dem, som Hans
Kongl. Majit högtuplyst finner til rikets tarfvor skickelige.
Hr C. J. Klingspor: Jag påstod vid sistledne riks¬
dag, at nästa rådsförslag skulle blifva militairt, och der¬
vid fant jag hos R. o. A. ingen motsäijelse. Jag anhåller
altså, at detta lagliga aftal måtte blifva hållit och detta
förslag som militairt inrättas. Den hederlige herren af
civil-ståndet, som nu derpå intager ett rum, kan ändå i
sinom tid blifva ihogkommen.
Hr Jonas Linnerhielm sade sig icke villja fästa sine
tankar i detta mål vid annat än Regeringsformens 12 §,
hälst som erfarenheten nogsamt vittnar, att hos en och
samma person kunna finnas flere stora egenskaper, och
sådane, hvilka af det embete han i synnerhet bekläder,
icke egenteligen kunna fordras.
Hr And. Durietz holt före, att R. o. A. borde vara
angelägne om bibehållandet af deras en gång förklarade
tanka, och at följakteligen förslaget borde blifva militairt.
Hr Hästesko åberopade sig, hurusom vid 1727 års
riksdag med råds-embetens besättjande förhållits, då nio
förslag på en gång upgifvits, utan at man likväl kunnat
säja, at Regeringsformen derigenom varit kränkt. Och som
Riksens Ständer hafva besvurit Regeringsformen, hvilken
tillägger Hans Majit rättighet at vid embetens besättjande
välja ibland 3:ne, så måste man vakta sig, at man icke
den ena gången talar för lagarnes bibehållande och en
annan gång explicerar dem så, at de synas lika som änd¬
rade.
Hr Morath anholt, at R. o. A. ville draga sig til
minnes, at de i sista pleno resolverat, att råds-electorerne
utan inskränkning hade enligit ed och Regeringsformen at
förfara med råds-valet; och sade Hr Morath sig icke finna,
huru ett sådant beslut stämmer öfverens med närvarande
öfverläggning.
Detta understöddes ytterligare af Hr H. H. Boije och
Hr And. Gyllensvärd.
88 (Okt. 29.)
Rådsvalet.
På åtskilliges åstundan uplästes B. o. A:s protokoll
af cl. 7 October 1752 rörande råds-valet. Och som uti be¬
rörde protocoll något förbehåll af en och annan finnes vara
gordt, at nästa rådsförslag, som derpå kunde följa, borde
som militairt inrättas,
så frågade Frih. During, om sådant vore de andre
stånden kundgiordt.
Hr Haab sade sig med fult förtroende lämna råds¬
förslaget på hrr electorernes berömliga nit och obefläckade
samvete, men anholt likväl, at enär frågan kunde blifva
om Rådets förstärkande med en ammiralitets-person, at der¬
vid en särdeles ömhet måtte brukas, emedan skickelighet
i det ämnet ei kan supponeras hos någon, som ej lagt sig
derpå,
hvilken tanka biträddes af Grefve Creutz.
Som å nyo af åtskillige påstods, at ofvannemnde, vid
sista riksdag giorde förbehåll måtte ställas i värket,
så anmerktes af Hr Grefve Creutz, Hrr Mannerheim
och C. Carlesson, at detta ei blifvit med de andre stånden
communicerat och af dem bifallit, hvarförutan det ej kunnat
anses för något beslut; och påstod i synnerhet Hr Carles¬
son, at råds-electorerne förut bordt häraf fått del, i fall
R. o. A. åstundat, at förbehållet i någor måtto skolat
tiena dem till rättelse.
Hr Wrangel af Saga sade sig ei finna det vara på
något sätt mot Regeringsformen stridande, om detta blefvo
ett militairt förslag; tvert om skulle det giöra honom ondt,
om så många hedervärda herrar af det ståndet skulle lika
som röna någon minskning af R. o. A:s förtroende.
Hr B. Ph. Schechta holt för rådeligast, at på det
man måtte undslippa votering öfver lag, det alla tre för¬
slagen måtte på en gång upgifvas.
Hr Landtm.: Som klockan redan går öfver 12 och
föga liknelse är, att detta förslag lärer i dag kunna till
Hans Majit upgifvas, så lärer R. o. A. finna nödigt, at
Hans Majit derom i underdånighet averteras,
hvilket bifölls och verkstältes.
Frih. A. Reuterholm: Jag erki enner med all vördnad
det upgifne förslaget, tviflar ock ej, at det är med sam¬
vetes ömhet uprättadt. Men om det säges, att inga andre
reglor råds-electorerne til efterlefnad äro föreskrifne än
Rådsvalet.
89
Regeringsformens 12 §, så fördristar jag mig at svara, det
tillämpningen af lagen uti detta fäll bör i anseende til
omständigheterne med all som största ömhet handteras.
Att äga ett hederligit förtroende är ei alltid det samma,
som värdig, tienlig, nyttig och skickelig. Det har nyligen
här på Riddarhuset blifvit förestäldt, att om en flaggman
stöde jemte 2:ne crvil-personer på råds-förslag, så vore
.Hans Maj:t uti sitt val likasom tvungen. Rör öfrigit, om
alle förslager skulle på en gång upgifvas, så finner jag
dervid icke heller något äfventyr. Har vårt svenska Rid¬
darhus under denne regeringen kunnat på en gång nämna
27 råds-eandidater, så lärer det nu ej behöfva se sig vida
om efter nio, hvilket jag ock finner til Riddarhusets heder
ländande samt åtskillige värdige mäns satisfaction i syn¬
nerhet.
Härmed conformerade sig Hr Th. Rudbeck.
Hr O. W. De Geer förklarade sig altid vara angelä¬
gen, om hvad som rörer Ständers fri- och rättigheter, men
så billigt som det ena är, så fordrar likväl vår vördnad
för Hans Maj:t, att hans vahlrättighet ej inskränkes. Hr De
Geer holt altså före, att om detta förslag skulle bliva fast-
ståndande, borde det näst derpå följande inrättas som mi-
litairt.
Sammaledes yttrade sig Hr C. J. Klingspor.
Frih. Ridderstolpe hemstälte till R. o. A. eftersin¬
nande, om icke 12 § i Regeringsformen äfven så mycket
gifver anledning dertill, att råds-förslagen måge inrättas
efter vissa departements, som att man endast och allenast
tager förtroende til grund.
Frih. W. Stakel berg biträdde Frih. Reuterholms
nyligen yttrade tanka och holt före, att detta förslag
måtte förblifva som det är, men att alla 4 förslagen på
en gång kunde upgifvas.
Hr Friedr. Ehrensvärd sade sig ej finna någon
nödvändighet, hvarföre alla förslagen skulle på en gång
upgå, emedan det efter den vanliga methoden ändå ej är
Hans Kongl. Maj:t betagit att välja efter rikets tarfvor.
För öfrigit och om någon ändring i valsättet skulle skje,
borde den ej göras nu, då saken är in qvEestione, men väl
för en annan tid.
90 (Oct. 29.)
Rådsvalet.
Frih. A. Reuterholm föreslog ett expedient att
komma härifrån, nämligen att detta förslag först kunde
upgå och sedan de öfrige 3:ne tillika.
Grefve [von] Liewen: Så vida R. o. A. i förgår togo
12 § i Regeringsformen till grund i detta giöromål och,
som orden lydde, icke underkastade råds-electorerne någon
inskränkning, så synes hela denna .ventilation vara till
ämnet eller materia substrata föga lämpelig, emedan deraf
kunde ledas den följd, att R. o. A. vore i contradiction
mot sig sjelfva.
Hr Kalling anförde, att råds-electorernes val äfven så
väl bör vara R. o. A:s granskning undergifvit, som lagen
tillåter få appellera ifrån en domstol, ehuru domaren är
edbunden.
Hr Pechlin holt före, att råds-electorernes ed gjorde
tillfyllest och att man i det målet borde följa lagstiftarens
mening.
Hr A. H. Anrep: Jag har 2:ne gånger haft den äran
att vara råds-elector, då vi altid i vänlighet inom oss
kommit öfverens, utan att någon votering blifvit påtänkt.
Nu blifver frågan, på hvad sätt vi skulle kunna ändra,
hvad som redan är öfverenskommit, utan att inhämta de
andre ståndens utlåtande, och hvad anseende det skulle
hafva, om R. o. A. gingo ifrån hvad de så nyligen be-
slutit.
Grefve Brahe: Som jag varit den första att vidröra
denne förevarande qvaestion, så måste jag förklara, att jag
för min del ej hoppas hafva förtjänt att blifva ansedd för
den, som hyser några tankar emot lag. Vi hoppas alla
som redelige män hafva rätt begrep om lagen, och deremot
lärer jag ej bryta, då jag påstår, att detta förslag må
tillika med de andre upgifvas.
Frih. Carl Sparre: Hvad det angår, att R. o. A. vid
sistledne riksdag skola kommit öfverens, at nästa råds-för-
slag borde blifva militairt, så finner jag af de uplästne
protocoller icke något beslut i det målet vara tagit, utan
att endast förbehåll vid det tillfället blifvit gjorda, hvilka
icke äro någon lag. Och som jag förmärkt, att frågan
om vissa departements i Rådet å nyo hos R. o. A. up-
kommit, så måste jag begära underrättelse, om något
exempel gifves, att en militair-person, som blifvit nämnd
Rådsvalet.
91
til råds-embetet och sedermera uti civile mål kunnat göra
något felsteg, derföre blifvit ursäktad. Jag gör mig för¬
säkrad, att inga sådane exempel lära gifvas. Om nu en
rådsherres votum uti ett för honom på visst sätt främ¬
mande ämne icke förtjenar någon grace, så lärer vid när¬
mare eftersinnande hela frågan om departements i Rådet
förfalla.
Hr C. Wadenstierna: R. o. A. kunna ej allena
decidera denna qumstion, och det är ganska tvifvelaktigt,
om de andre stånden torde beqväma sig til någon ändring
i hvad förr vanligit varit. 1727 ärs riksdag har lemnat
oss ett enda vedermäle, att alla förslagen på en gång up-
gifvits. Jag medgifver gjerna, att ingen brist är på he¬
derliga ämnen, som kunna bekläda ett råds-ämbete, men
alla håfva ej lika del i R. o. A:s dyrbara förtroende.
Frih. Henr. Wrede: Sedan vi valt våra råds-electo-
rer och de aflagt sin ed, håller jag före, att de böra vara
frikallade för critique, hälst som de andre stånden nöd¬
vändigt derigenom skulle blifva stötte; och som jag ser,
att denna sak ej på annat sätt står att componera, så på¬
står jag deröfver votering,
hvilket äfven af åtskillige andre R. o. A:s ledamöter
begjärtes.
Hr Landtm, gjorde frågan, om rådsförslaget bifalles,
och som dertill svarades med Ja och Nej, så reassumerade
Hr Landtm., hvad egenteligen varit ämne till denna ven¬
tilation, och justerade i följe deraf följande proposition:
Den som vill, att det nu af electorerne uppgifne råds-
förslag skall stå fast och de än återstående förslagen det
ena efter det andra til Hans Kongl. Maj:t upgifvas,
skrifver Ja;
Den det ej vill,
skrifver Nej;
Vinner Nej, kommer detta förslag at inrättas som
militairt och de öfrige 3:ne förslagen sedan på en gång
uppgifvas.
Följande herrar utnämndes att sittja vid bordet och
hafva inseende på voteringen:
Grefve C. F. Lewenhaupt,
Frih. F. O. Wrangel,
Hr O. F. Rudbeck,
92 (Oct. 80.) R&dsvalet. Instr. för Sekr. Handels* o.
Hr Beinli. Anrep,
Hr Johan Printzenschöld,
Hr C. M. Palmstruch,
Hr Christoph. Rappe.
Voteringen gick för sig i vanlig ordning, med första
och andra upropet, hvarefter sedlarne uplästes och äfven
räknades med ljud röst;
Och befunnos
Nej 366,
Ja 589,
som det in actis befinteliga voterings-instrument inne¬
håller;
hvilket sedan det af hrr deputerade var underskrifvit
och sedan för K. o. A. upläst,
åtskildes B-. o. A. om aftonen klockan 8.
Den 30 Octobr.
K. o. A. samlades klockan 9.
Sedan lind var äskadt, uplästes votering s-instrumentet
öfver hvad nästföregående plenum blifvit afgiordt om
råds-vahlet,
hvaruppå Hr Landtm, gaf R. o. A. tilkänna, at Hr
Kammarherren Frih. Knorring undfådt Hans Maj:ts nådiga
tilstädjelse, at råds-förslaget kunde klockan 11 i under¬
dånighet prsesenteras.
De utnämnde råds-electorer anmodades at nederträda
til den dem anförtrodde förrättning, hvilket ock straxt
skiedde, då likväl ordföranden å K. o. A:s vägnar Grefve
Casimir Lewenhaupt giorde det förbehåll, at under
deras frånvaro något ärende af besynnerlig vigt icke
måtte företagas.
På Hr Landtnäs föreställning funno K. o. A. nödigt,
at den vid sistledne riksdag för Secrete Manufactur- och
handels-deputationen föreslcrefne instruction nu måtte up-
läsas och nödige påminnelser därvid inhämtas.
Vid den l:sta § påminte Hr Hästsko, at åtskillige
olägenheter vid de handlandes sjöfart måtte hämmas, nami.
att coopvaerdie-skieppares skyldighet måtte regleras och
äfven väl de svenska consuler tillhållas att med mera
ifver, än merendels skjer, arbeta på nationens bästa.
manufaktur-deputationen
93
Hr J. Wulfwenstierna erinrade, att som denne §
allenast innehålder generalia, så kunna sådane påminnelser
igenom memorial gjöras antingen i Commerce-collegio eller
deputation.
Hr [von] Bromell Holt före vara angelägit, att vissa
deputerade, nu som vid nästförflutne riksdag, kunde ut¬
nämnas till att inkomma med sina tankar och påminnelser
vid instruction.
Den 1 § bifölls.
Den 2 § bifölls likaledes;
dock förbehöllo sig Hr Lake och Hr von Bromell
att få inkomma med memorialer rörande denne §.
Hr Grefve G. Hammilton erinrade, att sidenfabri-
querne måtte mera utvidgas, så att de på flere orter än
här i Stockholm kunde komma i gång.
Hr Joh. Wulfvenstierna holt före, att den speciella
omsorgen härom borde komma an på deputationen, ehuru
det i sig sjelf synes vara naturligit, att riket ej bör be¬
fatta sig med allt för mycket på en gång, så att man ej
vinlägger sig om att tillvärka kammarduk, innan man har
behörig tillgång på lärft. Hvad förskotter angår, så måste
väl sådane uphöra, emedan manufactur-fonden dem ej lärer
tillåta; och hvad de omnämnde interessen beträffar, så
synes äfven sådant kunna gå ut, emedan ganska få lära
finnas, som dem betala.
Erih. G. Reuterholm hemstälte, om icke nu nöd¬
vändig afsigt vore, at fabriquerne måtte utplanteras i de
öfrige rikets landskaper, så att de icke endast hade sitt
säte i Stockholm.
Häremot förestälte Hr [von] Blixen, att sådant väl
vore önskeligit, men att tvänne olägenheter möta, i synner¬
het angående de fabriquer, som äro af någon dyrbarhet
och fordra ansenlig penn inge-rörelse, näml. först att varor-
nes afsättning torde blifva svårare, och för det andra att
som dageliga och ansenliga utgifter vid en fabrique altid
äro nödige, så kan i landsorterne eller de mindre städerna
ej i hast finnas den tillgång på penningeförlager, som här
i Stockholm.
Frih. von Ungern [Sternberg] understödde jämväl
den tankan om fabriquers utvidgande, på det att uti ett
94 (Oct. 30.) C. O. Hamilton Riksråd, Årlig Svensk.
så vidlyftigt land, sorn Sverige är, transporten af varor
icke måtte blifva för tung ock kostsam; och som i öfrigit
erfarenheten visat, att merendels de fabriquer, som varit
grundade på publici förskotter, hittills föga lyckats, så
att riket dervid i dubbelt afseende förlorat, då tvärt om
andre, som med enskylte capital er blifvit inrättade, ännu
äga bestånd och äro i tillväxt, så lärer den omtankan
blifva nödig, att eho som hälst visar åhåga till att an¬
lägga en fabrique, må derifrån ej vara utestängd.
Denna tanka understöddes af Frih. Scheffer, til
hvilket ändamål han holt för bidragande, om en noga til-
syn deröfver hafves, att enär de privilegier, som vid vår
första manufactur-inrättning på viss tid blifvit lemnade,
lupit till ända, de då ej vidare måtte förlängas, emedan
inskränkningen altid lärer blifva en stridande principe
emot fabriquers uppmuntring.
Frih. C. Horn erindrade, att deputationen måtte sträcka
sin omsorg till alla handels- och rörelses-grenar, såsom
fiskerierne med mera, som med handel och slögder någon
gemenskap hafva kan.
Håds-electorerne återkommo och berättade, att Hans
Maj:t till Dess och Riksens Råd utnämt Hofcancelleren
Baron Otto Hamilton.
Uppå Hr Landtm:s proposition funno R. o. A. godt,
at electorerna nedträda att ytterligare fortfara med råds¬
förslagens uprättande.
De förre discourserne reassumerades,
och förestälte Frih. Carl [von] Ungern [Sternberg],
om icke nödigt vore, att Secrete Handels- och manufactur-
deputation kunde förstärkas med flere ledamöter,
men Hr Landtm, påminte, att detta kunde framdeles
under öfvervägande tagas, i fall sysslornes myckenhet så¬
dant skulle fordra.
Den förevararande 3 § blef af R. o. A. bifallen.
Uplästes Frih. M. A. von Ungern Sternbergs memo¬
rial (Bil. 27).1
Sedan detta var upläst, yttrade sig Frih. [von] Un¬
gern [Sternberg], enligit hvad til protocollet sedermera
skrifteligen blifvit ingifvit, sålunda (Bil. 28).1
1 Protokollets referat af memorialet och yttrande in extenso i proto¬
kollet lia uteslntits.
Rådsförslag. Årlig Svensk.
95
Grefve Hamilton påminte, at råds-electorerne begärt,
at icke något angelägit under deras frånvaro måtte före¬
tagas, och påstod altså, at denne ventilation måtte up-
skiutas.
Råds-electorerne upkommo med det andra råds-förslaget,
hvarpå voro upförde
Hr Öfversten och Envoijén Baron Fleming,
Hr General Lantingshausen,
Hr Stats-seereteraren Baron [von] Höpken.
Härvid var icke något at påminna, utan upträdde
electorerne til Hans Kongl. Maj:t.
Hr Landtm, anmälte, at flere memorialer voro ingifne
uti det nu företagne ämne rörande skriften Ärlig Svensk,
då åtskillige af B,, o. A. begärte, at de måtte upläsas
och sedan blifva liggande på bordet.
Hr C. J. Klingspor sade sig så mycket mindre
hafva något därvid at påminna, det saken måtte hvila, som
sådant icke kan förvägras;'men eljest holt han före, at det
förtjänte Biksens Ständers högsta beifrande, at uti löpande
och namnlösa papper fällas dierfva och förklenliga om¬
dömen om hvad hos Biksens Ständer förehafves.
Erih. Eric Wrangel anmärkte, at Frih. v. Ungerns
memorial egenteligen kunde anses såsom svar på hvad uti
Hr Lindenstedts memorial förut blifvit andragit och at
således sielfva hufvudsaken har legat på bordet och kunde
nu, om B. o. A. så behaga, afgiöras.
Frih. von Ungern [Sternberg] förklarade sig nögd
med upskof i saken, efter sådant påstås, men åstundade
tillika at des memorial måtte blifva tryckt.
Men öfver detta senare blef icke något resolverat.
Hr A. B. Duriez biträdde Frih. von Ungerns på¬
stående angående Censors arrest och hemstälte, om icke
imedlertid piecen Ärlig Svänsk borde til continuation för-
biudas.
Hr H. H. Boije sade sig tilförene ofta med nöje hafva
rönt B. o. A:s ädelmod, då de värkeligen vetat, hvem som
förtjänt deras ressentiment; så mycket mera förmodade
han samma tänkesätt nu böra finna rum, då man är i
okunnighet om, hvem man tiltalar. Om säkerheten på
Censors person lärer här icke kunna decideras, så vida
B. o. A. icke utgiöra någon domstol. Och änteligen lärer
96 (Okt. 80.)
Ärlig Svensk.
förbudet af skriften icke blifva något ämne til deliberation,
förr än sjelfva saken kommer at företagas, hvilken nu på
begäran livilar.
Frih. Scheffer: Som Frih. von Ungern åberopat sig
Sveriges lag, så lärer målet icke directe här kunna up-
tagas, emedan ett sådant steg ej vore lag likmätigt.
Frih. E. Wrangel: Ehuru näppeligen något angeläg¬
nare ärende vid en riksdag kan förekomma och hvilket
skyndesammare hjelp kräfver, än då förnäme personers
heder och ära uti riksdagsvärf angripes, så må denne sak
blifva på bordet liggande, efter åtskillige det åstundat.
Jag vil icke heller vara enträgen at påstå Censors arrest,
ehuruväl lagen, då färsk och tydelig gjerning är förbanden,
kunde dertil gifva anledning. Men det finner jag nödigt
at påyrka, at piecen måtte förbiudas och dymedelst flere
sådane förargelser förekommas. I öfrigt instämmer jag
aldeles med Frih. von Ungerns värdiga yttrande och för¬
klarar den för en skälin, som tror och utsprider, at jag
eller någon annan ärlig man söker missbruka höga öfver-
hetens nåd.
Hr Gyllensvärd önskade, at R. o. A:s protokoller
måtte vara frie och rene ifrån utlåtelser af infame, skälm
och mera dylikt.
Hr Jonas Wulfvenstierna ansåg för ganska be-
tänkeligit, at skrifter utan namn löpa omkring under på¬
stående riksdagar, hälst då däruti inblandas dristige om¬
dömen om Riksens Ständers rådplägningar.
Hr B. Ph. Schechta förklarade sig af den tanckan,
at frågan om Censors arrest må gå til lagligit forum, men
eljest holt han före, at veckoskriften icke måtte vidare få
utkomma, så framt ej auctor namngifver sig.
Frih Ridderstolpe: Hvad den omtalte säkerhet på
Censors person angår, så är jag gerna enig med dem, som
hålla före, at därmed efter lag må förfaras. Men frågan
angående piecens innehållande är af den beskaffenhet, at
däruti måste antingen ett skyndesamt eller ock intet slut
vidtagas, ty veckoskriften skrider snart til ända, emedan
af de utfäste arken nu allenast några och tjugu lära åter¬
stå. Om sjelfva piecens värde täcktes R. o. A. döma af
den oenighet han nu ibland oss förorsakar. Jag förblifver
vid den tankan, at han må uphöra under riksdagen och
Årlig Svensk.
97
lemna våra deliberationer i fred; ty ehuru han kan kittla
i öronen, så befarar jag dock deraf en skadelig värckan
för framtiden.
Hr von Hermansson förmodade, at enligit åtskillige
herrars yttrande, lag och et lagligt forum måste döma
om Censors arrest och hvad af et sådant påstående här¬
rörer. Beträffande åter förbudet af oftanämde skrift, så
böra äfven de vanlige vägar därvid ej utur akt låtas,
emedan Cantzlij-collegium är det ordenteliga stället,
hvarest denna deliberation bör företagas.
Hr Stiernwall yttrade sig, att han så mycket mera
ansåg ofta bemelte vekoskrift för ett nyttigt arbete, som
han deruti funne sådane sanningar, att han gjerna vore
beredd att sjelf underskrifva alla de hittills utkomne ar¬
ken, hvarföre han ock ville invitera så väl högre som
lägre att, om så behöfdes, gå med honom i explication af
alt, hvad som i Ärlig Svensk innehålles.
Hr Landtm.: Som nyligen af Hr Lindensteclt hos R.
o. A. blifvit ingifvit ett memorial af fast olika mening
emot det, som af en del af R. o. A:s ledamöter emot denna
skrift påstås, så lärer det vara svårt att kunna förena så
stridiga tänkesätt till någon propositions antagande.
Därefter uplästes Friherre Iieutcrholnis memorial
(Bil. 29).1
Hr Reuterholm förklarade sig vara sinnad at med
detta memorial vända sig til de andre respective stånden.
Äfvenväl uplästes Hr C. M. Wrangels af Saga me¬
morial (Bil. 30) i samma ämnen, hvilket ock anmältes at
med de öfrige stånden communiceras.
Frih. Eric Wrangel erindrade härvid, at ehuru den
förevarande öfverläggning angår Hans Kongl. Maj:t, så
bör dock Des höga namn med all varsamhet och under¬
dånig vördnad nämnas.
Hr C. G. Boije anmärkte, at allaredan för 17 år til-
baka så väl som vid sidsta riksdag hos R. o. A. blifvit
afgiordt och faststäldt, att Konungens namn icke måtte
blandas i R. o. A:s deliberationer.
Hr von Bromell sade sig icke kunna samtycka, at
Hr Wrangels memorial måtte til de andre stånden afgå,
1 Protokollets referat af memorialet har uteslutits.
7—121942. Adelns protokoll.
98 (Okt. 81.) Sekreta utskottets instruktion
emedan åtskilligt betänkeligit deri innehålles, som torde
förtjena vidare öfverläggning oell granskning.
Sedan nplästes Hr J. Wulfwenstiernas dictamen, så¬
lunda lydande (Bil. 31).1
Äfven uplästesHr Carl Wadenstiernas memorial (Bil. 32),
hvarefter R. o. A. åtskildes klockan 1.
Den 31 October.
Sedan R. o. A. sig församlat klåckan 9 förrmiddagen
äskade Hr Landtm, ljud samt bad R. o. A. intaga
sina ställen.
Hr Landtm, berättade, att hos respective ståndens
talemän upkommit någon fråga, huruvida det vore nödigt,
att Secrete Deputationen till antalet måtte förstärkas till
lättande af det mångfaldiga och vidlyftiga arbetet, som
der förefaller; dock hade Hr Landtm, icke trodt sig ytter¬
ligare kunna vidröra den saken, innan man med säkerhet
rönt, att sådant vore oundgängeligen nödigt.
Frih. Hammilton understödde den i förberörde måtto
gjorde påminnelsen i anseende till de många och dryga
råds-protocollerna, som tillfölje af deputationens instruction
böra med upmärksamhet genomgås.
R. o. A. funno godt att updraga detta ärende till
Hr Landtm:s betämjande under sammanträde med de
andre ståndens talemän, då R. o. A. sedermera torde få
kunskap derom, i fall arbetet skulle synas blifva så vid¬
lyftigt, att deputationen till dess bestridande nödvändigt
behöfde fördelas.
Sedan föredrogs en af Prästeståndet gjord tilläggning
vid instructionen för Secrete Utskottet, hvilken, som den
endast bestod i någon jämkning af ordasätten, så blef den
af R. o. A. bifallen.
Derefter uppbröts och uplästes hrr electorernes up-
gifne lista på R. o. A. hrr ledamöter i Expeditions-deputa-
tionen.
JRåds-electorerne, som voro församlade att fortfara med
den dem updragne förrättning, upkommo och medbragte
det tredje råds-förslaget, hvaruppå voro nämnde:
1 Diktamen in extenso i protokollet har uteslutits.
Rådsvalet. Introduktion.
99
Hr Generalmajoren [von] Lant ing shusen,
Statssecreteraren Frih. von Höpken,
Hr Justitise-cancelleren Lagerberg.
Härvid gjordes icke någon påminnelse, utan afgingo
fördenskull hrr råds-electorerne att i underdånighet pre¬
sentera detta förslag hos Hans Maj:t.
Sedan hemstälte Hr von Stiernman, huruvida den
Seulenbergske famillen, hvilken, som bekant är, med fram-
ledne Hr Öfverstelieutenanten utgått, kunde på Riddar¬
huset representeras af en dess slägtinge, innan Hans Kongl.
Majit gifvit dertill sitt nådiga tillstånd, emedan det all¬
tid är Konungens rätt att gifva namn och skjöldemärke.
Riddarhus-fiscalen gaf härvid tillkjänna, att fram-
ledne Hr Öfverstlieutenant Seulenberg vid 1743 års riksdag
fått R. o. A:s tillstånd att under dess numer adoptera en
sin systerson Hr Psilanderhielm, hvilken han oek till sin
arfvinge antagit.
Hr von Blixen berättade äfven förloppet af denna
saken och påminte sig äfven hafva varit tillstädes, då R.
o. A. härtill gifvit sitt bifall.
Hr von Bromell yttrade sig, att det voro angelägit,
att Riddarhus-deputationen snart kommo i arbete till desse
och flere dy like måls utredande, på det all ting måtte
ordenteligen tillgå.
Hr Jonas Wulfwenstierna styrkte dertill, att som
R. o. A. för sin del redan samtykt, att Hr Seulenbergs
systerson måtte få upptaga dess numer, så kunde en un¬
derdånig föreskrift för honom derom till Hans Kongl.
Majit afgå, i likformighet med hvad R. o. A. vid flere
tillfällen om adoptationer sig yttrat.
Härvid påmintes af Hr Landtm, och äfven af Hr
C. G. Boije med flere R. o. A:s ledamöter, att hvad uti
förra riksdagars handlingar finnes om adoptationer, egen-
teligen haft sitt afseende på ofrälse män, hvilka under
adelige familers numer blifvit intagne, och således icke
gjerna kan lämpas till nu förevarande casus, då frågan
är om en, som förut är adelsman och följakteligen, utom
ett serskillt gifvit tillstånd, kan intaga säte på Riddarhuset,
Hr von Stiernman anförde ytterligare, att Hr Wran¬
gel af Saga igenom Hans Majits nådiga resolution fått
tillstånd att föra Bremerska famillens namn.
100 (Okt. 31.) Handels och manufakturdeputationens instruktion.
Ii. o. A. funno godt att remittera detta ärende till
Rid darli u s-deputation s utlåtande.
Hr Landtm, föredrog till R. o. A:s ompröfvande in¬
struktionen för Secreta Manufactur- och Handels-dcputatio-
nen, hvarmed man i näst förutgående pleno hunnit till
och med den 4 §.
Vid den nu i ordningen följande 5 §, som egenteligen
handlar om mått och utvägar till att förekomma främ¬
mande varors införsel, yttrade sig
Hr Giös, det denne § endast borde restringeras till
onödige varor, emedan visse persedlar torde ännu vara
oumbärlige, som till äfventyrs icke utan allmänhetens för
dryga kjanning här i landet kunde tillvärkas och försäljas.
Hr Giös berättade sig hafva blifvit föranlåten att giöra
denna anmärkning igenom en viss afgift, hvarmed ängelskt
läder för någon tid sedan blifvit belagdt, der sådant lik¬
väl ingalunda kan kallas någon onödig eller öfverflöds
vahra, så länge det är tvifvelaktigt, om den inrikes kan
anskatfas till lika godhet och lika drägligt pris.
Grefve L. W. Creutz medgaf, att om någon för-
högning i det allmänna priset härigenom skulle förorsakas,
så voro påminnelsen ganska riktig. Men då sådant icke
är att befara, utan såväl priset som den inhemska varans
godhet kan balancera den utländska, så följer alltid deraf
en märkelig vinst för riket.
Hr Giös förklarade sig alldeles nögd, om allenast
detta ögnamärke altid i akttages, hvilket han ock sade
sig af deputations sorgfällighet förvänta.
Hr von Bromell ansåg det för ostridigt, att utländ¬
ska varors beläggande med högre tull och afgifter nöd¬
vändigt måtte tillföra en uppmuntring för de inländska
tillvärkningar och att för öfrigit de gjordt sig förtjente
till heder och beröm, som meddelt oss den konsten att
här i landet bereda läder, som i godhet aldeles svarar
emot det ängelska, hvilket nu mera lärer vara både kun¬
nigt och bevisligt.
Hr von Blixen berättade, att det här i staden an-
lagde nya lädergarfveriet är med äfven så mycken för¬
sigtighet som kostnad inrättadt; att råhudar till stor
myckenhet från Wäst-Indien hit införskrifvas och att vi
sålunda hämta dem utur samma hand, som Angeland,
Rådsvalet. Kammarduksfabrik.
101
hvarutaf säkert tyckes föllja, att ingen dyrhet är att be¬
fara, hvartill ock vederbörande interessenter på det kraf¬
tigaste lära hafva sig utfäst.
Frih. Carl Sparre yttrade sig, att deputation tvif¬
velsutan lärer i detta så väl som i andra angelägna äm¬
nen inkomma med dess berättelse, då R. o. A. med mera
ljus derom kunna döma.
Vid detta tilfälle uplästes ett af Hr Vult von Steijern
ingifvit memorial beträffande den här i Riket nyligen an-
lagde kammarduksfabriquen. (Bil. 32).1
Sedan detta memorial var uppläst, framvistes ett
stycke vid bemälte fabrique tillvärkad fin kammarduk,
hvilket af R. o. A. med särdeles nöje besågs.
Råds-electorerne återkommo och berättade, att Hans
Kongl. Maj:t af det i underdånighet upgifne förslaget till
Hes och Riksens Råd i nåder utnämnt Hr Justitise-can-
celleren Lagerberg.
Häruppå reassumerades de förre discourserne, och ytt¬
rade sig i anledning af Hr Vult von Steijerns nyligen
upplästne memorial
Hr C. J. Klingspor, att denne inrättning vore myc¬
ket berömlig och fotad på den rätta grunden, som är in¬
rikes rudimateriens förädlande.
Detta understöddes äfven af Frih. C. A. von Ungern
[Sternberg], hvilken tillika holt före, att merbemälte värks
interessenter gjort sig värdige till någon hederlig upp¬
muntran.
Uti samma mening förenade sig Hr Ehrencreutz,
Hr C. Ehrensverd och många flere af R. o. A.
Frih. Christer Horn sade sig för sin del önska, att
hvad R. o. A. nu för ögonen sedt, icke allenast måtte
uppväcka åhågan att förädla linet genom spånad och väf¬
nad utan ock att med lika industrie umgås med en annan
rudimateria, den naturen oss i stor ymnoghet beskjärt,
nämnligen järnet.
Hr Johan Printzenschiöld sade det vara önskeligt,
om tiilvärkningarna i allmänhet voro så goda, som de
kunna gjöras, och under tiden till prof uppvisas.
Frih. Carl Sparre och Frih. Carl Ridderstolpe
hemställte, om icke R. o. A. torde finna godt att ej vidare
1 Protokollets referat af memorialet har uteslutits.
102 (Okt. 31.)
Bådsvalet.
ingå i någon ventilation öfver dessa ämnen, emedan sådant
egenteligen vore deputationens gjöromål, derest ärenderna
uti sin behöriga ordning böra utarbetas.
Hr M. Schecta sade sig vara af den tanken, att
det vore det rätta profvet af en inrättnings nytta, om den
förmår underhålla sig af egen drift, så att fabriquer ej
altid måge vara anledning till nya kostnader för riket.
Till detta ändamåls vinnande vore nödigt, att alla mono-
polier afskalfas. Hr Schechta trodde sig ock äga någon
kunskap, hvarmed han kunde tjena det allmänna, men
fruktade, att innan skråordning och flere slike inskränk¬
ningar blifva uphäfne, föga nytta kan åstadkommas. Det
öfverflödiga lefnadssätt, som beklageligen kommit i bruk
ibland dem, som idka handaslögder, lärer förmodeligen
hafva sin grund uti dylika monopolier, emedan de deri¬
genom räkna förtj ensten såsom ofelbar.
På Hr Landtm:s proposition blef änteligen denne §
bifallen, såsom den var projecterad.
Råds-electorerne uppkommo med det 4:de rådsförslaget,
sålunda lydande:
Hr Generalmajor \yon\ Lantingshausen,
Stats-secreteraren Frih. von Höpken,
Hr Ammiralen Buth.
Frih. C. Ridderstolpe frågade, om detta egenteligen
skall anses såsom ett förslag på en ammiralitets-person.
Hr Bildberg anmärkte, att om Hans Maj:t ej i nåder
skulle täckas nämna Hr Ammiralen Ruth, så kunde ju vid
Hr Riksrådets Grefve Wrangels frånfälle hända, att Rådet
aldeles måste sakna nödigt biträde uti amiralitetsväsendet.
Grefve L. W. Creutz sade sig icke eller kunna
ogilla den tankan, att uti ett så särskildt ämne trenne
ammiralitets-personer borde sättas på förslaget.
Hr Landtm, anmodade R. o. A. att draga sig till
minnes hvad de redan resolverat, nämnligen att electorerne
hafva efter ed och samvete att upprätta förslag,
men Grefve Brahe insisterade derpå, att electo-
rernas förslag alltid är plenorum gillande underkastadt.
På lika sätt yttrade sig ock Hr Thure Rudbeck
och trodde tillika, att sådant ingalunda kunde anses så¬
som stridande med det beslut, hvilket R. o. A. nyligen
genom votering hade faststält.
Rådsvalet. Handelsmanufakturdep. instruktion. 103
Hr C. J. Klingspor försäkrade sig hysa all högakt¬
ning för desse frenne på råds-förslaget uppförde herrar,
men skulle dock häldre hafva önskat, så för Hans Kongl.
Maj:ts som flottans heder, att frenne ammiralitetspersoner
blifvit föreslagne.
Frih. Hindric Wrede holt före, att R. o. A. så
mycket häldre kunde afstå från denna ventilation, som
ingen värkelig vacance, hvad ammiralitets-värket beträffar,
nu i Rådet finnes.
Hr Carl Wadenstierna: De andra stånden lära
förmodeligen redan hafva bifallit förslaget, och torde så¬
ledes lätteligen någon kallsinnighet derigenom förorsakas,
om R. o. A. sig längre härmed uppehålla eller påstå nå¬
gon ändring uti det, hvad pluraliteten, stånden emellan,
gillat.
Ändteligen, på Hr Landtm:s föreställning,
samtyckte R. o. A. till råds-förslagets upgifvande till
Hans Kongl. Maj:t sådant, som det var inrättadt; och up-
gingo fördenskull råds-electorerne till Hans Kongl. Haj:t.
Företogs åter Secrete Manufactur- och Handels-depu-
tations instruction och uplästes den i ordningen följande
6 §, angående hallordningarnes stränga och noga hand-
hafvande samt mått och utvägar såväl till goda varors be¬
kommande som att hindra en oskjälig stegring derå, med
mera.
Hr Carl Ehrensverd erindrade härvid, att deputa-
tionen äfven borde tillse och undersöka, huruvida hall-
rätterne för den förflutna tiden efterlefvat, hvad dem till
efterrättelse föreskrifvit varit.
Hr Christ. Fr. Klingsporre holt före, att det äfven
bör blifva ett ämne för deputationens omsorg, det andre i
riket oumgängelige varor, såsom saltet med mera dylikt,
ej måtte till de fattiges tunga öfver billigheten stegras
utan genom Commerce-collegii tillsyn så föranstaltas, att
den ena undersåten ej må vara i stånd att trycka den
andra. Och hvad fabriquerne egenteligen angår, så eme¬
dan den förmån blifvit deras idkare lemnad att få gjöra
penningelån på deras rå- eller half- och helfärdige varor,
torde ock i instruction skjäligen kunna inflyta, att alfvar¬
sam hand deröfver hålles, att hvad som pantsättes må
104 (Okt. 31.) Handels- och manufakturdeputationens instruktion.
vara af behörig godhet, så att publici medel icke genom
några underslef försnillas.
På Hr Landtm:s proposition bifölls §, med den til¬
läggning, att deputationen bar att efterse, huru hall-
rätterne sig förhållit och om de uppfyllt deras skyll -
dighet uti alt, hvad instruction och förordningar dem
ålägger.
Den 7:de §, angående utvägar att förekomma brist på
svenska, till klädnad tjenande varor samt handeln och
rörelsen, fabriqueurerne och de kramhandlande emellan,
med mera bifölls alldeles utan någon tilläggning.
Sedan företogs den 8:de §, angående schäferiernes,
hampe-, lin- och färgegräs-culturens, samt ulle- och linne-
garns-spinningens befrämjande.
Härvid påminte Hr Giös, att något måtte inflyta an¬
gående landtmannens uppmuntran, som vinlagt sig om fåre-
skjötslen, och att kunskap måtte inhämtas, huruvida ve¬
derbörande hallrätter hafva lagligen värderat den ull,
som till salu blifvit anbuden. Detta trodde Hr Giös vara
så mycket nödigare, som många exempel lära gifvas, att
slika landtmannavaror blifvit lika som föraktade och oskä¬
ligt ringa värde derpå satt, hvarigenom den av Riksens
Ständer påsyftade åhågan nödvändigt måste förfalla, eme¬
dan ingen lärer vilja sysslosätta sig med en föga lönande
handtering.
Hr Carl G. Boije erindrade, att om värderingen på
ullen ofta utfaller ganska olika, så är hon ock ofta af
olika godhet, i synnerhet hvad renheten angår, hvilken
sätter ett märkeligt värde på ullen; och berättade Hr
Boije sig i 15 år lefvererat ull till fabriquer och att de
för honom ökt värdet af varan.
Hr C. J. Klingspor anförde häremot, att som vid
fabriquerne erfordras ull af åtskillige sorter, så bör äfven
den sämre skjäligen betalas, då det likväl ofta händer,
att fabriqueurerne på credit till dyrare pris tillhandla sig
slätare ull af utländningen, än dem af landets invånare
tillbjudes.
Hr Giös: Yärderingarne utfalla stundom ganska un¬
derligen, ty det är bevisligit, att den, som besvärat sig,
har fått ny värdering till högre pris, hvaraf klarligen är
Rådsvalet. Sekreta utskottet.
105
att sluta, att värderingsmannen i det förra fallet icke
varit samvetsgran eller ock föga förstådt sin syssla.
Hr Thure Rudbeck berättade, att Provincial-Schäf-
fern varit hos honom och godkjändt des fåra-afvel samt
ullsorter; emedlertid har det lika fullt handt, att ullen
blifvit i vanpris.
§ bifölls af R. o. A.
Råds-electorerne återkommo och gofvo tillkjänna; att
Hans Maj:t i nåder kalladt Hr Ammiralen Ruth till Hess
och Riksens Råd.
Som Hr Riksrådet Ruth nu var på Riddarhuset till¬
städes, så förklarade Hr Landtnu R. o. A:s vördsamma
fägnad öfver Hans Kongl. Maj:ts nådiga val, såsom grun-
dadt på Riksens Ständers förtroende och Hr Riksrådets
berömmeliga egenskaper. Hr Landtm, tillönskade Hr Riks¬
rådet lycka till dess höga embete och försäkrade om R. o. A:s
oföränderlige högaktning.
Hr Riksrådet Ruth: Riksens Högloflige Ständers för
mig ådaga lagde ynnest erkjänner jag med vördsam tack¬
sägelse, ehuru jag måste tillstå min förmåga och insigt
icke svara emot det vigtiga kall och äreställe, mig nu
blifvit uppdragit. Jag anhåller vördsammast, att Högloft.
R. o. A. täktes altid hafva mig bibehållen i den gunstiga
åtankan, jag altid skall söka att förtjena, nämnligen att
jag i nit och trohet för Konung och fädernesland alltid
skall täfla med hvar och en redelig Svea inbyggare; och
i det hopp, att Höglofl. R. o. A. alltid täckas skatta mig
värdig ett så ärefullt omdöme, har jag den äran at fram-
gjent innesluta mig i Höglofl. R. o. A:s ömhet och vän¬
skap.
Hr Riksrådet afträdde nu ifrån Riddarhuset och be¬
ledsagades af 8 deputerade.
Som R. o. A:s electorer nu upgifvit listan på leda-
möterne till Secrete Utskottet, så hemstälte Hr Landtm.,
om icke R. o. A. finna godt, att den vanlige Secrete-Ut-
skotts-eden aflägges utan någon föregående justering,
emedan ingenting dervid lärer vara att påminna,
hvartill R. o. A. samtyckte.
Uppbröts och uplästes altså förbemälte lista, sådan som
den ibland allegaterne finnes.
106 (Okt. 81.) Sekreta utskottet.
Hr [von] Bromell anmärkte härvid, att en friherre
mer, än efter den härtills brukade proportionen, blifvit
till Secrete-Utskotts-ledamot vald, och som nu varande
Hrr Riksens Råd, Friherrar Hamilton och Fleming, voro
nämnde ibland Secrete-Utskotts-ledamöter och följaktligen
deras ställen numera komma att ersättas, så anholt Hr
von Bromell, att sådant vid det tillfället af hrr electo-
rerne måtte i akttagas.
Hr von Svab, som äfven blifvit nämnd till Secrete-
Utskotts ledamot, förklarade sig, i anseende till åtskillige
dess embetes förrättningar och förestående resor, icke
kunna emottaga den honom gunstigt uppdragne ställe
att vara ledamot i Secrete Utskottet, utan anhöll, att dess
rum med en annan värdig person måtte uppfyllas; hem¬
bärandes i öfrigt R. o. A. ödmiuk tacksägelse för den
honom härmedelst vederfarne heder.
De utnämnde ledamöter framträdde i skranket och
aflade Secrete-Utskotts-eden, hvilken dem af Secreteraren
förestafvades.
Följande ledamöter voro nu icke tillstädes, komma
således att aflägga eden i Secrete Utskottet, nämnligen
Grefve Henning Gyllenborg,
Frih. M. A. v. Ungern Sternberg,
Hr von Psilander,
Hr Ulric Rudenschöld,
Hr Pfeiff,
Hr Zander,
Hr Cuningham.
Hr C. J. Klingspor sade sig förmoda, att sedan R.
o. A. anförtrodt deras och rikets välfärd uti så värdiga
ledamöters händer, så lärer man ock af deras ömhet och
delicatesse kunna förvänta, att de ej indela sig egenteligen
till de ärenders skjötande, i Secrete Utskottet, hvarföre
dem å deras ämbetes vägnar redo och ansvar åligger.
Grefve H. H. Liewen yttrade sig, att som han
med vördnad erkjänner R. o. A. ärefulla förtroende, så
tänker han aldrig nyttja sådant till undanflygt för ålig¬
gande ansvar. Hvad honom i rikets angelägnaste värf, i
synnerhet vid försvarsvärket och fästningsbyggnaderne
ombetrodt varit, förmodar han så till Hans Maj:ts höga
nöije hafva förestådt, att han icke för något redogiörande
Sekreta utskottet
107
fruktar, änskjönt han skulle uti Defensions-deputationen
sorn ledamot blifva nyttjad, på hvilken händelse han icke
tänker sig sådant undandraga.
Frih. Eric Wrangel önskade ock, att Mindre Secrete
Deputationen icke endast och allenast måtte besättas af
Cancellie-ledamöter och ministrar.
Grefve L. W. Creutz anmärkte, att Riksens Can-
cellie-collegium är Kongl. Maj:t för sina giöromål ansva¬
rigt, men att Mindre Secrete Deputationen är förordnad
att öfverse råds-protocollen uti utrikes ärender och såle¬
des desse bägge giöromål äro till sin egenskap åtskillde.
Hr von Hermansson tackade äfven för det honom
beviste gunstiga förtroende och sade sig hafva den åhågan
att kunna tiena Riksens Ständer uti de mål, som med
hans ämnen voro enligast, hvilket icke kunde vara an¬
norstädes, än i Mindre Secrete Deputationen, i fall han
dertill blefvo kallad.
I anseende till det af Grefve Creutz anförde skjäl an¬
gående Cancellie-collegii ansvar för Hans Kongl. Majit
afstod Frih. Eric Wrangel ifrån des gjorde påminnelse.
Frih. During erinrade, att man till deputationerna
altid plägar förordna någre ledamöter af de värk, som
hafva gemenskap med deputionens förnämste giöromål,
dock så att pluraliteten består af andre personer.
Hr Giös sade sig af hrr ledamöternes nit förvänta,
att de flitigt äro tillstädes vid rådplägningarna, så att
ingen af dem sedermera må förebära någon okunnoghet
om mål, som förelupit. För öfrigt instämde Hr Göös med
Hr [von] Bromells påminnelse, angående någon jämkning
uti friherrarnas antal i Secrete Utskottet.
Hr Landtm, yttrade sig, att hrr electorerne lära tillse,
att R. o. A. härutinnan skjer nöije.
Hr von Bromell påminte, att ehuru det altid är
vanligit, att alle stater och collegier hafva åtminstone
någon ledamot i Secrete Utskottet, så finnes likaväl vid
detta tillfälle ingen ifrån Kongl. Cammarcollegio dertill
vara nämd.
Hr Johan Wulfwenstierna yttrade sig, att Kongl.
Cammarcollegium är med hvarjehanda och trägna embets-
sysslor dessutom nog öfverhopadt, så att dess ledamöter
naturligtvis icke lära åstunda att öka deras arbeten.
108 (Noy. 4.) Sekreta utskottet. Deputationer.
Hr Landtm, gaf tillkjänna, att åtskillige memorialer
återstodo att föredragas, rörande vekoskriften, kallad
Ärlig Svensk; men som tiden nu vöre förfluten så lärer,
R. o. A. finna godt att med deras afhörande låta anstå
till nästa plenum.
R. o. A. åtskildes klåckan half tu.
Den 4 November.
R. o. A. samlades förmiddagen klåckan 9.
Sedan Hr Landtm, äskat ljud och hedt R. o. A. in¬
taga sina ställen,
uplästes Secrete Utskottets extractum protocolli af den
3 i denne månad, hvaruti Secrete Utskottet berättar sig
vid början af des öfverläggningar hafva funnit nödigt, att
den instruction, Riksens Ständer för Secrete Utskottet
låtit vid innevarande Riksdag utfärda, må jämte eden
bliva tryckt, hvilket altså till Riksens Ständers välbehag
hemställes.
Detta blef af R. o. A. bifallit.
Sedan gaf Hr Landtm. R. o. A. till känna, att,
ehuruväl Tull- och Tro tocol Is-d ep lita t i o n ern e ej blivit nämn¬
de ibland de deputationers antal, som vid riksdagens
början pröfvats högst nödige, så hafva dock de öfrige
respective stånden sedermera derom gjort påminnelse; och
som denne erindran äger sin grund uti Riksdagsordningen,
så förmodade Hr Landtm., att R. o. A. vid så beskaffade
omständigheter lära finnas benägna att dertill samtycka.
R. o. A. instämde med Hr Landtnäs föreställning;
och komma således hrr electorerne att vara betänkte på
ledamöters utväljande till förrberörde deputationer.
Dernäst uplästes Rådets extractum protocolli af den
17 sidstledne Octobris, hvaruti till R. o. A:s underdåniga
utlåtande överlämnas, huruvida förr detta vice (korporalen
vid Lifdrabante-corpsen August von Schmidt, hvilken af
Kongl. Lifgardet för ansenlig ådragen skuld under be¬
vakning hålles, må, i anseende till dess oanständiga och
öfverdådiga förhållande uti arresten, blifva till denne
stadsens vagt överlemnad att sittja uti det för gäldbundne
personer vanliga rum, hälst som denne Schmidt ej alle¬
A. v. Schmidt.
109
nast af Kongl. Svea hofrätt för föröfvadt svek och be¬
drägeri blifvit dömd till 14 dagars fängelse vid vattn och
bröd, utan ock General-krigsrätten vid Lifdrabante-corpsen
i anseende till hvarjehanda omständigheter och förseelser
förklarat honom, von Schmidt, vara dess innehafvande
vice-corporals-beställning förlustig.
Frih. P. Kalling yttrade sig, att ehuruväl det vore
ganska eftertänkeligt, om en adelsman med R. o. A:s
samtycke skulle komma att sättjas på gillstugun, så, i
fall han genom något bedrägeri gjordt sig dertill förtjent
och någon slags dom voro i det fallet redan öfver honom
gången, så borde väl R. o. A. ej anse honom såsom af
sitt stånd eller skydda honom; dock syntes vara angelägit
att hos Hans Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att
sådant icke måtte dragas til prejudicat.
Grefve L. W. Creutz holt före, att detta vore af
den beskaffenhet, att det borde till Justitice-deputations
utlåtande hänförvisas.
Hr Landtm, förestälte häremot, att detta icke giärna
kunde anses för annat än Adelens ensak, emedan frågan
vore om adelige privilegierne och deras tillämpning.
Grefve L. W. Creutz anförde ytterligare, att,
ehuru Kongl. Majit försäkrat hvart och ett stånd om des
privilegiers oförkränkta bibehållande, så hafva likväl stån¬
den vid privilegiernes utfärdande igenom deras dertill
gifne samtycke på ett ganska kraftigt sätt garanteradt
hvars annars privilegier; och trodde således Grefve Creutz,
att en res privilegii i följe häraf icke obilligt kunde
komma under en Riksens Ständers deputations skjärskå-
dande, hälst då afsigten dermed icke vore annan än att
styrka och befästa privilegierne.
Hr Jonas Wulfwenstierna sade sig ej annat kunna
linna, än att detta vore R. o. A:s ensak, hvarföre ock
Rådets extractum protocolli i ingen annan agt och mening
blifvit utfärd adt.
Hr Lake frågade, om denne von Schmidt altså skall
anses såsom härigenom dömd ifrån adelige privilegierne.
Hr C. J. Klingsporr trodde det vara en naturlig
fölgd, att då R. o. A. öfverlemna honom till en neslig
och med en adelsman incompatibel arrest, så hafva de
110 (Nov. 4.) Riddarhusdeputationen. Sekreta utskottet.
värkeligen söndrat honom ifrån sig och då är han icke
mera adelsman.
Med denna tanka förenade sig Hr F. Eh rens ver d,
Hr Billberg och åtskillige flere af R. o. A.
Hr B. Ph. Schechta påstod, att som han likväl nu
förde ett adeligt namn, så borde Riddarhus-deputation
göra sig underrättad, huru och på hvad grund han blifvit
anklagad.
Hr von Blixen svarade, att han ej allenast vore an¬
klagad utan ock värkeligen dömd, hvilken omständighet
uti Rådets extracto protocolli tydeligen omförmäles.
Grefve L. W. Creutz insisterade på hvad han
redan anfört angående ståndens åtagne skyldighet att in¬
bördes försvara hvars annars privilegier och holt altså
före, att ett enda stånd ej gerna kunde härutinnan döma.
Uppå Hr Landtm:s proposition biföllo R. o. A., att
ett underdånigt svar till Hans Kongl. Haj:t afgå skulle,
hvaruti R. o. A. förklara sig icke hafva något att på¬
minna vid denne August von Schmidts flyttande till
stadsens hägte för gäldbundne personer; dock att tillika
i underdånighet anhålles, att Hans Kongl. Majit vid andre
tilfällen och då omständigheterne kunna finnas mindre
neslige, täcktes handhafva R. o. A:s privilegier, så att
detta ej må dragas till något prejudicat.
Hr Jennings hölt dock för nödigt, att uti förrbemälte
bref de orden måtte inflyta, att R. o. A. erkänna honom,
von Schmidt, sitt adelskap förlustig, på det at tvetydighet
dermedelst måtte undvikas.
Sedan upbröts och uplästes hrr electorernes val till
ledamöter uti Riddarhus-deputation, enligt den in actis be-
fintelige listan.
Äfvenledes uplästes hrr electorernes lista på felande
ledamöter i Secrete Utskottet så väl efter de herrar, hvilka
till rådsembetet kallade blifvit, som efter Hr von Svab,
hvilken sig denne förrättning undanbedt.
Hr Landtm, erinrade, att R. o. A. för kort tid se¬
dan ingått i någon ventilation rörande den utkomne veko¬
skriften, Ärlig Svensk kallad, uti hvilket ämne som åt¬
skillige memorialer dels redan vore ingifne, dels ock åt¬
skillige ledamöters utlåtande än ytterligare vore att för¬
vänta, så hemstälte Hr Landtm., om icke R. o. A. nu
Årlig svensk.
lil
behaga afhöra, hvad i detta målet af en och annan kan
vara att andraga.
