SVENSKA
RIKSDAGSAKTER
JÄMTE
ANDRA HANDLINGAR
SOM HÖRA TILL
STATSFÖRFATTNINGENS HISTORIA
FÖRSTA SERIEN
TIDEVARVET
1521—1718
AVDELNING I
1521—1611
FJÄRDE DELEN
1597—1598
UTGIVEN AV RIKSARKIVET
GENOM
TORVALD HÖJER och LARS SJÖDIN
STOCKHOLM
KUNGI.. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
I909—I938
Förord.
År 1909 utkom första häftet av detta band under redak¬
tion av dåvarande arkivarien i Utrikesdepartementet, se¬
dermera ministern Torvald Höjer (t). Arbetet återupptogs,
sedan Riksarkivet hösten 1926 uppdragit åt undertecknad att
under riksarkivariens inseende och medverkan fortsätta ut¬
givandet av förra serien av Svenska riksdagsakter. Hösten
1931 utkom bandets andra häfte. Följande år rentrycktes
åtta ark (s. 601—728) av sluthäftet. Efter ett avbrott på
ungefär fyra år igångsattes utgivningsarbetet ånyo år 1936.
Fjärde bandet omfattar trots sitt ansenliga omfång en
mycket begränsad tid, knappa två år, maj 1597—-december
1598. Förklaringen därtill är främst den intensiva, till öppet
krig ledande konflikten mellan å ena sidan hertig Karl, å
andra sidan konung Sigismund och rådsherrarnas flertal.
Under trycket därifrån fingo hertigens förhandlingar med
ständerna ovanlig bredd och styrka, ett förhållande som
bandets innehåll och omfång återspegla. Ett rikligt utrymme
har tillmätts konungens förhandlingar med hertigen och de
svenska ständerna, ty de kunna icke förbigås i en kris som
denna blott därför att de (liksom tidigare) väsentligen hade
defensiva mål och främst åsyftade att stäcka eller förinta
hertig Karls på ständernas föreningar och beslut grundade
makt. Sedan fördraget i Linköping 28 sept. 1598 och konung
Sigismunds avresa ur riket faktiskt lagt konungamakten i
hertig Karls händer, fingo konungens förhandlingar med
enskilda ständer i riket en allt mindre betydelse och torde i
denna publikation i huvudsak kunna lämnas å sido. Å andra
sidan restringerades hertig Karls förhandlingar med ständerna
efter år 1598 så småningom till ett mera normalt omfång.
De urkunder och aktstycken, som återgivits i detta band,
hava endast till en mindre, om än betydande, del hämtats ur
Riksarkivets wiksdagsakta», vilkas innehåll denna tid kan
proveniensmässigt uppdelas i väsentligen två element. Serien
IV
består nämligen dels av kansliets koncept och för dess eget
bruk verkställda kopior samt originalbeslut och original¬
handlingar, inlämnade till kansliet, från riksdagar och andra
ständernas möten och förhandlingar, dels av utplockade delar
av enskilda avskriftssamlingar, såsom Hogenskild Bielkes,
Johan de Mornays (vilken samling upphör hösten 1597),
Ture Rosengrens och A. J. Messenii mycket omfattande sam¬
lingar. Av dessa äro de två förstnämnda av privat natur.
Den första konfiskerades av hertig Karl, den andra har
sannolikt genom Tidösamlingen kommit till Riksarkivet.
Även den tredje är säkerligen av enskild karaktär. Så långt
den hittills kunnat rekonstrueras, består samlingen av ett
stort antal folierade och merendels numrerade handlingar av
offentligt intresse. Den omspänner tiden 1562—-1608, inne¬
slutande minst 123 nummer och 441 blad. De flesta hand¬
lingarna tillhöra tiden 1594—1598. Handlingarna från äldre
tid (varav många dock ännu icke påträffats) synas huvud¬
sakligen beröra adelsprivilegierna och andra adelns stånds¬
intressen förutom aktstycken härrörande från Jakob Tures-
sons politiska verksamhet. Huvudparten dokument från tiden
1595—1598 äro riksdags- och möteshandlingar, i synnerhet
avseende Östergötland, bland vars adelsmän Ture Rosen¬
gren intog en även politiskt bemärkt roll. Beträffande A. J.
Messenii samlingar, varav en betydande del — liksom f. ö.
delar av Rosengrens avskrifter och Riksarkivets Acta his-
torica — genom den bekante litteratören C. A. Gottlunds
verksamhet kommit till Finland, kan hänvisas till en special¬
utredning av Eric Anthoni: Kopieboken 1592—1601 (i
Svenska Litteratursällskapets i Finland skrifter, band 249).
Spillror av A. J. Messenii avskriftssamlingar finnas ännu
i Riksarkivet såsom en bland riksregistraturen uppställd
volym registraturavskrifter från år 1600, volymen »Rätte¬
gång emot de anklagade herrarna 1600» bland Riksdagsakta
samt avskrifter bland »Samtida avskriftssamlingar ang.
händelser 1594—1598» och i Brandenburgico-Borussica, För¬
handlingar mellan Sverige och Brandenburg 1571—1632.
Med Riksdagsakta hava även införlivats delar av en äldre,
paginerad, tidigare tydligen bunden eller häftad serie hand¬
lingar, i huvudsak kronologiskt ordnad, börjande med år
1598, ehuru av misstag även äldre handlingar införlivats
därmed. Den del av samlingen, som berör detta band, om¬
fattar sidorna 1—730, av vilka flertalet återfunnits, de flesta
förvarade i serien Strödda historiska handlingar, voll. 15—-17,
indirekt antydande samlingens ursprung. Återstoden, i den
mån den ännu finnes i Riksarkivet, är fördelad på bl. a.
\
hertig Karls och konung Sigismunds koncept, brev i original
och avskrift, Rådslag 1593—-1596, Handlingar rörande riks¬
råden 1596—1605, Brandenburgico-Borussica, Förhandlingar
1571—1632, Samtida avskriftssamlingar ang. händelser
1594—1598, Hogenskild Bielkes och Trolle-De Mornayska
samlingarna. Serien har bestått av handlingar av skilda slag
(offentliga och enskilda papper, original, koncept och avskrif¬
ter) och av mycket olika proveniens. Den har tillhört Riks¬
arkivets gamla Acta historica. Av amanuenserna V. Ek¬
bloms och C. A. Juels förteckningar 1838 och 1839 över Acta
historica framgår, att denna då omhuldade samling utökats
med nyare, obundna accessioner, bl. a. ur de originala riks-
dagsakterna. Förteckningarna äro dock på grund av C. A.
Gottlunds samlarverksamhet, som (något förut) berövade
även Acta historica åtskilliga handlingar, icke fullständiga,
så vitt man avser samlingens tidigare bestånd. De hand¬
lingar, vilka bevisligen tillhört den nämnda äldre, bundna
sviten av Acta historica (1598—- ) och äro tryckta eller
omnämnda här, finnas förtecknade i en särskild bilaga (s. 958).
Även i övrigt hava större och mindre fragment av sam¬
tida avskriftssamlingar kommit till användning för detta
band. Vissa av dem såsom Ture Bielkes avskrifter och två
mindre avskriftssviter, dels från tiden 20/6 1595—J4/i I598,
dels från 30/»—12/12 1597, båda kopierade av en skrivare på
Stockholms slott under Claes Bielkes och Samuel Laskis regim,
förvaras nu bland Samtida avskriftssamlingar ang. händelser
1594—1598. Andra åter ligga strödda i olika samlingar, och
deras omfång är icke närmare känt. En okänd handstil från,
som det synes, 1600-talets mitt och kanske verksam i A. J.
Messenii tjänst, återfinnes i berättelser från riksdagarna i
Arboga 1597 och Uppsala 1598 (n:o 170). Samma hand har
kopierat hertig Karls mandat 25 juli 1600 till rikets invånare,
propositioner i Örebro 1608 om kyrkoceremonierna med
prästerskapets svar, kyrkoherden Magnus Petri Nycopensis'
i Stigtomta berättelse om Erik XIV:s handlingar i en från
Riksarkivet stammande handskrift i Kungl. Biblioteket och
en uppteckning om hertig Karls resor i Tyskland 1577—
1579. En annan, mera till möteshandlingar och statsrättsliga
urkunder begränsad serie avskrifter, tagna för Johan Gabriels¬
son Oxenstiernas räkning, äro skingrade, huvudsakligen bland
Riksdagsakta. Även andra avskriftssviter, vilkas omfatt¬
ning, tillkomst och syfte ännu äro okända, kunna bit för bit
sammanplockas. Så finnas bland Riksdagsakta 1596—1597
flera genom ryggpåteckningar av en viss karakteristisk stil
lätt igenkännliga handlingar. Pikturen i ett brottstycke av
VI
uppteckningar från Stockholmsmötet i december 1598 (se
n:o 334 och s. 897 f.) återfinnes i avskrifter av bl. a. hertig
Karis brev Örebro 3 okt. 1598 till Upplandsfanan och för¬
draget i Linköping 28 sept. 1598.
Det säger sig självt, att skingrandet och upplösandet av
dessa och andra likartade avskriftssamlingar medfört vissa
olägenheter för en mera noggrann kännedom om handskrifts¬
materialet, dess härkomst och närmare värdesättning. Man
förbiser lätt värdet av de samtida avskrifterna av eljest kända
mötesakter och därmed sammanhängande handlingar, ehuru
kunskap om dylika avskrifters ursprung och tillkomst ofta
giva värdefulla upplysningar om tidigare okända förhållan¬
den. Bland annat hjälpa de oss att komma den politiska
agitationen, som dessa år nådde en ovanlig häftighet, på spå¬
ren, sådan den bedrevs av exempelvis Hogenskild Bielke1)
och konung Sigismunds anhängare i Stockholm och Finland.
Utgivarna hava därför strävat efter att lämna så många
dylika upplysningar som möjligt; att dessa icke blivit full¬
ständigare och rikhaltigare beror på vidlyftigheten av sådana
forskningar, som fordra en nära nog fullkomlig kännedom om
tiden och dess enskilda förhållanden. Förteckning över hand¬
stilar (s. 955 ff.) — i vilken en del under arbetets fortgång
gjorda röri inarbetats — avser att i dylika avseenden tjäna till
någon vägledning. Fullföljda giva dessa undersökningar en
levande kännedom om handlingarnas proveniens och om då¬
tida kansliarbete, om de kungliga och hertigliga kansliernas
anknytningar till räntekammaren, till Stockholms slottsför-
valtnings skrivarstuga, där under slottsskrivaren en hand¬
skrivare eller sekreterare samt flera under- och specialskrivare
arbetade, och till huvudstadens tullkammare. Vi se, huru
slottets sekreterare renskriver mötesakter, vi möta en och
samma skrivare som underskrivare i tullen och på slottet,
som handskrivare åt riksråd, kammarråd och gubernatorer,
i adelsståndets tjänst på riksmöten och som biträde åt flera
fogdeskrivare, när de i räntekammaren göra sin räkenskap,
som vid denna tid i motsats till jordeböcker, tionde- och andra
längder oftast renskrevos i samband med räkenskapens av¬
lämning och granskning. Likaledes finna vi vid mötesför-
handlingar i landsorten den lokala administrationens be¬
trodda pennfäktare i livlig verksamhet, häradsdomhavanden,
stadsskrivare och fogdeskrivare. Med liknande stilgransk¬
ningar löses f. ö. den omstridda frågan om tillkomsten av
1500-talets fogderäkenskaper.
*) Ett brev 8 april 1598 från herr Hogenskild till hans förre tjänare Hans Hansson
i Vadstena upplyser även härom.
VII
Lika flitigt som Riksdagsakta har riksregistraturet an¬
litats för detta band. De däri ingående avskrifterna äro
dock, som redan trycket visar, ofta föga utmärkta för den
noggrannhet och pålitlighet, man eljest skulle önska och
kanske även vänta av en så oumbärlig och förnämlig huvud¬
serie. Riksregistraturet har knappast utsatts för en tillräck¬
ligt stark källkritik. Många registraturavskrifter förete
påfallande omeningar, direkta felaktigheter (bl. a. i fråga om
adressat och datum) och otvetydiga förvrängningar. Man
kan icke ens vara säker på att breven alltid utfärdats, ty i
kansliet sparades många koncept, som icke expedierats.
Huvudorsaken till sådana brister är det kända förhållandet,
att riksregistraturen i allmänhet renskrevos först något eller
några, stundom många år efter själva händelserna. Ibland
fördes de av skrivare, som voro unga i tjänsten och icke
direkt eller närmare kände de händelser breven relatera.
Till förlagor tjänade i regel de gamla, i knippor buntade kon¬
cepten,1) stundom flyktigt, halvt oläsligt skrivna, stundom
ofullständiga eller med onöjaktiga, sedermera rättade formu¬
leringar. Registraturtexterna kunna kontrolleras, när origi¬
nalbreven eller efter dem tagna kopior bevarats. Koncepten
från denna tid förstördes däremot i allmänhet, sedan de av¬
skrivits, och från dem kan således mera sällan någon rättelse
vinnas.2) Ett dylikt konceptmaterial, ovarsamt och oförstån¬
digt behandlat av mindre sakkunniga skrivare, var tydligen
icke alltid lämpligaste underlaget för en fullgod registrering
av kansliets utgående expeditioner. Riksregistraturens värde
beror därför av många faktorer, av brevkonceptens riktighet
och fullständighet, av kopisternas kapacitet att läsa förla¬
gorna och deras olika noggrannhet vid avskrifternas verk¬
ställande, av den tid de hade att disponera för avskrivningen
m. m. Emellertid är det tydligt, att man ogärna och icke i
allmänhet lämnade utskrivningen av riksregistraturen åt
mindre kunniga kansliskrivare eller nybörjare i kansliet,
utan att en viss arbetsordning därvid avsågs och i huvudsak
även iakttogs. Härpå tyda redan de från denna tid bevarade
konceptens skick med deras dorsalpåteckningar. Vi veta,
att kanslern Erik Sparre, som inlade stora förtjänster om
ordnandet av riksarkivets samlingar, noga övervakade kansli¬
arbetet. Kanslilokalerna reparerades. Kanslern rekvirerade
1) Jfr en anteckning i hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 39 r.: »Denne januarii
concepte knippe är funnen, sedan den andra wart registererat.»
2) Flertalet av de bevarade koncepten från denna tid saknas i riksregistraturet
eller äro där endast regestförtecknade. — Man synes på sina håll efter dylika registre¬
ringar t. o. m. hava förstört godshandlingar i original eller i varje fall låtit dem saklöst
förfaras.
VIII
själv ej sällan papper åt kansliet, något som kunde be¬
hövas, då det nästan ständigt var brist på denna nödvändig¬
hetsvara, som ibland måste upplånas. Erik Sparre hade även
ögat på registreringsarbetet, vartill endast gott och jämnt
papper skulle användas. Efter hans utträde ur regeringen
sökte hertig Karls förtroendemän att efter bästa förmåga
hålla ordning i kansliet. De försummade icke tillsynen över
registreringsarbetets fortgång. Av hertigens fyra registratur
för den tid detta band omfattar är det första till större delen
skrivet av Måns Olovsson, en verksam fast hittills obeaktad
kansliskrivare. Hans för övrigt tidstypiska och svårbestäm¬
bara stil förekommer i många samtida kanslihandlingar.
Han var närvarande vid Arboga riksdag 1597, Uppsala riks¬
dag 1598, herremötet i Vadstena 1598 och vid de båda stän-
dermötena i Stockholm samma år i juli och december. Hu¬
vudparten av nästa registraturband är skriven av den bekante
kansliförvanten Erik Elofsson, aktivt verksam denna och
följande tid i kansliarbetet under riksdagarna och ständer-
mötena. Det tredje bandet (januari—juni 1598) har påbörjats
av kansliskrivaren Hans Hansson, som även fortsatt Måns
Olovssons arbete med första halvåret av 1597 års registratur
ett stycke. Hans stil finnes i flera hertig Karls brev från förra
halvåret 1598, bl. a. från Uppsala, och han tyckes denna tid
hava följt hertigen på hans resor. Han placerades försommaren
1600 som tullnär i Narva, och möjligtvis står därmed i något,
om än ej direkt samband, att hans hand så snart försvinner ur
första delen av 1598 års registratur. Den fullbordades av
kansliskrivaren Torkel Bröms, som möjligen avslutade sitt
arbete därmed före år 1600. Registraturbandet för juli-
december 1598 är så gott som fullständigt skrivet av kansli¬
skrivaren Olov Olovsson, sedermera betrodd sekreterare.
Av utvecklingen i dennes piktur och stavning framgår, att
han skrivit nämnda registratur redan år 1599. Några brev i
volymens slut (fol. 248—252), likaledes av hans hand, av¬
slöja sig genom stilen och ett par felskrivna årtal idet står
1602 i stället för 1598) som senare inskrivna. Olov Olovssons
riksregistratur är liksom så många dess gelikar ofullbordat.
Det slutar med handlingar från den 6 december, varefter en
dåtida blyertsanteckning på latin helt kort anmärker, att
luckan skulle fyllas. Olov Olovsson ledsagade hertigen som
handskrivare sedan slutet av april 1598 till början av år 1599
endast med obetydliga avbrott och var på grund av denna sin
tjänstgöring väl kvalificerad för sitt registreringsarbete. Det¬
samma kan även sägas hava varit fallet med Måns Olovsson,
Erik Elofsson och väl även med Hans Hansson. Hur länge
IX
Torkel Bröms varit i kanslitjänst före maj 1599, då hans namn
anträffats i akterna, och med vilka uppdrag är icke känt;
hans registraturavskrifter äro knappast vårdade. I förra
hälften av 1600 års registratur, som han likaledes till större de¬
len skrivit, som det synes vid en senare tidpunkt än det förut
nämnda, har Torkel stundom anmärkt, att det avskrivna
konceptet var 'ovisst’. En skrivare, som att döma av
resultatet långt ifrån varit sin uppgift vuxen, har skrivit ett
parti (fol. 199—275) i hertig Karls registratur för senare halv¬
året 1597- Hans hand förekommer även i riksregistraturet
för senare halvåret 1599 och i registratur av yngre datum.
Beträffande arbetsfördelningen inom kansliet kunna ännu
några uppgifter lämnas. Helst anlitades kansliförvanter
med utpräglad skönskrift för utskrivning av statsrättsliga
urkunder, instruktioner för sändebud, mötesbeslut, viktigare
originalbrev och andra dylika handlingar. Så har en mycket
anlitad kansliskrivare, vid namn Stig Karlsson, med elegant
stil skrivit rent Arboga riksdagsbeslut, flera andra riksdags¬
handlingar, bl. a. från Uppsala riksdag 1598 och Linköpings
riksdag 1600, och det av hertig Karl utfärdade exemplaret av
Linköpingsfördraget 28 sept. 1598. Stilarna i kansliets skön¬
skrifter äro stundom så lika varandra, att man endast med
möda och tvekan kan tillskriva dem vissa personer, såsom
Carl, Hans, Jon och Måns Olovssöner, Nils Hansson eller
någon annan. Andra kanslitjänstemän anlitades av hertig
Karl med förkärlek som handskrivare, exempelvis den s. viii
nämnde Olov Olovsson, som även brukades som herredags-
skrivare (bl. a. i Linköping år 1600). Åt en del kansliförvanter
anförtroddes diplomatiska uppdrag och andra beskickningar.
Så deltog den s. 923 nämnde Carl Hansson Raaf (eller Raab)
i gränskommissionen till Norr- och Österbotten åren 1596
och 1597, och han skickades även på andra resor. Dessemellan
fick han ibland syssla med genealogiska frågor, varom en
släktbok bland Genealogica i Riksarkivet vittnar. Måns
Olovsson sändes åren 1595, 1596, 1598—1600 på flera resor
till Ryssland och Finland. Redan i hertig Karls kansliordning
17 jan. 1592 hade han anmodats att 'med allsomstörsta flit
lära skriva, läsa och tala det ryska tungomålet’. Även Stig
Karlsson var ofta på beskickningar, såsom år 1596 till Polen,
år 1600 till Narva vid ryska gränsen samt till Tyskland.
Han omkom på en sådan resa hösten 1601 genom olycks¬
händelse i närheten av Wismar. Till klagomålssaker, rätte¬
gångar och andra juridiska ämnen anlitades gärna särskilt
avdelad personal, bland vilken denna tid främst märkes
Erik Jöransson Tegel. Från kansliet avancerade åtskilliga
dugande tjänstemän till andra, mera indräktiga poster. En
ansedd kansliskrivare, Claes Philipsson, förestod på 1590’
talet till sin död (år 1597) tullverket i Stockholm, där även
andra kanslitj änstemän som Gisle Jakobsson, Sven Christoffers¬
son, Hans Federman placerades. En annan vid namn Per
Eriksson, säkert densamme som hertig Karl år 1599 förord¬
nade till Johan Jöranssons biträde i Riksarkivet »i de svenska
sakerna», var i bortåt 20 års tid handskrivare på Stockholms
slott, vilket långt ifrån var någon sinekur. Den betrodde
sekreteraren Lasse Christersson befordrades år 1603 till befall¬
ningsman över bergsbruken, liksom Johan IJI:s bekante sekre¬
terare Didrik Persson åren 1594—1601 var fogde i Västerbotten
med södra lappmarkerna. Den dåtida kansliskrivaren, som när
så påfordrades fick hand om allehanda praktiska saker
såsom skeppsutredning m. m., förde ett rörligt, mång¬
sidigt liv och var i allmänhet väl rustad till praktiska
uppdrag.
Den kraftiga utvecklingen sedan 1400 talet i kansliets
arbete fortfor även i slutet av sextonde seklet. Till åter¬
verkningarna från det stränga och noggranna räkenskaps-
väsen, som Gustav Vasa infört till båtnad för kronans finanser
och rikets styrka, hörde ökade krav på duglig personal i
kronans kammare och kansli. Kraven fylldes tack vare
tidens lidelsefulla intresse för boklig och humanistisk bildning.
Det var även under 1500-talets senare hälft, som tack vare
humanismen den svenske adelsmannen gemenligen lärde sig
skriva. Riksdagsakterna vittna bland andra handlingar om
denna utveckling. Det ansågs alltmer som en skam, om
frälsemannen icke kunde teckna sitt namn och begripligen
skriva. Adeln vann med nya kunskaper ökad tjänstbarhet
i rikets förvaltning.
Av de samlingar utom riksarkivet, som i detta band sär¬
skilt anlitats, må blott nämnas finska statsarkivets serier
Acta Historica, Handlingar rörande Sverige och den s. k.
Gottlundska kopieboken eller som den officiellt heter »Kopie-
bok 1592—1601», skriven för A. J. Messenii räkning. Stads¬
arkivet i Reval har bidragit med några akter, och otvivelaktigt
äro ytterligare bidrag till de estniska ständermötena under
denna epok gömda i estländska arkiv. Uppsala universitets¬
biblioteks rikhaltiga handskriftssamling har lämnat flera
bidrag, så t. ex. innehåller volymen 180 i Nordins samling
viktiga kanslihandlingar, liksom dylika även anträffats i
Westins samling. Som ett kuriosum kan anföras, att det för¬
komna exemplaret av Uppsala stads sigill, varmed ständernas
protestation 20 febr. 1598 (n:o 180) varit beseglad, synes åter¬
finnas i Palmsköldska samlingen.
Som tillägg och bihang hava några under tryckningen
okända eller förbisedda viktigare aktstycken och uppteck¬
ningar medtagits. Många handlingar, supplerande det tredje
bandet, äro återfunna men hava (utom trenne av särskild
anledning här införda dokument) på grund av volymens redan
ansenliga omfång utelämnats.
I avseende på handlingarnas återgivande i tryck hava i
första häftet samma grundsatser tillämpats som i de före¬
gående banden. Vid arbetets återupptagande år 1926 ansågs
det, efter dryftning av de tidigare använda reglerna, att en
viss förenkling av dessa knappast längre fullt tidsenliga prin¬
ciper borde ske. Det fastställdes då:
1) Stavning av ort- och personnamn normaliseras icke.
2) I texten förekommande vokaltecken (frånsett ij och
y i svenska texter samt meningslös tre- eller fyr-
dubbling av vokaltecken) normaliseras icke.
I övrigt bestämdes:
3) Dubbelskrivning av konsonant förenklas enligt mo¬
dernt språkbruk utom i ställning mellan två vokalljud.
4) Skrivning av j i vokalisk ställning ersättes med i
(dock behålles ij som beteckning för långt i-ljud).
5) Skrivning av v och w i vokalisk ställning ersättes
med u.
6) Bruket av ij och y i svenska texter normaliseras efter
modernt språkbruk.
Slutligen skulle även interpunktionen normaliseras i när¬
mare överensstämmelse med moderna regler, dock endast i
mindre utsträckning beträffande originalbrev, samtida tryck
och eljest språkligt intressanta aktstycken.
Även med dessa förenklade regler har normaliseringen på
grund av arbetets långvarighet och de avbrott, det varit un¬
derkastat, icke blivit fullt konsekvent tillämpad. Ej minst
gäller det naturligtvis reglerna för interpunktionen. I sist¬
nämnda avseende har huvudvikten lagts vid särskiljandet av
självständiga meningar medelst punkter och ett jämkande av
kommateringen, där den hotat att störa eller äventyra tex¬
tens rätta förståelse.
Stockholm i december 1938.
Lars Sjödin.
INNEHÅLL.
Sid.
Förord. III.
Landsortsförhandlingar 1597 maj—september (n. i—42).
Hertig Karls mandat om förklaring på Arboga riksdagsbeslut 1.
Ständerna i Bergslagen, Dalarna, Västmanland, Uppland, Östergöt¬
land, Västergötland och Småland... 9.
Adeln i Östergötland och Småland 28.
Borgmästare, råd och menige man i Kalmar 35.
Borgmästare, råd och menige man i Stockholm 40.
Ständerna i Finland 42.
Ständerna i Estland 43.
Rådsherrama och enskilda adelsmän utom rådet 49.
Ständermöte i Stockholm 1597 juli—augusti (n. 43 — 72).
Förberedelser
Öppet brev om ständermötet 78.
Förhandlingar med rådsherrarna 83.
Förhandlingar med Claes Flemings anhängare i Finland 96.
Förhandlingar med samtliga ständerna i Stockholm 101.
Hertig Karls första proposition 102.
Adelns svar 105.
Prästerskapets svar 114.
Hertig Karls andra proposition 117.
Punkter framställda av hertig Karl till underskrift 120.
Hertig Karls förslag till riksdagsbeslut.... 121.
Adelns svar på hertig Karls förslag till riksdagsbeslut 125.
Förslag till riksdagsbeslut den 11 augusti 127.
Berättelse om förhandlingarna den 11—13 augusti 128.
Beslut 133.
Förhandlingar under riksdagen med de frånvarande rådsherrarna..... 147.
Förhandlingar inom särskilda stånd ..... 160.
Rättegångssaker 163.
Landsortsförhandlingar 1597 september—december (n. 73—98).
Förhandlingar med ständerna i Finland september—oktober 179.
Öppet brev om ständermötet i Åbo ..... 180.
Hertig Karls proposition och ständernas svar . 182.
XIV
Sid.
Förhandlingar med ständerna i Estland september—oktober 203.
Förhandlingar med de svenska ständerna november—december 217.
Berättelse om hertig Karls finska resa 218.
Ständerförhandlingar i landsorten
Öppet brev om möten i Jönköping och Enköping 238.
Hertig Karls proposition till den till Jönköping kallade
adeln 240.
Öppet brev om lokala ständermöten 241.
Förhandlingar i Stockholm med adeln 245.
Förhandlingar med rådsherrarna i Östergötland .... 252.
Riksdag i Uppsala 1598 februari (n. 99—186).
Förberedelser
Förhandlingar med landsortsständerna 1597 december—1598
februari 261.
Öppet brev om lokala ständermöten 262.
Öppet brev till de i Enköping samlade ständerna 272.
Ständernas i landsorten möten och svar
Bergslagen och Dalarna 277.
Hertig Karls furstendöme 282.
Östergötland - 286.
Småland 286.
Västergötland 295-
Närke 297.
Finland 299.
Förhandlingar med rådsherrarna 1597 december—1598 januari 306.
Förhandlingar med Stockholms stad 1598 januari 327.
Förhandlingar i Uppsala med de till begravningshögtiden sam¬
lade ständerna (1598 24 januari—7 februari).. 340.
Förhandlingar med de frånvarande rådsherrarna (1598 27
januari—8 februari) 358.
Laskis förhandlingar före riksdagen med ständerna i landsorten
och huvudstaden 376-
Förhandlingar med Laski och samtliga ständerna i Uppsala 405.
Riksdagsutropet 4° 7-
Laskis oration 4°8.
Laskis protest mot hertig Karls ständermöten 417.
Laskis tretton punkter och hertig Karls svar därpå 419.
Hertig Karl begär ständernas betänkande om svar på Laskis
tretton punkter 43 *■
Hertig Karls proposition om rikets råd 435.
Riksdagsberättelserna — 442-
Hertig Karls svar till konung Sigismund och därmed samhöriga
skrivelser 461-
XV
Sid.
Ständernas beslut och skrivelser samt rättegångsordningen 485.
Ständernas svar till konung Sigismund 487.
Ständernas förklaring om Söderköpings och Arboga beslut 500.
Instruktion för beskickningen till konung Sigismund 505.
Ständernas skrivelse till Finland 507.
Mandat om rättegångsordningen 512.
Rättegångsförhandlingar 516.
Besvär 518.
Landsortsförhandlingar 1598 mars—maj (n. 187—218).
Öppet brev om kungörandet av Uppsala förhandlingar och beslut.. 520
Ständerna i Dalarna och Småland 521
Adeln i Östergötland ; 524
Borgmästare, råd och menige man i Jönköping 531
Borgmästare, råd och menige man i Stockholm. 531
Adeln och krigsfolket i södra Finland 544
Ständerna i Österbotten... — 558
Rådsherrama 568
Ständermöte i Vadstena 1598 juni (n. 2x9—247).
Förberedelser 604.
Öppet brev om ständermötet i Vadstena 606.
Laskis förhandlingar med landsortsständerna 623.
. Förhandlingar i Nyköping med rådsherrarna och Laski 643.
Förhandlingar med upprorsmännen i Västergötland 662.
Förhandlingar med samtliga ständerna i Vadstena 667.
Berättelse om första mötesdagens förhandlingar 671.
Hertig Karls propositioner och ständernas svar 672.
Adelns bekräftelse på Uppsala riksdags skrivelse till konung
Sigismund 689.
Beslut
Ständernas förklaring 692.
Hertig Karls och ständernas förening 702.
Ständernas svar till konung Sigismund 709.
Förhandlingar med Hogenskild Bielke under ständermötet.... 715.
Förhandlingar med Nils Gyllenstierna efter ständermötet 719.
Landsortsförhandlingar 1598 juli (n. 248).
Bekräftelse av adel i Västergötland på Vadstena beslut 723.
Ständermöte i Stockholm 1598 juli (n. 249—259).
Förberedelser 7 2 5 •
Öppet kallelsebrev : 726.
Förhandlingar med de närvarande ständerna m. m.
Hertig Karls proposition och ständernas svar .... 727.
Öppet brev till Håbo härad 736.
Sid.
Ständernas bekräftelser på Vadstena mötes beslut 737.
Förhandlingar med Finland . 741-
Konung Sigismunds svar till riksständerna och hertig Karls för¬
handlingar med konungen 1598 juli—september (n. 260—268). 749.
Konung Sigismunds landsortsförhandlingar 1598 augusti—sep¬
tember (n. 269—295).
Konung Sigismunds öppna brev till ständerna 767.
Ständerna i Götaland
Småland
Möte i Kalmar i augusti 773-
Möte i Västervik i september med Tjust och Tuna län... 775.
Möten på okända orter 77^-
Claes Jonssons och Per Jönssons resa i början av sep¬
tember 7&1.
Förhandlingar efter Claes Jonssons och Per Jönssons resa 783.
Östergötland
Möte vid Stegeborg i augusti 787.
Förhandlingar med krigsfolket hos hertig Karl 788.
Utlyst möte i Linköping i september - 796.
Västergötland 797-
Ständerna i Svealand och Norrland 79^-
Uppland 802.
Möte i Stockholm i början av september med prästerskapet 803.
Claes Bielkes förhandlingar 804.
Möte i Uppsala i september 807.
Dalarna 818.
Norrland 821.
Hertig Karls landsortsförhandlingar 1598 augusti—september
(n. 296—310).
Ständerna i Götaland 822.
Småland 825.
Östergötland 831.
Möte i Söderköping i början av september 832.
Västergötland — 835.
Ständerna i Svealand och Norrland 836.
Uppland 840.
Dalarna 841.
Västmanland 847.
Södermanland 851.
Norrland - 852.
Österbotten 853.
Förhandlingar med rådsherrarna 854.
XVII
Sid.
Landsortsförhandlingar 1598 oktober—november (n. 311—330).
Öppet brev om rikets regering i konungens frånvaro 863.
Ständerna i Dalarna, Västmanland, Östergötland och Småland 865.
De i Stockholm församlade ständerna 873.
Adeln i landsorten 877.
Östergötland 879.
Småland 881.
Västergötland 883.
Uppland och Finland 884.
Enskilda rådsherrar och adelsmän _... 887.
Stockholms stad 890.
Ständermöte i Stockholm 1598 december (11. 331—335).
Möteskallelse 897.
Hertig Karls proposition och ständernas svar 898.
Hertig Karls svar på allmogens betänkande 902.
Tillägg och Bihang (n. 336—351).
Hans Åkessons inlaga på Västgötaadelns vägnar till hertig Karl
(år 1596) 906.
Hertig Karls punkter till Västgötaadeln (år 1596) 907.
Västgötaadelns svar på hertig Karls punkter (år 1596) 908.
Hertig Karl infordrar rådets i Reval förklaring över Arboga riks¬
dagsbeslut 909.
De estniska ständernas instruktion för Dietrich Strick till konung
Sigismund 910.
Estländska lantråds- och ridderskapsmedlemmar anhålla hos konung
Sigismund, att han ville avstå från borglägerreformen 916.
Rådets i Reval förklaring till konung Sigismund angående dess
förening med estländska lantråden och ridderskapet 918.
Hertig Karl utskriver en gärd till ständermötet i Stockholm 920.
Skövde stads mötesfullmakt för Ericus Amberni 921.
Arvid Erikssons svar på hertig Karls stämning till adeln och krigs¬
folket i Finland 922.
Punkter framställda av hertig Karl till underskrift 926.
Prästerskapets svar om riksråden i Östergötland och Karl Gustavs¬
son Stenbock 929.
Förklaringsskrift av borgmästare, råd och menige man i Stockholm 932.
Försäkringsskrift av invånare i Kalmar 933.
Förklaringsskrift av rådet i Kalmar 936.
Förklaringsskrift av präster och bönder i Stora Lundby socken 936.
II — 291707
XVIII
Sid.
Register.
Förteckning över handlingarna i tidsföljd 93§-
Förteckning över använda arkiv och samlingar ...: 953•
Förteckning över handstilar 955-
Förteckning över handlingar ur den paginerade Acta historica serien 958.
Rättelser "59-
LA NDSORTSFÖRHAN DUNGAR
1597 maj—september.
Hertig Karls mandat till alla landsändar om utsträckning med tre 1
veckor af den för afgifvande af förklaring på Arboga riksdags¬
beslut utsatta tiden. Nyköping 1597 den 2 maj.
Samtida afskrift i Jöran Posses kopiebok, fol. 83 v., under ru¬
brik: »Hertigh Karls mandat till alle landzänder, derudi hann be¬
gärer stenndernes rådh och sämptyckie till att förfölie riksens råd
och flere, om the icke vele sämptyckie till thet, som i Arboga så
och eliest af honom giort och beslutidt var. Dadum(!) Nyköpinng
denn 2 maji anno etc. 1597», jämförd med och rättad efter
1) dålig afskrift i k. Sigismunds svenska registratur 1597—1600,
fol. 1 v. (sign. B); 2) afskrift från 1700-talet i en i Skokloster¬
samlingen förvarad handskriftsvolym, signerad Miscellanea manu-
scriptorum T. 13, fol. 197, under rubrik: »Copia af furstens öpne
bref til ständerna uti Östergiötland och Småland anno 1597 och
öfverantvardat riksens råd uti Linkiöping d. 12 maj med Muritz
Jöransson» (sign. C); samt 3) och 4) samtida afskrifter bland <
Riksdagsakta i Riksarkivet, den ena, daterad d. 9 maj, med på¬
skrift »Thänne briff bekomet häfver nesta söndag effther penngis-
dag [M/5] 97 (här sign. D), den andra daterad d. 2 maj (sign.
E), båda af okändt ursprung. Underskriften är tagen från C
och E. Af såväl fullmakten för landsortsunderhandlarne som af
rubriken i den Posseska kopieboken framgår, att mandatet utgått
till alla landsändar.
Vi Karl etc. tilbiude eder oss elskelige, andelige och världls-
ligie, ädle och oädle, bischoper, praelater, prester,3 krigsmänn,
borgere och menige almoge, so[m] udi Östergötlannd* boendes
äre, vår etc. och vele eder, gode3 männ,3 sampt- och synnerligen
nådeligen icke förholle, att, effter som eder allom nogsampt
veterligidt är, hvar opå de riksdager gått håfve, som här i
rikedt någre förledne år både i Upsala, så väl förr, som udi
k. M:tz, v. e. k. h. broders kröninng, såsom och för ett år seden
i Söderköpinng holldne äre, nembligen att vår cristelige, frie
Riksdags akter IV. i
2
1597
religion, så och Sverigis lagh, arfföreningen och andre före¬
gångne, beslutne hanndlinger måtte medh (°: vedh") macht holdne
blifve och villfarannde lära i religion[en] afskaffvedt, regeringen
lier i rikedt uthi lute k. M:tz frånvare så förordned och före-
stånden, att thed måtte lännda h. k. M. och hele rikedt till vall¬
färd och bäste, så och innbördes ro och enighet stiffted och vidh
macht holledt, allt buller och hvad sorn innbyrdes opror kunne
orsak gifve förhindred och förtaged varde, och änndogh sadant
alt var opå för:te riksdagh i Söderköpinng af menige rikesens
stender så väl innen som uthan rådz enhelleligen besluthidt, att
hvad som tilförende udi k. M:tz cröninng utlofvad och tillsagt
var skulle stadeligen och fast varda holled och efifterkommedt
och therifrå ville ingen någen tidh vike eller sigh ifrån af-
synndre och trenngie, icke helier sigh förföre lathe, likväl håfve
enn part både emot sådane beslut, såsom och sielfve k. M:tz
edli och försäkringd tagedt sigh synnerlige' befalninger och
regeringer före i landzänderne. Och effter igenom sadane
theres regemänte stor orede och sigh i rikedt ypped och för-
orsakedt häfver, så som thess verr[e] nu oppenbarligen i Finn-
lannd för händer hafs, der månge tusend meniskior äre komne
om hallsén och jemmerligen mörde och ihälslagne, såsom enn
hop menlöse får, dem man leder och förer tili slachtebenken,
hvilched och på denne side icke mindre hade skedt, hvar vi
näst Gudz gudhdommelige tillhielp sådant i tidh icke hade för-
hindredt och förekommed, så myckedt oss mäst häfver möge-
ligidt vared och städt tilgörendes, så, ändogh rikesens rådh så
väl som andre rikesens ständer enhelleligen medh oss håfve
förened sigh i för:te Söderköping, att the medh rådh och dådh
ville hielpe till att afskaffe alt thed, som vår cristelige religion
kunne vare till hinnder och innbördes oenighet och osemie till
opvekelse, och lute k. M:tz kongelige edli, Sverigis lagh och
arfföreningen, på hvilche alle dessa afhandlinger grunndede äre,
måtte vidh macht holdne blifve, så är sådant icke allene af
dem uthaf råded, så väll som andre flere icke effterkommedt,
någre få unndentagendes, så att the någen vilie hade sådane
nye regenter och regeringer att afskaffe, uthan äre en part,
som mere gore ett medh dem. Och hvadh vi i saken rådde,
att sadane regenter skulle afskaffes, thed häfver alt vared them
emot, enndogh vi nu förnimme, the både igenom deres schrif-
velse och eliest här och ther ut spride, att the fördennskull
skulle vara komne i vår onåde och misstyckie, för thed the
afrådde then finske rese, som vi i fiord om sommer[en] hade
achted att företage medh någod folk, eller och som vi begärede,
att någre af dem ded gore skulle och denn jemmer och store
nödh, som då vart ynkeligen klaged öfver, skaffad böter opå,
1597
3
ded the då alldeles emot sade/ hvilkedt de förmälle sigh håfve
giort fördenskull, att de[t] icke komme skulle [till*] inbyrdes
krigh och hanndgrep svänske män emellen, thet som medh
ingen sanning befinnes skall, att vi ded i sinned haft håfve.
Thy änndogh vi achtede oss dit öfver och [a; attc] stilleh och
förekomme denn oro och buller, som der i landzännden yppad
var, och ville håfve någed fålk i fölgie medh oss, så var ded
likvel icke vårt upsåt, icke heller vår vilie, att antingen vi eller
de någed krigh heller" blodzutgiutellse företage eller begynne
ville, uthan effter her Claes Flemming medh sitt parti hade
oss på ded högste unnsagt, så kunne hvarken vi drage den
rese alene eller och således sännde dem åstadh, uthan måtte
håfve ded fölgie vi kunde försvare oss medh, hvar något otill¬
börligen hade vared emot oss eller dem företaged4 eller4 til-
budit; vethe och icke heller, huru sådane buller kunne afstel-
les, hvar de icke finnge se någedt alfvar dertill brukes, och (sic!)
alldenstund deres öfvervålld och hårdnakedhet sigh ögenskin-
ligen se läther, att the fögie sköte om, hvad the sigh företage,
håfve och lathed sigh förnimma, effter som någre bref uthvise
oss nyligen tillhannde komne äre, att the håfve i sinnedt sända
enn hop1 krigsfålk hit öfver till Sverige. Hvad gagn dermedh
ville fölgie och hvad de medh sådant håfve i sinnedt, ther måge
ärlige männ dömme om; gode ord att bevecke them till att
betenkie sigh i saken häfver inted feles, uthan the äre på åt-
skillige tider både bedne och förmante medh theres otillbörlicre
o # ö
handlinger att afstå. Och hvar vi då denn rese hade fullfölgt
eller och någre af dem hade åstadh dragedt, som vi flitheligen
af rikesens råd på’" den'" tidh”' begärede, så förhoppes oss
näst Gudz gudhdommelige tilhielp, att thed icke så vidt skulle
håfve kommedt medh den inbördes blodzuthgiutelse, som der
nu seden, Gudh bättred, fölgt häfver. Om the nu i denn saken
som trogne rådzpersoner rädt håfve och huru the för rikesens
ständer vele och kunne thet försvare, the mångetusend menni-
skiors mord, som seden så jemmerligen skedt är, ther måge
de sielfve se sigh om. Och är nu påskinligidt, att igenom deres
rådslagh äre de andre mere styrkte uthi deres onnde före-
hafvende, än de sigh deraf rätted håfve, som nu oppenbart
är, thy therefft[er] häfver hvar i sinn stadh taged sigh före att
råde och” biude," handle och bestelle, så och rikesens rännte
och uppörd att partere och förskingre, effter som dem sielfve
häfver synntz mer än tillförennde; håfve och haft i sinned ett
önkeligt blodbadh på denne siden här i rikedt att annrätte,
hvar deres onnde vilie och upsåt hade kunned haft" framgånng
eller och änn effter deres förhopning håfve kunne, thed dogh
Gudh nådeligen afvännde, som the gerne ville, effter som åt-
4
1597
skillige kunskaper både uthaf bref och någre her Claes Flem-
mings och fleres tiänere, som håfve vanked dem emellen, för
oss godhvilligen begänt (!) håfve/
Derföre alldenstund vi såge, att vi ingen hielp hade af dem,
som oss bistånnd i regeringen gore skulle, eij heller beviste
oss någen hörsamhet eller lydno uthi thed vi till h. k. M:tz och
rikesens beste bude och befalte, effter som i Söderköping lof-
vedt och tillsagt var och all världzligh och naturligh lagh och
rätt medgifver, så varte vi fördenskull förorsakede att seije oss
uthaf medh regeringen, som vi både effter k. M:tz eigen be¬
gären så väl som menige rikesens stenders flitigeg åstunndan
på atskillige tider [ossr] opå tagedt hade, sa att vi på ded
sätted, som tillgåt häfver, [icke vele håfve*] dermedh till att
bestelle, inn till dess menige rikesens stännder kunne komme
tillsammen och videre berådhslå, huru medh regeringen här i
riked uthi lute k. M:tz frånvaro skulle hanndledt och bestält
varda, hvilke[t] och nu seden i näst förlidne februarii månedt
uthi Arboga på enn allmenneligh riksdagh skedt är, så att the
mäste rikesens stännder, som der församblade voro, hade be-
sluthidt och förened sigh, att the stadigt, fast och oryggieligen
vele blifve vedh the föregånngne* handlinger, så väll i lute k.
M:tz croning, som ded i Suderköpinng afhanndledt är, serdeles
och hvar i sinn stadh hielpe till, att lute k. M. medh thet alle[rj-
förste måtte blifve kalledt hit i rikedt igenn, att h. k. M. dess-
bätter medh sin egen konngelige närvarelse kunde all ovilie"
och orede, som opkommen är, förtaga och afskaffa och rikedt
i semie/ ro och enighet settie och igen komme lathe. Och
alldenstund att mestedels af rikesens radh häfver holledt sigh
ifra fonte mothe, såsom och styrkt och afrådt månnge, både adel
och krigsbefel, prester, borgere och bönnder, hvilche uthan
tvifvel der gerne hade kommedt tillstädes, hvar rikesens rådh
som the förnembste i rikedt på deres kall och embetes vegne
hade lathed sigh der tillstädes finne, som tilbörligen hade varedt
och deres rådzedh och embete kräfver, att styrkes [3: styrkex]
till alt ded, som rikesens vällfärd och bästa kunne tiänligidt
vara, männ effter the therhäden icke komne äre, som medh
rätte hade ske bort, som för:t är, till att gifve deres betenkiende
i saken medh de andre stennder tillkenne, håfve fördenskull de
ständer, som der tillstädes^ voro, så besluthed, att the som
frånvarendes [voro] skulle sex vekor effter den ticlh fonte beslut
var samptycht gifve deres mening och betenkiende, hvad heller
the vele göra ett medh the andre uthi thed, som ther besluthidt
och afhandledt var, hälst effter der innted annee! afhandledt
eller beslutidt är, än ded sorn2 lute k. M. och fäderneslannded
till vällfärd och bästa och ro och enighet nyttigt och tiänligidt
1597
5
och föregångne handlinger likmätigt vara kunnde, eller hvad
skälige orsaker de kunnde håfve deremot att förebäre.
Och effter samme sex vekors tidh lennge seden äre förbi
och framfarne och ännu till denne tidh inge antingen innen eller
uthen rådz af them, som i Östergötland" och Smålannd boen¬
des äre, serdeles af adel och någre af krigsbefäl, borger, pre¬
ster och bönnder unndentagendes, hvilche meste parten der i
Arboga tillstädes vore eller ju någre fullmechtige af hvart hä-
redt, håfve sigh förklaredt, att [3; hvad"] de i denn måtte till¬
sinnes äre mere, än hvad som rikesens rådh giorde igenom
theres otilbörlige beskyllninger udi deres schrifvelse till sten-
derne, som i Arboga församblede vore, dertill vi då lothe
gifve vår tillbörlige svar, hvilched och framdeles uthaf tryckedt
skall utgå och allmenneligen förkunnedt varda, och för:te be¬
slut förmå, att hvilchen som innen fonte tidh sigh icke förklare
ville eller theres skelige gensagor, hvad the håfve theremot
att förebäre, tilkennegifve medh sådane skäl, som till saken
kann tillfyllestgöre, och icke ville gore medh dem ett uthi ded,
som till lute k. M:tz och fäderneslandzens beste länder, både
thed som udi Söderköpinng enhelleligen och frivilligen giort,
samptycht och besluthid och udi fonte Arboga afhandledt och up-
rättad" vart, dem ville de effter fonte Söderköpings beslut achte
och holle för rikesens orolige och afsynndrede femmer och medh
samptlige stendernes tilhielp, effter noghsam undervisning och
förmaning, hvilched och nu tillfyllest skedt är, hielpe tillbörligen
att straffa lathe, hvarföre, på thed att för: te beslut och alle
föregångne handlinger måtte i sielfve verkedt holldne och full-
bordede varde och rikedt komme till* semie och enighet igenn/
så är fördennskulld vår nadige förmaninng, att I, gode männ
alle, som fonte Arboga herredag"' samtycht och bevilliged håfve,
ville ännu gifva edert rådsamme och uthtryckelige betenkiende,
huru sakerne emot dem företages skola, som till fonte beslut och
föregångne handlinger icke samptyckie vele. Och på thed the
icke skole håfve att förebäre, thet mann för hastigit häfver gått
om medh saken, så att the icke håfve haft tidh nogk sigh att
betenkie, så synes oss, att them ännu må gifvas och tillathes
tre vekers tidh effter dette bref varder dem förkunnedt, och
de, som då innen dess sigh medh the andre stännder icke för-
ene vele, hvilkes nampn effter fonte tre vekers tidh skole för-
kunnede och utropede' varde, att de [°: K] sedan hvar i sin
stad vele hielpe till dem tillbörligen att straffa och hvarken
husa eller hemma, hielpa eller befordre, uthan achta och holla
lör k. M:tz orättrådige och rikesens oproriske och otrogne
männ och fäderneslandzens förderfvere och them i alle måtte
att emotstå och förfölie, som fonte beslut både i Söderköpinng
6
1597
och Arboga uthtryckeligen inneholler och förmäler. Så frampt
thed icke sker, som vi oss dogh till eder visseligen förse, att
I förhielpelige äre, då varde fonte beslut udi deres rätte acht
icke holldne och effterkomne, och månge tage då tilfelle att
träde derifrån, när de förnimme, att thed icke medh större
alfvar skall holled varde, som medh tidige och välbetänkte rådh
samhelleligen och endrechteligen afhanndled och besluthid är,
deraf då en sådane split och oenighet i rikedt blifve vill, att
barned i vaggan måtte niuthed till onnde, thed Gudh alsmech-
tigh nådeligen afvännde. Och ther I kunne håfve denn fruchtan,
att vi skulle undfalle eder, om eder någed öfverbvåld] och orätt
tillbiudes, för thed I offte:de beslut samptycht och bevilliged
håfve, som dågh ärligi[t], redeligidt och försvarligidt äx,s så
vele vi nu som förr udi Arboga håfve eder låfved och tillsagt,
att vi icke vele eder förlatha udi någen måtte, uthan medh
eder alle opsatt håfve lif och lefverne medh alt hvad i vår för¬
mögenhet vare kann, och förse oss der emot, att I och stade-
ligen och oryggieligen holle och effterkomme, hvad som I fri-
villeligen tillförende besluthed och försegled håfve i thed, som
kan lännde till alles vår vällfärd och heste både i anndeligh
och lekammelig/! måtto. Härom begäre vi, att I innen f:te tre
vekers tidh vele af hvart häredt unnder edert häredz insegl
gifve oss eder uttryckelige och schrifftelige svar och mening
tilkenne. Gudh etc. Af Nyköpinng den 2’ maji anno etc. 1597.
CAROLUS *
a) Saknas B. b) Östergötland och Smaland B, C; Smälandh D. c) Rättadt efter
B, C, D, E. d) Orden såsom — försäkring, saknas B. é) förnemdlige E. f) emot stöde C.
g) Tillagdt efter B, C, D, E. h) af ställe C. i) inbördes tillägga B, C, D. k) Saknas B,
C, D, E. /) här B. m) Saknas E. n) Saknas B. o) sin villie och tillägga B, C. p) Sista
delen af meningen är i samtliga afskrifter korrumperad, q) bön och tillägga B, C, D, E.
r) Tillagdt efter B, C, D, E. s) De inklamrade orden tillagda efter B, C, D. t) beslutne
tillägga B, C, D. u) ville C, D, E. v) sin B. x) Rättadt efter B, C, D, E. y) för-
samblede B. C, D, E. z) lender tillägger D. d) insagor, B, C, D, E ä) Westergötland
tillägger oriktigt D. ö) Rättadt efter C, D, E. a) upräpped B, D; uprepeteradt C.
b) stadige ro tillägger D. c) D tillägger här: »dy at tilstedie, thet sadanne orede her i riket
lenger vare skall, ville theli}.) vare alles vare förderf; äre förthenskulldh icke tilsinnes
thet lenger lide eller tilstedie, utan velle oss gierne derom at beflite, at alting motte
komme uti bätre lagh och skick igen, pa thet vart fäderneslandh motte vel ga och k. M.,
v. e. k. h. b., idt roliget och frittsamliget regemente för sig finne motte, när Gudh vill h:te
k. M. hit till sitt arfkonungerike kommendes varder; hvarföre v. n. formaninfh är»,
d) afhandlingh B, C, D. é) uptechnede B. f) Rättadt efter B, C, D, E. g) bade för
Gudh och hele verden tillägger D. h) världzlig B, C, D. i) 9 D. k) Underskriften tillagd
efter C och E; B och I) sakna underskrift; under afskriften i Posses kopiebok står:
<Unnderschrifvidt af hertig Karl».
I hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 167 v. finnes under dateringen:
»Af den 30 aprilis år etc. 97» ett med det ofvan aftryckta i hufvudsak
öfverensstämmande bref; endast afvikelserna meddelas här nedan.
Vi Karl etc. oädle, presterskap, krigsmen och meninge al-
moge, som uthi N. boendes äre nest förledne så väll som
1597
7
i — — cröningh som elliest såssom för ett år sedlien — — all vil-
farende vardhe; och endoch sådant alt vart uthi Suderköping på
then riksdagh, som ther för halfannedt år sedhen hollén blef, af
enhelleligen och frivilleligen — — afsöndre och förföre lathe, lickvel
efther en part både emot sådane beslut såssom och sielfve K. M:tz edh
och försäkringh tagit — — i landzenderne, såssom medh her Claes
Flemmingh i Findlandh, her Erich Gostafsson i Vestergötlandh, her
Arfvedh Gostafsson der i Ostergötlandh och her Carl i Smålanndh
skedt är. Och hafs och på thenne sidhe sådant icke för¬
hindret hadhe, så emoth (0: endoch) the andre — — alt thet,
som sig emot förde beslut och andre föregångne afhandlinger förorsake
kundhe, så vårt doch sådant icke allene inthet af them uthaf rådet
eftherkommit, att the —• — afskaffe, utan hvadh vi i saken rådde ther
till, thet var them alt emot och ther medh mere styrkte them andre
uthi theres förehafvendhe, än the ville läggie sig ther uth om thet att
afskaffe, hvaregenom the andre, hvar i sin stadh, toge sig före att rådhe
och biudhe, handle och bestelle medh riksens rente och opbörd then
att partere och förskingre efther som them sielfvom syntes. Derföre
aldenstundh vi såge befalte, så vordhe flitige bonn och
åstundan oss — — vardhe, hvilket och nu sedhen uthi förledne martii
måned föregångne och besluthne fordret hit all ville
och orede — — afskaffe. Och aldenstundh en stor del så vel af rik¬
sens rådh som andre bådhe af ridderskapet, krigsbefelet och flere uthen
tvifvel egenom någre onde menniskiors tilskynden håfve förhollit sigh
ifrå för:de Arboga samquembd, att the icke äre ther tilstedes kompne
och håfve gifvet theres betenkiende i saken tillkenne, håfve för-
samblede vore tienligit är. Men efter — äre förbi och ännu
— — inge adelen undentagendes i Vestergötlandh rådz håfve
sig förklaret — — än hvadh som någre af riksens rådh giordhe genom
. theris osanferdige schrifvelse — — ville och theres skälige orsaker
— — kunne — — uthi Arboga afhandlet, opreppet vart för-
maningh tilbörligen att straffe latha beslut motte — — hollén
och fulbordet vardhe, så är vår till ofteb:te beslut icke
vele. Och — — nampn uttryckeligen efter för:de tre veker tidh skole
förkunnedhe vardhe — — ofte:te beslut — — förmelle. Så frampt
— — sker, då varde — — vardhe hvadh som — — beslutet är.
Och ther — — bevilligedt håfve, så vele vi än nu håfve hvar
[o: hvad] i vår förmögenhet vare kan — — förseglet håfve. Her om
— — tilkenne. Gudh etc. Datum ut supra.
8
1597
2 Fullmakt för landsortsunderhandlare i Småland utom Tjust. Ny¬
köping 1597 den 8 maj.
K. Sigismunds svenska registratur 1597—1600, fol. 4.
Carl etc. Vår etc. Efter som eder vitterligit är, Hans Erichssonn,
att opå sidzst holdne riksdag i Arboga vart ibland annet så besluted,
att the, som ther icke tilistedes vore, skulle sex vekers tidh derefifter
gifve deres betänkiende, hvadh heller the vele samptykie och gore
ett med the stender, som ther tilistedes vore, udi thed, som ther samp-
tyckt, handlet och besluttedt vardt, heller hvadh skälige gensagor the
kunne håfve theremott att förebäre, som till saken måtte fyllest gore,
så alldenstund för:de sex vekur nu lenge seden äre framfarne och ther
i landzenden ingen af rådzpersonerne ther äre, såsom iche heller någre
af adelen ther i Småland sigh häropå förklaredt, hvilchet doch prester-
skaped medh krigsbefäledt sampt borgare och menige allmoge strax i
Arboga giort håfve, och för:de beslutt uthrycke[lige]n förmå, att then,
som tör:de beslutt iche samptycker heller innen sex vekurs tidh [sig]
iche förklare vele, de samme skole medh menige stenders tillhielp til-
börligen straffede blifve, derföre håfve vi nu varit förorsakede att lathe
vare öpne bref uthgå i alle landzender till att begäre, ded riksens sten¬
der ville nu gifve theres betenkiende, huruledes sakerne skulle företages
emotth them, som för:de beslutt iche samptyckie eller sigh ther på för¬
klare ville. Och är vår nådige begären, att I dette medfölliende öpne
bref förkunne lathe i Småland undentagendes Eiust och ther omkring
vidh siösiden, derom vi oss elschelig, erlig och velbördig Iffvar Chris-
tierssonn befallning gifvit håfve att beställe, och ther hos begäre, att
så väll presterskapedt som krigsbefälet, borgare och bönder ville gifve
the[r]es uttryckelige mening och betänkiende, på hvadh sätt sakerne _
emot sådene gensträfvige och mothvillige företages schulle, och lathe
sådent schriffteligen under deres häredz och eigne signeter författe.
Herom etc. Af Nyköping thenn 8 maji anno etc. 1597-
I hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 180 finnes under rubriken: »Till
the godhe män, som i alle landzender skole förkunne för almogen, hvadh i
Arboga på riksdagen är förhandlet och beslutet blefvet. Af Nyköping den
8 maji år etc. 1597» en mutatis mutandis likalydande fullmakt för under-
handlarne i Östergötland Västanstång. Den som i dessa orter förhandlade
med ständerna, Mauritz Jöransson (Laxman) till Djulö (se nedan n:r 22),
lämnade emellertid enligt hertig Karls dagbok (Calendaria Caroli utg. af
Lewenhaupt, s. 115) Nyköping d. 3 maj och befann sig d. 8 maj i Norr¬
köping (jfr nedan sid. 36), hvadan registraturets datering tydligen är oriktig.
Mandatet af den 2 maj 1597 bildade utgångspunkten för en rad för¬
handlingar i olika landsändar och ledde slutligen på grund af några råds¬
herrars underlåtenhet — i trots af den nya uppfordringen — att uttryckligen
1
1597
9
ansluta sig till Arboga riksdagsbeslut till ett ständermöte i Stockholm i juli
1597- Ehuru dessa landsortsförhandlingar delvis äro samtidiga med förbe¬
redelserna för mötet och ibland äro af den art, att det är omöjligt att upp¬
visa det direkta sambandet vare sig med mandatet eller ständermötet, har
det för öfversiktlighetens skull ansetts lämpligt att behandla ständermötet
såsom ett helt för sig och att sammanföra landsortsförhandlingarna under
ett trots deras olika karaktär och äfven om de — såsom svaren från staden
Reval och estländska ridderskapet (se nedan sid. 43 ff.) — till tiden falla
efter Stockholmsmötet.
1) Ständerna i Bergslagen, Dalarne, Västmanland, Uppland,
Östergötland, Västergötland och Smålånd.
Försäkringar insamlades i Dalarne, Västmanland och Uppland af Johan
Jacobsson, i Östergötland Östanstång af Per Bagge till Söderby och Per
Christersson (Sjöblad) till Flättna samt Västanstång af Mauritz Jöransson
(Laxman) till Djulö, i Västergötland af Nils Posse till Fremestad och An¬
ders Gudmundson (Ekelöf) till Hedåker samt i Småland af Hans Eriksson
(Ulfsparre) till Broxvik.
Försäkringsskrifter af ständerna i Bergslagen, Dalarne, Västman¬
land, Uppland, Östergötland, Västergötland och Småland. 1597
maj—juli.
Försäkringsskriften från Småland i k. Sigismunds svenska regist¬
ratur 1597—1600, fol. 5 v. Öfriga försäkringar i original på
papper, delvis skadade i kanten, hvar försäkring på blad för sig,
skrifna på längden med sigillen påtryckta nedanför texten, i nyare
tid förenade till ett band, uppställdt bland Riksdagsakta i Riks¬
arkivet. Några af de nedan meddelade urkunderna (n:r 9, 12
och 23) finnas ock i den ofvannämnda volymen Miscellanea T. 13
i Skoklostersamlingen (fol. 227, 237, 257) i afskrifter från 17oo¬
talet, i någon mån afvikande från de här meddelade originalen.
Bergslagen, Dalarne och Västmanland.
Johan Jacobssons resa 1597 den 14.—22 juni.
a) Bergslagen och Dalarne ofvan Långheden. Tuna den 3
14 juni.
Gudz faders eviga fridh och milderika velsignelse til lifsens
och siälenes saliga välfärdh e. f. N. nu och altid underdåne-
ligen i Herranom Christo Jesu önskandes. N. h., h:ne f.,
e. f. N., v. underdånige, rettrådige troplichtighet e. f. N. på
v. n. h. och k. vegnar skal altid underdånelighen medh al
trohet och lydno underdåneligen af oss hollit och bevisat
varda, så lenge vi lefve.
t
IO
1597
N. h. och h:ne f., e. f. N. tro tienere Johan Jacobssonn häfver varit
her i Bergslagen och Dalerne hos oss medh e. f. N. gunstige schrifvelse,
utaf hvilken vi samptl. förnummit håfve e. f. N. högmödige bekymmer
och nådige omsorgh, såsom e. f. N. om oss fattige cronones undersåther
och hela Sverigis rikis inbyggiare daglighen bär, hvilket vi fattighe män
både nu och altid tilförendhe af e. f. N. gunstighe schrifvelse förnummit
håfve, för hvilken vi fattige män och troplichtige undersåther e. f. N. af
hiertat betacke och nu uthi allsomstörste underdånighet e. f. N. på thet
underdåneligeste bedie, thet e. f. N. ville af infödde förstelige dygder oss
fattige undersåther icke förlåtha, uthan på v. n. h. och k. vegner oss
fattige män så nu såsom tilförendhe i hegn och försvar hafva villie. Och
vi fattige undhersäther emot thet höge e. f. N. bekymmer och vårdnat
skole medh lif och blod på v. n. h. och k. vegner sampt på e. f. N.,
om nöden så tilsade, thet Gudh nädelighen afvendhe, manligen uthi al
trohet oss hörsamm e, trogne och såsom rettrådige undersåther egner
och bör bevise. Vidare, n. f. och h., efther thet vi fattige män håfve
förnummit af e. f. N. gunstige schrifvelse, thet mykin orolighet och
otro är upkommin, thet Gudh bättre, i vårt käre fädernesland i ande-
lige och lekamlige saker, ther uthaf vi fattige cronones skatskyllige
undersåther hafvom en stor sorgh, bekymmer och redhoghe bekommit,
men (sic!) vi uthi all underdånighet låthe e. f. N. hela thenne landzendens
meningh förstå, nemligen, att the ville endrechtelighen och alfvarsamb-
ligen blifva vidh then edh och förbundh, såsom i Upsala uthi v. n. h.
och k. konungh Sigismundi cröningh emilian h. k. M., e. f. N. och Sve¬
rigis rikis stendher om richsens regerningh uthi konunghens frånvaru
enhelleligen beslutit och samptyckt var, så och thet, såsom uthi Söder¬
köpings ricksdaghs afsked och Arboga afhandlingher af e. f. N. med
richsens menige stendher (sic!) uthi alla sina punchter oryggeligen och
obrottzligen hålla, theslikes och ingen annan Sveriges rikis regent och
föreståndare vedherkenna eller antagha uthan e. f. N., til thes Gud
gifver v. n. h. och k. en lycksaligh hemkomst til sitt konungslige arf¬
rike Sverighe. Her[me]dh vi e. f. N. uthi al underdånighet sampt e. f.
N. elskelige, h:ne förstinne och kärkomne liferfvingher uthi Gudz nådige
beskydd och beskerm til itt lyckosampt, lifssundht och roligit regemente
evinnerligen håfve befallat. Datum Tuna sochn then 14 junii år etc. 97.
Till ytermera visso under hela landzens signete
(Sig.)
bl 2 sampt under Kopperbergs och Norebergs signeter.
K. M:tz underdånige, hulle, troplichtige undersåther och
tienere, så lenge vi lefve, och all lydno och hörsamhet att
bevise e. f. N. i k. M:tz frånvaru.
(Sig. (Sig.)
Menige men i Bergslaghen och Dalerne ofvan Longhedhen.
Öfverst Dalarnes, nedanför Kopparbergs och Norbergs sigill.
1597
11
Redan tidigare hade hertig Karl underhandlat med allmogen i St. Tuna
prosteri om en dylik försäkringsskrifts afgifvande, såsom framgår af nedan¬
stående bref från prosten i Tuna Olaus Canuti till hertig Karl d. 5 juni
1597 (samtida afskrift i en brefbok, tillhörande St. Tuna församling, för
närvarande i Riksarkivet, vårdslöst tryckt hos Sahlstedt, Stora Tuna . . .
MinnesDöme, Bil. XVI):
Stormechtige, h:ne f. och h., h. Karl etc., h. och f., e. f.
N. ringe och fatige tiänares tillplichtige hulde tro tiennst
skall, så lennge jag lefver, e. f. N. bevisat varda.
Nådige furste, e. f. N. fattige tiennare häfver för någen tidh siden
e. f. N. gunstige betalning bekommit, thet jag, e. f. N. ringe tiennare,
skulle uthdraga till alle sochner udi mit prosteri her i Tuna Kopper-
bergzlagen, förhörenndes med denn menige man udi hvar sochn för sig,
om the alle sampteligen med it trogit hierta uptagit hafva, hvad såsom
i Upsala udi v. n. h. och k., k. Sigismundz croning emillen h. k. M.,
e. f. N. och Sverigis rikis stennder om ricksens regering udi konnun-
gens frånvaru enhelleligen beslutit och samptyckt var, siden om the
sampteligen thet högnödige Suderkiöpings afskied enndrecteligen be-
villia ville, teslikes hvad såsom af e. f. N. höge betennkiande om me¬
nige ricksens inbyggiares vellfärd udi Arboga förestelt, med alle sine
puncter gilla, samptyckia och obrotzligen hålla ville. Till alt thetta
häfver thenn menige man, gamble och unnge, med muntelig svar och
uprechte hennder udi all unnderdånighet sig förplichtat vellvilleligen at
efterkomma och ingen annan Sverigis rikis regennt och förestånndare
viderkenna och antaga uthen e. f. N., till tess Gud gifver v. n. h. och
k. en lycksalig hemkomst till sit konnunge arfricke Sverige, och håfve
alle samptligen mig, e. f. N. fattige, ringe tiennare, förmanat, at jag e.
f. N. her på med min skrifvelse försäkra skulle och at the fattige cro¬
nones skattskyllige men på v. n. h. och k. vägner för e. f. N. godz,
lif och blod, hvar nöden, thet Gud nådeligen afvennde, så krafde, up-
sättia och ospart hafva ville, och villie the gierne her upå thenne sin
retrådige och trogne manskap och meningh med landzens signet be-
krefta, doch icke förre än the e. f. N. högmechtighet sin underdånige
hulle och troplichtighet skrifteligen tillförennde underdånigen tillkenna
gifvit håfve och e. f. N. theres trogne underdånighet förstå och siden
bekrefta med landzens insegell. Thetta är nu alles theras ja och under¬
dånige, troplichtige samptyckningh.
Ithem håfve the fattige men, som till oss af e. f. N. skickade voro,
så anngitvit, att thet är e. f. N. villie, at enn man uthaf hvarie sochn
skall utskickias till e. f. N. med samme bref; ther upå häfver och e.
f. N. ringe tienere fliteligen fordrart (!), thet the och gierna ville efter¬
komma. Men för denn dyre tid och store nöd, som nu, thet Gud als-
mechtig bättra, fins, håfve the begieret utgiöre en man uthaf Tunä
sochn för the anndre sochner i Tuna prosteri, och upå thet e. f. N.
kann thes tryghiare försäkrat varda om theres retrådige vellmeningh,
12
1597
sorn the till e. f. N. hafva, häfver e. f. N. ringe tienere med then me¬
nige man så handlat, at the skulle med sig hafva och e. f. N. till-
hannda bära en skriftelig bekiennelse för alle sochner i förbe:de Tuna
prosteri, kyrkioherdens, the 24 sochnenes edsorne mens sampt och
lännsmennernes bomärken under. E. f. N. troplichtige tienere häfver
och trolig förmanat then menige man till at rede sig vapn och verrior,
föregifvendes icke vara noch at lofva hulskap, troskap och manskap
med munnen allenest, therigenom fienden icke kunne nederleggias,
hvar så nöden tränngde, thet the fattige men och fliteligen efter sin
förmögenhet efterkommet håfve. Men så finns månge, the af mig be-
giäret håfve, at för sin fattigdom skull icke håfve råd till at förskaffe
sig verrior, uthen jag skulle thet e. f. N. tillkiennegifva och under¬
dånigen bedie och begiere, thet e. f. N. ville af gunst och nådige be¬
negenhet någre verrior, om nöden så upå trenger, hit förskicke sampt
någodt krut. Öfver alt thetta, h:ne f. och n. h., håfve the mig flite¬
ligen förmanat, at jag e. f. N. för alla omvårdnade, bekymber, ja och
furstelig nådes omsorg, som e. f. N. icke alenest för denne fattige
landzendan, uthan för hele Sverigis rikis vellfärd, gang och beste dage-
ligen bär, på thet unnderdånigste betacka skulle, bedianndes udi all som
störste ödmiuckt, at e. f. N. ville af högberömelige, förstelige dygder
hafva them udi hängh och försvar i andelige och timelige måtto, såsom
theres förfäder under e. f. N. k. h. f. etc. konnung Göstaf till enn frögde-
full upstånndelse i hängn och försvar hade. Stormechtige h. och h:ne
f., om så är, at e. f. N. så behaga kunde, thet e. f. N. begierer menige
landzens signet med it underdånigt svar, begärer e. f. N. fattige tiennere
underdånigen, thet e. f. N. ville hitt till Tuna itt concept på samma
svar nådeligen förskicka och at samma svar eller concept icke kunde
flytta på all mans tunga, för än thet kommer till e. f. N. ringe till-
plychtige tiennare, på thet troligeste medh thenn menige man öfver¬
tala^ Gud den allra högsta genom sin son Christum gifve, at thenne
min underdånige handling måtte vara Gudi till pris och ära och vara
e. f. N. behageligen, der om jag bedia skall både natt och dagh. Thenn
evige Gud e. f. N. sampt e. f. N. hussfru, v. n. förstinne, och e. f. N.
kiärkompne och h:ne lifsarfvinnger för alla e. f. N. misgynnare och
ovenner nådeligen bevare, beskydde och beskierme, sitt helge nampn
till pris och ära, så och e. f. N. sampt e. f. N. hussfru, v. n. furstinne,
med e. f. N. lifsarfvinger till långvarig helsö, sundhet och evinnerlig
vällfärd och lycksaligt bestånnd. Af Tuna denn 5 junii år etc. 1597.
E. f. N.
underdånige, rättrådige och tro¬
plichtige undersåte och tiennare
Olaus Canuti, prcepositus
et pastor apud Tunenses.
a) Slutet af meningen är tydligen korrumperadt.
1597
13
Äfven med allmogen i Österdalarnes prosteri hade dylika underhand¬
lingar förts. Därom vittnar följande bref af hertig Karl (afskrift i en i f. d.
prästeståndets arkiv befintlig afskriftssamling »Diverse handlingar 1270—1693»,
signerad K. 1, n:r 51):
Vi Carl etc. Vi vele eder, danemän alle, I, som uti Österdale-
lagens probsterie boendes äro, prästerskapet samt med menige man
nädel. icke förhålla, at vi af eder probsts h. Ingelbrecht Olai i Lek-
sandh skrifvelse förnummit håfve, at I alle samtel. med et troget hierta
håfven uptagit hvad som i Upsala uti k. M:ts til Sverige och Påland,
v. ä. k. h. b. kröning, i Söderkiöping och Arboga af menige riksens
ständer, som då där församlade vore, enhällel. om [o: och] samdräch-
tel. beslutet, bejakat och beviljat blef, och ther vid lofve eder stadel.
och oryggel. blifva vilja och allom dem, som Sveriges rikes och alle
dess trogna inbyggares skada och fördärf söka vele, med mod och
blod hielpa til at motstå och afvärja; ther på vi eder til svar nådel.
icke förhålla, at vi samtel. och synnerligen sådan eder rätrådighet och
trohet emot edert k. fädernesland betänka; hvilket vi eder igen med
nåde betänka vele. Hvad krut, bly och värjor vidkommer, som I be-
gärendes äre, vele vi därom således beställa låta, at I med det första
skola dem bekomma. Och befalla etc. Nyköping d. 27 junii anno 1597.
b) Öfre och Nedre Bergslagen. Hedemora den 14 juni. 4
Gudz evige gunst och thens helige andes delachtighet
önske vi fattige, troplichtige undersäter, som byggie och bo
uthi Öfre o[ch] Nedre Bärgslagen, e. f. N. sampt all timelig
välfärd med itt långt och lyckosampt regementhe.
H:ne, v. a. n. h. och f., vi håfve thenne framledne tidh, nemp-
lige[n] then 14 junii medh e. f. N. uthskickade sendebud, välbetrodde
tro tienare, then väl achtade Johann Jacobson bekommit e. f. N. schrif-
velse, uthi hvilke förmäles om the önkelige mord och slachtningar,
som then tyrannen h. Clas Flemming öfver väre bröder i Finland
tyranneligen bedrifvit häfver, öfver hvilket mord och dråp hvar och en
christen menniskia, then ther i#:k[e] hierta af sten hade, motte håfve
med sin broder och jemnchristen medönkan, såsom af e. f. N. nåde¬
ligen och troligen förmante, att vi oryggeligen vele och skole blifva
vidh thet decret och beplichtilse, som uthi k. M., v. a. n. h. och k.
cröningh uthi Upsala anno 93 skedde, såsom och oryggeligen hålla
thet beslutt och afskede, som både i Suderköping och Arboga af-
handlat är. Desligest äre vi uthi e. f. N. schrifvelse nådeligen för¬
mante, att vi svar [gifve skulle?] om the splitachtige personer vare sig
af högre eller nedrige stand och stämma med e. f. N. sampt och
gemene riksens ständer icke ville uthi religionen, regerin[g]s beiakelse
vara lickformige, och på thet att all split och oenighet uthi riket uthi
k. M., v. a. n. h. och k. frånvaro såsom och h:te k. M. närvaro motte
förekommit varda, häfver e. f. N. för godt ansedt, att be:te personer
motte öfver the 6 vekor dag, som them i Arboga efterlåtit vore, hafva
än nu 3 vekor dag, på thet the än tå motte hafva respit sig till att
betänkie i sakene; hvad the och icke villia, the tå som orolige män,
som h. k. M. sampt Sverigis rike och e. f. N. icke väll och tro¬
ligen mene, motte efter tilbörligit straff strafvade blifva. Derföre, a.
n. h. och f., håfve vi synnerligen och samptligen uthi all underdånig¬
het betänkt, såsom och med vår schrifvelse och insegel bekreftigat
oc[h] stadfäste, att vi vele oryggeligen blifve vidh Gudz rene och
klare ord, hvilket oss genom propheterna och apostlanar (!) kundgiorde,
ja af Christo sielf förclarat och uthtyde äre, såsom och samhelleligen
vele blifva vid then edd, som vi v. a. n. h. och k. svorit håfve, och
förse oss ther emott, att h. k. M. oss sinom edd, then han oss svorit
häfver, oryggelig holla vill. Desligest ville vi blifva vid then afsked
och beslut, som skedde både i Suderkiöping och Arboga, allthen-
stund the besluttningar icke sträfve emott then edd vi v. a. n. h. och
k. svorit håfve, uthan heller mere bekrefte och stadfästa, efter thet
k. M. icke sielf för the pålenske otidige påskyndande af riket beslutt
om riksens regerning efter hele riksens ständers begärning, begärande,
huru hon tilgå skulle, svar, gifva kunde. Hvad och the b:te orolige
personer sig med tidigt betänkiande icke ville besinna, kenne vi oss
plichtige, ther nöd omtränger, thet Gud nådigast afvende, med e. f. N.
såsom troplichtige undersåter på k. M., v. a. n. h. och k. vägna lif
och godz att upsättia och bevåga. Och vele härmed hafva e. f. N.
sampt e. f. N. h:ne furstinne och kiärkomne lifsarfvingar then evige
Gud befallat, både till lif och siäll. Gud alsmechtig bevare e. f. N.
uthi sin gudommelig hägn til itt lyckosampt och långtvarachtige rege¬
mentet. Datum Hedemora then 14 junii anno salutis nostrae.
Hedemore stadz Folckerne tinglags Betzbärgs
signeth. signeth. signet.
(Sig.) (Sig.) (Sig.)
E. f. N. troplichtige undersäthar, then gemene man, som
bygge och bo uthi Öfre och Nidre Bärgslagen.
5 c) Sahlberget och Tjurbo. Sahlberget den 21 juni.
Stormechtige, h:ne f., v. und. tr[o] tienst skall altid v[ara]
e. f. N. tillredhe såsom en välönskan af then alsmechtige
Gud till all lyckesam välmåga altid.
H:ne h. och n. f., vi fattige män, s[om] boendes äro uthi Sale-
bergslagen i Tiurbohäradt, tackom e. f. N. till thet aldra ödmiukelige-
1597
iS
ste för then store omvardnat och omak, som e. f. N. häfver sigh före¬
tagit [och?] änn dagligen håfve om vårt k. fädernesländz Sver[igis] rikes
välferd, synnerligen och serrdeles nu i v. n. h. och k. frånvaro, såsom
och elliest altidh, så att [vi] fattige undersåther noghsampnt kunne
förstå, under hv[ad] skadhe, förderf, ölycke och förtryckelse vi måtte
[blifve?] uthan tvifvel i h. k. M. frånvaru undergifne, hva[r] e. f. N. icke
af sin förstlige godhet toghe oss uthi [sitt] hägn och försvar till att
niuthe lagh och rett sa[mpt] alla våra samtychte privilegier behålla.
Så tackom vi och e. f. N. för e. f. N. gunstige skrifvelse, som e. f. N.
till oss med e. f. N. trogne och välachtige Jo[han] Jacobsson förskicket
håfve, uthi hvilket vi (sic!) ibland annadt e. f. N. låther oss förnimme
om thet grufv[e]lige mord och blodzuthgiuthelse, som Claus Flämming
häfver bedrifvit öfver månge fattighe människi[or] både män, qvinnor
och barn i Findland, öfver [hvil]kens hans förfärlige handel Gud sig för-
barme och visligen döme. Och efther thet f:te Claus Flä[mming] med
sadant mördande hothar oss här i Sverige, [derföre?] bidie och begäre
vi till thet aldra underdanligeste, att e. f. N. näst Gudh i himmelen
uppå h. k. M:tz vägne af e. f. N. godhet och macht håfve oss fattige
Sverigis rikes undersåther för all tillfall[an]de öfvervåld och orätt för¬
svarat och beskyddade, såsom e. f. N. oss thet lofvat och tillsagdt
håfve och h. k. M. sielf i Upsala uthi cröningen samtycht[e] och be-
viliade, att e. f. N. schulle uthi h. k. M. f[rån]varu vara rikesens
ofveste(!) föreståndare. Derföre så bide vi e. f. N., att é. f. N. ville
för vår högsta nödh och välferd nådeligen ihugkomma, hvad som i
förb: crönings besluth afhanlat och lofvat är. Vi vele och uppå vårö
sidho sammaledis alla the articlar och punchter, som äro i Upsala af
h. k. M. och menige riksens stender samtychte, i Söderköping be-
sluthne och nu sedhan i Arbugha enhälleligen afhandlade, oryggeligen
holla, så och, hvar nödh tränger till att förb;te besluthningar försvara
och elliest hvadh som kann emoth them uppåbiudas afvärje, medh
e. f. N. hafva ospart och bevagat lif och godz och hvad i vår ythersta
förmago vara och finnes kan, så sannt oss Gudh hielpe, uthi hvilkens
nådige beskyddelse och beskerm vi e. f. N. sampnt e. f. N. h. furstinne
medh e. f. N. kärkomne lifsärfvingar till all välmåga och lycksam re¬
gering underdanligen och ödmiukeligen befale. Datum Salebergit then
21 junii ano 1597.
E. f. N.
(Sig.) (Sig.)
Salebergs signett Tiurbohäradz signeth
Trogne undersåther, menige man vidh Salebergit och
Tiurbohäradt till thet underdanligeste.
i6
1597
6 d) Simtuna och Torstuna. Simtuna den 22 juni.
H:ne f., a. n. h., vår ganska ödmiuke och troplictige tie[nst]
och rätrådighet igenom Gudz nådige bisto[nd], så länge vi
lefvom, e. f. N. troligen bevisandes.
A. n. h. och f., vi fatige undersåther, som byggie och bo uthi
Simtuna och Torstuna häreder, låthe uthi all underdånighet e. f. N.
förstå, ath vi thet ynkelige mord och tyranni, som i Finland och Öster-
botnen skedt sampt genom her Claes Flämmingh bedrifvit [är], af e.
f. N. gunstige schrifvelse och utskickade tro tjänare, thän välactade Johan
Jacobsson förnummit håfve, för hvilket tyranni Gudh alsmectigh oss
nådeligen bevare, och tacke Gud alsmectigh, som e. f. N. oss fatige
undersåther till värn och beskyd uthi thänna farlige och orolige tidh
undt och förlänt häfver. Vidare äre vi genom e. f. n. schrifvelse nåde¬
ligen och troligen förmante, ath vi svar [gifva skulle?] om the split-
actige personer, vare sigh af högre eller nedrige ståndh och stämme,
med e. f. N. sampt och gemene rikesens ständer icke vilie uthi reli¬
gionen, regerings bejakelse vara likformige. A. n. h. och f., håfve vi
för thän skul synnerligen och samptligen uthi all underdånighet be-
täncht, thet vi och med vår schrifvelse och insegle stedfeste, ath vi
oryggeligen vele blifva vid Gudz klara och rena ordh, genom prophe-
terna och apostlarna kungiorde, af Chris[to] sielf förklarade och uttydde
äre, ther hos samholleligen och stadeligen blifva vidh then ed vi v. a.
n. h. och k. svorit håfve, och ther emoth visserligen förmode, ath h
k. M. thän ed han oss svorit häfver oryggeligen hollandes varder.
Deslikes vele vi blifva vidh thet besluth, som skedde uthi Söderköping!)
och Arbogha, efther beslutningen icke sträfver emoth thän edh vi h.
k. M. svorit håfve, såsom vi icke allenast utaf e. f. N. munteligh tall
uthan och gunstige schrifvelse förnimme, e. f. N. vele för oss och vårt
fäderneslandz nytto och välmåge våga lif och lefverne; och vi fatige
undersåther på våra sido, effter yterste macht och förmågo, genom
Gudz nådige bistond, så länge hiertedt är varmt i oss, med e. f. N.
ståndactige blifva vele. Gudh alsmectigh bevare e. f. N. uthi sin gudo-
melige hägn till lyckosampt och longvaractigdt regemente, thän och
e. f. N. högborne furstinna och kiärkompne lifsarfvingar evinnerligen
väll bevare. Af Simtuna thän 22 junii anno 97.
De båda häradens sigill.
Uppland.
Johan Jacobssons resa.
7 e) Borgmästare, råd och menige man i Enköping. Den 23 juni.
Fkne f., n. h. etc., e. f. N. vår villi[ge] och flitige tiennest
altid underdånligen och på thet ödmiukeligeste bevisendes.
1597
17
N. f. och h., e. f. N. vi på thet ödmiukeligeste betacke fö[r] den
furstlige benägenhet och höge umvårdnad, som e. f. N. med all som
störste bekymber och ähoga om hele Sveriges rikes välfärd häfver,
dedh vi dagligen förnimme, och kunne e. f. N. ödmiukeligen ic[ke]
förholle, att e. f. N. utskickede, velachtigh Jahan Jakopson häfver här
uthi Enekiöpings stadh så vel som annorstädz anrättad och gifvid til-
kennä igenom e. f. N. skrivelse omm dedh ymkelige och okristelige
tyranni, som udhi denne framgongne vinter udhi Finndlann[d] och
Österbottnen är bedrifvid, hvilked är förfärliged att betrackte. För
sådana okristelige, tyranniske regennter oss Gudh ten allrahögste nu
och alltid igenom e. f. N. beskydh nådeligen bevare, och(sic!) e. f. N.
ödmiukelige bidiandes, att e. f. N. ville verdiges på v. n. k. veghne,
effter som e. f. N. oss lofvad och tilsagdt häfver, att giöre oss fattige
svenske menn, utthi lute v. n. h. och k. fråvarelse, e. f. N. bistonndh
för sådane tyra[nner], som dette vårt fäderneslandh så förherrija villia.
Vi villia sammpt medh e. f. N. där till hafva ospart lif och all för¬
mögenhet, effter sömm vi sammpt af alle riksens stennder uthi Upsala
consillium, Suderkiöpings beslut, Arboge afhandlingh sammptligen be-
villiad och med våre förseglenger stadfest håfve omm allt thet, som
kan lännde Gudh til äre, v. a. h. och k. och hele riked till frid och
rolighet, vidh hvilke punchter vi och stadigt blifve vele. Videre, hvad
som omm dhe orolige personer anlanger, stelle vi ödmiukelige ded
till e. f. N., hvad e. f. N. kan synas rådeliged vare, effter vi oss be-
kenne där om ringe förstond hafva; önske för den skull af Gud altz-
mechtigh, att dhet och allt annad kunde komma til en godh ända.
Gud altzmecktigh förläne e. f. N. och hele e. f. N. umvårdnad denn
helige andes nådh til all andelig och lekammeligh velsignelse, nu och
til efvig tidh. Uthi v. a. n. k. fråvarelse datum® Enekiöpin then 23
junii anno etc. 97.®
E. f. N. troplictige undersåtere
Borgmestere och rådmen sammpt ge¬
mene mann uthi Enekiöpingh e. f. N.
ödmiukeligen.
Stadens sigill påtryckt.
a) Orden »datum — gy> tillskrifna med annan stil.
O ster götland.
Per Bagges och Per Christerssons resa 1597 den 17—26 maj.
f) Borgmästare, råd och menige man i Söderköping. ®
Den 17 maj.
K. M:tz till Sverige och Pålen etc. tilplichtige t. u., vi borgmestere
och råd sampt menige borgerskapet i Suderkiepungh stadh bekenne
Riksdagsakter IV. 2
i8 1597
och vitterligit gore, att på thenne dax datum12 then 17 maji anno etc.
97 häfver denn h:ne f. och h. hertig Carl Sverigis rikis arffurste och
föreståndare etc. utskickade förtrogne mann, välbördigh Per Christiern¬
son till Flättna och Per Bagge till Sörby latit upläsa och förkunna
h. f. N. bref och förklaringh upå någre punchter och artikler, som till
menighe man här i landzenden förestälte äre att gefva svar upå. Så
kunne vi fattighe [undersåther?] h:te k. M. och h. f. N. underdan-
ligen1 ikie tilfyllest tacke för den store och nådige omvårdnet, som
h:te k. M. och h. f. N. v. k. fäderneslandh Sverig[is] rike medh be-
vågne äre. För then skull håfve vi fattige männ och undersåter här
i Suderkiepungh stadh så väll som alle andre, bådhe andelige och
världzlige, som på thenne tidh hafva här församblade varit, gifvit till
svar, at vi vele samptligen och enhelleligen blifve vedh the föregågne
afhandlings beslutt, som på åttskillelige tidher och rum skiedde och
förhandlade äre, först uthi Upsala concilio anno etc. 93, dernest uthi
h:te k. M. cröningh i Upsala anno etc. 94, derupå Suderkiepungs be¬
slutt anno etc. 95 grundat är, och sedan uthi Arbogha riksdagh anno
etc. 97 till thet sista confirmerades och stadfästis, derifrå vi oss inga-
lundha sindra och afvika vele, effter som vår förre ordh, edh och
löffte, utgifne bref och segell ther upå vidare utvisa, helst medan thet
länder Gudh then aldra högste till alsomstörste äre, v. a. n. k. och
h. till mycket behagh och h. f. N. till högberömligit nampn och
fäderneslandet till långligit och troget biståndh, hvilket vi thett troligen
af Gudhi önske och begäre.
Men hvadh pen och straff sigh anlanger, som the personer skall
föreställes och upåläggias, som ikie hafva sigh härtill dax hos h. f. N.
uthi förgångne 6 vekor tidh22 personlige eller medh bref och segell
förklarat och än nu i thenne förestälte och berammade 3 vikna dagh
hos h. f. N. sig ikie förklara och förena vele, dett vele vi nu såsom
tilförendhe hafva höghe öfverheten ganska ödmiukligen och underdan-
ligen hemstält, såsom och till Sverigis beschrifne lagh förskuttit, hvil¬
ket vi h. f. N. till ett enfalligt svarrf på thet ödmiukligeste och under-
dånligeste ikie håfve förholle kunnet. Och till vitnesbyrdh låthe vi
vitterligit tryckie vårt stadz insegell her nedan för. Datum ut supra.
Stadens sigill påtryckt.
a) som är tillägger B. b) vi fattige h. k. Mits och h. f. N. underdånige. B.
c) Orden >uthi förgångne 6 vekor tidy saknas i B. d) I lyder slutet på följande
sätt: *så korteligen icke håfve förholla kunnat, ödmiukeligen bediandes h. f N. oss denne
vår enfallige mening och svar icke til onåde och mishag optaga, hvilken vi härmed alle
samtlige h. f. N. i al ödmiukhet underdånligen och ganska troligen befalla. Och til det
sidste — — (= ofvan) för. Datum anno, die, loco ut supra.* — Afskriften har följande
rubrik: >Söderköpings stads svar på det öpne h. f N. hertig Carls bref som Per Chris¬
tiersson på Flottna (!) och Per Bagge den ly 7naji a:o 1397 det upläsa låtit, den . . .
junii med Per Bagge sändt til fursten
1597
19
g) Hammarkind. Söderköping den 18 maj. 9
Vi effter:ne, andelige och verslige, som är prestmenn, krigsmenn
och bönder, som boendes äre udi Hamerkindz häredh, bekenne och
här medh gore vetterligit, att, effter thenn h:ne f. och h., h. Karl Sve¬
rigis rikes arffurste etc. häfver utskickad velborne Peder Bagge till
Söderby och Peder Cristerssonn till Fletna att förkunna låtta om nåkre,
som sigh ifronn Upsala, Suderköpings och Arboga beslutt afsindrat
håfve, och begärer h. f. N. vetta, huru menige mann här äre tilsinnes
um, så håfve vi alle samplige så nu som tilförende beslutet och samp-
tyght at blifva fast och stadi[gt] vedh alle the puncter, som på för:ne
orther beslutne äre, att obrossliga hålla vedh vår tro, ära och lofven
och inted ther ifronn vika. Och ther nåkre orolige funnes heller af-
fällige och icke innan före sagdan dagh, effter som h. f. N. them
förelaght häfver, icke (sic!) vele koma och sigh medh h. f. N. förena
sampt medh hela rigsens ständer om sinn och hela rigsens velferdh, all-
thennstundh att här är ingen punkt, som theres sampvet naggar
anthen emott Gud alsmectigh, k. M. heller emott v. k. federneslandh,
thenn som thett icke undergå vell, så häfver h. f. N. på h:te k. M. vägna
thenn myndighet att låtta them förnima, hvad Sverigis lagh om sådana
innehålle[r] och förmäller, hvilked vi stelle udi höge öfverhetenes goda
betenkia[nde], som vordnadh och åhoga häfver om hela rigsens och
tess inbyggiares velferdh. Att så i saningh är, sättie vi vårt häredz
signet här under. Skrifvet udi Suderköpungh thenn 18 maji anno
etc. 97.
•
Häradets sigill är påtryckt.
h) Bråbo och Memming. Norrköping den 20 maj. 10
K. M:tz till Sverige och Pålandz etc. sampt then h:ne h. och f.
hertig Carls Sverigis rikis arffurstes och föreståndares etc. tilplichtige
t. u., vi gemene mann, som här uthi Östergöthland Östanstång, cler-
cheri, krigsmen med sampt gemene almoge, uthi Brobo och Memings
härader bygge och boandes äre, bekienne och vitterlige gore, att thänn
20 maji anno etc. 97. håfve vi varit her i Norkiöpingh församblade till
att höre lute h. f. N. hertig Carls bref, som de edle och velbördige
h. f. N. velbetrodde männ Per Christiernsson till Flettna och Per
Bagge till Sörby oss hafva låtit förnimma och upläsa, och uppå h. f.
N. förklaringh och framstälte puncter vårt enfallige svar att gifve. Så
kunne vi fattige undersåter h. f. N. icke till fyllest betacke för dänn
höge och nådige omvårdneth h. f. N. till dätte v. k. fäderneslandh
Sverigis rike haft häfver och änn dagligen dags häfver, derföre Gud
h. f. N. väll belöne; håfve vi fördänskull udi all underdånighet, så väll
t
20
1597
som alle andre Sverigis rikis ständer, både andelige och verldzlige,
högre stand och nidrige, dätte vårt underdånige och ödmiuke svar för¬
stå latit, att vi samptligen alle och endregteligen vele blifve ved före¬
gångne afhandlingars besluth, som enhelleligen af hele Sverigis rikis
ständer sampttyckte och förseglade äre, först uthi Upsala in generali
concilio anno etc. 93, därnest uthi h:te k. M:tz cröningh i Upsala anno
etc. 94. och sedan uthi Suderkiöpings besluth anno etc. 95 confirmerat
är och till thet sidzste anno etc. 97 uthi Arboga vidare bekräfftat, der
vedh vi oss stadeligen holle vele, effter som vår förre uthgångne bref
och segell, ed och lyffte vidare förmäle. Männ hvad sigh belangar om
the personer, som sigh icke hafva förklaradt hos h. f. N. och ännu
förklare vele till att gore ett i saken med andre Sverigis rikis ständer,
dätt vele vi håfve nu som tilförenne höge öfverheten uthi all under¬
dånighet ödmiukeligen hemstält, effter som lagh kann medgifva. Datum
Norkiöpingh thänn 20 maji anno etc. 97.
Clercheri, krigsbefellet sampt gemene man Östanstång uthi
fönne Brobo och Memings herade[r] boanndes äre.
Laurentius Matt: Nicolaus
pastor i Qvillinge pastor i Eneby
(Sig. L. M.) (Sig. N. R.)
Brobo heradz Bencht Månsson Lasse Pryss Memings heradz
sianpthp knechthöfvidzman qvartersmestere under signethe
(Sig.) (Sig. B. M.) Östgöthe rytter (Sig.)
v 5 ' (Sig. L. P.)
11 i) Kyrkoherde, borgmästare, råd och menige man i Norr-,
köping. Den 21 maj.
K. M:tz till Sverige och Pålandz etc. tilplichtige t. u., jagh Ericus
Olai, ovärdigh Gudz ordz predicant och pastor udi Norkiöpingh stadh,
och vi, borgmestere och rådh sampt menige borgerskapet samme städz,
bekienne och her medh vitterligit gore, att anno etc. 97 thänn 20 maji
ankom denn h:ne f. och h. hertigh Carls Sverigis rikis arffurstes och
föreståndares etc. nådiges (!) bref och schrifvelse medh de edle och
velbördige, h. f. N. tilbetrodde, velachtade, gode männ Per Christierns¬
son till Flättna och Per Bagge till Sörby, hvilchit velbe:te gode men
håfve för oss upläsa låtit och der hos fordrat uppå h. f. N. framstälte
puncter och förklaringh vårt enfallige svar att gifve tilkienne; kunne
för dän skull udi all underdånighet h. f. N. icke så högeligen till
fyllest tacke, som dätt sigh medh rette vare borde, för dänn nådige
och höge omvårdneth h. f. N. till dette vårt kiere fäderneslandh Sve¬
rigis rike haft häfver och ännu dagligen dags medh bevågen är, hvar¬
före Gudh h. f. N. evinnerligen och nådeligen uthi sitt evige rike väl
belöne. Och fördänskull håfve vi så väll som alle andre Sverigis rikis
både andelige och världzlige, högrige och nidrige ständer dätte vårt
1597
21
enfollige, ödmiuke och underdånige svar förnimma låtidt, att vi synner¬
ligen, samptligen och alle endregteligen vele blifve vedh the före¬
gångne afhandlingers besluth, som enhelleligen medh alle Sverigis
rikis ständer så och tidigt och velbetenkt rådh samptyck[t]e och för¬
seglade äre uthi Upsala in generali concilio anno etc. 93 och uthi k.
M:tz cröningh året ther effter i för:ne Upsala anno etc. 94, hvilkit
och vidare uthi Suderkiöpings besluth anno etc. 95 med riksens rådh
confirmerat och bekrefftat och sedann till thet sidzste anno etc. 97 uthi
Arboga stadfestadt är, ved hvilche vi oss samptligen enhelleligen och
stadeligen holle vele, effter såsom och där om väre föregångne uth-
gifne bref och segell, edh och lyffte medh all troheth och rettrådighet
vidare kunne förmäle. Männ till thet sidzste, hvad sig anlangar om
the personer, som ännu hos h. f. N. sigh icke hafva förklarat och
änn her epter förklare vele till att med andre Sverigis rikis ständer itt
i saken gore, dätt vele vi nu såsom altidh tilförenne håfve ödmiuke¬
ligen och unnderdånligen höge öfverheten nådeligen hemstält, effter så¬
som lagh kann medgifva. Datum Norkiöpingh thänn 21 maji anno
etc. 97 unnder vår stadz signethe.
Stadens sigill påtryckt, skadadt.
k) Björkekind. Kuddby den 23 maj. 12
K. M:tz till Sverige och Pålen etc. troplightige undersåtter, be-
kiennes vi prästerskap sampt k. M:tz etc. tiänare under ryttherfanen
och menige" man, som boandes äre i Biärkindz heradh emellan Vika,
och görom vetterlight, at, efter såsom then h:ne f. och h., h. Carl
Sveriges rikes arffurste och föreståndare etc. häfver nådigst förskicket
till oss såsom och her till hela landzänden välbördige män Per Bagge
till Söerby och Per Christerson till Fläthna och nådigst lathet oss h.
f. N. skrifftlige välmeningh och vilie nådeligen medh them förstå an-
langande om then föreningh, som alla Sveriges rikes ständer endräghte-
ligen giort håfve, först uthi Upsala anno etc. 93, som anno etc. 94 uthi
k. M. cröningh af h. k. M. sampt alla riksens ständer confirmeret och
stadfäst blef, hvilken sedan anno etc. 96^ (!) utaf h:te f. v. n. h. sampt
riksens radh uthi Söderköpingh blef förklaret och af them sampt alla"
thär församblade, andelige och värdzlige öfver hela riket, yterligare"
Stadhfäst och bevilliget, lydende om religionen och andra höghtarfvande
och nyttige saker uthi k. M. etc. a. v. n. k. och h. frånvara,"1 såsom
siälfve handlen och besluth ther opå lydher, innehåller och förmäler,
ther om och sedan anno etc. 97 h:te v. n. f. uthi Arboga medh alla
riksens ständer, som dit komo, nådeligen förhandlade och thå thet
samma såsom och tilförende af alla thär närvarandes alstings vidare
samptyckt och beslutet blef; och efter thå i Arboga icke alla, synner¬
ligen the förnämpste" ständer icke tilstädes komo, thäröfver h. f. N.
r
22
1597
etc. sampt alla thar närvarandes ständer sigh höght besvärade, såsom
och h. f. N. ennu medh thesse uthskickade giorde, och therföre läth
nu nådeligen oss tilfråge, om vi vedh för:de almennelige riksens stän¬
ders föreningh och besluth blifve ville, ther opå h. f. N. vi thetta vårt
enfållige och ödhmiuke svar underdånligen gifve, att efter såsom för:de
handlinger, som på för:ne tider och rum förhandlade äre, äre af oss alla
mente, samptyckte och besluthne lute k. M. konungh Sigismundo etc.
a. v. n. k. och hS till högste trohet efter vår edz lydelse och.? alla
Sveriges"4 trogne inbyggiare till2' ro, enighet och långligh välfärdh, så
vele vi och endräghteligen alla vedh samma föreningh och besluthne
handlinger fast blifve uthi alt thet, som lute v. n. k. och h. kan"4 nu*
och i tilkommande tider af oss fattige undersåter lända och ske till all
trohet så väll frånvarandes som närvarandes, såsom förbemält är. Och
thär ennu någen af riksens ständer äre*, som för:de föreningh medh alla
ständer icke giort håfve eller ennu gore ville, ställe vi thet ödhmiuke-
ligen till vår höghe öfverhet at thett reckne och straffe efter sin höghe
myndighet, såsom thäs höghet häfver lagh och macht. Thetta till mera
visso läthe* vi vetterligen tryckie vårt heredz signett her under. Gifvit
å* satte* tinge i Kudby* 23* maji anno etc. 97.
Häradets sigill påtryckt, mycket skadadt.
a) monge (!) B. b) gg B. c) ständer, andelige och världslige öfver hela riket, som dit
kom tienligare B. d) Orden ilydende — frånvaro> saknas i B här, men följa i stället
längre ned efter ibeslutet blef». e) högste B. /) Orden ih:te — k. och h.> saknas B.
g) Sveriges rike och tillägger B. h) hans B. i) långvarig gagn, välfärd och goda B.
k) Saknas B.
13 1) Östkind. Husby den 23 maj.
K. M:tz till Sverige och Pålen etc. troplightige undersåtter be-
kiennes vi prästerskap sampt k. M:tz etc. tiänare under rytterfanen
och menige man, som boandes äre i Öskindz heradh emellan Vika,
och görom vetterligt etc. Se n:r 12. Thetta till mera visso etc.
Gifvit å satte tinge i Husby 23 maji anno etc. 1597-
Östkinds härads sigill påtryckt, nu till större delen bortfallet.
14 m) Östgötabergslagen. Hellestad och Vånga bergslag
den 24 maj.
Vi effterme, anndelige och värdlslige, som är prästmänn, krigsmänn
och bergsmänn, uthi Össgiötebergslagh boenndes, bekenne och här
med vitterligit giöre etc. Se n:r p. Dette vi all[e] så unnder begges
bergs och väre eigne segneter stadfeste vele. Datum Helesta och
Vånge bergslag denn 24 maji anno etc. 97.
Vånnga bergslagh Hellesta bergslagh
(Sig.) (Sig.)
H. Bottved i Vånga H. Peder i Hellesta
(Sig. B. I) ' (Sig. P. E)
1597
23
n) Åkerbo. Den 24 maj. 15
K. M:tz till Sverige och Pålen etc. troplichtige undersåther uthi
Åkerbo häradth bekienne och vetherliget giöre, ath på thenne dax
<1 a thum thenn 24 maji anno etc. 97 etc. Se n:r 8. Och till vithnes-
byrdh etc. vårt häradz signethe etc. Datum ut supra.
Åkerbo härads sigill.
o) Skärkind. Den 24 maj. 16
K. M:tz till Sverige och Pålänn etc. troplichtige undersåther uthi
Skärkindz härradt bekenne och v[e]therligit gore, och [0: ath] på thenne
daghs datum thenn 24 maji anno 97 etc. Se n:r 8. Och till vithnes-
byrdh etc. väre häradz signethe etc. Datum ut supra.
Skärkinds härads sigill.
p) Bankekind. Den 24 maj. 17
K. M:tz till Sverige och Pålenn etc. troplichtige undhersåter uthi
Bankekindz häradth bekienne och vitherligit giöre, ath på thenne dax
datum thenn 24 maji anno etc. 97 etc. Se n:r 8. Och till vithnesbyrdh
etc. vårt häradz signethe etc. Datum ut supra.
Bankekinds härads sigill, mycket skadadt.
q) Hanekind. Den 24 maj. 18
K. M:tz till Sveriges och Pålandz etc. troplichtige undersåther
uthi Hannakindz häradt bekienne och vitherligit giöre, ath på thenne
dax datum thenn 24 maji anno etc. 97 etc. Se n:r 8. Och till vithnes¬
byrdh etc. vårt häradz signethe etc. Datum ut supra.
Hanekinds härads sigill.
r) Valkebo. Den 24 maj. 19
K. M:tz till Sverige och Pålann etc. troplichtige undersåther uthi
Valckebo heradh bekenne och vetherliget giöre, ath på thenne dags
datum thenn 24 maji anno 97 etc. Se n:r 8. Och till vithnesbyrdh etc.
väre häradz signethe etc. Datum ut supra.
Valkebo härads sigill.
24
1597
20 S) Borgmästare, råd och menige man i Linköping.
Den 24 maj.
K. M:tz till Sverige och Pålenn etc. tilplichtede undersåther uthi
Linckiöpings stadh, borgiemäster, rådh och gemene man, bekiennes och
vitherligit giöre, ath på thenne dags datum then 24 maji anno etc. 97
etc. Se n:r 8. Och till vithnesbyrdh etc. vårt stadz signeth etc. Datum
ut supra.
Arnvedh Larsson
Linköpings stads sigill.
21 t) Lösing. Styresta den 26 maj.
K. M:tz till Sverige och Pålen etc. troplightige undersåtter be¬
kiennes vi prästerskap sampt k. M:tz tiänare under rytterfanan och me¬
nige man, som boandes äre i Lössinngs heradh emellan Vika, och
görom vetterligt etc. Se n:r 12. Thetta till mera visso etc. vårt hä-
redz signett etc. Gifvit å satte tinge i Styresta 26 maji anno etc. 97.
Spår efter häradets sigill.
Mauritz göranssons resa 1597 maj.
22 u) Biskop och kapitel i Linköping samt prästerskap i Öster¬
götland Västanstång och i Åkerbo och Bankekinds härad
Östanstång m. fl. Linköping den 25 maj.
K. M:tz till Sverige och Pålen etc. tilplichtighe undersåter bekenne
och vetterligit gore vi effterskrefne, Petrus Benedicti, episcopus Linco-
pensis, samt capitulares sammastädes och all presterskapet Vestanstångh,
så och uthi Bankakindz* och Åkerbo häreder Östanstångh, att på
thenne dags datum, som var then 12 maji anno 97, häfver then h:ne f.
och h. hertigh Carl Sveriges rikes arffurste och föreståndare etc. uth-
skickat troghen och välbördigh man Mauritz Jörenson till Giula och
låtet upläsa och förkunna h. f. N. bref och förklaringh uppå någhra
puncter och artickler, som till menige man här i landzänden förestälte
äre att gifve svar uppå. Så kunne vi lute k. M. och h. f. N. underdån-
ligen icke tilfyllest tacke för then store och nådige omvordnat, som
lute k. M. och h. f. N. vårdt käre fädernesland Sveriges rike med be-
vågne äre. För then skull håfve vU, så väll som alle andre både ande-
lige och verldzlige, som på thenne tidh håfve här församblade varit,
gifvit till svar, att vi vele samtligen och enhelleligen blifve vedh the
föregångne afhandlingar och beslut, som på åtskillige tidher och rum
skedde och förhandlade äre, först uthi Upsala concilio anno 93, ther-
näst uthi lute k. M:tz croning i Upsala anno etc. 94, ther uppå Söder-
1597
25
köpings beslut anno 95 grundat är, och sedan uthi Arboga riksdagh
anno etc. 97 till thet sista confirmerades och stadfästes, ther ifrå vi
oss ingalunda syndra eller afvika vele, effter som väre förre ord, edh
och löffte, utgeffne bref och segell ther uppå vidare uthvisa, hälst mädan
thet länder Gudh then aldra högste till all som störste äro, v. a. n.
k. och h. till gang och godho och h. f. N. till högberömligit nampn
och fäderneslandet till lån[g]light och tröghet bistånd, hvilket vi och
troligen af Gudh önske och begäret Men hvad pen och straff sigh
anlangar, som the personer skall förestelles och uppå leggies, som icke
håfve sigh här till daghs hoss h. f. N. uthi förgångne 6 vekors tidh
personlige eller med bref och segell förklarat och ennu i thenrte före¬
stälte och beramade 3 vekors dagh hoss h. f. N. sigh icke förklare
och förene vele, samt om thet skaddige* buller och ynkelige* mordh,
som i Finland sket är, thet vele vi nu som tilförende håfve höghe öfver-
heten ganske ödmiukeligen och underdånligen hemstält, hvilket vi h. f.
N. till enfollight svar på thet ödmiukeligeste och underdånligeste icke
håfve kunnet förholle. Och till vitnesbörd, effter vi alle icke försegle
kunne, läte^ vi vetterligen med alles vår samtycke Linköpinghs capitels
samt landzprostarnars (!) insägle här nedan före trycke. Datum Lin¬
köping then 25 maji anno etc. 97.
Petrus Bene:
episcopus Lincop.
(Sig. A. B.)
Ambrosius Bartholdi
poeni:
Linköpings domkapitels
sigill.
(Sig. J. _P.)
Jonas Scheningensis
meo meorumque con-
tractistarum nomine
Capitulares Lincopenses.
(Sig. O. A.)
Petrus
prepositus
ia Vetha.
Sub meo et contractistarum
meorum nomine ego
Haquinus
in [Aby] subscripsi.
(Sig. H. G.)
(Sig. O. A.)
Olaus . . .
(Sig. H. K.)
Haquinus
in Gamble Kill
(Sig. I. B.)
subscripsi.
(Sig. J. H.)
Johannes
in Schipsås.
(Sig. M. O.)
Matthias
in Nyiekill
Sub meo meorumque
contractistarum nomine
(Sig. N. T.)
Nicolaus . . .
a) Texten i B är bär fördärfvad. 6) uti f:te Linköpings capitel tillägger B. c) Amen
tillägger B. d) ömkelige B. e) Saknas B. f) Slutet lyder hos B: >zn vetterligen trycke
vårt capitels insegel samt landsprästens (!) med alles vår samtycko här nedan före. Datum
Linköping den 22 maji anno /JQ7>. Den under afskriften förekommande adressen: »K.
M:ts til Sverige och Påland min a. n. h. otroman och Sveriges rikes råd, den ädle och
välborne herre, h. Ture Bielke, friherre til Akeröö, detta tienstvilligen» synes antyda, att
en afskrift af handlingen öfversändts till Ture Bielke.
Sigillen ordnade i tre rader: i första raden domkapitlets sigill, i andra
raden sju, i tredje raden tre sigill; dessutom två obegagnade sigill.
2 6
1597
I Mauritz Jöränssons uppdrag ingick äfven att förhandla med de i
Östergötland bosatta rådsherrarne. I de urkunder, som från dessa förhand¬
lingar finnas bevarade och som här längre fram (sid. 51 ff.) meddelas, före¬
komma äfven några upplysningar om mötet i Linköping liksom om under¬
handlarens öfriga verksamhet i Östergötland. Han berättar själf, att han
till Linköping till den 12 maj kallat »de gode herrar och gode män af
adelen i denne landsände samt alle andre ständer här näst omkring Lin¬
köping boendes äre» — enligt Claes Bielkes uppgift »både prester, länsmen
och andre». Mauritz Jöransson hade därefter stigit in på »konungsgården
och lät opläsa brefvet, hvilket menighetene, särdeles de som något beskied-
lige vore, toge uti betänkande». Han besökte därefter Hogenskild Bielke på
Ulfåsa och begaf sig den 14 maj därifrån till Vadstena, »der han sade sig
skola låta förkunna samme bref för menigheten, som där kunne församlade
blifva». Enligt hvad Ture Bielke meddelar i bref till Hogenskild af d. I3/s
1597 hade han efter sammankomsten i Linköping »ärnat att handla i Ske¬
ninge och Vastena och sedan begifver sigh hith till Söder- och Norköping».
Utom den ofvan tryckta synas inga försäkringsskrifter eller andra handlingar
från dessa landsortsmöten vara bevarade.
Västergötland.
Nils Posses och Anders Gudmundssons resa 1597 juli.
23 v) P rästerskap, borgerskap och menige man i Västergötland.
Skara den 5 juli.
K. M:tz til Sverige och Polen v. a. n. h. troplichtighe tienere och
undersåter, presterskapet samt borgerskapet och menige man, som
boendes äre uthi Vestergötland, bekänne och gore vetterlighit oss vara
besökte på åtskilielige städher uthaf den stormächtighe och h-ne f. och
h. h. Carl Sveriges rikes arffurste och föreståndares etc. tro männ,
edhle och velbyrdige Nils Posse till Fremestadh och Anders Gunmund-
son [? o: Gudmundsson] till Hedheåker och oss föreläsit h:te h. f. N.
bref, ther uthinnan h. f. N. nådhelighen fordrer af oss, hvad vi svara
vilie til the förre beslut, som af menige mans fulmyndighe samtyckt
och bevilliget äre uthi Suderköpings och Arboghe herredaghs möten;
så allthenstund intet är tilförrenne i för:ne herredagher beslutet, som vår
christelighe och rene religion kan vara förnär eller h. k. M. v. a. n. h.
och k. till obestånd, uthan myckit mer sökt religionens styrkio, k. M.
v. a. n. h. och k. samt vår och hele rikesens velferd, derföre vi oss
samhällelighen vidh för:de Suderköpings och Arboges afskedh, såsom
tilförenne beslutet är, stadheligen hålle vele. Och hvilken som sigh
medh skäl och rätmätigh bevis icke kan förclara och sigh der ifrå al¬
deles afsöndrat häfver, den viliom vi, när thetta af h. f. N. och höghre
ständer, som saken i höghre betänkiande hafva bör, varder oss til-
känne gifvit och vi om dem underviste, såsom trogne svenske män
efter vår ytersta förmöghenhet hielpa til att förfölia, aldeles efter som
Suderköpings och Arboges beslut förmäler. Att thetta så i sanning
1597
27
är, trycke vi vetterligen häredz signeter här nedhen före thenne alles
vår enhällig[e] menings bekännelse, som gifven och scrifven är i Skara
den 5 julii anno etc. 1597.
Skårra
(Sig.)
Vista häredh
(Sig.)
Laska häradh
(Sig.)
Ås häradh
(Sig.)
Vilska häradh
(Sig.)
Kinn
(Sig.)
Ven herret
(Sig.)
Lidhekiöpingh
(Sig.)
Kulings häradh
(Sig.)
Redhvägh
(Sig.)
Åse härad
(Sig.)
Kinna härad
(Sig.)
Ale häredh
(Sig.)
Kållands härads sigill
Bogssond
(Sig.)
Skånings häradh
(Sig.)
Frökens häradh
(Sig.)
Gäsenne häredh
(Sig.)
Kåkins härad
(Sig.)
Mark her[ad]
(Sig.)
Sigillen ordnade i fem rader, tre i den första, fem i de tre följande
samt två i den sista, dessutom femton obegagnade sigill.
Småland.
Hans Erikssons resa 1597 maj.
x) Mo, Tveta, Vista, Västra och Östbo härad samt Jon- 24
köpings stad. Jönköping den 26 maj.
Bekennes vi oss menige mann både andelige och verdzlige sampt
krigsbefäll, som byggie och bo udi desse häreder, nemli: Tvete, Mo,
Västre, Össbo och Vista häreder, sampt borgmester, rådh och then
menige mann udi Jöneköping och gore vitterligit med dette vårt öpne
bref, att then edle och velbördige Hans Erichssonn till Bråxvik hand-
lede medh oss udi Jöneköping then 26 maji anno 97 efter then h:ne
f. hertig Carls etc. fullmach[t]s bref. Och efter udi samme fullmach[t]s
bref förmält var, om vi alle samptligen och enholligen ville holle thed
samptyckte afhandling och beslutt obråtzligen och oryggeligen, som
udi k. M:ts chröning udi Upsala och seden udi Söderköping och nu
senest udi Arboga giordt, samptyckt och bevilliged var, både om reli¬
gionen och eliest om andre värdzlige saker, som samme beslutt och af-
handlingh förmäller, så bekenne vi alle samptligen och hvar i sönder-
het, att vi thed aldeles obråtzligen hälle vele efter vår ytterste macht
och förmögenhet den stund Gudh' oss lifved sparer. Och efter udi för:de
Arboga blef samptykt och bejaked af den h:ne f. hertig Carl och alle
andre riksens stender, som pä samme tidh församblede vore, att alle
the, som samme herredag iche besökt håfve, skulle håfve sex veku
28
1507
dagh sigh dess förinnen att betenkie och förklare och the, som thed
icke gore ville, schulle handles medh på thet sätt, som udi samme be¬
sluta och afhandling förmält är, och efter then h:ne furstes fulmach[t]s
bref förmäller, att the ännu thed giort iche håfve och den h:ne furste
häfver ännu gifvit tre veku dagh till medh dhe sex vekur, som de till-
förenne håfve haft, och the, som sigh dess förinnen iche förklare och
endskylle kunne, måge the blifve vidh thed straff, som udi samme be¬
sluta och afhandling förmällt är, så tyckes oss ded alle samptligen
rådeligit vare och udi underdånighet ganske ödmiukeligen betacke then
h:ne f. hertig Carl etc., att h. f. N. dem så lång respit gifvit häfver
sigh thess förinnen att förklare, och the, som her förrinnen iche gore
vele, så äre vi alle förplichtige, som vi nu enheligen samptyckie och be-
sluthe, att förhielpe, att the måge vare under thet straff, som udi
samme beslutt och afhandling förmällt är. Att thette så obråtzligen
och oryggeligen holles schall, tryckie vi vore häredz och stadz signeter
sampt presternes och krigsbefäletz under denne vår bekennelse. Datum
Jöneköping den 26 maji år etc. 97.
Från Ivar Christerssons (Ulfsparre) till Hjortö beskickning har jag icke
funnit några svar eller försäkringsskrifter bevarade. Han förde befälet öfver
de till Strömserum sammandragna Smålandsknektarna och underhandlade
med allmogen om deras inkvartering. Den 4 juni utnämndes han till höfvits¬
man öfver Öland (bref af den 9, 26 och 27 maj samt den 4 juni i hert.
Karls registratur 1597, P. I, fol. 182 v., 223, 224, 231).
2) Adeln i Östergötland och Småland.
Då förklaringar i anledning af mandatet af den 2 maj 1597 under den
närmaste tiden efter dess utfärdande ej i afsedd mängd inflöto och utom
rådsherrarna särskildt adeln i Östergötland och Småland höll sig tillbaka,
beslöt hertig Karl att begifva sig till Kalmar för att tvinga Smålandsadeln
att förklara sig och för att göra ett slut på herr Karl Gustafssons (Sten¬
bock) regemente i Småland. Han lämnade Nyköping den 26 maj. I samman¬
hang med sin afresa utfärdade han följande öppna bref (hertig Karls re¬
gistratur 1597, P. I, fol. 220 v. underrubrik: »Till adelen uthi Östergiötlandh
och Smålandh, att the hiälpe till att förfölge alle the, som sig irnott Arboga.
herröda (!) opläggie vele, såsom och förklare sig, om the vele blifve stånd-
achtige til thet the uthloft håfve. Af Nykiöping then 25 maji år 97»):
Vår etc. Ider är väl vitterligidt, gode män, hvad som opå sist
håldne riksdagh i Arboga af the meste stender, som ther församblede
voro, besluthet och samptyckt vart, hvilkedt iblan annedt förnembligen
gick ther opå, hureledis k. M. v. e. k. h. b. måtte medh thett förste
blifve kalledt och förfordret hit i rikit igän, på thett h. k. M. egiö-
num sin egin personlige närvarilse kunde afskaffe then orede och oord-
ningh, som her i rikidt mest i alle landzänder opkommin är, eller
giönum hvadh andre medel sådant äliest fogeligest och best kunde för-
1597
29
hindredt och förtagidt varde, att rikidt icke måtte komme uthi yttermere
oro och obeståndh, som thet allorede förmyckidt uthi sväfver och kom-
midt är. Men aldenstundh vi sedan then tiden icke håfve någen beskedh
bekommidt anthen ifrån riksens radh eller andre af adel, som frånvaran¬
des håfve varidt och uthi Östergötlandh och Smålandh boandes äre
och sig ther förhålle, och vi väl förnimme, att hvar sakerne icke medh
alfvare icke (sic!) blifver fulfölgdt emott them, som håfve satt sig up
emott för:de besluth eller ther till icke samptyckie vele, då håfve the i
sinnedt någedt skadeligidt begynne på thenne side, som både oss och
thette rikit till förderf och obeståndh lände kunde, effter som dess
verre allerede uthi Findland för myckidt, thett Gudh bättre, skedt är,
derföre achte vi oss nu i desse dagar her ifrån och nidh till Calmarne
att begifve. Och effter I uthi then landzänden så väl som alle andre,
som opå för:de riksdagh tilstädis voro, håfve låfvadt och tilsagdt att vele
hiälpe till [att] förfölie alle them. som ther till icke samptyckiandes
varder eller ther emott sig opläggie vele, såsom k. M:tz orättrådige och
otrogne men och riksens orolige och afsyndrede lemmer, icke achtan-
des, uthi hvadh standh och lägenhet the vara kunde, så vele vi för-
denskuldh håfve ider förmaned, att I och i så måtto effter ider lyffte
och tilsegilse vele giöre oss itt trogidt biståndh och medh förste be¬
gifve ider till oss, tit vi kunne stadde vare, eller och, ther tiden kunde
blifve ider förkort att komme till oss tilstädis, som vi väl besinne
kunne, att icke eller så hastigdt ske kan, att I då som ärlige och ord-
håldne män vele effter ider lyffte och tilsegilse förhiälpe till att, hvar
någre anthen innan rådz eller uthan, eho the vare kundhe, ville någedt
obeståndh begynne anthen ther i landzänden eller elliest, medan vi
voro ther i landzänden stadde, att I då ville hiälpe till sådant medh
alfvare emott stå och förhindre, pä thett att icke någedt buller och
upror sig ypper och begynne måtte, som seden kunde lände till ider
och alles väre så väll som hele rikisens förderf, skada och undergågn,
och begäre her opå ider ytterlige [0: uttryckelige?] svar och förklaringh
medh thette vårt budh att förnimme, hvadh vi oss i så måtto ful-
kombligen tilförlåthe skole.
Ett likalydande, samma dag utfärdadt mandat till adeln i Uppland finnes
i samtida afskrift med påteckning: »Att öfverantvardes her Christer Clausonn
till Åminne» bland »Handlingar ang. politiska förhållanden 1595—98»; en
expedition till ärkebiskopen och kapitlet i Uppsala i konung Sigismunds sven¬
ska registratur 1597—1600, fol. 5. Denna sistnämnda, mutatis mutandis lika¬
lydande, innehåller följande tillägg: »Videre begäre vi, her erchiebiscop, att
I lathe opläse dette bref för allt presterskaped i hele Upsale sticht, dermed»
etc. Ett cirkulär till landsprostarne i detta syfte utfärdades ock af ärke¬
biskopen den 5 juni (afskrift i konung Sigismunds svenska registratur 1597—
1600, fol. 9).
Strax före sin afresa gaf dessutom hertigen åt Lasse Västgöte i upp¬
drag att hindra rådsherrarna att från Östergötland begifva sig uppåt landet;
och Torsten Christoffersson (Forstena-släkt), höfvitsman på Vadstena slott,
30
1597
förbjöds att utan direkt tillstånd insläppa någon på slottet och befalldes att
med vapenmakt kväfva alla försök till resningar. Holle sig rådsherrarna
däremot stilla, skulle intet mot dem företagas (bref af den 21, 24 och 25
maj i hert. Karls registratur 1597, P. I, fol. 204, 216 v., 217).
25 Några Östgötaadelsmäns förklaring rörande Arboga riksdagsbeslut
och hertigens resa till Kalmar. Nyköping 1597 den 26 maj.
Original på papper bland Riksdagsakta i Riksarkivet.
Bekennes vi eftherschrefne af adel, att efter vi för våre personer
icke håfve varit tillstedes på thenn riksdag, som af h:ne f. och h. h.
Carl Sverigis rikis arffurste och föreståndare etc. för riksens höge och
vårdende saker häfver varit uthskrifvin, derföre häfver h. f. N. låtit
kalle oss hith till Nyköpingh, att vi her skulle göra vår endtskyllige
förklaring, hvadh heller vi ville till samme Arboga besluth samptycke
heller hvadh skälige gensagor vi kunne håfve ther emoth att förebära;
så endoch vi udi samme beslut intet befinne, thet som ju icke medh
Sverigis lagh, arfföreningen, k. M:ts edh och försekring och serdeles
medh Suderköpings besluth öfver ens kommer, lickväl håfve vi, så få
nervarendes och tillsammen, icke kunnedt någodt fullkombligen till
svar beslute, uthan ödhmiukeligen begeret, att h. f. N. nådigest ville
vare tillfredz, till thess vi samptligen af adel udhi Östergöthlandh
kunne komme tillhope oss att samsettie och therudinnen förene, medh
hvilket h. f. N. häfver nådigest låtit sig benöije. Och efter h. f. N.
achter sig för riksens höge tarf och legenheth nidh åth Calmarne ther
om att bestelle, derföre, på thet h. f. N. icke må håfve thenn tanke,
att vi oss udhi h. f. N. fråvare annorledes änn ärlige och uprichtige
svenske menn förhålle skole, så låfve och förplichte vi oss her medh
vidh vår adelige äre och redelighet, att vi anten h. f. N. frånvarendes
heller nervarendes icke vele stemple heller prachtisere thet som k. M.
a. v. n. h., lute h. f. N. och v. k. federneslandh i nogre motto kann
vare emoth, till skade heller förderf, uthan ther vi någodt förnimme
af hvem thet helst ske kann innen rädz heller uthen, dä vele och skole
vi sådant i tidh värne och tillkenne gifve och eljest medh rådh och
dådh hielpe till att afverie och förekomme, så myckit oss möijeligit
kann vare, icke achtendes vänn heller ovän, skyldh heller oskyldh, oss
så sant Gudh hielpe till lif och siel. Och till ythermere visse håfve vi
hvar medh egen handh underskrifvidt och [med] våre signeter försegle
låtidt. Af Nyköpingh thenn 26 maji år 97 etc.
(Sig.) (Sig.) (Sig.)
Måwreettz Jörenssonn Suen Månsson Suen Lyllie
(Sig.) (Sig.) _ (Sig.) _ (Sig.)
Twre Jacopson Tyke Larson Giöstaf Erikson Tures Haralson
30 maji Fyresundh (Sig.)
Jöns Wlffson
1597
3i
Sigillen äro ordnade i tvenne rader, i öfre raden sju sigill, i den nedre
ett; dessutom två obegagnade sigill.
Af undertecknarne voro fyra fogdar i Östergötland: Giöstaf Erikson
(Ulf af Horsnäs) öfver Vadstena slott och stad, Sven Månsson (Some) öfver
Valkebo och Hanekind, Tyke Larsson (Gyllencreutz) öfver Gullberg samt
Töres Haraldsson (Stålhandske) öfver Vifolka och Boberg.
Adelns i Östergötland förklaring på Arboga riksdagsbeslut. Norr- 26
köping 1597 den 7 juni.
Afskrift med Ture Jakobsson Rosengrens hand bland Riksdags¬
akta i Riksarkivet, jämförd med en annan samtida afskrift där-
sammastädes af okändt ursprung.
Bekenne vi oss efftenne ridderskap och adel, som boendes och af
andre landzender äre här nervarandes i Östergötland och icke håfve
varid på den ricksdag, som af (sic!) h:ne f. och h. h. Carl Sveriges rickes
arffurste och föreståndare etc. till Arboga förskrifvit hade och der hollén
blef i februarii månad nest förliden, thet vi doch icke af motvillighet
giort håfve, utan för k. M. v. a. n. k. och h. förbudz bref, som h. k.
M. imott för:ne ricksdag häfver uplässet och förkunna lated här i landz-
enden så vell som öfver alt konunge ricket, så och [af?] någre af oss för
andre laglige och skälige förfall skyll skiedt är, hvarföre h. f. N. oss
samptligen både mundtligen och skrifftligen budit och befallad häfver,
att vi oss samsettia och enhelleligen förklara [skulle], om vi samma
Arboga beslutt gilla vele eller hvad laglige gensäielse vi der emott
håfve att förebära. Så kunne vi h. f. N. till ydmiuckt svar icke förhalle,
att hvad som för:ne Arboga beslut vedkommer, tyckes oss effter vårt
enfaldige förstånd, att såsom uti samma beslut namgifves, att ther
inteda är blifvet framsatt eller samtyckt, utan hvad som öfver ens kom¬
mer med Sveriges lag, arfföreningen, s. och högloflige konung Gustaffs
testamente, Upsala consilium, k. M. ed och försäckring, såsom och
Suderkiepungs beslut, hvilke för:ne afhandlinger enhelleligen af ricksens
stender är samtyckt vordet, och effter uti allt detta för:ne varder inted
annad söcht elle befunnet en thet, som lender Gud till äre, vår christelige
religion till styrkelse, vår n. koning och herre till tryghet och trohet, det
konungslige och furstlige hus till all broderligh semia och kierlighet och
v. k. fädernes ricke till fred och inbördes enighet, derföre velle vi oss icke
här ifrån afsyndrad håfve, utan der utinan ståndactige blifve, och de, som
sig annorlunde lönligen eller uppenbarligen förhalle vele och icke ens
vara i det, som i så måtte till ricksens gagen och bestå stadgad är/ the
måge effter Sveriges lag lagligen tiltalade blifve, på thet att semia och
enighet, hvilken land och ricke vid macht haller, må styrkt och för-
fremiad blifve. Denne vår enfaldige, doch velme[n]te förklaring be-
gäre vi ydmiuckeligen och tienstvilligen, att h. f. N. ville nådeligen till
thet beste uptaga och vara och blifve vår nådige furste och herre, det
32
1597
vi oss och uti all ydmiuck tilförsickt till h. f. N. tienstligen förse. Uti
hvad måtte vi för vare personer kunne bevisse h. f. N. på v. n. k. och
h. vengna och i h. k. M. frånvare vår trogne, ydmiucke och velvillige
tienst uti alt thet, som kan lende det konungslige och furstlige hus
till all broderlig semmie och kierleck och vårt käre fädernes ricke till
fred och enighet, der till skall h. f. N. altid finne oss trogne och tienst-
villige. Och till thenna vår enfaldige förklarings ytterligare stadfestelse
håfve vi med vår egen hand underskrifva och med våre singnetter för¬
seglad. Datum Norkiepung den 7 junii ‘ anno 1597.
a) annet tillägger B. b) B. tillägger här: *k. M. v. a. n. k. och h. till trygghet och
trohet och [vårt] fädernesrike lill velferd, gagn och gode*, c) januarii (!) B.
Hertigen lämnade Nyköping den 26 maj och ankom den 31 till Borg¬
holm. Vid sin ankomst utfärdade han till menige man på Öland en kallelse
till stämma vid Borgholm, hvari det bl. a. heter: »Och förse oss förthen-
skuldh, att, effter thett länder till alles ider välfärdh och beste, att I så väll
som andre trogne och rättrådige svenske män hiälpe till, att för:de her Carl
Giöstaffssons och hans anhanghs opsåth måtte förhindredt och förtagidt varde,
efftersom I tilförende bade i Suderkiöpingh och Arboga lofvedt och tilsagdt
håfve, och på thett I måge ytterligere förnimme vår mening ther om, så be-
gäre vi nådeligen, att I samptligen af hele landet vele begifve ider hit till
oss till Borkholmen, så att I [i] morgen om afftonen, om mögeligidt vore,
eller om torsdag allersenest kunne vare her hos oss tilstädis» (hertig Karls
registratur 1597, P. I, fol. 227 under dateringen: »then 1 junii år 97»; då
emellertid torsdagen är den 2 juni, synes brefvet vara uppsatt den 31 maj).
Det utlysta mötet ägde emellertid aldrig rum.
Den 2 juni framlade Karl för sina »rådzpersoner och andre gode män,
som h. f. N. nu hos sig häfver» följande frågepunkter (hertig Karls registra¬
tur 1597, P. I, fol. 228 under dateringen: »Actum Borkholm then 2 juni år
97»).
Till thett förste, effter them så väl som allom vitterligidt är, att
her Carl Gostafsson [icke] effter k. M:tz edli och försäkringh till så-
danne ståthallere embethe, som han nu brukes uthi, kommen är och
effter Suderkiöpings besluth icke heller må och skall theruthi brukedt
varde, först och förnämbligen therföre att han häfver söndret sig ifrån
riksens stender och hvarken till almenneligh besluth samptyckie veledt,
uthan sig ther emott oplagdt, såsom nu oppenbarligetvis sätter sig emott
h. f. N., håfve och väl förnumidt, uthi hvad oppenbare ryckte han är
kommin, så att han fördenskuldh icke är värd någen then ringeste be-
falningh att betiene än sådanne ståthallere kall, som han nu är kommin
till, hvarföre att förekomme hans regementhe så häfver h. f. N. be-
gifvidt sig hit nidh effter för:de almennelige besluths lydelse medh
thett folie h. f. N. hos sig häfver och andre riksens stender tilhielp
derom såledis att beställe; och opå thett att sådant icke våldhsampligen
måtte tilgå, om thett eliest någerlunde annerledis ske kunde, effter thet
är svenske på alle sider, derföre begärer h. f. N., att the gode herrer
1597 33
och män alle vele gifve theris rådsamme meningh och betenkiende, på
hv[a]dh sätt thett äliest fogeligen ske kunde, så att rikidt icke måtte tage
ther skade uthaf och komme i stor (!) obeståndh, blodstörtningh och
oro, änn thett allerede, thett Gudh bättre, kommidt är, och h. f. N.
myndighet doch blefve i acht hållen, som thet sig med rätte bör, be-
tenkiandes och, att thet är konungens och cronones befästningh.
Ternest aldenstundh adelen och mestdels krigsfolkedt her i Små-
landh icke håfve gifvidt någen beskedh och svar opå the värf, som
h. f. N. sist medh Peder Joensson stalmestere och Anders Joensson
knechtehåfvidzman till them läth uthgå, såsom them mestedels är
vitterligidt om, och h. f. N. icke heller effter hvars och ens fördrög-
ningh förvänte må, hurelidis förthenskuldh sakerne emott them före¬
tages skole.
Till thett tridie, om alle gode lidelige och tilbudne velkor icke
kunne blifve vedertagne, uthan att alfvare moste ther till brukedt
varde, såsom h. f. N. och fördenskuldh hit nider kommen är thet
att förtage, hvar annerlunde icke blifve kan, huru dä rådeligen vill
vare medh minste färe och beste gagn och fördel att tage alle saker
före rikidt till välfärdh och gode. Her opå begärer h. f. N. theris
gode rådh och meningh skriffteligen att förnimme.
I dessa frågepunkter nämnas de till adeln och krigsfolket i Småland
utsända underhandlarne Peder Joensson (Lilliesparre) stallmästare och Anders
Joensson knektehöfvidsman. I de flesta hithörande handlingar kallas de
emellertid Per Joensson stallmästare och Jon Amundson knektehöfvidsman.
I sitt bref till drotsen Nils Gyllenstierna af d. I3/5 1597 (se nedan sid. 67)
berätta rådsherrarna, att Per Joensson och Per Ribbing skulle förkunna man¬
datet för alla ständer i Småland. Enligt hertigens dagboksanteckning läm¬
nade den förre Nyköping den 3 maj (Calendaria Caroli, s. 115).
Hertig Karl uppfordrar Claus Joensson till Barkestorp och Christoffer 27
Andersson (Gyllengrip) att förklara sig på Arboga riksdagsbeslut.
Borgholm 1597 den 2 juni.
Hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 228 v. under dateringen:
»Af Borkholm then 2 junii år 97».
Vår etc. Eder är väll vitterligidt, Claus Joensson och Christoffer
Andersson, att [I] icke allenest öfver Suderkiöpings besluth, hvilkedt
I siälfve samptyckt, underskrifvidt och försegledt håfve, inthet håfve
hållidt, som thett sig medh rätte hade bordt och siälfve afhandlingen
i bockstafven krafde, uthan och jämväl ider ifrå the stender, som nu
på sist håldne riksdagh i Arboga häfver församblede varidt, syndredt
och på thett besluth, som ther giort blef, icke förklaredt, oansedt att
vi öfver the sex veker, som uthi besluthet samptyckt och försatte voro,
medh Peder Joensson än tre veckor gofve ider videre att betenkie,
Riksdagsakter IV. 3
34
1597
hvilke nu så väll som the förre sex framfarne och förlupne äre. Och
ändoch vi för sådanne ider ohörsamhet så väl som för thett I ifrån
Suderkiöpings besluth affalne äre orsak nog hade annerlunde saken
emott ider företage, doch lekeväl vele vi ännu til öfverflödh ider för-
manedt håfve, att I medh thett förste och innan få dagar begifve ider
till oss hit till Calmarne och ider fulkomligen både her om och hvadh
annedt vi ider kunne håfve tiltale förklare. Så frampt att hvar thett
icke sker, då vele vi inge lä[n]gre drögsmål och opskof medh ider
håfve, uthan effter then dom och sententz, som både i Suderkiöpingh
och Arboga af samptlige riksens stender fält och afsagdt blef, medh
ider handle låthe, der I vette ider effter rätte.
Den 3 juni kallade hertigen menige man i Småland att möta i Kalmar
den 13 juni saf adel och ridderskap så månge, som till ålder och år kompne
äre, biscopen medh 4 af capiteledt och två prester af hvardt heredt, rytte-
mestere medh hele befäledt, så och en stor rothe af gemene ryttere och
knechter, af hvar stad två borgemestere sampt fyre af rådet och otte af
menighethen, af hvart heredt fyre the äldste och förnämpste bönder, hvilke
af them, som hemme äre, medh fulmachter, stadzens och heredens signether
skole vare fulmechtige giorde och them medh sig håfve» (hert. Karls registra¬
tur 1597, P. I, fol. 230). Den 7 juni skrifver hertigen från Kalmar till ge¬
mene man på Öland, att de, då det till Borgholm utlysta mötet ej blifvit af,
skulle sända »fyre gode dannemän af hvart heredt» till Kalmar, enär hertigen
före sin afresa ville »tale medh ider och flere, som her nest omkring boan¬
des äre» (hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 233 v.). Af hertig Karls
öppna bref af den 9 juni 1597 framgår emellertid, att det utlysta mötet med
menige man i Småland aldrig kom att äga runi (hert. Karls registratur 1597,
P. I, fol. 239 v.). Den med Ölandsbönderna till Kalmar utlysta stämman
har säkerligen ej heller blifvit af; men på sin återfärd till Nyköping talade
hertigen den 21 juni i Borgholm med allmogen (Calendaria Caroli, s. 117).
28 Hertig Karl godkänner adelns i Småland förklaring på Arboga riks¬
dagsbeslut. Kalmar 1597 den 8 juni.
Hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 235 v. under dateringen:
»Af Calmare then 8 juni år 97».
Vi Carl etc. tilbiude ider oss elskelige, edle, erlige och välbördige
af ridderskapet och adelen sampt krigsbefäle af hofmen och knechter,
sorn her i Smålandh boandes äre, vår etc. och vele ider, gode män,
alle sampt- och synnerligen icke förhålle, att vi medh ider uthskickede,
oss elskelig, edle och välbördig Arffvid Drake och N. N. håfve be-
kommidt thett svar, som I håfve gifvidt på the ärender vi tilförende
medh Peder Joensson stalmestere och Joen Amundsson knechtehöfvidz-
man, som då af ider uthsände voro, begärede, att I ider förklare skulle,
belangende thett be[s]luth, som sidst i Arboga af the stender ther dä
församplede voro afhandlet och samptyckt vart. Så lathe vi oss sådanne
svar väl behage och på thenne tidh medh benögie, försehe oss och,
1597
35
såsom vi ider nådeligen vele förmanedt håfve, att I som trogne och
rättrådige svenske män blifve vid then trohet och rättrådighet, som I
k. M. till Sverigie och Polen etc. v. e. k. h. b. effter lag och edh skyl¬
dige och plichtige äre, och öfver för:de besluth och obrotzligen hålle
och sådant i s[j]älfve verkedt bättre fulborde och effterkomme, än som
af en part medh thett i Suderkiöpingh beslutnet vardt skedt är; ther
om vi ingen tvifvelsmål håfve vele, när I alle thette rikis vårt käre
fäderneslandz tilståndh på thenne tidh och dess välfärdh och beste väl
öfverväge och betenkie vele, hvilkedt vi ider till svar igän nådeligen
icke håfve velidt förhålle.
3) Borgmästare, råd och menige man i Kalmar.
Hertig Karl uppfordrar borgmästare, råd och menige man i Kalmar 29
att ansluta sig till Arboga riksdagsbeslut. Nyköping 1597 den
20 maj.
Hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 199 v. under dateringen:
»Af Nykiöpingh den 20 maji år etc. 97.»
Vår etc. Vi håfve idher, gode män, för någon tidh sedan lathet
tilschrifve såsom och nyligen egönom oss elschelige edle, velborne och
velbördige Svante Bielcke och Oluf Hårdh, hvilke vi för then orsak
skull till Carl Gostafsson och idher afferded håfve, att the påminne och
förmane, thet I idher hoss oss på thet besluth, som vi (siel) sisdt uthi
Arboge af the stender, som ther församblede vore, giort och oprettedt
blef, förklare skulle, om I ther till samptyckie ville eller hvadh skälige
insager I kunne håfve ther emoth att frambäre, så och om I vidh thet,
som uthi Suderköpingh är afhandledt vordet och I sielfve godvilligen
och otvingade samptycht, underschrifvedt och försegladt håfve, faste
blifve ville och ther öfver halle; så, endoch vi väll hade förmodedt, att
I oss på vår begären och trogne förmaningh nagedt tilförlatheligit svar
skulle håfve bekomme lathit, så förnimme vi doch likeväll, att I icke
allenest oss ther till inthet håfve svaredt, uthan och våre uthskickede
medh en hop ondh[e] och obeskedelige ordh så vell som idher förman
afvist och lathit idher höre, att I vele vare som biörner och ulfver,
thet vi icke hade förmodedt och idher icke skall blifve till gode hal-
ledt. Ty annerledes är både af idher och andre menige ricksens
stender uthi Suderkiöpingh uthlofvedt, ther enhelleligen af idher och
them samptyckt blef, att I ville oss, såsom then ther konungens fader¬
broder är och regeringen uthi h. k. M:tz frånvare och unge sons
och broders omyndige år fram för någen annen, både effter Sverigis
beschrefne lagh och arfföreningen, förestå bör, för idher förestandere
bekenne och all hörsamhet och lydno bevise och ider ifrå them af-
söndre och för ricksens orolige och afskamme (!) lemmer och fädernes-
36
1597
landzens förderfvere achte och halle och hielpe till theres välde och'
myndighet att förkorte, som till samme besluth icke samptyckendes
varde; ther emoth I håfve f:te Carl Gostafsson, som sigh icke allenest
emoth samme besluth både hembligen och oppenbarligen oplagdt
häfver och ther till aldrigh samptyckie veledt, uthan och är en be-
rychtedt person och olagligen till samme befalningh kommedt, för idher
hufvudh och förman bekennt och optagedt och oss medh en hop
snöplige ordh afvist; hvarföre, på thet I icke skole segie, att I icke
nogsampt vardnede och förmante äre och tidh håfve haft idher att
betenkie, så är ännu her medh till öfverflödh vår alfvarlige budh och
befalningh, trogne rådh och förmaningh, att I ider ifrå offtebe:te her
Garl afsyndre och idher medh the andre ständer uthi thet, som nu på
sisdstholdne ricksdagh i Arboga besluthet är, samsettie och förene och
öfver Suderköpings besluth halle. Så frampt att hvar thet icke sker,
då vele vi efter idher eigen och alle stenders dom idher achte och
holle för the män, som Suderköpings besluth uthviser och uthi Arboge
oprettet [o: oprepet] är, nempligen för riksens orolige och afsöndrede
lemmer och fäderneslandzens förderfvere, ther opå och vi och medh
menige ricksens ständer[s] tillhielp effter thenne macht och myndighet,
som oss gifven är, vele lathe straffedt folie. Och skole I vette, att vi
vele vara uthaf medh den flecken, som I och idher förman som medh
en hop andre löngachtige menniskor oss tillacht och opåkommedt
håfve, ther medh I både hoss h. k. M. och eliest i landedt uthspride,
att I äre h. k. M:tz hulle och trogne män och vi h. k. M:tz orett-
rådige och effter h. k. M:tz argeste trachte. Ty vi håfve mere bevist
vår trohet emoth then konunglige familie än som I eller idhre förmän
någentidh giort håfve, och then tidh hvarken I eller han någre uth-
väger viste, huru I thet omilde konungh Erichs regemente undvike
kunde, uthan sotte som redde harar i busken, då håfve vi haft ospart
både lif och godz för thenne familie och henne medan [o: undan] thet
förtryck, som hon uthi konungh Erichs tidh var, tagedt och till rikedt
och regeringen förhulpet. Så beviste vi och för åth (!) k. M. nu rege-
rende in i rikedt kom och jemväll sedan uthi h. k. M:tz konnunglige crö-
ningh, ther regeringen stoe oss sä näre tilhande som h. k. M., hvar vi
ifrå arfiföreningen håfve stige veledt, huru troligen vi h. k. M. mente,
och skall ingen medh Gudz hielp komme fram, som oss medh sanningh
öfvertyge skall, att vi oss emoth h. k. M., sedan h. k. M. af rikedt
drog effter sin konnunglige cröningh, annerledes häfver förhalledt, än
som en hull, trogen och rettrådigh faderbroder häfver ägnat och bort;
hvarföre borde idher sampt idher förman och andre sådanne, som myc¬
ken osanningh om oss uthföre, blyes vidh theris dichten och sådant
tal håfve fördragh eller, om the ville vare erlige män, bevise och i
huset komme lathe, hvar uthinnan vi emoth h. k. M. så otroligen och
the så troligen, effter the alltidh trogne män och tienere blifve häl¬
lede och vi allene blifve beskylledt, handledt håfve, hvilkedt vi idher
1597
37
ännu till öfverflödh icke håfve velet förhalle och I vette idher effter
rette.
Sedan hertigen emellertid, såsom nämndt, i slutet af maj begifvit sig till
Kalmar och den 5 juni kommit i besittning af slottet, förhandlade han den
9 i samma månad med krigsfolket och menige man och utvecklade därvid
de skäl, som förmått honom att bemäktiga sig fästet, samt underställde dem,
huruvida herr Karl Gustafsson och vissa af hans anhängare fortfarande borde
fa vistas pa fri fot. Ur de vid detta tillfälle framlagda besvärspunkterna
mot herr Karl och flera af hans anhängare samt borgmästare och råd i
Kalmar förtjänar följande att anföras [hertig Karls registratur 1597, P. I, fol.
236 under dateringen: »Af Calmarne then 9 juni år i6oo»(!)].
Effter then h:ne f. och h. h. Carl Sverigis rikis arffurste och före-
ståndere etc. häfver opå sådanne vilkor försäkredt her Carl Göstaffsson
och them, som ther opå Calmare befästningh varidt håfve, efter theris
egin begären, att the skole fri och fälige komme her ifrån, nämbligen
att svare till lag och rätte, och olagförvune icke blifve skadde till lif
eller lem, äre eller godz, hvilken försäkring h. f. N. och vill them
obrotzligen hålla, doch aldenstundh h. f. N. häfver både emott her
Carl och någre andre, som her opå slottet medh honom varidt håfve,
och tilbörlige tiltal om någre grofve saker och missgerninger,
såsom her efter för hvar och en förmält varde, så vill h. f. N. förden-
skuldh af the välborne herrer och gode män, krigsbefäl, meninge krigs¬
folk, borgere och meninge almoge, som tilförordnede äre sakerne att
tage till förhör och ransakning, nådeligen begeredt håfve, att the först
vele öfverväge, om h. f. N. må och kan låthe them sådanne leigde
och försäkringh niuthe att ställe them på frie fötter, för änn the håfve
svaredt till lag och rätte, effter the sig sådant tilbudit håfve och legde
icke videre tilseger, och meden sakerne effter dess(!) vicktighet icke kunne
förhörde varde och rättvis sentens och dom ther öfver ske, som thett
medh rätte borde, om h. f. N. fördenskuldh nu toge lier Carl och
the andre i borgen eller och, om the icke then borgen bekomme
kunne, som h. f. N. kan vara nögdt och tilfridh medh, om de siälfve
icke måge blifve faste för borgen.
Emoth her Carl Göstaffsson äre thesse saker.
Först så häfver han icke velidt samptyckie till Suderkiöpings be¬
sluth, uthan lagdt sig ther op emott och kalladt thett en otilbörlig
handel och häfver så seden på thet sidste tilbudit sig att vele både
Suderkiöpings och Arboga besluth underskrifva och försegle. Tbernest,
då häfver her Carl uthi sin skrifvilse till k. M. beskylledt h. f. N., att
h. f. N. skulle håfve någre otilbörlige handlinger före emoth h. k. M.,
the som både h. k. M. och h. k. M:tz mansarfvinger skulle lände till
skade och förderf.
I hernest häfver han uthi en tänkie zedel medh sin broder, her
Arffvid förmäldt, att hans broder skulle råde h. k. M. medh någre
tusender män att komme her i rikidt; emoth hvem then (!) skulle galle
38
1597
och huru nyttigdt thet ville vara rikidt att före en hop fremmande fålk
undersåtherne på halsen, thett kunne alle erlige svenske män väl dömme.
Till thett tridie häfver han både emott k. M:tz edh och försäk-
ringh, så och föregägne riksens besluth och afhandlinger förvärfvidt
sig befalningen opå thenne cronones befästning Calmar och sedan medh
våldh satt sig emoth h. f. N., som både är en arfftagin furste till thette
rikidt, såsom och både af konungen och riksens stender fulmechtig
riksens regeringh i k. M:tz fråvaro att förestå.
Till thett herde häfver han och medh her Claus Flemingh och
krigsfolkedt i Findlandh förbundit sig emott h. f. N. och hade i sin-
nedt medh någedt våldhsambligidt emodt h. f. N. att företage.
Till thett fempte häfver han och förskaffedt sig någre blankether
medh h. k. M:tz handh underskrifne och så förseglede, ther medh han
kunne af- och tilsättie uthi befalningen och embethe hvem honom syn-
tis, effter som der af ännu någre förhanden äre och bevises skall, att
han icke länge seden otte sådanne haft häfver.
Till thett siette häfver han och låthet uthspride falske copier af
ett konungen i Danmarks bref till h. f. N., like som k. i Dannmark
skulle vele brythe thet efvige fridzförbundh, som thesse loflige konunge-
rike emilian uprättedt äre, och blifve både h. f. N. och riksens fiende,
hvilkedt han osanfärdeligen uthfördt häfver.
Till thet siunde häfver han uthskickedt Abraham Nielsson till
Danmark, såsom och medh Abhrahans son skrifvidt her Erich Sparre
till, att han skulle beställe en hop fremmende folk i Danmark hi[t] opå
befestningen, och ville såledis skremme svenske medh thet danske fol-
kedt. Men huru lägligidt och berymmeligidt thet ville vare rikidt att
kalle fremande folk pä cronones befästningh, dett gifver h. f. N. alle
svenske erlige män till att betenkie. Han häfver och haft i sinnedt
att sticke elden opå kruthcammeren i then mening att förgiöre både
h. f. N. och sig siälf sampt mången erlig man och äliest förderfve
k. M:tz och cronones befästningh.
Till thett ottende så är och fundne uthi lier Charls förvaringh
någre passqviller och smädeskriffter opå h. f. N. furstelige gode nampn
och ryckte blifve förolämpedt (siel), hvarföre h. f. N. häfver then me-
ningh, att anthen han siälf häfver dem stält eller och att sådant effter
hans befalning skedt är.
Till thett nionde så häfver her Carl förryckt och förskingredt
konungens och cronones opbyrdh och then mest till sin egin nytte
anvendt, der han ingen rede eller rekenskap före giordt häfver eller
giöre kan.
Till thett tionde så är och bevissligidt, att her Carl häfver giordt
uppenbare hor, icke allene medh losse och ogiffte qvinnor, uthan medh
giffte mäns hustror.
Till thett eloffte är han och i uppenbar ryckte kommen, att han
för någre år seden skall håfve låthet mörde och sedan i sin egin hus
1597
3^
opbränne en jubilerere, som hos honom var, och allt hans godz låthet
tage honom ifrån, effter som bevises skall, hvar han thet seden panth-
statt (!) häfver, såsom och någedt ther af i h. f. N. värio kommidt är.
Desslikes häfver han och låthet mörde en skotte, be:dt N, så och en grek,
som någen tidh opå hans gårdh hos honom stadder var, för hvilkedt,
medan han i uppenbare ryckte kommen är, honom och bör sig befrie.
Till thet tolffte häfver han och tagidt i beskydd och försvar
öfverdadige skalker och våldhgärningsmän, såssom Erich Stråle, Knuth
Ulffsson och andre flere, dem han häfver gifvidt sin leigde och för-
svarilse bref.
Till thett trettonde så är och myckidt klagedt af krigsfolkedt,
serdels knechterne, som han häfver varidt öfverste före, af hvilke han
häfver tagidt penninger, oxer och andre bother i sakfall och aldrig
låthet them komme för ting eller stemme, uthan såsom han siälf häfver
satt them bother före, dereffter skole the bothe.
Till thett f[i]ortende så häfver han och emott Sverigis lagh låthet
fängsle och insättie stadzens borgere, för thet the ville försvare stadzens
portnyckler, uthan all föregangede lagh och ransakningh och hafv[er] så
most sättie stark borgen, för .ann the äre blifne theris fängsle frie och
uthlåthne.
Till thett femptonde häfver han och beklagedt och osanferdeligen
angifvidt grefve Axell sorn en then förnempste af riksens rådh och fått
honom theregiönum uthi högre k. M:tz högste onåde.
Thesse efftenne punchter häfver h. f. N. emott Oloff
Andersson.
Till thett förste att han emott Suderkiöpings besluth häfver bevist
lier Carl hörsamhet och lydno och tilstadh honom her opå befestningen,
som han doch viste effter k. M:tz edh och försäkringh icke måtte till
någedt kall eller embethe satt och betrodd varde, aldenstundh han
medh the andre stender till Upsala consilio icke samptyckt hade.
Thernest häfver han sampt medh her Carl stämpledt, att frem¬
mande krigsfolk skulle hit in i rikidt opå befästningen fördt vorde
rikidt både till spott, skade och färe.
Till thett tridie så häfver han och icke förklaredt sig opå Arboga
besluth, innan then tiden besluthet förmelte, såsom icke heller in till
thenne tidh, och fördenskuldh är för then man till att achte, som samme
besluth uthtryckeligen innehåller.
Till thett fierde så häfver han nu på thett stidste(!) sampt medh lier
Carl fiendtligidtviss oplagdt sig emott h. f. N. och förhållidt honom
cronones befästningh, öfver hvilkedt h. f. N. så väl var mechtig att
innehåfve, som h. f. N. hele rikidt både af k. M. och riksens stender
betrodt är att förestå. — —
I de följande punkterna framställas anklagelser för delaktighet i herr
Karls stämplingar äfvensom för andra förbrytelser af mera enskild natur mot
4<i
1597
Erik Stråle, Veliam Udd (denne sistnämnde beskylles t. o. m. för mordplaner
mot hertigen), skrifvaren på Oland Benkt Håkansson samt Nils Nilsson, mot
hvilken sistnämnde särskildt anföres, att han åt borgmästare och råd i Kalmar
uppsatt ett bref till konungen, fylldt af anklagelser mot hertigen och med
bön till konungen att sända krigsfolk in i riket till sina trogna undersåtars
skydd. Anklagelsepunkterna mot borgmästare och råd i Kalmar hafva föl¬
jande lydelse:
Emoth borgemestere och rådh i staden.
Till thett förste håfve the emoth k. M:tz edh och försäkringh, så
och Suderkiöpings besluth och afhandlingh, som the siälfve samptyckt
och försegledt håfve, tilstad, att her Carl Gostafsson matte komme opå
befestningen och uthan menighethenes vethskap och samptyckie beled-
sagedt honom her in opå.
Till thett andre så håfve the icke heller effterkomidt Suderkiöpings
beslu[t]h theruthinnen, att the effter h. f. N. uthskrifningsbref icke äre
till Arboga saemqve[m]dt tilstädis kompne, dy uthi Suderkiöpings be¬
sluth håfve the tilsagdt och lofvedt att vele bevisse h. f. N. hörsamhet
och lydno uthi alt thet h. f. N. till k. M:tz och riksens gagn och beste
biude och befallendes varde.
Till thet tridie håfve the icke heller seden velidt förk[l]are sig,
om the vele giöre itt medh the andre stender uthi thett, som i Arboga
besluthet är, uthan söndredt sig aldelis ifrå the andre stender, effter
som the uthi sin skrifvilse till k. M. bekendt håfve, att the allene håfve
stådh ther emodt och icke velidt ther till bevillie eller samptyckie.
Till thett herde så håfve the uthan all sanningh eller någen skälig
gifvin orsak giönum theris skrifvilse och uthskickede budh beskyldh
h. f. N., att h. f. N. någedt otilbörligidt skulle håfve sig företagidt
emodt k. M., thett som bade h. k. M. och rikidt voro skadeligidt.
Till thett fempte håfve the rädt och förmant h. k. M. att sande
her in i rikidt fremmande krigsfolk them till hiälp och biståndh emoth
h. f. N. och rikidt både till spott, skada och förtal och i så måtto
styrkt till, att h. k. M. skulle före uthlänsken här in på sitt egidt foster-
landh thett till att förhärie. Huru rättrådeligen ther medh är handledt,
thet gifver man alle erlige och trogne svenske män att betenkie.
Herr Karl Gustafsson fick åtfölja hertigen till Nyköping och hölls i för
var för att omsider få sin sak pröfvad af ständerna.
4) Borgmästare, råd och menige man i Stockholm.
Hertig Karl hade den 21 april 1597 uppdragit åt Jöran Claesson (Stiern-
schöld) till Biby att jämte dem, som voro i slottslofven på Stockholms slott
(Axel Ryning och Hans Johansson till Åleqvarn), förkunna Erik Sparres och
andra rådsherrars stämplingar för borgmästare och råd i Stockholm samt till¬
spörja dem, huru med dem skulle förfaras, »som sigh icke vele med the
1597
41
andre stender efther beslutens lydelse förene» (hertig Karls registratur 1597,.
P. I, fol. 152). Bref örn rådsherrarnas uppförande afgingo under den 22
april äfven direkt till borgmästare och råd samt till menigheten i Stockholm
(ib., fol. 154 v.). Och ännu så sent som den 24 maj skrifver hertigen till
Jöran Claesson (ib., fol. 215 v.):
»Effter vi ännu, Jören Claesson, inge svar på the bref, som idher
medgifne vore till borgemestere och rådh, så och borgeskapedt i Stock¬
holm, bekommet håfve, therföre är vår nådige vilie, att I ther opå
fliteligen fordre och oss them medh någedt vist budh tilhande komme
lathe.» — —
Om de i anledning af hertigens förstnämnda bref uppståndna förhand¬
lingarna berättar stadens tänkebok följande (Stockholms stads tänkebok
J592—97> fol- 378):
Den 23 maji. — — Välbemälte Axel Ryningh och Jörenn Claes¬
son öfverandtvardede borgmästere och rådh v. n. f. hertigh Carls bref,
hvilket och blef upläsit, der upå the begärede theres betänkiande och
svar, besynnerlige huru medh them skall handlas, som sigh på Arboga
beslut icke innan sex vekur håfve förklaredt. Så blefve och några åt-
skillige skrifter upläsne om några åtskillige personers och herretieneres
berättelser, lydendes på några af the gode herrer richsens rådh, af
hvilke skrifter kunne några mistanker fates til välbe:te herrer. Och
begärede Axel Ryningh och Jörenn Claesson, at borgmästere och rådh
skulde gifve h:te v. n. f. theres betänkiande och skrifteligit svar. Och
mäden punchterne vore them för höge och man hörer ty värr oc som-
åftast alt för många osanna tidender och berättelser, begärede borg¬
mästere och rådh, at the med sådane skriftlige svar måtte blifve för-
skonedt, althenstundh the bekenne sigh udi så höge saker, thet furster
och herrer angår, alt för ringe och fåkunnoge, och them såsom fattige
undersåter kommer icke så myckit til. Menn Jören Claesonn trängde
fast på skriftligit svar, hvilke the på sidstonne efter theras enfåldighet,
dogh nödigt, gåfve. Menn någen tidh der efter, thå h. f. N. kom
til Stockholm, måste borgmästere och rådh för sådanne svar höre enn
hårdén text.
Det af borgmästare och råd afgifna svaret har ej kunnat återfinnas.
Messenius gifver (Scondia illustrata, VIII, s. 47) följande referat af dess inne¬
håll: »Interim vero senatus Stockholmensis, literas ducis adeptus sub exitum
Aprilis, respondendo illis asseverat se aliud non credere, quarn quod regalia
Suecise insignia in acropoli essent conservata, et ideo se obsecrare, ne filius
celsitudo tantopere fideret delatoribus et falsis rumoribus, sicut etiam ut ad-
hibitis in consilium praesentibus in regno senatoribus regeret; lenius ita regi¬
minis onus et minus dissensionis pondus dubio procul ipsi futura.»
Om hertigens räfst med borgmästare och råd i anledning af svarets,
affattning innehåller tankeboken följande anteckning (fol. 398 v.):
Den 23 julii lät f. N. hertigh Carl kalle borgmästere och rådh pä
slottet udi enn kammer och tilläde them några grofve beskyldninger
42
1597
och tilmäle, ther the sade sigh vare oskyldigh före. Iblandh annat var
h. f. N. icke väl tilfridz medh thet bref och skriftelige svar, som the
på h. f. N. bref thenn nästförledne 25 maji medh Jörenn Claesonn gif-
vidt hade, ändogh the nogh bodes före och giorde hos Jörenn Claesonn
mundtlige theres uhrsächt, at them, som vore fattige undersåter, borde
icke, eij heller kunde the väl svare til sådane höge tingh, mäden thet
lydde på några af richsens radh, som tillädes några grofve beskyld-
ninger, sä och om Sväriges konglige crone och spire, item huru medh
them skulde handles, som sigh på Arboge beslut ännu icke hade för-
klaredt etc. Männ ehuru borgmästere och rädh och svarade och theres
ursächt giorde, sä var ju h. f. N. icke väl medh them tilfridz. Strax
ther efter the vore neddergången uppå rådstugen, ther menigheten för-
samblade voro, kom från slottet Bencht Larsonn, slotzfougten, sampt
Michil Olsonn, secreterer, och gåfve tilkenne, at h. f. N. begärede vete
af menigheten, om them hade varidt veterligit om samma svar och
om the hade varidt på rådstugen för them upläsne. Tå stege några
af menigheten fram, besynnerlig Hinrich målare och Hinrich Husman,
och gåfve svar på theres vägne, at the hade varit för them upläsne
och the hade med borgmästere och rådh samtycht. Samma svar
mente och intet annars, änn at the för Gudh och alle menniskior
kunne vare ursächtede, ändogh the hade nogh bedz före och vägret
sigh at gifve någet skrifteligit svar pä the punchter, som them vore
för höge och furster och herrer angeller, besynnerlige mäden her höres
så många osanna tidender, at mann snart icke vet, hvadh mann skall
tro, och åfte kann mann iblandh sä månge sager och sqvaller, som nu
vanker, icke väl sanningen utlete.
5) Ständerna i Finland.
30 Hertig Karl uppfordrar adeln och krigsfolket i Finland att förklara
sig på Arboga riksdagsbeslut. Nyköping 1597 den 3 maj.
Hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 174 under dateringen
»Af Nyköpingh den 3 maji år etc. 1597», förut tryckt hos Grön¬
blad, Handlingar rörande klubbekriget, III, s. 95, 96.
Vi Karl etc. vele ider sampt- och synnerligen af adel, ryttemestere,
knechtehöfvidzmen och andre af befelet, sä vell som meninge hofmen
och knechter, botzmen och bysseskyttere, som uthi Findlandh boendes
are, lier med icke håfve förhollit, att ider vell ihugkommer, hure oftha
vi ider bådhe egenom budh och i mänge väre schrifvelser håfve nåde¬
ligen och troligen rådh och begeredt, såssom och på thet sidste medh
alfver förmanedt och befaledt, att I skulle afstå med thet olidelige och
odregelige borgeläge och annen öfverväldh, som [I] egenom Svedie"
Claes Flemminghs tilstondh hadhe ider för någen tidh sedhen företagit
1597
43
ther i landzenden, theruthöfver then meninge man sig som ofthest för
oss på thet heftigeste och fast ynkeligen beklagedhe, opå thet att icke
någen vidlöftighet och obestånd sigh theruthaf förorsake kunndhe.
Män så håfve I allene icke lydt och eftherkommit sådane vår villie
och förmaningh, som ider doch med rette hadhe bort, efther I vel
vette, att vi om riksens regeringh uthi k. M:tz v. e. k. h. b. frånvaro
betrodde äre, hvilkom alle riksens undersåther i så mothe äre hörsam¬
het och lydne plichtige uthi alt thet vi påbiudhe, som för Gudh och
menniskior försvarligit vare kan och h:te k. M. och federnesrikit må
lende til velferdh och beste, uthan I håfve sedhen uthaf rett öfver¬
dådighet kommit ett y[n]keligit blodzutgiuthelse tilvege ther i landz¬
enden uthan all gifven orsak, allene, som vi vel kunne tenkie, uthaf
Svedie" Claes Flemminghs tilskynden och vanartige onde sinne och i
så mothe sölet och besmittet ider medh mången oskyldigh christen
menniskors (!) blodh, thet Gudh och i sinom tidh inthet lather blifve
ostraffet; hvarföre än nu vår alfvarlige och trogne förmaning är, om
elliest förmaningh någen tidh hielpe kann, att I rette ider sielfve i sa¬
ken och medh all fiendtligh handel afstå, betänkiendes, hvad i lengden
ther efther föllie vill, och sendhe vi ider her hos hvadh som opå sidst-
holdne riksdagh i Arboga af the mest[e] riksstender, som ther då för-
samblede vore, satnhelleligen om någre riksens vårdende saker samp-
tyckt och besluthet är. Och efter theruthinnen eblandh annedt varder
förmelt, att the stender, som ifrånvarandes håfve varit, skole innen en
viss tidh gifve theris betenkiendhe, hvadh heller the ville gore ett med
the andre, som ther håfve tilstedes varit, uthi thet, som är beslutet
blefvet till lute k. M:tz och riksens gagn och beste, eller hvadh skelige
gensager the hadhe ther emot att förebäre, som till saken kunne fyllest
gore, derföre är vår villie och begären, att I med thet förste förklare
ider uttryckeligen, hvadh I uthi thenn mothe tilsinnes äre, och således,
att the andre riksens stender kunne sigh ther medh benöije lathe, så
och afstå med thenn otilbörlige handel, som I ider företagit håfve, att
theregenom någen yttermere vidlöftighet sigh icke förorsakes motte,
så frampt I sådant vele och skole kunne tilsvars vare. Och begäre
lier om Ider villie medh thet aller förste medh någre af idre fulmech-
tige och uthskickede till att förnimme.
a) Ursprungligen har stått her.
6) Ständerna i Estland.
Rådets i Reval förklaring rörande Arboga riksdagsbeslut. Reval 31
1597 den 4 september.
Original i Livonica i Riksarkivet.
Durchleuchtigster etc. E. F. G. seint etc. Gnedigster furst und
herr, E. F. G. gnedigsts schreiben unterm dato Niecöpingh den 28
44
1597
junii*) ist uns den io augusti hingst vorschienen woll behendiget, so
wir aueli mit gebuerender, underthenigster reverentz nebenst dem
Arbogischen abscheidt entfangen und nach vorlesung unterdienstlich
vorstanden, wass gestalt E. F. G. ahn uns gnedig gesinnen, das wir
uns von den andem reichs stendenn nicht absondern und in dem, was
durch gemeinen rhadt vorabscheidet, mit inen einigk sein wolten, auch
E. F. G. in abwehsen der hohen K. M. vor einen gubernatorn er-
kennen, so ferne wir aber ienigh bedenken darin hetten, solchs E. F.
D. öhne weitleufftigen umbschweifif zu erkennen geben.
Thun E. F. G. hirauf zur unterdienstlicher antwort zu wissen, das
wir zwar nach vorlesung der heider zu Suderköping unnd Arbow aus-
gegangener abscheide, was daselbst proponiret, geradtschlaget und be-
schlossenn, unser einfalt nach, nicht anders vormerken konnen, dan das
es dem loblichen reich und der cronen zu Schweden zum besten ge-
meinet. Wir konnen aber E. F. G. nicht vorhaltten, das von der hohen
K. M., unserm aller gnedigsten hern und konig, unss aussdruglich vor-
botten und ernstlich mandiret, wie E. F. G. aus beigefugter, warhafften
I. M. ahn unss gethanen schreibens copia gnediglich zuersehend, das wir
uns in solchen hendlen keines weges einlassen oder darmit zu thun haben
sollen, welch I. K. M. als unsers allergnedigsten konigs und hern ge¬
bot und mandat wir als derselben getrewe, eidtsvorwandte underthane
wie billig in unterthenigster acht zu halten und gehorsamen mussen.
Hoffen auch E. F. G. als ein hochbegabter, vorstendiger furst und her
selbst solchs vor billig erkennen und nicht anders dan in gnaden vonn
uns vormerken werden, dan wir dardurch mit nichten gemeinet uns
von der loblichen crone und reich Schweden zu trennen, sonder hitten
unterdienstlich, E. F. G. geruhen gnedigst nach wie vor das gnedig
vortrauen zu uns und unse liebe gemeinheit zu haben, das wir bei
unsern der K. M. und der loblichen cron zu Schweden geleisten eidt
mith zuthadt des almechtigen biss in die gruben bestendig pleiben und
vorharren wollén, auch E. 1'. G. als des reichs Schweden loblichen
erbfursten alle geburliche underthenigkeit und gehorsam ertzeigen, auch
darfur hochst. K. M. und das loblich reich E. F. G. erkennen, wir
auch gerne in unthertenigkeit ehren, achten, lieben und geburlichen
gehorsam leisten wollén.
Wunschen auch von grundt unsers hertzen unnd hitten den al¬
mechtigen, getreuen Gott, der wolle durch seinen heilligen Geist, der
ein Geist ist des friedes und einigkeit, der högst. K. M., E. F. G.,
aller loblichen reichs rhete und stende hertz und gemuete widderumb
zu ruhe, fried, unnd einigkeit lenken, dar mit Gottes ehre gefurdert,
alle vorstehende gefahr und unheill von dem loblichem reich Schwe¬
den, den zugehorenden furstethumen und semptlichen underthanen
abgewehrett und gehindert werden muge. Dan wanner wir uns zu
’) Denna skrifvelse, som i Riksarkivets samlingar ej återfunnits, har i original på¬
träffats i Kevals stadsarkiv, dock för sent att här införas. Se Tillägg.
1597
45
gemut furen, was auss den zwischen hogstite K. M. unsers allergnedig¬
sten hern, den loblichen reichs rethen und stenden allerhand einge-
fallenen misvorstenden und irrungen dem loblichen reich Schweden
leider vor unheill, schaden, vorterb etc. bereidt widderfaren und ferner
nicht allein dem reich, sondera viel mehr dissen armen landenn und
statt, wo fern solch innerlich spalt und uneinigkeit ein zeits nicht ein-
gestellet wurde, gewisslichen widderfaren kondte, alss selien und be-
finden wir auch darher nichts anders als dieser guten statt und lande
endtlichen vorterb und untergangk, dan allhir glaubwirdige kunthschaft
vorhanden, das die Polen und Littawer unterm schein, als ob sie sich
vor dem Muschowiter, vor dem wir auch, weiln das haus Kexholm
noell nicht geliefert, nicht sicher sein und nicht wissen, was wir uns
zu im zu vorsehen haben, befahren und in guter bereidtschaft sitzen,
darauf nur warten, ob disse örter widder der K. M. ernstlichen be-
fehlich und vorbott sölten genötiget und gedrungen werden, unss alsso
zu uberfallen und feintlich zu besuchen vorhabens sein.
Was auch uff diesen fall, welchs Gott in allen gnaden abwenden
wolle, ferner durch des reichs widderwertigen practiziret werden kan,
geben E. F. G. wir gnedigst zu bedenken und bitten dem nach aber-
mals in tieffster undertheniger diemut, E. F. G. geruhen gnediglich
solch alles irem hohen furstlichen vorstande nach reiffsinnig und woll
zu behertzigen, uns auch in ungnaden nicht entgelten lassen, das wir
kegen und widder der hohen K. M. mandat weitters nicht willigen kon¬
nen, sonder dies unser einfaltigs andtwort in allen gnaden auf und an-
nemmeti, dieser guten statt und inwonender burgerschafft zu aller guter
befurderung nicht weiniger nach alsse vorher gnedigst gewogen sein,
dar mit wir inn fried und einigkeit bey unser wahren christlichen re¬
ligion, der Augspurgschen confession pleiben, auch zu guter narung
widderumb gelangen mochten, welchs umb E. F. G. wir in aller ge-
buerlichen underthenigkeit zuvordinen unss schuldig erkennen und zu
ieder zeit beflissen sein wollén, E. F. G. dem schutz des allerhohisten
getreuligst empfhelende. Datum Reuell den 4 Septemb. anno etc. 1597.
E. F. G.
unterdienstwillige
burgermeistere und rhadt
der stat Reuell.
Estländska landtrådens och ridderskapets förklaring rörande Arboga 32
riksdagsbeslut. Reval 1597 den 5 september.
Obeseglad utskrift i Livonica i Riksarkivet.
Durchlauchtigster etc. Nebenst unser unterthenigen unndt bereitt-
willigen dinste erbietung können E. F. D. wir in unterthenigkeitt nicht
46
1597
bergen, dass dero furstliches schreiben sub dato Nyköping den 28 junii
itzlaufenden j haresl) unss nechst verschienen 10 augusti zukommen,
welches wir dan mitt geburender reverentz empfangen, auch in allge-
meiner unser versamlung haben verlesen lassen. Sintemaln wir nun
auss dem inhaltt verstanden, wass massen E. F. D. an unss in gnaden
gesinnett, dass wir, alss ein gliedt der kön. cron zu Schweden, in dem,
wass die stende des reichs mitt gemeinem rahtt vor zweien jharen zu
Suderköping unndt noch jungst zu Arboga verabscheidett, mitt ihnen
einig sein, unndt ob in abwesen der K. M. zu Schweden unndt Polen,
unsers aller gnedigsten königs unndt herrn, E. F. D. wir vor einen
gubernatorn erkennen woltten, alss geben E. F. D. wir mitt schuldiger
ehrerbietung hirauff unterthenig zuvernehmen, dass, wan wir unss zu
gemuhtt fuhren, welcher gestaltt dises furstenthumb Esthen, unser ge-
liebttes vaterlandt, der löblichen cron zu Schweden einverleibtt unndt
wir derselben so woll höchstg:ter I. K. M. mitt eidt verwandt unndt
verpflichttet sein, so gehtt unss gantz schm[er]tzlichen zu hertzen, dass
leider zwischen I. K. M., E. F. D. unndt andera reichs stenden aller
handt missverstände unndt irrungen itzo im schwange, alldieweill
hirdurch unser armes unndt viel jhar uber hochbetrubttes vaterlandt,
welchem vor wenig zeitt der allmechtige Gott ein anblick des lieben
fridens gegönnett, widerumb in eusserste gefahr zugerathen sich an-
sehen lest. Wunschen der wegen mitt senlichem unndt innigem seufft-
zen, der getrewe Gott, vater alless friedenss unndt einigkett, wolle der
hochlöblichen K. M., E. F. D. unndt aller angewandten reichss stende
herzén unndt gemuther durch seinen heiligen geist er[l]euchtten, leiten
unndt regiren, dass alless widerumb zu ruhe, auch zu seines heilsamen
evangelii unndt des herlichen reichs Schweden sampt der angehörigen
furstentumbe nutz unndt frommen erspriesslichen sein möge.
Machen unss darbenebenst unterthenig keinen zweifell, es werde
E. F. D. in gnaden nicht uneingedenck sein, welcher gestaltt auf dero
gnediges schreiben wir vergangnes jhares kegen E. F. D. unss in unter-
thenigkeitt erklerett, dass von der K. M. unsern aller gn. könig unndt
herrn wir aussdrucklich verbott unndt mandat haben, wie wir dessen
E. F. D. hirmitt warhafte copei zuschicken unndt E. F. D. vertrawten
abgefertigtten diener unndt secretarien dass originall haben selbst lesen
lassen, unss keines weges mitt den reichs- oder hemhagen im reich
Schwedenn zubekummcrn unndt dass daher weder diselben zu besuchen,
noch in deren abschiede oder puncten zu bewilligen unss alss gehor-
samen unterthanen geburen wolle. Wan dan auch vermittelst solchen
verbotts unndt kön. befelichs wir itziger zeitt es gleichsfalss nicht an¬
derss haltten können, wolle E. F. D. alss ein von Gott hochbegabtter,
verstendiger furst solches nicht anderst dan in allen gnaden aufnehmen,
sintemaln unser eidt unndt pflicht, damitt wir I. K. M. unterthenigst
verwantt, dises nicht anderss verhengen will.
*) Denna skrifvelse har ej kunnat återfinnas.
1597
47
Es wolle aber E. F. D., bitten wir unterthenig, sich mitt nichten
den wahn machen, dass wir hirdurch unss von dem löblichen reich
unndt cron Schweden zu trennen oder absondern gemeintt sein soltten,
sondera vielmer die gnedigste zuversichtt unndt vertrawen zu unss haben,
dass wir wie ein gliedt der hochgemeltten cron unndt reichs vermuge
unsers geleisteten eides unsern aller gnedigsten könig unndt herrn, I. M.
königlichen, hohen leibserben unndt der kön. cron zu Schweden jeder-
zeitt getrew sein, auch bestendig bleiben unndt verharren wollén.
Vors andere unndt belangende E. F. D. vor ein gubernatorn des
reichs zuerkennen, geben E. F. D. wir unterthenigst zu begertter ant-
wortt, das wir zwar iederzeitt E. F. D. alss einen erbfursten undt fur-
nemmst gliedmass des reichs Schweden geehrett, auch in betrachtung
der hohen unndt vielfeltigen furstlichen gnaden unndt beforderung, so
E. F. D. disem furstentumb, unsern armen vatterlandt, bissanhero gantz
gnedigst erzeigett unndt bewisen, unndt in dem wir unss zu E. F. D.
nichts anderss alss alless besten unndt furstlichen gnedigen willenss
getrösten, nachmalss vor selbige höhe furstliche person erkennen unndt
dan ferner worfur die K. M. unser allergnedigster königh unndt herr
E. F. D. erkennen wirdt, unterthenigst gerne haltten, achten, lieben
unndt ehren, deren auch alssdan im nahmen hochstg:ter I. K. M. aller
untherthenigst gehorsam unndt dinste zu leisten unss befleissen wollén
der unterthenigen, tröstlichen zuversichtt, es werde E. F. D. alss ein
sanftmutiger unndt hochlöblicher fur[s]t mitt diser unser unterthenigen
resolution in einem unndt andera punct gnedigst zufrieden sein unndt
unss mitt anderweitt bemuhungen, ihrem furstlichen hocherleuchtten
verstande, guethe unndt sanftmutt nach, gnedigst verschonen unndt hir¬
durch zu E. F. D. hohem ruhm unndt unsterblichen ehren gantz löb-
lich verhuten, dass nicht wir arme unterthanen unndt mittglieder sölcher
herlichen cron, die wir sie so viel jhar uber unzeliche muhe, arbeitt,
geldt, gutt unndt blutt gekostett haben, in unverwindliches elendt, eus-
serst verderben unndt vieleicht gen[tz]liche hinreissung von ihre gesetzt
werden mögen, dan alhir gewisse unndt glaubwurdige kundschaftt
verhanden, dass die Polen unndt Littawer unterm schein, alss ob sie
sich vor dem Muscowiter, vor dem wir auch, weiln dass hauss Kex¬
holm noch unubergeben, nicht sicher sein unndt nicht wissen, wass wir
unss zu im zuversehen haben, befahren, in gutter bereittschaft sitzen
unndt nur wartten, ob wrir diser örtter wider der K. M. ernstlichen be-
fehlich unndt verbott ettwar (!) zu [thun] sollten genötigtt werden, unss
alss dan feindlichen zubesuchen unndt uberfallen.
Wie kläglich, wie erbarm[lich], ja wie gantz unaussprechlich hoch-
zubetawren unss elenden ein solches fallen woltte, geben wir, durch-
lauchtigster furst, E. F. D. gnedigst zu bedencken unndt zu envegen,
dan auff solchen fall, Gott wjende es abe, dises furstentumb durch fewer
undt schwerdt der löblichen cron muchtte entzogen werden unndt wir
dises herlichen reichs untherthenigste, getrewe unndt hertzlich affectio-
48
1597
nirtte untherthanen wider alle unsere hoffnung unndt willen unter
frembde herschafft wurden gerathen mussen. Bitten derhalben aber-
malss in unterthenigster demutt, E. F. D. wolle alless ihren furstlichen
hohem verstande nach reiffsinnig unndt wol behertzigen, unndt dass
wir zuwider I. K. M. ernstlichen mandat in nichts weitters willigen
können, unss in ungnaden nicht entgeltten lassen.
Anderweitt unndt do uber alless verhoffen, auch unsere unter -
thenigste demutigste zuversichtt wir von E. F. D. weitter soltten be-
muhett unndt sich ettwa daruber angedeuttete unndt vor augen schwe-
bende gefahr, darfur Gott gnedig bewahren wolle, begeben unndt zu-
tragen, wir auch von der löblichen cron hingerissen unndt abgedrungen
werden soltten, ach, so wollén vor Gott dem allmechtigen, vor der K.
M. unserm allergn. könig unndt hern, vor allen königlichen schwedischen
nachkömlingen wie in gleichem vor allen des reichs Schweden löblichen
stenden unndt sonsten iedermenniglich hohen unndt nidrigen standes
unsers gewissens, eides, pflichtt, ehren unndt gutten ehrlichen namens
wegen entschuldigtt sein unndt unss bewahrett haben.
Wir können aber E. F. D. unterthenigst nicht bergen, dass wir
umb des itzigen hochbeweinlichen unndt Gott erbarms geferlichen zu-
standes willen unlangst unsern gesandten an die K. M. abgefertigt
unnd durch denselben I. K. M. unterthenigst bitten lassen, dass I. K.
M. mitt zeitigem rahtt zu widerbringung eines friedsamen regiments
unndt abschaffung allerhandt eingerissenen beschwerungen sich förder-
lich in dero erbkunigreich begeben wolle, oder da solches wegen der
polnischen reichsgeschefftte verhindertt, dass alssdan I. M. durch in
der religion unverdechtige personen handlen lasssen unndt alle sachen
zu einem friedsamen ruhigem stande durch gutte ordnung wider zu-
bringen gnedigst geruhet. Seindt daher in gutter zuversichtt, es werde
I. K. M. mitt kön. fursichtigkeitt, weissheitt unnd zeitigem rahtt sich
solches mitt allem Heiss undt kön. trewen hochst angelegen sein lassen.
Bitten derwegenn wir semptlich, E. F. D. wolle in gnaden eine geringe
zeitt gedulden unndt der kön. resolution bej unsern gesandten unss
erwartten lassen. Der allmechtige, getrewe Gott wirdt vieleichtt seine
gnade unndt geist verleihen, dass alless zu gutten mitteln unndt enden
kommen mag. Geleben also der unterthenigsten zuversicht, E. F. D.
werde bej diser unser erklerung unndt dem eide, so wir I. K. M.
unndt der cron Schweden gethan, den wir auch biss in unsere grube
treulich unndt bestendig, wie ehrliebenden leutten eignett unndt ge-
burtt, zu haltten entschlossen sein, es gnedigst werden unndt bleiben
lassen unndt nachmalss, wie biss hero gescheen, unse unndt unsers
armenn vaterlandts gnedigster furst unndt herr sein. Solches seindt
wir umb E. F. D. unterthenigst zu verdinen gefliessen; wollén auch
hirmitt e. f. D. zu langwerender furstlichen leibes gesundheitt unndt
gluckhaffter regirung dem hohen schutz göttlicher allmacht, unsere
geringe personen aber in E. F. D. gnade unndt furstliche gewogenheitt
1597
49
mitt geburender reverentz unterthenig anempfolen haben. Datum Reuel
5 septemb. anno 97.
E. F. D.
unterthenige
eltisten, rathe unndt semptliche ritter-
schaft des furstentumbs Esten.
Den 6 sept. (n. st.) 1597 hade ståthållaren Jöran Boije skrifvit till ko¬
nung Sigismund, att han »förschrifvit samptlige af adelen hitt till för:ne Räfle,
hvilke och medh thet alleförste varde kommendes här tilstädes, och skall
thå h. f. N. bekomme tilbörligit svar medh sådenne ordh, lempe och be-
skeddh, som der till bäst tiene kunne». Det ofvan aftryckta svaret är sanno¬
likt resultatet af denna sammankomst.
Den 27 sept. skrifva borgmästare och råd i Reval ett ursäktande bref
(orig. i Livonica) till konung Sigismund, som uppmanat dem att stå fasta
vid »die nodtwendige des herrn ahnwhesenden E. K. M. etc. vorordenten
stadthalters herrn Georgen Boijen sowoll der herrn lanndtrathe, sembtlicher
ritter- unnd lanndtschafft dieses furstentumbs Ehsten mitt unus unnd dieser
guten stadt einvvhonenden burgerschafft geschehene zusammensetzung und
einhellige vorbindung wegen des seltzamen beginnens unndt tadtlichen vor-
nhemens F. D. hertzogk Carls etc. ihn E. K. M. etc. erbkönigreich Schwe¬
den, ihm fall unns daher etwas so unnserm eidt unndt pflicht, darmit E. K.
M. etc. wir verbunden, zu widder angemutet wurde», men tillika uttalat sin
förvåning öfver att de örn denna öfverenskommelse ej underrättat sin konung.
Några närmare underrättelser om saken innehåller skrifvelsen i fråga ej.
7) Förhandlingar med rådsherrarna samt med enskilda
adelsmän utom rådet.
a) Nils Gyllenstierna.
Hertig Karl öfversänder till Nils Gyllenstierna mandatet af den 33
2 maj 1597. Nyköping 1597 den 9 maj.
Hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. i8r under dateringen
»Af Nyköping denn 8 maji år etc. 97», jämfördt med en afskrift
från 1700-talet i Skoklostersamlingen Miscellanea T. 13, fol. 211
under rubrik: »Copia af f. N. hertig Karls bref till Rdrotzet,
daterat den 9 maji, undfångit den 14 anno 1597», från hvilket
dateringen hämtats.
Vår etc. Vi håfve bekommit ider schrifvelse, her drotzet, till svar
opå vårt bref, som vi her nest tilförende till ider håfve latidt uthgå,
belangendhe Arboga beslut och någre andre saker, som vi begä-
rede, att I ville förklare ider om, der med I nu som tilförende före-
vende ider ålderdoms svaghet. Så bekenne vi vell, att så kan vare;
doch se vi der hos, at hvadh svaghet som medh kroppen vare kann,
så är doch hufvud vid sådanne skäl och förstånd, att I sakerne vell
betenkie kunne. Män vi förnimme väl, att I vidh samme meningh är
Riksdag sakter IV. 4
So
1597
som the andre, achta fördenskuldh onödigt någedt videre ther till svare,.
uthan sendhe ider her hos copie af ett bref, som vi äre tilsinnes att
lathe i alle landzender uthgå, der vidh vi och achtedt blifve lathe. Och
måge I fördenskuldh med idre söner så vel som andre tage i beten-
kiendhe, hvadh I uthi thenn mote äre förtenkte att gore. Om riksens
crone och spire än nu kann finnes opå Stocholms slott tils[t]edes, som
I visserligen mene, det får man förnimme. Men hure redeligen thet
är af her Erich Sparre handlet, att han, som häfver riksens handlinger
under henderne och på edh och embetes vegne bordhe gore bistondh
i riksens saker, häfver uthan någen gifven orsak vikit her af rikit, så
och hure vel Suderköpings beslut varder hollit, det riksens rådh altidh
berope sig opå att håfve hållit och vele holle, det vele vi lathe hvar
erlig man döme om, hvilket vi ider her medh icke håfve velet förholle.
Gud etc. [Af Nyköping den 9 maji anno 1597].
34 Herr Nils Gyllenstiernas förklaring på Arboga riksdagsbeslut. Fågel¬
vik 1597 den 20 maj.
Afskrift med Ture Jakobsson Rosengrens stil bland »Handlingar
rörande riksråden 1596—1605» i Riksarkivet.
H:ne f., n. h., E. f. N. är min ödmiucke och velvillige tienst nu
och altid med Gud alsmectig tienstvilligen bevissendes. N. f., jag häfver
bekommet e. f. N. svar på min ödmiucke skrifvelse sampt den afskrefft
till alle stender, och såsom e. f. N. latter förstå, att jag förevender min
ålderdom i alla såcker, så begärer jag ödmiuckeligen, att e. f. N. icke
velle förtenke mig ther utinan att jag thet gör, förty på thenne min
gamble dag och uti thenne min svaghet är icke så alt rede i förståndet
till att svara så hastigt uti vicktige såcker, såsom i min velmågen varid
häfver. Men hvad som then Arbogahandel är anrörendes, så häfver
jag deruti föge insager, efifter som jag tilförende häfver förklarad mig
igenom min skrifvelse till e. f. N., men thet jag häfver med fulkome-
lige svar här till fördrögt, thet häfver varid orsaken, att jag ville vetta,
hvad the andre gode herrars mening vore och hvad the ville sam¬
tycke, som nu uti Östergöttland stadde äre, på thet at vi motte gifve
e. f. N. ett enhelligt svar samptligen ifrå oss, som rådzpersoner äre.
Thet e. f. N. och skrifver, att jag är ved samma mening som the
andra, så häfver e. f. N. vell fast annerlunda förnumet, i thet att jag
under tiden häfver bevist e. f. N. min ödmiucke och trogne tienst uti
alt thet, sorn' e. f. N. häfver kunnet lende till velferdt, om jag motte
säie saningen, men hvad then (!) Upsala och Söderkiepungs handlinger
tillkomer, them vill jag hålle så mycket mig menniskeliget och mög-
liget kan vara, såsom jag tilförende ödmiuckeligen häfver förklarad
mig. Ifrå then Arboga handelen vill jag icke heller afsyndre mig, så¬
som jag icke härtill giort häfver uti allt thet, som e. f. N. häfver be-
4
1597
5i
sluttet och för gott ansedt till vårt fädernesrickes gagn och bestå, och
efifter jag ennu inge fulkomlege svar häfver bekomet af the andre gode
herrar i rådet, så vill jag således håfve mig emoth e. f. N. förklarad,
att jag samma Arbogeske handel och beslut vill gilla och then med
segell och hand stadfeste, ner jag nu bekomer hufvedbrefvet. Jag
häfver och rädt och skrifvit de andre gode herrar af rådet till, att the
vele och thet samma göra; hvad nu ske kan, thet varder e. f. N. vell
förnimme. Hvad som nu mine söner är anrörendes, som utrickes äre,
så kan jag intet svara för dem, förty the äre sielfve deres malsmen;
min alste son, som här hemma är, varder och sig vell vette att för-
halle. Och vill här med håfve e. f. N. sampt e. f. N. h:ne furstinne och
lifsarfvinger uti Gudz thens alsmechtiges ville, beskyd och beskerm till
all lycksam rege[r]ingh och longvarigh lifssundhet ydmiuckeligen häf¬
ver (sic!) befallat. Af Fuglevik then 20 maji anno 1597.
E. f. N. tjenstvillig
Nils Gyllenstiern.
Innan Nils Gyllenstierna afgaf sin förklaring till hertigen, hade han om
sin afsikt att så göra underrättat rådsherrarna i Östergötland genom bref af
den 18 maj 1597, tryckt här nedan sidd. 68 ff.
b) Rådsherrarne i Östergötland.
Hertig Karl uppfordrar herr Claes Bielke att förklara sig på Arboga 35
riksdagsbeslut. Nyköping 1597 den 13 maj.
Hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 186 v. under daterin¬
gen »Af Nvköpinngh denn 13 maji år etc. 1597».
Vår etc. I håfve lenge sedhen förståedt, her Claes Bielke, hvadh
som opå sidstholdne riksdagh i Arboga af the meste stender, som ther
tilstedes vore, är beslutet blefvet, serdelis eblandh annedt, att the, som
ifrånvarandes håfve varit, skulle innen sex veke tidh ther efther sigh
ther opå förklare. Efther thenn tidhen lengensedhen framfaren är och
ingen af riksens rådh håfve änu hos oss, som beslutet lyder, med thet
ringeste sig latidt förnimme, hvadh the tilsinnes äre, derföre äre vi vordne
förorsakedhe att lathe en förmaningh uthgå i alle landzender, att the,
som än her till icke håfve gifvet ther om theris betenkiende, skulle
thet ännu med thet förste gore, efther som vårt bref, det vi med
Mouritz Jörensson lathe uthgå ther i Östergötlandh, hvilkit ider alredhe
är kunnigt vordet, sådant uthvisser och förmeller. Så aldenstundh att
I nu nogh håfve haft tidh ider att betenkie, derföre vore och tilbör-
ligen, att thet medh förste ske motte, hvarföre och vår förmaningh är,
att I för ider person uthan lenger drögsmål ther opå ider förklare.
Och efifter vi håfve medh ider bådher therom och elliest dessföruthan
52
1597
någedt tale, thet som k. M. v. e. k. h. b. och Sverigis rike macht
opå ligger, och vi håfve förståedt, att I så när förhanden stadde äre,
derföre är vår begären, såsom vi och her medh befale, att I medh
allerförste begifve ider hit till oss, så att I ändeligen uthi pingesdaga
helgden kunne vare her hos oss tilstedes; der med eftherkommendes
thet som tilbörligen ske bör.
Något svar på denna uppfordran afgaf icke herr Claes Bielke, och för¬
handlingarna med honom flyta i öfrigt ihop med förhandlingarna med öfriga
rådsherrar i Östergötland.
36 Mauritz Jöransson till Ture Bielke med begäran om ett samman¬
träffande med honom och andra rådsherrar för afgifvande af
förklaring på Arboga riksdagsbeslut. Norrköping 1597 den 8 maj.
Afskrift från 1700-talet i Skoklostersamlingen Miscellanea T. 13,
fol. 209.
Min vänlige, kärlige hälsan med Gud alsmäktig tillförene. Käre
herr Ture Bielke, näst en lyckelig, vänlig välfärds önskan min vänlige
tacksäijelse för alt godt, som I mig giort och bevist häfver, hvilke[tj
I skulle altid finna mig villig och benägen at förskylla med hvad del
i min ringa lägenhet kan finnas, som eder til vilje och behag kan
vara. Vidare, käre herr Thure, gifver jag eder vänlig tillkänna, at mig
är befallet och pålagt vordet af h:ne f. och h. hertig Carl etc., at jag
om någre ärender med eder samt med de gode herrar, herr Sten och
herr Göstaf Baneer, så och med alle gode männ, ridderskap och adel
och alle andre ständer, andelige och världslige, som i denne landsände
boendes äre, till [o: skall?] förhandle och uträtte; så efter det, käre
herr Thure, h. f. N. vill samme ärender med aldraförsta bestält hafva,
så vill jag, om Gud vil hälsan förläna, komma til eder på eder gård
Thureforssa på tisdag afton eller onsdag nästkommandes tidelig, som
är den 11 maji. Och efter det, käre herr Thure, lägenheten fordrar,
at I samt de välb:te gode herrar, herr Sten och herr Göstaf, voro
samtlig tillsammans för den svar skuld, som I, gode herrar, på samme
ärende synes at gifva, der det icke vore eder, käre herr Thure, til be¬
svärenhet, då beder jag fördenskull härmed ganska vänlig och gerna,
I ville giöra väl och låta de gode herrar härom genom eder skrifvelse
förnimma i så måtte, at der som det icke vore eder och dem til omak,
at de ville förb:te dag til eder komma. Så vill jag då, om Gud vill
hälsan förläna, eder, gode herrar, i all vänlighet besöka; häfver jag
och dagen dernäst efter, som är den 12 maji, efter lute förstes befall¬
ning förskrifvet de gode herrar och gode män af adelen i denne lands¬
ände samt alle andre ständer här näst omkring Linköping boendes äre
til Linköping tilstädes komme. Käre herr Thure, annat häfver jag
1597
53
eder på denne tid icke til at skrifva, utan vill härmed hafva eder samt
eder käre husfru och edre käre barn den alsmäktige, evige Gud til lif
och siäl vänlig befallat, hvilke alle jag med mycken lycka och månge
gode nätter vänligen hälsa låter. Datum Norköping den 8 maji anno
1597-
E. a. t. v.
Mauritz Jöransson.
Vid den sammankomst, som i följd af ofvan meddelade bref den 12
maj i Linköping ägde rum mellan Mauritz Jöransson och Gustaf och Sten
Banér, Claes och Ture Bielke samt Jöran Posse, förklarade rådsherrarne, att
de ej kunde gifva svar, innan de inhämtat drotsen herr Nils Gyllenstiernas
samt andra sina medbröders mening. Detta skulle de emellertid snarast möj¬
ligt göra samt inom den utsatta tiden afgifva sin förklaring. De erbjödo
sig att besöka hertigen och anhöllo därför om lejd, äfvensom i öfrigt om
säkerhet för sina egna och sina tjänares personer under mellantiden (bref af
d. 13 maj från rådsherrarne till Nils Gyllenstierna, tryckt nedan sidd. 65 ff.;
jfr äfven sid. 55). Den 24 maj skrifver hertig Karl om saken till Jöran
Claesson Stiernschöld (hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 215 v.):
—• »Så vette vi och icke, hvad tilförsicht vi till ricksens rådh håfve
skole, effter the sigh icke allenest opå Arboge besluth än her till [icke]
'näfve förklare veledt, oansedt att the nogsampt ther till af oss äre för¬
mante vordne, uthan ock jemväll achte sigh för gode att svare oss ett
ordh på våre budh och schrifvelse och medh en munn full medh väder
afferdedt våre uthskickade tilbaka igen, effter som I kunne se af thenne
innelagde zedel, hvadh the Mouritz Jörensson till mundtligit svar gifvedt
håfve.» —
Herr Gustaf Banér (?) i rådsherrarnes namn till Mauritz Jöransson 37
med begäran om svar på deras anhållan om säkerhet för att be¬
söka hertigen. Ekenäs 1597 den 22 maj.
Afskrift från 1700-talet i Skoklostersamlingen Miscellanea T. 13,
fol. 235 under rubrik »Uti ricksens råds namn till Moritz Jörens¬
son».
Min vänlige hälsan och alt mere godt med Gud tillförene. Käre
Moritz Jörensson, eder skrifvelse1) är mig i aftes sent tillhanda kommen,
til det första innehållandes, at I nu äre på resan til Inne f. hertig
Carl ifrån Vadstena tillbaka igien och at I med det första, så snart I
til lute h. f. N. ankomma, vele fliteligen, troligen och ödmjukeligen
tillkiänna gifva och berätta de svar och ärender, som I senast efter
den eder af lute h. f. N. pålagde befallning och medhafvande öpne
brefs innehålds lydelse och eljest oss samtligen tillkänna gåfve. Så tvide
vi samtligen intet, att I sådant efter alles vår vänlige begäran och eder
*•) Har ej kunnat återfinnas.
54
1597
egen tilsäijelse fliteligen och troligen uträttandes varde, medan oss alt-
somstörsta makt påligger oförtöfvat at hafva svar tillbaka igien och
oss förvete, med hvad säkerhet man uti denne besvärlige tid efter så-
dane föregångne h. f. N. brefs lydelse skal kunna h. f. N. besökia.
Dock förmode vi, såsom och med eder vidlöfteligen blef talat, at, ehuru
väll vi til ingen osäkerhet någon orsak gifvit, [vi] icke des mindre sådant
beskied och svar måge nå och bekomma, att vi obehindrade och oskad¬
de måge draga fri och feligen till och ifrå utan all osäkerhet, ändock
Gud vet, på hvad sätt uti denne besvärlige tid man nu skall kunna
väl komma fram. Men uppå det at tiden icke må gå fåfängt förbi,
den vi dock så mycket möijeligit gärna akta vele, och på det vi des
förre måge oförtöfvat få god och viss beskied, deruppå vi oss uti denne
osäkre tid kunne förlåta, til oss tillbaka igien, så vele I obehindrat hafva
denne brefvisare dit med eder, medan I skrifve eder tienare på vägen
siuknat och nu ingen håfve, den I med svar tillbaka sända kunne, och,
medan dagarne lida, med tillförlåtelige svar oförtöfvat igien tillbaka
komma låta och hielpa til at denne brefvisare det med [o: dermed] obe¬
hindrat och oförtöfvat må komma tilbacka, och det jag uti någon
måtto kan vara eder til vilje och behag, finnes jag godvillig. Gud eder
befallandes. Af Ekenäs den 22 maji år 1597.
38 Herr Hogenschild Bielkes förklaring på Arboga riksdagsbeslut. Ulf¬
åsa 1597 den 27 maj.
Afskrift från 1700-talet i Skoklostersamlingen Miscellanea T. 13,
fol. 247 under rubrik: »Herr Hogenschildt Bielkes svar och för¬
klaring på. Arboga beslut, sedan Moritz lorensson låtit upläsa f. N.
hertig Carls öpne bref uti Linköping den (lakun) junii (!) anno
97, daterat Ulfåsa den 27 maji anno 1597.»
H:ne f., 11. h., e. f. N. är min ödmiuke tienst altid godvilleligen
bevisandes, och gifver e. f. N. ödmiukeligen tillkänna, at välbördig man
Mauritz Jörensson var här hos mig pingesdag afton och sade sig vara
af e. f. N. befall at, at han skulle draga så väl till mig som flere at
riksens råd af dem här i landsänden kunne stadde vara, deslikest til
alle andre, andelige och världslige, här i Östergötland boendes äre och
låta oss höra och föreläsa e. f. N. öpne bref, som hit til landsänden
stält var, deruti e. f. N. befaller, at alle de, som den samqväm i Ar¬
boga i fastes icke besökt heller och dertil sedan icke samtyckt hade
til [att] vare och blifva ens med e. f. N. och de andre riksens ständer,
då skulle de ännu hafva tre veckor dag sig deruppå til at förklara och
förena, så framt hvem det innan den tiden icke giöra vele, tå skulle
han förmoda och veta sig at bekomma det höge vite och straff, såsom
i samme e. f. N. öpne bref uttryckeligen förmält är; deroppå han be-
1597
55
gärade, at jag mig skrifteligen innan f:de tid hos e. f. N. ödmiukeligen
förklara skulle så väl som andre flere, men eljest sade han sig intet
annat bref hafva ifrå e. f. N. bekommit, mig särdeles tillskrifvit. Så
hade jag gerna samme afton velat gifva deroppå mitt ringa, skriftelige
svar, der han hade velat här en natt förtöfva, men han drog strax
samme afton härifrån och til Vadstena, der han sade sig skola låta
förkunna samme bref för menigheten, som der kunne församlade blifva.
Derföre häfver jag för min longsamme svaghet skuld med mit ringe
svar på någre dagar fördrögt; dock uppå det at mig icke skal till-
mälas nogon ohörsamhet anten i detta påbud eller nogot annat, så
häfver jag innan den tid mig förelagt vara (!) villat e. f. N. med denne
min ringa skrifvelse tjenstligen besöke. Och hade jag, nådigste förste,
visserligen ödmiukeligen förmodat, at e. f. N. icke ville räkna mig för
nogon ohörsam, som sig tillförene icke skulle nogsamt förklarat hafva
om förenande [o: förenämnde] förre afhandlade beseglingar och om Ar¬
boga beslut at vara och blifva ens med e. f. N. och de andre riksens
ständer til k. M., v. a. n. k. och h. och riksens gagn och bäste, utan
heller mått blifvet med sådant bud och hårde bref i denne min elän¬
dige, longé svaghet och siukdom förskonat, hälst efter min ödmiuke
ringe bref, som jag tre resor e. f. N. tienstligen med besökt häfver,
nogsamt utvise, at jag mig deruti altid tillbudit, såsom och ännu öd-
miukeligen tillbiuder och vil fullkomkn e. f. N. deroppå försäkrad hafva,
at jag efter min svaga förmågan vill altid gerna vara och blifva e. f.
N. samt alle riksens trogne ständer til råd, hielp och bistånd och intet
med mitt vettskap träda ifrå derföre riksens förseglade afskeder och
handlingar, såsom och icke heller vara emot förb:te Arboga beslut i
alt det, som kan lända h:te min allernådigste, besvorne konung och
herre och hele riket til trogen tienst, nytta, gagn och longlige bi¬
stånd, och beder ödmiukekn och tienstkn, at e. f. N. icke ville anten
häruti eller något annat hafva mig, arme, svage mann, mistänkt, utan
jag vil näst Guds milde tillhielp såsom en ärlig, trogen svänsk man
mig uti alle saker ärligen, tillbörligen och troligen förhålla alt in i
min dödsstund.
Och vill jag hålla ved min högsta ed och sanning, at jag och slätt
intet häfver förnummet, at någon i denne landsände, anten innan råds
eller utan, fattig eller rik, skulle drifvit eller haft någre hemlige eller
oppenbare stämplingar til at giöra e. f. N. något hinder eller motstånd
uti regleringen, såsom e. f. N. kan hafva en part mistänkt före, undan¬
tagandes hvad herr Arfvid Göstaffsson af sitt egit råd kunne hafva
giort e. f. N. emot, medan han var på Vadstena slott; sedan häfver
här i landsänden varit alt roligit och stilla. Och såsom jag förnam af
f:ne Mauritz Jörenson, så hade de gode herrar af riksens råd, som han
talade med i Linköping dagen förän han kom hit til mig, gifvit honom
de svar, at efter de nogsamt förnimme både af detta e. f. N. så och
de förre utskickade bref, at e. f. N. häfver fattat stor ogunst och mis-
56
1597
tankar til dem synnerligen, derföre häfver de tillbudit sig at vilja be-
sökia e. f. N. och begäre, at han ödmiukekn ville bedia och förfordra
hos e. f. N., att the måtte blifva fullkomligen försäkrade, at dem ingen
onåde och förtret skie måtte hos e. f. N. Då ville de vara öfverbödige
at draga til siösidan och vara vederredo, enär som de e. f. N. nådige
bref och svar bekomma mätte, hvarföre synes mig rådeligit, såsom och
ödmiukekn och trokn beder, at e. f. N. ville sådan deras tienstlige
begiäran och ödmiuke tilbud icke utslå, på det at de måtte komma
e. f. N. til ords och kunna giöra sin undskyllan i det, som de veta
sig vara oskyldige uti, och derigienom sedan alt misförständ blifva af¬
lagt och stillat och mycket onyttigt tal blifva nederlagt [o: vederlagt?],
så väl innan som utan rikes, och de sedan kunna nu som tilförene vara
och blifva e. f. N. til ödmiukt troget bistånd i regieringen, efter som
h:te k. M. sielf förordnat och de förre giorde och förseglade afskieder
innehålla och förmäla til h. k. M. och riksens gagn och bästa, dertil
jag intet tviflar, at de sig godvillige befinna låta til at ödmjukeligen
foga e. f. N. uti alt, det de kunna och förmå.
Ty Gud alsmäktig förbiude, at e. f. N. skulle blifva så högt föror¬
sakat, at e. f. N. skulle låta utgå nogon smädeskrifter af trycket emot
en part inländske och dem sedan låta utropa för biltoge och fredlöse
männ, som ingen må hysa och härbergera, och dem skulle skie någon
sköfling på hvad som dem tillhörde, eftersom i detta e. f. N. öpne
bref beröres; så gifver e. f. N. jag ödmjukeligen det til at betänkia,
såsom den der af Gud med högre förstånd begåfvat är, hvad orolighet
som sig deraf här inrikes förorsakas skulle, såsom och hvad rop och tal
deraf i alle främmande land utspridt varder. Ty deraf skulle sedan monge
lättfärdige skalkar taga tillfälle at sköfla ehvem de sielfve lystade, så väl
de som intet utropades, som de andre, så at ingen ärlig man skulle sedan
vara sig säker och fri anten natt eller dag, der dock konungens ed och
Sveriges lag mäst lyder oppå at styrka kyrkiefred, tingsfred, qvinnefred
och hernfred, och utaf inrikes enighet plägar tillväxa land och riker be¬
stånd et contra, hälst efter Guds hårda syndestraff är och nu öfver alt
riket med denne svåre, dyre tid på spanmål och alt det man skal lefva
ved, så at monge åkrar och hemman blifva des värre detta år osådde
och boskapen är alt mäst utödd för allmogen. Och efter de hafva intet
at lefva ved och til at föda hustru och barn med, så finnes allarede månge
skalkar, som slå sig tillhopa och röfva och taga ifrå vägfarande folk hvad
de kunna få, och allestäds spöries, huru de bryta op dörar om nattetid
och bryta sig genom taken, der som de vetta något vara inne, och skona
icke heller kyrkior och sachristiger, så at alle män klaga der fast utöfver,
både lechte och lärde, och befruchta sig storligen, at sådant löst parti
kunna slå sig yttermera tillhopa nu, sedan marken är grön, och blifva
sedan så manstarke, at de befara sig intet för någre få, som kunna slå
efter dem, deraf til ändalyckten alt ondt följa vil, om sådant nu strax i
tid [icke?] företagas kan, så at häradshöfdingerne och fogderne, deslikest
1597
57
ryttare och knekter med menige allmogen befalles alfvarligen at altid
slå efter sådant parti och ränsa skogarne och hålla allmänne vägarne
säkre och frie, ty de hafva i desse dagar röfvat någre hardt inne vid
Linköping stad, än sedan annorstäds på vägar och stigar. Men finge
de nu dertil det minsta tilfalle med den vanen at sköfla allenast en
gård, 2 eller 3, så är til befruchtandes, at det intet stillades dermed,
utan sådent öfve[r]mod toge sedan öfverhanden öfver hele riket, så at
ingen dem sedan stilla kunne, ehuru gierna man det då giöra ville,
hvilket Gud värdes mildeligen afvända och lotet aldrig dertil komma.
Ty seden store nöden och hungeren nu drifver dem til sådant, hälst
efter de få intet förtiena sig födan, fast om de änn biude sig til arbe¬
tes, ty ingen häfver nu tid at hielpa den annan, så at nu i pingesdag-
marknat i Vadstena gafs 15 d:r för en tunna råg och 10 och än u d:r
för en tunna korn, det aldrig tillförene häfver här varit hördt eller
spordt, så äre och de fattige, som föda sig allenast med barkekakan,
nu blifva (!) sä förhärdade, at de önska och bedia uppenbarligen, at
Gud ville komma med pestilentie och annan siukdom och skilja dem
ifrå världen, så at stor ynnkio är til at höra de fattigas klagan, rop
och ängslan.
Beder fördenskull pä det ödmiukelig:te jag nogon tid bedia kan,
at e. f. N. värdes taga denne min ringa, välmente skrifvelse och på¬
minnelse til nådigt behag och vara och blifva min nå:ste furste och
herre och värdes hafva et nådigt medlidande med denne min long-
samme plåge och siukdom, som jag är besvärat med, såsom och öd-
miukel. och tienstl. förmodar e. f. N. nådige skrifftelige svar pä detta
så och mine förre ödmiuke bref til e. f. N.
Nådigste furste, efter här går för fult tal, at herr Claes Flemming
skal vist vara död, sä förhoppas jag, at den orolige förtagne handel i
Finnland kan nu igienom fogeligare och bättre medel blifva aflagt och
förtagit, än elliest hade skie kunnat, hvar den ensinte person hade
längre lefvat, derom e. f. N. samt med välb:te riks råd, som jag för¬
hoppas til e. f. N. kommandes varder, nu ytterligare berådslå och om
de bäste medel betänkia kunne, at den arme landsänden kunne få
någon lisa af det svåre borgeläger och annat odrägelig tunga och be-
sväring, såsom och om bäste medel och sätt, huru Inte v. n k. och h.
motte i denne sommar, om möijeligit vore, komma hit til sitt arfrike
igien, de[ss]likest om alt annat mera, som nu riksens höge tarf och.
nödtorfter kräfva at berådslå om. Den alsmäktige, nådige Gud vär¬
des afvända denne svåre tid och mycken annan plåga och olycka, sorn
öfver oss sväfver, och förläne ett godt, fruchtsamt, roligit och fred¬
samt är och dermed värdes hugna och trösta monge bedröfvade och
beängslade hiertan, som nu sucka och ropa til honom, uti hvilkens,
guddomelige beskydd jag vill nu härmed hafva e. f. N. samt e. f. N.
h:ne furstinna och höge, kärkomne lifsarfvingar til longvarig lifs sund¬
het och lyckesam furstlig och fredlig regiering och mig arme, svage
58
1597
mann uti e. f. N. ynnest och nåde ödmiukeligen och tienstligen be¬
fallet. Af Ulfås den 27 maji anno 1597.
E. f. N.
ödmiuke och tienstvillige etc.
Dessutom föranledde det åt Mauritz Jöransson gifna uppdraget en bref-
växling mellan rådsherrarne, ur hvilken följande förtjänar anföras. Några af
handlingarna (n:o 2 och 3) äro i utdrag förut tryckta af Bergman, Hist.
Bibi. Q, s. 327, 328.
I.
Ture Bielke till Gustaf Banér. Forsa 1597 den 10 maj (afskrift fran
1700-talet i Skoklostersamlingen Miscellanea T. 13, fol. 217; mot¬
taget samma dag).
S. T. Edle, välborne, käre broder, herr Göstaf, tet om Mauritz
Jöransson i går blef skrefvet, är nu sant vordet, ty jag rättnu på timan
bekom hans skrifvelse, efter som b. af detta innelyckta häfver til att
förnimma; vill fördenskull vara af nöden, att vi oförsummeligen komma
•tillhopa och talas ved, hvad nu svaras vill. Men det han skrifver, at
han vill komma hit och tala här ved oss samtlige, så skall Gud veta,
■brödernes kommande är mig altid kiär, men om hans komma[nde] är
mig intet tillgiörandes, hälst med sådana ärende han kan hafva med
fara. Derföre häfver jag höfligen i den måttan ursäktat mig och namn-
gdfvit, at vi heller vele mötas åt i Linköping, hvilket någet mer mitt
emellan oss beläget är och dertil med i min broder Claes Bielkes väg,
den vi nu hvar dag ifrån Ulfåsa äre förmodandes, och då kunne vi
-samtlig, såsom och af nöden vara vill vår medbroder härom oför¬
summeligen tillskrifvet (!) n. h:r Jöran Påsse, at han och utan drögs-
mål vill komma dermed tillstädes, gifva vårt nödtorftige betänkande
-och svar ifrån oss. Men täckes nu bröderne at namngifva dagen och
timan, när de kunna komma der tilstädes, så vill jag gärna och laga
mina saker derefter. Till min broder Claes Bielke häfver jag och
nu på timan affärdat ett vist bud, så at jag intet tviflar, än han icke
i dag des förutan kommer til Linköping, så kan han väl i morgon
afton vara där, och då syntes mig icke vara oråd, at vi samtlig låta
oss der finna, ty at förbida Mauritz här efter den tids lägenhet både i
en måtto och annan, som nu på färde är, det är mig intet lägligit, och
om han skulle besökia oss hvar för sig, det kan och vara oss fast be-
tänkeligit. Mine b. vele fördenskull låta mig veta deras betänkiande
utan drögsmål och befaller dem här med Gud den alsmäktigste samt
deras k. vordnat til all välmågo broderligen och kärligen. Af Forssa
den 10 maji anno 1597.
B. t. b.
T. Bielke.
1597
59
2.
Ture Bielke till Claes Bielke. Forsa 1597 den 10 maj (samtida af¬
skrift bland »Handlingar rörande riksråden 1596—1605» i Riks¬
arkivet).
S. D. Edle, velborne k. broder, her Claus Bielke, nest all long-
varigh, flitigh velmågens önsken kan jagh broderen icke oförmelt lata,
att jagh rätt nu på timan bekom bref ifrån Mauritz Jörensson, hvilken
later förstå segh vara uthsänt uthaf h. f. N. hertigh Carl till att fordra
svar uthaf åss sambtligh af rådet her i Östergöthland, såsom och af
ridderskap och adelen her i landzenden på Arboga besluth, såm i vin¬
ters giort blef, och för then skull begärer att vette, hvar han medh
åss consiliariis kan komma till tals, antingen han skall besökie åss åm
samma ärendet hvar för sigh, heller åss kunne vara lägliget att komma
till hopa, så vill han gerna rätta sigh ther effter. Så allthenstund
tet vill vara åss fast betenkliget hvar för sigh att gifve svar, kan och
iche heller vara så byndigt, såm när thet sker uthaf åss sambtlige, ther-
före häfver jagh nu strax latet the andra våra medhbröder her åm
uthan drögsmåll förstå, ut et bursse etiam, åm the vele möthes åth so-
som i morgon affton i Linköpingh, så vill jagh och gerna laga mine
saker ther effter och iche allenast, åm Gudh unner megh helsen, hålle
afskedh på dagen, uthan och på timan, när jagh allenast vet, när the
vele komma till hopa, så att then ena iche för lenga skal förbida then
andra, thet i then svultne staden, hvilket och Gudh betret väll tår
reckie effter på landzbygden, tår falla olegliget. Och endoch broderen
häfver någet lengre vägh ifrån Ulfåsa och dit än någen uthaf åss 3,
såm her omkringh äre boendes, iche des mindre försi vi oss till vår
k. broder, att han, sä snart thetta hastige schrefne brefvet kommer
honom till hände, att han då vill laga segh till vegs, så att han och
äntingen i morgen heller öfvermorgen till middaghen kan komma ther
medh tilstedes, alldenstund åss icke ringa macht på ligger att samb-
setie åss åm ett sådant svar, som både nu och i frambtiden kan vara
tryggest och lekvell således, att den, såm nu på vår förklaring!} later
fordre, icke medh någen skäll skall kunne förevende, att vi honom till
någen vitlöfftighet rett heller rätmetig orsach gifvit håfve, qvod sane
maturam reqvirit deliberationem. Broderen gore och väll och tala på
våra, såsom och sine egne vegne medh then eldste broderen åm hans
gode, tidige rådh och betenkiende uthi saken. Ty gode rådh be-
höfves nu. Gudh late åss finne på the bäste. Huruledes vi skole bäre
åss åth med vår gamble drätzete, then vi gerne ville skulle medh åss,
modo antea ad nutum principis non factum sit, förklara sigh, vete vi
icke, ty åm vi till honom håfve någet skåtzmål, ut alias merito de-
beremus, så vete vi iche, åm tiden skall blifva åss undt till att be¬
komma svar deden igen. Sed haec tempus et ipsa tractatio ablegati
6o
1597
Diulensis dabunt, das ist die kunst, hos konungen väll schrefven och
nu lata bruka segh i disse saker, den leuten gelingts, sed valeant illa.
Nu Gudh befaller jagh mine k. brödre både sambt theres k. vordnath,
hvilken verdiges att hålla sin mechtige hand öfver åss alla och vårt
k. fädernesrike, som nu i suckan och qvidan förmöket stadd är, hun¬
ger, svult, siuckdom, dyrtidh och inbyrdes tvist. Hase omnia signa
poenae Divinae. Gudh verdiges straffa medh barmhertighet, sub cujus
protectione scio nos esse commendatos. Datum Forsa den io maji
anno etc. 97.
B. t. b.
T. Bielke.
3-
Claes Bielke till Hogenskild Bielke. Linköping ijcgj den 11 maj
(orig. i Hogenskild Bielkes samling i Riksarkivet; mottaget den
12 maj).
— Dädenn ') kom i afftons en diekne, Hans Erichssons hustrues
systerson, den Hans E. hith till sin hustru sändt, som och viste här
om j berätte. Hon drager rätt nu dith till sin mann och hustru Malin
her Aruidz i Helestadh till sin mågh Lars Simonsson. Först de komme
dith, då hade Lars Wessgöte, Lubbert Kaffuer och Michell Oloffsson
haft Hans Erichssonn up till sigh, fråget honom om allehånde och
mest om her Aruidh Gustaffssonn, därpå hann tillbörligen svaret,
seden behollet honom hos sigh till måltidh, farit väl medh honom.
Män i lögerdags er både hann och Lars Simonsson upkallet i cantz-
lied till fursten, där då häfver vanket hårdt tal och synnerligen
mykit velet vete om f:ne her Arvidh G., och där mann icke mere
kunnit sagdt, än mann medh gott samveth viste, kom elden lös och
vankede munslagh, sä atth Hans E. skall håfve fått af knyttenäfven
under öret eller, som man och mener, medh darthknopen eller tippet,
män där af Lars S. vist, så att furstens balberer går till dem, smörier
och förbinder dem. Quorsum talis furor et furia? Är det nu så skedt,
då tror jagh vist, atth det seden skall ångre honom, synnerligen om
Hans Erichssonn kann ske — sed de hisce incertus.
Videre, kere broder, later jagh och här medh kärligen förstå, att
samme lute frökens lakey 3) hade och ett bref medh sigh till samptlige
rådet här i Östergötlandh ifrån her Niels Gyllenstierne, hvilkit hans
tienere andtvardet min tiänere Oloff Nielsson i Suderköpungh, hvar
udaf jagh nu sänder min k. b. denne medhfölgende copia och brefvet
här beholler. Thy k. b. jagh och i afftons bref på vegen emoth migh
*) Från Nyköping.
2) Om hertig Karls tvångsuppköp af spannmål i Nyköping.
3) I brefvet har förut talats om brefskrifvarens sammanträffande med en fröken
Annas lakej.
1597
61
bekom ifrån min b. Thuro, att jagh som i dagh eller affton vist ville
vare här, thy hann [hade] bref bekommit ifrån Moritz Jörenssonn, så
att hann furstens befalningh och fulmacht hade här i Östergötlandh
att fordre både af r. rådh, ridderskap och adel sampt alle andre ful-
komligh beskedh och svar om Arbovische handelen, om mann vill
samtycke, hvadh som der giort och af dem, som där vore, bevilliget
och beslutet [är]. Och förmoder jagh, att de andre gode herrer, väre
medhbröder och hann, i affton hith varde kommendes, sossom och
allrede her Gustaffs dreng för 2 timer seden är hith kommen för her
Gustaff att förnimme, hvar hann blifve kann, och som jagh förnimer, så
blifver hann hos Måns Angermann till herberge. Här på Kongsgården är
nu sossom al[t] odhe och står rätt ille till; män efifter jagh her in drogh
i afftons, vill j[ag] nu icke medh en long näse drage i byn, ehuru
jagh då lager det i morgen. Äre och udaf f:ne Moritz Jörenssonn hith
in beskedde både prester, länsmän och andre; på hvadh sätt hann nu
varder medh dem handlendes, varde vi förnimmendes. Jagh sänder
och här hos min k. b. dette medhfölgende vekte min broders bref,
det min k. b. kann sände migh igenn, och ändoch, käre broder, jagh
tillförende min k. b:s gode meningh och betenkende förnummit, doch
liqväl efifter f:te vår lappische commissarius M. J., der hann de saker
så måttelige väl uthrättet, nu hith till oss samptligh kommer sådan
beskedh, som nu till besluth gifves moste, udaf oss atth fördre, beder
jagh, sossom och på de andre gode herrers vägne kärligen begärer,
att min k. broder efifter denne tidz lägenheth och för denne oss på-
kompne handel skyld sitt yterligere trogne rådh och betenkende strax
ville medhdele, ehvadh vi och här udi gore skole, att det oss hvarken
nu eller i framtiden udi någen måtte skulle vare förvitligit. Konungs
skälige budh och befalningh bör oss sossom h. M:tz edzsvorne mann
och tienere håfve udi tillbörligh acht och icke des mindre, så mykit
oss kann vare mögligit, foge fursten så vidt, att hann icke skall kunne
håfve eller få någen rättmätigh orsak emoth oss. — —
4-
Gustaf Banér till Hogenskild Bielke. Ekenäs 1597 den 11 maj (ori¬
ginal i Hogenskild Bielkes samling i Riksarkivet).
S. P. Velborne, kere broder, her Hogenschildt, betacker jagh min
k. b. på thet flitigste för schrifvelsen med Jören L. och förnimmer ther
af alles våre svar vara sendt till hofved. Herren Gudh gifve godh
lyckén till, quod magis, efter som tidenderne höres, optandum quarn
sperandum; ty the handlinger, som ther hos hith fölgde, visse nesten
anned uth, så synes nu hvar till Arboga mothe tiener. Then berettelse
Sparrens stalmester gifvit, si ita, er sådan som hon kan vara. Neppe¬
ligen tror jagh nogen hisna derföre, ty hvar och en må döme, hure
62
1597
sant sielfve hufvudthelen schall vara, ner han uti begynnelsen far
vill om sielfve tidhen, rumed och personerne, och så må man seije med
de velske: et cosi vada il resto. Men Gudh förbarma sig öfver, att man
alt sådant schall vara undergifven, och signe dem, som så grant vethe
att spörie efter all tingh; multi ex se alios iudicant. Jag sende seden
all handelen till våra medbrödre, och efter vi förnimme, meden Moritz
Jörenson schall vara på vegen hith nedh till r. rådh, adelen och krigs¬
folked med fulmact att tage fulkomblig förklaringh om Arboga afhand¬
ling, så moste vi fulle då tilhopa och vele då stelle ther upa svar,
håfve och icke kunned göret, förr än min b. her Claes var der om
vetterligid såsom och her J. Posse; men ther kan, Gudh thes lof, snart
vara svared till, cum ipsa res loquitur. The som för 5 dager seden
finge theres afsked i Nyköping, som var Per Joenson stalm. och Joen
Amundsson, knechtehöfvidzmannen i Kind och Ydre, att bestelle om
f:te ärende i Smålandt, viste dette om M. Jörenson att berette. Och
befalningen lyder like till både landzenderne: then icke vill strax under-
schrifve och velvilligt samptycke, den vill fursten förföllie, efter som
stenderne honom i Arboga fulmectigh giordt, och thet uthan alt schons-
måhel et sine respectu. Om broderen er taled alvarligen så falled r
her Hogenschildt häfver vel nogerlunde sigh förklared, men han schall
göred aldelis och fulkombligen, eller vi vele så lathe geste honom
hemme, att han schall vetha att komma oss ihugh; thet schall intet
hielpe, att han ligger siuck i alle de tusen etc. Heraf håfve vi att se,
hvad oss ärned, men vi moste enda så skicke oss, att vi holla tve-
hendes om äran. Davidz Gudh lefver än; inter utrunque manet vir¬
tus, extrema relinquenda. — —
5-
Hogenskild Bielke till Claes Bielke. Ulfåsa 159J den 12 maj (skadad
samtida afskrift i Hogenskild Bielkes samling i Riksarkivet).
S. P. D. Velborne, kere her broder, nest en flittigh och trogen
velferdts lycköndsken betacker jagh min k. b. kerligen för sin schrif-
velse och ther af förnimmer om Mourits Jörensons schrifvelse och an¬
komst, hvilken uthan tvifvel häfver nogen af furstens tienere med sigh
i folge, therföre mine k. b. iche allenist nu sielf der i Linköpingh för-
bide moste, uthan och de andre vare bröder varde dith kommendis
sosom i afton der ath svare till furste[ns] anmodende om Arboga mö¬
thed. Så förnimmer mine k. bröder sarnptligen väll af drotzsetens bref,
hvadh hans besluth och meningh er, och huru han försvarer Sparren för
regalierne, hvilket dågh anners borde ske, helst effter han häfver för-
seglede nykelen der till. Och effter nu inthet drögsmåll med svar lenger
blifve vill, så måste iligt budh effter her Jören Påsse och adelen der
om kringh siösiden strax och fordris dith, på thet att I håfve dem och
1597
63
krigsbefälet och andre med eder udi svar. Och endogh jagh senist
nochsampt talede med brodern, hvadh mit rådh och betenkiende
er, så veth jagh inthet till att förandre, thy I håfve de andre för eder,
som i Arboga församlede vore, så och de i Vestergöttlandh, som seden
thet och, dågh eder och andre her i landzänden oåthsport, samtycht och
bevilliget hade, och alle andre, ehvem som der om besöcht varder,
görendis varde. Therföre kan nogre få personer föge uthrätte, dågh
ställendis svaret på det beste och fögeligeste sätt, som jagh inthet
tvifler I eder om beflitendis vard[e], så att thet kan vare nogerledis för-
svarligit för konungen och lichvell iche rete[r] den, som nu achter
ingen rättmätigh svar och ursächt. Thy effter jagh förnimmer, a[tt]
h. f. N. inthet häfver behaget heller vill late sigh noge med de tu
svar, som jagh om Arb[o]ga möted gifvit häfver, endogh mig synes,
att thet hade giort nochsampt fyllist, effter som I af mine copier
sarnptligen förnummit häfver, så kan der af merkis, hvadh man til
uthflucht håfve kan. Lichvell ligger macht uppå att arte orden och
svaren så, att de kunne i framtiden vare försvarligen för åss, som de
andre håfve sat eth sådant odrägligit måll för, ehuru the det och
framdelis försvare kunne. Videre skrefve jag gerne, men min macht
och förmögen[het] er inthet der till, thy seden broderen drogh häden
i förgår häfver jagh fast liten ro och hvile haft, uthan moste i går
late låsse och skäre den svarte, tiocke huden bärt om kringh de vide
och diupe såren, thet och skedde med stor vedermöde, thy såren be-
gynte at gifve luct ifrå sigh och det ene benet fast sväle, och ach¬
ter nu bruke hyppericons olie der udi ath läket igen, till thes jagh
videre får se, hure det sigh ställe vill, at jagh icke slät blifver för¬
derfvet både i benen och den ene armen, som jagh häfver än nu fast
ondt udi.
Jagh beder och kerligen, at hvadh mine k. b:re sarnptligen sigh
besluthe, att det oförsummeligen migh strax tilskiches motte, på det,
om jagh blifver och ytterligere besöcht, at jagh motte då vethe ath
blifve ens med eder andre, och bör de orden i svaret införes, atth
med alle saker motte lagligen och skäligen handles effter Söderköpings-
förseglede afskedh. Men om den tilmäthningen, som Sparens tienere
effter nochsampt äggende och tilfrågende edher samptlig osandferde-
ligen påfört häfver, ther om ligger eder macht uppå, att der till strax
tilbörligen svares motte, [att] sådan hans löngnachtige tall motte straffis,
sosom och att I beröre, att I iche det mins[te] bref seden i höstes h.
f. N. drogh ifrå Stocholm ifrå honom iche (sic!) enskyldt bekommit
hafv[e]. Therföre håfve I och inthet villet heller kunnit eder med
nogre richsens saker befatte, effter som jagh videre talede med bro¬
dern om.
Item copian af her Nils Gyllenstierns bref sender jagh nu strax
till brödren igen, så och min k. b. Thure Bielkes bref brödren til-
schrifvit, och gifve Gudh, att de tiender motte vare sanne om vår
64
159?
herre och konungs hastige inkomst och att skipen skulle vare lupne
till Dantzsich, thy hvar så skedde, så blifver väll annet ånderum. Then
godhe, alsmechtige Gudh, som häfver foget h. k. M. till den höge
kongelige regeringh, han värdighis och i en lychsaligh stundh ledsaga
h. k. M. hit i sit arme och bedröfvede arfrike igen, att månge, som
der effter lengte, sigh der vedh tröste motte. Udi samme Herrens be-
skyd vill jagh her medh håfve min k. b. och de andre vore k. b:re
dith nu kommendis varder till Linköpingh, them min k. b. med flith
på mine vägne heise vålle, till all lychsaligh velferdt broderligen och
troligen befallet. Han verdis nu vare alles väre stödstaf och rådförere
och bevare oss ifrå alt thet åss kan skadeligit vare. Snarligh af
Ulffås den 12 maji etc. 97.
M. k. b. v. t. a.
H. Bielke.
6.
Jure Bielke till Hogenskild Bielke. Linköping 169J den 13 maj
(original i Hogenschild Bielkes samling i Riksarkivet; mottaget
den 14 maj med Mauritz Jöransson).
Edle, velborne k. b. her Hogenschildt, nest all velmogens önsken
tacker jagh b. för sin k. schrifvelse, på hvilken jagh väl någet efter
des innehold skulle svare, såm jagh och gerna gore ville, men jagh
mener, man häfver nu fåt åss en sysle, såm förtager åss snart till att
gore både ett och annat. Gudh tenn alsmechtigeste förbarma sigh
öfver sådana vilkår. Hvadh ärendet belanger, såm Mauritz Jörensson
nu häfver medh fara, så är tet summan: förutan andra tillmele åss af
rådet vites, så gifs åss sambt alla andra stender lier i landzenden såm
och tern i Småland ennu 3 vekers tidh till att fullkommeligen förklara
ass pä Arboga beslut, och hvar vi icke innan föresagden dagh tet
gore, sä äre vi alla biltuga giorde, sä att ingen skall hyse heller her¬
bergera ass, utan till tet högste förfölie. Om nu vår lagh sådant medh-
gifver, må laghfarne dömme arn. Men hvadh åss nu står till görendes,
tet krefver ett tidigt och noga betenkiende; Gudh föge åss te råden
till, såm åss kunne vara tryggest och i framtiden oförvitlige. Och
alltennstund f:te Mauritz nu han drager ifrån broderen häfver ärnat
att handla i Skeninge och Vastena och sedan begifver segh hit till
Söder- och Norköping tilbaka igen, om förtenskull b. hade synts inge
fullkommelige svar gifve honom, för än han kommer ifrå Vastena, så
kunne vi imedhlertidh lata b. förnimma, hvadh vårt ringa betenkiende
är och åm saken i tet nembste blifva ens. Om mögliget vore samma
3 vekers tidh måtte genom någre tillfelle och fogelige meddel blifve
förlengde, si Deo opt. max. visum esset, interea alia nova de felici ad-
ventu regis nostri largiri, thå vore tet nyttigt för åss. Men åm vi
någet mål termedh kunne nå, måste man hemstelle Gudh, sosom och
1597 65
befalle all vår sak i hans hender, ty åm han icke hielper och förlåssar
åss, så synes menischlige hielp vara fast ringa. Broderen skall oför-
sumeligen bekomma vidare beskedh ifrån åss. Therföre befaller jagh
b. nu her medh Gudh tenn alsmechtigste broderligen och kerligen.
Raptim Lincopia 13 maji anno etc. 97.
B. t. b.
T. Bielke.
7-
Gustaf och Sten Banér, Claes och Ture Bielke samt Jöran Posse till
Nils Gyllenstierna. Linköping 1397 den 13 maj (afskrift från
1700-talet i Skoklostersamlingen Miscellanea T. 13, fol. 219).
Ädle, välborne, kiäre h. drotzet, näst vår vänlige hälsan och hvad
mera godt vi förmåge eder med Gud alsmächtig altid tilförene, kunne
vi eder vänligen icke förhålla oss för någon tid sedan bekommit en
eder skrifvelse, såsom och i går den andra.1) Belangandes den förste,
at der opå strax icke vart svarat, är orsaken, att derutinnan föge för-
mäles, som tå så hastige svar krafde, dertill med håfve vi och sedan
intet varit mångestädes [0: någonstädes?] tillhopa församlade förr än nu
här i Linkiöping. Men det I ännu förmäle om den enskylningsskrift,
som vi samteligen med eder till ständerna, som senast i Arboga varit
församlade, hvarföre vi samma möte tå icke kunde besolda, utgå läte,
menendes, att, der den en eller 2 dagar tilförende hade kommit eder
tilhanda, hade I väl velet förandre deruti, det oss icke skulle hafva
misshagat och til äfventyrs mycken vidlyftighet, som nu synes vara
opkommen, förtagit, så vette vi oss väl ihogkomma förnämligast för
den orsak skull håfve sänt samma handel till eder såsom den älste
ibland vårt medel, den vi särdeles det förtrodde, tilläde, at der
något deruti kunde finnas, som eder synes nyttigt och rådeligit til
bättring att förändra, at då sådant utaf eder, såsom den förfarneste
uti sådane saker öfvat, hade mått skie, medan allom uti rådslag och
vichtige handlingar sitt rådsamme betänkande meddele och utsäje fritt
är, och derföre synnerligen brefvet med en allmännelig underskrift uti
rådsens namn underskrifve låtit. Men det I icke toge eder tid dertill,
kunne vi icke vetta, för hvad orsak skull det skiedt är, ej eller hastade
vi så mycket dermed, att det icke skie måtte. Men ehuru derom vara
kan, så förhoppas man ännu, som förr, om vi måge, såsom eljest til-
börligit och skie bör, vara väre egne ordz uttydare, tå förmode vi
viserligen här uti inge sådane beskylningar, som man det nu uttyda
vill, finnas skole, mycket mindre dermed förorsakat så höge förvit-
ningar och tilmäle, som icke allenast oss, utan och framfarne, som man
icke annat vet eller afhört, än at de sig altid emot deras öfverheter
och fäderneslandet ärligen och troligen in till dödztiman med sa man¬
I) Bref af d. 18 april (afskr. i Skokl. sami. Miscellanea T. 13, fol. 168) och d. 5
maj (afskr. bland »Handlingar ang. riksråden 1596—1605»).
Riksdagsakter IV. 5
66
1597
gen ärlig man, som ännu lefver, förhållit, der opå skulle följe, der vi
kalle Gud till en rättfärdig domare och hvar ärlig svensk man, som
vid sanningen vill blifva, till vittne öfver, mycket mindre förskylt på
det sättet blifve förfölgd, som nu höres och än ytterligare, dock Gud
des lof oförtient, med hotes. Patientia!
Men att en del af de gode herrar och män, som i Arboga möte
tå vore, föge behag håfve haft til ofta- och förbemälte alles vår skrif¬
velse, det läte vi uti sit värde; kan hända de hade heller sedt, att vi
alle så väl som de hade varit med dem der tilstädes. Men huru möje-
ligit det oss var, vette I, kiäre h. drotzet, såsom den saken med oss
uti Stockholm, strax mötet var utskrifvit och oss, som då der vore,
kunnoge(!), beskiedeligen, nödtorfteligen och vidlyftigt nog öfverväge och
berådsloge, så att man icke skal kunna säja, det saken efter den tid-
sens lägenhet nogsamligen icke blef betänkt, och på sidstone samtyckt,
att vår rättmätige ursäckt giöras skulle, såsom och der något der
skulle blifva beslutit, det man dock icke ville förmode, som vår nådig-
ste konung, medan samme samqväm emot h. k. M:ts uttryckelige och
alfvarsamme förbud skiedde, skulle vara för när eller fädernesriket
kunne lända til någon olägenhet, så ville vi på vårt kall och embetes
vägne håfve deremot protesterat. Men dock plägar så allment skie,
optime cogitata interdum pessima cadere; borde derföre af dem, när de
saken vele med dess omständigheter rätt öfverväga, så mycket mindre
beskylles. Hvad nu h:ne f., hertig Carls etc. skrifvelse tilkommer, att
I, kiäre h. drotzet, förmene den sig derhän streckie, att hvar må niuta
sin oskyld och svare sin egen sak och att I oss till styrkie och fädernes¬
landet til gagn eder som en trogen rådzperson så mycket möjeligit
ägnar och bör trygg förhålle vele och vette af ingen »flestom eller för¬
fång», så vele vi och icke annat oss til eder förse och, såsom vårt
kiäre fädernesrikes högsta tarf det nu fordrar och kräfver, vette och
oss efter vår förmåge håfve giort det samma och än med den als-
mächtiges milde tilhielp ytterligare giärne giöre vele och med sam-
hälligt råd styrkie och hielpe till och det, som k. M. v. a. n. k. och
h. och vårt kiäre fädernesland samt dess trogne inbyggare, som
nu gode och redelig råd mycket tarfve och behöfve, kan lända till
trygghet, deruti hvar annan och intet undfalle; önske och intet häller
än att hvar måtte få niuta sin oskuld, så vele vi vist förmode sådane
förföljelser, som nu både med utgångne bref och eljest med stort ho¬
tande för mycket tilbiudes, skulle blifva tilbaka. De ord »flestom och
förfång» belangande, om de icke är rätte gamle svenskom (!) och i sådane
fall, som nu ty värr på färde, brukelige, vele vi gierne läte oss undervisa.
Hvad nu den andre eder skrifvelse tilkommer, innehållandes, att
h:ne f. hertig Carl etc. häfver skrifvit eder till och derhos förskickat
en hop copier af h. Claes Flemmings, så och h. Erich Göstafsons och
andres skrifter, dermed h. f. N. ille tilfreds är, såsom och expostulerer
med eder, medan de 6 veckor dag förlupne äre, hvarföre I och vi andre
1597
67
oss på den Arbogiske handelen icke förklarat, såsom och en part håfve
öfvergifvit cronones befästningar och h. Erich Sparre veken til Dan¬
mark och der sälsamt tält (!), der vi hålle honom vara för vis till, låtit
sig höre, som i samme bref i längden vidare förmäles serdeles om re-
galieme, som han af riket skal hafva fört, såsom och om h. f. N. egen
person försmädeligen talad, derpå kunne vi eder, kiäre h. drotzet, til
svar vänligen icke håfve förhållit, att oss för någre få dagar sedan
någorlunda ‘är vordet vitterligit vid pass like sådane beskied vara kom¬
men ifrån h. f. N. hertig Carl etc. til vår medbroder h. Hogenskilt
Bielke. Men efter de 6 veckor dag lede fast till änden och vi af ingen
förnummo några råd eller betänkiande, huru eller hvad som till förbe:te
arbogiska beslut svaras skulle, och välbe:te h. Hogenskilt efter högbe:te
furstes befallning och skrifvelse oss derom tilförene tilskrifvit och för¬
stå låtit, gåfve vi, som då tilhopa tillstädes vore, deropå sådane svar,
som medföljande copie eder tilsändes utvisar, menendes efter alles vårt
kall och lägenhet vi uti stadde äre, att sådant skulle kunne giöre fyl¬
lest och vi med yttermere förklaring, dem vi icke heller än se något
longt kunna trygd gå ifrån, måtte tilbörligen blifva förskonade.
Men nu för 2:ne dagar sedan kom Mauritz Jörensson hit neder till
Östergiötland och lot strax med sin skrifvelse förnimma sig hafva be¬
fallning på h:ne f. hertig Carls etc. vägne något att förhandla med oss
samteligen af rådet, som här uti Östergiötland nu stadde äre, derom
vi hvarannan efter hans begiäran straxt tilkiänne gåfve, och kommo
så hit d. 13 x) maji. Men då han kom oss till ordz, hade han hvarken
creditif, instruction eller memorial til oss, utan ett öppet, under:t och
förseglat bref, som han skulle låte här såsom och öfver alt Östergiöt¬
land ädle och oädle, andelige och verldzlige föreläse — like lydandes
förde och Pär Joensson stalmästaren med till Småland, som Pehr Rib- -
bing och han alle ständerne i den landzenden förkunna skulle — säjandes
sig ingen ytterligare skriftelig befallning håfve än den, utan allenast
detta skulle han säje oss derhos, at hvar vi eller andre innan de 3
veckors tid icke komma sielfve till h. f. N. och der förklarade oss på
det de andre ständer i Arboga beslutet håfve, tå vill h. f. N. besökie
oss, att vi skulle förnimmet, och der måtte vi såväl som alle de andra
väl ställa tro till. Dermed steg han in på konungsgården och lät op-
läse brefvet, hvilket menighetene, särdeles de som något beskiedelige
vore, toge uti betänkande.
Men sedan gåfve vi för väre personer honom med få ord den af-
skied och svar, att vi intet kunne utan edert såsom på kall och ålder¬
doms vägna den älste och förnämste och andre fleres enhällige före¬
gångne råd och betänkande oåtsport (sic!) uti sådane vichtige saker
något fulkomligen svara, utan ville derom med det förste skrifve eder
och flere till och sedan efter alles samtycke det förste oss möjeligit
’) Af det under n:o 22 tryckta brefvet synes, att mötet ägde rum d. 12 maj. Råds-
herrarne kommo dit den 11 maj på aftonen (se ofvan sid. 61).
68
1597
och innan den föresatte tiden tilbörligen förklara. Uti medlertid försåge
vi oss att måtte niuta Sveriges lag, hus- och hemfrid och icke blifva
öfverfalne, som i samme brefvet hotes, hvilket mången svultin, nacket,
förtvifled, öfverdådig skalch, som eljest intet håfve att lefva vid, gierne
skulle taga till tacka, och att de, som vi af och till sände måste, måge
vara säkre och befordrede blifva, såsom och vi sielfve på väre resor,
när det så kan behöfvas, måtte vara utan fara, der upå han lofvade
oförsumeligen från Nykjöping förskaffe oss svar.
Här se vi nu fruchten af Arboga möte, men efter denne handel
i sig vichtig, vidlöftig och farlig icke allenast för de tider nu äro,
utan tillkommande fast mere, och godt, tidigt råd behöfva (!), så be-
giäre vi vänligen, att I med det förste vele oss eder fulkomlige me¬
ning och skriftelig betänkiande förstå läte, på det vi i det nämste
måge blifva ens om saken och oss så förklara, at man närvarandes
fara så mycket möjeligit må undvike, dock således och med sådane
förord, att oss allom framdeles icke skal kunne skiäligen förekastas
håfve handlat emot den trygghet, hörsamhet och lydno, som vi vår
nådige herre och konung, den vi vår ed svorit, lagligen äre med för-
plichtade. Och så snart vi edert, kiäre h. drotzettes svar och vår med¬
broder h. Hogenskilds, af hvilkom vi i dag tidender fåt, at han nu
med sådane häftig värk ligger betagen, som han förr aldrig haft, och
kan nästan [icke] röre hand eller fot, derom bekomma, såsom och fleres
saken vederkommer, som nu härom tilskrifvit är, sedan vele vi med
samhälligt råd sända sådane svar, som oss tå möjelige äre att gifva och
uti alla tider försvarlige vara kunna, och dermed befale saken Gud,
begiäre dock likväl edert rådsamma betänkande, huru man sedan vidare
saken kan bäst anställa, hälst der man ytterligare vil med sådane bref
och på sådant sätt färe fort med sakene. Vi måste i alle måtte hafva
vår ed och plicht uti acht, ehuru och Gud täckes om alt annat gå kan.
Belangande de skrifter h. Carl Gustafson och h. Claes Flemming
skole håfve låtit utgå, är oss intet om vetterligit, utan läte det i sitt
värde, men att vår medbroder her Eric Sparre skulle hafva det talet i
Danmark om h. f. N. hertig Carl etc, såsom och utförde regalierne,
kunne vi, som för:t icke ställe tro till, ty eder såväl som oss väl ihug-
kommer, at nycklarne dertill uti edert våld och af k. M. v. a. k. och
h. uti alles vår närvaro eder handfongne [äre], sedan och både dörarne
med k. M:ts secret och riksens rådz insegel förseglade, och medan de
stå uti ett sådant rum, som icke väl möjeligit är hemligen att komma
till, medan det [är] strax vid porten och nederst ut med gången på
trappan, ställe vi så mycket mindre tro till sådane berättelser, och der
man allenast ville ransaka om förseglingarne och låsen för dörrarne,
kunde man deraf lätteligen nog befinna, om någotdera häfver varit
rördt; så at intet efter vårt betänkande behöfdes uti denne eder store
ålder för den orsaken skuld eder den långe vägen bemöde. Vi sände
eder och, kiäre h. drotzet, härmed dess förutan en afskrift af h. Eric
1597
69
Sparres bref, samtelige rådet ifrån Halmstad tilskrifvit, i hvilket han
gifve[r] tilkiänna, för hvad orsak skuld han sig der in i riket begifvit.
Om resan til Stockholm kunne vi ännu föge svare, utan önske, att
Gud alsmächtig ville väl och lyckligen foge vår nådigste konung och
herre snart hitin i sitt kiäre fädernesrike, så vele vi förmode, at mychen
oro och vidlöftighet, som nu Gud bättred för mycket på gång kommen
är, kan blifva förtagen och afskaffat. Och vele nu och altid härmed
håfve eder Gud alsmächtig befallad; han värdigas hålla sin milda hand
öfver oss alla och nådeligen förtaga alt ondt. Amen. Af Linkiöping
d. 13 maji anno 1597.
Gustaf Baner. Claes Bielke. Sten Baner.
Ture Bielke. Jöran Posse.
8.
