HÖGVÖRDIG!
FRE8TE-8TÄNDET8
PROTOCOLL
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm
ÅREN 1865 & 1866.
Femte Bandet
STOCKHOLM,
TYPOGRAFISKA FÖRENINGENS BOKTRYCKERI,
1867
Den 12 Maj 1SCG.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 28 nästlidne April.
§ 2.
Sedan Ståndet beslutat att denna dag förrätta val af
Ledamöter med Suppleanter i Förstärkt Constitutions Utskott,
anställdes nu, på sätt 81 § Regerings-Fortnen bestämmer,
berörda val, och befunnos, efter valsedlarnes öppnande och
rösternas summering, vara utsedde till Ledamöter i sagde
Förstärkta Utskott:
Vice Talman Biskop Annerstedt,
Biskop Hultman,
Biskop Flensburg,
Biskop Sundberg,
Contracts-Prosten Westin,
Contracts-Prosten Janzon,
Doctor Petrelli,
Domprosten Björling,
Prosten Lundholm,
Kyrkoherden Simonsson,
Doctor Sondberg,
Doctor Arrhenius,
Contracts-Prosten Altahr och
Doctor Runstén: samt till Suppleanter, att i följande
ordning inträda:
Prosten Euren,
Prosten Bergvall,
Hof-Predikanten Wahrenberg,
Professor Agardh,
Doctor Björkman och
Doctor Ternström-
§ 3.
Föredrogs ånyo Sam,mans atta Bevillning»Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
1, angående vilkoren lör bränvinstillverkning.
4
Den 12 Maj.
Härvid förekommo Utskottets förslag rörande nedan-
nämnda j’§ af nu gällande Förordning;
Contracts-Proston Janzon begärde härvid ordet och ytt¬
rade: Jag bifaller 2 $ i föreliggande Betänkande att Brän-
vinsbränning må vara tillåten bela året. Jag gör det af
följande skäl: Bränvinsfabrikationen skall vara lör landet
antingen skadlig eller gagnelig. Är den skadlig och Brän-
vinet ett gift; då bör Bränvinstillverkningen förbjudas, äfven¬
som införsel af Bränvin och Sprit, utom hvad sorn åtgår till
tekniska och medicinska behof, samt Arrac, Cognac och andra
rusdrycker Ingen skulle häldre än jag underskrifva en
sådan lag, om det blefve Nationens. Ätt det är möjligt att
lefva utan bränvin, derom vittnar vår historia, hvars läng¬
sta och ärofullaste tid varit då bränvinet dels var okändt,
dels visserligen kändt, men ännu icke nedträngt till massan
af folket eller ingått i den dagliga dieten.
Men då jag fruktar att ingen skall instämma med mig,
om jag yrkar bränvins-brännings förbud, utan vi kommit
derhän att bränvin blifvit en nödvändighetsvara, — våra lef-
nadsvanor och allmänna opinion anser den så — och dess
tillverkning således berättigad, så blir frågan: på hvad sätt,
under hvilka vilkor bör bränvinsbränning tillåtas? Sunda
förnuftet svarar: Tillverkningen bör ställas så att det sed¬
liga lifvet skadas så litet som möjligt, under det att produ¬
centen af råämnet drager den största möjliga produkt. Att
husbehoisbränningen är både farligare för sedligheten och
gifver ekonomisk förlust för producenten och med detsam¬
ma äfven för Staten, i ty att den kräfver mer arbete och
mer råämne för samma produkt, besannas både af förnuft
och erfarenhet. Man har derför visligen flyttat bränvins-
pannan från köket och i Fabriken, der jag hoppas den alltid
kommer att stanna. Jag finner bränvinspannan ännu fa¬
stare inmurad i Bränneriet genom föreliggande Betänkande,
om man blott afslår nedsättandet af tillverkningsminimum
per dag och bibehåller det i 1863 års Lag bestämda, 300
kannor, för hvilket jag kommer att rösta
Då man fått Bränvinsbränningen till Fabriksindustri,
och som beskattas, finner jag det vara orätt oell oförnuf¬
tigt att binda händerna på fabrikanten att både han och
Staten skola lida ekonomisk förlust, utun att man kan
uppgifva någon moralisk vinst. En sådan förlust utan nå¬
gon vinst anser jag inskränkningen af tiden för bränvins-
bränningen vara. Det händer stundom att potatis-sjukan
kommer. Potatisen ruttnar och lörskämmes innan man får
bränna. Det inträffar våtår, säden gror och skämmes i
Den 12 Maj,
5
Infinn. Hani lätt att tröska af elen och förvandla henne
straxt i denna vara. sorn landet säger sig icke kunna um¬
bära, innan hon blir oduglig både till ett bruk och annat.
Huru fördelaktigt för utfordringen om våren, när fodertill-
gången är knapp, att få med affallet från bränneriet i för¬
ening med halm underhålla sin ladugård i den svåra Maj
månad.
Man svarar: hvilken syndaflod af bränvin ! Skulle icke
jordbrukaren bli ruinerad och Stadsboen bli den ende som
droge vinsten afbränvinet? Jag svarar: produktionen klef¬
ve troligen mindre och icke större än nu. Man kunde då
anmäla sig för minsta tillverkningen, bränna i sakta mak
efter behof, kunde bättre göra sig dranken till godo; sluta
upp när det intet bär sig och begynna åter när varan tager
favör. Denna industri upphörde att som nu vara ett hazard-
spel. utan kunde bli en näringsgren, hvars vinst och för¬
lust kunde beräknas.
Hvad angår den förmodade ofantliga bränvinsbrännin-
gen i Stiiderne af Ryssmjöl, så är detta mer ett spöke
än verklighet. Den som vet hur svårt det är att förvara
is i källaren, och huru Sockerbagare ofta komma i förlä¬
genhet, om is lör sitt yrke, fruktar icke särdeles för brän-
vinsbränning i stort under den heta årstiden. Och under
vintern har landtmannen lika när till råämnet och oftast
till billigare pris än Stadsboen.
När restitution af tillverkningsafgiften lemnäs vid export
till utrikes ort, kan jag icke se just någon stor national¬
följust i att importera Ryssmjöl och exportera bränvinet,
då affallet kommer oss till godo. Så säger man det tillgår
i andra länder.
Hvad nykterheten angår, måste den befrämjas med an¬
dra medel, än att genom lagstiftning ruinera bränvinsfabri-
kanten till vinst för utlänningen. Nykterheten skall, efter
min åsigt, verkas genom Prestens, Domarens och Polisens
gemensamma bemödanden. I den mon gudsfruktan tilltager,
allmänna andan förbättras och drycken skapen stämplas med
vanära, såsom den der sänker menniskan nerom djuren och
gör henne oduglig och till en börda för sig sjelf, för hem¬
met, för kommunen, för samhället, ja till en skamfläck för
menskligheten, husvill och förkastad af jord och himmel, i
den mon det lyckas att göra dessa sanningar trodda och
omsatta i lifvet, så blir folket nyktert. Hvar icke så sker, så
må vi lagstifta huru som hälst för bränvinstillverkningen;
så länge bränvin finns, saknas icke drinkare.
Blott med denna frihet i afseende på tiden för brän-
vinstillverkning. som lemnäs fabrikanten, anser jag honom
kunna bära en förhöjd skatt, eller 75 öre på kannan. Jag
yrkar bifall till 2 § i Betänkandet.
6
Den 12 Maj.
Doctor Säre: Då den föregående talaren önskade brän-
vinstillverkaren all möjlig frihet i afseende på tiden för
handteringens bedrifvande, kan jag icke förstå, hvarföre han
uppträdt emot denna punkt, der en sådan frihet af Utskot¬
tet tillstyrkes. Jag vill deremot bestrida en så vidt utsträckt
frihet, isynnerhet som jag i det aldra närmaste varit tillfreds
med 1855 års bränvinslugstiftning, hvilken, sorn bekant är,
inskränkte berörde handtering genom åtskilliga skrankor
icke allenast i anseende till tiden för bränningen, utan ock
i anseende till rummet, ithy att bränvinsbränning å civila.
militära och ecklesiastika tjenstemäns boställen var förbju¬
den Och hvarföre vidtogos alla dessa mått och steg till
handteringens inskränkande? Jo, emedan denna näringsgren
med rätta ansågs skadlig för folkets helsa och välstånd.
Äro då dessa faror numera undanröjda eller minskade?
Detta lärer ingen kunna påstå, då uppenbart är att brän¬
vin et ännu uträttar obeskrifligen mycket förderf, tynger fat¬
tigvården och befolkar fängelserna. Jag ser derföre intet
skäl till att lemna alla de för bränvinshandteringen upp¬
gjorda skrankorna, utan måste tillstyrka bibehållandet af alla
sadana hinder för en oinskränkt utöfning af nämnde hand¬
tering, hvilka utan skada kunna qvarstå. Att, såsom nu är
fallet, bränvinsbränning endast må kunna bedrifvns 5 må¬
nader af året, torde dock vara en alltför stor inskränkning.
Nyttan af det affall, som bränvinsbränningen lemnar, torde
ock för utfordringen så väl vår som höst böra något tagas
i betraktande. Med afseende härpå är jag ock villig till att,
i enlighet med det af fb ra bland Bonde-Ståndets medlemmar
framställda förslag, medgifva bränningstidens utsträckning
till 7 månader. Längre vill jag dock icke gå af fruktan
för den omåttliga produktion, som de stora bränvinstillver-
karne skulle åstadkomma. En af dem yttrade ock vid frå¬
ga härom, att han, om förbudet borttoges, skulle bränna
hela året om, emedan han egde säkra och kalla förvarings¬
rum för bränvinets förvarande och visste sig äfven utrikes
ifrån kunna anskaffa spanmål för bränningens fortsättning.
Utskottet har ock medgifvit, att genom bifall till den af
Utskottet tillstyrkta friheten, produktionen tvifvelsutan skulle
komma att betydligt stegras. Det är dock ett factum, att
den årliga tillverkningen sedan tillkomsten af nu gällande
bränvinslagstiftning stigit från 12 millioner till 17 millioner
kannor. Sannolikt är väl ock, att det förstnämnda belop¬
pet skulle komma att fördubblas, om Utskottets tillstyrkan¬
de af frihet ätt bränna hela året i detta Betänkande vinner
bifall. Man har ock, synes det mig, tänkt sig kunna före¬
komma vådorna af en öfverproduktion genom förslaget om
restitution af skatten för sådant bränvin, som exporteras
till utlandet. För att komma till rätta med ett sådant stad¬
Den 12 Maj.
7
gande erfordras dock, att våra grannstater styrka, det så¬
dan exporterad vara verkligen utgår ur landet och icke
återkommer hit genom smuggling. Danmarks erfarenhet i
detta fall är icke uppmuntrande. Blir det hos oss, såsom
der, svårt att kontrollera denna export, torde det mesta af
det tillverkade bränvinet stanna i landet, och vi få mer der¬
af, än önskligt är.
I öfrigt öfverensstämmer det föga med kristendomens
bud att vilja påbörda andra ett ondt, som man gerna vill
vakta sig sjelf för. — Till stöd för mitt yrkande vid denna
§ vill jag slutligen nämna, att inom Utskottet få yrkade brän-
ningstidens utsträckning till hela året, nemligen blott en
eller annan representant af Borgar-Ståndet i städernas in¬
tresse, att Bönderna voro nöjda med utsträckning till 6 å 7
månader, och att ingen ledamot af Ridderskapet och Adeln,
såsom man ock kan vänta af det Ståndets nobless, fram¬
ställt något yrkande i denna väg. Jag hemställer derföre,
att det Högvördiga Ståndet måtte, med afslag å Utskottets
tillstyrkande i fråga om denna §, besluta att densamma må
erhålla följande lydelse:
1 mom. att bränvinstillverkning må vara tillåten under Ja¬
nuari, Februari, Mars, April, samt October, November och
December månader af året, hvarje månad räknad för en
termin.
2 mom. Bränvinstillverkare ege att under en eller flere af
dessa terminer handteringen utöfva, dock icke under kor¬
tare tid, än en termin i sender.
Häruti instämde Kyrkoherden Wennerström.
Doctor Sandberg: Jag minnes mycket väl, hvilken möda
det kostade att hos Rikets Ständer få genomdrifven den
Proposition, som konung Oscar, den uppriktige nykterhets-
vännen, framställde, för att inskränka husbehofsbränningen.
Detta lyckades dock öfver förväntan, emedan både Regering
och Ständer blefvo till slut ense om nödvändigheten af detta
steg. Dessa sträfvanden underlättades måhända ock af då
rådande höga spanmålspriser och en penningetillgång, som
var helt olik den närvarande. Bränvinssupandet visade sig
ock i följd af detta steg snart vara i aftagande. Efter hand
utvecklades dock bränvinsbegäret ånyo, och nykterhetsföre-
ningarne blefvo allt ljummare i sin verksamhet Det har
dock emellertid allt sedan lyckats att bibehålla den rikt¬
ning för bränvinslagstiftningen, som togs under konung
Oscars tid och man har aldrig förr spårat så tydliga tecken
till återgång, som i det nu föreliggande Betänkandet. Det
synes, som ville man vid den sista Ståndsriksdagen inslå en
ny väg, hvilken jag dock hoppas att Preste-Ståndet icke
skall beträda, utan i stället fortfara på den bana, som ifra-
8
Den 12 Maj.
gavarande lagstiftning hittills en tid gått. Med bedröfvelse
hörde jag den förste talaren yttra sig för bifall till hvad
Utskottet här föreslagit. Hans åsigt, att produktionen bör
lämpa sig efter konsumtionen, gäller val i fråga om andra
artikhir, men icke i fråga, om bränvinet, Här bekänner jag
mig vara prohibitist, öfvertygad som jag är om det expansiva i
bränvinskonsumtionen, hvilken oftast torde rätta sig efter
den tillgång som produktionen kan åstadkomma. Derom
vittnar en förfluten tid, då man uti 150,000 större och
mindre pannor tillverkade 30 å 40 millioner kannor bränvin,
som förtärdes af landets inbyggare. Huru det sannolikt kan
komma att gå med den förespeglade utsigten till export af
bränvin, bar den siste talaren så utvecklat, att jag icke der¬
om behöfver orda. Denne talare yrkade likväl en förändring
i afseende på tiden för bränvinsbränning. hvdken jag icke
vill biträda. Enligt det gamla stadgandet härutinnan är
Julhelgen, eller tiden från den 15 December till den 15 Ja¬
nuari skonad från bränvinsbränning. Om Doctor Säves för¬
slag i denna del vunne bifall, skulle åter den dyrbara Jul¬
helgen sannolikt komma att förvandlas till en bränvinsholg.
Att bränvinstillverkning under sommaren deremot icke kan
ske till fördel för jordbruket, utan endast afser denna fa¬
brikations uppdrifvande i sjöstäderna, det har den nästföre¬
gående talaren tillräckligt ådagalagt. På alla dessa skäl,
och åtskilliga andra, af stor vigt, dem jag under bränvins-
strjderna vid föregående Riksdagar nog ifrigt framhållit och
äro af äldre Ståndsbröder väl kända, hemställer jag, att
det Högvördiga Ståndet måtte med afslag å Utskottets fram¬
ställda förslag besluta bibehållandet af nu gällande 2 §.
Häruti instämde Doctor Runstén, Contracts-Prosten
Palmlund och Kyrkoherden Ekelundh.
Doctor Petrelli: Jag instä.amer till alla delar med Doctor
Sandberg, men vill på samma gång fästa uppmärksamheten
derpå, att. om icke hans förslag kan godkännas, det Högv.
Ståndet måtte åtminstone besluta den ändring i Utskottets
förslag, att bränvinstillverkaren icke må hafva rättighet att
för sin handterings utöfvande välja endast en termin af 14
dagar. Ett bifall till Utskottets tillstyrkande i denna del skulle
nämligen komma att medföra betydliga olägenheter för kon¬
troll å bränningen. Huru otjenligt det i öfrigt skulle vara
att t ex. välja tiden mellan lö och 31 December tor brän¬
vinsbränning, behöfver jag icke visa-
Doctorerna Hjörtman och 'Ternström, instämde.
Doctor Almqvist: Jag vill erinra om ett yttrande sorn
inom det s. k. bränvins-utskottet, der jag var ledamot, vid
lb53—54 årens Riksdag iälhles af en man, hvilken icke
Den 12 Maj.
9
gjort sig känd för ntt kylla öfverdrifvet liberala tendenser,
framlidne Presidenten Angust von Hartmansdorff. Han sa¬
de sig ieke älska friheten, men i fråga om bränvjnslagstift-
ningen likväl vilja vara frihetens man. på det att denna in-
industri måtte förgöra sig sjelf. I likhet med denne utmärk¬
te mans åsigt, att tiden lör bränvinstillv< rkning borde gif¬
vas fri. tillstyrker jag oek antagande af Utskottets nu fram¬
lagda lörslag derom. På den tid. då man allmänt nog bv-
ste den åsigten att dranken (om jag skall nämna detta ord,
som för mig är något vidrigt att uttala) var skadlig för la¬
dugården, kunde man måhända af detta skäl motsätta sig
bränvinsbränningens utsträckande till hela året. Nu höres
dock öfver allt i föredrag till och med inom Landtbruks-
Akademien, att detta affall vid bränningen är af stor, ja
ovärderlig nytta vid utfordringen. Säkert var dess beskaf¬
fenhet sämre, då genom bränvinstillverkning i små briin-
nerier en mängd förorenande ämnen ingingo i detta affall,
hvilket nu icke inträffar, då tillverkningen drifves fabri ks-
messigt. Jag vill icke gifva mig ut för att kunna bedöma
denna fråga, men det torde här vara tillåtet att “jurare in
verba magistri“. Det har blifvit sagdt. att sommaren icke
är tjenlig för bränvinstillverkning, och att det på denna
grund borde förblifva vid det gamla i afseende på tiden lör
bränning. Låt detta blifva en omsorg lör Bränvinsfabrikan-
ten sjelf och må Staten, när den vill skörda millioner på
denna fabrikation, låta den utan hinder bedrifvas. Annat
förhållande blir det. om handteringen hör förbjudas; men
detta kommer då säkerligen att verka derhän att utländskt
bränvin blifver irnporteradt. Man har sagt, att Jultiden
illa lämpar sig lör bränvinsbränning, och jag invänder, att
man troligen, om frihet i afseende på tiden medgifves,
icke lärer välja denna månad. Jag tillstyrker bifall till
Utskottets förevarande förslag.
Domprosten Sandén: Jag har begärt ordet hufvudsak¬
ligen med anledning deråt, att en talare här uppträdt till
försvar tor den separatmening, som en numera bortgången
protectionist hyllade. Det är verkligen sannt, att denna ta¬
lares auctoritet, presidenten v. Hartmansdorff hyste den
åsigt, att, emedan tvång gagnar och frihet skadar närin-
garne, bränvinshandteringen borde frigifvas för att sålunda
lörgöra sig sjelf. Jag väntade icke att nu få höra denna
theori understödjas inom det Högv. Ståndet. I likhet med
Doctor Sandberg bekänner jag, att jag med smärta förnum¬
mit de spår till återgång till det gamla, hvilka röjas uti
förevarande betänkande. Förr troddes allmänt, att en för¬
dyrad vara skulle minska åtgången deraf. Nu får man till
och med höra en Ledamot, hvilken förr ifrigt kämpat för
10
Den 12 Maj.
stäfjandet af bränvinshandteringen. tala för borttagande af
alla skrankor för densamma. Jag hemställer dock till denne
och alla dem, som vilja bifall till Utskottets framställning,
om icke erfarenheten vittnar, att dyr vara mindre köpes,
än då den står att få för ringa pris. Dessutom har man
nu återupptagit ett argument, som förr mycket användts i
denna fråga, nemligen det om dranken. Det var en tid. då
man i den frågan för fänadens skull icke tvekade att gifva
menniskorna till spillo; men jag hoppas, att denna ifver för
den varan icke skall ånyo göra sig gällande. Man talarom
statens interesse af bränvinsbränningen. Vid början af vår
nuvarande bränvinslagstiftning hördes icke sällan bränvins-
tillvtrkarne uttala den misstanken, att nykterhetsifvern alle¬
nast var en förevändning, men att man med hela denna lag¬
stiftning egentligen afsåg att bereda inkomst åt staten.
Skulle nu hela handteringen gifvas fri, kunde alla dessa
mena sig hafva fått rätt och säga, att de s. k. nykterhets-
vännerna nu kastat masken af. Det har blifvit sagdt, att
bränvinsbränningen, äfven om sådant tillätes, icke lärer
komma att bedrifvas örn sommaren, då den icke skulle kunna
ske med fördel. Tydligt är dock, att denna tillverknings
utöfvande äfven denna årstid kan vara fördelaktig för den,
hvilken eger vidsträckta affärsförbindelser med sädesprodu-
cerande orter och dertill besitter iskällare till förvaring af
det tillverkade bränvinet. 1 öfrigt kan jag icke finna, det
faran af för ringa tillgång på den nämnda varan är så stor,
att man behötver släppa lös hela rörelsen. Jag kunde nämna
en sakkunnig, som ansåg det nu framställda förslaget be-
hjertansvärdt om icke för något annat, åtminstone för de
3 å 4 pressjästfabriker, som finnas i landet. Den värde ta¬
laren, som först hade ordet, har icke fördolt, att man med
ifrågavarande förslag har förhoppning om bättre pris på
bränvinet, och att man gör sig räkning på att kunna expor¬
tera af den varan. Jag tror dock, att man icke ännu fun¬
nit den rätta exportorten. På grund af alla dessa skäl hem¬
ställer jag om alslag å Utskottets framställning och vidblif-
vande vid det gamla stadgandet i fråga om tiden för brän-
viustillverknings utöfvande.
Doctor Moberger: Med verkligt bekymmer och smärta
har jag hört ett par ståndsledamöter genom samtycke till
Utskottets förevarande förslag vilja göra vägen jemnare för
ett påträngande bränvinsförderf. Den visdom, som en ta¬
lare hemtat från framlidne presidenten v. Hartmansdorff,
den förefaller mig mycket lik de Nikolaiters, hvilka påstodo,
att man bör gifva syndalustarne fritt lopp, på det att kot¬
tet så mycket förr må förstöra sig sjelft. Detta kan passa
tillhopa med pautheistiska åsigter, enligt hvilka individen
Den 12 Maj.
11
icke har något värde; men föga i ett kristligt samhälle och
aldraminst i det Högv. Ståndet, enär hvarje enskild menni¬
ska har sin eviga betydelse. Att så kurera bränvinsförderf-
vet, det vore detsamma som att halshugga en krämpfull
menniska, för att göra henne fri från sina krämpor. Jag
instämmer i allo med Doctor Sandberg och Domprosten
Sondén.
Hofpredikanten Rosenius: Då jag är innerligen öfver-
tygad, att ingenting uträttat så stora olyckor, som bränvi-
net, kan jag icke annat än önska, att om möjligt hela till¬
verkningen af denna vara måtte utrotas. Detta är dock
icke att hoppas, sedan så många dammar för bränvinsfloden
sprungit, att den nu årligen löper ut med 18,0(10,000 kan¬
nor. till att deri fördränka icke allenast män, utan äfven
qvinnor och barn; men jag anser mig skyldig att i min ringa
mån åtminstone verka derför, att de få återstående dam¬
marna så länge som möjligt måtte kunna stå qvar, och der¬
före nedlägger jag en kraftig protest emot ut v i cl g art det af
rättigheten till bränvinstillverkning. Jag hoppas ock, att
företrädesvis Preste-Ståndet vid sista Ståndsriksdagen vill
något göra för hämmandet af detta onda. Man har sagt,
att staten skulle förlora pä att inskränka tiden för brän¬
vinstillverkning. Ja, är det sannt, att staten för vinnings
skull redan låtit öppna så många bränvinsfiodens dammar;
så påminner detta förfarande ln.igt om skräddaren, hvilken
tog bränsle ur sin stugas väggar, tids denna ramlade om¬
kull och krossade honom sjelf i sitt fall. Se vi på brott-
målshistorien, skola vi tydligt tinna, att de aldra flesta brott
blifvit begångna i rusets vanvett, ja, att knappast hvar7:de
illgerning af svårare beskaffenhet föröfvats, utan under in¬
flytande af bränvinet. Med betraktande häraf hyser jag den
fasta öfvertygelsen, att I, mine fäder och bröder, skolén
varmt instämma i de yttranden, som nyss afgifvits i denna
fråga af Doctor Sandberg, Domprosten Sondén oeh Doctor
Moberger och således vidblifva den tidsbestämning för brän-
vinstillverkningen, som härtills varit gällande.
Doctor Ternström: Utskottets majoritet har medgifvit
bränvinstillverkare rättighet att anmäla sig tili rörelsens be¬
drifvande blott 14 dagar i sender, om han så vill, och der¬
till välja hvilken eller huru många sådana terminer han
åstundar. Emot detta b'slut har jag reserverat mig. Kongl.
Maj:t har ock i sin Nåd. Proposition icke medgifvit mindre
än hel termin eller en månad, räknad til! 30 dagar. Då
jag, i fall Utskottets förslag godkännes, befarar en för lan¬
det förderflig öfverproduction och i följd deraf, en demora¬
liserande, omåttlig consumtion; då jag fruktar, att det skulle
13
Den 12 Maj.
föranleda mången, som annars icke tänkt derpå till att slå
sig på denna handtering, och således många nya bräunerier
skulle uppstå till spekulantens egen ruin; och då jag anser
att det skulle blifva svårt att utöfva behörig kontroll, så
tillstyrker jag, att hvad som hittills varit stadgadt och nu
är af Kongl. Majd föreslaget, må af flögv. Ståndet anta¬
gas och bibehållas.
Contracts-Prosten Janzon Man bär uppträdt, med en
särdeles värma mot mitt anförande för frihet att alla tider
af året tillverka bränvin, man bär sigt. att denna frihet
skulle öppna dammluckan för bränvinet att såsom t n ny syn¬
daflod öfversvämma landet, och det smärtar mig att sa blifva
förstådd af deni, vid hvilkas sida jag sedan 32 är tillbaka
kämpat i nion af mili förmåga mot husbehofsbränning och
missbruk af spritdrycker, sorn skulle jag till dryckenskapens
främjande vilja medverka. Att jag varit och äfven är en
hatare af bränvin, utom för tekniskt och medicinskt behof,
tror jag ingen af mine Ståndsbröder vara obekant. Jag har
under 35 år icke förtärt 4 jumfrur bränvin och på 23 års
tid har ingen aptitssup bjudits i mitt hus. Om jag derför
bade trott eller någon kunde öfvertyga mig om att denna
frihet för tillverkningen, som jag yrkar, skadade i minsta
mon nykterheten, skulle \äl aldrig ett ord i denna syftning
kommit från mig; men då mine motparter äro af en annan
öfvertygelse, måste jag respectera deras nit. De hafva icke
målat dryckenskapens följder med bjertare färger, än icke
jag sjelf nyttjat ännu bjertare.
jag är öfvertygad om att vår Nådiga Konung, då han
föreslog frihet hvad tiden angår, för idkande af denna indu¬
stri, icke ville skapa ett af -tarka drycker raglaude folk;
utan säkert såg Ilan saken, som jag ser den: att man l>or
sr pd stålens ekonomiska vinst, sa vidt detta kan ske utan
skilda för sed'i a heten.
Man bar sagt: detta är ett återsteg till det gamla.
Hurudant var väl tillståndet i hänsyn till nykterheten före
IBöo, och huru är det nu? Ilar icke superiet uttagit, hus-
och hemfrid återkommit? Jo visserligen! men detta är icke
en följd af inskränkt bränvinsbränningstid, utan deraf, att
tillverkningen liar blifvit en Fabrikshandtering och flyt¬
tat urstugan, åled det samma förvandlades den dagliga
skåp supningen till kmg-supning vid stadsbesök eller på
utskänkningsstället å landet, således till ett tillfälligt rus,
icke till ett dagligdags. Barnen uppfostras icke vid brän-
vin och jag är fullt öfvertygad om att flera hushåll gif¬
vas i vårt land der bränvin icke finnes, än der det finnes.
Och denna afsigt att göra bränviustillverkningen från
fabrikshandtering till husslöjd, röjer sig icke i det Kongl.
Den 12 Maj.
13
förslaget, eller i Utskottets Betänkande, utom i den före¬
slagna nedsättningen af minimi-beloppet per dag af brän-
vinstillverkningen, och hvilket jag derför afslår.
Man liar sagt: priset på varan skall genom denna fri¬
het nödvändigt sjunka, och dess bättre pris. dessinera su¬
pés. Man måste derför lägga hand på liandteringen, att
varan m itte fördyras. Är ett sådant sätt att förfara håll¬
bar* inför sunda förnuftet? Vi kunna exportera varan om
lion icke kari afsättas här, och drawhack lemnäs för hvarje
till utrikes ort exporterad kanna bränvin. Huru kan man
klaga öfver import af utländskt bränvin på samma gäng som
man lägger, icke skatt, ty när drawhack lemnäs betyder
skatten intet, utan tvångsband på sjelfva tillverkningen?
Man anser export af bränvin omöjlig. Ja, så länge vilägga
band på fabrikanten, så är den omöjlig; ty varan står oss
för dyr; men om dessa band borttagas, hvad hindrar oss
att taga exempel af utläudningen och äfven exportera?
Men invänder man: det är okristligt, det är inhumant
att purra en sådan vara som bränvin på grannar. Men är
det icke lika okristligt att grannar purra bränvin på oss.
Ingen ting kan vara inhumanare än att rikta kanoner och
skicka kulor åt sin granne, men när han gör så mot oss,
måste vi skicka kulor, om vi hafva några, mot honom.
Skall varan nödvändigt falla i pris för konsumenten
derför att producenten får fritt bruka sitt förstånd och sin
skicklighet i yrket? Gifves det icke många sätt att fördyra
varan, att det länder till gagn och icke till skada för det
allmänna? Man kan ju lägga hvad skatt man vill på till¬
verkningen, på bränvins-minuteringen, på utskänkningen
och vid taxeringen af krogarne. Detta förfaringssätt vore
förnuftigt och statsekonoiniskt, men att hindra produ¬
centen att med besparing af tid och arbetskostnad taga ur
råämnet den möjligast största pruduct och draga vinst af
alfallet, det är ju att pina den inhemska fabrikanten till fa¬
vör för den utländske, och ehuru väl detta sätt är äkta
svenskt, är det dock abderitiskt.
Det gläder mig att sin tids störste statsman, presiden¬
ten v. Hartmansdorff, han, hvars hjerta klappade så varmt
för fäderneslandet, för sine medborgares gudsfruktan, sed¬
lighet och dygd, ocii följaktligen var en nitisk befordrare
af nykterhet, tänkt i detta fäll liksom jag. Det blir en evig
sanning att det onda är det ondas värrste fiende, och att
det icke kan förstöras utan genom att fräta upp sig sjelft.
Hvad vi annars söka bota det med är blott palliativ. Gud
känner bäst huru menniskor böra uppfostras. Väl tycka vi
att ormen icke bort få komma i Eilen, inen så tyckte icke
Gud. Han lät ormen komma och fresta menniskan, ja han
tillät henne falla o.ch erfara följderna af fallet, för att ef¬
14
Den 12 Maj.
ter inånga pröfningar, hvarunder hon styrkes och ledes af
Guds nåd, ändtligen lärd och luttrad genom egen erfaren¬
het om syndens ve, kunna säga till frestaren: gack bort
satan. Detta är Guds sätt att uppfostra menniskan, icke
att undanrödja alla frestelser och omöjliggöra fallet, utan
uf plysa om faran och varna för fallet och upprätta den
fallne. Så uppfostrar oss Herren. Det är denna väg, jag
anser för den bästa vid verkandet för nykterhet Söka vi
försvåra tillverkningen genom inskränkning af tid, ökad
skatt utan lindring i sättet att inbetala skatten, så skall
häraf uppstå en reaction i tänkesättet, som slår omkull den
byggnad, som nykterhetens vänner under 30 år arbetat på
att uppbygga. Jag yrkar fortfarande bifall till 2 §.
Vice Talmannen Biskop Annerstedt: Jag hemställer, att
det Högv. Ståndet icke måtte genom den föregående tala¬
rens yttrande låta sig afskräckas från att stanna vid nu
gällande lagstiftning i detta ämne. Då denna lagstiftning
ännu är så ung, enär den för 12 år sedan kom till stånd,
synes mig ingen väsendtlig ändring deri för det närvarande
böra komma i fråga. Med anledning häraf både yrkar jag
vid denna S °ch kominer jag att vid de följande §§. med
undantag af den om beskattningen, yrka vidblifvande af nu
gällande stadganden. Jag tror mig ock veta, att åtminsto¬
ne i ett annat Stånd ett dylikt yrkande kommer att fram¬
ställas med utsigt till att vinna bifall.
Doctor Säve: Med all möjlig vördnad för och tillit till
vice Talmannens yttrande vågar jag likväl ej förutsätta, att
allvarliga bemödanden skola göras i de andra Stånden för
bibehållande af status quo. Man yrkar nu och icke utan
skäl på en något större frihet, och den gällande bestäm¬
melsen om rättighet att idka bränvinstillverkning endast
under 3 af 5 tillåtna månader, börjar 'kännås såsom en
alltför svår begränsning, helst sedan utsigten till export mot
restitution af skatten blifvit öppnad. Vidblifvande i alla
delar af hittills gällande föreskrifter synes mig derföre icke
rådligt, om man viii ändamålet, att inskränka bränvinsbrän-
ningen till ett färre antal större fabriker, utan synes det
mig nödigt att medgifva fabrikanten en något större frihet,
i synnerhet som Kongl. Maj:t.s egna Nådiga Propositioner re¬
dan länge afgifvits i denna syftning. Såsom bekant är, fö¬
reslog Kongl. Maj:t redan 1859, att bränvinstillverkning uti
större bränneriet- måtte hela året få bedrifvas. Att Stän¬
derna icke ingingo härpå, mottogs redan på åtskilliga håll
med missnöje. Nu, då anledning gifves till att hoppas på
möjligheten att kunna exportera bränvin, och då bevisadt
blifvit, att dranken, med måtta använd, icke är att anse
Den 12 Maj.
15
såsom ett föraktligt medel för jordbrukets förkofran, har
man desto större och rättmätigare anspråk på utvidgning
af friheten i afseende på bränvinsbränning. Med anledning
häraf förnyar jag också mitt yrkande, att bränvinstiden
måtte utsträckas till 7 månader, en utsträckning, med hvil¬
ken äfven Bonde-Ståndets ledamöter förklarat sig belåtna.
Då en talare yrkat, att hvarje bränvinstermin må omlatta
en hel månad, vill jag gerna biträda detta.
Contracts-Prosten Landberg: Jag är lika stor fiende
till bränvinet, som någon annan, men tror dock icke att
det genom denna vara förorsakade onda kan stäljas genom
inskränkningar i afseende på tiden för idkande af bränvins-
tillverkning. Så länge superiet öfvas i landet, skall man
nog veta medel att införskaffa bränvin; och ingen kan väl
påstå, att saken hjelpes dermed, att begäret mättas med
bränvin, sorn icke är tillverkndt inom landet, utan utifrån
importeradt. För mig har det ock genom de upplysningar,
som lemnats Utskottet af Landtbruks-Akademiens Sekrete¬
rare och Kemist blifvit klart, att dranken är af sådan vigt
för ladugården, att den fullt ersätter tillverkningskostnaden
med undantag af rudimaterierna, vid de mindre bränneri-
erna, der den allenast kan fullt tillgodogöras. Genom upp¬
lysningar från Bonde-Ståndets medlemmar har det ock blif¬
vit utredt, att endast en bränningstid af 7 månader är för
de mindre hrännerierna fördelaktig. Med bifall till Utskot¬
tets förslag om bränningstidens utsträckande till alla 1‘2
månaderna af året, af hvilket förslag hufvudsakligen den
större fäbriksrörelsen skulle hafva förmån, fruktar jag ock,
att man kunde erhålla en alltför stor tillgång på denna
förderfiiga vara, och instämmer derföre i det förmedlings-
förslag, som af Doctor Säve blifvit lramstäldt.
Kyrkoherden Otterström: Äfven med förutsättning, att
Preste-Ståndet blifver ensamt om beslutet att afslå Utskot¬
tets här gjorda framställning, anser jag. att detta beslut
bäst låter sig försvaras genom det af Vice Talmannen fram¬
hållna motivet, att förevarande lagstiftning är för ung, för
att ändringar deri böra vidtagas. För mig är detta i och
för sig ett fullt giltigt motiv för afslag. Om jag skulle till-
lägga ännu ett skäl, vore det, att genom tillåtelsen att idka
bränvinstillverkning året om Staten kunde derpå komma att
göra en ekonomisk förlust. Det förefaller nämligen icke
osannolikt, att, om den här förespeglade nyttan af dranken
allmänt varder insedd och uppskattad, man skall komma
att förvandla många stora brännerier med 1,000 kannors
tillverkning om dagen till flera mindre med endast 300
kannors tillverkning. Men klart är, att detta skulle i och
16
Den 12 Maj
för aflöning åt ett större antal kontrollörer förorsaka Staten
större kostnad. Att förkasta Utskottets förslag på grund
deraf, att dettas antagande skulle medföra en alltför stark
bränvinsproduktion, synes mig vara att stödja sig på ett
motiv, sorn ej håller streck. Eifarenheten liar ju redan åda¬
galagt, att inskränkning i afseende på tiden för bränvins-
bränning ej är något tillförlitligt medel till produktionens
förminskning. Så länge bär stipes, skall nog bränvin pro¬
duceras i tillräcklig mängd, och detta ofta utan afseende
derpå, att producenten icke skördar någon vinst derpå.
Ökas konsumtionen, skola tvifvelsutan nya fabriker uppstå,
hvilka komma att forcera bränningen ända till 1,000 kan¬
nor dagligen.
Hofpredikanten Rosenius: Lifligt minnes jag, huru jag
såsom yngling för omkring 30 år sedan med intresse lyss¬
nade till ett varmt föredrag i bränvinsfrågan af en man,
hvars hjessa sedan den tiden hunnit gråna. Minst väntade
jag, att samme vördade man nu skulle tala för förslaget
om utvidgning af tiden för bränvinsbränning, genom hvilket
förslag superiet icke litet torde befrämjas. Om man här
och der bemödar sig om att i stora brännerier till det yt¬
tersta uppdrifva bränningen, detta må vara den enskilde
bränvinstillverkarens sale; men Preste-Ståndet må åtmin¬
stone icke indirekt medverka dertill genom att bifalla ett
sådant förslag, som det förevarande. Man har talat om
dranken, detta ord, som förefaller mig så smutsigt, att jag
helst ville slippa att nämna det. Allt detta tal om förmå¬
nen af denna vara måtte väl tillräckligt gendrifvas allenast
med erinran derom, att kreaturen tvifvelsutan hafva den
kraftigaste näring af spanmålen. om de få den utan den
förvandling, som den undergår genom bränvinssjudningen.
Man borde också något tänka på de fattiga provinser, der
tusentals menniskor qvida under nöden. Jag är viss, att,
om icke så stora qvantiteter af säd kastades i bränvins-
pannan, det icke skulle fattas så mycket bröd i Norrland,
der nöden just i denna tid, enligt hvad bref derifrån nyss
förtäljt, är tryckande hård. Tagas alla dessa skäl i be¬
traktande, torde man blifva mindre böjd för att utvidga
bränvinshandteringen, utan i stället vilja bibehålla den när¬
varande lagstiftningen. Man har ordat derom, att om ej en
längre tid till bränvinstillverkning kommer att medgifvas,
detta skall föranleda till insmuggling af utländskt bränvin;
— men om så sker blifver ju ock detta den enskildes fel.
— Representationen må åtminstone icke gynna och främja
bränvinsflodens stigande i vårt land. Man har sagt, att det
supes nog ändå, utan afseende på bestämmelserna om bräu-
vinshaudteringens
Den 12 Maj.
17
vinshandteringens utöfvande. Det är dock sannt, att lika¬
som tillfället gör tjufven, tillfället också gör drinkaren. Jag
vet en församling i Norrland, der intet annat botemedel mot
di-yckenskapen hjelpte än att utrota der befintliga krogar.
Men då inträdde en stor och välsignelserik förändring, då
började frid och välstånd att blomstra i de boningar, som
förut voro armodets och tvedrägtens.
Doctor Gumselius: Jag plägar icke deltaga i discussionen
om dessa ämnen, emedan jag deri har föga insigt. Nu har
jag dock begärt ordet, för att påpeka en förvillelse, sora
vidlåder den förda discussionen. Man synes allmänt vilja
erkänna det goda, som verkats derigenom, att husbehofs-
bränningen förvandlats till en fabriksnäring. Om så är,
borde man dock på allt sätt befrämja bränvinstillverkningen
i stort, och icke, såsom nu förspörjes, vilja på alla kanter
inknappa denna fabriksnäring.
Att en större produktion skall blifva följden deraf, att
bränvinsbränning tillåtes under hela året, är väl möjligt;
men tillverkningen beror ock i väsendtlig mån på åtgången
och denna åter af priset, som man vill hafva höjdt derhän,
att bränvinet icke skall blifva allt för lätt tillgängligt för
de värrsta drinkare. Saken bör ock ses ifrån national-eko-
nomisk synpunkt. Om näringen får frihet, utvecklar den sig
så, att mindre råämnen gå förlorade. Hvad beträffar den
här omordade nyttan af dranken, tror jag icke särdeles
mycket derpå. Detta framhålles utan tvifvel mer än skäligt,
för att inverka på den mindre jordbrukaren. Det borde vara
tydligt, att, såsom den föregående talaren påpekade, säden
oförvandlad skulle gifva en vida bättre näring för boskapen,
än detta affall vid bränvinsbränningen. Slutligen ber jag få
tillkännagifva, att jag i fråga om de öfriga punkterna i detta
Betänkande delar den åsigt, som af Vice Talmannen blifvit
uttalad. Jag tillstyrker ej ökad beskattning å bränvinstill¬
verkningen, i afsigt att dermed bereda Staten inkomst; men
då jag anser denna beskattning i och för sig nyttig, är väl
intet ondt deruti, att på samma gång Staten får en förmån
deraf.
Doctor Moberger: Med anledning af den nästföregående
talarens resonnement vill jag endast fästa uppmärksamheten
derpå, att de, som tillverka bränvin i största skala, också
kunna sälja det till bästa pris, till följd hvaraf superiet på
samma gång befordras. Jag står fäst vid de åsigter, jag
nyss uttalat i denna fråga.
Domprosten Sondén: Man har antydt ett och annat oui
utsigterna till denna frågas öde i de andra Stånden. Om
liogv Preste-St. Prot. 1866. 5:tt Bandet. 2
18
Den 12 Maj.
Itskottets förslag här afslås, är jag öfvertygad att inom
ett annat Stånd,^nemligen Bonde-Ståndet, enahanda beslut
kommer att fattas, så vidt man får sluta af de många re¬
servationer från ledamöter af Bonde-Ståndet, hvilka äro detta
Betänkande vidfogade. Om Utskottets framställning vunne
bifall, skulle ock sannolikt en mängd stora brännerier komma
att bjuda öfver de mindre, så att det blefve omöjligt för de
sednare att konkurrera med de förra Men derutaf följer
ock, att vinsten af den så beprisade dranken går förlorad,
då ju icke gerna denna vara lärer kunna, exempelvis från
Stockholm, spridas öfver landet. Jag fortfar i att yrka af-
slag å Utskottets hemställan i afseende på ifrågavarande §.
Sedan discussionen förklarats härmed fulländad, fram¬
ställde II. II. Erke- Biskopen och Talmannen proposition å
bifall till Utskottets tillstyrkande sidan 5 i fråga om denna
§, med förbehåll att vidare besluta angående den af Con-
tracts-Prosten Janzon föreslagna inskränkning deri.
Då denna proposition med blandade Ja och Nej besva¬
rades och votering begärdes, uppstod fråga om contra-pro¬
position, hvilken uppå derom gjord proposition bestämdes
skola lyda på afslag å Utskottets tillstyrkande med bibe¬
hållande af nu gällande stadgande.