Härvid uplästes och ingofvos till protocollet följande
memorialer och dictamina, nämnligen [af]'-
Hr Frid. Ehrenpreuts (Bil. 34),
Hr Joh. Fr. de Bruce (Bil. 35),
Hr Didric Blomerents (Bil. 36),
Hr Jennings (Bil. 37),
Hr C. G. Boije (Bil. 38).
Efter upläsandet af Hr Boijes memorial, hvilket han
sielf begärte måtte med de öfrige stånden få communi-
ceras,
yttrade sig Frih. M. A. von Ungern [Sternberg],
att R. o. A. af hvad nu upläst blifvit lärer med missnöije
hafva förmärkt, at åtskillige oanständige procedurer bru¬
kas. Frih. von Ungern hade förut declarerat den onämnde
auetoren till Ärlig Svensk för infame, så framt på honom
hafts afseende med de uti förra protocollen åberopade ar¬
ken; och nu kunde Frih. Ungern ej undgå att anhålla,
det Hr Boijes nu upläste memorial måtte få ligga på
bordet och sedermera till de öfrige stånden afgå med det
svar som billigheten lärer fordra.
Grefve Brahe förklarade sig alldeles enig med Frih.
von Ungern.
Hr C. G. Boije sade sig vara alldeles försäkrad, att
ingen kan betaga honom den rättighet att med sitt me¬
morial gå till de andra stånden, sedan han efter des
åliggande skyldighet sådant hos sitt stånd först hade
anmält.
Frih. M. A. von Ungern [Sternberg]: Jag under¬
ställer Höglofl. R. o. A., om icke till att komma ifrån
denna sak och i anseende af des beskaffenhet de finna för
billigt, att hos Hans Maj:t anhålles om nådig befallning
till dess och Riksens Svea hof-Rätt att lagligen och skynd-
sammeligen låta anställa ransakning och med dom afgöra,
hvad jag angifvit, det jag vore i en trykt skrift på ett
straffbart sätt utmärkt för ett mitt på Riddarhuset såsom
riksdagsman, riddersman och undersåte ingifvit memorial.
Jag tror, att om det efterses, så lärer finnas, att vid
förra riksdagar, om jag rätt minnes, 1727 och 1738, dylikt
blifvit till Höglofl. Svea hof-Rätt remitteradt. Skulle
112 (Not. 4.) Årlig svensk. Krigsbefälet.
intet detta vinna K,, o. A:s bifall, så blir det in statu quo
och kan auctor söka mig, enär kan tror sig i stånd att
visa, det han ej med sin skrift syftat på mig; och emed¬
lertid blifver mitt dictamen stående.
Sedan continuerades med upläsandet af följande me¬
morialer:
Hr 01. Fr. Budbecks (Bil. 39),
Hr von Fåhrens (ej anträ(iädt),
Hr Garl Carlesons (Bil. 40),
Hr [tT. (?.] Bildenschiölds (Bil. 41),
Hr M. Stålhandskes (Bil. 42),
Hr Olivecronas (Bil. 43),
Hr [C. M.~\ Liljehöks (Bil. 44),
Frih. Grönhagens (Bil. 45),
hvilke alle uti allegaterne finnas förvarade.
Utom Hr G. G. Boije anmälte sig Hr von Bahron,
Hr Bildenschiöld, Hr Stålhandske och Hr Olivecrona, att
få afgifva sine memorialer till de andre stånden.
Sedan en ansenlig tid var använd till alla desse me¬
morialers afhörande och klåckan numera var in emot 2,
så åtskilldes för denna gången R. o. A.
Den 8 November.
R. o. A. samlades förmiddagen klåckan 10.
Sedan Hr Grefven och Landtm, äskat ljud samt R.
o. A. intagit sina ställen,
begyntes nu med upläsandet af de protoeoller, som
Riddarhus-cancellisten von Strokirch ifrån denna riksdags
början fört, och justerades för denna gången protocollet för
den 18 October, hvarvid inga påminnelser gjordes.
Hr Landtm, berättade, att Hr Fältmarskalken begjärt
anslag till Krigsbefälets sammankallande att, efter van¬
ligbeten, öfverlägga om deras besvär.
Sedan upbröts och uplästes hrr electorernes ingifne
listor på de valde ledamöter till Biksens Ständers Justities-,
Landt- och siö-militice-, Bergs och Allmänna Besvärs-
deputationer.
Grefve Renstierna och Hr Johan von Stro¬
kirch, hvilka voro valde till Justitimdeputationen, be¬
Konungen oell rådet.
113
rättade, att de för hvarjehanda hinder och andra göromål
icke kunde deputationen biträda.
Derefter yttrade sig Hr Grefven och Landtm, så¬
lunda:1
Mina herrar. Jag har i dag hos K,, o. A. at före¬
draga det ömaste och vigtigaste mål, som sedan vår nu
varande lycksaliga regering för edra ögon blifvit lagdt.
En mindre inskränkt vältalighet och ett mindre rördt
sinne än mitt torde på ett behageligare sätt frambära ett
så högt ämne. Det rörer Konungens höghet, rådsembetets
myndighet, kärnan af väre fundamentale lagar och följ-
agteligen vår så dyrt återvundne frihet. Mindre ämnen
hafva stört(!) konungar och riken uti yttersta fördärf och
gjort mägtiga samhälden till fienders förakteliga rof. Om
någonsin egna afsigter, förutfattade omilda omdömen och
partie-andans ingifvelser bordt åsido sättas, så är det vis¬
serligen nu, då vi nalkas sådane mål, som äro förbundne
med våra plikter emot Gud, Konungen och Fädernes¬
landet. Påminnen Eder, mine herrar, at I ären edra
medborgare räkenskap skyldige! Våra efterkommande
blifva stränge domare öfver vårt upförande. Vår tid är
kort, men våra gärningar skola leva i väre efterträdares
minne. Försynen bevare oss ifrån sådane beslut, dem våra
barn och barnabarn hafva orsak at förbanna! Fridsens och
enighetens Gud, han styre vår överläggning till oveldug-
het, tolamod och inbördes förtroende och intrycke i våra
hj ertan de orden, som öfver våra hufvuden i detta fri¬
hetens tempel teknade äro: Pro Patria et Libertate.
Hr Landtm, upläste derpå Secrete Utskottets extrac-
tum protocolli af d. 7 i denna månad, hvaruti Secrete
Utskottet berättar sig vid första början af dess vid denne
riksdag anförtrodde göromål hafva funnit högst angelägit
och oundvikeligt att till Riksens Höglofliga Ständer up-
gifva ett af Riksens Hrr Råd enhälligt underskrifvit me¬
morial om rikets mer än beklageliga tillstånd i anseende
till den sedan sidsta riksdag emellan Hans Kongl. Maj:t
och Rådet sig yppade skilljacktighet eller mindre samman -
stämning beträffande rikets grundlagar, i synnerhet an¬
1 Landtmarskalkens tal efter original bilagt protokollet.
8—121942. Adelns protokoll.
114 (Nov. 8.) Konungen och rådet.
gående gill tigheten af de igenom pluraliteten i Rådet tagne
beslut; föreställandes Secrete Utskottet bevekeligen de
äfventyrlige fölgder, som af en sådan bedröfvelig söndring
kunna härflyta; och till att mera omständeligen för Rik¬
sens Ständer å daga lägga denna öma sak bifogar Secrete
Utskottet äfven Hans Kongl. Maj:ts egna nådiga före¬
ställningar uti samma ämne, hvilka sedermera till Hr
Landtm, och de öfrige respective ståndens talemän uti
rådkammaren blifvit aflemnade; jämväl ock Hrr Riksens
Råds under den 7 sistledne genom extractum protocolli
afgifne sednare skrifteliga yttrande. Secrete Utskottet
hemställer allt detta till Riksens Höglofl. Ständers om-
pröfvande och tillstyrker sluteligen, att en Stor Secret
Deputation måtte updragas att med sitt yttrande så öfver
sjelfva saken som öfver botemedlen till Riksens Ständer
inkomma, till hvilket allt Secrete Utskottet den Högstes
välsignelse, samdrägt och enighet uti rådslagen samt drift
och eftertryck uti värkställandet anönskar.
Uplästes altså först Rådets memorial af d. 3 Novem-
ir. och sedan Hans Kongl. Maj:ts nådiga föreställning
och sidst Rådets ytterligare påminnelser af d. 7 sidstledne,
hvilka alla handlingar ibland detta protocolls allegater
befinnas.
Hr Börge Ph. Schechta: Under all den tid jag haft
den äran att bivista R. o. Ars sammankomster, vet jag
aldrig något så ömt ärende före varit, som detta, hvarföre
jag ock med Secrete Utskottet önskar, att vi måtte i
enighet komma öfverens derom. Och ehuruväl vi ej böra
här ingå i en grundelig ventilation om alltsammans, så
håller jag dock före, att saken ej mera bör hållas under
tysthet, sedan en Stor Secret Deputation satt sig, utan
att hvar och en riksdagsman bör äga där fritt tillträde,
om han så behagar, och att änteligen hela ärendet må
sluteligen afgöras uti ett pleno plenorum, då jag hoppas,
att Riksens Ständer ej lärer hafva afseende på blotta
rykten.1
Hr Grabr. Durietz sade, att om nu voro tillfälle att
tala om rykten, så hade han åtskilligt att anföra emot
veckoskriften Ärlig Svensk, såsom hvarigenom åtskilligt
1 I konceptprotokollet ursprungligen »och att ärligit folk stundom
blifvit satte ibland smekungarnes antal> senare öfverstruket.
Konungen oell rådet.
115
misstroende ibland rikets inbyggare blifvit upväckt, så
att Hans Kongl. Maj:t blivit föranlåten att beklaga sig,
sorn af dess nyligen upläste nådiga föreställning är att
inhämta.1
Hr Landtm, påminte, att inga onödiga deliberationer
i detta ämne måtte inblandas, ty om Ärlig Svensk voro
nu ej frågan utan endast om Secrete Utskottets tillstyr¬
kande, att en Stor Secret Deputation måtte förordnas.
Denna Hr Landtm:s föreställning understöddes äfven
af Frih. [M. A. von] Ungern [Sternberg], som i synner¬
het önskade, att R. o. A. vid ett så angelägit tillfälle
ville taga sig till vara för öfverilade omdömen.
Frih. C. A. von Ungern [Sternberg]: I ett så
vigtigt mål skulle jag ej yttra mig, derest ej efter mitt
samvete och i ett vist afseende min tystnad kunde anses
såsom brotslig. Jag förklarar mig alldeles ense dermed,
att saken må hänförvisas till en Stor Secret Deputation.
Men hvad angår det ordet skärskåda, hvilket Hans Majit
behagat bruka i dess nådiga föreställning och, som jag
tycker, lärer nu gifva mycken upmärksamhet, så måste
jag bekjänna, att det är ett ganska vidsträkt ord och
som uti ett vist slags afseende väl icke kan förenas med
vare fundamentale lagar, men dock uti en annan förtyd¬
ning icke skulle linnas stridande deremot, enär man vill
taga skärskåda för det samma som att inhämta kundskap
om en saks rätta sammanhang.
Grefve L. W. Creutz: Ingen bedröfveligare hän¬
delse kan gifvas, än att se Konung och Råd vara uti
olika tankar om lagarnes rätta förstånd; ty antingen må¬
ste lagen vara otydelig eller ock något på endera sidan
saknas. Ämnet är i mitt sinne så betydande och gran-
laga, att jag för denna gången ej vågar yttra mig om
annat än Secrete Utskottets tanka om en Stor Secret De-
putations formerande, hvilken jag alldeles bifaller. Men
just för målets öma beskaffenhets skull finner jag högst
betänkeligt att lemna hvar och en riksdagsman fritt till¬
träde till deputationen; ty derigenom torde större äfventyr
och oreda kunna förorsakas, än om man strax in pleno
1 I konccptprotokollet ursprungligen »Jämte detta torde och kunna
bevisas att tyranni och våld skedt i riket, så att något värre ibland hed¬
ningar näppelm kunnat hända», senare öfverstruket.
116 (Not. 8.) Konungen och rådet.
ville dess afgörande sig företaga. I dess ställe tager jag
mig den friheten att föreslå R. o. A. det deputation måtte
till sitt antal fördubblas på sätt, som vid flere tillfällen
brukeligt varit.
Härmed instämde ock Hr Billberg.
Anmältes och på vanligt sätt emottogs en deputation
från Borgarståndet af 12 personer. Näst aflagd hälsning
berättade ordföranden Rådman Helleday, att Borgar¬
ståndet bifallit Secrete Utskottets extractum protocolli
angående en Stor Deputation till att öfverlägga och sedan
till Riksens Ständer med dess yttrande inkomma öfver
det vigtiga mål, som nu blifvit Riksens Ständer så väl
af Hans Majit som Hrr Riksens Råd föreställdt.
Deputation afträdde och utbeledsagades.
Frih. [M. A. von] Ungern [Sternberg] anmärkte,
att en sådan Stor Deputations sättjande icke kan hafva
sitt afseende på målens hemliga beskalfenhet, emedan ige¬
nom Secrete Deputations instruction redan voro stadgadt,
att allt hvad som angår rikslagarnes efterlefnad icke bör
vara någon hemlighet underkastadt utan till Riksens
Ständers kunskap omständeligen uppgivas. Det blifver
alltså' förmodeligen klart, att med en sådan Stor Deputa¬
tion ej syftas på annat än ordning och ett forineligt be¬
redande.
Frih. Eric Wrangel: Jag vill icke afsöndra mig
ifrån det, som Secrete Utskottet föreslagit, nämligen att
detta ärende må af en Stor Secret Deputation utarbetas.
Men jag måste på mitt samvete tillstå, att jag af Hans
Kongl. Maj:ts nådiga yttrande ej finner så alldeles till-
räckelig anledning till de påminnelser Hrr Riksens Råd
behagat göra. Jag beskyller ingen; torde hända, att jag
ej så noga fattat alltsammans. Men som Hans Kongl.
Majit uti högbemälte dess yttrande på ett ganska nådigt
sätt betygat dess ömhet för riket, ehuru ett eller annat
ord kunde synas mindre tydeligt, så hemställer jag, om
icke det vore öfverensstämmande med Riksens Ständers
vördnad för sin Konung att anhålla om närmare förklaring
af hvad som kunde förefalla något mörkt. Jag är för¬
säkrad, att Hans Majit med nådigt nöje skulle undanrödja
dessa svårigheter, äfven som det vore glädjefullt för Rik¬
sens Ständer att kunna förekomma en sådan oro. Och
Konungen och rådet.
117
när nu en sådan ytterligare explication vore gjord, så
blefve Stora Secrete Deputation satt i stånd att med fullt
ljus utlåta sig öfver alltsammans.
Hr Otto Wilhelm De Geer hollt före, att Hr
Landtm, och de öfrige ståndens taleman kunde inhämta
Hans Maj:ts nådiga tanka härom.
Frih. J. D. Duvall styrkte äfven till en Stor Depu¬
tation, men trodde att det ordet secret ej dervid behöfde
brukas, emedan dess utelämnande torde göra allmänheten
mera nögd. Men hvad deputationens förstärkning till an¬
talet angår, därmed var Frih. Duvall aldeles ense.
Hr Carl Hierta påstod, att ingen annan än de ut¬
nämnde ledamöter måtte få tillträda i deputation.
Frih. A. Reuterholm: Jag vill ej med någon vid¬
lyftighet uppehålla denna öfverläggning, uti hvilken jag
med ett så ömt som bekymmersamt hjerta deltager, utan
bifaller gjerna Secrete Utskottets mening, allenast med
2:ne oförgripelige påminnelser. Den första, som jag af
Frih. Carl Ungerns och Frih. Wrangels yttrande hämtat,
att som hvar och en bör få vara sina egna ords uttydare,
så bör sådant så mycket mindre utur akt låtas, när det
angår vår nådige Konung; ty det är möjeligt, att man ej
alltid kan träffa på ord af lika delicatesse, och i sådant
fall lära Riksens Ständer ej villja draga den hårdaste be¬
märkelsen utur ett ord, det Hans Kongl. Maj:t kan hända
på ett ganska nådigt sätt förklarar. För det andra, ehuru
jag ej kan bifalla den tanken, att hvar och en må infinna
sig i deputation, hvilket kunde leda till oordning, så
håller jag dock, med flere hrr ledamöter, för nyttigt, att
deputation må fördubblas och att det må vara andre riks¬
dagsmän obetagit att der ingifva memorialer. Sluteligen
förmodar jag ock, att enär deputation hunnit fullända
sitt arbete, lärer dess yttrande uppgifvas fullkomligen
bestyrkt med behörige allegater.
Hr Joh. Wulfwenstierna: Det lärer vara onödigt
och öfverflödigt, att vi försäkra hvarannan, med hvad
ömhet vi denna saken anse; vi villja allenast önska Guds
välsignelse till dess eniga och rättvisa afslutande. Det
är både naturligt och nödigt, att Stora Secreta Deputation
må inkomma med sin berättelse; men på det vi måge vara
i stånd att försigtigt och moget derom döma, håller jag
118 (Not. 8.) Konungen och rådet.
före, att de species facti eller data, hvarpå en sådan be¬
rättelse sig grundar, måge hos Riksens Ständer, dock utan
ventilation, upläsas, hvarvid jag ock förmodar så mycket
mindre svårighet lärer göras, som man väl kan föreställa
sig, att inga hemligheter häruti influera.
Frih. A. H. Hamilton sade sig icke vilja bestrida
den meningen, att vissa extracter af rådsprotocollerne
jämte berättelsen måge till Riksens Ständer uppgifvas;
men att anhålla om någon ytterligare explication af Hans
Kongl. Majit, trodde han icke vara nödigt eller anständigt,
sedan Hans Majit redan i nåder yttrat sig.
Anmältes och på vanligt sätt emottogs en deputation
från Bondeståndet af 18 personer. Otto Olofsson, som
förde ordet, berättade, att ståndet förehaft Secrete Ut¬
skottets extractum protocolli angående en Stor Deputa¬
tion sättjande och det samma till alla delar bifallit;
hållandes likväl före, att bemälte deputation i anseende
till målets besynnerliga angelägenhet måtte förstärkas på
sätt, som vid riksdagen år 1742 skjedt.
Deputation afträdde och utbeledsagades.
Hr C. J. Klingspor erindrade, att som Riksens Stän¬
der således nu äro i begrep att vid detta granlaga ärende
lägga handen, så lärer ock deras underdåniga vördnad
fordra, att då Hans Majit skrifteligen afgifvit dess nådiga
utlåtande, de äfven igenom en deputation gifva Hans Majit
i underdånighet vid handen, att de efter moget öfver¬
vägande skola sig oför dröjeligen häröfver utlåta.
Frih. Ridderstolpe: Ehuru Regeringsformen och
grundlagarnes rätta förstånd icke kan bestridas,1 så kan
jag dock icke annat än biträda Frih. Ungerns tanka om
den skylldiga ömhet vi böra hysa om vår Konungs ord,
enär Hans Majit genom så många andra nådiga utlåtelser
ådaga lagt sitt milda hjertelag. Hvad åter sättet angår,
huru saken i sinom tid må ifrån Stora Deputation up-
gifvas, så finner jag väl, att Riksens Ständers plena ej
kunna företaga sig att genomgå hela folianter af proto-
coller, som nödvändigt bestå af åtskillige blandade och
icke hit hörande ämnen. Dock är det nödigt, att behörige
extracter formeras af allt hvad som i saken förelupit, på
1 I konceptprotokollet ursprungligen »och de ställen som till före'
varande casus äro tillämpelige».
Konungen och rådet.
119
det en blott berättelse ej måtte bliva endaste grunden
till Riksens Ständers sluteliga utlåtande.
Atskillige af R. o. A. begjärte nu proposition.
I detsamma anmältes en deputation ifrån Prästeståndet
af 12 personer.
Biskoppen Halenius, som förde ordet, försäkrade, att
Prästeståndet med bekymmerfulla sinnen igenomläst de
ifrån Hans Kongl. Maj:t så väl som Rådet nedkomne före¬
ställningar; och som Prästeståndets innerliga önskan är,
att denna sak må, under den Högste Gudens styrelse,
ledas till ett godt och enigt slut, så anser Prästeståndet
som den säkraste utväg, att detta mål, enligt Secrete Ut¬
skottets tillstyrkande, må hänförvisas till en Stor Secret
Deputations utarbetande, hvilken ock torde kunna till
större antal förstärkas.
Deputation afträdde och utbeledsagades.
På Hr Landtm:s proposition, biföllo R. o. A. Secrete
Utskottets extractum protocolli, med den tilläggning, att
de åberopade råds-protocollerne och hvad eljest med denne
sak en oskilljaktig gemenskap äger, må til Riksens Stän¬
ders plena upgifvas; och funno R. o. A. i öfrigit för godt,
at denne Större Secreta Deputationen må förstärkas til
dubbelt emot antalet af R. o. A:s och de öfrige respective
ståndens ledamöter i Secrete Utskottet.
Frih. M. A. von Ungern [Sternberg] hemställte,
om icke hrr electorerne torde vara betänkte att vid deras
val till denna Större Deputation äfven utse någre af dem,
som bivistadt rådsplägningarne vid första början af denna
regering.
Frih. Kalling insisterade derpå, att Hans Kongl. Haj:t
måtte genom en Riksens Ständers deputation i underdå¬
nighet tillkjänna gifvas, i hvad slut Riksens Ständer nu
till en början i detta mål stadnat, såsom ock att Stora
Deputationen ej må anses såsom secret och att memorial
af hvar och en riksdagsman där må få ingifvas.
Hr Landtm.: R. o. A. har allaredan afgjort, att
allt hvad som äger gemenskap med fundamentale lagarna,
bör icke anses som hemligt.
Hr Johan Wulfwenstierna påminte, att om desse
angelägne skrifter, som nu blifvit Riksens Ständers plena
meddelte, måtte hafvas en så noga vård, att inga af-
120 (Jior. 8.) Deputation till konungen.
skrifter deraf få tagas och de sedan komma att inflyta i
främmande gazetter under Riksens Ständers påstående
öfverläggningar. Äfven påminte Hr Wulfwenstierna, att
som Hans Maj:t förklarat sig med all ifver vara angelägen
om sitt rikes väl, så bör ock, enär deputation upgår, en
underdånig tacksägelse derföre afläggas.
Hr Carl Wadenstierna: En sådan deputation af
Riksens Ständer lärer tvifvelsutan komma at upvakta
Hans Maj:t i sittjande Råd.
Frih. Eric Wrangel androg, att som deputationens
förnämsta göromål lärer blifva, att aflägga underdånig
tacksägelse för det nådiga förtroende, hvarmed Hans Maj:t
vid detta tillfälle vändt sig til Riksens Ständer, så torde
det vara anständigast, att deputation går till K. M:t särskillt.
Frih. Carl Sparre: Som vi hafva beklageligen för¬
nummit, att Hans Maj:t och Rådet haft olika begrep om
lagarne, så måste ock deputation infinna sig på det ställe,
hvarest den kan aflägga Riksens Ständers declaration till
bägge, emedan bägge äro häruti delaktige.
Hr Grefve Henning Gyllenborg: Man lärer snart
kunna finna, att deputationen icke bör inställa sig annor¬
städes än i sittjande Råd. Ty hvad blir ämnet af denne
deputations beskickning? Riksens Ständer kunna ej säga
annat än de tänka, nämligen att Konungens Majestät och
Ständers frihet ligga dem lika ömt om hjertat. Hr Gref¬
ven och Landtm, lärer, vid detta som vid andra tillfällen,
blifva en så värdig tolk af Riksens Ständers sinnelag, att
det lärer hedra vår riksdags början både in- och utomlands.
Hr Joh. Wulfwenstierna: Jag är försäkrad, att
Hr Landtm:s försicktighet och insigt i ackt tager allt,
hvad vid en sådan omständighet erfordras, så att både
Riksens Ständers underdåniga tacksamhet för Konungens
förtroende, så väl som deras färdighet att detta mål efter
bästa samvete afgöra, må å daga läggas.
Hr von Hermansson yttrade sig, att ingen fråga
härvid kan blifva om ett steg till vördnads betygande för
Hans Maj:t, hvartill Riksens Ständer af innerlig drift
alltid äro bögda. Men som hela denna öfverläggning
kommer att angå saker, som äro förelupne i sittjande Råd,
så följer nödvändigt, at deputationen der bör uträtta sin
commission.
Stora deputationen.
121
R. o. A. biföllo, att deputation upträder till Hans
Majit i sittjande Råd.
Sluteligen föredrogs ett betänkande ifrån Drskilnings-
deputation, hvaruti hemställes, om icke, till vinnande af
tiden och arbetets förkortande, Riksens Ständer skulle be¬
haga fastställa, att de sökande hädanefter böra inlefverera
sine ansökningar in duplo, så att det ena exemplaret
kunde blifva vid deputationens handlingar liggande,
hvilket af R. o. A. bifölls.
Och skildes nu R. o. A. åt klåckan 1.
Den 10 November.
R. o. A. samledes förmiddagen klåckan 10.
Sedan Hr Landtm, äskat lind samt R. o. A. intagit
sine ställen,
justerades först protocollet af den 20 October, hvarvid
inge påminnelser giordes.
Äfven uplästes och gillades det underdånige svar, som
til Hans Kongl. Majit kommer at afgå, angående för detta
vice Corporalen von Schmidt.
Hr Landtm, upbröt och upläste then af hrr electo-
rerne valde förstärkningen till Riksens Ständers Stora
Deputation,
hvarefter R. o. A. efter skedd proposition funno godt,
at thesse ledamöter komma at aflägga Secreta Deputatio¬
nens vanliga ed.
Sedan påminte Hr Landtm. R. o. A. at vara be¬
tänkte på at af sitt stånd välja tiugufyra deputerade,
hvilka, som sist blef beslutit, komma hos Kongl. Majit
i sittjande Råd at anmäla, thet Riksens Ständer äro i
begrep at under öfvervägande taga Hans Kongl. Majits
nådiga föreställning samt Hrr Riksens Råds yttrande an¬
gående grundlagarnes rätta förstånd.
Frih. H. Wrede gaf tillkänna, at i anledning af then
påminnelse, som i sista pleno hos R. o. A. blifvit giord,
hafva electorerne sökt at ibland Stora Deputationens leda¬
möter nämna sådane personer, som varit med vid thenna
vår regerings första början och grundlagarnes författande;
men som allenast någre få ännu äro lefvande af the tiders
122 (Not. 10.) Stora deputationen.
herrar och män, så hafva electorerna, til at efterkomma
II. o. A:s åstundan, med sitt val fallit på Hr Kammar¬
rådet Jonas Wnlfwenstierna, men hemställa tillika, om
icke Hr .Riksrådet Grefve Bonde, som en gammal och af
riket välförtjent herre, kunde anmodas at i samma afsikt
biträda Stora Deputationen, ehuru han nu ej personligen
intagit säte och stämma på Riddarhuset.
Hr Le i jonsten sade sig vid thetta tillfälle hafva
tvänne påminnelser at göra: först at Stora Deputationens
ledamöter ej borde vara bundne under ed, emedan målen,
som komma at handteras, ej synas vara hemlige; och se¬
dan at inga Hrr Riksens Råds fullmägtige eller anhörige
böra härvid som ledamöter blifva brukade.
Frih. Ridderstolpe förklarade ock, at någon be-
tänkelighet sig kunde förete angående eden, emedan äm¬
net är af then egenskap, at Riksens Ständer böra få ty¬
delig kundskap therom.
Frih. Carl Sparre holt theremot för högst angelägit,
at ett så vigtigt mål borde under edelig förpliktelse skär¬
skådas; dock vore han för sin del ganska nögd thermed,
om Hr Riksrådet Grefve Bonde behagade deltaga i thesse
öfverläggningar.
På samma sätt yttrade sig ock Hr Carl G. Boije
jämte åtskillige flere af R. o. A.
Hr [von] Bromell, som i detta mål var af enahanda
tanka, påminte allenast, att Hr Landshöfdingen von Groth
och Hr Kammarrådet Adlerstedt äfven lära hafva en god
kundskap om hvad sig tildragit i the tider, då Regerings¬
formen författades.
Hr Sparfwenfelt förklarade, at then högaktning och
förtroende en hvar lärer hafva för Secrete Utskottet och
Stora Deputation, ej lärer tillåta någon at tvifla om theras
oveldughet medelst sjelfkrafdt afträde uti the mål, som
kunna röra theras närmaste anhörige.
Hr H. H. Boije: Med then tanka, som här före¬
kommit angående Hr Riksrådet Bonde, är jag aldeles enig;
thess mogna insikt och berömmelige egenskaper äro oss
allom bekanta, och skulle jag för min del med nöje se,
om Stora Deputation hade tillfälle at nyttja flere sådane
herrars insikt. Men hvad thet angår, at the ledamöter
böra taga afträde, som äro i slägtskap med någon af Hrr
Stora deputationen.
123
Riksens Råd, enär theras göromål kunna komma under
öfverläggning, så kan jag så mycket mindre finna mig
uti ett sådant förbehåll, som thetta ej angår något sär¬
skilt mål eller personligen rörer then ena eller andra råds¬
person, utan hela rikets senat och, hvad ännu mera är,
sjelfva Regeringsformen. Tysthetseden håller jag vid thetta
tilfälle oumgängelig, icke för sakens skuld, emedan then
med fult lius kommer til Riksens Ständer at upgifvas,
men i anseende til rådsprotocollerne och the discourser,
som under en så öm rådsplägning kunna förefalla.
Thenna mening biträddes af Frih. Hamilton, som
tillika förestälte, huru föga naturlig och billig then fölg-
den vore, at för thet man är slägt med en eller flere af
Hrr Riksens Råd, skulle thet1 icke vara tillåtigt at blifva
brukad uti et hvärf, som igenom medbröders förtroende
blifvit enom updragit.
Frih. Kalling erindrade, at emedan thet redan är
sagt såväl igenom Secreta Deputations instruction som in
specie i thetta mål, at thet icke är hemligt, så synes ock
eden vara öfverflödig.
Frih. Eric Wrangel holt före, at många skäl kunna
gifvas både emot och med, hvad eden angår. Dock kunde
han intet afse någre särdeles betänkligheter vid eden,
enär thet tillika är förbehållit, at saken med alla thess
omständigheter blifver i liuset lagd; ty the discourser
eller särskilte meningar, som under en deliberation kunna
förefalla, höra icke egenteligen til saken och böra ej eller
blifva bekante. Vid Hr Riksrådets Grefve Bondes person
och thess biträde hos deputation fant Frih. Wrangel icke
något annat at påminna, än thet, at som han beklädt råds-
embetet, så kunde nästan en dylik consideration här före¬
komma som angående slägtskap; och torde man således,
utan at i någor måtto minska den vördnad, Hr Riksrådet
af allom förtjenar, kunna i det stället nämna andre, så¬
som Hr Presidenten Silfversköld och Hr LandsHöfdingen
[von] Groth, som bägge äro hedervärde vitnen af hvad i
våra förra tider sig tildragit. Och änteligen beträffande
huruvida närmaste slägtingar böra taga afträde vid visse
förefallande qusestioner, så trodde Frih. Wrangel sådant
1 I konceptprotokollet ursprungligen »skulle man vara lika sorn utke-
stängt thet» senare öfverstruket.
124 (NoV. 10.) Stora deputationen.
vara både lagligt och grundad! på exempel och prsejudi-
cater vid förre riksdagar.
Frih. Ridderstolpe: Jag har ej annat förstådt, än
at Stora Deputationen kommer at handthera mål, hvilka
sedermera skola till oss upgifvas. Som jag nu tror, at,
enär sådant sker, lärer ingen ed af Riksens Ständers plena
fordras, så kunde ock eden för deputation eftergifvas.
För öfrigit, ehuru slägtskap aldrig skall minska min goda
tanka om någons samvete, så vet jag likväl, at en annans
samvete icke kan blifva någon pröfvosten för mitt, hälst
som ingen ibland oss lärer kunna misstycka, om han til
någon sådan förrättning ej blifvit vald.
Hr von Hermansson: R. o. A. lära förmodeligen
igenom Frih. Hamiltons och Hr Boijes utlåtande hafva
förnummit then frågan vara utredd, huruvida slägtskap
bör utesluta ifrån deliberation uti riksvårdande ärenden,
ja, öfver sjelfva principen, hvaruppå rikets lagar sig
grunda. Skulle man taga thetta annorlunda, så blefve
säkert en hederlig slägtskap en stor olycka. I samma af¬
seende bör ock then omständigheten, att Grefve Bonde
beklädt riksrådsämbetet, icke minska förtroendet för ho¬
nom; ty thetta är casus specialissimus, och som svårligen
kan1 dragas till prejudicat. Jag instämmer ock gerna med
Frih. Wrangels tanka, hvad eden beträffar. Ty hvad
hufvudsaken angår, så binder ju icke eden efter then re¬
dan vedertagne principe. Men med protocoller och the
ventilationer, som nödvändigt måste gå förut, innan saken
kan hinna sluteligen at afgöras, så förhåller thet sig vis¬
serligen helt annorlunda.
Hr Wrangel af Saga yttrade sig, at som målets
vigt fordrar försigtiga och therjämte anständiga mått,2 så
kan man väl föreställa sig, att Hrr Riksens Råds nära
slägtingar lära sjelfvilligt undandraga sig at vara til-
städes vid visse theras anförvanter rörande deliberationer,
hälst som Hans Kongl. Maj:t förklarat sig missnögd med
någre af Hrr Riksens Råd gjorde steg; men på thetta
sättet och enär thesse herrar vid förevarande casus af¬
träda, skulle deputationen ansenligen blifva förminskad,
1 I konceptprotokollet ursprungligen »och then vi hoppas icke böra»
senare öfverstruket.
2 Ursprungligen »och steg» senare öfverstruket.
Deputation till konungen.
125
hvilket ock vore et inconvenient, sorn til äfventyra theri-
genom kunde undvikas, om Hrr Riksens Råds slägtingar
afhöllo sig therifrån, hvilket icke äntå kan lända någon
till förfång.
Frih. G. Reuterholm styrkte till tysthetseden, eme¬
dan i annor händelse herrar deputerade ej torde få så
fullkomlig tillgång och kundskap, som erfordras.
Frih. C. [von] Ungern [Sternberg] utlät sig, at
som Grefve Bonde nu mera nedlagt sitt rådsämbete, så
kunde emot honom som rådsperson i thetta fall ingen ting
argumenteras. Beträffande åter then ofta omförmälte slägt-
skapen, så ville han härutinnan suspendera sine tankar.
Hr Th. Rudbeck: Till thess jag blifver öfvertygad
om någon annan vedertagen praxis, håller jag mig vid
allmänna lagen.
Hr Grefven och Landtm.: Som samtelige R. o. A.
lärer vara enige såväl om Hr Riksrådets Grefve Bondes
grundeliga kundskap och erfarenhet som thes mångfaldiga
förtjenster, så torde R. o. A. finna godt, at Stora Depu-
tationen lämnas frihet att inhämta välbemälte Hr Riks¬
råds tankar, enär någon omständighet sådant kunde fordra,
hvilket R. o. A. biföllo.
Hr Grefven och Landtm, påminte, at R. o. A:s de¬
puterade nu komma at upgå till Hans Maj:t, emedan the
andre ståndens ledamöter voro redan samlade i Secrete-
Utskotts-rummet,
hvarefter Hr Landtm, afträdde, beledsagad af fyra och
tjugu deputerade, och lemnade imedlertid klubban till
Grefve Brahe.
Frih. Scheffer: Här förefaller egenteligen frenne
frågor: l:o om eden, och thervid tror jag R. o. A. nu
mera icke lära finna någon svårighet; 2:o angående Riks¬
rådet Grefve Bonde, som förmodeligen torde undanbedja
sig thef arbete, hvartil en del af R. o. A. önskar att han
måtte blifva kallad. Men tå thef, 3:o, vill påstås om Hrr
Riksens Råds slägtingars afträde, så kunna sjelfva orden
af Regeringsformens 14 § nogsamt visa, at then förmente
slutsats icke blifver rigtig; ty vilkoret eller casus är
sådan: tå någon sak honom enskilt kan angå, hvarvid
jämte honom thes närmaste anhörige intill och med sysko¬
nbarn sig afhålla böra. Thesse orden äro ingalunda hit
126 (Not. 10.) Stora deputationen.
lämpelige, ty Stora Deputationens göromål blifver icke
annat än om rätta förståndet af rikets lagar.
Hr Joli. Wulfwenstierna anmärkte, at jämte thet
här vore frågan om lagen, så blefvo ock ett af Stora De¬
putationens göromål at tilse huruvida Hrr Riksens Råd
kunna hafva felat i tillämpningen theraf.
Frih. Hamilton: såvida ingen riddersman kan ifrån
Riddarhuset afstängas under namn af någon slägtskap,
så lärer thet ej eller kunna ske i Stora Deputationen.
Frih. Ridderstolpe: Jag medgifver gerna, att eden
kan vara nödvändig, emedan then altid göres med then
restriction. Men enär thet säges, at här ankommer på
principerne af grundlagarne, så vet jag ej, om thet kan
blifva Stora Deputationen anförtrodt at jämka uti en sådan
principe utan endast göra application ad casum. Om altså
Hrr Riksens Råds slägtingar1 ej ärna sättjas i en Secret
Deputation, huru kunna the tå vara mera berättigade at
sittja uti thenna Stora Deputation? Thet synes förthen-
skull skäligt, at samma grund bör härutinnan i akt tagas
som i andra författningar.
Hr Ehrencreutz hemstälte, om icke alla thessa på¬
minnelser hafva bordt göras, innan electorernes val up-
bröts, och vid thet tilfället något vist therom stadgas.
Hr [von] Hermansson: Thet kan så mycket mindre
sägas, at deputationens endaste göromål blifver att gran¬
ska Hrr Riksens Råds upförande uti lagarnes tillämpning,
som Hans Maj:ts fattade tankar3 huruvida Rådets plura¬
litet skall gälla, gifvit then förnämsta och nästan then
endaste anledning til denne Stora Deputations sättjande.
Frih. Kalling erindrade, at Hans Maj:t uti sin nå¬
diga föreställning omförmält, at Rådet vid utvoteringarne
stundom fölgt sista fullmagtens älsta datum, stundom ock
någre flere tjensteår.
Hr C. Wadenstierna: Såvida här är quaestion om
skiljaktigt begrep af våra grundlagar, så håller jag för
ostridigt, at slägtskap icke kan excludera någon ifrån en
sådan öfverläggning. Och hvad angår, huruvida Hrr
Riksens Råd rätteligen lämpat lagen til hvar och en casus,
1 Ursprungligen i konceptprotokollet »mäste taga afträde».
a Ursprungligen »sorn the tankar Hans Maj:t härtil gifvit förnämsta
anledningen» senare öfverstruket.
Stora deputationen.
127
så vet jag ej, hvarföre R. o. A. anse slägtskap för en så
örn och betydande omständighet, sedan man har förbe¬
hållit sig, at hela sakens förlopp skall til Riksens Ständer
upgifvas.
Härmed förente sig Hr Gustaf Mannerheim.
Hr Hästsko trodde, att man borde hålla Hans Maj:ts
nådiga utlåtande, så vida thet angår Hans samvete och
öfvertygelse, för lika så trovärdigt som Hrr Riksens Råds
påminnelser. Lagarne hafva i 35 år ansets för tydeliga,
och hafva inga så starka tvifvelsmål tilförene hos Rådet
upkommit. Thetta tyckes altså kunna gifva anledning
til then tankan, at Hrr Riksens Råd i vissa mål tagit
lagen uti et nytt förstånd; och således skulle thet tyckas
vara tjenligare, at theras slägtingar afhöllo sig ifrån
thenna deliberation.
Thetta påstod äfven Frih. C. Hamilton.
Frih. A. Hamilton svarade, at man ej eller i långlig
tid hördt electorernes val hafva blifvit klandradt och at
man i öfrigit, hvad hela thenna saken angår, väl kan
föreställa sig, at ingen lärer villja vara tilstädes vid en
öfverläggning, som tillfälligtvis alt för nära kunde röra
en thes blodsförvant.
Frih. A. Reuterholm bedyrade, at han ingalunda
kunde anse Hans Maj:ts förestälning såsom något klago¬
mål öfver Hrr Riksens Råd utan endast som ett hem¬
ställande angående vissa §§ i Regeringsformen, hvilka sy¬
nas behöfva någon närmare förklaring. Therigenom hade
ju Hans Maj:t icke förkastat Rådets pluralitet eller ytt¬
rat sig vilja giöra thess egit samvete til rättesnöre för
alla thess beslut. Frih. Reuterholm önskade altså, at foge-
lige vägar på alla sidor måtte vidtagas, och i thetta af¬
seende ville han ej eller enständigt påstå något vidare
om slägtingars afträde, emedan man altid borde supponera,
at the lära göra thet af sig sjelfva, enär casus sådant
kan fordra.
Frih. Ridderstolpe sade sig förmoda, at ingen ibland
R. o. A. lärer anse thet som någon olaglighet, om någon
anmärkning göres vid electorernes val, hälst som thet icke
är någon nyhet, at man vid en deputations betänkande
kan som ledamot vara af skiljaktig mening och then
samma särskildt upgifva. I öfrigit förenade sig Frih.
128 (Not. 18.)
Stora deputationen.
Ridderstolpe med den af B[aron] Reuterholm nu nyligen
yttrade tanka om rätta förståndet af Hans Maj:ts nådiga
föreställningar.
Hr Leijonstén utlät sig, at Riddarhuset voro nog
tillräckeligt at välja andre ledamöter af än the, som vore
nära slägtingar.
Thetta påyrkades äfven af Hr von Post.
Hr Grefven och. Landtm, återkom med deputation,
som i sittjande Råd hade upvagtat Hans Maj:t; och be¬
rättade Hr Grefven och Landtm., at Kgl. M:t hade i
nåder tackat Riksens Ständer för lemnad del af hvad
redan hos them i thetta mål förelupit. Hans Majit vore
sinnad at än ytterligare göra någre påminnelser, hvilka
ock lära med thet första adol ja, så snart Hrr Riksens
Råd, enligt Regeringsformens 13 §, hinna at yttra sig
theröfver.
Som af Frih. Eric Wrangel ock åtskillige flere be¬
gärtes, at thessa handlingar, enär the nedkomma, äfven
måtte R. o. A. såväl som the förra meddelas,
så samtyckte, uppå Hr Grefvens och Landtmis pro¬
position, R. o. A. thertil; dock at ingen ventilation kom¬
mer at anställas, utan the endast til Stora Deputationen
hänförvisas.
Sedan något ytterligare blifvit discourerat uti qusestion
angående Stora Deputationens ledamöters slägtskap med
Hrr Riksens Råd, gjorde Hr Grefven och Landtm, pro¬
position: om icke R. o. A. bifalla, at alla the ledamöter,
som nu blifvit valde til ledamöter i Stora Deputationen,
ther intaga säte, men afträda, enär någon öfverläggning
kan förefalla om theras slägtingars göromål,
hvilket af R. o. A. bifölls.
Sluteligen funno ock R. o. A. för godt, at förbemälte
ledamöter komma at aflägga theras ed uti Stora Deputa¬
tionen vid thess första sammanträde,
hvarmed R. o. A. åtskildes kl. 1.
Den 13 November.
R. o. A. samlades kl. 9. Sedan förut anslag var giort,
att Riksens Ständers Stora Deputation skulle i dag kl. 10
sammanträda,
Konungen och rådet.
129
uplästes hrr electorernes val till Landt- och sjö¬
mili ti ee-d eputation i stället för Gr. Didrich Taube, sorn sig
den samma afsagt, hvartill af hrr electorerne blifvit utsedd
Frih. Georg G. Wrangel af Adinal.
Hr Landtm, berättade, att egenteliga afseendet med
detta R. o. A:s sammankallande varit det, att Hans Kongl.
Maj:t, tillföllje af des nådiga yttrande, då Riksens Stän¬
ders Deputerade haft den nåden, att anmäla ärendet om
pluralitetens i Rådet gilltighet, sedermera behagat Riksens
Ständer meddela des ytterligare nådiga tankar i detta
ämne, och att, då Riksens Råd enligit Regeringsformen
deröf:r sig bordt utlåta, sådant till Riksens Ständers
skjärskådande aflemnas.
Uplästes altså först Hans Kongl. Maj:ts nådiga ytt¬
rande uti detta mål, som uti protocollet tillförene om-
ständeligare intagit finnes, såsom ock Dådets under den
12 November derå afgifne utlåtande.
Vid detta tillfälle påminte Hr Billberg, att Riks¬
dagsordningen måtte i agttagas och icke dragas till andra
saker än de, som egentekn Riksens Ständer tillkommo,
och att fölljaktehn Riksens Råd ej måtte äga någon rät¬
tighet att sätta någre noter och förtydningar på Hans
Kongl. Maj:ts tankar, hvarföre han förväntade, att Stora
Deputationen lärer i detta målet göra Riksens Ständer
ett fullkomligt nöje.
Hr Landtm.: Efter det beslut, som Riksens Ständer
redan fattat, äp Stora Deputationen i dag sammankallad
kl. 10, och fördenskull äro R. o. A. nu tillsammans endast
för den orsaken att remittera desse målen till sitt behöriga
ställe, emedan R. o. A. sig sådant förbehållit och det
Riksens Ständer egenteligen tillkommer. Hr Landtm, på¬
minte tillika, att så vida målet nu icke till sluteligit af¬
görande föredrages utan R. o. A. endast ad notitiam hem¬
ställes, så komma inga ventilationer deröfver att företagas,
såsom hvilka voro onödige och endast ländande till tidens
utdrägt.
Hr Thure Rudbeck förklarade sig vara rörd utaf
innerlig vördnad för Hans Majrts nådiga utlåtelser, hvilka
icke annat kunna utmärka än en nådig ömhet för rikets
väl, men att i samma afseende han måste häpna för så-
dane tillmälen, som uti vekoskriften Ärlig Svensk blifvit
9—121942. Adelns protokoll.
130 (Not. 18.) Konungen och rådet.
utspridde, ang:de afsigter på enväldet och mera dylikt,
hälst då sådant blifvit bestyrkt igenom mindre varsamma
föreställningar1 på Hrr Riksens Råds sida.
Hr Landtm, påminte ytterligare, att all deliberation
vid detta tillfälle vore öf:rflödig, emedan detta mål nu
endast borde remitteras till Riksens Ständers Stora De¬
putation så väl som de tillförene i samma ämne inkomne
handlingar,
h:et R. o. A. på Hr Landtnäs föreställning biföllo;
och som nu tiden var inne, då Riksens Ständers Stora
Secrete Deputation efter anslag borde samlas,
så åtskildes R. o. A.
Den 18 Novemb.
R. o. A. samlades före midd: kl. 10.
Hr Landtm, anmälte Riddarhusdirectionens till denna
riksdag ingifne berättelse, hvilken efter förra vanligheten
till Riddarhusdeputationens öfverseende remitterades.
Sedan föredrog Hr Landtm. Rikets Ständers Stora
Deputations extractum protoc. af d. 15 i denna månad,
jämväl ock project till underdånigt svar i dette mål med
utlåtande öfver Hans Kongl. Maj:ts och Hrr Riksens Råds
tankar om de mål, hvilka föranlåtit den Stora Deputa-
tionens formerande och hvilka man här så mycket mera
förbigår, som de sedermera genom trycket utkommit och
detta protocoll finnas bilagde.
Hr Hestsko påstod, att som denna sak vore utaf
en besynnerlig angelägenhet och han för sin del ej viste,
att Stora Deputationen egentelin fått i commission att
författa svaret till Hans Majit, så borde denna sak ligga
på bordet.
Sammaledes yttrade sig Hr Billberg.
Frih. Eric Wrangel holt före, att enär saken kom¬
mer att ligga på bordet, så vore angelägit, att tiden ej
blefve allt för kort, på det hvar och en måtte hafva råde-
rum att betänka sig.
Frih. Scheffer erindrade, att sådant kommer an på
Hr Landtmarskalkens försorg.
1 Ursprungligen »förestälningar uti mål som röra konungens välmening
mot riket».
Konungen och rådet.
131
Hr A. R. Durietz sade sig i alla måtto erkjänna,
hvad Hr Landtm, i detta mål tillkommer, men som Riks¬
dagsordningen förmår, att en sak kan en eller flere dagar
ligga på bordet, och således ingen viss tid är föreskrifven,
så lärer Hr Landtm., som alltid äger tillfälle att samråda
med de öfrige ståndens taleman, väl betämja detta ärende
till samtelige Riksens Ständers nöje.
G[refve] L. W. Creutz: Enär åtskillige af R. o. A.
åstunda, att detta förevarande mål måtte till vidare öfver¬
vägande på bordet hvila, så anstår mig så myket mindre
att vara deremot, som jag icke allenast vördar detta för¬
behåll såsom en lag utan ock som en naturlig billighet,
om ock ingen lag derå vore. Jag finner likväl, att rikets
värdighet och ett rent tänkesätt hos undersåtare fordra,
att man icke allt för länge betänker sig här på uti en så
handgripelig ställning, som sakerne sig nu befinna. Tvif-
velsmålen, som uti en el:r annan casu sig hafva yppat,
kunna till äfventyrs synes vara nya, men principen och
grundsattserne lära Riks. Ständer nu med smärta hafva
sedt vara fölgde i 3:ne år. Hvad blir således härvid att
göra, antingen, att säga det lagarne äro ofullkomlige eller
att man icke bör tvifla om deras fullkomlighet. Om
något brister uti det ena, så måste R. Ständer derå gifva
förklaring, och enär den är gifven, änskjönt den ock vore
öfverflödig, så följer deraf rikets invärtes ro och tillfreds¬
ställande.
Erih. Eric Wrangel: Jag vill ej gå in mer uti
denna saken, utan såvida förbehåll är skjedt att få be¬
tänka sig, så tror jag Riksdagsordningen ej låter fixera
sådant til tima och minut. Skulle nu R. o. A. inom sig
finna, att sådant erfordrar någon mera tid så torde ock
vara nödigt att genom en deputation förekomma de andra
stånden, att de ej förhasta sig, utan i ett så angelägit
mål så väl taga sig sjelf som lämna R. o. A. nödig
tänketid.
Frih. Hindr. Wrede instämde väl med den påmin¬
nelsen, att saken enligt Riksdagsordningen kunde hvila,
men att det icke vore tjenligit att afsända någon deputa¬
tion till de andra stånden att uppehålla des afslutande.
Frih. A. Hamilton: Saken må ligga till ytterkre
öfvervägande, efter det begäres och Riksdagsordm sådant
132 (Nov. 18.) Konungen och rådet.
tillåter, men jag protesterar alldeles emot någon deputa¬
tion afskickande såsom att begära betänketid, emedan
sådant skulle innebära ett tvifvelaktigt och trångt begrep
om lagarnes rätta förstånd, uti hvilken brist jag åtmin¬
stone ej vil deltaga.
Hr J. Wulfwenstierna: Det tillkommer säkerkn
Hr Landtm, och talemännen att reglera tiden, enär riks-
dagsärenden skola företagas, och man bestrider ej sådant,
då man önskar, att något råderum måtte lemnäs att stilla
sinnen, som thyvärr redan torde vara nog uphetsade, och
hvad någon deputations afsändande till de andre stånden
angår, så är väl sådant ingen nyhet, då Riksens Ständer
behöfva att förtroligt med hvarannan öfverlägga.
Hr von Hermansson påminte, att ingen annan orsak
kunde vara, hvarföre denna sak skulle upskjutas, än att
rådsprotocollerne, som härvid gifva den klaraste uplysning,
måtte bifogas; och emedan Stora Deputationen icke lärer
undandraga sig att meddela allt sådant, så torde R. o. A.
behaga att för denna gången bespara tiden, till des saken
vidare förekommer.
Frih. E. Wrangel: Vi kunna ju först läsa proto-
collerne och sedan utsätta tiden till sakens afgörande.
Hr H. H. Boije: Det kan icke förefalla någon främ¬
mande, om R. o. A. vill betänka sig uti ett så vigtigt
mål; men om vi skulle förorsaka något upehåll hos de
andra stånden, så skulle det hafva det utseendet, som
vore vår upmärksamhet kallsinnigare och mindre än deras,
och i en sådan misstanka vill jag icke äga någon del.
Hr Carl Hierta: Saken är icke konstig, lagens in¬
nehåll är klart och tiden till riksdagsärenders företagande
hörer Hr Landtm, till.
Frih. Ridderstolpe: Jag kan ej neka, att jag för
min del trädt upp på detta rummet i den tankan att snart
kunna förena mig med mina medbroder i detta mål, men
jag måste tillstå, att jag ej kan förvänta en hastig sam-
manstämning af 1000:de personer uti ett och enahanda
tankesätt. Jag är ock förvissad, att Hr Landtm, ganska
uplyst eftersinnar det samma, och att, då vi låta oss vara
angelägit att vårda hans rättigheter, lärer han ock lika
ömsint betänka, hvad oss tillkommer. För öfrigit vet
jag ej, hvad kallsinnighet det nu mer än i förra tider
Konungen oell rådet.
133
hos de andra stånden skulle uppväcka, om K,, o. A. skulle
anmoda dem • att uppehålla sina tankar uti ett eller annat
riksvårdande mål, och utom alla andra considerationer,
så kunna ju ej de andra ståndens tankar vara en måt-
ståck för R. o. A.
Hr A. H. Ramsay conformerade sig härmed.
Hr C. Wadenstierna: Jag skulle vara alt för be¬
nägen att så väl betänka mig sjelf som ock styrka andre
till betänketid, der jag ej fanne det vara vanhederligit
för en ärlig svensk man att betänka sig, der intet be
tänkande behöfs. Hvad är grunden till denna vår öf:r-
läggning? Reg:formen, Svea K.Försäkran, med ett ord:
riksens grundfastaste lagar och principen af hela rikets
styrelse. Om nu sådant tarfvar hos oss vidlyftig be¬
tänketid och vi gifva sådant de andre stånden tillkjänna,
så veta vi icke, huruvida vi uppmuntra deras nit eller
huruvida vi i akttaga vår egen heder, då vi likväl villja
tillägna oss den förmån att vara det första ståndet uti
riket, hvilken heder icke bör ankomma på våra skjöldemär-
ken utan på vårt förnuftiga och regelbundna tankesätt.
Gr. L. W. Creutz holt före, att det vore Riksens
Ständers angelägnaste göromål att stilla de oroligheter,
hvarmed riket på en tid blifvit upfyllt, och att han der¬
före gärna ville ingå i alla steg, sorn kunde lända till af-
böijande deraf.
Som nu R. o. A. föllo uti någon discours angående
rådsprotocollerne uti de mål, hvaruppå så väl Hans Kongl.
Maj:ts nådiga föreställningar som Hrr Riksens Råds me¬
morialer sig grundat,
så föredrog Hr Landtm. Riksens Ständers Stora
Deputations extr. protoc. ang:de åtskillige rådsprotocol-
ler rörande flere särskillte mål, då någon misshällighet
emellan Hans Kongl. Maj:t och Rådet sig yppat, och hvilka
fördenskull Riksens Ständer till närmare kundskaps inhäm¬
tande meddelas.
Innan upläsningen häraf företogs,
påminte Hr Landtm., att icke några afskrifter af
rådsprotocollerne måtte tagas, ehuru de efter den åstundan,
som hos R. o. A. förmärkes komma att blifva på bordet
liggande;
hvarmed R. o. A. förklarade sig enige.