Nils Gyllenstierna till riksråden 1 Östergötland. Fagelvik 1597 den
18 maj (afskrift från 1700-talet i Skoklostersamlingen Miscellanea
T. 13, fol. 229).
Min vänlige hälsan med hvad mere godt jag förmå eder med Gud
alsmäktig nu och altid bevisandes. Käre, gode herrar, jag^hafver be¬
kommit eder skrifvelse i dag, som är den 17, och såsom I giöre eder
entskyllan, att I icke förr håfve svarat på mine 2:ne bref til eder, så
låter jag mig dermed väl åtnöija, kan och icke heller något vidlöftigt
mere beröre om väre skrifvelser til riksens ständer, som i Arboga riks¬
dag voro församlade. Men det är nogsamt bevisligit, at Jöran Larsson
så trängde på mig, såsom han sielf måste bekänna, at jag näppeligen
fick låta läsa mig för samme brefs innehåld, sade och, at han änteligen
moste vara i Arboga med brefvet och hade icke mere än 3 dagars tid
dertill. Fördenskull kunde jag icke mycket förandra deruti, utan lät
honom sielf försegla dem, och hade jag fått dem någre dagar tillförene,
så kanske at jag hade något deruti förandrat, som eder, gode herrar,
icke skulle hafva mishagat, men då var det alt för sent och tiden i
händerna, när riksdagen skulle stå; ändock Gud ske lof, at samme bref
kunde i sinom tid komma til rätta igien och den lute f., hertig Carl
icke mycket emot, oansedt at den (!) kan behaga eller icke behaga de
gode herrar, som i Arboga voro tillstädes, och förser mig, at I, gode
herrar, varde mine skrifvelser i den bästa mening optage (!). Men hvad
som af oss i Stockholm blef beslutet, at vi skulle giöra vår rätt¬
mätige ursäkt, ther mig och med var, det består jag väl, men icke i
den måtte at vi skulle beskylla lute furste i någen måtte och förorsaka
h. f. N. til sådant vidlöftige svar, som vi nu bekommit håfve, deruti
h. f. N. repeterer månge gamle handlingar. Men man plägar säija squod
male recidit, quis bene consultum putat», och synes mig, at vår pro¬
testation emot den arbogiske riksdag föga gäller. Gud gifve, at vår
70
1597
konung och herre ville sielf komma tillstädes hit inrikes och laga alle
saker til det bästa, som högeligen vil vara af nöden.
Dernäst, såsom I beröre, at jag uti min skrifvelse låter förstå om
det ordet »flestom och förfång», så få I gode herrar hålla mig det til
goda, förty samme ord plägar vara i bruk i andre handlingar, men jag
låter det i sitt värde blifva. Der jag och skrifver, at jag vill beplikta
eder i alt det, som k. M. och vårt fädernesrike kan komma til gagn och
godo, och at I vele giöra det samme igien, så tviflar jag intet deruti.
Gud gifve, at vår myndighet kunde gälla och uträtta något frucht-
samligit. Flit och omak uti denne min ålderdom och svaghet vill jag
hafva med eder ospart, såsom jag altid här tils giort häfver, det eder
gode herrar väl är vitterligit, at jag ofta öfver min förmögenhet häfver
på alle herredagar varit tillstädes och giort mitt i saken, så mycket
mig häfver varit möijeligit.
Hvad som min andre skrifvelse är anrörandes, om det bref h. f. N.
skrifvit mig til om de gode herrar, som äre vekne af riket, så låter
jag det i sitt värde blifva såsom och alt annat, tror och visserligen, at
regalierne ännu äre tillstädes på Stockholms slott, en part må föregifva
hvad de vele.
Det bref h. f. N. häfver skrifvit til herr Hogenschildt Bielke, at
de sex veckor dag äre förlupne, och andre copier, som I förskickade
mig tillhanda, så häfver jag dem öfverläset och låter så blifva derved,
hade och derhos gärna sedt, at I hade sändt mig en copia af herr
Hogenschilds svar til h. f. N., på det jag hade fått veta, hvad den
gode herren skrifver om den arbogiske handelen, ändok jag häfver
förnummit, at han skal reda[n] hafva bejakat dertill, såsom h. f. N.
sielf häfver sig höra låtit; hvad sant är kan jag icke vetta. Och såsom
I ytterligare beröre, at Morits Jöransson häfver stämdt eder til Lin¬
köping den 12 maji och utan någon instruction och fullmakt öfver-
antvardat eder h:ne furstes öpne, underskrefne och förseglade bref om
den arbogiske riksdag, at I eder deruppå förklara skulle, om I vele
samtyckia dertill eller icke, vid det straff och innan den tid, som i
samme mandat förmäles, och begäre derhos, at I vele förfoga eder til
h. f. N., så vete I väl sielfve, käre gode herrar, huru I skole förhålla
eder derutinnan. Så låter jag eder och vetta, at jag dagen för pinges-
dag bekom h. f. N. bref och en copia af samme öpne mandat lika
lydandes och är skarpt nog stält och lagt stort vite ved, och [o: om]
vi icke til ofta förberörde arbogiske handel bejaka vele. Per Joensson,
som nu nyligen häfver varit på Stegeborg, häfver och haft en mandat
lika lydandes med sig ned til Småland, Per Bagge och Per Christers¬
son skulle och i går förhandla det samme med någre härader uti
Söderköping. Copien af h. f. N. bref förskickar jag eder tillhanda, deraf
I få förnimme, hvad hans f. N. mening är om mig. Och efter tre
vekors dag förlöper sig nu snart, så få I käre herrar dermed icke
längre fördröija, utan förklara eder hvad I vele giöra och låta anten
1597
7i
muntligen eller skrifteligen, förty I förnimme väl, hvad här är på färde
och at här är inge utvägar at vägra sig, med mindre vi icke vele
sättia alt vårt gods och välfärd i skantzen. Mitt betänkande häfver
jag gifvit eder tillkänna uti min sidsta skrifvelse, at jag föga insagor
häfver deruti; densamma häfver jag och låtet h. f. N. förstå och förser
mig, at lute k. M. icke kan förtänkia oss, att vi måste dertill bejaka,
efter vi vetta oss ingen tröst, hielp eller bistånd, utan nödgas förden¬
skull at giöra, hvad som af oss blifver fordrat. Vi förnimme och väl,
hvad en part af våre medbroder hafva giort, som egne [o: ege] både
slott och fäste; hvad kunne då vi stå mycket emot, som hafva öpne
gårdar och måste dageligen förvänta plunderi i denne dyre och farlige
tid. I vele fördenskull icke skiuta alt på mig och förevända, at jag
är den äldste och förnämste, utan hvar må nu giöra och svara för sig,
och efter samme arbogiske beslut är likmätigt alle andre föregångne
handlingar, både i Upsala och Söderköping, och deruti förmäles om
den ed, som k. M. giorde i sin konunglige croning i Upsala, så förser
jag mig, at vi utan någon vitelse kunne samtyckia samme handel för
förtalde orsaker. Hvad nu I, gode herrar, vele giöra, står uti edert
skönn, jag för min person vill skrifteligen förklara mig hos lute furste,
at jag icke vill afsöndra mig ifrån f:te arbogiske handel saluo iure-
iurando, quod praesteti regim majestati.
I gode herrar måge och veta, at jag ibland annat häfver skrifvit
h. f. N. till och rådt h. f. N., at han skall gripa til en vänlig förlikning
på alle sidor och aldeles förholla sig efter salig och högloflig i åmin¬
nelse hans her faders testaments lydelse till at förekomma all ytter¬
ligare oro och buller uti detta vårt bedröfvade fädernesrike, och förser
mig, at h. f. N. varder det i den bäste mening uptaga; detta jag eder,
käre gode herrar, uti en hast på denne tid häfver velat eder (siel)
tillkänna gifva, sammaledes och at Swanto Bielke och Erich Bielke,
som drogo här fram om, hafva varit i Calmare och fordrat på slottet,
men de bekomme der korte svar. Pelle Person, som var sändt hit in
i riket med någre bref ifrå herr Erik Sparre, är blefven uptagen af
furstens hengstridare uti skiärgården och fördt til Nyköping. Den
aldrahögsta Gud se mildeligen til detta vårt bedröfvade fädernesrike
och gifve oss alle god råd, den jag eder härmed alle samtligen til all
longvarig lifssundhet och välmågan altid vill hafva befallat. Af Fugle-
vik den 18 maji anno 1597.
E. m. vän
Nils Gyllenstierna
R. D.
Zedel
Käre gode herrar, jag häfver nu i denne time förnummit, att ade¬
len uti Vestergötland håfve förseglat samme arbogiske handling, de
här i Småland varde och det samme giörandes efter vår plägsed, som
vi en tid long ty värr här brukat håfve. Fördenskull är fåfängt, at vi
72
1507
mycket läggia oss der om, som icke är mera än fem eller 6 personer.
Datum ut in literis.
Ännu den 25 maj skrifver Ture Bielke till Hogenskild Bielke (orig. i
Hogenskild Bielkes sami. i Riksarkivet):
»Eftersom vi i fördags ifrån Ekenäs schrefve broderen till åm vår
legenhet och att vårt vilkår i the fall, såm nu på färde äre, är fast
besverligere änn monge andras, så kunne vi nu intet mindre gore
änn begifve åss på vegen ät siösiden och ter förbida, hvadh beschedh
Mauritz Jörensson efter sin giorde tillsaga åss belangande tenn frie
legden tillsendendes varder, hvilken åm vi icke nå så är till att be-
fruchta, hvartut sakerne ville lända, alltennstund vi icke kunne vidare
änn åss bör och i alla måtte försvarliget vara kann åss inlåta. Ter-
medh man segh väl måtte tillbörligen lata benöie, åm äliest tenn
fattade vreden till åss icke är för stor, hvilken doch Gudh vet vi icke
vete åss hafva gifvit orsak till. Svaren skole vi nu daglige dags för¬
moda, men kommer ter och inge, så är tet deste verre för åss.»
Något svar från hertig Karl till rådsherrarnes genom Mauritz Jöransson
framställda begäran har jag icke funnit.
Under hertig Karls vistelse i Kalmar (den 3—20 juni) insände emeller¬
tid tre af rådsherrarne, Gustaf Banér samt Claes och Ture Bielke, till honom
en förklaring, hvarför de ej kommit till Arboga riksdag och hvarför de ej
heller nu kunde ansluta sig till dess beslut (bref från nämnda rådsherrar
till hertig Karl, dateradt Forsa den 12 juli 1597, i afskrift bland Riksdags-
akta i Riksarkivet, tryckt nedan sid. 85; jfr äfven hertigens bref till nämnda
radsherrar den 15 juni 1597» tryckt nedan sid. 74). Denna rådsherrarnes
förklaring har jag icke lyckats återfinna.
39 Hertig Karl erbjuder sig att inför oväldiga domare gå till rätta med
rådsherrarne samt gifver dem därför erforderlig lejd. Kalmar
1597 den 14 juni.
Samtida tryck i patentfolio under dateringen »Af Calmarne then
14 junii år etc. 1597», jämfördt med en afskrift i en i Riks¬
arkivet befintlig, defekt kopiebok 1523—1605. Patentet utgick
äfven på ^ tyska och latin. Den tyska texten afviker i afseende
på innehållet ej från den svenska; något latinskt exemplar har
jag ej sett. I konung Sigismunds registratur 1597—1600, fol.
13 äfvensom i afskrift bland »Handlingar ang. riksrådeni596—
1605», med Ture Jakobsson Rosengrens hand bland Riks-
dagsakta samt på flera andra håll finnes under dateringen »Af
Calmer then 17 junii anno etc. 97» en handling (här sign. B.),
i allt väsentligt likalydande med undantag af att de i patentet
gifna bestämmelserna angående stämningsterminer och lejdens
giltighetstid saknas.
Vi Carl etc. tilbiude alle uthi hvadh stånd, kall och condition the
helst vare kunne, keyser, konunger, churfurster och herrer sampt adel,
1597
73
borgere i städerne, alle regenter och krigsmän, i hvadh land eller stadh
the helst kunne stadde vare, så och alle andre, som thette vårt bref
hender förekomme, vår etc. och vele edher key: M:t, kong: V:de, e.
K:ter och gode män alle sampt- och synnerligen tienstligen, venligen
och kärligen, så och gunsteligen och nådeligen icke förhålle, at vi i
sanning håfve förståedt, thet någre af thette rikes rådzpersoner och
andre få af adel skole håfve begifvit sigh här af riket och uth til
fremmende landzänder och skole så föregifve, ther the sigh förhållit
håfve, at vi skole håfve gifvit them orsak til at the icke säkre och
trygge för oss här i riket vare mätte, uthan förthenskuld flytt uthi
andre land och konungerike, ther the sigh en part ännu förhålle. Så
håfve vi sådant fast nödigt och ogerne förnummit, och, althenstund oss
i så måtte sker stor orätt, at vi skole blifve beskylte, ther vi för Gudh
vette oss aldeles fri och oskyldige före, therföre håfve vi icke kunnet
gåt förbi medh thette vårt öpne bref vår rättmätige skäl allom lathe
kunnigt och vetterligit vare, thermed vi oss vele tilbudit håfve at,
hvar the medh skäl håfve oss om någen del at tiltale, ther the för-
mene, at vi skole håfve gjordt them någen orätt uthi, tå vele vi här
i riket anten för menige riksens ständer eller andre ovelde och oparti¬
ske domere stå hvar och en til svars. Och på thet the icke skole
håfve sigh at befare och befruchte, at them i midlertidh eller elliest
någet våldsamligen skal af oss eller någen then vi håfve til at råde
och biude uthöfver tilbudit eller tilfoget varde, så vele vi härmedh
och uthi thette vårt öpne brefs krafft vidh vår christelige tro, furste-
lige äre och sanning håfve tilsagdt them hvar för sigh en fri och säker
leigde, så at them hvarken til lif eller godz någen orätt i någen måtte
skal tilfoget varde, uthan them skal varde frit effterlåtit at komme här
in i riket tilstädes, doch" the, som uthan landz äre, icke förrän til then
1 octobris och the andre, som här hemme äre, til then 10 augusti", så
och här oanfechtede blifve, så lenge saken laghligen kan förhörd varde,
och sedhan håfve3 flörten nätter3 frit och obehindret at rese af riket igen
i theres frie behåld, ehvar them sielfvom synes. Hvar the och icke
vele lathe komme saken til förhöre här i riket, som them medh rätte
bör gore och vår lagh förmå, så och vår s. käre her fadhers christelige
och höglåflig i åminnelses testamente innehåller och förmäler, ther ifrå
oss icke vike bör, såsom vi och icke heller äre förtänkte at ifrå träde
eller oss ifrå tvinge late, så äre vi doch likväl til öfverflödh öfver¬
bo dige, at, hvar the någer skäl eller sanning kunne håfve at medh-
fare, som doch medh Gudz hielp aldrig bevises skal, at the haft håfve
eller håfve kunne, tå vele vi oss til budet håfve för hele christenheten
vår rättmätige ursecht tilkenne gifve och på alle theres beskyldninger
medh ordh, sanning, skäl och bevis rettmäteligen at svare late, så at
hele verlden skal vår oskyldighet kunnigt och vetterligit varde. Och
effter the uthan tvifvel uthaf theres vanartige, onde sinne kunne någet
osanfärdigt tael och sager, som allrede ty verr förmykit skedt är, til
74
1597
theres ringe berömmelse om oss uthspride, så vele vi förthenskuld e.
key. M:t, kong. V. och e. K:ter, så och väkte gode herrer och män
alle tienstligen, fliteligen och venligen, så och gunsteligen och nåde¬
ligen håfve bedet och begäret, at I icke ville ställe någen tro eller
lofven til thet, som the i så måtte uthan skäl och rättmätig sanning
om oss föregifve och uthföre kunne, uthan heller i bäste måtte håfve
oss ursechtet och endtskylliget, til thes saken til laghlig förhör komme
och anten här i riket eller annorstädes kan uthfördh varde och edher
allom rätte sanningen ther om kunnigt och vetterligit blifve; thermed
tå sker thet i sigh sielfft rättvist och tilbörligit är, hvilket vi hos e.
key. M:t, kon. V:de, e. K:ter och gode herrer och män alle effter hvars
och ens stånd och lägenhet tienstligen och venligen förskylle och medh
gunst och nåde ihugkomme och betänkie vele och vele härmedh och
altidh hvar och en serdeles, så och sampt- och synnerligen under Gudz
thens alsmechtiges nådige skydd och beskerm tienstligen, venligen och
nådeligen befalt håfve. Af Calmarne then 14 junii år etc. 1597.
CAROLUS.
a) Orden dock—augusti saknas B. b) Orden håfve—nätter saknas B.
40
Hertig Karls svar på Gustaf Banérs samt Claes och Ture Bielkes
förklaring om Arboga riksdag. Kalmar 1597 den 15 juni.
Konung Sigismunds registratur 1597—1600, fol. 12 v. under
dateringen »Af Calmer then 15 junii år etc. 97», jämfördt med
en afskrift med Ture Jakobsson Rosengrens hand bland Riksdags-
akta i Riksarkivet, från hvilken underskriften är tagen.
Carl etc. Vi håfve bekommit eder schrifvelse, Göstaf Baner, Thure
och Claes Bielker, udi hvilchen I gore eder ursecht och undskyllen,
hvarföre I till Arboge riksdag iche komne äre eller ther till iche ful-
komligen samptykie kunne, med myken vidhlöftighet författed, som
vi achte på denne tidh onyttigt3 att svare till. Allene thet I förmäle
eder troligen håfve holled och vele holle thed som i Söderköping en-
helleligen besluted och samptytkt är, thesligest holle udöfver hvadh
som udi k. [M.Ä] edh och Upsala concilio är uthlofvedt, begripped och
författed i (sic!) religionen anlangende, thet lathe vi blifve i sitt värde,
ändoch synn för sagen går, och väre gådt, att thed mer med sielfve
verked bevises och mindre ordh i saken brukedes, om hvilched vi
erlige svenskec menn lathe döme. Så måtte vi och gerne vete, udi
hvadh måtte I förmene, att Arboga beslutt iche skall komme öfverens
med andre riksens föregångne afhandlinger eller hvar udinnen the[U]
kunne vare att ogille, meden I hvarken nu eller tillförennde eder up-
richteligen, såsom väll höfdes och eder bettre anstode, förklaret håfve,
hvilked allt må blifve i sitt värde, och vele på thenne tidh icke någedt
vidhlöftigt uprepped håfve. Och behöfve I inted att menge h. k. M.
1597
75
i sådene saker, som I berö[r]dt håfve och esomoftest gore plege, dy
emillen h. k. M. och oss, Gudh ske låf, är ingen skilachtighet i någen
måtte, religionen undentagendes, mere änn hvadh I och edre med-
hielpare kunne håfve bracht till väge, som eder gamble plägsed altid
varet häfver till att komme osämie emillen bröder och broderbarn och
löne så koning Göstafs slächt väll för allt thed gode I [af] them åthnutidt
håfve. Och på ded edre godhe sak och store oskyldighet, som I seije,
måtte engångh varde vitterligen, så att sanningen framkommer, och
att I eder icke idkeligen och oendelige håfve att beklage öfver then
orett, som vi [o: nu3] här till uthen sanning allt för mykedt skedt är,
som vi schulle håfve bevised eder, och eder ytterligere besväre, att vi
skulle tilbiude att gore eder någen orett, så håfve vi lated uthga vart
öpne bref, så väll her i riked, som [uti'] annor land och konungeriket
af hvilched vi sende eder ett her medh tillhonde, der af I kunne för-
nimme vår mening. Och ther I vethe eder således^ fri och rene, som
I pocke opå, så måge I komme tilstedes och förklare eder sak för
menige riksens stender thet beste I kunne och lothe edher skäl och
rett förnimme; ändoch, ther I hade varit så oskyldige, då hade enn part
af eder iche flytt af riked, hvilked och I, som här hemme håfve varit,
att gore tilleventyrs håfve i sinnet haft, efter som är till att se utaf
ded bref her Erich Sparre konungen i Danmark så väll som eder till-
schrifvit häfver, derudinnen han förmäller, att han hade förmoded, thet
I andre af råded schulle håfve begifvit eder samme vägen och efter
honum i Danmark förfoged, efter som I eder emillen hade lagt stemme
och mothe; huru försvarligit ded är både [af] eder och honum, thet måge
I sielfve rede edher u[t]hur. Videre vele vi thenne rese till eder
schrifvelse inted svare, uthen I måge eder efter samme vårt öpne bref
rette. Af Calmer then 15 junii år etc. 97.
CAROLUS.
a) onödigt B. b) Tillagdt efter B. c) Saknas B. d) Rättadt efter B. e) Tillagdt
efter B. f) sa aldeles B.
c) enskilda adelsmän utom rådet.
Hertig Karl uppfordrar herr Abraham Brahe att afgifva förklaring 41
på Arboga riksdagsbeslut. Nyköping 1597 den 1 maj.
Original i Skoklostersamlingen med påteckning: »Bekommit
thän 24 maji med min dräng Isach ifrå Tuna.»
Karl etc. Vår etc. Vi tvifle intet, her Abraham Brahe, att I så väl
som andre väl håfve förstådt, hvadh som upå sidhste håldne riksdagh
udi Arboge är förhandlet och beslutet blefvet af the ständer, som ther
då tillstädes voro. Och effter iblandh annedt udi samme besluth varder
förmält, att the ifråvarendes skulle innen sex veker tidh ther effter
76
1597
förklare sigh, hvadh heller the ville gore ett medh the andre ständer
udi thet, som ther var beslutet blefvedt, heller hvadh skälige innsagor
the hadhe ther emoth att förebäre, som till saken kunne fyllest gore,
derföre, meden nu förbe:de sex vekur länge seden framfarne äre och I
upå förbe:de riksdag icke tillstädes vore, eij heller seden inn till thenne
tidh håfve gifvidt idert betenkende, hvadh I tillsinnes äre att gore, thet
ider doch så väl som andre ärlige svenske böre att gore, så är för-
thenskuldh vår nådige villie och förmaningh. att I medh thet allerförste
vele gifve ider skrifftelige och uthtryckeliga förklaring hos oss tillkenne,
huruledes I om förbe:de besluth tillsinnes äre anten ther till samp-
tycke heller hvadh skälige gensagor I kunne håfve ther emoth at före¬
bäre, och sådant läte ske uthan någon drögsmål. Gudh befalendes.
Af Nyköpingh thenn i maji år 97.
CAROLUS.
I hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. 172 finnes under dateringen'
»Af Nykjöping then 1 maji år etc. 972 ett i hufvuddragen likalydande bref
till Johan Gyllenstierna.
42 Herr Abraham Brahes förklaring på Arboga riksdagsbeslut. Rydbo¬
holm 1597 den 5 juni (28 maj?).
Koncept i Skoklostersamlingen med dateringen »Datum Rydbo¬
holm den 5 maji anno 1597». Närmast tillhands läge att an¬
taga, att maj vore felskrifning för juni; men i Abraham Brahes
tidebok (Loenbom, Swenska Archivum, II, sid. 17) säges svaret
vara gifvet den 28 maj. Dateringen torde därför få lämnas därhän.
H:ne f., n. h., e. f. N. är min ödmiuck och villige tiennst öd-
miuckeligen bevisenndes. N. f. och h., e. f. N. nadige skrifvelse, da-
teret den förste maji, häfver jagh den 24 i samma monat bekommet
och med tilbörligh reverendz öfverleset och der af förnummed e. f. N.
nadige villie och förmaning, att jagh migh förklare skall om dett, som
uti sidste holdne herreddagh uti Arboge af e. f. N. och ricksens stender,
som der tilstedes vore, är blefved besluted,* sa kann e, f. N. jagh till
ett ödmiuckt svar ödmiuckeligen icke förholle, att enndoch jagh till
sadanne höge och vichtige såcker6 är fast unng och enfaldigh, eij heller
häfver änu nagen viss copie af förbenemde beslutt sett eller lesset, tvifler
lichvell inted, att alt hvad der är blefved hanndlet, är skett konungen
och federneslanndet till gagn och beste. Derföre hvad e. f, N. med sampt
richsens rådh och alle stennder häfver beslutet och änn her effter be-
slutcndes varder, som kann lennde var cristelige religion till försvar/
konungen och federneslanndet‘till gagn och beste, dett vill oclAskalD
jagh' som en ärligh svennsk mannd migh0' inted der (sic!) ifrån afsyndre/
och beder e. f. N. jagh på dett ödmiuckeligeste, att der jagh i nagen
1597
77
motte kan håfve förorsacket e. f. N. onåde emot migh, att e. f. N.
samma onåde nåd. ville falla late och vara och blifve min nadige furste
och herre, hvilket jagh med min ödmiucke tiennst hos e. f. N. samptd
e. f. NA elskelige k. furstinne och höge vordnet skall beflite migh att
förtiene. Och befaller e. f. N. her med uti Gud dens alsmectigestes
guddommelig beskyd och beskerm. Datum Rydboholm den 5 (sic!)
maji anno 97.
a) Orden toch deraf — besluted* tillskrifna i kanten; ursprungligen har stått: *så kann
e. f. N. jagh såsom m. n. f. o. h. till ett ödmiukt svar ödmiuckeligen icke förholla, att
enndoch jagh ännu ingen viss copie \_hafver'] af fide beslutt, sa betacker e. f. Al.* b) att svere
öfverstruket. c) Orden *var cristelige religion till forsvar* tillskrifna i kanten och in¬
signerade. d) Tillskrifvet ofvan raden, e) Orden »sorn och elliest bekenner migh vara
tlichiigh* öfverstrukna. f) »migh* öfverstruket.
STÄNDERMÖTE I STOCKHOLM
1597 juli—augusti.
Förberedelser.
Öppet bref om ständermötet i Stockholm. 1597 i juni.
K. Sigismunds svenska registratur 1597—1600, fol. 11 under
dateringen »Af Calmare then 12 junii anno etc. 97», jämfördt
med 1) en i afskrift af Ture Jakobsson Rosengrens hand bland
Riksdagsakta i Riksarkivet befintlig, samma dag daterad expedi¬
tion till Östergötland (sign. B); 2—5) en i tre afskrifter i nyss¬
nämnda samling befintlig utskrift till Västmanland, dagtecknad
»Nykiöpingh thenn 27 junii år 97», en med påskrift »Enn copie
af Stocholms herreddags bref anno 97» (sign. C1), en annan här¬
rörande från Tidösamlingen med påskrift å frånsidan »Copia och
herredags bref, som stodh i Stockholm den 24 julii» (sign. C2),
den tredje likaledes från Tidösamlingen utan påskrift (sign. C)3, hvar-
jämte i enskild samling i Lund finnes en fjärde afskrift af samma ex¬
pedition (sign. C1*); samt 6) och 7) tvenne i den s. k. Aschanei
kopiebok i Kungl. Biblioteket, fol. 82 och 98, befintliga afskrifter af
det till Uppland expedierade brefvet, dateradt »Nyköpingh then 26
junii 97», den förra med följande randanteckningar: (fol. 82 r)
»F. n. hertig Carls bref till riksens ständer om sändeboden til k.
Sigismundum i Pålen att komma till Sverike och siälf regera sitt
arfrike» samt (å fol. 82 v.) »Om sänningebodh till k. Sigism. i
Pålen: 1) regere här i Sverike sit arfrike mädh Sverikes lagh och
rätt, 2) afstyre allt buller här i riket etc.» (sign. D1), den senare
åtföljd af följande anteckning: »Epistates huius epistolae ad om-
nes ecclesias per totam Upland, legendam (!) missus fuit archi-
episcopus A. A. A. A. Upsal.» (sign. D2).
Vi Carl etc. tilbiude eder oss elskelige, ädle och velborne,
velbördige [af ridderskapet och adelen, sä och vördelige, vel-
lärde12], hederlige och gudhfruchtige mann af clärkeri sampt
erlige och förståndige af borgerskaped i städerne, som udi
N. N.1) boendes äre, vår etc. och vele eder sampt- och synner-
') Registraturets afskrift är ställd till Västergötland.
1597
79
ligen nådeligen icke förhålle, att, såsom eder alle väll vitter-
ligit äre, att ibland andre'5 riksens* saker, som sidzt upå Ar¬
boga herredag berådslagne och besluthne blefve, då vart och
ded'2' som förnemligst afhandlet och samptyckt, att en myndig*
legation måtte afferded blifve uth till k. M. i Sverige och På¬
len etc., v. e. k. h. b., till att begäre, h. k. M. ville medh
förste lägliget och mögeligit kunnde vare begifve sigh hit
till sitt arfrike igenn och med sin egen konunglige närvarelse
efter Sveriges lagh och sinn konunglige edli och försäkring
dette sitt rike sielf regere och förestå och eliest till att af-
schaffe den oro och obestånd, som nu Gudh bettre i riked op-
kommen är, om hvilken legation riksens rådh med oss sammen-
sätte schulle innen sex vekur efter samme tidh, såsom och
någre af them der till brukede skulle blifve, meden them om
riksens saker bäst vitterligit är, så håfve vi seden/ förmoded,
att the både efter den förmaning, som dem således af riksens
stender giordt vardt, så och på theres kal och embets vegna,
som de dertill haft håfve, schulle håfve sakerne betenkt och
begifved sigh hit till oss ther om att berådslå och förene.
Och efter sådent innen the neste sex veker efter besluthet iche
skedde/ derföre lathe vi them så väll som flere, som till riks¬
dagen icke kompne vore, genum vårt öpne bref förmane, att
the ded då7' innen tre veker dereffter gore skulle. Men all¬
denstund riksens rådh icke allene inted håfve veledt komme
tillstedes der om at betänkie,7 icke heller ett ordh ther opå
svared, uthen att (sic!) mann förnimmer och, att the undstike
sigh then enne efter thenn andre utaf riked, somblige* uth till
Polend och en part7 till Danmark och Norie — hvadh practi-
ker och stemplinger the ther drifve och förehafve, kan med
tiden väll oppenbart varde — och för allting vill af nöden
vare, att samme legation måtte affärdiged blifve med thed aller
snareste att begäre h:te k. M. hit i riked igen, på thed att
alt buller och tretende/" som sigh i riked yppedt häfver, måtte
des bettre kunne stilled och förtaged varde," derföre synes oss
icke annedt kunne göres, uthen någre af the förnemste riksens
stender måtte på en kort tidh och beläglig ort komme till-
sammen ther om att öfverväge och besluthe. Och är förthen-
skull vår nadige begären och förmaning, att otte utaf ridder-
schaped och adelen, hvilche I eder emillen uthvällie kunne, des-
ligest bispen med någre capitulares och sex utaf presterskaped
pa landzbygden, så och två borgmestere och fyre af råded
udaf hvar stadh vele sex vekur efter dette brefs datum, som
blifver om Jacobi tidh, thed är then 24 julii, komme till Stock¬
holm om förbenemde saker att berådhslå och0 besluthe;0 eloch
hvar ded kunne ske förr, som vore den 8^ iulii, såge vi ded
8o
1597
gerne, alldenstund sakernes vichtighet inge lång? drögsmåll lide
vele. Och endoch I kunne håfve till att förebäre och besväre
eder, att I så ofte till mothe skole kallede'' blifve/ såsom och
vi för vår personn nödige ville någen af eder nu på denne
tidhJ bemöde, lickvell efter riksens saker nödige' kräfie och till-
seije, så att ther med ingelunde försumes" och tilbake setties
måtte, så förse vi oss, att hvar i sin stadh mere anser lute
k. M:tz och riksens tarf och lägenhet, än hvad ringe besväring
i så måtte vare kan. Och på ded de gode männ af adel
heller och de andre iche måtte beklage sigh om någen stor
omkostnadt att them (j>: anten2'] på vägen eller meden the til-
sammen blifve, så schall dem fri fordrenschap efter laten varde
i vägen af och till, så och nödhtorftigt oppehälle, så lenge-*'
the äre tillsammen riksens saker att berådslå; förse oss förden-
schuld, att hvar och en i sin stad sig herefter rettendes varde
och på f:de tid visserligen tilstedes komme.
a) De inklamrade orden tillagda efter B, C’, C2, C3, C4, D1 och D2. b) alla the
D2. c) vichtige C1 och C2, d) ther C1, C2, C3, C4 och D‘. e) och anseende tillägga
B, C*. C2, C3, C4, D1 och D2. /) förbidat och tillägga B, C1, C2, C3, C4 och D*: för¬
bidat och menat D2. g) Orden t Och — skeddes saknas B. h) ändå B, C1, C2, C3, C4,
D* och D2. i) berådslå D1. k) then ena part D2. /) dell B, C1, C2, C3, C4 och D1;
somblige D2. m) orede B, C2, C3, C4, D‘ cch D2: andet C1, n) så och den syndring och
oenighet, som med Findland nu en tid longh varid häfver, afskajfad blifva tillägger B.
o) Saknas D'. p) 18 C3, C4, q) ingenlunde C1, C2; saknas D2. r) besvärade blifva och
kallade D2. s) Orden snu — tidhs saknas C3 och C4. /) sådant B, C1, C2. C3, C4, D1 och
D2. u) förhållis D2. v) Rättadt efter B, C", C2. C3, C4, D1 och D2. x) then tidh B, C',
C2, C3, C4, D1 och D2.
Några skrifvelser till dem, som i orterna skulle kungöra det öppna brefvet
om ständermötet och laga, att det föreskrifna antalet ombud uppsändes till
detsamma, har jag ej funnit bevarade (jfr nedan sid. 82, 86). Upplysningar
om förberedelserna, särskildt hos prästerskapet, meddelas i följande bref från
biskopen i Västerås till prosten i Munktorp (dålig samtida afskrift bland
Riksdagsakta i Riksarkivet, jämförd med annan där befintlig samtida afskrift
(här sign. B) med följande anteckning å frånsidan: »En copie af bispens i
Vesteråses bref till prosten i Munckatorp»),
S. D. Honorabilis domine praeposite.
I förnemme af thetta medfölgiande mandath, som till oss ankom¬
mit är, extra omnem tamen nostram expectationem, förnemligeste grun¬
der och meningene, som oss uthi vårt ståndli egnar till att håfve i beten-
kiande och effterkomme, vore thenne, nemligen nadelige (siel) besolda ther
[0: thet] mötte, som h. f. N., vår gunstige herre och landzfurste, af ett
rådtsampt betenkiande häfver befallet och förordeneret att holles uti
Stockhollm then 24 julii, och thette med h. f. N. sampt andre ständer
samptligen rådslå: om then fullmyndige legationn till k. M. v. a. n. k.,
the ther upå h. f. N., så och alles Sverigis rikes ständers vägna varde
hos h. k. M. uti aller underdånigest (!) anmodendes med förste legenhet
1597
81
oss sin undersåtter at besolda, hvilken grundt och mening I uti hvar
församlingh effter beste och varligeste settet medh alt trohet och flit
vill afkunne, förmanendes alle, at the sådant berammede mothe sålunde
ville låte sig befallende vare, nemligen stelle uti verket böner och åkal¬
len, först at Gudh sådant mötte ville läthe sig behage och till alt råd¬
beslag förläne sin hellge annde, såsom och gifva sin hellige velsig-
nelse, at thet må förtages och endes Gudh, then högste konungen och
herren, till pris och ere och allom uti thette vårdt käre faderneslandh
till långlig beståndh och velmåge; sedan och, althenstundh uti upsått
är en fulmyndig legation effter thette mötes rådslag afifärdige till k.
M. v. a. n. k., at man icke allenist sådane legationn[s] personer och theres
christelige instruetiones, utan och i synnderhet k. M. v. n. h. och k.
hvar och enn af ider hos sig med alt trogh håfve i hogkommit, för¬
manendes alle till thette trogna biståndh, som är att bedia, Gudh als-
mechtig ville late k. M. ankommande vare h. k. M. till en (!) christligit
berömmande för Gudh och menniskiom och oss h. k. M:t[s] under-
såter, ja hele församblingh till myken hugnat, försvart och förfordran.
I, Domine praeposite, vete utan all försummelse med fögligeste set så¬
dant håfve effter kommit.
Hvad anlanger om them, som till för:de mötte sig förfoge skole,
förnimma I af sielfve mandatzen inneholdt, hvilket I skulle presenteres(!)
för ridderskappet och the velbördige männ af adelen, them som I kändt
håfve boendes uti eders praepositura, sådane presenteringh ingelunde
försumandes varde, så frampt at till tal icke sker till eder i lengdene.
Thet samma er och achtendes medh the gode män i städerne, så at
them sådann förkunnes och visas, hvilke i thenne saken sådane [0: så¬
dan]® gore hvad them synes. Men hvad oss presterskapet ankommer,
häfver man för gott anset till samme mötte förordne dominum N. N.
utaf eder praepositor; förmoder och, at I med alt trohet honom ther
om påminne. Förtärningh skall honom varde tillagt i väre tilkommende
prestemöte; i middeler tidh anvende sin egen umkosten, hvar såsom
legenheten för tidens korthet icke kan finnes någen samsettning om
förterningen nu på thenne tidt at gore.
a) Rättadt efter B.
Mötesfullmakt utställd af ridderskap och adel i Östergötland. Norr- 44
köping 1597 den 4 juli.
Afskrift af Ture Jakobsson Rosengrens hand bland Riksdags¬
akta i Riksarkivet.
Vi effterme ridderskap och adel, som boendes och elliest på then
tid här uti Östergiötland håfve församblade varid, giöre vitterliget, att
effter thet h:ne f. och h. h. Carl, Sveriges rikes arffurste och förestån-
Riksdags akter IV. 6
82
1597
dare etc. v. n. f. och h. häfver igienom sit öpne bref, hvilke the edle,,
velbördige Johan Gabriellson till Lindö och Jöns Ulffson till Fyllinge¬
rum oss forkunat och öfverandtvardat håfve, och begärad af oss med
flere stender till att kome till Stocholm then 24 julii förstkommande^
ther till att berådslå om en myndigh, ansende legation, som afferdiges
skall till vår a. n. k. och h. om h. k. M. konunglige lycklige hemrese hit
till sit k. fädernes arffricke, så, effter att h:ne f., hertig Carl nådigest häf¬
ver någre af vårdt meddel fördrat läted, som sig till Stocholm begifve
skole, derföre håfve vi venligen bedet, så och fuknectige giordt the
ed och velbördige, gode men Nils Nilson till Säby och Jöns Ulffsson
till Fyllingerum uppå alles väre vengna att begifve sig thit up. Och
hvad högbe. v. a. n. konungs hemkallelse tilkomer, önske och begäre
vi af hiertad t[ienst]ligen, att thet snart och tilbörligen uti en god och
lyckesam stund skie motte och h. k. M. motte komme oss allom hit
hem igen en trygger, mild och nådig herre och koning. Vi velle oss
altid finne lätte, som tilbörliget är, h. k. M. för retrådige, underdånige,,
trogne och velvillige undersåtter uti alle måtte. Hvad legationen be-
langer, tvifle vi inted, såsom och ödmiuckeligen och tienstligen bidie
och begäre, att h. f. N. och de gode men, som dit komandes varde,
der till att (sic!) förordne och utsende, hvem h. f. N. och dem synes
der till tienlige vara kunne sådana värf att utrette, som kunne komma
Gudh till äre, vårdt käre fädernes ricke till enighet, frid och rolighet
och h. k. M. till ett nådigt behag. Bedie för then skyll här med öd~
miukeligen och tienstligen af h:ne v. n. f. och h., att h. f. N. nådeligen
ville vara med dette vårt enfaldige svar och betenkende tillfredz och
thet uti ynnest och nåde, såsom thet och icke annars en troligen och
vel ment är, uptaga och altid blifva v. n. f. och h., der emott igen vi
h. f. N. uppå v. a. n. k. vägna och uti h. k. M. frånvare, så vell som
h. f. N. egen person till (sic!) all tilbörlig hörsamhet och lydna, så och
vellvillige äre och tienst bevisse velle. Datum Norkiepung den 4 julii
anno 1597.
Den 16 juli utfärdade hertigen till »rytterbefälet medh någre af gemene
rytterne» i Västergötland följande maning att infinna sig (hertig Karls registra¬
tur 1597 P. II, fol. 41 v. under dateringen »Af Gripsholm then 16 julii»):
Vi Karl etc. tilbiude ider alle manhaftige krigsmän, befel sampt
menige rytter, som under vestgiöthe fanan ride, vår etc. och vele ider
manhaftige krigsmän nådeligen her medh icke förholle, att, efther vi till
then 24 i thenne månedt håfve lathidt samanschrifve till Stochholm
the förnempste riksens stender och adel till att berådslå om thette ri¬
kes bäste och vellferd, så, efther vi dä pä samme tid håfve medh ider
något tale, som macht oppå ligger, är förthenskuld vår nådige begieren,
att I och tili samma tidh vele afferdige till oss hvar qvartermestere
sampt med IO the beskiedeligeste och äldste hofmän under samma
qvarter. Vi försehe, såsom och nådeligen begiere, att I thette vårt
1597
83
budh icke försittiendes vardén, uthan thet, såsom riksens trogne lemmer
och ledemöther och the sitt fädernesland troligen och vell mene, hör¬
sambligen eftherkomme, der I vele ider eftherrätte.
I sammanhang med riksdagen kallades äfven fogdarne i Östergötland
genom bref af den 3 juli (hertig Karls registratur 1597 P. II, fol. 3 v. under
dateringen »Af Nykiöping then 3 julii år 97») att infinna sig för att »stå till
rätte för thet vi kunne håfve them att tilltale». Vi finna ock af Östergötlands
gamla handlingar, att flera fogdar godtgjort sig »tärepenningar» för sin färd
till Stockholm, så Lars Simonsson »sielf annen til Stocholm, tå alle fougter
vore opkallede efter f. N. hertigh Karls befalningh och der anhollen uti 6
veckur» (ÖG. Handl. n. 3 i Kammararkivet) och Töres Haralsson (Stålhandske),
som där uppehöll sig i fem veckor (ÖG. Handl. n. 9 a i Kammararkivet).
Något som antyder, att äfven från andra landskap fogdarne kallats till Stock¬
holm, har jag ej funnit.
* #
*
Till rådet utgick intet särskildt kallelsebref. De män, som i Östergöt¬
land skulle förkunna herredagskallelsen, Johan Gabrielsson (Oxenstierna) till
Lindö och Jöns Ulfsson (Snackenborg) till Fyllingerum, delgåfvo densamma
åt de i denna landsända sig uppehållande rådsherrarna.
Till några enskilda rådsherrar riktade emellertid hertigen särskilda upp¬
maningar att komma till mötet. Den 6 juli 1597 utfärdade han sålunda till
Claes Bielke (och Benkt Knutsson Hand) ett bref, hvarur följande må an¬
föras (hertig Karls registratur 1597 P. II, fol. 14 v.):
— Hvadh thet tillkommer, som I, her Claes Bielcke, lathe för-
spörie, om I ider hit till oss eller och till Stochholm begifve skole,
och att vi vele vare ider gunstige och nådige herre, så håfve vi ingen
onåde ider bevist eller någon, som thet tilbörligen icke förskylt häfver.
Men hvarföre I och the andre af rådet uthan all gifvin orsak håfve
söndrat ider ifrån oss, en part vekne uthaf rikit och I andre holle ider
elliest uthaf vägen och vele om inge riksens saker ider värde och be-
kymbre lathe, som doch idert kall och embethe och dess trohet emoth
fäderneslandet, hvar thet elliest på ferde voro, som doch medh rätte
hos hvar erlig man vare skulle, kräfver och tillsäger, det kunne vi icke
till visse vethe. Men af sielfve handlingerne lather thet sig vell på-
skine, hvarföre thet skiedt är, det vi lathe blifve i sitt verde till then
tid lägenheten kan tillsäge, att sådant uthtryckeligen skall oppenbart
varde. Och efther I väll håfve förståedt af väre uthgångne bref, hvar¬
före vi håfve varit förorsakede lathe kalle nogre the förnempste riksens
stender till Stochholm till then 24 julii, så måge I då lathe finne ider
der tillstädes, och vele vi dä håfve oss tilbudit att svare hvar och en sä
vell af rådet som andre, som oss om någon del håfve att tilltale eller
beskylle, för the stender då kunne tillsammen komme. Der I och
förre oss besökie vele och sådant för then unge hertigens svaghetz
skuld skie kunde, hos hvilken vi doch gierne sägo, att I ider förholle
84
1597
vele, till dess Gud vill, thet till någon bättring komme kunde, [stelle
vi] det uthi idert egit skiön, hvilket vi ider nådeligen icke håfve velet
förholle.
Till Hogenskild Bielke skrifver hertigen följande dag, den 7 juli (hertig
Karls registratur 1597, P. II, fol. 22 v. under dateringen »Af Nykiöping then
7 julii år etc. 97», jämfördt med en dålig afskrift i konung Sigismunds sven¬
ska registratur 1597—1600, fol. 9 under dateringen »Af Nyköping thenn 7
junii (!) år etc. 97», här signerad B):
Vår etc. Ider kommer vell ihog, her Hogenschild Bielcke, att I
för någre vekor seden schrefve oss till ifrå Ulfåsse then 28 aprilis nest
förledne, uthi hvilken I förm elle ider icke håfve vettet, att her Erich
Sparre var veken af riket, för än Jören Posse häfver ider sådant be-
rättedt, och endels" ursächte them, att the kunne vethe försvare, för
hvadt orsak the thet giordt håfve, så, endoch I vele giöre ider således
fri, att ider uthaf sädanne theres handlinger icke vitterligit är, så kan
man lickvell af alle saker vell förnimme, att I alle spele under itt tecke.
Dy sedan fönde Jören Posse var ther nidre i landzänden hos ider och
the andre, häfver han sampt medh her Steen Baneer tagidt sig samme
sinnet före och äre i like måtho af rikit undvekne, hvilkit the andre,
som än nu förholle sig ther i Östergiöttland qvarre, thet och så giordt
hade, hvar theres fruer them thet icke förtagidt hade. Men huru rede¬
ligen thet är af Sparren giordt, att han' icke allene uthan någon skälig
gifvin orsak häfver veket af rikit, uthan och, som vi nu förnimme, la-
tidt uthtage utaf riksens cantzeli en hop förnemblige handlinger, som
han häfver varit tillsinnes lathe före uth till itt fremmende konunge-
rike, som han nu stadder är, så och huru troligen thet af ider och the
andre handlet är och ider rådzed eftherkommidt, att I söndre ider ifrå
oss och elliest undrage ider, så att I icke vele lathe ider medh något
alfvare värde om riksens saker, det gifve vi alle erlige och redelige
svenske män att öfverväge och betenke. Och ef ther I väll af väre bref,
som i landzänderne uthgångne äre, håfve förstådt, hvarföre vi håfve
varit förorsakede lathe kalle någre af the förnempste riksens stender
till Stochholm till then 24 i thenne närvarendes månedt således15 att
besluthe om then legation, som till k. M. v. e. k. h. b. uth till Polen
motte afferdet blifve att förhandle om h. k. M:tz hemkompst hit till
sitt arfkonungerike igien, att then medh förste mögeligit kunne vare
skie mätte och then så varde företagen, att thet motte lende både h.
k. M. och thette vårt kiere fädernesland till ro och enighet, vellferd
och bäste, så vell som och h. k. M. sielf och hele rikit till äre och
beröm, derföre begiere vi till att vethe, om I och äre tillsinnes till
samme tid therheden komme och medh the andre stender gifve idert
rådsamme betenkende i saken tillkienne, der vi och då äre tillsinnes
att svare för riksens stender, som ther tillstädis komme, hvadt som
1597
85
både the af rådet, som undvekne äre, och andre, som sig förmene
att håfve oss om någon del att tilltale, hvadt the då med skiel kunne
håfve sig till att beklage, det oss nest Gudz tilhielp förhoppes, att the
eller någon erligh man icke bevise skole eller kunne. Och vele vi, att
I en gång uthtryckeligen ville säije ider mening och icke så lenge
skrympte och holle inne the[r]medh, som ider sed och vane varit
häfver, thet vi nu mer än nog förnummidt och förfarit håfve, hvilket
vi icke håfve veledt ider förholle.
a) aldeles B. b) serdeles B.
Gustaf Banér samt Claes och Ture Bielke till hertig Karl angående 45
hans stämningsbrefl) samt kallelsen till ständermötet i Stock¬
holm. Forsa 1597 den 13 juli.
Afskrift, något skadad i kanten, i Riksarkivet bland »Hand¬
lingar ang. riksråden 1596—1605». Underskrifterna äro af Gustaf
Banérs hand, liksom följande anteckning a tergo »Copie af vår
samptlighe schrifvelse till f. N. hertig Carl, dateret Forsa den 13
julii anno etc. 97». Därefter följer med Hogenskild Bielkes hand:
»Och sendis åp med Oloff Nilsson till Stocholm och er svar på
furstens bref, som skrefs migh till, och den stämbning ath möte
i Stocholm till 24 julii, ther emot the sigh undskylle.»
H:ne f., n. h., e. f. N. vår ödmiuke tienst altid välvilligen bevisan¬
des etc. Nådige f. och h., vi håfve för någon tidh sedan bekommit
e. f. N. svar2) på vår tienstlige skrifvelse och ödmiuke förklaring be-
langandes Arboga besluth. Och endog vi väl hade förmodet, att e. f. N.
sigh ther med nådigest hade täcktz lated benöia, så förnimme vi dog
nu lichväll icke uthan bekymmer, att thet i så måtto utaf e. f. N. icke
är blefvet optaget, uthan beskylles, att vi icke så oprichteligen skulle
umgås med saken, som oss borde, eij heller hade behof att mänga k.
M. v. a. n. k. och h. der udi, theslikest att vi äre the, som altid vele
komme osämio emilian thet konglige och furstlige hus tilväga med
andre flere tilmäle, som samme bref i bochstafven videre uthvisar; så
skal Gud, den aldrahögste, vara vårt vittne, att vi aldrigh håfve varit
med udi någon handel eller förehafvande, uthan thet som oprichtigt,
erliget och rättrådigt vared häfver, eij heller håfve vi inmängt h. k. M.
i fonte vår svar annorlunda än såsom oss som h. k. M. edsvorne männ
på trohetz plichtz och laglig hörsamhetz vägne häfver ägnet och bordt
att gore. Vi håfve och icke någon tid åstundet, att någon osämio
emellan h. k. M. och e. f. N. vare skulle, uthan mykit mere önskedt
och der til rådt, att god sämie och enighet och broderlig tilförsicht
emilian thet konglige och furstlige hus, såsom en ting then hele riket
*) Se ofvan n:r 39.
2) Se ofvan n:r 40.
86
1597
icke ringa macht påligger, måtte blif[ve] vid macht hållen, och alt miss¬
förstånd, ther någet opkommet vore, måtte genom tilbörlige, skälige
och fogelige medel afskaffes, efter som vi i förde vår ödmiuke svar til
e. f. N. i sielfve bochstafven videre om beröre. Bidie fördenskuld
e. f. N. ödmiukeligen der om, att e. f. N. icke en sådanne tanke eller
mening til oss fatta vil, ty vi gärna, så mykit mögeligit och oss mest
kan stå tilgörendes, vele hielpe, råde och förmane der til, att sämie
och enighet, frid och rolighet må hos oss fattige svenske männ blifve
ved macht hållen, til hvilket Gud den alsmechtigeste, som den rette
fridförsten är, värdiges sin guddomeli[ge] välsignelse mildeligen förläne.
Ther förmäles och udi copien oss tilsendes af thet legde bref, som
e. f. N. skrifver sig vele lätha på trycket utgå, i hvilket e. f. N. til-
biuder sigh til rättegång med the gode herrer riksens råd, som nu
uthan landz äre, såsom och andre hvilke the helst vare kunne, så en-
dog vi icke vette, hvad fonte gode herrer til samme legde svare vele
och huruledes the kunne tilsinnes vare sig ther på förklare, så synes
oss för våre persone[r], att .vi äre för ringe der til att gå med e. f. N.
til rätta. Bidie fördenschuld på thet flittigeste och tienstligeste ther
med att varde förskånede, ty e. f. N. höghet och myndighet hålle vi
gärne rede den tilbörlige äro och vyrdning, som oss bör. Men ther
någon vår vederlike vore, som oss för lagh och rätta noged hade til
att tala, tå äre vi gärna öfverbödige för lage och ovälde domare och
särdelis, när Gudh täckes foge v. a. n. konung hem i riket igenn, hvil¬
ket näst Gudz hielp ännu i sommar ske kann, til att svara hvar erlig
mann til alt thet, som någon oss med skäl kan håfve til att tale, och
förhoppes åss således ursächta och saken med gode bevis förleggia, a[tt]
hvar och en rättvis domare ther med sig väl skal kunne lathe benö[ie].
Videre, n. f. och h., så är oss och nu sedan utaf e. f. N. uth-
skickade, edle, välborne och välbyrdige Jahan Gabrielson til Lindö och
Jöns Ulfsson til Fyllingerum en copie utaf e. f. N. öpna bref, hvilket
dem här i landzenden häfver varit pålagt att förkunna, tilsent vorden,
ther udi ibland anned nampngifves, att vi icke ett ord belangande om
den legationen, som til Pålenn etc. skulle förskickes, i denne förledne
tiden håfve veled svara, så bidie e. f. N. vi tienstligen, att e. f. N.
sig nådeligen vil ihogkomma, att vi så väl i denn förre vår ödmiuke
förklaring, hvilken e. f. N. igenom vår broder her Hogenskildt vart
tilsent, såsom och nu i den senermere (!), som e. f. N. i Calmare be¬
kom, ther om ju uttryckligen håfve berördt, nemligen att thet icke
mindre vore nyttigt änn rådeligit, att h. k. M. med thet förste tilbör-
ligen måtte blifve hit in til sitt arfkongerike fordret, endog man nu
desföruthan, efter som rychtet går, vil förhåppes och förmode, att h.
k. M. med det snareste hit inn skal vara förventandes, thet och Gud
alsmechtig udi en lycksalig stund värdiges låthe ske, på thet h. k. M.
igenom sin konungligh närvarelse all oårdning och annen vidtlöftighet,
som här och annorstedz i riket kan vara opkommen, lagligen och skä¬
1597
§7
ligen afskaffa må, thet man och inthet vil tvide, h. k. M. såsom enn
christen och rättvis konung efter föregångne ransakning och laga dom
görendes varder. Desse orden, som vi icke annorlunda ihugkomme,
skole finnes vare indragne i the förre våre gifne svar; så tvifle vi inthet,
att lute v. a. n. konung ju der til är benägen och sig sielf der om
beflither thett förste mögeligit er att komma hit in udi riket igenn.
Bidie fördenskuld ännu som förr på thet ödmiukeligeste, att e. f. N.
vårt gode nampn och rychte icke på thet sätted hos meninge stenderne
ville låtha uthsprida, likesom vi e. f. N. påbud och utgångne bref inted
achtade, eij heller til thet, som oss med rätta svara borde, svare ville.
Ty vi håfve hvarken öfverträdt tiden, som oss föresatt var oss förste
gången til Arboga besluth til att förklare, såsom eij heller dhe tre
veckers tid, som oss genom Maurittz Jörennsonn sedan blefve före-
stälte, uthan altid ju gärna veled bevisa e. f. N. al tilbörlig tienst, hör¬
samhet och lydno, til vår nådigeste konungs och fäderneslandzens gagn
och bestå, så mykit oss står tilgörendes, eftersom vi och nogsampt i
förde våre skrifter oss ödmiukeligen tilbudet håfve.
Hvad nu belanger denne sampqvembd, som e. f. N. nu i Stocholm
beramet häfver, så endog vi icke särdelis dertil äre blefne kallade, så
hade vi dog väll veled med begifvit oss dit och med råd och dåd hul-
pit till alt thet, som kunde lända konungen och fädernesriket til trygg¬
het, gagn och välfärdh. Men så skall Gud vetta, att jag, Gustaf Ban¬
ner, kan [icke] för min svage husfrus lägenhet och närvarandes tilstånd
skuld, hvilken ingen time eller stund vett sig fri, komme thet tilväga,
eij heller bör mig henne således förlåthe, thet jag och med ett gått
samvett inthet gore kann, eij heller tro vil, e. f. N. vil mig eller någon
thet anmoda; huru och eliest min lägenhet nu, ty verre, här är, kan
nogsampt väl vara vitterligit.
Och jag, Claes Bielcke, hade icke heller nödigt begifvit mig dit
op, men efter detta sårgeliga frånfälle med min nådigeste drottnings
dödelige afgång, hvars siel Gud evinnerligen värdigas hugsvale, nu är
infallet och h:ne f. hertig Jahan, hvilken Gud snart värdiges til sinn
gode heise igenn mildeligen förhielpe, mykit svag, derföre e. f. N.
mig med flere nådeligen befälet blifve hos li. f. N. och migh om h. f. N.,
som och tilbörligit, vorde lathe, ther om och lute drottning mig både
udi sinn välmacht och siuckdom betrodt och högeligen förmant, så och
der til nådeligen begäred, thet jag och gärne gör, helst medan h. f. N.
nu är både fader- och moderlöss och konungens yngste broder, hvar¬
före jag och befinner mig vare der till thes mere skyldig och plichtig,
så bör mig icke mindre gore änn om hennes M:tz jordhefärd och hvad
som ther til vil behöfves mig så mykit mögeligit och står tilgörendes
om bekymbra och värda låtha och icke för skilies ther ved, hvar det
e. f. N. så behagar och icke emott vore, för änn Gud vil alting så kan
blifve tilredz, och til thes lute unge förste kann komma til mere styrkie
och sundhet, och e. f. N. tå framdelis täckes, att likfärden med alle
1597
tilbörligen kan blifve i värket stält. Thesföruthan är och min k.
husfru den samma dag, som h:te min s. nådigeste drottning i Gudi af-
somnade, siuch blefven och häfver alt sedan hålled ved sängen, som
hon och ännu gör, och är mykit svag, hvilket förfall jagh förhåppes,
såsom och tienstligen beder, att e. f. N. vil (sic!) icke till onåde optage ville.
Hvad migh Thuro Bielcke tilkommer, så vett Gud, att jag på sex
veckers tidh icke häfver sedt min helsedag, uthan af en svår och häf-
tigh brystvärk så vared och änn är betagen, att jag häfver ingen ro
hvarken natt eller dagh, efter som gått fålk, som mig besöcht håfve,
skulle kunne bäre vittnesbörd, och ther Gud nu snart icke täckes gore
ther på enn mild förändring, så vet jag inthet, hvad utgång thet vil
tage, endog Gud gifve oss alla thet oss är nyttigt.
Och aldenstund, n. f., sådanne hinder ju äre laga förfall, så bidie
vi alle samptlig på thet ödmiukeligeste, att e. f. N. oss i denne måtthe
nådigest vil håfve ursächtade och oss icke derföre sitt furstlige miss-
hagh eller onåde tilvende. Vi vele, som ofta förr är sagt, gärna bevisa
e. f. N. al tilbörlig, ödmiuk tienst och lydno, til vår nådigeste konungs
och fädernesriksens trygghet, rolighet och långvarig välfärd, inted annad
förmodandes, såsom och tiensteligen bedie, att detta vårt ödmiuka svar
i den beste mening må blifve af e. f. N. optagedt, befalandes e. f. N.
sampt thes käre furstinne, h:ne lifsarfvinger och hele furstlige hus här
med och altid udi Gudz alsmechtigestes skydd och beskärm til all
lycksam välmåge och långvarig furstlig regering tienstligen och öd-
miukeligen. Datum Fårssa thenn 13 julii anno etc. 1597.
Gustaff Baner. Claus Bielke. Thure Bielcke.
{EfUrskrift.)
H:ne f., n. h. Endog vi icke, dett Gud kenne, uthan stort be-
kymber vette och förnummedt, att e. f. N. häfver fatted oss i så stor
onåde, icke des mindre, medan att e. f. N. häfver sammenkallet denne
härredag och sammankompst udi Stocholm att hol[las], så är ännu här
med opå värt kall och embetes vägne [vår] ödmiuke och tienstlige
förmaning, trogne råd och flittige beg[äran], att e. f. N. ville lathe tage
alle saker sachtmodeligen och [med?] tidige råd och betenkiande före,
och icke med macht, våld och v[rede?], som rychtet endeles är och
monge kannske icke annars [tro?] och mene. Och åkalle vi then hög¬
ste Gud til vittne, att vi [här]udinen troligen råde och mene, såsom
thet och eliest både nu [och] i framtiden lender k. M., a. v. n. k. och
h., e. f. N. och vårt käre fädernesrike til gagn och gode, långvarigt
bestånd, inbördes sämie och kärlighet, så och fred och enighet med al
god tilförsicht emilian thet konglige och furstlige hus och des trogne
undersåtter och e. f. N. sie[lf] til låfligit, fredsampt och furstligit be¬
röm, och vele vi ödmiukeligen och tienstligen förmode, att e. f. N.
denne vå[r] oss så Gud hielpe af hiertat trogne välmening udi ynne[st]
1597
89
nådeligen optagandes och dette icke annars änn som ment [och] här
förbe:t är uttydendes varder. Datum ut in literis.
Gust. Ban: Claes Bielke. Thuro Bielke.
Hertig Karls förnyade stämningsbref till Gustaf Banér samt Claes 46
och Ture Bielke. Gripsholm 1597 den 15 juli.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 39 v. under dateringen
»Af Gripsholm then 15 julii etc.»
Vi håfve någre gånger tillförende, her Gustaf Bahnär, her Claes
och her Ture Bielcke, ider tillschrifve latidt och förmanedt, att, elther
I icke allenest ider pä Arboge besluth så fullkomligen än her till
inthet håfve förklaret, som thet sig med rätte borde, uthan och jem-
vell hos k. M., v. e. k. h. b. ider besväret, att vi ider mykin öfver-
vold och orätt skulle håfve tillfoget, ther af h. k. M. är förorsaket
vorden att lathe sine hårde och osedvanlige försvarelse bref till alle
stender i rikit uthgå, der medh h. k. M. gifver them förlof oss fiendt¬
ligen angripe, thet I då skole uthi Stochholm then 24 julii tillstädes
komme och oss in för riksens stender, som vi på samme tidh för rik¬
sens anliggende saker skuld håfve sammankalle latidt, tillsvars stå om
thet vi ider håfve att tilltale, såsom och beskied gore, hvarutinnan
medh Arboge besluth så oredeligen handlat är, att I ther till icke håfve
kunnet bevilgie och samptyckie, der vi thå och vele i like måto stå
ider tillsvars om thet I förmene ider skiälige kunne håfve öfver oss att
besväre. Menn så håfve vi på sådanne våre schrifvelse ännu inthet
svar bekommit, hvadt heller I äre tillsinnes att komme ther tillstädes
eller icke; så, endoch vi nu uthan någon videre förmaning orsak nog
hade saken emoth ider efther Arboge besluth att företage, doch lik-
vell, på thet vi måge för Gudh och hele christenhethen deste bättre
ursächtede vare, att vi till ingen vidlöftighet och söndring håfve orsak
och tillfelle gifvit, så vele vi ider ännu till thet sidste troligen och
alfvarligen rädt, förmanedt, budit och befälet håfve, att I idre saker så
rätte, thet I på bestempdan tidh uthi Stochholm tillstädes äre, uthan
någon videre ursächt och endtskyllan. Så frampt hvar annorlunde
skier, då vele vi inge videre förmaninger bruke, uthan thet ther på
folie lathe, som alle trogne riks ledemotner dömpt, bevilget och samp-
tycht håfve. I måge sedan stå idert efventyr och icke håfve oss, uthan
ider sielfve ath beskylle, om något annet ther oppå fölier. Och på
thet I icke skole håfve att förebäre,“ thet I ider befare och befruchte,
att ider i midlertidh eller elliest något voldsambligen skall af oss heller
någon them vi håfve at rådhe och biude uthöfver tilbudit eller tillfoget
varde, så sende vi ider ännu uthöfver then förre copie som vi (sic!) af vårt
leigde bref, hvilket vi till alle eho the helst vare kunne både innan
90
1597
landz och uthan lathe uthgå, ett vårt leigde bref, medh egen hand
underschrifvit och secret försiglat, der medh vi tillsäije ider hvar i sin
stad frie legde och säkerhet att komme tillstädes in för riksens stender
och sedan ther ifrå obehindrede och frie att rese tillbake igien uthi
ider behold, efther som brefvet i bokstafven videre förmeller, hvilket
vi ider till öfverflöd än ytherligere icke håfve velet förholle.
a) Fortsättningen har ursprungligen haft följande lydelse: ithet / icke dierves till-
städeskomme, för än 1 varde igienom vår frie leigde försäkrede, så håfve vi allerede för
någre vekor sedan sent en copie af vårt legde bref , som vi af trycken vele mtdh förste
lathe uthgå, om thet allerede icke ferdigt är, till her Hogenschildt, hvilken vi intlut tvifle,
att hon ju är ider tilhånde kommen; der medh vi icke allenest ider vår frie leigde tillsäije,
uthan och alle andre, eho the helst vare kunne, både innan lands och uthan, att the måge
fritt och obehindret tillstädes komme och oss in för riksens stender anklage om thet the
förmene sig lagligen emoth oss håfve, efther som I af tkenne medhföliande copie videre
håfve till att förnimme, hvilket vi ider till öfverflöd än ytherligere icke håfve velet för-
holle*.
47 Lejdebref för Gustaf Banér samt Claes, Hogenskild och Ture Bielke.
Gripsholm 1597 den 16 juli.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 42 under dateringen
»Af Gripsholm then 16 julii år etc. 97».
Vi Karl etc. giöre vitterligit, att, endoch vi pä ådtskilielige tider
håfve latidt schrifve riksens råd till, som uthi Östergiöthland håfve
stadde varidt, som äre her Hogenschild Bielcke, her Gustaf Bahnär,
Claes och Ture Bielcker, efther inge flere af them inrikis stadde äre,
uthan af rikit afvekne, och begieret, såsom och budit och förmanedt,
att the sig till Stochholm begifve skulle och stå oss in för riksens
stender till svars om hvadt vi kunne håfve them lagligen att tilltale,
såsom och bevise, hvaruthinnan medh Arboge besluth oredeligen hanlat
är, efther the ther till icke håfve samptyke velet elle[r] sig förklare,.
hvadt skälige insager the ther emoth håfve kunne, som till saken fyllest
giöre, så( på thet the icke skole håfve förebäre, att them af oss något
ondt skulle vederfares, efther såsom the håfve burit färe före och doch
medh ingen skiel eller sanning uthspridt, althenstund vi kunne för
Gudh i himmelen och hvar erlig man betyge, att vi aldrig någen sinn
håfve haft något ondt emoth dem i sinnet, men på thet the för oss
icke skole håfve att befare, att vi emoth lag och rätt medh them skole
vele handle lathe, när the tillstädes komme, efther som theres ord
tillförende håfve fallit, der vi doch icke tenkie någon erlig man att
giöre, eij heller någon sin giordt håfve, så vele vi her medh och uthi
thette vårt öpne brefs kraft på vår christelige tro, furstelige äre och
sanning håfve tillsagdt them, hvar för sig, en frie och säker leigde, så
att them hvarken till lif eller godz, tienere eller egendom i någre måtho
något vold eller orätt af oss eller them som oss medh hörsamhet för-
plichtade äre och vi håfve uthöfver att råde och biude, skall tillfoget
varde, uthan dem skall vare fritt att komme till för:de Stochholm för
riksens stender tillstädes och ther för all öfvervold och orätt beskydde
och beskiermede, till thess saken lagligen är förhörd vorden, och sedan
fritt och obehindret att rese ther ifrån igien i theres frie behold, hvart
them sielfve synes. Förbiude förthenskuld her medh alle, eho the helst
vare kunne, att the vid högste onåde och straff icke tillfoge eller till-
foge lathe förrde her Hogenschild, her Gustaf Banähr, her Claus och
Ture Bielcker uthi fram- eller åtherrese något hinder, öfvervold och
orätt, antingen till lif, godz, heder eller äre, uthan äre them heller till
thet bäste befordrelige. Så frampt hvar annorlunde skier, då skall
then, som sådant fördrister att företage, efther Sverigis lag den punch-
ten anlangande tillbörligen straffat varde; der alle, som för väre och
rettvisens skuld vele och skole giöre och lathe, vethe sig eftherrätte.
Det ofvan i N:o 46 omtalade försvarsbrefvet, hvilket enligt Werving
(I, s. 342) af rådsherrarne utverkats genom en Banérernas betjänt vid namn
Hans Brehmer, meddelas här nedan efter det för Ture Bielke utfärdade
exemplaret (orig. i Uppsala universitetsbibliotek, E. 329, fol. 221). Af de för
Gustaf Banér och Erik Brahe utfärdade exemplaren finnas afskrifter i resp.
Skoklostersamlingen Miscellanea T. 13, fol. 239 (från 1700-talet) samt »Hand¬
lingar ang. riksråden 1596—1605» (samtida), sistnämnda afskrift med påteck-
ningar af Hogenskild Bielkes hand. I latinsk öfversättning är brefvet tryckt
i Messenii Exegesis historica, s. 245 (referat hos Werving I, s. 349).
Vi Sigismundus etc. gore vitterligidt, att, efter vi förnimme, ded
vår faderbroder, h:ne f., hertig Carl etc. häfver icke allenest fattedt
mishagh och vrede till oss elskelige, de edle och velborne herrer, vårt
och Sveriges rikes riks- och regeringsrådh, uthan och unsagdt dem
samptligen och synnerligen till lif, äre och velfärd, särdeles så monge
af dem, såm ded olage mothe h:te furste hade i förlidne vår förskrifvit
och kalledt riksens stender till i Arboga, icke håfve velat besökie och
sigh till den herredagh, såm på nytt i denne såmmer innen sex veker
efter förbe:de Arboga mothe är i Vastena beramedt, icke förfogendes
varde, hvarudaf velbe:te våre gode män och rådh äre blefne förorsakede
och trängde en part till att begifve sigh udöfver grentzen in i Halland,
Skåne och Norige, såmme att stinge sigh unden herne i fäderneslanded,
hvar the kunne sigh hemligen och fördålt förhålle, och tåre icke vare
på deres egne godz och gärder, och efter oss på vårt konunglige höge
embetes och M:tz vägne sådene våld och förföllielse på vå[r]e under -
såter icke ståer till att lide, synnerligen på väre trogne mann, riks- och
regeringsrådh, dem vi om regementet håfve betrodt udi vår fråvare,
meden sådene våld är icke allenest vår konunglige ed mykit förnär,
den vi låfvedt och svoridt håfve, att vi våre trogne undersåter uthi
alle stender, andelige och värdzlige, myndige och ringe, fattige och
rike, för all öfvervåld och orätt vele beskydde och försvare så väll mot
inländske sam uthländske fiennder, såm dem ofrede eller förhärie vele,
deröfver oss och bör hafva lif och all timeligh velfärd upsatt och
92
159?
ospart, uthan ded sträfvar och tvert emot all rättvise och Sveriges
beskrifne lagh, sam uthtryckeligen förmäller, att hvar och en bör niuthe
fred hem till sitt, serdeles å lif och lekame, på hvilken lagh vi och
svoridt håfve den styrkie och vidh macht hålle efter beste förstånd,
ytterste macht och förmögenhet vår, derföre vele vi udi dette vårt öpne
brefs kraft först och frempst håfve h:te f. hertigh Carl etc. vår fader¬
broder broderligen och kärligen förmanedt vidh den hulskap och tro-
hetz ed hans Kärd såsåm en riksförste och vår undersåte oss såsom
Sveriges rikes ennde laghgille och crönte konung är skylligh och
plichtigh, såsåm och af konunglige macht och myndighe[t] budit och
befälet, att hans Känt ville betenke sigh och velbe:te gode herrer vårt
riks- och regeringsråd icke förhindre udi den regering, vi dem efter
vår författede och dem förestälte regementz ordning håfve ombetrodt,
eij heller dem öfver lagh och skäll tilfoge eller tilfoge lathe våld eller
orätt i någon motte till lif, godz eller äre, uthan lathe dem vare och
blifve tilfridz hem till sitt eller hvar dem synes i vårt käre fädernes¬
land och der de af oss äre förordnede eller o[ch] här efter af oss
kunne beskedde blifve. Ty oss och ingen annen uthan vår betalning
och ti[lst]ånd bör vare deres domere, der de sigh i någen motte kunne
håfve försedt anten mot oss eller riket, ded Gud förbiude.
Seden, hvar thed icke kan hielpe, ded vi dogh icke vele förmode
uthaf högbe:te vår faderbroder, tage och anname vi udi dette vårt konung¬
lige brefs kraft äfte- och velbe:te väre trogne män, riks- och regerings-
rådh med husfruer och barn, fålk och tienere, godz och ägendom och
alt thed the äge, rörligit och orörligit, inthed undentagendes, hvad ded
helst vare kan, såm dem med rette tilhörer, udi vår konunglige hägn,
värn, fredh och försvar, besynnerligen till att frede och försvare för
all öfvervåld och orätt, och till att fördagtinge till rette. Och efter
thed velbe:te gode herrar och rådzpersoner äre nest konunglige och
förstlige stånd ded högste och förnempste stånd i Sverige, både på
embetedz och blodzens vägne, bör oss tenkie till andre och kraftigere
medel, der Gudh förbiude och vi aldrig förhäppes, att vår konunglige
förmaning, villie och befalningh hos högbe:te vår faderbroder icke så
blefve achtedt, såm sigh bör och vi tro hans Känt om, än för andre
våre trogne undersåter uthi ringere stånd, såm icke så häftigt blifver
eftertrachtedt, nemligen att våld med våld styres måste, der inthed
annat kan hielpe. Derföre vele vi sameledes af konunglige macht och
myndighet med dette vårt brefs kraft nådeligen håfve budit och alfvar-
ligen vidh högste lydno vår, onåde och sträf befälet och. upfordred
först våre trogne män och undersåter riksens ridderskap och adel öfver
hele Sverige, desligest vårt krigsfålk, håfmän och landzknechter, bor-
gere, bönder och menige almoge, ingen undentagende, såm oss med
ed och hörsamhet, hullskap, troskap och manskap äre förplichtede, att
de efter ytterste förmögenhet hielpe till med lif, godz och ägededeler (!)
på våre vägne att frede och försvare velbe:te våre trogne män och
159?
93
råd mot våld och välde, bevisendes dem trogedt och manligidt bistånnd
och medhåld med rådh och dåd i alle motte till deres laglige värn
och försvar till rette och vår konunglige hemkomst och närvarelse i
riket igen, icke achtendes hvarken lute furstes vår faderbroders än sider
någen anners villie, budh och befalningh, jämte, vidh, mykit mindre
högre eller mere än dette vårt konunglige laghe försvar, der vi öfver
förhåpningh och emot vår villie blifve tillförorsa[ka]de och nöd-
trängde.
Och på thed hvarken h:te vår faderbroder hertigh Carl etc. eller
våre undersåter udi ringere ständer, adel och oädel, skole tenkie, mykit
mindre håfve tilfälle att tilmäte eller oss i den motte förföre, att genom
dette medel någedt af oss skedde, såm mot lagh, stadga eller skäll
vore, uthan mykit mere se och förnimme, att riksens stender både
efter lagh, så och arfföreningen äre plichtige udi sådene fall att hålle
tilhope och gore ett i saken och att menige Sveriges rikes velfärd, såm
förnemligest står udi inbyrdes fredh och enighet, sämie och kärlighet
undersåterne och riksens landskaper emilian, alltidh är mere och högre
achtedt vorden än någre enskyltes villie och vrånge företagende ded
menige beste och hele riket till skade eller split och syndring, såm
land, riker och regemente pläger förstöre och ödeläggie, så håfve vi
här indrage latedt uthaf förskrifne arfförening, såm milian vår salige
farfader etc. konung Göstaf och menige riksens stender enhålleligen
blef uprättet, samtyckt, bejaket och besluthen i Vesterhås ded år 1544,
hvad såm der udi är förmält åm sådana lägenhet. Och står der således
i bokstafven uthtryckeligen såm här efterföllier '): »Hvar och så hände,
att någor inländsker eller en landzort eller flere nu eller i tilkommende
tidh, såm thed nest Gudz hielp icke ske skall, affulle eller elliest nå¬
gedt buller eller obestånnd upväckie ville, då förbinde, förknippe, låfve
och tillseije vi genom vår svorne edz och förplichtnings kraft och
macht sådana obestånd på högbe:te k. M:tz nådige begären alfvarligen
hielpe att undertryckie och straffe och dem hvarken lönligen eller uppen¬
barligen med råd eller dåd huse, herne eller i någen motte med mat,
oell, värier eller andre nödtårfter att unsättie eller och försträckie,
uthan them med lif, lefverne förföllie och nederleggie och så stark,
såm h. k. M. ded fordre vill, föruthan uthflycht tilhielp komme.» Så
vidt äre där om arfföreningenes ord. Och skall härmed alle vare vitter-
ligit, förmanedt och varnedt, att alt hvad såm väll- och åftebemelte
riks- och regeringsråd eller deres, ittem våre trogne män och stådthållere
i landzenderne och på befästningerne mot dette vår konunglige för-
svarelse bref sker eller tilfoges, ded såm våldsamt är, thed vele vi så
achte och räckne, like såm ded vår konunglige egen person skedt vore,
ded vi och med samme alfvar efter vår ytterste macht och förmögen¬
het äre tilsinnes hämpnes och vedergelle.
') Sv. Riksdagsakter I, s. 3S7.
94
159?
Och endogh dette bref är åftebeffe riks- och regeringsrådh sampt
velbe:te väre tilförordnede stådthållere samptligen gifvidt, så är lel
dette bref oss elskeligh vår tro man, riks- och regeringsrådh, edle
och velborne her Ture Bielcke till Nynäs i sunderhet meddelt, att han
thed för sigh och sine bruke skall och må, der omtrennger; förbiuden-
des derföre nu sam tilförende alle och hvar och en, såm udi Sveriges
rike boendes äre, ingen undentagendes, udi högre eller nidrigare stånd,
anten at gore eller gore lathe velbemelte her Ture Bielcke någedt, såm
mot dette vårt bref vare kann, eller och försittie och försume, hvad
vi till hans och hans medbröders och flere väre trogne undersäters
försvar här med så alfvarligen biude, befale och med sådene trohet,
mandom och hörsamhet vele uthrättet håfve och i högste nödfall, like
såm vi udi egen konungligh person tilstädes vore.
Förd rister sigh någen här emot gore, skall håfve förvärket vår
konunglige ynnest och nåde och den aldrigh igen bekomme, och vare
förfallen till thed sträf uthann alle nåder, såm Sveriges lagh udi ko-
nunge balken förmäler om den, såm ågerning gör å den konunger i
sin fred och försvar med öpne brefve sino tagedt häfver och såsåm
den der sin herres och konungs budh efter plicht och svorin ed sinn
icke stånder i alt thed, såm svarligit är för Gudi och mannom. Der
hvar och en häfver sigh fulkomligen effter rette. Schrifvit i vår stad
Warsaw den 23 maji anno 97.
SIGISMUNDUS REX.
(Sig.)
Från Gustaf Banér samt Claes och Ture Bielke synes på stämningen af
d. 15 juli före riksdagen intet svar hafva ingått. Hogenskild åter synes hafva
gifvit ett undvikande och afböjande svar på uppfordringen att komma till
ständermötet att döma af följande skrifvelse från hertigen (hertig Karls re¬
gistratur 1597, P. U, fol. 60 v. under dateringen: »Af Stockholm den 26 julii
år etc. 97»).
Vi håfve bekommit ider schrifvelse, her Hogenschildh Bielcke, ther-
uthinnan I nu som tillförene iörmelle om idher store svaghet och för-
denskuld giöre ider ursecht, att I hit till Stochholm icke komme kunne,
som vi någre af the för[n]empste riksens stender håfve kalle latidt, så
vethe vi icke, hvadt tro vi ther till stelle skole, mädan I altidh om
ider siukdom förevände, den doch till efventyrs passelig vare kan. Men,
ehuru ther om är, så förnimme vi likvell, att I medh the andre af rådet
spele under itt tecke, såsom itt her Erich Sparres bref, thet han sampt-
lige rådhet tillschrifvit häfver, uthviser, och, der I än för iders person
äre så oförmögne, att I icke rese kunne, sa håfve I doch sa store och
åldrige söner, att the sådanne sambqvembdh besökie motte, hvilket och
vore them så nyttigt, att the någon vägs drogo och sig bruke lathe,
som thett the så stadigt ligge hemme på soporne och altzinthet nyttigt
sig företage. Och efther I icke ännu videre än tillförende häfver för-
159?
95
klaredt ider om Arboge besluth, hvadt heller I vele blifve ther vidh
eller icke, eller hvadh skälige gensagor I kunne håfve ther emoth att
förebäre, derföre vele vi ännu håfve ider medh alfvar förmanedt, att
I thet medh thet förste giöre och rundt och klart säije ider mening
uth och icke lenger mum, mum. Dy hvar det snart icke skier, dä varde
vi förorsakade att giöre ther annedt till och få icke ansehe then svag¬
het I altidh håfve att förebäre och medh ider vare kan. Hvad vår
stempning tillkommer, som vi ider tillsende, effter hon uthi idert bref,
som I vår tienere till the andre af rådet medhgifvit håfve, är her uthi
hastighet upbruten, derföre sende vi ider thet nu igien, att I låthe thet
komme the andre tilhände. Der efther the och måge vethe sig till
att rätte.
Herr Nils Gyllenstierna kallades vid ett personligt sammanträffande med
hertigen vid Bockö den 24 juni (Calendaria Caroli, s. r 17) att infinna sig
vid ständermötet och skall enligt hertig Karls uppgift i bref af d. 2 nov.
1597 (hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 184 v.) hafva lofvat att komma
för att gifva »sitt radsamma betänkande». Herr Nils var emellertid ej när¬
varande vid mötet.
Till en annan rådsherre, herr Erik Abrahamsson (Leijonhufvud), riktade
hertigen den 19 juli följande skrifvelse (hertig Karls registratur 1597, P. II,
fol. 48 under dateringen »Af Gripsholm then 19 julii år 97»):
Vår etc. Vi håfve bekommit ider schrifvelse, her Erich Abrahams¬
son, anlangande Algutztorp[s] gield, som vi för någon tid sedan x) för
ider otilbörlige ord skuld låthe vederkiennes under cronon, att thet
måtte Dlifve ider inrympdt igien, såsom och ider siukdom, igienom
hvilken I schrifve ider håfve varidt förhindred, att I icke håfve kunnedt
oss besöke, så vele vi ider till svar icke förholle, att när I begiere flere
förläninger, så borde ider och ther hos betenke, att I giorde riket nå-
g[on] tienst therföre och icke, som nu både af ider och the and[re]
rädzpersoner skier, holle ider ifrå riksens vårdende saker, så och läge
hemme på idre godz och gårder och hade jul och gode dager, inthet
achtandes, hvadt skade konungen och riket tage, först I håfve ider taske
full af hvadt idert hierte lyster. Ty så håfve icke väre föräldrar och
then gamble svenske adel handlat, uthan för theres fäderneslandz vell-
ferd ospart håfve lif, go[dz] och all theres vellferd och sig medh annat
alfvar rikse[ns] saker lathedt vare befalte, än som nu skier, oansedt
att the till inthet riksens embethe voro kallede eller n[å]gon förläning
af riket hade. Och endoch I så vell som störste parten af the andre
af adel vele ursächte ider, att I med dagelig siukdom och svaghet äre
förhindrede, doch likvell måge I thet vethe, att vi äre inthet barn, som
icke kunne första, hvad I med sådane lättferdige ursächter håfve i
sinncdt och huru vidt them vitzord gifvas bör; hvarföre ider borde
') Den 18 mars 1597; se hertig Karls registratur 1597, P. I, fol. lii v.
96
1597
sådan lös endtskylling hos andre bruke, som sig inthet bätter förstode,
och icke hos oss, som ider ostadighet nogsam kienne. Och efther
uthan tvifvel Gud till sådann handel stor misshag drager och lather
sig i lengden inthet fixere, uthan kommer medh sielfve alfvaret, så att
the, som sådant förespått håfve, bekomme thet i håndom rön, derföre
är vår förmaning, att I medh sådan blind endskyllan håfve fördrag,
som lender Gudh till förtörnelse och ider sielfve till ringe beröm och
fromme, och her efther tage sakerne anars före än her till skiedt är,
så och till thet mothe komme, som vi nu uthi Stochholm then 24 julii
af the förnempste stender håfve beramme latidt, der vi ider videre be-
skied på ider begieran vele gifve lathe; hvilket vi ider till svar icke
håfve velet förholle.
Icke heller herr Erik bevistade mötet.
Äfven till enskilda adelsmän utom rådet utgingo dylika maningar att
komma tillstädes vid mötet. Den 8 juli tillskrifver hertigen i detta syfte
Erik Ryning (hertig Karls registratur 1597 P. II, fol. 28). Den under brefvet
i registraturet befintliga kanslianteckningen »Samme mening till the andre
h. f. N. undersåther af adel» antyder, att en dylik kallelse utgått till flere.
* *
48 Hertig Karls stämnings- och lejdebref för Claes Flemings anhängare
i Finland att stå till svars inför riksens ständer i Stockholm.
Kalmar 1597 den 17 juni.
K. Sigismunds svenska registratur 1597—1600, fol. 14 under
dateringen »Af Calmar then 17 junii anno etc. 97». Brefvet är
ställdt till »ridderskap och adel samt befäll och gemene hofmän
och kne[c]hter och andre, eho the helst vare kunne, som her Claes
Fleming biplichted håfve udi den enskylte regering han sigh der
i landzänden företaged häfver». •
Carl etc. Såsom vi tillförennde håfve eder någre gånger till-
schrifvit, att I sampt med eder öfverste Claes Fleming, then vi nu
förnimme i en hast vare heden af världen kalledt, schulle begifve eder
hit öfver att stå oss till svars för thed vi kunne håfve eder att tilltale,
ded vi hade ment, att I hörsambligen schulle håfve effterkommedt, som
väll hade höfdz, så är ännu vår alfvarlige villie och befalning, att I
edre saker så rette och laghe, att I eder hos oss i Stockholm allesenest
then 29 (sic!) julii tillstedes finne lathefoch oss för riksens stender svare,
hvarföre I eder en sådene handel företaged håfve och h. k. M:ts v. k.
h. b. land och folk so jemmerligen förstört, förderfvet och i hiell slaged.
Så frampt hvar annorlunde sker och I thenne vår stempning försittie,
då schall eder genvördighet och misshandel desse högre blifve rächnet
1597
97
och med tiden tilbörligen strafiedt. Och på thed I eder iche skole
håfve till att befare, thed eder någed våldsambliged antingen till lif
eller godz emott lagh eller rette i medier tidh schall tillfoged blifve,
derföre så vele vi eder, så väll som vi tillförennde genum våre öpne
brefs kraft håfve eder och alle andre, eho the hälst vare kunne, både
innen landz och uthen, thet samme giordt, efter som I af medföliende
copie håfve att se, her med fri leigde och säkerhet tillsagt håfve, så
att eder schall fritt och obehindret vare hit tillstedes komme här att
förtöfve, så lenge att saken blifver lagligen sliten, och seden heden
ifrån att begifve, der I vethe eder effter rette. Och begäre vi, att I oss
her opå med thed samme budh fulkomliged svar gifve, hvad I äre
tillsinnes att gore, på thett Sveriges rikes säkerhet och thess vellfärdh
må ther efter varde rättede. Af Calmar then 17 junii anno etc. 97.
Med detta bref synes ha sändts en kopia af det ofvan under N':o 39
meddelade stämnings- och lejdebrefvet.
Hertig Karls förnyade stämningsbref till Claes Flemings anhängare 49
i Finland. Stockholm 1597 den 16 juli.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 44 under dateringen
»Af Gripsholm then 16 julii år etc. 97».
Vi vele lathe ider alle, som uthi Åbo stadde äre och Claes Flem-
mings omenisklige och ochristelige förehafvende beplichtedt håfve, ve¬
the, att vi för någon tidh sedhan låthe ider tillschrifve medh en vår
cammerdreng, Hans Erichsson benempd, och befalte, att I skulle lathe
ider uthi Stochholm then 24 julii tillstädes finne till att svare för rik¬
sens stender, som vi tidt håfve kalle latidt, till thet buller, opror och
blodtzuthgiuthelse, som I ther uthi then landzänden företagit och pä
banen fört håfve. Och efther tiden nu fast begynner lide, på hvilken
samme mothe berammedt är, och vi vell kunne tenkie, att I vårt budh
och befalning theruthinnan föge achte, efther som I tillförende uthi alt,
thet vi till h:te k. M:tz och riksens bäste oppåbudit håfve, oss ingen
lydno eller hörsamhet håfve bevise velet, derföre äre vi förorsakede
vordne än ytherligere thenne vår stempning till ider att lathe uthgå,
på thet vi deste bättre för Gudh och meniskior måge ursächtede varde,
att vi lagligen håfve sakerne företagit och inthet annat söcht än thet,
som till ro och eni[g]het häfver tient. Biudhe förthenskuld ännu till
öfverflödh och alfvarligen her medh befale, att I lathe ider på be-
stempdan tidh i Stochholm tillstädes finne att svare oss in för riksens
råd och stender om hvadt vi och andre kunne håfve ider lagligen och
skiäligen tilltale, och ick[e], som her till skiedt är, ifrå the andre riksens
1883 07. Riksdcigsakter IV. 7
9S
1597
stender söndr|_e], effter I alle en krops ledemoth och riksens under¬
såker och inbyggere äre. Så frampt hvar annorlunde skier och
något obestånd videre ther af i lengden fölier, då skole I icke håfve
oss att beskylle, thet vi icke håfve ider för ider ölycke nogsampt och
i tidh varnadt, hvilket vi icke håfve velet ider förholle och I vethe
ider eftherrätte.
Omedelbart före ständermötets början, den 22 juli 1597, skref hertig
Karl från Stockholm till Arvid Eriksson Stålarm om samma sak ytterligare
följande bref (hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 55):
Vår etc. Vi vele ider, Arfvid Erichsson, nådeligen icke förholler
att oss är till vethandes vordet, thet I skulle håfve bekommit betalning
i Findland, sedan her Claes Fleming är dödh blefven, och then nu
nyligen vidertagit vidh Åbo, så, allthenstund anten I heller the andre
af adel på then findske side icke ännu håfve uthtryckeligen förklaredt
ider, om I äre tillsinnes att blifve vidh thet, som af menige riksens
stender för thu är sedan uthi Suderkiöping är beslutedt blefvet, uthan
håfve uppenbarligen lagdt ider ther emoth up och fiendtligitvis satt
ider emoth oss, om I förthenskuld så vele framgent holle medh ider
oppå tagne betalning, som her Claes Fleming medh sitt anhang oppa
begynt häfver, thet begiere vi til att förnimme. Och efther nest Gudhz
hielp hvarken någen af ider eller andre skole medh skiel kunne bevise,
att thet, som i förde Suderkiöping besluthet är, skall i någre måtho
vare handlat thet som k. M:tz v. e. k. h. b. höghet och konungslige
myndighet skall vare förnär, eller och att vi för vår person något thet
håfve företagidt, som h. k. M. eller vårt kiere fädernesland skall vare
emoth eller till skade i någre måtho, uthan att vi mere håfve oss medh
all flit vinlagdt, att sådant alt motte vid macht hollidt och försvaredt
blifve, derföre begiere vi till att vethe, om I medh the andre på then
siden vele bekienne oss efther för:de besluth uthi h:te k. M:tz frånvare
för riksens regient och föreståndere och till h. k. M:tz och riksens
gagn och bäste bevise oss tilbörlig hörsamhet och lydno uthi thet vi
till h:te k. M:tz och fäderneslandzens bäste biudandes och befalandes
varde, och om någon oprustning på ferde voro, att I then stille och
ther med afstå och icke tillstädie, att ythermere blodzuthgiuthelse
motte företagen blifve, än som Gudh bättre ther allerede skiedt är,,
hvilken Gud och i sinom tidh icke kan lathe ohämpnet, såsom thet
icke heller bör tilbörligen ostraffat varde.
Vi håfve och förstådt, att I för någon tid sedan håfve tagidt ider
oppå att lefrere rydzen Kiexholm igien, men efther hvars befalning
och oppå hvad vilkor och beskiedh kunne vi icke vethe, hvilket ider
doch hade bordt oss tillkienne gifve; hvarföre vi och her medh begiere
att förnimme, huru der om är bestelt blifvit, dy hvar I thet medh så¬
dant beskiedh håfve giordt, att lute k. M:tz och cronenes bäste ther
medh söcht är och then afskiedh eftherfölgdt, som vi Olof Sverckers-
1597
99
son secreterer ther om medhgåfvo, då är i så måtho vell handlet.
Hvar och annorledes är skiedt, thet vi doch icke vele förmode, så
kunne I icke förundre, att ther efther vill medh tiden frågadt
blifve.
Videre, efther vi för kort tid sedan håfve latidt kalle och stempne
hit till oss till Stochholm the bondeslachtere, som ther i Findland äre,
att stå her till svars eller giöre theres ursächt för riksens stender, som
i thesse dager tillstädes komme, om the handlinger och bedref, som
the oppå någon tid förehaft håfve, derföre är vår vilie, att I håfve
them förmanedt, thet the endeligen komme ther tillstädes och sig ther
om förklare och försvare, såsom vi och nådeligen begiere, att I ider medh
thet samme vele begifve ider (sic!) hit till oss och giöre oss berättelse,
huru alle saker ther i landzänden före vethe, och elliest till att sam-
sättie ider medh oss om then del, som ther i landzänden bör bestelt
varde, och icke ythermere befatte ider medh någon befalning, än som
förde Suderkiöpings och Arboge besluth och afhandlinger uthvise.
Men hvar annorledes skier, så ath hvarken I eller the andre vele hit
tillstädes komme eller efther vår befaldning ider rätte, då varde vi
förorsakede annorledes att tage sakerne före emoth ider, så att I skole
förnimme, thet vi lute k. M:tz och thess land och undersåthers skade
och förderf icke lenger lide och tillstädie, uthan ene rese medh alfvar
förtage och förhindre vele. Och efther ider icke okunnigt är, hvadt
skade och förderf, som thet långvarige kriget häfver åstadkommit, som
nu uthöfver nogre och trettie är emoth thette rikis fiender trachtet
häfver, och hvadt tunge och besväring menige riksens undersåther ther-
före haft håfve, så att vi icke annat kunne tenke, än att I ju oppå
then side så vell som andre riksens undersåther flere nu mere än nog
skole vare trötte och lede vidh ythermere krig och blodzuthgiuthelse
och fördenskuld fast heller åstunde och begiere, att thett ene rese till
frid och enighet i rikit komme motte, så att hvar och en kunde håfve
orsak att gledie sig uthöfver then fridh, som Gudh alsmechtige nåde¬
ligen medh ryssen beskiert häfver, försehe oss therföre, att I, så mykit
ider står tillgiörendes, råde och styrke till alt thet, som till inbördes
semie och enighet lende kan, och hielpe till förhindre och afskaffe alt
hvad som opror och tvedrecht kan ästadkomme och orsak gifve, hvil¬
ket vi ider her medh icke håfve velet nådeligen förholle och begiere
her oppå idert svar medh thet allerförste.
Något svar till hertigen på de ofvan meddelade uppfordringarna synes
ej hafva afsändts. Däremot skref Arvid Eriksson den 24 juli till riksens råd
ett bref, hvari han bl. a. framlade de skäl, som hindrade honom och hans
underlydande att efterkomma hertigens maning. Brefvet kom i hertigens
händer och meddelades af honom till ständerna. Ur detsamma afiryckes
här nedan hvad som rör ständermötet i Stockholm (orig. bland ^Handlingar
angående rådet 1596—1605», tryckt hos Grönblad, Handlingar rörande
klubbekriget, I s. 133—35)-
IOO
159?
Mynn välvillige och venlige helsen sampt hvad annad mere gått
udi min förmögenhet vare kan medh Gudh denn alsmechtigste nu och
altidh tilförende. Nest all lycksam velfärdz önsken kann jagh e. H:r
här med på thet välvilligeste icke förhålle, att jagh häfver efter h:te
k. M:z nådige befalning och schrifvelse begifvit mig hitt till Abo, och
häfver jagh efther h:te k. M:z nådige vilie måst anamme emott den
befalning h. k. M. migh nådigst opå lagt häfver. Men sedan jagh hitt
kommen var, någre dager der efther kom en h. f. N. cammardrengh,
Haens Erichsonn vidh nampn, med ett h. f. N. bref till ridderskapet,
adel och oädel, krigsbefäli och gemene rytter och knechter. Samme
brefs innehåld förmälte, att h. f. N. stämner adelen och krigsfålket
hedan och till Sverige till ded mothe, som är beramed den 29 eller
24 julii, hvilke bref medh datum icke fölies åth, så häfver jagh samma
bref lated krigsfålked föreläse, der udinnan dhi medh all ödmiukt
svare, att dhi gärne vele stä hvar och en till rette, som dem i nogon
motte häfver att tiltala. Men efther stämnings dagen är förnär, att
man till den datum icke kan komme der tilstädz, och der till medh
äre här h:te k. M:z nådige förbudz bref, att ingen här ifrån Finland
eller Liflandh skall lathe finne sigh på nogre samqvemder eller mothe,
derföre kunne dhi icke öfverträde h:e k. M:z nådige vilie eller befal-
ningh, förre än vi der om h. k. M. med hastigt budh udi all ödmiukt
besökie kunne. Der h. k. M. nådigst bevilier, att dhi till sådane mothe
komme eller begifve skole, då äre dhi öfverbödige att förfoge sigh dit
och svare till alt dett någon kan hafva dem att tiltale.
Ur ett likaledes den 24 juli dateradt bref från Arvid Eriksson Stålarm
till ärkebiskop Abraham Angermannus meddelas såsom innehållande åtskilliga
upplysningar efterskriften (orig. i Riksarkivet bland »Handlingar ang. reforma¬
tionen och motreformationen under 1500-talet»).
Käre M. Abraham, jagh låtter edher villigen förnimme, att h. f.
N. häfver sendt hith tu stemnings bref. Ded ene brefvet kåm hit denn
22 julii, ded andre brefvet kåm denn 23. Tess innehåldh förmällte,
att dhe finske skulle kåmme till Stochålm till ded mötte, sam där
nu skall försambles, och dhe skulle svare till allt ded, såm h. f. N.
hadhe dem tilltalle inn för richsens stender, och ingen fri seckring och
leiedhe bref förseelet eller under skrifven där hoss. Därföre besväre
o o
sigh bodh adel och oädel, att dhe dit skulle drage, för änn h. k. M.
v. a. n. k. och h. kammer i sitt kunnge rike, och lette skelle och
skemme sigh af enn hop allmoge, dhe såm inthet vette, huru sakerne
håfve sigh i begynnelsen tilldraget. När dhed kåmmer för opartiske
domere, sä varder mann väll förnimmandes, hvemm såm ordsacken är
till denn oproriske handel, såm skett är. Här äre fånger öfver tiugu,
såm vette berätte, af hvem ded skett eller tilskyndet är, såm mann
medh bref och segell bevise kann. Därföre bedher jagh e. E., att I
medh flere höghlärde menn ville bidhie, att h. f. N. icke ville taghe
1597
101
sigh före någet dett, såm dette landh eller fålk kunde kåmme till
skadhe, och sedhen där effter kunde vidhere ölycke sigh till drage,
där Gudh oss nådheligen för bevare. Gudh vett, vi äre tienere, kunne
icke öfverträdhe h. k. M:z nådige befalning, helst när ded icke lender
emott h. k. M:z edh eller lyffte och tilseijelse. Där oss anderledes
blifver våldh tilbudit, någas vi här gore till saken igenn, dedh mann
icke häfver tenkt eller ment gore.
Till mötesdeltagarnes underhåll synes på vanligt sätt en gärd hafva ut-
skrifvits. Åtminstone skrifver hertigen den 12 juli till prästerskapet och
menige allmogen i Kungsörs län (hertig Karls registratur 1597, P. II, fol.
32)’ och tillåter dem att i stället för de oxar »the till Stochholms mothe
uthgöre skole» erlägga en gärd i bröd, kött och fläsk: hvar prästman skulle
utgöra en half tunna bröd och ett lispund kött och fläsk och bönderna i
grupper örn 25 förena sig om samma skattebelopp, hvilket skulle afdragas
å deras årliga utlagor.
Förhandlingar med samtliga ständerna i Stockholm.
Hertig Karl begaf sig d. 21 juli från »Bockellsund» (Bockholms sund)
till Stockholm (Calendaria Caroli, s. 118). Från d. 22 äro brefven i re-
gistraturet daterade därifrån, och d. 23 i samma månad höll han den förut
omnämnda räfsten med borgmästare, råd och menige man i Stockholm med
anledning af deras hållning under konflikten med rådsherrarne (se ofvan
sid. 41).
Några förteckningar öfver de vid Stockholmsmötet närvarande äger man
icke. Från underskrifterna på mötesbeslutet kunna i detta afseende inga säkra
och fullständiga uppgifter hämtas, redan af det skäl att åtskilliga underskrifter
äro helt eller delvis utplånade, flera sigill skadade och åtskilliga remsor af-
slitna. Af de underskrifter, som fullständigt kunnat identifieras, tillhöra 11
undertecknare bland prästerskapet, resten undertecknare bland rådet, adeln
och krigsbefälet. Dessutom förekomma åtskilliga helt eller delvis oläsliga
namnteckningar eller tydliga sigill utan namn, hvilkas innehafvare sannolikt
alla tillhöra adeln eller krigsbefälet. Af riksråden synes endast Axel Leijon¬
hufvud ha närvarit. Af de finska ständerna namngifves Jakob Horn.
Någon berättelse om mötet är icke känd utom den af Aschaneus
uppsatta skildring af de sista mötesdagarna, som här nedan (sid. 128 och ff.)
meddelas. Johannes Messenius (Scondia VIII, s. 49) och efter honom
Werving (I, s. 352, 353) lämna några mindre viktiga notiser. De berätta
sålunda, att hertigen först i ständernas närvaro lät öppna några herr Erik
Sparres kistor, som beslagtagits på Stegeborg, för att eftersöka riksregalierna,
ehuru förgäfves, då dessa befunno sig i sitt rätta förvaringsrum å Stock¬
holms slott. Vidare omtalas, att hertigen förebrått ärkebiskop Abraham
Angermannus hans framfart på den bekanta visitationsresan och tillbjudit
honom sin ring i pant med villkor att icke återfordra den, om han ej kunde
öfverbevisa mäster Abraham, att han på nämnda visitation mera farit fram
som en skarprättare än som en ärkebiskop. Likaledes gifvas några antyd¬
ningar om hertigens misshälligheter med Typotius. A. J. Messenius’ fram¬
ställning innehåller berättelsen om Erik Sparres kista, men intet, som ej är
kändt från andra källor.
102
1507
Hertigen ankom, som nämndt, den 21 juli till Stockholm. Den
första riksdagspropositionen är dagtecknad den 24 men öfverlämnades ge¬
nom Carl Sture och Axel Ryning till ständerna först den 26 i Stockholms
storkyrka.
50 Hertig Karls första proposition till ständerna. Stockholm 1597 den
24 juli, öfverlämnad den 26 juli.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 58 under dateringen:
»Af Stochholm then 23 julii år etc. 97», jämfördt med 1) Sam¬
tida afskrift (från Tidösamlingen?), i rubriken daterad den 24 juli,
på samma ark som svaren ang. rådet och den finska resan (jfr
sidd. 127 och 158) med följande påteckning af Johan de Mornay:
»Leffrerit genom her Carl Sture den 26 julii» («ign. B); 2) af¬
skrift af samma hand och med samma datering likaledes med
påteckning af Johan de Mornay: »Leffrerit i Stockholms stads-
kyrkie genom her Carl Sture den 26 augusti» (sic!) (sign. C.);
3) samtida afskrift af okändt ursprung med samma datum och
följande anteckning å baksidan: »The punkter, som h:ne f. hertig
Carl lott uplese för stennderne i Store-kyrken den 26 juli anno
97» (sign. D.); 4) samtida afskrift af okändt ursprung tillsammans
med prästerskapets svar, hertig Karls andra proposition samt ett
redaktionsförslag till riksdagsbeslutet under dateringen: »Actum
Stocholm denn 24 junii (sic!) anno etc.»'97 (sign. E) samt 5) sam¬
tida afskrift af okändt ursprung med samma datering i rubriken
samt följande påskrift på baksidan: »The punch[t]er, som h. f. N.
framstelte för ridderskapet i Stocholm 97» (sign. F), alla bland
Riksdagsakta i Riksarkivet. Handlingen är förut tryckt hos
Loenbom, Historiskt Archivum, V, s. 3—9.
Först medhan the selie giörligen för ögonen, att her utlii
vårt0 fädernesland står ille till på alle orter, konungen är uth-
rikis i Polen, thädan och mange åthskillige bref och befalninger
komme, lier herne lyder ingen annan, ther till medh så varde'5
the besluth, som uthi Suderkiöping och Arboge0 giorde äre
till k. M:tz och riksens gagn och bäste, inthet0' holdne eller
eftherkompne, therföre begierer h. f. N. theres råd och be-
tenkende, huru sådant skulle stå" till att hielpe, så att riket
motte komme uthi ro och stadge igien./
Till thett andre, efther en part af riksens råd så vell som
månge andre uthaf adel icke håfve velet efther nogsam under¬
visning och förmaning, hvilken på åttskilielige tider giord är,
sig på thet besluth, sorn 1111 sidst-? uthi Arboge opreppeO blef,
fulkommeligen förklare, eij heller latidt förnimme någre skälige
insager, hvarföre the ther till icke håfve samptycke kunnedt,
uthan somblige af them äre och' ther uthöfver vekne uthaf
riket in uthi fremmende land och konungriker och ther lagdt
1597
103
stempne medh hvar andre, en part, som her'6 qvarre äre, drifve
hemlige och skaddige prachtiker hvar medh annan, derföre så
begierar h. f. N. att vethe, hvadh1 stendernes mening om
samme rådzpersoner vare'' kan/ och huru them synes, att sa-
kerne emoth them skole företages, såsom och om the them
för rådzpersoner her efther kienne och gille vele, synnerlige
efther selsamme bedrefter om them äre till att framlegge, och
om them synes vare råd, att the så framgent på frien fot vare"'
skole och theres spel drifve eller och uthi bättre förvaring ta-
ges, än her till skiedt är, till thess the sig håfve förklaredt och
medh the andre stender uthi thet, som medh tidigt” och vel-
betenkt råd oprättedt är k. M. och riket till vellferd och bi¬
stånd/ samsättie och förene.
Till thet tridie, så är them och vell kunnigdt och vitter-
ligit, att uthi Arboge blef besluthet, thet en?5 legation skulle
till k. M. åstadsendes, uthi hvilken någre af riksens råd, som
bäst af handlingerne viste, skulle brukede varde. Och allthen-
stund riksens råd icke äre sedan till h. f. N. kompne, uthan
vekne af landet och? the andre inthet velet komme tillstädes,?
som för:t är, derföre begierer h. f. N. stendernes betenkende,
om samme legation skall håfve sin framgång/ och hvilke per¬
soner som ther till skole vare brukede.
Till thet herde, efther k. M. häfver begiäret igienom sin
schrifvelse, som k. M:tz hofjunker Hendrich NykarkenJ' hitförde,
att skipsfloten skulle sendes emoth h. k. M. till Dansken, ther
medh h. k. M. ville begifve sig hit hen/ i rikit, derföre be¬
gierer h. f. N. stendernes mening, huru her medh holles" skall,
och hvarmedh samme skipsflothe skall uthhtalies, såsom och
hvem emoth h. k. M. drage skall till att undfå h. k. M. ther
uthi Dansken, och om h. k. M. icke om någon försäkring må®
anmodet varde, för än h. k. M. begifver sig hit in i riket, så
och på hvadht sätt och i hurudane måtho sådanne försäkring
skie skall.
Till thet fempte, om k. M. icke skulle påminnes, hvadt
sorn kunde vare öfverträdt uthi föregångne handlinger, sedan
cröningen hollén vardt.
Till thet siette begierer och h. f. N. riksens stenders be¬
tenkende, huru medh the personer handlas skall, som håfve
lagdt sig opp emoth riksens almennelige besluth, therigienom
konungens edh och försäkring, Sverigis* beschrifne-'’ lag och3
andre föregångne loflige" handlinger, på hvilke samme besluth
grundede äre, [äre°] vordne öfverträdde, konungens ränte och
opbörd förskingredt, riksens gield förmeret, opror, tvedrecht
och buller i alle landzender opkommidt. Och effther h. f. N.
någre af then hopen i sin förvarning tagidt häfver, hvilke och.1'
104
159?
en part h. f. N. häfver tillsagdt, att h. f. N. ville stelle them
pä frie föther igien^ till lag och rätte, effter som h. f. N. legde
och [3: ip bokstafven2 liuder, derföre begierer h. f. N. vethe,
om stenderne vele tage sådanne personer och theres sak uthi
laglig förhör och öfvervägande och efther nogsam och tilbörlig
ransakning lathe folie något sträf der oppi, som lagen uth-
viser, eller och icke.
Till thet siuende, effter uthi Arboge om thet buller och
jemmerlige blodstörtning, som uthi Findland häfver hafts för
hender och opkommidt är, blef besluthet, endoch Gudh bättre
försent, efther h. f. N. rättmätige företagende i hord af riksens
råd vardt förhindret, att någre gode männ tidt öfver till Fin¬
land skulle afferdede blifve, som medla alfvar bode och tillsade
begge parterne att legge nidh vapn och verie och holle sig
fridligen, och h. f. N. icke allenest sådan medel häfver bruket,
uthan och them igienom sine bref och schrifvelser besöcht, att
the medh sådant skulle afstå och komnae in för riksens stender
tillstädes att svare [om]b thet buller och opror, som the ther
håfve anrettedt, hvilket alt platt inthet häfver hulpit, uthan äre
fast verre sedhan än förre blefne, derföre begierar h. f. N.
riksens stenders betenkende, huru sådant buller efter Suder-
kiöpings besluth och konungens edh bäst och fogeligest kunne
stillet och afskaffat varde och ythermere blodstörtning*' icke
begynnes att hafves förhender, som doch0' onde liknelser för-
hender äre, och then öfvervold och orätt, som then fatige al-
nioge vederfaren är, lagligen ransakes och straffas.
Till thet ottonde begierar h. f. N. och" vethe, om the vele
blifve och holle uthöfver hvadt som är oppå ådtskilielige tider
besluthet och afhandlat, endoch derom icke borde frågas.
Till thet niende, effter emilian Sverige och the Danske
månge vichtige saker och ärender äre, om hvilke begge riken
emilian än her till icke aldeles^ aftalat^ och förlikt är, och på
thet mothe, som senest af begge riksens fulmyndige år etc. 91
vid Flickebech^ skiedde, besluthet blef, att the i år afhandlas
skulle, derföre begierar h. f. N. stendernes betenkende, om
icke the danske igenom en legation herom skulle påminte varde,
och hvilke ther till skole brukede blifve.
Till thet tiende, effter någre håfve schrifvit och uthspridt,
serdeles Erich Sparre, att medh the verf och ärender, som
h. f. N. häfver befaledt och oppålagdt Peder Brask hos h. k.
M. att förrätte, är ingen såning, och förthenskuld begiäret, att
h. k. M. ther till ingen tro eller lofven stelle vill, derföre be¬
gierer h. f. N., att riksens stender vele samme värf och ärender
öfversehe och theres betenkende* ther om gifve.
159?
105
a) käre tillägga B, C, D, E. F. b) och tillägga B. C, D, F. c) annerstedh B, C, Dt
E, F. d) achtede tillägga B, C, D, E, F. e) råd tillägger F. f) Saknas B. g) Saknas
F. h) oprättet B, C, D, E, F. i) Saknas B. k) hemme B, C, D, E, F. /) Saknas
F. ni) fara E. n) idkelige E. o) bestånd D. F. p) anseende tillägga B, C, D, E, F.
q) Orden och the andre — tillstädes saknas E. r) fortgång B, C, D, E, F. s) Nykyrke
B: Nykirke C; Nykerke D. F; Nykyrkiä E. t) igen tillägger C. u) handles F. v) skall
B, C, D, E, F. x) samt B. y) Saknas B, C, D, E, F. s) aile tillägger E. a) Saknas B.
ä) Tillagdt efter B, C, D, E. F. ö) Rättadt efter B, C, E, F. a) videre tillägga B, C, D,
E, F. b) Tillagdt efter B, C, D, E, F. c) och olyke tillägga B, C, D, E. F. d) tyverre
tillägga B, C. D, E, F. e) att B. E. f ) riken emilian omskrifvet. g) afhandlet B. K)
Fleckebeck B, C; Flekebeck D, F; Flackebäck E. i) och dom tillägga B, C, D, E, F.
Inom adeln synes enighet icke ha kunnat uppnås rörande det svar, som
skulle gifvas på hertigens punkter. Bevarade finnas nämligen 1) ett svar,
som rätt och slätt angifves såsom ridderskapets och adelns, enligt Johan de
Mornays uppgift framlämnadt den 1 aug. och enligt hertigens uppgift (se
nedan sid. 117) ej undertecknadt; 2) ett svar, underskrifvet af 18 hertig
Karls anhängare inom adeln, bland hvilka Carl Sture samt Axel och Moritz
Leijonhufvud, dateradt den 29 juli och enligt å baksidan gjord anteckning
framlämnadt den 7 aug.; 3) ett svar, afgifvet af »nogre af adelen uthur
Södermanland!!» utan anteckning om dess framlämnande samt 4) ett svar
af det småländska ridderskapet likaledes utan anteckning om dess afgifvande
eller framlämnande. De båda sistnämnda svaren ha sannolikt aldrig hunnit
öfver förslagets form; så godt som säkert synes detta om det sist nämnda,
som väl innehåller rättelser af de Mornays hand, men ingen anteckning (jfr
det ofvan under 1) anförda svaret) om dess framlämnande.
Ridderskapets och adelns svar på hertig Karls första proposition, 51
öfverlämnadt den 1 augusti 1597.
Samtida afskrift ur Oxenstiernska samlingen bl. Riksdagsakta i
Riksarkivet under rubrik: »Opå dise förskrefne puncter häfver
Sueriges ridderskap och adel gifvet h. f. N. till skrifftelige svar,
som här effter förmeldt blifver». Å afskriften finnes antecknadt
med Johan de Mornays hand: »Leffrerit den 1 augusti». Med
densamma ha jämförts 1) samtida afskrift af okändt ursprung-
biand Riksdagsakta i Riksarkivet med följande anteckning å bak¬
sidan: »Ridderskapetz och adelens svar på h. f. N. hertig Carls
etc. inlagde punther, som öfverantvardedes i Stockholms stadz
kyrkie den 24 julii år etc. 97 af herr Carl Sture och Axel Ry¬
ning» (sign. B) samt 2) samtida afskrift af okändt ursprung lika¬
ledes bland Riksdagsakta i Riksarkivet under rubrik: »Ridder-
skapsens och adelens ödmiuke svar på the punchter, som h:ne
f. och h. h. Carl etc. v. n. f. och h. os häfver öfverantvarde
lated then 26 julii år etc. 97 i Stocholm stadz kirke genom h.
Carl Sture» (sign. C).
Hvad thenn förste puncten tilkommer, gifves h. f. N. till
ödmyukt svar, at all den orede, som sig af k. M frånvarelse
och åttskillige brefs och befalningers utskickelse, jemväll och
förgågne beslutz öfverträdelse förorsaket häfver, synes icke
io6
1597
bettre kunne förekommes enn effter konungens edli, Suder-
köpings och Arboga besluthz lydelse.
Till then andre puncten, thet någre af rikens radh äre
veckne af riket, håfve vi fast ogerne förnummit, så och thet
misförståndh, som dagligen synes förökies, deraf riket ingen
ringe skade tager, effter the, som i regementet skole vare
h. f. N. lil hielp och biståndh, äre" med h. f. N. skilachtige/
mann alldenstund!! h. f. N. af högt begåfvet förståndh nådigest
kan besinne, at‘ oss intet bättre nu på thenne tidh tiene kunne
ann semie och enighet, och att alle saker mott[e] komme till
ro och fredelig stadga, effter och h. f. N. som offtest siel!
nådigest häfver höre latet sig icke till enighet vare obenägen,
derföre vi h. f. N. ödmykeligen betacke, och fördenskull all
vidlöfftighet till at förekomma vele vi inthet yttermererf repe-
tere eller svare till den puncten, utan ödmyukeligen bidie, att
h. f. N. utaf infödh furstelig dygdh och mildhet ville nådigest
anse mere alles vårt käre fäderneslandz älendige lägenhet änn
hvad mishagh h. f. N. kan håfve till någre enskilte personer,
och vende dem sin furstelig ynnest och nåde till och late sig
behage, at ständerne måge legge sig i den förening, der till
ridderskapet sig ödmyuckeligen tilbiude, att, der h. f. N. så
nådigest behager, skole någre af deres medel drage till riksens
rådh och troligen förmane dem, at de som inrikes äre nu med
thet förste komma tilstädes och förklare sig emot'' h. f. N. och,
som oss förhåpes, så med h. f. N. förene, at h. f. N. skall
håfve der ett nådigt behag till, dermed förekommit (!) myket
ondt och riket kommer i enighet, ro och stadga, och länder
sådant näst Gudz nådige tilhielp Gudh till lof och äre/ k. M.*
till tryghet och trohet, h. f. N. [till]7' högt beröm och vårt käre
fäderneslandh till gagn och upbyggelse, dess trogne inbyggere
till ro och lisa. Och såm vi ödmyuckeligen intet tvifle oss hos
h. f. N. varde herutinnen bönhördhe, vele vi thet för väre per¬
soner hos h. f. N. beflite oss medh all tilbörlighet(l) rättrådig¬
het ödmjukeligen at förtienne.
Tridie puncten anlangande, effter legationen till k. M. är
högligen af nöden, och fursten med riksens rådh thet ved-
kommer at bestella örn, hemsteller mann thet dem att beråd¬
slå om effter Arboga beslutt.
Hvadh skipsflotten anlanger, synes icke vare rådeligit, at
hann utsändes, för en riket örn alle saker betre förvisat är.
Effter almogen nu i denne dyreste tiden på året ringe tingh
sielf håfve till att hielpe sig medh, myket mindre lägenhet till
att uttgöre någet af deres skatt, effter att skipsflottens utred-
ningh vill tages af cronenes ingeldh, derföre synnes bäst at vare,
att skipsflotten förbider der, till man får svar af sendebuden.
1597
107
Imidlertidh kan man lage alltingh till redhz, som dertill be-
höfves, och förmoder man, at almogen derförinnen får hielp
och undsättningh af åkren, elliest huru eller hvadh både om
försäkringh så och hvad öfverträtt kann vare till att påminna
h. k. M., och hvad mere framdeles derom beställes skall, hem¬
ställer man h. f. N. och riksens rådh.
Effter att begge riksens beslutt, både i Arboga och Suder-
köping, förmå, att alt hvadh som der emott brutit varder skall
med all ständers enhellige rådh och tilhielp lagligen och til-
börligen blifve straffvet, kunne vi som minste parten intet
här till gore, utan thet till riksens ständers sammankomst up-
skiute, alldenstundh denne samme punct så' som andre flere
icke uti mandatet och sammankallelsebrefvet och^ förmält är,
hvilket doch effter Suderköpings afhandlingh med rätte ske
borde, och derföre de der utsende äre af landzänderne icke
håfve befalningh och fulmacht att svare der till.
Referrere och skyutte vi oss in på Arboga beslutt, ödmyu¬
keligen bidiandes/ att h. f. N. nådigest samme medel ville
företage och någre myndige och fredellskande männ dit öfver
försende/ och i midler tidh gore rede alt thet, som kann sjmes
göres behof till alfvar, der rådh och förmaning icke hielpe ville.
Till thett (!) åttende puncten svares, att, som man icke för¬
moder sig håfve öfverträdt någre näst föregågne handlinger,
så tenker man ike heller häreffter att vike derifrånn, som vi
medh bref och segell bekräfftiget håfve.
Hvad den legationen till Danmark tilkommer, synes oss
rådeliget”' at håfve fördragh till k. M. lyckelig ankomst, doch
att imiddelertidh sändes budh till Danmark och late handle om
opskuf; kunne och the, som förskickes till k. M., tale med h.
k. M. härom, hvad h. k. M. häruti synes att gore låte.
Den tiende puncten anlangande äre vi öfverbödige till att
öfverse de bref h. f. N. oss tilsender, män till att sittie” nå-
gen dom derom, helst i deris frånvare, som sakerne" kunne
angå, bidie de ödmykeligen at vare förskonet med och såge
fast heller, såsom och ödmjukeligen der om bidie, att, om mög¬
ligt väre, sådane handlinger icke måtte komme \f månges åsynn,
på thet att sakerne någerlunde kunne stå till att afhandle,?
som för berö[r]dt är, doch här ingens'' rätt förkrenkt.
a) och tillägger B. b) Hos B och C följer satsen: »deraf — tagers efter skilachtige.
c) Saknas B, C. d) Saknas B. é) med B. f) Saknas C. g) v. a. n. h. och k. tillägger
B. h) Tillagdt efter B och C. i) vell tillägga B och C. k) begärendes C. /) öfversände
B. m) rådeligest B. n) sättie B. 0) saken B. p) till B. q) förhandle C. r) ingen B.
io8
150?
52 Svar på hertigens första proposition af hans anhängare bland adeln.
Stockholm 1597 den 29 juli, öfverlämnadt den 7 augusti.
Samtida afskrift med följande anteckning a tergo: »Öfverant-
vardet then 7 augusti år 97» bland Riksdagsakta i Riksarkivet, jäm¬
förd med ett därsammastädes befintligt koncept (Sign. B). Under-
tecknarnes namn äro skrifna i fyra kolumner, den första med fem, den
andra med sju, den tredje med fyra och den fjärde med två namn.
Detta håfve vi eftenne af ridderskapet och adel"
velat gifve till ödmiucht svar på the punchter h:ne f.
hertig Carl a. v. n. h. häfver på thenne tidh7 lier i
Stocholm föreställe lated. Actum then 29 julii år 97.
Hvad förste punchten anlanger om thet ynkelige tilstånd
her nu i riket och vårt käre fädernesland finnes, är högeligen
för Gud klaget. Doch sådant till at förekomma och afskaffe
tacker man Gud alzmechtig, som lime furste dertill villie och
förstånd gifvit häfver, hvilken icke allenest nu uthan alle thesse
framledne år och jemvell på thenne nervarendes tidh med rik¬
sens menige stender, både högre och nidrige, sig therom be-
flited häfver, så mykit menniskeligit och mögeligt är, derföre
vi h. f. N. af hierted i underdånighet ödmjukeligen betacke.
Hvad nu vårt underdånige råd och betenkende är, huru sådant
skulle stå till at hiellpe, så at riket motte komma uti ro och
stadga igen, synes os' intet bätre medel till, än at vi blifve
ved föregångne handlinger och välbetäncht tidige rådslag, som
i Suderköping och Arboga lioldne äre, der till vi efter vår
yterste förmåge, som bokstafven innehåller, tilhielpe vele.
Hvad then andre puncht vederkommer om riksens r., hvilke
en part af riket vekne äre, en partrf skaddige prachtiker drifve
skole/ der oppå h. f. N. begärer stendernes/ mening att vete,
der till är vårt underdånige^ svar, at vi icke hade förmodet,
thet förde rådz personer sigh uthan gifven orsak således7' af
vårt käre fädernesland begifve skulle, hellst ther the theres
embeter tilfyllest gore skulle, borde dem thå,‘ ner nöden mest
tränger, vare i7 riket7' tilstedes, ther de och framdeles, när
lägenheten tilseger, böre svare till. Hvad7 the andre rådz
personer och adel, som ännu'" tilstedes äre” och sig icke lier
till dags om Arboge beslut fulkomligen förklaret håfve, [an¬
langer?], är aller väre ödmiuke underdånige" begären" och" bön,
dett h. f. N. sig nådigst ville behage late, at vi ännu till öfver¬
flödighet dem genom nogre af vårt medel besökie late och
them med all flit allfvarsamlig förmane, at de uthan videre
drögsmål sig engång förklare ville, anten the vele med os
ett gore eller med skiell bevise, hvar uti felet är, på thet at
1597
109
hele verden må kunnigt vare, at man thet yterste hos them
försökt häfver. Hvar7 nu? thette öfver? all förhopning intet
hos them kan uträtte, thå handles med them efter Suder-
köpings7 och7 Arboge beslutt.r
Hvad then tredie puncht-7 örn then legationen till var nå¬
dige konung tilkommer, är vår trogne mening nu som tilfö-
renne, at thett är högeligen af nöden, at en anseende legation
åstadsendes med thet allerförsta, hellst af riksens råd, som best
vete af r. legenhet. Men hvad de icke tilstedes komme, stelle
vi thet i h. f. N. höge betenkende, hvem h. f. N. ther till
teckes at bruke och best skickelige vöre/ Samme seningebud
synes os rådeligit" vare at håfve i befallning at anmode och
anholle hos lute v. n. k. om en viss försäkring, på thet vi
måge håfve os till förlate, at vi förmode os en trygger och
trogen konung och han sig retrådige undersåter. På hvad
sätt och i hurudåne måtte thet ske skall, förse vi os, att h.
f. N. thet väll och fulkomlig stelle later, gifve® och uti like
måtte® fogligen tilkenne, at (siel) hvad som kan vare öfverträdt
emott* föregångne handlinger och sedan cröningen. I midler
tid och innen thette svar tilbaker kommer, kan skipen blifve
brukede i kronones tienist. Så är och förhopendes, at när then
årsvextt' vell i hus kommer, at thå vell gifves legenhet till
samme skips uttredning emott k. M:tz hemkomst.2 Uthi thenne
tredie puncht håfve vi sagt vårt enfallige, ödmiuke betenkende
och svar till thett fierde och femte förestellte spörsmåll.
Hvad then siette och siunde puncht anlangendes är om
the personer, som håfve lagt sig up emott riksens allmennelige
beslut, ther egenom icke allenest konungens ed, föregångne
loflige handlinger äre öfverträdde, uthan och opror, oenighet
* och blodzutgiutelse åstad kommit, ther på the (!) vårt öd¬
miuke svar lika som tillförenne är beslutet, at sådannt skall
endelig afskaffes och de, som cronones rente håfve varit om¬
betrodde, ther till haldne, at the'' förplichtede är derföre rede
och rekenskap gore. Hvad" the personer tilkomer, såsom i
h. f. N:s förvarning på gifven legde äre, begäres ödmjukeligen,
at efter mestedels samme legde icke seet håfve, at" hon motte
blifve för them upläsen, sedan vill man sig der på" förklare/'
Det ynkelige mord7 i Finland föreledne år, thet Gud bätre,
varit häfver, synes os rådeligt vare, at them ännu som the
andre, hvilke" sig till Arboge beslutt icke förklaret bafve, till
öfverflödigt [s; öfverflödighet'7] af h. f. N. med nogre gode
män motte nu påminte blifve och nogsamt underviste, at the
sig i saken rätte vele, der thet och icke af h. f. N. sker, at
stenderne, sorn7 her tilstedes äre, genom theres medel thet
I IO
1597
gore motte, ther om the ödmjukeligen bidie* högborne furste,
atc h. f. NA theres instruction ville stelle late. Icke thes mindre
med allerförste stelles i värket thet til alfvar tienar, så framt
uptalde gode medel icke hiellpe kunne.
Till thet ottende förse vi os visseligen, at här uti thette
möte ingen är, sorn ifrån förledne handel? sig* afsöndret^ uthan
ther ved fast blifver och öfverholle.*
Till thet niende, hvad' the vichtige saker och* ärender*
emellom Swerige och Danmark vederkommer, som än her till
icke1' fulkomligen afhandlet och förlicht är, synes os rådeligt
vare, at de seningebud, som till k. M. utsendes, motte sig her
om hos h. k. M. befråge, i midler tid at* h. f. N. ville med
sin skrifvelse till k. verde af Danmark late förnimme, at then
termin nu för handen är, at thet till en venlig och fulkomlig
förening komma bör, som af begge konungens sendebud ved*
Fleckebäk* thet* år* 91* beslutit blef.OT
Till thed io:de, hvad" then orätmätige skrifvelse her Erich
Sparre häfver lated till fröken Anna utgå, thet doch" ingelunde
hade bordt?* och os alle tyckes fast illa giort vare, at h. f. N.
för sin flit, trogne omvårdnet och bekymmer om fäderneslandet
och des trogne inbyggeres velferd skulle så? lönt blifve, der¬
före* synes* os*, at*. när then legenhet kunne gifves, at han
anten kunner tilstedes korna* heller och till rätte stellt blifve,
borde honom för sådant högt tilmäle tilbörligen tilltallt blifve
och lagligen straffet.
Detta föreme håfve vi på furstlig N:s vår n. herres
sampt flere stenders högre och bätre betenkende
underdånligen och ödmjukeligen efter vårt enfallige,
ringe förstånd svaret, bidie ödmjukeligen, at h. f. N.
vår trogne vellmening i nåde uptage ville. Actum
ut sup[ra].
Lasse Westgöte Axell, grefve till Rasborg
Lydert Koffver Jahan Gabrielsson
Jostt Kwrssell Tonis Jörensson
Boo Ribbing Anders Linorsson
Per Stollpe Hans Jahansson
then yngre Samuell Nilsson
Lass (!) Jacobsson
Carlll (!) Stwre Mouritz grefve
grefve till Rassborgk
Nills Kill Axell Ryningh
Daniell Hansson
Måns Krwsse.
a) adel ifrån Sudermanland och någre af k. f. N. enskylte tiencrc öfverstruket B.
}) menige stenderne öfverstruket B. c) nu öfverstruket B. d) Ursprungligen: och någre af
hem B. e) inrikis öfverstruket B. f) svar och öfverstruket B. g) cdmiukc öfverstruket B.
h) Tillagdt öfver Taden B. i) ju B. k) Tillagdt i kanten nch insigneradt B. I) om och
ett oläsligt ord öfverstruket B. m) Urspr. nu kunne B. n) Urspr. vare B. o) Tillagdt i
kanten och insigneradt B. p) Tillagdt i kanten och insigneradt B: urspr. har stått om.
q) Urspr. uthen B. r) afhandling B. s) anlangar öfverstruket B. t) män öfverstruket B;
i kanten står öfverstruket Till then 4 punct, u) ickie orådeligit B. v) och uti licke måtte
att S‘fve urspr. har stått Till then femthe pundt gifve vi utti like mathe, x) Urspr.
utti B. y) näst Guds hielp tillägger B. z) ef ther then 4 pundt s spörsmåll öfverstruket;
orden uthi — spörsmåll tillagda B. å) thertill öfverstruket B. ä) Orden hvadh — förklare
tillagda B. 0) det B. a) ödmjukeligen tillägger B. b) och blodzuttgiuttelse öfverstruket B.
c) Tillagdt ofvan raden B. d) Rättadt efter B. e) Urspr. h. f. N. att den B. f) hand¬
linger B; bref och segell öfverstruket. g) ville öfverstruket B. h) som erlige män vell an¬
står öfverstruket B. i) Urspr. har stått: Hvad then 9 pundt anlanger om B. k) Tillagdt
i kanten och insigneradt B. /) Urspr. ickie här till B. m) Urspr. är B. «) Urspr.: Hvad
then 10 och siste pundt anlangar om B. 0) Urspr. honom B. p) gore öfverstruket B.
q) illa öfverstruket B. r) här öfverstruket B. j) Tillagdt öfver raden B.
Svar på hertig Karls första proposition af adel i Södermanland.
Samtida afskrift ur Oxenstiernska samlingen bland Riksdags-
akta i Riksarkivet, jämförd med en afskrift från 1700-talet i
Skoklostersamlingen Miscellanea T. 13 fol. 267 (här sign. B).
Dette effténne håfve nogre af adelen uthur Södermanlandh
efter deres ringe och enfallige betenkiende på andres hög[r]e
och bätre bevägende underdånligen och ödmiukeligen velet
svare till the punchter, som h:ne f. hertig Caril, v. n. h.,
häfver på denne tidh menige stenderne her i Stocholm före-
stelle latet.
Hvad förste puncht anlanger, om det ynkelige tilstånd her nu i
riket och fäderneslandet finnes, är högeligen för Gud beklagende. Doch
sådant till at förekomma och afskaffe tacker man Gud alsmechtig, som
h:te h:ne furste v. n. h. der till villie och förstånd gifvit häfver, hvilken
icke allenaste nu, uthan alle desse föregångne år och jemvell på denne
nervarendes tidt med riksens menige stender, både högre och nidrige,
sig der om beflitet häfver, så mykit menniskeligit och mögeligit är, at
afstelle, för hvilket vi af hiertet h. f. N. underdånligen och ödmiuke¬
ligen betacke. Äre och elliest sielfve efter yterste och beste förmögenhet
öfverbödige tilhielpe, at oenigheten och oproret, som nu mykit synes
tilstunde, måtte af vägen stellt varde och fäderneslandet roliget hållet etc.
Til thet andre blifver formellt om monge, så vell innen som uthen
rådz, de der sig än her till med riksens stender icke håfve förenet
eller samtycke velet till ded udi Arboga senest blef förhandlet och
beslutet, icke heller efter nogsam och gifven tid sig till denne dag
förklaret, serdeles riksens förnemste ledemöter, riksens råd, de der nu,”
Gud bätret, mykit med riket och thes beslut skillachtige finnes, och
fråges, om de på frie fötter efter egen villie vare och vandre måge.
Der på är vårt underdånige, ödmiuke svar på andres gode och högre
betenkende, at de, som än till denne dag finnes at vele sig emot
112
159?
Söderköpings och Arboge almennelige beslutt oplegge och der tili
icke samtycke gifve, måge först kalles och skeligen tilfråges såsom och
påkräffies, thet the theres endtskyllen i huset komme late. Om riksens
råd och andre, som än nu her inrikes finnes, synes os efter vårt en-
fallige öfvervägende för gott vare, at på det icke allenest vår n. furste
och herre motte vare uthan åhoge, bekymmer och mistanke, uthan
och velbede rådz personer och the flere sielfve finnes säkre på deres
sampt sine vårdnaders velferd, thet the sig förskrifve och udi h. f. N.
bortevarende holle sig rolige och stille på deres gärder, doch allt dette
hemstellt h. f. N. högre nådige betenkende.
Till thet tredie förmelles om en ansenlig legation till konungen,
efter som i Arboge blef bevilliget, så och hvad personer der till bru-
kes skole, meden riksens råd så syndrede äre. Her på synes os, doch
alt androm förbehollet deres bätre bevägende, samme legation hög¬
nödig vare, icke allenest för anseendet och de fremmendes, uthan och
för riksens högzste tarf och försäkring skull, at landzens fattige in-
byggere måtte nogerledes vete, hvad de håfve till förmode och ved
hvad de sig holle kunde. Om personerne till at nampngifve och deres
skickelighet, som der till kunne beqvemme finnes, förse vi oss under-
danligen och ödmiukeligen, h. f. N. varder dem vell sielf finne.
Udi fierde och fempte puncllt framstelles om riksens skepsflote,
som Henrich Nykircke* häfver begäret till konungens hitresende, des¬
likes och at h. k. M. motte päminnes, hvad udaf nogres dierfhet doch
mest förseende kan vare handlet udi konungens fråvare i desse nest
förlupne, år, det vorde och velbe:te sendebud h. k. M. förmclle med
beste foge och deres instruction medföre.
Till det siette blifver os' fråget, om nogre, som sig emot riksens
almennelige beslut och afhandling håfve oplagt och icke allenest sig
sielfve i ondskone förhärdet, uthan och andre till obestånd och oenig¬
het upvecht, der till med förskingret och onytteligen förspillt cronones
rente, huru med dem skall handles. Der på är vort enfallige svar, alt
androm till förbätring förbehollet, at efter de af mottvillighet icke vele
sig rätte late och med gode afstå och bidie nåder för det, som brutit
är, begäre och niuthe lag och komme till rette, at dem och sådant
efterlates och sedan efter noge och flitig ransaken niuthe, hvad lag
förmå, hvar nåd icke förekommer.
Blifver och videre förestelit om det ynkelige blodbadh, som i
Finlandh hållet är och än yterligere synes tilstunde, der Gud icke
nådeligen afvärier, huruledes det och nu best kunne förekommes, så
äre nu Gudhi thes lof denne dell [o: de medeU] vell för hand, som
der till tiener, der förmaning icke kunne finne rum. Synes os derföre
på videre förbätring, at h. f. N. lote nu med aldreförste beskicke dem,
som nu i Finlandh råde vele, med nogre förnemblige män och för-
mane, at the vele betenke, hvad som skedt är och än her efter ske
kan, der till de icke allenest håfve latet sig bruke, uthan och än nu
1597
gifve yterligere tillfelle, thet the sig sielfve i saken med gode rätte
vele, och i medier tid late krigsfolket så sachteligen föllie efter, at de
och måge förnima alfvare vare på ferde, der förmaning icke hielpe kan,
och h. f. N. sielf sköne sin egen' person och blifve på Åland.
Vidh the beslutt och allmennelige afhandlinger, som giorde äre,
tenke vi för våre personer ved vår salighetz och velfärdz part ovikelige
at blifve.
Om den legation, som till Danmark på detta är ske skulle, synes
os, at konungen iblant andre dette rikes högnödige ärender och med
dette sendebudh motte besöcht blifve, efter den och går förnemligest
h. k. M. an, och bör der om vare förstendiget och påmindt.
Till det yterste hvad det tilkommer, at her Erich Sparre med sin
skrifvelse skall håfve velet omyndiget göret de värf och ärender h. f.
N. pålade Per Brask i Arboga at före till konungen, kan man icke
noget synnerligit afseije, för än der om yterligere ransakning skedt är.
a) ännu. b) Nykyrkie. c) och. d) Rättadt efter B. e) furstlige tillägger B.
Svar på hertig Karls första proposition af adel i Småland. 54
Koncept, rättadt af Johan de Mornays hand, bland Riksdags-
akta i Riksarkivet.
Rederskaps svar afa smålängarna“ på the pontar, som h.
f. N. häfver inne lagdt.
Belanga[n]des den15 första, svarar så till, att then orede, som sigh
af k. M. frånvarelse, så och ättskillige bref och befalningärs uttskickelse,
jemväll och förregånne besludz öfverträdelse' förorsakat hafva(!), sönnes
icke bätter kunne förekomas än effter Sörkiöpinghsrf och Arboga be¬
sludz lydelse.
Efter' att' till thett andra pundten är besvärligdt till att svara,
såge man gerna, att thett kunde gå förbi. Däck lickvell effter tiden
svar fordrar, synnes oss bäst och rådeligast vara, att man/ alla vidz-
löfftige bref och stännlinger (!) öfversändo häfver fördragh, deraf sigh
mökin annden vidlöfftighet på bäga sidher kunde förorsaka, och alle¬
nast tracktar effter semia och eninghet emällan h. f. N. och the gode
herrar rigdzens rådh, till^ hvilket stenderna med sin intersesion och
förmedlingh, som man förmodher, mökit kunde utträtta.
3. Om legadzsionen synes rådeliget,^ att hon effter Arboga besludt
med thett första häfver sin framgångh. Hvad personnerna anlangar,
syntes gådt att vara, att nåkra utaf rådzpersonerna dertill brukade
blifva. Hvar man icke dem tertill brucka kunne, steller man tett i h.
f. N. så och stenders vilkor, hvi[l]ka dertill kunde kiä[n]ligast vara.
ThettÄ 4 och" 5“ om skips flåtten, synnes han för then stora oför¬
mögenheten skull, som nu här i rikit finnes, icke kunne afverdigas,
,883/°? Riksdagsakter IV. S
U4
1597
för än Gud täckes,1' att man får nåkit i husen. Imellertidh kan och
förbenämde legadzsion sitt'1' värff utträta4 och anhålle. Men' effter ätt
the gode men, som af Smålåns rederskap udtskickade äre, och icke
äre fulmäcktege här upå att svare, kunde te h. k. M. om ytterlige för¬
säkring] icke anmoge, allena h. k. M. pä sin kongelige edli, som hans(!)
Suäriges rikes ständer giordt häfver, sä och hv[a]dh i melertidh kan
öfverträdt vara, påminna.
Thett4 6, effter att Sörki[ö]pings beslutt förmå, att alt" hv[a]d som
theremodt brotit varder, skall med alles stender enhällige rådh och
tillhjelp blifva straffadt, kuné vi som minsta partén’" intit här till göra,
uthan thett här till ricksens ständers tillsamankomste opskutta, all then
stu[n]dt denna samma pundt så väll som andre flere icke" uti ma[n]dz-
dadz och sammanskallelse bref förmält" är," hvilkit och effter" Sör-
kiöpings besluta lydellse medht rätte? ske borde.
Till*4 thett4 7, refverere och skutte vi oss in på Arboga besludt,
underdåniligen begiärandes h. f. N. ville samma medel nådeligen före¬
taga och nåkra godhe myndige och fredhälska[n]de män ditt öfver att
försenna.r
Thett4 9,4 om then ledgadzsion till Danmarck sinnes icke onögdt
vara, antigen igiönum seningabodh eller bref kånungen i Danmarck
blifver besöckt, att om sådana hanliger måtte hafvas fördrag till h. k.
M. sitt" lycklige hemkomst.1
a) Tillagdt öfver raden. 6) Urspr. har stätt: sigh till thett. e) att öfverstruket.
d) besludt öfverstruket. e) Tillskrifvet i kanten utan insigneringUecken. /) Urspr. med.
g) vara öfverstruket. h) Tillskrifvet i kanten utan insigneringstecken. i) att skördetiden
öfverstruket. k) Orden sitt — ullräla i kanten tillskrifna och insignerade i st. f. både om
försäkring så och om h. k. M. edli påminnt. I) Tillskrifvet ofvan raden med Mornays
hand; urspr. och. m) Orden minsta parten med Mornays stil tillskrifna ofvan raden i st.
f. ringast i hopen här. n) är förmält öfverstruket. o) Tillskrifvet med Mornays hand.
p) med rätte öfverstruket. q) icke skett är öfverstruket. r) På nästa rad thett 8 öfverstruket.
s) Orden sitt — hemkomst med Mornays stil skrifna öfver raden i st. f. i sitt rike kommer.
55 Prästerskapets svar på hertig Karls första proposition.
Samtida afskrift tillsammans med hertig Karls propositioner
samt ett redaktionsförslag till riksdagsbeslutet bland Riksdagsakta
i Riksarkivet.
Uppå the puncter then h:ne f. och h., her Carl,
Sveriges rikes arfurste och forstandare etc., til stän-
drenes personer i Stocholm församblade förstält häfver
thenn 24 junii(!) 97
Presteskapens enfollige och underdånige svar.
Enndogh vi egenom Gudz ord vette och betrachte, hvad
såcker vårt kall egenntelegen tilkommer, som är medh evan-
1597
ns
gelii läroembette Christi hior troligen föda och regera, likvel,
medan vi äre landzens inföda männ och ledamother och ther
med ett iblandh riksens ständer, hvilke the sackar, som rik¬
sens välferd angå, gerna styrke til däd bestå, hvarföre vi för
then skuld til the punctor förstelte äre vårt ödmiucka och
underdånige svar enfälleliga sålunda författat, som effter föllier:
1. Först att vi medh stendrene endrechtelegen gilla och
styrke och stadelega hålla villia öfver christelege middel och sätt,
som Sveriges lagh, konungens edli och förklarinng och förgångne
Opsalla, Söderköpinngz, Arboga b[e]slutz lyddelse inhålla och
tienna misdrecht och våda til att afvenda och stilla och riket
til ro och stadga igenn komma, och mena blandh anndra midel
thett vara fast tiennlegt och högnödigidt, att en god regerinngs-
ordninng vedh macht hålles, så att lag och dom styrkes och
alle gem[e]ne embetter och befalningar med trogne, alfvar-
samme och dygdesamme männ besittias, hvilke både egenom
ynnest och aga enighetten binda och kärlecken til rigemented
styrkia och til stadga komma måtte, såsom och tvärt om för-
argiligidt tall, ryckte och skvaller om höge personer och,
såsom ther af mestdeles al missförstånd och oroleghet opveckes,
nider qvefia och straffa, så väl som däd andelege ståndet däcl
uti theras embetter effter Gudz ord altid göra.
2. Till däd andra, endock man riksens rådz afsyndring ifrånn
regerinngen fast ogerna förnummit hade, effter der igenom
stor vidlyfftige ordh och mångå besverinngar sig tildragit häfver
och än dagelige ypas kunne, effter the sig än nu icke frivilligen
förclarat håfve, likvel, medan h. f. N. häfver egenom gemene
mandatter af trycket uttgång[n]e them en fri leggde gifvit, så¬
som och til lag och rätta fordrat, kunne vi för then skuld in¬
ted ther till vidare svara, synderlegen medan man förhoppas,
att ju somblige af them sig i mideltid varda sig (siel) betänkian-
des och med the andre ständer sig förene. Män the, som af
riket utdragne äre eller riket til skada någre practicher drifva,
måtte i bestemdan tidh til theras handel svara.
3. Til däd tridie, om polniske legation är ales samhålige me¬
ning, att her endeligen effterkommes, såsom udi Arboga vart
beviliat, på däd man en vis försäckrinng om k. M. fornima
motte och förvisat blefve, på hvad sätt h. k. M. sig in uti
riket begifva vill, så att all ting kunde roligen tilgå och Sve¬
rige icke med utle[nd]sk folk måtte betungat [blifva], hvar
utaf sig stor olempa lätteligen tildraga kann, som förfarenheten
väl medgifver, såsom til att påminna h. k. M., hvad effter
cröningen uti hanndeligarne kunne vara försummat eler öfver-
trett, thesslikes att bevisa h. k. M. then tilbörlig äre man
plichtig är och om h. k. M. hemkomst varda förvisat. Hvad
1597
personer ther til kunne bruckade varda, gifver man udi e. f.
N. höga betänkiande, hvem e. f. N. ther til kunde bruckeligast
vara, som nest förlidne års hanndelingar aldrabest vetta och
riket trogne och vel menne.
4. Till däd herde, om skepsflottan til Pålen är vår under¬
dånige betänkiannde, att h. k. M. moste om thett, som udi
thenne sampt effterfölliande articklar först thett [a: förestelit r]
är, och elist om andre högnödige och vichtige ärancler egenom
en ansändande (!) legation för påmint varda, som förbemelt är.
Och ner man om alle såcker och erander en vis ku[n]skap
och fulkomleg beskedh förverfvat häfver, kan väl skepsflåttan
i mideltid tilhopasamblas och af cronones inkomst, ner Gudh
vill gifva något af åkren, fetalies medh och sedan vara h. k. M.
vederrede, ener han fordras kunnede.
5. Till then femte puncten, att thett h. k. M. skule om däd,
som effter cröningen kan försummat eller öfvertredt vara, på¬
mint blifva, är tilförende udi denn tridie ennfollegen svarat.
6. Til däd siette, huru the, som oro och buler i regerinngen
förorsacke och al[m]ennelege riksens beslutt förachte och öfver-
treda, skulle tilbörligen strafade varda, förmele[s] någsampt udi
Söderköpinng[s] och Arboga beslutt, ner the först lageligen
förhörde och ale erander om them granneligen ransackade
äre, däd politici eler verdzlege personner sig förtaga måtte.
7. Till däd siunde, effter den fattige almogen i Finland och
Östrebottnen genom tyrani och öfvervold udi största elendig-
heter komne äre, synes innted betre midel hnnas kunne, en att
h. f. N. effter then tridie artecklen udi Arboga beslutt sådandt
afskafa villie och alla foggelige midel i förstone försöckia, om
the elist ther vedh ville lätte sig nöija, och icke ytterligare
någodt vålsambligen företage emot stendrene, som samhållige
förgångne beslutt hålle.
8. Till däd ottonde, såsom vi af någedt [3; nvågedt] och velbe-
tennkt råd altid hafva hulpet til att beslutta och samtykia, [vilje vi]
fram gennt öfver däd, som afhanndelat och samhälingen samtyckt
är, stadeligen hålla och ther[ifrån] aldrig vike eller aftrennge läte.
9. Till däd nionde, om denn legationn ått Da[n]mark kunne
vi för vårt ståndli ingen viss svar gifva, effter däd, som begge
riken kann vara emilan och än icke fullkomligen altalat och för-
likt är, oss aldeles ovitterligen är och okunnigt, utann däd
h. k. M. och h. f. N. höge betenkiande underdånligen hemstele.
1 o. Hvadh thenu tionnde puncten anlangar, referere vi oss til
däd, som udi then andre ar[tic]kel tilförennde enfolligen svarat
är och them belångar, som utrikes dragenne äre.
Borgerskapets svar har icke kunnat återfinnas.
1597
117
Hertig Karls andra proposition till ständerna. Stockholm 1597 den 56
2 (3) augusti.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 70 v. under rubriken
»Svar oppå stendernes betenkende uti Stochholm then 3 augusti år
etc. 97», jämfördt med 1) samtida afskrift med öfverstruken på¬
skrift af Johan de Mornay »Leffreret den 7 augusti p. merid».
(sign. B) och 2) annan samtida afskrift af okändt ursprung (sign. C)
tillsammans med hertigens första proposition, prästerskapets svar
därå samt redaktionsförslag till riksdagsbeslutet, båda daterade
den 2 augusti, bland Riksdagsakta i Riksarkivet. En samman¬
ställning med följande aktstycken synes gifva vid handen, att
dateringen d. 2 aug. är den riktiga.
Den h:ne f. och h., her Carls, Sverigis rikis arf-
furstes och förestånderes etc., svar oppå thet beten¬
kende, som samptlige riksens stender af ridderskapet,
thet som doch icke häfver varit underschrifvit, så och
clerkerit och borgerskapet håfve gifvit på the punch-
ter, h. f. N. them häfver tillstelle22 lati dt att öfverväge
och theres mening tillkienne gifve, der*5 oppå h. f. N.
nu begierar stendernes uthtryckelige och fulkomlige
förklaring medh ja eller neij. Actum Stocholm then
3* augusti år etc. 97.
Endoch h. f. N. valk hade förmodet, att the* hvar för sig
uthtryckeligere skulle håfve gifvit theres mening och beten¬
kende i saken tillkienne, ther af h. f. N. ingen (3: någon/) rät¬
telse hade kunnet haft, huru the saker h. f. N. häfver för-
spordt sig om efther thenne tidz lägenhet skulle företagne och
i verket stelte blifve, så är thet doch lickvelk icke så full¬
komligen skiedt, som thet sig medh rätte hade bordt och sa-
kerne i sig sielfve på thenne tidlk kräfie och tillsäije. Men
efther them en del om förelupne handlinger icke aldeles kan*
kunnigt och vetterligit vare, häfver h. f. N. thet fördenskuld
nådeligen och i bäste måtho optagit och för thet, som skiedt
är, vill them nådeligen håfve betackat, och medhan h. f. N.
icke gierne seher, att'2’ the gode männ, som her tillstädes äre,
lenger2 blifve*0' oppeholdne,'4 uthan hvar hem till sitt igien medh
förste komme motte, derföre begierar h. f. N., att the sampt-
ligen vele sig oppå thesse eftherschrifne punchter uthtryckeligen
förklare.
Först om then punchten belangende legationen till k. M.
i Sverige och Polen etc., h. f. N. e. k. h. b., then the sampt-
ligen synes vare nödigh och att ther om medh riksens råd
öfverväges och berådslås motte, der oppå är h. f. N. svar, att,
118 1507
såsom uthi punchterne var förmelt, att medhan the, som håfve
varit i riksens rådh och ännu therföre nempnes, icke tillstädes
kompne voro eller och komme ville, som doch af h. f. N. nå¬
gre reser ther till förmante voro, så begierede h. f. N., att när¬
varandes stender ville gifve theres rådsamme betenkende ther
om, och efther h. f. N. häfver i betenkende* att bruke theres
råd i saken, som medh sådane handlingar och stemplinger
omgå, efther som stenderne en dell af någre bref, som them
föreläsne äre och än videre om theres bedrefther kunne fram-
lagde blifve, vell förståedt håfve, hvilke och h. f. N. efther lif
och vellferd trachtedt håfve, derföre, medhan the nu icke till¬
städes äre och medh f:de legation synes icke lång drögsmål
vare vele, om förthenskuld icke andre gode männ ther? till?
kunne brukede blifve/" eller och om medh för:de legation al¬
deles skulle hafves fördrag för theres, som i riksens" rådh håfve
brukede varit och än therföre kalles", fråvare skuld; der dem
och synes, att medh legationen skulle gå för sig medh andre
gode männ, att the då vele betenke, hvadh hos h. k. M. för-
nemligest skulle verfvet blifve. Hvar the och begiere h. f. N.
mening och betenkende att vethe, hvadh thet vare skall, då
vill h. f. N. them sådant förstå lathe. Effter och ridderskapet
tilbiude [sig] vele förmane riksens råd, att the förene sig medh
h. f. N., så begierar h. f. N. till att vethe, på hvadt sätt the
sådan förening giöre vele.
Till thet andre, effter uthi then andre puncht blifver frå¬
gat, om stenderne vele them för riksens rådh kienne och gille,
som nu håfve söndrat sig ifrå riksens stender och'’ om* rik¬
sens saker sig inthet vele värde lathe, efther som theres edh
och embethes^ plicht^ och fäderneslandzens vellferd fordrer och
kräfver, desslikes om them synes vare rådh, att the så* fram¬
gent på frien foth vare skole och theres spel och prachtiker
drifve, och stenderne inthet uthtryckeligen ther till svaradt håfve,
derföre begierar h. f. N. ännu,? att the vele ther om säije sin
fulkomelige mening, och särdeles om the något obestånd i
landzänderne begynne och* sig företage vele, om då stenderne,
efther som the lofvat och tillsagdt håfve, vele hielpe them
emothstå och theres otilbörlige* företagende förhindre, elliest
vill h. f. N. för Gudh och all verlden ursächtet vare, hvar
Gudh förbiude riket igienom theres handlinger? någon skade
tager i någre måtho.
l ill thet tridie, så varder och uthi then siette puncht be-
gieredt vethe stendernes mening, huru med the personer hand¬
las skulle, som håfve lagdt sig op emoth riksens almennelige
besluth, Sverigis lag och andre föregångne handlinger, af
hvilke h. f. N. någre häfver tagidt uthi sin förvaring, om sten-
1597
119
derne vele, att efther nogsam och tilbörlig ransakning något
straff efther? folie skulle; så allthenstundh ridderskapet serdeles
förmelle, att sådant med alle stenders enhellelige rådh och til-
hielp skie motte, skulle ther om* opskiuthes till menige sten¬
dernes sammankompst, thet hans f. N. lather blifve i sitt värde,
hvadt straffet tillkommer/ uthan begierar nu till att vethe, om
the i medier tidh thet skie kan skole stelles på frie föther. Dy
hvar therigienom af them något obestånd företagit blefve i
rikit, kunne"' thet sidermere blifve verre än thet förre, och,
hvar Gudh förbiude, thet skiedde, vill h. f. N. therföre aldeles*
ursächtedt vare.
Till thet herde begiäredes uthi then siuende puncht, att
stenderne ville öfverväge och gifve theres betenkende, huru¬
ledes thet buller och jemmerlige blodstörtning, som uthi Find¬
land häfver hafts förhender och opkommit är, effter Suder-
kiöpings besluth och konungens edh bäst och fogeligest kunne
stillet och afskaffet varde, till hvilket icke heller* något vist
och uthtryckeligen svaredt är, efther som till** (!) saken kräfver.
Dy hvadht budh och förmaning ther* hädan skulle skie* efther
Arboge besluthz lydelse, der om är icke ene uthan någre resor
således" bestelt. Och efther ingen varning eller förmaning i så
måtho hulpet häfver, såsom af* the bref h. f. N. i går ifrå
Findland bekom är till att* sehe* och* förnimme, dem h. f. N.
vill them föreläse lathe, derföre begierar h. f. N. till att vethe,
huru sakerne nu emoth them skole företagne blifve, att" ther
i landzänden motte komme till stilhet, ro och enighet igien.
Till thet fempte, om legationen till Dannemark varder
svaradt, att ther medh motte hafves fördrag till k. M:tz lycke-
lige hemkompst i rikit och giöres budh till Dannmark om op¬
skof. Men allthenstund tiden nu* i thenne månedh-1 är förbi,
på hvilken bägge riksens gode männ skulle komme tillsammen
der om att förhandle, som är om? tre cronor, ithem then oför¬
rätt the norske fougder giöre in på Lappemarken, som hit till
Sverige af ålder lydt håfve, så och then del, som nu sidst på
rågången af the Ryske under Sverigis crone eftherlathen är,-1'
ithem then kiöpslagen the Danske emoth städernes privilegier
sig företagit håfve her i rikit, så vell vid cronones bergsbruk,
såsom och i städerne och på landzbögden, och månge andre
saker, som kunne betenkte blifve, och the Danske oppå then
sidste handel, som medh them* holts vidh Fleckesiöbeck för
sex2 år sedan, begierede thå sielfve till thenne tiden opskof,
serdeles om" tre cronor, det man aldrig af them tillförende
nåhå kunde, uthan the håfve altidh mere trengdt ther oppå,
än på thenne side skiedt är, derföre synes icke vare rådh, att
man nu* her ifrå något opskof giöre begiere* skulle. Derföre"
120
1597
synes h. f. N.ä, att the then saken icke rätt förståedt håfve,
hvarföre h. f. N. än nu begierar, att the then uthi videre och
bättre betenkning tage vele.
Thili thet sidste, begierar h. f. N., att samptlige stenderne,
som her tillstädes äre, vele öfverläse the bref, som h. f. N. i
thesse dagar ifrå Findland bekommidt häfver*), och tage sådant
uthi gott*' betenkende.
a) forestelle B. b) hvar B, C. c) a, B, C. d) Saknas B. e) Saknas C. f) Rättad t
efter B, C. g) Saknas B, C. h) thet tillägga B, C. i) lenge B, C. k) opehale C. /) hade
betännkt C. ni) Härefter följa hos C öfverstrukna orden > eller riksens rad hade bruchade
varit*, n) Orden riksens — kalles saknas B. o) som C. p) embette C. q) ytermere til¬
lägga B, C. r) med C. s) vedkommer B, C /) ditt C. «) serdeles B, saknas C; derom
tillägga B och C. v) de tillägger C. x) malte C. v) Punkterna äro i B, C omkastade.
z) j C. a) the tillägger C. ä) I st. f. orden Derföre — h. f. N. ha B. och C. orden
utan h. f. N. synes, ö) och nödtorftigt tillägga B, C.
57 Punkter framställda till underskrift af hertig Karl. Stockholm 1597
den 2 augusti.
Orig. (från Oxenstiernska samlingen) med underskrifterna såsom
här nedan ordnade i tre kolumner bland Riksdagsakta i Riks¬
arkivet. I sistnämnda samling finnas äfven tvenne samtida af¬
skriften af hvilka den ena delvis (själfva punkterna) är gjord
med Johan de Mornays hand (här sign. B), hvilken å densamma
antecknat: »Framstelt den 2 Augusti hora 9 ante m.». Den andra
handskriften har punkterna 4 och 5 omkastade samt saknar sista
stycket och underskrifterna.
Hvilke som sigh medh f. N. hertigh Carl etc. föt¬
ene vele, begäre h. f. N., at the sigh om thesse
eftherme punchter förklare, the som vele ther till
samtyckie, at the och samme punchter underschrifve
vele.
Till thett förste om legationen till k.M., at thenmåthegåförsigh.
Till thett andre, hvilke personer ther till schule brukede
blifve och hvad theris verf vare skall, mothe nampngifvis.
Till thett tridie, om the vele hielpe att förhindre och af-
skafife, hvar någet obestånd i h. f. N. frånvare sigh yppe
kunde, oanset af hvem thett och skedde, och vare them hörigie
och biståndige, som h. f. N. i landzänderne förordne låthir.
Till thett herde, att alle the, som vele samptykie, att thett
opror, som sigh i Finlandh yppet häfver, måthe afstäld blifve,
vele theris nampn underschrifve.
'bill thett fempte, at the af adel och andre, som vele giöre
h. f. N. folie till Finlandh laghlighen till att afskaffe thett
buller och opror, som ther begynt är, vele theris nampn til-
kienne giefve.
‘) Jfr ofvan sid. 99 samt Grönblad, Handlingar rörande Klubbekriget I, sid.
I33—I35-
1597
121
Till thett siette, om ricksens radh, som nu i Östergöttland
stadde äre, icke vele medh thett budh, som nu till them sendes,
udtrykeligen förklare sigh om Arboghe besluth och medh the
andre ricksens stender sigh förene, skole blifve achtede för
rådzpersoner eller icke, och efther h. f. N. thett icke giöre
vill eller kan, såsom thett icke eller ske bör, medhen the icke
eftherkomme theris rådz embethe, the som medh h. f. N. uthi
then måthe ens äre, begierer h. f. N., at the vele theris nampn
her underschrifve.
Vi efterskrifne samptyckie alle desse för:ne punchter i alt
ded, såsom0 vi och här af icke annet förnimme,0 som länder
Gud till ära, v. a. n. konung etc. och v. n. furste till tryghet
och trohet, fäderneslandet till gagn och gode och öfverens
kommer med Sveriges lag, Suderköpings och Arboga beslut
och alle andre laglige föregångne afhandlinger.
Christiernn Claessånn Nills Nillssånn
Jacob Clausson Hornn* tijll Säby
Iahan å Mornaij. Maurittz Jörenssån
Axsell Akesson Jören Wlfsson
Axell Jahann SånnÄ Göstaff Erikson
Jöns Wittsson,
Jackob Bagge,
Chrjstofifer Anderson,
Tures Haraldson,
Jahan Bagge.
Hanns Bryms.
ä) Orden -»såsom — förnimma» tillskrifna i kanten och insignerade; de saknas i den
Mornayska afskriften, b) Saknas B.
Förslag till riksdagsbeslut, framställdt af hertig Karl. Stockholm 58
1597 den 6 augusti.
Samtida afskrift med Johan Gabrielson Oxenstiernas egen¬
händiga namnteckning a tergo, jämförd med 1) samtida afskrift,
hvarå Johan de Mornay öfverst i vänstra hörnet samt a tergo
skrifvit »6 augusth (sign. B); 2) samtida afskrift med följande
anteckning a tergo af Ture Jacobsson Rosengrens hand: »Copie
aff det beslut nu i Stocholm den (lakun) augusti af ricksens stender
der församblade vore besluttet blef anno 97» (sign. C); 3) sam¬
tida afskrift af okändt ursprung med följande anteckning a tergo:
»Stocholms beslutet anno etc. 97 in julio et augusto» (sign. D),
samtliga daterade d. 4 juli (siel), samt 4) samtida afskrift daterad
d. 4 augusti, tillsammans med hertig Karls första och andra
proposition samt prästerskapets svar (sign. E), samtliga afskrifter
bland Riksdagsakta i Riksarkivet. Endast afvikelserna från det
definitiva beslutet (se nedan n:r 62) angifvas här nedan.
122
1597
Vi — — råd, stender — — på väre vegne gore vitter-
ligit — — meden riksens råd — — håfve sig och [3: om]11
riksens saker — — hade bort i verket steltz uti nogre^
vichtige saker — — om framstellte punkter så samsatt och
förenet — — effterföllier
1. Först — — hos k. M. som nu bemält är
vi alldrig — — för k. M/ egen — — them icke heller ter
om betro. Begere — — theropå macht^ ligger — — förse.
2. Till thet andra — — några^ gånger — — något ut-
rettet, uthan h. k. M. häfver och them, som sådant y[n]keligit
mord bedrifvit bafve, uthen tvifvel efter theres osanferdige be-
rettelse, låtit sig behage och them therföre betacket, så och til-
sagt sin konunglige ynnest och nåde, thet oss icke lithet förund-
rer, ther af och fast verre är blefvet seden än för, så, efter oss
icke står til at lide, at vi lenger på väre medbröders jemmer, be¬
tryck och nödh, så och landsens förderf och söndring ske [3: se]"
skole, synnerligen efter til befruchtandes är, att hvar vi them
icke till hielp och* unsettning" komme uthen läte thet så medh
stille tigende^ uthi thene theres elendige lägenhet förbi gå, som
här til sket är, thet Gud oss och hele riket therföre visserligen
straffandes varder. Derföre så håfve vi inge bättre medell
och utväger — — vår nådige herred sig uthi att lagligen
medt sin närvare — — företage, aflegge och efter begge par-
ternes förhör och sakens skärskodning them, som til sådant
opror ett ophof och orsak varit håfve, tilbörligen straffe, till
hvilken rese vi samtöckt och bevillgedt håfve, att h. f. N. något
krigsfolk — — h. f. NT oplegge töre [p: bör]’ att gore.
Till thet tridie etc., så häfver hög:te högborne förste och
herre, her Carl, vår nådige herre, låtit oss förstå, at, efter någre
af adel, både inen rådz och uthen, håfve alldeles söndret sig
ifrån h. f. N. och riksens stännder, som för:t är, och en part
ofullkomligen, en part icke till thet ringeste sig förklaret på
thet, som sist uthi Arboga blef besluthet, oansett att h. f. N.
opå åttskillelige tider igenom sine utskickede god männ och skrif-
velser häfver them ther tillk förmane låtit, hvilket beslut doch
inthet annat ineholler än thet, som k. M. och riket til velferd,
ro och enighet lender, och the sielfve tilförende bevillget och
samtöcht håfve, uthen en part af them äre7 tär till mäd vekne
af riket, somlige till Pålend och somlige in uthi fremede land
och konunga riker, som för:t är, ther the håfve leget och änn
liggie och”' stemple allt ont emott” h. k. M. och h. f. N., som"
vi befruchte och en part synes uthi verket," föregifvendes ibland
andre osanferdige dichter, att h. f. N. skulle trachte k. M. efter
riket och regeringen, så och them möken öfvervåld och orett
til lif, gottz och äre häfver tilfoget, så att the icke håfve trygge
1597
123
och säkre här i riket blifve kunnet, uthen måst sökie beskerm
och tillflyckt i andra land och konungariker, hvilket doch är
oss allom klart och oppenbart, att h. f. N. alldrig häfver giort
eller tilP thett ringeste tencht, än seden i sinnet haft oclF emott
them företagit häfver, ter af h. k. M. til så stort misshag
emott h. f. N. är optent vordet, att h. k. M. häfver låtit utgå
sine skrifvelser til alla stennder, ryttere och knechter öfver
hele riket, att the h. f. N. hendigen? angripe skulle, såsom
och them thet samme med the andres tilhielp efterlåtit, tär
med så häfver och någre af riksens råd låtit sig höre, att the
tvifvelsmåll håfve, om the ville blifve vid Söderköpings afskedh
eller icke, hvilket the dog sielfve håfve underskrifvet och för¬
seglet, terföre så kann h. f. N. icke vete, hvad tilförsickt
h. f. N. och riket till them uthi sin frånvare håfve må, och
förthennskull befruchter, efter som och icke anners vare kann,
att the nu, mäden h. f. N. på riksens gagn och beste, verf
och ärender stadd är, tage sig til äventyrs före att upägge
och ophisse h. k. M. till att antingen uthi egen person be-
gifver (!) sig hitt in i riket med en hop krigsfolk, efter som nu
tienderne alment gå, thet vi dog icke vele förmode och Gud
nådeligen afvende, heller och sende någen fremmende här till
att öfverfälle och förderfve h. f. N. och oss alle sammen, eller
och the sielfve med teres medhielpere någet begynne, som
riket kan vare skadeligit, effter som väre historier utvise til-
förend genom sådene tillfelle skett vare. Så alldenstund oss
sielfve icke ringe macht ther opå liger, att riket icke uthi nå¬
get [yttermere'' ] oro och oenighet satt varder, än som thet Gud
bättre allt för möket skett* är, och then förening och förbund, som
emellen h. f. N., oss och flere riksens stender i Suderköping
och Arboga uprettet blef, uttryckeligen förmäle, att hvar någre
kunne finnas, högre eller lägre, som ville uthi någre måtte hate
och förföllie någre af them, som Arboga sambqvemd besöcht
och them bevillget och ^amtöckt häfver eller samtöckiendes
varde, då skulle vi sådant alla för en och en för alle försvare
och med hvar andre upsatt håfve lif och alF förmögenhet,
terföre så låfve vi her med alle samptligen, att vi icke alle¬
nast för väre personer uthi vår n. F. frånvare oss emott hvar
annen fridligen och venligen förholle vele och thet samme till
att gore väre medbroder, som hemme äre, råde och förmane,
uthen och, ther någet obestånd uthi h. f. N. frånvare öppes
kunne, att [3: och]" någet fientligit af en hop orolige meniskier
tillbiudes, på” hvad sätt thet helst vare kunne inrikes eller
uthrikis, och af hvem thet kunne tilbiudes,” då vele vi h. f. N.
icke unfalle uthen sådent med råd och dåd, lif och gottz och
ali* förmögenhet som ärlige svenske män hielpe till att för-
124
1597
hindre, afverie och afskafife, och them, som sådant på banen
före kunne eller velle, emottstå och förföllie, rettendes oss all¬
deles efter thenn förening och förbundh/ som af h. f. N. och
oss uthi Arboga oprettet blef. I like måtte låfve vi, att och
vi the gode mann, som h. f. N. uthi sin frånvare i hvar landz-
ände till att håfve insende tilförordne, vele hörige och lydige
vare uthi allt, hvad the efter h. f. N. befalning k. M. och ri¬
ket till gagn och beste biudandes varde.
Till thett herde, efter någre af riksens råd3 håfve emot
theris ed och åtskillige föreninger, som the med h. f. N. giort
och underskrifvet håfve, öfver all tilförsickt afsöndret sig ifrån
h. f. N. och riksens stennder och icke äre h. f. N. uthi rege-
menthet med theres råd och hielp biståndige, som teres em¬
bete kräfver och the utlåfvet och sig förskrifvet håfve, ther till
med så häfver och h. f. N. månge store och höge besväringer
både på sine och riksens vegne emott them, om hvilke vi nu
icke lagligen håfve ransake kunnet, mäden the som svare skole
icke tilstädes komne äre, men tär så i sanning bevises kann,
som dog til befruchtende är, så möket vi uthi en hast af the
skäll oss äre föreläsne håfve set och förnime kunnet, terföre
så håfve vi oss så samsatt® och förenet, att vi them icke för
någre rådz personer her efter kenne eller gille vele, inn till
dess the h. f. N. och the anndre riksens stender håfve svaret
om thet h. f. N. kann håfve them lagligen att tilltale och sig
för samme tillmäle och besvärinnger med lagen befrie, så
och med h. f. N. och the anndre stender uthi thet, som k. M.
och riket® till vellferd och beste besluthet är/ förenet håfve
och teres rådzembete alldeles efter deres ed och uprettede för¬
ening, så och Suderköpings och Arboga afhandlinger fyllest
gore.
Att vi allt, som nu opräknet® och förmälet är, med fri¬
villigt rådh och betenkiennde, onödde och otvingede, bevillget
och samtöckt håfve och thet sampt Söderköpings och Arboga
beslutt obråttzligen hålle och fullborde velle, håfve vi med väre
egne så och stendernes insegle här under förseglet och under¬
skrifvet. Af Stocholm thenn 4 julii15 år 97.
a) Rättad t efter B och E. b) månge C. c) v. {min (!) B) a. n. h. och k. tillägga B
och D. d) Saknas D. e) Saknas E. f) liggande E. g) och furste tillägga B, D, E.
"Ii) vele tilllägga B, D, E. ;) Rättädt efter B, D, E. k) tilförennde C. /) och tillägga B,
D, E. ni) som vi befruchte och endels synnes lik, att the i verket tillägga D och E.
n) emellan B, D. o) Orden som — verket saknas D och E. p) Hos D och E saknas or¬
den till-och; framför emot är inskjutet ordet nåqonsin. q) fegdeligen E. r) Tillagdt efter
D och E. s) kommit D och E. t) vår tillägga D och E. u) Rättadt efter D och E.
v) Satsen på — tilbiudes har hos D och E följande lydelse: *eho the vare kunne och på
hvad sätt thet helst skedde tilbiudis kunne inrikis eller uthrikis». x) vår tillägga B, D, E.
y) besluih C. z) soni äre N. N. N. Al., här öfverstruket, tillägga B, D, E. å) opsatt 10.
ä) kan tillägger E. ö) vara E. a) opretied E. b) augusti E.
1597
125
Ridderskapets och adelns svar på hertig Karls förslag till riksdags- 59
beslut, öfverlämnadt d. 12 augusti.
Samtida afskrift bland Riksdagsakta i Riksarkivet med följande
anteckning af Johan de Mornays hand: »Presenterit den 8 au¬
gusti och den io aug. gref Axell och her Carl Sture, hvilket de
intit håfve antage velet, omsider blef dett h. f. N. sielf antvardet
den 12 aug.>
Ridderskapens och adelens ödmiuke svar och be-
tenkende på thenn skrifft, som h:ne f. och h. her
Carl, Sverigis rikes arffurste och föreståndere etc.,
v. n. f. och h. os häfver öfverantvarde lated then 6
augusti anno etc. 1597.
Först hvad then legation tilkomer, som till k. M. v. a. n.
k. och h. åstad sendes skulle, tyckes os högeligen vare af nö¬
den, at then med thet förste må afiferdiges och theres värf
stenderne tillkienne gifves, hvilket h. f. N. sigh nådigst tilbudit
häfver, att ske skulle.
Till thed andre, om resen till Finlandt är thette vårt öd¬
miuke svar och betenkende. Efter k. M. v. a. n. h. häfver
h. f. N. och riksens råd regeringen i h. k. M:tz fråvare att
förestå tilbetrodt och befalledt, hvilket sedan och af alle riksens
stender ödmiukeligen af h. f. N. begärendes är, så synes os
upå h. f. N. nådige behag och förbätring nu för thenne tidz
olägenhet skull icke vare rådeligit, thet h. f. N. i egen person
sig till Finland begifva skulle, mädan riket h. f. N. närvarelse
för alle tilfallende orsaker skuld högeligen behöfver och eij väll
umbäre kan, upå hvilken och riksens vellferd nu står, allden¬
stund h. f. N. på thenne tid her inrikes är then endeste af
then konungslige familie, som till år och förstånd kornen är
regementet at förestå. Bidie för then skull h. f. N. på thett
ödmiukeligste, at h. f. N. ville heller förordne någre andre
gode herrer och män till samme rese, hvilke alle saker k. M.
v. a. n. h. och konung och fäderneslandit till gagn och rolig¬
het lagligen och skäligen företage kunne, der om vi h. f. N.
tilförende till then 7 punchten vårt ödmiuke och ringe beten¬
kende och svar gifvet håfve. Hvar och h. f. N. utaf högt be-
gåfvat, fursteligit förstånd thetta vårt ringe betenkende icke
synes rådsampt vara, hemstelle vi dett h. f. N. och flere gode
herrers högre och bättre betenkende her om at lage, som
k. M. v. a. n. k. och h., h. f. N. och fäderneslandet kan vare
best och tryggest.
Then tredie och fierde puncthen, riksens r. belangende,
mädan efter h. f. N. nådige tillatellse nogre af vårt medel äre
O o
126
1597
dragne till velbe:te herrer, hvilke vi innen få dager hit igen
förmode, de ther och efter alles väre trogne och flitige råd
och förmaningh ju noget fruchtsamligen måge hafva utträttet,
som vi förmode, bidie för then skuld vi på thet ödmiukeligeste,
thet h. f. N. ville nådigst håfve så lenge tolemod och förskone
os ther med at svare till the punchter yterligere, än vi uti
then andre punchten tilförende ödmiukeligen giort håfve. Hvad
personerne anlanger, som i alle landzender tilförordnede blifve,
om man dem hörsamhet bevise ville, der till är vårt ödmiuke
svar och begären, at der till måge förordnes personer efter
Suderkiöpings beslutt, dem vi och gerne vele bevise all til-
borlig hörsamhet och lydno i allt thet, som kan lende Gud till
ära, k. M. v. a. n. h. och k. och h. f. N. sampt federneslandet
till trohet och vellferd, och med alles samptlige tilhielp troligen
förhiellpe at afvärie och afstyre allt, hvad som vårt fädernesland
emott kongelig ed, Sverigis lag och lofiige föregångne afhand-
linger öfver tilförsicht kan tilbiudes.
Dette vårt ringe betenkende upå dhesse högvichtige saker,
der till vi os fast svage befinne, bidie h. f. N. vi här med
på thett ödmiukeligeste, at h. f. N. ville dette till ynnest och
nåder i beste mening uptaga och blifve och vare oss samtlige
och synnerlige en gunstig och nådig herre och furste, dett vi
med all ödmiuchk rättrådighet förtiene vele.
Erllan Jahanson
|
Nills Kaffle
|
Swen Persson
|
Arfved Påsse
|
Per Jonsson
|
Jakop Claeson
|
Axell Akeson
|
Per Bagge
|
Jöns Vlfson
|
Anders Suenson
|
Tonnj Erichson
|
Ch[r]istoffer v. Wärnstad
|
Arfued Karlson
|
Tomas Burréus
|
Iver Clemetson
|
Axell Jahanson
|
Hans Akeson
|
Erlan Biörson
|
Jahan a Mornaij
|
Christofver Anderson
|
Nils Nilson til Säby
|
Nils Karson
|
Arfved Bröms
|
Christer Hinderson
|
Måns Larson
|
Oluf Jörenson
|
Erik Månson
|
Isak Jönson
|
Arfued Hindrichson
|
Arfued Person
|
Johan Person
|
Mauritz Jörensson
|
Jören Vlfson
|
Jakop Bagge
|
Per Lillie
|
Jahan Bagge
|
Töres Haralson
|
Gustaf Erikson
|
.... Bengtson
|
Nils Lindersonn Arued Swan.
Namnen äro ordnade i sex kolumner, i den första och tredje fem, i den
andra tio, i den fjärde elfva, i den femte nio samt i den sjätte ett. Vid
återgifvandet i tryck ha de, börjande med den första kolumnen, ordnats i
en följd att läsas radvis från vänster till höger.
Bland Riksdagsakta finnes äfven ett särskildt utlåtande af adeln rörande
hertigens resa till Finland med titel »Orsaker hvarföre vi then findske resen
1597
127
icke kunne samptycke». Alla antydningar om affattningsdag och proveniens
saknas. Handlingen har följande lydelse (koncept af Johan de Mornays
hand, jämfördt med tvenne samtida afskrifter, den ena på ett särskildt blad
(signerad B), den andra, här signerad C, tillsammans med svaret om riks¬
råden (se nedan n:r 68) och hertigens första proposition):
Orsaker hvarföre vi then findske resen icke kunne samp-
tycke.
I. Att riket h. f. N. personlig närvarelse uti denne farlige tiden
för månge orsaker icke ombäre kann, som er till dett förste, att “, en-
dog h. f. N. häfver utlofvet att förordne gode mann i alle landsänder,
som vi skulle hörige och lydige vare, hvilket vi och effter'5 Söderk/
beslut^ gierne effterkomme ville, så håfve vi1* dog ingen, som alle*
ständer* hoigeligen förnöden,d then en hufvedt och regent for alle
vare kann, efter* som e. f. N. sielf på alle herredager för rik. stender
förkunnet hafva,* hvarutaf hoigelige er befruchtendes, att myckit obe¬
stånd sig uti h. f. N. frånvarelse tilldrage kunne.
II. Till dett andre, hvad-^ h. f. N. egen person belanger/ befruchte
vi oss storligen, att h. f. N. uti sådan farlighet afr nogen olycklig till¬
fall, som menniskeligt och4 moigligt er, till lif eller heise, dett Gudh
nådeligen afvende, vederkomme kunne, hvarutaf vi fa', som nu her till¬
städes ere* utaf menige riksens ständer1* samptlige skulle blifve be-
skylte, att vp med sådant otidigt samptyckende en orsak till sådan
ölycke varit håfve.'"
a) uti h. f. N. franvarelse öfverstruket. b) Tillagdt ofvan raden, c) Tillskrifvet ofvan
raden i st. f. ett öfverstruket os; saknas hos B och C. d) är tillägger B. e) Orden efter
— hafva tillskrifna i kanten med samma hand, som gjort den med B signerade afskriften.
f) Orden hvad—bdanger tillskrifna ofvan raden, g) utaf C. h) Urspr. eller, i) Saknas C.
k) icke alleneste öfverstruket. I) till sådan öfverstruket. ni) Ursprungligen har stätt ere, varit.
Förslag till riksdagsbeslut, framställdt 1597 den 11 augusti. 60
Samtida afskrift med öfverkorsade rättelser af Johan de Mor¬
nays hand bland Riksdagsakta i Riksarkivet. På baksidan står
med den okände afskrifvarens hand: »Denne copia hafva the edle,
velborne grefve Axell, Caril Sture, Mauritz Leijonhufvud och
Svante Bielcke öfversett, och synes, dog på the andre stenders
förbätring, ved then mening kunne tienligit vare at författe och
utgå late». Öfverst i vänstra hörnet står med de Mornays hand:
»Leffreret den 11 augusti hora 6 p. m.» Med denna kopia har
jämförts en renskrift i hertig Karls registratur 1597, P. II, fol.
86 under rubrik »Besluth af menige riksens stender, uthi Stoch¬
holm giordt och beviliet» (här sign. B). Datering saknas, men
handlingen står bland under den 12 aug. utgångna bref. Endast
skiljaktigheterna med det definitiva beslutet ha här upptagits.
Vi — — egne vegnea gore — — alle nödtorftige värH
och15 ärender — — medan mestedels6 aH riksens råd — —
128
1597
en part1' vekne af rikit hade bordt och15 kunnit5 i värket
stellte varit efter föllier.
Först hvad den legation tilkommer^ — — vele. Begere
— — förse.
Till thet andra — — gifvidt. Och alldenstund* vi förnime
— — aflägge. Doch — — fulföllier, till'5 hvilken5 rese5 vill
vara af nöden — — att gore.
Till thet tridie efter nogre af R. R./ öfver all tilförsicht
håfve5 — — likvell medan the, sorn* förbemellt är/ theres
rådzembete icke så förstå, som thet sig egner och bör,5 så
kunne vi them — — the andre* stender — — effter komme.
Och — — afskaffe5 och them som sådant — — lydelse.
At vi alt thet, som nu upräkned och förmällt är, med fri¬
villigt råd och betenkende, onödde och otvingede, samtyckt
och bevilliget håfve och thet sampt Suderköpings och Arboga
beslut obratzligen hålle och fulborde vele, bafve vi med väre
egne, så och stendernes insigle her under förseglet och under-
scrifvit. Af Stockholm 14 julii 97.
a) Orden och her nu underskrefvit och forsegladt håfve med Johan de Mornays hand
tillskrifna i kanten och insignerade men öfverstrukna; de finnas hos B. 6) Saknas hos B.
c) Orden af them med Johan de Mornays hand tillskrifna i kanten och insignerade men
öfverstrukna: de finnas hos Ii. d) vidkommer, som B har, med Johan de Mornays hand
tillskrifvet i kanten och insigneradt men öfverstruket. e) efther B. f ) som äre N. N.
håfve emoth theres edh och ådlskilielige föreninger, som the modh h. f. N. giordt och under-
schrifvet håfve, tillägger B. g) B saknar orden som förbemellt är, men har i stället orden
mädan the rnedh råd och dåd efther theres edz lydelse sådanne. h) Orden och Suderköpings
beslut then saken i sig sielf nochsampt förklarer med Johan de Mornays stil tillskrifna i
kanten och insignerade men öfverkorsade; de finnas hos B. i) R öfverkorsadt. k) Orden
effter för:e besluts lydelse med Johan de Mornays hand tillskrifna i kanten och insigne¬
rade men öfverstrukna: de finnas hos B.
61 Berättelse om förhandlingarna den 11—13 augusti.
Egenhändiga anteckningar af Martinus Laurentii Aschaneus i
hans i Kungl. Biblioteket förvarade kopiebok (med Antikvitets¬
arkivets gamla signum F. b. 3), fol. 99, förut tryckt hos Ahlqvist,
Bidrag till Svenska kyrkans och riksdagarnes historia I, sid.
2S—31-
Stocholms herredags handlings beslut, som then h:ne f.
h. Carl, hertigh til Södermanland, Närike och Wärmeland
etc., Svärighes rikes arffurste och föreståndare, hade med
allom, som til samma herredagh kallade vore. Thenn 12
augusti anno 97. Med " pennan kortelig författat af hastighet."
Thenn 11 augusti anno 97 lätt thenn h:ne f. hertig Carl etc. medh
2 bucker tilika slå om både kring hella staden, så och på malmarne
och uppå predicke stollen biude och tilsäije, att alle the, som til thenna
rådzdagh församblade och kallade äre, hvilken först begyntes Olai tidh,
både adel, ridderskap, herrer, biskoper, prester, knaper, borgmestare,
1597
129
borgere, bönder, krigs befell och gemene mann, höge och lage, hvar
och enn uthi sitt kall, skulle sig låte finnas tilstädis uppå slottet uthi
thenn store risse salen näst dagen ther efther, som är then 12 aug.,
n. enn fredagh, när 9 skulle slå. Item then samma dagen lätt h. f. N.
och af predickestolen, så och med trumbor slå om staden, rope och
tilsäija, att alle mann, som förmält är, förb. tima på förbemälte rum
andeligen tilstädis komma och uthtrykeligen sig förnima låte, hvadh
såsom hvar och enn hade emoth h. f. N. i ena måtte eller andra, be¬
synnerlige adelen meste parten och förnämpste iblandh gemenehethena,
the såsom hade altidh til värsta uthlagt, thet h. f. N. uppå herredager
handlat hade medh landit, och sagt, att h. f. N. ville taga före att
blifva konung och göra ricksens rådh alsomstörsta orett, och therföre
hade the tagit sig reddhogan til att draga utaf rickät, somblige til
Danmark och Norrige, en part til Dansken och Pålandh, thett dogh
medh ingen skäll eller bevis h. f. N. någon tidh, thet som sagt är,
tilmätas kunde, hvarken af en eller annan, att alt thet som handlet är
uthi ingen måtto vara k. M. eller någon förnär.
Then 12 augusti, när 10 slogh, in til 12 holt then h. f. hertigh
Carl etc. samptall medh gemene mann, förbemält är, uthi store risse
salen på slotet, och giorde h. f. N. itt kort beslut på thenna förb.
rådzhandlings samqvemd, att hvar och enn, som her til hällede vore,
skulle sigh efther samma beslut fulkomligen blifve och rätta lätha och
säden afskädh hvar hem til sitt gunsteligen bekomma. Uthi thessa
puncter vart beslutet på samma rädzdag, som (!) väl som på Suder¬
köpings och Arboge herredags afhandlings beslut kortlig af h. f. N.
muntligen aftalt. Men til thet förste tallte h. f. N. gemenighethena til,
för hvadh orsacker skul h. f. N. så opte gemenighethena och alle stän¬
der tilsamman kalle låthit häfver, n. för thenne orsacker skul, för hvilket
h. f. N. på thenna förb. stundh nödgas gemenighethena tilkenna gifve,
dogh aldelis efther såsom h. f. N. uthsände bref til thenna tilsamman
kallelses samqväm ther uppå särdelis uthskrifvit klarlige uthi uthvisas
och förmälas: först att enn viss legationn måtte af ricket til h. k. M.
etc. förskicket blifve med thet snareste för thet upror skull, som nu
ty värr vida uthi landzorterna gement blifvit är, först uthi Kalmare,
thet dogh, Gudh ske lof, uthan någon skade lättligh beställt och för¬
hindret vart, ther h. f. N. h. Carl Göstafsonn fångade och them medh
honom varit hade; thet andra upror, som uthi Finlandh begynt är
anno 97 nyårs helgen och in til thenna förskrifvene närvarande tidh
mer och mer uthi verket ställes och framhafves, thet Gudh värdiges
afställa, att h. k. M. ville therföre siälf efther sin k. edh hitt person¬
ligen komma och landit väria; så och the andre herrer af ricksens rådh,
then ena hitt then andra thitt, som förb. är: hvadh practicker the i
siälfva värket stelle, medh tidhen icke långt her efther blifver väll
uppenbart. Therföre sade h. f. • N., att h. f. N. thet icke uthan gemene
ständer, the förnämpsta, mätte samman kallet blifve på thetta förb.
l883/o7. Riksdag sakter IV. 9
130
1507
rum och legligast ort, ther om med h. f. N. öfverväge och beslute,
thet såsom nu fulkommeligen skedde, och begärte h. f. N., att alle,
ädle och oädla, lärde och olärde, icke uthi någon måtte förbäre och
besväre, att the så titt til sådanna ricksens mothén blifve betungade,
såsom h. f. N. thet icke eller gerna göra ville, hvar så legenhethen icke
vore uthi landit så ynkeligh och uthi så stor färe, nöggas h. f. N.
ther medh fort framhålle och försågh sigh, att hvar i sitt kall och
nampn mer acter sin egin välfärdh och anser k. M:tz och landzens tarf
och välmåge mer än sitt lille omack. Thetta var h. f. N. prefation.
Men siälfve puncterna, som förbemälte äre, ther beslutet alt uthopå
gick, vore thessa:
I. Att hvar och enn, som ville uthi samdrectighett vare ens och
samhellighe medh h. f. N., skulle och så endregteligen samtyckia medh
h. f. N., att lagh och rätt uthi Sverige må vidh mact hallit varde, så
att ingen undantagandes, högh eller lagh, ho som förbryther sig emoth
Sveriges beskrifne lagh skall och så ther efther straffat blifve; thetta
är h. f. N. förste artickel, och sade h. f. N.: ville I heruthinnan med
mig uthi enighett och samhellighet vare?
Almogen ropade ja, ja, medh upreckte händer.
II. Att then evige, påbegynte friden och förbundh emilian stor¬
fursten uti Rysselandh och Sveriges ricke måtte fullbordat och ful-
komnat blifve, och ville I ther til hielpe och förförde, så att landzens
begges gränser med rå begångin och lagat blifver medh thet första?
Ja, ja, gerna. Thet ville och vi underdånligen tacke iders f. N. före.
III. Jagh vill och, att alle falske Sveriges föraerfvere skulle af-
ställte varda och af vägen tagne, synnerligen the som uti Finlandh
emoth mig til krigs uthrustat och tilredht håfve — när jagh them vän¬
ligen förmanat häfver medh bref och leigde, håfve the all spåtzhett til
backe igen förskicka — samt och alle andre slicka af ricksens rådh, som
aete sigh al[t]idh upsättia uthi landzorterna her och ther. Och ville I
ther medh mig om ens och samdregtige vare?
Ja, ja, Gudh välsigne ider f. N. thärföre, och han hielpe iders f. N.
ther en lyckosam resö til.
Alle erlige svenske och trofaste män, som thetta hålle ville, så
stige på mina sido och medh oskrymtadh beiackelse räckia up handena,
och the som håfve her emoth någon ginsage, så stige på andre sidone.
Tå gingo meste parthen på furstens sido och räckte up handine, och
h. f. N. repeterede än då enn gångh puncterna för them och sporde,
att the ville them obrotzligen hålla.
Alle ropade: ja gerna, så lenge bloden är varm uthi oss, bekenna
iders f. N. för Sveriges rickes rätta regent och föreståndare uthi k. frå-
varo och ingen annan, och thetta förbette hålle, manligen förförda
och til hielpa, så mykit oss mögelighit är.
Men Vässgöthe, Össgöthe, och Smålandhz adlen och andra junkare
ville ther til inthet samtyckia uthan bägerte respit til 3 skulle slå
samma dagh, och somblige ville inthet gå in uthi salen, uthan stoge
uthe för dören, och the, som inne vore, gingo på andre sidon och neij
ther til sade. Och en bänämdh Hans Hakesonn (sic!) stegh fram til
fursten och tallte för them andre, sade, att han inthet ville råde h. f. N.
att göra någor togh hitt eller titt uthi landit, och icke står h. f. N.
ther til om på konungens vägna. Thå svarade h. f. N.: dragh thä
thu, och efther thu äst en förfärligh stor och langer karl, får jag gå
skylle mig back för tigh, ty jag ser väll så gerna 10 pilar uthi thigh,
såsom en uthi migh. Och allmogen i salen loge ther öfver och sade:
fisk(!) thu svar? Sade h. f. N.: menar thu, att jagh skal så se på mit
fädredeneslandz förderf, att thenn ena efther then andre så upsätter sigh
emoth migh, eller hvadh beskedh och fulmact häfver thu ther på att
förbiude migh värria ricket för förrädare och ther på thet thu häfver
beställt thig såsom thu nu häfver? Han sade: kongens. H. f. N. sade:
lätt migh se thett? Tå tallte han annen fisk (!) fak. H. f. N. sade:
thu väst aldrig hvadh thu biäbbar och the andre medh tigh äre. Går
bort ifrå migh. I håfve hägert respit, låther ider ther medh åttnöija.
Thet the och giorde: förb. Hans Akeson, Jöran Posse then yngre,
Arfvid Svaann.
Thå h. f. N. hade thetta alt beställt, sade h. f. N.: alle som medh
migh ens til sinnes äro, komme igen thå klocken är vidh 3 och skrifve
ider nampn under thetta beskrifvene enighetz beslut och med sine signe-
ther her under trycke. Then icke häfver signet, sätte sitt nampn, är like
gott, en för alle af hvar stadh och ståndh, som til städes äro, sä skulle
I bekommo afskädh hem hvar til sitt. Her håfve I all och enda på
visona. Her medh ider alle önskandetz enn lyckosaligh dagh.
Item thå 3 slog, vore åther gem[en]ighethena församblade uthi sal¬
len. Thå hollt åther h. f. N. samtall medh them, som medh h. f. N.
ense blifne vore, om the ville skrifve under, som föi;b. är, thet the
och alle giorde och sade h. f. N. hulskap och manskap etc., efther som
siälfve handlingen, ther uppå särdelis gifven, klarlige uthvisar. Item
lätt h. f. N. läsa up alle the artickler h. f. N. hade emoth här Carl
Giöstafson, the ther vore 18 lifs såcker, the her efther folge etc., och
h. f. N. bägerte på honom enn rätt, then ther blifve skulle dagen ther
efther, och fråga h. f. N. gem[en]ighetin til, huru h. f. N. skulle bära
sigh ått med honom. Thå sade allesammans: han må straffas efther
sina egna gerninger, som lagen går honom öfver.
Och så sporde h. f. N. adlen och ridderskapet, om the på sitt re-
spitt, som the begärte, ville svare och säije hvadh the mente. Svarade
Jörlin Pusse h. f. N. något hårdt emoth, dogh medh ingen beskedh,
och togh h. f. N. honom vidh axlen och befalte sättia honom i tornet,
efther han hade varit så mykit emoth h. f. N. Dogh släp han strax
ther uth, och stelte boren för sigh til andre dagen, han skulle betänke
sigh och gifve svar på förb. puncter. Thå befallte h. f. N. alle stän-
dher skulle saman komma lögerdagen then andre dagen til vidare
132
1597
ransackning om Call Göstafson och säija hans dom, hvadh h. f. N.
utaf honom skulle låtha gore, för än h. f. N. blifver afifärdigh til Fin-
landh, antingen straffas eller fånges uthi hårdare fängsel att bevares.
Endas her medh h. f. N. samtall, och helsade them alle enn godh
dagh vidh 4 e. m.
Then 13 augusti, lögerdagen, när 9 slogh, kåm åther h. f. N. uthi
salen, ther the alle af ständerne vore samman, och lätt så ther läsa up
beslutet, ther alle ständer hade under skrifvit, föruthan adlen, som
förmält är, som thet klart nog uthi sigh siälft skrifvit är. Tå frågade
h. f. N. om adlen och ridderskapet: håfve I icke underskrifvit Söder¬
köpings och Arboge af handlings beslut? The sade jo. Sade fursten:
ville I dågh icke gifve ider nampn her under? Sade the: vi mente, att
hade varit något nytt beslut. Gofve så före medh enn räfve svans, och
att thet skulle vare emott k. och vår edh, vi honom svorit hafvom.
H. f. N. svarade them: så mene I, att jag vill thet göra? och bägärte
andeligen svar på puncterne, som förb. är, hvar för sigh. Svarade Hans
Ackesonn och the andre, att h. f. N. skulle hålle them til godhe, att the
så dristelig svaradt hade, och hade icke giort uthi någon ondh meningh
emoth h. f. N. uthan för h. f. N. bäste skull, att honom icke på sådanne
togh och resor, h. f. N. hade achted gore, synnerlig til Finlandh emoth
Axil Kurck, skulle väderfares någon skade eller lifs färe i så måtto.
Svarade fursten: ja, käre, ja, jagh vätt thu äst så svåre kär ått
migh, att iagh icke skal dö. Om thu så hade varit så godh, som thu
säger, och the andre medh tigh, sä hade I inthet stelt ider sömm I nu
håfven emot migh, och om Gudh så täckes, så ske hans villie. Icke
hänger eller hela världen på migh allena. Allmogen ropade alle: be¬
vare ider f. N. Gudh alsmechtigh. När the thet hörde, fingo the h. f.
N. itt supplicas och folie til böns och ville svärie h. f. N. hulskap och
manskap medh bref och obligationibus.
När fursten hade läsit supplicasen: nu skötter jag inthet om ider,
efther I håfve varit så styfve och tvära, och jag tror ider inthet, förty
I äre sådanna karlar, som hvarken tror lofven eller läigde eller hålle
ordh och äre, bref eller besegell; och I skulle icke eller få blifve hemma,
och therföre skulle I gore ider medh migh redho til Finlandh, när
Gudh vill, oförtöfvat, och vare migh fölgactige, så myckit I vätte thet.
Och gem[en]ighethen sade, att thet var rätten, och bodho, att thet
så ske måtte. Blef thå inthet vidar[e] beställt ther om thenna gångin,
om h. f. N. och adlen blifvo vänner eller eij; uthan blef ther medh
tallet endat vidh 11.
Tå sände h. f. N. någre af sine hofiunkare medh någre draban¬
ter til Carl Gostafsson in i bynn, ther han hade vact om sigh och
fångin var uthi Mårthen Rasicks huss, och befalle honom att komma
up i salen, ther h. f. N. bestälte enn hell rättgång af alle ständer, the
ther skulle sittia rätten om honom, ty fyrsten ville thenna gång endelig
vetta hans dom, och medan the vore efther honom, gick f. in uthi sin
1597
133
kammar och badh ständerna, och alle the som kallede vore skulle
töfva, så länge Carl Göstafsonn skulle komme up, när klocken är vidh
12. Menn Karl Göstafsonn giorde sigh siuckan, hvadh thet var rät
eller eij, och kom thitt inthet. Och h. f. N. gaf them lof att gå hem,
efther han icke kom, men likväl sände f. til h. Carl Gostafsson ädle
välb. herre gref Axil och andre hofjunkare och ther att upläsa för
honom, ther han lägh i sänken, hans egne gerningars articklar, f. hade
emoth honom, the såsom ther icke blöta eller ringa vore. Gick och
här Carl Göstafsonn mechtigh stor spått och spe och bannor öfver af
gref Axil, att han skulle så hadh (!) stält sigh och icke tilförende flytt
til vänskap medh h. f. N. Dog blef her inthet mera af thenna resö
eller dagenn. Och* blef ther inthet mera af, uthan reste så i Jesu
nampn til Finlandh.*
a) Senare tillagdt.
Eeslut.
Ständernas förklaring angående legationen till Polen, hertigens resa 62
till Finland samt rådsherrarne. Stockholm 1597 den 14 augusti.
Original på pergament (61 X 45 cm) bland Riksdagsbeslut i
Riksarkivet, något, skadadt af fukt.
Vi effterscrefne riksens råd, ständer, grefver, friherrer, bis-
copar, adel, friborne frälsismänn, clerkeri, krigsbefaln[i]ngsmän
af ryttere och knechter, bårgerskap och menige krigsfålk, som
i thette mothe her i Stocholm håfve församblede varit, både
fullmechtige i alle landzänder, såsom och eliest på väre egne
vegne, och här nu underschrefvit och förseglet håfve, gore
vetterligit och lier med för allom bekenne, att, endoch på
thenn riksdag, som sist udi Arboga holtz, om alle nödhtårfftige
värf och ärender, som k. M. a. v. n. h. och k. så och fädernes¬
landet anngå och till välfärd lände kunne, så berådslaget, af-
handlet och beslutet blef, att vi visserligen hade förmodet, thet
vårt betenkende på thenne tidh intet videre skulle håfve be-
höfdts, doch lickväl, meden mestedeles af riksens rådh efter
thenn trogne och venlige förmaning, som vi samptligen udi
Arboga giorde, så och the månge och åtskillige kallelser, stemp-
ninger, budh och bref, som thenn h:ne furste lier Carl, Sverigis
rikis arffurste och föreståndere etc., häfver till them låtedt uthgå,
icke till h. f. N. kompne äre, heller sig om riksens saker med
h. f. N. forenedt, eij heller fullkombligen theres meningh och
förklaringh tillkännegifvit, om the emoth thet, som beslutet är,
nogre skälige innsagor håfve kunne heller eij, uthan och ther-
134
1597
udöfver enn part af them vekne af rikit inn i främmande landh
och konungeriker, the andre, som hemme blefne äre, håfve sig
och om riksens saker platt intet värde lätet, hvaregenom monge
rikesens vichtige och annliggende värf och ärender äre tillbake
satte och förhindrede vordne, som effter förbe:te beslut länge
seden hade bort och kunnet i värket stellte varde; hvarföre,
på thet att riksens vårdende saker icke egenom nogre fåes
genvördige företagende och fråvare motte tillbake satte och
försummede varde, så häfver lute v. n. f. och h. varidt föror-
saket på nytt låthe oss hith till Stocholm på thenne tidh till-
sammankalle, och vårt betenkende udi nogre vichtige saker,
som k. M. a. v. n. h. och k. så och federneslandsens välfärdh
anngå, begeret, therudinnen vi oss icke håfve förvägre kunnet,
uthan oss effter ytherste förståndh och samvete vårt om fram¬
satte punchter så förenedt, som her effter fölyer.
Först, hvad denn legation vidkommer, som till k. M. åstad-
sendes skulle, så, endoch udhi Arboga aftalet och beslutet blef,
att nogre af riksens rådh skulle tage sig samme legation och
värf upå hos lute k. M. att förrätte, effter them allerbäst om
riksens handlinger vetterligit är, doch lickväl, meden the, som
nu bemälte äre, sig aldeles ifrå riksens saker slaget håfve och
ifrån oss afskilt, det vi doch aldrig hade förmodet, eij heller
gifvit them thenn ringeste orsak till, och oss allom högeligen
af nödhen och fast rådeligen synes vare så väl för k. M:tz v.
a. n. h. och k. egen som riksens och alles våres välfärdh skuldh,
att samme legation motte uthan uppskof och försummelse medh
thet förste stelles i värket och håfve sinn framgång, therföre så
håfve vi af väre medel nogre andre udhi theres stadh till
samme legation uthvalt och kest, som äre the , *)
hvilke skole håfve i befalningh om the ärender hos k. M. v.
a. n. h. och k. att förhandle, som oss här föreläsne äre och
theres medhgifne instruction innehåller och förmäller, ther ud¬
öfver the icke till thenn ringeste puncht skridhe skole, som
vi eij heller them therom betro heller bestå vele i nogre måtte,
om the något udöfver samme instruction inngå vele. Begere
fördenskuldh, att velbe:te gode männ vele obesvärede vare
samme legation upå sig tage och ther till bruke låthe, enär
v. n. h. och f. dem tillseijendes varder, såsom och henne med
sådanne troheth, skickeligheth och flith bestelle och uthrette,
som the kunne tenke k. M:tz, riksens och alles våres välfärdh
ther upå macht ligger och the för Gudh och hvar erligh mann
vele tryggeligen och ärligen tillsvars vare, thet vi oss visser¬
ligen till them förse.
l) Tomrum på omkring tre fjärdedels rad för namnen.
1597
135
Till thet andre effter vi förnimme, att, endoch v. n. h. och
f. häfver icke allenest effter Arboga besluts lydelse affärdet
nogre gode männ udöfver till Finnlandh, som håfve tillsagt,
rädt och förmanedt bådhe krigsfålket och bönderne att lägge
nidh vapn och värye och sig fridligen förhålle, uthan och medh
sine skrifvelser begge parterne förmanet, att the medh aldt
fiendtligit förehafvende skulle afstå, så och nu på det siste
tvenne stempninger till krigsfålket låtedt uthgå, ther medh h.
f. N. them alfvarligen stempdt och budet häfver, att the skulle
komma till thette möte inn för riksens stender tillstädes att
svare, hvarföre the ett sådant upror och blodstyrtningh håfve
tillväge kommedt, såsom och h. k. M. icke en uthan nogre
gångor tillschrefvet, att h. k. M. sådanne orede och landz-
förderf uthaf konunglig macht afskaffe ville, och nu på sistone
h. k. M:tz tienere och secreterer Peder Brask ibland andre
värf och ärender i befalningh gifvidt sådant hos k. M. att för¬
handle, så häfver doch sådan trogen förmaningh, bref och budh
hvarken hos k. M. heller the andre något fruchtsampt änn här
till i saken kunnet uthrette, derföre vi icke annet kunne tänke,
uthan sådan trogen påminnelse och förmaningh genom onde
menniskiors förhindringh hos h. k. M. tillbörligen icke är blef-
vedt tillkänne gifvidt. Och aldenstundh vi förnimme, att the
finske sig nu mere tillruste till krigh, änn the äre till sinnes
vapn och värye till att aflägge, hvilkit visserligen vill lände till
hög:te k. M:tz och alles vårt käre fäderneslandz allsomstörste
och obotelige skade, hvar ther medh så skall fullfölyes, som
the kunne i sinnedt håfve, derföre så håfve vi effter nogsampdt
och tidigt öfvervägende och betänkende sådant till att afskaffe
och förhindre intet bättre medel och andre uthväger funnedt
och uptänke kunnedt, änn att v. n. h. och f. sig udhi egen
person tith öfver begifve ville, och lagligen och skäligen medh
si[n] närvare, som meste machten och myndigheten nest vår
nådigeste konungh häfver, sådanne blodhstyrtningh och landz-
förderf företage och aflägge. Doch häfver h. f. N. sig behage
låtet, att vi nu, som her tillstädes äre, måge till öfverflödigheth
genom nogre af våre medel försöke, om the ännu medh godhe
på thenn rätte vägen kunne vare till att beveke, och pa thet
medh h. f. N. rese therheden icke motte försummet heller för-
drögdt varde, att h. f. N. icke dess mindre ther medh full-
fölyer, till hvilken rese vill vara af nödhen, att h. f. N. något
krigsfålk, skepp och schytt så och annedt, hvadh som nödh-
tårffteligen kann behöfves, medh sig tage och bruke må, på
det h. f. N. saken deste bättre och fogeligere egenom gå och
uthrette kann, hvar the sig fiendtligen emoth h. f. N- vele upp-
lägge, det vi doch icke vele förmode och them icke bör att gore.
159?
Till thet tridie effter nogre af riksens radh öfver all tillför-
sicht håfve afsöndret sig ifrån h. f. N. och riksens ständer och
icke äre h. f. N. udhi regementet med theres rådh och hielp
biståndige, som theres embete kräfver och the uthlåfvedt och
försekret håfve, ther till medh så häfver h. f. N. månge store
och höge besväringer både på sine och riksens vegne emoth
them, om hvilke vi nu lagligen icke håfve rannsake kunnedt,
meden the som svare skulle icke tillstädes kompne äre, männ
ther så i sanningh bevises kann, som fast likt synes, så myckyt
vi udhi enn hast af the skäl oss äre föreläsne håfve se och
förnimme kunnet, therföre så håfve vi oss så samsatt och för-
enedt, att, endoch vi icke bekenne oss mechtige them anthen
ifrå heller till något rådzembete settie, uthan att sådant denn
höge öfverheth i macht står allene att gore och förandre, lik¬
väl, meden the, som förbe:t är, theres rådzembete icke så före¬
stå, som thet sig egner och bör och Suderköpings besluth
thenn saken i sig sielf nogsampt förklarer, så kunne vi them
förthenskuldh icke för nogre rådzpersoner her effter känne
heller gille, inn till thess the h. f. N. och the andre ständer
håfve svaret om thett h. f. N. kann håfve them lagligen att
tilltale, och sig för samme tillmäle och besväringer medh lagen
befriedt, så och med h. f. N. och the andre ständer udhi thet,
som k. M. och riket till välfärdh och bäste beslutet är, förenet
bafve och theres rådzembete aldeles effter theres edh och upp-
rettede föreninger, så och Suderköpings och Arboga afhand-
linger fyllest gore och effterkomme.
Och effter enn part af them håfve begifvit sig uthaf riket
och eliest förskaffet sig lute k. M:tz fullmachter fiendtligen vis
att settie sig emoth h. f. N., så är mann fördenskuldh icke
viss, hvadh tillförsicht h. f. N. och riket kann håfve sig till
them förmode, besynnerligen nu meden h. f. N. något långt
här ifrån kann stadder vare upå thenn rese h. f. N. sig åth
Finnlandh företagit häfver, thenn Gudh värdes lyckesambligen
begynnes och fullendet blifve, och oss alle sammeli ingen ringe
»nacht ther upå ligger, att riket icke udhi någon ythermere oro
och oenigheth motte satt varde, änn thet, Gudh bettre, allerede
förmyckyt kommet är, derföre, meden thenn föreningh och för-
bundh, som emellom h. f. N., oss och flere riksens stender i
Suderköping och Arboga uprettet blef, uthtryckeligen förmeller,
att hvar nogre kunne finnes, högre heller lägre, som ville udhi
nogre motto hate och förfölye nogre af them, som Arboga
sambqvembdh besöckt och denn bevilliget och samptyckt håfve
heller samptyckendes varde, då skulle vi sådant alle för enn
och enn för alle försvare och medh hvar andre uppsatt håfve
lif och all vår förmögenhet!!, så vele vi her medh alle sampt-
159?
137
ligen låfvet och tillsagt håfve, att vi icke allenest för väre per¬
soner udi v. n. f. fråvare oss medh hvar annen fridligen och
venligen förhålle vele, och thet samme till att gore väre med¬
broder, som hemme äre, rådhe och förmane, uthan och, ther
något obeståndh udi h. f. N. fråvare yppes kunne och något
fiendtligit af enn hop orolige menniskior, eho the vare kunne,
och på hvadh sätt thet hälst skedde, tillbiudes innrikis heller
uthrikis, då vele vi h. f. N. och oss emellom och hvar annen
intet unnfalle, uthan sådant medh rådh och dådh, lif och gots
och all vår förmögenheth som erlige svenske männ hielpe till
att förhindre, afvärye och afskaffe, effter fide besluts lydelse,
och them, som sådant på banen före kunne heller vele, emoth-
stå och förfölye, rettendes oss aldeles effter denn föreningh
och förbundh, som af h. fi N. och oss udhi Arboga upprettet
blef, som förbe:t är; hvarföre vi och vele the gode menn, som
h. f. N. udhi syn fråvare i hvar landzende till att håfve inn-
seende tillförordne låter, hörige och lydige vare udhi alt hvadh
the effter h. f. N. befalningh k. M. och riket till gagn och
beste biudendes varde aldeles efter fide besluts lydelse.
Tette häfver varit vår endtlige och fullkomblige mening
och förklaring om the punchter, hvilke h. f. N. oss till att
berådslå och öfverväge förestält häfver. Och endoch nogre af
the ständer, som her håfve tillstädes varet, håfve haft nogre
innsagor och betenkende till thette, som förbe:t är och vi liep
beslutet håfve, menn aldenstundh herudinnen intet annet är
förfatet heller beslutet änn thet, sorn lender lute k. M. v. n.
k. och h. och alles vårt kere federneslandh till välfärdh och
beste och med förbe:te beslutne afhandlinger i Suderköping
och Arboga öfverenskommer, såsom är först medh legationen,
som till h. k. M. åstadsändes skall, hvilken alle stender, sorn
udhi Arboga församblede voro, håfve för gått och rådhsampt
annsedt, att medh thet förste motte stelles i värket, som och
the, som nu lier tillstädes kompne äre, udi samme mening va¬
ret, eftersom af theres inngifne svar på h. f. N. punchter klart
och uppenbart är; thernest annlangende thenn finske rese, så
är och intedt nytt beslutet, ty udhi Arboga vart så afhandlet,
att nogre gode männ skulle thit öfver affärdede blifve, sorn
medh alfvare biudhe, befale och tillseije begge parterne att
lägge nidh vapn och värye och sig fridligen förhålle, hvilkit
alt h. f. N. försöckt häfver, och är doch der med intet uth-
rettet, therföre så är ju sådant Arboga besluth likmätigt, att
ther förmaning intedt gälle vill, att h. f. N. tå effter k. M:tz
edh och Suderköpings besluth med them handler och sådan
söndringh och landzförderf tillbörligen afskaffer, hvilken vår
mening änn så myckyt starkere skäl och grunelli medh sig haf-
138
1597
ver, effter vi medh h. f. N. samptycke icke obenegne äre medh
them udhi Finnlandh egenom nogre gode mann att försöke om
the sig ännu udhi saken egenom vår förmaning rette vele;
hvad riksens rådh tillkommer, att the icke skole för nogre
rådzpersoner kände varde, inn till dess de håfve sig förklaret
både på thet som beslutet är, såsom och på the besväringer,
h. f. N. häfver emoth them, och theres kall och embete fyllest
gore, så är sådant icke allenest sielfve naturen och all lag lik¬
mätigt, effter the ingen laglig stempningh, budh och bref håfve
achtet, uthan kommer och aldeles medh Suderköpings och Ar¬
boga besluth öfverens; ty så lydher Suderköpings besluth:
alle the som ifrå thenne vår allmennelige frivillige föreningh
affallendes varde antingen för herre gunst, egen nytto heller
andre orsaker, ehvadh nampn the helst håfve kunne, heller [och]
sig ther till låthe bruke, att her emoth heller emoth thet som
h:te k. M. riket försäkret häfver, på hvilkit samme förening
grundet är, något våldsambligen af hvem thet och helst ske
och tillbiudes kunne, kunne företages, då skulle theres myndig¬
het [och] väldhe blifve förminsket, och the blifve achtede och
håldne för riksens uproriske och otrogne männ och fädernes-
landsens förderfvere, hvilke och therföre skolle blifve förfölgde;
udhi Arboga besluth förmälles det samma och än så [my]cky[t]
klarere, att och tidhen derudinnen varder uthtryckeligen satt,
på hvilken the sig förklare och medh the andre ständer förene
skole, så frampt the för riksens orolige och afsöndrede lemmer
icke skole achtede blifve och af h. f. N. tillbörligen straff[ede];
och äre nogre icke af the ringeste ständer her i riket, som
håfve för någon tidh seden udhi theres schrifvelse till h. f. N.
för rådhsampt achtet, att h. f. N. riksens rådh änn enn gång
förmane ville, hvilket, om det icke kunne hielp[e, då] syntes them
intedt annedt på färcle vare, änn att h. f. N. holle sig fast ved
Suderköpings och Arboga besluth och thereffter med saken
fortfore — derföre meden lier af nu klart är, att på thenne tid
intet nytt är beslutet, uthan thet som tillförende är bevilliget
och samptyckt vordet, så vele vi thette alt, hvilkit vi och medh
frivilligt rådh och betenkende onödde och otvingede samptyckt
och bevilliget bafve, sampt Suderköpings och Arboga besluth
obrotzligen för vare personer hålle och fullborde, så och bestå
och medh godh skäl och grundh, lif och gots försvare, ehvar
sådant krefvies och uppå eskes kann, och the andre måge för
sig gore beskedh, hvadh skälige innsagor the förmene sig ther
emoth håfve, hvarföre the udi så måtto med oss icke håfve
samptycke velet; hvilkit om the medh god tillbörlig skäl icke
gore kunne, thet the doch medh Gudhz hielp aldrig gore skole,
efftersom nu någorlunde bevist är, och ther så behöfves änn
1597
139
ytherligere bevises skall, då måge the blifve för the männ
achtede, som öfver förre besluttne och med hand och segell
bekräfftigede handlinger ringe heller alsintet hållet håfve. Till
yther mere visso håfve vi med vår egen handh så och sten-
dernes innsegle her under förseglet och underschrefvet. Af
Stocholm thenn 14 augusti år 1597.
Aksell L.
grefve til Rasborg
Moritz
grefve tell Rassborgk
Swanthe Bielckhe
Jacob Hornn
(Sig. Iacob Horn)
Johannes
(Sig. 1
Abrah. A. Upsalen.
(Spår efter sig.1)
Crhistoff Schenck
(Sig. C. S. F. H. Z . T.)
Magnus
comes
(Sig.)
Nihls Bielcke
(Sig. Nils Bielke)
Anders Linarsson
(Sig. A. L.)
Caril Sture
grefve
Abraham
grefve till Wisingsborgh
Jahan Gabrielson
Boo Ribbingh
(Sig. B. R.)
ä Mornay
D. M.)
Niels Kijl
(Sig. Nils Kil 1590)
Petrus Jonse
vStrengnensis
(Sig. P. I.)
Nicolaus Olaj
Botniensis
(Sig. bortfallet)3
Laurentius
Professor
(Sig. Lavren
Bencht Larsson
(Sig. B. L.)
Gustaf Erson
(Sig. E. G.)
Chri:ffer Waren[sted]t
(Sig. C. V. W.)
Michael Jönsson
(Sig.)
Axsell Ackesson
(Sig. A. s.)
Petrus Kenicius
Eps. Scharensis
(Sig. P. K.)
Petrus Jonae
Wexyonensis eps.
Episcopi L. nomine
subscripsit manu propria
Lau. B. Sch. R.2)
(Sig.)
Olaus Stephanj
Arosiensis
(Sig. O. S.)
Iacobus Erici Iohannes Olaj
Stocholmensis Decanus Upsal.
(Sig. E. I.) (Sig. L. O.)
Paulinus Olaus Iohannis
Upsal. Sal. professor Upsal.
Pavli ..) (Sig. I. O.)
Arued Suan
(Sig. A. S.)
Arfved Månsonn
(Sig. Arfved Månson)
Töne Ersonn
(Sig. bortfallet)
Axell Jahansån
(Sig.)
Jören Wlffson
(Sig. 1. w.)
Per B a tjo-e
(Sig. P. B.)
Torsten Cristofferszonn Lasse Olsonn
Töne Jörenson
(Sig. T. J.)
Töres Haraldsson
(Sig. T. H.)
Bengtsson4)
(Sig. C. v. w.)
Lars Soop
(Sig. borta)
Jöns Wlffson
') På sigillremsan: »Abrahamus Ang. Archiepiscopus Upsalensis».
2) På sigillremsan: »Petri B. epi L. nomine manu propria subscripsit Laur. Birg. Sch. R.»
3) På remsan: »Nicolaus Olai Botniensis».
4) A en afsliten remsa .. sterson.
140
159?
Christopher Anderson
(Sig. c. A.)
Hans Bröms
(Sig. H. B.)
Hans Jahanson
(Sig. H. I.)
Arffuedh Hinrichson
(Sig. A. H.)
Christer Carlsson
(Sig. c. c.)
Peder Benchtsson
(Sig. p. B.)
Oluf Arfifuidsson
(Sig. O. A.)
Johan Andersson
(Sig. I. A.)
Arhland Jahansson
(Sig.)
Per Stolpe
(Sig. P. S.)
Arvedh Trålle
(Sig.)
Jakop Bagge
(Sig. IA . . .)
Lasse (?) Jonsson
(Sig. L. I.)
Erich Kyle
(Sig. E. K.)
Oluf Olsonn
(Sig. O. O.)
Arendt Carlson
(Sig. o. K.)
Gudmund Månsson3)
(Sig. G. M. s.)
Åke Bengtsson
(Sig.)
Arvid Person
(Sig. Ar )
t
Erhland Biorsonn
(Sig. E. B.)
Anders Gudmunson
(Sig. G. A.)
Erich Person
(Sig. E. P.)
Pär Jonsån
(Sig. Per Ionson)
Per Hanson
(Sig. P. Hs)
ArfTwed Påsse
(Sig. A. P.)
Måns Nilsson
(Sig. M. N.)
Knut Benchtsson
(Sig. ej påtryckt)
Christer Hindersson
(Sig. C. H.)
Erich Månsson
(Sig. E. M.)
Måns Krusse
(Sig. M. K.)
Nils Kafle
(Sig. N. K.)
.... Larsson (?)
(Sig. skadadt C. L.)
Niels Andersson (?)
(Sig: N. A.)
Hanns Strangh
(Sig.)
Thomas Burreus
(Sig. D. B.)
Knut Krabbe 3)
(Sig. K. K.)
Arfvedh Bröms
(Sig. A. B.)
.... Person
(Sig. otydligt)
Sven Hindersson
(Sig. S. H.)
Truls Koose
(Sig. Trvls Koo ..)
Lasse Westgöte
(Sig.)
Måwrittz Jörenssån
(Sig. M. i.)
Jahan Carlsson
(Sig. J. C.)
Birge Pedersson
(Sig. skadadt)
Åke Carlson
(Sig. O. K.)
Hans Akesson
(Sig. Hans Åke ..)
Sven Larson
(Sig.)
Måns Larsson
(Sig. M. L.)
Oluff Jörensson
(Sig. O. i.)
[Anders Larsson]
(Sig. A. L.)
(Sig. H. A.)
Jahan Bagge
(Sig. ia ...)
Iver Clementson
(Sig.)
Per Esbiörsson1)
(Sig. p. E.)
Anders Svensonn
(Sig.)
Per Ljllje
(Sig. P. L.)
(Sig. .. P.)
Isach Jönsson
(Sig. otydligt)
^ “) Härefter följer ett skadadt sigill med utplånadt namn samt en afsliten remsa med
utplånadt namn.
2) Härefter följer ett skadadt sigill med utplånadt namn.
3) Härefter följer en afsliten remsa, hvarpå står » . .. sson».
159?
141
De 25 första namnen äro skrifna under texten, de öfriga på sigillremsoma.
118 sigill, hvaraf 37 skadade, otydliga eller obegagnade, alla i rödt vax,
vidhänga med pergamentsremsor delvis fästade på uppvecket. Dessutom
finnas tre lösa sigill, Isach Jönssons, Sven Hinderssons (S. H.) samt ett utan
namn (tre hjärtan).
Den i mötesbeslutet omnämnda instruktionen för sändebuden till Polen
har följande lydelse (koncept bland »Handlingar ang. politiska förhållanden
T 595 — 98» i Riksarkivet, skrifvet med kanslistil och försedt med en mängd
rättelser af annan obekant hand (B); i öfre vänstra hörnet är med en tredje
jämväl samtida hand påtecknadt: »Thenne legation gick icke för sigh»):
Instruction och undervisning på the värf och ärender, som 63
hos then stormechtigeste h:ne f. och h., h. Sigismundus,
Sverigis, Göthis och Vendis konungh etc., upå then h:ne f.
och h., h. Carls, Sverigis rikis arfförstes och föreståndares
etc., sampt the edle, välborne, vördeligrte, vördige, välbördige,
vällärde, manhafftige, erlige, välachtige, godhe män som på
theres eigne och på ständernes fulmechtige afferdedes vägne
af theres fulmyndige sendebudh the edle, välborne, vörde-
lige och välbördige godhe män J) förhandles skole.
Actum Stokholm den . .l) augusti år 1597.
Till thet förste skole the medh tilbörligh reverens och bäste sätt
och ordelagh, som der till tienligit vare vill, tilbiude h:te k. M. på f.
N., hertigh Carls etc. vägne h. f. N. broderlige, kerlige helsen och [på]
välbe:te herrers och riksens stenders vägne theres flitige, ödmiuke,
trogne, rättrådige, underdånige tienest och tryghet medh all tilbörligh
lyckönskningh uthi h. k. M:tz konunglige regeringh, att then motte
lende Gudh till äre, h. k. M. sielf till beröm och h. k. M:tz landh och
folk och serdeles thette h. k. M:tz loflige fäderneslandh och arfkonunge-
rike och alle dess trogne inbyggiere till gagn och godhe och longvarigt
biståndh. Och ther h. k. M. sampt h. k. M:tz elschelige drotningh
och dess begge lifzerfvinger vore vidh all godh lycksambligh välmåge,
thett önskede h. f. N. och välberte godhe herrer och riksens ständer
kerligen, ödmiukeligen och underdånligen altidt att förnimme, höre och
spörie, såsom och att thett altidt stadigt och långvaricht® blifve motte.
Thernest, effter lute k. M. för någre få vekor seden häfver egenom
sin broderlige schrifvelse till f. N. hertigh Carl lathet förstå, att h. k.
M. häfver achtedt medh förste att begifve sigh hit till sitt arfkonunge-
rike igen, och fördenskuldh begäredt, att h. f. N. ville lathe bestelle
emoth h. k. M. her ifrån Sverige och till Danske till S. Bartholomei
tidh eller till den sidste augusti så månge skip, som hedhen ifrån
kunne åstadkommes, så skole fördenskuldh välbe:te sendebudh lathe
förstå, att the derföre medh skipflotten äre förordnedhe uthöfver h. k.
M. opå Inte f. N., så och menige Sverigis rikis stenders vägne till att
x) Tomrum.
142
159?
mothe och medh all tilbörlighet att fägne och unfångne; der medh
the då skole gore h. k. M. lyckönskningh till h. k. M:tz rese, den man
önsker motte ske uthi en lyksam stundh och lände först Gudh till äre,
h. k. M. sielf och thette h. k. M:tz arfkongerike till äre och beröm,
så och välferdh och långligit beståndh/ och ther hos lathe förstå them
vare af h:te f. N. och välbe:te herrer och menige riksens stender någre
riksens vårdende och nödtorfftige ärender opålagde hos h. k. M. att
förhandle, der the h. k. M:tz uttryckelige förklaringh och försäkringh
opå begäre skole, och sådant framföre vidh thenne effter:ne meningh.
Efther* menige riksens stender, högre och lägre, andelige och verdz-
lige bekenne sig skyldige fast och oryggeligen att holle, såsom the och
obrotzligen hollit håfve, then edh, trohet och trygghet, som the h:te
k. M. efther Sverigis lag och på then arfsrätts vägne h. k. M. häfver
till Sverigis crone som the h:te k. M. giordt och förplichtet håfve, så
äre the och uthi then visse tilförsicht, såsom the och hvar i sin stadh
thet fliteligen, ödmiukligen och underdånligen bedie och begäre, att
hvadh h. k. M. sine trogne undersåther menige Sverigis rikis stender,
högre och ringere, andelige och verdzlige, uthi sin konunglige croning
medh ed och försäkring låfvet och tilsagdt häfver, [h. k. M.] oförkräncht
och uthan någen förändring troligen och fulkombligen holle och fulborde
vill, så att menige riksens stender icke måge håfve orsak sig ther
emoth att beklage och besväre, och hvadh som ther emoth her till
kan brutit och försedt vare, efther som vekte sendebudh vette tilkänne
gifve, hvaruthinnen sådant skedt är, att sådant motte afskaffet och för¬
taget varde/ endoch h. f. N. och the godhe herrer och menige riksens
stender väl kunne besinne, såsom och bekenne,d att hvadh som i så
måthe kan förset vare, thett icke af h. k. M:tz eiget försåt skedt är,
som sine trogne undersåther och käre fäderneslandh som en dygdefull
och högt begåfvet konungh troligen elsker och väl mener, uthan att
sådant af någre orolige menniskiors tilskynden [skedt är], som h. k. M.
der till styrcht och egget håfve, the ther uthen* tvifvel* hvarken h. k. M.
sielf heller thette h. k. M:tz arfkonungerike någet väl och troligen mene,
heller dess välferdh och förmeringh gerne se och unne; hvarföre och
h. f. N. och välbe:te godhe herrer och menige riksens ständer h. k. M.
broderligen och kerligen, så och ödmiukeligen och underdånligen väl
vare till att unskylle och ursechtet håfve./ Doch på thett att alle rik¬
sens ständer dess vissere och fastare tilförsicht och förtroende till h.
k. M. håfve måge, att her efter icke yttermere må handlet och före¬
taget blifve uthi någet thett, som h. k. M. riket medh lifligh edh och
konungligh schriffteligh försäkringh svorit, tilsagdt och bebrefvet häfver,
der af^ rikit någen yttermere skadhe tage kunde, än, Gudh bättre,
alrede för mykit skedt är/ så skole the och på h. f. N. och menige
riksens stenders vägne fliteligen, så och ödmiukeligen och underdän-
ligen bedie och begäre, att b. k. M. sin konglige försäkringh och stadh-
festelse opå desse effterschrefne punchter gifve ville.
159?
143
Till thet förste, att hvadh som uthi h. k. M:tz cröningh medh
edh, bref och sigell bådhe om religionen och andre riksens saker är
vordet af h. k. M. uthlofvet och försäkredt, må aldeles utan all arge¬
list och någen förebärende ursechten af h. k. M. fulkombligen hollit
varde, ther emoth ingen aflösningh, andeligh eller verldzligh, gelle skall,
såsom och undersåthernes edh, then the h. k. M. giort håfve, lös vare,
så frampt h. k. M. någen förandringh ther opå tilbiudher eller gore
lather genom förföllielse eller elliest, när h. k. M. i riket kommer, och
samme försäkringh bådhe ther opå och the punchter, som effter föllier,
motte aldeles så blifve giordh, som hon her schriffteligen författet och'4
velbe:te sendebudh medhgifven är/
Thernest, att effter thet som är handlet och besluthet på framledne
holdne riksdager i Suderköpingh och Arbogha, så och nu her i Stok¬
holm lender h:te k. M. sielf och thette riket till välferdh och bäste och
äre grundedhe på h:te k. M:tz edh och försäkringh, så och arfförenin-
gen om successionen till thette riks regeringh, theslikes s. k. Göstaffs
testamente, Sveriges lagh och andre af handl ede och beslutne handlinger,
dedh h. k. M. och sådant ovägerligen stadfester och hvadh som der
emoth af någre kan handlet och bruthet varde efter samme besluts
lydelse tilbörligen straffe lathe.
Till thet tridie, att h. k. M. så afhandler medh the polniske sten¬
der, för än h. k. M. begifver sigh thedan, att then tilseigelse, som först
af her Erich Sparre och sedhan af lute k. M. sielf the poler giordh är
om Liflandh, må aldeles casseret och till inthet giordh varde, så att
aldrigh någen tidh yttermere tiltael om Liflandh af' the poler ske motte.
Till thet fierde, att h. k. M. så vidt afhandler medh the poler, att
thett polniske riket altidt må fritt och öpet stå h. k. M. tilhonde, när
h. k. M. kan vare lägligit att begifve sigh hit uth igen, så att man
icke annedt än godh villie och venskap altidt må håfve af them att
förmode, och att h:te k. M. icke må varde förvägredt att förföge sigh
hit till sitt arfkonungerike, enär och så offte h. k. M. vill och lägen¬
heten thett så kräfver och tilseiger.
Till thet fempte, att h. k. M. vill lathe förstå, hure lenge h. k. M.
vill blifve her i riket, och när h. k. M. begifver sigh her ifrå igen, att
h. k. M. då lather sin son/ som till dette rikis regeringh komme skall,
blifve her i riket qvar och uthi then rätte rene evangelii lare och Augs-
burgiske bekennelse, som medh thette riks almennelige religion öfver
ens kommer, uptuchte och opfödhe och lather så h:te f. N. hertigh
Carl, som den skyldeste, bådhe honom och riket i sin konunglige från-
vare och till dess den unge herre till sine lagha och myndige år
komme kan, förestå och regere, althenstundh-^ s. k. Göstafs'testamente,
som på arfföreningen grundet är, uttryckeligen förmeller, att alle h. k.
M:tz eftherkommende skole1 vare förplichtede blifve vidh Gudz clare
och rene ordh, som då i h. k. M:tz lifstidh oprättet vart, och’” elliest
att holle inbördes enighet vidh macht, om hvilkit then”' serdeles,” som
144
1597
till then konunglige regering i Sverige komme kan, medh thesse efther-
föliende ordh blifver förmanedt: »Vi befale honom och så (konungen
menendes)," att han för alt Gudz äre och hans helige och saliggörende
ordh älske och försvare skall, thet samme såsom och vi genom then
alsmechtiges tilhielp thet håfve latidt uprätte och komme uthi värket,
och så videre uthi oförfalsket lärdom, föruthan någen superstition eller
meniskiors påfundh, uthbredhe och predike lathe, menige riksens bäste,
nytte, tilväxt och förmeringh uthi like måthe, som af oss skedt är,
medh troskap, högste flit och förmåge sig antage och lathe befaldt
vare, så och fridhen uthi alle måthe sökie och förvidge, missförståndh
och hvadh ondt theruthaf genom tvist, tvedrecht och opror sig föror-
sake pläger så mykit någen tidh mögeligit såsom förgift och thet
skadeligeste ting, genom hvilket all godh polities förderf och veldige
rikers, landz och städers förstöring afkommer, fly och undvike eller
och medh godhe och tidige rådh afskaffe och hielpe att afvände, ther
medh landsåtherne under hans beskydd hielp, tröst och hugsvalen be-
komme motte och han ett christeligit," fromt och fredhälskande konungs-
embete och nampn håfve och bäre och theruthaf af allom älsket och
äret varde och i så måthe eftherfölgie och trädhe i vårt fotspår.»l)
Så vidt lyde orden i testementet der om.^
Till thett siette, att h. k. M. och så lather förhandle medh the
polniske stender, att h. k. M:tz söner, them Gudh beskärendes varder,
så väl af thett polniske, som Sverigis rike måge medh försteligit och
tilbörligit underholdh försörgde blifve, deslikest h. k. M:tz döttrer medh
försteligh brudschatt thedhen så väl som her ifrå uthstyrde varde, när
Gudh vill5' så vidt komme kan.
Till thet siuende, att h. k. M. fulkombligen lofver och tilseiger,
thett h. k. M. vill tilbörligen och lagligen lathe straffe den öfvervoldh
och orätt, som riksens undersåther bådhe i Finlandh och annorstädes
vederfaren är, såsom och lathe komme till lagligit förhör emellen h. f.
N. och en part af riksens rådh, och hvadh som the kunne befinnes
vare brotslige uthi, att the therföre tilbörligen motte straffede varde.
Till thet ottonde, att h. k. M. inthet förer hedhen af riket, när
h. k. M. achter drage her ifrå, thet man icke gerne ser, att ske skall,
som dette riket enskilt vidkommer, anthen riksens regalia, crone, äple,
spire, sölfversmidhe, item skip, skytt, krigsmunition eller annedt, ehvadh
thett vare kann.
Till thet nionde, attr h. k. M. nu* och så ofte h. k. M.* achter
begifve sigh hit till sitt arfrike igen,* icke tager någet fremtnende
folk medh sigh, icke heller någre af the svenske affellinger eller
papister, ehvadh nampn the håfve heller uthaf hvadh nation the vare
kunne, icke heller*' af uthländsk hoftiänere flere före och bruke i
Sverige, än som h. k. M. häfver bruket svensk uthi Polen, och ju för
x) Svenska Riksdagsakter T, sid. 679.
1597 145
all ting inge flere påviske prester anthen svenske eller af annen religion,
än h. k. M. tilförende sig medh sin“ kiäre her fader, christelig och
högloflig i åminnelse, och" riksens rådh förenedt och uthlåfvet häfver.p
Till thet tiende, att h. k. M. icke vill bruke någre af the befal-
ningsmän och fougdter bevisligit är att håfve varit h. k. M:tz herfader,
såsom-* och h. k. M.-r och cronen otrogne och medh theres fördel uth-
sugit den fattige almogen all theres förmåge, der medh the sigh rich-
tet och förkofret håfve, att sådane motte der före tilbörligen straffede
varde.
Till thet elleffte, att h. k. M. och fulkommeligen försäkrer, att
kvadh som obetalt är, när h. k. M. her i riket kommer, af thet som
Tu f. N. sampt medh riksens rådh och elliest häfver gifvit sin försäk-
ringh opå bådhe köpmän och andre, som cronon skyldigh är och till
dess bäste är optagit och uthlagt, må sedhen, uthan någen genseielse
och efter som riksens lägenheter kunne tilseige, tilfyllest betalte och för-
nögde varde af then opbördh, som them förschrefven och tilsagd är,
att lute k. M. heller h. f. N. och cronon ther af någet förtael icke
håfve motte, der hos" och låfver och tilsäger, att h. k. MT af crono-
nes opbördh icke* betale lather någon oviss skuldh, som rikit krafd
varder, efther sorn'8 her till befinnes mykit skedt vare, både medh
vexleri, restzedler och mykit annedt."
Och på dedh att högbe:te f. N. och Sverigis rikis stender måge
vare dess vissere och krafftigere försäkredhe, att h. k. M. troligen,
fulkommeligen och obrotzligen holle och effterkomme vill, hvadh
h. k. M. i så måthe tilseger och uthlofver, så skole väkte sendebudh
på h. f. N. och menige riksens stenders vägne broderligen och kerligen,
så och ödmjukeligen och underdånligen begäre och bedie och på dedh
fliteligeste förhandle, att h. k. M. till en förvissen häfver" sin son
medh sigh" hit i riket och her uthi then christelige läre lather tuchte
och opfödhe, som medh dette riks almennelige religion öfver ens kom¬
mer, som font är, deslikes och tillåther, att desse hus och befestninger,
sorn är Calmar, Elfsborgh, Vadstena, Viborgh och Abo, så och Räfle
och Narfven, måge på cronones vägne af the män varde i förvarning
håldne, som h. f. N. och riksens stender thet på cronones vägne vill
betro lathe, hvilk[e]“ och ick[e] dess mindre h. k. M. medh edh och
trohet skole förplichtede och förbundne vare.*
Sedhen sådane framsettninger skedde äre och the förnimme, hure
Tu k. M. kan vare tilsinnes, anthen h. k. M. samme punchter stadfeste
vill heller icke, hvar h. k. M. thett samptycker, som man förhoppes
vill, så skole the begäre, att thet vidh sådane form och sätt stält
varder, som them en copie medgifven är. Men ther the och förnimme,
att h. k. M. häfver betenkiende theruthinnen och ingelunde vill någen
försäkringh gifve, då skole the uttryckeligen förstå lathe, att them på
inge andre vilkor är befälet tilstädie h. k. M. att komme på skips-
flotten och någen del blifve der opå mechtigh, medh mindre än sådane
1883!07 Riksdagsakter IV. 10
146
159?
försäkringh sker. Och derföre skole the strax medh skipen begifve
sigh tilbake igen och då till afskedh gore den protestation, att efter
man derutaf väl förnimmer, thet h. k. M. sin konunglige edh och för¬
säkringh icke är tilsinnes att fullborde och effterkomme och achter
som en trygger och trogen konungh komme till sitt arfkonungerike
och trogne undersåther, och man nu her medh thett häfver sökt, som
riket till fridh och enighet, så och till h. k. M:tz eigen nytte och väl-
ferdh häfver tienligit varet och thette rikis lägenhet kraft och tilsagdt
häfver, therföre vill h. f. N. hertigh Carl etc. och menige Sverigis rikis
stender håfve protesteret och förbetinget, att hvar h:te k. M. på annedt
sätt vill tilbiudhe att komma hit i riket igen och någet våldsambligen
tenchte till att företage anthen emoth h. f. N. eller och riksens stender,
thet som riket kunde tage någen skade uthaf, då vele the för Gudh
den alsmechtigeste och hvar erligh opartisk menniskie uthi hele verlden
vele15 [siel] orsektede vare, att the theruthinnen aldeles oskyldige äre
och'* nödtrengde Wifve* att* gripe till andre medel sigh till behielp
och försvar, som till saken kunne tienlige vare.
a) Tillskrifvet öfver raden i st. f. varachtigt. b) i alle mathe öfverstruket. c) Orden
Ef ther — varde äro skrifna på en lös lapp med hand B samt insignerade. Ursprung¬
ligen har stått: Effter verldzlige fast stadigt och oryggieligen håfve hollit och ännu
obrotsligen holle vele then edh — — Sverigis rike h. k. M. — — håfve, sä hadhe the och
visserligen f örmodet, att h. k. M. sin konunglige edh och f örsäkringh, then h. k. M. uthi sin
konunglige cröningh her i riket menige riksens stender giort och gifvit häfver, som en trygg
och trogen konungh oförkrencht och uthan nägen för andringh troligen och fulkombligen
holle och fulbordc ville, sä att menige riksens trogne undersäther och stender alle, högre och
lägre, andelige och verldzlige, icke behof de håfve nägen tvifvelsmål ther om eller och medh
skäl nägen orsak sigh deremoth att beklage och besväre; men sä befinne the doch i sanning h,
att her i riket mycket företaget och handlet blifv er, som h. k. M:tz edh och försäkringh
fast är emoth, såsom i mänge mäthe kan bevist varde och välbeite sendebzidh skole förstå
lathe, hvar sådant begäredt varder, d) moste (?) öfverstruket. e) Tillskrifvet öfver raden
i st. f. visserligen, f) I kanten och insignerad t, men öfverstruket: för thett som kan för-
sedt vare. g) Orden deraf — skedi är tillskrifna i kanten och insignerade, h) Orden
och — är tillskrifna i st. f. ett öfverstruket varder, i) Tillskrifvet öfver raden i st. f. sd
och. k) Tillskrifvet öfver raden i st. f. en af sine söner, om Gudh alsmechiigh någre flere-
beskärendes varder. I) holle öfverstruket. m) och öfverstruket; orden och —then tillskrifna
i kanten och insignerade, n) blifver then öfverstruket. o) Ett oläsligt ord öfverstruket.
p) Orden Althenstund — derom tillskrifna i kanten och insignerade; urspr. har stått:
Men ther Ji. k. M. icke vill lathe honom optuchte och läre uthi thenne rikis sa?nptyckte reli¬
gion, som medh Gudz klare och rene ordh öfver ens kommer, sä skole v:te sendebudh lathe
förstå, att menige riksens stender kunne icke väl städie honom till thette rikis regeringh,
hvilket the och väl hadhe kunnedt haft betänkiende medh h. k. M., hvar riksens stender
thet hadhe gore velet. Och är fördenskuldh mere sket medh h. k. M. för then godhe be¬
nägenhet och förtroende, som stender ne till h. k. M. haft håfve, än nägen rätt, effter sorn
och ar föreningen, pä hvilken konungh Göstafs testamente grundet är, och sådant uttrycke¬
lig^ förmeller. Hvar och h. k. M. icke är lägligit att komme hit till sitt arfkonungerike
igen, att h. k M. dä lather sin son komme hit in och såsom för:t är uthi then rene evan-
gelii läre uptuchtet och af J~. N. hertigh Carl etc. sampt medh riket föreständen varde,
q) Ursprungligen har stått sa vidt. r) när öfverstruket. s) Orden nu och sä of te (urspr.
har stått nu eller när) h. k. M. tillskrifna i kanten och insignerade, t) att h. k. M. dd
öfverstruket. u) Orden sin — och tillskrifna i kanten och insignerade, v) Orden {eller
öfverstruket) icke — häfver tillskrifna i kanten och insignerade; ursprungligen har stått:
langer än till Danske, om h. k. M. vill komme siöledes, och landvägen icke lenger än till
then liflendske grendze, der dä the svenske skole mothe och tage vidh embeterne och annen
tie?iest, som k. k. M. bevises kan. x) Orden såsom — k. M. tillagda i kanten och insigne¬
rade. y) I st. f. orden derhos — h. k. M. har ursprungligen stått: icke heller tillsäger och.
z) Ursprungligen har stått inthed det (?). ä) Ursprungligen har stått och och som. ä) Orden
derhos — annedt tillskrifna i kanten och insignerade, ö) Orden häfver — sig skrifna ofvan
raden; ursprungligen har stått: först lather kom?ne sin son. a) Orden hvilk\e] — vare-
1597
147
tillagda af hand B. b) Orden vele — och tillskrifna i kanten och ofvan raden samt in¬
signerade i st. f. håfve protesteret och för betinget att the. c) Öfverskrifvet i st. f. äre.
I hertig Karls registratur för 1597 (P. II, fol. 85) finnes under dateringen
»Af Stochholm then 10 augusti år 97» om den tillämnade beskickningen
följande bref:
Stormechtige, högborne konung, elschelige kiere herrbroder, e. k. M.
är vår broderlige kierlige helsan. Elschelige, kiere herrbroder, e. k. M.
vele vi broderligen och kierligen icke lörholle, att, sedan vi för fiorthon
dagar förledne medh e. k. M. egen hofjunker, velbördig Hendrich Ny-
kyrcke lathe schrifve e. k. M. till svar, att vi efther e. k. M:tz broderlige
begiären ville lathe öfversende så månge skip, som her ifrå kunde åstad¬
kommes, emoth e. k. M. till Danske till then tidh, som e. k. M. före¬
satt häfver, som blifver nu vid tiugu dagar her efther, så håfve vi ifrå
e. k. M. inge budh eller bref bekommit eller någon beskiedh, hvadh
heller e. k. M. i thenne höst kan vare föväntendes eller eij hit till sitt
arfkonungerike, såsom vi och håfve förståedt, att e. k. M. icke ännu
häfver velet städie e. k. M:tz sekreterere Peder Brask till förhör om the
ärender, som vi hade betroedt honom hos e. k. M. att förrätte, the ther
både e. k. M. och hele riket håfve anliggende varit. Derföre, pä thet
vi till visse måge få vethe, om e. k. M. kan lägligit vare i thenne höst
hit inkomme, att vi ther efther medh skipsflothen kunne vethe till att
lathe bestelle, på thet att rikit therigienom icke motte blifve satt uthi
någon förgeftig och större omkostnedt, än thet Gudh bättre för månge
förefalne olägenhether alleredhe her i rikit slciedt är, så är vår broder¬
lige och kierlige begieren, att e. k. M. vill oss oförtöfvat förnimme
lathe, huru h. k. M:tz lägenhet i then måtho vare kan, och ther e. k.
M. icke kan vare lägligit att begifve sig i thenne höst hit in till sitt
arfkonungerike, som man gierne önskede och åstunder, då begiere vi
broderligen att förnimme, om e. k. M. kan lide, att någre gode männ
till e. k. M. motte afferdede blifve, som e. k. M. om thette rikes lägen¬
heter tillkienne gifve och elliest medh e. k. M. förhandle, hvadt som
thette rikit macht oppå ligger, så vele vi medh thet allerförste någre
gode män ther oppå till e. k. M. afferdige lathe och begiere her om
e. k. M:tz broderlige vilie medh thet snareste att förnimme.
Huruvida detta bref afgått och gifvit anledning till något svar, kan jag ej
uppgifva. Den af riksdagen beslutade beskickningen blef i alla händelser ej af.
Förhandlingar med de frånvarande rådsherrarna under
riksdagen.
De öfver gränsen till Danmark flyktade rådsherrarna sökte sätta sig i
förbindelse med de i Stockholm församlade ständerna. Ett till adeln ställdt
bref, dagtecknadt Landskrona d. 12 juli, synes ej vid riksdagen ha kommit
adeln till handa, hvaremot prästerna fått mottaga den till dem riktade skrif-
velsen. Brefvet till adeln har följande lydelse (samtida afskrift bland Riks-
148
159?
dagsakta i Riksarkivet; öfver står med Johan de Mornays hand följande an¬
teckning: »Riksens rådhs bref till adelen (i st. f. ett öfverstruket »ständerne»)
i Stockholm, hvilkit adelen dersainmastads, så myckit mig vetterligt er, intit
blef antvardet, endoch prästerskapet, som jagh, långt effter herredagen var
hollén, häfver förnummit, bekomme deris der strax i Stockholm»):
Vår venligh helsan sampt hvad mera gott vi kunne förmå nu och
tilförende med Gudh alsmechtig. Käre herrer och gode men, bröder,
frendér och besynderlige gode venner, oss är vettendes vordet, att I
nu äre af h:ne f. hertig Carl till en ny samdqvemd i Stockholm samman¬
kallade, derföre håfve vi för vår höge nödtorfft icke kunedt underlätta
denne vår stacketta skrifvelse effter denne tidz legenhet att försökie.
Och effter dett vi icke utan mange och vechtige ordsaker effter vårt
förståndt och betänkiende äre dragne af riked och doch, des Gud till
vettne, icke i den acht och mening, att vi på vår side någen ytter¬
ligen misförståndt, osämie heller olegenhet för vårt fädernesland ville
upveckie heller förordsacke, utan fast mere till att undvicke den mis-
tenke både emott oss och flere, som med vår nervaro, der vi till even-
tyrs ville håfve haft vårt betätrkiande fritt, folie kunde, ändok att alle
ärlige mend är fritt och lofliged under deres egen svorne koning att
drage och sökie utlendes till fäderneslandzens venner, mycket mere till
sin herre och konung, dit vi icke des heller ännu kompne äre, derföre
begäre vi ganske venlige[n], att I såsom ärlige mend synnerligen och
sampligen ville der till förhielpe, att vi icke i någen måtte blifve från-
varendes förolempede och beskylde, eij heller eliest någedt emott oss,
vårt gode nampn och rychte, godz och äger, rörligit eller orörligit,
stadged, besluted heller företaged, annad än dett som ärlige, oskyl¬
dige, frånvarendes och olag[v]undne mand både effter Sverigis lagh,
konungens edh och alle andre konunga rikers lagh och loflige bruck
niute bör. Förmode och, att Arböge beslutt icke i annen acht eller
meningh häfver varidt af ider och flere samtycht och beslutedt, än att
Sverigis lagh, hvilken i alle måtto både till lif, godz och hafvor frid-
kalle alle olagvundne, skall och obrotzligen hollén blifva, alltenstund
vi oss icke vette någedt annet utaf vår herre och konungh och vårt
fädernesland i någon motto fortient håfve. Bidie för then skull nu
som tilförennde, att I ville latha ider vår sach vara till thet beste be-
faled, efter som I sielf i vår vilkor stadde ville och kunde tillite, lide
heller omgielle, och såsom thet för Gudz retvise och alle, höge och
lage, ovelde domare, utlendis och inlendis, effter Sverigis lagh både
nu och i framtiden kan vare christeligit, berömliged och försvarliged,
ded vi ider fulkomligen ombetro och det, när vår lägenhet så blifva kan,
gierne velle förskylla; och kunde nu inthet vidare her om skrifva på denne
tidh, efter ider des föruthan nogsampt om all lägenhet är vitterligidt,
utan befale eder her med Gud alsme[k]tig till lychsamme råd och all
velferd ganske venligen. Datum Landzcrone den 12 julii anno etc. 97.
1597
149
Till rådsherrarna i Östergötland afsände adeln, i enlighet med sitt i
svaret på hertigens första proposition framställda förslag, herr Krister Klaes¬
son (Horn), herr Erik Bielke samt herr Arvid Månsson (Stjerna) för att
uppmana deni att komma till mötet, där afgifva förklaring och förena sig
med hertigen. De medförde skrifvelser både från hertigen och adeln.
Rådets samt ridderskapets och adelns kreditiv för sändebuden till 64
rådsherrarna i Östergötland. Stockholm 1597 den 3 augusti.
Samtida, af Hogenskild Bielke påtecknad afskrift bland Riks-
dagsakta i Riksarkivet, jämförd med annan samtida afskrift där-
sammastädes bland »Samtida afskriftssamlingar angående händel¬
serna 1594—-1598» i samma lägg som de nedan under n:r 65—
67 af tryckta urkunder rörande förhandlingarna med riksråden i
Östergötland (här sign. B).