Voteringen försiggick derefter öfver följande af Ståndet
godkända voteringsproposition:
»Den som bifaller Utskottets tillstyrkande sidan 5, med
förbehåll att vidare besluta angående den af Contracts-Prosten
Janzon föreslagna inskränkning deri, röste Ja. Den det
icke vill, röste Sej. Vinner Nej, har Ståndet afslagit berörde
tillstyrkande och för sin del beslutat, att nu gällande stad¬
gande skall bibehållas oförändradt.»
Denna votering, i behörig ordning verkställd, befanns
hafva utfallit med 9 Ja och 29 Nej, till följd hvaraf Ståndet
stannat i det beslut, som uti Nej-propositionen innefattas.
§ 4.
Tillstyrkandet sidan 6.
Domprosten ännden erhöll ordet och anförde: Det här
föreslagna stadgandet synes mig innebära ett ganska vådligt
steg. Härmed afses tydligen att främja en obegränsad fa-
briksbränning. Deraf skulle dock följa, att alla mindre brän¬
nerier måste gå under; men detta sätt att dräpa de mindre
med de större, synes ej önskvärdt. Då äfven härutinnan en
större stabilitet uti författningen måste anses nyttig, tillstyr¬
ker jag afslag äfven på denna Utskottets hemställan.
Den 12 Maj.
19
Kyrkoherden Wennerström: Jag anhåller få tillkännagifva,
det jag härutinnan är af samma tanke som Domprosten
Sondén, och detta hufvudsakligen, emedan jag fruktar, att,
genom bifall till Utskottets här gjorda tillstyrkande, uti sjö¬
städerna skulle bilda sig stora bolag för tillverkning året
om af enorma qvantiteter bränvin, och att för denna tillverk¬
ning hufvudsakligen koinme att användas ryssmjöl. Följden
deraf skulle åter blifva en betydligt ökad import, som måste
anses för en statsekonomisk olycka, hvilken bör förekommas.
Contracts-Prosten Palmlund: Äfven jag anser följden af
detta förslag att borttaga maximie beloppet blifva deri, att
bränvins-tillverkningen kommer att concentrera sig i de
större städerna, erkannerligen sjöstäderna. Detta är för
mig tillräcklig anledning att, med afslag å hvad Utskottet
här tillstyrkt, yrka, det måtte nuvarande maximum af 1000
kannor pr dygn bibehållas.
Efter härmed afslutad discussion och uppå derom gjord
proposition, förklarade Preste-Ständet med afslag å ifråga¬
varande tillstyrkande sig förhindradt att antaga Kongl. Maj:ts
här omförmälda förslag.
Tillstyrkandet sidan 7.
Doctor Ternström erhöll ordet och yttrade: Utskottets
pluralitet har förslagsvis nedsatt minimum af daglig tillverk¬
ning från 300 till 200 kannor. Afven deremot har jag re¬
serverat mig. Kongl. Maj:t har i sin Proposition icke före¬
slagit någon förändring i hvad ännu gällande förordning i
detta hänseende innehåller. Då denna förordning först pro¬
visoriskt blef genomgången i Utskottet, bibehölls minimum
af 300 kannor; men vid andra genomgåendet, då definitiva
beslut skulle fattas, och då en del nya ledamöter, som förut
icke deltagit i öfverläggningarne, inträdt i sammansatta Ut¬
skottet, företogo dessa sig att upprifva föregående beslut.
Dock gaf endast den aflagda sedeln utslaget, hvilket visar
att den meningen, som ville nedsättning, icke hade särdeles
varma sympathier inom Utskottet. Då jag härtill lägger den
erfarenhet jag gjort, att de flesta på den bränvinsbrännande
ort jag tillhör, tillverkat vida mer än det hittills bestämda
minimum pr dag, så kan jag icke annat än tillstyrka det
Högv Ståndet att för sin del bibehålla detta minimum af
300 kannor.
Prosten Bergvall: Förhandlingen inom Utskottet vid fråga
om denna punkt har redan blifvit meddelad af Doctor Tern¬
ström, hvadan jag icke torde behöfva upprepa detta. Så-
20
Den 12 Maj.
sorn upplystes, var det inom Utskottet vid första genomgån¬
gen afgjordt, att minimum för tillverkning på dygn skulle
bestämmas till 300 kannor, men att, då frågan åter före¬
kom, Böndernes anspråk stegrades i anseende dertill, att en
ledamot af Preste-Ståndet och några af Adelns ledamöter
icke då voro tillstädes. Genom den förseglade sedlen vunno
de då det resultat, som Utskottets tillstyrkande här utvisar.
Preste-Ståndets ledamöter i Utskottet hafva alltså ingen del
i det förslag, som Utskottet här framställt.
Doctor Säve: Ledamöterna i Utskottet från Bonde-
Ståndet, hvilka isynnerhet, såsom upplyst blifvit, yrkade
nedsättning af minimum till 200 kannor, uppgåfvo såsom
skäl dertill, att de mindre jordbrukarne ej utan svårighet
kunde bränna i så stor skala som 300 kannor om dagen, men
ansågo sig för ladugården skola hafva väsentlig fördel af
att till detta lägre belopp få idka bränvinsbränning. Dere¬
mot anförde minoriteten väl icke utan skäl, att det hvar
ken ifrån statsekonomisk eller moralisk synpunkt kunde an¬
ses nyttigt, att bränvinstillverkningen på detta sätt utbred¬
des såsom en allmännare näringsgren öfver landet. Man
framhöll såsom vidare skäl betydelsen och nyttan af det
affall, som blifver vid bränningen, men deremot blef icke
oanmärkt, att spanmålen, isynnerhet den sämre delen deraf,
kunde användas direkt och med större nytta för kreaturen.
I öfrigt måste man väl tillse, att ej de rikas hela öfver¬
skott af spannmål kastas i bränvinspannan, utan att något
blifver öfrigt för den fattiges behof. Om man sålunda gör
afseende på den större befolkningens behof, måste man se
till, att bränvinsbränningen något inskränkes, och fördenskull
äfven här vidblifva det nu gällande.
Doctor Rundgren: Sedan det Högv. Ståndet efter en
långvarig discussion fattat sitt beslut i fråga om tiden för
bränvinstillverknings utöfvande, synes det mig, som Stån¬
dets mening i afseende på de flesta följande punkter vore
gifven, och att det endast kan komma till någon strid om
tillverkningsafgiften. Jag har nu begärt ordet, icke för att
framställa något yrkande vid denna punkt, utan endast för
att hemställa, att Ståndets Ledamöter för tids vinnande
måtte vid de följande punkterna inskränka sig till att utan
angifvande af skäl yrka bifall eller afslag.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, beslöt
Ståndet, uppå derom framställd proposition, med afslag å
ifrågavarande tillstyrkande, att nuvarande stadgande skall
qvarstå oförändradt.
Den 12 Maj.
21
§§ 5 och 41.
Doctor Petrelli yttrade: Då Ståndet nu afslagit Utskot¬
tets tillstyrkanden angående rättighet att utöfva bränvins-
tillverkning alla tider af året samt om borttagande af be¬
stämmelsen om maximum för tillverkning på dygn, synes
deraf böra följa, att Utskottets förevarande hemställan äf¬
ven afslås.
På derefter i vederbörlig ordning gjord proposition af-
slogs Utskottets hemställan, och bibehöllos dessa §§ oför¬
ändrade.
§ 6.
Med ogillande af hvad Utskottet hemställt och yttrat,
beslöt Ståndet för sin del, att ingen förändring af denna §
skall ega rum, samt att i sammanhang dermed § 1 lör-
blifver oförändrad.
§ 8.
Doctor Petrelli erhöll ordet och yttrade: Jag hemstäl¬
ler äfven här om afslag å Utskottets förslag, emedan det¬
samma är fullkomligt opraktiskt. Man borde väl äfven kunna
förutsätta så mycken besinning hos bränvinstillverkaren, att
han en månad före bränningstiden vet, huruvida han skall
bränna eller ej. Dessutom torde man böra taga i betrak¬
tande de praktiska svårigheter, som möta genom Utskot¬
tets förslag. Kontrollörerna böra enligt författningen 2:ne
dagar före bränningens början vara vid det bränneri, hvars
tillverkning de skola öfvervaka. Alltså återstå enligt Ut¬
skottets förslag endast 12 dagar, på hvilka Landshöfdinge-
Embetet har att meddela tillstånd till idkande af bränvins-
tillverkning, pröfva ansökningar till kontrollörsbefattningar
samt göra sig underrättadt om dem, hvilka böra förordnas
till dessa platser. De utsedde kontrollörerna skola, innan
de begifva sig till de dem anvisade platser, sammankallas
till residensstaden för att der af öfverkontrollören emottaga
nödiga instruktioner och instrumenter. Nu inträffar att öf¬
verkontrollören stundom har ett distrikt, som omfattar 2 å
3 län. Huru skola under sådana förhållanden alla förbere¬
dande åtgärder medhinnas på 12 dagar?
Contracts-Prosten Janzon med flera af Ståndets Leda¬
möter instämde.
Doctor Säve: Den föregående talaren måtte anse sig
22
Den 12 Maj.
känna dessa förhållanden bättre, än erfarna bränvinsbrän-
nare, hvilka flera år praktiserat i yrket och tro sig veta,
att det går ganska fort att utfå tillstånd till bränvinsbrän-
ning och kontrollörer beordrade till stället. Om ock endast
12 dagar kunna efter Utskottets förslag påräknas, medhin-
nes säkerligen allt detta. Är en kontrollör hindrad, finnas
nog 10, som äro villiga att resa i hans ställe. Det har ju
hittills ej visat sig vara brist på sökande till dessa föga mö¬
dosamma platser, ehuru väl de fleste ej erhållit mer än 6
R:drs arfvode om dagen. Jag inser vidare ej, hvarföre man,
om det kan undvikas, skall tvinga den stackars hränvins-
brännaren att anmäla sig till bränvinstillverkning så långt
förut som en hel månad, då han måhända först 14 dagar
före den tillämnade bränningen kan bestämma, om han hun¬
nit anskaffa penningar och erforderligt material dertill. Man
måste väl hysa någon skonsamhet mot fabrikanten, om man
också ej har särdeles sympati för sjelfva rörelsen. Jag hem¬
ställer derföre om bifall till hvad Utskottet här föreslagit.
Kyrkoherden Wennerström instämde.
Domprosten Sondén: Jag nödgas afslå Utskottets ifrå¬
gavarande hemställan, oaktadt jag icke kan stödja mig på
en sådan auctoritet, som Doctor Säve, nemligen bränvins-
brännarne. Jag kan likväl åberopa mig på kontrollbyrån i
Stockholm och Konungens befallningshafvande i landsorterne.
Bränvinstillverkaren kan väl hafva erfarenhet om, huru lång
tid erfordras, för att erhålla Konungens befallningshafvan-
des svar på ingifven anmälan; men de af mig citerade auc-
toriteterna veta, att med den af Utskottet föreslagna be¬
stämning om tiden, inom hvilken tillämnad bränvinstillverk¬
ning sist får anmälas, de skola blifva öfverlupne af göro¬
mål för dylika anmälningar samt för granskning af inlem¬
nade ansökningar till kontrollörsbefattningar. I Christian¬
stads län funnos sistlidet år 143 brännerier. Det skulle sä¬
kert falla sig svårt att medhinna allt, som behöfver anord¬
nas i och för dessa, om fabrikanterna vid dem alla i sista
dagarne anmäla sig till handteringens idkande. Den före¬
gående talaren uppmanade till bevisande af välvilja mot
bränvinstillverkaren. Jag tror mig ock ådagalägga en så¬
dan, da jag vill hafva någon borgen derför, att ingen rusar
alltför obetänksamt till cn handtering, hvarpå han så lätt
kan duka under. Jag hemställer ock. om den kan vara
färdig till att begynna en sådan rörelse, hvilken icke 30
dagar förut varit beredd derpå.
Häruti hördes flera af Ståndets ledamöter instämma.
Den 12 Maj.
23
Efter härmed fulländad discussion blef, uppå derom
gjord proposition, det framställda ändringsförslaget af Stån*
det af slaget
8 9.
Utskottets hemställan afslogs.
Sä 13, 14 och 39.
Usta och 2:dra hemställan.
Ståndet ogillade hvad Utskottet deruti hemställt rörande
förändring af dessa ä§-
3:dje hemställan.
Domprosten .Sondén yttrade: I sammanhang med Stån¬
dets beslut om afslag å nästföregående hemställan, torde
äfven Utskottets nu föredragna hemställan böra afslås.
Uppå derefter framställd proposition ogillade Ståndet
äfven hvad Utskottet här hemställt rörande förändring af
dessa §§, hvilkas lydelse bibehölls oförändrad.
s 19.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt erhöll ordet och an¬
förde: Kongl. Maj:t har vid denna Riksdag föreslagit, att
tillverkningsafgiften måtte höjas till 75 öre för kanna. Det
är hufvudsakligen med afseende på Statsverkets närvarande
finanser som jag vill hemställa om bifall till detta Kongl. Maj:ts
förslag. Stats-Kassans brist kan nu beräknas stiga till mel¬
lan 6 och 7 millioner R:dr, när de beslutade utgifterna för
åtskilliga jernvägsarbeten äfven afses. Genom den allmän¬
na bevillningen torde denna brist kunna minskas med om¬
kring 2 millioner, och då genom bifall till Kongl. Maj:ts
ifrågavarande förslag en vinst af omkring 2 millioner skulle
tillskyndas Staten, återstode endast en brist af 2 millioner.
Med denna brist lärer dock Riksgälds-Kontoret kunna reda
sig, helst en del af de beslutade anslagen först under lop¬
pet af år 1868 måhända ej ens då kunna komma att lyftas
och utbetalas. Om ock en sådan höjning af tillverknings-
afgiften. som jag förordat, skulle komma att i någon mån
minska tillverkningen, skulle tvifvelsutan ändock Statens in¬
komst af berörde handtering betydligt ökas, och jag hem¬
ställer derföre om bifall till hvad Kongl. Maj t i denna del
föreslagit.
24
Den 12 Maj.
Doctorerna Säve och Falck samt flera andra af Stån¬
dets ledamöter förklarade sig häruti instämma.
Doctor Ternström: Kongl. Maj:t har i siri Nådiga Pro¬
position ansett, att tillverkningsafgiften bör höjas från 60
till 75 öre, och dermed haft den visa afsigten att i någon
mån motverka den omåttliga förbrukningen af spirituösa
drycker. En ledamot af Stats-Utskottet har här upplyst att
denna förhöjning i bränvinsskatten, i anseende tili yppad
Statsbrist, är väl behöflig. Jag får således yrka, att hvad
Kongl. Maj:t sålunda föreslagit och af behofvet påkallas,
må af Högvördiga Ståndet godkännas.
Prosten Lundholm: Efter den utredning, som Vice Tal¬
mannen lemnat, synes klart att vi hafva att välja mellan
ökad bevillning och bifall till förslaget om höjande af brän-
vinstillverkningsafgiften, och då jag vid ett sådant förhållan¬
de icke tvekar att välja det sednare, hemställer jag om bi¬
fall till Vice Talmannens framställning.
Efter härmed slutad discussion och uppå derom gjord
proposition höjdes den af Utskottet föreslagna tillverk:.ings-
afgiften 60 öre, i öfverenestämmelse med Kongl. Maj:ts Pro¬
position, till 75 öre för kannan.
.§ § 20 och 22.
Usta hemställan sidan 16.
Doctor Petrelli, sorn på begäran erhöll ordet, yttrade:
Utskottets ifrågavarande förslag, att det må tillåtas brän-
vinstillverkaren att före terminens början erlägga afgift en¬
dast för hälften af det anmälda beloppet och för den åter¬
stående hälften först 30 dagar efter terminens slut, synes
mig långt ifrån betryggande för Staten. Väl har Utskottet
tänkt sig detta kunna så arrangeras, att Staten skulle haf¬
va garanti för den oguldna skatten derigenom, att det brän¬
vin, hvarför skatt icke blifvit erlagd, förvarades under kon¬
trollörens lås. Jag tror dock icke, att detta förfarande kan
ändra Civillagen, i kraft hvaraf Staten härigenom kan in¬
blandas i en möjligen uppkommande konkurs. Juris Pro¬
fessor Olivecrona har ock uti sin reservation påpekat detta.
Stadgandet i Handels-Balkens 17 kap 3 § kan ej här hafva
tillämpning, ty der är fråga om pant, som blifvit i handom
yifven. Då bränvinet befinner sig i tillverkarens magasin,
är förhållandet ett annat, än om det vore förvaradt i kro¬
nans magasin. Det hjelper väl föga, att nyckeln till det
förstnämnda magasinet är i kontrollörens förvar, ty sådant
Den 12 Maj.
25
kan väl icke, vid uppkommande tvister om förmånsrätt, med¬
föra större förmån än om den inlästa varan vore genom ut
mätning under kronans lås eller försegling, då i alla fall,
enär afgiften efter Utskottets förslag först efter 30 dagars
förlopp skulle liqvideras, konkurslagens föreskrifter i 13 och
36 § § hafva retroaktiv verkan med afseende på det, som
blifvit uppgjordt inom 30 dagar före konkursen. I afseende
på öfverskottstillverkning har hittills varit stadgadt, att den¬
na icke får utan svåra påföljder med mer än en femtedel
öfverstiga det anmälda beloppet, samt att för den tillåtna
öfverskottstillverkningen erlägges en förhöjd afgift, och att
liqviden för sådan skall inom åtta dagar erläggas, till följd
hvaraf det varit i producentens eget intresse, att öfverskotts¬
tillverkningen blifvit så ringa som möjligt. Enligt Utskot¬
tets förslag skulle största delen af bränvinstillverkningen
komma under kategorien af öfverskottstillverkning. Men då
Utskottet sålunda, i sin ifver att borttaga alla svårigheter
för bränvinsfabrikanten, kommit till åtgärder, som synas
mindre fördelaktiga för kronan, finner jag mig pligtig att
yrka afslag.
Häruti instämde Doctorerne Sandberg och Ternström
med Hera af Ståndets ledamöter.
Kyrkoherden Wennerström: Ehuru det genom Ståndets
nyss fattade beslut blifvit ådagalagdt, att man är angelägen
om bränvirisskatten, såsom för Statskassan behöflig, synes
det likväl nu som ville man på allt sätt trakassera fabri¬
kanten. Häruti finner jag en motsägelse, hvilken kan leda
derhän, att vi till stort mehn för våra finanser få en im¬
port af bränvin i stället för den inhemska tillverkning, som
hittills bedrifvits. Det förevarande förslaget ifrågasätter ju
endast en för producenten välbehöflig lättnad, enär han eljest
lätt kan duka under lor svårigheten att på förhand utbe¬
tala hela skatten. Såvidt jag kan förstå, har också Staten,
så länge bränvinet förvaras inom kontrollörens lås, full sä¬
kerhet för den oguldna skattens utbekommande. Jag bifal¬
ler alltså utskottets förslag, såsom ingalunda vådligt, hvar¬
emot dess förkastande kan leda till bränvinshandteringens
förqväfvande, hvilket väl i sig sjelft vore godt, men dock ej
är önskvärdt, så länge hvarken allmänheten kan undvara
bränvinet eller Staten bränvinsskatten
Doctor Almqvist: Vid fråga om höjning af tillverknings-
afgiften afstod jag ifrån att yttra mig, emedan jag kunde
förutse, att Ståndet skulle fatta det välbetänkta beslut, som
Vice Talmannen i och för Statsinkomsternas ökande med
en summa af omkring 2 mllioner då förordade. Jag hade
likväl föreställt mig, att man med fattande af nyssnämnde
26
Den 12 Maj.
beslut tog för afgjordt, att de tvangsband, sora hittills i af¬
seende på afgiftens erläggande tryckt tillverkningen, skulle
på samma gång enligt Utskottets här gjorda förslag något
lossas. Sker icke detta fruktar jag. likasom den nästföre¬
gående talaren, att man icke så litet missräknat sig. Man
har sagt, att Staten icke skulle hafva tillräcklig säkerhet
för den återstående halfva afgiften, änskönt det bränvin,
för hvilket skatt icke blifvit erlagd, hålles inom Bränvins-
kontrollörens nyckel förvaradt Jag kan deremot icke tro
annat, än att detta skall under sådana förhållanden betrak¬
tas såsom en pant, å hvilken qvarstad blifvit lagd. Om
konkurs inträffar, är detta ett undantagsfall, hvarpå afseen¬
de icke i den allmänna lagstiftningen bör fästas. Det tor¬
de likväl kunna betraktas såsom säkert att kronan i en dy¬
lik pant förvärfvat förmånsrätt. På dessa skäl förordar jag
bifall till den lilla eftergift, som här af Utskottet tillstyrkts.
Domprosten Sondén: Väl har tvifvelsutan förevarande
förslag tillkommit af välvilja mot bränvinstillverkaren, men
jag kan icke medgifva, att man skall anses vilja trakassera
denne, derför att man icke vill tillstyrka en frihet för honom,
som han ännu aldrig haft. Det har hittills icke varit nå¬
gon brist på bränvinstillvei kare, oaktadt stadgandet om af¬
giftens erläggande i förskott varit gällande. Det torde då
icke helier vara någon risk att bibehålla detta stadgande
hvilket ifrån början afsett, att endast fullt solida personer,
och icke s. k. vinglare, skulle befatta, sig med bränvinstill-
verkning. Vådan af bränvinsimport från utlandet, hvilket
några talare trott skola följa på afslag af här föreslagna
lindring, anser jag icke större hädanefter, än hittills. Vid
sistlidne Riksdag medgafs någon lindring för bränvinstill¬
verkaren, utan att rubba säkerheten för kronan. Då nu
efter Utskottets förslag hvarje termin skulle utgöra endast
en half månad, och skatten förskottsvis behöfde utbetalas
blott för en half termin, är tydligt, att man fordrar väl
stora förmåner i jemförelse med deni, som tillverkaren i
början egde. Jag vågar icke ingå i discussion om denna
frågas juridiska bedömande. Så mycket torde jag likväl
kunna säga, att juristerna icke äro ense derom, att alla
domare skola döma lika i en konkursfråga, der krona!) vö¬
re inblandad genom fordran för ogulden bränvinsskatt För¬
lagsman skall enligt lag hafva förmånsrätt, och kronan tor¬
de då nödgas vika för den, som lemnat tillverkaren materialier
af spanmål, potates eller annat dylikt. När alltså bränvins-
tillverkning kunnat bedrifvas med det gamla stadgandet i
afseende på skattens utbetalande, och afslag å borttagan¬
det deraf icke gerna kan kallas ett försök att trakassera
tillverkaren, och då slutligen det föreslagna nya stadgandet
Den 12 Maj.
27
kan leda till vådor för Staten, finner jag mig hafva skäl
nog till att bibehålla det gamla och afslå det här föreslag¬
na stadgandet.
Frosten Eurén instämde.
Doctor Säve: Det kan väl icke nekas, att ett stadgan¬
de om tillverkningsafgiftens erläggande förskottsvis, hvilket
måste på ett. synnerligt sätt besvära tillverkaren, i sig
sjelf är en oformlighet, då detta icke förekommer vid nå¬
gon annan handtering. Likväl och då bränvinslagstift-
ningen är och blir en undantagslagstifning och Utskottet
icke kunnat utfinna något bätte sätt att betrygga kronans
rätt än att sätta det tillverkade bränvinet under kronans
lås, hvilket vid uppkommande konkurser kan åstadkomma
svårighet för skattens utbekommande, emedan kreditorer
och förlagsman isynnerhet icke lära underlåta att göra sina
anspråk gällande gent emot kronans, tillstyrker jag bibe¬
hållande af nu gällande föreskrift och afslag å Utskottets
förevarande hemställan.
Doctor Moberger: Om jag ej misstager mig, har Stån¬
det för sin del redan beslutat, att bränvinstillverkning icke
må tillåtas för kortare tid än en månad, hvadan i detta
afseende, så vidt på det Högv. Ståndet beror, tllverkaren
icke fått någon lindring sig beviljad. Ju mera tillverknin¬
gen fördyras, desto mindre förtjenar tillverkaren, och hvad
soliditeten angår, är den i våra tider ej sällan = X. Y. Z.
Också ifrån billighetens synpunkt synes det mig rätt att
lindra fabrikanten, såvidt syftesenligt ske kan, på det att
icke författningen må hafva skenet af att afsigtligen trakasse¬
ra eller förfölja bränvinstillverkaren, så länge handteringen
är laglig och tillåten.
Contracts-Prosten Lundberg: Ehuru jag förutser, att
det Högv. Ståndet svårligen lärer kunna bevekas att bifalla
Utskottets förevarande förslag, kan jag dock icke iakttaga
fullkomlig tystnad i denna fråga. Så länge bränvinstillverk¬
ning anses såsom en loflig handtering, synes det mig, att
man icke har skäl att försvåra dess utöfvande genom att
bibehålla ett sådant stadgande, som det nu gällande om
utbetalande af bränvinsskatten förskottsvis. Afven solida
fabrikanter kunna hafva svårt att på förhand utgifva större
summor. Någon förlust lärer väl Staten knappt kunna lida,
då det tillverkade bränvinet förvaras såsom pant för det
icke erlagda skattebeloppet. Om ock Staten någon gång
kan blifva lidande genom tillverkarens törsättande i konkurs¬
tillstånd, torde dessa förluster icke kunna blifva betydande,
om ens några, då enligt de flesta juristers mening kronans
28
Den 12 Maj.
förmånsrätt vid dylikt fall svårligen kan bestridas Jag bi¬
faller Utskottets förslag.
Doctor Petrelli: Mina betänkligheter gälla just frågan
om kronans säkerhet genom Utskottets förslag. Jag kan
icke finna detta betryggande. Man har sagt. att det inom
kontrollörens lås förvarade bränvinet är att anse såsom en
pant i kronans förvar; men jag ber att härvid få erinra,
att denna pant i stället befinner sig i tillverkarens förvar.
En annan värd talare tyckes uppfatta stadgandet örn brän-
vinstillverkningsafgiften så, som om den skulle nödvändigt
betalas förskottsvis för hel månad i sender Förhållandet
är dock annorlunda. Ty det heter i § 20 af nu gällande
förordning angående vilkoren för bränvinstillverkning; »Af¬
gift för bränvinstillverkning erlägges förskottsvis för half
tillverkningstermin i sender, med hälften af den för hel ter¬
min belöpande afgift. Vill tillverkaren på en gång erlägga
afgift för hel termin, eller förskottsvis nedsätta penningar
till gäldande af afgift för en möjligen blifvande öfverskotts-
tillverkning, vare dertill berättigad.»
Kyrkoherden Wennerström: Jag vill endast fästa det
Högv. Ståndets uppmärksamhet derpå, att, sedan Ståndet
ingått på Kongl. Majrts Proposition om tillverkningsafgiftens
höjande, skyldigheten att förskottsvis utbetala skatten blif-
ver ännu mera kännbar för tillverkaren, än hvad den hit¬
tills varit Efter min uppfattning blifver ett afslag på Ut¬
skottets här gjorda hemställan detsamma, som ett dråpslag
på hela den inhemska bränvinstillverkningen.
Domprosten Sondén: Det af den nästföregående tala¬
ren befarade dråpslaget å ifrågavarande handtering skulle
väl egentligen vara innefattadt i Ståndets beslut om höjan¬
de af tillverkningsafgiften. Häremot erinrar jag, att det
kan vara ganska ovisst, huruvida de andra Stånden deru¬
tinnan fatta enahanda beslut. För öfrigt bekänner jag upp¬
riktigt, att jag heldre ser, det begge stadgandena om af-
giftens belopp och om sättet för dess erläggande bibehållas,
än att afgiften höjes, men skyldigheten till dess utbetalande
förskottsvis borttages, genom hvilket sednare stadgande min¬
dre solida personer skulle kunna inledas uti ett företag,
som de icke äro vuxna. Det är alltså hufvudsakligen i brän-
vinsfabrikanternes eget intresse, som jag afstyrker ändring
i nu gällande bestämmelse enligt Utskottets förevarande
förslag.
Kyrkoherden Wennerström: Jag har nu begärt ordet
med anledning af ett Domprosten Sondéns yttrande. Det
Den 12 Maj.
29
vill synas, som skulle han anse, att höjningen af tillverk-
ningsafgiften kommer att förnämligast trycka bränvinspro-
duktionen. Enligt min åsigt är deremot bestämmandet af
afgiftens belopp mera likgiltigt för producenten, ty denna
afgift får konsumenten betala. Jag motsatte mig icke den
förhöjda bränvinsskatten af financiela skäl i förhoppning,
att bristen i statskassan skulle derigenom kunna minskas,
och under förutsättning, att en motsvarande lättnad skulle
i afseende på skattens erläggande beredas fabrikanten. Så
länge bränvinshandteringen anses loflig och laglig, bör den
icke, genom alltför tyngande band på producenten, göras
omöjlig.
Kyrkoherden Ollerström: Jag vill endast påpeka en
sak, som troligen är för de flesta af Ståndets ledamöter
bekant, nämligen huru det i allmänhet förhåller sig med
denna förskottsvis erlagda bränvinsskatt och det inflytande,
sorn stadgandet derom utöfvar på tillverkaren. Vanligen
går det så till, att en i öfrigt ganska solid man, som äm¬
nar drifva bränvinsfabrikation, saknar erforderliga medel
så till skatt som till material och mäste derföre vända sig
till köpmannen, som emot hög ränta på förlagskapitalet och
mot lågt betingadt pris på produkten förskjuter honom pennin-
ningar både till det ena och det andra. Detta måste dock
tyvärr upprepas termin efter termin, ty inkomsten genom
försäljning af det under en termin tillverkade räcker ej till
för att betäcka utgifterna för både skatt och material, och
tillverkaren kommer då att oupphörligt ligga i händerna på
köpmannen.
Domprosten Sondén: Den siste talarens yttrande före¬
kommer mig besynnerligt. Försäljningen af det under 8
dagar tillverkade bränvinet måste väl bereda tillverkaren
utväg för den skatt, som skall utgå för den kommande ter¬
minen, så att han icke behöfver alltfort ligga i händerna
på köpmannen. Då dessutom tillverkarne kunnat reda sig
hittills, lärer det väl icke heller blifva omöjligt hädanefter.
Sedan diskussionen förklarats härmed slutad, framställ¬
de H. II. Erke-Biskopen och Talmannen proposition å bifall
till Utskottets berörde hemställan; och då denna proposition
med blandade ja och nej besvarades, uppställdes och god¬
kändes följande voteringsproposition:
»Den som bifaller Utskottets förevarande förslag, röste
Ja\ Den det icke vill, röste Neji Vinner Nej, har Ståndet
afslagit hvad Utskottet uti ifrågavarande förslag hemställt
till ändring af stadgandena i dessa §§.»
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
30
Den 12 Maj.
utfallit med 15 ja och 21 nej, hvadan Ståndet stannat i det
beslut som nej-propositionen innefattar.
2:dra hemställan sidan 16, rörande Riksdagsfullmägti-
gen Anders August Anderssons motion godkändes.
3:dje hemställan, å sidan 17.
Uppå derom gjord proposition afstogs hvad Utskottet
deruti hemställt till ändring af stadgandena i dessa §§, som
alltså bibehöllos vid oförändrad lydelse.
§ 21.
Contracts-Prosten Palmlund, erhöll ordet och yttrade:
Såsom ledamot af det Utskott, hvilket sistlidne Riksdag hade
bränvinslagstiftningen om händer, torde det tillåtas mig upp¬
lysa, att fråga i samma syftning som den här föreliggande
då väcktes och af Utskottets pluralitet tillstyrktes, men vann
icke Ständernas bifall. Icke heller nu anser jag den ifrå¬
gasatta åtgärden lämplig, ibland annat äfven på den grund
att en lörordning lärer finnas, som stadgar, att handlingar
icke må af enskilda parter direkte med posten till myndig¬
heter insändas.
Jag förordar bibehållande af bränvinsförfattningens nu
gällande föreskrift i berörde fall.
Doctor Ternström: Mot medgifvandet att bränvinsskat-
ten må i rekommenderadt bref till Konungens Befallnings¬
hafvande insändas, jemte hela den den dermed sammanhän¬
gande proceduren, har jag reserverat mig. Jag tror icke,
att Konungens Befallningshafvande är berättigad, jag tror
med all säkerhet, att han icke är skyldig och att han i de
flesta fall skall betacka sig för att emottaga sådana penninge-
remisser och underkasta sig dermed förenade besvär; och då
jag jemväl betänker den stora risken dervid, föranlåtes jag
yrka, att hvad som hittills, i lag föreskrifvet, varit vanligt,
må fortfarande ega bestånd.
Doctor Säve: Om meningen är att trakassera bränvins-
tillverkaren, då må äfven den här föreslagna förmånen ne¬
kas honom. Likväl anser jag mig böra erinra om den olä¬
genhet. som oftare resor till residensstaden för skattens af-
lemnande mediör för fabrikanten, då alldeles detsamma bor¬
de kunna vinnas genom penningarnes sändande under öppen
rekommendation och Postkontorets qvitto derå. När i öf¬
rigt flera svårigheter blifvit bränvinstillverkaren pålagda,
1
Den 12 Maj. 31
borde åtminstone den lättnad, hvarom här är fråga, kunna
honom beviljas.
Contracts-Prosten Fant och Kyrkoherden Wennerström
instämde.
Vice Talmannen Biskop Annerstedt: Att icke vilja till¬
styrka borttagandet af hittills i detta afseende gällande be¬
stämmelse, får väl icke anses liktydigt med att trakassera
tillverkaren. Det gäller ju i alla öfriga fall, att, om man
har några handlingar att inlemna till vederbörlig auktoritet,
man måste göra det sjelf eller genom kommissionär. Såsom
kändt är, anses en liqvid aldrig uppgjord emellan enskilde,
derföre att ett rekoinmenderadt bref med sådan liqvid blif¬
vit inlemnadt på posten • men då bör man icke heller ställa
det allmänna i en sämre ställning. Vidare kan ett sådant
bref förkomma eller dess framkomst genom något bedrägeri
försenas; och detta oaktadt skulle enligt Utskottets förslag
tillverkaren, så snart han är försedd med Postkontorets
qvitto, kunna börja sin handtering. Jag måste afstyrka bi¬
fall till hvad Utskottet här föreslagit.
Doctor Petrelli: Instämmande med vice Talmannen vill
jag endast tillägga, att för kronans uppbörd finnas nödiga
kontroller, som väl icke få behandlas såsom en lapprisak.
För att bereda behörig trygghet vid kronans uppbörder är
föreskrifvet, att uppbördsmannens qvitto icke gäller utan be¬
hörig påteckning af vederbörande kontrollör. Emot god
ordning strider det derför att Käntmästaren, hvars uppbörd
skall kontrolleras, göres till bränvinsbrännarnes kommissio¬
när, så att det skulle bero på honom sjelf att hos veder¬
börande anmäla till kontrollerande anteckning hvad till ho¬
nom inbetalas.
Domprosten Sondén: I denna fråga vill jag stödja mig
på auktoriteter nemi. på flere Konungens Befallningshafvande,
hvilka anse det här framställda förslaget opraktiskt. Om
tillverkaren eger med posten tillsända Konungens Befall¬
ningshafvande den förfallna tillverkningsafgiften, skulle väl
besväret med dessa penningeremissers afhemtande drabba
Konungens Befallningshafvande. Jag vill dock fästa upp¬
märksamheten på en annan omständighet, som härvid torde
förtjena att behjertas. Då bränvinsskatten uppgår i flera
län till betydliga summor, i Östergötlands län till omkring
en half million och i Christianstads län ansenligt deröfver,
kan man väl frukta, att, då tiden för dessa remissers af-
sändande är allom bekant, många poströfverier torde in¬
träffa och förorsaka tillverkarne vida större trassel och svå¬
righeter, än de nu hafva. I öfrigt ser jag icke, att tillver¬
32
Den 12 Maj.
karen bör mer för denna affär, än alla andra, känna sig be¬
svärad af att anlita en kommissionär. Någon större omväg
finner jag det icke heller vara, att sända ett sådant pen-
ningebref till en kommissionär, hvilken gerna kan vara Ränt-
mästaren i länet, i stället för direkte till Landshöfdinge-
Embetet. Det förevarande förslaget synes mig hafva syskon¬
tycke med mythens galt, som slägtas och lefver upp igen
för den goda smakens skull. Jag tillstyrker afslag derå.
Kyrkoherden Otterström: Jag medgifver gerna, att mycket
litet synes vara vunnet genom förevarande förslag och minst
genom att, enligt den siste talarens ord, använda räntmä¬
staren till kommissionär, enär detta icke lärer minska kost¬
naden för remittenten. Emellertid finner jag underligt, att
flera talare sökt ådagalägga, att Staten kan riskera något
genom tillåtelsen för bränvinstillverkaren att under öppen re-
kom mendation sända skatten till Landshöfdinge Émbetet.
Det torde vara nog att erinra, att under sådana förhållan¬
den Postverket får ersätta den förlust, som möjligen kan in¬
träffa derigenom, att en sådan remiss förkommer. En talare
har fästat sig vid det besvär, som skulle tillskyndas Lands-
höfdinge-Embetet i och för afhemtandet från posten af dessa
remisser för bränvinsskatten. Detta anser jag dock icke så
stort, att man derpå behöfver fästa synnerligt afseende. Det
har ock anmärkts att ifrågavarande förslag innebär något
ovanligt, men jag vill deremot erinra, att landtbrukare, som
hafva fastighetslån i Banken, eller numera Hypotheksbanken,
få insända sina afbetalningar direkte till Inrättningens Sty¬
relse. Hela förslaget synes mig dock icke kunna medföra
någon egentlig förmån för bränvinstillverkaren, enär det icke
torde kosta mera att använda en kommissionär, än att, så¬
som Utskottet tillstyrkt, aflemna tillverknings-afgiften; och
på denna grund röstar jag för afslag å Utskottets ifrågava¬
rande hemställan.
Contracts-Prosten Lundberg: Med anledning af Dom
prosten Sondéns yttrande om den risk och det trassel, som
kan drabba bränvinstillverkaren, i händelse de med posten
afsända penningarne gå förlorade, vill jag fästa uppmärk¬
samhet på de sista orden i Utskottets förslag, »att tillverk¬
ning må börjas, när tillverkare med postkontorets qvitto
styrker, att afgiften blifvit der aflemnad». Afsändare:: är
alltså, när han å postkontoret under öppen rekommendation
aflemnat sin penningremiss, berättigad att antaga, det till-
verkningsafgiften kommer Landshöfdinge-Embetet tillhanda.
Inom Utskottet upplystes det, att åtminstone ett Landshöf-
dinge-Embete svarat, att ingen svårighet möter för Lands-
kamreraren
Pen 19 Maj.
33
kamreraren att mottaga de insända medlen och afsända
qvitto derå. Det har blifvit sagdt, att Utskottets förslag
skulle bereda tillverkaren en obetydlig förmån. Häremot
vill jag anmärka, att, om denne är bosatt i närheten af ett
postkontor, men långt ifrån residensstaden, rättigheten att
pr posto få afsända tillverknings-afgiften måste kännas så¬
som en ganska väsendtlig förmån. Man har vidare anmärkt,
att tillverkaren kan genom anlitande af en kommissionär få
allt detta ombestyrdt utan större kostnad. Jag anhåller
deremot tå påpeka, att denne kommissionär, till hvilken till¬
verkaren vänder sig, kan vara sjuk eller bortrest, och der¬
igenom en stor olägenhet eller förlust uppkomma för till¬
verkaren. Jag vet exempel derpå, att en bränvinstillverkare
fått böta flera tusende riksdaler, emedan en sådan kom¬
missionär, hvilken fått i uppdrag att inbetala skatten, af
bortresa varit hindrad att fullgöra detta, innan brännings-
teruiinen tog sin början Jag tillstyrker sålunda bifall till
Utskottets förslag.
Doctor Almqvist: Det har blifvit ifrågasatt, 0111 tillräck¬
lig säkerhet skulle vara vunnen genom bränvinsskattens af-
sändande under öppen rekommendation. Denna uppfattning
strider dock emot den, som härutinnan i allmänhet följes.
Jag anser mig böra lästa uppmärksamheten derpå, att lör-
sändningar af ansökningshandlingar t. ex. till Domeapitlen
säkrast ske under öppen rekommendation, hvarigenom man
bereder sig full och legal trygghet, så snart man har Post-
Contorets qvitto i sin hand. Detager man nu bränvinstill-
verkaren äfven den lilla lindring, som här är i fråga, måste
man antaga, att fanatismen mot bränvinet urartat till fana¬
tism emot tillverkaren. Vid sådant förhållande torde ock
en återgång till husbehofsbränningen vara hardt när, och
detta vore väl beklagligare, än allt annat.
Doctor Sandberg: Då man icke utan skäl förebrått mig
att vid föregående Riksdagar med en tröttande vidlöftighet
allt för ofta hållit långa klagovisor öfver det elände som
bränvinshandteringen i både stort och smått förorsakar vårt
laud. har jag nu velat undvika detta fel och icke allt för
mycket deltaga i denna discussion, som lätt kunnat förleda
mig till att förnya de dystra målningar af det bränvinsför-
derf jag under min långvariga embetstid ibland allmogen
varseblifvit. Det har. icke heller af någon serskild anled¬
ning blifvit påkalladt, enär det städse visat sig att plurali-
teten af Preste-Ståndet ville vidblifva den nu gällande för¬
fattningen. Visserligen hade det varit min önskan att här¬
uti fortsätta den prohibitiva och inskränkande ngtningen. men
Hogo. 1'reste-St. Hrot. 1866. 5:te .Bandit. 3
34
Den 12 Maj.
alla tecken visa huru svårt det är att motverka en återgång
till den frihet, som varit så landsförderflig.
Mina högt värderade vänner, som här först uppträdde
såsom talare och under föregående Riksdagar tappert käm¬
pat för Bränvinshandteringens största möjliga inskränkning,
hafva, som mig synes, betydligen mildrat sina åsigter, hvar¬
uti de måhända hafva rätt, ehuru en sednare erfarenhet
ingalunda kunnat förändra min öfvertygelse, hvilket jag ock¬
så med mitt första anförande ville tillkännagifva. Det för¬
undrar mig att den första talaren kan hålla loftal öfver
drankens förträffliga nytta för boskapen, som förr en gång
på sitt vanliga snillrika sätt förliknade den som tillverkade
bränvin för drankens skull vid en person som uppbrände
sitt hus för att få byk-aska, och som derjemte djupt bekla¬
gade att menniskan skulle uppoffras för fänadens skull.
En talare har också för att bereda bränvinsindustrien
en större frihet åberopat den upprigtige och nitiske nykter-
hets-vännen Presidenten von Hartmansdorffs mening, att om
Bränvinsbränningen lemnäs fri skulle den förstöra sig sjelf.
Denna åsigt yttrade han visst någon gång enskildt, men
mera som en parodox eller ett tvifvelaktigt experiment man
kunde iöretaga, och offentligen uppträdde han aldrig för
att förverkliga försöket, ehuru öfvertygad han var, att en
fullkomligen fri täflan i andra industrigrenar med både in-
och utländska concurrenter skulle undergräfva mången in¬
hemsk närings-idkares välstånd.
Märkligt är emedlertid att vi genomlefvat en period,
då man försökte en sådan bränvinslagstiftning. Det var om
jag rätt minnes vid år 1810; och denna frihet medtörde den
verkan, att allt hvad anda hade slog sig på bränvinsbrän-
ning. Rika och fattiga, höga och låga, bönder och torpare,
ja äfven soldater och inhysesfolk togo sig före att bränna
bränvin till husbehof, emedan detta, både princip- och lag¬
enligt icke borde mera förbjudas eller högre beskattas än
att brygga dricka och baka bröd till husbehof. (Härom
kan man se den tidens lagstiftningshandlingar och Fischer-
ströms Ekonomiska Dictionär, artikeln Bränvin).