134 (5ot. 19.) Konungen och rådet.
Erih. Eric Wrangel gjorde härvid det förbehåll, att
ehuru det vore billigt, att ej rådsprotocollerne måtte af-
copieras, så lärer likväl ej kunna nekas att få afskrifva
Stora Deputations bet:de så väl som det förslagzvis up-
satte svaret till II. K. M:t hvarom redan i detta proto-
coll förmält är. Äfvenväl påminte Erih. Eric Wrangel,
att 1723 års bref, som uti H. K. Mits nådiga föreställ¬
ning omtalas, måtte för Riksens Ständer blifva ådagalagt.
Hr Landtm, försäkrade, att enär rådsprotocollerne
uti hvar och en särskilt casu blifva R. Ständer förelagde,
lärer 1723 års bref så väl som andre till uplysning tjenande
handlingar hos dem behörigen företes.
Som nu R. o. A. förklarade sig nögde att åhöra de
af Riksens Ständers Stora Deputation uti åtskillige emel.
Hans Kongl. Majit och Rådet upkomne tvistigheter hällne
protocoller, så uplästes först rådsprotocollen af den 10 och
18 Aug. samt 15 Sept., 5, 6, 10 och 11 Nov. 1752 angå¬
ende öfverstelieutenantsbeställningen vid Nylands infanteri¬
regemente.
Sammaledes Rådets protocoll af d. 23 Dec. 1754 samt
7 och 9 Jan. 1755 angåide någon Hans K. Mits till öfver¬
sten vid Kgl. Lifgardet H. Pfeiff gifven nådig befallning.
Sedan desse handlingar vore till slut uplästne1
åtskildes R. o. A. kl. 1.
Den 19 Novemb.
R. o. A. samlades förr middagen kl. 9.
Sedan Hr Landtm, äskat liud samt R. o. A. intagit
sina ställen,
gaf Hr Landtm, tillkjänna, att som en stor del råds-
protocoller återstodo att upläsa uti det ifrån Riks. Ständis
Stora Deputation upgifne målet, så vore R. o. A. nu till
deras afhörande sammankallade.
Uplis altså rådsprotocollen af d. 16 Septemb., d. 1
och 23 Octob., d. 12 och 18 Nov. 1754 angående landshöf-
dingeämbetet i Wästerbottn och hvad vid denna delibera¬
tion förelupit.
1 Ursprungligen »samt af Hr Landmt. befallt att inga afskrifter af
råds prot>.
Deputation från borgarståndet.
135
Sedan yttrade sig Hr O. J. Klingspor, att lian fruk¬
tade, det någre omständigheter så väl i detta som någre
flere mål af dylik beskaffenhet torde fattas, hvarföre han
hemställte, om icke det vore nödigt alle desse rådpläg¬
ningar i ett omständeligen måtte upgifvas, emedan han
trodde, att Riksens Ständer i annan händelse allenast skulle
få en stympad kunskap.
Hr Landtm, försäkrade deremot, att alla de råds¬
handlingar, hvilka Hans Maj:t sig i nåder åberopar och
till följe deraf blifvit Stora Deputationen meddelte, skola
till R. Ständer uti hvarje sak fullkomlrn upgifvas, och allt
det, som redan är föredragit, vore helt fullständigt.
Anmältes och på vanligt sätt emottogs en deputation
ifrån Borgareståndet af 24 personer. Ordföranden, borg¬
mästaren Schav1 yttrade:
Hos Hr Grefven och Landtmarschalken samt Höglofl.
R. o. A. låter Borgare-ståndet genom oss sina deputerade
jemte des hörsamma helsnings anmälan berätta, at det nu
förehaft det från Stora Deputationen til Ricksens Ständers
plena upgifne mål, rörande den skiljachtighet, som sig
yppat emellan Kongl. Majit och Deras Excellencier Hrr
Riksens Råd om våra grundlagars rätta förstånd. Bor¬
gare-ståndet, icke mindre ömt om Svea Konunga-höghet,
Rådets i lag grundade myndighet, sin och sina medbor¬
gares fri- och rättighet för närvarande och tilkommande
tid, nu än 1723, har icke utan ängslan och särdeles sinnes
oro förnummit den vådeliga och mer än äfventyrliga be¬
lägenhet, hvaruti det finnes försatt, och fördenskul tro[tt]
sig icke böra försumma nogon minut, riket utur en öfver
hufvud hängande fara rädda. I den afsicht har Borgare-
Ståndet öfverlagt detta granlaga ämne och icke allenast
ingåt med Stora Deputationen uti lika tankesät utan ock
til alla delar gillat den underdåniga förestälning och
svar, som kommer att afgå til Kongl. Majit. Af Hr Gref¬
ven och Landtm[arskalken] samt Höglofl. R. o. A., som
altid varit måne om rikets väl och våra grundlagars obrots-
liga handhafvande, förväntar nu B[orgare]-St[åndet] en
lika färdighet, på det vår lag må få orubbad behålla sin
kraft och [Riksens] Ständer ännu denna]dagmkomma [utur
den bekymmersamma förlägenhet, hvaruti de från sin hit-
1 Efter original bilagt memorialprotokollct.
136 (Not. 19.) Konungen och rådet.
komst intil närvarande stund beklageligen funnit sig stadde.
Desutan har Bor[gare-ståndet] förestält sig den bedröfveliga
värkan, det skulle medföra, om desse handlingar styck¬
vis skulle bliva kringspridde uti landsorterne, och derföre
beslutit, at så väl Kongl. Maj:ts nådige förestälning som
Deras Excellenciers Hrr Ems Eåds memorial och extracta
protocolli tillika med Stora Deputationens betänkande
må genom trycket almänt kungjöras.
Hr Landtm, svarade, att detta högst angelägna ärende
nu äfven vöre under E. o. A:s öfverläggning, och att
E[iksens] Ständers nit och ömhet i ett så högviktigt ämne
lärer aldeles uti enahanda afsigt sammanstämma.
Deputationen afträdde och utbeledsagades.
Hr Landtm, påminte, att E. o. A. ville med tolamod
och i ordning låta sig föreläsas, hvad ännu af rådsproto-
collerne kunde återstå, och att tiden vid detta tillfälle
ej måtte med någre deliberationer utdragas, emedan nu
icke är frågan om sakens sluteliga afgörande.
Hr Hammarhielm påminte, att tiden till öfverlägg¬
ning härom icke måtte blifva alt för kort, enär den omsider
kommer at företagas.
Hr Le i jonsten yttrade sig, att om Eådets utvote-
ringar i alla desse upgifne målen kommo at gillas, så lära
Eiksens Ständer, efter all billighet, äfven böra granska,
hvarföre icke utvoteringar vissa tillfällen skjedt.
Hr C. J. Klingspor sade sig gärna vela afstå med
allt yttrande och omdöme vid desse protocollers läsande
för denna gången, allenast all tillräckelig kundskap blif-
ver lemnad, enär saken, i sinom tid skall slutekn afgöras.
Sedan fortfors med upläsandet af handlingarne nämkn:
rådsprotocollen af d. 21 och 27 Februari samt 31 Martii
1755 ang:de statssecreterare ämbetet vid Inrikes Kongl.
Civilexpedition;
ang:de Gottfrid Völschou, hvilken blifvit dömd för
lurendrägeri. Protocollernes data voro d. 12, 14, 17 Dec.
1753;
ang:de en karl vid namn Westerblad, som blifvit
arresterad och förd till Drottningholm. Protocollerne vore
af d. 27 och 28 Augusti 1753;
ang:de Eådets underdåniga föreställningar om tjensters
besättjande och ounderskrefne expeditioner. Eådsprotocol-
Konungen och rådet.
137
lerne d. 14, 15, 19, 27, 28, 30 Nov. samt 10, 12, 13 Dec.
1753;
ytterligare angående ounderskrefne expeditioner, d. 26
Jan. 1755.
Ang:de en capitainelieutenants-beställning vid Cron-
hiortske regementet. Rådsprotocollerne den 17, 19, 23 Dec.
1751, den 16 och 17 Martil, 26 Maij, 16 Junii, 3 Aug.,
5 Novemb., 2 Dec. 1752.
Sedan nu tiden var tillbragt med detta läsandet till kl. 1,
åtskilldes Ii. o. A.
Den 20 Novemb.
R. o. A. samlades förr middagen kl. 9.
Sedan Hr Landtm, äskat liud och R. o. A. intagit
sina ställen,
fortfors med upläsandet af rådsprotocollerne uti de
mål, som egenteligen angår den emellan Hans Kongl. Maj:t
och Rådet uppkomne skiljaktigheten, och åhörde R. o. A.
rådsprotocollen angående capitainelieutenants-beställningen
vid öfverste Cronhiorts regemente, beträffande i synnerhet
lieutenant Solterns lidne prejudice. Dessa protocoller voro
af d. 17, 19 och 23 Deeemb. 1751, d. 16 och 17 Martii, d.
26 Maij, d. 16 Junii, 3 Aug., 5 Novemb., 2 Deeemb. 1752.
Äfven uplästes angående actoratet vid en undersök¬
ning i Dalarne rådsprotocollen af d. 20, 26, 29 Aug., 1, 2,
8, 9 Sept. 1755.
Sammaledes angående öfverstelieutenants-beställningen
vid Åbo läns infanteri-regemente rådsprotocollen af d. 11
Nov. 1752, d. 16 Febr., 16 Martii 1753, 9 Sept., 30 Octob.,
2 Dec. 1754.
Hr Landtm, anmodade R. o. A. att nu utlåta sig
öfver det förevarande angelägna ämnet, sedan efter deras
åstundan alla de erforderlige och nödige uplysningar blif¬
vit meddelte, och väntade Hr Landtm, af R. o. A:s nit-
fulla välmenande för det allmänna, att de härutinnan lära
finnas benägne till ett sådant slut, som kan förena Hans
Kongl. Maj:ts höghet och Riksens Ständers fri- och rättig¬
heter.
Hr C. G. Boije: det lärer ej anstå redelige svenske
138 (Not. 20.) Konungen oell rådet.
män att stanna i någon tvekan i detta mål. Sakens sam¬
manhang förefaller mig så tydelig!, att jag ej vid detta
tillfälle vill andraga någre skjäl till bestyrkande af stora
Secreta Deputationens väl grundade tankar, utan i fall
någon gensägelse öfver detta mål ibland oss skulle för¬
spörjas, begär jag votering.
Frih. Hummerhielm styrkte ock R. o. A. att häldre
strax häröfver votera än ingå i någon vidlyftig ventilation
om grundlagarnes bestånd.
Hr B. Ph. Schechta påstod, att likväl de kunskaper
R. o. A. blifvit meddelte uti många mål voro ofullkomlige,
hvilket han i synnerhet trodde sig kunna bevisa så väl
uti saken rörande Hr Öfversten Pfeiff, landshöfdinge-
embetets besättjande i Wästerbotten som i synnerhet ac-
toratet i Dalarne, hvilket mål han trodde lärer egentehn
kunna uplysas igenom Kongl. Svea hofrätts protocoller
och således torde blifva ett ämne för Riksens Ständers
Protocolls-deputation.
Hr Landtm.: Jag kan ej föreställa mig, att då
Riksens Ständer efter en på Riksdagsordningen grundad
praxis hafva förordnat en Secret Deputation till råds-
protocollernes öfverseende, R. o. A. nu lära villja till sig
draga denna deputationens göromål och specialisera öf:r
alla de casus, som de uppläsne rådsprotocollerne angå.
Jag har trott, att då hufvudprincipen och lagens grunder
vid detta tillfället blifvit satte in qusestione, så hafva R.
o. A. endast exempelvis och till mera upplysnings vin¬
nande låtit sig dessa rådsprotocoller föredraga; och finner
jag mig å embetes vägnar skylldig att påminna R. o. A.
om en redan gjord öfverenskommelse, att inga ventila¬
tioner häröfver komma att företagas.
Hr von Hermansson: Hr Landtm:s mogna föreställ¬
ning synes liksom utesluta all vidare öfverläggning och
deduetion i detta mål. Jag för min del är efter invärtes
öfvertygelse så mycket mera skylldig att dermed instäm¬
ma, som jag icke finner mer än 2:ne väsentel:e ämnen af
stora Secrete Deputations betänkande, nämligen grund¬
lagarnes rätta förstånd och en af Hans Kongl. Maj:t vid
deras verkställande fattad princip, hvilka bägge beklage-
ligen icke öfverensstämt. Riksens Ständer se således för
ögonen tvänne lika öma aspecter, nämnkn deras lagars
Konungen oell rådet.
139
oell sig derpå grundade frihets bestånd och en nådig Ko¬
nungs olika begrep om dess med nationens förknippade
sällhet och säkerhet. Jag skulle icke nämna desse orden,
hvilka af en redelig och för sin Konungs höghet ömsint
undersåte icke utan tvång kunna framföras, der oss allom
ej voro bekant, att en nådig Konung blifvit genom lönlige
värktyg lika som förd bakom ljuset och till äfventyrs satt
uti vidrige tankar om dess undersåtares vördnad, tillgif¬
venhet och trohet. Jag skall alldrig återvända att med
undersåtelig nit upfylla mina skylldigheter mot min Ko¬
nung, men kan ock alldrig förlora den tankan, att jag uti
lagen äger mitt beskydd och att straff och belöning bör
ifrån denna oomstöteliga grund härledas, ty i annor hän¬
delse hade oskulden ofta orsak frukta för järn och boijor,
men deremot laster och ränkor kunna vänta belöning. Då
jag nu fäster mig vid dessa grunder och tillika vet, att
lagskipandet icke ankommer på Konungens person allena
utan på Rådets pluralitet, så vet jag ej, hvad denna con¬
ditio sine qua non kan gagna, enär den skall underkastas
en pröfning. Yi hafva nog bedröfvekn erfarit, att un¬
der denna söndringstiden icke något annat gått i värk-
ställighet än det, hvartill Hans Kongl. Maj:t lemnat sitt
nådiga välbehag, och att lagen således1 under hvarjehanda
tvifvelsmål varit lika som kraftlös. Jag sluter här utaf
korteligen, att sådant fordrar rättelse och Riksens Stän¬
ders vaksamma åtgjärd; men detta ämnet är för högt
och angelägit att blifva bortblandadt med specielle casus
om tjenster, om en fiscals förrättning, hvilket allt, så vida
det i Rådet passerat, hörer till ett särskilt Riks. St:s
bepröfvande.
Frih. Eric Wrangel: Den allmänna frågan omgrund-
lagarnes bestånd har jag aldrig tänkt att bestrida, men
jag vet ej, om vi böra yrka på deras vidmagthållande
under en förevändning, lika som voro de brutne. Jag har
förstått Hans Kgl. Maj:ts nådiga mening likasom en öm¬
sint förfrågan hos Riksens Ständer, och jag är ej öfver¬
by gad, att sådant förtjenar någon ifver eller obehagelig
uttydning. För öfrigt måste jag anmärka, att vi ej ännu
till vår uplysning fått förnimma, hvad 1723 och 1739 års
bref innehålla, hvarpå Hans M:t sig åberopat. Således
1 Ursprungligen »således varit en blott skugga under».
140 (No v. 20.)
Konungen och rådet.
är saken ännu ej uti sin fulia vidd och omständehn före¬
dragen och har följaktehn icke varit på bordet liggande,
hvarföre ock intill dess hvad sorn felar, blifvit uppgifvit,
hvar och en riddersman har rättighet att åstunda kunskap
om hvad som brister och sedan enl:t Riksdagsordningen
begära betänketid.
Hr Joh. Wulfwenstierna: Jag önskar, att R. o.
A. med all foglighet och sinneslugn i sinom tid ville öf¬
verväga hufvudmålet, hvilket jag icke bestrider, men som
jag i detta fall gjärna vill vara laglydig, så hoppas jag,
att sådant äfven, å andra sidan i agttages, så att betän¬
ketid ej förnekas, hälst då ett svar till Hans Kongl.
Majit är projecteradt, hvarutinnan vi, åtminstone hvad
skrifsättet angår, kunna göra våra påminnelser.
Frih. Schefer: Då Stora Deputations betänkande
uplästes, trodde jag ej det skulle blifva en öfverläggning,
hvad lagens bestånd beträffar. Nu har det redan på 3
dag. hvilat och således är Riksdagzordningen i det af-
seendet upfyld. Jag frågar alltså, om vi utan lagbrott
kunna hindra sakens afgörande, sedan denna formalite är
i akt tagen.
Hr M. Schechta: Då denna saken blef först remit¬
terad till Riksens Ständers stora Deputation, förbehöllo
sig R. o. A., att sakerne skulle till deras kunskap om-
ständeligen upgifvas; men nu finnas allenast vissa mål
vara upptedde, hvaruti Hrr Riksens Råd synas besvära
sig öfver Hans Kongl. Maij:t. Jag saknar härvid en om¬
ständighet, som rörer mig sjelf, ty jag har ock haft den
nåden att af Hans M:t till någon befordran blifva nämnd,
men vid samma tillfälle haft den olyckan att undergå
Hrr Riksens Råds utvotering.
Gr. L. W. Creutz: Jag har tillförene yttrat mina
tankar, att jag icke finner rådsprotocollerne egentebn
hithöra, så vida bufvudfrågan är om sjelfva regerings¬
sättet och hvad kraft pluraliteten i Rådet bör äga. Vi
böra ock så mycket mera hålla oss vid den qusestionen,
sorn vi tydeligen sett, att Hans Kongl. Maj:t i tre års
tid härutinnan behagat föllja den princip, som skulle pröf-
vandet' af Rådets beslut vara en konungslig rättighet,
och samma tankar ligga uti Hans Kongl. Maj:ts till Rik¬
sens Ständer afgifne föreställningar klarligen å daga.
Konungen och rådet.
141
Jag tror altså, att speciales casus lära vid detta tillfälle
blifva det minsta, som Riksens Ständer böra hafva af¬
seende uppå. Men som en och annan af R. o. A. åstundat
betänketid, så vil jag lemna derhän, om icke man med
sakens afgörande kunde upskjuta tills i morgon, men
skulle det komma an på en längre tidens utdrägt, så be¬
gär jag deröfver votering.
Härmed förenade sig Hr C. J. Klingsporre.
Hr A. H. Ramsay biträdde Hr Wulfwenstiernas och
Frih. Wrangels yttrade meningar och önskade, at R. o. A.
ville taga sig någon tillräckelig tid att noga öfverväga
det alldra ömaste ämne, som någonsin hos Ständer förevarit.
Hr H. H. Boije: Det upskof, som Grefve Creutz
föreslagit, näml. till i morgon, kan så mycket mera
vara tillräckeligt, som jag ej finner, att man behöfver
lång öfverläggning,1 om regeringen bör sättas i skick och
ordning eller ock lemnäs uti en vacklande och tvifvel¬
aktig belägenhet. Om nu R. o. A. i dag el. sidst i
morgon till sluteligt afgörande företaga denna saken, kan
sådant så mycket mindre heta en öfverilning, som jag
påminner mig, att vid 1738 års Riksdag, då frågan var
om någre Hrr Riks. Råds licentierande, hvilket äfven
ansågs för en ganska granlaga sak, målet ej hvilade på
bordet mer än en enda dag.
Hr Billberg påstod, att som man alldra först i dag
hunnit till slut med acternes upläsande, så har saken ännu
ej legat på bordet, och att det sålunda vore allt för ha¬
stigt, om den i morgon skulle afgöras.
Frih. Kalling och Frih. Herman Wrangel förkla¬
rade sig vara af samma tanka och påstodo, att i kraft af
Riksdagsordningens 16 § att saken måtte ännu några dagar
ligga på bordet.
Frih. A. H. Hamilton: Af samvetsömme och ädel¬
mode riddersman förväntar jag en skyndsam färdighet att
befästa allt det, som angår en besvuren lag och frihet.
De andra stånden hafva redan börjat att härutinnan före¬
komma oss; ti jo dagar äro redan förflutne, sedan detta
vigtiga ämne hos R. o. A. blef först bekant, och i 3 dagar
har Stora Secreta Deputations yttrande legat på bordet
till hvars och ens kundskap. Mångfalldige afskrifter äro
1 Ursprungligen >att decidera sig>.
142 (Not. 20.) Konungen och rådet.
ock deraf tagne, så att jag efter mitt begrep ej finner
något enda momentum, hvilket ej till fullo är nplyst.
I samma mening yttrade sig ock Hr Carl Waden-
stierna, läggandes dertill, att 9 § af S. K. Försäkran]
tydeligen visar beskaffenheten af detta mål och att man
igenom tidens längre utdrägt icke annat kan, än öka hvar
redelig svensk undersåtes bekymmer och tillika förorsaka
mycken uppmärksamhet hos främmande magter.
Hr Hammarhielm erindrade, att åtskilligt märk¬
värdigt vore i Rådet förelupit ang:de befordringar vid
amiralitetsstaten och hvarvid till äfventyrs utvoteringar
hade kunnat finna rum, men som desse protocoller icke
blifvit till Riksens Ständer upgifne, så trodde Hr Ham¬
marhielm, att ännu något fattades uti den nödiga uplys-
ning, som R. o. A. i detta mål åstundat, och påstod för¬
denskull, att sakerne ännu några dagar måtte ligga på
bordet.
På samma sätt yttrade sig ock Hr Le i jonsten.
Hr Lannerstierna: Det vore allt för beklagligt,
om man ej skulle kunna träffa något visst slut härutinnan,
förr än man hunnit examinera alla de befordringsmål,
som nu till exempel anföras, och då fruktar jag, att all
för lång tid dertill behöfdes.
Hr Jennings önskade, att R. o. A. täktes eftersinna,
om icke det hade både farlige och äfven mindre hederlige
fölgder med sig, om man ville nyttja allt för lång betän¬
ketid uti saker, hvarpå den väsenteligaste delen af rikets
väl beror, hälst som ett medelmåttigt begrep lärer snart
kunna finna, om det är angelägit, att rikets lagar äga
bestånd eller ej.
Frih. Ridderstolpe: Hvad sjelfva hufvudfrågan an¬
går, näml: om giltigheten af pluralitetens i Rådet be¬
slut, hyser jag icke något tvifvelsmål, ty den är ganska
begripelig, och har jag ej hört den af någon bestridas.
Icke eller kan jag i mitt sinne vara öfvertygad, att Hans
Kgl. Maj:ts egenteha mening därhän syftat; men så
vida Riksens Ständers Stora Deputation förslagsvis up-
ställt ett svar till Hans Kongl. Majit, så kan ju stilen
eller sjelfva skrifsättet blifva materia substrata af vår
öfverläggning, om ock ingen annan consideration sig här-
vid yppade. Jag för min del finner ock här intet peri-
Konungen och rådet.
143
eulum in mora. Det kan väl tyckas, att ovedersägeliga
saker ej fordra lång betänketid, men det är ock beröm-
ligit att ej förhasta sig uti mål af högsta angelägenhet.
Stora Deputationen har ansedt detta ämne såsom af tvänne
särskilta delar, nämligen först hufvudprincipen och sedan
tillämpningen till vissa casus. Derutaf fölljer ej, att R.
o. A. nödvändigt anse saken på samma sätt, och om icke
bägge delarne på en gång kunna afgöras; åtminstone
håller jag detta för ett öfverläggningsämne, hvarvid skäl
både mot och med kunna finnas. I stöd af allt detta för¬
modar jag alltså, att R. o. A. uti denna bekymmersamma
belägenhet lära uti broderligit förtroende lämna hvaran¬
nan något råderum, då det begäres och endast ankommer
på några dagar.
Hr Carl Hierta med många flere af R. o. A. på-
stodo, att saken i morgon till sluteligit afgörande måtte
företagas, och begärade häröfver votering.
Hr Landtm, justerade fördenskull till votering föll-
jande proposition:
Den som vill, att Riksens Höglofi. Ständers Stora De-
putations extractum protocolli jemte det projecterade sva¬
ret til Hans Kongl. Maj:t skall i morgon til afgiörande
företagas,
skrifver Ja;
Den det ej vill, skrifver
Nej.
Vinner Nej, upskjutes dermed til lördagen.
Fölljande Herrar utnämndes, att sittja vid bordet och
hafva inseende på voteringen, nämligen:
Gr. Casimir Lewenhaupt,
Gr. A. Löwen,
Frih. G. G. Wrangel,
Frih. P. Hummerhielm,
Hr Gust. Ad. von Siegroih,
Hr C. G. Morath,
Hr O. W. von Posen.
Voteringen gick för sig uti vanlig ordning med första
och andra upropet, hvarefter de insamlade sedlarne först
uplästes och sedan räknades med liud röst.
144 (Not. 20.) Konungen och rådet.
Och befunnos
Nej Etthundrade fyratijo sju,
Ja Femhundrade nittijo två,
som det in actis befintelige voteringsinstrumentet när¬
mare utvisar, hvilket sedan det af förenämnde Herrar
deputerade var underskrifva samt för R. o. A. upläst,
åtskildes nu R. o. A. om aftonen kl. 8.
BILAGOR
TILL
RIDDERSKAPETS OCH ADELNS
PROTOKOLL
VID RIKSDAGEN I STOCKHOLM
17S5—1756.
I.
1—121942. Adelns protokoll. Bil.
1.
Landtm arskalkens tal till honungen den 18 Ohtober 1755
(.Allegater I, N. 53.)
Protokoll XIX, sid. 13.
Stormägtigste Allernådigste Konung.
Eders Kongl. Maj:ts sällhet och höga välmåga äro för
Eders Kongl. Maj:ts trogne undersåtare så hugnelige äm¬
nen till allmän glädje, at R. o. A. anser som dess första
och angenämaste skyldighet at öfver desse oskattbare för-
moner, inför Eders Kongl. Maj:t, genom oss dess depute¬
rade, betyga dess innerliga fägnad, och utbedja sig der-
jämte den nåden, at få aflägga dess underdåniga tacksä-
jelse för Eders Kongl. Maj:ts nådiga kallelse till denna
riksdag.
Vördnad och trohet för öfverhet och fädernesland, lag¬
lydnad och ömhet för den ädla friheten, hafva i alla tider
på ett för andra folkslag lysande sätt utmärkt svenske
mäns frägd, och befästat det ährenamn, de sig derigenom
med så mycken billighet förvärfvat.
Utur samma källor, arnar ock R. o. A., under den
Högstes bistånd, hämta de välmente och nitfulla råd, hvar
med R. o. A., elfter dess yttersta förmåga, nu skall söka
i underdånighet gå Eders Kongl. Maj:t tillhanda.
R. o. A. anhålla underdånigst om Eders Kongl. Maj:ts
nådiga befallning till riksdagens utlysande, och innesluta
sig uti Eders Kongl. Maj:ts nåd och höga ynnest under¬
dånigst.
4
Konungens svar den 18 Oktober 1755.
CAllegater I, N. 59.)
Protokoll XIX, sid. 13.
K,, o. A:s ömhet för fäderneslandet ock sin Konung är
i min tancka så oryggelig ock almänt bekant, at jag med
största längtan väntat på deras sammankomst til at med
dem öfverlägga som med mina bästa vänner och råd¬
gifvare, och dem uppenbara, hvad mig mycket ömmar och
nära åligger. Jag lägger och så alt mit förtroende på
deras biärtan och önskar deras vichtiga giöremål den
Högstas välsignelse.
3.
Landtmarskalkens tal till drottningen den 18 Oktober 1755.
(Allegater I, K. 55.)
Protokoll XIX, sid. 13.
Stormägtigste Allernådigste Drottning.
R. o. A., som uppå Hans Kongl. Maj:ts nådiga be¬
fallning sig nu till denna riksdag infunnit, nedlägga för
Eders Kongl. Maj:ts fötter deras underdåniga vördnad och
deras innerliga fägnad öfver Eders Kongl. Maj:ts höga
välmåga.
De. utbedja sig ock den nåden, at vid detta tillfälle
få betyga den outsäjeliga glädje, de, af nitfulla bjertan,
dela med samtelige rikets inbyggare, öfver den dyra pant,
den Högste uti Hennes Kongl. Höghet Cronprintzessan
täkts lemna fäderneslandet och konungahuset af dess för¬
nyade omvårdnad och förökte välsignelse.
Vördnad och kjärlek för öfverhet äro svenske mäns
medfödde egenskaper och kännetekn. Under vår nådigste
5
Konungs milda regering, som hägnar lag och beskyddar
frihet, äga de ett otvungit lopp och en glad utöfning; de
blifva således oskiljaktige ifrån en upriktig nit för rikets
välgång och Konungens höghet och nöije, som med Eders
Kongl. Maj:ts så nära förknippade äro; och då de blifva
grunden till 11. o. A:s öfverläggningar och beslut vid denna
Riksens Ständers sammankomst, smickra de sig med det
underdåniga hopp, at beständigt hos Eders Kongl. Maj:t
med nåd vara ansedde och uti dess höga ynnest få vara
inneslutne.
4.
Drottningens svar den 18 Oktober 1755.
(Allegater I, N. 60.)
Protokoll XIX, sid. 13.
Riderskapet, oek adelens tilgivenhet är mig så mycket
angenämare som jag den altid söckt at förverva: jag är
försäkrad om det ädelmod, som giordt dem heder i hela
verlden ock önskar dem til denna sammankomst all sällhet.
5.
Landtmarskalkens tal till kronprinsen den 18 Oktober 1755.
CAllegater I, N. 56.)
Protokoll XIX, sid. 13.
Nådigste Herre och Arf-furste.
Innan R. o. A. skrida till de angelägna ärenden, för
hvilka de kallade äro, önska de få fullgjöra deras billiga
längtan, at i underdånighet upvakta Eders Kongl. Höghet
och frambära deras innerliga fägnad öfver dess höga väl¬
trefnad.
6
Hvad kan mera röra våra hjärtan och mera glädja
samtelige Sveriges inbyggare, än at se rikets hopp dage-
ligen ökas, och de dygder tillväxa, som Allmagten utsedt
at zira thronen, at gjöra framtiden välsignad och effter-
kommanderne lyckelige.
Den allrådande Guden, som Eders Kongl. Höghet till
så höga ämnen utkorat, fullborde dess värk och upfylle
afsigten af de höga egenskaper, hvar med Eders Kongl.
Höghet, såsom säkre förebåd der till, begåfvad är, Han
uppehälle beständigt Eders Kongl. Höghet vid all önske¬
lig välmåga, Han våke öfver Eders Kongl. Höghets ung¬
doms lopp och styre det på den bahnen där Eders Kongl.
Höghets dråpelige företrädare vunnit en outsäjelig kärlek
hos undersåtare och ett odödeligit ähreminne hos effter-
verlden. Under en så trogen önskan innesluta sig R. o.
A. underdånigst uti Eders Kongl. Höghets höga ynnest.
6.
Kronprinsens svar den 18 Oktober 1755.
(.Allegater I, N. 61.)
Frotokoll XIX, sid. 13.
Den stora del jag tager uti samtelige Riksens Stän¬
ders vähltrefnad gior att jag med särdeles fägnad ser dem
nu här församlade till denna riksdag. Min innerliga ön¬
skan är att deras rådplägningar måge utslå till Guds
ähra, Hans Kongl. Maij:tts nöije och fäderneslandets san-
skyldiga vähl. Hr Landtmarschalken är så god och för¬
säkrar R. o. A. om min uppriktiga vänskap.
7
7.
Kanslipresidenten Anders Johan von HöpJcens tal på riks¬
salen den 21 Oktober 1755.
(Allegater I, N. 54.)
Protokoll XIX, sid. 30.
Högvälborne, välborne, äbrevördigste, böglärde,1 vördige,
äbreborne, förståndige, välacktade, hedervärde och redelige
gode Herrar och svenska män.
Under de svåra2 omsorger, hvarmed Kongl. Maij:ts
höga kall beledsagat är, äger Kongl. Maij:t ingen ting
hugneligare, än at, uppå visse utmärkte tider, kunna sam¬
mankalla sina trogna Ständer,3 nyttia deras biträde och
råd och uppenbara för dem, hvad rikets och deras egit
oskilgacktiga bästa tillhörer.4
Uppå denna grund lära K. St. sielfve sig föreställa
kunna, den fullkombliga fägnad, hvarmed K. M. för andra
gången, under sin regementstid ser K. St. till allmänt
möte församblade.
Bundne till ansvar in för Gud, till trohet emot K. M.
och fädernesland, till ömhet för deras hemmavarande
medbröders välgång, uplyste om rikets tarfvor och behof
och om de lämpligaste och säkraste medel till bot och
förbättring, huru mycken hielp kan K. M:t icke förvänta
af deras sammanvaro, af deras mogenhet i råd, af deras
drifft vid sakernas skiötande, af deras nijt5 för det all¬
männa, af deras samdräcktighet innom dem sielfva och
under deras öfverläggningar?
Alt detta förväntar K. M:t af R. Ständer; af R. St.,
som K. M. anser för sina upricktige rådgifvare; af et
1 Talet upplästes och justerades i rådet d. 15 okt. 1755. (Rådsprot.
inr. civil. s. d.) Ursprungligen »högvördige, högehrevördige, vördige och
höglärde, högedle och högacktade ärlige och beskiedelige».
2 Ursprungligen »dryga».
8 Ursprungligen »undersåtare och ständer».
4 Ursprungligen »fodra och tillhörer».
6 Ursprungligen »ifver».
fritt och laglydigt, af et för sin trohet emot öfverhet och
riket lika berömt och lika namnkunnigt folck.
Ager K. M. den glädien, at förkunna R. St. fred och
lugn omkring rikets gräntzor, uti en tid, då nytt buller
och ny krigslåga vill på andra orter utbryta och sprida
sig ifrån den ena dehlén af verlden öfver den andra; så
tyckes denna den Högstes välsignelse icke med otacksam¬
het och vårdslöshet böra nyttias, icke nyttias at upägga
inbördes split, at spilla en dyrbar beredelses tid emot
svåra tillfälligheter och at förlora krafter och anseende,
utom hvilcka ingen ro kan blifva varacktig och ingen art
af händelse hvarcken nyttig eller drägelig för riket.
K. M. lemnar1 alt detta till R. St:s mogna och för-
sicktiga omtanka med hvad mehra dess nådige propositio¬
ner angående rikets in- och utrikes tilstånd, ställning, bri¬
ster och förnödenheter innehålla.
Uti bibehållandet af R. St:s fri- och rättigheter, tän¬
ker K. M. å daga lägga2 sin tacksamhet för den emot
K. M. af R. St. vista tro och kiärlek, och uti sin ömma3
omsorg för fäderneslandets upkomst, välstånd och för-
bofring grunda hos elfterkommande sin åminnelse.
K. H:t förblifver R. St. samt och synnerl. med all
Kongl, nåd och ynnest1 välbevågen.
8.
Kongl. Maij:lts nådige allmänne proposition til sanitet.
Riksens Ständer vid innevarande riksdag. Stockholm i
Råd c:n d. 13 Octohr. 1755.
(Prästest. arkiv F. 53.)
Protokoll XIX, sid. 30.
Då Kongl. Maij:tt nu åter seer Riksens Ständer för¬
samlade för des konungsliga thron, kan Kongl. Maij:tt
1 Ursprungligen »anförtror».
2 Ursprungligen >stadga>.
8 »ömma» tillagdt.
4 »och ynnest» tillagdt.
9
icke döllia des fägnad öfver deras välmåga och lyckeliga
ankomst. Kongl. Maij:tt har redan haft oförfalskade ve-
dermälen af deras undersåteliga trohet och rena nijt för
sit fädernesland. Det äro desamma som under den för¬
flutna tiden giordt Kongl. Maij:tt regementsbördan lätt,
och des spira lyckosam. Det är ock utaf detta Riksens
Ständers oföränderliga sinnelag, som Kongl. Maij:tt än
vidare deras mogna råd och kraftiga handräckning äskar.
I sådan öfvertygelse vil Kongl. Maij:tt förelägga Riksens
Ständer de sedan sidstledne riksdag förefallna omständig¬
heter, samt de mått, som dels uppå Riksens Ständers eget
underdånige tilstyrkande, dels elliest efter tidernes skick
och omständigheter tagne blifvit.
Uti den allmänna rikstyrelsen har Kongl. Maij:tt haft
för sit ömaste ögnamärke, at den sanna evangeliska läran
måtte uti sin renhet bibehållen varda. De författningar,
som Riksens Ständer i denne afsickt tid efter annan til-
styrckt, äro sorgfälligt vordne handhafde. Desse författ¬
ningar har ock Kongl. Haij:t näst den Högstes vård, at
tilskrifva det välsignade lugn, som vår svenska församling
nu en så rund tid niutit.
Dernäst lära Riksens Ständer med vördnad erkiänna
den Högstes försorg och vård om konungahuset, som det
samma eij allenast in til denna tiden uti all önskelig
välmågo uppehållit, utan ock med en printzessas, print-
zessan Sophia Albertinas födelse öckt och hugnat. Rik¬
sens Ständer lära och med hugnad finna Hans Kongl.
Höghet Cronprintzen hafva giordt de framsteg uti alla
hans höga kallelse anständige öfningar som vida öfver¬
träffa hans ålder. Hans Kongl. Höghets lyckeliga snille
och böijelser, samt den öma omsorg Riksens Ständer tagit
om des upfostran, och ännu vidare tagandes varda, kunna
eij annat, än bebåda rikets sällhet, då engång efter för¬
synens skickelse, hans ordning kommer at träda på thronen
och at sörja för lands och folcks välfärd.
Rättvisans skipande och lagens hägn har Kongl. Haij:tt
ansedt som de säkraste grundfästen til et lands och folcks
bestånd och den allmänna säkerheten. De anstalter och
författningar som Kongl. Maij:tt med Råds Råde tid efter
annan i detta afseende giordt, hafva ock igenom den
Högstes välsignelse haft den önskelige värkan, at Kongl.
10
Maij:tt med särdeles nöije kan berätta, det sedan Riksens
Ständers sidsta sammankomst, öfver alt icke någon oro
eller buller förspordts, utan kafva landsens invånare i
stillhet nyttiat Kongl. Maij:ts skydd medelst lagarnes vid
magt hållande och rättvisans ovälduga utdelande, dem
frommom til hielp, men de brottslige til tidig och alfvar¬
sam näpst.
Näst detta har Kongl. Maij:tt mäst haft om hierta
den ädla freden såsom det säkraste medel för et rikes
tilväxt och förkofring. I sådant afseende har Kongl. Maij:tt
låtit sig angelägit vara eij allenast at med alla makter i
gemen bibehålla vänskap och godt förstånd samt at undan-
rödia alt hvad kallsinnighet och missämja upväcka kunnat,
utan ock i synnerhet, at det emellan Kongl. M:tt och des
bundsförvandter varande förtroende måtte än ytterligare
ökas och befästas, hvarvid Kongl. Maij:tt beständigt haft
för ögnemärke rikets värdighet och hvad med des sann¬
skyldige interesse öfverensstämmer.
Uppå samma grund har Kongl. Maij:tt besörgt rikets
försvars värck til lands och siös. Fästn i ngsvärken äro med
sorgfällighet underhållne och eij allenast årligen efter be-
hofven förbättrade, samt försedde med deras tilhörige be¬
styckning och öfrige armature, så mycket som nu kunnat
prof vas nödigt; utan är ock i synnerhet arbetet på de
nya anlagde fästningsvärken uti Finland och Skåne med
så mycken drifft fortsatt, at deras dageliga tiltagande eij
mindre lärer fägna Riksens Ständer än det varit Kongl.
Maij:tt angenämt at förnimma. Det förråd af ammunition,
som uti tyg- och förrådshusen bör vara til armeens behof
oförryckt, är vårdat och tilökt, så mycket angelägenheten
det kunnat fordra. Regementerne äro på alt uptänckeligit
sätt öfvade och disciplinerade samt, til trouppernes så
mycket större upmuntran af Kongl Maij:tt uti egen hög
person till en stor del mönstrade och öfversedde. Indel¬
ningen så vid infanteriet som cavalleriet och dragonerne
är uti sin rätta styrka bibehållen, så väl som vargernings-
manskapet til armeens fördubbling, likmätigt de författ¬
ningar som Riksens Ständer under deras sidsta samman¬
komst tilstyrkt. Örlogsflottan är vid magt hållen, och
mera varaktigare utvägar än tilförene tagne til des con-
servation. Den är ock förstärckt och tilökt efter den af
11
Riksens Ständer fattade defensionsplanen samt försedd
med åtskillige förråder til byggnadernes vidare bedrif¬
vande och fortsättande. Båtsmanshållet så vid indelningen
och roteringen som fördubblingen och enrolleringen finnes
uti det stånd, som vara bör. Det vid esquadrerne varande
ansenlige antal galerer har blifvit med oumgängelige skiul
försedt, hvarigenom de til rikets försvar eij allenast äro
så mycket tidigare at tilgå, utan ock desto mera bevarade
för den skada, de elliest genom stilla liggande i vattnet
kunna taga. Til flottans och siöfolckets öfning har ock
en escadre af örlogsskepp förledet år til exercering blifvit
utsänd, hvaraf erfarits en besynnerlig förmån och nytta,
så vid utrönandet af skeppens segling och beskaffenhet
som den färdighet siöfolcket derigenom vunnit. Af gale-
rerne äro fem stycken i detta år brukade til något ar¬
betsmanskaps fram- och återtransporterande til och ifrån
Finland, hvilket den goda nytta med sig haft, at man¬
skapet blifvit vid sådane fartygs rodd och handterande
vande.
Rikets invärtes hushållning är i den delen, som lands-
culturen rörer, på många ställen både förbättrad och för¬
ökad. Förbättrad, i anseende til sättet af jordbruket, hvar¬
medelst en både til rymd och bördighet mindre platz,
kunnat til ymnogare fruktbarhet upodlas. Förökad i an¬
seende til myckenheten af ny uptagen men förut ofruktbar
liggande jord; altsammans en önskelig värkan af den un¬
der et välsignat fredslugn tilväckte folknummern, samt
hälsosam e giorde författningar med hemmans klyfningen.
Idoghet och en försicktig hushållning, til hvilken senare
den redan för nästledne riksdags början påbegynte och
ännu continuerade inrättningen med soekne-magaziner
rätteligen hörer, är således, näst den Högstes välsignelse,
et af de medel som kunna bidraga til ersättande af den
brist som ännu med utrikes spannemåls införskrifvande
årligen måste fyllas. Bergvärken äro med all den flit
drefne, som skogarnes beskaffenhet velat medgifva. Som
desse värck fournera ämnen til det reelleste af rikets pro-
ducter; så har ock Kongl. Maij:tt, til deras bestånd och
förkofring i framtiden, tagit sedan sidsta riksdag sådane
mått, at nödig skog til deras jämna drifvande altid kan
vara at tilgå. Manufacturerne äro jemväl både förbätt¬
12
rade och förökte, och tviäar Kongl. Maij;tt eij, det ju
Riksens Ständer med nöije lära finna, huru en del af väre,
innom en så kort tid inrättade fabriquer eij underlåta at
täfla med dem af de utländska, hvilka haft flere mans
åldrar af nöden, innan de til fullkomlig godhet hunnit
upbringa vissa slags tilvärckningar. Handeln och siö-
farten hafva likaledes haft en lycke! ig fortgång, äfvensom
ock fiskerijerne sig ansenligen förkofrat. I synnerhet har
den Högste de sidst förflutne åren välsignat den Bohus-
ländska stranden med en så ymnog tilgång af sill, at des
like i mannaminne eij är spord. Utom nyttan af denna
stora välsignelsen, så i det allmänna behofvet, som i be¬
sparingen af et ansenligit rikets capital, har jemväl landet
den förmån härigenom tilflutit, at flere händer äro vordne
sysselsatte, mera tilvande och äfven upmuntrade til större
idoghet i en så mödo lönande handtering. Så är ock i
innevarande år af svenske interessenter första gången
försök giordt med hvalfiske-fånget under Groenland, hvil¬
ket ock efter önskan aflupit.
Om det ena och det andra skall Riksens Ständer fram¬
deles närmare kundskap meddelas. De lära uti alt igen-
kiänna den faderliga ömhet Kongl. Maij:tt för sine trogne
undersåtare hyser. De tagne mått lära ock gifva dem
tilräckelig anledning at döma hvad ännu återstår at värck-
ställa uti deras nyttige afsickter. Som Riksens Ständer
ansee det allmännas väl oskiljaktigt förknippat med sit
eget; så förväntar Kongl. Haij:tt af deras beslut den lyc-
keliga påfölgd, som en grundelig insickt och eniga öfver-
läggningar åtfölja. Kongl. Maij:tt räknar rikets upkomst
och undersåtarenas vältrefnad för sin högsta vinning och
önskar i öfrigit Riksens Ständer til denna deras rådpläg¬
ning den Högstes välsignelse samt förblifver dem, samt
och synnerligen, med all Kongl, nåd och ynnest välbe¬
vågen. Datum ut supra.
ADOLPH FRIEDRICH.
(Sigill.)
C. Rudenschöld.
13
9.
Landtmarslcallcen grefve Axel von Fersens tal på rikssalen
elen 21 Oktober 1755.
(Allegater I, N. 62.)
Protokoll XIX, sid. 30.
Stormägtigste Allernådigste Konung.
Eders Kongl. Maj:ts nådiga kallelse till en allmän
riksdag gifver dess trogne undersåtare af It. o. A. ett
önskeligit tillfälle at in för Eders Kongl. Maj:ts thron
frambära deras undersåteliga vördnad och kärlek för Eders
Kongl. Maj:ts dyra person, deras innerliga fägnad öfver
Eders Kongl. Maj:ts och hela det kongliga husets höga
välmåga, deras tropliktiga tacksamhet för den faderliga
omsorg, hvarmed Eders Kongl. Maj:t dem, tillika med
rikets öfriga inbyggare omfattar, deras glädjefulla hopp,
at under Eders Kongl. Maj:ts rättvisa och milda spira, se
ett fädernesland vinna dagelig förkofran och tillväxt samt
deras underdåniga försäkran, at med trohet och ospard
möda upoifra alla kraffter och förmåga till befästande af
den nära förening, som med ett ouplösligit band förknippar
Eders Kongl. Maj:ts höghet och nöje med Riksens Stän¬
ders fri- och rättigheter såsom den tryggaste och enda
fasta grundvalen till hela samfundets sanskyldiga väl¬
trefnad.
Uti ett sådant sinnelag och upsåt, Allernådigste Ko¬
nung, äro vi nu in för Eders Kongl. Maj:ts milda ögon
här församlade at med förenade hjertan i underdånighet
gå Eders Kongl. Maj:t med trogna, välmenta och vörd¬
nadsfull råd tillhanda. Eäderneslandets upkomst och
anseende, öfverhetens välgång, lagens oryggeliga värck-
ställighet och effterlefnad äro våra enda ögnamärken.
Så rena afsigter förebåda oss, under den Högstes väl¬
signelse och Eders Kongl. Maj:ts öma omvårdnad, för¬
troliga öfverläggningar och eniga beslut.
När Konungen grundar dess magt, och Ständerne
14
deras frihet på lag, då vinner rikskroppen dess rätta styrka
och trefnad, då blomstras de frön, som till allmän sällhet
utsådda blifvit, och bära omsider för öfverhet och under¬
såtare de härliga frukter, som rättvisa och huldhet å den
ena sidan, samt lydnad och kärlek å den andra framalstra;
då nyttjar hvar och en dess tillständiga rätt med glädje
och trygghet, då befästas samdrägt och inbördes förtro¬
ende, och sanning och enighet förstöra de anslag, som
afvund och arghet sig sjelf gemenligen till skam och nesa
bereda. Eders Kongl. Maj:ts sälla regering lofvar våra
tider så oskattbara förmoner och kräfver således af oss
och våra efterkommande en evärdelig tacksäjelse och un¬
derdånig erkjänsla.
öfver den nådegåfva, hvarmed Riket och Konunga¬
huset uti hennes Kongl. Höghet Cron-printzessan, sedan
Riksens Ständers senaste sammanvaro blifvit hugnade,
betyga R. o. A. deras underdåniga fägnad, och anropa af
trogna hjärtan den Högstes milderika välsignelse öfver
hennes Kongl. Höghets tillväxt uti fullkomlig välmågo
och all uptänkelig sällhet.
Näst den allrådande försynen, som rikens och länders
öden i sin hand häfver, tillskrifva vi med vördnad Eders
Kongl. Maj:ts öma försorg de ovärderliga skatter, som fred
och ro af sig föda, det anseende och den högaktning, som
riket vunnit hos grannar och främmande magter, och un¬
der Eders Kongl. Haj:ts visa styrsel lefva vi trygga och
obekymrade, oaktadt de moln som ånyo synas upstiga,
ehuru de ifrån aflägsna till närmare orter sig lätteligen
utbreda kunna.
De hälsosamma mått, Eders Kongl. Maj:ts vidsträkta
försigtighet låtit taga till sjömagtens förkofring och up-
muntran samt försvarsvärkets förbättring, till säkerhet
för rikets gräntzor, lofva oss ett långvarigt fredslugn och
befästa den för ett fritt rike och folk så anständiga och
ährefulla själfständighet.
Genom Eders Kongl. Maj:ts omvårdnad och insigt uti
rikets hushållning röna vi hugneliga vedermälen af han¬
delens utvidgande, handaslögders dageliga formerande,
näringsmedlens tillväxt och landtbrukets upkomst; hvar
trogen undersåtare har at hugna sig af det beskydd, den
vinning och den belöning dess möda och idoghet honom
15
kunna och böra tillskynda; uti sina hvilostunder kan han
glädjas öfver den Jyckeliga tid, då han orubbad och
otvungen uti sitt kall och sin handtering får prisa all-
magten, välsigna sin Konung och trygga sig vid det värn
lagen honom tillägger och hans nådiga öfverhet så sorg¬
fälligt bevarar.
Lag och rätts ovelduga skipande, på hvilken all in¬
värtes ro och besittnings trygghet hvilar, är under Eders
Kongl. Maj:ts rättvisa spira vordet oskyldighetenes försvar
och hägn; hvar och en rikets inbyggare kan med trygghet,
sättja sin fullkomliga lit och förtröstan på ett osårat sam¬
vete och en rättmätig sak, och behöfver ej leta de nedriga
vägar, som en lastbar egennytta till den mästbjlidande
uplåter.
K,, o. A. hafva nu för första gången den fägnaden at
i underdånighet upvakta Eders Kongl. Maj:t uti detta
forna Svea Konungars säte och hemvist. Dess präktiga
anseende och härliga prydnader äro, uti medellösa tider,
öfvertygande vedermälen, det trogna undersåtare upoffra
med glädje deras förmåga till en mild och rättvis öfver-
hets nöje och beqvämlighet; dess nu obefästa borg, som
fordom varit med grafvar och fasta portar omskantzat
intygar närvarande tiders sällhet, då Konungen äger öfver
undersåtarenas kärlek ett oinskränkt välde, och uti deras
hjertan dess säkraste trygghet. Alla Konungars Herre
låte detta hus stedze blifva för Eders Kongl. Maj:t, Hen¬
nes Kongl. Maj:t vår allernådigste Drottning och hela
den Kongl, familien en nöjsam och med all uptänkelig
lycksalighet upfyld boning! Han låte deruti sine och
rikets lagar helige hållas, gudsfruktan och alla dygder
finna där deras säkraste tillflykt, han befäste och med
ny välsignelse bekröne dageligen Eders Kongl. Maj:ts
thron och omgifve den altid med sådana råd, som hafva
rättvisan till ledare och Eders Kongl. Maj:ts och rikets
sanskyldiga bästa till ändamål, han fördrifve fjerran här¬
ifrån alla farliga anslag och stämplingar, och utestänge
dem, som med skadeliga afsigter orena de rum, som ähra
och dygd helgade äro, och som med land och medborgares
förtryck söka egen lycka och båtnad, han låte detta
palats till evärdeliga tider blifva en mild och rättvis
Konungs, och, genom lagen, frie undersåtares glada möte
16
till odödeligit minne af en lagbunden och lycksalig rege¬
ring.
Under så troinnerliga önskningar, börja K,, o. A. deras
sammankomst och anropa den Högsta om dess krafftiga
bistånd och välsignelse till sådane öfverläggningar och
sådane beslut, som må lända Hans namn till ähra, Eders
Kongl. Maj:t till nöje och fäderneslandet till förkofring.
Uti Eders Kongl. Maj:ts höga nåd och gunst inne¬
sluter sig R. o. A. underdånigst.
10.
Transsumt af protocollet, hållit hos Iiidderskapet och Adelen
then 6 Junii 1752.
(Allegater II, N. 165.)
Protokoll XIX, sid. 33.
Hr H. A. Ramsaij yttrade sig, att som han i början
af riksdagen varit af then tankan, att bänkemansvalen
måtte ske på thet sättet, att hela bänken går fram och
lottar vid landtmarskalks-bordet, så trodde han sig nu
till R. o. A:s bepröfvande böra hemställa om icke thetta
eller något annat lämpeligit sätt hädanefter vid bänk-
mansvalen kunde brukas.
Hr Ruthenschiöld: Jag skulle strax vara af Hr
Ramsaijs tanka om icke then olägenheten härvid sig
kunde yppa, att låtten torde falla på en person ifrån
landsorterne, hvilken till äfventyrs alldrig bivistat någon
riksdag. Han vore således okunnig om folket och theras
skickelighet och behöfde följackteligen lita på andras råd
och ingifvelser.
Hr Ramsaij svarade: det vore bättre, att känna fol¬
ket för litet, än att man känner them för väl, så att man
vet förut alt sammans.
Gref Brahe: Största delen af R. o. A. lärer vara
öfvertygad, att man ofta med säkerhet kunnat spå förut
både bänkmän och electorer. Then olägenheten, att lotten
till bänkman kunde falla på en, som här i Stockholm ej
17
voro så hemma eller kunnig om folket, är ej så stor och
farlig, som thet när utöfningen af fria tänkesätt blir
hindrad genom insimulationer och anläggningar.
Gref J. G. Creutz förklarade sig enig med Hr Hu¬
thén,schiöld och holt före, att man ej borde gå ifrån thet
härtills brukeliga sättet.
Gref Brahe gjorde väl frågan, om H. o. A. behagade
förena sig om annan method till bänkmans val.
Men här till svarades med nej och ja begärtes äfven
af somlige votering.
Hr C. J. Klingspor hemstälte till H. o. A:s oväl-
duga omdöme, om icke thet lätteligen kunde synas, som
hade någon vid förra riksdagar afgjord sak allt för myc¬
ket influerat på vår valfrihet, emedan man merendels all¬
tid ser samma folk och samma personer sättas i Secrete
Utskottet och the angelägne deputationerne. Thet vore
altså säkrast om vid bänkmansvalet hela bänken lottade.
Valet skulle therigenom få mera smak af frihet.
Hr Fr. Ehrenswerd anmärkte, att om man således
börjar ändra våra valmethoder, så torde ock snart blifva
frågan om icke Landtmarskalken hädanefter skall väljas
på annat sätt.
Frih. E. Wrangel: Vi lära ej längre än sedan 1723
hafva valt bänkmän på sätt, som nu sker. Förthenskull
vore ej underligt om thervid en nyttig ändring och reform
skedde. Hvad okunnigheten om personerne angår, så kan
thet inkastet äfven så väl äga rum vid eleetors- som vid
bänkmans-valet. Dock har man orsak att supponera thet
ärligt folk ifrån landsorterne änteligen äga så mycken
kunskap, att the veta, med hvad grund the kunna lemna
sitt förtroende.
Hr Reutherholm utlät sig, att then förevarande
question fordrar en noga och djup eftertanka. Han trodde
att våra förfäder vid många tilfällen med flit sökt att
blanda hazard och försigtighet tillsamman och therföre
vore thet al tid hälsosamt att nyttja sådana utvägar, som
bäst kunna utestänga intriguer; hvarföre Hr Reutherholm
instämde med den skedde proposition, att hela bänken
borde låtta vid bordet.