Vår venlig och tienstvillige helsen med hvad mere kärt och gått
i vår förmögenhet er med Gudh then alsmechtigeste nu och altidh til-
förinde. Edelie, välborne herrer, kere bröder, svågrer, gode vänner
och gunstige fordrere för thenne tidzens lägenhet skuld häfver vi af
trogen velmeni[n]g anmodet och tillförmått thesse välborne herrer och
välbördige gode män, väre medbroder och väner, sorn är her Christian
Klaeson, her Erik Bielke och Arfwe Monson, sig på alles våres vägne
till eder att för foge, vår samptlige och nu på dän tidz nödige mening
och b[e]gäring till att anbringe," broderligen, vänligen och troligen
råde, förmane, som och vänligen och tienstligen bedie, att I icke ale-
nest ville ställe tro och låfvän till den del de med eder talendes varde,
uthan och att I ville anse fäderneslandzens lägenhet och till stundande
fara sampt dän dell [till] tillbörlig enighet och eder ägen vallfärd och
beröm lände kan, befalandes eder, käre gode herrer, bröder, väner och
fordrer[e] Gudh alsmechtigh till all välfärd och hvadh eder kärt kan
vare. Datum Ståkholm dän 3 augusti anno etc. 97.
Eder gode herrers medhbröder, godhe vänner och tienst¬
villige af rikens råd och ridderskap, som nu her i Stok¬
holm församblade äre sampteligen.
a) angripa B.
Hertig Karl stämmer Gustaf Banér samt Claes, Hogenskild och Ture 65
Bielke att senast den 10 augusti inställa sig för ständermötet
i Stockholm. Stockholm 1597 den 3 augusti.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 72 v. under dateringen:
»Af Stocholm then 3 augusti år etc. 97», jämfördt med 1) en af
Hogenskild Bielke påtecknad afskrift bland »Handlingar ang. riks¬
råden 1596—1605» i Riksarkivet (sign. B) och 2) samtida afskrift
tillsammans med de under n:r 64, 66 och 67 aftryckta urkunder
1597
rörande denna förhandling bland »Samtida afskriftssamlingar an¬
gående händelserna 1594—1598» i Riksarkivet (sign. C), från
hvilken senare datering och underskrift hämtats.
Endoch vi håfve ider, her Hogeschild Bielcke, her Gustaf Banäär, her
Claus och Ture Bielcker, icke en uthan någre resor medh budh ock bref
förmanet, att I skulle ider pä thet besluth, som nu sidst uthi Arboge
af the stender, som ther församblede voro, oprettedt blef, fullkomme-
ligen förklare, om I thet för itt” lagligit"5 besluth bekienne vele, ther
till samptycke och theruthöfver som erlige svenske mann holle, eller
hvadh skiälige och laglige insager I ther emoth kunne håfve invende
och förebäre, och nu på sidstone igienom vårt öpne mandat, så och
lage stempning latidt" hit till Stochholm kalle1) att gifve ider fullkom¬
lige mening tillkienne, hvadh I äre tillsinnes att giöre, så och svare oss
in för riksens stender, hvilke vi och hit till samme tidh hade för-
schrifve latidt och nu tillstädes äre, om thet vi kunne håfve ider lag¬
ligen att tilltale, der oppå vi ider och vår frie leigde och säkerhet,
medh egen hand underschrifven och secret försigledht, tillsende, på
thet I icke skulle håfve någon blind enskyllan att förebäre, efther som
ider gamble plägsed är, så förnimme vi doch, att I alt sådant gien-
vördeligen halve uthslagidt och förachtadt och ider icke allenest oppå
Arboge besluth inthet fullkommeligen förklaret, uthan och jemvell vår
laga stempning försettet, förevendendes en hop löse ursächter, som
doch i lagen inthet grundede äre och medh sielfve saningen fast annor-
lunde till efventyrs kan bevises. Så althenstund oss för ider skuld rik¬
sens anliggende verf och ärender icke tilbake sättie eller försume bör,
hvilke och"* ider sielfve"* af egit bevåg ‘ och pä edh och embethes
vägne, ther I elliest vele vare och kalles trogne rådzpersoner, befordre
borde och ider icke, som nu skier, ther ifrå afsyndre och undrage,
uthan achte uthi the helige trefåldighets nampn begifve oss uthöfver
till Findland till att lagligen stille och/ afskaffe/ thet ynkelige mordh
och blodstörtning, som ther förhender hafs, hvilket lenge sedan hade
varit afskaffat och mången man, qvinne och barn, som nu så jemmer¬
ligen om halsen komne äre, lefvet,"* så och riksens ränte och opbördh
både ther i landzänden så vell som på thenne side oförycht och oför-
skingret eller och till riksens nytte anvendt vorden, hvar \f och the
andre medh"? Claus Fleming icke hade sp[e]let under itt/ tecke och vårt
rättmätige opsåth ia fiord"" förhindret, för hvilket I en gång skole vare
förtenchte till att svare, derföre är ännu vår alfvarlige" bud och vilie,
a[tt] I medh thesse väre uthskickede gode männ, the edle och vel-
borne her Christiern Claesson till Amynne och her Erich Bielcke till
Salestade, begifve ider hit till Stochholm till oss, andeligen så lagendes,
att I samptligen her tillstädes äre then io"4 augusti. Och ther I icke
äre förtenkte sielfve hit* att komme, då vele vi, att hvar af* ider en af
sine söner"4 till gisslan setter och medh fönde väre uthskickede gode
') Se ofvan sid. 96, 97.
1597
män strax sender/ ther ”"hosen schriftelig försäkring giöre, att I icke
allenest"* för idre personer vele ider, mädan vi ifrånstadde äre, stille
och roligen förholle uthan någre skaddige stemplinger och prachtiker,
som oss och riket uthi vår frånvare kunde till skade lende, uthan, ther
något sådant igienom någre andre tilbiudes kunde, thet vare sig eho
thet helst vare kunne, högre eller lägre, vener eller frende, them vele I
efther” ytherste förmögenhet emothstå och medh lif och godz hielpe
till att förfölie, så frampt medh ider barn icke handles och holles skall,
såsom uthi thet fall, när lyfthe och tillsägelse bruthne blifve, medh giss¬
ler holles och handles pläger. Och ther I nu itt af thenne tvenne
vilkor hörsambligen icke vele eftherkomme, som är anthen komme
sielfve tillstädes eller sende oss idre söner till gissler med en schrifthe-
lig försäkring, då kunne vi inthet lenger opskof medh ider håfve, effter
vi vell" kunne ther af tenke, hvadh I håfve i sinnedt, uthan nödges
sakene annars och medh alfvare emoth ider företage, efther vi selie,
att förmaninger inthet vele hielpe. Dy efther I icke vele till Arboge
besluth samtycke, der medh inthet annadt är sökt* vordet än frid och
enighet, k. M:tz, riksens/ och alles våres vellferd och bäste, uthan
håfve oss? pä ådtskiUigit sätt hos k. M. v. e. k. h. b. osanferdeligen
angifvit och tagit fulmachts bref att gripe oss fiendtligen a[n],* så
måge I oss icke förtenke, att vi icke kunne tage oss någon rese före,
medh mindre vi först på thenne side äre försäkrede, synnerligen af
them, som efther vårt argeste trachte och håfve trachtet, uthan vele
giöre ider thet samme, som I achte giöre oss, endoch vi lagligen”
medh saken omgå, ther I doch håfve ider” lathet gifve fulmachter oss
olagvundne att antaste, hvilket vi ider"* icke håfve velet förholle. [Af
Stocholm then 3 augusti år 1597]
CAROLUS.
a) Saknas C. i) olaghligit B. c) eder tillägga B och C. d) Saknas B. e) beradh
B. f) Saknas B och C. g) här tillägger B. K) 15 B. i) thil B. k) oss tillägga B och
<7. l) så och tillägger B. tri) så och C. n) eder tillägga B och C. 0) thet B, sorn äfven
har ordföljden omkastad, p) skedt B. q) och C. r) dagligen B och C.
Äfven till enskilda adelsmän utom rådet uppsattes samma dag stäm¬
ningar med samma tidstermin, så till Gustaf Brahe, Johan Sparre (hertig
Karls registratur 1597, P* B, fol. 70 v.) samt Johan Gyllenstierna (ibid.
fol. 72 v.).
Angående de af adeln utsända underhandlarnes färd innehåller den
förut flera gånger anförda, från någon af rådsherrarnes arkiv härstammande
samlingen af afskrifter rörande ifrågavarande underhandling några anteck¬
ningar, som här nedan meddelas.
Thenn 7:de augusti komme the edle, välborne och välbyrdige lier
Christer Clausson, her Erich Bielche och Arfuidh Manson, utskickede
af richsens stender, som i Stocholm församlede äre, till Ekenäs och
Forssa och hade ridderschapet och stendernes bref till de 4 af richsens
1597
rådh, som här i Östergötland äre, men efter her Hogenskilt borde
och besökies här om, derföre droge välbe:te gode män först thidt, ocfi
i medier tidh ville her Gustaff Banher och Claus och her Turo Bielche
ställe deres skriftlige svar färdighe, till thess the för:de utskicke[de]
komme tilbake igen till dem, och droge ifrå dem åth Ulfås den 8:de
augusti tidligh.
% Hogenskild Bielkes svar, för den händelse han afgifvit något, har jag;
ej lyckats anträffa.
Den io Augusti komme välbe:te utskickade tilbake ighenn til
Fårså ifrå Ulfås, och när som thärn levereridis fönde svar och skrifft-
lige afskedh til stenderne igen, så fingo de först fram ett h. f. N.
hertigh Carls bref, richsens rådh samptligh, som i Östergötland äre,
tillskrifvit, hvilket onåde bref man intet hade förmodet, och lyder fast
hårdere än som velbe:te gode männ muntligh hade låtit förstå af min
handels bok (sic!) och lydde, som efifterföliende copie uthviser.1)
Thärföre måste de velbe:te uthskickede forbide den inte effter
skrifftlig sv[ar], och lyder copian af her Gustaff Baners, her Claus och
her Tu[re] Bielchers svar till h. f. N. igenn upå för:de bref, som här
effter fölier. Och droge välbe:te gode män seden af den 12 augusti
up til St[och]holm medh förbenemde afskedh ifrå Forssa.
66 Gustaf Banéra samt Claes och Ture Bielkes svar till rådet samt
ridderskapet och adeln. Forsa 1597 den 9 augusti.
Samtida afskrift, något skadad i kanten, tillsammans med de
under n:r 64, 65 och 67 aftryckta handlingar angående beskick¬
ningen bland »Samtida afskriftssamlingar angående händelserna
1594—1598» i Riksarkivet.
Richsens rådz, som i Östergöthlandh stadde äre, svar på the
värf och ärender, som de ädle, välborne och välbyrdighe her
Christiernn Classonn, friherre till Åminne, her Erich Bielche
till Salstad och Arffvidh Månssonn till Svarteholm (!) på de
gode herrer af richesens rådz, ridderskaps och adelens vägne,
som nu i Stocholm församlede äre, till dem muntligen haft
håfve. Datum den 9 augusti anno 97.
Till thett första betacke the them på thet fögeligeste vänligen för
helsningen -och synnerligen för den åren the them håfve velit bevise,
i thet de them medh desse gode herrer och männ håfve velit läte be-
sökie, önske dem och där emot igen all lychsam välmåge och isynner¬
het, at de nu alle saker så thär i Stochholm måge företaghe, samp-
tyckie och beslute, at the må lände Gudh til äre, K. M. v. a. n. k.
x) Härefter följer den ofvan under n:r 65 meddelade urkunden.
1597
153
och n. till tryghet och trohet och fädernesrikit till rolighet, välfärdh
och både nu och i tilkommende tider långligit beståndh.
Och såsom de håfve nampngifvit förnemste orsaken till deris rese
hit nid åth häfver varit dänn, at ridderskapet och adelen sampt flere
af stenderne, som nu i Stocholm församlede äre, för gått håfve ansedt
och för den skull dem thär till rädt och förmanet, at the sigh medh
h. f. N. hertigh Carl etc., theris n. förste, förene skole, sigh dit up til
Sthocholm begifve och medh h. f. N. gore itt i saken, där af de för-
[me]ne fädernesrichsens rolighet kunne förorsakis, såsom och, när thet
skedt vore, deste bättre om den legation till Pålandh etc. förskickes
skall beställes kunne, och thesslikest thät bullerit, som i Findlandh,
Gudh bättre, opkommit är, däste förr och fogeligere afskaffet blifve,
så är kårteligen de gode herrers svar desse, at hvad föreningen medh
h. f. N. tilkommer, så kenne Gudh, at the icke vethe sigh i någon
måto förorsakit håfve, at den föreningh, som emellen h. f. N. och dem
nu på fierde år häfver varit oprättet, hvilken och seden i Söderköpingh
på nytt är blifvin stadfäst, icke måtte blifve vidh macht hållen. Ty
endågh h. f. N. till deris betänkiende och thet de i tiord afrådde, at
den resen til Findlandh medh krigsmunition, vapn och värie förtagis
skulle, intet behagh hade, så hade de dågh lichväl intet förrmodet, at
h. f. N. så stor vrede til dem derföre fatte skulle, som nu skedt är,
hälst aldänstund de emellen Gudh och deris sambvethe icke vete sigh
annorlunde än väl här medh håfve rädt och ment, såsom eij häller
ännu kunne besinne, at medh sådant någon nytto skulle folie, utan fast
mere mykin färe och . . . den stor vidlöftighet.
Däth och h. f. N. ibland de punchter, som stenderne i Stocholm
äre blefne öfverantvardede, förmäler sigh icke vele, kunne eller bör
hålle dem här effter för richsens rådh, så måste the befalle thät Gudh;
dågh kalle the samme härrer till vitne, at de aldrigh theris rådz edh
eller embete förbrutit, utan sigh aldelis efftir deris trohetz plicht och
giorde edh förhållit, at the medh gått samvethe vele ansvare först och
frempst för Gudh als:tigh, seden theris n. k. och h. och så hvar erligh
mann. Och mäden h. f. N. i så måto medh allo förskiuter theris rådh,
så kunne de dågh lichväl för den trohet, som de konungen och fädernes¬
rikit äre medh förplichtede, icke förbigå af en trogen välmeningh at
påminne the gode herrer af rådet, ridderskapedt och adelen, som och
andre nu i Sthochholm stadde äre, än då de thäss för [u]taen, som
the intet tvifle, thät väl görendis varder, at the se sigh visligen och
väl före, ehuru vide the sigh medh dän finske resen, hvilken man säger
endeligen skall gå för sigh, inlåte, så at där uthaf icke yttermere ölycke,
vidlöftighet och blodz utgiutilse, som allerede, tyvärr, svenske och
finske manne emellen alt för mykit skett är, förorsakes må, utan heller
mädh alles samptlige, ödmiucke bön och rätrådighe förmaning sådant
alt i tidh afställe, hvilkit man vil förhåppas hos h. f. N. som en svensk
herre, thån thär sakens richtige utgångh bättre än man något om
I
154
155)7
skrifve kan, utan tvifvel öfverväger, rum och platz finnendis varder.
Och synes i den staden så mykit krigsfålch i denne dyre och besvärlige
tidh tidt öfver skulle förskickis vare fast tryggere, at någre beskede-
lige och fridälskende män blefve åstadh sändhe, hvilke igenom h. f. N.
alfvarlige påbudh, såsom och elliest trogne rådh och förmaningh så
mykit medh gode i saken kunne skaffe, at bägge parterne medh deris
skaddige uprustningh och hvars annars olage förfölielse, hvilket dem
sielfve och landit till undergångh och fördärf lände måste, afstå och
hvar seden hem till sidt måtte niute Sverigis lagh, hus och hemfridh
och intet yterligere medh någet otilbörligit borgeläger blifve betunget,
uten thär någon funnes, som thet tilbiude, skulle han till thet högste
blifve straffet, såsom eij heller de ther til then framlidne ölycke och
jämmerlige blodzuthgiutelse en orsach varit häfver androm til vedermäl
blifve onäpfste, och såledis kunne dän landzänden näst Gudz hielp
komme till rolighet ighenn.
Hvad och denn legationen till Påland anlangar, så synes för alltingh
vare af nöden, at deris instruction, som åstad skulle sändis, må fogeligen
och på thät sättet blifve stält, at icke sakerne där igenom skole synes
skärpes och lända till någon förbättringh [o: förbittringh?], hälst alden-
stundh oss på vår religion eller elliest nu här i rikit ingen intrångh sker,
uten fast mere all [o: till?] föreningh och sämie emellen thätt kong: och
förstlige hus, och at när h. k. M. tächtis at komme hit til sitt arfkonunge-
rike, hvilkit alle erlige svenske män önske, at i en saligh stundh ske
måtte, så skall h. k. M. här finne för sigh trogne och rätrådige under -
såter, the thär intet mindre äre redebogne än plichtige till at bevise
h. k. M. all underdånigh, trogen tienst, tilbörligh lydno och hörsamhet,
dågh oss vår religion aldelis förbehållen, och sigh såledis i alle måto öd-
miukeligen vethe emot h. k. M. till at förhålle, så at h. k. M. icke mädh
rätte något mishagh där till håfve skall. Och när h. k. M. sådant
vorde förnimmendis, såsom och at h. k. M:tz skep medh thäss tilbehör
til hemresen vore honom vederrede och icke hade behof och måste
lite til fremminde, så är näst Gudz hielp, som man otviflende för-
håppis, intet annet till at förmode, än at h. k. M. såsom en trygger,
rätviss, mild och infödd svensk konungh hit till sidt arfrike kommendis
varder och thet effter sin kong:e edh och Sverigis lagh så föreståendis,
at hvar erligh svensk man må håfve sigh thär af till at hugne. Thär
med h. f. N. nådegen täcktis, at legationen något när medh sådane
beskedh och hvad annet mere, som tarfven kunne kräfvie, måtte blifve
afferdiget, då kunne thät vare hvarken dem, som sigh där till skole
bruke låthe, besvärligit, eij heller annet än näst Gudz hielp en godh
uthgångh där upå vore til at förmode. Gudh als:tigeste läthe denn
blifve sådan, som man af hiertet önsker, åstunder och begärer, och at
thätte vårt k. fädernesrike må komme till roho, lise, fridh och enighet
igen, och all annen Gudz välsighnelse. Och effter thätte så korteligen
på de andre gode herrer och mäns, som nu där uppe stadde äre, för-
1597
155
bätringh i pännen författet är, så begäris på thet fliteligeste, at, mäden
thätt i en trogen välmeningh skedt är, thät och såledis af dem sampt-
ligh må blifve uptagit, och at de alle saker emellen h. f. N. och de
gode härrer här neden i landzänden vele hielpe til thät bäste lägge
och uttyde, på thät dem [icke] i någon måto för mistanker skull,
hvilke sedenn [a: sällan?] något gått af sig föde, må ske för kårt, uten
niute Suerigis lagh, hus och hemfridh, hälst aldenstund de till ingen
oro och vidlöfftighet hvarken på et sätt eller annet någon orsach gifvit
håfve eller gifve vele, utan sigh i allo måto såsom 'trygge och op-
richtige svenske män roliget förhållit. Gudh den als:tigeste värdis vare
mädh oss alle och hålle sin fridh utöfver vårt käre fädernesrike. Amen.
Datum ut supra.
Gustaf Baner. Claus Bielche. Ture Bielche.
Brefvet öfversändes med ett’ samma dag dateradt missiv af följande
lydelse (samtida afskrift i Riksarkivet å samma blad som föregående
nummer):
Vår vänlige helsen sampt hvad mere kärt och gått i vår förmögen¬
het vare kann medh Gudh als:tigh altid tilförenne. Edle, vä[l]borne
herrer, käre brödere, svågre och gode vänner, näst all godh välmågens
lychönsken, läthe vi eder samptlig härmedh venlighen förstå, däth oss
eder schrifvelse nu i desse dager är tilhanda kommen, utaf hvilken vi för¬
nummit, hvad I de välborne och velbördige och gode män, her Christiern
Classon, friherre til Åminne, her Erich Bielche till Salestad och Arfvidh
Månson till Suanholm anmodet och förmåt oss på eder vägne att an-
bringe, och at vi icke allenest ville ställe tro och låfven till thenn del de
mädh oss på edre vägne vorde talendis, utan och anse fäderneslandzens
lägenhet och tilstundende färe sampt then del til tilbörligh enighet och
vår egen välfärdh och beröm lände kann, så håfve väl:te gode herrer och
männ sådane eder begären effterkommit, och vi, hvad deris anvärfningh
varit, nogsampt förnummit, där upå vi och nu effter denne tidz lägenhet
och så mykit oss häfver stått tilgörendis icke allenest [oss] muntligen för-
klaret, utan och, hvad värt trogne rådh och välmente betänkiende i saken
är, i pennen författet, och I videre utaf deris muntlige berättelse varde
hafvendis at förnimme. Och äre vi uthi den gode tilförsicht, såsom
och här medh vänligen vele håfve begäret, at I thet alt till thett bäste
vele uptaghe och uttydhe, så och oss håfve orsachtet, at vi nu på
denne tidh dit up icke håfve kunit komme. Då måge I eder vist och
och fulkomligen där till förlåthe, at vi så väl frånvarendis som erlige
svenske män och trogne rådz personer oss uthi alle måto altidh där
om troligen beflite vele, at godh inbördis fridh och enighet här uthi
vårt k. fädernesrike, såsom och särdelis godh tilförsicht emellem thett
kong. och förstlige hus som en tingh, dät högt och förnemligit bör i
acht hafves, måtte altidh oprättet, vidh macht hållen och förmeret
blifve, hvilket Gudh als:tigh, som alt förmå[r], mildeligen oss alla ver-
156
159?
diges gifve och förläne, uthi hvilkens nåderike beskydd och beskerm
vi eder och oss alle till all lychsaligh välmåge troligen och venligen
vele håfve befalledt. Af Fårssa den 9 augusti anno etc. 1597.
Gustaff Baner. Claus Bielche. Turo Bielche.
67 Gustaf Banérs samt Claes och Ture Bielkes svar på hertig Karls
stämning. Forsa 1597 den 12 aug.
Samtida afskrift tillsammans med de ofvan under n:r 64—66
aftryckta handlingar bland »Samtida afskriftssamlingar angående
händelserna 1594—1598» i Riksarkivet.
H:ne f., n. h., e. f. N. vår ödmiuke tienst altid bevisendes. N.
furste, e. f. N. läte vi ödmiukeligen förstå e. f. N. schrifvelse oss medh
de ädle och välborne her Christer Clausson, friherre till Åminne, och
her Erich Bielche till Salstad, seden de upå de värf och ärender, som
the på richsens stenders vägne, som nu i Stocholm församlede äre, til
oss haft, deris muntlige och schriftlige beskedh bekommidt, i dagh
vare öfverantvardet, af hvilket vi fast oförmodendes och öfver all öd-
miuck tilförsicht förnimme, at e. f. N. nu som förr om Arboge beslut
oss beskyller, på hvilket vi dågh lichväl, thär e. f. N. sigh ihugh komme
vill, trenne resor innen oss förlagde dager och tider, så vidt som oss
häfver stått tilgörendis och mäst möijeligit, nogsampt förklaret och väl
förhåppes, at e. f. N. mädh de skäl thär äre införde, them mann icke
heller förmoder så aldelis förskiutes kunne, hade tächtz låte benöije.
Men thär e. f. N. i samme schrifvelse förmäler, at e. f. N. oss en lage
stempningh och e. f. N. underskrifne förseglede leigde bref håfve til-
sänt, på thet vi icke någon blindh undskyllen skole håfve at förebäre,
så håfve vi sådan underskrefne och förseglede leigde i sanningh intet
sedt, mykit mindre bekommit, kunne därföre intet vethe medh hvem
denn är vorden uthsändt och ty så mykit mindre den, som oss nu
vites, genvördeligen förachtet.
Så förkaster och e. f. N. oss sammeledis oss håfve varit enn orsach,
at eders f. N. rätmätige upsåt medh denn finske resen i fiordh blef
förhindret, så neke vi intet thär till, att vi samptligen medh väre medh-
bröder denn afrådde, dågh icke utan skäl, som oss syntes, och, thär
vårt trogne rådh måtte gälle, ännu ödmiukeligen gore thet samme.
Ty vi icke annet effter vårt föge förståndh kunne befinne, än at den
saken til stor vidlöfftighet ville lände och en tvifvlachtigh utgångh
där af i längden lätteligen kunne förorsakes, den vi gärne i tidh, effter
som vårt embete och trohetz plicht kräfde, thät vi och effter föreningen
och Suderköpings beslutz lydelse förmente oss utan mishagh frit vare,
vile afråde och förekomme. Men thett vi skole håfve velit spele under
tächet medh her Claus Flemmingh, där kunne hans egne bref, som
hann oss all den tiden tilskref, såsom och thät vi honom där til svaret,
1597
157
them och e. f. N. åtskillige resor häfver hört upläses, bäre där om
fast annet vitnesbördh, hvilke nogsampt uthvise, at han intet brukede
vårt rådh, eij heller sporde, hvad oss syntes i de saker han sigh thär
effter sidt ensinte hufvud företogh, dem oss fördenskull icke bör svare
till, såsom och eij heller någon skuld därföre tiläggis.
Hvad nu thät belanger, thet e. f. N. alfvarligen vil, at vi os an¬
tingen medh välbe:te her Christier Classon och her Erich Bielche dit
up til e. f. N. till Stocholm begifve skole, endeligen så lagendis, at vi
samptligen där tilstädes kunne vare den 10 augusti, eller och hvar en
ai edre (!) söner till gisler sättie och med offtebe:de gode herrer strax
dit up förskicke, såsom och där hos vår schriftlige försäkringh
gore, at vi icke allene för väre personer vele oss, meden e. f. N. här
ifrånn kan stadd vare, stille och roligen förhålle utan någre skaddige
prachticher, som e. f. N. och riket udi e. f. N. frånvare kunne till skade
lände, utan och, där något sådant igenom andre tilbiudes kunne, the
vare sigh eho the hälst vare kurin/.-, högre eller lägre, vänner eller fren¬
dér, dem skole vi effter vår ytterste förmögenhet emotstå och med lif
och godz hielpe till at förfölie, så frampt med våre barn icke handles
och hålles skall, som uti thät fall, när lyffte och tilsäijelse brutit blifver,
med gisler handles och hålles pläger, och där vi nu et af desse tvenne
vilchor hörsamligen icke effterkomme vele, då vill e. f. N. intet längre
upskof med oss håfve, utan oss till thet högste förfölie, särdelis för
däth e. f. N. förmäler oss skule håfve utbracht fulmachtz bref e. f. N.
olagvune[n] at antaste med annet mere, som i samme bref ändå vid-
löftigere förmälis, så kenne Gudh, n. f., såsom vi och kalle hvar erligh
svensk man, både högh och lagh, ungh och gammel, som oss både
förr såsom och seden vi till dätte rådz kall komne äre, kändt och
umgåtz håfve, til vitne, at vi [oss] här uti vårt k. fädernes rike och annor-
städz [icke] håfve [så] anstält och förhållit, at oss et sådant både hos oss
svenske och androm osedvanligit och endelis i sådant fall ohördt vilkor
skal bevises, at vi håfve handlet . emot vår n. k. och öfverhet, dess
edsvorne män vi äre, eller och vårt k. fädernesrike, dess trogne in¬
byggare våre förfäder för oss af urmines tidh, utan beröm sagt, vare,
vi nu äre och näst Gudz hielp sä länge liffstiden varer blifve vele, at
man oss mädh skäl något sådant anmode skulle. Ty vi ju äre här i
riket besitne och bofaste och konungen och fäderneslandet medh edh
och tryghet nogsampt förplichtede, så at yttermere försäkringh eller
gisler af oss icke med rätte kräfvis borde, sträcker sigh och för:de för¬
säkringh så vidt, at hvarken vi eller någon är mächtigh dän at kunne
förgöre(!), effter som sielfve orden i e. f. N bref thät nogsampt uthvise.
Förhåppes för den skull, såsom och tienstligen bedie, at e. f. N. oss
medh sådant ville håfve förskonet och icke sådane befalningh låthe uthgå,
som både innen och utan landz et sielfssampt rychte och effter tal gifve
kunne. Ther och e. f. N. tilmäter, at vi e. f. N. hos vår n. k. och herre
osanfärdeligen angifvit och tagit fulmachtzbref e. f. N. fientligen något
1597
tilfoge, så förhåppes vi, ath hvarken uthaf våre bref eller utaf andre vare
handlinger något sådant skall befinnes, såsom vi eij heller sådane ful-
machtzbref, som e. f. N. om förmäler, håfve begäret eller bekommit, utan
fast mere äret och af Gudh bedit, at vår n. K. måtte väl komme hit in i
sidt rike och alle saker så anställis, att ro och enighet emellen högbe:te
k. M. och e. f. N. sampt dätte riches trogne inbyggiere altidh vare
och blifve måtte, till hvilket vi ännu på thet troligeste och flitigeste öd-
miukeligen råde och förmane. Och vites oss, at vi skole håfve trachtet
effter e. f. N. argeste och ännu göra, så kunne vi medh hedh[er],
skäl och fridt samvethe därtill neche, hvilket och våre rådhslagh i boch-
stafven skole väl utvise, och (sic!) ty, om oss icke värre skulle veder¬
faris än som vi e. f. N. undt och ment, så vorde oss näst Gudz hielp
åter nögendis. Dätte håfve vi e. f. N. till ödmiukt, nödtorfteligit svar
på e. f. N. hårde bref, thät oss fast till hiertet går, tienstligen i en
hast icke kunnit förhålle, ödmiukeligen bediendes e. f. N. denne vår
frånvare och ödmiuke skrifvelse icke till något misshagh eller onåde
förstå och uptage ville, uten sigh där till fulkomligen tilförlåte, at vi
som erlige svenske männ oss roligen vele förhålle och i ingen måto
hvarken innen eller uten riches orsach eller tilfälle til någon vidlöftig-
het gifve; befallendes e. f. N. här medh sampt e. f. N. h:ne furstinne
och hele förstlige hus i Gudz milde beskydd till all långvarigh lifs-
sundhet, välmåge och furstligh, roligh regeringh tienstligen och öd¬
miukeligen. Datum Fårsa den 12 augusti anno 1598(1)
E. f. N.
Gustaf Baner. Claus Bielche. Turo Bielche.
De utskickade sändebuden återkommo till Stockholm först den 15 au¬
gusti (Calendaria Caroli, s. 118), således dagen efter mötesbeslutets antagande.
Deras ankomst gaf anledning till ytterligare förhandlingar rörande riksråden.
68 Förbön och ansvarsförbindelse af några bland ridderskapet och
adeln för de frånvarande riksråden. [Stockholm 1597 den 15
augusti.]
Samtida afskrift bland Riksdagsakta i Riksarkivet med påteck¬
ning af Johan de Mornay.
H:ne furste, n. herre, endoch at riksens r. icke håfve effter-
kommit, hvad dem af h. f. N. p[å]lagt och vi dem ombedet
håfve, utan sendt oss med de gode män, som dit sende vore,
de mundtlige svar, at de på det ödmyukeligeste bidie vare
forskonet gå till rätte med e. f. N. som sin höge öfverhetz
person, hvilken de uti den höge acht och vyrdning billigt hålle,
som en rikes arffurste och föreståndere bör hållen varda, utan
der de matte vare förvisade om e. f. N. ynnest och näde, så
ville de ödmyukligen besökia e. f. N. som sin gunstige herre
1597
159
och gärne ställe sig hörsamligen in och vare e. f. N. till öd-
myuk hielp och troget biståndh om den förenings lydelse emel¬
len e. f. N. och dem oprättet är, så, på det at vårt käre
fäderneslandh och des trogne inbyggere motte komme till ro
och enighet, bidie vi samptligen e. f. N. i underdånig ödmyukt,
e. f. N. ville n. lote alt mishagh falle för thenne vår ödmyuke
underdånige bön och vare dem en gunstig och n:t herre.
Och, effter tiden så kort är, at de för e. f. N. afresande icke
kunne komme och blifve förente med e. f. N., som de sig bör,
till biude vi oss alle vare god för dem, at de i e. f. N. från¬
vare sig aldeles roligen skulle förhålle, på det de icke håfve
sig någet at befare och e. f. N. deste tryggere om deres per¬
son vare må. Bidie fördenskull i underdånig ödmyuk e. f. N.
vill n:t late sig detta behage, vi ere på k. M:tz och cronones
vegne e. f. N. till underdanigh ödmyuk hörsamhet altid rede-
bågme.
E. f. N.
ödmyuke och underdånige
tienare.
Marwitz (!) Jörenson
Hans Akeson
Peer Joenson
Christoffuer Anderson
Niels Kafle
Arfued Suan
Arffued Månson
Anderss Suenson
Oluff Jörenson
Erich Månson
Jahan Carlson
Suen Månson
Niels Nielson.
a) Ursprungligen har stått Jörenson.
Hertig Karl uppfordrar Gustaf Banér samt Claes och Ture Bielke 69
att sända sina söner såsom gisslan. Stockholm 1597 den 15
augusti.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 93 v., jämfördt med
samtida afskrift bl. »Handlingar ang. riksråden 1596—1605» (sign.
B), hvarifrån datering och underskrift hämtats. Sistnämnda af¬
skrift innehåller följande påteckning af Hogenskild Bielke: (a tergö)
»Bekommit på Birkevik den 5 septembris och Jahan Gabrielsson
Christiern Clausfon]
Erich Bielke
Johan a Mornaij
Erland Johanson
Jacob Clauson
Axell Johanson
Jören Vlffson
Oluff Arffuedson
Jsaak Jönson2
Erland Biörnson
iöo
1597
hade levereret det tione dagen tillförenne uppå Bråbårg till min
broder her Claus Bielke efter som her inne udi nederst er videre
omberört». Efter afskriften följer med afskrifvarens hand följande
anteckning: »Brefvet är lefvereredt her Claes Bielche af Jahann
Gabrielssonn upå Bråborgh, män ingen annen tiänere man elliest af-
säije, och vi badhe bekomme brefvet uti bröllopet på Bierkevich. Och
mäden fursten thå allerede den 16 augusti var afdragen, stältes där-
upå inthet svar, eij heller påkräfdes. Benn 5 septembris anno 97.»
Vi håfve medh the edle och velborne her Christiern Claesson, fri¬
herre till Amynne, och her Erich Bielcke till Salestadh bekommit ider
schrifvelse, her Gustaf Banär, her Ture och her Claus Bielcker, och
förnimme så ther af som af andre idre bref till oss, att I aldeles blifve
vid ider stifve och ensinte mening och vele ju hvarken efther en eller
annan förmaning förklare ider om Arboge besluth, hvadh skiälige gien-
sagor I kunne håfve ther emoth att förebäre, hvarföre I ther till icke
samptycke vele eller kunne. Och endoch vi therföre både efther ider
egen dom, som I uthi Suderkiöpings besluth samptyckt håfve, såsom
och andre riksens stenders afhandlinger hade orsak nog annerledes att
fulfölie med sakerne emoth ider, så håfve vi doch alt her till sökt alle
the lidelige medel, som till enighet håfve tienlige varit. Men althen-
stund vi nu förnimme, att thet alsinthet hielpe kan, derföre äre vi
trengde till att tage till sådanne medel, som till saken tiene vele, och
fördenskuld vele ännu her" medh" som tillförende håfve ider förmanedt,
att I medh thenne vår tienere sende hit en af idre söner hvar, som
hos oss till gisslen för ider vare skole, i then acht, att I icke något
otilbörligit her i riket uthi vår fråvare företage vele, der till I ider
icke förvägre kunne, så frampt I elliest achte ider stille och roligen
förholle. Men hvar I thet icke gore vele, då moste I vare förtenkte
att blifve i then förvaring, ther vi vethe ider tillstädes blifve, och ther
I något obestånd icke företage kunnen; der I och måge vethe ider
efther rätte. [Af Stockholm denn 15 augusti år etc. 1597.]
CAROLUS.
d) Saknas B.
Förhandlingar inom särskilda stånd.
Adeln.
70 Ridderskapets och adelns förening angående ordningen vid dess
sammankomster. Stockholm 1597 den 1 augusti.
Samtida handskrift af okändt ursprung och obestämbar be¬
skaffenhet bland Riksdagsakta i Riksarkivet.
Vi effterskrifne Sveriges rikes ridderskap och adel, såsom
uppå; thenne algemene herredag, hvilken af then h:ne f., hertig
V
1597
161
Carl uthi Stockholm år etc. 97 then 24 julii berammat vart,
tillstädes vore, håfve oss uppå thenne efterföliande punchter
alltså förenat och samsatt, att, effter thet vi befinne, thet alle
ständer udi riket håfve theres förmän, som bäre åhuga och
omsårg om them, såsom clerkerit håfve theris biscopper, borger-
skapet theris borgemestare, hofmän hafva ryttmästare, kneck-
ter håfve höfvitzmän, bönder håfve theris ländzmän, men vi af
ridderskapet håfve ingen, uthan när så behöfves, att någen på
ridderskapsens vegne till öfverheten eller någon annan om före¬
fallande ärender skall sändes, så ursächte sig alle, ingen lyder
den andre och är så där till kommit, att vi af ridderskapet
altid äre blefne de sidste och der med hos hvar man miss-
tenkte, lika som skulle vi håfve någre hemplige stemplinger,
för sådanne orede till att förekomma äre vi förorsakade någen
ordning oss till rättelse att upfinna och håfve nu oss godvilli¬
gen och enhelleligen så Jiär medh förenet, thet och här efter
på alle herredager skall oss emellen hållit varda, af hele ridder¬
skapet, the till herredags af öfverheten kallade blifve, skulle
igenom lättande välias två, the ther äre förmän för ridder¬
skapet, tala och svara för dem, kalla dem samman, dem vi
och vele i så måtte vara hörsamme och lydige. Och på thet
the icke skole bäre hundahufvedet för thet, som talet blifver,
vele vi förträde dem i theta the hos öfverheten eller och andra
på väre vegna talandes varde efter vårt samtyckie, hvilket
altid för missförstånd skull skrifteligen författas skall, som och
i like måtte ded de till svar bekomme skall skrifteligen för¬
fattas.
Och the som icke lydige äre, när the sammankallade varde,
de skole strax på timman ursechte sig hos de två väre för¬
män med laga förfall eller bothe tre marker för treske till
the fattige, hvilke tre mark the strax uthlägge skole, så ofta
the ohörsamme befinnes.
Och på ded att för någres försummelse och utheblifvande
sakerne icke skulle ligge obestälte, efter att alla för månge
förfall icke mögeligit är framgent vara tillstädes, äre vi förente,
att hvart landskap sin emellan skulle välia två af de der äre
sände till herredags, de der håfve arbete för sine medbroder,
med dem de andre theres medbroder utaf thet landskapet
kunne rådslå, hvad de svare eller giöre skulle i alt thet före¬
falla kan, och skall sådane deres rådslag, svar eller mening
skrifteligen författas, och, seden ded så af hvart landzskap för
sig serskildz skeett är, skole the två, som uthvalde äre af hvart
landzskap, sampligen med deres skriftelige besked träde till de
två deres förmän och berådslå så sin emellen om alle svar och
l883/o7- Riksdagsdkter IV.
11
IÖ2
1597
giöre der ett utaf, hvilket de sedan skole upläsa för alt ridder-
skapet, förr än thet frambäres.
Och på thet att väre sampqvembder måge vara fri och uthan
alt svek och fara och talas och handlas tryggeligh med fri
röst och stemma under rosen, som orspräket lyder, efter
ther vill falla allhanda snack, tal och svar, så är af oss alle
samptyckt och bevilliget, att hvem som finnes att före ens tal
fram obuden och ens annars mening vrengier till onda och
arga, optaga eller uthsprida och thet, som i så måtte blifver
sagdt och talad i ett frytt rådslag, der allom frytt är sin skä-
lige mening tillkenne gifve, och bör vara förtegad, och till att
bakdanta och förfölia sin medbroder hemligen och uppenbar¬
ligen honom till att förderfva uthförer, denn thet gior skall
efter denne frie samptyckte föreningh aldrig vara leden udi
våre samqvembder, uthan, som ded en oadelig och ingen
dygdesam gärning är, varda räckned för en minder man och
ded straff videre undergifvin som lag säger.
Deruthöfver skole våre förmän vara förplichtede att hålla
en ren bok, hvarutinnen theris nampn, som till samme herre¬
dag utaf theres medel komme, theslikest theres nampn, som
till förmänd både för hele ridderskapet såsom och för landz-
skapen förordnede blifve, antecknade varde, ther hos och the
punchter, ther om ridderskapet tillfrågade varde, medh theres
gensvar så väll som the personer, giönom hvilke utaf öfver-
heten om någre värf och ärender ridderskapet tillfråget och
besöckt varder, och thess datum utlii år och dag granneligen
och beskedeligen skole varde uptecknade. Therföre vi och
samptligen bevilge och gifve vårom förmän mackt och myndig¬
het sig till hielp en utaf ridderskapet, then them sielff hälst
synes tiänlig vara, att samma bok klar och vid mackt hålla
hiälpa sig uthvällie och tillegne, dogh så att för:de handlings-
bok aldeles uthi våre förmäns giömme och förvarelse till then
näst ther efterföliandes herredag vara skall, och thå skole the
samma bok igen frambära och then förmänn, såsom thå uthi
like måtte med låttande af närvarandes ridderskap efter vårt
beslutz och samtyckelses bref uthvalde varde, udi händer ställe
och öfverantvarde.
Att vi dette så frivilligen och enhelleligen beslutit och samp¬
tyckt håfve, hvar vid vi och stadeligen och oryggeligen hålle
och faste blifve vele ved adelig ere, tro och lofven, och thess
till yttermere visse och videre stadfästelse håfve vi dette vårt
förenings och samsättelse bref med egen hand synnerligen och
samptligen underskrifvit. Actum Stockholm den i augusti år
etc. 97.
a) Orden som talet blifver öfverstrukna.
1597
163
Rättegrångssaker.
Borgerskapets svar om Karl Gustafsson. 71
Orig. bland Riksdagsakta i Riksarkivet.
Anno Domini 97 etc. then trettonde Augusti blef befalat af h:ne f.
och h. hertug Carl, Sverigis rikes arffurste och förestondare etc. a. v. n. h.,
att någre utaf hvart stand, som her nu på thette lofflige möte församb-
lade äre, skulle vara tillstädes och höre the puncter och käremål, som
h. f. N. äre förekomne och angifne emot h. Carl Gustaffsson, så kunne
vi fattige men och undersåter af borgerskapet, som uttöfver samme hör
varit håfve, intet annat pröfve och förnimme af tilltall och svar uppå
thenne tid, effter för:de h. Carl skiuter sig till lag och rett för opartiske
domare, än honom bör stelle borgan, ther han niuta må, eller sielf
borgan blifva, till thes saken vidare kommer till laga förhör, som lag
förmäler. Thetta är vår ringa enfaldige betenkiande, underdånige och
ödmiuke svar. Bediandes uthi all underdånighet ganska ödmykeligen,
att thett motte i then bestå mening blifva uptagit.
E. f. N.
underdånige och troplichtige
gemene borgerskapet utaf städerna.
Adelns och prästerskapets svar hafva ej kunnat återfinnas.
# *
# .
Den 16 augusti anträdde hertig Karl färden till Finland, sedan han på
ett betryggande sätt ordnat styrelsen under sin frånvaro.
Hertig Karls kungörelse angående sin resa till Finland och landets 72
styrelse under hans frånvaro. Stockholm 1597 den 16 augusti.
Samtida tryck i patentfolio, jämfördt med en i hertig Karls
registratur 1597, P. II, fol. 75 under rubrik: »Till alle stender
innan Sverigis rikis grenser att the holle sig vell i h. f. N. frå-
vare. Af Stocholm then 5 aug[usti]», befintlig afskrift, här sig¬
nerad B, tryckt hos Stiernman, Alla Riksdagars och Mötens
Besluth, I, sid. 458.
Vi Carl etc. Tilbiude edher oss elskelige, andelige och
verldzlige, ridderskap, adel, clerkeri, krigsmän, borgerskap och
menige almoge, som in om Sveriges rikes grendzer boendes
äre, vår etc. Och vele edher här medh alle, samptligen och
synnerligen, nådeligen icke förhålle, at, ändoch vi icke allenest
offte tilförende, uthan och nu effter thet beslut, som senest i
164
1597
Arboga giordt och af menige riksens ständer, som ther opå
samme tidh församblede vore, oprettet blef, håfve afferdet uthi
förlidne vinter til Finland någre gode män och vore egne
tienere, som skulle tilsäye och förmane bådhe krigsfolk och
bönder ther i landzänden at leggie nidh vapn och värie och
sigh frideligen förhålle, såsom och sielfve egenom vore bref
them alfvarligen budit, at the medh sådant opror och inbördes
blodzuthp'iutelse skulle affstå och komme här in för riksens
O
ständer tilstädhes at svare om thet vi och andre kunne håfve
them laghligen at tiltale, så häfver doch sådant alt här til
platt intet hulpet, uthan the, som vi medh sådanne värf och
ärender håfve dit förskicket, äre vordne förachtede, och the
andre våre tienere, som vi medh bref til them sendt håfve,
fängslede och ille medhfarne. Så allthenstund oss icke står til
at lide, at K. M:tz vår elskelige käre herbroders och riksens
undersåter sigh således Jenger inbördes härie och i grund för-
derfve skole, och thes land ödelagde varde, är och til at be-
fruchte, at ther vi på sådant tyranni lenger skole se och icke,
som vårt dragende embete kräfver och tilsäyer, ther medh itt
laghligit inseende håfve, at sådant öfvervåldh måtte tilbörligen
blifve afskaffet, thet Gudh oss och hele riket therföre straffendes
varder, therföre håfve vi uthi the helige Trefaldighetz nampn,
ändoch Gudh bättre endeles för sent, effter vårt rättmätige
opsått i fiord blef uthaf en part uthaf riksens rådh och theres
medhielpere förhindret, nu medh the ständers samtyckie, som
här på thenne tidh håfve församblede varit, och [3; ossa] före¬
satt at begifve oss uthi eghen person öfver til Finland, til at
laghligen stille och förtage sådan blodstyrtning och landz-
förderf, som ther opkommit är och än ytterligere af the
onde15 empne, som nu för handen äre, synes vele yppes, effter
vi väl kunne besinne, at ther opå elliest icke bother ske kan,
medh mindre vi sielfve tilstädhes komme, hvilket och the
ständers betenkiende häfver varit, som här tilstädhes komne
äre. Och effter en part af riksens rådh, så väl som någre
andre af adel, sigh aldeles ifrå the andre ständer håfve af-
söndret och icke än här til fulkommeligen förklaret på thet
som sidst uthi Arboga blef beslutet, oansedt, att vi på åtskil-
lige tidher, egenom våre uthskickede* män och schrifvelser,
håfve them ther til troligen förmane latidt, hvilket doch intet
annet är, än thet sorn K. M. och riket til välferd, ro och
enighet länder och the sielfve tilförende bevilget och samtyckt
håfve för gott och rådhsampt achtet, uthan och iemväl en part
af them ther til medh veket af riket in uthi fremmende land
och konungeriker, ther the håfve legedt och än liggie och
stemple alt ondt emellom K. M. v. e. k. h. b och oss, och kan ske
1597
165
än ther til medh hele riket förderfveligit är, föregifvendes, at
vi them skole håfve tilfoget myken öfvervåldh och orätt, så at
the icke håfve trygge och säker här i riket blifve kunnet, uthan
most sökie beskerm och tilflycht i andre konungerike, ther-
egenom H. K. M. til så stort misshagh emot oss är optend
vorden, så at H. K. M. häfver latidt uthgå sin schrifvelse til
ryttere och knechter, at the skole oss fiendtligen angripe, såsom
och them effter theres egen begären thet samme effterlåtet,
therföre kunne vi icke vette, hvadh tilförsicht vi och riket til
them uthi vår frånvare håfve kunne, och kan ske at the af
theres vanartige onde sinne, medhan vi på riksens värf och
ärender stadde äre, egenom theres osanferdige berättelse taghe
sigh före at opägge och ophisse H. K. M. til at antingen uthi
egen person begifve sig hit in i riket medh en hop krigsfolk,
effter som tidherne nu gement^ gå, thet vi doch icke vele för-
hoppes och Gudh nådeligen afvende, heller och sende någen
fremmende här til at förderfve oss och sine fattige undersåter,
ther ifrå vi H. K. M. troligen förmanet'’ och afrådt håfve,
heller och the sielfve någet begynne, som riket kunne vare
skadheligit, effter som våre historier uthvise tilförende af någre
personer uthi riksens rådh på åtskillige tidher vara skedt, ther
the håfve indragit fremmende härer och ophisset then ene
landzänden emot then andre för ingen annen orsak skuld än
af theres vanartige sinne och ostadighet, så och på thet the
håfve mott komme til stort välde och anseende och förkofret
theres egen nytto medh riksens skadhe. Hvarföre rådhe och
förmane, såsom och på vårt dragende embetes vägne biude
och befale vi edher samptligen och synnerligen, at I icke al-
lenest inbördes såsom ett rikes ledemoter och ens herres under¬
såter, medhan vi på riksens värf och ärender stadde äre, fridh-
ligen och tilbörligen emot hvar annen förhålle, uthan och ther
hos nådeligen begäre, at hvar någet obeståndh sigh uthi vår
frånvare opåkomme i någen there landzände i riket, och någet
fiendtligit af en hop orolige menniskier, hvilke the dhå vore,
högre eller lägre, opåbiudes kunne antingen emot oss eller
riket, thet I dhå ville som trogne svenske män, the sitt fädernes¬
land väl mene och öfver föregångne handlingar fast tenkie til
at hålle, hvar annan til undsettning komme och sådant medh
rådh och dådh hielpe til at förhindre och afskaffe, och them
sådant opå banen före kunne eller vele effter ytterste för¬
mögenheten emotstå och förföllie, så och them, som vi uthi vår
frånvare i alle landzänder förordnet/ håfve, hörsamhet och lydno
bevise uthi alt hvad the K. M. och riket til gagn och välferd
effter vår befalning edher tilsäyendes och biudendes varde;
ihugkommendes hvadh förening och förbund, som uthi Arboga,
i66
1597
oss och riksens ständer emellom oprettet blef, ther uthlofvedes,
at, hvar någre kunne finnes högre eller lägre, som ville uthi
någre måtte hate och förföllie någre af them, som förb:de
Arboga samqvembd besökt och then bevilliget och samtyckt
hadhe heller samtyckiendes vorde, dhå skole vi sådant, alle för
en och en för alle, bådhe nu och i tilkommende tidher för-
svare och icke tilstädie, at någen^ våldh eller förföllielse skal
ther emot tilfoget varde, uthan medh hvar annen opsatt håfve
lif och all förmögenhet, hvilket om thet icke skulle hållit varde,
dhå ville thet lände K. M., riket och'5 thes trogne inbyggere
til en oboteligh skadhe och viss undergång och förderf. Ther
hvar och en må sigh fulkommeligen tilförläte och, medhan tidh
och tilfelle är, hielpe til sin egen och riksens skadhe och för¬
derf at afvende och förhindre. Edher samptligen, synnerligen,
nådeligen Gudh befalendes. Af Stockholm, then 16 Augusti,
år etc. 1597.
CAROLUS.
o) Rättadt efter B. b) Saknas B. c) gode tillägger B. d) alment B. e) varnadt B,
f) till fcrordnedt B. g) någrom B. h) alle tillägger B.
I enlighet med hvad i det ofvan aftryckta patentet säges, tillsatte hertigen
i olika landsändar någre gode män, hvilka, såsom det heter i fullmakterna, »på
befestninger höfvidzmäns dömet och på landet befalningen hafva skole», och
som äfven skulle ha i uppdrag »att lathe ther i landzänden förkunne thet
besluth, som ständerna her i Stokholm på thenne tidh håfve uprättet, så
och väre öpne tryckte mandater, som vi öfver hele riket håfve lathit uthgå.»
I öfrigt skulle de — om så behöfdes med väpnad hand — upprätthålla
ordningen hvar i sin landsända, öfvervaka dem, som där reste kring, samt
tillse, att icke något af kronans ägendom frånhändes densamma. Huruvida i
alla landsändar dylika höfvidsmän verkligen tillsatts, kan jag; ej uppgifva; jag
har funnit fullmakter för Axel Ryning att vara höfvidsmän öfver Stockholms
slott och län (orig. dat. d. 16 augusti 1597 bl. Kungl, koncepter i Riks¬
arkivet) samt för Johan Gabrielsson (Oxenstierna) till Lindö att vara höfvids-
man för Linköpings slott och öfverste befallningsman öfver Östergötland,
hvarvid till hans medhjälpare insattes Ture Jakobsson (Rosengren) till Grens-
holm och Per Bagge till Söderby (afskrift daterad den 14 augusti x 597
Ture Jakobssons hand bland »Handlingar rörande politiska förhållanden
1595—98» i Riksarkivet); den 2 september öfversänder hertigen från Kastell-
holm på Åland en dylik fullmakt för Magnus Brahe att vara höfvidsmän
öfver Arboga stad, Kungsör, Noraskogs och Lindes bergslag samt Skinsäcke-
berg (hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 114 v.).
I hertig Karls registratur 1597 P. II, fol. 100 v. finnes under dateringen
»Af Stocholm den 16 augusti 97» en förskrifning af dem, som i hertigens
frånvaro skulle hafva befallningen i de olika landsändarne. Denna förskrif¬
ning har följande lydelse.
Vi underschrifne etc. bekiennes och för allom vitterligit giöre, att,
efther then h:ne f. och h. h. Carl, Sverigis rikis arffurste och före-
ståndere etc., v. n. f. och h., häfver varidt förorsaket uthi egen furste-
1597
167
lig person att begifve sig med något folk uthöfver till Findland att
stille och förtage thet buller och opror, så och store blodzuthgiuthelse,
som Gud bättre sig ther i landzänden yppet häfver och än ythermere
kunde framgång håfve, hvar sådant nu medh tidhen icke motte före-
komit och förhindredt blifve, så häfver h. f. N. förthenskuld uthi sin
fråvare betroedt oss någre uthi hvar landzände att håfve flitig acht och
tillsyn, thet allting må lagligen och skickeligen tillgå och ingom någon
vold eller oförrätt tillfogedt varde. Derföre lofve och*tillsäije vi her
medh samptligen och hvar för sig serdeles på vår christelige tro, ade-
lige äre och redelighet, att vi K. M:tz till Sverige och Polens etc.,
v. a. n. herres, och vårt kiere fäderneslandz gagn och bäste vethe,
sökie och befordre vele och skole, schade och förderf förhindre och
afverie. Och efther h. f. N. achter sig pä någon tidh blifve her ifrå,
derföre, om något obestånd sig i midlertidh, thet Gud förbiudhe, på
thenne side i riket yppes eller och något fiendtligit anthingen emoth
h. f. N. eller riket tilbiudes kan af någre orolige personer, the vare
sig inrikes eller uthrikes, då vele vi h:te h. f. N. hertig Carl icke und-
falle, uthan medh thet krigsfolk, som qvart blifver, och andre stenders
samplige tillhielp h. f. N. undsättning, hielp och bistånd giöre med
lif, blod och all vår förmögenhet, såsom och elliest alt obestånd, som
her i riket sig yppe kan, hielpe att förekom me och afverie, sä mykit
oss möijeligit vare kan, thet vare sig antingen med voldh eller elliest,
som vi fogeligest och bäst kunne. Och ther vi någre kunne öfver-
träde, som något buller eller opror åstadkomme och opveckie kunne,
då vele vi them antaste och uthi god förvaring holle, till thess Gudh
hielper h. f. N. medh helsan tillbake igien, såsom och elliest uthi alle
matho så förholle, som hvar serdeles fulmacht och instruction h. f. N.
efther sig latidt häfver i bokstafven utviser och förmeller. Oss så sant
Gudh hielpe till siäl och lif.
Den i förskrifningen åberopade instruktionen1) finnes i registratur-ren-
skrift bland kungl, koncepter i Riksarkivet och lyder på följande sätt.
Instruction och undervisning, som then h:ne f. och h. h.
Carl, Sverigis rikis arffurste och föreståndere etc., häfver
gifvit och förestelt then h:ne f. h. Gustaf, hertig till Saxen,
Engeren och Westphalen, h. f. N:s kiere systerson, och the
edle, velborne och velbyrdige herrer och gode män, som
h. f. N. uthi alle landzender her i riket förordnat häfver att
håfve befalningen uthi h. f. N:s frånvare, ther efther the sig
rätte och förholle skole, om k. M. till Sverige och Polen
etc., h. f. N. elschelige kiere herrbroder kommer i riket,
') Jfr den ofvan å sidd. 141 ff. aftryckta instruktionen.
i68
1597
medan h. f. N. på then findske rese stadder är. Actum
Stochholm then 20 augusti år 1597.
. Först, hvar så hende, att k. M. komme i riket igien, medan h. f. N.
uthi Findland stadder är, och achtar begifve sig först ådt Stochholm,
efther som förmodeligest är, ther h. k. M. och skall inlåthen blifve
och efther lägenheten ther tilbörligen undfången varde, då skole the,
så snart the förnimme, att h. k. M. är kommen i skiären, lathe h. k. M.
förstå, hvad h. f. N. förorsaket häfver att tage samme finske rese före,
nembligen att, endoch h. f. N. på ådtskilielige tider häfver schrifvit
h. k. M. till, att h. k. M. af konunglig macht och myndighet ville
afskaffe thet opror och landzförderf, som ther i landzänden opkommidt
var, och både medh onde och gode förmanedt adelen och krigsfolket
ther i landzänden, att the medh thet odrägelige borgeläger, opror och
tvedrecht, som the sig företagidt håfve, skulle afstå och lathe sig nöije
medh then förordning, som krigsfolket på thenne side giord är, hvilke
sig icke mindre för riksens fiender håfve bruke latidt än the finske;
så häfver doch sådanne schrifvelser, budh och förmaninger platt inthet
hulpet, uthan när som bönderne icke håfve sielfve haft, ther af the
håfve lefve kunnidt, än sedan sådant odrägeligit borgeläge förmått uth-
giöre, och fördenskuld af högste nöden tvungne, då hafer krigsfolket
them jemmerligen mördet och ihielslagidt, så att sådant tyranni icke
tillförende någon sinn hört är. Och när som h. f. N. häfver schrifvit
them till, att the medh sådant otillbörligit och skadeligit förehafvende
skulle afstå och komme in för h. f. N. och riksens stender att svare
om thet h. f. N. kan håfve them lagligen att tilltale, då håfve the
gifvit en hop spotske ord till svar, fengslede h. f. N:s uthskickede
tienere och bevist h. f. N. mykit förtret, hån och spott. Så efther icke
ännu sådant buller ther i landzänden stillat är, uthan kan och af the
empne, som ther på ferde äre, lätteligen än ytermere ölycke sig föror-
sake, hvar sådant icke i tidh lagligen förekommit vorde, derföre
häfver h. f. N. medh någre the förnempste stenders samptycke most
tage sig samme rese oppå, på thet att sådant landzförderf igienom
h. f. N. egen persons närvare deste lagligere och fogeligere kunne
stillet blifve. Doch hvar h. f. N. för visse hade vist, att h. k. M:tz
hemkompst i landet sä snart skie skulle, hade h. f. N. ther medh haft
fördrag, in till thess h. k. M. hade hemkomit, hvilken sedan på
konungligit kall och embethes vegne thet sielf hade giöre kunnet, men
efther om h. k. M:tz hemrese häfver varit ovist, och h. f. N. icke thet
ringeste var ther om vitterligit, när h. f. N. sig pä resen begaf, förseher
sig h. f. N., att h. k. M. sådanne h. f. N. omsorg och omvårdnat om
k. M:tz och riksens gagn och bäste lather sig behage och medh all
konunglig broderlig benägenhet och alt gott igien åthniuthe. Dernäst
skole the fegne h. k. M. på thet bäste sätt, som the kunne, och der
brede vid lathe h. k. M. förstå, att the på h. f. N., theres egne och
1597
169
menige riksens stenders vägne håfve någre nödtorftige verf och ärender
medh h. k. M. att förhandle, der oppå the h. k. M:tz uthtryckelige förkla¬
ring och försäkring begiäre skole, och skole the sådant framföre vid thenne
eftherschrifne mening:
Efther menige riksens stender, högre och lägre, andelige och verdzlige,
bekienne sig skyldige fast och oryggeligen holle, såsom the och obrotz-
ligen hollidt håfve, then edh, trohet och tryghet, som the h. k. M. lofvat
och svoret håfve, så håfve the och then visse tillförsicht till h. k. M., att
hvad k. M. sine trogne undersåter, menige Sverigis rikis stender, högre och
ringere, andelige och verdzlige, uthi sin konunglige croning deremoth
igien lofvet och svoret häfver, oförkrencht och uthan förändring troligen
och fullkommeligen holler och fulborder, så att menige riksens stender icke
måge håfve orsak sig ther emoth beklage och besväre, ändoch någon be-
sväring vell kunne finnas, så vill man doch h. k. M. thet icke tillrechne
uthan onde meniskior, såsom der till äre vollendes, och hvadt som kan
brutidt och försehedt vare, att sådant motte afskaffat och uthur vägen
tagidt varde, på thet att alle riksens stender dess vissere och fastare till¬
försicht och förtroende till h. k. M. håfve måge, och her efther icke yther-
mere må handlat och företagidt blifve uthi något, thet som h. k. M. medh
liflig edh och konunglig schriftelig försäkring riket svorit, tilsagdt och be-
brefvat häfver, der af riket, edh och försäkring, desslikes s. konung Gustafs
testamente, Sverigis lag och andre afhandlede och besluthne handlinger,
det h. k. M. och sådant ovägerligen stadfester, och hvadht som theremoth
af någre kan handlat och bruthidt vare, efther samme beslutz lydelse,
tilbörligen straffe lathe.
Till thet tridie, att h. k. M. fulkomligen lofver och tillsäijer, thet h.
k. M. ville lathe komme till lagligit förhör emilian h. f. N. och en part af
riksens rååd, och hvadh som the kunne befinnes vare brotzlige uthi, att
the therföre motte tilbörligen straffede varde.
Till thet fierde, skole the och begere, att h. k. M. vill afdancke och sende
tilbake igien hvad fremmande folk h. k. M. kan håfve medh sig såsom och
the personer, som uthi k. M:tz rådslag och canzeli, medan h. k. M. häfver
uthanrikes varidt, äre brukede vordne, hvilke håfve råedt h. k. M. till
alt ondt, som äre Lindorm Nielsson till Gäleredt, Jöns Tidichsson, D. Sa¬
muel, Peder Pott, Peder Rassmusson, Erich Falck, Lasse Andersson
och andre flere, Erich och Arfwid Giöstafssöner, Erich Sparre, Steen
Bahnär och Jören Posse, som uthan skiäl och gifvin orsak her uthaf landet
vekne äre, item Claes Slatte, desslikes Jonas Petri etc. Så skole the och
begiere, att h. k. M. icke flere prester antingen svenske eller af annen nation
her i riket hos sig beholle heller bruke vill, än som uthi h. k. M:tz capelle
kunne behöfves och h. k. M. sig tillförende medh sin kiere herr fader, christe-
lig och högloflig i åminnelse, och någre af riksens rådh, doch h. f. N. oveter¬
ligen, förenedt och uthlofvadt häfver.
Till thet fempte, att h. k. M. icke vill bruke någre af the befalningz-
män och fougder, som bevisligit är, att håfve varidt h. k. M:tz her fader
Riks dag sakter IV.
1597
.såsom och h. k. M. och cronon otrogne och medh theres fordel uth-
sugit then fatige almogen all theres förmågo, der medh the sig richtedt
och förkofredt håfve, att sådane måtte therföre tilbörligen straffade
varde.
Till thet siette, att h. k. M. och fulkommeligen försäkrer, att hvadh
som obetalt är, af thet som h. f. N. häfver gifvit sin försäkring oppå, både
kiöpmän och andre, som cronon skyldig är, och till dess bäste är optagidt
och uthlagdt, må sedan uthan någon giensäijelse, och efther såsom riksens
lägenheter kunne tillsäije, till fyllest betalte och förnögde varde af then
opbörd, som them förschrifven och tillsagd är, att h. k. M. eller h. f. N. och
cronon ther af icke något förtal håfve motte.
Till thet siuende, när the h. k. M. om thette förtalde håfve tillkienne
gifvit, skole the lathe h. k. M. förnimme, at efther h. k. M. är kommen så
oförmodendes i riket, och så månge ådtskilielige befalninger äre uthaf h.
k. M. uthgongne, medan h. k. M. häfver varitt uthlendes Stadder, att h.
f. N. icke rätteligen vedt, hvad h. f. N. så vell som andre flere sig skole
håfve till h. k. M. att försehe, derföre är them i betalning gifvet, att lathe
h. k. M. förnimme, thet the thesse befästninger till försäkring i hender be-
holle vele, in till thess h. f. N. kan komme ifrån Finland och h. k. M. sig
på thesse och andre nödtorftige saker, som h. k. M. och hele riket viderkom-
me, nogsampt förklaredt häfver, och bidie h. k. M., thet h. k. M. thet icke
till något misshag optage vill, althenstund höge nöden och thenne tidz lä¬
genhet thet annars icke medhgifve kan, vele doch altid vare ochblifveh.
k. M.tz rettrådige och trogne undersåther och holle h. k. M. samme be-
festninger till trogen hand. Äre deremoth igien i then visse förhopning,
att h. k. M. icke allenest holler obrotzligen sin konunglige en gång giorde
edh och försäkring, uthan alt thet, såsom ther emoth kan vare handlet,
afskaffer, och denne theres pålagde verf och betalning allemådigst varder
beviliandes.
Till thet ottonde, hvar nu så hende, att h. k. M. icke komme till Stock¬
holm, uthan kunde till efventyrs lende till Calmarne, så skole the, som
oppå slottedt äre, gifve h. k. M. the svar, att them är i betalning gifvit
att holle slottedt h. k. M. till trogen hand, doch h. k. M. heller någon annan
der oppå icke förre inlatha, än h. f. N. komme ifrån Findland igien och
håfve h. f. N. och riksens stender oppå thet sätt försäkret, som them är
beskied gifvit. Elliest skole the h. k. M., medh dess medhfölie, befordre,
medh hvad deel the bäst giöre kunne. Och kommer der någon annan, som
något voldsambligit ville tilbiude i konungens nampn, ehvem den och
varder, då skole the honom på thet sätt undfå, som ther till tiener, och
theres förre instruction uthviser, der om vi och gienom våre öpne bref till
alle, hvar uthi sitt stånd i alle landzänder, en trogen förmaning giordt
håfve, att the hvarandre icke undfalle uthan medh rådh och dådh manligit
och trogidt bistånd giöre vele. I skole förthenskuld, hvar så trenger, med
the andre giöre itt i saken, ider till hielp och försvar etc.
1597
171
Den tjugonde sände hertigen från Gröneborgssund (i Furusundsleden)
till Axel Ryning en avskrift av instruktionen, som färdigställts först på resan
till Finland (Hertig Karis registratur 1597, P. II, fol. 103 r.).
* *
*
Av den ovan (s. 166 f.) tryckta förskrivningen av befallningsmännen i de
olika landsändarna finnes ett odaterat original bevarat, undertecknat »Axel,
gref til Rasborg; Erich Bielke; Swanthe Bielckhe» (»Handlingar angående åt¬
skilliga Sigismunds anhängare» i Riksarkivet). Urkunden bär a tergo påteck-
ningen: »D. Axils, Erich, Swante Bielkers förschrifning». Med Erik Elofssons
hand har tillfogats »när h. f. N. drog åedt Finlandh».
Efter riksdagen skrev sig greve Axel »gubernator uti Vestergötland»
(Västergötlands handling 1597 n:o 10 i Kammararkivet). Svante Bielke titu¬
lerar sig »min allemådig:te herres och konungz tilförordnede ståthollare på
Cronebergh och öfuer tijo häredz lagh udi Smålandh» (Smålands handling 1598
n:o 11 i Kammararkivet: brev av 6 juli 1598). Av de samtidiga upplandshand¬
lingarna i Kammararkivet framgår, att Erik Bielke var ståthållare på Upp¬
sala slott och i dess län. Enligt Svante Bielke insatte hertig Karl, då han år
1597 begav sig på den finska resan, ståthållare i alla landsändar, varvid han
efterlät dem alla sakören i deras befallningar (se hans nyss citerade brev av
6 juli 1598).
* *
*
Kallelsen till Stockholmsriksdagen hade utlovat alla, som infunno sig
till riksdagen, 'fri fordenskap i vägen av och till’ samt nödtorftigt uppehälle
under mötet (se ovan s. 80). Löftet överensstämde med ett äskande, som
framförts i ett av adeln på Söderköpings riksdag 1595 ingivet besvär,1) och
som sedan upprepats i en odaterad inlaga (juli 1596?) av Hans Åkesson, vilken
utsänts av västgötaadeln till det inkallade utskottsmötet i Stockholm som¬
maren 1596. Hertig Karl sköt emellertid i en proposition (augusti?) 1596 till
ständerna på grundval av äskandet i Hans Åkessons inlaga frågan till ständer¬
nas vidare provning.2) Utfästelsen i riksdagskallelsen har dock måhända i viss
mån harmonierat med gammal praxis; i varje fall synes det av mantalslängderna
för vissa kronans slott, som om de till och från riksdagen i Arboga 1597 resande
frälsemannen ej försummat att på vägen gästa kronans fogdar. Att man nu ej
undlät taga fasta på hertigens löfte framgår bl. a. av några notiser i landskaps-
handhngarna i Kammararkivet. Räkenskapen för Östkinds och Lösings hära¬
der 1597 (Ög. handl. 1597 n:o 10) upptager utgiften för »grefwe Axell udi
ett nattleger i Österhusseby prestegårdh på reesan till herredagen udi Stoch¬
holm, ther på quitens [av grevens hovmästare Knut Knutsson] datum then
26 julij anno 97». Anders Larssons räkenskap för Nyköpings slott 1597 (Söder¬
manl. hdl. 1597 n:o 2) upptager bland utgifter för månadskostema utgiften:
»Till grefue Axels båthar ifrån Söderköpijngh och till Stocholm efther B[ertil]
H[anssons] zedel 1 8julii» [1597]. Enligt 'sedeln', som bilagts räkenskapen, ut¬
gick även proviant »till 8 båtzmän till 14 dage kost, som folie samme 2 [skare]
båtar». Räkenskapen för Rönö och Jönåkers härader 1597 upptager även ut-
!) SRA 3, s. 632.
2) Hans Åkessons inlaga och hertigens proposition, båda odaterade, förvaras bland Riks-
dagsakter i Riksarkivet och äro avsedda att jämte ett flertal andra akter och urkunder publi¬
ceras i supplementet till denna del.
172
1597
gift till greve Axel på bröd och öl m. m. bland annat den 27 juli 1597, vilka per¬
sedlar enligt Lars Trulssons kvitto uttagits samma datum till grevens bespisning
hos herr Erich i Lunda samt i Gelersund (Södermanl, hdl. 1597 n:o 10.). Beträf¬
fande greve Axels avresa från riksdagen lämna räkenskaperna 1597 för östgöta
bergslag (Ög. handl. 1597 n:o I, fol. 30 r.) och för Göstrings och Lysings hära¬
der (Ög. handl. 1597 n:o 12) upplysning om hans förtäring under åberopande
av hans 'sedlar’ respektive av 3 och 5 september. Enligt den som verifikation
till sistnämnda landskapshandling bilagda avskriften av grevens kvitto hade
han den 5 september erhållit ett 'betemål' av »Jöns i Ödesiö» (o: Ödeshög).
Enligt Ög. handl. 1598 n:o 10 erhöll greven nattläger den 4 september 1597
av herr Jonas Haquini i Nykyrka (nu Västra Ny) och förtäring den 5 sep¬
tember av herr Lars i Rogslösa. Enligt mantalsregistret för Örebro slott
1597 (»Slott och Gårdar, Örebro» i Kammararkivet) gästades slottet under
veckan 28 aug. — 3 sept. T597 en dag av greve Axel (själv 40:de) och Svante
Bielke (själv fjärde). De återvände då tydligen från riksdagen. Enligt samma
längd har Jost Kursell lämnat slottet den 30 juli och återvänt dit den 23
augusti, tydligen från Stockholm. Längden upptager även bland främmande
under veckan 17—23 juli två bönder från Västergötland till riksdagen (under
en dag), under veckan 24—30 juli Bo Ribbing (själv tredje) och Per Jönsson,
knekthövitsman (själv andre), båda en dag, samt under veckan 21—27 augusti
»Annderes Gumundsson (själv fjärde). Axel Johansson (själv sjätte), Boo
Ribbing» (själv tredje), alla under en dag. Dessa tre hava bevisligen närvarit
på riksdagen. — Den 13 juli 1597 uppbar enligt samma års räkenskap för
Stegeborgs slott (Ög. handl. 1597 n:r 10) Per Bagge (till Söderby) specifi-
erad förtäring på resan till 'herredagen udhi Stocholm’. Per Bagges sigill
hänger även under riksdagsbeslutet (se ovan, s. 139). Men enligt 1597 års
räkenskap för Linköpings hus (Ög. handl. 1597 n:o 11) befann han sig den
9 aug. 1597 i Linköping, varför det synes, ifall detta datum är riktigt, som om
han åtminstone för en tid lämnat Stockholm före riksdagens slut. Enligt den
ovan citerade räkenskapen för månadskosterna på Nyköping 1597 framgår
slutligen, att befallningsmannen på slottet, Lasse Västgöte, begivit sig till
Stockholm 'med sitt sällskap’ den 28 juli samt att Jeronimus Birckholtz reste
till huvudstaden den 29 och Libert Kauer den 30 juli. Då Töres Haraldsson,
Lasse Jakopsson, Anders Andersson och Gustav Eriksson den 43 veckan (i
slutet av juli) gästade Linköpings hus, voro de förmodligen på resa till herre¬
dagen (Ög. handl. 1597 n:o 11).x)
» *
*
Om de på mötet utanordnade herredagspengarna lämna landskapshand-
lingarna i kammararkivet också några upplysningar. Ög. handl. 1598 n:o 14
upptager en utgift till borgmästaren i Vadstena, Måns Olsson, på 4 spann korn
enligt följande verifikation, utställd av ståthållaren på Vadstena slott, rytt-
mästaren Torsten Christofferson (av Forstena släkt).
Torsten chris- Efter thet högbome furste hertig Karll h. f. N. hafuer nådigst försäk-
t0temästare l"oc^ l°fuat de härredagzkaraner, som til denne senaste rijkzdagh utij Sto-
kolm församblede wore, til hiälp til deris förtäring, så och för h. f. N. hastige
afresände icke något fulkomligh afskied gafz: derföre hafuer iag oppå
öfuerhetens nådige behagh efterlåtit Månns Olssonn, borgemestere i Wadz-
x) I Stockholms slotts mantal 1597 (Slottsarkivet) upptagas Carl Carlsson, Anders
Lindersson, Tönne Jöransson, Johan Gabrielsson, Karl Sture, Anders Gudmundsson, Bo
Ribbing bland främmande för kortare tider under riksmötet.
1597
173
stene, med sig innehafue tuå tuner spannemål, som han utgiöra skall af
sitt landgälle, at så i såning är med egen hand underskrifuit. Actum Wadz-
stene 15 octob. 97.
Räkenskapen för sommarskatten 1597 av Öland (Smål. handl. 1597
n:o 14) upptager en utgift av 9 daler, som »Annders Larson, fändrichz luthe-
nant, och Jngemar föreren bekommet till Stogholm till den häredagh, som då
beramet wart, lijke som andre befelspersoner uti annor fougderij på samme
tijd bekomme». I räkenskapen för Norra och Södra Möre 1598 (Smål. handl.
1598 n:o 5) är antecknat, att »f. N. gunsteligen gifuit Suen Spinke, knicte-
höfuidzman i Södermörhe, sielf tridie, när dee wäre till Stocholms herredag, ther
på h. f. N. zedel, gifuin then 16 augusti 97, som och hans quittens förmäler,
gifuin then 3 decembris 98 penninger — 9 daler». Detta kvitto är i orig. be¬
varat i räkenskapen och lyder
»Bekienner jag Suen Persson, höfuitzman öfuer en fenika Smålandz
knechter, att hafua upborit af w: Suen Persson, fougte uthij Söra Möra
saköras peninger nijio daler för then förtärning, som jag sielf tridie wid
Stocholms häradag haft hafuer. Att så ij saningh ähr under mitt signet.
Datum then 3 decembris 98.1)
(Sig. S. P.)
I Erik Anderssons räkenskap för Tjust, Tuna län, Säfvede och Aspelands
härader 1598 (Smål.handl. 1598 n:o 3) står antecknat, att »Oluf Personn, fändrich
under Jöns Göstafzons fä(nnika)» bekommit 12 daler i tärepenningar, för det
han (själv fjärde) varit till Stockholms herredag anno 97 »efter .f N. hertigh
Carls zedel och medh egen handh underschrifuet». I räkenskapen för Östra
härad och Norra Vedbo 1598 (Smål. handl. 1598 n:o 8) finnes en kopia av hertig
Karls 'sedel' daterad Stockholm den 16 augusti 1597 till fogden Lenart Jörans¬
son, »att tu leter thessa tuå ryttara, under Arffuidh Drachas fhane utij tin
befalningh boande, bekomma huardera tre daler peninger för den täringh de
utij Stocholms herradagh förtärde». Enligt en marginalanteckning vid brev¬
avskriften hette ryttarna Jon Brunsk och Per trumetare. Enligt en annan
avskrift i samma handling utkvitterade »Jon Brunch, quartersmestar under
Arffvidh Draches phaan», (enligt hertig Karls sedel) i Östra härad den 7 de¬
cember 1597 sex daler penningar.
Enligt Militieräkenskapen 1594 n:o 37 i Krigsarkivet erhöll hövitsmannen
Ebbe Persson för en fännika västgötaknektar jämte hans fänrik (Börje Nilsson)
9 daler penningar »till Stocholm i förledne sommer 97 till täre». I samma räken¬
skap finnes en avskrift av fogden Anders Mårtensson till Karstorps intyg
(daterat Kinna härad den 25 augusti anno 96 [!]) om utbetalningen av denna
utgift.2)
* *
*
Den 16 augusti begav sig hertig Karl från Stockholm på väg till Finland.
Under resan handlade han ärenden, som stodo i samband med den vid avresan
knappast helt avslutade riksdagens verksamhet. Den 20 utgick instruktionen
för ståthållarna (se ovan s. 167 ff.). Den 22 återgav hertigen från Grönborg herr
*) 98 ändrat från 97.
2j Då Ebbe Persson och Börje Nilsson enligt ett dokument, som skall intagas i detta
bands supplement, verkligen bevistat riksdagen, torde ingen tvekan råda om att ovanstående
notiser hänföra sig till detta möte.
174
1597
Magnus Brahe Haråkers och Fläckebo socknar i Västmanland som pant och
förlänade honom följande dag med Trögds häradsrätt. Härom avläts ’af
Gröneborg then 23 aug.’ följande skrivelse till Magnus Brahe (hertig Karls
registratur 1597, P. II, fol. 107 r.; ett öppet brev på Trögds häradsrätt utgick
enligt samma källa (fol. 116 r.) från Kastelholm den 2 september).
Wår etc. Wij sende ider her medh her Magnus Brahe wårt bref till
fougden oppa Westeråhrs, att han ihnrymmer ider the twå sochner, som
I tillförende hafwe till underpanth haft, hwilke wij nådigst åhre till-
fridz, att I så her efther som tillförende för samme underpant beholle
måge.1) Der hoos wele wij ider och nådeligen icke förholle, att efther wij
för någon tijdh sedan hafwe latidt wederkiennes then heredzrätt Trögd,
som ider broder tillförende eftherlathin war, allthenstund han är af then
påfweske religion och förthenskuld efther Suderkiöpingz och andre be-
sluthne handlinger icke bör någon förläning af cronones hafwe, hwilken
wij sedan förlänthe Hans Åkeson, men althenstund han nu uthi Stoch¬
holm medh någre andre syndrede sig ifrå oss och flere the förnempste ®
stender, derföre wele wij icke tillathe, att han then beholle skall, uthan
wele ider then nådigst efterlatidt och förlänth hafwe. Hwarföre wij och
her medh tillstå, att I then wederkiennas och beholle måge, och förskaffe
hwar och en, hwad laag och rätt medhgifwer, efther som sådant idert em-
bethe fordrer och kräfwer och wij oss till ider försehe, såssom och förma-
nedt hafwe, att I giöre wele. Gud befalendes. Af Gröneborg ut supra.
a) Står förmenpste.
Om den fångne herr Karl Gustafsson avläts till ståthållaren på Stock¬
holms slott följande skrivelse från Gröneborgssund den 23 augusti (hertig
Karls registratur 1597, P. II, fol. 107 r.)i
Wår etc. Wij wele ider, Axill Rynning, nådeligen icke förholle, att
her Carl Giöstafsson hafwer oss i underdånighet latidt besökie och ödmiu-
keligen begiereth, att han måtte komme uthi borgen hender oppå någre
lideligere wilkor, ähn som wij honom tillförende hafwe latidt tillsäie och
wij begiereth hafwe. Så ähr ther oppå wår mening och swar, att hwar han
kan bekomme the löfthesmän, som under een wiss försäkring säije godh
för honom, att han will blifwe i Stochholm tillstädes, till thess Gud will
foge oss medh helsan och behollen reese tilbake igien och imidlertijdh
inthet stemple hemmeligen eller oppenbarligen medh bref eller budh, och
så frampt han undwijker heller något obestånd i wår fråware åstadkom-
me, att the thå sware både för honom och thet han sig företagidt hafwer,
då ähre wij nådigst tillfridz, att han må blifwe ther i Stochholm på egen
omkostnedt bewaket, doch skole the, som i löfte gå, gifwe ther oppå theres
förschrifning. Eliest hwar han sådane löfthe icke får, då skall han ther
i Stochholm medh wacht wel bewaket blifwe, oahnsett att wij tillfö¬
rende hafwe befälet lathe fordre honom till Gripzholm, och icke warde
*) Se hertigens brev av Gröneborg den 22 augusti tiil Bryniel Månsson (Hertig Karls
registratur 1597, P. II, fol. 106 v.).
1597
175
tillstadt i Stochholm att gå öfwer rennestenen, och skall icke hafwe
underholdning på flere personer af slottedt, ähn för sig sielf, hans hustru
och barn och twå piger medh en karl och en dreng. Derhos ähr wår nådige
wilie, att I oförtöfwat lathe oss förnimme, om adelen, som ther i Stoch¬
holm ifrån Westergöthland, Småland och Östergötland församblede wörö,
ähre ther ähnnu tillstädes, heller om the förskingrede ähre, så och
hwilke som ther ähnnu kunne tillstädes ware. Gudh ider befalendes.
Datum ut supra.
* *
*
Förhandlingarna på Stockholms riksdag, ständernas där fattade beslut,
hertigens finska resa och tillsättandet av de nya ståthållarna, som avgåvo
särskilt bindande trohetsförsäkringar till hertigen, väckte stark oro bland de
rådsherrar, som ej bifallit Arboga riksdags beslut men likväl stannat kvar i
landet. Greve Erik (Brahe) hade samtidigt med eller något före Stockholms-
riksdagen i brev till Axel Leijonhufvud antytt sin villighet, att ställa sig till
hertig Karls förfogande i fäderneslandets tjänst enligt Söderköpings beslut
(med undantag för trosfrågan), om hertigen återgav honom sitt förtroende.
Han tillskriver nu från Alvhem i Västergötland den 10 september1) den
nyss från Stockholm återvände greve Axel följande brev (som tillsammans
med det nyssnämnda är bevarat i samtida avskrift bland »Handlingar ang.
riksråden 1596—1605» i Riksarkivet).
Welborne grefue, kiere frände, broder och suager, efter jagh för¬
nimmer min B. ware heemkommen till Jöneköping, huilket mädh min
B., hans kiere gemhals och unge herskaps heise och glädie skeedt uare jagh
broderligen och kierligen önsker, hafuer jagh icke kunnedt underlathe
sadant min B. broderligen congratulere, och der bredewedt min longlige
olägenheet, huilken mich på denne min arflige rättigheedt, huilkedt och
än fast meere dagligen öfuer alle höfue blifuer emoth mich och de mine
öfuedt och tilfogedt, mich udi beste meening adt beklage och besuäre. Och
kan intet annet tro, ehn om förbe:te fortreedt, skade, spåt och förtaal, jagh
daglige måtte höre och undrage, min argeste fiende, den min wederlijke
wore, heller och annen, den adelsblodt hådhe uthi sit bröst, allt sadant uare
wetterliget, skulle han för exempel skull icke hafue till sadant någet behag,
mykit mindre hoppes mich min B. annedt än heröfuer ju hafuer een
broderlig compassion och mädhlidende. Så efter jagh hafuer förnummit,
adt min B. ähr förordnet till landzherre udi denne landzände, dedt jagh
honom och udi lijke måtte will broderligen hafue gratuleret och mykedt
lycke önskedt, hafuer jagh thes till större tilförsicht min B. ju kommer
migh till thet beste ihug och på k. M., a. w. n:ste h:es, och sitt dra-
1 Enligt grevens chifferkalendarium (Skoklostersaml. I, kvart. n:o 27) reste han
16 september (ny stil) från Kungälv till Alvhem. Brevets datum förvånar, enär greve
Axel knappast återkommit till Jönköping före den 7 september. I Erik Brahes kalendarium
nämnes under höstmånaderna 1597 blott ett brev till Axel Leijonhufvud, nämligen av den 5
oktober (ny stil). Det är dock ej osannolikt, att ett annat avgått med Anders Håkansson,
som enligt samma källa den 21 september (ny stil) drog till Visingsborg.
176
1597
gende embethes wägne den langlige orättlige molestation och intrång
mich skeedt ähr och ännu dagligen wederfahres afskaffe och förbiude welle.
Huadt belanger konungz mich för 5 manedt sedan tilskickede konglige
defens och försuarelse bref,1) den jagh allenest här i sochnen hafuer publi-
cere och förkunne lathet,2) är nu på thet aller seneste migh och min lämpe,
den f. N. fougde, ländz- och fierdingzmän hafue udi alle måtte försmädet,
till försuar och bewis skeedt, och h. f. N. uthi ingen måtte till preiudicium
och til förtreedt. Elies hådhe jagh ifrå den 21 maii jagh dem bekom och
in till nu icke haft dem fördolt, hafuer och samme bref (för Gudh i euig-
heet) aldrig begäredt, icke heller gifuit rådh till heller och gerne seedt, det
hådhe på thet sätt blefuedt ställt, för huar skull jagh och mäst hafuer för-
sittedt k. M. 5 fördringzbref sedan pingzdag,3) efter jagh wel wiste mich
sadant och meere uppå denne siden skulle blifue mich imputeret och
skullwijtedt. Män efter jagh nu åther på nyt, doch utaf h. M. sielf icke,
uthan utaf drotningen blifuedt kallen,4) för huar skull jagh och hafuer
lathet fördre min husfru och dåtter her till adr förbide min heemkompst,
will jagh (mädh Gudz hielp) begifue mich till h. M. och mich her mädh så
förklaredt, adt jagh aldrig hafuer welledt syndredt mich från h. f. N.
och rijkzens ständer, i thet konungen och rijkedt hafuer kommedt till
godhe, mykit mindre stådt och tracteret efter des förderf, icke heller
uaredt orsak till någen oenigheet emellan konungen och försten och anten
skyndet de både herrer emillen, eij heller ännu är tilsinnes än det till fred
hörer, ändoch månge för mindre blifuer till meere reetet, uthi synderheet
för knipper och förbinder jagh mich min B. egen person efter whår wänlige
ifrå månge åhr correspons, umgänge och godhe förtroenne. Och försee
mich fast, om än min B. utaf sine ouenner khan någet uare ahngifuen,
adt sadant mädh Gudz hielpe icke så mykit dem till glädie kan förslå,
såsom (will Gudh) jagh hoppes till adt förandre, nhär jagh nu kommer
till h. M. Jagh tuifler och intet, min B. ju beuiser mich det samme här på
denne stadt igen, såsom jagh och hoppes sadant skeedt uare nu udi denne
holdne herredag i Stockholm. Och synnerligen ähr jagh uthi det tilför-
sicht, jagh förmedels laghen, konungs wilie, Sörköpingz beslut, huarupå och
Arboges föreening ähr grundet och öfuereens kommer, så och adt jagh
till sadan molestation icke hafuer gifuedt orsake, niuter mine priuilegier,
rättigheeter och frijheeter, godz, ägedeler, beskydt, försuar, hus- ochheem-
fredt. Dette hafuer jagh torftigt blefuen förorsakedt min B. kierligen till adt
förmälle och ähr min B. tilförlathelige suar igen wentendes. Och befaller
min kiere B. mädh sampt sin kiere husfru och sönner Gudh till all wel-
färdt. Datum Aluuem den 10 septemb. anno 97.
J) Se ovan s. 91 ff.
2) Enligt Erik Brahes chifferkalendarium (Skoklostersaml., kvart 27, fol. 34 r.) skrev
greven den 25 augusti (ny stil) till »Sigge Arfuidson [fogde i Ale ra. fl. härader] och
Gamblelöse stadt och sende copien af kongens forswarelsbref».
3) Ej återfunna.
4) Enligt greve Eriks kalendarium (fol. 34 v.) erhöll han den 10 september (ny stil) brev
från drottningen.
1597
177
Erik Brahes beslut att uppsöka konungen stod fast. Han lämnade riket
den 24 oktober (ny stil), enligt vad hans kalendarium (fol. 36 r.) upplyser.
Östgötaherrarna synas i det längsta hava hoppats på konungens hem¬
komst samma höst (se Claes Bielkes brev av Lodby den 22 september till
herr Hogenskild; orig. i Hogenskild Bielkes samling, vol. 2 i Riksarkivet).
De väjde för landsflyktens mödor. Härom upplyser följande passus ur hertig
Karls svar av den 9 oktober på en skrivelse från Johan Gabrielsson (Oxen¬
stierna) (hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 162 v.).
Wår etc. Wij hafwe bekommit ider schrifwelse, Johan Gabriellssonn,
uthi hwilken I lathe förstå, att någre af rijkzens rååd, som uthi iders sys¬
terdotters bryllop warith hafwe, skole hafwe begiäredt, att theres per¬
soner må ware hoos oss till thet bäste ihugkommit, derhoos the hafwe
tillsagdt att wele sig stille och roligen förholle. Så endoch the medh orden
någorledhes kunne lathe sig fömimme wele holle rolige, så befinner man
doch af sielfwe werket, att the thet fast ahnnorledes bewijse, hwarföre
wij ähnnu som tillförende wele endheligen hafwe ider förmanthe, att I
lathe hafwe flitig och noge acht oppå them, hwadh the sig företage wele,
och der I förnimme them något obeståndh wele opteckie [0: opweckie], att I
då rette ider efther then fullmacht, som wij ider ther om gifwit hafwe etc.
Belysande för dessa rådsherrars motvilja mot hertig Karls allt mer skärpta
politik är ett Gustav Banérs brev av den 8 november till herr Hogen¬
skild (orig. i Hogenskild Bielkes samling, vol. 2, i Riksarkivet), av vilket här
följande utdrag meddelas.
S. D. Edle och welborne k. B. her Hogenschildt. Efter jagh senest
lofuede min k. syster fru Ebba att wele thale mhed Jahan Gabrielsson
om förleningen, som han senest förbödh,1) så giorde jag thet, thå jag drogh
ther genom staden, och bekom till swar, att thet aldrigh schulle bewises
af honom ware skedt, och begeredhe att welbe:te min k. syster wille sende
sine tienere tith, och stempne the bönder in, som sigh ther upå be-
roped hafue, thå schulle them theris löse föregifuende drifues i halsen.
Men lagmansdömesrenten1) belangende sade han eij eller mhere hafue
till saken giordt, uthen befaled fougderne radte sigh efter forstens ut-
gongne mandat, som in julio på Stockholmz rådhus hafuer waredt
opslaged, och eliest prented uthsendt, min syster måtte gore ther mhed,
som henne theckes. In summa på alle »render swares, så jag ehr min
n. förstes enskijlte tienere, men Torsten C. ehr försten så mykijdt som
k. M. besworen, formalia haec her Joannis Gabrielssons, ipso Torsten
presente, men jag kunde icke lathed att gifue en glossa på then texten,
så att Torsten rånede ther widh, men efter dagen war fö“lupen, gaf jag
migh icke tidh lenge thale mhed them, så holle the och borgraett, att the
åther hästede tith, ty the ehre swåre om regerings sakerne bekymbrede.
Min granne2) ehr hemma och sprider uth löngner, thet wore bettre, han
1) Claes Bielke hade i sitt nyss citerade brev av 22 september föreslagit, att njan
skulle genom Karl Sture anhålla hos hertig Karl om, att änkan efter Axel Bielke skulle få
behålla dennes förläning och lagmansränta till konungens återkomst.
2) Peder Bagge till Söderby.
i78
1597
bruke sitt gamble embethe, som min Nils thalede om, thå han beddes hus
på hans wegne.
Af broderns schrifuelse, jag i går bekom, her Thuro och mig tilschrefuen,
dateret 14 dager seden, förnimmer jagh, att B. strax efter min k. systers
hemkomst till honom, will lathe wethe om begrafnings tiden,1) —
Men ligvvel om helsen ehr och mögligid ferdes och wåre högbekymbrede
stadholdere wele tillated, men jag hafuer nu glömbdt bedes lof, oan¬
sedt the hotes, thå will jag gerne besöke thet sorgemöthe, endoch jag
fast heller i andre måtte gerne tiente B. och alle hans, och hafuer nu
gerne förnummed att thet, Gudh thes lof, bettres medh Swantho, Gudh
beware honom och all hopen för siukdom och alt ondt. Amen. D. Gun.
testament will jagh inthed förgethe, men E. Bielke han hafuer inted
schrefuet brodern till, endoch han ther om påminth sade wele göred
från Braborgh. Thet folked haster flux från oss, nher så hender, the
räke komma, ther wij ehre. Han war flux bekymbred om then unge
herrens ferdh, som nu kan sche ehr på Vpsala, men om B., her Claes,
drogh landwegen mhed fursten eller siöwegen mhed sin hustru hafuer
jagh en inted förnummed. Att Stokholms besluth och the prentede
mandat larses nu opp ehr icke uthen ursak, men efter nu inted anned
ehr att stoppa bonden i örenen, såå moste thet fram, eliest thorde hende
thet glömbdes, som the förr hafue hordt, så och meden B. ther om förr
inted förstådt, att han och måtte få noged att huengne sigh medh. Wore
noged wist från Findland för hondén, så komme fulle det fram. Machia[velli]
schall folie medh cum veneno[?], han hafuer wist lefued i sådane tider mhed.
Och will nu her mhed och altid befale brodern och alle hans k. wordneder,
huilke hustrun, jagh och alle barnen k. bedie heise, uthi Gudz milde
bescherm, han werdiges holle sin milde hand öfuer oss alla. Amen. Af
Ekenes den 8 nouembris a:o etc. 97.
T. Gustaus Banner m. p.
Af medföliende copie hafuer B. att see, huad jagh the godhe herrer
swaredt; men mundligen senest foll thaled widloftigöre, ther på the sig
inted wille förklare, ther om nerwarende widere berettelse. Vale.
*) Herr Axel Bielke hade avlidit den 21 september.
LANDSORTSFÖRHANDLINGAR.
Förhandlingar med ständerna i Finland.
1597 september—oktober.
Den 5 september anlände hertig Karl till Navokrampe i Åbo segelled
och började därifrån förhandla med finnarna.
Den ur hertig Karls kansli utgångna, med aktstycken späckade berättel¬
sen om 'den finska resan’ skildrar de resultatlösa förhandlingarna med besätt¬
ningen på Åbo slott före dess uppgivande. Denna för hertigens politik bely¬
sande sammanställning spelade en roll för de följande svenska ständermötena
och avtryckes därför i annat sammanhang. Bättre framgång än med det
finska krigsfolket fingo hertigens uppmaningar till adel och allmoge på den
finska landsbygden att komma honom till hjälp. Brev därom utgingo den 6
september till allmogen (hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 132) och den
11 september till Ambrosius Henriksson, Tomas i Täppone,1) Jöran Henriks¬
son, Lars och unge Claes Fleming (ibidem, fol. 133—134). Av ett hertigens
privilegiebrev den 11 september för bönder i Korpo socken (vidimerad avskrift
bland »Hertig Karls brev i avskrift» i Riksarkivet) framgår, att allmogen då redan
börjat strömma till Åbo. Kort därefter anlände ett antal adelsmän (bl. vilka
Claes och Lars Fleming samt Jöran Henriksson befunno sig)2). Hertig Karl sökte
nu med hjälp av de närvarande svenska och finska ständerna beveka Åbo slotts
besättning till medgörlighet. Den 15 september tillskrevs slottsbesättningen
av »både adelen och presterskapet sampt medh borgemestere och rådh af Åbo
stadh» med uppmaning att uppge slottet och söka hertigens nåd (se nedan
s. 230 ff.). Härpå följde ett avböjande svar. En hänvändelse den 27 septem¬
ber från hertigen till Arvid Eriksson, vilken efter en skärmytsling med hertigens
folk dragit österut från Åbo med sitt rytteri, blev även fruktlös (hertig Karls
registratur 1597, P. II, fol. 143—145).3) Karl måste samma dag erkänna i
en (f. ö. händelseförloppet, utförligt refererande) skrivelse till hertig Gustav,
de andra ståthållarna samt riksens ständer i Sverige, att hans enligt Stock¬
holms riksdags beslut drivna förhandlingar med det finska krigsfolket dittills
9 Kallelsebrevet till denne översändes genom Ambrosius Henriksson enligt dennes svar
till hertigen av den 28 september (Gottlundska kopieboken i finska statsarkivet). Gödike
Finke översände till Arvid Eriksson den 8 oktober ett hertig Karls brev, som föregående
afton medförts från Bruse Henriksson av Anders Jute till Nyslott, till »Tåmas Teppoin»
(Gödike Finkes registratur 1594—97, fol. 159 r. i Riksarkivet).
2) Grönblad, Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd 2: 1, s. 20, 48.
3) I den sista av 5 punkter, varmed hertig Karl vid denna tid (eller något tidigare) för¬
klarade sig på en »Arfwidh Erichsons och hans medhielpares skrifwelse, huru widt h. f. N. sigh i
handel medh them inlåthe will» (renskrift bland »Handlingar ang. förhållandena i Finland 1593—
1599») begär hertigen, »att hwilken, som man medh skääl någet kan hafwe att tillthale, skall
ware förplichtette att sware till lagh och rätte, ener k. M. kommer i landet igen, men hwar
medh h. k. M:tz tilkompsth kunde fördröiges, då skall then, som stempder warder, uthan någon
undflycht eller endschvlden ware tilstedes uthi Stockholm, tit menige richsens stender skole
förskrefne warde, till S. Johannis Baptiste tidh i tilkommende åhr etc. 98».
i8o
1597
misslyckats (ibidem, fol. 141—143). Samtidigt lät han (förmodligen i Claes
Flemings namn) kalla allmogen i ett flertal (kanske samtliga) socknar i Eg.
Finland och Södra Satakunda att i full beväpning inställa sig i Åbo (tio
koncept av kallelsen, likalydande, men ställda till olika socknar, förvaras
bland »Handlingar ang. förhållandena i Finland 1593—1599* i Riksarkivet).
Men när hertig Karl började övergå från ord till handling, överlämnades
Åbo slott den 30 september av besättningen. Redan dessförinnan hade
hertigen kallat ständerna på den finska sidan till Åbo.
73 Öppet brev om ständermötet i Åbo. Åbo 1597 den 20 september.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 138 v. under rubriken:
»Stempninge bref för adelen, presterskapet, krigzfolket och foug-
derne uthi Finlandh, att the skole begifwe sig till li. f. N. Af Åbo
stadh then 20 septemb. åhr 97.»
Wij Karl etc. giöre witterligit, att elther wij för then store oordningh,
skade och förderf, som thenne landzende fram för the andre landzender
her uthi rijket en tijdh lång hafwe swäfwet uthi, såssom och thet betryck,
öfwerwoldh och orätt, som mången erlig man bådhe adel och oädel, ande-
lige och werdzlige, synnerligen then gemene man ähr wederfaren och till-
fogedt af then ogudachtige meniskien Claes Flemingh och hans medh-
hielpere, theröfwer esomofthest för oss ähr blefwit jemerligen klaget, så
och tienistligen, ödmiukeligen och underdåneligen begieret, att wij oss uthi
egen person hijt öfwer begifwe wille, sådant öfwerwold och orätt lagligen
till att afskaffe och hielpe thenne landzende till roo och hwijle igien, så
hade wij wist förmodet, att alle rättsinnige swenske och findske män,
som her i landzenden boendes ähre och theres fädernesland så wel som
theres egen welferdh och gode tillstånd gierne sågo, skulle hafwe sig her
hoos oss långe sedan finne latidt, och itt trogit bijstånd i saken giordt,
allthenstund wij inthet twifle, att the wår tillkommelse långe sedhan
hafwe förnummit, synnerligen fougdter, lendzmän och then gemene man,
till hwilke wij både wäre öpne och lychte bref hafwe uthgå latidt, men
så ähre doch likwel icke uthan någre få af adel och then gemene man
hijt till oss komne. Så på thet att icke någon skall hafwe att förebäre, thet
han om wår tillkommelse och wilie icke nogsampt och i tijdh hafwer wist,
så wele wi ähnnu her rnedh både adel, presterskap, krigzfolk, synnerlige
fougder, heredzschrifwere och lendzmän, efther wij theres närwarelse för
månge orsaker skuldh hoos oss på thenne tijdh behöfwe, nådeligen och
troligen begieret och förmanet, så och af then macht och myndigheet oss i
regieringen gifwin ähr alfwarligen budit och befälet hafwe, att the medh
thet förste och uthan någon försummelse begifwe sig till oss, så frampt
the icke för orolige och otrogne män, så och fädernelandzens förderfwe-
re wele blifwe achtade och straffade etc. Och på det att icke någon skall
hafwe sig att betare, thet honom emoth laag och rätt något woldsamb-
ligit skall tillfogedt warde, eller och undgielle hwad han sig emoth oss och
sitt fädernesland kan hafwe försehedt, derföre så wele wij her medh
1597 181
hwariom och enom, som hijt till oss komme wele och ifrå then oproriske
hopen, som sig emoth oss fiendtligen oplagdt hafwe, afsyndre, så och be-
wijse oss uthi k. M:tz, w. e. k. h. b:s, frånware hörsamheet och lydno uthi
alt thet wij k. M. och rijkit till gagn och bijstånd biudandes och befalendes
warde (ty ahnnat wele wij inthet tilbiudhe eller någon ifrån then eedh,
som menige rijkzens stender h. k. M. giordt hafwe, twinge), them tillsagdt
hafwe wår furstelige gunst och nåde, så och tage them uthi wår fridh,
hegn och förswar, så att them, theres folk eller godz icke något öfwer laag
och rätte skall tillfoget warde af oss eller någon, the oss medh hörsamheet
och lydno förpli[c]htede ähre etc. Der hwar i sin stad må wethe sig efther-
rätte och fullkommeligen tillförlåthe etc.
Efter Åbo slotts erövring har hertig Karl tydligen sökt påskynda för¬
handlingarna med de finska ständerna. Den 1 oktober inkallar han Claes
Fleming, som något tidigare fått hemlov (Grönblad, Urkunder upplysande
Finlands öden och tillstånd 2, s. 2T, 48).
Hertig Karl inkallar Claes Fleming till ständermötet i Åbo. Åbo 74
den 1 oktober.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 149 v. under rubriken:
»Till Claus Flemming, att han begifwer sig till h. f. N. Af Åbo
slott den 1 octob. åhr etc. 97.»
Wår etc. Wij lathe ider wethe, Claes Fleming, att sakeme i desse
dagar så wijdt aflopne ähre, att Åbo slott nu ähr uthi wår ahntwardning.
Och efther wij förthenskuldh gierne medh idert och flere af adels råådh,
som her när stadde ähre, wele betenke, huru sakerne widere her i landz¬
enden kunne företagne blifwe, att thet motte komme till roo och eenigheet
igien, derföre ähr wår nådige wilie och befalning, att I wele begifwe ider
hijt till oss, strax thette wårt breef ider tilhånde kommer, och sampt medh
andre idert rådsamme betenkende i saken medhdeele, giörendes ther medh
thet fäderneslandet lender till welferd och bäste, och oss skier till behaag.
Gudh ider befalendes. Datum ut supra.
Enligt hertig Karls registratur (1597, P. II, fol. 150 r.) utgick brev med
»samme mening till Lasse Pofwellsson och Jörgen Hendrichsson». Lagus
återger (i Undersökningar om finska adelns gods och ätter, not 2 — efter
originalbrevet?) kallelsen till Lars Påvelsson (till Pilois) under datum den 29
september.
De egentliga ständerförhandlingarna synas hava påbörjats redan under
de första dagarna i oktober månad.1)
9 Hans Hansson till Monikkala synes att döma av hans egen berättelse av den 19 juni
1599 hava kommit till Åbo 12 dagar, sedan slottet börjat belägras. G r ö n b 1 a d a. a., 1: 1,
s. 26, jfr ibidem s. 145. Enligt mantalsregistret för Åbo slott 1598, vistades han där under veckan
2—8 okt. 1597 (se n:o 1574 i Finlands statsarkiv).
182
1597
75 Hertig Karls proposition till de finska ständerna. Odat. [Åbo i
oktober.
Hertig Karls registratur 1597. P- H» f°h 158 v.
På thesse efter:ne punchter begierer högborne furste och
herre, her Carl, Swerigis rijkis arffurste och föreståndere,
hertig till Sudermanneland, Neriche och Wermeland, att the
godhe män af adelen, så och clerkerijedt, krigzfolket sampt
borgerskapet her i Findlandh, som nu tillstädes åhre, wele
gifwe theres råådsamme betenkende och förklaringh.
Först, om the wele bekienne h. f. N. för rijkzens regienth och före¬
ståndere i konungens frånwaru och till h. k. M:tz och rijkzens bäste
bewijse h. f. N. hörsamheet och lydno till alt thet h. f. N. till h. k.
M:tz gagn och bäste biudhendes och befalendes warder, så och ware dem
bijståndige, som h. f. N. her i landet warder förordnendes etc.
Themäst, huruledhes thet krigzfolket, som undwekne ähre, kunne ware
till att beweeke, att the rätte sig i saken och niderlegge wapn och werie,
och att alle saker her i landet kunne komme till roo och stilheet igien etc.
Till thet tridie, hwar någre gienwördeligen wille sig emoth h. f. N.
och meenige rijkzens stender oppleggie och ingen godh förmaning hoos
them hielpe kan, om the då wele hielpe them emothstå och förfölie etc.
Till thet fierdhe, om the wele ware eense medh h. f. N. och rijkzens
stender, att antingen medh en anseendtlig legation, som Arboge besluth
ihnneholler, lathe h. k. M. besökie, eller hwar och icke någon fins, som
then oppå sig tage will, att h. k. M. då schriftheligen motte blifwe tillkienne
gifwit, att bother motte skaffes oppå thette bullersamme, orättwijse och
åedtskilielige regiementhe, som alt för lenge i rijket warat hafwer etc.
Till thet fempthe, att the wille nampngifwe, hwilke h. f. N. befalningen
her i landzenden betroo skall, som medh h. f. N. eenige bådhe i religionen
och regiementhet ware wele, och hwilke h. f. N. till fögderien kan lathe
förordne etc., aldenstundh de, som her till hafwe brukede warith, ingen
reedhe eller rekenskap i mång åhr för theres opbördh giordt hafwe etc.
76 Ständernas svar på hertig Karls proposition. Odat. [Åbo i oktober.
Samtida avskrift ur Claes Flemings »Memoriale cronicum» (bland
»Krönikor m. m. från 1500- och 1600-talen», vol. 1 i Riksarkivet).
Tryckt hos Grönblad, Urkunder upplysande Finlands öden
och tillstånd 2:1, s. 29 f.
På the punchter högborne furste och herre, her Carl, Swerigies
rijkes arffurste och föreståndare, hertig till Svdermanland,
Nerike och Wärmelandh, w. n. F., nåd:t begerer wette wär
meningh, ähr thete wårt ringe betänkiande och ödmiuke swar.
1597
183
I. Uthi k. M:tz frånware welle wij bekenne h:ne furste, hertig Caril
etc., såsom en rijkzens arffurste för rijkzens föreståndare, såsom alle andre
rijkzens ständer bewijse h. f. N. all rättrådig hörsamheet och lydno efter
Söderköpingz beslut, i alt thet h. f. N. os till k. M:tz, w. a. n. h„ och fäder-
nes landzens gangn och beste lagligen biudandhes och befallandes warder.
II. Uppå thet at andre, som iche ännu hafue begifuit sigh till h. f. N„
deste bättre och snarare måtte beuekies till enighet med h. f. N. och andre
rijkzens ständer, ähr wår ödmiuke, trogne, dok enige betänkiande, såsom och
ther om på thet ödmiukeligest bedie, att h. f. N. wille nådeligen, allvar¬
ligen allom förbiuda låtha, at the, såsom sigh till h. f. N. begifwit hafue
och ähn gifue welle, icke måtte någon ytermehre skade tilfogas. Ähr och
ther hoos wår ödmiuke bön, att h. f. N. wärdes nådit låthe falla all onåde
och mishagh och tilsäije them, som ännu borthe ähre med Arwed Erikson
(der dhe welle giöra ett med h. f. N. och rijkzens ständer efter Suderkö-
pingz beslut), sin furstelig gunst och nåde, låthe them bekoma leigde och
förswarelse bref, så håpas wij nest Gudz hielp, att dee deste snarare kunne
ingåå någon lideligh handel.
III. Dhee som sigh genwördeligh emot h. f. N. och rijket uplegge och
ingen god förmaning lyda, med them måste handlas lagligen och tilbörligen
efter Suderköpinghz och Arboga beslut.
IV. Legationen belangande, synes os för wäre ringe personer högeli¬
gen ware af nöden, att thee med thet förste, möijeligit ware kan, måste
åstad sändas. Och efter thet theres wärf af alle rijkzens ständer samman-
sätties och öfwerwägas bör, derföre hemstelle wij thet ödmiukeligen till
h. f. N., rijkzrådh och andre rijkzens ständer deer om at laga och beställa,
som k. M., fäderneslandet och hela rijket kan i längden wara nyttigt.
V. Att nampngifwa, huilke personer uthi befalningene her i landet
kunne brukas, som med h. f. N. och andre rijkzens ständer i religionen och
almenligit beslut enige äre, der till är wår ödmiuke swar, att der till för¬
ordnas personer efter Suderköpingz beslut, och förordnas fougdter, som
landzens lägenheet wette, och best med then menige man öfwer eens komma
kunne. Dette wårt ringe betänkiande uppå för:de punchter hemstelle wij
till h. f. N:des högre och bättre betänkiande.
I »Inventarium på bref och acta i konung Sigismunds och konung
Gustaf Adolfs skåp» i Riksarkivet omnämnes under den 8 oktober 1597
»Ständernas i Findlandh förseglingar, att wara h. f. N. hertigh Caril hulle
och trogne», varmed måhända detta aktstycke kan åsyftas. Troligen syftar
dock anteckningen på försäkringsbrev i vanlig högtidlig form, som i så fall
med all sannolikhet utgivits något senare än detta svar.
Det lejdebrev, som ständerna utbådo sig av hertigen för Arvid Eiikssons
anhang, är kanske detsamma, som enligt hertig Karls registratur (1597, P. II,
fol. 157 r.— 158 r.) utfärdades av Åbo slott den 5 oktober »till krigzfolket, sorn
hoos Arfwidh Erichsson stadde wörö».
Wår gunst och benägenhet etc. Endoch manhaftige krigzmän, wij
icke eene uthan någre reesor både igienom budh och schrifwelse hafwe
184
1597
latidt förmane så wel idre förmän såssom och ider samptligen, att I skulle
afstå medh thet fiendtligit företagende, som I ider hafwe oplagdt medh,
bådhe emoth oss och hele rijket, så förnimme wij likwel, att I uthaf så-
danne wäre breef och förmaninger in thet förståedt eller förnummit hafwe,
uthan idre förmän hafwe them så wel som alt ahnnat nidtystet och fördoldt,
heller och uthi werste måtho wendt och uthtydt, efther som then ge¬
mene man, som her oppå slottidt warith hafwe, thet samme högeligen
hafwe beklaget, att them i lijke måtho wederfarith ähr. Och wele förden-
skuldh ähnu her medh hafwe ider wår uthtryckelige meening och wilie
tillkienne gifwit, nembligen att efther k. M. till Swerige och Polen etc.,
w. e. k. h. b., uthi sin konungzlige croning hafwer lofwat och tillsagdt, att
h. k. M. medh wårt, som then förnempstes, sampt rijkzens råådz råådh
wille rijket sitt styre och regiere, derföre hafwer h. k. M. och för sitt afre-
sende af rijket betroedt oss att stå rijkzens regiering före, der till wij och
sedhan någre reesor af menige rijkzens stender bidne och fullmechtige
giorde ähre, helst efther wij och ähre den elste af thet konunglige blodh,
som till ålder och åhr kompne ähre att kunne stå rijkzens regiering före,
ähre och deruthöfwer een rijks arffurste, som rijkzens weldferd och bäste
sökie bör, hwarföre ingen för eller bredhe widh oss ther till må satt eller
betroed warde. Så alldenstund then menige almoge her i landzenden uthan
åtherwende hafwe för oss klagat och beswäredt sig uthöfwer then orätt
och otilbörlige handel i månge måtho, som nu wille ware för långt alt till
att förtelie och uprekne, hafwer oss fördenskuldh på wårt regierende em-
bethes wegne icke weledt stå till att lijdhe och tillstädie, att h:te k.
M:tz och cronones landh och undersåthere skulle således i grundh för-
derfwede wardhe, uthan derföre warith förorsakede uthi egen persohn att
begifwe oss hijt öfwer, medhan ingen förmaning tillförende, mykit mindre
sedhan wij hijtkompne ähre, hafwer hielpe kunnedt, doch icke i then mee¬
ning, att wij wörö till sinnes fiendtligen eller medh woldh att tage sakeme
före, uthan laagligen och tilbörligen att stelle landet till roo och enigheet
igien, deroppå wij och någre budh och breef låthe bådhe till idre förmän
och idher samptligen uthgå, sedhan wij hijt till landet kompne ähre, för-
menendes, att hwar i sin stadh skulle hafwe rettedt sig sielf, på thet att sa¬
keme icke hade måth komme till den widhlöftigheet, som sedhan dess
werr skiedd ähr, så att bådhe I så wel som the, her oppå Åbo slott warith
hafwe, fiendtligen och medh wapen och werie hafwe lagdt ider op emoth
oss, endoch wij icke hafwe så mykit till att beskylle ider såssom idre för¬
män, som ider igienom theres illistige föregifwende bedragit och förfördt
hafwe, det wij dog nu lathe blifwe uthi sitt werde. Och efther wij (Gudh
ihess lof) endoch medh någon beswärligheet hafwe kommit thet så wijdt,
att the, som her oppå Åbo slott warith hafwe, sig efther nogsam under-
wijsning och förmaning hafwe besinnet och oppenbarligen i mång redelig
mans närware och åhöre under baran himel bekient, att hwad the före-
haft hafwe, ähr så wel emoth k. M:tz som theres egen eedh, lyfthe och
tillsäijelse, hwarföre the lofwat och tillsagdt hafwe her efther att bewijse
1597
oss hörsamheet och lydno uthi thet wij till h:te k. M:tz och cronones
gagn och bäste biudendes och befalendes warde, wele fördenskuldh
nådeligen och medh alfware hafwe ider förmanedt, så frampt förma¬
ning och warning hielpe kan, att I och ider ähnnu besinne och rätte i
saken. Och såssom I widh idert egit samwet bekienne moste, både
efther arfföreningen, lute k. M:tz eedh och försäkring, så och Swe-
rigis laag och andre rijkzens afhandlinger, att ware plichtige och skyl¬
dige att ware oss hörige och lydige uthi lute k. M:tz frånware af rijkit
och lute k. M:tz sons och broders omyndige åhr, så försehe wij oss och,
att I ider ther till icke förwägre kunne, dy wij ähre icke till sinnes att trenge
ider ifrån then eedh och försäkring, som lute k. M. menige rijkzens
stender giordt och gifwit hafwer, eller och den I så wel sorn andre rijkzens
inbyggere ther emoth efther Swerigis lagh och arfföreningen h. k. M. och
h. k. M:tz mandzerfwinger medh förbundne ähre, och till att trenge h.
k. M. ifrån land och konungerijke, som en hoop ehreförgiethere om oss så
wel her i landzenden som ahnnorstädes uthspriedt och föregifwidt hafwe,
uthan wele troligen och obrotzligen ider ther widh holle och försware, och
hwad som I ider försehedt hafwe, det wele wij ider nådeligen tillgifwe och
förlåthe, och ingen lathe sådant till ondho åedtniuthe och umgielle, hwar¬
före och alle the, som sig till oss begifwe wele, skole her medh hafwe frij
och säker leigdhe, att them hwarken till lijf eller godz någon öfwerwoldh
eller orätt skall tillfogedt warde etc. Begiere fördenskuldh iders samptlige
meening her oppå medh thesse uthskickedhe att förnimme. Gudh befa¬
lendes. Datum ut supra.
Samma dag låter hertig Karl sina medföljande knekthövitsmän niana
Arvid Eriksson att antaga de 'goda och lideliga medel, som h. f. N. tillbjudit’
(hertig Karls registratur 1597, P. fol. II, 155 r.—156 r.).1) Samtidigt ger
hertigen knekthövitsmännen Ambrosius Henriksson och Olov Pedersson (i
Savolaks) lejd och tillgift för, vad de brutit (ibidem, fol. 156, 158 r.). Dessa
hade nämligen i brev av den 28 september skriftligen förklarat,2) att de efter
hertigens förmaning mot hans öppna lejdebrev ville begiva sig till Åbo, sedan
de nu funnit, att den finska adeln blott velat förleda och uppegga dem mot her¬
tigen. En följd av de finska ständernas enträgna böner till hertigen var
även dennes brev av Åbo den 12 oktober till Arvid Eriksson (ibidem, fol. 164
v.—166 r., jämfört med en avskrift [A] i G. Finkes kopiebok 1594—1597).
Wether Arfwidh Erichssonn, att endoch wij senedst låthe schrifwe ider
något skarpt och heftigt till, så hafwe wij doch icke ahnnars giöre kunnet,
aldenstund wij sågo, att I medh godhe ord och förmaninger ider icke wille
rette lathe, uthan gifwe [o: gåfwe]b oss till swar en hop spotske och trotzige
ord medh månge grofwe beskylninger. Och efther wij förnimme, att icke så
') Säkerligen var det med denna skrivelse (jämte det ovan avtryckta lejdebrevet), som
Claes Fleming skickades till Arvid Eriksson. (Se kansliförvanten Lasse Christerssons brev av
den 7 oktober till ståthållaren på Nyköping, Lasse Västgöte, bland »Handlingar ang. förhål¬
landena i Finland 1593—1599» i Riksarkivet). En liknande skrivelse synes hava utställts
av den part av Åbo slotts besättning, som voro fångna hos hertig Karl. (Se Arvid Erikssons
svarsbrev av Tavastehus den 11 oktober i Gottlundska kopieboken i Finlands statsarkiv.)
*) Gottlunds förteckning, n:o 40. Brevet föreligger i avskrift i Gottlundska kopie¬
boken (s. 151 f.) i Finlands statsarkiv.
Riksdagsakter IV.
13
i86
1597
stor skuld hoos ider finnes, endoch I deruthinnan owijsligen hafwe giordt, att
I icke hafwe welet lathe ider medh skiäl och förmaninger rätte, uthan satt
ider fiendtligen upp emoth oss, som doch inthet fiendtligit hafwe tilbudet, och
giordt ider af then oproriske hopens företagende delachtig, uthan wij kun¬
ne wel sehe och merkie af Lindorm Bondes, Niels Rasks och Olof Swerckers-
sons bref, som the hafwe till ider schrifwit, att I af them och andre ähre-
förgietne menniskior åhre ther till bewekte och förförde, hwilke och medh
theres lögner och falske ahngifwendhe sampt medh flere af then påfwiske
hopen k. M., w. e. k. h. b., till alt thet obeståndh, [som]a h. k. M. sig företagit
hafwer, hafwe bewekt och opegget. Derföre wele wij ider ähnnu troligen
och fliteligen hafwe råedt och förmanet, att I ahnsehendes så wel iders
fädemeslandz såsom och ider egen welferdh ider besinne wele och legge
nidh wapn och werie, så och ider medh oss och the andre rijkzens stender
oppå then swenske sijden till k. M:tz och rijkzens gagn och bäste föreene.
Ty I kunne wel tenke, der I något wille lathe op ögonen och sehe till uthi
hwad skade, som rijket alleredhe ähr kommit igienom sådan ihnbördes oenig¬
het, skulle thet nu så lenge[r]6 ware, då wille thet lende rijket till ytterste
förderf och undergång, så att thet på sidstonne worde i grund förderfwat
och komme under itt fremmande herskap. Dy wäre historier uthwijse thet
klarligen nog, att så snart någon oenigheet hafwer warith opkommen
swenske män emilian, då hafwe ju altijdh wäre grannar welet haft deres
hand medh i sådet och inthet försummat sig, hwilke och nu deste bätter
lägenheet ther till hafwe bekommit, alldenstund wij fömimme, att the
ähre kallede och bedne. Der till medh så står och wår christelige religion
icke uthi mindre fahre, alldenstund theres rååd och betenkende warder mest
i saken bruket och folgdt, som af then willfarende påfweske religionen ähre.
Och endoch wel fagert warder föregifwit, att religionen icke ther medh
warder meenth eller någon förändring deruthinnan sökt, uthan [att]'1 sådant
ähr allene till den ende rettadt, att konungens högheet och myndigheet
motte blifwe förswaradt och widh macht hollén, doch likwel uthwijser
Franckerijkes och Niderlandz ynkelige tillstånd, att när påfwen hafwer
welet uthi något land och konungerijke plantaet sin religion fort, då hafwer
han aldrig brystgienges gåedt åedt medh saken uthan först kommit ihn¬
bördes oenigheet åstadh, på thet han hafwer mått komme them uthafc
wegen, af hwilke han hafwer mendt sig hafwe meste moothstånd, äfwen på
samme sätt, som nu her tillgår. Dy, hwadh skulle eliest förorsake h. k. M.
till något misshag, [än sijdhermere till så stor onådhe och förfölielse, som
wij af fonte Lindorms schrifuelse fömimme, att h:te k. M. till oss skall
hafue fattat och i wärket stält, huar religionen icke wore, alldenstundh
wij icke wethe oss]1* till thet ringeste uthi andre* måtho hafwe något
giordt eller handlat, det som medh rätte kan h. k. M. till wrede be-
weke, [och wij> äre öfuerbödige icke allenest för menige riksens stän¬
der uthan och för heele wärlden, ther så behöfues kan och eskat blifuer,
beskeedh och rekenskap före gore och medh godh skääl och sanningh
försware]*, uthan [och]® wår hele lifztijdh igienom upsatt och wåget så wel
1597
187
för h:te h. k. M:tz herre fadhers (christelig och högloflig i åminnelses)
skuldh såssom och h. k. M:tz sielf lijf och all wår welferd, så och sökt
h. k. M:tz och h. k. M:tz land och folks förkofring, gagn och bäste efther
wårt yterste samweth, det wij och her efther, så mykit oss möijeligit ähr,
giöre wele, såssom oss och thet samme bådhe efther h. k. M:tz egen liflige
eedh och den eedh, wij h. k. M. giordt hafwe, så och efther arfföreningien
giöre bör, efter h. k. M. hafwer sworit sig wele medh wårt och rijkzens
trogne rådz rådh sitt arfkonungerijke regiere och styre, och wår eedh
lydher, att wij h. k. M:tz och rijkzens gagn och bäste fordre och fremie, skade
och förderf i tidh förekomme och afwerie skole, ähre och efther arfföre-
ningen den nermeste, som på ålder och åhrs wegne uthi k. M:tz frånware
på thenne tidh regieringen uthi anthwardning hafwe bör etc., för hwilken
orsak skuld I wel kunne tenkie oss icke står till att lijdhe, att wij skole sehe
oppå k. M:tz och wårt fädemeslandz skade och undergång eller tillstädie,
att någon, medhan h. k. M. uthrijkes ähr, skall settie sin footh fram för
oss, heller regiere bredhe widh oss, uthan wele alle hus och fäste uthi wår
anthwardning hafwe, icke uthi den acht och mening, att wij wele sluthe
h. k. M. derifrån etc. eller h. k. M. uthi sin konunglige regiering något
ihntrång eller hinder giöre, som en hoop ähreförgiethne meniskior om oss
falskeligen hafwe uthsprijdt, uthan wij wele holle dem h. k. M., så och h.
k. M:tz konungzlige lifzerfwinger och Swerigis rijke till godho och trogen
handh, hwilket wij och medh thenne Åbo befästning, som wij nu uthi wår
ahntwardning hafwe tagit, så wel som medh the andre befästninger giöre
wele etc. Och mädan wij, oppå thet att landet icke yttermere skall blifwe
betungat och beswäret, hwilket wisseligen skier, hwar wij medh wårt
krigzfolk öfwer wintheren her förtöfwe skole, achte nu medh thet förste,
och medan öpet wattn ähr, begifwe oss uthöfwer till Swerige igien, der¬
före hafwe wij någre godhe män förordnat, så wel her oppå slottet som
uthe på landet, hwilke skole tillsehe och sig beflijte, att alt uthi landet må
skickeligen och wel tillgå, så att k. M:tz och rijkzens gagn och bäste blifwer
befordret, och landet icke uthi något yttermere obestånd och oroo satt,
medh hwilke wij begiere, rådhe och förmane, att I ider föreene och sam-
settie wele till k. M:tz och rijkzens gagn och bäste. Och på det I icke skole
hafwe ider något® till® att befare, att ider något wåldsambligit antingen af
oss heller them skall tillfoget warde, när I till oss eller them komme,
så wele wij ider her medh på wår furstelige ähre och sanning lofwat och till-
sagdt hafwe, att så frampt I wele ider rätte i saken och medh oss och them
giöre itt till k. M:tz och rijkzens gagn och bäste, så och falle till fögo och af-
bedes och igienrope, det I oss uthi wårt furstelige godhe nampn hafwe ahn-
gripit och medh orätte beskylt, då wele wij ider icke allenest en frij och
säker leigde till och her ifrån tillsagdt hafwe, hwad I då heller wele komme
till oss till Swerige heller och hijt till dem, uthan och wår furstelige gunst
och nåde, så att wij wele hafwe ider skienkt och förlåthet alt, hwad som her
till emoth oss kan ware försehedt, så och lathe ider blifwe widh idert kall
och embethe, som h. k. M. ider ombetroedt hafwer etc. Men hwar det
188
1597
öfwer tillförsicht icke skier, uthan I af Lindorms Bondes, Olof Swerckerssons
och andres förädelige stemplinger färe så framgienth forth, som her till
skiedt ähr, och tillfoge dem, som wij her i landzend[en] förordnet hafwe, uthi
deres kall och embethe något hinder eller förfång, såssom och böndeme
någon vttermere öfwerwoldh och orett, och icke lathe blifwe widh den för-
ordningh, som wij giordt och efther oss latidt hafwe, bådhe om ryttemes
löhn, ther af wij ider en copie sende, så och andre nödtorftige ährender,
så wele wij, om Gudh helsan och lifwet förläner, snart komme igien, och,
om wij åhre en redelig swensk furste, ider och andre derföre så löhne, att I
oss inthet tacke skole etc. Och skole I dernäst wethe, att wij inthet wele
lathe oss skremme af något uthlendskt folk eller undsettning ifrån Polend,
uthan wij wele komme medh den macht, att hwarken uthlendske eller
ihnlendske skole kunne giöre oss något hinder i saken. Der I måge wethe
ider eftherrätte, och mädan I tijdh och tillfelle hafwe, gripe till de gode
medel, som wij ider föreslå och tilbiudhe, hwilke k. M.,rijket och ider sielf
till roo och welferd lende. Datum ut supra etc.
a Tillagt efter A. b) Rättat efter A. c) A uthur. d) Supplerat ur A; riksregistra-
turet har < ä7i»> wij wethe oss icke. e) A. någre, f) Följer (felaktigt) icke. g) Saknas A.
Denna skrivelse, som utgick sedan Claes Fleming återkommit från sin resa
till Arvid Eriksson, kontrasterar mot hertigens skarpa skrivelse till Stålarm av
den 27 september1) (hertigens registratur, fol. 143 r.) samt mot det öppna brev,
hertig Karl den 2 oktober låtit utgå till allmogen i Finland.2) Brevet, märkligt
redan därigenom, att det avfattats på finska, utgör ett genmäle mot en Arvid
Erikssons öppna skrivelse (av 8 september) till allmogen. Arvid Eriksson hade
förmanat gemene man att hålla sin tro till konungen och hade samtidigt kland¬
rat hertigens förment olagliga och upproriska regemente. Hertigen åter fram¬
håller, att konungen i sin kröning lovat styra riket med hertigens råd, och
att han otvivelaktigt ej ärnar — mot vad Arvid Eriksson hotande antytt —
återkomma till riket som en fiende med krigsmakt. Den roll, konungens full¬
makt spelade för Arvid Erikssons politiska argumentering, irriterade hertigen.
Då denne (senast den I oktober) erhöll oroande underrättelser om Sigismunds
förehavande genom ett Lindorm Bondes brev, dat. Hapsal den 15 september3),
till Arvid Eriksson, men tydligen avsett att komma i hertigens händer, avlät
han följande skrivelse (hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 152 r.—154).
77 Hertig Karl till konung Sigismund. Åbo 1597 den 4 oktober.
Stormechtige etc. E. k. M. wet sig wel ihugkomme, huru ofthe och på
[hwad] åedtskilielige tijder wij hafwe e. k. M. bådhe medh budh och breef
broderligen och kierligen, så och troligen och flijteligen bedit, råedt och
förmanedt, synnerligen medh e. k. M:tz egen tienere och secreterere Peder
1) Den kom Arvid Eriksson tillhanda den 17 oktober enligt dennes svar av samma datum
(avskrift i Gottlundska kopieboken i Finlands statsarkiv). Jfr Gottlunds förteckning,
n:o 160. . .
*) Tryckt i Suomi 1857, s. 105—109, efter orig. bland »Hertig Karls originalbrev». ttt
koncept på svenska, dat. Abo stad den 28 september, till detta brev finnes i hertigens re¬
gistratur 1597, P. II, fol. 145—146* Jfr Yrjö-Koskinen, Klubbekriget, s. 341 f.
») Jonsson, Hertig Karl och Sigismund 1597—1598, s. 87 ff. Jfr hertigens sedel av
1 okt. till Arvid Eriksson (»Hertig Karls koncept» i Riksarkivet).
1597
189
Brask, att e. k. M. ahnsehendes sin konungzlige eedh och försäkring, så
och arfzrätten och then näre blodhskyllskap, som e. k. M. och oss emilian
ähr, icke wille någon fram för oss uthi regieringen drage eller brede widh
oss sättie, uthan medh wårt, såssom uthi e. k. M:tz frånware på åldher
och åhrs wegne then nermeste ähr, och rijkzens trogne rådz rååd thette sitt
arfkonungerijke regiere och styre, efther som orden uth[i] e. k. M:tz eedh
klarligen förmälle, på det all syndring och skillachtigheet så och ahnnat obe¬
stånd, som sig ther af förorsake kunne, motte i tijdh och time blifwe före¬
kommit och förhindredt. Men alldenstundh der oppå inge bother ähre
lagde, uthan ju ofthere och flijteligere wij hafwe e. k. M. der om påminne
latidt, ju mere hafwer sådanne eenskijlthe regieringer och olaglige regien-
ther tagit öfwerhanden, så att thet på sidstonne ther medh så wijdt kommit
ähr, att hwar landzende i rijket hafwer haft sin eenskijlthe regienth, och
ingen hafwer welet höre och lydhe den andre, derigienom stoor wille och
oreedhe i rijket ibland undersåtheme opkommen war, och hele rijkzens för¬
derf och undergång wille tillstundhe, derföre, mädan wij en rijks arffurste
ähre, hwilken dess welferdh wethe och wårde bör, efter oss och wäre
eftherkommende ingen ringe macht der oppå ligger, att allting wel och
skickeligen tillgåer, ähre och såsom dette rijkis incorporerede ledhemoth
efther arfföreeningens lydelse, så och then eedh wij e. k. M. giordt hafwe,
der till förplichtede, att wij e. k. M:tz och rijkzens gagn och bäste fordre
och fremie, skade och förderf i tijdh förekomme och afwerie skole, så
hafwe wij thette hele åhredt igienom icke uthan stoor mödhe och be-
kymber oss winlagdt och beflijtedt, att sådan oordning och olagligit re-
giementhe motte afskaffet och i den staden godh ordningh, laag och rätt
oprettedt blifwe, e. k. M:tz opbörd och renthe tillsamman hollén och rijk¬
zens gieldh afbetaelte. Och såssom wij nu igienom Gudz nådige tilhielp
hafwe på then swenske sijden kommet rijket till eenigheet och stadge
igien, och theres welde och myndigheet förkorthet, som sig emoth e. k.
MHz eedh och Swerigis beschrifne laag och rättigheet upplagdt hafwe,
efther som e. k. M. af wåre åedtskilielige schrifwelser nogsampt tillförende
hafwe förnummit, så hafwe wij och nu efther then idkelige och ynkelige
klagen, som then meenige almoge her i thenne landzende Findlandh hafwe
haft öfwer thet öfwerwoldh och orätt, så och thet omeniskelige tyrannij,
som them ähr wordet tillfoget af theres förmän, hwilke uthan åtherwende
oss besökt hafwe och ödmiukeligen begieret, att wij på e. k. MHz wegne
sådant wille hielpe till att afskaf fe och förtage, så frampt den hele landz¬
ende icke skulle uthi grundh förderfwet wardhe, begifwe oss hijt till Find¬
land till att komme thenne landzende till roo och hwijle igien, och hielpe
then fatige almoge af thet omeniskelige tyrannij, der medh the hafwe warith
en tijdh lång plågede. Och endoch wij helst hade sehedt, såssom och wis-
serligen förmodet, att e. k. M. efther wår broderlige och kierlige begieren,
så och trogne rådh och förmaning skulle hafwe af konunglig macht och
weldhe sielf sådant afskaffat, doch likwel, när wij hijt i landzenden kompne
ähre, hafwe wij her, så wel som i Swerige i lijke måtho skiedt ähr, fast
190
1597
ahiman befalning för oss funnit af e. k. M. uthgifwen, ähn wij förmodet och
oss till e. k. M. försehedt hadhe. Dy wij hafwe icke allenest förnummit,
att e. k. M. hafwer them för sådan theres otilbörlige handel betacket, så
och them förbudit widh högste onådhe, att the oss någon hörsamheet
eller lydno bewijse skulle och medh oss uthi handel ihnlathe, uthan och
deruthöfwer förtröstat wele sende them een hop fremmende krigzfolk til
hielp och undsättning, såssom wij och nu utryckeligen hafwe förståedt af
e. k. M:tz tieneres Lindorm Nielssons schrifwelse till Arfwidh Erichsson,
dateret Hapsal den 15 september, ther af wij e. k. M. her medh en copia:
sende, att e. k. M. hafwer latidt bestelle folk bådhe i Polen, Pryssenn och
Liflandh, som skulle komme then oproriske hopen till hielp och bijståndh,
och eliest latidt uthi Dansken frachte någre skip, som skulle ihntage krigs¬
folk och ther medh löpe åedt Swerige, hwilke när wij oss hijt till landz-
enden begofwo, uthi wårt furstendöme ihnfalle skulle. Hwarföre mestedeels
krigzfolket, serdeles the, som wiste sig ille försehet hafwe medh then bon-
deslachting, the förehaft hafwe, så och ahnnan theres otilbörlige handel,
hafwe fiendtligit wijs satt sig upp emoth oss, så att när the fömummo, att
wij wörö ahnkompne och hade landsteget, komme the medh all theres
macht emooth oss och ihielsloge och skutte e. k. M:tz och wårt egit krigz¬
folk, som wij medh oss hade, hwilket sig inthet fiendtligit till them hadhe
försehedt, såssom wij och icke heller något fiendtligit emoth them tilbåde
uthan wörö allene i den acht och mening hijtkompne, att wij allting igie-
nom godhe och lijdelige medel wille komme i sitt förre laag och skick igien,
efter som wij medh the stender, som i Stochholm för wår afreese ifrån
Swerige församblede wörö, aftalet och besluthet hadhe, hwaruthaf wij
ähre blefne nödtwungne till att stelle oss till wärn och werie emoth them
igien, så frampt wij medh wårt medhhafwende krigzfolk icke till lijf och
welferd skadhe hade lijde most. Och endoch the medh orden spotske och
trodtzige wörö, och icke wille sig medh någon skiäl eller förmaning rätte
lathe, uthan stelte sig som wille och uhrsinnighe menniskior, så hafwe the
icke likwel thet hierthe haft, att the hafwe tortz bijde oss oppå marken,
uthan, när the hafwe sehedt oss komme, gifwit sig skamligen till flychten
och went baken till, så att ther wij icke mere hade förskonedt them för
thet the wörö e. k. M:tz och cronones eedhsworne tienere och undersåther,
så och mestedeels ihnfödde swenske och finske män, hade wij wel kunnedt
blifwe them alle öfwermechtige och i marken niderlagdt etc. De andre,
som sig på slottet förhölle och icke uthe på marken lathe sig bruke, hafwe
och inthet försummet, som kunde lende oss och wårt medhfölie till håån,
spott och förtreet, uthan efther kruth och lodh hafwer them inthet mykit
kostat, så hafwe the thet oss bådhe natt och dag rundeligen skienkt, en¬
doch (Gudh thess lof) lithet ther medh wunnit och uthrettet, uthan motte
på sidstone emoth theres wilie oplåthe oss slottedt, hwilket wij uthi wår
förwaring annamat hafwe, och e. k. M., så och e. k. M:tz mannelig lifz-
erfwinger till trogen hand, när Gudh will hielpe e. k. M. i rijket igien, beholle
wele etc. Och efther wij sådan theres otilbörlige och uproriske handel icke
1597
191
kunne lathe blifwe ostraffat, uthan hafwe them medh sådanne förordh till
nåder optagit, att the oss ihn för laag och rätte sware skulle, hwarföre
ähr nu som tillförende wår broderlige, kierlige begieren, trogne och wel-
meenthe råådh och förmaning, att e. k. M. will medh thet förste och så
snart lägenheteme någorlundhe tillsäije kunne, begifwe sig hijt i sitt arf-
konungerijke igien, och sådan theres otilbörlige och oproriske handel
efther laaglig ransakning tilbörligen straffe, så och i then staden igien
oprette och giöre sådan förordning uthi regiementhet, som kunde ware
e. k. M:tz eedh, Swerigis laag och andre loflige afhandlinger lijkmätigt och
lende e. k. M. sielf till beröm, och e. k. M:tz land och folk till welferdh
och förkofring, och icke, som her till alltför mykit skiedt ähr, igienom e.
k. M:tz åedtskilielige fullmachter och befalninger någon yttermere oord¬
ning och obestånd förorsalce. Dy wij wele icke sticke under någon stool,
uthan rundt uth hafwe e. k. M. tillkienne gifwit och i tijdh wamedt,
att så frampt e. k. M. ther oppå icke bother legger, att regementhet
her i rijket ahnnorlunde lagat och ordnet blifwer, ähn som her till skiedt
ähr, då wele wij itt sådant regiementhe inthet ware undergifne uthan bruke
the medel och uthwäger i saken, som wij kunne tenke oss och wårt fäder-
neslandh till lijse, roo och hwijle lende kunde, dy der hwar skulle uthi rijket
efther sin wilie regiere och medh rijkzens renthe och opbördh handle, som
them sielf synes, så att wij eller någon erlig man icke skulle dierfwes till att
säije ther emoth eller sådant afskaffe och förhindre, medh mindre ähn bådhe
ihnlendske och uthlendske skulle blifwe skickede oss öfwer halsen, och
icke annars warde hollén ähn then, som biltoger lagder wörö: då wore thet
itt ochristeligit regiementhe, och hwarken hoos turker eller hedninger
tillförende hördt, ähn sidermere uthi itt frijtt rijke och hoos itt frijtt folk,
som Swerige her till warith hafwer. Och hadhe e. k. M., der e. k. M. wille
sig rätt betenke, inthet behof att opfordre något ihnlendskt krigzfolk
emoth oss, eller och besolde någon uthlendsk häär, som oss öfwerfalla
och wårt furstendöme herie och förderfwe skulle, efter som wij af e. k. M:tz
tieneres Lindorm Nielssons schrifwelse fömimme, att e. k. M. alleredhe
hafwer stelt i werket uthan twifwel igienom hans och andre orolige men-
iskiors onde tillskyndan och opeggelse, ty wij hafwe sådant inthet af e.
k. M. förtient, eller oss så emoth e. k. M. förhollit, att e. k. M. oss medh krig,
mordh och brand hemsökie skulle, uthan för e. k. M:tz herrfaders (chris-
telig och högloflig i åminnelse), så och e. k. M:tz skuldh all wår lijfztijdh
igienom wågedt och ospart haft lijf och all wår welferdh, för hwilket om
thette skulle ware wår löhn, då wore thet e. k. M. till ringe berömmelse. Der
till med så ähre wij icke heller den, som sig någon sin för laag och rätte
hafwer weledt unddrage, emoth hwilke krig fömembligen företages pläge,
så frampt thet skall någon lycke hafwe medh sig och heetes lagligit
krig, uthan wele e. k. M. gieme, enär e. k. M. thet af oss kräfwer och
esker, efther wår salige herrfaders (christelig och högloflig i åminnelses)
testements lydelse ihn för menige rijkzens stender sware, om alt thet e.
k. M. förmener sig lagligen och skiäligen emoth oss hafwe, der medh wij oss
192
1597
emoth e. k. M:tz högheet och myndigheet så högeligen skulle hafwe för-
sehedt, som oss skuldh gifwis, och sådan hög owilie och förfölielse för-
tient. Hwarföre ähr wår broderlige och kierlige begieren, såssom och
trogne råådh och förmaning, att ther e. k. M. igienom onde och orolige
meniskior[s] osannferdige berättelse till något sådant wörö opegget, som
förde Lindorm hafwer uthspridt, det e. k. M. wille ther medh hafwe för¬
drag, och icke emoth sin konungzlige eedh och lyfthe medh någon häär
ahntingen af uthlendske eller ihnlendske e. k. M:tz landh och folk herie
och förderfwe, hwilket wij e. k. M. till öfwerflödh icke hafwe welet bro¬
derligen och kierligen förholle, der oppå wij och förwenthe e. k. M:tz swar
medh förste lägenheet, på thet wij måge wethe, hwad wij oss till e. k.
M. skole hafwe att försehe. Och befale e. k. M. medh e. k. M:tz elschelige
husfru och drottning sampt kierkompne lijfzerwinger uthi Gudz nådige
beskydd och beskierm till långwarig lijfzsundheet, så och itt lyckesampt,
långwarigt och roligit regiementhe, broderligen och kierligen. Af Åbo
slott åhr ut supra.
Hertigen underlät måhända att höra ständerna före utsändandet av denna
skrift. Han har knappast heller sökt förmå dem att själva tillskriva konungen,
ty dels voro de fåtaligt församlade och saknade auktoritet, dels skulle de nog
motsatt sig att avlåta en skrivelse i den för hertigen önskvärda andan. Däre¬
mot har rannsakningen med besättningen på Åbo slott säkerligen ej försig¬
gått utan de närvarande ständernas medverkan.1)
78 Hertig Karls klagopunkter mot Åbo slotts besättning Åbo stad 1597
den 3 oktober.
Koncept av Peder Nilssons hand med påteckning a tergo: »Ar-
tikler emoot them, som sig på Åbo slott förhållet hafue och emoot
f. N. oplagt» bland »Handlingar ang. förhållandena i Finland 1593
—1599» i Riksarkivet.
Endoch then h:ne f. och h., her Carl, etc. hafwer tilsagt
them, som på Åbo slott wäret hafwe och sig emoot h. f. N.
oplagt, att them och theres godz af h. f. Nlds krigsfolk
och tienere medh rappande coh röfwendhe icke nogen skadhe
eller öfuerwåldh skee skulle, så hafwer doch h. f. N. sådant
giort medh fördagtingen till lag och rette, hwarföre h. f. N.
will, att the h. f. N. till thenne efterskrefne artikler först
sware skole och sigh medh lagen therföre frije, för än the
och theres godz blifwer löst gifwet. Actum Åbo stadh then
3 octobris åhr 97.
Först hafwe the tractet h. f. N. efter lijf och welferdh, hwilket af
månge theres practiker och bref bewijses kan.
Thernest hafue the på åtskilleligit wijs och sätt beluget h. f. N. hoos
*) Jfr ovan s. 183.
1597
193
k. M., h. f. Nides e. k. h. b., ther af alt thet misförståndh, som emellan h.
k. M. och h. f. N. ähr, sig förorsaket hafuer.
Till thet tredie, så hafue the myket talet och bådhe innan och uthan
landz uthsprijt, såm h. f. N. gåår åå heder och äre.
Till thet fierde hafwe the lagt sig op emoot hele rijket och wele gore
om inthet konungens edh, Suderkiöpings och Arboga beslut, ther Swerigis
rijkis welferdh henger opå.
Till thet fempte hafwe the kommet hele rijket uthi twist och oproor,
så att månge swenske hafue måst sig emellan settie lijfwet till, och fört
cronan uthi een merkelig och odrägelig omkostnat.
Till thet siette hafue the förherget och uthödt konungens landh, slaget
h. k. M:tz undersåter ihiäl, och bruket på then fattige almoge myket ty¬
ranni] och öfuerwåldh, så att theres barn äre såssom trälar bortförde, och
faderen hafuer måst aflijfwe sonen och sonen fadheren, så och then ene
broder en then andre.
Till thet siuendhe hafue the all konungens opbördh och rente hender
emellan, och uthi nogre åår ther aldrig redhe och rekenskap före giort.
Till thet ottende hafwe the slaget renten under sig, så att krigsfolket
bådhe ryttere, knechter, bysseskyttere och båsmen åhre olönte wordne.
Till thet niendhe hafwe the otilbörligen handlat medh borglege, som
the sielfue opfunnet och pålagt hafue att plåge then fattige almoge medh,
så att the hafue taget ifrå ryttere och knechter och deelt them emellan sig
och theres egne tienere, så att så månge tienere, som the hafue haft, så
hafue the och haft borglege.
Till thet 10. • hafwe the handlet i månge puncter emoot Swerigis lag
och emoot theres egen eedh.
Till thet 11.,* så hafue the och gifwet orsak til att konungens slott
och fäste ähr wordet förderfwet och konungens ladugårder skiöfladhe,
hwilket alt hadhe blefwet tilbake, ther the sig tilbörligen emot h. f. N.
hadhe förnimme låthet.
Till thet 12.0 hafwe the grepet, fängzlet och ahnhållet h. f. N:des
tienere och brefdragare emoot all folks lagh och bruk, item skutet ehn
h. f. N:des trumetare, som till dem hafuer wäret sendt, hwilket och aldrig
hoos noget folk är brukligit.
Till thet 13.hafue the skelt k. M:tz, så och h. f. N:des tiänere, som
h. f. N. hafue wäret hijt fölgachtige til att hielpe landet til roo och enighet
igen, för skelmer och förrädere.
Till thet 14.* hafwer Bencht Söfringsson haft i sinnet att thende
elden på krutkammaren och förderfwe sig och mången oskyldig menniskie,
som ther inne på slottet medh honom wore, bådhe till lijf och siel.
Till thet 15/ hafwer Bencht Söfringsson efter sitt förrädtlige upsåth
truget och twingedt förschrifningh uthaf skipzfolket, thet the emoth theres
wilie hafwe mosth bekenne sigh emoth honom försedt hafwe, thet the doch
nu fast neke till.
Till thet 16. hafwer Bencht Söfringsson befälet skipzfolket, att the
194
1597
skole båre hol opå och senkt nider konungs och cronones skip, ther till
han och hafuer fååt them nafrer.
Till thet 17. hafue the leedt uthlänskan häär å fosterlandh thera och
buret afwogan sköldh emoot thera och rijksens rette herre, i thet the hafue
opegget, styrk[t] och rååt h. k. M, att h. k. M., skulle sendhe them frem-
mandhe krigsfolk til hielp och eliest införe låthe een fremmandhe häär,
som skulle infälle uthi h. f. N:des förstendöme och thet herie och för-
derfwe, såssom och sig medh wapen och werie emoot h. f. N. oplagt, som
ähr rijksens föreståndere och een af theres naturlige herrer.
a) Ändrat från ntendhe. b) Ändrat från tiende. c) Ändrat från elfte, d) Ändrat från
tolfte, e) Ändrat från trettonde, f) Ändrat från fiortonde. Punkten är av Mickel Olsson
tillagd i marginalen, varvid de följande punkterna omnumrerats till 16 och 17 från respek¬
tive fiortondhe och femptondhe.
79 Förskrivning av de frälsemän och ryttare på Åbo slott, som gått
hertig Karl till handa. Odat. [Åbo 1597 i början av oktober].1)
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 161 v.—162 r. under
rubriken: »Rytternes förschrifning, som anno 97 oppå Åbo slott
medh Bencht Sofrinsson wörö».
K. M:tz till Swerige och Polens etc., w. a. n:ste k:gz, troplichtige under-
såther och tienere, wij eftenne af adel och ryttere, bekiennes och giöre
her medh witterligit, att såssom wij then h:ne f. och h., h. Carl, Swerigis
rijkis arffurste och föreståndere etc., w. n. h. och f., den tijdh Åbo slott
blef h. f. N. upgifwit och h. f. N. och all onåde och tilltael lath falle,
som h. f. N. till oss kunne hafwe både på sin och hele rijkzens wegne, för
thet wij oss emoth h. f. N. i månge måtho hade försehedt, synnerligen
ther medh, att wij oss emoth h. f. N. och rijket fiendtligen opladhe,
hwilket h. f. N. sade sig och aldrig mere wele ihugkomme och wrecke
etc., lofwede och tillsade, att wij efther wår förre giorde eedh, hwilken
h. f. N. oprepeteredhe, wille ware lute k. M„ h. k. M:tz konunglige
afföde och unge broder, så och efther arfföreeningens lydelse h. f. N.,
h. f. N:ds kierkompne lijfzerfwinger och thet hele konungzlige och furste-
lige huset hulle, trogne och rättrådige: så lofwe och tillsäije wij och
nu her medh, att wij sådan wår tillsägelse och lyfthe obrotzligen fast och
stadigt holle wele, så att wij lute k. M:tz, så och h. f. N:ds och heggie
theres kierkompne lijfzerfwingers och unge broders gagn och bäste fordre
och fremie, skade och förderf förhindre, förekomme och afwerie wele
medh lijf, godz och all wår förmögenheet etc. Demest så wele wij och
uthi lute w. a. n:ste h:es och krgs frånware, och medhan h. k. M. sig uthi
sitt konungzlige wahlrijke förholler, efther lute k. M:tz eedh och för¬
säkring bekienne och holle h. f. N. för rijkzens föreståndere, och be-
wijse h. f. N. all rettrådig trohet, hörsamheet och lydno, uthi alt thet
l) Att döma av brevavskriftens plats i hertigens registratur snarast från tiden 7—9
oktober. Jfr ovan s. 183.
1597
*95
h. f. N. k. M. och rijket till gagn och godho biudandes och befalendes warder,
och oss ifrån them aldeles afsagdt hafwe, som sig emoth h. f. N. och rijket
oplegge eller oplagdt hafwe, och h. f. N. uthi samme regiering ihntrång uthi
h. k. M:tz frånware giöre wele eller giordt hafwe, hwilke till att emothstå
och förfölie, så och theres upsååth afwerie och förekomme, wij h. f. N.
medh lijf, godz och all wår förmögenheet bijståndige ware wele, om eliest
rååd och förmaning (det wij icke wele förhoppes och oss till dem försehe)
i saken icke hielpe kan. Att wij dette så obrotzligen och uthan arge list
holle wele, så sant oss Gudh hielpe bådhe till lijf och siäl etc., till ytter-
mere wisse, hafwe wij thette medh wåre egne hender underschrifwit och
bruklige signäther försiglet etc.
Det obotfärdiga krigsbefälet medfördes vid hertigens avresa i fängsligt för¬
var till Sverige (se nedan s. 236, 238).
Hertig Karl väntade sig nog ej stora positiva resultat av de fortsatta
förhandlingarna med Arvid Eriksson och dennes anhang bland det finska
krigsfolket. Då han fortsatte därmed ända till sitt uppbrott från Finland,
ville han framhäva sin fredsvilja genom ett samvetsgrant formellt fullgö¬
rande av de svenska ständernas beslut i Söderköping, Arboga och Stockholm.
Men framför allt drevs han därtill av de i Åbo närvarande finska ständernas
önskan. Belysande härför äro Claes Flemings förhandlingar med hertigen
och ständerna om ståthållarskapet på Åbo slott.
Claes Fleming begär av de i Åbo församlade ständerna försäkring 80
mot tilltal, om han skall åtaga sig befälet på Åbo slott. Odat.
[Åbo 1597, i förra hälften av oktober].
Efter samtida avskrift i Claes Flemings Memoriale Chronicum
(bland »Krönikor m. m. från 1500- och 1600-talen», vol. 1 i Riks¬
arkivet). Förut tryckt i Grönblad, Urkunder upplysande Fin¬
lands öden och tillstånd 2: 1, s. 27 f.
Så frampt jagb, Claus Flemingh, skall wedtage then befalninghpå Åbo
slott (ändoch med skäligh welkor) till att handla med Arwed Erikson,
thå begerer iagh wara försäkrat af alle, både adel och borgerskap, som här
nu tilstädes äre och b. f. N. på k. M:tz wegne hörsamheet och lydno skrift-
ligh och mundtligh tilsagt hafwer, at the wele migh försäkra och förswara
för alt tiltaal och förwijtelser, som framdeles kan migh af någon tilbiudas,
och migh uthi ingen måtto unfalla uthi allt thet, the h. f. N. tillsagt hafwe
och sampt med migh efter h. f. N. begere lofwat, nembligh tilbiuda at
bijde och förmana (samptligen med migh), att Arvedh Erikson och the
andre wille tänkia till gode medel, och iche förderfwa k. M:tz landh och
undersåther med krigzfolk, och att alle ehrlige män wille wara mitt wittne,
att iagh inthet annat rådt eller styrkt hafwer, uthan thet k. M. och h. k.
M. fattige undersåther och tiänere kan till godo lända. Ther uppå will
iagh tage wijdh befallningen, och ingelunda eliest. The, som gode rådh
196
1597
wethe, thet lijkare är till en god fridlig handel, måtte h. f. N. sielfue thet
mundtligh eller skriftligh tilkenna gifua.
Claus Flemingh.
Antingen will h. f. N., att här på slottet skall blifua en phänike swänske
knechter och någre h. f. N. junkere, som förswara slottet. Eller jagh, Clas
F., Joran H[enriksson], Lars F[leming] och Lars Påvelson skolle blifwa
ther medh någre finske knechter, och ner Arvedh Erikson komber, til-
biuda med godo handla med honom, att han wille efter h. f. N. begere
inlåthe sigh uthi all fridligh och god handel.
Her om sei ja hwer sin meningh.
Den 14 oktober utfärdade hertig Karl fullmakt för Claes Fleming att hava
befallningen på Åbo slott och över dess län (hertigens registratur 159?, P. II,
fol. 170 v.—171 r.). I sin våren 1603 utgifna skrift Res in Fennia etc. säger
Claes Fleming, att hertigen låtit offentligen uppläsa instruktionen i Åbo för
»dero et civibus, quarn omnes una voce comprobarunt». Fleming uppgiver,
att han och hans medbroder endast motsträvigt och under intryck av her¬
tigens hotelser mottagit befallningen över Åbo slott. Grönblad, a. a. 2: 1,
s. 49.
81 Hertig Karls instruktion för Åbo slottsloven. Åbo 1597, den 16
oktober.
Samtida avskrift, med påteckning a tergo: »Copie af then finske
instructionen och bij instructionen», bland »Handlingar ang. förhål¬
landena i Finland 1593—1599» i Riksarkivet, jämförd med en annan
samtida kopia [här sign. B] — med påteckning av Johan Gabriels¬
son Oxenstierna — i samma volym, med en tredje (efter diktamen
skriven?) ytterst korrumperad avskrift [här sign. C] bland Riksdags-
akta 1598 i Riksarkivet (jfr nedan s. 218, 262), med en fjärde, med
C besläktad avskrift [här sign. E] (bildande med n:r 86, 99 och ett
s. 260 nämnt brev ett lägg i »Samtida avskriftsamlingar ang.
händelser 1594—1598» i Riksarkivet) liksom C underrubrik: »Copie
af den fulmacht och instruction, som f. N. hertigh Carli etc. lefde
efter sigh på Åbo slått den 16 octobris anno 97.* samt med hertigens
fullmakt av den 16 oktober för Åbo slottsloven [här sign. R], som
med biinstruktionen intagits i hertig Karls registratur 1597, P. II,
fol. 172 r.—173 v. Ännu en avskrift av biinstruktionen (pagine-
rad 87, 88), som förr legat bland Riksdagsakta, förvaras bland
»Handlingar ang. förhållandena i Finland».
Instruction och underuisningh, som thån h:ne f. ochh., her
Carli, Swerigies rijkes arffurste och förestandere etc., hafuer
gifuit och förestelle“ låthit the edle och wälbördighe Claes
Flemingh till Laitis,® Jörenn Hindersson till Worentaka,' Lars
Flemingh till Willas* och Lasse Påuellsonn till Pilois* sampt
andre flere, som här i landzenden boendes ähre, och wele medh
h. f. N. och rijkzens ständer giöre ett i saken, huru the sigh
1597
197
uthi thän befalningh, som h. f. N. thärn her i landzänden
tilförordnedt och ombetrot hafuer, såsom och emot Arfuedh
Erichzonn och the andre, som sigh ifrå h. f. N. och rijket
afsöndret hafue, förholle skole. Actum Åbo thän 16 octobris
åhr etc. 1597.
Först skole the ware k. M. till Swerige och Polenn etc., h. f. N:z elske-
lige k. h. b., och Sweriges rijke hulle, trogne och rätrådige, och h. k. M:tz
och rikzens gagn och beste fordre och fremie, skade® och® fördärf® i®
tidh® förekomma® och® afwärie® efter theres ytterste förmögenheet.
Till thet andra, så skole the sigh beflithe, att h:te k. M:tz hus och
slot må blifua hollet* och förswaret h. k. M. sampt h. k. M:z konung-
lige mandzarfuinger och Swerigies crone till trogen handh och icke någen
thär opå inlåthe, som h. k. M. och rijket medh eedh’ icke äre förplichtede,
och h. k. M. och rijket troligen och wäl mener.
Till thet tridie, hwar så hände, att h. k. M. kunne ware till sinnes,
uthi egen konunglig person, att begifue sigh hijr till thenne landzände
och will lände' hijt til slotet, då skole the, som tilbörligit ähr, låthe h. k.
M. porter och dörer öpne ware, och på thet bäste sätt h. k. M. undfonge
och fängne,* som the efter landzens lägenheet thet allerbest kunne och
förmå.
Till thet fiärde, skole the sigh winleggie och beflithe, så mykit som
thärn står tilgiörendes, att h. k. M:z tiänare och undersåthere i thenne
landzende måge blifue holdne* widh thän eedh och försächringh, som
h. k. M. uthi sin konglige cröningh menige rikzens ständer giort och gifuit
hafuer, och hwar och® en® i sin stadh, thär emot h. k. M. och h. k. M:tz
konglige mansarfuinger, så och thän konglige familiae, både” efter” Swerigies
beskrefne lagh och arföreningen0 plichtige*’ ähre, så att alle blifue holdne
widh Sweriges beskrefne lagh och lage stadgar, så och wälfongne priuile-
gier och frijheter, och ingen, fattig eller rijk, någen® öfueruåld eller orätt
må tilfoget warda, uthan hiälpe till, så mykit thärn möijeligit ähr, att
huad brister och besuäringer, som förekomma kunna, efter lagh och be-
skedenheet motte bättrade och botade warda/
Till thet fempte, så skole the sigh emot the andre k. M:tz tiänare her i
landänden fridligen och wenligen såsom ens5 konungz undersåtere och
rijkzens ledemoter förholle, och sigh på thet fliteligeste winleggie,' att allt
buller och obestånd!/* och oenigheet, sorn0 lier0 i” landzänden1’ opkommen0
ähr,” må warde stillet, och icke landet uthi någet yttermere obeståndh
och oro sat wardha, än som her till för mykit skeet är.
Till thet siätte etc., och efter till att stifte® och uppeholle sådan inbyrdes
enigheet mykit af nöden ware* will,* att Arfuid Erichzonn och the andre,
som hos honom äre, worde thär till beuechte/ att the* medhd h. f. N.
och thärn giöre ett i saken, derföre schole the låthe Arfued Erchsonn medh
thet förste egenom någre gode män fömimme, att efter wintaren nu
förhanden ähr, och h. f. N. icke hafuer welet betunge almogen med
198
1597
thet krigzfolk, som h. f. N. hafuer medh sigh, som äliest hade skeet4
mosth,4 huar h. f. N. sigh öfuer wintaren her* hade most förholla,
derföre hafuer h. f. N. både af egit bewågha och medönkan öfuer thenne
landzände, såsom och för theres ödmiuke begären och rådh44 begifue[t]a6
sigh her ifrå4® till Swerige igän, och förordnet them herm i slotzlofuen,
till des landet kunne komma till någen roo och stadge igän. Hwarf öre
förseer h. f. N. sigh44 till honom, att han them så wäl som alle andre,
som h. f. N. uthi landet förordnedt4® hafuer, uti samme befalningh icke
någet intrångha/ giöre, allthänstundh the icke ähre uthi thän acht och
meningh tit4* satte, att the h. k. M. samme befestningh afhende wele eller
förholle skole, heller någen ärligh man thär ifrå uthstängie, som sigh medh
h. f. N. och rikzens ständer föreene wele till k. M. och rikzens gagn och
beste.
Till thet siunde etc., så skole the och medh thet samme på thet flithe-
ligeste sigh winleggie, att the igenom trogne rådh och förmaningh kunne
beueke Arfued Erichzonn och te andre medh honom ähre, att the neder-
leggie wapen och wärior och sigh medh h. f. N. och rikzens ständer förene.
Till thet ottende etc., huar the igenom sådane medel och uthuäger så
mykit uthrätte kunne, att Arfued Erichzon och the andre sigh i saken rätte
och betenke4* wele, och giöre ett medh4’ h. f. N. och rikzens ständer,
afbedie och ursächte, huadh som the sigh emot h. f. N. kunne hafua förseet,
och på h. f. N. gode nampn och rykte förgripit, då4’ will h. f. N. thet för-
låthe och tilgifue.
Till thet niijonde etc., så skole the och i lijke motto förhöre hos Matz
Larsonn och4* the andre, som opå Wijborgh ähre, så och [Giödeke]4' Fincke,
hwadham the ähre till sinnes att giöre, och them förmane, att the sigh och
med h. f. N. och rikzens ständer samsettie och föreene wele.
Till thet tWonde, så skole the serdeles thär uthöfuer holle4”, att bön-
deme medh någet yttermera* borglege icke betungade blifue, som her till
skedt är, uthan widh thän förordningh40 med krigzfolkzens uppeholld-
ningh blifue, som h. f. N. thär om hafuer giort och efter sigh left.46
Till thet ellofte etc., skole® the® och® förhiälpe® till* att bispen, capitu-
lares och presterskapet her i landet måge bekomme thet underholldh
tilfyllest, som h. f. N. för någre åhr sedan på h. k. M:tz behagh medh stän-
demes samptyckie hwariom i sunderheet efterlåthit, och sitt underschrefne
breef tern samptligen thär opå gifuit hafuer.
Till thet sidzte, skole the och hafue ett* troget inseendhe, at fougteme
på landet, hwar i sin stadh, förholle sigh efter thän fulmacht och förord¬
ningh, som h. f. N. thärn i sunderheet gifuit hafuer.
Bijinstruction.®
Hwar sådane förmaningh, som4® förbert ähr, inthet hos Arfuedh Erich¬
zonn och the andre hiälpe will, dedh h. f. N. doch icke förmoder, och thän
[0: thärn]4* troligen hafuer rådt och förmanedt, att the medh honom efter
1597
199
ytterste förståndh45 försökia, uihan att han täger® sigh® före att belägra
och beskiuthe4' befestningen, då skole the seije, att the icke hafue uthi
befallningh någet fientligit® begynne och4” företaghe, derigenom cronones
slott och fäste kunne blifue beskutne4® och förstört,4® och landet af mere4*
bullder och oenighet i grund fördärfuet, uthan åhre4* allene4*' af h. f. N.
till thenne befalningh i then acht och meningh förordnede, att4* the k.
M:tz och fädemeslandzens gagn och bäste sökie, fordra och fremie skole,
efter som han af theres44 instruction nochsampt kan fömimme. Desslikes
hafuer och h. f. N. icke4 befälet, att® the® henne44 någen ärligh man, som
h. k. M. och rijket wäl will* och* troligen* mener, förwägre skole. Derföre
hwar han will tilsege,40 att han henne64 k. M. och rijket till trogen hand
beholle will, då måge the honom befestningen66 öfueranthwarde, doch med
thän förmaningh, at han rätter sigh efter thän förordningh, som h. f. N.
hafuer efter sigh left,1) och icke ifrå h. f. N., så* och rikzens ständer
afsöndrat [o: afsöndra],6® så frampt at* hwar* thet skeer, då will h. f. N.
och64 the ware ursächtadt för allt thet obeståndh, som thär af folie kan,
och han siälf6* allene nu [o: må]1' tärtill sware.6)1
a) C, E. förstå, b) B. Ledis, C. Lächiis, E. Lathis. c) B. Norrntachc, C. Wårenntacka,
E. Worenbacke. d) B. Nislies, C. Witnäs, E. Vilnääs. e) B. Pölois, C. Olies, E. Pilos.
g) Saknas i B, C, E. h) C. behollit, E. behdldne. i) C, E. radh. j) B. wille komme, C.
will senda, E. will säåden. k) B, C, E. fengne och unfånge. I) C. her. m) B, C, E. ther.
n) C. bedräfter. 0) C. efther emmen, p) C, E. wichtige. q) B. någet, C, E. måghe. r) B, C, E.
blifwe etc. s) C, E. som ähr. t) B. och wcnligste; C, E. wenligesth. «) B. alt obestånd, buller;
C, E. all omstendighe buller, v) Saknas i C, E. w) B. styre; C, E. stilla, x) Saknas i E. y)
C. bräcket, E. brukade, z) C, E. ther. ä) Saknas i C. ä) B, C. skee. o) C. egit benegen, E. egen
benäghenheet. aa) C, E. nådh. ab) Rättat efter B, C, E. ac) C, E. ut. ad) C, E. idker
h. f. N. ae) C. föremot, E. (rättat) för enedt. af) E. inträngdt. ag) C, E. hit. ah) B, C, E.
besinne. ai) C, E. emot. aj) C, E. dogh. ak) C, E. att. al) Lucka i texten; Giödeke insatt
efter R; B. Göding; C, E. Göthe [Fenicke(n)]. am) B. huru, C, E. hwar. an) C, E. handle.
ao) C. förändringen, E. förandringh. ap) B, C, E. lathtidh. ar) Följer R. nu. as) C, E. för-
moghen. at) C. förbelägra och förskiutha, E. förbelägrer och förskiulher. au (Saknas i C.; E.
eller, av) C, E. förskutne. aw) B, C, E. förstörde, ax) C, E. afwänne (-wande), ay) C, E.
almenighe. az) C, E. och. aä) Följer R. rette, aä) C, E. her med. aö) C, E. försäkre, ba) R.
then, texten här starkt korrumperad i C, E. bb) R. henne, bc) Rättat efter B, C, E.
bd) R. ath. be) Saknas i R; B, C. sedan; E. saken, bf) Följer C, E. Datum ut supra.
Från denna tid (mitten av oktober) härrör följande i biinstruktionen åbe¬
ropade skrivelse, som hertigen enligt fullmakt för Hans Pedersson av den 14
oktober (hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 169 v.) då redan låtit för¬
kunna »her i landzendeme*.
Hertig Karls öppna brev till de finska ständerna. Odat. [1597 i mitten 82
av oktober.]
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 159 under rubrik »öpit
breef till ridderskapet, clerkerijedt och menige almoge uthi Fin¬
land, för ähn h. f. N. der ifrån förreste, uthgångit».
Wij Karl etc. tilbiudhe ider oss elschelige, edle, welbyrdige, wörde-
lige, wellerde, manhaftige, erlige, förståndige, godhe män, som her i
>) N:o 82.
200
1597
Findland boendes åhre, wår gunst och nådige benägenheet medh Gud alz-
mechtig tillförende etc. Och wele idher sampt och synnerligen nådeligen
icke förholle, att såssom wij igienom någre wäre breef, som wij i landz-
endeme hafwe latidt uthgå, nogsampt hafwe tillkienne gifwit, för hwad
orsak wij oss hijt till landzenden begifwit hafwe, nembligen igienom wår
närwarelse till att afskaffe then otilbörlige handel, som, Gudh bättre, på
någon tijdh her i landzenden warith hafwer, så åhre nu sakeme så wijdt
aflopne, att the, som her oppå Åbo slott hafwe warith, efther nogsam under-
wijsning och förmaning hafwe rättedt sig i saken och uppgifwit oss slottedt,
oahnsehedt, att the i förstonne nogsampt medh lod och kruth stelt sig
till wern och fiendtligen uthan någon gifwin orsak emoth oss förhollidt.
Sedhan hafwe mest then gemeene man så wel som någre andre, som her
oppå slottedt warith hafwe, när the hafwe förnummit, att wij inthet ahn-
nadt hafwe begieret, ähn hwad som laagligen, erligen och konungens eedh,
så och föregångne handlinger lijkmätigt ähr, tillsagdt, att wele uthi k. M:tz
till Swerigie och Polens etc., w. e. k. h. b:rs, frånware uthur rijkit be-
kienne oss för rijkzens föreståndere, och till h:te k. M:tz och rijkzens
gagn och bäste bewijse oss hörsamheet och lydno, uthi thet wij lagligen
och skiäligen biudhendes och befalendes warde etc. Så endoch wij, som
förd ähr, fördenskuld ähre hijt till landzenden kompne, att wij oss her så
lenge förholle wille, till dess wij sielfwe hade kunnet all klagemål och be-
swäringer her i landet förhöre och skaffe ther bother oppå, så att all ting
hade kommit till roo och stadigheet igien, så fömimme wij doch likwel,
att sådant icke oppå någon korth och stackot tijdh kan bestelt warde, så
ähr och Arfwidh Erichsson ähnnu uthe på landet medh en heel hop af
krigzfolket, som icke ähnu hafwe welet lathe sig säije och rätte i saken,
oahnsehedt att bådhe wij och andre them nogsampt och flijtigt ther till
förmanedt hafwe, förmodhe doch likwel, att the sig rette och besinne
skole och sampt medh the andre godhe män, som sig till oss begifwit hafwe,
samsättie och föreene. Derföre, mädan wintheren nu förhanden ähr, och
wij icke gierne wele betunge almogen medh det krigzfolk, wij hoos oss
hafwe, som eliest skiedde, hwar wij oss her i landet wintheren uthöfwer
förholle skulle, och krigzfolket kunne wij icke ifrån oss skilie, uthan moste
thet hoos oss beholle, om wij her i landet blifwe skole, så achte wij nu
fördenskuldh medh förste begifwe oss her ifrån till Swerige igien, allden-
stundh ther månge saker obestelthe ähre, som rijket macht oppå ligger,
hwilket och wörö thette rijkit skadeligit, hwar deruthinnan någon för¬
summelse eller förhindringh skiedde etc. Och efther wij för sådanne orsaker
oss her ifrå begifwe moste, derföre, på thet I någon kunne hafwe her i
landzenden, som I nu i förstonne kunne gifwe idre brister tillkienne, så
hafwe wij tilbetroedt den edle och welbördige Claus Fleming till Lechtis,
att han sampt medh the andre gode män der om bestelle skall, hwilke
först och för all ting sig beflijthe skole, att I alle kunne blifwe widh then
eedh och försäkringh, som h:te k. M. uthi sin konungzlige croning, mee-
nige rijkzens stender giordt och gifwit hafwer, och I alle ther emoth h.
1597
201
k. M. och h. k. M:tz konunglige mandzerfwinger, så och then konunglige
familiae både efther arfföreeningen och Swerigis laag skyldige och plichtige
ähre etc., dernest, widh Swerigis beschrefne laag, så att ingen fatig eller
rijk, någon öfwerwoldh eller orätt må tillfoget warde, uthan hielpe till, så
mykit them mögeligit ähr och står till giörende, att hwad brister och be-
swäringer dem förekomme kunne, efther laag och all beskiedenheet måge
bothede och bättrede blifwe, och hwad som the icke kunne skaffe bother
oppå, der om skole the lathe oss fömimme, så wele wij betenke the medel,
som i saken kunne tienlige ware, så att hwariom och eenom thet wederfares
skall, som skiäl och rettwijst wara kan, och inge saker sig företage och
bestelle uthan samptligit råådh och hwad som wij k. M. och rijket till
bäste beråedslaget och besluthet hafwe, aldenstundh wij så wele hoos h:te
k. M. sakeme förhandle, efther som h. k. M. och rijkit nyttigt och gagneligit
och eliest förswarligit ware kan etc. Derhoos skole the ware förplichtige
holle uthöfwer, att böndeme medh något ythermere borgeläger eller andre
owanlige ålagor öfwer theres rätte åhrlige skatt icke måge betungedhe
warde, eij heller tillstädie, att ryttere och knechter skole kräfie och slijthe
af bonden, hwad som dem oppå theres förre owahnlige borgeläger kan stå
tilbake, mykit mindre något åcker af bonden therföre optage, som the her
till giordt hafwe, såssom icke heller tillstädie, att någre fougder eller schrif-
were någre hester holle och ther oppå borgeläger tage skole, som her till
skiedt ähr etc. Icke skole the heller lathe kräfie någre åtherstäder, som
böndeme kunne hafwe ihnne medh sig för förledne åhr, uthan lathe der
medh aldeles bestå, till dess wij oppå h:te k. M:tz wegne kunne lathe
holle konungzrefst till att förnimme, hwad hwar och eens förmögenheet
ware kan, sådanne åtherstäder att uthgiöre etc. Desslikest skole the och
hafwe medh fougderne itt flijtigt och noge ihnsehende, att icke något, som
cronon tilhörer, ahntingen godz eller egendom i wåthe eller torre, må warde
cronon swijkligen afhendt, uthan hwad som opspöries kan att ware cronon
ifråntagit, derigienom konungens och cronones ingieldh ähr förminsket
worden, att thet må wederkiennes och komme under cronon igien. Och
efther igienom thet olaglige och ochristelige regiementhe, som her i landz¬
enden ähr fördt wordet, der medh almogen ähr worden twungen öfwer
theres förmögenheet att uthgiöre borgeläger, gierder och giestninger, så
att the icke hafwe wethet ende på theres uthlagor, derigienom månge cro¬
nones hemen ähre ödelagde, hwarföre skole the sig och beflijthe och fougder¬
ne alfwarligen der till holle, att alle ödesjorder motte blifwe optagne,
bygde och besittne igien, och på thet the måge dess förre blifwe besittne
och komme till rätte, så skole the hafwe tillstånd att gifwe böndeme,
som them optage och bygge wele, itt, tu eller trij åhrs frijheter, såssom
och hielpe dem till öker och boskap, så och ahnnan deel, som the i för¬
stonne behöfwe till att sättie boo medh, efther som hemenen ähre ille
färne till, och the fömimme böndernes oförmögenheet ware etc. Så skole
the och holle fougderne till att the åhrligen om Michaelis tijdh giöre deres
rekning och då lefrere ilin uthi cronones cantzeleij wisse domböker på alle
Riksdagsakter. IV. 14
202
1597
the saker, som hele åhret hafwe uthi hwars fögderij förhörde warith etc.,
desslikest skynde the gamble fougder, som her till befalningen haft hafwe,
uthöfwer till Swerige att giöre rekenskap för the åhr, the hafwe befal¬
ningen haft. I lijke måtho skole the och hafwe flitigt ihnsehende roedh
fougdeme, att the opbäre och uthgifwe then deel, the hafwe till opbördh
widh thet måål och wicht, som her i landet af ålder hafwer brukligit warith,
och icke medli någon falsk wicht eller måel almogen försnelle låthe, såssom
och icke heller något af fougdemes opbörd lefrere lathe, oahnsehedt hwem
der oppå fordre kan, medh mindre the hafwe wåre underschrifne breef
och befalninger thertill. Icke skole the heller tillstädie, att sådanne willwa-
rur, som tillförende åhre förbudhne, och till k. M:tz och cronones bäste pläge
opkiöpes, måge af adhelen och andre opkiöpte warde, uthan efther then
ordning betaeles och lefreres cronon till bäste, som ther oppå tillförende
brukligit ware pläger etc. Men hwad adelens egne landböndher kunne be-
komme, det må theres husbönder frijt tillåtidt ware att beholle. Ytter-
ligere så skole the icke tillstädie, att adelen af theres bönder tage någre
bröth- och saköres peninger, medh mindre ähn saken först ähr oppå heredz
och lagmans ting förhörd och ransaket, efther som adelens privilegier i
thet fallet uthwijse och uthtryckeligen der om förmelle. Efter och almogen
igienom kiörsler och forsler ähre her till mykit blefne betungedhe af en
hoop orolige meniskior, som hafwe dragit af och till i landet och stemplet
alt ondt, derföre skole the hafwe flijtigt ihnsehende, att icke någon, som
icke hafwer h. k. M:tz, w. e. k. h. b:s, wårt eller the godhe mäns, som wij
her uthi landet förordnedt hafwe, pass och bewijs, skall någon fordenskap
uthan penninger bekomme, så skole och frelsisböndeme ware förplichtedhe
att hielpe medh hwar tridie skiutzferdh, när så behöfwes, efther som rijkzens
ridderskap och adel thet sielfwe bewiliedt och samptyckt, och her till i
Swerige sedhwanligit och brukligit warith hafwer etc. Så endoch wij nu
således i förstonne hafwe betenkt, att sakeme her i landzenden företages
och bestelles skulle, så fömimme wij doch, att alle the beswäringer, som
her i landzenden förhanden ähre, icke kunne warde rettede och komme i
gott laag igien, för ähn konungzrefst öfwer heele landet må hollén blifwe;
derföre wele wij i tillkommende somer (hwar Gudh lijfwet och helsan för-
läner) ahnten sielfwe begifwe oss hijt igien eller och förordne någre godhe
män, som derom troligen och rättwijsligen bestelle skole. Och ähr nu
fördenskuld her medh wår nådige begieren, rååd och förmaning, att I
bewijse förde godhe män hörsamheet och lydhno, så och troget och gott
bijståndh uthi hwad måtho, the sådant behöfwe kunne etc., förhollendes
ider emilian fridhligen och eenige, och icke gifwe någon orsak till yther-
mere ihnbördes buller och oroo, ähn som Gudh bättre her i landzenden
alleredhe förmykit warith hafwer, uthan hwar i sin stadh beflijte sig till
alt thet, som till wenskap, roo och eenigheet kan tienligit ware. Och der
någre orolige menniskior kunne yppes och sig finne lathe, som någon oroo,
buller, blodzuthgiuthelse och obestånd opweckie eller åstadh komme wille,
att I då samptligen som trogne och rettrådige undersåthere och redelige
1597
203
swenske och finske män hielpe till sådant att förhindre och afskaffe thet
meste ider mögeligit ware kan etc. Dermedh I giöre thet ider egen så wel
som hele fädemeslandzens welferd och bäste fordrer och kräfwer, och till
roo och eenigheet nu och framdeles lende kan etc.
Till de finska ständer, som ännu framhärdade i sin upproriskhet, till¬
ställdes den 17 oktober, i det hertigen åtföljande krigsbefälets namn, ett brev
(hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 174; jfr G. Finkes registratur 1594—
1597, fol. 204) med förmaning:
att I ider besinne wele och sampt med de gode män, som h. f. N. här
opå Åbo förordnedt hafuer, idher förene på det sätt h. f. N. them i betal¬
ning gifuidt hafuer med ider att handle, eller och sielfue begifue ider uthöfuer
till Suerige och med h. f. N. och de andre rijkzens stender att samsättia, på
det nogon orsak icke motte gifues till större widlöftighet, dy huar det icke
skeer [uthan att I] öfuer tilförsicht någet ytermere obestånd här i landz¬
enden företage och der med gifue orsak, att h. f. N. motte i tilkommande
sommar begifua sig hit igen, och wij med andre flere af krigzfolket då motte
wara h. f. N. fölgachtige, såsom wij h. f. N. icke heller i sådane och andre
rättferdige måthe icke undfalle kunne, då måge I ware förtänkte att suara
till all den blodzuthgiutelse och annen ölycke, som der hände och folie kan,
huilket wij gifue ider att öfuerwäge och betänkia.
Själv manade hertig Karl in i det sista de avfallna att stå till rätta inför
honom för deras beteende.1)
Förhandlingar med ständerna i Estland.
1597 september—oktober.
Hertig Karl mottog i mitten av september under belägringen av Åbo
slott rådets i Reval förklaring på Arboga riksdagsbeslut (se ovan, s. 43 ff.),
varpå han före slottets fall avlät följande svar.
Hertig Karl begär ytterligare förklaring av rådet i Reval på Arboga 83
riksdagsbeslut och om rådets ställning till hertigens politik. Åbo
1597 den 25 september.
Orig. på papper, åtta sidor, varav två oskrivna, med trenne post-
scripta.alla liksom brevet underskrivna med hertig Karls egen hand,
i Revals stadsarkiv (varest även två samtida avskrifter förvaras). In
dorso står under adressen: »Den erbam und weisen unsern lieben
besondernn burgermeister undt rathmannen der statt Reuell» an¬
tecknat av stadsskrivaren: »Rec. 22 octobris 97.9
Von gottes gnaden Carolus der reich Schweden, Gothén und
Wenden erbfurst und gubernator etc.
Unsern gnedigen gruess und geneigten willen zuuor. Erbare undt
weise liebe besondere, wir mögen euch gnediglich nicht verhalten, das
*) Jfr Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter, 2, s. 92, 320.
204
1597
uns den 16. dieses monats auf unser schreiben, welches wir vergangener
zeit von Nyköping ab an euch wollmeintlich gethan, eure andwort zu-
kommen und zuhanden geliefert ist worden, daraus wir verstanden, was
ihr euch wegen deren zu Söderköping und Arboga gehaltenen zusammen-
kunften erkleren, auch das dieses reich in ruhe und friedlichem wesen erhal¬
ten, und ihr dardurch wieder eure hoffnung und willen under frembde
herrschaft nicht gera ten möchtet, wunschen und mit mehrerm anmelden
thut.
Nun hetten wir uns wol zu euch gnediglich versehen, ihr wurdet euch
als dieses königreichs einuerleibte prouintz und eidtpflichtige undersassen
mit dermassen richtiger und bestendiger guter andwort haben vernemen
lassen, als dieses reichs höhe und unumbgengliche notturft sölches er-
fordert, auch von allen reichs stenden in bemelten zusammenkunften ein-
helliglich verabscheidet und bewilligt ist worden. Weil ihr aber auf dem
verbot beruhet, welches die K. M., unser herr vetter und brueder, an euch
ergehen lassen, darinnen S. K. M. euch auferlegen, das ihr euch in ange-
regte händel keines weges einlassen oder damit zuthun haben sollet, wel¬
ches S:r K. M. als ems allergnedigsten könings und hern gebot und mandat
ihr als derselben getrewe eidtsuerwandte underthanen in underthenigster
acht halten und deme gehorsamen mustet, als lassen wir disfals eure
eingewandte entschuldigung an seinem ort beruhen. Dieweil es aber
an deme ist, das S. K. M. böse rathgeber bei sich hat, welche nicht S:r K. M.
und dieses reichs nutz und bestes, sondera dessen schaden und verderb
suchen, wie auch sonder zweifel ihr verstanden haben werdet, was eine
zeitlang hero von etlichen unruigen menschen, welche aus diesem reich an
S. K. M. entwichen seindt, bei S:r K. M. fälschlich angebracht worden, und
damit noch itzunder zu zerruttung des vatterlandts nicht gefeiret pleibe,
als können wir bei uns nicht betrachten, das ihr daher erhebliche und
gnugsame ursachen haben soltet, euch von dem ienigen abzusondern, und
nicht mit zu approbieren, was zu bekreftigung S:r K. M. zusage und gelubd-
nus, dieses ganzen königreichs und dessen angehörigen prouintzen und
landschaften aufnemen und gutem getreulich gerne ine t ist.
Dan ob ihr euch gleich dahin erbietet, das ihr bei eurm (der K. M.)
und der löblichen chron Schweden geleisten eidt, mit zuthat des All-
mechtigen, bis in die gruben bestendig pleiben und verharren wollet,
welches uns dan von euch zu angenemen und gnedigem gefallen gereichet,
wollén auch an ewerm guten gemuete und willfäriger zuneigung keinen
zweifel tragen, wie wir auch einig misstrauwen niemals deswegen in euch
gesetzt haben, weil ihr aber meldet, das ihr, darfur hochermelte K. M.
und das löbliche reich uns erkennen, ihr auch gerne in underthenigkeit,
ehren, achten, lieben und gebuerlichen gehorsam leisten wollet, in deme
nun S. K. M. in deroselben gehaltenen köninglichen krönung, mit derem
iuramento und versicherung, gelobt und zugesagt hat, das S. K. M. dieses
reich mit unserm und der reichs räthe rath regieren und steuren wolle,
zudeme auch S. K. M. fur dero abreisen aus diesem königreich, wie auch
1597
205
hemacher von allen reichs stenden sölches ebenmessig geschehen, uns die
gubernation, in S:r K. M. abwesen, anbetrauwet haben, desgleichen wir
die zeit sölcher unserer getragenen regierungslast nichts anders ange-
ordnet, dan was bei iedem ehrliebenden unparteiischen menschen verand-
wortlich sein kan, als hetten wir billich einer andem und richtigem
andwort, als geschehen ist, uns zu euch gnediglich versehen. Ist derwegen
nochmals hirmit an euch unser gnedigs ermanen und gesinnen, ihr wollet
euch gegen uns rund und cathegorice erkleren, ob ihr uns in der K. M.
abwesen allerdings gentzlich fur einen gubematom dieses reichs erkennen,
auch mit uns und allgemeinen reichs stenden in deme einig sein wollet,
was obberuerter massen zu Suderköping und Arboga geschlossen ist worden,
alldieweil ihr euch erbietet, das ihr bei dieser chron bestendig verharren
wollet, und es aber billich ist, das von allen reichs stenden und landschaften
ins gemein des gantzen vatterlandts bestes einträchtiglich, niemandts
ausbescheiden, gehandhabet, und was einige zerruettung oder zwiespalt
erregen mag, sampt und sonders von ihnen verhindert und abgeschaft
werde, in itztermelten abscheiden aber gar nichts zubefinden ist,
welches nicht dem ganzen reich zu guetem, ingleichem zu erhaltung
der K. M. hoheit und authoritet gereichet, auch auf alle vorige recht-
messige handlungen, verträge und abscheide nicht gegrundet were,
derentwegen ihr umb so viel weniger euch weitleuftig bedenkens zu-
machen erhebliche und rechtmessige ursachen haben könnet, zudeme
werden eure der K. M. geleiste eidt und pflicht dardurch nicht geschwächet,
sondera vielmehr gestärket und bei kreften erhalten, so habt ihr euch auch
daher umb so viel destoweniger gewaltsamer zunötigung und frembden
uberfall und beträngnus, wie ihr meldet, zubeförchten, sondera vielmehr
allerhand entsetzung, hulf und beistandts bei dieser chron zugetrösten,
gleichsam wie sölches etliche viel iahr hero getreulich geschehen ist, do
ihr sonsten von iedermenniglich, in erner domals fiirgestandenen höchsten
beträngnus, verlassen gewesen seit. Dan dogleich die Poln und Littawer
underm schein, als ob sie sich fur dem Moscowieter beförchten, uber alles
vermueten wieder euch in bereitschaft sitzen thäten, do in euch, wieder
der K. M. ernsten beuhel und verbot, solte gedrungen werden, so können
wir doch nicht erachten, das die K. M. als ein friedliebender herr und
köning dero getrewe undersassen alhie im reich, in deme so sie zu S:r K.
M., deren leibserben, der ganzen kön. familien, und gemeinen königreichs
besten, nutz und wolfart treulich beförderten, gewaltsamer weise dar¬
durch verfolgen lassen, ein anders, als S:r K. M. verpflichtung und assecu-
ration gernes ist, verhengen und gestatten solle, weren auch S:r K. M. zu
einer ungluckseligen zeit von hinnen nach Poln kommen, wie sölches auch
one das geschehen zu sein die erfarenheit gnugsam bezeuget, vielweniger
seindt wir oder gemeine reichs stende iemals gesinnet gewesen oder noch,
das in euch mit gewalt von frembden gesetzt pleiben solte, einigerlei ur-
sach darzu zugeben, sondera seind vielmehr geneigt, do ihr mit uns in
allen rechtmessigen handlungen einig sein wollet, euch als dieses reichs
206
1597
eidtgeschworne underthanen wieder alle beträngnus handhaben und zu
schutzen, und habt ihr euch vielmehr allerhand gefährlichen practiken
und zunötigung von den ienigen zubefahren, welche den Suderköping-
ischen und Arbogischen abscheide zu nicht machen wollén, und sich
dawieder muetwillig auflehnen.
Weil wir auch verstanden, das die eltisten, rathe und ritterschaft des
furstenthumbs Ehsten dero gesandten an die K. M. abgefertigt und die-
selbige underthenigst haben bitten lassen, das S. K. M. mit zeitigem rath
zu wiederbringung eines friedsamen regiments und abschaffung allerhand
eingeriessenen beschwerungen sich förderlich hierein begeben, oder da
sölches wegen der Polnischen reichsgeschefte nicht geschehen könte, das
alsdan S. K. M. durch etliche in der religion unuerdechtige personen handeln
lassen und alle sachen zu einem friedsamen ruhigem stande durch gute
ordnung wiederzupringen gnedigst geruhen wolle.
Nun lassen wir uns wol sölche beschehene abfertigung fur dis¬
mals mitgefallen, damit aber S. K. M. dieses ganzen reichs zustandts desto
grundlicher und umbstendiger berichtet pleiben möge, als wollén der-
gleichen sonderbare legationen, do eins theils alhie in Finland, einstheils
in Schweden, desgleichen die ritterschaft und ihr in Lieffland. fur euch
alleine, S. K. M. durch beschickungen belangen lasset, in des reichs anlie-
genden allgemeinen sachen wenig frucht schaffen, sondern weil es
auf dem reichstage zu Arboga von allen anwesenden stenden domals fur
hochnötig angesehen ist worden, das S. K. M. mit einer ansehenlichen lega¬
tion besucht werde, als wollet ihr und sämptliche ritterschaft euch gleichs-
fals in sölchem punct von uns nicht absondem, noch disfals eine newerung,
was des ganzen königreichs sachen belanget, fur euch alleine, uns und den
andem reichs stenden unwissend, bei S:r K. M. zu tractieren furnemen,
alldieweil den sachen wenig oder gar nichts dardurch geholfen pleiben kan,
sondern S. K. M. vielmehr des gemeinen reichs und dessen prouintzen
misshelligkeit undereinander darher abnemen können, gesinnen nichts
desto weniger gnediglich, ihr wollet uns zuuerstehen geben, was S. K. M.
gegen obgedachtem abgesandten sich hinwiederumb gnedigst erkleret
haben möge, weil wir verstanden, das ehr wiederumb zuruck doselbsten
ankommen sein solle.
Was belangt, das euch gantz schmertzlich zu herzén gehe, das zwischen
der K. M., uns und andem reichs stenden allerhand missuerstende und
irrungen itzo im schwang seie, und derwegen treulich wunschet, damit alles
zu ruhe und friedlichem wesen gereichen möge, nun were uns zwar selbsten
nichts lieber und angenemers, dan das wir in ruhe und frieden leben möchten,
haben auch uns iederzeit nichts mehr und höhers iemals angelegen sein
lassen, als das wir der K. M. alle vetterliche lieb und trewe erzeigen möchten,
haben auch in S:r K. M. abwesen diesem reich mit dermassen sorgfeltigkeit,
muhe undt bekummernus furgestanden, damit Gottes wort zuförderst,
darnach gute ordnung und policey, gehandhabet und aufgerichtet, was
zu fried und einigkeit dienstlich ist befördert und zu wergk gestellet pleiben
1597
207
möchte, als wir sölches gegen Gott und iedermenniglich zuuerandworten
wissen. Weil uns aber von etlichen friedhässigen leuten, sönderlich
von den ienigen, welche sich uns in der regierung wiedersetzen wollén,
feindlich zugesetzt worden, wie auch S. K. M. auf sölcher und anderer
ehrnuergessenen leute anstiften dero schreiben in dieses reich ergehen
lassen, wie sönderlich alhie in Finland geschehen ist, darinnen S. K. M.
uns mit gewalt zuuerfolgen andeutet, als seind wir daher rechtmessiger
weise, uber alle unsere gesuchte vorgehende guetliche mittel undt ge-
trewes ermanen, endlich genottrengt worden, damit allerhand empörung
und bluetuergiessen vorgebauwet pleiben möchte, zu handhabung der K.
M. eidt und verpflichtung, die ienigen, welche sich uns bemerter massen
in der regierung neben eindringen wollén, abzuschaffen, die hauser und
vestungen S:r K. M. zu trewen handen anzunemen und deroselbigen offen
zu halten, und gentzlich nicht der meinung, wie uns durch angeregte ehm-
uergessene menschen fälschlich zugezogen wirdet, das wir S. K. M. da¬
von ausschliessen, S. K. M. von der chron dringen, und uns deren an-
massen wolten, wie wir auch auf gemeiner reichs stende bewilligung uns
itzunder in eigner person gleichsfals hieher begeben, damit wir die enstan-
dene empörung, welche durch etliche friedhässige leute alhie in Finland
erreget ist worden, stillen, und die beträngte arme undersassen in fried-
lichen zustand wiederumb befördem möchten. Weil ihr nun hieraus zu-
uememen habt, das wir ie zu nichts anders als zu einigkeit und friedsamen
wesen geneigt seind, und nichts mehrers wunschen und gerne sehen möch¬
ten, dan das die K. M. zu deren glucklichen ankunft derselben erbkönig-
reich in ruhe und einträchtigkeit fur sich findén möge, als werdet ihr
mit uns einig sein, das wir, unsers tragenden ampts hälben, allerlei ge¬
fährlichen handlungen, welche euch und eur geliebtes vatterland her-
nacher mitbetreffen wurden, uns bei zeiten wiedersetzen, und dieselbige
zu eusserstem verderb der armen undersassen die uberhand zunemen
nicht gestatten lassen können.
Damit wir auch wissen mögen, was eure endliche gemuets meinung
seie, und was wir uns zu euch zuuersehen haben sollen, als wollet uns
bei zeigern hinwiederumb zuuerlessige und unzweifelhafte andwort zu-
kommen lassen, dan do ihr uns mit dergleichen weitleuftigen andwort, wie
itzunder geschehen ist, begegnen soltet, so hetten wir uns derselbigen
wenig zuerfrewen.
Und haben euch dieses hirmit gnediglich nicht verhalten wollén.
Seind euch sonsten zu gnaden geneigt, Gott beuhelendt.
Datum Abo den 25. septembris anno 97.
CAROLUS.
(Sig.)
Wir gesinnen gleichsfals gnediglich, ihr wollet alles das ienige, was
angeregter aufruhrischer hauffen nach ewer statt geflöhnet haben mag,
208
1597
auf ein recht arrestiem und ihnen im wenigsten etwas dauon nicht folgen
und zukommen lassen, bissolang ihr weitern bescheidt darauf von uns
erlanget haben werdet.
CAROLUS.
(Sig.)
Auch, erbare und weise liebe besondere, geben wir euch hirmit gne-
diglich zuuememen, das wir zu unserer ankunft alhie in Finland das
kriegsuolk und aufruhrischen hauffen, welche den armen undersassen
allen muetwillen, gewalt und uberthat zugefuegt, dardurch viel tausent
menschen unschuldig ermordet seind worden, wie ihr sonder zweifel ver-
nommen haben werdet, durch beschickung und schreiben nochmals zum
uberfluss ermanen lassen, das sie eines bessem einsten sich bedenken
und zu anderer weitleuftigkeit, auch vergiessung mehrers unschuldigen
bluets keine ursach geben wolten. Es hat aber sölches bei ihnen weniger
als zuuor statt findén mogen, seind strax, alsbaldt wir aufs land ge-
dreten, muetwilliglich heraus gefallen, der unsem etliche fur unsem augen
todt geschossen, etliche gefangen genommen, do ihnen doch die geringste
ursach darzu nicht ist gegeben worden, welches wir dan ihnen alles zu
guet gehalten, auch nochmals, ungeachtet sölches bezeigten trotzes, er-
suchen und wolmeintlich zu etlichmalen ermanen lassen, das sie von
ihrem unbesonnen fräuentlichem vornemen abstehen wolten. Es hat
aber alles gentzlich nichts helfen mogen, sondem seind hemacher wieder-
umb vermessentlich heraus gezogen, uns feindlich under augen gerucket,
wir haben aber die unsem wiederumb an sie abgefertigt, ermanen und
bitten lassen, das sie zu bluetuergiessung keine ursach geben wolten, ist
auch wol bei die funf stund lang mit ihnen gehandelt worden, und da es
darauf gestanden, das die geisel hetten abgeschickt pleiben sollen, haben
sie die guete gentzlich ausgeschlahen, ihre feindliche meinung und fur-
satz zu wergk richten wollén, aber do sie gesehen, das sie unser nicht
mächtig weren, schändlich die flucht genommen, do kein schuss noch
auf sie geschehen ist.
Und ob wir wol ihrer ubermächtig gewesen, sie verfolgen, und bis
aufs heupt hetten erlegen lassen können, so haben wir ihrer doch, weil
sie eines königreichs undersassen, desgleichen der K. M. eidtgeschworne
leute sein sölten, doch mehr mit blossen worten als mit der that undt in
schuldiger aufrichtiger trewe, verschonet, weren auch noch des gemuets,
wan sie eines bessem sich bedenken wolten, sie zu gnaden anzunemen.
Weil dan vermuetlich ermelter fluchtiger hauffe nach dem furstenthumb
Ehsten reumen, und aus einem ubel zwei ärgere machen darf, als gesinnen
wir gnediglich, ihr wollet dieselbige in eure statt keinerlei wegs kommen
lassen, ihnen oder den ihrigen keine behausung, underschleif noch ent-
setzung vergönnen oder thun lassen, sondera fur dieses reichs abtrunnige,
friedhässige und aufruhrische leute achten und halten, bissolang sie wegen
1597
209
des ienigen, darumb wir und alle stende des reichs sie zubesprechen haben,
sich zu rechte verandwortet haben werden.
Wie ihr dar gleichsfals wollet verhelfen, damit der K. M. vestungen
und häuser niemand anders als der K. M. und in S:r K. M. abwesen uns
zu trewen handen ingehalten pleiben mögen, sölches gereicht uns von euch
zu gnedigem gefallen, seind auch umb desto mehr mit gnaden euch
geneigt.
CAROLUS.
.(Sig.)
Auch liebe besondere, seind wir berichtet worden, das die K. M., unser
herr vetter und hrueder, an euch schreiben lassen, das ihr in den Suder-
köpischen abscheid nicht willigen soltet. Weil nun dieses sölche sachen
seind, die wir als gubemator des reichs billich wissen sölten, so nimpt
uns wunder, wo dem also ist, das ihr uns sölchs nicht hettet wissen lassen,
und copei von demselben schreiben zuschicken, wie wir dan gnediglich
begeren, ihr wollet uns nochmals eine copei von demselben schreiben, ob
es an euch, wie berichtet, abgangen, zuschicken.
Und weil dan in dem Suderköpischen abscheid alleine das gehandelt
und mit einhelligem consens der stende geschlossen, was zu nutz und wol-
fart der K. M., dero erben und dieses reichs gereichet, und wieder I. M.
durchaus nichts gehandelt worden, unsere wahre religion ausbescheiden,
darwieder wir I:r M. zugehorsamen nicht schuldig, und wo gleich in diesem
punct der religion, von der K. M. wieder gemelten abscheid, solte etwas
furgenommen werden, so were es doch wieder I:r M. eid und zusage, und
hette billich I. M. uns, als des reichs constituirten regenten, und den reichs
räthen, als mitgehulfen, dieser händel hälben, ob es vonnöten, zuschrei-
ben lassen sollen, undt nicht sölche trennungen, wie leider geschicht, an-
richten, wiewol wir I. K. M. nicht so viel hierin zubeschuldigen als böse
rathgeber.
Aber wie nun dem allem, so wollet ihr in diesen und sonderlich den
religionssachen selbst ewer eigen heil und seligkeit bedenken, auch euch
erinnem, was euch von diesem köningreich fur hulf und beistand wieder-
faren, was ihr dargegen angelobet und schuldig seit, und in betrachtung
desselbigen euch als trewe gliedmassen dieses köningreichs damön nicht
absondern, wie wir euch das wol zugetrauwen. Und haben es euch hir¬
mit gnediglich nicht verhalten wollén.
CAROLUS.
(Sig.)
20
1597
84 Rådets i Reval förklaring på hertig Karls klagopunkter. 1597 den
19 oktober (gammal stil).
Orig. i Livonica, Reval till Kongl. Maj:t 1593—1613, i Riksar¬
kivet.
Durchleuchtigster etc. E. F. D. etc. Gnedigster fiirst und herr. E. F. G.
gnedigsts schreiben, drey ihn underschedtlichen datis, haben wir zugleich
von briefszeigem mit gebuerender underdienstlicher reuerentz entpfangen,
und nach vorlesung ihres femern einhaldts schmertzlich vornommen, was
gestaldt, auf E. F. D. zuuhor ahn uns gelangts schreiben, die von E. F. G.
drauf ehrforderte und ihn geburenden gehorsamb geschehene unsere
beandtwortung von derselben nicht vor erheblich angenommen, derwegen
ein richtiger andtwort gnedigst begherend sein etc.
Hierauf thuen E. F. G. wir ihn geburender underthenigkeit und aller
diemut unterdienstlich bitten, E. F. G. geruhen solche unsere underthenige
und geburliche andtwordt (do es begerter massen nicht erfolget) dennoch
gnedigst antzunhemen und ihn uns nicht weiters zusetzen vorhengen,
sondern solchs mher der vorstehenden zeit und unserer uhngelegenheit als
unserm vorsatzlichem uhngehorsam ihn gnaden beizumessen. Zuforderst,
weiln die höhe K. M. etc., unser gnedichster königk und herr, uber voriges
vorbodt, abermhaln ihn underscheidtlichem ahn uns ergangenem schreiben
(wie auch durch den alhier verordenten konichlichen stadthalter) gantz
ernstlich uns unsers eidts und pflichts ermhanen, und ihn aller eidtmessigen
geburnus kegen derselben I. K. M. etc. unuorruckt und bestendig zuuor-
halten, auch keines weges der ihm reiche Schweden vorgelauffenen sachen
uns einzumischen vorwarnen und vorwamen lassen, welchem allem
underthenigst zu gehorsamen, gleich wie wir uns eidtpflichtich erkennen
und schriftlich schuldig erkendt haben, auch ihn solchem gehorsam nichts
von uns vornunftichlich kan vormutet werden, so zu einer zerruttung
guter policey und zu einer vormeinten beschwerligkeit dem uhralten
konigreich Schweden gereichen solte, kondte oder mochte.
Beuorab, weiln wir der K. M. etc. und der hochlöblichen crone Schwe¬
den eidtpflichtige underthanen mit höhister standthaftichkeit zu sein
und zu pleiben uns allerseitz erkleret haben, als getrösten wir uns dem-
nach, der höhisten zuuorsicht, E. F. G. werden ebenmessig keine ursache
haben oder gewinnen, derselben ahngeborne furstliche gewogenheit widder
uns zuuorrucken, oder mit weiniger gnaden uns, unsere gemeinheit, als
der k. M. etc. und der hochloblichen crone Schweden gehorsame under¬
thanen, zu meinen und antzunhemen, bessonder vielmher derselben uns
ihn allen gnaden, nochmaln wie vhormaln, lassen empfolen sein, in massen
wir ihn geburlicher underthenigkeit drumb auch E. F. G. thun bitten.
Was der ritter und landtschaft abgesandter ihn seiner glucklichen
anheimkunft aus Polen von hochstg. K. M. etc. vor ein andtwordt gebracht,
ist uns nicht offenbaret. Solchs geruhen E. F. G. von der ernfesten landt-
1597
211
schaft zuerkundigen, uns ist von dem herm abgesandten uordt ein konig-
lichs schreiben, obenahngezogenen einhaldts, geburlichen ahngehendiget.
Dass mit unserm zuthuen und bewilligung frembdes kriegsvolk der
K. M. etc. und des reichs eidtgeschwome underthane feiendtlich zuuber-
ziehen ihn unser stadt soll ahngenommen sein worden, oder das wier zu
wiedem unserm ahn E. F. G. ergangenem schreiben mit des grossfursten-
tumbs Littowen eingesessenen uns ihn bessondere und uhngeburliche
vorstendtnus sölten eingelassen haben, dessen tragen wir keine wissen-
schaft, sein auch ihn diesem falle mit fuge auch nicht zubearchwonen,
vielweiniger zubeschuldigen etc.
Unsere religion und unser stadt aufnhemen, gedey und wolstandt, so
viel ahn uns ist, mit gebumus zuuorbitten, zubefordern und zuerhalten,
gleich wir nebenst ahnruffung Godtlicher beiwhonung uns zum höhisten
lassen angelegen sein und darihnnen zu bemuhen uns pflichtig erkennen,
als wollén wir unsers theils ahn muglichen fleise, ahn geburlicher vorsorge
auch nochmals nicht ersitzen lassen, was zu erhaltung dessen allen gereichen
muge etc.
Ihn sonderheit vorhoffen wir, auch vormittelst Godtlicher beiwhonung,
unsere stadt der K. M. etc. und der hochloblichen crone Schweden vor alle
gefherliche und uhneidtmessige ahnmutung unruhlicher leute zu getreuen
henden zuerhalten und, alse eidtpflichtigen underthanen aller seitz eigent
und gebueret, bestendichlichen darbei zuuorharren, und ihn geferlichkeit
mit unbefugter aufwigelung uns nicht zusetzen, noch uhnrumbliche
nachsage zuuorursachen, vielweiniger aller vorigen, von der löblichen crone
Schweden uns bezeigeten zusteur uns undankbarlich zuerkennen etc.
Ihn welcher dankbarkeit wir von dem lieben Godt abermals hertz-
und sehnlichen wunschen und bitten, das alle ihn der cron Schweden
erreigte und entstandene misshellichkeitten friedtlichen und ihn zuuor-
sichtigster vorstendtnus durch Godtliche vorleihung und hochvorstendiger
untemhemung mogen geschlichtet und hingelegt werden, darfur wir die
zeit unsers lebens dem lieben Godt zu danken hetten etc.
Von deren aus Finnlandt ihn unser stadt eingebrachte guetere haben
wir keine nachrichtung, und khan solchs von uns, da es begerter massen
auch sein solte, nicht der gestaldt, öhne grosse und gefherliche weidt-
leuftichkeit, erkundiget werden, zum theil wegen der vielen schutten und
schiffen, so techlich, aus allen örten des reichs Schweden, zu uas heuffig
einkommen und widder schon abgelauffen sein, zum theil das solche
gueter andere wege innerhalb dieser vorlauffenen zeit mussen erreicht
haben etc.
Dis haben nach der lenge auf E. F. G. gnedigs begheren wir zu aber-
maliger vorandtwortung ihn underthenigkeit derselben nicht vorenthalten
sollen, ihn höhister diemut danebenst bittend, E. F. G. geruhen aus furst-
licher guete solchs von uns gnedigst zuuormerken, auch derselben uns und
unser gemeinheit ihn gnaden lassen empfolen sein. Umb E. F. G. nebenst
entpfalung der almacht Gottes sein wir dasselb mit geburlichem gehorsamb
212
1597
ihn underthenigkeit zuuordienen jeder zeit geflissen und uhrbuttigk.
Datum Reuell den 29:ten octobris a:o etc. 1597.
E. F. G.
Unterdienstwiilige
burgermeistere
und rädt der stadt
Reuell etc.
(spår av sigill a tergo)
Av de trenne skrivelser, som omnämnas i detta brev, från hertig Karl till
Reval har förutom n:o 83 en skrivelse av Åbo den 2 oktober bevarats (orig.
i Revals stadsarkiv), Hertigen klagar där över ett brev från Gerdt Dönhof
till Arvid Eriksson om hertigens fientliga förehavande och om konungens
krigsrustningar i Polen och Estland. Hertigen skriver bl. a.:
Dan was belangt, das wir in eigner person uns hieher nach Finland
begeben mussen, do ist sölches aus allgemeiner reichs stende einhellig-
lichem gutachten, auch der armen beträngten undersassen erforderten
eussersten notturft nach geschehen, damit dieselbige einsten in einem friedt-
lichen zustand gebracht, und dardurch der eidt, welchen die K. M. und
dargegen alle dieses reichs einwohnere S. K. M. geleistet, wirgklich ge-
handhabt und bei macht erhalten pleiben möge, wie ihr aus unserm schrei-
ben, den 25. septembris nechstuerschienen datiert, gleichsfals zuersehen
habt, und nicht der meinung, als uns erwenter Dönhoff mit unwarheit
ehmuerletzlich zumisset, das wir der K. M. land und vestungen under
unser gewalt pringen, und S:r K. M. getrewe diener auszutilgen uns under-
stehen sölten.
Weil wir aber vememen, so wol aus angeregtes Dönhoffs als auch
Lindorm Bondens schreiben, das zu entsetzung des rebellischen hauf fens
alhie in Finland (welcher aber mit Göttlicher hulfe nuhmer zertrennet
ist worden, und wir das schloss alhie einbekommen haben) bei euch im
furstenthumb Ehsten, wie obgedacht, krigsuolk angenommen und hier-
ueber gebracht werden solle, als ist uns sölches zuerfaren nicht alleine
sehr frembdt vorkommen, sondem hetten uns auch dessen, do deme in der
warheit also were, zu euch nicht versehen, das ihr die ienige sein soltet,
welche fur alle treuherzige zuneigung, welche ihr bei dieser löblichen chron
Schweden, in eum nöten, mit darsetzung leib, guet und bluets gnugsam-
lich empfunden habt, gestatten und verhelfen soltet, das zuwieder der
K. M. geleisten eidt und zusage dieses königreich durch frembdt kriegs-
uolk in unruhe und bluetuergiessen gesetzet, S:r K. M. getrewe undersassen
keines rechten und gerechtigkeit geniessen, wie alhie in Finland geschehen
ist, sondera aufs eusserste verfolget und in unwiederbringlichen verderb
und schaden gebracht werden sollen, do wir doch zu euch des gnedigen
vertrauwens iederzeit gewesen, das ihr der K. M. gethane zusage vielmehr
stärken, als dieselbige (in deme ihr dieses königreichs einuerleibte glid-
1597
213
massen undt eidgeschworne leute seit) zuschwächen und zu allem un-
bestandt verhelfung zuthun, gemeinet sein wurdet, welches dan diese
löbliche chron umb euch nicht verdienet hat.
Wir wollén euch aber treulich und in gnaden ermanet haben, ihr
wollet euch [durch] unartige, friedhässige und ehruergessene leute, sönderlich
alz Lindorm Bonde ist, nicht bewegen und fälschlich dahin bereden lassen,
das ihr euch gegen dieses reich auflehnen soltet. Dan was fur unheil euch
und den eum hernachmals mit daraus erwachsen werde, das wollet bei
euch umbstendiglich wol betrachten, auch daher eurs theils, so viel euch
immer möglich ist, verhinderri, das deren endts niemandts aufgewiegelt,
vielweniger frembde bei euch durchgestattet und hierein gefueret pleiben
mögen.
Solte aber uber alle zuuersicht sölches unser ermanen bei euch nicht
statt findén, sondera ihr verhelfen wurdet, das so wol die eum als frembdt
kriegsuolk hierueber kommen solte, als sollen dieselbige gleichsam ein
wildes schwein willkommen pleiben, und also empfangen werden, als
sölches gegen die ienigen, welche in ein frembdt königreich sich eindringen
wollén, sich gebueret, dan wir mit göttlicher hulfe so viel und mehr darauf
gewendet, als Arwidt Erichson und die aufruhrische Finnen nicht gethan
haben, und ist in diesem reich noch mancher ehrlicher man, welcher gewalt
mit gewalt zusteuren und abzuwerhen sich nichts daurén lassen wirdet.
Was vor gewinst ihr auch darbei erlangen werdet, das ihr aus einem
ungluck errettet euch in ein anders wiederumb stecken woltet, ingleichem
wie beruhmlich und bei iederm ehrliebenden menschen euch verandt-
wortlich es sein werde, das ihr in eurm iungsten an uns gethanen schreiben
euch mit approbierung des Suderköpingischen und Arbogischen abscheidts
zuuerschonen bittet, in deme fur der Littawer und Poln aufruestung ihr
euch befaren mustet, itzunder aber im wergk viel ein anders erweisen,
und mit ihnen in verständnus sein soltet, das werdet ihr bei euch ver-
stendiglich und wol in acht nemen und bedenken.
Den 16 november (n. st.) 1597 skrevo borgmästare och råd i Reval ett
brev (orig. i Livonica, Reval till K. M:t 1593—161 r) till konung Sigismund,
i vilket de meddela:
, damit bei E. K. M. etc. unser stillschweigent uns kunftig zu
einer beschuldigung nicht möchte gerathen, haben E. K. M. etc. wir auch
in sonderheit vormelden wollén, das abgelauffenen monats octobris drei
unterschiedliche brieffe von dem durchleuchtigsten hochgebornen F. und
H., hertogh Carlin, bei einem eignen dazu abgefertigten einspennigern
sein angehentiget wurden, darin I. F. G. unsere unterthenige geschehene
endtschuldigungh (das auf E. K. M. etc. ernstliches vorbot wir in den
Siiderköpischen und Arbogischen abscheiden zuuorwilligen nicht gemeinet,
und uns desfals zuuorschonen unterthenigst gebeten) weitloftiger lenge
nach vor unerhebliche erkennen und wiederlegen; uns ad cathegoricam
resolutionem ermahnen, mit anzeige was aus sölcher unserer von den
214
1597
andem geliedern des reichs geschener absonderung uns sei zubefahren.
Es vormelden auch I. F. G. in was gemiits meinungh dieselben in das
grossfurstenthumb Finlantt sich haben begeben mussen, und was da
beschaffet: nicht zwar des vorhabens, wie es gedeutet wurde, besondem
kegen E. K. M. etc. glucksehlige ankunft die im reich erwachsene unordnung
und unruhe abzuschaffen, zu stillen und in einen besseren zustand zuuor-
helfen, beschuldigen auch uns wegen beigemessener vorstattung des in
dieser statt angenommenen kriegsvolks und besondern mit dem gross-
fursthenthumb Littawen eingegangener verstentnus wieder E. K. M. etc.
getrewe unterthanen der cron Schweden, von welcher uns doch zeit unserer
drangsehligkeit und vorlassenheit höhe wolthaten und assistentz geschehen
wehre, workegen wir uns undankbarlich nicht vorhalten sölten.
Es begehren I. F. G. neben diesen allen, das wir die aus Finlandt
anhero geflöhete gutter bis zu ferner bescheidt arrestiren und die Fin-
lendische zerstreute kriegsleuthe nicht heusen noch herbergen, auch diese
statt E. K. M. etc. und in derselben abwesend S. F. G. als einen general-
gubernatorn des reichs Schweden zu getrewen henden in unuorruckter
unterthenigkeit erhalten sollen etc. Welcher brieffe ferner inhalt nebenst
unserer gebiirlichen beantwortungh E. K. M. verordenten generalstatt-
haltern alhier wir in originali haben gezeiget und alles lesen lassen, uns
aller ungeburlichkeit dadurch zuentbrechen, und kegen E. K. M. unsere
eidtmessige bestendigkeit und unuorruckte trewe und unterthenigster
gehorsamb damit zubezeigen, inmassen unsere unterthenigste erklerung
nochmaln ist, das wir durch Godtliche vorleihung in eidtmessiger gehor-
sam und pflichtschuldiger trewe kegen E. K. M. etc. und der hochloblichen
chron Schweden wollén jeder zeit unuorruckt vorharren und erfunden
werden.
Bakgrunden för denna skrivelse är Revals i juni med det estniska ridder-
skapet ingångna förening1). Om detta förbund upplysa tvenne uppteckningar
i Revals stads arkiv, den ena ett koncept på papper av stad sskrivaren Bern¬
hard Herbers, den andra ett koncept av annan hand (på ett helark papper)
med anteckning in dorso: »Vorbundtnus eines erbarn radts der stadt Reuell
midt der ritter- und landtschaft in Harrien-Wirlandt.» Den första lyder:
A:o 97, den 28 junii.
H. Johan Holthusen, h. Herman Luhr, h. Cunrad Dellingshusen, h.
Clauss Grambow, h. Johan Korffmaker und h. Hinrich von Löhn uffge-
schicket, uf des hern erfordern, dah ein gantz rath ufkommen solte.
Wie wir dahin gekomen, ist Otto Vxkull zu uns getreden und gebeten,
wir wolten uns die weil nicht lang sein lassen, der gemeine adel hetten
noch ein wenig zuthun. Und solchs noch einmal uns angesagt. Zum drit¬
ten uns eingefiihret in dem saal, da konig Sigismundus seine malzeit zu
*) 1 sitt svar av den 7 december (n. st.) på Revals skrivelse av den 27 september därom,
gillar konung Sigismund uttryckligen denna förening. Sigismunds tyska registratur 1597—-1600,
fol. 80 v.
1597
215
haben pflechte. Daselbst der her statthalter, Rasch, Berndes sampt die
andere rethe gewesen. Und Rasch angefangen: die ursach, das wir darzu
erscheinen, erfurdet, dass sie uns wolten zu gemuete furen die zwist,
uneinigkeit, so im reich zwischen herzoch Carlen und den königlichen
reichsrethen vor handen, dadurch diesen landen und der stadt auch gross
unheil enstehen konde, so wir dem in zeits nicht vorkommen wiirden.
Herzoch Carli nehme die eine festung nach der andem ein, vorstose der
K. M. diener und setzet seine amptleuthe dar wieder ein, unter dem schein,
das solchs der K. M. zum besten geschehe, die reichsrethe wehren vor-
schiittert, der ein an diesem, der ander am andem örte, so wer auch ge-
wisse zeitung, das herzogh Carli Calmar einhette, sich ferner gesterket, viel
kriegsuolk angenommen, und nach Abo, von dannen hieher sich zu begeben.
Dieweil wir aber alle der K. M. und der cron geschworen, sölten wir
ihn, hertzoch Carl, hier ein- und annehmen, wurden wir bei dem konig in
verdacht kommen, dazu dan die Polen zuschunden wurden und ein bludt-
badt uber uns anrichten. Derhalben sie sich ihres gethanen eides der
K. M. zuerinnern wissen, wolten auch dabei leib, gut, ehr und blut uf-
setzen. Der her statthalter imgleichen gesagt, dieweiln er es kein beuehlich
einen hijr einzulassen, so gedechte era solchs auch nicht zu thun. Und
begeret darauf, was sie sich zu uns vorsehen.
Sie erachtens notturftighlich, das wijr ein schreiben und gesandten
an die höhe K. M. abfertigten.
Se willen ein ansehnliche person abfertigen, wolten wir unterschreiben
oder abfertigen, deuchte ihn nicht ungeraten.
Sie wolten eine instruction vorfertigen lassen, und alles, was sie darein
gesetzet, mit uns wol uberleghen.
Sie haben allen vom adel solchs angemeldet, und sich druff voreiniget.
Solchs sölten wir unser burgerschaft auch ankiindigen und eins mit ihnen
werden, die dinge konten keine vorzögerung leiten, es konte kornen, das
die K. M., ehe wir gleuben, hir sein wurde, so woll auch hertzoch Caril.
a) Följer överstruket. h. Carli auch nicht einzulassen.
Den andra anteckningen lyder:
Den 28 junij a:o 1597 ist ein erbar raht, auf erforderung des hern
stadthalters, zu schlosse erschienen, alda ihnen die meinung, undt wie sie
sich uf den fall zuuerhalten willens, furgegeben. Dieweil sie sich aber
erkleret, dass was in solchem der h. < gubernator > stadthalter thun oder
lassen wurde, sich gleichmessig zuuerhalten, undt dass an ihnen weder
S. Gestr. Herligkeit noch die ritterschaft zweiffeln solte, wolten sie mit
denen als bundtsverwanten vor einem man stehen. Sollen auch beiderseitz
auf verretherey undt practicken achtung geben werden, wer nun in solchen
betretten oder vermerken wurde, solte gebiirlich besprochen undt nach
befindung der sachen dem h. stadthalter eingestellt werden.
Samtidigt med skrivelsen av den 25 september till Reval tillskrev
hertig Karl ståthållaren Göran Boije och det estniska ridderskapet.
216
1597
85 Göran Boijes svar till hertig Karl bl. a. om Söderköpings och Arboga
beslut. Reval 1597 den 18 oktober (g. st.).
Orig. bland Göran Boijes skrivelser till K. M:t bland Livonica
i Riksarkivet.
Durchlauchtiger etc. Negst meiner jederzeit unterthenigen und
bereitwilligen dienste anerbietung hab E. F. D. schreiben, auf Abo den
25 septemb. datieret, ich den 23 dieses in untertheniger gebuer entpfangen,
und kan darauf E. F. D. zu untertheniger erklerunge nicht verhalten,
was anfenglich das geldt, tuch und anders belangende ist nicht öhne, dass
I. K. M. etc. etc. dero getrewen man und cammerjunkhern Lindorm Niels-
sonn zu Gelleridh mit einer summa geldes, tuch, etzlich hundert tönne
meel, auch etzliche stucke wein und anders, dessen man auch noch teglich
mehr vermutende, solches zu abschaffung der burchlager unter die kriegs-
leute in Finlandt auszutheilen und die damit bezalt zumachen, den wein
aber zu I:r M. etc. dieser orth gluckhaften ankunft, die dan gewisslich auf
ehesten winter alhie anlangen werden, in guter verwarsamb zuhalten,
abgefertiget, welches auch alhie ankommen, danebenst dan I. M. etc.,
woferne solches ehe als obgedachter gesandte dieser orth ankommen
wurde, dasselbe bis auf dessen ankunft zuentfangen, und dan solches
furderlichst Arwidh Erichsson zuuerstendigen, gnedigst an mich gelangen
lassen, diesem I:r M. etc. beuehlich ich in gehorsamb nachsetzen mussen.
Das aber die kriegsleute daselbsten zu entstandener emporung ursach
gewesen sein sollen, dieses will ich Gott zu forderst, hernacher I:r M. etc.
etc., E. F. D. und allen reichs stenden daruber zurichten und zuurtheiln
heimgeschoben haben. Und dass daher E. F. D. mir gnedigst angesinnen,
sothane gelde, tuch und anders auf ein recht zu arrestiern und den kriegs-
leuten, denen es von I:r M. etc. gnedigst zugeordnet, keines weges folgen
zulassen sondera dem kriegsvolke dieses orths zum besten zur stedte
zuhalten, ob nun wol E. F. D. ich in diesem zuwillfertigen mich unbe-
schwert erzeigen wolte, so kan ich jedoch nicht wissen, mit was fueg und
bescheidenheit ich mir solches wieder höchstg:te I:r M. etc. gnedigsten
willen und anordnung unternhemen solte, sintemaln I. M. dieses zu er-
wehnetem behuef anhero geschickt, danebenst auch ehegemeltem Lindorm
Nielsson nicht allein mit gnugsamer instruction und volmacht, wie er hiemit
sich zuuerhalten haben solle, sondera auch wie einen gesandten an die
sembtliche kriegsleute in Finlandt abgefertiget, der dan auch, wie ihme
anbefohlen, damit zuthun und zulassen, und ungeacht meines gebots oder
verbots an gebuerende orter zuwenden sich nicht wirt abhalten lassen.
Bitte daher unterthenigst, E. F. D. wollén mich mit einer solchen besch-
werlichen anmutung gnedigst verschonen. Belangend aber die beschul-
digung, darauf gebe E. F. D. ich unterthenigst zur andtwort, das ich zwar
das geringste, so meinem I:r M. etc. und der löbliche chron Schweden
geleisteten eidtspflichten zuwiedern, vorzunhemen die tage meines lebens
1597
217
niemals in sinn gefast, ich geschweige dan ins wergk zurichten bedacht
gewesen, sondera will das ienige, was ich der K. M. etc. und der löblichen
chron Schweden einmahln angelobet, auch mit meinem eidt bestettigt,
wie bis anhero geschehen und auch noch hinferner geschehen soll, standt-
haft und unuerletzt, wie solches ein getrewen unterthanen und eidtsge-
nossen geeignen wollén, thun und leisten, und wollén E. F. D. mir in
gnaden nicht anders zugetrawen, dero unterthenigsten hoffnung E. F. D.
werden, so die desfals etwan ein argwon auf mich geworfen, denselben
gnedigst fallen lassen und nach wie fur mein gnädiger herr sein und
bleiben.
Was aber betreffende die handlungen, so zu Suderköpingen und
Arboga gehalten, und dass ich auf deren beschluss mich erkleren solte,
darauf gebe E. F. D. ich unterthenigst zuuernhemen das, nachdeme solches
auch an die sembtliche ritter- und landtschaft ebenmessig geschrieben
worden, und dieselbe aber itziger zeit alhie nicht beisammend, auch fur
erstem schlittenwege alhie nicht beisammend gebracht werden können,
als wollén E. F. D. bis auf angedeutete zeit gnädigst gedulden, und sollen
E. F. D. alsdan von uns sembtlichen hierauf unser einhelliges bedenken
und andtwort gewertig sein.
Dies E. F. D. ich zu unterthenigster erklerung nicht verhalten sollen
und will dieselben zusambt dero furstlichen gemählin, leibserben und
gantzem furstl. hause dem hohen schutz Gottlicher allmacht bey friedsamen
und gluckhaften regierung zuerhalten, meine person aber in dero furst¬
lichen gnade und gewogenheit in untertheniger gebuer getreulich an-
empfohlen haben. Datum Reuall den 28 octobris anno etc. 97.
E. F. D.
Untertheniger, bereit-
und dienstwilliger
Jorgenn Boij m. p.
Förhandlingar med de svenska ständerna.
1597, nov.—dec.
Hertigens återresa från Finland till Sverige påskyndades genom hans oro
för befarade stämplingar i Sverige. Han lämnade Åbo den 20 oktober, kom
den 27 till Spetalsund, seglade den 28 över Ålands hav och anlände den
29 med skeppsflottan till Stockholm (Calendaria Caroli, s. 120).
De förhandlingar med de svenska ständerna, som hertig Karl igångsatte
omedelbart efter sin hemkomst,1) anslöto sig till hans (på Stockholms riksdags¬
beslut grundade) aktion i Finland. I ett brev av Åbo den 3 oktober till hertig
1) På dessa hertigens åtgöranden voro konungens till östersjöländerna utsända tjänare
ej oförberedda. Jfr Nils Rasks uttalande i brev av 10 november 1597 (gammal stil) till
Johan Bultius: Ego non dubi to, quin hac hyeme nouum conuenticulum celebra turus in Suetia
sit, in quo nostrum nomen pessimis modis sit diffamaturus. Orig. bland »Kanslitjänstemäns
koncepter och brev: Sigismunds tid» i Riksarkivet.
Riksdagsakler. IV. 15
218 1597
Gustav hänvisar Karl till det »öpne mandath och breef, som wij medh förste
achte till alle stender uthöfwer hele rijket lathe uthgå, huru sig alle saker för-
lupit hafwe» (hertigens registratur 1597, P. II, fol. 152 r.). Härmed avses tyd¬
ligen följande utförliga redogörelse (som just slutar med denna tidpunkt) för
den finska expeditionen. Förklaringen till att en skildring av ständerförhand-
lingarna i Åbo under oktober ej fogats till framställningen, som slutar med
att omnämna Åbo slotts erövring och fångarnas överförande till Sverige, är
lättfunnen. Det märkliga med hertigens finska resa var ej de fredliga förhand¬
lingarna med ständerna i Finland om anslutning till Söderköpings och Arboga
beslut utan det våldsamma sätt, varpå hertigen med vapenmakt sökte fram¬
tvinga denna anslutning till riksens ständers föreningar. Hertig Karl försva¬
rar sin från olika håll angripna maktpolitik i Finland. Berättelsen vill med
stöd av akterna uppvisa, att hertigens handlingssätt står i samklang med Söder¬
köpings, Arboga och Stockholms beslut, av vilka det direkt framtvingats.
Den har tydligen ej blott avsetts för de svenska ständerna utan även för sprid¬
ning i utlandet. Så utdelades relationen i Danmark (W e r w i n g 2, s. 209;
jfr hertig Karls instruktion nov. 1597 för sändebud till Danmark i hertigens
registratur 1597, P. II, fol. 191 v.).
86 Berättelse om hertig Karls och de svenska ständerdelegaternas för¬
handlingar med Arvid Eriksson och Åbo slotts besättning. Odat.
[1597 i oktober].
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 117 r.—131 v., (av
Erik Elovssons hand) [här sign. R], med överskrift »Begynnes the
finske acterna», jämfört med Michel Olssons koncept (6 folioblad,
av vilka fol. 3 v.—5 r. äro blanka) [här sign. K], i vilket de akt¬
stycken, som skulle verifiera framställningen, ej äro avskrivna
utan endast angivna genom infogningstecken, samt med fem av¬
skrifter [här sign. A, B, C, D, E] av vilka de tre [A, B, C] liksom
K och en tysk kopia ligga bland »Handlingar ang. förhållandena i
Finland 1593—1599» i Riksarkivet, medan den fjärde, liksom
A och E osedvanligt korrumperade kopian [sign. D] förvaras
bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet (jfr s. 196, 262) under
rubriken: »Om then finske resan, huru thet sigh alldeles till¬
dragit hafuer, huilket skulle förkunnes i Linköpingh och flerestedes».
Den femte avskriften [sign. E], som tillsammans med n:r 81, 99
och hertig Karls brev av den 13 dec. 1597 till Sven Månsson
(s. 260) bildar ett lägg, ligger i »Samtida avskriftssamlingar 1594—
1598» i Riksarkivet under rubriken: »Om then finsche resen, huru
then sigh aldelis tildragit hafwer, hwilket schulle förkunnes i Lin-
chepingh och fleresthädhz etc.» Berättelsen är under rubriken
»Copier af the bref och handlingar, som ähre gångne emilian
h. f. N., hertigh Caril, och dhe finske, när h. f. N. intogh Åbo
slott och Finlandh 1497 [!] af h. f. N:s eget cantzelij uthgångne,
medh hwilke dhe icke aldeles komme öfwer ens medh dhe af-
skrifter, som the finske hafwe uthgåå låthit» omnämnd i »Inven¬
tarium på bref och acta i k. Sigismunds och k. Gustaf Adolfs
skåp» i Riksarkivet.
På thet att allom må kunigt och witterligit ware, huruledes
then hine f. och h., h. Carl, Swerigis rijkis arffurste och före-
1597
219
ståndere, etc. hafwer tagit sakerne före emoth the findske, sedan
h. f. N. sig ifrån Stochholm begifwit hafwer, och huru thet
ifrån begynnelsen in till enden sig id såning1* hafwer tilldragit
etc., så hafwer h. f. N. hele handelen welet författe schrifte-
ligen, och lathe almeenth förkunne, att icke någon, eho han
ware kan, ahnnat skall* kunne* säije eller bewijse, ähn att thet
sig så retteligen tilldragit hafwer, som her eftherfölier, nemb-
ligen etc.
Att* såsom betencht war i Stocholm för h. f. Nlds afreesende af the
stender, som thå tillstädes wörö, att the finske, som sig emoth the andre
rikzens stenders allmennelige besluth och föreeninger hafwe oplagdt, motte
ähn ytherligere gienom bud och schrifwelse warde förmanthe, att the sig
ähnnu betenke och besinne wille, så lath h. f. N. fördenskuld, strax h. f.
N. war öfwerkommen™ under then finske sijde uthi Nafwokrampe hampn,
schrifwe både Arfwid Erichsson och the andre finske till, som man då för¬
nam ware församblede i Åbo, att the medh theres företagne handel wille
afstå, och sig medh the andre stender på* then* swenske* sijde* föreene,
hwilke breef åstadsendes medh en trumetere” och twå cantzelijpersoner den
5 septembris, och lydde0 brefwen så? i bokstafwen, som her eftherfölier.
Först till Arfwid Erichsson etc.
KARL etc. Wår benägenhet etc. Må I wethe, Arfwid Erichsson, att
wij i gåår ähre kompne hijt till Nafwokrampe och her twenne
idre bref för oss funnedt, deruthinnan I nu som tillförende bruke
mykin widlöftighet och månge ord medh ringe beskiedh, efther som
och thens ogudhachtiges[!] meniskions, Claes Hemmings, plegsedh för
ider altijdh hafwer warith, ner wij honom hafwe latidt förmane,
att han medh sin otilbörlige handel skulle afstå etc.
Så endoch wij fast onödigt achte ider oppå samme schrifwelse
något sware, doch likwel medan I oss uthan försyn deruthinnan
angripe och månge grofwe beskyllninger tillwijtte, så hafwe wij
most ider der oppå medh få ordf sware, och skole hwarken I eller
någon ahnnan, ehoo han och helst ware kan, medh någon skiäl eller
sanning bewijse, att wij, efther som I uthi iders schrifwelse förmelle,
emoth någon erlig man hafwe ahnnat5 tilbudet heller tilbiude wele
ähn thet, som Swerigis lag förmeller och then eedh, som k. M. till
Swerige och Polen, w. e. k. h. b., Swerigis rijke giort hafwer, och
alle dess ihnbyggere h. k. M. [medh]° förplichtede ähre0, lijkmätigt
ähr, för hwilken orsak skuld* wij och hafwe tagit oss thenne reese
före hijt till thenne landzände, på thet att hwadh som ähr emoth
Swerigis lag, h:te k. M:tz och undersåthemes eedh, så och andre
föregångne handlinger uthi månge motto af en hop orolige meniskior
her till handlat, motte lagligen blifwe afskaffat, laag och rettwijse,
som en tidh lång hafwer igienom Claes Flemings och hans medh-
hielperes regementhe leget nidertryckt, i staden igien oprettedt och
220
1597
styrkt, så och the oskyldige, som med lag och specht lefwe wele,
motte warde för öfwerwold och orätt friede, och the andre, som
emoth konungens eed och Swerigis laag handlat hafwe och sig ther
emoth oplagdt, efther laglig ransakning tilbörligen blifwe straffede
och icke till att spille någre sieler, som I oss osanferdeligen till-
mäthe. Hwarföre, medhan wij efther Swerigis laag, k. M:tz eedh
och fulmacht, arfföreningen och rikzens allmennelige besluth then
nermeste på thenne tijdh åhre till att stå thette rikes regiering före
uthi h. k. M:tz frånware, så och sons och broders omyndige åhr etc.,
så ähr wår alfwarlige budh och wilie, att I oss medh thenne wår
uthskickede tienere låthe ihnnan then siuende dag i thenne månedht
allersidst uthtryckeligen förnimme, om I ider icke ähnnu ahnnor-
lunde betenkt hafwe och medh then handel, I ider företagit hafwe,
afstå wele, så och oss för then bekienne,* som Gudh, naturen, k. M.
sielf och alle rikzens stender bekiendt hafwe, eller' icke?, på thet
wij måge wethe wäre saker ther efther rätte etc. Och hade wij wel
förmodet, att I skulle sielf hafwe ider bättre betenkt och icke uthi
thenne handel ihnlatidt, hwilken I wel wiste“ ware emoth Gud
och all rettwijse, så och lende h. k. M. till skade och h. k. M:tz land
och undersåther till förderf och undergång etc. Hwad wår tienere
Åke Claesson tillkommer, så måge I och ähnnu ider flijt och mödo
ospar hafwe till att fånge flere, wij hoppes, att the skole wel igien
uthur deres fengelse förlossede warde. Hwilket och Måns Ifwersson,
för then I så mykit bidie, wederfares skall. Dette hafwe wij ider
till swar icke welet förholle. Af Nafwokrampe then 5 septemb. åhr
etc. 97.
Till krigzbefählet [0: krigsfolket]0.
Wij Karl etc. tilbiude ider, manhaftige krigzmän af hofmän och
knechter, så och skipzfolk, bysseskyttere, båtzmän och andre, som
nu oppå thenne tijdh i Åbo församblede åhre, wår gunst och benä¬
genhet tillförende etc. Och wele ider nu her medh icke förholle,
att endoch wij esomoftest hafwe ider oppå ådtskilielige tijder både
igienom budh och schrifwelse nådeligen, troligen och alfwarligen råedt
och* förmanedt [och befalledt]*, att I skulle afstå medh thet otil-
börlige företagende, som I begynt hafwe i thenne landzende Fin¬
land, serdeles medh then plågo och öfwerwold, som I then menige
almoge hafwe tillfoget, så wel igienom thet otilbörlige borgeläge, som
I hafwe plågat almogen medh, som mykit ahnnat etc., så förnimme
wij doch likwel, att sådant icke* allenest in the t’ ähr eftherkommit,
uthan then menige man ähr sedan fast mere öfwerwold och orätt till-
fogedt, ähn någon tidh tillförende, så att thet nu på sidlychtenne ähr
kommit till oppenbare krig och ett omeniskeligit [o: ene omeniskelig]5'
blodstyrtning, der månge tusende oskyldige meniskior hafwe most
sättie lifwet till, hwilket både för Gudh [och menniskior]* ähr höge¬
1597
221
ligen till att klage och ynkeligit till att höre och beröre om etc.
Hwarföre wij wel kunne tenke, att sådane wåre bud, bref och för¬
maninger icke åhre ider så förekompne och oppenbarede wordne,
som wij them hafwe uthgå latidt, uthan af idre förmän och en hop
oproriske, som till inthet ahnnat hafwe lust haft' ähn till oroo och
oenigheet, understuckne och fördolde blifwe. Kunne fördenskuld ider
en part i then måthon icke så mykit hafwe till att beskylle såssom
them, hwilke ider theruthinnan gienom theres illistige föregifwande
förfördt hafwe. Och allthenstundh uthöfwer sådan öfwerwold och
orätt, som then menige man wederfarin ähr, för oss ofthe ähr stor
klagan och beswäring kommen, medh innerlig bön och begiering,
att wij sådant wille hielpe till att förekomme och afskaffe, så frampt
hele landet ther igienom icke skall [0: skulle]5, uthi grund förderf-
wet blifwe, derföre hafwer oss på wårt regierende embethes wegne,
som både k. M. till Swerige och Polen etc., w. e. k. h. b., för sitt
afresende oss uthi sin frånware betroedt och menige rikzens stender
oss ther till bedit och fullmechtig giordt hafwe, icke welet så [0: stå]5'
lenger till att lide och tillstädie, uthan nu warith förorsakede uthi
egen person att begifwe oss hijt öfwer, sådanne öfwerwold och
[annen]* orede her i landet opkommit ähr såssom then skyldeste,
som till ålder och åhr kommen ähr att [kunne]* stå rikzens regie¬
ring före, lagligen och tilbörligen till att afskaffe och förhindre. Och
på thet* icke någon större widhlöftigheet sig af thenne handel för-
orsake motte, och I sielfwe settie ider medh månge andre uthi
fahrligheet och lifzfahre, så wele wij förthenskuld ähnnu her medh
till öfwerflödh hafwe ider medh alfwar förmanedt, att I rette ider
sielfwe i saken och medh allt fiendtligit och ahnnan otilbörlig handel
afstå och bewijse oss, såsom en riks arffurste och then rikzens reg¬
iering betroed ähr och dess bäste wethe och wårde bör, all hör-
samheet och lydno, till [h:te]* k. M:tz och rikzens gagn och bäste etc.
Och medan wij nu i afthons åhre' hijt' till denne hafn Nafwokrampo
medh wårt folie, Gud thess lof, wel öfwerkompne,* derföre om I
åhre tillsinnes att bewijse oss hörsamhet och lydno, så ähr wår wilie,
att I sende hijt till ossa någre af idert medel till tree, fyre eller flere
af hwar fenicke, som ähre her hoos oss allesenedst om torsdag
nestkommende, och gifwe oss ider uthtryckelige mening tillkienne,
hwilke frij och felige uthan all skade och fahre till och ifrån oss i
theres frije behold komme skole. Dy I må ingelunde tenke eller
hafwe ider till att befahre, att wij ähre hijtkompne någrom öfwer¬
wold eller orätt att tillfoge eller något fiendtligit att företage, uthan
hwadh som försehedt ähr, det wele wij lagligen och tilbörligen för-
höre och straffe lathe. Eliest ähre wij ingen, som thet icke förskylt
hafwer, ahnnars ähn medh gunst och nåde bewågne, thet och hwar i
sin stadh må hafwe sig till oss att försehe och förlåthe. Men hwar I
och ähnnu denne förmaning icke lyde och** eftherkomme wele, då
222
1597
skole I icke förundre, att wij warde förorsakede med sådanne alfware
saken företage/6 all öfwerwold och orätt till att afskaffe, som legen¬
heten och sielfwe saken kräfwer och tillsäger. Der hwar i sin stad
må wethe sig fullkommeligen05 eftherrätte. Gudh befalendes. Af
Nafwokrampo ut supra/1*
Oppå samme bref gåfwo the icke allenest inge swar uthan sende tru-
meteren medh trotzige och spotske ord tilbake igien, seijendes uthtrycke-
ligen, att the icke wörö förtenkte att' bewijse h. f. N. någon hörsamheet eller
lydno heller någre handlinger medh h. f. N. ingå01'. Och skulle h. f. N. icke
heller tenke, att h. f. N. skulle blifwe Åbo slott mechtig, mykit mindre
någon regiering uthi k. M:tz från ware hafwe öfwer Finland, uthan the wille
rette sig efther the fulmachter, som Arfwid Erichsson gifne wörö, sade och
medh spotske ord till trumetheren, att h. f. N. skulle bidie Gudh om östan¬
nordan wäder och drage ådt Swerige igien, och behölle så theruthöfwer'
the twå cantzelijpersoner uthi stark förwarning och fengelse ihn' oppå Åbo
emoth all lag' och' lagligt sedhwane. När trumetheren kom tilbake, sende
h. f. N. Måns Ifwerssons hustru till slottedt medh bref, som han schref
them till, och lath ther hoos seije, så frampt the icke wille sättie gisslare
och holle språk, då wille h. f. N. lathe straffe Måns Ifwersson till lifwet,
som och war een medh' uthaf theres ahnhang och hade förachtadt rikzens
allmennelige besluth och mykit försehedt sig emoth h. f. N. medh sin otil-
börlige mun både i Dansken11® och ahnnorstädes, men der oppå föll doch°6
inge andre swar ähn tillförende.01
Den 6 septembris kom h. f. N. ihn oppå redden för Åbo wid en udde,
hether Råskiakallio0', och lath ther sättie116 sitt medhhafwende folk i landh,
lath och då stelle itt bref både till Arfwid Erichsson och the andre på Åbo,
lydendes, som her eftherfölier.
[CARLL etc.]a
Må I wethe, Arfwid Erichsson, sampt hofmän och knechter, så och
siöfolk och andre, som ther oppå Åbo slott nu församblade ähre, att
wår trummetere, som wij till ider förskickede medh twå wäre andre
tienere medh the breef, wij till ider samptligen hade schrifwe latidt,
ähr allene tilbake kommen, den I med någre löse och onyttige ord
hafwe afferdet tilbake igien. Så hade wij wel förmodet, att I ahn-
norledes skulle6 hafwe ider betenkt i saken, helst efther I wel af
samme wäre bref förnumme, för hwad orsak wij oss hijt' till thenne
landzende begifwit hafwe, nembligen att then oreede och inbördes
oenigheet, som sig, Gudh bättre, emoth Swerigis laag, k. M. till
Swerige och Polens etc., w. e. k. h. broders, och undersåthernes eedh,
så och andre föregångne handlinger sig yppet hafwer, motte för¬
hindret och afskaffet warde, och lag och rettwijse, som en tijd lång
hafwer leget nidertryckt, i staden igien styrkt och oprettedt, hwad
och theremoth wore handlat efther laglig ransakning tilbörligen'
1597
223
straffat blifwe. Der till6 idher6 förnembligen beweke skulle, wårt
budh att eftherkomme, att wij efther Swerigis laag, k. M:tz eedh
och fulinacht, arfföreningen och rikzens almennelige besluth ähre
then nermeste på thenne tijdh, som till ålder och åhr kompne ähre
till att stå thette rikz [o: rikes]11' regiering före uthi h:te k. M:tz
frånware, så och sons och broders omyndige åhr. Och medan then
handel, som her i landzänden företagen ähr, uthi hwilken I, Arfwid
Erichsson, ider nu ihnmengdt och ihnlåtidt hafwe, lender både lute
k. M. till skade och h. k. M:tz undersåther till förderf och under¬
gång, så wele wij ähnnu som förr hafwe ider samptligen troligen och
medh alfwar förmanedt, att I ider betenke och rätte ider01" i saken
och, såsom wår wilie tillförende warith hafwer, sielfwe medh någre
förnemblige11'1 gode män af hofmän och knechter sampt andre begifwe
ider hijt6 uth till oss och gifwe oss ider uthtryckelige mening till-
kienne. Och på thet I icke måge hafwe ider att befahre, thet någon
af them, som uthsende blifwe, skall någon wold eller orätt tillf oges4
eller4 wederfares, så wele wij försäkre ider medh wisse gisslere, såsom
I och thet samme igien giöre måge. Men hwar I och till ingen lidelig
handel wele lathe ider beweke/*1 som wij nu meer ähn nog tilbudit
och hos ider försökt hafwe, då wele wij tage den rättwijse Gud till
hielp (hwilkens saak thet och enkanneligen ahngieller) och bruke thet
alfwar i saken, som ther till tiener, att wold skall medh wold styrdt
blifwe, och J måge då ungielle, hwad som ther medh folie will.
Her oppå begiere wij idert samptlige och uthtryckelige swar medh
thette budh medh then alfware förmaning, att I låtne wåre tienere
frij och löse igien, som I hafwe ahnholle latidt, och hafwe fördrag
wåre tienere her efther fengzle och ahntaste och icke lathe them
någodt ondt wederfares, så frampt the, som wij uthi wårt wold
hafwe, icke skole thet igien åthniuthe etc. Der måge I alle wethe
ider eftherrätte. Af redden för Åbo then 6 septembris etc/®
Samme bref wardt inthet åstadsent för ähn ahnnan dagen, och som
då trumetheren war tillrede, som ther medh skulle drage till Åbo, då kom
thet finske krigzfolket medh all then macht, the förmotte, något när ihn
emoth h. f. N:ds läger01', endoch alt h. f. N:ds medfölie icke ähn thå wore i
landh kompne, såsom icke heller alle' skipen tillstädes, uthan komme
förste någre timmer der efther. Och endoch h. f. N. inthet fiendtligit hade
tilbudet eller05 tilbiude wille, så skuthe the likwel twå eller tree af k. M:tz
och h. f. N:ds knechter ihiel, som sig inthet fiendtligen af them eller någon
ahnnan hade förmodet. Sedan the hade giordt then skaden, sende h. f. N.
Jöns trummethere till them medh samme breef, så och till att förmane
them0', att the ändå wille betenke sig, men trummetheren gafs ingen
ahnnan swar ähn tillförende, att the icke wore förtenkte gifwe sig uthi
någon handel medh h. f. N., heller och något achte, hwad h. f. N. i så
måtho eller eliest påbode och tillsade, låthe och the orden falle, att h. f.
224
1597
N. skulle begifwe sig uthur klippeme och på slette marken, så wille the
wel handle medh h. f. N., rychte så ther’ medh’ på’ sidstonne’ tilbake
igien, och belegrede sig en part wid slottedt, i staden och uthi slottzens
ladugårdh och sade sig wele schrifwe swar på h. f. Nlds bref etc®“.
Annan dagen ther? efther? loth Arfwid Erichsson twå knechter löse,
som the'1" hade tillförende latidt fånge, och medh them itt bref till h. f.
N., lydendes, som her eftherfölier.
Högbome furste, n. h., e. f. N. skall wår^ ödmiuke och’ welwillige’
tienist altidh ware wederrede etc.
E. f. N:ds schrifwelse, dateret uppå reedden för Åbo then 6aw sep-
tembris, hafwe wij then siuende i samme månedt bekommit och ther
uthaf förnummit, först, att e. f. N:ds trumethere skulle ware medh
löse och onyttige ord uthaf någre af wårt medel afwijst. Ther till wij
uthi all ödmiukheet wele hafwe swaredt, att e. f. N. uthskickede
theruthinnan ingen rettmätig berättelse giordt hafwer, förty wij
wethe och achte otilbörligit ware att afwijse fast ringere personer,
mykit mindre e. f. N:ds budskap med någon obeskiedenhet, och bidie
förthenskuld ödmiukeligen e. f. N. wille icke stelle troo till sådan
theres omilde berättelse etc.