Försöket manar icke till efterföljd, utan man måste väl
alltid anse Bränvinslagstiftningen tili sin syftning alldeles
motsatt all annan näringslagstiftning, ty när denna sednare
åsyftar alla nyttiga näringars förkofran och uppmuntran till
en ymnig tillverkning för bästa möjliga pris, så har den
förra till uppgift att så ordna en skadelig industrigren att
den tillverkar så litet som möjligt och att dess fabrikat må
så mycket möjligt är fördyras. Den förra utgår från en
ekonomisk och den sednare från moralisk princip, och för¬
underligt är att höra klagomål öfver bränvinssupningens
förderfliga följder, men så snart någon allvarlig åtgärd före¬
Den 12 Maj.
35
slås för att tillämpa den sedliga principen, så talas det om
fanatism, än emot tillverkningen, än emot försäljningen af
bränvin, som äro begge lika lofliga och lika lagliga närin¬
gar. Då tvenne motsatta grundsatser skola tillämpas på en
och samma näring, — af hvilken man både vill hafva vinst
och befrämja nykterhet — så råka de uti en oförsonlig strid
med hvarandra, på hvilken begge måste förlora.
För min del är min öfvertygelse oförändrad från lång
tid tillbaka, att dranken, den må tappas ur Ångmachinen
eller Lyftpannan är af icke ringa nytta både för svinkrea¬
turen och för den öfriga ladugården, men att denna nytta,
den må uppskattas huru högt som helst, aldrig har varit
ej heller någonsin kan blifva så stor, att den uppväger all
den fattigdom, alla de brott och allt det husliga elände,
som bränvinssupningen har förorsakat och skall förorsaka
tusende sinom tusende ibland arbetsklasserna i vårt laud.
Man har i århundraden vädjat till polismakten, till domare,
till prester, till upplysningen och till Christendomen såsom
de enda medel man bör använda för nykterhetens befräm¬
jande, och under allt detta stiger bränvinseländet och skall
fortfarande stiga till dess Regering Och folk vidtaga kraftigare
lagstiftningsåtgärder och sedan handhafva dem genom en
allvarlig lagskipning; ty derigenom måste hindren undan-
rödjas, som ligga i vägen för emottagande af Christendomens
och upplysningens välgörande inflytelse.
Hvad förevarande fråga angår, så inser jag icke, hvar¬
före Lagstiftningen skall ålägga Konungens Befallningshaf¬
vande att blifva Kommissionär åt Bränvinsbrännaren, när
ett sådant åliggande i andra afseenden icke förefinnes.
Domprosten Sondén: Det förekommer mig oväntadt att
böra, det ett beslut, som vid två föregående riksdagar blif¬
vit fattadt, skall nu stämplas såsom fanatism mot bränvius-
tillverkaren. Det här föreslagna lärer väl dock vara en ny¬
het, och dertill en sådan, som ej kan anses nyttig. Ett
faktum, som ensamt borde afskräcka ifrån bifall till Utskot¬
tets förslag, är det. att i ett enda län vid en viss tid af
året skulle i och för bränvinsskattens aflemnande omkring
2'/2 millioner Riksdaler komma att försändas med posten
till Konungens Befallningshafvande i länet. Fara är väl, att
kännedomen härom skulle dit kunna locka en mängd in¬
dustririddare, som sökte draga nytta deraf. Jag har aldrig
sagt, att kronan skulle derpå förlora, meri det är icke bättre,
om postverket och den allmänna sedligheten derpå lider.
Finner tillverkaren ingen pålitlig kommissionär i residens¬
staden, kan jag icke se annat, än att han måste sjelf
resa dit.
36
Den 12 Maj.
Då efter härmed afslutad discussion 11 11. Erke-Bisko¬
pen och Tumannens proposition å bifall till Utskottets före¬
varande hemställan hördes med blandade Ja och Nej be¬
svarad samt votering begärdes, framställdes och godkändes
följande voteringsproposition:
»Den som bifaller Utskottets hemställan angående ifrå¬
gavarande §, röste Ja; den det icke vill, röste Nej; vinner
Nej, är Utskottets berörde hemställan afslagen och stadgan¬
det i nuvarande § 21 bibehållet utan förändring.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 8 Ja och 24 Nej, i följd hvaraf Ståndet fattat
det beslut, som Nej-propositionen innehåller.
§§ 23 och 24.
Ståndet biföll livad Utskottet under dessa §S hemställt.
§ 25.
Domprosten Sondén, som på begäran erhöll ordet,yttrade:
Om någon ock skulle anse det för ett trakasserande af till¬
verkaren, måste jag ändock motsätta mig äfven detta Ut¬
skottets förslag, hvilket synes mig vådligare, än de flesta
andra. Det behöfdes endast, att en sten släppes ned i en
pump; deraf åvägabragtes så stor skada på bränvinsred-
skapen, att hela tillverkningen skulle afslutas och fabrikan¬
ten hafva rätt till afkortning af den redan erlagda algiften.
Om bränningen går dåligt, kan en sådan skada lätt åstad¬
kommas. Jag tror mig till och med veta, att försök i den
vägen icke varit utan exempel äfven med den lydelse, som
motsvarande § i nu gällande Författning har. l’å dessa skäl
tillstyrker jag vördsamt, att det Högv. Ståndet måtte afslå
hvad Utskottet här föreslagit.
Uppå härefter framställd proposition ogillades det fram¬
ställda förslaget, och bibehöll Ståndet lydelsen af denna §
oförändrad.
§ 28.
Utskottets yttrande å sidan 20, rörande Riksdags-Full-
mägtigen Bergströms förslag, gillades.
Utskottets tillstyrkande öfverst å sidan 21.
Doctor IVtrelli anförde: För att hafva visshet om er¬
hållande af pålitliga personer till kontrollörsbefattningarne,
synes mig bäst vara, att bibehålla det gamla stadgandet
Den 12 Maj.
37
härutinnan och afslå den ändring, som Utskottet här till¬
styrkt.
Kyrkoherden Wennerström: Eftersom Ståndet tyckes hafva
beslutat att motsätta sig allt hvad Utskottet föreslagit, for¬
drar väl konseqvensen, att äfven detta afslås. Men nog tror
jag, att pålitligt folk skulle kunna fås för ett arfvode af 6
R:dr om dagen. Jag skulle tro, att flertalet af Ståndets le¬
damöter icke har högre aflöning. Jag yrkar bifall till Ut¬
skottets tillstyrkande vid denna §.
Doctor Moberger instämde.
Doctor Säve: Jag instämmer med den föregående tala¬
ren. Det synes mig onödigt att vara alltför frikostig i af¬
seende på arfvodet för dessa kontrollörsbefattningar, som
allt hittills varit mycket eftersökta. Att få skickliga perso¬
ner till dessa befattningar blifver säkert icke svårt äfven
härefter. För dem som deltaga i Stats-Revisionen bestås
icke högre arfvode, än 6 R:dr om dagen, och då borde väl
kontrollörs-arfvodet icke behöfva bestämmas högre, helst
dessa förtroende- eller tjenstemän hafva kostnadsfritt logis
och underhåll på stället, hvilket statens Revisorer icke åt¬
njuta. Jag anhåller derföre om bifall till Utskottets förslag.
Domprosten Sondén: Enligt mitt förmenande är ett
arfvode af 6 R:dr för kontrollörsbefattning tillräckligt, men
jag hoppas derföre, att det högsta arfvodet äfven om n v.
stadgande bibehålies, sällan behöfver utbetalas. Skulle något
missbruk i detta hänseende någorstädes förspörjas, så torde
det kunna på annan väg afhjelpas. Den föregående talarens
jemförelse mellan Stats-Revisorernes och kontrollörernas arf-
voden vill jag icke biträda. Åtminstone skulle jag heldre åtaga
mig deltagandet i Stats-Revisionen för 6 R:dr dagarfvode än
en kontrollörsbefattning för 12. Man säger, att äfven om arf¬
vodet för bemälda befattningar bestämmes lägre, lärer ingen,
brist på sökande vara att befara, då man ser på den mängd af
sökande, sorn dertill pläga anmäla sig. Denna mängd får
dock icke uteslutande härledas från de höga arfvodena utan
kanske ännu mer från den omständigheten, att för kompe¬
tens till sådan plats endast erfordras kännedom om brän-
vinsprofvaren jemte skicklighet att verkställa, nödiga reduk¬
tioner. Det har anmärkts, att kontrollen å bränvin stillverk¬
ningen skulle vara särdeles dyr. Jemför man dessa kost¬
nader med andra dylika, såsom uppbörds- och kontrollkost¬
nader för tull- eller stämpelpappersafgiften, så befinnes att
deri förstnämnda är vida billigare. Jag tillstyrker bibehål¬
landet af det gamla stadgandet om arfvodet för kontrollörer
38
Don 12 Maj.
Prosten Lundholm: Jag yrkar bifall till Utskottets för¬
slag, emedan det gamla stadgandet synes mig innebära en
väl stor latitud, då lägsta arfvodet är der bestämdt till 4
R:dr och det högsta till 8 R:dr. Skillnaden emellan be¬
sväret för kontrollören vid ett större eller mindre bränneri
kan icke vara särdeles stor. Redan vid sednaste Stats-re-
vision, hvari jag deltog, förevar frågan om nedsättning af
maximi beloppet för Kontrollörer till 6 R:dr pr dag. helst
man erfor att arfvodet i allmänhet blifvit bestämdt till det
högsta eller nära dertill, och man ansåg att för ett arfvode
af 6 R:dr säkerligen tillräckligt antal fullt lämplige sökande
till dessa befattningar skulle anmäla sig.
Doctor Moberger: Jag har med förvåning hört, att på¬
litligheten anses kunna bero på det högre eller lägre arfvo¬
det; samvetsgrannhet och pålitlighet äro inkommensurabla
storheter i förhållande till penningar. För min del anser jag,
att pålitlighet väl står att finna för mindre än 8 R:dr
om dagen, hvadan jag bifaller Utskottets förslag.
Då efter härmed fulländad discussion H. II. Erke-Bi-
skopen och Talmannen framställde proposition å bifall till
Utskottets ifrågavarande tillstyrkande, men denna proposition
hördes med blandade Ja och Nej besvarad samt votering
begärdes, uppställdes och godkändes följande voteringspro¬
position :
»Den som bifaller Utskottets ifrågavarande tillstyrkande,
röste Ja! Den det icke vill, röste Nej! Vinner Nej, har
Ståndet berörda tillstyrkande afslagit med förklaring, att det
nu gällande stadgandet må bibehållas.»
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 16 Ja och 11 Nej, till följd hvaraf Ståndet stan¬
nat i det beslut, som ja-propositionen innehåller.
§§ 32 och 33.
Ståndet biföll hvad Utskottet under dessa §§ hemställt.
§ 34.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 43.
Lades till handlingame med hänvisning till Ståndets
beträffande Utskottets här åberopade förslag under § 20
fattade beslut.
Den 12 Maj.
39
§ 51.
Doctor Petrelli yttrade: Detta förslag synes mig våd¬
ligt, emedan enligt detsamma bevisningsskyldiglmten blifvit
omkostad, så att då nu, vid åtal öfver förbrytelser mot gäl¬
lande bränvinsförordning, det åligger bränvinstillverkaren
att för sitt fredande från ansvar bevisa det förbrytelsen
skett utan hans vetskap och vilja, skulle deremot enligt Ut¬
skottets förslag bränvinstillverkaren vara vid iörbrytelser
mot bränvinsförordningen befriad från ansvar, så vida det
icke kan bevisas att förbrytelsen skett med hans vetskap.
Att ålägga åklagaren att bevisa icke blott att förbrytelse
skett, utan äfven att den skett just med bränvinstillverka-
rens vetskap, synes vara ett sätt att paralysera hela frå¬
gan om ansvar för förbrytelser vid bränvinstillverkningen,
och vore högst vådligt, i följd hvaraf jag yrkar afslag å den
ändring, hvarom Utskottet här hemställer.
Uppå derefter framställd proposition beslöt Ståndet för
sin del, med ogillande af Utskottets förslag, att stadgandet
i denna § skall qvarstå oförändradt.
§ 61.
Hvad Utskottet här föreslagit godkändes.
§ 07.
Ståndet gillade hvad Utskottet under denna § hemställt
och föreslagit.
§ 70.
Yttrandet godkändes.
Vidfogade förslag till förordning godkändes, såvidt Stån¬
dets i ämnet nu fattade beslut icke föranleda förändringar
§ 4.
Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets Memorial
N:o 81, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut uti
åtskilliga frågor, rörande regleringen af utgifterna under
Riks-Statens Sjette Hufvudtitel, godkände Preste-Ståndet de i
Usta och 2:dra punkt°rna föreslagna voteringspropositio-
nerna och ansågs detta Memorial i öfriga punkter å Stån¬
dets sida icke påkalla annan åtgärd, än att läggas till hand-
lingarne.
40
Den 1? Maj.
§ 5.
Föredrogos och bordlädes Bevillnings-Utskottets nedan-
nämnda Utlåtanden och Memorial:
N:o 10, i anledning af dels gjorda anmärkningar emot
vissa delar, dels ock Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i af¬
seende å andra delar af Betänkandet N:r 4, angående stära-
pelpappersafgiften;
N:o 11, i anledning af erhållen återremiss af Bevill-
nings-Utskottets Betänkande N.r 7, i fråga om den för de
Kongl. Personerne och Utrikes Sändebuden stadgade tull¬
frihet. m. m.; och
N:r 12, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
angående tullbevillningen.
§ 6.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets följande Me¬
morial;
N:r 49, i anledning af återiemiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:r IS, öfver Rikets Ständers Justitie-Ombuds-
mans motion i afseende på kärandeparts skyldighet att gifva
vederparten del af uppskofsbeslut; samt
bi:r 50. i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 24, öfver väckta motioner om förändrade stad¬
gande!» i afseende på vilkom» för rättighet att fullfölja mål
hos Hofrätterna och Högsta Domstolen.
§ V.
Föredrogos och bordlädes följande ifrån Sammansatta
Lag- samt Allma'rina Besvärs- cch Ekonomi-Utskottet in¬
komna Betänkanden:
N o 9, i anledning af väckta motioner om förändring af
gällande stadganden angående skyldighet för prest att från
predikstolen uppläsa allmänna författningar och kungörel¬
ser ni. in.;
N:o 10, i anledning af väckta motioner angående än¬
dringar i gällande föreskrifter rörande hemmansklyfning; samt
N:r 11, i anledning af väckt motion om ändring af 28
kap. 1 § Byggninga-Balken, i fråga om afstå ndet mellan gäst-
gifvaregårdar.
§ 8.
Upplästes och Indes till handlingarna följande från resp.
Med-Ständen ankomna Protokolls-Utdrag, nemligen från
Högloft. RidderskaiM och Adeln Kris 192—196; från Väl t o il.
Den 12 Maj. 41
Borgare Ståndet Nrris 209—216, och från Uederv. Bonde-
Ståndet N:ris 256—261.
Ståndet åtskiljdes kl. V* 3 e. ra.
Ut supra.
In fidem
S. L1. Almquist.
Den 14 Haj 1850.
Plenum kl. 6 e. m.
§ I-
II. II. Erlce- Biskopen och Talmannen yttrade: Nästan
hvarje Riksdag bortryckes någon utur vår krets. Jag hade
hoppats, att Ståndet för denna Riksdag skulle undgå någon
decimation, men har nu att tillkännagifva, att en af Stån¬
dets Ledamöter, Contracts-Prosten Tegnér nyss för ungefär
en timme sedan a didi t. Vi aktade och älskade honom för
hans orubbliga lugn, för lians stora arbetsförmåga, för den
redbarhet och trohet, med hvilken han fullgjorde sina ålig¬
ganden både i Embetet och inom Ståndet. Redan såsom
den främste mannen inom Ståndets Cansli hade lian för
längesedan hunnit att ibland oss göra sig känd och värde¬
rad, och för allas deras minne som rätt kände honom skall
han förblifva oförgätlig.
§ 2.
Föredrogos och bordlädes följande från Stats-Utskottet
inkotnne Utlåtanden och Memorial, nemligen:
N:o 78, angående föreslagna Statsbidrag för vägars an¬
läggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader samt ka¬
naler, äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappnings-
företag, m. fl. dylika föremål;
N o 79, med förslag till allmänna vilkor och stadgan-
den i afseende på de statsbidrag, sorn under denna riksdag
beviljas för väganläggningar och vägförbättringar, hamnan¬
läggningar, kanaler och andra vattenkommunikationer, äf¬
vensom för sjösänkningar och andra vatteuaftappningsföretag;
42
Den 14 Maj.
N:r 80, i anledning af väckta motioner, dels om fort¬
sättande af arbetena å redan påbörjade stambanor, dels om
anläggning af nya sådana banor, dels ock om anvisande af
statsbidrag för enskilda jernvägsanläggningar; och
N:r 82, angående verkställd omröstning i anledning af
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande åtskilliga till stats-
regleringen hörande frågor.
I sammanhang härmed beslöts, att Utlåtandet N:r 79
och Memorialet N:r 80 skulle sättas först på föredragnings¬
listan för att nästkommande Thorsdag den 17:de dennes till
afgörande företagas.
§ 3.
Föredrogos och bordläde» Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi- Utskottets Memorial och Utlåtanden :
N:r 85, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
vid förehafvande af Utskottets Betänkande N:r 83, angående
väckt motion om ändring i gällande stadgande i fråga om
ersättning åt militie-boställsinnehafvare för å bostället för
Kronans räkning huggen ek;
N:r 86, i anledning af väckt motion om skydd för in¬
dustriel eganderätt;
N:r 87, i anledning af väckt motion om upprättande af
nytt sammandrag af de författningar, som årligen böra från
predikstolarne i rikets kyrkor uppläsas;
N-.r 88, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande N:r 77, rörande väckta motioner om ändring i Kongl.
Förordningen den 11 Julii 1862, angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster; och
N:r 89, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande Nrn 80, angående väckta motioner om ändring i Kongl.
Förordningarne den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse på
landet, om kommunalstyrelse i stad och om landsting.
§ 4.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången följande
Bevillnings-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
N:r 10, i anledning af dels gjorda anmärkningar emot
vissa delar, dels ock Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i af¬
seende å andra delar af Betänkandet N:o 4, angående stäm-
pelpappersafgiften;
N:r 11, i anledning af erhållen återremiss af Bevill-
nings-Utskottets Betänkande N:r 7, i fråga om den för de
Kongl. Personerne och utrikes sändebuden stadgade tullfri¬
het, m. m.; och
N;r 12, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
angående tullbevillningen.
Den 14 Maj.
43
§ 5.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången följande
från Lag-Utskottet inkomna Memorialer, nemligen;
N:o 49. i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:r 18, öfver Rikets Ständers Justitie-Ombuds-
mans motion i afseende på kärandeparts skyldighet att gifva
vederparten del af uppskofsbeslut; och
N;r 50, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:r 24, öfver väckta motioner om förändrade stad-
ganden i afseende på vilkoren för rättighet att fullfölja mål
hos Hofrätterna och Högsta Domstolen.
§ 6.
Föredrogos och bordlädes andra gången Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets följande
Betänkanden;
N;r 9, i anledning af väckta motioner om förändring af
gällande stadganden, angående skyldighet för prest att från
predikstolen uppläsa allmänna författningar och kungörel¬
ser, m. m.;
N;r 10, i anledning af väckta motioner angående ändrin¬
gar i gällande föreskrifter rörande hemmansklyfning; och
N:r 11, i anledning af väckt motion om ändring af 28
kap. 1 § Byggninga-Balken, i fråga om afståndet mellan
gästgifvaregårdar.
§ 7.
H. 11. Erke-Biskopen och Talmannen gaf tillkänna,
att han nu komme att säga Ståndet farväl för 2 h 3 vec¬
kor, hvilka han med Kongl. Maj s nådiga tillåtelse ämnade
tillbringa i Upsala, der åtskilliga angelägenheter påkallade
hans närvaro, tillönskade Ståndet glädje under den nära före¬
stående högtiden, och uttalade sin förhoppning att efter
nämnde tid återtaga ledningen af Ståndets förhandlingar.
Ståndet åtskildes kl. % 7 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. II Almqvist.
44
Den 1 6 Maj.
Den 16 Maj 1S66.
Plenum kl. 10 f m.
I anseende till II. II. Erke-Biskopens och To!mannens
frånvaro intogs Talmansstolen af vice Talman. Biskop An¬
nerstedt.
§ 2.
Justerades Protokollen för den l:ste och 5:te dennes,
förmiddagarne.
§ 3.
Af inkommet och nu uppläst Protokoll, hållet vid Pre-
ste-Ståndets Electorers sammanträde denna dag, inhemta-
des, att dels till ordinarie ledamot i Stats-Utskottet i ledig¬
heten efter Contracts-Prosten Tegnér, som den 14:de den¬
nes aflidit, blifvit vald Professor Agardh, äfvensom Doctor
Sundgren och Kyikoherden Heurlin blifvit insatte såsom or¬
dinarie Ledamöter i Banko-Utskottet, den förre i stället för
Biskop Björk, som med Kongl. Maj:ts Nådiga tillstånd Jem-
nat Riksdagen, den sednare i stället för Professor Agardh,
dels till ytterligare Suppleanter blifvit utsedde i Lag-l tskot-
tet: Biskop Bring och Doctor Falek:
i Banko-Utskottet: Kyrkoherden Wennerström, samt
i Expeditions-Utskottet: Contracts-Prosten Altahr och Kyr¬
koherden Otterström, hvilka Suppleanter ega att vid inträf¬
fande förfall för ordinarie ledamöter eller förut valde Supp
lennler i förenämnde Utskott, uppå anmälan af Ståndets
främste närvarande Utskottsledamot, derstädes inträda och
tjenstgör»; hvarom Protokolls-Utdrag i vanlig ordning expe¬
dieras skulle.
§ 4-
I öfverensstämmelse med Ståndets derom den 9 dennes
fattade beslut, löretogs nu val af Ledamöter med Supple¬
anter i Förstärkt Bevillnings-Utskott, och befunnos efter val-
sedlarnes öppnande och rösternas summering till Ledamöter
af sagde Förstärkta Utskott vara utsedde:
Vice Talman, Biskop Annerstedt,
Biskop Bring,
Deri 16 Maj.
45
Biskop Flensburg,
Biskop Sundberg,
Biskop Anjou,
Doctor Lindgren,
Doctor Björkman,
Contracts-Prosten Wettin,
Kyrkoherden Ekelundh,
Doctor Petrelli,
Doctor Säve,
Domprosten Björlind,
Doctor Almquist,
Doctor Falck,
Kyrkoherden Si monsson,
Kyrkoherden Heurlin,
Contracts-Prosten Lindskog och
Doctor Arrhenius;
samt till Suppleanter, att i följande ordning inträda:
Professor Agardh,
Contracts-Prosten Schmidt,
Doctor llundgren,
Kyrkoherden Englund,
Prosten Eurén,
Doctor /.undberg,
Doctor Thuselius,
Pastor Pri in arius, Doctor Fallenius,
Doctor Söderberg och
Dom-Prosten Sondén.
Föredrogs och bordlädes Preste-Ståndets Enskilda Ut¬
skotts Utlåtande N-o 2, på grund af Aterremiss af Utskot¬
tets Utlåtande N:o 1, j anledning af Nådig remiss af gjord
framställning i fråga om ändring i sättet för Kungörelser¬
nas uppläsning i kyrkorna.
§ 6.
Föredrogos och bordlädes följande från Stats- Utskottet
inkomna Memorial:
N o 83, i anledning af erhållna återremisser å tvenne i
Memorialet N:o 69 föreslagna voteringspropositioner;
N:o 84, med förslag till voteringsproposition, i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga om godt-
görandet af kostnader vid laga skifte å boställe; och
N:o 85, rörande Rikets Ständers skiljaktiga beslut i
fråga om påbyggnad och förändring af Rikets Ständers och
f. d. Hebbeska. frusen.
Den 16 Maj
S 7.
Föredrogos och bordlädes följande Banlco-Utskottets Me¬
morialer :
N:o 24, med förslag till en voteringsproposition;
Nrn 25, i anledning af Riks-Ståndens beslut öfver Be¬
tänkandet N o 20, med förslag rörande föreskrifterne i 6:te
och 7:de artiklarne af Banko-Reglementet; samt
N o 26, rörande bestämmelserna i 8:de artikeln af Banko-
Reglementet om Diskont- och Låne-Kontoren.
§ 8.
Föredrogs och bordlädes Allmänna Besvärs och Eko-
nomi-Utslcottets Betänkande N:o 90, i anledning af väckta
motioner oiu ändring i vissa delar af gällande författning
angående fattigvården.
§ 9-
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gånqsn följande
Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
N:o 78, angående förslagna statsbidrag för vägars an¬
läggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader samt ka¬
naler, äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappnings-
företag, m. fl. dylika föremål;
N:o 79, med förslag till allmänna vilkor och stadgan-
den i afseende på de statsbidrag, som under denna riksdag
beviljas för väganläggningar och vägförbättringar, hamn¬
anläggningar, kanaler och andra vattenkommunikationer,
äfvensom för sjösänkningar och andra vattenaftappnings-
företag; och
R:o 80, i anledning af väckta motioner, dels om fort¬
sättande af arbetena å redan påbörjade stambanor, dels
om anläggning af nya sådana banor, dels ock otn anvisan¬
de af statsbidrag för enskilda jernvägsanläggningar.
§ io.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Stats-Ut¬
skottets Memorial N;o 82, angående verkställd omröstning i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande åt¬
skilliga till Stats-regleringen hörande frågor.
§ 11-
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 10,
i anledning af dels gjorda anmärkningar emot vissa delar,
Den 16 Maj.
47
dels ock Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende å an¬
dra delar af Betänkandet N:o 4. angående stämpelpappers-
afgiften.
Utskottets yttrande under §§ 6 och 7, sidan 2, rörande
Preste-Ståndets beslut i fråga om stämpelpappersafgiften
för bouppteckningar, godkändes, och biföll Ståndet den af
Utskottet å samma sida gjorda hemställan, att föreskrifter¬
na om stämpel å »Mästarebref till fabriks- och handtverks¬
rörelse» samt »Tillståndsbevis till handels idkande utan bur¬
skap», äfvensom derom att »Gcsällbref» äro från all stäm¬
pel befriade, må ur författningsförslaget utgå.
Öfrige delar af detta Utlåtande lades till handling arne.
§ 12
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 11,
i anledning af erhållen återremiss af Bevillnings-Utskottets
Betänkande N:o 7, i fråga om den för de Kongl, perso-
nerne och Utrikes sändebuden stadgade tullfrihet.
Härvid begärde Doctor Sandberg ordet och yttrade: Då
de inom 2me Riks-Stånd vid återremissen gjorda anmärk¬
ningar synas ådagalägga behofvet af noggrannare kontroller
i afseende på de för hofvets räkning inkommande utländ¬
ska varor, så synes mig, dels med anledning deraf, dels ur
statistiska skäl för att få fullständiga uppgifter öfver hela
den utländska varu-införseln, dylika colly eller packlårar
vid ankomsten böra öppnas, innehållet specificeras i Tull¬
journalerna och tullvärde åsättas saint tullafgift debiteras,
men sedermera afskrifvas, på samma sätt som sker för häi
residerande utländska Ministrar.
Men huru går det nu till? När en colly eller packlår
med utländska varcr inkommer, om ock adresserad till an¬
nan person, men anmälan sker att den tillhör Kongl. Hofvet,
så utlemnas den, utan att öppnas och utan att Tullstyrel¬
sen erhåller någon kännedom om dess innehåll. På sådant
sätt synes man icke böra gå till väga vid denna införsel,
och detta torde Beviilnings-Utskottet hafva bort taga i
öfvervägande med anledning af de upplysningar och erin¬
ringar, sorn åtföljde återremissen.
Uppå i vederbörlig ordning gjord proposition ladee detta
Utlåtande till handling arne.
§ 13.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 12,
48
Den 16 Maj.
i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut angående
tullbevillningen, hvarvid förekom:
Voterings-Propositionen N:o 1.
Doctor Sandberg, som på begäran erhöll ordet, yttrade:
Då inbjudningen icke rörer Preste-Ståndet utan endast Rid-
derskapet och Adeln saint Borgare-Ståndet, har Ståndet icke
att taga inbjudningen i öfvervägande. Såsom jag vid flera
föregående tillfällen yttrat, liar jag alltid varit för måttliga
tullar på lifsmedel i jordbrukets intresse. Det föregår lik¬
väl något nu, sorn gör ställningen betänklig. Man ser af
tidningarne, huru det arbetas på att åstadkomma opinions¬
yttringar i denna sak, och att man åvägabringat en peti¬
tion undertecknad af 1,200 af hufvudstadens arbetare. Li¬
stor äro framlagda på llere ställen och sände åt flere häll
för att samla namnunderskrifter så väl i Stockholm som i
Landsorterna i samma syftning. Det synes- som samina
operationsplan skulle nu anlitas, som för representations¬
förslagets genomdrifvaude. Och förespeglingen att man vill
fördyru /ifsmedlen är framför allt annat tjenlig att väcka
oro bland de fattiga arbetareklasserna. Jag har dock icke
kunnat frångå den meningen att man för att bryta frihan-
delssystemet och till båtnad för landet bör sätta en låg tull
åtminstone på ladugårdsprodukter, ehuru jag icke förbiser
de betänkligheter, sorn dervid kunna anföras.
Uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition
blef denna voterings-proposition af Ståndet <j o dkund.
Voterings-propositionerna N:is 2 till och med 5 god¬
kände*.
Inbjudningen å sidan 4 till Preste-Ståndet att medgifva
tullfrihet för omalet hvete och för omalen råg.
Härvid erhöll Doctor Säve ordet och yttrade: Som
Ståndet stannat ensamt i sitt beslut rörande denna fråga,
då de tre andra Stånden lemnat omalen spanmål tullfri,
hemställer jag. om icke för att undvika votering i Förstärkt
Bevillnings-Utskott, det vore skäl att här antaga inbjudnin¬
gen, och göra något afseende på de öfriga Ståndens me¬
ning, då de vid andra punkter visat sig hafva gått Preste-
Ståndets åsigter till mötes.
Prosten Lundholm: Jag är af en mening, helt och hållet
motsatt den föregående talarens. Det är bekant, att tvenne
andra Stånds beslut om tullfrihet för omalen spanmål fat¬
tades
Den 16 Maj.
49
tades endast af en mycket knapp majoritet, hvarför det kan
vara ganska möjligt, att en voterering i Förstärkt Bevill-
nings-Utskott skall utfalla just i enlighet med Preste-Stån-
dets beslut. För öfrigt anser jag det vara alldeles incon-
seqvent att bevilja tullfrihet för omälen spanmål, om man
beslutar tull å mjöl och gryn. Jag yrkar alltså afslag å
inbjudningen och antagande af voterings-propositionen.
Doctor Sandberg: För min del måste jag bekänna att
vid denna punkt råder hos mig mycken tvekan, särdeles då
jag ihågkommer, huru man 1856 proklamerade den satsen,
att någon ordentlig och för landet välgörande spanmålshan¬
del aldrig skulle kunna komma till stånd utan fullkomlig
tullfrihet för spanmålen. Under de sednaste 10 åren eller
under denna tullfria spanmålshandel har dock jordbruket
råkat uti ett sådant betryck, som man aldrig förr erfarit.
1 hvad mån den tullfria införseln af malen och omalen
spanmål dertill medverkat är alldeles omöjligt att afgöra.
Det vissa är, att hos allmogen i min ort den föreställning
var rådande att en sådan tullfrihet vore menlig för jord¬
brukaren och orsaken dertill att spanmålen stundom ned¬
sjönk till vanpris, hvarigenom jordegaren urståndsattes att
gifva arbetsförtjenst åt sin icke jordegande omgifning, som
genom arbetslöshet kom i svårare betryck, än då span¬
målen betaltes med skäligt pris.
Här uppe har likväl, sannolikt genom tidningarnas be¬
arbetning, Bonde-Ståndet kommit till en annan åsigt och
förkastat all tull på spanmål. Frågan är nu huruvida
Preste Ståndet, då det står ensamt om denna tull, bör vid¬
hålla densamma? Nog måste det äfven från mindre prest-
vänligt håll medgifvas, att då Ståndet städse följt den öfver-
tygelsen om behofvet för våra inhemska fabriksnäringar att
skyddas af en måttlig tull, har det alltid handlat oegennyt¬
tigt, emedan dess medlemmar såsom konsumenter skulle
hafva nytta af frihandeln, men om vi vidhålla införseltullen
på spanmål, särdeles nu sedan inbjudning kommit att af¬
stå derifrån, skulle sådant utskrikas såsom egennytta för att
få vår tionde-spanmål väl betald. Nu är jag för min del
väl van att af tidningspressen få uppbära hån och smädelse,
så att något mer eller mindre i det afseendet icke mycket
betyder, men då det egentligen jordbrukande ståndet har
afsagt sig detta skydd, så har jag nu blifvit mera än förr
benägen för denna inbjudnings antagande.
Häruti instämde Domprosten Sondén.
Hofpredikanten Wahrenberg: Uti de skäl, som en före¬
gående talare anfört för att frångå beslutet omtullpåoma-
Höyv. Prutt-St. Prot. 1866. 5;te Bandet. 4
50
Den 16 Maj.
len säd, kan jag icke instämma. De betänkligheter, som
äf den talaren blifvit anförda emotjj tulls åsättande å
omalen spanmål, gälla lika väl tullen å den maina. Om
osäkerhet uppstår i spanmålshandeln genom åsättande af
tull å spanmål, så måste ju ock samma osäkerhet inträda
i handeln med mjöl till följe af tullen derå. Dock tror jag
ej någon fara vara i någotdera hänseendet, när tullen be¬
stämmes så lågt, som den nu är föreslagen, och kan jag
omöjligen inse, att vådan i detta fall skulle vara större för
Sverige, än för andra länder, som hafva omalen spanmål
belagd med införseltull och som af denna tull befinna sig sär¬
deles väl. Man menar, att jordbruket erhåller tillräckligt skydd
genom tull på den maina spanmålen, men jag får dervid erinra,
att detallsicke är jordbruket, som derigenom vinnernågotskydd,
utan endast den fabriksnäring, som har till uppgift att för¬
arbeta den råa spanmålen. Hvad Bonde-Ståndets beslut be¬
träffar, så bör detta aldraminst vara något bestämmande,
ty det tillkom med en särdeles knapp majoritet vid voterin¬
gen Den föregående talaren har nämnt handeln; men ett
alldeles särskilldt förhållande, som gör det för Sverige svårt
att bestå i handelstäflan beträffande spanmål med de andra
sädesproducerande länderne, gör tull å spanmål här till en
nödvändighet. Vår skörd häruppe i Norden är sen; senare
än utländningens; redan innan skörden här blifvit bergad,
hinner således den utländska spanmålen att inkomma och
nedtrycka priserna i den Svenska marknaden. Följden deraf
blir åter, att den Svenska jordbrukaren tvingas att antin¬
gen genast på hösten afyttra sin säd till ett lågt pris, eller
ock magasinera den, hvilket medför ej ringa olägenheter och
förluster i flera afseenden. Jag yrkar alltså, att Ståndet
vidblifver sitt förra beslut.
Kyrkoherden Wennerström och Contracts-Prosten Westin
instämde.
Doctor Almqvist: Ståndets veteran har flera gånger ve¬
lat lära oss att se sakerna både från den ena sidan och
den andra. Ehuru sannt det må vara, att denna sak så¬
väl som hvarje annan kan ses från tvenne sidor, finner jag
ett sådant vacklande som han förordat ingalunda på sin
plats. Han har ock talat om agitation, som tidningarne be¬
drifva i tullfrågorna och jemfört agitationen i representa¬
tionsfrågan med den nu pågående, hvilka begge likväl in¬
galunda äro att med hvarandra jemföra. Jag är fullkom¬
ligt öfvertygad, att den sansade upplysta delen af vår tid¬
ningspress ingalunda gillar sådana agitationer, hvarpå Doc¬
tor Sandberg mindre välbetänkt anspelat, utan skall göra
allt för att afstyra dem. Vidare har gjorts en jemförelse
emellan den nuvarande tidpunkten och år 1856; också full¬
Den 16 Maj.
31
komligt oriktig, då man ihågkommer, att den tiden höga tul¬
lar voro spanmålen åsatte, men de nu föreslagna äro så
låga att, hurudan konjunkturen än må blifva, de likväl ej
kunna utöfva något inflytande och aldrig böra utgöra före¬
mål för förändringar.
Doctor Moberger: Om hvad som nu yttras kunde höras
i alla fyra Stånden, skulle möjligen denna discussion hafva
något gagn med sig, men att nu åter inom detta Högv.
Stånd upprepa hvad i denna fråga blifvit sagdt så många
gånger förut, finner jag dels onödigt, dels tråkigt Jag tyc¬
ker, att, sedan Ståndets ledamöter i dess sista stund i tull¬
frågan aflagt ett sådant specimen illustre, man för conse-
quensens skull bör vidblifva det beslut, man en gång fattat.
Häruti instämde Doctor Ternström.
Doctor llundgren: Om man genomgår alla voterings-
propositionerna i detta Memorial, finner man, att Ståndet
är ensamt om de beslut, som gifvit anledning till ej mindre
än 9 af de uppställda voteringspropositionerna. Jag hem¬
ställer om det i de frågor, rörande hvilka Preste-Ståndet står
ensamt, kan vara skäl att nödga till votering i förstärkt
Utskott. För min del vill jag nu allsicke inlåta mig på sa¬
kens materie, men anser att, då de trenne öfriga Stånden
beslutat tullfrihet och särskildt Bonde-Ståndet genom sina
beslut i dessa punkter förklarat, att det ej behöfver det
skydd man på detta sätt velat bereda jordbruket, Preste-
Ståndet bör afstå från sitt förra beslut och antaga inbjud¬
ningen i denna punkt; hvilket yrkande jag vill hafva ut¬
sträckt till alla de inbjudningar i detta Memorial, som röra
sådana frågor, i hvilka Ståndet står ensamt.
Professor Ribbing instämde.
Doctor Söderberg: På de skäl, som af Doctor Sand¬
berg blifvit anförda, yrkar jag inbjudningens antagande, men
till dessa skäl vill jag lägga ännu ett annat Då vid 1856
års riksdag tullen på spanmål borttogs, förespeglade man
oss en snart inträdande reciprocitet i detta hänseende från
grannländerna. Denna har dock låtit vänta på sig, och Dan¬
mark är ännu det enda land der man tullfritt får införa
omalen spanmål. Hvad mjöl och gryn angår, så betalar
man ännu i denna dag derför införseltull i Danmark. Då
nu emellertid den omalna spanmålen i nämnde land är tull¬
fri, så utgör detta äfven för mig ett skäl mera att önska en
riksdags-föreskrift i svenska tulltariffen, hvarigenom recipro¬
citet i detta hänseende emellan de begge respektive län¬
derna inträder, hvarföre jag bifaller inbjudningen.
52
Den 16 Maj.
Kyrkoherden Otterström: Såsom redan Doctor Rundgren
sagt, står Preste-Ståndet understödt af Bonde-Ståndets vis¬
het i alla dessa punkter utom i nio, der det stödjer sig en¬
dast på sin egen vishet, och jag tycker verkligen det vore
synd, om Preste-Ståndets Ledamöter inom Utskottet, som
varit så verksamma i denna sak, ej finge den glädjen att
rösta i förstärkt Bevillnings-Utskott, aldrahelst som Prosten
i Wernamo upplyst, att utsigterna för en gynnsam utgång
af voteringen äro ganska lofvande. Tidpunkten för återin¬
förande af spanmålstullar synes mig också särdeles väl vald,
ty då man ser på priskuranterna, eiler på hamn- och börs¬
underrättelserna från olika delar af landet, finner man att
spanmålen för närvarande står högre än den gjort på länge
och är i ett ständigt stigande. Det ser derföre ganska tro¬
ligt ut, att detta förhållande skall blifva helt och hållet om¬
vändt nästa år, och derföre är det klokt att påyrka tull.
För mig som nu bedömer frågan, icke från min egen, utan
från Preste-Ståndets synpunkt, finnes intet skäl att frångå
det förra beslutet, hvarföre jag yrkar afslag å inbjudningen
och bifall till voteringspropositionerna; ty jag tycker om
konseqvensen till och med hos mina motståndare.
Domprosten Sondén: Jag anser deremot, att det nu är
skäl att antaga inbjudningen. Man har deremot anfört de
skäl som tala för tull å spanmål, äfvensom att conseqven-
sen fordrade att vidblifva det en gång fattade beslutet; men
jag ber att få erinra Högv. Ståndet, att det vid votering i
förstärkt Utskott icke tages i betraktande hvarken skäl elier
konseqvenser, emedan denna votering just är ett vädjande
från skälen till voteringssedlarne.
Doctor Lindgren: Jag har begärt ordet endast för att,
utan att ingå i den nu föredragna frågans materie, förklara
min åsigt vara den. att Ståndet, hvilket jag föreställer mig
hafva på goda skäl fattat sina från Medstånden afvikande
beslut om tull å lifsmedel, bör desamma vidhålla. Ett an¬
tagande af de gjorda inbjudningarna skulle, såsom mig sy¬
nes, vittna om ett vankelmod, som i så vigtiga frågor vore
mera än klandervärdt.
Jag yrkar på så väl denna som de följande inbjudnin-
garnes afslående.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad och af
H. H. Biskopen och Vice-Talmannen framställd proposition
å bifall till inbjudningen blifvit med blandade Ja och Nej
besvarad samt votering begärd, uppställdes och godkändes
en så lydande voteringsproposition:
Den som bifaller den af Utskottet här gjorda inbjud¬
Den 16 Maj.
53
ningen, röstar Ja ; den det icke vill, röstar Nej. Vinner Nej,
har Ståndet inbjudningen afslagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 18 Ja och 22 Nej, hvadan Ståndet stannat i det
beslut som Nej-propositionen innefattar.
Voteringspropositionen N r 6 blef i sammanhang här¬
med godkänd.
VoteringspropositionernaN:ris7 till och med 10 godkändes.
Inbjudningen å sidan 9 rörande tullsatserna å metaller
afslogs, och blefvo voteringspropositionerna N:ris 17 och 18
af Ståndet godkände.
Ståndet, som afslog inbjudningen rörande tullsatserna
å tobak, godkände de i sammanhang dermed framställda
voteringspropositionerna N:ris 19 till och med 23.
Voteringspropositionerna N:ris 24 och 25 godkändes.
Den å sidan 12 gjorda slutanmälan.
Härvid erhöll Doctor Lindgren ordet och yttrade: På
den grund, att den af Utskottet i Betänkandet Nrn 8 före¬
slagna slutstrophen i blifvande Ständerskrifvelse blifvit af
2 Stånd godkänd och af 2 Stånd förkastad, har nu Utskot¬
tet föreslagit att frågan derom skulle anses förfallen. Då nu
likväl i den skrifvelse Ständerne äro skyldiga att till Kongl.
Maj:t afgifva rörande tullbevillningen en slutstroph för
öfverlemnandet nödvändigt måste inflyta, blifver af denna Ut¬
skottets hemställan, i händelse den af Ständerna godkännes,
den gifna följden den, att Expeditions-Utskottet kommer att
bestämma de ordalag, med hvilka den af Ständerna upp¬
gjorda tulltaxan skall till Konungen aflåtas. Nu kan denna
slutstroph, i fäll den skall innehålla något annat än en tom
höflighetsphras, på två väsentligen olika sätt formuleras;
nemligen antingen så att den, i likhet med den af Bevill-
nings-Utskottet föreslagna, uttrycker en sådan Ständernas
uppfattning af grundlagens bud, enligt hvilken den beslu¬
tande rätten i detta stycke skulle tillhöra representationen
ensam, eller ock så att den, på sätt som ofta tillförene skett,
endast uttrycker ett underdånigt öfverlemnande af ett Stän¬
dernas förslag till det afseende, som Regeringen kan behaga
att derå i nåder fästa. På hvilketdera af dessa båda sätten
nu Expeditions-Utskottet skulle komma att gå tillväga, skulle
derigenom halfva representationens mening blifva fullkom¬
ligt undertryckt, och en maktfullkomlighet åt Expeditions-
Utskottet tillagd, som illa står tillsammans med detta Ut¬
skotts befogenhet. Mig synes derföre som borde denna
punkt till Utskottet återremitteras, för att Utskottet skulle
komma i tillfälle att i ett nytt Betänkande uppmana de båda
Stånden, som afslagit den förra af Utskottet föreslagna for¬
muleringen af slutstrophen, att yttra sig huru de ansågo den
■54 Den 16 Maj.
nya böra uppgöras, hvarefter Utskottets skyldighet skulle
inträda att söka sammanjemka de fyra Ståndens särskilda
meningar, eller, der en sådan sammanjemkning icke lycka¬
des vinna bifall, uppgöra voteringspropositioner till omröst¬
ning i förstärkt Bevillnings-Utskott.