2—121942. Adelns protokoll. Bil.
18
Frih. Cojet sade sig mycket frukta för den omtalte
olägenheten, att folket ej känna hvarannan, ther likväl på
thetta valet mycken magt ligger.
Frih. Eric Wrangel förestälte, om icke man kunde
nyttja det temperament, att först en valdes utaf hvar
bänk, och att thesse valde 52 sedan borde förrätta sjelfva
bänkmansvalet.
Hr Wulfwenstierna: R. o. A. täckes icke obenägit
uptaga, att jag äfven härvid förklarar mina tankar. Yi
hafva länge varit delte i partier, så länge successionen
till riket varit i ovisshet; men nu sedan Gud förlänt oss
säkerhet i thet målet och stadfästat Svea konunga-thron
hafva vi billigt trodt slika söndringar skulle uphöra och
af sig sjelf förfalla. Icke thesto mindre röna vi beklage-
ligen, att lusten till att vara rådande ännu fortplantar
den skadeliga parti-andan. The som tycka sig äga någon
myndighet eller vara så til sägandes i brädet, besluta
förut huru Secrete Utskottet och deputationerne skola be-
sättjas, så att them som ej, efter conjuncturen, kan räknas
på en viss sida, then blir säkert förbigången. Gunstige
herrar! Låtom oss betänka, att vi alle äro menniskjor, vi
äro alle svenske män och vi äga alle lika rätt. Hvarföre
skulle icke lottning kunna få decidera en del af det, som
härtills hemligit inrådande gjort. Jag hemställer förthen-
skull, om icke R. o. A. skulle finna godt att vidtaga föl¬
jande sätt till bänkmansval. Nämligen att först hela bän¬
ken lottar på 3:ne candidater, och att sedan thesse 3:ne
för landtmarskalksbordet åter sins emellan lottar om hvil¬
ken som skall blifva rätt bänkman.
Hr Ruthenschöld förklarade sig efter närmare öfver¬
vägande vara enig med Hr Wulfwenstierna.
Frih. Scheffer: Jag skulle icke eller vara skiljaktig,
ifrån then tankan, så framt en fri regering borde grunda
sig på annat än val och förtroende. Yi finna klarligen,
att hela Riksdags-ordningen är therpå byggd, och kan jag
altså ej styrka till then nu föreslagne ändringen till bänk¬
mansvalet; ty tå skulle en blind lycka få alt för mycken
del i våra riksdagsärender.
Hr Kalling förestälte, att thet icke vore någon orim-
melighet om hela bänken sins emellan lottade, emedan
19
thet ändå altid varit brukeligt, att de 3:ne vid landt-
marskalksbordet lottat.
Gref Brahe frågade, om R. o. A. ville samtycka till
Hr Wulfwenstiernas project, men här til svarades ja
och nej.
Begärtes oek af somlige votering.
Hr Lantingshanssen biträdde aldeles Frih. Scheffers
nyligen yttrade mening och ansåg thet som farligit och
föga förnuftigt att underkasta angelägne göromål en slump
och händelse.
Hr Wulfwenstierna: Frågan är redan besvarad
med ja och nej, och lära altså rätt många finnas, hvilka
ej anse det som oförnuftigt, att nyttja et valsätt, hvilket
bevisligen kan utestänga många intriguer. Att all ting
uti en fri regering bör ankomma på val och förtroende,
kan ej eller antagas utan exception, ty tå voro äfven then
här tills brukade lottningen otillbörlig. Vi veta huru
lottning och val conjunctim och med mycken nytta brukas
uti andra regeringar. Vi veta theremot huru det ibland
oss tillgått tå ofta valfrihet nästan blifvit till intet gjord
igenom hemliga anläggningar. Mitt gifna förslag, som
redan haft then lyckan, att behaga en del af R. o. A.,
öfverlemnar jag altså till sluteligit afgörande och bekänner
fritt, att jag i thetta målet ej kan ändra min tanka.
Hr Magnus Schechta instämde med Hr Wulfwen¬
stierna och insisterade therpå, att man merendels altid
ser Samma personer vara ledamöter i Secrete Utskottet
och the angelägnaste deputationerne.
Hr Lantingshausen förklarade, att om man uti et
angelägit mål som thetta börijar låta hazard eller hän¬
delse göra decision, så kunde samma praxis och framdeles
vilja införas både vid electors- och alla de öfrige valen.
Efter något ytterligare discurerande härom, påstods
ånyo votering, hvartill justerades följande
Proposition.
Den, som bifaller att bänkmansvalet sker efter nedan¬
stående project skrifver Ja,
den, som thet ej vill skrifver Nej.
Vinner nej, förblifver med bänkmansvalet, som för
thetta brukats.
20
Project.
Hvarje bänk lottar först med slutna sedlar inför landt-
marskalks-bordet på frenne, och thef på sådant sätt, att
så många personer, som sittja på bänken, så många sedlar
skrifvas, och på 3:ne af dem sättes bänkman, men på the
öfrige intet bänkman.
The frenne, som sedan fått sedlarne och blifvit bänk¬
man, låtta åter på lika sätt inför landtmarskalks-hordet
med slutna sedlar, och hvilken tå får lotten, blifver then
rätta bänkman, som väljer Electorer.
Följande herrar blefvo utnämnde att sittja vid bordet
och hafva inseende öfver voteringen:
Gref Meijerfäldt,
Frih. Sigge Sparre,
Gref J. G. Creutz,
Frih. Fromhold Armfeldt,
Frih. Trotzig,
Hr Joh. von Wallwijk.
Voteringen gick för sig på vanligit sätt med första
och andra upropet.
Sedlarne uplästes och räknades med ljud röst och be-
funnos
Ja, tuhundrade nitton
Nej, tuhundrade trettio nijo
Hvarefter voteringsinstrumentet af herrar deputerade
underskrefs.
21
11.
Friherre M. A. von Ungern-Sternbergs memorial om depu-
tationernas ed, riksdagens längd ni. m.
(Allegater I, N. 176.)
Protokoll XIX, sid. 61..
Hörsamst Memorial.
Det är, effter min oforgripeliga tanka, hvar riksdags¬
mans skyldighet, at hos Riksens församlade högloft. Stän¬
der anmäla och deras uplysta skiärskådande underställa
alt, hvad han kan linna lända til det almännas bästa och
välfärd; det är ock i den afsikt, at jag mig understår
följande 3:ne mål Riksens högl. Ständers mogna ompröf-
vande underkasta, hvilka iag förmodar förtiena deras om-
pröfvande.
l:o) Huruvida de vid riksdagen i en del deputationer
någon tid brukelige tysthetseder äro nyttige och mindre
gagnelige, så långt min omtanka, styrkt af erfarenhet,
sig sträcker, håller iag före, at de mera skadat, än som
gagnat, och fördenskuld hörsamst underställer, om icke
någon del deraf kunde afskaffas; ty utom det, at de föga
gagnat, är det, ja de fläste af de församlade riksdagsmän
nästan som näsligit(!) at vara vid riksdag, när de af en
hop saker, som under tysthet handteras, få så godt som
ingen del, utan måste blindvis tro alt hvad dem säijes,
då ock sedan det beklageligen inritade missbruk af osan¬
ningars utspridande får så mycket bättre framgång, och
om något hvar får åtminstone summarisk underrättelse,
hvartil alla riksens indräkter utgifvas och hvar til de
användas, så lärer så väl närvarande som hemmavarande
med mera nöije effter förmåga bevilja och utgifva, hvad
riksens oumgiängeliga tarfvor fodra, och dymedelst för¬
svinna de utspridda rykten, at rikets indrägt på onyttiga
utgifter blefvo förslöste.
2:o) Annu et mål tyks äfvenväl i begynnelsen af
riksdagen böra afgiöras. Yi hafva funnit at långa riks-
22
dagar icke altid äro för det almänna de fördelaktigaste,
det vore fördenskul önskeligit, at nu i tid kunde öfver-
läggas om medel och utvägar at förekomma, det riks¬
dagar, om icke möjeligit att hålla hvad grundlagen stadgar,
ej längre måge hållas än högst fem eller sex månader,
men väl mindre, om det sig giöra låter. En lång riksdag
är så väl i anseende til riksstyrelsen som undersåtare
mindre nyttig, emedan en del af Ständerne förtära sin
egen egendom, andra sina medbröders och hägge effter-
sättia deras enskylta välfärd och handtering. .Regering,
collegier och ämbetsmän förlora så til säij andes 1 år af
3:e i deras ordinarie giöromål, så at sedan på de 3 åren
blir omöijeligt at afgiöra alla effterlämnade och inkom¬
mande saker, således måste på slutet i collegierne och hos
ämbetsmän blifva samlad archiver så af publica som pri¬
vata handlingar evärdeligen oafgiorde både till publici
och privatorum skada.
3:o) Det är också ännu en sak af stort värde, hvarom
nu vid riksdagens början är ganska angelägit at öfverens
komma. Hvar och en, som flere riksdagar bevistat, lärer
finna huru granlaga det är, at alt hvad Riksens Ständer
beslutit blifver vederbörligen expedierat, om något mör¬
ker eller tvätydighet vid resolutionernas jämförande skulle
visa sig, så torde expeditionerne i fall dem (!) effter riks¬
dagens slut på några få personers åtgiärd skulle ankomma,
få en hel annan dag än Ständernas mening varit. Således
tyckes högst angelägit vara, det alt som blifvit afgiord
kommer til vederbörlig expedition innan Ständerna åt¬
skiljes.
Jag underställer förenämde mina välmenta tankar
Riksens Högloflige Ständers egit mogna efftersinnande,
förvissat at sådant slut deruti blifver stadgat, som til
allmän välgång är lämpeligit.
Stockholm den 23 Octoher 1755.
M. A. von Ungern-Stern}) er g.
23
12.
Friherre II. J. Wredes memorial om selereta utskottets
instruktion.
(Allegater I, N. 179.)
Protokoll XIX, sid. 65.
Ödmiukt Memorial.
Det ömmaste som en fri man näst dess lif och ähra
röra kan, är säkerheten och besitningz rättigheten af dess,
med möda och arbete vähl förvärfvade egendom. Ingen
redelig svänsk lärer undandraga sig tungan af de utlagor
som till rikets säkerhet och försvar ährfordras; ingen
sielf redelig kan misstänka sina medborgare at vilja rikta
sig, och de sina, med dess medbröders svett; men omtankan
af ett så vichtigt ämne, tyckes åhtminstånne förtiäna nå-
godt försichtighetssteg, hvars föreslående, höglofl. R. o. A.,
så mycket mindre lärer taga mig till misstyckes, som dess
egen och samtelig rikets inbygares vähl och välfärd där
under tyckes beroo.
Uti Riksens högloflige Ständers Secrete Uhtskådts
instruetion vid sidstledne riksdag finnes, dess ledamöter
hafva varit förbundne at på deras ed och samveten gifva
samtl. plena vid handen om och huru vida någon dhel af
rikets medel blifvit försnillade eller orätt använde; deras
tystnad öfver ett sådant ämne, och min fulla förtröstan
till deras redelighet och samvets-ömhet, hafva satt mig
uti full öfvertygelse det en sådan, (ända = intill samma
dag) fattade tankan om oriktighet vid riksmedlens dis¬
position och förvaltande varit utan grund; och snarare
uhtspridd för at svärta ärliga män, och törhända skada
regleringen, än at värkeligen någodt skiäligit fog där till
varit.
I dag kommer Secreta Uhtskåtets instruetion å nyo
at stadgas och för innevarande riksdag fastställas; samma
förbindelse, som vid sidsta riksdag blifvit dess ledamöter
pålagd, lärer och vid denna achtas nödig, och samma för¬
24
troende som jag otvifvelachtigt hyser till samtel. mine
landsmän, hyser jag och nu till de personer som vid
denna riksdag lärer blifva uhtvalde at skiöta och vårda
ett för hela riket så vichtigt värk. Jag förväntar och af
dem, at de så skyndsamt som skie kan, lärer gifva plena
vid handen, hvad af statsvärket, utan rikets fara och våra
fundamental lagars rubbande, kan blifva samtelig plena
vid handen gifvit, men innan sådan kundskap kan ähr-
hållas innan plena blifvit underrättade; i hvad stånd stats¬
verket sig befinner; så anseer jag för min oförgripeliga
dhel, så som högst eftertänkeligt, i fall någre propositioner
af gåfvors, skiänkers och pensioners gifvande, eller andre
stats tillökningar åht plenis skulle giöras, hvarigenom
staten på det ringaste kunde ökas och ny statsbrist yppas,
innan plena blifva underrättade, om och riket värkel. kan
bära en sådan tillökning och tunga, och innan Secreta
Uhtskåttet gifvit vid handen, huruvida värkeligen någon
tillgång därtill uti rikets cassör finnes.
Jag hemställer därföre vördsammast och underkastar
högloft. E. o. A:s, jemte de öfriga ståndens vidare godt¬
finnande, det måtte nu genast och i början af denna riks¬
dag fastställas och förbiudas, det inga sådana bevillningar,
skiänker eller tillökningar på staten, måge af plenis be¬
viljas, innan den här åfvan före i ödmiukhet omrörde un¬
derrättelse blifvit erhållen.
Stockholm den 25 Octobris 1755.
II. J. Wrede
af Elime.
25
13.
F. Trolles memorial om sekreta utskottets instruktion.
0Allegater I, N. 178.)
Frotokoll XIX. sid, 65.
Ödmiuckt Memorial.
Den dehl iag tillika med alla andra trogna under¬
såtare och sitt fädernesland väll menande män tager
uti des vehl och obestånd; föranlåter mig vid inträdet af
denna rieksdagen Ricksens höglofke Ständers följande mina
oförgripelige tanekar hörsammast att underställa. När
iag å den ena sidan besinnar huru fast hvar och en i
riket i dessa tider är med så många publique afgifter och
pålagor, nu mitt under den så dyrt förvärfvade freden,
betungad att ganska ringa för största dehlén öfrigt blifver
till födan och kropsens oumgiängeliga nödtorfter. Men å
andra sidan, huru fast ingen af de förriga ricksdagar för¬
bi gådt, utan ansenliga tillöckningar uti statsvercket un¬
der hvarje handa nya tittlar af utgiffter; hemställer iag
till Ricksens höglofhe Ständers patriotiska öfvervägande
och fastställande, om icke till grund och lag uti våra
förevarande angelägna riksdagz sammankomster, den oryg-
geliga resolution nu förut tagas kunde, att inga proposi¬
tioner af hvem det och vara kan, må antagas, om några
nya bevillningar till statens gravation genom gratificationer,
gåfvor, pensioner och andra extra ordinarie utgiffter, in¬
nan de af Ricksens Ständer till statsverketz öfverseende
förordnade h:rar och män förut sig deröfver utlåtit om
och huru vida riketz cassör dess beviljande tillåta, utan
att den ordinarie staten för rikets oumgiängeliga betiä-
niug, krigzmackt, försvarsvärck till siös och lands, för-
rådshirus med mera derigienom må rubbas eller lida någon
afsaknad; ty fåfängt tyckes vara att vidare räckna på
flere nya bevillningar och afgiffter, när sielfva ogiörlig-
beten och vårt nu varande allmänna tillstånd dertill säjier
neij.
26
Vore riket och undersåtarne nu i det stånd, att medan
den Alldrahögste åss den angenehma friden förunnar,
kunna på tänckja och upfinna någon fond till allmänna
behof vid påkommande ofredeliga tider eller missväxter,
tyckes sådant fast nödigare vara, till landetz och krigs-
macktens förnödenheter, med förrådzhuus, mundering och
krigz provitioner samt försvarsvärckets i stånd sättjande,
på det, när sådant en gång som mäst torde behöfvas, men
undersåtarnes förut utarmade tillstånd då alla anstallter
till dess försvar och blida tillfällens nyttjande tillintet-
giöra eller ur händerna fruchtlöst och oboteligen måge
förbi gå låta. Vårt angelägnaste ricksdagz arbete tyckes
fördenskull nu blifva att med all flit och omsorg en gång
så laga, att rikets utgiffter må svara emot des inkomster
och att undersåtarne, utan att med så många pålagor be-
dröfvas, må få spörja de angenehma förmåner af den ädla
friden.
Hvilket allt hörsammast iag beder att med de andre
respective stånden må communiceras.
Stockholm d:n 25 8:tober 1755.
Fried. Trolle.
14.
Friherre M. A. von Ungern-Sternbergs memorial om
rådsvalet.
(Allegater I, N. 183.)
Protokoll XIX, sid. 65.
Hörsamst Memorial.
Rådsvalet kan eij annorlunda ansees än som ett af
dhe angelägnaste Ricksens Ständers giöremål, ock lärer
eij behöfvas att det med många ord intyga.
Regeringen är så tillsäijandes lijcka om indeelt uti
fyra hufvud departements nembl. Cancellie-, Justitia-,
Kammar- och Krigs-departeroents — ty är min oförgripe-
27
liga tancka, sorn Ricksens Ständers benägna ompröfvande
understelies, om icke nödigt skulle pröfvas att innan till
något rådsvahl skrides, det höglofl. Ricksens Ständer
om eij något rådsvahl nu straxt skall giöras — sig först
af protocoller och acta underrättade, hvilcket departement
i Rådet som förnembligast fodrade förstärckning.
Skulle åter Ricksens Ständers tankar vara att nu straxt
företaga sig rådsvahlet, så lärer eij heller orådligt vara
att af Majesteet i Rådet blij underrättade, hvilka depar¬
tement förnämbligast behöfva förstärckning, på det att
Rådet stedze måtte vara så besatt som rijkets tiänst ock
undersåtarnes seckerhet ock välfärd det fodrar. Stock¬
holm d. 25 Octobre.
M. A. von Ung em-Sternberg.
15.
F. Trolles memorial om statsrevisionen.
(.Allegater I, N. 178Va.)
Frotolcoll XIX, sid. 69.
Ödiniuckt Memorial.
Ehuru vehl Ricksens höglofl. Ständer vid hvar ricks-
dag låtit sig angel ägit vara att utse medell till de för
riket högstangelägna förnödenheter samt effter yttersta
förmågo gripit sig an der till att bidraga genom så många
bevillningar och mer än dryga contributioner, hafva vi
doch vid hvarje Ständernes sammankomst med bedröfvelse
måst förnimma ansenliga brister uti statsvercket samt
oförmodeliga nya skullder för riket. Ty har sådant hos
mig upväckt den fruchtan, att den tiden som Ricksens
Ständer sig här uppehålla, eij är till räckel. för de herrar
och män, som till statsvercketz öfverseende och räknin-
garnes nagellfarande blifvit deputerade, hvilcket doch tyc¬
kes högst angelägit vara för Ricksens Ständer att vara
trygga och försäckrade, det deras med så stort bekymmer
28
och besvär hopsamblade medell blifvit effter deras ända¬
mål richtigt influtne och disponerade och tillförlåtelige
räckningar af vederbörande derför giorde, innan Ricksens
Ständer sig till några nyare afgiffter och contributioner
utlåta. Jag menar här med samtel. ricksens inkomster
både soubsidier, manufactur-fonden samt allt annat det
mindre med det störe(!), huru allt detta effter richtiga veri-
ficationer är upburit, utgifvit och distribuerat; ty hem¬
ställes till Ricksens höglofl. Ständers vidare mogna om-
pröfvande, om icke förberörde h:rar och män, som till så
angelägna sakers öfverseende blifva utsedde, kunde an¬
modas att sielfve inkomma med sitt utlåtande, om de finna
tiden under ricksdagarnes påstående för sig tillräckelig
nog, det så genomgå att de med tryghet kunna berätta
till plena, och försäckra om räckningarnes richtighet eller
fellachtigheter och, i händelser af detta senare, förmähla
uppå hvem som skullden stannat och hvad som tillgiordt
blifvit till dess botande och vidare förekommande, eller
och sielfve gifva Ricksens Ständer förslag vid handen, på
hvad sätt de hålla för bäst sådant nyttigt ändamåhl att
erhålla, antingen under ricksdagarne, eller dess utarbe¬
tande emilian ricksdagarne till Ricksens Ständers nästa
sammankomster; det hemställes om icke emilian ricks¬
dagarne deras Excellentier H:rar Ricksens Råd kunde
nagellfara alla förbem:te räckningar och vara Ricksens
Ständer härföre ansvarige, om de intet till kiänna gifva,
om någon fellachtighet här ved finnes, samt med deras
relationer i början af hvarje ricksdag inkomma med be¬
rättelse här om, ty genom desse herrar tyckes detta sig
bäst giöra låta, som de genom sin autoritet på alla ställen
hafva tillgång till allt hvad de i detta måhl behöfva bli
underrättade om, är eij heller något himligt som för dessa
h:rar dölljas bör, och finner iag för min ringa dehl att
detta blir ett högt angelägit värck för dessa lurar tili
ricksens stora nytta. Rinna nu Ricksens Ständer sådant
granskande nyttigt och angelägit, kunde nu vid instruc-
tionernes upsättjande något för framtiden der uti inryckas,
hvilket allt iag beder det må med de andra respective
stånden communiceras. Stockholm den 25 8:tober 1755.
Fried: Trolle.
29
16.
F. U. von Essens memorial om sekreta utskottets instruktion.
(.Ållegater I, N. 177.)
Protokoll XIX, sid 69.
Ändamåhlet af instructionen för Riksens Ständers
Secret. Utskått har jag förestält mig vara, dett sådana
skranker må föresättas våra deputerade, att de dem eij
öfverskrida skola, och hvarvid Riksens Ständer måga
trygga sig, dett intet emot instructionens innehåld må
företagas och afslutas. Ty vore icke detta, så håller jag
för min dehl aldeles öfverflödigt, att någon instruction
föreskrifves, och endast til att draga ut tijden tienande,
att därvid gjöra någon påminelse. Hvar och en, sorn be¬
vistat våra riksdagar, lärer påminna sig, med hvad gran-
lage ackt hvarje gång Secret. Utskåtts-instructionen blif¬
vit justerad och förbättrad. Icke dess mindre har man
såsom blifvit varse författningar hvilka, om de eij varit
påfölgder af någon slags Riksens Ständers eller des depu¬
terades åtgärder man har anledning at tro eij kunnat i
värket ställas, samt hvilka man icke vet vara af Riksens
Ständers plena beslutade, och hvilka man sökt genom in-
struetioner för våra deputerade att förekomma och af¬
hålla.
Sådant kan eij annat, ann hos dem, hvilka om dylika
måhls uprinnelse äro okunnige, förordsaka de tankar, som
skulle några deputerade på något sätt, den dem gifne in¬
structionen öfverskridit. Hvilket kunde til en dehl för-
ordsakadt dett hos oss nästan allmänt bekante, men der-
jämte lika beklageliga misstroendet.
Dett vare långt ifrån mig att vilja härigenom resa
någon fråga, om, och hvad ansvar Riksens Ständers depu¬
terade kunna underkastas, i fall de öfverskrida den dem
gifne instructionen, och dymedelst afkläder sig det hägn,
hvilket deras gjöromåhl såsom Ständers beslut åtfölja bör.
Jag vill allenast in för Riksens högl. Ständer fram-
tee, hvad skiäl jag håller före åstad komma kunna, det
30
af ett Secret. Utskått vid så mångå och af olika beskaf¬
fenhet bestående ärenders öfverhopande afgjörande kan
med lika välmening råka, att i något måhl öfverskrida den
gifne instructionen.
Detta består effter min tancka uti det, att jag tror
Secrete Utskottet belastat med alt för många onödiga och
under tysthets-eden råkade hemligheter; så att nästan
ingen sak finnes hvilken icke kan dragas til Secrete Ut¬
skottet, och under tysthet afgjöras, af hvilka en stor dehl
om de kommo til plenorum skiärskodande, aldeles skulle
förkastas och afslåås. Uti Riksdags-ordningen stadgas, att
Secreta Utskåttets gjöromåhl är, att afsluta de måhl,
hvilka icke kunna allmänt kunnige gjöras; men de öfrige
af Riksens Ständer sielfva företagas.
Jag skall ock aldrig våga anhålla om någon ändring
häruti, såsom uti en vedertagen lag; men sådant hindrar
eij, att en dehl af hvad Secrete Utskåttet utarbetat ju
kan til Riksens Ständer vid påfordran uppgifvas, såsom
af staatsvärcket, om hufvud summorna blefve kundgjorde,
samt sådan redo för extra inkomster och bevillningar
hvaraf man uti dessa svåra, medellösa tider ochså utom
Secreta Utskottet må kunna inhämta en skiälig kundskap,
hvartill vij så ansenligen, mitt under ett stilla sittjande
fredslugn måste contribuera, hälst man kan hafva anled¬
ning att tro, dett hufvud-summorne til hvart och ett be¬
hof i anseende till sielfva bevillningsvärcket eij kunna
städse blifva hemliga. Och ingen hädan effter lärer ingå
uti bevillning, förr änn han om behoven skiäligen blifver
underrättad.
Hvad summor defensionen uti riket tarfvar, lärer så
länge deras uppgifvande skiljes ifrån planerne, icke
kräfva någon hemlighet, ty blifver summan stor och be-
hofven ansenliga, så måste de af Riksens Ständer utsees
och beviljas; blifva de mindre, bådar dett oss den för¬
månen, att kunna minska contributionerne i dett måhlet.
Och torde utom detta ingen vara obekant, att de, hvilka
af ett rikes styrkas utforskande gjöra sig angeläget ögna-
märcke, ju finna utvägar fulgjöra sin åstundan, oacktadt
att Secreta Utskottet heligt håller dess tysthet.
Hvad som til manufacturer åtgår, torde, i fall Rik¬
sens högl. Ständer finna nödigt så med manufactur-fond,
31
som sielfva Contoiret besluta någon slags ändring uti
handhafvandet, då på det sättet blifva til vidare upp-
skutit.
Men hvad ministeren fordrar, lärer ingen kunna an¬
norledes än såsom en hemlighet ansee; så väl som hvad
Riksens Ständers Banco och des angelägenhet beträffar,
och böra vij åtnöijas, då vij om våra til deras skiötande
förordnade fullmächtigas ovälduga tänckesätt samt den
redo Secrete Utskottet af dem effter ed, riksdagsordning
och instruction fordrandes varder äro förvissade.
Skulle Riksens högl. Ständer täckas detta såsom uti
min tancka aldeles icke stridande emot lag, bevilja, så
förfaller utom dett skadeliga misstroendet, hvilket desse
onödiga hemligheter åtföljer ochså, i fall något missbruk
vid deras vidlöftiga skiötande kunnat insmyga sig, och
blif:r då för Riksens högl. Ständer så mycket tilförlåte-
ligare, att vid slutet af Secreta Utskåttets instruction
tillägga de orden: skulle mot förmodan denna instructio-
nen på något sätt öfverskridas, skall sådant såsom olag-
ligit, ogilt och kraftlöst härigenom förklaradt och ansedt
varda. Stockholm d. 24 October 1755.
F. U. von Essen.
17.
A. J. Raabs diktamen om sekreta utskottets instruktion.
(Allegater I, N. 180.)
Protokoll XIX, sid. 69.
Dictamen ad Protocollum.
1 :o) At Riksens ständige inkomster intet förslå emot
dess alldranödvändigaste utgiffter, kan intet vara någon
hemlighet, fast än iag för min ringa [del] ej kan till-
styrcka, att det i öfrigit giöres vidare kunnigt, än de
redan faststälte grundlagar tillåta; men just detta be-
klagel. tillståndet med riksens cassa fordrar all möijel,
32
omtancka på försichtig sparsamhet, och det så nödvändigt,
som det är oundvikekt, att det som rikets styrcka och
säkerhet kräfver, intet åsido sättes. Yid Kongl. Amirali¬
tetet i Carlscrona har man de lyckel. rön, at hr general¬
maj. von Lantingshausen upfunnit ganska fördelachtige
mått för riket, hvad de där förefallande ansenl. crono-
brödbakningarne angår, hvilket Kongl. Maij:t redan i nåder
anbefalt til efftersyn öfver hela riket på de tillämpel.
publique ställen. Äter hr amiralen Ruuth har gifvit de
utvägar vid handen, hvarmedelst riket redan vunnit myc¬
ket, men i längden kan bespara millioner, i hvilken afsicht
Kongl. Maij:t redan allernådigst vidtagit alla möijel. ut¬
vägar, som nu vid riksdagen lära blifva närmare bepröf-
vade, understödde och stadfästade. Andra värck kunna
äfven visa lycki, prof deraf. Detta alt förebådar flere
sådane påfund i längden genom den Högstas hielp. Men
sådant skulle likväl blifva fruchtlöst för de delar, som
vid riksdagarne ingångne entreprenader eller contracter
ligga i vägen. Jag vet väl, at conjoncturerne under tiden
giordt desse steg nödvändiga; men landet är nu Gudi lof
välsignat med fred. Således är iag af den oförgripel.
tanckan, at i Secrete Utskottets instruction bör införas,
det Secrete Utskottet icke har effter detta macht at sluta
någon entreprenade eller något contract eller annat hvad
dermed likhet äger, hälst sådane måhls tillhör! under¬
sökande fordrar längre tid, än de flere riksdagsärenders
skyndsamma gång tillåter, och om än collegierna, som då
nödigt voro, förut skulle höras, så äro doch deras leda¬
möter under riksdagarne skingrade; utan må Secrete Ut¬
skottet i de mål, som härunder begripas, til Kongl. Maij:t
allenast i underdånighet upgifva de förekomne anledningar
med hvad dertil hörer, doch så at det ingalunda binder
Kongl. Maij:t händerna, utan lärer Kongl. Maij:t vara så
nådig och deröfver först höra dess och riksens collegier med
flere vederbörande, samt sedan utvälja det, som för riket
nyttigast finnes. Jag är af sielfva erfarenheten öfver-
tygad, at detta är så högst angelägit, at också et särskilt
underdånigt bref tyckes till Hans Kongl. Maij:t ifrån
samtel. Riksens Ständer icke allenast härom i allmänhet
böra afgå, utan ock hvad de vid förra riksdagarne till-
styrckta entreprenader och flere sådane författningar, som
33
icke röra redan ingångne contracter, hvilka icke kunna
utan skiälig klagan å andra sidan afbrytas, innan de blif¬
vit fullbordade, utan allenast på prof eller för vissa år
blifvit anbefalte, beträffar, det måge de ej längre full¬
följas, än Kongl. Maij:tt har råderum at dem på förbe¬
rörde sätt låta behörigen bepröfva, hvareffter Kongl. Maij:t
lärer med Råds Råde härom för den följande tiden jem¬
väl nådigst förordna på bästa och nyttigaste sätt, och
det utan afseende på hvad förut blifvit för godt funnit,
emedan Riksens höglofl. Ständer och dess Secrete Utskott
aldrig kunna hafva ment, icke heller häreffter kunna på-
syffta annat än det, som för riket är gagneligast och
tillika kostar minst, hvaraf nödvändigt följer, at när tiden
och nya uplysningar med säkerhet uptäcka något, som
är bättre än det förra, så bör det aldrabästa utan drögs-
mål antagas.
2) Riksdagsordningen förmäler, at riksdagen högst
må påstå i 3:ne månader. Huru högst nödigt detta voro
för riket, talar för sig sielf. Om nu detta skall kunna
skie, så nära möijebt blifva vill, så lärer icke allenast
Allmänna Bevillnings-deputation böra blifva ibland de
första, som förordnas, utan ock Secrete Utskottet genom
instruction böra föreskrifvas, at så snart giörl. är, reglera
statsvärcket till nästa riksdag samt dereffter utfinna den
statsbristen, som utan rikets skada och osäkerhet ej kan
förminskas, hvilken då blifver ämne til ny bevillning.
Jag hemställer för öfrigt ödmiukast, om icke desse
mål, men i synnerhet det förra, om det effter ödmiuk för¬
modan vinner gunstigt bifall, må såsom riksvårdande ge¬
nom en särskilt deputation hos de andra respective stån¬
den på krafftigaste sätt understödias. Stockholm d. 25
Octobris 1755.
A. J. Baab.
3—121942. Adelns protokoll. Bil.
34
18.
«
Grefve Adam Horns memorial om sekrete utskottets
instruktion.
(Allegater I, N. 182.)
Protokoll XIX sid. 69
Hörsamt Memorial.
Vid det tilfälle, då Högloft. R. o. A. sysselsattes med
at fastställa de reglor, hvarefter deras medbroder i Secrete
Utskottet komma at skiöta ärenderne, hvilka til deras af¬
görande anförtros; så utbeder jag mig tilstånd at til
Högl. K,, o. A:s mogna ompröfvande få underställa, huru¬
vida statsvärket hädanefter bör vara tysthet underkastadt.
Intet misstroende hvarken til det Secrete Utskottet, som
nu kommer at väljas, eller til dem, som förra riksdagar
varit, har givit mig anledning at yttra de tankar et så
ömt ämne hos mig upväckt, utan det begrep jag giör mig
om vårt nu varande sälla regeringssätts grund och in¬
rättning har kommit mig at tro, det hemligheter i annat
än ministeren, bancovärket och defension tilhörande göro¬
mål böra på det högsta undvikas.
Den tid friheten fått uplifva vårt fädernesland, har
ännu på långt när hvarken varit tilräckelig eller altid
så rolig, at Riksens Ständer hunnit jämnka alla inrätt¬
ningar efter regeringssättets beskaffenhet: de fläste äro
ännu öfverlefvor af envälde, och et arbitrait regeringssätts
foster.
Medlens anordnande och redogiörandet för dem, tyckes,
efter ali naturlig billighet, böra tilhöra lagstiftande mag-
ten och dem, som äga myndighet utlagorna at pålägga,
sådant är i alla regeringar förknippadt.
Riksens Ständers plena äro ostridigt de enda, som i
Svea rike äga rättighet at skattlägga et frit slägte; hvar¬
före skola de ifrån deltagandet af redogiörandet vara
skilda?
Kunnigheten häraf alstrar även en annan nytta, som
35
är förtroende emellan dem, som stifta, och dem, som skola
betala. När rikets tarfvor allmänt blifva bekante, så kan
ingen trogen undersåte undandraga sig at, efter förmåga
undsättja det allmänna, hvar och en tror sig mera del¬
tagande, då han vet, hvartil medlen användas, än då den,
under tysthet, får tilfälle at tro, hvad han behagar. Nyt¬
tiga inrättningar varda då smakelige, när afvund och ill¬
vilja icke förmå förgifta och förvilla en menighet, som,
uplyst af sin egen förmon, ej kan taga miste om sine
fördelar. Allmänhetens förmögenhet är då en riket til-
hörig skatt, och rikets skatter kunna aldrig blifva en-
skijltes rof.
Misstroende inbördes kan då icke mera äga rum, när
hvar och en äger frihet at skaffa sig det lius, den om
allmänna tilståndet och hushållningen sielf önskar in¬
hemta.
Bistra tidehvarf, som ifrån regeringen äro i längden
oskiljaktige och af försynen menskligheten til ständiga
följeslagare an viste, hafva ej så yppne tilfällen at förleda
allmänheten. När egennyttan således utestänges, och des
grenar, som endast under tysthet kunna sprida sig och
skjuta rötter, blifva i tid qväfde, kunna de ej alstra far¬
liga och betydande olyckor.
Den enda betänklighet, som mig vid denna förändring
förekommit, har varit, huruvida det kunde vara nyttigt,
det främmande magter blefvo om vår stats beskaffenhet
tydeligare underrättade; men då jag besinnat, at den
delen af rikets stat, som förnämligast angår försvars-
värket, och mäst kan röra upmärksamheten utrikes, ej kan
vara någon hemlighet, emedan så arméens som flottans
styrka allmänt redan äro bekante, så ser jag ej hvarföre det
öfrige behöfver hållas allmänheten okunnigt. Utom dess
tror jag vår stat vara så hederligt tiltagen, at han på
intet sätt kan förorsaka nation någon vanheder, om han
blefve bekant.
At täfla med europeiska magter om förträdet i för¬
mögenheter, har aldrig varit och lärer aldrig kunna blifva
vårt syfte och ändamål.
Det anseende riket ägt hos utlänningar, har aldrig
varit bygt på en slik grund. Mannamod och ärlighet har
både förvärfvat och bevarat de rykten, som giordt Svea
36
namn älskat och vördat, och som hädanefter äfven bör
blifva det rättesnöre, hvarefter väre giöromål bomma at
mätas.
Min tanka är likväl ingalunda at betaga Secrete Ut¬
skottet de rättigheter, som lagen dem tillägger. Jag vet,
at dem tilkommer fastställa och förordna alt hvad rikets
stat rörer och angår. Sådant hvarken kan eller bör ändras.
Jag begär endast, at derigenom tysthetseden ej måtte på
det sättet förbindas, at de derigenom förmenes uplysa sine
medbroder af Riksens Ständer, som om statsverket ej
kunna hava tilräckeligt lius. Men som R. o. A., utan de
öfrige respective ståndens åtgärd, icke lära kunna fast¬
ställa något härom, så har jag den äran at tilkännagifva,
det jag äfven detta memorial hos dem lärer anmäla.
A. Horn.
19.
O. F. Badbecks memorial om seJcrcta utskottets instruktion.
(Allegater I, N. 184.)
Protokoll XIX, sid. 71.
Ödmjukt Memorial.
Vid det af Hr Fältmarskalkens hos Höglofl. R. o. A.
ingifna memorial finner jag mig föranlåten följande er-
indra till min uplysning, i anseende till det begrep jag
om det samma fattat.
Hr Fältmarschalken förmenar först, att de omilde och
sanningslöse ryckten, som allmänt skola blifvit utspridde,
att rikets inkomster på onyttigt sätt blifvit förslöste,
säkrast skulle derigenom förekommas om allmänheten er-
höllo summarisk del, hvartill det emp[l]oyerades, och för¬
denskull håller Hr Fäldtmarskalken för nyttigt om de bru¬
kade tysthetseder til en del afskafiades, i synnerhet, som
det skall vara nesligt för alla dem af riksdagsmännen,
som få så godt som ingen del af de saker, som i tysthet
37
förehafvas. Riksdagsordningens 18 § utmärker tydeligen
hvilka göromål skola under tysthet hanteras, nami. stats-
värkets, krigs- och amiraliteternes berättelser om fäst-
nings-värkens, arméns och flottans samt sjömilicens till¬
stånd med bancovärket. Jag hemställer fördenskull Hög-
lofl. R- o. A:s högst rättvisa ompröfvande, huru vida det
kan giöras vitterligit för hvarje riksdagsman, hvartill rikets
indrägter användas, utan att tillika rubba nyssnämnde
§ samt yppa rikets statsbrist, hvilket hade långt efter-
tänkligare påföljd, än de af Hr Fäldtmarschalken omnämnde
rykten, i fäll sådane af någon illa sinnad vore utspridde;
ty så liten reflexion hvar och en ärlig svensk, fri från
egna afsigter bör gjöra på lösa ryckten, så angelägen bör
han ock vara, att heligt fullgöra lagarne och ej för en
så litet värkande omständighet ändra någon del deraf.
Äfven så skadelig påfölgd, som jag, efter min tanka,
tror at första puncten, uti Hr Fäldtmarschalkens memorial
skulle föra med sig, äfven så nyttigt och för det allmänna
högst angelägit vore, om riksdagarne, efter 2:dra punctens
innehåll, kunde förkortas till 3 månader, enl:t Riksdags¬
ordningens lydelse, men, utom det att erfarenheten nog¬
samt övertygadt en hvar, att sådant förmedelst sysslornes
myckenhet omöijekn låter sig göra, så kan jag ej för min
del af Hr Fäldtmarskalkens sidsta föreställning ej annat
sluta, än att våra riksdagar dubbelt skulle förlängas, om
Riksens Högloft Ständer ej skulle åtskilljas, förr än det
kommit til vederbörlig expedition, då man likväl har sig
bekant, att mästa delen af deputationernes arbeten vid
riksdagarnes slut stöta tillsammans och sysselsätter Expe-
ditionsdeputation flere månader. Och aldenstund uti denna
deputation finnes ledamöter af alla 4 stånden, äfven som
uti de andra, utsedde af Riksens Högh Ständers herrar elec-
torer, så bör man ej hysa om dem så nedriga tankar, att
de kunde gifva åt expeditionerne, annan dag, än Ständers
rätta mening varit, och derigenom göra sig till ovärdige
medlemmar i det borgeliga samhället, lärandes en hvar
ej mindre än Hr Fäldtmarskalken sjelf akta sig för att
blifva ledamot i denna deputation, om man skulle vara
underkastad så svåra omdömen; anhållandes jag öd-
miukelm, om Hr Fältmarskalkens eller någre i denna sak
inkommande memorialer varder till de respective stånden
38
remitteradt, det hosgående ock får följa med. Stockholm
den 25 November 1755.
O. F. Rudbeck.
20.
Anders Rudolf Durietz memorial om sekreta utskottets
instruktion.
(Allegater I, N. 181.)
Protokoll XIX, sid. 72.
Ödmiukt Memorial.
Jag suspenderar häldre mit omdöme om andra rnenni-
skior, än at jag om dem skalle fälla oblida domar, der¬
före jag ock igenom efter skrefne icke tänker accusera
förledne riksdags Secrete Utskot, som torde haft til sine
göromål viktigare skäl, än jag nu i hast kan inse, men
begär allenast i ödmiukhet, at för den tilkommande tiden
alt måtte sättas på den jämna fot, at hvar ärlig man,
innan han reser ifrån riksdagen, må få kundskap om alt,
som ej fordrar mer hemlighet, än at det ändå expedieras
til allmänna embetsmän. Jag har dertil så mycket mer
skäl, som när det ankommer på bevilning, ock contributio-
ner äskas, det kufvudsakligaste bör vara at granska re-
quisitionerne och redigera dem efter deras nödvändighet,
som os bliver betagit, om Riksens Ständers plena sättes i
mörker om värkeligheten och angelägenheten af vissa för¬
fattningar, som med dem kunna communiceras; den råd¬
plägning, som sedan lämnas plenis, blifver nästan fåfäng;
ty när summan blifver fast, måste den genom contribu-
tioner indrifvas.
At belägga varor med tull och umgälder, kan jag ej
annat finna än vara plenorum rätt, där hvar man får
säga, huruvida sådan kan dragas el. ej. Ehuru jag sista
riksdag bivistade plena, påminner jag mig ej, at där
någonsin blef lagt någon afgift på sill el. salta fiskvaror,
39
hvarmed vi nu äro betungade; det ber jag, at hädan¬
efter i Riksens Ständer Secrete Utskots instruction nam¬
nes, at ingen tunga må påläggas af dem deras medbroder,
innan de åtminstone fåt den förmon at underrättas om des
nödvändighet.
De skrefne el. ock de trykte gazetterne bebådade mig
äfven efter riksdagens slut, at någre handlande blifvit
uphögde i lika värdighet med Kongl. Maij:ts och rikets
tromän nemi. herrar Directeurer af Ostindiska compagniet.
Jag såg på Secrete Utsk:s instr. uti des 9 §, at dem där
var förbudit anmäla någon hos Hans Kongl. Maij:t til
befordran, til embete, n. b. värdighet el. andra förmåner,
men om Secr. Utsk. el. någon annan anledning styrkt
Hans Kongl. Maij:t at förklara dessa handlande för rikets
tromän, så ber jag at derom blifva underrättad och at i
instruction tydel. utsättes, at inga caracterer utom pleno-
rum samtycke må hädanefter tilstyrkas. Huru liten makt
det än ligger på et äreställe, kan det dock göra lefnaden
tung för en ridders- och embetsman, då han ser en ung
handlande intaga det hedersrum, som en embets- och
adelsman hvarken genom vett och förstånd, möda el. ar¬
bete, ej eller genom härnad och krig kunnat bana sig
vägen til. Mera märkvärdigt förföl mig, at jag aflönings-
anordningen fåt se, at visse riksens ämbetsmän niuta
större löner, än theras embeten efter staten medfölja. Jag
har hördt, at de, en del efter 1696 års stat och en del
efter en stat som vid sista riksdag skal blifvit faststäld,
och hvarigenom de som varit vår nu regerande aller-
nådigste Konungs betjente under det han var Kongl.
Höghet fåt behålla sina löner så på 1696 års stat, som
efter den som Hans Maijrt dem bestått, derlikväl då de
komma at lönas af riket, Kongl, förordningen, som förmår
at ej någon får hafva 2:ne löner som stiga öfver 300 dr
smt, tydel. låg dem i vägen. Detta som steg til 60 å
70,000 dr smts årlig utgift vet jag aldrig vara faststäld
in plenis. Om Secrete Utsk:t dertil jakat och förr af in¬
str uctionen haft anledning, så anhåller jag ödmiukel. at
den 3 § af instruction måtte deruti göras så tydelig at
vi hädanefter altid måge få veta, när någon tilökning
skier uti stat. Jag ber at härpå gifves, så mycket mer
akt, som äfven en tilökning vid sista riksdag skiedt på
40
ammiralitetzofficerare sorn lärer stiga til 30,000 dr smt
ock såleds med föregående utgör en tunna gulds årlig
tilökning i stat; skolandes jag vidare i den delen före¬
komma med mina oförgripeliga tankar. Uti Kongl. Can-
cellie-collegio är mig sagt, at vissa personer därstädes
äfven niuta större löner än 1696 års stat dem tillägger,
och det af medel, som ehuru de härröra af vissa särskilta
rikets inkomster likväl hindra at deras öfverskott kan
komma staten til undsättning, hvarom med mera jag nu
i hast ej kan göra så utförligt beskied men skal innan
contributionsvärket förekommer, söka at häruti framdraga
för plenis det lius, som torde lända rikets invånare till
lindring och någon befrielse ifrån contribution, men nu i
synnerhet anmärkes, på det Secr. Utsk:s instr. må i dessa
delar blifva så författad at vi öfriga undersåtare ej måge
blifva så store skattdragare.
Vidare häfver jag och mine medborgare tänkt, at vid
de någon tid af Riksens Ständer vedtagne entreprenader
äfven rikta oss; Ja vi hafva arnat med rikets lättare ut¬
komst til några 1000 dr smt gå in uti slika bygnader,
men blifvit underrättade at sådant andre redan blifvit
updragit. Jag för min del tycker at til besparing för
rikets medel inga slut och afhandlingar med privata skie
af Secr. Utsk., utan sådant lämnas til vederbörande em¬
betsman at efter Kongl, förordningar och instructioner
sådant sluta, som de det sedan för Kongl. Maij:t och
Ständer kunna och böra försvara.
Skatträttigheten af en rikets härlighet, som til stam-
schefferi för en hel province varit nyttig och heter Lindö,
finner jag vara abalienerad och kommer, som säges, i någon
particulairs hand, likaledes en af rikets bästa kungsgårdar
vid namn Gripsholm för lindrigare arrende updragen en
particulier. Jag önskar af Herrar ledamöterne, som i
Secreta Utsk. setat, blifva underrättad om Secret. Utsk.
dervid lagt handen har det skiedt, så hvad kan vara
nödigare, än at sådant uti instructionen betages och at
slika saker så för den ene som andra rikets invånare går
sina laga vägar under ansvarige embetsmäns inseende.
At under sista riksdag större afbetalningar skiedt så
för Högst salig Konung Kredrics hofhåldning som til in¬
lösen af en gammal fordran, den der förr sagts vara be¬
41
tald och clarerad; men nu åter kommit riket til gravatio-
ner, derom vitna anordningarne til det förras betalande
och hvad det senare angår documenterne uti Rikets
Ständers Contoir, men aldrig hafva dessa viktige ärender
som röra gammal gäld och ingen hemlighet innebära, mig
vitterligen in plenis varit före, i anseende hvartil och som
det någorstädes ifrån måst blifvit determinerat jag påstår
at Secreta Utsk. hädanefter ej må plenis oåtspordt, slike
ansenlige poster auctorisera. Grunstige Herrar, vi bråka
ibland med några dal. silf:mts ränta uti et frälse byte
för en fattig adelsman, men utgifter som röra tunnor
guld, deraf jag en del uprepat, få vi icke ord för oss.
Då jag af gazetterne sedt en och annan ung man blifver
til stora embeten befordrad då jag i samma metie kiendt
äldre bepröfvade och förfarne embetsman, har jag undrat,
hvad lagarne då sagt, men fåt til förklaring, at Riksens
Ständers Secret. Utsk. genom sine gode vitnesbörder dertil
lagt grunden.
Jag hinner väl nu ej gå in i undersökning härom,
men styrker allenast att Secret. Utsk. genom instruction
må betagas at plenis oåtspordt gifva så vitnesbörder som
recommendationer.
Äntel. och emedan tiden nu ej tillåter gå vidare,
måste jag dervid stadna, at jag ock styrker R. o. A. at
uti instr. införes det ingen redo och räkning för någon
förvaltning drages ifrån de vanlige ställen utan at äm¬
betsmän uti hvad dem updrages, altid uti redogörande får
stå under dem, som enligit kongl, förordningen äga deras
penningeräkningar i alla tider pröva och skärskåda, såsom
ock at Riksens Ständ. Secreta Utskott, plenis oåtspordt,
ej sätta några uphandlingar el. andre ärender under vissa
deputerades tilsyn, emedan utan det at ansvar svårare
kräfves af Ständers fullmägtige än Kongl. Maij:ts och
Ständers tienare, plena böra, om nödvändigheten sådant
fordra vara berättigade at til slika förrättningar utse
deras deputerade. Stockholm d. 25 Octob:r 1755.
And. Bud. Durietz.
42
21.
Grefve G. D. Hamiltons memorial om selir da deputationens
instruktion.
(Utslcottshandlingar 1755—1756, vol. 74 nr 241.)
Protokoll XIX, sid. 76.
Hörsamst memorial.
När nu instruetionen för Riksens Ständers Secreta
Deputation, kommer at kos Riksens Ständer under skiär-
skådande företagas, utbeder iag mig tillstånd at en uti
mitt sinne märkvärdig omständighet dess uplyste ompröf-
vande underställa.
Utaf alla måhl som vid denna riksdag förekomma,
kan intet vara angelägnare, intet mehra värdigt Riksens
Ständers omsorg, än at effterse, huru rikes (!) grundlagar
blifvit effterlefvade, ock huru Hrr Riksens Råd dervid i
akt taget, hvad deras embetes plikt af dem äskadt.
Det är bedröfveligen bekant at rykten blifvit ut-
spridde uti riket, nu uppå det ena sättet nu uppå et
annat, alla utaf det innehåll, at dess inbyggare kunde
sättias uti fruktan, at både lag och frihet voro på vägen
at förloras. Fördommar, det vare sig emot Kongl. Maij:ts
höghet, eller emot Rådets uti lag grundade myndighet, äro
högst äfventyrlige, ock härröra altid antingen utaf et omo¬
get begrep eller utaf enskyllte och lönlige afsikter. Men
när utaf handlingar och rådz-protocoller kan inhämptas
huruvida någon anledning varit till sådane rykten, om
något inbrott skiedt uti grundlagarne ock om regeringen
är uti den drifft och activitet den vara hör, så dömmer
man med uplysning ock jemväl med fullkomlig rättighet.
Jag håller derföre före, at allt hvad härmed gemenskap
häfver, må upgifvas utaf Secreta Deputationen, ock detta
uti iustruetion inflyta. Finnes det vara updiktade före-
gifvelser, så äro Riksens Höglofl. Ständer de, som alldra-
närmast deröfver böra vara tillfridställte, ock som kunna
taga de kraftigaste mått at sådant efftersöka låta, ock uppå
43
uphofsmännen leda. Men voro åter emot all förmodan,
någre bedröfvelige bevis utaf vederspelet, så tillkommer
ingen med mebra skiähl än Riksens Ständer at vidtaga
nödige botemedel!. Det kräfver riksens välfångne rätt
och frihet, det kräfver ock tillika af oss både vår och
våra effterkommandes välfärd. Stockholm d. 27 Octobr.
1755.
Gustaf David Hamilton.
22.
Sam. Ehrenmalms memorial om rådsvalet.
(Allegater II, N. 46.)
Protokoll XIX, sid. 78.
Ödmiukt Memorial.
Det är ingen inbillad tanka om skickelighet och kund¬
skap vid förebringande af nyttiga och betydeliga tanke¬
sätt, som förmå mig at inför en så hög och uplyst för¬
samling vid thetta tilfälle yttra mig, utan har jag blott
fölgt min egen öfvertygelse, hvars enda afsigt är allmänt
vähl, och räknar jag för min största vinning, om jag
kunde få tilfälle, lemna Högke R. o. A., öfvertygande ve-
dermählen, om min odödeliga nijt, ehuru otilräckelig then
och är för ett så värdigt ändamåhl.
Ibland the vårdande omsorger, som vid Riksens Stän¬
ders nuvarande samling böra företagas blir ofelbart den
förste och en af de angelägnaste, at uprätta förslager till
the fyra lediga varande rådsembeten, hvarom högh R. o.
A. äfven vid theras sednaste sammankomst öfverenskommo;
vid en så örn och för rikes välfärd betydande förrättning,
har jag trodt mig böra underkasta R. o. A. skärskådande
effterföljande omständigheter.
Som Hrr Riksens Råd äro the under hvars mogna
skärskådande komma saker af så åtskild natur, som nå¬
gonsin handterings ämnen gifves innom vårt samhälde,
så följer äfven deraf ostridigt at vid rådsbordet böra
finnas män, som äga i de förekommande måhl kundskap
u
och insicht, ty annars1 kunde den del af rikets vähl, sorn
sig häruppå grundar, komma at lida.
Beträffande den första omständigheten, så lärer där¬
till för närvarande ingen redigare afmätning gifvas, än
upmärksamhet på hvad innom rikets råd behöfves.
Jag understår mig först föreställa nödvändigheten af
en justitire-man. Yi äro vähl så lyckelige at vi innom
rådet äga skickelige och förfarne domare, som uti lagens
ovälduga skipande taga all ömsint del, men desse äro
doch så få, at deras trägna arbete omöjeligen kan vara
svarande emot den myckenhet af justitke måhl, som kunna
förekomma. Gunstige Herrar, en och hvar af Eder lärer
utan vidlöftig utredning, vara öfvertygade, thet lagens
snara och grundeliga skipande, är lika som siälen af men-
neskeliga samhäldets styrka och vältrefnad; säkerhet till
lif abra och egendom är ett så ömt hvärf(!) at thess vård
ej bör lemnäs åt tidsens utdrägt el:r en blind lyckas af¬
görande.
Likaledes lärer oundgängeligheten af en cammar-
oeconomie-man snart kunna visas, ty hvad kan vara an¬
gelägnare, än at the, som sitta vid styrelsen äga en redig
kännedom, om rikets rörelse, invärtes hushåldning och
finance värk, såsom the rätta medel till rikets upkomst
och vähltrefnad, i anledning hvaraf jag för min del tycker,
at en man, som uti en så angelägen och omistelig vetten¬
skap äger grundelig insicht och erfarenhet, är vid råds¬
bordet oumgängelig.2
Sedan Riksens Ständer tagit så mogna och berömvärda
författningar till defensions-värkens oell landtmilicens i
stånd sättiande, lärer ofelbart tankan snart falla på vår
svenska siöescaders uphielpande. Till vinnande af ett
slikt nödvändigt ändamåhl, kan jag ej annat än för min
del äga den tankan, at någre sådane personer bör Hans
Kongl. Maij:t i underdånighet föreslås, som om siöväsendet
och dess hushåldning innehafver kundskap och erfarenhet;
och tyckes en sådan förstärkning i Rådet vara så mycket
angelägnare, som det lärer blifva omöjeligt i fall sys-
lorna skulle ökas at the af en, som af ålderdom redan
1 Ursprungligen »annars blifyer — grandar vårdslösad.»
2 Ursprungligen »rådsbordet angelägnare än någon af them som uti
ministeriele värf endast blifvit brukade helst i synnerhet slike personer
ej uti rådet saknas och therns antahl tilräckeligt».