Dernäst förmeller e. f. N. och’ begierer,’ att jag, Arfwid Erichsson,
medh någre af krigzfolket skulle begifwe oss till e. f. N. och wår
uthtryckelige mening om e. f. N:ds ahnmodende tillkienne gifwe. Så
twifle wij icke, uthan e. f. N. warder nådigst ihogkomme och hafwe
förståedt af then instruction af k. M., w. a. n:ste h. och k.ax, mig
tillsend, att h. k. M. oss aldeles förbiuder, att gifwe oss uthi handel
medh någon, som emoth h:te k. M:tz myndighet något företagendes
warder. Och såsom* e. f. N:ds tienere wid högste onåde icke motte
öfwerträde e. f. Nlds budh, så kan och e. f. N. nådigst aftage, att och
wij, som h:te k. M. medh edh förplichtede ähre, icke fördriste oss att
giöre [emoth]® h. k. M:tz alfwarlige förbudh etc. Men så frampt af
h:te k. M. oss något ahnmodet blifwer, som kan ware emoth h. k.
M:tz eedh och försäkring (thet wij doch icke förhoppes), så skall e. f.
N. fullkommeligen sig thet till oss försehe, att wij för ingen ting ther
till wele samptycke gifwe,4 uthan ware öfwereens medh alle? rikzens
stender sådant emothstå och försware, såssom e. f. N. af thet schrif-
telige swar, hwilket adelen och samptligen krigzfolket e. f. N. sampt
rikzens radh medh the edle och welbördige Swen Månsson och Erich
Ribbing uthi underdånigheet tillsendt hafwe.1) Desslikes will och iag
medh all förmögenheet och yterste förstånd mig beflijthe att efther-
komme min instruction och afskaffe all oenighet och twist her i
landet, så och borgeläger och andre pålagor, och hwilken som hafwer
giordt®2 emoth Swerigis lag och rettwijson, den will iag tilbörligen
straffe lathe etc.
* SRA 3, s. 699 {.
1597
225
E. f. N. sende wij och tilhånde en copie af itt bref, hwilket1’ Hans
Hansson®® uthi e. f. Nlds nampn uthsendt hafwer, desslikest och en
copie af hans egit bref, der uthaf e. f. N. warder fömimmendes hans
ochristelige upsåth och förehafwande emoth alle thette landz inbyg-
gere. Och efther thet e. f. N. altijd hafwer haft nådig omwårdnat och
medynken medh h. k. Mitz undersåther uthi thenne landzände,
och föride Hans Hanssons förehafwende inthet ahnnat kan åstad¬
komma ähn oproor och itt odödeligit haath emilian undersåtherne,
och omsijder dem till ytherste förderf, så kunne wij icke ahnnars
tenke, uthan föride Hans Hanssonn sådan schrifwelse hafwer latidt
uthgå e. f. N. owitterligen. Bidie förthenskuld ödmiukeligen, att
e. f. N. såssom en christen och mild furste wille föride Hans Hans¬
sons ochristelige upsåth förhindre och afskaffe, så och nådigst före-
komme, att nu icke någon? ytherligere blodzuthgiuthelse uthi thette
arme land begynnes motte, nådigst betenkendes, att sådant är
Gudi oteckeligit, hite k. M. misshageligit och e. f. N. till ingen
berömmelse etc. Hwadh e. f. Nlds schrifwelse belanger, att e. f. Nlds
tienere, som igår blefwe her anholdne, skole [0: skulle]®® löös gifwes,
så ähr thet för ingen ahnnan orsak skiedt, uthan therföre, att wår
uthskickede Jören Frille ähr och sielf ahnnan hoos e. f. N. ahnhollen.
Så snart han kommer tädan, skole e. f. Nlds tienere och strax be¬
gifwe sig till e. f. N., det wij e. f. N. till swar ödmiukeligen icke
hafwe welet förholle. Och wele e. f. N. uthi Christi milde beskydd
och beskierm, ödmiukeligen och tienstwilligen®4 befale4®. Datum Åbo
stad then 7 septembris åhr etc. 97.
E. f. N.
ödmiuk och tienstwillig44
Arfwidh Erichsson etc.
Zedel.
Nådige furste, rätt nu, sedan thette bref war besluthet, kom fru
Karin, Måns Ifwerssons, hijt, men efther krigzbefählet ähr försking-
redt, somblige hoos sine hester, och en part på befestningen, der¬
före wele wij i morgon (will Gudh) gifwe e. f. N. ther swar och be-
skied oppå etc.4c
Arfwidh Erichsson.
Samme dag schrefwe the gode män af adel sampt krigzbefählet,som
h. f. N. fylgachtige wörö, till the finske, samptligen, förmanendes them
troligen, att the* sig besinne wille, hwilket bref så lydendes ähr, som her
efther förmelles8®, och der medh sendes en trummetere, Biriel benempdh,
till them etc.1)
*) Jfr Calendaria Caroli, s. 119.
226
1597
Wår wenlige helsan medh Gud alzmechtig tillförende etc. Wij
kunne ider, gode wener, icke förholle, att wij af thet bref, sorn I,
Arfwid Erichssonn, h:ne f. och h., her Carl, Swerigis rijkis arffurste
etc., w. n. f. och h., tillschrifwit, hafwe förnummit, thet I uthslå the
gode och lidelige medel och wilkor, som h. f. N. ider föreslagit haf-
wer, i thet att h. f. N. hafwer tilbudet och65 begieret,65 att; gisslere
motte6/ på både sijder setties6®, till thess saken kunde igienom
någre gode män wenligen afhandlat blifwe, men medh hwad skiälige
beskied sådant af ider giordt ähr, thet kunne wij icke besinne etc.
Ty thet I, Arfwidh Erichsson, förmelle, att then instruction, som
[k. M., w. a. n:te h. och k., eder tilsendt hafuer]“ ihnneholler, att I
icke skole gifwe ider uthi handel medh någon, som emoth h:te k. M:tz
myndigheet något* företagendes warder, så och att I åhre h. k. M.
medh eedh förplichtede och icke fördriste ider att giöre emoth k.
M:tz alfwarlige förbudh, sådant synes oss icke ware orsak nog, hwar-
före I sådane lidelige6* tilbudh skole uthslå, allthenstund wij icke
hafwe någon tijdh förnummidt, att h. f. N. hafwer något handlat
eller tilbudet, som wore emoth lute k. M:tz högheet, derföre wij och
h. f. N. medh wår wittnesbyrd frije kunne etc. Så tenlce wij iu och
så fast till att holle then eedh, ther medh wij h. k. M. förplichtede
åhre, som I thet någon sin giöre skole, försehe oss och' wisserligen,
att wij icke ther medh uthi någon måtho hafwe öfwerträdt, i thet,
wij h. f. N. bijplichtedt hafwe, efter wij icke hafwe förnummedt,
att h. f. N. oss något ahnnat hafwer ahnmodet och tilbudit ähn thet,
som både wår och alle Swerigis rijkis stenders eedh likmethigt ähr,
och lender lute k. M., w. a. n:ste h., och fäderneslandet till welferd
och bijstånd etc., för hwilken orsak skuld wij och [icke]® tenke till
att afsöndre oss ifrån h. f. N., ändoch oss ähr förekommit, att I,
Arfwid Erichsson, skole hafwe latidht ider höre, thet h. f. N. icke
skulle hafwe en man hos sig, som h. f. N. skulle troligen meene,
hwilket ähr wår ähre aldeles förnär taeledt, och wele sådant medh
sielfwe werket, om så omtrenge kan, thet wij doch icke gierne sehe,
bewijse, men ther I någon wethe, som sådant hafwer i sinnet, så ähr
wår wenlige begieren, att I som en erlig man wele then6* nampngifwe.
Hwarf öre ef ther the skiäl, som I i så måtho frambäre, hwarf öre I
ider icke uthi någon wenlig handel medh h. f. N. ihnlathe kunne, icke
nog wichtige ähre, att I fördenskuld uthslå skulle the gode medel,
som h. f. N. ider tilbudit hafwer, så på thet att all ythermere wid-
lyftigheet och blodspillan, som sig ther af lätteligen förorsake kan,
må afskaf fat och förekommen warde, och i then staden semie och
enigheet emilian rijkzens inbyggere oprettedt*, derföre ähr wår wen¬
lige, flijtige, trogne rååd och förmaning, att I ider bättre i saken
betenkie och, mädan tijdh ähr, gripe till the lidelige medel, som h.
f. N. ider föreslagit hade [o: hafuer]’', och I, Arfwidh Erichsson,
eller någon af the förnempste af idert medhel komme sielfwe hijt
1597
22 7
uth till h. f. N. att förnimme, hwadh h. f. N:ds begieren ähr, hwil¬
ken I skole wisserligen förfare icke ware emoth h. k. M:tz eller ider
egen eedh, så och ther hoos6? tillkienne gifwe, hwilke I till gisslan
begiere, och oss igien af idre sende wele. Och så frampt I thenne wår
wenlige och rättmätige begieren, trogne rååd och förmaning rum
gifwe wele och ther till benägne ähre, att roo och enighet motte
blifwe oppehollen, då wele wij all möijelig flijt ospart hafwe, att
hos h. f. N. förarbethe, att alle saker skole på thet bäste och lide-
ligeste wilkor och wäger afhandlede blifwe. Men hwar I thenne wår
trogne och wälmenthe förmaning uthslå, thet wij doch icke wele oss
till ider försehe, då kunne wij granneligen sehe, att I icke ähre the
män, som till frid och enigheet lust hafwe, och om något sig der af
förorsake kunne, då wele wij för Gud och hele werden ursächtede
ware, att wij ther till icke wållande ähre, uthan hafwe sökt the medel,
som till frid och enigheet hafwe tienlige warith. Hwilket wij ider
wenligen icke hafwe welet förholle, och begiere her oppå till aftho-
nen allersijdst6* itt tillförlåtheligit swar, såssom och ähnnu5 [ther hos]*
till öf werf löd troligen förmane, att I tage saken i itt gott och nödtorf¬
tigt betenkende, besinnendes hwad skade och förderf theruthaf fylie will,
hwar alle saker i tijdh icke förekompne och förhindrede blifwe, uthan
wij, som oss för rijkzens fiender hafwe bruke latidh och medh hwar
ahnnan opsatt både lijf och blodh, skulle nu6i hwar ahnnan inbördes
förderfwe. Gud ider wenligen befalendes. Af redden för Åbo then
8 septembris1) åhr etc. 97.
E:ds5 gode5 wener5
Grefwe Carl etc.6”, Jacop Claesson2), Jören Posse,
Hans Strang, Anders Lindormsson etc.
Knechtehöfwidzmän, menige rytter och knechter.
Medh samme trumethere skrifwe the tilbake igien wid efther:ne me¬
ning etc.3)
Wår wenlige helsan medh Gud alzmechtig tillförende etc. Wij
kunne ider, gode herrer och wener, icke förholle, oss i thenne6” stund
hafwe bekommit ider schrifwelse medh Biriel trumethere, och ändoch
thet wel krafde och behöfde fast widlöftigt swar, men efther han ijler
tilbake igien, så hafwe wij för tijdzens lägenheet ider thette korthe-
ligen welet sware. Till thet förste, hwad belangar, att wij icke* skole
hafwe fullkomblig skiäl och rättmätig orsäkt att uthslå then handel,
J) Enligt såväl ovanstående inledning till detta brev som en uppgift i Calendaria Caroli
(s. 119) var brevets datum den 7 sept. Av det följande torde det dock vara sannolikast, att
brevet överlämnats den 8 sept.
2) Jakob Claesson anlände från Sverige den 31 aug. till hertigens läger på Åland.
Calendaria Caroli, s. ny.
3) Denna ingress har uppenbarligen författats med hjälp av ingressen till nästföljande
brev. Förfaringssättet belyser sättet för relationens tillkomst.
228
1597
såssom then högbome furste oss ahnmodet hafwer, så ähr thette
ähnnu* (till wäre förre ursechter och swar) wårt betenkende, att efther
h. f. N. hafwer tagit sig thenne rijksregiering uthi h. k. M:tz, w. a.
n:ste h:es och k:gs, frånware oppå, att förestå then medh sampt
[o: samptlige]3' rijksråds råde, och wij förnimme, att wekte rijks-
råd till thette h. f. N:ds företagende inthet samptycke gifwet hafwe
(att wåre godz och gårder skole blifwe skiöflade, som nu skiedt ähr),
desslikes allthenstund h. f. N. regieringen eene* reese* afsagdt och then
sedan emoth h:te k. M:tz samptycke igien wedertagit hafwer, så
förnimme wij och*, att? all then handel, som oss blifwer tilbudin,
lender dertill, att thenne Åbo befästning h. f. N. skall inrympdh
warde (hwilket doch af lute k. M. uthtryckeligen förbudit ähr),
fördenskuld och för för: de ursechter kunne och tenke wij inge
gissler ifrå oss gifwe, uthan wele ider troligen och welmeenth för-
manth hafwe, att I som trogne swenske män wele råde h. f. N. till
att afstå från sådanne förehafwende, som nu Gud bättre på alle
orther medh skiöflande, mördande och eliest emoth laag och rätt-
wijse påbegynth ähr. Wij på wår sijde åhre altijdh till frid och
eenigheet benägne. Och på thet att I icke måge tenke, att wij all
godh handel och medel ther till wele uthslå, så wele wij ider schrif-
welse och begieren så wijdt ingå, att så frampt någre af ider med-
hel, som ähre her Carl Stwre, Jacop Claesson,40 Jören Posse och
Anders Lindormsson4*’ wele i morgon medh femptije hester komme
till samptael wid klocken nije på then sandåsen wid kiellan, heller
när och hwar ider synes, der om I oss medh ider trummetere wele i
morgon bud förskicke, då wele wij någre af wårt medel, hwilke I
begiere, like starke oss ther finne lathe, och på wår sijde ingen
argelijst på troo och sanning bruke, det samme I oss och uthlofwe
wele.4? Befale4' ider her medh Gud alzmechtig wenligen etc. Datum
Åbo [slott]31 then 8 septembris åhr etc. 97.
E:ds gode wener
Arfwid Erichsson, Bertill Ifwarsson, Axill Kurck,
Anders Boije, Hans Erichsson,4* Bencht Justen Söfrins-
son, Anders Larsson, sampt medh gemene krigsfolket,
ryttere, knechters och siöfolks samptycke.4'
Medh hwilket bref trummetheren ahnnan dagen om morgonen kom
tilbake. Der oppå grefwe Carl Sture och Anders Lindormsson schrifwe
them en zedel till igien, att the, efther som begieredt war, wille på för:de
tid och stadh mothe så starke, nembligen0 medh0 femptije0 hester', som
the hade förmält. Der medh her Carl och Anders Lindormsson droge till
them, hwilke då holle uthe för Åbo stadh i theres fulle slachtordning
widh en kulle [0: kielle], benempdh Kupiskållen,4* men the kunne inthet
beweke them till någon godh handel, uthan40 begierede, att the oför-
1597
229
hindrede motte komme till slottedt, så wille the settie gisslere, hwilket
them af her Carl och Anders Lindormsson warth tillsagdt, doch h. f. N.
owitterligen, hwarföre h. f. N. åther sende her Carl thili them igien, och
lath säije them, att the strax ther oppå platzen skulle sättie samme
gisslere, så wille h. f. N. thet och i lijke måtho giöre, thet the lenge
förwegrede, men på sijdlychtene tillbude the ther till Arfwid Hendrichsson
Horn4® och Joen Tönesson.4* Dem nekede h. f. N. att wele hafwe,
uthan begierede twå redmestere, Axill Korek och Anders Larsson, emoth
hwilke h. f. N. wille settie twå redmestere igien, såssom wörö Anders
Lindormsson och Lasse Jacopsson, men thet slogo the uth och wille
thet icke samptycke. Sedan lath h. f. N. begiere, att någre af the knechte-
höfwidzmän, som hoos [0: medh]0 h. f. N. wörö, som war Mårthen Buller,
Måns Gunnarsson [0: Gudmundsson]43', Peder Olofsson och andre flere, motte
komme medh them till taels, hwilket the och aldeles uthslogo, och sade,
att the wörö adelsmän och hade medh the andre inthet till att bestelle.
Doch på thet the iu skulle förnimme, att h. f. N. icke wille thet till någon
blodzuthgiuthelse komme skulle, så bewiliede h. f. N. att wedertage the
gisslere, som the tillförende hade budit, som wore Arfwid Hendrichsson
och Jören [o: Joen]0 Tönesson, och bodh ther emoth att sättie Peder
Stolpe4* och Niels Giermundsson, h. f. N:ds cammertienere, och sende ther
oppå en trummetere till dem. Men när h. f. N. förmenthe, att samme giss¬
lere skulle blifwe på både sijdor lefrerede, såssom och? the oppå h. f. N:ds
sijde allerede holle på platzen, och trummetheren reed till theres hoop och
äskede the andre tilbake igien, då begynthe the att rycke forth emoth h.
f. N., så att h. f. N.4i icke ahnnat förmenthe, än att the fördenskuld wille
swänge deres orden,4* att the wille angripe h. f. N:ds folk på sijde, der som
Peder Olofsson [!] och Olof Anderssons knechter förordnede wörö, och h. f.
N. ropede till sitt folk, att the skulle hafwe theres saker i acht, då togo
the skamligen flychten och wände baken till, för ähn något skott till them
skuthet wardt. Och efther h. f. N. förnam, att the45 swikligen medh h. f.
N. handlede och ingen god handel ingå wille, då läth h. f. N. medh någre
feltstycker skiuthe ibland them, der då twå karler och hester skuthne
blefwe; sedan wille h. f. N. inthet widere förfölie dem, uthan0* skiöths allene
någre skott efther them wid wederqwarns beeken [0: backen]04 och
eliest itt ahnnat berg icke långt ther ifrån, sedan rymde the af och rende hwar
andre sielfwe öfwer ende, och war thå then Gud kierest, som snarast fly
och undrenne00 kunne.1) Så begaf h. f. N. sig i staden och legrede sig ther
medh sitt medhhafwande folk.
Twå nätter ther efther kommo någre af theres hoop in för staden om
midnattestijdh och achtede sticke elden oppå staden, men the blefwo
drefne tilbake igien, såssom h. f. N. och sedan sende uth efther them,
hwilke inthet stadnede förähn i Helsingefors och begofwe sig [såj* åedt
Tafwastehws och en part ådt Wijborg.
Samme dag h. f. N. kom i staden, sende h. f. N. en trumetere ådt slottedt
') Jfr Calendaria Caroli, s. 120.
230
1597
och begierede, att the skulle thet opgifwe h. f. N. på k. M:tz och cronones
wegne, hwilket h. f. N. k. M. och cronon till trogen handh wille förware
och försware lathe. Men the oppå slottedt sade sig inthet ware förtenkte
att ihnryrame h. f. N. thet, uthan wille ther oppå försware sig thet bäste
the kunne etc.
Dagen efther h. f. N. war kommen i staden, som war then io septemb.,
rychte någre af slottedt och skiermysslede medh then wachtcd, som ihn
emoth slottedt satt war, desslikes skiedde thet och om söndagen1) mid-
dagstijdh, ther blefwe då någre karler och hester på både sijdor skadde,
och lath då h. f. N., medh thet samme the blefwe indrefne på slottedt, slå
läger och beskantze ther uthan före wedh* qwarnebacken*, att the sedan
inthet fördristede sig komme uthaf slottedt öfthere etc.C£
Den 15 septembris schrefwe både adelen och presterskapet sampt
medh borgemestere och rådh af Åbo stadh till them oppå slottedt wid
t henrie^ mening, som eftherfölier etc.
Edle och welbördige gode män, som nu oppå Åbo slott församblede
åhre, nest alles ider welmåges önsken af then alzmechtige Gudh
kunne wij e. W:dt till thet wenligeste oförmält icke lathe, att then
h:ne f. och h. [h. Caril, Swerigis rikis arffurste och föreståndere
dc.]cz hafwer oss uthi egen person latidt fömimme, huru ofthe och
flijtigt h. f. N. hafwer ider både medh budh och breef förmanedt, att
I skulle afstå medh then handel, som I ider emoth h. f. N. företagit
hade6* och ihnrymme h. f. N. Åbo befästning. Och på thet att inthet,
som till godh och lidelig handel* och6 afhandling tiene kunde h. f.
N. och ider emilian, skulle oppå h. f. N:ds sijde stå tilbake, så
fömimme wij, att h. f. N. hafwer tilbudit sig att wele sättie ider
nogre af sitt medhfölie till gijsslen“, thetsamme e. W:ter och på then
sijde giöre skulle, till dess saken kunde emilian h. f. N. och e.
W:ter försonat blifwe. Men så hafwer h. f. N. sig för oss högeligen
beswäredt, att sådanne h. f. N:ds gode och lidelige wilkor* och6
tilbudh af e. W:ter ähre platt utheslagne och förachtede. Såendoch
h. f. N. gaf tillkienne, att h. f. N. orsak nog hade att settie all för¬
maning och lidelig medel her efther tilbake och bruke sielfwe alfwa-
ret i saken, hwilket och alles theres mening war, som uthi h. f. N:ds
medhfölie wörö, efther the giörligen sågo, att ingen förmaning hoos
e. W:ter hielpe kunne, doch likwel, på thet h. f. N. icke till någon
blodzuthgiutelse skulle orsak gifwe, uthan att heele weridén motte
kunnigt och oppenbart warde, att h. f. N. hafwer försöcht medh ider
alle the medel och uthwäger, som h. f. N. någor sin hafwer kunnet
optenke till god förlikning skole tienlige ware, derföre hafwer h. f.
N. af oss begieredt, att wij medh wårt breef försökie skulle, om
wij och medh wår förmaning något hoos ider kunne uthrätte, på thet
h. f. N. icke skall nödgas något meere alfwar i saken bruke. Hwarföre
*) Jfr Calendaria Caroli, s. 120.
1597
231
ähr wår wenlige begieren, trogne rååd och förmaning, att I, medan
någon lägenheet för handen ähr, falle till nåden och afstå medh
then handel I emoth h. f. N. ider företagit hafwe, så och ihnrymme
h. f. N. befästningen medh godo, på thet h. f. N. icke till mere wrede
må6' förorsaket warde. Dy e. W:ter weeth sig wel ihugkomme, att
then tijd k. M., w. a. n:ste h. och k., begaf sig hädan af rijket till
Polen, betrodde och anthwardede h. k. M. thette rikis regiering
h. f. N. såssom then ther nermest war både efther arfslinien och ål¬
deren, som kunde och borde stå samme regiering före, medan h. k. M.
sig uthi itt fremmande konungerijke förholler etc. Dernäst så hafwer
h. k. M. uthi sin konunglige croning medh eedh uthlofwat, att h. k.
M. will medh h. f. N:ds såssom then fömempstes, så och rijkzens råådz*
rååd sitt rijke styre och regiere, och öfwer alt thet, så hafwer och
menige rijkzens stender h. f. N. her [0: ther]6* till keest, bewilgiet och
samptycht, ifrå hwilke såssom' icke rådeligit synes, att wij oss afsöndre
skole, så ähre wij och förringe till att stå them emoth heller ogille
thet the besluthe. Der till medh så ähr h. f. N. och6i medh folk
och archlij så uthrustedt, att e. W:te[r] omöijeligit ähr att stå h.
f. N. emoth, uthan moste doch på sijdstonne komme uthi h. f. N:ds
woldh och'' hender* etc. Och till thet sidste, så begierer h. f. N. och
icke befästningen i then acht och meening, att h. f. N. will beholle
henne för sig, och trenge h. k. M. ifrå sin konunglige regiering her i
rijket, uthan efther h. f. N. then förnemste her uthi rijkit ähr, mädan
h. k. M. ähr uthrijkis, hwilken bör uthi sin anthwardning alle befäst¬
ninger så wel som heele rijkzens regiering hafwe, derföre så kan
h. f. N. icke tillstädie, att någon ahrman6”1 brede wijdh eller framföre
h. f. N. sig* någon [serdeles]® regiering tillegne skall, heller att I
måge hafwe macht ider att oplegge emoth h. f. N. Så ähr och ther
af till att sehe, att h. f. N. inthet ahnnat sökier ähn thet, som k. M.
till Swerige och Polen etc., w. a. n:ste h.60, sampt hele rijket lender till
gagn och godo, efther h. f. N. sig thenne mödesamme och farlige reese
oppåtagit hafwer, såssom och thet samme wid^ sin furstelige eedh be¬
tyget, inthet ahnnat i sinnet hafwer, uthan att hålle alle stender wid
konungens eedh sampt Swerigis beschrifne laag, frijhether och pri-
wilegier, och ingen lathe i någre måtho ther ifrå trengder blifwe.
Derföre så ähr ähnnu som tillförende wår trogne och welmeenthe för¬
maning, att e. W., så kiär som ider egen welferdh ähr, afstå och
lefrere h. f. N. befästningen, och igienom gode weners underhand¬
ling sehe till, att e. W. hoos h. f. N. kunne försoone, hwad som
emoth h. f. N. kan ware försehedt, hwilket oss tyckes nu bäst och
fogeligest skie kunne, allthenstund h. f. N. hafwer allerede tilbudit,
att I för thet, h. f. N. ider hafwer6* att tilltaele, icke förr sware skole,
ähn när h. k. M., w. n:ste h. och k., kommer sielf i rijket eller, ther
medh h. k. M:tz hemreese kunne något fördröijes, ihn för menige
rijkzens stender etc. Ty wij förnimme wisserligen, att ther h. f. N.
232
1597
icke någon bättring medh e. W. ihnnan kort tijdh förmerker, då will
h. f. N. lathe beskiuthe slottedt, och ingen, som h. f. N. ther ihnne
finner, till lifwet sköne, uthan gifwe krigzfolket alt hwad ider till¬
kommer till skiöflings, der oppå h. f. N6r sworith hafwer, huru thet
will e. W. bekomme, thet måge I som förståndige män sielfwe be-
sinne, hwilket wij som e. W:tz gode wener och the e. W:tz welferd
gieme sehe och öndske, uthi en god mening icke hafwe kunnedt
förholle" etc.
Annan dagen ther efther gofwo the swar igien wid6* eftherföliende me¬
ning etc.
Wördelige, edle, welbördige, wellärde, welwijse gode män, nest
alles idres welmåges önsken af then alzmechtige Gudh och wåres
samptligen och wenlige tacksäijelse för alt gott oss bewist6” etc.
gifwe wij ider samptligen och her medi)6* tillkienne oss på thette
brefs dato iders samptlige och wenlige schrifwelse bekommit hafwe,
widlöfteligen förklarendes h:ne f:s och h:s, hertig Carls, arfsrätt och
högste myndigheet till Swerigis rijkis (enskijlt och uthan fleres jemptes
[o: jempte]* eller6 brede6 wedh h. f. N:ds) regieringh. Derföre, och
medan I af h. f. N:ds nådige förklaring, såssom och af h. f. N:ds
mödesamme och farlige reese hijt i landet, grunddörmelle ider kunne
sehe och otwiflat aftage, att samme h. f. N:ds reese hijt om inthet
ahnnat [geller?]6* ähn thet, som k. M. till Swerige och Polen etc., a.6
w. a.? n:ste k. och rätte h., sampt heele rijket lender till gagn och godo,
och att h. f. N. icke begierer Åbo slott ihnrympdt för sig uthan
lute k. M. till trogen hände, och att h. f. N:ds förehafwende ähr
holla alle stender widh konungens eedh sampt Swerigis beschrefne
lag, frijhether och privilegier, ther ifrå h. f. N. ingen will lathe i
någre måtho förtrengd blifwe, hwar oss och? kunne af någon något
öfwer lagligit heller h:te k. M:tz eedh6 omätigt tilbiudes, så hafwer
h. f. N. wid sworen eedh för ider samptligen sig förklaret, sig icke
wele appellationen och laglig mothsegen eller afsöndring någon den
ringeste ähn sedan yppere6? wägre och förneke till lute6* k. M:tz
höge6 personlige och lyckelige tillstädeskompst i rijkit igien, heller
uthi h. k. M:tz långlige af rijket blifwende för rijkzens stender sak¬
sens uthförtdzel till rette.
Till sådane iders widlöftige förklaring somblige punchter swar
gifwe, bekienne wij oss ware ringe och mykit för enfaldelige. Dy oss
ähr om lute k. M:tz ursechter inthet wetterligit, hwarföre lute k. M.
icke hafwer tekts h. f. N. rijks regieringen enskijlt förestå bebrefwe.
Derom werdiges h. f. N. befråge sig hoos h. k. M. Men thet wethe
I medh oss och wij m[edh] ider, att lute k.M. hafwer eij allenest uthi
nästförledne uthan och så på närwarendes åhr uthi öpne såssom och
lychte breef framledne her Claus Flämming, desslikest och nu för-
ordnede krigzöfwersten och stådtholleren, den edle och welborne
1597
233
Arfwid Erichsson till Lindö, på thet alfwarligeste förbudit, eij allenest
inthet tillstädie h. f. N. i någon then ringeste måtho råde och regiere
her i landet, uthan och att han’ inthet6® skall ihnlåthe sig i någon
handel medh h. f. N. etc. Af hwilke bref h. f. N. ähre ord ifrån
ord copier af4 tillsende medh Jören Frille, rum tijdh för ähn h. f.
N. sig till samme finske husesyns reese begaf.1) Eliest hafwer och
h. f. N. af sådanne konnunglige breefs [o: breef]y autendicerede
copier lenge tillförende6® bekommit etc. Dernäst huru h. f. N. holler
öfwer konungens edh, Swerigis beschrifne laag och priwilegier, thet
uthwijser h. f. Nlds uthskickedes werk och bedreef på mången fatig,
erlig mans lijf och lekamen sampt godz och ägor, sådant h. k. M.
medh allsomstörste obehag förnimmende, thet och till saken giöre
icke underlathe kan, som nu som bäst på swenske sijden begynth
ähr, och nest Gudz milde tilhielp oss till undsettning her uthi Fin¬
land ihnnan kort tijdh skie66 förmodeligit ähr. Och wore mykit
mere ider samptligen och wenligen till samme ider schrifwelse, såssom
och till then handel, I oss råde och förmane, till swarende, men efther?
sådanne sakers öfwerwäg och swar lute k. M:tz troo man, krigs-
öfwerste och stådthollere tillkommer, wille thet oss, k. M:tz ringe
tienere, inthet anstå uthi hans kall i then eller någon ahnnan ringeste
måtho träde, uthan heller oss i lijf och dödh så förholle, såssom
wåres lute k. M:tz mångfalligom [oi-falleligen]1*®, och på lute k.6
M:tz6 nådigste**4 wegne, krigzöfwersten (på dagen för hans uthryck-
ning her ifrå) giorde eedh thet fordrer och kräfwer etc.
Hwad upsaliske'*6 concilium widkommer, skall Gud ware wårt witt-
ne, att wij thet i religions saaker aldrig undfalle, såssom icke heller
wele afsöndre oss ifrå andre rijkzens stender, undentaget i alt thet,
som lute k. M. kan medh skiäl och rätt oplegge'*'* sin konunglige hög-
heet och myndigheet, eller eliest i någon ahnnan måtho lute k. M:tz
reputation af någon yppere eller ringere, när- heller frånwarende,
skiedt ware1*6, ther till wele och skole såssom wij icke heller medh
gott samweeth kunne i thet ringeste emoth lute k. M:tz oppen-
bare förbudh samptycke, förre ähn lute k. M. sielf nådigst tillåther
och beiaker, heller och igienom underschrifne bref oss befaler, oss
gånge ther öfwer i handh,^ hwad then alzmechtige Gudh teckes
tillstädie, uthi hans milde beskydh wij ider wenligen befale etc.^
Den 17 septembris schref h. f. N. medh egen hand en zedel till fru
Ebbe, her Claes**4, förmanendes? henne?, att hon medh andre fruer och jung¬
fruer, som ther ihnne wörö, wille begifwe sig* ther ifrå, så skulle them frijt
ware tillstaedt medh alt thet, the ther ihnne hade, att drage hwart them
synthes/* men hwar the icke wele [0: wille]" begifwe sig thädan, och them
theruthöfwer någon skade heller ölycke hende, då wille h. f. N. derföre al-
’) Jfr ovan s. 100 och supplementet. Se även Gottland, Förteckning öfver en
manuskriptsamling, s. 85 f.
Riksdagsakter. /V. 16
234
1597
deles orsechtet ware, att h. f. N. icke war der wollendes till, uthan
hade them nogsampt för theres skade warnat. Der oppå gafz slett inge
swar etc.°
Imidlertijdh således herom1*’ handledes, försummede the oppå slottedt
inthet skiuthe både bittijde och seent uthan åtherwende. Och på thet att
theres bysseskyttere iu icke skulle skiuthe owist, så wörö förordnede [o: wart
förordnet]® wisse karler af adel och andre, som stadigt wörö hoos hwart
stycke skytt, både när thet laddes och skiöts uthaf.
Den 23 lath h. f. N. stelle itt bref till them samptlige,0 lydendes» sorn'
her’ eftherfölier’, och blef medh en trumethere tithsendt1**1 etc.
KARD* etc/.
Wetten samptligen, som oppå Åbo slott stadde åhre, att wår wilie
ähr, thet I ihnlåthe oss medh godo uppå Åbo slott, hwilket wij wele
annamme uthi wår förwaming, så wel såssom alle andre slott och
fäste ihnnan Swerigis rikis grenzer, k. M., w. e. k. h. b., tilhånde,
och them h. k. M.il till trogen hand igien öfwerandtwarde, när
Gudh will h. k. M. hijt i sitt’ arfkonungerijke'*”’ igien kommandes
warder etc. I midler tijdh h. k. M. uthlendes stadder ähr, wele wij
landh och folk styre och regiere efther Swerigis laag och h. k. M:tz
eedh och försäkring medh rijkzens trogne rådhz råådh, så att wij
wele ware tillswars både för Gudh, konungen och alle erlige swenske
män. Derföre förmane wij ider ähnnu, att I uthan drögzmål oss
samme slott opgifwe och öfwerantwarde. Men hwar öfwer tillförsicht
I thet icke giöre wele uthan framherde uthi ider ondske och sättie
ider lenger fiendtligen emoth oss opp, som allerede för0 mykit0 skiedt
ähr, [och sedan någon skade sker yttermera än som allerede skedt
är]1*”, att cristne folks blodh derigienom warder uthgutidt, konungens
slott förderfwat, då wele wij her medh betyget hafwe, att wij icke
der uthi ähre wollende, uthan wij hafwe ider nogsampt förmanth,
och må alt oskyldigt blodh komme öfwer idert hufwudh, såssom
thet och wisserligen gior, och warder ropendes hempd i himmelen
öfwer ider. Dette ähr till thet yterste, der I måge wethe ider efther-
rätte. Datum ut supra.1*0
Samme breef wille the icke allene inthet5 wedertage uthan sade till
trummetheren, att hwar han icke skyndede sig thädan och komme öfthere
igien medh något budh eller bref, då skulle han blifwe thädan lyfther, och
skutho ther medh någre skuth efther honom etc.0
Efter h. f. N. nu såg och ther af wel merke kunde, att the inthet wörö
till att beweke till någon god handel, så wardt h. f. N. Akdp förorsaket med
något alfware att lathe skiuthe oppå slottedt, hwilket then dagen och then
andre näst efther skiedde etc.°
Sedan lath h. f. N. ther medh bestå på någre dagar och förmenthe, att
1597
235
the skulle ähnnu sig1*5 besinne, doch lath i midler tijdh tillrede skantzar och
ahnnat, som till sådane alfware tiener etc.0
Michaelis dag1) om morgonen wid sm1*® slog lathe the blåse i trumethe
och begierede komme till att handle, det h. f. N. då bewiliede, så att
hwilke the wille uthsende skulle frij och fehelige komme nider och tilbake
ihn oppå slottet igien, der oppå h. f. N. och drog sielf uth i skantzen att
taele medh them, som the uthsende.1*0 Då skickede the först nidh en af adel,
benempd Måns Nielsson1**, och Jon Törijesson och lathe säije, att thet hade
bewekt them till handels, efther h. f. N:ds folk skulle hafwe uthropat och
sagdt, att h. k. M. skulle ware dödh, hwarföre the och begierede wethe,
huru ther om kunne ware, på thet the motte wethe, huru the sig stelle
skulle. Der till h. f. N. swarede, att hwar the för inge andre orsaker hade
gifwit sig til handels, då motte the wel ther medh drage ihn oppå slottedt
igien, dy af sådant tael hade h. f. N. inthet förståedt, kunne icke heller
tenke, att thet af h. f. N:ds medhhafwende folk skulle uthsprijdt ware.
Der1*” blef thå så wijdt handlat, att gisslere motte sätties på både sijdor,
hwar oppå the då drogo ihn oppå slottedt igien,1*® och wardt så satt i dag,
att man inthet oppå någondere sijde skiuthe skulle, och skulle så strax
förordne uth them, som gisslere ware skulle oppå theres sijde:ix Der oppå
kom thå nidh af slottet Anders Larsson redhmester, Wilhelm Reedwen
och Olof Pedersson1*5' knechtehöfwidzman. Deremoth sende h. f. N. till
slottedt igien Anders Lindormsson, Päder Stolpe then äldre och Erich
Larsson knechtehöfwidzman1*0. Och blefwe gisslere på sådanne wilkor satte,
att så frampt the wille öfwerandtwarde h. f. N. slottet på k. M:tz och cro-
nones wägne, då tillsade h. f. N., att them ingen skade1*1* skulle tillfogedt
blifwe anthen till ähre, lijf1*1* eller godz olagförwundne, och hwad h. f.
N. kunne hafwe emoth them, att the sig emoth rijkzens stenders föreening
och eliest förseet hade, thet skulle the ware förplichtede ihn för rijkzens
stender lagligen att sware. Der medh blef thet då beståendes in till ahnnan
dagen, då lath h. f. N. fordre oppå, att the, som ihnne wörö, skulle upgifwe
slottedt. Der oppå sende the en zedel uth och begierede på någre wilkor
ware försäkrede, hwilken [zedel]” så lyden des ähr1*0 etc.
Endoch k. M. till Swerige och Polen etc., w. a. n:ste k. och h.,°” på
thet högste förbudit hafwer hine F. etc. hertig Carl medh landzens
eller befestningers saker och bestelning her uthi Finlandh att hafwe
giöre och06 skaffe, uthan och förnekat öfwersten00 ihnlåthe sig i
någon then ringeste handel medh h. f. N., likwel mädan allom kun¬
nigt ähr, hwarföre oss icke möijeligit ware will h. f. N. thette hus
lengre förholle etc., h. f. Nlds fullmyndige gisslere ochså sig medh
[o: wedla]51 höge eeder nogsampt thess förklare01*, att h. f. N. icke be-
gierar husets eller landzens regiering sig ahnnars ihnrympd, ähn h:te
k. M. och h. k. M:tz högborne mandzerfwinger efther arfföreningens
lydelse till trogen hände etc., fördenskuld ähre wij uthi then ödmiuke
J) Jfr Calendaria Caroli, s. 120.
236
1597
tillförsicht, att h. f. N. thet alt så (såssom gisslernes eedh förmeller)
nådigest och uthan all argelijst hållandes warder, och oss h. f. N:ds
försäkring på befästningennes wegne nådigst medh furstelig hand
och segel bekomme lathe etc.
Dernäst blifwer af h. f. N. efther gisslernes eedz försäkring öd-
miukeligen begiereth furstelig frij- och säkerheet på alles theres lijf
och beholdne håfwor, som her stadde åhre, hwar och een hem till
sitt feelig att komme till land och wattn, efther hwars och eens
lägenheet ihnnan trij dygn, såssom och uthi theres hemen eftherlatidt
medh frijdh att blifwe för all öfwerwoldh och orätt, adel och theres
landbönder så wäl som oädel etc.
Och der h. f. N. kunne något tilltael om någon sak till någondere
hafwe, att h. f. N. werdes sådant anstå lathe till h:te k. M:tz lyc-
kelige ihnkompst/* i rijket och kocunglig höge åhöre, såssom och,
dessförinnan h:te k. M. kan i sitt arfrijke inkomme, lathe hwariom
och eenom niuthe och beholle, hwad h:te k. M. them nådigst undt
och eftherlatidht hafwer.
Der till lath h. f. N. sware, att h. f. N. in thet war förtenkt att gifwe
them någon ythermere försäkring, uthan hwad h. f. N. hade them tillsagdt,
thet lofwede h. f. N. obrottzligen wele holle. Och sende ther medh någre
fenickor knechter ihn åedt slottet, hwilke strax togo ihn bolwerket och så
skanzen oppå rundelen. Så lath h. f. N. tillsäije, att Bencht Söfrinsson
och Bertill Jfwarsson, som ähnnu ihnne på slottedt wörö, skulle komme
uth till h. f. N. Då gofwo^ the sig ther uth. Men Bencht Söfrinsson för-
dristede sig icke att gå igienom rätte porthen uthan kom igienom en löhn-
port uthgångende, befruchtendes sig för krigzfolket, serdeles knechteme,
som högeligen beklagede sig öfwer then orätt, han them giordt hade, och
sade, att han hade försnellat them af theres löhn och besoldning till någre
tusende daler, och der h. f. N. dåä« icke hade latidt tage honom i förswar,
och krigzfolket hade fått macht och öfwerhånd öfwer honom, då hade han
sådant dyrt betaelD* etc.
Blef så slottedt ther medh upgifwit, der då både hofmän och knechter
blefc frijtt eftherlatidt att före theres godz ther uthaf, så mykit the hade
både lithet och mykit, och att them andre icke heller någon skade skulle
tillfogedt blifwe, på then deel them tillkomme, ähre alle camrer och wåh-
ninger medh h. f. N:ds egit secreet försiglade blefne etc/
Och the, som fömempste* rothen och ophofwit till sådanne oreede
warith hafwer, hafwer h. f. N. latidt hijt öfwer före, att ståå her till swars
för then deel them lagligen kan tilltaelet blifwe etc/*
a) Saknas i R. b) Endast i R. c) Saknas K. d) Saknas B. e) Saknas C. /) Supplerat
efter A. g) Supplerat efter D, E. h) Insignerat marginaltillägg i K. i) D. Och upå. j) Saknas
D, E. k) Saknas A. I) Följer överstruket i K. när h. f. N. wa* kommen under then finske sidhe
uthi Nafwokrampe hafn. m) D. öfuerside kommen, E. kommen öfuersiös. n) E. tiencre. 0) K,
C. lyde. p) dstadsendes sä insignerat tillägg i kanten i K. i st. f. det överstrukna sä äre
lydendes. q) Saknas A, D, E. r) Följer D, E. lätidh. s) C. näget. t) B. hälle, u) A, D, E. wethe.
v) Rättat efter K, A, B,C, D,E.w) Saknas K, A, B. x) Endast i R,A. y) Rättat efter A, B,C,D,E.
1597
237
z) Supplerat efter E. ä) Följer A, B, C. at. ä) Följer D, E. äre. Ö) C. oss hit tillhände, aa)
C. eller, ab) A, B, C, D. tage sakerne förey E. tiltage sakerne. ac) C. hafue sigh fullkombli-
Sin att. ad) A, B, D, E. then 5 septembris ähr etc [E. anno] 1597; C. then 5 septembris ähr
etc. ut supra, ae) marginal tillägg (fol. 1 r.) i K. h. f. N. skulle icke heller tänkie uthan
the wille rätte sigh efther Arfuidh Erichsson och the fulmackter honom wore gifne Swerige
igien. Tilläggets definitiva läsart återfinnes överst å fol. 3 r. i K. af) K. lofligh. ag) B.
Dantzich. ah) C, D, E. tå. ai) När trumeleren tilförende insignerat marginaltillägg i K.
(fol. 3 r.). aj) K. Ruskikali, A. Mäskikale, B. Räskikuli, C. Räskikoda, D, E. Raskikalle.
ak) Följer i K. folket i landh förmenendes, att Arfuidh Erichsson och the andre skulle sigh än dä
besinne, att thet hadhe mätit komme till nägen godh handel. Men annen dagen ther efther lathe
the päskine, hwadh the hadhe i sinnedt, dy dä komme the medh all then macht, som the förmåtte
ästadkomme, nägedt när in modt h. f. N:ds läger o. s. v. (se s. 223.) al) Rättat efter A; B denne
rijks; C, D, E. thette (thenna) rikzens. arn) Endast i R; D. tville; E. wele. an) tillförende .
förnembhge saknas D, E. ap) D, E. bruka, aq) A, B. ähr etc. 1597; C. ähr ut supra; D, E.
anno etc. 97 (1597 etc), ar) Jfr anm. ak. as) Följer K. och. at) I st. i.sende . . . them i
K. läth h. f. N. medh Jöns trumetere förmane them. au) Följer K. som trumeteren och cancelei-
skrifweren tilförende hadhe fördt Ull Äbo. av) D, E. kan. aw) D, E. 5. ax) A, B, C. k.
och h. ay) D, E. min. az) Följer C. och handlet. aå) Följer C. till Monicalo. aä) Rättat
efter A, B, C, E. aö) A, B, D, E. tienstligen. b a) det wij . . . be fale saknas C. bb) E.
f .. . tienstivillig saknas B. bc) C. ut supra, bd) A, D, E. folger, be) Saknas A, C, D,
E. bf) Saknas E. &g) Salmas A, D, E. bh) Följer A, D, E. medel och. bi) A, C, D, E.
them. bj) Följer A. oss. bk) A, B, D, E. allennast. bl) hwar ... nu saknas D, E. bm) C.
gref Caril Sture, bn) Följer C. dagh och. bo) E. Erickzon. bp) E. Anderson, bq) Följer
C. i lijcke mätte, br) D, E. befallandes. bs) A. Nilsson, bt) Underskriften, liksom satsen
Befale . . . etc saknas i C. bu) widh ... Kupiskållen saknas i K., varest dock (fol. 1 v.) med
flyktig hand ett ord står antecknat, som kan läsas antingen som Kupiskullen eller Kupis-
kellen; A. wed en källa; B, C, D, E. wid en helle, benemd Kupiskellen. bv) Följer K. (fol. 3 r.)
motte medh oförrältet ährende drage tilbake igen. Med dessa ord slutar uppteckningen därstädes.
Men å annan plats (fol. 1 v.) i K. stå följande halvt oläsliga anteckningar, som tydligen hän¬
föra sig till dessa förhandlingar. Nekede till gislen. Tilsadhe them oweterligen rykie till slotet
och sedan sende gisle, gore thet strax i marken. Annen och tridie ressen. Arfuidh Henrichsson
och Jon Töresson till gislen. Them wille h. i. N. inthet. Begier Axell Kork och Anders Larsson,
twä redmestere. Ther emoth wille h. f. N. settie them Anders Lindersson och Lasse Jacobsson,
thet uthslogo the. Sedhen begäredhe h. f. N., att någre knechtehöfwidzmän. I anslutning till dessa
anteckningar återfinnes en annan formulering om dessa händelser, därsammastädes å fol.
6 r. Sedhen sende h. f. N. äther her Carl och Anders Lindersson till them och begärede, att gislere
motte sätties pä bädhe sidhor, pä thet man kunde komme tilsamen att förhandle saken pä thet foge-
ligeste och bäste, som skee kunde, hwiikit the i förstonne uthsloge. Men sedhen begär ede the att
komme oförhindrede till slottet, sä wille the betänkie sigh att sättie gislere, hwiikit them af her Carl
och Anders Lindersson warit tilsagdt, dog emoth h. f. N:ds wilie, hwar före h. f. N. sedhen lät sägie
ihem, att the strax ther opä platzen skulle sättie samme gislere, sä wille k. f. N. thet och i like mäthe
gore. Dä tilbudhe the etc. Härefter överensstämmer R. med K., frånsett några här nedan an¬
märkta avvikelser, bw) Saknas K, C. bx) A, B. Toreson; C. Törielsson; D, E, Tyresson,
by) Rättat efter K, C, E. bz) Följer K. then äldre, bä) sä .. . N. salmas A, D, E. bä) C. ordh;
fördenskuld . . . the saknas A; D. swerige deres ärden. bö) Följer K. sä. ca) Följer K. the rymde
uthaf och rände etc. cb) Rättat efter A, E.; R, B, C, D. — beeken (-bäcken), cc) K. undkomme;
A, C. unrömma. cd) D. them wårt folk; E. wårt fäldt, ce) Detta stycke står i K. å fol. 5 v.
cf) K. then. cg) h. Caril.... etc. supplerat ur C; A, B, D, E. h. Caril, w. n. f. och h. ch) A,
B, D, E. hafue. ci) A, C, D, E. gislere. cf) Saknas A, D, E. Följer C. i nägen motte, ck)
Rättat efter A, C, D, E. cl) Saknas B, C; D, E. sä. cm) Saknas B, D, E.; A. nan. co) A,
B, D, E. a. w. n. h.; följer i C. och k. cp) C, D, E. med. cq) A, D, E. kan kafwe ider.
cr) Följer C. högligen, cs) och önske . . . förholle saknas i C, som har Gudh befallendes. ct) Följer
C, thenne. cv) önsken . . . bewist saknas C. cw) Följer B, C, D, E. wenligen. cx) E. ähr.
cy) A, D, E. den ypperste; C. then yppere. cz) Saknas E; A, D. h. cä) D, E. ingen, cä)
Följer C. förnummit och tilhände. cö) C, D, E. sker. da) Rättat efter A, B, C.; D. marg-
faldighe, E. mangfäldige. db) A, D, E. nådige, dc) D. Wpsala. dd) B. opälegge. de) D, E.
ähr. df) 1 kandh saknas A, B, D, E. dg) A, D, E. Datum Åbo slått then 16 september är 97
(anno 1597). Liknande i B, C men med datum 15 september. I C är sista satsen (uthi ....
befale) utelämnad, dh) K. Clases; Följer A, C, D, E. Flemingz. di) Följer K (fol. 2 r.) en insignerad
men överstruken marginalanteckning och lyder zedcllen sä. dj) K. her om således; A, D,Esi
handlades här om. dk) C.ästadsendt. dl) tilhände ... k. M. saknas i B; A, C, D, E. och h. k. M. dm)
A. rike; B, C. arfrike; D, E. ricket. dn) Supplerat närmast efter B. (A. har ytterligare i st. f.
yttermera; C. ännu i st. f. allerede). do) dette .... supra saknas C. Dateringen utsatt i A, B,
D, E. dp) Saknas A, C, D, E. dq) K, B, C, D, E. sigh ännu skulle, dr) E. otte (D. om¬
slag]). ds) der cppå .... uthsende insignerat tillägg i kanten i K. dt) Följer K. till Gamble-
backe. du) Följer K. medh. dv) och lathe sägie .... igien insignerat tillägg i K. (fol. 5 v.).
Ursprungligen stod i K. (fol. 2 r.). hwilke begäredhe, att gislen molte sätties pä bädhe sidhor
238
1597
om saken till att handle, der medh drogo the in på slottet igen. dx) K, C. på theres sidhe skulle
ware. dy) Rättat i K. från Peder Olofsson, dz) Deremoth .... knechtehöfwidzman insignerat
marginaltillägg i K. (fol. 2 r.). då) ingen skadhe insignerat och rättat i kanten i K. (fol. 2 v.)
fr. inthet. dä) K. lif, åhre. dö) Der medh blef .... öhr senare tillagt och insignerat i K (fol.
2 v.), där avslutningsstycket omedelbart följde med de överstrukna orden. Der opå kafwe the
annen dagen ther etiker opgifwit huset och är så (bådhe hofman etc.), ea) R. h. och k. eb) A,
D, E. eller, ec) Följer C, D, E. att. ed) C. förklaret. ee) C. hemkompst. ef) K, A, B, C,
E. begofue. eg) Saknas (A), B, (C).; står i D, E före h. f. N. eh) Härmed slutar B. ei) Om
de båda sista styckena se anm. dö. Följer E. Finis.
Strax efter sin återkomst till Stockholm låter hertig Karl denna berät¬
telse utgå. I skrivelser av den 2 november till slottsloven på Kalmar och Älfs¬
borgs slott delger hertigen om sin hemkomst, »och hafuer sig hele handelen
(med de finske) af begynnelsen till änden så tildragit, som I af sielfue achterne
hafue att förnimme» (hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 182 v.). Spridandet
av ’de finske akterna’ stod i samband med de nya ständermöten hertigen vid
denna tid utskrev eller förberedde. I sin dagbok antecknade hertigen under den
2 november (Calendaria Caroli, s. 121; jfr originalet i Riksarkivet):
Hade iagh till förhör Benght Söffringsån och hans medhhielpere och
försporde migh hos dem af stendeme, såsåm her wore, hurre medh dem
hanles skulle. — Her Carli Sture1) war siyk, wet Gudh, huadh sant war.
a) Ständerförhandlingar i landsorten.
Den 2 november, då förmodligen de finska akterna företeddes, rådgjordes
troligen om de nya ständermöten, som redan samma dag utskrevos. Härom
vittnar ett i hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 183 intaget aktstycke av
den 2 november under rubriken »Till adelen och ridderskapet i Östergiötland,
Westergiötland och Småland, öpet bref att komme till Jönekiöping tillstädes»
etc. Denna kallelse, som av allt att döma blott varit ett koncept,2) överens¬
stämmer (frånsett ett antal här nedan i noter anmärkta avvikelser) ordagrant
med den i samma källa under den xo november införda kallelsen.
87 Öppet brev om ständermöten i Jönköping och Enköping. Stockholm
1597 den 10 november.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 200 v. under rubriken:
»Till adelen och ridderskapet i Swerige, att the komme tillstädhes
i Jöneköpingh och Eneköpingh till then 10 decembris. Af Stoc¬
holm then 10 november åhr 1597.» Jämfört med ovannämnda
kallelse av den 2 november [här sign. A].
Wij Carl etc. tillbiudhe idher oss elskelige, edle, wälborne® och" wäl-
bördighe godhe män af adelen och rijdderskapet, som uthi Westergött-
landh, Östergöttlandh och Smålandh4 boendes åhre, wår gunst och nådighe
benägenheet medh Gud alzmechtigh tillförende etc. Och wele idher sampt-
') Herr Karl Sture hade redan tidigt lämnat Finland för att hålla höstting i Södertälje
vid Mickelsmässan. Södermanl, handl. 1597 n:o ir i Kammararkivet. Jfr Wieselgren,
De la Gardiska archivet 5, s. 78 f.
*) De utskickades namn och datum för sammankomsten äro ej här utsatta.
1597
239
ligen och synnerligen her medhc nådeligen icke förhalle, att efter någre rijk-
zens wårdende1* saker och ärender opå thenne tijdh åhre till att öfwer-
wäge och berådslå, hwilke idher som rijchzens fömemblige0 ledemöther
synnerligen widhkommer att gifwe idert rådsamme betenkiende uthi,
hwarföre wäl behöfwes och af nödhen wore, att I samptligen måtte kom¬
me till oss tillstädes, der om att förnimme och idher meningh tillkenne
gifwe, män på thet' I icke må hafwe till* att beswäre idher, att I någet
longdt skole blifwe kalledhe, idher till tunge och omkostnadt,® derföre
hafwe wi betenkt för idher lägligist ware att komma af för:de tree landz-
änder opå een orth tillsammen, som ähr uthi Jöneköpingh, dijt wij för¬
skickat hafwe oss elskelighe, edle och wälbördighe Axell Ryningh, Jahan
Gabriel [sson], Boo Ribbingh och Hans Griebsson,* som idher om the ähren-
der skole tillkenne gifwe, them wij nu hafwe betenkt af nödhen ware. Och
ähr förthenskuldh wår nådige wilie, budh och förmaningh, att I alle,
så månge sorn* uthi för: de landzänder boendes ähre och öfwer theres femp-
ton åhr ähre' och uthan lagligh förfall (såsom sotsängh allene)* ware kun¬
ne, komme' ther tillstädhes till then zi decembris”1 nästkommendes, och
tage samme saker uthi itt nödtorftigdt och godt betenkiandhe och sedan
meddeele idhert godhe rådh och uthtryckelige meningh, efter som sielfwe
sakemes läghenheet” nödtorfteligen kräfwer och tillsäger.0 Men ther och så
hender, att någre lathe sigh'’ heruthinnan owillige befinne, att the icke wele
opå för:de tijdh och stad komma tillstädhes eller och uthtryckeligen gifwe
theres betenkiande och meningh tillkenne, då lathe the thermed påskine,
att the sigh om rijkzens saker medh inthet alfwar wele wårde lathe, hwar¬
före wij och icke kunne them anners? achte och holle, ähn som richzens
almennelige beslutt bådhe i Suderköpingh och Arbogha, så och nu sidst
her i Stocholm giorde, inneholde och förmäle, men [0: nemligen]'' för
rijkzens orolige5 och afsöndrede lemmer, som sigh ifrå the andre ständer'
afskildt hafwe och sigh inthet om rijkzens gagn och beste wårde lathe,"
hwilket wij försee oss, att I godhe män alle betenkiandes warde och thet
betrachte, som alles idher så wäl som heele fäderneslandzens wälfärdh
kräfwer och tillsäger och till långlig!:0 biståndh lände® kan. Gudh idher
sampligen nådeligen” befalendes. Datum ut supra.
Samme meningh till them i Uplandh, Wäsmannelandh,
Sudermannelandh och Närijke, så och Törn och Roen boendes
ähre komme tillsammen till Eneköpingh, dit h. Carl Sture,
her Maurittz, her Magnus Brae, Pedher Ryningh och Nils
Påsse förskickedhe ähre.31
a) Saknas i A. 6) A. östergiötland, Småland och Westergiötland. c) A. hår med sampt
och synnerligen, d) A. wardnede. e) A. fårnemligesle. f) Följer A. att. g) A. ombestnedt.
h) A. har n. n. i stället för namnen, i) Saknas i A. j) och öfwer... ähre saknas i A. k) (så¬
som ... allene) saknas i A. /) Saknas i A. m) A. har 11 i stället för it decembris. n) Följer
A. ther. 0) A. kräfie och tilsäie. p) Saknas i A. q) A. anners dem kunne, r) Rättat efter
A. s) A. otrolige, t) Följer A. sielfue. u) och sigh lathe salmas i A. v) A.
konungligit. w) A. komme. x) sampligen nådeligen saknas i A. y) Stycket saknas i A.
240
1597
88 Hertig Karls proposition till den till Jönköping sammankallade adeln
i Västergötland, Östergötland och Småland. Stockholm 1597 den
5 november.
Hertig Karls registratur 1597 P. II, fol. 186 r.—187 r.
Oppå desse punchther och ährender begierer den högborne
furste och herre, her Carl, Swerigis rijkis arffurste och före-
ståndere etc., att the gode män af adel och ridderskapet,
som i Westergiöthland, Östergiöthland och Småland boendes
åhre och till Jenekiöping tillstädes komme, wele gifwe theres
betenkiende och uthtryckelige mening och förklaring schrifthe-
ligen tillkienne. Actum Stochholm den 5 novemb. åhr etc. 97.
Till thet förste, såssom them allom vvitterligit ähr hwad som på åedt-
skilielige tijder såsom i Arboge och sidst her i Stochholm ähr förhandlat
och besluthet om then legation, som till k. M. i Swerige och Polen om
rijkzens ahnliggende ährender skulle afferdet blifwe, så althenstundh medh
samme legation ähn her till för månge andre förefallende lägenheter ähr
tilbake blefwen, och medhan hafwe sakeme sig och eliest förandrat, der¬
före begierer h. f. N. att wethe the godhe mäns betenkiende, om samme
legation ähnnu skal hafwe sin framgång, på hwad tijdh och hwilke per¬
soner ther till kunne brukedhe blifwe, så och hwaruthaf theres förtäring
tages skall etc.
Till thet andre, efter såssom sidst her i Stochholm af the stender, tå
tillstädes wörö, betencht war, att h. f. N. sielf wille bemöde sig uthöfwer
till Findland till att stille then oreedhe och then otilbörlige handel, som
ther oppå någon tijdh ähr bruket blefwen, oppå thet landet motte komme
till roo och eenigheet igien, så hafwer h. f. N. nu sedhan warith ther hädan
och, så mykit oppå en kort tijdh hafwer skie kunnit, kommit sakerne någor-
ledhes uthi itt ahnnat lag, efther som förde godhe män schulle gifwe till¬
kienne, huruledes alle saker ifrån begynnelsen och till thet sidste aflopne
ähre, så och hwad afskied h. f. N. hafwer leeft efther sig hoos the godhe
män, h. f. N. uthi slotzlofwen och till att hafwe opsehende i landzenden
förordnat hafwe. Men aldenstundh Arfwid Erichssonn medh någre flere
af adelen och andre icke hafwe welet lathe sig beweke till någon godh handel
uthan ähnnu stelle sig mothwilligen och gienwördeligen, derföre begierer
h. f. N. till att wethe the godhe mäns rååd och betenkiende, att hwar
för:de finske icke wele rette sig efther then afskiedh, h. f. N. ther efther sig
leeft hafwer, uthan till efwentyrs komme något yttermere buller tillwäge,
huru man thå widere skall företage sakerne emoth them, desslijkes huru
medh dem skall handlat blifwe, som h. f. N. hafwer latidt ther ifrå Finland
hijt föhre, the ther en stoor rooth hafwe warith till samme oreedhe, och i
så måtho oplagdt sig emoth rijksens ehnhellige besluth och afhandlinger,
så och huru the på then liflendske sijdhe kunne blifwe holdne till lydne
under Swerigis crono.
1597
241
Till thet tridie, att allthenstund bådhe the af rijkzens råådh, som af
rijket undwekne ähre, såsom och en deel, som sig her ähnnu förholle, ähre
till allt sådant buller och oenigheet mykit wollende, som thet medh tijdigdt
rådh icke hafwe förekomme welet, hwilke och thess föruthan hafwe sundret
sig ifrån h. f. N. och the andre rijkzens stender uthi thet the tillförende
sielfwe i Ssuderkiöping och eliest tillförende lofwat och sig medh h. f. N.
och andre stender samsatt hafwe, icke heller ähnnu welet förklare sig om
Arboge besluth, hwad heller the ther till samptyckie wele eller eij, eller
hwad skielige geensagor the kunne hafwe ther emoth att förebäre, heller
och huru the kunne ware emoth h. f. N. tillsinnes, fördy så wijke af rijket
och sundre sig i alle tilbörlige saker ifrån h. f. N. och the andre rijkzens
stender, thet kunne alle förståndige wel besinne, att ther inthet gott under
wara kan etc., så begierer h. f. N. förthenskuldh, att förde godhe män wele
uthtryckeligen gifwe theres betenkende, huru medh förde rådzpersoner
skall handlat blifwe, om the her efther skole blifwe achtede och holdne
för rådzpersoner, mädan the sådanne theres kall icke eftherkomme, och
om the skole så framgeenth hårde uthi theres ondsko emoth h. f. N. och
theres speel så hafwe framgående, der all redelig förmaning altzingen
platz, stadh heller rum hoos them finne kan, uthan stemple och prachticere,
hwad the wele, h. f. N. och rijket till allsomstörste skade och förderf etc.
Der begierer h. f. N. wethe theres uthtryckelige mening om.
Få dagar efter kallelsen av den 10 november, kanske innan den hunnit
utskickas, ändrade hertig Karl sina dispositioner. Han fann det tydligen
önskvärt, att även de lägre stånden skulle deltaga i dessa lokala ständermöten.
De kunde emellertid då ej lämpligen hållas på endast två platser (en för Göta-
och en för Svealand) utan endels (i Götaland) landskapsvis.
Öppet brev om lokala ständermöten. Stockholm 1597, den 13 november. 89
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 204 r.—206 v. under
rubriken: »Opet bref till Swerigis rijkis ständer att komma till-
sammen på een ort att berådslå om rijkzens saker, om sendebodhen,
som till Pålan afferdes måste, deslikes om k. M:tz heemreese till
Swerige. 'Af Stocholm then 13 november åhr etc. 1597.» Brevet,
vars läsart är rätt starkt korrumperad, överensstämmer till stora
delar med texten i det öppna brevet av december 1597 (n:o 99)
och har därför på dessa ställen här transsumerats.
Wij Carl etc. tilbiudhe idher oss elskelige, edle, wälborne, wälbyrdige,
andelige och werldzlige, biskoper, prelather, adel, clerkerij, borgere, krigz-
folk och menige almoge, som uthi Westergöttlandh boendhes ähre, wår
nådige etc. Och wele idher samptligen synnerligen nådheligen icke för¬
holle, att såsom idher allom nogsampt witterligit ähr, hwadh flijt, om-
sorgh och omwårdnat wij uthi någre åhr, medhan s. k. M. konnungh Jahan,
w. e. k. h. b. (christeligh och höglofligh i åminnelse), lefde, serdeles nu
på sidste tijdhen, ther nest och efter h. k. M:tz dödelige afgångh och till
242
1597
des k. M. i Swerige och Pålandh etc., w. e. k. h. b., kom her uthi sitt arf¬
rike till sin konunglige cröningh, och jemwäl sedhan h. k. M. her ifrå till
sitt waldhe konungerijke Polen afreste in till thenne närwarende tijdh,
wij[!] oss opåtagit och haft hafwe, så att wij gerne ospart hafwe haft all
flijt, mödhe och åhåge, att alle saker her i rijkit så måtte blifwe före-
tagne, regeredhe och föreståndne, att thet måtte lendhe försth Gudh till
åhre, h:te k. M. och wårt samplighe käre fädernesrijke och dess troghne
ständer och undersåther till wälfärdh, förmeringh och långligit biståndh i
alle måthe, derom wij bådhe bittighe och sendt, tijdh och stundh oss hafwe
wårde och bekymbre latit, och i så måtthe ingen lijfzfare eller ahnnen
farligheet ahnsedt eller oss ther ifrå hafwe wende eller afskreckie lathet,
efter som the[!] nu wele öfwerwäge och besinne, wele[!] medh alles idher
wittnesbörd såsom och alle handlinger, som i medlertijdh först med Upsala
concilio, sedan i Suderköpingh, Arboghe och nu sidst her i Stocholm giordt
ähr, nogsampt uthwiser, hwilket wij och betyget hafwe, — — att the
regementhet i rijket hafwe måtte , att then eene icke welet sehe then
andre, — — idher stoore skadha så wäl som menige rijkzens förde[r]f för-
numet hafwe. her i regeringen uthi k. M:tz i Pola[n]dz fråware
och then unge hertigh Jahans, wår käre brodersons, omyndige åhr — —
som the kunne wette och besinne h. k. M:tz i Polandh nyttigdt och till-
godhe, och alle rijkzens ständer nest Gudz nådighe tillhielp tryggie-
ligen wele till swars ware hwar så kan fordret och begäret blifwe,
hwilket löfte — dy för itt åhr sedhan hafwe the aldeles afsagdt och
esket thet afsked, såsom ähr, thet at alle ständer sigh ifrå oss [!!], doch för
ingen annen orsak, thet hwarken wij eller någen annen skulle
öfwersendes till Finlandh till att stille och afskaf fe then ynkerlige handel,
som ther i landzänden opkomen war. Män att sådant ähr wichtigh or¬
sak nogh, , det gifwe wij alle förståndige att öfwerwäge och besinne.
Och hafwe the icke allene i så måthe öfwergifwidt thet rådzkall och
embethe, uthan och styrkt och afrådt andre thet, som lute k. M.
och heele rijkzens wälfärdh hafwer macht opå legat, såsom skedde then
tijdh rijkzens ständer nu sidst i förlidne winther uthi Arboghe för-
sambledhe wore, såsom the icke helle [!J sedan hafwe kunnat haft för-
dragh medh budh och skrifwelse hos lute k. M. oss till att förolempe,
efter som sådenne theres handlinger wäl framdeles skole bewiste wardhe.
Och såsom idher allom noghsampt witterligit ähr, att uthi förb:te Arboghe
wart och besluthet ibland annet beslut, — — kunne afstelle hwad oredhe,
som nu förhandhen ähr, och komme alle saker till rette och i better lagh
igen Så alldenstundh med samme legation är her till uthferdiget [o: för-
drögdt] blefwet, bådhe therföre att förde rådzpersoner sigh icke hafwe
förklaret om thet i förde Arboghe besluthet war, så att the sigh samme
legation icke hafwe welat opå taghe, deslikes ähr och i medier tijdh
månge andre rijkzens saker förfallne, ther igenom medh samme legation
är fördrögdt blefwet, hwarföre wäl af nödhen wore, att samptlige sten-
derne öfwer heele rijket måtte komme tillsammen Men, på thet att
1597
243
I icke måge hafwe till att beswäre idher, att I något longdt skole blifwe
kalledhe, idher till tunge och omkostnadht, derföre hafwe wij betenkt
lägligast ware, att stendeme uthi hwar landzende komme för sigh till-
samen, hwar them sielfwe synes, på een wijss tijdh och att [o: ort] i samme
landzende om the samme ährender till att berådslå, som nu synes nödigst
ware. Ähr förthenskuld wår nådige begären, att I idher samsettie och
der om föreene wele, serdeles och fömempligen om thesse efterme punchter
till att öfwerwäge och betenkie.
Till thet förste, om för:ne legation till Pålandh ähnnu skall hafwe sin
framgångh eller eij. Och allthenstundh rijkzens rådh een part hafwe warit
the samme, som uthan wår och menige rijkzens stenders wetskap och
samtyckie hafwe rädt och hulpet ther till, att h. k. M. skulle samme frem-
mende konungerijke Pålen widhertage på sådanne otillbörlige welkor, som
ther opå uthlofwedhe blefwe, om förthenskuldh the icke måtte ware plich-
tige att fordre h. k. M. hijt i rijket igen och gore sådanne welkor löst, som
uthan menige stenders samtyckie uthlofwadt och tillsagdt ähr, hwilke doch
rijkzens ständher omögielige och odrägelighe ähr att holle och fulbordhe.
Ther nesth, efter een part af rijkzens rådh hafwe warit ordsak till all
then oredhe, som nu i rijket opkomen ähr, om the förthenskuldh icke måtte
holles ther till att komme tillstädhes och sware till thet man i så måtthe
om rijkzens saker, såsom och thet wij endskijldt kunne hafwe them lagli¬
gen att tilltaale, der hos och att althenstundh the hafwe förskaffet sigh
åtskillige fulmachter opå regeringen her i rijket, sedan wij uthi höstas
sadhe oss på thet sättet, som då i rijkit tillgick, icke wele befathe medh
rijkzens regerungh, för ähn meninge rijkzens ständer måtte komme tillsam¬
men uthi Arboghe och ytterligen [!] förklare sigh, af hwilke the uthi k. M:tz
fråware wele regeredhe wardhe, att the och då måtte frambäre och lathe see,
hwadh fulmachter the ther om bekommet hafwe, och om the kunne ware
tillmätighe [o: likmätighe] Suderköpingz beslut och andre rijkzens föregångne
afhandlinger, der då menige riks[ens] ständer kunne tage i betenkiandhe,
om them kan ware drägeliget ther efter regeredhe blifwe; doch efter wij
nepligen kunne troo, att rijkzens ständer af månge regenther till like
kunne föreståndne blifwe, såsom thet icke heller tillförendhe skedt är,
uthan att the under ett hufwudt och een wiss förman och regent måtte
regeredhe wardhe, när konungen icke sielf inrijkis stadder ähr, att för¬
thenskuldh rijkzens ständer lathe besökie lute k. M. och gifwe tillkenne,
af hwem the wele i h. k. M:tz fråware ware regeredhe, och hwilken som the
då samsetie sigh om wele hafwe widh regeringen, att then samme måtte då
af lute k. M. då på en sådanne fulmacht bekomme, som k. M:tz eedh och
försäkringh, Swerigis lagh och andre förgångne handlinger lijkmätighe och
then, som ther widh blifwer, skulle kunne dugeligen ware.
Till thet tridhie, war opkomet, att them fogeligeste och beste —- —
så hafwe wij nu sedhan i thenne höst warit tijt öfwer endoch sådant
medh stoor beswerligheet skedt ähr, efter som I af sielfwe handlingerne,
hwadh wij them tillskrifwit hafwe, och huru sakerne eliesth ifrån begyn-
244
1597
nelsen till enden aflopne åhre, af hwilket wij idher her hoos lathe
[copier] tillsendhe, hafwe till att förnimme1) — — någre andre medh
honom genwördeligen, att I hwilke och een stoor rooth hafwe
warit till samme oredhe och i så måtte pålagdt [o: oplagdt] sigh emot
rijkzens enhellige beslut och afhandlingar. Och såsom I samptligen,
godhe män alle, öfwerwäghe och betenkie kunne, att Om desse förde
ährender wäl af nödhen wore att berådhslås, så wele wij nu som för
nådeligen hafwe begäret, att I medh thet förste wele idher emelen
samsettie och föreene, att I på een wijss tijdh och stadh måtte komme
till sammen ther i landzänden, iu någre af hwar medel, thet förste
mögieligit kunne ware, och tage alle thesse förde saker uthi nödtorftigdt
och gott betenkiandhe och uthtryckieligen förfathe skrifteligen idhe[r]s
samptlige rådh och meningh, efter som I besinne kunne sielfwe sakernes
läghenheet rijket till rådsampt gagn och beste thet nödtorfteligen krefie
och tillsägie, hwilket I sedhan under eder eigne, så och stendemes[!] och
heredz incigler oss tillskicke wele. Gudh idher samptligen till all wälfärdh
nådeligen befalendhes. Datum ut supra.
90 Hertig Karl till Johan Gabrielsson Oxenstierna om förkunnandet av
kallelsen till de lokala ständermötena. Stockholm 1597, den 13
november.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 203 v. under rubriken:
»Till Jahan Gabrielsson, anlangende rijkzens saker att berådhslå.
Af Stocholm then 13 november åhr etc. 1597.»
Wår synnerlige gunsth och nådige wilie medh Gud alzmechtig.
Wij wele idher, Jahan Gabrielsson, nådeligen icke förholle, att efter någre
nödige och wårdnadhe rijkzens saker ähre till att berådslå om, hwilke
uthaf the förnempste ständer och serdeles ridderskapet böre öfwerwägede
och betenkte blifwe, och thet wil uthan twifwel falle them beswerligit,
så ofte någet longdt att förreese, derföre hafwe wij för godt ahnsedt, att
the af någre landzender måge komme tillsammen, och om sådanne saker
gifwe theres betenkiandhe. Sende idher förthenskuldh her hos wårt öpne
bref der om, hwilket wår wilie ähr, att I ther i landzänden medh thet aldre-
förste för kunne lathe, och ther hoos gifwe adelen tillkenne the punchter,
wij hafwe stelle lathit och idher her hos tillskicke,2) som them opå före¬
lagd tijdh skall blifwe förestelthe att öfwerwäge och gifwe theres betenki-
ande om. I wele förthenskuldh så lage, att them ändeligen ij tijdh herom
tillkenna gifwidt warder, att the sedan någen orsak icke måge hafwe att
förebäre. Gud idher befalendes. Datum ut supra.
Samme meningh till the andre etc.
Till följd av hertigens ändrade dispositioner synas emellertid inga
landsortsmöten hava kommit till stånd på grundval av dessa kallelser.
*) N:o 83.
2) N:o 88?
1597
245
b) Förhandlingar i Stockholm med adeln.
Hertig Karl kallar greve Axel Leijonhufvud till rådslag. Stockholm 91
1597 den 2 november.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 182 v. under rubriken
»Till grefue Axell, att han begifuer sig till h. f. N. Af Stocholm
den 2 nouembris åhr 1597.»
Wår helsan etc. Wij wele ider, grefue Axell, nådeligen icke förhålla,
att såsom wij ifrå Åbo lathe ider förnimma, huru widt saker[!] wore aflopne
ther i Findland, och huad prachtiker och stemplinger, som Linder Bonde,
Olof Suerkilsson och andre om oss förehafue, så äre wij nu, dess Gud skee lof,
med wårt folie i dessa dager hit till Stocholm wäl öfuer komne. Och efter
månge saker förefalla, som iders och andres flere, som rijket troligen mene,
gode och nödtorftige betänkiande behöfues uthi, derföre är wår nådige
begäran, att huar ider lägenhet så kan ware, I wille med det förste möge-
ligit är begifue ider till oss, tijt wij kunne stadde wara. Der med I giöre
det oss sker till synnerligit nådigt behag. Och på thet I måge wette, huru
hele handelen med de finske hafuer sig tildragit ifrån begynnelsen in
till ändan, så sende wij ider en afskrift af sielfue handlingerne här med
till handa. Gud till all wälfärd befallandes. Datum ut supra etc.
Till drotsen Nils Gyllenstierna avlät hertigen samma dag följande skrivelse
{Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 184 v.).
Wår synnerlige gunst etc. Efter som I wäl hafue förstådt, her drotzet,
huad som beslutit wardt af de stender, här i Stocholm sist församblade
wörö, om den otilbörlige handel, som sig i Findland yppet hafuer, nem¬
ligen att wij moste begifue oss öfuer och hielpe till sådant att afskaffe och
komma landet till roo och eninghet igen, och ändoch I tillsade oss, den tid
wij talade med ider uthi skären1) opå wår rese ifrå Calmar, att I och wille
komme här tilstädes och gifue idert rådsamme betänkiande i saken til-
kienne, så wäl der om som annen oredhe här i rijket (Gud bättre) opkummin
är, så är likewäl sådant tilbaka blifuidt, der till I uthan tuifuel äre beuekte
af de andre, som skole hetes ware i rådet, huilke I dåch wäl wette att jempt
och sampt hafue trachtat efter wårt lijf och wälfärd och mere styrkt och
rådt till oenighet än thet som rijket till wälfärdh och bäste hafuer nyttigt
warit. Så aldenstund wij nu hafue warit der öfuer i Findlandh och så mykit
uthrättet, som på en kort tidh hafue skee kunnedt, och förnemligen blefuet
Åbo slott och cronones archelej, som der opå warit hafuer, mechtige, huilket
wij och medh oss hafue låthit hijt öfuer före sampt med så månge skiep,
som der warit hafue, och ändoch Arfued Ericksson med en hoop andre
*) Vid Bockö den 24 j'uni. Calendaria Caroli, s. 117.
246
159?
både af adel och krigzfolk hafue undueket och icke welet gifue sig till någon
god handel, så äx doch likewäl månge andre, så wäl uthaf adelen som krigz-
folket, de der saken rätt betänkt hafue, till oss komne, och sig med oss för-
enedt. Huarföre wij och hafue förordnet någre uthaf dem, som är Claes
Fleming till Lächtis, Larss Fleminngh, Jören Hindersson, Laers Påuelsson
och andre flere, uthi slotzlofuen på Åbo och eliest hafue ett tilbörligit inse¬
ende i landet, att icke någon widare oreda opkomma motte. Men de, som opå
Åbo slott hafue warit, och wij fömimme ware störste rothen och orsaken
till den otilbörlige handel der i landzenden opkommen är, hafue wij med
sådane besked låtit komme af slottit och tagit med oss ther opå hit öfuer,
att the här skole för rijksens stender stå till suars om den del dem lagligen
kan tiltalet blifue. Och efter I wäl wete, att the sig emot rikzens almenne-
lige beslut oppenbarligen oplagdt hafue; derföre är wår nådige begäran,
att I låthe oss ider mening och betänkiande fömimme, hura sakeme emot
dem skole företagne blifua. Deslikes såsom ider och wäl witterligit är,
huru sakerne opå denne side här i rijket tilstå, så wäl med de rådz personer
här af rijket unduekene äre som de andre, huilke sig aldeles ifrå rijksens
besluth och the saker söndrat hafue, som the doch på eedh och embetes
wegne skyldige äre att giöre bistånd uthi, så är fördenskuld wår nådige
begäran, att I, som äre den äldste och förnemste af rådet, wele gifue idert
rådsamme betänkiande, huru sakeme så wäl emot dem som eliest skole före¬
tages, att rijket en gång motte komme till roo och enighet igen, såsom och
uthtrykeligen förklare ider, huad heller I wele giöre ider delachtige med
dem och på deres side hålle eller och med oss samsätie och förene uthi
det, som k. M., w. e. k. h. b., och rijket till wälfärd och bäste lände kan.
Men såsom I tilförende icke hafue gillat och samptykt theras handel, uthan,
ther idert råd i sakeme hade blifuedt fölgdt och efterkummit, hade thet
neppeligen kummit till then widlyftighet, som sakerne nu uthi sträfue,
så förse wij oss, att I [ijcke heller mengie ider uthi sådane deres handlinger
och thernthinnan befale [!] dem i någon motto, besinnandes huad skade och
förderf hele rijket der uthaf tage kan. I wele och låthe oss förnimme, om ider
lägenhet så kan ware, att I kunne komma tilstädes och med andre, som
rijket troligen och wäl mene, idert gode rådh i saken meddele, görandes
der med det rijkzens, alles wåre kiäre fäderneslandhz, wälfärd fördrer
och kräfuer och oss sker til behagh. Gudh ider befallandes. Datum
ut supra etc.
Varken greve Axel, som förevände sin sons sjukdom, eller herr Nils hör¬
sammade kallelsen. Av den senares svar på hertigens skrivelse synes endast
följande utdrag hava bevarats (tillsammans med avskrift av Nils Gyllen-
stiernas brev av den 6 februari 1598 till Gustav Banér och Ture Bielke —
jfr nedan s. 393 f. — bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar 1598» i
Riksarkivet).
Så weet jag icke (thet Gudh kenne) efter mit ringe förståndh, eller och
kan gifwe någon annen rådh, än som jag her till giordt hafuer bådh[e] mundt -
ligen och skrifteligen till e. f. N., som är at till thet högste wil[le] ware råde-
1597 247
ligit och af nöden, så frampt at dette loflige konungerijke icke skall komme
på yttermehre skade och förderf, at det missförstånd, som är kommidt emel¬
lan k. M. till Swerige och Pålenn etc. och e. f. N. sampt andre personer både
innan och uthan rådz, måtte komme til[l] en god wenlig förlijkning och af¬
handling på alle sijder, thet och uthan twifwel alle Sweriges rijkes stender
både högre och nidrige idkelige[n] åstunde och begäre sampt alle swensk e
män, som theris fädernes rijke troligen mehne, förty her hafuer warit alt för
lenge (thet Gudh ware klagat) oroo. Jag will och e. f. N. ödmiukeligen
hafwe hemstelt, som är en förståndig förste, hwadh lägenheet här är för¬
handen uthi wårt käre fäderneslandh till at hafua någon oenigheet, först
är her hårdhe åhr och dyr tijdh på färde, hunger och swult mehre än i
månge åhr warit hafuer, stoor owilie på alle sijdor, konungen är uthrijkes
medh en hoop rådzpersoner och andre både adel och oädel, Finlandh är
icke ännu kommit under Sweriges crones hörsamheet och lydno igen, oan¬
sedt huru högdt e. f. N. hafuer sigh ther om beflijthet, är och månge andre
beswäringer här i rijket, som man inthet omtala kan. Ther uthöfuer medh,
så tager Gudh den ene förstlige personen efter then andra sin koos sampt
och någre af adelen, och är till at befruchte, at här medh icke will lychtas.
Och möijeligit wore, at jag gamble och uthåldrede man stöde för heele
Christenheeten och sedan för Gudz doomstohl och blifue tillfrågat, hwadh
mig rådeligest syntes ware udi dette wårt käre fädernesrijkes bedröfwelige
lägenheet at gore och låthe, så wiste iagh icke något annedt eller bättre
rådh att gifwe, än som förberört är, som är at grijpe till sämia och en-
drächt. Uthi beslutet etc. Thette jag e. f. N. till ett ödmiukt suar hafuer
gifwe welet och begärer ödmiukeligen, at e. f. N. thenne min sidste och
trogne wälmehningh wille udi den bäste mehning optage och nådigst för¬
stå, och tager jag den Aldrehögste till witne, at iagh ingen bättre rådh
weet at gifue e. f. N. udi dette wårt k. fädernesrijkes bedröfwede lägen¬
heet, som nu för handen är, än som förbemelt är etc. etc. etc.
Måhända stod i samband med dessa rådplägningar, att herr Abraham
Brahe infann sig hos hertigen den 17 november. (Calendaria Caroli, s. 121.
Jfr Abraham Brahes tidebok s. 25.) In corpore sammanträdde adeln (huvud¬
sakligen den uppsvenska?) i Stockholm de första dagarna i december. Hertig
Karl säger i sin dagbok under den 1 december (Calendaria Caroli, s. 122):
Talede iagh medh adelen, hurre tillgånget war på ten finske rese,
let och uplese någre bref.
Förmodligen upplästes vid detta tillfälle de finska akterna. Redan samma
dag uppsattes i ständernas namn följande skrivelse till Finland, vilken dock
antagligen icke utgått.
248
1597
92 Den i Stockholm samlade adeln manar ridderskapet i Finland att
förena sig med hertig Karl, brevutfärdarna och riksens övriga
ständer. Stockholm 1597 den 1 december.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 228 r.—229 r. under
rubriken: »Till thet findske ridderskapet. Af Stocholm then 1 de-
cembris åhr etc. 1597.» Avskriften är att döma av den korrumpe¬
rade texten gjord efter ett med särdeles flyktig stil skrivet koncept.
Som skrivelsen till större delen är identisk med ständernas brev
av den 24 februari 1598 till Finland (se nedan n:o 182), återgives
den här endast i utdrag.
Wår Wij wele idher, godhe wenner, — — åhre aflupne. Och
, så och andre loflige — — af handlinger lijkmätigt och elies öfwer-
enskomme, godhe orsak och Theslikes kunne och idher
till twist steelt , hwilken doch inthet förrädheliget hafwer tillbudit
eller i then acht harie och förderfwe wille, — — för ähn I hadhe
förnumet h. f. N:des wilie och meningh, edh och försäkringh fram¬
för alle andre rijkzens ständer — -— the[r]uthöfwer wij icke af handlingerne
kunne sehe och wårt fädemeslandh giordt hafwe, som I eller någen
annen på — — och oss aldrigh ther till antinghen medh godhe eller
ondhe betänke [0: beweke] och öfwertale lathe. Hwarföre I och icke
måghe idher förundre, att wij, ther I idher icke her efter bettre
besinne, wele hafwe idher een gan[g] om thenne syndringh, , uthan
försehe oss, att hwar ehrligh man, som handlingerne wele öfwerwäghe
och uthan waldh i saken döme, skall aldrigh orsaak hafwe till att styckie
och skilie idher ifrå oss och the andre rijkzens ständher, wille och lathe
[o: lendhe] idher sielfwe så wäl som heele rijket till , ther af icke
allenast inbördhes oenigheet och oroo will folie, Therföre ähr [wår]
wänligh, flitigh begäran, uthan och troget rådh och förmaningh, att I ähnnu
taghe saken i bettre betenkiandhe och icke gifwe orsaak, — — före förkofras
och widh macht hollén. Hwilket wij idher på thenne tijdh wänneligen
icke hafwe welat förholle, ther opå wij och idher tilförlathelige swar medh
thet förste förmodhe; edher her medh Gudh befalendhes. Datum ut supra.
Vi veta ej, vilka deltagit i dessa förhandlingar.1) Då skrivelsen upp¬
sattes, hade mötesdeltagarna kanske fått del av Arvid Erikssons brev av den
16 oktober till Claes Fleming, vari krigsöversten synes vilja antyda, att han och
hans folk ej vore alldeles obenägna till förlikning med hertig Karl2). Av detta
') Abraham Brahe, Kristoffer Schenck, Moritz Leijonhufvud och Erik Bielke hava tyd¬
ligen bevistat mötet. Jfr nedan s. 249 f. Erik Bielke vistades den 22 nov. (och den 18 dec.?) i
Stockholm, och greve Moritz var där den 5 dec. (Tull och Accis, Stockholm 1597: II,
»Införingen till Stockholm 1597»). Vi äga ingen säker kännedom om vilka i övrigt deltogo
i mötet. Enligt mantalslängden för Julita gård 6 nov. 1597—20 april 1598 (Södermanl, hdl.
1598 n:o 1 i Kammararkivet) gästades gården under en dag i sjätte veckan (4—10 dec.)
av Anders Lindormsson (av Forstena ätt), själv tredje, och Tönne Jöransson till Högsjögård,
själv fjärde. De kommo då troligen från Stockholm. Av mantalslängden 5 okt. 1597—31 maj
1598 för Räfsnäs gård (Södermanl, hdl. 1598 n:o 12) framgår, att hertig Karls marsk, Hans
v. Masbach, kom från Stockholm under den tionde veckan (7—13 dec.), då han, själv fjärde,
dröjde över en dag på gården.
2) Jfr Yrjö — Koskinen, Klubbekriget, s. 347.
1597
249
brev finnes Claes Flemings egenhändiga avskrift med påteckning av samma
hand a tergo »Copija af Arwedh Erichzsons bref, war schrifuit medh hans
egen handh. Ankom den 31 octobris» bland »Handlingar ang. förhållandena i
Finland 1593—1599» i Riksarkivet. Skrivelsen översändes (förmodligen just i
denna kopia) av Claes Fleming med hans eget brev av Kaskis den 5 november
1597 till hertig Karl (orig. — skrivet med annan hand — i Kungliga Arkiv,
Hertig Karl, vol. 2 i Riksarkivet).
Hertigens proposition har tydligen haft samma innehåll, som hans den 5
november till förhandlingarna i landsorten uppsatta punkter (se n:o 88).
Adelns betänkande på hertig Karls punkter. Odat. [Stockholm 1597 93
den 5 december].
Koncept av Erik Elofsson med rättelser och tillägg av greve
Moritz’ hand bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet.
Högbårne F., n. h.”. Dette efther:ne hafwe wij fåå af rijdder-
skapeth, som her tillstädis åhre, e. f. N. oppå the spörsmål6,
iders f. N. oss förestält hafwer, till ödmiukt och underdånigt
swar efther wäret ringe förstånd ödmiuckeligen welet gifwe/
bidiendes e. f. N. på thet underdånligeste, att e. f. N. wille
thenne wår enfåldige, dågh trogne* mening till nådigt behag
optage.
Först, hwadt then legation ahnlangar, som till k. M., a. w. n:ste h.
och ke, afferdes skulle, synes oss, att thet wisseligen af nöden ähr, att itt
ahnseendtligit sendingebud skulle ther häden afferdiges nu/ däri förste,
mögieligen® wore/ efther såsom tillförende någre reesor enhälleligen* bewil-
geth och samtycht ähr, särdeles i dän näst förledne håidne riksdagh i Arboge,
som nu et år seden holtz, sameledes i förleden särner här i Stockholm etc.’
< Doch thessförihnnan skulle een breefdragere af h. f. N. uthskickes, som
och någorlunde hoos h. k. M. kunde tillkienne gifwe, huru sakerne her i
rijket förewethe, hwilken och skulle lathe h. k. M. fömimme, att sådane
sendebud förhånden wörö, och åter komme mooth them på wägen igien och
förkunne them, gienom hwadt säkerheet the bäst till h. k. M. kunde
ihnkomme; doch dessföruthan skulle medh sielfwe sendingeboden ingen
drögzmål ware, uthan medh störste flijt oppå drifwes, att the medh förste
mögeligit wörö, kunde afferdigede blifwe. Och moste sendingebodhen hafwe
een eller twå medh sig, som the kunne från sig skicke på wägen, på det
om brefdragaren blifwer oppeholden eller honom något giönom siukdom
eller dödzmål widkommer, att the tå någon hafwe hoos sig igien, som
the uthi theres ährende bruke kunne. >
< Tel dät andre1, hwad oss tyckes om the schrifwelser, som för oss i går
oplästes, tyckes oss att wara emoth all christelig laag och rätt, såssom och
emoth Suderkiöpingz besluth och andre föregångne handlinger, och att k.
Riksdagsaiter. IV. 17
250
1597
M.,* e. f. N., hele Swerigis rijke, wårt kiere fädernesland och alle dess trog¬
ne inbyggiere* theruthinnan mykit förnär skiedt ähr, och kan igienom så-
danne schrifther och handlingar mykit ondt förorsakes, där Gud förbiude
de skolle hafue deres framgångh etc.m >
Till thet andre, begiäres” att wij skole gifwe wårt betenkende om the
fångar hijt ifrån Åbo förde åhre, huru mädh dem handlas skall,0 så synes oss
bäst ware, såssom wij icke häller tuifle/ att e. f. N. lather them niuthe then
tillsegn, som e. f. N. them uthi Åbo sielf lofwadt och tillsagdt hafwer,
efther som acteme (som i går för oss oplästes) sielfwe uthwijse. < Icke wele
wi häller för wåre pärsonner tell adt gå ifrån de gode härer och mäns betän-
kende i dänne sak, som hafue gifuet deres suar här på, för än wi hit kom-
mene äre.«‘) Och der e. f. N syntes gott ware, att the då motte komme uthi
theres herberger i stadhen och stelle stark löfthe och borging, att the dess
förihnnan skole sig stille och ihnne uthi herbergen förholle, till dess saken
lagligen förhörd blifwer. > r
Til thet tredie5 och ytherste,' att" k. M. skulle medh krigzmacht her
ihnkomme, dät wi dog icke förhåppes,0 deruthinnan synes oss, att sådant
och annadt mere widlöftigt skulle igienom then uthskickede legation,
som nu åstad sändes10 skall, (nest Gudz hielp)* blifwe förekommit och
afstelt. Dy hwar (det Gudh förbiude’'), att sådant skulle blifwe efther-
kommit eller stält i wärket', som de* bref1» uthwijse, de e.f. N. oss hafuer
förelässedh lätte," wörö thet både k. M., e. f. N., fäderneslandet, oss och alle
Swerigis trogne inbyggere till ytherste skade och förderf. Huilket Gudh
mildeligen5 afwände etc.a®
a) Högbdrne . .. h. tillskrivet i kanten, b) Ändrat från punchter. c) ödmiuckeligen welet
insignerat och tillagt över raden; g ifwe ändrat från gifwit. d) cnfåldige .. . trogne ändrat från
weltenkte.e) a. w k. tillagt i kanten, f) Ändrat från medh. g) Ändrat från lägenheethen
sd medhgifwe kunde, h) Tillagt över raden och insignerat, i) särdeles ... etc. tillagt, dels
över raden, dels (insignerat) i kanten. Det följande, som här satts inom •< >, har över-
strukits. ;) Tel dät andre ändrat från Den andre punchten. k) k. M. tillagt i kanten. I) och
. .. inbyggiere ändrat från sd wel som månge andre, m) där Gud. .. etc. tillagt i och under
raden. _») thet andre begiäres ändrat från then tridie punckt, o) huru . .. skall tillskrivet efter
raden å fol. 2 r. p) sdssom . . . tuifle tillskrivet i kanten och insignerat, g) Icke wele . . . äre
tillskrivet i kanten och insignerat men överstruket. r) Det inom < > satta är överstruket.
s) thet tredie ändrat från then fierde. t) Följer överstruket. punchten, om. u) Följer över¬
struket. h. v) dät... förhåppes tillagt i kanten och insignerat, w) Ändrat från skickes.
x) Följer överstruket. flijteligen. y) Följer tillagt över raden och insignerat men överstruket.
och nådeligen afwände. 2) eller ... wärket tillagt i kanten och insignerat, å) Ändrat från
brefwen. ä) de e lätte tillskrivet i kanten och insignerat, ö) Ändrat från nådeligen.
aa) Meningen tillagd av M. L.
Dateringen framgår av en anteckning i hertig Karls almanacka under den
5 december (Calendaria Caroli, s. 122):
läte de gefue migh suar medh herr Abram Brae och herr Skenck till
Tutenberg och hade intet på sigh, war icke heller underskrefuet.
:) Detta svar (från början eller mitten av november?) har ej återfunnits.
1597
251
Hertig Karls svar på adelns betänkande. Stockholm 1597 den 6 94
december.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 235 v.
Den h:ne f:es och hies, h. Carls, Swerges rickis arfurste och
förståndares etc., swar oppå thet underskrefne[!] betänkiande,
huilket ridderskapet och adelen, som här i Stocholm för-
sambladhe ähre, hafue författat och h. f. N. öfuerantvardat
oppå the punchter, som h. f. N. them att beråslå och öfuer-
wäge förestält hafuer. Actum Stockholm then 6 decemb.
åhr 97.
Först, hwadh legationen tilkommer, som them synes nyttigt och rådhe-
ligit ware medh thet förste skole till k. M., h. f. N:s e. k. h. b., åstadsendes,
så hafwer och h. f. N. altijdh för giordt [0: klokt] och rådhsampt ahnseedt,
att hon medh thet förste måtte såledhes [o: ställes ?] i werkiet, efter som
uthi Arboghe wardt af menige rijkzens ständer bewiliat och samtycht.
Men efter rijkzens rådh icke hafwe sigh opå Arboghe beslut ähn heer till
dagz fulkommeligen förklarat, såsom och icke ähre till h. f. N. kompne,
uthan syndrat sigh aldeles ifrå h. f. N. och inthet lathet sigh om rijkzens
saker wårde, hwilke doch efter Arboghe beslut skulle uthi samme lega¬
tion blifwe brukedhe, efter the af rijkzens handlingar best wiste, derföre
hafwer h. f. N. begäret, att the wille lathe h. f. N. fömimme, huru medh
samme legation holles skulle, såsom och för then orsakz skuldh lathet
kalle rijkzens ridderskap och adel till Eneköpingh och Jöneköpungh, att
the ther iblandh andre rådighe [0: nödighe] wärf och ärender öfwerwäge,
berådslå och nampngifwe skulle, hwilke som uthi samme legation blifwe
skulle brukadhe, som ther till tienlige wore, och af rijkzens handlingar
best wiste.
Till thet andra, ahnlangendhe the oproriske personer, som h. f. N.
uthi sin förwaringh opå Åbo slott tagit hafwer, medh hwilke them synes,
att h. f. N. efter sitt löfte och tillsägielse handle skall, så hadhe h. f. N. wäl
itt annat swar af them förmodhet, althenstundh h. f. N. icke så fåwisk ähr,
att h. f. N. ju wäl weet, att h. f. N. bör lathe them niuthe, hwadh h. f.
N. them till sagdt hafwer. Men efter h. f. N. inthet widhere hafwer them
lofwat och tillsagt, än att the skolle sware h. f. N. thet för rigsens stender
om thet h. f. N. kunne hafua them lageligen att tilltale, derföre begie-
redhe h. f. N. af them wätta, huru h. f. N. medh samme sosom [0: fonger?]
hålla skolla, till thet rikzens stender komme tillhope och saken blifuer
lageligen förhördh, antingen h. f. N. skulle holle them i midhler tidh i godh
förwamingh, som nu skier, eller stelle them på frie fötter, huilket h. f. N.
synes fast betenkeligh.
Till thet tridie, thet the meene, att igenom samme legation skall alt
obeståndh och widlyftigheet, som synes wele tillstunde, warde förekom-
252
1597
mit och afskaffat, ähr och h. f. N. uthi then förhopningh, att igenom sam¬
me legation skall myckit godt kunna blifwe uthrettet. Men althenstundh
the icke hafwe tillkenne gifwit, hwilke personer, som uthi samme legation
skole blifwe brukadhe, och man icke uthi hast weet någre till att gåå [!],
som ther till tienelige åhre, der till medh så ähr man och icke wijss,
om the till någet audiens komme kunne, efter som man seer medh Pedher
Bräschs afskied wara skeedt, eller någet godt kunna uthrette, derföre så
begäradhe h. f. N. wette, huru man sigh i medier tijdh på samme fall och
hendelser föreholle skulle.
Och althenstundh h. f. N. her af förnimmer, att the nu som tillförrendhe
icke wele sigh så fulkommeligen och uthtryckeligen på thet, som them för¬
slaget warder, förklare, som med rette skee bordhe, uthan gifwe annat till
swar, ähn som frågat blifwer, therföre will h. f. N. her efter inthet widhere
them medh betenkiande och frågande bemödhe.
Adelns betänkande och hertigens svar vittna om den oro, som de
senaste underrättelserna från Polen, Estland, Finland och Danmark då
skapat. Om de följande förhandlingarna uppger hertig Karl i sina almanacks-
anteckningar under den 7 december (Calendaria Caroli, s. 122.):
hade iagh någet tal medh någre af adel i kanseliet i Erick Bielkes,
Axsell Rynings neruare samt Jörren Påsse Nilssån.
Samma dag upptogo Daniel Hansson Hund och Erik Jöransson Tegel
å hertig Karls vägnar på Stockholms rådstuga hertigens tidigare den 15 augusti,
6 och 8 oktober framförda käromål mot rådmannen Casper Ilenfelt för dennes
äreröriga tal om hertig Karl och den mot konungens förbud sammankallade
riksdagen i Arboga 1597. Då Casper Renfelt förnekade, att han sagt något,
»der med h. f. N:s högheet war nämpt eller meent», kom saken ånyo före där-
sammastädes den 12 december 1597 i ståthållaren Axel Rynings närvaro. Erik
Jöransson förde även denna gång hertigens talan. Protokollet häröver lämnar
intressanta upplysningar om de mot Casper riktade anklagelserna. Ehuru råd¬
mannen alltfort ej visste sig 'hava talat hans furstliga nådes höghet för när’,
bad han om ståthållarens, rådets och menighetens förbön hos fursten. Denne
föreskrev dock, att Casper finge (om han kunde) värja sig med laga medel.
Jfr Stockholms stads tänkebok 1592—1597, fol. 454 ff. (och fol. 423 v. f.)
i Stockholms stadsarkiv. Se även hertig Karls registratur 1597, P. II, fol.
103 v.
c) Förhandlingar med rådsherrarna i Östergötland.
1597 november.
95 Hertig Karl instämmer riksråden Gustav Banér, Hogenskild, Claes
och Ture Bielke till ett ständermöte trettondagstid i Stockholm.
Stockholm 1597 den 8 november.
Samtida avskrift, något skadad i kanten, ur Hogenskild Bielkes
samlingar bland »Handlingar ang. riksråden 1596—1605» i Riks¬
arkivet, tillsammans med n:o 96 med den gemensamma rygg-
1597
253
påteckningen: EE. Copie af f. N:s hertigh Carls »missiue och ther
hos öpne» stembningzbref, FF, till richzens radh, att komme till Ståck¬
holm till helige tre konge tidh etc. Datum Ståckholm den 8 no-
uembris ahr etc. 97. Ankom till Vlfås den »19 [har stått jSJ: de sendt
om aftenen och blef först läsén den 20 [har stått ig] om morgen.
Med Per Larsson enspänneren». De inom citation stående orden
äro skrivna med Hogenskild Bielkes hand. Jämförd med en annan
avskrift [här sign. B] av samma hand och proveniens bland »Samtida
avskriftssamlingar ang. händelser 1594—98» i Riksarkivet under
rubriken: »Copie af sielfue stembningen, huilchen de den 20 no-
uembris anno 97 bekomme på Fåssa, och den 18 nestförledne hade
Gudh kalledt den wälbome her Thuro Bielches son Jahan Bielche
af denne jämmerdaal.» Även jämförd med en tredje samtida av¬
skrift [här sign. C] (ur Ture Bielkes papper), som förvaras i sist¬
nämnda volym; och vilken liksom vår text och B följer på en
avskrift av hertigens missiv.
Wij Karl etc. gore witterligit, att endåg wij uti junii måned läte wäre
ypne bref utgå af tryckedt både upå latin och swensche, ther med wij då
stämbde de rådzpersoner och an[dre] af adel, som wij förnimme ware
undwichne her af rikedt till främmande landzänder och föregifuidt, att
the för then ohrsach hade måst begifuidt sig håden, efter the icke säker
och trygga här uthi rikedt för oss blifue måtthe, att the samme till then
1 octobris näst förledhne måtte komme här i rikedt tillstädes, och the
andre, som ähnnu här i rikedt qwarre åhre och sigh i lijcke måtte ifrå oss
och [the]a andre richzens ständer afsöndredt hafue, komme tilstädes till then
10 augusti, huilche alle wij med samme wårt ypne bref låfuede och för-
säkrede, att them hwarken till lif heller godz någen orätt i någhen måtte
schulle tillfogedt warde, uthan ware frijtt efterlåthidt att komme här in*
uthi rikedt tilstädes5 och här oanfechtede blifue, så länge saken kunde1*
fö[r]hörd warde, och hafue sedhen 14 nätter frijtt at rese af ri[ket]
igen i theres frije behåldt, ehuart them sielfuom synes, så åhre dågh
lichuel ähnnu ingen utaf them, anthen the utrikes heller inrikes5
waridt hafue, till förbe:te tidh tilstädes kombne, icke heller hafue
the förklaredt sigh, anthen the komme wele heller eij, heller och gifuidt
til kenne, huad rättmättige och skälige gensager the kunne hafue ther emoth
att förebäre. Och efter I [h.] Hogenschildt Bielche, h. Gustaff Baner, Claus
och Thuro Bie[lcher] äre the och, som uthan all gifuen ohrsach hafue
söndred[t] eder ifrå oss och the andre richzens ständer, och alzinthedt we-
ledt låthedt wårde om richzens saker och handlingar emoth thet, som uthi
Söderköpung så wäl som eliest utlåfuedt och eder förskrifuidt hafwe, och
edert kall och embethe dess föruthan kräfwer och tillsäger, såssom och icke
ähnnu uttryckeligen förklaredt eder om thet, som uthi Arbogha besluthedt
blef, huad heller I eder med the andre stjander] theruthinnen samsättie
wille* heller eij, heller huad skäliga* gensager I hafue ther emoth att före-
gifwe, derföre wele wij nu här med hafue eder förmanedt, att I endeligen
till helge tre konunge tidh nästkommendes läte eder här i Ståckholm til¬
städes finne, och då gifue tilkenne, uthi huad måtte I hafue oss till att
254
1597
beskylle, huarföre I eder ifrå oss och richzens ständer afsyndredt hafue,*
såssom och då för the ständer tillstädes komme kunne, sware oss om then
deel wij kunne hafue eder med skääl att tiltale, så frampt hwar* the t'
uthan laghe* förfall, som schall ware sottesäng allene, icke skeer, då warde
wij förohrsakede gifue richzens ständer wäre beswäringer emoth eder til-
kenne, och begäre ther uttöfuer en rättwijs sententz, huru wij oss i saken
förhålle schole'; långer ther med att uppehälle och fördröije äre wij icke
förtänchte, der I’“ hwar och een i sin stadh må” hafue eder efter att rätte.
Af Ståckholm den 8 nouembris åhr 1597.
Under wårt secret.
CAROLUS etc. etc.0
a) Tillagt efter B, C. b) Saknas i C. c) Följer C. igen. d) Följer B. laghligen. e) B,
C. inlendisk. f) B, C. wele. g) C. sälige. h) C. I hafwe . .. (itsynärct. i) C. hwad. j) Följer
B, C. thå. k) C. lagligh. I) C. skulle, m) Följer B, C. och. n) B, C. måge. 0) Under ...
Carolus saknas i C.
96 Hertig Karl begär svar av de instämda riksråden Gustav Banér, Hogen¬
skild, Claes och Ture Bielke, om de vilja hörsamma stämningen
till mötet i Stockholm. Stockholm 1597 den 8 november-
Samtida avskrift, något skadad i kanten, ur Hogenskild Bielkes
samlingar bland »Handlingar ang. riksråden 1596—1605» i Riks¬
arkivet (jfr under n:r 95), med följande uppteckning av adres¬
sen: »Till de edle walborne her Hogenschildt Bielche, friherre
till Läcköö, her Gustaf Baner till Diwrsholm, ridder, her Claus
Bielche till Wijch och h. Thuro Bielche till Akeröö etc.» Jämförd
med tvenne avskrifter i »Samtida avskriftssamlingen ang. hän¬
delser 1594—98» i Riksarkivet (se under n:o 95), den ena [här sign.
B] under rubriken: »Copie af f. N:s hertig Carls missiue till richzens
rådh i Östergöttlannd, med huilchen fölgde ehn stembningh, den
och här nest efter finnes», den andra [här sign. C] under rubriken
»Hertig Carls etc. bref till någre af rijkzens rådh». Jämförd
med ytterligare tvenne avskrifter [här sign. D och E], vilka båda
åtföljas av Gustaf Banérs och Ture Bielkes gemensamma svar av
den 21 november (n:o 98), och av vilka den ena [D] med annan hand
givits rubriken: »Hert. Carls stempningzbref till h. Hogenskild etc.
etc. och flere af rådet att wara till stedhes i Stockholms mothe dhen
6 jan. 1598, dat. Stockholm 8 nov. 1597 och deras der till swar
och änskyllan, dat. Forssa 21 nov. 1597.» De ligga bland »Hand¬
lingar ang. riksråden 1596—1605» i Riksarkivet.
KARLL etc.a Wij sände eder här med wår ypne stembning, att I til
helige tre konunge tidh schole ware här i Ståckholm och för the ständer,
som wij till then tidhen låthe tillsammen kalle,6 gifue tilkenne, huad I
kunne hafue oss till att beskylle, thet I eder ifrå oss och the1* andre rich¬
zens ständer afsöndredt hafue, så och sware oss om thet wij eder lagligen
kunne hafue0 att tilltale. Och ähr der hos wår1* wilie, att I eder ändeligen
och aller senest innan tre weker efter thetta brefz datum uttryckeligen
1597
255
förklare och oss förnimme låthe, huadh heller I wele tilstädes komma heller
eij, på thet wij richzens ständer icke förgäfues derföre bemödhe och då widere
kunne betänke, huru wij oss i saken ställe schole. Der I wele wethed eder
efter rätte. Af Ståckholm then 8 nouembris åhr etc. 1597.'
CAROLUS.*
a) Titeln saknas i B, C. b) E. samtnankalle. d) Saknas i B. e) Orden sd och .. .
hajne saknas i D, E. /) C. Anno etc 97. g) Saknas i C.
Hogenskild Bielkes svar på hertig Karls stämningsbrev. Ulfåsa 1597 97
den 20 november.
Koncept i Hogenskild Bielkes samling, vol. i i Riksarkivet med
påteckning: »gg. Copia af mitt swar till fursten uppå den stämbning
till Stocholm ath endeligen ware de helge tre konge tidh etc. Datum
Vlfås < 19 > 20 nouembris etc. 97 och sendis medh samme
enspänner Per Larsson, huilken kom ifrå Wastena igen den 2o:de
seenth på aften och drog om ootten håden den 21 till Fårsa.»
Högborne furste, n. h., e. f. N. ähr min wälwillige, ödmiuke tienst
altidh wederredhe etc. Och låther e. f. N. tienstligen förnimme, att e. f.
N:s schrifuelse, dateredt Ståckholm then 8:de dagh i thenne månedt, och
der hos en ypen stembning, lvdendes till her Göstaf Baner, mine brödre
och migh, ähr med thenne brefwijsere, e. f. N:s tienere Per Larsson, migh
seent i aftons tilkommen, deruti e. f. N. betaler, att wij till helge tre ko¬
nunge tidh schole ware tilstädes i Ståckholm, och att wij oss derupå för¬
klare schole innan tre weker efter samme brefz datum, om wij wille oss
dijt begifwe heller icke, efter som samme e. f. N:s bref widere innehåller
och förmeller etc. Ther upå kan iag till ödhmiucht swar för min person
allene tienstligen icke förhålle, att thet som e. f. N. nu som åfte tillförrende
beskyller migh för afsöndringh ifrå e. f. N. och alle richsens ständer, och
schall hafue handledt och giort emoth then förseglede Söderköpungz af-
schedh, icke heller stält migh efter mitt pålagde rådzämbethe etc., så weet
e. f. N. sigh sielf nådeligen ihughkomme, såssom och alle mine ödhmiuke
skriftlige swar thet och utwijse schole, att iag aldrig hafuer tilbudedt att
syndre migh ifrå e. f. N. och richzens trogne ständer, thet samme jagh och
ännu här med låfuer och tillsäger i alt thet, som kan lände a. w. n:te
k. och h. och fädernesrikedt till gagn och godhe. Icke schall heller i sanning
befinnes, att iag uthi någhen måtte hafuer anthen lönligen heller uppen¬
barligen stempledt heller handledt, thet migh schall ware förwijtheligidt
och iagh med åhren iu kan tryggeligen försware, uthan altidh förhållidt
mig aldeles" roligen och stilla både med ord och geminger6 uti thenne min
långsamme store swagheet, som huar ehrligh man här omkring boendes
scholle bäre med migh sannfärdigt wittnesbyrdh. Och endåg migh är
skedt stor schade och förtreet på åthskillige platzer, så att min spanne-
mål och annedt, som iag sielf nödhtårfteligen behöfde, är mig blefwen
256
1597
afhändt,1) der öfuer jagh är nu wårdén så nödhstält på spannemål, att iagh
inthet weet att uppehälle migh och mitt fålch medh i thette hårde, dyre
åhr, hälst efter här i landzänden är fast lithen spannemål blifuen i thenne
höst, lichwäl hafuer iag thet nu alt dragidt med thålemodh, och altidh
waridt uti thet ödhmiuke förhåpp, att thet migh igen tillfyllest wederlägges
skulle, efter som migh är förtröstedt wordet,? ther iagh och ödhmiukeligen
beder e. f. N. om. Så ähr och then förlhäning, som iagh här under min gård
här till haft hafuer (ther upå jag och hafuer e. f. N:s egidt bref och derföre
på thet ödhmiukelig:te betacker), och blifuen satt i qwarstadh, och bön-
deme tillsacht, att de migh ingen tingh utgöre skole, till thess ther om kom¬
mer widere beskedh ifrå e. f. N.1* Dåg hafuer iagh heller the inthet måth
see e. f. N:s bref der om lydendes, will förthenschyldt förhåppes, att thet
inthet hafuer waridt e. f. N:s befallning, och begärer ödhmiukeligen igenom
e. f. N:s gunstige schrifuelse att wethe, om e. f. N. täckes nådeligen be-
wilge och efterlåthe, att iag samme förlhäning långer för min gamble ut-
tröttede tiänst skyldt niuthe och behålle mhå, helst efter iag ähr nu så
nödstält om spannemål, som förbe:t är, sedhen will iag migh och gerne
hörsambligen der efter rätte. Men efter iagh för min swage lägenheet och
långsamme plåge i mine been icke hafuer förmåth i fiord heller i åhr att
besöke e. f. N., ther är både Gud och alle mennisker, som migh sedtt och
umbgått hafue, mitt wittne till, att thet hafuer inthet waridt i min för¬
mögen att sittie een måltidh uppe af sängen uthi min egen kammer, ähn
sedhen att komme under bahr himmel nu halft ahnnedt åhrs tidh, mykidt
mindre att kunne färdes någen långer wägh, beder förthenskull ödmiuke-
ligen och tiänstligen, att e. f. N. wille ahnsee sådant mitt laglige förfall
och hafue migh nådeligen til thet bäste undskylledt, och icke tillmäthe
migh thet till någen ohörsamheet och afsyndring, heller och att iagh mitt
kall och embethe ther med skulle försummedt hafue, som iagh (tywärr)
nu så[!] åfte tillförrende af e. f. N:s schrifuelser altidh fömummidt hafuer,
thet Gudh weet migh öfuer all ahnnen min swagheet och plåge fast be-
kymbrer. Men ther Hans Gudhomlighe M. täckes förlhäne migh någen
bätter heise och styrke innan bestembde tidh, så will iagh gerne efter-
komme e. f. N:s begären, på thet migh icke någen skyldt derföre till-
mäthes skall. Beder ähnnu som tillförrende på thet ödhmiukelig:te, att
e. f. N. wille nådeligen afuende sådan misstanke och onåde till migh
och icke låthe migh niuthe min långe pålagde siuchdom och swagheet
till onde, ty alle mennisker äre Gudz mechtige hand undergifne, han
kränker och lägger siuchdom upå huem han täckes, och är iu de för¬
fall, som hos alle mennisker i hele wärdén pläge uhrsechte, thet
samme iagh migh till e. f. N. ödhmiukeligen förseer/ Och sänder jagh nu
thenne brefwisere strax till wälbeite her Gustaf Baner och min broder
Thuro Bielche med för:ne missiue och ypne upfodringzbref (ty min bro¬
der Claus Bielche är, som mig är berättedt, updragen här af landzänden
med then h:ne unge fursten, hertigh Jahann etc., til Vpsala), der upå the
*) Jfr sid. 322.
1597
257
och för theres personer uthan tuifuel ödhmiukeligen swarendes warder, så
frampt thenne icke gör, såssom longé i sommers skedde medh een ahnnen
e. f. N:s enspänner, huilchen drogh them aldeles förbij med then legde, som
e. f. N. them på then tiden^ tilskickedt hade, så att de finge den inthet att
see, eij heller wiste der någedt af, att sådant skulle ware them tillskickedt,
ty iagh förläth migh der upå, att han skulle wist dragidt till them, såssom
han låfuede och tillsadhe, efter samme e. f. N:s bref lydde så wäl till them
som migh. Huad honom thertill dåa förohrsakede, kan iagh inthet wethe,
och kan icke ahnners troo, ähn att thet skedde e. f. N. aldeles owitterligit,
och borde då derföre icke ware ostraffedt, ty han blef här hos migh inthet
förhindredt heller uppehållen, efter thet war sådanne bref, som honom
icke borde nederlägge och försumme.
Dette hafuer iagh till ödmiucht swar tienstligen icke weledt förhålle,
och beder e. f. N. wille wärdes ware och blifue min nåd:e furste och herre
i denne min store wedermödhe och plåghe och heller nådeligen tröste och
hughsuale ähn med sådanne onådige, hårde bref bekymbre och beswära.
Sådant warder Gudh alz:tigh e. f. N. wisserligen belönendes, uthi huilchens
nådige beskydd etc. Af Vlfåås snarligh den 20? nouembris anno etc. 1597.
a) Insignerat tillägg över raden. 6) både ... gerninger, insigncrat tillägg i kanten,
c) efter ... wordet, insignerat tillägg i kanten, d.) lill thess ...«./. N. insignerat tillägg
av H. B. i kanten, e) Beder ähnnu . . . förseer insignerat tillägg i kanten. /) på then tiden
insignerat tillägg i kanten av H. B. g) 20 ändrat från 19.
Gustav Banérs och Ture Bielkes svar på hertig Karls stämningsbrev. 98
Forsa 1597 den 21 november.
Samtida avskrift bland »Handlingar ang. riksråden 1596—1605» i
Riksarkivet (se under n:o 96), jämförd med en annan avskrift [här
sign. E] därsammastädes samt med tvenne avskrifter [här sign. B och
C] i »Samtida avskriftssamlingar ang. händelser 1594—98» i Riks¬
arkivet (jfr under n:o 95), av vilka B. bär rubriken: »Afschrift uthaf
richzens rådz swar på nest förgångne missiue och stembningh, som
her förd ähr», medan C har överskriften: »Her Göstaf Banners
och her Thuro Bielkes bref till fursten.»
Höghborne furste, n. h., e. f. N. wår wälwilligh® tienst altidh ödmjuke¬
ligen bewisendes etc. N. f. och h., e. f. N. gifue wij tienstligen tilkenne oss
i går e. f. N. schrifuelse, dateret Stockholm den 8 nouember, och der hos
en stempning att ware till nästkommende helige tre konunge dagh6 i
Stockholm tilstädes ödmiuckeligen hafue? bekommet, förmälendes der
hos, att wij oss innan tre wikur efter samma brefz datum skole förklare,
antingen wij wele till för:de tijdh komme eller eij, på thet e. f. N. icke
förgäfues skall bemöde rijkzens ständer dijth, medh annadt mere, som
samma bref och stempning i lengden widere? innehåller. Så kunne e. f.
N. till ödmiukt swar wij tienstligen icke förhålle oss medh störste be-
kymber ännu som för förnimme e. f. Nd store misshagh och wrede emoth
oss, och beskylles wij och withes oss, att wij oss? alt hertill på Arboga
258
1597
besluuth emot e. f. N. tilbörligen icke skole7 hafue förklaret, efter4 som i
samme stempningz bref widare omberöres. Så kunne wijs likwel n.
F. icke annadt ihogh komme/ än att thet ju någre reser uthtryckeligen
skeedt är.* Begäre* fördenskull ödmiukligen, e. f. N. wille* icke låthe
wared sigh7 för”' beswärliget ännu samme wårt” bref att låthe sigh för¬
läse, så förmode wij, att e. f. N. warder deraf nogksampt förnimmende,
thet wij så wijdt, som wij kunnet och oss boordt, wår meningh ödmiukli¬
gen tilkänne gifuit, och oss således förklaredt, att wij icke hade förmodet,
man nu någre wijdere insagor heller beswäringer emoth oss hafue skulle,
och att derföre, eller och för wåre ringe personer skull, nu udi denne dyre,
hårde och mykit beswärlige tijdh, som nu (Gudh bätre)0 i wårt käre fä-
derneslandt är, att på nytt sammen förskrifue7, och bemöde rijkzens stän¬
der icke skulle behöfues, mädan wij såwel uthi e. f. N. från- som när-
waro oss aldelis stille och roligen förhollet och i ingen måtto wethe oss
annorlunda än som trogne Swäriges rijckes inbyggiare emoth a. w. n:ste
h. och k., fäderneslandet och alle andre, både på wårt kall och embetes
wägne, såsom och äliest förhållet, att wij tryggeligen wele och kunne
nästh Gudz hielp der medh till swars ware. Och när Gudh täckis foge w.
n:ste h. och k.« lyckligen och wäl hijt till shT arfkonungericke igen, det wij
önske medh thet förste och i en lycksaligh tijdh skee må,s wele wij inthet
undraga oss för laga och owälde domare att sware dem, som oss medh rätte
wele och kunne lagligin7 tiltala, men udi midler tijdh försee wij oss till e.
f. N., såsom och tienstligen bidie, att wij måge niuthe Swäriges lagh, huus-
och hemfrid iämpte alle andre, som sigh stille och roligen förhålle, serdel[e]s
mädan icke bewises skall, wij till någet annedt hafue gifuit orsach. Och
wele wij icke förhåppes, att e. f. N. will twinge eller trånge oss eller någen
erligh man till att inlåthe oss i någen handel heller wijthlöftigheet, then wij
eller the icke wethe till att uthföre, heller och*” i framtiden till alsomstörste
olägenheet lända kan, ty wij hafue ett mål oss är föreställt”, thet oss inge-
lunde bör eller kunne öfuerträde, som är den hörsamheet och lydno, som
wij w. n:ste lagkrönte k. och h. i alt thet, som lageliget och förswarliget är,
medh förplichtade äre. Ther öfuer” kunne heller wele* wij ingalunda gå,
uthan der man någorlunda toorde eller måtte ödmiukligen påminne och
rådhföre e. f. N. (ändogh e. f. N. till euentyrs wårt ringe betänkende föge
kan behöfue), thå syntes oss icke ringe ware af nöden, att e. f. N. sielf,
både för sin egen, såsom och hele rijkzens wälferd skull nådeligen wäl
will* öfuerwäge och betenke, till hwad uthgån[g] desse handlinger i lengden
lende kunne, och häller till the medell tänke och therefter trachte, att alt
missförstånd emellan tute w. n:te h. och k.« och e. f. N. genom til-
börlig* medel och wänligh” underhandlingh må afskaffed warde, och i den
staden sämio och enigheet och all annan godh tilförsicht igen uprätthat, af
hwilken sedan intedh annad kunne wara till att förmoda, ähn bägge thet
konungzlige och furstlige huses wälmåge och fädernesrijkzens® roligheet,
och alle des trogne inbyggiares nytto och wälfärdt. Och" endoch thenne
wår mening (hwem weeth) kan wara e. f. N. misstänkt, synnerlig för det
1597
259
e. f. N. till wår[e]a“ ringe personer (kan skee) misshag hafuer, så kalle
wij dogh likwäl Gudh till wittne, som altingh weth, att wij thet icke annor-
ledis46 ännu44 som tilförende trooligen och wäl mene, Gud gifue det äliest
så wist hos e. f. N. må blifue såledis uptagidt och i beste meningen förstådt.
Men hwad rättegången, till hwilken e. f. N. oss nu kaller, belanger, så be-
kenne wij ännu som iör,dd att wij för ringe äre med e. f. N. att gå till rätte
etc. Begäre förthenskuld, såsom och ödmiukligen bedie, thermedh att
wara förskoonte, thesslickest och att e. f. N. wårt gode nampn och rychte,
hwilket oss kärare är än siälfua lijfued, icke till onde will låthe uthspride,
ty wij emellan Gud och wår77 siäl wete oss aldrig till någotfg sådant hafue
gifuit orsak, eij heller skee skall, den stund Gudh täckes oss unne4*
lifuet etc. Uthi” hwilkens beskyd till all långwarig wälmåge» och f.
regering e. f. N. sampt e. f. N. kärkompne förstinne, och det hele f. huus,
wij tiänstligen och ödmiuckeligen wele befaledt hafue.** Af77 Forsse then
21 nouembri[s]mB1 anno"" etc. 1597.
[Gustaf Baner Thuro Bielche etc.]40
a) E. weluilleligh. 6) Ändrat från tidh i B. c) Saknas i B. d) B. thet (i stället
för e. f. N). e) C. icke. f) B, C. skulle, g) Följer C. oss. h) B. är skedt. i) B. Begärer.
k) B, C. will. I) B, ware sigh, C. sig ware, E. sigh wared, m) Saknas i C. n) B. wåre,
C. wår. 0) C. bättret. p) B. sammenskrifue. q) B. k. och h. r) B, C. sitt. s) C. måtte, t)
Följer B. hafue. u) B. förestält ähr. v) B. theruttöfuer. w) B. wele eller kunne, x) C. will wäl.
y) C. den deci. z) C. tilbörlige. ä) C. wenlige. ä) B. fäderneslandzens. ö) B. Så. aa) Rättat
efter B, C. 66) B. ahnners. cc) B. ähn så nu. dd) B, C. förre, ff) Följer E. fattige, gg) Följer
E. lill. hh) B, C. uhnne oss. ii) B, C. Under, jj) Det följande av meningen i B. endast angivet
med trenne etc. kk) wij . .. hafue i C. ersatt med tvenne etc. II) B, C. Datum, mm) Rättat
efter B, C. E. nn) B. ähr. 00) Underskriften supplerad efter B.
Även Claes Bielke har ingivit ett svar, vilket framgår av hertig Karls
skrivelse av den 16 januari 1598 till honom (se nedan s. 310 ff.); det har nu ej
kunnat återfinnas.
Upplysningar om rådsherrarnas svar lämnar följande brev från herr Ho¬
genskild till Gustav Banér och Ture Bielke (köne. i Hogenskild Bielkes sam¬
ling, vol. 1, i Riksarkivet); enligt en anteckning av H. B. a tergo sändes
brevet »medh enspenneren Per Larsson, som drog häden den 21 om märgenen.»
S. P. etc. Wälborne käre broder. Nest en broderligh lyckönsken
etc. låther iagh wenligen förstå, att i aftens seendt kom denne en-
spennere til migh medh f. N., hertigh Challz etc., bref til oss sampt-
ligh schrifuit, och sender her inneluckt en copie af missiuen och
therhos h. f. N. ypne stämbninge bref, thes inneholdh I der af widere
förnimmendes warde, så att wij till helge tre konunghe tijdh skole
komme endeligen till Stockholm och oss nu ther om förklare skole etc.
Så hafuer iagh nu som altidh tilförrende skrifuit om min longhsamme siuk-
dom och förhindringh. Men ther Gudh theckes förlähne migh helsen, will
iagh och inthet hafue försyn före, mhere nu än tilförrende till att komme til-
städes; eliest huar anners skeer, så ähr iagh bådhe för Gudh och menniskior
undskyllet. Och sänder jagh thenne samme brefuisere till eder bådhe och
troor icke, att han gör, som denne andre giorde i sommerz, then der skulle
draget till eder medh h. f. N. bref och den legde, som oss tilskicket war på
260
1597
samme tijdh, och lijckeuel drogh eder alldeles förbij, så att I huarken hörde
eller wiste der af, förre än h. f. N. uthskickede godhe män någhen kort
tijdh der efter kommo till eder, ath h. f. N:s beskylldninger och lydde uppå
samme tillsende leigde" och iagh seden6 på nytt skref eder till der om.
Huarföre det thåc skedde, kan iagh inthet thänkie annet, än ther medh
måtte sökes min olempe, efter han kom till migh allene och icke till eder
andre, och hadhe lichuäl brefuen och uthskickede legden medh sigh, der¬
före må han och sielf suare der till, thet han skall icke beuise, att han blef
här hos migh någet uppehållen, huilket iagh mine k. bröder i en hast icke
hafuer welet förholle. Dernäst är ännu som tilförrende min och min be-
dröfwede dåtters kärlige bön och begeren, att mine k. bröder och h. k.
systrer wille efter trogen tilförsikt iu komme hijt till den sårgelige be-
grafningh, som här berammet ähr i morgen 8 dagar, efter det är ett christe-
ligit wärk att beuise den salige frambledne godhe herre1) den sidste åhre och
tienest i denne elendighe wärdén, huars siäl Gudh alz:tigh till en euigh
glädie werdes upueckie och beuare, utij huilchens beskydd jagh will
och här medh hafwe mine k. bröder och h. k. syster sampt eder käre
barn och wårdnet kärligen befallat. Snar ligh af Vlfåås den 20Ä nouem-
bris etc. 97.
M. k. B. w. t. b.
Hogenskildtt Bielche.
a) ath h . . . leigde, insignerat marginaltillägg av H. B. b) Ändrat (över raden) från dd
av H. B. c) Tillägg över raden av H. B. d) Ändrat från 19.
Den 13 december 1597 befallde hertig Karl fogden Sven Månsson (Ros¬
pigg) i Linköping, vilken skriftligen förfrågat sig hos hertigen i ärendet, att
återkalla under kronan de tre socknar, som Ture Bielke haft i förläning i
hans fögderi »aldensthund her Ture så wäl som the andre af richzens rådh
(någre få undentagendes) sigh icke på Arboge besluth än här till förklaredt
hafuer, som then sigh hafuer bort, uthen emot sin edhz försäkringh och
Söderköpingz besluth syndret sigh ifrån richzens ständer och dess wårdende
saaker, såsom ochk tråttzligen försijttedt h. f. N:s kallelse och stemp-
ninger och myken annen orede och withdlöftigheet åsthadkommidt, der¬
före så bör honom icke heller efter Söderköpingz och Arboge besluth, så och
all rättwise, ingen förläningh hafue» (avskrift ur Hogenskild Bielkes sam¬
lingar i »Samtida avskriftssamlingar ang. händelser 1594—98» i Riksarkivet).2)
Johan Gabrielsson hade på hertigens befallning tidigare (i samband med ut¬
färdandet av n:o 95?) förordnat om indragning av riksrådens förläningar i
Östergötland (hg. Karls reg. 1597, P. II, fol. 221 v.). Fogdarna, över vilkas
ohörsamhet Johan f. ö. efter nyåret klagade hos hertigen (hg. Karls reg.
1598, P. I, fol. 113 r.), synas dock ej ha förhastat sig med verkställandet
av ståthållarens åtgärd.
’) Herr Axel Bielke.
2) Jfr inledningen till n:o 86 (sid. 218).
RIKSDAG I UPPSALA
1598 februari.
Förberedelser.
Förhandlingar med landsortsständerna.
1597 december—1598 februari.
Med uppskjutandet av drottning Gunillas och hertig Gustavs begrav¬
ning och med rådsherrarnas undvikande svar på hertig Karls citation av
den 8 november, förföll tanken på ett allmänt ständermöte i Stockholm
vid trettondagstiden, om nu ett sådant verkligen planerats.1) I stället för¬
beredde hertigen en riksdag i Uppsala till distingsmarknaden 1598. Herr
Hogenskilds samt Gustav Banérs och Ture Bielkes svar torde hava kommit her¬
tigen till handa i början av december. I visst samband med denna händelse står
förmodligen hertig Karls öppna brev av Stockholm den 11 december 1597 till
Östergötland med kallelse till ett ständermöte i Linköping, varifrån ombud
skulle sändas till riksdagen i Uppsala februari 1598. Det är bevarat i tvenne
avskrifter, båda sannolikt härrörande ur de nyssnämnda riksrådens arkiv.2)
I vartdera av de lägg, som innehålla detta brev, äro avkopierade hertigens
instruktion för befälhavarna på Åbo slott (ovan n:o 81) samt ’den finska
handeln’ (ovan n:o 86), vilka aktstycken enligt kallelsebrevet skulle uppläsas
för de församlade ständerna. En liknande kallelse till västgötaständema
omtalas i hertig Karls "följande dag, den 12 december, daterade missiv till
greve Axel om det öppna brev, som borde förkunnas på julmarknaden i Skara.
Härmed åsyftades tydligen endast kungörandet av kallelsen, medan själva
landskapsmötet först kunde sammanträda i januari. Nu finnes emellertid
under den 20 december 1597 infört i hertig Karls registratur ett med den
nyssnämnda skrivelsen till Östergötland identiskt kallelsebrev, vilket enligt
rubriken utgick till alla landsändar och som enligt texten var ställt till väst-
götaständerna. Dateringen av detta brev kan nu synas tala mot de slutsatser,
som ovan dragits om den till greve Axel sända kallelsen av den 12 december.
Emellertid torde dessa betänkligheter ej vara avgörande, Brevet kom Axel
Leijonhufvud till handa den 24 december på Gräfsnäs. Det kan således
hava expedierats efter den 12 men knappast så sent som den 20 december.
I varje fall har det uppsatts före den 12 december.3) Ett tredje likalydande
*) Jfr ovan s. 253 ff. Hertig Karls plan att hålla drottning Gunillas och hertig
Gustavs begravning den 27 nov. i Uppsala (hg. Karls reg. 1597, P. II, fol. 206 v., 213 r.)
förhindrades genom hertiginnan Elisabets den 19 nov. timade frånfälle.
*) Se inledningen till n:o 99.
3) Jfr nedan s. 297, not 1.
262
1597
brev, ställt till Småland och Öland, vilket bevarats i original, uppger varken
brevets datum eller föreskriver (i motsats till de förut nämnda) bestämd tid
för mötets sammankomst. Vi veta nu, att ståthållaren Svante Bielke erhöll
utskriften till Småland först den 28 december på Kronoberg (se nedan s.
286), vilket gör det möjligt, att denna skrivelse ej utgått förrän omkring
den 20 december. Av hertig Karls öppna brev den 20 december 1597 till
Moritz Leijonhufvud samt av ständernas i Södermanland svar den 8 januari
1598 är det tydligt, att kallelser till Västmanland och Dalarna samt till
Södermanland utgått den 20 december. Troligast är, att kallelsebrev utfärdats
under olika datum till olika landskap.1)
De landskapsmöten, som till följd av hertig Karls kallelsebrev av december
1597 sammanträdde i januari och början av februari 1598, församlades ej
blott före utan även efter den tidpunkt, som hertigen angivit som »terminus
ante quem», nämligen den 22 januari. Att just denna gräns dragits, torde främst
hava berott på att hertig Karl utlyst de avlidna kungliga personernas be¬
gravning till samma tid i Uppsala, varvid han även ville förhandla om rikets
vårdande ärenden.
99 Öppet brev om lokala ständermöten i landsorten med kallelse till
riksdagen i Uppsala. Stockholm 1597 i december.
Orig. på papper (genomdraget i ryggen med ett svart snöre
under hertigens sigill) med senare påteckning a tergo: »Hertig Carls
bref till ständerne i Småland och Öland at församlas uti Wexiö[!]
och där rådslå och resolvera om atskillige ährender regementet
ang:de», bland Riksdagsakter 1598 i Riksarkivet, jämfört med
en avskrift [här sign. R] i hertig Karls registratur 1597, P. II,
fol. 255 v.—259 r. under rubriken: »Öpet bref till alla landz-
änder. Af Stocholm then 20 decembris åhr etc. 1597». Ur R
har punkten till Norrlandslandskapen hämtats. Jämfört även
med en annan, tämligen dålig avskrift [här sign. D], i ett
häfte tillsammans med n:o 86 och 8r bland Riksdagsakter 1598
i Riksarkivet under rubriken »Copia af f. N. hertigh Carls
uthgångne öpne bref till then landzend Östhergöttland. Datum
Stockholm 11 decembris etc. 97» samt med en tredje, likaledes
dålig avskrift [här sign. E], som tillsammans med samma skri¬
velser och under enahanda rubrik som D:s förvaras i »Samtida
avskriftssamlingar ang. händelser 1594—1598» i Riksarkivet. A
tergo av E har Hogenskild Bielke antecknat: »Furstens bref till
ständerne i Östergöttlandh om then herredag, som nu i Åpsala
hålles skulle. Och sende den hele handelen beskrefuen, huru resen
i Finlandh för Åboo tillgick. Och sendis migh thenne handel ifra
Suen Månsson, foute på Linköping in januario anno etc. g8.»2)
Wij Karl etc. tillbiudhe idher oss elskelige, edle, wel-
borne, wälbördige, andelige och0 werdzlige, biscoper, prela¬
ter, adel, clerkerij, bårgere, krigzfålk och menige almoge,
som udin Smålandh och på Ölandhs boendes äre, wår nå-
*) Av s. 78 ovan torde vara sannolikt, att förhållandet varit likartat med kallelsen till
Stockholms riksdag 1597. Det synes även, som om de öppna breven om mötet i Vadstena
juni 1598 utgått senare till svea- än till götalandskapen.
a) Jfr ovan n:o 86 och nedan s. 325 f.
1597
263
dige benägenheeth etc. Och wele idher sampt- och synner¬
ligen nådeligen icke förhålla, att såsom idher alle nogsampt
wetterligen är, att seden k. M., w. e. k. h. b. (christeligh och
höglåfligh i åminnelse*), hade den reesen till Lifflandh för
nogre åhr förledne, det h. k. M. udhi» den tidhen föll udhi en
sådanne swagheeth, att h. k. M. lijtedf [o: sielf]? lijtedt heller
ringe om riksens regeringh bestelle kunne, hwilket sig förorsa-
kede der af, att h. k. M. då icke fick sin son, k. M. i Swerige och
Polen etc., w. e. k. h. b. nu regerendes, på then tijdh hijth*
i rijkedt medh sigh, hwarutaf hd k. M. togh sigh en sådane
sårgh upå, som* h. k. M. till stoor lifsswagheeth och seden
sielfwe dödhen förorsakede. Hwadh flijth, ombkostnedt,
omsårgh och omwårdnet wij i medier tidh, meden h. k. M.
lefde, desslikes6 och efter h. k. M:tz dödelige afgångh och
till dess0 h:te« k. M. i Swerige och Polen etc.°, w. e. k. h. b.,
kom her i sitt arfkonungerijke till sijn konunglige cröningh,
och jemwäl sedhen h. k. M. her ifrå till sitt walkonunge-
rijke Polen af reste in till denne närwarendes tijdh, om rik¬
sens regeringh haft hafwe, det är idher allom nogsampt wet¬
terligen. Och0 oansedt att6 bådhe ståckar och käpper äre oss
nogsambligen i wägen kastade, och mesth af dem, som oss
i regeringen till hielp ware skulle, likwäl hafwe wij gerne haft
ospardt all flijth, möödhe och åhåge, att alle saker her° i
rijket så motte blifwe företagne, regerede och föreståndne,
att thet motte försth lände Gudh till prijs och ähre, h:te k. M.
och wårt kere federnesrijke, och dess trogne undersåther
och stender till wälfärdh, semie och eendrechtigheeth, för-
meeringh0 och0 långligit0 bijståndh, derom wij bådhe bittide
och seenth, tijdh och stundh oss hafwe wårdhe och bekymbre
låtedt, och'" i så motto ingen lifsfaare och annen farligheeth
ansett, heller oss ther ifrå wendt heller afskreckie låtedt"»,
efter som sådanth af alle handlinger, sorm i medier tidh,
försth medh Vpsale concilio, seden0 h:te k. M:tz cröningh,
shå och the besluth i Suderköpingh, Arboga och nu sidsth
her udhi Stockholm giorde äre, detf nogsampt uthwijse[!],
hwilkit wij och medh alles idre wettnesbyrdh, som thet rätt*
wele öfwerwege och besinne, wele betyget", och serdeles
theres, som stadigt hafwe hos oss waridt, och om sådanne0
handlinger sannfärdeligen och best wetterligen är°. Så hafwe
doch [likwäl] p nogre orolige menniskior, bådhe af them,
som i riksens rådh hafwe brukede waridt, så wel somd andre,
hwilke medh all flijth der efter trenchtet och trachtet hafwe,
att the regementet her° i rijket framför oss, heller? iu till
thet minste lijke rådende medh oss? hafwe motte, medh
theres hemlige och uppenbare stemplinger förhindret, att
264
1597
ehuru troligen wij sakerne meenth, förordnet och bestelt
hafwe, så är doch sådanth alt egenom theres illistige före-
hafwende förhindret och tillbake satt blefwet, hwarföre och
ett sådanth regemente her i rijket i medier tidh waridt
hafwer, att then eene icke hafwer weledt sätt then andre,
uthan mesth gåedt windh för wågh, som man seije pleger,
efter som mestedeles af idher thet icke uthan idher så wäl
som menige riksens stoore skade förnummedt hafwe. Och
endoch förbe:de rådzpersoner sig emoth oss icke eene uthan
nogre åthskillige resor förskrifwet hafwe och der medh
låfwet och tillsagdt, att thec wele bekenne oss för riksens
föreståndere och then förnembste udhi regeringen her i rijkedt
i k. M:tz fråware och den unge hertig Johans* omyndige åhr,
och till h:te k. M:tz och riksens gagn och beste bewijse oss
all tillbörligh troheeth [o: t rogh en]s rettrådigheeth, ödhmiuk
ärewördningh och welwilligh tiensth, och sigh medh oss der om
beflijthe riksens saker, bådhe hwadh wårc [christelige]*’ religion
efter dem Ausburgiske confession till att ehndrechteligen
wedh macht hålle, desslikes och hwadh Swerigis lagh, riksens
frijheter och privilegier fordre och krefwie, medh sådanne
åhåga och tillbörligh troheeth efter theres beste och ytherste
förståndh så förestå, som the kunne wette och besinne
högzberte k. M., w. e. k. h. b. nu regerendes konungh, nyttigt
och till godhe, så och wårt kere federneslandh, dess stender
och trogne1* undersåter till welfärdh och beste bådhe i ande-
ligh och lekamligh motto lände kan, såsom the försth för
Gudh, h. k. M. och alle riksens stender tryggeligen wille till
swars ware. Hwadh som och* udhi lute k. M:tz fråware medh
wårth och theres samptlige rådh blefwe samptyckt och giordt,
det wele the alle för en [och en]*’ för alle nu och ift tillkommen-
de tidher bestå och försware, ehwar så kan fordredt och
begeredt blifwe, efter» som theres egen ordh i förskrifnin-
gerne lydhe,» hwilkit lyfte the och i lijke motto medh
samptlige riksens stender i Suderköpingh giordt och be-
kreftiget hafwe. Men huru troligen the hafwe sådanne löfte
hålledt, det hafwe the sedhen medh sielfwe gerningerne
låtidt påskijne, dy föhr ett åhr sedhen hafwe the aldeles
söndredt sigh ifrå oss, doch för ingen annen orsak, än att
wij icke kunne gille** och samptycke theres betenkende, att
the afrådde, thet hwarken wij heller någon af dem, heller*
dhe medh oss, skulle drage öfwer till Finnlandh, till att
stille och afskaffe den otillbörlige handel, som ther i landz-
änden upkommen war. Men om sådanth heller och* thet wij
läthe uthskrijfwe then rikzdagh till Arboga och gofwo om
riksens brister, som i rikedt upkompne wore, tillkenne, att
1597
265
ther på motte egenom riksens stenders tidige rådh skaffes
bother, så frampt riksens obotelige skadhe ther af icke
fölije wille/ kan ware orsak nogh, att the sigh bådhe ifrå
oss och the andre* riksens stender skulle afskilie och medh
ingen riksens saker seden wele bekymbre, det gifwe wij
alle erlige swenske men, som saken rett betenke wele, till
att öfwerwäge och besinne, och* om oss wille stå till gören-
des, att wij medh seendes ögon skulle tillstedie, att wäre
egne landzmän upå then finske sijdhe emoth konungens
eedh och försekringh, all lagh och rettwijse skulle blifwe
trengde ifrå hus och heem, skattede®, skinnede och** plågede**
öfwer theres förmåge, och niuthe hwarken hus- heller heem-
fredh, efter som på then tidh her för oss och förbe:te rådz¬
personer medh gr åt ende ögon wart jemmerligen klaget och
tillkenne gifwidt och hembdh i himmelen ropedt öfwer then öf-
werwåldh och orett, som then landzförderfweren Claus Fläm-
mingh och hans medhielpere och åtherlefwer dem då tillfogede
och seden ythermeere skett är, ther så monge tusende menni-
skior och bofaste män äre jämmerligen mördhe® och ihielslagne
för theres girigheeth skuldh, och thet** otillbörlige bårglege,
som the i mong åhr haft hafwe. Och hafwe förbe:de«* rådz¬
personer icke allene i så motto öfwergifwidt theres kall och
embete, att the icke sielfwe till förbe:de Arboga tillstedes
kompne äre, som dem doch hadhe bort at gore, uthan och
styrkt och afrådt andre, det som doch lute k. M. och hele
riksens welfärdh hafwer macht upå legedt, som då skedde,
then tijdh riksens stender nu sisth i förledne winter udhi
Arboga tillsammen komme, hafwe icke heller sedhen kunnedt
hafwe fördragh medh budh och skrifwelse hos lute k. M.
oss till att förolempe, efter som sådanne theres handlinger
wäl framdeles skole bewiste warde. Och är idher alle nog-
sampt wetterligen, att i förbe:de Arboga wart och iblandh
annet beslutet, thet ehn anseenligh legation skulle till lute
k. M. affärdet blifwe att förhandle, thet h. k. M. medh
[thet försthe måtte komma hijt uthi sitt arfkonnunge-
rijke igen, på thet h. k. M. medh]*’ sijn egen konungligh
nerwarelse thess better kunne afstelle alle the feel och brister,
sorn*, Gudh bettre, alt för monge her udhi rijkit för händen
äx,ab och komme alle saker till rette och i bettre lagh igen,
och till samme legation skulle nogre af riksens rådh brukede
blifwe, som bästh om riksens saker och handlinger wetter¬
ligen är. Så aldenstundh medh samme legation än her till
är fördrögdt blefwedt, bådhe therföre att förbeide rådzperso¬
ner sigh icke hafwe förklaredt om thet, som i förbe:de Arboga
beslutet wart, desslikes äre och monge andre riksens saker
Riksdagsakter. IV. 18
266
1597
i medier tidh förefaldne, theregenom medh samme legation
ähr tillbake blefwedt, icke äre the heller ens tillstedes
kompne att gifwe theres rådhsamme betenkende i saken
tillkenne, ehuru ofte wij bådhe ther om såsom och för andre
saker skuldh, som wij eliesth hafwe emoth them, medh
breef och budh them®** besökt hafwe, hwarföre nu will af
nödhen ware, efter sådanne wichtig sak ingen lenger drögz-
mål hafwe kan, att samptlige stenderne öfwer hele rijket
motte komme tillsammen®**, bådhe ther om och andre riksens
wårdende saker, som nu på thenne tidh förefalle och mycket
anliggende äre, till att öfwerwäge och gifwe theres rådhsam¬
me betenkende udhi. Men på thet att I icke moge hafwe till
att beswäre idher, att I så ofte och någodt långdt skulle blif-
we kallede, idher till tunge och ombkostnedt udhi denne
dyre och hårdhe tidh, som nu, Gudh bettre, förhanden är, der¬
före hafwe wij betenkt legligest ware, att stenderne i hwar
landzände måge komme för sig tillsammen, hwar dem
sielf synes på en wiss tidh, stadh och rum i samme landz¬
ände om the ahren der till att berådhslå, som nu synes nödi¬
gest ware. Är fördenskuldh wår nådige®** begeren, att I
idher samsettie och föreene wele, serdeles och förnembligen
om desse efterskrefne punchter till att öfwerwege och be-
tenke etc.®
Till thet förste, om förbe:de legation till Polen skall
ännu hafwe sin framgångh heller eij, och hwilke personer
ther till brukes skulle®/, heller om rådeligit synes, att sten¬
derne medh theres skrifwelse h. k. M. i underdånigheeth
besökie skulle®/ etc.®
Dernest, efter en part af riksens rådh hafwe warit orsak
till ali* den oredhe, som nu i rijket upkommen är, och wij
them så ofte hafwe låtedt bedie, kalle och förmaane, item
stempne, att the sakeme* till skäligh ransakningh skulle®/
komme låthe, derföre meden the i så motto äre lagligen
kallede och the godhwilligen icke hafwe komme weledt, om
the fördenskuldh icke motte«s holles ther till att komme
tillstedes att sware till den®* deel®* man i så motto om rik¬
sens saker, såsom och thet wij endtskijlt kunne hafwe them
lagligen att tilltale; dy hwar the skulle®/ hafwe macht att
upskiuthe saken till konungens heemkompsth, då blefwe
icke lagligen der medh omgåedt, aldenstundh alle®* saker®*
böre förhöres försth wedh heredz-, sedhen lagmans- och så
in för konunger heller den, hans dom hafwer. Thet samme
är och udhi thet öpne tryckte®/ mandath förmelt, som
wij anno 93 hafwe medh them uthgå låtet1), såsom och Suder-
1 Rudbeck, Skrifter till Sveriges historia, n:o 704.
1597
267
köpingz besluth thet uthtryckeligen förmeller, eliesth wore
thet och mongen erlig man alt för när her udhi rijket, som
icke skulle blifwe achtet derföre, att han rettwijsligen om
samme sak rette och döme kunne, hwilkit doch riksens stender
är® macht gifwedt®*, efter wår s. kere h. fadhers (christelig
och höglåfligh i åminnelses) testemente, hwar någon splijth
och oenigheeth sig emellom thet konunglige och furstlige hus
tilldroge. Dernest att aldenstundh riksens rådh hafwe för-
skaffet sigh åthskillige fullmachter på regeringen her i rijket,
sedhen wij i höstes sadhe oss på thet sättet, som då i rijkedt till¬
gick, icke wele befatte med riksens regeringh, förr än menige**
riksens stender motte komme tillsammen i Arboga och yther-
ligere förklare sigh, af hwilken the i k. M:tz fråware wille
regerede warde, att the och då motte frambäre och låthe
see, hwadh fullmachter the ther om bekommit hadhe, och
om thet kunne ware lijkmätigt Suderköpingz besluth och and¬
re riksens föregogne afhandlinger, der då menige riksens
stender kunne tage i betenkende, om them kan ware dre-
geligit der®* efter regerende [o: regerade]®”* blifwe. Udöfwer
det så hafwer och riksens rådh förwerfwet sig konunglige
förswarelse breef, så att hwar wij icke wille låthe blifwe
them wedh sådanne®»* fullmachter, och them någodt hinder
i theres regeringz embete af oss wederfores, som regeringen
en gångh upå oss taget hafwe, såsom then nermeste, efter
som®/» och konungen sworidt hafwer medh wårt rådh som
then förnembstes rijket att* styre och regere, då skulle alle
riksens undersåther oss emothstå och förfölije. Om nu så-
dane förswarelse bref äre lagligen förwerfwede och uth-
gifne, thet gifwe wij alle erlige swenske då att döme om.
Till thet tridie etc.® Efter som idher alle nogsampt
wetterligen är, hwadh som bådhe udhi Arboga och nu sisth
her udhi Stockholm af the stender, som då tillstedes wore,
besluthet wart om thet buller och oredhe, som i Finnlandh
upkommet war, huru®? then kunne® fogeligest och besth®'
stillet och afskaffet warde, så att efter icke anners kunne
warde,®s det wij då sielfwe wille bemödhe oss tijth öfwer
och hielpe till att landet motte komme till roo och enigheeth
igen, så hafwe wij nu seden i thenne hösth warit ther he¬
den och nogorledes kommet sakerne i annedt lagh®*, så
myckedt på en kort tidh hafwer skee kunnet, endoch sådant
medh stoor beswärligheeth i förstone skett är, efter som I
af sielfwe handlingerne, hwadh wij them tillskrifwet hafwe,
och huru sakerne eliesth ifrå begynnelsen* till änden aflöpne
äre, af hwilke wij idher her hos copier tillsendhe, dem wij
begere, att I idher wele föreläse låthe, hafwe till att för-
268
159?
nimme, såsom och der* hos1* hwadh afskedh wij der efter
oss låtedt hafwe, hos dem wij i* befalningen upå Åbo och
udhi landzenden hafwe betrodt och förordnet. Och alden-
stundh nogre af den finske adelen, såsom Arffwedh Erichsson
och nogre medh honom, sampt en deel af de finske hofman
icke hafwe sigh ännu weledt beweke låthe till nogen godh
handel uthan ännu stelle sigh mothwillige och geenwörde-
ligen och oss ännu unnseije bådhe* till lijf och gotz, att I
och fördenskuldh medh the andre stender wele gifwe idert
rådhsamme betenkende, att hwar förbe:de finske icke snarth1*
rette sigh sielfwe i saken efter then afskedh, wij ther efter
oss leeft hafwe, som förbe:t är, uthan till efwentyrs komme
någodt ythermere buller till wäge, huru man då wijdhere
skall företage sakerne emoth dem. Desslikes och huru medh
dem skall handlet blifwe, som wij hafwe låtedt der* ifrå*
Finnlandh hijthfööre, hwilke och then störste rooth hafwe
warith till samme oredhe och i så motto uplagdt sigh emoth
riksens enhellige besluth och afhandlinger, de hafwe och
sielfwe onytteligen förskutit konungens kruth och ther
hos förorsaket oss, att wij fiendtligen motte angrijpe k.
M:tz, w. e. k. h. b:s, och cronones befestningh, derudöfwer
stoor bekostningh skedd är™, h:te k. M. och cronon till ingen
ringe skadhe, såsom och nogre menniskior bådhe innen och
uthen för slottet hafwe mosth satt lifwet till, hwilket wäl
hade kunnedt gåes förbij, der the wår trogne förmaningh
hadhe welet anamme och efterkomme och icke så geen-
wördeligen såsom ursinnige menniskior sigh der emoth
uplagdt.
Till thet fierde etc.a Endoch man, Gudh dess lof, af inge
fiender anthen fremmende heller inlenske emoth thette
rijket weeth, likwäl efter* lagh förmå, att wapnesyn bör
åhrligen skådes, tijtha* hwar och en, sorn* sitt gotz will
frelsth hafwe, bör tillstedes komme, hwilken wapnesyn i
mongh förledne åhr icke6 skedd är, derföre gifwer h. f.N.
the godhe men«y att betenke, om icke rådeligen will wara,
att wapnesyn motte hålles medh adelen för theres arf och
eget, och hwilke personer, som skulle förordnes i alle6 landz-
enderaz ther om efter laghen och adelens privilegier att be-
stelle, desslikes hwilke adelen wele sielfwe uthkoreoch welije,
som redhmestere öfwer dem i alle landzender6a blifwe
skole etc.a
Till thet fempte etc.a Efter af nödhen will wara, att
lagmän motte welijes udhi the fyre lagsagur66, Vplandh,
Wesmannlandh". Wester- och Östergöthlandh, aldenstundh
the twå6* af rijket wekene och sig ifrå riksens stender af-
159?
269
söndret hafwe och the andre twå dödhe äre, at riksens sten¬
der fördenskuldha öfwerwäge wele6i*, hwilke som udhi the
embeter6* i* förbe:de landzendefr] lagligen kunne walde och
ther till brukede blifwe.
Och såsom I samptligen godhe män alle öfwerwege och
betenke kunne, att om desse förbe: de ährender will af nödhen
ware att berådhslåes, så wele wij nu som förr nådeligen
hafwe begeredt, att I medh thet förste wele idher emellom
sampsettie och föreene att komme tillsammen udhi Ekes-
siöö,bf iu nogre af hwart medel, hwilkit oss synes allrasisth
motte skee6® then 22 januarii försthkommendes, och tage alle
desse förbeide saker i nödhtårftigt och gott betenkende
och uttryckeligen och skrifteligen förfate idhers samptlige
rådh och meningh, efter som I besinne kunne, sielfwe saker-
nes legenheeth rijket till welfärdh och beste thet nödh-
tårfteligen krefwie och tillseije, hwilket I sedhen under
ider egne, så och ständers [0: städers?]66 och6 heredz insegler
oss tillskicke wele med nogre af idert medel, såsom fyre
heller sex af adel, en prestman af hwart heredt, twå bår-
gere af hwar stadh och twå bönder af hwart6* heredt, mehr
heller mindre, efter som idher sielfwe synes legligest och
dregeligest ware, till distingen nesthkommendes, som blifwer
then 11 februari, medh sådanne fullmacht derhos, att
hwadh I tillförende icke hafwe der om besluthe6?' kunnedt1*,
att då sådanne idre fullmechtige medh the66 godhe men,
soma af the andre landzender6* på samme tidh och stadh*
tillstedes komme, måge sig då fullkombligen sampsettie och
föreene, hwilkit wij idher nådeligen icke hafwe welet för-
hålle. Och befale idher her medh samptligen och synner¬
ligen bm Gudh alzmechtigh6” etc.a
CAROLUS6.
(Sigin.)
a) Saknas R, D, E. b) Saknas R. c) Saknas D, E. d) Saknas E. /) R. och; D, E.
dogh. g) och på ölandh m. a. h. tillagt i kanten och insignerat; R har adressen Westergöth¬
land; D, E. östhergottland, h) D, E. i hugkomtnelse. i) R, D, E. ifra. j) Rättat efter
R. k) Följer D, E. in. I) h. k. . . som saknas D, E. m) och .... låtedt saknas D, E. n) Följer
R, D, E. hafwe. 0) sådanne . .. är saknas D. p) Tillagt efter R, D, E. q) heller. .. oss
saknas D, E. r) Följer R, D, E. wår brodhersons. s) Rättat efter R, D, E. t) Följer R. nu.
u) Följer E. män och. v) Tillagt i kanten; Saknas R. w) efter .... lydhe saknas R, D, E.
x) Följer R, D, E. och. y) E. måtte, z) Följer D. rikzens saker sedan welle bekymre; E.
sthenderne seden wele bekymbre. ä) D, E. att. ä) Följer D, E. och. ö) Följer E. förgiorde.
aa) thet.... förbe: de saknas D, E. ab) D, E. opkomne åhre. ac) sorn.... them saknas i E.
ad) E. tilsthädis samm en. ae) Följer E. wilie och. af) D, E. skole, ag) Följer R, D, E. med
alfwar, ah) R, D, E. thet. ai) R, D, E. sakerne. aj) Följer E. bref och. ak) R.hafwer; D, E. hade.
al) D, E. her. arn) Rättat efter R, D, E. an) Följer R, D, E. theres, ap) D, E. såsom, aq) R,
D, E. att. ar) Följer R, D, E. kunne, as) R, D, E. ware. at) D, E. alla lagh ighen. av) D, E. skett,
ax) D, E. det. ay) Följer D, E. till. az) R. landzänderne. ba) R, D, E. hwar landzände. bb) R. tree
landzänder. bc) Rättat fr. then enet; R. then eene. bd) R, D, E. wele öfwerwäge. be) R, D, E.
270
1597
thet kallet, bf) R. Schara; D, E. Lifncköpungh. bg) R, D, E. skee mdtthe. bh) Rättat efter
D, E.; R. stendernes. bi) heredt hwart saknas D, E. bj) D, E. beslutit. bk) Följer R, D, E.
andre, bl) Följer R, D, E. som och då (och), bm) Följer R, D, E. till all wälferdh. bn)
Följer R. Datum ut supra; D, E. Af Stockholm then ii decembris dhr (anno) etc. 97 (2597).
I hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 258 v.—259 r. finnes
följande tillägg under rubriken: »Denne meningh till Norlandz-
ändeme:»
Och såsom I samptligen godhe män alle öfwerwäge och betenkia
kunne, att om desse för:de ährender will af nöden ware berådslås, så wele
wij nu som förre nådeligen hafwe begärat, att I them wele taga i beten-
kiande. Och efter wij till distingen nesth kommande hafwe lathet kalle
till Vpsala någre godhe män af alle landzänder att wette om förde ähren-
dher theres rådh och meningh i saken, så ähr och wår nådhige begären,
att I till samme tijdh wele förskicke någre fulmechtige therhedan såsom
twå eller tree personer af landzänden, twå borgare af hwar stadh och twå
eller tree bönder med sådanne fulmacht, att the sampt medh the andre
godhe män, som tillstädhes komme, om förde ährendher samsättie och
besluthe måge, eller ther och tijdhen kunne blifwe eder förkort, som
långhwägadhe åhre, att komme till distningen tillstädhes, att I doch lik-
wäl sedhan, thet förste mögieligit wore, lathe samme idher fulmechtighe
komme till oss, tijt wij kunne stadde ware, och hafwe då sådan fulmacht,
att hwad the andre tillförendhe hafwe giordt och besluthet i saken, att
the sigh medh them samsättie och bekreftige. Gudh idher befalendes.
100 Hertig Karls missiv till Axel Leijonhufvud med det öppna brevet till
Västgötaständerna. Stockholm 1597 den 12 december.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 239 v.—24 ir. under
rubriken: »Swar opå grefwe Axills schrifwelser opå någre ärendher
etc. Af Stocholm then 12 decembris åhr etc. 1597.»
Wår helsen, nådighe wilie och benägenheet medh Gudh etc. Wij hafwe
bekommet edhers schrifwelse, grefwe Axill, uthi hwilken I till thet förste
görer idher ursecht, att I någet hastikt icke kunne begifwe idher op till oss
bådhe för then beswärligheet, som nu ähr till att ferdas, så och att I medh
idher käre fru modher hafwe till bestelle medh then giptermålshandel
och bröllopzhögtidh medh idher syster besluthen ähr. Så ändoch wij idher
nerwarelse uthi denne sorgelige läghenheet och beswärlighe tillståndh
gerne seedt hadhe, helst efter wij så ganske få hafwe oss till hielp och
biståndh uthi thesse bekymbredhe rijkzens saker, som nu förefalle, så
wele wij likwäl i så måtthe hafwe idher till det beste endskylldiget. Och
efter oss hafwer syntz nödigt ware att lathe rijkzens ständer om någre wår-
dende saker förnimme, så hafwe wij her om lathet stelle wårt öpne bref
till alle landzänder och begäret, att the sådant wele tage i nödtorftigdt be-
tenkiandhe, efter som I all beskedh medh oss elskeligh, wår tro tienere
1597
271
Anders Gudmundsson ther om förnimmendes warder. Ähr för then skuldh
wår nådighe begären, att I wele lathe samme wårt bref förkunne uthi then
marchnedt, som nu någre dager för jul uthi Schare hollin wardher, och att
I sedhan medh the andre godhe män ther i landzänden idhert godhe rådh i
saken medhdeele, och när ther om besluthet ähr, att I då wele then tijdh,
som bestemdt ähr, thet någre godhe män skolle komme till distningen,
wele oss thå ther besökie, hwar thet och kundhe skee till then 22 januarii
nesthkommendes, althenstundh wij då på then tijdh achte holle bådhe s.
drottningh Gunnils, så och wår syster, hertighinnen till Mechelborghz, och
wår systersons, hertigh Göstaffz till Saxens, begrafningh i Vpsala, då
såge wij thet gerne, men hwar I och för förde bröllopshögtijdh åhre för-
hindredhe, att I då andeligen till distingz tijdh oss besökien.
På denna skrivelse har Axel Leijonhufvud avlåtit ett svar, som emeller¬
tid ej kunnat återfinnas. Dess innehåll angives emellertid i följande passus i
hertigens svarsbrev av den 10 januari 1598 (hertig Karls registratur 1598, P. I,
fol. 18 v.).
Dernästh såsom I förmälle, att I hafue lathit kalle stenderne ther i
landzenden tilsamman, och then 8 januarii att lathe them berådslå om
the punchter, som wij theris förklaringh opå begäret hafue, så lathe wij
oss thet nådigest behage och begäre ther hoos nådeligen, att så snart samme
mothe kan ware öfuerstandit, dedh I då oförsumeligen weele lathe oss
förnimme, huadh samptaal stenderne sin emellan hafue kunne, och huadh
suar och beskeedh, som the ther opå gifuandes warde.
I samma brev begär hertigen, att greve Axel med första (trots hans
yngste sons sjukdom och andra förfall) måtte komma tillstädes »och aller-
sidst till distingen, som wij tilforende begäredt hafue».
Hertig Karls missiv till Moritz Leijonhufvud med öppet kallelsebrev 101
till ständerna i Västmanland och Dalarna till ett möte i Enköping.
Stockholm 1597 den 20 december.
Orig. — med påteckning om mottagningsdatum» den 29 december
i Wästeråhss» — i Leijonhufvudska samlingen i Riksarkivet, jäm¬
fört med en avskrift [här sign. R] i hertig Karls registratur, fol.
254 v., under rubriken: »Till her Morittz Stensson, att han lather
förkunna thet bref, som h. f. N. sende till landzänden. Af Stocholm
then 20 decembris åhr etc. 1597.» Efter själva brevet står i regi-
straturet antecknat: »Samme meningh till Carl Sture att lathe
thet förkunne i Sudermanlandh.»
Karl etc. Wår synnerlige etc.a Wij sende ider her med tilhande, her
Maurijtz Steensson, eet öpet bref, som wij til ständerne uthi Wessmanne-
landh och Dalerne hafue lathit uthgå, och begäre nådeligen, att I thet
wele lathe i för:de landzänder6 förkunne.6 Och aldenstundh wij hafwe
lathit förschrifwe adelen, att the til begrafningen, som i Vpsala then 22
272
1597
januarii holles skall1), komme welle, och the til samme tijdh nu warde
kallade til Enekiöpingh, hwarföre the tilefwentyrs skole besweried sigh, att
the ettdere icke wäl gore kunne, så ähr wår wilie, att the försth komme
til begrafningen och seden samptligen begifwe sigh ther ifrån til förde
Enekiöpingh, til att öfwerwäge med the andre ständer the puncter, wij
them uthi förde bref hafwe förestelle lathit, hwilket I them föreholle
wele. Gudh ider nådeligen befallendes. Af Stocholm then 20 decembris
åhr etc. 97.
CAROLUS.
a) Förkortat efter R. b) R. landzände. c) R. förelässe. d) R. bcswäre.
102 Hertig Karls öppna brev till de i tjugondedagsmarknaden i Enköping
församlade ständerna. Stockholm 1598 den 11 januari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 20 r.—22 r. under rubri¬
ken: »Öpet bref, uthgick till Eneköpingz marknadt attförhandle
medh ständ erne, som ther tilstädes komme. Af Stocholm den 11
januarii åhr 98.»
Wij Karl tilbiude idher, oss elschelige, andelige och werdzlige, adel,
prester, borgare, krigzfolk och menige almoge, som nu uthi tiugende dagz
marknedt församblede blifue, wår synnerlige nådige wilie och benägenheet
medh Gudh alzmechtigh tilförende etc. Och weele idher sampt- och syn¬
nerligen nådeligen icke förhalle, att efter wij hafue förståedt, huruledes
een hop äreförgätere [0: äreförgätne] menniskior hafuer om oss uthspridt,
medan wij opå then finske reese stadde wore, såsom och sedan wij tilbake
kompne åhre, thet wij fördenskuldh hade tagidt oss sådan reese opå, såsom
och tilförende medh thet wij hade lathit förordne andre befalningzmän opå
Elfzborgh, Calmarne och Wadstena slott, att wij skulle andeligen waretilsin-
nes skilie k. M. till Swerige och Pålen etc., w. e. k. h. b., widh rikzens regeringh
och sättie oss i regementet igen, så twifle wij inthet, att sådant löngachtigt
part i j wäl skole ännu finnes, som theris skamlöse lögn om oss uthi så måthe
uthfördt och uthspridt. Men aldenstundh the gode män alle, som opå fram-
ledne holdne rikzdagh i Suderkiöpingh och Arboge och nu sidst her i Stoc¬
holm hafue tilstädes warith, nogsambligen och wäl hafue förståedt, såsom
och desföruthan af sielfue wärkedt befunnedt, medh huadh troheet och
flit, så och möde och omsorgh wij rikzens regeringh i h:te k. M:tz från-
ware föreståedt hafue och h. k. M:tz och fäderneslandzens gangn och
beste söcht och befordret, så att wij ingen omkostnadt, lifzfaare, möde
och åhöge hafue ahnseedt eller ospart haft både bittida och sendt, tidh och
9 Den 14 december tillskrev hertig Karl »her Abraham Brahe» och begärde »att I wele
så stelle idre saaker, thet I till then 18. uthi för:de januarii månedt wele ware her i Stochholm
tillstädes och medh sampt the andre gode män af adel, som wij hafwe förschrifwe latidt, blifwe
till för:de begrafning [then 22 dag i nestkommende januarii månedt uthi Vpsale] fölgachtige
medh sådan drecht, som ther till tiener, och icke medh andre eller flere ähn ider slädehest»
(orig. i Skoklostersamlinger, brevserien folion:r 6). Liknande kallelse har utgått till Erik
Bielke (jfr nedan s. 321), Karl Sture (se brev av den 26 dec. bland »Hertig Karls original-
brev» i Riksarkivet) och tydligen ett flertal andra adelsmän.
1597
273
stundh, att alle saaker her i rikit så wardeblefne företagne, thet motte lende
till Gudz pris och ähre, h:te k. M. och wårt käre fädernesrike sampt des
trogne undersåther och ständer till wälferdh, sämie, eendrechtigheet, för-
meringh och långligit bistandh, derföre weele wij oss försee, att alle rett-
sinnige, som sådant förnumedt och oprichtigheet käär hafuer, skole wäl
wette oss i beste måthe emoth alt löngachtigt tael att ursächte och försuare,
såsom wij och nådeligen begäre, att ther I, gode män, någedt förhöre
[0: få höre] om oss uthspridt ware, eller her efter uthsprides kunne, som
wårt furstelige gode nampn och rychte kan ware förnär, att I då icke
weele stelle ther tro och lofuen till. Dy huadh för:de finske reese tilkom-
mer, der om är idher och wäl wetterligit, huadh som för eet åhr sedan uthi
för:de Arboge besluthet wart, nembligen, att efter krigzfolkedt i Findlandh
egenom thet store odrägelige borgeläger, gärder, gestningh och annedt, som
the almogen pålagdt hade, äre så blefne utharmede, att böndeme slett
inthet hafue haft igen sigh till föde och oppehälle, föruthan annen myckin
öfuerwoldh och orett, som them af krigzfolkedt öfuergången är, serdeles medh
thet jemmerlige och ochristelige mordh, som skedde uthi Österbott¬
nen, ther månge tusende oskyldige menniskior ynkelige [äre] kompne om
halsen och lefde efter sigh mångh fattigh änkie och fader lösa barn, derföre
skulle krigzfolkedt blifue förmante att legge nidh wapn och wärijor och
sigh frijdsambligen förhalle, men huar man i sanningh kunne förnimma,
att samme buller i medier tidh icke åhterwände uthan meere och meer til-
wäxste, och ingen rådh och förmaningh hielpe kunde, då skulle den saken
blifue medh them handlet efter konungens eedh och Suderköpingz be-
sluth. Så aldenstundh wij sedan både egönom budh och schrifwelse icke
eene uthan månge reesor lathe krigzfolkedt förmane, att the medh sådanne
obeståndh skulle afstå, hwilkit icke allene [icke] achte[dt] och efterkommedt
blef, uthan the toge sigh sedan fast meere och större öfuerdådigheet opå
medh all then tunge, plåge och beswäringh, som the någon tidh åstadh
komme kunne, så wart fördenskuldh nu i thenne sommer her i Stocholm
af the stender, som då tilstedes wore, så beramet och besluthedt, att wij
skulle begifue oss uthöfuer och hielpe till att all oreede ther i landzenden
kunde stilledt och afskaffedt warde, huarföre wij och sedan toge oss sam¬
me reese opå, förmenandes, att wij gönom trogen och flitigh förmaningh,
så och lideligit och tilbörligit medel skulle sielfue kunne beweke them,
ath the hade moth sigh besinne och medh alt fiendtligit företagende afstå,
så och medh the andre rikzens ständer på thenne side förene uthi thet, som
tilförende är samhelleligen blefuedt besluthedt och h:te k. M. och rikedt
till wälferdh och beste lende kan. Men ju meere wij them både egönom bref
och budh lathe förmane, juu galnere och öfuerdådeligere the sigh förhalle,
så att the fiendtligen och medh woldh såtte sigh op emoth oss medh all
then macht, the förmotte åstadh komme. Och på thet att idher, gode
män alle, må wetterligit ware, huru heele handelen ifrå begynnelsen och
till änden sigh tildragit hafuer, så hafue wij betroedt och medgifuedt thesse
274
1597
oss elschelige, eedle och welbördige N. N., att the samme handlinger1) skole
idher föreläse lathe, så att huar någen annedt ther om taele och uthspride
wille, thet I då måtte wette, att ther medh ingen sanningh wore. Och
efter som I af sielfue handlingerne wäl förstå kunne, huru otillbörligen
samme finske sigh förhållit hafue, både i thet att the sigh oppenbarligen
emoth rikzens besluuth och föreninger oplagdt hafue, såsom och fiendt¬
ligen saatt sigh emoth oss, som them inthet fiendtligit, uthan all lidelige
och christelige medel tilbude, derföre är wår gunstige och nådige be¬
gären, att I weele tage den saken i goedt och nödtorftigt betenkende, ser¬
deles huru medh them skall handlet blifue, som hijt äre öfuerförde ifra
Findlandh och störste roothen warith hafue till all then oreede ther i landet
skeedt är, endoch wij hafue gönom wårt öpne bref,2 som i landzenderne
alreede förkunnede äre, lathit begäre, att någre af alle stender wille be-
gifue sigh till distingen i Upsala, tijt eliest på samme tidh een stoor sam-
qwämdh kommer, och då uthtryckeligen gifue theris meningh både ther
om och andre saaker tilkenne, der wij och på samme tidh weele begäre
een rettwis sentens och den [o: dom] öfuer för:de finske, som her nu ahn-
holne äre. Så begäre wij doch likewäl, att I nu allenest weele gifue idher
meningh och betenkende tilkenne, om them för sådanne öfuerdådigheet
icke böre straffede warde, på thet att the, som ännu sådanne oreede ther
i Findlandh opå holle och sigh eliest kunne finne lathe, ytermeere både der
och her i landet åstadkomme, motte tage sigh der af een warnagel och
kunne en gångh afstå och sigh besinne, hwilken meningh wij nådeligen
begäre, att I, huar standh för sigh, schrifteligen wele författe och medh
förde gode män oss tilsende.
Wij begäre och nådeligen, att efter uthan tuifuel både the, som her
af riket undwekedt hafue, som the sigh her ännu förhalle och ifrå oss
och rikzens stender sigh afsöndret hafue, wäl skole medh bref och budh,
som the egönom theris tienere her och der i landet förskicke, icke mindre
försyn hafue oss hoos then menige man att förolempe, än the sådant hos
lute k. M., w. e. k. h. b., osanferdeligen giort hafue, så weele wij för-
thenskuldh så nu som tilförende nådeligen hafue begäredt, att I till sådant
[icke] wille stelle någen tro och achte ther medh någen sanningh ware, uthan,
som förbe:t är, thet som öfuer oss är dichtedt och lugedt, och ther I någre
kunne förnimme medh sådanne lögnachtigheet weele faare i landet till att
uthspride, att I dem icke lide och förfordre weele, uthan heller antaste och
till neste slott och garder före, och förwarede blifue, bade till dess the
gore beskedh, efter huars tilskyndan the sådant giort hafue, på thet then
menige man må och blifue liset och förskonede för then försl och gästningh,
som the af sådant partij warde plågede och betungede medh. Thette hafue
wij idher, gode män alle, på thenne tidh weelet tilkenne gifue och för-
see oss nådeligen, att I samptligen wår sandferdige ursächt altidh i beste
måthe ihugkomme weele; wij äre idher alle ther emoth medh nåde och alt
*) Se ovan n:o 81, 86.
2) Se ovan n:o 99.
1597
275
goedt bewågne. Och befale idher samptligen och synnerligen her medh
Gudh alzmechtigh. Datum ut supra.
Till Finland lät hertig Karl vid denna tid utgå följande skrivelse, som läm¬
pats efter denna landsändas säregna förhållanden, sådana de nu tedde sig genom
Claes Flemings ståthållarskap och Arvid Erikssons och krigshärens hållning.
Hertig Karls brev till Claes Fleming angående Arvid Eriksson och 103
de andra upproriska finnarna. Stockholm 1597 den 15 december.
Hertig Karls registratur 1597, P. II, fol. 245 v. under rubriken:
»Till Clas Flammingh. Af Stocholm den 15 decembris åhr 1597.»
Wår etc. Wij förnime Clas Flemmingh att [0: af] thet bref, som I
hafue skrifuit wår secreterer, Michil Olufsonn, till ifrån Åbo then 12 no-
vembris, att Arfwedh Ericksonn hafuer sigh nu om sidher anne[r]s be-
tencht, så att han wille begifue sigh till Tawesthws till att förwänthe ifrån
eder huadh besked, som wij hafue ther i Finlandh efterlåthet, och inlåthe
sigh uthi handel medh eder. Så hadhe honom länge sädhan sådant bort
giöra, allthenstundh wij honom inthet annat hafue tilbudit, än thet som
ärligit, christeligit och k. M., w. e. k. h. b., och riket nytigt och gagneligit
ähr, så och förswarligit bådhe nu och i tillkommande tidher, och icke igenom
sin halsstarrigheet kommet sådant buller, blodhstörtningh och vidlöftig-
heeter till wäga, och före oss och riket uthi sådan stoor mödhe, omkost-
nadh och färe, så och giort sigh af then oproriske hopens ondhe förehafuande
och bedref delachtigh. Ty wij hafuom nu uthi handom rön, huadh nytto Class
Flemminghz och hans medhhielpares regemingh hafuer medh sigh, ther
egenom h. k. M:s landh och undersåter åhre icke allenast i grundh för-
derfuadhe uthan och ricket fört uthi stoor vidlöftigheet medh wäre gran¬
ner och neste omliggiande konungeriker Ifrån Danmark höres och alle-
handha sälsam tijdhender, huilke om the samme[!] ähre, det som wij dågh
icke wille förmode, dåå synes af Lindhorm Bondes och Bencht Sigfridhsons1)
skrifuelse, huem som ähr rätte orsaken ther till. Hwadh inbördes enigheet
af samme regerningh hafuer fölgdt, thet see wij huar dagh för ögonen.
Therföre wore högh tidh, att Arfwedh Erickzonn och alle andre, som wele
heetes och nempnes erlige swenske män och trogne rikzens inbyggiare, låthe
op ögonen och icke låthe sigh widhare igenom påwens och oärlige men-
niskiors prachtiker och stemplinger wid nässan omföra eller mer på
theres egen än gemene nytte såge uthan sigh samsättia och föreenedhe till
k. M:z och rikzens gangh och bäste, och medh något mere alfwar låthe
sigh ther om wårdhe, än som nu skeer. Hwarföre och wår begieren ähr,
att I medh Arfwidh Erichzonn och the andre ther i Finlanndh försökie alle
the medel, som till roo och eenigheet tienelighe wore, efther idhers medh-
gifne instructions lydelse, på thet att icke ricket egenom sådan syndringh
och skilachtigheet uthi mere obeståndh, skadhe och förderf fört wordhe,
såsom och förmane them, att någre uthaf theres medel wille begifue sigh
») Felskrivning för Olov Sverkersson?
276
1597
hijt öfwer till oss och samsättie sigh medh oss och rikzens stender i allt
thet, som kan ländha k. M. och fäderneslandh[et] till gangh och wälfärdh,
så wäl om then legation, som till k. M. skall affärdiges, och annet mera,
som ricket kunne ware nythight, och att sådant måtte skee medh thet
förstå. Ty så frampt att the innan thenne tidh och stundhen sigh icke
fulkommeliga för klare och medh oss och rij[k]sens stender giöre eett
uthan medh theras enskijlla olagligh och ochristeligh regeringh fahre så
framgeenth fort, som nu een tijdh longh skeedt ähr, så och tillsägie
them, som wij wår förswarelsebref till lagh och rette hafwe meddeele
lathet, att [o: ali?] then ofridh och orätt, efter som i fiordh skedde, och
wij nu förnimme, att the uthan försyn för hender hafwe, ther medh the
wela stekie theres skadhe medh rappandhe och rifwande hos bonden,
för thet wårt krigzfolk till theres oppehelle af them kunne hafwa,
hwilket the medh rett hafwe haft, althenstundh the sigh emot oss såsom
fiender hafwe oplagt och måste så bådhe settie emilian, ehuru thet och
blifwer laget, då skole the förnimme, att wij annat alfwar i sakenne bruke
wele, så att thet skall them icke [wäl] bekomme. Och måge the sökie hielp,
beskyd och beskerm bådhe hos Pålen, inlendske och uthlenske, så skall
thet doch med Gudz hielp icke lyckes och hielpe them. Ty wij hafwe nu
bådhe hos k. M., w. e. k. h. b., förebygdt, att oss förhoppes, a[tt] theres
osanferdige berettelse och dichten." Och begäre wij, att I lathe Arfwedh
Erichsson thette brefz inholdh förnimme och oss tilkenne gifwe, huru alle
saker kunne aflöpe. Datum ut supra.
a) Här saknas några ord (icke skall hafwe någhon framgdngh eller något liknande).
Claes Flemings i hertigens skrivelse omnämnda brev till Mickel Olofsson
finnes i egenhändigt original, förseglat med C. F:s signet och med följande
anteckning av C. F. a tergo under adressen: »Befhalningzman på Kasterholm
här åm att bestella, att thetta bref medh thet första framfordres. Cito.» bevarat i
Kungliga Arkiv, Hertig Karl, vol. 14 i Riksarkivet1).
Salutem P. Käre Michel Olsonn. Jagh lather eder härmedh wenlig
förnimma, att Arwedh Erichzson hafuer förskic[kat] min swåger Arwedh
Horn hijt ifrå Wiborgh till att förnimma, huru medh alle saker efter
h:ne F., m. n. h:s, afreesande skulle här widh Abå bestellt ware, efter thet
han min schrifuelse änthå på den tijdh iche hade bekommet. Och efter
thet att Arwedh Erich[zson] medh thet första hade achtat sigh till Tawest-
huuss, ther han all beskeedh wijdhare will förwentha ifrå migh, therföre
hafuer iagh i dagh schrifuit honom till åm all[e] legenheter och begärat,
att han wille beflijta sigh, [att?] krigzfålket för thenne landzlegenheet måtte
förs[t fö(?)]res huar hiem till sitt och underhålles efter den ordningh, som
h. f. N. ther åm hafuer gore lathet, och sedhan begifue sigh säkert hijt
närmare på 4 e[ller] 6 mijl, ther någre af mine medhförårdnade honom
mötha skule, och åm alle saker wijdhare mundtlich f[ör]handla, efter såsom
h. f. N. åss befhallet och uppå lacht hafuer etc., och sedhan komma till
l) Jfr Claes Flemings och Jöran Homs skrivelse av Åbo slott den 25 november till
hertigen om samma sak. (Orig. i Kungl. Arkiv, Hertig Karl, vol. 2.)
1597
2 77
slåttet och best [ella?] wijdhare huadh k. M:tz och denne landzendes nytto
o[ch] bestå kan af nöden wahra etc. Huru thet nu wijdhare handlat och be¬
stellt blifuer, will jagh framdeles medh min ödmiuke schrifuelse latha h. f.
N. förnimma. x) Johan Näff skall hafua wäret på wegen ifrå Nar-
wen till Wiborg, män på then tijdh iche wahret framkomen, såsom den
lögnaren Per Trotzmester här berättade. Män jagh will winlegge migh,
att sådhana lögnachtige gester skule hafua mindre platz etc. Relatum
est mihi a fide dignis Olaum Nicolai Spurium N. F. compactum fecisse
cum quodam alio elam affugere Poloniam, si datur occasio. His paucis
Deo commendatus. Bene vale. Raptim 12 nouembris anno 97.
Claus Fleming m. p.
Käre Michell Olson. Jagh hafuer bekommet ett bref udi förtrogenheet
till att öfuerläsa, ther af iagh lath schrifua een copija och udi een godh
förtrogen meningh eder samma copija tilschicker, udi den förhopning,
att jag framdeles iche må niutha thet udi någon måtto till ondo, efter
thet att iag troligen ther medh mehner, att all olycko måtte förhindrat
blifue, och för all skada i tijdh huar och en warnadt. Män åm eder synes
rådhsampt wahra, att then iche må komma wijdare fram än till eder,
thet steller jag till edert gode betenkiande, doch att iag må wahra oför-
rådh. Valete. Datum ut in literis. Thetta rifuer sunder.
Ständernas i landsorten möten och svar.
Från de landskaps- och andra landsortsmöten, som i kraft av hertig Karls
kallelsebrev december 1597 sammanträdde i början av år 1598, äro de svar,
som dessa församlingar avläto till hertigen, i ej ringa antal bevarade.2) Där¬
jämte finnas flera upplysningar om dem i den bevarade privata korrespon¬
densen från denna tid (jfr rådsherrarnas nedan s. 320 ff. avtryckta brev) och
i de delvis samtidiga mötesakterna från Uppsala; några upplysningar hava
även kunnat hämtas ur fogderäkenskaperna i Kammararkivet.
Bergslagen och Dalarne.
Dalarnas och Kopparbergslagens svar. 1598 den 20 januari. 104
Orig. bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet med följande kan-
slipåteckning a tergo: »Stendernes swar i Dalerne och Kopper-
bergzlaghen på the punchter, som h. f. N. theres förklaringh på
begäret hafwer. Skall wäl förwares», jämfört med och emenderat
efter det likalydande n:o 107 [här sign. A]; andra avvikelser äro
här nedan anmärkta i noter.
*) Det uteslutna berör Arvid Henrikssons uppgifter om Kexholms uppgivande och för¬
hållandet till ryssarna.
!) De flesta av dessa svar synas hava kommit hertigen till handa under det förbere¬
dande Uppsalamötet.
278 1598
Thetta ähr uthi enfaldighet suaradh af almcghen och bön-
dheme, som boendhes åhre i Dalarne och Bärsslagen vidh
Koparberlaghetta, till the puncter, som af w. n. F. alle ständher
i Dallernaa förestälte åhre, uthi undherdånighet 20 januarii
anno etc. 98.
Till thet första, att efter wårt käre fädhernes landh Suerie ähr nu
uthi k. M:z frånwaro kommit uthi stor olämpe, iemmer och orolighet,
synes wahra af nödhene, at® een myndigh och aluarsam® legation sändhes
till Pålandh, som påminte konunghen [om] sitt konungzlige embäth och kall,
lofuan och lyfte, som han giordhe thetta riket uthi sin konungzligha crö-
ningh medh uplypte händher in för Gudh och alle Sueriges ständher etc.
och ighenhemtar the suar, efter huilka® man kan sigh retta och lagha,
ty skrifuelser wardha som optest bortlagdhe och undherstunghne. Män
huilka personer ther till brukas skolle heemställes uthi w. n. F. godhe behagh
och wäl [0: wal], bidhiandhes, att thet skee kundhe genom the män, som
ett aluarsampt nijt öfuer wåhrt fädhemeslandhz store eländighet retzlighen
bähre, huilka af gemenigheten uthi Wpsala näst försambladhe retzligha
nampngifne wardha kundhe. Therhos, all then stundh att rikzens rådh
ähr retta ursaken till wåhrt fädherneslandz orolighet och iemmer genom
sitt affall ifrån ständhernäs enighet och som optest åhre bidne och kal-
ladhe till enighet igen, thet dogh godwillighen icke skedt ähr1*, bedhier
wij i undherdånighet, att the medh waldhe måtthe framhafdhe wardha
till itt rättmätigt förhör och suar, frambärandhes sin skäligha orsaker, huar-
före the sigh ifrån ständhernars enighet begifuit hafua, ther medh the
till förbe:de enighet draghne blifua måthe, fridh upbygias och alt buller
och orolighet nedherlägias.
Till thet andhra bekenne wij ingen öfuerhet eller regänth annan uthi
k. M:z frånvaro ähn w. n. f. och h., h. Caril, huilken alle ständher sampt -
lighen af konungenom uthi Wpsala begiäradhe, huilken® af k. M. uthi
sin konungzlighe cröningh blef löfuadt, i konungens hädhanfärdh wart
kalladht och stadfest, sampt uthi Södherköpingz och Arbogha beslut och
afhandlinghar förnyiadt. Här medh giöre wij rijkzens rådhz fullmakt om
regeringen kraftlös och dödh och hålle thet för een olaghligh förwärfuelse,
som uthan ständemäs samtykio och beiakelse hemligha förwärfuadh ähr.
Huarföre bijdhie wij uthi undherdånighet, att sådhana olaglighe regeringh[s]
företagandhe måtthe laglighen förhindradt wardha, oansedt hurudhana
försuarelse bref the heemligha bekommit hafua.
Till thet tridhie, all then stundh Finlandh een del ähr af Suerigie, och
the ther innebo ähra wåhra medhbrödher i trone och naturen, och wåhr
christeligh kärlek kräfuer att unsätia brödherna uthi nödhene, åhre wij
till sinnes* upsätia lif och wälfärdh medh them emot theras förhäriare, huar
the sigh icke1* efter een flitigh förmaning!^’ rätta och medh sitt ondha up-
såt afstå wille4, sädhan låtha the andhra een laghligh [och] wälförtient
undhergångh, andhrom till reddogha och rättelse, bekomma och förnimma.
1598
279
Till thet fierdhe, efter then puncten’ om wapnsyn gäller4 Sueries adhel,
heemställe wij [then] uthi underdånighet i w. n. F. betenkiandhe och adelens
eghet beramandhe, så att thet icke uthi thenne nährvarandhe orolige tidhen
måthe wahra* w. n. F. till motstånd och undhersåtarne till skadha och
förderf.
Till thet sidsta, ändogh laghmäns wal ähr af nödhene, på thet retuisan
må widh makt hållen wardha,* så efter tidhen ähr1* oss för kort”1 och
personernes doghlighet ähr oss icke noghsampt kunnigh, upskiute wij wåhrt
suar uthi undherdånighet till Wpsalse rikzdagzmöthe,” ther om wij medh
ständernars godhe betenkiandhe wåhrt suar frambähra kunne.
Här medh wahre så uthi eenfaldighet suaradh, uthi underdånighet
bidiandhes, at huadh som icke rätt betenkt ähr måthe nådelighen rättadht
wardha.
Ther medh wij w. n. F. sampt hela thet* fursteliga huset Gudhithen
alzmektigeste till it longt warandhe lif sampt timeligh och andeligh wäl¬
färdh euinnerliga befalle. Amen.
Till widhare wissö, att thetta ähr wåhr enfaldighe och samptlighe
meningh, tryckie wij wåhrt häredhes signät här undher.
(Sig.)
a) Dalarne.. . Koparberlaghett insatt i en rasur, där troligen stått Jöndkers och Röne
härad udi Södermanland. Likaså Dallerna i st. f. Strengnäs? b) A. thet ett myndigt och
aluarsampt. c) A. huilket (tillskrivet i kanten), d) Saknas A. e) Saknas A; här tillskrivet
över raden. /) Följer A. att. g) Följer A. icke. h) A. ivele. i) A. thenne punckt, k) A. an-
geller. I) A. hallas, m) Följer A. är. n) A. rijkesdagsmöthe.
Detta svar, som av allt att döma koncipierats i hertigens kansli, torde
hava avgivits i Enköping, dit ständerna i Västmanland, Dalarna, Söderman¬
land och Närke sammanskrivits.1) För att mötet verkligen hållits på utsatt
ort talar, att ett likalydande svar, även det dagtecknat den 20 januari, av¬
lämnats av Jönåkers och Röne häraders fullmäktige.2) Den naturligaste för¬
klaringen till detta faktum är utan tvivel, att ständerna från Södermanland
efter kungörandet den 8 januari i Strängnäs av hertigens öppna brev (se nedan
s. 282) sänt representanter till det utlysta mötet i Enköping.
Hertigen avlät den 29 januari från Uppsala följande tacksägelse till
Dalarna för behagligt svar (hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 48 r.).
Wij Karl etc. tilbiude idher dannemän alle, som uthi Dalerne boendes
äre, wår synnerlige gunst och nåde medh Gudh alzmechtigh etc. Och
weele idher dannemän alle nådeligen icke förhalle, att idher uthskickede
hafuer her hoos oss warith medh suar opå the punchter och ärender, såsom
wij hoos idher hafue wärfue lathit, och lathe oss idher meningh således
theruthinnan således [!] behage. Och weele idher derföre, såsom och för
thet trogne bistandh och welmeningh, som I altidh tilförende både emoth
oss, wår (salige höglofligh och christeligh hoos Gudh i åminnelse) käre
her fader, så och w. e. k. h. b., saligh k. Jahan, giort och bewisth hafue,
nådeligen betackedt, och ther hoos ännu idher nådeligen förmane, att I
som trogne och rethrådige undersåther hielpe till att afskaffe och afwerie
x) Se n:o 87, 102 och inledningen till n:o 101.
2) N:o 104 synes vara avskrivet efter n:o 107 eller dess koncept.
280
1598
alt thet, sorn wårt käre fäderneslandh kan ware till skade och förderf,
och idher medh thet almennelige besluth, som både uthi Suderkiöpingh
och Arboge af alle rikzens ständer enhälleligen besluthne och samptyckte
blifue, stadige ware och theruthöfuer halle. Gudh idher samptligen be-
falendes. Datum ut supra.
105 Övre och Nedre Bergslagens svar. Odat. [Uppsala 1598 i slutet av
januari eller början av februari?]
Orig. bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet med ryggpåteckning
av Erik Elofsson: »Öfre och Nidre Bergzlagens swar oppå punch-
terne», varunder antecknats av annan samtida hand: »nämligen
om uproret, som skedt ähr i Finlandh af adelen».
Gudhz ewighe nådh och then helighe andhes deelactighet
sampt it lyckosampt och långwaractoght regemente önske wij,
prestmän, borgare, krisbeffääl och gemeene man, som bygge
och boo uthi Öffre och Nedre Bergzlaghen, e. f. N. nu och altidh
tilforrene etc.
Högborne w. a. n:ste h. och f. Oss är i förlidne tidh e. f. N:s bref
tilkommet och upläset, lydandes och förmälandes om then stora oredha,
som genom några oroligha adelz personer uthi Finland upkommet och
anrectat ärh, huilken oreda nu genom e. f. N:s store umwordnat och höge
betenkiande (thes Gudhi skee lof, pris och äro) förekommet och afskaffat,
huilket icke hafuer kunnet skee uthan rikesens stora besuagan och be¬
kostnad ia och eders furstligha nådhes lifzfare, för huilket wij e. f. N.
uthi alla ödmiuke underdåninghet betacke. Wij äre och påmijnte, för
huar orsak skull e. f. N. Suderköpijng, Arboga och Stochholms samquem-
der tillförordnat hafuer, af huilken wij görligen och nögsamlighen för¬
nimma kunne, huad umwårdnat e. f. N. om thetta fatigha konunghariket
hafuer, at thet uthi k. M:tz, w. a. n:ste h:s ochk:z, fråwaru måtte wel regerat
och styrdht warda. Men huadh bijståndh e. f. N. af them, som eens med e.
f. N. uthi rigeringen wara skulle, haft hafue, är nogsampt allom witterlighit
och kunnigt af e. f. N:des schrifuelse och förfarenhet en tilkenna gifuer.
Och påå thet at sådanna oordningh måtte nu allom rikesens inbyggiarom
vitterlighit och upteckt warda, och tilfelle gifuas kunde, at sådana
oreda och oenighet i riket kunne afskaffat warda, hafuer e. f. N.
beramat it allmennelighit möte i Wpsala på distingen skee måtte,
thili huilket mötte iu någre af alle rikesens stender sig tilfoga måtte,
såsom och förestält oss uthi it betenkiande någre wictighe puncter
om rikesens werf och ärender at uptagha och öfuerwägha, och sedan
här i Wpsala wära fulmyndighe ther på suar gifuas måtte, huilka än tå
the fast besuärligha äre, och öfuer wårt förstånd högre, än wij ther till
suara kunne, dock likwel medan the oss af e. f. N. tilstelte äre, vele vij
uthi all underdånighet, så mykit oss möijelighit kan wara,ther til suara.
1598 281
Therföre a. n:ste h. och h:ne f. hafue wij uthi all underdånighet wårt ringa
dog troligha betenkiande på efterschrefna puncter, huilka oss af e. f.
N. förestelte äro, thetta til suar gifua wilia. Såsom är thili thet första,
at efter thet i Arbogha af hela rikesens stender samptyckt och bewiliat
war, at en myndigh legation til h:te k. M:tz til Suerige och Poland, w.
a. n:ste h. och k., affärdighat blifua måtte, uthi huilkens instruction och
credens måtte begrijppit wara all then oordningh och oreda, som här
i riket af en part afsyndrade personer sig förorsakat ärh, at h. k. M. måtte
sig med thet aldra första såsom en trygh och mildh konungh sine under-
såter besökia, sådana olempe och oskickelighet afskaffa och aflägia och
i bätre lagh stellat och skickat. Wij begärom och uthi all undirdånighet,
at wij med the poloniske icke någon samblendningh hafua skole, uthan,
när h. k. M. sig hijt i riket begifua wille, han tå med the polandh[skes]
bekostnat sig till Sueriges grensor begifua wille, och wij thå som troplictighe
undirsåter uthi all undirdånighet h. k. M. ther möte och med skrud och
gijslan till Stochholm eller annat konungzligit slott, efter som i Wpsala
beiakat war, alle hans föra wilie; legationees personer hemstelle wij h.
f. N. sampt the höge herrer af rådet at utwälia. Til thet andra, huad
rigeringen anlangar, förmode wij, ath h. k. M. blifuer iu wid the lyften
och tillsagor, som h. k. M. oss uthi sin konungzligha kröningh uthi Wpsala
tilsagdt och suorit hafuer, nemligha at ingen annan uthi h. k. M:tz
fråwaru skulle rikesens rigeringh wara ombetrodh, uthan h. f. N.
sampt rikesens rådz råde, efter ar fför eningen, myndighetten, åren, för¬
stånd och dagheligha förfarenheten görlighen gifuer tillkenna, ty ther
månge regenter äre, plägar icke gierna lycksambligha tillgå. Till thet
tridie om thet öfuerwägande och betenkiande, som wij hafue skole
om then olideligha och uproriska handeel, som then fijnske adelen
sig uthan w. a. n:ste tus och k:z tilståndh, thet oss icke förmodhar,
företaghit hafuer, är wår underdånighe och enhelleligha betenkiande,
at wij h. f. N. sampt rikesens rådh, som höghe och store umwardnat om
rikesens welfärd hafue, them stelle at öfuerwägha och betenkia, ty höghe
saker bör af höge och myndighe personer ransakas och dömas. Til thet
fierde, huad wapnasyn anlangar, hörer the personer till, sigh emellan at
ransaka, som sådana föra plägar, efter som skilz i konungabalken 11 cap.
Till thet femte är oss af e. f. N. it berådslag om laghmandwal förestelt,
all then stund någre laghmän genom dödeligh afgång hedan af werldenne
taghne äro och någre ifrå e. f. N. sampt andre rikesens stender afsyndrat
hafue, ther til wij intet suara kunne, uthan huad e. f. N. sampt the andre
höghe af rikesens stender kunne tenkia crononne beest kunne wara, hulde
och troghne och med e. f. N. samhollighe, och oss fatighe Suerikes rikes in¬
byggiarom nyttighe och tienlighe, huilka icke för sin gijrighet skull oss
fatighe män med sina kostgärdar suåra betungha, uthan när walet ärh
öfuergångit, the thå måghe blifua widh then reenta, som laghmän tilldelat
blef i salig, höglofligh i hugkommelse konunghz Göstaffz regementz tidh.
Thetta wij uthi wår enfallighet e. f. N. på the förestelte puncter ödmiucke-
Riks dag sakter. IV. 19
282
1598
ligha wilia hafua suarat, och beffalle här med e. f. N. sampt e. f. N:des
h:ne furstinna och elskeligha kärkombne lijfzarfuingar under thenz Högstes
beskydh och beskerm både till lif och siel nu och ewinnerligh.
E. f. N:des
troplictighe undersåter
uthi Öffre och Nedre Bergzlaghen
underdånelighen
(Sig.) (Sig. BEEZEBERGHA * L . .) (Sig. . . LKERE ] TINGLAG I NEDERBE . . . LAG)
Först Hedemora stads, sedan Betsbergs, sist Folkare tinglags sigill.
Hertig Karls furstendöme
Södermanland.
106 Strängnäs stads, Åkers härads och Rekarnas svar. Odat. [Enköping
1598 den 20 januari:].
Samtida utskrift (avskrift?) bland Riksdagsakta 1598 i Riks¬
arkivet med påteckning a tergo: »Strengnäs stad, Åkers häradt
och Rekerne». Handlingen är på grund av fuktskada delvis oläslig.
Thette efterscrefne är swarat af borgerskapet i Strengnäs
til the punchter, som hine f. och h., h. Karll, Swerigis rijkis
arffurste och föreståndare etc., hafwer menige rijkzens stender
förestelt, daterade och gifne i Stocholm then 20 decemb. anno
etc. 97, och äre opläsne i Strengnäs then 8 januarii för menige
Södermanlandz stender åhr etc. 98.
Til thet förste, om then legation uthi Arboga til w. a. n:ste h. och k.
anno etc. 97 uthi martii månat af menige rijksens stender om menige
rijkzens högnödige tarf och ärender blef bewiliat och samtyckt etc., är
så swarat, at hon är storlige af nödenne och motte ju med thet aldra först[e]
stelles i werket til h. k. M. med nogre högmyndige Suerigis rijkis rådz per¬
soner, som h. f. N. kan förnima wår[t] käre fäderneslandz lägenheet best
wette och thes welferd mene, [så]som ock i Arboga beslutet blef. Säden
ock så[s]om the r[ijkzens] rådz personer, som äre ofte af h. f. N. både bedne,
kallade och lagligen stemde och icke wele til swars komma [och] alle rijk¬
zens högnödige saker efter föregångne Swerigis rijkis afhandlinger samt
med h. f. N. lijkmätigt samtyck[ia], thet the doch tilförenne uthi lute k.
M. kröningh och Söderköpingz handlingh sielfue samtyckt, underschrifuit
och förseglat hafue etc., sware så [ther] til, om h. f. N. ännu nådigest i gunst
och nåder thechtes them tilskrifua och förmana, at the sigh besinne och
retta wele och ett med menige rijkzens stender, som Gudz och Swerigis
lagh kan medgifue, samtycke och nu som tilförenne beslute wele innan
1598
283
tilkommande distningh, hwilket blifuer then u februarii, ändoch them för
itt åhr seden i Arboga blef gifuit en sex wikors dagh, som beslutet för¬
mäler, sig betenkia, hwar the tå icke wele ther widh tage och sig besinna,
må h. f. N. her efter, som Swerigis lagh förmääler, h[afua ath?] tilbörligen
strafua låtha, som och Suderköpingz beslut [förmeller?]; hwadh h. f. N.
ther på kostandes warder, wele wij efther wår [ringe] förmögenheet, som oss
mögeligit ware kan, [uthhielpa?].
Til thet andre, om rijksens rådz personers fulmachter på regeringen
och theres förswarelse bref, är så swarat, at the måge sine fulmachter [för]
menige rijkzens stender presentere och ransake lathe, om the kunde ware
Söderköpingz beslut, thet the sielfue bewiliat och samtyckt hafue, som förbit
är, och andre rijksens förgågne afhandlingar likmätige. Hwar the ther med
icke öfuer ens stemme, dömes ogille och olagligen förwerfuade.
Til thet tridie, om then orede och ynkelige [handel i Finland med?]
rof och mord etc., wele wij blijfue wid thet i Arboga [och seden i then-
ne?] förliden sommar af the stender ther i Stocholm tilstädes wore [sam¬
tyckt och] bewiliat blef. Och hwar the icke ännu wele lyde [och h. f. Nlds]
trogne förmaningh anname och sigh i saken betre [betänke, så må wäl?]
tå brukas the medel, som i neste förlidne höst blef påbegynt genom Gudz
nådige tilhielp etc. wij ock efter wår ytherste förmåge under[stöd]ia wele.
Jthem, hwad them widerkommer, som h. f. N. hafuer ifrå föride Findland
före latit fengligh [, the ther hafua?] warit störste root och ophof til föride
orede, må h. f. N. them efter Swerigis beschrifnelagh,
8 capit schrifuit ståår, strafua låtha etc.
Til thet fierde, om wapne syner, kunne wij icke uthi nogon motte
wijke ifrå Swerigis beskrefne lag.
Til thet fempte, om lagmän at welia, sware wij så [ther til?], at efter
wij (Gudi thes lof) äre af h. f. N. med lagman försörgde, måge the lagsagur,
som lagman behöfue, med h. f. N. sigh ther om förehne och en, [efter] som
Swerigis lagh förmäler, hwar i sin lagsaga, som hoos them boendes är,
uthwälia etc.
. . . w.
och Rekerne.
Jönåkers och Rönö häraders svar. [Enköping?] 1598 den 20 januari. 107
Orig. bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet med kanslipåteck-
ning a tergo: »Undersåthernes swar i Rohne och Jönåkers heredt»,
jämfört med det likalydande n:o 104; avvikelserna äro där anmärkta
i noter.
Thetta är udi enfållighet swarat af almogen och bönderne,
som boendes äre i Jönåkers och0 Röneheredt udi Södermanland,
till the puncter, som af w. n. F. alle ständer i Strengnäs före-
stelte äre etc., udi underdånighet 20 januarii anno 98.
284
1598
Till widhare wissö, att thetta är wår enfallige och samptelige meningh,
tryckie wij wårt heredtz signet här under.
Undersåtherne udi
Jönåkers och» Röne heredt etc.
(Sig AT 15 . .) (Sig. RÖNE H . . . .)
a) Jönåkers och tillskrivet med annan hand.
108 Borg erskapets i Södertälje svar. Odat.
Samtida uppteckning bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet.
Thetta efter:ne hafua borgerskapet i Tällie gifuit til sw-ar på
the fem punchter, som m. n. f. och herre them förestelt hafuer.
I. Om sendingebudh skulle förskickas til Påland, och huilke personer
ther til förskickas skole, eller om the allenest skole besökia k. M. medh
theres underdånige skrifuelse.
Der på hafuer menigheten i förte Tällie gifuit til suar, att thet är
af nöden att besökia h. k. M. både medh sendingebud och skrifuelse.
Men huilka personer ther til brukas skole, kan h. f. N. best wetta lägenhet,
huilka tienligest kunne wara.
II. Om rijkzens rådh, som stempde ähre och icke hafua kommet til-
städz. Item om theres förswarelse bref och fulmachter äre laglige eller eij.
Der på gifz thenne swar, att rijkzens rådh icke böra sigh upskiuta til
konungens hemkomst, uthan efter h. k. M. för sitt afreesande hädan af rijket
hafuer förordnat then h:ne f. och h., hertig Caril, til Swerigis rijkis regent
i h. k. M:tz frånwara att förestå rijket sampt med rijkzens rådh, derföre
borde rijkzens rådh wara eense med h. f. N. och icke upskiuta sigh til
konungens hemkomst, efter ingen hafuer något ondt bewist them.
Om theras försuarelse bref och fulmachter hafuer borgerskapet gifuit
thenne swar, att the icke äre laglige, efter the icke wille komma til städz
och presentere theres försuarelse och fulmachter.
III. Huad h. f. N. hafuer för een omkostnat, mödo och arbete bekostat
på then finska reesan, gifuer han huar erlig man att betänkie. Item be-
fråger sig, huru han sig medh the fångar, han ther fått hafuer, stella skall.
Der på begärar menighetten i fonte Tällie af h. f. N„ att sådana opro-
riske menniskior måtte efter Swerigis beskrefna lagh tilbörligen uthan
nåder straffade blifua; huar så icke skeer, thå warder aldrig sådant buller
och opror afstijllat.
lill. Om wapnesyner skole hållas, och hwilka personer ther til
brukas skole.
Der til swaras, att h. f. N. wäl må hålla wapnesyner, att adelen måge
hafua theres rustningar, hestar och tienere tilredz, efter som Swerigis
1598
285
lag förmäler», ther så hände6 (thet Gud förbiude) något' med hast på¬
komma kunne. Huilka personer ther til brukas skole, må wara uthi h.
f. N:ds eigit betänkiande.
V. Om att lagmän skole wäliäs i Wäsmannaland, Vpland, Öster-
och Westergötland, thet må och wara uthi h. f. N:ds eigit betänkiande.
a) efter . . . förmäler insignerat tillägg i kanten, b) Följer överstruket näget. c) Till¬
lagt vid överstruket pä.
Svar från icke angiven landsort (i hertig Karls hertigdöme). Odat. 109
Samtidig uppteckning bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet.
Hwadh thet förste ahnlanghar, som ähr om legationen til På-
landh och begära, ath k. M. vil komma hit til Swerighe och sielf
landh sitt regera och förrestå.
Thet stelle wij uthi underdånighet w. n. landzförste och h. uti skön,
hwilkens undersåter wij ähre, sampt och riksens stender, huru them synes
godt och rådeligit wara.
Til thet andra, huad som ahnlanghar om riksens rådh.
All then stundh the tre ressor blifue laglighen stempdhe, och icke
hafwe lagligit förfall och wilie icke til rettha komma, synnes oss best och
rådeligit wara, ath man fögelighen handlade medh them, ath the medh
goduillihet vilie til städes komma, ath thet i alle motthe kunde komma
til ehn godh enighet.
Til thet tridie om the fulmacther, som någre af rådet sigh för-
uerfwat hafwer om regeringhen.
Hwadh w. n. k. och h. uthi sin konugzlige crönigh swerie[!] utlofuath
och beueligit hafwer om regementedh och ahnnat mera, begäre wij uthi
underdånighet, ath thet motte hollit blifua. Huad wij konunghenom ähre
förpligtadhe, wilie wij och gerne holla, och thet beslut, som uthi Söder-
köpingh af v. n. F., riksens rådh och menighe riksens stender samtyckt
och beueliath ähr, huilket lute k. M:tz edh likmätigh ähr, ther medh wilie
wij faste och stadighe blifua, oansett huad ther öfuer ske vil.
Til thet fierdhe om the finske adelsmen och hofmen, som ähnnu
icke hafwe vellat sigh rettha låtidh uthan fara fort uti theres för-
trätelighet och onsko, såsom och the, som ähre fongne blifne och hit
fördhe, huilke ehn roth til thet ondha, som i Finla[n]dh skedt ähr,
ähre.
Medh sådanna oproriska parti bordhe efter Swerigis lagh handladh
blifua, som i högmåla balchen förmäles, huar som resser här emoth ko-
nunghen eller riksens herre.
Om wapne synner medh adelen.
Efter thet ath lagh förmeller, ath vapnesynner bör ehn tijmo om
[årit] hollas, huarförre oss allom synnes nyttigt vara, ath både thet och
ahnnat mere, som i laghen nödhtorftigt förfatadh ähr, blifue fulfölgt och
medh allo flit och aluare efterkomma.
286
1598
Til thet fempthe om lagmanswaleth.
Thet hemstelle wij underdånlighen w. n. f. och h., huem h. f. N. uthi
the landzendar, som inghe laghmen åhre, täckes till ath bracka, efter wij
i förstedömet ähr medh laghman vel förre sörgdhe.
Östergötland.
Från ständerförhandlingarna i Östergötland har veterligen icke något
svar bevarats till vår tid (vilket måhända sammanhänger med den kyla, som
Östgötaadeln vid denna tid visade mot hertig Karls politik, och vilken väl
inverkat på denna landsändas svar), men däremot kunna spridda notiser om
dessa möten hopletas. Gustav Banér nämner i sin (nedan s. 323 f. tryckta) skri¬
velse av den 15 januari till herr Hogenskild, att ett möte skulle hållas i Lin¬
köping »på lögerdagh» dvs. den 21 januari. Men i ett brev av den 23 januari
kunde Hogenskild blott meddela brodern Ture Bielke, att hans tjänare vid
besök i Linköping föregående dag ej hört till om någon församling därstädes
(se nedan s. 324). Av ett brev av den 12 februari från Sundbo härad till her¬
tig Karls kansliförvanter framgår vidare, att ett landskapsmöte sammankal¬
lats till Linköping till den 5 februari, där det även tycks hava hållits ungefär
vid den utsatta tiden, såsom det förefaller av nyssnämnda brev (se nedan
n:o 116). Om detta mötes förlopp finnas några upplysningar i östgötaherrar-
nas nedan avtryckta svar av den 14 februari till konungen. Det bevistades
förmodligen av de från Uppsala till rådsherrarna utsända sändebuden. Ståt¬
hållaren Johan Gabrielsson har tydligen varit närvarande (Östergötlands
handling 1599 n:o 12 i Kammararkivet). Men därjämte synes en samman¬
komst något tidigare ha hållits i Söderköping1) att döma av en nedan
s. 391 f. avtryckt skrivelse av den 9 februari ny stil (dvs. 30 januari gammal
stil) från den polske legaten Samuel Lasky2) »an die stende, so zu Suder-
koping zusammenkunft gehalten», såvida nu ej denna sammankomst ej hållits
vid Pålsmässan i Norrköping, vilket ortsnamn Lasky i så fall förväxlat med
det snarlika Söderköping. Det är okänt, om man på Kyndersmässomark-
naden i Vadstena rådslagit om hertigens öppna brev (jfr nedan s. 397).
Småland.
Om kallelsen till smålandsständernas sammankomst i Eksjö upplyser
följande skrivelse från Svante Bielke och Anders Svensson (Stråle) (avskrift
i tionderegistret i Smålands handling 1598 n:o 8 i Kammararkivet.)
Helsan med Gudh tilförenda. Wij lathe eder her med förnimma,
Lenartt Jöranson, oss idagh, som ähr den 28 decembris, hafue bekommet
w. n. f. och herres bref, i huilko h. f. N. nådelig begiärar, såsom och befaler,
att vij oss till then 8 januarii till Ekiesiö begifua skole till thet mothe,
som sammestädz efter h. hans f. N. befalningh beråmmat ähr. Huarföre
ähr vår begiäran, såsom och på höge öfuerhetenes [vegna]“ förmaningh,
•) Måhända syftar härpå en notis i Berkt Jöranssons räkenskap för Stegeborgs slott
1598 (ög. hdl. 1598 n:o n) i Kammararkivet: »Förärat her Jahann Gabrielson en resse,
när han war i Suderköpungh och förhandlade nogot på rijkzens beste: win — 2 kannor*. I
så fall torde mötet ha hållits före den 22 januari, enär Johan Gabrielsson vistades på Kungs¬
bro den 22—28 januari enligt gårdens mantalsregister (Ög. hdl. 1598 n:o 13).
J) Om dennes ankomst till Östergötland, seTunberg, Sigismund och Sverige 1597—
1598 r, s. 50 f.
1598
287
att I utij för: de Ekiesiö kiöpstadh oss ett gott herberge förskaffe och tiit
komma låtha then del både vij till oss och våra hestar kunna behöfua,
ther efter I eder retta vilien. Och befaller eder her med Gudh alzmec-
tigh. Schrifuit på Cronobergh den 28 decembris anno etc. 97.
Suante Bielke
Anders Suenson
a) Överstruket i texten.
Hertig Karls förtroendemän i Småland infunno sig på utsatt tid i Eksjö.
Därom vittnar följande brev från Jöran Claesson och Hans Eriksson, bevarat
i avskrift i nyss citerade landskapshandling.
Wij efter:n[e] Jöran Classon till Bijby, tilförordneth ståthåller på
Calmara befestningh och utöfuer Smålandh, och Hans Erichson till Brogz-
uijch giöre her med vitterligit, att ner vij opå f. N. hertigh Carlis, h. till
Sudermanlandh, w. n. f. och h:es, vegna hafue med ridderskapit och adel¬
len her utij Smålandh i Ekiesiö någit thet macht på ligger att förhandla,
hafue vij till vårt och vårt medhafuande folkz förtäming annamath af
k. M. till Suerigie och Pålandz etc., v. a. n. h. k:gz, tro tiänare och fougte
utöfuer östre och Södre Vidbo hereder, erligh och förståndigh Lenartth
Jöranson, till att bittala i herbergit, nembligh hos Suen Jönson, borgare
i för.ne Ekiesiö, spannmål tio tynner, hos Måns Jonson en tynne och för
Nils Anderson quartersmestars förtärningh öfuer slotzknechtema på
Calmara befestningh penninger tre daler. Thess till visso med egen handh
underschrifuit och försegleth. Af för:ne Ekiesiö den 10 januarii åhr 98.
Jorann Claesson Hans Erichson
Även Svante Bielkes bevis på sin förtäring i Eksjö finnes bevarad i av¬
skrift i samma landskapshandling.
K. M:tz till Suerigie och Pålandh etc. tilförordneth ståthållare på
Cronobergh och öfuer tiohärislagh utij Smålandh, jagh Suante Bielke till
Kråkerum, bekiennis, att k. M., m. n. k:gz och Ees, tro tiänare och fougte
i östre häredh, Lenartth Jöranson, hafuer lefuere[re]t på mina vegna
den erlige och förståndige Hans Olsonn i Ekiesiö utij spannmål tree tun¬
nor rogh och korn tuå tunnor; quitterer her med förde Lenartt Jörenson
om förde spannmål. Till mera visso vitnar mitt eget signet. Datum
Ekiesiö den 10 januarii åhr etc. 98.
Suante Bielke
De nyssnämnda utgifterna äro utförda i Lennart Jöranssons räkenskap.
Fogdens skrivare och fogdekarlarna, som »wore i samma mothe att be¬
ställa hwad som behof giordes», erhöllo enligt samma räkenskap tre tunnor
spannmål.
288
1598
Förmodligen lämnade de tillstädeskomna herrarna Eksjö redan den 10
eller följande dag. Den ii januari befann sig Jöran Claesson i Hvetlanda (brev¬
avskrift i ovan citerade handling).1)
Enligt Gustav Banérs brev av den 15 januari till herr Hogenskild (se
nedan s. 323) var mötet i Eksjö fåtaligt besökt. Därför sammankallades stän¬
derna till Värnamo (enligt nyssnämnda källa till den nittonde januari), varifrån
följande svar utgingo.
110 Smålandsadelns svar. Värnamo 1598 den 24 januari.
Orig. på papper, åtta sidor, varav de fyra sista oskrivna, bland
Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet. Å sid. 8 står antecknat med
Peder Nilssons hand: »Stendernes swar uthi Smålandh på f. N:des
framstelte puncter, öfwerantwardet Peder Nilsson af h. f. N. i
Upsala then 10 februarii åhr 98». Överst till vänster å första sidan
står antecknat av okänd, samtida hand: »Smålendske adhelens
swar i Wernemo, den 24 januarii 98» och därunder med rött bläck:
»N:o 7». Jämfört med en avskrift [här sign. A] likaledes bland
Riksdagsakta 1598 med påteckning av Hogenskild Bielke a tergo:
»Ridderskapeth och adelens swar i Smålandh på furstens till-
skichede puncter, datum Wernemoo den 22 januarii anno etc. 1598»
och med ännu en samtida avskrift [här sign. B] (s. 37, 38 enligt
gammal paginering) ibidem.
Ridderschapetz och adelens ödmiuke suar och betenkande
på the punchter, som h:ne f. och h., hertigh Carl, Sueriges rikes
arffurste och förestandere, hertig til Sudermanland, Näricke
och Wermeland, w. n. h. och f., gönom sine trogne män och rådh,
the edle och welbördige Jöran Clason till Biby och Hans Erick¬
son till Broxwijk, medh adelen uthi Ekes[i]ö then 8 januarii
latid förhandla, huilket och nu sedan uthi Wernamo then 22
januarii, som her epterfölijer, beslutid och wära utskickade,
the edla» och welbördige Cristem Lilie til Elmteryd och Jöns
Jöranson til Samseryd», tilbetrod och pålagdh ähr, samma vår
ödmiuka suar och werf hos h:te h. f. N. ödmiukeligen att ut-
retta.
Först huad then legation anlangar, som til k. M., w. a. n:ste h.
och k.,åstadh sendas skol[e],6 tacke wij h. f. N. ödmiukelighen, som så nu
som tilformen nogre resor sigh thet nådigest hafuer behaga latidh, af»
sitt goda rådh hafuer nådigest meddele welet, och åhre wij samptligen
så nu som tilformen ödmiukeligen begärendes, att samma legation med
thed första och uthan dröxmål måtte stelles i werket och gode män uthaf
huar landzende ther til förordnes och thil h. k. M. med stendernes wärf
förskickas. Huad som på riksens wegna kan wara hos h. k. M. att utretta,
som h. k. M. och wårt fädernesrike til welferd och bestånd lende kan,
’) Ståthallarna i Småland bevistade ej riksdagen i Uppsala. Den 22 februari utfärdade
Svante Bielke brev från Kronoberg. Avskrift i B. 63 c. i Jonköpings stiftsbibliotek.
1598
289
måtte af lagmännerna uthi huar lagsago med nogre gode män af huart
medel öfuerweijes och stenderne uthi huar landzende tilkennegifues:
och seden både af lagmennerne ochd the samme stender stadfestes och
underschrifues. Belangandes huilke personer ther til brukes skole, wele
wij nest Gudz hielp utaf thenna landzendan finne en utaf wårt medel,
som ther til tienlig kan wara, närsomhelst wij förnemme, huilked [o: huil¬
ke]» gode men utaf andre landzendar ther til förordnade blifua.
Huadh then andre punchten om riksens råd tilkommer, ähr alles
samhellige och ödmiuka suar, att om sådana höije tilmäle, som k. M. och
riksens regeringh wedkommer, ähr oss besuärligith, och kenne wij oss fast
ringe och omyndige therom uthi k. M. frånwaro att ransaka, efter som
Sueriges lagh thed samma förmå och innehåller, så och therföre om the
hafua kongligt försuarelsebref, såsom h. f. N. bref innehåller. Dågh ther
h. f. N. icke will ther med så lenge dröije til h. k. M:tz lycklige ankomst,
stelles i h. f. N:dz eget skön och gode betenkiande, om sakens laglige förhör
hos* k. M. sielf att besöka. I medier tijdh håpes oss, att the sigh, såsom
the sigh både för h. f. N. och stenderna på åtskilige tijder förklarat hafua,
warda roligen förhållandes.
Huadh then punchten anlangar om then oenighet i Findlandh, ther
til suare wij samptligen och ödmiukeligen wara rådsampt, att ther h. f.
N. så tecktes, att ther til måtte brukes fogeligh medel, som til semio och
enighet emellom h. f. N., riksens stender och them tienlige ähre, så
atth til the findske stender måtte förskickes och förordnes af huar landz-
enda nogre gode, omistenkte och fredelskande män, både af adel och krigs¬
folket, att the efter h. f. N. efterlåtne instructions [lydelse]4 uthi Findlandh
hålle sig stille och gifue sigh til semio och förlikningh medh h. f. N. och
rijksens stender. Men om the personer, som h. f. N. hafuer latid före til
Stockholm, kunne wij efter wårt ringe betenkende icke annat besinna, uthan’
att h. f. N. wille lathe them blifue wed then försekringh, som h. f. N.
them gifuit hafuer, efter som och acterne utwijse och gijsleme them på h.
f. N. wegne försäkrat hafua.
Belangandes wapnsyn, ther til suares ödmiukeligen och enhelligen»
oss alla ther til wela wara wederrede, efter som Sueriges lagh innehåller,
huilke4 suar ähre och then edle och welbördige Per Stolpe medgifuen/'
Om lagmans wäliande, ther til suares ödmiukeligen, att i laghsagor,
som lagmännerne ähre döde, hafua i samma lagsago macht lagman att
wälie, efter som lagh förmå. Men om the andre, som utrikes ähre, ähr
i konungens skön, så och i Suderköpings beslut författadh, som lyder om
the embeter, som konungen her i riket förordnat hafuer.*
Och thil ett beslut ähr alles wår ödmiuke bön och begäran, att h.
f. N. thette wårt ödmiuke suar och ringe, dogh trogne och welmente be¬
tenkande wille uthi en nådigh och godh meningh uptaga, och thed h.
f. N. wille nu och altijd wara och blifua oss för en nådigh och gunstigh
herre och furste, ther lathe wij h. f. N. ödmiukeligst ombede. Wij wele
altijd ther emoth finnes h. f. N. tienstwilige uthi alt thed, som länder k. M.
290
1598
och fädernesrijket til gagn och godo och h. f. N. til ett nådigt behagh, och
unske h. f. N. och thed hele furstlige hus all furstligh lyckligh regeringh
och langwarigh wälmågo ödmiukeligen, i huilkens guddommeliga beskyd
och beskerm wij h. f. N. evinnerligen wele hafua befalat. Actum Wärnamo
then 24 januarii anno 98.
Jahann Sparre
|
Swanthe Bielckhe
|
Jahan å Mornay
|
[i] (Sig. I S) manu propria.
|
[2] (Sig. S B)
|
[3] (Sig. I D M)
|
Per Ribbingh
|
Jörran Månssonn1)
|
Oluff Aruidsson3)
|
[4] (Sig. P R)
|
[5] (Sig. JÖREN SON)
|
[24] (Sig. O A)
|
Pär Jonsån3)
|
Claes Joensson4)
|
Christer Lijllijee
|
[7] (Sig. PE . ER IONSON)
|
[6] (Sig. C I)
|
[13] (Sig. C L)
|
Arffuedh Månson1)
|
Anders Suenson5)
|
Arwedh Drake
|
[8] (Sig. ARFVED MANSON)
|
|
[9] (Sig. A D)
|
Olåff Jöranson3)
|
Erek Månson1)
|
Isack Jönsån6)
|
[25] (Sig. 0 I)
|
[10] (Sig. E [M?])
|
[22] (Sig. I I[?])
|
Bent Jönson6)
|
Erick Erickson7)
|
Erick Kyle
|
[23] (Sig. B I)
|
|
[27] (Sig. E K)
|
Aruid Person8)
|
Njls Brömss
|
Aiffuedh Brömss
|
Per Reff
|
Knuth Erikson9)
|
Berge Arffuidhsondh10)
|
Jsak Olsondh11)
|
Olaff Someson
|
Jönz lorenson3)
|
|
(0: Soneson)13)
[35] (Sig. O S)
|
[26] (Sig. I I)
|
Pedher Person13)
|
Oluff Suenson14)
|
Göstaff Olufson15)
|
|
[33] (Sig- 0 S)
|
[34] (Sig. G O)
|
Jsaach Hendriksonn16)
|
Per Aruidson10)
[11] (Sig. P A)
|
Per Stolpe
|
Nils Siöblad
|
Christer Siöbladh
|
Jöns Nilsson17)
|
[12] (Sig. NILS SIÖBLAD)
|
|
[21] (Sig. I N)
|
Magnus Stolpe
|
Klennet [o: Klemet]
Stolpe
Knut Krabbe
|
Philpuss Wuff
|
Namnen äro ordnade å insidan av sid. 4 i två kolumner: 21 namn i den
första, 19 i den andra. De hava vid återgivandet i tryck ordnats i tre kolum¬
ner, att läsas radvis (liksom i originalet) från vänster till höger. De 43 sigill¬
platserna (å sid. 4), varav 20 obegagnade, äro ordnade i tio rader, varav den
översta, som går över sidans hela bredd, bär sju sigill. De övriga hava fyra
*) Stjerna. — 2) Rosenbielke (fogde på Kronoberg). — J) Lilliesparre. — 4) till Barkes¬
torp (i skölden svan med orm i näbben — jfr Schlegel-Klingspor, Ättartavlor, s. 11).
— 5) Stråle. — 8) Rosenbielke. — ?) Ulf af Horsnäs. -— 8) till Stensnäs (Kåse). Densamme
har beseglat såväl Arboga som Stockholms beslut 1597. — 9) till Lida. —• 10) Kåse. —
“) till Hånger. —■ ta) I skölden ett lejon över tre sjärnor. Densamme som beseglat Söder¬
köpings beslut 1595 och Vadstena beslut 1598. — 12) till Sjöaryd. — 14) till Näs (Bock)?
I skölden ett djurhuvud. — lä) Stiernbielke (tre stjernor på en snedbjelke). — 16) till
Nordanskog (Silfverhielm). — l7) Rosenquist.
1598
291
platser vardera. Fjärde, sjunde, nionde och tionde raderna äro obegagnade.
De identifierade sigillens platser hava ovan angivits medelst nummer inom
klammer.
a) eila .... Samseryd saknas i A och B, som hava N. N. b) A, B. skulle, c) A, B. och.
d) Följer A, B. någre af. e) Rättat efter A, B. /) A. k. M:tz. g) Saknas A; B. h. h) Tillagt
efter A, B. i) Saknas A, B. j) Följer A, B. att. k) huilke.,... medgifuen saknas i A och
B, som ha etc. I) Följande stycke med underskrifterna saknas i A och B., vilka i stället
avslutas med smålandsadelns fullmakt för sina sändebud (n:o 111).
Smål andsadelns fullmakt för Krister Lillie och Jöns Jöransson till lil
riksdagen i Uppsala med dess svar. Odat. [Värnamo 1598
den 24 januari.]
Avskrift [sign. A i n:o 11 o] bland Riksdagsakta i Riksarkivet,
rättad efter en annan avskrift [sign. B i n:o 110] ibidem.
Vij efter.ne N. N. N., ridderskap och adel i Smålandh, bekänne och
gore witterligit, att wij hafue afferdiget the ädle och wälbyrdige Christiemn
Lillie till Emptery och Jöns Jörenssonn till Sanserydh etc. och fulmächtige
giort ödmijukeligen på alles väre wägne swar att gifwe på the punchter,
som h. f. N. genom sine trogne män och rådh, the ädle och wälbyrdighe
Jörenn Claussonn tillWijby [o: Bijby] och Hans Ericsonn till Brockswich,
hafue utij Eckesiöö den 8 jannuarii framställe låtit, och nu här utij Wär¬
nemo then 22 januarii hafuer warit berammedt, ähr samptycket och
besluthit blefwedt, efter som wår medhgifne instruction och underskrifne
swar utij bochstafwen innehåller. Thär efter the sigh aldelis hafwe att
rätte etc. Dess till wissö hafwe wij thetta samptligen och synnerligen
underskrifuit.
Prästerskapets i Växjö stift svar. Värnamo 1598 den 24 januari. 112
Samtidig avskrift (s. 39—41 enligt gammal paginering) bland
Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet:
På the puncter, som hine f. och h., hertigh Caril, Swerigis rickes
arffurste och föreståndere, hertigh till Sudermanneland, Näricke
och Wermeland, w. n. h., till ständerna uthi Småland anno etc.
98 then 8 januarii nådeligen försende, Wäxiö stiftz presterskaps
enfaldiga swar.
Endoch wij inthe twifle, att lijka som h. f. N. efter w. a. n. K:gz eedh
och Swerigis rickes ständers eenhelliga begäran regeringen uthi w. a. n.
K:gz frånwaro på sigh taget hafuer, så kan och förmår h. f. N. genom
Gudz nådh fast yttermhera än någon af oss besinna, hwad sådanne höga
framstelte puncter till swar fordra wilia, som kan wara Gudi behageliga,
w. a. n. K., h. f. N. och fäderneslandet gangneliga, sampt thet konuliga och
fursteliga huset och Swerigis rickes ständer berömlige. Likwel medhan wij
ährom infödda och, som wij inthet annadt wethe, trogna swenska män,
såsom och medh andra riksens stender altidh innesluthne, kunne wij
292
1598
icke undwicka eller öfuergå, medh mindre wij wårt ringa, doch wälmentha
betienkiande tilkenna gifua och thet uthi then meningen medh wåre
fulmyndige till Vpsala försända, att thet medh menige ständer på sådanne
höge fråger (thet wij inthe twifle) genom Gudz hielp förbettra uthi the
werf, som komma öfuereens medh Gudz ord, Swerigis lagh, w. a. n. K:gz
eedh och försäkring. Föregång[n]e afhandlinger wille wij oss icke hafua
ifrå syndrat, uthan wåre uthschickede fulmyndige giorde sådant medh
rikzens almoga bewiliga och medh wåre signeter stadfesta etc.
Till then första puncten, som innehåller om legationen till w. a. n.
K., om the personer, som ther till tiena, item om stendemes schrifuelse till
k. M. försenda, ähr alles wår unde[r]dånige begäran, att then legation,
som ofta är begäredt och bewiligat och likwel för rikzens många besweringer
(kan hända icke uthan skada) till backa blefuen, icke lenger upsätties uthan
medh alfwar uthi the helge Trefåldighetz nampn företages och medh thet
första afferdas, på thet h. k. M. må förnimma then troheet, som wij h.
k. M. bebundne ährom, stadigt och fast wara, såsom och h. k. M. för-
orsacka att besökia sitt arfkonunga rijcke [som en] frijdsam, gunstigh och
nådigh konungh och aldeles efter then eedh, som h. k. M. uthi sin konungliga
cröningh sina undersåttere swårit hafuer. Och all then stundh wij wel
merkia kunde, att månge (hwilkees synd Gudh nådeligen förlåthe) ähro,
som ondt stempla emellan thet konungliga och furstelige huset, hwilkees
söndringh, hwar hon (thet Gudh nådigist afwerie) skulle sigh widt uth-
widga och tillwexa, icke kunne afgå uthan fädemeslandzens stora skada,
olycko och undergångh, som gamble historier noghsampt tilkenne gifue,
att såsom eeldh är snart uptendt meen seendt uthslecht, ähr förthenskuldh
wår underdånige begären, att w. a. n. K. och h. f. N„ som landzens fäder
ähro, wille i tijdh betenkia, huru alt thet, som öfuer lifter, föreninger och
förschrifuelser kan menniskeligen öfuergodt wara, må öfuerseet, förtägit,
tilgifuit och bortglömdt warda, och hwad rättas bör, christeligen, lagligen
och fogligen företages, och sedhan medh christeligh alfuar hållas och
efterkommas the gudelige, laglige löfter och föreninger, som emellan
thet konunglige och fursteliga huset sampt rikzens ständer uprettade ähro,
och i så måtto trogne swenske inbyggiare, som lenge i oroo och myckin
tunga lefuet hafue, till någon lijsa och rooligheet komma kunde. Hwad
stendernes wärf anlånger, begäre wij underdånligin, att e. f. N. wille nåde¬
ligen, som högsta förståndet ther till hafuer, thet schrifteliga författa
låtha och sädhan för ständer[n]a i landzänderna förkunna och medh landz-
signeter förseglat, såsom the myndigiste iblandt ridderskapet, som bo¬
endes ähro uthi åthskillige landzändar, bådhe af thet konungliga och furst¬
lige husset medh stendema udi religionen och Suderköpingz besluth före¬
nade, andwarda, som på thet troligaste hoos h. k. M. thet drifua, att bådhe
thet konungliga och fursteliga huset medh theres undersåtere genom
Gudz nådh behåldne blifua kunne etc.
Then andre punct innehåller, om the welborne herrer riksens rådh
icke ther till holles skulle att komma tilstedz och swara till thet, som
1598
293
h. f. N. kan them låthe om riksens såcker, som och eliest enskijlt på sin
f. N. wegner, hafue att tiltala. Så ändoch wij högligen ther om bekym¬
rade ähre, att the welborne herrer richsens rådh ifrå h. f. N. och richsens
ständer afsöndrade äre, ther af sigh myckit ondt kan förorsacka, doch
likwel, medan the sigh för ringa holla, uthi många theres schrifuelse,
att gå till rättha medh h. f. N., och kan hända mykin oroo wille ther af
folia, hwar the wåldsambligen ther till hålles skulle, hwarföre stelle wij
h. f. N. udi underdånigheet hem till att betenkia, om icke skulle råde-
lig:t wara att förordna några h. f. N. trogne män, som saken emot them
i h. f. N. nampn uthi någre förnemstes stenders närwaro, på hwad ort
och tijdh h. f. M. synes drägelig:t och läglig:t wara, uthföra, på thet h.
f. N. stora benägenheet till tolamodh, roo, fridh och enigheet. må allom
kunnigt och uppenbar warda etc.
Hwadh thet tridie spörsmål anlånger, om them, som ännu i Finlandt
icke hafue sigh medh h. f. N. och richsens stender förent och samsatt uthi
alt thet, som w. a. n. K. och ricket kan lende till godho,hwar the här efter
sigh icke besinna wilia uthan yttermera w. a. n. K:gz trogne undersåther
och Swerigis allmåge förhäria och iämmerliga underleggia, huru medh
them handlas skall, item om the fångar, h. f. N. bekommit hafuer och
störste orsacken till thenne sorg eliga lägenhett en waiådt hafuer, som fattige
undersåtter ther i Finlandt wederfaren ähr, huru medh them skall säcken
företages. Hwad then förre delen uthu[!] thenna frågan wederkommer, ähr
wår enfaldige meningh på h. f. N. och flere st enders förbättring, att the
welborne herrer, som then nödtorftige legation till h. k. M. [företaga,
skole?] begära, att h. k. M. wille för Gudz skull och kongliget embethe före¬
komma thet sorgeliga mordt och landzförderf, som h. k. M, skattskyllige
undersåther i Finlandt lijda, och alwarligen medh konunglig:t macht
påbiuda, att wapn och wärie nederläggies, och sigh roliga förhålla, och
hwar h. f. N. så synes, att ännu någre af hwar landzenda them besöchte
och all medel til föreningh tilbiuda. Män hwar sådant christelige och
laglige medel hos them inthet rum bekomma kunne, uthan buller mehr
och mehr wille uthwidgas och tilwäxa, kunne wij inthet annat see, än
efter förra beslutz handlingar wara af nöden komma wåra nödstelte
bröder till hielp och bijståndh, hwar efter sitt kall och förmögenheten.
Om them, som h. f. N. schrifuer fångne wara, som all oredha i Finland
till wäga kommit hafua, kunne wij icke nogsampt öfuer theres bedref
klaga och inthet annat see, än them wederfars, huad lagh förmeller, och
h. f. N. försäkringh them, när Åbo slott war upgifuidt . . .3, innehåller.
Hwad the andre twå föliende puncter belånger, om lagmanswal i
Vplandh, Öster- och Westergöttland medh Wessmann eland, item om
wapnsyn, hemstelle wij them ther till swara, som sådant wederkommer.
Thetta hafue wij uthi underdånigheet till framstelte puncter enfalde-
ligen swarat att [0: och] wåre uthskickede andwardat, underdånligen
bidiandes, att h. f. N. wårt ringa och enfalliga betenkiande gunsteligen
uptager och oss een gunstigh och nådig furste så her efter som her
294
1598
till nådigest wara wille. Betalandes hermedh h. f. N., h. f. N. högbome
förstinne medh begges högbome lifzarfuinger then alzmechtige Gudh
till långwarigt welmågo och lyckelig:t regemente. Af Warnamoo then 24
januarii, anno etc. 98.
Episcopus, capitulares, landzproster och
menige presterskapet af Wexöö sticht etc.
a) Följer, försäch.
Måhända har den i Värnamo församlade allmogen avgivit ett särskilt svar.
Det torde dock vara ovisst, om bönderna samlats där annat än från de närmast
liggande häraderna. Att åtminstone ett möte hållits häradsvis med allmogen i
denna landsända framgår av följande aktstycke från en något senare tidpunkt.
113 Allbo härads svar. Lekeryd 1598 den 31 januari.
Samtidig avskrift (s. 42 enligt gammal paginering, jfr ovan
n:o 112) bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet, jämförd med en
annan avskrift ibidem [här sign. B] med påteckning a tergo av
Hogenskild Bielke: »Alboo häredzboors swar till furstens öfuer-
anthuardede puncter, som in januario etc. 98 sendis till Småland».
Anno etc. 98 then 31 januarii stådh etth möte i Leckerydt,
ther wäre församblade alle ländzmän i Alboo häredt medh några
af the förnembste bönder af härede, att sware till the puncter,
som h:ne F., hertig (.aril etc., hafuer latidt them förestella nu
senesth uti Wexö. Och efter thet att samme puncter wäre här
icke i Leckerydh schriftlig författade, therföre hafuer almogen
swaret till the puncter, som the minnes, som her efter fölier etc.
Till thet förste, huad thet belonger om regemingen här i ricket: der¬
till blef swaret, att then menige man i Alboo häredt hafuer samtyckt och
beiackat, och ennu i dagh samtyckie och beiacke, att h. f. N., hertig Carli
etc., må hafue» regementet her i Swerige, till thess k. M., w. n. k., warder
hit till sitt konungarike Swerige kommandes, som h:te k. M. honom uthi
Vpsala ombedit och ombetrod hafuer, thet wij sampt medh alla richsens
stender beiackade etc.
Till thet andra, hwad thet belonger om then legation till Polen etc.,
det gifue wij uthi h. f. N. eget godhe betenkiande, efter thet att wij icke
wethe, hwem ther till best tienligit.6
Till thet tridie, huad thet belonger om the lagmen, som afsomnede
ähro och eliest affellige, ther till hafuer allmogen så swaret, att Tijo häredz
lagman lefuer ännu, Gudh skee lof, och hafue wij icke förnummit, att han
sigh uti någon måtto emot cronon hafuer sigh förseeth, thet wij af wethe,
men the lagsagur, som sin lagman hafuer mist, bör och medh rätta sigh
efter Swerigis lagh i förste cap. i tinge: balken' etc.
1598
295
Till thet fierde, huadh thet sigh belonger om the herrer, som uthaf
ricket dragne ähro, ther till hafuer almogen så swaret, att the ofte hafue
hört, både på tinget och eliest, att fordom Swerigis konungar sampt
och nu wår regerendes konung hafuer gifuit all adelen her i Swerige så-
danne priuilegier, att ther som thee försee sigh i någon måtto, att the thårf
icke skulle blifue dömde af ringere personer, än såsom the sielfue ähro etc.
Till thet fempte, hwadt thet sigh belonger, om den adel, som fången
blef uthi Finland, ther till hafuer almogen så swaradt, att theris plicht
står endels beschrifuin uthi thet 8 och 9 cap. i högm. balken. Dogh' är then
menige man i Alboo häredt ödmiucke och underdånige bön och begeren
till w. n. F., hertig Carli etc., att h. f. N. wille wärdiges, för Gudz och alles
wäre ödmiucke bön skull, att hafue samme fånger förskonede till lifuet,
till thes w. n. K. warder hit till sitt konungarike Swerige kommandes etc.
Detta förschrifme efter wårt ringe betenkiende hafue wij h. f. N.
till swar icke hafue[!] kunnedt eller wille förnäcke. Under wårt häredz
insegel etc.
a) B. nu hafwer. b) B. tiänligh ähr. c) Följer B. tillagt över raden och insignerat
straffes, d) Saknas B. e) Följer B. då.
Av svaret framgår, att hertigens punkter blivit allmogen (i Tiohärad?)
förkunnade i Växjö. Tidpunkten därför är ej känd, dock torde den snarast
hava infallit något efter den 8 januari.
V ästergötland.
Axel Leijonhufvud inkallar ständerna i Västergötland till ett möte i 114
Nya Lödöse den 8 januari 1598. Gräfsnäs 1597 den 24 december.
Samtida avskrift i Engeströmska samlingen, codex B IV. 2. 13,
i Kungliga Biblioteket.
Aksell, greue till Rasbårg, frijherre till Grefznes och Kegle-
holm, Suirgis rikes rådh och gubernator uttij Westergött-
land etc.
Wår tillbenegne vänlige helsen medh huadt mere gått uttij vår för¬
mögenhet ähr och vara kan med Gud then alzmechtige tillförede. Vij
kunne eder gode väner vänligen icke förholle oss hafue idag bekomed den
hina f:es och h:es, her Caril, Suirgis rikes arffurste och föreståndare etc.
v. n. f:es, nådige skrifuelse sampt medh ehn tractat, som hans försthge
Nåde nu på thenne tid ridderskapedh, clerkerij, borgare och gemenne man
så väl i denne lansende som anerstedes öfuer hele landet nådigest vill
lathe förkunne och tilkiänne gifue och sedan deropå alles samhelligje]
beslut och mening eskar och fordrar, derföre vij och nu på vårt tilbetrodde
kall och embethes vägne vele hafue uttaf eder gode väner alle samptligen
296
1598
anmodeth och begärat, att I obesuärade vara vele och på then 8 januarii
mothe oss uttij Nylösse, der vij och på samme tidh hafue beråmat ett
almenneliget mothe och eder tå vethe låthe, huadt h. f. N. vilie ähr, uttij
then förhop[n]ing, att vij vele tage oss Gudh til hielp och således saken
igönom gå, att det kan lenda Gudh til ähra, wårt kiäre federnesland till
gangn och välfärd och h. f. N. till ehn nådig förnöielse. Dette vij eder
hafue lathet förstå och försee oss, att ingen af eder gode väner dette
försittiande varde. Och vele nu hermedh hafue eder Gudh den alzmech-
tige befalt till all välfärd. Af Greffznäs then 24 decembris anno 97.
A. L. g.
Av ständernas svar, vilka enligt n:o 133 kommit hertig Karl tillhanda
före den 6 februari, synes endast följande aktstycke vara bevarat.
115 Det i Nya Lödöse församlade prästerskapets svar. Nya Lödöse 1598
den 11 januari.
Samtida, urblekt och svårläslig uppteckning (orig.?) med påteck¬
ning a tergo: »Presternes betenkiende 98 på the punchter them
uthi Nyelössiö förestelthe wörö» (de två första orden samtidigt
påtecknade? — de följande äro troligen något senare skrivna av
Erik Elofsson) bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet.
Uppå the punchter, then h:ne f. och h., h. Karll, Sweriges
rijkes arffurste och föreståndare etc., the stenders personer
ij Nylösse församblade förestält hafuer then 11 januarii åhr
etc. 98, presterskapzens eenfaldige och underdånige swar.
Till thet förste, om legationen till Påland, ähr wårt enfaldige be-
tenkiande, att samma legation med thet första uthan något drögzmål må
afferdigat blijfua, och med förste legation synes rådeligit, att rijkzens stän¬
der underdånligen besökia och påminna h. k. M. om närwarandes rijkzens
saker och handlinger. Hwad person[er] ther till kunne brukade warda,
gifue wij uthij h. f. N. höge betenkiande, hwem h. f. N. ther till synes bruk¬
ligest wara, som om näste förledne års handlinger aldra best weth och rijket
troligen och we[l] menar, efter som uthij Arboga och nu senast uthij Stoc¬
holm enhelleligen ähr sa[m]tycht wordet.
Till thet andra, om the af rijkzens rådh, synes oss rettmätigt wara,
att th[e] h. f. N. stemning hörsamligen efterkomma, althenstund Swder-
kiöpingz beslu[th] innehåller, att alla rettegånger, beswäringar och klage-
målsaker her inrijkes efter Sweriges lag och efter thet mandat, som anno
etc. 93 ther om uthij Wpsala uthgick, hwilket högb:te k. M. och sielf
hafuer stadfäst, ransakade och sletne blefue och iche till Påland för-
ski[ckes eller?] tädan någon doom eller afskiedh fordres. Finner sig någon
i så måthe bes[weret], wedie till konungens hemkomst. Doch medan hela
Sweriges rijkes welfärd, näst Gud then alzmechtigeste, mäst hänger uppå
1598
297
then christelige, höga och wijdtberömde förening, som emellan h. k. M. och
hela rijket sampt emellan h. f. N., welbite herrar och rijksens stender ähr
uprettat, stellom wij uthij h. f. N. furstelig betenkiande, om iche rådeligit
är, att [näjgre af alle stenders uthschickade ähn en reese welb:te herrar
måtthe besökia och på thet flijtigeste förmana, att the sig med h. f. N. och
rijkse[ns] stender samsettia. Om then regeringzordningh och förswarelse
bref åhre lagligen förwerfwade och uthgefne, kan aldrabest skeerskådas,
nähr welb:te herrar tilstädes komma.
Till thet tredie, om then finske handelen, synes oss rådeligit wara, att
h. f. N. nådigest wille förordna någre beskiedelige män af hwart stand,
som them besökte, troligen och alwarligen förmanandes, att the sig be-
tenkia wille och med h. f. N. och rijkzens stender sig förena, kunde och the
sendebud, som till h:te k. M. warda förskickade, underdåneligen och flijte-
ligen förhandla, om h. k. M. uthaf kongelige macht sådanna oenigheet
wille nådeligen afskaffa. Men hwad sådant inthet hielpa kunde (thet
wij doch iche wele förmoda), synes högsta nöden fodra, att thå efter ko¬
nungens eed, Swderkiöpingz beslut och andra låfliga afhandlingar om
saken må betenkt warda.
Huru med them skall handlat blijfua, som emoot h. f. N. och stenderna
hafua sig fijenthligen uplagdt, kunne wäre uthschickade gifua sijtt een-
falliga betenkiande, när the hafua sig rådfört med them, som af andre
landzender tilstädes komma.
Till thet fierde, om wapnasyyn, stelle wij uthij h. f. N. betenkiande till
att her om handla och laga, efter som lagh förmäler.
Till thet fiempte, om lagmanswal, hafue wij förnumit, att h. f. N.
allaredo hafuer meddelat then edle och welborne grefue Axill sijtt furste-
lige bref på lagmansdöme.1) Hwarföre hörer oss iche till något ther
emot seija.
Närke.
Sundbo härad till hertig Karls kansliförvanter angående häradets jjg
uteblivande från landskapsmötet i Linköping den 5 februari
och om dess utskickade sändebud till riksdagen i Uppsala.
Sundbo härad 1598, den 12 februari.
Orig. med häradssigillet (otydligt) vidsittande a tergo bland
»Allmogens besvär, Örebro län», vol. 2 i Riksarkivet under adress:
Then h:ne f:s och h:s, härtugh Karls, welbetrode men och chantzlij-
föruanter, som ähre i h. f. N. chantzlij, detta bref ödmiukeligen
sänt och tilschrifuit etc.
>) Enligt hertig Karls registratur (1597II, fol. 241 v.) var brevet daterat den 12 december.
Hertigen gav däri »wäl:te grefwe wår stemme till samme lagmans döme — efter wij hafwe
förnummet, thet mestedeels af stenderne så wäl andelige som werldzlige uthi Westergothe-
landh hafwe uthi itt frijtt lagmanswal kesth och korat och meste sammen [a: stemmen]
gifwet» på honom. I sitt brev av samma dag till Axel säger hertigen om grevens bön om lag¬
mansdöme! bl. a.: »och ändoch I hafwe theres bewijs, af een deel icke försägledhe eller
Riksdagsakter. IV.