Prosten Lundholm instämde.
Professor Ribbing: Likasom Doctor Lindgren har äfven
en reservant inom Utskottet förklarat sig ogilla den i detta
Betänkande gjorda slutanmälan. Då jag är af en alldeles
motsatt åsigt, ber jag att få framställa de grunder, på hvilka
jag stöder min mening. Reservanten påstår, att då det i
75 § R.-Ordningen vid förklaringen om när en fråga, då två
Stånd stannat mot två, skall anses förfallen, säges, att det
då »skall förblifva vid hvad som tillförene varit stadgadt»,
men här intet stadgande förut finnes, nemligen om sättet
att sluta skrifvelsen beträffande tullbetänkandet, den ifråga¬
varande föreskriften i 75 g här ej är tillämplig, utan att
frågan måste anses höra till dem, som ej kunna förfalla
och alltså bör behandlas i enlighet med 78 §. Detta af re¬
servanten uppställda dilemma vågar jag påstå vara falskt,
ty en tredje möjlighet finnes. För att bevisa detta frågar
jag: Är den föreslagna men af två Stånd förkastade stili-
sationen af slutet i skrifvelsen om tullbetänkandet till Kongl.
Maj:t från Ständerna en sådan fråga som icke kan förfalla?
Frågor som icke kunna förfalla och alltså i vissa fall kunna
gå till förstärkt Utskott, äro de, der väl beslut i detaljen
eller det speciela kunna fattas på olika sätt, men deremot
i det hela eller in genere något positivt beslut måste brin¬
gas till stånd; så t. ex. beloppet af anslag eller bevillning
ja t. o. m. om ett specie/t anslag skall gifvas eller ej o. s. v.
hvarom då i förstärkt Utskott det speciela beslutet kommer
till stånd. Hvad åter angår den beryktade klämmen i tull¬
betänkandet eller frågan, huruvida skrifvelsen till Kongl.
Maj:t med tullbetänkandet skall sluta med en uppmaning
eller avis till Kongl. Maj:t att stadfästa samma tullbetän¬
kande: så påstår jag att frågan derom icke är en sådan. d.
ä. icke en sådan, der något positivt beslut är af nöden.
Och jag bevisar detta påstående dermed, att vore det
nödvändigt — kunde det ej förfalla, att en dylik uppma¬
ning skulle finnas, så hade frågan derom aldrig ens kun¬
nat utgöra föremål för öfverläggning och beslut af Stän¬
derna, hvilka dock egt rum.
Är det alltså min mening att föra saken till det andra
af reservanten uppställda alternativet, det slags frågor, der,
j fall af två Stånd mot två, det skall förblifva vid hvad som
förut är stadgadt? Nej, ty det är verkligen intet förut stad¬
gadt, och det oaktadt förfaller ändå frågan. Här inträder
Den 16 Maj.
55
nemligen det tredje fall, som gör reservantens dilemma falskt:
ett ärende, der intet förut varit stadgadt och hvilket ändå
måste på samma sätt som ett sådant behandlas, och detta
af det skäl att ärendet enligt sin natur ej Iean höra till
dem, som ej kunna förfalla.
Men hela denna deduetion är i sjelfva verket öfverflö¬
dig, alldenstund ifrågavarande sak ur grundlagens egna ord
kan afgöras. Den 71 § Regeringsformen uppräknar nem¬
ligen de frågor som kunna föranleda votering i förstärkt
Bevillnings- Utskott, nemligen: »om grunderna för någon Be¬
villning, sättet för deras tillämpning, eller Bevillningens/ör-
delning till utgörande.» Ar nu här fråga om några grun¬
der för Bevillning, sätt vid deras tillämpning eller dess för¬
delning? Nej, men på detta sätt komme saken att afgöras
af Expeditions-Utskottet, säger man. Nej, här är frågan om
ett tillägg till den vanliga slutstrophen i skrifvelsen till Kongl.
Maj:t rörande tullbevillningen; när nu frågan om tillägget
förfallit, kommer intet tillägg i fråga, utan slutstrophen får
bli såsom den skulle vara utan detta tillägg. Detta är Stän¬
dernas beslut, derefter får Expeditions-Utskottet rätta sig.
Reservantens hela argumentation stöder sig sålunda på ett
misstag: det att här ej antaga möjligheten af en tredje jemte
de 2 ne utvägar, vid hvilka lian fästat sig. Jag anser mig
hafva visat, huru frågan just med en tredje utväg mest grund-
lagsenligt kan behandlas, och det är väl ingen fara, att icke
Expeditions-Utskottet äfven utan den berömda klämmen
skulle kunna uppställa en lämplig slutformel för den ifrå¬
gavarande skrifvelsen.
Doctor Gumaelius instämde.
Biskop Bring: Jag har egentligen begärt ordet för att
i korthet svara på hvad som blifvit yttradt af Doctor Lind¬
gren, med hvilken jag denna gång ej kan instämma. Den
enda rigtiga synpunkt, utur hvilken denna sak bör betrak¬
tas, är, efter min öfvertygelse och såsom äfven Doctor Lind¬
gren antydt, den sorn beror af följande fråga: skola Rikets
Ständer nu meddela en instruktion åt Expeditions-Utskot¬
tet för slutmeningens formulerande uti ifrågavarande skrif¬
velse eller skall man lemna Utskottet utan en sådan instruk¬
tion? Bevillnings-Utskottet hade för sin del föreslagit en
viss formulering, som af 2 ne Stånd godkändes, medan den
af de 2 andra Stånden blef förkastad. Deraf följer, att,
enär två Stånd stannat mot två, frågan förfallit och Rik¬
sens Ständer således förklarat, att liksom Expeditions-Ut¬
skottet på egen hand får uppsätta skrifvelseförslag i andra
frågor, skall Utskottet också göra i denna. Hade 2 ne Stånd
beslutat en formulering af slutmeningen olik den de 2 andra
Stånden antagit, då finge saken en helt annan ställning,
56
Den 1 6 Maj.
och då kunde möjligen bli fråga om votering i förstärkt Be-
villnings-Utskott, men icke nu. Den grundlagsenliga gången
af denna sak blir nu den, att Expeditions-l tskottet får af¬
gifva 'ett förslag till skrifvelse, som på vanligt sätt af Stän¬
derna pröfvas. Saken synes mig så fullkomligt klar, att
jag kn appast kan se huru det kan blifva fråga om annat,
än att Ståndet lägger Utskottets hemställan i denna punkt
med godkännande till handlingarne.
Contracts-Prosten Palmlund, Doctor Söderberg, Dom¬
prosten Sondén och Doctor Säne instämde.
Doctor Ternström: Till dess det kan visas och med tyd¬
liga skäl bevisas, att slutmeningen i Bevilinings-Utskottets
Betänkande N:r 8 berörer grunderna för någon Bevillning
eller sättet för tillämpning af några sådana grunder, eller
sjelfva Bevillningens fördelning till utgörande; tilldess pro¬
testerar jag på det kraftigaste mot all återremiss. Jag vet
ej, j hvartill den skulle tjena. Utskottet har gjort sin skyl¬
dighet och efter sorgfälligaste öfvervägande icke kunnat finna
annat, _ än att, då två Stånd stannat emot två, frågan förfal¬
lit. Äfven vid förnyad behandling lärer Utskottet icke kunna
komma till något annat, resultat; och hvad är då vunnet med
återremissen, annat än tidsutdrägt, hvarunder sinnena kunna
hinna att än mera upphetsas? Att saken alltmer antager
en konstlad och onaturlig gestalt af en partisak, och »rätt¬
hafveri», tycker jag mig finna dels af otillgängligheten för
skäl hos koryfeerna af detta Högv. Stånd, och dels deraf
att Ridderskapet och Adeln, som förra gången förkastade
den s. k. klämmen, nu med 4 rösters majoritet återremitte¬
rat Utskottets ifrågavarande anmälan. Sådant kallar man
konseqvens! Sedan Rikets Ständer antagit franska trakta¬
terna, och dermed tacite medgifvit Regeringens rätt att ned¬
sätta eller borttaga tullar, kommer frågan derom, i otid
väckt, extra fatalia. I allt fall, och den berörer grundlag,
är Bevillnings-Utskottet intet behörigt forum. Någon slut¬
mening i tullbetänkandet är hvarken föreskrifven eller be¬
höflig, aldraminst en sådan som den, hvilken framkallat detta
hellum omnium inter omnes. Behöfdes den icke vid sista
och nästföregående Riksdagar, så är den nu lika obehöflig.
På de solklara skäl, som af Herrar Biskop Bring och Profes¬
sor Ribbing blifvit anförda, yrkar jag att Utskottets anmä¬
lan lägges med gillande till handlingarne.
Hofpre dikanten Wahrenberg: Som i synnerhet en före¬
gående tal are uppträdt med en kritik af min reservation,
anser jag mig skyldig att med några ord bemöta hans in¬
vändningar. Såsom hufvudfelet i min argumentation har
han framhållit, att jag uppställt ett dilemma som vore falskt,
D en 16 Maj.
57
enär ett tredje funnes. Men detta resonnemang är grun-
dadt på den origtiga benämning denne talare gifvit slutme¬
ningen i tullbetänkandet eller den s. k. klämmen. Han kal¬
lar den ett sluttillägg och säger, att frågan nu är om detta
tillägg skall göras eller icke. Men den är intet tillägg, utan
en förändring eller ett utbyte af något som förut varit mot
ett annat. Medgifves detta, tror jag också, att mitt delemma
är fullt befogadt.
Jag yrkar återremiss, men vill ej här upprepa skälen
derför, hvilka redan äro framställda i min reservation.
Man har sagt att 71 § Regerings-Formen angifver, hvilka
frågor som skola behandlas af förstärkt Bevillnings-Utskott,
men då Utskottet just åberopar 75 § Riksdags-Ordningen,
måste man naturligtvis vända sig till just denna § och deraf
göra tillämpning. Jag upprepar ännu en gång, här är icke
fråga om ett tillägg, utan frågan är den: om icke detta skall
inkomma i skrifvelsen, skall något annat sättas i stället.
Doctor Sandberg: Då fråga var om spanmålstullen och
Bonde-Ståndet icke ansett sig behöfva detta skydd för sitt
jordbruk, synes mig det Preste Ståndet icke heller för sin
del derå borde sätta tull, emedan sådant kunde hafva sken
af att afse egen fördel. Hvad deremot Tullsattserna på To¬
bak angår, var jag af full öfvertygelse ense med Ståndet,
att deruti ingen nedsättning borde ske, utan inbjudningen
afslås. I afseende på denna vara, likasom allt annat, som
tillhör Fabriks- och Handtverks-industrien, äro Presterna
endast konsumenter, och kunna icke beskyllas för något
producent-intresse, när de uti lagstiftningen städse velat
skydda våra inhemska näringar.
Man har klandrat mig för det jag, hvad lifsmedelstul-
larne angår, sökt betrakta frågan från olika sidor. Men
sådant är ju nödvändigt, för att kunna öfverväga skälen
både mot och med, och de som yrka tullfrihet för lifs¬
medel sakna sannerligen icke skäl för sin åsigt. Att vara
både blind och döf för motsidans alla invändningar och
endast framhålla skälen för sin egen mening, är väl just
icke synnerligen att rekommendera.
Det har ock blifvit sagdt, att agitationerna emot infö¬
randet af lifsmedelstullar icke äro att jemföra med dem
sorn egde rum i afseende på representationslrågan, äfvensom
att sådant icke borde inblandas i våra discussioner. Vis¬
serligen hade dessa sednare uppjagat sinnena till en fruk¬
tansvärd hetta, men frågan om lifsmedlens fördyrande torde
icke vara mindre brännande för befolkningen här på platsen.
Men denna fråga, likasom Beväringsfrågan, har man icke
haft tillräcklig tid att bearbeta förr än afgörandets stund
var inne. En närliggande framtid torde dock få erfara hvad
58
Den 16 Maj.
inverkan dylika folkmöten och opinionsyttringar, dem tid-
ningarne tillvägabringa, kunna utöfva både på Regering och
Representation, och det är förgäfves att de ignoreras, eller
att man låtsar icke se eller icke vill nämna dem.
Nu till det hvarom här egentligen är fråga, eller slut¬
meningen vid Tulltaxan. Min tanke härom är uttryckt i
reservationen. Ställningen kan verkligen blifva sådan och
omständigheter inträffa, då det vore högst orätt ifrågasätta
åtal émot någon regeringsledamot för nedsättning uti en af
Riksförsamlingens majoritet antagen tullbestämmelse. Men
den af Ständerna beslutade Tulltaxa är väl ändå icke ett
blott och bart önskningsmål, utan meningen lärer väl vara
att den skall tillämpas. Detta måtte väl vara regel, och
hvad som under föregående tid inträffat jemte den synner-
nerliga uppmärksamhet, som nu af åtskilliga anledningar
dervid blifvit fästad, synes mig vid denna Riksdag särskildt
påkalla en erinran derom. Detta och ingenting annat är hvad
som afses.
Att några tullsattsers nedsättning eller utstrykning har
inflytelse på Tullbevillningens belopp torde icke kunna för¬
nekas, och således tyckes det icke heller vara grundlagsvi¬
drigt att härom votera i Förstärkt Bevillnings Utskott.
Doctor Lindgren: Jag skulle erkänna riktigheten af min
värde motståndares, Herr Biskop Brings, argumentation, så¬
vida det ginge an att till Regeringen sans phrase öfverlem¬
na den af Ständerna uppgjorda tulltaxan, eller så vida det
funnes en, om icke laglig, dock häfdvunnen formel för detta
öfverlemnande. Men intetdera är fallet. Någon slutmening
måste föreskickas det officiela undertecknandet; och dennas
lydelse är vid denna Riksdag, då så stor meningsskiljaktig¬
het yppat sig inom Representationen om Regeringens grund-
lagsenliga rätt att göra genomgripande förändringar i de af
Ständerna satte tullsattserna, af särdeles stor betydelse.
Eller huru tror Herr Biskopen att t. ex. de två Stånden,
som gillat den af Utskottet föreslagna slutstrophen, skulle
anse en i alldeles motsatt anda affattad? Månne icke en
sådan skulle mötas af det kompaktaste motstånd, hvaraf
den slutliga följden skulle kunna blifva skandalen af ett
förstärkt Expeditions-Utskott?
Af dessa skäl måste jag fortfarande yrka på återremiss.
Doctor Nordlund och Kyrkoherden Wennerström in¬
stämde.
Doctor Rundgren: Jag börjar såsom den föregående
talaren, »om det funnes någon bestämd förut gifven formel
för slutet af denna skrifvelse», men vill deraf göra en an¬
nan tillämpning. Om man ser på Tullbetänkandet vid före¬
Den 16 Maj.
gående Kiksdagar, så har Bevillnings-Utskottet der alls icke
föreslagit någon sådan slutformel som nu, men detta hin¬
drade icke Ständerna att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse
med tulltaxeförslaget. Huru bar Expededitions-Utskottet sig
åt då? Jo, det gick till såsom det ännu måste ske. Sedan
Bevillnings-Utskottet uppgjort förslag till ändringar i tull¬
taxan och dessa blifvit grundlagsenligt behandlade, får Ex-
peditions-Ctskottet uppsätta förslag till skrifvelse, och blir
detta ej af Stånden godkändt, får detta åter i grundlagsen¬
lig ordning behandlas af Expeditions-Utskottet.
Hvad beträffar sjelfva saken, så är det märkeligt,
huru det första stycket i Doctor Sandbergs reservation sätter
frågan på dess rätta ståndpunkt. Der heter: »Jag har icke
förnekat, att då fäderneslandets väl kräfver, Regeringen må,
uti utomordentliga fall, utan åtal kunna nedsätta en tull-
satts; men detta är icke regel, utan det är undantag. Re¬
geln är, att den af Rikets Ständer beslutade tulltarif skall
tillämpas, och icke betraktas såsom ett blott önskningsmål.»
Tar man saken från denna sida och frågar, hvad man me¬
nar med klämmen, så blir svaret: Jo, man vill genom Be-
villnings Utskottet gifva en förklaring af 60 § Regerings-
Formen. Men kan det väl gå an att på denna väg gifva
en förklaring af grundlagen? Nej, denna skall ske på helt
annan väg. — Med fasthållande af den utaf Doctor Sand¬
berg uttalade tanke kommer man också på det klara med
detta uttryck, »hvad som förut varit stadgadt», hvarpå Hof-
predikanten Wahrenberg grundar sin reservation. När man
förkastar klämmen, är det detsamma som att man säger:
Vi vilja ingen förklaring af grundlagen, utan vilja låta för¬
blifva vid hvad i 60 § Regerings-Formen är stadgadt. Så¬
ledes saknar den af Hofpredikanten Wahrenberg använda
argumentation, hvilken jag ville kalla ett ordrytteri, all grund,
och enligt mitt förmenande har Bevillnings-Utskottet också
förfarit fullkomligt rätt deruti, att det icke tilltrott sig åter¬
upptaga denna fråga. Men vidare säger Doctor Sandberg:
»Och då frågan om den af Ständerna antagna tulltaxans
oförändrade tillämpning har inflytelse på den blifvande tull-
bevillningens belopp, torde dess afgörande i Förstärkt Be-
villnings-Utskott icke vara så grundlagsvidrigt, som den
starka majoriteten med en synnerlig tvärsäkerhet velat
påstå». Det är fullkomligt sannt, att tulltaxans oförän¬
drade tillämpning har inflytande på tullbevillningens belopp,
men derom är nu icke fråga, utan derom huruvida
Kongl. Maj:t har rätt att förändra tulltaxan, och denna
fråga kan icke på Bevillningsväg afgöras, utan måste be¬
handlas af Constitutions-Utskottet. Anser nu Kongl. Maj-t
att han grundlagsenligt eger denna rätt, så lärer han också
begagna den, slutstrofen oaktadt, eftersom slutorden i en
60
Den 16 Maj.
skrifvelse om tullen icke kunna utgöra en förbindande
grundlagstolkning; och på alla dessa skäl tillstyrker jag
bifall till Utskottets hemställan i denna puukt.
Prosten lundholm: Jag har instämt i Hofpredikanten
Wahrenbergs reservation, och har ingalunda af den här för¬
da discussionen blifvit öfvertygad om, att den skulle vara bygd
på några oriktiga grunder, tvertom anser jag den i denna re¬
servation innefattade argumentation icke blifvit och ej heller
kan blifva vederlagd Om nu frågan om skrifvelsens lydelse
skall öfverlemnas åt Expeditions-Utskottet, såsom man yr¬
kat, så vill jag fråga, hvar skall det taga vägen, om Expe¬
ditions-Utskottet kommer med ett skrifvelseförslag som icke
kan gillas af Ständerna? Jo, då måste det komma till vo¬
tering i Förstärkt Expeditions-Utskott, och detta förmodar
jag att ingen gerna ser, helst detta skulle inträffa först de
sista dagarne af Riksdagen och möjligen komma att för¬
länga Riksmötet. Derföre, och emedan det ändå alltid måste
vara någon skrifvelse, med hvilken Tulltaxan öfverlemnas
till Kongl. Maj:t, anser jag det vara bäst, att frågan nu ut-
ageras i Bevillnings-Utskottet, och yrkar aliså att denna
punkt måtte återremitteras.
Contracts-Prosten Janzon: Då jag såväl inom Afdelnin¬
gen som i Utskottets plenum röstat för den s. k. klämmen,
men ej reserverat mig emot Utskottets sista beslut i denna
fråga, anser jag mig nu böra yttra några ord. Man har
sagt, att det vore fråga om att här gifva en grundlagsför-
klaring, men detta tror jag dock ingalunda varit meningen.
Att åberopa grund]agsparagrafer kan ej innebära en för¬
klaring af utan på sin höjd en hänvisning till dem. Men
hvad man åsyftar är ett värn för den Svenska konstitutio¬
nel frihetens palladium, sjelfbeskattningsrätten. Jag in¬
stämmer derföre i allo med Hofpredikanten Wahrenberg.
Biskop Bring: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att här alldeles icke är fråga om sakens materia,
ej om det vore önskligt, att den föreslagna slutfrasen finnes
eller icke för att bevara Ständernas sjelfbeskattningsrätt, ja
ej ens om svårigheten för Expeditions-Utskottet att reda sig
utan någon instruktion, utan frågan är nu en rent formel.
Då ‘2:ne Stånd förklarat, att en instruktion bör finnas och
de 2:ne andra att någon sådan icke bör gifvas, så kan jag
icke finna annat än att frågan förfallit, detta må nu vara
väl eller icke. Hvad för öfrigt beträffar de stora svårighe¬
ter, som skulle uppstå, om det ej nu genom Bevillnings-
Utskottet bestämdes, med hvilka slutord skrifvelsen till Kongl.
Majit rörande tulltaxan bör affattas, så kan jag ej inse,
Den 16 Maj.
61
hvarföre dessa svårigheter skulle blifva så stora. Doctor
Lindgren har sagt, att det ej skulle gå an att sans phrase till
Kongl. Maj:t öfverlemna tulltaxan. Men jag vet ej hvad
som egentligen skulle hindra detta. I ingen händelse kan
problemet blifva olösligt, då saken alltid kan afgöras i För¬
stärkt Expeditions-Utskott, ifall Ständerna vid justering af
Utskottets förslag ej blifva ense om ordalagen. När åter
Hofpredikanten Wahrenberg påstår, att frågan i sitt nuva¬
rande skick ej kan anses förfallen på grund af 75 § Riks-
dags-Ordningen, då intet i detta afseende förut varit stad¬
gadt, så lärer väl sådant svårligen kunna på allvar vara
hans mening. Eller skulle det icke af hvarje frågas egen
inre natur uteslutande bero, om den kan förfalla eller icke,
skulle väl Grundlagens mening verkligen kunna vara, att
ingen fråga skulle kunna förfalla, i afseende på hvilken intet
förut vant stadgadt? Ledde icke detta påtagligen till de
största orimligheter? Om det t. ex. vore fråga om anta¬
gande af en ny lag i något fall, der förut icke varit lag-
stiftadt och 2:ne Stånd hade antagit, men två förkastat
derpå syftande förslag, skulle också en sådan fråga då icke
få anses förfallen, utan böra afgöras genom votering i För¬
stärkt Lag-Utskott, blott derföre att förut i saken intet
varit stadgadt? Detta har väl ännu aldrig någon påstått,
utan tvärtom alla varit ense om, att i sådan händelse sa¬
ken måste förblifva i samma obestämda skick som dittills.
Stadganden, huru med ifrågavarande skrifvelse skall förfa¬
ras, saknas föröfrigt icke utan finnas i 36 g Riksdags-Ord-
ningen. Enligt denna tillkommer det Expeditions-Utskottet
att uppsätta alla Rikets Ständers skrifveiser; och så lärer
väl derföre böra tillgå äfven i detta fall. Jag kan icke an¬
nat än fortfarande yrka bifall till Utskottets hemställan i
denna punkt.
Häruti instämde Kyrkoherden Otterström.
Hofpredikanten Wahrenberg: En föregående talare har
sagt, att raan i föregående Riksdagars tullbetänkanden ej kun¬
nat upptäcka, att Bevillnings-Utskottet gifvit någon formel
för slutmeningen i skrifvelsen till Kongl. Maj:t, och på den
grund yrkat, att frågan derom ej heller nu behöfde nöd¬
vändigtvis föranleda till någon åtgärd. Men deremot får
jag åberopa 73 § Riksdags-Ordningen, som säger, att, när
Riks-Stånden i sina beslut stanna i skiljaktiga meningar,
hvarje Stånds beslut skall remitteras tili det Utskott som
med målet befattning haft, och hvilket det åligger att vidare
behandla frågan i den ordning der säges. En annan sak
hade varit om Riks-Stånden ej upptagit Bevillnings-Utskot-
tets sluthemställan till öfvervägande. I sådant fall hade
det förhållit sig såsom Doctor Rundgren sagt. Nu deremot
63
Df » 16 M a j.
synes mig alldeles klart, att Bevillnings-Utskottet fortfaran¬
de måste handlägga frågan, såvidt den ej skall anses förfal¬
len, och Biskop Bring sjelf har medgifvit, att den ej kan
helt och hållet förfalla. Ar den en sådan fråga, som på
något sätt måste slitas, då måste den också af Bevillnings-
Utskottet fortfarande handläggas. Biskop Brings anmärk¬
ning grundar sig för öfrigt på det påstående, att denna
slutmening skulle vara en instruktion åt Expeditions-Utskot-
tet, men detta kan ju med lika mycken sanning sägas om
hvarje Rikets Ständers beslut, som måste genom detta Ut¬
skott expedieras. Att det å min sida skulle vara ett ord¬
rytteri med 75 §:s »stadgadt», kan jag icke medgifva, ty an¬
tingen är något stadgadt eller icke. I ett fall öfverensstäm-
mer jag alldeles med Biskop Bring, att här nu alls icke är
fråga om sakens materia, utan att frågan på dess närva¬
rande ståndpunkt är en ren formfråga. Doctor Rundgren
har yttrat, att meningen med denna klämna skulle vara en
förklaring af 60 § Regerings-Formen, men det är väl
att märka, att här icke är meningen att framställa ett från¬
gående af något som i de uppräknade grundlagsparagra-
ferna redan tydligen är stadgadt, utan tvärtom just ett på¬
pekande af innehållet i denna § jemförd med §§ 57 och 61
i Regerings-Formen. Och huru man än vill hafva det,
någon slutmening måste väl en Rikets Ständers skrifvelse
till Kongl. Maj:t ega, och alltså kan frågan omöjligen för¬
falla.
Doctor Lindgren: Herr Biskop Bring har starkt accen¬
tuerat sin mening, att den fråga vi här discutera, endast
och allenast är en formfråga. Detta kunde väl vara rik¬
tigt, om ingenting behöfde substitueras i stället för den slut-
stroph, som i detta Betänkande förklaras böra anses förfal¬
len, till följe deraf att två stånd stannat emot två. Men
när, såsom jag tillförene visat, detta ej är förhållandet,
utan en annan slutmening måste af Expeditions-Utskottet i
sista band uppgöras innebär denna fråga en andemening
af icke ringa konstitutionel betydelse; ty den afser ingenting
mindre än de båda statsmakternas relativa rätt i tullsatser¬
nas bestämmande. Äfven jag har stor aktning för former,
men dock större för det väsende, som af formen skall om¬
klädas; och för den förra vill jag ej gifva det sednare till
spillo. Väl har Herr Biskopen sagt, att, om hvad Utskottet
i denna punkt föreslagit, blifver godkändt och frågan om
slutstrophen således blifver ansedd förfallen, så blefve ej
någon värre följd deraf, än den att Expeditions-Utskottet
får uppgöra en ny slutmening, som sedan får af Ständerna
pröfvas, och med resultatet af hvilken pröfning vi nu ej be¬
höfva bekymra oss, emedan detta blifver en cura posterior.
Den 16 Maj.
63
Jag hemställer likväl, om det vore välbetänkt, att spara ett
sådant tvisteämne till Riksdagens 12:te timma, helst då frå¬
gan nu kan in bona pace afgöras. Dessutom synes mig
hela öfverlåtandet af tvistens slitande åt ett Utskott, som
utan någon rätt att framlägga förslag, blott eger att expe¬
diera af Ständerna fattade beslut, sakna allt stöd både i
våra grundlagar och i gammal praxis.
En annan aktad Ledamot af Constitutions-Utskottet
har velat skylla Bevillnings-Utskottet att i den ryktbarvordna
klämmen hafva inlåtit sig på det för detta Utskott främ¬
mande gebietet af grundlags utläggning och förklaring. Från
en sådan beskyllning måste jag för min del frikalla Utskot¬
tet, alldenstund jag är öfvertygad, att den majoritet inom
Utskottet, som beslöt den ifrågavarande hemställan, i lik¬
het med mig, ansåg de åberopade grundlagsparagraferna
så tydliga och klara, att om deras rätta mening och bety¬
delse tankarna icke kunna vara delade. Jag vill härmed
dock icke hafva sagt, att en sådan rättighet, den man med
en konstlad exeges af 60 § Regerings-Formen vill tillägga
Regeringen att göra de ändringar i tulltaxan dem hon nö¬
diga anser, vore obehörig, ty, långt derifrån medgifver jag
gerna att den till och med i dessa fall kan vara önskvärd.
Men — enfin — i grundlagsparagrafen, så som den är af-
fattad, finnes den icke uttryckt annat än genom tystnadens
förmodade bifall, för att icke tala om den omutliga 61 g,
som kategoriskt förnekar Regeringen en sådan makt. Är
nu allt åberopande af lag också en lagförklaring, då har
ock Bevillnings-Utskottet i sin klämm gjort en sådan, men
om sådant icke lärer kunna påstås, lärer väl ock den gjorda
beskyllningen sakna befogenhet.
Doctor Sandberg: Några hafva ansett detta vara en
formfråga: andra att den äfven rörde sak. Ofta hänga sak
och form så tillsammans, att de ej kunna åtskiljas, utan
båda inåste antingen antagas eller förkastas.
Särskildt och enständigt har man påstått att uti denna
slutmening skulle ligga en grundlagstolkning, hvarom fråga
i annan ordning borde väckas och af Constitutions-Utskot¬
tet behandlas — ja, man anser saken redan vara afgjord
af sistnämnda utskott.
För min del har jag icke yttrat något klander emot
Constitutions-Utskottets förklaring, att det icke funnes skäl
tillämpa 106 eller 107 § Regerings-Formen på den öfver-
klagade Tullnedsättningen, som under föregående år egt
rum.
Men Bevillnings-Utskottet har ju ingalunda inlåtit sig
på denna speciela fråga ej heller företagit sig någon tolk¬
ning af grundlagen, utan de grundlagsparagrafer äro endast
64
Den 16 Maj.
åberopade och citerade, enligt hvilka Tulltaxan är upprät¬
tad och kommer att utfärdas. Huruvida uti dessa §§. då
de jemföras med hvarandra, skulle anses ligga mer eller
mindre förtäckt något hinder för Regeringen att nedsätta
tulltariffen, derom har Bevillnings Utskottet icke tillåtit sig
yttra ett enda ord.
Väl kan man medgifva, att hvad denna slutmening in¬
nehåller icke rörer grunderna för någon Bevillning eller Be-
villningens fördelning, men svårligen lärer väl kunna förne¬
kas, att den ju i mera eller mindre mån rörer sättet för dess
tillämpning, i hvilket fall äfven hänvises för skiljaktigheter¬
nas afgörande till votering i förstärkt Bevillnings-Utskott.
Mig synes alltså, att återremiss kan beviljas i den af Herr
Doctor Lindgren antydda syftning.
Biskop Anjou: Under den förra lifliga discussionen i
denna fråga yttrade jag den mening, att den s. k. klämmen
borde utgå, och af samma öfvertygelse är jag ännu. Frå¬
gan kan antingen betraktas såsom en formfråga eller icke.
Onekligt är, att Bevillnings-Utskottet i det förra Betänkan¬
det ansåg den för något mera; men nu, då det förklarat,
att saken genom att två Stånd stannat mot två förfallit,
har det visat, att det ansett den såsom en blott formfråga.
Är den det, då kan ej heller någon votering derom i för¬
stärkt Bevillnings-Utskott komma ifråga, utan går den till
Expeditions-Utskottet, som väl måtte kunna reda sig der¬
med lika väl nu som vid föregående riksdagar. Är den åter
icke en formfråga endast, då innefattar den en grundlags-
förklaring, i hvilket fall den, huru mycket den än må vara
handlagd af Bevillnings-Utskottet, dock onekligen skulle
hafva varit förberedd af Constitutions-Utskottet, innan den
af Rikets Ständer afgöres. Jag yrkar bifall till denna punkt
af Utskottets Memorial.
Doctor Nordlund: Som jag icke var tillstädes inom Ut¬
skottet, då denna fråga der behandlades, hade jag, ehuru
ledamot af Utskottet, icke ämnat derom i dag särskildt yttra
mig, utan endast genom instämmande i Doctor Lind¬
grens anförande tillkännagifva min tanka. Jag har ock be¬
gärt ordet endast för att bemöta ett par invändningar, som
af nyssbemälde och andra talare på samma sida icke synas
mig fullständigt besvarade. Professor Ribbing tyckes hysa
den mening, att endast de frågor, som i 71 § Regerings-
Formen finnas uppräknade, kunna förekomma i Förstärkt
Bevillnings-Utskott. Han synes då förgäta att 73 § Riks-
dags-Ordningen, som gäller alla Utskotten, således jemväl
Bevillnings-Utskottet, talar äfven om andra frågor, för hvil¬
kas
D«n 16 Maj,
65
kas afgörande, i händelse försök till jemkning af Ståndens
skiljaktiga beslut fruktlöst aflöper, omröstning i Förstärkt
Utskott — således jemväl förstärkt Bevillnings-Utskott måste
äga rum. — I afseende på Doctor Rundgrens yttrande får
jag till hvad Doctor Lindgren derpå svarat tillägga, att om
här vore fråga att på ett eller annat sätt genomdrifva en
förklaring af Grundlagen genom Bevillnings-Utskottet, då
hafva äfven föregående Ständer vid Tulltaxans öfverlemnan¬
de tillåtit sig att vid flera tillfällen på samma sätt göra en
dylik förklaring, alldenstund de. såsom bekant är, begagnat
samma ordalag rörande Tulltaxan, som de hvilka Bevill¬
nings-Utskottet vid innevarande riksdag föreslagit och tvenne
Stånd gillat. Likväl har det verkligen aldrig fallit någon in,
att berördo ordalag då innehållit ett försök till grundlags-
förklaring.
Den tvist, som föres, huruvida Tulltaxans öfvarlemnan-
de till Kongl Majit med de af Utskottet först föreslagna
ordalagen är en fråga, som enligt 75 § Riksdags-Ordningen
kan och numera bör förfalla eller icke. beror af en annan
fråga, nemligen: Kan den af Rikets Ständer uppgjorda Tull¬
taxa öfverlemnas till Kongl. Majit utan någon skrifvelse f
För min del känner jag icke något sätt, än underdåniga
skrifvelser, att till Kongl. Majit frambära Rikets Ständers
beslut eller önskningar, «Men det tillhör Expeditions-Ut-
skottet,» invänder man, »att uppsätta förslag till Rikets
Ständers skrifvelser». Ja, hade ej fråga om nu omtvistade
skrifvelse redan inom Bevillnings-Utskottet uppstått och blif¬
vit af Rikets Ständer behandlad, och hade ej redan tvenne
Stånd bifallit hvad Bevillnings-Utskottet rörande densammas
innehåll föreslagit, då medgifver jag att berörde invändning
kunde gälla och att Expeditions-Utskottet skulle kunna med
förslag till skrifvelsen inkomma. Men såsom saken nu står,
sedan tvenne Stånd bifallit och tvenne Stånd afslagit skrif¬
velsen och dess innehåll, så, ifall frågan, såsom motsidan
yrkar, måste nu anses förfallen, kan just enligt den till stöd
för detta yrkande åberopade 75 § Riksdags-Ordningen samma
fråga icke vid denna Riksdag, icke ens af Expeditions-Ut¬
skottet, ånyo väckas eller upptagas. Om den ändock skulle
af sistnämnda Utskott ånyo upptagas, och tvenne Stånd åter
förkasta då blifvande förslag, månne icke frågan måste
ånyo anses förfallen? Sådana äro de svårigheter, Bevill-
nings-Utskottets sednare yttrande i denna punkt föranleder.
Jag får vördsamt yrka återremiss i syftning att förelägga
Utskottet att med förevarande punkt förfara enligt 73 §
Riksda gs-Ordningen.
Kyrkoherden Otterström: Jag har i dag blifvit invald
till suppleant i Expeditions-Utskottet, och jag skulle verkli-
116g v, Preste-St, Prot. 1866. 5:te Bandel. 5
Den 16 Maj.
gen vara föga tacksam för detta förtroende, om dess funk»
tioner icke äro något annat än mekaniska skrifvaregöroinål.
Betraktas frågan såsom en expeditionssak, så bör man väl
tilltro Expeditions-Utskottet så pass mycken förmåga, att
det skulle kunna uppställa ett skrifvelseförslag i detta såväl
som i alla andra ämnen. — Hofpredikanten Wahrenberg
har sagt, att frågan är en sådan som icke får förfalla, och
att den skall fortfarande behandlas al Bevillnings-Utskottet,
derföre att det från början har haft den under handlägg¬
ning. Men han har icke visat, att Bevillnings-Utskottet nå¬
gonsin var berättigadt att upptaga denna sak. — Här är
icke så mycket fråga om, hvad som ligger uti denna slut¬
mening, utan mera om hvad som ligger bakom den. Det
är nog, såsom Doctor Lindgren sagt, fråga om att fram¬
ställa ett gif akt till Regeringen; men om så är, hemställer
jag hvarifrån ett sådant bör komma om icke från Constitu-
tions-Utskottet, eller om det heldre bör komma på en om¬
väg? Det måste vara klart, att Bevillnings-Utskottet i detta
afseende är lullkomligen obehörigt. Är det, såsom Hofpre¬
dikanten Wahrenberg sagt, icke fråga om en grundlagslör-
klaring utan om ett vidhållande vid hvad som är, då linnes
ju också det i 75 § Riksdags-Ordningen föreskrifna vilkoret
för att frågan skall anses förfallen, då två Stånd stannat
mot två. Men att frågan i allt fall förfaller vid detta för¬
hållande, äfven om intet förut är stadgadt, det har Biskop
Bring tydligen visat. Jag linner det ingalunda värdigt utan
verkligen simpelt, att Ståndets koryféer i Tullfrågan nu söka
genom förstärkt Bevillnings-Utskott åstadkomma en skrif¬
velse af det innehåll som den mycket omordade klämmen
och tillstyrker bifall till Utskottets förfarande.
Professor llibbing: Jag har begärt ordet blott för att
få göra ett par tillämpningar af hvad jag förut yttrat, med
anledning af den vändning discussionen sedan tagit. Jag
tror att man kan få detta omtvistade ärende bragt till af¬
görande genom att besvara tvenne frågor. Den första: Är
ärendet af formel eller äfven af materiel natur? Alltså är
det nu fråga om Bevillning^ Utskottets förslag till Tulltaxa?
Nej, utan vi förehafva till behandling ett Memorial med vo-
texungspropositioner i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut. Det är icke ens fråga om klämmen, den må ha va¬
rit af huru reel beskaffenhet som helst, derom är redan
discuteradt, och tidpunkten för dess ytteidigare discuterande
med afseende på eller frän synpunkten af dess innehåll år nu
förbi. Utan frågan är nu: Kan den bli föremål förbehand¬
ling inom förstärkt Bevillnings-Utskott? Då kommer den an¬
dra frågan: Är detta äi’ende ett sådant att det icke kan
förfalla? Jag menar då med »kan» detsamma sorn: mäste
Den 16 Maj.
67
enligt grund!agar ne. Nej, har Doctor Lindgren sagt, det
kan ej förfalla, ty om ej detta förslag till klämna antages,
måste något annat sättas i stället, och om frågan nu icke
kommer att utageras genom Bevillnings Utskottet, lägger
man i händerna på Expeditions-Utskottet något som ej till¬
kommer detta. Så mycket —anmärker Doctor Lindgren —
måste åtminstone sättas i stället som: »hvilket allt Rikets
Ständer i underdånighet få anmäla», eller något dylikt.
Detta påpekande af hvad som kan sättas i stället för kläm¬
men är enligt min tanke alldeles riktigt. Att detta är »nå¬
got annat» är fullt sannt; men är detta andra väl ett sär¬
skildt Riksens Ständers beslut, är det något hvarigenom på
något sätt någonting togs ifrån Tulltaxan eller lägges der¬
till? Nej, det är intet sådant, intet uttryck af ett särskildt
beslut om Tulltaxan, utan helt enkelt en reverensformel,
hvilken icke fordrar eller innebär något särskildt beslut,
minst ett sådant om tull eller taxan för den. Med högsta
förundran har jag hört en talare påstå, att om ingen klämm
nu beslutas, skall det vara omöjligt att med någon skrifvelse
expediera tulltaxan till Kongl. Majit. Men är då hela Tull¬
taxan med sin reverensformel i slutet omöjlig att i skrift
uttrycka? Om så ej rimligen kan påstås, blir det ju en
ganska ordentlig och rätt mångordig skrifvelse, och när
Rikets Ständer icke beslutat någon särskild klämm, är der¬
med åt Expeditions-Utskottet en ganska tydlig anvisning
gifven att sluta, utan en sådan, med en blott reverensformel.
Men då nu ingen § i grundlagarna kunnat uppvisas, som
ålägger Ständerna att besluta om någon slutformel efter
Tulltaxan, så kan den också vara borta, det vill säga, frå¬
gan kan förfalla, med andra ord, det är icke 73 § Regerings-
Formen utan 75 g Riksdags-Ordningen som skall tillämpas.
Biskop Bring instämde.
Doctor Uuudgren: Frågan är verkligen så vigtig, att
inga argumenter böra lemnäs obesvarade. En föregående
talare har förmenat att tvenne Stånd beslutat, att ingen
skrifvelse skulle affärdas, men så är ingalunda förhållandet;
tvenne Stånd ha visserligen beslutat, att ingen slutstrof skall
användas, men deraf följer ingalunda att man fattat beslut
om, att ingen skrifvelse skall afgå. Ser man på våra före¬
gående beslut i bevillningsfrågor, finnes väl vid dem någon
föreskrift om, huru de skola expedieras? Nej, utan de gå
som vanligt till Expeditions-Utskottet för att der behandlas
enligt 36 § Riksdags-Ordningen. — Men en annan sak. Här
har yrkats återremiss. Men då bör ock syftet angifvas, och
hvilket kan vara syftet med denna? Intet annat än att få
en voteringsproposition uppsatt, ty äfven oaktadt 73 § Riks-
dags-Ordnxngen är här någon sammanjemkning icke möjlig,
68
Dan 16 Maj.
då två Stånd beslutat afslag och de två andra bifall, ty bi¬
fall och afslag kunna ej sammanjemkas. Utskottet liar der¬
före också alldeles riktigt här tillämpat den 75 och ej den
73 §. — Att, såsom Doctor Lindgren yrkat, återremittera i
den syftning, att de tvenne andra Stånden skulle inbjudas
att äfven formulera en slutmening, är en helt och hållet ny
motion, hvilken såsom sådan icke kan upptagas. Således
återstår blott att återremittera för erhållande af voterings¬
proposition, men då detta strider emot 75 § Riksdags-Ord-
ningen, anser jag att ingen proposition bör göras på åter-
remiss utan yrkar jag fortfarande bifall till det slut, hvar¬
till Utskottet kommit.
Kontraktsprosten Lundberg instämde.