45
tryckes, leanna rätt vårdas, och skulle kan uti Rådet
saknas, så underställer jag, mine Herrar, edert mogna
skärskådande i hvad svårighet thenne delen af militaire-
expedition skulle råka.
Till den herde riksrådssyslan hör så mycket jag be¬
griper likaledes föreslås militaire personer. Denna staten
som är äfven så vidlöftig som dess skiötsell nödvändig,
hälst rikets trygg och säkerhet sig deruppå grundar,
sysselsätter ofelbart flere män och fordrar förstärkning.
Skulle I mine Herrar hnna desse rådsembeten vara
för vår tid de nödvändigaste, så lärer I äfven hnna en
lika nödvändighet vid skickeliga ämnens utletande till
deras bestridande. Med gunstig tillåtelse vill jag härvid
påminna något. Som thet är och blir en afgiord sak, at
till olika och vigtiga syslors skiötande fordras olika kund¬
skaper och sådan insicht som genom idog utöfning med
grundelig erfarenhet blifvit styrkt,1 så lärer thet äfven
vid förslagens uprättande till ofvannämnda riksråds syslor
vara högst angelägit, thet ej andre till en och samma
sysla lemnäs i vahl, än the som äre i thet värk upammade,
hvilka syslorne innom Rådet hafva afseende på, och uti
theras förra embeten vist öfvertygande vedermälen af
giltig skickelighet, jag menar grundelig kundskap och er¬
farenhet. När thetta vid så höga syslors utdelande tages
i akt, så får alla ärender ordentelig gång och lagbundit
skick, då beror min välfärd ej på andras godtycko, ty
rättvise och förståndige män skärskåda giöromåhlen; då
skiljes jag ej ifrån mine välfångne rättigheter, och tryckes
ej af rikets brist, ty mogit folk handhafver rikets hus-
håldning, då utrustes krigsmagt och flotta till rikets
hägn och försvar,2 ty förfarne och kunnoge män bedra¬
gas ej.
Thet som mäst legat i vägen, at för allmänheten blotta
thesse späda tankesätt, har varit fruktan at med miss¬
nöje af them blifva ansedd, som tycka sig lida genom
thet at ej så många ledigheter til befordran skulle lem¬
näs som the förväntadt, men, gunstige Herrar edert ädel¬
mod och then nit I å daga lagt, för rikets välgång, och
1 Ursprungligen »ty annars råka embeter i vanhäfd», senare över-
struket.
54 Ursprungligen »men ej til enskild vinst» senare överstruket.
46
sälla styrelse liar varit ett bevekande skabl, sorn förmått
mig at uti thetta ömma ärende yttra mig.
Tillstäd mig äfven gunstige Herrar nu i ödmiukhet
förklara, at hvad jag anfört ej grundar sig på något miss¬
troende till Hrr Electorerne, om hvilkas skarpsynta och
mogna urskillning vid en slik örn och mer än angelägen
omständighet, jag gior mig helt förvissad, utan har min
afsicht endast varit at lemna någon utstakning till the
nödvändigheter som böra tagas i ögnamärke, vid sådane
syslors föreslående, som ej äre till enskiltes nytta in¬
rättade, utan at vårda rikets angelägnaste hvarf och
ärender. Och underställer jag vördsammast Högl. K,, o.
A:s ömma skärskådande, om ej nödvändigheten tyckes
fordra, at om sättet tili rådsvahlet först må blifva af-
giordt, innan listan på the utnämnde electorer, blifver
upbruten; thet inkast torde härvid giöras mig, at tiden
är kort och dagen till våhlet utsatt, men mine Herrar,
någre timmars ja äfven dagars, upskof uti en så örn
och riksvårdande angelägenhet som thetta är, torde vara
oss högst nödvändig, betänk at vår och väre medbröders
välfärd ofta beror uppå them som sitta vid styrelsen, börom
vi ej tå vara mohna om at ej förhasta oss el:r giöra i
dag hvad vi i många tider kunna ångra. Stockholm d.
27 Och 1755.
Sam. Ehrenmalm.
23.
Hans Henrik Höljes memorial om rådsvalet.
(.Allegater II, N. 114.)
Protokoll XIX, sid. 78.
Ödmiukt memorial.
Af ett i sidsta pleno ingifvit memorial, hvilket efter
några herrar ledamöters begiäran til vidare öfverlägning
är på bordet liggande, finner jag huruledes höglofl. R. o.
A:s ompröfvande hemställes, om och huruvida icke nödigt
voro, i fall Riksens Ständers tanka är at nu genast före¬
taga sig rådsvahlet, at hoos Hans Kongl. Majit i Rådet
giöra sig underrättad hvilka departements förnämligast
47
behöfva förstärkning, på det at Rådet städze måtte vara
så besatt, som rikets tiänst och undersåtarenas säkerhet
det kräfver.
Då en proposition af någon riddersman, skriffel, eller
muntel. giöres och då den samma under överlägning i
ståndet tages, blifver efter mitt oförgripeliga omdömme
ståndets egenteliga giöromåhl, i synnerhet om samma pro¬
position medförer någodt nytt och emot gammal vana stri¬
dande sätt at handla, det man undersöker huruvida så¬
dant l:o är öfverensstämmande med fundamentale lagarne
och 2:o om någon värkelig förmån därigenom för rikets
allmänna bästa och dess undersåtares trygghet voro at
förvänta, emedan desse äro de endaste rättesnören efter
hvilka1 machtägande och lagbundne ständer lära beständigt
vilja inrätta deras riksdagz giöromål.
Regieringsformens 12 § lyder således: Näst Konun¬
gens höghet häfver af ålder varit och sedan efter för-
blifvit, utan at något högre embete bör emellankomma,
största vördning hoos Riksens Råd, hvilka Ständerne af
infödde svänska män och undersåtare som riket med
huldhet, trohet och manskap förhundne äro, äga uht-
nämna och Kongl. Maijrt till väljande, antagande och be-
fullmächtigande i underdånighet föreslås, hvarvid således
förfares, at R. o. A. giöra ett uhtskått af 24 personer,
Prästerskapet af 12 och Borgareståndet af 12 deras leda¬
möter, hvilka alla träda tillsammans och efter aflagd
tysthets eed rådgiöra, öfverläggia och sig förena om så
många skickelige samt om fäderneslandet vählförtiänte
personers uhtvähljande, at till hvart ledigt ställe tre till
antalet uti förslaget kunna namngifvas, hvilka pröfvas vara
tiänlige, värdige och nyttige sådane höge riksens embeten
at bekläda. Af föregående § lärer högh R. o. A. finna, det
Regieringsformen aldrig nämner ett ord om de departements
hvartill det föromtalte memorial gifver anledning at och
värkel. sådane departements eij i Rådet finnas och att
lagstiftarens endaste föresats varit det måtte Rådet blifva
sammansatt af sådana män som äro riket med huldhet,
trohet och manskap förbundne och som kunna vara vär¬
dige, tienlige och nyttige sådane embeten at bekläda.
Ingen lärer tvifla, det ju icke Ständerns(l) ömmaste vähl
1 Ursprung!. >förnnftiga> senare öfverstrnket.
48
före livilar i Rådets händer. Riksens Ständer församlas
hvart tredie åhr, de vårda sielfva under deras samman¬
varo sine och hela rikets rättigheter. Men som Ständer -
nes activité medelst deras åhtskilnad uphörer, så ligger
den högsta machten därpå, det måtte desse deras full-
mächtige äga alla de egenskaper som fordras till ett
oförskräkt bevakande af rikets säkerhet, Ständeras(!) frij-
het och hvarje undersåtares vählförvärfvade rättigheter,
likmätigt den 14 § af samma vår besvurna Regieringzform,
hvarest Hit Riksens Råds giöromåhl närmare finnes uht-
stakat.
Ostridigt är, at Rådet genom senare tagne författ¬
ningar, och till de allmänna sakernas skyndesammare be¬
drifvande sedermera vähl sins emellan blifvit fördelt uti
2:ne divisioner hvarest de sielfva efter deras ägande
kundskaper och närmare insikt skiöta de särskildte måhl
som i Rådet förekomma, men deraf kan eij slutas at
vissa särskildte departements höra till Rådet, så mycket
mindre som de i sig sielfva eij existera och som funda¬
mental e lagarne eij det ringaste därom nämna och för¬
mäla. Blifver således efter min oförgripeliga mening Stän¬
dernas giöromåhl vid rådsförslagens upprättande at hålla
sig på det nogaste vid lagens egienteliga begrep, at eij
underkasta et sådant deras giöromåhl på det ringaste
sätt under någon annans än Ständernas eget ompröfvande
och at i fölgd däraf uhtnämna sådane personer, som äga
de i 12 § af Regieringzformen utstakade egenskaper, och
som därjemte äro af särskildte ämnen i anseende till deras
skickelighet och kundskap, af hvilka Hans Kongl. Maij:t
då i följe af samma lag äger macht at välja den, af hvil¬
ken Hans Kongl. Maij:t kan finna den bästa uplysning i
de stycker hvartill rådslagens plägande och de allmänna
sakernas bedrifvande efter hvarje tijd och beskaffenhet då
kan vara lämpeligast. På sådant sätt uhtöfva Ständerna
deras på laag grundade förslager och Konungen dess vald-
rättighet. Ständerna erhålla fullmächtige, till hvilka de
äga förtroende, och Konungen uhtnämder den, som med
kundskap och insicht aldra bäst kan gå Hans Kongl.
Maij:tt med uplyste och oförfalskade råd till handa.
Sedan jag nu efter mitt oförgripeliga tankesätt ytt-
radt min mening öfver Ständernes vid rådsförslagens upp¬
■49
rättande, på lag grundade giöromåhl, torde det blifva så
mycket mera öfverflödigt at fråga, om och värkeligen
någon nytta skulle stå at erhålla, i fall en sådan före¬
slagen nyhet af Ständerna blefve antagen, som jag eij
vet huruvida sådant kunde vara mig tillåtit. Ingen upp¬
lysning öfver de varande råds vacanser kan erhållas, den
Ständerna af dess råds electorer eij tillförene äga och som
eij är hela riket bekant; eij lärer det vara med Ständer¬
nas giöromåhl öfverensstämmande at blanda någon uti
deras frija och på lag grundade vahl; eij böra Ständerna
genom det minsta steg underkasta sig någodt, som med¬
förer intryck1 uti deras frija tankesätt och deras fulla
förtroende, som är grunden till ett otvungit föreslående;
och sluteligen lära Riksens Ständer redan hafva dragit
så mycken frucht af det hijtintils brukeliga sätt at välja,
det den ringaste ändring därutinnan icke allenast torde
finnas betänkelig utan och emot deras sanskyldiga nytta
och vähl färd i framtijden stridande. Jag drager däraf
den korta slutsats det rådeligast blifver at uti aldra no-
gaste måtto förblifva vid det som i Regieringz-formen är
föreskrifvit och igenom vanan auctoriserat, samt at råds-
electorerne således i stöd af Regier:formens 12 § på deras
eed och samveten utan den ringaste ändrings giörande,
företaga och till plenorum fastställande upgifva förslag
på de i Rådet nu lediga varande embeten. Stockholm den
27 Octobris 1755.
H. H. Boije.
24.
Von Vickens diktamen om rådsvalet.
(Efter protokollet.)
Protokoll XIX, sid. 80.
Som Hans Kongl. Majit vid alla lediga sysslor har
at välja enligit Regeringsformen af 3:ne, som honom i un¬
derdånighet föreslås, och äfven väl Riksens Ständer, vid
1 Ursprungligen »införer eftertryck».
4—121942. Adeina protokoll. Bil,
50
riksråds-vacancerne, följa samma principe, så at de upföra
3:ne på förslagen til råder; ty må ock utnämnandet för
Hans Kongl. Maj:t ej vara mindre fritt eller olikt denne
gång och altid än vid de förrige sysslorne, at af 3:ne före-
slagne välja efter nådigt behag. Och som Riksens Stän¬
der i dag föresatt sig, at af högloflige R. o. A:s välför-
tjente och högtuplyste män utvälja råds-candidater til de
ledige ställen så väl vid justicen som det militairiske de¬
partementet, ty anhåller jag, at vid detta ämne hrr råds-
electorerne måge til grund taga, det förslagen må inne¬
hålla sådane ledamöter, hvilka, enär de väljas til ett de¬
partement, kunna derifrån draga sina förut förvärfvade
värdigheter; jag menar, at til militair-förslaget upföres
af militairen, äfven som til justitiedepartementet de af
civil-sidan, til begge delarne Svea Rikes troman; hvaraf
följer, at derigenom Hans Kongl. Maj:ts nådiga utnäm¬
nande förblifver likt med lag, och ej, som offta handt, at
uppå förslagen de föreslagne blandats tilsamman, antingen
2:ne militaire och en af juridiquen, eller vid det andra
opposite emot det förra, hvaraf handt, då den clausulen
medfölgdt, at förslaget kallats, eller rättare sagdt ansedts
antingen som militairt eller civilt, at offta Hans Kongl.
Maj:t i följe deraf måst utnämna den ena och ej haft
val at välja af de trenne; hvartil man kunde oförgripe-
ligen få tilfälle at beskrifva Ständer utom ändring af
lagen, dock sjelfva i förslaget hafva liksom velat peka på
en viss, som ej haft tvänne andra i följe med sig af an¬
nan ordsak, än endast för att fylla antalet på förslaget.
Häraf flyter den ofelbara medfölgd, det Hans Kongl. Maj:t
af Riksens Ständer ej må sättas innom de skrankor lagen
förbjuder och således Konungen tvärt emot lag betagas,
at välja af trenne, som Regeringsformen innehåller. Der¬
före tror jag mig hafva rätt at förblifva vid mitt förra
ödmjuka påstående, som til protocollet för min räkning
må förvaras, så at hvarje rådsförslag må innehålla 3:ne
svenske, högtförtjente tromän, af samma departement, som
den lediga råds-sysslan tarfvar.
51
25.
Kapten Johan FrintzensMölds diktamen om rådsvalet.
(Allegater I, N. 185.)
Protokoll XIX, sid. 83.
Hietainen för protocollet på Riddarehuset d. 26 Oct:ber 1755.
Fast iag uti några dagar hört här uti vårt ridderliga
samhälle talas om busar samt ryckten i landet med dess
skadeliga påföljder, har jag däck intet der utinnan velat
yttra mine tankar förr än nu, och det i anledning af
herr Generalen och Grefven Hammilltons förut uppläsne
memorial rörande ryckten och den olyckelige saken. Jag
tror för min del, gunstige Herrar, att det ligger en var
redelig undersåte ock grämer i hiertat, efter mine oför-
gripelige, däck i mitt samvete grundade ock välmente
tanikar, den skilljactighet ock oenighet, mine gunstige
herrar, misstroende ock avund, hvillket vij beklageligen
finna hos [oss] insmygit i väre tankar ock giöromål, då vij i
stället som svän ske män med ett h[i]erta, ock lika förtro¬
ende borde våra riksdags arbeten uträtta, men ännu tvärt
om, hvillket vij ty värr i början af vår riksdag nogsamt
funnit att hiertat der öfver må blöda, ock frucktar farli¬
gare påföljder än man tror så framt intet ordsakerne,
efterses och besynnerligast kunna från sine gömmor ut¬
rönas. Mine gunstige Herrar, ni som äga skarpsynhet
med försicktighet, nij som kiänna sakerna, med ren nit
ock ovällduga ögon, nij som ser påföljderna af vår fram¬
tid, hvart hän vår oenighet kan största (!) oss, sammanfoga
Eder med dem andra fränne redelige svänske stånden,
ock granska efter försicktigt däck allvarsamt, om någon
undersåte bland oss varit dierf nog sättia sig emilian vår
nådiga öfverhet samt oss trogne undersåtare ock der giort
skugga, om någon trängt sig till öfverhetens öron att der
caracticera (!) sine medborgare och redelige svänske, intet
alene huru de se ut utanpå, utan ock giöra portraitte om
deras invärtes tanckar i hiertat, som endast Gud ock
samvetet bör dömma om först, ock sedan vär nådiga öfver¬
het, som af våra gärningar skola finna, det var redelig
svänsk man altid bibehåller ett rent svänskt hierta, och
skufvar1 aldrig att våga den sista blodsdroppen för vår
kung ock lag, mine tankar, mine gunstige Herrar, äro
enfalldige nog att tro, det vårt oenighets frö, genom så-
dane misstankar först blifvit bland oss utsådt, ock deri¬
genom (våra så kallade partier) formerade, samt af slickt
millioner ryckten i landet kring flugit, derföre mine gun¬
stige herrar, finnes sådane afgrundsexpediter emilian öfver-
heten och undersåten, så haf dem fram i dagsliuset ock
ränsa dem ut, ty då äro det dem, som torde giöra anled¬
ning till misstankar hos vår nådigste öfverhet, att intet
alla dess trogne undersåtare mena lika väl; då äro det
dem, som torde giöra, att undersåten suckar ock tro det
vår nådige öfverhet intet nu som förr äger lika nådigt
hierta emot dem. Mine gunstige herrar, finnes sådane, så
haf dem fram, på det ett rätt förtroende må bli emilian
kung och ständer, ock vår nådige konungs regering deri
lätt, att innan riksdagen slutas, en var redelig svänsk
undersåte, får sielf bära sitt hierta med egen bild oför-
fällskat till tronen, ock som vij då, med Guds hielp, man¬
grant framkomma, felar aldrig att ju vår nådigste öfver¬
het lärer finna ock säga, att den, som säger sig den ena
än den andra äga mera förtroende och redeligare hierta
emot öfverheten; att der med söka företräde, den är en äre¬
förgäten uti vårt redeliga svänska sammhälle.
År och dag som föreskrifvit står.
Joli. ‘Printzenskiöld Carlson.
1 skufva = sky.
53
26.
Landshöfding W. Lindenstedts memorial om Ärlig svensk.
(.Allegater II, N. 55.)
Protokoll XIX, sid. 85
Hörsamt Memorial.
Jag har vid flere riksdagar i början af vår sälla fria
regering med bekymmer förmärkt, huru nitfulle och väl¬
menande män ofta blifvit i meningar skiljaktige, fastän
de å både sidor aldeles til et och samma ändamål, nemkn
rikets sannskylliga välfärd, velat rikta och styra deras
rådplägningar.
Gunstige Herrar, mine tunga och trägne embetes
sysslor, samt andre omständigheter hafva ej tilstadt mig
at vid de sidsta edra sammankomster få vara tilstädes
och med eder taga del i den oskattbara förmån, svänske
män äga, i det hvar för sig under en mild och nådig Ko¬
nungs hägn, samt lagarnes beskydd får i frihet bidraga
hvad han förmår till det gemensamma bästa. Nu, då jag
af ålder trög och arbete matt, intet förmår dageligen
skiöta något publiquet ämbete, har jag likväl tyckt mig
ieke äga tillräckelig ursäkt, om jag denna gången spart
min möda och kåstnad, utan vill jag sammanstämma med
eder, mine herrar, uti den Högstas lof och inbördes glädje
liud öfver vår lyckeliga tid och hvad jag förmår arbeta
på beständiga nyttjandet för väre efterkommande af samma
sällhet. Hvar gång jag träder innom detta rum och hörer
så många bevis af ren kärlek för lagars hälgd och fri¬
hetens behöriga kringgärdande så vill glädjen uttryckas
utur mine ögon; men förlåten mig, gunstige Herrar, om
jag säger at det lika som åter vill oroa mig, at jag vid
visse tilfällen ännu stundom igenkänner en lemning af
vår mindre överensstämmelse i lagarnes förstånd. Detta,
Gudi lof! har jag väl icke förmärkt i någon sak af sär¬
deles vigt, men, gunstige herrar, små afvägar kunna leda
till större, och ingen harmonie pryder et fritt släkte mera,
54
än den, sorn spörjes vid lagarnes otvungna tillämpande
efter deras rätta ändamål. Min oförgripel. tanka är alther-
före den, at vår pligt ingalunda upfylles derigenom full-
koml:n, at vi lemna våra efterkommander ett lyckligt re¬
geringssätt, utan kräfver tillika vår skyldighet, at der¬
jemte väl underrätta dem om grundlagarnes natur och
ändamål, så at de förstå at rätt skiöta en så stor skatt,
hvilken de flästa jordklotets inbyggare sakna och fåfängt
sucka efter. Alla vetenskaper läras vid väre högskolar,
så at vi täfla med de flästa folkslag och, utan at smickra
oss, öfverträffa många deri. Vårt jus publicum är det
studium, som mäst blifvit vanskiött, där det likväl af en
fri nation, näst himlaläran, bör idkas, skiötas, läras och
intryckas i de späda sinnen. Andre vetenskaper äro nyttige
men denna nyttigast. Våra lagar pålägga rikets invånare,
at med en svår ed, vid förlust af siäl och kropps välfärd,
försvara friheten vid alla tillfällen, hvad är då billigare,
hvad skyldigare än at tillika väl underrätta dem om la¬
garnes innehöll och frihetens rätta art och lynne samt
visa dem medel til deras evärdeliga bestånd! At vara
kort, så hemställer jag till Höglofl. K,, o. A:s mogna om-
pröfvande, om icke Riksens Ständer skulle finna högst
angelägit, at i underdånighet anholla hos Kongl. Maij:t
det samtel. högskolarne kunde i nåder anbefallas at anföra
ungdomen i den delen af vårt jure publico, som gifver
om grundlagarne, rätta och rediga begrep, och at til den
ändan et compendium el:r en liten nätt minnesbok til
Kongl. Cantzeli collegii censure och Kongl. Maij:ts nå-
digste stadfästande, blifver författad, hvaröfver så vid aca-
demier som gymnasier läsas kan. Denna min oförgripe-
liga tanka har jag för flere år sedan meddelt månge rede-
lige och välmenande män; fast vederbörande icke trodt
denna sak vara af sådan vigt, emedan man förestält sig,
at detta studium, hvilket icke så mycket rörer en ung
man, föga torde löna mödan at tractera, så at efter myc¬
ket arbete tilläfventyrs ringa skiörd voro at förvänta.
Men nu, sedan jag af egen ärfarenhet, lärt, at saken sig
annorledes förhåller, i det jag märkt, at man med så stor
hug som nytta i landsorterne läst och läser det bekanta
arbetet, som tracterar vårt jus publicum och vekotals
utkommer, under namn af en Ärlig svensii, så ser jag nog
55
förrut at om denna vetenskap uti et systéme samman¬
fattas, skulle ungdomen nog begirigt låta sig deri infor¬
mera, bälst om ingen blefvo antagen i någon, åtminstone
civil eller ecclesiastique beställning som icke kunde giöra
behörig redo för sig uti kundskapen om våra grundlagars
innehåll och beskaffenhet. Emedlertid torde intet litet
bidraga til en för riket så högst angelägen sak, för hvil¬
ken våra sidsta efterkommande skola oss välsigna, om
Riksens Ständer på något anständigt sätt skulle täckas
upmuntra upphofsmannen til det omnemde arbetet, på sätt
som med commercerådet Silvius vid 1723 och hr cantzeli-
rådet von Dalin åhr 1738, då det värk, i hvilket han var
interesserad, af Riksens Ständer blef, i anseende til samma
skäl med välbehag ansedt, hvilket Riksens Ständer till
Secrete Utskottets utlåtande torde lämna, så at vi efter
aftal icke oss med någre gratificationer befatta, förrän
statsvärket är regleradt. Jag förvissar mig så mycket
snarare om Högloft. R. o. A:s samtycke härutinnan, som
ingen tilförene giordt sig det besvär, at så omständel:n
utarbeta desse allmänna ämnen, hvar af jag sielf och
många andra haft mycken nytta och erindran om det,
som man intet bör förglömma. Stockholm d. 25 Oct. 1755.
W. Linderstedt.
27.
Fältmarskalken, friherre M. A. von Ungern-Sternbergs me¬
morial om Ärlig svensk. ■
{Prästest. arkiv, F. 53.)
Protokoll XIX, sid. 94.
Hörsamst memorial.
Som alla riksdagars ändamåhl är, at jämte de uti Re¬
geringsformen och Riksdagsordningen föreskrefne giöromål,
arbeta på alt, hvad fäderneslandet nyttigt är, samt söka
at bota och förekomma alt hvad förderfligt vara kan,
56
så är jag förvissad, at hvar och en af Biksens här för¬
samlade Ständer af samma upsåt ledes, och med mig önska
at därtil kunna bidraga, på det vårt riksdags arbete måtte
bringa fäderneslandet all önskelig sällhet, hvartil den nå¬
dige Guden give sin välsignelse.
Men om thetta genom den Högstes bistånd skall kunna
förväntas och ärhållas, så är väl ingen ting nödigare, än
at vi nu i begynnelsen af riksdagen urskillja och undan¬
rödja alt hvad däruti kan vara hinderligt.
Jag är föranlåten til denne min hörsamste underställ¬
ning af sjelfva nödvändigheten, ty effter all förnufftig
slutsats är det omöijeligt, at något godt och nyttigt kan
uträttas i det beklagel. tilstånd, uti hvilket Biksens hög¬
loft. Ständer nu vid sin ankomst til denna orten finna
sig stadde.
Förtrolighet emellan öfverhet och undersåtare samt
äfven Ständer och stånden emellan är det nödvändigaste,
som til en lyckelig riksdag ärfordras, saknas det, så sak¬
nas ock visserligen den stora och all välsignelses gifvan¬
de Gudens närvarelse och utan hvilken alt vårt företa¬
gande blir fåfängt och mere skadeligit än gagneligit. Man
kan ju intet föreställa sig det vara möijeligit at enighet
och förtroende hos oss kan vara eller trifvas, enär genom
utspridde rychten, samt skrifftelige och tryckte handlingar
så mycken anledning är gifven at misstro öfverhet och
redeliga undersåtare, som skulle de vara edsbrytare och
allmän välfärds förstörare, som skulle de vilja införa en¬
välde eller undergräfva det besvurna och lyckeligen fast-
stälte regeringssättet, frihet och grundlagarne.
Ingen lärer vara ibland de nu församlade Biksens
Ständer, som icke är öfvertygad om sanningen af et be-
dröfveligit tilstånd bland oss, i synnerhet sedan en anonyme
auctor, under lånt namn af Ärlig Svänsk, blifvit tillåten,
under sådane kringspridde rychtens kringlöpande, at gifva
dem styrcka, med häfftighet och fast hårda utlåtelser och
dymedelst utströ bland allmänheten de inbillningar, som
vore för friheten största fara å bane; han gifver anled¬
ning at tro, ej allena til tiden, enär detta värek begyntes,
då sådane ryckten vore förut löpande, utan och til auc-
torens skrifart, at vi bodde i et rike bland landsförrädare
och menedare, ehvaräst ingen mera vore, som älskade sin
57
laga frihet; ty hans med hårdhet blandade anskri äro ei
som ropade han om hielp emot et litet antal, utan emot
et helt publicum och sielfva Ständerne; och effter de
tanckar sådant i allmänhet värckat, hade man orsak at
frukta, det ingen mera vore til hvilcken man kunde sig
förtro, emedan ingenting synes af honom vara förglömt,
som kunde upväcka misstroende och buller och oro, och
om härtill lägges en af de suppositioner, som denne auctor
statuerar vara giltige, til allmän resning, så är det den
Allsmächtiges hand, som sådant afbögdt, och ei hans
oförsichtige skrifvande.
Men hvad christelig mildhet kan man vänta utaf den,
som ei skonar döda krönta hufvuden. Hvad han skrifver
om högstsahl. Svea konungar, Carl den elfftes och tolfftes
regeringstider, kan ju af ingen svänsk man annorlunda
ansees än et straffbart smädande, hela den ädla nationen
til vanheder, som i all verlden varit berömd före at älska
sin öfverhet.
Skulle vi tillåta, at väre odödelige konungar, som för
fäderneslandet lif och blod upoffrat och förlorat, nu icke
få ligga i sine grafvar otadlade i ro, utan deras spiror
med barbariska caracterer afmålas, skola då andra natio¬
ners historie-skrifvare genom många updichtade osanningar
få anledning at återkalla det rättmätiga beröm de dem
härtils lämnat.
Auctoren hade om färgen allenast varit välmenande,
på annat sätt och med sanning kunnat afmåla och före¬
ställa de svårigheter, som enväldet med sig förer.
Han låter sig icke nöja at så illa utmärcka de tvenne
så stora konungars lifslopp, dem hela verlden, fast än de
voro souveraine, ej allenast ärkiändt för tappre och hiälte-
modige; utan ock för milde, nådige och rättvise; han gior
äfven en svår insimulation mot alla andra enväldiga re-
genter, då han effter beskrifning om deras tänckesätt säger,
at turkar och hedningar kunna ej värre täncka om sine
slafvar.
Om sådant i trychte skriffter är anständigt och tillå-
teligt hos et fritt folck, som gierna vill lefva i ro och
ej ådraga sig onödig oro, lärer Riksens Högloft. Ständer
bäst kunna pröfva.
58
Det är ännu i friskt minne, at en svänsk undersåte
kade förtret ock vedervärdigket för det kan endast afco-
pierat ock aplicerat, kvad en annan auctor om en främ¬
mande minister skrifvit.
Med kvad obetänksamket, jag vill ej förmoda upsåt,
gifver denna anonymus anledning til missförstånd mellan
sielfve Riksens Ständer!
Med kvad oförsicktigket vräker kan icke ett fritt ock
independent rike under andra magters förmynderskap,
kvilket är så faseligt at påtäncka ock så nära rörande fä¬
derneslandets keder, at jag häldre dermed vill tiga än
som vidare derom tala!
Huru efftertänkeligt är det icke, at en enskilt per¬
son tillätes at effter egit behag uttyda, ock kan kända,
enär närmare efftersess, förtyda grund! agarne, som så nära
rörer Riksens Ständers egen macht ock myndighet, de
hafva sig allena förbehållit, at på allmän riksdag dem
uttyda ock förklara n. b. om så behöfves.
Blefve sådant gillat ock tillåteligit, så skulle ei allena
våra grundlagar få samma öde, som det tyska jus publi-
cum, utan kvar undersåte få sätta på lagen hvad färg kan
ville, ock smäda sina landsmän, som ei voro af samma
mening.
Hvad värckan det kan kafva, som denne anonymus
talar om dubla Ständer ock det efftertänkeliga project
kan formerar til deras sammankallande, lämnar jag til
kvar förnufftig ock välsint mans efftersinnande, då ock
lärer finnas, at det är stridande mot det, kvad Riksens
Ständer för detta stadgat om kerredagsmanna-rätt, ock
gifver anledning til större fara ock oro för riket, än denne
auctor förmått efftertäncka. Yi äro nu således, som sagt
är, församlade under en allmän på trycket utgifven an¬
ledning, som styrcker de förut kringspridde ryckten, at
misstro öfverhet ock medundersåtare; kvad godt kunna vi
förvänta, innan sådant blifver rättat.
Yi måste veta, hvilken man bör hålla för ärlig
svänsk man eller landsförrädare, och om ingen vill eller
kan namngifva någon, som förekafft så skadeliga stämp-
lingar, så må den med ärelös stämpell bli tecknad, som så¬
dant argt ock skadeligit ryckte utbragt; ock fast än en
sådan skulle på så hemligit sätt anlagt sin arghet, at
59
han ei kan namngifvas eller igenfinnas, så må den äudoch
i hierta och siähl hära den dageliga tärande grämelsen, at
han är en ährelös menniskia.
Det är och nu så vida kommit, at det på intet annat
sätt kan rättas eller hotas, än allmänligen i alla fyra
Riksens Ständer el. deras deputerades närvaro, så at hela
riket måtte få veta, om ordsak til sådane rychten varit,
som ock, hvarföre en sådan dierf anonymus är blifven
tillåten at just i en tid, då riksdag nalkas, och på et så
häfftigt och sällsynt sätt styrcka och underhielpa sådana
illsinnade och arglistiga rychten till att förklena öfver-
heten och sätta ibland undersåtare misstroende och be¬
kymmer.
Om någon kan angifvas, som värckel. är skyldig til
så grofva tilmälen el. så strafbart upsåt, så låtom den
undergå, hvad lag förmår: men at fritt få leda publicum
til fria misstankar, at få hålla för bråttslig, hvilken de
behaga, alt effter som en malitieux menniskia i löndom
vil utpeka, det är en styggelse för Gud och menniskior
och den största olycka bland ett fritt folck; och lärer
hvar ärlig och rättsint man finna, at sådant i tid bör
hämmas; om det icke sker, kan aldrig någon riksdag med
det allmännas nytta hållas, ty all förtrolighet är häfven,
misstanckar upfylla våra öfverläggningar och misstroende
inrotas i stället för inbördes kiärlek och bistånd.
Af dem, som hafva den lycka at hafva tillträde til
vår dyra öfverhet, lärer aldrig någon mera våga at söka
deras nåd och ynnest, om en sådan blasphemerande ano¬
nymus får fritt caracterisera dem för favoriter, hvilcka
han effter sina vanliga oanständiga talesätt giver titlar
af olycksfåglar, smekungar och olycksaligt fålck.
För min dehl har jag altid sökt at så tiena mitt fä¬
dernesland och fullgiöra min skyldighet, at jag kunnat
förvärfva mig min öfverhets nådiga förtroende.
Det är nu den fierde jag har den lyckan at tiena,
och jag räknar bland de välsignelser, som den Högste
mig i min lifstid förlänt, at jag varit så lycklig och
ägt deras nåd och ynnest; men härtills har jag fått
behålla den hedren oförkränkt, at vara bland mina med-
undersåtare ansedd för en ärlig man. som förknippat
vördnaden för min öfverhet med kiärlek til mit fädernes¬
land och all laga frihet.
Jag har nu den ähran at bivista den tålffte riksdagen
och ser här äfven många redelige svänska män församlade,
som antingen på dem alla el. större delen varit närvarande;
deras omdömmen vill jag mig underkasta.
Och på det ingen må bedraga sig på mitt tänkesätt,
så är min devise i det allmänna Pro Rege, Patria et Li-
bertate, det har jag fölgdt, det skall jag in til min döds¬
stund fö lija; försmädaren må säga, skrifva och trycka hvad
han behagar, jag ändrar icke mitt tänckesätt, ty det ena
biuder mig både Guds och verldslig lag samt alla fram-
ledne Sveamäns afbilder, det andra kräfver af mig mitt
egit väl, mitt fäderneslands och alla våra effterkom-
mandes.
Jag underkastar nu hörsammast Riksens högloft. Stän¬
ders ompröfvande, huru de härmed behaga förfara, antingen
de finna billigt i et plenum plenorum därom öfverlägga,
då hvar och ens tanckar utan tidsens utdrägt kunna in¬
hämtas, som blefve såleds kårtaste vägen til ändamålets
vinnande, el. och, i fall detta mitt oförgripeliga förslag
skulle som mycket annat menlöst i denna tiden omildt
uttydas, om Riksens Ständer uti en stor deputation skulle
det täckas företaga under Hr Landtmarschalckens och
samtel. Hrr talemäns direction eller på annat sätt, hvai’til
Riksens höglofi. Ständer bäst lärer finna utväg.
Men det understår jag mig hörsamst bedja, at på
hvad sätt, som detta mål kommer at öfvervägas och af-
giöras, at det icke med någon tysthet må vara förknippat;
här kommer om inga hemligheter at handlas, det för¬
nämsta är redan beklageligen hela allmänheten bekant'
och i det tilstånd vi nu äro, bör hela riket ännu vidare
underrättas om hvilcken, som är Ärlig Svensk el. ej.
Stockholm 22 Octob. 1755.
M. A. von Ungern-Sternberg.
fil
28.
Faltmarskalhen friherre M. A. von Ungern-Sternbergs dik¬
tamen om Ärlig svensk.
(Allegater II, N. 64.)
Protokoll XIX, sid. 94.
Utom det jag i mitt hörsamste memorial funnit för
min del nödigt, att om den under tittul af Ärlig Svänsk
löpande skrifften Riksens Högloft Ständer understella, så
är jag igenom des i går utkomne 79 ock 80 ark blifvit
eij allenast föranlåten, men aldeles tvungen, att mig ytter¬
ligare besvära emot des oanständiga och olagliga op-
förande.
Jag måste förut tillstå, att det så nära rörer mig,
det jag fruchtar för just contenance, ock om att eij af
rättmätig ijfver gå för långt.
Förleden d. 8 br. hade jag den äran att Högloft.
R. o. A. samt de öfrige respective Ständer lemna mina
välmenande tanckar om måts tagande vid begynnelsen af
richsdagen, på det den vanliga långa tijden som till richs-
dagen plägar nyttjas, kunde till 5 å 6 månader genom
tijdiga anstalter blij förkortat, orsakerne i mitt hör¬
sama memorial vore, at det faller landet kostsamt, afhållen
invånarne från deras egen handtering och ämbetsmän från
deras ordinarie sysslor. Uti dhe i går utkomne arck har
bemelte auctor behagat, nästan som af memorialet oprepa
hvad jag sagdt (som nu utur 79 ar eket oplästes). Men i
fölliande arcket sätter han in en så ärerörig rubrique, på
dem, som vid richsdagens början, gior påminnelse om richs¬
dagen s förkortande, ock det med effterföljande ord (som
af 80 arcket uplästes). Att ett så oskyldigt giöremål skall
genom trycket för allmenheten utmålas som ilsint, och
som hyste man olycklige afsichter för fäderneslandet, är
ock böör af hela verlden ansees som sträf bart; ock som
den fördolda menniskan har behagat att lijksom genom
utdrag af mitt memorial utpeka mig, som den der vore
illsinnat ock dolde olyckelige afsichter, ty kan jag intet
62
annat än declarera honom här för protocollet för infame
belackare, till des han lagligen gior sig derifrån urskulda
och bevisa[r] det han eij på mig dermed syftadt. Jag har
med mycken möda och exposition af lijf, hälsa och väl¬
färd, söekt förvärfva mig den från en riddersman oskilj-
achtiga hedren att vara erkänd för en ärlig man ock
välmenande undersåte. Jag har ock, genom den store
Gudens skickelse, hafft den äran att 2:ne gånger föra
landtmarchallks stafven. Ni håfven, samtel. af här va¬
rande af R. o. A. samt dhe öfrige respective Richs.
Ständ, nock ägt tillfälle att genomögna alt mitt före¬
hafvande, ja herrar alt mitt giörande och låthande, ja,
alla mina tankar hafva ju intet kunnat eller bli för Eder
dolda, jag tryggar mig vid R. o. A:s och samtelige Rich-
sens Ständers omdömme, förvissad att aldrig kunnat för¬
vänta någon förevitelse af upsåteligit feel emot öfverheet,
fädernesland ock medborgare; dhe feelachtigheter, som af
oförmögenheet kunnat föranlåtas, att eij förmå giöra alt så
väl jag bort och det önskade, lärer måsta(!) så väl hos mig
som andre menniskor ursächtas. All min blod rörer sig
och vill öfverila mig, at försvara den med så mycken
svårigheet, fara och möda förvärfva! ära, hvilken man så
lumskt söckt ledera. Det bedröfvar mig innerligen, att
sij mig tvungen i egen sack socka Riksens Ständers be¬
skydd, jag är riddersman, jag är richsdagsman, jag är un¬
dersåte, alla tre ähro skymfade ock jag till min ära hår-
deligen angripen samt mitt giöremål utmålat som ill-
sinnat och umgående med olyckliga afsichter. Veder-
stygeligaste beskylning, strafvärdeste gerning om den
någon kan bevisas, ock grofvaste äreskändarie om det
eij kan bevisas, ock den mig velat stinga, är ennu i det
tysta fördold. Lätt honom, gunstige herrar komma i
dagsljuset, bevisa det han skrifvit eller lijda det hans
gerningar värde äro; ock om man elliest intet kan få fram
honom, så understeller jag hörsamst om icke til sådant
ändamåls ernående ock i så beskaffade omständigheter
samt i fall, Censor på nogot sätt vore däruti vållande,
säckerheet på honom vore tillåteligt och nödigt at begära.
Det ankommer ock på R. o. A:s rättvisa behag, om icke
Riddarhusfiskalen böör vid detta tillfälle ock i anseende
till denna sacks omständigheter giöra sitt ämbete. Jag
63
har ock den ähran att anmäla det jag så väl med memo¬
rialet som hvad mig in specie händt täncker mig till dhe
öfrige respective stånden.
29.
Friherre A. G. Reuterholms memorial om Ärlig svensk.
(.Allegater II, 78.)
Protokoll XIX, sid. 97.
Ödmiukt Memorial.
Det arbete, som nn en tid bortföre under namn af En
Åhrlig Svensk af trycket utkommit, har icke mindre hos
mig än hos många andra väckt största upmärksamhet.
Jämte det myckna goda som däruti finnes, nemligen
åtskillige utdrag och transsumter af väre fundamental
lagar, och många förnufftiga tankar om vår ädla frihets
och all förnufftig frihets grunder, hvilket alt jag, såsom
en redelig svensk, af alt mitt hierta omfatta månde finner
jag ock uti denna skrifft, åtskilliga utläggningar öfver
våra fundamental lagar, dem jag här icke äger tid och
rum at yttra mig öfver; åtskilliga spörsmåhl, som jag för
min dehl eij önskar vidröra.
Men i synnerhet har jag måst känna särdeles intryck
och bekymmersamhet, af det sätt han merendehls öfveralt
brukar at frambära sina tankar.
Gud allena är en rättvis domare öfver hiertan och
upsåt, ty han dem i grunden ransakar, och visserliga i
sinom tid både det onda och det goda, rättvist ooh nådigt
vedergiäller. Oss menniskior tillkommer och ägnar med öm¬
het och mildhet om vår nästa at döma. Yare alt så långt
från mig, at misstyda autors afsigt med en stor dehl af det
som han i denna skrifft inflyta låtit; men i mitt sinne
står det fast, at antingen har han sig visst bekandt för¬
döm eliga stämplingar, ohyggeliga planer emot vårt rege¬
ringssätt och vår frihet, kan sådant lagligen och veder¬
börligen intyga och bevisa, och har det å vederbörlig ort,
såsom vår lag af hvar åhrlig svensk äskar, vederbörligen
angifvit, samt där före fådt tillstånd at på detta sätt
vahrna och upmuntra svenska män til upmärksamhet.
Eller ock, om alt står väl til, om inga fahrligheter för
vår frihet äro å gånge, har han oförsvarligen handlat,
i otid väckt oro, misstankar och tvehugsamhet, samt ut-
sådt misstroende och oenighetsfrö ibland ricksens in¬
byggare.
Han gior väl flere resor det förbehåll at han eij har
afsigt på någon viss tid samt förmenar, at då när ingen
fahra är å färde, är rätta tiden, at varna för alla möije-
liga fahrligheter; men hans trängande, drifvande, hvassa
penna synes visserligen icke peka på långt aflägsna
fahror, nät, giller och utsatte gifft för friheten, fast han
till vidare velat undandraga sig at inför laga domstohl
varda en åklagare och därföre (pag: 87) säger sig takla
på de lärdas vis in abstracto.
Men när man däremot besinnar
l:o) at han (pag. 38) yttrar sig helt annorledes och
tvärt däremot, »kär tahlas icke just, säger han, för lärde
politicis och publicister, utan för en from Probus, en menlös
Innocens, en fåkunnig Ignarus, en rå rudis, effter deras
behof är altsammans stält». Ho vill skähligen af sådana
personer vänta, at de skola urskillja och förstå de lärdas
konst at afhandla saker in abstracto. När de höra på et
skarpt och rörande sätt, tahlas om Konung, Råd, favoriter,
smekungar, giller mot friheten etc. När ryckten och be¬
rättelser, nu om et nu om annat, kringflyga i landet. När
de höra frågas, än om det sker? än om det sker? När dem
föreläggas de svåraste högmåhls frågor, om Ständers magt,
om hemmavarande Ständer, om så olycksaliga faseliga
möijeligheter, dem en rätt åhrlig svensk icke ens utan
rysning kan påtänka. Hvad frucktan och bäfvan, ifver och
oro måste då icke födas, hos den rå, den fåkunnoga, den
enfaldiga, som icke vet af de lärdas vis och håller sig
jämt effter bokstafven.
Äfven de, som äro vahne vid de lärdas vis och hafva
tankegåfvan mera upöfvad, kunna likväl icke undgå at af
denna skrifft ledas till oro och otrygghet. Ty
2:o) Annan styl än denna author, förer den, som alle¬
nast vill lära och uplysa, beskrifva mannarätten, rege¬
rings sättet och Sveriges frihet. Vi hafva väl icke myc¬
ket tryckt i det ämnet; men af det som finnes, är klart
at se, huru besynnerligen denne author förer sin penna.
Vill man allenast med hans skrifft jämföra, de tvenne
vackra memorialer, sal. herr lagmannen Gyllencreutz
och sal. commercerådet Sylvii, som han där inflyta låtit,
så lärer åtskillnaden nog synas. Desse memorialer voro
visserligen icke skrefne in abstracto, utan tillämpning.
Hvar man visste då och vet ännu, deras goda och hälso¬
samma syfftemåhl, deras klara tillämpning til då före¬
varande tid och omständigheter. De skona ingen sanning
och likafullt lyser i dem, en försicktighet, et återhåll, en
varsamhet, som länder til lärdom och undervisning och
förtienar varda i svenska[r]s minne och hiertan diupt in¬
tryckt; men de oroa intet med förtidig fahrhåga och de
akta sig väl före, at framdraga spörsmåhl dem Gud nåde¬
ligen af vände, at de slike måge aldrig ibland oss upkom-
ma: de hugsa eij på sådana bistra möijeligheter, dem Gud
i eviga tider läte bland oss blifva omöijeliga.
De mogna män, som under den Högstas nådiga styrsel,
så visligen författat våra fundamental lagar, hafva utan
tvifvel ägt nog förfarenhet och insigt, at kunna förut vara
omtänkte på allahanda vådeliga och fahrliga tillfällen.
Man ser ock väl, af de tagne mått och författningar at
de eij glömt, hvad hogkommas borde, och lagt botemedlen
til reds, då nöden skulle trängia; men at rent af utsättja
och bland de enfaldige utsprida vissa frågor, vissa hän¬
delser och påfölgder, som denne author behagat afmåhla:
det hafva desse vördnadsvärde män med skähl hållit ganska
betänkeligit. De visste väl, at somlige hetsige medica-
menter som i sinom tid och nödenes stund, äro omistelige,
kunna blifva gifft och döden om de på oförsigtigt sätt
och i oträngda måhl tagas til lifs af en frisk menniskia.
Med skähl kan altså slutas, at den, som skrifvit och
skrifver detta arbete, som kallas En Åhrlig Svensk, måste
hafva vigtigare och mera drifvande afsigter, än blott at
lära och undervisa, ty då hade han, som en förståndig
man, ofelbart fölgdt sådana effterdömen. I dess ställe han
5—121942. Adelns protokoll. Bil.
06
3:o) Mångastädes brukar sådana utlåtelser, som aldrig
af någon varit brukade in abstracto, ja icke med förnufft
och sammanhang synes kunna på det sättet användas.
Uti tredje arket, p. 17, sedan han nämt om dem, som
spå och fruckta at vår frihet och vårt regerings sätt
icke torde länge hafva bestånd, tror han at somlige af
ömhet och enfaldig välmening kunna falla på sådana
tankar. Andra åter, säger han klarligen, hafva ondt i
sinnet, äro illistige, och villja med dessa orden bereda vägen,
til något, som värre är, på det allmänheten eij skal taga
så hett eller hardt vid sig, när det onda hommer, effter
de redan sä länge och så offta hördt tahlas därom. Här
är ju intet ord som inskränker tankan, inom suppositioner
eller blotta abstracte möijeligheter, utan säges klart, at
sådana Gud- och ähreförgätne menniskior äro, icke at de
kunna vara, utan at de nb äro.
Pag. 71 yttrar sig en af hans tahlande personer, det
han väl finner af anförda skähl, det man icke lär biuda
til at med våld beröfva oss vår frihet men, säger han,
min största frucktan är, at man med illistiga propositioner
insnärjer och förleder höga vederbörande at oförsigtigt
gifva bort, det som hunde bereda vägen til frihetens för¬
lorande. Det står icke af en beskedelig man at förmodas,
det han skulle leka med ord, vid så alfvarsamt ämne,
utan frucktar han och ger sin frucktan på trycket, så
måste han väl hafva annat än egna tankar at fruckta före.
Pag. 100 och 101 visas alfvarsamt, at han icke för¬
gäfves skrifver om det ämne man mäst tahlar om och
minst förstår, nemligen svenskamanna frihet. Den beskyll¬
ningen är stark och faller på alla Sveriges inbyggare;
men han går ännu närmare, och beklagar at lika som
kättare och svärmare, förtyda och vränga Guds heliga
ord, äfven så händer det med Regeringsformen och de
öfrige fundamentallagar. Någre tro, säger han, at de
kunna med Regeringsformen tahla om Regeringsformen, och
således inbilla de sig, at de kunna dristigt och tillika sä¬
kert, utan alt tilltahl och ansvar, proponera hvad dem
behagar, emot Reg ering sformen. De tänka at gior a af honom
en vaxnäsa och en täckemantel, som skal kunna skyla alla
deras oliyggeliga planer, de söka styrkjo därutur til sina
olyckeliga afsigter. Han säger ju där helt klart, at sådana
07
skarafläckar, sådana ovärdiga nidingsmän, gifvas i vårt
fädernes land. Han bannar dem som de förtiena, under
tvenne antagna namn, Callidus och Versutus, och alle¬
städes tilltahlar dessa två illistiga, icke ensamt, utan
brukar mot dem de märkande orden du och dina, du och
vissa, du och dina vissa vänner. Så tahlar ju ingen
på blotta suppositioner om ovissa personer om oviss tid.
Han giver ock (pag. 145) fullkomligen tydeligt tillkänna,
hvad tid han tahlar om. Han säger at de illistiga giöra
Konungen oskyldig til all den orätt och oordenteligliet som
uti riket Iean existera eller förekomma; men bekänner tillika,
at icke allenast de illistige, utan vi alle, hafva all orsak
at tryggia oss vid vår allernådigste Konungs tro och ord¬
hållen het i ed och löfFten, at glädja oss af Hans Maj:ts
mildhet nåd och rättvisa. Här kan då ingen misstaga sig
på authors mening, på tiden som han skrifver om.
At uprepa flere ställen af denna skrifft vore onödigt,
de här anförde, torde redan til öfverflöd hafva bevisat, at
author icke menar at hugga i vädret eller tahla in ab-
stracto uti detta sitt värk, utan at han alfvarsamt tänker
det han säger: det här finnas sådana fördömde afgrunds-
foster, som umgås med ohyggeliga stämplingar, til vår
oskattbara frihets förkränkande.
Sedan nu en sådan uppenbar angifvelse af trycket
kring alla landsändar är kungiord, och så mången åhrlig
mans hierta därmed upväekt til brinnande nijt och ömaste
omtankar, kan för Riksens Ständer intet angelägnare vara,
ingen ting som fordrar mera alfvarsam och skyndsam åt-
giärd, än at uppenbarligen, inför hela verlden lagligen och
grundeligen utreda detta ärende.
Harftråden hafva vi uti händerne author af detta
värk, om han, det jag vill hoppas och önska, förtienar
det namn som han gifvit sin skrifft, lärer nu sedan Rik¬
sens höglofliga Ständer äro församlade, icke längre villja
vara obekandt. Yet han så fördömda menniskior at ut¬
visa, som han för oss beskrifver, vet han så ohyggeliga
planer at uptäcka, kan han sine angifvelser inför laga
domstohl lagligen bevisa; så har han visserligen icke dolt
sitt namn för Censor som hans arbete med sitt namn
gillat. Och om han än skulle velat dohlt sitt namn, så
fi8
kan Censor, sorn en redelig och förståndig man, aldrig
det hafva tillåtit.
Author sielf lär sådant finna at nu är tiden, at uppen¬
barligen inför laga domare framträda och Riksens högloft.
Ständer lära eij behöfva lång omgång eller någon möda
at bringa honom därtil, emedan han visst förtienar den
högsta belöning, ja ährestoder, om han bevisar, hvad han
sagdt och därmed frälsar fäderneslandet, från olycka och
befriar vårt samhälde från ovärdiga medlemmar.
Jag understår mig fördenskuld, som en fri, om lag,
frihet och den allmänna välfärden redeligt örn riksdags¬
man, härmed ödmiukeligen hemställa, om icke högloft.
R. o. A., höggunstigast täckes af Censor librorum äska
underrättelse, hvem som är författaren af denna skrifft
som kallas En Åhrlig Svensk, samt sedan hos Kongl.
Maij:t i underdånighet begiära, det denne mannen, eho
han vara må, under Kongl. Maj:ts allernådigste hägn må
uti Kongl. Maij:ts och Riksens Svea hofrätt, såsom den
laga domstohl, dit alle sådane högmål rätteligen höra,
giöra sin tahlan anhängig, angifva hvad han vet emot
Riksens välfärd stämplat vara, och sin angifvelse lagligen
bevisa.
At sådant ju förr dess hellre må ske och utan ringaste
dröjsmåhl eller tids förlust värkstält varda, det lärer
högloft. R. o. A., finna så mycket oumgängeligare och an¬
gelägnare, som detta är den enda och rätta vägen at åter¬
ställa allmänt förtroende, rätta grunden til rena, goda,
helsosamma råd slag, vissaste försäkran, om en välsignad
riksdag, och som vi därmed betyga det underdåniga för¬
troende vi hysa, och äro skyldige at hysa för vår aller¬
nådigste Konung.
Jag är alldeles försäkrad at vår trogna och under¬
såteliga nijt och tillgifvenhet kan aldrig bättre emot vår
nådigste öfverhet bevisas; vi få därmed den glädjen at
se alla mörka misstankar förskingrade, at känna det vår
hulde Konung, med redeligt hierta ömar vår frihet, och at,
om några olyckssmeder, ofria, trähldoms arbetare, skulle
finnas, de då aldrig fädt eller få med sitt etter nalkas
hans dyra person.
Stockholm d. 30 Octob. 1755.
Axel G. Reuterholm.
69
30.
C. M. Wrangels memorial om Ärlig svensic.
(Allegater II, N. 60.)
Protokoll XIX, sid. 97.
Ödmiukt memorial.
Hos Riksens Höglofl. Ständer kan icke obekant vara
then veckoskrift, som under antagit namn af Ärlig Svensk
öfversvämmat vårt rike och hos allmenheten upväkt åt¬
skilige rörelser. Ty täcktes Riksens Höglofl. Stender hög¬
gunstigt tillåta, att jag i största ödmiukhet öfver then
samma yttrar och till deras mogna samt uplyste ompröf-
vande hemställer följande ovälduga tanckar.
Thet första som mig förekommer främmande vid ge¬
nomläsande af desse veckoblad, är ändamåhlet som drifvit
then obekante författaren att inlåta sig nti ett emne,
hvilket i alla tider varit Riksens Höglofl. Ständers ömaste
siöromåhl och hvilket hvar ock en svensk man med skiähl
trodt vara så v[isli]gen fästadt och afgiordt, att thet eij
tarfvat någon annan åtgiärd än then Riksens höglofl.