20
298
1598
Wij fatige män, undersåtter och skatskyllige udij Sundbo härade i
Wästre Närike, andelige och wärslige, hälsom eder ährlige, högachtige wäl-
betrode män alle, som udij a. w. k. n. f. och härres, härtugh Charels, chantz-
lij föruanter åhre, medh wäre ödmiuke kärligen benägenhet och goduilighet
medh Gudh then alzmechtig:te nu och altidh tilförende etc. Käre gode
ärlige wälbetrode män, dät I samptligen alle måghen wäl, och åren wider
karskhet, hälsa och sundhet höra och spörie wij altidt ganska gärna etc.
Frome gode män, wij fatighe män lätte eder alle wetta och förstå, att opå
den 5 februarii wart beramat i Linköpungh i Östergötlandh» et almeneligit
samtal medh prester och bönder och flere gode men, ädelle och oädle4,
och skule almoghen hafua sit heradzinsegle medh sigh till samma möötte,
män wij fatige men wiste af samma beramilse intit eller waar oss sodant
nogit kunnogt, för en allt sodant waar öfwerstondit, det oss fatige men
tykie intit wääl wara, må skee sodant vill räknas oss till försummilse och
motuilighet, därutaf wij fatige men kunde snart komma i h. f. N. mistanke,
ogunst och onåde: det Gudh then alzmechtig:te os fatige men nådeligen
före beuare, och skede doch sodant os fatige men förnär, efter wij vilia be-
uissa, at os i ingen måtto der om tilkänna gifuit waar etc. Derföre bedije
wij ider alle så prestmen som bönder her ij häradit, huar här om nogit
talat warder i Wpsala, der nu en härredagh beramat ähr, äller och anner-
stedes, at I wille gore som ährlige fromme rättsinnige men och gifue
wåår enskyllan före och tilkenna, at oss sodant intit viterligit war, tå det
stå skulle', uttan sidan det ofwerstondigt waar, sodant wij fatige men, bådén
prester och böndher, medh ider gärna förskylla wibom, ener oss tilsagdt
warder etc. Ooch entå wij icke i Linköpungh wore eller wåårt häratz-
signete der hadom, tå wibom wij likuel alle man, sååuel prestmen som
bönder, här i härade, fatige som ricke, höghe som låge, alle samptligen
wara under den lydno och hörsamhet och den jurisditsion, som dhe godhe
men ehne och giorde, som der tilstedes wore udij Linköpungh, ingen del
undantagno utaf alt der lofuades och förhandlades och tilsades, så se
oss Gudh huld vara bådén till lif och siel etc.
Thed andre, käre ährlige gode män, gifwe wij och eder ödmiukebgen
tilkänna, at wij fingom budh utaf wåår häradzfoghote, nempligh Swen
Tidickason, den 9 februarii, att der ehr beramat en härredagh i Wpsala
den 12 eller 13 dagh februarii, och let han tilsäija, att wij skulle och wara
förtänkte utskickie och utgöra til samme härredagh twå karlar af Swnd-
boo häråt och en prestman af förschrifuene 3 prester, som boo i samma
bäret4'. Och efter här i häradet finnes och ehr större fatighdom, en nogen
man troor och seija kan, derföre hafue wij fatige men såå samsat och rååt
oss widh, dogh likuel opåh. f. N. gode vibe och behagh etc/, bådén prester
underschrifne, serdeles ähr ther hos inge af adelen, som ähnnu theres samtyckie ther
till gifwit hafwe, som doch the förnemste röster och stemne ther i landzänden hafwe
skole, icke des mindre, på thet I wår benägenheet så wäl i then som i andre måtte emot
idher förnimme måge, så sende wij idher her hos wårt öpne bref, att wij idher wår stemne och
ther till gifwit hafwe, hwilket I och opå then samqwendh, sorn nu skeer ther i landzändhen,
efter och ther om bland annet skall handlet blifwe, måge lathe förkunne, att the andre, som
ähnnu icke hafwe gifwit ther samtyckie till, måge thess förre ther till bewekte wardha.»
1598
299
och bönder, att wij för fatigdomen skull wibe skickie en beskedebgh man
af häradit til samma härredagh och honom disbetre försörie medh täre-
peninger, efter den dyre tidh ähr oppå färde. Och efter dhe fatige prestmen
här i härade ähre icke flere än tre och liggia till Strengenes stikt, och af
samma stikt ähre ingen prestemen kallat til samma härredagh (der the
icke änu afuetta), derföre hafua the för hörsamhet och lydno skull latit
sigh beffinna wäluillighe til at hielpa almogen, men der dhe twå skulle
utgiort den tridie, hade dhet willat kostad dem för swåårt, huilkin ingen
prestman i Östergötlandh skullat hafua såå kostat, ty oppå dem löper
intit öfuer en daler etc. Doch hafua dhe gode men fått wår utskickade
til herredagen sine signeter, huar det oppå geller nogit stadfesta medh, det
och ider skall witerbgit wara etc. Så hafue wij nu utskickat denne brefuis-
sare, Nils Jönsson i Lindh, och honnom ofuer antuardat wåår häratz-
signete till att stadfästa medh, huadh som oppå förbite härredagh af
riksens stender stadfest och beslutit blifuer, och wij oss jemuäl och altidh
där efter rätta wille, så länghe wij lefwe. Eder gode men bedie wij alla,
at I wår älendighet förebäre och tilkennagifwe, som föreschriuit ståår,
huar nogit anröres, hwij icke flere bönder än en af häredet utskickades
och ingen af presterna åstadh droge etc. Armodh och fatighdom för¬
hindrade allt etc., thet sant och vist ähr. Här medh ider, gode men sampt-
ligen och alle, nu och altidh Gudh then alzmechtig:te befallandes til lif
och siel och all lychsabgh wälfärdh. Hastigh schrifuit i Swnbo häråt.
Dat:s 12 februarii ano 98 etc.
Eder, godo men alle, wår
ödmiuke tienestachtighet
till wibe etc.
a) i Östergötlandh tillagt i kanten och insignerat, b) adelle och oädle tillagt i kanten
och insignerat, c) tå .. . skulle tillagt i kanten och insignerat, d) 3 prester . . . häret
tillagt i kanten och insignerat, e) dogh . . . behagh etc. tillagt i kanten och insignerat.
Finland.
Från Finland hade hertig Karl ej begärt svar. Emellertid erhöll han
kännedom om den ogynnsamma utveckling, som förhållandena i Finland haft.
Vi avtrycka här i utdrag ståthållaren Claes Flemings brev av den 6 dec. till
sekreterarna Mickel Olsson och Peder Nilsson (Jakobsköld) efter det i»Kungliga
Arkiv, Hertig Karl, vol. 14» i Riksarkivet förvarade egenhändiga originalet.
Näst welwillig, wenligh helsen etc. — —- Åm andre legenheter udi
thenne landzende kan jagh och iche latha oförmelt, att i förgår, den 4
decembris bekom jag Arwidh Erichzsons bref och wijtlyftig schrifuelser1),
förmellendes åm den hemsökningh och öfuerwåldh, som honom och hans
grannar är af högbit f. N. fålk wederfharet, sedhan h. f. N. wahr afreest
ifrå Abå, huilket han reknede wahra skeett emoth försäkring, tilseijelse och
J) Av den 6 november. Jfr Koskinen, Klubbekriget, s. 355.
300
1598
lyfte, att han therföre iche weeth, huar efter han sig rätta skall eller hafua
sigh till att försee åm någon säkerheet udi fridligh måtto, efter thet sådhant
iche är nederlegge wapen och werie, när öfuerwåldh emoth tilseijelseblifuer
brukat etc. Och iblandh annat mehra lather Arwedh Erichzson förnimma,
att han iche är tillsinnes att förskingre krigzfålket uthan heller försterke
sigh och förhålle sigh i landet tilhope medh den macht, han kan komma
tillwege, till wijdhare beskeedh ifrå k. M. och will iche heller komma till
Abå slått, uthan Abå staadh will han på några dager gesta och förderfua
för theres otroheet emoth k. M. etc. På allt sådhant hafuer jagh schrifuit
honom kårtlig swar, att den skadhan, som widh hans gårdh Linddhöö
skeett är, förseer iag mig, att thet är h. f. N. owitterlig skeett, såsom han
och sielf kan aftaga, huru wäl han kan förhindra, att iche någre af hans
medfölie bedrijfue öfuerwåldh och oräth emoth hans wilie etc. Och efter
thet jagh weeth hans uprichtigheet, att han heller will sielf lijda någon skada,
än att han skulle tilfoge k. M:tz undersåter någon öfuerwåldh, therföre kan
iag iche troo, att thet är hans alwar, att han på sådhant sätt harmas och
will hempnes på the oskyldige etc. Och efter thet k. M:tz krigzmacht iche
hafuer kunat förhindra h. f. N. att komma ihn i Abå staadh, mykijt
mindre hafue the fatige borgare thet förhindra kunat etc. Theslikes schrif-
uer Arwed, att han will komma medh 400 hofmen och medh så månge hake¬
skytter och mothe them jag af mith medel will senda emoth honom till att
handla åm alle legenheter och begärer ironice, att jag iche heller wille senda
flehre etc. På sådhant ahnmodende hafuer jag swarat, efter thet han wäl
weet, huadh beskeedh, huadh fålk och huru starke h. f. N. hafuer lathet
här efter sig på Abå, så görs inthet behof näpna så månge 100 taal, helst
efter wij äre en herres och konungz tienare, uthan åm han är ther medh
tillfridz, warde 2 gode män af åss komma på wist rum tiltaals medh honom,
medh theres egne tienare, doch medh the ärander, som wårt fäderneslandh
kan wahra till godo etc. Huadh wijdhare kan sig tilldrage, will iag och
mine medhförårdnade medh alleförste lathe h. f. N. ödmiukelig förnimma.
Män allt sådhant, som till oenigheet lender, är iche Arwedh Erichzson
störste orsaken, uthan the doctores d. Hen. Matzson, d. A. Tauast och
doctor Samuel Skinsäck etc. Män endoch iag af mine wenner förstått
hafuer, att thet allereede i Lifflandh hafuer wahret besluthet, att jag medh
min brod[e]r och swåger skulle fengzles, så snart h. f. N. skulle begifue sig
till Swerige, likwäl förlather iag mig på k. M:tz och h:ne F:es sampt hele
rijksens trogne mäns och ständers rättwijse, att åss iche må skee eller
wederfhares efter spanische inquisition uthan efter Sweriges laag, den
högb:t k. M. alle sine undersåther nådig:t swåret och försekrat hafuer.
Och den eett ondth samweet hafuer må förtwifla eller practicere etc. Jag
will (medh Gudhz hielp och så frampt att mine medförårdnade och then
gemene hopen wehle stå mig bij) wäl förhindra, att the iche skule medh
förraskande eller förräderij skilie mig widh Abå slått för än medh godh
beskeedh och förordh allt till k. M:tz och federneslandz beste. Män
skeer thet eliest, thå är jagh nogsampt e[n]tschyllet etc. Thet wohre gått,
1598
301
att h:ne F. nådig:t wille afferdige någre gode män hijt till wijdhare
handel och förtröste them, som någon synnerlig schada hafue lijdit emoth
h. f. N. wilie, förty L[indorm] B[onde], legaten, är hijt förmodendes,
som warder försterke k. M:tz krigzfolk. His bene ac faeliciter valete. Rap-
tim ex predio Kaskis Abogiam discedens 6 decembris 97.
Vestrås huma(nitatis) beneuolus
Claus Fleming m. p.
Hertig Karls befallningsmän på Åbo uppgåvo under intryck av sin egen
tveksamhet, Arvid Erikssons fasta hållning och de kungliga sändebudens akti¬
vitet i Östersjöprovinserna hertigens sak. Den 17 december underrättade
Claes och Lars Fleming samt Lars Påvelsson i en gemensam skrivelse (orig.
bland »Handlingar ang. förhållandena i Finland 1593—1599») hertig Karl om
Arvid Erikssons begäran, att Claes Fleming skulle bege sig till Tavastehus
»att förhandle och förene om alle saker, synnerligh på hwad säth krigzfolket
här udi landet bäst kunne underholles uthan landzens beswäringh och fördärf.
Dherföre »heter det »hafwe wij samptligh schrifwet för:de Arfwedh Erichson
swar1), att så frampt han sielf icke will innen jul begifwe sigh hijt, dhå will jagh
Claes Flemmingh och Jören Henrichson kome till honum eller och möte honum
på någet legligit rum, thar wij kunne thales wedh, och om alle nödtorftige
saker beslute, wij försee oss och, att han ähr benägen till all enighet, och udi
alt thet som k. M. och wårt fäderneslandh kan lände till gagn och godhe.»
Även efter överlämnandet av Åbo slott vid jultiden till Arvid Eriksson
sökte Claes Fleming uppehålla den vänskapliga kontakten med de svenska
ständerna och hertig Karl. Därom vittnar följande brev av den 27 december
1597 till hertigen (orig. i Kungl. Arkiv, Hertig Karl, vol. 2).
— -—E. f. N. kunne wij ödhmiukeligen icke lathe oförmält blifwe,
att krigzöfwersten Arfwedh Erichson ähr nu om juleafton näst förleden
kommen hijt till Åbo ifrå Tawesthws, dijt han hafwer haft medh sigh
mesteparten af krigzfolket och någre fältschytt, efther dhet hafwer gäth
för rychte, att Hans Hansson skulle ware medh en hoop folk i Öster-
boten udi uprustningh och wele begifwe sigh hijt in i landet till att gore
skade. Men sedan Arfwed Erichson förnam, att dhet icke war udi sanningh,
hafwer han gifwet sith medhföliende krigzfolk förlof, allenest någre fenicke
knechter åhre blefne widh Tawesthws, och hafwer han handlet medh them,
att dhe, som någon rådh hafwe, skole hwar begifwe sigh heem till sith
och sigh dhär utaf sith eget förholle, dherföre dhe sedan skulle framdeles
(will Gudh) blifwe tilfridz stelte utaf åhrligh renthen eller någen annen
hielpgärdh, om åhrligh ränthen icke tilrecker, efther dhen ordningh, som
e. f. N. nu senest loth gore, synnerligh in till thess att dhen edle och wäl-
J) Av Åbo den 17 december (Gottlundska kopieboken, s. 158 f.). Jfr Claes Flemings
brev från Åbo den 3 och 12 december till Arvid Eriksson (ibidem, s. 155 ff). Claes
råder i brevet av den 3 dec. Arvid på tal om dennes hot mot dem, som talat med och besökt
hertigen under orostiden 'detta år', att bruka försiktighet: »Hwad min person belangar, hafwer
iagh låtet finne migh hörsam på k. M:tz nådige behag här widh Åbo, så och efter min broders
råd och förmaning tagit her widh befallningen, såsom min broder sielf wäl weth, tänker och
inge månge store herdagar, mothe eller handlinger hafwe förhänder, uthan när min bror will
på h. k. MHz, m. a.n. h:es, wägne anamme thette hus Åbo uthi sin antwardning och ther medh
på lute k. MHz wägne handla och laga, är iagh alle dagar ther till öfwerbödigh och uthi med¬
lertid medh Gudz hielp hålle thet h. k. M., konung Sigismundo, w. a. n. k., till trogen hand.»
302
1598
borne her Sten Baneer och Oluff Swerkelson (hwilke nu ähre upå resen
hijt ifrå Pålen) komme kunne. Sammeledes hafwer han latedh afkorte
medh krigzfolket så månge måneder, som the i wintres och nu udi sommer
på the resser waredh hafwe. Thernäst lathe wij e. f. N. ödhmiukeligen för-
nimme, att wij efther e. f. N:s nådige befalningh hafwe förhandlet medh
welbe:te krigzöfwerste om all enighet, dhär till han säger sigh wäl ware
bewågen, så snart han kan förstå, att e. f. N. sigh hafwer förenth medh k.
M., a. w. n:te h. och k., sampt rikzens rådh och eliest gärne will holle wedh
all lagh och räth, endogh honum fast går till hiertad om thet öfwerwåldh,
som honum på hans gårdh af e. f. N:s krigzfolk skett ähr emoth dhen
försäkringh, som e. f. N. honum nådigest hafwer tilskrifw[e] latedh.
Widhere, n. f. och h., gifwe wij e. f. N. ödhmiukeligen tilkenne, att
Arfwed Erichson sampt all adelen här udi Findland lathe ödhmiukeligen
bedie e. f. N., att e. f. N. nådigest wille ihughkome dhe fattige män och
tienere, som e. f. N. loth fenkligh före härifrå Findlandh och till Swerige,
medh eth lideligere fängelse (ähn som här går i rychte), in till thes Gudh
kan förfoge och förhielpe h:te k. M. in i rijket. Datum Åbo slott
then 27 decembris anno 97.
E. f. N:s
ödhmiuke och tienestwillige
Claus Fleming m. p. Lars Flemingh Larss Pouelson.
Den 1 januari 1598 avlät Claes Fleming följande svar (egenhändigt orig.
med anteckning a tergo av Mickel Olsson »then 17 januarii Stocholm 98» bland
Acta Historica 1595—1598 i Finlands statsarkiv) på hertig Karls skrivelse
av den 15 december.
E. f. N. kan jag her medh ödmiukeligen iche förhålle mig
hafue efter e. f. N. nådigh befhalningh thalt och handlat medh min swåger
Arwedh Erichzsonn, att han sigh medh e. f. N. förehne wille udi thet som
kan lända till fridh och enigheet udi thenne landzende, k. M:tz etc. fatige
undersåther till welfärdt, gagn och beste etc. Ther uppå han migh till
swar hafuer förnimma lathet, att han gerna will sigh beflijte och winleggie
åm fridh och roligheet, så mykijt honom någon tijdh kan stå till gören des,
såsom han iche heller mener sigh hafue wahret udi någon måtto orsak till
den oroligheet hertill udi thenne landzende wahret hafuer, efter såsom
e. f. N:ds tienare Hans Buck wijdhare warder e. f. N. åm hans entschyllen
mundtligh wethe att berätta etc. Doch huru åm någre saker eliest är
bestelit och förhandlat medh Arwedh Erichzsonn kan jagh här medh och iche
lathe oförmält blifue.
Till thet förste. Huadh den befhalningh tilkomber widh Abå slått,
som e. f. N. på k. M:tz, m. n:t k:gz, wegna mig tilförårdnadt hafuer, ther
udinnen will Arwedh Erichzson ännu ingen förändring gore, endoch jag
thenne tijdh gerna wille wahre ther medh förskonat etc.
1598
303
Till thet andre. Efter thet man förseer sig (näst Gudz hielp), att al¬
mogen här udi Finlandh äre (och framdeles blijfue) fridsame och rolige medh
krigzfålket, som här i landet them till beswär wahret hafuer, therföre
hafuer Arwedh Erichzson begärat af min broder Lars Fleming och af Lars
Påwelson, att the sigh till österbåtten begifue wille och förnimme, huru
menige man ther i landzenden tilsinnes äre och sigh emoth k. M:tz krigz-
fålk och tienare förhålle wehle, ther medh Arwedh Erichzjson] och begärer
åm theres rättrådigheet och enigheet medh thenne landzende wahra för-
sekrat etc.
Till thet tridie. Efter thet Knut Jönson till Lauko (som tilförende
hafuer wahret rittmestare öfuer Anders Larsons ryttere) hafuer på nytt
taget samme ryttere i befhalning, therföre hafuer Jören Henrichzson iche
wehlet denne befhalningh sigh wijdhare ahnmode etc.
Till thet fierde. Hafuer Arwedh Erichzsonn förhandlet medh rytterene
här i Finlandh, att the, som någon rådh hafue, skole underhålla sigh
sielfue, till täss att the kuné blifue wederlagde efter then ordning, e. f. N.
senest här widh Abå hafuer nådigh gore lathet, doch höö till nödtorften
skole the bekomme etc.
Till thet femte. Hafuer Arwedh E. taget til läns af adelen i Tawest-
huss län någre 100 tunnor spanmål och försträckt the 4 feniker knechter, som
medh the 22 st:en feltskytt ifrå Wijborg till förde Tawesthuuss komne äre,
till täss han kan förnimme, åm Hans Hanson will förhålla sigh roligen ther
i österbåtten, sedhan will han förskingre förde knechter huar heem till
sitt etc.
Thetta jagh udi hast ödmiukeligen hafuer wehlet e. f. N. tilkenne
gifue. Datum Kaskis 1 januarii anno 98.
E. f. N.
ödmiuk och tienstwilligh
Claus Fleming m. p.
I en skrivelse av Kaskis den 2 februari 1598 till sekreteraren Mickel Ols¬
son redogör Claes Fleming närmare för situationen. (Egenhändigt orig. med
påteckning av M. O. a tergo: »bekom jag then 25(7] januarii i Stocholm 98»
bland Acta Historica 1595—1598 i Finlands statsarkiv).
Salutem P. Käre Michell Olsonn, gode wän. Näst wenlig tackseijelse
för allt gått etc. kan iag eder här medh iche förhålla, att jag af Arwedh
Erichzson förnummet hafuer, att han sampt flehre af adelen här udi landz¬
enden gerne wohre medh h:ne F., hertig Caril etc., enige, så frampt richsens
rådh och the förnembste riksens stender wohre medh h. f. N. förehnte, och att
the måtte räth blifue underwijste, huarföre the förnembste riksens stender
sig ifrå h. f. N. afsyndrat hafue, åm thet är orsaken, som tijdenderne höres,
att h. f. N. schall wahra tilsinnes uthrotha och ödeleggia alle k. M:tz trogne
tienare och kome h. k. M:tz befhestninger, skep och krigzmunitioner ifrå
k. M:tz udi h. f. N. wåldh etc. Och efter thet högb:t k. M. är högligen wår-
304
1598
den förtömadt öfuer thet här i landet af h. f. N. i höstes förleden skeett är,
och månge hafue sig för theres schade mykijt till att beswäre, hwilket
the befhalle Gudh och h. k. M. saken, och gerne (ther så mögligit wahra
kan) wehle wahra i roligheet huar för sig och latha the höge potentater
handla sig emellen igenom senningebudh och bref, att ingen wijdare olycko
udi Sweriges rijke (thet Gud afwerie) henda måtte, så kunde än thet onda,
som hertill skeett är, blifua förgätet etc. Och efter thet k. M:tz commis-
sarier äre medh thet första förwenthendes både till Lifflandh och hijt, ther-
före wohre rådsampt (efter mith ring betenkiende), att h. f. N. nådigest
medh richsens rådh och stender wille wij dhare sig förklare, huar uppå all
saken henger, och medh någre beschedelige af adel latha them här udi landet
all grunden och meningen förnimma etc., på thet all ting måtte komma till
stilheet och roligheet igen, ne desperatio ultra vergatin furorem, förty
landet är utharmat och fålket öfuergifuit, wethe iche heller, huadh the
tro eller sig försehe skole. Eij annat, uthan jag befhaller eder sampt allt
thet I wel wehle Gudh then alzmectig. Hastigt Kaskis then 2 januarii
98. Petrum Nicolai familiarem nostrum meo nomine salute plurima
salutate etc.
Claus Fleming m. p.
Upplysande för stämningarna i Finland är även följande brev av den 2
januari 1598 från Claes Fleming till den gamle tjänstemannen i det kungliga
kansliet Hans Krank1). Enär aktstycket på ett oväntat sätt belyser Uppsala-
riksdagens historia2), avtryckes det här nedan (efter en samtida kopia, bland
Acta Historica i Finlands statsarkiv; två andra samtida avskrifter förvaras
bland »Handlingar ang. förhållandena i Finland 1593—1599» i Riksarkivet).
Käre Hans Kranck, werd och gamble gode wen. Näst all wenligh
tackseijelse för alt godt kan iag her med uthi hastighet icke lathe min
bror oförmält, att endog all ting hafuer endeles her till haft ett bedröfwed
ahnseende uthi thenne landzende, så hafuer lijkuel mången thet hopp, att
den störste skade och ölycke skall ware framfharen uthi thette landedh,
efter thed att her är allestädz tompt och Arffwed Erichson sampt andre
flere (som gerne wille betenkie sitt fäderneslandz gagn och beste) hafuer
till ingen tingh mere lust än till frid och enighet, alenest att Gud alzmech-
tigh och w. h. och k. till Swerigie och Pålen etc. icke måtte wijdere blifue
förtörned, än alrede för myckidh skett är, igenom olaglig och ochristelig
röfuende och sköflende, ther mången sig myckid öfuer beswärer, låther
och grå ther, (efter som fru Sara till Perno bär wittnesbörd om). Therföre
wore önskendes, att Gud alzmechtigh wille gifue rijkzens ständer i Sue[rige]
gode råd, att the igenom gode medel måtte blidke h:te k. M., som nu är
förorsakedh (och dog fast ogerne) att beswäre sine trogne undersåther
med krig och örlig, huilked Gud alzmechtig afwende och i tijdh stille,
') Hans Krank var enligt Tidemannus Laurentii gift med en dotter till biskop Botvid
Sunesson i Strängnäs. Odat. handling bl. »Städers akta», Strängnäs (vol. 59) i Riksarkivet.
2) Se nedan n:o 174 och s. 548. Av det sista stället framgår, att brevet fallit i hertig
Karls händer.
1598
305
såsom man och förhoppes, att den h:ne F., hertig Caril etc., såsom den
förnempste warder nådigit sigh igenom sendebudh och skrifuelser beflithe
att förekomme wijdere oenighet och rijkzens förderf. Och förundrer
adelen och krigsfolkedh sig ther uthöfuer, att the blifue beskylte, att the
finske afsyndre sigh ifrå h. f. N., efter thed rijkzens råd och förnempste
ständer sig ifrå h. f. N. afsyndredh hafue, och the änu icke hafue förnumed
orsaken etc. Käre Hans Krannck, efter thed att iag icke kan skrifue någen
af the bedröfuede fruer till eller the andre fattige men, som fångne äre,
så gör wel och heise them alle på mine wegne. Jagh hafuer druckid din
och alles deres skål med Arfued Erichson hos Michill Kranck, och önske
af Gud, att all ting måtte blifue wäl förlijkt emellen k. M. och h. f. N.,
och thet förehafuende måtte blifue stilledh, som i werkedh stält ähr, att
her Steen Baner med Lindorm Bonde och Oloff Suerkerson, som af h. k. M.
till commisarier med en ahnseenlig summa peninger afferdiged äre till
Lijffland, måtte icke wijdere blifue förorsakedh at komme oroo till wäga.
Her med tigh sampt alt thet tigh kärt är Gud alzmechtigh befalendes.
Hastigt af Kaskis then 2 januarii anno etc. 98. Gud förlhäne oss alle eett
roligid och lyckosampt nytt åhr etc.
Claus Flemingh.
Hels her Christer Claeson och Jacop Claeson med min tienst och att the
wele beslutha med rijkzens stender thet nödtorftigt är, Gud till ähre, k. M.
och fäderneslandedh till gagn och gode, och lathe oss fattige finske i tijdh
förnime, huar opå thet utgår, och icke seden med truf och wåldh trengie
oss någre handlinger opå etc. Vale.
Den 30 december tillskriver Arvid Eriksson de i Sverige fångna finska
herrarna Bertil Ivarsson (Grön) till Järpilä, Hans Eriksson till Brinkala,
Benkt Söfringsson (Juusten) till Olsböle och Anders Larsson till Botila ett
tröstebrev, i vilket han bl. a. säger sig tro, att »h. f. N. later eder niute
Sueriges lagh och ett lideligit fengelse; der h. f. N. hafuer eder något tiltale,
k[an] ded wäl lagligen skee för owälde domare, när Gudh foger h. k. M. in udi
sit arfrijlee igen, der med h:te k. M. oss udi sit konung, bref försäkrat hafuer,
huilket mig i thesse dagar är tilhanda kommfet], der af jag eder her hos en copie
tilsender; warde I deraf förnimmende, at h. k. M. sine trogne undersåter icke
förgätidt hafuer.» Orig. bland »Handlingar ang. förhållandena i Finland 1593—
1599» i Riksarkivet. Det kungliga brev, Arvid Eriksson här nämner, torde
vara Sigismunds öppna brev av den 30 september (eller 5 oktober) (n. st.)1).
*) Se nedan n:o 146. — Arvid Eriksson underrättar Claes Fleming den 17 dec. från
Näs gård, »att Jören Boijes tienare är kommen till migh medh h. k. M:tz någre bref».
Gottlundska kopieboken (s. 158) i Finlands statsarkiv.
3 o6
1597
Förhandlingar med rådsherrarna
1597 dec.—1598 jan.
Sedan hertig Karl i mitten av december utskrivit nya landsortsmöten,
lät han återigen instämma rådsherrarna till Stockholm.
117 Hertig Karl instämmer riksråden Gustav Banér och Ture Bielke till
ett möte trettondagstid i Stockholm. Stockholm 1597 den 22
december.
K. Sigismunds svenska registratur 1597—1600, fol. 23 v.—25 v.
Jämfört med en av annan hand kollationerad, dålig (efter konceptet
tagen?) kopia [här sign. R] i hertig Karls registratur 1597, P. II, fol.
259 v-—262 r. under rubriken: »Swar opå her Gustaf Baner och her
Ture Bielkes schrifwelse till h. f. N., dateret Fårsse then 21 novem-
bris. Af Stocholm then 21 decembris åhr etc. 1597» samt med en
avskrift [här sign. B] tillsammans med de under n:r 95, 96 och 98
avtryckta handlingarna bland »Samtida avskriftssamlingar ang.
händelserna 1594—98» i Riksarkivet under rubrik: »Copie af f. N.,
hertigh Carls, swar och beskyllningzbref till r[ijkzen]s rådh, i huilcliit
de på nytt med hoot kallas till Ståckholm att ware der till helige
tre konge tidh tillstädes, och bekomme först brefuedt samme dagh
the i Ståckholm ware skulle, huilchidt blef dem öfwerantwardet
med ehn h. f. N:s ehnspänner, Herman Preell benembdt». Brevet
är i utdrag tryckt (i början efter R, sedan — större delen —
efter B) av Bergman i Historiskt bibliotek 2, s. 330 f.
Carli etc. etc. Wij hafwe bekommit eder schrifwelse, her Gustaf Banner
och Thuro Bielke, dateret Fårssa then 21. nouembris, till3 swar3 opå then
stempning, som wij här ifrå Stockholm den 8 dag i samme månedt till* eder*
lothe uthgå, thermed I nu som till förende afwijse oss med een hoop
tråtzige och spåtske ordh och endeles lothe eder3 markie/ att I för¬
undre, ded wij skole hafwe* någre wijdere insagor och beswäringer
emot eder, alldenstund I hafwe eder så uthtryckeligen och fullkom¬
ligen på Arboga beslut förklaret, som I ded någensin hafwe gore
kunnet, och eder aldeles stille och roligen förhollit med myked annet
fåfengt swadz, som samme eder schrifwelse inneholler. Der opå I till
swar måge weethe, att endoch I holle eder för the wijseste och klokeste
i rijked3 och achte ingend ware eder lijke med wijsheet och förstånd,
såsom och egenum edre oförskämde ordh på åthskillelige tider weled
förringe thet förstånd, som Gudh oss gifwit hafwer, så tacke wij
doch Hans Guddomelige Maij:t, som oss ögonen hafwer förlänt och ähn
här till dagz widh macht hollit, såsom och wäre s. kere föräldres® höge*
omwårdnet,* som oss så widt hafwe latid lähre* och* optuchte, att wij
kunne läse för oss, så3 att ehuru kloke I wele synes ware, så skole I oss
doch icke öfuerthale, att swart ähr hwitt, och att I hafwe schrifuit ded,
1597
307
som aldrigh udi eder schrifwelse till thed ringste ordh warder författed.
Och begäre wij att wette, när och udi hwilked breef I någen sinn hafwe
eder i så måtte förklaredt, att I achte Arboga herredagh och ded beslut, som
der giordt och opretted blef, för lagligit, och att I der öfwer som [ährlige]*
swenske män holle wele, heller hwad skälige insagor I kunne der emot hafwe,
att dermed skall någet’ handlet eller' giordt ware*, som med Söderköpingz
och andre föregångne handlinger icke öfwereens kommer. Icke ähr heller ded
Arboga beslut lijkmätigt, att söndre sigh ifrå oss och andre* rijkzens sten¬
der och icke till ded ringeste låthe sigh' om h*. k. M:ts, w.* e.* k.* h.* b:rs,*
hemreese och den legation, som till h. k. M. bewilliged war att schulle
[o: skole]"1 med ded förste åstad sendes, der till någre af rijkzens rådh
skulle blifwe brukede, så och andre rijkzens saaker wårde, ähn sider-
mhere, som Söderköpingz och Arboga beslut och the åthskillige förschrif-
ninger, som I oss gifuit hafwe, innehålle, oss* någet bijstånd gore. Icke
kommer thed och med Arboga beslut öfwereens att lathe gifwe sigh sär¬
deles och synnerlige fullmachter opå regeringen" här i rijked, oss och meenige
rijkzens stender owetterligen, och doch aldrigh0 lated sådene fulmachter
besee, om the hafwe warit Söderköpingz och Arboga beslut lijkmätige
och rijkzens stender dräglige, uthen beskyllt och ahngifuit oss hoos [h.]*’
k. M., att wij eder till meen och hinder wore, att I sådenne fullmachter icke
kunne efterkomme, och sluthe oss aldelis ifrå samme regering, huilken
I doch så wäl som alle andre rijkzens stender såsom den nemste på ålder
och åhrs wegne för rijkzens föreståndere anammedt och bewilliged hafwe,
såsom och låfwet, att I oss all hörsamheet och lydne, wälwillig tienst och
wyrdningh bewijse wille.
Så kan thed och3 icke hetes med Arboga beslut öfwereenskomma och
sigh stille och rooligen® förholle att omgåå med skadeligeochfharligestemp-
linger, opägge k. M. egenum budh och breef till misshagh och widhlöftigheef
emot oss, såsom skedde medh ded breef, som I samptlige ifrå Broo then 24
februariis schrefwe h. k. M. till, derudinnen I eder högeligen beklage,' att
wij hafwe trachted eder efter lijf, ähre och wälfärdh, och fördenskull kom¬
met h. k. M.“ att gifwe eder ett sådent förswarelsebreef, dess lijke aldrig till-
förende® ähr hört eller seedt, och må snarere kalles ett wåldzbreef ähn för¬
swarelsebreef, alldenstundh h. k. M. gifwer eder förlåf, fiendtligen oss [att]3
ahngripe och eder till bijstånd opfordre? krigzfolk, borgare och bönder emot
oss, der wår saak [doch]* aldrigh till lagha förhör kommen ähr, eller wij
någen sin mot1' gore wår rettmätige och sanfärdige undskyllen, om eliest
h. k. M., I eller någen annen kunne hafwe oss någet tillthale, der till wij
oss doch3 altid budit hafwe, och ähnnu biude. Icke stemmer3 heller thed
med Arboga beslut öfwereens, och höfwes the personer wäl, som wele0
sigh stille och roligen förholle, att udi gestebodh och kalaas försmedeligen
och otilbörligen thale om oss och wele3 sänke såll på oss, efter som bewijses
kan, att I i fiordh hafwe förhender haft, så och försittie wäre laga kallelse
breef och stempninger, och doch likwel, såsom I nu udi denne eder schrif¬
welse gore (wij wele nu inted thale, hwadh som eliest är allt förmykedt
308
1597
och uthen försyn skeedt), beskylle oss, att wij wele trängie och twinge33
eder till att inlathe eder i den handel, som I inted kunne uthföre, och till
stoor3*’ olägenheet ländhe kan, såsom och är emot den hörsamheet och
lydne, ther med I4 h. k. M. förplichtede åhre, med månge andhre beskyll-
inger, som samme edert breef ihnnehåller, ded som doch aldrigh skall
bewijses, hwilked I hafwe skrifwit, efter3 som I åhre männen33 till.
Och alldenstundh här af nogh är till att see, att I eder ähnnu4 her
till opå samme herredag och des beslut icke nogsampt förklaredt haf¬
we eder [o: eller]” stille och roligen förhollit,31* så frampt för myken wijsheet
icke alldeles ögonen på eder förblinded31* hafwer,31< så förundrer oss, att
I icke någen försyn drage oppenbarligen skrifwe, ded som doch ingen san¬
ning ähr33, ded I eder4 någre reeser på samme beslut uttryckeligen hafwe
förklaredt, och tillägge oss thed oförstånd och wijthesmåhl, att wij icke
edert breef nogsampt skulle hafwe öfwersee latid,3/ och oförskylt emot
eder wijdere insagor och beswäringer hafwe. Hwarföre meden och4 udi sam¬
me beslut inted annet ähr begrijped och författed, ähn ded, som medh
Söderköpingz och andre låflige handlinger3* öfwereens kommer, och wij nu
oppenbarligen see och förnimme, att I medh eder påbegynte orettrådige34
och otilbörlige handel icke wele afstå uthen mehre [o: mene]”, att efter
I någre punter[!] udi samme beslut styckewijs och ofulkommeligen hafwe
ahnrört, så skole wij icke ded förstået [o: förstånd]” hafwe, att wij icke4
skole [o: skulle]” kunne see, hwad I udi sinnet hafwe, och eder illistige och
ofullkomlige förklaring merkie, derföre så wele wij oss nu inted medh
fagre ordh lenger oppehålle läte, eller, som the3 pläge seije, med någen
haräfoth stryke, uthen så frampt I icke tillstedes komme innen den
tid, som wår förre stemning innehåller, nemligen4 om helige tree konige
tidh nu nestkommendes, och lathe förstå, hwadh skällige foghe och3 orsaak
I hafwe till ded obestånd, I eder företaged hafwe, och the månge beskyl-
linger, som I om oss hafwe både mundtligen, så och egenum31 bref och
budh, både innen och uthenlandz uthspritt och sware oss till thet wij34
hafwe eder lagligen att4 tillthale, thet wij och eder i lijke måtte efter til-
börligheeten gore wele, då wele wij oss widh föregångne [beslutne]*’ hand¬
linger fast och stadigt hålle och den macht och rnyndigheet i saken bruke,
som Sweriges lagh, Söderköpingz och Arboga beslut oss gifwit hafwe, der
till I eder wist3* och fast måge förlathe. Ty thet I någre gånger hafwe
ahnwendt [o: inwändt]”1 och föregifuit, att när [h.]*1 k. M. kommer hijt i sitt
arfkonge rijke igen,4 ded wij önske med ded förste och i een lycksam stundh
skee måtte, och I synes åstunde, doch med sielfwe werked fast anners uth-
wijse, då wele wij [o: I]” inted undrage eder att sware dem, som eder någed
kunne hafwe att tillthale, så endoch wij wel kunne lijde, att samme saak
måtte komme för alle opartijske domare i hele wärlden, hwar dette [rijkes]3”
urminnes rettigheet och wår s. her faders testamente dermed icke blifwer30
förringed och förkränkt; doch likwel kunne wij inted3*’ weethe, på hwadh
tidh I sådene preuilegier bekommit hafwe, ty udi Sweriges lagh, deropå
h. k. M. sworet hafwer den widh macht att hålle, så och Söderköpingz
1597
309
beslut och'"' eder adelige preuilegier warder fast annorlunde derom för¬
mält, nemligen att alle saaker skole först för häredz-, seden laghmansting35
och seden3* in för konungen eller den hans doom hafwer, ransaked[e]3M
blifwe, och om någen adelsman hafwer förseedt sigh, thå skall han af tolf
eller tiugufyre3” af adel blifwe dömd, och större preuilegier wethe3* wij
icke, att Iay kunne räkne eder till ähn een adelsman, endoch I ded gerne
hade; dertill medh så måste och h. k. M. så wel som wij sielfwe efter wår
s. her faders (christelig och höglåftig i åminnelses) testamente, huar någen
split och oenigheet sigh emillen thet konunglige och furstelige huset till-
droge, med rijkzens stenders doom benöije lathe. Och wore mången
ehrlig man förnär her i rijked, hwar han för den skulle achted och hollén
blifwe, som rettwijsligen här om icke döme kunne, så måge I och ded
weethe, att wij, meden h. k. M. uthrijkes ähr, icke mehre rettlöse ware wele
ähn den tidh, h. k. M. här tillstedes ähr, uthen32 h. k. M. så närwarendes
som frånwarendes måste lagh och rett i landed pläges och widh macht
holles,43 eliest skulle regemented icke länge kunne3 bestå och een4 säl-
sam regering i landed opkomme, till hwilken I tillewentyrs, såsom edre
handlinger uthwijse, mhere lust hafwe kunne, ähn till godh polida?, lagh
och rett wijse.
Hwadh och ded tilkommer, att I förmane oss, ded wij för edre ringe
personer skull icke wele udi denne dyre och hårde tidh bemödhe rijkzens
stender tilsammen eller h. k. M. till mere misshagh förorsaake uthen heller
oss44 derom beflite, att hwadh missförstånd, som ded konunglige och
furstlige huset emillen wore opkommit, måtte egenum wenlig under¬
handling warde afskaffet och all godh tillförsicht i staden igen opretted,
så borde eder, alldenstundh I wele synes såden omwårdnet för edert fä¬
dernesland och dess4” inbyggiere och serdeles för oss,4 den I troligen och
wel meent hafwe, drage, icke med edher4 halsst errighet och opblåsne
oförnunftige höghfärdh gifwe orsak till sådene sammenkallelse. Dy der
I hadhe widh ordh, breef och segel blefwet och öfwer hwadh, som besluted
hadhe warit, som ehrlige män hollit, då hade hwarken i fiordh eller i åhr
giordz behof att bemödhe rijkzens stender tilsammen, och den oordning,
söndring och obestånd i alle landzender i rijked funnetz, som nu een
tidh lång warit hafwer och ähn icke alldeles41* stillet ähr. Der till med
om någet missförstånd emillen h. k. M. och oss opkommit ähr, ded wij
doch icke wele förhoppes och förmodhe lätteligen kan blifwe stillet och af-
handlet, då wethe wij ingen annen tacke och beskylle derföre uthen eder
och andre orolige personer, af hwilke een part samme spel nu udi trij
[o: 30]” åhr hafwe drifuit, endoch the nu icke alle lefwe, der om wår s.
her broder eder ett synnerligit wittnesbördh hafwer gifuit, hwilkens eedh-
sworne trogne män I hafwe warit, efter som ded öpne breef, som för
någre åhr4” af trycket uthgick1), noghsampt uthwijser, ded I och4 gerne
hade welet sticke under stool. Men edre handlinger åhre så widt i dagz-
liuset komne, att der I ähnnu ett endtskyllingzbreef af h. k. M. nu rege-
l) Johan Ilis öppna brev av 9 juli 1591. Rudbeck, Skrifter n:o 666.
3io
1597
rendes bekomme, så hielper thed eder ändå6 inted, och derföre ähr intet
wissere, ähn att I ähnnu6/ så wel som altid tillförenne then kong:e och
furstlige familie emillen oenigheet och osämie egenum eder osanfärdige
ahngifwende och illistigheet åstadkommit hafwe. Men wij försee oss
wisserligen till Gudh och h. k. M., att* såsom the, som sigh emillen barken
och trädt läggie, pläge gemenligen blifwe klämde och the, sorn" altid
konglige och furstlige personer emillen oenigheet och osämie uppehälle,
förnemligen så när blodzförwanter,6* deres tilbörlige löhn6* på endelychtene
bekomme, altså och I för den troheet, som" I edre naturlige herrer beuist
hafwe, redeligen skole blifwe lönthe, och bordhe eder, om I eliest någet
samweeth hadhe, blyes widh, när I der opå tanke/1 att I eder så otak-
samme emoth thenne66 konglige familia befinne lathe, af huilken I doch
och eder föräldrer mäst allt thet gode, 1 äghe, bekommit hafwe och till
stoore herrer giorde ähre, iche uthen deres märkelige skadhe6 och6 af-
saknet, men wij förnimme nu ded6 ware sant, som säiges66 pläges, den,
som een gång hafwer bittidt hufw[u]dh[et]6m af skammen, han må seden
fhare fort. Hwarföre och wij6" medh yttermeehre förmaning wele her-
efter hafwe fördragh och andre medel i saken bruke, ded wij eder till swar
på eder schrifwelse icke hafwe welet förholle. Af Stockholm then 22
decembris anno etc. 97.*“
[CAROLUS]6/>
Opschriften"
Till her Gustaf Baner, ridder till Diurssholm och her Thuro Bielke till
Fårsa etc.
a) Saknas B. b) Saknas R. c) B. bemärkie. d) i rijked saknas R. Det följande och
achte . .. fullmachter opå regeringen är överhoppat i R., där stycket utan något beriktigande
följer på det i den rätta texten närmast efterföljande här i rijked, oss ... icke kunne efter-
komme. f) R. inge. g) R. föräldrer. h) Tillagt efter R, B. i) Följer R. sådant, j) B. och. k)
Saknas R, B. /) Följer B. warde, tn) Rättat efter B. n) Följer R. (med ny rad överst å
fol. 260 v.) och sluthe oss aldeles ifra etc. i stället för den riktiga textens, her i rijket oss och me¬
nige etc. Jfr not d). o) Följer B. hafuer. p) Tillagt efter R, B. q) R. troligen, r) R. twilaftigheet.
s) Datum saknas i R. som har then n. (efter brevkonceptet?). /) R. hemligen beklagadhe
u) Följer R, B. till. v) Rättat efter R, B. w) R. tillförendhe aldrigh. x) Tillagt efter R. y)
B. att fordre. z) Tillagt efter R. ä) R. måtte, ä) R. kommer, ö) Följer R. hos. aa) R.
twinge och trenge. ab) R. större, ac) efter. . . männen saknas R., där i st. står med annan
hand över raden. oss. ad) Lakun i R. ae) R. (ther) . . . ähr medh. af) B. öfuerläsit.
ag) Följer 'B.icke. ah) B. orättrådigheet. ai) R. med. ak) Följer R. kunne, al) R. stadigt,
an) Tillagt efter R. ao) R, B. blefwe. ap) R, B. icke. ar) Följer R. i. as) R. lag-
mansdom. at) R, B. sä. au) Rättat efter R., B. ransake. av) R, B. fyre och tiugu. ax) R.
lenke, ay) R, B. att 1 icke. az) Följer R. (tillskrivet över raden m. a. h.) af. ba) R. plägat
och wid macht hollén wardhe. bb) R, B. oss heller, bc) Följer B. trogne, bd) R. aldeles icke.
be) Följer R, B. sedhan. bf) R. nu. bg) Följer R. få. bh) Det följande t. o. m. blifwe lönthe
saknas i R. bi) R, B. tenchte. bk) R. then. bl) R, B. sägie. bm) Rättat efter B.; R.
hufwudt. bn) R, B. wij och. bo) R. Datum ut supra, bp) Tillagt efter B.
Vi känna ej, om något motsvarande brev utgått till herr Hogenskild
Bielke, vilket knappast var att vänta av dennes svar. Däremot besvarades
Claes Bielkes ursäkt, som avlåtits senare än de andra rådsherrarnas svar.
1598
Hertig Karl till Claes Bielke om dennes svar på instämningen till 118
ett möte i Stockholm trettondagstiden. Stockholm 1598 den 16
januari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 26 v.—28 r. under rubri¬
ken: »Swar opå Claes Bielkes skrifuelse. Af Stocholm den 16
januarii åhr 98». Brevet är delvis koncipierat efter n:o 117.
Wij hafue bekommedt, her Claes Bielke, idher skrifuelse, dateret
Wijck then 3 decembris, til suar opå then stempning, som wij her ifrå
Stocholm then 8 nouembris till idher och the andra idhre medbroder af
rådet lathe uthgå, ther medh I gifue tilkenne, att I icke uthan hiertens
bekymber och emoth förhopningh förnimme, att wij ännu skole hafue
stoor ogunst och mishagh till idher, och att I för idher person icke äre
tilsinnes att gåå medh oss till rette uthan, ther oss så tecktes, att I skulle
begifue idher till oss, då weele I wår nådige wilie efterkomme, så och ther
hos begäre, att wij wele idher för ehn gunstigh furste [wara], Opå hwilket
alt wij idher till swar icke weele förhalle, att såsom wij till idher och idhre
medbroder ingen onåde aldrigh hafue fattedt uthan, the[r] I sanningen
weele bekenne, meere gunst och nåde bewist, ähn som I och idhre med¬
broder af oss och thenne konunglige familie medh rette hafue förtient,
så är thet icke heller nu skeedt, uthan huadh wij hafue giort, hwilkedt doch
i sigh sielft rettwist är och emoth thet store förtreet, håen och spået,
som oss beuist är, ringe till att rechne, ther till hafue I och idhre medbro¬
der oss förorsakedt, så frampt wij hafue weeledt wår furstelige ähre och gode
nampn försuaredt och oförkränkt behalle, hwilket wij ädlere och dyrere
än alt, thet wij uthi thenne weridén eige, achte och skatte, och i så måthe
icke kasta någen onåde på idher eller idhre medbroder uthan haft medh
sielfue saken att bestelle. Ty medan I och idhre medbroder hafue aldeeles
syndrat idher ifrå oss och rikzens ständer och lagdt idher op emoth Ar-
boge besluth, såsom och ifrå andre loflige handlinger och oprettede före¬
ninger samsatt [!] och afträtt och oss bade hoos een och ann en beskylt, att
wij hafue tilfogedt idher stor öfuerwoldh och orett, synnerligen uthi thet
bref, som I samptligen ifrå Broo schrifuedt k. M., w. e. k. h. b., till, ther
uthinnan I oss osanferdeligen ahngifuedt hafue, att wij hafue trachtet
idher efter lif, äre och wälferdh, ther af h. k. M. är förorsakedt worden att
gifue idher ett sådant förswarelse bref, deslikest tilförende aldrigh än [o: är]
seet eller hört, och må snarere kalles eet wålzbref än förswarelsebref, alden-
stundh h. k. M. gifuer idher lof fiendtligen oss att ahngripe och idher till
bistandh opfordrer krigzfolk, borgare och bönder emoth oss, ther wår
saak doch aldrigh till laga förhör kommen är, eller wij någensin mått
gore wår rettmätige och sanferdige undskyllen, om eliest h. k. M., I eller
någen annen kunne hafue oss någedt tiltaele, ther till wij oss doch altidh
budit hafue och än biude. Therföre, huar thet är sant, som I om oss uth-
sprijdt hafue, hwilket doch medh Gudz hielp i all euigheet aldrigh be-
312
1598
wisas skall, och idhre handlinger laglige och berömlige, då äre wij icke wärde,
att wij skole bäre någedt erligit furst enampn, och [hafue the?] som otrogne
och orettrådige män handledt, som till Arboge besluth hafue samptyckt
och medh oss i regementet enige waredt, hwilken fieder wij icke tenkie till
att sticke uthi wår haatt, huadh the andre weele gore, thet [är?] oss owitter-
ligen, och förtenskuldh most stempne idher till lagligit förhöör in för rikzens
ständer, på thet wår oskyldigheet måtte allom oppenbar och kunnigh
warde. Och ändoch I uthi idher schrifuelse så wel som idhre medbroder
uthi theris förmälle, att I hafue nogsampt idher opå Arboge besluuth
förklaredt, så uthwise doch sielfue handlingeme fast annorlunde, ty I
wette wäl sielfue, att I och idhre medbroder aldrigh uthi någen idher
skrifuelse i så mathe hafue förklaredt, att I achte Arboge herredagh och
thet besluth, som ther blef giort och oprettet blef, för lagligit, och
att I theruthöfuer som erlige swenske män weele halle eller lathet oss
förstå, huarföre I ther till icke samptycke kunne och ther med wore handlet
emoth Suderköpingz besluth och andre föregångne handlinger. Ther till
medh, så är thet icke Suderköpingz och Arboge besluth likmätigt att
syndre sigh ifrå oss och rikzens ständer och icke lathe sigh till thet ringeste
om rikzens saker wårda eller oss någedt bistandh i regementhet gore, icke
är heller thet Suderköpingz och Arboge besluth likmätigt att latha gifue
sigh synnerlighen och serdeeles fulmachter opå regeringen her i rikedt,
oss och menige rikzens ständer owetterligen, och doch aldrigh lathet så-
danne fulmachter sehe, om the hade warith Suderkiöpingz och Arboge
besluth likmetige och rikzens ständer drägelige, uthan beskylt och anh-
gifuedt oss hoos k. M., att wij hafue waridt ider till meen och hinder, att
I sådanne fulmachter icke hafue kunnedt efterkomme, såsom och igönom
annen ider osanferdige ahngifuende opwecht h. k. M. till myckedt misliagh
emoth oss och mykin widlöftigheet nu som för then konnunglige och furste-
lige familie emellan åstadkommedt. Sådant och annedt meere, som nu
wore för logndt[!] opreppe och medh tiden kan komme i dagzliuset, synes
oss icke höfuas the personer, som weele heethes halle öfuer Suderköpingz
och Arboge besluth och andre föregångne handlinger. Huarföre måge I
inthet förundre, att wij uthi wår stempningh hafue skrefuedt, att I än her
till på Arboge besluth ider icke nogsampt hafue förklaret, och förtenskuldh
lathet idher kalle in för rikzens ständer att stå oss både her om och huadh
annadt, som wij kunne lagligen hafue idher att tiltaele, til swars. Men
efter I för idher person icke wele inlathe idher uthi någen rettgångh medh
oss uthan heller begifue idher till oss, så måge I theruthinnan gore, huadh
idher synes för idher sielfue säkresth och tryggest ware. Och såsom wij
icke hafue någensin förwägradh idher eller någen annen att komme till oss,
så gore wij thet icke heller ännu. Doch måge I ware förtenchte antingen
sware oss in för rikzens stender om thet, wij kunne hafue idher och idhre
medbroder lagligen att tiltaele, eller och afbedie thet, som I idher emoth
oss hafue förseedt, och gore wår rettmetige undskyllen emoth the månge
och grofue beskylninger, som I och idhre medbroder hafue oss osanferde-
1598
3i3
ligen och oförskylt tillagdt, så och medh rikzens stender eder föreene uthi
thet, som besluthit är k. M. och rikedt till gangn och gode. Dy huar thet
icke skeer, då måge I wette, att wij oss fast och stadigt widh besluthne af-
handlinger hålle weele och then macht och myndigheet i saken bruke, som
Swerigis lagh, Suderköpingz och Arboge beslut gifuedt hafuer, ther till
I och idhre stalbröder måge eder fulle och faste förlathe, hwilket wij till
suar opå idher skrifuelse icke hafue weeledt förhalle. Datum ut supra.
Även av Karl Gustavsson har hertigen vid denna tid fordrat en förkla¬
ring. Därpå gav herr Karl ett undvikande svar. Jfr n:o 141.
Gustav Banérs och Ture Bielkes svar på hertig Karls skrivelse 119
av den 22 december 1597. Forsa 1598 den 19 januari.1)
Avskrift (tillsammans med kopior [här ovan samtliga sign. B]
av n:r 95, 96, 98 och 117) i »Samtida avskriftssamlingar ang.
händelser 1594—1598» i Riksarkivet under rubriken: »Copie af
richzens rådz senermhere swar på h. f. N:s heftige beskyllningz
och undsäijelses bref, i huilchit the nöd trängde deres rättmätige
uhrsecht och sannfärdige undskyllen h. f. N. ödmiukeligen för-
sthå låthe, såsom och för huadh ohrsaker skull the till Arbogha
och Ståckholms afhandlinger icke hafue kunnedt bewilge och
gifue deres sambtycke, förmanendes h. f. N. på nytt att wele
besinne, till huad utgång desse handlinger i längden lände wele
med ehn lithen påminnelse der hoos och bön, att h. f. N. will
ähnnu tänke till andre medel, som till een godh tillförsicht thet
kong:e och fursthlighe hus emellen tienligere ware kunne, och att
fäderneslandet der igenom måtte komme till ehn bätter rhoo,
lijse och stadge igen, ähn det nu (Gudh bättredt) uthi stadt ähr»,
jämförd med en sen, av annan hand rättad avskrift [här sign. A] i
Skoklostersamlingen, Miscellanea T. 13, fol. 273—280. Båda
texterna synas återgå på rådsherrarnas koncept, varvid märkes,
att en av H. Bielkes rättelser beaktats i huvudtexten (jfr nedan
s. 324 och not k). Tryckt i utdrag (efter A) av Bergman i
Historiskt Bibhotek 2, s. 331 f.
Högborne fursthe etc. etc. etc.* E. f. N:s schrifuelse, dateredt Ståck¬
holm then 22 decembris, är oss helge tre konunge afthon med e. f. N:s
ehnspänner, Herman Preell, til hände kommen, och förnimme der af, dågh
icke uthan störsthe bekymmer, e. f. N. wårt seneste swar för dette icke
ahnners ähn för itt beskyllningzbref uptagidt, och att wij e. f. N:s
förstånd wele förringe och med en hop spåttske och tråtzige ordh
afwise, efter som widere e. f. N:s bref der om förmeller. Så efter sådanne
wäre bref, huilchidt wij till wår sannferdige uhrsecht schrifuidt, icke
ahnnerlunde blifuer uptagidt,1 faller oss fast tuncht och beswärligidt på
samme e. f. N:s skrifuelse att suare. Icke dess minder, mäden der uthi
x) Att döma av Hogenskild Bielkes brev av 23 januari 1598 till Ture Bielke (se nedan
s.324 f. ) synes denna skrivelse ej hava avgått före sistnämnda tidpunkt utan senare. Det är
ovisst, om den kommit hertigen till handa, då han och ständerna i slutet av månaden från
Uppsala utsände en beskickning till rådsherrarna i Östergötland.
Riksdagsakter. 1V.
21
314
1598
mykidt finnes sompt af misstanker* och een deel eliesth, som wårt gode
nampn och rychte ahngähr, för huilchit* wij emellen Gudh och wårt sam-
weet wethe oss oskyldige och frije, så kunne wij nödträngde icke gore
mindre ähn wår sannferdighe undtskyllen oss till uhrsecht, dågh0 androm
uthan wijthe, her med e. f. N. ödmiukeligen tillsände, tienstligen bediendes,
att thet icke ahnnerlunde mhå blifue uptagidt heller uttydt, ähn wij them
för”1 wåre höghe tarf utskrifuidt och meent hafuee.
Och såssom till thet förste förmelles, att wij e. f. N:s förstånd skole
wele förringe och oss i den staden stor wijsdom wele tilläghne och allene
wele synes kloke ware, så ware thet oss långt ifrån, att wij oss then
oförskämbde dristigheet skole wele tilltaghe, ty endågh wij af förstånd
bekenne oss ringe ware, dågh lichuel” så mykidt kunne besinne, att
såssom sådant slätt inthet höfues, att man e. f. N. med spåtske och
tråtzige ord skole afwijse, så hafue wij icke heller, thet wij wethe,
skrifuidt på det sättedt, att wij skole0 förmodhe thet i en sådanne
mening skulle blifue uptagidt; wethe och wäl, att der med inthet gått
kunde uträttes; förmode fördenskull, såssom och tiensthligen’8 bedie, der¬
före att ware för°uhrsechtede.
Der nesth nambngifuer e. f. N. och begärer wethe, uthi huilchit wårt
bref wij hafue schrifuidt och oss så förklaredt, att wij Arbogha besluth all¬
deles gille och der öfuer hålle wele. Så bekenne wij wäl thet, att i inthet
there wårt bref the ordh finnes, uthan att wij oss så widt, som oss bordt
och wij kunnedt, der upå förklaredt. Men hwadh insager wij emoth för:te
Arboga besluth hafue kunne,® så kommer e. f. N. sig nådig:tr ihugh, att
såssom wij strax i begynnelsen, den tidh i Ståckholm om Arbogha kallelse®
thaledt blef, der emoth af ehn trogen wälmening, och särdeles efter k. M:tz,
w. n:te h:s och k:z, alfwarlige förbudz bref ther emellan kommen wahr,
troligen" rådde, på thet det icke skulle hethes, der® den® för" sigh* ginge®,
[wara]0 h. k. M. till tråtzigheet skedt, huilchidt lätteligen thet kong(elig)e
och furstlige hus emellan® till widhlyftigheet, som'* thå allerede (tywärr)
synthes® yppes, lände kunne, alt så hafue wij icke heller sedhen oss widere
der med kunnedt inlåthe, ahnseendes, att wij w. n:te k. och h. efter wår
edz lydelse i alle laghlige påbudh mhere hörsamheet och lydhne plichtige
åhre* ähn någen ahnnen, och förthenskuld mykidt betänkligidt och wåde-
ligidt för oss, som i thet kalledt stadde, ahnnerlunde till att gore.
Ther [o: Thet]8 wij och emoth Suderköpungz besluth skulle hafue ifrån
e. f. N. och menige richzens ständer oss afsöndredt, thet wethe wij oss inge-
lunde hafue giort, uthan seden e. f. N. emoth alles wåre samptlige? rådh,
troghne förmhaningh och betenkende upskref icke een uthan flere reser
regeringen, der upå och h. k. M. sigh till sidztenne förklarede, och e. f.
N. den och sedan yttermhere uppenbarligen i Ståckholm sig® afsade, thet
wij dågh gärne hade seedt hade blifuidt tilbake, der® till® medh® så blef®
och wårt betenkende om° den finske resen® uthaf e. f. N. till misshagh,
thet wij icke hade förhåppes uthan efter föreningens uttryckelige lydelse
förmeent oss frijtt ware, så® häftigt4 uptagidt, så att® ehuadh rättmätige
1598
3i5
skääl all widhlyftigheet och oroo till att undwijke wij inwände, så blefue
de dågh med alle af e. f. N. förskuthne.
Derföre® gifue e. f. N. wij0 tienstligen® sielf såssom en höghwijs och
förståndigh herre rättmätigt till att öfwerwäge och besinne, huru oss kunde
sthå tillgörendes att widere inlåthe i the handlinger, som till allsomstörste
widhlyftigheet efter® wårt® förstånd® synthes® wele lände. Och worewij för
wåre personer då icke allenest widh den meningen uthan mästh alt rich¬
zens rådh, som der tillstädes wore, endågh wij nu allenest beskylles och
tages derföre, thet oss icke lithet förundrer, eij heller mhere ähn andre wethe
oss hafue gifuidt ohrsach till.®®
Om legationen till Pålenn wethe wij oss icke ehn uthan flere reser
swaredt och så förklaredt, att wij icke wethe någedt widere der om till
att nampngifue, ty att tilbörligen kalle och fordre w. n:te®° k. och h. hijt
heem till sitt arfkonunge rike igen,® thet hafuer legedt oss så mykidt på
sinnedt, som någen ehrligh suensk mahn, såssom och ähnnu af hiertedt
önske, att h. k. M:tz heemrese med thet försthe och i een lycksaligh stundh
fädernesrikedt till tryggheet och dess troghne inbyggere till wälferdt
ske mhå.
Så warder oss och förekastedt, att wij åtskillige fullmachter®0 på
regeringen här i rijkedt boos®4 k. M. skole hafue utbracht. Så kunne wij
wäl med sielfue sanningen betyghe, att wij den aldrigh hafue åtrådt,
mykidt minder omskrifuidt®0 heller någhen sinn begäredt, eij heller haft
i sinnedt fram för e. f. N., den wij all tilbörligh ödmiuch tiensth altidh
gäme bewijse,®* att trängie oss till ett sådant högt kall, med huilchidt
dågh altidh®* en stor wedermödhe och sedhan [o: sällan]0 någedt annedt,
oansedt huru trolighen®* man thet®* mhener, ähn otack är®’ till®’ att för-
wänthe etc.®*
Wij neke och inthet®* der till, att wij oss emot e. f. N. på thet settedt,
e. f. N. nampngifuer, förskrifuidt hafue, huilchit wij icke heller wethe oss,
så länge förehningen på bägge sider blef widh macht hållen, hafue öfuer-
trädt. Men så will och e. f. N. der hos ihughkomme, att i samme förskrif-
ningh uthi bochstafwen uttryckeligen ibland andre förordh förmelles:
(dågh oss förbehållen den®”* hörsamheet och lydne, som wij w. n:te K.®” i
alle werdzlige laghe påbudh®0 efter wår edz lydelse med förplichtede ähre).
Hafue nu befallningerne waridt åtskillige och, som nu skedt ähr, den ehne
twärt emoth den andre1”8, så will e. f. N. nådeligen widh sigh sielf öfuer-
wäghe, huem wij större hörsamheet äre plichtige och nu fördenschull®5
desthe mindre, om wij icke i alt och särdelis i dätte fall kunnidt bewise e.
f. N. sådanne hörsamheet, som oss är blifwin ahnmodet, med rätte kunne
beskylles®*. Men af halzstharrigheet och opblåsen oförnuftigh höghfärd,
som oss tillägges, är dedt sannerligen för Gud inthet skeedt uthan för the
för:ne®s ursaker skuld, hwilke wij för laghlighe hålle, som sagdt äre etc.
Och®* tyckis oss n. F. inthet tryggere för oss att wara, än thät wij efter-
fölie thet, som skriften säger, nemblighen att wij gifue Gudi, thet Gudi
böör, och konungen, thet honom böhr, ther wij oss nästh Gudz hielp efter
3i6
1598
rätta wele. Ty hvvad wår christ hellghe frije religion efter den Ausburgische
confession, Vpsale concilio och dess besluthz lydelse, på hwilken och w.
n:t k. och h. sielf sworidt, tilkommer, så hafue wij aldrigh der ifrån weket,
eij heller någonsin gore wele, uthan der wedh som erhlige män in till wår
dödzsthund blifue, så att wij med dens Alzitiges nådige tillhielp itt fritt
samwethe in för Gudh i den måtthon hafue wele. Men i wärdzlige lage
förbudh, thet [!] kunne wij inthet gå ifrån then tilbörlighe hörsamheet och
lydno, som wij, efter som sagdt ähr, w. n:t k. och h. efter lagen och wår eedz
lydelse med förplichtede ähre. Ther emodt bedie wij e. f. N. oss ingen
tingh will ahnmode, ty wij inthet kunne, som oss eij heller bör, ther med
att inlåthe. Man finner och en annorsthedz skrifwidt, att ingen kan
tiene twenne herrer till tacke; thet samme befinne wij och mången ärligh
man ware mhere än sant och fördenskull det eij heller oss möijeligit att
gore kunne etc.®7
Widere så blifuer oss och tilmäth, att wij med skaddige och farlige
stemplinger hafue omgått och opägget h.® k. M. igenom budh och bref
till mishagh®" emodt e. f. N. Så endågh n. F. wij icke hafue åfte6 i denne
förlidne®* tijdh®* schrifuit w. n:t®6 k. och h. till, såsom»’’ eij heller någen
synnerlig lägenheet der till haft, så skall dågh lichwäl icke befinnes, att
wij schriftligen eller munthligen med någre skaddige eller fahrlige sthemp-
linger hafue omgått, uthan uthi wäre»2 bref hafuer thät waridt det för-
nämbsthe, att wij altidh ödmijukeligen hafue påmindt och i underdånig-
heet troligen förmhandt h. k. M. att wele begifue sigh med det försthe
hijt till sitt arfkonunge rijke och med sin kongzlige nährwarelse laghligen
afskaffe, huad oordningh och annedt här i rijket wore opkommidt. Thette
n. F.6® [försee]* wij oss icke till ondo måa blifue optagit,44 men hafue andre,
efter4» som iu folch färdis af och ahn, allehande taal och rychte uthfördt,
thet kunne wij eij, heller bör oss, suare till. Om försuarelse bref för oss,
dess® lijke man aldrigh hafuer bordt4i eller seedt, att hafue hoos h. k.
M. uthbracht,4» ther» kunne wij wäl, som och i sanningh är,* neke till att
hafue6' aldrigh waridt udi wårt sinne, eij heller nästh Gudz hielp komme
skall att begäre någet annedt än det, som skäligit4* och tilbörligit ware
kan. Och66 efter h. k. M. som een christhen, rättwis konungh will hafue
oss och alla sine trogne undersåther och tienere till lagh och rätt förswaret,
så förhåppes wij thet att niuthe till gode, helst mäden wij till inthet annedt
hafue gifuit orsaak, uthen oss altidh som fredhälskände män stille och roo-
ligen förhållit.66
At hafue udi gestebudh och kalatz talet försmädeligen och otilbörligen
om e. f. N. och wele sänke soldh opå6’ e. f. N., huilket i fiord udi gesthe-
budh skulle hafue6' skeedt, så hafuer een lättfärdigh och ingen66 san-
ninghzman sådant för e. f. N. om oss berättedt, eij6' heller med någen
sanningh om oss beuises skall. Wore fördenskull för gått, att e. f. N. icke
wele sthelle troo till sådan vrånge och ogrundede berättelse, för än e. f.
N. fulkombligen hade förnummidt, om så i sanning war eller eij.6' Om
e. f. N:s lage kallelser och stempninger att» hafue författedt [o: försettedt]6
1598
317
så hafuer e. f. N. noghsampt för dette förnummit wår ursecht och ödmiuke
undskyllen, och att wij bekenne oss för ringha ware6’" med e. f. N. att
inlåtha i någen rättegångh och heller i den sthaden tiensthligen begäredt6"
der med att® ware förskonthe, men alle andre, eho the hälsth ware kunne,
som oss laghligen för owälde och tilbörlige dommere kunne hafue någet
tilthale, dem äre wij gerne öfuerbödige till® att® suare,® o[ch] särd elis när
w. n:t h. och k., till huilken wij i dätte fall iu6 tilbörligen måge hafue wårt
skåttzmål,60 hem i rijket igen kommendis warder, then efter sitt kongz¬
lige höghe embethe och giorde eedh är förplichtedt att förhielpe huariom
och enom till lagh och rätthe, thät wij inthet tuifle h. k. M. som en rätt-
wijs herre efter laghen och huars och eens wälfågne priuilegier troligen6'’
och rättwisligen görendis warder. Och thet* wij i wårt förre bref skrifue61
oss icke förhåppis, att e. f. N. oss eller någen wele trängie6r der till att
inlåthe oss i någen bandel, then wij icke kunne warit65 män till att uth-
före, thet kan iu e. f. N. icke neke [0: räkna]6 till sigh6' för någet wijthe,
mäden wij skrifue6" och [0: oss]6 icke wele förhåppis, men der inthet hoot
och undsäijelse för samme wårt bref hade förgått, thå*7 hade wij6* heller
med någet det minsthe ordh icke® welet der om beröre; men huad som
skeett är, så ähr det med ödmiukt och bön, som thet sigh bästh höfuis
emellen våre ringe personer och e. f. N., skedt.
Ytthermere så tillägges oss,6® att wij med våre påbegynthe orättrådighe
och otilbörlige handel icke wele afstå. Så endågh e.f.N. sådant ordesätt emot
oss, fattige betryckte män, brukar, thet Gudh kenne oss hårdt går till
hiertedt, så skall nästh Gudz hielp uthaf alle wäre bref, handlingher och
bedref aldrigh med skääl bewises, att wij med någen orättrådigheet på
något sätt lönligen eller uppenbarligen omgått hafue, uthan oss altidh
emodt w. n:t°4 K. och fädernesrijket, som trogne, rättrådighe, ehrlige6’’,
infödde suenske män hafuer egnet och bordt gore, förhållit, eij heller med
oss annedt62 her efter skall befinnes, så lenghe Gudh täckes lifztijden må
ware. Och will»® e. f. N. oss icke heller® förthänke, att wij på thet»6
sättedt nödges till att sware, ty huad, sorn6 ömmer, kan huar erligh man
wedh sigh wäl besinne,** och kan icke mindre ware, än att man iu tilbör¬
ligen må gore derföre sin ursächt, såsom man weeth»*7 sigh för gått»» sam¬
wethe, som wij (Gudh thess lof) wethe för gerningerne»' ware frie, och
bör icke, det oss i så måtto är* till rättmättigh och sanfärdigh undhskyl-
lan, reknes mindre»* till beskyllningh; eliesth wore wårt wilkor för mycket
tungt, om wij icke måge bäre sielfue sanningen fram oss till förswar etc.®
Belangendes thet e. f. N. på nytt stempner oss till helighe tre ko-
nunghe tijdh, på® hwilken dagh wij och försth e. f. N:s bref bekomme, med
dät wilkor»6 där hoos, att der» wij oss® icke till samme tijdh komme til-
sthädis, thå*7 will e. f. N. bruke den macht och myndigheet ther till, som
e. f. N. efter Suerigis lagh, Söderköpingz och Arboge besluth gifuin ähr,
med annedt mhere»*, som e. f. N:s bref® om en® heel® rättegångzproses®
ifrån® häredtz, lagmanz»6 och in för konungen sielf® eller den hans dom
hafuer»7 och e. f. N:s bref wijdere om alt sådant»”* innehåller och förmhäler,
313
1598
så begäre wij ännu som förre på thef tiensthligeste, att e. f. N. oss will"
med en sådan besuärligh rättgångh, såsom och med det alfuarsamme
hootC0 nådeligen hafue förskonet, mäden wij tilförrenne, huad vår rätt-
mättige orsecht i denne* måthon ware kan, ödmiukeligen hafue inwändt,
dem* wij och förmode näst Gudz hielp skaili hafue skäl6® med sigh. Och"
thet e. f. N. berörer om priuilegier, så wethe wij oss inge sthörre hafue"
åsthundet eller begäret att niuthe, än wåre förfäder1* wederlijker för*
oss** nuthit3 hafwe,3 men huarföre sådan rättgångh faller oss fast tungt
och beswärligh, der om hafwe wij tilförrenne gifuit orsakerne tillkenne,
och gör [o: göres]6 fördenskuldh icke behof dem här® på nytt" till att
nampngifue. Skulle nu på oss, fattige män, någon yttermere macht och"
myndigheet, thet wij dågh aldrigh wele förhåppis, eij eller e. f. N. om¬
betro, blifue bruket, så måste wij thet3* hemsthelle och befalle den högste
Gudh, huilken alles gerninger äre witterlighe och är3 een rättwijs dom-
mare både» öfuer lefwendis och döda; honom kalle wij6* till witthne, att
wij oss för sådanne hårde tilmäle, som oss nu blifue wijthe,6" wethe oss all¬
delis obråttzlighe; han wärdiges och på denne besuärlighe handel gore
en godh och mild uthgångh etc.3
Oss förekasthis och, thet wij icke skole** hafue blifuit widh ordh,
bref och zegel. Så ärh tilförrenne på den punchten noghsampt suaret, n.d
att wij icke wethe oss i någon måtto ware trädde ifrån sådanne bref och
förehninger/J’ så lenghe de med alle dess punchter och wilkor är62 widh
macht haine vordne. Men thet® så mycket annedt emot wårt endfallige
rådh, thet oss6* icke heller till gode, uthen till alsomsthörsthe wrede och
misshagh, oansedt wij det på thet troligste meendt, är wordet uptagit,
ther emellen ähr infallit, thet kunne wij inthet bättre, uthen hade gäme
seett thet annorlunde hade mått ware, icke hafue heller" wij förorsaket,
att så månge sampdquembder och rijchzdager så träget1*3 åhre3 håldne
wordne, ty wij af förste begynnelsen dem gerne hade afrådt, särdelis för
the orsaker, som tilförrenne äre blefne förmälthe, n. att v. n:t36 K. icke
skulle hafue orsach sigh deröfuer att besuäre, och såledis mher och mher
sakeme emellen thet kong:e och förstl. huus till misförsthånd och wid-
löftigheet lende kunne,6* huilket wij gerne6 i tijdh welet förekomme, och
för den skull desthe mindre för wåre personer till någen osämie gifuit
ordsaak. Men det e. f. N. nampngifuer/6 att der någet sådant på färde
wore, som e. f. N. icke förhåppes, så förmhoder e. f. N. thät lätteligen kan
blifue sthillet och afhandlet, så känne Gudh, att wij thet gäme see och
önske wele,1** thet rede skeett vore, på det fäderneslandet dess förr och
bättre till roligheet och en godh sthadge ighen komme måtthe.
Om den oenigheet e. f. N. berörer, att somblige uthaf oss skulle alle-
redhe för 30 åhr seden hafue uppehållit imellen s. höglofligh k. Jahann
och e. f. N., så wethe wij ingen osämie på den tijden emellen h:te k. M.
och e. f. N. varit hafue och förty den icke1*1* kunnet oppehålle. Huad och
thet wredesbref belanger, som lute** k. M., konungh Jahan etc.3 för
någre år seden lät på trycket uthgå, så kan thet lätteligen hände, att en
1598
319
herre och konungh emot sine trogne män och tienere wredges kan, dågh'**
är det dem icke en ringe hugnet, som wethe sigh itt fritt samwethe hafue
och icke för den skull1*® till någen otroheet eller sådan grof gämingh kunne
blifue vunne. Och att wij ähnnu skole6* ware een orsaak till osämie emellen
k. M., w. nite3* k. och h. nu regerendis, och e. f. N., så kunne wij till ingen
bättre i dätte6 fall hafue wårt skättzmål1*6 ähn till h. k. M. sielf, nhär® Gudh
täckis h. k. M. hijt till sitt arfrijke kommendes warder, det den alzmech-
tig:t Gud låthe skee snart och i een lycksaligh stund etc.3 Men att hafue
warit otacksamme emot det1** kongelige huus försee wij oss och wethe med
sielfue gärninghen annorlunde, och så mycket oss möijeligit och sthådtt
tilgörendes, hafue beuisth och fördenskull icke kunne eller wele förmode
anneni löhn3, än1** ährlige män ägner och böhr1** hafue.1*® E. f. N. berörer
och3 med ^flere ordh der om, att wij wäl måge blyes, när wij komme ihogh1*0
den otacksamheet wij den kong:zlige slächt skola3 beuisth hafue; såå tacke
wij gärne Gudh, att wij wår tiensth och lefuerne så ahnsthält, att wij dät
inthet hafue behof, uthen ehuru om alt annet gå kan, så skall nästh Gudz
hielp ett ärligit1**’ nampn och rykte folie oss i grafuen.
Thette hafue wij nödthrängde e. f. N. till suar på samme e. f. N:s
hårde skrifuelse ödmiukeligen icke kunnedt förhålle, ther hoos tiensthligen
bidiendis, att sådanne wåre sanferdige ursächt, ther* oss icke hafuer bordt
eller kunnet förbijgå, må blifue i den bästhe meninghen opthagen.1*® Och
ther wij ähnu som förre måtte uthen misshagh påminne, rådföre och ödh-
miukeligen bedie e. f. N. att wele besinne widh sigh sielf, till huad uthgångh
desse sakerne i längden wele lände, och förthenskull, mäden ähn någon
tijdh ware kan, tänkie och trachthe derefter, att en annen tilförsicht, [then]
ännu en tijdh långh warit emellen kongelige och försthlige hus, igen må
blifue genom tilbörlighe medel oprättedt och fädernesrijket komme till
någhen lijse, roo, enigheet och godh långhwarigh stadge igen, tå synis oss
thet icke ware orådeligit, och önske, att Gudh den alz:tig:e, som den rätte
fridhförsthen ähr, wärdighes ther till mildeligen sine nådh förlähne etc.
Honom wele e. f. N. wij här medh sampt e. f. N:s kärkomne försthinne
och lifzarfwinger till all lifzsundheet och försthligh regeringh ödmiuke¬
ligen och tiensthligen befallet hafue. Datum Fårsa den 19 januarii anno
etc. 1598.
E. f. N.
ödmiuke och tiensthwillige
Gusthaff Banher. Thuro Bielche etc.
a) Saknas i A. b) Rättat efter A. c) A. och. d) A. så. e) A. det. f) A. den. g) A.
der. h) A. oss. i) A. n. h., e. f. N. wår wänlige tienst altid ödmiukeligen bewisandes etc.
A’. /. och h. j) A. hwilke .... blifwe optagne. k) A. gissningar. I) A. hwilka, m) A. derför,
n) Följer A. Gud dess lof. o) A. skulle kunne, p) A. ödmiukeligen. q) A. samqwdm kunne
hafwe. r) A. nådeligen, s) A. sammankallelse. u) A. wåligen [!] v) Supplerat efter A. w)
A. synes, x) A. wore. y) A. samtelige wårt. e) Följer A. belangande, sd häftigt, å) A. blef.
ä) att ehuadk rättmätige .... Derföre saknas i A. ö) A. wi e. f. N. aa) A. etc. i st. f. Och wore
wij.... till. ab) A. n. ac) Följer A. hit. ad) Följer A. h. ae) A. derom skrefwet. af) A. bewiste.
ag) A. intet annat. I A. är stycket att trångie .... dock intet överstruket och m. a. h. insatt efter
320
1598
haft i sinnedt. ah) A. troligt, ai) A. dock. aj) A. dertill, ak) A. förtiene. al) A. icke. am)
Följer A. lagliga, an) Följer A. och h.. ao) i ... påbudh saknas i A. ap) och, som. .. ,
andre saknas i A. aq) A. fördenskull nu. ar) med .. beskylles står i A. före om wij icke etc. as) A.
förbe:te at) Och tyckes gore kunne etc. salmas i A. au) A. miss. av) A. deras förläders.
ax) Följer A. kafwe, ay) Följer A. och. az) A. samme wäre fä. ba) Följer A. kan. bb) A. lit¬
ty dt. bc) A. ifrån, bd) A. giort. be) A. utwärkat. bf) A. och hafwer. bg) A. ährligit. bh)
Och — . förhållit saknas i A. bi) A. wredsamt skiälpa i st. f. wele.. opä. bj) A. wara.
bk) A. icke någon, bl) eij heller . — eller eij saknas i A., som i stället har: ty de mena der
wi wete oss det är ij intet giästebud kafwe warit, mycket mindre något otilbörligit tahl eller någon
stämpling emot e. f. N. för händer haft utan, som nogsamt bewisas kan och mången åhrlig
man kan gifwa oss san färdigt wittnesbörd, stille och roligen förhållit, bm) A. wara för ringa,
bn) A. begiåre. bo) A. warit skildsmanna (?). bp) A. tilbörligen. bq) A. skrift:n. br) A. twinge.
bs) A. smara, bt) A. sig till. bu) A. skriftel. bv) Följer A. icke. bx) Följer A. och. by)
Tillagt över raden i A., varest följer uprichtige. bz) A. äfwen. ca) A. til. cb) A. detta,
cc) A. besinnas, cd) A. mål. ce) A. frit. cf) A. gierningen. cg) A. andre, ch) A. förord,
ci) A. andre flere ord. ck) A. lagmansting, cl) Följer A. med den hele process, som til
en hel rättegdngshandel lyder, cm) A. ddta förbe:te. cn) A. sd wål. co) Följer A. wil. cp) A.
kan. cq) A. skiedt. cr) Och thet. — hafue saknas i A., som i st. har eij hafwe wi heller
någre större privilegier, cs) A. mig. ct) A. eller, cu) A. witne. cx) A. skulle, cy) A.
förening, cz) A. äre. da) A. tådt. db) A. namngifwit. dc) A. wille, dd) Följer A. heller,
de) A. h. df) A. men sd. dg) A. fördenskull icke. dh) A. wänt skulden, di) Följer A.
hele. dj) A. annat, dk) Följer A. som. dl) Följer A. att. dm) Följer, delvis under
struket (o: överstruket?), i A. och, Gud dess lof, wår tienst och lefwerne i ingen måtto sd
anstalt, at wi behöfwe derföre at blyes. Och ändock, dn) Följer A. någre, do) A. ihugkomme.
dp) Följer A. godt. dq) Här slutar A.
Vid ungefär samma tidpunkt synes även den fångne herr Karl Gustafsson
avlåtit en svarsskrivelse till hertig Karl. Därom äga vi likväl kännedom blott
av ett hertigens brev till herr Karl av den 29 januari (se nedan n:o 141).
Den kritiska situationen, som bl. a. återspeglade sig i de under januari
månad pågående ständerförhandlingarna i landsorten, föranledde en tyvärr
endast delvis bevarad brevväxling mellan rådsherrarna, varur följande här
må anföras. Av handlingarna äro tvenne (n:o 2 och 3) förut tryckta i utdrag,
Se Ödberg, Anteckningar om riksrådet Hogenskild Bielkes friherreskap
Leckö (1571—1599), s. 40 not 3 och Bergman i Historiskt Bibliotek 2,
s. 332 f.
I.
Gustav Banér till Hogenskild Bielke. Ekenäs 1598 den 6 januari. (Orig.
tredubbelt förseglat med G. B:s signet och med anteckning av Hog.
Bielke a tergo: »den 7:de januarii etc. 98 om aftonen med Jfuan,
och her udi copia af furstens swar till dem, item her udi en zedel till
Lars Matzsson om nogre st:r liflandzsten ath leuerere migh heller
m:r Hans» i Hogenskild Bielkes samling, vol. 2 i Riksarkivet).
S.D. Edle och welborne k. B., her Hogenschildt. För schrifuelsen mhed
Jens, såsom och then jag nu på thimen efter prediken bekom, tacker jag k.
Och efter tiden faller mig kort, meden jag i morgen för thet swar schull,
som wij fran forsten på wart seneste bref bekommed, moste till Forsa,
ther af jagh nu sender B. her mhed copie, schrifuer jag nu korteligen.
Jagh schulle wel mhere beröre om thet swar oss sendes, men jag gitter
inted schenne tiden ther mhed, meden thet så aldelis ogrundet ehr,
och man sennu icke kan lathe att wele trenge och twinge oss thet upå, som
aldrig war eller bewises kan, och eij heller schones the framfarne, som under
then högstes domstol alrede appelleret. The bref, brodern will hafue till
Liflandt, will han strax sende hith, meden jag wist budh hafuer, n. Dan.
1598
321
Gloijes hustru, som skall handfåå them then unge Hendrich van Loen, som
nu ehr i Stokholm och achter sig oförtöfued öfuer till Rsefwel, mhed huilken
jag och schrifuer och sen inted eged budh astadsender, meden nu åther
alle pass belegges. Rsettnu bekom jag tidender, att Pachbusk ehr för-
wist fran Stokholm af riked, och then hafuer B., h. Claes, lathet ledsage
till fröken, om hon eliest will thala mhed honom, han hafuer wared på Aker-
öö, thå kom fougden från Nyköping, tith han wared kalled, berettendhes
honom wara strengeligen förbudet lathe före nogen tingh thseden. Men
knechteme lathe gå för ordt, gården schall gifues them till sköflings,
och att the som i förgår schulle wele komma tith. Nher jag mhed Pach-
busch thaled, meden han allehonde weth grundligen berette, schrifuer
jag ytherligere. Men eliest schall thet alt wara ondt, som han weth
seije, schrifuer Nils Gregersson migh till, thesliker P. M., som drogh föråth
till fröken att forfare om lof ehr ingå. På söndagh schole Joren Claeson
och Hans E. Broxwik handle mhed Smålandz adelen i Ekessiö. Men huad
thet blifuer, ehr nesten af warth bekompne suar att see. K. B., thenne
fru Katrine wiste och seije för ordt gå i Stokholm, att krigzfolked schall
bethales mhed broderns salt, men inted wiste hon, huar thet lägh, huilked
Kafwer wist Hermefn] (?), qui plurimum cupit a seruentio[?] ...“ relaxari.
Item begrafningen schall ståå then 22 jan.1) Men adelen schall then 18 wara
i Stokholm mhed akende och icke ridende hester, ther om forsten och E.
Bielke Claeson tilschrefuit och honom fordreth,2) men seden will forsten
bidhe ther tissetingz marknaden, ther skall Abraham Meik [ersson] miste
hufuudeth, the fongne finner springe öfuer klingen, så och andre, som
i onåde och mistanker ehre, stelles före rsette och the, som adelen icke
will döme, så schole bönderne gore thet swareste. Men the sigh till försten
icke innen thes wele begifue, them will han sielf hemsöke. Dira et dura
hsec, sed nobis attamen oportet meminiscae[re] dictum[?] Moijsis, state et
videbitis magnalia Dei, interim et semper fiat voluntas Domini etc. — — —
Meden jag thette schref, kom Pachbusk. Fik inted thala mhed fröken,
eij lathet schrifue, men mundlige beder heise konungen och d[rot-
ningen] och formane k. oftere schrifue henne till, ty hon nu för anger
siuk ligger, att hon theden inge budh bekommer. Item statum patrise
qui ipsi satis cognitus narrare: Plura non quse mihi reuelare vellet. Stok-
holmiae inter ciues svecos et germanos magna[?] seditio. Sveci 40 eli-
gerunt, som drifue spelet. M. Erich gifz ther före stor schull. Ny borg¬
mest er och radh schall tilsettes, qui fauent p[rincipem].
Plura ex literis fratris, quse ex Forsa habebis. Vale cum omnibus tuis,
quos salutamus et te salutant. Ex Ekenes 6 jan. senth om aftonen a:o
etc. 98.
T. Gustaf Banner.
a) Otydligt ord (prii — priori!).
9 Drottning Gunnillas och de andra kungliga personernas begravning i Uppsala.
8) Jfr ovan s. 272, not 1.
322
1598
2.
Ture Bielke till Hogenskild Bielke. Forsa 1598 den 14 januari. (Orig.,
beseglat med T. B:s signet och med påteckning a tergo av Hog. Biel¬
ke: »den 17 januarii etc. 98 med Jahan Bror drängen om begrafningen
i Linkeping, item om deth förtreth[?] widh Åkeröö, och 2 copier han
sender migh af furstens utgångne bref» i Hogenskild Bielkes samling,
vol. 2 i Riksarkivet.)
S. D. Edle welborne k. broder, för t wenne hans schrifuelser jagh nu
i disse nestförledne dagar, then ena i torsdags och then andra i dagh, be-
kommeth hafuer, skall broderen på teth kerligste wara betacketh,
Broderen nambngifuer och i samma bref, att han icke hafuer bekommet
swahr på en sin schrifuelse, så kommer iagh megh icke annath ihugh, sen
att iagh iu på alla broderens bref swahr gifuit hafuer. Men åm broderen
till ewentyrs tår mene teth serendeth, såm han hade bedeth begges wåre
broder, her Gustaf, till att thala mundtlighe medh megh åm, så hafuer jagh
förr therpå inteth kunneth swara, ty förr sen nu i onsdags blef megh inteth
ther åm tillkennegifueth, utan medh teth her Gustaf drogh hedan och
till Broo, leth han megh ther åm föörstå, eliest skulle iagh gerna longé
sedan hafua gifuith broderen swahr. Och hwadh sielfua serendeth till¬
kommer, så ser jagh gerna öfuerbödigh till att wara broderen ther medh
till wilie och icke allenast i deth, utan och i hwadh annath mere jagh
kan wara broderen, hans k. söner och hele wordnath till wilie, tienst och
benegenhet, så gör jagh teth efter förmögenhet altidh gerna. Gudh lata
åss eliest niuta huus- och hemfredh och hafua tillfelle till att bewisa hwar
annan gått, så skall på en godh wilia och ett troget broderligeth hierta
inteth fattas etc. Teth och broderen nambngifuer, åm allehanda både
medh möken saedh och annath mere honom ser ifrån taget, så wiste iagh
och fulle någeth till att snacka ther åm, både hwadh megh her i Öster-
götlandh, i Westergötlandh och Södermannelandh1) på mett eget arf,
item i Arboga och flerestedz aer skedd, teth en ärlig man wsel kan gå till
sinnes. Men så måste man allt befalleth Gudh, till dess bettre blifue kan,
teth Gudh gifue icke för lenge fördröies måtte. Jagh tror wist, att stenen
i Grönen Dahl aer nu medh alla åmkull fallen etc. Broderen begerer och i
sett senare bref en copia utaf wårt swahr på tetta senesta förstens be-
schyldningsbref, så hafue wi ennu (ty och ingen ther på fordreth) gifueth
någeth fullkommeligeth swahr ther på, förr aen hwadh någre få dagar her
efter ske kan, sedan skall teth fulle broderen blifue medhdeleth. Men efter
jagh i gåhr bekom någre copier af the bref her i landzsenden sosom och
flerestedz wedh samma meningh förkunnes skole,2) så sender jagh them B.
her medh till hände, af hwilketh nogsambt ser till att merkie, på huad måhl
man peker, men gifue Gudh, att the, som nu skole gifue swahr ther på,
*) Jfr hertig Karls brev den 4 januari 1598 till Lasse Westgöte, som kvarsätt Ture
Bielkes ägodelar på Åkerö (hertigens registratur 1598, P. I, fol. 4).
s) Se n:o 99.
1598
323
icke sere för obetenkte, ut solent, ty eliest tår mången erligh man setie
imellom. Nu Gudh, såm her till hafuer betedd sett underlige waerk medh
åss, han werdigs ennu holle sin mechtige beskermelses handh uthöfuer
åss, honom will jagh broderen her med sambt hans hele huus och wordnath
till all welmåge troligen och kerligen befaleth hafua. Datum Forsa den
14 januarii a:o etc. 98.
B. t. t. b. a.
Thuro Bielke m. p.
3-
Gustaf Banér till Hogenskild Bielke. Forsa den 15 januari. (Orig., beseglat
med G. B:s signet och med adressen: »Her Hogenschildt Bielke till
egen handt» skriven av brevutfärdaren själv, samt med anteckning
därunder av H. B.: »den 17 januarii etc. 98 ifrå Fårsa» i Hogenskild
Bielkes samling, vol. 2 i Riksarkivet.)
S. D. Welborne kere broder, her Hogenschildt. Efter mig nu staddes
budh, wille jag icke underlathe mhed thesse få rader att besöke brodern,
endoch thet wij kunne hafue på thenne tidh att schrifue föge eller altzinted
duger, såsom B. af the copier warder förnime, som honom nu tilsendes.
Och meden ther af ehr att see, huru man står efter wår welferdt, synes
oss, doch på broderns förbsettring, wara af nöden åthwara och påminne the
godhe men, som på lögerdagh i Linköping församblede warde, serdelis
the andelige, ther nu mest speles mhed, att tage sig för schadelige och
olaglige samptycke till wara, ihugkomma theres edh, såsom och huad af
the athschillelige monge ogrundede samptycke ij nogre förledne tider för
ynkelige handlinger sig tildraget och ther upå fölgdt hafue, item wår
ursecht i thet I för Gudh och hele weridén wethe oss oschyllige uthi medh
anned mhere, som thenne tidz legenhet nu synes krefue, ther mhed stor
oro och mykin withlöftighet, såsom och oschylliges oförtiente förfölielse
att förekomme, wethendes att them bör styrke rettwisen och sanningen,
och icke mehre tillathe försten att gore, sen Sweriges lagh och konungens
edh efterlather sielfue konungen etc. Huad nu brodern her om synes best
och rådeligest, begerer jag mhed thet förste wethe. De enim agitur"
chorio, will thet hielpe, gott, huar och icke, så schole the icke kunne seije
eller ursechte sigh icke wared påminte. Till Wernemo borde oss och hafue
budh, meden Smålandz adelen på torsdag ther schole igen försambles,
althenstund få komme till Ekessöö och therföre ther inted wardt besluted,
ty the wille först wara mhed westergötterne ens om saken, gifue Gudh
thet går icke öfuer oschyllige uth, thet lsett kan hende, nher man lather
sig föreschrifue swarén bredewidh spörsmålen, och synnerlige om the
fulmectige sendes opp, som så enfoldigt widh enden henges och begseres.
Alle the på Grensholm i barnsöled wared hafue gensten folgdt drottning
Gunneles lijk opp. Then 22 schall begrefningen stå.4 Oluf Christofferson
324
1598
ehr fougde på Nykoping, Nils Khijl på Stokholm. Bröllopz bref hafue wij
her bekommed, att wäre syschenebarns bröllop schall stå den 15' feb„
en part seije en månadh fram bsettre: thet ehr så sedh på then staden.
Om anned mhere warder B. af her Thures bref förnimme. Jag haster nu,
narn Deo volente hodie domum me conferam, meden jag nu nogre dager
theden och hos min s[yster] fru Ingeborgh wared, huilken aen för losse
bhen schull, som sig ijtre, holler widh sengen. Gudh ware hennes hielp
och holle sin mectige milde handt öfuer oss alla, uti huilkens bescherm
jag B. och all hans ksere wordned till all lycklig welmåge troligen och k.
betaler. Brodern gore wel och heise them alle på min hustrus, mine och
alle barnens wegne. Af Forsa den 15 jan. a:o etc. 98.
T. G. Banner m. p.
a) Följer överstruket coren? b) Then ... std tillagt i kanten, c) ? ändrat från 25?
4-
Hogenskild Bielke till Ture Bielke. Ulfåsa 1598 den 23 januari (rättad
avskrift, med påteckning a tergo av H. B.: »Copia af mith swar till
min broder, her Ture, medh Elias then 23 januarii etc. 98» i Hogen¬
skild Bielkes samling, vol. 1 i Riksarkivet).
S. D. etc. Edle wälborne k. B., iagh bekom i afters medh Elias min
k. B:s skrifwelse, och ther af förstådt, att ware, alleredhe förr ähn midt
bref kom till B. i torsdagz, någedt taledt och underbygdt medh någre om
thet möthedt i Linkepingh skee skulle etc. Så berätter Elias, att han i gåår
han drogh igenom staden inthet förnam till någen församblingh där, huil-
kedt migh förundrer. Om thet kan ware upsadt nu till Paulsmässedagen i
Nörkepingh, warder tijden mädgifuendes, Gudh gifue dem nåden att
suare någet beskedelight och wäl och andre oförtiänte® uthen skade och
betryk. Jagh hafuer och bekommidt dän copien, som författedt ähr emodt
förstens hårde tillmäthinghz och unsäijelse bref, som kom helige tre ko-
nunge dagh till brödren etc. Så ähr sielfue sanningen ther uthi nödhtorfte-
ligen författedt och borde medh rätte wäl gälle, Gudh gifue eliest, att
thet måtte® blifue så optagedt. Och efter budet hastar på afskedh, hafuer
iagh thet allenest udi en hast öfuerläsidt, ty wedh lius i aftons förmåtte
iagh inthet läsedt etc. Så synes migh dågh, att thet wille bättre öfuerseez,
och efter brödernes förbettringh någre städes efter nödtorften förandres.
Och hafuer iagh synnerligen 2 eller 3 städz satt kors i bredden, ther iu efter
mitt bethänchiende will förandres, såsom för thet ordet gisninger sätties
heller mistanker,1) som thet och wist ähr; item och att inthet beröres om
någen mistanker, som då synthes yppis, uthan heller beröre, att de som
alt säden styrkt och rätt till thet, som enigheet och sämie emellom det
kong:e och furstelige huus etc.; item thet, som platt nekes till att waridt
i någen sampquembd thet åhr etc. 96, kan wäl stå, dågh ther hoos lijkuäl
') Jfr n:o 119, not k.
1598
325
beröres om then tienst, som i höstis beuistis wår frambledne medhbroders
efterlåtne ensöriende hufuedt [o: hustru], thät man war plichtigh till etc.,
och att ther huarken wardt taledt eller stämpledt, medh annedt mhere,
huad mine k. bröder kunne bättre öfuerwäge, när Gudh will I nu komme
tilhope innen fåå dager, än iagh udi hast så obethänkt omskrifue kan,
eliest kan dät uthtydis ware någedt scoplice skrifuidt, ty sanningen mäd
fogelige ordh kan bäst tiäne till att bruke etc.
K. B., som han till besluth® låther förstå, att nu på fredagh wille hafue
t hän sorgelige begrafningh för händer i Linkepingh och begärer, att mine
sönner motte* komma på torsdagh till Forsa och bewise däris salige broder
then sidste ähre och tiänst etc., så skole the gäme näst Gudhz hielp till
samme tijdh komme dijt och beuise, huad tiänest de kunne. — —-
Snarligh af Vlfåås then 23 januarii etc. anno 98.
M. k. B. t. k. b. a.
Hogenschildt Bielcke etc.
a) Ändrat av H. B. fr. oförthenkte. b) Rättat av H. B. fr. möthet. c) Rättat av
H. B. 1i) Insignerat tillägg över raden av H. B.
Om de betecknande förhållanden, under vilka Hogenskild Bielke erhöll
riksdagskallelsen, som officiellt ej delgivits de i onåd fallna riksråden, upp¬
lysa följande två skrivelser (den förra i erig., den senare i egenhändigt koncept
i Hogenskild Bielkes samling, vol. 2 i Riksarkivet), varur följande må anföras.
I.
Sven Månsson Rospigg till Hogenskild Bielke. Linköping 1398 den 23
januari3)
— — Widare e. och w:ne H. förmäller e. h. d. skrifue[lse], att
jagh skuulle e. h. d. någre copjiar försendhe uttaf det mandat, som ifrån m.
n. F. nedkomen ähr att förkunna för almoghen her i Östergötland, huilka
coppjiar jagh e. h. d. nuu till handha förskaffuer. Och förmoder migh
wiserlighen, att om en någen finghe ted uetta och wille ted för m. n. F.
förkunna, att jagh e. h. d. samma mandat lefuererat hafuer, att h. f. N.
migh tedh iche till mishagh taghe kundhe, altenstundh att samma man¬
dat skall openbarlighe för almoghen lässaz och af menighetten ther upå
suar fordhraz.
Guudh alzmekhtigh han hjälpe alez w. n. h. och k. hit till Suerge
ighen medh heise och sundhet, och att m. n. F. måtte komme öfuer enz
medh m. h. och k., och att te må wäl förlikaz och förenaz, så och the
gode herrer i riksens rådh, att the wälborne herrer wille samsjättjia
sigh medh m. n. F. och medh m. n. F. alttingh så rådslå, att tedh må ske
ten högste Gudh i hijmelen till lof och priz, m. n. h. och k. och f. N.,
hertigh Caril, till itt gott behagh och riksens rådh till itt widliftight
*) Enligt Hogenskild Bielkes anteckning a tergo sändes brevet »Ifrå Suenn Månsson
foute på Linköping och Kongsbroo den 26 januarii etc. 98 och her hos copier af furstens
opne bref till menigheten, så och copier af hele findske handelen med hans dreng Jahan
Jacobssonn». Jfr inledningen till n:o 99 (s. 262).
3 26
1598
beröm och gott nampn, sedan Suergez inbygjare till hunghnat och ett
tröghet biståndh, så wörö wisserlighen förmodandez, att en hop med
prattiskeske [o: praktikeske] meniskjor, dokh gode meniskjor unden-
taghandez, som nu draga omkringh och ljugha emelan k. M., f. N. her-
tigh Carli och riksens rådh, kunne wäl medh tiden få sin lön, endokh
te med Gudz hjälp inthe kunne skaffua, uttan det buler, som di vär nu
opkommen ähr, kan wäl medh Guudhz hjälp afskaffuaz, när all sanningh
korner op i ljusset ighen.
Gudh alzmekhtigh warre min själ så nådigh, som jagh skall wara min
rette h. och k. och m. n. F. för en huull och tropliktigh tjänare, så miket
migh menskeligit och mjöieligit wara kan, så och de gode herrer i
riksens rådh medh hörsamhet och lydno underdånligen efter koma will,
huad te på öfuerhettenez wegna bjudandez och befalandez warder, i alt
ted Gudh kan wara till pris, m. n. h. och k. sampt m. n. F. till behagh.
Män der jagh nu kan förnima, att någre landzstrikare och ljughare kan
finnaz i min befalningh, som inthe änet kan hafua i munnen en att laste-
ligen tala om öfuerhetten och om andre gode män; them skall jaghlåtha
antasta och efter Suergez lagh strafua låtha. Thili det ittersta begärrer
jagh ganska underdånlighen, att e. h. d. wille altidh wara migh för en
gunstigh förfordrare. Jagh will der emot så wäl frånuarande som när-
uarande wara e. h. d. sampt e. h. d. helle slekht och linjia, så länghe jagh
lefuer, för en tjänstwiligh wän och tjänare, migh så santh Gudh hjälpe,
then jagh e. h. d. och e. h. d. elskelighe kärre dotter och helle wårdnat
underdånligen ganska ödmiukeligh befalla will. Dattum Ljnkjöpjnghz
hus ten 23 januari anno 98.
Om e. h. d. will migh någet, så begärrer jagh, att e. h. d. wille låtta
skrifua migh till.
E. h. d. altidh för en
tjänstwiligh wän
Medh hast skrifuit
Suuen Månsson Rospjgh
2.
Hogenskild Bielkes svar till Sven Månsson. Ulfåsa 1598 den 26 januari.
Min etc. Jagh bekom rett nu eder skrifuelse medh denne brefuisere1)
Jagh bethacker eder och weluiligen för de copier, som I mig nu till-
sändt haue, och förseer migh till, ath deth af ingen kan rechnes eder till
onde, efter deth er sådanth, som för heele menigheten förkunnes skall,
och är heller ingen hemmeligheth udi, och will sådan eder weluilligheth
tilbörligen igen medh alth gäth förskylle etc. Snarlig af Vlfås then
26 januarii etc. 98.
H. B., friherre] t [ill] L[eckö] o[ch] Vl[fåsa],
J) Jfr ovan s. 325 not 1. A tergo av konceptet har H. B. antecknat: »Copia af mith
swar till Suen Månsson igen samme dag».
1598
327
Förhandlingar med Stockholms stad.
1598 januari.
Stockholms magistrat, som under stadsskrivaren Hans Bilefelts ledning
alltmer tagit konung Sigismunds parti, hade sedan länge motarbetat hertig
Karls politik. Hertigens hårdhänta beskattning av stadens borgerskap vid
tiden för Stockholmsriksdagens öppnande (juli-—augusti) 1597 för att kunna
bestrida de med det finska tåget förenade kostnaderna synes hava hårdast gått
ut över hans politiska motståndare, särskilt konungens där boende skattefria
tjänare.1) Hertigens framfart torde hava bidragit till den avgjorda brytning,
som efter denna tid kan iakttagas meilan honom och stadsstyrelsen. Vid samma
tidpunkt, till vilken hertig Karl instämt de avfallna rådsherrarna, söker han
förmå Stockholms borgerskap att formligen avsätta sina gamla styresmän
och välja nya.
Hertig Karls framställning av orsakerna till hans beskyllningar mot 120
borgmästare och råd i Stockholm. 1598 den 5 (eller 4) januari-2)
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 9 v., jämfört med en
avskrift [här sign. A], ingående med enahanda rubrik i ett lägg
kopior av akter rörande Stockholms stad (med påteckning av Laski
a tergo: »Od miasta Stokholmu strony Xziazechia [o: ksiazecia]
J. W. M. Carolusa [dvs. för staden Stockholm angående h. f. N.,
hertig Karll) ur Laskis samlingar bland »Samtida avskriftssam-
lingar ang. händelser 1594—1598» i Riksarkivet.
Skäl och orsaker, huarföre then h:ne f. och h. [h. Carl etc.]°
hafuer beskylt4 borgemester och rådh i Stocholm, att the
hafue handladt emoth Suderköpingz och Arboge besluth.
Af Stochholm den 5 januarii åhr 98'.
Först. Then, som icke afsäger sigh ifrå the personer och them för rikzens
orolige och afsyndrede lemmer och oproriske otrogne män och fädemes-
landzens förderfuere achter, haller, förfölier och emothståer, som icke
weele medh rikzens ständer gore eet uthi thet, som uthi Suderköpingh
wart besluthit, eller ther ifrå affallandes warde, såsom och efter Ar¬
boge besluuth icke wille [o: will]1* försuare thet, som afhandledt och be¬
sluthit är, han handler emoth Suderköpingz och Arboge besluth.3)
Hwilken som15 tackar them/ som wille* gore Suderköpingz och Arboge
besluth, så och andre afhandlinger om inthet, han afsäger sigh icke* ifrå
*) De delvis märkliga akterna rörande hertigens beskattning av huvudstadens invå¬
nare juli—augusti 1597 äro till stor del bevarade i W. 1064, U. U. B. I tvenne där förvarade
skattelängder har hertig Karl egenhändigt utsatt de belopp, som skulle utgöras. Hertigen
fordrade f. ö. samtidigt hjälp av andra städer för samma ändamål, varom handlingar i
Kammar- och Krigsarkiven vittna.
2) Jfr om dateringen not c.
3) Jfr band 3, s. 618 f. och 901 f.
328
1598
the personer och them för rikzens orolige etc. [o: och afsyndrede lemmer
och oproriske otrogne män och fäderneslandzens förderfuere achter, håller,
förfölier och emothståer, som icke weele medh rikzens ständer gore eet,
uthi thet, som uthi Suderköpingh wart besluthit, eller ther ifrå affallandes
warde]* såsom och icke efter Arboge besluth försuarer thet, som afhandledt
och besluthit är.
Derföre then, som tackar them/ som will gore Suderköpingz och Ar¬
boge besluth om inthet, han handlar ther emoth.
Till thet andra. Den som handlar emoth Suderkiöpingz och Arboge
besluth, hwilket han» sielf hafuer bewilgiet, underschrifuedt och försäg-
ledt, han handler emoth förschrifninger*, bref och sägel.
Borgemestere och stadzskrifuere uthi Stocholm hafue handlet emoth
Suderköpingz och Arboge besluth, huilket [o: huilke]* the sielfue hafue
bewilgiet, underschrefuedt och försägledt, efter som nu bewisth är.
Derföre hafue the handlat emoth bref och sägel.
Huadh the äre för män, som handle emoth bref och sägel, thet steller'
h. f. N. the4 ärlige män till att döme om.
Till thet tridie. Uthaf thet, som nu* bernalt är, fölier och, att them
[o: then]* som handlar emoth Suderkiöpingz och Arboge besluth, thet
han sielf hafuer bewiligat och samptyckt, han faller ther ifrå.
Medan nu för bewisth är, att borgemestere och stadzskrifuere hafue
handlet emoth Suderköpingz och Arboge besluuth, i* thet the hafua tackat
k. M., som hafuer förmält weele gore sådanne handlinger kraftlöse och
om inthet, så hafue the fallit emoth [o: ifrån]* Suderköpingz och Arboge
besluth.
Nu står uthi Suderköpingz och Arboge besluth, att alle the, som ther
ifrå affallandes warde för herregunst, eigennytte, wilie"’ eller wenskap,
de skulle blifue achtede för k. M:tz orettrådige och rikzens otrogne,"
oproriske män och fäderneslandzens förderfuere. Huarföre skulle [o: kunne]*
borgemester och stadzschrifuer samme tiltael [o: tittel]* medh rette icke
undwike.
Och0 aldenstundh the, som ifrå thet, the hafue bewilgiet, under¬
schrifuedt och försägledt, affalle, meere [brotzlige] äre än the0, som
ther till aldrigh hafue samptyckt, derföre gifuer h. f. N. huar erligh man
till att betenkie, om the efter Suderkiöpingz och Arboge besluth någedt
eembethe*’ kunne betiene och theris myndigheet* behalle.
Och ändoch the wälr förebäre och wände/ att the hafue tackat k. M.
för gunst och nåde och icke för thet h.* k. M. hafuer weelet gore Suder¬
köpingz besluth om inthet, så uthwiser doch theres bref fast annerlunde,
att the för h. k. M:tz( schrifuelse på then och then tidh dateret schrefne"
betacke, uthi” huilket doch inthet annedt är förmält, än att h. k. M.
Suderköpingz besluth will hafue casseret och till inthet giort."
Efter nu af för:de skäl10 beuist är, att the hafue handlat emoth förde*
Suderkiöpingz och Arboge besluth, så achter h. f. N.*, att the äre medh
rette för the män till att halle, som för:de’' besluth uthtryckeligen innehalie
1598
329
och förmälle, huarföre h. f. N:ds wilie är, att the sigh fulkomeligen skole
förklare, huadh heller the sådanne bref* af illistigheet och argheet hafue
lathit uthgå, eller och* uthaf oförstandh och icke af någedt argt och ondt*
opsåth, och huar så skeedt är, att the doch* falle till föge och bedes före,
så frampt medh them, som förit är, efter beslutzens lydelse icke skall
hallit och fulfölgdh* blifue.
a) Supplerat efter A. b) A. beskylle. c) Denna datering saknas i A, som däremot slutar
med följande anmärkning. Anno etc. g8, den 4 dagk januarii bleef borgemestere och radh i Stockholm
denne öfuer:ne schrift och articler öfuergifuit, utaf f. N. hertigh Carl etc. tillhanda sendi etc. d) Rät¬
tat efter A. e) Följer A. icke. f) A. den. g) A. will. h) Saknas A. i) A. och afsindrede up-
roriske och otrogne men och fäderneslands ens förderfuere achter och halldér, förfölier och
emothstår, som icke medh rijchsens stender wele gore itt udi det, som i Söderköpingh wart
beslutidt, eller der ifra af faller, j) A. huilken det. k) A. hafuer handlet emoth förschrifningh.
I) A. gifuer. m) A. weeldh. 11) Följer A. och. o) Denna passus lyder i A. (där den omedel¬
bart anknyter till det föregående), alldenstund de ifrån det de hafue bewiliedt, underschrifuit
och försegledt affallne äre, som de. p) A. någre embeter. q) Följer A. kunne, r) A. wele.
s) A. omwende. t) A. h. k. M. för sin. u) I st. f. then och . . . schrefne har A. det under-
dånigeste. v) I st. f. uthi .... giort har A. huilken doch förnemligen derpå går, att huadh som
uthi Vpsala, Söderköpingh och Arboga är beslutidt och af handlet wordet, måtte blifue till inthet
gior dt. w) A. fördenskuldh. x) Följer A. thet. y) A. thet. z) A. någen argheet eller annen.
d) A. dä. ä) A. handlet.
Borgmästare och råds förklaring på hertig Karls anklagelser. Över- 121
lämnad 1598 den 10 januari?
Original, något skadat i kanten, bland »Handlingar ang. poli¬
tiska förhållanden 1595—1598 »i Riksarkivet, jämfört med en
samtida avskrift [här sign. A •— se under n:o 120] under rubriken:
»Borgemästare och rådz eenfollige suar på för:ne f. N. öfuergifne
articler af h:te f. N. öfuergifne[!] den 10 januarii anno etc. 98»,
bland »Samtida avskriftssamlingar ang. händelser 1594—1598» i
Riksarkivet. Luckorna i texten hava utfyllts med ledning av A.
Högborne furste, n:ste° h., e. f. N:s sa[mt] w. n. furstinnes
och begges e. f. N:s högborne lijfzarf[win]gers welmåge låthe
alzwoldige* Gudh lenge ware etc.
Nådigste* f. och h. Wij fattige maen hafue utaf e. [f.] N:s oss öfuer-
antuardet schrift fast ogerne förnummet, de[t] e. f. N. hafuer fattad om
oss den meningh, att wij skulle haf[ue] handlet emot Arboga och Söder-
köpingz beslut, det wij doch [bå]de med underschrifningh och förseglingh
tilförenne beuilget [hade]. Der på så hafue wij efter e. f. N:s betalning
weledt oss [uti] all ödmiukt sanferdeligen och enfaldeligen förklare, h[uadh]
wår meningh både udi thet bref, wij h. k. M., w. a. n:ste h. och k., till swar
på h.° M:tz [bref] till oss schrifue låthe, såsom och eliest warit hafuer och
[än]nu acr och ware skall, så lenge wij lefue, nemligen [att] wij wed wårt
samwet icke wete oss på nogon tijd i s[innet] kommit ware att af¬
träda eller handla emot thed, som p[å åt]schillige tijder förhåldne sam-
qwemder udi Vpsala både i co[ncilii] och kröningz tijdh, Suderköpingh och
Arboga beslutit, sam[tycht] och belefwad aer. /Ere icke heller tilsinnes
nogot der [emot] företage eller samtycke i någon måtte uthan sampt [med]
Riksdagsakter. IV.
22
33°
1598
andre retrådige rikzens inbyggere och stender stadige och [fa]ste blifue
wele, der wedh wij uti för:ne herredager med b[ref] och segel utlåfuedt
hafue.
Hwad den tacksäije[lse] udi wårt bref till k. M., w. a. n:ste h. [och]
k., tilkommer, aer thed icke skeedt (wed Gud och wår[t] samwet) af någon
list, argheet, ostadigheet eller ondt [upjsååth, eij heller i den acht och me-
ningh, det hon sware skull[e] till den puncten, der h. k. M. säger sigh
wele gore förde1* herredagers afhandlinger till inted (såsom e. f. N. den
meningen af war schrifuelse fatted hafuer), utan [denne] hafuer warit wår
eenfallige mening och grund, att ald[en]stund h. k. M. hafuer i sin schrif¬
uelse nådigsi låte[t] förnimme sigh ware oss gunstigh och nådigh, syntes
oss udh[i] wår enfåldigheet tilbörliget ware, det wij uthi wårt swa[r] h. k.
M. för sin gunstige benägenheet tacke skulde.
Hwarföre är alles wårs samptlige ödmiuke och underdånige bön och
begären', e. f. N. will denne wår underdånige^ och^ sanferdige endtskyllen
och förklaring med ynnest och nåde uptaga och all misshagh till oss fattedt
nådeligen falle låthe, såsom och wårt förre obetenkte hastige swar icke
meer ihugkomme och oss till onde rekne uthan så här efter som her till
ware och blifue oss fattige maen een gunstigh och nådigh furste och herre.
Der emot så wele wij (som wij och thess plichtige äre) altidt och uti
alle måtte ware och blifue e. f. N. uti h. k. M:tz fråuare hulle, trogne, rät¬
rådige, hörige och lydige, wälwilligen efterkommandes (så mycket möie-
liget wara kan) huad e. f. N. oss påbiudendes och befalendes warder, thed
wij kunne efter wårt bäste och ytterste förstånd tenke lute k. M., w. a.
n:te h. och k. och® högste öfuerheet, nyttigt och till gode och hele Swerigis
rike® till* bäste både i andeligh och werldzligh* måtte lende kan. Be¬
falendes e. f. N. sampt e. f. N:s högborne furstinne och lijfsarfuinger udi
Gudz alzmechtiges nådige beskyd* och beskerm till långwarigh lijfzsund-
heet, timeligh och andelig welfärd, thesslikest roligit och lyckosampt re¬
gimente ödmiukeligen och underdanligen.
E. f. Nådz
underdånige och ödmiuke
Borgmestere och rådh i Stokholm.*
a) A. nådige, b) A. alzmechtigh. c) Följer A. k. d) A. för:ne. e) Följer A. att. f)
Saknas A. g) och .... rike saknas A. h) Följer A. welferdh och. i) A. lekamligh. j) A. skydd,
k) Underskriften saknas A.
Med detta svar synes hertig Karl ej hava givit sig till freds utan avford¬
rat borgmästare och råd en ny förklaring, som dock ej kunnat återfinnas.1
Hertig Karl har tydligen överlämnat till stadens borgerskap en särskild
proposition — samtidigt som en liknande skrivelse jämte n:o 120 synes hava
tillställts magistraten att döma av dess ovan tryckta svar — varpå följande
tvenne svar finnas. Svaren föregingos av förhandlingar mellan prästerskapet
och rådet om de religiösa tvistefrågorna. Därom äga vi blott följande korta
notiser i Stockholms konsistorii protokoll 1595—1599.
1 Jfr hertigens nedan s. 404 avtryckta brev av den 26 februari till Axel Ryning.
1598
33i
7 ianuarii colloquium habitum inter ministerium et senatum de con-
trouersiis religionis.
9 januarii secundum colloquium institutum est, ubi quaerunt consilium,
qua ratione se ab < suspicionibus > accusationibus principis liberent.
De åtta och fyratios förklaring på hertig Karls punkter. Odat. [1598 122
(den 10?) januari 1.
Samtida uppteckning bland »Handlingar ang. politiska förhållan¬
den 1595—1598» i Riksarkivet.
Högborne furste, n. h., e. f. N. wår underdånige, ödmiuke
tienst, hörsamheedt och lydno alltidh ödmiukeligen bewissan-
des etc.
Nådige f. och h. Såsom e. f. N. hafuer nådigst befaledt, att wij fattige
ringe män skulle udi all underdånigheedt gifue e. f. N. wårt fulkomligh
swar på the puncter, som e. f. N. oss nådigst hafue befaledt ock påbudit
att sware, thedh wij och nu af wår eenfallighedt hörsambligen görre etc.
Till thedh förste, hwadh som belanger Vpsale concilium och dess
besludt, som skedde anno etc. 93 etc. Thämäst hwadh som i w. a. n:ste
h:s ock k:z, k. Sigismundi, kröningh i Vpsale, bådhe medh konnungens
eigen eedh ock ständemes på bådhe sider är beslutidt och bekräftigedt
wordet etc. Sädan ock hwadh i Suderköping är wordet afhandledt ock
beslutidt, såsom ock någodt thär efter i Arboga och sädan här i Stock¬
holm afhandledt och beslutidt ähr.
Efter wij och på samme tidher hafue haft wäre udtskickade och fulmech-
tige budh ther tillstädes, derförre hwadh som wåre udtskickadhe ock ful-
mechtige på alles wåre wägne udi förde samquemdh brede widh och sampt
medh flere riksens ständer yppere och ringare hafwe beiakedt, bewilligedt
ock beslutidt ock medh bref och segel bekräftigedt etc., thedh welle wij
och för wåre personer lijke medh andre riksens rolige ständer allt thedh,
som thär udi är beslutidt, fast, stadigdt ock oryggeligen hålle och efter¬
komma ock icke tänkie ther ifrå någorledes träde i eene eller andre måtte,
ehwadh uppå komme kan. Män huar nu i medier tidh någre hafue waridt
eller här efter finnes kunne, som af arghedt, ondske ock illistighedt, eller
för andre orsaker skuld, welle sigh ifrå för:te handlinger tränne och skilie,
och dedh enom medh skäl och sanningh kan öfuertygas, så ähr tilbörligidt,
att the samme sware för sich sielfue ock blifue skyllige till dedt sträf, som
Suderköpings ock Arboga besludt innehåller ock förmäler etc. Så annamme
och kenne wij och e. f. N. udi h. k. M. fråware för riksens förreståndare
ock regendt, så nu här efter såsom tilförrende, så wäl öfuer oss som andre
riksens ständer etc.
Thetta ähr, n. f. ock h., alles wåre ödmiuke, eenfallige ock fulkomligh
swar på förbe:te puncter och ärendher. Ock e. f. N. sampt tedh furstlige
332
1598
husset och höge wårdnadt udi Gudz gudomelige beskydh till all wäl-
färdh ock lycksalig regerningh underdånligen och ödmiukeligen befallan-
des etc.
E. f. N.
underdånige och hörsamme
Af the otte och fyratio någre fattige
män udi Stockholms stadh etc.
123 Svenska borgerskapets förklaring på hertig Karls punkter. Odat.
[1598 (den 10?) januari.
Samtida uppteckning (orig.?), obetydligt skadad i kanten, bland
»Handlingar ang. politiska förhållanden 1595—1598» i Riksarkivet.
Högbome furste, a. n:ste h., Sweriges rikes arfförste och före¬
ståndare, e. f. N. på thet underdånligaste högeligen betackan-
des för all furstlige gunst och nåde och dän store umwårdnat,
som e. f. N. dageligen gior och oss nådeligen be wij sar, i det
e. f. N. hafwer uppå tagit denne högnödige och mödosamme
regeringh i k. M., w. n. h:s, frånwaru och oss widh frijdh, enig¬
het och all gunst och benägenhet dageligen meddellar, för så¬
dant wij e. f. N. uthi all hörsamme rättrådige och underdånige
tienst bewijse welle, så länge wij lefwa.
Aller nådigeste h. och f. Gifwom wij swenske gemene borgerskap e. f.
N. på thet ödmiukeligaste och underdånligaste tilkienna, att wij hafwom
här till och än här äfter hålla wille, hwadh som i Vpsala concilio och i k. M.
■cröningh och sedan ähr beslutit i Söderkiöpungh och i Arboga förklarat,
ståå och blifwa, så länge bloden ähr warm i oss, oansett hwad uppå oss
ther emot kan påträngdt warda, hwilkes wår stadighet ähr till att see
uthi then skrift, som wij wåra förmän öfwergofwo i fiord, then thidh e. f.
N. skrifwelse kom hijt på Stocholms rådstugu, att wij skullom gifwa e. f.
N. swar om thet Arboga möte, ther e. f. N. wille samma skrift1) ifrå wåra
förmän fordra, warder e. f. N. theri wäl förnimma[n]des wåra goda men-
ninger och upsåt om riksens föreninger och Söderkiöpingz beslut, att wij
med alfwar ment hafwa och än menna.
Män, a. n:ste h. och f., hwad som thet tyska borgerskapet sampt andre
främmande nationer, som här i staden och på malmarnar bedrifwa borgare
näring eller på hwad sätt thet wara kan, hwad theras mening och upsåt
ähr, thet wette wij inthet om, förty the komma med oss uthi inthet råds-
lagh eller samtal uthan några fåå, så kunne wij icke wetta, som Gudh nå¬
deligen förbiude och afwände, att här uppå staden komme en anfecht-
ningh, om wij för wist kunde wända ryggen till them eller eij.
*) Jfr ovan s. 40 ff. Denna akt, som i avskrift återfunnits, meddelas i Tillägget.
1598
333
Bidiom wij e. f. N. på thet ödmiukeligaste, att e. f. N. wille för:de
främmande borgerskap och andre främmande, som här byggie och boo
och sin näring söchie, uthi hwad kall eller embette the stadde ähre, taga
besynnerlig i förhör, förty här ähr en hop, som hafwa spitsfundige och
förslagna hufuudh, att the måtte göra ett medh riksens förbund och för¬
säkra sigh, om the wilia stadige blifwa wid the förenninger, som riksens
ständer samhålleligen beslutit hafwa, och uppå thet, n. h. och f., att både
i staden och på malmarnar måtte wara och blifwa alla en man och alla en
kappa draga, annars går här i staden aller wäl till.
Begierom wij fördenskull af e. f. N. på thet underdånligaste, att om
the kunne finnas någre, som sigh i för:de förbund och riksens handlinger
icke wele förena sigh med oss, eller man kunde förnimma till thet minsta,
som skrymtar ther med, wari sigh hwem thet helst wara kan, antingen
inlensk eller utlänsk, som sin näringh socker här i staden eller på mai
marnar, oansett uthi hwad embette eller kall han stad ähr, att med the
samma efter Söderkiöpingz och Arboga beslut med alfwar motte handlat
blifwa.
Män, n. h. och f., hwad thet bref widkommer, som wåra förmän hafwe
skrifwit w. n. h. och k. till, eller om thet kan något mer wara på färde, som
emot förde förbund, thet wette wij swenske gemene man inthet uthaf.
Och bidie wij e. f. N. på thet underdånligaste och ödmiukeligaste wär-
digas för Gudz skull, att e. f. N. icke wille söndra eder ifrån oss, uthan wara
oss fattige swenske mäns bistånd och förswar, så här efter som här till,
till thes Gudh will w. n. h. och k. kommer hit till oss i ricket igen och rege-
rer oss efter sin konlige eedz lydelse. Wij wele der emot som trogne, rätt¬
rådige swänske män bewisa e. f. N. hörsamhet, lydno och trohet, och så
mykit, som oss tilkommer, må e. f. N. säcker och fast wända ryggen till
oss, så sant oss Gud skall hielpa till lif och siel, then wij wele e. f. N. sampt
e. f. N. högborne furstinna och e. f. N. elskelige lifzarfwingar ewinnerligen
hafwa befalat med ett långwarachtigt, lyckosampt, fredsampt och roligit
regemente.
Til e. f. N.
underdånligen och ödmiukligen
Den giemene suenske borgerskaps suar i Stochålm.
Att döma av n:o 124 har prästerskapet i Stockholm vid detta tillfälle
också inlämnat ett svar.
Hertig Karls svar på borgerskapets förklaring på hans punkter. 1598 124
den 11 januari?
Orig., obetydligt skadat i kanten, bland »Handlingar ang. poli¬
tiska förhållanden 1595—1598» i Riksarkivet, jämfört med en av¬
skrift [här sign. A] ur Laskys arkiv (se ovan under n:o 120) med
anteckning efter själva brevet: »Dette ofuanschrifne h. f. N. suar,
334
1598
är öfuerantuardat meenigheeten i Stockhollm den 14 januarii åhr
98» bland »Samtida a vskriftssam lingar ang. händelser 1594—1598»
i Riksarkivet.
Den h:ne f:s och h:s, h. Carls etc. Swerigis rijkis arffurste och
förestonderes etc., swar om“ thet betenkiende, sorn borgerskapet
i Stocholm hafwe gifwet opå de puncter, h. f. N. begerede deres
uttryckelige förklaringh. Datum 116 januarii 98*.
Seden h. f. N. i gåer blef öfuerandtwardet det [0: de]c swar, som
både af borgerschapet [0: presterskapets så och borgere både innen rådz
och af menigheten her i Stocholm är gifuit opå the puncter, h. f. N. hafuer
dem förestält, så hafwer h. f. N. samme swar öfuerseet och sigh föreläse
låthet, och så myckit samme swar mesth alle i gemeen förmelle, att hwar
i sin stadh will stadeligen och oryggeligen blifue widh förre beslutne hand¬
linger, sådant är tilbörligit och rät i sigh sielfth, lender och dem alle till
wälferd och beste. Men h. f. N:ds mening hafwer icke gået derrf opå allene,
att menigheeten ehnkannerligen der till sware skulle utan fulkombligen
säijie deres meningh, om borgemestare och rådh hafwe handlet rätt medh
det bref, som the till k. M. schrifui[t] hafwe, huilket och* af h. f. N:dsinne-
lagde puncter för någre dager seden anners bewisth är, och om the wele
kenne them för theres förmän lenger her i staden. Dy efther the besluuth,
som både i Sudercöpingh och Arboge giorde ähre, säijie dem der ifrå, me¬
den the i så måthe sielfwe ther ifrå faldne äre och sigh afsöndret hafwe,
som medh samme schrifth hafwer bewisth warit, så kan h. f. N. förden-
schuldh icke anners achte och holle dem än för:de besluuth uthwise, nemb-
ligen för k. M:tz oretrådige och rikzens oproriske och otrogne män och
fäderneslandzens förderfware, huilken tittel h. f. N. them gifwer^, in till
thes the annerledes bedes före, än som here till* skeedt är, aldenstundh the
i det swar, som the sielfwe gifuit hafue, bekenne sigh skyldige och doch
icke så tilbörligen falle till föge, som them doch medh rette borde gore,
efter saken så kiaer i sigh sielf är, att hwar man kan tage opå, att thet
anthen swekligen eller illisteligen af dem handlet är, eller* att the af illis¬
tige menniskior äre ther till äggede och bewekte, och sådant af stor enfal-
digheet giordt. Derföre, meden the icke ännu hafue sådant afbedet, som
förd är, och then ene resse ifrå lyfthe och tilsäijelse är affallen, är icke oftare
wäle till trogendes, så kan h. f. N. icke tillåthe, att the lenger wedh sådannee
theres kall och embethe blifue måge, förre än saken annerledes afhandlet
är, så frampt man icke will stöthe omkull och gore till inthet, hwadh til-
förende i besluthne handlinger lofuet och tilsagdt är; så är och en gamul
sago, att ner man weet tiufuen ware i huset, då pleger man settie fleere
låås för kistor och skrin, att större skade eij oftare hende kunne, och*
af skaden blifuer man wijs och icke rijk. Hwarföre man dess flitheligere
tilsyen hafue moste, att the, som förr besweket hafue, icke må få orsak
att gore thet samme oftare.
1598
’35
Widare efter menigheeten hafue och eliesth någre nampgifuit,1) som
the förmene emoth lagh uthi någet embethe her i staden insatte ware/
der iblandh stådzschrifueren Bilefält är ehn nempder/ huilken och wäl
medh någre fleere hans stalbröder äre störste rothen till alt thet, som her
i staden emoth richsens besluuth och afhandlinger giordt och handlet* är,
derföre begerer h. f. N., atte menigheeten wille sigh her' opå uttryckeligen
förklare, huilke som till embether uthi them andres stadh kunne förordnede
och brukede blifwe.
CAROLUS.8
a) A. vpd. b) 11.... 98 tillagt av annan hand. Saknas A. c) Rättat efter A.
d) Följer A. uth. e) Saknas A. /) A. gifue will. s) Följer A. och. h) A. doch. i) A. warde,
j) A. benemdt. k) A. afhandlet. I) A. will sigh der. m) A. theres.
Denna skrivelse synes hava överlämnats till borgerskapet den 14 januari.
Svenska borgerskapets svar på hertig Karls den 14 januari över- 125
lämnade punkter. Odat.
Samtida uppteckning (orig. ?) av samma hand som n:o 123 med
ryggpåteckning av Mickel Olofsson: »Menige man i Stocholms inne-
lagde swar opå någre punchter, som h. f. N. hos them hafwer
inläggie latidt» bland »Handlingar ang. politiska förhållanden
1595—1598» i Riksarkivet.
Högborne furste, a. n:ste h., gifwom wij swenske gern. man e. f. N.
på thet underdånligeste tilkienna, att wij hafwom bekommit e. f. N. skrif-
welse then 14 januarii, lydandes om några wåra förmän, som skulle hafwa
förseedt sigh och wara affaldne ifrå rijksens stenders samhållige föreninger
och beslut, hwilke the och personligen samme för:de beslut underskrifwit
och försäglat hafwa, thet oss tycker ganska illa wara, att sådanna per¬
soner, som skulle med rätta hålla ther öfwer och hielpa till att straffa andra,
som fulle ifrån för:ne rijksens föreninger och beslut, skole nu sielfwe hafwa
försett sigh ther emot, thet Gudh sig öfwer förbarme.
Till thet andra, n. h. och f., hwad thet bref tilkommer, som wåra för¬
män hafwa schrifwit w. n. h. och k. till, thet wette wij inthet af, men
hafwa the skrifwit h. k. M., w. a. n. h., till och betackat h. k. M. therföre,
att han till inthet will giöra Söderkiöpingz beslut (som e. f. N. förre in¬
lagde skrift förmäler), som all enighet och trohet emot h. k. M. och under-
såttare förbinder, så bekännom wij thet för oss fattige gemene man, thet
the hafwa icke rätt giordt.
Till thet tridie hafwer e. f. N. ställt till oss fattige enfåldige swänske
män af gemene man till att betänkia och thetta öfwerwäga, om wij kunne
eller wille bekenne them för wåra förmän eller eij, ther till swara wij uthi
‘) Denna uppgift, som möjligen återgår på något skriftligt eller muntligt besvär, kan
ej bestyrkas med de (ovan avtryckta) svar, som återfunnits.
336
1598
wår enfåldighet neij till, all then stund e. f. N. förmäler uthi eders
skrifwelse, att the skola hafwa gått ifrån then förening och beslut, som
alle riksens ständer och te sielfwe samhålleligen uthi Söderkiöpung sam¬
tyckt, underschrifwit och beseglat hafwa, kunnom wij för then skuld icke
känna them god för wära förmän, för än the hafwa sigh therföre för¬
klarat och förlagdt in för e. f. N. och riksens ständer.
Och efter thet, n. h. och f., wij wette icke alle, som bråttzlige åhre,
therföre begierom wij af e. f. N. underdånligen och ödmiuckeligen, thet
e. f. N. wille nådigest låtta komma them till en laglig förhör, hwar besyn¬
nerligen för sigh, in för rätta, att the må sigh ther förursechta, om the hafwa
sielf försett sigh antingen af illistighet och fridt mod eller af oförstånd,
eller hafwa andra them ther till kommit, att the förde beslut hafwa öfwer-
trädt. Och om the ther uthi brotzligen finnas och icke sigh kunne therföre
förklare och utreda, så må alle riksens ständers samhållelige beslutninger
och theras egne underskrifninger och besäglinger, som the medh andra
riksens ständer samtyckt hafwa, them döma och icke wij, doch wij hem-
stellom thet till e. f. N. nådige och gode behagh.
Till thet fierde ähr insatt i e. f. N. skrifwelse ett argument, lydandes,
att när man wet tiufwen ähr i huset, förwarar man sina kistor och skrin
med flere starke låås än tilförrenne, på thet att icke större skada må
komma ther efter, och af skadan blifwer man wis och icke rik, thet ähr
ett wist och sanferdigt argument, thet hafwe wij fattige enfåldige swenske
öfwer hela Sweriges rijcke nogsampt förnummit. Gudh gifwe, wij kunne
ähn nu förwara os wäl medh goda och starka låås, så att wij fattige swänske
män icke måtte ytterligare blifwa beswekne af många oroliga och spis-
fundige menniskior, som os wilia ondt giöra och komma oss på all skada
och olycko, både i andeligh och werdzlig måtto, för hwilchet Gudh alz-
mechtig oss nådeligen beware.
Till thet fempte förmäles i e. f. N. skrifwelse om the personner, som
hafwa waridt insatte i kalld och embette mot Sweriges lagh, som ähr
stadzskrifwaren Hans Bilefält. Och efter thet man hafwer förnummit af
e. f. N. inlagde skrift, att både han och någre af wära förmän hafwa trädt
ifrå thet förbund och beslut, som både the sielfwe och hela riksens ständer
hafwa samtyckt och bewiliat uthi Söderkiöpung, therföre hafwer både
han och the satt sigh sielf ifrån sitt kall och embete och ingen annan.
Och begierar e. f. N. uthi för:de skrift af oss enfallige gemene man, thet
wij skole nampngifwa them, som i wära förmäns stadh och stadzskrifware
embete skulle igen förordineras och tilsättias, som ther till skulle tienligen
wara, thet kunne wij fattige män inthet giöra, uthan wij hemstellom thet
till Gudh alzmechtig och till e. f. N. nådige och gode behagh. Och hwem
Gudh och e. f. N. synnes och thäckes att sättia oss fattige undersåttare
till förmän och stadzskrifware igen, them e. f. N. kan pröfwa som hafwer
ett trogit och oförfalskat swenst hierta och the som wilia sitt kall och
embete så förestå och uträtta, att thet kan wara Gudij behageligit och
w. n. h. och k. gangneligit, Sweriges rijcke nyttigt och Stockholms stadz
1598
337
gemene man till wälfärd och upbygning och förkåfring och hålla oss widh
Sweries lagh och gambla laghfångna prewileger, bättre ähn som här till
skett ähr, thee samme män wiliom och wij känna godh therföre och them
sin tilbörlige hörsamhet och lydno på theras kalld och embetes wägna att
bewisa, så länge the sigh rättwisligen förhålla etc.
Aldrenådigeste h. och f., betackom wij e. f. N. på thet underdånligaste
för the gode och wälbethänkte swar, som e. f. N. hafwer låtit oss förstå
på the punchter, som wij e. f. N. öfwerantwardat hafwe om stadzens inbyg-
giares beste och wälferdh. Och bidiom wij e. f. N. ödmiukeligen och under-
danligen, att e. f. N. wille wälgöra och förhielpa os med för:de punchter, att
the måtte warda fulbordat och wij måtte bekomma e. f. N. stadfestelse
och försäkringh på them, och thet e. f. N. wille nådigest hafwa wälgiordt
och förmanat the personner, som oss regera skola, att the måtte och hålla
handen öfwer förde punchter, så att the eij blifwa förkränchte igenom
några föräringar, mutor eller gåfwor, eller på hwad sätt thet wara kunne.
Och wiliom wij e. f. N. som trogne swänske män rättrådige befinna låtha,
så sant os Gudh skall hielpa, then wij e. f. N. sampt e. f. N. höge um-
wårdnat och hele selskap wilie hafwa ewinnerligen befallat.
E. f. N:de
underdånligen och ödmiukeligen
Dän gemene swänske borgerskaps swar i Stocholm
uppå then schrift, som e. f. N. nedergaf then 14
januarii anno etc. 98.
Hertigen synes att döma av de nedan s. 404 och 531 ff. avtryckta
handlingarna hava fortsatt de skriftliga förhandlingarna även med borger-
skapet.
Samtidigt och tydligen i samband med förhandlingarna med Stockholms
stad hölls ett vittnesförhör på slottet i hertigens mål mot rådmannen Casper
Ilenfelt.1)
Vittnesförhör i Casper llenfelts sak. Stockholms slott 1598 den 9 126
januari.
Samtida avskrift bland »Borgrätts- och gårdsrättsprotokoll» i
Riksarkivet med ryggpåteckning: »Copey der getzeugnus, so wie¬
der Casper Jlefeltt ist abgeleget worden anno 1598». Därunder
står tillagt med annan hand: »ore Carolo».
Den 9 januarii anno 98 etc. seindt diese nachfolgende getzeugen
gerichtlichen examiniret worden zu Stockholm auf dem schloss, in bey-
sein und kegenwardt der wolgebornen, edlen und manhaften hern und
jungkern
J) Jfr ovan s. 252.
338
1598
2 punct.
Her Christoffer Schengk. Niels Kiell.
Her Erich Belgke. Jorgen Blangk.
Axell Rueningk. Peter Stolpe.
Andreas Nielson. Samuell Nielson.
Dauied Danielson. Heinrich Heinrichson.
Michell Oloffson. Söffrien Johnson.
kegen und wieder Casper Jlefeltt, dass derselbe zu etzlichen under-
schietlichen zeitten und ortern grobe lesterliche schmehwordt wieder den
durchleuchtigsten hochgebomen fursten undt hern, hern Carin des reichs
zu Schweden erbfursten und generalgubematorem, unsers gnedigsten
fursten und h., authoritet undt hocheit dardurch zuuorkleinern solle unge-
schewet ausgegossen und geredet haben.
Es seindt aber diese getzeugen sembtlichen, ein ieder in sonderheit
vormittelst dieses nachfolgenden eidts, den sie auch ein ieder vor sich
sonderlich mit zwene aufgerichteten fingern zu Gott und seinem h. euange-
lio geschworen, umb ihre wissenschaft, was sie von gemelten Casper Jle¬
feltt gehöret, examiniret und gefraget worden, welcher also lauttet: Ich
N. schwäre zu Gott und seinem h. euangelio, dass ich von denen wordten,
auch reden, so ich von Casper Jlefeltt gehoret habe, und darumb ich nuhn
gefraget werde, die rechte reine lauttere wahrheit bekennen und dasselbe
nicht underlassen, bey meiner sehlen heyl und sehligkeit, auch nicht aus
forcht, zwangk, abgunst, freundschaft, schwegerschaft oder ieniger
anderer ursachen willen, etwas, dass ich von ihm gehoret habe, welches
I. F. G. hocheidt angehen mochte, vorschwigen will, so wahr mich Gott
helfe und sein h. euangelium.
Nach geschehnen, abgelegten und geschwomen eydt seindt sie sempt-
lichen ein ieder in sonderheit auf nachfolgende puncte, die ihnen den
schriftlichen vorfasset vorgelessen, gefraget worden, ob sie den oder dieselb
von Casper Jhlfeltt gehoret oder nicht.
Der erste punct lautet, dass Casper ausdrugklichen solte gesaget haben
zu Stogkholm auf der rahtstuben: Ich passe gantz nichts auf hertzogk
Carl etc.
Darauf andwordte Nielss Erichson, dass auf die zeit, wie I. F. G.
brieue wegen dessen, dass ihrer etzliche aus dem raht auf den herndagk
zu Arboga erscheinen und kommen sölten, weren gelesen worden, da
hette Casper gesaget, was haben wir mit hertzogk Carin zu bestellen, ehr
hat sich ia abgesetzet von der regirung, und das solches also von Casper
geredet worden bezeugete nebest Nielss Erichson auch Peter Monson.
(Locus sigilli) (Locus sigilli)
Dass sie nicht sölten besuchen den herndagk zu Arboga, und das
Casper solte gesaget haben, dass die, so mit I. F. G. wurden ja sagen
oder es mit I. F. G. hielten, sölten kriegen iooo teuffel, wen der konningk
ins landt keme, dieses betzeugeden Jacob Eschelson, John Karsch, Lasse
Matzson, Peter Monson, Heinrich Matzson, Erich Michelson, Matz Schnitt-
1598
339
ker und Oloff Köttmangeler, das sie solche wordt von Caspern also gehöret
hett en.
O O O O
O O O O
Auf den 3 punct zeugete Nielss Erichson, das er zu Strengnass von
Caspern gehoret, dass er gesaget, dass es nicht rähtlichen wehre, dass man
auf den herndagk nach Arboga zöge, und dass Casper zu seiner haus-
frawen gekommen wehre und gesaget hette: kan ewer man, weil er mit
brieue zu I. F. G. ziehen soll, den herndagk abschaffen, so soll er ein gut
geschengk gewertig sein, wen der konungk ins landt kombt.
O Locus
sigillorump]
Auf den 4 punct, dass Casper gesaget, Clawes Fleming hette recht
daran gethan, dass er die aufrurischen Osterbottnesche pawem, die sich
wieder ihm, als ihren rechten oberhern aufgeleget, also gestraft hette,
und dass zu demselben krieg und bludtuorgiesen kein ander mensch
ursach gegebenden nur allein hertzogk Caril, und daran hette er gehandelt
als kein ehrlicher furste, item Clawes Flemingk were des konungs ge-
trewer man, und wolte des reiches beste und wolfahrdt, und dasselbe
wolte hertzogk Carl nicht, dieses betzeugeden Jacob Eschelson und John
Karsch.
Q Q Locus sigilli[!]
Den 5 punct, dass nach dem eine schrift von der gemeine beym raht
wehre eingeleget, darin sich die gemeine burgerschaft erkleret, dass man
etzliche wegen der statt nach Arboga auf den herndagk abfertigen sölte,
da wehre dieser Casper aufgesprungen und hette darwieder offentlichen
gesaget, neyn, und hette sich also balt zu dem Erich Biorson gewendet,
demselben etwas heimliches ins öhr geraunet und geredet, auch hetten
unter andem etzliche aus des rahts persohnen gesaget, wen der reichsraht
und alle andere reichsstendere sich wurden auf den herndagk begeben,
so wolten sie sich auch dahin vorfugen, darauf hetten die aus der gemeine
geandwortet, es konte sein, das etzliche von den reichsreten oder reichs-
stendem mochten sein aufrurisch, und dass wolten sie nicht sein, sondem
sie wolten es halten mit den ruhligen, und damber hette sich ein gross
getummel oder gemurmel erhoben, also das man nicht gentzlichen horén
oder vornehmen konnen, was Casper mehr geredet, allein dass were sei¬
ne gentzliche meinnung, auch alle sein thun und handel wehre zu der zeit
dahin gerichtet gewesen, dass er die reyse nach dem herrndage hette ab¬
schaffen wollén, dieses bezeugeden Nielss Erichson, Matz Erichson und
Jacob Oloffsonn.
Locus
sigillorum
O
o
o
Locus
sigillorum
340
1598
Locus
sigilloium
Der 6 punct lautete, wie dass Casper solte gesaget haben, wie er von
Suderkoping wehr wieder zu rugk gekommen, dass die reichs rehte hetten
ihre botschaft an die Stockholmsche burgermeisters gehabt und hetten
begeret, dass dieselben zu ihnen kommen und beredung mit ihnen halten
sölten, da hetten vorgemelte börgermeisters ihn, diesen Caspern, dahin
gesant, dass er von wegen des rahts mit ihnen hette reden mussen. Und
hette Casper ferner gesaget, dass er damahls (wie ihn h. Erich Sparr umb
raht gefraget, wie oder was sie I. F. G. andworten sölten, wen es so weidt
keme) ihnen auf dieses hinwieder hette zur andwordt gegeben: Ihr gute
hern, dis ist unsere meinung, wen h. Carl nicht will sein nach ewern willen,
so lasset ihn hintziehen sein koos, er magk woll bleiben in sein furstenthumb,
ihr gute hern konnen wol dis reich regieren, ohn ihn in des koninges ab-
wesen, und passen auf ihm nichts. Da hetten die hern fast alle still ge-
schwiegen, und hette letzlichen Gustaff Bannier gesaget, das konnen wir
nicht thun, den dass solte uns und unsern kindern in kunftigen zeitten
ubel bekommen. Das Casper Jlefeltt diesen punct, dass er solches kegen
h. Erich Sparren also geredet und ihnen berichtet hette, betzeugete Bendt
Larson auch John Karsch.
O O
Zum 7 hette Casper gesaget, dass es in Pohlen albereit beschlossen
wehre, dass, wen der koningk hir wieder ins reich keme, da sölten I. F. G.
mit sambt derselben gemahl und leibeserben gefangen wegkgefuret
werden auf ein haus in Liefflandt und sölten dar ewig gefangen bleiben,
und I. F. G. landt und leutte sölten ausgeteylet werden, unter I. K. M.
getrewe menner und diener, dieses betzeugete John Karsch, das er solches
aus Caspers eigenem munde gehoret habe etc.
Enligt hertig Karls brev av Uppsala den 7 mars 1598 till Axel Ryning
(hertigens registratur 1598, P. I, fol. 124 v.) har Casper Renfelt »her festat lag att
frije sig ther uthi Stocholm medh 12 manne eed, thet han wårt furstelige gode
nampn medh ehrerörigh tal icke hafwer förolämpat.» Hertigen befaller, att
Casper, så framt han inom den snart utlupna fristen ej gitter fria sig inför
rätta med tolv vittnesföra män, skall intagas ’i tillbörlig förvaring’ på slottet.
Hertigen fortsatte efter riksdagsförhandlingarna från Uppsala förhand¬
lingarna med Stockholms stads råd och borgerskap. Jfr nedan s. 531 ff.
Förhandlingar i Uppsala med de till begravningshögtiden
församlade ständerna.
1598 24 januari—7 februari.
I enlighet med hertig Karls ovan (s. 272, not 1) citerade kallelsebrev in-
funno sig till den 18 januari 1598 ett antal adelsmän i Stockholm för att del¬
taga i liktåget till begravningshögtiden i Uppsala. Enligt en samtida upp¬
teckning (i Kungl. Arkiv, Svenska drottningar under 1500-talet) ledsagades
1598
341
drottning Gunnels lik (från Östergötland) till Uppsala av Bengt Knutsson
(Hand), Nils Nilsson (Natt och Dag), Sven Månsson (Some), Ture Jakopsson
(Rosengren), Olov Olovsson (Mussleskal), Sven Lillie, Jöns Ulfsson (Bååt),
Tyke Larsson (Gyllencreutz), Truls Palnesson (Rosenstråle), Arvid Jöransson
och Nils Gregersson. Det 40 man starka begravningsföljet övernattade i
Björkvik den 14 januari och i Önnersta (i Björnlunda socken) den 15 januari
(Södermanlands hdl. 1598 n:o 3 och 16 i Kammararkivet) och torde sedan hava
slagit in på den gamla farvägen över Strängnäs till Uppsala. Begravnings¬
tåget med hertiginnan Elisabets och hertig Gustavs lik synes hava lämnat
huvudstaden den 19 januari.1) Om de vid denna tid närvarande frälse¬
mannen i Stockholm upplyser följande aktstycke.
Förteckning över
januari.
i Stockholm närvarande adelsmän 1598 den 17 127
Orig. på papper, dubbelvikt folioblad bland Riksdagsakta 1598 i
Riksarkivet. Namnen äro nedskrivna i en kolumn på de två
första sidorna. De hava här fördelats på två kolumner att läsas
från vänster till höger. På andra sidans inre kant äro med hertig
Karls egen hand tillskrivna fem namn, vilka här avtryckas på
vederbörlig plats i en tredje kolumn.
Thesse efter: ne uthaf adelen åhre till städes uthi Stockholm
den 172) januarii anno etc. 98.
Grefue Caril.
Erick Bielcke.
Marskalken.3)
Lasse Wäsgöte.
Jöran Blanck.
Jochum Schell.
| Capten Groll,
f Samuell Nilson.
Christopher Sipterod.
Hindrick Lif.
I Anders Stybert.
Berndt Mörner,
f Hans Clason.
Påffuell Jöranson.
| Abram Strutzwitz.
| Jöns Räf.
f Nils Girmunson.4)
Christopher Schenck.
Nils Bielcke.
Lybert Cåuer.
Christofer Skeding.
Anders Nilson stalmester.
Caril Carlison.
Per Stålpe.
Hindrick v. Cålen.
f Larens Tuue.
f Hans Stybert.
f Otte Mörner.
Christopher Hane.
Dauid Danielson [Hund],
Jochum Behrfelt.
Måns Kijll.
| Oluf Stråle,
f Lars Tykeson.
1) Henrik Henrikssons räkenskap 1598 bland Hertig Karls räntekammarböcker i Kam¬
mararkivet.
s) Ändrat (med annat bläck?) från 6 eller 16. För det senare alternativet torde tala,
att Lasse Västgöte enligt mantalsregistret för Nyköpings slott 1598 var hemma på slottet
i1/, dag av den vecka, som började den 15 januari. Han torde därför hava lämnat Nyköping
den 16 januari på resa till Stockholm.
*) Hans von Masbach.
‘) Ej att förväxla med fogden Nils Gregersson, som medföljde drottning Gunnils
liktåg genom Södermanland. Jfr ovan och Södermanl, handl. 1598 n:o 3.
342
1598
f Nils Erickson,
f Axell Erson.
Michill Wachtmester.
Christopher Åhnefelt.
Johannes Derfelt.
Bengt Stising.
Tomas Wedick.
t Åke Clason.
Peter Cahun.
Fredrick Hane.
Daniell Rys.
f Johan Juuanson.
Hans v. Stockholm.
t Truls Persån.
f Jon Andersån.
f Tomas Bureus,
f Harald Ericksån.
f Aruedh Hendricksån.
Erlan Johanson.
Landjunkare
t Per Hanson till Walestadh.
Thesse efter.ne åhre ännu
Per Ryningh.
Anders Gudmunson.
Arent Bengtson.
Martinus Kerner.
förwentandes.
Jost Curtzell.
Boo Ribingh.
Lasse Olsonn.
Måns Crutze.
S: hertig Göstafs hofiunkare.
Frans Wackerbort.
Herman v. Biuren.
Hans Pryss.
Oluff Gostafsson.
Anders Joenson.
Frånsett den ovan tryckta listan över de i Stockholm närvarande adels¬
männen finnas ytterligare några längder bevarade, vilka, ehuru de liksom
ovanstående förteckning ej direkt hänföra sig till det förberedande Uppsala-
mötet, likväl sprida ljus över de däri deltagande. I »Kungliga arkiv, Prinsar
och prinsessor under 15- och 1600-talet, Strödda handlingar» i Riksarkivet
förvaras nämligen tre samtida förslag till processionsordning vid hertig Gustafs
av Sachsen och hertiginnan Elisabets av Mecklenburg begravning i Uppsala
januari 1598. Ett av dessa förslag är synnerligen summariskt och nämner
blott de närvarande furstliga personerna (på manssidan hertig Karl, hertig
Johan och »w. n. furstes son», d. v. s. hertig Gustaf Adolf). De två andra listorna
däremot hava utförliga, ehuru långt ifrån fullständiga och delvis därigenom
sinsemellan mycket avvikande upplysningar om de i processionen deltagande
adliga personerna. Båda listorna nämna ej ledamöterna av den in corpore i
processionen deltagande adeln utan blott de till vissa särskilda uppgifter i lik¬
tåget utsedda personerna. De giva därför ofullständiga upplysningar om den
närvarande lågadeln från landsorten.1) Ehuru mycket talar därför, är det ej
givet, att båda dessa längder uppgjorts i Uppsala vid tiden närmast före be¬
gravningshögtiden, och i alla händelser är det varken sannolikt eller ens möj¬
ligt, att de i dem nämnda adelsmännen samtligen deltagit i de först efter be¬
gravningen börjande ständerförhandlingarna2). Då matriklar från såväl detta
möte som den därpå följande riksdagen veterligen ej finnas i behåll, torde dock
dessa längders namnuppgifter förtjäna att här meddelas. Den ena längden
[här sign. A], som av handstilen att döma torde hava skrivits av sekreteraren
J) Jfr ovan s. 341. Man kan därför ej sluta, att endast den ena längdens namnlista
återger de i Uppsala verkligen närvarande, medan den andra därutinnan helt saknar vitsord.
2) Flera av dessa personer voro utlänningar eller unga män, som endast stodo i herti¬
gens personliga tjänst.
1598
343
Mickel Olofsson, äger ett påtagligt, ehuru i detaljerna ej fullt klart samband
med den ovan avtryckta listan (n:o 127). De i n:o 127 med ett kors utmärkta
personerna återfinnas på fyra undantag när1) bland de personer, som i A an¬
tecknats som bärare av hertig Gustafs lik. Den andra längden [här sign. B] är
skriven av en okänd hand med rättelser och tillägg med annan stil, liksom den
första troligen ur hertig Karls kansli. Måhända är denna uppteckning något
äldre än A. Här nedan meddelas först de både i A och B, därefter de enbart i
A och sist de endast i B förekommande namnen.
|
Namnformerna i de för A
|
och B gemensamma namnen äro hämtade från A
|
med suppleringar från B
|
satta inom klammer.
|
Erich Bielke
|
Tomas Bureus
|
Hendrich v. Cahlén
|
Ludbertt Cawer
|
Marskalken
|
Moritz Stensson
|
Dirich Mörner
|
Niels Posse
|
Axell Ryningh
|
Peer Ryning2)
|
Samuel Nielsson
|
[Unge] Peder Stolpe
|
[Abraham] Strutzwitz
|
Olof Stråle
|
Anders Stwardh
|
Lorentz Teube
|
Truls Pedersson
|
Frans Wackerbardh
|
Axell Erichson
|
Capital[!] Groll
|
Hans Claesson
|
Hans Prydz
|
Joen Andersson
leutenampth
|
Johan Jörgensson
|
Lars Tykesson
|
Otte Mörner
|
Niels Erichsson
|
Peder Hansson
|
Jöns Ref
Åke Claesson
|
Hans Stwardh
|
Anders Lindersson
|
Anders Nilsson
|
Arfwedh Hindersson
|
Berf eldh
|
Nils Bielke
|
Hi ero (nimus) Birkholtz
|
Härman von Biurum (!) Carl Carsson
|
Christer Hinderssonn
|
Carl Gyldenstierne
|
Hanns Erichssonn
|
Hans Johansson
|
Haraldh Erichsson
|
Hindrich Lif
|
Johan Persson
|
Jörenn Claesson
|
Månns Kyle
|
Erich Körningh
|
Hans Meus
|
Nils Germundsson
|
Olof Gostafsson
|
Per Larsonn
|
Påwel Jörgenssonn
|
Lindorm Ribbing
|
till Skelby
|
g. Per Stolpe
|
Töne Jörensson
|
|
Sedan begravningshögtiden stått i Uppsala, söndagen den 22 januari
1598, synas förhandlingarna med ständerna hava tagit sin början påföljande
tisdag den 24 januari.
Mötesförhandlingarnas gång kan här icke till full visshet klarläggas, huvud¬
sakligen därför att de bevarade mötesakterna icke bära otvetydigt riktiga date¬
ringar. En undersökning av innehållet i de bevarade fyra huvudakterna från
mötet, nämligen två hertig Karls propositioner (n:o 130 och 131) och tvenne
adelns svar (n:o 129 och 132) visar, att de data, som antecknats på dessa akter
eller nedan anförda samtida avskrifter av dem, icke äro tillförlitliga. Så an¬
märker Hogenskild Bielke på en avskrift av n:o 131, att denna proposition
överlämnats till ständerna den 24 januari, medan konceptet till den andra pro¬
positionen (n:o 130) är dagtecknat den 28 januari, men båda tidsbestämningarna
') Nils Germundsson, Harald Eriksson, Arvid Henriksson och Johan Juvansson, vilka
åter samtliga äro upptagna i B.
2) Namnet senare ifyllt av samma hand i A.
344
1598
kunna ej vara riktiga, enär n:o 130 måste hava överlämnats före, i varje fall
ej efter, n:o 1311). Av de ordagrant överensstämmande rubrikerna till adelns
båda svar (n:o 129 och 132) synes det framgå, att dessa utgöra svar på tvenne
propositioner av den 26 januari. Nu utgör det ena tydligen svar på en ej åter¬
funnen proposition, som f. ö. synes hava liknat de i riksdagskallelsen av decem¬
ber 1597 intagna fem punkterna. Detta svar har tydligen legat till grund för
den av hertigens propositioner (n:o 130), som skall vara utfärdad den 28 januari.
Adelns andra svar (n:o 132) befinnes utgöra svar närmast på nyssnämnda
proposition (n:o 130), men till grund därför ligger även hertigens tredje pro¬
position (n:o 131), vilken, som ovan nämnts, ej kan hava överlämnats före den
andra propositionen (n:o 130). Om nu denna proposition överlämnats först
den 28 januari, kan det sista svaret (n:o 132) ej, såsom dess rubrik uppger,
hänföra sig till en proposition av den 26 januari. Å andra sidan är hertig Karls
skrivelse till rådsherrarna, som tydligen uppsatts, sedan adelns andra svar
(n:o 132) inlämnats, i hertigens registratur (troligen efter konceptet) daterad
den 27 januari, medan originalet tydligen burit datum den 28 januari. Anger
registraturet rätta tiden för brevets koncipiering, bör adelns andra svar (n:o
132) hava inlämnats senast den 27 januari. I så fall har den andra propositionen
(n:o 130) lika litet överlämnats den 28 januari som den tredje (n:o 131) den 24
januari, och båda dateringarna vore då felaktiga. Det är nu sannolikt, att n:o
130 i överensstämmelse med tidsuppgiften i n:o 132 verkligen överlämnats den
26 januari. Även det första svarets (n:o 129) eventuella upplysning om den
första (förlorade) propositionens datum kan vara riktig, ty det synes, som om
adeln omgående besvarat denna proposition2), varför hertigen under dagens
lopp kanske överlämnat en andra proposition (n:o 130). I varje fall tarvar
knappast Hog. Bielkes feldatering av den sista propositionen i detta samman¬
hang någon särskild förklaring3), och de av allt att döma något senare ur
minnet antecknade tidsuppgifterna på hertigens andra proposition (n:o 130)
förtjäna ej heller någon absolut tilltro.
128 Hertig Karl instämmer herr Claes Bielke till det pågående mötet i
Uppsala. 1598 den 24 januari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 31, under rubriken: »Till
Claes Bielke, att han begifuer sigh till h. f. N. och förenar sigh
medh the andre stender, som der församblade äre. Af Upsala den
24 januarii åhr 98.»
Efter thet her Claes Bielke, ath the stender, som nu her opå thenne
tidh tilstädes äre, weele sigh föreene, och idher näruare föruthan icke
wäl ske kan, den och saken medh andre idhre medbroder, som thenne
oreede i rikit förorsakedt hafuer, som nu på ferde är, mest ahngåer, der¬
före är wår wilie, förmaningh och befalningh, att I oförtöfwedt och uthan
eendskyllen och gienseielse begifue ider hijt till VVpsale, så snart thette
*) En jämförelse mellan de båda aktstyckenas delvis ordagrant överensstämmande
avslutningar talar för att vederbörande textparti i n:o 131 är utarbetat med ledning av
motsvarande parti i n:o 130.
2) Jfr nedan n:o 173, som dock ej utesluter, att dateringen anger svarets datum.
*) Måhända kan den sättas i samband med att de förberedande mötesförhandlingarna
synas hava inletts den 24 januari. Se n:o 128.
1598
345
wårt bref idher tilhande kommer, och förnimme, huadh wår wilie ware kan,
och the stender[s], som her församblede äre. Efterkommendes i så måthe,
thet I schyldige och plichtige äre, och hafue idher för oss icke befruchte
för någen fhare eller onåde, uthan måge så säkre komme hijt tilstädes, som
ware på idher gårdh Wick, ther I nu stadde äre. Datum ut supra.
Ridderskapets och adelns svar på hertig Karls första proposition 129
Uppsala 1598 [den 26 januari?].
Samtida uppteckning bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet
med anteckning a tergo: »Swaret».
Ridderskapsens och adelens swar på the punchter, som then
h:ne f. och h., hertig Carl, Sweriges rijkes arffurste och före-
ståndere etc., w. n. F., hafwer oss öfwerantwardat uthi Vpsala
then 26 januarii anno etc. 98.
Till thet förste, hwad then legation belanger, som i wintres förleden
i Arboge, och i Stocholm i sommars, sammeledes nu i Vpsala blef omtalet,
så synes oss samptligen och hwar och een för sig i synderheet inthet
wara Sweriges rijke nyttigare och efther thenne tijdz legenheet gagne-
ligare, än een anseenlig legation måtte med thet förste ablegeres. Så såge
wij gerne, att the gode herrer richsens råd (som i Arboga blef beslutet)
wele sig ther till bruka lata, efther the best wette om rijchsens saker, der
om wij them alle samptligen, wenligen, kärligen och tienstligen bidie.
Och all then stund man begärer, såsom och wist förmode, att wälbe:te
gode herrer wele taga sig thet omak uppå med förbe:te legation, så bidie
wij h. f. N., ständerne som nu här udi Vpsala församblade äre, samptligen
och ödmiukeligen, att h. f. N. af furstelig gunst, liberalitet och mildheet
nådigest wille then onåde, som h. f. N. till them fatet hafwer, falla låte
och sig med them uthi richsens saker föreene, så blifwe alle twistige saker
uthan widlöftigheet theste bättre förlichte.
Och när legaterne blifwe affärdigede, kunne the taga sin wäg igenom
Findland och med flijt förmana både krigzfolket och gemene man till
frid och eenigheet, att the på alle sider hålle sig stille till widere beskeed
ifrå h:te k. M.
Hwad wapnesynen belanger, som h. f. N. hafwa will, äre wij aldeles
redebogne efter lag att fulborda, och hwilke h. f. N. teckies ther till för-
ordne, som wapnesyn skoda skola, ställe wij ödmiukeligen uthi h. f. N.
wilie och behag, them wij och på k. M:tz och h. f. N. wegne all lydne
och hörsamheet bewijsa wele.
Lagmanswalet blifwe, som lag förmäler, att tre setties uthi waalet,
ther uthaf tager konungen een, som ther till dugeligest och skickeligest
wara kan.
Med the fånger, som ifrå Findland förde och nu uthi Stocholm anhåldne
äre (efter meste parten af oss icke wette, uppå hwad wilkor the hafwe
Riks dag sakter. IV. 23
346
1598
gifwidt sig uthi h. f. N. wold), så bidie wij h. f. N. ödmiukeligen, att
the måge med ett mildere och nådigere fengzle blifwe försorgde, om the
then gunst hos h. f. N. icke hafwe kunne, att the uthi borgen hender korn-
me måga till lag och rätt.
Thetta är alles wår eenfalliga meening och ödmiuke swar.
H. f. N.
till ödmiuk och troogen tienst
Ridderskapet och adelen
uthi Vpsala församblade.
130 Hertig Karls andra proposition till ridderskapet och adeln. Uppsala
1598 [den 26 januari?]
Koncept av Peder Nilsson bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet
med anteckningar a tergo, dels med rött bläck (av Peder Nilssons
hand?) »28 januarii 98», dels med mörkt bläck och av okänd hand:
»Någre puncter, som f. N. hertigh Carl förestelte stenderne i Vpsala
den 28 januarii 98» samt därunder av en tredje hand: »N:o 18».
Thenne efterskrefne puncter begärer then h:ne f. och h., h.
Carl, Swerigis rijkis arffurste och föreståndare etc., att rijksens
stender, som här tilstädes äre, wele tage uthi nödtorftigt be-
tenkende och ther om medh h. f. N. sig samsettie och förene.
Actum etc. Vpsala 28 januarii0 1598.
Först. Efter på then herredag, som nu sidst uthi Arboge holts, så
afhandlat och beslutet blef, att een legation skulle medh thet förste til
k. M., h. f. N:des e. k. h. b., til Pålandh på h. f. N. och menige rijksens
stenders wegne afferdet och åstadsendh wardhe, och hon än här till icke
hafuer kunnet stelles i werket och hafua sin framgång, efter the personer4,
som uthi samme legation skulle blifwe bruke [de], icke ähre komne tilstädes
uthan hafue sig ifrå rijksens saker slaget och afskijlt, derföre så synes
h. f. N. förthenne tijdhz lägenheet skuldh' högligen ware af nöden, att ther
medh icke långer måtte0 warde fördrögdt och opskufwet, uthan att samme
legation medh thet förste uthan nogen försummelse måtte gå för sig.
Hwadh werfwen och ärenden tilkomme, som igönom samme legation
förhandles skole, ther om will h. f. N. låthe rijksens stender sin mening
fömimme, så snart h. f. N. theres betenkende opå thenne puncter hafuer
bekommet.
Till thet andre. Medhan och uthi för:te Arboge beslut warder för-
melt, att nogre af rijksens rådh skole tage sig samme legation opå, efter
them om rijksens handlinger best wetterligit ähr, derföre, på thet att
Arboge beslut så wäl uthi thenne puncten som alle andre må warde efter¬
kommet och fulbordet, så ähr h. f. N:des mening och betenkende, att the
personer af rådet, som ännu här uthi rijket qwarre ähre, som är her
Göstaf Banner, her Clas Bielke och Ture Bielke, skole tage sig samme
legation opå.
1598
347
Til thet tredie. Efter4 h. f. N. så wäl som rijksens stender icke een
uthan nogre gånger hafue låthet begäre, förmane, kalle och stempne the
rådzpersoner, som änu här uthi rijket qwarre ähre, att the skulle begifwe
sig til h. f. N. och sig medh h. f. N. om rijksens saker förene, och sådant alt
platt4 inthet hoos them hafuer hulpet eller ähr blefuet achtet, derföre be¬
gärer h. f. N. stendemes betenkendhe, på hwadh sätt the nu yttermere skole4
blifwe kalledhe, så att the måge komme tilstädes. Och ther the uthan/
laga förfall, huilke dhe skole låthe sköde och bcwijse/ dhå ingelunde
komme wele*, hure medh them widare hålles och handlas skall.
Till thet fierde etc. Efter h. f. N. förnimmer, att the finske icke ännu
wele afstå medh theres ochristelige och otilbörlige regemente eller lathe
blifwe widh then ordning, som h. f. N. bådhe om theres besoldning och andre
rijksens saker ther efter sig låthet hafue, uthan medh theres olaglige och
odregelige borgläger, så och rappande*, röfwande’ och annan wåldzwerkan
tilfoge almogen ther i landzenden myken öfuerwåldh och orett, såssom
och hafue i sinnet att begifue sig til Östrebotnen och ther opå nytt anrette
eett blodhbadh och låthe sig icke nöije medh thet myckle oskyldige blodh,
som the i fridh uthgöthe .och sig uthi sölade,1) therföre synnes h. f. N.
rådeligit, att the, som medh samme legation til k. M. skole blifwe skickadhe,
måtte tage sin rese och weg igönom Findlandh och medh thet samme för¬
mane the finske, att the medh theres oproriske handel måtte afstå och
icke til nogen mere widlöftighet och blodzuthgiutelse orsak gifwe uthan
sig medh h. f. N. och rijksens stender på thenne sijde förene och efter then
ordning rette, som h. f. N. hafuer ther efter sig lathet.
Till thet sidste*. Om nu samme rådzpersoner thenne legation så uth-
rette kunne och med godh beskedh innan poske tilbake hijt i rijket komme,
så will h. f. N. hålle them uthi then äro och werde, som them ware bör,
såssom och förlathe och tilgifwe alt huadh the hafue emoot h. f. N., så4 och
Suderkiöpings och Arboge beslut handlet och sig' förseet,ther opå h. f. N.
them sin försäkring* gifwe will. Ther emoot the och sig förskrifwe och
förplichte skole, att hwar the här medh otroligen och swikligen handle
och icke lathe sig saken medh sådant alfwar ware befälen, som thet sig bör,
dhå skole the icke allenest blifua ifrå alle rijksens embeter slutne uthan
och såssom dess otrogne och orettrådige men och fäderneslandzens för-
derfware hafue förwerket ähro, dignitet och alle theres aftergodz. Doch
huar the beuijse theres ytterste flijt och så myket i saken gore, som them
nogonsin kan ware”1 mögeliga, så will h. f. N. them lijkwel til nåder optage,
så frampt the begifwe sig strax tilbake hijt i rijket igen och sig medh h. f.
N. och rijksens stender til rijksens gagn och beste förene wele.
a) Vpsala 28 januarii senare tillskrivet med rött bläck av samma hand. b) Insig¬
nerat och tillagt över raden, c) Tillagt över raden, d) Följer överstruket samme rådz-
personer. e) Ändrat fr. måge. f) uthan .... bewijse tillagt i kanten och insignerat.
g) Följer överstruket eller, h) Följer överstruket och. i) Följer överstruket tilfoge. k)
Till thet sidste tillagt i kanten. I) Ändrat fr. förskrifning, m) Följer överstruket christeliget.
J) Se ovan s. 302 f. Jfr Arvid Erikssons egenhändiga brev av den r3 december
1597 till Kemi socken. Grönblad, Handlingar rörande klubbekriget r, s. 149 ff. Jfr
hertig Karls brev av den 10 januari 1598 till Österbotten (tryckt ibidem 3, s. T04 ff).
34»
1598
131 Hertig Karls tredje proposition till ridderskapet och adeln. Odat.
(Uppsala 1598 den 26 januari?)
Orig. (fyra blad, folierade med gammal stil 335—338 i svit med
Ture Jakobsson Rosengrens avskrifter i »Samtida avskriftssamlingar
1594—1598» i Riksarkivet) med anteckning av Ture Jakobsson
a tergo: »Furstlige N. hertigh Carlss framsetninger om legationen
till Pålen 98», jämfört med en i kanten något skadad avskrift [här
sign. A] med följande påteckning av Hogenskild Bielke a tergo:
»Copia af f. N. hertigh Carls underskrifne framsättning och puncter
till ridderskapeth och adelen, som wäre församblede i Vpsala etc.
thili den furstlige begrafningstiden, om he[rtigen]s beswäring emot
richsens rådh och med huad besuärlige wilkår then legation till
Påland skulle ställis i wärketh. Öfueranthwardeth then 24 januarii
anno etc. 1598», samt med en annan, onöjaktig och ofullständig
avskrift [här sign. B — med gammal paginering 59—6o] av samma
hand, som omnämnes i inledningen till n:o 179 (handskriften D),
med anteckning i kanten m. a. h.: »Dete radslag och sändebudz
instruction giordes i Vpsala i februarii monadt anno 98». Såväl
orig. som A och B förvaras bland Riksdagsakta i Riksarkivet.
Efter lägenheeterne her udhi riket fast selsindt förewette, så
att nogsampt för ögonen är, thet yttermeere ölycke tilstunde
will (dedh Gudh doch” nådeligen afwende), hwar sådant egenom
tidigt rådh6 icke förekommet warder, derföre är f. N:ds, her¬
tigh Carls etc., meningh och betenkiende, att h. f. N:ds käre
fäderneslandh egenom sådane medel och uthwäger, som h. f.
N. her hafwer lathit författe, kunde nesth Gudz tilhielp komme
i better skick och lagh igen än som, Gudh bettre, för handen är.
Till thet förste. Att öfwer konungens eedh, Söderköpingz och Arbogha
besluth motte medh alfwar hollit warde uthan någen skrymten, och the
thet icke gore wele, så att the wele stadigt blifwe widh bref och sigel,
motte efther beslutens lydelse tilbörligen straffadhe warde.
Till thet andre. Att the, som ifrån samme besluth falne äre eller ther
emoth handlet hafwe, motte sådant oppenbarligen bekenne och bedhes
före och synnerligen the, som Arbogha besluth altidt hafwe ogillet och
ther till aldrigh weledt samptycht, att the motte blifwe holdne till att
bewise, hwaruthinnen, thet i Arbogha är besluthet, är någedt handlet, som
icke kommer öfwer eens medh andre föregångne handlinger heller i någre
måthe kunne ware riket skaddige. Men hwar the thet icke gore' kunne,
hwilket nesth Gudz hielp af ingen någen sin medh någon skäl skall kunne
bewisth warde, att the dhå måge oppenbarligen bekenne sigh hafwe giordt
orätt och theregenom förorsakedt mycket buller i riket och fördenskuldh
bedhes före, så och ther hoos lofwe och tilseige, att the medh alsomstörste
alfwar och flijt wele winlegge sigh att bothe och bättre igen, så mycket
them någer sin menniskieligit och möigeliget ware kan.
1598
349
Till thet tridie. Efter Arbogha besluth hafwer förnembligest gåedt®
ther opå, att een anseende legation medh thet förste till k. M., h. f. N:ds e.
k. h. b., till Pålandh, på h. f. N:ds och menige rikzens stenders wägne,
motte afferdigedt och åstadsendt warde, och den än her till icke hafwer
kunnedt stelles i werket och hafwe sin framgångh, efter rikzens rådh, som
samme besluth förmeller att ther till skulle brukedhe warde®, icke äre
kompne tilstädes, oanseedt att h. f. N. icke eene uthan någre gonger®
hafwer lathit begäre, förmane, kalle och stempne the rådzpersoner, som
ännu her uthi riket qwarre äre, att the skulle begifwe sigh till h. f. N. och
sigh medh h. f. N. om rikzens saaker föreene, hwilkedt doch platt inthet
hoos dem hafwer hulpedt eller är achtedt blefwedt, uthan hafwe sigh
ifrån rikzens saaker afskilt, derföre synes h. f. N. för denne tidz lägenheet
skuldh högeligen af nödhen ware, att ther medh icke lenger motte warde
fördrögdt, uthan att samme legation medh thet förste och uthan någon för¬
summelse motte gå för sigh. Och medhan allom är wetterligit, att samme"
rikzens rådh äre äwen the samme män, som förste reesen skyndedhe k.
M., h. f. N:ds^ k. h. b., af riket, h. f. N. och rikzens stender aldeeles owetter-
ligen, och ther till medh at wedertage sådane otilbörlige conditioner och
wilkor, som medh samme konungewahl folgde, hwilket Erich Sparre
och grefwe Erich emoth theres medhgifne instruction utlofwedt hafwe,
öfwer hwilke handlinger bådhe om konungens uthferdh, så och förbe:te
otilbörlige welkor och annedt meer, som the hafwe warit wollende till,
saligh konungh Johan (christeligh och höglofligh i åminnelse) sigh högeligen
beswäredhe i thet öpne bref, som h. k. M. lät uthgå emoth rikzens rådh,
anno etc 92, derföre efter® the icke allene wette om rikzens lägenheeter,
efter the een longh tidh i rikzens saaker hafwe brukedhe warit,
uthan och iemwäl äre wollende i all den ölycke, som Swerigis crone uthi
swäfwer, så är och tilbörligen, att the försth måge bedhes före, hwadh
the bådhe der medh, så® och nu eliest hafwe misshandlat, och förden¬
skuldh till samme legation sigh bruke lathe, att om the theregenom någedt
kunde uthrätte, som k. M. och fäderneslandet kunde lende till gagn och
wälferdh, att då motte warde förgätit och tilgifwit, hwadh tilförende af dem
hafwer öfwerträdt warit. Och6 endoch h. f. N. hade orsak nog och högt
betänkende att nampngifwe för:de rådzpersoner till samme legation,
althenstundh the altidh och idkeligen hafwe trachtat h. f. N. efther all
sin wälferdh, så att h. f. N. förthenskuldh wäl kan tänkie, att the föge gott
till h. f. N:ds bäste i saken uthrättendes warde, will K. f. N. dog likwäl
sådanth nu inthet achte uthan betro* sine owener om samme wärf, dy
hwar the än efter theres gamble wahne någedt kunne h. f. N. till® skadhe®
på bahnen föhre, hoppes h. f. N. doch till Gudh, att thet! likwäl nest Gudz
gudomelige tilhielp icke kan hafwe mere framgong än tilförende. Alle-
nesth will h. f. N. her mere ahnsehe sitt fäderneslandz wälferdh och enighet
än hwadh mistroende h. f. N. medh* rätte* om them hafwe kan6.
När the nu till samme legation afferdedhe blifwe, skulle dem först
warde pålagdt, att tage deres reese egenom Finlandh och medh all flijt
35°
1598
hielpe till att stille den oreedhe och oenigheet, som der opkommen är, och
der till styrkie, rådhe och förmane, att the finske så wäl som och the lif-
lendske icke wille söndre sigh ifrån menige rikzens stender uthan een-
hälleligen stå för een man och gore ett till thet, som k. M. och Swerigis
rikis gagn och wälferdh lände kan, så och att the motte bewillige och
samptycke Suderköpingz och Arbogha besluth och theruthöfwer som
ehrlige män fasth och ståndaftigt holle, desslikes bewise h. f. N. i ko¬
nungens frånware all rättrådigheet, underdånigh tienesth, lydne och
hörsamheet uthi alt thet h. f. N. them till k. M:tz och rikzens gagn och
bäste biudendes och befallendes warder, såsom och rådhe och förmane
the finske ther till, att the bedes före, hwadh the sigh emoth h. f. N. som
rikzens regenth och föreståndare förseedt hafwe, och sådanth her efther
medh all underdånigh ödmiukt hielpe till att bothe och bettre igen.
Sedhen fullände samme legation till k. M. medh desse efterschrefne
wärf.
Näst helsningen etc.*
Till thet förste. På f. N:des hertigh Carls etc. och Swerigis rikis sten¬
ders wägne broderligen, så och uthi all underdånigheet bedie och begäre,
att lute k. M. medh thet förste wille begifwe sigh hijt i sitt fädemeslandh
och arfkonungerike och landh sitt styre och regere, efther som h. k. M. i
sin konunglige cröningh medh lifligh eedh och schrifteligh försäkringh
lofwet och tilsagdt hafwer, och thet icke på ett åhr, halft eller heelt til-
görende, uthan i alle sine lifsdager, och, för än h. k. M. skils ifrån thet
konungerike h. k. M. nu stadd är, så förhandler medh samme rikzens sten¬
der, att een tilförlateligh wenskap desse loflige konungeriker emellen
må oprättet warde, såsom och wisse grendzer på den liflendske sidhe, att
Sweriges crones landamäre icke måge warde förminskedhe uthan heller
förmeeredhe, som lagh seiger.
Dem est. Hwar lägenheeten så wore, att konungen sigh thedhen icke
begifwe kunde eller wille, eller h. k. M. icke nogsampt wille försäkre riket
om thet, som förre är meldt, ther om man doch ingen twifwelsmål hafwe
will, då skulle sendebudhen begäre, att h. k. M. wille lathe sin son komme
hijt in i riket, hwilken efther arfföreeningen efther konungens dödelige
afgång* den närmesthe är till rikzens regeringh. Så will h. f. N. och rikzens
stender honom hylle och antage, och all rättrådigheet, trygheet* och tro-
heet bewise, som h. f. N. för Gudh och heele weridén, så wäl som h. k. M.
tryggeligen will och kan till swars ware. Och endoch man hafwer exempel
af wäre historier, att sådant tilförende hafwer förorsaakedt mycken oreedhe
her i riket, att fördenskuldh wäl borde hafwes i betenkiende, för än man
sådant begäre skulle, medhen och icke tilbörligen är, att sonen skall fram-
drages för faderen, medhen han än nu lefwer, doch likwäl, aldenstundh
rikzens tarf och lägenheet så kräfwer, att konunger motte inlendes ware
och ther rikzens saaker förhandle och icke i ett fremmende konungerike,
som nu någre åhr bort åt skeedt är, riket' till ingen ringe afsaknedt, att
1598
35i
Swerigis enskilte och heemlige handlinger i annor landh skole kunnige och
oppenbarede warde, som nu skeedt är'. Och kan h. f. N. icke besinne, att
h. k. M. skulle ther medh skee någedt förnär, aldenstundh h. k. M. iu
ingen kärere hafwer, thetta sitt arfkonungerike i hender att antwarde
eller efther sigh låthe, än sin eigen kötzlige son, hwilken och skulle ware
beswärligit thette riket till att styre och regere, såsom den nermeste efther
k. M:tz dödelige afgångh (dhen Gudh werdiges lenge fördröige), hwar han
uthi swenske saaker och handlinger ifrån ungdomen icke worde opfödd.
Wille och falle beswärligit för den, som skulle regeringen förestå, hwar
honom om landzens lägenheet icke kunnigt wore och serdeeles tungemålet,
hwarföre medh sådanth bör hafwes tidigt inseende uthi opfödzlen, om
eliesth rätteligen tilgå skall. Der och h. k. M. kunde förewende, att h. k.
M. sådanth icke kunde eller wille bewillige, som fuller hende kan, serdeeles
för den åthskilnet, som är i religionen, dhå måge sendebudhen h. k. M.
der om nogsampt förwisse, efther som dem der om serdeeles befalningh
medhgifwes kan.
Till thet tridie. Hwar nu så kunde hende, att inthet there af desse
twenne förslagh och begären kunde samptycht warde, uthan tilewentyrs
sådane rådh och ahnslagh kunne ware på ferde, att h. k. M. på någon
tijdh wille begifwe sigh hiit”* i riket och sedhen strax tilbake igen och
kan skee på sådane sätt wele komme, som riket kunne ware odrägligit,
eller och att, när h. k. M. hitkomer, då kunde förandringh blifwe tilbudhen
i religionen eller någedt annedt, som h. k. M:tz eedh icke wore likmätigt,
eller och lathe förekomme på bahnen igen thet latiniske besluth, som
begge konunger, s. konungh Johan (christeligh i åminnelse) och nu rege-
rendes konungh Sigismundo”, emellan i Calmarne giordt blef, hwilkedt doch
likwäl sedhen af s. konungh Johan, så wäl som rikzens stender casseret och
till inthet giordt blef thet åhret 90, att då sendebudhen, hwar the sådanth
förnimme, medh all som störste flijt hielpe till thet att afskaffe och af-
rådhe och der opå nogsamp försäkringh begäre, att sådane handlinger
icke skole på nytt igen reppes, uthan att h. f. N. och alle andre, som Su¬
derköpingz och Arbogha besluth hafwe'' oprättet och sigh ther widh hollit
hafwe och holle wele, måge ther widh handthafde och förswaredhe blifwe,
efther som besluthen i bokstafwen lydhe, när h. k. M. hit i riket kommer,
eij heller sedhen, hwar h. k. M. sigh af riket begifwer, annorledes handlet
warde, än som förde besluth och föreeninger uthwise. Der opå sendebudhen
skulle förskaffe h. f. N. och rikzens stender nogsam försäkringh, så att h.
k. M. samme besluth gille och samptyckie wille och deruthöfwer obrots-
ligen holle, aldenstundh the medh h. k. M:tz eedh öfwereens komme.
Till thet fierde. Skole och sendebudhen förskaffe h. k. M:tz försäk¬
ringh ther opå, att inthet motte föres af riket, som medh rätte bör i riket
tilstädes ware, efther som i konungens cröningh i like måthe begäredt wardt,
som är crone, spire, eple, sölfwersmidhe, tapetzerij0, skip, skytt, krigz-
munition eller annedt, hwadh thet ware kan etc.
Till thet fempte. Skole och förde sendebudh der om förhandle, att
352
1598
h. k. M. lofwer och tilseiger wele wederkennes och legge till cronon igen,
hwadh h. k. M. ewerdeligen borthgifwit hafwer, medhan h. k. M. hafwer
warit uthlendes stadd, och aldrigh efther thenne dagh någet ewerldeligen
bebrefwe ifrån cronon uthan sådane wilkor och förordh, att cronen medh
tidhen kunde komme ther till igen, efther som medh försters, grefwers
och frijherrers landh och låhn skeedt är, och icke så erfwes framgeenth
i alle slechter thet, som gifwit warder, som nu skeer, cronon till een stoor
förminskelse. Eliesth, hwar så skulle lenger hollit blifwe, dhå worde skött
konungeriket grefweskap och än mindre, som lagh seiger och förden-
skuldh sådane gåfwe förbiuder, hwarföre och laghen macht gifwer den
konunger, som efther kommer, thet åther taghe, än han gitter. Deruthaf
och sedhen wille komme medh framtidhen stoor owilie och oreedhe i
riket.
Till thet siette, att och konungen wille lofwe och tilseige lathe them
alfwarligen straffe uthan nådher och förskoningh efther föregongen dom
och ransakningh, som dedh jemmerlige och ynkelige blodhbadh i Norre-
bothnen och Finlandh bedrifwit hafwe, såsom och them i like måthe,
som sigh emoth h. f. N. oplagdt hafwe, som mesthe parthen äre the samme,
aldenstundh h. f. N. hafwer warit och är uthi konungens stadh. Och
hwadh straff dem bör, som sigh oplegger emoth rikzens herre, dedh ut¬
trycker Swerigis lagh i högmål, uthi thet 8 cap.
Till thet siuende. Om the till wisse förnimme, thet k. M. will be-
gifwe sigh hijt hem i riket igen, så skole the förwette sigh, på hwilken
wägen konungen*1 will tage sin reese.
Till thet sidste. Om nu samme rådzpersoner thenne legation wele opå
sigh taghe och så uthrätte kunne, som för:t är, och medh godh beskeedh
innen den i.* maii komme hijt i riket tilbake igen, då will h. f. N. för-
lathe och tilgifwe dhem, hwadh the hafwe sigh emoth h. f. N. förseedt
och eliesth emoth Suderköpingz och Arbogha besluth handlet och thet
icke meere till onde ihugkomme. Ther emoth skole the sigh förschrifwe
och förplichte, att hwar the medh samme legation’’ otroligen och swek-
ligen handledhe och icke lathe sigh saken medh sådant alfwar ware be-
faledt, som dedh sigh bör, dhå skole the icke allenesth blifwe ifrån alle
rikzens embether uthesluthne uthan och såsom dess otrogne och orätt¬
rådige män och fäderneslandzens förderfwere achtedhe och hafwe för-
werkedt ehre, dignitet och all deres ägendom. Doch hwar the bewise
theres ytterste flijt, och så mycket till saken gore, som menniskieligit
och dem någon sin mögeligit ware kan, så will h. f. N. them likwäl till
nåder optage, så frampt the begifwe sigh strax hit i riket tilbake igen
och sigh medh h. f. N. och rikzens stender till rikzens gagn och bäste föreene
[wel]e.s
Hwar och så kunde hende, dedh man doch ingelunde förmodhe will,
att medh thene legation inthet fruchtsambligen uthrättet blefwe, så
att k. M/ sigh ingelunde will rådhe lathe eller och riket så her opå för¬
säkre, som thet nogsampt kan ware belathet medh, att rikzens stender
1598
353
då wele sigh samsettie och föreene, hwadh som will widare ware i saken
till att gore, thet som framdeeles kan ware förswarligit och lende riket och
dess menige stender till wälferdh och långligit beståndh.
Thette är h. f. N:ds meningh, som h. f. N. will lathe stenderne, her
nu närwarendes försambledhe äre, wetterligen och kunnigt ware, hwar
opå h. f. N. begärer theres meningh, betenkiende och schriftelige swar
igen till att förnimme, hure the her om kunne tilsinnes ware, på thet
att the andre, som nu om distingen tilkommendes hijt äre förwentendes,
kunne förnimme, hure theres meningh i then måthe warit hafwer, att the
då sedhen alle tilhope sigh samsettie kunne till thet, som k. M. och
fäderneslandet till gagn och wälferdh ware kan.
CAROLUS.
a) Saknas B. b) Följer A. och bäänkende. c) Följer B. wele eller, d) A. reser,
e) Saknas A. /) Följer B. elskelige. g) Tillagt över raden; A. maden; Saknas B. h) Och ....
kan insignerat och tillagt i kanten av Mickel Olsson, i) Otydligt; B. betro; saknas A
(t. f. av kantskada), j) Följer B. the dogh, varpå överstruket kommandes hijt åhre förwen-
tandes, kunne förnimme, huru theres meningh i sä måtto warit hafuer, att the thå sedan alle tilhope
sigh samsettie kunne till thet, som k. M. och fäderneslandet till gangn och gode ware kan etc.
Carolus. Här slutar B. Till sistnämnda stycke är följande randanmärkning fogad: dette
skall stå eftherst i beslutet, k) efther.. afgång insignerat tillägg i kanten av Mickel Olsson.
I) riket ... är insignerat tillägg i kanten, m) Följer A. in. n) Följer (tillagt över raden
av H. B.) i A. sig. o) Insignerat tillägg i kanten, p) A. h. k. M. q) Siffran otydlig
(möjligen 9); A. 9. r) samme legation insignerat och tillagt i kanten av M. O. i st. f. det
överstrukna ther {medh). s) Supplerat efter A.
Det torde vara denna proposition, som åsyftas i Ture Rosengrens skri¬
velse av den 12 februari 1598 till Hogenskild Bielke (se s. 375) och vilken
ständerna beslöto hemlighålla.
Ridderskapets och adelns svar på hertig Karls andra och tredje 132
proposition. Uppsala 1598 [den 27 januari?].
Koncept, något skadat i nedre högra kanten, ur Ture Jakopsson
Rosengrens samlingar (n:o 83, fol. 340) och egenhändigt rättat
av denne, bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet, jämfört med
en samtidig avskrift [här sign. A], med anteckning in dorso:
»Puncterne», sammastädes.
Ridderskapsens och adelens swaar på the punchter, som den
h:ne f. och h., hertig Carl, Sweriges rijkes arffurste och förestån-
dere etc., w. n. F., hafwer oss öfwerantwardat den 26 januarii
uthi Vpsala“ anno etc. 1598.
Högborne furste, n. h., wij hafwe uthi underdånigheet öfwerläsid the
punchter, e. f. N. oss hafwer öfwerantwarda låtidt, både om legationen
och the personer, som der till begäres att uthkore, såsom och the nödige
wärf, som them uppålagdt warda skal (till thette rijkes och dess trogne in-
byggeres gangn, wälferd och bäste) hoos k. M., a. w. n. k. [och] h.,
i underdånigheet till att wärfwe.
354
1598
Och hwad för:de legation och the personer, som der till brukes skole,
till thet förste widkommer, synes oss der till tiänligest (efther som uthi Arf-
boge af mehnige stender5 (ther församblede) kåredt och uthwaldt blef)
nemligen utaf rijkesens råd tages skulle, som utaf rijkesens saker och dess
lägenheeter bäst witterligit ähr. Hwarföre och uppå thet för:de rådz per¬
soner, som ther till kallade blifwe, thess tryggere sigh för:de legation up-
påtage kunne och måghe, ähr uthi underdånighet till e. f. N. alles wåre
ödmiuke tiänestwillige och flitige boön och begären, att e. f. N. sijn f.
N. onåder och mishagh emoot them nådeligen wille falle låthe, och alt
hwad som i nogen motte emot e. f. N. af wäl:te rådz personer kan förseedt
och brutid wara, att e. f. N. thet wille af furstligh infödd dygd icke yter-
mehre'* ihugkomma/ på thet att sämia och enigheet (som land och rijke
wid macht holler) motte ther igenom fordrat och främiadt blifwe. Och
efther utaf e. f. N. öfwerantwardade skrift1) wij förnummidt hafwe, att
e. f. N. af infödd dygd hafwer sigh förnimma låtidt att mehre wele ansee
thette wårt kähre fäderneslandz gagn och bäste och farlige tilstånd (som
nu synes wele tilstunda) och' fördenskyll alle onåder och ogunst falle
lätte/ för hwilken e. f. N. gunstige och nådige benägenheet wij«samptligen
och ödmiukeligen ej f.s N.* tienstligen® betacka, och när för:neÄ rådz-
personer sig ydmiukeligen med e. f. N. förenat hafwe, det wij wist för¬
mode4 [att the görendes warde]*, och the igenom e. f. N. sampt* stender-
nes* skrifwelse, såsom6 och4 af6 någre af ridderskapsens muntlige för¬
maning [och] begäran' till för:de legation fordrede blifwe, så warde
de utan tuifuel e. f. N. och dette tilstundande mötte här i Vpsala wist*
besökendes,”* och då” förmode wij samptligen, att e. f. N. af sitt höge för¬
stånd med wälbe:te rijkesens råd0 warde rijkesens höge nödtorftige* ähren-
der så* öfwerwäge och betänke, som^ riksens såcker nu fordre och krefwe/
och förbe:de legation så affärdige, att thet må lände Gud then allerhögste
till lof och åhre, wår christelige religion till styrkie', k. M., a. w. n. k.
och h., och e. f. N. till broderligh sämija och kärleek, och thette wårt kähre
fädernesland och thess inbyggere till frid och inbördes ehnigheet etc.
Denne wår underdånige ödmiuke boön och begären och ehnfaldige mening
begäre wij samptligen, tiänstligen och ödmiukeligen af* e.* f.* N.,* att
e. f. N. wille i gunst och nåder uptaghe.
E. f. N.
till ödmiuk och trogen tiänest
Mehnige ridderskap och adel,
som nu i Vpsala försambladt äre.
a) A. udi Vpssalla then 26 januarii. b) Saknas A. c) A. stenderne. d) A. mere. e) Följer
överstruket i kanten ett tillägg av Ture R. wij jörmode att the. f) och lätte tillagt av
Ture R. över raden och i kanten i st. f. det överstrukna ähn then rättmätige saak e. f. N.
emoot wälbe:te rådz personer hafwa kan. g) Tillagt över raden av Ture R. h) för:ne ....
jörmode tillskrivet av Ture R. över raden i st. f. det överstrukna e. f. N. (som\ wij uthi
underddnigheet jörmode) sigh i sd mätte med för:ne rddzpersoner förencdt[l] hafwer varav
orden med .. rddzpersoner tillagts i kanten och insignerats av Ture R. i) Tillagt efter A.
*) N:o 131. Se s. 349.
1598
355
j) Tillskrivet av Ture R. över raden i st. f. nådige och trygge, k) såsom och tillagt i kanten
av okänd hand; det följande af begäran tillagt under raden nederst å sidan av Ture R.
I) A. begeren och förmaningh. m) så.... besökendes tillagt och insignerat över raden och
i kanten] av Ture R.; A. (till e. f. N.. .) komandes; n) och dd tillagt över raden och in¬
signerat av Ture R. o) Följer överstruket sampt the ständers ehndrächtige råd, som nu till
thenne tilstundende distinge (af e. f. N. förskrefne åhre), p) som krefwe tillagt över raden
av Ture R. r) A. styrkelse.
Sedan hertig Karl och ständerna instämt rådsherrama till den stun¬
dande riksdagen (se'nedan s. 358 ff.), avlät hertigen ånyo kallelser till riks¬
mötet. Till Karl Gustafsson (Stenbock) utgick följande brev (Hertig Karls
registratur 1598, P. I, fol. 99, under dateringen: »Af Vpsala then 29 februarii
[o: januarii] åhr etc. 98»).
Wij hafwe bekommidt eders schrifwelse, her Carl Gösstafsson, och
dess innehåldh wel förnumit, dhogh I wele likwäl på thenne tidh något
synnerligit ther till icke swara. Men om Gudh spar oss helsan och lifwedt,
achte wi förlofwe [o: förtöfwe] her i Vpsala till distingzmarknan, och dhå
förmodhe wi, att utaf alle landzender någre utschikadhe skola komma
hijt tillstädis, på hwilken tidh wi och wele lathe kalla ider hijt. Der I då
ider så för klare, såssom thet sigh rätt eligenbhör, och medh oss och rikzens
stendher, som saakan troligen till k. M:tz och wårt fäderneslandz bäste
mene, sampsättie och förene, dhå wele wi then rätt och tiltael, som wi
kunne hafwe till ider, i [o: icke]” så högdt rächna, som wi eliest hadhe ordh-
sakt till, och oss medh rätte bordhe, att lathe them tilbörligit sträf öfwer-
ghå, andre till wamagel, som sigh emodt k. M:tz eedh och försächringh
sampt riksens allmennelighe besludt oplagdt hafwe, utaf hwilke I och
ähre een. Dhätta wi ider till swar hafwe thenne ghångh welet gifwe lathit.
Datum ut supra etc.
a) Har ursprungligen, stått icke, varur de tre sista bokstäverna utraderats.
På denna skrivelse avlät herr Karl ett svar, som ej kunnat återfinnas,
men vars innehåll framgår av följande svarsbrev, daterat Uppsala den 9
februari, från hertigen (hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 57 r.).
Wij hafue bekommedt idher schrifuelse, her Carl Gostafsson, ther-
uthinnan I gifue tilkenne, att idher husfru är ännu icke förlossedt af sin
barnbördh, huarföre I ödmiukeligen begäre ware förskonedt medh någen
kallelse hijt till Upsala, till thess I få sehe, huadh nåde Gudh teckes medh
henne gore. Så hafue wij then lägenheet och eder ödmiuke begären
nådeligen ahnseedt och efterlathe, att I ther wedh slottet blifue måge, till
thes idher husfru warder förlosset, och wij framdeles idher kalla lathe,
hwilkedt wij ider till suar hafua gifuedt wele. Datum ut supra.
Om kallandet av några Stockholmsborgare till distingen upplyser föl¬
jande utdrag ur ett hertigens brev av Uppsala den 31 januari till Axel
Ryning. (Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 37 v.)
Widere, efter wij hafue förnumedt, att een borgere i Stocholm, be-
nempd Mattz Sifridsson, skall nyligen ware kommen ifrå Finlandh, hwil-
356
1598
ken ther ifrå een stoor hoop bref fört hafuer,1) derföre är wår wilie, att
I tilsägie honom, thet han oförsumeligen begifuer sigh hijt medh så månge
bref, som han medh sigh haft hafuer, såsom och lathe tilsägie the borgare
uthi Stocholm, som på innelagde zedel2) anthecknede äre, att the till
distingz marknedt hijt kommendes warde; her om I så bestelle.
133 Hertig Karl kallar Axel Leijonhufvud till distingen i Uppsala. 1598
den 6 februari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 54 v. under dateringen:
Af Upsala den 6 febru. åhr 1598». Tryckt i utdrag av Tunberg,
a. a. 1, s. 50, not 6.
Wår etc. Eedle och welborne grefue, wij hafue bekommedt idher
skrifwelse sampt stendernes suar och betenkende opå the punchter, som
wij för någen tidh sedan sende tijt nidh så wäl som i andre landzender
till att öfuerwäges. Och lathe oss thet så behage, förmode dogh, att när
stenderne framdeeles her tilstädes komme, att the då saken i better och
widare betenkende tagendes warde etc.
Widare efter wij hafue förståedt, thet ehen polensk, be:dt Laski Samuel,
skall ware senningebudhuijes förskickedt af k. M. i Swerige och Pålen etc.,
w. e. k. h. b., hijt in till oss, hwilke innan fåå dagar hijt förwänthandes är,
huarföre wij idhers medh fleere gode mäns närwarelse her hoos oss behöfue,
är förthenskuldh än nu som tilforende wår nådige begären, att I oför-
töfuedt och uthan någedt drögzmål begifue idher hijt op till oss, så at om
möieligit wore, thet I då på förenembdh tidh kunne ware her hoos oss
tilstedes, icke achtendes huadh skälige förfall I för idher sons siukdom
hafue kunne, den wij önske, att Gudh till fulkombligh styrkie och heise
igen medh förste hielpe will. Och ändoch förde sendebudh hafue oss egönom
sin schrifuelse lathit förstå, att han medh wärf till oss afferdigedt är, så
hafuer han doch icke thes mindre begifuedt sigh till her Ture Bielkes
gårdh och kan ske till the andre fleeres medh them ther nedre i Öster-
göttlandh, men huadh gode och wislige rådh han ther hämpte och be-
komme kan, thet warder snart medh honom oppenbart. Och begäre idher
tilkompst medh thet allersnareste, ther medh I gore oss till synnerligit
nådigt behagh. Gudh idher till all welferdh befalendes. Datum ut supra.
Greve Axel, som ej besökte riksdagen, avlät (troligen under senare
hälften av februari, möjligtvis innan han erhållit denna kallelse) följande
skruvade ursäkt för sitt uteblivande (egenhändigt orig. med kanslipåteck-
ning: »Ankommen then 5 martiif?] åhr 98» bland Acta Historica i Finlands
stadsarkiv).
— — Och kan ikie förbigå e. f. N. med denne korte sedel i hast od-
miukieligen til adh bemode, unnerdaneligen tilkiennegifwende meg endeles
fornumed, e. f. N. ickie allenest min franwarelse i denne herredag med
. *) Jfr ovan s. 303 ff.
2) Denna "sedel’ har jag ej återfunnit.
1598
357
mishag utten och min giorde och, det Gudh erkienne, sanferdige och
högt tiltrengde orsekt som en fafeng sökt utflycht optagedh och det jag
til ewentyrs af andres tilskynden meg wikie och wende lotte til den del,
meg heller ingen trogen swensk man borde göra, och hand, segel, tro och
lowén udi foregongne handlinger utgifwed i forgettenhet stelle. Sa wet
Gudh, n. F., meg billigt bekymbrer adh fornime, det e. f. N. sa ett ringe
fortroende til min person stelle skal, och hade her af materia nok meg
ikie allenest noksameligen til adh endskylle, utten och til adh kuné med
begonged werk en seden bestondige förnuftige omstendighetter och ar¬
gument bewise, det e. f. N. utten orsak en seden ofortient sadane mis-
tankar seg sa letteligen til meg fattar. Men al sadan högst tilborlige end-
skyllen och ytterligere förklaring adh gore wil jag lätte bestå, til des
Gudh hielper meg til e. f. N., hwilkied innen kort tid, der helsen er med,
skie skall, och allenest med fa ord seger, der jag finnes e. f. N. falsk och
ostadig i någon måtte heller til en tijttel unfaller e. f. N. til adh bewise
min ringe och trogne tienst efter foregongne afhandlinger och forseg-
linger, så lätte och Gudh fele pa meg alt, det jag skal ma wel af, heller
der nagen ting i werden har forhindred meg adh besokie denne herre¬
dag utten min fattige lille sons odregelige, ynkielige siukdom, hwilkien
alt enu fast wed ett sett seg holler, sa straffe meg Gudh bade til lif och
siel, der forhopes jag ju e. f. N. steller tro til, sa wel som det en högst lag¬
lig orsekt och forfal wared2, och beder e. f. N. alle mistankar wille witt
lätte fran seg wara. Den högste Gudh bewara e. f. N. for alle falskie smek-
lere och hinderlistige ögnetienere, dem jag wel befruchter e. f. N. ikie
altid rett kienner, det har jag wisserligen wel set pa en parts handlinger4.
Af meg skal det e. f. N. heller ingen erlig man nest Guds hielp aldrig2,
nansin' bewist bliwe, utten wil dagelig time och stund bered finnes til adh
bewise e. f. N. al odmiuk hörsamhet, trogen tienst och lydno och således
forwente, hwad e. f. N. meg nadigest tekies befala och nu denne min
korte och hastige, doch trolige och welmente odmiukie endskyllen i-j gunst
och nåd optage och min gunstige och nadige förste stedes bliwe och wara,
den jag i Guds mildrikie beskierm til al hoglyksalig welferd odmiukieligen
och troligen befaller. Datum hastigt och iligt af Grefsnes den d januarii
[!] anno 1598.
E. f. N.
trohiertige och ofortrutne tienere med lifs och blods opsettelse
den stund jag lefwer.
A. L. grefwe
til Rasborg m. p.
a) sa wel . . . wared insignerat tillägg i kanten. 6) dem jag . . . handlinger insignerat
tillägg i kanten, c) Insignerat tillägg i kanten, d) Lucka i texten.
358
1598
Förhandlingar med de frånvarande rådsherrarna.
134 Hertig Karl instämmer Gustaf Banér samt Hogenskild och Ture
Bielke till ständermötet i Uppsala i distingen. Uppsala 1598
den 28 (27) januari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 33 v. under rubriken:
»Till rikzens rådh om legationen the skole taga sigh opå. Af
Upsala den 27 januarii åhr 1598». Jämfört med en avskrift [här
sign. A], daterad den 28 januari, ur Hogenskild Bieilces sam¬
lingar i »Samtida avskriftssamlingar ang. händelser 1594—1598»
i Riksarkivet, under rubriken »Copie utaf f. N:s, hertig Carls bref
till richzens rådh i Östhergöttland, huilchidt här Gwsthaff Baner
och her Thura Bielche blef öfueranthwardedt widh Wisth kyrke
then 4 februarii anno etc. 98 utaf edle, wälbyrdige Thwro Jacobsson,
Nils Påsse och Thone Jörennssonn.» Enligt samma avskrift var
brevet ställt till »The edle, wälborne, wälbyrdige her Hogenschildtt
Bielche, friherre till Läcköö, Gustaf Baner till Diwrsholm och her
Thura Bielche till Åkeröö samptligen etc.» I utdrag tryckt av
Bergman i Historiskt Bibliotek 2, s. 333.
[Karl etc.]“ Endoch wij icke eene uthan månge [0: någre]4 reesor både
egönom budh och bref, stempninger och förmaninger hafue kallat ider till
oss, sedan thet mothe i Arboga för ett åhr sedan endet wart att [0: öfuer-
ståndet blef]4, efter thet samme besluth, som då af rikzens ständer om
den legation, som till k. M., w. e. k. h. b., åth Pålen skulle afferdede
blifue, som förnembligen skulle gå der opå, att h. k. M. motte blifue hijt
kalledt i rikedt igen på sådant sätt, som h. k. M. berömligit och thette
rikit kunde drägeligit ware, så hafue I doch sådanne stenders besluth
och wäre månge bref och förmaninger än her till inthet achtedt och efter-
komme weeledt uthan thet aldeeles slagit i wädret och huarken sielfue
äre tilstädes kompne eller lathit see, att thet hafuer warith idher någedt
a[l]fuar an [o: om]4 thet, som k. M:tz och fäderneslandzens gangn, beste1*
och wälferdh fordret och kraft hafuer. Huadhtheskrifteligesuartilkomme
om Arboge mothe, som oss af idher gifne äre, ther opå I *) först
hafue idher [0: eder som åftesth hafue]4 beropet, att I idher theruth-
innan nogsampt förklaredt hafue, efter som idher gambled plägseedh
är, så hafue wij till samme idhre bref lathidt i wår sidste skrifuelse
gifue idher nogsam swar, huru när sådan idher förklaringh komme
öfuereens medh Suderkiöpingz och Arboge besluth. Men aldenstundh
wij kunne wäl hoos oss besinne, att inthet nytteligere uthi någedt* landh
eller4 konungerike ware kan än semie och enigheet uthi alle erlige och
loflige handlinger, derföre hafue wij af eigit bewågh lathit the stender,
som her hafue tilstedes warith, förnimme, att så frampt I weele bekenne,
') Lakun.
1598
359
thet I emoth för:de besluth handlet hafue och för thet förtreet och the1*
månge illistige handlinger, som I opå åthskelelige tider emoth oss haft
hafue, dem wij nu icke widere weele opreppe, falle till föge och bedis före,
och medh oss14 ochd the andre’ stender idher föreene, så och tage idher
samme legation opå medh the wärf och ärender, som wij oss om tilkom-
mende distingh, om Gudh will, samsettie och föreene kunne, då weele
wij alt thet, som emoth’ föregångne handlinger och oss mishandlet och
öfuerträedt är, förlathe och tilgifue. Huar4 I nud äre tilsinnes thet att
wedertage och efterkomme, då befale wij, att I till distingen nestkom-
mendes begifue idher hijt tilstädes och* gifue idher rådsamme betenkende,
att sådan legation måtte™ medh” förste stelles i wärket. Och på det I icke
skole befaare idher i någre måthe, att ider någen tingh skall wederfares
eller tilbuded warde, dedh som ider till äre, lif eller wälferdh skall ware
förnär, der0 efter wij aldrigh trachtedt hafue,0 så weele wij idher her medh
lofuedt och tilsagdt hafue, att I frije och säkre, uthan all förhindringh,
måge hijt till oss komme och åther her ifrån förreese, anthen I blifue
till samme legation brukede eller eij. Men huar I och dette tilbudh4 icke
wedertage weele, då skole I icke förundre, att wij oss widh Suderkiöpingz
och för:de Arboge besluth halle moste, der I och1* måge idher fast och fult
tilförlathe. Datum ut supra.®
[CAROLUS]3
a) Supplerat ur A. b) Rättat efter A. d) Saknas A. e) Rättat efter A. /) A. I
eder som åftesth håfne, g) A. itth. h) A. och. i) Följer A. richzens. j) Följer A. the. k) A.
Hwad. I) A. att. m) A.schulle, n) Följer A. thet. 0) der ... hafue saknas A. p) A. budh.
q) A. Af Vlfääs [!] then 28 januarii åhr etc. g8.
Ridderskapet och adeln råda Gustav Banér och Ture Bielke att 135
inställa sig i Uppsala i distingen. Uppsala 1598 den 28 januari.
Samtida avskrift ur Hogenskild Bielkes samlingar bland »Sam¬
tida avskriftssamlingar ang. händelser 1594—1598» i Riksarkivet
under rubriken: »Copie af ridderskapedtz och adelens, som i
Vpsale till salighe drottningh Gunnildz och the andre förstlige
personers begrafningh församblede wörö, skrifuelse till richsens
rådh i Östergöttlandh, dem och öfuerantuardet af förbe:te adelz-
män widh Wistt prästegård then 4 februarii anno etc. 98» och
med adressen: »The edle och wälborne herrer, ber Gustaff Baner
till Diursholm ridder och her Tura Bielche till Åkeröö, wäre tilför-
låthelige gode wänner thette wenligen och tienstligen», jämförd
med en annan avskrift [här sign. A] (gammal paginering 29, 30)
bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet, med samma adress och
följande anteckning in dorso (båda med huvudtextens stil): »L. L.
Copia af ridderskapzens (som i Vpsala begrafningztidhen församblede
wore) bref till richzens rådh om legationen till konunghen och
möthedt till distingen. Dateredt Upsala den 28 januarii anno 98.»
Wår wenlige helsen försendt med Gud then alzmechtigtte nu och
altidh tillförrende. Wij kunne eder gode herrer wenligen icke hafue för-
1598
hållidt, att efter wij nu till thenne“ begrafningh, som här i Vpsala waridt
hafuer, äre med flere richzens ständer tillsammen kombne, så hafue wij
tilhope öfuerwägidt och betencht, att den store oenigheet och tuisth,
som nu på thenne tidh uthi wårt käre fädernesland (ty wärr) på ferde
ähr, så frampt thet icke nu6 med tidigt rådh förekommidt warder, så
will der af i längden ehn obotheligh skadhe folie till alles wäre och fäder-
neslandzens yttersthe förderf och undergångh. Och hafue förthenskuld
för wäre personer icke kunnedt betänkie bätter medel, sådant till att
förekomme, ähn att den legation, som för itt åhr sedhen warc be-
sluthedt i Arbogha, som till k. M., a. w. n:ted h. och k., skulle affer-
digedt blifue till att begäre h. k. M. måtte med thet förste komme
hijt uthi sitt arfkonungerike igen, måtte uthan langer drögzmål blifue
stalt i werkedt. Och mädhen på samme tidh uthi förberte® Arbogha wart
besluthedt, att någre af edert medel skulle till samma legation brukede
blifue, alldenstundh eder basth witterligidt är om richzens wichtige saker,
som ehn långh tidh der med umbgådt hafwe, så hafue wij nu i lijke måtthe
för rådsampt och nödigt ahnsedt, att I sådan legation måtte på eder tage
till att uträtte/ huilchit wij försee oss, att I eder icke wägre kunne,
när I betänke wele den edzplicht, som I k. M., w. n.« h. och k., och wårt
käre fädernesland skyllighe och tillförbundne åhre. Och alldensthundh
then h:ne F., w. nA h. nu närwarendes, hafuer af egidt fursthligidt be-
wågh sig emoth oss låthid förnimme, att h. f. N. nådeligen will låthe
falle then onådhe, som h. f. N. till eder hafue kan, så frampt I wele taghe
eder samme legation upå, och then så trolighen uträtte, som eder bästh
och mästh möijeligit ware kan, ther [o: therföre]* är wårt troghne rådh,
såssom wij och tienstligen begäre, att I gode herrer till nestkommende
distingh wele begifue eder hijt till Vpsala och gifue edert rådhsamme
betänkende i saken tillkenne med the ständer, som thå tillstädes komme
kunne, på thet att all oredhe måtte sthilles och all ölycke, som tillsthunde
kan, måtte i tidh förekommidt warde, eliesth, hwar sådant icke skeer,
kunne richzens ständer der öfuer hafua sigh beswäre, thet* wij gifue eder
käre6 gode herrer sielf’ till att betänke, efter som desse utskickede gode
män wethe eder widere wårt betänkende tillkenne gifue, huilche wij der
om betrodt hafue. Wele her med hafue eder gode herrer Gudh den alz:te
till all lyckesam wälmåghe wenligen och tienstligen befaledt. Datum6
Vpsala6 den 28 januarii anno etc. 98.
Edre gode och Menige ridderskap, som
tienstwillige wähner her nu6 församblede åhre.
a) A. then. b) Saknas A. c) A. wardt. d) A. n. e) A. för:ne. /) Följer A. till. g) A. n:ste
h) Rättat efter A. i) A. huilchit. j) A. sielfue. k) A. nu her.
1598
Ärkebiskopen, biskopen i Strängnäs samt kapitulares i Uppsala och 136
Strängnäs bedja Gustav> Banér, Hogenskild och Ture Bielke att
inställa sig till distingen i Uppsala. 1598 den 28 januari.
Avskrift ur Hogenskild Bielkes samlingar bland »Samtida av-
skriftssamlingar ang. händelser 1594—1598» i Riksarkivet under
rubriken: »Copia af erkebiscopens, biscopen i Strängenäs, profes-
sorernes och capitularesters [!] i Vpsale bref till richsenz rådh i
Östhergöttland, af för:ne uthskickede dem öfwerantuardet på
samme dagh, rum och sthåle, som förbemält ähn>.
Edle och wälborne herrer, wår ödmiuke helsningh sampt wenlighe
och wälwilige tiensth e. H:r med Gudhi altid tilförrende.
Edle och wälborne herrer. E. H. drager wäl tilminnes, huad enigheet
och förbund, som icke allenesth udi concilio och den kong:e cröningh uthan
iämwäl udi Söderköpingz besluth både emellom h. f. N. och e. H:r, så
och alle richsenz ständer oprättedt blef, hwilket såsom man förhåppes,
att thet Gudhi till äro, h. k. M., w. a. n:ste h. och k., till troheet och sthen-
deme till gagn och godo sthiktedt vardt, så hade man och förmodet, att
hwar och the [0: ehn] widh samme förbund schulle samhållighen bisthån-
dende blifue, hafwe dågh lichwäl ogärne förnummidt och än dagligen för¬
nimme, att förbe:te oprättede förbundz eenigheet icke är sålunde efter¬
kommen och hållen wårdän, hwar uthaf sthore beswäringher, både udi
andelige och wärdzlige saker, sigh förordsakedt hafwe och ähn (tywerr) synes
tilsthunde wilie, hwilke rijket wilie ware till obothlighe skade och oende-
ligidt fördärf, hwar the icke i tijdh genom moget rådh kunne afskaffede
blifwe. Så efter wårt sthåndh, kall och embethe kräfwie, att wij till enig¬
heet och gemene landzfridh styrkie skole, hafuom wij fördenschull, så
mycket oss hafuer sthådt tilgörendes, på åthskillige tijdher både munt-
ligh och schriftligh e. H:r här om anmodet och besökt med den ödmiuke
tilförsicht, att e. H:r med oprättede förbundz handlingher icke wille af¬
söndra e. H:r ifrå f. N. och flere richzens sthender, uthan med them sampt-
ligen sökie wårt bedröfuede och mycket förfaldne fäderneslandz gemene
gagn och bästhe. Och aldensthund h. f. N. låther sigh förnimme, att h. f.
N. till wänschap och enigheet är benäghen och för richsenz bästhe och ge¬
mene wälfärdh skull will all owilie och mishagh nådeligen falle låthe och
alztingz förgäthe, derföre äre wij än ytterligere förordsakede e. Hrr med
denne wår skrifuelse besökie, flitheligen och ödmiukeligen bidiendis, såsom
och troligen påminnendes, att e. Hrr wille med h. f. N. och ständerne itt
gore, att den eenigheet, som igenom onyttigh och otijdigh syndringh och
misdrächt förfallen ähr, måtte åther oprättedt och sthadfästh blifue. Ty
såsom enigheethennes förbundh för Gudz ähres förmheringh, församblinge-
nes opbyggelse, k. M. och hele richzens wälsthånd oprättedt ähr, så kan
det och ingelunde uthen deris store schade och förderf afslagidt och till
inthet giordt warda; eliesth hade sådanne förbundz oprättelse icke warit
af nödenne. Wij försee oss och till e. Hrr såsom och alle richzenz ständer,
Ri ksdagsakter. IV. 24
362
151)8
efter e. H:r infödde suensche medh sampt f. N. till richzens regeringh be¬
trodde och derföre cronen och rijket eedhsuome åhre, att e. H:r icke kunne
med gått hierthe och christheligit samwethe ansee den sthore schade och
fördärf, som hele rijket tilsthunde wilie, dem dågh till att afskaffe och
förekomma, udi huad condition the ware kunne, bort öfuerbödighe och
förplichtede wara. Och ändågh e. H:r kunne någet förebäre e. H:tz per¬
soner udij någhen måtto förnähr skedt ware, där om wij inge dommere
ähre, dågh lichwäl wethe e. H:r bättre, ähn wij sch[rif]ue kunne: publica
commoda privatis iniuriis omnino praeferenda, patriaeque salutem vel
propriae salutis periculo qvaerendam esse, huilket udi alle landskap så wäl
hoos hedningenom såsom the christhne hafuer altidh brukligit waridt.
Huarföre är alles wäre ödmiuke bön och begären så nu som tilförrende, att
e. Hrr wille obeswärede ware udi nästh tilkommendes disthingh h. f. N.
med sampt andre sthänder besökie, der man förhåppis fulkombligh eenig-
heet åther oprättedt och Swerigis rijkes wälfärdh, gagn och bästhe måtthe
styrkt warda, såsom e. Hrr af f. Nrs lejde och schrifwelse wäl förnimme
kunne, wij skole gärne för wårt sthåndh all flijth och troheet utij all rätt-
mättige och christhelige saker e. Hrr gärne oplåthe och bewijse. Kan det
och ingelunde skee, att ere Hrr wille sigh förehne medh h. f. N. och richzens
sthänder, och der af någet wärre obisthånd sigh förorsaker, som allerede
för mycket skedt ähr och än ytterligere dher uthaf synes tilsthunde wilie,
så wele wij här medh för Gudhi och hele christhenheeten protesteret hafue,
att wij ther till inthet wållende äre, uthan hafue för wårt sthånd och
personer all medel till fridh och enigheet sökt och flitheligen eftertrachtet
och än wijdere thet samme gore wilie. Och tuifle inthet, att h. k. M., w.
a. nrste h. och k., warder oss wår oskyldigheet, underdånighe rätthrådig-
heet och troheet nådeligen ahnseendes och bethenkiendez, huar och men-
niskior oss undfalle, håppis wij, att Gudh warder dågh sine christhtrogne
kraftelighen beskyddendes, som han lofwedt och altidh giordt hafuer.
Gudh den allerhögste, som enigheethennes herre ähr, förhielpe altingh
till det bästhe och uprätte iblandh oss uthi wårt käre fädemeslandh en
sanskylligh fredh, sämie och kärligheet, sino heligo nampne till prijs och
ähro, udij huilkens gudhdommelighe skyd och bescherm wij e. Hrr tro-
lighen och ödmiukelighen befalle till all andeligh och lekambligh wälmåghe.
Och wele ödmiukeligen bedit hafue, att denne wår wälmenthe schrifwelse
måtte hoos e. Hrr någhet rum finne och af e. Hrr, såsom hon och wälmhendt
ähr, i bästhe mhåthon upthagin warda etc. Datum Vpsale then 28 januarii
anno 98.
Biskoper och prästherskapedt, som udij be-
grafningz tijden i Vpsale hafue warit för-
samblade etc.
Abrah. A(ngermannus) Vpsal.
Petrus Jonas Strengenensis.
Capitulum Vpsaliense & Streng(enen)se.
1598 363
Till the ädle och wälborne herrer, Suerigis rijkis rådh, her
Hogenschildt Bielche, her Gusthaff Banher och her Thuro Bielche,
wår gunst ige herr er ödmiukeligen etc.
I överensstämmelse med adelns svar på hertigens propositioner sändes
Ture Jakobsson, Nils Posse och Tönne Jöransson till rådsherrarna i Öster¬
götland. Mantalsregistret för Julita gård 6/n 1597—29/4 1598 (Södermanlands
hdl. 1598 n:o 1) upptager bland främmande under den trettonde veckan
(29 jan.—4 februari 1598) för en dag Nils Posse själv fjärde och Tönne
Jöransson själv femte, vilka då (i början av veckan?) förmodligen voro stadda
på väg till rådsherrarna i Östergötland.
Ture Jakobsson, Nils Posse och Tönne Jöransson påminna Gustav 137
Banér och Ture Bielke om de utlovade svaren. Norrby gård 1598
den 6 februari.
Orig., utskrivet av Ture Rosengren och undertecknat av brev-
utfärdarna, bland »Handlingar angående riksråden 1596—1605» i
Riksarkivet med följande påteckning av Hogenskild Bielke in dorso:
»Twre Jacobssons, Nils Påses och Thönné Jörenssons zedel1) till her
Göstaff och min B., her Ture Bielcke, ath de wille mööte her som i
mårgen bettide, efter som thaleth wart dem imellen wedh Fårsa
etc. Ankom med Nils Påses tiener om aftonen, seden lius war
åptendt, på Wlfås den 6 februarii anno etc. 98, och war de gode herrer
ändå inthet hiit kombne, therföre begeredis, ath de wille mårgen-
dagen förbijde på Närby, till dess de komme hijt, efter mig er okun¬
nigt om deris werf och beskedh».
Edle welbome her Gustaff Banner och her Twre Bielke, wij önske
eders her(redöme)r mycken lycke och Gudz welsingnelse. Och welle e. H.
her med ydmiuckeligen icke hafue förhalled, att efter som e. H. wäre både
skriftlige och muntlige föruärf förnumet hafue, på huilke e. H. oss förtröstad
hafue med fulkommelig suar, ner e. H. hafue sig med den welborne herre,
her Hogenskildt Bielke, der om samsatt, så är ennu som tilförende wår
ydmiucke och flittige bön och begären, att e. H. om desse högnödige ären-
der sig så samsette wele och dette wårdt k. fädemesrickes och des trogne
inbyggieres welferdt och beste så öfueruäge och betenkie, som e. H. nu för-
nime storligen och högeligen af nöden wara will. Och påå det wij med wår
neruarelse e. H. uti sit rådslagh icke förhindre, welle wij oss här på Norby
gård öfuer natten förhalle och i morgen tideligen af e. H. sådanne suar
både skreftlige och mundtlige förmode, som dette rickes welferdt nu i
dette farlige tilstånd fordrar och till semie och inbördes enighet lenda och
tienligest wara kan, och begäre tienstligen, att denne wår dristige och en¬
faldige doch welmente skrifuelse motte oss till goda hallen blifua och i den
beste mening uptagen. Och beffalle e. H. samptligen och synderligen uti
1 Enligt mantalsregistret för Norrby gård 1598 (Ög. hdl. 1598 n:o 12 i Kammararkivet)
gästade Ture Jacobsson själv sjätte ett dygn och Nils Posse själv sjätte två dygn under den
nittonde veckan [5—11 februari] på gården.
364 1598
Gudz nådige skyd och beskierm till siel och lif etc. Hastig af Norby gård
den 6 februar[ii] anno 98.
E. H. a. t. w.
Twre Rosengrenn m. p. Nills Påsse Ttönne Jörenson
138 Gustaf Banér, Hogenskild och Ture Bielke till hertig Karl med svar
på kallelsen till riksdagen i Uppsala. Ulfåsa 1598 den 8 februari.
Samtida avskrift (gammal paginering 61—64; ur Hogenskild
Bielkes samlingar?) bland »Handlingar ang. riksråden 1596—1605»
i Riksarkivet under följande rubrik, som å s. 61 överstrukits och om¬
skrivits a tergo (s. 64): »K. K. Copia af richzens rådz swar på h:te
f. N:s schrifweise, datum Vlfåås den 8 februarii anno etc. 98 och blef
de förbe:te ifrå Vpsala utskickede adelsmän öfwerantwardet»,
jämförd med en annan avskrift [här sign. A] med samma rubrik
ur Hogenskild Bielkes samlingar bland »Samtida avskriftssamlingar
ang. händelser 1594—1598» i Riksarkivet. I utdrag tryckt avBerg-
m a n i Historiskt Bibliotek 2, s. 334.
Högborne furste, n. h., e. f. N. wår welwillige tiensth ödmiuke[li]gen
bewisendes. Och kunne e. f. N. tienstligen icke förhålle, at e. f. N. schrijf-
welse, dateret Vpsala den 28 januarii, är oss af e. f. N:s uthskickede, de ädle
och wälbyrdighe Thuro Jacopsonn, Nils Passe och Thone Jöranssonn,
tilhande kommen, ther uthinnen e. f. N. oss ännu som tilförrenne wijter
och förehåller oss," at wij alt här till e. f. N. icke besöcht och oss medh
e. f. N. och de andre6 stender om den legation til Påland förhenedt.
Theslikest förmäler och e. f. N. oss icke om Söderköpingz och Arboga
besluth och andre föregångne handlinger nogsampt hafwe förklaret, såssom
eij eller däröfuer hållit, icke eller om fädernesrichzens wälfärdh något
welet låthe wårde, med andre flere ordh och beswäringer, som e. f. N:s bref
widerec förmäler. Därföre, maden wij nu icke äre kombne tilstädes och
welet giort itt med e. f. N. och stenderne, befaller e. f. N., så frampt wij
nu wele komme till Vpsale och bekenne, at wij emot förde besluth handlet
hafwe, såsom och det förtreet och de månge illistige handlinger, som wij på
åthskillige tijder emot e. f. N. schole hafwe haft, wele falle tilföge och bedis
före och oss med de andre ständer ännu förehne och den legationen til
Påland, efter som han1* i distingen kan blifwe besluten, på oss tage, tå will
e. f. N. hwad misshandel ware kan förlåte och tilgifwe, och thär wij så alt
dette" wedertage och efterkomma wele, tå betaler e. f. N., at wij ähnnu
skole begifwe oss dijt up och thå ware frij och säkre at komme dijt och
thäden igen åter förrese. Så kunne wij ju n. F. icke annedt troo, än at e.
f. N. af wåre förre bref och skrifuelser, och särdelis af den i sommers till
richzens stender, som utij Stocholm wore församblede, med Erich Bielche
och her Christer Claesonn* förskieckedis1), iu nogsampt hafuee förnummit,
x) Se ovan n:o 66.
1598
365
hwad wårt ringe dågh trogne welmeente swar om den legationen till
Påland warit hafuer, nemligen at oss syntes altijd rådeligidt såssom och
nyttigt w. n:te k. och h. tilbörligen och upå däth sätt, som dät sigh bästh
höfwes, här in i sidt rike [o: arfrike]® och a. w. k. fädemeslandh måtte
ödmiukeligen kallet och infordret blifwe, thet wij och ännu som förre af
hiertat önske, mäden thet särdelis på denne tijdh högeligen är af nöden,
med thet allerförste lyckeligen och wäl skee mhå. Wij wethe och icke ahn-
net, ähn at så myket wij kunnit och oss sthådt tillgörendes, h. k. M:tz och
richzens saker gärne och efter wårt förstånd och förmågon troligen rädt
och gärne om wårde låtidt. Men thet wij oss icke fulkombligen [skulle]6
upå för:de Arboge och andre besluth förklaredt, så wethe wij n. F. icke
ahnnet, än at deth iu så widt, som oss bordt och wij kunnit, nogsampt
skedt ähr, efter som wåre bref e. f. N. ödmiukeligen tilhånde sände wäl
uthwisa, them wij och förmode kunne gore fyllesth. Men thet e. f. N. för¬
moder [0: ahnmoder]®, thet wij skole bekenne at hafue handlet emot
de giorde och [af] oss förseglede besluth och för deth förtreet och månge
illistige handlinger, wij emot e. f. N. skole hafwe haft, falle till föge och
bedis före etc., där upå kunne e. f. N. wij till ödmiukt swar icke förhålle,
at wij aldrigh wete oss ifrån någre af oss samptyckte handlinger hafue
afsöndret, myket mindre med någre illistige stemplinger, som wij beskylles
före, entingen emot e. f. N. eller någon annen, någon sin omgåhdt, uthan
thet wij hafue kunnet bewisa e. f. N. ödmiuk* och welwilligh tiensth, thet
wij och ännu uti alt, deth oss bör och möijeligit ähr, gärne gore wele, hafue
wij oss i alle tijder gärne winlagt och oss eliest (endågh utan beröm), såssom
erlige Swerigis inbyggiere och trogne män ägnedt och bordt, emot alla gärne
såledis förhållit, att wij näst Gudz hielp medh skääl icke skole kunne
beskylles. Försee oss fördenskull såsom och ödmiukeligen bedie med
sådane oss aldelis omöijeligidt ahnmodende måge blifue förskonte, dy på
sådane wilkor at komme dijt och medh sådane förordh niute säkerheet,
thet will e. f. N.6 siälf besinne, will falle oss fattige män tungt och alt för
myket beswärligit; försee oss fördenskyld såssom tienstligen bedie at ware
med dette ahnmodende förskonede. Men upå deth e. f. N. och de andre
richzens ständer, ther nu kunne församblede wara, ännu icke skole fatte
den meningen, lijke som wij oss ifrån alle richzens handlinger och dät,
som w. nite k. och* h.* och fädemesriket kan lände til wälfärd, skole wele
afsyndre, så äre wij inthet mere nu än förr tilsinnes at undrage oss i någon
måto, allenest at däht må ske medh tilbörlige och oss drägelige wilkor och
nogsampt fulkombligh försäkringh, så at wij oss inthet, huarken för e. f. N:s
wrede, witesmål, onåde och förfölielse och hwad annet sådant mhere
ware kan, hafue till at befare. Och efter e. f. N. nu på nytt utij sine skrifuelse
till oss om den pålenske legationen berörer och begärer, at® wij oss där till
skole bruke låthe, så endågh wij för föregångne handlinger och tilmäle
skull wäl hade orsach oss där utij”' beswäre, icke dess mindre, så frampt
e. f. N. sampt de andre richzens stender så för gått ahnsee, at wij för wåre
ringe personer iu där till skole brukede blifue, så wele wij oss icke heller
3 66
1598
där uthi, om Gudh eliesth täckes helsen förlähne och wår uhrsächt först
tillbörligen för samma wij tesmål må blifue giort, förwägre, så frampt och
wilkoren på alle sidor måge ware drägelige, skälighe och tilbörlige, och
at der med något gåt och fruchsambligit, konungen till trygheet, fädemes-
riket till roligheet, inbördis sämie och enigheet, och särdelis een godh til-
försicht emellen thet kong. och förstlige hus, kan blifue uträttedt. Och efter
däht n. F. w. n. k:z och h:s uthskickede sendebudh är nu hijt i rikedt kommen
(thän och här i landzänden någre k. M:tz ypne bref, efter h. k. M:tz befal-
ningh richzens stender tilskrifne, hafuer uthdeelet) och, som wij icke rättere
troo, widh dette pass" hoos e. f. N. stadd, så synes oss upå e. f. N:s höge
förbättringh icke ringe ware af nöden, at man tager i gått, noge betänkiende,
hwad honom på samme hans wärf tilbörligen kan blifwe swaredt och alle
saker där hän foges och laghes,0 at thet kan blifue een godh ingångh och
begynnelse till alle twistige sakers och missförståndz afläggiende. Ther af
seden näst Gudhz hielp kunne folie, at man genom tilbörlige medel thess
bättre till een godh afhandlingh komme, till hwilket Gudh den alzmechtig:e,
som den sanskyllige fredförsten är, wärdes sin helige nådh förlähne.
Uthi hwilkens milde beskerm wij e. f. N. sampt e. f. N:s högbome furstinne
och unge lifzarfuinger nu och altidh här medh till all furstligh lychkeligh
wälmågho och regeringh ödmiukeligen och tienstligen welle hafue befalledt.
Datum Vlfåås then 8 februarii anno 1598.
Hogenskilt Bielche. Gustaf Baner. Turo Bielche.
a) Tillagt över raden och insignerat i A. b) Följer A. richzens. c) Följer A. om.
d) A. then. e) A. alt thette sd. f) A. her Christher Claesson och <^hdr^> Erich Bielche.
g) Rättat efter A. h) Tillagt efter A. i) A. ödmiukt. k) Följer A. nddelighen. I) Saknas
A. m) Följer A. att. n) Följer A. »«. 0) Följer A. sd.
139 Gustav Baners, Hogenskild1) och Ture Bielkes svar till ridderskapet
och adeln om riksdagskallelsen. Ulfåsa 1598 den 8 februari.
Samtida avskrift ur Hogenskild Bielkes samlingar bland »Samtida
avskriftssamlingar 1594—1598» i Riksarkivet under rubriken:
»Copie af richsens rådhz suar på för:ne ridderschapz och adelens
skrifuelse. Datum Vlfåås den 8 februarii anno 98» samt med föl¬
jande adress: »The ädle walborne och wälbyrdige gode herrer och
män af ridderskapet och adelen, som nu til disthingen i Vpsale
församblede ähre, wäre tilförseendes gode wänner, thette wenligen».
Jämförd med en samtida, urblekt avskrift [här sign. A] (med gam¬
mal paginering 47—50) med samma rubrik och adress bland Riks-
dagsakta 1598 i Riksarkivet.
Wår wenlige helsen etc. Edle, welborne, welbördige, käre suåghre,
gode wänner och män. På eder schrifuelse, den wij i fördagz med the
edle och wälbördighe Turo Jacopson, Nilz Påsse och Töne Jörenssonn
bekomme, kunne wij eder till suar wenligen icke förhålle, att såsom I thili
l) Jfr nedan n:o 14.1 (s. 372 f.).
1598
367
thedt förste beröre eder nu, med thet I till den öfuerståndne begrafningh i
Vpsale tilsammen komne ähre, hafwe öfuerwäget och betänkt, huruledis den
store oenigheet och tuist, som nu (ty werre) udi wårt käre fäderneslandh på
färde ähr, måtte med tijdigdt rådh blifue afskaffedt, och att dher till inthet
bättre medel kunne finnas, än att den legationen till Påland, w. n:te k. och
h. hijt in i riket att tillfordre, måtte gå för sigh, efther som der om i fiordh i
Arboge wart talet och beslutit, och att wij såsom rådzpersoner och the ter
sakerne bäst ähre® kunnighe sådan legation oss upåtage skulle till att uth-
rätte, påminnendes oss der hoos på den eedh, som wij k. M. och wårt käre
fädernesland äre med tilbundne'', så skall Gudh wethe, att den oenighet, som
[nu]1* ty wärr udi vårt käre fädernesrijke opkommen är, går oss iu så mycket
till sinnes, som någen ehrligh swänsk man, hafue dem [o: den]*' och gäme, så
mycket oss på wårt kall och embethes wägne hafueU stått tilgörendis, welet
i tijdh afrådha och förekomma, och der wårt ringhe, dogh welmenthe be-
thänkiende hade annorlunda, än som skedt ähr, blefuedt annamedt och
optagit, såå hade till euentyrs nu mycket warit ogiort, thet som till sthor
widlöftigheet synes wele gifue orsach. Vij hafue och aldrigh afrådt den på-
lenske legation, uthan altidh för rådsampt, nödigdt och nyttigdt achtedt,
att den iu förr iu bättre måtte ställes i wärket och med sådanne wilkor
och förordh, att den till godh tilförsicht och enigheet emellan thet
kong(eli)ge och förstlige huus och fädernesrijkedt till roligheet lände måtte,
och att någre uthaf rådet ther till skulle brukede blifue, kunne icke heller
ware otienligit, dogh androm så wäl som oss (som i sommers på det sättedt
i* Stocholm* äre blefne ihogkomne, och icke heller alle widh någen synner-
ligh heise eller förmöghenheet äre) tilbörligen blefne ahnmodt, särdelis
mäden the så wäl såsom wij äre förpliktede till att tiene konnungen och
fädernesrijket i alt thet de kunne och förmhå. Därnästh nampngifue I och
der om, att h. f. N. hertigh Caril etc. af egit försthligit beuågh skulle sigh
hafue emot eder låtidt förnimme sigh wile låthe falle den onåde, som h. f. N.
till oss hafue kan, så frampt wij wele tage oss för:ne legation upå och den
trolighen uthrätte; råde för den skull och flitheligen begäre, att wij oss
nu tidt op till disthingen begifue wele och wårt rådhsamme bethänkiende
i saken mäddele, på thet all orede4 måtthe stilles, och all ölycke, som
tilsthunde kan, måtte i tijdh förekommen warda, ty huar det icke skeer,
kunne richzens stender sigh deröfuer hafue att besuäre. Så ändågh wij i
sanningh icke wethe oss hafue gifuit ordsach till någhen wrede eller onåde
emodt oss, mhere än huad som i thet kan ware skeedt, wij icke i allt, det oss
är blefuit ahnmodt, hafue kunnet samptycke, ther till wij och förmhene
oss wår rättmättighe skääl hafue haft, efter som wij h. f. N. sielf ther om
skriftligh och på dät fogeligeste sätth, wi hafue kunnedt, försthå låthit
och ödmijukeligen giordt wår sanfärdighe ursecht, icke dess mindre höre
wij gäme och är oss kärt, att h. f. N. all tuisth, oredhe/ widlöftigheet och
fäderneslandzens tilsthundande fahre till att med tidigdt rådh afskaffe
är benäghen. Wele fördenskuld för wåre personer icke stort besuäre oss,
som helsen hafue, der udij, om eliesth någet gådt rijket till bästhe med
368
1598
wäre ringhe närwarelse kunne uthrättedt blifue, att nu begifue oss dijt
op till h. f. N. och the andra ständerne samptligh. Men alldensthund h. f. N:s
egit bref till oss med desse orden förmhäles, att om wij wele komme dijt
op, bekenne, falle till föghe och bedis före och seden thage oss den legation
upå, så will h. f. N. allt thät, som emodt föregågne handlinger h. f. N. mis-
handlet och öfuerträdt ähr, förlåthe och tilgifue etc., huru dräijelige oss
desse welkor att thage oss saak opå och bekenne, thet wij wethe oss emellen
Gudh och wårt samwethe wara alldelis frie före, dät gifue wij eder, käre gode
härrer, wänner och män, såsom» försthåndighe» till att besinne och öfuer-
wäghe. Eliest till att bruke ödmiuk[t]e emodt h. f. N., thet hafue wij altidh
giort, och än tilbörlighen gärne gore wele, men atth sträcke dem[!] så långdt
fram, att wij skole betunghe wårt egit frije» samwethe och befläckie wårt
egit gode nampn och rykte, dät beuare oss den högste Gudh före. I wele
för den skull, käre gode wännher och män, så mycket eder kan stå tilgö-
rendis, förekomme, att oss icke sådane oss odrägelige wilkor måghe blifue
förestälte, ty wij huarken kunne, wele eller oss bör ther inghå, så frampt
vij icke wele sättie thet tilbake, som oss i dänne wärdenne näst siälen är
thet käresthe. Och på thet I, käre* gode wänner och män, måghe» wethe,
att wij gerne såsom infödde swänske män äre öfuerbodighe till att tiene
konnunghen, fädernesrijket och thes trogne inbyggiere till gode, så säije
wij uthtryckelighen, att der oss sådanne tunghe, olidelighe' wilkor icke
måghe blifue förestälthe, uthen att wij frije och fälighe af och ahn, uthen
någet vijthe, otilbörligit tilthal och försmädelse, såsom all annen förfölielse,
måghe komme dijt up och ij wårt förre behåldh ighen, ther uppå wij be-
gäre uthaf h. f. N. och edher samptlige fulkomblighen att warde försäkrädhe,
så äre [wij]* tilsinnes icke allenesth att begifwe oss dijt och wårt troghne
rådh och enfollighe bethänkiende all ölycke och tilsthundande farligheeter
till att förekomme efter wårt ytterste försthåndh meddele, uthen ther
h. f. N. sampt rijchzens ständer för gått ansee, att wij för wäre ringhe
personer till den pålenske legation skulle blifue brukede, så wele wij
icke heller undraghe oss der ifrån, allenesth att hon så må warde1 anstält,
att hon kan wara oss, såsom konungens edhsuorne män och undersåther,
drägeligh och försuarligh, och lände med dess wilkor och skälige fram-
sättningh ther upå uth, att fridh och roligheet, sämie och enigheet och en
godh tilförsicht emellen thet kongelige och försthlige huus må igen warde
oprättedt, allt misförståndh afskaffedt och seden fädernesrijket komme till
rhoo, lijse och een godh pollitie igän, så att h. k. M. må hafwe orsach till
att komme hijt till sitt arfkonungerijke"1 som en trygg, mildh, inföd, rätt-
wijs swensk konungh, thet oss såsom och huar erligh suensk man af hier-
tedt bör att önske och med flijt eftertrachte. Och efter w. n:ste k:z och
h:s uthskickede sendebudh nu hoos h. f. N. och the andre stenderne där
oppe är sthadd, så synes icke ringe ware af nöden, att man nu wäl,» noge
och medh tidigdt rådh öfuerwägher, huad suar honom på hans legation
gifuit blefue, hwilke oss thå måghe blifue skäligen och tilbörligen stälthe
och författede, att the en begynnelse till godh tilförsicht, sämie och enigheet
1598
369
igen blifue måge. Så är det efter wårt ringe bethenkiende thet rådeligeste,
och seden förhåppis wij, Gudh warder” sitt wärk widere [för]* fordrendis,
så att wij näst hans guddomelige tilhielp en godh och önskende uthgågn
påå alle desse besuärlige saker hafue till att förmode. Och efter wij med
desse gode män, som I fulmächtige hafue giort med oss muntligen till att
tale, wijdere här om wår trogne meningh och bethenkiende fömimme
låthit, the eder thet och warde wethendis till att berätte, så wele wij nu
der om inthet mhere0 nampngifue, uthen önske, att Gudh den alz:tig:te
wille nu ware med eder och oss alla i rådh och dådh och låtha uthgången
på alle tingh blifue sådan, som tilförrende önskedt är, under huilkenz be-
skerm wij eder samptligh och oss alla till all andeligh och timmeligh
wälmåghe ganske wänligen wele befalledt hafue. Datum Vlfåås den 8
februarii anno 98.
Hfogenskilt]* Bielcke. G [öst af]* Banher. T [ur o]* Bielche etc.
a) A. saken äre bäst. b) A. bebundne. d) Tillagt efter A. e) Rättat efter A. /) A.
hade. g) Saknas A. h) A. onäde. i) A. kunne, j) A. odrägelige. k) Supplerat ur A.
/) A. ware. m) A. i sitt arfrijke. n) A. wärdes. o) A. widere.
Gustav Banérs. Hogenskild och Ture Bielkes svar till det i Uppsala 140
samlade prästerskapet om riksdagskallelsen. Ulfåsa 1598 den
8 februari.
Samtida avskrift bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet med rygg¬
rubrik (av sekreteraren Mickel Olsson): »Rigsens rådz swar till
clerkeriedb), jämförd med en annan samtidig avskrift [här sign.
A] därsammastädes med rubrik (av Mickel Olsson) a tergo: »Copie
af thet, som rigsens rådh swarede till thet adelen och clerkeriedt
skref them till ifrå Vpsala» samt med en tredje (på ett koncept
återgående?) avskrift [här sign. B] ur Hogenskild Bielkes samlingar
bland »Samtida avskriftssamlingar 1594—1598». Enligt B var
brevet ställt till: »The wördelige, högh- och wällärde män, erche-
biskop, biskoper, professores, capitulares sampt gemene präster-
skapedt, som i Vpsale församblede äre, väre gode wänner, thätte
samptligen wenligen».
Wår wenlige helsen etc. Wärdige, hög- och wällärde godhe män och
wenner. Oss är i fördagz edert samptlige breef, then 28 januarii i Wpsala
dateret, tillhanda kommet, i hwilken [0: hwilket]a I till thet första påminne
oss om then enigheet och förbund, som i Vpsala concilio, k. M:tz croning
och Suderköpingz beslut emellan h. f. N., hertig Carli etc., alle riksens stän¬
der och oss, Gudi till ähro, högb:te k. M. till troheet, riket'' och ständerne till
gagn och godho, är stichtat wordet, huilket I wäl hade förmodet skulle
samholleligen beståndende blifwe. Men efter för:de förbundz enigheet icke
är sålunda efterkommen och hollén worden, ther af riket een obotelig
skadha och endtliget förderf synes wele tillstunda, så påminne I oss så nu
som förr6 på edert kall och embethes wegne, att wij oss icke ifrån h. f. N.
och flere riksens ständer wele afsyndra uthan efter oprättedhe förbundz
370
1598
handlinger med them samptligen sökia fädemeslandzens gemene gagn och
bästa. Och mädan h. f. N. skall wara till wenskap och enigheet benägen,
så ären I blefne förorsakedhe oss ytterligere" bidie och troligen påminna,
att wele göra ett med h. f. N. och ständerna, och att enigheet motte åther
stadfäst och uprättat warda, påminnendes oss ther hoos på"4 wår eedh, som
wij cronone och rikeno äre med besuorne, och för then skuld then stoora
skadha och förderf, som hele riket synes wele tillstunde, ware förplichtede
till att afskaffa. Och ther wij ähn någet kunde hafua förebära osse förnär
wara skeedt, ther om I sielfwe sege eder inge domare wara8, så skulle wij
liquel ihugkomma then latiniske sententzien, som bådhe hoos hedningeme
och christne hafuer warit i bruk: Publica commoda privatis injuriis omnino
praeferenda, patriaeque salutem vel propriae salutis periculo quaerendam
esse, och för then skuld att wij oss nu till distingen till h. f. N. och the andre
ständer wille begifue, ther I förhoppes een fullkommelig enigheet till rik¬
sens wälfärd kan blifwe uprättat, såsom oss och h. f. N. leigde och skrifwelse
ther uppå tillsendes, tillbiudendes edher der hoos att gerna wele uplåthe
och bewise all flijt och trooheet uthi alle rättmätige och christelige saker:
men ther wij oss och icke med h. f. N. och riksens ständer wele förehne,
och ther utaf någet obestånd kunne förorsakes, tå wele I der om protesteret
hafua, eder icke till sådant hafue warit wollende, uthan heller all medhel
till fred och enigheet sökt' och ähnnu gerna gore wele, intet tuiflandes, att
k. M., w. n:te k. och h., warder edher oskyllugheet och underdånige rätt-
rådigheet wäl betenkiandes, med andre flere ord, som wijtlöftigere uthi
edher skrifuelse införes, them wij alla här? för tijdzens kortheet skull icke
hafue welet indraget och doch i för:ne eder breef finnes. Så kunne wij,
käre godhe wenner och män, på sådana eder skrifuelse till suar wenligen
icke förholla, oss ingelunda neke ther til, att ju een sådana förehning emellen
h. f. N., menige riksens ständer och oss belangande Vpsala concilio, kon-
nungens croning och Söderköpingz besluut ware oprättedt. Men thet wij
skulle wara wollende ther till, att sådana förehning icke är blefuen wid
macht hollén och efterkommet, ther* kunne wij i sanning wäl neke till,
efter som twå* af‘ oss‘ wåre skäl i wårt förre ödmiuke suar till h. f. N., hertig
Caril etc.1), ther af eder copier äre för"4 någre14 dager14 sedhen'4 blefne tillsende,
infört hafue, och I ther af nogsampt kunne förnimma, nemligen att så lenge
samme besluut med alle thes uthtryckelige och nampngifne omständig-
heeter är blifwet på alle sijdher wed macht hollet, så hafuer ingen utaf oss'
uthi någen* motto syndret sig4 ther ifrå, uthan gerna till konnungens och rik¬
sens beste welet hollet ther uthöfuer. Men thet så myket annet sedhan
emoot wår ödmiuke påminnelse, trogne rådh och förmaning ther emellan
är infallet, thet bör oss icke suare till, och för then skuld theste mindre
kunne"4 beskylles, att hafua ifrån h. f. N. och menige riksens ständer, som oss
nu wijthes, afsöndrat. Thet I ock nampngifue h. f. N. wara benägen till
wenskap och enigheet igen, och ther hoos förmäle, huad gagn och nytto
ther med folia kunne, så skall Gudh wetta, att wij aldrig till annat ähn till"4
x) N:o 119.