Doctor Nordlund: Utan att vilja förlänga discussionen
med upptagande af öfriga föregående talares yttranden, enär
jag anser det obehöfligt, får jag endast i anledning af Doc¬
tor Rundgrens anspelningar om det »besynnerliga'' i mitt
yttrande, att tvenne Stånd beslutat, att ingen skrifvelse
skulle aflåtas, anmärka det ännu besynnerligare i bemälde
Talares eget påstående att intet Stånd fattat beslut om nå¬
gon skrifvelse. Om än, såsom det vidare är påstådt, en
sainmanjemkning af Ståndens skiljaktiga beslut varit omöj¬
lig — hvartill dock försök icke blifvit gjordt, så hade
Utskottet åtminstone, såsom i dylika fäll är vanligt, kunnat
inbjuda de tvenne stånd, som afslagit, att instämma med
de tvenne Stånd som bifallit Utskottets förslag. Hvad för
öfrigt angår bemälde Talares framställning rörande ärendets
hänskjutande till förstärkta Bevillnings-l tskottet. synes han
väl hafva fästat ali vigt vid första punkten af 73 § Riks-
dags-Ordningen men deremot alltför liten vigt vid den der¬
efter följande
Doctor Lindgren: Jag har än en gång begärt ordet en¬
dast för att reservera mig mot Herr Doctor Rundgrens på¬
stående att min med återremiss åsyftade uppmaning till Ut¬
skottet att från de båda afslående Stånden infordra ett de¬
ras utlåtande- om lydelsen af den slutstrof, som de ville
skulle sättas i stället för den afslagna »klämmen», vore en
ny motion, å hvilken afseende ej kunde fästas. Utskottet
må å denna min åsigt göra hvad bruk det behagar. Anser
sig Utskottet utan någon sådan hemställan kunna uppgöra
ett sammanjemkningsförslag mellan den af Preste-och Bonde-
Stånden antagna slutstrofen och det förkastande deraf, sorn
af de tvenne andra Stånden blifvit beslutadt, och, i händelse
af en sådan sammanjemknings misslyckande, vill, med s öd
af 73 § Riksdags-Ordningen, uppgöra proposition till votering
Den 16 Maj.
69
om den s. k. klämmen i förstärkt Bevillmngs-Utskott, så
mycket bättre.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter H. H.
Biskopen och vice Talmannen yttrade:
Under discussionen har blifvit yrkadt dels godkännande
af Utskottets bär gjorda anmälan och dels återremiss. I
detta afseende har det äfven blifvit ifrågasatt, huruvida icke
i en fråga som denna proposition på återremiss borde väg¬
ras. Jag får härvid erinra, att en återremiss icke är det¬
samma som ett beslut, hvarföre, då här blott är fråga om
återremiss, jag icke anser mig böra vägra proposition.
Af H. H. Biskopen och vice Talmannen framställdes nu
proposition om att lägga Utskottets slutanmälan med god¬
kännande till handlingarne. hvilken proposition blef med
blandade Ja och Nej besvarad och votering begärd, hvar¬
före följande voterings-proposition framställdes och godkändes:
»Den som vill att slutanmälan i detta Betänkande med
godkännande lägges till handlingarne, röstar Ja; den det
icke vill, röstar Nej. Vinner Nej, har Ståndet denna slutan¬
mälan återremitterat.»
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 21 Ja mot 23 Nej, och hade Ståndet alltså stan¬
nat i det beslut som Nej-propositionen innehåller.
Biskop Bring begärde ordet och yttrade mot detta be¬
slut följande reservation: Emot det af Högvördiga Preste-
Ståndet nu fattade beslut får jag härmed reservera mig,
icke som skulle jag hafva något att invända emot återre-
missen i och för sig, utan emedan jag anser dess syfte
grundlagsvidrigt
Emot samma beslut reserverade sig för öfrigt Doctor
Gumcelius, Biskop Flensburg, Doctor Ternström, Professor
Ribbing, Contracts-Prosterne Bergman och Lundberg, Pro¬
fessor Selander, Doctor Söderberg, Contracts-Prosten Palm¬
lund och Biskop Anjou.
§ u-
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Memorial N:o49, i an¬
ledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande N:o 18,
öfver Rikets Ständers Justitie-Orabudsmans motion i afse¬
ende på kärande parts skyldighet att gifva vederparten del
af uppskofsbeslut.
Härvid erhöll Biskop Flensburg ordet och yttrade: Då
detta förslag till lagförändring förra gången förevar till be¬
handling inom Högvördiga Preste-Ståndet, gjordes intet an-
70
Den 1R Maj.
nät yrkande än att de i § 3 förekommande orden »döme
Rätten öfver hans talan på de skäl han företer» måtto ut¬
bytas mot de i 1734 års lag begagnade ordalagen. Vid
denna önskan har Lag-Utskottet nu fästat tillbörligt afse¬
ende, hvarföre jag får tillstyrka bifall till Utskottets nu af¬
gifva memorial.
Contracts-Prosten Palmlund: Emot detta Memorial och
hvad Utskottet här hemställt äro reservationer afgifna af
Herr Munck af Rosenschöld och Herr Olivecrona. Åberopan¬
de desse mäns auktoritet, som i frågor af förevarande art
måste erkännas såsom fullgiltig, vågar jag föreslå, att Hög-
vördiga Ståndet — som återremitterat Betänkandet N:o 18
i helt annat syfte, än att återfå detsamma blott med en
obetydlig redaktionsförändring, hvarvid den föregående vör¬
dade talaren uteslutande fästat sig — ville, med alsia g å
memorialet i sin helhet, för sin del besluta en författning,
hvarigenom stadgades »att, då i tvistemål saken varder af
Rätten uppskjuten, käranden icke är pligtig att beslutet
härom uteblitven svarande delgifva.» — Sålunda skulle ock den
af Justitie-Ombudsmannen äskade bestämda lagföreskrift i
detta hänseende vinnas.
Doctor Petrelli: I motsats mot den siste talaren hem¬
ställer jag, att Utskottets förslag måtte af Högv. Ståndet
godkännas. Utskottet har nämligen visst icke saknat goda
skä.1 för att så som skett formulera den föreslagna lagpa¬
ragrafen. Om den formulerades så som Prosten Palmlund
önskar, skulle en svarande part lätt kunna bli trakasserad.
En kitslig vederpart kunde när som helst fordra svarandens
inställelse men sjelf uteblifva. Utskotiet har tagit begge
parternas rättmätiga anspråk i betraktande och framställt
ett förslag till stadgande, såsom jag tror, i allo förenligt
med billighet och rättvisa, och hemställer jag derföre fort¬
farande om bifall.
Doctor Sandberg instämde.
Contracts-Prosten Palmlund: Mot föregående ärade ta¬
laren får jag anmärka, att här är fråga om vteblifven sva¬
rande. Har svarande utan laga förfall uteblifvit, så får han
skylla sig sjelf och underkasta sig domstolens åtgörande.
Doctor Petrelli: Men saken kan vara så enkel att sva¬
randen ej bryr sig om att gendrifva käromålet utan öfver-
lemnar sakens afgörande åt domstolen. Nu har Utskottet
föreslagit, att om vid sådan händelse käranden det oaktadt
yrkar svarandens inställelse, skall han ock vara skyldig om¬
Deja 16 Maj.
71
bestyra hans kallelse, och detta synes väl ej vara mer än
hvad billigheten fordrar.
Biskop Flensburg: Jag ber att blott få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att vid den föregående discussionen i denna
fråga, ingen annan förändring yrkades än den Utskottet just
vidtagit i detta Memorial, hvarföre jag icke kan annat än
fortfarande yrka bifall.
Sedan diskussionen härmed förklarats slutad, blef uppå
derom gjord proposition detta Memorial af Ståndet bifallet.
§ 15-
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Memorial N:o 50, i an¬
ledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande N:o 24,
öfver väckta motioner om förändrade stadganden i afseende
på vilkoren för rättighet att fullfölja mål hos Hofrätterna
och Högsta Domstolen.
Lades till handling arne.
§ 16. '
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 9, i anledning
af väckta motioner om förändring af gällande stadganden,
angående skyldighet för prest att från predikstolen upp¬
läsa allmänna författningar och kungörelser.
Uppå härvid af Biskop Bring gjord hemställan, beslöt
Ståndet att med behandlingen af detta Betänkande uppskjuta,
för att företaga det i sammanhang med Ståndets Enskilda
Utskotts Utlåtande N:o 2 rörande samma ämne, hvilket i
dag bordlagts.
S 17.
Föredrogos ånyo och bifollos Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkanden:
N:o 10, i anledning af väckta motioner angående än¬
dringar i gällande föreskrifter rörande hemmansklyfning; och
N:o 11, i anledning af väckt motion om ändring af 28
Kap. 1 § Byggninga-Balken, i fråga om afståndet mellan
gästgifvaregårdar,
§ 18.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången följande
från Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet inkomna Me¬
morialer och Utlåtanden:
72
Den 1 <? Maj.
N:o 85, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
vid förehafvande af Utskottets Betänkande N:o 83, angående
väckt motion om ändring i gällande stadgande i fråga om
ersättning åt militie-boställs-innehafvare för å bostället för
Kronans räkning huggen ek :
N:o 86, i anledning af väckt motion om skydd för in¬
dustriel eganderätt; och
N:o 87, i anledning af väckt motion om upprättande af
nytt sammandrag af de författningar m. m. som årligen böra
från predikstolarne i rikets kyrkor uppläsas.
§ 19-
Efter förnyad föredragning Indes till ha nälin g ar ne All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial:
N:o 88, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N o 77, rörande väckta motioner om ändring i Kongl. Förord¬
ningen den 11 Julii 1862, angående allmänt ordnande af Prester¬
skapets löneinkomster; och
N:o 89, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande N:o 80, angående väckta motioner om ändringar i
Kongl. Förordningarne den 21 Mars 1862, om kommunalsty¬
relse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om landsting.
Ståndet åtskiljdes kl. V* 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 17 Maj 186G.
Plenum kl. 12 på dagen.
§ I-
I anseende till II. JJ. Erke-Biskopens och Talmannens
frånvaro fördes ordet af Vice-Talmannen Biskop Annerstedt.
§ 2.
Justerade# protokollet för den 7 i denna månad f. m.
Den 17 Maj.
73
§ 3-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 78, an¬
gående föreslagna Statsbidrag för vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader samt kanaler, äfvensom
sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag m. fl. dy¬
lika föremål.
Punkterna 1 till och med 25. Biföllos.
Punkten 26.
Biskop Sundberg begärde och erhöll ordet samt yttrade:
Inom Stats-Utskottet har jag ej med min röst kunnat bidraga
till det slut, hvartill Utskottet i denna punkt kommit. För
att medelst kanal och slussar åstadkomma en förening mel¬
lan Vestra och Ostra Silen hade Kongl. Måj:t äskat, att Rikets
Ständer måtte bevilja ett belopp af 63,950 R:dr, deraf 12.750
R:dr såsom anslag och 51,200 R:dr såsom lån, samt att af
dessa belopp måtte till utgående under år 1867 anvisas dels
af anslagssumman 7,000 R:dr och dels af lånet 28,000 R dr
eller tillsammans 35,000 R:dr. Detta kanalarbete hade blif¬
vit förordadt af Väg-och Vattenbyggnads-Styrelsen, som satt
detsamma i första klassen af de arbeten, för hvilkas utfö¬
rande anslag borde ifrågakomma. Genom detta arbetes
verkställande skulle sjöarne Östra och Vestra Silen komma
i förbindelse med hvarandra och med segelleden från Hatte¬
fura till Stora Lee. Orsaken, hvarför man just nu önskar
få anslag till detta arbete, är den, att om det utföres i sam¬
manhang med kanalarbetet på segelleden från Hattefura till
Stora Lee, kostnaden skulle blifva betydligt mindre, än om
det skulle utföras först efter det sistnämnda kanalarbete
blifvit fullbordadt. Utskottet har emellertid afstyrkt bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, såsom skäl hvarför Utskottet
anfört, bland annat, att Utskottet, i olikhet med den åsigt,
som yttrats om fördelen af berörde begge arbetens samtidiga
utförande, snarare ansett lämpligt, att ifrågavarande arbete
bragtes till verkställighet först sedan kanalbyggnaden mel¬
lan Hattefura och Stora Lee blifvit för trafiken öppnad och
derigenom erfarenhet vunnits, om och i hvad mån en ytter¬
ligare utsträckning af nämnda segelled inom dessa glest be¬
byggda orter borde ifrågakomma. Utskottet har således ej
bestridt, att utförandet af arbetet på kanalen mellan Östra
och Vestra Silen samtidigt med kanalarbetet på linien mel¬
lan Hattefura och Lee kunde vara lämpligt och fördelak¬
tigt, men ansett att förstnämnda kanalarbete borde upp¬
skjutas, till dess man fått erfarenhet, huruvida en dylik ka¬
nal vore af behofvet påkallad. Men en sådan erfarenhet
74
Den 17 Maj.
behofver ej inväntas, ty Väg- och Vattenbyggnads-Styrelsen
har redan förklarat, att ifrågavarande kanalisering syntes
ovedersägligen skola vara till stort gagn, enär Ostra Silen
vore ganska vidsträckt och en ej ringa industri (flera jern-
och sågverk) omkring densamma redan utvecklats, ehuru
transporterna derifrån varit särdeles betungande. Utskottet
har äfven åberopat, att trakterna omkring sjöarne Silen
skulle vara glest befolkade. Det förhåller sig likväl så, att
Silleruds socken, som omgifver Ostra Silen, är den folkri¬
kaste och förmögnaste af alla inom Nordmarks härad. Då
nyttan af detta kanalarbete således är ovedersäglig, då det¬
samma nu kan utföras med mindre kostnad än framdeles,
och då derjemte det begärda Statsbidraget icke kan anses
vara af någon betydenhet, får jag yrka, att Preste-Ståndeti
med afslag af hvad Utskottet hemställt, måtte bifalla hvad
Kongl. Maj t i detta hänseende föreslagit.
Deruti instämde Prostarne Ljunggren och Altahr.
Doctor Rundgren: Jag beklagar, att jag i denna fråga
måste uppträda mot min ärade vän Biskopen i Carlstads
stift. Men jag anser det vara högst angeläget att ifråga om
beviljandet af anslag af sådan beskaffenhet som det föreva¬
rande man iakttager en viss rättvisa, och jag tror ej, att
genom bifall till Biskop Sundbergs förslag rättvisa varder
skipad. Om man vill tillse, åt hvilka orter anslag för all¬
männa arbetens utförande hittills under riksdagen beviljats,
skall man finna, att tyngdpunkten ligger på den sida, dit
man nu ville gifva äfven detta anslag. Man har nemligen
beviljat anslag för fullbordandet af jernbanan från Arvika
till Norska gränsen och för fortsättandet af denna bana från
Christinehamn öfver Carlstad. Man har nyss lemnat bättre vilT
kor för anslaget tili fullbordandet af segelleden mellan la¬
stageplatsen Hattefura vid Wenern och sjön Stora Lee. Jag
frågor då, om det kan vara billigt att bevilja äfven ifråga¬
varande anslag. Detta vare sagdt i allmänhet och då man
jemför den frikostighet, som kommit vestra delen af Sverige
till godo i förhållande till andra orter inom vårt land.
Hvad nu åter angår saken i och för sig, så har man
sagt, att det statsbidrag, som här begärdes, vore af ringa
betydenhet. Ja, vi hafva verkligen kommit derhän, att en
summa af 63,950 R:dr, deraf 12,750 R:dr skulle utgå såsom
anslag och 51,200 R:dr såsom lån, anses som en obetydlig¬
het. Men då man erkänner, att man, för att undvika upp¬
tagandet af utländska lån, icke vill bevilja medel till fort¬
satt byggande af Statens egna jernvägar, är det då skäl att
till enskilda arbeten bevilja lån och anslag i den skala, som
Stats-Utskottet i detta betänkande föreslagit. Jag har förut
sagt och tror fortfarande, att det är ganska vådligt, att Sta¬
Den 1 7 Maj.
75
ten, till den utsträckning som sker. lemnar lån till enskilda
arbetens utförande. Ty jag föreställer mig, att den tidpunkt
kan inträffa, då alla de enskilda intressena slå sig tillsam¬
mans för att hvar på sitt håll få de nu under en följd af
år beviljade lånen förvandlade till anslag; och i sådan hän¬
delse. huru skall Staten kunna bära den stora bördan?
Den föregående talaren har sagt, att fördelarne af ifrå¬
gavarande kanalisering skulle vara stora. Jag betvihar ej
det, men utan tvifvel kan med fog sägas, att flertalet af de
andra föreslagna allmänna arbeten skulle tillskynda sina
respektiva orter stort gagn. Man måste derför ej bedöma
frågan i allmänhet utan i jemförelse med andra arbeten.
Och då kan man väl svårligen ådagalägga, att detta arbete
är nödigare och nyttigare än månget annat. Då dertill kom¬
mer, att den ort som af ifrågavarande arbete skulle skörda
gagn, redan beredts stora fördelar genom kanalarbetet på
Hattefura-Lee-linien, tycker jag. att denna ort kunde vara
dermed belåten, åtminstone till dess man finge se, huru
Hattefura-Lee-kanalen bär sig.
Hvad Stats-Utskottet till styrka för sin hemställan om
afslag yttrat vill jag ej upprepa; men jag åberopar detsamma
och yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Kyrkoherden Wennerström instämde.
Domprosten Sondén: Jag instämmer med den nästföre¬
gående talaren och beder att blott få tillägga, att det af
Stats-Utskottet till stöd för sin hemställan anförda skäl väl
ej är så obetydligt, som Biskop Sundberg låtit förstå. In¬
nan nemligen kanallinien mellan Hattefura och Lee blifver
färdig och trakterna omkring Östra och Vestra Silen kom¬
mit i kommunikation med verldsmarknaden, kan väl ej ka¬
nalen emellan nämnde sjöar vara till synnerligt stort gagn.
Jag får yrka på bifall till Utskottets förslag.
Doctor Arrhenius: Jag är motionär i frågan och erkän¬
ner villigt, att jag på det högsta intresserar mig för dess
framgång. Jag skulle visserligen helst önska, att min motion
blefve i sin helhet bifallen; men då väl dertill är föga ut¬
sigt, får jag, under åberopande af hvad Biskop Sundberg
så fullständigt anfört, instämma i det slut, hvartill han kom¬
mit. Jag anhåller blott att derjemte få fästa uppmärksam¬
heten derpå, att Dalslands industri är stadd i en märkbar
tillväxt och att befolkningen derstädes, enligt hvad äfven
upplyses i Stats-Utskottets Betänkande N:o 80, pag. 18. på
6enare tider förökats i större progression än i rikets öfriga
provinser med undantag af Skåne och Wermland.
En talare har anmärkt, att denna ort skulle i fråga
om anslags erhållande blifvit vid denna Riksdag gynnad
76
Den 17 Maj.
framför andra orter, till bevis hvarpå han anfört bland an¬
nat, att Rikets Ständer beviljat anslag för fullbordandet af
Nordvestra Stambanan från Arvika till Norska gränsen.
Men man kan väl ej med fog påstå, att denna ort på 8 ä
10 mils afstånd från den ifrågavarande stambanan af dess
tidigare eller senare fullbordande skulle kunna hafva någon
särdeles fördel. Likaså har man erinrat om de förmåner,
som vid denna Riksdag beviljats bolaget för öppnande af
en segelled mellan Hattefura och Stora Lee. Dervid är
dock att märka, att vid beviljandet af förändrade tider för
utbekommandet af det vid förra Riksdagen bestämda stats¬
bidraget är fästadt det hårda vilkor, att räntan å hela lånet
skall beräknas från den 1 Januari 1868, fastän det är ganska
osäkert, om berörde segelled kan blifva fullbordad före ut¬
gången af år 1867, och det således kan inträffa, att bola¬
get får betala ränta å det erhållna statslånet innan ännu
kanalen blifvit för trafiken öppnad. Hvad Ståndet under
nästföregående punkt i detta hänseende heslutat, bör såle¬
des icke utgöra något hinder för beviljandet af statsbidrag
till detta kanalarbete, som med det föregående står i det
närmaste samband.
Då nu härtill kommer, att Kongl. Majit ansett denna
kanals samtida utförande med de öfriga nu pågående ar¬
betena inom Dalsland vara, såsom orden lyda, »af väsendt¬
lig vigt», och då egarne af vid Ö. Silen belägna jern- och
sågverk i annat fall icke kunna competera med egarne af
jern- och sågverken vid den öppnade kanalen i afseende
på uppköp af kol och timmer, tager jag mig friheten vörd¬
samt yrka bifall till Kongl. Mapts förslag.
Prosten Ljunggren: Ehuruväl ingen kan misstänka, att
jag har den ringaste fördel deraf att anslag beviljas för en
kanal- och slussanläggning mellan sjöarne Vestra och Östra
Silen, har jag dock röstat för detsamma både på Riksgälds-
afdelningen och inom Utskottet. Orsaken dertill är den.
att, om detta arbete, som för orten är synnerligen gagne-
ligt, nu utföres, kommer det att kosta mycket mindre än
om det skulle verkställas, först sedan kanalarbetet mellan
Hattefura och Stora Lee blifvit fullbordadt. Nu skulle samma
ingeniörer som förestå sistnämnde kanalarbete, jemväl kunna
hafva uppsigt öfver kanalarbetet mellan Vestra och Östra
Silen, samma instrumentalier användas, uppköpen af mate-
rialier göras i ett, med ett ord hela den besparing erhållas,
som vinnes genom att utföra ett företag i stort. Man har
anmärkt, att Wermland vid denna Riksdag redan erhållit
så stora anslag, att man icke borde bevilja jemväl föreva¬
rande anslag. Men, ehuru Dalsland och Wermland utgöra
ett stift, kan man väl ej säga, att de anslag, som blifvit
Den 17 Maj.
77
gifna för jernbanors byggande i Wermland, kunna på något
sätt gagna Dalsland. Vanligen räknar man. att endast de
orter, som ligga inom tre mils afstånd irån en jernväg, af
densamma kunna hafva något gagn. Om man nu följer
samma beräkning, blir det uppenbart, att jernvägarne i
Wermland icke kunna gagna Dalsland och särskildt den
ort deraf, sorn gränsar intill sjöarne Silen.
Att man inom sagde ort ansett denna kanal- och sluss¬
anläggning för en lifsfråga har jag tyckt mig finna, bland
annat, deraf, att på listan öfver dem, som tecknat sig för
bidrag till ifrågavarande arbetes utförande finnas namn ej
blott af egendomsegare utan äfven af tjenstefolk.
Jag får på dessa och af andra talare förut anförda
grunder tillstyrka bifall till Kongl Maj:ts Proposition.
Professor Selander: Inom Utskottet har jag för min del
understödt Kongl. Maj:ts Proposition och gör det äfven nu.
De, som yrkat afslag af berörde Proposition, synas mig
hafva gjort detta hufvudsaklig* n derför att Dalsland skulle
genom ifrågavarande anslags erhållande beredas för stora
fördelar i jemförelse med andra orter. Men jag får erinra
derom, att hvad man vid denna Riksdag anslagit för full¬
bordande af kanalarbetet mellan Hattefura och Stora Lee
icke är något nytt anslag, utan ett som redan vid sista
Riksdag beviljats. Man har vid denna Riksdag blott gjort
förändring 1 afseende på tiden för anslagets utgående. För¬
öfrigt, då Utskottet i nästföljande punkt tillstyrkt ytterli¬
gare utbetalning å anslaget till Kinda båtled, synes det mig
som om åtminstone icke Östgötarne borde klaga deröfver
att de blifvit stjufmoderligt behandlade.
Den föregående talaren har erinrat om vigten deraf, att
kanaliseringen mellan Vestra och Östra Silen kunde utfö¬
ras samtidigt med kanalarbetet på Hattefura-Lee-linien Ut¬
skottet har tvärtom icke ansett detta lämpligt, utan trott,
att man borde vänta, till dess man af de verkningar, som
kanalen mellan Hattefura och Lee möjligen kan hafva på
utvecklandet af ortens industri, kan komma underfund med
huruvida en kanal mellan Östra och Vestra Silen jemväl
kan vara till något gagn. Men jag begriper ej detta Ut¬
skottets skäl, ty, om man ock väntade i 100 år, kan man
väl aldrig komma till någon visshet derom, att en kanal
mellan Östra och Vestra Silen skall vara gagnelig derför
att en segelled mellan Hattefura och Stora Lee är nyttig.
Det enda skäl Utskottet anfört för sin hemställan, synes
mig sålunda ej vara något skäl. Jag yrkar pa bifall till
Kongl, Maj:ts Proposition.
78
Den 17 Maj.
Biskop Sundber;: Sedan de nästföregående talarne ytt¬
rat sig har jag icke mycket att tillägga. Jag delar full¬
komligt Doctor Rundgrens åsigt, att rättvisa bör skipas
ifråga om utdelandet af anslag; men deremot kan jag icke
finna, att rättvisan på något sätt kränkes, om ifrågavarande
anslag varder beviljadt. Man kan väl ej på allvar vilja påstå,
att Dalsland lior till de mera gynnade provinserna. Den
har tvärtom under en ganska lång tid blifvit temligen stjuf-
moderligt behandlad. Det enda anslag, man för förbättrande
af dess svåra kommunikationer beviljat, är det för öppnande
af en segelled mellan Hattefura och stora Lee. Det är
nemligen uppenbart, att Dalsland icke har något gagn af
de anslag, som vid denna Riksdag beviljats till byggande
af jernvägar inom Wermland. Hvad nu vidkommer det
ifrågavarande obetydliga anslaget, så har jag icke något
ytterligare skäl för dess beviljande att anföra än hvad
Väg- och Vattenbyggnads Styrelsen, Kongl. Maj:t. i sin pro¬
position och en del föregående talare redan andragit Jag
tillåter mig blott att än en gång fästa uppmärksamheten
derpå att om kanaliseringen mellan Östra och Vestra Silen
kan göras i sammanhang med kanalarbetet på Hattefura-
Lee-linien, kostnaden för denna kanalisering blir ganska billig,
men om kanaliseringen skall verkställas framdeles och efter det
kanalarbetet på Hattefura-Lee-linien fullbordats, kostnaden
b lifver alltför stor. Jag får fortfarande yrka på bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Domprosten Sundén: Det sista skälet, som den nästföre¬
gående talaren anförde för beviljandet af ifrågavarande an¬
slag, eller besparingsskälet, synes mig vara det enda gällande.
Jag kan ej bedöma, hvilken skillnad i kostnad det skulle
blifva, om kanaliseringen mellan Östra och Vestra Silen
verkställdes i sammanhang med kanalarbetet på Hattefura-
Lee-linien eller först sedan sistnämnde arbete redan blifvit
fullbordadt. Men jag har ej hört något annat skäl uppgif¬
vas, hvarför kostnaden skulle blifva mindre nu än framde¬
les, än att styresmännen för kanaliseringen skulle, om det
ej gjordes nu, få göra något längre resor. Men jag hem¬
ställer, om mau vid detta skäl kan fästa någon synnerlig vigt.
Man har talat om att man vid beviljandet af anslag af
sådan beskaffenhet som det förevarande borde vara rättvis
mot de särskilda orterna. Jag för min del tror dock, att
en sådan rättvisa icke kan iakttagas. Man skulle få se,
hvarthän det skulle leda, om man ville dela jemt. Den ort,
som fått en jernväg, vill hafva fyra bibanor för att kunna
skaffa trafik åt hufvudbanan, på samina sätt den som fått
eu stor kanal vill af nyssnämnda anledning hafva en bika¬
nal. Och så komma alla de orter, som ej erhållit hvarken
Den 17 Maj.
79
jernväg eller kanal, men önska få vederlag medelst anslag
till små jernvägsbitar, strömupprensningar, vägomläggningar
m. m. Om man vill fortgå på den banan att vara, hvad
man kallar, rättvis mot orterna, då förslå ej Statens till¬
gångar, vore de än så stora.
Jag trodde ej, att jag numera, sedan jag upphört att
vara bosatt i Östergötland, skulle blifvit erinrad derom att
man beviljat ytterligare anslag till Kinda båtled. För öfrigt
har detta anslag varit föranleöt af skäl, hvilkas giltighet
man väl svårligen kunnat jäfva.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets hemställan.
Kyrkoherden Wennerström: Jag vill ej nu inlåta mig på
frågan, huruvida, då man beviljar anslag af sådan beskaf¬
fenhet som det förevarande, man bör söka skipa rättvisa
de olika orterna emellan. Jag tror, i likhet med en före¬
gående talare, att detta svårligen låter sig göra.
Hvad nu sjelfva saken angår, så, ehuru jag finner det
vara mycket önskvärdt, att kommunikationerna förbättras,
tror jag dock, att man vid denna riksdag bör val betänka
sig. innan man öfverskrider de af Stats-Utskottet uppgjorda
förslag till jernvägsbyggnader, alldenstund detta Utskott en¬
samt har en fullständig öfversigt af Statsverkets tillgångar
och är i tillfälle att afväga de skäl, som kunna tala för den
ena eller andra bausträckningen. Den exposé öfver den
financiela ställningen, som Vice Talmannen helt nyligen
framlade, visar, att ställningen är ganska bekymmersam,
hvilket må mana till sparsamhet. Nu har man visserligen
sagt, att det anslag, hvarom här är fråga, är så obetydligt,
att det just derför ej vore farligt att bevilja detsamma.
Men då redan brist förefinnes, komma äfven de mindre
summorna att tynga i vågskålen. Och för min del vill jag
ej med min röst bidraga till statsbristens ökande, hvadan
jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Doctor (iuunelius: I Utskottet röstade jag för beviljan¬
det af ifrågavarande anslag och har icke af hvad här i dag
i ämnet förekommit funnit mig föranlåten att ändra me¬
ning. Det är hufvudsakligen två skäl, som verkat afgöran¬
de på mig, det ena att arbetet nu kan göras med minsta
möjliga kostnad och det andra att det kan göras fort. Det
skulle vara samme person, hvilken förestår kanalarbetet på
Hattefura-Lee-linien, som skulle hafva kanaliseringen
emellan Ostra och Vestra Silen om händer; och det vore
naturligtvis en synnerlig fördel, om kanaliseringen finge för¬
siggå under uppsigt af denne i fråga om dylika arbeten ej
allenast utmärkt skicklige, utan ock för sin dristighet så
välkände man, helst derigenom, när dessa tvänne arbeten
60
Den 17 Maj.
komme att utföras af en och samma ingeniör, de äfven kun¬
de af denna förbindelse hafva mycket gagn vid utföran¬
det. För öfrigt kan man väl, om man blott vill kasta en
blick på kartan, svårligen förneka, att ju ifrågavarande kom¬
munikationsled skulle vara till stort gagn för en ganska stor
areal af Dalsland och äfven föranleda en närmare förbin¬
delse med broderlandet. I betraktande häraf och då det
begärda anslaget är så ringa, yrkar jag på bifall till Kongl.
Majrts proposition.
Doctor Säve: I olikhet med några föregående talare
kan jag ej finna annat än att man vid beviljandet af anslag,
sådana som detta, bör tillvägagå med rättvisa mot de sär¬
skilda orterna; dock alltid med fästadt liufvudsakligt afse¬
ende på möjligen varande behof. Derföre kan jag icke anse
det alltid vara riktigt att. emedan en ort erhållit anslag för
början af ett företag, men en annan ej, den förstnämnda
icke må erhålla ytterligare anslag, förrän den sistnämnda
jemväl bekommit ett fullt motsvarande. Ty, om den grund¬
satsen följdes, skulle en påbörjad kommunikationsled stun¬
dom. för lång tid afbrytas på halfva vägen, hvilket vore så
mycket mer olämpligt, som ofta just förlängningen af en
jernväg eller kanal gör densamma rätt vinstgifvande. Det
måste väl således förblifva dervid, att man vid pröfning af
hvarje fråga om anslag till allmänna arbetens utförande bör
fästa hufvudsakligt afseende dervid, om det ifrågasatta ar¬
betet må anses för orten eller för det allmänna i någon
större mån gagneligt eller icke; äfven händer det, att hvad
som för den ena provinsen kan vara till föga gagn, kan
för den andra vara af stor betydelse.
Man har under denna riksdag ofta låtit förstå, att nu¬
varande representationen borde såsom snart afgående ej be¬
vilja något anslag, då tillgångarna äro så knappa Detta
resonnement kan vara riktigt, när det gäller att bevilja an¬
slag till alldeles nya företag. Men det synes mig vara
mycket olämpligt att Rikets Ständer skulle lemna ofull¬
bordade en del företag, som de sjelfva låtit påbörja, och
lemna åt en kommande representation att bringa dem till slut.
Man har yttrat, att den financiela ställningen ej skulle
medgifva några ytterligare anslags beviljande. Det lär dock
redan förefinnas en brist i denna riksdags budget på 4
millioner; och då det väl är lämpligare att söka fylla den¬
na brist genom upptagande af lån än genom att öka be-
villningen, så återstår väl ej annan utväg, än att, om in¬
hemskt lån ej kan vinnas, tillita den utländska krediten,
då det väl för Statens egen heders skull ej torde gå an att
taga ett så litet lån som fyra millioner, och det sålunda ej
bör möta någon betänklighet att låna något mera. hvari-
Den 17 Maj.
81
genom man Iean blifva i tillfälle att tillfredsställa de här
erforderliga och ganska billiga anspråken på erhållande af
anslag.
På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag mig ej
böra rösta mot det ifrågavarande anslagets beviljande.
Doctor Sandberg: Just de sista orden af flen föregående
talaren ingifva mig mycken farhåga att rösta för beviljan¬
det af ifrågavarande anslag. Ty en liberalitet i detta hän¬
seende skulle kunna gifva anledning till starka anspråk från
flera håll Och skulle man sålunda tillfredsställa dessa
anspråk, vore man tvungen att söka nytt utländskt lån. Men
en ogynsammare tidpunkt för lånsökande än den närvarande
kan svårligen uppkomma. Jag instämmer derför med kyr¬
koherden Wennerström och anser, att man, långt ifrån att
öfverskrida Stats-Utskottets utgiftsförslng uti ifrågavarande
hänseende, snarare bör söka att minska detsamma.
Prosten Ljunggren: Eftersom man talat om den finan-
ciela ställningen, vill jag nämna, att man på Riksgälds*
afdelningen inom Stats-Utskottet redan börjat arbeta på
det så kallade finansbetänkandet och kommit till det re¬
sultat, att för anskaffande af medel till de beslutade jern-
vägsbyggnadernas fortsättning man ansett nödigt upptaga
lån, hvadan man ock beslutat att gifva Riksgäldskontoret tull¬
ina gt att inrikes ellez utrikes, hvar bästa vilkoren kunde
erhållas, upptasa temporära lån, men icke något fonderadt
lån utrikes. Den öfriga bristen kommer att fyllas med all¬
männa bevillningen, hvilken skulle utgå med samma belopp
som under nästföregående statsregleringsperiod. Ställnin¬
gen är således visserligen icke så förtviflad som man upp¬
gifvit och särskildt uti en vid detta betänkande fogad re¬
servation sökt ådagalägga.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, gjorde
Vice Talmannen och Biskopen proposition på bifall till hvad
Utskottet i denna punkt hemställt; och då dervid blandade
Ja och Nej hördes samt votering begärdes, uppställdes och
godkändes följande votering proposition:
Den, som bifaller Utskottets hemställan, röste Ja.
Den det icke vill, röste Nej.
Vinner Nej, har Ståndet lemnat sitt bifall till Kongl.
Maj ts i denna punkt omförm alda Nådiga Proposition.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 20 Ja och 22 Nej, hvadan Ståndet alltså god¬
känt Nej-propositionens innehåll.
Punkterna 27—43. Bi föl/os.
Hoge. Preste-St. Prut. ISO B. 5:te Bandel.
e
82
Den 16 Maj.
§ 4.
Föredrogs ånyo och bifölls Stat* Utskottets Memorial
N:o 79, med förslag till allmänna vilkor och stadgande» i
afseende på de Statsbidrag, sorn under denna riksdag be¬
viljas för väganläggningar och vägföi bättringar, hamnanlägg¬
ningar, kanaler och andra vattenkommunikationer, äfvensom
för sjösänkningar och andra vatten-aftappningsföretag.
§ 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N o SO, i an¬
ledning af väckta motioner dels om fortsättande af arbe¬
tena å redan påbörjade stambanor, dels om anläggning af
nya sådana banor, dels ock om anvisande af statsbidrag
•för enskilda jernvägs-auläggningar.
l:o. Östra stambanan.
Biskop Bring: Den föredragna frågan är af särdeles
stor vigt och på visst sätt en principfråga, hvadan jag beder
att ståndet måtte taga den i allvarsamt betraktande, innan
den afgöres. Det gäller nemligen ej mer eller mindre än
om det kan vara rätt och lämpligt att arbetena på en re¬
dan beslutad och påbegynt stambana skola afstanna. Det
är icke bär fråga om en liten bibana eller om en bana,
som endast för cn enskild ort kan vara af något gagn, utan
om en af bufvudbanorna, i afseende på hvilken det är otvif-
."velaktigt att den är af största vigt för hela landet. Ar det
skäl att afbryta arbetena på en sådan bana? Sker detta,
så måste utsigten vara att antingen till en obegränsad fram¬
tid eller ock blott för ett eller annat år uppskjuta arbetena.
Det första torde dock väl svårligen kunna antagas. Är åter
meningen blott att för ett eller annat år afbryta, arbetena,
så kan man väl fråga: är detta ekonomiskt? Är det skäl
att försälja den dyrbara materiel, sam redan finnes och för
hvilken man utan tvifvel skulle erhålla en godtgörelse, på
långt när ej motsvarande materielens verkliga värde, lör att
sedan i behofvets stund mot ett högt pris skaffa sig ny
materiel. Är det ej lämpligare att behålla materielen oell
fortsätta byggandet af jernvägen, om ock till en början i
betydligt mindre skala än förut?
Jag erkänner villigt, att Utskottet under den nuvarande
financiel» ställningen svårligen kunnat bifalla de motioner
om anslag till östra stambanans fortsättande, som ursprung¬
ligen blifvit väckta; men då Utskottet ansett möjligt att
förorda anslags beviljande till enskilda arbetens utlörande
på olika orter, så förefaller det mig som om Utskottet åt¬
minstone kunnat gå så långt, att Utskottet på sätt friherre
af Ugglas hemställt, föreslagit att till påbörjande af .arbeten
Den 17 Maj.
83
för fortsättande af östra stambanan mellan Norrköping och
Linköping en summa af 500,000 rdr måtte anvisas, att i
mån af behof från Riksgäldskontoret utgå, hvilket Utskottet
synts mig så mycket hellre kunnat göra, som då lån för
fortsättande af redan beslutade jernvägsanläggningar i allt
fall måste göras, det icke betydt något, om lånets belopp
blifvit så stort, att ifrågavarande anslag kunnat beviljas. För
öfrigt, om man fruktar, att lån i närvarande stund blifva
alltför dyrbara, kan man ju bevilja anslag endast under
det vilkor, att penningar kunna få upplånas mot en viss
cj alltför hög ränta. Jag tager mig derför friheten att fö¬
reslå, det Presteståndet till förberedande arbeten för fort¬
sättning af östra stambanan emellan Norrköping och Lin¬
köping måtte anvisa, att i mån af behof från Riksgäldskon¬
toret utgå, en summa af 500,000 rdr, dock under vilkor att,
derest medel för ifrågavarande ändamål behöfva upplånas,
Staten för samma upplåning icke må vidkännas högre ränta
än 5'/, procent för år räknadt, utan kapitalrabatt.
Contractsprosten Janzon: Hr Biskop Bring har så väl
utvecklat fördelarna af Östra Stambanans fortsättning att
dervid är föga att tillägga.
Banan står främst i ordningen af alla utaf Kongl. Maj-t
proponerade jernbanor, icke blott derför att hon redan är
ett af nationen adopteradt barn, utan ock derför att hon
gifver bästa utsigt att bära sig och af alla Stambanor gifva
den högsta ränta. Den går genom det härliga Östergöt¬
land, en provins jemförlig med Skåne i produktion af span-
mål, men öfverträffande Skåne i metaller, bergsbruk och
skogsprodukter. Genom denna fruktbara, folkrika provins,
sorn ligger i hjertat af fäderneslandet, går ingen jernväg.
Vore denna bana att anse blott som en bibana genom
en provins, skulle få banor gifva större ränta; men huru
mycket större förmåga att väcka industrielt lif och nära det¬
samma, när det är en Stambana, en pulsåder, sorn löper
genom hjertat af landet och förenar Malmö med Stockholm
på lo mil kortare väg, än den Vestra Stamb man, och dels
öppnar dels lättar co nmunicationen med Norra Småland,
Nerike och Södermanland.
Om sedan Frövi-Falu-banan anlades, hvarigenom out¬
tömliga tillgångar på rikhaltig och lättsmält jernmalm be¬
reddes, skulle Östergötland och Norra Småland kunna
draga fördel af de stora skogarne kring sjön Sommen, hvilka
nu äro nästan utan värde, derigenom att jernbruk anlades
vid de härvarande, mycket lämpliga vattenfall, och en fort¬
farande arbetsförtjenst beredas åt många tusende arbetare,
hvilka nu. i brist på sysselsättning än tynga på fattigvården,
än utvandra till Amerika. Sverige skulle blifva, hvad det
84
Den 17 Maj.
fordom var och kallades: Jernbärare]amiet, och i stället
att nu vara det 8:de i ordningen af jernproducornnde länder
blifva hvad det förr var: det lörsta så väl till produktens qvan¬
titet som qvalitet. Men för vinnande af denna iramtid fordras
Östra banans fullbordande; och såsom en början härtill in¬
stämmer jag med Hr Biskop Bring, att 500,000 Riksdaler
måtte användas under nästkommande år tor fortsättande
af Östra Stambanan från Norrköping åt Linköping. Det
vore en icke liten ekonomisk förlust att nu medan nian har
materiel, öfvade Ingeniörer och vana arbetare afbryta arbe¬
tet, sälja en del af materielen, afskeda arbetspersonalen,
för att sedan med kostnad, besvär och tidspillan, ånyo an¬
skaffa allt detta och fortsätta arbetet; ty frågan kan icke
förfalla.
Professor Ribbing: Den förste talaren har börjat med
en fråga, huruvida det kunde vara lämpligt att låta arbe¬
tena på en redan beslutad och påbegynt stambana afstanna,
samt har anfört de skäl, som förmådde honom att till denna
fråga svara Nej. Jag åter får dervid erinra att deraf, att
en viss plan för stambanorna i vårt land, redan påförhand
och innan någondera börjades, blifvit uppgjord, ej alls synes
mig följa, att de ock skola i en viss tidpunkt fullbordas.
Det är väl bestämdt genom denna plan, huru, men ej nar
de skola utföras.
Vidare har man förordat beviljande af anslag till östra
stambanans fortsättande på den grund att den fullbordad
skulle bereda staten stora inkomster. Ja, gerna må med-
gifvas att flera jernbanssträckningar finnas, som för vårt
land äro fördelaktige, och att den ifrågavarande hör till
dessa betvidar jag ej. Men likasom det är odisputabelt att
den enskilde kan genom vidtagande af åtgärder, som otvif-
velaktigt äro gagneliga och lönande, ruinera sig om han
nemligen ej har tillräckligt förlagskapital för sjelfva före¬
tagets utförande, på samma sätt kan ock staten genom
forceradt byggande af jernvägar, äfven om dessa i det hela
och på längden äro fördelaktiga, bringa sina finanser och sin
credit i oordning och skada sig. Detta gäller så mycket
mera specielt jernvägar, som sådana, ej direkt, utan blott
indirekt äro inkomstgifvande för vårt land. De öka väl
vårt lands värde, men skaffa ej direkt inkomster. Och man
får väl tillse, att man ej nedlägger så mycken kostnad på
det som indirekt gagnar ett land, att det direkt gagneliga
derigenom kommer till korta.
Man har vidare sagt, att Östergötland väl företrädes¬
vis borde få en jernväg, då det är den ädlaste perlan i
vårt land med rika skördar, herrliga skogar o. s. v. Men
månne man ej skulle kunna anföra likartade beskrifningar
Den 17 Maj.
85
på miinga andra trakter såsom skäl till jernvägars byggande,?
Och ändå byggas ej eler sådana. Jag får fästa uppmärksamhe¬
ten derpå, att enligt ofticiela intyg af en sakkunnig person,
Professor Erdman, äfven norra Sverige innehåller så rika an¬
ledningar till tillgångar, att, om de rätt kunde tagas om
hand, en kultur der skulle framskapas, derom man för när¬
varande icke har någon aning. År det derför skäl att nu be¬
vilja anslag för anläggandet af en jernväg från Upsala till
Haparanda? Nej visserligen icke, — ty vi hafva ej råd der¬
till. Men ägde vi penningar, nog borde man då använda
dem på ett så nyttigt företag. Detta gäller äfven med af¬
seende på ilen Ostra Stambanan. Och jag för min del må
tillstå, att jag, särskildt hvad angår Ostra Stambanan, alls
ej tycker det icke vara orimligt att arbetena å denna bana
uppskjutas »tills vidare*, d. v. s. på »en obegränsad framtid».