Ständer sielfve i Regeringsformen sig förbehållit då någon
förklaring eller förbättring kunde pröfvas nödig. Icke
desto mindre, har denne obekante penna åtagit sig thet
besvär, att så vida vetterligit är, oombuden, eij allenast
förklara vår Regeringsform, utan äfven med enskilte råd
bispringa Riksens Ständer för framtiden. Hvarutinnan jag
dock häfver then tan ekan, att Riksens höglofl. Ständer,
som en gång uti en lyckelig stund träffat then förening,
hvarå nu vår regering hvilar, med thet samma, likmätigt
thet omrörde förbehåll, ansedt för theras ensak, att genom
försichtige rådplägningar möta de svårigheter, som en fram¬
tid, hvilket Gud nådl. af boije, kunde åstadkomma. Icke
eller tror jag att Riksens höglofl. Ständer, som genom
hela rikets förtroende är sammansatte af ovälduge för¬
ståndige svenske män, hafva nödigt af någon enskilt,
70
utom deras allmenna sammankomster blifva påminte och
varnade om thet, som näppel. hända kan, eller åtminstone
eij äger sken af minsta förebod. Jag vågar fäst mera
påstå, att sådant steg vara oloff, och skadeligt.
Hvad jag för thet andra utber mig få i lika ödmiuk-
het påminna, är, att jag tror ett emne, som rörer grunden
af hela vårt samfunds väl, bordt af författaren till vecko¬
skriften agtas heligare och ömare, än att thet, uti en slik
löpande skrift, som på källare och dylike rum framlägges,
kunnat eller bordt afgiöras. Ty ehuru vår Regeringsform
är genom allment tryck lagd allom för ögonen till efter¬
rättelse, är det dock eij mindre nödigt än anständigt, att
eij hvar ock en, på sätt, som beklageligen skedt är, then
samma granskar och förklarar.
För thet tredje finner jag mig intet vid författarens
förda skrifvesätt, hvarutinnan jag oförgripel. vågar påstå,
att han eij varit mindre förmäten än ovarsam, hälst hela
hans värk eij allenast är upfyldt, med svåra och hårda
utlåtelser, om någon förestående fara, utan ock synes gå
therpå ut, att uti riket upmana alla i gemen och hvar och
en i synnerhet, att försvara en frihet, som i så rena hän¬
der vårdas, att minsta steg till försvar eij kan annat än
oroa den, hvars ädla tanckesätt är, att ed, tro och lofven
helig hålla. Äfven håller jag före, att de reglor, som
denne författaren upgifver för kongl, personer i en skrift
som handlar om vår nuvarande regering eij kan annat
än anses för afsteg ifrån thet en rätt undersåtare ägnar,
hvilket vår lyckeliga Regeringsform bordt lära honom,
therest intet sådant förekommer, som ett rike mera önskar
än agtar anständigt att påminna. I synnerhet tror jag,
att sådant minst ibland oss göras må, therest en mild
försyn fogat alt sådant efter vår önskan, thet tjenar så¬
ledes till intet annat, än att utså misstanckar, villrådig¬
het och att rubba förtroende medborgare emellan, som
förnemligast beror på inbördes kiärlek emellan rådande
och lydande.
I anseende till alt thetta, underkastar jag ödmiukel.
Riksens höglofl. Ständers billiga godtfinnande, om thet
eij är högst nödigt, att vi afskudda oss all dehl i den
mer omrörde veckoskrift, och med eftertryckelige mått och
steg visa, att vi äga en tillbörlig afsky för alt sådant,
71
som kan gifva anledning till någon skiljaektighet, och
kränka den enighet, som rikskroppens bestånd oumgängel.
fordrar. Thetta frö kan nu, genom en alfvarsam åtgiärd
blifva qväft i sin upkomst, men om å vår sida, thet Gud
förbiude, allvarsamhet fattas skulle, kan det gifva väre
efterkommande en så bedröfl. som ohyggelig skiörd, för
hvilket vi dem då böra inför Gud till ansvar stånda. Att
här uptaga och för Riksens höglofl. Ständers skarpsynta
ögon framlägga alla de författarens utlåtelser, hvilka
gifvit mig till denna ödmiuka påminnelsen skiälig anled¬
ning, agtar jag för så mycket mindre nödigt, som jag är
therom försäkrad, att Riksens höglofl. Ständer dels sielfve
blifvit dem varse, dels ock, hafva sig bekant de många
rörelser, som han åstadkommit och ännu, i synnerhet hos
enfaldigare sinnen, kan upväcka, hvilket huruvida det
värkeligen varit hans afsigt eller eij, torde rätteligen ut¬
rönas, enär Riksens höglofl. Ständer taga hvar och en
omständighet uti sitt hela begrep. Hvad jag för öfrigit
af ren nit och ömt samvete anfördt, åtager jag mig vidare,
om så befalles, att utförl. styrka och bevisa. Stockholm
d. 30 October 1755.
Carl Magn. Wrangel.
31.
Kammarrådet Joli. Wulfwenstiernas diktamen om Ärlig
svensk.
{Bil. till prof.)
Protokoll XIX, sid. 98.
Af det, som förra pleni dag blef infördt i vårt proto-
coll om ryckten och deras förmente ursprung, tager jag
mig den friheten at inför Höglofl. R. o. A. som kortast
yttra mine välmente och tillika ovälduge tankar, på det,
at efterverlden må finna, det dylika ryckten hvarcken
varit så farlige, som man dem velat afmåla, eller kunna
härledas från den grund man föregifvit; och således inga¬
72
lunda förtiena så stor upmärksamliet, at Högloft. R. o. A.
med deras undersökande sig skulle uppehålla, men at de
endast äro upspundne af folck, som äro nedrig sinnade
och älska grumlogt vattn. Det är fjärran ifrån mig at
vilja gifva anledning til at tala om något, som kan up-
elda sinnen. Sådant bör på alt sätt undflys. Men jag tror,
at när ädla gemöter få öppenhiertigt frambära det begrep
hvar och en sig gör om saken, kunna de håde lättast och
snarast till hvarandra med förtroende nalkas. Så länge vi
ha den olyckan at innom oss vara delte genom skiljacktige
tänckesätt, kunna ryckten hos oss aldrig uphöra. De hafva
sin rätta uprinnelse däraf, at hvar söker sin sak beskönja.
De fortplantas genom hviskleken, och genom mindre var¬
samme, eller, rättare sagt, obetänchte tilläggningar vinna
de tillväxt och förkofran. Ehuru lös grund de kunna
äga, vinna de doch oftast genom vår egen lättrogenhet
och inbillning nog intryck, och göra en elack värckan.
Öfver sådane skadeliga ryckten hafva Riksens Ständer
vid flere riksdagar låtit förspörja deras oro och bekymmer.
Men i synnerhet hafva Riksens Ständer i sidstledne riks¬
dags beslut däröfver förklarat sitt missnöije och vederlagdt
grunden däraf. Samma påfund, som då var upspunnit i
svarta själars illa städade hiernar(!) har jemväl spökat för
denne riksdagen, och tient til täckmantel för dem, som
älska misshällighet och osämja. Men så litet Riksens
Ständer tillförene kunnat af sådane irrblåss förledas; så
fast och säkert hopp gör jag mig, det Riksens Ständer,
som nu med ovälduge ögon sielfve få skärskåda sakerne,
ej lära finna bärtil minsta spår. När intet annat til ög-
namärke sättes än det allmänna bästa; när grundlagarne
lemnäs i sin fulla kraft; Konungen vid sin höghet bibe-
hålles och Ständer ne få utöfva sin rätta frihet. När vi,
säger jag, i vänlighet, foglighet och förtrolighet härom
öfverlägga, då vinnes sällhet och vältrefnad i vårt land.
En hvar af oss åligger det, at härpå med all mackt arbeta;
och ingen tilvälla sig större nit, mera rättighet, fast
mindre beskylla den andra för sämre vilja och böjelse
härtil.
Huru kan annat af uplyste Ständer förväntas?
Igenom det omtalta vårt allmänna riksdagsbeslut vid
sidsta riksdag håfve vi lemnat våra hemmavarande med-
bröder det vittnesbörd: at det vore til fela(!) emot vår hulde
Konung och emot Riksens Ständers egen öfvertygelse, om
de ens skulle ingå uti minsta vederläggning af sådane
smädelige och förklenlige ryckten, som äro i riket kring-
spridde, stridande emot Kongl. Maij:ts nådige försäkran;
och det som icke mindre bindande är, neml:n, des egen
böjelse och föresatts, att sättia sitt välde uti undersåtarnes
kärlek och frivilliga lydnad. Ja Riksens Ständer för¬
klara vidare i samma beslut: at de många vedermälen af
nåd och mildhet, som Kongl. Maj:t vid alla tilfällen å
daga lagdt, kräfja i detta mål ett så vördsamt stilla¬
tigande, som de rödja dens arghet, hvilken uti lika öfver¬
tygelse och erkäntzla icke instämma skulle.
När slikt kraftigt intygande legat oss allom för ögo¬
nen; hvad är då, som gjordt oss tvehogse och kunnat
upväcka någon frucktan. Hvad månne vara orsaken, at
man igenom en dristig, dierf och förmäten skrift, under
lånt namn af Ärlig Svensk, satt svenske män och landets
inbyggare allment i tancka, som vore någon fara för oss
å färde.
Om denna ej i liuset framkommit, om flere afgrunds-
expediter, som landet säijas hafva kringrest, och lösa ryck¬
ten utspridt, hållit sig innom sina skranckor och nesliga
nästen; så tror jag, igenom den Högstes välsignelse, at
Svea Rikes inbyggare mött hvar annan til denne riks¬
dagen med mera foglighet och större förtrolighet, än nu
skedt är, och då kunnat under samdräcktig öfverläggning
hielpa land och rike, samt lätta den börda, som en hvar
ännu trycka kan.
Jag lemnar detta, och hoppas at en hvar anser desse
legde arbetare med det förakt, som de rätteligen förtiena,
samt at osanningar och beskyllningar, som androm till¬
läggas, ej vinna hos någon förståndig man minsta intryck.
Hvad jag för min del önskar, samt för denne gången
funnit nödigt R. o. A:s mognare bepröfvande at under¬
ställa, går därpå ut, at Högloft. R. o. A. sin emellan ville
fastställa, det vi under ventilation af sådane obehageliga
saker icke inblanda vår nådiga öfverhet. Deras vördade
namn bör icke ens nämnas, då styggelser bland oss om¬
talas. En rättskaffens undersåtes plickt och skyldighet är
det, at eftersträfva den förmån till at vara väl ansedd och
74
anskrefven hos sin nådiga öfverhet. Alle äga vi därtill
lika rätt, men alle komma ej til lika åtnjutande däraf.
Yi kunne intet alle äga den nåden, at vara lika nära om¬
kring öfverhetens personer. Yåre kall och embeten, väre
egne omständigheter, somliges vistande i rikets aflägne
provincer, betager oss den förmån. Däraf händer, at vår
nådiga öfverhet, som har mera tilfälle at vid och omkring
sig se den ena än den andra, blir under tiden vahn at på
den samme kasta en nådesblinck. En usel kältringe är
den, som missunnar den andra en sådan förmån. Han
har därtill äfven så liten rätt, som att någon af de andre
ståndens ledamöter skulle förtycka, det R. o. A. få gå
oftare til hofva än de. Tiden och omständigheterne göra
des utan, at detta, som alt annat i verlden, är skiften
och förändring underkastadt, så at hvad en i dag niuter,
däraf har kanske en annan förut haft sig at hugna. Så¬
ledes har ingendera orsak at klaga öfver sin lott, intet
skäl at utestänga den andra; mindre at med afundsiuka
ögon anse den förmån hans medbroder niuter, och hvilken
han antingen genom sitt uteblifvande eller annars genom
sitt egit förvållande saknadt.
Ho har rättighet at påcka sig til öfverhetens nåd och
förtroende? När det ankommer på belöningars utdelande,
då mätes den efter rättvisans och våra grundlagars reglor.
Men i den borgerliga sammanlefnaden kunna vi icke en
gång för oss sj elfve ofta gifva fulltygande orsaker, hvar¬
före vi älska den ena af våra vänner mer än den andra.
Icke få vi draga häraf den fölgd, at den som är så lyckelig
at hafva vunnit sin öfverhets tycke och nåd, missbrukar
den samma til sine medborgares förtryck; det vore at med
samma indirecte beskylla öfverheten för at låna sina öron
ät otilbörligheter, hvilket vi ingalunda böra tänka eller
oss föreställa; det vore ock tillika at afskräcka hvar re¬
delig undersåte at sig om ett nådigt anseende beflita hos
öfverheten, som likväl blifver hvars och ens oföränderliga
skyldighet. Med ett ord, det vore lika så obilligt, som
då man i forna hedna tider gaf konungar skulden til både
missväxt och alt det onda sig i landet tildrog.
Slutsatsen blir den, at vi med förenade hiertan och
sinnen böra, alle i gemen och hvar och en i synnerhet,
arbeta deruppå, at vi kunna förknippa Konungens höga
75
nöje med undersåtarnes rätt och landets välgång, så går
både oss och våre efterkommande i alla tider väl.1
32.
Protokollssekreterare Carl Wadenstiernas memorial om Är¬
lig svensk.
(Allegater II, N. 59.)
Protokoll XIX, sid. 98.
Ödmjukt Memorial.
Att jag yttrar mina tanckar, uti ett måhl som effter
mitt begrep ganska nära rörer Högl. Ii. o. A:s värdighet
samt den högacktning, hvilken vij äro skyldige hvarannan,
hoppas jag ej ogunstigt uptages.
För min dehl, har jag ej utan förundran så redan vid
innevarande som förlrne riehsdag hördt flere gånger, uppå
Riddarhuset rygten omtalas, af hvilka så väll som andre
anförde skiäl, hvilka nu att uprepa och efftersäga jag
ovärdigt agtar, R. o. A. el. tilminstone större dehlén där¬
af beskylles att låta förleda sig, till en och annan orätt
menings antagande.
Den till rolighet och förtroendes bibehållande uti alla
borgerliga samhällen mäst tjenande och utaf sielfva natu¬
rens lag hämtade grundregeln är: att icke giöra en annan
dett som jag ej vill hafva giordt mig igen, följacktel. bör
jag ej heller tala, ja om möjekt vore, intet täncka annat
om nogon menniskja, än dett jag vill hafva tänckt och
tält om mig tillbakas. Om detta får blifva som dett
hijttils varit, en ovedersägel. grundsanning samt om dett
står fast, att ingen menniskja finnes utan fehl, så blir
det ock onekeligit, att ingen ting, i synnerhet vid ricks-
dagar, blir angelägnare, än att om sig sielf hysa den
minsta och om andre den bäste tanckan; ty ett sådant
sätt att täncka anseer jag tjenligast till att återvinna en
altid effter längtad, men hijttils med blotta ord allena,
sökt enighet.
1 Slutmeningen finnes endast i det renskrifva protokollet, ej i origi¬
nalet, som är bilagt konceptprotokollet.
76
Förtroende stånden emellan, förtroende emellan R. o.
A. åstundar hvar ärlig riddersman af uprigtigt hierta;
men huru är dett möjel:t att ernås, när vi giöra oss en
glädje af att förolämpa hvarannan och enär offta torde
hända till enskilte ändamåls vinnande sådane tillmälen
giöras hvilka vanähra hela ståndet.
Till närmare uplysning häraf fördristar jag mig giöra
följande supposition. En ung, men därjemte om fädernes¬
landets med Konungens altid förknippade vallgång samt
ständernes fri- och rättigheter örn och hugsam adelsman,
infinner sig till ricksdagen, upfödd uti den tancken, att
altid agta andre klokare än sig sielf, af undervisning och
efftertancke lärd, att uti ricksdags angelägenheter tro,
dett hvar och en har dett allmännas väll till ögnamärke,
öfvertygad att dett gifves åtskilliga medell till ett och
samma ändamåls vinnande undrar han äfven så litet på,
att ej alla om medlen komma öfverens, som han vett,
dett vij som menniskjor ej alla kunna täncka lika.
Med sådant, uti mitt sinne ädelet(!) tanckesätt, bevistar
han på detta rum väre allmänna sammankomster; han
vett att partier gifves, emedan intet exempell finnes, att
fria samhällen varit dem förutan; men att så mycket hat,
bitterhet och afvund skulle vara dem emellan, har han
aldrig förestält sig, emedan han som förbemält trodt, att
dett allmännas väll skulle vara hvars och ens yppersta lag.
Han hör den ena gången effter den andra rygten om¬
nämnas och dem på hvarjehanda sätt och af åtskillig art
beskrifvas samt till deras värkan med de fulaste färgor
afmålas; men innan des hijtkomst, har han kanskje ej
vetat, att dylika rygten varit till; han blir härutaf up-
märksam och misstroende till des egit stånds ledamöter
yppar sig hoos honom, han åstundar uplysning och des
förr hysta goda tancka om hvar och en riddersman af-
tager, han litar ej på sig sielf, han rådfrågar andra, af
sorni, svaras, att alt hvad om rygten an föres är solklar
sanning, af andra åter, att större dehlén aldrig förr hördts
och att de endast omnämnas till att förvilla de enfaldigare
samt att giöra de skarpsyn tåste ögon dunckla; ibland 2:ne
så olika svar tilltager des villrådighet, han bjuder till,
att utforska sanningen samt, sedan han den effter sitt
hierta funnit, inrättar han däreffter sitt tancke-sätt och
i (
elfter mogen öfverläggning samt yttersta begrep därvid
framhärdar. Sådant oacktadt händer, att dett slut han
offta jemte pluraliteten stadnadt uti, tadlas samt att
rygten framdragas, hvilke till beslutets tagande berättas
hafva bijdragit, då han likväl endast af samvets öfver¬
tygelse handladt.
Härutaf är ögonskenkt, att intet så reent upsåt gifves,
ingen så obefläckad dygd finnes, som icke genom rygtens
omnämnande blir svärtad.
Deras offta uprepande uträttar ej heller annat, än att
R. o. Ad:s värdighet hoos de andra stånden minskas, den
riddersman emellan så nödiga högacktningen försvinner
och inbillade rygtens foster, som är hat, afvund, oenighet
och misstroende, tager öfverhanden.
R o. Ad:s anseende, måste ju ock på sådant sätt, hoos
en af oss alla lika ällskad och vördad öfverhet aftaga,
enär våra trätor och inbördes beskyllningar komma för
deras öron och ståndets heder minskas, den dett tillförene
med oförskräckt mod och blodfärgade skjortor dyrt för-
värfvadt samt hijttils obefläckadt behållit.
Jag tager mig derföre den friheten at underställa S: T:
nijtiske omtäncka, huru angelägit dett är att en gång för
alla besluta att aldrig tåla rygten el. andra ogrundade
förklenl. beskyllningar omnämnas på detta åt sanning och
oväldughet invigda rum. Sant är, at de ej till deras ut¬
spridande kunna hindras; men så liten ähra alla fallska
rygten giöra sina upfinnare, så skadelig värkan hoppas
jag hafva bevijst, att deras omtalande på Riddarhuset
förer med sig.
Andras sätt att täncka uti våra allmänna ricksdags
ärender må vara så olika med mitt som dett nogonsin vill,
skall j ag likväl räkna för en heder att tro, dett fädernes¬
landets bästa är så väll deras endaste som mitt förnämsta
syfftemåhl; sådana tilmälen hvilka ej annat än vanhedra
en dehl af mina medbroder skola aldrig höras af min
mund, utan då insigt, kundskap och förfarenhet tillägga
mig framdeles större anseende, skall aldrig andra beve¬
kande ordsaker till nogons öfvertalande af mig höras, än
sådana, hvilka uti våra grundlagar och billighet äga sin
grund, öfvertygad att de stunder blifva de sällaste, hvilka
jag får använda till stilla och vänl:a öfverläggningar, om
allmänt och enskilt väll med altid ährade och af mig till
dödsstunden högtacktade medbroder.
Carl E. Wadenstierna.
33.
Vult von Steijerns memorial om kammar duks fabr ilten.
(Allegater II, N. 47.)
Protokoll XIX, sid. 101.
Hörsamste Memorial.
Till någorlunda uplysning om den här i riket an-
anlagde cammarduksfabriquen, emot hvilken skall i går
någon påminnelse hafva blifvit görd, täcktes höglofl. R.
o. A. gunstigt tillåta, att iag som var i går och är i dag
af en feber hindrad att vara närvarande, får andraga föl¬
jande korta rader, till att förekomma, att emot en saak,
uti hvilken Commercecollegium gått med så mycken nit
till väga, eij må fattas missgynsamma tankar, till dess
densamma kan hinna på sin behöriga ort nogare granskas
och skärskådas.
Det är bekant hvad angelägenheter flere nationer
hafva sig gordt att blifva innehafvare af vettenskapen
att tillvärka cammarduk. Men att densamma likväl hittils
varit så godt som stängd innom provincierne Hennegau,
Cambresis, Arras och Picardie i franska .Flandern; eme¬
dan de begynnelser, som blifvit därmed giorde på en och
annan ort i Tyska Riket samt i Edenburg i Schottland,
stå ännu i sin första ofullkomlighet: merendels i brist af
någotthera bland de flere tienstevärck, som till samma in¬
rättning höra.
För oss tedde sig åhr 1753 ett tillfälle att få på en
gång hela satzen af lin-sädes-åkermän, linberedare, spin¬
nerskor, väfvare, blekare och appreteur; så att ingen min¬
sta omständighet felade, och ingen ting kunde med mera
säkerhet lofva god framgång af saken.
79
Jag vill eij här upräkna alla de svårigheter, som,
sedan arbetarne voro hitkomne, hafva mött, dels att få
saken i gång, efftersom ingen ville våga förlag på denna
nyheten: dels att komma i ordning och hålla däri en
sielfsväldig colonie: dels att ärsättia visse ofullkomlig¬
heter, som befunnos hos den hvilken borde med bleke och
appretur lägga sidsta hand vid den tillvärkade vahran.
Man är nögd därmed att eriter halftredie åhrs förlopp,
ständigt gorde penningetillskott och mödosam använd om¬
sorg altsammans ändteligen blifvit öfvervunnit.
Jag vill eij eller för det att Franckrikes tillvärck-
ning af cammarduk räknas stiga öfver 10 millioner livres
åhrlien, som göra 62x/2 tunnor guld svenskt silfvermynt,
taga anledning att i förtid lofva guldberg härstädes af
samma arbete.
Men jag vet säkert att icke inbilla någon för mycket,
när jag säger, att om än aldrig cammarduksväfnad hade
här lyckats, så är dock 10 gånger mera värdt, än på
denna inrättning blifvit kostat, att igenom densamma vij
fädt kundskapen i landet att frambringa ett bettie lin;
att röta och bereda detsamma; att till väga bringa en
finare spånad och att vända händerne till en subtilare
väfnad; jemte blekes- och appretur-konsten. Omständigheter,
som äro alla lika lämpelige och nyttige för finare lärffts-
väfnaden, som för cammarduks-tillvärckningen.
Icke desto mindre är med denne sidstnämde så vida
kommit, som hosföljande profstycke utvisar, hvaraf äro
ännu vid pass 250 stycken till hands af finare och mindre
fine sorter att uptee.
Detta stycket, än hvilket ännu 2:ne grader finare
kunna tillvärkas, väger 26 lod, och håller 12 alnar, svarar
fullkomligen emot det, som i bodarne säljes för 18 d:r
alnen; men då man räknar dess nationele värde allenast
effter det pris, som fabriquen säljer det före å 1272 d:r
alnen, så belöper 150 d:r för 26 lod lin, och gör 18472 d:r
för marken. Och torde iag då få lof att fråga, så framt
den grundsatzen är riktig, att de inrättningar äro de
nyttigaste genom hvilka egen rudimateria bringas till
högsta förädling och värde, huruvida det hade kunnat
förlåtas Commercecollegio att afstyrka denna, igenom
hvilken en marck lin redan är bräckt till 184x/2 d:r, men
so
kan bringas ända till 250 d:rs värde i cannnarduk och
till 6 å 700 dalers värde i fijn tråd, med hvilken sidst-
nämnde tillvärcknings eij mindre än med fina lärfftsväf-
nadens anläggande, fabriques-interessenterne nu äro i fult
begrep.
Till alt detta får jag sluteligen lägga, att för all
den nytta som af denna inrättning kan framdeles här¬
flyta, tillkommer första hedern den kongl, svenska i Ber¬
lin varande extraordinair envoién IVuI fwenstierna. Han
hade tvifvelsutan förut blifvit varse att den hos oss på-
begynte fina lärfftsväfnaden eij hindrat blaggarnsväfnadens
fortgång, och lärer däraf förståndigt hafva dömt att eij
eller cammarduksväfnaden skulle komma fina lärfftsväf¬
naden i vägen, hälst 10 cammarduksväfvare hinna till¬
värka mera än hela landet förbrukar, och således har han
icke allenast gifvit första anledningen till denna inrätt¬
ning härstädes; utan ock sielf slutit contractet med arbe-
tarne, och därmed gått så försicktigt tillväga, att han
förekommit andra mackters på samma tid i Berlin reside-
rande ministrer, som tillika med honom, änskönt hvar och
en för sig hemligen, efftersträfvade att vinna denna colo-
nien och stodo med deras hufvudman i underhandling.
Stockholm d. 31 Octobre 1755.
Vult von Steijern.
34.
Öfverdirektör F. Ehrenpreus diktamen om Ärlig svensk.
{Allegater II, N. 66.)
Protokoll XIX, sid. lil.
Ad protocollum d. 4 Nov. 1755.
Jag för min del går nu icke deruti in, at fälla mit
omdömme om den af en obekant auctor utgifvne vecko-
skrifft, kallad Ärlig Svensk; ty iag finner här icke vara
rätta stället mig deröfver ännu yttra.
81
Men när nu frågan är, huruvida denne veckoskrift
skall antingen til continuation förbiudas, eller af Censor
till ansvar ställas, måste iag ödmiukel:n ärhindra:
Gunstige Herrar låtom oss härutinnan icke förhasta
oss med någre fördommar hvilka så nära röra en fri och
lagbunden mans rätt och försvar. G. H., Ni kunnen eller
börén icke annat än låta hvar sak gå sin laga väg, när
vi uti frihet och laglydnad äro alle överensstämmande.
G. H., vår fundamental lag stadgar, at ingen bör ohörd
dömmas, icke heller utan vid rätter dombstohl svara uti
de mål, honom kunna tillmätas. G. H., så framt i an¬
ledning af Hr Landshöfding Lindenstedts memorial, hvar¬
emot de senare inkommit, detta mål om veckoskrifften
Ärlig Svensk, remitteras til någon deputations betänkande,
så är iag för min ringa del icke deremot; men ingalunda
kan iag dertill samtycka, at denne vekoskrifft nu förut
bör til continuation förkastas, ty då blir Censor i mit
sinne til någon del ohörd dömd, såsom den, hvilken med
sin censur icke skall hafva fullgiort sin åliggande embets-
skyldighet. Jag håller väl före, at censor är och bör vara
ansvarig för alla de skriffter han med sitt imprimatur
låter af trycket utgå; men iag håller och före, at Censor,
när dess göromål klandras, bör til sitt försvar niuta till
godo Sveriges beskrefne lag och en ren rättegång. Yil
någon derföre tiltala censor för den af honom til trycket
befordrade vekoskrifft Ärlig Svensk, så bör sådant i
stöd af lag, vid rätter dombstohl företagas och utföras,
då censor får sit giöremål försvara samt derföre redo giöra,
det bästa han kan och gitter.
Fried. Ehrenpreus.
6—121942. Adelns protokoll. Bil.
82
35.
Häradshöfding Johan Fredrih de Bruces memorial om
Ärlig svensh.
(Allegater II, N. 67.)
Protoholl XIX, sid. lil.
Ödmiukaste Memorial.
Det har, mina gunstigaste Herrar! eij annat kunnat
än nog öma mig och hvar redelig svensk man, höra, ibland
detta illustre samhälle ett ämne med mångas missnöije
omtalas, genom enkannerligen de senare utkomne arcken
af den så kallade Ärlig Svänsk, hvarvid, iag intet under¬
låta bordt mina välmenta tanckar i korthet yttra.
De värda herrar ledamöter, hvilcka härutinnan anfördt
deras meningar, hafva til en del gått i detaille huru här¬
med borde procederas.
Mina gunstigaste Herrar! Såsom domare måste iag
aldraförst öfverväga sielfva sakens beskaffenhet och dertil
lägga grunden genom en ren och ordentelig rättegångs
iagttagande effter omständigheterne och väre almenna
lagar, då iag håppas vi snart, til hvar och ens nöije, med
denna ventilation komma til ända.
Hvad, under namn af Ärlig Svänsk, i synnerhet i
desse dagar, genom trycket utkommit, som en del härva¬
rande herrar ledamöter, effter det iag meningen fattat,
såsom af ett förgripeligit och smädefult innehåld åtalt,
vidkommer; så har samma icke i och för sig sielft allena,
under nuvarande Riksens Högl. Ständers sammankomst,
existerat, utan det är continuation af ett värck, som, en
för oss ännu obekant, genom trycket gior alment, under
laga censur, ock hvilcket med detta året tagit sin begyn¬
nelse.
Censor Librorum Regni, som härvid lagt handen, sor¬
terar under Kongl. Maij:tts och Riksens Högl. Cancellie-
collegium med alla sina giöromål, hvarest han ock där-
före är ansvarig.
83
Således, mina gunstigaste herrar! ser iag, för min
ringa del, intet, huru Höglåfl. Ständerne omedelbart kunna
sig härmed befatta, och högbem:e collegium den rättighet
betagas, som det samma härutinnan tilkomma kan, utan
det högberörde collegium må äga tilfälle, enligt lag och
effter des åliggande, härvid lägga handen, samt med målet
effter omständigheterne förfara.
Härigenom undgå Riksens Högl. Ständer, at förspilla
deras ädla och dyra tid, som, til de högt angelägne och
riksvårdande ärenders skiötsel, erfordras, til fullgiörande
af egenteliga ändamålet med deras sammankomst; jämb-
väl de öfrige respective och hedervärde stånden betagas
tilfälle, at förekomma Högl. R. o. A., såsom likväl det
första ståndet, med deras stadgande beslut, samt at elliest
dermed vara missnögde om det Högl. R. o. A. allena för-
ordsakar rickzdagens utdrägt.
Detta är, oförgripeligen, min uprigtiga och välmenta
tancka i förevarande ämne, som iag fördenskull önskar
må vinna gunstigt bifall, då denna sak, til, förmodeligen,
hvar och ens nöije får den obehindrade gång, som en oin-
skränckt lag för alla våra giöromål utstakar.
Stockholm den 1 Novembr 1755.
Joh: Frid: de Bruce.
36.
Kapten!). Blomcreutz memorial om Ärlig svensk.
(Allegater II, N. 68.)
Protokoll XIX, sid. lil.
ödmiukt Memorial.
De många memorialer, som blifvit upläste angående
vekoskriften Ärlig Svensk, har jag icke haft råderum at
i genomläsa med den aktsamhet, som de omrörde ämnen
det äskat. Det vore ock uti mitt sinne öfverflödigt at
inlåta sig uti någon vidlyftig discussion hälst som me-
84
ningarne ibland Högl. R. o. A. äro så stridige, at hvad
den ena anser förtjena belöning. Det vill den andra med
sträf hafva ansedt; och således en noga granskning och
undersökning bör skie, hvilken in pleno, utan handlingar
och utan vederbörandes förklaring omöijeligen låter sig
giöra. Det allena vill jag hafva anmärkt, at det icke är
en contradiction at tala in abstracto och at tala för en-
falligt folk. De tala ju ofta sielfve in abstracto. De
lära sedoläran in abstracto ehuru de icke veta hvad
sielfva ordet betyder. Uti en historisk och moralisk be¬
rättelse kunna saker anföras in prmsenti utan at deraf
kan slutas, at de hafva afseende uppå det närvarande.
Jag säger till exempel. En god medborgare älskar sin
öfverhet och är frihetens försvar. Det är sagdt om alla
tider utan afseende uppå detta rike, än mindre uppå när¬
varande tid. Jag ser icke eller huru man skall handla
om grundlagarne utan at tillika handla om afvägar, om
alla de sätt och stämplingar igenom hvilka desse grund¬
valar till samhällets bestånd och vår dyra frihet skulle
förloras. Icke eller kan jag föreställa mig at det är et
fel at afmåla smickrare och gunstlingar uppå den elacka
sidan, som i löndom smida sina ilskefulla vapn til sine
medbröders förtryck, som dölja sanningen för sin öfverhet
til at dermed undandraga sine ensidige afsigter den lag¬
liga och rättvisa åtgärd de förtjente, som svärta redelige
medbroder och förtyda deras uti lag grundade gierningar
för lastbara uptåg och stämplingar, som draga sig, ige¬
nom sådan föreburen trohet och nit fram til hedersställen
och belöningar, som borde vett, mandom och förtjenst
allena tilhöra. Är alt detta icke et fel? och böra fel icke
omtalas? De äro uti alla tider möijelige och derföre kan
uti alla tider skrifvas om dem. Icke kan någon eljes
vara så nedrigt sinnad och räkna et friare tilträde hos
öfverhet för et fel eller för at vara en gunstling eller
smickrare. Det har altid varit och blir jemväl et heder¬
ligt vedermäle af trohet och förtjenster. Ingen skulle
eljes hafva närmare anledning at besvära sig öfver denna
veckoskrift än Hrr Riksens Råd. De äro igenom lagen
och Riksens Ständers förtroende de, som hafva närmaste
tilträde hos sin nådiga öfverhet och hvilka et sådant
tilträde hvarken varder nekat eller kan nekas. De äro
85
de enda rådgifvare och som igenom de vigtiga värf uti
hvilka de sine underdånige råd gifva, äga och böra äga
det största förtroende. Jag har icke hör dt at de giordt
någon tillämpning uppå sig af hvad om gunstlingar uti
förenämnde skrift omförmäles. Således kan af et friare
tilträde och et närmare förtroende icke något slutas.
Tvertom, det vore lastbart och fördömeligt at det giöra.
Men den kan misstänkas som nyttjar en så oskattbar
förmån till at blanda sig uti saker som honom och dess
kall icke angå, och som uphäfver sig til rådgifvare,
utan at vara dertill kallad, och utan at gifva sine råd
med ansvar och inför protocoll. Sådant hoppas jag at
vår närvarande tid icke har at beklaga sig öfver. Då är
ju intet at fruckta, och då kan ju Ärlig Svensk skrifva
så mycket han gitter om smickrare och gunstlingar. Jag
ginge för långt ifrån mitt ämne om icke afsigten vore at
lemna til K,, o. A:s öma behiertande hvad jag förrut om-
nemdt at en noga granskning bör skie. Har auctoren
till Ärlig Svensk felat. Lät sådant lagligen beifras; men
om han deremot befinnes endast hafva beskrifvit odygden,
lärer hvar ärlig riddersman vara vida skild ifrån at lemna
denna sednare det minsta hägn. Yi måste uti denna gran-
laga sak så til se at å ena sidan ingen lider igenom detta
arbete, men ock å den andra, at igenom öfverilning och
förhastade omdömen vi icke å draga oss sielfve det om¬
döme at hafva förkastat et arbete, som uplyser oss öfver
vår rätt och frihet. Uppå denna grund håller jag i öd-
miukhet före at saken må remitteras til en Stor Secrete
Deputation som hade at häröfver inhemta all den up-
lysning som nödig vara kan och sedermera dermed till
Riksens Ständers plena inkomma. Då kan Högl. R. o. A.
bäst och säkrast utröna huru värket må anses och då
vinnes det, som bör vara ändamålet af denna öfverlägg¬
ning. Stockholm d. 31 Oetobr 1755.
Died. Blomcreutz.
86
37.
Hyttmästare John Jennings memorial om Ärlig svensk.
(Allegater II, N. 69.)
Protokoll XIX, sid. lil.
Ödmiukfc Memorial.
Jag har utaf de i går inför R. o. A:s pleno upläste
memorialer inhämtat, huruledes den veckoskrifften, Ärlig
Svensk kallad, vil förtydas innehålla åtskilligt, som skall
strida emot fundamental lagarne, och äfven röra en och
annans tankesätt, hvilket skall genom redan ingifne me¬
morialer vara å daga lagdt. Man hörde ock tillika, utom
de emot den obekanta auctoren brukade hårda utlåtelser,
det påstående giöras ad protocollum emot Censor, herr
Cantzlie rådet Oelreich, som skulle han böra träda i
arrest, med mera, som memorialerne innehålla.
Jag håller före, at man uti detta ärendet icke bör
förhasta sig, utan väl i akt taga den naturha ordning,
som detta ärendets vigt och omständigheter verkeligen
fordra.
Går man til sielfva skrifften, Ärlig Svensk kallad,
hvilken med publique auctoritet är lämnad allmänheten i
händer, så är den både i anseende til materien, tourén och
skrifsättet, aldeles oskyldig och saklös. Ty hvad kan
hälsosamare vara för vårt samhälle, än at genom denna
skrifften blifva uplyst och handledd til at förnufteligen
tänka, sluta och döma, på hvad grund et rikes rätta lyck¬
salighet och frihet bör stödia sig, nemlm på våra fun¬
damental lagar och deras naturha tillämpning? Och som
de politiska omständigheter, hvilka altid omgifva et rike
och samhälle, alla stödia sig uppå sådane förlopp, som
böra hämtas utur de framfarne tider, regeringar och om-
skifften, hvilka böra lämpas til de närvarande, och deraf
förnufftiga författningar och slut tagas til de inkom¬
mande; så bör en politisk penna aldrig trängas inom så¬
dane skrankor, som icke skulle vidröra alla mala och in-
87
commoda, både prseterita och futura, ell:r skribenten kallas
för invectiv emot sådane, som hvarken känna rätta na¬
turen af en sund politique, ell:r kunna undslippa at blifva
närmare kände, så snart de deröfver yttra något miss-
nöije.
Huru vil man fatta och considerera Svea rikes nu
varande tilstånd annat, än lika med alia fria nationers?
Vi hafva de bästa lagar i verlden, vi hafva en samman¬
satt regering, den sundaste bland alla; men vi kunna dock
icke säga oss fria från misshällighet i riket. Urskill-
ningen måste ju stanna för en politicus at säga, hvilket-
dera tankesätt är med ell:r mot våra grundlagar; där
ligger en måttstock, hvareffter en hvar må kunna pröfva
sig. Vi måste ock bekänna, at skönt vi äga alla en och
samma lag, äro dock tankesätten helt olika. Detta måste
ju en förnuftig politicus få lof at skrifva, utan at be¬
skyllas för den, som dristar sig at tyda våra lagar. Ingen
skribent, hvarken juridisk ell:r politisk, gifves til, som
icke äger en i naturen och sielfva förnufftet grundad rättig¬
het, at på vist sätt tyda lagen, och lämpa honom til sina
rätta ämnen. Ty eljest äro lagarne döde, om de icke få
nyttias til sådane behof, som rikets och samhäldets nytta
oumgängekn kräfver, hvilket ock auctoren af Ärlig
Svensk både grandelin och försikteligen finnes hafva
giordt, så at man med skäl kan säga, at han förtienar
både tacksägelse och belöning, och är verkelin en för¬
mån för riket, at man ännu finner nationen icke bristande
på sådane nyttige ämnen.
Man får ock här icke giömma sig under hvarjehanda
prsetexter, at man kan hafva olika tankar och ändock
mena lika väl; ty då skulle vi hafva i riket så många
partier, som meningar och tankestälningar kunna vara;
men det utgör aldrig någon rätt tänkande undersåte, som
förebär hvarjehanda pras texter, utan den allena, som tän¬
ker enligit våra lagars grund och sammanhang. En sådan
kan läsa vår goda veckoskrift med både nytta och för¬
bättring, och skall deruti aldrig finna et enda, som kan
stöta och oroa honom. Den åter, som ligger med sin hog
och afsigt til andra föremål, måste jag bekänna lärer
hafva samma anstöt af Ärlig Svensk, som den där läser
88
en moralist och linner, at han rörer des passioner alt
för nära.
Om det är för en regering visliga giordt, at han i
största fredslugn tänker det vara möjel:t, at någon granne
kunde bryta freden, och sålunda tidigt sätter sig i för¬
svars stånd emot honom, så är det både anständigt och
tillåtefit för en grundad politicus, at representera alla
possibiliteter med den lifligaste färg, som kunde förefalla
i et rike på et ell:r annat sätt, anten emot lagen eller
friheten. Det agtas altid för dårskap och oförsigtighet,
at lämna alt, som til värn och motstånd tiena kan, tils
fienden står för dörren, och redan giordt inbrott i riket.
Det vore alltså en svag politisk skribent, som icke af den
politiska constellationen äfven skulle få giöra sina skäliga
gissningar och ex capite possibilitatis varna sina lands¬
män, at med fullt alfvar styrka och omgärda sina lagar,
samt tillika säga och utmärka de känneteckn, som syffta
på lagarnes brott och lägervall. Detta kan och bör ju
icke på något sätt förtörna någon rätt tänkande medlem.
De dialoguer, som hos Ärlig Svensk förekomma, äro lika
med alla samtal emellan flera personer och böra ej annor¬
lunda circlas, än som de fritt och otvungit kunna falla
dem emellan. En rättsinnig läsare bör derutur ej hämta
mer, än det ändamålet, som är at igenfinna sanningen,
den må falla antingen snarare elfir senare uti läsarens
idde.
Af alt detta sluter jag billigt, at vår auctor icke bör
handteras på et så hårdt sätt, som redan skedt är, utan
tyckes saken förtiena en helt annan medfart.
Våra lagar, som aldrig få brytas hvarken utom elfir
inom stånden, visa oss den utväg, at om någon häfver
at klaga, det vare sig öfver utkomne böcker elfir hand¬
lingar, så bör man anmäla sig å behörig ort, och icke
giöra et plenum til en domstol och executions ställe, hvar
man sådant skulle kunna anmäla och tillika hafva frihet,
at röra embetsman til heder och existimation, med påstå¬
ende af arrest i et sådant mål, för hvilket han sorterar
under riksens Cantzlie collegium.
Jag hemställer fördenskull, om icke hela detta ären¬
det, med alla sina memorialer med och emot veckoskrifften
Ärlig Svensk tillika med extractum protocolli från Riddar¬
89
huset, hör remitteras til Hans Kongl. Maij:tt, med under¬
dånig anhållan, det täcktes Hans Kongl. Maij:tt, i fall
någon skulle vilja instituera någon talan emot merbem:te
veckoskrift och Hr Cantzlierådet Oelreich såsom Censor,
samma mål altså må uptagas i vederbörligit foro, och så
väl auctor som Hr Cantzlierådet Oelreich ninta lag och
rättvisa til godo, samt all fulkomlig reconvention och satis-
faction så för det, som redan skedt är, som alt vidare.
Jolm Jennings.
38.
Öfverstlöjtnant C. G. Boijes memorial om Ärlig svensk.
(.Allegatcr II, N. 70.)
Protokoll XIX, sid. lil.
Ödmiukt Memorial.
Det vore ett fåfängt bemödande af mig at, såsom en af
Högl. Riksens Ständers ringaste ledamöter, vilja upp¬
muntra dem till ett noga eftersinnande af det, som ibland
oss dagelig förelöper, eller at vilja uppelda deras beröm¬
liga nit för de plikters och skyldigheters fullgiörande,
som de sig sielfva vijsligen föreskrifvit hafva. Neij! det
är eij mitt upsåt. Höglofl. Riksens Ständers egen noga
uppmärksamhet, och deras outtrötteliga flit, at granska de
aldraminsta mötande händelser, giöra alt bemödande fåfängt
för dem, som af sielfkiärlek låta förleda sig, at måla dem
en blå dunst för ögonen eller, som utkasta listiga nät, at
dermed snärja deras ädelmodiga och ömsinta medlidande.
Detta kan eij för någon vara obekant; åtminstone
borde hvar och en veta sådant, och det så mycket mera,
som alla förriga riksdagar deraf lembnat oss öfvertygande
prof och säkraste vedermälen.
Man har således haft största fog at tro, det en så
noga eftersyn, skulle hafva åstadkommit den vördnad och
den högacktning, hvilken Höglofl. Riksens Ständer, såsom
90
högsta macktägande, tillkommer. Man har haft skiäl at
hoppas, det de heliga lagar, med hvilka Höglofl. Riksens
Ständer kringskansa! sina säten, skulle hafva tillslutit,
alla olagliga tillgångar till dem. Man har haft ordsak
at förmoda, det en billig frucktan för ett rättvist straff,
skulle hålla alla dierfsinta tillbaka, at för Höglofl. Riksens
Ständers öron angifva några ogrundade mål och ärender.
Ja! Man har haft grund at tänka, det en billig frucktan
för Gud, och dess eviga hämd skulle hindra hvar och en
ifrån, at vanfrägda sin ährliga och oskyldiga medborgare.
Men beklagelig! hvarken frucktan för Gud, eller vördnad
för lagen och högacktning för Höglofl. Riksens Ständer
har kunnat afvärja en sådan bedröflig händelse, nembkn
at en oskyldig svensk autor, inför Höglofl. Riksens Ständer
blifver skiäld för infame och en fri svensk man blifver
till sin frijhet angripen, och det alt utan ransakning och
utan dom.
Hielp evige Gud! Äro vij tygelfrija tartare, som eij
styras af någon annan lag, än en fördärfvelig näfverätt?
Eller äro vij lagbundne ständer, hvilkas välfärd endast
beror på grundlagarnes obråtzliga hållande och försva¬
rande. Visserligen äro det de, som Höglofl. Riksens Stän¬
der sielfva visligen förordnat till säkraste beskydd emot
det gift, hvarmed ofta ett af agg retat hierta, eller ett af
egit ondt samvete rördt sinne, söker at svärta den aldra-
hvitaste dygd och renaste oskuld.
I betraktande häraf, kan eij Höglofl. Riksens Stän¬
ders altid utöfvade rättvisa tillåta, at opåtalt blifver,
hvad hos oss händt och förelupit är, så framt de eij vilja
utställa sig sielfva för de påfölgder, som kunde tillskynda
dem, en alt för sen ånger.
Mig kunde eij fattas tillfälle, at giöra desse påfölgder
nog svåra, om jag som andra, ville grunda mina tankar
på supositioner, gissningar och sielftagna misstanckar, samt
dereffter dömma; men det är eij mitt giöremål; det hörer
lagen och domaren till. Vare långt ifrån mig at gripa
uti en annans embete. Mitt är nu at som en ärlig svensk
och frij man säga mina ringa, men på lag grundade tanc-
kar om det, som händt och skiedt är.
Jag kan för min dehl eij annat finna, än at man med
en retande dierfhet, igenombrutit de förmurar, med hvilka
91
Höglofl. Riksens Ständer visligen sökt at hindra, alt
olagligt nalkande till deras heliga säten. Man söker med
ogrundade tillmälen, at upväcka Höglofl. Riksens Ständers
nijt emot oskyldigt folk, under det at man förklenar ähr-
liga mäns frägd, och afmålar dem med vederstyggeligaste
färgor. Man söker med ömmande later och förstälta åt¬
häfvor at upväckia medlidande hos Höglofl. Riksens Stän¬
der öfver ett inbilladt ondt, under det att man gior det
största ingrep, uti deras frij- och rättigheter, som ännu
någon privat har fördristat sig at giöra. Man ropar på
lagens obråtzliga hållande, under det man fräkt bryter
honom sielf inför lagstiftarens ögon. Man skriar om frij -
hetens rättigheter, under det at man sielf skakar hennes
grundvalar på eftertänkeligaste sätt. Man pratar mycket
om oenigheter iblandt oss, och doch likväl sielf upväcker
dem med sådana olagliga giöremål, som nu upprepade
äro. Man griper väl directe ingen mera an än autoren
af En Ärlig Svensk, och vår oskyldiga Hr Censor; men
hoo är så skumögd, at han icke seer, och så illviljog at
han icke finner, at i och med det samma, desse af hela
riket välförtiente män, otillbörligen antastas, så angripas
jämväl, indirecte, på et oanständigt sätt, rikets förnämsta
ämbetsmän och deras giöromål, besynnerlig som desse ar¬
ken nödvändigt fått sedt dagsliuset med deras tillstånd,
och således kåmmit at glädia så många tusende under-
såtares trogna hiertan. Icke desto mindre förbiuder Riks¬
dags ordningens 13 § och instructionens 10 § för Urskill-
nings deputationen strängeligen, sådant olageligit före¬
tagande, samt lembnar dem eij utan näpst, som sig uti
ett slikt farligit värf blanda.
Jag häpnar med billighet för sådana dierfva och
olagliga steg uti en lagbunden rikskropp, hvars lemmar
äro så ömsinta och misstänksamma om sin ädla frihet.
Jag ville gierna söka någon modification men finner
beklagelig ingen. Mig ömmar öfver lagens stränghet, men
kan dock eij finna någon ursäkt, ty här kan ingen okun-
noghet förebäras, emedan den, som prädikat lagen för
andra, han måste nödvändigt veta och förstå lagen sielf,
och om lagstiftaren felar, tyckes den naturliga lagen med¬
gifva at han förtienat det största straff.
92
Hvad kan vara olagligare än först straffa, sedan dom¬
ina och sist ransaka? Likväl är sådant handt, påstått
och begiärat.
Hvad kan närmare röra friheten, än at en ärlig och
frij svensk man, ej allenast blifver till sin heder och ära
angripen, utan jämväl hans frihets förlust eftertracktad?
Likväl är sådant af Höglofl. Riksens Ständers egne öron
hördt, och af deras egne ögon sedt.
Hvad kan tillkänna gifva mera förakt för Höglofl.
Riksens Ständer, än at inför dem sielfva och i deras
öfvervaro, utösa infamier öfver redeliga medborgare, utan
at de lidande veta deraf eller hafva tillfälle at försvara
sig, hvartill vij likväl beklageligen hafva måst varit
åsyna vittne?
Desse äro sådana olaga steg, at eij en gång en un¬
derdomare, kunde för domstolens heders skull tillåta dem,
utan näpst förelöpa. Det är och värkeligen en sådan
dierfhet uti dem, at jag näppeligen tror, det Höglofl.
Riksens Ständer slik dristighet tillförene erfarit.
Höglofl. Riksens Ständer, hafva lika som måst stanna
uti angelägnare giöremål, och lemna de mera riksvårdande
ärender, allenast för enskilta orimligheters skull, hvilka
aldrig äro beviste och fast mindre bevisas kunna. Ty
om man noga eftersinnar tiden, så lärer det klarligen
finnas, at detta så högt förtörnande arket af Ärlig Svensk
redan var under censur och i arbete på trycket, långt
förän memorialet om riksdagens förkortande blef ingifvit,
hvaraf hela ogrundade misstankans kraft lärer saknas.
Jag häfver, Gudi lof, som en ärlig och redlig man
länge och väl tient så väl som andra. Jag häfver be¬
vistat 10 riksdagar sedan min hemkomst ur utrikes tienst.
Jag häfver haft den lyckan, at äga Höglofl. Riksens Stän¬
ders oskattbara förtroende, och ofta med deras, mig nog
fägnande nöije, både tält och skrifvit. Men detta alt gior
mig efter mitt tycke, eij till någon ärlig man. Det bästa
måste ännu komma här till, nembl:n mitt egit sam¬
vetes vitnesbörd och en viss öfvertygelse, uti min egen
siäl och hierta, at jag i all min tid, då jag bort skiöta
det allmenna, aldrig giordt något enda steg, för egna af-
sickter skull, fast mindre bevistat sådana anläggningar,
93
sorn har kunnat lända vår gemensamma frihet till något
men eller förfång.
Detta är för mig ett dageligit gästabud, och så länge
jag det äger, kan ingen ting i hela verlden oroa mig. Ett
sådant samvete bäfvar för ingen ting, det frucktar för
ingen och det åstundar ingen ting. En lycklig ägare
deraf, rogar sig i sitt lilla lungn med oskyldiga moralisters
critiquer, öfver våra närvarande bistra tiders omskiften,
utan at taga åt sig något, hvad det eij finner sig hafva
förtient. Han kännes således intet vid, hvad honom intet
rörer; men gläder sig och tackar Gud, för det han aldrig
någon dehl haft uti sådana mörksens gierningar, som af
dem ofta beskrifvas. Det vore och en stor galenskap af
honom at vilja taga dehl uti det, som han likväl ingen
dehl äger, men ännu större, om han ville försvara sig
uti de mål, som ingen talar honom till; emedan han då
hadde at fruckta de gambla ordspråken, nemblm at om
man kastar en käpp ibland hundar, så gnäller den han
råkar, och den som unskyllar sig i oträngt måhl, han
anklagar sig sielf.
Gud vet at jag med ganska stor flit har igenomläsit
det vackra arbetet, som med full rätt bär namn af en
Ärlig Svensk; men jag har ännu eij funnit det aldra-
minsta deruti, som ej förtienar både heder, tack och be¬
löning. Han har föreskrifvit oss samteliga, vissa reglor,
utan hvilkas alfvarsamma effterlefnad vi aldrig kunna
hoppas hvarken evig eller timlig sällhet. Han har tyde-
ligen lärdt oss, at gifva hvar och en det, han med rätta
bör hafva. Han har underrättat oss om at fruckta Gud,
at ära Konungen, at försvara friheten och det in uti
sielfva döden, at lyda lagarna, at hålla hand öfver deras
obråtzliga hållande, at tiena vår nästa, at hielpa den
fattiga, at understödia den nödlidande och at tåla våra
medmenniskiors svagheter med mera.
See detta är och nu de oskyldiga undervisningar, som
sticka det gamla agget så mycket i ögonen, emedan det
väl seer sig mer och mer blifva försvagat, om sådana
oskattbara lärdomar få rota sig uti villiga menniskio
hiertan.
Jag tillstår gierna om dessa härliga sedoläror för-
tiena at ansees för feel, så är jag lika felacktig med den
94
värda autor, som dem i dagsliuset gifvit, och det så myc¬
ket mera, som jag fast hos mig beslutit at häruti fram¬
härda, till min yttersta lefnadz slut, och dem med mitt,
för vår frihet och grundlagar, nitälskande blod, besegla, om
det så påträngas skulle: besynnerlig som mitt valspråk
dessutom är och bliver dulce pro patria mori.
Emedlertid gläder det mig hierteligen, at denne obe¬
kante hedersmannens nijtfulla och aldeles på lag grundade
skrifter komma under Högloft. Riksens Ständers ömmaste
granskning, hvilka många gånger tillförne visat prof utaf,
at deras skarpsynta ögon, kunna skilja hvitt ifrån svart
och guld ifrån gråberg. Eörfarenheten häfver dessutom
lärdt oss, at ett skiönt blomster, eij förlorar något af sin
fägring och dyrd1, fastän en spindel suger sitt bittra för¬
gift af densamma, under den tiden, at ett flitigt bij deraf
samlar sin sötaste hånung.
Jag har aldrig annat funnit uti dessa lärorika arken,
än det, som varit upbyggeligit och lagen likmätigt. Skulle
någon annan, af dem finna sig, i någor måtto förfördelad, så
bör en sådan efter lagen, anmäla sig på vederbörlig ort och
ställe, och der sin talan utföra, bäst han kan och gitter.
Hvad åter angår de grofva förseelser, som inför Hög¬
loft. Riksens Ständer och i deras öfvervaro äro begå[n]gne,
så fordrar deras vanliga rättvisa at dem eij onäpste lemna,
på det at rikskroppens hielpestöder, som äro sträf och
belöning, altid måge blifva vid mackt håldne. Sträf åt den,
som dierft bryter lagen, biuder till at giöra intrång i fri¬
heten, vanvördar Ständerne och ogrundad tadlar Ricksens
ämbetsmäns giöromål. Men belöning åt den, som tienar
det allmenna bästa, med nyttiga underrättelser om det,
som länder till rikets gemensamma sällhet. På det odyg¬
den altid hos oss må bäfva för ett välförtient straff, då
dygden upmuntras af en henne med rätta tillkommande
belöning. Stockholm d. 4 Nov:bre 1755.