1598
371
inbördes god tillförsicht, sämia och, i"4 alle lage, skälige och tillbörlige saker,
enigheet hafue warit benägne och ähnnu äre, anseendes att oss icke är
owetterliget, huad skadhe och förderf oenigheet i alle land och konnungarike
pläger förorsake, och för then skuld wij, som wid någen förmögenheet äre,
wäl efter alles edhre begären wille’'’ begifue oss up till h. f. N., ther igenom
wåre ringe personers närwarelse någet gott och fruchtsamliget till kon¬
nungens och riksens gagn och beste kunne uthrättet warde. Men allthen-
stund h. f. N. i sitt eget breef nu till oss förmäler, att om wij wele komma
tijt och bekenne oss emoot föregongne beslut hafwe handlet och med
monge illistige handlinger emoot h. f. N. hafwe omgåt och sedhan falle till
föge och bedhes före, så will h. f. N. allt thet, som emoot föregongne hand¬
linger och"4 emoot"4 h. f. N. misshandlat och öfuerträdt är, förlåthe och till-
gifue, och antingen wij tage oss then legationen till Påland upå eller eij:
så må wij, efter h. f. N. breefz"4 lydelse, drage obehindret tijt och åther thä¬
dan” förrese. Så wele I godhe wenner som förståndige män wed edher sielfue
ofuerwäge och besinne, huru thet oss kan stå till görendes att tage oss saak
upå och bekenne, thet wij wette emellen Gudh och wårt samwette oss
ware alldeles frije före. Wij hafue, Gudi ware lof, aldrig warit med i någen
handel, med"4 then0 wij sådana bekennelse förorsake skulle, uthan oss som
ährlige infödde"4 swenske män emoot wåre nådigeste konnungar, fädernes-
riket och thes trogne inbyggiare förhollet, och borde oss för then skuld
med rätte thetta intet wara"4 ahnmodhat, ty huarken wij eller någen ehrlig
man thet kan eller bör wedhertaga, wörö ock fädernesriket ett ringe beröm,
om sådana personer, huilke igenom sine egne bekennelse en slijk ärotittel
bekommet, i een sådana högwichtig och myndig legation, som nu omtales,
heller"4 i"4 andre"4 riksens"4 wårdende"4 saker"4, brukes skulle. Thetta och annet
mhere wele I godhe män hafua i acht, och oss för then skuld i thetta fall
theste bettre hafue ursechtede. I påminne oss ock med the latiniske orden
i eder breef: De commodo publico privatis injuriis prseferendo etc. Så är
oss, Gudi thes lof, huad oss i sådana fall göra bör, intet owetterliget, thet
wij ock altijdh, som wåre breef och handlinger skole uthwise, giordt och
ännu tilbörligen gärna göra wele. Men så finnes ther ock een annenstädz
hoos hedningerne skrifuet: Amicis usque ad aras obsequendum esse etc.
Hafue nu the haft sådant i acht, huru myket mer bör oss christn om thet
samma göra. Om eder protestation emoot oss wore fuller någet till att
suara, men althenstund wij tillf örende4, oss emot h. f. N. hertig Caril etc.
skriftelig, efter som edher ther utaf copier tillförende, som for:t är?, äro"4 till¬
sende, hafue orsechtet, huilketm wij icke wele förhoppes uthan grund, sielfue
sanningen och gode skäl skal wara skeedt, så gå wij nu heller thet förbij,
ty att hafwa för wåre personer? warit een orsak ther till, att fäderneslandet
uthi någen olycka, eller någen’’ annen besuärlig olägenheet (then Gudh
alzmechtigeste mildeligen afwende) komma skulle, thet hafue wij aldrig
giordt, eij heller gore wele. Uthan till besluut så må I gode wenner och män
sampt andre riksens ständer fulkomligen förlåtha edher [ther]5 till, att i huad
motto wij för wåre personer efter förmöghenheten, och oss uthan förwitelse,
ir~
1598
kunne lathe oss® bruke® i någre saker, thet ware sig antingen med then
pålendske legationen (om icke andre tienligere personer ther till brukas'
kunne), och så frampt hon, på thet settet henne bör, anstelt blifuer, och1'
man något gott och fruchtbarliget ther medh uthrätta kunne", och icke till
någet yttermhera wijtlöftigheet, uthan konnungen och riket till tryggheet,
inbördes sämia, god tillförsicht och enigheet lända må, så äre wij thess,
såsom infödde suenske män, the ther fäderneslandzens gagn och bästa
altijdh gerna wette wele och bör, öfwerbödige. Och skall med oss intet
finnes, att wij för någre wåre enskylte saker skull wele settie fädernesland¬
zens roligheeU, gagn och beste tillbaka, therföre then högste Gudh oss milde¬
ligen beware, Han werdiges ock på thenne närwarandes riksens besuärlige*
lägenheet foge en annan och bettre uthgong, ähn som omständigheterne
sig ähnnu (Gudh bettre) lathe ansee. Under huilkens beskydd wij eder och
oss alle troligen och fliteligen till all wälmågo wenligen wele befälet hafue.
Datum Vlfzås* then 8 febr. anno 1598.
E.r g/ w/ a/
Hogenschilt Bielke. Gustaff Banner. Thuro Bielke.
a) Rättat efter A, B. b) B. tilförrenne. c) B. yttennere. d) Saknas B. e) Orden oss .. . wara
saknas B. /) A. sökte, g) Saknas A. h) A. thet. i) B. wij. j) B. hajne wij. k) B. ingen.
I) Ändrat i vår text från oss; A, B. oss. m) Följer B. och. n) Följer B. ighen. o) B. them.
p) A. förnimme. q) B. jä af wåre personer skulle (skulle tillagt ö. r. av H. B.), r) Saknas
A, B. s) Tillagt efter B. t) B. finnes, v) Orden och ... kunne saknas B. x) A. Vljåss; B. Vljåäs.
141 Hogenskild Bielke till de i Uppsala församlade ständerna med svar
på hertig Karls, adelns och prästerskapets skrivelser till honom
och hans medbroder. Ulfåsa 1598 den 8 februari.
Avskrift bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet med adress under
brevet: »The edle, walborne och wälbördighe, wyrdelige, högh- och
wällärde, wälachtede gode män, som nu uthij Vpsale till distingen
kunne församblede blifwe, mine tilförseendis gode wänner, thette
bref samptligen wänlighen tilhande etc.» och med följande nära nog
utplånade, i slutet alldeles oläsliga rubrik av Hogenskild Bielke
a tergo: »P. P. Copia af deth bref, som jagh skref till richsens
ständer, som i Wpsala wore försambledhe till distingen, medh Nils
Pose, den 8 (9?) februarii anno etc. 98, ther af jagh sende en lijke
lydendes till h. Göstaf och min b. Thwre, efter de ded synnerlige
begerede, medh efter:e landboo, Suen i Arnetårp, den 5 martii etc.
98. N. B. dågh blef för synnerlige orsaker i denne någet för-
wandleth, på thet de sigh icke förarge och mig [?] misstenke skulle,
thy skrefue de för sigh allene, sende sine acter[?] och handlinger
op till Vpsala, förr än de komme hith, therförre blef jagh för-
orsaket att[?] skrifue dette breff och
iu frå[?] jagh sende[?] .... åp medh ....
Edle, wälborne och wälbyrdige, wyrdelige, högh- och wällärde, wälach¬
tede gode män och wänner. Nästh min flitige, wänlighe helsen och all wäl-
färdz lyckönschen etc., kan eder samptligen och wänlighen icke förhålle, att
i afters seendt kom mine medhbröder, the edle och wälborne her Gustaff
Bannher och her Thwro Bielcke, hijdt till migh och förde någhre bref medh
sigh, som alles edre uthskickede gode män, de edle wälbyrdige Thure
Jacopsonn, Nils Påsse och Tönhe Jörensonn, hwilke och nu hijt kombne
äre till att fordre swar af oss, eftersom dän h:ne F. hertigh Carli etc. och I
gode män samptligen af andelighe ståndet oss tillschrifwit hade, men af rid-
derskapedt är brefwen allenesth stält till förbenämbde mine twå medhbröder
allene, som widh någhen heise stadde ähre, därföre wälbemälte gode herrer
och män synnerlighen hijdt till migh kombne äre, på deth att iagh sampt
medh dem här till schrifteligen sware skulle etc. Så twifler iagh inthet,
att I, k. g. wänner, ju alle hafwe nogsampt förnummidt af min långhsamme
siuchdom och af Gudh alzmächtigh pålagde kårs, som jagh nu utij såå långh
tijdh hafwer warit beswäret medh, så att jagh nu öfwer tiughe månedtz
tijdh hafwer alt hållit widh sängen och icke är mächtigh till att sittie een
tijme oppe ifrån sängen, än seden att kunne förmåh att stij ge på mine been
heller komme igenom min kammerdöör, mycket mindre att gåå heller färdis
någon långh wägh, som alt ehrligit fålch, de som migh umbgå och sådan min
swagheetz lägenhet daglige seedt och förnumit hafwe, så och tesse för:de
uthskickede gode män, som och sielfwe midt förfall nu seedt hafwe, skole
bäre sanfärdigdt wittnesbyrd om, där om iagh och åfte h:te h. f. N. ödmiju-
keligen tilschrifwidt hafwer. Lichwäl oanseendis sådant midt lage förfall,
så blifuer jagh dågh fordredt och tilskrifwin, att iagh migh nu till distinghen
i Wpsale endelighen förfoghe och begifwe schulle, för the orsaker som i h. f.
N. och uttij eders samptlige bref beröris om, såsom och att låthe bruke
migh till den legation till Pålannd, om hwilken ahnmodingh iagh wissärlige
hade förhåppedz och förmodet, att jagh måtte blifwidt förskondt medh,
efter iagh så höghe och lage förfall hafwer, som böör iu ansees och gälle
både för Gudh och menniskior i heele wärdén.
Så endågh iagh nu utij en hasth hafwer sampt medh mine förbeide
medhbröder schriftligen swaredt till h. f. N:s och edert tilskickede bref,
som migh så wäl som wälb:te tuå mine medhbröder nu tilskrifne äre,
hwilkit tilförrenne uppå annedt års tijdh icke skedt är, efter någhen åth-
skildnedt om sielfue handlingeme, som de hafwe waridt hoos anno etc. 96
och jagh för min swaghet skuld inthet, så och om wåre förre uthgångne
schriftelige swar waridt hafwer, efter som I noghsampt förnimme af theris
tilskickede copier af de bref dem särdelis tilskrifne ähre och huad swar
ther uppå gifne äre, hwilken handel iagh förnimmer the eder i thesse för-
lidne dagher tilskickedt hafwe, på thet I, gode män, och alle andre måghe
där utij wethe deris tilbörlighe undskyllen, såå endågh iagh icke hafwer i
så måtto warit medh dem ij theris förre swar, lichwäl efter migh nu til-
skrifwes sampt medh däm, så hafwer migh icke boordt syndre migh ifrån
them och nu fördenskulld underskrifwit och försegledt medh däm thette
bref och swar, som wälbeite mine medhbröder och iagh nu till h. f. N.
och eder schrifwit hafwe. Dågh lichwäl hafwer iagh icke kunnedt gåå
374
1598
förbij att särdelis schrifwe eder, käre gode wännher, medh få ordh om dänne
min laghe unskyllen och höghe förfall till, på thet jagh må thes bättre och
sanfärdeligere ware ursächtedt och undskyllet hoos eder och alle richsens
ständer, och beder wänlighen, att I thet hooz h. f. N. och dem alle efter
min gode tilförsicht till eder medh flijt tilbörlighen gore wele. Och efter migh
gifz nu icke tilfälle att sände eder copier af hwad bref, som iagh särdelis
bekommit hafwer, seden Arbogha handelen begyntis, och hwad swar iagh
där uppå schriftelighen gifwit hafwer, så förskickede iagh dågh sådane [?]
copier i förledne sommers medh de wälborne h. Christiernn Claesonn och her
Erich Bielche till de gode män af richzens ständer, som då i Stocholm wore
församblede, att de thär af måtte fömimme min rättmätige undskyllningh,
hwilke jagh wänligen begärer, att I eder ähnnu wille föreläse låthe, så för-
håppis iagh, att I skole hafwe migh nogsampt ursächtet. Män seden den
tijden hafwer iagh ingen schrifwelse ifrån h. f. N. bekommidt, mhere ähn
den kårte dågh hårde stämpningh, som migh tillsändis i höstis att skulle
begifwe migh till h. f. N. om helghe trekonunghe tijdh, dät migh både thå
och ähnnu omöijeligit warit hafwer, för ähn iagh nu bekom dätte h. f. N:s
tilskickede bref oss samptligen tilskrifwit, som förbe:t ähr. Och måghe I thet
fulkomblighen wethe, att utij alt thet, som kan lände wåhr edhsworne n:te
konungh och fädernesrijket till tryghet, gagn och gode, fridh och inbördis
enighet i alla ehrlighe, christelighe och laghlighe saaker, hafwer iagh aldrigh
syndret migh, eij heller gore will ifrå h. f. N. och alle richzens trogne ständer,
vidh samme meningh iagh migh och altidh tilförrenne förklaredt hafwer,
män widere att inlåthe sigh bör hwar erligh man hafwe utij betänkiende.
Och beder fördenskull wänligen, att I dänne min undskyllen och hastighe
schrifwelse til dät bäste uptaghe wele. I fömimme och, käre gode män, af
mine medhbröderz egit swar, som nu widh någhon heise sthadde äre, att de
hafwe h. f. N. och heele rijket till tiänsth och alle richzens ständer till behagh
och efter theris begären bewilliget endelis till den legation till Påland,
som af dem begäris, så frampt icke någhre andre ther till finnhis och för-
ordnes kunne, och tilbörlighe wilkor måge blifwe them förestälte, så att the
någhot gådt och fruchtsambligit uträtte kunne. Och hafwe i så måtto
icke welet aldelis syndret sigh ifrån de andre richzens ständer, som the
beskyllis före, uthan welet efterkomme eder begären, hwilkit iagh förseer
migh till att icke skall nu ware h. f. N. och eder alle mishageligit. I wele
fördenskull nu samptligen hielpe till och rådhe, fordre och lage alle saaker
till dät bästhe, efter som eder och oss alle macht påligger. Dätte jagh
utij en hasth icke hafwer kunnit wänlighen förhålle. Och will härmedh hafwe
eder samptligh utij Gudz nådighe beskydd till all lycksaligh wälfärdh wän¬
lighen befallet. Snarligh af Vlffåås den 8 februarii anno 1598.
Sedan rådsherrarna lämnat sina svar, tillsände Ture Rosengren den 12
februari Hogenskild Bielke hertig Karls (tredje) proposition januari 1598 till
ständerna i Uppsala, förmodligen i det oven avtryckta originalexemplaret (jfr
inledningen till n:o 131), ehuru Ture själv talar om en avskrift. Egenhändigt
orig. med påteckning a tergo av H. Bielke: »Ifrå Thwre Jacobsson den 16
1598
375
februarii etc. 98 och her hos furstens inlagde underskrefne puncter till ridder-
skapeth, som wore i Wpsala till de furstlige begrafninger, som skedde 22
januarii etc 98» i Hogenskild Bielkes samling, vol. 2 i Riksarkivet.
Min weluillige och wenlige helsen försent med Gud alzmectig etc.
Edle welborne käre her Hogenskildt Bielke, nest all lycksalig welmågans
önskende min wenlige tackseielse för allt gott e. H. mig giort och beuist
hafue, synderligen för den gode trachtatzion mig nu senest hos e. H. weder-
[fors], det iag med all tienstuillighet och det gode min ringe lägenhet
[förmår] altid gieme förskylle will, den stund iag lefuer. Widare k. her
Hogenskildt Bielke, iag förskiker e. H. den afskriften, iag med e. H. om¬
talade, och efter hon [nä]get hårdt stelt är, wardt hon af de stender, der
församblade wore, hardt afrådt att icke ytterliger för flere utropas eller
omtalas skulle. Begärer fördenskyll, att hon och hemligen hos e. H. motte
förhollen warda, och att e. H. wille mig henne igen förskike med denne
min t ienar e.
Hastigt af Grensholm den 12 februarii anno 98.
E. H. a. tienstwillig
Twre Rosengren m. p.
Lika belysande för den politiska situationen är herr Hogenskilds svar
till Ture Rosengren av den 16 februari (koncept i Hogenskild Bielkes sam¬
ling, vol. 1 i Riksarkivet), varur följande må i detta sammanhang anföras.
Min wenlige helsan etc. Käre Thure Jacobson, gode wän, näst all lyk-
önskan betackar jagh eder wenligen för then Upsala handel och framsät-
ning, som I migh nu tilsände, huilken iagh, strax som iagh them nu öfuer-
sedt hafuer, förskickar til eder igän. Och hade wäl warit til önskandes, at
mine medbroder och iagh hade wist noget af thenne beswärlige handel,
then tidh I senest wörö här hos migh för någre dagar sedan, at wij wårt
swar ther efter hade thes bätre rätte kunnet. Gudh afwände alt syndestraf,
som öfuer os swäfuer, för sin store barmhertighetz skul.
(E. g. w.
H. Bielke.
K. Ture. Jagh hade gerne welleth sändt eder then copian, som I senest
begeredt af k. M:tz öpne utgångne bref,1) om jagh hade nogen copia sielf
deraf, thy mine me[dbrö]der förde thet alth medh sigh, efter jag er medh
denne långsamme swagheth altidh beswär[et. Dogh w]ill jagh i morgen
skrifue dem till, så ath I strax efter söndagen skolle den ifrå thöm
be[komme].2)
1) N:o 142 eller n:o 143?
2) Underskriften och postscriptumet egenhändigt skrivna av Hogenskild Bielke.
376
1597
Det kungliga sändebudets förhandlingar före riksdagen
med ständerna i landsorten och huvudstaden.
Vid den tidpunkt (slutet av januari 1598), då rådsherrarna liksom flera
av de av hertig Karl till landsortsmöten sammankallade ständerna voro i
färd med att lämna svar på hertigens i december 1597 utgångna skrivelser,
anlände konung Sigismunds sändebud, Samuel Laski, till riket. Han stannade
någon tid i Östergötland, varvid han även uppsökte rådsherrarna (på Ture¬
fors).1) Laski ingrep omedelbart i de pågående ständerförhandlingama. I det
följande avtryckas de aktstycken, som beröra det kungliga sändebudets för¬
handlingar före Uppsala riksdag med ständerna, jämte de kungliga brev och
mandat, som i detta sammanhang enligt konungens befallning kungjordes.
142 Konung Sigismunds öppna mandat till de svenska ständerna med
förbud mot rättegång mot riksråden och andra konungens trogna
män samt med förmaning att hålla konungen tro och lydnad.
Warschau 1597 den 12 november (g. st.).
Orig. bland Konung Sigismunds originalbrev i Riksarkivet med
senare påteckning a tergo: »Konungh Sigismundi förswarelsebref
emot konungh Carli för riksens rådh». Jämfört med ett annat ori¬
ginal [här sign. O], skrivet med samma handstil, med spår av sigillet
nedanför den kungliga namnteckningen, av okänd proveniens där-
sammastädes, samt med tre avskrifter bland »Samtida avskrifts-
samlingar ang. händelser 1594—1598» i Riksarkivet; den första
[här sign. A], skriven av samma hand som Sigismunds svenska
registratur 1597—1600, i ett defekt avskriftslägg (yttersta arket
saknas, jfr nedan om D) tillsammans med Sigismunds brev av den
20 september2) och den i3) och 24) december 1597; den andra [här
sign. B] under rubriken: »Konungens breef till stenderne i Swerige,
som Samuel Laski med hade» i ett lägg, innehållande hertig Karls
missiv5) och öppna stämning*) av den 8 november 1597 till rådsher¬
rarna och Gustav Banérs och Ture Bielkes svar därpå7) samt ett
konung Sigismunds brev av den 30 november mot hertigens veder¬
kännande av adelsmäns gods; den tredje och sämsta [här sign. C]
förekommer under rubriken: »Copie af k. M:tz till Suerige och
Pålandz etc. ypne bref till menige richzens ständer, huilchet ankom
till Lincheping medh her Samuel Laski den sidste januarii anno 98.
Datum Warsau 22 nouembris etc. 97» tillsammans med konungens
brev till Sverige av den 31 maj8) och den 25 september 15972) i ett
avskriftslägg ur Hogenskild Bielkes samlingar. Jämförd slutligen
med en fjärde (god) avskrift [här sign. D] i ett avskriftslägg,
innehållande konungens brev av den 4 november*), 20 september,2)
12 november, 1 och 2 december 1597 till ständerna i Sverige jämte
Laskis brev av 7 februari 159810) bland »Sigismunds brev i avskrift»
*) Se härom Tunberg a. a., i, s. 50, not 6.
2) N:o 146. — *) N:o 143. — 4) N:o 144. — 6) N:o 96. — ®) N:o 95. — 7) N:o 98.
— 8) Se supplementet till denna del. — 9) N:o 145. — l0) N:o 150.
1597
377
(där ytterligare två avskrifter av brevet finnas) i Riksarkivet. Ett
utförligt referat av mandatet finnes i Werwing’s historia i,
s. 356 ff.
Wij Sigismundus etc. tillbiude eder wäre trogne undersåther, andelige
och werldzlige, edle och oädle, krigzmän," borgere, köpstädzmän och bön¬
der, så månge som i wårt arfkonungerijke Swerigie byggie och boendes äre,
wår besynnerlige ynnest och nåde tillförende. Eder är wäl wetterligidt,
trogne män och6 undersåther,6 huruledes för tu åhr seden ett samquembd
i Suderköping holledt wart emoth wår alfuarlige wilie och förbudh, så och
wår kong:e högheet och myndigheet, efter som Ic nogsampt af wäre bref
kunne hafue förnummidt, som wij deremoth hafue lathedt uthgå, män så
är thed alt'6 så ringe wordet6 achtedt, att wår faderbroder, h:ne F. hertig
Carli, seden han i fiord om höst udi Stockhollm för alle thejm]/ som der af
stenderne tillstädes wore, oppenbarligen hade sagt sig ifrån regeringen, och
oss sielfue eliest tillförende, så och då6 derom tillschrifuidt hafuer, medh
twång och trug både tilltagedt sig regeringen, så och holled än ett mothe
i Arboga, der han emoth sin egen schriftelige begären till oss och thet
han i Stockhollm i allmogens åhöre sielf talede och giorde, hafuer han6
emoth wår wilie, som dog först hade bort komme dertill, på nytt lathed
bebrefue sig all fullmacht i regeringen och seden företagedt sakerne på thet
sätt, som nu seden6 skedt är, medh wåre slott och fäste, som han nu intaged
och medh sine* eenskilte tiänere besatt hafwer, huilched wi dog af honom
icke hade förmodedt. Och gifuer före, att han till alt6 sådant skall högeligen
ware förorsakedt, så och att6 thet6 alt skall6 ske6 oss till gagn och gode, och
att ingen wederwilie är emellen oss och6 honom. Och ändog en stor deel af6
eder hafue stelt tro och lofuen ther till och lathedt eder sielfue der och huar
i h:te furstes företagende bruke, thet eder dogh likwäl icke hade bort gore,
män så holle wij eder dog6 derudi’" undskylligedt, serdeles them, som icke
hafue saken better förstået, än att thet skulle ske oss tillgode, så och the[m/,
som sig i så måtte nödigt” hafue bruke lathidt, män så gifue wij eder
sielfue till betenkie, om h:te furstes ord och gerninger fölgies åth.° Först
hafuer wår faderbroder intrengt sig i regeringen, widere än wij hade6,
gifwidt honom fullmacht, seden emoth wår wilie och öpne förbudzbref
holledt herredager och samquembder, wåre undersåther i the landskaper,
der samme herredager äre holldne, till störste tunge? och beswäring, dess-
likiest intaget wåre slott och fäste, sompt medh gode ord, sompt medh
wapn och werie, deropå han ingen ringe umkostnedt af wår och cronones
ränte anwent hafuer, föruthen den tilltastning, sköflende och öfuerwåld
wåre undersåther der brede wiedh skedt är, fordrefwedt medh hoot, trugh'
och undseielse wårt och Swerigis rikes rådh, dem wij till regeringen förord-
nedt hade, seden han i oträngde måle sielf hade sigh derifrån sagt,5 afsatt
wåre tiänere ifrån theres befallninger och insatt sine i6 staden6 igen, ille
och otillbörlige fegnedt wåre sändebudh, optagedt och fengzledt wåre
tiänere6 och6 brefdragere, nyttier och bruker wår och cronones ränte, efter
Riksdagsakter. IV. 25
37»
1597
sin egen wilie, löhner och uppehåller sine6 tiänere deraf, och wäre* lijde
deremoth nödh, betunger och utharmer wäre undersåther medh skiutz-
färder och gestning i fridligere" tijder, legger gerder opå, holler uthschrif-
ning, reser krigzfolk och betunger landedt dermedh, dessföruthen och'
lather fengzle både6 wäre och andres tiänere, afhender godz både ifrån oss
och andre uthen föregången lagh och dom och annedt sådant. Den tijdh
Arboge mothe skulle holles, sades thet6 ware then förnembste orsaken, att
någedt wist skulle besluthes om the sändebudh, som till oss skickes skulle,*’
att begäre oss*" i rikedt igeen, seden giordes rychte, att skipsflåten war uth-
sänd att befordre oss hem i rikedt. Inge sändebudh hafue wij förnummidt,
hade [de]1 kommedt först i sommers, som i Arboga blef föregifuidt, så'
hade wij nu wäl kunnedt ware hemme, schepen brukedes först till Call¬
mer, när thet intogz, då komme the seden på redden för Dantzich meer
för kundskaper än eliest, och för än wij finge dem wette'' ware der, wore
de' lupne tillbake igen, deraf nogh synes, huadh alfuar hafuer waredt
medh wår hemreeses befordring, såsom och' deraf, att thet är dessföruthen
sagt, att wij skulle ware dödh, ändog wi tacke Gudh både6 för lif och heise,
nu och herefter, så lenge Gudh synes. Huru är thed nu mögeliged, att thet
skulle ware oss till* gode eller wälbehag, eller hetes ware ett6 laghligidt
och skäligidt® regemente, här må iu huar förståndig® man dömme om.
Att wij skulle hafue sådan oro förorsakedt, wette wij icke heller skedt ware,
efter som I sielfue kunne besinne, förthy wij hafue iu waredt uthrijkes, så
äre och wäre befallninger och bref6 inthed achted wordne; wår faderbroder
hafuer haft allt rådendedt, och giort huadh honom hafuer syntz och hade
wäl kunnedt komme till medh6 mindre buller, än nu skedt är. Dedh man-
slagh, sorn' i Finland är skedt och oss gifs skuld före, skall aldrigh befinnes
oss hafue®® waredt®® ther till wållende, uthen blifuer wäl i sin tijdh bewist,
huem orsak dertill waridt hafuer, tuifle och inthed, att Gudh warder thedh
hemsökiendes på den rätskyldige, dedh wij®6 önske. Huar medh hafue
wij förskylledt en sådan föracht, geenstrefwigheet och®* förtael, wij hafue
ingen tunge eller beswäring lagt eder opå, icke till en höna än®** seden mere,
eij heller betunged eder medh gestning och skiutzfärder, som I dogh'
nu dageligen fast mere medh beswäres än någen tijdh tillförende, medh
huilche wij gerne hade haft eder förskonedt. Wij hafue nu i trij åhr, seden
wij droge ifrån®* Swerigie, nuthidt antingen alzinthed®' eller ganske lithedt
af alt' thet wij ähge i Swerigie. I wele fördenskuld, trogne män och under¬
såther, thette rättwijseligen öfuerwäge, och ändog wij wäl hade meer att
schrifue.så lathe wij thed' dog6 nu6 på6 thenne tijdh bestå, och hafue allenest
med thette stackote bref wele [dt]* gore eder6 en påminnelse och wissord, att
wij äre ännu i lifue och widh godh heise och wälmåge, så leenge Gud teckes,
emoth theres wilie och' osannfärdige tael, som gerne annedt se och åstunde.
Och hade de sändebudh, som så mykedt war®* omtaledt, kommedt till oss
i rätten tijdh, så hade wij®6 wäl kunnedt ware i Swerigie, män efter thet
icke skedt är, så' wele' wij' likuäl’ hoppes,' att thed medh Gudz hielp®*
medh förste ske kan. Dessförinnen råde och förmane wij nådeligen och
1597
379
alfuarligen befalle®' eder, att I inthed widere lathe eder®6 emoth oss förföre,
eij heller gifue edert samptyckie till wäre trogne mändz och undersåthers®'
uthropende, smädende och förföliende, huilche wår faderbroder i wår
herrfaders (höghloflig ihughkommelses) tijdh i like måtte förfölgde, och
kunde them likwäl inthed oärligidt öfuertyge; hafuer och nu altseden®
så lenge de hafue sagt som han, inthedt wist them till att' wijte, män seden
the icke hafue weledt®” gille och samptyckie hans mening och företagende,
weet han sak nogh medh them, skyller them och therföre, att the äre rymb-
de®° af rikedt, oansedt att6 the äre komne till oss som till theres rätte herre
och konung, huilched efter furstens egedt besluth är huar och en förbehol-
lidt, likwäl holler han dem föge anners än biltoga, och lather sig tyckie,®'’
han hafuer rätt öfuer them både6 till lif och godz, heder och åhre, olagh-
wundne, emot ali®? lagh och skäl, så och wår kongelige höge®* rättigheet.
H[u]arföre* är wår alfwarlige wilie och befallning, att I ingelunde inlathe
eder medh någen rättegång öfuer wäl- och förbe:te wåre troghne®s män
och tiänere, yppere eller ringere, eij heller dem till heder eller®' åhre smäde
eller förtaele, såsom®" icke heller på theres godz och tiänere någedt wåll
eller åwerken antingen sielfue gore eller dertill samtyckie, huilchedt (thet6
en part af eder sielfue wäl wette) är emoth all lagh och skäl; hafue the någedt
bruthidt, så bör oss och andre, som wij dertill förordne, derom ransake
lathe och deropå domme och icke wår faderbroder i wår frånware derom
best elle, som olaghligen är kommen till regeringen och dessföruthen®"
deres affundzman och förföliere. I wele fördenskuld ingeledes lathe eder så
långer®* leede och förföre medh smickrende ord till eder egen skade, och nu
I hafue fredh gore eder sielfue buller, oro och bekostnedt, uthen bewijse
oss troheet, lydne och hörsamheet, som I för Gudh och werden plichtige
äre, och som I lofuedt och sworedt hafua. Huadh wij eder hafue lofuedt
och tillsagt, thet wele wij obrotzligen holle och ändå ther bredewidh eder
troheet medh ynnest och nåde wedergelle. Huadh®’’ thet icke skeer, warder
Gudh eder uthen twifuel hemsökiendes, och wij nödges då emoth wår
wilie medh wenner och wens wenners tillhielp®* att gripe till the medel,
som wij icke gerne gore (thet Gudh förbiude så widt komme skall). Och
hoppes thå att ware och blifue både® för Gudh och meniskior tillbörligen
ursächtede. Dette wij eder samptligen nådeligen icke hafwe weledt förholle,
och I wette eder efterrätte. Gudh befallendes. Schrifuidt udi wår' stadh'
Warsow6® then 22 nouemb. anno etc. 1597, udi wårt regementz tidh i
Swerigie på thet fiärde och här i Polenn på thet tiende etc.
SIGISMUNDUS REX.66
(Sig.)
a) Saknas B. b) Saknas C. c) Följer O, A, B, D. wäl. d) O, A, B, C, D. alt thet. e) Rättat
efter O, A, B, C, D. /) Saknas A. g) Följer A, B, C, D. eigne. h) Saknas A, B, C, D. i) A. skeer.
j) Saknas O. k) A, B, C, D. ibland. I) A, B, C, D. dock eder. m) O. therudi dogh. n) O, A, B, C,
D. nödigt i så måtte, o) O. oss. p) O, A, B, C, D. hafue. q) A, C, D. betungo. r) A, B, C, D. truf,
hooth. s) O, A. afsagt. t) Följer O, A, B, C, D. tiänere. u) O, A, B, C, D. fredlige, v) O. skulle
till oss skickes. w) Följer C. hem. x) Supplerat efter O, A, B, C, D. y) O, A, B, C, D. wette dem
z) Följer O. gagn och. å) O. skeligt och laghligidt. ä) Följer O. ärlig. Ö) O, A, B, D. bref och befall-
3 So
1597
winger, C. bref och hanlinger. aa) O. ware. ab) Följer O. och. ac) O, A, B, C, D. geenstrefwigheet,
föracht. ad) Saknas A, C. ae) O, A, B, D. af. af) O. inthed. ag) O. lenge hade waridt. ah) Följer
O, A, B, C, D. nu. ai) Följer O. likwäl. aj) A. bidie; Följer O. wij. ak) Följer C. lede eller,
al) A, B, C, D. tieneres. am) O. seden, an) Följer D. eller kunnat, ao) O. hafue rymbt.
ap) Följer O, A, C. att. aq) Saknas O, A. ar) Saknas C.; O, A, B, D. höge konunglige. as) A,
B, D. gode. at) O, A, B, C. och. au) Följer B. och. av) Följer O, C. är. ax) Saknas C.; O, A,
B, D. langer så. ay) O. Haar. az) A, B, C, D. hielp; O. hielp och bistånd, ba) C. Datum
Varsaw. bb) tedi wårt . . . Rex saknas B. I st. f. underskriften har A. Underschrifuit af k. M
D. Med k. M:tz egen handh underschrifwit.
143 Konung Sigismunds öppna brev, vari han frikallar riksråden och
sina trogna män från att hörsamma hertig Karls öppna stäm¬
ning av den 14 juni 1597. Warschau 1597 den 1 december (g. st.).
Samtida avskrift, måhända härrörande ur Laskis papper1) bland
»Samtida avskriftssamlingar ang. händelser 1594—1598» i Riks¬
arkivet. Jämförd med en närstående avskrift [här sign. A] i
det ovan under n:o 142 omnämnda avskriftslägget bland »Sigis¬
munds brev i avslcrifb) i Riksarkivet, samt med två inbördes när¬
stående samtida (på originalskrivelse återgående?) avskrifter bland
»Handlingar ang. riksråden 1596—1605» därsammastädes; den ena
[här sign. B] med påteckning av Hogenskild Bielke: »K. Sigismundi
utgångne bref emoth furstens beskyldningh, som then aldeles casserer
och om inthet gör både innen och utenlandz, och görs wår und-
skyllen både för den utropning, som skedde i kong Jahans tidh och
nu åter på nytt af fursten etc. Kom medh Samuell Laski 1 feb. etc.
98»; den andra [här sign. C] av okänd proveniens bär följande på¬
skrift a tergo: »Copie utaf k. M:tz, w. n:te k:z, fredkallelses bref för
h. k. M:tz trogne män och rådh, såsom och alle andre h. M:tz throgne
undersåther och thienare, icke thil att sware thil någen olaghe stämp-
ningh och påtrengd rättegångh i h. k. M:tz frånuare, såsom eij
heller att blifue förfölgdt antingen i ehne måtho heller andre, ware
seg af huem thet helst ware kan, ingen undantagende etc.» En tredje
formellt avsevärt avvikande text finnes — efter ett för vår text
sedermera överarbetat koncept? —i Sigismunds svenska registratur
1597—1600, fol. 20 r., vilket f. ö. även innehåller en tysk text av
brevet. Av brevet finnas även två samtida tryck, det ena (R 11 d-
b e c 1c, a. a., n:o 870) på svenska, det andra, som företer åt¬
skilliga smärre avvikelser och tillägg, på latin (Rudbeck,
a. a., n:o 871), båda daterade Warschau den 12 mars 1598.
Wij Sigismundus3 gore hermed för allom, utaf huad ståndh, vvyrdigheet,
condition och willkor, högre eller nidrige, ehoo6 de helst äre eller ware kunne,
som dette wårt breef see, höre eller läse, witterligidt, att ett trycht breef,
som w. faderbroder h:ne f. her Carl etc.c innen wårt arfkongerijkie Suerigie
på suendske så och uthrijkes på tydske och latin hafuer latidt uthgå, är
oss förekommidt, udi huilket breef h:te furste för keijser, konunger, chur-
och förster sigh undskyllder, att efter det någre af wäre trogne men och
rijkes rådh i Suerigie sampt andre meere af adel äre wekne af deris fäder-
neslandh Suerigie, att han dertill inthet hafuer waridt wållandes, mykit
mindre gifuit dem någen orsaak dertill, alldenstund!! de icke hafue haft
l) Se inledningarna till n:c 142 (sign. A) och 144 (sign. A).
1597
någen osäkerheet eller otryggheet af honum till att befruchte. Huarföre
h:te furste tillbiuder sigh, att wele antingen i Suerigie stå dem till suars,
heller och uthlendes för heele christenheeten sin rättmätige ursecht på
alles deris beskylldninger gore will, tillsäger dem och innen wårt arfkonunge-
rijke Suerigie een frij och säker leigde, på det de, så lenge saken kan lag¬
ligen förhördh warde, måge ware och blifue oanfechtede, och seden derifrån
i deris beholdh igen, efter som h:te furstes uthgångne breef derom widh-
löftigere förmäler. Så efter det att welb:te rijkes rådh och andre yppare
och ringare, som af Suerigie äre uthdragne, äre wäre eedhsuorne men,
undersåter och tienere, och de så wäl som alle andre i rijket icke äre fursten
i någen måtte (undentagendes huad han sielf nu i wår frånware medh wåldh
och truf sigh tilltagidt hafuer) förplichtede; dertill medh så är och den owilie,
som h:te furste hafuer fattedt till wäl- och förb:te wåre trogne* men och
tienere, för wåre skuldh worden förorsakedt, derföre atte medh honum till
att förgrijpe sigh emoth w. k. högheet* och rättigheet icke hafue welet sam-
tyckie, efter som h:te furste een tidh lång emoth wår wilie, förbudh och för-
mahninger sielf giort hafuer och eendeles igeuum tuång, så och eliest under
ett fagert skeen, lijke som det skulle ware oss till gode och behag, kommit
wåre undersåter emoth deris eigen wilie att ingås detsamme; de andre, som
det icke gore willde, hafue warit af h:te furste hotade och unsagde, äre och
blifne skadde och osäkre, huilket derutaf är till att bewise, att han dem och
mästeparten doch för rätt olaghwundne, då de än alle were quare i rijkedt,
hafuer4 latidt i monge måtte openbarligen beskyllde, efter som han (det
allom är witterligidt) i w. s. her faders (höglåflig ihughkommelses) tidh'*
giorde och kom tillwäge, likuel icke kunde bewises eller öfuertygesj!]; dernest
så hafuer han och latidt opbryte deris breef, fånget deris tienere och bort-
tagidt någedt af1* deris godz och ägedeeler i fridhligh tidh, der man [än]‘ af
inthet krigh eller feigde wettedt hafuer; nu seden hafuer han hollit någre?
af? dem, som heemme i rijkedt äre, föge anners än som1* fångar, och heem
till deris eigit quarsettie latidt; de som till oss, som till deres rätte h. och
k., sigh hafue begifuit, dem hafuer han sosom de der för någet förräderij
pläge ryme land och rijkie latidt uthrope, och later sigh betyckie, lijke
som han, huad dem tillhörer, hade lagh och skääl att antaste och angrijpe,
dessföruten och4 så wäl dem som de der i rijkedt äre quare4 blifne öfuer
all påbetygadt brott ifrån deris ämbete satt och degraderet och kommit
meenigheeten det till att samtyckie, ehuruwäl, der någen af dem som4 sådent
förtient hade, oss medh rätte bör derom lathe rannsake4, derföre, efter*
så är, så wele wij hermedh hafue emothsagdt och giordt och kallet, som wij
ochm medh dette wårt öpne breef seije och gore, welbite wårt rijkes rådh och
alle andre, greefuer, herrer, adel och oädel, wåre trogne undersåter och tie¬
nere, i huad stånd eller condition de äre innen- och uthanrijkes stadde,
som till ingen odygd eller ogerningh efter Suerigis lagh af laghgille" domare
äre fellte eller wederbundne, alldeles frie, ledige och löse för lute furstes
kallelse eller stembning, sosom den [der]! är i sigh sielf olagligh, och derföre
kraftlös ware bör, meden hon af den,0 som ingen macht heller myndigheet
382
1597
lagligen hafuer, uthgifuen är. Begäre fördenskuldh af alle, keisere, konnunger,
chur- och förster, så och af alle andre, af huad stond, wyrdigheet och’" con¬
dition och willkor de ware kunne, att de i denne måtte hafue wäl- och
förbemelte wäre trogne*” men, undersåter och tienere unskyllede, såsom wij
och udi dette wårt öpne breefz kraft af« konungligh macht och myndigheet
alle wäre eigne undersåter, andelige och werdzlige, edle och oedle, yppare
och ringare, ingen undentagendes, wele hafue tillsagt och förbudet, att
ingen af dem uthan wår förordningh och tillståndh medh någen rättegång
emoth wäl- och förbemelte wäre trogne men, undersåter och tienere sigh
inlate, heller i dette fall medh denne deris saak och det dem tillhörer, hion
eller tienere, godz eller ägedeeler, någedt befatte, widh den plicht, som der
till hörer, alldenstund wij sielfue wele medh förste lägenheet derom lathe
bestelle, att samme saak, anten uthlendes, efter som försten det och* sielf
tillbiuder, eller inrijkes i wår konglig närwaro, skall lagligen blifue rann-
sakedt och* åthskildh*. Dess till wissö hafue wij dette wårt öpne breef
medh eigen hondh underschrifuit, och medh wårt konunglige secreet be-
kreftighe latidt. Schrifuit i wår stadh Warsow den ii decembris anno etc. 97
udi wår regementz tidh i Suerigie på det fierde, och i Polenn på det tionde".
Und:t af k. M.
u) Titeln utskriven i C. 6) Saknas B, C. c) Titeln utskriven i A. d) Saknas B. e) B, C.
gode. f) C. myndighet, g) Ändrat i A. till undergåå. h) Saknas A. i) Tillagt efter A, B, C.
j) Saknas C. k) Följer A. och förordne. I) B. mädhen. m) Saknas A, B, C. n) A. laglige.
0) A, C. dem. p) B. gode. q) B. och. r) Här slutar A.
De talrika gemensamma avvikelserna från ovanstående text i avskrifterna
B och C meddelas här nedan (efter B).
Wij Sigismundus etc.a gore bref hörendes heller läsendes
warde, witterligidt, oss hafue seedt itt aftryck af itt bref, som h:ne F.
hertigh Caril etc. wår faderbroder hafuer låthidt utgå både på suenske
innen wårt arfkonungerike Suerige, så och utrikes på tyske och latin, [i]d
huilchit bref fursther gör sin orsecht för det någre andre flere
af — — wållendes, heller gifuidt ohrsach till [1], mäden the
honom, huarföre christhenhethen gifue sin rättmätige ohrsecht til-
kenne på beskyllninger: och tillsäger them ihnnen legde till att
wara och blifue oahnfechtede, så länge saken laghligen kan förhördh warde
och seden — furstes egedt yppere eller — — tienere och fursten
i ingen måtte förplichtede, widere ähn huadh han hafuer tilltagedt,
der till — — att the icke hafue weledt medh honom sambtycke till att
förgripe rättigheet, efter som eendeels tuingedt och eliest — —
kommidt månge wäre att gore thetsamme unsagde, så och osäkre
beuise, först att han hafuer låthedt dem olaghuundne uppenbarligh
berychte, efter som han och i w. s. giorde thet samme medh månge
åtskillighe beskyllninger, som dem dågh lichuel icke kunde öfuer betyges.
Dernest så lät han upbrythe fånge bårttage i felige dager,
der mhan ähn här till af — — låthedt, om seder afsatt och degraderedt
1597
383
dem öfuer all upåbetygedt brödt ifrå deres embethe och kommedt menig-
hethen der till att sambtycke, ehuruwäl thet ähr wår ehnskylta rättigheet
der om att förordne, ther någhen af dem sådant förtient hade. Derföre
— — hafue sacht, giort sampt alle andre ware troghne mhän och
tienare —• — then ther ähr olaghligh mädhen den skedt ähr af den,
som —- — hafuer, uthan huad han sigh emoth k. högheet och rättigheet så
och alle nationers lagh och rätt hafuer tillwälledt. Begäre — här medh
af the ähre eller ware och här medh uthi myndigheet
förbiude alle undantagendes uthan wåhr förordningh och tillstånd
att inlåthe sigh medh tienere heller sigh medh thenne och sielf
tilbiuder heller och inrijkes uthi wår egen kongeligh nährware . Thess
till wissö etc. etc.
Konung Sigismund befaller vissa (i uppteckningen ej namngivna) män 144
att låta förkunna i landsändarna hans öppna brev till de svenska
ständerna. Warschau 1597, den 2 december (g. st.).
K. Sigismunds svenska registratur 1597—1600, fol. 23 under
rubriken: »Till dem, som schole uthspride k. M:tz bref i Swerige,
som Samuel Laski med förde». Jämfört med två samtida avskrifter
i Riksarkivet, den ena [här sign. A], skriven med samma hand som
registraturets text och måhända utgången från Laskis kansli, bland
»Samtida avskriftssamlingar ang. händelser 1594-—1598»,1) den andra
[här sign. B] bland »Sigismunds brev i avskrift».1) Jämförd även med
en 1600-tals avskrift [här sign. C] i codex H. 71 i Linköpings stifts¬
bibliotek2) under rubriken: »K. Sigismundi bref till adelen, cler-
kerijet, kiöpmän och bönder i Vplandh». Efterskriften, som helt
saknas i registraturets text, och varav endast början finnes i A,
avtryckes här efter B.
Sigismundus* etc.* etc.*
Wår gunst och nådige wilie tillförende. Wij lathe eder N. N.“ här6
med6 nådeligen fömimme, att endoch i Swerige någen tid seden nogsampt
hafwer warit omthaledt och handlet både påc thed olaglige och påträngde
mothe i Arboga såsom och eliest, huruledes någre sendebudh nu först i
sommars schulle blifwe af1* Swerige hijt uth skickede* till att begäre oss
hem i rijked igen, så hafwe wij doch likwel af samme sendebudh slätt*
inted förnummit, uthen fast mhere ded, huruledes wår faderbroder med
krijgzbuller och oroo i Finland oss till förtreet och olämpe och rijkzens
inbyggiere och undersåter så wel der? som i Swerige till störste betunge
och fördärf företaged hafwer. Derföre, meden ingen i så måtte ähr kommen
till oss, ähre wij wordne förorsakede nu att sende wäre* sendebudh ihn i
rijked till honnum, och der bredhe* widh* någre wäre öpne breef till alle
stender i Swerige lathe uthgå, derutaf wij* eder någre* her innelycht till-
*) Jfr inledningen till n:o 142.
2) Tunberg, a. a. 1, s. 67, not 5.
3§4
1597
skicke, och befale her med nådeligen, att I efter den eedh och' troheet, som
I oss plichtige åhre,4 beflithe eder, att samme breef i landzenderne hoos
eder på ded beste sätt, som skee kan, måge blifwe allom kunnige och witter-
lige. Och försee oss, meden dette' förlidne åhr så månge åthskillige bref
åhre blefne läsne och omkringburne, att och wäre breef icke aldeles måge
blifwe förkastede eller”1 stuckne under benken, hwilked icke heller med
rette efter den hörsamheet och lydne, som alle swenske män oss plichtige
ähre, skee borde. I wele fördenskuldh så laged, att härom wäl och tilbör-
ligen beställt’1 blifwer, som wij eder tilbetroo. Hwilked wij med ynnest
och nåde altid0 weele betänkie och belöhne. Gudh eder befalendes. Datum*1
Warsow then 12 decembris anno etc. 97.»
Widare trogne undersåter, efter det wij fömimme, at wår faderbroder
uti den staden han denne trij' ååhrs tijd bortåt af wår och rikzens renta
skulle hafwa aflagt rikzens gäldh, fast mera hafuer dems i oträngde måle
förökt, så at de* aldrig tilförende större warit hafue, så på det at sådant
her efter icke skee må, så är wår alfuarlige wilia och' befalningh, at I på
wåre wegna förmane alle borgare och kiöpmän, så wel utlänske som in-
länske i Swerige, at the“ efter h:te förstes befalningh ingen lefreringh eller
försträckningh mer gore," antingen1" pe[n]ingar eller warur, ty huar de
någetr försträckia emot denne wår wilie och förbud, då måge de sielfwe
taga skada der af, och der öfwer wara förfaldne’’ uti wår onåder; tänkia och
icke heller at låta dem* för sådant betale, under huad scheen de och det*
kunna hafwa* utborgat eller utgifuit, dher efter I* och* de1* sigh fulkomligen
retta måge. Datum" ut in litteris.
Med k. M:tz egen handh undscht.®
a) A, B, C. trogne men och undersåter. i) Saknas A, C. c) A, B, C. i; d) A. i; C. ifrån,
e) A, B. förskickede. f) Saknas C. g) B. them; C. här. h) A, C. wårt; B. wår. i) Följer C. bref.
?') Saknas A. k) Följer A, B, C. och. I) A, C. det; B. the. m) A, B, C. och. n) A, B, C. stellt.
0) Saknas A, B, C. p) A, B, C. Schrifuit i wår stadk. q) 12 ... 97 saknas C; Följer A. Und:t
af k. M. etc. etc.; Zedel etc.; B. Med k. MHz egen handh underschrifwit; C. Af k. M. sielf under-
skrifuit samt därunder fölier een zeedel, som lägh in i brefwet. r) C. ny. s) A, C. den. t) Här
slutar A. ») C. här. v) C. g iöre meere. w) Följer C. i. x) C. nägen. y) C. fallne, z) Följer C.
sådant, d) Följer C. och. ä) Datum ... undschH saknas C.
Förutom de ovan avtryckta öppna breven av den 12 november och 1
december 1597, har konungen nu även låtit sprida sina öppna brev till Finland
av den 4 november 1597 och till de svenska ständerna av den 20 september
(eller 25 september) 1597 gammal stil, vilket troligen skett vid Laskis för¬
handlingar med Stockholms stad.1)
*) Jfr inledningen till n:o 142.
1597
385
Konung Sigismunds öppna brev till Arvid Eriksson och krigsfolket 145
i Finland om hertig Karls fientliga förehavanden mot dem.
Warschau 1597 den 4 november (g. st.).
Samtida avskrift (ur Hogenskild Bielkes samlingar) med anteck¬
ning a tergo: »Copie af k. M:tz bref till adelen och gemhene krigz-
fålchedt i Finlandh, datum Warsow in nouembri anno etc. 97»
bland »Handlingar ang. förhållandena i Finland 1593—1599» i Riks¬
arkivet. Jämförd med en dålig samtida kopia [här sign. A] under
rubriken: »K. Sigismundi bref till krigzfolket om hielp emoot hertig
Carl» i ett avskriftslägg (ur Ture Bielkes samlingar), som därjämte
innehåller hertig Karls frågepunkter den 13 februari 1598 till stän¬
derna i Uppsala,1) Laskis den 11 februari 1598 till hertig Karl över¬
lämnade skrift2) och ständernas brev av den 20 februari 1598 till
konung Sigismund3) bland »Samtida avskriftssamlingar ang. händelser
1594—1598» i Riksarkivet. Även jämförd med två samtidiga av¬
skrifter, nu bland k. Sigismunds brev i avskrift» i Riksarkivet, den
ena [här sign. B] en nu fristående kopia av okänd proveniens,4)
den andra [här sign. C], besläktad med A och f. ö. den sämsta av
de här uppräknade avskrifterna, ingående i ett i inledningen till
n:o 142 omnämnt avskriftslägg. En femte, med A nära överens¬
stämmande avskrift förvaras bland »Handlingar ang. förhållandena
i Finland 1593 —1599»-
Sigismundus" etc." Wår besynnerlige ynnest, nådige wilie och benägen-
heet medh Gud alz:tig tilförrende. Wij wele eder, Arfuedt Erichsson, så
och flere wåre troghne män, undersåther och tienere, manachtige krigzmän,
[alle]6 edle och oädle, yppere och ringere, så månge som nu i Finland både"
inne på befästningerne och eliest uthi marken stadde ähre, nådeligen icke
förhålle, att wåre troghne tienere, edre utsände, äre hijt till Warsaw för
någen tidh seden ankombne, af huilche wij eder wärf och ärender nogh-
samblighen fömummidt hafue, synnerligen af [o: om/ wår faderbroders,
h:ne F:es hertig Carls, fiendtlige och otilbörlighe förehafuende emoth eder
alle, så och then hielp och undsättning, som I ther emoth af os underdånigt
begäre. Så endågh oss någerlunde der om tillförrende ähr wårdit tillkenne
gifuidt, hafwe wij thet dågh om hte wår faderbroder icke fullkomligen tro
weledt heller kunnedt, att han skulle wele heller thöre understå sigh så högt
förgripe emoth oss, wår kongie högheet och myndigheet, så och Swerigis
beskrefne lagh, både för then nährwahnthe" blodhskylskap oss är emellen,
och för then kärlige gode tillförsicht wij till honom haft hafue, så och ther-
före att han oss så högt medh troheetz edh, hörsamheet och lydhne är för-
plichtedt, och wij icke heller then minste ohrsach till sådan otilbörligh
företagende gifuidt hafue, huarföre wij icke så snarligen, som wij nu (Gud
bättre) förnimme hafue[r]* macht" upå legedt, äre kombne eder medh wår
kongie nährwarelse, så och eliest till hielp och undsättningh. Och endågh
wij [allredo]6 för någre dager seden® edre utsende hafue4 haft hos oss till"
9 N:o 160. —2) N:o 153. — 3) N:o 179. — 4) Möjligen ur Johan de Mornays papper.
386
1597
förhör, hade strax weledt afferde them tilbake igen medh fullkomblige
beskedh på undsättningh både till fålch och peninger, dåg efter ther upå
strax fölgde de onde tidender, thet h:te‘ hertigh Caril hade bestormedt och
beskutedh7 Åbo slått, och skall ware till sinnes ytterligare uthi lijke måtte
fullfölie sakerne emoth Wiborgh befästningh, så gåhr thet oss hårt till
hiertedt, och hafue sådant fast ogärne4 förnummidt, bådhe för wår eghen
skade [harm]4 och förtreet skull, så och för then christlige nådighe medhyn-
ken wij hafue öfuer månge ehrlige, troghna män, som ther igenom i wår
faderbroders wåldh komne11 åhre, hwarföre wij [och]6 nu thessmhere äre
blefne förohrsakedt att taghe saken uthi någre dager längre i1 betänkende
för thesse oförmodelige tidender skull. Och endåg wij fast ogärne för wäre
troghne undersåthers store olägenheet, fattigdom och ahrmodh både i
Swerige och Finnland, som nu uthi så månge förledhne åhr hafue medh
öhrligh och krigzbekåstnedt waridt betungede, fast nödigt hafue weledt
them medh [någen ytermera]4 krigzmacht beswäre, men allthenstundh
wij nu emoth all christligh, naturlig rätt och skäl så högeligen blifue ther
till trängde öfuer wäre förre”1 utgångne”1 förmhaninger, som hos wår fader¬
broder platt inthet rum hafue funnidt,” derföre hafue wij nu så besluthedt
hos oss, så mykidt thet nu uthi een hast skee kan, och tillfälle uthi thette
mhenföre, som thenne tidhen om åhredt gemenligen ware pläger, ther thet
nu någre weker här efter0 huarken bähr heller bristher/ wele wij thet haste-
lig:te mögeligidt ware kan, låthe wärfue uthi Estland och Lifland om itt
temmeligidt taal7 gått wahrachtigt krigzfålch till hest och footh. Och på
thet att sakerne måtthe således blifue företaghne, som thet sigh böhr, så
wele wij innen någre [få]4 dager afferde här ifrå till wårt hertigh dömme
Estlandh oss elskeligh wår tromahn och rådh, then edle/ wälbrne her Sten
Baner till Hänndellöö ridder, [hwilken wij]4 sampt medh wår tro cam-
meriunker wälbyrdigh® Lindorm Nilsson till Gällerydt sampt wår troman
och secreterer Oluf Suerkersson till commissarier förordnedt hafue, medh
ehn ahnseenligh summe peninger, ther medh att ahntaghe låthe och beställe
thet mäste krigzfålch, både håfmän och knechther, som ther i landet och
[eliest]4 ther omkringh äre till att bekomma, ther medh I seden medhs
förste schole undsatte blifue. Och skole I thå medh® thet samme bekomme
ytterligere swar och beskedt om alle saker. Men thette bref hafue wij1
weledt uthi een hast till eder utgå låthidt, på thet I ther af måghe hafue till
att“ förnimma, att Gudh alz:tigh oss ähn här till widh lif och heise milde¬
ligen’' hafuer uppehållidt emoth falske menniskers dicht och löghn, som the
om wåhr dödh bland® wåre undersåther utspridt* hafwe, theslikest och,
att I måghe fullkomligh wethe, thet wij eder icke wele förgäthe medh
nödhtårftigh undsättning, som nu allerede är stält i werkedt och gerningen,
ther om I icke heller11 någen tuifwelsmål hafue wele. Der och så wore, att
hertigh Carl sätter eder så hårdt till, att I icke förmhå att försware eder och
gore honom mothstandh uthi marken, då måghe I till thet högste och yt¬
terste beflijthe eder ther om, att I kunne försware Wijbårgh befästningh
oss till troghen handh, till thes wåre commissarier kommendes warder
1597
337
medh hielp5 och undsättningh/ ther medh ingeledes" försummedt heller
fördrögt blifuer®, ther upå I eder aldeles måghe förlåthe, såssom wij eder
och här® hos nådeligen och alfwarlighen0 förmhane, att I icke låthe
eder förföre af h:te hertigh Carl genom hans söthe, dågh illistighe practiker
och underhandlingar. Förty, såssom medh thet nu® ther uthi Findlandh af
lute wår faderbroder bedrifues, lätteligen ähr till att see, att han tillför-
rende icke hafuer meent®® marsken, s. her Claes Flemmingh, allene, som
tillförrende blifuit föregifuidt, så schole I® och thet wetha, att alt huadh han
nu gör, thet ähr oss alldeles emoth och länder oss till förtreet, föracht,
skadhe och förderf, så och wåre kong:e regalier och rättighether till för-
kränkelse och framdeles yttermhere förfångh och icke, som han utsprider,
till0 någedt wårt gagn och bäste. Sammeledes länder thet icke heller
till att styrke heller44 handthafue wår kongre edh, uthan till alt thet
ther twärt0 emoth ähr, mädhen han icke låther oss och the oss tillhöra och
rättrådighe ware wille, niuthe någon hus- och heemfredh, eij heller på
wåre befästninger, låther och ther till medh twärt emoth Suerigis lagh
röfue och sköfle wåre undersåther och olaghwundne förfölie till lif, äre och
godz, och uthi alle00 måtte trachter ther efter, huru han kan utrothe och
ödelägga alle® wåre trogne mhän och tienere, och komme wåre befäst¬
ninger/14 arkli]/0 skip och munitioner uthi sitt wåldh, huilchit alt är så
uppenbart, att ingen förståndigh heller rättdömende thet icke göhrligen
see kan. I måghen och ther upå fulkomligen ware förwissede, att huadh
som eder, ehuilche I och ähre, edle eller oädle, yppere heller ringere, uthi
then trogne tienst I oss beuise, någedt blifuer tillfogedt, ifrå tagedt heller
allerede kan ware ifråtagidt, då wele wij nest Gudz milde bijståndh och
eder troghne tilhielp så lage och beställe låthe, att I edert igen bekomme
skole, heller^ fullkomlighit wederlagh i stadhen/s ther upå I icke heller®
någedt tuifuelsmål hafue wele, såssom icke heller wij44 tuifle om eder
troheet [och]4 rättrådigheet emoth oss, then wij efter hwars och eens
lägenheet nådeligen belhöne wele. Gudh eder sampt- och synnerlighen
befallendes. Skrifuidt i wåhr stadh Warsaw then 14 nouembris anno
etc. 1597.
SIGISMUNDUS REX.»
a) Saknas A. b) Supplerat efter A, B, C. c) Saknas A, C. d) Rättat efter A, B, C. e) A,
B. närförwante, C. nerföruanters. f) Rättat efter A. g) Följer A, C. som. h) A, B, C. hade.
i) A. h:ne F. j) Inskrivet av Hog. Bielke; A. röfuat, B. (tillagt i kanten och) eröfret, C.
beröfuat (slotet). k) A. gierna annorlunda. I) A, B. dagers läng(r)e. m) A. margfallelige uthgångne;
B. förre uthtgångne margfallige. n) som . . . funnidt saknas A, C. o) A, B, C. här efter någre
wickor öfuer. p) A, B, C. bryther. q) A, C. en temmeligh besoldning, r) Följer A, C. och.
s) Följer A. dedt. t) Följer A, B. nu. u) hafue till att saknas A, B, C. v) A. nådeligen, w) A,
B, C. hos. x) A, C. lugit. y) A, B. — en. z) Följer A, B, C. skall, å) A. warda; B, C.
blifue. ä) A, B, C. ther. ö) Följer A, C. warne och. aa) Följer B, C. framledhne. bb) A,
B, C. och. cc) A. lijcke. dd) Följer A, C. — liksom tillagt i B under raden — och. ee) Följer
A, C. medh. //) Följer A, B. och. gg) Följer A, C. igen. hh) A. såsom wij icke om eder, C.
såsom wij icke heller, ii) I st. f. underskriften står i A och B. Medh h. k. [följer över raden
i B. M.] egen hånd under s chri fuit; i C. med k. M:tz egen hand unders chri fwit.
388
1597
146 Konung Sigismunds öppna brev till de svenska ständerna med för¬
klaring av hans uteblivna återresa till Sverige. Warschau 1597,
den 20 ( 25) september (g. st.).
Samtida avskrift i det i inledningen till n:o 142 omnämnda defekta
avskriftslägget bland »Samtida avskriftssamlingar ang. händelser
1594—1598» i Riksarkivet.
Sigismundus etc. Wår ynnest och nådige wilie tillförende. Wij wele
eder, trogne undersåter, nådeligen icke förholle, att endoch wij efter wäre
åthskilelige tillseij elser hade achtedt i förleden sommer udi den helge
treefalligheetz nambn begifue oss till wårt arfrijkie och käre fädernesland
Suerigie till att förekomme och förtage den olempe och oreede, som der
(ty werr) efter wår afreese är opkommen och än synes meere wele tillstunde,
huarföre wij och uthi tidh schrefue wår faderbroder hertigli Carli till, att
wij måtte få wåre skip emoth oss till Danntzigk, men alldenstund desemillen,
som wij förbidde wår schipzflotha, oss äre monge sällsamme tidender före-
kompne: först att h:te wår faderbroder hafuer openbarligen handlet medh
eder och fleere wåre undersåter både i Arboga och nu senest i Stockhollm,
att oss någre olidelige och otillbörlige willkor skulle blifue förestellte, medh
huilke wij eder och fleere wåre undersåter skulle försäkre, förre än wij
säkerdt kunde komma till wårt arfrijke igen, sammaledes och att een lega¬
tion skulle ostadhsendes ifrån Suerigie hit till oss, som om förbenemde
försäkringer handle skullde, derföre, meden wij icke wiste, huadh wij oss
till wåre undersåter försee skulle, uthi sådenne nye och oförmodelige hand¬
linger, anten troheet och tryggheet eller någedt annedt, efter som allment
rychte gick, förre än wij deris meeningh ännu ytermeere förnummit hade,
så hafue wij fördenskulldh både för den orsak, att schipen oss äre blefne
förholldne, som och eliest måst förbijde derefter intill denne tidh, och efter
det wij inge synnerlige budh eller kundskap ännu derom hafue bekommidt,
så will det oss nu på sidehösten fast falle beswärligidt begifue oss till siös,
måste fördenskulldh för schipzlöse skulldh opskufue wår föresatte reese till
nestillkommende wåhrs tidh. Och på det att I och fleere wåre under¬
såter imidlertidh icke skole fatte den meeningh om oss, såsom een part
oroolige och bulldersamme menniskior allreede osannferdeligen hafue
uthspridt der hoos eder och eliest öfuer allt rijkedt, att wij ingen
åhåge eller umwårdnet om wårt arfrijkie och undersåter hafue, såsom och
att wij oss medh wåre trogne men och undersåter her i Polenn så högdt för-
plichtedt hafue, att oss skall ware omögeligidt kunna komma heden ifrån
och till wårt käre fädemeslandh Suerigie, huilket doch aldrigh skall ware
bewijsligidt skiedt ware, uthan att allt sådent och meere annedt, som om
oss för eder är sagdt och upå det werdste uttydt wordet, är osant oss upå
sagdt, uthan twifuel i den meeningh, lijke som wij eder och wårt fädernes-
landh skole hafue förgätidt, och således gore eder emoth oss kålldsinnige
och misströstige, så warder och dermed wårt gode nambn och rychte mykidt
förolempadt, helst efter wij aldrigh hafue tencht eller i sinnedt haft någedt
annedt emoth wårt käre fädemeslandh och undersåter än det, som är wår
eedh, Suerigis lagh och alle christne handlinger lijkmätigdt, och eder så
wäl som heele rijkedt gagneligidt, wele fördenskulldh, oanseeth om wij
om förbemelte willkor förnimme kunne heller icke, medh förste lägenheet
begifue oss på någre orter in åth Suerigie, och således alle saaker tillgode
styre, att alle wåre trogne undersåther skole förnimme, huad trogen wilie
och umwårdnet wij hafue om wårt arfrijkes och undersåters welferdh.
Och der som någre oroolige dessförinnen wele eder någedt annedt före-
seije, anten att wij icke wele eller kunna komma till wårt arfrijkie och det
sielf regeere och förestå, heller och gå ifrån wår eedh, den wij eder och alle
wåre trogne undersåter öfuer allt Suerigis rijkie låfuet hafue, så wele wij
nådeligen hafue eder förmanedt, att I än herefter som hertill som ehrlige,
trogne och stadige suendske men och undersåter icke allenest ingen troo
eller låfuen stelle till någen såden osannferdigh berättelse och lögn, som der
uthsprides, uthan och achte dem, som sådent om oss uthföre, för de per¬
soner, som all den oreede och allt ondt emillen oss och wåre undersåter i
rijkedt ostadhkomme wele, förty wij hafue aldrigh tencht än sidermeere
att skilie oss ifrån wårt arfrijkie och trogne undersåter, uthan det wij
denne reese så lenge hafue måst fördröije, det hafue förtalde orsaker alle¬
nest wolldet och hindret. Men der wij förnimme, att I äre trogne, som wij
wår fulla tillförsicht derom till eder hafue, och icke heller eder för någedt
annedt än kunne beskylle (någre få oroolige undentagendes), så weele wij
som förbemelt medh det förste oss kan ware mögeligidt uthi eigen person
nådeligen eder besökie, och den trooheet och stadigheet, som I oss bewisedt
hafue, sosom och den förfölielse, som månge utaf eder udi denne wår från-
warelse hafue måst uthstået, medh all konungligh ynnest och nåde huar
och een för sigh så belöne och ihughkomme, att I skole hafue orsaak oss
derföre ythermeere trooheet och huldskap bewise och tillbörligen betacke,
dertill I eder fullkomligen måge förlathe. Gudh eder befalendes. Schrifuit
i Warssow den 30 septembris anno etc. 97.
Und:t af k. M. etc.
En variant av detta brev återfinnes dels under ovanstående datum i det
i inledningen till n:o 142 omtalade avskriftslägget bland »Sigismunds brev i
avskrift», dels under datum den 5 oktober i en samtidig avskrift [här sign. A],
med påteckning a tergo: »Konugla Sygesmundus mandat», i samma samling
samt i en avskrift [här sign. B] ur Hogenskild Bielkes samlingar bland »Samtida
avskriftssamlingar ang. händelser 1594—1598» i Riksarkivet under rubriken:
»Fölier copia af ett k. M:ts bref till richzens ständer, der utij h. k. M. gör sin
orsächt, hwij h. k. M. icke kom till Swerige i denne hösth. Datum Warsau
5 octobris etc. 97 och sendis seden ifrå Finlandh», i vilken avskrift felaktigt
inryckts ett stycke ur konung Sigismunds öppna brev av 31 maj (g. st.) 1597 till
Sverige, dels slutligen (utan bevarad datering) i en samtida, B närstående defekt
kopia [här sign. C] i en avskrift, omfattande slutet av Sigismunds nyssnämnda
brev av den 31 maj 1597 samt början av konungens brev av den 20 september,
i sistnämnda samling. Avvikelserna frånsett de rent formella i denna variant
390
1597
(av vilken de olika avskrifternas texter något variera) från den ovan tryckta
texten återgivas här nedan i form av brevutdrag ur den förstnämnda avskriften.
Siggismundus, Dei gratia rex at wij hafuaa achtat udi förledne
Swerige, huarföre wij och skrifwe wår kare6 men des emellan
, hafuer oss många före kommit, nemligen at h:te wår kåre6 .
Sammaledes är oss och berättat, at en anseendlig lagation — -— skulle,
antingen trohet -—• — meningh genom utsända legation0 förnumit
fördenskul förbidat der efter tidh, doch inge beskeed eller budh
der om ännu6 bekommit. Wil för then schull nu på sidhösten falla oss
besuerligen her efter på åhret begifwa oss til siös, doch likuel, at I
undersåter icke allereda sådant hafua och trogne undersåter
omögeligit emot wårt lyfte kunne beuisligit, utan alt — —
eder sagt — utyt warder aldrigh annadt hafue haft emot
wårt fädernesland] och wele för den skull, sädan wij förnumit
hafwe, med — på de orter in åt Swerige, at alla huad wilia — — om
eder och alle wära trogne undersåter. Och der her till och som
ärlige, trogne, stadige och ordhållige suenske til sådana osanferdige
berettelser och hufuudlöngner, som the utsprida, utan för sådana
personer, som all oreda — — länge ifrån eder warit hafue, det
mestedelsd wållit — — äre oss* trogne, som wij icke heller för någet
annadt än kunna beskylla eder, undantagandes nagra fåå orolige, wele
wij, som förbe:t är, med — — wara legeligit, nådeligen besöckia eder
hafwe, ändoch månge utaf eder hafuer der öfuer mycket ondt ut-
stådt, det oss plåt inthet behagar, wele wij sådant med all kånglig — —
sigh, ingen undantagandes, så therföre tilbörligen betacka.
Med k. M:tz egen hand underschrifwitd
a) A, B, C. hade. b) Saknas A, B, C. c) A, B, C. legater. d) B. endelis, e) Saknas
A. /) Slutanmärkningen saknas i A, B.
Om publicerandet i Östergötland och Småland av konungens öppna brev
och mandater, varmed avsågs ett lamslående av de svenska ständernas själv¬
ständiga verksamhet under hertig Karls ledning, upplysa följande aktstycken.
147 Samuel Laski befaller Sven Månsson, fogde på Linköpings slott, att
offentligen kungöra konung Sigismunds mandat. Linköping 1598,
den 26 januari (g. st.).
Samtida avskrift under rubriken: »Dem erbaren und vornehmge-
achten Schwen Mansson, I. K. M. stadthaltern auf Linkoping,
meinem gunstiegen guten freunde» bland »Handlingar ang. Laskys
beskickningar 1598» i Riksarkivet.
Erbar, vomehmgeachter Schwen. Nachdem ich von I. K. M., unserm
gnedigsten kohnige und herren, in ihr erbköhnigreich Schweden an I. F. G.
herzog Carlen und die stende mit gewisser werbunge abgefertiget, als habe
1598
39i
ich I. F. G. meine ankunft hirmit zu wissen machen wollén, welches schrei-
ben ihr dan I. F. G. auf der post eilende fordt zuschigken wissen werden.
Weil ihr auch nicht einheimisch gewesen, habe ich I. K. M. mandat hinder
mir gelassen, und ist I. K. M. gnedigster zuuerlessieger wille und ernster
beuehlich, solche offentlichen publiciren zu lassen. Ist demnach wegen
I:r K. M. mein beuehlich, das ihr solche mandat in continenti, so båldt ihr
angelangen werden, publiciret und solches bey höegster I:r K. M. ungnade
nicht unterlasset, besondern euch der geleisteten eides pflicht nach ver-
haltet. Dorin volbringet ihr I. K. M. endlichen willen. Thue euch hiermit
Gott empfhelen. Datum Linkoping den 5:ten februarii a:o 98.
E. guter freundt
Lasski Samuel.
Samuel Laski översänder till de ständer, som hållit sammankomst 148
i Söderköping, konung Sigismunds öppna mandat och förklarar
deras beslut olagliga. Häradshammar 1598 den 30 januari (g. st.).
Samtida avskrift ur Laskys arkiv bland »Handlingar angående
Laskys beskickningar 1598» i Riksarkivet under rubriken: »An die
stende, so zu Suderkoping zusammenkunft gehalten».
Hoch und wolgebome, ehrwirdiege, edle, auch ehrsahme, wolweise,
vorsichtiege und arbeitsahme, gunstiege herm, gute freunde und gönner.
Midt wunschung alles guten und erbietung der gebuer nach willieger dienste
wil ich mir keinen zweifel machen, E. W. G. und G. werden aus I:r K. M.,
unsers allergnedigsten kohnigs und herm, offenen mandato, welches
ich als ein kohniglicher gesanter auf I. M. gnedigsten beuehlich euch öffent-
lich zu publiciren angeordnet, nach der lenge, was I. K. M. gnedieger wille
und emster befehlich sei, mit mehrerm und weitleuftigerm vemehmen,
insonderheit aber dieses, das ihr wieder ewer gethaene pflicht auf anderen
beuehlich, zuewieder I. K. M. anordnung und willen, auch derselben hohen
regalien, weil es niemandt anders als I. K. M. oder ie mit dero raeth und
beliebung zusammenkunften zu ordnen und antzusetzen zustehet und
gebiieret, euch also zuesammen verfuget, raedtschlaeget, und in diesem euch
lauter wieder I. K. M. öffentlich vergreiffet.
Also habe ich keinen umbgang haben können, wegen I:r K. M. nicht
allein darwieder zu protestieren, das alle das jenige, was gehandelt und
geschlossen, pro nihilo zu halten, besondem will euch sambtlich und einem
jeden insonderheit hiermit von wegen I:r K. M. ernstlich und bei höchster
ungnad eingebunden haben, dass ihr eure gethaene höhe und scharfe
pflicht, wie ehrliebenden leuten gebiieret, in acht habet und euch auf
die proponirete puncte dero gestaldt resoluiret, das ihr in ankunft I:r K. M.
solches zu verandtworten haben werdet, und daneben dieses zuuerstehen
gebet, das ihr hinfuro, wo nicht I. K. M. austruckliche mandat verhanden,
392
1598
keines weges, weil ihr unmehro der sachen besser berichtet, zusammen-
kunften oder reichstagen beizuwohnen gemeinet, wie ich dan wegen I. K. M.
mit höchstem ernst euch dauon vermahnet haben wil, damit sich hinfuro
keiner der unwissenheit zugebrauchen, nicht zweifelende, was ehrliebende
leute, und so ihren eidt und pflicht betrachtend seint, werden sich der
gebiier zuuerhalten wissen, wie ich dan sembtlich Gottes bewahrung
empfhelen thue. Datum Herschhammer den g:ten februarii a:o 98.
Den 1 februari skrevo Gustav Banér och Ture Bielke följande brev till
Nils Gyllenstierna. Avskrift från 1600-talet bland, »Handlingar ang. Laskys
beskickningar 1598» i Riksarkivet.
Wälborne herre, käre h. drotzet. Näst all flijtigh långwarig wälmågens
önskan etc. kunne wij eder her medh wenligen icke förhålla, oss i går desse
medföliande bref ifrån w. n:te h. och k. wara tillhanda kompne, hwilke
h. k. M:tz fullmyndige utskickade sendebudh, den edle och wälborne
Samuel Laski af Skönewaldh, oss här hafuer tillstält, och drogh han strax
genest op till h. f. N. hertig Carl etc. ther såsom och hoos the andre rijkzens
ständer, ther nu kunne församblade wara, sine pålagde wärf och ährender
till at aflegge. Och såsom wij uthi en hast kunne förnimme, så går för-
nembligest heele saken der opå uth, att h. k. M. genom honom låther på-
minne, råde, förmane och biude h. f. N. at afstå med alt thet, som her till
kan wara olagligen, wåldsambligen och eliest [i] andre måtto uthaf h. f.
N. skedd både medh h. k. M:tz trogne män[s] och tieneres förfölielse,
olagwundne uthropande, af deris wälbetrodde kall och embets uthan lage
insager afsättiande, sine egne enskylte tieneres i den staden igen insettiande,
slott och befästningers intagande, skytt och krigzmunitions förryckende,
mången fattig mans godz och egendoms sköflande, konungzlige budh och
brefz optagande, menige ständers onödige och med truu[f] sammankallelse,
nye olage påtrengde stadgers oprättelse och annat sådant mehre, som h. k.
M. gerne såge i tijdh måtte blifwe afskaffet. Och så frampt h. f. N. medh alt
sådant, som h. k. M. rekner sin konungzlige högheet och myndigheet wara
skedt förnär, medh gode will afstå och låthe konungen och chronan sampt
alle andre, som något kunne hafwe mist, bekomme sitt igen, alle fånger lös
gifwes och heele rijket komme till roligheet och en godh stadge igen, då will
h. k. M. der efter wette till att rätte sine saker, så at alting näst Gudz hielp
kan blifue godh; men hwar och icke, tå nödges h. k. M. tänkie till de medel
och wäger, hwilke han eliest gerne ginge förbij, at h. k. M. på h. k. arfzrätt,
höge regalia och myndigheet i någon måtto nu skee förnär. Hwadh nu her
opå för swar kunde falla, warder tij den gifwandes. Men så nampngaf han
det och der hoos sigh ware befaled ingelunde lenger än åtte dagar förbijde
någre swar, ehurudane de och blifwe kunne, ty han igenom natt och dag
skall skynde sig tilbake igen, och skall han till den rijkzdagen, som nu i
Pålen in martio är beramedt, komme medh tillstädes, och sedan skole sa-
kerne der efter, som swarén hädan ifrån falla kunne om h. k. M:tz hemreesa,
1598
393
medh the polendske stenders, hwilke, som han berätter, sig till all under¬
dånig, trogen, redebogen, wälwillig tienst ödmjukeligen hafue tilbudet,
samtyckt[!], blifue beslutne. Gudh den alzmech:te gifwe, att h. f. N. nu så
wille besinne och öfuerwäge, hwadh swar h. f. N. på denne legation gifuer,
så at det icke må lende fadernesrijket till störste oroo, buller och olägenheet,
them wij, Gudh bettredt, alleredo, man måtte så säijet, mehre än för myckit
hafua. Och aldenstundh h. k. M. will hafua sine konungzlige bref i alle
landzänder opläsne och kungiorde, efter som I af h. k. M:tz egne bref till
oss sielf widere kunne förnimme, så förskicke wij eder her medh thet, som
till den smålendske landzende lydher, tillhande, hwilket I käre h. drotzet
genom the personer, som eder kunne synes tienligest ware, ther i landzenden
kunne låthe förkunne och copier ther af uthdeela. och the, som hijt till
Östergötland äre sendhe, wele wij see, på hwadh sätt wij fogeligest om-
bestelle kunne. Och som wij någorlunda kunne förnimma, så lyder samma
h. k. M:tz bref widh den mehningen, som denne medföliande copie, hwilken
wij af sendebudzens tienere, den en swensk war, bekomme, uthwijser. Och
sade förbite sendebudh, konungens endelige wilie och befallning wara, at
samma bref ingalunda må'ste blifue fördulde och nedertystede uthan medh
det förste uthspridde. Hwadh nu eder, käre h. drotzet, gode betänkiende
i saken wara kan, begäre wij gerne skrifteligen at warda förstendigede,
och der eder hade täcktz at sende sielfwe brefwet, som oss samptlige till-
skrifuit är, medh dette bodh tilbake igen, eder bode wij gerne der om, på
det wåre medbroder h. Hogenskildt och h. Clauus Bielke, hwilke här om
inthet än är kunnigt, thet och sedan må blifue tillhande sendt. Befalle
eder her medh sampt eder käre wårdnat Gudh den alzmechtigste, hwilken
werdiges hålle sin milde handh uthöfuer oss alle till all langwarig wälmåge,
wenligen etc. Datum Fårssa den 1 februarii a. 1598.
Gustaff Banner etc. Thuro Bielke etc.
På denna hänvändelse avlät Nils Gyllenstierna den 6 februari följande
svar. Samtida avskrift (tillsammans med utdrag ur ett svarsbrev från Nils
Gyllenstierna till hertig Karl, se ovan s. 246 f.) bland »Handlingar ang. Laskys
beskickningar 1598» i Riksarkivet.
Min wenlige helsen etc. Edle och w:ne gode herrer, eder lifzsundheet
och wälmågen sampt e. k. wå[rd]neder är mig stedes kärt at höre och för¬
nimme etc. Och kan eder [her] näst wenligen icke förhålle, at iag i går,
som war den 5 februarii, hafuer bekommit eder skrifwelse sampt någre
handlinger, som I hafwe mig tillhande förskickedt och eder är öfuerant-
wardet af sendebudet, den edle och w:ne Samuel Laski af Skönewald, som
k. M. till Swerige och Pålenn etc., w. a. n:ste h. och k., hafuer nu sendt
hijt in till den h:ne F., hertigh Carl etc., w. n. h. Så tuiflar iag inthet, at
eder gode herrer kommer wäl ihogh, att jag tillförenne någre reser hafuer
af eder begäredt medh min skrifw[el]se, at iag nu på denne mine ålderstigne
och siuklige dagar måtte blifua förskonat medh rijkzens wichtige ährender,
Riksdagsakter. IV. 26
394
1598
efter iag måste bekenne, at swagheeten är medh migh både i förståndet
och helsen. Så hade iag wäl förmodet, at I gode herrer skulle hafue ansedt
sådane mine rättmätige förfall och begären, efter eder wäl witterligit
[är], at jag i månge åhr hafuer giordt mitt till saken, så lenge iagh hafuefr]
förmådt något. Thernäst, hwadh som är anrörendes eder [skrif]weise till
mig> dtr udi I låthe kårteligen förstå, hwadh wärf och ährender wälb:te
sendebudh skall hafua medh sigh till at ahnwärf[ue] hoos högbemite h.
f. N., så låther jag thet i sine wärde blifua. Jag haf[uer] och förstådt af den
copien, I sende migh, hwadh högstb:te w. a. n:ste h. och k. will hafwe för-
kyndiget then menige ma[n] i alfe landzender här i sitt arfrijke. Så hade
jagh wäl förhoppet, at man skulle haft fördragh [medh] sådane skrifwelser
och beswäringer, he[lst] efter the icke tienlige äre till at stifta någon wilie
och wenskap [ejmellan högstbe:te h. k. M. och h. f. N. uthan mehre till att
förbittre saken och föröke owilien them emellan, där då alle swenske män,
som deris fädemesrijke troligen meene, råde till enigheet och endrächt,
förty ehwart sig lyckan eller olyckan wende will, så sittie wij Sweriges
rijkes inbyggiere både högre och nidrige stender emellan och måste fahran
och skadan stånde både till lijf och godz, thet doch Gudh mildeligen af-
wende. Hwadh iag och hafuer swaredt högb:te furste på sin skrifuelse till
mig udi dette wårt k. fädemesrijkes beswärlige, fahrlige och bedröfwelige
lägenheet, then jagh näst för jul bekom,1) thet warde I widere af denne med-
föliande puncht af mitt bref till h. f. N. förnimme.2) Ytterligere, såsom I
sende mig högstbe:te h. k. M:tz förseglede bref, som icke annorledes skall
lyde, än som den medföliande copie innehåller, som förkunnas skall i alle
landzender, och begäre, at jag wille genom någre tienlige personer thet
så uthrätte her i Smålandh etc., så wette I wäl sielfwe gode herrer, at jagh
uthi denne landzende medh ingen handel eller ährender hafuer welet eller
kunnet befatte mig medh, alt sedan högb:te k. M. hade hijt förordnet h.
Carl Gostafsson och then hine F. hertig Carl hafuer satt sine ståthållere
på alle slott och fougder öfuer heele landet, icke hafuer jag heller thess
föruthan förmått thet at gore, förty ålderdomen och swagheeten är medh
mig, så at iag efter denne dagh icke kan tage mig någre store befalninger
opå, eller om dem bestå, efter som jag mundtligen gaf högstb:te h. k. M.
der om på det ödmiukeligeste tillkenne, förr än h. k. M. förreste her af
rijket, och då h. k. M. öfuerantwardade mig sitt konungzl. öpne bref på
denne landzende. Och der som denne rättmätige förfall icke wore, så hafuer
iag ett stort betänkiande der uthi, och wore mig fast förwijteligh, at jag
skulle låthe förkyndige sådane bref och förbittre saken, der som jag doch
altidh både mundtligen och skrifteligen hafuer rädt till en wenligh förlijk-
ningh på alle sijder, ahnrörendes och edre personer, fördenskull förskicker
jag eder thet förseglade bref tillhande igen. Och såsom I låthe förstå, at I
wele låthe the bref, som den landzenden Östergötlandh widerkommer,
x) Härmed åsyftas troligen hertig Karls brev till N. G. av den 2 nov. 1597. Jfr ovan
s. 245 f.
2) Se sid. 246 f.
1598
395
förkunne, på hwadh sätt thet skee kan, så steller iagh thet uthi edert tidigere
betänkiende, om thet rådeligen ware will (såsom thet icke heller är), så
mycket jag kan förstå saken, förty uthan tuifwel kommer der mehr oroo
och buller af, och h. f. N. uthan tuifwel och warder thet förhindre, der af
sedan mehre missförståndh kan opwäxe emellan h:te h. k. M. och h. f. N.
Och wore gott och rådeligit, at man på alle sijder wille sökie wenlige, tienlige
och tilbörlige enigheetz medellen, der[!] hwar och en swensk man, som sitt
fädemesrijke troligen mehner, bör at gore, och är innerligen till at önske
af Gudh then alzmechtigeste, at högstb:te h. k. M. måtte medh thet förste
i sommar komme hijt till sitt arfrijke igen som en trygg och trogen swensk
konung, at all owilie och missförståndh på alle sidher nederlagt, förglömt
och wenligen afhandlet, ther till han[s] Guddomeligheet förläne sin wäl-
signelse, udi hwilkens milde beskydd och beskerm jag eder sampt edre k.
huusfruer och lijfzarfuinger till all långwarig lijfzsundheet och wälmågen
nu och altijdh will hafwe befälet. Jag förskicker eder och högstbite k. Mitz
bref tilbake igen, eft[er som] I sielfwe hafwe begäredt etc. Datum
Fouglewijk den 6 februarii åhr etc. i59[8].
E. a. t. w.
Nilss Gyllenstier[n]
R. d(rod)zen.
Även Torsten Christoffersson, befallningsmannen på Vadstena slott,
vilken likaledes erhållit rådsherrarnas uppmaning att låta uppläsa konungens
brev, återsände dem ouppbrutna.1) Från Östergötland, där dock stämningen
var för konungen särdeles gynnsam2), synes Laski endast hava erhållit ett
officiellt svar, nämligen från Gustav Banér, Hogenskild och Ture Bilkee.
Gustav Banérs, Hogenskild och Ture Bielkes svar till konung Sigismund 149
med trohetsförsäkran och bön om konungens snara återkomst.
1598 den 14 februari.
Rättad avskrift (skadad i överkanten) bland »Handlingar ang.
riksråden 1596—1605» i Riksarkivet, med anteckning a tergo av
Hogenskild Bielke: »Copia af wårth samptlige bref till k. M. etc.
med Samuel Laski. Datum Vlffås then 14 februarii etc. anno etc.
1598. Och sendis till Fårsa med Caril Gyllenstierne den 18 februarii.»
Postscriptumet är bevarat i en avskrift av annan hand i samma
volym under rubriken: »[Copie] uthaf then tzedel, som lagdes in udi
9 Se nedan s. 397.
9 Hertigen befallde genom brev av Uppsala denöfebruari 1598 kamreraren Abel Eriksson,
som då vistades i Östergötland, att indraga och genast uppbära räntan av ett antal häradsrätter:
»aldenstundh the, som samme häredzretter hafue haft, icke hafue weeledt ware eense medh oss
och rikzens stender om Suderkiöpingz och Arboge besluth, som k. M., w. e. k. h. b., och heele
rikedt till wälferdh och beste uprettede äre». Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 53 v.;
tyvärr saknas i registraturet den specifikation på dessa häradsrätter, som hertigen enligt samma
brev lät tillställa A. E. Under liknande motivering indrogs genom brev av 22 januari
1598 häradsrätterna i Tjust och Tuna län (Smålands handling 1598 n:o 3).
396
1598
wårt bref thili k. M.» A tergo står med annan samtida hand:
»Copie af then zedellen, som inlades i brefuet thili konungen etc.»
vartill H. B. fogat: »den 22 feb. etc. 98.»
Stormechtige h:ne n[:te k. och h., e. k. M. wår?]1) trogne, underdånige
tienst ödmi[ukeligen altid bewisendes. A.?]1) n:te k. och h., ursake[nj® att
[wij ] *•), sedan e. k. M:tz tro tienere Lars And[ersson
]2) t i och nogre wäre medbrödre hedan af® riketh® och til e. k. M.
förreste, med wäre ödmiuke skrifuelser, som wij dog lichuel gärne weled
och oss bordt, underdånigst icke besöcht, är n:te k. och h. af förgetten-
hetten icke blifuet tilbaka, men denne besuärlige tidz legenhet, som nu
(Gud bettredt), maden e. k. M. hedan af e. k. M:tz arfkonungerijke warit,
och the wilkor, wij udi stadde [äre], hafue sådant inthet welet tilstedia,
förse oss fördenskuld såsom och ödmiukeligen bidie e. k. M. oss thet til
onåde eller mishagh icke wele optaga. Men opå thet e. k. M. nådigst kan
förnimma, huru med oss, sedan wälbe:te wäre medbroder hedan förreste,
är handlet wårdet, så förskicke e. k. M. wij här hos underdånigst copier®
af® huad bref och missiuer, swar och genswar, som emilian h:ne F., hertig
Carl etc., ständerne och oss gångne äre, förmodendes wåre swar sådana
wara," som wår eed och trohetz plicht i alle motte lichmettige och6 e. k.
M. iche misshagelige6 wara skolle®, oahnsedt huad stoor olägenhet, skada®,
förfölielse, betryck och fahra wij der brede wid utstå måste. Men så hugner
dog lichuel oss e. k. M:tz twenne nådige schrifuelser3), som wij i desse
dager ödmiukeligen undfångit hafue, ther af wij til det förste förnimme
e.c k. M:tz nödige benägenhet emoth åss, ther före wi på thet ödhmyke-
lig:te bethacke, och thernesth låter nod:t förståc ursaken, huarföre e. k.
M. i denne förledne sommar icke ähr kommen hijt i riket,4) thet dog eliest
denne närwarande fäderneslandzens besuärlige legenheter högeligen ford-
redt och krafdt hade. Och aldenstund e. k. M. der hos förmäler, att® thet
ännu med det allerförste nest Gudz hielp wel skee kan, och derföre nu af-
ferdiget e. k. M:tz sendebud, then edle och wälborne her Samuel Laski
til Skönewaldt, hijt til h:ne F., hertigh Carli etc., så synes thet och nu höge¬
ligen wara af nöden, therföre vij® ännu som förr ödmiukeligen och troligen
råde och underdånigst bidie, att e. k. M. för denne fädernesrijkzens mykit
wådelige tilstånd hemresan med thet förste mögeligit i werket stelle täckes,
på thet alle saker, som nu fast irrige och underlige lathe sigh ahnsee,
genom e. k. M:tz egen konunglige närwarelse een rese måge komma i gått
lag, stadga och rholigidt skick igen, ther til Gud alzmechtigh werdiges
sine nådh och welsignelse mildeligen förläne, och wij inthet tuifle mången
ehrligh suensk man efter deris eedz plicht gärne tilhielpendes warde, wij
för wåre ringe personer wele så wäl i e. k. M:tz från- som närwaro altid
finnes e. k. M. hulle, rättrådige och trogne, och wår weluillige skyllige
*) En halv rads lucka i texten.
2) En tredjedels rads lucka i texten.
®) N:o 142 och 143?
4) Orsaken därtill beröres i n:o 142 och utförligare i n:o 146.
1598 397
tienst efter yterste® förmågen hafue ospardt. Och såsom e. k. M. oss nådigst
befaler här i landzenden att lathe the öp[ne bref, som förbe:te ?] sende-
budh [med sigh fört hafuer?] förkunne late,® så hafue wij dem [.... till
Torsten Christofferssojn, som brede wid rittmester embettedt nu befal-
[ningen på WJadstenne slott hafuer, förskickedt och honom d[erhoos e.
k.] M:tz nådige alfuarlige wilie wette lathet, att han der i Kyndermesse-
marknaden, som tå i Wadstena stod, för menighetten skulle förkunne
lathe. Men huad der opå til swar falledt, sedan han e. k. M. bref oopbrutne
tilbaka sendt hade, och huru han sigh sådant på denne tijd att gore ur-
sechter, wijser medföliende copie wäl uth. Men icke des mindre är äntå
lichuel så blifuit bestelt, att e. k. M:tz bref äre undersåtterne, som någre
dager der efter i Linköpingh efter f. N:s hertig Carls etc. befalningh för
thet mothe skuld, som nu åther til dijsatinget i Vpsala beramedt är, til-
hope stembde wore, för ögon och tilhanda kompne. Men huad punchter
ther brede wid menighetten ther i Linköpingh war förestelt att gifue
swar opå och eliest förkunnedes, förskicke e. k. M. wij her hos underdå¬
nigst, så mykit wij der af bekommit, tilhonda, der af ibland annedt är
till att see, huru man ännu achtar företage saken emot oss, och huad
wåre besuerlige® wilkor åhre/ huilketh alth länder på hooth och undsä-
gelse, Gudhe werdiges all widere! ölycke mildeligen afwände. Therföre
wille wij hafue åss under e. M:tz kongelige hägn och förswar ödmykeligen
och tienstligen befalleth, så ath om oss nogot öfwerwåldh skeer, och ath
wij icke måge niute hus- och hemfridh och e. k. M:tz nädig:te förswarelse
till gode (thet wi dågh icke welle förhäppes)*, ath e. k. M. sosom wår
nodig:te milde konung wille då® haue wåre fatige hustrur och barn6 sig
nodig:t till thet beste befalleth, thet wij och ingeledis tuifle, uten åss
fullkomligen till e. k. M:tz nod:te bref och lyfte, som åss tillsände äre,
ödmykeligen® och® tryggeligen förlathe etc.
Huru sakerne nu i Vpsala förlupne äre och eliesth fast® ynkeligen®
tillstår her i riketh, warder e. k. M. af welberte e. k. M:tz sendebudh, så
och de copier och handlinger, som han med sigh hauer, nodig:t widere
förnimmendis. Och wille af underdånigt, trogeth hierte önske och åthstun-
de, ath Gudh alzmechtigh werdigis igenom de beste och fogelig:te medel,
som kan lände e. k. M. och e. M:tz konglige afföde, Swerigis rike och
alle thess trogne ingbyggere till nytte och gagn, fredh och rolighet, nu
snarth och lychligen foge e. k. M. med all e. M:tz konglige wordnet hith
till sitt® arfkonunge rike igen. Udi hans gudhdommelige beskydd welle wij
och her med hafue e. k. M., w. n:te fru och dråttning och beggis e. M:rs
kongelige lifzarfuinger till långuarigh lifzsundhet,® lychesaligt, fredliget
och roligit gåth regemente underdånligen, ödhmykeligen och troligen,1
och åss udi e. k. M:tz nodig:te beskerm, ynnest!) och nådhe [på teth] tienst -
lig:te befalleth. Af Wlffås then 14 februarii [1598].
E. k. M:tz
ödhmyke, trogne undersåte[r]
och tienere.
398
1598
C edida.
W[år etc.] A. n:ste k. och h. Efter wij nu i [desse] dagerne hafuer
bekommit en afschrift af någre punchter och spörsmål, som h. f. N., hertigh
Charli, riiderskapet och adelen, som i Wpsale thili then öfuersthåndne
försthlige begrafningen hafue warit församblade, hafuer lathet föreläse
och thilställe, ther opå han och theres swar och betenkende krafd och fordrat,
så hafue wii icke welet eller kunnet underlåthe then her med i under-
danigheet e. k. M. att thilsende, ther af e. k. M. nådigsth kan see och för-
nimme, huart uth sakerne åhre wende, och huruledes han ähr thilsinnes att
sthelle den lenge omthalde legationen i werket. Gud beware huar ehrligh
swensk man therföre att thage seg den med sådanne framsättninger,
förordh och welkor opå. Wii för wåre ringe personer åhre des inthet thil
sinnes, oanseet then faaren, wii ther brede wed mosthe uthsthå (i hwilken
wii aldrigh weele förhopes e. k. M. oss förlåthendes warder), kan wara sthor
nogh. Dogh tacke wij Gudh för ett friith och ett gått samwet i alle måthe,
och ehwart uth werden will, så skall åhre och redeligheet ware oss kärere än
så, män att thilbörligen fordre och ödtmiukeligen på thet sättet, thed seg
besth höfdes, begere e. k. M. hiit thili sitt fädernes arfkonnunge riike,
ther hafue wii aldrig rhått ifrån, uthan af försthe begynnelsen, then [t]hii[d?]
i fiordh om thenne legationen blef thalet, sagt och [w]årt throgne
wälmeenthe rådh och rä[ttsinn]ige betenkende i saken. Gud gifue th[et
e]liesth så wisth hade moth blefuet annamme[t. Th]en samme heren
wärdiges och att föghe e. k. M. med thet försthe och nu i denne thilkom-
mande sommer wäl hiit thili sitt fädernes riike igen, på thet wii fattige
betrychte män och alle ehrlige swenske hierther (the än nesth Gudz hielp
skulle finnes månge thusande) måge egennom e. k. M:s kong. näruarelse
blifue hughnede och all witlöfthigheet gennom thilbörlige, rättwise, skälige
och fäderneslandet nyttige medel blifue afskaffedh.
a) Tillagt över raden och insignerat av Hogenskild Bielke, b) Orden och ... misshagc-
lige tillagda i kanten och insignerade av Hogenskild Bielke, c) Orden e. ... förstå tillagda
i kanten och insignerade av Hog. Bielke, d) Det följande har Hog. Bielke egenhändigt skri¬
vet. e) Följer överstruket alzmechtig. f) Tillagt i kanten och insignerat, g) Parentesen
tillagd i kanten och insignerad, h) Följer överstruket tienere. i) Följer överstruket befalleth.
Samtidigt med denna skrivelse avläto rådsherrarna brev till Erik Sparre
och Jöran Posse om de oroliga förhållandena i hemlandet1). Av dessa enligt
Hog. Bielkes påteckning i huvudsak likalydande brev är det till Erik Sparre
bevarat i samtida avskrift (skadad i övre högra kanten) på samma papper
som (men av annan hand än) n:o 14g bland »Handlingar ang. riksråden 1596—
1605» i Riksarkivet. I samma volym ligger även den av Hogenskild Bielke
egenhändigt skrivna slutpunkten till Jöran Posse.
Wår broderligh wenligh helsen sa[mpt huad mere kärt och gått wij för?]
må nu och altidh med Gudh alzitigh [tilförende. Edle, w:ne käre?] broder
her Erich Sparre, wij kunne ho[nom wenligen icke förholle, att wij] hans
sampt wåre medbröders her Sten [Banérs och schrif]uelse i Warsou den
') Jfr T u n b e r g, a. a. 1, s. 84, not 3.
1598
399
13 nouembris d[atere]t [.... den 30] januarii nied k. M:tz, w. nite k:z [och]
h:s, [en]kede sändebudh, her Samuel Laski, bekommidt hafue, af huilchen wij
förnimme om wåre k. medbröders lyckelige ahnkomst (sedhen de sigh ehn
tidh långh i Danmarch förhållidt hade)"1 till w. nite konungh i Warsou, den
the (Gudh dess låf) sampt w. nite dråttningh och bägges theres Mitz höge
lifzarfuinger widh godh heise och sundhet funnedt, det Gudh kenne oss af
hierthet kärt ähr och önske, att hans Gudhomligheet dem länge der wedh
uppehälle wille. Och såsom dernest nambngifz, för huadh ohrsach skull
h. k. M. nu i denne förledhne sommer icke sigh hijt till sitt arfkonunge
rike (det wij och alle ehrlige suenske mähn högeligen hade åstundet)
hafuer kunnedt begifue, och att nu fördenskull in martio en richzdagh
i Pålen skall ware berammedt, i huilchen förnembligit om h. k. Mitz
hemrese skall blifue förhandledt, der till wåre medhbröder förmhene
the påler icke skole ware obenäghne att sämb tycke etc., så wore wäl till att
önske, att samme richzdagh så afgå måtthe, att h. k. M. i sommer sitt
gode förehafuende ingelunde måtte blifue långer6 förhindredt. Ty huru
högt h. k. M:z närwarelse uthi dette wårt k. fädernesrike nu giordes behof,
thet är wåre medbroder så wäl som oss icke6 owitterligit. Gudh den alzite
låthe det så wist skee i en lychsaligh stund och på det sättedt, att det må
ware h. k. M. till beröm, fädernesrikedt till roligheet och dess troghne in¬
byggare till trösthc och6 uprättelse ighen. Huad nu belanger alles wåre
besuärlige lägenheet, och särdelis att6 wij i månge måtte äre blefne beskylte,
der om wåred medbroder och ju[?]rf bröderne begäre wethe wårt betänkende,
huadh oss i then måthen kan sthå tillgörendes etc., så förhåppes wij nest
Gudz hielp, att wår oskyldigheet skall wäl med tidhen, och förnembligit
när man förnimmer sakerne seg fast ahnnelunde hafue, kunne komme i
dagzliusedt, och kan ingen bätter ähn högstbeite6 w. nite konungh sielf gifue
oss itt sannferdigt wittnesbyrdh, thet wij och wele förhåppes, h. k. M. såssom
ehn christen, mildh och rättwijs konungh görendes warder. Wij hafue
och bekommidt ehn afskrift af det bref h. k. M. nådigit hafuer låthidt
författe, sorn6 och6 I6 oss6 tillskicke6, der med h. k. M. oss fredhkaller
och frijgöhr icke allenest för sådanne beskvllninger uthan och för all olaghe
stämbningh och rättegångh i h. k. Mitz frånware, huilchet såssom thet
ähr h. k. Mitz höghe och eenskylte rättigheet om sådanne [höge saaker
att föreha?]fues antingen sielf heller genom [dertill alldeele?]s wärdighe
och uthaf ingen ahnnen ähn [af h. k. M. siel]f der till förordhnede att
rannsake och laghligen [dö]mm[e, ty?] böhr oss och6 det tilbörligen niuthe
till gode, endågh, Gudh bä[ttre]dt, som sakerne her nu förewethe, så hafuer
thet, som borde och lagh medhgifuer, här till för6 åsse på någhen tidh föghe
gulledt och waridt achtedt. Och på det att' I såssom wår medbroder^ w. k.
broder[!] må wethe, på huadh sätt och hureledez med oss ähr handledt
wordet, sedhan wåre medhbröder^ droghe hädan uthaf rikedt, så förskicke
wij honom her med copier uthaf h. f. N:s bref, missiuer, suar och geenswar,
teslikest huadh ständerne någre åtskillige reser oss hafue ahnmodt, och
wij der upå efter tarfuen, som oss synes, tilbörlighen swaredt, item huru
400
1598
ehn part i desse nästförledhne dagerne, dem man och icke hade trodt der
om, hafue sigh förwägredt att förkunne w. n:te konungz bref nu hijt
insände åhre, oansedt h. k. M. uttryckeligen betaler, att de ingelunde, som
tillförrende skedt ähr, skole nedhtysthes, heller stickes under bänken. Så
widt ähre sakerne dy wärr nu kombne, och så mykit achtes hoes en part
konungzlighe laghe påbudh och bref. Men så hafue wij lichuel således
med foghe bestält derom, att de endågh äre kombne i mången mans, både
andeliges och werdzliges, händer, så att de med sanningh icke kunne hafue
förebäre dem her om ware owitterligidt. Af dette alt kan brödren lätte¬
ligen förmerke, huruledes her nu uthi wårt käre fädernesrike tilstår, och
huadh wår tunge, besuärlighe och endels odräghlige weelchor ähr, dåg
tacke wij Gudh för itt gått samweet i alle måtte, han wärdiges och på
thette wårt käre fäderneslandz fahrlighe och ynkelige tillståndh gore ehn
ahnnen utgångh, ähn som omständighetherne nu synes wele lände till.
Och efter wij förmerke brödren* nu6 ware sändebudzwijs stadd i
Danmarch, huilchit som wij kunne besinne, endågh oss inthet therom ähr
till kenne gifuidt, kan gå der upå uth, att wilie och wenskap och all ahnnen
naboerligh tillförsicht må emellen desse låflighe konungerikerne blifue
widh macht hållen, så synes oss det wäl ware och kan hafue mykin nytte
med sigh, men [allenest man lager det?] så att man icke för myked [begerer
av de danske hiälp?] och biståndh, då kunde thef ware [oss? . .]e
berömligit uthan och för månge oh[rsaker] skuldh [nyttig(?)]gesth. Och
ähre wij i den förhåppningen, att när [Gu]dh täckes h. k. M. kan ställe
sin heemrese (den Gudh gifue i en lyckesaligh och godh stundh skee mhå) i
werkedt, så skole wäl månge tusende ehrlige suenske män (de der nu för
denne besuerlighe tidz lägenheet skull icke uppenbarlighen thåre låthe sigh
merke) finnes, them h. k. M:tz heemkåmst kär skall ware och der till gerne
som erlighe troghne suenske män förhielpe wele, till huilchit wij för wåre
personer, som allerede skedt och her efter, så mykid oss kan sthå till-
görendes, både för wåhr och alles deres eghen wälferdhz skull, dem gerne
styrke och rådhe wele. Och der w. n:te k:s och h:s utskickede sände-
budh {med huilchen wij till thet minsthe (mädhan han med broderen i
Köpenhaffn hade waridt till tals) ehn lithen zedel hadhe förmodet}, som
nu hos h. f. N., hertigh Karl, i Vpsala till distingen och den sambquämbdh,
som dijt up är blefuen kalledt, är stadd, någedt fruchtsambligidt och gått
i sine pålagde wärf och ärender kunne uträtte, då wore det mykidt till
att önske och bedie Gudh om, huilchen wärdiges mildeligen alle ohrsaker
till fäderneslandzens och dess troghne inbyggeres skada, förderf och un-
dergångh, såssom1 och den swåre hunger och dyre tidh, som här nu är,
ytthermhere ähn man någhen tidh tillförrende af wåre historier eller eliesth
förnumidt hafuer,1 nådeligen afwände. Hwadh' och wälbeite sändebudh här
hafuer kunned uträtte, och hurudan* afskedh han bekommidt, såssom och
eliest, huru sakerne här nu förewethe, der om weet han wåre k. B:r widere
mundtligen till att berätte, efter oss är ähnnu der om eendels okunnigt.
Den milrike Gudh wärdes snart' ledsaghe w. n:te k. och6 h.6 wäl hijt i
1598
401
rikedt igen och hålle sin fredh öfuer oss alléh Honom wele wij wåre k.
bröder sampt6 hans6 kare6 hustre6 och6 barn6 her med och oss alle uthi
hans gudomlige beskydd till all andeligh och långwarigh timligh wälmåghe
trolighen och wenligen befaledt hafue. Datum Vlfås™ 14 feb. etc. 98.
H. Bielke Gus. Banner Ture Bielke.”1
Till beslut i her Jören Påses bref.
Och efter I ähre nu allene quarre blifne hos h. k. M. der i Pålandh,
så tuifler åss inthet, ath I warde styrke och råde till the fogeligite och
beste medel I kunne sielfue besinne om h. k. M:tz hemrese, ath deth måtte
skee på thet sätt, såm wårt fatige fädernis rike kan ware ny 11 ig [t]. Ther
till Gudh alzmechtigrt werdes lychsalige, godhe och beste rådh förläne,
honum welle wij och her med hafue eder till all lychsam welmåge wenligen
befalleth. Och kommer wore personer i hug till thet beste ath förfordr[e]
hos w. n:te k. och h., efter som wi eder fullkomligen ombetro, thet wi och
thacksamligen med alth gåth gerne förskylle wele. Af Viff ås then 14
februarii etc. 1598.
a) Parentesen tillagd i marginalen och insignerad av skrivaren, b) Tillagt över
raden och insignerat, c) Tillagt i kanten och insignerat av H. B. d) Orden wäre. . ju
tillagda i kanten och insignerade av skrivaren, é) Tillagt över raden och insignerat av
H. B. /) Orden att ... medbroder tillagda i kanten och insignerade, g) Antecknat i kanten
av H. B., men ej insignerat sampt flere, h) I kanten står antecknat av H. B. thenne punct
till Sparren allene. i) Orden såssom .. . hafuer tillagda i kanten och insignerade, j) Orden
Hwadh .... alle tillagda i kanten och insignerade, k) Följer överstruket beskiedh och.
I) Följer överstruket och wäl. m) Vlfås . . . Bielke skrivet av H. B.
Laski reste från Linköping över Vikbolandet, där han den 29 januari
befann sig på Häradshammar, och Nyköping, varest han vistades den 4
februari1), till Stockholm. Sändebudet anlände den 6 februari till huvud¬
staden (Abraham Brahes tidebok, s. 26) och inledde genast underhandlingar
med den kungligt sinnade huvudstaden.
Samuel Laski till Stockholms råd med befallning att kungöra konungens 150
mandat. Stockholm 1598 den 7 februari (g. st.).
Samtida (odaterad) avskrift (som avslutar det i slutet av inled¬
ningen till n:o 142 omnämnda avskriftslägget) bland »Sigismunds
brev i avskrift» i Riksarkivet. Jämförd med en samtida kopia på
tyska [här sign. A] bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar
1598» i Riksarkivet.
Ehrlige, welwise, nampnkunnige, gunstige herrer. Medan k. M. hafuer
afferdiget migh hijt till sit arfkongericke Swerige för ett säningebudh
och ther bre[de]widh gifuit migh några mandat, huilke iaglT* e. g. W. will
tilbörligen hafua öfuerantwardat, och är k. M., w. a. n. k:z och h:s, nådigeste
l) Se anteckning i Södermanlands handling 1598 n:o 18 i Kammararkivet. Laski hade
redan från Linköping underrättat hertigen om sin ankomst, och denne förordnade den 3
februari från Uppsala om sändebudets härbärgering i Nyköping. Se Södermanlands handl.
1598 n:o 18 i Kammararkivet.
402
1598
och tilförlåtelige wilie, så och alfwarlige befalningh, thet I sådana mandat6
in continenti et me praesente för menigheten läte upläse, så frampt I wele
unfly h. k. M. höge onåde, och will på h. k. M. wegne försee migh till e. g.
W:t, at sådant skeer och i wärket stålt blifwer.
Så hafuer och h. k. M., w. a. n:te k. och h., genom trowerdige berettelse
förnummit, at h. f. N. hertig Caril uti thet nampn och skeen, såsom h. k. M.
wille thet så hafwa giort, eller såsom thet skedde till h. k. M. bestå, under¬
ståt och fulbordat mångehanda her i ricket, huilket doch är emot h. k. M.
nådigeste vilie, och länder ingalunda til h. k. M. nytto eller fromme.
Ibland annadt hafuer och h. k. M. i saningh förnummit, huruledes
Swerigis crones rente och inkomst blifuer på mångehanda sätt förskingrat
och till h. k. M. egen skada och bespåttelse ahnwent, och cronones gäld
blifuer icke tilbörligen betalat, utan gälden göres och öckas dageligen mer
och större. Therföre hafuer h. k. M. nådigest befallet migh at tala med
borgemester och råd i Stocholm och them alfwarligen tilsegia, at ingen sigh
inlåter med h:te furste, hertig Caril, med någen lefreringh eller handel/ som
af cronones ingäld och renta lofuas betales skall. Förty h. k. M. will sådant
hålla aldeles för inthet och kraftlöst, såsom och iagh på h. k. M. wegne will
sådant förbetingat hafwe, och allom warnad, at ingen, ware sigh huem
han wara kan, som någet lefrerer lute f. N. uti k. M:tz nampn (utan någen
fulkomligh skriftehge bewis från h. k. M.), then må icke af h. k. M. någen
betalningh förhoppes, mycket mindre förwente eller bekomma. Och alle
the, som af k. M. och cronones rente och inkomst äre uti så måtte betalat
och tilfridtz stälte, skole wara förplichtade och skyllige ther emot cronon
och h. k. M. sådant wederläggia och tilbacka gifua. Huilket iagh efter lute
k. M. befalningh will hafua borgemestare och rådh kunugt giordt och
wetta läte, oppa thet ingen må uti framtiden ther med hafwa sigh til at
ursächta, som han thet icke wettat hade, och huar och een wachte sigh sielf
för skadan/
Med legatens egen hand undersch:t.
a) A. wie ich dan dieses. b) A. solch mandat, c) A. entfahung atif der crone einkunften
bewerren oder einerley massen in handlung einlassen solle, d) Följer A. Gegeben den I7:ten
februarii anno 98.
Om rådets svar upplyser följande anteckning, som gjorts å den ovan
omnämnda tyska kopian bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar 1598»
i Riksarkivet.
Hierauf hat ein erbar rädt sich bei dem herrn gesanten durch etzliche
abgeschigkte persohnen entschuldigen lassen, das ob sie wol diesen ihren
pflichten nach gerne mit unterthenigkeit nachkommen wolten, so wehren
sie doch ihrer digniteten von I:r F. G. gar priuieret, hetten auch bei der ge-
meine kein gehorsamb, das sie sichs also unterstehen durften. Wan es ihnen
aber vom stadthalter anbeuohlen werde, wolten sie denselben I. K. M.
gnedigsten beuehlich nach in aller unterthenigkeit nachkommen. Darauf
der abgesante volgende schreiben an den stadthalter abgehen lassen etc.
1598
403
Samuel Laski befaller ståthållaren på Stockholms slott, Axel Ryning, 151
att låta kungöra konungens mandat. Stockholm 1598 den 7
februari (g. st.).
Orig. bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar 1598» i Riks¬
arkivet, jämfört med en avskrift, daterad den 18 februari (n. st.),
ibidem.
Edler ehrnvester gunstieger herr stadthalter. Mit wunschung alles
gutten verhalte ich nicht, das unter andem werbungen, die ich von I. K.
M. in ihr erbkönigreich Schweden an I. F. G. hertzog Carin und die reichs-
stende habe, mir auch hochstgedachte I. K. M. [etzliche mandata] mitge-
geben, darunter eines, welches alhie zu Stockholm in meinem noch anwesen
publiciret werden soll, verhanden. Ob aber ich wol gestrieges tages nach
einem e. rath geschicket und ihnen solches uberandtwortet, auch wegen
I. K. M. auferlegt, das sie es heutte frue publiciren sölten, so haben sie
sich endtschuldiegt, und das sie bei der gemein kein gehorsamb hetten
eingewendet, verstehe auch selber, das sie es aus furcht niht thun dorfen.
Wan aber dieses I. K. M. gnediegster zuvorlessieger will und ernster beuhe-
lich ist, als hab ich dieses dem hern I. K. M. stadthaltern vermelden wollén.
Und ist an stadt I. K. M. mein beuhelich, vor meine persohn freundtlich
begeren, der her wolle seinem eyde und pflichten nach, damit sie I. K. M.
verwandt, burgermeister und rath ex offitio dahin halten und vor ihre
persohn selbsten befordem, das sie die gemeine conuociren und wan solches
geschehen, das sölcher beuhelich noch vor meinem abzug und vor mittag
publiciret und in aller sanftmuth abgehoret werden möge, mich auch
hierauf schrieftlich, das ichs bei I. K. M. zu bescheiniegen, was der her zu
thun gemeinet, beandtworten. Thue den hern hiemit Gott emphelen.
Datum Stockholm den I7:den feb. stylo novo des 98.
E. g. w. a.
Laskj, Samuel.
Om ståthållarens svar upplyser följande anteckning, som är antecknad på
ovannämnda avskrift av n:o 151.
Hierauf hat sich der stadthalter kegen des abgesanten secretarium und
Olaum Charatzium entschuldieget, nicht vor ubel zu haben, das ehr I. G.
nicht besuchen köndte, weil ehr bettfeste were und nicht ausgehen könte,
wolte aber einen erb. raedt beschicken, undt was sie vor ursach hetten von
ihnen erfahren, und hernach I. G. andtwort wissen lassen. Wie ehr sich
dan hernach durch Johan Derffeldt, das ehr öhne vorwissen I. F. G. hertzog
Carlen nicht [0: nichts] thuen durfte, erkleret, auch I. F. G. copeyen zuge-
schicket, da dan etzliche taege hernach erst I. K. M. mandat zu Stock¬
holm publiciret worden.
Om Laskis underhandlingar vid denna tid med Stockholms stads råd
och borgerskap hava vi i stort sett blott de ej alltid klara och tillförlitliga an-
404
1598
tydningar, som förekomma i hertigens brevväxling med huvudstaden och
ståthållaren Axel Ryning. Den 26 februari skriver hertigen till Axel Ryning
från Uppsala följande. (Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 85 v.).
Wår etc. Ider kommer wel ihugh, Axill Rynningh, att wi något för
wårt afressande dhädan ifrån Stocholm lathe öfwerandwarde borg-
mestare och råd någre punchter, ther opå the sigh förklare skulle. Och
efter wi ähn hertill inthet swar hafwe ifrån them bekommit, derföre ähr
wår nådige wilie, att I med alfwar ther opå fordhre och oss samme swar
med thet förste tilskicke.
Oss ähr och förekommit, att Hendrich Simonsson, Hans Röper,
Hendrich Wäger, Hans Oloffsson på Kiöpmannegathen och Hendrich
Målare hafwe der på rådstughan warit, nhär the hafwe lathit oplässa thet
öpna bref, som sendebudet hijt infördt hafwer, deeladt borgerskapet i
thuå hoper, och tilfråget them, att the, som wille hålle med [konungen?],
skulle stighe till them, och the, som wele hålla med oss, skulle stige af på
andre sidhan. Så förundrar oss icke lijthit, hwadh the med sådane söndringh
kunne hafwe i sinnedt, och således komme then gemene man (kanskee)
[till] the tankar, lika som wi någet otilbörligit emot h:te k. M. företaghe
wele. Ähr förthenskuld wår nådige wilie, att I hafwe them her om til
förhör och lathe oss sedhan fömimme, hwadh skäl the hafwa förebära, att
the thet giordt hafwe. I medier tid, och till dess I wår ytterligare wilie
få förnimme, skole I them i borgne hender tage lathe.
Wi befale och nådeligen, att I lathe grandt achte och förnime, hwadh
nu af sådhane orolige menniskior kan handlet och stempledt wara, emä-
dan sendebudet ther hafwer warit stadder, och oss thet oförsumeligen
tilkenne gifwe.
Det ähr oss och för sanningh berättadt, att förde orolige borgare och
någre andre hafwe lathit författe the[n?] schreft, theruthinnan ther för¬
mält warder, att borgemestare ähre orätteligen och uthan någon saak
satte ifrå theras embethe, med hwilket the gå om hus ifrån hus och hemb¬
ligen försegle lhathe. Så efter wi wel kunne tenkie, att the oss eij heller i
then schriften förskone, befale förthenskuld nådeligen, at I ther efter
ransake och sedhan giöra ider flijt, at I then bekomma kan, ther med I
giöre thet oss skeer till nådigdt behagh. Gud ider befalandes. Datum
ut supra.
Det förefaller sannolikt, att Laski haft något att göra med borgarnas tyvärr
förlorade skrift. Laskis förhandlingar med huvudstaden hava tydligen fort¬
satts under hans vistelse på riksdagen i Uppsala och korta besök i Stock¬
holm på återresan till Polen i slutet av februari. Om dessa förhandlingar
upplyser hertig Karls brev av Nyköping den 7 april 1598 till ståthållaren
Axel Ryning (hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 165 r.).
Wår etc. Wij lathe ider wetta, Axill Ryning, att endog borgerskapet
uthi Stocholm, både tyske och swenske, lathe för någon tidh sedhan giö¬
ra theras endskyllan, att the inthet hembligit samptal hadhe haft medh
1598
405
thet pålanskie sendebudh, Samuel Laskij, som till oss afferdiget war,
mädhan han war i Stocholm, icke heller någet medh honom skrifwit, så
hafwe wi dogh lijkwel ähnu förståedt af en copie, som oss tilhande kom¬
men ähr, utaf ett bref för:de sendebuudh hafwer schrifwit Dirich Skiä-
kierman till i Stocholm, theruthinnan han begärer, att Skiäkermannen
will förmane Anders Larson och alle frome tysker ther i stadhen, att the
hos k. M. skole biståndige blifwe, såssom och i lijka måtto förmane the
swenske, som troligen stå h. k. M. bij, att the hos h. k. M. faste blifwe,
och sig ifrå h. k. M. icke afweke [0: afwende] lathe, af hwilken copie wi
ider her hoos en afschrift tilskicke. Och efter man therutaf wäl kan för¬
nimme, att en part, bådhe tyske och swenske, skole någon handel haft medh
honom och synnerlige tillsagor giordt, af hwilkit dog menigheten uthan
twifwel aldeles owetterligen ähr, derföre ähr wår nådige wilie och befaldh-
ning, att I lathe kalla borgerskapet, både tyske och swenske, sampt
menigheeten tillsamman opå rådhusedt och lathe samma bref oppenbarligen
oplässe, och ther hos förhöre, hwilke tyske eller swenskee ähre, som lute k.
M. icke troligen meene, och uthi alla rättrådige saaker icke wele medh h.
k. M. biståndige wara. Dy såssom samma bref förmå, då ähr iu någre
serdeles, som thet icke giöre, och åtter någre andre, som sig hos sendebudet
tilbudet hafwe, att the thet giöra wele. Och efter Skiäkerman och Anders
Larssonn moste weta, hwilke the ähre, efter the them synnerligen och ser¬
deles ther till förmane skulle, så skole I förthenskuldh medh alfware för¬
hålla them, att the them nampngifwe, och så medh the andre sina medhål¬
lare bewijse, uthi hwad måtto the andre, swenske och tyske i staden sig
annerledes emot lute k. M. förhållit hafwe, ähn som trogne och rätrådige
undersåther hafwe ägnat och bort, eller och om något annat af oss eller
medh wår wilie af them eller andre skall tilbudet ware. Och så frampt the
thet icke giöra kunne, då måge the sielfwe blifwe the män, som androm
thet tilläggie, thet the redeligen icke bewisse kunne, och the andre, som
sig befrije wele och icke annerledes ähn troligen och rättrådeligen wette
handlat hafwe, söndre sigh dhå ifrå then hopen, förhållandes sig så her efter
som hertill såssom oprichtige och redhelige swenske och tyske män, så wäl
emot lute k. M. och cronan som eliest uthi alt thet ehrligit och förswarligit
wara kan, för Gudh och mannom. Her om I så beställe wele, och lathe oss
medh aldra första förnimme, hwad borgerskapet, så wäl menighethan som
the andre, ther till sware wele. Gud ider befalandes. Datum ut supra.
Förhandlingar med det kungliga sändebudet och
samtliga ständerna i Uppsala.
I kallelsebreven av december 1597 hade hertig Karl utlyst riksdagen till
den 11 februari 1598. Emellertid synas ständerna hava börjat samlas före denna
tidpunkt. Som det tyckes framgå av ett nedan tryckt aktstycke, utropades
riksmötet redan den 8 februari.
406
1598
Några förteckningar över de närvarande äger man icke. Fogderäkenska¬
perna i Kammararkivet innehålla endast ett ringa fåtal notiser, vilka kunna
komplettera de upplysningar härom, som riksdagsbeslutet och andra tillgängliga
källor innehålla. Av mantalsregistret för Kungsbro gård 8 januari—michaelis
1598 (Ög.hdl. 1598 n:o 13) framgår, att Torsten Christoffersson (på Vadstena
slott), själv sjätte, Ture Jacobsson (Rosengren), själv tredje, Nils Posse, själv
femte, Tönne Jöransson, själv femte, och knekthövitsmannen Peder Månsson,
själv andre, gästade gården en dag under veckan 5—11 februari.1) De voro
kanske då (i slutet på veckan, om de då reste tillsammans) på väg till riksdagen
i Uppsala, dit de tydligen anlänt senast den 14 februari.2) Fogden på
gården, Sven Månsson, saknas i samma längd under tiden 12/2—8/4 1598,
och man kan då förmoda, att han ledsagat de nyssnämnda till Uppsala.
Mantalslängden uppgift på denna punkt bestyrkes av ett Kungsbro den 11
april 1598 utfärdat kvitto i samma landskapshandling. Sven Månsson ledsagade
sedan hertigen på hans dalaresa i mars3). Då mantalsregistret för Örebro slott
j5984) ej upptager befallningsmannen på slottet, Jost Kursell, för tiden 12
februari—4 mars 1598, befann sig måhända även denne vid samma tid i
Uppsala. Enligt Östergötlands handling 1598 n:o 6 bevistade fogden över
Östgöta bergslag. Sven Tidikesson, själv andre, herredagen i Uppsala. Enligt
räkenskapen för Östra härad och Södra Vedbo I598 (Smål. handl. 1598 n:o 8)
erhöll fogden Lenart Jöransson 10 daler pgr. »till härredagen, som stodh i
Stockholm [!] den 20 februarii»; kammarrådet Ture Jakopsson och Per Buller
hänsköto vid räkenskapens revision till hertig Karl, om denne ville bestå så
många pengar, enär Lenart besvärade sig och »sade sigh myket mera uthlagt
hafwa udij the onda och orolige tijder». Enligt ett kvitto i samma landskaps¬
handling var Lenart Jöransson den 21 februari närvarande i Uppsala.
Fogden Nils Jonsson över Allbo, Kinnevalds och Norrvidinge härader synes
enligt Smålands handling 1598 n:o 14 hava bevistat riksdagen, likaså Nils
Benktsson, fogde i Ångermanland, som enligt hans räkenskaper 1598 varit
hos hertig Karl i Uppsala 3V2 vecka; enligt en kvittens därsammastädes
torde han hava vistats i Uppsala den 22 februari 1598. Enligt räkenskapen
för Västbo härad 1598 erhöll fogden, [Sven Karlsson], själv tredje i täre-
penningar till Uppsala herredag 37 daler penningar (Smål. hdl. 1598 n:o g).6)
Av samma års räkenskap för Konga och Uppvidinge härader (Smål. hdl. 1598
n:o 11) synes framgå (gm ett hertigens brev av 24 februari 1598), att knekt¬
hövitsmannen Joen Påvelsson då ännu var kvar i Uppsala. Enligt mantals¬
registret för Räfsnäs 1598 gästade »Herr Oluff i Torssn» själv andre gården
en halv dag under veckan 1—7 februari (Södermanlands handling 1598
n:o 12).
J) Torsten Christoffersson och Per Månsson voro frånvarande från Vadstena slott enligt
dess mantalsregister (Ög. hdl. 1598 n:o 14) fr. o. m. den 20 veckan, sorn troligen här började
den 3 februari, t. o. m. respektive den 34 och 24 veckan. Torsten och Per torde hava
närvarit vid landskapsmötet i Linköping. Ture Jakopsson har tydligen icke bevistat riks¬
dagen, vars beslut han (i likhet med Nils Posse) ej beseglat. Jfr s. 375.
2) Se nedan n:o 169 (s. 443) och 170 (s. 449).
3) Östergötlands handling 1598 n:o 7. Då Sven Månsson på återresan den 29 mars i
Väsby erhöll en »tänkesedel» av hertigen, var hans avfärd till Östergötland tydligen förestå¬
ende. Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 150 v.
а) I amanuensen A. Roths ägo.
б) Han vistades i Uppsala redan den 27 januari enligt ett hertigens förläningsbrev
för honom (köne. bland »Hertig Karls koncept 1569—1599» i Riksarkivet).
1598
407
Riksdagsutropet. Odat. [1598 den 8 februari?].
Samtida uppteckning bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet
med påteckning a tergo av Erik Elofsson: »Uthropat i Upsale
then 8 februarii åhr etc. 98».
Then h:ne f. och h., h. Carl, Swerigis rikis arffurste och föreståndere,
hertig till Sudermannelandh, Nerickie och Wermelandh etc., lather nådhe-
ligen tillseie alle, som hith till thenne samqwembdh kompne äre, och af
landzendeme någen befallning hafwe, att the weele lathe finne sigh till¬
städes på rådhuset i morgon klockan widh åtto, och deres fullmachter lathe
sehe. Der skole någre godhe män förordnede warde, som samme full¬
machter skole öfwersehe och dem widere h. f. N:ds wilie fömimme lathe.
I like måthe lather h:te f. N. allfwarligen påbiude och befale, att ingen,
som hith till thenne marknadh kommen är, skall fördriste sigh någet salie,
köpe eller förhandle, förr än marknaden laghligen är lysth, och h. f. N. först
hafwer latidt sin meningh, ther macht på ligger, stenderne tillkenne gifwe.
Her efther hwar och ehn må weette sigh hörsambligen skicke och rätte.
Det främsta skälet, varför hertig Karl skyndade sig att öppna mötet före
den i riksdagskallelsen utsatta terminen, torde betingats av formella, juridiska
synpunkter. Riksdagen borde sammanträda, innan konungens öppna förbuds-
brev mot dylika sammankomster1) hunnit publiceras och kungöras i vederbörlig
ordning.2) Följande anteckning i Stockholms konsistorii protokoll 1595—1600:
»xi februarii comitia Upsaliae celebrabantur, presente Samuele Laski polono
legato, cum litteris cum ad principem Carolum tum ad reliquos ordines
transmissis, a Sigismundo rege»3), torde ej avse att angiva terminen för riks¬
dagens öppnande utan blott dess första viktiga händelse. Den tyder dock på att
inga större förhandlingar ägt rum före denna dag. Enligt två riksdags-
berättelser (n:o 169, 170) ägde fullmaktsgranskningen rum först den 11 febr.
Riksdagsförhandlingarna i Uppsala äro likväl såtillvida märkliga, som
till grund för dem ytterst ligga det till Sverige i utomordentlig beskickning
utsända kungliga sändebudets framställningar. Laski underrättade från Stock¬
holm hertig Karl om sin avsikt att den 9 februari inställa sig i Uppsala,4)
Laski anlände dit den 10 februari och erhöll följande dag audiens hos hertigen.5)
Det tal, legaten då höll, bildar utgångspunkt ej blott för den skriftväxling, som
därefter utspann sig mellan honom och hertigen, utan jämväl för de församlade
ständernas överläggningar.
*) Se ovan n:o 142.
2) Man beakte Laskis och de östgötska rådsherrarnas iver att fortast möjligt kungöra de
kungliga breven härom i Götalandskapen och i Stockholm. Knappt hunnen till Stockholm
meddelar Laski i en skrivelse till hertig Karl av den 7 februari, att han redan den nionde tänker
infinna sig i Uppsala. Det ovänliga bemötande, han enligt detta brev rönt i Stockholm (»von
vielen zwar angesehen, darunter aber keiner gewesen, der mich etwa wegen I:r K. M. ange-
sprochen, besuchet» etc.), står i tydligt samband med hertigens politik. Hertig Karl sökte även
fördröja legatens ankomst till riksdagen, förebärande, att dennes härbärge i Uppsala ej var
färdigställt. Tunberg, a. a. 1, s. 52 f.
*) T uilberg, a. a. r, s. 54, not 2.
<) Tunberg, a. a. 1, s. 52 f.
6) Ibidem, s. 53 ff.
408
1598
153 Det kungliga sändebudet Laskis oration vid hans audiens hos hertig
Karl med redogörelse för konung Sigismunds besvärspunkter
mot hertigen. 1598 den 11 februari.
Orig. på tyska, egenhändigt underskrivet, med påteckning (av
tredje hand) a tergo: »Werbung des herrn gesandten Samuel
Lasky anno etc. 98 anbracht» bland »Handlingar ang. Laskys be¬
skickningar 1598» i Riksarkivet. Jämfört med det samtida, nog-
grannt gjorda avtrycket [här sign. W] i »Werbung und beuehl».1)
En med det tyska originalet nära överensstämmande svensk över¬
sättning förvaras i ovannämnda volym i Riksarkivet; en sämre
samtida svensk avskrift finnes därsammastädes i ett i inledningen
till n:o 145 omnämnt avskriftslägg bland »Samtida avskriftssam-
lingar ang. händelser 1594—1598».
Durchleuchtiegster hochgeborner gnedieger furst und herr. Nachdem
der durchlauchtiegste, grossmächfiege und hochgeborne furst und herr,
herr Siegissmunduss des nahmens der driette, der Schweden, Gotten und
Wenden konig, grosfurst in Lieflandt[!]a, Carelen, Watzkipetin und Jngern
in Reusslandt, der Esten in Lieflandt hertzog, dan auch konig in Polen,
grosfurst in Littauwen, Reussen, Preussen, Masuren, Samaijtten, Kio-
wien, Wolhienien und Lieflandt herr, mein allergnedigster konig und herr,
mich anhero in ihr erbkonigreich vor einen abgesandten abgefertieget,
und mir vor E. F. G. und den reichsstenden solch gewerb in deutscher
sprach abzulegen gnedigst anbeuohlen, mir aber solches als einem gebornen
Polen, und der sich nun viel jar6 der deutschen sprach niht gebrauchet,
auch an der memoria ein zeithero viel abgangen, beschwerlich vorkommen
wirdt, biette demnach in aller unterthenigkeit, wofern ich die zierligkeit,
so etwa die eigenschaft der deutschen sprach erfordert, mit diesem meinem
beibringen niht erreichen wurde, es wollén mirs E. F. G. und menniglich
aus angezogenen ursachen gnedigst verzeihen und zu gut halten.
Es endtbeut mein allergnedigster konig und herr E. F. G. seinen freundt-
lichen gruss und wunschet, das es derselben wol ergehen möge, so wol auch
fried und heil dem gantzen lieben vatterlande, auf dass gut vernehmen uf
allen seitten mochte befunden und erspuret werden.
Uberreiche hiemit E. F. G. I. K. M:tz, meines allergnedigsten konieges
und herren, credentzbriefe, die zwar lengst datiret, wie auch ich umb die
zeit zu E. F. G. hette ufsein sollen, wan aber ich hernacher durch podagra
und anderer der reisen ungelegenheit hälben verhindert, als hat es sich
biesanhero verzogen. Ist derowegen mein unterdienstliches hitten, E. F. G.
wollén mi[c]h desfals endtschuldiegt halten und mir auf diesmahl gnediege
und unverdrossene audientz geben und verstatten.2)
1) JfrRudbeck, Skrifter till Sveriges historia tryckta före år 1600, n:o 846, 847,
872. — En samtida avskrift på tyska, fuktskadad och mycket svårläslig, förvaras bland
Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet.
2) Här följer i »Werbung und beuehl» avtryckt med fet stil konung Sigismunds kreditiv
för kaski, daterat Warschau den 30 oktober 1597. Rudbeck, a. a., n:o 825.
1598
409
Da I. K. M., unser allergnedigster könig und herr, durch schickung
Gottes des almechtiegen, beliebung der stende und bewilliegung aller unter-
sassen des königreichs Schweden, in seinem erblichen konigreiche zu ihrem
koniege und herrn uf- und angenommen, auch ordentlicher weise durch
den hochwierdiegen hern bischof darzu gecrönet worden, haben I. K. M.
vor allen dingen solches in acht gehabt und gnedigst betrachtet, das sie ihr
erbkonigreich und ihr liebes vatterlandt in sölcher ordnung und gerechtig-
keit, so viel es die kurtze zeit hat erleiden wollén, hinder sich verlassen
mochten, damit vermög des reichs gesetzen und statuten und eines jeden
wol erlangten priuilegijen, darauf I. K. M. eydt gegrundet und geschehen,
alle sachen geburlich in I. K. M. abwesen mochten regiret und getreulich
vorgestanden werden. Wie dan derohalben hochstgedachte K. M., unser
allergnedigster konig und herr, aus des königreichs Schweden einzuglingen,
herrn und adelichen stammen wolgesessene persohnen und einwohnere
zu reichsräthen angeordnet und eingesetzet, welche nach des landes ge-
brauch, gesetzen und statuten, auch vermog I. K. M. gebuhrliche beuhelich,
anordnungen und gebotten zu I. K. M. und des reichs nutz und frommen
alles thun, ordiniren und beschaffen sölten.
So haben auch I. K. M. E. F. G., ihren lieben vettern und bruedern,
als in ihrem abwesen dem vornembsten hern im reich, deme auch I. K. M.
als ihrem blutverwanten gentzlich und billich getrauet, auch vor einen
consilii pnesidem angeordnet, niht derhalben dass E. F. G. nach ihrem eigenen
willen und gefallen alles thun, regiren und vor sich allein guberniren sölten,
sondera zu dem ende, dass durch E. F. G. authoritet I. K. M. beuheli[c]h
und gebot desto mehr in acht genommen und schleunieger exequiret,
mehr auch zu dem ende, damit alle negotia, reichshändel, gericht und
gerechtigkeit in diesem konigreich in abwesen I. K. M., was durch die
sametliche regirung und angeordnete reichsräthe geschlossen, durch E. F. G.
hoheit, sonderlich wan dieselbe lauf I. K. M. gebot und beuhelich, die da
der landesordnung gemeess sein, geschlossen, beschutzet, und endtlich
dass ein jeder bei seiner habenden gerechtigkeit gehandthabet, niht dar-
uber bedruckt oder gar davon verstossen werden möchte.
Es befindet aber I. K. M. uber ihr gantzes verhoffen viel anders, dan
I. K. M. glaubwierdig berichtet, auch alle tage im wergk gespuret, dass
E. F. G. eine zimliche zeit hero alle sachen im reich Schweden, ohnangesehen
was die reichsräthe vor rechtmessiege einrede und bedenken tragendes
ambts darin gehabt, nach seinem eigenen willen und gefallen bestellen,
auch niht einsten achten wollén, was I. K. M. beuhelen, was derselben
lieb und angenem sey, sondera was E. F. G. nur anfangen und thun, dass
ist alles wieder I. K. M. ausdruglichen beuhelich und gebot, weil sie die
gubernation allein vor sich und aus ihrem willen vortschaffen und bestellen,
welches zwar ob es wol I. K. M. befrembdet, so lassen doch I. K. M. solches
in ihren wurden beruhen.
Es niembt aber I. K. M., unserm allergnedigsten konig und herrn, niht
wenig wunder, dass von E. F. G. bies zu itzieger zeit, was zu I:r K. M. heim-
Riks dags akter, IV. 27
4io
1598
reise und in das erbkonigreich Schweden glucklichen ankunft dienstlich
und nutzlich wehre, auch beforderlich sein konte, noch gar nichts bestellet,
vielwenieger ins wergk gerichtet, sondera E. F. G. haben noch damber
wegen I. K. M. heimreise solche sachen ausgehen und aussprengen lassen,
die doch gantz und gar niht erfolget.
Denc wie E. F. G. priuata sua authoritate I. K. M. unterthanen nach
Arboga haben zusammen fordern lassen, so ist die vornembste ursach der
zusammenkunft von E. F. G. eingewendet und vorgegeben, als solte man
von da eine stadtliche und ansehliche legation zu I. K. M. abordnen und
ausschicken, welche von I. K. M. unterthenigst hitten und begeren solte,
dass sich I. K. M. wiederumb nach dem erbkonigreich Schweden gnedigst
begeben wolten. Es ist aber von wegen der legation weitter gar nihts erfolget.
E. F. G. haben wol ein geschrei ausgehen lassen, wie sie die reise nach
Calmar vor sich genommen, als solte die armada und die schieffe I. K. M.
endtiegen geschickt werden, worauf sich auch etliche K. M. treue unter¬
thanen und diener gefreiet1* und sich zu sölcher reise desto willieger gebrau-
chen lassen, und es ist niht ohn, dass E. F. G., wie sie nach Calmar sein
kommen und die festung dergestaldt, wie einem jeden nun wolbewust,
eingenommen, dieselbe schieffe nach Danzig haben lauffen lassen, als wan
sie I. K. M. beleidtsagen sölten, aber, ehe dass I. K. M. einen grundtlichen
bericht von den schieffen haben konten, seindt die schieffe endtweder von
sich selbsten oder uf E. F. G. beuhelich wiederumb zu rucke gelauffen; und
da I. K. M. hernacher dieselbe schieffe durch ihren hofjunkern Heinrich
Neukirchen zu haben begerete, ist zwar ihme, Neukirchen, ein zimlich
andtwort darauf gegeben, dass die schieffe in kurtzer zeit wiederumb nach
Danzig kommen sölten, welches auch niht geschehen, sondera es haben
allein E. F. G. an die stadt Danzig und etliche polnische senatoren geschrie-
ben und sich bei denselben wegen I. K. M. heimreise nach Schweden be-
fraget und erkundieget.
Die legation aber und schieffe sein niht geschickt worden, viel wenieger
gekommen, wodurch I. K. M. heimreise nach Schweden gar sehr verhindert
und verzogen. Dan wehr die legation, welche uf der Arbogischen zusammen¬
kunft geschlossen, mit werbung I. K. M. heimreise nach Schweden in aller
unterthenigkeit begerende, in anfang des verschienen sommers zu I. K. M.
geschickt und zeitlich gekommen (welches gar wol hette geschehen konnen),
so hette hochstermelte K. M., unser allergnedigster konig und herr, ursach,
fug und zeit mit den polnischen stenden wegen ihrer heimreise nach Schwe¬
den zu handlen gehabt, ja auch vor etlichen monatten albereit im konig-
reich Schweden gewiess sein konnen, denc die polnischen stende hetten sol-
ches I. M. als ihrem gnedigsten konig und herrn in solchen billiegen und
hochdringenden sachen gewiess nichts abgeschlagen, besondern vielmehr
ihrer pflicht hälben und guttens hertzens, welches sie zu ihrem koniege und
herren tragen, mit hab und gut, leib und blut gedienet und persohnlich
geleidtsaget, auch in aller unterthenigkeit und gebuhr sich mehr als willig
erzeiget, unangesehen (welches I. K. M. niht unwiessend) dass solches aus-
1598
411
gesprenget und vorgeben worden ist, als wan die polnischen stende ihrem
könig und herren solches niht zugeben sölten, und unmuglich wehr, das es
I. K. M. ofters oder mehr nach dem königreich Schweden zu kommen
gestattet oder zugelassen mochte werden, dieweil I. K. M. sich den pol¬
nischen ständen verobligiret und verschrieben hetten, das sie das konig-
reich Polen, so lang sie leben, in eigener persohn administriren und niht
verlassen wollén. Welches I. K. M. heimreise doch gar niht verhindem kan,
dan dieselbe caution nur allein dahin gerichtet, damit I. K. M. nicht, im-
massen wie von konig Heinrico geschehen, die crone und reich öhne wieder-
kheren verlassen wolle, beniembt aber deme gar nihts, dass I. K. M. mit
bewust, beliebung und rath der stende sein erbkonigreich Schweden und
andere seine länder als Finlandt, Littauen, Lieflandt etc. nach gelegenheit,
und wie es die notturft erfordert, niht besuchen solte, welches dan, wie
angezeiget, I. K. M. allezeit frey und offen stehet, und ist in diesem fall die
caution den unterthanen gar ubel ausgeleget und eingebildet.
Ja, das noch mehr ist, haben sich auch ein teil vemehmen lassen und
offentlich unter die leutte vor gewiess sagen dorfen, dass I. K. M. albereit
(welchen fall der liebe und getreue Gott lengst verhutten wirdt) mit tode
abgangen und dass die briefe, so etwa in I:r M. nahmen an die gemeine
stende des reichs Schweden zu publiciren geschickt, niht des konieges briefe
sondera uf membranen und blanketen geschrieben wehren.
Es seindt auch uberdas unterschiedliche I. K. M. botten aufgefangen,
und die briefe unterschlagen worden, damit also der gemeine man derselben
inhalt niht hat erfharen oder zu wiessen bekommen mögen.
Dieweil dan hochstgedachte I. K. M., unser allergnedigster konig und
herr, vermerket, dass E. F. G. an I. K. M. alhier in ihr erbkonigreich ankunft
endtweder zweifeln, als wehr es unmuglich, oder sich dieselbe gar wenig
angelegen sein lassen, auch die obgemelte legation derhalben hinderstellig
bleiben lassen, und aus denen ursachen, wie sie selber wollén, im reich be-
schaffen, haben I. K. M. gross ursach gehabt mich, seinen unterthenigsten
diener, in ihr erbkonigreich vor einen abgesandten abzufertiegen, E. F. G.
und allen getreuen I. K. M. unterthanen durch mich zu wiessen lassen, dass
I, K. M., unser allergnedigster konig und herr, Gott lob, im leben, bei gutter
leibes gesundtheit, auch an dero koniglichen zustande wol zu pass sey, und
mit Gottes hulf der ersten gelegenheit nach diesen zukunftiegen sommer
in ihr erbkonigreich zu kommen gemeinet und gentzlichen endtschlossen,
niht dergestaldt, wie wol etliche leutte (Gott verzeihe es ihnen) von I:r K. M.
ausgesprenget, als wolten dieselbe mit krieges leutten und heerskraft ein-
kommen, die catholische lehr mit gewaldt introduciren, und die jeniegen,
so sich dawieder setzen wollén, heftig verfolgen und von ihrer religion mit
gewaldt abdringen, den gehorsahmen aber poenitentz und walfarten etc.
uflegen und also land und leut verterben, welches doch I. K. M. meinung
nie gewesen auch nachmalen niht ist, besondern dieselbe sein/ gnediegst
gemeinet, ihrem geleisteten eyde in allem nachzukommen und einen jeden
bei seiner habenden gerechtigkeit zu schutzen und handtzuhaben, ihre
412
1598
liebe unterthanen auch anders niht als friedlich zu besuchen, hoffend, dass
solch I. M. ankunft bei ihren getreuen unterthanen niht allein heb und
angenem sein wirdt, besondern dass sie auch herjegen ihren eingebornen
erwelten, gecroneten und gnedigsten konig in aller unterthenigkeit erzeigen
und, wie getreuen und heben unterthanen eigenet und gebuhret, bestendig
sein und bleiben werden und sich von keinem, er sey wer er wolle, von I. K.
M. abweisen und trennen lassen.
Unter dessen soll ich mit E. F. G. und den reichsstenden etlicher puncte
hälben, wie es damit gehalten werden soll, allerlei unterredung haben, im-
massen es mir I. K. M. aller gnedigst mitgegeben.
Und wollén erstlich I. K. M. eigentlich vemehmen, wiessen und er-
fharen, ob I. K. M. zu ihrer dienst und beforderung ihrer heimreise, wan
das I. K. M. gelegen sein wirdt, uf I. M. beuhelich so viel schieffe mit aller
gebuhrlichen notturft versorget, als sie bedorfen, begeren und zu sich
fordem lassen, hier aus Schweden zuerwarten haben, und wan I. K. M. ihrer
gelegenheit nach in ihr erbkonigreich kommen, ob sie öhne einiege weitleuf-
tigkeit als euer rechter eingeborner gekrönter und beschworner konig und
herr ruhsam, friedlich, sicher allenthalben eingelassen und seinem konig-
lichen stande und wurden nach mit geburlicher obedientz und aller getreuen
unterthenigkeit angenommen, gehalten und getractiret zu sein sich zu
getrosten und vermuthen haben moge.
Darnach begeren auch I. K. M. gnedigst zu wiessen, warumb und zu
welchem ende E. F. G. mehrenteils alle die stadthalter und beuehlichhaber,
welche von I. K. M. selbst im konigreich Schweden angeordnet sein gewesen,
wieder welche man keine rechtmessiege einrede oder beschwer hat haben
konnen, gentzlich abgesetzet und ihr vertrauttes ambt genommen, daiegen
E. F. G. eigene diener und völk uf den emptem, heusern und festungen ein-
gesetzt und dieselbe ihnen allein vertrauet haben, da doch solches öhne
I. K. M. wiessen und dero gnedigstes bewilliegen E. F. G. zu thun niht
mechtig, welches dan niht allein wieder I. K. M. hoheit und beuhelich,
sondera auch wieder den Suderköpischen ausdrucklichen beschluss und
anordnung, darauf sich E. F. G. selbsten alzeit beruffen, geschehen.
Dieses aber kommet I. K. M. uberaus frembd und gar uber die maess
beschwerlich vor, das E. F. G. der hochgebornen furstin und freulein Anna
ihren furstlichen standt, I. F. G. von I. K. M. zugeordnetes haus in ihrem
abwesen niht geschonet, sondera in eigner persohn unfreundtlicher weise
besuchet und aus derselben gewarsam etliche sachen durch zwang und I. F.
G. dienere vielfeltieges bedrauen unzimlicher weise genommen, wodurch
nicht allein I. K. M. und dem hochgedachten freuelein ein schimpf wieder-
fharen, besondern es kan auch E. F. G., von welchem das hochgedachte
freuelein billich solte beschutzet sein geworden, so gewaldtsahmer und
unfreundtlicher weise, wie gemeldet, ihre diener und was sie in ihrem
gewarsam gehabt angefharen und uberfallen haben. Ist mir derhalben
von I. K. M., meinem allergnedigsten konig und herrn, gnedigst uferlegt,
ich soll E. F. G. vermahnen, darzu bewegen und dahin halten, damit das
jeniege, was vom schloss Stegborg genommen und I. F. G. in verwarung
vertrauet, alles unvorriessen und unverruckt hochgedachtem freulein
wiederumb in meinem beiwesen zuruck geliefert werde, woran ich dan
keinen zweiffel frage, besondern gentzlicher hofnung sein will, E. F. G. die
werden I. K. M. beuhelich und gnedigsten willen in geburlicher acht haben
und in dem fall sich so erzeigen, wie sichs E. F. G. und seinem furstlichen
stande und nahmen gebuhret und eignet.
Es seindt auch I. K. M. in erfharung kommen, das E. F. G. I:r K. M.
reichsräthe und andere getreue unterthanen, so wol auch ihr völk und
diener verfolgen, landt und guetter, beweglich und unbeweglich, ihnen
einnehmen und abdringen lassen, welches sie mit keinem rechte (es sey
dan, dass sie sich wieder ihren eigenen konig und herrn, deme sie mit
eiden verpflichtet, auflegten) niht verbrechen konnen. So ist in diesem fall
I. K. M. ernster will, dass E. F. G. dieselbe reichsräthe und I:r M. getreue
unterthanen und diener niht verfolgen, besondern den lieben haus und heim-
friede geniessen lassen, auch sich* mit nichten sie zu degradiren oder abzu-
setzen (wie es nun letzlich von etlichen zu Stockholm, die es nach keinem
rechte mechtig, geschehen sein solte) unterstehen sollen, denc solches keinem
andem, nur I. K. M. selber als ein em erbkonig und oberherren, wofern
es jemandt unbillieger weise verdienet, zu thun eigenet und gebuhret.
Dieweil auch E. F. G. etlichen reichsräthen und andem I. K. M.
getreuen dienern und unterthanen ihren gebuhrlichen unterhaldt und
belehnung aufhalten, haben I. K. M. mir gnedigst anbeuohlen, E. F. G.
zu vermahnen, die wollén und sollen den wolbemelten reichsräthen und
andem I. K. M. getreuen dienern, so wol denen, so im reich sein, als auch
denen, so ausserhalb reichs bei I. K. M. oder in deren gescheften sich ver-
halten, ihren gebuhrlichen unterhaldt und verlehnung, welche I. K. M.
einem jeden insonderheit gnedigst gegonnet und angeordnet haben, unge-
hindert bleiben und folgen lassen, dieweil solches E. F. G. niht aus ihrem
beuttel geben, besondern das mehr ist, wie I. K. M. berichtet worden, sollen
E. F. G. ihre eigene dienere von der K. M. und der crone renten gelohnet
und abgelegt haben. Sölten nun I. K. M. eigene getreue diener unbelohnet
bleiben, wehr wieder alle gebuhr.
So sollen auch E. F. G. einen jeden, er sey, wer er wolle, in seinen
eigenen guettern ungehindert und unmolestiret bleiben und ihnen dieselbe,
sein beweglich oder unbeweglich, nach lauf der Schwedischen rechten ge¬
niessen und gebrauchen, auch eines jeden diener in ihres herren gescheften
hin und wieder im reich ungehemmet und ohn alle verfolgung reisen
und passiren lassen.
Weiln auch die briefe, so I. K. M. etlichen gewissen ihren lieben unter¬
thanen und dienern in modum protectionis et gratia, damit sie persohnlich
niht verfolget und in ihren guttem bleiben und niht dauon verstossen
werden mochten, gnedigst mitgeteilet, bei E. F. G. niht gegolten und wenig
geachtet, besondern dieselbe grauiret und von den guttem remouiret, ist
I. K. M. gnedigster beuhelich, E. F. G. die wollén dieselbe kreftig sein und
414
1598
das jeniege, so etlichen benommen, ihnen wieder zukommen, die andem
aber nachmalen geruig und friedlich bleiben lassen.
Weiln auch E. F. G. I. K. M., aueli anderer hern diener gefenglich haben
lassen einziehen, welche mit keinem rechte, vielwenieger in einer stehenden
feyde, die der liebe Gott gnedig verhutten wolle, gefangen sein worden, sollen
E. F. G. dieselbe uf I. K. M. gnedigsten beuhel in meiner jegenwart ohn
alle uhrfeyde oder verpflichtung aus dem gefengnus los gehen und auf
freie fuesse stellen lassen.
Und ob wol I. F. G. vermeulen, irgent einen von ihrer herren zubespre-
chen zu haben, so gebuhret sich dennoch niht, das die diener in einer unver-
horten sachen also verfolgt und gefangen werden sollen, vielwenieger kan
ein diener darzu gehalten werden, das er seines herren sachen in dem fall
soll vertretten, besondern einem jeden gebuhret vor sich selbsten, doch vor
einem geburlichen und unparteyschen richter, sein eigen sachen verandt-
worten. E. F. G. wollén, wie auch geburlich sollen, hinfort von solchen ge*
waldtsahmen handlungen, zwang, als bieshero vielfeltieger weise und unter-
schiedlicher massen von E. F. G. völk und diener mit zugreiffen und der-
gleichen niht öhne viel armer und redlicher leut, Gott erbarm es, tränen
geschehen, abstehen und solches nachlassen, I. K. M. festungen und heuser
zu treuen händen denen, wieder welche man keine rechtmessiege ursach
und einrede haben kan, und I. K. M. mit eyde allein verpflichtet, die E. F. G.
abgesetzet haben, wiederumb einandtworten, die strassen hin und wieder im
reich frey ein und aus zu passiren und sonsten sicher und rein halten lassen.
Auch sollen E. F. G. einen* jeden das jeniege, was ihme ausserhalb
vorhero gehend urtel und recht abwendig gemacht und genommen worden,
wiederumb geben lassen, insonderheit aber, dieweil E. F. G. in diesem
nechstverschienen frueling zu Stockholm von I. K. M. rath und cantzler,
dem edlen und wolgebornen herren Erico Sparren, goldt, sielber, kleinodien,
kleider, hausgereth, briefe, schrieften, so er tragendes ambts hälben und
sonsten in seiner verwaltung gehabt, genommen, auch dem edlen und wol¬
gebornen hern Erich Brahen, grafen zu Wiesingsburg, freiherrn zu Ried-
boholm und Lindholm, von seiner grafschaft und erbguttem, auch andem
mehr von ihren guttern endtzogen haben sollen, welchen E. F. G. solches
mit dem ersten wiederumb zu ruck geben und einem itzlichen das seiniege
einreumen lassen, dieweil es allerseits mit ungebuhr und tempore pacis,
da man von keinem kriege oder feindtschaft gewust, geschehen, so ist auch
gantz und gar kein geburlich urtel, welches auch in solchen fellen in K. M.
abwesen nicht geschehen kan oder mag, damber ergangen.
Dass der obgemelte her cantzler und die andem aus dem reich Schweden
gewichen und bei sölcher unordentlichen ungelegenheit niht haben ver-
bleiben wollén, sondem sich zu ihrem konig und hern begeben, kan E. F. G.
und kerner ihnen solches billich vor ubel halten, sie auch desfals nihts ver-
brochen, sondera haben es notwendig thun muessen, damit I. K. M. aller¬
ding ein grundtlichen bericht gethan und I. M. mit zeitlichem rath alle
weitleuftigkeit durch billiege mittel und wege abschaffen möchten.
1598
4i5
Es seindt auch I. K. M. offene citationes und ladungsbrief vorge-
kommen, in welchen ladungen E. F. G. niht allein die reichsräthe, so aus
dem reiche Schweden gewichen, wiederumb hineinzukommen sondera auch
alle andere, so E. F. G. in diesen vorgefallenen händlen und anmuttungen
niht haben wilfharen konnen oder bewilliegen wollén, zu rechte zu andt-
worten ladén und citiren.
Weiln dan E. F. G. der obgedachten ihr miessgonner, wiederpart und
verfolger so wol itzieger zeit als hiebeuor gewesen sein, so konnen E. F. G.
wieder dieselbe reichsräthe und andere keinen rechtlichen process billich
und der gebuhr nach anstellen, weil es in diesen sachen keinem als I. K. M.
selbsten zu urteiln und decidiren gebuhret, so will sich auch im mittler-
weilen* keines weges geziehmen, dass sie vor austrag der sachen sölten be-
schuldiegt oder ausgeruffen werden. Haben derhalben I. K. M. ihres von
Gott tragenden hohen koniglichen ambts gericht und gerechtigkeit wegen
sie alzumahl von sölcher E. F. G. vorladung und citationibus allerdings
gefreyet und los gesprochen, bies so lang I. K. M. mit Gottes hulf glucklich
selber* wiederumb ins reich kommen, als dan einem jeden, so wieder den
andem etwas zu klagen, was billich und recht ist, wiederfharen soll.
Unter dessen aber ist I. K. M. volkommener will und ernstlicher beuhe-
lich, dass endtweder E. F. G. noch die andem, wer die auch immer sein
mogen, sich desfals wie obengemeldet eines rechtlichen processes wieder
keinen jegenwertiegen noch abwesenden mit nichten unt erwin den oder
sich deshalben einlassen sollen.
Es mochten sich E. F. G. auch vielleicht beschweren, dass I. K. M. den
secretarium Petter Brascken, welchen E. F. G. an I. K. M. abgefertieget,
so lang ufgehalten und mit keiner andtwort zu ruck geschicket haben. Ist
geschehen, weil der gedachte secretarius Petter Brascke grosser krank-
heit hälben gar lang uf der reise gewesen und zu Danzig darnieder gelegen.
Und ehe dass er zu I. K. M. anlangen konnen, sein alle sachen im reich Schwe¬
den viel anders, als I. K. M. von obgedachten secretario oder seinen ufer-
legten werbungen haben konnen vermuthen, so wol bei Alssborg, Calmar,
als auch sonsten uf der zusammenkunft zu Stockholm, item mit den schief-
fen, mit etlichen ausgesprengten buchern und schrieften, darinnen I. K. M.
guetter nahme und glimpf gar sehr angegrieffen, von E. F. G. vorgenommen
und getrieben worden, derohalben der obgedachte Brascke an der gebuhr-
lichen audientz gehindert. Auch haben solche verenderung I. K. M. von
der beandtwortung niht öhne ursach abgehalten.
Es haben I. K. M., mein allergnedigster konig und herr, mir auch nach
meiner abfertiegung, und wie ich schon von Warsau abgezogen, durch
I. M. schreiben gnedigst angezeiget, dass I. K. M. gewiesse, aber doch niht
wenig beschwerliche zeittung bekommen, auch niht öhne grosse verwun-
derung berichtet sein worden, wie dass sich E. F. G. mit kriegsleutten und
grosser macht in I:r K. M. grossfurstentumb Finlandt begeben, I:r K. M.
schloss Abbo zum teil mit I. K. M. eigenem geschutz, kraut und loth be-
schiessen, und dan mit persuadirenden worten, dadurch E. F. G. den gemei-
4i6
1598
nen kriegsman zuin abfall und wieder ihre beuhelichshaber zu ungehorsam
gereitzet, eingenommen und einbekommen haben.
Weil dan I. K. M. niht wiessen konnen, wohin sie solches E. F. G. thät-
liches beginnen und gewaldtsahmes vomehmen deutten oder verstehen
sollen, haben mir I. K. M., mein allergnedigster konig und herr, gnedigst
uferlegt und emstlich beuholen, mifcjh desfals bei E. F. G. zu erkundiegen
und einen richtiegen bescheidt von E. F. G. zu fordem und zu begeren,
warumb und wie dass E. F. G. darzu kommen, dass sie I. K. M. getreue und
liebe unterthanen niht allein in Finlandt, besondern au[c]h stets alhie der-
massen mit kriegesmacht beschweren, und solche feindtsehliege sachen
wieder I. M. unterthane anfangen dorfen, und jegen sie zu uben sich unter-
stehen. Und [läst]' I. K. M., unser allergnedigster konig und herr, E. F. G.
gnedigst vermahnen und ernstlich beuhelen, dass E. F. G. alle die jeniegen,
die E. F. G. in Finlandt gefangen und bekommen haben so wol frauen als
jungfrauen nebenst erstattung und wieder einandtwortung alles dessen,
was ihnen genommen, frey, los und ledig lassen, so wol auch alles geschutz
und kriegesmunition, wie die auch nahmen haben mogen, welches E. F. G.
von I. M. heuser genommen, wiederumb in ihre gebuhrliche örte restituiren
und beschaffen lassen sollen, wie dan I. K. M. gentzlich der meinung,
wofern E. F. G. je ein gut vertrauen zu I. K. M. haben, und dieselbe wie
ihren konig, vettern und herren mit treuen meinen, es werden E. F. G.
uf vorerzhelte und eingebrachte puncta I.K.M. gnedigsten'" begeren nach
sich niht allein willig erzeigen, und sich, dass sie demselben also nachge-
kommen, in schrieften ercleren, besondern auch solches sträcks, me prsesen-
te, im wergk beweisen, auch alles, was I. K. M. aller gebuhr nach, wie obenge-
meldet, begeren und beuhelen, volbringen und vollenziehen, welches, wie
es an ihm selbsten nicht unbillig, so ist es auch darzu nutzlich, dass viel
weitleuftigkeit und andere ungelegenheit, so albereit leider ein grossen
anfang gewonnen, hiedurch konnen uf andere wege gerichtet, und I. K. M.
dieses zu gnedigst em gefallen anmerken und verstehen werden.
Schliesslich haben mir auch I. K. M. dieses gnedigst mitgegeben, wo
in diesem meinem durchzug uber die voriege gehaltene lanttäge oder zu-
sammenkunften ich noch andere vernehmen oder spuren wurde, dass ich
davon feyerlich protestiren und die unterthane dauon abmahnen solle,
wie ich dan, weil ichs alhie also befinde, solches in unterthenigkeit will
verrichtet und E. F. G. und den reichsstenden diese schrieftliche daruber
gefaste protestation im nahmen I. K. M. ubergeben haben.
Und ist dies alles, was mir I. K. M., mein allergnedigster konig und
herr, E. F. G. und den reichsstenden in aller untertheniegen gebuhr anzu-
zeigen gnedigst beuholen und auferlegt haben.
Biette E. F. G. und die reichsstende, die wollén mir unvorzugliche
andtwort und guetten bescheidt hiruber geben lassen, den! I. K. M. mir
gnedigst und gentzlich beuholen, ich soll mich alhier durchaus nicht uber
acht tage ufhalten lassen.
Damit aber uf alle puncta mochte desto fuglicher und schrieftlichen be-
1598
417
andtwortet werden, hab ich dieser meiner werbung copien abschreiben las¬
sen, welche ich E. F. G. und den reichsstenden uberandtworten thue, mit
angehengter bitt, E. F. G. die wollén mein gnedigster furst und herr, die
reichsstende auch meine grossgunstiege hern und freunde sein und bleiben.
Laskj Samuel.
(Sig. SAMVEL LASKl)
a) W. Finland, b) Följer W. in. c) Vi. Dann. d) W. gefrewet. /) W. seind. g) Saknas
W. h) W. einem. i) W. in mittler weil. k) W. selbsten. I) Supplerat efter W. m) VV.
gnedigstem.
Huruvida de kopior av orationen, som det polska sändebudet enligt akt¬
styckets slutord överlämnade till hertigen och ständerna, samtligen voro av¬
fattade på tyska, är måhända ovisst. Om vi få tro den Aschaneiska riksdags-
berättelsen1), hade ständerna emellertid hertig Karl att tacka för den svenska
översättning, som föredrogs för dem den 14 februari.2) Det är ännu outrönt,
vem som nedskrivit den ovan i inledningen omnämnda goda svenska översätt¬
ningen av orationen, och på vilkens initiativ det skett, men det förefaller ej
otroligt, att den härrör ur hertig Karls kansli.
Laskis protest mot de ständermöten, hertig Karl utskrivit eller komme 154
att utskriva. 1598 den 11 februari.
»Werbung und beuehl», fol. C iiii under rubriken: »Protestation,
welche als båldt von dem abgesandten, nach inhalt seiner werbung,
in schriften uberreichet worden».
Es ist menniglich wissend und unuerborgen, das reichs- und landtäge
auszuschreiben, oder zusammenkunften zuberuffen, ein hohes regale,
welches sich eine jede höhe obrigkeit reseruiret, und keiner, er sey wer
wolle, in diesem, öhne ausdriicklichen beuehlich der hohen oberherrschaft,
das geringste zu underwinden nicht mechtig oder befuegt. Nun ist nicht
öhne, das I. F. G. uber seine obligation derselben vor der zeit viel gehalten,
besondern, wie auch befindlichen, noch mehr zu halten nicht underlassen.
Wann aber ich ausdriicklichen, I:r K. M., meines allergnedigsten könings
und herm, beuehl habe, wieder solche alle zu protestiren, und alle K. M.
liebe und getrewe underthanen dauon abzumanen, als wil ich solches in
underthenigkeit verrichten.
Protestire demnach hiemit, solenniter et in optima forma iuris, quo
ad fieri poterat vel debuit, das alle die zusammenkunften, so wol die itzige
als vorige, so wol was darin gehandelt, I. K. M. vor nichtig und kraftlös
halten; wollén auch I:r F. G. solche und dergleichen ferner auszuschreiben
oder anzusagen, ihren underthanen aber, öhne sonderbaren I:r K. M. beueh¬
lich und ausschreiben, denselben keines wegs mehr beyzuwohnen, hiemit
gentzlich und bey höchster ungnad inhibiret und ernstlich verbotten haben.
*) Se n:o 171.
2) Enligt n:o 169 och 170 hade orationen upplästs på svenska även den 13 februari för
de då på slottet församlade ständerna.
418
1598
Vermane auch wegen I:r F. G. itzigen begeren und ubergebenen propo-
sitionibus sich nicht einzulassen, besondern alle sachen, bis zu I:r K. M.,
wils Gott, glucklichen ankunft, zuverschieben.
Welches ich auf I:r K. M .beuehlich, damit sich niemand der unwissen-
heit zugebrauchen, E. F. G. und den reichsständen also schriftlich uber-
geben haben wil.
155 Hertig Karls svar på Laskis besvärspunkter. 1598 den 11 februari.
Samtida avskrift bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar
1598» i Riksarkivet. I samma volym förvaras två goda samtida
avskrifter på tyska, båda tydligen ur Laskis kansli, vilka nära
överensstämma med avtrycket i »Werbung und beuehl», fol. D,
som försetts med följande rubrik: »Auf vorermelte, in angeregter
werbung angezogene beschwerungspuncten,1) so wol auch die uber-
gebene vermeinte protestation,2) haben S. F. G. desselbigen tags,
den 11 februarii, folgender massen in schriften geantwortet».
Then höghborne f. och h., h. Caril, Swerigis rikis arffurste och före¬
ståndare etc., önsker sendebudet ehn godh af thon och lather honom ther
hoos gunsteligen förnimma.
Att efther welbe:te sendebudh hafwer i dagh uthi sine pålagde och be-
fallte werf någre beswäringer emoth h. f. N. framstellt, hwilke lende h. f.
N. på dess furstlige höge nampn, ähra och godhe rykte till ingen ringe för-
kleenringh, äre och eendeel, ia mesteparthen sådane punchter, som h. f. N.
oförskyllt uthi förledne åhr etc. 96 af the swenske sendebudh, grefwe Erich
Brahe och her Arfwidh Gostafsson, såsom och af the polniske stenders uth-
skickede till h. f. N. och alle thette rikes stender, h. f. N. sammeledes som
nu, doch meere af the polniske sendebudh, tillmädte och förwidte blefne,
men, som h. f. N. besinne kan, är sådanth meere skeedt af fåfengdt rykte,
såsom the sedhan i sanningh befunne, och icke annars hafwe kunnat
bewisa, så allthenstundh h. f. N. då strax hafwer med sådane sanferdige och
wäl begrundade skääl och bewis sigh igen therpå förklaret, att mången uthan
twifwel hafwer ther uthaf h. f. N:ds oskyldigheet nogsampt förnummit,
derföre lather h. f. N. thet widh samme uttryckelige swar ännu blifwa och
achter onödigt thenne reesse thet samme widhlöftigt opräkna.
Men om welbe:te sendebudh hafwer någhen befallningh af k. M. att
bewise och öfwertyghe h. f. N. förberörte beswäringer, så är h. f. N. öfwer-
bödigh, att gifwe ther på sitt rättmätige och sanferdige swar och ursechten,
der på h. f. N. sedhan welbemelte sendebudz swar och förklaringh will
förwäntha.
Hwadh then protestation tillkommer om thette närwarende, så och
the förre holldne mothe, then welbe:te sendebudh i dagh öfwerantwardade,
allthenstundh ther till anno etc. 96 uthi h. f. N:ds förklaringh, så och
9 Se ovan n:o 153.
2) Se ovan n:o 154.
1598
419
af them, som då wore i rikzens rådh, uthi then förleggningh på then förste
beswäringzpuncht noghsampt blef swarat, kan och framdeeles medh kraf-
tigere skääl warde bewisth, att sådanth är lofligit och rätt uthi alle konunge-
rike och hoos all folk brukeligit, hafwer förthenskulldh h. f. N. till sådane
mötes sammankallelse bådhe fogh och rätt, hwilken rättigheet och lofligh
sedhwane uthi k. M:tz frånware, när sådanth nödhen kan kräfie, h. f. N.
icke will sigh ifråtage lathe. Derföre h. f. N. och achter samme protestation
krafthlös och protesterer åther ighen ther emoth uthi bäste sätt, måtto och
form, såsom thet någhonsin för rätte på thet kraftigste skee skall, kan eller
må, att h. f. N. och thette konungerikes stender otillbörligen och medh
inghen rätt warder anmodat att hafwe fördragh och icke besökie sådane
loflighe mothe, när de äre af nödhen och thette rikis nödtorfther thet fordre
och kräfie, till hwilket the eij heller kunne bundne blifwa, till thess h. k. M.
sielf kommer hith in uthi sitt arfkonungerike och then konungzlige rege¬
ringen uthi eigen person föreståer.
Laski till hertig Karl med anhållan om svar på sina äskanden. 1598 156
den 12 februari.
Orig. (på samma papper som originalet till n:o 153 — med gammal
paginering 65—66), egenhändigt underskrivet, bland »Handlingar
ang. Laskys beskickningar 1598» i Riksarkivet. Jämfört med ett
annat, likaledes av Laski egenhändigt undertecknat, med flera
rättelser försett original [här sign. O] därsammastädes,1) samt med
avtrycket i »Werbung und beuehl» [här sign. W], fol. D ii—D iii,
där aktstycket är infört under rubriken: »Hierauf2) hat gedachter
gesandter, folgendes tags, den 12 februarii, S. F. G. einen zettel
zustellcn lassen, nachfolgender meinung».
Der koniegliche abgesandter endtbeut I. F. G. hertzogk Carlin seine
williege und untertheniege dienst, und hat derselben schrieft in unter-
thenigkeit empfangen, versteheta daraus, das sich I. F. G., als wehren
sie durch ihr anbringen an ihren furstlichen hohen nahmen, ehren und gut-
tem geruchte merklich verkleinert, beschweren, welches I. F. G. doch
niht der pershon des abgesandten sondera seinen uferlegten werbungen
zuschreiben wollén, insonderheit weil I. F. G. in ihrer schrieft selbsten ge-
stehen/' dass mehrenteils puncta schon anno 96 von den voriegen abgesand¬
ten erwähnet worden. Dass auch I. F. G. ferner vermelden, dass siec sich
damaln genugsam endtschuldieget, und es damit bewenden lassen, solches
lest der abgesandter vor seine persohn geschehen, hat auch keine instruction
mit I. F. G. in irgendt eine disputation sich einzulassen, besondern anzu-
halten und wegen I:r K. M. zu begeren, wie dan gestern in offentlicher au-
dientz geschehen, die angebrachte puncta in continenti und in seiner jegen-
wart zu exequiren, immassen dan der konigliche gesandter I. F. G. bittet
9 Jfr T u n b e r g, a. a. 1, s. 60, not 4.
2) Se ovan, n:o 155.
cathogorice[!] uf einen jeden punct, so gestern eingebracht, als da sein
erstlich:
Wegen der schief fe
Wieder einsetzung der abgesetzten stadthalter und befhelichshaber
Wieder einandtwortung dem f. freulein was zu Stegborg genommen
Nicht verfolgung und degradirung der reichsräthe
Vorendthaltung der auffenthalt und belehnungen'* dene koniglichen
di enern
Einen jeden in seinen guttern unmolestiret zu lassen
Die literas protectorias kreftig sein' lassen
Die gefangene los zu lassen
Ihre diener dahin zu halten, dass sie niemandes was abdringen
Was auch öhne vorherogehend uhrtel und recht genommen wieder
einzukheren
Das recht laut den ausgegangen citationibus niht zu prosequiren
Richtiege andtwort, warumb I. F. G. in Finlandt mit kriegesmacht
gezogen, das haus eingenommen, und dass8 alles, was von da an4 geschutz
und anderer munition1 genommen, wieder an seinen ort gebracht werden,
die gefangene lös' lassen, und das ihriege zu restituiren
was I. F. G. darauf zu thun gemeinet, sich in gnaden zu resoluiren, wie
I. K. M. gnedigster will ist, welches I. K. M. in allen gnaden vermerken
und I. F. G. zu aller erspriessligkeit gereichen mochte. Die reprotestirung
stellet er in seinen ort und ist E. F. G. andtwort gewertig.
E. F. G.
undertheniger
Laskij Samuel.
a) O. versehe. b) O. gesehen. c) Saknas O. d) O. belonung. e) O. der. f) O. zu. g) Sak¬
nas W. h) O. von. i) Följer O. zu.
157 Hertig Karls svar på Laski's tretton punkter. 1598 den 12 februari.
Renskrift (avsedd för ständerna?), av samma hand som orig.
till n:o 131, skadad i övre högra kanten, med kanslipåteckning
a tergo: »Swar på senningebudhets inlagde skrift 12 febru. 1598»
bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar 1598» i Riksarkivet.
Tryckt på tyska i »Werbung und beuehl», fol. D iii—E iii, vars text
[här sign. W] måhända återgår på det svenska konceptet till
denna renskrift. Referat i Wer wings historia 1, s. 374 ff.
F:ge N:ds, hertigh Carls, swar opå sendingebudens inlagde
schrift, som han hafwer öfwerantwardet den 12 februarii åhr
etc. 1598.
Till thet förste, så tilbiuder h. f. N. sendebudet igen een lyksaligh godh
afton.
1598
421
Thernest, så mycket then beswäringh tilkommer, som h. f. N. läth i
går till swar schrifteligen öfwerantwarde sendebudet, nembligen att h. f. N.
egenom thenn[e] legation är till sitt furstelige godhe nampn och rychte,
oförskylt, blefwen angripen, så är sådant i sigh sielft klart och oppenbart,
ändoch h. f. N. icke rechner sendebudet thet till, like som han af eigit be-
wågh skulle hafwe tagit sigh sådant före, uthan att han hafwer dedh i
befalningh, efter som han sielf förmeller. Och efter brukeligit är, att alle
sendebudh plege ifrå sigh lefrere wisse copier af theres instruction och be¬
falningh, derföre begärer h. f. N., att sendebudet wille lathe h. f. N. bekom-
me wisse underschrefne copier eller, efther som tilförende begäret är, gifwe
tilkenne, om han befalningh hafwer sådane beskylninger och oppenbare
smedelser om h. f. N:ds person till att bewise.
Men ther sendebudet inthet meere hafwer i befalningh, will och icke
heller understå sigh sådant h. f. N. att bewise och öfwertyge, så will h. f.
N. thet“ ther widh blifwe lathe, lijke som thet, hwilket h. k. M. så wäl såsom
och6 sendebudet egenom allehande osanferdigh berättelse förekommit
är, och fördenskuldh bör icke sådane beskylninger meere witzordh gifwes,
än som the uthi sigh sielfwe sanne äre. Doch lekwäl will h. f. N. efther
sendebudens begären opå hwar punct för sigh, som the4 i dagh äre öfwerant-
wardedhe wordne, widh efterfölgende sätt sware, ther widh och h. f. N.
tenker att blifwe och sendebudet medh thet förste till h. k. M., h. f. N:ds
e. k. h. b., igen afferde.
Och så mycket then förste punchten widkommer, ahnlangende skepen,
så will h. f. N., så snart h. f. N. fåår förnimme, när h. k. M. will begifwe
sigh uthi sitt arfkonungerike, såsom och* orter och rum nampngifne warde4,
thijt skepen ankomme skole, så will h. f. N. them medh förste thijt för-
skicke och sigh medh rikzens stender, uthan hwilkes wetskap och wilie
h. f. N. inthet gore will eller kan, sigh der om berådhslå.
Hwadh den andre puncten tilkommer, som förnembligen ther opå går,
att the stadhollere och befalningzmän, som afsatte äre, måge komme till
theres förre embethe igen, ther opå förklarer h. f. N. sigh så, att thet icke
skall ware bewijsligit, att h. f. N. någon afsatt hafwer, uthan att the befal¬
ningzmän, som hafwe warit tilsatte, äre somblige twerth emoth konungens
eedh ther till förordnedhe och somblige egenom rikzens almennelige be-
sluth afsatte, somlige hafwe och sielfwe uthi otrengde måle sigh af riket
och ifrå“ theres befalninger begifwit. Derföre hafwer thet icke welet sigh
skicke eller höfwes, att h. f. N. emoth h. k. M:tz eedh och rikzens almenne¬
lige besluthc och gemene bewilgningh.[!]
Till then tridie punchten, att h. f. N. skall igen lefrere hwadh som frö¬
ken Anna opå Stegeborgh är ifråtagit wordet, förklarer h. f. N. sigh widh
thette sätt, att h. f. N. icke skall öfwertyget blifwe, att h. f. N. hafwer
taget thet ringeste från fröken Anna, eller henne någon orätt tilfoget,
uthan hwadh Erich Sparres saaker tilkommer, them hafwer h. f. N. welet
medh godhe och udhi all wenskap af henne begäre. Men efther h:te fröken
icke på then tijdh war tilstädes, uthan hoos drotningh Gunneli, som då på
422
1598
sin sothesengh lågh, derföre hafwer h. f. N. [her] Erich Sparres hustroes
syster om samme skrin tiltaledt och the[t] af henne kraft, hwilken ther
till hafwer neket och sigh till helfwetes afgrundh förmalediet, om hon
någet om samme skrin wiste, hwilket skedde uthi hertigh Göstaf till Saxens
oc[h] her Caril Stures närware, them Gudh bådhe nådeligh wa[re], hwilke
henne fliteligen förmante, att hon wille bekenne sanning [en]. Men hon
blef fasth opå sitt förre tael beståndande och medh skreckielige edher swor
och stadfeste, att hon inthet ther af wiste, till dess h. f. N. lot henne see
badhe her Erich Sparres handh och hans hustroes medh synnerlige bok-
stafwer och character schrefne, dhå bekende hon, att thet war så i san-
ningh, och medh gråtende ögon sadhe, att Germundh, fröken Annes cam-
merswen, hade samme skrin i förwaringh, hwilket h. f. N. läth fordre uthaf
honom medh godhe, men han stack sigh uthur wägen, så att h. f. N. hafwer
tree stunder mosth leethe efther honom, in till dess han sielf kom fram och
wiste h. f. N. samme skrin, och thet h. f. N. ofwerantwardadhe. När nu
för:te Erich Sparre will komme tilstädes till att sware för sådane och andre
sine handlinger, som uthi samme skrin och eliesth fundne äre, hwilket bäst
och fogeligesth skee kan udhi k. M:tz, h. f. N:ds e. k. h. b:s, eller och rikzens
stenders och andre opartijske domares närware, så will man försth frage,
huru her Erich Sparre hafwer handlet, eliesth och förr bekenner h. f. N.
sigh icke skyldigh att lefrere för: te Erich Sparre något igen, helst medhen
h. f. N. icke hafwer något taget ifrå honom, uthan han hafwer sielf weket
af riket. Och will h. f. N. thet minste medh thet störste udhi godh föiwa-
ringh hafwe, in till dess saken slithen och uthfördh warder, efter h. f. N.
rikzens föreståndare är, hwilken sådanth udhi h. k. M:tz frånware wid-
kommer.
Till thet fierde, anlangende rikzens rådh, att the icke skole warde för-
folgde och degraderede, der till är h. f. N:ds swar, att sådant h. f. N. icke
skall kunne öfwertygedt och bewisth warde, uthan h. f. N. hafwer them
altidt eh[r]et och elsket, och efther theres ståndh theres rådh gerne folgdt,
oanseet att någre eblandh them fasth annedt af h. f. N. hafwe förtienth för
den owilie och missförståndh, som the stiftet hafwe uthi saligh k. Johans,
h. f. N:ds e. k. h. b:s, tijdh, hwilke sigh och nu på thenne tijdh inthet för-
summe.att komme allehande widhlöftigheet och ölycke på banen. Och för¬
nimmer man af thenne legation nogh theres hiertans meningh och trenchten.
Men icke dess mindre hafwer h. f. N. på thenne tijdh sigh meere om fridh
och eenigheet beflithet, än hwadh h. f. N. rättmäteligen och skäligen emoth
them haft hafwer, och dem efther k. Johans dödelige frånfelle, hwilken the
lithen tack för alle nåder och gunsth bewist hafwe, elsket och alt gott be¬
wisth, inthet achtendes h. f. N:ds eigen skadhe, ther opå h. f. N. än i thenne
dagh nogh hafwer att bite. Så är och h. f. N. äwen för deres skuldh udhi
k. M:tz, h. f. N:ds e. k. h. b:s, wredhe och onådhe kommen, der doch h. k. M.
uthaf eiget bewogh för sin konunglige cröningh lät h. f. N. troligen warne
för samme rådzpersoner, efther såsom h. k. M:tz eigene ordh egenom h. k.
M:tz sendebudh Stanislaum Fogelfeder nogsampt uthwise: H. k. M. twifler
1598
423
inthet än att'6 den h:ne furste kommer sigh wäl ihugh, uthi hure månge
måthe någre udhi h. k. M:tz salige h. faders tijdh, k. Johans etc., hafwe sigh
beflithet att komme oenigheet och missförståndh emellen h. k. M:tz salige
h. fader och h. f. N., hwilket the någor lunde stelte udhi werket. Och efter
the samme icke ännu på thenne tijdh hafwe förgättit theres kunsth, derföre
will h. k. M. hafwe h. f. N. opåminth, hure man egenom ett starkere och
hårdare broderlig kerligheets förbundh theres förehafwende kunne i tijdh
förekommer Derföre hafwer h. f. N. för:te rådzpersoner [icke] förfolgdt och
förnidret, uthan the sigh sielfwe, efther the hafwe slaget och skilt sigh ifrå
alle rikzens wichtige och ahnliggiende saaker och handlinger och een part af
them weket af riket och the andre icke till thet ringeste lathit sigh ther om
wårde. Derföre steller h. f. N. till h. k. M. och menige rikze[ns] stenders dom
och be tenkiende, hwarf öre h.k. M. och [stenderne?] wele them kenne. Hwadh
h. f. N:ds eigen person och priuat sake[r], som h. f. N. emoth them hafwer,
tilkommer, så förseer h. f. N. sigh till h. k. M. såsom h. f. N:ds e. k. h. b.,
att h. k. M. på sitt höghe dragende embetes wägne [så]som och andre opar¬
tijske domare kunne thet wäl döme och [åt]skilie, efter som Sweriges lagh
förmå och uthwiser.
Till then punchten, belangende konunglige tienares löhn och under-
holdh, swarer h. f. N. altså, att thet skall icke bewises h. f. N. uthöfwer,
att h. f. N. hafwer taget dem någet ifrån. Men hwilke Söderköpingz af-
skeedh hafwer ifrå sådant underholdh och förläninger afsagdt, ifrå them
hafwer h. f. N. efther beslutens lydelse, som tilbörligit är, theres förlä¬
ninger och underholdh wederkenne lathet, oc[h] bör menige rikzens stender
sware der till.
Hwadh thet förhinder och molesteringh tilkommer, som förmelles
någrom ware skeddh opå theres godz, troor h. f. N. icke medh rätte af någrom
ther öfwer kunne blifwe klaget.
Om förswarelse breef eller literas protectionis, ther till är swaradt
tilförende åhr etc. y6, ther widh h. f. N. och6 her efther will låthe thet bestå.
Till thet ottende, att h. f. N. skall gifwe alle fånger lös, swarar h. f.
N. altså, att h. f. N. hafwer ingen lathet fånge, uthan menige rikzens sten¬
ders samtyckie, derföre tenker h. f. N. och icke heller, uthan theres wet-
skap och samptycke, att sleppe dem. Och begärer h. f. N. af k. M., h. f.
N:ds e. k. h. b., att h. k. M. efter sin konunglige eedh och embethe sådane
oproriske och fäderneslandzens förderfware efter Swerigis beskrefne lagh
uthi tilbörliget straff taghe, och uthan alle nåder, sedhen laghligh dom är
dem öfwergangen, medh straffet fulfölie will.
Till thet nij ende, att h. f. N. wille holle sine tienere ther till, att the
icke någen thet honom medh rätte tilhörer aftrengde, ther till är h. f. N:ds
swar, att hwar sådant blifwer bewisth och der öfwer klaget, will h. f. N.
efter Swerigis beskrefne lagh lathe dom och straff der uthöfwer gå.
Till thet tijende, att hwadh som uthan dom och rätt är någrom ifrå-
taget, motte gifwes tilbake igen, så är dedh een grof beskylningh, till hwicken
h. f. N. icke will sware, för än thet blifwer h. f. N. öfwertyget och bewisth.
424
1598
Till thet ellefte, att medh stempninger eller citationibus icke skall
blifwe fulfölgdt, der till swarar h. f. N. så, att hwar the, som äre blefne
citerede, icke befruchtedhe och undroge sigh för rätten, dhå hadhe the
icke behof att taghe sådane förswarelsebref af k. M., som skeedt är; doch
likwäl will h. f. N. ther medh holle tilbake, in till dess h. k. M. beramer och
sätter h. f. N. een wissen dagh och thet innan sex månaders tijdh, dy h. f.
N. begärer, att thenne saaken motte een gongh lagligen blifwe slitten.
Till thet tolfte, att h. f. N. will gifwe richtigh swar, hwarföre h. f. N.
hafwer draget till Finlandh och taget in slottet, så och skytt och annat
krigzmunition till sigh annammet, och att thet till sitt stelle och rum skall
warde fört igen, der till swarar h. f. N., att h. f. N. hafwer der till fulmacht
haft af menige rikzens stender her uthi riket, att h. f. N. sådane mördare
och8 gemene landzfridz förwerkare antingen medh godhe eller onde skulle
komme under Swerigis crones hörsamheet och lydhno igen. Men efter all
godh underhandlingh af dem är uthslagen, derföre hafwer h. f. N. thet ther
till gore moste, som h. f. N. hafwer udhi befalningh haft. Och förhoppes
fördenskuldh h. f. N., att sådanth kan wäl ware förswarligit. Och äre samme
skytt hijt till Swerige förde, och icke tilbake blefne udhi Finlandh, på dedh
att icke meere öfwerdådigheet och motwilie thersammestädes motte warde
bruket och drefwen. Och twifler h. f. N. inthet, att rikzens stender, så wäl
på thenne punct' som alle andre, när the sielfw'e werfwen bekomme, wette
sigh tilbörligen att förklare.
Till thet trettonde, att fångerne skole blifwe lös gifne, ther opå är
tilforende swaradt, såsom och att them, hwadh som [them?] medh rätte
tilkommer, motte blifwe igen lefreret, om them t [ill] ewentyrs kunne någet
ware afhendt och ifrå tagit, hwilket d[och] h. f. N. är owetterligit, så be¬
gärer h. f. N., att lagh och [rätt] motte udhi den saken blifwe bruket, såsom
och udhi lijke må [tte] att h. k. M. wille the andre oprorijske finner, som
ännu igen äre, ther till förholle, att the icke meere ölycke och fö[r]derf motte
åstadhkomme, än som nu Gudh bettre alredhe skeedt ä[r], efther som h. f.
N. sigh aldeeles till h. k. M. förseer, the[r] medh och h. k. M. gör thet, som
heele federneslandet till gagn och godhe lender.
Thet hafwer h. f. N. sendebudet opå hans wärf till swar welet gifwe, och
tenker h. f. N. sigh inthet widare, så mycket h. f. N:ds person tilkommer,
ther opå att förklare. Och hwadh som efter gammelt bruk6 och6 sedwane
till sidste afskeedh sendebudh skall öfwerantwardet blifwe, thet skeer alt
widh samme meningh. Om nu sendebudet hafwer någre fleere wärf och
ärender ifrå k. M., h. f. N:ds e. k. h. b., så will h. f. N. them uthaf sendebudet
nådeligen gerne optage och förnimme, och altså medh thet snareste heele
afskeeden udhi werket stelle, efter som sendebudets egit begär i går warit
hafwer.
a) Tillagt över raden. 6) Insignerat och tillagt över raden, c) Här hava ett par
raders text överhoppats. Jfr W. allgemeine reichs verabscheidunge fiirnehmen oder thun
sölten, sondern lassen solche sachen hemken auf I:r K. M. eignen geleisten eidt und conscientien,
sampt gemeiner stände, ilziger zeit als auch zuuor, einhelliger und gemeiner bewilligung. d) än
att insignerat och tillagt över raden i st. f. det överstrukna medh mindre, e) Konungens
ord äro i W. anförda på latin. Jfr n:o 175. /) Följer överstruket sä wäl.
1598
Den i hertigens inlaga berörda instruktionen för sändebudet hade enligt
dess egen ordalydelse avsetts att i svensk översättning spridas i ett ansenligt
antal exemplar bland den svenska menigheten, i synnerhet bland ständerna.
Att Laski även fullföljt denna avsikt — eller åtminstone ämnat göra
det — därför talar måhända det (av samma hand som början av Sigismunds
svenska registratur 1597—1600 skrivna) koncept (skadat i yttre kanten), som
nu förvaras bland »Handlingar ang. politiska förhållanden 1595—1598» i Riks¬
arkivet.1) Det bär å ryggen följande rubrik: »Copie af instructionen för
sendebudet till Swerige åhr etc. 97», varunder står antecknat med annan
samtida hand: »Transferered af tydschen». Denna hand synes hava gjort
flera av de nedan anmärkta rättelserna.
Instruction och underwisning etc. etc.
Först Jäther k. M. den h:ne F. wenligen helsa och elisf8 alt gott tilbiude.
Dernest, efter ded h:ne F., hertig Carli etc., nu en temligh tidh hafuer i
Sweriges rijke alting bestält efter sin egen wilie, och iche ens welet achted,
hwad som h:te k. M. hafuer befälet och hafwer wared behageligit, heller
hwadh rätt och skääl sådenne h. k. M:tz befalninger eller förbudh med sigh
haft hafue, hwilket h. k. M. nu på denne tidh lather blifue udi sitt wärde,
så undrer doch h. k. M. iche lijted, att iche till ded ringeste, huadh efter
denne närwarendes tidz lägenheet till h. k. M:tz heemreese nyttigt och be-
fordeligit ähr, bestält warder, och h:te F. lijkwel sådene saaker, som sig
intet hafue förfölgt, oppenbarligen föregifwer och uthsprider. Fördy den
tid hertigen loth tillhope kalle h. k. M:tz undersåter till Arboga, då före-
gafz förnemligste orsaaken wahr[e] till den samqwemd (thet och eliest till-
förende ofte sag[t] och schrifuit war), att der skulle blifwe handlet [och]
besluthet om een anseenlig legation, som sändes schulle [till] h. k. M. och
begäre h:te k. M. heem till Swerige.
Till thet andre loth fursten, seden han hade företafgit sin] reese till
Chalmere, utgå ded rychtet, lijke som sk[eppen] skulle blifwe sende emot
konungen, hwar[före och] h. k. M:tz undersåter och tienere sigh dess he[ller
till sam]me reese lothe bruke. Men när fursten [war kommen?] till Calmere,
affärdigede han samme skipp [till Dantzich?] lijke som till att beledsage h:te
k. M. ihn i rij[kedt]. Men för ähn h:te k. M. någet retteligen dero[m] blef
kunnigt, så wore skipen lupne tilbake till Swerige igen. När och nu h:te k.
M. med8 sin hofjunkare Henrich Nykyrkie loth begäre skippen till sig,
swaredes där wäl tilbörligen till, så att skiepen skulle sändes till Dantzich
med ded förste, men slätt intet blef efterfölgt. Fördy seden twert emot igen
schref h:te furste någre af ded pålniske råded till, så och Dantzicher stadh
och försporde sigh om h:te k. M:tz heemreese till Swerige. Men slätt inge
skip blefue åstadsende, efter såsom doch eliest war uthlålwet. Der nu lega¬
tionen, om hwilken på Arboge mothe nogh handlet war, hade medh ded för¬
ste i näst förledne sommer gåt för sigh, såsom wäl hade kunnet skee, så hade
x) Då hertigen envisas att begära en vederbörligen bestyrkt avskrift av instruktionen, visar
det — lika litet som Laskis ihärdiga vägran att efterkomma denna begäran — ej, att instruk¬
tionens innehåll var okänt för hertigen eller att Laski (av ett eller annat skäl) ej funnit råd-
ligt att inofficiellt låta sprida den bland ständerna.
Riksdagsakter. IV. 28
426
1598
h. k. M. haft theste mher och större orsaak att handle med ständerne hera
i Pålen om sin hemreese och för någre måneder seden allreede kunned wared
i rijket, oachtendes att h. k. M. iche är okunnigt, hwadh eliest hafwer warit
utspritt och föregifuit, lijke som omögeligit wore, ded h. k. M. kunde blifwe
efterlatid att kunne komme till Swerige. En part hafuer och oppenbarligen
lated sig fömimme, att h. k. M. alreede med dödh war afgången, och att
h:te k. M:tz breef iche wore konungens, uthen schrefne på blänket, åhre
och åthskillige h. k. M:tz budh fångne och brefwen underslagne, så att al¬
mogen des innehold inthet hafwer fhået weete. Derföre h:te k. M. utaf
dette förbe:te nogsampt kan förmärkie, att h:te furste lited är om h. k.
M:z heemreese till görendes, lather sigh och inthet worde att uthsende
samme legation. Så ähr nu h. k. M. förorsaked worden till att uthsende
dette sitt sendebudh till sitt arfrijke att lathe alle sine trogne undersåter
weethe, att h. k. M. ähnu (Gudh thes låf) är i lifwe, widh godh heise och an¬
net kong:t wälstånd, och, der Gudh will förlähne nåden, mener med förste
att komme ihn i rijked igen. Hwarföre begärer h. k. M. förnime, om h. k.
M. schall hafwe någre skipp att wente af Swerige, sig till tienst och beford¬
ring, när h. k. M. dem äsker och befordrer, och om h. k. M., när honum synes,
uthen någen widhlöftigheet må komme till sitt arfrijke och blifue såsom
theres rätte konung och herre allestädes fridhligen instadd och annamed.
Så begärer och h. k. M. weete, huarföre och till hwadh ände mäst alle slotz-
låfwen och befalningsmän på lute k. M:tz befestninger udi Swerige äre
föractedef?]*’ och aldeles tagne af h. k. M:tz tieners hender och betrodde
furstens tienere allene och" ähna emot ded uttryckte Suderköpinghz
beslut, på hwilkeb fursten sig1* så* högeligen beroper.
Ytterligere efter thet lute furste sielf personligh hafuer besökt tune
furstinnes, fröken Annes, hemwist och h. k. M:tz hus på ded sätt, som
h. f. N. icke hade bort, hwilket h. k. M. är fast fremmendt och öfwermotten
besuärligit förekomedh/ uthwäldet sigh af lute frökens görner ett skrin
eller kiste, derföre schall och sendebuded alfuarligen derpå fordre, att alt
huadh som i så motte utaf Stegborgz slott taged blef, antingen ded war
lute frökens eller h. f. N. till att göme förtroedt, motte aldeles orört och oför-
skingret blifue lefreret lute fröken tilbakeigen, ansee[n]des huru berömligit
ded will ware h. f. N. på ded sätt sig någet serdeles* ifrån* furstlige* personer*
att tillägne.'
Udi lijke motte schall och för:de sendebudh förmane h[:te] hertig Caril
etc., att han lather lute k. M:tz elschelig[e] rijkz rådh, så och andre h. k. M:tz
trogne män, undersåtar] och tienere, ehuilke the och ware kunne, niuthe
hus- [och] heemfridh på sigh, deres folk och tienere, jordh och godz, l[öst]
och fast, huilket the iche heller efter* lagen kunne förbr[ythe], uthen när
de före afuug skiöldh emot deres rette k. och h., och icke heller degradere
eller afsättie h. [k.] M:tz rådh, såsom man förnimmer senest i Stock[holm]
skeet ware af dem, som efter ingen lagh dess [domare?] är, aldenstund ded
kommer h. k. M. alene till att gore dem, som ded laglige förbrythe.
Så [skall och] sendebuded rådhe och förmane lute furste, att h[an
1598
427
lather] wäl- och förbe:te« rijkz rådh och andre h. k. M:tz [trogne tie?]nere,
antingen de åhre uthrijkes eller in[rijkes stadde?], obehindret niuthe ded
underhold och förlähning [som h. k. M.] dem huar i sunderheet efterlated
hafwer, så[som] och sendebuded derhoos skall gifwe tilkenne, thet h[:te]
k. M. förseer sigh, att meden lute furste af konungens] och chronones
rente nu löner så månge sine eigne tie[nere], att och h. k. M. för all den
rettigheet, som lute k. M. haf[uer] till chronones ingäld och anned arf,
iche schall medh någen rätt eller skääl sådent blifue förtaget.
Sammeledes schall fursten föreholles, att han lather huar och een, ehoo
de hälst äre, ware och blifue obehindrede widh sine eigne godz och gårder
efter Sweriges lag, att huar må frijtt och obetaget beställe och uthrette
sine eigne wärf och ährender.
Sendebuded schall och i lijke motte handle medh lute furste om alle
h. k. M:tz egne, sosom och h. k. M.4 trogne mäns och undersåters ihnnen
och uthen rådz tienere, så månge som lute furste på åthskillelige städer
lather fängzlige ahnholle, att de motte strax owägerligen blifue löösgifne
af theres bestrickning uten* all* urfeide*, meden the med ingen rätt, eij
heller udi någen stående feigde äre wårdne fångede. Och ther ähn lute
furste hade någet tillthaal till nogen deres herre eller husbonde, så beståer
h. k. M. honum ingen rätt sådent att gore (såsom han iche heller ded med
nogon rett giöre kan‘), meden lute furste iche må ware domare i sin egen
saak, eij heller kommer ded tieneren widh, alldenstund huar bör för-
sware sin sak.
Theslig:t schall och sendebuded rådhe och alfuarligen förmane fur¬
sten, att han her efter afstår med sådene wåldsamme handlinger, twång
och tiltastning, som här till för myket i månge motte på åthskilleligit sätt
af furstens foolk och tienere skeet ähr, och att fursten inrymer h. k. M:tz
stadholler och befalningzmän befästningerne igen, att the dem h. k. M. till
trogen hand behålle och beware, item håller alle landzwäger i rijket frij och
fhelige, och gifuer tilbake igen, huad lute furstes folk kan hafwe androm
öfwer lagh och doom afhändt och ifrån taget, besynnerlig alldenstund tute
furste hafuer udi denne förledne wåhr och sommer* lated tage ifrån h. k. M.
tro man, rådh och cantzler, den edle, welbome her Erich Sparre, gull, sölf,
clänodier, kläder, husgerådh och annet meehre, så och huadh fursten hafuer
lathet wederkennes' af den edle, welbome her Erich Brahee, grefue till
Wisingzborgh och frijherre till Ridboholm och Lindholm, utaf hans grefue--
skap, såsom och huadh utaf androm taget ähr, att han nu gifuer sådent
tilbake igen medh förste, efter ded sådent war aldelis orätt giort, förty först
är ded skeet i fheelige dager, aldenstund man iche af någen krigh eller fiendt-
skap wiste, så är och iche heller någen dom der öfwer gången, myket mindre
att welb:te cantzler eller andre skulle hafwe wäret till någet sådent lag-
wundnen, så hafwer han eller de andre och iche heller kunnet någet der
med förbrythe, att de icke hafue haft wilie att blifue där, uthen heller weket
derifrån och begifuit sigh till sin herre och konung etc.
Dernäst, efter k. M. hafwer seedt ded öpne breef, der med fursten
428
1598
stämpner både dem af rijkz rådh och alle andre, som åhre wekne af rijked,
dit ihn igen att sware till rätte, oanseet att fursten iche bör ware domare
i den saaken, uthen är lijke så wäl konungens undersåte som de andre, ähr
och derhoos deres afuundzman,” wederpart och förföliere så nu som till-
förende, när de iche will[ie?] seije som han, oanseet att han tillförende inthet
hafuer kunnedt dem någet lagligen öfwerbetyge, och borde de[m] iche heller
förr beskylle och uthrope etc., derföre hafuer h. k. M. på sitt höge konung:e
emb[e]tes wegna, så och eft[er] lagh och rätt taget dem frij för sådene
stempning o[ch] citation, till thess Gudh will lute k. M. sielf [kom]mer i
rijket igen att förhöre, huadh h[war och] een med rätte kan hafwe den
ene den andre till [att wijte?]. Befaler fördenskuld så wäl fursten som alle
[andre], ehoo de hälst åhre, att the sigh med deres handel [och rätte]gång
antingen öfuer närwarendes eller från[warendes] intet befatte.
Wijdere, efter intet tuifuelsmåhl är, att f[ursten war]der sigh beswäre
deröfuer, att Peer Brask [i Polen?] är opphollen och iche kommen till förhör
[och inthet?] swar bekommet tilbake, efter som furs[ten my]ket alreede
sigh deröfuer besuäred hafwer, der[före] skall derpå suares, att för:de Per"
Brask hafuer [lenge] wäret på wägen udi framreesen förhindret af een
st[oor] siukdom och swagheet, och för ähn han är framkom[men], ähr
h. k. M. om sakerne i Swerige fast annorledes i sanning förekommed, ähn
som han0 hadhe medh fhare, både om Elfzborgz och Calmar befästningers
intagende, så och om herremöthet udi Stokholm, item om skippen för
Dantzich*’, thesligest böcker och schrifter, som åhre utgångne så wäl i
Swerige såsom i fremmende landh, der med h. k. M. godhe nampn och rychte
fast mhere ähn alt för myket öfuer ali" tilbörlighet blifwer försmäded och
bespotted, hwilket alt hafwer wäret rette orsaaken, att för:de Peeter Brask
iche är kommen till audientz/ och h. k. M. derigenom honom nogon beskeed
att gifue ähr worden ifrånhållen.
Till thet sidste, der som fursten efter sin wäne och plägseedh antingen
sielf personligh eller genum andre medin widhlöftigt snak och thaal, spörs¬
mål och fåfeng undskyllen will sigh inlathe med sendebudet, schall sende-
budedh strax aldelis slå sigh derifrå och dertill platt inthet sware, uthen
fordre schriftelig suar och beskeedh på alle för:ne puncter. Sendebuded
schall och utaf denne instruction lathe uthschrifue wisse swenske copier
till en anseenligh hoop, aldelis ordh frå ordh lijke lydendes, och ibland mee-
nigheeten i Swerige allestedes uthspride, särdeles ibland stenderne, och
ingeledes lathe sigh opholle öfuer otte eller tijo dager. Schall och beflijte
sigh att uppenbare för h. k. M:tz trogne undersåter lute k. M:tz gode
meening, omwårdnet och hierte emot dem etc.
a) Insignerat tillägg över raden, b) Ändrat fr. förändrade, c) Följer överstruket sig.
d) Insignerat tillägg i kanten, e) Följer överstruket sd hafwer och fursten, f) Ändrat från
tillwälle. g) Överstruket. h) egne . . . M. insignerat tillägg i kanten, i) ded. . . . kan insignerat
tillägg i kanten i st. f. _det överstrukna kan ded begäre. k) Här följer ett infogningstecken, vars
text dock saknas. I) Ändrat från tage. m) Ändrat från mijssgynnere. n) Ändrat från Petter,
o) Ändrat fr. furstens sendebudh. p) Följer överstruket wore. r) Följer överstruket eller af-
skeedh. Det följande och . . . ifrånhållen senare tillskrivet i raden.
1598
429
Laski till hertig Karl om dennes underlåtenhet att åtlyda konungens 158
befallningar, varvid hertigen åberopat sig på de svenska stän¬
derna. 1598 den 13 februari.
Orig., egenhändigt underskrivet, bland »Handlingar ang. Laskys
beskickningar 1598» i Riksarkivet. Jämfört med en i samma volym
liggande kopia [här sign. A] samt med avtrycket i »Werbung und
beuehl» [här sign. W], fol. E iii—E iiii, som har följande rubrik:
»Auf itztermelte antwort hat des andem tags hernacher, als den
13 februarii, vorberiirter herr abgesandter frue morgens S. F. G.
einen zettel uberreichen lassen, nachgeschriebenen inhalts». Referat
(på svenska) i Werwing’s historia 1, s. 376.
Der konigliche gesandter endtbeut I. F. G. hertzogk Carlin seine williege
und untertheniege dienst, danket I. F. G., das ihn dieselbe des verdachts
der beschwerlichen uflagen endtnehmen und es der ufgelegten werbungen,
wie" auch selber an ihm6 ist, zuschreiben. Biettet darneben, weil er vor der
zeit mehr und öfter gesandter gewesen, und es nie von ihme begeret, auch
sonsten niht breuchlich0,1. F. G. wollén mit abforderung der instruction ihn
ferner beschonen und sich an dem ubergebenen credentzbrief begnugen
lassen. Was aber die declaration anlanget, hette der abgesandter wol ver-
hoffet, dass sied I. K. M. begeren nach solte erfolget sein, sonderlich weil
alle puncta dem rechten und billigkeit gemess, auch diese erclerung, so
etwas von jemande delinquiret, wan I. K. M., wils Gott, glucklichen in ihr
erbkönigreich angelangen wurden, solches gebuhrlich straffen wolten, in
sich hat, kan auch niht ermessen, warumb I. F. G. in vielen und mehrenteils
puncten sich uf die reichsstende zeucht, da doch die gantze vollenziehung
I. K. M. von I. F. G., die es auch öhne die reichsstende thun kan, erfordern.
Und konnen I. F. G. die reichsstende hirinnen niht wiederlich sein, weil alle0
das jeniege, was begeret, wieder I. K. M. dem lande geleisteten eyde (da-
wiedeU I. K. M. nie gehandelt und im geringsten niht kan beschuldigt
werden) niht sein und an ihme selber christlich und billich. Biettet dero-
wegen der k.« abgesandter, I. F. G. wollén I. K. M. in acht haben und alle
sachen begerter massen vollenziehen und ins wergk richten und sich keiner
weitleuftigkeit gebrauchen, den der abgesandter durchaus vom k. beuhelich
niht zu schreitten, besondern dem sprichwort nach wie ein mauer bestendig
dabei zuverharren gemeinet. So aber E. F. G., welches der gesandte niht
hoffet, bei dieser itzo gegebenen resolution verharren4 und bleiben wolte,
muss ers geschehen lassen, und bittet, dass er seine volliege und geburliche
abfertiegung haben mochte, damit er wo muglich noch morgen sich’ ufn
wegk machen konte. Wan solches geschehen, will er, wan er sich mit I. F. G.
gesegnen wirdt, was ihm uber dieses mitgeben* bei I. F. G. als dan auch
verrichten.
E. F. G.
undertheniger
Laskj Samuel.'
43° 1598
a) W. werbung, wie es. b) W. an ihme selber. c) W. gebräuchlich. d) A. sick. e) W.
alles. 1) Följer W. dann. g) Följer A. M. h) W. beharren. i) W. sick nock morgen, k) W. mit-
gegeben. I) A. har felaktigt underskriften Carolus.
159 Hertig Karls förklaring till Laski om de mellan hertigen och stän¬
derna ingångna föreningarna i Söderköping och Arboga. Lovar
att följande dag giva sändebudet avsked. 1598 den 13 februari.
Samtida kanslirenskrift (av samma hand som de i n:o 131 och 157
avtryckta texterna) J) bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar
1598» i Riksarkivet under rubriken: »Swar på Laskis, Samuels zedel».
I samma volym förvaras en med trycket i »Werbung und beuehl»,
fol. E iiii—F frånsett några smärre avvikelser nära överensstäm¬
mande samtida tysk avskrift (av samma hand som den ovan under
n:o 156 nämnda handskriften O), som av Laski försetts med
följande egenhändiga påteckning: »Na ten script nie dalem zadnego
responsu tylkom roskazal do xziazeczia J. W. M. ze si§ nie bede
wdawal w disputatye viecei thylkom prossil o exequutya roskazania
krola J. W. M. a odprawym ssiQ vpominal» (d. v. s. på denna
skrivelse gav jag intet svar, jag meddelade endast H. F. N. Hertigen,
att jag icke skulle inlåta mig i disputats, bad endast om utförande
av H. M. Konungens befallning och påminte om mitt avfärdigande).
En annan tysk avskrift (ur Laskis arkiv) finnes bland »Handlingar
ang. politiska förhållanden 1595—1598». Referat i W erwin g’s
historia 1, s. 376.
F. N. hertigh Caril etc. tilbiuder sendebudet een godh morgon och
lather honom her medh förnimme, att h. f. N. åther i dagh een zedel ifrå
sendebudet är tilhonde kommen, deruthaf h. f. N. förmerker, att sendebudet
hadhe förhoppes, dedh k. M., h. f. N:ds e. k. h. b:s, begären och befalningh,
som nu egenom sendebudhet är skeeddh, skulle hafwe blefwet efterkommen
och funnedt rum, synnerligen efter alle punchter tilbörligheeten och rätt-
wisen likmätige äre, och medhen h. k. M. tilbiuder sigh, att hwar någet
otilbörligen af någen wore handlet, dhå will h. k. M., när h. k. M. udhi sitt
arfrike kommer, sådant tilbörligen straffe. Der till medh så förmeller och
sendebudet, att han icke nogsampt tenkie kan, hwarföre h. f. N. uthi
månge och nesten alle punchter sigh opå rikzens stender beroper och skiu-
ther, efther h. k. M. fordrer af h. f. N. alle puncters fulbordan, hwilket
h. f. N. uthan rikzens stender wäl gore kan. Och kunne h. f. N. rikzens
stender heruthinnen inthet emotstå, efther alt thet, som begäredt blifwer,
icke sträfwer emoth h. k. M:tz eedh, som han riket giort hafwer (ther emoth
h. k. M. icke kan bewises eller beskylles någet hafwe handlet), uthan är i
sigh sielft christeligit och rätt.
Samma stil återfinnes i trenne hertigens originalskrivelser från Stockholm den 11
aug. 1597 och 21 juli 1598 samt från Uppsala den 25 jan. r598 bland »Hertig Karls
originalbrev» i Riksarkivet samt i hertigens skrivelser från Ortala bruk den 3 febr. 1598
(Uppl. handl. 1598 n:o 23) och från Uppsala den 23 jan. 1598 (Smål. handl. 1598 n:o 1)
i Kammararkivet. Samma hand har även skrivit de i Riksarkivet förvarade original¬
texterna till befallningsmännens förskrivning i augusti 1597 (se ovan s. 171) och Vadstena
förening juni 1598.
1598
Der opå gifwer h. f. N. sendebudet till swar, att så mycket thet til-
kommer, att h. k. M. will straffe dem, som någet hafwe bruthet, så är h. f.
N. aldeeles udhi den meningh, att h. k. M. sådanth werkligen eftherkommer
och fulborder, efther som i går är begäret wordet, när h. k. M. medh heise
och sundheet uthi sitt arfkonungerijke kommendes warder.
Men hwadh thet tilkommer, att h. f. N. udhi månge och mesth alle
punchter beroper sigh på rikzens stenders samptyckie, sådant will sende¬
budet h. f. N. icke förtenkie. Dy dedh bör h. f. N. icke så lätteligen stige
ifrå menige rikzens afskeedh och besluth, och förbinder Söderköpingz och
Arbogha besluth h. f. N. till rikzens stender medh thenne orden och twert
om rikzens stender till h. f. N., nembligen att alle för een och een för alle
sådant afskeedh skole försware, hwilket och lätteligen medh gott samweeth
skee kan, efther än in till denne närwarendes stundh icke bewisth är blefwit,
att udhi samme afskedh någedt är handlet och begrepit, som medh h. k.
M:tz giorde eedh och Sweriges beschrifne lagh, h. f. N:ds salige herfaders
testamente och arfföreningen icke öfwer eens kommer och lijkmätigt är,
hwilket borde så mycket meere beweke h. k. M., h. f. N:ds e. k. h. b., att holle
medh alt konunglige welde sino öfwer samme besluth, på thet att ther emoth
icke motte blifwe handlet, ther man doch fasth annars förnimmer, så att
h. k. M. alle the, som till sådane loflige och högnödhige handlinger hafwe
samptycht, på thet heftigeste förfölger, och medh allehande hooth och fiendt-
skap emoth them lather sigh förnimme. Twert om alle the, som ifrå samme
afskeedh tenkie till att afträdhe och falle, eller och der till aldrigh hafwe
samptycht uthan kommet tilwäge allehande oroo udhi h. k. M:tz arf-
konungerike, dhem hafwer h. k. M. tilsagdt stoore lyfte och mycken nådhe
bewisth, hwilkedt doch h. f. N. allene icke förundrer, uthan kommer heele
weridén seldsynth före. Derföre begärer h. f. N., att sendebudet icke wille
förtenkie h. f. N., att h. f. N. uthi thette fallet hafwer most beropet sigh
opå rikzens stender, men att h. f. N. skulle ther medh wele sökie någon
dröxmål och widhlöftigheet, thet är icke h. f. N:ds meningh, uthan will
medh thet snareste efter sendebudets eigen begären honom tilbake igen
afferdige och i morgon, om Gudh will, gifwe honom mundtligh afskeedh
och h. f. N:ds creditif till h. k. M. lefrere lathe.
Hertig Karl begär ständernas betänkande om svar på Laskis tretton 160
punkter. 1598 den 13 februari.
Samtida avskrift i ett häfte »Herredagzhandlingar i Vpsala in
februario anno 1598», innehållande ständernas skrivelse till k.
Sigismund av den 20 februari (n:o 179)1 riksdagsbeslutet av samma
datum (n:o 180), nedanstående »tretton punkten) och »Acta con-
ventus» (n:o 170), bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet. Jäm¬
förd med ytterligare fem avskrifter i samma volym, av vilka två
[här sign. resp. B och C] ingå i två andra avskrifter av dessa
»herredagshandlingan), medan den tredje [här sign. D] utom de
432
1598
tretton punkterna omfattar »Acta conventus» (n:o 170); den
fjärde [här sign. E] är avskriven tillsammans med riksdagsbeslutet
(n:o 180), »Acta och memorial» (n:o 169), hertigens öppna brev av
den 21 februari till landsorten (n:o 187) och ständernas skrivelse
till konungen av den 20 februari (n:o 179); den femte [här sign. F]
är kopierad i förening med sistnämnda brev. Jämförd slutligen
med en avskrift [här sign. G] i det i inledningen till n:o 145 om¬
nämnda avskriftslägget bland »Samtida avskriftssamlingar ang.
händelser 1594—1598» i Riksarkivet. I samma volym finnes bland
Ture Rosengrens avskrifter en med F (och i slutet med G) nära
överensstämmande avskrift, som där följer omedelbart på en kopia
av Uppsala beslut den 20 februari [båda under n:o 84 — fol.
341—243 (!)]. En flerordigare uppteckning av Laskis den 13
februari genom Abraham Rosenkrantz till hertig Karl inlämnade
fjorton punkter (den tredje punkten saknas i hertigens fram¬
ställning) finnes i en avskrift från omkring 1700, tillsammans med
konungens brev till ständerna i Uppland (n:o 142) i H. 71, Lin¬
köpings stiftsbibliotek.1)
Efter k. M:tz utskickade sendebud hafwer i går
alfwarligen** framstält, såsom och6 i dagh skrifteligen
inlagt några puncter, ther på han begärer uttrycke-
lige swar, så begärer \v. n. F.° hertig** Carl** förthen-
skull, att [the]° fullmächtige af alle ständer, som
här på thenne tijd tilstädes äre, wille gifwa theras
betänkiande, hwadh som ther på/ kan swarat blifwa,
aldenstund sådene6 hans wärf så wäl länder till**
menige rijksens ständer som till h. f. N. sielf, oehs
äre6 thenne efterskrefne puncter, sorn6 förnämligen6
begäres swar uppå.
1. Till» thef» första», om the skepp, som till h. k. M:tz
hemresa skulle utsände blifwa.
2./ Att the ståthållare och befalningzmän, som afsatte
äre, måtte uthi theras förre6 embeter6 insatte blifwa.
3. Att6 hwadh som af* herm Erich Sparre är blefwet
uptagit på Stekeborg, måtte blifwa lefwererat fröken’* igen.
4. Att rijksens råd icke måtte blifwa0 förfölgde eller
afsatte/’.
5. Hwad som är förhållit k. M:tz“ tiänere af förlähningen?,
måtte6 efterlåtas igeir.
6. Att hwar måtte blifwas widh sitt oanfechtat.*
7. Att k. M:tzK förswarelsebref måtte blifwa kraftige0
håldne.
8. Att the, som fångade äre, måtte gifwas löse igen.
9. Hwadh® som uthan föregången dom och rätt är af-
händt, låte* thet** komma till rätta igen.*1
*) JfrTunberg, a. a. 1, s. 61, not 1.
1598
433
10. Att h. f. N:des tiänare måtte blifwa håldne dertill,
att the ingen något’ afträngie.**
11. Att then stemning, som utgången är, icke måtte
fullfölgd blifwa.
12. Klaar6 besked, hwarföre h. f. N. hafwer dragit6 till**
Finland medh krijgzmacht och intaget0 huset.
13. Att thet*»*» skytt66 och krijgzmunition, som ther äre
uptagne, lefwereras till sin ort igen/0 fångarne löse, och****
theras igen gifwas00.
a) F, G. almenligh (följer F. framsatt), b) Saknas F. c) F. h. f. N.; G. furstelige Nddh.
d) Saknas G. e) Tillagt efter D, E, F, G. /) Saknas D, E; F. G. till. g) G. Så. h) Sak¬
nas D. i) Saknas B; G. Först, j) F. Till thet andra, k) D, E, F, G. embethe. I) E. ifrån,
m) Ändrat i C. fr. salige, n) Följer D, E, F, G. Anna. o) Saknas D, E, F. p) Följer (över-
struket i C.) D, E, F. bli ina. q) E, F. förläningar. r) F. dem, G. them igen. s) E, H. Att
låtha blifua hwar, F. Lathe hwar blifwe. t) Punkten lyder i G. Lathe hwar och en blifue
widh sitt, oanseedt hwem dedt ähr etc. u) F, G. konungens, v) D, E. krafteligen. w) G. Att
hwad. x) G. mätte, y) Denna punkt är i D, E, F, G n:o 10. z) Saknas D, E. å) F. aftuinga,
G. aftruga; Denna punkt är i D, E, F, G n:o 9. ä) F, G. åth. ö) G. att intaga, aa) D, E, F,
G. the. bb) F. skep, G. stycker. cc) Följer D, G. och. dd) Följer F. dem. ee) C. gifuit; D, E,
gifua (-e); saknas F.
Då hertig Karl underställde sändebudets punkter ständernas prövning och
samtidigt för legaten betonade, att de tidigare riksdagsbesluten gåvo normen
för hans handlande gentemot konungen, fann Laski nödigt eller lämpligt att
söka direkt påverka de i riksdagen deltagande ständerna.1) Han avlät den 14
februari en till dem riktad skrivelse, som nu visserligen synes hava gått förlorad,
men varav Johan Messenius lämnat följande korta referat.2)
Postridie legatus ordines regni, de responso regi dando deliberantes,
scripto hortatur, ut consilia sua eo referrent, ut regise majestatis justis et
sequis postulatis mos gereretur. Ita enim quse inter regem et principem
fortasse hactenus incidissent offenciones, mitigari et paulatim tolli, totius-
que regni tranquillitati et saluti posse consuli.
Samtidigt koncipierades hertigens (sedermera för ständerna upplästa och
av formella skäl till den 20 februari daterade) svar (n:o 175) till konung
Sigismund, vilket bl. a. dagteckningen av hertigens nedanstående missiv
visar.3)
Hertig Karls missiv med hans svar till konung Sigismund med för- 161
klaring å konungens besvärspunkter. 1598 den 14 februari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 59 under rubriken: »Till
k. M. till Swerige och Pålen etc. Af Upsala den 14 februarii åhr etc.
98», jämfört med avtrycket i »Sanfärdigh Historia» [här sign. S]
fol. Vv 4. Även tryckt på latin i Joh. Messenius, Exegesis
historica, s. 271. Referat i Werwing’s historia 1, s. 378 f.
») Jfr Tunberg, a. a. 1, s. 66 f.
2) Messenius, Scondia illustrata 8, s. 53. Jfr Werwings historia 1, s. 376
och Tunberg, a. a. 1, s. 67.
s) Jfr Tunberg, a. a. 1, s. 65, not 2.
434
1598
Stormechtige h:ne K., e. k. h. b., e. k. M. är wår broderlige kärlige
helsan sampt huadh meere kärt och goedt, som wij förmå, medh Gudh
alzmechtigh tilförende etc.
Elschelige k. h. B., wij weele e. k. M. broderligen och kärligen icke för-
halle, att e. k. M:tz uthskickede sendebudh, eedle och welbome Laskij,
Samuel3, hafuer her hoos oss warith, och the wärf och ärender, som e. k. M.
honom pålagdt och ombetroedt hafue, både munteligen och schrifteligen
lathit oss förnimme och tilkenne gifuedt. Och ändoch thet icke annedt
är ähn en hoop beskylninger, som Erich Sparre och andre hans medhielpere,
som inthet annedt gore än drage och liuge landh emellan, hafue oss osan-
ferdeligen hoos e. k. M. opåfördt, till h wilke6 wij så wel som han och the
andre hans medbroder af rådedh i fiordh mestedeeles suarede medh the
sendebudh, som e. k. M. och the palenske ständer då hijt i rikedt medh
samme wärf förskickede, och fordenskuldh föge af nöden syntes, att wij
någedt widere på thenne tidh ther till suare skulle, aldenstundh sådanne
wår rettmätige undskyllen icke än her till är skäligen forlagdh och refuteret
worden, och wij görligen see och aftage kunne, att ehuru gode och fulkomb-
lige skäel wij förebäre, så blifue the doch inthet hoos e. k. M. achtede fram
för andres omilde berettelser och falske ahngifuende, dock likewäl hafue
wij efter lägenheethen och tidzens kortheet medh sådanne skäl oss ther opå
förklaredt, att wij förmeene, thet e. k. M. skall sigh broderligen och kärligen
ther medh latha benögie, så frampt sanningen meere rum och stadh finne
må, som doch ske bör, än andres osanferdige berettelser. Bägäre forden¬
skuldh broderligen och kärligen, att e. k. M. samme wårt suar och förklaringh
sigh nådeligest wille lathe behage, och ther till tro och lofuen stelle. Wij
äre altidh öfuerbödige att bewise i. k. M. all broderligh, welweligh tienst
och thet som e. k. M. till broderligit welbehagh lände kan, aldeeles efter
som wij på natursens, skylskaps och wår eedz wägne plichtige och skyldige
äre. Och befale i. k. M. medh dess elschelige drotningh och högborne lifz-
arfwinger uthi Gudz thens alzmechtiges nadige skydh och beskerm till
långuarigh lifzsundheet, så och et lyckesampt och roligt regemente broder¬
ligen och kärligen. Datum ut supra.4
а) S. Samuel Laski. b) S. hwilket. c) S. then 14 februarii åhr 1598.
Enligt två varandra närstående riksdagsberättelser1) upplästes för stän¬
derna den 15 februari dels rådsherrarnas ovan avtryckta svar på stän¬
dernas skrivelser från Uppsala i slutet av januari, dels konungens brev till
'gemena ständerna här i riket’2) och till Uppland8), dels 'några andra brev’, vari
måhända inbegrepos en del av de andra genom Laskis försorg vid denna tid
utspridda kungliga breven.4) Ständerna beslöto nu att hos legaten anhålla om
medling i schismen mellan hertig Karl och rådsherrarna. Laski antog med¬
lingen, varom följande aktstycke upplyser.6)
*) Se nedan n:o 169 och 170. En tredje relation (n:o 171) daterar händelsen till den
14 februari.
!) Härmed åsyftas troligen Sigismunds brev av den 12 november (se ovan n:o 142) till
de svenska ständerna.
8) Se ovan n:o 144. Jfr Tunberg, a. a. 1, s. 67, not 5.
4) Se ovan s. 380 ff., 385 ff.
б) Jfr om dessa och följande förhandlingar med legaten till riksdagens avslutning T u n-
b e r g, a. a. 1, s. 67—78.
1598
435
Laski erbjuder hertig Karl sin medling mellan denne och råds- 162
herrarna. 1598 den 15 februari.
»Werbung und beuehl», fol. F v. under rubriken: »Den 15 februarii
hat vorerwänter herr abgesandter S. F. G. folgender gestalt ange-
langet». Jfr Werwing’s historia 1, s. 376.
Durchleuchtigster, hochgeborner, gnediger furst und herr. Nach er-
bietung meiner underthenigen und willigen dienste, kan ich E. F. G. nicht
bergen, das die herrn stände bey mir gewesen, und mich bittlichen ersuchet,
ich solte mich zwischen E. F. G. und etliche reichs räthe, so nicht zur stelle
seind, schlagen, damit reipublicae negotia und consultationes desto besser
in einigkeit, dem reich zu frommen, vorgenommen und expedirt werden
möchten. Ob ich nun wol hieruber von I:r K. M. kein beuhelich, wie ich
mich auch gegen die herrn stände noch nichts erkleren wollén, so were ich
doch, wann es E. F. G. auch also geliebte, und es vor ihre person leiden
möchten, mich hierinnen gebrauchen lassen gemeinet. Bitte derowegen
E. F. G. umb gnedige erklerung, ob E. F. G. dieses also annemen wolten,
und ob sie solches in eigner person oder durch dieselben stände vor-
zunehmen gemeinet, damit ich mich darnach zu richten, und die herrn
stände hinwiederumb zubeantworten.
Und bitte umb meinen abscheidt, damit ich möchte meine reise fort-
stellen.
E. F. G.
undertheniger
Laski, Samuel.
Om hertigens svar upplyser följande anteckning i »Werbung und beuehl»,
fol. F ii r. Jfr Werwing’s historia 1, s. 376.
Hierauf haben S. F. G. des herrn abgesandten secretarien diesen miind-
lichen bescheidt gegeben, das S. F. G., wann sich emanter herr abgesandter
in diesem wolmeintlichem gethanem vorschlag gebrauchen zu lassen ge-
neiget were, solches wol leiden könne. Sonsten seien I. F. G., so viel dero
person betrifft, mit ihrer abfertigung allerdinges fertig. Wann nun die
herm stände gleichsfals mit ihrem bereit weren, könte die endliche abferti¬
gung noch wol des nechstfolgendes tags geschehen.
Ständernas hänvändelse till legaten till riksrådens förmån föranledde
hertig Karl till motåtgärder.
Hertig Karls proposition om rikets råd. 1598 den 15 februari. 163
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 60 under rubriken:
»Frågepunchter till rikzens ständer, att the weele gifue theris beten-
kende, huru sakeme skole företages medh rikzens rådh, om the
icke weele rette sigh sielfue efter the conditioner her förmälte warde.
Af Upsala den 15 februa(rii) åhr etc. 98».
436
1598
F. N. hertigh Carl etc. lather nådigest förfråge
sigh om thette efterschrifne lioos the ständer her
tilstädes äre och begärer ther opå theris meningh
att förnimme etc.
Efter h. f. N. görligen kan sehe, att all den ölycke, som nu i
rijkedt förhanden, af inthet annedt förorsakedt sigh än att rik-
zens rådh uthan gifuen orsak sådant heemligen prachtisere och
stemple, och h. f. N. hafuer likwäl så ofte lathit förmane them,
att the skole betenke sigh och medh h. f. N. och the andre rik-
zens ständer i alle tilborlige saker och thet the sielfue medh
bref och segiel uthlofuedt och tilsagdt hafue sigh föreene, och
sedan ther wedh faste blifue stånden de, hafuer och för roo,
sämie och endrechtigheet skuldh lofuedt och tilsagdt, att
huadh the endskijlt sigh emoth h. f. N. kunne förseedt hafue,
will[!] förlathe och thgifue, huar the h. f. N. eet goedt ordh
therföre gifue wille, heller och bewijse, huadh oret h. f. N.
hafuer giort them, thet sådant kunde medh skäel frambäres,
då will h. f. N. förlijke sigh medh them, och them sådant af-
bedie, i like måtte huar någedt i Arboge besluth kunde fin¬
nes, som olagligen giort wore, att the wille thå thet nampn-
gifue, på thet att all osämie kunde ändå aflagdt blifue och
rijkedt komme til stadga igen, och huar the thet icke gore
eller bewise kunde, eller och att uthi för:de Arboga någedt
otilborligedt skulle handledt warde, att the då medh andre
rikzens ständer thet samptycke och gille wille, och sedan brede
ther öfuer, och huadh i Soderköpingh hafuer warith förhand-
ledt, så och öfuer konungens eedh och försäkringh som erlige
swenske män obrottzligen holle.
Mädan nu h. f. N. synes, att thette i sigh sielft är tilbor-
ligit, och the än her till dagz, ehuru ofte the hafue warith för¬
mante, inthet there hafue gore weeledt, uthan handledt her
twärt emoth, en part weekedt uthaf landedt, och the, som
hemme i rijkedt äre, gore ett medh them, som äre afdragne,
och handle uppenbarligen moth rikzens trogne undersåther,
som sigh widh konnungens eedh och försäkringh och före¬
gångne handlinger stadeligen och faste halle weele, råde
konnungen till krigh och örligh emoth fosterlandh sith, lathe
undsegie h. f. N. medh hoot och trugh och månge beskyl-
ninger tilmäte och icke ännu h. f. N. någedt opå bewisth,
begäre otilborlige försuarelse bref och annedt meer, som för¬
längt wore att oprekne, derföre begärer h. f. N. af stenderne
wette, att om the icke ännu motte blifue förmante, medh så-
danne saaker afstå, och tilsporde, huadh the kunne hafue
emoth h. f. N. och Arboge besluth, att the sådant wille
1598
437
lagligen uthföre, och medh ingen woldh, eller och indrage sigh
til hielp någen häer, indlensk eller uthlensk, fosterlandh thet
[o: theris] till skada och förderf. Huar the och inthet kunne
hafue emoth h. f. N. eller Arboga besluth, att the då weele sigh
medh h. f. N. och alle rikzens ständer förene och gore theris kall
och embethe tilfyllest. Män huar the inthet thet [o: there] gore
weele, så begärer h. f. N. att wette, för huadh män the skole
achtede warde, och om them skall warde efterlathit så fram-
geent geenwärdeligen fortfhare, rikedt till merkeligh förderf
och skade till att dageligen blåse under medh theris onde
stemplinger, att eelden, som begynt är, skall blifue dess större
och gore så tuehogse både indlenske och uthlenske gönom
theris exempel. Her opå begärer h. f. N. ständernes uthtrycke-
lige förklaringh och i sunderheet, medan sendebudedt her
tilstädes stadder är, och efter h. f. N. hafuer förnumedt, att
någre af ständerne hafue warith hoos welbe:te sendebudh och
begäredt af honom, att han skulle legge sigh till förlikningh
i thenne saken, så seer h. f. N. sådant gerne, endoch thet
kommer h. f. N. seldsynt före, kan icke heller tenke, huru
bettre förlikningh skulle tilbiudes, att [o: än] såsom h. f. N.
allereede tilbudedh hafuer, nembligen att kunne the bewijse
h. f. N. hafue giort them emoth öfuer lagh och rät, så will
h. f. N. them sådant afbedie. Hafue och the nagedt handledt
och giort, som icke lagligit wore, och på them kunde sådant
bewist warde, då wore ju tilborligen, att the, som ringere
äre, måtte gore h. f. N. thet samme igen. Datum ut supra.
De närmast härpå följande förhandlingarna mellan hertigen och ständerna
äro i stort sett endast kända genom de nedan (s. 443 ff.) tryckta riksdagsberät-
telserna. Mellan hertigen och legaten utspann sig följande notväxling.
Laski till hertig Karl med uppmaning till fredlig uppgörelse på 164
grundval av legatens tre punkter. 1598 den 16 februari.
Samtida avskrift bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar
1598» i Riksarkivet. Jämfört med avtrycket [här sign. W] i »Werbung
und beuehl», fol. F ii under rubriken: »Den 16 februarii ist ihrer F.
G. von erwäntem herrn gesandten abermals ein zettel uberschickt
worden, nachgesetzter meinung». Referat i Werwing’s histo¬
ria 1, s. 377.
Durchlauchtigster hochgebomer" furst und herr. Nach6 erbietung
meiner unterthenigen und willigen dienste verhalte ich E. F. G.c nicht,
das ich mit Gott betzeuge, das mir I. K. M. und des gantzen reiches, sowol
auch E. F. G. sachen1* und'1 wolfardt dermassen angelegen gewesen, dass
43»
1598
sie mir nicht hertzlicher sein könten, wene sie gleich mein eigene persohn
glimpf und gueten nahmen angehen solte. Es haben sich aber E. F. G. also
in der respons angelassen, dass mir der muedt gentzlich entfallen, wie ich
mich auch kegen E. F. G. diener also erkleret, habe aber gleichwol noch
dieses zue allem uberfluss und letzten kegen E. F. G., ob etwa dero hertz
zu gewinnen sein möchte, vor meine eigene persohn in aller unterthenigkeit
sentieren' wollén.
Und dieweil ich sehe, das glugk und unglugk, friede, heil und einigkeit,
unruhe und alle wiederwertigkeit, so etwa diesem kohnigreiche zustehen
möchte, in eigener» E. F. G. persohn, handt, macht und gewaldt itzieger
zeit beruhen und geschlossen, bitte ich durch Gottes willen, bitte durch
E. F. G. furstlichen stamme und nahmen, E. F. G. die wollén solches gnedigst
betrachten, und sich ad consilia pacata, ad aequa, iusta, pacem ac tran-
quillitatem spectantia media lenken und bewegen lassen, die vorgeschlae-
gene mittel nicht zuuerwerfen oder auszuschlaegen son demÄ dieselbe
belieben und in mea praesentia1) die* drey (welche ich gestem mit eigener
handt geschrieben, wo ie nicht mehr gesein kan) puncten* exequiren, wel-
ches nicht allein diesem vaterlande nutzlich, sondem auch E. F. G. allezeit
riiemblich und profietlich, den’ dadurch alle ungelegenheit und1* weitleuftig-
keit abgeschaffet, friede, einigkeit und liebe zwischen I:r K. M.* gestiftet,
auch heil und gluck diesem vaterlande zuegefuget werden können.
E. F. G.
Untertheniger
Samuel Lassky.'
a) Följer W. gnedigster. b) W. mit. c) E. F. G. saknas W. d) Saknas W. é) W. wann
/) W. tentiren. g) W. einiger. h) W. besondern. i) die . . . puncten saknas W. j) W. dann.
k) Följer W. und E. F. G. I) W. Laski Samuel.
165 Hertig Karl till Laski angående konungens ställning till Söderköpings
beslut 1595. 1598 den 16 februari.
»Werbung und beuehl», fol. F iii r. under rubrik: »Itztberiirten
16 februarii haben S. F. G. dem gesandten nachfolgendes schrift-
lich anmelden lassen». Referat i Werwing’s historia i, s. 377.
F. G. etc. hertzog Carl etc. entbieten dem gesandten einen guten abent,
und lassen den herm gesandten vernehmen, das I. F. G. verstehen aus allen
handlung(en) und schickungen an I. F. G. so wol auch gemeine reichs stände,
darinnen dann jederzeit gedacht wirdet des Siiderköpingischen abscheidts,
daruon alle unruhe erstlich sich erhaben hat, und beschweren I. K. M. sich
allemahl, das durch denselbigen I. K. M. an dero königlichen regalien und
hoheit solte zuwieder sein gehandelt worden, welches aber bis daher nicht
erwiesen, sondem mit gutem grund wiederlegt worden, das deme nicht also
seie. Weil dann nun gedachter abscheidt zu ungliickseliger zeit und stunde
‘) Jfr Tunberg, a. a. 1, s. 72, not 4.
1598
439
mus gemacht worden, das er so viel unruhe mit sich bringen solle, so begeren
I. F. G. von dem herrn gesandten verstendigt zu werden, weil er vor wenig
tagen, aus der K. M. beuehl, offentlich protestirt hat, das alle löbliche zu-
sammenkunften hinfurter nicht sollen gehalten werden, ob dann I:r K. M.
gentzliche meinung disfals seie, das gedachter Siiderköpingsche abscheidt
gantz und gar sol cassiert und aufgehaben werden?
Wann nun deme also were, und gemeine stände darein willigen wolten,
so wiisten I. F. G. sich auch in die sachen zuschicken. Begeren derenthalben,
solches von dem herrn gesandten verstendigt zu werden. Und vermer ken
I. F. G., das gleichwol I:r K. M. nicht alles, in gedachtem abscheidt, zuwieder
sein kan, weil I. K. M. die reichs räthe sich sonderlich beuohlen sein läst
so wol auch andere officierer, so gedachten Siiderköpingischen abscheidt
selbst gemacht, welche sich auch noch vememen lassen, das sie trewlich
sich wollén lassen angelegen sein, das beriirter abscheidt in vollén wiirden
bey macht erhalten, auch denselbigen umbzustossen mit nichten zugelassen
werden solle.
Weil nun I. K. M. vorgedachte rathspersonen und andere so höchlich
sich beuohlen sein läst, welche doch ermelten abscheidt, wie vorgedacht,
gemacht haben, auch noch gedenken fest damber zuhalten, so können
I. F. G. nicht bedenken, das I. F. G. der K. M. mehr könne zuwieder
gethan haben als die andem. Wolle derentwegen der herr gesandter
S. F. G. hierumb einen rechten bericht thun lassen, damit I. F. G. gegen die
K. M. sich desto besser zu accommodieren wissen mögen, und alleine vor
andem nicht möchte genommen werden.
Das wollén I. F. G. in gnaden und allem guten gegen dem herrn ge¬
sandten zuerkennen sich angelegen sein lassen. Signatum Vpsal den 16
februarii anno etc. 1598.
CAROLUS.
Laski till hertig Karl med anhållan om besked, huruvida hertigen 166
ville efterkomma konungens rättmätiga befallningar. 1598 den
17 februari.
»Werbung und beuehl», fol. F iiii r. under rubriken: »Den 17 februa¬
rii hat der gesandter auf vorermelts S. F. G. giinstigs gesinnen
folgende antwort ubergeben lassen». Referat i Werwing’s
historia 1, s. 377.
Der königliche abgesandte entbeut I:r F. G. hertzog Carin etc. seine
willige und underthenige dienste. Und kan ad subtiles atque acutas
S:r F. G. quasstiones, et pro officio legationis, et pro tenuitate ingenii, nicht
antworten. Begeret aber im namen I:r K. M. directum, cathegoricum res-
ponsum, ob I. F. G. I:r K. M. rechtmessigen beuehl nachkommen und in
440
1598
praesentia des abgesandten zu exequirn gedenken, und darneben seinen
abscheidt.
E. F. G.
undertheniger
Laski Samuel.
167 Hertig Karl till Laski angående Söderköpings beslut. 1598 den 17
februari.
»Werbung und beuehl», fol. F iiii under rubriken: »Hierauf haben
S. F. G. als båldt wiederumb antworten lassen».
F. G. hertzog Carl etc. entbieten dem herrn gesandten einen guten
abent, und zweifeln nicht, der herr gesandter werde S. F. G. antwort auf
den zettel, welchen er bey dem secretarien S:r F. G. itzunder zugeschickt,
verstanden haben.
Weil nun der herr gesandter vor zweien tagen gegen S. F. G. zu aller
möglichen wilfahrung sich erbotten, so hetten S. F. G. verhoffet, dem herrn
gesandten wiirde etwan wissend sein gewesen, welches der herr gesandter,
aus eigner bewegnus, unbeschwert solte vermeldet haben, wordurch nemlich
die jenigen, welche mit S. F. G. in gleicher verdamnus seind, wegen des
Siiderköpingischen abscheidts, S:r K. M. gunst und gnade erlanget, damit
sich I. F. G. desto besser darnach auch hetten zurichten haben mögen.
Gesinnen derwegen giinstiglich, der herr gesandter wolle nachmahls
unbeschwert, was ihme eigentlich hierumb wissend seie, S. F. G. seine ge-
miits meinung gutwillig anmelden. Solches erbieten sich S. F. G. hinwieder-
umb in gunsten zubeschulden. Signatum Vpsal den 17 februarii anno
etc. 98.
CAROLUS.
168 Laski till hertig Karl. Vägrar uttala sig om Söderköpings beslut
och avråder från vidlyftiga åtgärder. 1598 den 17 februari.
»Werbung und beuehl», fol. F iiii v.—G under rubriken: »Es hat
aber strax desselbigen abents vielermelter herr gesandter folgentds
hinwiederumb eingewendet».
Gnedigster F. und H., mein gantz underthenigst dienst etc. Von dem
Suderköpingischen beschluss kan ich nicht, und wil nicht, und es gebiirt
mir nicht, ich habe auch des beuehl nicht, zu discuriern, derhalben ich
solches in seinen wurden beruhen lassen wil. Bitte abermal underdienst-
lich, sich in keine weitleuftigkeit nicht einzulassen, allein was getrewlich,
aufrichtig vorgetragen in gnaden aufnehmen, und sich dahin lenken
lassen, damit (weil solches in einiger E. F. G. hand und macht ist) I. K. M.
spiiren mögen, das E. F. G. I:r K. M. liebe, einigkeit, briiderliche und
vetterliche gewogenheit sich angelegen sein lassen.
1598
441
Welches dann diesem lieben vaterland ersprieslich, niitzlich und E. F. G.
einen ewigen ruhm und namen bringen wirdt, das E. F. G. pater patria
werden geheissen werden.
E. F. G.
undertheniger
Laski Samuel.
Enligt riksdagsberättelserna hade ständerna den 14 februari på hertigens
initiativ börjat överlägga om ett skriftligt svar till konungen på dennes klago¬
mål. Följande dag hade ett utskott av fyra personer utsetts för svarets avfat¬
tande. Utskottets förslag meddelades riksdagen den 16 februari, då ständerna
beslöto, att det skulle göras färdigt till följande dag. Emellertid hotade riks¬
dagens arbete härpå att leda till oenighet och resultatlöshet, då hertigen den 17
februari lät inlämna till ständerna en (numera liksom nämnda utskottsförslag
förlorad) inlaga, som endast är känd genom följande rubrik: »H. f. N:s hertigh
Carllz uhrsäktzbref, hwij h. f. N. om andra medel sigh ansee måste, mädhan
ständerna icke wille ställa [o: stå alla?] för en och en för alla uthe dedh, som uthe
Linkiöpingh [!] och Arbogha blef beslutit» i »Inventarium på bref och acta i
k. Sigismunds och k. Gustaf Adolfs skåp» i Riksarkivets ämbetsarkiv.1)
Den polske legaten sökte vid denna tidpunkt (17 februari) ånyo att direkt
genom en skrivelse till ständerna påverka riksdagen till konungens förmån.
Innehållet i denna skrivelse.vars ordalydelse gått förlorad, återgives här efter
Johannes Messenius’ referat i Scondia illustrata, t. VIII, s. 53 f.
Rursus etiam ad regni ordines scribit de transactione inter ducem
Carolum et alios regni ordines a se instituenda, nihil hactenus ab utraque
parte petitum esse amplius; deinde Carolum aliquot datis sibi responsis,
omnia regis postulata, ad ordines regni referre; ideo nihil se hactenus,
authoritate regia vel privata, obtinere apud eum potuisse. Inprimis de
captivis dimittendis, Carolum his verbis formalibus se declarasse, si lata
judiciali sententia, captivi liberandi censerentur, se legato prsesente eos
dimissurum esse. Mandare autem regiam majestatem severissime, ut neque
dux Carolus, nec regni ordines, in hac causa sibi sumerent judicium, quod
illius majestati, cui soli competeret, expresse reservasset. Cum autem ad
regni ordines Carolus omnia devolveret, denuo se ipsos regis nomine serio
hortari et mandare, pro suo vero persona diligenter petere, ut ducem
Carolum eo flecterent, ipsimetque decernerent, ut omnes captivi, nemine
excepto, pure et sine ulla conditione, aut si id obtineri a Carolo nequiret,
prsestita cautione, usque ad regise majestatis adventum, liberi dimitterentur.
Narn per hoc medium se sper are, majestatis regise et principis animos rec-
tius conjungi et regno toti posse commodari.
Om detta brev och förhandlingarna därom lämnar A. J. Messenius
i sin historia om Sigismund och hertig Karl följande skildring, som här åter¬
gives efter codex N. 176, fol. 107 v. o. f. i Uppsala universitetsbibliotek.
Igenom sådan breefwäxlingh, och att Laski trengde så hårdt på ko¬
nungens befallningar, blef honom en rättegångh tillbuden öfwer fångame,
l) Tunberg, a. a. 1, s. 74, not 2. Jfr nedan s. 451.
Riksdagsakter. IV.
29
442
1598
och om the då uthi hans närwarelse dömbdes frije, schulle the strax släppas
lööse. Men hwar annars hende, och the fältes till saaken, borde Laski be¬
sinna, att theras förlossningh uthan uthgifwen försäkringh af konungen
begärtes emoot then eedh, som konungen hade giordt sine undersåther om
hus- och heemfridh. Laski wille förthenschull icke ytterligare leggia sigh
uthi ordh medh hertigen, undflyandes uppenbare klagemåhl och beschyll-
ningar emoot konungen uthi hans embete, uthan sökte ther efter ständerna
allena och begärte, att the af theras serdeles macht wille bewilia fångarnas
förlossning, medan hertigen skute thenna och andre saker ifrån sigh till
them. Och bekende Laski, att hans fullmacht icke war liudandes om någre
wilkor ther uthinnan. Men doch lijkwäl (sade han) motte ständerna trygge¬
ligen förlijta sigh ther till, att konungen ther medh skulle fömöijas, om
fångarna på borgen allena komme lööse, och skulle all annan handlingh sedan
blifwa lättare emilian konungen på thenna sij dan och hertigen med sampt
ständerna på then andra sijdan. Ifrån thenna samtyckningh afstyrkte
hertigen ständerna, och sade, att konungen ther medh gofwes exempel
tillhanda, att fresta flere willkor emoot eedh och rijkzens afhandlingar.
Förthenschull klagade archiebiscop Abraham och andre swensche män
för Laski lönligen, att the för hertigens schull icke finge samptyckia ko¬
nungens befallningar, såsom the gerna eliest wille. The samma sielfwa på
herredagen tillstädes, sampt herrarne och många andre hertigens owenner
frånwarandes, bedröfwades myckit uthi theras sinnen, att medh thenne
legation war ingen uthrättningh, ty the hade förmodat, att månge feehl
och brister skulle hafwa blifwet hertigen af Laski öfwertygade, och alla
ständer ther igenom fådt itt kalt hierta till honom.
Riksdagsberättelserna.
(Från riksdagen föreligga tre större berättelser, vilka efter början på deras
respektive rubriker kunna kallas »Acta och memorial», »Acta conventus» och
»Uppsala herredagshandlingar». Av dessa äro de två förstnämnda (n:o 169
—170) närbesläktade och återgå på en och samma källa. Det är tydligt,
att »Acta och memorial», som tyvärr endast är känd i nedanstående brist¬
fälliga uppteckning, i sina från »Acta conventus» sakligt avvikande delar
författats av en med ärkebiskopens politik sympatiserande person. »Acta
conventus» åter förtiger däremot (med vilja?) dennes insatser i riksdags-
arbetet och är kanske hopsatt av en hans motståndare. Det förefaller,
som om »Acta och memorial» står obetingat närmast den gemensamma
källan,1) vilken i så fall ej härrör från hertigens kansli. Den tredje berättelsen
(n:o 171) ger en självständig och i ett flertal detaljer från de båda förstnämnda
avvikande framställning.2) Detta formellt synnerligen bristfälliga aktstycke
b Av en jämförelse mellan de båda berättelsernas texter torde framgå, att »Acta con¬
ventus» utgör en (i viss mån tendentiös) bearbetning av en »Acta och memorial» eller dess
förlaga närstående text. Därpå tyder även ett studium av handskriftsmaterialet till »Acta
conventus» (jfr noterna till n:o 170).