Deremot synes det mig i detta fall så mycket mindre våra
något att med fog anmärka, som Norrköping förekommer
mig såsom en ganska lämplig hvilopunkt tillsvidare iör den
Östra Hanan. En lång tids erfarenhet har nemligen visat,
att ångbåtslinien Stockholm—Norrköping, utan vidare fort¬
sättning, varit en bland de mest lönande liksom den är en
bland do äldsta i Sverige. Det måtte väl vara naturligare
att dröja der än att gå längre ner och afbryta vägen, t. ex.
i den skogsbygd, hvarom en föregående talare yttrat sig.
Det är nemligen klart, att det blefve förlust att der stanna;
men deraf följde ock, att krafven på banans fortsättande
med cn sådan ändpunkt blefve svårare eller omöjliga att
afvisa, hvadan den nu begärda och förordade summan i
sjelfva verket betyder en många gånger större.
Man har ytterligare sagt, att det vore olämpligt att,
om man blott för ett eller annat år ville uppskjuta arbetena,
afyttra den dyrbara materielen, hvarför man säkerligen skulle
erhålla en ganska ringa godtgörelse, för att sedan kort der¬
efter för högt pris anskaffa ny materiel Detta argument
kan icke för mig hafva någon synnerlig betydelse, då jag
dels anser att arbetena icke böra uppskjutas för en kor¬
tare, utan för en längre tid eller tilldess man får sina finan¬
ser så ordnade, att man tryggt kan fortsätta ifrågavarande
banas byggande, dels ej kan inse nödvändigheten af att af¬
yttra materielen, som alltförväl lärer kunna förvaras.
Vidare har man erinrat, att, om man nu afbröte dessa
arbeten, en del vid jernvägen anställde arbetare skulle blifva
utan arbete. Jag tror dock icke, att man behöfver hysa
några farhågor i detta hänseende. Det är nemligen icke
obekant, att en af hufvudanledningarna till jordbrukets nu¬
varande betryckta ställning just ligger deri, att arbetarne
vid jordbruket äro få och att derlör arbetskostnaden blif¬
vit så ofantligt dyr, under det produkternas värde ej stigit.
86
Den 17 Maj.
Om man derför vill befordra jordbrukets bästa, bör man ej
allt för mycket forcera de allmänna arbetena, och i närva¬
rande stund är det, enligt min öfvertygelse, af väsendtligt
gagn om genom minskning i de sistnämnda förhållandet
mellan arbetskostnaden och priset på produkterne något får
rätta och på naturligt sätt ordna sig.
Det är ostridligt att Sverge är mycket skuldsatt och att
penningestäilningen är dålig. Det tyckes då vara ganska
naturligt och önskvärdt, om det nu blefve satt en gräns för
skuldsättningen. Jag kan derför icke annat än på det högsta
förvåna mig öfver den åsigt, som af en talare nyligen ut¬
vecklades eller att, då man i allt fall skall låna nugot, man
för Rikets heders skull ej bör fnaska med små lån, utan
taga stora lån. Jag har ofta hört samma sats af privata —
men det har varit af vinglare med dåliga affärer, som velat
gifva sig skenet af stor credit Jag bekänner mig, så hvad
angår staten som den enskilde, hylla Dumboms sats, att ju
mer man lånar, desto mera sätter man sig i skuld, och att
således ju mindre man behöfver låna, desto bättre är det.
På dessa grunder röstar jag för bifall till Stats-Utskot-
tets ifrågavarande förslag, hvilket står i full öfverensstäm¬
melse med den berömliga sparsamhetsanda, som hos Stats¬
utskottet under denna Riksdag gjort sig gällande.
Kyrkoherden Wrnnersfröm: Då nu vid denna Riksdag det
gamla skådespelet repeteras, att nemligen i fråga om an¬
slags erhållande för jernvägsbyggnader de särskilda orter¬
nas representanter träda upp och tala hvar för sin jernväg
såsom den för landet vigtiga ste, så nödgas jag intaga min
gamla ståndpunkt, — det vill säga, att, ehuru jag anser jern¬
vägar vara för vårt lands industriela utveckling både nyt¬
tiga och nödvändiga, jag dock måste, med fästadt afseende
på vår financiela ställning, mana lill (ien största varsam¬
het. Och då jag nyss. när det gällde ett anslag af några
tusental Riksdaler, trodde mig böra säga nej, så kan jag
naturligtvis nu, då det är fråga om en half million, icke
afgifva annat votum.
Ett ytterligare skäl till att icke bevilja detta betydliga
anslag finner jag deri, att en talare nyss vid (n annan fin¬
gås behandling uttalade den åsigten, att. då vi i allt fall
sannolikt behöfva upplåna fyra millioner Riksdaler, det vora
en småsak att något höja summan, så mycket luldre som
d t skulle hos utländning! n förminska vår kredit, om vi
begärde ett så litet lån sorn blott fyra millioner. Dylika åsig-
ter anser jag vara alltför farliga, för att jag skulle vilja
låta dem oanmärkt framställas och möjligen göra sig gäl¬
lande. För öfrigt har jag alltid varit mot dtn utländska
I)eii 17 Maj.
87
skuldsättningen och har intet skäl att vid denna Riksdag
frångå min åsigt.
Såsom en föregående talare redan anmärkt, har den
Östra Stambanan funnit en naturlig hvilopunkt i Norr¬
köping, der den lämpligen för en tid kan stanna. Och
då en icke obetydlig del af Östergötland genom jernvä¬
gens framdragande till Norrköping kommit i förbindelse
med Vestra Stambanan, synes mig denna provins kunna
tillsvidare vara dermed belåten.
Ett skäl, hvarför Östra Stambanan snart borde full¬
bordas, har man ansett ligga deri, att det vore nödigt att
så snart som möjligt få i ordning den ginaste vägen från
Stockholm till Malmö. Jag tror dock, att man i vårt land
i allmänhet icke har mera brådtom än att man väl kan
hinna taga vägen öfver Jönköping på sina resor söderut.
Såsom ett factum och tillika ett bevekande skäl för det
begärda anslagets beviljande har man vidare anmärkt, att
Östra Stambanan skulle vara adopterad såsom ett Statens
barn. Det är sannt, att så förhåller sig; men adoptivdot¬
tern får väl såsom andra barn växa till så småningom i
mån af Statens tillgångar. Ett ytterligare skäl hvarför man
icke boide låta aibetet å Östgötalinien nu afstanna, har
anan sökt i den förmenta olägenheten af att lemna en er¬
faren och skicklig ingeniör-eorps sysslolös. Härvid torde
blott behöfva anmärkas, att man väl icke bygger jernvägar
för ingeniörernas skull. Det vore för öfrigt sannerligen icke
någon särdeles olycka för det allmänna, om en stor del af
de vid jernvägarne anställde simpla arbetarne nödgades
återvända till jordbruket, som mycket väl behöfver dem.
Och lör jernvägsarbetarne sjelfva skulle det vara ganska
helsosamt, om de åter finge sysselsätta sig med arbeten,
som befordra ett nyktert oell sparsamt lefnadssätt.
Af dessa skäl finner jag mig föranlåten att bifalla hvad
Stats-Utskottet i denna puukt hemställt.
Doctor Thyselius: Den åsigt Kongl. Maj t uti dess till
Rikets Ständer den 1 December sistlidet år aflåtna Pro¬
position om anskaffande af medel till jernvägsbvggnader
uttalat, nemligen att -det verksammaste, och måhända enda
fullt verksamma medlet att häfva det misstroende mot Svenska
Statens kredit, som uppstått, otvifvelaktig! är, att under den
närmaste framtiden i möjligaste mån undvika att på den
utländska penningmarknaden ånyo uppträda såsom låne-
söknnde», och att några vidare anslag, vare sig till stats¬
banor eller enskilda jernvägar nu icke böra ifrågakomma
än dels till fullbordande af (leri Nordvestra Stambanan, dels
ock till komplettering af nödig rörelsemateiiel, har oaktadt
de allt mer framträdande lokala intressen äfven inom Stats-
68
Den 17 Maj.
Utskottet lyckats föra sig gällande, oell deröfver känner jag
innerlig tillfredsställelse liksom löi hoppning, att Rikets Stän¬
der måtte bifalla hvad Stats-Utskottet på goda skäl anfort;
ty att nu åter fortgå på den utländska skuldsättningshanan,
och att för fortsättande af den Östra Stambanan, beräknad
till 10,609,487 It dr, nu ikläda sig ytterligare förbindelse,
vore det ock endast vid denna Riksdag öOO.OOO Rdr, dertill
anser jag tidpunkten ganska illa vald. Det sista jermägs-
lånet erhölls endast på ganska hårda vilkor, och ett nytt
lån skulle under nuvarande finnnciela kris i England och
den politiska oro, sorn genomgår Tyskland och andra län¬
der, blifva på ännu odrägligare vilkor upptaget.
Motionären, Friherre af Uiii/la*, inser ock detta samt
yttrar att, då upptagande af något vidare utländskt lån un¬
der innevarande år icke bör ifrågakomma behofvet borde
fyllas genom upplåning inom landet. Alt något inhemskt
iondsystem icke kunnat hildas, känner en livar, oell bevil¬
jandet af 500,!l()0 Ralr till fortsättande af Östra Stambanan
kan icke förekomma eller afhjelpa de framhållna olägenhe¬
terna af upphörandet n ed arbetet ifrån Nori köping öfver Lin¬
köping, men innebure ett bestämdt löfte, att Rikets Stan¬
der inom kort skulle lemna ytterligare anslag till Östra
Stambanans fullbordande. Men detta arbete måste, i be¬
traktande af vår nuvarande finnnciela ställning, tills vidare
uppskjutas. Bättre då, att Sverge först ordnar sitt försvar
med samma omsorg och ifver sorn vi byggt våra jernvägar,
på det att ej fremmande hand må fullborda de jernvägar
vi börjat. Enligt en ifrån Riksgälds-Kontoret erhållen uppgift
utgjorde dess Öbligations-skuld vid 1865 års slut 74.0ti8.t)g0
Ralr. hvartill kommer det lånebelopp mellan ‘23 och 24 millio¬
ner Fullmäktige enligt sednaste Ständers beslut äro beiätti-
gade att ytterligare upptaga, och nu skulle man icke obe¬
tydligt öfverskrida dessa summor och bereda Tyskland, sorn
sedan äldre tider tillhaka på hårda vilkor lötiädt Svenska
Staten vid dess låneoperatiuner, ytterligare tillfälle att rikta
6ig på vår bekostnad.
Då således Svenska Statens skuld redan närmar sig till
100 millioner, då vi till förmån för vår tryckta jernhandte-
ring böra företrädesvis af inländsk materiel bygga våra jern¬
vägar. då tidpunkten nu icke är att uppträda på den ut¬
ländska penningmarknaden såsom lånesökande. då inom få
månader den nya Representationen sammanträder, a (styr¬
ker jag för det närvarande allt bidrag till fortsättningen af
så väl denna Östra som af den Norra Stambanan, och yrkar
bifall till Stats-Utskottets Betänkande i dessa punkter.
Doctor Rundgren: Olyckligtvis kan jag icke vid denna
frågas behandling säga detsamma som en talare, då en an¬
Den 17 Maj.
nan fråga nyss förevar, nemligen att lian icke bodde i den
ort, der trafikleden skulle framgå. Det är dock icke obe¬
kant, att man kan vara lifligt intresserad af en saks fram¬
gång, ehuru man icke bor på den ort. sorn af samma sak
närmast kommer att skörda fördel. Riksdagshistorien visar
nemligen alla dagar, att man kan hemta fördelar för sin
egen ort, genom att intressera sig för andras. För min del
blyges jag ieke att b< känna, att jag, såsom boende i Norr¬
köping, intiesserar mig för Östra Stambanans fortsättande
fran Norrköping till Linköping.
Lyckligtvis har jag en fördel af hvad som nyss beslu¬
tats inom Ståndet. Om jag nemligen ej misstager mig, var
hufvudskälet lör Ståndets beslut att bevilja anslag för kanal-
och slussanläggningar mellan sjöarne Vestra och Östra Si¬
len det, att ett dylikt arbete skulle kunna verkställas för
bättre pris nu än framdeles. Då detta skäl i nu föreva¬
rande lall har en mycket vidsträcktare användning än i det
nyssnämnda samt det nu gäller icke något enskildt holag,
utan Staten, tager jag lör gifvet, att berörda skäl ock kom¬
mer att föranleda dertill, att Ståndet ej gifver sitt bifall till
Stats-Utfkottets ifrågavarande hemställan, utan beviljar me¬
del till Östra Stambanans fortsättande.
Det har isynnerhet varit en talaie, som framställt mångå
anmärkningar mot förslaget att nu erhålla anslag till Östra
Stambanans fortsättande. Jag skall till besvarande upptaga
några af dessa anmärkningar. Först har han förklarat, att
då man sökt ådagalägga, i hvilka hänseenden den Östra
Stambanan skulle vara tor landet gagnelig, man dermed i
sjelfva verket ingenting bevisat, ty om hvarje bana kunde
utan tvifvel sägas alldeles detsamma. Jag deremot tror, att
man med fullt skäl kan påstå, att man icke för någon.Stam-
hanns fortsättande kan säga detsamma som 0111 den Östras.
Man behötver nemligen blott kasta en blick på kartan, för
att finna att den krökning, som Södra Stambanan gör vid
Nässjö, uppenbarligen tillkommit med afseende på den Östra
Stambanan, äfvensom att denna krökning står såsom ett
frågetecken tilldess Östra Stambanan blifvit fullboidad. Den
Östra Stambanans betydelse är således att på det naturligaste
sättet sammanbinda södra och Norra Sverige.
Vidare har samme talare erinrat derom, att, när Östra
Stambanan en gång blifver färdig, vägen från Stockholm
till Malmö blott blifver tio mil kortare mot hvad den nu
är, oell att denna vägbesparing icke kunde mycket betyda,
då det ej är .mer än två eller tre timmars väg längre på
Vestra än på Östra Stambanan. Men dessa 10 mil betyda
dock särdeles mycket, just på denna bana. Ty då det på
ena hållet är 67 mil från Stockholm till Malmö, och på det
andra blott 57 mil, så gör den förminskade våglängden af
90
Den 17 Maj.
10 mil så mycket, att man, då man färdas den kortare vä¬
gen, har en 10 mils kortare dagsresa. Då man vet, hvil¬
ken stor kostnad nattågen föranleda, kan raan väl ej för¬
neka, att de 10 milen hafva en stor betydelse. Dessutom
huru länge tror man att de, som från södra Sverige vilja
resa uppåt norra Sverige, skola vara belåtna med att taga
omvägen vester om sjön Wettern? Så länge vägen från
södra till norra Sverige går vester om Wettern, får dess¬
utom hvarje resande en 10 mils drygare resekostnad och
hvarje colly en drygare fraktkostnad af icke mindre än
10 mil.
Säkerligen begick samme talare en lapsus, då han talte
om en skogsbygd kring Linköpingstrakten. Man vill för öf¬
rigt ej komma i beröring med en skogsbygd, utan önskar
få en förbindelse mellan Norrköping och Linköping, hvaremot
väl så mycket mindre lär vara något att anmärka, som, då
Kinda båtled inom några år blifver färdig, Linköping hlif-
ver en ganska betydande upplagsplats för södra Östergöt¬
lands och norra Smålands produkter.
Samme talare förmenade, att det icke kunde vara far¬
ligt att uppskjuta fortsättandet af byggandet på Östra Stam¬
banan. Må vara, att någon egentlig farn icke ligger deri,
men ej kan det väl vara lämpligt att dröja med att af en
kommunikations-led sådan som den ifrågavarande söka vinna
så snart sorn möjligt möjliga fördelar.
Hvad man här yttrat rörande penningeställningen i vårt
land är så många gånger förut sagdt, att jag förmodar så¬
dana lamentationer icke mycket inverka pä Ståndets beslut.
Men med anledning af en talares yttrande, att den fonde¬
rade jernvägsskulden vid 1805 års slut skulle hafva utgjort
74 millioner Riksdaler, får jag erinra, att, enligt de anteck¬
ningar jag vid Riksdagens början gjorde efter den Kongl.
Propositionen, förhållandet är betydligt annorlunda. För
Statsbanor är nemligen inalles, alltsedan skuldsättningen
började, utbetaldt 74 millioner R:dr, men vid 1865 års slut
skulle så mycket vara afbetaldt, att endast 58 millioner
återstå. Lägger man dertill C millioner, som återstå att
utbetala, så har man 04 millioner Visserligen en stor rumma,
men dock vid 1866 års slut 10 millioner mindre än hvad
uppgifvet är såsom skuld vid 1805 års slut Härtill kom¬
mer hvad sorn är lånadt för enskilda banor, men detta hår
ju icke att göra med Stambanorna.
Jag medger villigt, att sparsamhetsskälet är ett vigtigt
skäl. Men jag får då ånyo f ästa uppmärksamheten på det,
hvarom en annan talare förut erinrat, nemligen att på den
snart färdigbyggda banan mellan Katrineholm och Norrkö¬
ping finnes en ganska dyrbar materiel, hvilken säkerligen
skulle komma att till underpris försäljas, derest man nu af-
Den 17 Maj.
91
6tnnnnde med Östra Stambanans byggande. Vid banan emel¬
lan Katrineholm och Norrköping äro dessutom nu anställde
en mängd skickliga arbetare och ingeniörer, som blifvit med
orten och folket bekanta och hvilka det således vore skada
att afskeda.
Det ena med det andra har ingifvit mig den tanka, att
det icke vore klokt, att nu upphöra med arbetena på Östra
Stambanan, hvadan jag får yrka, att, med ogillande af hvad
Stats-Utskottet föreslagit, 1’reste-Ståndet måtte lemna sitt
bifall till Riksdagsfullmäktige:! Lönnbergs reservation.
Professor Selander: Det lider naturligtvis icke något
tvifvel, att den östra stambanan kommer att fortsättas, men
jag beklager att jag icke nu kan instämma med dem, som
yrkat, att vid denna Riksdag anslag derför måtte beviljas.
Redan deri att Kongl. Maj:t, som man ej i allmänhet be¬
skyller för sparsamhet, icke begärt något anslag till nämnde
stambanas fortsättande, synes mig ligga ett tillräckligt ta¬
lande skäl för att icke heller Rikets Ständer må bevilja ett
dylikt anslag.
En talare har sagt, att det skulle vara ekonomiskt att
bygga jernvägar långsamt. Men jag frågar, hvart det skulle
taga vägen, om man ansloge en half million Riksdaler då
och en half million då till en stambanas byggande. Då är
det väl mycket naturligare att, sedan man en gång beslu¬
tat sig för en bana, invänta den tid, då man får tillräckliga
tillgångar oell derefter forcera byggandet, på det att man
desto förr må af jernvägen erhålla inkomst. Om jag skall
bygga ett lius, icke bygger jag väl derpå under 7 å 8 års
tid, utan jag påskyndar väl arbetet, på det att huset snart
må blifva iärdigt.
En annan talare har påstått det vara ekonomiskt att
nu bevilja anslag till östra stambanans fortsättande, eme¬
dan man annars skulle nödgas lör underpris sälja en dyr¬
bar jernvägsmateriel. Men det är icke nödvändigt, att ma-
terielen måste försäljas. Det är väl ej något hinder, att
den förvaras, till dess den kommer att begagnas.
Äfven har man ansett anslag till östra stambanan nu
böra beviljas, på det att man så mycket förr måtte få i
ordning den kortare vägen från Stockholm och Malmö. Men
det är ju nu fråga blott om fortsättandet af banan mellan
Norrköping och Linköping och om den än snart kleive fär¬
dig, kommer man väl ej derföre fortare från Stockholm till
Malmö.
Af dessa och andra skäl, som af föregående talare ut¬
vecklats, kan jag för min del ej rösta för det ifrågasatta
anslagets beviljande, ehuru jag villigt medgifver, att en bana
92'
Den 17 Maj.
mellan Norrköping och Linköping efter all sannolikhet komme
att blifva ganska vinstgifvande.
En talare har begärt det nämnda anslaget endast vil¬
korligt d. v s. ifall penningar kunde upplånas mot en viss
ränta. Jag fruktar dock att, om I»ikets Ständer föreskrefve
ett dylikt vilkor för anslagets erhållande, man icke skulle
bekomma några penningar mot lägre ränta än den bestämda,
— hvilka penningar dock torde blifva väl dyra.
Doctor Söderberg: Då jag begärde ordet, hade jag ieko
förmäi kt, att en annan ledamot af Stats-Utskottet redan an¬
mält sig att yttra sig i saken. Jag anhåller dock att få
yttra några ord i ämnet. Jag undrar väl ej deröfver, att
provinsens innevånare ifra för att erhålla anslag till östra
stambanans fortsättande; jag skulle tvärtom finna det be¬
synnerligt, om de ej med värma omfattade denna sak. men
de torde dock ej böra för provinsens intresse förglömma
Statens
Det kan väl oj förnekas att icke så litet redan blifvit
gjordt för Östergötland dymedelst, att jernväg bygts från
Katrineholm till Norrköping. Redan ur strategisk synpunkt
liar det varit vigtigt att denna bandel blifvit fullbordad.
Norrköping är nuförtiden än mera lockande för en fiendes
påhelsning än förut och det öppet liggande Östergötland
erbjuder få naturhinder för en fiende, som från detta håll
vill intränga i Sverige. En observationskorps. förlagd i det
inre af landet, t. ex. i trakten af Axevalla, kan emellertid
nu med lika lätthet kastas hvarthän behofvet kallar tillför¬
stärkande af Mälare-Dalens eller Östgöta-sUittens försvar.
Meli äfven ur kommersiel synpunkt är det redan fullbor¬
dade jernvägsstycket vigtigt, då derigenom Sveriges tredje
Stad blifvit satt i direkt förbindelse med Stockholm och
Götheborg.
En talare, som brukar anföra goda skäl för hvad han
försvarar, har till min förvåning såsom skäl för det ifråga¬
satta anslagets beviljande anfört, att södra Sveriges inne¬
vånare icke länge skulle vara belåtna med att på sina re¬
sor norrut taga omvägen vester om sjön Wettern. Då de
dock på sina resor till Stockholm förut måst på denna väg
använda åtta dagar, kunna de väl vara belåtna med att nu
komma två timmar senare än om östra stambanan vore färdig.
Det är väl sannt, att en bana mellan Norrköping och
Linköping kan blifva vinstgifvande. Men så länge Kinda
båtled ännu icke blifvit i ordning, kan väl ej Linköping hafva
synnerligen många varor att med jernväg afsända.
Hvartill tjenar det lilla arbetet, som till nästa Stats-
regleiings-Period kunde blifva fullbordadt? Rikets Ständer
hafva en gång beslutat, att den östra stambanan skall byg¬
Den 17 Maj.
93
gas. Och det är ju tydligt, att detta jemväl kommer att gå
i fullbordan, om man ock ej nu kan derför bevilja något
anslag
Af dessa skäl och med fästadt afseende på den nuva¬
rande financiel» ställningen röstar jag för bifall till Stats¬
utskottets hemställan.
Doctor Hoberger; Vare alla specialiteter långt ifrån mitt
tal! De äro af föregående talare framhållna med långt
större grundlighet och skicklighet än jag skulle kunna åda¬
galägga. Ståndet har i allmänhet ambitionerat att vara kon¬
seqvent i sina beslut; och om Ståndet äfven i dag vidhållit
denna berömliga grundsats, skulle jag ej öppnat min mun
för anslag till östra stambanans fortsättande. Men Ståndet
har nyss, emot hvad Stats-Utskottet hemställt, beviljat an¬
slag för kanal- och slussanläggningar mellan sjöarne Westra
och Ostra Silen. Då jag betvifiar, att detta arbete är nyt¬
tigare än nämnde stambanas fortsättande, synes det mig ha
skäl för sig att äfven bevilja anslag för fortsättning at östra
stambanan mellan Norrköping och Linköping; eller hvadan
har den nya visheten kommit att bevilja anslag, som Stats-
Utskottet afstyrkt. För omkring fyratio år sedan läste jag
i en poetisk kalender ett skaldestycke af Elik Gustaf Geijer
kalladt: Omständigheterna. Han skildrade deni såsom små
kryp, hvilka på allt sätt molestera menniskan. Nu fruktar
jag, att dessa små kryp inträngt till och med i åtskilliga
riksdagsmäns hjernor. Korteligen: Då Ståndet nyss afsla-
git, hvad Stats-Utskottet tillstyrkt i fråga om anslags erliål-
lnnde till kanal- och slussanläggningar mellan s,öarne Westra
och Östra Silen och beviljat det begärda anslaget (cfver-
satsen); men östra stambanans fortsättande är ett mycket
nyttigare arbete än nämnde kanalisering (undersatsen); blir
slutsatsen att Ståndet, med afslag af hvad Stats-Utskottet
i denna punkt hemställt bör bevilja det ifrågasatta anslaget
till östra stambanans fortsättande. Dixi et salvavi
Biskop Bring: Blott några få ord anhåller jag att få
tillägga till hvad jag förra gången yttrade. Man har frågat,
hvartill det skulle gagna att årligen lemna några smärre
anslag till östra stambanans fortsättande. Denna fråga och
den invändning, densamma innebär, vore befogad, om det af
mig påyrkade beslutet verkligen afsåge, att ifrågavarande
bana allt framgent skulle blott genom mindre årliga anslag
fortbyggas. Men jag har tvärtom utgått från en alldeles
motsatt förutsättning, nemligen att man oförtöfvadt vill med
allvar skrida till hela arbetets fullbordan, och att det nu be¬
gärda lilla anslaget alltså blott skulle gifvas för tillfället,
på det arbetena nu i år icke alldeles måtte behöfva afbrytas.
94
Pen 17 Maj.
Hvad derefter angår det vilkor jag föreslagit för an¬
slagets erhållande, så, om man anser detta vilkor vara olämp¬
ligt, afstår jag gerna derifrån.
Discussionen förklarades härmed nfslutad. Sedan Vice-
Talmannen och Biskopen gjort proposition på bifall till hvad
Stats-Utskottet i denna punkt föreslagit, men denna propo¬
sition med blandade Ja och Nej besvarats samt votering be¬
gärts. uppställdes och godkändes följande voteringsproposition:
Den, som bifaller, hvad Utskottet i denna punkt hem¬
ställt, röste Ja.
Den det icke vill, röste Nej.
Vinner Nej, har Preste Ståndet, till förberedande arbe¬
ten för fortsättning af östra stambanan emellan Norrköping
och Linköping, anvisat, att i mån af behol ifrån Riksgälds-
Kontoret utgå, en summa af 500 000 Rdr R:mt.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 28 Ja och 13 Nej, hvadan Ståndet stannat i det
slut, som Ja-Propositionen innehåller.
Behandlingen af detta Utlåtande afbröts härmed för
att i eftermiddagens plenum fortsättas.
§ C.
Uppå derom gjort begäran ei höll Kyrkoherden Simons¬
son ledighet från riksdagsgöromålen under tiden från och
med den 19 till och med den 29 i denna månad.
Ståndet åtskiljdes kl. 3 e. m,
Ut supra.
In fidem
5. II. Almqvist.
Den 17 Maj 1SCS.
Tlenum kl. 6 e. ra.
§ I-
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskottets nedannämnde
Memorial och Utlåtanden: N:o 86, i anledning af erhållen
återremiss å Utskottets under N:o 76 afgifna Memorial, an¬
gående utvidgning af det inom Rikets Ständers hus inrät¬
tade arkiv och bibliothek samt anvisande af dertill erforder¬
liga medel;
Den 17 Maj.
95
N:o 87, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående ytterligare förlängning i den för upprauddring af
Ystads hamn bestämda arbetstid;
N:o 88, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse,
angående ändring i planen för sänkning af Solgen med flera
sjöar i Jönköpings Län. med bibehållande af dertill bevil-
jadt låneunderstöd;
N o 89, i anledning af väckt motion om befrielse för sta¬
den Linköping från skyldigheten att underhålla stadens vid
Nyqvarn belägna, med bidrag af statsmedel anlagda hamn;
N:o 90, i anledning af väckt motion om lån till Gladsax
socken i Christianstads län; samt
N:o 91, i anledning af väckta frågor om inlösen af åt¬
skilliga så kallade Riksgäldssedel-, hvilka inom den bestämda
preskriptionstiden icke blifvit till invexliug företedde.
3 2.
Fortsattes öfverläggningen angående Stats-Ltskottets
Utlåtande N:o 80, i anledning af väckta motioner, dels om
fortsättande af arbetena å redan påbörjade stambanor, dels
om anläggning af nya sådana banor, dels ock om anvisande
af statsbidrag för enskilda järnvägsanläggningar.
Punkten 2.
Contracts-Prosten Fant begärde ordet och yttrade: Ef¬
ter en vidt omfattande och sakrik resumé af de olika för¬
slagen rörande norra stambanans fortsättande, hvars vigt
och nytta Utskottet medgifver, kommer Utskottet till det re¬
sultat, att något anslag för fortsättning af denna stamba¬
nas anläggning icke vid denna riksdag må beviljas. Angående
sträckningen af samma bana. synes Utskottet gynsammast
stämdt för den från Upsala till Sala och vidare norrut så¬
som den, hvarigenom de olika intressena bäst sammanjem-
kas och tillgodoses, men ej ens till banans fortsättande i
denna riktning vill Utskottet förorda något anslag. Ett riks¬
stånd har likväl det oaktadt redan härtill beviljat 500.000
R:dr af skäl, som tyckas mig fullgiltiga. Frågan har blifvit
vidlyftigt diseuterad i broschyrer celi betänkanden, hvari på¬
pekats de norrländska provinsernas intresse, som fordrar att
banan berör Sala, äfvensom nyttan för Upsala universitet
och dess medicinska facultet att erhålla bättre kommunika¬
tion till Sätra helsobrunn.
Pä grund häraf och hvad Herr Staaf i sin vid denna
punkt anlörda reservation vidare anfört, vågar jag tillstyrka
att Högv. Ståndet, med ogillande af Utskottets hemställan,
måtte bifalla det i denna reservation lramställda förslag.
96
Den 17 Maj.
Doctor Gunnelius: Uti denna fråga vill jag ej ingå i nå¬
gon undersökning, ehuru ifrågavarande jerubane-anläggning,
enligt min åsigt, då Norrland deraf skulle erhålla stor för¬
del, är en bland de vigtigaste, utan allenast påpeka, huru¬
som, sedan Ståndet på f. m. i likartad sak, med afseende
å våra penninge- och kredit-förhållanden, afslagit allt an¬
slag, Ståndet ej nu skulle kunna, utan den aldra största in¬
konseqvens, bifalla hvad den sista talaren vid förevarande
punkt föreslagit, eller anslag till norra stambanans fort¬
sättande.
Ensamt detta synes mig vara tillräckligt skäl för Högv.
Ståndet att lör sin del bifalla Utskottets hemställan.
Doctor Björkman m. 11. af Ståndets Ledamöter instämde.
Professor Ribbing: Jag har begärt ordet i denna fråga,
emedan min särskilda ställning i afseende på boningsort
gör att jag anser mig ovilkorligt förbunden, så med hän¬
seende till det Högv. Stånd, af hvilket jag har äran vara
medlem, som med hänsyn till Upsala kommun, att otvety¬
digt hafva uttalat min åsigt och angifvit min ställning.
Alla skäl, som anfördes till förmån för den östra stam¬
banan, tala ock för den norra, men tyvärr, gälla älven alla
skäl, som andrngits mot förstnämnde banas fortsättande,
också då fråga är om den norra stambanan, till hvilken pen¬
ningar äro precis lika svåra att anskaffa.
Derföre, huru kär Upsala fördel än är mig. då fäder¬
neslandets dock är mig kärare, måste jag tillstyrka Utskot¬
tets rörande fortsättandet af norra stambanan gjorda hem¬
ställan.
Häruti instämde Contracts-Prosten Palmlund.
Kyrkoherden Englund: Då det har blifvit en sed, att
ombuden för de olika provinserna tala för jernvägs-anlägg-
ningar, livar och en till förmån för sin provins, och det af
denna orsak är vanligt, att man spårar provinsiela och till
och med lokala intressen bakom hvarje förordande af dy¬
lika kommunikationer, är det icke utan en viss tvekan, sorn
jag tar till orda, för att tillstyrka bifall till den föreslagna
jernvägsanläggningen emellan Upsala och Sala — en tve¬
kan, som icke kunnat förminskas af Högv. Ståndets ganska
allmänna instämmande i en föregående talares yttrande mot
denna jernväg. Men i betraktande deraf, att denna jern-
vägsanläggning aldrig kan blifva af någon särskild nytta för
den provins jag tillhör, om den också, i fall densamma i
lämplig riktning fortsattes, kommer att blifva af gagn lör
icke blott Norrland i dess helhet, utan ock samtliga pro¬
vinserna norr om Mälaren, d. v. s. långt mera än hälften af
Sveriges område, så tror jag mig kunna yttra några ord i
Den 17 Maj.
97
förutnämnde syftning utan att anses föra ett specielt pro¬
vinsintresses talan. Såsom svensk måste jag lika väl vara
pligtig att se på hvad som gagnar den större delen al fä¬
derneslandets område som den mindre, ehuru ojemförligt
mer befolkade; och om jag är bosatt i den norra hälften af
fäderneslandet, så kan åtminstone jag icke i denna omstän¬
dighet finna något hinder härför.
Ar den föreslagna jernvägen af intet surskVdt gagn för
Jemtland, så är den dock af icke obetydlig vigt för Norr¬
land i dess helhet. Det är också af Herr Staaff i dess re¬
servation erinradt, att genom ifrågavarande jernväg, förut¬
satt att den sedan blir utdragen till någon punkt på Getle-
Dalavägen, jernvägssystemet i södra delen af riket skulla
komma i förbindelse med den enda betydliga jernvägen i
det på kommunikationer vanlottade Norrland. Fördelen häraf
för denna del af fäderneslandet ligger i öppen dag. Men
det är en fördel på samma gång för hela riket, enär, för
att icke tala om det helas gagn al hvad som stärker och
utvecklar hvarje del deraf, trafikens ström på de nuva¬
rande lnifvudbanorna kommer att vexa genom denna norr
ifrån kommande biflod. Att Westerås och södra Westman¬
land måste hafva ett direkt gagn af den nu ifrågasatta jern¬
banan, som sätter hela nämnde provins i förbindelse med
Norrland, är så påtagligt, att jag endast behöfver antyda
förhållandet.
Om för någon jernbana sakkunniga och fullt kompetenta
personers förord kan åberopas, sä är det visserligen för
ifrågavarande. Redan innan jernvägar funnos i vårt land, nitäl¬
skade Grefve Eugene v Rosen för denna jernbana norr om Mä¬
laren, likasom sedermera Baron Ericson förordat densamma,
ehuru genom vanliga vexlingar i opinionens vindkast hans
åsigt icke vann det afseende, som den lörtjenade. Hvilka
de motarbetande kralterne voro, är allmänt kändt och att
närmare inlåta mig pä detta ämne, förbjuder dessutom grann-
lagenheten. Jag vill endast anmärka, att alla de skäl, som
anfördes emot jernvägens dragande norr om Mälaren, för¬
svunnit, sedan beslut blifvit fättadt 0111 anläggande al vestra
stambanan och Stockholm—Upsalabanan. Att deremot vig¬
tiga skäl finnas för ifrågavarande jernväg, synes framstå
klart äfven deraf, att dels •den s. k jernvägskommiteen, af
hvilken nu mera General Directören Troilius och Chefen för
statens jernvägsbyggnader, Öfverste Bejer, voro medlemmar,
lifligt förordade denna bansträekning norr om Mälaren, dels
att ett Riksstånd beslutat densamma.
Att den uppoffring af statens medel, som nämnde ban-
sträckning tager i anspråk, är med billighet och rättvisa
öfverensstämmande, borde näppeligen kunna betvifias. Ty
med skäl må man fråga: är det rättvist, är det billigt, att
Höjo. lJreste-St. Prut. 5:te liundtt. 7
98
Den 17 Maj.
staten bekostar allenast 6 mils jernväg norr om Mälaren,
under det att söder om samma sjö linnas jernbanor, hvil¬
kas sammanräknade längd är icke mindre än 90 mil? Ar
väl den förmån, som bär är i fråga, proportionerad efter
skattebidragen från provinserna? Jag tror ej att någon be-
höfver vara villrådig om hvad svar han skall gifva.
Men, säger man, det är inconseqvent att nu bevilja bi¬
drag till fortsättande af norra stambanan, då man på f. m.
alslagit sådant för den östra. Jag kan för min del icke
linna en sådan inconseqvens. Om man icke vill bevilja me¬
del, då fråga hufvudsakligen är om fördelarne för en enda,
jemförelsevis rik provins, så följer väl icke deraf, att man
skall vara lika obenägen för uppoffringar, när fråga är om
hvad som skall blifva, af gagn för två tredjedelar af Sveri¬
ges område.
Det enda skäl, som är af någon vigt oeh som blifvit all¬
ford! mot beviljande af ifrågavarande anslag, synes inig vara
svårigheten att anskaffa de erforderliga medlen. Jag erkän¬
ner denna svårighet; men hvad som är svårt är derföre icke
omöjligt. Att den erforderliga summans åvägabringande lig¬
ger inom gränsen för det möjliga, det anser jag mig kunna
taga för afgjort, då Kongl. Majit för jernvägsanläggningar
ansett sig kunna begära 3 millioner mera än hvad sorn se¬
dermera af Ständerna blifvit beviljadt och således, äfven om
nu ifrågasatta anslag erhålles, den af regeringen begärda
summan afprutas med icke mindre än 2l/2 million. På en¬
skild väg har jag dessutom hört, att den mest erfarne tjen¬
steman i Riksgäldskontoret icke anser någon synnerlig svå¬
righet möta anskaffandet af de 500,000 R:dr, som äro af
nöden.
Jag yrkar fördenskull för min del, att denna summa
måtte beviljas för fortsättning af norra stambanan från Up¬
sala till Sala.
Doctor Säve instämde.
Domprosten Sondén: Jag uppträder nu utan tvekan,
ty, ehuru jag på f. m. iakttog obrottslig tystnad, fastän jag
ansåg då ifrågakomnc jernvägsanläggning, sorn stått längst
på dagordningen, särdeles vigtig, var jag likväl nöjd med
den utgång frågan erhöll.
Genom de af siste talaren anförda aktningsvärda namn
och deras resp. innehafvares åsigter är ej bevisad nödvändig¬
heten af att bygga en jernvägsstump från Upsala i riktning
åt Sala. Ej heller är någon bevisning härutinnan åstad¬
kommen genom den företagna delningen af vårt land
i det norr och söder om Mälaren belägna, ty hvad fördel
t. ex Jemtlänuingarne kunde få af 500,000 R:drs anslag till
nämnde banbit är svårt att inse. En dylik delning för¬
Den 17 Maj. 99
rycker för öfrigt frågan och är ett olyckligt sätt att dis-
cutera densamma, ty det leder till det resultat, att förke¬
la riket vigtiga saker komma att"? afgöras genom en kom¬
position af särskilda landsorters intressen. Vid Norrlands
stora areal i och för sig bör man väl ej fästa afseende,
utan vid folkmängden, då man ju för menniskor och deras
industri och cj för landet bygger jernvägar. Först när
Norrland blir mera uppodladt och bebygdt, är tiden inne
att der medelst jernvägsanläggningar underlätta kommuni¬
kationen.
Svårligen lär man kunna påstå, att det nu föreslagna
fortsättandet af Norra Stambanan i riktning åt Sala är
mera maktpåliggande än Ostra Stambanans fortsättande på
sträckningen mellan Norrköping och Linköping, hvarföre jag
hoppas att intet opinionens vindkast skall framkalla bifall
till det af sista talaren gjorda yrkande.
Doctor Björkman: Jag har redan instämt uti hvad D:r
Gumselius anfört, och jag ber endast få tillägga att så
många skäl synas mig tala för Norra Stambanans fortsät¬
tande, att jag skulle vara den förste att rösta derför, om
ej den nu rådande finauciela bristen deremot lade oöfver-
stigliga hinder.
Doctor Sandberg: Man hörer icke sällan rent af mot¬
satta skäl anföras för att öfvertyga om behofvet och nöd¬
vändigheten af Statsanslag till allt flere och flere nya Jern¬
vägars anläggande. Än är provinsen så starkt uppodlad,
trafik och rörelse så högt uppdrifna och folkmängden så
betydlig, att en jernväg är nödvändig, just för den stora
trafik och rörelse der linnas. Än är trakten så fattig och
så litet uppodlad att en jernväg är nödvändig, för att åstad¬
komma provinsens odling och genom lättade kommunikatio¬
ner frambringa den trafik och rörelse som der nu saknas.
Jag kan icke neka att begge dessa slags skäl, ehuru mot¬
satta, dock äro ganska talande för att vinna samma ända¬
mål. Yrkandet att Norrland först skall uppodlas tills det
liknar Östergötland, innan det kan få några jernvägar, kan
jag dock icke gilla, ehuru jemförelscn emellan det rika och
fruktbara Östergötland, och. det fattiga och magra Norrland
lätt kunnat framkalla en sådan erinran. Det förra håller
just nu på att få färdigbyggd på Statens bekostnad en 4 a
5 mils lång stambana från Cathrineholm till Norrköping,
och vill nu gerna att Staten skall fortsätta att bygga jern¬
väg från sistnämnde stad till Nässjö, hvarmed Östra Stam¬
banan vore fulländad. Det är väl icke så alldeles afgjordt
att trafikinkomsterna ökas i samma mån som jernvägarnas
sammanräknade längd, ty om en ny ginare väg anlägges
100
Den 17 Maj.
till samma ställe elit en längre väg förut finnes, så torde
väl denna sednares trafik derigenom något minskas. Härom
vore visst ingenting att säga, om man blott, utan att för¬
djupa sig allt för mycket i skuld, kunde bygga dem begge.
Nog synes mig att Rikets nordliga provinser med sina
stora afstånd långt bättre beliölt någon lättad kommunika¬
tion genom en jernväg än Norr- och Södermalm beliöfde en
samnianbindningsbana, hvarpå Staten offrat snart 4- millio¬
ner R.-dr. Hvar och en vill hafva jernväg byggd på Statens
bekostnad till sin stad, genom sin ort, förbi sin knut. Al¬
lestädes äro de nyttiga och nödvändiga. Hela landet skall
öfverspinnas med ett nät af jernvägar, men blifva de allt
för många och läggas de allt lör nära hvarandra, sä qväf-
vas vi i maskorna. Symptomer dertill, rätt betänkliga, lör-
spörjas redan, och jag kan ej annat än villigt godkänna
alla de afslag detta jernvägsbetänkande innehåller.
Kyrkoherden Wennerström och Hofpredikunten Wahren¬
berg instämde.
Kyrkoherden Haglum!: Jag skulle nu ej åter taga till orda,
om icke mitt yttrande blifvit af en högt ärad talare belyst
på ett sätt, som gör, att det framstår i en skef dager.
Jag har visst ej påräknat att genom något opinionens
vindkast eller någon inconseqvens hos Högv. Ståndet vinna
bifall till mitt yrkande, utan endast genom de skäl, som
tala till förmån för en fortsättning af norra stambanan, och
hvilka icke kunna åberopas för den östra. kj heller har
jag gjort en ny indelning af vårt fädernesland, enär det visst
icke är ovanligt, att man talar om Sverige norr och Sverige
söder om Mälaren. En blick på kartan visar ock, att det
visst icke saknas grund för en sådan indelning.
I samme talares framställning fanns en antydning derom,
att mitt förordande af denna jernväg emellan Upsala och
Sala innebure ett kacheradt provinsintresse. Men detta kan
jag så mycket mindre erkänna, som jag har svårt att se,
hvilket specielt gagn den föreslagna jernvägen skulle med¬
föra för Jemtland. Med anledning af min erindring om huru
stort det område af Sverige är, inom hvilket endast några
få mil jernbanor blifvit af staten bekostade, har det blifvit
yttradt, att man ej bör fästa sig vid arealen, utan vid folk¬
mängden. Nåväl, det är just detta, som jag gjort, då jag
talat till fördel för de folkrika provinserna, Upland. West¬
manland, Dalarne, Helsingland, Gestrikland och Ångerman¬
land. Att Hernösands stift, oberäknadt sistnämnda landskap,
innefattar några hundra tusen menniskor, torde äfven böra
erindras. Befolkningen i den norr om Mälaren belägna de¬
len af fäderneslandet måste derföre vara ganska betydlig.