Carl G. Boije.
1 Dyrd = härlighet.
95
39.
Jägmästare 0. F. Eudbecks memorial om Ärlig svensk
(Allegater II, N. 71.)
Protokoll XIX, sid. 112.
ödmiukt Memorial.
Utom flere borde i synnerhet tvenne omstendigheter
atholia mig at hos det Högh R. o. A. inkomma med dessa
mina välmenta tankar ty först kan jag blifva räcknad i
bland deras antal som igienom onyttigt skrifvande och
orimlige propositioner förorsaka hinder och uppehold uthi
Hl. R. o. A:s eljest nog dryga och besvärliga syslor, och
för det andra åsamkar jag mig hat och bitterhet af alla
dem, vars tankesätt ej äro med mit förenade, och i synner¬
het af dem som uthan grund finna sig stötte af vecko-
skrifften En Ärlig Svensk; Dok[!] likväl föranlåtes jag,
oacktad nysnämde olägenheter af vad som i förleden
torsdags dels till protocol anfördes, dels eljest med nog
ifver uthropades at ödmiukast understella Högl. R. o. A:s
högretvisa skierskådande, om det icke i alla tider varit
på vårt Riddarehus ovant at bruka förkleneliga ord och
uthlåtelser öfver och emot någon person samt lika oerhört
at infamera embetsmens giöremål, då derutinnan ännu
intet fel är vordet vist, mindre någon talan anstelt. Våra
värdigaste och förn ernsta ledamöte[r]s sacktmodiga och be¬
römde upförande vid förflutne rixdagar har altid varit
vårt ögnamerke och förorsakat sådant effterdömme at
mången kitslig tunga, som eljest ägt nöje uthbrista i försmä-
delige expressioner samt svärta och illa uthtyda de oskyl¬
digaste hiöremål(I) derigienom hållits tilbakas; efven så
oförnekeligit detta är, så ostridigt är det och at mången
då andorlunda skier har rick anledning at uppenbarliga
och utan försyn på vårt Riddarhus försmäda embetsman
och infamera alla de giöremål, som ej äro hiemkade effter
deras smak; jag behöfver ej utnämna, vad efftertänkeliga
påföljder sådant kan föra mäd sig om ej tidig bot här å
%
skalfas. Högl. R. o. A., som ser lengre, än jag förmår at
tenka, finna dem nogsamt, icke des mindre är det min
oförgripeliga tanka, at ingen riddersman äger mera frihet
innom än utom Riddarhuset at utöfva olagligheter, utom
at vara exponerad för det sträf, som forordningarna och
duelsplacatet ntstackar. Hadde det allenast af vederbö¬
rande blifvit efftersinnat, at vi ära frit folk, som hiemlikt
vår lag ej kunna dommes och gripas ohördan och oöfver-
vundne, så hadde aldrig et sådant påstående blifvit giort
som detta, at sensor(!) hienast(!) skulle aresteras då man på
intet set vet om han har felat eller öfvertret sin in-
struction.
De syslor och giöremål, som egenteligen tillhörer R.
o. A:s afjörande äro så tilrekeliga, at man ej bör hindras
af de såcker, som äga sit aparta forum, som för denna är
Canseli collegium; men skulle målet på något set finnas
rixvårdande, så hörer sådant först under Urskilnings-
depntationen.
Jag hemsteller emedlertid Högl. R. o. A., om icke
sensor bör få part af det svåra påstående, som emot honom
giordes, då han efven kunde tilfrågas, mäd vars tillstånd
åtskillige i kring landet uthsp[r]idde skriffter blifvit
tryckte af långt effter tenkeligare innehold än den för-
omskrefne Ärlige Svensk.
Stockholm d. Novemb. 1755.
O. F. Rudbeck.
97
40.
Lagman G. Carlesons memorial om Ärlig svensk.
(Allegater II, N. 72.)
Protokoll XIX, sid. 112.
Ödmiukt memorial.
Vid det tilfället at en eller annan ledamot för några
dagar sedan dicterade sina tanckar til protocollet angå¬
ende ryckten, tilstår iag, at något föll mig inn, som iag
gierna velat påminna, och äfven til protocollet föra. Men
at tala utan närmare öfverläggning med mig sielf i et
så lystert samfund, strider emot den vördnad iag billigt
för det samma hysa bör.
Jag vil och törs intet för rummets värdighet, eiheller
för det goda omdömme och förtroende iag hos höglofl.
R. o. A. åstundar förvärfva och bibehålla, med omsorg
och ordaprång bana mig vägen til upmärksamhet; ty iag
vet, at edra allvarsamma göromål ei älska vältalighet och
blommor, som til äfventyrs vid rådgörande om riksvår¬
dande ärender förorsaka mera ledsna än tydelighet.
Om mina tanckar äro välmente och ovälduge, det un¬
derställer iag höglofl. R. o. A:s egit rättvisa och skarp-
synta ompröfvande, derom understår iag mig icke, sielf
at vittna.
Ryckten äro af åtskillig beskaffenhet, lika som de
til deras ursprung äro olika.
De mästa ryckten härröra af allmännhetens åtskilliga
omdömmen öfver de ämnen, som uti enskilte samtal före¬
komma; då man merendels af den synbara värckan obe¬
kante rådslag åtfölja, dömmer dristigt, om det man an¬
tingen intet förstår, eller i sitt sammanhang vet. En egen¬
skap, som med tänckande och talande kreatur är oskilg-
acktig, när hvarken den ena eller andra af dessa Skapa¬
rens förmåner rätteligen användas. Sådana ryckten kunna
ifrån intet regeringssätt skiljas, och förekomma menniskio-
kjännaren intet främmande.
7—i21942. Adelns protokoll. Bil.
98
Andra ryckten, härbodas(l), som af andre redan påmint
är, deraf, at mindre efftertänksamme menniskior, fastän
elljest qvicke, sätta obehagelige färgor på de författningar
och beslut, som intet med deras tänckesätt stämma öfver¬
ens, och offta på personer när de hysa andra meningar,
än man sielf velat förfäckta.
Äter ett, regeringar men mäst de frie, vidhängande
okynne, som omöijeligen kan förekommas, förrän alla in¬
vånare blifva gudfrucktige, förnuiftige, dygdige och herrar
öfver sina boijelser; hvilket i en platonisk republique
kan förväntas. Sådane ryckten anse kloka regeringar
med förackt och kloka medborgare med medömkan, i an¬
seende till den menniskliga svagheten.
Et slags ryckten ville iag förbigå, om icke af discour-
serne dertil anledning blifvit gifven, och sakens behöriga
utredande sådant äskade. Jag menar de ryckten, som i
partier upkomma af nyssnämnde eller annan grund, och
som genom visklekar fortplantas, samt genom tilläggningar
vinna tilväxt.
Glunstige Herrar! tillstäden mig at för så ädelt sam¬
fund få tala så öppenhiertigt, som ämnets angelägenhet
fordrar. Om vi vele inskiäncka rent vin för hvarandra,
ho nekar at icke partier finnas hos oss! Intet rike är
derifrån befriat, ja, icke det enväldigaste, der offta nog
oskyldige tal blifvit med lifsstraff belagde. Men hos fria
folckslag har iag aldrig hördt at de blifvit som främmande
ansedde. Tvärt om, har iag läst en vacker och instructive
piece, dedicerad til då varande premier ministern Walpole
i Engelland, hvaruti de engelska partiers öden och historia
beskrifves med så otvungen penna, som en utländsk scri¬
bent någonsin kunnat göra. Och finne vi af historierne,
at partier stundom giordt godt gagn och balancerat jämn-
vickten i regementskroppen, fastän det mycket ankommer
på skickelige och välmenande hufvudmänn. Ty finna vi,
at försicktige eller oförsicktige styresmän stundom på ena
eller andra sidan, stundom på begge, giordt partierna
tidetals svårare, ifrigare, ledsammare och skadeligare eller
hurtigare, sedosammare och nyttigare.
I den mån, som et folck i styrcka och vitterlek til-
tager, i samma grad röjas partiers mer eller mindre
värckningar. Ryckten spela emellan, och äro egenteligen
99
partiers vapn. Dela sig partierne i flera delar, så få de
alla de, som i syslorne taga del, gemenligen lof at räknas
til endera, om de vilja eller ei, fastän den som något kan
bidraga til samnäldets fördel, aldrig skyr, at räknas til
något partie, effter han någre af ettderas grundsatser
måste vidtaga. Några gå medelvägen, när det kan skie,
men de få ändå, effter sakernes lopp, ibland följa med det
ena, ibland det andra partiet, alt som det ämnet det ar¬
betat före passar sig med partiets afsickter.
I bland de förnufftigare och granlaga menniskior i
partierne tålas inga visklekar, som röra folcks heder, men
ibland de mindre efftertäneksamme, torde de väl gå i svang.
De måge då föracktas, af dem som de angå och röra.
Gifves tilfälle, at genom uppenbara steg visa ogrunden
deraf, så är det en lycka; i vidrig händelse må den de
såra, taga tillflyckt til sitt samvete; och som det blir be¬
skaffat, så blir då hans fristad.
1 allmänhet at tala, så kan denna siukan icke botas
genom annat än en ädel och rätt upfostran, och genom en
sund moral, som grundar sig i en sann gudsfrucktan.
Det låter snart säga sig. Man bör intet göra emot andra,
det vi icke vele hafva giordt emot oss. Det är oanstän¬
digt at tala, eller höra talas illa om andre menniskior, då
de intet kunna försvara sig, med mera; men partie-smittan
gör, at offta den man icke förmodat, här gör snesteg.
Hans spände sinnen, som endast fika effter partiets styrka
och tilväxt, tillåta honom icke, at i somlige saker så
oväldugt dömma, som han elljest giorde, om saken voro
honom indifferent. Derföre slincker nu ett eller annat med,
som han effteråt torde vela hafva ogiort. Den som ifrån
detta onda kiänner sig aldeles fri, at han ei behöfver offta
misstro sig sielf, til at hålla sina sinnen i ordning, han
kaste första stenen. Ju mera gåfvor, ju mera nit, ju mera
vaksamhet, ju mera tilfällen at arbeta för det allmänna,
ju friare mål få ryckten och omdömmen; ty bör den,
som går åstad at utföra stora värf, sig emot slika ryckten
rätteligen bemanna, då de värckeligen öka hans heder,
emedan han som en klok man viste förut, at han den til¬
lika med sin öfriga möda bära skulle; ja han bör gie sig
tillfreds, om de honom tillagde tilmälen icke förr, än ge¬
100
nom en tacksam och oväldug effterverld rätteligen varda
förskingrade och dödade.
De ryckten tycker allenast en vakande regering för-
tiena des upmärbsamhet, som af arghet är dicktade, och
för det allmänna kunna hafva skadeliga fölgder, derföre
och deras uphofsmän, när de igenfås, effter omständig-
keterne straffas.
Af sådan beskaffenhet tyckas de ryckten vara, som
en ledamot ibland oss för några dagar sedan välment
angifvit, emedan de där, iag fasar at nämnat, minskat
den fogelighet och förtrolighet, med hvilken Svea rikes
inbyggare elljest kunnat möta hvarandra til denne riks¬
dagen, och då under samdräcktig öfverläggning hielpa
land och rike, samt lätta den bördan, som en hvar ännu
trycka kan, och hvilka blifvit utspridde af flera afgrunds
expediter, som säges hafva landet kringrest, de där icke
hållit sig innom sine skrankor och nesliga nästen. Om
sådane ryckten förtiena efftertanke, det lemnar iag til
edert närmare efftersinnande.
Samma värckan tillägges veckoskriften, Ärlig Svensk
kallad, men som den är allmänt tryckt, förbehåller iag
mig, at rätt nu deröfver yttra mina oförgripeliga tankar.
Jag måste berömma någre värde ledamöters före¬
ställningar, som påminte oss derom, at vi icke blanda vår
dyraste Konungs höga namn eller konungsliga egenskaper,
då vi rådpläga om slike mindre behageliga saker. Gruds
lag och vår egen välfärd jämte våra förfäders allmänt
kring verlden bekante exempel pålägga oss, at med inner¬
liga förböner dageligen infinna oss i vårt konungahus, och
at i alla våra rådslag syffta på dess höga kongl, välgång,
i hvad vi kunna åstadkomma.
Konungens nåd, gunstige Herrar, är hos alla väl-
tänckte menniskior som en belöning ansedd för tro, red¬
lighet och mandom, samt nyttiga bragder. Jag talar intet
om dem, som i anseende til deras ämbeten måste och böra
äga en konungs förtroende. Utan iag talar här om det
tycke och tilträde, som en eller annan utom sina göromål
kan sig hos öfverhets personer förvärfva. Det anses äfven
för ett tecken af goda egenskaper, när en storherre gierna
lider en man för sina ögon. Den enas gladare lynne, en
annans kundskap uti de stycken som herren behaga, och
101
alla de omständigheter, som göra en menniskia mer eller
mindre angenäm ibland des vederlikar, kunna äfven hos
konungar förskaffa honom närmare eller mindre tilträde
än des vederlikar, och stundom folck af större förtienster.
Den minsta afvunds gnista öfver sådan förmån, röjer ett
nedrigt tänckesätt. Men gunstige Herrar, som ingen lycka
ges utan afvund, så har man aldrig sedt, at medtäflare i
denna sak, äro så aldeles rättsinnade. Vise mig någon
ett rike i verl den, hvars historia icke öfvertygar mig der¬
om. De omdömen som desse då fälla öfver sådane i deras
tycke lycksaliga medbroder, gifva anledning til ryckten,
och de förre, anse sådant som en fölgd af menniskiors
svagheter. Här är åter intet annat beskydd, än egit sam¬
vetes vittnesbörd. I fria regeringar äro likväl de, som
nära nalkas konungar, mera utsatte för allmännhetens
tilsyn, emedan offta skiedt, at steg, hvartil de stundom
ei varit vållande, blifvit uttydde som fölgder af deras oför-
sicktighet. Konungeus nåd bör vara en myndig stämpel
på en mans goda egenskaper, när den eij missbrukas til
medlemmars förklenande eller insinuationer af otilbörliga
saker, eller han sig i andras göromål inblandar, då Ko¬
nungen sielf, och de som äga rätt til at råda Konungen,
lära taga sådane mått, at des höga thron ifrån slikt glitter
blifver fägad och vid des äckta glants bibehållen. Och
sådana äro de smekingar(l), som gamla svenska handlingar
omtala; sådane äro de favoriter, som för 30 år sedan på
detta stället med gruf och färgor afmålades och för hvil¬
ket portrait en af edra ledamöter fick dubbel belöning,
hvarom 1719 års handlingar kunna läsas.
1. At nu komma til den ärliga Svensk, iag menar
de papper, som veckotals under det namnet utkomma; så
vil iag til redighets vinnande redigera de deröfver redan
upkomne disscoursser til 3 hufvudstycken.
Den första frågan är: Om de ämnen där drifves, äro
tillåtelige at skrifva om? Jag instämmer för min del,
med den af största delen bland Eder, för lärdom och för¬
farenhet allmänt bekante ledamöter, som understält, om
icke vid högscholar vårt jus publicum måtte läras. Intet
fritt folck finnes, som icke derom varit sorgfälligt, och
sielfva saken talar; ty at besvärja lagar, och icke önska
dem til innersta grunden utredde, uplyste och förklarade,
102
strider oförgripeligen emot hvar t annat. Det allenast vil
iag tillägga, at om flere hänt det samma som mig, så lär
de ännu finna nödvändigheten häraf så mycket klarare.
Jag, som född och upfödd under envåldstiden, bekänner,
at iag hade lättare at lära andre rikens, än våra egne
grundlagar, sedan det unga sinnet förut var af souverai-
nitets principier så intagit, som den tiden skedde. Jag
bekänner ock uppenbarligen, at iag i de angelägnaste mål
af denne skrifft fädt i många stycken stor uplysning.
Den andre frågan blir, om och huruvida denne ano-
nymus i angelägne ämnens utarbetande fölgdt försicktig-
hetens reglor, och abstracte skrifvit om sakerne, eller directe
stält sine omdömmen allenast til närvarande tiders om¬
ständigheter? Jag skulle råka i den billiga misstanka,
som iag gierna vill undfly, men förtiente, om iag häruti
försvarade authoren eller skrifften, emedan iag hvarken
läst alla hans arck icke heller med den efftertancka, at
iag trygt derom kan dömma, hvilket en stor, om icke
större delen, af detta samfund, torde med mig bekänna.
Hvem vill då dömma öfver den sak, han icke har sig fulleli¬
gen bekant; skulle altderföre någon ibland oss, som med
vederbörlig oväldughet och granskning desamma läst, och
funnit at något bör åtalas, den samme kan ju honom i
vederbörligt foro tiltala, då authoren el. censor har til-
fälle at sig förklara, och där han sig icke gitter försvara,
umgälla hvad lag förmår.
Regeringen uphörer intet, fastän stånden äro försam¬
lade, och det vore en besynnerlig sysla för ständer at
censurera böcker. Ja så omöijeligt det vore för 4 plena,
så farlige påfölgder kunde sådant med sig föra. Jag vil
allenast nämna en. Ehuru ovälduge iag bör anse Rik¬
sens Ständer, så kunde sådant icke annat, än förminska
deras hug, som hafva lust och gåfvor at skrifva böcker;
der dock den lagliga frihet de nu äga, nemligen at få
allmänhetens ompröfvande underställa alt, hvad icke stri¬
der emot vår sanna himlalära, goda seder eller rikets
grundlagar, framlockat vittre pennor i allehanda vetten¬
skaper, så at de bland främmande folckslag i desse senare
tider förvärfvat hela nationen hedrande omdömmen. Gun-
stige Herrar, iag talar i gemen om en sak och skal aldrig
försvara denne eller andra authorer längre, än ailmänn
103
lag och säkerhet biuda och äska. Detta är hvars och ens
skyldighet, då han tilfälle dertil äger; men om iag i syn¬
nerhet vågar göra desse föreställningar, så sker det äfven
något i anledning af det iag sielf erfarit. Jag har, gun-
stige herrar, som anonymus och under egit namn med
flere tryckte skriffter i yngre åren velat tiena mitt fä¬
dernesland. Några af mina skriffter hafva äfven af Stän¬
ders ledamöter vid ett eller annat tilfälle för 20 år sedan
blifvit för ovarsamme, om iag icke må säga värre an¬
sedde, hvarom ett respect. stånds protocoller åtminstone
lära förvara omständigheter, som väl måge förglömmas.
Icke des mindre har en del af deras innehåll sedermera
blifvit af regering och ständer antagne och gillade; ja
många af våra oeconomiska författningar, som aldrig til-
förene voro påtänckte, blefvo i anledning af desse skriffter
i ventilation tagne och är nu som oumgängelige ansedde.
En del hafva äfven vunnit Riksens höglofl. Ständers egna
smickrande omdömmen, hvaraf iag dock aldrig tänkt
eller täncker mig at preevalera, emedan iag försäkrat at
mitt ändamål endast varit at tiena det allmänna, och då
iag det vunnit, var min åstundan jämte min plickt upfyld.
Detta gunstige Herrar har ia.g til uplysning bordt i sitt
sammanhang förtälja, på det man må se, huru dermed
den gången blef procederat. Censor librorum då för tiden
var den lärda frami, statssecreteraren Rosenadler. Då iag
honom berättade, hvad iag fick veta härom, bad han mig
hafva tålamod, och continuera med mine arbeten, honom
tilkomme at försvara sitt ämbete, allenast iag ville up-
sätta förklaringar öfver de anmärckte ställen hvilket iag
giorde. Sedermera drog han försorg om altsammans, och
iag skref derpå löst.
Den tredje frågan är effter mitt omdömme den: Om
huruvida en riddersmans välmente memorial, bör i en
tryckt straxt införas och ohemult antastas? Detta håller
iag för min del för det förnämsta vid denne deliberation.
Mina tankar som riksdagsman, underkastar iag mitt stånds
eller flere stånds ompröfvande, antagas eller förkastas
de, så är iag lika nögd; ty pluralitetens omdömme blir
min mening, hafva de icke aldeles dermed instämt, så
torde de gifvit anledning til det förevarande ämnets mera
skiärskodande och utredande; ja inkast och motskiäl be¬
104
fästa offta en sak, men intet vil iag, at det skal afskrif-
vas eller tryckas utom mitt samtycke. Bör icke slickt
förekommas, och fölgackteligen, så snart det i lagligit foro
angifves derom undersökas.
De otvungne slut, iag af mina ödmiuka reflexioner
vil göra är desse: l:mo at som de mästa ryckten i an¬
seende til deras natur och ursprung är effter mitt om-
dömme som sqvaller af oförståndigt folcks tidsfördrif at
anse; så hemställer iag ödmiukeligen, om de icke nu och
för evig tid måtte blifva utur Ständers rådplägningar
bannlyste, emedan de reta sinnen, och kan til äfventyrs
hända, att då ibland stånden mindre varsamma discourser
bunde upkomma. Yi snarare utsläppa än hämma ryckten,
hvarom en hvar må dömma, öfver det som redan passerat.
För det andra, om icke den som vet af ryckten, de
där hafva svåra påfölgder, må det angifva å vederbörlig
ort effter lag.
Och för det sidsta, at med veckopapperet, som iag
för tydlighetens skull måste kalla Ärlig Svensk, fastän
iag icke vet om authorn det namnet förtienar, må niuta
lag och det beskydd til godo, som lagarne oss alla för¬
unna, och en hvar af oss med sielfva lifvet för lika förmån
skattar.
Stockholm d. 4 Novbr. 1755.
C. Carleson.
105
41.
Advokatfiskal J. G. Bildenschiölds memorial om Ärlig svensk.
(Allegater II, N. 74.)
Protokoll XIX, sid. 112.
Ödmjukt memorial.
Sedan, i anledning af åtskilliga til högloft. R. o. A.
ingifne memorialer then fråga förekommit, om och huru¬
vida en under namn af Ärlig Svensk arcketals hvarje
vecko tryckd skrifft må såsom nyttig eller skadelig anses,
thess auctor kunnog gjöras, han och censor til ansvar
ställas samt skrifften hädaneffter antingen tils vidare på
någon tid eller för framtiden aldeles förbjudas; så tycker
jag, eif t er min oförgripeliga mening, at som auctor til
samma skrifft, änskjönt jag ville medgifva at nödvän¬
digheten fordrade thet måtte hans namn kunnogt blifva,
likväl icke kan af hvem eller på hvad ställe thet hälst
vara må emot sin vilja tvingas sitt namn uptäcka, mindre
at censor thärtil kan förbindas, fastän auctoren vore ho¬
nom bekant, så lärer ock, så länge sjelfva auctor är
okunnog, thet ansvar, som för thenna skrifft förmenes
böra gifvas, emedlertid helt och hållit allena stadna uppå
censor; således följer och häraf naturligit vis, at om nå¬
gon tiltror sig visa, thet censor skall tillåtit uti offta-
nämde under namn af Ärlig Svensk utkomne skrifft nå¬
gon sådan mening inflyta, som antingen såsom emot
rikets grundlagar stridande eller såsom förklenligt emot
enskylte personer anses må, thet sådant angifvande bör
skje och fullföljas inför then domstohl, som censor för
sine embetes gjöromåhl är redogjörelse skyldig; ty äfven
så litet som censor kan, tvärt emot Sveriges rikes be-
skrefna lag, ohördan dömas, äfven så litet kan censor
förplichtas at nu förut immediate hos Riksens höglofl.
Ständer och än mindre hos höglofl. R. o. Ä. allena, gifva
för samma skrifft thet ringaste ansvar, hälst han effter
Sveriges allmänna lag såsom alla andra är i then senare
106
händelse berättigad at excipera forum, och hvad skulle
väl höglofl. R. o. A. häreffter med censor företaga annat,
än förvisa honom med then emot honom klagande til Can-
celliecollegium såsom thess rätta forum.
Thet lärer för mig blifva både vidlyftigt och onyttigt,
at af cancellie förordniugarne visa och bevisa, thet censor
ei annorstädes än i Cancelliecollegium för thess embetes
gjöromåhl kan til ansvar ställas samt at then som finner
sig berättigad tiltala censor för ofvannämde under namn
af Ärlig Svensk tryckte skrifft, må thärmed i Cancellie¬
collegium sig anmäla; i anseende hvartil och som effter
svensk lag then, som med Cancelliecollegii framdeles ut¬
fallande utslag finner sig missnögd, är tillåtit at thäre-
mot vända sig til Kongl. Maij:tt och sedermera til Rik¬
sens höglofl. Ständer samt censoris ansvar för offtabemelte
skrifft kan i sådan ordning först komma til Riksens hög¬
lofl. Ständers bepröfvande, altså har jag ock i slikt af¬
seende funnit mig föranlåten höglofl. R. o. A. ödmjukast
hemställa, om icke then ibland oss, som finner sig vara
befogad ställa censor til ansvar för samma skrifft, må
thärmed til Cancelliecollegium förvisas, at sin talan thär-
städes, under biträde af någon actor, then Cancelliecolle¬
gium vid slikt tilfälle äger at förordna, lagligen utföra
om han så gitter.
Hvad åter angår then omständighet, neml:n, om och
huruvida thenna skrifft Ärlig Svensk kallad, må medelst
höglofl. R. o. A:s tilstyrckande antingen tils vidare på
någon tid eller aldeles för framtiden förbjudas, så emedan
et slikt tilstyrckande aldrig lärer utan skjähl och orsak
kunna ifrån höglofl. R. o. A. utgifvas, så lära ock de
skjähl och orsaker, som härvid kunna förekomma, ehuru
försichtige och varsame the antingen under deliberation
eller i en expedition anförde varda, likvist oumgjängeligen
innehålla och medföra något i sjelfva skrifften anmärckt
och emot Sveriges rikes lagar eller något annat förment
stridande fehl, hvilcket, så framt antingen höglofl. R. o. A.
allena eller flere af the öfrige respective stånden skulle
nu förut deltaga i et slikt förbud, skulle jemväl nu förut
thärtil bidraga, at åtminstone til någon dehl ogilla thenna
skrifft, hvarigenom icke allenast censor skulle sättjas i
thet bekymmersamma tilstånd at ei få försvara sitt gjöro-
107
måhl med then otvungna och fria styrcka, som honom i
svensk lag är tillåten, utan ock Cancelliecollegium samt
Kongl. Maij:tt tillika indirecte betagas at få fritt och
oväldugt gilla eller förkasta censors härvid fattade steg;
häraf torde högloii. R. o. A. få anledning at til närmare
bepröfvande sig företaga, om och huruvida thet ofvan om¬
talte förbud må kunna nu förut af höglofl. R. o. A. sam¬
tyckas och beviljas; för min dehl ärkjänner jag mig hysa
then i Sveriges lag grundade tancka, at tå någon embets¬
man må för förmente embetes fehl ställas vid sin behöriga
domstohl til laga ransakning och dom, så bör ock, innan
sådant föregådt, intet något steg hos Riksens höglofl.
Ständer mindre hos höglofl. R. o. A. tagas, som förut på
et eller annat sätt leder directe eller indirecte til en
sådan embetsmans sakfällande eller urskuldigande, ty tå
torde thärigjenom äfven nödvändigt et sådant förhastande
begås, som jag här frammantil, hvad angår censors stäl¬
lande under ansvar i thetta måhl, sökt visa vara ganska
angelägit at förekomma, tå någon i sitt rätta forum an¬
klagas må; och uppå en slik grund hemställer jag äfven
för min dehl ödmjukast til höglofl. R. o. A:s godtflnnande,
om icke med alt tilstyrckande af förbud emot offta om¬
rörde skrifft, Ärlig Svensk kallad, må hos höglofl. R. o.
A. innehållas, på thet censor, i fall han blifver tiltald,
må vid sitt rättmätiga försvar undgå en belägenhet, som
honom i et otvungit och fritt utförande af hvad til thess
förmente oskulds å daga läggande hörer, kunde hinderlig
vara.
Jag kan ej eller undgå, at i största ödmjukhet föra
höglofl. R. o. A. til minnes, huruledes för thetta uppå
tvenne riksdagar, them jag i thetta värda samqväm bivi-
stat, oflfta och af flere ledamöter ibland höglofl. R. o. A.
riksdagarnes förkortande blifvit omtalt samt medel och
utvägar därtil föreslagne; men thäraf följer likväl icke, i
mitt sinne, thet skrifften Ärlig Svensk kallad i sitt 80:de
arck med then thärutinnan fattade anmärckning öfver
gjorde förslag til riksdagars förkortande skall hafva syfftat
på hvad som i enahanda måhl uti förra tider sig til-
dragit, mindre at berörda skriffts anmärckning må kunna
för närvarande tid lämpas til Hr Fältmarschalkens Frih.
von Ungerns nyligast til höglofl. R. o. A. om riksdagars
108
förkortande ingifne memorial; jag föreställer mig, gun-
stige herrar, at, så vida hvarken någon enskylt ledamots
namn eller memorial blifvit i thenna skrifft Ärlig Svensk
kallad nämd, thet bör effter min tancka skrifftens ofvan
berörde anmärckning ei på minsta sätt appliceras til nå¬
gon enda af höglofl. 11. o. A:s nu församlade ledamöter,
ei eller til någon annan; ty hvem fins ibland oss, som
icke ärkjänner nyttigt vara, thet riksdagar måge, så vida
någonsin möijeligit är, förkortas? Hvem finnes, som icke
ärkjänner, at all tjenlig påminnelse thärom aldrig kan
ibland oss blifva öfverflödig? Hvem finnes, som icke med
all vördnad anser Hr Fältmarschalkens Frih. Ungerns
thärom gjorde ärindring? och hvem finnes, som icke med
lika vördnad anser Hr Fältmarschalkens Frih. von Ungerns
thärvid hyste välmenta och uprichtiga ändamåhl? Jag
menar, gunstige herrar, at höglofl. H. o. A:s fulkomliga
vitnesbörd härom må för Frih. Ungern gjöra tilfyllest,
och kan, af et så värdigt stånd gifvit, ei blifva onyttigt
eller fåfängt emot hvad uti ofvannämde skrifft omrört är;
så at ock höglofl. H. o. A. lärer finna, thet ingen miss-
tancka eller något missförstånd kan eller må innom oss
af thenne skrifft upkomma eller någon särskilt anmärck¬
ning thäröfver för thenna gången fattas, hvilcket mehr
torde hos en obekant auctor upväcka glädje än något
missnöije, hälst sedan ingen ibland oss finnes, som hem¬
ligen eller uppenbarligen vil eller kan tillägga Frih.
Ungern något thet minsta fehl med thess om riksdagars
förkortande gjorde påminnelse och sedan hvar och en af
oss kan med säkerhet föreställa sig, thet offtanämde skrifft
kunnat allena hafva afseende på hvad som i framtiden
hända kan. Thetta senare torde jag vidare få tilfälle at
omröra, tå Hr Landshöfdingen Lindenstedts ingifna me¬
morial, angående så väl tilstyrckd belöning för auctoren af
thenna skrifft, Ärlig Svensk kallad som våre grundlagars
lärande och läsande för then studerande ungdomen vid
academierne, framdeles kan af Hr Grefven och Landtm,
til sluteligit bepröfvande hos höglofl. R. o. A. föredragas;
hvilcket vichtiga ämne synes fordra både tilräckelig tid
samt mogen och ei öfverilad eller förhastad öfverläggning,
och hvarföre jag i förberörde afseende ödmjukast hem¬
ställer, om icke Hr Lindenstedts sistnämde memorial med
109
alt hvad thärtil hörer, må til Stora Secreta Deputationen
hänskjntas och samma deputation anmodas, at thäröfver
med sitt betänckande framdeles til Riksens höglofl. Ständer
inkomma; och som, i fall thetta senare stycket af mitt
memorial vinner gunstigt bifall, Stora Secreta Deputatio¬
nen torde på et eller annat sätt blifva bunden til et
tvungit och inskränkt yttrande om thenna angelägna sak,
så framt något förbud emot skrifften Ärlig Svensk kallad,
skulle nu förut vidtagas; så torde höglofl. It. o. A. häraf
äfven märcka then skada, som et tidigt förbud härutinnan
kunde medföra; emedlertid vil jag upskjuta med mitt
utlåtande öfver hvad, i anledning af Hr Lindenstedts me¬
morial, kan hos höglofl. R. o. A. framdeles til öfvervägande
företagas, och nu allenast sluteligen anhåller, at, i fäll
något, som i thenna sak redan förekommit, skulle med
the öfrige respective stånden varda communicerat, thet
måtte thetta mitt memorial thärvid blifva fölgachtigt.
Stockholm den 31 Octobris 1755.
J: G: Bildenschiöld.
42.
Häradshöfding M. Stålhandskes memorial om Ärlig svensk.
(.Allegater II, N. 63.)
Protokoll XIX, sid. 112.
Ödmiukt Memorial.
Til enighets upbyggande, rychtens förqväfvande samt
säkre profs å daga läggande för allmänheten theraf, at
hvar och en af Riksens församblade Ständer med förenad
kiärlek älska vår frihet och grundlagar samt med lijf
krafter och förmåga strida emot alt hvad theremot sträf-
var, är min hörsamste anhållan, at alle the memorialer,
hvilcka nu härstädes blifvit inlagde emot en på trycket
utkommen veckoskrift under namn af Erlig Svensk, med
alt hvad muntekn herpå Riddarehuset in för protocollet
110
blifvit om thenne skrift anfördt, måtte förvisas till Can
cellie coliegii afgiörande, hvarest hvar och en kunde efter
åstundan erhålla frihet at med vitnen bevisa, det rychte
varit, at någon ändring skulle blifva i väre grundlagar,
rörande smärre tiänsters bortgifvande i riket, hvilket
tanckesätt authoren til thenne veckoskrift förnemligast
förlägger; och på det hvar och en af Svea rikes under¬
såtare måtte med nöje kunna vara försäkrade om vårt
med dyr eed befästade regeringssätt, är min åstundan, at
then som kunde lagl:n öfverbevisa någon vilja hemligen
eller uppenbarligen härutinnan åstadkomma någon ändring,
skulle straxt herföre af Kongl. Statzcontoiret erhålla nå¬
got prremium eller belöning; kunnandes jag således utan
föregången votering eij thertil samtycka, at thenne sak
skulle hänskiutas til Kongl. Svea hoffrätt.
Mauritz Stålhandske.
43.
J. A. Olivecronas memorial om Ärlig svensk.
(Allegater II, N. 76.)
Protokoll XIX, sid. 112.
Ödmiukaste memorial.
Ehuru jag vid nu påstående riksdag för första gången
fädt den äran, att fullkomligen intaga det säte ibland
högl. K. o. A., hvilcket en lyckelig födsel mig beredt, och
således gerna med vördnadsfull tysthet åhörde the mogna
och sinrika samtal, hvilcka ibland ett så uplyst samhälle
dageligen förefalla; tvingas jag dock af förevarande öma
ämne, sammanlagdt med min öfvertygelse, att, icke utan
diupaste vördnad, theröfver yttra mina tankar.
(xunstige Herrar! Vi äro uti begrep att tala om det
vecko arbete, som någon tid af trycket utkommit under
namn af En Ärlig Svensk. En beklagelig häfftighet har
så fått uptända våra sinnen, att man icke utan ledsnad,
lil
måste se all vedertagen ordning, under rådplägningarne
theröfver, ibland oss hvila. Föga ting har felat, att icke
högsteftertänkeliga fördomar, velat högl. B,, o. A. aftvingas
då nog hastigt och ännu besynnerligare blifvit påstått,
att censor librorum, Hr Cancellierådet Oelreich, borde
tagas uti arrest. Mitt föremål är nu intet, att detaillera
hvarcken olagligheten eller påfölgderna härutaf, sedan flere
värde ledamöter grundeligen uptägt (!) och å daga lagt, att
ett dylikt förslag eij kunde, utan lagarnes och den all¬
männa säkerhetens klaraste brytande, bifallas eller an¬
tagas.
Thet föreslagna förbudet emot tryckningen skall eij
eller blifva mitt ämne, emedan högl. B,, o. A. nogsamt
lära, utan ehrindran finna, att sielfva saken måste förut
pröfvas. Ty annars och på händelse det, som redan tryc¬
ket undergådt, blefve framdeles för godt och nyttigt an-
sedt, måste det samtyckte förbudet, i sielfva värket vid¬
kännas en ofullkomlighet, som med högl. B. o. A:s beslut
eij vill passa sig.
Angående sielfva thet, som corpus delicti, nu ansedde
vecko-arbetet, En Ärlig Svensk, har jag föresatt mig
ödmiukast föredraga högl. B. o. A. följande omständig¬
heter.
Att författaren eller författarne vid tryckningen dölgdt
sitt namn, finner jag så mycket mindre vara något skähl,
till arbetets förkastande eller misstänkande, sorn vi både
in- och utom-rikes, dageligen se böcker utkomma af obe¬
kanta eller anonyma uphofsmän.
Yi hafva för icke många åhr tilbaka sedt ett mora¬
liskt veckoarbete, under namn af Svenska Argus, utan
vitterlig auctor oklandrat få tryckas, läsas och säljas,
oagtadt therutinnan voro införde sådana ämnen, hvilcka
rörde våra då varande författningar, jämte flera granlaga
omständigheter. Vi påminna oss nogsamt, att auctoren
eij förrän några åhr derefter giorde sig bekandt.
Af utrikes skriffter, kunde ganska många nämnas,
them jag till vidlyftighets undvikande lemnar en hvar
att påminna sig.
Och vågar jag härvid tillägga, att the mästa, trycket
passerande böcker och skriffter, borde, utan auctorens namns
uptäckande på titel bladet se dagsliuset, hälst arbetet tå
112
blefvo, af många långt oväldugare ansedt och eij, som offta
händer, blott för uphofsmannens, skull gilladt eller för-
kastadt.
Mig tyckes det vara nog, att författaren eller för-
fattarne af then Ärlige Svensken i agt tagit the uti la-
garne föreskrefne och påbudne mått och steg vid böckers
tryckande, hvilcket eij behöfver flere bevis, än att censor
granskat altsammans och sin tillåtelse lemnat.
Thet är ju häraf solklart, att then, hvars ämbetes
vårdnad åligger hafva insigt öfver hvad trycket skall
öfverlemnas, funnit then Ärlige Svensken så beskaffad,
att then finge tryckas.
För min del måste jag rent ut bekänna, att the ark
jag af Ärlige Svensken läsit, eij innehålla annat än en
interpreterande amplification af sielfva grundlagarne, af
hvilcka, och flere acta publica han styckevis hel och hållen
består och finnes genombruten.
Yi ärkänna, gunstige Herrar, för en mathematisk och
fölgagteligen evig sanning, att delarne altid öfverensstäm¬
ma och äro lika med sitt hela.
Ärlige Svensken har jag eij funnit vara annat, än,
som nyss ödmiukast blifvit sagdt, ett med mera tydelighet
författadt sammandrag eller kort begrep och samling, af
våra antagne och besvurne fundamentallagar, Regerings¬
formen, Konunga försäkran, ståndens privilegier samt
några i förra tider om them utgångne publique skriffter.
Är nu Ärlige Svensken styckevis tagen utur så heliga
handlingar, och med dem allestädes likformig, hvilket jag
har den äran försäkra, mig aldrig hafva, utaf hvad mig
förekommit, annat funnit, så måste han ju vara lik sitt
hela och fölgagteligen nyttig, allmänheten gagnelig och
alraminst förföljelse underkastad.
Ty eljest gofvo vi ju missnöije tilkänna emot våra
grundlagar och förglömde under alt sådant, vår frihet,
vår säkerhet, vårt anseende.
För öfrigit, gunstige Herrar, kan jag eij förhindra mig
att just anse det för en af de förnämsta frihetens frugter,
att allmänheten, och theribland the enfaldigare, få blifva
om vårt regeringssätts art och lycksalighet grundeligen
underrättade. Ty mörker och okunnoghet alstra ovisshet,
hvarunder åtskilliga irrande skadeliga satser, kunna af
illa siuuadt folk allmänheten intryckas, friheten och Ja
garne til förfång.
Sielfva grundlagarna äro tryckta; hvi kan tå icke
tryckas, hvad om them handlar och utaf them leder sin
uprinnelse?
The uti Ärlige Svensken omförm alte meneedare, smek-
ungar, olycksföglar och det mera, äro aldeles til sina egen¬
skaper, kännemärken och löndegångar rätteligen upgifne;
men ingenstädes har jag uti Ärlige Svensken sedt, att han
der af gordt någon application. Tvärt emot har jag tyde-
ligen läsit, det han trodde, det för vår frihet nu för tiden
voro ingen fahra, men att bästa tiden till varning voro,
förrän fahran yppades.
Dock i fall författaren eller författarne af offtanämde
vecko arbete, så väl som flere, hördt omtalas, att emellan
fyra ögon sådant torde kunnat projecteras, som på längre
eller närmare håll, aldeles voro utsedt till frihetens drän¬
kande; hvilcka omständigheter, med the till theras vin¬
nande omrörde så kallade afgrunds expediter, i sielfva
värket blefvo så mycket farligare, som the värkeligen
kunna gifvas, fastän svårligen ertappas eller öfvertygas;
måste ju then för thylika irrbloss i förtid varnande Ärlige
Svensken eij vara mera straffvärd än then, som uti ett
tiockt mörker, på branta stigar undsätter en vandringsman
med lyckta, tils han lyckligen och oskadd framkommit.
Vi glädias theröfver med yttersta rätt, att friheten
nu är som starkast befästad.
Huru kan tå någon lämpa på sig enskildt, hvad, en-
ligit gordt förbehåll, in abstracto blifvit sagdt om sådana
redskap, hvilcka uti en supponerad, men genom den Hög¬
stas, så väl redan å daga lagde som alt framgent styrande,
besynnerligare nådigste försyn aldrig annalkande olycks-
tid nödvändigt måste gifvas?
Låtom oss therföre, gunstige Herrar, blidka vår ifver
och vidtaga, hvad redan blifvit oss föreslagit; och hvari¬
genom jag säkert väntar the underrättelser, som til fullo
borttaga våra misstankar och ogrundade farhåga för then
Ärlige Svensken; bespara tiden, som eljest utan nytta
upofras til intet gällande discourser, och änteligen öfver¬
tyga högl. R. o. A., om vår regerings osparda nitfulla
8—121942. Adelns protokoll. Bil.
114
vård om then allmänna säkerheten, och hvar redlig under¬
såtes thermed förknippade fri- och rättigheter.
Men skulle, emot all förmodan, om theana sak någon
längre ventilation förefalla, eller högl. R. o. A. agta nödigt
att härutinnan infordra vederbörandes betänkanden, för¬
behåller jag mig, att då närmare få yttra mina välmenta
tankar, om den ort och ställe, hvarest detta mål bör en¬
ligt grundlagarne rättvist pröfvas och afgöras.
Och som de uti detta ämne förr ingifne memorialer,
dels blifvit med the öfrige respective stånden communi-
cerade, dels framdeles komma att them kundgöras, börjag
vördsammast tillkännagifva, att jag till theras tienst låtit
afskrifva lika lydande exemplar, Stockholm den
J. Adolph: Olivecrona:
44.
Löjtnant C. M. Liljehöks memorial om Ärlig svensi:.
(Allegater II, N. 77.)
Protokoll XIX, sid. 112.
Ödmjukt memorial.
Yid gifvet tilfälle rörande friheten at låta trycka
skriffter, som angå Sveriges rikes allmänna lag, frihet och
regerings sätt, tror jag min skyldighet fordra, att til Rik¬
sens höglofl. Ständers mogna ompröfvande hemställa föl¬
jande mina oförgripeliga tanckar.
Öfverflödigt vore, att här utbreda mig uti anförande
af skäl til det beröm, Sveriges rikes regerings sätt fram¬
för andra värkeligen förtjenar; emedan jag är nogsamt
försäkrad, det svenske mann, de där, i krafft af ett sundt
begrep, ega en ren smak för lag och för frihet, samt för
dessas sanskyldiga utöfning och åtnjutande, äro ändå nog¬
samt därom öfvertygade.
Dock, på det jag må göra mina tanckar så mycket
redigare och bevisligare, synes vara af nöden ett och an-
115
nät omröra angående sjelfva grunden af vårt sälla rege¬
ringssätt, som kan gifva ljus uti mitt föresätta ämne.
Svea regeringssätt är blandatt; blandningen är, genom
högsta Försynens milda skickelse så lyckeligen träffad, att,
om här klagades öfver någon brist eller origtighet, så
vore antingen okunnoghet och missförstånd eller före väld
och en förvänd vilje, därtil orsaken, men ingalunda hvad
stadgadt är att vara grundlag.
En förnufftig förbindelse emellan lag och frihet, emellan
magt och lydna, emellan rättighet och skyldighet, så pro¬
portionerad, att hvarken status monarchicus, aristocraticus
eller democraticus får öfvervigten, är hos magtegande och
lagstifftande Ständer ett grundfäste, hvaruppå Sverges
regeringssätt så aldeles beror, att, om denna proportion
öfverskrides, så kan ej annat följa, än att en väg banas,
genom hvilken i framtiden lag kunde befordra envåld, och
frihet sjelfsvåld, antingen hos en regent eller ett råd, eller
en menighet.
Denna proportion utvisar också nogsamt, huru som
lag och frihet böra så litet anses och brukas såsom några
sins emellan stridiga ting, som de fast mer äro samfäldta
medel, genom hvilka gemensamt befordras så väl höga
öfverhetens, som undersåtarenas sanskyldiga och varaktiga
sällhet. Detta alt hafva våra lagstiftande riks-fäder så
visligen iakttagit, att, ehuru ett och annat, i krafft af
Riksens höglofl. Ständers uti Regeringsformen gjorda för-
behåld, samt Svea glorvyrdigsta konungars dyra edeliga
försäkringar, kan och får af Ständerna sjelfva å allmän
riksdag ej allenast uttydas, utan ock förbättras; så bör
likväl sådant icke ske, med mindre det icke pröfvas nö¬
digt til nb deras (näml. Ständernas) religions, frihets,
vmlfärds och säkerhets bibehållande.
Åfvanrörda grundfäste af vårt regeringssätt är hos
Riksens höglofl. Ständer uti sådan trygg- och säkerhet,
att det länder både öfverhet och undersåtare, som ega
smak i lagbunden frihet, til nöje, så väl som til gagn och
godt.
Hvar och en som denna smaken häfver faller icke
gerna på andra tänckesätt, mindre tager andra mått och
steg än de som passa sig uppå sjelfva grundfästet; häldst
det samma ju befinnes vara af den beskaffenhet, att alle
11Ö
casus speciales kunna däreffter både examineras och deci-
deras; dock alt i den hälsosamma ordning, och inom de
säkra skrankor, som lagen utstakat, hvilken icke tål
några saltus eller öfversprång, utan vill, att alt skall gå i
sitt rätta skick genom embets graderna, de där altid och
allestädes böra hållas uti tilbörlig vördning, så framt
saker skola lagligen skärskådas och slitas; ty olagligheter,
under hvad sken de ock sökte sig insmyga eller intränga,
vill Svea manna frihet intet veta utaf.
Detta alt tillika med dess så väl möjeligen som vär-
keligen mot och med existerande omständigheter och på-
fölgder, bör hvar svensk man, så vida han skall vara en
fullnyttig riksdagsledamot, veta och förstå att kunna be¬
hörigen använda.
Denna kunskapen lärer näppeligen hvar och en irnme-
diate af våra grundlager kunna erhålla, i anseende til
deras generala och korta författning; ty, ehuru de på sitt
sätt äro tydelige nog för dem, som hafva öfvade sinnen
och därjämte förfarenhet, så kan likväl lätteligen hända,
att månge andre, sorn en slik grundelig kunskap och öf¬
ning sig icke förvärfvat, torde vid bästa välmening ändå
icke anse alla casus speciales efter lagarnas rätta grund,
rena sammanhang och hälsosamma ändamål, ej heller så
följa det skick och den ordning som vederbör, att de ju
icke oförtänckt torde öpna en väg til äfventyr, åtminstone
til oredighet i framtiden, som då återigen fordrade en
rättelse och ändring, den sedermera icke utan största be¬
svär skulle låta sig göra.
Hvarföre, och i betraktande af alt sådant min oför-
gripelige taneke är, att, likasom til christendomen och uti
christendomen icke är allom nog til underrättelse, att de
dertill hörande sanningar stå i bibelen och kunna där
läsas; utan de behöfva därjemte handledning därtill och
att blifva därutur och däreffter underviste, lärde och på-
minte genom andra skriffter och tal; altså vil til en sund
politique för svenska männ och riksdagsmanna ämnen, icke
göra til fyllest att man häfver och läser våra acta publica,
utan nödvändigheten för många fordrar därjemte, icke
mindre i Sverge än som under andra välbestälta rege¬
ringar, att därom tidt och offta, ja så synnerligen som
allmänneligen, talas och skrifves, ju på det alt hvad ska-
117
deligit är måtte, för tilkommande (om icke för närvarande)
tid, så mycket bättre förhindras och afböjas, men der¬
emot våra grundlagars rätta förstånd och rena effterlefnad,
samt den därmed förknippade säkerheten så mycket lättare
befrämjas och bestyrkas, varandes härvid ingen skrifft til
någon last att beräkna, om man ej vet författarens namn,
emedan sanningen däraf icke dependerar; hvarföre ock
lagen en slik okunnoghet eller döljande ej allenast tillåter
utan tager ock den okända författaren i sitt hägn, enär
han icke bevisligen sig förgripit.
Häraf följer ovedersägligen, det friheten att låta trycka
skriffter, som angå vår allmänna lag, frihet och regerings¬
sätt, är i sig sjelf, och uti sin rätta ordning ej allenast
god och nyttig utan ock helt nödvändig, ja ett klenod,
hörande til den ovärderliga skatt svenska männ besitta
och nyttja uti sin lagbundna frihet.
Jag betygar mig icke kunna begripa, huru som genom
uptäckandet och utmålandet af hvarjehanda möjeliga vä¬
gar och sätt, som kunna skada vår lag och frihet, skola
just högre eller lägre personer och individua menas och
påsyfftas; ty då skulle ock nitiske predikanter tillika med
alla sunda moralister, de där afmåla syndiga ock odygdiga
menniskor, hurudanne de äro och bära sig åt, därmed ut¬
peka den eller den och borde därföre, innan vederbörligen
vore bevist, om så vore eller ej, tystas och vanfregdas.
Ej heller ligger egenteligen något äfventyr däruti;
att hos oss, där alt hvad genom trycket allmänt göres,
måste undergå vederbörlig censur, våra grundlagar genom
tryckta skriffter uttydas, och de däruti anförda mål med
klara lagsens rum bestyrkas; ty så vist som Herren Gud
ej allenast tål utan ock fordrar, att om hans h: lag så
talas och skrifves, som det med densamma enliget är; så
vist får och bör, hvad af menniskor til borgelig fromma
stadgadt är, härifrån ej undantagas.
Denna friheten, som vittre männ hafva, ja, den skyl¬
dighet dem härutinnan åligger, hindrar för ingen del
utan befrämjar fast mer den sanningen: att sjelfva lagen,
efter dess bolcstafveliga innehåld, är och blifver ändå vårt
enda rättesnöre; därföre kunna de förklaringar, som tid
efter annan private författare genom trycket utgifva,
allenast tjena för en handledning til lagarnes bättre för¬
118
stånd, emedan den deciderande myndigheten, häldst i tve¬
tydiga mål, tilkommer endast och allenast lagstifftaren.
Den tryckfrihet, som til ofvannämde hälsosamma än¬
damåls vinnande aktas för god, nyttig och nödvändig,
kan icke blifva annorlunda därigenom, att den utöfvas
före och vid sjelfva riksdagarna, då uplysning och på¬
minnelser i dy mål, som röra lag, frihet och regeringssätt,
äro som aldra tjenligast, och mäst a propos.
Men skulle beklageligen så hända, att i någon trykt
skrifft vore något att finna, som directe eller indirecte
syntes och befunnes strida emot lag, frihet och regerings¬
sättet, eller til en skadelig oenighets upväckande, vissa
individua eller personer til deras ämbete, heder, frägd och
välfärd, angrepos och detta vore så ögonskenliget och hand-
gripeliget, att ej allenast en part ledamöter, utan större
delen af Riksens högloft. Ständer befunne att så vore;
då, men icke förr och eljes, hade hvar redelig och välbe¬
tänkt både orsak och anledning nog til att befara, det
censor, med sitt imprimatur, missbrukat sitt ämbete och
öfverträdt sin instruction.
I sådant fall står censor, i följe af Sveriges lag och
enliget cancellie-ordningen til ansvars icke immediate
Ständerna, utan Cancellie-collegio.
Har detta collegium icke härvid effterkommit sin höga
pligt, så är det emellan riksdagarna Kongl. Maij:t med
Råds Råde därföre ansvarigt.
Riksens höglofl. Ständer, som vid allmän samman¬
komst ega den rätt- och myndighet, att, genom sina depu¬
terade ledamöter, ej allenast genomse riksens collegiers
förhållande, utan ock huru Hrr Riksens Råd fört sina
rådslag, tilkommer, sedan de inhämtat sina deputerades
på ed och samvete til Ständernas plena aflåtna betänc-
kande, att foga anstalt til hvad, därvid göras skall samt,
hvad personelt är eller eljes hvad tilfälligt därvid kan
vara förelupit, såsom hörande under rättegångsordningen,
til laga forum hänvisa och afgå låta.
Denna procedure tyckes mig bäst kunna passa sig in
uppå det i början anförda grundfästet af Sveriges rege¬
ringssätt samt i den rätta ordningen; och lärer den så¬
ledes vara både den säkraste och anständigaste utvägen
emot alla förhastande steg och fördomar.
110
Gunstige Herrar! Det är en hugnad och glädje för
hvar i sanning ärlig svensk, att Riksens högloft. Ständer
aldrig taga anledning til sina göromål af ensidiga miss¬
tankar eller af rykten, som ofta äro å den ena sidan rätt
så ymniga och straffbara som å den andra; mindre grunda
de däruppå sina dyra rådplägningar utan endast uppå
acta probata.
Ej allenast osanning, utan ock ofta sjelfve sanningen
häfver alla tider mycket buller, ja äfven split och oenighet
i verlden åstadkommit; då egenteligen thärtil varit orsa¬
ken icke sjelfve sanningen utan förnämligast det, att man
förenatt och förbundit saken med personer, likasom kunde
sanningen med dem stå och falla; för hvilken landtför-
därfvelige osed Gud oss nådeligen bevare!
Stockholm d. 4 Novembris 1755.
Carl Mauritz Liljehök.
45.
C. W. Grönhagens memorial om Ärlig svensk.
(Allegater I, N. 79.)
Protokoll XIX, sid. 112.
Ödmiukt memorial.
Regeringzformens grundsanningar äro väl de aldra
otjänligaste och oangenämaste ämnen för skrifft- och ord¬
växling. Likväl synas vi liksom inviterade dertil af en
veckoskrifft som under namn af Ärlig Svensk af trycket
utkommit.
Riksens Högloft. Ständer hafva förbehållit sig at om
framdeles någon uttydning eller förbättring vid Regeringz
formen skulle behöfvas, sådant på allmän Riksdag göra.
Således lärer vara oundgängeligt, at taga denna vecko¬
skrifft, som tolkar Amra fundamental lagar under ett
granlaga och oväldugt skärskådande.
Och som iag deruti trodt mig finna åtskilliga för¬
klaringar, så har iag tykt den upriktighet iag sanning
120
och fädernesland är skyldig af mig äska, at tidigt gifva
Riksens Höglofl. Ständer sådant tilkänna.