2) Jfr härom Tunberg, a. a. 1, s. 54 not 1.
1598
443
har sannolikt icke avfattats av ägaren till den bevarade handskriften därav,
Martin Aschaneus. Utom dessa berättelser äga vi en fragmentarisk uppteck¬
ning (n:o 172) om riksdagsförhandlingarna den 15 februari. I detta samman¬
hang avtryckas även tvenne privatbrev (n:o 173 och 174), vilka sprida ljus över
mötesförhandlingarnas gång.
Acta och memorial.
Samtida uppteckning (ur Hog. Bielkes papper?) bland Riksdags-
akta 1598 i Riksarkivet på ett folioblad och ett folioark papper.
På arkets sista sida är hertig Karls öppna brev av den 21 februari
1598 till ständerna i Östergötland1) avskrivet. Till denna upp¬
teckning höra tydligen även de med samma hand och på samma
slags papper utförda avskrifterna av hertig Karls resumé i tretton
punkter av Laskis klagoskrift2), riksdagsbeslutet (n:o 180) och
ständernas skrivelse till konungen (n:o 179), vilka avskrifter nu för¬
varas på annat ställe i samma volym av riksdagsakterna3). Berät¬
telsen är tryckt i Ahlqvist, Bidrag till svenska kyrkans
och riksdagarnes historia ur presteståndets archiv, s. 32—38.
Acta och memorial på alle handlingar, som skedde anno 1598
uthi Vpsala i februarii månat af heele meenigheeten och alla
ständer i heela rijketh.
1. Then 10 februarii kom w. a. n:ste herre och konnungz, her
Sigismundi, legath och sendebud till Wpsala.
2. Then 11 februarii hade legatus regis sin oration på tysko språk på
Wpsala slott och uttalade sin instruction till w. a. n:ste h. och f. sampt
till gemene rijkzens stender.
3. Then 12 februarii predicade m. Abraham archi(episcopus) sielf och
förmante till eenigheet.
4. Then 13 februarii blef för:de oration, som legathen hade, på swenske
upläsin på slottet uthi stoore saalen, och h. f. N. swarade till hwar puncht,
hwilke wore förnemste 13, såsom på thet fremst bladet skrifne äre.
5. Then 14 februarii blefue samme punchtar eller oration i collegio up-
läsne sampt the 13 korthe artiklar ther af utdragne, och thet skedde för
middag, och blef thet saght, att almogen skulle komma tillhopa, när kloc¬
kan 2 slog, och gifua swar på samme punchtar, hwilket doch icke skedde,
och förtöfuade ifrån klockan 2 och in till fem, och ingen talade medh almo¬
gen, uthan bispen sampt medh presteskapet rådde till eenigheet.
6. Then 15 februarii om morgonen, när klockan war wid 8, kommo
ständerne tillsamman. Och först blef upläsit the äddele och welbördige her-
re[r]s rijkzens rådz eenskyllandz bref, 2) k. M. bref till gemene stenderne
her i rijketh, 3) k. M. bref till Wplandh, 4) talades stenderne wid, huru the
169
*) Se nedan n:o 187.
2) Se nedan punkt 4 och ovan n:o 160.
*) Jfr inledningen till n:o 160.
444
1598
till thesse förestelte punchtar sware skulle. Tå beslöthz så, att the kunne
inthet annat och bättre swar gifue, uthan att the kunne komma till enig-
heet, hwilket skee kunde, i thet att the afskickede någre till legathen och
till w. n. F. medh thenne instruction, att then ährewyrdige herren ährchie-
bispen medh fyre uthaf adelen skulle gå till legathen, att gifue honom till-
kienne ständernes mening, nempligen att the uthi underdånigheet begiere,
att han såsom en trogen k. M. sendebudh och fullmyndig wille förhielpe,
att the äddele och welbördige herrer rijkzens rådh kunde komma i wen-
skap och föreening medh w. a. n:ste h. och f.,på thet att stenderne sedan
kunde uthi underdånigheet afskicke någen af the äddele och welbördige
herrer rijkzens råådh, hwilke någen myndigheet hoos w. n. h. och k. hafua
kunde, till sendebud, hwilke kunne w. n. K. om all riikzens omständighe¬
ter tillkenne gifue, och uthi all underdånigheet begiere h. k. M. heemreese
till Swerige och sedan medh sin konungzlige autoriteet och myndigheet
all twist och twedregcht, så och alla saaker i ordning och god lag stelle,
och bidie h. k. M., att han wille komma en gunstig h. och k., efter som hans
underdånige och käre undersåter honom förwenthe, och begiäre, att sam¬
me legath (som här nu ähr) wille ware en godh midlare emellan h. f. N.
och rikzens råådh, hwilketh han lofuade att giöra wilie, och förmanthe,
att the icke något skulle göra, som wore emot Gudhz ord och sam-
wethet.
Thette berettade then ährewyrdige herren ährchieb(ispen) i collegio,
när ständerne samme dag om aftonen samman kommo.
Sedan berettade biskoppen i Skara, mester Peder, the swar, som the
af h. f. N. bekommit hade, nempligen, att h. f. N. annamade ständernes
begären och beslutning i godh måtto och gillede them wäl, sådanna
nemplig, att the begärade af h. f. N., att han icke wille antaga the
beskyllningzpunchter i hög anfechtning eller alt för noga swara till the
beskylningspunchter, uthan låthe thet så bestå till h. k. M. tillkommelse,
på thet att icke större oenigheet skee skulle, anseendes närwarandes lä-
genheet och k. M. nådige wilie, på thet h. k. M. skulle förnimme, att h. k.
M. sendebudh och wilie hoos sine undersåter myckin autoriteet och myn¬
digheet hafuer, hwilketh wäl behagade h. f. N. Men ther hoos befrågede
h. f. N. sig hos gemene man genom förb:te män, att om så hände kunde
(hwilketh doch [icke] förmodandes är), att h. k. M. icke wille tilstädie
h. f. N. sig för h. k. M. förfechte och försuare för lag och rätte, om
ständerne wille honom tå öfuergifue, eller wille the efter Söderköpingz och
Arboge beslut wara alla för een och een för alla, hwilketh gemene stenderne
ropade alla ja ja till, och sade sig icke wele h. f. N. öfuergifue, och lofuade
gemene ständerne, att the uthi theres bref till h. k. M., w. n:ste k. och h.,
h. f. N. eenskylle och ursechte.
Widare gingo the till rådz, att fyre af hwart stånd skulle gå på råd-
huseth och ther stelle och fatte alles mening, och om morgonen ther efter
thet samme att upläsa, och sädan öfuerantwarda h. f. N. och legathen.
Item blef upläsit h. f. N. protesteringz bref, thet han hafuer latidt på
1598
445
tryk utgå,1) på thet att menige man skulle förstå, att h. f. N. icke hafuer
stempdt thee edele och welbördige herrer rijkzens råd, uthan att han
hafuer ther medh låtit förnimme, att han will medh them stå till rätte,
ehwar the h. f. N. anstelle wille.
Befrågade och h. f. N., om the fångar skulle gifuas löös eller icke?
Swarade gemene man, att the icke måtte blifue löös gifne, medh mindre
the st elles i hög boren etc.
16. Then 16 februarii efter middag, när 2 slog, kommo stenderne åther
tillsamman, och förwenthe all in till 4 slog, då blef upläsit thet samma
breef, som the fyre af hwarth stånd hade författat till att sende till h. k. M,.
hwilkes summa war att begäre h. k. M. heemkommelse til sitt arfkonunge-
rijke Swerige, och alla saaker och [!] oenigheet medh lag och rätt i ord¬
ning igen fordre, och therföre kunde ständerne icke till alle punchter sware,
förty the hade stoor widlyftigheet medh sig, skulle och förde bref in till
17 dagen widlyftigare författas, som till k. M. sendes skulle.
Ther hos blef upläsit een författhelse eller puncht, hwilken h. f. N.
hade nidsendt till stenderne, att the sin meening ther om skulle dagen
ther efter gifue, hwilken lydde om then föreening emellan h. f. N. och
rikzens råådh, således att h. f. N. uthi samma sin författelse lät förstå,
huru thet war honom behagligit, att the hade sändt någre af stenderne
till legathen, thet honom wäl behagade, doch seelsynth, efter h. f. N.
hafuer tilbudit skäligt meddel, således att h. f. N. wille medh rijkzens
rådh komma i föreening, om the wille gifue h. f. N. ett gott ordh för
then förtörnelse, som the honom giordt hafue, och om the hade någon
rättmätig orsak eller anklaga emot h. f. N., ther uthinnan h. f. N. hafuer
warit förnär, wille h. f. N. thet samma afbidia. Och här till skulle swares
andra dagen, och war thetta beslutet i samma bref, att thette, som nu
sagcht ähr, war thet bäste meddel, förty om then, som i högre stånd ähr,
tilbiuder sig i förlikning och will afbidie, om något (hwilket doch aldrig
medh rättmätig skiäl kan bewisas) hafuer någon warit förnär, myckit
mheer the, som i nedrige stånd ähre och sig förbrutit hafue, thet samma
giöra skulle, thet och medh skäl kan bewisas, att the sig förbrutit
hafue.2)
17. Then 17 februarii, när klockan war widh 12, komme stenderne til-
sam[man] och förtöfuede in till 1, tå [kommo] herrana och adelen. Och strax
ste [g] h. grefue Mauritz fram och giorde sin enthskyllan för stenderne i thet
fall, att h. f. N. hade sendt honom bud och sagdt, att han war orsaken till
then drögzmål medh swar på the förestelte punchter, efter han icke war til-
städes medh, men han sade sig hafua låthit förståt sin mening, både bis-
peme, presterne, krigzbefället, så och andre. Och sade han, att thetta war
hans mening, att han wille hålla sig widh Sörköpingz, Arboga och Stock¬
holms besluth, så och högloflig åminnelse salig konung Göstaffz testament,
så och wiidh arfzföreeningen, och sade ther hoos, att om ther efter skulle
x) Se ovan n:o 39 (s. 72 ff.). Jfr Jonsson, a. a., s. 65 f.
2) De två sista satserna saknas i riksregistraturets text. Jfr ovan s. 437.
446
1598
folia hiul och stegel, så skulle han ändoch blifue ther widh, efter thet
icke ähr emot Gudz ordh etc. Sedan talades the widh för sig sielfue.
När thet skeedt war, kom welbördig Arfue Swan och talade m. Lars
Birgeri, skolemestare i Linköping, till, och förkastade honom något och
kallade honom en räf, i thet han skulle hafua förtalat förde Arfued Swan,
eller orätt fördt hans ordh, hwilke war kommit af thet bref, som ställas
skulle till h. k. M., i thet att thet icke war stält, som thet sig borde. Och
therföre blef itt split emellan herranar, adelen, bispema och prestaskapet.
Ty grefue Mauritz sade, att the män, som wid universitetet wore och thet
förestå, måtte wäl sådant bestelle och skrifue. Ther till swarade mester
Nils, att altijd ropas ther på, att presterne komma sådant tilwäga och
bestella, och alt är, som the giöra, therföre wille the thet icke giöra, uthan
thet war adelens och ridderskapzens embete och kall, som skulle poli¬
tiske saaker förestå. Då sade grefue Mauritz: icke ähr iag eder skrifuare.
Swarade strax mester Nils: icke heller iag uthan i predicastolen och thette
(uthwiste cathedram in collegio, ther han pläger läsa!) rummet; folie och
någre andre heftige ordh på både sidor.
Sedan sade grefuen, att the wille hwar för sig skrifue sin mening
och öfuerantwarde h. f. N., hwilket blef afstelt för oenigheet skull. Så
sade grefuen, att the wille låthe bestå, inthet swara till the beskyllningz-
punchter, uthan begäre h. k. M. heemkommelse.
Swarade m. Nils, att thet war icke rätt, uthan om Arboga besluth war
rätt, och om h. f. N. rättmätigdt intog Calmar och Ååbo, så skulle the
skrifue h. k. M. och entskylle h. f. N., att han icke hafuer orätt giordt.
Der efter blef upläsit sendebudzens bref till ständeme, hwilketh gick
alt ther på, ath fångema skulle gifuas löös och ställas i stark boren,
eliest kunde the inthet uträtta medh sin skrifuelse hoos h. k. M. Så blef tå
samptycht, att någre af hwarth ståndh skulle gå till samman och widare
författa thet som skulle sendes till h. k. M.
18. Then 18 februarii, när klockan war emellan 7 och 8, kommo åther
ständerne tilsamman och förtöfuade in till 10 slog, tå blef upläsit thet bref,
som författat war, och skulle sendes till h. k. M., och [war] thess summa,
att the tackade Gud för h. k. M. heise och sundheet, och seden swarade
the i summawijs till the beskyllningzpunchtar, som wore h. f. N. tillskrif-
ne, att the meenthe sig och h. f. N. icke hafua förtient sådanna beskyll¬
ningar, uthan att the wille hålla sig efter Sörköpingz och Arboga be¬
sluth sampt höglöflige åminnelse salig k. Göstaffz testament och arfzföree-
ningen, ther till ähr begäradt h. k. M. beskyddning, efter thet war h. k. M.
eedh medhållit, och att the icke wille låthe sig ther ifrån trängie. Och
sedan blef thet beslutet och upsendt till w. n. F., att h. f. N. skulle thet
öfuersee, huru thet honom behagade. Så gingo (när klockan war in
mot 1) och kommo igen, när 2 slog, och förbidde in collegio in till 6 om
aftonen, tå blef upläsit itt breef eller författelse,1) uthi hwilkit giordes
häfteligen w. n. F. enthskyllan uthi mest alle punchter, och så att stän-
l) Koncept till n:o 180.
1598
447
derne (thet the doch icke förwenthe) wille thet in i högste förfölielse een-
hålleligen, ja in i döden, om thet ähn så trängde, och syntes thette ware
itt förbund eller bekennelse och wittnesbyrdh om thenne föreening.
Ther efter blef upläsit thet bref, som på slottet sendes, doch något
widlyftigare, och till flere punchter swarat, ther till the skulle och om
morgonen, när klockan 7 slog, sin meening utsäie, huru them tychte.
19. Then 19 februarii, när prediken war uthe, lät h. f. N. lysa på predi-
kastolen, och begiärade, att stendeme skulle strax ginast gå uthur kyr-
kian och i collegium, för ähn the gingo till måltidz, och tå blef upläsit
samma bref, som sendes skulle till h. k. M., och när thet war upläsit och
af stendeme gillat och samptycht, sendes för:de bref up till h. f. N., att h.
f. N. wille thet öfuersee, om han thet gilla wille, och när thet war giordt,
gingo hwart stånd för sig och widare rådslogo om samma breef. Tå kom
borgerskapet fram, att thet och måtte setties in i brefueth, att h. k. M.
wille skrifue them till uthi Findland och förmane them, att the afstå
medh sitt onde och oguda[c]htige företagande, hwilket och så skedde.1)
Strax efter aftonsongen gafz signum, att alle ständeme skulle gå up
på slottet i stoore saalen. Tå kom h. f. N. och talade medh ständeme, att the
wille höre the swar, som h. f. N. wille gifue h. k. M. fulmyndige sende-
budh, thet tå skulle wendes på tysko, som tå blef upläsit på swensko,2) och
war uthi samma afskeedh swar till alle beskyllning punchter häfteligen,
och, när thet war upläsit, frågede h. f. N„ huru thet behagade them,
thet och alle stendeme tyckthe allt wäl och rätt ware. Och begiärade h. f.
N., att ständeme wille ware tillstädes och see, huru h. f. N. wille afskicke
h:te k. M. sendebudh, och begiärade, att the och wille hafua sitt bref
reede på samma tijd, och medh thet samma öfuerantwardes för:de sen¬
debudh, och tå lofuade h. f. N., att alla thesse handlinger skulle komma
på prenth innan en korth tijdh på swensko, tysko och latiin.
Then 20 februarii, när klockan war wijdh 8, blefue stendeme kallade
up på slottet, och förtöfuade alt in till klockan war 12, och kom legatus
regis in, ther och h. f. N. något med honom talade på tysko, och strax
ther efter lät h. f. N. upläsa sin oration för legathen på tysko, hvilket in-
nehölt swar på alle punchter uthi beskyllningen. Och strax ther efter lät
h. f. N. upläsa på tysko sin protestation,3) och sedan gaf h. f. N. leghathen
så mång br[ef, sorn?] han schulle till h. k. M. med sig hafue, uthi ständemes
närwaro.
Och sedan steeg dominus episcopus scharensis medh några af hwart
stån[dh] fram, och talade till legathen på latijn och öfuerantwardade hon-
nom ständemes bref till h. k. M.,4) och så bodh sendebudet h. f. N. god dag
och gick uthaf saalen uthi ständemes närwaro, och tå talade h. f. N. medh
almogen, och kortheligen enthskyllade både h. k. M. och sendebudeth,
*) Jfr nedan s. 491.
2) N:o 175.
*) N:o 176.
*) N:o 179
448
159S
seiandes, att hwarken h. k. M. eller legathen hade her till någon schuld,
att här i rijketh så illa tillgår, uthan wåre swenske inf ödde.
Och så lofuade h. f. N., att så snarth som protestation eller brefweth
blef omschrifuit, och medh ständemes insegle förseglat, så skulle the alla
bekomma heemlof.
Then 21 februarii blef upläsit brefweth till h. k. M. och protesteringen
för allmogen, och blef befrågat, om the them besegle wille, thet the giöra
wille och giordt blef. Sedan blef upläsit högloflig åminnelses salig ko¬
nung Göstaffz utgågne bref på tryck, hwilket innehålth någre förmaninger
ifrån eeder, höör, falskheeth och andre odygder, blef och upläsit en korth
summa, h. f. N. hafuer låthit utdraga af för:de bref, och blef befrågat,
om thet skulle utgå på tryck, thet ständerne och begäärade, blef och up¬
läsit itt bref, som stenderna skulle senda till Findlandh, och them för-
mane, att the afstå medh sitt oskickeliga företagende.
Then 22 februarii wore stendeme i collegio tillstädes, och worde ut-
walde af alle stender uppå rådhuset till att sittie rättegångzsaaker.
Then 25 februarii wore stendeme i collegio tilstädes, och blef upläsit
först then instruction, som sendebuden skulle hafua till h. k. M., sedan
bleef upläsit en ordning om rättegångzsaaker, till thet tridie blef upläsit
ständemes bref till Findland.
Tantum
hwar dagz handlingar uthi framgågne herredag.
170 Acta conventus.
Samtida avskrift av samma hand som den i band 3, s. 858
nämnda renskriften av en berättelse om Arboga riksdag 1597.
Jämförd med en avskrift [här sign. B] av samma hand och med
en tredje avskrift [här sign. C], som är skriven (tidigast år 1600) med
annan stil och företer flera strykningar, rättelser och tillägg. Dessa
tre avskrifter ingå alla i »Herredagshandlingar i Upsala in febrnario
anno 1598»1). Jämförd slutligen med en fjärde, dålig samtida
uppteckning [här sign. D], ingående i en avskrift, som i sitt nu¬
varande, troligen defekta skick utom »Acta conventus» omfattar
Laskis tretton besvärspunkter. D återgår tydligen på en hand¬
skrift av C:s typ, innan denna rättats till överensstämmelse med A
och B.
Acta conventus eller ett memorial på the handlingar, som
skedde anno 98 uthi febr. månadt af rijksens ständer i Vpsala.
Den 10 dag febr. kom w. a. n:ste k:gz och h:es, konung Sigismundi,
fullmyndige sendebud, hwilkens nampn war Samuel Laski till Ladsko
af Skönewald, till Vpsala.
Den n“ febr. hade förbe:de sendebud sin oration, och uttalade sin
instruction till w. a. n:ste h. och f. sampt till gemene rijksens ständer.
*) Jfr ovan n:o 160.
1598
449
Samma dag, när klåckan war6 ett, blefwe the fullmyndige af ständerne1*,
som* herredagzkarlar wore", upkallade på rådhuset till att der presen¬
tera sigh medh sine bewijs.
Then 13 februarii blef samma oration, som sendebudet framsatte,
uppå swenskt tungomål för gemene ständerne upläsin i store saalen på
slottet, och w. n. F. swarade till hwar punct af dem här föreskrefne äre.
Then 14“ febr. blef samma oration i collegio upläsin, sampt the 13
korte artiklar ther af utdragne, som här föreskrefne stå. Thetta skedde
för middag, och blef tå sagt, att the efter middagen skulle gifwa swar
på samma puncter, hwilket doch icke skedde, uthan förbidde alt in till
aftonen, och ingen talade medh ständerne.
Then 15 dagh febr. om morgonen, när klåckan war 8, kommo ständer¬
ne tillsamman, och först blef upläsit the edle wälb:ne herrars rijksens
rådz enskyllans bref, sedan k. M:tz bref till gemene ständerne i Swerige,
item k. M:tz bref" till Vpland, sedan någre andre bref. Yttermere talades
ständerne widh, huru de till thesse förestälte puncter swara skulle. Tå
sände ständerne erkiebispen medh någre af adelen till legaten, att the skulle
förtinga honom till en medlare och fördagtingare emellan h. f. N. och rijk¬
sens råd, att the kunne komma till enigheet och wänskap, thet han låf-
wade göra, på hwilket the afsände och gofwe swar om aftonen på samma
dagh. Blefwe och på samma tijd afsände ifrån rijksens ständer episcopus
Scharensis, m. P. K.*, medh någre af adelen till w. n. F., att the skulle
honom bidia icke taga samme puncter illa widh sigh eller läggia them
på hiertat, 'ty gemene ständerne wille honom enskylla, och att h. f. N.
icke skulle alt för noga swara till samme puncter, på thet att större oe-
nigheet icke skulle inkomma, på thet att* h. k. M. skulle förnimma, att
hans wilie hade hoos sine undersåtare någon framgång, och hans bref
myndigheet. Thetta behagade h. f. N. wäl, men h. f. N. befrågade ther-
hoos af gemene stendeme genom* förbe:te afsände, att om så henda kunde
(thet man doch icke förmoder), att h. k. M. icke wille tilstädia, att h. f. N.
sigh för lag och rätta* förswara måtte", uthen honom" förfölia wille", om
the då h. f. N. wille öfwergifwa eller låta honom blifwa allena, eller wille
the efter Suderköpingz, Arboga och Stockholms beslut wara alla för en
eller en för alla? Då sade gemene ständerne, att the icke wille h. f. N. öf¬
wergifwa, uthan stå bij medh h. f. N., ehwadh förfölielse, som påkomma
kunde. Der efter blef omtalat, att de skulle bekomma en af adelen eller
erkiebispen, som skulle uptaga all swar af ständerne och medh them
handla, thet doch icke blef fullkompnat. Derefter besluto the, att fyra
af hwart stånd skulle gå på rådhuset och författa det bref, som skulle
sändas till w. a. n:ste K., och om morgonen der efter skulle" det upläsas*.
Befrågades* och af" h. f. N., om de fångar skulle blifwa' löse eller icke?
Swarades, att the icke skulle gifwas löse.
Den 16 februarii efter middag, när klåckan war 2 slagen, komme
ständerne åter tillsammans, och förwänte alt in till klåckan war" 4, då blef
upläsit det" samma bref, som de 4 af hwart stånd hade författat att sän¬
450
1598
das’" till w. n. k. och h., hwilkes summa war, att h. k. M:tz hemkommelse®
begiärtes" till sitt arfkonungarijke Swerige, och att® alle saker då® uthan®
oenigheet medh lagh och rätta till® ordning igen fordras** måtte1'. I med¬
lertid? kunde the icke till alla punctar swara, efter de stoor widlyftig-
heet och höge författningar innehölle, uthan h. k. M. kunde’ sielf® grunde¬
ligen betänkia, hwadh högwichtige ärender, som de i sigh innehölle’’, der-
hoos® hafwe de® låfwat h. k. M. all troheet och rättrådigheet uthi under-
dånigheet att bewijsa, både hwadh® till k. M:tz hemresa och i andre måtto
behöfdes. Men dem® swaradess, the skulle in till then 17 dagh samma bref
widlyftigare författa’. Derhoos blef upläsit en skrifwelse, hwilken h. f. N.
hade nidsändt till ständeme, att the sin mening ther om skulle dagen
ther efter gifwa, hwilken lydde om förlikning" emellan h. f. N. och rik¬
sens råd, således att h. f. N. uthi samma sin nidsände författelse lät för¬
stå, huru witt6 det war honom behageligit, att de hade sändt några af
ständerne till sändebudet, thet honom wäl war någorlunda behageligit,
men det” sellsint, att® efter h. f. N. hade11 tilbudit skälige medel, således att
h. f. N. wille medh them komma i förening, om the wille gifwa h. f. N.
ett gott ord för den förtörnelse, de hade® h. f. N. bewijst, och om the hade
någon rättmätigh anklaga emot h. f. N., ther uthinnan h. f. N. hade® them
förnär warit, wille h. f. N. det samma afbidia, hwilket* och h. f. N. skulle
ske af wederparten igen?, och ther på lydde h. f. N:des nidsände bref,
till hwilket swaras skulle then andra dagen*, och war efterst i samma
bref en sentens eller beslut, hwilken så lydde, att thetta war thet för¬
nämste medel, förty2 om then, som i högre stånd är, tilbiuder sigh i för-
lijkning och will afbidia, om han något (hwilket doch aldrigh bewijsas
kan medh rättmätigh skääl) hafwer warit någon förnär, myckit mehra
de, som i nidrige stånd äre och sigh förbrutit hafwe, thet samma göra
skulle, thet är bewijsligit, att the sigh förbrutit hafwe2.
Den 17 dagen, när klåckan war 12, kommo ständerne tillsamman,
och förbidde alt® in® till klåckan war ett, tå komo herrarne och adelen,
och thet första the handlade, stegh grefwe Mauritz fram och giorde sin
enskyllan för® ständerne® i thet fall, att® h. f. N. hade sendt honom bud
och sagt, att® han war orsaken till then drögzmål medh swar upå the
förestälte puncter, medan12 han icke war tilförende® tillstädes medh, men
han sade sigh hafwa låtit förståt sin mening, både biskoparne, presterne,
borgmästare, krijgzfolket3, så och någre andre. Och sade han, denne war
hans mening, att han wille hålla sigh widh® Suderköpingz beslut, så och
widh höglofligh i åminnelse konung Gustafz testamente och arfföre-
ningen, och sade ther hoos, att om än® ther efter skulle folia stegel och
hiul, så skulle han ändå blifwa ther wedh, efter thet icke är emoth Gudz
ord““. Wälb:g Arfwedh Swan kom® och talade till skolmästaren i Lin¬
köping, och förkastade honom något, och trätte på honom, att han skulle
hafwa honom något förtalat eller orätt fört hans ord, hwilket alt war
kommet af det bref, som ställas och författas skulle. Och therföre blef en36
splijt och oenigheet emellan adelen och presterna, och grefwe Mauritz
1598
45i
trätte häfteligen medh m:r Nils, efter de icke wille skrifwa och ställa bref-
wet. Der till m:r Nils sade, att thet war adelens och ridderskapetz kall och
embete, som skulle de® politiske saker förestå. Så sade grefwe Mauritz
sigh icke wara theras skrifware. Och icke heller iagh, swarade m:r Nils,
uthan i predikestolen och collegio, och thet icke alt skulle skiutas på pres¬
terne. Folie och många andre häftige ord, efter månge begynte tillsam¬
mans kijfwa. Då sade grefwe Mauritz: detta är en prästeträta. Swarade3®
m:r Nils: thet kommer nu igen, thet iagh omtalade, ochad menar, thet är
icke en prästeträta, efter I alle wele blifwa salige, och thet gäller wår
siäls saligheet an. Grefwe Mauritz sade: jagh är mins ordz uttydare sielf.
Så talade en af h. f. N:des afsände till menigheten och begärade swar och
sade, att h. f. N. swårligen förundrar, att han icke bekommer swar, eller
om de wille afsöndra sigh ifrån h. f. N., och om the thet giorde, wille h.f.N.
och weta, hwadh h. f. N.3® görandes warder. Då sade grefwe Maruitz,
att the wille hwart stånd för sigh gifwa swar, hwilket blef afrådt för oenig¬
heet skull. Så sade g. Mauritz, att the icke wille swara till alle beskylningz
punctar, uthan begära h. k. M:tz tillkommelse. Tå sade m:r Nils, att thet
war icke rätt, uthan om Arboga och Suderköpingz beslut wore rättmätigt
giordt, och om h. f. N. giorde rätt, i thet han intogh Calmar och Åbo och
annat sådant, så skulle the och endskylla h. f. N. och tilskrifwa h. k. M.3*,
att han alt wäl3« bestält och lagat hade.® Der efter blef upläsit sändebu-
detz bref till ständerne, hwilket lydde ther upå, att fångarna skulle gif-
was lösa och ställas i stark borgen, eliest kunne the inthet hoos h.® k. M.
uträtta. Så blef då samtyckt, att någre uthaf hwart stånd skulle komma
tillsamman och widlyftigare författa brefwet till h. k. M.
Den 18 febr., när klåckan war emellan 7 och 8, kommo åter ständerna
tillsamman, och förbidde alt in emoth klåckan3* 10, tå blef upläsit det
bref, som författat war att sändas till h. k. M., och war thes summa, att
the tackade Gud för k. M:tz helsa och sundheet, och sedan swarade the i
summewijs till® the beskyllningzpuncter, som wore w. n. F. tilskrifne,
att the mente sigh och h. f. N. inthet hafwa förtiänt sådane beskyllningar,
uthan att the wille hålla sigh efter Arboga och Suderköpingz besluth,
efter thet war3i k. M:tz eed lijkmätigt, uthan att the beskylningar wore
kompne af orolige menniskior och wäre missgynnares tillfogan, och
the wille icke låta sigh ifrån samme föreninger afträngia3*. Sedan förbidde
the, till thes thet war omskrifwit och åter upläsit, och sedan sände the
thet till w. n. F. Efter middag, när klåckan war widh® tu, kommo the
åter tillsamman, och förbidde alt® in® till klåckan war sex, tå blef upläsit
ett bref eller protesteming, uthi hwilket häfteligen giordes h. f. N:des end-
skyllan uthi alle puncter, så att ständerne, om så behöfwas kunde (thet
doch aldrigh förmoddes), uthi högste förfölielse ther widh ståndachtige
blifwa wille3*. Der efter blef upläsit thet bref, som på slottet sändes, doch
något widlyftigare författat, och i synnerheet till flere puncter swarat,
ther på31 de och® om morgonen skulle gifwa sit betänkiande, när klåckan
skulle wara widh siu, det doch icke skedde.
452
1598
Den 19 febr., när tijdegärden ändat war* ”b blefwe the strax kallade till
collegium, förr än the ginge till måltijd, och blef då upläsit det samma fö-
restälte bref, hwilket ständerne samtyckte, om och" w. n. F. wille det
samtyckia, och therföre försände thet" till h. f. N.,aK att h. f. N. skulle
det öfwersee, om han det gilla wille, och blef sagt, att när det skulle gif-
was signum, då skulle de wara tillstädes. Och när det war upläsit, ginge
adelen för sigh, presterskapet för sigh, och borgare[!] för" sigh* och råd-
slogo om förestälte bref, och tå begärade borgerskapet, att thet*" skulle
skrifwes^ w. a. n:ste K. till, att h. k. M. wille medh sin skrifwelse förmana
them i Finland, att de afstå måtte" medh det mord, röfwande och sköf-
lande, som de hafwa tagit sigh före. När nu aftonsången war fulländat,
blefwe alle ständerne kallade på slottet, och wörö i store salen*?, tå kom
w. n. F. in och talade medh ständerne, att de skulle höra det swar, sorn*
h. f. N. skulle*’' gifwa k. M:tz fullmyndige sendebud, det då skulle skee
på tyska, som nu upläsit blef på swenska, och*5 war uthi samma afsked
swar till alle beskyllningz puncter, theruthinnan blefwe aflagde alle be-
skyllningzpuncter häfteligen*s, och när det war upläsit, frågade h. f. N.,
huru thet behagade them,thet då*‘ alle ständer sade rätt och wäl wara.
Och begärade h. f. N., att the skulle alle om morgonen dagen therefter
wara tillstädes, och** höra och see, huru h. f. N. wille afskicka h:te k. M:tz
sendebud, och begärade*", att theras bref och skulle wara till rede, thet
skulle öfwerantwardas förb:te sendebud sampt medh protesterningen1).
Therhoos blef frågat af h. f. N., huru then protestering dem behagade, der
till the swarade, wäl. Blef och upläsin w. n. furstes protesteming2) på sam¬
me handel,*" låfwade och" h. f. N., att alle desse handlingar skulle på
tryck utgå.
Den 20 dag febr., när klåckan war widh 8, blefwe [stenderna]**
kallade upå slottet, och*»" förbidde alt in till moth tolf*}', tå kom legaten
in, och så talade h. f. N. honom till på tyska, och strax ther efter lät h. f.
N. upläsa sin oration till legaten på tydska, hwilken innehölt swar på alle
beskyllningzpuncter, blef och upläsin w. n. furstes protestation, och sedan
stegh bispen i Schara fram, och talade till legaten på latin och öfwerant-
wardade honom ständemes bref till k. M. Så gick sendebudet af. Och så*5
talade h. f. N. medh almogen något och korteligen enskyllade både ko¬
nungen och sendebudet, säij andes, att hwarken konungen eller legaten
hade der till skuld, uthan wäre infödde swenske, och" så låfwade h. f. N.,
att, så snart som protestationen eller brefwet blefwe6* omskrifwit och för¬
seglat, så skulle the alle bekomma hemlof.
Den 21 febr. blef upläsit brefwet till h. k. M. och protesteringen för
almogen, och befrågades, om the then66 wille försegla, thet the göra wille
och giordt blef. Sedan blef upläsit höglåfl. i åminnelse s. k. Gustafz ut-
gångne bref på tryck, hwilket innehölt någre förmaningar ifrån eeder
och6" odygder. Blef ochså upläsit en kort summa af samme bref utdragen,
x) Identisk med n:o 180?
a) N:o 176.
1598
453
och blef" befrågat, om det skulle utgå på tryck, thet the begärade. Blef
och upläsit ett bref, som ständerne skulle sända till Finland och them
förmana, att the wille" afstå medh sineM oskickelige företagande.
Den 22 febr." wore utwalde någre6" af alla ständer på rådhuset till6-'
rättegångzsaker.
Den 25* febr. wore ständerne i collegio tillstädes, och blef upläsit
först sendebudetz instruction till h. k. M., sedan ordningen6* om rättegångz¬
saker, till thet tridie ständernes bref till Finland etc.
a) Följer D. dag. b) D. war klökan wijd. c) Saknas D. d) Rättat i C. fr. ständer; D. alla
stender, e) Tillagt i C; Saknas D. /) D. Pet[rus] Chen[icius] g) D. och at (at rättat fr. huad).
h) Följer C. samme, i) Följer (överstruket i C. icke) D. forfechta och. j) D. upläsa. k) D. Begärade.
1) D. gifuas. m) D. til at senda, n) B, C, T), att begärtes (D. begära) h. k. M:tz hemkomelse.
0) Ändrat i C. fr. och; D. och. p) Rättat i C. fr. fordra, D. fodre. q) Rättat i C. fr. Och therföre,
D. Och derföre, r) X st. f. kunde. ... innehölle har D. följande, i C. rättade, läsart kan
gunsteligare (C. grundeligen) samme punchtar och höguichtige ährander förnimme, som the i
sig sielf innehålla, s) Tillagt i C. t) Meningen saknas i D., som har lucka här. u) D.
(överstruket och rättat i C.) den förening, v) Rättat i C. fr. hafuer; D. hafuer. w) D. hafua.
X) hwilket .... dagen saknas D. y) hwilket.... igen insignerat marginal tillägg i C. 2) förty
hafwe saknas D. d) Rättat i C. fr. att-, D. efther. ä) D. krigzbefälle. ö) Följer (över¬
struket i C. och) D. Arboga och. aa) Följer (överstruket i C. derföre) D. Der efther
kom. ab) Rättat i C. fr. ett-, D. it. ac) D. och ddg sade. ad) Följer D. sade, iag. ae) D.
han. af) Ändrat i C. fr. h. k. M. sådant tillskrifwa och h. f. N. endskylla, vilken ordalydelse
kvarstår i D. ag) Tillagt och insignerat i C.; D. rät. ah) D. til klökan war. ai) D. efter
ath det ware. af) Följer D. laika. Och [låta överstruket i C.) ak) Tillagt i C; saknas D.,
som i stället har och denne uplesne schrift wynthes [o: synthes] wara som it förbund af sten¬
derna. al) Rättat i C. fr. till-, D. til. am) Rättat i C. fr. öfuerändt; D. war öfuerent. an) D.
forsendes til w. n. F. ao) D. the. ap) D. schrifua. aq) wörö ... salen saknas D. ar) D. wille.
as) och häfteligen saknas D. at) Rättat i C. fr. och; D. och. au) D. at. av) begärade . . . .
handel saknas D. ax) Supplerat ur D. ay) och tolf saknas D. az) C. tå; D. dag.
ba) Rättat i C. fr. blef; D. blef. bb) Otydligt i B; D. dem. bc) Följer D. andra, bd) Rättat
i C. fr. sitt; D. sit. be) Rättat i C. fr. wore the utwalde; D. warö de utualde. bf) Rättat
i C. fr. på; D. pä. bg) Rättat i C. fr. ordning; D. ordnig.
Uppsala herredagshandlingar. 171
Martin Aschanei kopiebok, sign. F. b. 3 (fol. 113—114) å
Kungliga Biblioteket. Texten är beskuren i ytter- och underkant.
Utdrag ur denna berättelse för tiden 19—25 februari är återgivet
i Ahlqvists ovan s. 443 omnämnda publikation, sid. 38 ff.
Wpsala herredagz handlinger anno 98. Ett kortiligit concept*.
Then 11 februarii om dij stingen 98 wore gemenighethen af landz -
ortherne församblade, som kallade hade warith, och eliest myckit annath
folk6, ädle herrer, junker etc., bisper, prester, borgare och böndher, krighz-
befel och gemene man. Then 13 om måndagen slågz och blästes om sta¬
den, och en cammarskrifuare, het Carolus, läste sammankalleses bref,
så lydandes: Then h:ne F„ hertigh Carl etc. och Suerigis rickes förståndere,
låther her medh nådeligen befalle, att alle, ädle och oädle, prester, borgare,
krijgzmän och bönder och gemene man, som ähre thil thenna här riks-
dagh som äre kall. . [0: sammankallade]", och alle, som här församblade hit
til thetta almennelige samqwämdh komne äro, skulle sigh alle uppå slothet
finna låthe thil städhes, ther vill h. f. N. siälf begynna att talle medh them,
454
1598
och ther skulle the få höre then legation, som ifrå Pålandh kommen är,
huilken het Samuel Slfasky]1*, och kom han til hertig Carl på Wpsalla slott
then i3[!] februarii vidh 9 om dagen, ther talladhes hertigh Carl och legathen
widh och såtto uthi en stol hwar; ther giorde legaten en hälsning til h. f. N.
på konungens wägna uppå tyske, och säden vände han sigh til presterne och
gemene man, och önske them och som til h. f. N. fridh och nåde af Gudhi
och k. M:tz gunst och nåde, och badh them, att hvar och en skulle hålle
sin edh, then thee k. M. giort hadhe.
Then 14 feb. lästes legations brefs[!] ifrå Pålandh up i collegio på swen-
ska, som herren, h. Carl, hade lathit wärtera på swänske, thy thet war
skrifuit frå Påland på tysko, thet skulle fulle läses på tysko, som thet
giordes; en prest tog och begynthe att läse up, så ville thet icke fordt, dog
kunde icke gemene man förstå samma tysko. M. Abram ropthe efther m.
Laur. Laelium, som väl kunde läse godh tyske, thå war uthgången för' [:te m.
L. L.?]. Thå steg Salomontanus uthi m. Laurentij stool, ther han pläger lässe
geometriam, och läste up helle legationes bref til fursten och gemene man;
så läs han och up her Hogenskels bref til gemmene försambladhe herre-
dagzmän och wänner, uthi huilket han hafuer enskyllat sig, att han icke
kunde komma til sama Wpsalla mothe för sin siukdom skuld, som thå hafuer
legat uthi 20 männer på sängh, siuk uthi sin been, item her Göstaf Baners
bref och her Jacob Sturaf!] och andhre fleres tilhopa, ther uthi var skrifuith,
att thee gärna hade väl kunne komme thil herredagen, hadhe icke h. Carl
låthit falle sin ordh, om the wille komma och falle til föga, skulle h. f. N.
gärna förlåtha them, ther til thee så skrifuith hafue, att thee icke gore
wille och taga sigh thet uppå, thet som näst siälen käräst theres äro, och
therföre icke heller komma thit och taga sigh then legation uppå thil K. i
Pålandh och mykith skyllat h.f. N. för uppenbare orätt, thet dog gemene
herredagzmän alt förladhe medh godh skäl.1) Togh her Erich Biälke, och
läste så han up k. M. brefuet, som på tyskön war skrifuith, allt uth, och efther
thet gemene allmoge kundhe thet eij rätt fatta, sadhe han munteligh på
swänsko, huadh thet war, thet dog icke war annan, en k. M. hadhe skylt
h. f. N. hertig Carl, för han hadhe giorth orätt, medh månge puncter väl
än 10C Ther thil församblade [0: förswarade?] allmogen hwar och en h. f. N.,
enligen förfäctede och emoth® protesteradhe. Och säden gingo rådhen och
rådsladhe hwar och en brefueth til Pålandh skrifuas skulle, thet som så
blef förste gång rådhslågit, att thee tyckeses rådhligast, att en legation skulle
draga til Pålandh, någre [af] adellen och någre af hvart ståndet, thet dogh
icke heller blef af, uthan bägefrtes?] ther på af h. Carl swar ther på, swarén
fingo the igen, att inthe an .... som legathen skulle före gemene mans
[protestation .... d....] sigh h thet som och lätteligast skulle gå för
sigh uthan omak, thil thet öpne wathnet blifua kundhe. Then 15 lät h. Carl
försambladhe[!] them åther thil collegium, och thet han[?] hade swaradt,
’) De andra riksdagsberättelserna förlägga denna händelse till den 15 fabruari.
Aven för de närmast följande förhandlingarna ger denna relation andra data än n:o 169
och 170.
1598
455
samtyckeses thet af allom, att legation skulle upskuthas och protestatio-
nes til K. sändhes, och lästes hon så ther up, dogh war hon eij så stellt,
som thet sigh bordhe, corigeres så bättre. Then 16, torsdagen, rådslogo
åther gemene man uthi collegio sampt medh adh[l]en och presterskapet,
borgare och gemene allmogen om the puncter, h. Carl hadhe låthit försam-
bladhe[!] af theet brefuet, k. M. skrifuith hafuer*, som emoth h. f. N.wore,
om thee ville förfäctha h. f. N. therföre, thet och så giordes, och alle ro¬
pade och sadhe, att thee ald[r]igh wille h. f. N. unfalla, eij eller wika af
Sudherköpingz, Arboge, Sto[c]holms och Wpsalla afhandlingers besluth.
Then 17 hadhe thee och förhändher thet brefueth, som skulle sändhes
medh legathen, uthi collegio, på thee puncter h. Carl hadhe uthgifuith, dog
gick ther uth på att thet skulle blifua, som h. f. N. s[i]älf giordhe, och
begärthe än yterligare svar på thet thee thå hadhe samsett sigh. Och
könicken m. Peer, ärchiebiscop i Skara, fördhe swarén nider af slottet ifrå
h. f. N. och steg up och sadhe h. f. N. svar och meningen, om thee ville blifue
vid’ Sudherköpingz, Arboge och Stocholms beslut, om h. f. N. hafuer thet
giort, therföre h. f. N. [af] k. M., k. Sigismundo, skylter är, skulle vare såcker
alena och icke hafuer giort rätt, som* på h. f. N. skrifuit är*, sadhe alle
neij, thet kan aldrigh bewisas; item om thee wille hafue någon til sin rägent
i K. fråvare än h. f. N., ropthes iadutt, att thee ingen anan wille känne
godh före än som h. f. N., ther vidh och hålla sig hvar och en, så länge
blodhet är warmt och försvara sigh för the falske herrer, som på landhit
wille så laga, att thee kunna komma krig på landhit, som bewistes then
13 dagen feb. om måndagen i sallen på slothet, ther h. f. N. sadhe, att her
Erich Sparre och Göstaf Baner och andre fiäre hadhe bestellt, att K. i
Danmark skulle så när i framledne 97 året komma medh krig på Swäriges
ricke, thet, Gudhi skee lof, icke skedhe. Och ther thil hadhe thesse förde
herrer handlat medh her Hogenskäld, att han icke wille hålle medh h. Carl
uthan ware i rådet medh them om förde krigh, ther til han strax swarat
hadhe: beware oss Gudh, skulle iag thet giöre emot mig och mitt fäderfnes]-
landh och min edh iag plichtig är att halla på mitt samvet. Och i thet
h. f. N. thetta talladhe, ropthe han fram en h. Ogenskildz tiänare och
sadhe: är thet icke så, ropthe han iblandh folkit: io io, thet hafuer herren
siälf bekenth munthelig sampthig och skrifuith uthi sitt bref, thet som
lästes up i collegio för gemmene man then 14 feb. Item sadhe m. Petrus
Cemnicius, om thee wille besägle thet samtykie wille en för alle och alle
för en, att thee icke skulle säija, att thet icke samtykt hafua, inthe giorde
iag och iag, eij eller iag; ropthe alle iaa, att thee thet gore ville. Item låther
h. f. N. fråga, om fångame skulle gifu[e]s losse, om thet är rådhligit; blef
svaradt af hwar och en’, att thet ingelunde samtykie och rådhe h. f. N.
ther thil, att the* skulle komma losse, uthan taga oss exemp[e]l af them i
Finlandh nu losse äro och skänneligen sudla sigh. Then 18 wore å[t]her ge-
menighethen i collegio försambladhe, och en kam[ar]skrifuare läste up thet
bref, som gemene hadhe tilhopa stält hade*[?seden?] then protestation emoth
konungen, och h. f. N. förswarade1 och thet så skulle åstadh sändhes, som
456
1598
thet ställt var’ then gången, sadhe alle, att thet war inthet orätt skrifuith,
som corigeres kundhe; sade här Erich Biälckie, som altidh holt’ bur-
språcket: så wille vij» antwardha fursten thet i Jesu nampn och låtha så
blifuath, som thet är. Then 19 om söndagen efther messan och i collegio
församblade sig gemene man, dogh blef ther inthet synnerligen handlat
thå, uthan gingo ther, och kom thå inge swar nidher ifrå fursten. Then 19
feb.* kalladhes alle man på slothet i sallen, ther lästes up samma protesta¬
tion, som antwardhes skulle pålanske sänningebudhet Samu[e]lj Ladskij. Thå
thet war upläsit, sadhe h. f. N.: är här något erratum uthi, så måå thet
ännu omskrifuas, och är icke, så wil iag i morgen i Iesu nampn’ antwa[r]dha
legathen thet. Swaradhes neij. Men bispen, m.‘ Abraham’, steg fram och
bägerte, att en legation skulle folge samma legat af ricket til Pålandh.
Tå wardt h. f. N. ganska wredh och sade: kunne I bätre rådh finna up, så
kommer fram medh än som nu är giort, til thetz bättre lägenhet blifuer i
sommar, eller drager I åstadh, om I wille, iag seer thet gärna. Sade hertig
Carl: rätt nu seer och fömimer iag, att I äre then samma, som all oredhe
åstadkommit hade[?]’, see, vil icke han nu afråda all thet, som giort är. Och
mykith ondt vitte honom före, att han icke hadee rätt stådt sitt embethe
wäl före, och wore lijkare ware en bofuel än som ärchbiskop. I hafue, sade
h. f. N., hudflänkt them, att thee hafue blifuit dödhe ther uthi then otil-
börlige och olaglige wisitation i Wästergöttlandh, Småland och Öster-
göttlandh, och månge af edert tilhopa trugande hade slaget hwar annan
ihiäl, och mannen hade wordit så tiltrugat quinnan, hade en ther strax
efther them[!] slagit sin hustru ihiäl medh en yxehammar i hannon, och
mykit annath ondht, och tagit muthor af en hoorkarl, och han är ostraffat
blifuen therföfre]1). Sade m. Abraham: thet är intet så, nådige furste; h. f.
N. beuiste thet honom santh ware. Thå tog h. f. N. en ring och sade: tager
thenne ringen och står mig til rätta och försware edher, iag wil icke acta
ider för then person I ära, för än I äre frijat lagligen. Thå föll m. Nils i för-
[swar?] förj?] bispen och m. Erich skiparen och sade: n. F., hans meni[n]g
är icke så, som e. f. N. tagit hafue. Sadhe h. f. N.: iag wet wäl hans räfue-
swans, han är falsk, han hafuer tagit sig k. M. frisbref, när hafuer ia[g] nå¬
gon tidh hotadt honom medh onde, eller hafuer iag sådant förskilt af ho-
no[m] mot min[a] många välgerninger iag bewist hafuer, medan han war
landzflyctig. Och mykit annat talte h. f. N. ther om, som nog wetterli-
git är, och frågade landzortherne til, om thet icke war santh, att han sig
så uthi för.de landzender handlat hafuer. Ropte alle: io io, thet är så.
Dog gönom thesse för:d[es] bön ther medh then gången furstens wrede
stillat, och sade h. f. N.: thet må nu så ware, men gior någon mot lagh
och edh sinom, skall iag efth[er] mit autoritet strafua, vånde eij hwäm thet
är, efther I känne mig för alles idher och riksens regänth. Ropthes: ia n. F.,
thet skee och så. Endades thetta hardt widh 5 om afthonen i blå mörk¬
ret. Then 20 feb. antwarde m. Petrus Cemnicius legathen brefueth, som
alle ständer gio[rt] hade, i alles närware sampt h. Cari på slothit, och hadhe
‘) Jfr nedan n:o 184.
1598
457
en lithen oratiunculam på’ latin’ til legathen, att han skulle wäl bestella,
thet han och bekänd[e] sig thet gärne til thet bäste beställa wille. Then
21 feb. tidzdagen i collegio lästes up copiän af för:de bref för alle ständher,
thet giordhe en het Carl, en cammarskrifuare, i m. Paulinj stoel. Thå
thet war läsit, talte Erich Biälke, att thee skulle hwar för [sig] besägle
thet, att the icke skulle säja: kommer något, thet Gudh förbiudhe, uppå,
icke samtykthe iag och ia[g]; then dagen’ uthigönom besäglades thet.
Then 22 ändades thet, och böndherna, som långwegat wore, fingo tär-
peni[n]ger, somblige 72 öre, somblige 21 . . . och en m>, att the skulle hålle
sig’, til thetz the’ skulle få beskedh afdraga hem i [gen?]. Then 23 fingo
mäst parthen afskedh att draga hem af böndher, so[m] långwägat wore,
såsom västgöther och småleninger, dallekarler och berzmän. Then 24 sa.
Mathie dagh fingo mäst hvar och en’ beskedh att draga heem, ochs[å] en¬
dades medh prester och böndher och allmoge™ och eij medh borgare och
bi [sper?]. Then 25 wore gemene man, borgare, krigzbefel, prester, bisper
och någre böndher kallede uthi collegio, thå 9 slogh, och ther lät h. Carl
läsa upp then instruction, som thee skulle hafue medh sigh, som draga
skulle i sommar, när lä[g]ligast är‘, til Pålandh til v. n. h. k. M., och war
thet stellt uthi 4 puncter. Item las Petrus Nicolaij, h. Carl canzelijdh-
skrifuare, up gemene sampt alles ständhers bref, huilket sändes skulle til
them i Finlandh uproliga äro medh någre etc., att the skulle stå af sitt skick
och ondha och uproliske lefnat, item then nya ordningen, som uthsän-
dhes skulle till alle landzender i Swärige, om lag och rättegångsaker etc.
a) Ett. . concept tillskrivet av annan hand? b) Följer överstruket rätthet? c) Manuskrip¬
tets läsart torde vara felaktig och återgå på en otydlig förlaga. I dess text står sorn över ett
överstruket ord samblade eller något dylikt; kall är även tillagt över raden, d) De inom klam¬
mer satta, supplerade bokstäverna saknas i manuskriptet, till följd av att bladets ytterkant
beskurits, e) M. Abram . .. för insignerat tillägg i kanten. /) Ändrat från 20? g) Följer
överstruket prester, h) Några ord (tre eller fyra?) borta, i) Tillagt över raden (ej insignerat).
j) Ändeisen -ade troligen senare tillagd, k) 19 ändrat från 20. Följer, tillagt över raden,
mandagen? I) Ändrat från 1 (eller tvärtom står möjligen 1 ändrat från 2). ni) Följer
överstruket Finis.
Fragment av en berättelse om riksdagsförhandlingarna i Uppsala 172
den 15 februari.
Samtida uppteckning bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet.
I utdrag tryckt hos Tunberg, Sigismund och Sverige 1597—
1958, 1, s. 67 not 1.
3. Att h. f. N. hade emot k. M. wilija och samtycke intagit slott och
feste, oandsedt att thet slett inthet nödigt war.
Ithem hade archiepiscopus sampt med professoribus och hela präs¬
terskapet efther f. N. begäran, när begrafningarnar stöde, scrifuid
rijksens rååd till och förmant them till enighet med f. N. med the
wilkor, som h. f. N. hade them förescrifuid: thet samma blefue the
Riksdagsakter. IV.
30
458
1598
och af adelen tilförmante, som tå församblat war. Ther uppå the
fingo suar ifrån h. Hogenskeel Bielka, h. Giöstaff Baneer och h. Thure
Bielka, församblade i Wlfåås.
Brefuet, som rijksens rådh skref till archiepiscopum och prästerskapet.
1. Helsan till prästerskapet och allom them, som församblade blefue
i Wpsala.
2. Att tre harrar, nämpligen Tönnes Jörenson, Ture Jacobson etc.,
wore sende till theras härligheter med f. N. bref, hela prästerskapetz och
theras af adelen, huarföre the begåfuo sig till Wlffåås till h. Hogenskäl,
som låg krank.
3. Att här Hogenskääll n. ursakade sig icke kunna komma för sin
krankhetz skull, och icke sielf kunna hielpa sigh af sängen etc.
4. Att rijksens rååd föregåfuo sig icke kunna komma hijt till Wpsala
eller eftherkomma f. N. bref för the beskylningar skull, som h. f. N. hade
theras härligheter tillagt, med mindre the blefue försäkrade af rijksens
ständer, att the obehindrade motte tijt komma, och sedan huar thera hem
till sitt egit igän.
Summan på brefuet till adelen.
1. Ödmiukeligh helsan.
2. Att then oenighet, som h. f. N. och them emellan kommen är, går
them hart till hiertat, och önska, att the motte komma till en lijdelig för-
lijkningh.
3. Att sänningebudet till Pålandh motte med thet snariste gå för
sigh, och att theras H. sig sielfue wilija bruka låta, om föreningen kan
gå för sigh.
4. Swarade the till thet försten biuder them gunst till, att the inga¬
lunda gifua sig skyllige för the beskyldningar, som them af h. f. N. tillagt
ähr, och kunna i så måtto icke taga sig nogon saak på och bedias före.
5. Att the wille komma till Wpsala, om the blefue försäkrade om
trygheet.
Summan af thet tyska brefuet, huilket longé h. Erick Bielke uplaas,
huilket thet pålanska senningabudet hade stenderna tilscrifuidt.
1. Wänligh helsan.
2. Att the wille rådslå thet uthi k. M:tz frånuaro, som the medtijden
kunne wäl försuara, när h. k. M. kommer i landet igän.
3. Att ständernar sampt med f. N. wille med thet fursta suara till
punchthernar, som k. M. hade h. f. N. förestält.
4. Att han råder them till enigheet på alla sidor.
Och blef så upsatt till 2 slogh efther middagen, och blef rådslagit,
att thess emellan skulle archiepiscopus med fyra af adellen gå till sän-
1598
459
ningabudet och begära, att d. legatus wille lägga all tingh till thet
bestå, att saken kunne blifua fördragen.1)
Tyke Larsson till Sven Månsson (Some) om ständerförhandlingarna i 173
Uppsala före och under riksdagen. Viby 1598 den 19 februari.
Orig. bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet under adress: »Den
edle och wälborne Suen Månsson till Westerbyholm, sin k. broder
och förtrogne wen, broderligen oc kerligen.»
S. D. Kare broder Suen Månsson, jag unsker dig sampt met alla gode
wenner, tidt min broder achter sig, mykin lyksalighet af Gud alzmectig.
Och såsom min broder schrifuer mig till och begserer weta, hure adelen
har i landzendan hafue samsat sig om de 5 puncter, som f. N. hertig Karla
ständerne i Vpsale föreläsa läte, ther förclaret all adelen sigh nogsampt
upå strax i Vpsale och lät öfuerantuarda h. f. N. secreterer Michel Olson
theres mening schriftligen, och förnumme icke annat, an h. f. N. lät sig
nådig: t sådant behage.
Men månge andre puncter lät h. f. N. adelen och föreläsa, samma dag
min broder dråg från Vpsale, om k. M. hemresa, huilche wore mustoge
upå gå. Ther före wille eller kunne wi föga suare der till, utan begaerede
af the gode herrer och arlige män, som are h. f. N. råd, at de wille råde
och förmane h. f. N. til alt det, som kan lende h. k. M. och f. N. til bro¬
derlig semia och enighet; wi, sorn6 h. k. M. undersåter och tiänare ar6,
kunne intit settia h. k. M. pekesticket i händen, och der met rychte wi
dedan. Sedan ar intit omtaalet anten af en eller annan om någen widare
förclaring. Gud gifuet, h. f. N. wille wende igen met sådanne handlinger.
Then polske gesanten heter her Samuel Laski. Han kom til Vpsale
10 februarii och den 11 kom til audiens och antuardade h. f. N. någre bref
och någre puncter, som h. k. M. högbe:te furste [hafue]rc tilskicket; huar
om de lyda, ar man an nu [icke]c wiss upå. Men det ar sant, icke blef han
mykit wäl fägnat der och blef icke öfuer en 1/2 thima på slottet. Gud hielpe
til en god utgång. Jag hafuer handlet met bönderne här i Ryd sochn.
De hafue lofuat wele hielpe grafstenen in i kyrken om tilkommende fre¬
dag, Mattsmessa dag, men intit kan man läte legge stenen på grafuen,
för än grafuen mures annorledes; grafuen ar både för lång och för bred.
Jag hafuer nu intit mera schrifua, utan wil nu har met och altid hafue min
broder met alle sina kare wårdnader udi Gudz nådige beskerm til siäl och
lif broderligen och tiänstligen befälet. Gior wäl, k. B., och hels den wel-
borne fru Mätta medt min willige tiänst. Hasteligen af Wiby 19 februarii
anno 98.
T. t. b. o. w.
Tyke Larsson m. p.
a) Följer överstruket låt b) som... ar tillagt i kanten och insignerat. c) Hål i
papperet.
>) Jfr s. 443 f-, 449, 454.
460
1598
174 Brev från ej namngiven person till en likaledes onämnd adressat
(herr Claes Bielke?) om riksdagsförhandlingarna (den 17 februari)
i Uppsala. Odat. Uppsala 1598, den 18 februari.]
Samtida avskrift med påteckning a tergo av Hogenskild Bielke:
»Copie af ettil bref, som skrefs om handellen i Wpsala, huru der
tillgick in februario etc. 98» bland Riksdagsakta 1598 i Riksar¬
kivet.
Gudh gifwe, k. H., eder lycksalig god dagh» järn [te] månghe lycksa-
lige godhe dager. E. H. uthi all underdå[nighet] tillkänna gifvvandes, att
i går wore ständerne til [lhopa?] ifrå tolf och till 4 att skolle hafue gifwedt
sw[ar på] de puncter, som inlagde åhre, men der begynthes [en] mektigh
trätha emilian her Mawrittz Stänson och d[en] lättfärdighe mester Nilss,
ohm hwilken parthen ant [ingen] af riderskapedt eller presterskapedt först
skulle gif[wa] swar. Der bruckades en sådan mun, som inthet höflig w[ar?]
uthi sådanna samquem. Fram kom och en wisnäs[!] w[ördigh?] man ifrå
Linkiöpungh och skyllthe den fattige gamle man[nen] Arfwedh Swann för
ehn hycklare. Arffued Swan swarade dh[å?] strax: »du räf, der du sitter,
sådanth skall du alriig bewisä» och gik der medh strax uthaf collegio.
Sedhen beg[yn]thes trätte emilian kiöpstadzmän och bönder, den der
hå[rd?] war, alle om hwilke puncter, de först skulle ställe sitt swar. Alle
wille hugge till, men ingen wille hålle i skafthet. Emot clåkkan 4 i går
sändhe legathen en skrift till ständerna in colegio och lät uppläsa och
begerde af dem uthi all wenlighet, att de wille beflithe sigh sampth medh
honom hos f. N. hertigh Carli, att alle fångne måthe blifwe löse af deres
fängsäl, aldeles ledige och löse, eller och till thet minste komme uthi bår¬
gen händer till k. M. ankomst och icke fördömes uthi någre måttho, till
hwilkedt den ogudachtige her Omnes swarade aldeles neij, neij. Der den
godhe hederlige man mester Abhraham råker någodt seija, dedt då kan
wara skäl medh, då ähr mester Nilz och Erik Skepare, hwilken nu fast
seglar uthän kompass, äfter then godhe herre erkebispen like som ett
par hunder efter en räf, endågh iagh förhåppes medh Gudz hiälp, att hun-
derna giöra räfwen ingen skadhe. Det aler best ähr dhet, att hwadh bis-
pen will hafwe i werkedt, det wises legaten, och det legaten skrifwer stän¬
derne till, det sendes till bispen. Så länge de drage ett, will man medh
Gudz hielp håpas, att all tingh kan blifwa gådt. Hans Krank hafwer
giömdt sigh undan i sitt härbärghe, ty rijderskapet hafwer waridt hos
honom och welat, att han skulle ställe swarén till h. k. M., thet han inge-
lunda giöra will, oansedt ähn försten tije gångor befalthe. Ahrn lega-
thens afskedh höres ännu slett inthet wist; hans rese ähr här ifrån och till
Stocholm wist. Jacop hafuer ähnnu inthet talladt medh legathen. I dagh
skolle the till sammäns och gifwa swar, när klockan 7 slår. Gudh gifwe
the måtthe rame den swar, som kunde ländhe Gudhi till lof och prijs och
ähre, konungen till blidken, fädernes rijkedt till biståndh, gången och
1598
461
godhe, thet höre Gudh. I går drogh Nilz Posse till Hammarskogh1), och
i dagh wardher e. H. tidendar af honom bekommandes, den iagh uthi
underdånighet hafwer weleet lathe e. H. förstå på denne tidh. Befallandes
h. H. sampt e. H. elskelige kere fru och warnadher uthi Gudz thens alra
högstes beskärm till all långwarach[t]igh lifz hälsa och sundhet. Dateredt
i denne dagh klåckan 3 mane anno 98. E. H.
ödmiuke och tiänstawilige tiänare, så länge iagh lefwer.
a) Framför jäm[te\ står ja inom parentes, varmed förmodligen antydes en felskrivning.
Hertig Karls svar till konung Sigismund och därmed sam-
höriga skrivelser.
Den nedan avtryckta svenska texten av hertig Karls svar till konung
Sigismund (n:o 175) är troligen densamma, som (kanske just i form av vår
huvudhandskrift2) enligt riksdagsberättelserna (jfr s. 447, 451, 455) den 19
februari delgavs ständerna, vilka gillade svaret, som ursprungligen varit
ämnat att utgå även i ständernas namn. Enligt n:o 169 (s. 447) över¬
sattes det därpå till tyska och överlämnades i denna form till det kungliga
sändebudet. Den i »Werbung und beuehl» tryckta tyska texten återger tyd¬
ligen tämligen troget det definitiva svarets ordalag. Nu överensstämmer
denna text i huvudsak ordagrant med motsvarande partier av den tyska
läsarten till n:o 157, vilken även ligger till grund för vederbörande partier i
den svenska texten. Riksdagsberättelsens påstående, att den på riksmötet
föredragna svenska texten legat till grund för den slutliga tyska versionen, kan
därför ej gärna vara riktig beträffande nyssberörda textpartier. Även i fråga
om svarets övriga delar finnas goda skäl för att den svenska texten mer eller
mindre fullständigt återgår på en tysk förlaga3). Ett dylikt förhållande kan ej
heller förvåna, då hertigen (enligt n:o 161) redan den 14 februari var beredd
att avgiva sitt svar. Emellertid är härmed ej sagt, att texten i »Werbung und
beuehl» i allo är äldre än och legat till grund för vår svenska text,4) från vilken
den på flera ställen avsevärt avviker5).
Hertig Karls svar till konung Sigismund. Uppsala 1598 den 20 februari. 175
Koncept eller rättare en genomsedd renskrift, ursprungligen med
åtskilliga luckor i texten, supplerad och rättad av Mickel Olsson
och Peder Nilsson bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar
1598» i Riksarkivet. Jämförd med två nära samhöriga, dåliga sam¬
tida avskrifter [här sign. A och B, av vilka A, som är ofullbor¬
dad och f. ö. erbjuder den sämre texten, försetts med flera, ofta
felaktiga rättelser, varav ett par äro egenhändigt gjorda av Johan
Gabrielsson Oxenstierna] ibidem samt med avtrycket på tyska i
»Werbung und beuehl», fol. G—K ij [här sign. W].
*) Hammarskog i Dalby socken i Hagunda härad, Uppland, vilket säteri ärvts av Jöran
Knutsson Posses barn efter deras moder.
2) Jfr nedan s. 475 noterna bv och cd.
3) Jfr notapparaten (s. 474 f.).
*) Jfr t. ex. noterna ad och bn.
£) Notapparaten upptager blott en del av dessa oftast rent formella avvikelser.
4Ö2
1598
Opå the wärf och ährender, som then stormechtige f. och
h., h. Sigismundus, Swerigis, Göthes och Wendes konungh,
hos then h:ne f. och h., h. Carl, Swerigis rikis arffurste och
föreståndere, etc., egenom h. k. M:tz uthskickede s^ndebudh,
den edle och welborne Samuel Lasky, hafwer låtet uthrette
och framsettie, hafwer h. f. N. sig widh efterfölijende meningh
och sätt förklaret, hwilket h. f. N. på thet broderligste och
kerligste begärer", att k. M., h. f. N:ds e. k. h. b., udhi den
beste meningh will uptage och förnimme etc.
Försth etc. betacker h. f. N. h. k. M.6 kerligen för then tillbudne
helsningh, önsker och h.c k.c M.c igen uthaf Gudh alzmechtig een stadig
och lyckelig wälmåge, så och ett fredhsampt regemente och all annen
beständig lyckelig wälfärdh etc.
Thernest etc. thet förmält warder, att sedhen h. k. M. egenom Gudz den
alzmechtigstes försyn till dette rijkes konungh wart bewilliget, anammet
och crönth, hafwer h. k. M. intedt mere och flijtigere betrachtet och öf-
werwäget än att udhi h. k. M:tz fråware alle saker motte flijteligen re-
gerede och wäl föreståndne warde, sådant hafwer h. f. N. fast gerne
förnummet, och aldrig nogon tidh der upå twiflet. Och begerer, att h. k.
M. och her efter medh all flijth sig sådant will låthe ware anliggende, så
att thet alt motte lende Gudhi till ähre och h. k. M:tz giorde eedh till
styrke, så och thette heele konunge rijke till fridh, enigheeth och lång-
ligit bijståndh, ther upå h. f. N. intet twifler; män ther nogot feel finnes
kunde, moste h. f. N. sådant tilrekne'1 h. k. M:tz fråware och then wijdhe
wägh, som her emellom ähr etc.
Thet h. k. M. och, som iblandh andre sendebudens werf förmelt warder*,
hafwer förordnet till riksrådh nogre af thette rijkis infödde herr er och
edlinger, som her udhi rijket besettne och boendes äre, hwilke efter land-
sens bruk, lagh och statuter, så och k. M:tz tillbörlige befalninger, förord¬
ningen och budhe till h. k. M:tz och riksens gagn och beste all tingh skicke
och lage skulle, såsom och ther hos h. f. N., h. k. M:tz k. faderbroder', udhi
h. k. M:tz fråware, som then förnempste her i rijket, till hwilken h. k. M.
såsom sin blodzförwant alt gott med rette hafwer till att försee, till en
consilij praesidem satt och förordnet, så betacker h. f. N. h. k. M.6 derföre,
att h. k. M. h. f. N. udhi sijn fråware ther till betrodt hafwer, efter som och
eliesth ingen hafwer närmere wäret?, then medh rette sådant embete skulle
blifwe befälet. Och förhoppes h. f. N., att h. k. M. ther af ingen skadhe
hafwer haft, men att h. f. N. på det sättet, som honom då blef anmodet,
skulle hafwe tage regeringen på sigh, thet är icke bewisligit. Ty h. f. N.
(Gudh dess lof) hafwer intedt behof sådan fåfängh mödho opå* sig* lade*,
uthan hafwer sielf landh och fålk till att regere och ther medh nogh att
skaffe, mycket mindre hafwer h. f. N. udhi h. k. M:tz fråware sådan be-
falning wedh thette sättet, som h. f. N. då blef förestelt, på sigh taget
och anammet, aldenstundh h. f. N. icke wille låthe sig regere uthaf andre,
1598
463
mycket mindre theres inspector ware, uthan them efter Swerigis lagh k.
M. och rijket till gagn och godho regere, och icke blifwe uthaf them' re-
geret, endoch sådant bådhe då och sedhen hafwer hafts förhender etc.
Så ähr och h. f. N. sedhen, meden h. k. M. hafwer wäret uthanrijkes,
uthaf riksens rådh ther till kallet worden, eftersom handlingerne sådanth
uthwijse och synnerligen hwadh som udhi Suderköpingh medh gemeene
rådh och samptycke är bewilliget wordet. Och hafwer h. f. N. alt sådant
medh sådan troo och flijth uthrettet, som h. f. N. för Gudh alzmechtig, h.
k. M. och heele rijket tryggeligen och medh gott samwet kan till swars
ware, och skall udhi ingen motto kunne bewijses, att* så i sanning är,
som hos h. k. M. om h. f. N. är egenom onde menniskior swikligen och
medh osanningh illisteligen uthspridt.
Men thet h. f. N. beskylles att hafwa contra omnia regis jura' regalia
et authoritatem Arboge herredag sammenskrefwet och hollet"1, ther iblandh
annet beslutet blef, att en ansenlig legation till h.1 k. M., h. f. N:ds e. k.
h. b., skulle åstadhsendes, hwilket doch än her till icke skett är, så låther
h. f. N. sådanne obewislige beskyllinger blifwe udhi sitt wärde, alden¬
stundh the icke tillbörlige äre, efter som af h. f. N. och riksens rådh” ther
upå nogsampt tillförende swaret är. Och hafwer fördenskuldh emoth h. k.
M:tz högheeth och regalier intedt handlet, ty thette rijkes regeringh efter
ali0 rett och på“ naturens wegne kommer h. f. N. till® udhi h. k. M:tz fråware,
efter som och h.' f. N. till en regent af menige riksens stender är begereO
och antagen worden, såsom skedde försth af riksens rådh, efter som af
theres egne' breef kan bewijses, och seden udhi Suderköpingh uppenbar¬
ligen af alle rijksens stender uthwaldh?, hwarföre h. f. N. till att före-
komme allehande olegenheeth och obotlig’’ skade macht och rätt hafwer
herredager och sambqwembder till att uthskrifwe och holle, hwilket haf¬
wer wäret Sweriges rikes uhrminnes rättigheeth5. Och hafwer Sweriges
rijke aldrig udhi konungens fråware wäret uthan föreståndere och regent,
efter som thet och icke heller’ ware kan, hwilket nogsampt af Suderkö-
pingz och Arboga besluth är till att see och förnimme, ty ther medh warder
icke meenth, att en annen konungh skall uthwälijes, myeket mindre h. f.
N. nogen tijdh haft i sinnet' att trengie sig ther till emoth sielfwe naturen
och all rettwijse, så och thet, som udhi Suderköpingz och Arboga besluth
nogsampt ähr“ praecaverat" wordet, uthan att udhi h. k. M:tz fråware
all skadhe och förderf motte warde förekommet, och alle saker efter thette
rijkes loflige bruk,0 ordningh och beskrefne lagh uthrettede och bestelte etc.
Men att thet ähr medh legationen alt her till fördrögdt hafwer ingen
annen skuldh till och wäret wållende ähn riksens rådh, hwilke hafwe
söndret sigh ifrå h. f. N., ty ther the hadhe udhi Arboga medh the andre10
riksens stender hörsamligen” kommet tillstedes*, så hadhe the icke alle-
nesth kunnet gifwe theres rådsamme betenkende udhi samme legation,
efter som them på eedh och embetes wegne gore bör, uthan och sig för¬
klaret, hwilke uthaf them samme legation upå sig skulle hafwe taget»", och
hade dhåz samme legation* medh meere nytto och fördeel kunnet blifwe
464
1598
stalt i wärket, ther nu sådant egenom theres halstarigheeth och högfärdh
ähr blefwet tillbake, till k. M:tz och heele fäderneslandsens merkelige
skadhe och afsaknet, till hwilket them och icke h. f. N. sware bör etc.
Thet h. f. N. skulle hafwe låtedt gå uth ett roop, när h. f. N. begat
sig åth Calmarne, lijke som skeppflotten skulle blifwe skicket emoth h. k.
M., hwilket och skedde/ män för än h. k. M. fick wisth wette om skep¬
pen, luppo the tillbake igen och ähre seden intedt åstadhsändne wordne
heller thijthkompne6', så består och bekenner h. f. N., att h. f. N. hafwer
taget skepen försth medh sigh till Calmarne icke udhi nogon annen me-
ningh än till att dämpe och afskaffe den rebelliske hopen, som ther wörö,
hwilke sigh emoth riksens afskedh mothwilleligen uplagt hafwe, efter
som sielfwe beslutet, hwilke af alle stender endrechteligen bewilligede
äre, inneholle och lydhe, hwilket och Gudh dess lof skedde. Män så snart
thet uthrättet och bestält war, hafwer h. f. N. affärdet samme skepp
till Dantzik till att förnimme, huru medh alle legenheter förewiste, och
om h. k. M. war på wegen och wille begifwe sig hijth i sitt arfkonunge-
rijke, heller huru ther medh wore etc. Ty endoch h. f. N. wäl kunne tänke,
att h. k. M. så hastigt icke hadhe skicket sig till nogon resö hijth i sitt
arfkonungerijke, doch likwel medhen sådant skrij almenth gick, att h. k.
M. skulle" andeligen" hafwe" i sinnet att begifwe sig hijth in i rijket, ther-
före begerede h. f. N. att ware ther om förwisset", och fördenskuldh
sende skeppen åstadh, och ther hos then betalning gaf, att hwar the inge
wisse tidender om h. k. M:tz heemreeso förnummo, och margrafwen till
Brandenburgh, hertzog Johan Georgh, efter som rychtedt då almenth
gick, udi Dantzik wore"", och wille begifwe sigh udöfwer hijth in i rijket,
då skulle the befordre och ledhsage honom medh sigh, efter såsom h. f.
N. till att förnimme om samme margrefwes reese affärdede och"6 sin egen
tienere och cammerjunker, welbördig Christoffer Sibderott, öfwer landh
ifrå Calmarne och"c till administratorn till Halle"'4. Men hwar så kunne hände,
att hwarken h. k. M. heller och hög:te margrefwe wore förhanden, då
hafwe the, som på skeppen wörö, sådan befalningh^ haft, att the skulle
begifwe sigh till Stockholm till h. f. N. och fölije h. f. N. till Finnlandh,
ther medh the rebelliske och gemeene landzfridhförbrytere, så och per-
turbatores patrie, hwilke sig emoth riksens allmennelige besluth och af¬
skedh, så och statuter och loflige handlinger och ordninger, uthan nogon
skääl geenwördeligen uplagdt hafwe, h. k. M:tz eedh och försekring för-
summeligen tillbake satt, och h. f. N., som är en riksarffurste och udhi
h. k. M:tz fråware h. k. M:tz stadh och rum bekleder, all öfwerdådigheeth,
trotz och mothwilie bewisth och h. f. N. medh förachtelige ordh försmädet,
såsom och eliesth tillfoget undersåterne mycken öfwerwåldh och orett,
efter Suderköpings och Arboga besluts innehåldh tillbörligen att af-
settie, efter som h. f. N. och nogorlundhe theres högmodigheeth hafwer
förminsket och them the störste4 och4 beste fiädrene uthrycht. Men hwar
h. k. M. hadhe låtet h. f. N. medh wiss bodhskap om sijn reese förnimme
och stadh och rum tillkenne gifwedt, tijth h. k. M. skeppen begerede"4, då
1598
465
hadhe h. f. N. bådhe medh" then reese till Calmarne så wel som till Finn¬
landh gerne haft fördragh"®, aldenstundh h. k. M. hadhe bätter och lätte-
ligere medh sijn egen konunglige persons närwarelse her i rijket kunnet
stille och afskaffe sådanne begynte upror, än som h. f. N. medh stoor
beswäringh och lifsfaare och riksens merkelige umbkostnet icke så wel
hafwer gore kunnedt, som nödhtårften thet wel kraft och fordret hafwer,
och alle riksens stender thet gerne sett och önsket hadhe.
Bedher fördenskuldh h. f. N. lute k. M. tiensthligen, att h. k. M.
icke will h. f. N. sådant udhi nogon ondh motto tillmääte, heller och tenke,
att h. f. N. hafwer försåtligid welet h. k. M. udhi sijn heemreese förhindre,
uthan ther h. f. N. sådant i tidh hadhe blefwet tillkenne gifwidt, hadhe
h. f. N. gantske gerne weledt ware der till behielpelig, och medh riksens
stenders och undersåteres tillhielp således förordnet, som emoth dess
herre och konungh sigh bordt hadhe, såsom h. f. N. thet samme och ännu
willigh"* och gerne ähr benegen att gore etc.
Att thet och skall ware uthspridt, att h. k. M. wore omöijeligit, det
h. k. M. oftere och meere skulle warde tillstått att komme hijth4 till Swe-
rigis rijke igen, efter h. k. M. hadhe sådant the polenske stender förskrif-
wedt, det låther h. f. N. upå sin orth blifwe, men huruledes, heller af hwem
thet skall ware uthspridt"4, det är h. f. N. owetterligen, endoch h. k. M.
egenom grefwe Erich Brahe hafwer låtet tillstelle h. f. N. copie af sådanne
förskrifningh. Men huru h. k. M. sådant hos the polenske stender kan
medle heller förandre"?, det warder h. k. M. efter sitt konunglige höge" för-
ståndh wäl wette till att skicke; och hafwer h. f. N. tillförende icke wettet
af sådanne handlinger, förr än the af förbe:te grefwe Erich äre h. f. N.
tillstälte, såsom h. f. N. och aldrig ther till rädt, heller och nogot ther
udhi bewilliget hafwer.
Belangende att nogre iblandh fålket skole för sanningh hafwe uth-
fördt, att h. k. M. skulle ware dödh blefwen, der af hafwer h. f. N. icke
mehr förnummidt, än hwadh som ther om"* i Calmar och sedhen af them
upå Åbo wörö är uthspridt blefwet, hwilkit h. f. N. icke uthan sårgh
förstådt hafwer; doch ähr thet icke omöijeliget, att konunger och höge
personer iu så wel ähre dödhen undergifne som ringere fålk, hwilket doch
Gudh alzmechtig medh h. k. M. nådeligen lenge fördröije wille"4. Men
h. f. N. hafwer doch icke kunnet ställe nogon troo till sådanne uthspridt
tael, efter thet icke heller af trowärdigt fålk är uthfördt blefwedt.
Att och breef ofte hijth i rijket skrefne äre, hwilkee man icke hafwer
achtet ware h. k. M:tz breef, efter the upå membraner och blanketter
hafwe skrefne warit, achter h. f. N. ännu, att h. k. M. om sådanne breef
ringe wetskap haft hafwer, efter the upå orett berettelse och sägn äre
blefne uthgifne, endoch wäl sant ähr, att sådanne"’" blanketter medh h.
k. M:tz handh och segel ännu förhanden äre till att framleggie, hwilkit
h. f. N. doch hafwer achtet, att sådant är h. k. M:tz handh falskeligen
eftermåhlet, derföre h. k. M. hos sijne secreterere medh rette her om kan
förnimme låthe etc.
466
1598
Desslikes äre och nogre breef egenom misstänkte personer hemligen
hijth i rijket blefne inskickede, som icke äre h. k. M:tz giorde eedh lijk-
mätige, hwaregenom h. f. N. i sådanne saker till det högste är beskylt
worden, hwilket doch nesth Gudz hielp aldrigh medh rette skall bewisth
warde. Så äre och sådanne breef emoth"11 Suderköpingz afskedh förkunnede
blefne, hwilke h. f. N. till ingen ringe förklenring warit hafwe, hwarföre
h. f. N. Suderköpingz afskedh till att efterkomme icke hafwer bordt
tillstedie, att sådanne breef skulle blifwe förkunnede, samme afskedh
till att förringe och om intedt gore"0, efter*? sådant wille ware'"' emoth h. k.
M:tz giordhe eedh och föregågne afhandlinger etc.05
Thet och h. f. N. anthen skulle twifle om h. k. M:tz tillkompsth hijth
i rijket, såsom thet omöijeligit wore, heller och låte sigh sådant ringe
ware anliggende, och fördenskuldh låthe förbe:te legation blifwe tillbake,
på thet h. f. N. efter egen wilie kunne i rijket bestelle"' etc., sådant är
allom wäl wetterligit, att thet warder h. f. N. medh oskääl tillmätidt, och
begerer fördenskuldh h. f. N„ att then motte blifwe framstält, som
h. f. N. för sådan osanning will beskylle, så will h. f. N. således ther upå
sware, att h. k. M. der af nogsampt skall spörije och förnimme, att
sådant är uppenbarlig osanningh och öfwer h. f. N. aldrig skall" bewis-
ligit ware etc.
Hwadh som belanger the beswäringz punchter, som welbe:te sende-
budh framstält hafwer, efter the upå thet åhr 96 af the swenske uth-
skickede, grefwe Erich Brahe och Arfwedh Gostafsson, såsom och the
polenske och storfurstendömet Littowens stenders sendebudh, Stanis-
laum Dzialinschy, Stanislaum Zikouskv och Nicolaum Saphia, secreta-
rium, äre h. f. N. i lijke motto doch oförskylt till lagde blefne, doch af
the polenske sendebudh, som h. f. N. achte kan, meer af uthfördt tael,
såsom the thet och sielfwe så"“ befunnet hafwe, än sådant skulle bewisligit
ware, så hafwer h. f. N. då uthtryckeligen ther till swaredt, såsom thet
samme och då skedde af them, som på then tidh rådzpersoner wore,
derwedh h. f. N. thet ännu will blifwe låthe. Män efter allehande fleere
saker hafwer sig sedhen tilldragit, så will h. f. N. på hwar puncht serdeles,
bådhe[ !]* h. k. M. richtig swar igen tienstwenligen gifwe låthe. Och swarer
h. f. N. h:te k. M. på thet ödhmiukeligste och wenligste upå then förste
puncht således etc.
Efter h. k. M. egentlig will wette och förnimme, om h. k. M. till tiensth
och befordringh udhi sijn heemreese, ner h. k. M. then kan läglig ware,
må efter sijn betalning bekomme hedhen af rijket"1' så monge skepp medh
ali tillbörlig nödhtårft försörgdhe, som h. k. M. behöfwer, begerer och till
sig fordre låther, och om h. k. M. uthan nogon widhlöftigheeth allestedes
roligen, fredhligen och säker må anammet och trachteredt warde, att
h. k. M. sig thet må hafwe att tröste etc."1, der upå swarer h. f. N. så,
att när h. f. N. wisth och grundtligen må förnimme, när och till hwadh
ordt h. k. M. sådane armada till sigh begerer och ther medh hijth i
sitt arfkonungerijke sig" begifwe will, då will h. f. N., så myckedt h. f.
1598
467
N:ds egen person wedhkommer, all möijelig flijth ospardh hafwe, att
sådanne skep skole till h. k. M:tz öfwerfööringh så blifwe färdige och
tillredde, som thette rijkes legenhet på thenne tidh medhgifwe kan,
der om h. f. N. medh riksens ständer sig medh thet förste berådhslå will,
efter h. f. N. uthan theres wetskap och wilie intedt gore må heller kan,
doch att h. f. N. i retten tidh må sådant' tillsagdt och tillkänne gifwedt
warde, när och till hwadh ort samme skepp tillände skole, på thet the
i retten tidh måge affärdede blifwe, och att ther medh icke så motte
warde hållidt, som udhi förledne åhr skedde, then tidh h. k. M. medh
sin hofjunker Hendrich Nykerken sådanne skep emoth winteren tith
uth begeredhe, och h. f. N. doch på sitt swar till h. k. M. ännu till
thenne tidh aldeles är oswaret blefwen. Och will h. f. N. på sijn sijdhe till
godh befordringh i så motto intedt tillbake låthe, förser sig och, att alle
h. k. M:tz trogne undersåter till sådant"? efter all theres förmöghenheeth
sig willige skole befinne låthe, ther till h. f. N. them troligen förmaane
will etc.
Eliesth kommer thet h. f. N. selsampt och myckedt främmende före,
att h. k. M. sig befråge låter, om h. k. M. i sitt arfkonungerijke fredligh
tillände må, dy om h. f. N. och alle riksens trogne undersåter h. k. M:tz
närwarelse icke gerne såge, så hadhe h. f. N. udhi h. k. M:tz fråware sig
så stor möödho och arbete icke upåtagit"1 till att uppeholle fridh och enig-
heeth och styrke h. k. M:tz undersåther widh h. k. M:tz giorde eedh, som
h. f. N. giordt hafwer etc. Och ther h. k. M. icke skulle hafwe thet til-
förlåtelige godhe förtroende till h. f. N. och dess trogne undersåther, at
h. k. M. rolig, säker och fredhligh udhi sitt arfkonungerike skulle inlåten
warde, när h. k. M:tz legenheeth så tillsadhe, då wore h. k. M. medh så¬
danne otrogne undersåter ille försörgdh. Derföre bedher h. f. N. tiensth-
wenligen, att h. k. M. icke wille hafwe sådanne twifwelachtige tanker
om h. f. N. och sijne undersåther her i rijket, aldenstundh sådant wore
bådhe emoth then inplantede natur och blodhskyllskap, som h. f. N.
är h. k. M. medhförwanth"", och h. f. N. så wel som menige undersåterne
her i thette loflige rijke giorde eedh och plicht; så hoppes h. f. N. och,
att alle h. k. M:tz trogne undersåter skole i then motto medh h. f. N. ens
ware, och ther till intedt trythe låthe, så frampt the eliesth åhre och rede-
ligheeth, eedh och löfte tänke till att halle och fullborde etc.
Det h. k. M. nådigesth begerer till att wette, hwarföre och till hwadh
ände h. f. N. hafwer afsatt mesth alle the ståthhollere och befalningzmän,
som h. k. M. sielf her i rijket förordnet hadhe, emoth hwilke man ingen
rettmätig skääl heller beswäringh hafwe kan, och sådanne theres be¬
trodde embete them förtaget, h. f. N:ds egne tienere udhi sådanne em-
beter, hus och befestninger igen insatt, der upå förklarer h. f. N. sigh
således, att h. f. N. ingen afsatt hafwer, eij heller skall af nogon bewisth
warde, uthan sådanne ståthhollere ähre en deel emoth h. k. M:tz eedh
förordnede, the andre efter menige riksens stenders afhandlingh och af¬
skedh afsatte, en part äre och sielfwe afwekne, hwarföre sig icke skicke
468
159S
will, att h. f. N. nogot emoth h. k. M:tz giorde eedh och menige riksens
afskedh tillstädie och efterlåte skulle, uthan will sådant till h. k. M:tz
eget samwet och giorde eedh, sampt menige riksens stenders (så wel thenne
tidh som tillförende) eenhellige besluth och samptycke hemstält hafwer etc.
Efter h. k. M. och fasth främmende och beswärligen skall förekommit
ware, att h. f. N. icke hafwer skonet63 then h:ne furstinnes, fröken Annes,
furstlige ståndh, och thet hus h. k. M. hafwer hennes f. N. tillförordnet,
uthan i egen person i owenlige motto besökt och uthur dess förwaringh
medh twång och hennes f. N:ds tienere medh myket hotande66 nogot gotz
uthtaga låtidt, så är sådant h. f. N. icke mindre611 främmende förekommit,
att h. k. M. sig therudöfwer beswäre skulle, att en blodzförwant then andre
besöke wille, dy h. f. N. är i then meningh och förehafwende dragen till
Stegebårgh, att h. f. N. sielf hadhe weledt tale medh lute fröken Anna
och iblandh annedt gifwe tillkenne, nembligen, efter Erich Sparre hadhe
nogre saker udhi een kista låtedt nidhsettie hos hennes f. N., der af doch
hennes f. N. till äfwentyrs icke wetterligit war, hwadh fördåldh schätt61*
ther under kunne ware begrafwen, aldenstundh han hadhe skrefwit sijn
hustros syster till medh caracter och' fördålde' bokstäfwer', att ther udi
skulle sådanne saker ware förwarede, som bådhe h. k. M. och heele rijket
skulle ligge macht upå. Efter nu h. f. N. på sitt dragende embetes wegne
icke hafwer weledt stå till görendes udhi h. k. M:tz fråware tillstedie,
att sådanne saker, som h. k. M., then heele konunglige familie och thette
rijket anliggende wore, skulle heden af rijket och till främmende orther
bortförde blifwe, derföre hafwer h. f. N. sådant medh tidigt rådh welet
förekomme, och ther medh förmaane lute fröken Anne, att hennes f. N.
sådanne saker sampt medh kisten wille h. f. N. tillhonde stelle, på thet
h. f. N. them till the orther motte föhre låthe, som them i förwaring ware
borde.6* Män aldenstundh lute fröken Anna icke war samme tidh till¬
städes, uthan hos drottningh Gunnilla, hwilken då lägh på sijn sottesängh,
hafwer h. f. N. taledt Erich Sparres hustros syster till, som då war på
Stegebårgh, doch medh godhe, och samme kiste kraft af henne, och badh
hertig Göstaf till Sachssen, Engern och Westhphalen, h. f. N:ds kere syster¬
son, desslikes her Carl Sture, grefwe och erfwinge till Westerwijk och Steg-
holm, hwilkom bådhe Gudh will nådig ware, så och grefwe Morits Stensson,
att the skulle på thet fliteligeste förmaane henne, att hon medh godh
wilie wille sådanne Erich Sparres förgömde kiste medh godho[!]6' öfwerant-
warde ifrå sig. Män hoon hafwer sådant i förstone fasth förneket och sig
förmalediet i helwetes afgrundh, om hon nogon wetskap der om hadhe, och
är länge blefwen wedh samme meening bestående och medh höge och
förskrekelige edher försworit, att hoon intedt wiste ther af. Doch ner h.
f. N. wiste henne3 lier' Erich Sparres frues såsom och hans egen handh och
skrift medh förbe:te carachter, så hafwer hon om samme kiste bekänt
och sådanne caracter aldeles wäl kunnet läse och förstå, der upå hon
medh gråtende ögon sade, att Germundh, fröken Annes klädeswän, hadhe
samme kiste i förwarigh, derföre och h. f. N. samme kiste af honom ford-
1598
469
redt hafwer, män han hadhe gömt sig unden, att h. f. N. wäl i 3 timmor
efter honom bijdhe moste, till dess han sielf kom tillstedes och h. f. N.
samme kiste wijsthe och öfwerantwardede.6*
Doch hadhe h. f. N. låfwet och tillsagdt, att h. f. N. icke wille up-
låte samme kiste för än i nogre rådzpersoners och andre welbetrodde mäns66
närware, hwilkit och seden så skett är i Stocholm udhi förledne augusti
monedth, therudhi allehande saker fundne äre, som bådhe h. k. M. och
thet heele konunglige slächte är mycket anliggende6', för hwilket Erich
Sparre beskedh och swar borde gifwe. Och förhoppes h. f. N. icke, att
h. f. N. sig ther medh emoth h. k. M. heller dess kere syster, h. f. N:ds k.
broderdotter och fadder, öfwer thet otillbörligit6» är, så grofweligen skall
försett hafwe, efter ifrå fröken Anna icke det ringeste är afhändt heller
h. N.66 nogon orett tillfoget blefwen, meer än thet h. f. N. förbeide kiste6'
hafwer begeret och i förwaringh taget, och ther h. f. N. än på thenne tidh
wiste, hwar sådanne6”* handlinger flere» för handen wörö, ther h. k. M. och
thet heele konunglige slächte och federneslandet högeligen anliggende
wörö, då wille h. f. N. ännu, såsom förr är skett, icke tillbake låthe att
komme them tillstedes, på thet allehande olycko theregenom motte före¬
kommen blifwe.6’1 Hwarföre h. f. N. bedher lute k. M. tienstligen, att h. k.
M. icke6" wille troo heller tänke, att thenne saken skall sig annars hafwe
förlopedt och tilldraget, än som nu her i sanning är förtaldt blefwet. Och
när förbe:te Erich Sparre will komme tillstädes för sådanne och andre
sijne handlinger, som i samme kiste och eliesth upfundne äre, och stå
ther om till swars, hwilket udhi lute k. M:tz, h. f. N:ds k. h. b:s, närware
såsom och för menige riksens stender och opartij ske domere fogeligest
och bästh skee kan, så får6»’ man då försth förnimme6’', huru Erich Sparre
handlet hafwer, eliesth förmeener h. f. N. sig förr icke ware skyldig honom
nogodt igenlefwerere, efter h. f. N. icke nogot ifrå honom tagedt hafwer,
uthan han sielf flydt ther ifrå. Men hwadh honom tillhörer, thet will h. f.
N. thet ringeste medh thet meere låthe i förwaring tillstädes blifwe, till
dess saken uthfördh warder, efter h. f. N. är en riks gubernator, hwilken
sådant udhi h. k. M:tz fråware wedhkommer.
Så warder och h. f. N. tillagt, att h. f. N. nogre af riksens rådh och
andre trogne undersåter, såsom och theres fålk och tienere skall förfölije,
theres landh och gotz rörligit och orörligit ifrå them intage och afträngie
låthe. Sådant skall upå h. f. N. icke kunne bewisth warde, uthan h. f. N.
hafwer förbeite riksrådh altidh efter theres ståndh älsket och äret och
theres trogne rådh gerne folgdt, oansett att en part af dem mycket annet
af h. f. N. förtienth hafwe, för mongehande missförståndh, som the stiftet
hafwe udhi s. konung Johans, h. f. N:ds k. h. b:s,6s tidh, såsom the och nu
thenne tidh sig icke forsumme, allehande orede att fööre på bahnen, såsom
nog ögenskinligit af thenne legation theres sinnes upsåth kan spordt warde.
Icke dess mindre hafwer h. f. N. altidh meer beflitedt sig om fridh och
enigheeth än att fullfölije hwadh rätt3 h. f. N. kunne hafwe emoth dem,
hwilket h. f. N. intet achtet hafwer, uthan efter salig lute k. Johans döde-
470
1598
lige afgångh (hwilken the lijten tack hafwe wettet för alle bewiste nådh
och gunsth) hafwer h. f. N. them likwäl älsket och them alt gott bewisth,
oachtet sin egen skade, den h. f. N. ännu på denne stundh nog hafwer
att tanke upå.
Så ähr och h. f. N. äwen4* för theres skuldh udhi k. M:tz, h. f. N:ds k.
h. b:s och brodersons, owilie och onådhe kommen, ther doch h. k. M. uthaf
eget bewågh för sijn konunglige crönigh hafwer h. f. N. för samme rådz-
personer troligen wernet, efter som h. k. M:tz egne ordh sådant nogsampdt
uthwijse medh h. k. M:tz sendebudh Stanislaum Foglefeder, hwilke her hos
anteknede äre. Non dubitare M:tem suam, quin sere:nis princepis [o: sere:
mus princeps]4" in mentem revocare possit, quot modis tempore divi parentis
M:tis suas Johannis regis non nulli moliti sunt discordias et discensiones[!]
seminare inter dium Joannem et suam selsitudinem, quod etiam aliqua ex
parte effectum fuit. Cum autem ii ipsi hoc tempore nec artibus suis desunt,
admonitum serenissimum principem hac de re voluit, quatenus ar[c]tioribus
fraterni amoris vinculis adstricti conatibus eorum mature occurant.
Thet ähr, h. k. M:t twiflar inthet, att h. f. N. iu kommer sig ihug,
hure nogre uthi h. k. M:tz salige her faders tijdh hafwe på åtskillelige
sett och uthi månge måtto winlagt sig att komme misförståndh och oe¬
nighet tilwäge emellan konung Johan och h. f. N., hwilket the och noger-
lunde stelte i werket. Och efter the samme på thenne tijdh och icke hafwe
förglömt theres konst, derföre will h. k. M. hafwe h. f. N. påmint och til
kenne gifwet, hure man igönom eett fastere broderlig kärlighetz bandh
måtte sadhant theres upsat och förehafwande i tijdh förekomme.4®
Derföre hafwer h. f. N. förbe:te rådzpersoner icke förfölgdt heller
degraderet, uthan the sig sielfwe, meden the sigh ifrå alle nödige och hög-
anliggende riksens saker skilt hafwe, en pardt hafwe och weket uthaf
landet och the andre icke bekymbret sig udhi thet ringeste, hwarföre
ställer h. f. N. till k. M:tz och menige stendernes samptycke, för hwadh
h. k. M. och stenderne them achte och holle wele. Hwadh h. f. Nlds egen
person och privat sak emoth them ware kan, förseer h. f. N. sig till h:te
k. M. som till sin k.a h. broder, att h. k. M. på sitt höge kall och embetes wegne,
såsom och andre opartijske domere thet warde dömendes och åthskilien-
des, efter som sådant efter Swerigis lag och statuter sig egner och bör.
Opå then puncht om k. M:tz tieneres underholdh och förläningh,
swarer h. f. N. således, att upå h. f. N. icke skall warde bewisth, thet h.
f. N. nogrom ifråtagit hafwer, men hwilke som riksens allmennelige af-
skedh hafwe sagdt ifrå sådanne underholdh och förläningh, i then motto
hafwer h. f. N. sådant tillbörligen efterkommit, och sådant vidkommer4*
menige riksens stender att försware4? etc.
Belangende thet förhinder, nogre skall ware skett udhi theres gots,
sådant troor h. f. N. icke, att uthaf nogon medh rätte skall kunne klaget
warde etc.
Om förswarelse breef, ther upå är tillförende, anno 96, nogsampt'
swaret, ther widh h. f. N. ännu then puncht belangende will blifwe läte.
1598
47i
weeth och udhi ingen motto sig till att besinne, att h. f. N. sådanne breef
nogon tidh hafwer förachtet, när the rättwisligen hafwe waredt förwärf-
wede etc.
Till thet ottonde, att låthe the fångne löös igen, der swarer h. f. N.
således till, att h. f. N. hafwer ingen låtet tage till fånge, uthan riksens
stenders samptycke, hwilke h. f. N. uthan theres wetskap och wilie icke
kan gifwe löös igen. Och begerer h. f. N. af k. M., sin e. k. h. b., att h. k.
M. på sin konunglige eedh och embetes wegne wille sådanne perturbatores
patrise och landzförbrytere efter Swerigis beskrefne lagh tage udhi till-
börliget straff och uthan all nådhe och förskoningh efter föregongen
doom tillbörligit straff öfwer them gå låthe etc.
Till thet niende, att h. f. N. will holle sijne tienere ther till, att the
ingen trängie ifrå theres. Hwar sådant kan bewisth och ther udöfwer
klaget warde, will h. f. N. efter Swerigis beskrefne lagh, dom och straff
ther öfwer gå läte.
Hwadh som uthan föregången doom och rätt afhändt ähr, låthe komme
till rätte igen, sådant är en grof beskyllningh, och låter fördenskuldh
ther* till' oswaret blifwe, till dess sådant bewisth warder af h. f. N. skedt
ware.42
Att ifrå Erich Sparre och andre flere skall nogodt gotz ware taget
och afhändt, så hafwer h. f. N. ingom theres låtet ifrå tage, uthan the
äre sielfwe uthan gifwen orsak ther ifrå afwekne, och, meden the hafwe
uthrikes wäret, hafwe the om h. f. Nlds person och godhe rychte thet
uthspridt, som medh ingen saningh är till att bewise, såsom the och
hafwe rett och bewekt h. k. M. emoth h. f. N. till owilie och owänskap,
i lijke motto sökt om fremmende hielp och bijståndh emoth h. f. N. udhi
främmende nestliggende konungerijke, hwarföre medh rette alle theres
gotz så wäl fasth som lösth borde i qwarstadh setties, till thess the för
theres handlinger tillbörligen till rätte swaret hafwe.
Att the stämpninger, som uthgongne äre“, icke motte fullfölgde blifwe,
ther till swarer h. f. N. så, att hwar the, som stämbde äre/4 icke wele sky
rätten, hadhe the sådanne förswarelsebreef af h. k. M. icke behöft. Doch
will h. f. N. medh rettens fullfölijelse så lenge inneholle, till dess h. k. M.
will låte h. f. N. en wiss tidh förnimme och sådant innen sex måneders
tidh sådanne rätt att låthe uthfööre", dy h. f. N. begerer, att thenne sak
en gång rättwisligen motte åthskildh warde.
Till det sidhste, belangende richtigt swar, hwarföre h. f. N. hafwer
draget till Finnlandh, intaget huset, skytt och annor munition, och der
hos begäret warder, att thet till sin ort igen må lefwereredt warde, der
upå är h. f. Nlds swar, att h. f. N. thet tilstondh4'* af menige rik¬
sens ständer haft hafwer, att h. f. N. sådanne mördere och landzfridh-
brythere anthen medh godho heller och medh swärdh till hörsamheeth
under cronon igen komme skulle. Män aldenstundh all godh och wenlig
handel af them är blefwen uthslagen, hafwer h. f. N. thet i saken mosth
gore, som h. f. N. hafwer betrodt warit. Förhåppes fördenskuldh h. f. N.,
472
1598
att sådant skall wäl ware till att förswara. Så åhre och the skytt, som ther
i landzänden wore**, hijth öfwer i rijket fördhe igen, ther the medh rätte
böre ware, och derföre icke låtne i Finnlandh qwarre, på thet icke yther-
meere mothwilie thersammestedes motte ther med bruket warde, på
hwilken puncht så wäl som alle' andre riksens stender samptligen, när
the then bekommet, uthan twifwel sigh förklarendes warde etc.
Att the, som fångede äre etc., skole blifwe loos gifne och theres warde
them igenlefwereret, om them nogot ifråtaget wore, hwilket h. f. N. owet-
terligen är, der upå är tillförende swaret. Och begärer h. f. N. ännu' sorn'
förr', att lagh och rätt theröfwer må bruket warde, såsom och att h. k.
M. wille the andre finner ther till hålle, att the meere olycko, än som dess
wärr allerede förmycket skett är, icke* åstadhkomme motte, efter som
h. f. N. sig thet till h. k. M. broderligen*® förseer, meden sådanth länder
heele federneslandet till wälfärdh och bäste. Doch will h. f. N. h:te k. M.,
sin e. k. h. b., efter h. k. M:tz begären och h. k. M. till synnerligit behagh
och till att uppeholle fridh och enigheeth her i riket gerne och obeswäret
afbedie hos h. k. M., hwar h. f. N. nogot medh rette kan blifwe öfwerbe-
wisth, att h. f. N. sigh emoth h. k. M. medh wilie heller försåthligen för-
sedt hafwer (doch thette rikes loflige och urminnes hefde, rettigheeth
och privilegier uthan förklenringh och skade, mycket mindre att gifwe
androm ther medh ondh exempel). Men hwar h. f. N. icke kan nogot warde
öfwerbewisth (som nästh Gudz hielp icke ske kan), så bedher h. f. N.,
at* h:te k. M. her efter medh sådanne höge beswäringer och unseijelse-
ordh broderligen will* hafwe förskonet etc.
The rådzpersoner och andre, som heden af rijket uthan gifwen orsak
unwekne äre, hafwer h. f. N. icke låtedt stämpne, som the föregifwet
hafwe*4, uthan efter the icke allene hos k. M., uthan och i andre konunge-
rijke och her och ther, som the resth hafwe, sig öfwer h. f. N. högeligen
hafwe beklaget och således bådhe hos höge och nidrige ståndzpersoner
h. f. N. förolempet, så hafwer h. f. N. sijn orsekt allom weledt tillkennegif-
wedt, och ther med begeret, att man till det, som udöfwer h. f. N. uthan
fog och grundh uthspridt warder, icke wille stelle nogon tro heller låfwen;
så hafwer och h. f. N. sig thet tillbudet, att om förbe:te rådzpersoner
heller andre förmeente hafwe b. f. N. till tale, att h. f. N. i nogre motto
skulle hafwe giordt them emoth/' då wille h. f. N. på sådanne fall stå hwar
och en her i riket till swars för menige riksens stender heller andre*4 opar-
tijske domere. Och hafwer h. f. N. ingheledes*' sådane öpne breef udhi
then meningh låtedt uthgå, som the falskligen omwändt och föregifwedt
hafwe, nembligen efter the icke hafwe kunnet samptycke udhi the hand¬
linger, som h. f. N. anmodet hafwer, therföre hafwer h. f. N. stämpt
them att sware till rätte, uthan h. f. N:ds meningh hafwer thenne warit,
att om the kunne medh skääl bewijse h. f. N., och sådant blefwe för rätte
betyget, att h. f. N. hadhe giort them”'1 nogon orett, hwilkit nesth Gudz
hielp aldrig medh rätte skee skall heller kan, då wille h. f. N. sig medh
them ther om gerne förlijke och fördrage. Män hwar och skulden kunne
1598
473
blifwe bewisth upå them, så wore iu tillbörligen, att the sådant hos h. f.
N. ödhmiukeligen afbedie motte heller och, som rätt wore, pläge*n ther¬
före, hwadh som* rätt mädhgifwe kunne, såsom the ther sijn öfwerheeth
uthan gifwen orsak uthaf arghet" sig understådt hafwer att förolempe.
Doch hwar the bekänne wele, att the hafwe giort orett, och wele sådant
hos h. f. N. afbedie, då will h. f. N. lute k. M. till wenligit behag samme
rådzpersoner och andre*'’ tillgifwe och förlåte, hwarudi af dem emoth h. f.
N. kan brutit och försedt ware; kunne the och, som förbe:t är, icke' bewijse,
att h. f. N. hafwer giort them orett, då måge the sig hos h. f. N.*f therom
fördrage." Mern hwar och*' icke anners ware kan, då will h. f. N. thet lute
k. M., riksens ständer och opartijske domere hemstält hafwe, tit h. f. N:ds
s. kere h. faders testamente wijser, att saken** slijtes skall etc.*1'
Män att the hos h. k. M. hafwe begeret förswarelse bref, sådant hade
the* slätt intet haft behof,** dy huru berömligit thet är them, att the försth
beskylle h. f. N., och wele h. f. N. till rätte icke tilltale och anklage, och
icke dess mindre öfwer sådanne beskyldningh förwärfwet sig beskär-
melse breef, det will h. f. N. lute k. M. och hwar erligh och rättälskende
man af högt förståndh*'1 heemstält hafwe. Och kan h. k. M. och hwar ehrlig**
man ther af förstå och besinne, huru rättwijs theres sak är, att the hafwe
begeret förswar* i sijn egen sak, som them doch fullfölije borde, om the
eliest nogon rättmätig skääl hade medhfaare.
Hwadh the uproriske fånger tilkommer,* dem will h. f. N. efter lute
k. M:tz befalningh och till wenligit behagh gifwe* lös igen1'1', så frampt
h. k. M. will tillförende h. f. N. tillseije och försäkre, att förbe:te upro¬
riske finner sig her efter icke fördriste nogot att företage, thet som lute
k. M:tz eedh, almennelige riks afskedh och federneslandet bådhe i ande-
lige och wärdzlige saker emoth och till skade wara kan, så och att the*
bewijse h. f. N. udhi lute k. M:tz fråware i alle rättfärdige saker hörsam-
heeth och lydno och sig medh andre riksens stender föreene till h. k. M:tz
och federneslandsens gagn och beste.
Dette hafwer h. f. N. lute k. M:tz sendebudh på thenne tidh till swar
weledt gifwe medh flitig boön' och' begeren att förmälde h. k. M. på h. f.
Nlds wegne''' h. f. N:ds wenlige tiensth medh trogen bön och förmaningh,
så nu som tillförende, att h. k. M. sig af onde menniskior och falsk an-
gifwende och berettelse icke wille till wrede och owilie emoth h. f. N.
beweke låthe, synnerligen udhi oförhördh sak och then sententzie och
förmaning hafwer i acht, hwilken h. k. M. mycket bätter weeth, än h. f.
N. then påminne kan: parve res crescunt concordia, maximas autem discor-
dia delabuntur/s
Ther och öfwer tillförsicht thette h. f. N:ds rättmätige swar hos h. k.
M. ingen stadh heller rum finne kan, som h. f. N. doch icke förhåppes
heller försee will, så bedher h. f. N., att lute k. M. will efter sin giordhe
eedh icke bruke heller öfwe emoth h. f. N. nogot wåldh, anthen egenom
inlänske heller uthlänske, som h. k. M. udi sijne uthgågne breef medh
förbe:te sendebudh1'4 till menige stenderne her i riket, hwilke bådhe her
Riksdagsakter. IV. 31
474
1598
och mesth i alle städer och landzänder1** äre upläsne blefne, hafwer förstå
låtit, såsom och thet samme egenom andre unseijelse breef, som h. f. N.
förekompne ähre[ !]<**, uthan ther h. k. M. hafwer att tilltale h. f. N. om nogon
deel, att sådant då moste efter Swerigis beskrefne lagh och h. f. N:ds k.
h. faders (högloflig i åminnelse)'** testamente företagit och fullfölgdt blifwe.
Och meden thenne handel all sijn begynnelse, så mycket man än
her till hafwer kunnet förnimme, hafwer förorsaket'*™ af Suderköpingz af-
skedh, så bedher h. f. N., att h:te k. M. will för rättwisones skuldh icke
tage h. f. N. allene therföre, dy efter samme besluth icke ähr allene af h.
f. N. giort uthan af menige riksens ständer så wäl innen rådz som andre,
både andelige och wärdzlige, uprättet, så är och tillbörligit, att the till-
sammen'*" och sware måge, hwar nogot ther udi befinnes kan, som emoth
h. k. M. skall handlet ware, hwilkit än her till icke är bewisth wordet,
och, som man förhoppes, icke heller her efter skee kan etc.
Then excution, som upå förbe:te besluth fölgdt hafwer, den hafwer
sig och bådhe der uthaf, så och af menige stendernes åthskillige samp-
tycke, som ther upå skedde äre, förorsaket.'*0
Thette är nu the swar, som h. f. N. welbeite sendebudh på thenne
wärfwende legation hafwer gifwe weledt. Och begerer h. f. N. nådelig,
att then herren sendebudet hos h. k. M., h. f. N:ds e. k. h. b., efter sitt för-
ståndh och beskedenheeth'**’ udi sijn lyckelige hemkompsth udhi bäste form
och sätt på h. f. N:ds wegne'*' framföre wille, såsom h. f. N:ds synnerlige
förtroende udhi then motto till honom står, och är h. f. N. welbe:te sende¬
budh medh all nådigh godh wilie benegen etc.1**
a) Tillägg över raden. 6) Ändrat fr. h. k. M. h. f. N. c) Tillägg över raden; saknas
A, B. d) som . . . warder saknas W. e) Rättat från förordnede äre; W. anordnungen. f) A, B.
her broder; W. vetter tind brudern. g) Följer W. wegen alters und jharen. h) Insignerat tillägg
i kanten av P. N.; saknas A, B, W. i) Tillägg i kanten, j) Saknas A, B, W. k) Ändrat fr.
thet. I) Saknas W. m) W. als durch den herrn abgesandten ist angebracht w or den, die verschiene
zusammenkunft ver gängenen jahrs zu Arboga gehalten, n) W. den domahls anwesenden räthen.
o) efter all rättat fr. pä. p) W. einmiitiglich erbeten, q) af . . . uthwaldh tillägg av P. N. i lucka
i texten samt (de tre sista orden) i kanten; W. (publice) eligiert. r) Ändrat från otillbörlig;
W. unwiederbringlichen. s) hwilket. . . rättigheeth saknas W, som fortsätter. So ist aueli dieses
reichs vor undenklichen vielen fähren gewonheit und sitte je und allwege gewesen, das dasselbige
reich ... t) nogen tijdh . . . sinnet tillagt i lucka i texten och över ett överstruket ord hafwer;
W. jemahls im sinne gehabt. u) Inskrivet i textlucka, v) Rättat från the loflige riksbruk. w)
W. allen, x) Följer W als man wol verhofft gehabt. y) Följer W. alldieweil ihnen des reichs
sachen am besten bewust sein. z) Rättat från doch. ä) Följer W. desto förderlicher und. ä) W.
welches dann wol geschehen seie. ö) Följer W. wie gleichwol die antwort mit Heinrich Neukir¬
chen gewesen sein solte. aa) Ändrat fr. war. ab) Följer överstruket fördenskuldh. Saknas Å, B.
ac) A. oförsumeligen; W. unseumlich. ad) Meningen lyder i W. Were es nun sache, das I. K. il/.
zu heiner reise in dero erbkönigreich hieher so eilendts sich nicht geschickt haben wiirde, wie I. F.
G. er achten können, und aber der herr marggraf zu Brandeburgk etc., hertzog Johans Georg erc,
zu Danzig sein wiirde, und sich hieriiber zubegeben willens were, wie domahls das gerne ine ge-
schrey gewesen, so haben S. F. G. beuohlen, das dessen F. G. sie als dann, hierein be för deni und
uber furen sölten, wie dann auch S. F. G. zuerkiindigung sölcher des herrn marggraf en reise . . .
abgefertigt gehabt. ae) W. solche schiffe von S. G. F. beuehl. af) tijth . . . begerede saknas W.
ag) Följer överstruket medh. ah) A. welwilligen, W. gantz willig, ai) Rättat fr. the skole ware
uthspridde. af) W. werden limitieren oder anderwerts richten können. ak) Följer W. hieuor. al) Rät¬
tat fr. beware wille; W. verhiiten wolle, arn) W. Und ist nicht öhne, das gleichtvol solche. an) W.
gantz und gar zu wieder, ao) W. Derenthalben I:r F. G. dem Siiderköpingischen reichs abscheidt
nachzukommen und durch solche mittel zu vernichtigung desselbigen einigerley ursach zugeben
nicht gebiiren wollén, ap) A. eller, ar) Rättat fr. lande, as) W. wie gedacht. at) I st. f.
på . . . bestelle har W. und aus denen ur sachen, wie sie selber wollén, im reich beschaffen.
au) W. hernachmahls. av) W. Schweden, ax) Jfr W. ay) W. zu solchcn billichen sachen.
1598
475
az) W. bediirft. aå) som . . . medhförwanth saknas W. ba) W. in ihrem abwesen nicht gescho-
net. bb) Följer W. unzimlicher weise, bc) W. wenig. bd) Ändrat fr. math; W. essen, be) som
. . . borde insignerat tillägg av M. O. i kanten; W. dahin es sich gebiiret. bf) A. att hon
med gode sadane Erich Sparres förgiömde kista wille; W. solchen Erich Sparns undergeschla-
genen kasten gullick. bg) Rättat fr. öfwerantwardet hadhe; W. uberantwortet hat. bh) Rättat
fr. personers; W. personen, bi) Följer W. wetche S. F. G. der K. M. zu dero, wils Gott. gliick-
lichen ankunft uberantworten lassen wil. bj) Rättat i A till tilbörligit (W. wieder die billigkeit).
bk) A. h. f. N.; W. I:r F. G. bl) W. zu vorkommung allerhand ungliick und unheil- angeregten
kasten tragenden ampts hälben, bm) W. das dergleichen hochwichtige. bn) W. bey etlichen an¬
dem, wer die auch sein möchten, weren heimlich nidergesetzt worden, in der acht und meinung,
das sie diesem reich entfremdet und in auswertige länder sölten gefiiret werden, so seind S. F. G.
des dienstfreundlichen verhoffens, die K. M. wiirde I. F. G. nicht unfreundlich verdenken, das
sie solche handlungen, ihrem tragenden ampt nach, wiirde in verwarung annehmen lassen und
zur stette haben, bissolang S. K. M. gliicklich in dero erbkönigreich angelangen wirdt, als dann
S. K. M. dieselbige zugestelt werden sollen, bo) Följer överstruket anners, som kvarstår
i A, B, W. bp) Ändrat fr. kan; W. wirå. br) W. so wird als dann erstlich zuerfragen sein.
bs) Rättat från kere faderbroders, bt) W. eben. bu) Rättat efter A, W. bv) Stycket tillagt
i kanten av P. N. Stycket, som saknas i W och B, har i A fått följande översättning
Det ähr: Så ähr ickie tuiflandes h. k. M. hafwer h. f. N. welet påmine, huruledes månge ofte [till¬
lagt av J. G.] gonger uttij h:te i hugkommelse s. k. Jahans, h. k. M. her faders tid, hafwer welet
twedrect och stor oenigheet emilian h. k. M. och li. f. N. åstadkåmme [tillagt av J. G.], hwilchet
och någerledes skeedt ähr, män efther the samme nu på thenne tid ickie långt borto åhre med i ine
falske konster, hafwer doch li. k. M. af en infödh, broderlig kärlek h. f. N. på nytt här om kafwe
påmint, att theres onde opsat mathe i tid warda förekommit och förhindret etc. bx) Rättat
fr. bör; W. gehöret, by) Följer överstruket till. Satsen lyder i A och B. och til sadant menige
rifkzens stender och sware wele (B. försuare). bz) af .... ware tillagt i raden av M. O. Saknas
W. ca) W. Das citationes und anders, cb) Följer W. zu ausfiilirung ihrer beschiildigungen,
so sie gegen S. F. G. zuhaben vermeinen. cc) sådanne . . . uthfööre saknas W. cd) thet tilstondh
ändrat fr. sådanne befalingh; W. dessen beuehl. ce) som . . . wore saknas W. cf) när . . . be-
komme saknas A, W. cg) W. gentzlich. ch) som . . . kafwe saknas W. ci) W. in einigerley mas¬
sen, darinnen S. F. G. ihnen entgegen gethan haben solte. ck) Följer W. wilkiirlichen und. cl)
Ändrat fr. nogerledes, som kvarstår i A och B. cm) Följer W. wie sie furgegeben. cn) Rättat fr.
plege. I A har plege rättats till lif de. co) Följer W. bey feder menniglich. cp) W. beides ihnen als
auch den andem rathspersonen, cr) måge . . . h. f. N. ändrat av M. O. fr. will h. f. N. sig medh
them; hos h. f. N. saknas A, B. cs) W. so wollén I. F. G. mit ihnen sich vergleichen und darumb
vertragen. ct) Tillägg över raden. Saknas A, B. cu) Insignerat tillägg över raden; saknas
B. cv) tit... etc saknas A; att. . . etc saknas W. cx) Rättat fr. af nöden; W. vonnöthen. cy) W.
vernunftigen und hohen verstand [!]. cz) Rättat fr. rättwifs; W. ehrlich und rechtliebender,
da) W. protections schreiben. db) Hwadh . . . tilkommer tillagt av M. O. i raden, dc) Följer
överstruket the fängne uproriske. dd) W. Ingleichem wollén I. F. G. . . . die aufriihrische ge-
fangene mit bewilligung der stände los geben. de) att the insignerat tillägg över raden; saknas W.
df) på .. . wegne saknas W. dg) W. Paruce res crescunt etc. dh) Här slutar A, som f. ö. endast
delvis återgiver början av detta stycke, abrupt, di) W. fast in allen städten, dk) W. auch sonsten
durch andere drawschriften I:r F. G. gnugsam ist vorkommen. dl) Följer W. löblichen. dm)
W. allen seinen anfang, so viel man nock offentlich sich vernemen läst, . . . sich verursachet. dn)
W. dieselbigen. do) Följer W. darumb auch ihnen solches zuuerandworten gebiiret und S:r F. G.
nicht alleine. dp) Följer W. solches alles, dr) Följer W. wiederumb. ds) Följer W. Signatum
Vpsal den 20. februarii, anno etc. 1598. Carolus.
Hertig Karls protestation med erbjudande av skiljedom i tvisten mellan 176
honom och konungen. Uppsala 1598 den 20 februari.
Orig. bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet.
Nachdeme der durchleuchtigst grossmechtig furst und herr, herr
Sigissmundus, der Schweden, Gothén und Wenden koning, grossfurst
in Finlandt, Carelen, Wotzki Pethin und Ingern in Reusslandt, der Ehstenn
in Liefflandt hertzog, so auch koning in Polenn, grossfurst in Littawen,
Reussen, Preussen, Masuren, Samaytten, Kiowien, Wolhinien und Lieff-
land herr, neulicher tagen an den durchleuchtigen etc. hern Carin, der rei¬
che Schweden, Gothén und Wenden erbfursten und gubernatorn etc., und
476
1598
algemeine stende dieses königreichs, S:r K. M. gesandten, den edlen und
wolgebornen hern Samuell Lassky von Lassko, hern zu Schönenwalt,
mit mundtlicher werbung abgefertigt gehabt, darinnen S. F. G. von I:r
K. M. auf böser leute falsches anstieften und verleumbden mit hohen
auflagen beschweret und angetastet pleiben, under anderm auch I. K.
M. gegen S:r F. G. mit drauworten sich vernehmen lassen, wie dieselbige
durch dero ausgangenes schreiben (welchs von gedachtem hern abge-
sandten mit herein gebracht) fast in allen landtschaften und prouintzen
alhie publicieret seind worden, weil dan nun S. F. G. gedachtem hern
gesandten, so viel als in der eil geschehen mogen, I:r F. G. grundtlichen
und bestendigen warhaftigen gegenbericht gunstiglich wiederumb zustellen
lassen, des dienstfreundtlichen verhoffens, hochermelte K. M., auch ieder
ehrliebender unparteyscher mensche, welcher dessen berichtet pleiben wir-
det, damit friedtlich sein und S:r F. G. gethane, wol gegrundte und recht-
messige entschuldigung bei sich mehr raum und statt findén lassen werde,
als was dergleichen unruhige, friedhässige leutte uber S. F. G. mit unfueg
aussprengen, indeme aber itzt angeregte unartige leutte, ihrem gebrauch
nach, nicht feiren werden, zu bernantelung ihres unbefuegten aussprengen
und verleumbdens, allerley ränke zusuchen und zuerdenken, damit der
K. M. gemuet und sinne gegen S:r F. G. destomehr entzundet und verbittert
werde, welches doch S. F. G. nicht verschuldet, sondern Gott den almech-
tigen, dero eigen gewissen, und alle rechtliebende menschen, welche umb
S:r F. G. in der K. M. abwesen bishero gepflogene rechtmessige handlungen
wissenschaft tragen, zu zeugen nimpt, das S. F. G. einige geringste ursach
darzu nicht gegeben haben, dardurch hochstermelte I. K. M. sich billich
und mit fuegen beschweren und uber S. F. G. zu einigem zorn und un-
freundtschaft sich bewegen lassen könte, als wollén nichts destoweiniger
S. F. G. sich kraft dieses dahin erbotten haben, woferne S:r F. G. ent¬
schuldigung, sowol bei der K. M., S:r F. G. geliebten hern vetter und
bruedern, als auch den hern stenden des königreichs Polen und gross-
furstenthumbs Littawen, dienstvleissigs ermanen und hitten, die K. M.
dahin nicht bewegen kann, das I. K. M. dero gefasten unmut gegen
S. F. G. sinken und fallen lassen solte, wie gleichwol I. F. G. sich dessen
dienstfreundtlich verhoffen, als wollén S. F. G. alsdan, vermöge des
schwedischen rechtens und I:r F. G. hern vatters, christseliger gedechtnus,
löblichen testament, auch S:r K. M. eigenem geleisten eidt und zusage
nach, gantz williglich und unbeschwert, alles des ienigen, darumb I. K.
M. S. F. G. zubesprechen vermehren, entweder vor allgemeinen reichs-
stenden oder andem unparteyschen, wilkurlichen schiedtsrichtern und
ehrliebenden leuten alhie im reich zu rede und andtwort stehen und dero
endtscheidts und erörterung erwarten, oder auch, do es I. K. M. begeren
wurde, anderer christlichen benachtbarten koninge, chur- und fursten,
welche von Lr K. M. und S:r F. G. hierzu erbetten und vermöcht werden
können, uber solche erwachsene missuerständtnus und irrungen dero
volmechtigen ausspruch, so in heider theil anbringen und gegenbericht
1598
477
erfolgen wirdt, undergeben zusein, und do es alsdann entweder von den
gebuerenden schiedtsrichtern alhie im reich oder auch I:n[!] K. W. und LL.
zurecht erkänt wirdt, das S. F. G. zu sölcher entstandenen unruhe (wie
I. F. G. zur ungebuer durch böse leutte zugezogen pleibt) ursach sein,
so wollén S. F. G. sich der gebuer gerne weisen lassen und S:r K. M. in
aller demuet mit höchstem vleiss dasselbige abbitten; wo aber nicht, das
S. K. M. dero tragendem kon. ampt nach gegen die ienige personen,
welche S. K. M. so fälschlich und arglistiger weise hindergangen und
verleitet, S:r K. M. und dero erbkönigreichs schaden und verderb, auch
der gantzen königlichen familien underdruckung gesucht haben, mit
gebuerender sträf one einige gnadt verfaren lassen wolle.
Were es aber sache, das itztermelte rechtmessige und billiche, von
S:r F. G. beschehene vorschläge und wolmeindes erbieten bey S:r K. M.
kern raum oder stelle findén wurde, wie gleichwol dessen S. F. G. zu I:r
K. M. als einem christlichen, frommen köning und hern sich gentzlich
versehen, und also ermelte friedhässige leutte durch ihr falsches anhetzen
und verleumbdungen, I. K. M. dahin muetwilliglich verleiten wurden,
das S. K. M., wie sie sich bedrawlich haben vernehmen lassen, endlich
gemeinet sein wurden, I. F. G. mit gewaldt verfolgen zulassen, entweder
durch einheimische oder ausländische, so protestieren und betzeugen
S. F. G. hirmit und kraft dieses vor iedermenniglich, hohes und niedrigs
standes personen, keiser, königen, chur- und fursten, graffen, hern, rittern,
burgermeister und räthen in stätten, kriegsregiementen, dero underhaben-
den kriegsvolk, burgern, gemeinden und wehr die immer sein mögen,
das S. F. G. wieder ihren willen dahin genottrenget wirdt, zu errettung
I:r F. G. eigenen leibs und lebens, die in allen naturlichen und beschrie-
benen rechten zugelassene mittel und gegenwehr fur die hand zunehmen
und deren zugebrauchen; auf welchen unuermuetlichen fall I. F. G. vor
Gott und aller weit entschuldiget sein und I:r F. G. gewissen damit ge-
freiet und erledigt haben wollén, das nemblich I. F. G. zu allem unheil,
weitleuftigkeit und schaden, so dardurch erfolgen könte, einige geringste
ursach nicht gegeben, sondern iedertzeit zu rechtlichem verhör und er-
kandnus, sich erbotten, alle guetliche mittel und wege gesucht, aber deren
nicht hat geniessen mogen, nicht zweiffelendt, ieder ehrliebender, auf-
richtiger und friedsamer mensche mit S:r F. G. disfals einig sein und I.
F. G. in unfreundtschaft, ungunsten und wieder die billigkeit nicht ver-
denken werde. Und haben I. F. G. zu ende dieses ihr furstlich secret auf-
drucken lassen und mit eigener handt sich underschrieben. Geschehen
und gegeben zu Vpsall den 20 februarii anno etc. eintausendt funfhundert
neuntzig und acht.
CAROLUS.
(Sig-)
478
1598
177 Hertig Karl till de polska och litauiska ständerna med hemställande,
att de måtte hos konung Sigismund understödja hertigens begäran
att få sin sak underställd Sveriges rikes ständers eller utländska
furstars och de polska och litauiska herrarnas prövning och dom.
Uppsala 1598 den 20 februari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 51 v. under rubriken:
»Ad ordines regni Polonias, magnique ducatus Littuaniae. Upsalia
20 Feb. anno etc. 98.» Tryckt på tyska i 'Werbung und beuehl,’
fol. Kii v.—Kiii.
Illustrissimi, reverendissimi, illustres, reverendi, magnifici et generosi
amici et vicini sincere nobis dilecti. Dilectionibus vestris et vobis salutem
pracati, nostra studia, officia omnemque benevolentiam amanter et benigne,
prout postulat unius cujusque status atque conditio, deferimus.
Dilectionibus vestris et vobis constare volumus, quod R. M:tas, frater
et agnatus noster carissimus, magnificum et generosum Samuelena Laski ad
nos, regnique ordines cum mandatis ablegaverit, ex quibus cognovimus,
nos apud R. M:tem variis calumniis esse traductos atque delatos, unde
R. M:tas ad summam adversus nos indignationem atque iram plurimum
est commota et inflammata. Cum autem nova non sit neque nuper inventa
admonitio, regem vel alium, cui summa imperii est demandata, primum
utriusque partis documenta et probationes cognoscere, deinde ad sen-
tentiam definiendam causamque decidendam descendere, debere, ideo
dilectiones vestrås et vos amanter et benigne rogamus et requirimus, in
id omni vestra ope et consilio incumbatis, ne R. M:tas delatoribus temere
credat, multö minus inaudita causa vim ullam per domesticos vel pere-
grinos nobis inferri sinat; quod R. M:tas in animo se habere tacite indi-
carit, quin potius indignationem adversus nos immerentes conceptam
deponat et abjiciat. Si vero adversus R. M:tem quidquam deliquimus,
quemadmodum multis malevolorum hominum sermonibus apud R. M:tem
imputatur, quod tamen Deo volente nunquam demonstrabitur, causam ad
aquos judices et ex prascripto testamenti patris nostri charissimi lauda-
tissima memoria, regni Suecia ordines vel etiam alios vicinos reges, elec-
tores et principes, tum regni Polonia, magnique ducatus Lithuania pro-
ceres cognoscendam, examinandam et dijudicandam rejiciat. Quod si
objectorum criminum rei convicti fuerimus reg[is]que M:tis indignationem
promeriti simus, quod tamen Deo auxiliante factum non est, culpam summa
observantia et studio deprecabimur: sin minus, ut ira adversus nos con-
ceptae moderetur, nosque in posterum favore et clementia sua regia, prout
sanguinis humanitatisque ratio postulat, complectatur. Hane vestram
diligentem a admonitionem apud R. M:tem non sine fruetu abituram
confidimus. Nos vicissim dilectionibus vestris et vobis amorem ac stu¬
dia nostra deferimus et pollicemur. Datum ut supra.
a) Lakun.
1598
479
Hertig Karls svar på den polska senatens skrivelse av den 4 september 178
(ny stil) 1597 med gendrivande av de däri gjorda klagomålen
över hans beteende mot konungen och underställande tvisten
Sveriges rikes ständers eller utländska furstars och de polska
ständernas dom. Uppsala 1598 den 20 februari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 50, under rubriken:
»Swar på erchiebispens schrifwelse af Gnesne, Johannis Zamo-
schie, och fleres utaf rådhet i Påland. Dateret den 20 feb. 1598,
förskicket med Samuele Laski.» Finnes i tysk översättning bland
»Handlingar ang. Laskys beskickningar» i Riksarkivet. Tryckt
på tyska, tillsammans med ärkebiskopens av Gnesen och polske
storkanslerns skrivelse av den 4 sept. 1597, i »Copey eines schrei-
bens» (se nedan s. 482 och Rudbeck, Skrifter till Sveriges historia,
tryckta före år 1600, n:o 821 och 863).
CAROLVS, regnorum Suecia', Göthia:, Vandaliseque here-
ditarius princeps, gubernator, Sudermannia, Nericia, Wer~
melandiaque dux.
Reverendissimi et magnifici viri, amici et vicini nobis dilecti. Di¬
lectionibus vestris et vobis salutem precati, nostra studia et benevolen¬
tiam amanter et benigne deferimus.
Literas vestrås, viri reverendissimi et magnifici, nobis vestro nomine
exhibuit generosus et nobilis Samuel Laskij, Ser. R. M:tis, fratris et agnati
nostri charissimi, ad nos regnique Suecia ordines missus legatus, ex quibus
non sine maximo dolore cognovimus, improborum hominum calumniis
R. M:tis fraternum amorem ac benivolentiam non solum a nobis aba-
lienatam, multisque modis extenuatam, verum etiam nos immerentes
in suspicionem gravissimorum criminum, prasertim vero perfidia in R.
M:tem apud dilectiones vestrås et vos reliquosque regni Polonia proceres
esse adduetos. Et licet ante biennium oratoribus vestris ad nos regnique
ordines missis ita respondimus, quod ex actis, qua typis excusa extant,
evidenter apparet, tum etiam postea literis, ad dilectiones vestrås et
vos perscriptis, consiliorum et factorum nostrorum rationem exposuimus,
ut omnem de fide nostra erga R: arn M:tem dubitandi occasionem pe-
nitus före in posterum sublatam, nobis polliceremur, vestrasque dilec-
t[iones] et vos, quo in cardine totius negocii controversia consisteret,
certiores esse factos, nobis persuaderemus: prater spem tamen et
opinionem nostram ex prasentibus vestris literis cognovimus, non solum
calumniatorum iniquitatibus quarn nostra innocentia et justa excu-
sationi maj orem adhibitam fidem, verum etiam dilectiones vestrås
ignorare, quid de nobis sperare et expectare debeant, intelleximus,
cum tamen non modo literis publicisque scriptis sed re etiam ipsa
et sacra religionis juramento fidem et observantiam nostram erga R.
M:tem testatam fecimus et declaravimus. Quod ar Gm dilect. vestra
480
1598
et vos commemorant, a nonnullis, qui et regione et studio ab iis parti¬
bus sunt remoti, affirmari, regnum Suecia; non ex formula gubema-
tionis a S. R. M:te prascripta, sed jarn penitus privato arbitratu admi-
nistrari: collegas gubernationis amotos, comitia cogi, ministros regios
officio et dignitate privari, arces et munitiones occupari, nostroque prasi-
dio detineri, ad id antea satis abunde respondimus, firmisque rationibus
ostendimus, a nobis nihil hac in re esse commissum, indignum fide nostra
erga R. M:tem, nihil legibus patriis contrarium, nihil prater laudatissi-
mam et immemoriata praescriptione acquisitam consuetudinem, quae vim
legis habet, nihil denique, quod non M:tas tam regis quarn regni, tam offi-
cium nostrum quarn juramentum, quod R:ae M:ti ordinibusque regni prasti-
. timus, a nobis efflagitabat. Narn quemadmodum non dubitamus, quin
dilectiones vestrae et vos, pro fide et amore, quo R:a M:ti et regno Polonia
devincti sunt, in id totis viribus incumbant, ut vel R. M:tas vel regnum
ipsum per intestinas dissensiones aut alias incommoditates detrimentum
capiat, ita et nos, in quem non modo R. M:tas ante suum discessum ex
regno verum etiam omnes regni or dines, unanimi consensu, omnem reipub.
in absentia regis administrandae curam rejecerant et collocaverant, summa
ope niti decet, ut quidquid hujus dulcissimae patriae nostrae cladem aliquam
ac damnum adferre queat, mature praveniatur et avertatur; idque tanto
diligentius et majori sollicitudine, quanto successionis emolumentum
ad nos magis pertineat. Hac potissima fuit causa, cur de more in hoc
antiquissimo regno comitia indicere, omnium ordinum communi con¬
sensu et consilio decreta constituere, ac illorum auctoritatem ac imperia
abrogare, coacti sumus, qui se juramento R. M:tis et cautioni, regni com-
modo et m(ajesta)ti opposuerunt, quorum ex numero plerique fuerunt,
quibus R. M:tas praecipuarum arcium ac provinciarum praefecturam deman-
daverat. Quare non R. M:tis arces et munitiones expugnavimus, sed illius
M:tis juramentum propugnavimus, non R. M:tis ministros de sua digni¬
tate et loco dejecimus, sed tyrannos seditiosos et patriae proditores, qui
indigne cum maximo regni detrimento ac dedecore rerum summa pra-
fecti fuerant, ac in miseros subditos injuriis, vi, rapinis, cede ac incendio
grassabantur, ab officio removimus; inque eorum locum alios, genere
pares, virtute et probitate, tum erga R. M:tem fide, superiores, substi-
tuimus, quo et R. M:tis juramento suus vigor, et regno dignitas salva
et inviolata maneret. Qua in re existimare non possumus, nos aliquid
egisse, quod M:tem R:am laedat, animorum distractionem pariat, et nostrae
existimationi et dignitati labem aliquam inurere possit. Cum autem R.
M:tas sub paena summe indignationis ejusmodi nefarios et sceleratos
homines pristina dignitati et officiis restitui jubeat, nobisque intermi-
netur extrema quaeque, nisi imperata exequuti fuerimus, quod non modo
R. M:tis juramento, tabulis hareditariis, juri nostro scripto, et ordinum
decretis et sententiae reluctatur, sed etiam cum nostrae familiae summo
dedecore est conjunctum, unde non modo maximam in regno veteris
ac justi ordinis confusionem, sed intestinas dissensiones, ac denique tö-
1598
tius regni occasum sequi necesse est: sane pro eo ac debemus graviter mul-
tumque perturbamur. Et quia dilect. vestrae et vos omnem operam ac
studium pollicentur, ultroque deferunt ad restituendam optatam ani¬
morum et rerum omnium tranquillitatem, ideo dilect. vestrås et vos aman-
ter et benigne rogamus et requirimus, ut R. M:tem officiose et submisse,
tum etiam sedulo ac diligenter admoneatis et adhortemini, ne R. M:tas
aliquid suscipiat et adgrediatur, quod R. M:tis juramento et regni juribus
repugnet, temporisque tractu in R:ae M:tis ignominiam et opprobrium,
regnique detrimentum cedat, deinde etiam omnem curam et sollicitu-
dinem ad id conferat>s, ut R. M:tas, si quarn adversus nos indignationem
conceperit, eam abjiciat et deponat, neque nobis domesticorum vel exter-
norum ope et subsidio, inaudita causa, vim ullam inferat. Sed si quid
adversus nos habeat, quod ex sequo et bono componi et transigi non possit,
id ex prascripto testamenti patris nostri carissimi, laudatissima me¬
moria, ordinum regni Suecia iudicio et censura subjiciat, vel etiam ex
vicinis regibus, electoribus et principibus, tum etiam regni Polonia ordini-
bus, certos arbitros eligat, in q[u]os utrinque compromittatur, quorum sen¬
tentia et judicio libenter acquiescemus. Interia, dum hac legitime cognos-
cuntur et deciduntur, vestrås dilect. et vos mirum in modum rogamus,
ut omnem apud R. M:tem moveatis lapidem, ne ulla criminationes et
convicia, quod hactenus non sine nominis ac existimationis jactura, tam
per legatos, quarn per literas factum est, de nobis disseminentur; neve R.
M:tas omnibus, qui de nobis vanos rumores perferunt, fidem habeat, sed
justam et idoneam excusationem nostram apud suam M:tem plus ponderis
habere, quarn improborum morsus et calumnias valere sinat. Dilectiones
et magnificentia vestra, tum etijam reliqui regni Polonia, magnique
ducatus Littuania amplissimi ordines sibi vicissim de nobis omnem amorem
et benevolentiam polliceantur. Quidquid enim pro mutua utriusque regni
conjunctione, amicitia et vicinitalis[!] jure vestrisque dominationibus et
vobis prastare potuerimus, paratissimos nos experiemini. R. M:ti etiam,
domino agnato nostro et fratri carissimo, quantum in nobis erit, et qua-
cunque ipsius R. M:ti natura propinquitatis et data fidei ratione debe¬
mus, ad ea prastanda nihil faciemus reliqui.
Quod dilect. vestra et vos pollicentur se effecturos, ut nostri or-
dinumque Suecia legati, de quorum securitate per literas cum dilectionibus
vestris et vobis egimus, ubi in regnum Polonia appulerint, benigne ad-
mittantur et excipiantur, ea in re aquitatem et humanitatem vestram agno-
scimus, quarn pari officiorum genere, tam gratia et favore compensare
studebimus. Verum quia hac legatio in hunc usque diem prater volun-
tatem nostram eorum culpa et perversitate, quibus omnium ordinum
unanimi suffragio decreta fuit, protracta sit, qui nulla urgente necessitate,
nulloque nostro vitio contra datam fidem se a nobis ordinibusque regni
segregarunt, ideo magnifico et generoso domino Samueli Laschi, M:tis R.
oratori, qui interea loci, dum de legatione mittenda laboramus, advenit,
de quibus prasens reipub. status postulare et necessarium esse videbatur,
482
1598
ut ad R. M:tem referreretur, in mandatis dedimus, ut nostro ordinumque
nomine apud R. M:tem expediret. Ex quo omnia lsetiora et veriora, quarn
ea sunt, quas antea audivistis, dilect. vestra; et vos cognoscetis. His dilect.
vestrås et vos divina protectioni commendamus. Ex arce regia Upsalensi,
ut supra.
Den polske senatens brev av den 4 september 1597 återgives här efter
en samtida renskrift (bland »Handlingar ang. Laskys beskickningar 1598» i
Riksarkivet), som jämförts med det samtida trycket [sign. T] (Rudbeck,
Skrifter till Sveriges historia, tryckta före år 1600, s. 159, n:o 821).
Copey eines schreibens, welches in Lateinischer sprachen
der herr Stanisslaus von Zarnkow, ertzbischof zu Gnesen etc.,
und der herr Johan Zamoissky, grosscantzler in Polen etc.,
an hertzog Carlen zu Schweden etc. bei dem herrn Samuel
Lassky, königlichen gesandten, abgehen lassen, und was hocher-
melter hertzog Carl bei gemeltem herrn gesanden darauf geant-
wortet. Actum Vpsahl anno 1598.“
Durchleuchtigster6 hochgeborner fiirst. Wir haben E. F. D. zwey
unterschiedliche schreiben eines inhalts, im negstvorschienen junio datirt,
beinahe auf eine zeit empfangen, darinnen uns E. F. D. den zustandt des
reichs Schweden zuerkennen gibt, mit begehren, wir wolten denselbigen
der K. M. unserm allerseits gnedigenc herrn zu ehister gelegenheit anmelden
und offenbaren, daran E. F. D. ein solch werk gethan, das derselben
wol anstehet, und solchs das gute vortrawen und verbindtniis, so zu
erhaltung der K. M. gliicklichen regierung zwischen uns zu beiden theden
ist, erheischet und erfordert.
Was nun E. F. D. begehren anlanget, so erkennen wir uns aus trew
und pflicht gegen der K. M. solchs zuthun nicht allein schuldig, besondern
.seind auch, nach erforderung der guten gewogenheit, so wir zu dem kö-
nigreich Schweden tragen, nicht allein zu dieser, sondern auch sonsten zu
aller anderer guten gelegenheit, dieses anzubringen geneigt und willig.
Was nun die stände dieses königreichs durch ihre gesandten, so sie
im negstverschienen jahre abgefertiget, gesucht und zuuerstehen geben
wollén, eben dasselbige haben wir zu dieser gelegenheit durch dies un¬
ser schreiben auch suchen und thun wollén, und sonderlich, weil wir ver¬
standen, das mitlerzeit viel schwerer und verdriesslicher sachen erfolgt und
furgangen, so muchten wir nichts liebers wiinschen und sehen, dan das
wir umb ruhe und friedens willen im reich Schweden ein mehrers und
fruchtbarlichers verrichten und ins werk richten, und fiirnemblich dieses
bey E. F. D. erhalten könten, was wir entlich zu diesem des reichs Schwe¬
den zustandt zuhoffen haben möchten, was wir darnach bei der K. M.
werben und rahten, und was wir den ständen dieses reichs fur antwort
geben sollen, sonderlich weil gedachte stände vermöge der trew, pflicht
und gehorsambs, so sie der K. M. schuldig, nicht zulassen wollén, das I.
1598
483
K. M. ihres erbreichs hälben einigerley massen in zweifel oder gefahr ge-
setzet und dies königreich ihre vaterlandt des nutzen und herligkeit solte
beraubt werden, damit sie in der königlichen wahl vertröstet, darauf
sie sich auch vermöge der löblichen vereinigung mit den Schweden zu-
uerlassen vermeinen, derhalben sie desto fleissiger dahin gedenken, das
sie etwas gewisses vernehmen mögen, derohalben hitten wir, E. F. D.
wolle uns ihres gemuhts meinung umb so viel desto klärlicher zuerkennen
geben.
Ob wir nun wol von E. F. D. uns aller billigkeit versehen sölten, in
ansehung der trew und pflicht, so E. F. I). der K. M. schuldig, und dass
E. F. D. des reichs Schweden recht und gerechtigkeit, und des könig¬
lichen hauses und geschlechts herligkeit, wie sie selbst wissen, anderer
gestalt nicht erhalten könne, es werde dan I:r K. M. regiment unuerletzt
erhalten, so macht uns doch dagegen dieses ein grosses bedenken, das alle
auswertige und unparteische leutte das gegenspiel halten und offentlich
sagen dörfen, das das reich Schweden nicht nach der regierings ordnung,
welche die K. M. verlassen, besondern gentzlich nach privat und eigenem
willen verwaltet werde, die mitregenten, welche mit E. F. D. gleiche
macht das reich zuuerwalten haben sölten, seirP abgesetzet, deren ein theil
im elende sollen umbherziehen, die andem im verborgen liegen, ein theil
auch in ihren heusern gleich wie in gefengkniissen sein sollen, desgleichen
das man reichstage unberahtschlagt, ja auch wieder der K. M. verbot
ausschreibe, und das E. F. D. allen gewalt der rechte, der zolle, aller ober-
keiten, ia auch der K. M. authoritet selbst an sich ziehen solle, item
das die häuser, vestungen und haafen eingenommen, die königlichen be-
satzungen vertrieben, und von E. F. D. die furnembsten örter besetzet, und
das die ienigen, welche tiber ihrer trew und pflicht gehalten und sich sol-
chen thaten, wie sie schuldig, wiedersetzt, werden als trewlose und aufriihrer
gehalten, auch an leib und gut unerwartet auch unerfordert der K. M.
ausspruch und gutachten gestraft, und viel andere sachen mehr, die dem
königlichen regiment und der K. M. authoritet und hoheit selbst zu wieder
furgenommen.
Aus diesen ursachen (die wir lieber wolten, das sie mit ungrunde dan
in der warheit berichtet worden) seind wir, vermöge der guten gewogen¬
heit, so wir gegen E. F. D. tragen, zu dieser gelegenheit solches zuerzehlen,
und dasselbige, worinnen E. F. D. durch das gemeine geschrey beschuldigt
werde, mit freyen guthertzigen gemiiht zuentdecken verursacht, und
seind zu E. F. D. des gewissen vertrawens und zuuersicht, E. F. D. werde
alles das ienige, was die K. M. und alle rechtsinnige leutte von E. F. D.
begehren, abzuschaffen, zuendern und der K. M. bei zeitten ein geniigen
zuthun sich befleissigen, damit E. F. D. mit der that bezeugen möge,
das das laster, damit E. F. D. beschuldigt, das sie nach der cron trachten,
auch sich durch ihre schreiben beclagen, das sie felschlich damit belegt,
von derselben ferne sey, und E. F. D. ihren guten nahmen bei allen christ-
484
1598
lichen potentaten erhalten, auch ihres vaterlands, dessen liebhaber E. F.
D. sein wollén, fried und wolfahrt in dem befiirdern möge.
Ob auch etwas were, das E. F. D. anfechten und bekummern oder
auch dero gemiiht abwendig machen möcht, solches wolle uns E. F. D.
auch kiinlich entdecken, und was sie bei der K. M. wolle verrichtet haben,
vertrawlich offenbaren, so wollén wir in ansehung E. F. D. guten affection
gegen uns zu abwendung alles, was derselben widderig und was zu wieder-
bringung alles guten vertrawlichen wesens, friedens und einigkeit dienlich,
an uns nichts erwinden lassen, besondern uns dazu freiwillig hiemit aner-
botten haben. Was6 wir auch in der kurtzen zeit, ehe dan die K. M. selbst
in Schweden ankommen, werden verrichten können, so sol an unserm
möglichen fleis und sorge, sobalt wir etwas gewisses von E. F. D. ver-
nehmen, kein mangel gespiiret werden. Und wolt uns E. F. D. dieses
kiinlich schreiben zu gut halten, und es darfur achten, das wir solches
aus liebe, so wir dem reich Schweden schuldig, auch nach der pflicht,
damit wir der K. M. verwandt sein, gethan, wie solchs einem getrewen
völk gegen ihrer lieben obrigkeit wol anstehet, und dieses fur den ftir-
nembsten rhumb achtet, das sie zu erhaltung ihrer könige authoritet und
herligkeit alle muhe und arbeit, auch gut und blut williglich aufsetzen
und darstrecken.
Was anlangt, das E. F. D. fur dero gesandten umb gleidt und sicher-
heit anlangen, so soll es E. F. D. gewiss/ darfur halten, das dieselben,
so balt sie ankommen, zur audienz gestattet und mit solchen königlichen
gnaden und sicherheit empfangen werden, wie die K. M. ihre underthanen
selbst, auch alle andere zuhören pflegt, da wir dan von E. F. D. dero hö¬
hem verstandt nach etwas bessers und frölichers, dan wir ietzt hören,
gewertig sein wollén. Und thun hiemit E. F. D. zu guter und langwiriger
gesundtheit Gott dem almechtigen befehlen. Datum Lowitz den 4 sep-
tembris anno 1597.
E. F. D.
gutwillige
Stanislaus, archiepiscopus Gnesnensis,
L. N. Regni primas, manu propria scripsit.
Johannes Zamoiski, Regni Polonia; cancell. &
exercit. generalis capitaneus.
Dem durchleuchtigen hochgebornen fursten, herrn Caroln, des reichs
Schweden erbfursten, hertzogen zu Södermanland, Nerike und Wer-
melandt etc.
a) A dum . . 1598 senare tillskrivet med rött bläck under rubriken, b) T. Durchleuch-
tiger. c) T. gnedigsten. d) T. seyen. e) Nytt stycke i T. /) T. gewislich.
1598
485
Ständernas beslut och skrivelser samt rättegångsordningen.
Ständernas skrivelse till konung Sigismund med svar på Laskis andra-
ganden kan åtminstone sakligt betecknas som Uppsalariksdagens viktigaste
beslut.1) Därför talar ej minst den vidlyftiga besegling, varmed denna urkund
försetts av de i mötet deltagande ständerna, och vilken kontrasterar mot
den skäligen enkla besegling, som bestods det s. k. beslutet.2) Urkundens
betydelse framhäves ytterligare genom det faktum, att hertig Karl efter
riksmötet förelagt den till underskrift och beseglande bl. a. för Stockholms
stad3) och för ett antal frälsemän, som närvoro på herredagen i Vadstena,
men vilka ej i Uppsala underskrivit och beseglat ifrågavarande skrivelse.
Resultatet av dessa hertigens bemödanden föreligger i trenne urkunder av
ständernas skrivelse av den 20 februari 1598 till konungen, av vilka den ena
underskrivits av 42 i Vadstenamötet i juni 1598 deltagande adelsmän4), den
andra av medlemmar av rådet, de fyratioåtta och borgerskapet i Stockholm,
den tredje beseglats med Stockholms stads sigill. Uteslutet är ej, att andra
dylika urkunder över samma skrivelse upprättats, ehuru de ej veterligen äro
bevarade.5) Anmärkningsvärt är, att samtliga dessa urkunder — det verkliga
huvudbrevet inbegripet —-, vilka alla förvaras i Riksarkivet, sakna spår av att de
förvarats i konungens kansli. Däremot är det av adeln i Vadstena underskrivna
men (i likhet med den av medlemmar av Stockholms råd, 48 äldste och bor¬
gerskap utfärdade urkunden) ej beseglade brevet liksom den med Stockholms
stads sekret beseglade urkunden försedda med ryggpåteckningar i hertig
Karls kansli, och de torde därför ej hava tillställts konungen. Det kan då
frågas, om originalexemplar av huvudurkunden och av de senare upprättade
biurkunderna verkligen tillställts konungen. Att så varit fallet med huvud¬
urkunden — varav måhända två exemplar nära nog samtidigt och på samma
sätt beseglats6) — torde vara tämligen säkert. Biurkunderna däremot synas
snarast hava tillkommit som försäkringar till hertig Karl och torde därför
knappast hava tillställts konung Sigismund.
Den urkund man formellt sett kunde rubricera som riksdagens beslut,
ständernas 'protestation’ av den 20 februari om deras förening med hertig Karl
till försvar för Söderköpings och Arboga beslut, företer flera formella egen¬
domligheter, som måhända tala för att dess tillkomsthistoria och rättskraft
ej är lika klart betygad. Det bevarade originalet har beseglats med Uppsala
domkapitels och Uppsala stads insegel, av vilka nu endast det förra kvarsitter.
I texten har med andra samtida händer än brevutskrivarens gjorts ett tillägg
och två rättelser. Vid sigillen har med tredje (och fjärder) samtida hand, som
torde härröra ur hertig Karls kansli, gjorts en anteckning om brevets datum, och
1) Skrivelsen tillkom först efter långa förhandlingar och häftiga meningsbrytningar
(jfr s. 441 och n:o 169—171). Anmärkningsvärd är den obenägenhet mot hertig Karls aggres¬
siva politik mot konungen, som visades av frälsets ledare, särskilt greve Moritz, vilken häv¬
dade sin vid decemberförhandlingarna 1597 ådagalagda mening (jfr n:o 93).
2) Se nedan n:o 180.
8) Jfr om tidpunkten för denna händelse och de därtill förknippade omständigheterna
nedan n:o 197—199.
*) För att så varit fallet talar redan en ryggpåteckning på urkunden i fråga (se inled¬
ningen till n:o 179). Dess uppgifter bestyrkas vid en jämförelse mellan namnlistorna under
Uppsalariksdagens skrivelse av den 20 februari 1598 till konungen och Vadstena mötets beslut
och förening av den 25, respektive 27 juni samma år.
s) Jfr nedan n:o 189 och Jonsson, Hertig Karl och Sigismund 1597—1598, s. 147.
6) Jfr ovan s. 457. Brevet är tryckt i »Werbung und beuehl» under datum den 22
februari (fol. L iij r.). Jfr Tunberg, a. a. 1, s. 81, not 2. — Av Söderköpings beslut 1595
hava de två originalexemplaren bevarats. Se S R A 3, s. 613, 621.
486
1598
att det utställts på menige ständernas vägnar. Den knappa beseglingen och de
nyssnämnda redaktionella egenheterna hos denna urkund falla i ögonen vid en
jämförelse med ständernas skrivelse av samma datum till konungen, i vilket
brevs besegling beslutets båda sigill saknas, ehuru rum för dem där lämnats
öppet.1) Därtill kommer att på en (dålig) avskrift2) (märk väl icke ett koncept)
av detta brev antecknats »Gick inthe uth». Man kan då undra, om beslutet
utgått med de närvarande ständernas endräktiga bifall, eller om det överhuvud
utfärdats. Mot sistnämnda tvivelsmål torde böra anföras, att »Uppsala beslut»,
varmed dock troligen ständernas nyssnämnda skrivelse till Sigismund åsyftas,3)
åberopas av de några få månader senare i Vadstena sammanträdande ständerna.
Viktigare är kanske det stora antalet av bevarade samtida avskrifter av
urkunden, bland vilka kopior många förekomma tillsammans med avskrifter av
de viktigaste handlingarna från mötet och samtida uppteckningar om riks¬
dagens förlopp, medan av de andra en kopia anträffas i Gödeke Finkes registra¬
tur, där den införts tillsammans med hertig Karls brev av den 27 februari till
Finland (n:o 201) och ständernas skrivelse till samma landsända av den 24
februari (n:o 182). Det tyder möjligen på att hertig Karl låtit på vanligt sätt
sprida avskrifter av denna urkund såsom riksmötets beslut.4) Det förefaller
dock som om hertigens motståndare varit angelägnare än Karl själv att
sprida kännedomen om denna urkund6). Av riksdagsberättelserna veta vi
även, att ett koncept till riksdagsbeslut föredragits den 18 februari för stän¬
derna. Det synes även av tvenne av sagda riksdagsrelationer (n:o 169 och
n:o 170), som om hertigen den 21 februari (dagen sedan ständerna högtid¬
ligen till legaten överlämnat sitt svar till konungen) låtit ständerna be¬
segla beslutet. Ehuru dessa relationers framställning är långt ifrån tydlig
på denna punkt6), medan den tredje riksdagsberättelsen (n:o 171) blott
ger för handen, att ständernas brev till konungen (i det exemplar, som be¬
varades i hertigens kansli, och vilket ligger till grund för avtrycket här nedan
av urkunden —- n:o 179), denna dag upplästes och erhöE ständernas fulla be¬
segling, är det likväl för visso troligare, att beslutet beseglats samma dag som
sistnämnda urkund, än att det skett före eller efter detta datum. Det torde
nu vara påtagligt, att urkundens innehåll ej kunnat vara hertig Karl miss¬
hagligt och föranlett honom till beslutets undertryckande7). Däremot torde
det vara ovisst, om alla de, som i Uppsala beseglat ständernas skrivelse till
1) Tyder denna omständighet på att staden och domkapitlet (eventuellt på hertig
Karls tillskyndan) velat undandraga sig att besegla detta brev såsom alltför förmånligt för
konungen, eller står det i något annat samband med deras besegling av beslutet?
2) Jfr noterna, som f. ö. ej upptaga alla avvikelser i denna avskrift [F] under urkunds-
texten.
3) Så väl Vadstena beslut av den 25 som hertig Karls och ständernas förening av den 27
juni 1598 tala blott i allmänhet om »Söderköpings, Arboga och Uppsala beslut och avhand¬
lingar», varför dessa källor i denna fråga torde hava ringa beviskraft.
4) Beslutet har (tydligen i hertig Karls kansli), förmodligen efter år 1598, in¬
häftats med ständernas skrivelse till Sigismund (se nedan inledningen till n:o 179). Det
har dels beseglats av Uppsala domkapitel, vilket vid denna tidpunkt i motsats till ärkebiskopen
stod på hertigens sida, dels av Uppsala stad, som den 7 mars 1598 belönades av hertigen för
sin villighet att utgöra tre års skatt med frihet från den pålagda hjälpskatten (hertig Karls
registratur 1598 P. I, fol. 126 v.).
s) Jfr nedan n:o 189 och 207.
*) Se s. 448, 452. Dé ordalag, varmed ständernas skrivelse till konungen och ständer-
föreningen nämnas i riksdagsberättelserna, öka ovissheten i denna fråga. När n:o 169 och
170 under den 20 februari omtala »protestationen eller brevet» åsyftas därvid sannolikt den
förra urkunden (n:o 179), medan det »brev eller protestering», som n:o 170 nämner under den
18 februari, torde åsyfta ständerföreningén (n:o r8o). I n:o 171 åsyftar ordet protestation
än ständernas (n:o 179), än hertigens (n:o 175) skrivelse till konungen. Jfr ävens. 517, not 1.
7) Se nedan n:o 207. Däremot kunde hertigen ha önskat, att urkunden fått en mera
allmän besegling. Han ansåg kanske urkunden med de beslutande ständernas antal och sam¬
mansättning sakna större betydelse.
1598
487
Sigismund, skulle varit villiga att trycka sina sigill på detta brev med
dess skarpa polemik mot konungens öppna mandat. Riksdagsberättelserna
vittna om åtskilligt missnöje bland de högre stånden mot hertigfens
äskanden under detta riksmöte. Den senare urkunden med dess be-
sinningsfullare formulering uttryckte troligen bättre majoritetens inom den
närvarande adeln ståndpunkt än det till äventyrs mera enligt hertigens
och hans partis önskemål formulerade riksdagsbeslutet. Måhända visa¬
de det sig därför svårare att få beslutet än skrivelsen till konungen be¬
kräftat med övlig besegling. Ett tydligt indicium därför torde vara, att
varken klerkeriet, krigsbefälet eller borgerskapet nämnes bland beslutets ut-
färdare1). Det torde i varje fall ej vara tillräckligt styrkt, att detta beslut
utgått med de i Uppsala församlade ständernas fulla ja och samtycke, eller ens
att det blivit vid mötets slut publicerat, ehuru möjligheten av båda dessa fall
med vår kännedom om händelserna ej kan bestämt förnekas.
Ständernas svar till konung Sigismund på dennes beskickning. Upp- 179
sala 1598 den 20 februari.2)
Orig., skrivet av Johannes Bureus3) på 11 folio blad papper
(varav två blad för texten och nio (dubbla) blad för sigillen) i en
i modern tid ombunden volym: »Riksens ständers skrifvelse till
konung Sigismund 1598» bland Riksdagsakta i Riksarkivet.4) Jäm¬
fört med Peder Nilssons konceptnoter [här sign. K] bland »Handlin¬
gar ang. politiska förhållanden 1595—1598» i Riksarkivet samt med
trenne först efter riksmötet utfärdade likalydande originalurkunder,
samtliga bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet, av vilka den första5)
[här sign. A], som är underskriven av 42 adelsmän, försetts (i hertig
Karls kansli) med ryggrubriken: »Vpsala besluth, underschrifwit af
ridderskapet udhi Wadstena», varvid dock Wadstena senare av annan
hand, som även tillagt datum 20 februarii g8, (felaktigt) ändrats till
1) Det är visserligen tänkbart (ehuru ej särdeles troligt) att dessa ständergrupper endast
genom ett förbiseende ej nämnas i beslutet. (I så fall förefaller det egendomligt, om urkunden
i denna form utgått.) Härvid är dock att märka, att så synes vara fallet ej blott i originalet
utan i alla avskrifter av urkunden. Beträffande borgerskapet veta vi, att Stockholms stads
styrelse befann sig i öppen brytning med hertig Karl. Prästerskapet åter torde hava tagit
starkt intryck av ärkebiskopens hållning. — Det faller även i ögonen, att beslutet, som ej
uppger sig hava utgått med prästerskapets och borgerskapets samtycke, blott beseglats å de
utfärdande ständernas vägnar av två representanter för de stånd, som ej deltogo i beslutet,
såvida man därmed ej ville uttryckligen framhäva, att just detta domkapitel och denna stad
1 motsats till deras medkorporationer biträtt beslutet, en onekligen rätt märkvärdig tankegång.
2) Jfr beträffande datum ovan s. 485 f. och s. 492, not vu.
3) Samma stil som i ständernas skrivelse från Uppsala sept. 1598 till konung Sigismund
(köne. bland »Handlingar ang. Sigismunds andra resa» i Riksarkivet) och i ett Vassunda den
2 dec. 1597 daterat intyg av Olavus Jonas, pastor i Vassunda, och kyrkans sexman i
Haga (orig. bl. Acta Ecclesiastica, vol. 6 i Riksarkivet). Jfr orig. till Norrköpings
riksdagsbeslut 1604, vilket Joh. Bureus enligt egen uppgift renskrivit (Samlaren 1883, s. 32),
samt Burei egenhändiga anteckningar i cod. F. b. 4 i K. B.
4) Handlingen var ursprungligen inbunden tillsammans med ständernas »protestation»
av samma datum (n:o 180) i ett pergamentsomslag med 1400-tals avskrift av en traktat på
latin »de paupertate». Omslaget har följande påskrift: »Vpsala beslut eller ständernes» Pro¬
testation på Samuel Laschijs beskylninger ifrån konungen i Pålandh. Ithem ständernes swar
och förseglingh till konungen i Pålandh thet åhr 1598 »den 20 februarii, etc. N:o 2», varav
de inom citation satta orden sedermera tillskrivits till den ursprungliga, präntade rubriken,
vilken återfinnes i Riksarkivets »Inventarium på bref och acta i k. Sigismunds och k. Gustaf
Adolfs skåp.» — I de båda originalbeslutens text hava flera i-tecken troligen av Bureus
själv ändrats till j. Dessa rättelser, vilka här iakttagits, skola tydligen utmärka ett faktiskt
förekommande j-ljud, ehuru detta skett utan påtaglig konsekvens.
6) Se nedan under ständermötet i Vadstena juni 1598.
488
1598
Vpsala. Den andra1) [här sign. B] har underskrivits av ett antal
medlemmar av rådet, de fyratioåtta och borgerskapet i Stockholm;
den tredje2) [här sign. C] (liksom de föregående skriven på papper),
som beseglats med Stockholms stads sigill, bär a tergo följande
påteckning, gjord i hertig Karls kansli: »Stockholms stådz samp-
tyckie medh the andre rikzens stender om swaredt till k. M. medh
Samuel Lasky». Frånsett dessa senare originalurkunder förvaras
bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet tio samtida eller nära
samtida avskrifter av brevet.3) Av dessa har en i högra kanten
svårt skadad, rätt dålig kopia [här sign. D], som under rubriken
»Stendernes schrifuelse till k. M., datum i Vpsala den 22 februuarii
anno etc. 1598» jämte n:o 181 och 189 avskrivits4) på ett helark
med gammal paginering 85, 86, 89, av annan hand försetts med rand¬
anmärkningar, vilka här återgivas i noter under texten. Urkun¬
den är tryckt (på tyska) i »Werbung und beuehl», i [Chesne-
copherus], Fulkommelige skäl och rättmätige orsaker etc. och
i »Sanfärdigh Historia», fol. XX ff. samt i latinsk översättning i
Joh. Messenius’ Exegesis historica, s. 273—276. Ett onöj¬
aktigt referat av urkunden finnes i Werwing’s historia 1,
s. 379 f.
Stormächtigheste” konn ung, a. n:ste h., e. k. M. skall vår
underdånighe troplichtige tiänst medh all ödhmiuk hörsam-
heet och lydhno efter vår yterste förmöghenheet altijdh
redheboghen vara, så länge vij lefve.
A. n:ste h. och k. E. k. M. gifve vij på thef ödmjukeli-
geste och underdånligeste tilkänna, oss håfve bekommit e. k.
M:tz nådighe skrifvelse medh e. k. M:tz fulmyndighe sende-
budh, den ädhele och wälborne herre, her Samuel Lasky, hvil¬
ket bref wij medh tilbörligh vyrdning håfve undfångit, ther-
utinnan e. k. M. först låter nådeligen* förnimma, sigh, Gudh
thes lof, at wara widh all konungligh wälmågho och lijfz-
sundheet, [hv]ilket wij medh höghste åstundan och synnerligh
frögd förnummit håfve; önske och innerligen af then milde*
barmhertige Gudh, att han nådeligen1* låter* then långwarigh
blifva, sitt helgha nampn til prijs och äro och e. k. M. samt
e. k. M:tz höghe vårdnedher til wälfärd och w. k. fädernes¬
land och thes troghne inbyggiare til hughnat, enigheet/,
longligit bestånd, gaghn och godho.
Uti lijka måtto håfve wij utaf e. k. M:tz bref medh
hjärtelighit bekymber förnummit the månge beskyllningar, e.
k. M. sin älskelighe k. faderbrodhers, then h:ne F., w. n. h., een-
skildt tilmäte. Hvar medh h. f. N. af e. k. M. sådant kan håfve
*) Se nedan n:o 199.
2) Se nedan n:o 198.
s) En av dessa kopior är skriven av samma liand[?] och på samma slags papper som det
i inledningen till n:o 142 omnämnda avskriftslägget av konung Sigismunds brev (bland
»Sigismunds brev i avskrift»). En annan avskrift (paginerad 81—84) har följande antecl ning
a tergo av Hogenskild Bielke »R: R: Ständernes bref till k. M. etc. ifrå Wpsala medh her
Samuel Laski». En tredje avskrift (n:o 85, fol. 344—347) är gjord av Ture Rosengrei (se
not vv nedan s. 492). Fyra andra avskrifter äro nämnda i inledningen till n:o 160.
4) Av samma hand som n:o 112 och 113 samt avskriften B av n:o 110 och 111.
1598
489
förtjänt, är oss aldeles okunnigt och owetterlighit41), allthen-
stund vij ike wette, att h. f. N. häfver taghit sigh någhot
före, som kunde vara emoot then tryggheetz och troheetz
eedh, ther medh h. f. N. e. k. M. så wäl som wij förplichtadhe
och förbundne äre, och ikke wore lijkmätight och kommer
aldeles öfvereens medh the loflighe af handlinger och beslut,
som uti Södherköping, Arbogha och äljest medh alle rijksens
ständers, bådhe innan rådhz och utan, andelige och werldz-
lighes frijwillige och eendräghtighe samtykkie, uprättadhe
ähro, utan häfver sigh såledhes* uti e. k. M:tz frånwaru uti
thenne ombetrodde regering förhållit, som een troghen
fadherbrodher häfver äghnat och bordt, emoot sin lagh-
krönte konung. Terföre är til e. k. M. wår ödhmiuke och
underdånighe bön, at e. k. M. ike igenom någre onde, oro-
lighe menniskjors tilskyndam och osanfärdighe berättelse
wille låta sigh beweeka til någhot mishagh emoot h. f. N.,
heller och någhot låta* företagha, som kunde lända thet
konungzligha och förstligha huset, så och alles w. k. fädher-
nesland til något obestånd utan heller af konungzligh in¬
född dyghd låta thetta e. k. M:tz och v. k. fädherneslandz
och* rijkes* ynkelige tilstånd gå sigh til hjärtat och uti
eghen konungzligh person fogheligen afskaffa sådan»” oredha,
som sigh nu uti rijket yppat häfver, och mest ther af för¬
orsakar»*, at e. k. M., som är Sveriges laghkrönte konung,
sit konungerijke frånvarandes och igenom säghn och andres
berättelse regerer, hwilket igenom e. k. M:tz eghin persohn
och närware, så och Sverikes beskrifne lagh lätteligen kan
warda bättradt; hvarföre wij och begäre, att e. k. M. själf
dette sitt lof lige arf konungerijke som een mild och trygger
konnung, ther om wij och/ ingalunda tvifla, styra och regera
wille, efter® e. k. M:tz eedh och försäkring.
Och/’ efter thet, n:ste konnung, at Södherköpingz och Ar¬
bogha almänneliga? besl[ut] allena grunda sigh uppå0 e. k. M:tz
eedh och försäkring/», Sverikes beskr[if]ne lagh, salighe hos
Gudh höghlöfligh i åminnelse k. Göstafs testamente, arf-
föreeningen och alle andre christelighe och loflighe afhand-
lingar»-2), så är til e. k. M. wår ödhmjuke tilförsicht, som
wij och på thet underdånligeste bidhie och förmane, at e. k.
M. siälf herutöfvers håller handen, at the ut[i] alle sine punc-
ter måtte oryggeligen och obrotzligen vidh macht* blifva,
ifrå hvilke wij ike äre til sinnes antingen nu eller i tilkom-
mande tider at låta oss afträngia, särdeles medhan thet
*) Randanmärkning i D. »Her åm liafwer konungen dem thillkienne gifued med sine
bref och sändebud».
2) Randanmärkning i D: »Heråm att ransake i samme handlinger».
Riks dag sa kier. IV. 3 2
490
15!)8
ländar til e. k. M:tz och thes högha konungzlige affödha, så
och thet konungzlige och förstlige huset, theslijkest w. k.
fädernesland til wälfärd. Och ther så kunde henda, at
e. k. M. förmeener sigh at vara förorsakat at hafva någon,
han ware sigh" höghre eller läghre1', i någ[on] måtte att be¬
skylla eller tiltala och i synnerheet then h:ne f. och h., her-
togh Carl, hvilken och nu mest varder taghen för allt och
be [skylt]"', då kan sådan beskyllning lagligen och skälighen
uti e. k. M:tz närwar[e] bäst blifva skärskodhath och ran-
sakath, och ike genom sådan wijdhlyftigheet*, som nu sigh
låter ansee, ther wij och tå näst Gudhz hjälpt förhåppes,
at h. f. N:s rättmätige undskyllning bådhe af h. f. N. själf
och af hvar och een i synderheet och särdeles [then]2 som itt
ährligit samvet [hafuer]» och widh ord och sannheet» wil
beståndande blifva, kan warda så i underdånigheet gjordt,
at e. k. M. skall hafva ther itt nådigt behagh och åtnöje til,
såsom och af h. f. N. och alles wäre rättmätige ursächtan i»
sanning" förnimma, at hwarken h. f. N. eller wij någodt hoot
eller onådhe håfve af e. k. M. förtjänt, utan tilmäte thet
häller orolighe menniskjors och wåre misgynnares0 wrånge
berättelser. Ty hvadh then beskylning tilkommer, som
e. k. M. h. f. N. tilwijter, anlangande3" rijksens rådh,
hvilke h. f. N. beskylls" att hafva degraderet och satt ifrå
theres ämbeter, så kunne wij h. f. N. itt sanfärdigt wittnes-
byrd therutinnan gifva, at h. f. N. häfver inthet degraderet
them eller" satt" them" ifrån" någhot" theres" [äjmbete",
utan the hafva själfve syndrat sigh ifrån h. f. N., oss och
rijksens wichtige saker och uti oträngdo måle, een part af
them wikit af rijket och the andre ike til thet ringeste om
någodt låtidt sigh vårda, utan hemma ti[l] theres sigh för¬
hållit, oanseedt at bådhe h. f. N. och wij håfve afrf them
b[e]gäradt, at the til e." k. M:tz och rijksens gaghn och bästa
wille göra medh h. f. N. ett i saken och sigh ike aldeles ifrå
alle handlinger afslå, therigenom och medh then legation,
som i Arbogha bewilj at och samtykt blef at medh thet första
til e. k. M. skulle åstadh sändas, alt här til är fördröght
vårdet, uti hvilken blef beslutit, at någre af rijksens rådh
skulle blifva brukadhe66, medhan them om rijksens hand¬
linger bäst witterligit och kunnigt wore1).
Om fångarne, som h. f. N. både uti Finland och äljest
uti sin antvardning häfver taghit, thertil häfver h. f. N.
godh rätt och menighe rijksens" ständers eenhållige be-
l) Randanmärkning i D: [Om?] R. Radz eg[ne b]eswäringer [och ejndtschyldninger
[i bä]gges[?] theres bref och bud emellan h. f. N. och dem, ähr dem bäst kunnigt, och huru¬
ledes den legation ... en worden[?] anmodet efther monge puncters beschyllende.»
101(8
willning och samtykkio haft, alltenstund the synnerliga^
håfve lagt sigh up emoot h. f. N. och rijksens almännelige
beslut och mykin öfvervåld och ored[e] e. k. M:tz undersåter
medh rappande, röfvande, skinnande och mördande och
annan otilbörligh handel tilfoghat, som i Finland öghon-
skijnligt" är til at see. Och ändogh h. f. N. godh fogh" och"
rätt häfver sådanna gemeene* landzfridz förwärkare// och
uproriske efter laghligh doom och ransakning tilborligen att
straffa, ther til wij ochss uti Arbogha beslut» allesammans"
wårt samtykke gifwit håfve1), så häfver h. f. N. doglb sigh
så förklarath, at ther h. f. N. noghsamt af e. k. M. warderWi
försäkrat, at the sigh uti sådana” handlingar ikke mere
skola bruka låta och obestånd åstadkomma, utan sigh fridh-
lighen och stilla efter rijksens almänneliga beslut förhålla;
såsom och, att e. k. M. the andre, som nu uti Finland quarre
äre och, som wij förnimme, all öfverwåld och orätt bedrifve
til e. k. M:tz och then fattige bedröfvede landzändes skadha
och undergång, thär til förehålla, at the medh sådan uprorisk
och öfverdådhigh handel afstå, tå wil h. f. N. på e. k. M:tz
broderlige betalning och wår ödhmjuke begäran, e. k. M.
til brodherligit// kärligit wälbehagh, ställa them på frije
fotter igen och tilgifva och skänkja, hvadh som h. f. N. lag¬
ligen och skäligen på sijna väghna kan hafva emoot them,
dogh andres laglige tiltaal och rätt them förbehållen, hvil¬
ken h. f. N. ikke bekänner sigh mächtigh wara at bortgifva.
Hvarföre til \ttd underdånigt beslut bidhje^ wij på thet un-
derdånligeste och ödmjuk el igeste, at e. k. M. wille wara och
blifva wår nådige herre och konung, efter wij ikke wette,
antingen h. f. N. eller oss hafva annat förtjänt, än thet, som
wij af een nådigh och mild konnung måghe förwänta. Är
någhon, eho som helst then” wara kan, höghre eller läghre,
innan eller utan rådz"1™, andeligh eller werldzligh, som
kan i någhon måtto medh rätta blifva besk[yld], då,in kan
e. k. M. sådant efter laghen låta ransaka och sådan [o: sedan]00
medh mindre widhlyftigheet ther på böter låta läggj a, än^
som nu för öghonen synes.2) Ther emoot wele och skole wij,
såsom wij och thes" plichtige äre, här efter som här til, utiss
alle tilbörlige och loflige företagande, efter som wår troheetz
1) Randanmärkning i D: »Om Surkiepings beslut så witt ankomer widere [ähn] thil ett
lagligid betenkende bör ransakes, så och hwad de <[ wechsels > forsmede[?] bref, som emellen
h. f. N. och de findsche haf[we] sändts, hafwe fororsaked, [och] af hwad orsak de findsche
hafwe syndred sigh ifrån ständer ... en lagligh [dom] och ransakning] bör såsom her .... nes
gå för .... ffed, hwilked. . . ähr ike skiedt [med lag]ligh dom uthan [efter?] Arboge beslut
ider t?]het förmälles . . . myket der [om. Så?] ähr att öfwerwe[ge om] Arboge beslut [bör?]
achtes och thil[baka]sättie laga former.»
2) Randanmärkning i D: »Hwem wet, om [the] nöijes med .... thillgift .... efther
hwar och ens [rätt?] och thilthal .... behålles, ähr ded .... oförlikt .... dömbdt.»
492 1598
eedh, then wij e. k. M. gjordt håfve, utwijser, wara och blifva
e. [k]“ M:tz troghne och rättrådige undersåter och altijdh fin¬
nas redheboghne för e. k. M:tz wälfärd skull att hafva ospart
lijf och alt, hvad wij förmå. Och wele nu"" här medh utaf
itt tröghet och rätrådhigt hjärta e. k. M. samt1» e.« k." M:tz“
älskelige käre drottning och höghborne lijfzärfvinger til
it roligit regemente och all longwarigh konungligh lykkligh
wälmågho Gudhi alzmächtigh, såsom och oss uti e. k. M:tz
ynnest underdånligen, och ödhmjukeligen hafva befalat. Af
Vpsala then 20™ februarii åhr etc. 1598".
E. k. M:tzyv
a) D. Stormechtige, högborne. b) A. nådeligen lather. c) Följer B, D. och. d) Saknas
C. c) B. lather nådeligen, f) Saknas A. g) D. lier broder, h) Första anteckningen i K
lyder: Owetterligii) althenstundh att wij icke wette h. f. N. noget företaget hafwer, som kunne ware
emoot then trygheet och troheetz edli, thermedh lian e. k. M. så wäl som wij ähr förbunden, heller
och icke skulle wara lijkmetigt dhe loflige tilsammenkommélser, som åhre skedlie i Suderköping,
Arboga och eliest medh alla rijksens stenders frijwillige och endrechtige samptycke innan och uthan
rådhz, andeliga och werldzliga, huilke sig och grunde på Swerigis beskrefne lag, e. k. M:tz egin
edh och alla lofliga föregångne handlinger, och att h. f. N. uthi e. k. M:tz fraware uthi denne om¬
betrodde regeringen således hafwer förhållet sig, såssom een trogen faderbroder egner och bör emoot
sin lagcrönte konung, t) D. aldeles, j) Följer A. så; Andra anteckningen i K lyder: tilskyndan)
och osanferdige berettelser, beweke till noget mishag emoot h. f. N. eller och noget latha företage,
k) C, D. låta någet. I) Saknas B. m) Tredje anteckningen i K lyder: sådan oredhe) såsom sig nu
uthi rijket öppet hafuer och mestedels för or sake, att e. k. M., som Swerigis rijkes lagcrönte konung
fråwarendes sitt kunger ijke och igönom liörsäg[en] skall reger et wardhe, huilket igönom e. k. M:tz
egen person och närware och Swerigis beskrefne lag lätheligen kunne warde skaffet böter opä.
Begäre fördenskuldh, att e. k. M. sielf dette e. k. M. loflige konungerijke såm een mildh och trygger
konung, ther om wij ingen twifwelsmål kafwe, styre och r egere efter e. k. M:tz gior de edh och för¬
säkring. n) D. orsacket. o) efter .... uppå saknas D, som i st. har Och efter uthi Suder-
köpingh och Arboga inthet annedt beslu[tet] ähr alm dedt, som komber öfuer ens medh. p) Och ....
försäkring saknas A. q) Tillagt i kanten och insignerat i C. r) B. handlinger. s) A, D. ther
utöfuer. t) Följer B. hållet, u) Saknas D. v) C. nidrigere. Fjärde anteckningen i I<
lyder: eller lagen) och i synderheet h:ne F., hertig Carl etc., huilken och nu mest för alt warder
tagen, kan sädén beskyling lagligen och skäligen bäst uthi e. k. M:tz närware skee och icke i
genom sådan widlöftiglieet, som nu sig lather ahnsee, och förhoppes wij nest Gudz hielp, att h.
/. N:des, huilken mest warder beskylt, som för:t ähr, rettmettige ursekt af hwar och een i
synderheet och serdeles som eett ärlig samwette hafwer och widh ordh och såning will beståndande
blifwe, kan blifwe giordh och i underdånigheet tilkenne gifwen, så att e. k. M. skall kafwe ther
eett nådigt behag och åtnöije [till och i sanning?] förnimme, att hwarken h. f. N. eller wij....
(en rads text borta) w) D. tagen och beskylt för alt slätt, x) A. widlöftigen. y) B. tilhielp.
z) Tillagt ur D. ä) Tillagt efter B och D. ä) B, C, D. sanningh. ö) Följer D. onde och. aa) C.
anlange. bb) B. brukede blifue. cc) Tillagt i kanten och insignerat i C. dd) D. fiendligen. ee) A.
ögonskinligliet. //) B. landzförwärkere; I C rättat från landzfördärfuere; D. landzfridzför-
kränkiare. gg) Saknas A, D. hh) B, C. worde, D. wordet. ii) D. samme, jj) Följer B. och.
kk) Femte anteckningen i K lyder: tigge) bedie wij på thet underdånigeste och ödmiuklig wara
och blifwe w. n:te li. och) eller och h. f. N. iämwäl eller bredhe widh oss annet förtient kafwe,
att (o: än?] dhet, som wij uthaf een nådig och mildh konung wele förwente. Ähr och noger., som 1
nogen måtte kan beskylles, eho lian helst ware kan, högre eller lägre, ihnnan eller uthan rådz, ande¬
lig eller werdzlig, bede wij ödmiukelig e. k. M. will sådant efter lagen lathe skärskådhe och ransake,
sä kan sedan medh mindre omak lätteligen warde stillet, än som nu för ögonen synes. Deremoot
11) A, C, D. thet. mm) B. innan radz eller uthan (insignerat tillägg i kanten), nn) B. sä,
D. dogh. 00) Rättat efter A, B, C, D. pp) B. om. rr) B. thess och. ss) Sjette antecknin¬
gen i K lyder: Huad wij förmå) i alla tilbörlige och loflige företagende, som wår trygheets och
troheetz edh, wij e. k. M. giort kafwe, uthwijser. tt) Tillagt efter A, B, C, D. uu) D. wij.
vv) D. 22. — Av de övriga i inledningen nämnda (nio) avskrifterna bland Riksdags-
akta 1598 hava sex kopior (av vilka en bär påteckning av Hogenskild Bielke a tergo)
datum, den 20 februari, utsatt i texten. På en (f. ö. dålig) avskrift bland de andra kopiorna
därstädes har Ture Jakopsson Rosengren antecknat: Stendernas bref till k. M., datterad i Vpsala
in martio 98, medan en annan odaterad (dålig) avskrift därsammstädes enligt ryggrubrik
1598
493
uppger skrivelsen vara daterad ifvan Vpsala den 24 febvuavii anno etc. 98. Den i inledningen
till n:o 145 nämnda avskriften bland »Samtida avskriftssamlingar ang. händelser 1594—1598»
i Riksarkivet är daterad den 20 februari, xx) Dateringen tillagd av annan hand. yy) E. k.
M:tz saknas C, D.
(Plats för ett sigill)
|
(Sig. MORITZ GRAF ZV
RASBOR . . )
Moritz
G. R. etc. m. p.
|
(Sig.)
Magnus
comes m. p.
|
(Sig.)
|
(Sig. N B)
|
(Sig. A S)
|
Erich Bielke m. p.
|
Nihls Bielcke
|
Axsell Åckeson1)
|
(Sig. E I)
|
(Sig. L S)
|
(Sig. OLVF hårdh)
|
Erland Johanss.2)
|
Lars Åkeson1)
|
Oluff Hårdh m. p.
|
(Sig. I A)
Johan Andersson3)
|
(Plats för ett sigill)
|
(Sig. T I)
Tönne Jör enson
|
(Sig. A. L)
|
(Sig. .. S)
|
(Sig. P H S)
|
Ander[!] Linarsson4)
|
Arued Suahn
|
Per Hansson4)
|
(Sig. T C)
Torsten Christoffers.4)
|
(Sig. B K)
Bench [!] Knutsson6)
|
(Plats för ett sigill)
|
(Sig. P B)
|
(Sig. I W)
|
(Sig. C L)
|
Peder Bagge
|
Jöns Wiff son2)
|
Christer Lijllije
|
(Sig. IÖNS iörenson)
|
(Sig. N A)
|
(Sig. N L)
|
Jönz Jörenson6)
|
Nils Andersson7)
|
Niels Larson8)
|
(Sig. c H)
|
<Sig. 1.)
|
(Sig. O N)
|
Christer Hindrichsson9)
|
Jören Wlffson
Snachenbourgh
|
Olloff Nilson10)
|
(Sig. B L)
|
(Sig. D H)
|
(Sig. I L)
|
Bencht Larsson11)
|
Dauid Hund
|
Joens Larsson12)
|
(Sig. D H[?]«)
|
Thomas Burreus
|
Peder Benchtsson14)
|
Per Stolpe
den yngre
|
(Sig. T B)
|
(Sig. P B[?])
|
(Sig. .T)
|
(Sig. P L)
|
(Sig. MANS OLSO.)
|
[Gudmund Jöransson]15)
|
Peder Larsson16)
(Plats för fyra sigill)
|
Måns Olufsson17)
till Graby
|
*) Soop. 2) Bååt. 3) Ekeblad. *) Forstenasläkt. “) Hand. 6) Lilliesparre af Fylle¬
skog. 7) Lilliehöök af Fårdala. 8) Cruus af Edeby? *) Liljesparre af Kragstad. 13) Hin-
sebergasläkt. u) Till Korpegården (Järpås socken, Kållands härad). I vapnet tre hjärtan
snett över skölden och tre pilar på hjälmen. 13) Tre hjärtan (samma sigill som det ovan s.
141, rad 5 ovanifrån nämnda). ls) David Hunds sigill? 14) Svenske. 15) Namnet identifierat
med ledning av Gudmund Jöranssons (av Forstena släkt) sigill under arvföreningen 7
mars r590, vilket är identiskt med faderns, Jöran Torstensons, under samma brev hängande
sigill [SRA 2, s. 931), jfr nedan Vadstena beslut och förening 1598. Jöran Torstensson
levde ännu vid denna tid, men synes ej hava bevistat riksdagen. Se hertig Karls regi¬
stratur 1598, P. I, fol. 116 r., 131 r. 16) Upprättstående skaftat blad i skölden och hjälmen.
Personen ifråga är identisk med Per Larsson till Skälby (Breds socken, Åsunda härad)?
Jfr ovan s. 343. Namnet är här (liksom Per Bagges, Per Benktssons och Benkt Larssons)
inskrivet av Erik Elofsson. 17) Stiernsparre.
494
159S
bl. 4-
(Plats för ett sigill)
Petrus Streng(enensis)
(Sig. p i)
Nicolaus Olaj
Botniensis
(Sig.)
Johannes Olaj2)
Gev.
(Sig. I O)
(Plats för ett sigill.)
Olaus Magni6)
Helsingus
(Sig. O M H)
Ericus
pastor i Torsåker
(Sig. E S)
Steno [Mathise]10)
Schuttungensis
(Sig. SMG)
[Petrus Magni]11)
(Sig. P M)
Andreas Beronis13)
(Sig. A B)
Johan Iacobi15)
(Sig. H i H)
Prästerskapet.
Sigillum capituli
Lincopensis1)
(Sig. SIGILLVM CAPITVLI LINCO)
Sigilum Arosiensis
(Sig. SIGIL .... ROSIENS)
Iacobus Erici
Stoch.
(Sig. E I)
Olaus Johannis3)
(Sig. o C)
Ericus Olaj
Skepperus
(Sig. . O S)
Joha. Olai7)
Olienus Upsali. pastor
(Sig. I O O)
Gerardus Jonas9)
(Sig. HLS)
Michael
in Biscopzkulla
(Sig. M S)
Johannes Laurentij12)
(Sig. HLS)
Olavs Michaelis18)
(Sig. o M)
Suo et pastorum in vicini-
tate Lincopensi habitan-
tium nomine subscripsit
Laurent: Bergeri
Lincop. reector
(Sig. L B)
(Plats för två sigill)
Kanutus P[etri]16)
(Sig. K P)
Halfuardus Gunari19)
(Sig. M S)
Petrus Kenicius
Eps. Scharens.
(Sig.)
Sig[illum] We[xionensis]
(Sig. SIGI .... xionen)
Laurentius Paulinus
Gothus
(Sig. LAVR . . TI . PAVLI G)
Johannes Suenonis4)
(Sig. H M)
Olaus Andree5)
P(prepositus) A(quilonaris)
(Sig. O A H)
Ericus Gestricius8)
R. s. G.
(Sig. E N)
(Plats för ett sigill)
Olaus lone
in Vassunda
(Sig. O I)
Petrus Andreae
Granensis
(Sig. P A)
Mathias Bro14)
(Sig. M N)
Petrus Olaj17)
(Sig. P O)
(Plats för två sigill)
Jonas Benedicti
Ascherydensis pro se et
sms contractistis subs.
(Sig. I B)
*) Rubriken skriven av Laurentius Bergeri. s) Professor i fysik i Uppsala (Annerstedt,
Upsala univ. hist. i, s. 95). Kyrkoherde i Uppsala—Näs. s) Kyrkoherde i Uppsala (Uppl.
handl. 1601: 15) *) Örn honom se F a n t, Upsala ärkestifts herdaminne 3, s. 37. 6) Kyrkoherde
i Gävle. Jfr Fant, a. a. 1, s. 448; SRA 3, s. 603. 6) Kyrkoherde i Järfsö (Gästrikl. handl.
1599: 8). 7) ? Namn och titel inskrivna av Erik Elofsson? e) Kyrkoherde i Ljusdal (Gästrikl.
handl. 1599: 8). •>~ ...... • - -- - -
herde i Säbrå (Gästrikl. handl. 1599: 8). Jfr hertig Karls reg. 1598, P I, fol. 91 v., B v g d é n,
Hernösands stifts herdaminne i,s. 343. >3) Kyrkoherde i Enånger. “) Mattias Nicolai, kyrko¬
herde i Roslagsbro. ls) Kyrkoherde i Huddinge (Våla härad). (Västmanl. handl. 1599: 1)
ls) Kyrkoherde i Lena. *7) Kyrkoherde i Selånger. ls) Kyrkoherde i Börstil. 1#) Kyrkoherde i
Lillkyrka. Han har här använt herr Michaels i Biskopskulla signet.
159N
495
Ericus Nic.
Mollijlensis suo et contrac-
tistarum nomine subscripsit.
(Sig. E N)
Bero Jonse
pro tractu Calmarnensi
(Sig. B I)
Laurentius Jonas
past. in Todene
(Sig. L I)
Andreas Laurenti
i Timelhed
(Sig. A L[?])
Abrahamus Petri3)
(Sig. APA)
Christophe. Magni5)
(Sig. C M)
Gislo Carolj7)
(Sig. G C)
Nicol. Olai
Rapastadensis pro se et suis
contractistis subscripsit
(Sig. N O)
loha. Petri
pro se et Ölandis
(Sig. H P)
Sueno Erici1)
(Sig. s E)
Reinholdus
pastor Streng.
(Sig. I P)2)
Olaus Andrae
pastor i Torsen
(Sig. O A)
Ingemarus Olai6)
(Sig. 1 o)
Petrus Erlandi8)
(Sig. P E S)
(Plats för ett sigill.)
Iohannes Matthiae
scholae Sudercopensis rector
suo et pastorum nomine
subscripsit
(Sig. H M)
(Plats för ett sigill)
Magnus Jonae
in Hwarf
(Sig. M I)
Jonas Petrj
pastor i Jedher
(Sig. I P)
Ericus Laurentij4)
(Sig. E L)
(Plats för ett sigill)
Magnus Petri9)
(Sig. M P)
Dalerne
(Sig. L 1)
Lass Jörensson
Krigsbefälet.
(Sig. E L)
Erich Larss.
(Sig. S M)
Staphan Michilsson10)
(Sig. I G)
Jöns Giöstafsson
(Sig. K K S)
Knuth Krabbesson
(Sig. s P)
Swen Pedersson
(Plats för ett sigill)
(Sig. P M)
Peder Månsson
Småleninger11)
(Sig. N N)
Niels Finne
(Sig. M N)
Måns Nielsson
(Sig. P P)
Per Pedersson
Wessmane krigzbefel bl.
(Sig. o A)
Olof Andersson
Ostgiöter
(Sig. o P)
Olof Pedersson
(Sig. 1 P)
Jon Påfwelss.
(Sig. H A)
Håkon Amundsson
(Sig. o P)
Oloff Persson
■) Kyrkoherde i Stenstorpa, Brunnhems och Kyrkotorps församling (Västergötl. handl.
1601: 9). a) Jonas Petri sigill. 3) Angermannus. Syssloman vid Strängnäs domkyrka. 4) Kyrko¬
herde i Fläckebo? Det otydliga sigillet synes dock ej vara identiskt med dennes i Västman¬
lands handling 1595: 7 och 1604: 10 anbragta sigill. 5) Kyrkoherde i Vika (Dalarnas handl.
1598: 6). •) Kyrkoherde i Folkärna (Dalarnas handl. 1604: 5). 7) Kyrkoherde i Vrigstad.
•) Kyrkoherde i Markaryd (Smål. handl. 1598: .1» *599: 6). •) Kyrkoherde i Lekaryd och
Aringsås (Smål. handl. 1598: 14). 10) Hövitsman för en fänika Upplands knektar. Jfr
Militieräkenskaper 1597 n:o 29 i Krigsarkivet. u) Under denna rubrik torde de närmast
följande nio namnen hänföra sig. Jfr Militieräkenskaper 1597 n:o 14 i Krigsarkivet,
Östergötl, handl. 1598: 11 och Smålands handlingar 1599 i Kammararkivet.
496
1598
bl. 6
(Sig.)
Niclaes v. Wittenberg
(Sig.)
Anders Gunnerss.
(Plats för ett sigill.)
(Sig. P O)
Peder Olofsson2)
(Sig. p I)
Per Jonnssonn
Westergiöt.1)
(Sig. E P)
Ebbe Pedersson
(Sig. A A)
Anders Anderss.
(Sig. N .)
Niels Lindormsson
(Sig. S B)
med fendrichen
[Sven Börjesson]
(Plats för två sigill)
(Sig. A B)
Anders Bryngelss.
(Sig. T T)
Torbiörn Torbiörnsson
(Sig. N .)
Niels Gundmunss.
(Sig. M P)
Måns Persson
Borgerskapets
(Plats för ett sigill)
Giefle stadz ihnsigel
(Sig. GEFLE STAD SIGNET)
Nylössiö stadz
försigling
(Sig. SIGILLVM CIVI VM
lvdocie)
Hio stadz försigling
(Sig. SIGNETIT TI . HIO STADH
1557)
Bogesund
(Sig.)
Hudwichzwald
(Sig. SIGILVM .... TATIS
HVDVIK .... ENSIS)
Skeninge
(Sig. SIGILLVM CIVITATIS
S . . . . GGIEENSIS)
Wester wijk
(Sig TIS WESTER WICK
ANO 87)
Norkiöping
(Sig. cerotum ciuitatis
norcopis)
Westeråhrs försigling
(Sig M . . . . ENSIS
CIVITATI.)
Hedemore
(Sig. HEDEMOR.-E STADS
SIGNET)
Strengenäs försigling
(Sig. SIGILLV CIV. . . . STREGI-
NESIS)
Schara
(Sig. SIGILLVM .... ENSIS)
Wadstene ihnsigel
(Sig. SIGILLVM CVRITATIS
VASTEN . . .)
Wexöö
(Sig. SIG. . . . WEX . . NENS)
Lindkiöping
(Sig. SIGILLVM CIVITATIS
LINCOPE . . . .)
Calmar
(Sig. SECRETVM CIVITATIS
KAL.)
(Plats för ett sigill)
Enekiöpingz försigling
(Sig. SECRETVM ENECOP . . .)
Herrens Sandhz
ihnsigel
(Sig. SIGILL CIVITATIS
HERNÖÖSAND 86 CASTOR)
Öregrund försiglingn
(Sig. ORGRVND STADS
SEGEL I589)
Lidekiöping
(Sig. SIGILLUM LIDE . .
Skiöfde
(Sig.)
(Plats för tre sigill)
(Plats för ett sigill)
Suderkiöp.
(Sig. SEGNETVM CIVITATIS
SVDHERCOPENSIS)
*) Denna rubrik avser förmodligen utom de två första med militieräkenskaperna i
Krigsarkivet verifierade namnen även de fyra närmast följande. Jfr krigsbefälets besegling
av Vadstena mötes beslut 25 juni 1598.
2) Hövitsman för en fänika hertig Karls knektar. Jfr Militieräkenskaper 1596 11:0
22 i Krigsarkivet. Ur denna längd har även fänrikens namn, Sven Börjesson, hämtats.
1598
497
Medelpa
(Sig.)
Nelingzhundret häredt
(Sig. NERDINGIHVNDR . .
IIAERED . . .)
Westerb[o]tns rätte
landzsignete®
(Sig. SIGILLVM REGI ....
TERBOTH . . .)
Öfre Bergzlagen
(Sig.)
Wåle heredt
(Sig. WÄLA H/ERD)
Öknebo
(Sig. 0KNEBO HERRAS . IGNE.)
Åkers heredt
(Sig. AK . RS HERED)
Westerbottn
falske och af her Gerdh Ion®
i Schelete dichtede signet^
(Sig. SIGILLVM VESTRO-
BOTH . IM)
Frödzåkers heredt
(Sig H . RET . . . HAVER)
Ångermanland
(Sig. . . . gremandus: ter ..)
Tuhundretz heredt
(Sig. TVHV ... AS
HAERAD SIGNET)
Tiarpe häredt2)
(Sig. TIERPS HEREDE)
Torstune heredt
Allmogen.
Belingz häredt Vlleråkers häredt
(Sig. BELI . GHS HEREDE) (Sig. S VLL . . ÅKERS . ERRAD)
(Plats för två sigill)
(Plats för två sigill)
Nidre Bergzlagen
(Sig. FOLKER .... NGLAG I
' NEDERBERG . LAG .)
Helsingeland
(Sig. SIGILVM CIVITATIS
. . . VIKVALDENSIS)
Höllebo
(Sig. H .... BO HERED)
Östre Rekerne
(Sig. OSTER REKERS HERED)
Asunde heredt
(Sig. ÅSNA H/ERD)
(Ingen öfverskrift)
(Sig.»)
Grestrickelandh
(Sig terre .... ringeland)
Tierp
(Sig. TIERPS HEREDE)
Norunde heredt
(Sig. NORVNDE HEREDE)
Gamble Noreberg
(Sig.)
Trögdh
(Sig. TROD HiF. . D)
Siuhundretz heredt Siende heredt
(Sig. SIV . . . DRAT . . REDE) (Sig. . IIENDE HAE .... GNE.)
Norbo heredt
Olandz heredt
(Sig. OLANDS .... DT)
Långhundrez heredt
(Sig. LONGHV. DRAT HEREDE)
Tiurbo heredt
(Sig. TIVRBO HE . R . T)
(Plats för ett sigill)
(Sig.)
Bro skiplag
(Sig. BRO SK . . LAG . . .)
Simtune heredt
(Sig. SIMPTVNA H.42 . d)
Lysings heredt
(Sig GS HER . . .
SIG . . . 1589)
Aske heredt
(Sig. ASKA HERRADES . . .)
Berkins häredt
(Sig. BIERKAKI . . . .)
Östergiötlandh.
Giöstings heredt
(Sig. GISI . . . herres)
Wij folcke
(Sig. WIF . . KA HA ... D)
(Sig.
Öskins häredt
. . . INDS H.-ERET 1580)
Dals heredt
(Sig. D. A. L. S. H. E. R . .)
Sunbo häredt
(Sig. SVNDH BOO . . RAT)
Losningz häredt
(Sig. . . SINGS HE . EDT)
>) Ett misslyckadt aftryck af Västerbottens sigill.
2) Häradet förekommer här för andra gången i sigillängden.
bl. 7.
bl. 8.
bl. 9.
bl. io.
bl. ii.
498
|
1598
|
|
Hammerkindz häredt
|
Gågåls berslagh
|
Hellesta bergslagh
|
(Sig. HAM . . . KIN HERAT)
|
(Sig.)
|
(Sig. HELLESTA BERGS SIGNET)
|
Wanga berslagh
|
Skerkindz häredt
|
Bankekindz häredt
|
(Sig. VAANGA BER . . .)
|
(Sig.)
|
(Sig.)
|
Walkebo heredt
|
Hanekindz häredt
|
Bråbo häredt
|
(Sig. . ALKABO HERADE . . .)
|
(Sig. HANEKINNS HERET
|
(Sig.)
|
Memingz häredt
(Sig. MEMINGS H . REDH)
|
SINGNET)
(Plats för 6 sigill)
|
Ale heredt
|
Westergiötlandh.
Ballebögd
|
Marck
|
(Sig. . . A HERAD . . . .)
|
(Sig. BALABÖGD HERAT)
|
(Sig. MARCKS HE . . .)
|
Kulindz heredt
|
Win heredt
|
Askims heredt
|
(Sig.)
|
(Sig. WEDEN HAIRAT ANNO 1583) (Sig. ASK. . ERET 156.)
|
Wetle heredt
|
Säfwedal
|
Laske heredt
|
(Sig.)
|
(Sig. SE ... . HERET 156 .)
|
(Sig. LASKA HERADS
|
Wene heredt
|
Flundre heredt
|
S . GNETH)
Skåningz heredt
|
(Sig. . . NE H.ERAT 1563
|
(Sig.)
|
(Sig vm sc .... s
|
SIGILLVM)
|
|
HERED)
|
Åse heredt
|
Kinne heredt
|
Gesendh
|
(Sig. ASE )
|
(Sig. . ind herreth S ....)
|
(Sig. G. . . NE H .... 77)
|
Gudumz heredt
|
Wilske heredt
|
Wartofthe heredt
|
(Sig. SIGILLVM GVDVMS
|
(Sig. WIL . . . HERRAT)
|
(Sig. WARTTOFFTA
|
HE . . .)
|
|
....)
|
Kåkindz heredt
|
Kinn
|
Wista häredt
|
(Sig. SIGILLVM PROVINTI.
|
(Sig. kindh: wes .... t:
|
(Sig. sigillwm v . . ta. . rrad)
|
K .... d)
|
LAND)
|
Källan
|
Åse häredt
|
Redwägh
|
(Sig.)
|
(Sig. A).
|
(Sig NS HAR . . .
|
Frökins häredt
(Sig. 15 R 63*))
|
(Plats för fyra sigill)
|
SVERIGE 8.1))
|
Strande häredh
|
Smålandh och Ölandh.
Ambiordz häredt
|
Mökleby häredt i
|
(Sig.)
|
(Sig. SIGILVM ambird)
|
Södermot
|
Åkerbo häredt i
|
Wista häredt
|
(Sig. . . . LEBO HAR . .
SIGNET 97)
Tweta heredt
|
Norr emot
|
(Sig.. . STA .. radh)
|
(Sig. TVETA H . . ADH)
|
(Sig. AKER . . . AREDZ
INSIGEL)
Mo heredt
|
Ösbo heredt
|
Wesbo häredt
|
(Sig. MO HERRAD SIN . . .)
|
(Sig. s: ösbo hera . 1597)
|
(Sig. . ESBO HERAD . .)
|
b Frökinds härads sigill.
•) Redvägs härads sigill.
1598
499
Södermöre
(Sig. SOD. . . . RES
sinnethe)
Seuede heredt
(Sig.)
Kindh
(Sig. KINDA HER . ... .)
Kinnewaldz häredt
(Sig. . . . ATS HEREDIDENSI . S)
Konga häredt
(Sig. SIGILLVM
KON .... HERRAT)
Östre häradt
(Sig.)
Westre heredt
(Sig. . ESTER HERE .)
Tiusth heredt
(Sig HERED AO . .}
Ydre
(Sig. yders .... singn)
Albo häredt
(Sig.)
Norre Wedbo
(Sig. NOR WEDD . . .)
Sunnerbo
(Sig.)
Asbo heredt
(Sig. ASB . . . NDH HERREDE)
Tunalänns heredt
(Sig. h .. .. et : . in tvna:len)
Noruedinge häredt
(Sig. SIG . . . . RV . . INGA
HERAD)
Opwedinge häredt
(Sig. SIGILLVM .... råd)
Söderwedbo
(Sig.
. RA WIDBO . . . .)
(Plats för fyra sigill)
a) Överskrift av Mickel Olsson, b) falske . . . signet senare tillskrivet av Mickel Olsson?
Adelns sigill äro anbragta i sex rader, av vilka den första har fyra,
den andra fem, den tredje sex, den fjärde sju, den femte åtta, den sjätte
tre sigill. Dessutom är plats lämnad (såsom ovan angivits) i första, andra,
tredje och sjätte raderna för inalles sju sigill.
Prästeståndets sigill (bl. 4) äro anbra ta i åtta rader, av vilka den första
har plats för 6, den andra för 7, den fjärde för 9 och de övriga för vardera 8
sigill. Tio sigillrum äro obegagnade.
Krigsbefälets sigill (bl. 5) äro anordnade i fyra rader, av vilka den tredje
har plats för 7 och de övriga för vardera 8 sigill. Fyra sigillrum äro obegagnade.
Städernas sigill (bl. 6) äro anbragta i sex räder, av vilka de fyra första
hava plats för vardera 5 och de två sista för vardera 4 sigill. Fem sigillrum
äro obegagnade.
De fyra sista bladen upptagas av landskapens och häradernas sigill.
Blad 7 har två sigillrader med vardera 5 rum (4 obegagnade). Blad 8 har sju
sigillrader, alla (utom den fjärde, som har plats för 5 sigill) med fyra rum.
Blad 9 har fem sigillrader, alla för 5 sigill. Blad 10 har sex sigillrader, alla utom
den första (som har 4 rum) för 5 sigill. Blad 11 har sex sigillrader, alla med
plats för 5 sigill.
De beseglade representanterna för adeln och prästerskapet hava i regel
egenhändigt skrivit sina namn, medan krigsbefälets (med undantag av Olov
Perssons, Måns Perssons och Per Jönssons) liksom flertalet av de beseglande
städernas, landskapens och häradernas namn antecknats av Erik Elofsson;
de flesta häradsnamnen i Östergötland och Småland äro dock ifyllda av
en annan kanslihand.
Bland dem, som icke beseglat ständernas skrivelse till konungen, märkas
främst ärkebiskopen och Uppsala domkapitel.1) Aven biskop Olaus Stefani’
namn saknas, men han har tydligen ej bevistat riksdagen2). Man lägger även
märke till att Tyke Larsson ej beseglat skrivelsen8). Många adelsmän hava
tydligen bevistat mötet men undandragit sig ansvaret för dess beslut.
1) Det gäller kanske blott om den bevarade och ej om den andra huvudurkunden.
Jfr hertigens nedan avtryckta brev till dem av den 2 juli 1598.
2) Han förrättade jordfästning i Västerås den 22 februari 1598. E 297, s. 93 i Uppsala
universitetsbibliotek.
3) Om adeln i Östergötland se ovan s. 406 och Wieselgren, De la Gardiska archivet
5, s. 62 f.
500
1598
180 Ständernas förklaring, att de vilja med hertig Karl upprätthålla och
styrka Söderköpings och Arboga beslut. Uppsala 1598 den 20
februari.
Original, skrivet av Joli. Bureus på de tre första sidorna av
ett lägg om två folioark papper, med påteckning a tergo:
»Protestation 1598» bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet. Jäm¬
fört med tre avskrifter [här sign. respektive A, B, C] i »Herre -
dagshandlingar i Upsala in februario anno 1598»1) samt med
ytterligare fyra äldre avskrifter bland Riksdagsakta 1598 i Riks¬
arkivet. Den första [här sign. D] är skriven av samma hand
och på samma papper som den under n:o 160 anförda kopian
D av Laskis tretton punkter och »Acta conventusi). Den andra
[här sign. E], vilken tydligen står i nära samband med origi¬
nalet2), och som försetts med rättelser av annan hand (Hogen¬
skild Bielkes), ingår i en ovan under n:o 160 omnämnd av-
skriftssvit [E], som utom denna urkund, Laskis tretton punkter,
ständernas skrivelse till konungen av den 20 februari tydligen
även omfattat »Acta och memorial» samt hertig Karls öppna brev
av den 21 februari till landsorten. Den har av avskrivaren försetts
med följande anteckning efter texten: »Protesteringen, med hwilke
ständerne ensky lie h. f. N. för the beskyllninger, som wore uthi
thet bref, som h. k. M. skref h. f. N. till». Den tredje [här sign. F],
som likaledes (under signum F) är omnämnd i inledningen till
n:o 160, har av kopisten försetts med följande (missvisande)
påteckning a tergo: »Sweriges rijkes stenders swar upå h. k. M.
bref, wärf och punchter medh her Samuel Laski i distingen i
Vpsale anno 1598». Därunder har en samtida hand antecknat:
»Gick inthe uth». Den fjärde, synnerligen dåliga avskriften [här
sign. G] är sedan gammalt paginerad 77—80 och har av yngre
1600-tals hand försetts med rubriken: »Vpsala rikzdagz beslut».
Där bredvid är datum »Vpsala 20 feb. 1598» påtecknat. — Jäm¬
fört även med en F närstående avskrift [här sign. H3)] av
Ture Rosengren bland »Samtida avskriftssamlingar äng. händelser
1594—1598» i Riksarkivet, med en vårdslös avskrift [här sign. 1}
i Gödike Finkes registratur 1598—1599 (i Avskriftssamlingen, vol.
13) i Riksarkivet samt slutligen med en (dålig) avskrift i Martin
Aschanei kopiebok, codex F. b. 3, [här sign. J] å Kungliga Biblio¬
teket, där den är införd (å fol. 108—109) under den vilseledande
rubriken: »Alle ständers swar på h. k. M. bref, som sändes til
Pålandh tilbacka med legathen Samuel Lasci, som kommen war
ifrå Pålandh 1598».
Wij efterskrifne grever, frijherrer, biskoper, ridderskap,"
adhel, frijborne frälsesmän, krijgzfolk och almoghe, som
här nu6 tilstädhes äre, bådhe fulmächtige0 af alle ständer
så wäl sorn" påc wäre [egne]17 wäghne gore här medh för oss
och på« menige Sveriges/ rijkes? ständers wägne7', allom kun-
nogt och witterligit, at såsom wij bådhe af the? wärf, som
’) Jfr ovan inledningarna till n:o 160 och 170.
a) Dess text är stundom bättre än originalets. Jfr not ec.
3) Se ovan under n:o 160.
1598
501
then stormächtige h:ne« f. och h.A, h. Sigismundus, Sverikes7,
Göthes och”' Vendes’" konung, storförste til* Finland, Carelen7,
WotzskiPetin och Jngermanland i Ryssland och öfver the
ester i Lifland etc. hertigh etc.7 så och konnung uti Polen, stor¬
förste/ til Littowen, Ryssen, Pryssen, Massuren, Samogitien,
Kiowien, Wolhinien och Lifland herre7 etc., w. a. n:ste h. och
k., sit utskikkadhe sendebudh, then ädhle och" wälborne
Samuel Laski von Lasko, herre til Skönewald, medhgifvit
häfver, så wäl til then h:ne f. och0 h°, h. Carl/>, Sveriges?
rijkes arfförste? och föreståndare, hertigh til Södhermanland,
Nerike och Vermeland? etc., w. n. h., som til oss, menige
Sverikes rijkes ständer, såsom och® af the bref, sorn’' mäst
i alle städher och landzänder upläsne äro, förnummit håfve,
dås warder h. f. N. månge grofve beskyllningar tillagde och
förwitte, therutinnan7 h. f. N. sigh emoot h:ew k. M., w.
n:stey k. och h., såsom och® eljest emoot* andre7 skulle hafva
förseedt, nämligen at h. f. N. skall1)
Först’" håfve trängt sigh1' uti regeringen wij dhare än h:e2
k. M. häfver gjordt h. f. N. fulmächtigh.
Dernäst emoot* konungens" förbudzbref hållit herredagar
och’" samquämder”1.
Till thet tridliie intagit kronones slott och fästén" medh
cronones store® umkostnat.
Til thet fjärde fördrifvit medh hoot och0 trugh"" och0
undsäjelse0 Sverikes rijkes rådh.
Till thet fämte afsatt0 h.’" k. M:tz tjänare ifrå theres befal-
ninger och insatt sina"6 i«c stadhen"0 igen.
Till thet sjätte illa och otilbörligen fäghnat"*7 k. M:tz
sendebudh, uptagit"* och fängzlat h."/ k. M:tz tiänare och
bref draghare.
Till thet sjunde nyttier och brukar"? k. M:tz och kronones
ränta efter sin egen wilja, löner och uppehåller sina ther af,
och låter konungens lijdha nödh.
Till thet ottonde betungar"7' och utarmar kronones under -
såter medh skjutzfärder och gästning"', item lägger gärder
uppå och7 håller utskrifning"/, reser krijgzfolk"7' och betungar
almogen ther medh.
Til thet nijonde låter afhända"7 godhz bådhe ifrå konungen
och andra utan laga doom"’".
Så all then stund h. f. N. samt"" medh"0 rijksens rådh,
häfver"/1 bådhe för itt år sedhan, så wäl medh"? k. M:tz egne,
så och"'' the«s pålenske ständers"7 sendebudh""), såsom och
nu«° medh wäl be:te«* utskikkadhe giordt"^ sin uttrykke-
lige"- förklarning och ursächt, att h. f. N. är i så måtto
•) Jfr n:o 142 (s. 377 f.).
502
1598
mykkit tillagdt, som h. f. N. är aldeles6" oskylligh uti, efter
som wij och medh66 sanning" kunne gifva h. f. N. wittnes-
byrd ther om, terföre försee wij oss i all underdånigheet,
at h. k. M. sigh medh h. f. N:des rättmätige ursächt brodher-
ligen och* wäl nöja6* later. Men som wij kunne61* besinna, thå
förorsakar sigh sådant förnämligast6* af thet, som handlat
och beslutit blef upå6/ then rijksdagh6^ för trij år sedhan
uti Södherköping hållen wart, lijka som h. f. N. allenast
(o: allena]66 skulle sådant hafva drifvit och beställa låter
[o: låtit]61, hvarföre h. k. M:tz wilie och förmaning är, at wij
oss ifrå h. f. N. söndre6/ och afskilia skole66. Så efter thet*
wij bekänna måste, at hvadh sorn/’ uti6™ Södherköpingz
herredagh är förhandlat och beslutit wårdit6”, thet är medh
alles wåres, så wäl innan rådz som utan, andeliges och60
werldzliges, eenhållige0, frijwillige och wälbetänkte rådh och
samtykke skeedt, och oss förhoppes6)6 ther medh inthet wara6?
handlat, som skall» sträwa6' emoot then tryggheet och troheet
wij h.6s k. M. skyllige och plichtige äre, utan at sådant alt6*
skall wara lijkmätigt then eedh och försäkring, sorn/* h:te6”.
k. M., w. a. n:e k. och h., oss menige rijksens ständer uti sijn
kong:e kröning giordt och gifvit häfver, så och arfföreningen
på thetta rijkz [o: rijkes] regering6" och Sverikes beskrifne
lagh, hvarföre wij oss til hög:e6* k. M. uti all underdånigheet
ödhmiukeligen6>' wele försee, at h. k. M. oss ther ifrå ike
tränger6* utan heller*" nådhigest ther*6 widh*6 hålla™ och hand¬
hafva wille**. Hvadh som och0 efter före:de*d beslut, så och0
thet som sedhan** i Arboga skeedt är, af h. f. N. är6* fulfölgdt
och företagit, thet häfver h. f. N*/ medh alles wäre/1 rådh-
samma betänkjande giordt, och äljest ikke, kunne och" ther-
före oss™ ifrå h. f. N. ike"/* skilja eller afsyndra*®, utan hvadh
sorn*6 i så motto frijwilligen handlat och beslutit är, thet
wele wij medh h. f. N. förswara, såsom thet af oss är** sam-
ligen* och* eenhålleligen giordt och förhandlat. Och ther*/
Gudh förbiudhe, och wij» aldrigh förmodhe eller" oss*6 til
h:e**k. M.*™, w. n:e*» k. och h., wele försee, at h. k. M. utöfver
thenne0 wåre" ödhmjuke", trogne, flijtige och*0 underdånige
bön och förmaning*/’ något wåldsamt tilbjudha wele» eemoot
h. f. N. eller någhon af oss, anten af*? främmande eller* in-
ländske i andeligh eller werldzligh måtto*'', då kunne eller/1
wele*s wij h. f. N. uti sådan rätfärdigh saak ike förlate, utan
wele här** medh protesteret och förordat*” hafva, at oss skeer
ther*0 utinnan** wåld och orätt. Och wele för then skuld så
nu som tilförende bådhe*^ thet*2 i föreide1*" Södherköping så1*6
och1** Arbogha beslut1*1* samtykt och bewiljat är, oss förenat
och förbundet1** hafva1*/, at wij alle för een och eea för alle1***,
1598
503
sådant1*6 bådhe" nu och i™ tilkommande tijdher förfächta och
försvara wele", och hvar1** annan1** biståndige och behiälpelige
wara til alles0 wåre laglige och tilbörlige förswar1*/, ehvadh
wij och" therföre1*6 lijdha eller1** umgälla skole, och ike til-
städhja, at h. f. N. eller någon af oss wåld eller1*™ förfölielse
ther emoot skall tilfogat warda, utan medh hvar andre upsatt
hafva lijf och all förmögenheet, och alle the™, som ifrå sådana
lagliga och frijwillige beslut och föreeninger affallen des eller1*»
ther til ike1*0 samtykkendes varde, utan [d: antingen]1*/1 för
herregunst, svågerskap, frändskap1*?, wilia eller wenskap, eller
andre1** orsaker, ehvadh nampn the hälst hafva kunna, eller
och» sigh ther til bruka låta här1*5 emoot at1** handla eller1*"
göra, hemligen eller uppenbarligen, ike* achtandes* i hvadh
stånd och1*" lägenheet the wara kunna, them wele wij så här
medh1*y sorn1*2 tilförende efter före:de beslut achta och hålla
för*" k. M:tz orättrådhige*6 och rijksens** uproriske och*1* otrogne
män och™ fädherneslandsens fördärfvare, så™ och rijksens**
orolige och*/ afsöndradhe lämmar, och them efter wår yterste
förmögenheet hiälpa til at förfölja, dogh ike här medh*?
conspirera och*6 göra någon förbindelse emoot then troheet,
som wij samtligen emoot» wår högha öfverheet skyllige och
plichtige äre, eller** then enigheet wij*6 hvar andre på lagh
och rättwijsones wägna medh* förbundne äre, utan på thet
at** hvadh*™ som medh samhålligt och tijdhigt rådh och*”
betänkjande*0 samsatt och beslutit är, må fast och* oryggeligit
hållit och fulbordat warda, och förhåppas, at wij för hele
wärdén kunne ther medh*/’ ursäktadhe warda*?. Ther*'' och
h. k. M. förmennar*5 något eljest hafva emoot h. f. N. eller
någon af oss, högre eller lägre**, andhelig eller werldzligh, thet
wij dogh ike wette, uti hvadh motto sådant medh skäl wara
kan, tå*” försee wij oss til h.*" k. M. såsom och uti*» under¬
dånigheet rådhe**, bidhje*r och*2 begäre, at h. k. M./" wil/6
tå/* sådant efter Sveriges lagh och saligh konung Göstaffz]/1*
(christeligh och höglofligh i" åminnelse) testamente skär-
skodha och åtskilia, och ike medh något wåld h. f. N. eller
oss förfölia och/* förtrykkia låta. Vij för wåre personer wele
oss// så1** här efter som här til emoot h. k. M. så förhålla som
hulle* och/s trogne och/6 rättrådhige undersåter, efter [som
wij medh]/* eedh och troheet skylligh och plichtige äre, i alt
thet, som försvarligit är// för Gudhi och™ mannomJk Af/*
Vpsala/™ then 20 februarii åhr etc. 1598./” På menige sten-
dernes wegne under Vpsala/™ capitels och stadz insigle./0
(Sig. SIGLLVM CAPITVLI VPSAL. .) (Sig.1))
*) Själva sigillet börta.
1598
a) Saknas J. 6) Saknas F, G, H; Följer J. i Wpsalla på thenne frii och beramade
riksdag forsamblade och. c) G, H. fulmyndige, d) Supplerat efter A, B, C, D, E, F, G,
H, I, J. e) Saknas I. /) Saknas F, H, J. g) Saknas A, B, C; F, H, J. riksens, h) Följer,
tillagt m. a. h. i kanten och insignerat i originalet sd frdnwarandes som nerwarandes; wagne
.. . the överhoppat i I, där witterligit insatts efter (det föregående) här medh. i) Saknas
A, B, C, D, E, F, G, H, I, J. j) F, H. det. k) J. h. och /.; och h. saknas F, H. I) Sve-
rikes . . . herre saknas F, H; til ... herre saknas A, B, C; Carelen . . . herre saknas D, E, I;
Carelen . . . etc. och storfurste . . . herre saknas J. m) Saknas G. n) Saknas F, H, I. o) Saknas
D, p) Saknas A, B, C. q) Sveriges . . . Vermeland saknas F, H; arffurste . .. Vermeland
saknas A, B, C. r) Saknas I, J. s) I. så. t) I st. f. therutinnan . . . andre ha A, B, C. medh
dem han emoth k. M. (i C rättat från som och eliest emot andre, varav framgår, att avvikelsen
i A, B, C urspr. härrör från överhoppning av en rads text). «) Saknas A, B, C; D, G, J. h.
v) F, G, I. a. ntste; D, H. n. w) Saknas F, H. x) Följer J. alle. y) J. in. z) D, G, I, J. h.
d) J. h. k. M. ä) A, B, C, D, E, F, G, H, I, J. fäste, ö) Saknas A, B, C, E, F, G, H,
I, J. aa) I. wredhe. ab) Följer J. egna. ac) Saknas E, F, H. ad) Följer A, B, C, F, I,
J. h. ae) A, B, C. antastat (i C rättat från intaget), af) Saknas A, B, C, D, H, J.
ag) Följer E, F, J. h. ali) J. tuinger. ai) A, B, C, F, G, H, J. gåstninger {-er tillagt över
raden i C), af) A, B, C, F, H. utskrifninger {-er tillagt över raden i C), ak) F, I. krigs¬
folket. al) F, H. fråhända. arn) D, E, F, G, H. lag och dom. X H är denna punkt num¬
rerad 10 (liksom punkterna 7 och 8 där fått numren 8 och 9), enär punkt 6 uppdelats i
denna handskrift i två punkter 6 och 7. an) J. så. ao) J. och. ap) Saknas F, J. aq) Sak¬
nas J; Följer A, B, F, H. /!.; C. k. ar) F. som medh; H. som. as) I. till; J. thet. at) Saknas
E, J. au) J. sändebudhet. av) Saknas A, B, C. ax) G. welb me; I, J. wälbetrodde. ay) A, B, C.
låtit göra {låtit tillagt över raden i C); F. hafwer giordt; I. giordhe. az) Saknas A, B, C, D;
I. (förklaringli) uttryckeligen. ba) Saknas E; A, B, C, D, G, H, J. aldeles är {är tillagt
över raden i C); I. ähr oskylligh aldelis, bb) A, B, C. uthi; F, H. och wi medh; I. ef ther
wij nu med. bc) A, B, C, D, E, F, G, H, I, J. benöya. bd) Saknas I. be) D. förmedilst;
I. iörnemligen; J. nämplig. bf) F, H. uti. bg) Följer A, B, C. (i C tillagt över raden)
hwilken; följer G, H. som. bh) Rättat efter A, B, C, D, E (där allena följer efter hafva),
F, G, H, I, J. bi) Rättat efter A, B, C, D, E, F, G, H, I (sådent bedrifuid och bestelt
lathit), J. bj) A, B, C. h. f. N. ifrånsöndre. bk) F, G, H, J. skulle, bl) Saknas F, G, H.
bm) Följer A, B, C, D, E, I, J. förbe:de; följer F, H. förtne. bn) D. warder; i st. f. Söder¬
köpings . . . wårdit står i F, H. Swderköpingh förhandlat och beslutet (H. är) wnrdat. bo) H,
J. som. bp) F, H. koppes, bq) Följer F, H. skcdh och. br) F, H. strefwer. bs) Saknas E; D, I.
litte, bt) I st. f. at. . alt ha F, H. alt sådandt; alt saknas I. bu) A, B, C, D, F, G, H,
I, J. h. bv) pä . . . regering saknas A, B, C (i C överstruket pä detta regering); J. på
thenna rijksens regeringh. bx) A, B, C, D, F, G, H, I, J. h. by) Saknas F. H; J. ock ödh-
miukheeth. bs) A, B, C, D, E, F, G, I. trängia {trånge), ca) I. oss. cb) Saknas H. cc) A,
B, C. will. cd) F, H. Söderköpings, ce) Saknas A, B, C, D, I. cf) år .. . h. f. N. saknas E.
cg) A, B, C, D. söndra, ch) Saknas D, E, I, J. c i) år står i A, B, C, D, E, I efter eenhälle-
ligen; i F efter giordt; i G, H, J efter förhandlat, cj) I, J (tillagt över raden), thet. ch) Saknas
A, B, C; G. wij oss. cl) A, B, C, D, I, J. h. cm) hte k. M. saknas F, H. cn) Saknas
D; E. a. ntste; F, G, J. ntste. cn) Saknas E, H. cp) Följer J. icke. cq) Saknas E, G. cr)
I st. f. i . .. måtto har I. andeligh och wärdslighe. cs) Saknas A, B, C, I. ct) A, B, C, D.
ther. cu) F, G. förordnadt. cv) A, B, C. här. cx) H. der utöfuer. cy) Följer A, B, C. widh
(tillagt över raden i C), cz) Saknas I; Följer F, H. sol». da) Saknas A, B, C, D, E;
F, H. förtne. db) Saknas A, B, C, G, J. dc) Följer I. thet i. dd) Saknas A, B; överstru¬
ket i C; J. beslutat; Följer A, B, C, D. samptligen. de) F, H. förbehållet, J. bebundit,
df) Följer A, B och (tillskrivet över raden) C. sä. dg) Följer F, H. beuilliget och samtycht
kafwe, dh) Tillagt över raden m. a. h. och insignerat i orig. di) I. alle. dj) A, B, J. swar.
dk) F. der uti öfwer; G. her uthöfuer, H. deröfuer. dl) A, B, C, D, E, G, I, J. och.
dm) G, I, J. och. dn) J. och. do) Saknas H. dp) Rättat efter G, H. dq) A, B, C, T), fiendskap;
Följer J. fiendhskap, {vänskap och wilie), dr) J. någon annan, ds) F. linar, dt) Saknas F, H, I.
dv) J. och. dx) F, H. eller, dy) J. efther. ds) Följer J. här. eä) Följer F. h. eb) G. otrogne,
ec) och rijksens saknas E. ed) Saknas F. ee) otrogne män . . . rijksens saknas I. ef) Saknas
F, I; rijksens uproriske . . . och saknas H. eg) F. mer. eli) A, B, C, D, E, F, G, H, I, J. eller,
ei) Följer J. emot. ek) Följer I. med. el) Saknas F, H, I, J. em) G. thet. en) Saknas J; I st. f.
och .. . och ha F, H. radh och tidigt, eo) A, B, C, D, E, I, J. förebetånkiande. ep) Följer J. väl.
eq) A, B, C. blifwa. er) G, J. thet. es) D, G. fornimer, I. mener; Följer orig. och E (i båda tillagt
över raden), F, G, H. sig. et) D. läge. eu) F, H. sä. ev) Saknas E. ew) Följer D. all. ex) G.
både; följer I. och förmane. ey) D. binda, es) Följer J. förmana sampt. fa) såsom .. . h. k. M.
saknas F, H. fb) A, B, F, H, J. wille, fc) Saknas E, G; F, H. dock. fd) Rättat efter A, B, C,
D, E, F, G, H, I. fe) D, E, F, H. äller, fl) Saknas A, B, C; I. och; förfölie ... oss tillagt (av
Hogenskild Bielke?) i E i kanten, fg) Salmas A, B, C, D, E, F, H, I. fii) Saknas G; J. sampt.
fi) Supplerat efter F, G (där dessa ord tillagts i kanten), H. fj) Följer A, B, C, D. både. fk) Här
sluta A, B, C, D, F, G (med tillägget Fints), H, I. fl) J. Datum, fm) E. Vbsala. fn)
Dateringen inskriven med samma hand som i originalet till n:o 179; Följer J. (som slutar
med dessa ord) samma dag thet antwardhes legathen uppå slottet i alle ståndher nåvwaro undher
hvar och ens signethe. Svåriges rickes helle ståndher. fo) Meningen tillagd m. a. h. i orig.
1598
Hertig Karls och ständernas instruktion för den tilltänkta beskick- 181
ningen till konung Sigismund. Uppsala 1598 [den 25] februari.1)
Samtida avskrift på ett helark, omfattande avskrifter av stän¬
dernas brev av den 22 (20) februari till konungen (n:o 179), denna
instruktion och hertig Karls skrivelse av den 26 februari till Peder
Ribbing och Hans Eriksson (n:o 189) bland Riksdagsakta 1598 i
Riksarkivet. I marginalen står vid rubriken med annan hand an¬
tecknat: »Denne instruction ähr [selden Vpsala härreda" [sjändt
med Per Ribbings[Q [och] Hans Erichsson på f. [N:s] hertich Carlis
wegner till adelens mothe i [EJkesiö den 7 maii [anno] 98».
Instruchtion och underwisning på the wärf och ährender,
som hos den stormechtige h:ne f. och h., h. Sigissmundus,
Swerigis, Göthis och Wendis konungh, på den h:ne f:es och
h:es, hertug Carlis, Swerigis rickes arffurste och förestånderes
etc., sampt meinige Sweriges rickis stenders wägna, utaf deres
fulmyndige sendebudh förhandlas skola. Actum februarii
anno etc. 1598.
Först skole the efter beste beschedenheet, som the wethe att brucka,
och medh tilbörligh reuerentz och bestå sätt och ordningh, som der till
tieneligh ware will, tilbiude h:te k. M. på f. N., hertigh Carls etc., wegna h. f.
N. broderlige kierlige helsen och [på] riksens ständers wegna deres flitige,
ödmiucke, trogne, rättrådige, underdånige tienst och trygheet, medh all
tillbörligh löckönskning udi h. k. M. kongelige regering, att then måtte
lända Gudh till ähra, h. k. M. sielf t[ill] berömelse och h. k. M. landt och
fålk och serdeles thetta h. k. M. käre fädemes[la]ndh och loflige arfkonunga-
ricke och alle dess trogne inbyggiere till gagn och godhe och longwarach-
tigt bistånd. Och ther h. k. M. sampt h. k. M. elskelige drottningh och
thess begge lifzarfuinger wäre widh all godh lycksambligh wälmoge, thet
önskade h. f. N. och riksens stender kerligen, ödmiukligen och underdån-
ligen att förnimme, höre och spörie; såsom och af Gudh alzmechtigh be¬
gärer, att thet så långwarigdt blifue måtte etc.
Till thet andra, meden och af the werf och ärender, som k. M.
uthskickede sendebudh, edle welborne Samuell Lasky von Laskow, herre
till Schönewald, medh sigh hade, såsom och af the bref, han hijt in i ricket
förde och i alle mestedels landzänder uthspridde, noghsampt ähr till att
see, att h. f. N. egenom orolige menniskiors omilde och osanferdige be-
rettelse hoos k. M., h. f. N. e. k. h. b. o[ch] a. w. n. k. och h., på åtskijllige
sätt suikligen angifuen och förförd ähr, ther igenom h. k. M. till h. f. N.
stor misshagh och ånodhe hafuer fatted, oanseedt att h. f. N. till sådanna
witesmål aldeles schyldigh [o: oschyldigh] ähr, efte[r] som h. f. N. klarligen
hafuer bewist och tilkenna gifua[!] bådhe medh thet swar, som samme legat
nu på sitt wärf bekom, såsom och den afskeed the swenske och po[len]skee
l) Jfr n:o 171 (s. 457).
Riksdagsakter. 1V.
33
506
1598
sendebudh anno etc. 96 gifuen blef, therföre skole sendebuden på th[et]
bestå sätt, them mögeligit ähr, gore h. f. N. sanferdige unskyllan emot
sam[me] ogrundede beskylninger, så och af h. k. M. på h. f. N. och menige
riksens stenders wägna broderligen och kierligen, så och underdånligen
och ödmiu[k]ligen begäre, att h. f. N. medh sådanna obewislige beskyll¬
ninger måtte her ef[ter] warda förskonedt, och att h. k. M. icke wille någet
oförskylt misshagh till h. f. N. fatte, eller emot h. f. N. något wåldsamb-
ligit företaga låtha. 0[ch] efter klart ähr att taga upå, thet sådant alt sigh
förnemblige af Suderkö[p]ingz och Arboga besluth förorsacker, derföre
skola sendebuden hoos k. [M.] på thet flitigeste förarbeta och anhålle, att
samme beslut och afskedh m[å] af h. k. M. sielf blifua confirmeret och
stadtfest, och uthi deres fulle m[acht] hållin, så att hwem sigh der emot
oplade eller förgrepe, måtte tilbörligen blifue sträffuet etc.
Till thet tridie, skola the h. k. M. på h. f. N. och riksens stenders
wägna kierligen och ödmiukligen och underdånligen påminna, udi hwad
skade och fö[r]derf thetta wårt kära fädernesland igenom den söndring och
skillachtigh[eet], som her uthi ricket än tijdh långh warit hafuer, ähr födh
wordidt, synnerligfen] den bedröfuade landzända Finland, der så månge
tusende menlöse menniskifor] ähre iemmerligen om halsen kompne och
ihielslagne, föruthan myckin annen öfuerwåld och urätt, som undersåterne
ähr tilfuget wordin, huilkfe] och ännu ynkeligen warda plågade, och
fördenskuld på h. f. N. och riksefns] stenders wägna af h. k. M. kierligen
och ödmiukligen begära, så och troligen och fliteligen förmane, att h. k.
M. wille låtha sigh dess högste anligiende och befaledt ware, att ricket
icke yttermere måtte udi obiståndh fördt warda, uthan heller the finske,
som ännu medh deres oproriske handel och förehafuende icke wele wende
igen och afstå, af k. macht och myndigheet befale och ther till förhålle, att
the icke till mhera osemie och blodzuthgiutelse gifue tillfelle, utan medh
h. f. N. och the andre riksens stender sigh sampsettie och förene till k. M.
och alles wårs k. fäderneslandz gagn och bäste etc.
Till thet fierde, efter h. k. M. nogsampt hafuer förnummit, hwad
olägenhetefr] och beswäringh, som her udi ricket i h. k. M. frånware alrede
förorsacke t hafuer, och fördenskull ähr till att befruchta, att ther h. k.
M. lengre uthur sitt arfkonungaricke blifue skulle, dedt mere obestånd
och ölycke derutaf folie kunne, therföre skola the af h. k. M. på h. f. N.
och Swerigis rickefs] stenders wägna broderligen och kierligen, så och
underdånligen och ödmiu[k]ligen begäre, att h. k. M. wille medh dedt förste
h. k. M. kunne legligit ware, efter som h. k. M. någorlunda medh welbeite
sitt sendebud förtröstede, begifufe] sigh hijt i sitt arfkonungarijke igen,
som en mild och trygge konungh, och thet efter sin edz och försäkringz
lydelse udi egen konungzlige nerwarfe] regere och förestå, så att dedt
måtte lenda Gudh till ähra och k. M. till beröm, och alle h. k. M. trogne
undersåther till glädie, gagn och godhe; såsom och ther hoos af h. k. M.
förnimme, ner och huilken wägen h. k. M. achter lage sin rese hijt i sitt
arfkonungaricke igen, så will h. f. N. emot h. k. M. lycklige ankombst,
1598
507
både om skipzflåtten och andre nödtorfter, så bestelle, som h. f. N. kan
tenkie och besinna, h. k. M. wåre behageligit och rijket berömligit etc.
Beskickningen från ständerna till konungen avgick efter Vadstenamötet
1598.
Laski synes hava lämnat Uppsala den 22 februari.1) På återresan till
Polen besökte legaten Stockholm, där han som nämnt rådplägade med
konungens enhängare.2) Från huvudstaden reste legaten landvågen åt söder3)
och sammanträffade därunder ånyo med rådsherrarna i Östergötland. De
avlämnade nu sina svar till konungen.4) Gustav Banér och Ture Bielke
följde sändebudet, som tog vägen över Ulfsbäck (Smålands handl. 1599
n:o 6), till Holaveden.
Ständernas skrivelse till krigsfolket i Finland med uppmaning att 182
förena sig med hertig Karl och ständerna om att styrka och
hålla Uppsala koncilium, konungens försäkran, Söderköpings
och Arboga beslut- Uppsala 1598 den 24 februari.0)
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 67 r. under rubriken:
»I stendernes namnpt till dhem i Finlandh. Af Vpsala then 21
februarii åhr etc. 1598.» Jämfört med en synnerligen dålig avskrift
[här sign. A], daterad den 24 februari, i Gödike Finkes registratur
1598—1599, fol. 20—23 (Avskriftssamlingen, vol. 13) i Riksarkivet.
A-avskriften (som tydligen återgår på originalet, medan riksregist-
raturets text baserar sig på konceptet) avslutas med följande an¬
teckning: »Under 19 signetter til meenige krigsfolket i Finlandh.»
Även jämfört med ständernas delvis ordagrant likalydande skrivelse
(n:o 92) av den I december 1597 till Finland; de därifrån hämtade
emendationerna hava införts med kursiverad stil i texten.
Wår wenlig helsan med Gud alzmechtigh tilförende etc. Wij
wele ider [här medh]® godhec wennerc, wenligen icke förhålle,
att then h:ne f. och h., h. Caril etc., w. n:ste f. och h., sedhan
h. f. N. ifrån Finland kom, hafwer lathit oss tilkenne gifwet,
*) Jfr Tunberg, a. a. i, s. 84.
2) Jfr ovan s. 404 f. Hertig Karl befallde Axel Ryning i brev av den 22 februari
1598 att skaffa Laski härbärge i Stockholm för några dagar (hertigens registratur 1598,
P. I, fol. 71 v.).
3) I brev av den 21 februari till sina ’gode män’ föranstaltade hertigen om härbärge
för Laski i Nyköping (avskrift i Södermanlands handling 1598 n:o 18 i Kammararkivet).
Enligt Södermanlands handling 1598 n:o 16 befann sig Laski den 28 februari i Ålberga
(strax norr om Kolmården).
4) Om Laskis möte med rådsherrarna upplyser följande passus i greve Moritz’ brev
av Västerås den 6 april 1598 till hertig Karl (koncept i Leijonhufvudska samlingen i Riks¬
arkivet): »Jagh hafwer och, n. F., någerlunde förnumbet, dät desse tuå nu nyss afweekne
rådzpärsonner hafwe waredh kallede af dän polnische legaten tell Linnkiöpinngh och icke där
dwaltz mere än på en natt telgiörende, förre än de rychte däden och ut af landet. Män deres
husfruger sände de där ifrån sigh och hem tell deres gårder, där de icke häller hafwe förtöfwet
mere än i twå nätter, förre än de gofwe sigh tel wegs och fulgde deres män».
5) Urkunden är i riksregistraturet daterad den 21 februari och i Gödike Finkes kopie-
bok den 24 februari. Riksdagsberättelserna torde tala för att skrivelsen framlagts för stän¬
derna den 21, varefter den ånyo föredrogs (och förmodligen då först beseglades) den 25 febru¬
ari. Den skrivelse (n:o 201), som hertig Karl i eget namn lät utgå till Finland, är i hertigens
registratur daterad den 27 februari, medan instruktionen för sändebuden till Finland (n:r
202) bär datum den 3 mars.
508
1598
huru alla saker på dhen sidhe åhre iörlopne. Och efter wij af
samma h. f. N:ds berättilse och schrifteligen författade hand¬
linger1) förnimme, att h. f. N. hafwer med ider försökt och til-
budhet alle the medel och utwäger, som h. f. N. hafwer någor
sijn kunnedt thenkie och besinne till fridh och enighet wele
lande, och med then eedh och troheet, ther med I k. M. till
Swerige och Pålan etc., a. w. n. h. och k., och idert fädernes^-
landh förknippade och bebundhne åhre, så och allec andre
loflige och welbetenchte handlinger likmätigt ähr, och al¬
deles öfwerens kommer, så att ther I icke platt hade warit
uthi idert opsådt och förehafwende förhärdhade, dhå hade
I sådane gode och* christelige medel icke med någon skäl
kunnedt utslå. Tehrföre kunne wij oss icke nogsampt för¬
undre, hwarföre I them hafwe wedersakedt och ider till
wärn stäldt och fiendtligen oplagdt emot h. f. N., som efter
arfföreeningen en af wåre naturlige herrar ähr, och af menighe
rikzens stender till föreståndare uthi lute k. M:tz frånware
bewiliadt och samptyckt, såssom och af h. k. M. ther til-
bedhin och fulmechtigh giordt, hwilken dogh inthet fiendt-
ligidt hafwer tilbudidt, eller och i den acht och meningh sigh
ther hädan begifwit, att h. f. N. ider äller andre rikzens un-
dersåther med krigh öfwerfalle, härie eller förderfwe wille,
uthan huadh obistånd, sorm der wåre upkommidt, lagligen
och efter beskedhenheet stille och afskaffe, thet I noghsampt
[förnummet?] af the månge bref, som h. f. N. till ider hafwer
schrifwe lathit, bådhe för ähn h. f. N. sigh tidt i landhet begaf
och sedhan, såssom och* a b h. f. N:des bud och utskickade
godhe män, som h. f. N. till ider på åtskillige tider afferdat
hafwer. Dy thet I hafwe beropedt ider på lute k. Mitzstrenge
förbudh, såssom och then eedh I lute k. M. giordt hafwe, så
hafwer sådandt alt icke waridt ordhsaak nogh, hwarföre I
skulle gripe till wapn och werie och ider såssom fiender
emot h. f. N. uplägge, för ähn I hade förnummedt för [o: af]a
h. f.* N:ds wilie och meningh, hwarföre h. f. N. war tidt kom¬
men och all godh och* lideligh underhandlingh utslagedt.
Dy ider hade bordt betenkie, så frampt I icke någon synner-
ligh eedh och förschrifningh framför andre rikzens stender
giort hafwe, huru widt wij plichtighe ähre h. k. M:tz bud efter
lagen stånde, nembligen uthi alt thet, sorm förswarligit ähr,
bådhe för Gudi och mannom, theruttöfwer wij icke af afhand-
lingerne [o: handlingerne]8 kunne shee och förnime, at h. f. N.
någodt hafwer tilbudet. Der till med så tenkie wij och ij u så wel
och troligen till att hålla wår eedh, den wij h. k. M. och wårdt
kiäre fäderneslandh giordt hafwe, som I eller någon på then
!) Se n:o 86.
1598
509
sidhe, så att ther oss någet annat warder andhmodhet,
det dogh ähn her till dax aldrigh skedt ähr, eij heller för-
modhe, att skee skall, dhå welle wij ju så snart och manligen
som I thet emotstå och [der6 til¥\ oss aldrigh antingen med
onde eller godhe beweke eller öfwertale lathe. Wij hafwe
och förnummet, att her Sten Banner, Linder Bonde och Olof
Swerkelsson skole tijdt till Finlandh ware förskickade, hwil-
ket [o: hwilke]a hafwer lathit sigh höra, att lute k. M. skall
högeligen wara förordsakedt att besökie sine undersåther
med krigh och örligh,1) ändogh wij aldrigh wele förmodhe, att
h. k. M. sigh sådant någon sijn företage skulle, antingen emot
h. f. N. eller någon h.* k. M:tz undersåthe. Dy hwar något
kunde ware på någordere sidhe förseedt, hwilket dogh lag¬
ligen skiär[s]kodes och ransakes bör, då hafwe wij en annor
rättelse och underwisningh bådhe af wår beschrefne lagh,
sä och k. M:tz, w. n:ste k. och hies, salige faderfaders (christe-
ligh och höglofligh i åminnelses) testamenthe, hure ther med
skall hållit blifwe, widh hwilke handlinger wij försee oss, att
h. k. M. sielf blifwe lather, och på sådane sät lather komme
till ett lagligit ändskap, om något kan på ferdhe wara, och
icke med krigh till land[s] och folks och* serdeles sine egne
undersåthers förhäriande. Men wee warde allom them, som
ther till rådgifware ähre, eller och sigh bruke lathe, sådhant at
komma på bhanen, hwilke wij efter föregångne laglige* besludt
och af handlinger [hålle för k. M. orättrådige män och fädernes-
landzens fördärfuare och då som Sueriges lagh och alle för¬
gångne laglige beslut och afhandlinger]6 förkrenkie och till in¬
thet giöra wele. Hwarföre I och icke [måge förundre eder, att
wij, ther I idker här efter icke bettre besinne,]6 wele hafwe ider
en gångh om denne syndringh, som I hafwe ider företaget,
lagligen tiltaladt, althenstund sådant går wår heder och ähra
ahn, hwilkedt wij wele hafwe förswaret och förfechtat in till
wår dödzstundh. Dy der idert förehafuendhe och bedref
skall heetes erhligit, lagligit och berömmeligit, och ther med
h. k. M. och riket wåre* troligen mendt' och dess welf er d sökt,
då will der af folie, att hwadh wij med h. f. N. på thenne
side hafwe giordt, handlat och besluthet, skall wara otro¬
ligen och orätrådeligen betenkt och bedrifwit, hwilken fiädher
wij aldrigh tenke till att sticke uthi wår hatt, uthan förshee
oss, att huar erlig man, som wäl handlingerne will* öfwer-
wäge, och uthan weldh i sakan döme, skall oss derföre frijge
och urdsechte. Och althenstundh I* ingen lagligh skiäl eller
ordsak hafwe till att skilie och syn dre ider ifrå h. f. N., oss
och the andre rikzens stender, will och lände ider sielfwe, så
') Se ovan n:o 145 samt s. 300 f. och 304 f.
5io
1598
wel som heela riket till siälewådhe, förderf och undergågn,
aldenstund man giörligen see och förmerke kan, och [o: att]®
sådant ähr påfwens stemplinger, ther med han tenker tilh att
förplanthe sin willfarendm religion her i riket, och ther af icke
allenest inbördis oroo och oenighet will folie, uthan och ähr
till att befruchte, att fremmendhe komma i dantzen med,
efter som gemenligen skee pläger, när swenske män emällan
någon osemie hender, då pläge fremmande sigh icke för¬
summa, derföre ähr wår wenlige, flijtige begäran, trogne
rådh och förmaningh, att I ännu tage sakan uthi ett bättre
betenkiende och icke gifwe orsaak, att rikedt för ider skuld
uthi något widare obistånd och widlöftighet satt warder,
uthan ider medh h. f. N., oss och the andre rikzens stender
föreene och samsettie uthi alt thet, som berömmeligit och
försuarligit wara kan, och h. k. M. och rikedt till welferdh
länder. Dy när så skier, då försee wij oss, att myken ölycke, som
synes wele tilstunde, skall blifwe förekommen, och fridh och
eenigheet, theregiönom land och riker pläge komme sigh före
och förkofres, widh makt hållen. Och derföre på thet att
[I]6 iu nogsampt skole ware förmanthe och ingen undskyllan
kunne eller må förebäre, ehwadh ferghe I dher opå störke
[b: stryke]® wele, ändogdt thet nogsampt tilförende skeedt ähr,
bådhe mädhan her Claes Flemmingh lefde, som dhå ider redel-
förare wan, så wäl som iemwäl of te sedhan och synnerligen
egenorm h. f. N:ds egen personlige närwarelse, så efter wij dogh
likwel nw till em yttermere förmaningh her med weledt ider
besökt hafwe, ther medh wij wenligen begäre till att wetta,
om I uthi sådhane måtto wele wara med oss enighe, rikzens
skade och förderf hielpe till att förekomme, öfwer Vpsala
concilio, konungens eedh och försäkringh, Suderkiöpingz
och Arbogha besludt, som redelige män ägner och bör, fast
och uthan arge list hålle och ider aldeles, så länge h:te k. M.,
w. n:ste h., uthan rikes stadder ähr, efter h. f. N:ds och rik¬
zens trogne rådz råd ider rätte och förhålle, såssom för:de
beslut thetc i bokstafwen förmälle. Her opå begäre wij idert
swar med desse utschikade gode män allersisdt till den 5^ maii. Ider
her med Gudh befalandes etc. Datum ut supra etc.®
Wij wele ider och wenligen icke hafwe förhållidt, att k.