Att man vid beviljande af Statsmedel för jernvägsan-
läggningar icke bör bortse från de billiga anspråken hos
Den 17 Maj.
101
denna befolkning, synes mig ovedersägligt, och jag kan så¬
ledes icke finna något skäl att afstå från mitt yrkande.
Domprosten Sondén: Liksom den siste talaren ansåg
sig i viss grad missförstådd, anser jag mig äfven. Det var
ej en sådan komposition, sorn jag fruktade, att alla Norr¬
lands provinser behandlades såsom ett helt, utan den att
hvar och en ser sin provins till godo och de öfriga endast
med tillämpning af det bekanta: "Hjelper du mig, så skall
jag hjelpa dig.»'
Beräknar man nyttan af en jernvägsanläggning så
vidsträckt sorn siste talaren, får man vä! ej heller anse den
delen af Ostra Stambanan, hvartill på f. m yrkades anslag,
såsom blott provinsbana.
Att jag ej skulle unna Norrland jernvägar förr än det
blifvit så uppodladt sorn Östergötland, är ett missförstånd
af mina ord, som jag ej väntat. Men om man är aldrig så
välvilligt stämd för Norrland, lär man väl ej kunna förorda
att jernvägar der skola anläggas förr än de i någon mån
derstädes kunna bära sig.
Sedan discussionen förklarats slutad, biet hvad Utskottet
uti förevarande punkt hemställt af Ståndet lifnHet.
Punkterna 3 och 4 bi/öllos.
Punkten 5.
Domprosten Sondén: Här är ej fråga om något så obe¬
tydlig belopp som det af Ståndet på f. m. beviljade, utan
om en summa på 743,000 R dr. hvarföre jag, under Statens
närvarande knappa tillgångar, för min del ej kan tillstyrka
bifall till Utskottets förevarande hemställan.
Ehuru ifrågavarande jernvägsanläggning är af obestridligt
gagn och derföre sannolikt framdeles kommer till stånd, an¬
ser jag den ej vara af så pressant nödvändighet påkallad,
att man för dess skull bör afvika från en riktig hushåll*
ningsgrundsats. Man har visserligen till förmån derför an¬
fört. att den kommer att öka trafiken å en Statens Stam¬
bana, men detta kan ju sägas om nila bibanor, hvartill
denna jernväg för öfrigt svårligen kan räknas, då den ej
utmynnar till någon Stambana, utan allenast genom sjö¬
transport dermed står i förbindelse.
Då härtill kommer, att den föreslagna jernvägens ena
ändpunkt vid Dalkarlsberget ej ligger särdeles långt från
Nora—Ervallabanan, inser jag ej att genom ett uppskof med
ifrågakomna jernvägsanläggning något egentligt förloras;
102
Den 17 Maj.
på grund hvaraf jag yrkar, att Utskottets hemställan om lå¬
neunderstöd dertill af Högv. Ståndet måtte afslås.
Doctor Ternström, Kyrkoherden Wennerström med flere
af Ståndets ledamöter instämde.
Doctor Arrhenius: I motsats till hvad föregående talare
yrkat kan jag icke annat än af innersta öfvertygelse till¬
styrka bifall till hvad Utskottet i denna punkt föreslagit.
Den här ifrågavarande Jernbanan hav af Styrelsen öfver
Allmänna Väg- och Vattenbyggnader blifvit framför andra
förordad och upplörd i första klassen af arbeten, som böra
genom statsbidrag understödjas. 1 sitt underdåniga Utlå¬
tande säger Styrelsen, att »detta arbete onekligen bör blifva
af en särdeles omfattande nytta för bergsbruket.» Genom
denna jernbana skulle icke blott en lättad kommunikation
beredas mellan Dalkarlsbergs rika gruflä!t, hvarest år 1862
enligt Commerce-Collegii underdåniga berättelse uppfordra¬
des 1,083,575 centner Malm, och Carlskoga bergslag, utah
genom densamma och vidare genom sjötransport öfver Möc¬
kelö skulle Nora, Grythytte och Hellefors’ bergslager kom¬
ma i beröring med Vestra Stambanan vid Degerfors, sorn
derigenom skulle blifva en af de mest framstående punkter
vid Statens jernvägar med afseende på elen mängd effekter,
som der skulle samla sig icke allenast från Bergsslagerna,
för att vidare söka export, utan ock från Nerikes och Ve¬
stergötlands sädesproduceraude slättnyggder, för att förse
Bergslagerna med deras betydliga behof af spanmål och andra
lifslörnödenheter. Det säges med rätta i Utskottets Betän¬
kande, att »då den kommunikationsled, som genom ifråga¬
varande jernvägsanläggning uppkommer, icke allenast är
afsedd att underlätta transporten af malin till Carlskoga
Bergslag, sorn är i saknad af egna grufvor och nu mäste
på långa ofta besvärliga vägar för sin betydliga tackjärns¬
tillverkning hemta malmer nästan uteslutande ifrån grufläl-
ten inom Nora Bergslag, utan jemväl genom sjön Möckeln
skulle ställas i beröring med Nordvestra Stambanan vid
Degerfors, det icke lider något tvifvel, att den tillökning i
trafiken å nämnda Stambana, som härigeom måste upp¬
komma, skall tillskynda Staten en direkt inkomst, fullt mot¬
svarande dess uppoffringar för den ifrågavarande kommu¬
nikation sförbättringen.»
En Reservant har sagt, att »denna jernbana är afsedd
endast för att gynna några få Bruksägares intressen.» Det
förhåller sig likväl så, att icke blott några få, utan en stor
mängd äfven aflägset boende Bruksegare och framför allt
en stor mängd Grufegare och Hyttegare och ifrågavarande
Bergslagers befolkning i allmänhet skulle af denna jernvägs-
Den 17 Maj.
103
anläggning hafva en oberäknelig fördel. Det har äfven blifvit
anmärkt, att ifrågavarande jernväg icke är någon egentlig
bibana. Anmärkningen är såvida rigtig, att denna bana
icke leder omedelbarligen till en Stambana; men utom det,
att den i så väsendtlig mån underlättar kommunikationen
mellan flera Bergslager, leder den till en hamn, hvarifrån
effekterna sjöledes kunna fraktas till Degerfors’ station
vid Nordvestra Stambanan; och jag har mig särskildt be¬
kant, att bolaget gått i författning om anskaffandet af Ång¬
båtar för denna transport öfver sjön Möckeln. Det har
äfven blifvit anmärkt, att Dalkarlsberget ligger så nära
Nora, att dess malmer kunde fraktas öfver Nora, Örebro,
Hallsberg till Degerfors och vidare sjöledes till Hyttorna i
Carlskoga. Denna anmärkning behöfver ingen vederlägg¬
ning Det är af sig sjelf klart, att en malmtransport på en
sådan omväg omöjligen skulle kunna bära sig.
För närvarande fraktas malmen från Dalkarlsberget
till Carlskoga hufvudsakligen vintertiden; och huru beroende
under nuvarande förhållanden denna transport och derige¬
nom äfven bergsbruket är af vintrarnes beskaffenhet, synes
deraf att då under vintern 1864 — 1865 80,000 centner malm
nedfraktades till en hamn vid möckeln, under sednast för¬
flutna ogynnsamma vinter endast 4,000 centner kunnat dit
forslas, till stor skada och förlägenhet för både Grafve-,
Hytte- ocl) Jernverksegare.
Af nu anförda skäl och under åberopande af hvad Ut¬
skottets Betänkande i öfrigt innehåller tager jag mig fri¬
heten vördsamt tillstyrka bifall till hvad Utskottet i denna
punkt iöreslagit.
Kyrkoherden Otterström: Afven om vi, som det heter,
hade pengar som gräs, skulle jag yrkat bifall till Utskottets
föregående afstyrkande hemställanden, emedan det är uppen¬
bar misshushållning, att på en lång bansträcka använda
500 000 R:dr då och då, hvarigenom kanske 10 fot fullt
färdig jernväg erhålles. Jag har sett, huru ett sådant bygg¬
nadssystem slagit ut å banan mellan Jönköping och Falkö¬
ping, betydlig ränteförlust tillskyndades statskassan derige¬
nom, att man ej dröjde till dess man med kraft kunde fö¬
retaga arbetet och inom kort tid få banan i sin helhet fär¬
dig till begagnande. Detta hvad beträffar föregående punk¬
ter. Den förevarande är af annan natur och beskaffenhet,
ty här är fråga ej om anslag utan om lån mot ränta åt
ett bolag, som vill med sina medel bygga en väl behöflig
jernväg. Då Staten på sina sålunda förskjutna penningar
betingar sig 5 och 6 procents ränta och ett jernvägStoretag
af så stort och välgörande inflytande på en stor bergslag.
lOi
Den 17 Maj.
hvilket dessutom skall tillskynda en stambana ökad trafik,
genom detta lån kan komma till stånd, kan jag ej se annat
än att Statens medel härvidlag äro väl använda; hvadan
jag tillstyrker bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan.
Prosten Ljunggren: Tili en del förekommen af Kyrko¬
herden Otterström, ber jag att få tillägga några ord till
hvad han anfört.
Vid fråga om anläggning af Stambanor med Statens
medel och bibanor, såsom nu ifrågakomna, med låneunder¬
stöd förefinnes den väsendtliga skillnad, att, huru man än
må räkna vid de sednare, f ör statskassan aldrig kan gå förlo¬
radt mer än V- af beviljade medel, ty % inflyta åter genom
räntebetalningar.
Af 12 föreslagna bibanor har Utskottet utsoffrat 10 och
endast tillstyrkt en utom förevarande, som Utskottet ansett
särdeles vigtig.
Denna bana afser att underlätta en industri som rör
sig med tunga produkter. I närheten af dess blifvande ena
ändpunkt, grufvefälten viti sjön Wickern, bröts 1862 öfver
en million centner jernmalm, hvaraf en stor del måste 2,
3 s4 mit å landsväg fraktas till Carlskoga Bergslag. Denna
Bergslag skulle nu genom jernväg sättas i förbindelse med
forenämnda grufvefält. Vidare skulle dessa grufveiälts
rika malmtillgångar öfver sjön Möckeln till Degerfors och
derifrån å Nordvestra Stambanan söka sig väg till Christi¬
nehamn och vestra Wermland, der för skogarnes tillgodo¬
görande många masugnsanläggningar skulle uppstå.
Fackmän inom Utskottet hafva ifrigt förordat denna
bana: för min del röstar jag nu, liksom i Utskottet, förhem
viljande af det till densammas anläggande begärda låneun¬
derstöd.
Doctor Rnndgrei: Det fägnar mig att den föregående
talaren fått bekräftelse på hvad jag under discussionen om
Nordvestra Stambanan yttrade angående den rikliga skogs-
tillgången i vestra Wermland. Då anfördes från motsidan,
att sådan derstädes ej förefanns, men kanske har den på
de två veckor, som sedan dess förflutit, ökats. Det är märk¬
värdigt huru man ser samma saker olika vid fråga om olika
banor.
Afven Utskottet gör sig skyldigt till motsägelser. Här
säges det, att Utskottet "icke kunnat förbise det stora gagn
ifrågavarande jernhaneanläggning måste medföra»; i en före¬
gående punkt om Östra Stambanan heter det: »Utskottet vill
icke förneka fördelarne» af Östra Stambanans fortsättande.
Såsom man ser, är detta nästan alldeles detsamma, men
de resultater, hvartill Utskottet från dessa premisser kommit,
Den 17 Maj.
105
gro hvarandra motsatta. Det visar, att man står på slipp¬
rig grund, och att man ej får lägga för mycken vigt vid
talet om stora fördelar, utan ihogkomma, att närvarande
penningetillgång ej medgifver några uppoffringar från Sta¬
tens sida. Sjuhundrafyratiotre tusen Riksdaler, hvarom nu
är fråga, är onekligen mer än 500 tusen. Det är väl san¬
ning, att i ena fallet afses anslag och i det andra låne¬
understöd; men jag frågar: om man anser, att Staten har
svårighet att upptaga lån för att bygga jernvägar och ge¬
nom trafik derå erhålla ränta på hyggnadskapitalet, är det
då lättare för Staten att låna för att mot ränta låna ut
igen? I begge fallen måste ju medel anskaffas genom nya
utländska lån. hvilket med rätta för Statens kredit ansetts
menligt Dessutom fruktar jag alla dessa låneunderstöd till
enskilda bolag, ty dermed äro förenade större faror än vid
anslag, der man åtminstone vet huru mycket man beviljar,
under det vid de förra genom förändrade lånevilkor och
slutligen befrielse ett ursprungligen såsom lån gifvet be¬
lopp förvandlas till anslag. Långt ifrån att instämma med
Kyrkoherden Otterström, måste jag bekänna, att jag, äfven
»om vi hade pengar som gräs , icke utan betänksamhet
skulle bifalla Utskottets förevarande förslag.
Doctor Sandberg Allt ifrån jernvägsfeberns uppkomst
vid våra föregående riksdagar har det varit och är min fort¬
farande öfvertygelse, att sådana vägar äro nyttiga och in¬
bringa vinst, då de anläggas för att forsla varor ifrån det
inre af landet till stapelstäder och sjöhamnar; men endast
enskilda bolag kunna urskilja på hvilka ställen jernvägar
behöfvas och bäst bära sig, äfvensom de kunna bygga dem
för vida bättre pris än staten och underhålla dem med min¬
dre kostnad. Derföre, der sådana kommunikationer skola
anläggas, böra bolag bildas, som till någon del åtaga sig
kostnaden, men staten der mellankomma med lån på högst
billiga villkor. På detta sätt tillkom Gefle - Dahla—vägen,
som förer varor från Fahlun, från det inre af landet till
en utskeppningsort vid hafvet. På sådant sätt hade alia
jernvägar bort byggas i vårt fattiga land och då hade Ri¬
ket icke varit betungadt med en sådan utländsk skuld som
det nu är. Om man jemför gods- och person-trafiken på
förenämnde väg och på lika lång sträcka af statens stam¬
banor, så finner man hvilken omätlig skilnad förefinnes, ty
det. är väl varuforslingen och icke mängden af resande som
tillskyndar Riket den väsendtligaste fördelen.
Här är nu. så väl som i nästföljande punkt, fråga
om låneunderstöd åt bolag, som vilja tillskjuta betydligt be¬
lopp och begära låneunderstöd af staten på billiga vilkor.
Hade man ifrån början gått så tillväga såsom här föreslås,
106
Den 17 Maj.
så skulle härtill hafva varit medel inom landet att tillgå, och jag
för min ringa del skulle dertill lemnat min röst. Men huru
det nu står till, veta vi alla. Riket är utmattadt af de lång¬
sträckta stambanornas byggande: penningar dertill hafva
blifvit utomlands upplånade, så länge de kunde fås utan allt
för orimliga vilkor; upptagandet af sådana län beslutades
vid hvarje riksdag, oell vid den sista på engång icke mindre
än 35,000,000 R:dr. Rikets credit är försvagad och penninge-
ställningen på verldsmarknaden ytterst ofördelaktig. Dessa
äro orsaker af så storartadt omfång att de tvinga tili af-
slag så väl på hvad här föreslås som på allt annat, hvar¬
till medel icke finnas inom landet, utan måste anskaffas ge¬
nom tillökning i vår omätliga utländska skuld.
Contracts-Prosten Janzon instämde.
Doctor Moberger: Sedan jag begärde ordet, är jag till
största delen förekommen.af Doctor Rundgren, med hvilken
jag härutinnan fullkomligt instämmer.
Innan jag afhört Hr Doctorns anförande, föll det mig
in, att Utskottet förbisett en axiomatisk sanning, nemligen
denna: för att låna ut penningar, måste man hatva sådana.
Nu är det medgifvet frän alla sidor, att staten icke har
några penningar; hvaraf bör följa att staten icke heller bör
inlåta sig uti slika utlåningsaffärer.
Man torde invända, att om staten också ej har penningar,
har hon dock kredit. Visserligen; men omständigheter torde
förefinnas, som göra att ytterligare anlitande at statens kre¬
dit utomlands torde få visst syskontycke med den lyktbara
blanco-krediten.
Domprosten Sondén: Vi hafva råkat in på discussion
om stambanors och bibanors inbördes företräde. Att Gefie-
Falubanan är nyttig och väl bär sig måste erkännas, men
förglömmas bör ej, att Staten dertill lemnat lån på heder¬
liga vilkor, nemligen mot 5 procent, hvaraf 3 användas till
skuldens amorterande, således lån mot 2 procents ränta.
Staten förlorar alltså lika mycket på denna försträckning
som på stambanorna.
Om nyttan af bibanor behöfva vi ej tvista. Vid 14.de
punkten i förevarande Utlåtande säger Utskottet, att den
föreslagna jernvägsanläggningen — Frövi-Falun —- synts
Utskottet af större vigt än någon bland alla vid inneva¬
rande riksdag föreslagna enskilda jernvägsanläggningar, men
kostnaden, ö'/2 millioner, föranleder Utskottets alstyrkande.
Vid 13:de punkten ses huru vattendrag sammanbinda:
der vill man hafva jernväg lör att gå förbi en kanal, som
redan finnes.
Till Utskottets förevarande hemställan yrkar jag lort-
Den 17 Maj.
107
farande afslag, icke derföre att ifrågakomna jernvägsan-
läggning ej vore nyttig, utan af financiela skäl, som för¬
pligta att ej låna ut hvad man ej har.
Prosten Ljunggren: Jag har begärt ordet egentligen med
anledning af Doctor Rundgrens yttrande om skogstillgången
vestra Wermland. Det är sannt att det under striden öm
nordvestra stambanan uppgafs, att nämnde skogstillgång
vore medtagen; motsidan åter påstod, att den vore outtöm¬
lig. Jag kan för min del ej ännu bedomina hvem som hade
fullkomligt rätt; kanske ingendera.
Man har här upprepat, att Staten ej bör låna ut, då
den ej har pengar, utan sjelf behöfver låna. Detta låter nog
höra sig. Men då man vet att Sveriges financiela ställ¬
ning kan förändras genom en enda skörd, så att man till
oell med kunnat säga. att en 7 eller 8 millioner Riksdaler
äro för Staten obetydliga i jemförelse med en god eller då¬
lig skörd; synes mig det ingalunda böra vara absolut omöj¬
ligt att anskaffa penningar till företag af obestridlig nytta.
Jag kan utan inconseqvens förorda bifall till förevarande
punkt, fastän jag röstat mot anslag till stambanors fortsät¬
tande, ty här återfår Statsverket allt hvad det utgifver och
lider endast någon ränteförlust.
Biskop Sundberg: Det är rätt ledsamt att nödgas upp¬
träda i denna ftåga och förorda Utskottets förslag, då man
märker från motsidan misstankar för lokal-intresse. Samina
misstänka fick jag vidkännas då fråga var om nordvestra
stambanan, och erhöll under f. m. en och annan s. k. gli¬
ring, då man ville förflytta Dalslands sjöar till Wermland.
När nordvestra stambanans riktning ifrån Laxå till Chri¬
stinehamn bestämdes, drog man banan, ej rakt emellan dessa
punkter, utan lät den göra en kiökning till Degerfors just
med afseende pä att en blifvande jernväg mellan Dalkaris-
bergs grufvor och sjön Möekeln skulle sätta stambanan i
förbindelse med Nora grufve-iält. Utskottet upplyser nu,
att den kommunikationsled, som genom ifrågavarande jern-
vägsanläggning uppkommer, skall sätta Nora, Grythytte, Hel-
lelors. Carlskoga och Filipstads bergslager samt Persbergs
prufve-fält i direkt beröring med nordvestra stambanan vid
Degerfors. Betänker man rätt hvad detta innebär, tror jag
att man ej länge skall tveka att understödja samma jern-
vägsanläggning.
Beträffande n. v. Wermlands omtvistade skogstillgång
ber jag få erinra, att detta ej bör på denna fråga inverka,
emedan koltransport från n. v Wermland lika väl kan ega
rum å nordvestra stambanan, när den kommer till stånd.
Men Dalarnes skogar skola kunna tillgodogöras genom nu
108
Den 17 Maj.
föreslagna jernväg, som vid Kortforss passerar Svartelfven,
utefter hvilken linnas ända från dess ursprung i Säfsnäs soc¬
ken i Dalarne rika timmerskogar.
En talare sade sig frukta dessa låneunderstöd till bi¬
banor. Och sannt är att Staten gör ränteförlust, men man
måste ej heller förglömma, att Staten derför blir till fullo
ersatt genom ökad trafik på dess egna stambanor. Detta
är ej ett tomt tal. Boråsbanan t- ex., hvars ställning just
ej ansetts lysande, ger Staten 8‘/2 procent på dess dertill
förskjutna penningar, nemligen 4 procent ränta och 4'/2 pro¬
cent genom den trafik samma bana tillför vestra stambanan.
Vidkommande den klandrade kombinerade naturen af
ifrågavarande kommunikationsled, anhåller jag få påminna,
att den mellan Christinehamn och Filipstad är af samma
beskaffenhet och ändock gifver god afkastning. I Filipstads
bergslag finnes en dylik banstump, hvarå inkomsten varit
så betydlig, att en reservfond kunnat afsättas till det be¬
lopp, att, i händelse af konkurrens, afgifterna för frakt å
banan kunna nedsättas så låga att de betäcka allenast
sjelfva driftkostnaden, och delegarne ändock erhålla ränta
pä sitt insatta kapital.
Då staten sålunda, enligt min tanke, icke riskerar något
genom ifrågavarande låneunderstöd, kan jag ej annat än
lifligt förorda bifall till Utskottets förevarande förslag.
Häruti instämde Doctor Gumcelius.
Doctor Säve: Jag begärde ordet med anledning af ett
resonneinent som här förts, att det skulle vara inkonsecpent
att bevilja bidrag tili enskilda jernvägsanläggningar, sedan
man afslagit begärda anslag till stambanornas fortsättande.
Förhållandet är dock något olika; för de förra är endast
fråga om lån, hvilka skola till statskassan återbetalas. Dess¬
utom bör man ihågkomma att genom de enskilda jernvä¬
gar, som beröra stambanor, vinnes, utom ökad industri, äf¬
ven större trafik och dermed förenad inkomst för stamba¬
norna.
Att Statens financiela ställning skulle vara så misera¬
bel, som man hår påstått, vågar jag betvifla Väl känner
jag att i höstas mötte någon svårighet vid att erhålla det
senast beviljade s. k. jernvägslån, men ställningen är nu
bättre, hvilket för öfrigt framgår deraf att våra statspapper
icke falla, under det för närvarande flera andra staters äro
i sjunkande.
Det är visserligen en god grundsats att spara; dock
bör man ej spara så att raan dermed skadar sig sjelf, hvil¬
ket verkligen kunde inträffa, 0111 Rikets Ständer göra, som
det heter, tvert slut med alla anslag och lån till jernvägs-
byggnader, sedan de förut strödt med fulla händer.
Den 17 Maj.
109
Vidkommande förevarande punkt, är den redan bifallen
af Ridderskapet och Adeln, hvaraf synes att åtminstone detta
Stånd ej anser omöjligt att anskaffa medel till det begärda
låne-understödet, hvilket jag för min del yrkar, att Ilögv.
Ståndet måtte bevilja.
Doctor Petrelli: Det har redan angående denna punkt
blifvit så mycket taladt, att jag skall inskränka mig till att
yttra endast några ord.
Hvad Doctor Rundgren anfört är för mig så bindande,
att hvad från motsidan yttrats ej kunnat bibringa mig an¬
nan öfvertygelse. Man säger, att till bibanor kan Staten
väl försträcka penningar, emedan de med tiden återfås.
Förhållandet är dock ej sä; ty när staten å sitt förskjutna
kapital under t. ex. 40 år erhåller 5 %■, den s k. amorte-
rings-procenten inberäknad, och sjelf betalar 5 % ränta,
blir ju lånet, som Staten gifvit, i sjelfva verket aldrig åter-
betaladt. Kapital, användt till stambanor, ger dock reveny
för alla tider, ej under allenast vissa år.
Beräkningen af den indirekta vinst, Staten skall hafva
pä bibanorna, sjunker väl något, då man jemväl beräknar
den slitning af stambanorna och deras materiel, sorn åtföl¬
jer upptagandet af bibanornas trafik. På dessa och förut
af flera talare anförda skäl yrkar jag, att Utskottets ifråga¬
varande hemställan måtte ogillas.
Professor Ribbing: Äfven jag har ej utan förvåning hört
en del argumenter anföras utan afseende å hvad Doctor
Rundgren redan förut andragit, hvarigenom dessa argumen¬
ter så att säga på förhand blifvit vederlagda Man har vis¬
serligen åt framställningen af Sveriges financiela ställning
velat gifva den tydning, som skulle det yttrats, att en stats¬
bankrutt vore för handen m. m., och sedan sökt vederlägga
detta genom tal om blifvande god skörd, våra statspappers
kredit etc. Men jag frågar, äfven om ytterligare statslån
kunna göras, är det önskvärdt, är det skäl, är det klokt
att så sker. att, alltså, statsskulden ökas? Om lån till
stambanor har jag redan på förmiddagen yttrat min tanke.
Nu säger man, att för bibanors åstadkommande kan man
gerna låna och låna ut. Jag vill ej mycket orda om stam¬
banors och bibanors företräde sins emellan, emedan härom
tillräckligt discuterades vid förra Riksdagen, då flertalet
tycktes stanna i den mening att anläggningen af stambanor
med statsmedel vore för Staten fördelaktigare än att åt en¬
skilda gifva lån på sedvanliga vilkor för byggande af biba¬
nor. Nu har man fört discussionen på sådant sätt, som
vore man iärdig att frångå nämnda åsigt och öfvergå till
en motsatt. Är det tid, skäl, anledning att nu upptaga den¬
110
Den 17 Maj.
na vidtutseende fråga? Hufvudskälet. som nu blifvit anfördt
för anslags beviljande för bibanor efter de beslutade afsla-
gen af medel lill fortsättning af stambanor, är det att bi¬
banor öka stambanornas trafik. Men månne ej fortsättandet
af redan färdiga stambanor också öka de förut varandes
trafik i ännu större grad? Och dock har Ståndet i dag ej
ansett sig kunna bevilja något anslag till sådant fortsättan¬
de, ej ens af norra stambanan, oaktadt de flesta troligen
erkänna att Norrland är i fråga om jernvägsanläggningar
stjufmoderligt behandladt.
Vidare har man sagt, att man ej bör spara så mycket
att man dermed skadar sig sjelf. Detta är en allmän sats,
som här ingenting bevisar, ty hvarje utgift, äfven för ett
godt ändamål, kan blifva misshushållning vid en viss tid¬
punkt. Och denna tidpunkt anser jag, hvad angår utgifter
till jernvägsanläggningar. nu vara inne. Vi måste väl en¬
gång tillse, huru det går för sig att betala räntor å redan
upptagna statslån utan att samtidigt indraga nya sådana.
För min del yrkar jag. att Utskottets förevarande för¬
slag mätte af Ståndet afslås.
Doctor (limnelius: Jag hade ej tänkt uppträda i denna
fråga, men föranledes dertill af den besynnerliga discurs
här föres, hvilken ej håller sig till sak utan gör utttygter
om bibanor och stambanor i allmänhet. Huru man kan
tala om de förra utan de sednare är mig obegripligt. Stam¬
banor måste väl finnas för att upptaga bibanor; man kan
väl ej lägga jernvägsstumpar här och der utan samband.
En talar om Sveriges förtvifiade penningeställning, en annan
säger den ej vara så farlig. Nog är landets kredit något
rubbad, men kan med säkerhet återställas, om man ej un¬
der en tidrymd upptager nya utländska lån. Och för att
undvika detta, bör man ej till stambanor för närvarande be¬
vilja anslag hvilka hafva i följd utgifter på 13 å 14 millio¬
ner.
Men ett låne-understöd af jemförelsevis obetydligt be¬
lopp för en gång till en bibana af oberäkneligt gagn för
landets vigtigaste industri, kan statsverkets tillstånd med¬
gifva.
Tillgodogörandet af en bland de största malmtillgångar
i landet är i fråga, nemligen Dalkarlsbergets grufvefält.
Transporten derifrån är så svår, att en slättlandsbo knap¬
past derom kan göra sig föreställning. Genom nu föreslag¬
na jernväg skulle den underlättas, och härigenom malmupp-
fordringen ökas saint hela orten lyftas till en förut ej anad
höjd. Hvar och en som närmare känner förhållandet, måste
vara lifligt intresserad för framgången af detta jernvägsfö-
retag.
Den 17 Maj.
lil
Man har invändt, att Staten i sjelfva verket aldrig åter¬
får slika låneunderstöd. Låt så vara Staten erhåller dock
derför 5 % ränta under t. ex. 40 år och en ständig inkomst
genom den ökade trafiken å sina stambanor.
Jag förordar bifall till Utskottets hemställan.
Doctor llundgren: Jag vill fråga, på hvilken sida kon¬
seqvens och inkonseqvens förefinnes. För min del hoppas
jag vara konseqvent då jag fogar mig efter hvad Ståndets
pluralitet ansett för riktigt, nemligen att man måste »sansa
sig» i beviljandet af medel till jernvägsföretag. Denna sans
måste val iakttagas då fråga är om såväl låneunderstöd som
anslag.
Den föregående talaren ansåg, att man ej för närvaran¬
de bör bevilja anslag till stambanor. Men jag frågar, om
ej statens närvarande penningeställning också bör förhindra
utgifvandet af lån på öfver 700,000 Riksdaler
Den vid föregående Riksdag beslutade svängen åt De¬
gerfors, förmodar jag lika litet skall inverka på Ståndets be¬
slut, som den likaledes beslutade svängen åt Nässjö förmåd¬
de något verka.
Man tyckes ej besinna att en stor del af den trafik en
bibana, t. ex Borås—Herrljunga, tillför Statens stambana,
skulle, äfven om bibanan ej lörefunnes, söka sig till stam¬
banan.
»Dalarnes skogar» lära vara så uttömda, att om några
år en minskad trafik på Gefle—Dala banan med skäl be¬
faras.
På f. m. ansågs 12,000 Riksdaler för ett ringa belopp,
nu också 743,000; begreppet härom synes mig något ela¬
stiskt.
Om man ej sjelf för brist på penningar kan bygga ett
hus, plär man ej låna ut åt andra att derför bygga. Sådant
anses åtminstone i den enskilda ekonomien ej rätt klokt.
Staten skulle i min tanke bete sig lika oklokt om ifråga-
komne låneunderstöd beviljades.
Kyrkoherden Ottmlröm: Man har talat om att iakttaga
sans; väl, om man gjort det förr, så att man ej användt
500,000 R:dr här och 500.000 der på byggandet af G, 7 ba¬
nor på en gång, utan i stället med kraft kastat sig på full¬
bordandet af en bana i sender. Vid denna Riksdag synes
man äntligen vilja följa sistnämnde grundsats och använda
tillgängliga medel hufvudsakligen på nordvestra stambanan.
Det är derföre ej någon motvilja mot östra och norra stam¬
banorna, som förestafvat mitt beslut att för min del för när¬
varande motsätta mig anslag till deras fortsättande, utan
112
Den 17 Maj.
allenast en. i mitt tycke, riktig hushållning med Statens
medel.
Ett annat förhållande är med ifrågavarande jernvägs-
företag. som skulle vara fullbordadt om tvenne år och så¬
lunda inom kort bestämd lid tillskynda Staten fördel och
vinst.
Det heter: »qui hene dixtingnit, bene doret. Särskilda
omständigheter höra vid hvarje företag tagas i betraktande.
Jag tillstyrker bifall.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter och
sedan H. H. Biskopen och vice Talmannens proposition å
bifall till Utskottets hemställan blifvit med blandade Ja och
Nej besvarad samt votering begärd, framställdes och god¬
kändes följande voteringsproposition:
»Den, sorn bifaller Utskottets förslag, röste Ji; den det
icke vill, röste Arj. Vinner Nej, har Ståndet samma förslag
lör sin del iörkastat.»
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 15 Ja mot 22 Nej, hvadan Ståndet stannat i det
beslut Nej propositionen innehåller; och ansågos de föreslag¬
na lånevilkoreu till följd af detta beslut förfallna.
Punkten 6.
Domprosten Sondén: Tidpunkten att begära anslag till
enskilda jernvägsanläggningar synes mig illa vald, då början
nu är gjord att inställa den utländska upplåningen.
Med tillämpning af den sparsamhetsprincip som vid denna
Riksdag i detta hänseende gjort sig gällande yrkar jag af-
slag å förevarande hemställan om anslag åt Köping—Hult
jernvägsbolag, helst som, om jag ej misstager mig. genom
förbiseende vid vilkorens uppställande bolaget blifvit förplig-
tadt att befordra allmänna posten allenast mellan Köping
och Arboga, men ej vidare till Orebro.
Då så grundligt här blifvit discuteradt om stambanor
och bibanor, inskränker jag mig utan anförande af ytterli¬
gare skäl att å Utskottets förslag yrka afslag.
Häruti instämde Doctor Moberger m. fl af Ståndets le¬
damöter.
Kyrkoherden Wennerström: Ej ofta har jag förordat an¬
slag till jernvägar, men härvidlag mäste jag frångå min
praxis och helt enkelt yrka bifall till Utskottets förslag; och
detta af konsiderations-skäl för ett bolag, som haft så stora
svårigheter att bekämpa. Anslaget är för öfrigt ej särdeles
stort och nyttan af den föreslagna jernvägen utan allt
tvifvel.
Doctor Björkman instämde.
Prosten
Den 17 Maj.
113
Prosten Ljunggren: Jag ber endast att få fästa uppmärk¬
samheten vid, att med ifrågakomna lilla anslag jernväg mel¬
lan Köping och Arboga ingalunda kan byggas, utan att
kostnaden derför uppgår till så stort belopp, att, om bola¬
get i förhållande dertill skulle undfått lån af Staten på van¬
liga vilkor, bolaget derigenom erhållit långt större löidel än
nu genom anslag för engång 160,000 R:dr; hvarföre jag till¬
styrker bifall.
Professor Selander. Ehuru jag ogerna tillstyrker anslag
till enskilda jernvägsnnläggningar. mäste jag likväl nu göra
ett undantag och lifligt förorda Stats-Utskottets förevarande
förslag.
Det är väl bekant, att betydliga kostnader redan äro af
Köping— Hults jernvägsaktiebolag nedlagda, för åstadkom¬
mande af en jernvägslinie emellan Köping och Arboga, men
att berörde bolag ej mägtar utan ett statsbidrag af 160,000
Kalr fullborda denna jernvägsanläggning, hvartill skulle i
det hela åtgå 320,000 Kalr, hvilket belopp till hälften kan
anskaffas genom lån eller aktieteckning af i orten boende,
lör företaget intresserade personer.
Genom en af Utskottet till riktigheten vitsordad beräk¬
ning fiamgår, att utaf den trafik soia tillflyter statsbanorna
genom Orebro—Arboga-banan årligen tillskyndas Staten en
nettobehållning af 70,000 R:dr, samt att denna behållning
skulle genom sistnämnde banas utsträckning till Köping och
sammanbindning med Köping—Utterbergs jernväg sannolikt
komma att ökas med ytterligare omkring 11,000 R:dr.
På grund häraf tillstyrker jag bifall till Utskottets ifrå¬
gavarande hemställan.
Professor Agardh, m. fl instämde.
Sedan diseussionen härmed förklarats afslutad och H.
H. Biskopen och vice Talmannens proposition å bifall till
Utskottets hemställan blifvit med blandade Ja och Nej be¬
svarad samt votering begärd, framställdes och godkändes
följande voteringsproposition:
«Den, som bifaller Utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner
Nej, har Ståndet samma hemställan afslagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 23 Ja mot 12 Nej ; och hade Ståndet sålunda
stannat i det beslut Ja-propositionen innehåller
Mot detta beslut reserverade sig Doctor Sandberg.
De af Utskottet under aj, b) och c) föreslagna vilkor
godkändes.
llöge. Preste-St. Prut. 18G6. åut Bandet. 8
114
Den 17 Maj.
d)
Domprosten Sondén: Måhända misstager jag mig, då
jag ej haft till hands de vilkor, på hvilka Ständerna bevil¬
jade Köping—Hult-bolaget den bekanta garantien, men af
förevarande punkt ser det ut som bolaget ej skulle vara
skyldigt att föra posten längre än till Arboga, hvilket vore
af föga nytta. Naturligtvis måste bolaget förpligtas att mot
ersättning fortskaffa allmänna posten utefter liela hansträck¬
ningen mellan Köping och Orebro; hvarföre jag nödgas be¬
gära återremiss i denna punkt.
Professor Selander: Samma invändning, som nu fram¬
ställts af Domprosten Sondén, gjordes äfven i Utskottet,
hvarvid upplystes, att skyldighet att föra post mellan Ar¬
boga och Örebro verkligen ålåge Köping- Hult-bolaget
Efter det discussionen härmed förklarats slutad, blef
hvad Utskottet under d) föreslaget af Ståndet bifallet.
Punkten 7.
Doctor Ternström: Mera för coutumen skull än med ut¬
sigt att kunna utverka ändring i Utskottets afstyrkande har
jag begärt ordet, för att beledsaga min motion till grafven.
Jag kan icke förundra mig öfver Utskottets alslag. då Ut¬
skottet icke, med högst få undantag, beviljat andra dylika
postulationer. Jag måste tvertom hålla Utskottet räkning
för den varsamhet och sparsamhet det vid denna Riksdag
iakttagit; men kan å andra sidan icke heller annat än be¬
klaga, det medel fattas till fullknytande af jernvägsnätet i
vårt land, och särskildt till byggande af elen bandel, sorn
skulle sammanbinda Sölvesborg med Christianstad, beläst
som ej allenast Christianstad—Hessleholm-banan deraf skulle
skörda en vinst af minst 2,000 R:dr pr månad, utan Statens
Södra stambana skulle ock genom en ökad trafik tillskyndas
icke obetydliga inkomster. .Men, som sagdt, det lönar icke
mödan att härvid länge uppehålla sig; tidens beskaffenhet
och de financiela svårigheterna tillåta mig icke att fram¬
ställa något yrkande, utan ville jag endast hafva yttrat dessa
ord till Ståndets protokoll.
Discussionen förklarades afslutad. hvarefter förevarande
punkt bifölls.
Punkten 8.
Contracts-Prosten Palmlund: Det är icke min afsigt,
när jag nu begärt ordet, att framställa något bestämdt yr¬
Den 17 Maj.
115
kande i afseende på Utskottets afslag å rein och fleras mo¬
tioner i fråga om statsanslag och låneunderstöd för en kom¬
binerad jernvägs- och vattenkommunikation från Carlshamn
till Alfvestad station, i synnerhet sorn jag ej kan annat än
erkänna giltigheten af det skäl, Utskottet sist anfört, att
nemligen under nuvarande omständigheter »Statens tillgån¬
gar icke medgifva att anvisa nödiga understöd till dylika
större arbetsföretag». Men det må tillåtas mig att, med
hänsigt tili hvad Utskottet i öfrigt i motiveringen andragit
upplysningsvis till protocollet yttra några ord.
Jemte det att Utskottet å ena sidan »anser det vara satt
utom allt tvifvel, att utförandet af detta företag för en vid¬
sträckt och i afseende på kommunikationer vanlottad lands¬
del skulle medföra så stora och allmännyttiga fördelar, att
beviljandet af något statsbidrag till detsammas befrämjande
väl kunde försvaras» — ett erkännande, hvarpå jag ber att
nu få taga fästa — betviflar å andra sidan Utskottet att
»visshet förefinnes att arbetet, i fall ett sådant bidrag bevil¬
jas, verkligen kommer till utförande». Härpå torde jag till
genmäle få nämna, att förhållanden, hvilka det vore för vid¬
lyftigt att här anföra, föranledde att det vid 1856—58 års
Riksdag anvisade statsbidrag lemnades obegagnadt. Nu är
den då afsedda större kommunikationslinie!! satt å sido, och
ett arbetsföretag af mera inskränkt omfång och utsträckning,
ehuru äfven det kostsamt, bragdt å bane till utförande.
Carlshamns stad, för hvilken denna kommunikationsled verk¬
ligen är en lifsfråga, har numera, utom de redan tecknade
500.000 R:dr, utfäst sig att ytterligare tillskjuta 280,000, el¬
ler tillsammans den betydliga summan af 780,000 R:dr.
Ifrån vederbörande laudtkommuner äro med säkerhet att på¬
räkna 211,000 R:dr, så att hela teckningsbeloppet från stads-
och landtkommunernas sida, 991,000 R-.dr, är att tillgå, så
snart det begärda dels statsanslaget 107,000 dels statslånet
1.760.000 R:dr kan komma att beviljas; hvarigenom således
der. i kostnadsförslaget beräknade summan 2,864,000 R:dr
Runt i sin helhet erhålles.
Detta har jag tagit mig friheten anföra till belysning
af denna vigtiga fråga, som, ehuru nu afslagen, utan tvifvel
har en, möjligen snar, framtid.
Efter det discussionen blifvit förklarad slutad, bifölls
hvad Utskottet uti ofvannämnde punkt föreslagit.
Punkten 9. Bifölls.
Punkten 10.
Prosten Ljunggren: Det egna förhållandet har inträffat,
att en enskild person till ifrågavarande banas anläggning
116
Den 17 Maj.
skänkt 100,000 R:dr, hvilken gåfva, om jernvägen ej genom
låneunderstöd kommer till stånd, möjligen återkallas. Aktie¬
bolag är bildadt och af Kongl. Majit faststäldt; staden Lid¬
köping har definitivt tecknat sig för 100,000 Hulr och garan¬
terat teckningen af aktier till fulla tredjedelen af anlägg¬
ningskostnaden ; hvarjemte Skaraborgs läns landsting öfver-
tagit aktier för 30,000 Rdr.
Stats-Utskottet, fastän det icke ansett sig kunna till¬
styrka det begärda låneunderstödet, har vitsordat fördelen
för Statens stambana att blifva förenad med Lidköping och
dess förträffliga hamn och utbildade spanmålshandel. För
aktieegarne deremot uppkommer sannolikt ingen vinst, utan
torde de, i likhet med aktieegarne uti Borås—Herrljunga-
banan, i stället komma att på sina aktier förlora.
Då Staten sålunda af en bana mellan Lidköping och
Håkanstorp kommer att skörda ali fördel, kan jag, sorn in¬
om Utskottet instämt uti en af vice Talmannen Anders Eriks¬
son afgifveu reservation, icke annat äu till samina reserva¬
tion yrka bifall.
Doctor Almqvist: Ifrågavarande låneunderstöd skulle
komma en provins till godo, som blifvit så gynnad med an¬
slag, att man bör betänka sig innan man lör ett lokalt in¬
tresse derinom gör nya uppoffringar.
Kunde Staten på rimliga vilkor få låna penningar, så
vore det kanhända skäl för beviljandet af det begärda låne¬
understödet, inen nu dä på de finaste papper i London län
endast erhållas mot lä % ränta, synes det mig sorn uppre¬
ste sig mot upptagandet af nya utländska lån väl ej en fy¬
sisk, men financiel omöjlighet. För öfrigt hotas vi. att döma
af ställningen inom och utom landet, af eri penningkris, långt
svårare än den af år 1857, vid hvilket förhållande Staten
torde böra undvika att inlåta sig i nya låne-transaktioner,
vore det också för att dermed befordra äu nyttigare företag
än nu ifrågakomne.
På grund häraf yrkar jag bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Häruti instämde Doctor Moberger.
Discussionen förklarades härmed afslutad, hvarefter före¬
varande punkt blef af Ståndet bil allen.
Punkten 11.