Ar förklaringen oriktig så ligger magt på at ei
Riksens Höglofl. Ständer genom stillatigande authori-
sera densamma. Är den åter grundad, så bör Riksens
Höglofl. Ständers myndiga approbation tysta alla gen-
säijelsser.
Emedlertid utbeder jag mig, at få yttra mina tankar:
Jag skal tala utan minsta förbehåll, och, som jag förmo¬
dar, med giltiga skäl fultyga min talan.
Alla den Ärliga Svenskens fel torde väl komma af
för mycken nit. Men ingen dricker gärna ur en grumlig
bäck, derföre at han rinner ifrån en klar källa, och äfven
så litet lära Riksens Höglofl. Ständer kunna hålla til godo
vår så kallade Ärliga Svenskes farliga tänkesätt, blott
derföre at han sielf ei ment något ondt dermed.
Friheten lärer verkeligen öma honom så högt, at han
ei tycker den nog säker, om han ei skaffat densamma för¬
svar ifrån alla kanter; och just detta har förledt honom,
at under tiden anförtro friheten i de händer, som äro tjän¬
ligare at slösa än bevara.
Tålde ämnet, at iag på ett accademiskt(l) sätt finge
följa vår auctor och granska dess skrifft, sida från sida,
så skulle många oriktiga och emot hvar annan stridande
slutsatzer blifva upviste. Men som ämnat är för högt och
för ömt at leka med, så skal iag endast upsöka de ställen
sora äro hufvudsakelige ock kunna leda til fölgder, för
hvilka vår Ärlige Svensk, sielf lärer hafva en billig afsky,
när sådant blir honom för ögonen lagdt.
Yår auctor utströr här och där sina grundsatser,
hvilka han ibland följer, ibland icke.
På det iag nu med någorlunda ordning må utlåta mig
öfver en skrift, som är skrifven utan all ordning, vil iag
börja der alla politici bruka börja. Naturliga friheten be¬
står däruti, att en människa obehindrad kan utöfva de
rättigheter och nyttja de medel, hvarigenom hon tror sin
välfärd kunna vinnas och bevaras. Jag håller ei mödan
värdt, at uppehålla mig vid vår auctor, då han säger pag.
252. At ingen menniska äger magt, at antingen gifva bort
helt och hållit, eller någon del af sin frihet. Hvar ock en
ser, at han ei har rätt begrep om frihet, eller vet, hvad
det vil säija at gifva bort sin frihet uti en rätt politisk
mening. Jag undrar hvarifrån et rikes allmänna frihet
och svenska friheten i synnerhet hvarom auctor talar har
sin uprinnelse, om ei ifrån den naturliga menniskornas fri¬
het, hvilken hvar för sig afstådt til samhället, då det in¬
rättades. Jag behöfver ei vara mångordig uti en hos
politici så utnött afhandling. Kort sagt: den naturliga
friheten är endaste bygningz ämnet til et borgeligt sam¬
hälle, med alla de rättigheter som der gifvas och utöfvas.
Och den allmänna eller ett rikes frihet, som innehåller uti
sig hvar och en medlems naturliga frihet, består således
deruti, at samhället (det är alla lemmarne tilhopa tagne)
kan obehindradt utöfva alla de rättigheter och nyttja de
medel, hvarigenom det tror sin allmänna välfärd kunna
vinnas och bevaras. Samhället står nu för en man, och
alt hvad som kan säijas om en menniska i sitt naturliga
tilstånd, det lämpar sig äfven til samhället. Kunde då en
enskild menniska gifva eller byta bort sin naturliga frihet
emot enskild säkerhet och välfärd, så kan en hel menig¬
het jämväl emot allmän välfärd och säkerhet lämna ifrån
sig förvaltningen och vården af sin frihet.
Til detta alt gifver naturliga lagen fulkomlig anled¬
ning. Vår Ärlige Svensk kan således hafva rätt, då han
säger: »I anledning härutaf lemnar den magtägande menig¬
heten under vissa vilkor åt den styrande, så mycket af
sin magt och myndighet, som til ändamålets utförande
behöfves, det öfrige behåller han för sig sjelf, men huru
har vår auctor i naturliga lagen fädt igen den anecdoten,
at myndigheten nödvändigt skal fördelas, och ännu mer
emellan en hufvudman, et råd och en menighet, såsom
han äfven strax derpå påstår. Naturliga lagen fastställer,
aldrig antalet af dem som skola sittja vid styret, nemi.
at det skal vara nödvändigt, en, flere eller många, eller
ock at myndigheten skal emellan desse på något vist sätt
vara fördelad. Naturliga lagen lemnar til menniskj ornäs
egen försiktighet at utsöka det regeringzsätt, som för
hvart samhälle är tienligast. Capadocerne svarade de ro¬
mare som ville lemna dem sin frihet, at de ei kunde
lefva utan konung. Philostratus säger: Stultum esse Tlira-
ces, Mijsos Getas in libertatum vindicare qua non gau-
deant.
Livius säger: Ur hes sub Eumene nullius liberte civi-
tatis fortunam cum sua mutatam voluerunt. Deremot säger
Tacitus om italien erne: Nec totani servitutem pati possunt,
nec totcim libertatem: De kunna hvarken fördraga hela
O
tvånget eller hela friheten. Men jag begriper nog vår
auctor, han är som jag sagt enfaldig och välmenande i
lika grad; han tycker vårt regeringz sätt ei skulle vara
förträfligt nog, om ei detsamma vore det enda som natur¬
liga lagen gillade. Derföre, til at visa huru våra grund¬
lagar liksom ord ifrån ord finnas igen i den naturliga
lagen, och at tillika göra mödan för sig lätt, har vår Är¬
lige Svensk tagit en mycket noga afskrift af våra grund¬
lagar, och satt deröfver denna öfverskritften: Så säger
naturliga lagen. Jag skulle gerna vidimerat denna hans
copie, om han i stället för hufvudman sagt rent ut Ko¬
nung, om han då llåds Herrarne omtalas, sagt at de effter
naturliga lagen böra vara 16, och äntel:n om han i stället
för menighet nämndt Ständer och tillagdt at de böra vara
4, neml:n Adel, Präste, Borgare och Bonde Stånden. Jag
deremot aktar för en galenskap at gå in i den fåfänga
och onyttiga frågan hvilket regeringz sätt, effter natur¬
liga lagen är det bästa, och än mera at göra någon jäm¬
förelse emellan vårt och andra rikens regeringzsätt, eme¬
dan Sverige icke är Frankerike eller Engeland, och desse
icke Sverige och så vidare. Nog af at iag vet at Sveriges
regeringz sätt är det bästa för Sverige, och om iag en
gång icke viste detta, så vet jag åtminstone hvad jag är,
nemi. en undersåte, som bör lyda och ei stifta lag, eller
omskapa och mästra det, som är vida öfver min sphåre.
Jag vet huru dyrbar svenska friheten är och vördar der¬
före de lagar under hvilkas skygd den altid blifver säker
och oskakad.
Men at iag må komma tilbaka til naturliga lagen, så
ehuru samma lag väl gillar; men ei påbiuder något de
högsta rättigheternas fördelande och än mindre föreskrif-
ver sättet dertil lem nar likväl samma lag oss en grund¬
sats och regel, som härvid nödvändigt måste tagas i akt,
så framt regeringzsättet skal äga bestånd och samhället
trefnad. Jag finner äfven denna grundsatsen hos vår Är¬
lige Svensk, fast den har samma öde, som åtskilliga andra
härliga sanningar, at väl nämnas af honom, men ei nyttjas.
123
»Den uplåtne styrande magten säger han, kan fördelas
emellan en och flere, på det en förnuftig jemnvigt nb.
styresmän emellan må erhållas» pag. 225.
Orsaken hvarföre samhällen funnit rådeligit at för¬
dela högsta magten emellan flere, såsom til exempel
emellan Konung, Råd och Ständer, är den: at sedan de
förfarit olägenheterne som en monarchie en aristocratie
och en democratie kunna föda af sig, hafva de förestält
sig, at om två eller tre af desse liksom blandades ihop
med hvarannan, och rättigheterne dem emellan försigtigt
deltes, skulle det ena hålla det andra i styr, och samhället
således vinna de förmoner, som hvartdera förer med sig,
utan at behöfva frukta för olägenheterne.
Men skulle detta kunna erhållas, måste en konungz
magt blifva sådan, at den kunde motväga et råds och
en menighets, och tvärt om.
Här uti består den rätta jemnvigten styresmän emellan,
som hindrar at ingenderas myndighet til samhällets för¬
derf får skena öfver sina gräntser. Härpå peka ock Rik¬
sens Högloft. Ständer, då de uti ingången til Regeringz-
formen ganska eftertänkeligen förelägga oss grunden til
hela regements författningen. »Yi håfve, säga de, uti alt
detta med trogen omvårdnad, redelig ömhet och nitälskande
åtanka låtit vara vårt endaste ändamål, at Kongl. Maj:t
vid des höghet måtte blifva oförkränkt, Riksens Råd uti
tilbörlig myndighet understödde, och Ständerne vid deras
rätt och frihet bibehållne, på det bud och lydno måge
ordenteligen svara emot hvart annat och hufvudet med
ledamöterne til en oskiljaktig kropp förknippas och för¬
enas.» Riksens Ständer hade nu återvunnit sin kära fri¬
het; de voro nu på det högsta sorgfällige at en gång för
alla få befästa den samma, at de aldrig mer skulle gå
den samma qvitt. De voro och nu berättigade at göra
hvad författning de härvid funno bäst och tjänligast. De
sågo strax at Konungens höghet, Rådets myndighet och
Ständernas rätt voro de 3:ne pelare, hvarpå svenska fri¬
heten trygg och säker kunde hvila. Friheten hade ei en
utan tvänne fiender at befara, nemi. envälde och sielfs-
våld. Rådets myndighet och Ständernas rätt borde afhålla
det förra, och emot sielfsvåldet borde Konungens höghet
blifva en fast och säker förmur.
124
Vår Ärlige Svensk säger förnuftigt: som lag lydnaden
ei på det ömaste försiktigt omgärdas och befästes, så stå
2:ne olyksgap tilreds at upsluka oss, antingen et land och
folk förödande sjelfsvåld, eller ock et högst skadeligt, grymt
och fördömeligt envälde», pag. 7.
Mån tro då at Riksens Ständer ei ment annat med
Konungens höghet, än at den skulle vara et blott veder¬
sken af rikets värdighet, hvarmed Konungen, lik månan
skulle blänka, utan at som en sol kunna värma?
Mån tro Konungen blott til namnet behöfves, på det
Sverige må få heta konungarike, och niuta den heder i
anseende til främande magter, som des ålder fordrar.
Jag skulle ei göra så enfaldiga frågor, om ei vår Ärlige
Svänsk tyktes på et och annat ställe gifva dertil anled¬
ning. För min del vet iag ganska väl och har förut visat,
at Riksens Ständer hafft långt högre ändamål, då de jämte
hela mayestätet, det är: hela rikets anseende och värdig¬
het, tillagt Svea Konung, Konung effter Konung, den
verkeliga magt och myndighet, som vår edsvurne Regerings¬
form innehåller.
Auctoren til Svenska Friheten utlåter sig härom gan¬
ska vigtigt och grundeligit:
Mot honom bör hans folk i laglig magt upväga, mot
folket bör ock han en rätvis fasthet äga. Ei bör et folk
sig in i Kungens styrsel blanda. Om kroppen drifvas skal
af enig myndig anda. Kort sagt: riksfäderne hafva afstådt
til Svea Konung så stor magt och myndighet, som de
funnit honom behöfva til at hägna och försvara friheten
och at kufva sielfsvåldet, eller at frälsa och freda den som
med späkt och lagom lefva vill, men näpsa, aga och
straffa den vrångvisa och ostyriga. Altså bör Svea ko-
nungamyndighet, sådan som den i fundamental lagen be-
skrifves, altid anses för frihetens stöd. Friheten kan der¬
före löpa fara, rätt så väl om Konungens magt skulle
minskas som ökas. Konung, Råd och Ständer äga hvar¬
dera sitt, och hvardera kan sätta friheten i äfventyr, om
den tager för sig mer än den bör. Oen vid regeringzsättets
första inrättning af riksfäderne utsökte balance, är själen
i vår regering, och fordrar Riksens Höglofl. Ständers
ömaste vård och varsamhet, at den aldrig lutar hvarken
åt ena eller andra sidan.
.Jag sade nyss, at Svea konungamyndighet grundad i
fundamental lagen, är det mägtigaste stöd för vår frihet.
Den kan derföre aldrig vara rätt vän af friheten, som på
längre eller närmare håll biuder til at undergräfva den
kongeliga myndigheten. .Regeringsformen sammanbinder
altid Konungens höghet och riksens rätt. Eho derföre,
som skiljer dem eller söker på något sätt förringa någon¬
dera, talar emot fundamental lagen och bör efter all¬
männa lagen strafläs. Den titulerade Ärlige Svensken
utlåter sig om Svea konungamagt på sådant sätt, at iag
icke utan häpnad och grämelse kan uptekna hans ord:
»Ali regentens magt och rättigheter, säger han, som
äro gifne, äro effter rikets grundlagar vilkorlige, så at de
kunna återkallas och inskränkas, alt efter som rikets fri¬
het, välfärd och säkerhet det fordrar, hvilket är hufvud-
grunden til hela riksstyrelsen »pag. 252.
Kan väl någon farligare sats uptänkas än denna?
Jag vet aldrig om friheten ömare kunnat röras och angri¬
pas af den, som vil bära namn af Ärlig Svensk. Han
tyckes vilja försvara friheten för envälde, men i sin blinda
ifver upoffrar han den samma hel och hållen ät sielfs-
våldet. Nödvändigheten af Svea konungamagt har iag
förut bevist, dels af den grund regel som alla regeringar
hvarest högsta magten är fördelad emellan flere, måste
taga i akt, dels af vår egen grundlag, som til ord och
mening härmed aldeles kommer öfverens.
Til at närmare lägga å daga, huru snörrätt vår Är¬
lige Svensk djerfves tala emot grundlagen, behöfver man
allenast jämnföra den anförde utlåtelsen med 8 § i Rege-
ringzformen, som så lyder: »Riksens Ständer skola med
trogen ömhet lemna nb allan konungsligan rätt som Sveri¬
ges lag och denna Regeringzform beskrifver, uti des fulla
magt och myndighet, aldeles oförkränkt, och hvad på det
sättet den kongl, högheten och myndigheten tilhörer, med
nit, försorg och omvårdnad, handhafva försvara och styrka.»
Finnes här väl något enda ord, som innebär, at konunga
magten är vilkorlig, så at den kan återkallas och inskrän¬
kas? Heter det icke tvert om med tydeliga ord, at Riksens
Ständer lemna allan konungsligan rätt uti dess fulla magt
och myndighet aldeles oförkränkt.
Riksens Ständer afmätte och utstakade strax i början
126
af vår styrelse inrättning, huru stor konungamagten alla
tider borde vara. De togo härutinnan rikets frihet, väl¬
färd och säkerhet til måttstock; sedan de det samma med
välbetänkt mod och enhälligt samråd faststält, afskuro de
så väl för sig som för alla efterkommande Ständer all
frihet at härutinnan giöra eller föreslå någon ändring.
Den talar derföre ganska djerft och emot Regeringzformen,
som vil inbilla oss, at rikets frihet säkerhet och välfärd
kan fordra det konungamagten bör inskränkas eller åter¬
kallas. Tvärt om bör hvar til namn och gagn ärlig Svensk
påstå, at rikets frihet, välfärd och säkerhet fordra, at
Regeringzformen hålles helig och fri för minsta rubb¬
ning eller inbrott. Skal detta ske, bör icke allenast Stän¬
dernas frihet, utan ock Konungens höghet med lika ömhet
vårdas och skyddas; ty vi bedrage oss gräseligen om vi
tro, at Regeringzformen då endast ändras om konunga¬
magten ökes. Nej rubbningen är icke mindre i fall den
minskas. Man bör varsamt skilja emellan ändring och för¬
bättring. Förbättras kan Regeringzformen, men aldrig
ändras. Regeringzformen bibehålles oförändrad sorn Rik¬
sens Högloft. Ständer det tydeligen förklara, när Konungen
vid dess höghet blifver oförkränkt, Rådet uti tilbörlig
myndighet understödt, och Ständerne vid deras rätt och
frihet bibehållne. Alt hvad som på et eller annat sätt
öker den enas rättigheter med den andras minskning, för¬
tjänar derföre namn af ändring.
Under förbättringar kunna derföre aldrig inskränk¬
ningar af någonderas rättigheter hvilka Regeringzformen
dem en gång tildelt, med något skäl komma, emedan de
nödvändigt innebära minskning. Den bedrager sig der¬
före sielf och vil bedraga andra som påstår at inskränk¬
ningar af konungsliga myndigheten, såsom de der påsyfta
frihetens befästande, icke böra anses för ändringar, utan
för förbättringar. Så tänker vår caracteriserade Ärlige
Svensk, och som han tillika anser Rådets myndighet,
såsom en säker barriere; den der aldrig kan sätta friheten
i äfventyr, så blir ock efter hans tänkesätt, al påökning å
den sidan idel förbättringar. Står alt detta fast, hvem
ser då icke at Regeringzformen så länge kan förbättras
med konungamaktens inskränkande, at hela magten til
slut skulle smälta uti en aristocratie.
Således blir då rätta skilnaden emellan ändring och
förbättring denna: alla författningar som på et eller
annat sätt rubba, vidga eller inskränka de gräntsor, hvar¬
med Regeringzformen omgärdat och inhängnat antingen
Konungens, Rådets eller Ständernes tilhöriga rättigheter,
böra hållas för uppenbara ändringar i Regeringzformen.
Deremot äro alla de författningar, af hvad slag de vara
må, som icke directe eller indirecte röra eller rubba dessa
grunder, förbättringar.
Vi böra derföre noga taga oss til vara, at icke Rege¬
ringzformen blir lik gamla fredstractater, hvilka vid con-
gresserne väl altid tagas til grund, men igenom ständiga
jämkningar så ändras, at til slut blotta namnet är qvar.
Detta har varit och blir i alla tider Riksens Högloft.
Ständers egit tankesätt. De sammanbinda altid Konungens
och Riksens höghet. Således heter det i slutet af Rege¬
ringzformen. »Deremot skola vi effter vår underdåniga
trohets och eds plikt, Hans Kongl. May:t rätta lydno
hålla, bud thess fulkomna i allo thy försvarligit är för
Gudi och mannom honom at bjuda och oss at giöra, allan
rätt nb hållnan, hans och vårom.»
I talesmans eden står det: »Kongl. May:ts och rikets
ouplösligen med hvarannan förknippade välfärd och all¬
männa bästa.» Bör då en konungamagt, med hvilken
rikets välfärd är förknippad, kallas vilkorlig? Då skulle
rikets välfärd vara vilkorlig. Riksens Ständer utlåta sig
ganska efftertänkeligen i riksdagzbeslutet af år 1739
sålunda: »At et folck inom sig och hos sig sielft äger
endräktighet och ro, samt hos grannar och främmande
magter står i anseende och högaktning, thet bör oveder-
säijeligen tilskrifvas .de förträffleliga egenskaper af then,
som hos det samma kronan bär.»
Yår ärlige Svensk föreställer sig sielf riket kunna
råka i yttersta förvirring och nöd; då säger han, näst
Gud kan en Konung allena rätta sådan oreda, när så illa
tilbäres. pag. 260. Är det då förnuftigt at en konunga¬
magt, som kan uträtta så mycket godt, skal vara så vak-
lande och haltande, som Ärlige Svensken annars påstår.
Af rikets hätskaste fiende har aldrig något farligare för¬
såt kunnat läggas för vår frihet än detta. Riksens Höglofl.
Ständer behaga tänka efter hvad skadeliga fölgder, satsen
128
om konungamagteus vilkorlighet kan gifva anledning til.
l:o. Om all Svea konnngamagt är vilkorlig så at den kan
återkallas effter omständigheterne, så följer deraf at icke
allenast någon del, utan ock at den samma hel och hållen
kan återkallas, så att hela bonungamagten til slut för¬
svinner och blir til intet. 2:o. Är en lika tydelig fölgd,
at om konungens magt och rättigheter kunna återkallas
eller inskränkas efter som rikets frihet, välfärd och säker¬
het det fordrar, så kan Konungens magt äfven för samma
orsaker skul ökas; ty samhällets välfärd är icke mindre
i det ena än det andra fallet, rikets högsta lag, hvar efter
alt annat bör rätta sig. Men hvad följer af alt detta?
Jo, at grundlagarne kunna ständigt sättas in qvfestione
at hela regementsförfattningen kan effter hand så skapas
om, at den icke mer blir densamma. Detta alt är snör¬
rätt stridande emot sielfva bokstafven i Regeringzformen.
Den yrkar icke allenast at Ständerne böra bibehållas vid
sin frihet utan äfven at Konungens magt och höghet bör
lemnäs aldeles oförkränkt. Men skulle ock Ständerne
emot sitt egit och rikets sansbyldiga interesse, vilja göra
minsta inbrott i Konungens rättigheter, så lära de snart
finna sig ei dertil äga minsta rätt utan Konungens egit
bifall, så framt icke emot naturliga lagen skulle vilja på¬
stås at Ständerne äga öfver Konungen någon superiorité,
eller at utaf tvenne paciscenter, en ensam kan med rätta
tilvälla sig den myndigheten at tolka fördraget och öfver-
enskommelsen hvar med den andra parten måste vara
nögd, fast hans igenom öfverenskommelsen vundne rättig¬
heter derigenom skulle knappas och kringskäras. Det vore
underligt nog, om konungzliga myndigheten icke åtmin¬
stone skulle komma under lika predicament med privile¬
gier och äga samma fasthet som de; vi vete at et Stånds
privilegier icke kunna det samma ifrån tagas eller på
något sätt ändras, utan det ståndets egit samtycke, åt
hvilket de en gång blifvit förundte. Om dem heter ei, at
de äro vilkorlige och kunna återkallas, alt efter som rikets
välfärd det fordrar. Vår Ärlige Svensk bör derföre sielf
finna huru detta är långt mindre lämpeligit til den konungz¬
liga myndigheten. Oaktadt den som sielf är ärlig, ei gerna
misstänker andra, vet iag dock ei huruvida vår auctor är
upriktig då han liksom med flit undviker at göra rena
129
tillämpningar af de ställen til konungzliga myndigheten,
som aldeles höra dit; såsom til exempel, han anförer på
et ställe 14 § af Regeringzformen, hvarest omtalas Rik¬
sens Råds skyldighet at styrka undersåtarena til trohet och
lydno. Rån tillägger då in parenthesi för rikets lagar.
Mån tro det ei varit bättre, om han sagt: för Konungen och
rikets lagar och det så mycket mer, som ordens rätta sam¬
manhang i Regeringzformen är detta: Styrka undersåtarena
til trohet och lydna, låta sig vårda om Konungens och rik¬
sens höghet. Detta nämner iag allenast såsom i förbigå¬
ende, och önskar at det ei förråder hos auctor et mindre
redeligt upsåt. Vår Ärlige Svensk fäller väl om Svea
konungamagt, på åtskillige ställen, så förmätne och oan¬
ständige omdömen och utlåtelser, at hvar och en önskade
finna, at han ei menar närvarande tid. Vi äga Gudi lof
en Konung, hvars medfödda mildhet binder honom långt
starkare än lagar och betingningar. Det är derföre myc¬
ket onödigt at vår Ärlige Svensk säijer at han ei menar
närvarande tid, utan at han effter de lärdas vis talar in
abstracto. Han är rätt god, som behagar betyga vördnad
för maijestätet, men ändå aldrabäst emot sig sielf, så
vida han derigenom undviker det straff, som crimen Ises*
majestatis med sig förer och i allmänna lagen Mg. B.,
V Cap. 1 § utsatt är. Han hade likväl bort besinna, at
det som säges in abstracto, ofta ehuru olämpeligt det är,
kan häfta in concreto. Han talar fritt om Svea konunga¬
magt, han afmåler densamma uti många obehageliga ställ¬
ningar, han visar deraf huru friheten kan lida mehn, med
mera. Ehuru han härvid utlåter sig, at intet af alt detta
angår närvarande tid och ehuru hvar och en, som säkrare
än genom rykten känner allmänna sakerna, vet rätt så
väl som han, at friheten är utan fara, kan likväl en sådan
frispråkare göra skadeligt intryck hos de enfaldigare, så
at de tro något ondt vara å färde. Sveriges barn äro
vahne, at höra talas med vördnad om den konungzliga
högheten, de kunna derföre aldrig föreställa sig at någon
utan aktning vågar tala derom, så framt ei någon för han¬
den varande nöd och fara giordt folk målföre. Hvad kan
då följa deraf? Jo folk börja fatta misstroende til den
konungzliga högheten. De som förut varit vane at både
tala och tänka: dyr är drottens ord, börja misstyda öfver-
9—121942. Adelns protokoll. Bil.
130
hetens göromål. Konungens rättvisa torde då få heta hård¬
het och stränghet. Dess nåd och mildhet anses såsom ett
sött gifft at dermed söfva in folk och döfva friheten, och
så vidare. Sådant kunde den ärlige Svensken uträtta
hos en annan menighet än den svänska. Men alla rede-
liga undersåtare veta at Konungens och rikets interesse
är ett och samma. Emedlertid borde den ändå näpsas,
som spökar med hellgedomar, til at bedraga och skräm a
fromsint folk. Eller hvartil skal det tjäna at ringa i alla
klockor och slå på trumma när ingen eld är lös och ingen
visar sig, ja när hvarken ved eller eldtyg äro för förnuff-
tigt folk synlige.
Sedan vår ärlige Svensk på sätt, som iag förut visat,
målat ut den konungzliga magten, såsom en farlig klippa
för svenska friheten, är han på det högsta omtänkt huru
han allestädes ifrån må skaffa friheten beskydd och för¬
svar. Det är honom då ei nog, at magtägande, och tillika
lagbundne Ständer, samt et ansvarigt och til redogörande
skyldigt råd äro dess väktare. Han tillägger til desse
ännu en magt, som han kallar hemmavarande Ständer.
Med dessa hemmavarande Ständer förstår han hela Sveri¬
ges menighet, hvars fullmäktige Riksens församlade Stän¬
der äro och med rätta kallas. Vår auctor går ännu
längre; han kallar Sveriges menighet icke allenast hemma¬
varande Ständer, utan ock Riksens valde och befulmäkti-
gade Ständers principaler. Hvem hade väl väntat sig, at
principalats frågan åter skulle föras på bahnen, sedan den
en gång blivit af regeringen ansed för kättersk, och med
dödsdomar beseglad? Det är ännu i mycket friskt minne,
hvad för några år tilbakars passerade. Yi läse ännu en
liten tractat som under namn af Riksdag smanna Rätt ut¬
kom och sorn iag med alla andra trodt böra anses som en
liber symbolicus in politicis, emedan den just utfärdades
af trycket då conjuncturen varade, utan tvifvel i den af¬
sigt, at lära oss, hvad vi borde tänka. Eör min del finner
jag ock den samma icke allenast öfverensstämmande med
sundt förnufft, utan ock med vår edsvurne Regeringzform.
Beklageligit likväl är om des sanning ei varade längre
än conjuncturen, och et bedröfveligt kännemärke af en svag
och illa stadgad regering, omskifften och tillfälligheter
äga det insteg, at vi om saker, som röra regementets
131
grundfästen, måste äga olika tankesätt vid kvar olika con-
juncture. Men Gudi lof, vi äga en Regeringzform, som i
alla tider skal bliva oförändrad och okränkt. Alt hvad
som grundar sig deruti och är sant den ena tiden, blir sanning
så länge verlden står. Och hvad principalats frågan an¬
går, så är den samma i flere kongeliga bref, hvilka jag
hoppas böra anses för mer authentique, än Ärlige Sven¬
skens veckoskrift, så tydeligen förklarad och uplöst, at
hon aldrig bordt vidare sättas fram.
Vår Ärlige Svänsk har väl som han menar, så om-
kokadt och upstufvadt den samma, at den af et giffto
blifvit en mycket hälsosam rätt. Han söker visa at fordna
principalats qvsestion, ei har minsta gemenskap med det
principalat, som han tillagt Sveriges menighet eller hemma¬
varande Ständer. Förra principalats qvestion bestod effter
vår Ärlige Svensks mening, deruti, at menigheten tillädes
en rättighet, at ställa Ständerne til redo och ansvar, och
hindra dem uti sådant, hvaruti Regeringsformen lämnar
dem fria händer, och hvartil de fulkomligen äro berät¬
tigade. Deremot har vår Ärlige Svensk så inskränkt prin-
cipalatet, at han endast tillägger hemmavarande Ständerne
en magt at sätta sig up emot Riksens församlade Ständer,
samt ställa dem under dom och ransakning, när de våga
något, som är emot Regeringsformen, såsom til exempel,
skänka bort friheten hel och hållen, eller någon del deraf,
hvartil de ei äga minsta rättighet, utan tvärtom, igenom
et sådant missbruk af det dem lemnade förtroende, aldeles
uphöra at vara Ständer. Igenom förra principalatet sökte
man bestrida Ständerne sådane rättigheter, som de verke-
ligen ägde men detta senare principalatet nekar dem blott
rättigheter, som de aldrig halft eller kunna äga, med mera.
Men i min tanka, har vår Ärlige Svensk igenom sin
inskränkning på intet sätt giordt satsen om principalatet
mindre farlig än den var förut. På det iag grundeligen
må kunna lägga detta å daga vil iag gå til sielfva in¬
rättningen af borgerliga samhällen.
Alla samhällen komma derutinnan öfverens, at de hafva
allmän välfärd til sitt ändamål. Högstrådande magten som
är et medel til detta dyra och höga ändamåls vinnande,
bör derföre innefatta uti sig så mycket, som til ändamålets
utförande behöfves, hvarken mer eller mindre. Ty om den
132
är större än ändamålet kräfver, synes den snarare vara
inrättad för öfverketens än samhällets skull, ock kan lättel.
brukas til samhällets förtryck, i stället at den endast borde
nyttjas til dess hägn och försvar. Är den åter mindre,
så at lemarne i samfundet ei afstådt til öfverheten så
mycken magt som den nödvändigt behöfver til at hålla
skick och ordning, så är högstrådande magten vanmägtig,
och den del af magt och frihet, som lemmarne eller den
lydande menigheten för sig behållit, kan då hindra öfver¬
heten i värkställigheten af det, som den samma til sam¬
hällets bästa stadgat och beslutit. Detta förhåller sig lika
i alla samhällen, så at högstrådande magten, antingen den
förvaltas af en, flere eller många, altid är den samma. En
regering, af hvad slag den ock vara må, bör äga magt at
befalla, alt det som länder til samhällets bästa. Således
äger regeringen i en fri republique aldeles samma magt,
som en enväldig konung, och en menighet, som lefver i
ett fritt rike, är äfven så skyldig at lyda, som undersåtare
i et envålds rike. Styrande magten bör således noga vara
skild ifrån de lydande, på det de, som böra lyda, ei måge
under tiden vilja regera. Denna skilnaden är tydeligast
i et envålds rike, hvarest konungen ensam stifter och verk¬
ställer lag. Men i en fri stat, hvarest någon del af me¬
nigheten dehltager i styrelsen, stöter icke denna skilnaden
hvar ock en äfven så starkt i ögonen. Dock måste den
nödvändigt vara lika noga utmärkt, så framt icke en sådan
förvirring i styrelsen skal upkomma at, man ei vet, hvem
bör regera eller lyda, i hvilken händelse, samfundet är sna¬
rare en anarchie än en väl inrättad regering.
Jag vil nu göra tillämpning af hvad jag sagdt til
vår Regeringsform. Uti vära fundamental lagar näm¬
nas aldrig några andra magter såsom i styrelsen deltagande,
än Konungen, som äger styra och regera, Rådet, som äger
råda men ei regera, och Riksens Ständer, som tilhörer lag
stifta med mera. Hos desse frenne magter igenfinne vi då
hela högstrådande magten, och ei annorstädes, ty vår Är¬
lige Svensk säger ganska rätt: »Efter den styrande mag¬
ten i hela sin vidd tagen äger all den magt och myndig¬
het, som naturliga lagen pålägger honom såsom styrande,
och i kraft af hvilken, alla de öfrige lemarne i samhället
äro lydande, sä äger han en fulkomlig souveraineté, det är
133
all den magt som den mäytigaste souverain med rätta bör
hafva.* Äga då Konung, Råd och Ständer tilhopa all den
magt, som den mägtigaste souverain med rätta bör hafva,
och äro i följe deraf alla öfriga lemmar i samfundet ly¬
dande, hvar tager då Riksens hemmavarande Ständers
principalat vägen? Skulle det, til exempel skicka sig väl,
at kalla en envålds herres undersåte dess principal? Pas¬
sar det sig i hop at vara lydande och tillika principaler.
Jag tänker väl icke som vår Ärlige Svensk pag. 437, at
enväldet förvaras hos Riksens Ständer, utan som iag nyss
anmärkte, at Konungen, Rådet och Ständerne gemensamt
äga det. Men om så vore, at enväldet förvaras hos Rik¬
sens Ständer, hvilket likväl ingen lärer vara nog djerf at
påstå, om han icke gör sig en förklenlig tanka om konunga-
magten, huru hänger det ihop, at de lika fult måste är-
känna de hemmavarandes principalat? Auctor är sig lik,
och det kommer honom ei så noga at nu jaka, nu neka
en och samma sak. Det är ock väl sant at menigheten
ei kallas Riksens Ständers undersåtare, emedan Konungen
äger hela maijestätet, hvilket Riksens Ständer aldeles af-
klädt sig. Men Ständerne äga icke dess mindre rättighet
at stadga och förordna; och som alt hvad af dem besiutes
af Konungen underskrifves och under dess höga namn ut¬
färdas, så äro desse stadgar och beslut både til anseende
och värkan lika med dem, som af en envålds herre för¬
fattas och utgifvas.
Auctor til den af mig förut åberopade Riksdagsmanna¬
rätt, viser ganska tydeligt, huru man icke af fullmäktige
namnet som tillägges riksdagsmännerne, bör sluta til något
principalat för de hemmavarande. Kongl. Försäkringen
af år 1720, förklarar Riksens Ständer för magtägande nu
och i framtiden at göra sådana stadgar, beslut och för¬
ordningar om sig och riket, som de pröfva tienlige til det
allmänna bästa, samt deras säll- och trygghet. Kongl, re¬
solutionen af d. 25 April 1744 säger uttryckeligen, at
otvifvelaktigt vara bör, at Riksens effter Riksdagsord¬
ningen kallade och församlade Ständer, enligt Kongl.
Maij:tz Försäkringz 6 §. och Regeringzformen, uppå all¬
män Riksdag äro magtägande. Gamla Regeringsformen af
år 1734 (S),1 sedan den utsatt hvilka höra vid riksdagarne
1 Regeringsformen 1634 § 45 afses.
134
vara tilstädes, stadgar, at dessas sammankomst, möter och
beslut, skola aktas och hållas för rätta allmänna Riks¬
dagar emot hvillca nb ingen häfver at säga, som Konungen
och riket med hörsamhet och lydno är underkastad. Står
detta alt fast, hvad blifver då af de hemmavarandes prin-
cipalat?
När konung Carl XII dog, och inga arftagare til riket
voro, återfeck riket sin hela frihet, och hade kunnat den
samma behålla, och för öfrigt göra hvad regements för-
fatning, som pröfvats för riket gagnelig. Men hur kom
det til at Riksens församlade Ständer, vågade som sin en¬
sak välja Konung och tillägga honom den magt, som Re-
geringzformen innehåller, utan at deröfver höra sina hem¬
mavarande medbroder? Här gafs likväl bort en del af
friheten; hvilken omständighet, eifter vår Ärlige Svenskes
mening, är just den sanskyldiga, då de hemmavarande
Ständerne kunna och böra exercera sitt principalat. Mån
tro Riksens Ständer giordt detta alt, om de ei ansedt sig
som fullmyndige? I hvilket afseende de ock uttryckel:n
säga: Vi förbinde och förplikta oss, med mera. Men jag
vil nu komma tilbaka och vidare undersöka det princi¬
palat vår auctor tillägger Riksens hemmavarande Stän¬
der. Han nekar väl som iag förut anmärkt, at princi-
palatet lemnar dem minsta magt at blanda sig uti Rik¬
sens Ständers göromål, så länge de noga effterlefva Re-
geringzformen, utan då endast när Riksens Ständer skulle
handla emot Regeringsformen1 och gifva bort friheten;
men saken lärer ändå komma på et ut; nog af at de
hemmavarande äro principaler. Het gör til fyllest at de
fädt veta en rättighet som gör dem til upsyningsmän öfver
Riksens Ständers minsta steg. De kunde finna nog pre-
texte och kunna altid förebära, at Riksens Ständer ei hus¬
hålla rätt med friheten, så at de således, när dem lyster,
kunna hafva sin hand i styrelsen. Men detta, lärer Är¬
lig Svensk säga, är et missbruk, ty de äga aldrig rätt, at
inmänga sig i Riksens Ständers göromål, så framt icke
friheten står i verkelig fara. Jag vil medgifva, at det
är et missbruk, hvartil deras förmenta principalat lik¬
väl förleder dem och hvartil de äro fulleligen authorise-
rade, och det så mycket mer, som de, eifter Ärlig Svensk
1 Orden »utan då endast regeringsformen» senare tillagda.
135
utsago pag. 571 äro magtägande, äfven så väl som Riksens
församlade Ständer, och således icke skyldige, at endast
se med deras ögon. Vår äkta frihet har sin rätta styrka
af Regeringzfor mens” bestånd, den ändras äfven så väl. om
Konungens magt skulle minskas, som ökas, och i följe
deraf kunna de hemmavarande Ständerne i båda fallen
finna för sig god anledning at begära se in i korten. Lem-
nar då icke vår auctors sats om principalatet ståteliga
vapn åt dem som vilja förleda en menighet, nyttja dess
blinda och sedan sielfve fiska i grumladt vatn.
Tacitus afmålar sådane menighetens förledare rätt lif¬
ligt: »at de må kulkasta rätta öfverhetsväldet, förebära de
friheten, säger han; men sedan det skedt angripa de henne
sielfve.» Står principalatet fast, så ser iag ei huru upror
böra anses, och at de någonsin med straff kunna beläggas,
om uprorsmakarne allenast förebära friheten; ty såsom
principaler äro de berättigade at se dereffter. Ryktet
först och de sedan, kunna göra berg af sandkorn, och för¬
bättringar i Regeringzformen kunde af okunnoghet fä heta
ändringar, och så vidare. Vår auctor billigar sielf all¬
mogens resning, ty han säger uttryckeligen: »tvänne
slags allmän nöd är, som påbiuder allmogens resning,
först utrikes fiende, det andra är inrikes fiende, som
gör våld på riksens fundamental lagar och på vår dyrt
förvärfvade frihet, med våld införer det skadeliga en¬
väldet; med våld vil gifva Konungen mera makt och
myndighet än dess nådigste försäkran och riksens funda¬
mental lagar stadgat och faststält, och med våld vil
betaga Svea män dess fri- och rättigheter. Denna fien¬
den är lätt at känna. De veta at regeringen i en så stor
rikets nöd icke försummar sig, utan kundgör det straxt
öfver hela riket, och at då alla frie mäns klagoröst skal¬
lar til alla rikets landsändar: Alt talar, och det är omöije-
ligt at här irra sig, och innan det kommer så vida at
nöden fordrar allmogens resning och bistånd, gå säkert
förut många slags olyckeliga rörelser, som snart nog blifva
landtkunnige» p. 68. Vår auctor påstår väl här at all¬
mogens resning ei bör ske förr än yttersta nöden fordrar
det, då faran är ögonskenlig och många olyks bud gådt
förut. På detta sättet tala alla politici, då de nödgas för
et tryckande tyr annie skull billiga undersåtarenas res¬
136
ning, hvarvid de ock pålägga dem all den kallsinnighet
och alt det menagement som vid et så bedröfveligt til-
fälle är möijeligit. Men at Sveriges allmoge såsom Rik¬
sens Ständers principaler äro skyldige at sitta stilla med
hopknäpte händer til dess deras fullmägtige, om så emot
förmodan skulle hända, försatt och förslöst hela friheten,
samt oket redan trycker axlarne, finner iag aldeles ei
vara öfverensstämmande med hvad vår auctor på andra
ställen anförer, då han påstår at Riksens Ständer ei kunna
gifva bort minsta del af friheten. Äro Riksens Ständer
ei berättigade dertil, så äga vist de hemmavarande såsom
principaler fullkomlig makt at söka rättelse uti det alra
minsta, och det äfven igenom resning om de så finna nö¬
digt. Frågan blir väl om menigheten hafft skäl eller ei
til sin resning. Skal då Riksens Ständer kunna afdöma
detta? Detta låter mycket svårt så länge de hemma¬
varande heta principaler. Vore de at anse som under¬
såtare blef saken hel annan. Men om iag och skulle med¬
gifva Ärlig Svensk, at de hemmavarande ei böra exercera
sit principalat utan i yttersta nödfall och då intet annat
medel til rädning är öfrigt, så följer dock deraf ingalunda
at de då resa sig som principaler, utan som olyckelige
och trykte undersåtare, de der äro handterade emot ed och
lagar.
Svenska menigheten vet för väl skilja en rätt frihet
ifrån sielfsvåld, til at kunna förledas af Ärliga Svenskens
farliga smicker; mine landsmän tycka mer om den, som
rent ut kallar dem undersåtare och säger at de böra lyda,
än den som kallar dem hemmavarande Ständer, gör dem
til principaler och lemnar dem en otilbörlig frihet at
blanda sig i riksstyrelsen. De tänka som Cicero i sin
tid, at friheten är då störst när lagarne gälla mäst och
icke när de gälla minst. Hela den friheten som en men¬
niska af naturen är född til, och består deruti, at en men¬
niska äger rättighet at effter hästa vett och samvete, utan
någon annans gällande föreskrifft göra och låta uti alt det,
som rörer hennes välfärd, har en menniska helt och hållit
lämnat ifrån sig til samhället, och detta åter til regeringen.
I följe deraf äger icke menigheten, utan regeringen rät¬
tighet at döma om det, som rörer hvar och ens, det är hela
menighetens välfärd. Hvar ock en är ock nögdare at söka
137
sin välfärd efter föreskrift och vinna den, än at söka den
utan föreskrift och förlora den samma.
En undersåtes äkta frihet, han må lefva under hvad
slagz regering han vill, består derföre deruti, at han lyder
lagar, och blir lyckelig, samt är säker om sit lif och
egendom, så länge han sielf ei igenom förbrytelser för-
värkat dem.
Denna förmonen tilhörer svenska menigheten gemen¬
samt med alla andra menigheter; ty ingen öfverhet har
effter Guds och naturens lag annan magt öfver menniskor,
än den at med myndighet föreskriva dem, hvad de böra
göra, at de må blifva lyckelige. En laglydnad som ei
syftar på annat, är då den ädlaste frihet en undersåte kan
äga. Det enda, och som egenteligen utgör svenska menig¬
hetens frihet, är den rättighet hvart stånd äger at komma
til Riksdagar eller utnämna dem til riksdagsmän, som det
äger bästa förtroendet til, och at desse som magtägande
Ständer, på allmänna riksmöten, stifta lagar, hvilka de
sielfve, lika med alla andra undersåtare och utan minsta
åtskilnad sedan äro pliktige at lyda och efterlefva. Häruti
består nu Svenska menighetens eller undersåtares rätta
frihet i hela sin vidd. Mine kära landsmän, alt hvad man
derutöfver vil tillägga Er, är bara sielfsvåld.
Principalatet hvarmed man smickrar Er som frie män,
leder til så ohyggeligit sielfsvåld, at bådee (!) Eder och
rikets allmänna frihet kan derigenom gå öfver ända. Den
är sielf utan mått sielfsvåldig, som en gång vågar föra
det på tungan. Kan väl en undersåtes frihet bestå deruti
at såsom principal kunna blanda sig i riksstyrelsen? Yi
må vara och heta frie män, men få ändå ei glömma at vi
tillika äro undersåtare.
At få veta hvad oss såsom undersåtare tilkommer
och åligger, tjäna lagarne til efterrättelse. Och hvar rätt¬
sint undersåte tror då friheten säkrast, när ingen vågar
tillvälla sig mer än lagarne tilstädja. Aldrig kan ock
friheten må bättre än då regeringen rättvist befaller och
undersåtarne sätta sin ära uti at hörsamt och villigt
lyda.
Den af mig förenämnde Riksdagsmanna Rätt lägger
nog tydeligt å daga uti 7 §. huru menighetsväldet är stri¬
dande emot borgerliga samhällens ändamål. Alla kloke
138
lagstiftare hafva ock på det högsta varit sorgfällige, at
så vida möijeligt varit stänga menigheten ifrån styrelsen
och betaga dem alla tilfällen at blanda sig deruti. Den
store konung Gustaf Adolph ville icke en gång at i städerne
hela borgerskapet skulle komma tilsammans, at höras, när
saker kunde fordra borgerskapets utlåtande, utan endast
de så kallade 48 äldste, hvilka å hela borgerskapets väg¬
nar skulle äga at stadga och besluta. Hvad denne ko¬
nungen ei ville tillåta i mindre mål, det räknar svenska
menigheten för en dyr förmån at undslippa i större eller
riksvårdande måhl.
Den är derföre aldrig dess vän och förtiänar ingalunda
dess tack som igenom principalats porten eller andra lön¬
dörrar, vil öpna för den samma farväg til riksens tömmar,
hvarvid förloppet säkrast torde blifva, at den först med
oförfarna händer fattar deruti, och til slut stielper med
sig och hela friheten. Regeringz formen har satt väktare
öfver svenska friheten, och menigheten skulle beklaga
om denna dyra skatten är så illa i denna vård, at den
til sitt försvar tarfvar et upspunnit och menigheten med
orätta tillagdt principalat, ifrån hvilket den sielf så mycket
mera bör undanbedja sig, som Regeringzformen den samma
derifrån aldeles frikallar; ett sådant principalat som äfven
snörrätt strider emot all sund statslära, samt skulle om¬
sider leda til de fölgder, som ingen rättsint utan sky och
fasa kan påtänka. När vår Ärlige Svensk, på sätt som
iag i det föregående visat, uti sin otidiga farhåga och spö¬
kande inbillning funnit de stöder, som Regeringzformen
satt för svenska friheten, tarfva någon ny styrka, och han
til den ändan aktat nödigt at tillägga menighetens prin¬
cipalat, såsom en ny pelare; har man åtminstone förestält
sig, at han därvid skulle låta bero. Han viser först huru
Konungen aldrig kan begära eller få mera magt, än Re¬
geringzformen utstakar; och sedan huru Riksens Ständer,
hvarken kunna eller vilja gifva bort minsta del af fri¬
heten. Men om ändå Riksens Ständer skulle falla på den
tankan, at med frihetens minskning öka konungamagten,
så påstår han at Riksens hemmavarande Ständer, såsom
principales kunna mota et dylikt försök. Men han har
icke stadnat dervid utan ännu upletat något nytt: Om
Riksens Ständer och Sveriges hemmavarande menighet
139
skulle vilja skänka bort friheten; så gifves ändå håll¬
hakar. »Skulle emot förmodan, säger han, de hemmava¬
rande Ständer ej efterlefva deras dyra ed och grundlagar,
särdeles den i 45 §. i Regeringzformen och 5 §. i Riks-
dagzordningen, utan vara så förgätne af sin skyldighet at
försvara sin frihet; då vet hvar ock en ärlig svensk hvad
fri- och rättigheter Guds, naturens samt grundlagarne och
rikets rättigheter honom som fri sveaman gifva, med hvad
mera, som ei så later sig säga. En enda behjertad och ärlig
man, som har en rättfärdig sak, kan mycket uträtta.»
Jag finner denna utlåtelsen innehålla mera än jag i
början väntade. Jag har efftersedt, hvad 45 §. i Regeringz¬
formen och 5 §. i Riksdagzordningen kunna stadga för
Sveriges menighet eller hemmavarande Ständer. 45 § i
Regeringzformen innehåller åtskilligt, som ehuru det hår-
drages, aldrig kan lämpas på menigheten. Men utaf jemn-
förelsen emellan detta rummet och 5 § i Riksdagzordningen,
kan iag finna auctor måtte syfta på den händelsen at thro-
nen blifver ledig til nytt vahl. TJti 45 § Regeringzformen
heter det: »Om tillika thronen blifver ledig til et nytt val,
så äro Riksens Ständer skyldige, förutan någon samman-
kallelse, d. 30 dagen efter Konungens död, sielfmante uti
Stockholm sig infinna. Så lära så många inom den före¬
satte tiden kunna inställa sig, at riksens frihet af dem
förmår skyddas och försvaras, in til dess de långvägade
kunna sig infinna, våhlet med allmänt samråd at företaga.»
5 § i Riksdagzordningen, innehåller aldeles detsamma.
Härvid får iag lof at göra en kort digression och åter
gå in med auctor uti principalats frågan. Jag håller al¬
deles för onödigt at öfverbevisa Ärlig Svänsk, at de af
honom åberopade rummen på intet sätt angå Riksens
hemmavarande Ständer eller menighet. Dahl allmogens
resning skulle om auctors tillämpning härutinnan vore
riktig, mycket väl kunna ursäktas, om icke försvaras; ty
fast icke händelsen då var aldeles enahanda, var den åt¬
minstone mycket lika med den, som Regeringzformen och
Riksdagzordn. utsätta.
Men til at visa huru dierft auctor vågar efter behag
vrida och vränga rikets fundamental lagar, lärer göra til
fyllest, om iag allenast anförer några ord utur kongl, kund-
giörelsen af d. 23 Junii 1743 om Dahl allmogens upror.
140
Så lyda de: »Hvarförutan allmogen velat blanda sig i
Riksens Ständers vahl til en effterträdares utnämnande på
den kongl. Svenska thronen effter vår dödeliga afgång, och
detta alt oacktadt ingen annan än nb Riksens församlade
Ständer effter Riksens fundamental stadgar, sådant med
flere Riksdagsärender tilkommer.»
Jag kommer nu tilbaka och skal utur vår Ärlige
Svänsks anförde utlåtelse framdraga det nya stödet han
satt för vår frihet. Hans ord äro mycket tydelige: Om
Råd, Riksens Ständer och den hemmavarande menigheten
ei skulle som sig bör, vårda friheten; så inviteras jag och
du min k. landsman at som hieltar träda fram i spetsen.
Här supponeras at både Råd, Ständer och menighet lemna
utur akt sin skyldighet at försvara friheten. Det måste
således nödvändigt deraf följa, at hvarken jag eller du min
behjertade landsman, kunna genom någon ordentlig och
authentique kundgiörelse få veta vår frihets beträngda til-
stånd, eller kallas til dess försvar och räddning. Utan
vi måste sielfve spänna up öronen och lysna efter hvad
som hafves för händer, hvartil vi så mycket mer äro be¬
rättigade, som vi icke allenast äro frie män utan ock prin¬
cipaler.
Och det ankommer på vår egen försiktighet at se, när
adspecterne äro sådane at vi böra ikläda harnesket och
uplyfta vår tappra arm til den suckande frihetens hägn.
Så förhåller det sig om iag siunger effter vår Ärlige
Svenskes noter. Men mån tro en så förförisk sång, icke
så snart kan framlåcka en Grustaf Schedin, som en Gustaf
Erichsson icke så snart en Dacke som Engelbrecht? Här
hos vår Ärlige Svensk ser en uprorsmakare för sig öppen
fullmagt at resa up baneret, upvigla folck, och som en
Cromwell ställa både kung och perlament under dom.
Jag ryser vid så faseliga ord, som iag måste fram¬
föra. Hvem ser icke nu, huru portarne til riksstyrelsen
på vid gafvel äro upslagne icke allenast för hela menig¬
heten utan ock för hvar enskyldt person. Mån tro upror
och resningar nu ei fulleligen äro authoriserade, när icke
allenast menigheten utan en privat kan under frihets ba¬
neret biuda regering och hela riket spetsen.
Vår ärlige Svensk, säger uti sidst anförda rummet:
»Hvar och en ärlig svensk vet, hvad fri- och rättigheter,
141
Guds, naturens och grundlagarne/jsamt rikets rättigheter
honom som fri svea man gifva, med hvad mera, som ei
så låter sig säga. Yår auctor är öfver alt ganska fritalig,
och iag har aldrig märkt honom vara förbehållen eller
sticka under stohl hvad han menar, utan tala rent ur
skägget, här heter det likväl: med mera som ei så låter
sig säga. Det måtte derföre vara förskräckeligt i högsta
grad som han ei vågar sig fram med. Mån tro det kan
vara värre, än det, som iag til slut utur hans skrift tän¬
ker anföra, ehuru jag tilstår at det är sådant, at det ei
gerna låter sig säga.
Yår ärlig Svensk är mer än någon annan omtänkt.
Sedan han innom hus eller innom riket upsökt alt hvad
han trodt på et eller annat sätt kunna bidraga til frihetens
styrka och försvar, begifver han sig utom gårds, han tager
då sin tilflykt til främmande magter, hvilkas stats in¬
teresse, som han menar, är med vår frihet så nära för-
knippadt, at de omöijeligen annat kunna än med all makt
söka bidraga til dess bibehållande, och med eftertryck sätta
sig emot alla försök och stämplingar som til dess under¬
tryckande kunna komma på banen. På inkastet at Sve¬
rige såsom fullmyndig och sielfrådande stat, äger ostridig
rättighet at göra inom riket hvad författning som för rikets
välfärd och säkerhet kan pröfvas nödig, utan at främmande
magter äro på minsta sätt berättigade at blanda sig der¬
uti, svarar han med dessa efftertänkeliga orden: Låt vara
at det står på förbunds papperet. Här måste iag lägga
handen på munnen. Den som har sig desse saker något
bekante finner väl at det menagement, som jag härvid
brukar, ei sker för ärlige Svenskens utan för högre orsa¬
kers skul. Jag underkastar allenast et uplyst och oväl-
dugt skärskådande, huruvida vår Ärlige Svensks utlåtelser
komma öfverens med de steg, som af ministéren vid til-
fällen blifvit tagne.
Desse äro de enfaldige och välmente anmärkningar,
jag i hastighet hunnit göra öfver Ärlig Svensk. Jag vil
ei vara någon olyks spåman, men det påstår jag frimodigt
och oförskräkt, at om vår Regeringsform är sådan, som
vår Ärlige Svensk den förklarat, så kan den effter min
tanka ei äga långt bestånd. Laglydnad gör friheten nyt¬
tig för hvar undersåte och tillika fast och oryggelig; men
142
sielfsvåldet skämmer dess frukter och uprycker den samma
med rötter. Antages vår Ärlige Svensks satser och etfter
hand komma i utöfning, så torde verkan blifva den, at vi
til slut nödgas föra samma klagan, som romerska borger-
skapet, at menige mans frihet var uti lerigztider, ibland
fienden fast säkrare än i fredliga tider bland medborgare.
Jag har sökt framställa rikets äkta och i Regeringz-
formen grundade frihet, samt skilja den ifrån sielfsvåldet,
såsom et orent slagg: En säker olyka för riket om de
någonsin blandas.
Detta kan icke undfly Riksens Högl. Ständers skarpsynta
ögon. Jag gör mig derföre försäkrad at Riksens Högl.
Ständer icke nu denna gången lemna sådant opåtalt, som
en annan tid kan spöka för oss eller våra efterkommande
i fasa och förskräckelse.
Stockholm d. 3 November 1755.
Clas Willielm Grönhagen.