M., w. a. n:ste k. och h., hafwer till h. f. N. såssom och till
oss ochc menighe rikzens ständer afferdhat sidt kong:e
sendebudh, then edle och welborne Samuel Lasky van Laskj,
herre till Scholeborgh [0: SkönewalJ», hwilken i desse dager
hos h. f. N. och the6 ständer, her hafwe tilstädis waridt, sine
werf aflagdt hafwer, och iblandh annadt hafwer han och
1598
haft schrifwelse till oss, af hwilkedt bref wij ider her hoos
copie tilschike, der opå wi ochc hafwe i underdånighet gifwidt
h. k. M. wår underdånighe swar, såssom I och af medföliande
copie hafwe till at förnimme. Och efter wi theruthinnan för the
witesmål, som h. f. N. osanferdeligem hafwe tillagde waridt,
hafwe giordt h. f. N:ds iathmechtighe [0: rättmätige]® ursekt
och endskyllan, såssom wij thetta wette v sanningh wara, så
wele wi och hafwe ider troligen och wenligen förmandt, att
hwar någre sådane beskyldninger kunne ider förekomme och
h. f. N. förwitte och tillagdhe wardhe, som uthan twifwel så nu
som tilförende egenorm någre orolige menniskiors tilskynden
och falske föregifwende wäl skeer, att I då icke ställe ther
tro eller lofwen till, uthan så wäl som wi giöre ther emodt
h. f. N:ds sandferdige och rättmätighe änskyllan, och för ingen
del söndre ider ifrån ossc ochc andrec Sweriges rikes stender,
som förbemäldt ähr, uthan bewise h. f. N. uthi lute k. M:tz
frånware såsom rikzens arffurste och föreståndare hör¬
samhet och lydne uthi thet h. f. N. ider till lute k. M:tz
och menige rikzens bestha biudendes och befalandes wardher.
Män hwar och öfwer tilförsöcht ingen rådh och förmaningh
hoos ider hielpe kan, då kuné I icke förundre, att therpå
[thet]6 efterf olia will, som sådane afsyndringz ledhamodht
[efter förgångne afhandlinger och almennelige beslut]6 til-
börligit skee bör, för hwilket wij ider ähnu till öfwerflödighet
wele troligen warnadt hafwe etc. [Här på begäre wij eder
suar medh desse uthskickede godhe män allersenest thili
then 1 maii. Eder här medh Gudi befalendes. Af Vpsala den
24 februarii anno 98.]6
[På menige ständers wegne af ridderskapet, kler-
kerijdt, krigzbefäledt, borgerskapet och menige al-
moge, som här på denne tijdh hafue försambledt
waridth.]6
Desse6 efterme herrer och godhe män hafwe förseglat dhet
bref, som till Finlandh förskickas skall etc.1)
Af befäledt öfwer knechterne etc.
Her Mouritz, Clerkeridt. Lasse Jöransson,
her Erich Bielke, Erchebispen Erich Larsson,
Nilss Bielke, M. Nilss B. Niclaes v. Wittenberg,
Arfwidt Swan, Bispen i Schara, Jöns Giösstafsson,
Törsten Christophorsson, M. Jacob, Mårthen Pädersson,
Jöns Vilsson, M. Lars, Päder Månsson.
Päder Bagge,
J [o: U.] Päder Stålpe,
l) Denna passus är givetvis blott en kanslianteckning, som (i motsats till närmast före¬
gående ur A hämtade stycke) ej funnits i originalurkunden.
512
1598
Desse skola dragha till Finlandh.
Olof Joensson ] .... .,
n , r,. > nofwidzman
Larl BirgessonJ
Hans Päderson i Skiäninge, qwartersmestare öfwer östgiöte rytter.
Nils Drake, qwartersmestar af westgiöte rytterne.
Datum ut supra4.
a) Rattat efter A. b) Supplerat efter A. c) Saknas A. d) A. ifra. e) A. udi. f) A. 1.
g) Her opå . . . etc. saknas A. h) A. rikesens. i) A. oförskylt. j) A. thel wij methe, k) Desse
etter: ne. ... ut supra saknas A. I) A. tient.
183 Hertig Karls öppna mandat om rättegångsordningen. Uppsala 1598
den 25 februari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 86 r. under rubriken:
»Öpedt mandat till stenderna, andlangandes att ingen skall för¬
driste sigh till att dragha med några klagemåls4 saker hijt op i
höfwen, för ähn the för laghe tingh warit hafwe. Af Vpssala then
25 februari åhr etc. 98.» Jämförd med en samtida orubricerad av¬
skrift [här sign. A] bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet samt
med en (efter registraturet rättad?) tidig 1600-tals avskrift [här
sign. B] i »Kopiebok 1523—1605» (Avskriftssamlingen, vol. 27),
likaledes i Riksarkivet.
Wij Karl etc.® tilbiude ider, menige Sweriges rikes trogne
inbyggare, edle och oedle, andelige och werdzlige, wår be¬
synnerlige gunst, nådige wilie och benägenhet medh Gudh
tilförende etc. Och wele ider samptligen, synnerligen och
nådeligen icke förhålle, att ähndågh Sweriges beschrefne
lagh nogsampt utwisser, huru med alle twistige och6 rätte-
gångz saaker handles och hålles skall, såssom wi och med
rikzens rådh anno 93 her i Vpsala egiönom ett öpedt* mandat,
hwilket k. M. till Swerige och Påland etc., w. e. k. h. b., sedhan
sielf confirmerade och stadfeste, lathe gifwe tilkenne och
alfwarligen tilseigie, att inge saaker skulle wid hofwedt blifwe
andtagne och förhörde, med mindre the hade waridt först
på häredz- och lagmanstingh ransakade och sedhan lagligen
wadde under konungen, som all sanningh uthlethe bör, men
så förnimme wij doch, att sådandt inthet blifwer efter-
kommidt och achtet, uthan wi warde dagligen med oändeligh
klågemål och rättgångz saaker bemödde och öfwerlöpne, som
doch med rätta och efter Sweriges beschrefne lag borde
först på häradz- och sedhan laghmanstingh blifwe förhörde
och slitne, hwilket sigh mest der af förordsaker, att the,
sorn till lagmän och häredzhöfdinger ähre förordnade, sielfwe
icke sittie i rätte, uthan förordne andre uthi theras stadh,
som hwarken lässe eller schrifwe kunne och föge förståndli i
1598
513
lagen hafwer, ther af sedan fölier, att alle saker icke blifue^
rättwisligen öfwerwägade och åtskildne, och månge orättwisse
dommer fälles, såssom och mångens gode rätt förkrencht
och nederskufwidt warder* för wäld och muthors skuldh
och ofte månge/ stora och grofwe missgerninger ostraffade,
derföre Gud sedhan landh och folk med allahande pläger
hemsöker. Der till med så kommer och mökin wille, orede och
dagligit öfwerlup af the olaglige jordekiöp, wadh och pant-
sätningh, som i rikedt allmendt hembligen och uthi wrårs
och6 ölstughor drifwes, såssom och mykin beswäringh öfwer
geldh, som både inlenske och fremmande hafwe att mane.
Så på thet att* sådan wille och orede måtte blifwe af skaf fädt,
och så wäl her uthi thätta wårt kiäre fäderneslandh som
uthi andre land och konunge riker godh ordningh i staden
igen oprättadt, så och lagh och rätt plägadt och widh macht
hållen, och wi med the månge klagemål någerlunda försko¬
nade warde, derföre så hafwe wi rätwisan till styrkie och oss
til lijsse, med rikzens st ender [s], som her i Vpsala på thenne
tidh hafwe försa[m]bladhe warit, tidige rådh och beten-
kiande, så och enhällige och friwillige samptyckie så för godt
och rådhsampt anseedt, att her uthi riket skall så warde
hållit, som her efter fölgier.
Först skole alle lagmän och häradzhöfdinger sielfwe för
rätta sittie, och alle saker optage och förhöre, synnerligen
the/ tre laghe timmor om åhredt, nembligen frå tiugonde
dagh jul och till nije wekor fastee inghår, annor ifrån wal-
borgemesse och till midsommersdagh, tredie ifrån michils-
messe och till adwenthet, och icke andre uthi theras stadh
bruke och förordhne, efter som her till för mykit skeedt ähr;
hwem som thet gior och ther medh warder beslagen, hafwe
sit lagmansdöme och häradzrät förwerkedt. Dernest efter
her i Vpsala om distingen, hwilken faller på nest fulmånat
efter trettondedagen, för marknaden, som då hålles, pläger
stor tillsökningh skee af alle landzender, så hafwe wi för
gott anseedt, så och beqvemligest1 och drägeligest för under-
såtherne achtet, att och då på samma tidh rikzens rådh, så
och alle lagmän, härädzhöfdinger, fougdter och andre godhe
män öfwer hela riket måtte komma hijt till Vpsala tilstädes
och tage alle saker, som på härädz och lagmans tingh icke
hafwe kunnedt blifwe slijtne, uthan ähre der ifrå under
konungen wadde och skutne, til förhör och ransaakningh,
och ther opå en rättferdigh dom och sentens fälle, ochhwadh
sorn6 då af samme godhe män afsagdh och besluthet blifwer,
der emoot skall ingen macht hafwe att wedie lika som emot
konungens nembdh och dom. Dogh skolle the lagmän och
1598
häradzhöfdinge, ifrån hwilke tilforende wadht ähr, icke i rät¬
ten sättie[!], mädan the saker blifwe skiärskothade, som til-
förende ifrån them skutne ähre, såssom och/ icke heller några
saaker blifwe optagne, som tilforende på lagmans- och hä-
rädztingh icke hafwe warit, uthan blifwe ther hädan wiste
igen. Och på thet at någon dere parthen icke skall hafwe at
förebäre, thet han icke wiste, om hans wederpardt skulle
komma hijt opå samma tidh tilstädis, dhå skall then, som
then andre något hafwer at tiltale och andklage will, sijn
wederpart lagligen och, såsom utryckt lagh ther om för-
mäller, stenarne och kalle lathe, att han till samma tid kom¬
mer tilstädis; blifwer han dhå genwärdeligen uthe och för-
falslhös samma stemningh försijtter, ware dhå felther åt
hufwudhsakene. The samme skula och dhå6 öfwershee alle
domböker, hwilke härädzhöfdingerne öfwer hela riket för
thet nestförledne åhr på samma tid och medh sigh hafwe
och inlefrere skole, så frampt the wela theras häradzrätter
behålle, och hwad som ther uthi kan feelet wara, andtechne
och rätta, så att hwar och en må warde till sijn rätt för-
hulpen. Ähr thet och6 så, att någon will något jordegodz,
gård/, tompt eller annan fastan grund och ägändom, antingen
bortsälie, kiöpe, pant- eller wadsättie, så och skipte eller
igen inlösse6, då skall han thet först på häredztingh lagligen
opbiude, och uthi gode manne närwaro och efter thera mätzor-
dom utsättie och igenlösse, efter som lagh både om kiöp,
wadsätningh, skipte och igenlösningh uttryckligen förmällär,
och sedhan her uthi Vpsala så wäl then som kiöper som
selier, så then som pant utsätter, skifter eller igenlösser,
som den som honom anammar, på samma tidh gifwe rikzens
secreterer tilkenne, som wi ther till förordnandes warde, att
the sådane handlinger uthi andwardningh och under hender
hafwe skole, hwilke samma kiöp, wadsättningh, skipte och
igenlösningh anteckne*, uthi rikzens tenkiebook införe och
inmatriculere skole. Och när thet skett ähr, då skall ingen
macht hafwe å the godze”1 widare att klandre, eller samme
kiöp, wadsettningh, skifte och igenlösningh att rygge och
drifwe. Men hwar någon finnes, som annerlunde jordh och
ägendom kiöper, sieber, pant- eller wadsätter och skipter,
thet kiöp skall icke allene som olagligidt gå tilbake och ingen
kraft hafwe, uthan både kiöpenden och then som sålde til-
börligen blifwe straffade. I lika måtto skola och icke the
wilkor och conditioner, som uthi panthebrefwen pläge ge¬
menligen insatte och förbetingede warde, någon kraft hafwe,
eller then, som rätte ägenden ähr, något förfångh giöre, med
mindre han iu sijtt godz för fulla betaldningh må återlösse,
1598
50
när han thet begärer. Och efter med wadsätningh mykidt
olyckeligen” tilgår, såsom och een ochristeligh winsth med
åcker drifwes till mångens merkelige skade och ytterste för¬
derf, så på thet att hwarken then, som peningerne låhner,
eller then, som till lhäns optager, någon skade bekommer,
uthan een tilbörligh winsth hafwe må, så hafwe wi för godt
anseeht och drägeligest0 achtadt, att ehwilken, som päninger
utläner, han skall icke mera till interesse och winsth tage,
ähn sex daler af hwarie hundrade; warder någon beslagen,
som mera tager, hafwer förbruthet hufwedstolen. Hwarföre,
om någon pandtsätter något jordegodz eller gård, som mera
ränter ähn sex daler wärde, huad som der öfwer ähr, thet
skall uthi hufwudstolen och utlhänte päningesumme åhr-
ligen afrächnes. Desslikes skall och ingen läne flere pä¬
ninger på någodt jordegodz, gård eller hus, ähn som räntan
utaf päningerne kunne sware emot räntan, som af godzet
åhrligen utgår, på thet erfwingerne måge hafwe råd thet igen
att lhösse; lhäner någon mera, dhå ware then?, som rätte
erfwinge ähr, icke förplichtadt flere päninger at utlägge,
ähn som dhenne ordhningh om interesset förmällär. Och
skola inge päninger utlänes eller opbäras om åredt, ähn på
thenne tidh, som nu bemäldt ähr, och skall all pandt- och
wadsadt iord medh the? werde igenlöses, som wår beschrefne
lagh uttryckligen förmäller, som ähr guld, silfwer, rede
päninger, korn, nöödV, flesk, smör, lereft, waldmar, jern,
kopper, ogiordt och oskuren klädhe, och icke någon wara
förpli[c]htadt att efwen för samme pertzeler jordh sin igen¬
lösse, derföre hon utsadt ähr. Så skall och ingen fördriste sigh
något godz, thet ware sigh löst eller fast, af öfwermage an¬
tingen kiöpe, skipte eller till pandt tage; hoo thet gior, hafwe
ingen kraft. Så skole och inge andre6 barne målsmän ware,
uthan the, som lagh förmällär, hwilke skole wara förplich-
tade så stå barna godz före, att thet tilwexer och icke för¬
minskas, såssom och giöra her i Vpsala åhrligen om dis¬
tingen näste frendér rekenskap för thet, the hafwe haft
hender emällan. Men ähr thet så, at neste trender icke till
then åhlder komne ähre, at the något förstånd ther opå
hafwe, eller och eliesth uthan landz stadde, då skola fyre
beskedelige män uthi laghsagu, der öfwermage boor, til-
sätties och förordnes, som samme rekenskap öfwerseeroch
barnsens beste wette och befordhre. Och på thet at the, som
målsmän ähre, sigh deste flitigare om barnsens beste skole
befinne lathe, och något för theras omak och mödho hafwe,
så skola the till lhön bekomme och behålle all saakören och
andre små pertzeler, som af barnsens godz utgåå. Kan thet
516
1598
och så hende, thet någon hafwer geld att inmane, dhå skall
han sine geldenärer till samma tidh hijt till Vpsala stemme,
hwilke ther til* skole blifwe förhåldne, att the theres skylde-
nä[rer]s betale och tilfridz ställe skole, efter som them bådhom
dhå* kan åthsämie. Och der dhå uthi samma skuld något
jäf“ eller twisth funnes, så kan thet basth" medh thet samma
her/ blifwe slethet, dogh skole the icke blifwe her för» op-
tagne och förhörde, ähn the hafwe warit til ransakningh för
häradz och lagmans tingh eller på rådhstufwan uthi stederne
och ther ifrå lagligen wadt ähr och the under konungens
dom skutne. Dätta hafwe wi ider alla sampteligen* nådeligen
och/ gunsteligen/ på ider förbätringh och widare betenkiande,
thet hwariom och enom frit skall wara förbehållit, wele
lathet wetta. Och begäre, såsom opå wårt dragande? embetes
wägne och then hörsamheet och lydno, som I efter idert egit
lyfte, tilsägilse och försäkringh uthi k. M:tz, w. e. k. h. b:ers,
frånware plichtige ähre, att I ider her efter rätte, giörandes
ther med, thet oss ähr til lijsse och nådight behagh, rikedt
till god ordningh och ider sielfwe till nytto och welferdh.
Af Vpsala then 25 februarii åhr etc. 1598.
a) Titeln utskriven i A. b) Saknas B. c) Följer överstruket (även i B) bref och.
ä) Rättat med annan samtidig hand från warde-, A. warde, e) Tillskrivet över raden. Saknas A.
/) Saknas A. g) Rättat fr. wäre; A. wäre; Saknas B. h) Tillskrivet över raden; Saknas A, B.
*) Rättat med annan samtidig hand från lälteligest; A. lätteligesth. j) Följer överstruket eller-,
A. heller, k) A, B. igenlööse. 1} Följer A. och; B. af (överstruket i vår text), m) B. ätli godset,
n) A. olikeligen. o) Rättat fr. lägeligest; B. lägligast, p) Rättat fr. han? A, B. han. q) B. det.
r) B. kiöt. s) Otydligt (skyldenännl); Rättat efter A; B. skyldmån. t) Rättat med annan
samtida hand från basth; A. besth. u) Rättat med sen hand fr. kif; B. kijf. v) Följer A.
her. w) B. för här blifwa. x) följer A. och. y) A. regerende.
Rätteg ångsförhandlingar.
Till de rättegångsförhandlingar, till vilka ständerna enligt riksdagsberät-
telserna den 22 februari utsågo befullmäktigade bisittare, torde följande akt¬
stycken hänföra sig.
184 Hertig Karls anklagelsepunkter mot ärkebiskop Abraham. Odat.
[Uppsala 1598 efter den 20 februari ]1)
Avskrift (av samma hand som två avskrifter [A och B] av den
under n:o 170 tryckta riksdagsberättelsen) bland Riksdagsakta
1598 i Riksarkivet.2)
1) Punkterna hanora tydligen från tiden efter lega tens officiella avsked (den 20 februari)
och troligen från en tidpunkt nära efter hans avresa från Uppsala den 22 februari, samma
dag som enligt riksdagsberättelsema ombud för ständerna valdes att avsitta rättegångssaker.
2) Huruvida detta aktstycke ursprungligen ingått i någon berättelse om riksdagen,
varpå möjligen den bevarade handskriftens art kunde anses tyda, är ovisst. |Om så vore fallet,
är det egendomligt, att »Acta conventus» ej med ett ord omnämner denna händelse.
1598
Si7
Beskyllningar på m. Abraham erkiebiskop.
A:o 98 in febr. på then herredag, som tå uthi Vpsala hållen blef etc.,
tå beskylte h. f. N. hertig Carl etc. erkiebispen och framstälte thesse
efter:ne punctar, att m. Abraham skulle sigh förklara och förswara, såsom
och sedan skedde in minori collegio för prästerskapet och Erich Jörensson,
genom hwilken och artiklarna blefwo framstälte.
I. Att erkiebispen, m. Abraham, hafwer warit i sitt embete för-
sumeligh, icke låtit handboken komma på trycket, såsom af h. f. N. be-
falt war.
II. Att han hafwer hållit en otilbörligh visitation uthi Östergötland,
Småland och Wästergötlandh etc.
III. Att han hafwer sökt beskärmelsesbref hoos antichristum.
IV. Att han hafwer förbundit sigh medh rijksens råd i Stockholm
icke draga till Arboga mothe etc., och i wägen afstyrkt prästerna icke
heller draga ther hän etc.
V. Att han hafwer om in thet gior dt Wästerås recess etc.
VI. Att han hafwer gillat legatens förwärf.
VII. Icke gillat then protestation emoth konungens beskyllningar.1)
VIII. Förwijdt h. f. N. icke straffa missgärningzfolk medh lag och
rätt etc.
IX. Tagit mutor och gåfwor för hordoms saker.
(Weliam Bud i Calmare2) en rosen nobel.)
X. Att han hafwer beskylt h. f. N. hafwa tagit honom godz och
gårdar ifrå, och tagit beskärmelsesbref af konungenom.
Hertig Karl begär rannsakning med och eventuellt dom över Hans 185
Bilefält. Odat. [Uppsala 1598 före den 3 mars.j
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 91 r.
Efter thet gode män wi förnimme, att Hans Bilefelth i går icke wille,
såssom wi begärade, hans welförtienthe sträf till förlindring, slå sigh sielf
på munnedt och bekenne, att han hadhe osanferdeligen wårt furstelige
gode nampnt förolämpedt, thet honom dogh uthi Stocholm så öfwer-
tygedt blef, att han icke wiste ett ordh ther till swara, uthan bekiende sigh
skyldigh, så allthenstundh brefwet ähnnu ähr tilstädis, ther uthan opå han
med egen han[d] schrifwit hafwer, att thet inthet dughor3), derföre begäre
wi, att I wele ännu tage samme saak till lagligit förhör och ransakningh,
och lathe honom beuisse, uthi hwadh måtto wi antingen med samme bref
x) Härmed åsyftas troligen varken ständernas förening (n:o 180) eller deras öppna
brev till konung Sigismund (n:o 179) utan hertigens svar till konungen (se s. 456).
2) Tydligen identisk med den av hertig Karl avsatte proviantmästaren Willam Wudh
(eller Wdd) i Kalmar, vilken konung Sigismund den 10 augusti 1598 återinsatte i hans ämbete.
Sigismunds svenska registratur 1597—1600, fol. 52 v.
3) Bilefält nämner i sina historiska anteckningar 1605, att han år 1598 satt fången 32
veckor i en kammare på Smedjegården i Stockholm, »för thet iagh skref på Nimrotz
bref: Thessa swar dåga fögo etc.»
5i8
1598
eller och eliesth hafwe något handladt thet som icke duger, hwilket om
han icke giöra kan, thet wi, nest Gudz hielp, förhoppes, att hwarken han
eller någon annan oss öfwertyge skall, då lathe oss en rätwis dom opå ho¬
nom bekomme, så att andre måge på en annan gång tage en warnagle, och
hafwe försyn at tale thet å wår häder och ähra går, hwilken icke allene
then förnempste uthi konungens rådh ähr, uthan och en arffurste och
rikzens föreståndare, ther till alle Sweriges rikes stender oss kest, bewil-
giadt och samptyck[t] hafwer. Datum ut supra etc.
Om förloppet av rättegången mot Bilefält saknas närmare upplysningar.
I hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 113 v. är dock införd början av ett
hertigens brev av den 2 mars 1598 i denna sak till domstolen under rubriken:
»F. N:ds, hertigh Carls, frågan till the gode män, som nu på rådhuset för rätte
sijtter, der opå h. f. N. begärer theras rätwisse sententz och dom. Af Vpsala
then 2 martii åhr etc. 1598.» Den lyder:
Efter h. f. N. hafwer förnumit, att Hans Bilefält, som nu i dagh
hafwer för rätte warit och blefwen dömd till en uppenbare liugare,
för the etc.
Besvär.
Av de besvär, som den av hungersnöd och tyngande skatter plågade
allmogen otvivelaktigt i rätt stort antal inlämnat även vid denna riksdag,
synes inget vara i behåll.1) Endast på två av dessa besvär äro hertigens
resolutioner bevarade.
186 Hertig Karls svar på västerbottensallmogens besvär. Västerås 1598
den 30 mars.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 154 v. under rubriken:
»Swar opå Westerbhottners inbyggare opå theras begären. Af
Westeråhs then 30 martii åhr etc. 1598.»
Wij Carl etc. tilbiude ider cronones trogne undersåther, dannemän
alla, som uthi Westerbotnen boandes ähre, wår synnerlige gunst och
nådhe medh Gudh alzmechtig tilförendhe etc. Och wele ider, godhe män
alle, nådeligen icke förhålla, att idre utskickadhe till thet mothe, som
nu senast uthi Vpsala ähr hållidt wårdet, hafwe ödhmiukeligen på alles
ider wägna precenterat för oss någre puncther, opå hwilke wij them thätta
till swar hafwe gifwe lathit. Först och fremst, såssom I tilbiude ider wele
förähra cronan the thwå maneders kost2), som I uthi nestförledhne höst
utgiordhe till the knechters behof, som droge åt Finlandh, så tacke wi
ider för sådhane ider gode wilie, wele thet och på k. M:tz, w. e. k. h. biers,
9 Av de besvär, som allmogen inlämnat före och efter riksdagen, finnas däremot
några i behåll.
2) Denna kostgärd utskrevs genom hertig Karls öppna brev av den 7 augusti 1597.
1598
519
wägne medh nådhe igen betenkie. Men the tolf öra peninger, som hwar
besijtten bondhe iblandh ider hafwe utgiordt på then tredie månadhen,
om I them ochså icke weele godwilligen för ehn hielp utlagdt hafwe, då
ähre wi nådigest tilfridz, att så mykit ider uthi idre åhrlige utlagor af-
kortas må, som sig ther på belöper.
Den gerdh, I hafwe utgiordt till theras behof, som på rågången för¬
ordnade ähre, nu till anno 98, att sextan bönder ähre om hwar gerdh,
ähr wår nådige wilie, att then uthi lika måtto uthi idre åhrlige utskyldher
skall afreknas.
Såsom I och beswäre ider öfwer månge skiutzferdher, så ähr wår
wilie och befaldhning, att I ingen her efter skiutze eller föra skole, oandh-
seedt hwem thet helst ware kan, eller på hwem han sig beroper, ware sig
anthen fougdten eller lagmannen, medh mindre the hafwe wårt öpna
pass, thet alla ländzmän skole för sig lässe lathe. The, som eliest kring
om landhet drage, måge betale bådhe mat, öl och fordenskap, her efter
sig fougdten weedt fulkombligen rätta, såsom och förbiudhe honom och
alle andre, att giöra för:te inbyggare i Westerbottnen her emodt hinder
eller förfång i någre måtto. Datum ut supra.
Den 24 februari tillskrev hertig Karl fogden Per Arvidsson i Sunnerbo
härad om de besvär, som den närmast allmänna landsvägen boende all¬
mogen i Sunnerbo genom sitt bud hos honom förebragt om sin gästnings-
och skjutsfärdstunga. Han befaller fogden att rannsaka därom. Orig. i
Smålands handling 1598 n:o 1.
Om Kalmar stads på riksdagen tydligen förebragta besvär upplyser her¬
tig Karls den 1 mars 1598 från Uppsala givna konfirmation på stadens privi¬
legier (hertig Karls reg. 1598, P. I, fol. 106 r. och samtida avskrift bland
Städers akter, Kalmar i Riksarkivet; originalet förvaras i Kalmar rådhus¬
arkiv). Den innehåller även resolutioner på dessa besvär bl. a. till skydd
för de fattiga i staden; en bestämmelse om förvaringen av stadens signet
m. m. riktar sig jämväl mot stadens ledande oligarki och stadgar, att alla
brev, som utfärdas i stadens namn, skola beseglas inför sittande rådhus¬
rätt.
På prästerskapets i Västergötland besvär finnes hertig Karls svar —
avfattat i åtta punkter och daterat den 29(1) februari1) — intaget i hans
registratur (1598, P. I, fol. 99 r.).
*) I Nordinska samlingen, vol. 33 (fol. 79 v.) i Uppsala universitetsbibliotek omnämnes
»Hg. Carls resol. på prästerskapets puncter från Westergöthland. Upsala d. 7 martii».
LANDSORTSFÖRHANDLINGAR
1598 mars—maj.
187 Hertig Karls öppna brev till landsorten om kungörandet av Upp¬
sala förhandlingar och beslut. Uppsala 1598 den 21 februari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 70 r. under rubriken:
»Öpedt bref till stenderne. Af Vpsala then 21 februarii åhr etc.
98.» Jämfört med en avskrift [här sign. A] i ett avskriftslägg,
som bl. a. innehåller avskrift av n:o 1601), bland Riksdagsakta
1598 i Riksarkivet med påskrift: »En copia uthaf h. f. N. bref
till alle landzender.»
Wij Carl etc.a tilbiude ider6, oss elschelighe cronones trogne män och
undersåtherc, edle och oedle, andelige och werdzlige, som uthi Wester-
giötlancF boandes ähre, wår synnerlige gunst, nådige wilie och benägenhet
med Gudh alzmechtigh* tilförende etc. Och wele ider sampt och synner¬
ligen nådeligen icke förhålla, att såssom wij föb kort tidh sedhan genom
wäre öpne bref så wäl till ider som uthi andre landzender lathe nådeligen
begäre, att I om någre ärander wille taga i betenkiande och gifwe ider
rådhsamme mening tilkenne, att the [0: och därpå] g till6 distingen hijt till
Vpsala med någre idre utskickade af hwarf medel lathe ider meningh för-
nime, så betacke wij ider nådeligen, som sådane wår wilie och befaldningh
hörsambligen efterkommidt hafwe, så att idre utsende uthi rättan och be-
stemdh tidh ähre her tilstädis kompne, hwilken ider welwelighet wi med
all nåde och benägenhet igen gunsteligen ihugkomme och betenkie wele.
Och på thet att ider icke skall okunnugt wara, hwadh som her ähr för-
hanladt och uträttat, mädhan idre utskickade hafwe tilstädis waridt, så
hafwe wij sådandt6 her almenneligen lathit förkunne, efter som idre ut¬
sende wette någorledes giöre ider berättilse om, när the tilbake komme,
hwilket wij eliest med förste utaf dem, som ther i landzenden befald-
ningen hafwe, wele ider widare mera [o: wethe]? och tilkenne gifwe lathe.
Och ähr nu her med wår nådige wilie och förmaningh, at I så her efter
som her till ider som trogne och hörsamme undersåter befinne lathe, dogh
*) Se inledningen till detta nummer.
1598
521
[d: och]? icke af onde och falske menniskiors osanferdige föregifwande
förföra lathe, uthan med andre rikzens stender faste och biståndige blifwe
uthi alt thet, som idre utsende nu her bestält och I6 tillförende med bref
och segel utlofwadt och tillsagdt hafwer, som k. M.6, w. e. k. h. b., och Swe-
riges rike, alles wår kiäre fäder[nes]land, sampt dess trogne6 ständer och
undersåther till welferdh och beste lände kan, der om wij till ider och
andre rättrådige trogne män ingen twifwelsmål hafwe wele. Wij wele
altid, så her efter som her till skeedt ähr, oss nådeligen winläggie och be-
flijtte om alt thet* ider till welferdh och bestå både i andelighe och lekamb-
lige måtto lände kan. Gudh ider samptligen och synnerligen nådeligen
befalandes. Datum ut supra etc.Ä
a) Titeln utskriven i A. b) Saknas A. c) Följer A. alle. d) A. Östergöltlandh. e) Följer
A. nu och altijdh. f) Följer A. en. g) Rättat efter A. h) Följer A. till Swerige och Pålendz etc.
i) Följer A. som. k) A. Af Wpsala den 21 februarii ähr etc. 98. Carolus. En copia uthaf h.
f. N. bref till alle landzender.
Delvis i samband med samlandet av nya försäkringsskrivelser i lands¬
orten står hertig Karls resa i mars från Uppsala till Gästrikland, Dalarna och
Västmanland.1) Hertigen befann sig enligt hans registratur den 9 mars i Örby,
den 12—14 i Gävle, den 17—20 på Kopparberget, den 23 i Mora, den 24 och
25 i Tuna, den 26 i Hedemora, den 29 i Väsby, den 30 i Västerås, varifrån
han genast återvände till sitt hertigdöme. Resans huvudsyfte var för hertigen
att höra och resolvera på allmogens besvär, av vilka trenne äro mig bekanta.2)
1) Ständerna i Dalarna och Småland.
V äs t er dalarna.
Hertig Karl uppfordrar allmogen i Västerdalarna att gilla Uppsala- 188
riksdagens skrivelse till konungen. Mora 1598 den 23 mars.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 144 v. under rubriken:
»Till almogen uthi Westre Dalerne medh Samuell Nilsson. Af
Mora then 23 martii åhr etc. 1598.»
*) Hertigen hade redan i slutet av år 1597 påtänkt denna resa. Jfr hans brev av Stock-
holm den 14 januari 1598 till den nye befallningsmannen, Erik Ruus, på Gävleborgs hus
(Gästriklands handling 1598 n:o 2 i Kammararkivet). Resan betingades kanske även av
fruktan för en aktion från konungens anhängare mot Gästrikland, Hälsingland och Dalarna.
2) Bland Allmogens besvär, Gäfleborgs län, vol. 3, i Riksarkivet förvaras två besvär
från allmogen i Gästrikland, det ena daterat Gävle den 13 mars och inlämnat under hertigens
besök därstädes, det andra daterat Gästrikland den 21 mars och tillställt hertigen med »wår
utskickade landzman Nilz Jöenson». Enligt det senare besväret, som upprepar två äskanden
i det förra, skall hertigen ha givit gunstigt svar och tillsägelse på det förra. Likaledes finnes
bland »Städernas skrivelser och besvär», Hedemora, i Riksarkivet ett besvär från nämnda
stad, daterat den 22 mars men med ett tillägg, som tydligen gjorts efter den 24 mars. Allmogen
i Dalarna och Bergslagen synes nu också ha inlämnat besvär, varpå hertig Karl den 23 mars
från Tuna beviljar dem frihet på deras resterande utlagor. Hertig Karls registratur 1598, P.
I, fol. 148 r. Även från Medelpad hade utsänts sändebud med besvär till hertigen, som
svarade därpå från Västerås den 30 mars (avskrift i Medelpads handl. 1598 n:o 4).
Riksdagsa kier. IV.
34
522
1598
Wij Carl etc. tilbiude ider, ehrlige dannemän alla, som uthi Westre
Dalerne boandes åhre, wår gunst och nåde medh Gudh tilförende etc.
Och wele ider her medh icke förhålla, att såssorn wi hafwe nu någre åhr
efter hwart annat, alt sedhan wi på k. M., w. e. k. h. b:ers, så och menige
rikzens stenders begären thenne rikzens regeringh opå oss tage[!], dragit
om kring i alla landzender her i rikit, såssom och nu åhre hijt till Mora
komne, på thet wi hafwe mot besee landzendens lägänheet och optage
och förhöre almogens klagan och ther opå efter tilfällit bötter läggie, så
och afskaffe then söndringh och skielmsachtighet, som uthi någre landz¬
ender her i rijkit opkommen war, hwilken sig ther af förordhsakadhe, att
någre orolige personer tage sigh före thwert emot k. M:tz eedh att regera
bredhe widh oss, hwar i sijn landzende, som them sielfwe hafwe syndt[!],
ther igiönom stor wille och oredhe opkommen, så ingen wille höra then
andre, uthan hwar hafwer giort, som honom hafwer syns, inthet actan-
des hwad wi, som ähre en arffurste och kongesson, så och rijkzens före¬
ståndare, hafwer bedit och befalat, så hade wi och gerna begifwit oss
tijdt up till ider, att lathe ider förnime, hwad tijdesth i landet wanker,
så och ider beswäringh förnimme och ther opå, så mykit lägenheten
hafwer kunnit tilsägie, bötter läggie. Men efter så sent ähr opå åhret,
att föret begynner att slå up, och månge andre riksens wi[c]htige saker
förhindre, ähn som af nödhen wara will, att the medh thet förste
warder bestält, derföre hafwe wi most begifwe oss tilbaker igen och icke
kunnet ider besökie, som wi eliest hadhe gerna giort. Dogh på thet I
måge wår wilie förnime, såssom och huadh andre rikzens stenders mening
ähr, ifrå hwilke wi icke förhoppes, att I ider wele söndre, så hafwe wi
afferde[!] oss elschelig, wår tro tienare och hofjunker, welbördig Samuell
Nilsson, att han medh ider handle skall, såssom och lathe för ider för-
kunne ett bref, som menige rijkzens stender, som nu uthi Vpsala om
distingen försambledhe wåre, hafwe schrifwit k. M., w. e. k. h. b.,
till swar opå the werf och ärander, som h. k. M:tz sendebuudh, som nu
i Vpsala hoos oss war, medh sigh hadhe. Begäre förthenskuldh nåde¬
ligen af ider, dannemän alle, att I ändeligen wele komma till samman,
och lathe ider samme bref förelässe och widare wår wilie och mening för¬
nime. Och twifle wi inthet, att althenstundh samme bref inthet annat
innehåller, ähn thet som medh k. M:tz eedh och försäkringh, så och Suder-
kiöpingz och Arbogha besludt öfwer eens kommer, thet I iu ther till sarn-
tyckiandes warde, och som ährlige män bredhe widh andre rikzens stender
ther öfwer hålle, ther till wi ider troligen wele hafwe förmanedt. Ider
Gudh befalandes. Datum ut supra etc.
1598
523
S mål an d.
Hertig Karl översänder till Per Ribbing och Hans Eriksson (Ulf- 189
sparre) för publicering i Småland Laskis punkter samt hertigens
och ständernas svar till konungen, det sistnämnda även för att
underskrivas och beseglas av dem, som ej närvarit vid riksdagen.
Uppsala 1598 den 26 februari.
Samtida avskrift (tillsammans med en avskrift av n:o 179 och
n:o 1811) bland Riksdagsakta i Riksarkivet. Jämförd med en
likalydande kopia [här sign. R], under datum den 22 februari, i
hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 76 v. under rubriken:
»Till Päder Ribbingh, att han förkunner stenderne i Smålandh,
hwadh tiender sendebudh hafwer haft med sigh. Af Vpsala then
22 februarii åhr etc. 98.»
Caril® etc. Wår etc. Wij wele eder Peder Ribbing och® Hanss® Ericksson®
nådeligen icke förhålle, att efter wij hafue förtrösted och tilsacht the
godhe män av stenderne, som her upå thenne tijdh hafue tilstädes warit,
att hwad som her hafuer warit förhandlat, hwilket dem ähr wordedt före-
läsit, thet skulle seden uthi landzänderne wijdere allmenneligen förkunned
blifue, att sådant måtte allom6 witterligit warde, på thet att the, som
icke hafue tilstädiis wared, måge i saningh förnimme, hwad som skeet ähr,
att the ock sampt medh the andre sigh samsättie och förene kunne, der¬
före sende wij her medh till eder copier både af the werf, som k. M. till
Swerige och Påland, w. e. k. h. kers, sendebud så wel till oss som till menige
riksens stender haft hafuer, och hwad bådhe wij på wåre wägne och the
fulmechtige af stenderne, som her hafue tilstädes warit, ther till swaret
hafue. Och ähr wår nådige wilie och begären, att I der i Smålandt sådant
förkunne lathe, och så lage, att alle the, som icke hafue her tilstedes waridt,
så wel af adelen® som andre, och wele gore ett medh the andre riksens®
ständer, måge underschrifue och försegle then copie af thet bref, som
udi stendernes nampn till h:te k. M. uthgången ähr, huilken försäglingh
I seden till oss förskijcke wele medh thet förste, sådant bestelt ähr. Men1*
ther och någre ähre, som dedt icke underschrifue eller samptykie wele,
då kunne wij der af see, hwad the ähre för män, och hwarföre wij då
bådhe efter Suderköpingz och Arboge beslut them achte och hålle skole'4.
Dedte I® medh förste uthrette wele. Gudh eder befallendes. Af Vpsala
then 26 februuarii åhr etc. 1598C
a) Saknas R. b) Otydligt; måhända står ullene-, R. allom, c) R. adel. d) Men . . .
1kole insignerat tillägg i kanten i R. e) Följer R. sådant, f) R. Datum ut supra, varpå följer
Samma meningh till någre andre af adel etc.
Om förhandlingarna med ständerna i Småland saknas närmare kännedom.
Enligt en ovan (i inledningen till n:o 181) avtryckt anteckning höllö Per Rib¬
bing och Hans Eriksson ett möte med Smålandsadeln i Eksjö den 7 maj (alltså
vid den tid, då hertig Karl lät kallelsen till Vadstenamötet utgå), varvid in¬
struktionen för hertig Karls och ständernas tilltänkta beskickning till ko¬
nungen upplästes.
J) Se inledningen till n:o 179.
524
1598
2) Adeln i Östergötland.
Av de betänkanden, som hertigen begärde över Uppsalariksdagens skri¬
velse till konung Sigismund, har, frånsett Stockholms stads och rådsherrarnas
svar, vartill vi i det följande återkomma, endast ett kunnat återfinnas, näm¬
ligen Östgötaadelns nedanstående förklaring.
190 Adelns i Östergötland förklaring rörande Uppsala riksdags skrivelse
till konung Sigismund. Norrköping 1598 den 10 (?) april.1)
Avskrift (sedan gammalt numrerad 89 och folierad 355, 356)
av Ture Jakopsson Rosengren med påteckning a tergo av samma
hand: »Copia af adelens i Östergiötlandz suar till f. N., hertig Caril,
på stendernes skrifuelse till k. M., item om legationen, såsom
och om wedsetning om rettegåns såcker etc. 19 aprilis anno 98»
bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet.
Hine F., n. h., wår ydmiucke tienstuillighet med all tilbörlig lydna
och hörsamhet e. f. N. altid ydmiuckeligen beuissendes, så lenge wij lefua.
Hine F., n. h., e. f. N. nådige begären är oss af den edle och welborne h.
Jahan Gabrielson till Lindoo den g i denne månad förehållen worden,
som är:
Till det första hafuer han oss förelässa låttid en afskrift af det bref
och skriftlige suar, som af de stender (nu i distingen) i Vpsala hafue för-
samblade warid och till k. M., a. w. n. k. ochh., hafue[!] medhögbe. k. M.
sendebud, welborne h. Samuell Lasky, i underdånighet tillskrifuet och för¬
skickad, huilken för:ne afskreft e. f. N. nådig(es)t begärer, att wij den welle
samtyckie och underskrifue. Så kunne e. f. N. wij till underdånigt suar
ydmiuckeligen icke förhalle, att efter uti samma bref befinnes någre besuä-
ringer, synderligen om den finske handel, derföre hafue wij för:ne afskrift
icke försegla kunnet, utan i alt det, som öfuerenskommer med föregångande
loflige, laglige, frijuillige och underskrifne af handlinger (ifrån huilke wij icke
tilsinnes äre att afträde), det welle wij samptligen beiacka och beuillige.
Thernest är oss förelässet en instruction, som stelt är för de sendebud,
e. f. N. sampt menige stenderne hafue actad till k. M., w. n. k. och h., at
afferdige, uppå huilken e. f. N. nådig(es)t begärer wårt ringe betenkende till
att förnimma. Såå kunne e. f. N. wij till ydmiukt suar icke förhalle, att
huad för:ne instruction tilsäger, synes oss efter wäre enfaldige och ringe
betenkende icke förandra eller förmera kunne, utan hemstelle sådana,
1) Enligt datum i den enda kända samtida kopian skulle brevet vara utfärdat den 16
april, medan en här i inledningen anförd tergopåteckning uppger den 19 april. Emellertid
måste brevet ha utgått före hertig Karls svar därpå, vilket av allt att döma utfärdats den 14
april (se nedan s. 525, not 1). Av brevet framgår, att det utfärdats tidigast den 9 april. En skri¬
velse, varmed Johan Gabrielsson kungör hertigens i nyssnämnda svar uttryckta vilja, är
daterad den 20 april; adelns svar härpå har utgått den 28 april. Det förefaller av dessa och
andra skäl, vilka kunna hämtas ur dessa skrivelsers innehåll, som om brevet varit daterat
den 10 april, ty med detta antagande erhålles så väl en rimlig tidsföljd mellan skrivelserna
som en naturlig förklaring till (de felaktiga) dateringarna den 16 och 19 april.
1598
dette wårdt k. fäderneslandz högnödige ärender uti e. f. N. (af Gud gifne)
höge betenkende, och der hos med en ydmiuk bön af e. f. N. tienstligen
begäre, att e. f. N. af sitt höge förstånd welle (uti k. M., w. n. k:gs, från-
och neruare) wette dette wårt k. fäderlandz gagen och bestå. Och efter
för: ne legation (för dette rickes tilstånd) nu storligen är af nöden (till k.
M., w. n. k. och h.) med det första att afferdige, derföre begäre wij öd-
miuckeligen, att e. f. N. welle der till utkora förståndige fredelskende
men, som alle såcker till det beste uttolke och förleggia wele, och them så-
danne wärf och ärender medgifue, som broderlig semie och enighet emel¬
lan det konungzlige och furstlige hus upbyggia kunne, och det, som Sueriges
ricke och des trogne inbyggiare till fred och enighet lenda kan.
Till det tredie hafuer oss wordet förelässet ett mandat, som e. f. N.
hafuer latted författa om retgangzsacker, wedsettning och annat mer, på
huilket e. f. N. och nådig(es)t begärer vårt enfaldige betenkende att för¬
nimma. Så kunne e. f. N. wij till underdånigt suar ydmiuckeligen icke
förhalle, att huad för:ne mandat wedkommer, synes oss för wåre personer,
att efter lag förmå, huad mestedels der uti författad är,begäre wij ydmiuc¬
keligen, att wij, efter som lag säger, alle såcker slittas måge i lagsägerna,
och icke till någet rum eller stadh bebundne warda.
Dette hafue e. f. N. wij till ett underdånigt suar på e. f. N. nådige
begären ydmiuckeligen welet fömimme lätte och förse oss i underdånighet
till e. f. N., att e. f. N. denne wår enfaldige, doch welmente suar nådeligen
i den beste mening uptage, och att e. f. N. wele wara och blifue wår gunstige
och nådige herre och furste. Wij welle och skole der emot altid såsom
erlige upriktige men (i k. M. frånware) beuisse e. f. N. all tilbörlig, trogen,
retrådig hörsamhet och lydna, i alt det e. f. N. oss till lute k. M. och riksens
gagen och bestå, såsom och till broderlig semie och enighet emellan det
konung:e och furstlige hus och wårdt fädernesland till semie, fred
och enighet lende kan, befalendes warde. Och welle här med uti all yd¬
miukt hafue[?] e. f. N. sampt e. f. N. högborne furstinna och lifzerfuinger
uti Gudz nådige skyd och beskerm till siel och lif euinderligen beffallandes.
Af Norkiepung den 16 aprilis anno 98.
E. f. N.
ydmiucke och tienstuillige
Ridderskap och adel i Östergiötland.
lertig Karl till Johan Gabrielsson Oxenstierna om Östgötaadelns 191
otillräckliga svar och med begäran om ett nytt, kategoriskt svar
av densamma. Nyköping 1598 den 14 april.1)
Orig på papper (med adress a tergo: »Till oss elscheligh, edle
och welborne, wår troo man, undersåthe och ståthollere uthöfwer
*) Att rätta datum är (såsom A och B uppgiva) den 14 april och ej den 14 mars, vilket
datum originalet har, framgår redan därav, att hertig Karl enligt hans registratur den 14
mars vistades i Gävle, medan han den 14 april befann sig i Nyköping.
526
1598
Östergöttlanndh Johan Gabrielssonn till Lindoo gunsteligen») i Oxen-
stiernasamlingen, Friherrliga ätten, vol. 7 i Riksarkivet. Jämfört
med en av Ture Jakopsson Rosengren (efter orig.?) gjord, rätt god
avskrift [här sign. A], tillsammans med en kopia av Johan Gabri-
elssons brev av den 20 april till östgötaadeln (helark, sedan
gammalt numrerat med n:o 88 och follerat 353, 354), med avskrift
under brevet av adressen och med följande anteckning a tergo:
»Copie af f. N. bref till Jahan Gabrielson om de suar Ösgiötte
adelen h. f. N. gifuit hade om stendernes bref till k. M. och om
legationen och rettegångz såcker den 20 aprilis anno 98» bland
Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet. Även jämfört med en synnerligen
oredig och förvrängd avskrift [här sign. R] — troligen återgående
på ett flyktigt skrivet koncept — i Hertig Karls registratur 1598,
P. I, fol. 176 r. under rubriken: »Till Johan Gabrielssonn, swar
opå hans schrifwelse om adelen uthi Östergiötlandh. Af Nykiö-
pingh then 14 aprilis åhr etc. 1598.»
Karl etc. Wår etc. Wij hafwe bekommit idher skrifwelse sampt ade¬
lens swar udhi Östergötlandh upå the wärf och ährender, som wij hafwe
idher upå lagdt och ombetrodt medh them att förhandle, och ther af enu
som tillförende theres höge förståndh och uprichtige hierte förnummidt.
Och endoch idher strax udhi theres närware hadhe bordt tillbörligen att
sware ther upå, aldenstundh I uthan twifwel wäl såge, att thet icke annet
war än ett fåwitskt, ogrundet och bedregeligit tillsammenhämptet lappe-
wärk, hwilket synnerligen upå en hop beskyllinger emoth oss stalt och an-
rättet är, doch meden thet icke skett är, så wele wij udhi thette wårt breef
till idher till hwar puncht korteligen sware, thet I seden måge them igen
förnimme låthe etc.
Försth, thet the förebäre, att the icke kunne samptycke till thet swar,
som stendernes fullmyndige udhi Upsala gofwe k. M:tz, w. e. k. h. b:ers,
sendebudh, Samuel Laskij, efter ther udhi finnes nogre beswäringer om
then finske handelen, och the finske äre af wårt medhfölije blefne plunarede,
så hafwer sådan enskyllen icke allenest ingen grundh med sig, uthan the
låthe nu ther medh så wel som ofte tillförende och synnerligen udhi thette
brefwet, ther the förmälle, att af konungen icke skall begeres, thet h. k.
M. will Suderköpingz och Arboge besluth bekreftige, upåskijne och se,
huru wäl the tänke till att blifwe wedh ordh, breef och segel. Ty ther the
icke aldeles döfwe och blinde äre, så hafwe the iu nogsampt bådhe hört
och sett, huru® omänneskeligen och ochristeligen riksens undersåter i
then landzänden äre blefne plågede, uthmattede och på sidhstone ihicl-
slagne, hwarföre the och bådhe udhi Arboge och Stockholm begerede,
bewilgede och samptyckte, efter som besluten udhi bokstafwen6 uthwiser,
att ther förmaaningh hos them intet hielpe kunne, då skulle wij bruke
then macht och n^mdigheeth, som oss gifwen ähr udhi regeringen, och
udhi egen person begifwe oss therheden, sådan theres otillbörlige handel
att af skaf fe och komme landet till roo och enigheeth igen. Hwarföre låthe
the her medh upåskijne, att the antingen intet komme ihugh, hwadh the
tillförende hafwe beslutet och uthlåfwet, heller och thet intedt förstå,
1598
527
heller och thet, som snarest är till att troo, såsom lättfärdige män tänke
intet till att blifwe ther wedh, uthan som theres förmän, the otrogne
rådzpersoner, af hwilke the uthan twifwel thette insupet hafwe, falle
ther ifrå. Men thet the inwände, att the udhi Finnlandh af wårt medh¬
fölije skole ware plundrede och röfwede, så förundrer oss, att the sådan
blindh och löös ursekt icke blyes wedh at förebäre. Ty der de udhi Finn¬
landh hadhe nogon skadhe lidit, så kommer det adelen udhi Östergötlandh
intet wedh, eij heller troo wij, att the finske hafwe satt them till måls¬
män udhi theres saak. Och hadhe them fasth heller bort sådant hielpe
till att försware än oss therföre beskylt, aldenstund hwadh som i så motto
skett är, thet kommer öfwerens medh sielfwe afhandlingzbesluten, som
the sielfwe upprettet och underskrifwet hafwe, och wij ther till godh foge
och rett hafwe haft. Ty aldenstundh the hadhe så uthmattet och uth-
margletc bönderne ther i landzänden, att the platt intet igen hadhe, så
och förtärt och förskingret cronones renthe och upbördh och wille icke
medh godho låte seije sigh heller nogon förmaaningh, skääl oclH bewijs
galle/ oansett wij alt, thet wij nogonsinn kunne tänke till roo och enig¬
heeth wille tiene, i saken brukede etc., therföre nödgedes wårt medhaf-
wende krigzfålk att sökie theres föödhe, hwar the kunne/ bekomme, och
fördenskuldh grepe till, mesth på theres gårder, som till samme handel
rette uphofwet hadhe wäret och endå icke wille sig besinne och rätte låthe.
Och är dem udhi så motto ingen orett wederfaren, såsom the och ingen
annen hafwe at tacke än sig sielfwe, om them nogon skade wederfaren
är, hwilken doch ringe är till att rekne emoth then öfwerwåldh och orett,
the hafwe bedrefwet, så och the monge oskyldige menniskior, som om
halsen egenom theres uproriske handel kompne ähre etc.
Thernesth, hwadh mandatet tillkommer, så tycker oss, att the medh
rette icke kunne hafwe sig ther öfwer att beswäre, aldenstundh ther udhi
intet8 är förfatet, som medh Sweriges beskrefne lagh, så och thet mandatet,
som anno 93 uthgick, icke4 öfwerenskommer och länder öfwerheten till
lijse’ och heele rijket till sijr och godh ordningh. Ty thet the begere, att
alle saker måge slijthes i lagsagu och icke till noget rum heller stadh budne
warde, så synes oss, att the herudinnen antingen hafwe litet4 läset wårt
mandath heller och lijtet förstå sigh upå Sweriges' lagh, aldenstundh udhi
mandatet uttryckeligen förbetinget står, att alle saker på heredz- och lag-
manstingh skole försth ransakede blifwe, och inge warde ther [a: her]m
uptagne, för än the ther hafwe wäret förhörde och lagligen ther ifrå under
konungen, then all sanning” bör uthleethe, heller then hans doom hafwer,
wadt är, hwilket icke allenest medh Sweriges beskrefne lagh aldeles och
udhi alle punchter och pricker öfwerens komme, uthen hafwe och andre
wälbestälte och ordinerede landz loflige och berömlige bruk och sedh-
wane medh sigh, efter som the wäl wette, som udhi främmende landh
nogot hafwe sedt och wandret. Och egenom hwadh medel skulle the monge
och förtretlige trättor, ther om nu öfwerheten idhkeligen blifwer bemöddh
och ingen ände är upå, bådhe om kööp, pant- och wadhsättningh, blifwe
528
1598
förekompne än egenom thet medlet, att ther medh således lagligen och
uprichteligen blifvver handlet och icke, som nu allmenth tillgår, medh
mongen fattigh stackeres ytherste förderf och undergångh udhi winkler
och öölstufwor blifwer köph® och skifte, så och andre contracter drefne.
Män efter wij see, att the ingen god^ ordningh elske heller udhi ett wälbe-
stelt regemente wele lefwe, så måge the theres ordning beholle. Wij försee
oss, att mongen*' erlig man finnes, som them föruthan oss herudinnen för
rättwisones och sins fedemeslandz wälfärdh skuldh bijplichter och wår
möödhe och omwårdnet medh meere tacksamheeth betenker etc.
Till thet sidste, anlangende theres begären, att hwar nogon af dem
kunne blifwe förfördh, thet wij då icke wille strax oförhördh sak låthe
them wållfööre och sköfla, efter som Töres Haraldson skall ware skett1),
så tacke wij Gudh, som hafwer gifwet oss tu öbron, der medh wij så wäl
den eene som dem[!] andre höre kunne, såsom och thet förståndh och
christelige sinne, att wij wette, huru wij oss herudhinnen förhålle skole, och
icke hafwe nogon än her till öfwer lagh och rett nogot tillf oget. Är nogon,
som hafwer sig der öfwer att beswäre, han ware sig hög heller lågh, så kom-
me her före och klage oss an in för riksens ständer, för hwilke wij tillbiude
oss att stå till rette och sware hwar och en, som oss nogot kan hafwe till tale.
Men thet wij hafwe låtet slå efter Töres Haraldhsson, ther till hafwe wij
haft godh foghe och rett, aldenstundh han nu som tillförende hafwer bruket
sin otillbörlige och skamlige mun upå oss och weledt rymme sin bårgen, der
udhi han står, såsom och ännu hafwer monge cronones rekenskaper inne
medh sig, therföre han aldrigh nogon reedhe hafwer giort. Och ther wij
fleere af then hopen bekomme, thes ware sig innen rådh heller utlian, adel
heller oädel, som ingen försyn hafwe wår furstlige ähre och godhe nampn
att förolempe, med them wele wij i lijke motto efter Sweriges beskrefne
lagh låthe handle.
Hwarföre, meden nu af alt thette är nogsampt till att see, att adelen
ther nedre hafwe supet af riksens rådz flaske, och lijke som the icke wele
som ärlige män blifwe beståndende wedh thet, som uthlåfwet och upprettet
är, uthan drage kappen på bådhe axler, derföre så måge I tillseije dem,
att the låthe oss uttryckeligen fömimme, antingen de wele stå på den
sijdhe, som wij och andre riksens stender ähre, heller och bijplichte the
otrogne rådzpersoner udhi theres förrädelige upsåth och företagende.
Och ther upå så wäl som upå the andre wärf, wij them förestält hafwe,
begere wij theres uttryckelige meningh medh handh och segel bekref-
tiget cathegorice och uthan nogare* wilkor och swinker medh thet förste
att förnimme, så frampt wij icke skole gore annet till saken och närmere
gäste them, hwilket wij idher till swar upå idher skrifwelse icke hafwe
weledt förhålle. Af Nykopingh then 14 martii [0: aprilis]“ åhr 98 etc.”
CAROLUS
(Sig. a tergo)
*) Enligt räkenskapen för Kungsbro 159 8(Östergötl. handl. 1598 n:o r3) erhöll »Lasse
sneckare i Lynekiepyngh» en ost om 4 marker i »tärekost, medan han sökte efter Töries
Hareldssonns tillholdh i skogen».
1598
529
a) Tillskrivet över raden och insignerat, b) A. bokstafuen uti besluited. c) A. utarmat;
R. (utarmat och) utnechtet. d) A. eller, é) A. gille, /) Följer R. henne, g) Följer A. annat,
h) Tillagt över raden och insignerat i O; Saknas A, R. i) R (och A?), bäste, k) R. inthet.
I) Följer R. beschrefne. m) Rättat efter A. n) Följer R. efter lagen, o) Ändrat fr.
köpt; A, R. kiöpte. p) Tillskrivet över raden och insignerat; Saknas R. r) Ändrat fr.
ingen (urspr. nogen?); A. ingen; R. ndgen. s) R. thet. t) Rättat fr. nogon; A, R. någen.
u) Rättat efter A och R (jfr ingressen), v) R. Datum ut supra.
Johan Gabrielsson Oxenstiernas missiv med hertig Karls brev till 192
Östgötaadeln. Nyköping (P)1) 1598 den 20 april.
Avskrift av Ture Jakopsson Rosengren (tillsammans med dennes
kopia av hertig Karls brev till Johan Gabrielsson av den 14 april),
med anteckning av adressen: »Till the edle och welbördige men,
all adelen uti Östergiötland boendes, thetta bref till egen hände
wenhgen», bland Riksdagsakta 1598 i Riksarkivet.
Edle och welbördige men och gode wenner. lag tilskiker eder här
med en copie af min n. f. och h. bref, att I then eder emellan sende, öfuerse
och lässe wele. Och hafuer h. f. N. befalat mig ther hos att säie eder, all
den stund h. f. N. kan förnima, att I icke äre i det sinet, det I wele holle
huad som utaf eder alle tilförende är samtyckt, bebrefuet och förseglat,
både i Suderkiepung och Arboga, uthan så lätferdeligen ther ifrån afuicke,
der utaf h. f. N. lätteligen kan merkie och förnime, huad h. f. N. till eder
kan hafue till att förse, om någet mere omtrengde, derföre skole I efter
thenne dag ringe gott hafue af h. f. N. till föruenthe. Therföre tycker
mig rådeligest wara, att I ennu samsettie eder och så se the suaren grane-
ligen utöfuer, så finne I inted annat ther uti, en thet tilförende af eder
så wel som af oss alle andre är samtyckt och beuilliget. Dette iag eder
efter h. f. N. betalning så med hast icke hafuer kunnet förhålle och will her¬
med nu och altid hafue eder i Gudz beskyd och beskerm wenligen befallad.
Af Nykiepung then 20 aprilis anno 98.
E. w. v. a.
Jahan Gabrielson.
Adeln i Östergötland till Johan Gabrielsson Oxenstierna om sitt 193
svar på hertigens skrivelse. Söderköping 1598 den 28 april.
Koncept (med gammalt nummer 91 och folierat 357) av Ture
Jakopsson Rosengren, med talrika ändringar samt med följande
påteckning a tergo av samma hand: »Copie af adelen i Öster¬
giötland till Jahan Gabrielson på f. N. bref till honom skrifuet,
daterad i Suderkiepung den 28 aprilis anno 98», bland Riksdags¬
akta 1598 i Riksarkivet.
Wår wenlig weluillig helsen med Gud alzmectig nu och altid försent
etc. Käre h. Jahan Gabrielson, gode wen, nest all welmågens önskende
*) Brevet kan att döma av brevets formulering mycket väl ha utgått från Nyköping,
varifrån hertigen den 14 tillskrivit Johan Gabrielsson, som ännu den 18 april vistades på
Kåreholm (avskrift i Östergötl, handl. 1598 n:o 5).
53° 1598
och wenlege tackseielse kuné wij eder här med wenligen icke förhalle, att
eders bref är oss tilhande kommed den 26 aprilis sampt en copie af h:ne
furstes, hertig Carls, w. n. h:es, bref (eder tilskrifuet), utaf huilked
(h. f. N. bref) wij förnimme, att h. f. N. icke är med oss wel till fredz om
de suar, wij h. f. N. tillskrifuet hafue (på de puncter I den 9 aprilis med
oss förhandlade i Norkiepung), och fördenskull nu ytterliger hafuer eder
uppålagt h. f. N. mening oss till att förkunna och förseglad och under-
skrefne suar af oss fulkomeligen att for dre. Så hafue wij den copie af
f. N. såsom och edert bref förskikad huar till annan, efter som eder begärhan
warid hafuer, och samsat oss, att wij nu i dag, som är den 28 aprilis, skulle
möttes åt här i Söderkiepung och ytterliger h. f. N. meni[n]g af eder för-
nime och suar ifrån oss gifue. Men efter I icke hafue kommet här til-
städes®, hafue wij här icke6 någet kunat utrette eller någen suar på h. f. N.
begeren kunnet utgifue, utan tilbiude oss, att ener I tillstädes komme, som
h. f. N. (om suar af oss) hafuer tilskrifuet att fordre, och wij af eder kallade
blefue, welle wij giema komma der tilstädes och oss om ett ydmiukt suar
(till h. f. N.) samsette. Dette hafue wij eder till ett wenliget suar på eder
skrifuelse icke kunnat förhalle och beffalle eder sampt eders k. husfru Gud
alzmectig till all lycksalig welmågen. Datum Sönderkiepung den 28 aprilis
anno 98.
E. w. w. w.
adelen i östergötland.
a) Följer överstruket såsom icke heller ali adelen här i landzenden. b) Följer över-
struket (för oss fdå personer).
Huruvida Ostgötaadeln sedan verkligen inlämnade något svar till hertig
Karl på hans skrivelse i april är ej känt. Ännu i slutet av maj hade i varje
fall ett sådant svar ej kommit hertigen till handa, enligt dennes skrivelse av
Nyköping den 27 maj »till Johan Gabrielsson andlangandes om Hendrich
Larssons skip i Norkiöpingh» (hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 257
r.), varur följande må anföras:l)
Thet wåre och nu en gångh tidh, att adelen ther i landzenden wille
förklare sigh om thet bref, wi för någon tidh sedhan schrefwe ider till,
hwilket the langhe nogh hafwe walkat medh, men wi förnimme wäl, att
såsom the medh the otroghne rådhzpersoner ens åhre, så folie the och sam¬
me sätt att sware, att the aldrigh uttryckelige förmälle, hwad theras rätte
meningh ähr, hwilket the dogh lijkwäl en gångh giöre moste. Och hafwe
ider thätta icke weledt förhålla. Datum ut supra.
l) I brevets förra del heter det bl. a. med anledning av J. G:s tilltag att låta
ett skepp avsegla till Reval eller Narva med salt och andra nödtorftiga varor, att »wi och hafwe
i betänkiande ider om någon befaldning langer att betro».
1598
531
3) Borgmästare, råd och menige man i Jönköping.
Hertig Karl avfordrar borgmästare, råd och borgerskap i Jönköping 194
förklaring på deras uteblivna representation vid riksdagen. Upp¬
sala 1598 den 28 februari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 97 r. under rubriken:
»Till borgmestar och rådh sampt gemene borgare i Jönekiöpingz
stadh. Af Vpsala then 28 februarii åhr etc. 1598.» I utdrag tryckt
i Jönköpings historia 1, s. 381.
Wår etc. Endogh wi hade förmodhat, att I skulle hafwe betencht,
hwad I medh andre rikzens stender, bådhe i Söderkiöpingh och Arbogha,
enhelleligen lofwet och medh bref och segel besluthet och bekräftigedt
hafwe, ther I blandh annat hafwe lofwadt och tilsagdt att bekenne oss
för rikzens föreståndhare uthi k. M:tz, w. e. k. h. b:ers, fråware af riket,
och ■ bewisth oss all tilbörligh hörsambhet och lydne uthi thet, som wi
lute k. M. och riket til welferdh och beste biudandes och befalandes warde,
och förthenskuld I så wäl som andre hörsambligen efterkommit then
befaldningh, wi för någre wekor sedhan lathe utghå, att någre af hwar stadh
skulle komma hijt till Vpsala om distingen, som nu förledhen ähr, om
rikzens wårdnade saaker at öfwerwäge och berådhslå, så förnimme wi
dogh, at I hwarken ider löfte och tilsägilse eller wår budh och befald¬
ningh achtedt och efterkommit hafwe, hwilket oss inthet behager. Och
ähr förthenskuld wår wilie och befaldning, at I medh thet aldra första
lathe oss förnimme, hwarföre I thädhan af stadhen icke hafwe lathit
idre fulmechtige på bestemdh tidh och stadh tilstädis komme, eller hwadh
skiälige insager I kunne hafwe ther emot at förebära. Och ther icke medh
mera trohet och flijt efterkommet [warder?], thet wi biude och befale,
då uttryckie förbemälthe besludt, hwad wi så wäl som rikzens stender
achte och förhålle wele. Begäre förthenskuld her opå ider förklaringh
medh thet aldra förste. Gud befalandes etc. Datum ut supra etc.
4) Borgmästare, råd och menige man i Stockholm.
De sista dagarna i februari månad synes borgerskapet i Stockholm
hava lemnat svar på hertig Karls sista proposition till dem i januari (jfr
ovan s. 404). Härom upplyser hertigens brev den 1 mars från Uppsala till
Axel Ryning (Hertig Karls registratur 1958, P. I, fol. 110 v.).
Wår etc. Wi hafwe bekommit eder schrifwelse, Axill Ryningh, ther
med I gifwe tilkenne, huru med then skiällachtighet tillgådt hafwer, som
oss förekommit ähr, skulle hafwe sigh emällan borgerskapet på rådstugen
ther i Stocholm för någon tidh sedhan tilldraget, såssom och hwad swar
532
1598
borgerskapet opå wäre förestälte puncter gifwit hafwe. Och endogh wi
wel hade förmodat af them ett annat swar, althenstund hwadh wi [i] samme
puncter hade författe lathet, thet kommer aldeles med Sweriges beschrefne
lagh, så och Suderkiöpingz och Arbogha besluut öfwerens, och the sielfwe
uthi Stocholm, dhå wi ther wäre, egiönom en skrift, som the oss öfwer-
antwardet, klagedhe theras förmän ahn och begärade ware utaf med
them1), men så förnimme wi wäl, att the sedhan af theras förmän ähre nu
på en anner meningh förde, såssom och hafwe uthan twifwel af thet på-
lenske sendebuud, hwilken the dagligen och flijtteligen besökt, någet annat
insupet. Dogh althenstund Sweriges beschrifne lagh förmå, att hwart åhr
om Walborgemesse skole nye borgmestare tillsättias, derföre så hafwe
wi schrefwit them till och befälet, att the uthi thätta fallit skole hålla sigh
wid Sweriges beschrefne stadzlagh och till nestkommande Walborge¬
messe uthwälie någre gode [män] uthi theras stad, som the kunne tenke
ther till skichkelige ware, och med oss och rikzens stender enige, hwilket
bref wi ider her med tillsende, och begäre, att I wele uthi alles theras
näruare på rådstughan förkunne lathe. I medlertid skole the 48 skaffe
lagh och rätt. Ider her med Gud befalandes. Datum ut supra etc.
195 Hertig Karl till borgerskapet i Stockholm. Ogillar deras svar på
hans i Stockholm efterlämnade proposition och befaller nyval av
stadens förman2). Uppsala 1598 den 5 mars.
«
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 121 v. under dateringen:
»Af Vpsala then 5 marth åhr etc. 1598.»
Wår etc. Wi hafwe, godhe män, bekommit ider swar opå the punchter,
som wi uthi Stocholm efter oss lefdhe, ther medh I gifwe tilkenne, att
I icke wette någet klage och betyge öfwer idre förmän och förthen-
skuldh bekenne ider icke mächtige wara, att sättia them ifrå alle till någon
befaldningh. Ther opå wi ider till swar icke wele förhålla, att allthenstundh
idre egne medhborgare, ther i blandh och någre af them hafwe warijt,
om wi rät minnes, som uthi thetta idert bref förtechnade stå, hafwer oss
uthi Stocholm en schrift öfwerandhwardet, ther medh the sig öfwer theras
förmän högligen beklage, att the icke stadzens gangh och bäste hafwe
ramet och söcht, som them medh rätte hadhe bordt, såssom och icke heller
giort them redhe och rekenskap för stadzens inkompst och utgifter, der
opå wi och någre gånger hafwe kraft och dogh ingen beschedh bekommit,
hwarföre the och icke een uthan någre gånger både uthi cantzelijt och store
salen, när wi frågadhe them, om the wille kenne them för theras förmän,
då begärade att blifwe utåf medh them, derföre förundrar oss, att I så
ostadige ähre, thet I nu schrifwe ider medh them ingen skuld wette.
*) Måhända n:o 125?
2) Det är ej tydligt, om hertigen med stadens »förmän» blott menar borgmästarna, eller
om han därmed, vilket i och för sig vore naturligare, åsyftar hela rådet.
1598
533
Der till medh, så wette I wäl sielfwe, att wi uthi Stocholm lathe ider så
wäl som idre förmän och 11 öfwerandwardede[!] en skreft, ther medh
wi bewisse [o: bewiste], att idre förmän hade oppenbarligen handlat emot
Suderkiöpingz och Arbogha besluht och the [o: ther] ifrå fallit och för-
thenskuld icke borde någet embete betiene, uthan mere för rikzens opro-
rische och otrogne män och fäderneslandzens förderfware blifwe achtade
och håldne, efter som besluthet uthi bokstafwen förmäller, till hwilken wår
innelagde beswäringzskreft the ännu aldrig fulkombligen sware kunnet
eller them [o: then] medh skiäl och godh [fogh] förlägge, hwarföre och
presterskapet uthi Stocholm på store salen, när wi frågade, om the her-
uthinnan hade ehrligen handlet, uttryckeligen swarade, att ändogh them
icke borde någen dom der öfwer fälle, så wele the lijkwäl för theras per¬
soner hafwe swarät, att ther the så hade handlat, dhå borde them icke
blifwe för the män achtade, som ordh, bref och segel hade hållet. Hwadh
nu the förmän ähre, och om the skole uthi sådhane embete blifwe brukadhe,
thet lathe wi ider och andre erhlige män döme om. Och synes oss, att
ther I öfwer Söderkiöpings och Arboga beslut wille hålle, efter som I
lathe ider både nu och tilförende syne [o: synes], då hade ider bort bättre
saaken betenke och oss på wåre pun[c]hter ett annat swar gifwit, ähn
som nu skedht ähr.
Men oss tyckis, att såssom idre förmän sielfwe hafwe ifrån föregångne
hanlinger fallit och welet giöra rikzens afskeedh om inthet, så hafwe the
och leet och fördt ider opå en willan stigh medh sig, efter som gemänligen
skee pläger, att dissipulin fölier sin mesteres fotspor, så kan och thet
pålenske landhet [o: sendebudet], hwilket wi förnime, att I, synnerligen
tee tyske, flijtteligen hafwe besöcht och inom lhöchte dörar mykin handel
medh honom haft, något gifwit ider in, efter som han mere påwens en
k. M:tz sendebuudh war, som i länghdhen kan kunne wara ider sielfwe till
fögho froma och riket till skade och förderf, der medh I dhå icke allenesth
hafwe illa satt [o: försett] ider sielfwe uthi, uthan och emot thätta konunge-
rike mykit otacksamme warit, uthi hwilket I ider hus och tillwist hafwe, så
och lika medh them, som her uthi riket födde ähre, ider handel och wandel
drifwe och nästan bättre condisioner och wilkor ähn infödde swenske män
hafwe. Och ähndogh I föregifwe, att I icke ähre mächtige att afsättia them
ifrå eller till något embete, så ähr sådant obetäncht af ider schrifwit,
althenstund I ther medh bort gifwe then rättighet, som Sweriges lagh och
Suderkiöpingz beslut ider och idre efterkommande efterlathit hafwe.
Ty Swerigis lagh förmå, att alle åhr skole om Walborgemesse borgmestere
wälias och tillsättias, så wåre thet icke godht för ider, om idre förmän
skulle hafwe then macht och myndighet, at the måtte handle, som them
sielfwe lyste, och ider skulle icke mere efterlathit [ware?] att skilije them
ifrå theras kall [och] embeter, till hwilket Suderkiöpinghz och Arbogha be¬
slut ider tillståndh gifwit hafwe. Hwarföre medhan samme embeter icke
arfweligen ähr, uthan bör efter Swerigis beschrifne lagh om Walborgemässe
omskiftes, efter som för(schrifwi)t ähr, derföre ähr wår nådige wilie och
534
1598
befaldningh, att I till samme tidh utwälie någre andre af idert medel uthi
the otrogne idre förmäns stadh, som I kunne mene ther till tienlige wara,
och medh oss och rikzens stender uthi alla loflighe, föregånghne, beslutne
handlinger eens åhre, giörandes ther medh, thet Swerigis beschrefne lagh
och Arbogha beslut likmätigh och ider sielfwe till welferdh, roo och enighet
länder. Datum ut supra.
a) Lucka i texten för ett par ord,
196 Hertig Karl uppfordrar borgerskapet i Stockholm att ansluta sig till
Uppsalariksdagens svar till konung Sigismund och att välja nya,
med riksens ständer endräktiga förmän. Uppsala 1598 den 1 mars.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 109 v. under rubriken:
»Till borgerskapet i Stocholm om theras förmän. Af Vpsala then
1 martii åhr 1598.»
Wår etc. Wi wele ider, gode män, icke förhålla, att k. M. till Swerige
och Pålan etc., w. e. k. h. b:ers, utskickade sendebuudh, then edle och wel-
borne Sammuel Laski van Lasky, herre till Skiönewaldh, hafwer her i
Vpsala hos oss warit, hwilket h. k. M. till oss och menige rikzens stender
med werf och ärander afferdhat hafwer, ther opå wi så hafwe swaret, att
oss förhoppes, thet h. k. M. sigh ther med schole benöge lathe. Och ändogh
wi wäl hade förmodhat, såssom thet sigh och med rätte hade bort sche,
att någre fulmechtige af ider stadh och på samme tidh hade kommit hij t
tilstädis och hwadh som afhandlat, besluthet och wel:te sendebuud till
swar gifwit bref [0: blef] brede widh alle andre landzens fulmechtige för¬
seglat och bekräftight, så ähr dogh sådhant för then otilbörlige handel,
som idre förmän sigh företagit hafwe, tilbake blifwet, hwilke icke werde
åhre, att the skole hete och kallas borgmestare eller uthi någet sådant
embethe blifwe brukade, althenstund the hafwe affallit ifrå rikzens al-
menlige besludt, ther the sielfue hafwe bewilgit, underschrifwit och för¬
seglat, och ider aldeles owitterligen samme afskeedh om in thet gior dt,
efter som af theras eigne bref ähr till att see, och wi ögenskenligen i
Stocholm med wäre inlagde och ider öfwerandwardade schrifter bewisse
[0: bewiste], hwadh the ähre för män till att achte, ähndogh wi icke kuné
hålla them alla like brotzlige, uthan wette wäl, att en part ähre förfördhe
wårdne igiönom the andres och synnerligen theras stadz schrifware, Hans
Bilefäldt, illistighet. Hwarföre sende wi ider her med en copie af thet swar,
som stenderne uthi theras nampnt lathe samme sendebuudh gifwe, och be¬
gärer, att I tage thet uthi ett godt och tijdigdt betenkande och lathe oss
förnime, om I och idre förmän ther [o: thet] brede widh the andie stender
samtycke och försegle wele, så och the [0: ther] öfwer så wäl som andre
loflige beslutne handli[n]ger fast och med alfwar hålla alt [o: eller?] hwad I
ähre tillsinnes att giöre och ther emot kunne hafwe inwende och före-
häre. Och efter wi förnim[e], att ther uthi Stocholm månge ynkelige
fall och grofwe mishandlinger sigh tilldragit hafwe, emädhan wi ther ifrå
1598
535
förresthe, såssom ähre med tiufwerij, hwilket till ransakningh och förhör
icke komme kunne, efter rådhuset ähr igen sludt och ingen till [o: will] sigh
der medh befatte, medan idre otrogne förmän theras kall och embethe för-
werkat hafwe, derföre begäre wi nu som tilförende, att I wele lathe oss ider
uttryckelige meningh förnime, om I ähre tilsinnes att bekenne them her
efter för idre förmän eller eij, och dher I icke wele behålla them, efter som
wi icke kunne tro, att I giörandes warde, althenstundh sådant ähr emodt
rikzens almennelige beslut och afhandlinger, och wi dagligen förnime,
att the ännu medh theras prachtiker och stemplinger icke kunne hafwe
fördragh uthan, medan sendebudet ther i Stocholm hafwer warit, honom
alla dager besöcht och inne om löchte döre medh honom hembligen taladt
och handlat, så ähr wår nådige wilie, att I uthi theras stadh afwälie
[0: utwälie] trogne andre erhlige och duglige män af the fleste [o: beste] och
witterste iblandh ider, som I mene med oss och riksens stender enige och
samhellige wara will [till?] k. M. och rikzens gagn och beste, och oss theras
nampn tilkenne gifwe, så wele wi them på wårt dragande embetes wägna
och af then macht och myndighet, oss uthi regeringen gifwen ähr, them
uthi theras kall confirmere och stadfeste, på thet att lagh och rättwissan
måtte igen warde pläget, så och roo och enighet på alla sidhor widh macht
hållen, hwilket wi ider på thenne tidh sampteligen, nådeligen icke för-
hålle weladt etc. Datum ut supra.
Zedil i borgeskapens bref i Stocholm etc.
Wijdare, ändogh wi någre gånger hafwe lathit fordre af idre förmän
een wiss och klar rekenskap på stadzens inkomst och utgift, så hafwe wi
dogh ingen beskeed af them bekommit, uthan allene funnet uthi Hans
Bilefeldz gömmor en zidel, ther opå något ther om stodh förthechnat, dogh
så proportionerat och uträchnat, att utgifter [o: utgiften] med opbörden
aldeles kome öfwer ens. Facit, war giort, thet lathe wi blifwe i sitt werde,
och kan wäl framdeles warde oppenbaret, ner rekenskapen blifwer gran-
neligen öfwersedder. Och synes oss, att ther the hade welet undwike mis-
tankar och altid rättwisligen skole hafwe tillgåedt, dhå hade bort, att någre
ther af idert medel hade warit ther utöfwer, när rekenskaperne giordes,
hwilket [o: hwilke] om stadzens inkompst och utgift hade någet wedtskap
haft, på thet medh stadzens opbörd rättwisligen måtte blifwe handlet
och hon till stadzens bästhe andwend. Hwarföre begäre wi, att I ännu hålle
idre förmän ther till, att the giöre ider rekenskap för thet, the hafwe haft
hender emällan, och her efter bättre opseende medh stadzens inkompst
hafwe, hwilket wi ider icke hafwe welat förhålla. Datum ut supra etc.
Till Axel Ryning skrev hertigen den 3 mars följande (Hertig Karls
registratur 1598, P. I, fol. 116 v.):
Wår etc. Wi wele ider icke förhålla, Axill Ryningh, att efter någre ful¬
mechtige på Stocholms stadz wägne [icke?] ähre komne hijt till thet mothe,
som her hafwer warit berammat, derföre hafwe wi sendt them en copie
af thet swar, her af the andre stenders fulmechtighe ähr besluthet wordhet,
536
1598
och h. k. M:tz, w. e. k. h. b:ers, sendebudh opå hans werf och ärander till
swar gifwit, och ther hoos af them begäret, att the wele tage samma swar
uthi ett godt betenkande och medh thet förste lathe oss förnimme, om
the medh the andre rikzens stender heruthinnan wele enige ware, och
hwadh som besluthet ähr medh theras signäter stadfeste, så och the[!]
äfwen så wäl som andre loflige föreghånne handlinger stadigdt hålla.
Hwarföre ähr wår nådige wilie, I wele lathe samme wart bref opå råd-
stufwan uthi menige borgerskapzens närware förkunne och oss ther opå
medh thet förste swar förskaffe. Dätta I så beställe wele, Gudh befalandes.
Datum ut supra.
Hertigens bemödanden saknade ej framgång. Resultatet framträder i de
tvenne (i ingressen till n:o 179 nämnda) från Stockholm utgångna bekräftelserna
på Uppsalariksdagens skrivelse till konung Sigismund. Om de förhandlingar,
som närmast föregingo deras utfärdande, är veterligen intet närmare bekant.
Med borgerskapets svar (n:o 197) av den 7 april insändes den med stadens
sekret beseglade urkunden (n:o 198). Den andra (n:o 199) upplyser själv, att
den underskrivits av meniga borgerskapet den 4 april. Även den har möjligen
översänts med nyssnämnda svar, men då den ej omnämnes där, kan bekräf¬
telsen likväl ha kommit hertigen först något senare tillhanda. I alla händelser
torde denna urkund verkligen hava expedierats i början av april, i synnerhet
som dess formella egendomligheter, vartill vi återkomma, ej torde strida mot
ett dylikt antagande.1)
197 Borgerskapets svar till hertig Karl. Stockholm 1598 den 7 april.
Samtidig, flerstädes rättad avskrift under rubriken: »Gemene
borgerskapets bref till hertigen. Af Stockhollm den 7 april a:o
1598» bland »Handlingar rörande Sverige» i Finlands statsarkiv.
H:ne F., n. h., wij fattige cronones undersåtare, som bruke borgare¬
näring i Stockhollm, gifwe e. f. N. till thet underdånigste tilkenna, oss
hafwa bekommet e. f. N. skrifwelse, ther uthi förmält ähr, att e. f. N.
begiärer swar oppå the punchter, som här uthi skriftelige författade äre.
Thet [0: Ther] wij fattige, swage män efter wårt ringe förståndt tilsware
och bedie, e. f. N. wille wärdigas uptaga thenne wår ringe, doch wäl-
meente swar till thet bästa.
Först, att borgmästare och rådh skolle sig förklara och skrifteligen swara
på the punchter och argument, som e. f. N. hafwer låtid öfwergifwa them.
*) Johan Sandersson (som vid nyåret frånträtt sin fogdesyssla i Gästrikland) och hans
svåger, Ingemund Persson, skriva den 26 april 1598 från den förres gård Finnerånger
i Vasslands socken till sekreteraren Sigfrid Hindersson bl. a. följande: »Hermann fann
Gandherssonn [en Stockholmsborgare] hafuer warit nu i thesse dagar i Tijerpz sochen
och sagdth thet i Tierpz sochen för herr Larss, att hertigen låther tagha edh uthaf alle i Stoc¬
holm, att the skulle swerie honom huldskap och manskap, men man kan någralundha för¬
nimma, att the swärie icke alle häller, och en hetter Dijrick Hannssonn ther i Stocholm, han
tagher edhen af them, och thetta sadhe Hanns Bobe för oss, som wår kommen ifrå Tijereppenn,
ty han höredhe hans tal» (avskr. — egenhändig av J. S.? — bland »Handlingar ang. Sigismunds
andra resa och händelserna 1598—1599» i Riksarkivet). Då inga trohetseder av Stockholms
stads invånare till hertigen från denna tid äro kända, är det möjligt, att uppgiften i detta
brev helt enkelt relaterar proceduren vid insamlandet av underskrifterna till denna urkund.
1598
537
Ther till swara the godhe män, borgmästare och rååd, att hafwa
thet giordt, när presteskapet och meningheten gåfwe sin swar sampteligen,
och wette ingen annor swar at gifwa, och huar the i någon måtto hafwa
sig forseedt emot h. f. N. af missförstånd, att h. f. N. wille them nådigst
förlåta och en gunstig herre blifwa och wara, thet bedie the e. f. N. ödmiu-
keligen och underdånligen, och der dhe kunne wara beklagade af någen
enskylte personer, tilbiude the sig wilia swara till lag och rätta.
Thärnest, att dee skole göra redo och rekenskap för det dee hafwa
haft hender emellan.
Ther swara wij alle sampteligen till, att dhet är tilbörligt och rät-
mettigt, att hwar och en gior regenskap för sigh, och säija the sig hafwa
thän regenskap, thär the wille blifwa wijd, som låg i Hans Bilefeldts kista,
när han togz på slåtet, och the icke annars tenkia kunde, än h. f. N. samme
regenskap hafwa skall, alldenstundh han nu icke i kistan fanns, och nu
hafwa lefwererat menigheeten een lijckemächtig clar rächning, såssom
then andra war.
Till thet tredie, att borgmästare och rådh skolla tilfrågas, om the
wilia och samtykia thet, som nu här [!] i Vpsalla besluttedt och afhand-
lat är.
Ther till swarar wij alle sampteligen, borgmästare, råådh och the
åhre [0: åtta] och fyratijo med menningheeten, att wij icke annat hafwa
förståt af h. f. N. bref än att samma förhandling till icke annat länder
eller förmäller uthan till enigheet emellan högb:e k. M. och h. f. N. sampt
fäderneslandzens wälfärdh, som h. f. N. sig altidh om beflijtad hafwer.
Therföre förbiude oss Gudh annat thil att bewilgia, än som rättmächtigt
ähr och rijkzens stender samtykt hafwa, hwilket Wij och nu såssom till-
förende bewilie och faste wedh blifua wille, och ther uppå thet samma
nu i Vpsalla af rijkzens stender fattadh och h:te k. M. tilskrifwet är nu medh
wår stadz secret bekräftat och e. f. N. ödmiukeligen nu tillsände.
Till thet fierde, giorde [!] att borgemästar[e] och rååd skolle, efter som
lagh förmähler, nästkommande Walborgzmässo förandras, och ther igen
wälias och förordnes, som rättrådige åhre och med rijkens almenlige
besluth att göra och ther widh faste blifwa, och i medier tijd skulle the
åtta och fyratio uthi deras stadh laag och rätt skippa och wid macht
hålla.
Ther till swara wij alle, n. H., sedan e. f. N:s [fader] salige och hög-
låfwelige i hogkommelse hoos Gudij k. Gustaff och sedan alt här till hafwer
borgmästarewallet stååt i öfwerheetens hender, och bedie wij alle sampte¬
ligen, e. f. N. wille nu som altidh tilförende oss förhielpa medh the män, som
tiänlige kunne wara uthi lag och rät uthaf wårt meddil till att skippa
hwar och en thet, som rättmehtigt wara kan. Och att the åtta och fyratijo
skolla i medeler tijdh settia i deras staadh, laag och rät skippa och wijdh
macht hålla, ther till bekiänne thee såsom och wij sampteligen för swaga
till och oförfahrne och mäste parthen af them olärdhe i sådanne hand¬
lingar och ingalunda kunne thet på sig taga, uthan bedie e. f. N. för Gudz
Riksdagsakttr. IV. 35
53»
1598
skuldh i all underdånigheet, att e. f. N. warder af gunst och infödda för¬
stelig mildheet förlåta all misförståndh, som wåre förmän hafwa sigh
emoth e. f. N. förseedt, och wette thenne stadz bästa och försörgia oss
medh the män, som tiänlige ähre och wara kunde i lag och rätt, om wij
ingalunde måge behålla the, som wij hafwa.
Thette wij alle sampteligen wille e. N. uthi all underdånigheet
och af ett troget och wälme[n]t hierta alles wåre underdånige mening alt
munteligen hafwe e. f. N. tillkenna gifwet.
198 Stockholms stads bekräftelse på Uppsala riksdags skrivelse till konung
Sigismund. [1598 före den 7 april.]
Orig., ett lägg om två ark papper under Stockholms stads sigill,
skrivet av samma hand, som återfinnes i Stockholms tankebok
och ämbetsbok för år 1597, bland Riksdagsakta 1598 i Riks¬
arkivet.
Stormechtigeste konungh etc. (se n:o 179). Af Vpsala den 20 februarii
åhr etc. 1598.
(Sig. SECRETVM CIVITATIS . . . CKHOLMENSIS)
199 Bekräftelse av medlemmar av rådet, de fyratioåtta och borgerskapet
i Stockholm på Uppsala riksdags skrivelse till konung Sigismund.
[1598 i april.]
Orig., skrivet av samma hand som n:o 1211) och bestående
av ett lägg om 4 ark grövre papper, i vilket efter det tredje
bladet, på vars baksida själva texten slutar, inhäftats ett ark
finare papper (med ett vattenmärke, vanligt i hertig Karls
kansli). På detta arks första sida hava 16 medlemmar av rådet
skrivit sina namn i en kolumn; på den tredje sidan hava 322) med¬
lemmar av de fyratioåtta antecknats3) i en kolumn, medan 4 av
deras kollegor skrivit sina namn i en andra kolumn, då utrymme
ej fanns i den första; på den fjärde sidan liksom på de följande
två sidorna av det ursprungliga lägget äro 128 medlemmar av
gemena borgerskapet antecknade, av vilka namn endast ett mindre
antal äro egenhändigt skrivna. Namnen, som på varje av dessa
tre sidor äro indelade i två kolumner, synas hava antecknats
*) Samma stil möter bl. a. i Stockholms tänkebok 1592.—1593 och i stadens ämbets¬
bok 1593—96 samt i den för Hans Bilefeldts räkning gjorda avskriften av Stockholms
privilegier (i Stadsarkivet). Stilen är kanske Bilefeldts skrivares, Jöran Jönssons (om¬
nämnd i Hans Hilles bouppteckning 1603 i Stadsarkivet).
*) Ett av dessa namn är överstruket.
3) Endast ett fåtal stilar; elva namn synas hava skrivits av en och samma hand.
1598
539
kolumnvis uppifrån nedåt och hava i denna ordning här återgivits,
med läsning som vanligt från vänster till höger.
Stormechtigeste konungh etc. (se 11:0 179). Af Vpsala den 20
februarii åhr etc. 1598.
|
E. k. M:tz
|
|
Oluff Grersson
|
Lasse Ericson
|
Henrich Simonson
|
Mickill Olsonn
|
Anders Larsson
|
Nijls Erichsson
|
Mårtthen Oloffsonn
|
Erick Biörsonn
|
Casper Jlenfelt
|
Läse Pärson
|
Per Larsonn
|
Jacob Erichsonn
|
Vrbann Michkellson
|
Herman Andersson
Grelles Jömsson.
|
Hynndrich Tynnssonn
|
Madtz Anderson propria
|
Hinrick Hussman
|
Hindrik Hanson
|
manu
|
|
|
Hanes [?] Olson
|
Tornås Michilzon
|
Hinderike Elder
|
Erich Olsån
|
Bäncht Larsån
|
Hindrich Mattsån
|
Mikill Hansån
|
Mattz Månsån
|
MikiH Olsån
|
Knut Swenzon
|
Anders Mickilsson
|
Lass Masson
|
Oloff Persson
|
Jngeual Olson
|
Nils Larson
|
Jören Ersån
|
Erich Larsån
|
Markus Jörensån
|
Hindrech Olsån
|
Bäncht Nilsån
|
Erich Jörannssonn
|
Hendrick Jönson, målar"
|
Dirick Schekermann
|
Hanns Hille
|
Dieterich Harder
|
Berenndt Harder
|
Hanss Fågott
|
Reijnholt Lehusenn
|
Olluff Person
|
Jacob Lange
|
Andreas Dusterbach
|
Hans Karckman.
|
|
bl. 4 r
bl. 5r
Af menighethen i Stocholm stadh anno 98 den 4 aprilis. bl. sv
Diderick Hansson
Maz Annderson
Erich Suensson
på Södremalmfr
Mårten Pärson
Mas Hanson, snikar
Jons Nilson
Joren Anderson
Joonn Jönsson
Hindrick Pärsson
Maass Gregersson
U. Lasse Erson
Mas Olson
Thomas Klementt
Franss Persell
Kordt Holst
Jönes Cnutesonn
Lasse Jonsån
Simon Erikson
Jöns Jacopson
Olof Pärson
Hans Klawier
Per Anderson
Matz Bertelson
Jackop Oollsson
Sigffred tunnebindare
Gherlicht Wij Hemsson
Hans Erson
Hans Larson
Wålter Johann
Andriss Jacobson
Errick Larsenn
Per Månnsonn
Klämett Jackåpsån
Hinn drik Jönson
Mårten Erichson
Lasse Jönson
Tonies Gregerson
Erick Tomeson
Mickill Pärsson KöriU
Tijnius Mattsson
Päär Nilsson
Mårten Weiller
Tomos Seffrison
Maas Erson, gulsmedh
Hanss Ersonn
PhHlipus Niellson
Markuss Olsenn
Clemett Clemesonn
540
155)8
bl. 6 r. Mikel[?] beookbenndere[??] Peter Hansen
Sander Dandsonn
Matz Bentson sk.
Jacop Olson
Njl Tomsen
Erck Nicklson
Hendrik Tomson
Erigh Marcussonn
Henrich Scharfewinckell
Dirick Boikeman m. p.
Jackoph glassmästar
Nils Jorensson
Abell Ersson
Mattijes Erickson
Thonnis Brun
Hans Wärner
Hinrich Lamberhdt
Mårthen Bertthellson
Hans Hinderichson
bl. 6 v. Hans Meyer m. p.
Andres Lamba
Jochim Witcke
Läse Anderson
Ärllande Jonson
Bent Olsen
Lasse Eriighson
Nils Matzsonn
Wilm Dauidsonn
Mans Knudtsson
Olloff kannegiuthar
Månss Jönsson
Pär Morthensson
Annders Anndersonn
Wasten Erichsonn
M. Petter Ryaner, skräd-
derc
Johan Boikeman, der
elterd
Jacob Larssonn
Oluf Nilson
Jacop Krhåffård
Matz Jacopson
Hinrich Franssen
Äskel Jacopson
Peter Losse
Bentt Jönson, kött:er
Lasse Andersonn
Per Simonson
Daniell Schlieman
Christoff Sibolt
Staffuan ködtmanghar
Hindhrick Seffuensson
Erick Andhersson
Marten Truutziigh
Måns Nilsonn
Jeronimus skrädder
Hijndrijck Nijlson
Berthill skieppar*
Jost Gutzlaff
Hans Röper
/ Per Jacopsson
Hinnrich Krank Hinnrich Oluff sson, kannegiuter Per Kempe, gulsmid
Heinrich Spengman Hanns Boycke Quandt Swarthe m. p.
Oluff Tonnesonn
Jan van Mortainguen
Michel Wossinn
Olff Olson Suinick
Månns Nilsonn
Olluff Larzson m. p.
Petter Seyer
Erich Personn, skrädder.
Nyckelaus Reymers
U. Jacob Erichsonn
den yngre
Cristopher Wöis
a) Följer ett namn överstruket: Hans Hardtman, b) Tillagt med annan hand. c) Följer
överstruket Jörenn Jörensonn. d) Följer överstruket Andres Dusterbacb. e) Följer överstruket
Jacob Lange.
Urkundens undertecknare äro som synes delade i tre grupper, varav de
två första utan rubrik. Den första gruppen tillhör det enligt stadens ämbets-
bok den 7 maj 1597 tillsatta rådet. Av de 35 namnen i den andra gruppen åter¬
finnas 25 i längderna från 1597 över stadens då valda 48 äldste. Av de övriga
10 torde 2 (Hans Olsson och Knut Svensson) sannolikt åsyfta än tvenne med¬
lemmar av de äldste. Av de återstående åtta tillhörde Erik Jöransson guld¬
smed de 48 år 1599, medan tvenne (Tomas Mickelson och Benkt Larsson)
samma år blevo rådmän och därför förmodligen tidigare suttit bland de äldste.
Av de fem kvarstående namnen — Matts Månsson, Lars Mattsson, Markus
Jöransson, Reinholt Lehusen och Olof Persson — är det sistnämnda kanske
en dubbelskrivning. Av gruppens 35 namn skulle då endast sju icke återfinnas
å förteckningarna över de i maj 1597 valda äldste. Men av de år 1599 nyvalda
äldste förekomma ej mindre än 42 i 1597 års förteckningar; längden upptar så¬
ledes endast sex nytillkomna medlemmar i kollegiet. Det är då tydligt, att
minst en person, som upptagits i den andra gruppen i bekräftelseurkunden,
rent matematiskt räknat ej kan hava tillhört de äldsta, om icke någon eller
1598
54i
några av dem, som 1597 insattes i kollegiet och sedan år 1599 omvaldes, under
våren 1598 blivit ersatta i kollegiet, detta naturligtvis under förutsättning,
att gruppen åsyftar de 48 äldste och att dess namnuppgifter äro tillförlitliga.
Nu påträffas emellertid i den tredje gruppen, d. v. s. i listan över borgerskapet,
ej mindre än nio namn (Henrik Persson, Staffan köttmångare, Vaste Eriks¬
son, Petter Ryaner, Henrik Lambert, Hans Meier, unge Jakop Eriksson och
Måns Nilsson) på personer, som år 1597 tillhörde stadens äldste, medan av
de år 1599 i kollegiet nyinvalda sex personerna fem (Jon Jönsson, unge Lars
Eriksson, Tomas Sigfridsson, Henrik Fransson och Lasse Eriksson) återfinnas
här.1) — Härav skulle man måhända kunna antaga, att hertig Karls ovan
anförda maning till stadens borgerskap att utse ett nytt dömande kollegium
efterföljts. Emellertid är det föga troligt (jfr n:o 197), och en annan förklaring
till dessa formella egendomligheter torde vara rimligare.2)
Urkundens fjärde och femte blad (se inledningen), på vilka den förra och
större delen av underskrifterna förekomma, utgöra ett ark, som inhäftats fram¬
för urkundens innersta ark, på vars främre blad underskrifterna fortsätta.
Namnantalet å bl. 4 och bl. 5 r. är nästan lika stort som på bl. 5 v. Troligen
hava dessa namn ursprungligen stått på ett enda blad i stället för som nu på
ett helt ark. I så fall torde urkunden ursprungligen bestått av ett vanligt lägg
om 6 ark, av vilka det näst innersta utrivits och ersatts av nuvarande fol.
4—5. Orsaken till denna förändring har väl då varit, att vederbörande parti
av namnunderskrifterna ansetts böra omskrivas. Nu förekommer alla under¬
tecknande rådspersoners namn i den första gruppen. Av de äldsta återfinnas
däremot flera i den tredje gruppen, varav endast ett namn i den omskrivna
delen av borgerskapets lista, medan ej mindre än namnen på 8 medlemmar
av kollegiet kvarstå i den oomskrivna delen frånsett de två namn,3) som här
utstrukits och uppförts i slutet på den andra gruppen. Det tyder på, att med¬
lemmarna av rådet i den supponerade äldre redaktionen av urkundens namn¬
underskrifter bildat en egen grupp, medan de äldste varit uppförda bland
menige borgerskapet. Vid omskrivningen har man velat utsöndra de äldste
till en självständig grupp. Detta förhållande kan dock knappast hava vållat
längdens omskrivning. Snarare kunde antagas, att man av oaktsamhet satt
rubriken »Af rådet» över rådsmedlemmarnas längd eller gjort sig skyldig till
någon liknande formell oaktsamhet, som hertig Karl i förevarande situation
ej gillat.
Hertig Karl till borgerskapet i Stockholm om stadens borgmästare 200
och råd. Nyköping 1598 den 10 april.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 168 r. under dateringen:
»Af Nykiöping then 10 aprilis, åhr etc. 1598.»
Wår etc. Wij hafwe bekommit idert skriftelige swar opå wårt bref,
som wi ifrå Vpsala till ider lathe utgåå, andlangande borgmestere [och]
rådh ther i Stocholm, ther medh I gifwe tillkenne, att I icke kunne någre
*) Den sjätte (Erik Jöransson) är uppförd i den andra gruppen.
2) Hade ett nyval av stadens dömande myndighet ägt rum, skulle man knappast
väntat sig Didrik Schäkermans namn här. Tvenne personer i andra och tredje grupperna,
Hans Hille och Måns Nilsson tillskrevo jämte Nils Andersson [Rålamb?] den 14 april junker
Ingemund Persson, som låtit fråga dem om nyheter (bl. a. om konungens hemkomst,
som de för visso tro snart skall ske). De visa sig här som konungens anhängare »ändog man
nu föge toor skrifue eller om någre ärender i thenne farlige tijdh betro pennen» (avskrift
bland »Handlingar äng. Sigismunds andra resa och händelserna 1598—1599» i Riksarkivet).
3) Anders Dysterbach och Jakob Lange.
542
155)8
andhre uthi theras stadh wälie, efter att ifrå wår salige kiäre her fadhers
tidh och hertill hafwer borghmestarewalädt ståedt i öfwerhetenes hender,
och förthenskuldh begere, att wij wille tillgifwe, hwadh idre förmän sigh
emot oss kunne hafwe förseet, och ider medh sådane borgmestare för-
sörie, som tienlige kunne wara. Ther till wij ider till swar icke wele
förhålla, och [o: att] althenstundh the hafwe söndhrat sig ifrå rikzens
almennelige besludt, hwilket the sielfwe hafwe bewiliat och samptycht,
och ther till förhulpet och styrcht, att thet måtte warde till inthet
giort, hwilkit wi medh the puncter, som wij senast uthi Stocholm in-
ladhe, nogsampt bewijsse, derföre så kunne wij icke efter beslutzens
innehåldh och lydelse tilstädie, att the något sådhant embethe berömme
[o: betiene?] skole, såsom wi och icke dess heller bekienne oss mechtige
wara uthan menige rikzens stenders samptycke och bewillningh thet
att giöre, althenstundh thet ähr icke wårt uthan hela rikzens besludt,
hwilket wi icke tenke för thens eller någon annars skuld att brytte och
till inthet giöra, så länge I och andre rikzens stendher medh oss therut-
hinnan wele eenige wara och ther utöfwer hålla. Men thet [o:ther] I wele
wij ka ther ifrå, då ähre wi och icke plichtige att blifwe ther widh, uthan
wele gripe till andre medel, och I måge sedhan stå ider egen fhara. Och
kunne wij icke tro, att Stocholms stadh på erlige och skickelige män
skall så samnpsatt [o: strandsatt] wara, att icke flere ähn the allena skole
finnas, som till samma embete tienlige ähre, och så wäl som the lagh och
rätt kunne skipe, så och rikzens och stadzens gagn och beste wette, hwil¬
ket ider sielfwe till ringe beröm wille ländhe. Hwadh tilkommer thet
I förmälle, att borgmesterewalet hafwer ifrå wår salige her faders tidh
altid ståidt hos öfwerheten, så synes thet icke wäl lijk[!] wara, althenstund
wij wel wette, att såssom wi icke gerna see, att någet måtte warde hand¬
lat emot Sweriges beschrifne och uttrychte lag, så hafwer och wår salige
her fader uthan twifwel ther öfwer hållit och icke tilsatt [o: tilstatt], att
antingen medh borgmestarewal eller eliest medh andre handlinger och
saaker ther ifrå skulle warde afträt, thet I och sielfwe wäl wette och be-
tyge kunne. Och ther I saakan rätt betenkia wele eller kunne, då bordhe
ider icke allenast samme wårt tilbudh medh uträchte hender anamme
uthan och oss therföre på thet ödhmiukeligeste betacke, althenstundh thet
ähr een synnerlig frijheet, then månge städer uthi främmande landh medh
een andsenligh penninge summa till sig gerna losse skulle, ther the henne
eliest bekomme, och ländhe[r] ider stadh til ähre, idre preuilegie till styrke
och ider sielfwe till welferd och trygheet. Hwilket om idre förfädher och
suenske män hade rätt wist bruke, då hade the aldrig igiönom främmandes
illistighet, som the dhå öfwer hufwedet på sigh lathe sättia, kommit uthi
then wåndhe och förderf, som the någre gånger blefue fördhe, efter som
historian nogsampt utwisser. Hwilket spel och ännu kan wara till efwen-
tyrs förhanden, ther idre förmän och the främmande, som hos ider sig
inrotat hafwe och dagligen mer och meer tage öfwerhanden, fåå rådhe,
efter som wij någrelunde allaredhe hafwe förnummet af ett bref, som sen-
1598
543
dhebudhet, hwilket seenast uthi Vpsala hos oss warit hafwer, schrefwit
Dirich Skiäkerman till, theruthinnan han nogsampt lather förstå, hwad
handel the tillsammans hafwe haft, af hwilket bref wij en copie sende till
oss elschelig wår tro man och rådh, edle och welbördig Axill Ryning,
att han skulle lathe lässe henne ider före. Hwarföre ähr ännu som til-
förende wår wilie och begären, att I efter Sweriges beschrefne lagh om
nestkommande Walgborgmesse gå till annat wal och utwälie någre af
idert medhel till borgmestare, som I wette ther till tienlige vahre och medh
oss och andre rijkzens stender uthi alla loflige handlinger enige äre, och
icke latha ider her efter af idre förmän wid nässan umföre, så frampt thet
medh tidhen icke skall blifwe idert egit förderf och undergågn, hwilket
wi ider till swar opå ider schrifwelse icke hafwe welat förhålla. — —
Den 27 april avlät hertig Karl följande skrivelse i detta ärende till ståt¬
hållaren Axel Ryning (hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 195 r.):
Wår etc. ‘ Efter wij fömimme, att borgerskapet i Stocholm icke ähnnu
hafwer korat och utwaldt någre till förmän och borgmestare i theras stadh,
som ther tilförendhe hafwe warit, och menighetan begärer, att [the]
icke längre ther widh blifwe skole, och tidhen nu ähr förhandhan, som
Sweriges lag förmå, att sådhane wäl [0: wal] skee bhör, derföre ähr wår
nådige wilie och befaldning, att I tillsägie menigheetan, the hafwe sådant
före medh thet aldhra första, på thet att the saaker, som för rätta bestäl¬
les och slijthes skole, icke måge niderlagdhe och förhindradhe blifwe.
Men ähr thet och så, att the om waledt icke kunne enighe blifwe, uthan,
som wi hafwe förståedt, wele hafwe thet skuthet till oss, så att wij skole
them nampgifwe, som oss synes ther till skole tienlige och bruklige ware,
så ändogh wi icke wele förtage them then frijheet, som lagen och theras
priueligier them gifwe och tillathe, likwäl på thet the i så måtto thenne
resse måge ådtskildhe blifwe, så ähr wår wilie, att I lathe them trädhe
på en sidhe, som widh Suderkiöpingz besludt endhelligen och stadigen
blifwe och medh oss och the andre stender enige wara och der öfwer hålla
wele, och the andre, som medh the förre borgmestare, hwilke ifrå samma
afskeedh wekne och affaldhne ähre, som förre bewist ähr, hålle wele och
them bifalle, måge trädha på then andra sidhe. Sedhan må then parthen,
som större blifwer, hafwe macht att wälie hwem them synes, och när wij
då få förnimme, hwilke i walet satte ähre, och om the ther till skickelige
och tienlige wara kunne, menigheetan tilbäste, wele wij då på k. M:tz etc.
wägna stadhfäste them ther widh att blifwe, så länge the sigh theruth¬
innan troligen och rättrådeligen förhålle. — —
544
155)8
5) Adeln och krigsfolket i södra Finland.
201 Hertig Karl begär adelns och krigsfolkets i Finland anslutning till
Söderköpings, Arboga och Uppsala beslut. Uppsala 1598 den
27 februari.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 94 r. under rubriken:
»Till stenderne i Finlandh, att the afstå med sitt otilbörlige, fiendt-
lige förehaffandhe. Af Vpsala then 27 februari åhr etc. 1598.» Jäm¬
fört med en avskrift [här sign. A] i Gödike Finkes registratur
I598'—1599. fol. 19 (Avskriftssamlingen, vol. 13) i Riksarkivet.
Wij twifle inthet, att I wel hafwe förstådh, hwadh afskeedh som wi
efter oss lathe ther i Finlandh hoos them, som wi opå k. M:tz till Swerige
och Pålan etc., w. e. k. h. b:ers, och cronones wägne betrodde i befaldningen
ther opå Åbo. Men althenstundh wi sedhan förnummit hafwe, att I icke
allenest inthet [hafwe]a rättat ider ther efter, uthan så6 nu som tilförende
skeedh ähr, bruke all then motwillige, som I någon tidh åstadhkomme kunne,
och the, som wi sådhane befaldhningh6 betrott hafwe, giöre med ider itt i
saakan, det wi oss till dem icke försett hadhe och nu lathe i sitt werdhe
blifwe; uthöfwer thef så hafwe I och idre wederhielpare [0: medhjelpare]5 så
nu som tilförende oss osanferdeligen förfört och förolämpadt, så wäl hos h:teÄ
k. M. som eliesth annerstädis, efter som bådhe af idre bref, som I her och
ther i landzendherne lathe utspridhe, såssom och af lute'* k. M:tz sendebudhz
werf, som her nyligen hafwer hos oss warit, ähr till att see och förnimme;
och endogh I förebäre, att I skole hafwe h:terf k. M:tz tilståndh till ider bedref
och handlinger, såssom [och]" utspridhe, att h. k. M. skulle wara tilsinnes
med fremmande krigzmacht att6 besökie [dette]a sitt arfkonungerike och
fäderneslandh, så ähr sådhan [t]c opå h.6 k. M. af ider och andre, som thet
före gifwer, osanferdheligen dichtat och utfördht, dy althenstundh h.6 k. M.
hafwer i sin6 konunglige cröningh efter Sweriges lagh med lifligh eedh lofwen
[o: lofwadt]5 och tilsagdh, att h. k. M. will wara trygger och trogen allder
almoge sin, så hoppes man, att h. k. M. sigh icke hellder annerledes emot
sine trogne undersåther förehållandes warder, oandhseedt att bådhe I och
andre orolige meniskior h. k. M. nogsampt ther till äggie och beweke wele,
helsth efther h. k. M. ther till ingen rättmätigh eller skiäligh ordhsaak
anthen emodt oss eller andre sine trogne undersåther hafwe kan; och
thet I förnimme [0: ther (?) I förmene]5, att när h. k. M. kommer i riket
igen, thet wi för wår person önske med förste lyckligen skee måtte, att
I dhå skole aldeles blifwe fri och förskonade för idre misshandli[n]ger,
män så skole I wara ther wisse opå, thet I änhdå icke skole slippa om
endhan ostraffadhe, om elli[s]th lagh och rätt gella må; wele förthen-
skuldh hafwa ider ähnu her med på thet troligeste och alfwarligesthe
förmanet och befälet, om ellisth någon förmaningh hoos ider hielpe
kan, och [o: att]" I med sådane ider otilbörlige fiendtlige förehafwande
en gångn afstå och ider besinne och rätta i saakan, dy der I icke aldeles
1598
545
åhre i ondskan förhärdhade och slädt förståckade blindhe, då måge I iu
öfwerwäge, schee [0: see]" och besinne kunne, att ther af i lä[n]gdhen
inthet godt folia will, uthan ähr till att befruchte, thet I fhore både* ider
sielfwe och hela riket uthi ytterste fhara, förderf och undergångh. Och
mädhan wi giörligen kunne she och merke, att sådant utaf ider företagne"
handel folia will, derföre will thet icke stå oss, som een riks arffurste ähre,
och then regeringen uthi lute'* k. M:tz frånware bådhe af* k. M. sielf och me¬
nige6 rikzens stender betrodh och fulmechtigh giordh ähr, till att lijdhe och
tilstädie, att wi skole see på wårt egit fäderneslandz förderf och skade, mykit
mindre sådant tilstädhie, när wi thet eliesth i tidh förekomme och förhindre
kunne. Hwarföre, om I nu icke widh trogen [o: någon]" förmaningh taghe och
ider rätta wele, så att I bewisse oss uthi h:te6 k. M:tz frånware hörsamhet
och lydno uthi thet, som wi på h. k. M:tz wägne, h. k. M. och riket tilbeste,
biudhandes och befalandes wardhe, och eliesth samsättie6 och6 förene ider
med rikzens stendher på thenne sidhe om thet som bådhe i Söderkiöpingh
och6 Arbogha och nu thenne tidh her i Vpsala af menige stenderne enhälle-
ligen och frijwilleligen ähr samptycht och besluthet wårdet, så wäl som eliesth
i andre måtto, uthan så6 genwärdheligen och öfwerdådeligen framherdhe
och fortfare, som I en tidh långh förehaft hafwe, då måge I thet6 icke för¬
undre, uthan ware der aldeles wisse opå, att wi med Sweriges rikis stenders
tilhielp, efter som the thet och6 troligen lofwat och tillsagdt hafwe, så wele
idert högmodh styre och afwerie, att I nest Gudz tilhielp skole förnimme,
thet sådant ähr wårt och stendernes alfwar, och förhåppes dhå, att ider
skall redeligen wardhe betaldht för ali6 then blodz utgiutelse och annan
ynkeligh wåld och orätt, som I så omenniskeligen på idre egne landzmän
giorde [0: giordt]" och bedrifwit hafwe; derföre wi ider ähnnu till öfwer-
flödh och besludht wele warnat och afrådh hafwe, och begäre her opå ider
uttryckelige meningh och förklaringh med desse stendernes afferdhade
godhe män oförtöfwet. Datum ut supra.6
a) Tillagt efter A. b) Saknas A. c) Rättat efter A. d) A. h. e) A. företagande,
f) Tillagt och insignerat över raden. Saknas A. g) Följer A. h. K) A. Af Vpsala den 2j
februarii åhr etc. 98.
Instruktion för hertig Karls och ständernas utskickade till adeln och 202
krigsfolket i Finland. Uppsala 1598 den 3 mars.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 118 r. under rubriken:
»Memoriale för them, som ådt Finlandh med bref till Arffwidh
Erichsson och thet finske krigzfolket förskickadt blifwer. Actum
Vpsala then 3 marth åhr etc. 1598».
Till thet förste, skole the öfwerandwarde Arfwidt Erichsson och them,
som hos honom ähre, the bref, som både h. f. N. och stenderne them til-
schrifwit hafwe, och fordre ther schrifteligit swar och beskeed opå tilbake
med thet aldra förste och icke lathe sigh ther efter länge oppehålle, uthan
skynde tilbake thet förste mögeligit kan wara.
546
1598
Thernesth, [efter?] h.f.N. inthet twifler, att theså wäl för them, som
the eliest med bref och ord hafwe osanferdeligen utsprijdt, sigh förnimme
lathe, att h. f. N. skulle stå efter att trånge k. M. ifrå Sweriges crone och
regemenhte och sättia sigh ther till igen, så skole the ther till svvare, att
alle the, som sådant om h. f. N. sagdt hafwer eller sägie och utspridhe kunne,
the dichte och liuge h. f. N. opå. Dy såssom the sielfwe wette och kunne gifwe
h. f. N. widtnesbörd om, då hafwer alle h. f. N:ds handlinger och förehaf-
wande gådt ther utpå, att fridh, roo och enighet i riket måtte stiftedt och
oppehållit blifwe, ther emot the andre sigh såssom oprorische fiendtligit
oplagdt hafwer, såssom och söndret sigh ifrå rikzens almennelige besludt
och afhandlinger och therutöfwer bruket itt omänniskeligit wåld och
blodstörtningh opå the fattige oskyldige bönder i Östrebottnen, theres
egne landzmän, hwilkit Gudh i sinom tidh icke lather ohempnedt blifwe.
Hwarföre the med all flijt skole råde och troligen förmane them, att the
sigh ännu besinne wele, och för ingen deel söndre ifrå h. f. N. och rikzens
stender på thenne sidhe, uthan blifwe wid the beslut och afhåndlinger,
som her giorde och samptychte åhre. Så frampt at thet icke skeer, då kunne
the icke förundre, att menige rikzens stender efterkomne, hwadh som the
enhålleligen tilsagdt och ther om besluthet hafwe, derföre the them ännu
wele troligen warnat och af rädt hafwe.
Till thet tredie, schole the förmälle, att om k. M. kan wara tilsinnes
begifwe sigh her in i riket igen, då will h. f. N. sampt rikzens stender
så undhfå och fägne h. k. M., som trogne, hulle och rättrådige undersåther
ägnar och bhör, och lathe h. k. M. hus och befästninger opne och andt-
warde blifwe, och hwilke som annat om h. f. N. utförher, dhe dichte och
liuge h. f. N. sådhant opå. Men ähr thet och så, att h. k. M:tz lägenhet
icke kan wara att komma hem i riket igen, dhå ähr h. f. N. icke tilsijnnes att
städie någon till regeringen her i rikedt anthen fram före eller brede wid
sigh, uthan såssom h. f. N. ähr then förnemste och nermeste uthi k. M:tz
frånware att stå regeringen före, så will och h. f. N. sin rätt och möndighet
i then måtte icke lathe sigh ifrå trängie. Hwarföre h. f. N. icke heller
tilstädie kan, at anthen Arfwidt Erichsson i Findland eller någon annan i
andre landzender her i riket någon serdeles regeringh förehafwe skole,
med mindre ähn the sigh med h. f. N. och rikzens stender förene uthi thet,
som tilförende besluthet ähr och h:te k. M. och riket til welferdh, roo och
enighet ländhe kan.
Till thet siste, skole the och förehålla och förmane Arfwidh Erichsson
och krigzfolket, att the ingelunde fördriste sigh att beswäria almogen
med thet stora borgeläger, som the tilförende hafwe sig tillägnat, uthan
lathe sigh noge med then ordning, som h. f. N. till krigzfolksens under-
håldningh läth efter sigh hoos the tilförordnede opå Åbo, efter sorn och
både rytterne och knechterne på thenne side giordt hafwe. Eliesth hwad
annat tal them kan falla emällan, då skole the iu altid beflithe sigh, att the
them till enighet beweke kunne och wäl see sigh före, att the icke lathe
sigh af them öfwertale eller förföre i någre måtto etc.
1598
547
De av hertig Karl och de i Uppsala församlade ständerna till Fin- 203
land avfärdade sändebudens ed. Uppsala 1598 den 3 mars.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 104 v.—105 r. under
dateringen: »Af Vpsala then 3 februarii[!] åhr etc. 1598».
Wij efterschrifne Hans Pädersson, qwartersmestare öfwer Östgiöte
rytterna, Nilss Drake öfwer Westgiöte rytterne, Olof Joensson och Caril
Birgesson, knechtehöfwidtzman, bekennes och giöre her medh witterligit,
at efter then h:ne f. och h., h. Carl etc., Sweriges rijkes arffurste och före¬
ståndare, hertig till Sudermannelandh, Närikie och Wermeland, w. n. f.
och h., sampt the gode män af stenderna, andelige och werdzlige, som på
thenne tidh her i Vpsala hafwe tilstädes warit, hafwe betrodt och affer-
diget oss medh bref och werf utöfwer till Finlandh, till them af krigzfolket,
sorn sigh fiendtligen emodt h. f. N. och stenderna på thenne sidho oplagt
hafwer och medh them icke wele sigh sampsättia och förene uthi thet,
sorn her i rijket af menige rijkzens stender enhälleligen ähr besluthet och
afhandlat wordet, k. M., w. a. n:ste k. och h., och fäderneslandhet till wel¬
ferdh och bäste, så på thet att h. f. N. eller the andre gode män icke skulle
twifle om wår flijt och troheet i sakan, så wele wij her medh lofwet och til¬
sagdt och oss förplijchtet hafwe, at såsom wi medh andre rijkzens stender
både i Suderkiöpingh och Arboga, så och nu her hafwe samptyckt och
förseglat, hwadh som hafwer besluthet warit, så wele wi och therutöfwer
sorn erlige och uprichtige swenskee män troligen hålle och oss aldrigh ifrå
beweke lathe medh onde eller godho. Och förthenskuldh wele wi wår högste
flijt giöre medh rådh och förmaningh hos för:de finske, at the sigh besinne
och rätte måge och medh h. f. N. och stenderna på thenne sidhe samsättie
och förene. Och ther någon på then andre sidho, anthen her Sten Baner,
Arffwit Erichsson, eller ho the ware kunne, wele biude till at öfwertale
eller beweke någon af oss uthi theras wrånge meningh och opsådt, då wele
wi oss ingelunde förföre lathe, ehwadh the och föregifwe kunne, uthan,
som förbemält ähr, faste och stadige blifwe widh alt thet, som wi oss[!] til¬
förende samptycht och bebrefwedt hafwer, och medh sådhan troheet
och flijt förrätte, hwadh oss i så måtto betrodt och i befaldningh gifwidt
ähr, som wi thet för h. f. N. och the godhe män sampt alla andre ähr-
lige tryggeligen wele till swars ware, oss så sant Gudh hielpe. Till
yttermere wisse hafwe wi thätta medh wäre signäter försigle lathet.
Datum ut supra etc.
Beskickningen hade avgått,1) då hertig Karl den 12 mars från Gävle
utfärdade följande skrivelse till Claes Fleming (hertig Karls registratur 1598,
P. I, fol. 133 v.):
Wår etc. Trij ider bref, Claes Fläming, daterade Daskis [o: Kaskis] uthi
februarii månedt, ähr oss medh en tysk kiöpswen, Hans van Meidhdhen,
q Den avgick före den 9 mars, då hertigen avrest från Uppsala. Jfr hertig Karls re¬
gistratur 1598, P. I, fol. 178 r., 132 r.
548
1598
tilhanda kommit, ther med I gifwe tilkenne, hwad waiwooden på Nöthe-
borgh hafwer schrifwit Arfwidt Erichsson till, såsom och hwad ther opå
ähr swaret wordet af Matz Larsson.1) Så wele wi ider till swar icke förhålla,
att oss komme idre schrifwelser sälsyndt före, och wetta uthi sanning icke,
huru wi skole them förstå, aldenstund I uthi idre bref ille [o: till] oss lathe
ider tyckis stor omsorgh och åhåga hafwe till att efterkomne wår wilie och
befaldning uthi k. M:tz, w. e. k. h. b:ers, frånware och bewisse oss ödmiuk
tienisth, hörsambheet och lydno, hwilkit ider så wäl som alle andre rik-
zens stender uthi alla tilbörlige saaker efter k. M:tz eedh, Sweriges be-
schrifne lagh, arfföreningen, så och Söderkiöpingz och Arbogha beslut,
thet I sielfwe hafwe gillat, giöra bör, och dogh uthi andre idre schrifwelser
till idre wäner tilläggie oss månge grofwe och stora beskyldninger och nestan
synes weele beskylle oss för alt thet obestånd, som ther i landzenden
ther [o: sig] tildragit hafwer, efter som idert bref till Hans Kranck nog-
sampt utwisser.2) Ther till med så wette wi icke, huru wi skole förstå then
föreningh, som ähr Arfwid Erichsson och ider emällan, althenstund han
hafwer aldrigh ännu her till lathit sigh emot oss förnimme, om han
med oss och the andre rikzens stender uthi alt thet, som christeligit och
redeligit ähr, wille giöra ett i saakan till k. M:tz och rikzens gagn och
beste, såssom och icke heller uthi rättwisse saaker welat wara oss bistån-
digh, hörigh och lydigh, efter som wi, både för ähn wi komme till Finlandh,
så och sedhan af honom hafwe begärat och ther till troligen råedt och
förunnedt [o: förmanedt] efter [o: utan] såssom en fiende lagt sig up emot
oss oförskyldt med wapn och wärie, och ställer sig dogh så godwilligen
emot ider, så att han, efter som I schrifwe, på ider begären och för¬
maning hafwer nu afskaffat alla borgeläger och håller handen uthöfwer
ider, så att ider af ryttare och knechter icke någedt intrångh ähr skeedt
och wederfarät. Men wi see wäl, att I länkie och rätte ider efter tijdenderne
och timarne, hwilket och ändogh thet wäl en klocheet nu synes, så ähr
hon dogh icke mykit berömmelig och höwes illa ehn ehrlig swensk man,
som uprichtigheet kiär hafwer, och icke annat med munnen täler och
handen uthöfwer, ähn hiertat menar. Hwarföre wele wi hafwe ider troligen
förmanedt, att I betrachte idert fädernesland [s] welferd, gangn och bäste,
och icke lathe ider af mykin klokhet, swågerskap, wilie och wenskap
förföre, på thet I egiönom ider eigen wisheet icke blifwe bedragne, och,
när som I tänkie, att I wele hengie oss tecke för ögonen, sielfwe warde
stockblinde och falla uthi gropan, som I till ewentyrs tenkie till at gräfwe
för andre. Datum ut supra.
Zedel utlii samma bref.
Widare wele wi ider och icke förhålla, att wi och rikzens stenders
fulmechtige, som uthi Vpsala om distingen församblade wäre, hafwe
*) Claes Flemings brev härom av den 14 februari till hertigen är intaget i Gottlundska
kopieboken (s. 161).
2) Se ovan s. 304 f.
1598
549
afferdat någre gode män med werf och ärander till Arfwid Erichsson
och the andre oproriske ther i Finlandh. Hwadh swar ther opå falla kan,
varder tijden medgifwendes. Men ther the sigh icke så förklare, som til-
börligit ähr [och] wi kunne lathe oss åtnöije, då wele wi framdeles tanke
till andre medel, så att ther opå skole böter blifwe lagde. Datum ut in
litteris.
Ståthållaren Arvid Eriksson återvände till Åbo efter en rundresa genom
Södra Finland den 24 mars (eller möjligen någon dag tidigare).1) Den 29
mars skriver han till Gödike Finke följande om den svenska beskickningen
(avskrift i Finkes kopiebok 1598—1599, fol. 11 r. i Avskriftssamlingen,
vol. 13 i Riksarkivet):
Her åhre fyre persåner ifro stenderne ifro Swerigh utsende hijt till oss
finner med förstens sampt stendernes bref, af huilke bref jagh uille gerne
sende min B. copier, men nu kan man [eij] i thenne hastighet late them
utskrifue, endoch Aruid Tawisth hafuer der af copier; min k. B. kan wäl
fhå dem af honom till ad öfuerläsa.
Den 1 april skriver Arvid Eriksson till befallningsmannen på Kastelholm,
Harald Tyrelsson, följande (avskrift i Gottlundska kopieboken, s. 166,
i Finlands statsarkiv):
Låter iagh eder och förnimma, att furstens, hertig Carls, och rijksens
stenders utsände äre för någon tijd sedan hijt till Abo ankompne, och
deres medgifne ifrån h. f. N. och stenderne wärf för migh och flere mine
medförordnade af krijgzrådet aflagt, såsom och hafwe samma [h.] f. N:ds
och stendernes utskickade twå resor wäret för migh och mine medförord¬
nade till audiens och förhör. Men aldenstund den edle och walborne her
Steen Baner till Hendelö och Bro riddare medh sine medförordnade commis-
sarier skall wara öfwerkommen till Helsingfors och medh det förste hijt
förmodande, hafwer man för h. H:tz ankompst åth förb:de utsände ingen
swar gifwet, allenast samme utsände hafwa skrifwet h. f. N. dette med-
föliande bref till, hwad för swar dee af oss förmode, hwilket bref I ijligen
till h. f. N. wele förskicke.
Sändebudens ovannämnda brev till hertigen2) återfinnes i Gottlundska
kopieboken (s. 164—166) i Finlands statsarkiv under rubriken: »Oluff
Joensons, Hans Peerssons, Niels Ollsons, Carl Byrielsons bref til hertigen.
Af Abo stad den 30 martii anno 98.»
— — N. f. och h. E. f. N. kunne wij fattige tienare här medh
underdånligen och ödmiukeligen icke förhålla, att wij wår af e. f. N.
*) Y r j ö - K o s ki n e n, Klubbekriget, s. 361, not 4. Jfr Arvid Erikssons brev av
Åbo slott den 24 mars till Gödike Finke i dennes registratur 1598—1599, fol. 9 v.
2) Det kom nog först med de finska ständernas svar hertigen till handa. Denne klagar
i varje fall den 18 april i skrivelse till befallningsmannen på Kastelholm, Hans Buck, att
han efter beskickningens avresa till Finland ej fått någon underrättelse ifrån dem, varför
han nu låtit tillskriva dem med befallning att återvända, ifall de ej få god besked. Hertig
Karls registratur 1598 P. I., fol. 178 r. Samma dag begär hertigen av Arvid Eriksson under
hot om en ny Finlandsresa att få veta, vart sändebuden tagit vägen och varför de uppehållits
så länge, och fordrar, att han »ther till förhielpe, att the medh thet första medh richtigh
beskeedh måtte komma tilbaka igen till oss» (ibidem, fol. 180 r.).
55°
1598
pålagde resa till Finland medh the bref, oss af e. f. N. och rijksens
stender blefwe medgifne till att öfwergifwe samptlige adelen och krijgz-
befehlen till dem, dee och lyde i denne landzände, och der opå af dem
ett enhälligt swar tilbaka igen till e. f. N. och stenderne anlange,
sådant till att efterkomma wij oss beflijtat hafwe efter ytterste för-
mögenheet. Så äre wij, Gud thess lof, för någre wekur sedan hijt till
Åbo ankompne, här wij och inge flere af adelen för oss funne, allenast
the, som på slotet wore förordnade; anammade strax den edle och
wälbördige Claes Fleming till Lechtis samme bref af oss efter den af-
skeed wälb:te krijgzöfwersten honom gifwet hade, om någre bref och
poster ifrån e. f. N. hijt komme kunne, skulle the till krijgzöfwerstens
ankompst här i staden underholdne blifwe, hwilket och oss wederfaret
är, sedan medh en ijligh post krijgzöfwersten Arfwed Erichsson och krijgz-
befehlen dem tillsände, hwilke dagligen wore hijt förmodande. Och någre
dagar ther efter kom och krijgzöfwersten och någre af adelen medh honom
hijt till Åbo, dem wij och oförsumligen om skriftliget swar och besked opå
wåre af e. f. N. och rijksens stenders medgifne bref och wärf anlangade,
der opå den edle och walborne Arfwid Erichson, sedan han oss wäl och
tilbörligen undfånget hade, swarade, att wij efter en dag eller 2 skulle komma
till förhör uthi samptlige krijgzbefehlens närwaro. I medlertijd skulle wij för-
hålle oss i wårt herberge, der wij och uthi beste måtto tracterede blifwe och
eliest äre på wår frije foth att besökie gode wänner, hwar oss synes. E. f. N.
wille och nådigst den försenung [o: försekring?] göra, att the finske fångar,
såsom och theras utsände poster måtte wäl holdne och för all wijdlöf-
tigheet på deres frije foth och oanfechtade blifwe, såsom [wij?] och all godh
benägenheet af wälb:te krijgzöfwersten och krijgzbefehlen förnummet,
the ther och, som wij förnummet hafwe, benägne äre att ingå all lijdelige
medel, ther the uttryckeligen förmält hafwe och icke åstunde eller för¬
moda wele någon inbördes osämie och oenigheet, uthan att det påbegynte
buller och twist måtte uthi beste måtto fördempat blifwe, och godh sämie
och enigheet här i rijket oprättat blifwe, der till dee hwar för sigh, så mycket
dem kan stå tillgörande, sigh winläggie och ombeflijte wele. Wijdare n. f.
och h., efter wij wäl besinne kunne, att e. f. N. efter e. f. N:s gifne afsked,
att wij oss ijligen och till den tijd, oss af e. f. N. och rijksens stender före¬
stält är, medh swar här ifrån tilbaka igen förfoge skulle, uthan twifwel
förmodar wår ankompst, så opå det e. f. N. nådigest må förnimma, hwad
wår hedanfärd lijde kan, hafwe wij icke förbijgå kunnat medh denne wår
ringe skrifwelse e. f. N. underdånligen och ödmiukeligen att besökie, bidian-
des, att e. f. N. oss icke uthi någon ogunst optaga wille, efter lägenheeten
icke så hafwer medgifwet, att wij till fulle afsked hafwe ännu komme
kunnat och oss personligen till e. f. N. ther hädan förfogat. Kunne wij
e. f. N. här medh ödmiukeligest icke oförmält låte, att wij twenne resor
uthi samptlige adelens och krijgzfolketz närwaro, som här hafwe tillstädes
wäret, äre tagne till audiens af wälb:te krijgzöfwersten, den der och i wår
närwahru e. f. N:ds och stendernes bref hafwe opläsa låtet, att hwarjom i
1598
synnerheet e. f. N:ds och stendernes mening och påkraf måtte förnimma
och sedan hwar för sigh sitt betänkiande och grundelige mening der om
uplåte och tilkänne gifwa. Hafwer och wälb:te krijgzöfwersten wijdare
frågat oss till, om wij någon muntlige wärf hade till att afläggie, der opå
efter wårt ringa förstånd wij och swarat hafwe, och oss af e. f. N. medgifwen
memorial honom öfwergifwet. Hafwer wälb:te krijgzöfwersten låfwat, att
wij efter någre dagars tijd skulle skriftlige swar tilbake igen bekomma,
det wij widh dette pass uthan twifwel alleredo bekommet hade, men krijgz¬
öfwersten hafwer fått bud ifrån den edle och walborne her Steen Baner till
Hendelöö och Broo riddare, att h:s Herl:t och h. H:tz medförordnade
commissarier äre öfwerkompne till denne landzände, och äre wälb:te gode
herrar commiss(arier) medh det aldreförste hijt förmodandes, derföre äre
wij anholdne till deres ankompst. Och krijgzöfwersten Arfwed Erichsson
hafwer medgifwet, att wij e. f. N. wår endskyllen här medh ödmiukeligest
gore skole, efter han seger sigh icke kunne gifwe oss någon afsked, förr än
wälb:te gode herrar äre här och tillstädes, efter her Steen Baner hafwer
förmält uthi sin skrifwelse till krijgzöfwersten, att h. H:t hafwer all muntligh
wärf och besked ifrån h. k. M., w. a. n:ste k. och h., till krijgzöfwersten,
krijgzbef ehlen och all adelen här i landet. När Gud will wälb:te gode herrar
commiss(arier) komme här tillstädes, äre wij i den förmodenheet, såsom oss
och tillsagt är, att wij ett gott swar bekomma, der medh wij oss ijligen
och oförsumligen till e. f. N. skynde wele uthi den ödmiuke tillförsicht, att
e. f. N. sigh ther medh nådigest låter behage. Befallandes e. f. N. sampt
e. f. N:ds h:ne furstinne och lijfzarfwingar etc.
Den finska adelns och krigsbefälets svar till de svenska ständerna 204
på deras beskickning. Åbo 1598 den 5 april.
Samtida avskrift med anteckning a tergo: »Copia af A. E. och
krigzbefeledz bref i Finland til stenderne i Suerie» bland »Acta
Historica» i Finlands statsarkiv. Jämförd med en avskrift [här
sign. A] under rubriken: »På samptlige krigzbefehlens och adelens
wägne, som på den tijden wore tillstädes, under 21 signeter. Af Abo
slott den 5 aprilis anno 98» i Gottlundska kopieboken därsamma-
städes samt med en annan samtida avskrift [här sign. B] (s. 167
—170 enligt gammal paginering) med rubriken: »The finskes swar
till stenderne i Swerige, dateret i Abo den 5 aprilis anno etc. 98»
bland »Handlingar ang. politiska förhållanden 1595—1598» i Riks¬
arkivet.
Wår wenlig helsen medh Gudh alzmechtig tilförende etc. Wij wele
eder her med wenligen icke förholle, at eder samptlig skrifuelse (med
eder uthskickede) är oss tilhonde kommen, ther udi I förmelle, at then
h:ne f. och h., hertig Carli etc., seden h. f. N. heden ifrå Finland kom,
hafwer lated eder tilkenne gifue, huru alle saker på denne sijde äre för-
lupne, meden h. f. N. här i Finland stadd war, och att I ther af förnum-
552
1598
med hafwe, at h. f. N. schall hafua försöcht med oss och tilbudet the medel
och uthuäger, som till fridh och enighet wele lende etc., derföre I eder
förundre, at wij sådant hafwe“ wedersaked och oss till wärn stellt, och
at4 wij4 hafwe4 beroped oss4 på* k. M:tz, w. a. n:te herres, strenge förbudh,
såsom och den eedh, wij h:te k. M. giordt hafue med flere wijdlöftige
beskyllninger etc. Till hwilked wij på denne tijdh icke wele fulkomligen
suare, uthan hafue thet Gudh alzmechtig och lute w. a. n:te k. och h.
sampt rijkzens rådh hemstelt at döme om. Men efter thet edre uthskickede
icke hafue lenger weled ware oppeholdne eller förbijde den edle, walborne
herres, h. Stenn Baners till Hendelö och Bro ridder, Sweriges rijkes rådhz,
ahnkompst, uthan trengie på afskedh och swar, så hafue wij nu4, som'*
her tilstädes äre, icke kunned underlåta wår mening eder tilkenne gifue, på
thet I begäre af oss at' wette, om wij uti sådan motta wele ware med
eder enige, rijkzens skade och fördärf hielpe till4 at förekomme, öfwer
Vpsala consilio, lute k. M:tz eedh och försäkring, Söderköpingz och Arboga
besluth att holle etc. Och på sådan eder förmaning och begären her med
kårteligen sware weledh, at wij inthed högre åstunde eller* begäre, uthan
at enighet udi wårt käre fäderneslandh motte widh macht holles, odd
h:te« k. M., w. a. nite k:gz, och rijkzens schada och fördärf altijd förhindras
och förekommes, ther om wij som lute® k. M:tz trogne undersåter oss
troligen åm beflijte och winleggie wele. Hwad;‘ Vpsala consilium och lute?
k. M:tz eedh och försäkring tilkommer, ther wedh wele wij fast och stadigt
blifwe och icke ifrå wijke, så lenge wij lefwe. Och efter det, att’ udi Suder-
köpingz besluth förmelles, at Sweriges rijke efter Sweriges lagh skall föreståes
och regeres med rijkzens rådz råde, therföre äre wij udi den gode tilförsicht,
och wele derhos hafwe eder troligen bedit och förmanedh, at I käre gode
män, wenner och bröder eder ther om beflijte, thet lute* k. M. eedh och
försäkring udi så motta icke öfuerträdes uthan therudinnan såsom i the
andre punchter wed macht holles1), helst efter thet wij nogsampt kunne
besinne, at uthan rijkzens rådz råde kunne rijkzens konnungar icke wäl
regere, mykid mindre h. f. N., som udi lute k. M. fråwaru hafwer' taged'
sigh' regeringen' före', tilbiuder[!] på h. k. M:tz wegne enskilt regera. Och
der wij skulle samtyckie till den enskilte regeringen, så blefwe ther egenom
een ingång, at lute k. M:tz eedh och försäkring blefue medh allo öfuerträdt
och om4 inthed giordt, ändoch wij oss underdånigst försee, at lute k.
M. nådigst warder hollendes, det h. k. M. udi sin konglig croning alle sine
trogne undersåter försäkrat hafwer, efter såsom h. k. M. udi sin schrif-
welse nådigst sigh nyligen förklaradh hafwer. Allenest I på eder sijde
ther efter trachte och ther till förhielpe wille, at Sweriges rijke motte medh
Sweriges rijkes rådz råde förestådt och regered warde, så wäl udi lute* k.
’) Jfr följande ställe i Hans Hanssons till Monikkala brev av Kemi den 8 mars till hertig
Karl (Gottlundska kopieboken, s. 163): Hagh hafwer och förståt af Lars F[lemin]gz taal, att
the finske inthet wele stempne itt medh e. f. N. och Sweriges rijkes stender, förr än rijksens
råd äre kompne i gunst boos e. f. N., och mena the finske, att h:te k. M. hafwer större macht
till att förordne regenter till Swerige, så lenge h. k. M. utrijkes stadder är, än såsom e. f. N.
skall hafwa macht att regere uthi Swerige föruthan rijksens rådz råd och theras samtyckie,
emoth then eed på cröningen giordt är.*
159S
553
M:tz från- som och' närware, och icke styrke och7 råde ther till, at lute
k. M:tz eedh och försäkring blifwer försuagedh och öfwerträdt, uthan
fulkomlig udi alle sine punchter wedh macht hollén. När sådant warder
skee, så skole och måge I wisserligen ider ther på"‘ förlate, at wij aldrig
oss ifrå ider eller andre trogne och rätrådige rijkzens stender afsyndre
wele, uthan såsom wij tilförende uthlåfwed hafwe, ware och blifue medh
eder udi enighet. Ther till then alzmechtigite Gud (under hwilkens beskerm
wij eder befale) nådigst wärdes förhielpe och all eder rådh och ahnslag
regere, så” at det motte lende Gudh alzmechtig till ähre, lute k. M. till
trohet, Sweriges rijkes inbyggiere till wälferdh, gagn och gode, så och
fäderneslandet till lijsa, roo och enighet.” Datum Åbo then 5 aprilis åhr
etc. 1598.0
På samptlige adelens och krigzbefelens
wegne, på denne tijdh udi Finland tilstädes etc.
a) Följer B. welet. b) Saknas A. c) Följer A, B. h:te. d) A. som nu. e) A, B. och.
f) A. att. g) A. h. h) Följer A, B. och. i) Saknas i B, vari följer udi h:te k. M:tz eedh
och försäkring, såsåm och. j) Saknas A, B. k) B. til. I) B. eller, m) A, B. till. n) sd . . .
enighet saknas B. 0) A. Dutum Abo slott ut supra.
Till hertig Karl medförde sändebuden intet svar (se n:o 214).
Den nya skrivelse från konungen, som nämnes i ovanstående brev, är
måhända Sigismunds öppna brev av den 2 december (n. st.), som enligt anteck¬
ning i Sigismunds svenska registratur 1597—-1600, fol. 18 r. utgick »till stenderne
i Finland med her Sten Banner». Detta kungabrev1) är i stort sett en efter
de finska förhållandena lämpad bearbetning av Sigismunds mandat den 12
november (n:o 142) till Sverige. Konungen gen driver i början av brevet till
Finland de osanna ryktena om sin död och förklarar sig vilja »företage heem-
reesen till wårt arfkonungerijke Swerige och näst Gudz hielp således bewijse,
att wij både hafwe wilien och tillfälledt komme dijt, när wichtige orsaker thed
så fordre, ehuru olijcht thed och een part hollit och ogerne see och seedt hafwe,
hwilked udi månge måtte wäl ähr till märkiendes». Därpå följer det äldre
mandatets text, i ny form och försedd med kompletterande anmärkningar
t. ex. med avseende på Stockholmsriksdagen 1597 och hertigens finska resa.
Konungen befaller adressaterna att ej betala sina utskylder åt andra än
dem, som äga eller få hans fullmaktsbrev. Han uppmanar dem slutligen att
hålla deras trohetsed och lovar att i så fall själv hålla sina löften. — Det
är dock möjligt, att någon senare kunglig skrivelse här åsyftas.2)
Den 19 april motiverade Claes Fleming med anledning av hertigens
skrivelse den 12 mars sin hållning i följande brev till Hans Buck på Kastel-
holm (egenhändigt orig. bland »Acta Historica» i Finlands statsarkiv):
Wijdhare hadhe iag gerna wehlat schrifue den h:ne F., hertigh
Carli, till och ödmiukeligen hoos h. f. N. giordt min entskyllen udhi alt
1) Med »dc öpne mandater till hwarf fogdenj», vilka Arvid Tönnesson (enligt Claes Fle-
mings ovan s. 548, not 1 omnämnda brev till hertig Karl) den 10 februari medfört till Arvid
Eriksson, åsyftas troligen detta brev. Detsamma synes även vara åberopat i Arvid Erikssons
skrivelser av den 16 febr. och 6 mars till Norra prosteriet i Österbotten, och likaså torde det
vara identiskt med det mandat, som enligt krigsöverstens brev av den 3 april till Österbotten
»för ider senest [i Mustasaari i mars?] opläsed blef»,och vilket Arvid då ånyo sände dem tillhanda.
2) I Jöran Boijes brev av Reval den 10 april (ny stil) till Arvid Eriksson, i vilket
omtalas Sigismunds beslutade återkomst och Sten Banérs förestående överresa till Finland,
omnämnas två nyss ankomna skrivelser från konungen till J. B. och Sten Banér (avskr!
bland »Acta Historica» i Finlands statsarkiv).
Riksdagsakter. IV. «£
554
1598
thet, h. f. N. mig udhi sin f. N. schrifuelse beskyller. Män iagh hafuer
ther udhi betenkiende och weet iche, åm iagh gör ther medh illa eller
wäl. Så kan iag nu udhi hastigheet iche heller schrifue, synnerligen efter
all ordh blifue nogo öfuerwäget och under tijden annorledes uthtydde, än
meningen ähr. Doch likwel hafuer iag eett gått samwet ther udinnen, att
iagh iche hafuer annat schrifuit h. f. N., eij heller någon högre eller ringare
till, uthan thet wäl förswarligit ähr etc. Huadh iagh Hans Kranck til-
schref, the samme ordh hafuer the uthschickade gode män ifrå Swerige hört
här af adelen och krigzbefhelen, och af them, som någon skade lidet hafue,
och äre iche mine ordh eller af migh uptenkte uthan gemen klagen etc.
Huadh thet belangar, att iagh migh medh Arwedh Erichzson föreenth
hafuer, så hafue wij åm inge saker wahret oens, huarken åm wår egne
priuat saker eller udhi thet, som mehra ähr, och h:bt k. M. kan wahra till
troheet, gagn och godo. Eij heller hafuer h. f. N. udhi then acht och meningh
medh sin f. N. schrifuelse fordrat migh ifrå min gårdh till h. f. N., när
h. f. N. war kornen till Abå, att iagh annat skulle handla eller beställa,
uthan thet högb:t k. M. skulle wahra till nådigt behagh etc. Iche heller blef
iag på den beskeedh medh mine medhbröder på Abå slått förårdnadt,
att iagh finentligh[!] skulle stelle migh emoth Arwedh Erichson eller flehre
h. k. M. tienare, uthan wahre medh huar annan eenige, såsom een herres
och konungz undersåther och tienare, efter såsom h. f. N. instruction uth-
wijssar. Men att iagh lath hålla godh wacht, till thess medh Arwedh E.
blefue handlat och h. f. N. meningh och wilie til kenne gifuit, thet skedde,
att wij iche skulle blifue förraskade af wära missunnare. Iche heller hafuer
iag kunadt twinge Arwedh Erichzsonn att förehne sigh medh h. f. N.
emoth h. k. M:tz wilie och förbudh etc. Nu hafuer iagh onåder hoos min
h. och k., och h. f. N. ähr migh och ogunstigh. Gudh gifue, att h. f. N.
hadhe lathet migh fatig man blifue hiemma och niutha hiemfreden, efter
thet att iagh war för h. f. N. skuldh eliest tilförende oförskyllt förd
udhi mistankar af min missunnare1), huilket iagh h. f. N. ödmiukeligen
[hafuer] berättadt, ther emoth h. f. N. medh hög eedh tillsadhe och
låfuade, att migh therföre [udhi] ingen måtto skulle någon skade eller ahn-
fechting wederfhares. Och åm h. f. N. iche menthe h. k. M., w. a. n:t h.
och k., troligen och h. k. M. till gagn och godo, thå skulle wij frijtt syndre
åss ifrå h. f. N. etc. Nu låther högb:t k. M. åss nådigest förnimme, att h. f. N.
ressa till Finlandh, och huadh h. f. N. här uthrättadt hafuer, ähr h. k. M.
högeligen emoth.2) Och åm wij (som på Abå af h. f. N. förårdnade wohre)
iche strax skulle lefuerere Arwedh Erichzsonn, h. k. M. krigzöfuerste och
landzhöfdinge, Abå slått medh all thess inuentarium, så skulle wij achtes
för meenedhare, ähreförgäthare och förrädhare etc., huilket nampn min
fader och förfäder unwijckit och aldrigh haft hafue, och iagh iche heller
medh Gudz hielp förskylt hafuer eller någon tijdh hafua eller bära will, ther
den alzmechtig:te Gudh migh och huar erligh man före beware, den iagh
eder här medh wenlig befhaller. Datum hastigt af Abå then 19 aprilis
anno etc. 98.
x) Hartvik Henriksson? Jfr Claes Flemings brev till denne av den 9 mars (avskrift
bland »Acta Historica» i Finlands statsarkiv).
2 Jfr nedan s. 557.
1598
555
Enär de av hertig Karl insatta befallningsmännen på Åbo slott deltagit
i de finska ständernas svar, föranleddes hertigen att den 26 april från Nyköping
tillställa dem följande skrivelse (hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 193 r.):
Wår gunst och nåde etc. Efter thet, Claes och Lars Flämingh, Jörgen
Hendrichsson och Lasse Påfwelsson, wij uthi förledhne höst lathe gifwe
ider en sådhan afskeedh uthi den befaldningh, wij på k. M:tz till Swerige
och Pålans etc., w. e. k. h. b:ers, wägna betrodde ider på Åbo, och der i
landzendhen, som h:te k. M:t icke kunne wara obehagelig, uthan bådhe
h. k. M. och hela landhet nyttigh och gagnelig, så hade wij wäl förmodhet,
att I efter the ordh och lyfte, som I oss der på tilsadhe, skulle hafwe hållit
ider der faste widh. Män huru stadige I hafwe uthi så måtto warit,
det hafwe I strax der efter lathit påskina. Dy wi ähre icke nästan wäl
derifrå kompne, för ähn I hafwe förenat ider medh Arffwidt Erichsson
och folgdt hans wilie efter, i alt thet han hafwer kunnet begäre, och
icke i thet ringeste rättat eder efter wår gifne instruction och befald-
ning, det wi icke hadhe oss till eder förseet. Så hafwe I och nu medh
thet swar, I sampt the andre på then sidhan hafwe gifwit på stendernes
bref och utskickade her ifrå, lathit förnimme, hwilkens medhållere I ähre,
dy rijkzens rådh wele I iu hafwe i högste rådandhet i rijkit, oanseet the
rådha wäl eller ille i saakan. Men så skole I wetta, att wi inge the rådz-
personer, som wi hafwe förfunnet wäre oprichtige och troligen och rädt-
rådeligen meent och rädt hafwe, skole medh theras rådslagh hafwe förättat,
uthan gerne befalledt[!] och efterfolgdt, så wijdt wij hafwe befunnedt nyttigt
och gagneligit wara. Men att wij skulle wara enige medh dem, som wij
icke allene hafwe befunnedt stemple och trachte bådhe efter wårt så wäl
som menige rikzens skade och förderf, det ähre wi icke tilsinnes, eij heller
tänkie att giöre, emädhan wi sådant förnimme. Så kunne I och sielfwe
döme, af the handlinger, som her Sten Baneer och hans medhförordhnadhe
förehafwe, om thet ähr troligen och redheligen rådt sijn h, och k. fiendt¬
ligen och medh wåldh att tage sakerne före emodt sijtt arfkonungerijke,
som wi nu förnimme wara stemplat och på banen. Men wi wele förhoppes,
att then ölycke the achte andre kan komma öfwer deras egidt hufuudh.
Och efter wij hafwe förståedt, att Arffwidt Erichsson och hans ahnhangh
osanferdeligen utspridhe, hwilken stor öfwerwåldh och orätt wij skole
hafwe lathit giöra både en och annan der i Finlandh, serdeles the som
oskyldige hafwe warit, när wi i fiordh wäre tijt öfwer att stille och afskaffe
den store oredhe, som der i landzenden opkommen ähr, derföre, på thet
wi kunne förnimme, hwilke i så måtto hafwe sigh till att beklage, att dem
och derföre må rätt wederfares, så ähre wi förthenskuldh tilsinnes medh
första i sommer att begifwe oss tijt öfwer igen, så att wij till then senaste
julii nestkommande, will Gud, acthe wara i Åbo, der wi då wele lathe för-
ordhne någre godhe men, som skola förhöra, hwadh klage och beswäringh
hwar och en bådhe i den och andre måtto hafwe kan, och så skall dem
rätt wederfares. Och mädhan wi icke wette, om I något wele rätta edher
[efter?] wår befaldningh, till att beställa om den del, som wi och ware medh-
556
159S
folie till underhåldningh behöfwe, mädhan wij der blifwe, så hafwe wi för-
thenskuldh lathit skrifwe Michill Påfwalsson till, som wij förnimme Arff-
widt Erichssonn hafwer förordhnadt till fougdte opå Åbo slott, att han
der om beställa skall, eller och medh första begifwe sigh hijt öfwer att
förnimme wår wilie, huru wij emodt wår tilkompst wele bestält hafwe.1)
Der I och medh thet samma wele wara hijt öfwer fölghactige och lathe
oss om lägenheterne förnimme, då efterkommen [o: -komme I] der medh
wår wilie, men hwar och icke, så lathe I dher medh påskina, huad wij
skole hafwe oss så wäl till ider som till andre att försee och förlathe, och
wele icke dess mindre, som wij besluthet hafwe och förbemält ähr, ther-
hädhan komme till att sielfwe lathe om wårt oppehälle att beställe, och
I måge dhå wara tilfridz medh the gester I bekomme kunne.
I slutet av maj besvarade Claes Fleming hertigens brev av den 12 mars
och 26 april (avskrift i Gottlundska kopieboken, s. 172 f. i Finlands statsarkiv
under dateringen: »Af Caskis 29 maii a:o 98»).
N. f. och h., e. f. N:s skrifwelser äre migh tillhande kompne,
ther uthi e. f. N. nådigt förmäler, att efter thet e. f. N. uthi förledne höst
låte gifwe migh sampt mine medförordnade en sådan afsked uthi den be¬
fallning e. f. N. på k. M:tz till Swerige och Polen, w. a. n. k:g[z], wägne be¬
trodde oss Åbo och här uthi landzändan, som högb:t k. M. icke skulle wara
obehageligh, therföre e. f. N. oss samptligh beskyller, att wij oss efter e. f.
N:ds instruction och befallning icke rättat hafwe, uthan oss medh Arfwed
Erichsson förenth och folgdt hans wilie efter. Tillsådanee. f. N:ds beskyll¬
ninger kan iagh för min egen ringe person e. f. N. till ödmiukt swar här
medh icke förhålle, att ehuru iagh kan wara hoos e. f. N. beskylt, antingen
af e. f. N:des tienare, the afsatte fougder (hwilke iagh doch mehre gott
bewijste, än the förtient hade) eller och angifwen af andre, så förhåppes
migh doch, att ingen sanfärdigh, rättwijs man skall kunne migh öfwerbe-
wijsa, att iagh emoth uprichtigheet och rättwijsa skall handlat hafwe,
mycket mindre emoth den eed och troheet, iagh min a. n:ste k. och h. skyl-
digh och plichtigh är, efter thet Gud warder icke låte någon orätwijs eller
meenedare blifwa ostraffat. Och warder e. f. N. nådigest sigh ihugkomme,
att den tijd e. f. N. läth igenom bud och skrifwelse fordra migh till Åbo
(ther e. f. N. i höstars stadd war) på den mening, att alt skulle skee k. M.
till nådigt behag, och h. k. M. och fäderneslandet till gagn och godo, för-
denskuld iagh hörsamligen begaf migh till e. f. N. och ther wij dare förnam
e. f. N:ds förklaring på alle saker, såsom e. f. N. och sedan uthi e. f. N:des
afresande inthet annat hafwer migh befallet och opå högb:t k. M:tz wägna
opålagdt, uthan thet min eed och troheet är lijkmätigt, efter som e. f. N:ds
instruction förmäler, att iagh sampt mine medförordnade skulle beflijte
oss om inbördes fridh och enigheet, hålle h. k. M:tz hus och slott h. k. M.
*) Brevet är under den 25 april infört i hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 191 r.
1598 557
till trogen hand och låte k. M:tz portar och dörar stå öpne, icke heller
förmehne någon ährligh man, som h. k. M. trogen och rättrådigh är, att
komme på h. k. M:tz hus, så och att wij skulle stella oss emoth hwar annen,
såsom en herres och konungz tienare; men hwad the andre puncter belan¬
gar, att wij skulle beweke Arfwed Erichsson förene sigh medh e. f. N., så och
hålle utöfwer the nysatte fougders fullmachter, ther emoth hafwer wälb:t
Arfwid Erichsson haft af k. M., w. a. n. h., en annen instruction och full-
macht, den iagh sampt mine medförordnade icke hafwe kunnat emoth
sträfwe, förty den tienere, som weth sin herres wilie, och gör ther emoth,
han är dubbel straff wärd; och såsom iagh för månge orsaker skull den
befallning att wedertage migh nogsampt beswärade, så warder e. f. N. af
thenne medföliende copia af högb:t k. M:tz bref nådigst förnimme, hwad
behag h. k. M. hafwer till forb:de befallning, derföre iagh och aldeles migh
ther ifrån skildt hafwer, och ther medh nu inthet wij dare hafwer till att
bestelle, såsom och icke weth om något underhold till e. f. N. och e. f. N:ds
medfölie, såsom e. f. N. uthi sin skrifwelse att bestella befaller, uthan när
Gud alzmechtigh hielper h. k. M., m. a. n. k., uthi sitt konungzlige
arfrijke, will iagh låte finne migh tillstädes, och sware alle them, som
migh uthi någen måtto hafwe till att beskylle. Hwarföre beder iagh e. f. N.
ödmiukeligen, att e. f. N. wille thenne min ödmiuke endskyllen nådigst
uptage.
Det kungliga brev, som Claes Fleming här åberopar, är Sigismunds skri¬
velse från Warschau den 16 januari (ny stil) 1598 till de av hertig Karl insatta
befallningsmännen på Åbo slott (Gottlundska kopieboken, s. 173). Brevet är
(med några betecknande uteslutningar) infört i Claes Flemings Memo-
riale Cronicum under rubriken: »Någre punchtar af konungh Sigismundi bref»
och är efter denna källa tryckt hos Grönblad, a. a., 2: 1, s. 24 f.
Om det intresse, varmed konung Sigismunds anhängare vid denna tid
följde den politiska utvecklingen i Finland, vittnar bl. a. den (antagligen i
Thom1) tryckta pamflett mot hertig Karl, som i form av ett anonymt brev
till Arvid Eriksson spreds över landet, antagligen i börj an av år 1598, och vilken
ej minst torde åsyftat att bearbeta den finska opinionen till konungens för¬
mån2). I detta sammanhang må följande utdrag ur ett brev från Claes Bielke
till Arvid Eriksson avtryckas. Brevet förvaras i avskrift (s. 181—182 enligt gam¬
mal paginering) bland »Handlingar ang. riksråden 1596-—1605» i Riksarkivet.
Käre Arfwed Erichzonn, synnerlige gode wen. Kan eder her med
icke oförmält late, at huad tijdender, som her höres, äre inge andre, uthan
*) Pamfletten är tryckt med samma stilsort, som kommit till användning i konung
Sigismunds till den 7 januari 1598 antedaterade mandat till Sverige. — Då Ausa Caroli
(s. 5) uppger, att konungen ämnade utge en tryckt skrift om hertig Karls tåg till Finland,
åsyftas tydligen en rent saklig skildring av händelserna i fråga.
2) Endast ett defekt exemplar av pamfletten är känt. Det förvaras bland »Handlingar
ang. förhållandena i Finland 1593—1599» i Riksarkivet. Jfr Rudbeck, Skrifter till Sveriges
historia tryckta före år 1600, s. 161, n:o 828. Belysande för pamflettens tillkomst är Erik
Sparres brev av den 17 mars 1598 till Sten Banér (W er wing, a. a. 2, bil. s. 209).
558
159S
iag och mine medbroder, som her udi Swerige nu kunne stadde wara, önske
och af hiertad innerligen bedie, at k M., w. a. nite h., motte nu snart
komme hijdt till sitt käre fädernes arfrijke, dem alle till hielp och tröst
som nu underkufuede och förtrychte åhre, den alzmechtigite Gudh late
h. k. M. och h. k. M. hele konglige medfölie wäl och medh bebollen rese
framkomme. Så åhre och någre mine medbroder, som wed helsen wared
och någed orkad hafue, draged uth till h. k. M. at beledsage h:te k. M.
hijth udi rijkedh. Så önsker iag nu at snart motte få see dem, der iag och
nu kunde önske mig hos eder, giorde jag det gerne, och wore nu fast heller
der ähn her udi Swerige etc.
Tilbiuder jag och min kere husfru oss altijdh welwilligen eder, ihuad
motte wij kunne ath bewijse eder all willig benägenhet och alt gott. I
wele och wälgöre heise och tilbiude eder käre husfrue opå wäre wegne med
all lycksam wälmoge, såsom iagh och wenligen beder, det I wele wälgöre
och på mine wegne tilbiude min kere broder, her Stenn Baner, så och Cnuth
Jonssonn, Axill Korek, Lindorm Bonde, Oluf Swerkelssonn och andre
gode wenner, som der kunde stadde wara, medh min wälwillige och wen-
lige tienst och benägenhet. — — Och befaler iag eder medh wälbe:te eder
käre husfruu den alz:te Gudh till all god lyckåsalighet wenligen. Gudh
alz:tig late oss alle snart finnes medh heise och sundhet. Af Churöö den
15 aprilis åhr 98.
E. w. och trogne wen
dieweil ich lebe, Jomala auta nin totta.1)
Claus Bielcke.
6) Ständerna i Österbotten.
Även av Österbotten synes hertig Karl hava begärt bekräftelse på stän¬
dernas skrivelse av den 20 februari till konung Sigismund, att döma av Hans
Hanssons till Monikkala brev från Uleholm den 23 april 1598 till hertigen
(Gottlundska kopieboken, s. 169 f. i Finlands statsarkiv). Där står bl. a.:
A. n. f. och h. Låter iagh e. f. N. på det ödmiukeligeste under-
dånligen förnimme, att then afskrift opå den herradagz besluth uthi Vp-
sala är migh icke än tillhanda kommen, uthen Jsrael Larsson2) hafwer then
hoos sigh förhållet, ther opå iagh nu icke weth, hwarken e. f. N. gifwe
något swar eller förhandle medh allmogen her i landzändan, såsom e. f.
N:ds befallning kan ware, och eliest efter som lägenheeterne kräfwie.
Sammaledes hine F., sänder iagh i all underdånigheet e. f. N. här
hoos en afskrift af thet swar, som her Hendrich i Limingo samt her Liunge
i Calajoki, hwilke wele ware thette landz föreståndare och icke wele achte
b De finska orden betyda: Gud hjälpe så sant.
2) Denne erhöll den 3 mars 1598 hertigens försvarelsebrev mot Hans Hansson. Grön¬
blå d, a. a. 1: 3, s. 110.
1598
559
någon ordenteligh öfwerheet eller thess befallning efterkomma, nu på
nytt hafwa förskickat till Arfwid Erichsson och hålla honom för theras
patron och öfwerheet.1) Ther utaf e. f. N. warder förnimme, huru the emoth
e. f. N. äre till sinnes. Så blifwer iagh och icke allenast förfolgder utaf the
finske, uthan och af någre thette landz inbyggiere försmädt och förtalat,
ther till the näst Gudz hielp icke skole finna rättmätige orsaker. — —-
Det finska krigsfolket sökte med vapenhot och fredliga underhandlingar
att undandraga Österbotten, den strategiskt viktiga härden för de folkliga
upprorsrörelserna i Finland2), hertig Karls lydnad. Arvid Erikssons och hans
medhjälpares förhandlingar vid denna tid med Österbotten fortlöpte oav¬
brutet sedan utgången av år 1597. De skola här nedan beröras.3)
Sedan Arvid Eriksson i december 1597 —- ännu utan mera påtaglig ver¬
kan — skickat hotfulla brev till de österbottniska socknarna4), utsände han
vid nyårstiden eller något senare en expedition till Österbotten under ledning
av Lars Fleming och Lars Påvelsson5). Den 23 januari underrättar Hans
Hansson från Piteå hertig Karl om »att Lars Fleming och Lars Pållsson äre
hijt till Österbotn kompne till att handla medh allmogen efter Arfwid
Erichssons befallningh» (Gottlundska kopieboken, s. 161). Två dagar senare
tillskriver Hans Hansson från Ijo de senare (G. Finkes kopiebok 1598—1599,
fol. 15 r. i Avskriftssamlingen, vol. 13 i Riksarkivet): »att the punchter I
hafue medh eder af w. Arffuedh Erichsonn här i Österbotten medh almogen
att förhandla, kommer migh inthet widh ther om att beställe, eij heller är
i så höge saker någet umbetrodt, uthan I, godhe män, kunne migh föruthan
til thet beste, ther nytto kan folge medh, uthrätte och efterkomme, som
Gudh och eder synes». Hans försäkrar dem, att undersåtarna i Österbotten
vilja, intill konungens återkomst »blifue och hålle sigh under h:te k.
M:thz försäkringh och undersc(hrif)ne försuarelse breef och förfächta sin
saak sielfue uthan något förbön, medh Sueriges beschrifne lagh, atth thesse
i någon måtto emoot sin rette herre och konungh förgripit hafue, uthan
beuist sigh emoot [w.] a. n:ste herre och konungh ödmiuke, underdånige,
rättrådige, hörsamme och lydige såsom trogne undersåther egnedt [!] och
9 Se nedan s. 563 f. Jfr s. 560, 567.
2j Betecknande för den dåvarande inre oron i södra Finland äro följande ord, som Hans
Hansson fäller i ett brev från Kalajoki den 16 dec. till hertig Karl på tal om sin avsikt att
med folkuppbåd möta krigshotet från Bruse Henrikssons folk i Savolax: »och ther the komma
på flychten, will iagh sedan wijdere in uthi Finland och biude till att fånga the orolige för-
giftige partij och göra så här en ände opå. Och ther icke them blifwer förmeent i thenne win¬
ter thet öfwerwåld the nu bruka, så opkommer itt mordekrijg them emellen. Och hafwa the
af alle landzänder öfwer heele Finland haft theres bud till migh och befråget, om e. f. N. will
försware them, såsom och begäret undsättning af migh på e. f. N:ds wägne, thet iagh och
them låfwat hafwer.» (Gottlundska kopieboken, s. 157.)
3) Jfr Yrjö-Koskinen, Klubbekriget, s. 355 ff.
*) Grönblad, a. a., 1: 1, s. 149 ff. Y r j ö-K o s k i n e n, a. a., s. 361. Jfr Hans
Hanssons brev av Uleå den 30 dec. 1597 till hertig Karl (Gottlundska kopieboken, s. 159 f.),
vari han berättar, att det finska krigsfolket »skrifwet allmogen till här i landet, hwar sochn
för sigh, som e. f. N. af Arfwid Erichssons bref förnimmandes warde». Se även ovan s. 347
not 1. —■ En med tolv bomärken undertecknad besvärsskrivelse (orig. bland »Acta Historica»
i Finlands statsarkiv) från Kemi socken 1598 till hertig Karl över Hans Hansson härrör tyd¬
ligen från nyåret; den 6 januari skriver nämligen Gorgonius Henriksson till hertig Karl om
en samtidigt avsänd klagomålsskrivelse från Kemi sockenbor till hertigen (orig. ibidem)
6) Jfr ovan s. 303 och Arvid Erikssons brev av Ekenäs den 6 jan. 1598 till Gödike Finke
(se dennes reg. 1598—1599, fol. 2 v. i Riksarkivet).
1598
böör att gore så wäl medh uthlager sampt annedt mhere, som beuisligit är,
och inthet wele the heller syndre sigh ifrå andre Sueriges ständer, uthan
endrechtelige blifue stadige och faste widh h:te k. M. konungligh eedh och
löfte, som h. k. M. allan almogan öfuer heele Suerigis rike udi Vpsala på
kröningzdagen giordt hafuer, dernest wele the hålle sigh efter Söderköpingz
och Arboga almenligha beslut, efter som jagh af alles theres meningh för-
stådt och förnumidt hafuer och än yterligere, att the fulkomligen uthi
h:te k. M. fråwaru wille förhålle sigh efter then h:ne f:es och h:es, hartig
Carls, Sueriges rikis arffurste och föreståndare, nådige påbud och befalningh
och ingen annan, in till thess w. a. n:te herre och konungh kommer sielf i riket
igen. Mine käre B., migh förundrer storligen, huarföre I hafue tagit eder
dette store omaak opå och reese thenne långe wägen, som så besuerligit är,
efter som jagh förnam udi Åbo, thet I lofuadhe och tilsadhe h. f. N. att blifua
widh befalningen på Åbo slott och ther uthrätte, huadh h. f. N. opå h. k. M.
wegne riket till gagn och godho lagligen att bestelle i befalningh gifuidt hafuer.
Att I så snart ifrå samme meningh hafue lathet eder umwende war migh otro-
ligit, att så skee skulle.» — —
Allmogen i Södra Österbotten föll emellertid till föga för den finska
krigsmakten. På ett möte, som hölls därstädes, antagligen under de första
dagarna i februari månad, utställdes ett (av mig ej återfunnet) brev till Arvid
Eriksson, i vilket allmogen bl. a. lär hava tagit på sig skulden för klubbe-
kriget och beviljat en hjälpskatt till det finska krigsfolket. Om detta aktstycke
upplyser hertig Karls skrivelse av Uppsala den 2 mars till allmogen i Öster¬
botten1) samt Hans Hanssons brev från Kemi den 8 mars till hertigen (Gott-
lundska kopieboken, s. 163 f.), ur vilket följande här må anföras:
Aller n. f. och h., nu uthi medlertijd war hijt kommen Lars Fl[emin]g
och Lasse Pålsson medh Arfwed Erichssons fullmacht att handla medh
allmogen, låfwandes dem, att dee skole ware frij och säkre för thet finske
partij och utgöra en hielp till det finske krijgzfolket. Och fördenskuld
mäste delen af allmogen äre till dee finske bewekte, hwilket Hans For-
deel och någre af presterne allmogen ther till tubbat och sigh medh the
finske bebundet hafwe; såsom brefwet förmäler the hafwe skrifwet Arf¬
wed Erichsson till och betacka honom, att han theres wälfärd fordrat
hafwer, och till det ytterste ombetroo och bidie honom för deres förf ord¬
rare medh förböner hoos h. k. M., och taga skulden opå sigh, att the emoth
konungen en afwog sköld fördt hafwe och utslutet e. f. N. ifrån all deres
handel, för alt thet store omak och bekymmer e. f. N. för deres ytterste
undergång och ofärd haft hafwer, såsom och icke hållet migh wärdigh
på e. f. N:d[s] wägne att komma till deres herredag
Från Norra Österbotten erhöll Arvid Eriksson däremot tydligen icke
goda underrättelser. Han avlät därför — sedan nya kungliga mandat
kommit honom till handa (se s. 553, not 1) — den 16 februari från Tavaste¬
hus2) följande skrivelse till Norra prosteriet (Gottlundska kopieboken, s.
161 f.):
‘) Grönblad, a. a., 1: 3, s. 106 ff.
2) Y r j ö-K o s k i n e n, Nuijasota (1877), s. 449 f. (1929 års upplaga, s. 459 f.) —
med frångående av sin i Klubbekriget, s. 361 not 4 framställda omdatering av aktstycket
ifråga. (Enligt handlingar i Lagus’ samling i Finlands statsarkiv synes Arvid Eriksson hava
vistats i Bjerno den 15 januari och i Åbo den 18, 21 och 25 januari samt 2 februari).
1598
K. M:tz till Swerige och Polen, m. a. n:ste k:gz och h:es, troplichtige
undersåthe och tillförordnad uthi krijgzöfwerste och ståthållare stad uthi
storfurstendömet Finland, jagh Arfwed Erichsson till Lindöö och Peitz,
tilbiuder eder ehrlige dannemän alle, som uthi Norre prosterij i österbotn
boendes äre, min wänligh helsen medh Gud alz:tig tillforende etc.
Och såsom eder ehrlige dannemän samptligen wäl wetterliget är, huru
ofta iagh eder genom mine åtskilige bud och skrifwelser hafwer eder för¬
manet och förmane låtet till stillheet, inbördes sämia och enigheet och
ware h. k. M. till Swerige och Polen, alles wår rätte, laggille och crönte
konung, hulle, trogne och rättrådige, och icke achte falske, orolige och
till efwentyrs blodtörstige menniskiors tillskyndan, eder och edre barn
och efterkommande till all som störste undergång, betryck och förderf,
så länge weridén står, hwarföre iagh eder ännu här medh troligen och
wänligen råder, warnar och förmanar, att I äre och blifwe h. k. M., w. a.
n. h., hulle, trogne och rättrådige efter eder edzplicht, der I sampt hele
Sweriges rijke h. k. M. medförplichtade och förbundne äre, oansedt hoo
eder derifrån medh söte och fagre ord wele locka, ware sigh högh eller låg,
såsom månge till efwentyrs äre, som för eder falskeligen utsprijda, det
h. k. M. skall ware i Gudi afsompnadt (det Gud nådeligen forbiude), och
för eder sådant allerede tillforende nogsampt falskeligen berättedt och
föregifwet är, hwilket nu lijkwel (Gudi dess lof och prijs) inthet uthi san¬
ning är, uthan h. k. M. är widh helsa och lijfsundheet och medh aldre
förste uthi tillkommande wår förmodandes hijt till sitt arfkonungerijke
Swerige och Finland, der till Gud alzitigh h. k. M. förläne sin h. wäl-
signelse, lycke och wälbehållen resa. Och sänder iagh eder tillhånda h.
k. M:tz bref och mandater1) medh h. k. M:tz egen hand underskrefwet
medh desse edle wälbördige gode män Lars Fleming till Wilnäs, Måns
Jfwarsson till Laxpojo, så och the gode män Jören Pryse och [Lars] Påf-
welson, der utaf I gode män warde förnemmandes, huru h. k. M. är det
misshageliget, att I så letteligen hafwe trädt ifrån eder eed och löfte, så
och thet spott h. k. M. nu uthi förledne höstars blef tilldrifwet, will h. k.
M. icke lijda, uthan sådant hempnas, derföre råder iagh eder nu, medan
tijd är, att I falle till föge och sände twå beskedelige män af hwar sochn
till Åbo slott, som eder saak förklarer in för den edle wälborne herre, her
Steen Baner till Hendelöö, Sweriges rijkes råd och sendebud, sampt medh
migh och h. k. M:tz trogne män, Lindorm Bonde, camarjunker, och Oluff
Swerkersson, secreterer. Der det icke skeer uthi rättan tijd, så är det
omögeliget, att I kunne undgå h. k. M:tz högste straff och onåde. Der¬
före förmaner jagh eder ännu till öfwerflöd, att I eder uthi rättan tijd
besinne, och grijpe nu till dee medel, derigenom I kunne komme till h. k.
M:tz gunst och nåde igen. Der det icke skeer, så will jagh ware endskylli-
get, att iagh eder der till nogsampt förmanet hafwer, och I må stå eder
egen fahra och efwentyr, efter som I af h. k. M:tz egne bref och mandater
hafwe till att förnimme. Desslijkest förmanar iagh eder och på h. k. M:tz
*) Jfr s. 553 not I och n:o 145?
562
1598
wägne, att I ingelunde fördrijsta eder lefwerera eder ränte hwarken åth
Hans Hansson eller någon annan, så frampt I icke skole betale samme
ränte annan gång igen, och ändå till straff blifwe en ewigwarande gärd
pålagdt, och ändå niuta h. k. M:tz onåde, derföre begärer iagh, att I
lefwerere förb:de ränte till Åbo slott, och ingen annan, ware sigh högh
eller lågh, hoo helst der opå fordrar, der medh gore I gode män thet i sigh
sielft är rättwijst, h. k. M. behageligit och eder sielfwe till gagn och gode,
der I wete eder efterrätte. Gud eder befallandes. Af Tafwastehws den
16 feb.
Den 6 mars lät Arvid Eriksson följande skrivelse utgå (Gottlundska
kopieboken, s. 162 f.):
Wänligh helsen medh Gud alz:tigh tillförende etc. Jagh kan
eder k. gode män, andelige och werldzlige, som nu uthi Norre prosteri]'
uthi österbotn byggie och boendes äre, här medh wänligen icke förhålle,
att ändoch iagh för någon tijd sedan skref eder till medh min post Jsrael
Hansson, der opå iagh ännu ingen swar och beskeed bekommet hafwer,
hwarföre iagh ännu till öfwerflöd är förorsaket att skrifwe eder till, och
begärer medh en hast eder fullkomlige och uttryckelige mening, huru
I ännu äre till sinnes, om I icke wele söndra eder ifrån h. f. N. hertigh
Carl och hålle eder in till den stormächtigeste h:ne f. och h., h. Sigismun-
dus, som alles wår edsworne, laggille och crönte konung är, efter h. k. M.
skrifwer migh till, att h. k. M. will icke en gång see gunsteligen till dem,
som hålle sigh widh tute förste, eij heller will dem deres skuld förlåte,
som sigh emoth h. k. M. försedt hafwe, uthan läte straffa hwariom och
enom, efter som saken kan ware stoor till, hwarföre iagh ännu, medan
tijd är, förmaner eder wänligen och flijteligen, att I falle till föga och bidie
h. k. M. om gunst och nåde, för thet I kunne hafwe försedt eder, såsom
och troligen och wänligen råder och förmaner, att I wände eder ifrån
den andre sijdan, och hålle eder näst Gud till h:t k. M. till Swerige och Po¬
len, w. a. n:ste herre, den wij alle medh troheet, lydno och hörsamheet
förplichtade äre, på det att h. k. M. icke blifwer genom eder motwillig-
heet reetadt till wrede och harm, och der igenom får orsak i framtiden
till att straffa eder och eliest ware eder medh ogunst bewågen, och I och
edre efterkommande för eder olydno skull kunne komma på skada. I
warde wäl förnimmendes h. k. M:tz alfwarlige wilie af denne brefwijsare,
efter han hafwer sedt och läsit brefwen, som uthi bookstafwen uttrycke-
ligen utwijser och af h. k. M. medh egen hand underskrifwet, både man¬
dater och bref oss allom tillskrifwet, huru som h. k. M. är till sinnes medh
alfwar företaga saken emoth them, som lätteligen hafwe gååt öfwer det
löfte, dee h. k. M. sworet och låfwet hafwa. Jagh will ännu framdeles
sände en förnäm af adel dijt, som skall handla medh eder, och eder ut¬
tryckelige mening förfare, huru och på hwad sätte I äre till sinnes emoth
h. k. M., och om I äre benägne godwilligen lefwerere edre utskylder till
h. k. M:tz slott och befästningar här uthi landet, och icke lefwerere försten
1598
S63
eller hans befallningzmän någon deel, hwilket är emoth h. k. M:tz nådige
wilie och förbud. Hwad iagh för min person kan ware eder till det beste
beforderligh, skole I altijd förnimme, att iagh will min flijt hafwe ospardt.
Denne mine månge förmaninger gör iagh i en godh mening, att I uthi
framtijden icke skole beskylle migh, att iagh eder icke i tijd wamat haf¬
wer. Och förmodar iagh her opå ett fullkomliget swar. Gud befallandes.
På Arvid Erikssons sista skrivelse avläts följande (ovan s. 558 f. nämnda)
svar (avskr. i Gödike Finkes kopiebok 1598—1599, fol. 14 i Riksarkivet):
Wår etc. Edele och wälborne öfuerste Arffuidh Erichssonn, kunne
wij eders W. ödmiukeligen icke förhålle, att wij eders W. breef i disse
dager bekommidt hafue, uthi huilchit e. W. är begären af oss ett sanfär-
digt suar på e. W. förre breefz innehåld och oss tilschrifuidt. Så bekenne
wij här medh (såsom wij och tilförenne bekendt hafue), att wij alle en-
drechteligen wele och skole, uthi alsom störste ödmiukheet, troplichtig-
heet, wäluilligh lydno och hörsamheet (näst Gudh alzmechtigh) hålla oell
beuisa, uthi alle christelige saker, wår rätte, laggille, edswårne och crönte
h. och k., alles w. a. nite h. och k., k. Sigismundus till Suerige och Polen
etc., uthi alle punchter såsom rättrådige, hulle och trogne undersåther sin
herre och konungh med rätte ägner och bör att på thet underdånlig(es)te,
ödmiukelig(es)te efter wår yterste macht och förmögenheet betee och
bewijse, så lenge wij lefue. Och huadh wij cronone plichtige äre med årlige
skatt och skylder att uthgöre, thet hafue wij sampt med pålagde gärden, så¬
som och nu på detta åhr granneligen uthgiordt Hans Hansson til Monickala
til handa, för än wij e. W. bref hafue bekommit, och huart h. k. M. wil
thet att lefuereres, thet står til h. k. M:tz egen gunstelig:e behagh. Gudh
alzmechtig(est)e nådheligen unne och lathe h. k. M., w. a. nite h. och
k., med heise och sundheet, och med fridigt och gladsampt hierta med all
sin konung(lig)e fölije lyckeligen komme i sitt konung(lig)e arfrijke Suerige,
och medh lycksaligheet, longuarigt och segerbärande regemente altijd re-
gere, Gudh then alzmechtigeste till låf och prijs, h. k. M. till frogd och
glädie och then christelige församblingh i heele Sueriges rijke till nytto
och gangn och euig saligheet. Desliges huadh e. W. eller någhon annan
kan hafua oss mistäncht, att wij mhere hålle oss in till h. f. N. ähn till
h. k. M. högmechtigheet, huilchet wij aldrigh i sinneth hafth hafue, eij
heller h. f. N. någon tijdh af oss sådandt begäret hafuer, uthan mykit
heller med al som störste flijt förmant oss at wara h. k. M. trogne, rätt¬
rådige, lydige och hörige, men huadh theruthinnan synes något olicht
wara, thet finnes in thet ij saningh af oss wara förorsakat, uthan igenom
andre orolige menniskior, huilke wij bidie och begäre laglighen hemsökies
och med rette straffas, på thet the oskyldige må wara åthskildt och fre-
dhe[n?] niutha. Bidie wij förthenskull e. W. ödmiukeligen och på thet flij-
tig(es)te, att e. W. ställer och lagar wår saak hoos h. k. M. högmechtig¬
heet i alle måtte, så att h. k. M. är oss wår nådig(es)te och milde herre och
konungh och håller oss fattige undersåther udi h. k. M. nådige hegn och
564
1598
försuar för all olagligh och ochristeligh öfuerfall, och huadh wij fattige
undersåther uthi någon måtto kunne e. W. till wilia och wäluilligh tie-
nest, thet wele wij gerne gore med Gudz then alzmechtigestes tilhielp,
then wij e. W. medh alt thet e. W. kärt ähr til heise och sundheet och til
nådeligh[et] beskärm och allan wälfärdh alltijdh wele hafue befaledt. Af
Pyhejoki then 21 martii a:o 98.'
Henricus Lau(rentii) Johannes Marciij
i Limingo sochen pastor etc. pastor i Salo
Liungo Thomé Oluff Olson Michel Hanson
pastor in Calajoki i Pyhejoki i Salo sochen
Jacop Jacopson Oluf Claula Michel Henderson Matz Vidinen
i Tömmes by i Limingo by i Salo sochen i Kalaioki
Oluff Person
i Kalaioki
Vid ungefär samma tidpunkt har Måns Ivarsson hållit ett möte med all¬
mogen i södra Österbotten. Därom berättar Hans Hansson i en skrivelse av
Kemi den 15 april till hertig Karl (Gottlundska kopieboken, s. 167 ff.): »Och
hafwer Måns Jfwarsson hållit en herradag uthi Mustesaarij, ther han mång
förwillat hafwer och 4 mine tienare bortlåckat medh sigh, dijt somblige prester,
lendzmän, knechter och bönder, hwilke e. f. N. inthet gott wele, wälwilligen
sigh begifwet och medh Måns, att så alt skee skall, samtyckt.» I samma brev
uppger Hans, att Ijo, Limingo och Kemi socknar äro honom trogna. »Men the
andre sochnar äre af the finskes stempling och Hans Fordeel mäste parten af
allmogen bedragne, så att iagh ingen bijstånd emoth the finske af them hafwer
att förmode.» Han översänder Arvid Erikssons brev, som upplysa om dennes
och andra finnars onda anslag mot hertigen och alla dem »som medh e. f. N.
öfwerens wäret hafwe. Och berättas för wisse sanning, att alle the, som till
e. f. N. sigh förlåtet hafwe, besynnerligh bönderne öfwer hele Finland, blifwe
aflijfwade, theras godz och ägodelar them ifrån tagne och igen ryttare och
knechter fördeelte, till hwilket her Steen Baner, Lindorm Bonde och Oluff
Swerkelsson skulle hafwe sitt samtyckie gifwet.» — Hans Hansson torde här
åsyfta krigsöverstens skrivelser av 16 febr. och 6 mars, medan dennes öppna
brev av Åbo den 3 april till Österbotten (orig. bland »Acta Historica» i Finlands
statsarkiv) då knappast kommit i hans händer. Arvid Eriksson varnar däri med
anledning av hertig Karls skrivelse (av den 10 januari 1598?) till Österbotten
(vari hertigen hårdeligen beskyllt och varnat för krigsöversten) för »onde och
orolige menniskiors tilskyndan, som till buller och oenighet lust hafua, och
der till skynde at stifte ondt emellom potentater och höge herrar». Han erin¬
rar om sitt nit för att blidka konungen och förmanar ånyo troligen och flite-
ligen »att I äre h. k. M. etc. hulle, trogne och rätrådige och icke stelle någon
tro eller låfuen till alt det onde om migh för ider osanferdeligen kan uthsprijdt
warda af dem, som till ewentyrs kunne wara mine misgynnere, och genom
falsk berettelse komme h. f. N. till at lata skrifue sådane bref om dem, som
mene h. k. M. och sitt fädernesland medh trohet och rätrådighet». Arvid manar
dem även (under hot om efterräkningar) att hava sina skutor i beredskap till
konungens återkomst och att ej låta dem löpa »till Swerige eller annorstedes
uthan mitt förlåf på k. M:tz wegne».1) Han bifogar konungens mandat (se ovan
*) Sjgismunds mandat av Warschau den 15 januari 1598 om utredande av spannmål
m. m. till hans hemresa finnes i avskrift i Gödike Finkes registratur 1598—1599 (fol.
32 r.) i Riksarkivet.
1598
s. 553» not 1) »der efter I måge wette at rätte ider, såsom och förnimma, at
iag ingen ting gör udaf mitt egne enskylte hofuudh, uthan efter h. k. M:tz
nådige befalning.» Brevet slutar med förmodan, »at I med det förste herom och
om det wärf, som Mons Jfuarsonn till ider hade, wele ider medh det förste
förklare, efter som I uthlåfuadh hafue». — Huruvida österbottningarna avlåtit
något svar på denna skrivelse är mig ej bekant.
När Sten Banér i mitten av april anlänt till Finland, återupptogo ko¬
nungens anhängare förhandlingarna med Österbotten. Den 14 april utfärdade
Axel Kurck från sin gård Anola följande kallelsebrev till de två landsprostarna
i Österbotten om ett möte i Åbo (Gottlundska kopieboken, s. 170):
Min wänligh helsen etc., näst all wälmåges lyckönskan och en wänligh
tackseijelse för alt gott, käre gode män och synnerlige gode wänner, her
Jacob i Wöre och her Henrich i Limingo. Efter det den edle, wälborne
herre, her Steen Baner till Hendelöö, är nu hijt till Finland ankommen medh
någre synnerlige wärf här uthi denne landzände att bestelle både medh
adelen, krijgzfolk och den gemene allmoge om w. a. n. h. och k:gz konungh
Sigismundi lyckelige hemresa uthi sitt arfkonungerijke Swerige, och efter
det wälb:te herre sampt medh ståthållaren och krijgzöfwersten här i
landet hafwer stemdt någre af the förnämste till taals medh sigh till
Åbo att förhöre hwad högb:te k. M:tz alfwarlige wilie och befallning är;
hafwer migh och för wår gode nabooskap och wänskaps skull syntz rådeligit
ware, att eder, gode män, som förnämste der i landzänden äre, sådant
meddele; är fördenskuld här medh min wänlige begären, som och trogen
förmaning, att I såsom konungens trogne män wele uthi edre prosterij
medh den gemene man så handle, att 4 eller 6 utaf hwarf prosterij måtte
hijt af den landzände blifwe försände, på det att och I, som i den landz¬
ände boendes äre, kunne fömimme, hwadh konungens wilie och befallning
är, på det I icke måtte komme uthi mistanke hoos h. k. M., att I eder
aldeles ifrån andre afsöndrat hafwe. Dette iagh eder uthi en godh och
trogen mening hafwer welat meddele, och eder samptligen Gud alzitigh
befallat. Datum ut supra.
Det är mig obekant, huruvida mötet i Åbo kommit till stånd1) och om
österbottningarna efterkommit denna kallelse. I varje fall synas konungens
sändebud, Sten Banér och Olov Sverkersson, själva hava inlett underhandlingar
med Österbotten, varom följande brev, daterat Uleå den 26 maj, från Hans
Hansson till hertig Karl vittnar (Gottlundska kopieboken, s. 170 ff.). Som
brevet ger en, ehuru ensidig, högst värdefull inblick i ovan berörda förhand¬
lingar, återgives det här (frånsett ingressen) in extenso.
A. n:ste f. och h. Jagh låter e. f. N. ödmiukeligen och underdån-
ligen förnimma, huru illfundeligen medh all lempe och hemlige stemplingar
opå alle sijdor wele nu tillfogas e. f. N. all skade och förderf, hwar ifrån
Gudh i himmelen e. f. N. nådheligen beware, såsom e. f. N. af thenne med-
föliandhe bref, her Sten Banner och Oloff Swerlkelson thesse österbotniske
tillskrifwet hafwe.[!] Hwarföre a. n. f. och h. må ingelunda troo thesse för-
') Det förefaller mindre troligt, emedan Sten Banér under sin vistelse i Finland ej
hann besöka Åbo.
566 1598
giftige prester och andre, som hedan ifrån Österbotn begifwe sigh till e. f. N.
allenest under thet skeen att migh osanfärdeligen angifwe och beklage, doch
till efwentyrs kunne wara af the finske köpte till att uträtte och gore något
annat ondt, ty iagh tror, att the äre wist medh then onde besatte, och hwad
orätt iagh skal här emoth them hafwe giordt, will [iagh] medh Sweriges
lag migh försware, och både medh bref och segel skall blifwa them opå
bewijst, hurudane män the äre och hafwe wäret rättrådige emoth theres
rätte öfwerheet; derföre wore rådeliget e. f. N. wille låta anhålla en b:d
her Liung, then en förgiftigh anstiftare är, och prosten her Henrich i Limingo
medh twå bönder b:de Telfwi Jacob och Mattz i Lumjoki, hwilke be¬
synnerligen här wintras medh månge andre. Desse östrebotniske hafwe
wäret öfwerens och stemplet mycket ondt, och utlofwet all hielp och bij-
stånd åth the finske och all åhrlige räntor hedan före them till handa. Och
nu sedan migh är theres onde upsåth uppenbaret wordet, att the icke kunde
rama then lägenheet att handle medh migh efter the finskes begäran, ty
iagh hafwer stelt archelij att försware migh medh, och nu äre the mäst af
alles, undantagandes 4 sochners, samtyckie dragne opå skelmerij till e. f. N.,
och mäst alle prester och ländzmän up:t tråån och behållet inne medh sigh
medh alle andre upbörder, efter the äre her rådande och mehre achtat af
bonden än öfwerheetenes befallning, att dee icke måtte komme dedan, förr
än Gud will, iagh kan inne dijt att sware dem till rätta. A. n. f. och h.
Håkon brefdragare hafwer gifwit den lille gerdén åth böndren igen, som
här i österbotn war i hwar sochn sammangiorder, och sade sigh hafwe
e. f. N:ds befallning ther opå. Och nu hafwer iagh ingen ting uthi förråd,
och inthet drijstar begifwa migh här ifrån, förr än iagh bekommer e. f. N:ds
bud och befallning, och hafwer förb:de Håkon allestäds, der han framdragit
hafwer, utropet migh uthi baste reep till e. f. N. fordre, och der medh
giordt allmogen migh motståndigh. Och om iagh nu på e. f. Nlds wägne
något bestelle skall eller upbära åhrlige räntan, så beder iagh e. f. N. ödmiu-
keligen och underdånligen, att e. f. N. wille läte nådeligen förskicke migh
e. f. N:ds underskrifne fullmacht medh thet aldra förste, och att e. f. N.
wille nådeligen låta förordna Måns Gudmundsson medh sine knechter
hijt, ty en part thesse österbotniske knechter äre inthet trogne att wara
min medhielp, på thet ränten oförrycht af the finske måtte komme e. f. N.
till hände, förty knechtehöfwidzman Swen Jönsson hafwer hemligen be¬
bundit sigh medh Arfwed Ersson och hafwer medh gewalt upburet en stor
gerd af böndren i Carleby, och röfwet rog ett hundrade tunnor af konungz-
boden i Pedersöö och Carleby sochn och rymdt sin koos till Helsingeland
eller till Peer Ollsson, knechtehöfwidzman uthi Westerbotn, att stemple
ondt emoth e. f. N. Ty här går i ordom, att samme Peer Ollsson slår stort
mynt af lijthet förråd, och iagh twifler, att han är e. f. N. trogen. A. n. f.
och h., den pankeruten Jsrael Larsson är hijt medh e. f. N:ds förswarelse-
bref1) ankommen, och berätter nye tijdender, huru ärchiebiskopen hafwer
haft sant, när han till taals medh e. f. N. wäret hafwer, och medh sådane
>) Se ovan s. 558 not 2.
159S
567
och flere lijknelser kommer till wäga stoor misstanke ibland allmogen.
Min a. n. f. och h., jagh beder e. f. N. ödmiukeligen och underdånligen, att
e. f. N. wille nådeligen låte skrifwe thesse landsens inbyggiere till, att the
inthet wille achte desse illistige presters onde anslag, och att the wille
öfwergifwe theres herredagar the hålle och handle medh the finske migh
owetterligen, hwilke herredagar kostar allmogen mycket, och ther medh
ondt upreeta. Och förwänter medh thet förste ifrån e. f. N. hugnelige
tijdender och hugswalelse emoth mine argeste fiender, doch migh fattigh
karl oförskylt. A. n. f. och h., om iagh skall ware e. f. N. otrogen, så önskar
iagh af Gud alzitig att aldrigh erfwa thet ewige lijfwet. Och will e. f. N.
och e. f. N:ds höge omwårdnat och hele furstlige hus uthi Gudz dens alz:tiges
mildrijke beskydd och nådige beskärm till långwarigh lijfsundheet sampt
lycke och framgång uthi alle e. f. N:ds förehafwande ödmiukeligen och un¬
derdånligen hafwe befallet. Datum ut supra.
Zedel i brefwet.
Jagh låter e. f. N. ödmiukeligen och underdånligen förnimma, att
Hans Fordeel hafwer opköpt meste parten tråån af the sochnar, som her
i österbotn falla kan, och fördt medh sigh till Stockholm, och wore råde¬
liget, att thet wore qwarsatt, så länge cronan der af finge sin rättigheet.
Thesslijkest presterne upbära uthi tijand, så thet reeser medh then wicht
the hafwe en stor summa them till fordeel, och forsnelle öfwerheet en, så
iagh icke weth gå till 10 eller 20 åm pund, som kan komma cronen till gode,
uthan the hafwe then beste blomme af thenne landsens wahrur sigh till
nytte och gagn, såsom her Liung af sin sochn hafwer medh gewalt afhändt
ifrån lendzmennen, som cronan tillhörer trän 120 åmpund och löper uthi
hwart pund 2 16 5 ^:r Stockholms medh den wicht, som han upburit hafwer,
migh owetterligen till förtreet och brukat sin spotske mun på migh. Doch
[om?] iagh är en ringe kar att hafwe hoos them befallning, så skulle the icke
förachte den migh till dem sändt hafwer. Sammaledes hafwer Hans Fordeel
och her Liung, efter forb:de Hans är för landsens secretarius och en ond
rådgifware medh sine privilegier, och her Liung landsens skrifware medh
sine frijheter, såsom i wintres then ene skref brefwet, then andre förseg-
lede medh landsens signet, allmogen owetterligen, och lefwererade Lars
Fleming, att den blodzutgiutelse, som här i fiord om winter skedde, för-
fächtede för dee finske och lade skulden ifrån sigh och till andre, som them
inthet borde, ändoch the sielfwe medh tijden till förb:de krijg finnes ware
the förste och störste anstiftare. Men itt förrädeliget hierte en hoop medh
Hans Fordeel och af presterne bäre till e. f. N., ändoch allmogen hafwer
ingen skuld, och att e. f. N. nu ingelunda troo dem synnerligh wäl, forty
the hafwe haft genom lönligh bref och bud både medh biscopen i Abo och
Arfwed Erichsson och flere the finske stort omgenge uthi denne winter, och
eliest medh them uthi Stockholm boo, doch ibland annat hafwe the ände-
ligen welat förråda migh finname uthi händer. Och efter thet icke wille
lyckes, bruke the nu andre utwägar till att komme migh på olycka.
568
1598
7) Förhandlingar med rådsherrarna.1)
a) Rådsherrarna i Östergötland.
205 Hertig Karl äskar Gustav Banérs, Ture och Hogenskild Bielkes be¬
tänkande över Uppsala riksdags skrivelse till konung Sigismund.
Uppsala 1598 den 1 mars.
Samtida avskrift, ställd till Ture Bielke, tillsammans med Gustav
Banérs och Ture Bielkes gemensamma brev till riksens ständer av
den 18 mars bland »Handlingar ang. riksråden 1596—1605» i Riks¬
arkivet. Jämförd med en i samma volym liggande kopia (n:o 86, s.
348) [här sign. A], ställd till Gustav Banér och skriven av Ture Rosen¬
gren, med en avskrift [här sign. B], ställd till Ture Bielke, i Jöran
Knutsson Posses kopiebok, fol. 124 under rubriken: »Copia af
hertig Carls etc. breef till her Gustaff Baner och her Thuro Biälke,
bekommit widh gränsen medh een enspännare Peer Larsson be-
nämpd den 11 martii anno etc. 98» samt med tvenne avskrifter,
ställda till Hogenskild Bielke, av vilka den ena [här sign. C] (pa-
ginerad 129, 130), härrörande ur H. B:s arkiv och försedd med föl¬
jande påteckning a tergo: »Q. Q. Copia af f. N. hertigh Carls etc.
bref till her Hogenskildt Bielche, ankom på Vlfåås medh enspen-
neren Per Larsson den 15 martii anno 98» förvaras bland »Hand¬
lingar ang. riksråden 1596—1605», medan den andra [här sign. R]
är intagen i hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 109 r. under
rubriken: »Till her Hogenskiäll, andlangandes att han gifwer sitt
betenkande i sakan om thet bref, som till h. k. M. i stendemes
nampt ähr utschrefwit. Af Vpsala then 1 martii åhr etc. 1598.»
Karll'1 etc.a Endogh Ture Bielcke4 påc eder sampt the andre edre
medhbröders schrifuelse, som wij senest bekomme medh ständernes uth-
skickede, the edle och welbyrdige Nilss Posse till Engsiöö'' och Tönne
Jörensson till Höghgården, wel behöfdes ett witlöftigere* swar, dogh
lijkwel efter' wij see, att I [iu]s wele, tedh eder sedh [0: ord]Ä altijdh skole*
ligia ofuan upå, derföre wille wij lathe thet blifua på thenna tijdhen
udi sitt werde. Och efter eder till ewentyrs icke? witterligit ähr, hwad the
andre* riksens ständer hafue swaret dedt sendigebudh, sorn' k. M., w.
e. k. h. b., hijt in”! till oss och [them”] medh wärf och ärender hafuer af-
ferdet, och her nu hos oss warit hafuer, oanseet att" eder sielfua medh rätte
hade bort wara tilstädes och hielpa till att förswara, dedt som I medh oss
och the andre riksens ständer hafuer sammensatt och besluttet, efter
I nu [0: iu]*’ altijdh uthi eder schrifuelse berömmer icke [0: eder]?, att [I]«
hafue hållet och ännu welle hålla öfuer Suderköpinngh beslut, derföre
sende wij eder en copie der af, och begärer, såsom och welle af eder wetha,
hwad betenkiande I hafue kunde om förb:de bref, som till lute k. M. udij
ständernes nampn uthgånget ähr, hwad heller I medh the andre stender der
*) Jfr Jonsson, a. a., s. 147, 152 ff.
1598
569
uthinnan wille göra eett i säcken, eller hwad eder mening ther om wara kan,
sådant I medh thetta bodh wille oss förnimma låtha. Af Vpsala den 1
martii anno etc. 98/
CAROLUS.8
a) Saknas R. 6) A. Gustaft Banner, C och R. her Hogenshitt Bielche. c) Saknas R.
d) R. Engsholm, e) A, C, R. widtlyftigt. f) R. mädhan. g) Tillagt efter A, B, C, R. h) Rättat
efter A, B ,C, R. i) C, R. skall, j) A. wel. k) A. af. I) Följer R. h. m) Saknas C, R.
n) Rättat efter A, B, C, R. fr. the andre riksens ständer. 0) Följer R. I. p) Rättat efter A,
B, C. q) Rättat efter B, C, R; Står i A före uthi. r) R. Datum ut supra etc. s) Saknas C, R;
Följer A. Then edle och welborne her Gustaff Baner till Diursholm etc. Then edle och welborne
her Ture Bielke till Å ekeröd etc. Och lyde brefuen licke ord från ord. Följer B. Den edle och
walborne her Thure Biälke till Åkeröö etc. Furstens breef till her Gustaff Baner är lijke lydendes
med denne forschrifne copia ord från ordh.
Hertigens brev kom Gustav Banér och Ture Bielke (enligt den senares
uppgift1)) ej tillhanda, förrän de redan hunnit till den danska gränsen. Dess¬
förinnan hade de genom bud från Claes Bielke erhållit kopior av Uppsala riks¬
dagsbeslut m. m., varom de den 5 mars från Mjölby underrättade herr Hogen¬
skild2). Efter ankomsten till Halmstad motivera de i ett brev av den 15 mars
till den senare sin hastiga resa ur riket.3) Den 18 mars underrättar Ture Bielke
sina bröder Claes och Hogenskild om mottagandet av hertig Karls brev (av den
x mars) och om de skrivelser, som han och Gustav Banér med anledning
därav sänt till hertigen och ständerna.4)
Gustav Banérs och Ture Bielkes svar till hertig Karl med förklaring 206
över deras avvikande ur riket. Halmstad 1598 den 18 mars.
Avskrift (fol. 349, 350) av Ture Rosengren med påteckning a tergo:
»Copia af her Gustaff Banners och her Ture Bielkes bref till f. N.,
hertig Caril, daterad den 18 martii i Halmstada anno 1598» bland
»Samtida avskriftssamlingar ang. händelser 1594—1598» i Riksar¬
kivet. Jämförd med en avskrift [här sign. A] i Jöran Knutsson Posses
kopiebok 1593—1598 (fol. 124 f.) samt med tvenne samtida av¬
skrifter bland »Handlingar ang. riksråden 1596—1605» likaledes
i Riksarkivet. Av dessa sistnämnda bär den ena [här sign. B],
som av gammalt har pagineringen 155—158, och som rättats av
Hog. Bielke och tvenne okända händer, följande påteckning
a tergo, varav det inom citation utmärkta antecknats av Hog.
Bielke: Copia af her Gustaf Banners och her Thwro Bielckes bref
och swar till f. N., hertigh Carlis etc., schrifuelse, then the wid
grentzen den 11 martii bekomme, och är detta theres swar i Halm¬
stad, dateret den 18 martii anno etc. 98. »och blef anthuardeth en
salige her Carl Stures tienere, benemdh Herman Nilsson, som drog
ifrå Linckeping och åth Nykeping then 3 aprilis etc. 98, och en
her Tures tienere, som forde hans hester tilbaka igen ifrå Halm¬
stad», medan den andra (dåliga), av samma hand som hand¬
skriften A av n:o 175 gjorde avskriften [här sign. C], paginerad
151-—154, bär a tergo följande egenhändiga anteckning av Johan
Gabrielsson Oxenstierna: »Copia utaf h. Gustaff Banners och Turo
*) Historiskt Bibliotek 2, s. 338. Jfr inledningen till n:o 205 och n:o 206.
!) Ibidem, s. 335.
sj Ibidem, s. 336 f.
*) Ibidem, s. 337 ff.
Riksdagsakter. IV. 37
570
1598
Bielkes bref till h. f. N.» Ett kort utdrag finnes återgivet i Histo¬
riskt Bibliotek 2, s. 337.
H:ne F., n. h., e. f. N. wår weluillige tienst altid ydmiuckeligen beuis-
sendes. N. F., e. f. N. kuné wij tienstligen icke förholle, e. f. N. skrifuelse
(oss på ressan hit ned åt med en e. f. N. enspennare Per Larson benemd)
wara till hände kornen, på huilken wij då strax samme dagen, ther för:ne
enspennare hade fult oss (som han utlofuade) till natherberget, gierna
hade wellet gifuit e. f. N. wårt ydmiucke suar, men efter han emot skym¬
ningen oss owitterligen drog af tillbacka igen, så förse wij oss tienstligen
hos* e. f. N. för thett[e] lille drögzmål tilbörligen kunne wara orsectade,
doch medan e. f. N. i samma sit bref nampngifuer seg wele hafue suar ther
uppå, så hafuer oss icke heller bort mindre giöra en e. f. N. wilie i then måt¬
ten efterkomma. Och såsom till thet förste i e. f. N. skrifuelse förmelles,
e. f. N. wårt ydmiucke bref med stendernes utskikade, the edle och wel-
bördige Nils Posse6 och Töne Jörenson wara tilhande kommet, af huilket
e. f. N. säger sig förnimma, att wij io altid wele, att* wäre ord skole1* liggia
ofuan uppå, så bedie wij tienstligen, att e. f. N. sig nådeligen ihug komme
will, på huad sett wij altid* e. f. N. tilskrifuet, nemligen med all ydmiukt*
och tilbörlig wyrdning, så att wij icke wette oss emot e. f. N. höghet och
myndighet i någen måtte hafue förgrippet, uthan thed wij oss för månge
höge beskyllinger till försuar sielfue saningen nödtrengde® hafue most
frambäre, thet förhoppes wij* kan* oss icke med* skeel* till onda blifue ut-
tydt eller uptaget, ty om man med allo wille tijge till sådane ärerörige
witesmål, thå wore thet föge annat, en man toge sig sak uppå, ther man
doch (Gud thes lof) med allo wet sig wara frij före, wore förthenskull mycket
wådeliget* för oss, om wij en sådan höflighet skulle brucke, then oss till
heder och äre kunne6 wara föruitliget, ther beuare oss och huar erlig man
then högste Gud före.
*Ther beröres och i e. f. N. bref, att oss hade bort sielf komme med
tilstädes till Vpsala. Så hafue wij ther om tilförende både* hos e. f. N.,
såsom och the andre’ stenderne giort wår retmättige orsekt, och* inuendt*
sådane* skiel* (huarföre wij icke komme [o: kunne]6), som osseij eller bort,
på thet setted wij äre blifne kallade, komme ther, huilked [0: hwilke]6
wij och förmode af inge redt dömande med skiel skulle kuné blifue för-
skuttene eller ogillade.
♦Thernest såå* förskicker e. f. N. och oss* en afskrift af thet suar, som
stenderna nu i Vpsala hafue gifuit på the wärf och ärender, som w. n.
k. och hies utskikade sendebud nu dit till e. f. N. och dem haft hafuer, om
huilket e. f. N. begärer och will wette wårt betenkende, och om wij med the
andre stender wille giöre ett i säcken, eller huad wår mening ther om wara
kan. Så kunne e. f. N. wij till tienstliget suar ydmiuckeligen icke förhalle,
att såsom wij altid och i all thenne förlidne tid troligen och på thet flitte-
ligit hafue rädt ther till, att all witlyftighet och huad till sådant orsak
gifue kunne, motte hafues fördrag; alt* så*, ther wij i tid (endoch the gode
herrer och men, som ther församblade hafue warid, wårt betenkende till
efuentyrs föga kunne behöfua eller wele acta) hade blefuit åtsport och
wår mening ther uppå kraft, så hade wij gierna seet och önskat, att samma
suar någet annorlunda hade warit betenkte och fögeliger sammansatt,
en wij nu förnimma skiedt wara, ty på thed settet skrifue sin h. och k.
till, och med ett halft hoot giöre sin unskylling, thet seer efter wårt be¬
tenkende långt uth, och förorsacker hos then gode konungen månge tanker.
Ther beskylles och månge i samma bref, the ther till ingen ting än (then
som föruitliget wara kan) ähre laguundne, huilket ei heller med retta
borde skie, och wår lag annorlunda om säger. Hade förthenskull warit
tryggare [och nyttigere]”*, att man med sådant hade haft fördrag, och i
then staden heller ydmiuckeligen tilbudit sig, att om någet feel wore på
ferde, så wille man gierna råda ther bötter uppå och sig således i säcken
förholle, att h. k. M. icke skulle hafue orsak sig ther öfuer tilbörligen till
att besuäre. Thetta halle wij före hade warit en god ingång till all witlyf-
tighetz företagande. Och ther wårdt ringe råd och betenkende i säcken
motte gella, så syntes [0: synes]” oss inthet littet wara af nöden, att thet
ennu motte skie, på thet alt* misförstånd emellan thet konungie och furst¬
lige hus, såsom och mistroende emellan öfuerhetten och undersåtterna
(ther af som oftast skier [0: stoor]6 olycka pläger folia),0 motte blifue
förekommet och afskaffat. Och endoch wij wel wette, att alle wåre rådslag,
ehuru trolige the och* äre mente, så äre the endoch e. f. N., för tehn wredan
e. f. N. till wåre personer fattat, mishagelige, icke des mindre holle wij
det therföre, att then dag (kan skie) thor komme, att e. f. N. skall sanna
wåre ord, och befinne, att wij icke#* aldeles uthan skiel och god grund
hafue rått till thet, som wij skrifuet hafue, om thet eliest så wist hoos e.
f. N. och the andre af stenderna motte finna rum och stad. Och mädan
wij nu för the månge hoot och unsäielser? skull, som oss på åtskillige tider
ähre af e. f. N. och eliest (doch Gud ware lof oförtient)’' blifuit tilsende,
såsom och annat oss och flerum uthan laga dom tilfögat är, och serdeles thet
man nu hafuer welat legge oss then legationen uppå med en sådan odrä-
gelig och emot sielue samuettet och saning[en]6 föregående5 bekennelse,
hårde wilkor och en olidelig förplichtelse, som huarken wij eller någen
erlig suensk man kan eller bör undergå, ähre blifne förorsakade att begifue
oss utur wårt käre fädemesricke, thet Gud kenne icke utaf någen kiätte
skiedt är, uthan med stor hiertans bedröfuelse och icke ringe wår olägen¬
het*, så thor till efuentyrs henda, att e. f. N. såsom och andre flere wele
thet så uttyda och om oss utsprida, att wij skole wele komme någen oroo
till wäga och förorsaka någet, som fädernesricket kunne lenda till olegenhet.
Så må e. f. N. sampt alle andre, ehoo the helst wara kunne, wist wetta, att
wij thet aldrig hafue haft i sinnet, eij heller hafue skole, uthan såsom wij
ähre infödde suenske men, så welle wij så från- som neruarandes, och altid,
ehuar wij helst kunne stadde wara, hafue och” behålla” suenske [0: ett
suenskt]0 hierthe, och för wåre personer till inthet annat råde, styrkie
och hielpe, en thet som fädernesricket kan lende till rolighet och alle thes
trogne inbyggiare till welferdt och uprettelse igen, och konungen sielf, des
572
1598
undersåtter och eedsuorne tienare [wij]w alle* äre, till enighet* och longua-
rigt fredsampt regemente. Then alzmectige Gud lathe thet så wist komma
ther till, som wij thet af alt hierte welle önske, åstunde2 och hegare; ty
huru högt oss fattige suenske men nu inbördes god och* tryg tilförsicht,
fred och rolighet efter en så longuarigh fegde (then wij med utlenske fien¬
der, Gud thes lof, utstått hafue) giordes behof, thet är honom inted ouitter-
liget. Therföre welle wij förhoppes, att2 han wår och mången erlig mans1*
bön warder hörandes®. Och hafue detta så korteligen till ett ydmiukt suar
på e. f. N. skrifuelse tienstligen0 icke wellet förhalle, thet wij och förmode
hos e. f. N. i then beste mening må blifue uptaget. Befallandes e. f. N.
här med sampt thes kierkompne furstinna och furstlige lifzeruinger till
all longuarig welmåge och furstlig regering Gud then alzmectigaste yd-
miukeligen och tienstligen. Datum Halmstad then 18 martii anno gS.aa
E. f. N.
ydmiucke och tienstwillige
Gustaff Banner Twre Bielke.
a) C. till. b) Följer A. till Engsiö. c) A. thet. d) Följer C. altid. e) Saknas C. /) A,
B. ödmiuk. g) Rättat i B av H. B. h) B. skulle, i) Nytt stycke enligt A, B. /) Följer
B. af. k) Rättat efter A, B, C. I) B. oss och. m) Supplerat efter A, B, C. n) Rättat efter
A, C. o) Parentesens omfång efter A, B. p) Följer B. sd. q) A, B, C. unsäijelser och hoot.
r) Parentesen slutar i Rosengrens avskrift efter lof, rättelsen införd efter A, B, C. s) odräge-
lig föregående insignerat marginaltillägg i B. t) och wår icke ringa olegenhet insignerat
marginaltillägg i B (samma ordföljd i A), u) Insignerat tillägg över raden i B. v) Rättat efter
B, C; A. ett åhrligit och upriclitigt swenskt. w) Tillagt efter A, B. x) Saknas B, C. y) A. trygheet.
z) Salmas A. å) Följer B ett insignerat tillägg över raden av Hogenskild Bielke innerlige,
ä) A, B. böönhörandes. ö) I st. f. till . . . tienstligen har A. e. f. N. aa) Dateringen tillagd
i raden i B.
Vid sin avresa ur landet försummade som nämnt Gustav Banér och Ture
Bielke ej att framlägga motiven för sitt handlingssätt för ständerna. Bland
de samtida kopior, som förvaras i Riksarkivet av denna försvarsskrift, är
en avskrift ställd till ett antal i adressen uppräknade frälsemän i Östergötland,
medan en annan avskrift är adresserad till fyra adelsmän i Småland. Tydligen
hava originalbreven närmast ställts till namngivna frälsemän i de olika land¬
skapen, ehuru de, såsom redan brevingressen (liksom de på denna återgående
samtida påteckningarna på flera av de gamla avskrifterna av detta brev)
utvisar, varit riktade till samtliga ständer (i landskapet). Bland de enligt
brevets postscriptum närlagda kopiorna har tydligen ingått avskrift av råds¬
herrarnas samma dag daterade svar (n:o 206) till hertig Karl på dennes lika¬
ledes bifogade skrivelse (n:o 205).
207 Gustav Banérs och Ture Bielkes brev till ständerna i landskapen
med förklaring över deras avvikande ur riket. Halmstad 1598
den 18 mars.
Avskrift (fol. 351, 352) av Ture Rosengren med adress under brevet:
»K. M. till Suerige och Pålen etc., w. n. k. och h., trogne undersåtter,
the edle och welbördige Nils Nilson till Säby, Suen Månson till Wes-
1598
573
terby holm, Jöns Vlffson till Fyllingerum, Thure Jacopson till
Grensholm, Suen Lillie till Yglöö och Tycke Larson till Wijby etc.,
wåre k. frendér, suågre och tihförlathelige gode wenner, thette
wenhgen etc.» och med påteckning därunder: »Copia af her Gustaff
Baners och her Ture Bielkes bref tih s[t]enderna i Östergiötland,
datterad i Halmsta den 18 martii anno 98» bland »Samtida av-
skriftssamlingar ang. händelser 1594—1598» i Riksarldvet. Jämförd
med fyra samtida avskrifter bland »Handlingar ang. riksråden 1594—
1598» i Riksarkivet, varav den första [här sign. A] (paginerad 147—-
150) har rubriken: »Copia af her Gustaff Baners och her Turo Biel-
ches bref tih menige richsens högre och lägre, andelige och werdzlige
ständer i Swerige, huilket däm tilsändis ifrån Halmstadh den 18
martii anno etc. 98» och a tergo bär påteckningen: Copia af her
Göstaf Baners och her Ture Bielches bref »thil richsens ständer»
andelige och werdzhge, datum Halmstad den 1 martii a(nno) 98,
varav det inom citation satta ifyllts av Hogenskild Bielke. Den
andra kopian [här sign. B] (paginerad 143—146) är skriven av
samma hand som A (möjhgen efter denna) och har snarlik rubrik
och tergopåteckning (här h. o. h. skriven av kopisten). Den tredje
(ofta korrumperade) avskriften [här sign. C] (paginerad 125—1271))
är skriven med samma hand, som den under signum D i inledningen
till n:o 179 omnämnda avskriften av tre skrivelser från denna tid,
och avslutas med följande anteckning om adressaterna: »Dätta
ähr schrifuit Class Jonsson, Aruid Dräcke, Per Jonsson och Christer
Lillie till etc.». Den fjärde (goda) avskriften [här sign. D], är av okänt
ursprung. Även jämförd med en avskrift [här sign. E] i Jöran
Knutsson Posses kopiebok 1593—1598, fol. 126 r.—127 v., ur vilken
handskrift även den i de andra kopiorna ej förekommande efter-
skriften hämtats. Denna avskrift inledes med följande rubrik.
»Copia af her Gustaff Baneers och her Thuro Biälkes bref till
meenige Rijksens ständer, adel och oädel, andelige och wärldzlige,
höge och läge i Swerige, der uthi the låtha förstå, för hwad orsaaker
skull the nödträngde hafwe most begifwe sigh uthur deres käre
fädernesrijke, och att de icke thess mindre så wäl från- som när-
warandes, ehuar the kunne stadde ware, altijdh wele sökie fä-
derneslandsens och alle thess trogne inbyggiares gagn och bäste,
och sig i alle måtte som ährlige infödde swenske män förhålle. Ther
till alle Swerigis rijkes inbyggiare sig fulkomligen måge förlåthe.
Datum Hallmstadh then 18 martii anno etc. 98.»
Wår etc. Edle, welborne och® welbördige, hög- och wellerde, erlige6,
welactade6, manhaftige, weluisse och förståndige men, käre* suågre,
frendér, gode wenner och men*, wij kunne eder wenligen icke förhalle,
att wij för'* få dager sedan på® ressan®, som wij hit till grensen wore kompne,
hafue bekommet h:ne F:es, hertig Charls etc., skrifuelse, förmellandes,
att h. f. N. till oss förskiker en afskreft af det bref, huilket the af sten-
dema, som senast till* distingen i Vpsala församblade warid (k. M. till
Suerige och Polen etc., w. n. k. och h., på the bref® och® wärf hög:be k. M.
sendebud, her Samuell Lasky, framförP )till suar skrifuet hafue, begä-
rendes ther hos att wetha, om wij med dem welle giöre ett i säcken, eller
*) Å sid. 128 är hertig Karls ovan efter denna kopia under n:o 205 avtryckta brev till
Ture Bielke avskrivet.
574
1598
huad wår mening ther om wara kan, med annat mere, som samma bref
förmeller och I af inlagde? copie* kunne hafue att förnimma. Så hafue wij
och, käre gode wenner och men, nu der uppå skrifuet h. f. N. efter h. f. N.
egen* begären* ydmiuckeligen suar till, af huilked eder sammaledes här
med fölgande en afskrift tilsende[s]*, i huilken wij nampngifue, att wij
gierna hade seet, att samma bref någet annorlunda hade mott warit stelt
och fögeligare sammansatt, thet I, gode wenner och men, oss icke welle
förtenkie. Ty hade man nu med thetta tilfellet gifuit h. k. M. eget" utskic¬
kade sendebud sådanne suar, som kunne warid en god ingång, ther igienom
en bettre tilförsikt emellan thet konung, och furstelige hus, en som nu en
tid long (Gud bettre) warit habler”*, motte blifue igen uprettadt, tå hade
thet oss syntz fast nytteligare och tryggare wara, der om wij och senast
med the gode men Twre Jacopson, Nils Posse och” Tyne Jörenson (som
till oss på° h. f. N. och alles edre wegna ifrå Vpsala sende wore) både munt¬
ligen och skriftligen lothe wår trogne mening (huad oss i säcken efter thenne
tidz lägenhet rådelig:t [o: rådeligest]* syntes wara) uttryckeligen til-
kenne gifue. Och der^ så hade skeet, kunne? wij icke annat tro, en att thet
io wisseligen någen frukt hade skaffat, kunne och ennu (endoch wårt trogne
råd och welmening kan skee på denne tid hos någre föga kan achtas*) efter
wårt betenkende icke5 wara5 orådeliget5, att man ennu* grepe till the medel
och råd, som ouilie emellan the höge personer och mistroende emellan
öfuerhetten och undersåtterna (den“ inted gott föder af sig) förtaga motte,
och i den staden heller tillbiuda sig emot h. k. M. såsom alles wår lagkrönte
konung och retta" öfuerhet till all laglig”, re 11 rådig® lydna och* tilbörlig
hörsamhet i all underdånighet redebogna och weluillige. Thet hade och
icke warit onyttigt, att man med the oförtiente beskyllinger och annat
mer der införes5' (som doch5 meste delen af eder wel" wette fast* annelunde
wara) hade1* haftz [o:haft] fördrag, ty i en oförhörd sak borde med retta icke
så skrifuas. Oss wittes syndring och annat mer, men wij hafue aldrig warid
the men, som sig ifrå h. f. N. och menige riksens stender (så lenge0 före¬
ningen med alle sine wilkor och tillbörlige förord, efter som hon i sielfue
bokstafuen lyder'"1, är blifuen wed macht hollén) afsyndrad"4 hafue"*1, men
att gifue wårt samtyckie der till, att Sueriges rikes undersåtter, suenske
och finske, skulle skifta wapen och wärie sig emellan och fiendtlig besökie
huar annen, der af sedan (Gud bettrat) mycked skiöflande och tiltastande"0
är förorsakat wordet, thet hafuer [oss]1"* af första begynne[l]sen syntz
wådeliget"0, såsom ei heller ännu befinne"*, att der"? någet gagen i lengden
kan folie med. Hafuer nu wårt"** råd"* altid0 warit (som i såning beuisses
kan och skall) att förekomma sådana riksens orolighet, huru kuné wij
då med skiel kallas och hettas orolige"*? Ty sedan Gud hade tillfogat oss
(för huilket honom bör innerlig tackseielse)"* fred med wäre utlenske
fiender, så hade och** storligen warit af nödenne, att wij efter en sådane
longuarig fegde hade hållet inbördes tryghet, semia och enighet wid macht
och icke"* (der"m man motte säiad) endeles"** i otrengde måle så förfolgt
huar annan, som nu (ty wer) skeedt är och mången erlig man och quinna
1598
575
hårdt"0 quidar öfuer; och om nu®#1 alle såcker äre i Findland komne i gott
lagh igen"5, thet se wij inted, men som taled går, tå” är thet en"5 mycked
olikt, wij för wåre personer lenge sedan hafue [o: hafue lenge sedan]* burit
fara derföre och för then skull thet"? (så mycket oss hafuer stått till giö-
rendes) gierna i thet [o: tij dh] * welled"* förekomma, men efter wårdt trogne
råd och flittige förmaning icke är blifuit annammat, så bör oss för Gudh
och huar erlig man med rette i thet fallet ware ohrsectade. Skulle och
(thet Gud förbiude) på nytt någet sådant på"begynnes, så skall man
icke med skiel kuné säie, oss thet i tid icke0 hafue afrådt, efter som alle wåre
mundtlige suar, skrefter och afskieder, som wij’* till h. f. N. och riksens
stender samptligen [i]"0 [denne förlidne tijder utsendt, thät nogsampt]"*
skole utuissa. Råde och ennu ochw på thet troligeste och4 flit tig: t4
förmane, att I, k. gode, erlige, upriktige och rettrådige suenske men, see
eder alle wisligen [och wäl]"4 före, huru widt I med the månge samquemder4,
åtskillige framsatte4 spörsmål, eder förestelte suar och till endelykten
beslut, afhandlinger och starke förskrifninger eder inlatte, påå thet den
dagen (till euentyrs) icke skall komma, att man gierna såge och önske wille,
att sompt utaf sådant wore ogiort. Ty oss är för någre dager sedan en
afskrift af en försäkring1) (som af'*5’ en part i Vpsala (nu senast) skulle"
hafue utgifuit) tilhande kornen, huilken wij wel moste bekenne, efter
wårdt betenkende seer långt ut. Gud gifue h. f. N. wille hafue eder och
huar erlig man med sådana anmodande och fast obetenkte4" förskrifninger*’*’
förskonede; thet kunne till efuentyrs ware h. f. N. sielf, såsom och eder alle
nyttigere. Och welle I gode men oss icke förtenkie, thet wij så uttrycke¬
ligen ther om skrifue, ty låge oss icke hele fädernesriksens och alle eders
och wåres welferdt så hart på sinnet, så kuné wij wel her med hafue för¬
drag, men huad i så måtte skeer (så kenne Gud) är utaf en trogen och god
welmening. Och endoch wij nu (Gud® bettred") på wåre (med" tiden")
orlrige [!] dager*10 utaf så månge furstens hoot och hårde unsäielsers bref,
såsom och huad androm olag[u]undne ähre wederfaret, äre blifne förorsakade
att begifue oss ([dogh]"4 Gud ware lof uthan all wår brott) utaf wårt k.
fädemesricke, thet Gud skall wette, wij nödigt och med ett bedröf:t hierta,
såsom och för*’4 wår olegenhet hafue most gore, men så måge och skole I,
gode wenner" och erlige men, wetta och eder fulkommeligen der till förlatte,
att ehuar wij antingen nu eller framdeles kuné stadde wara, så welle wij så
wel från- som neruarandes altid hafue och" behalle" ett upriktigt, ärliget*’0,
troget suens[k]t hierta och för wåre personer till inted annat någen°sin
råde, styrke och*'* hielpe en thet, som fädernesricket och till alle thes trogne
inbyggiares welferdt (och uprettelse igen) tiena4* kan, och oss aldrig på
andre4** wägar lathe finne en thet [o: ther]* som erlige4* upriktige suenske
men egnar och bör wara. Förmode för then skull, såsom och wenligen begäre,
att wårt gode nampn och rykte (thet oss altid kärare en någet werdzliget
godz warid hafuer)*’* hos eder och [o: eller]* androm icke annorlunda4* en
till thet bestå må blifue i hugkommet, såsom ei heller på wårt, wåre tienare
*) N:o 180.
576
1598
och egendom antingen ibm löst eller fast uti wårt nödtrengde frånuara skeer6"
någet0 för kort60 eller wåldsambliget66 blifue tilfoget, uthan niutte w. nådig:e
k. och his6' öpne, underskrifne, förseglade, uplesne fredkallelse bref, Sueriges
lag och den menige landzfred (på huilket konungen sielf, fursten65, rik¬
sens råd, stenderna6', andelige och werdzlige, fattige och ricke, ingen undan¬
tagandes, suorit hafue) till gode. Ty om någen6", ware sig ehuem det helst
wara will eller6? kan, som oss med rette någet (för lage65 och owelde dom-
mare) kan hafue till att* tala, så äre wij altid öfuerbödige att suare till
rette och med ett sådant fritt samuette och sielfue saningen (nest Gudz
hielp) så förleggie alle witte* och* ärerörige tilmäle, att huar erlig man
skall hafue oss nogsampt orsektad. Uti medlertid bör oss och niutta
det lagen medgifuer, öfuer huilken wij inted tuifle, att I så wel som huar
erlig man hålle welle, aldenstund dem [o: den]0B bör gielle så wel för läge06
som höge00 och är then beste rettesnor, som alle tuifuelactige såcker och
trätter åtskiel. Thetta hafue wij°* efter thenne tidz lägenhet, k. gode
wenner och men, icke kunet förbijgå, eder skriftligen och efter höge tarfuen
förstå lätte, huilket wij och förmode i den beste mening (som det och af
oss skrifuet är) må blifue förstått och uptaget, och önske her med utaf
Gud den* alzmectigit, som alting hafuer i macht och wåld, att han wille
halla sin guddomelige fred00 öfuer wårt k. fädernes0/ ricke och des trogne
inbyggiare och lätte thesse besuerlige såcker, som nu (ty wer) mera en för-
mycket yppade äre) komme till en sådane god ende" och önskande ut¬
gång, att wij alle måge hafue orsak honom derföre betacke** etc., under
huilkens milde* beskierm wij eder och oss alle till all andelig och timelig06
welmåge troligen0*, wenligen och” flitteligen welle befallat hafue. Datum
Halmstad den 18 martil6 98.
Eder huar efter sit stånd och werde gode wenner altid
Gustaff Banner Thuro Bielke.
Copia af en sedel, som lades in i huart bref för sigh och till huar
landzända i synderheet blef förschickat:
Edle, walborne och wälbördige, hög och wällärde, ehrlige wälachtade,
manhaftige, wälwijse och förståndige gode wenner och män. När I thette
bref och inneluchte copier hafwe egenom läsit, så görer wäl och meddeler
them, heller och wisse afschrifter der af, och the andre, som brefwet är
tilschrifuit, på thet the allom ther i landzändan måge warda kunnige,
ty wij på thesse och flere wäre utdelte schrifwelser wele hafwe oss tilbör-
ligen framdelis, huar så kan behöfues, at berope, och I som ährlige swen-
ske män kunne då gifue oss ett sanfärdigt wittnesbördh om etc. Datum
ut in literis.
Gustaff Baner Thuro Biälke.
a) Saknas A, B. 6) Följer C. och. c) kare . . . men saknas E. d) Följer E. någre, e) E. i.
t) C. framsatt, g) A, B, D. inneholdne. h) B. copior. i) Saknas A, B; D. nu. j) D. begärar.
1598
577
k) Rättat efter A, B, C, D, E. I) Rättat efter E; A, B, D. en afskrift här medh föliende tilsän-
dis. m) Saknas C, D. n) Saknas C. o) Saknas D. p) E. hwar. q) A, B. hade (. . .
kunnet). r) A, B. blifue achtet. s) A, B. wore (B. ware) rådeligit. t) E. iu. u) A, B, D. dåt;
otydligt i C, där följer i lengden. v) D. långlig; Följer E. och. w) A, B, D. rettrådigheet. x)
Saknas B. y) D. insetias. z) B. då. å) Saknas E. ä) Saknas A, B, D. ö) Följer D. som.
aa) Följer E. och. ab) Lucka i D. ac) D. tlnttagande. ad) Supplerat efter A, B, C, D, E. ae)
A, B, D. orddeligit. af) B. blifwer[lj; E. befinnes. ag) A, B. dät. ah) D. rådherligt. ai)
A, B. ordhoUige[l]. ak) Hela parentesen saknas E. al) Följer A, B. som nu. am) Lucka
i B; D. thet. an) C. således, ao) A, B. der. ap) A, B, D. ännu. aq) Saknas B, D.
ar) Saknas A, B, C, D, E. as) C, E. ännu. at) Följer A, B. afrådt och. av) Supplerat
efter A, B, D. ax) Supplerat efter A, B, C, D, E. ay) Saknas A, B, C, D, E. ba) C, D, E.
betenkelige. bb) och .. . förskrifninger saknas A, B. bc) Följer A, B. (det Gudh bätre). bd) Sak¬
nas B; A[?], C, E. stor; D. s«er[?]. be) Saknas E; Följer A, B. och. bf) A, B, E. eller. 6g) A, B .
lände, bh) A, B, D. någre, bi) Följer C. och. bk) Följer C, E. och är. bl) A, B, C, D, E.
annorledis. bni) Saknas C. 6») A, B, D. måtte skee. bo) A, B. för när. bp) Följer C, E.
dedt wij icke heller wele förmode. br) A, B. öfuerheetz. bs) Följer E. och. bt) C, E. och
ständer, bv) C, E. någre, by) C, E. och. bz) A, B, C, D, E. lagh. ca) Rättat efter A, C, E;
D. thet. cb) A, B. lägre, cc) A, B. högre, cd) Följer E. eder. ce) D. hand. cf) Följer C.
landt och. cg) D. tacka, ch) D. lekammelige; Följer C, E. långwarig. ci) Följer C. och.
ck) Saknas D; Följer A, B, D, E. anno, C. åhr.
Till konung Sigismund avläto Gustav Banér och Ture Bielke den 1 april
ett brev (avskrift i Jöran Knutsson Posses kopiebok, fol. 128—129 i Riksar¬
kivet). Rådsherrarna meddela däri, att de, sedan ständerna i Uppsala mot
deras trogna förmaning ej givit det kungliga sändebudet svar, som kunde
lända till allt missförstånds och vidlyftighets förtagande, och sedan hertig
Karl ånyo på det häftigaste hotat dem, övergivit hus och hem hällre än att
låta tränga sig till att samtycka till hertigens otillbörliga förehavande. De
underrätta konungen om deras sista aktion hos hertigen och de svenska
ständerna och uppmana honom, att med det allra första under instundande
sommar begiva sig till Sverige. Om konungens hemresa hade de givit Laski,
innan han skildes från dem under Holaveden, deras betänkande muntligen,
enär det ej varit säkert att skriva för det följe, som hertigen givit sändebudet.
Hertig Karl fick snart kännedom om rådsherrarnas brev till ständerna.
Han befaller den 28 april 1598 Nils Nilsson och Sven Månsson till Västerby »att
the sända till h. f. N. the bref, som the hafwe bekommit af rådzpersoner, som
menige adhelen i Östergiötlandh tillskrifwit ähr» (regest i hertig Karls re¬
gistratur 1598, P. I, fol. 197 r.). Hertig Karl har även vid denna tid låtit
koncipiera ett mandat mot de båda rådsherrarne (se anteckning under da¬
tum den 23 april 1598 i »Bref och Acta i k. Sigismunds och k. Gustaf Adolfs
skåp» i Riksarkivet.1) Förmodligen är mandatet identiskt med det genmäle,
som hertigen lät Per Ribbing publicera i Småland (se nedan). Långt dessför¬
innan hade hertigen vidtagit åtgärder med anledning av de båda rådsher¬
rarnas flykt. Från Kopparberget befallde han den 17 mars sin fogde över ar¬
vegodsen i Östergötland och Småland att taga reda på, vart de tagit vägen
(hertigens registratur 1598, P. I, fol. 140 v.), och den 25 mars befaller han fog¬
den Erik Andersson i Tjust m. fl. härader att anhålla Claes Bielke, om denne
komme dit ned för att, som det ryktades, bege sig ur riket (ibidem, fol. 146
v.). Samtidigt förbjöd hertigen mene man i Småland att leverera lagmans-
räntan till Ture Bielkes tjänare (ibidem, fol. 149 r.). Han lät den 29 mars bl. an.
indraga Hogenskild Bielkes förläning i Gullbergs härad liksom den förläning,
som Axel Bielkes änka fått behålla (ibidem, fol. 150 v.). Dessa repressalier
dämpade måhända den oppositionellt sinnade adelns lust att lämna riket.
b Då hertigen den 24 april 1598 befallde tullnären Hans Skulte i Stockholm att leve¬
rera papper till Erik Jöransson »efter thet ■—• wij weele medh det aller förste latha någre
wichtige handlingar opå trycket förferdiga», ämnade han måhända utge sin refutation av
trycket (orig. i verifikationsbandet till »Tull och accis» Stockholm 1598: 1 i Kammarar¬
kivet).
578
159,S
Men innan straffåtgärderna blivit kända, hade (den 31 mars) Abraham Brahe
och Nils Gyllenstiernas son Johan dragit från Stegeborg över Danzig till ko¬
nungen i Pålen (Abraham Brahes tidebok, s. 26 f.). Redan tidigare torde Ar¬
vid och Jöran Månsson, vilka båda underskrivit Smålandsadelns svar den
24 januari 1598 (n:o 110), hava lämnat landet (hertig Karls registr. 1598,
P. I, fol. 163 r.). Även deras förläningar indrogos (genom hertigens brev
av den 9 april — ibidem, fol. 167 v.).
208 Hogenskild Bielkes svar till Hertig Karl. Ulfåsa 1598 den 16 mars.
Avskrift ur Hogenskild Bielkes samlingar med påteckning: S: S:
Copia af her Hogenskilt Bielches »swars» bref til h. f. N. den 16
martii 98 »med enspänneren Per Larsson, seden her Gustaf och
Ture Bielke war utrychte af riketh»1) bland »Handlingar ang.
riksråden 1596—1605» i Riksarkivet.
H:ne F., n. h., e. f. N. armin ödmiuke, welwillige tiensth altidh weder-
redo. Och gifuer tienstligen tilkenne, at e. f. N:s skrifuelse, dateret i Wp-
sala den 1 martii, kom migh i aftis tilhånde med denne e. f. N:s enspenner,
Per Larssonn, och ther hoos en copia af richsens stenders bref, som i Vp-
sala församblede warit hafue, underdånigen skrifuit till a. w. nådig:e k. och h.
om the värf, som h. k. M:tz uthskickede sendebudh, her Samuel Laski, hade
haft till at ahnwärfue hos e. f. N. och them samptligh, ther och e. f. N.
skrifuer, at migh och hade bordt warit tilstädis och hielpe till at försware,
huad som af migh så wäl som flere af ständerne i Söderköpingh beslutidt
vardt, och nådeligen begäre at wethe, om iagh ännu will gore itt medh de
andre, och huad min meningh om samme theris bref ware kan. Ther upå
iagh till ödmiukt swar icke kan förhålle, at migh hafuer warit aldelis
okunnigdt, hwad nu i Vpsala hafuer warit handlet, för än iagh nu af
thette bref hafuer thär af något förnumidt, men af hans framsatte an-
wärfningh och hwad afsked han nu af ricket bekommidt hafuer, är migh
slät inthet witterligidt, therföre är migh ondt at sware till thet, som migh
är okunnigdt, såsom och föge macht kan ligge på min ringe persons en¬
skifte rådh och sambtycke, efter iagh iu snart i tu sambfälte åhr hafuer
leget en arm Gudz fånge på min sottesängh, som slät inthet förmå eller
kan stige på mine been, än seden iagh skulle förmå at ware där tilstädis,
som förbemält ähr, huilket migh dågh aldelis hafuer warit olägligidt och
omöijeligidt, thet och e. f. N:s och ständernes uthskickede gode män, the
ädle och welbyrdige Nils Påsse till Geddeholm och Töne Jörensson till Högz-
gård, nogsampt sielfue såge midt höge och lage förfall, ändågh iagh för¬
nimmer medh bekymbret hierte thet alzinthet hielpe må, ehuru högdt
iagh migh undskyller och förklarer. Och är ännu som tilförrenne altijdh
öfuerbödigh till at ware och blifue widh huad som iagh tilförrenne samb-
tycht och giort hafuer, och aldrigh weth migh hafue handlet där emodt,
såssom och förbe:de uthskickede gode män wäl sielfue förnumme, thå de
sampt de andre tuå mine medhbröder, the ädle och welborne her Göstaff
*) De inom citation satta orden hava egenhändigt skrivits av Hogenskild Bielke.
1598
579
Baner och min broder Ture Bielche, wore här hos migh, at iagh bewechte
dem, som helsen hade, till at de icke skulle uthslå e. f. N:s och alle sten-
dernes begäre med den legation til Pålandh, huilke de och sambtyckte till,
så framt thet måtte ske på tilbörlige och lidelige wilkor för dem, så at
de något gådt och fruchtbarligidt utrette kunne, wår nådig:e, edswome
konungh och herre och wårt fädernesrijke til nytto och gagn och till at
styrkie och förfrämie enigheet emellen thet kong:e och förstlige huus och
fred och säkerheet för alle richsens trogne inbyggiere, såsom oss allom
störste macht påligger, och i så måto altid för min person hafue welit styrkt
och rådt till godh enigheet, sämio och roligheet, och thet samme ännu
gore will, så lenge [iagh] lefuer och måste dragis med thette fast tröttesam-
me långe läger, som iagh nu i så långh tijdh hafuer warit och ännu är hårdt
beswäret medh. Men huad för:de sendebudh hade bekommidt till af-
skedh, och huad han hade talet medh welbe:te her Göstaff Baner och min
broder, när han drogh här igenom landzänden, och de hade efter hans
begären (som iagh nu seden af andre förnumidt hafuer) mödt honom i
Linköpingh, och huad de af honom hördt eller förfarit hafue, thet som
them hade bewecht oberådde hastigt och oberådt at så ware strax i hans
folie medh honom uthaf rikedt, som nu skedt ähr, thet är (så sant hielpe
migh Gudh till euigh tijdh) mig aldelis owitterligidt, och bekom där om
huarken bref eller budh ifrå dem, så at iagh inthet fich spörie af samme
deris hastige afrese, för än de allerede wore öfuer Hålewägen och här af
landzänden, och icke heller bekom något bref ifrå deris husfruer, som seden
medh gråt och klagen hade dragit efter deris män, efter som och thenne
e. f. N:s egen tienare hafuer warit nu ef der dem på någre få mijler, när
gräntzen medh e. f. N:s bref till dem skrifwit, efter som han weth migh
nu der om berätte. Men thet om sådant afryckiende skulle här hoos migh,
den tijdh de wörö här senesth, ware talet med minste ord, thet wil iagh
tage upå miin himelrikes deel och saligheet, at thet inthet skedde, eij heller
lathe [de] migh seden något ther om förnimme skriftligh, at de wille hafue
sådant i sinnet, men huad orsaker, som dem ther till beweke skulle, måge
de sielfue wethe at sware och undskylle sigh före, efter sådant icke skedde
med mit råd och samtycke, uthan hafuer seden warit ther öfuer fasth be¬
kymbret, som alle witne skole, som här hoos migh warit hafue. Beder för-
thenskull ödmiukeligen och tienstligen, at e. f. N. wille hafue migh här
uthi nådeligen undskyllet och orsechtedt, som ther uthi weet migh aldelis
oskyldigh, och skall e. f. N. inthet ann[et] af migh i sanningh höre och för¬
nimme, än iagh will här uthi min swagheet hålle migh aldelis stille och ro¬
ligen, och will ware och blifue en erligh, trogen fred- och lagälskende man,
så lenge iagh lefuer. E. f. N. wille fördenskull ware och blifue min nådig: e
försthe och hafue itt nådigdt och cristeligit medlidende öfuer min långe swag¬
heet, plåge och siukdom, som iagh (ty[?] migh Gudh alzmechtigh bettre)
måsthe dragis medh, der upå han och werdis gore en godh och nådigh för-
andringh. Uthi hans gudomelige beskyd will iagh här medh hafue e. f. N.
sampt e. f. N:s elskelige högborne förstinne och förstlige lifzarfwinger till
580
1598
långhwarigh lifzsundheet och lycksaligh, roligh, förstligh regeringh öd-
miukeligen befalledt. Snarligh af Vlfåås den 16 martii 98.
209 Hertig Karl avfordrar Hogenskild Bielke ett kategoriskt svar om
Uppsala riksdags skrivelse till konungen. Nyköping 1598 den
6 [a: 18?] april.
Hertig Karls registratur 1598, P. I, fol. 161 v.—162 v. under
rubriken: »Swar opå her Hogenskiäldz schrifwelse. Af Nykiöpinng,
then 6 aprilis, åhr etc. 1598.»
Wij hafwe för någre dager sedhan opå reesan hijt till Nykiöping
bekommit ider schrifwelse, her Hogenskiäldh, och [0: medh] swar opå thef
bref, som wij lathe till ider utgå ifrån Vpsala, ther medh wi lathe idher
förstå, hwadh som rikzens stendher, som dhå wäre försambladhe, lathe
schrifwe k. M. i Swerige och Pålan etc., w. e. k. h. b., till medh h. k. M:tz
utskikkadhe sendhebudh, her Samuel Lasky, och begärädhe ther hoos
wetta ider mening om samma bref, hwadh heller I wele giöra ett medh the
andre stender, uthi thet the schrifwidt hadhe, eller hwadh betenkiande
I theruthinnan kunne hafwe. Der opå I nu medh sådhane beskeedh sware,
som I och idre medbrödher altidh tilförende wäne åhre, dy först så be-
kenne I ider hafwe bekommit, hwadh stenderna hafwe lathit utgå, och ther
af förståedh, hwadh i Vpsala wart handlat, och sedhan säige I ider icke
wetta, hwadh afskeedh sendebudhet af rijkit bekommit hafwer, ther medh I
till thet första föregifwe oppenbare osaning, att I säige ider icke wetta,
thet I bekenne ider försummet [0: förnummet] hafwe, och lathe seden
förstå, att I icke wele then rätte wägen fram, som thet sigh bhör, anthen
wara heet eller kall, säige jha eller neij. Och ther I rät wide förstå wårt bref,
då ähr ther uthi iu så klart förmält, som I och sielfwe uthi ider schrifwelse
bekenne, att wi begäre wette, om I wele samptyckie till thet bref, som sten¬
derna hafwe till h:te k. M. lathit utgå, och giöra medh them i then måthan
itt, eller hwadh ider mening om samma bref ware kan. Men att I icke
hafwer bekommit thet swar, som sendebudhet till sij ste afskedh gifwit
blef, ähr orsaken, att thet kommer ider inthet widh, uthan wi lathe thet
uthi wårt nampn allena författa och ställa, hwilwit [o: hwilkit] wi
och sielfwe, nest Gudz hielp, förswara wele, och försee oss, att
thet icke ähr så otilbörligit stält, som idre afwekne medbroder, the
förrädharee, ifrå Halmstadh oss hafwe tilschrifwit, ther af wij ider
och her medh ett exemplar sendhe, att I måge thet öfwersee, och
ther om döme, huru redheligen I och sanferdheligen the theruthinnan hafwe
schrifwit, hwarföre handle bådhe I och idhre medbrödher så i thenne
som i alla andre måtto, och serdeles emot thetta rijkit, alles wäre kiäre
fäderneslandh, som I thet aldrigh för Gudh eller någen er lig man kunne
tryggeligen tilswars wara. Och mädhan I ähnu icke hafwe welet seige
rundt ut, hwadh ider mening ähr om för:de stenders bref till h:te k. M.,
1598
58i
så wele wij förthenskuldh ähn her medh hafwe ider förmanedt, att I thet
nu medh thätta budh giöra uthan någon längre eller wrång förewendh
ursecht och endhskyllan, hwad I uthi then måtto ähre til sinnes, anthen
till förde bref samtyckie, och medh the andre stender ett giöra, eller hwadh
ider mening der om ware kan, så och ider förklare opå the andre hand¬
linger, der om wi ider tijtt och ofta hafwe tillschrifwit. Så frampt I nu
thet icke giöre, då skole I wetta, att wij tenkie giöra annat til sakan, efter
wi wäl förmerkie, hwadh bedrägerij under alle idre handlinger fördolt ligger.
Hwad ider swaghet tilkommer, then I altid förebäre, så ähndogh wij lathe
then blifwe uthi sitt werdhe, så kunne wij dogh icke tro, att hon ähr så
stor, att I icke skole kunne jake eller neka till en sak. Thet I och wid
Gudh och ider himmels part förneke, att ider icke hafwer warit witterligit
om theras utferdh, som nu afdraghne ähre, så ähr och ther medh ingen
sanning, ehuru högdt I thet och förwilkore wele, dy wi hafwe den wisse
kunskap wäl, att en af idre söner hafwer warit medh them uthi folie och
settet medh them öfwer bordh i Grenne, så och strax efter dragit ut af
rijkit, hwilket ider icke hafwer warit okunnigt. Och kan förthenskuld icke
anners wara, ähn att om the andres reesse hafwer warit ider och them
emällan tilförende besluthet; såssom och uthan twifwel medh idert rådh
skeedt, ahtt Erich Sparre och the andre förre begåfwe sigh af rijkit, för
hwilket I och måge wara förtenkte att weria ider medh en tolfmanne eedh.
Men om the werf och ärande, som Erich Sparre hafwer haft till konungen i
Danmarck, hwilke förnembligit och uthi en summa till att säige hafwe
gåedt ther opå, att the danske måtte blifwe fördhe oss opå halsen, och
utlandskeer her leddher å wårt kiäre fäderneslandh, ähre redelig, rijkit
nyttige och hans eedh likmätigt, så och wäl anstå och höfwes een erlhigh
rådzperson, thet wele wi lathe alla oprichtige män dömme om, them wi
och wele thet hafwe hemstält. Och kunne wäl sådhane och andre iders
samptlijge handlinger, rådslag och bedrifter, medh tidhen warde oppen¬
bare och kommer [0: komme] i dagzliusset, som nu mestedeles kompne
ähre, att hwar redelig swensk man, som rättwissan kiär hafwer, må giör-
ligen kunne schee [0: see] och förnimme, hwadh alles ider opsåt ähr,
hwilkit wi ider icke wele förhålla. Och begäre ähnnu som för ider ut-
tryckelige mening om samma swar att förnimme, der wij kunne rätta
oss efter. Datum ut supra.
När ständernas beskickning till Finland återkom1), hade hertig Karl
nyss skickat ett svar, som att döma av n:o 210 ej gärna kan ha varit något
annat än denna skrivelse, till herr Hogenskild. Hertigen sänder nu med
ett nytt bud, som troligen även medförde ett den 18 april daterat brev till
Nils Gyllenstierna, följande postscriptum. Det förvaras i avskrift (s. 189,
190) bland »Handlingar ang. riksråden 1596—1605» i Riksarkivet och bär
a tergo signum V. V. samt följande påskrift: »Fursthens underskrefne zedel,
som lägh i omslaget hos thet trychte Vpsale afskedh. Ankom på Wlfåås
den 27 aprilis anno etc. 98 medh Niels Bårre enspenneren».
’) Beskickningen återkom före den 20 april, kanske redan den 18. Jfr nedan n:o
214 och ovan s. 549, not 2.