Doctor Sares Vid foten af Kinnekulle och vid Wenerns
strand ligger en liten stad, anlagd af Konung Carl IX och
bärande hans första Drottnings namn. Att denna stad varit
ämnad, om icke till en stor handelsstad, åtminstone till en
Den 17 Maj.
117
af Sveriges förnämligare städer, kunde man sluta af dess
belägenhet i lijertat af en stor provins och mellan Sveriges
båda största insjöar. Ingenting hade också varit naturli¬
gare. än om dessa stora vattendrag hade blifvit förenade
genom en kanal, sorn utmynnat vid Mariestad. Så lärer
ock ursprungligen varit ämnadt. Genom ett särskildt miss¬
öde hände likväl, att Göta kanal tick sitt utlopp två mil
högre upp vid Sjötorp genom en ganska svårtillgänglig
bergstrakt. Derom vittna de mänga slussarne. Så afiägs-
nades staden från den ena tillämnade pulsådren för dess
växande lif och rörelse Sitt andra missöde led den, då
vestra stambanan anlades, trots länsstyrelsens och ortens if-
rigaste payrkan, i en två mil östligare riktning genom Mo¬
holm och Töreboda. Denna sednare motgång var värre än
den föregående, emedan den från Mariestad aflägsnade en
stor del af den spanmålshandel, som förut gick sjöledes häri¬
från till Göteborg, men nu i stället följde jernvägen utföre
till samma stapelort. Mariestad skall troligen i följd deraf
komma att föra ett tynande lif, under det att Wenerns an¬
dra städer, såsom Carlstad. Wenersborg och Christinehamn
genom dubla kommunikationer tillväxa. Staden har likväl
det vackra Marieholm, Landshöfdingens säte. en utmärkt
vacker domkyrka och flera skolor hvartill komma Länshäkte,
Filialbank m. m., genom hvilket allt den utgör centralpunk¬
ten för länets och ortens rörelse. Ingenting kan derföre vara
önskligare eller för stadens blifvande tillväxt angelägnare
än en 2 mils bibana till Moholm för förbindelse med vestra
stambanan. Redan förra riksdagens Stats-Utskott erkände
detta behof och jemväl det nuvarande Stats-Utskottet har
ej underkänt vigten af en jernvägslorbindelse som, jemte det
den gagnade orten, skulle bereda stambanan en ymnig till¬
försel såväl från Wenerns vattendrag som från den rika
Wadsboslättens befolkning och rörelse. Någon missuppfatt¬
ning af utgiits- och inkomst-förslaget synes likväl hafva egt
rum, då Stats-Utskottet ansett, att den påräknade trafik-
inkomsten ungefärligen motsvarade 5 procent å de låneme¬
del staten skulle bevilja, men att något öfverskott till ut¬
delning ät aktieegarne ej vore att förvänta af trafiken på
denna bana Ty de beräknade inkomsterna, enligt den tablå,
som blifvit till Stats-Utskottet inlemnad. uppgå till 58,400
R:dr och årliga utgifterna till 21,400, hvarvid således 37,000
R:dr återstå till ränta, amortering och utdelning. Om man
nu på dessa 37,000 afräknar 22,000 R dr, sål. 5 proc. ränta
och amortering å det begärda lånunderstödet 452,000 R:dr.
så återstå i alla fall 14,400 Ralr till utdelning bland aktie¬
egarne, hvilket är mer än (i proc. på det tecknade aktieka¬
pitalet 220,100, sorn utgör Bolagets tillskjutna tredjedel till
118
Den 17 Maj.
hela anläggningskostnaden 078,249 R:dr. Det visar sig såle¬
des, att om beräkningarne äro riktiga, det jag har all an¬
ledning att anse deni vara. skall icke blott statens kost-
nadsandel blifva tillfullo ersatt, utan äfven aktieegarne få sin
tillbörliga utdelning. Företaget skall sålunda bära sig och
blifva af fortvarande gagn för både orten och det allmänna.
Huru mycket vinst vissa stambanor kunna draga af bibanor,
det visar Borås-banan, som förlidet år gaf vestra stamba¬
nan en förökad inkomst af 64,000 R:dr, hvilket jemte den
utfästade räntan gör 8% proc. på det erbållna statslånet.
Och att äfven genom bibanan vid Moholm vestra stambanan
skall få ett icke ringa tillflöde af både gods- och person¬
trafik, det följer af sakens natur och är äfven i motionen
af Hr Bolinder ådagalagdt. Dessutom bör nämnas, att i
strategiskt afseende bibanan till Moholm är af icke ringa
vigt, emedan just denna jernvägsstation är den rätta anknyt¬
ningspunkten för en blifvande jernväg till Carlsborg. Med
ett ord sagdt, för detta jemförelsevis mindre kostsamma jern-
vägsföretag tala så mångå skäl, att der måste vara antin¬
gen brist på god vilja eller en stor förlägenhet i statens
finanser, som skall motivera ett afslag. Man har sökt öf¬
vertyga mig om det sednare, eller att staten tor närvarande
har hvarken penningar eller kredit, och Ilögv. Ståndets ihär¬
digt itererade afslag på alla föregående motioner om an¬
slag för så enskilda som allmänna jernbanor, bevisar, att
Ståndet af denna sin öfvertygelse velat göra allvar. Det
torde således vara fåfängt att här begära bifall åt det sökta
låneunderstödet till Mariestad—Moholmbanan, då man ej ve¬
lat medgifva sådant åt någon annan enskild bana. med un¬
dantag af den ringare summan åt Arboga—Köping. Jag
måste dock för framtidens skull uttala min protest mot Ut¬
skottets afslag och beder om upptagande af denna min me¬
ning till protokollet.
Sedan diskussionen blifvit förklarad slutad, bijölls Ut¬
skottets i denna punkt gjorda hemställan.
Punkterna 12 och 13 Biföllos. t
Punkten 14.
Contract-Prosten Janson: Då den af oss alla högaktade
motionärens stämma för alltid tystnat, har jag blitvit an¬
modad att tala för den af honom väckta, för värt lands iu-
dustriela utveckling och ekonomiska förkofran högsttvigtiga
motion. Denna bana leder till Grängesberget och med detta
Den 17 Maj.
119
i sammanhang varande malmfält med en areal nf 17 qva-
dratmil, säkerligen de rikaste man känner så väl på jern,
sorn öfverhufvud k. n beräknas till 05 proc., som ock på alla
de arter af malm, hvilka äro bäst passande, vare sig för
gjutgods, skeppsplåt, bessemerstål eller stångjern, och med
lika. outtömlig tillgång som lätt att bryta. Exempelvis må
nämnas, att nyligen af ett enda skott, laddadt med glyce¬
rin, lossades 3,000 centner jernmalm. Utom jernmalm fin¬
nas betydliga qvantiteter zinkmalm af 30—60 proc. och bly¬
glans af 00—70 proc. m. m. Att denna rikedom, större i
hvad jern angår än något rike i flen kända verlden eger,
ligger obegagnad i följd af brist på kommunikationer, är ju
en den största nationalförlust. Här kunde ju, utom andra
fördelar, ett obegränsadt antal arbetare hafva en beständig
sysselsättning och ett rikligt bröd. Det är synd att vår
kärnfriska arbetsamma Dalallmoge skall behöfva förströ sig
öfver hela landet, ja öfver andra länder ända till Amerika,
att få arbetsförtjenst, och under harda år blanda mjölet med
bark, då så viii arbete sorn bröd kunde bjudas dem så godt
som bredvid deras husdörr. Ett sådant förhållande torde
näppeligen kunnat få foitfara så länge annorstädes än i Sve¬
rige. der millioner slösas på inproductiva företag; men de
vinstbringande föraktas.
Jag medgifver att under nuvarande penningeställning
icke blott i Sverige utan i hela Europa man icke kan be¬
tinga sig lån, derför vill jag inskränka mig till den önskan
att det Högv. Ståndet ville besluta en underdånig skrifvelse
till Kongl. Majit för att låta undersöka förhållandet rörande
ifrågavarande malmfält och hästa sättet att göra sig dem
tillgodo, helst man dragit i tvifvel tillförlitligheten af de upp¬
lysningar man fått, och framlägga saken i nådig proposi¬
tion för nästkommande Riksförsamling.
Professor Selander: För min del anser jag, att Rikets
Ständer icke böra göra sig till kommissionärer åt enskilda,
hvilka allt för väl sjelfva kunna ingå med underdåniga skrif¬
velse!- till Kongl. Majit, i fall de finna det med sin fördel
öfverensstämmande.
För öfrigt är det af Contracts-Prosten Janzon nu väckta
förslag att betrakta såsom en ny motion, hvarföre detsamma
icke, åtminstone ej omedelbart, lärer kunna af Ståndet till
behandling upptagas.
Biskop Sundberg och Domprosten Sondén instämde.
Sedan Contracts-Prosten Janzon afstått från det af ho¬
nom framställda förslag om utlåtande af underdånig skrif¬
velse till Kongl. Majit, förklarades discussionen slutad, hvar-
120 Dm 18 Maj.
efter Ståndet biföll hvad Utskottet i ofvahnämnde punkt
hemställt.
Ståndet åtskiljdes kl. 9V4 e. m.
Ut supra.
In fidem
8. Ti. Almqvist.
Den 18 Maj 1860.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 7 Maj, e m.
, § 2.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Memorial N:o 85, i anledning al Riks-Ståndens skilj¬
aktiga beslut vid förehafvande af Utskottets Betänkande Mm
83, angående väckt motion om ändring i gällande stadgande
i fråga om ersättning åt militie-boställs-innehafvare tor å
bostället för Kronans räkning huggen ek
Och beslöt Preste-Ståndet att, med frånträdande af sitt
i frågan fattade beslut bifalla Utskottets hemställan.
§ 3.
Föredrogos ånyo och bi föllos Allmänna Besvärs och
Ekonomi-Utskottets Betänkanden:
N o 86, i anledning af väckt motion om skydd för in¬
dustriel eganderätt; och
N:o 87, i anledning af väckt motion om upprättande af
nytt sammandrag af de författningar m. m , som ärligen böra
från predikstolarne i Rikets Kyrkor uppläsas.
§ 4.
Föredrogos ånyo Preste-htändets Enskilda Utskotts
Utlåtande N:o 3, på grund af återremiss utaf Utskottets Ut¬
Den 1 8 Maj.
121
låtande N:r 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga remiss
af gjord framställning i fråga om ändring i sättet för kun¬
görelsers uppläsande i Kyrkorna och, i sammanhang der¬
med, Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi Utskottets Betänkande N o 9, i anledning af väckta mo¬
tioner om förändring af gällande stadganden, angående skyl¬
dighet för prest att från predikstolen uppläsa allmänna för¬
fattningar och kungörelser m. m.
Kyrkoherden Simonsson begärde ordet och anförde : Utan
att vilja ingå i någon pröfning af samtlige de förslag, som
blifvit inför Ståndet af dess Enskilda Utskott framlagda —
hvilken pröfning kanske icke vore alldeles obehöflig men till
hvilken anledning nu icke förefinnes —, vill jag blott fästa
uppmärksamhet på den punkt af Utlåtandet, enligt hvilken
föreslås, att uppläsandet af vissa kungörelser skulle, när
presten vore hindrad, få »på hans ansvar» af annan person
verkställas. Det är mig icke möjligt att inse, huruledes den
frånvarande presten skulle kunna ikläda sig något ansvar
för det sätt, hvarpå en annan person uppläser kungörelser.
Antingen blifva dessa ord »på hans ansvar» utan all bety¬
delse eller ock skulle de kunna föranleda för presten ganska
svåra påföljder, om det inträffade att kungörelser i hans
frånvaro blefve felaktigt upplästa. Jag vågar derföre före¬
slå, att nämnda ord matte ur förslaget utgå. och att, om
något skall sättas i stället, pastor ålägges tillse, att den upp¬
läsning af publikationer, scm han icke sjelf verkställer, upp¬
drages åt fullt pålitlig person.
För öfrigt kan jag icke undgå att uttrycka min farhåga
för det missnöje, som sannolikt uppstår, om Kongl. Majit
lemnar sitt bifall till detta förslag. Den som känner ställ¬
ningen bland folket, isynnerhet allmogen, vet ock, hvilken
vigt denna lägger derpå, att vederbörlige publikationer blifva
på nu brukligt sätt bekantgjorda. Äfven med fruktan att
stöta kan jag icke annat än uttala den öfvertygdsen, att det
varit lämpligare, om denna fråga icke blifvit nu och på detta
sätt behandlad.
Häruti instämde Kyrkoherden Wennerström samt Doc-
torerne Thyselin* och Björkman.
Biskop Bring: Hvad beträffar den allmänna frågan, hu¬
ruvida Preste-Ståndet bör tillstyrka någon åtgärd i förelig¬
gande angelägenhet eller icke. är denna fråga redan afgjord
genom Ståndets föregående beslut att, med anledning af er¬
hållen nådig remiss i ämnet från Kongl. Maj:t, tillstyrka in¬
förandet af vissa förändringar i hithörande författningar.
F- n. kan således icke blifva fråga om annat än en detalje¬
rad granskning af det förslag, som det Enskilda Utskottet
123
Den 18 Maj.
till följd af ofvannämnda beslut samt erhållen återrémiss
framlagt. Men för att detta må blifva möjligt, hemställer
jag, om icke hvarje punkt af samma förslag borde särskildt
föredragas och särskildt pröfvas.
Med anledning af hvad sålunda yrkadt blifvit, beslöts
härefter, uppå //. //. Biskopens och Vice-Talmnnuens fram¬
ställning, att Enskilda Utskottets Utlåtande skulle punktvis
föredragas, hvarefter till åtgörande iöretogs
Usta Punkten.
Kyrkoherden Simonsson, som härvid på begäran erhöll
ordet, yttrade: Med afseende på den farhåga jag nyss säde
mig hysa, får jag vördsamt hemställa, huruvida icke Stån¬
dets önskningar i detta fall skulle kunna med ett mildare
uttryck uttalas, oell ber jag att i detta hänseende få fram¬
ställa följande förslag till iörändrad lydelse af de tvänne
första punkterne af Utskottets hemställan: »Proste-Ståndet
utbeder sig fä i underdånighet anhålla att, så framt icke
Kongl Maj t skulle finna lämpligt i nåder föreskrifva, att
allt uppläsande af s. k. kungörelser, med undantag af de
kyrkliga, måtte från kyrkorna borttagas, hvilket visserligen
vöre önskligast, Preste-Ståndet i underdånighet anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t nådigst förordna: etc.
Biskop Anjou: Vid denna punkt af Enskilda Utskottets
Utlåtande ber jag få göra samma anmärkning, sorn jag
förra gången, dä detta ärende förevar, tog mig friheten
framställa. Enligt min tanke måste nemligen det bär före¬
kommande uttrycket “kyrkliga11 lemna rum för en viss obe¬
stämdhet, hvilken lätteligen skulle undvikas, om man i st. f.
nämnda uttryck begagnade sig af orden: “sorn röra kyrkan
och skolan11. Dermed vore ock den fördelen vunnen, att
man erhållit ett uttryck, som alldeles motsvarade de för¬
hållanden, som angående dessa ärenden inom vårt laud
ega rum.
Doctor Petrelli: Om Högvördiga Ståndet punktvis ingår
i granskning af hvad Enskilda Utskottet föreslagit och med
anledning deraf fattar beslut angående förevarande fråga,
kommer Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottets Betän¬
kande N:o 9 dermed att helt och hållet läggas å sido. Jng
nar varit ledamot uti sistnämnda Utskott och, utan att
lägga synnerlig vigt vid det resultat, hvartill Utskottet kom¬
mit, önskar jag dock, att någon uppmärksamhet deråt eg-
nades.
Den 18 Maj.
123
Biskop Bring: Då det allmänna Utskottets Betänkande
öfver förevarande ärende blifvit föredraget i sammanhang
med Enskilda Utskottets Utlåtande, är det tydligt att un¬
der discussionen hvarje enskild talare eger vid detta Be¬
tänkande och deri förekommande detaljer fästa det afseen¬
de honom för godt synes. Då Betänkandet emellertid blif¬
vit af tvänne Riks-Stånd afslaget och således redan hos
Ständerna förfallit, synes Ståndet icke kunna deröfver fatta
något annat beslut, än att det må läggas till handlingarna.
Beträffande Biskop Anjous anmärkning vid det Enskilda
Utskottets förslag får jag nämna, att Enskilda Utskottet vid
ärendets återremiss och förnyade behandling icke förbisåg
denna anmärkning, men trodde saken hulpen dermed, att
uttrycket-, “rent kyrkliga“ utbyttes mot det i begiöppet
mindre strängt begränsade ordet “kyrkliga". Med afseende
på det sätt, hvarpå enligt nuvarande förhållanden ärenden
angående skolan och kyrkan afgöra3, ansåg Utskottet, att
under ofvannämnda uttryck begge dessa angelägenheter voro
inbegripna Skulle likväl Ståndet till undvikande af miss¬
tydningar anse lämpligt att i st. f. den af Utskottet före¬
slagna formuleringen af förevarande puukt antaga hvad Bi¬
skop Anjou förordat, vill jag icke deremot göra någon in¬
vändning.
Doctor Säve: Dels derföre att Kongl. Majit anbefallt
Preste-Ståndet att afgifva utlåtande öfver denna fråga, dels
ock af det skäl, att numera sedan det af Sammansatta Lag-
och Ekonomi-Utskottet deröfver afgifna Betänkandet blifvit
af tvänne Riks-Stånd afslaget, den föreslagna underdåniga
skrifvelse!) är den enda utvägen att till Kongl. Majds kän¬
nedom befordra Ståndets tankar om saken; är det väl nö¬
digt att i samma skrifvelse tydligt uttrycka hvad som verk¬
ligen utgör Presterskapets åsigt om uppläsandet af kungö¬
relser i kyrkan. I inledningen bör då uttalas den grund¬
satsen, att allt uppläsande af kungörelser angående andra
än rent kyrkliga ärenden borde från templet förvisas. I
Enskilda Utskottets förslag finna vi detta iakttaget, och in¬
vändningen deremot, att uttrycket »kyrkliga ärenden# lem-
nar ruin för obestämdhet och tvetydighet, synes mig icke
vara grundad. Ty med kyrkliga ärenden kan i detta fall
icke menas andra, än sådana, som kunna blifva föremål för
behandling vid kyrkostämma, der, som bekant är, kyrkans
och skolans angelägenheter afgöras. Enligt min tanke kan
det aldrig blifva rätt att af considerationer för hvad en eller
annan församling anser för sig beqvämt och för sin religions¬
lärare passande, rygga tillbaka från att uttala den tanke,
som säkerligen bor inom hvarje om sitt embetes helgd grann¬
laga lärare. En sådan lärare kan icke undgå att finna, att
124
Den IS Maj.
uppläsandet af en mängd enskilda och mindre vigtiga kun¬
görelser icke lior till hans embetsutöfning. Han måste der¬
före vara öfvertygad, att det ej blott för läroståndet utan
äfven för kyrkan och religionen vore en stor vinst, om så¬
dant bestyr irån predikstolen bannlystes och, såsom i andra
länder redan skett, öfverlemnades åt verldsliga myndighe¬
ters omsorg. Att någon här skulle anse Preste-Ståndet gå
för långt genom att antaga Utskottets förslag, hade jag san¬
nerligen icke väntat mig. Jag tillstyrker antagandet af det¬
samma.
Domprosten Sondén: Mot denna första punkt af Enskilda
Utskottets förslag synes mig intet vara att anmärka. Att
Ståndet, såsom en föregående talare förordat, skulle bemö¬
da sig att tala öfver denna fråga med så undfallande ord
som möjligt, är väl hvarken lämpligt eller nyttigt. Då Kongl.
Maj:t förklarat sig vilja inhemta Ståndets åsigt om föreva¬
rande angelägenhet, böra vi ock uttala hvad vi derom tänka.
För öfrigt blir meningen densamma, antingen den underdå¬
niga skrifvelsen inledes med de. uttryck, som Kyrkoherden
Simonsson föreslagit, eller på sätt Utskottet ansett lämp¬
ligt; hvaremot stiliseringen blir något tyngre enligt Simons-
sons förslag. Jag yrkar derföre, att Utskottets hemställan
i denna punkt måtte oförändrad antagas — äfven hvad an¬
går uttrycket »kyrkliga» ärenden. Ty huru man än bemö¬
dar sig att bestämma hvad som i detta fall hör till kyrkan»,
kan detta ej ske utan sådana detaljer att man slutligen
blifver villrådig om det område, till hvilket cn kungörelse
bör hänföras. Bibehållts det föreslagna uttrycket, har man
dymedelst lemnat rum för en förnuftig tillämpning, genom
hvilken det blifver Pastor möjligt att urskilja, hvilka kun¬
görelser böra i kyrkan uppläsas, och hvilka böra på annat
sätt offentliggöras.
Efter härmed fulländad öfverläggning bifölls hvad En¬
skilda Utskottet i denna punkt hemställt.
2 punkten.
Mom. a).
Kyrkoherden Simonsson begärde ordet och yttrade: Då
Ståndet här eger att välja mellan de begge förslag, som
blifvit framstälda, det ena af dess Enskilda Utskott och det
andra af det Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet uti
dess Betänkande N:o 9, samt jag för min del anser det sist¬
nämnda förslaget ega företräde framför det förra, får jag
vördsamt hemställa, att Ståndet mätte såsom sitt beslut an¬
Den 18 Maj.
125
taga det Allmänna Utskottets hemställan i st. £ momentet a)
af det Enskilda Utskottets förslag.
Domprosten Sondén: Uti det Allmänna Utskottets Be¬
tänkande föreslås, att det må vara presterskapet medgifvet
att »med törsamlingnrna öfverenskomma om såväl tiden som
stället och sättet för publicerandet, på prestens ansvar, af
sådana enskilda kungörelser, hvilka icke äro af egenskap
att, enligt särskilda författningar, böra från predikstolen
uppläsas». Mot detta förslag har redan blifvit erinradt, att
det vill befalla något, som icke later sig anbefalla. Att an¬
befalla öfverenskommelse!- är väl fruktlöst; alltid kan ju in¬
träda. att någon öfverenskommelse icke kominer till stånd,
och i så fall borde vara angifven någon tredje auktoritet,
hvilken kunde slita tvisten mellan de tvänne sorn icke komma
öfverens. Icke heller kan jag inse, hvarföre i en underdå¬
nig skrifvelse skall begäras, att det må vara presterskapet
medgifvet» att öfverenskomma otc., ty sorn Pastor har man
alltid rätt att sammankalla en stämma oell der föredraga
ärenden, sorn stämman eger afgöra. Skulle nu Pastor ut¬
lysa en sådan sammankomst för uppgörande af ifrågavaran¬
de öfverenskommelse, i Stockholm eller annan stad, der tid¬
ningar utgifvas oell det borde vara lätt att vinna det åsyf¬
tade målet, är det föga sannolikt, att någon församlings¬
medlem skulle anse ärendet vara af sådan vigt, att han in¬
funne sig. Om åter i en landsförsamling Pastor föresloge,
att man borde söka komma öfverens 0111 ett annat sätt för
vissa kungörelsers publicerande, skulle han säkerligen få
till svar: Vi äro nöjda med det sätt. som nu iakttages Så¬
lunda vore ingenting vunnet genom antagandet af Utskottets
förslag. Deremot skulle, derest särskilda öfverenskommel-
ser inom hvarje församling konime till stånd, den olägen¬
heten uppstå, att man icke kunde veta, huruvida och när
en kungörelse blifvit inom en grannförsamling publicerad,
sciilt att man. när man önskade en kungörelse uppläst inom
annan församling än deri, hvilken man sjelf tillhörde, måste
genom särskilda omvägar göra sig underrättad, huru der¬
in (I i den ifrågavarande församlingen förlörs Jag tror der¬
före lämpligast vara, .att det Sammansatta Utskottets Be¬
tänkande lägges till handlingarna, under tacksamt erkän¬
nande å Ståndets sida, att Utskottet gjort hvad det kunnat.
Doctor Moberger: För min del får jag bekänna, att jag
anser Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottets förslag
icke vara nyttigt utan pä visst sätt äfventyrligt och egnadt
att framkalla slitningar och missförstånd mellan Pastor och
församlingen. Om jag finge »tala i fåvitsko» eller inblanda
min ringa person i talet om denna sak, så tror jag, att, om
126
Den 18 Maj.
jag tillfrågade några af mina socknemän, huruvida de ön¬
skade någon förändring i sättet för kungörelsers uppläsan¬
de. de skulle svara: Ingen läser så redigt som Doctorn,
och vi vilja icke hafva någon förändring införd». Holle jag
kyrkostämma och föklarade, att jag vore trött och utledsen
vid att läsa kungörelser skulle de troligen af tillgifvenhet
för mig som varit deras Pastor i 35 år, medgifva att nå¬
gon annan öfvertoge detta åliggande. Men då de sannolikt
icke utan missbelåtenhet skulle lemna detta medgifvande,
hade jag svårt att begagna mig af detsamma. På andra
ställen åter, der mindre harmoni vore rådande mellan Pa¬
stor och församlingen, kunde möjligen hända, att den förre,
kanske med någon animocitet, förklarade sig icke längre
vilja läsa upp kungörelser om allehanda enskilda angelä¬
genheter, hvarvid sockuemännen kunde svara, att de likväl,
på grund af författningarna, fordrade detta. Härigenom
skulle säkerligen obehagliga tvister uppstå. Att det All¬
männa Utskottets förslag icke kommer att medföra några
synnerligen önskvärda följder, är ej svårt att förutsäga,
Vida ändamålseuligare synes i detta fall de åtgärder vara.
hvilka förordas i det Enskilda Utskottets förslag, och jag
får derföre yrka, att Ståndet måtte antaga detta senare.
Biskop Bring: Efter hvad de 2:ne siste talarne, med
hvilka jag instämmer, i saken anfort, har jag icke mycket
att tillägga. I likhet med Domprosten Sondén anser äfven
jag, att man med tacksamhet bör erkänna, att ledamöterna
i det allmänna Utskottet gjort allt, för att få denna ange¬
lägenhet på ett ändamålsenligt sätt ordnad. Derjemte tror
jag likväl det vara bättre att bibehålla status quo än att
antaga det allmänna Utskottets förslag, sådant det nu före¬
ligger Det enda som derigenom vunnes vore möjligheten
för en af ålder eller sjuklighet försvagad prest att låta
genom annan person verkställa uppläsandet af kungörelser;
men denna frihet kan väl svårligen äfven under nuvarande
förhållanden i nödfall förnekas någon prest. Deremot skulle
enligt samma förslag bibehållas det stadgande, på hvars
borttagande Enskilda Utskottet ansåg mycken vigt böra
läggas, att nemligen alla enskilda kungörelser fortfarande
skulle på prestens ansvar uppläsas. Att härvid låta allt
bero på öfverenskommelse mellan hvarje särskild församling
och dess pastor skulle säkert medföra svårigheter. Ty
så länge författningarna ålägga presten skyldighet att upp¬
läsa alla möjliga tillkännagifvanden, lära väl tvister vid så¬
dana försök till öfverenskommelser knappt kunna undvikas.
Jag tillstyrker antagandet af hvad Enskilda Utskottet i detta
moment föreslagit.
Den 18 Maj.
127
Doctor Ternström: Enligt min uppfattning förhåller sig
saken så, att då Kongl. Maj:t förklarat sig vilja angående
detta ärende inhemta Högv. Ståndets tankar, måste ettsvar
eller utlåtande deröfver afgifvas. Något mera lämpligt svar
synes mig icke kunna lemnäs än det, som Enskilda Utskot¬
tet föreslagit. Utskottet har nemligen varit i tillfälle att
omsorgsfullt pröfva saken från alla dess sidor, och vid ären¬
dets återremiss ånyo tagit den i sorgfälligt öfvervägande.
Då emellertid genom detta förslag ingenting bestämdt af-
göres, utan Kongl. Majit eger fästa det afseende honom för
godt synes vid hvad Utskottet förordat, vare sig detsamma
afslås. modifieras eller antages, kan jag icke se något skäl,
hvarföre vi skulle längre utspinna en diskussion, sorn icke
kan leda till något bestämdt resultat. Jag bifaller Enskilda
Utskottets förslag till alla delar.
Doctor Petrelli: Då jag utaf de Ståndsmedlemmar, som
deltagit i detta ärendes behandling inom Sammansatta Ut¬
skottet. är ensam här närvarande, och då jag märker, att
man allmänt erkänner detta Utskotts goda vilja, oaktadt
det ofullkomliga resultat, hvartill detsamma kommit, tar jag
mig friheten föreslå, att nämnda Utskotts Betänkande, sorn,
efter mig nu meddelad upplysning, lärer redan vara af tvenne
Biks-Stånd afslaget, måtte lemnäs utan vidare afseende och
att Ståndet numera endast sysselsätter sig med de förslag,
som dess Enskilda Utskott i denna fråga framställt.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad. blef,
uppå derom i behörig ordning framstäld proposition, En¬
skilda Utskottets hemställan uti mom. a) af Ståndet bifallen.
Mom. b), liifölls.
Mom c). Bifölls.
Morn. d).:
Härvid begärdes ordet af Kyrkoherden Simonsson, som
anförde: Med åberopande af hvad jag förut härom yttrat,
tar jag mig friheten föreslå, att de uti detta moment af
Utskottets skrifvelse förekommande orden »på hans ansvar»
måtte utgå.
Doctor Moberger: Då detta ärende senast förevar, var
den enda anmärkning, som jag då tog mig friheten fram¬
ställa, riktad mot orden »på hans (prestens) ansvar». An¬
märkningen grundade sig derpå, att jag icke riktigt förstod,
hvad detta uttryck skulle anses innebära. Liksom Kyrko¬
herden Simonsson önskar äfven jag, att dessa ord måtte
128
Den 18 Maj.
utgå ur förslaget, hvilket jag i öfrigt fullkomligen bi¬
träder.
Biskop Bring: För min del har jag icke något att erinra
deremot, att nämnda ord, »på hans ansvar , ur förslaget
utgå. Likväl vill jag fästa uppmärksamheten' på att sjelfva
saken, eller ansvaret, i alla händelser qvarstår. Då det
måste finnas någon embetsmyndighet, som ansvarar derför,
att de officiela kungörelserna blifva upplästa, kan denna
embetsmyndighet, om saken för öfrigt ordnas etdigt föreva¬
rande förslag, icke vara någon annan än pastor. Bestyret
med nämnda uppläsning skulle nemligen med afseende på
nyssnämda kungörelser fortfarande utgöra ett bland hans
tjensteuligganden, och, antingen han sjelf verkställer saken
eller uppdrager verkställigheten åt någon annan, blir det
alltså dock alltid han som stannar i ansvar för fullgöran¬
det af denna uppläsning.
Doctor Säve: För min de! kan jag icke inse. huruledes
man ur föreliggande förslag skulle kunna utesluta nämnda
uttryck, »på prostens ansvar», då det just är dessa ord, som
skulle innebära ett betryggande lör allmänheten, att det
åliggande, sorn enligt lag tillkommer prosten och hvilket
denne för vissa fall kunde önska öfv, rtlyttadt på annan
person, blifver skickligt och ordentligen fullgjordt. Om upp¬
läsandet af vissa vigtigare kungörelser skall kunna öfver¬
taga s af någon annan än tjenstförrättande pastor sjelf, mäste
val någon ansvara derför, att den person, som det an¬
förtros att ombesörja nämnda angelägenhet, är dertill fullt
passande och skicklig; och ingen kan vara närmare än
pastor eller hans vikarie att ikläda sig detta ansvar. Skulle
någon gång inträffa, att under prestens frånvaro det anli¬
tade biträdet misslyckades i hvad han åtagit sig, kan icke
gerna presten ställas till något moraliskt eller juridiskt an¬
svar derför, så snart nemligen den ifrågavarande personen
egde de egenskaper, att han bevisligen hade bort kunna
fullgöra hvad han åtagit sig — denne person må för
öfrigt vara församlingens klockare eller någon annan dess
medlem. Skall Kongl. Maj:t kunna fästa något afseende vid
den önskan, sorn Ståndet i förevarande moment uttalar, är
det ej mer än tillbörligt, att Kongl. Maj:t eger någon sä¬
kerhet derom, att icke meningen är, att pastor skulle af¬
kläda sig all förbindelse för det ordentliga fullgörandet af
ett åliggande, som enligt nuvarande lag tillkommer honom.
På dessa grunder yrkar jag, att Ståndet måtte oförändradt
antaga hvad Enskilda Utskottet uti detta moment föreslagit.
Doctor
Den 18 Maj.
Doctor Moberger: Med afseende å hvad min vördade
Biskop nyss anförde, ber jag få fästa uppmärksamheten på
skilnaden mellan moraliskt och juridiskt ansvar. Om, säger
man, presten uppdrager uppläsningen af kungörelser ät en
person, som läser illa och oredigt, så skulle han blott vid¬
kännas ett moraliskt ansvar derföre, att han orätt bedömt
den ifrågavarande personen och tilltrott denne om att kunna
uträtta hvad han likväl ej förmådde. Men skulle dessa om¬
tvistade ord blott eea en moralisk betydelse, fruktar jag att
de, införda i en allmänt gällande författning, komme att
sakna hvarje betydelse1, om de icke, hvilket i sjelfva verket
är att befara, tagas i en juridisk mening.
Doctor Sandberg: Af Utskottets Utlåtande synes mig
icke klart framgå, om här är fråga om endast de officiela
kungörelserna eller om man vill att ansvaret för dessas
riktiga uppläsande skall utsträckas äfven i fråga om de
enskilda kungörelserna. I förra fallet är det tydligt, att
någon embetsman måste bära ansvaret för sakens riktiga
uträttande och att denne embetsman bör vara presten.
Men att ålägga honom ansvara för de enskilda, ofta otyd¬
liga och illa skrifna kungörelsernas uppläsande, är väl nå¬
got för mycket begärdt.
blär uppläsningen ändå skall ske i kyrkan vinnes väl
icke mycket derigenom att den skall förrättas på kyrko-
golfvet.
Doctor Ternström : Enligt min tanke hafva Biskop Bring
och Doctor Säve tydligen ådagalagt, att det ansvar, hvarom
här är fråga, icke gerna kan flyttas från presten. Det är
visserligen föga angenämt att nödgas ansvara för hvad en
annan gör och låter, men jag föreställer mig likväl, att pre-
stens skyldighet i detta fall svårligen kan utsträckas län¬
gre än derhän, att det ålades honom tillse, att kungörel¬
sernas uppläsande öfverlemnades åt en fullt pålitlig person.
Att finna en sådan bör icke heller förorsaka synnerliga
svårigheter. Är klockaren icke af göromål förhindrad, bör
pastor i honom städse kunna påräkna ett tillförlitligt bi¬
träde. Då kungörelserna remitteras till pastor, för att af
honom befordras till uppläsning, och då hvad i dem påbju-
des stundom är af beskaffenhet, att från den dag, då det i
kyrkan publiceras, träda i laga kraft; ser jag icke, huru
det skulle vara möjligt att utesluta de meromnämnda orden,
»på prestens ansvar».
Domprosten Sondén: Det synes här, som man å ena
sidan icke vill pålägga presten ett ansvar som han icke
Högö. Preste-St Prut. 1866. 5:te Ilandet 9
130
Den 18 Maj.
kan bära, men å andra sidan icke heller vill alldeles upp¬
häfva det ansvar, som nödvändigt måste finnas och hvila
på någon. Det torde derföre böra tillses, oin icke före¬
skriften i detta fall kunde stiliseras så, att begge dessa än¬
damål vunnos. Det föreslagna stadgandet kan tydas så,
som skulle presten ställas till ansvar, om den person, som
i hans ställe fått i uppdrag kungörelsers uppläsande, läste
illa och oredigt eller så, att målet ej vanns. Skall ett sådant
juridiskt ansvar bindas vid presten, återstår för honom blott
att läsa sjelf. Å andra sidan bör väl någon tillse, att upp¬
läsningen försiggår, och ombesörja att personer finnas, som
åtaga sig detsamma. Då presten förut skolat personligen
fullgöra denna angelägenhet, bör han nu icke undandraga
sig allt bestyr dermed. Jag föreslår således, att Ståndets
beslut erhölle följande lydelse: »att då presten är förhindrad
att sjelf verkställa den under morn a) och b) omtalade upp¬
läsningen, honom åligger ombesörja, alt uppläsningen sker
från kyrkogolfvet af klockaren eller annan dertill skicklig
person».
Häri instämde Doctor Sandberg.
Kyrkoherden Heurlin: Med anledning af Doctor Sand¬
bergs villrådighet angående den plats, från hvilken kungö¬
relserna enligt Utskottets förslag skola uppläsas, ber jag
få fästa uppmärksamheten derpå, att orden »må från kyrko¬
golfvet uppläsas» icke innebära något hinder för presten
att, der han sjelf uppläser kungörelserna, verkställa detta
från predikstolen.
Ser jag på den sak, hvarom här är fråga, må ej ne¬
kas, att Enskilda Utskottets förslag åsyftar att bereda Pre-
sterskapet lindring och befrielse från ett göromål, sorn ofta
faller sig tungt och olägligt. Sanningsenligt tror jag det
ock kunna sägas, att inom många församlingar finnas med¬
lemmar, hvilka önska och gerna se presten fri från besty¬
ret med en mängd kungörelser och tillkännagifvanden syn¬
nerligen från enskilde personer, ja som kanske till och med
stöta sig på att detta åligger honom. Likväl bör tillika
erinras och erkännas, att mångå och kanske fipre försam¬
lingsboer anse för en stor fördel och lägga mycken vigt på
det sätt, hvarpå publicationer nu blifva bekantgjorda. Det
förefaller mig derföre, som borde presterskapets, då här är
fråga om lindring från ett göromål, hvilket församlingarne
i allmänhet gerna skulle se pastor fortfarande utföra, icke
framkomma med ett förslag, enligt hvilket det kunde synas
som ville presterskapet undandraga sig all befattning med
och allt ansvar för ett åliggande, som nu enligt lag till¬
kommer detsamma. Sannolikt skulle det väcka någon för¬
undran, om presterskapet befriades, icke blott från skyldig¬
Den 18 Maj.
131
heten att uppläsa kungörelser, utan derjemte frikallades
från allt ansvar för denna angelägenhets fullgörande.
Slutligen måste jag för min del erkänna, att det ifråga¬
varande uttrycket »på prestens ansvar» icke för mig innebär
något synnerligen afskräekande. Eedan förut har presten
varit skyldig ansvara derför, att alla offentliga kungörelser
blifva i sin helhet från predikstolen upplästa; jag tvifiar
likväl, att denna föreskrift i allmänhet iakttagits. Man
skulle ock kunna tänka sig, att det lunnes prestmän, sorn.
om dessa ord ur författningen borttoges, blefve så försum¬
liga, att slutligen intet uppläsande af de kungörelser, hvar¬
om här är fråga, inom deras pastorat förekom me. Då så¬
lunda det stadgande, som innebäres i dessa ord, icke med¬
förer någon egentlig olägenhet, men väl kan verka gagnan¬
de, röstar jag för deras bibehållande.
Biskop Bring: Med anledning af Doctor Sandbergs sed-
naste yttrande vill jag blott nämna, att det i Enskilda Ut¬
skottets förslag icke heter, att uppläsningen, hvarom fråga
är, »skall» från kyrkogolfvet verkställas, utan att härvid
blifvit begagnadt uttrycket “må kunna". Genom antagan¬
det af Domprosten Sondéns förslag, hvilket jag tillstyrker,
är för öfrigt möjligheten af missförstånd i detta hänseende
förebyggd.
Biskop Anjon: Jag instämmer i allmänhet uti hvad
Domprosten Sondén föreslagit och önskar blott, att en liten
redaktionsförändring i hans förslag vidtages. När det in¬
träffar, att presten är förhindrad att verkställa uppläsnin¬
gen af kungörelser, men denna skall försiggå i kyrkan,
måste det alltid vara önskvärdt. att nämnda åliggande öf-
verlåtes åt en vid kyrkan ex officio fästad person. I främ¬
sta rummet borde derföre klockaren åläggas att uppläsa
kungörelser i kyrkan, och annan person dertill anlitas en¬
dast i det undantagsfall, att klockaren vore för ett sådant
uppdrag alldeles olämplig. Detta framträder icke tydligt i
Domprosten Sondéns förslag, ty enligt detsamma skulle det
bero på pastors godtfinnande att vända sig till klocka¬
ren eller någon annan med anhållan 0111 biträde. Dermed
skulle ock klockaren kunna, om icke rent af neka, åtmin¬
stone utföra uppdraget så, att presten, på hvars ansvar
sakens fullgörande fortfarande skulle hvila, såge sig nöd¬
sakad att frikalla honom. Att åligganden, som förut icke
tillkommit klockaren på honom öfvertiyttas, är för öfrigt
ingenting ovanligt. Ursprungligen ålåg honom endast vår¬
den 0111 kyrkans ekonomiska angelägenbeter; sedermera har
han blifvit förbunden att hafva bestyr med och leda kyrko¬
sången äfvensom barnaundervisningen inom församlingen.
132
Den 18 Maj.
Genom antagandet af det förslag, sorn jag förordat, vore
ock den mycket omordade frågan om ansvaret afgjord. Ty
så snart presten funnit klockaren kunna på ett tillfreds
ställande sätt ombesörja uppläsandet af kungörelser, vore
denne senare skyldig att åtaga sig detsamma och finge för
derunder begångna felaktigheter sjelf, såsom för tjenstefel,
ansvara. På grund af det nu anförda får jag derföre hem¬
ställa om bifall till Domprosten Sondéns förslag med den
förändring att detsamma sålunda formulerades: »Uppläs¬
ningen af kungörelser i kyrkan skall, när presten är dertill
hindrad, verkställas från kyrkogolfvet af klockaren, eller i
fall presten funne godt att honom från sådant uppdrag fri¬
kalla, af annan person, som af pastor utses».
Doctor Sandberg: Jag har begärt ordet endast för att
instämma med Domprosten Sondén. Ty månne det vore
fullt lämpligt att, såsom Biskop Anjou föreslagit, ålägga
klockaren att ansvara för kungörelsernas uppläsande, då en
sådan skyldighet enligt lag och författningar icke är honom
föreskrifven; och skulle han derlöre, serdeles i vår tid,
kanske vägra åtaga sig detta.
Hvad Domprosten Sondén föreslår, synes mig afhjelpa
de anmärkta olägenheterna vid Utskottets förslag pä ett
lämpligt sätt, hvarföre det torde bifallas.
Contracts-Prosten Bergman: Då hvarken sammansatta
Lag- och Ekonomi- ej heller Ståndets Enskilda Utskott fö¬
reslagit någon bestämd person, hvilken skulle i prestens
ställe åläggas att uppläsa kungörelser, samt sålunda icke af
Utskotten varit ifrågasatt någon sådan förändring, enligt
hvilken presten skulle alldeles befrias från den skyldighet,
hvilken i detta alseende nu tillkommer honom, sä är det
tydligt, att ansvaret för ett riktigt fullgörande af den ange¬
lägenhet, hvarom här är fråga, fortfarande måste hvila på
presten — antingen meromnämnda ord: »på hans ansvar»,
ur förevarande förslag utgå eller der bibehållas. — Endast
i det fall kunde ett borttagande af dessa ord ega någon be¬
tydelse, att derigenom på annan tjensteman eller bestämd
person öfverflyttades skyldigheten att verkställa och ansvara
lör kungörelsers uppläsande. När så icke är förhållandet,
kan jag ej heller finna något skäl, hvarföre Ståndet icke
skulle oförändradt antaga Enskilda Utskottets förslag.
Doctor Moberger: Att döma af hvad Biskop Anjou till
en början yttrade, föreföll det, som vore hans mening den,
att ansvaret för kungörelsernas riktiga publicerande borde
förflyttas från presten på klockaren. Jag kom dervid att
tänka på den omständigheten, att klockaren ofta kan vara
Den 18 Maj.
133
af ålder och bräcklighet mindre lämplig för ett dylikt upp¬
drag samt stundom af tjensteförrättningar hindrad, såsom
t. ex. då han måste följa pastor till en annan församling
eller dylikt. Derföre synes mig Domprosten Sondéns förslag
böra antagas.
Då Doctor Ternström förklarade, att ansvaret för kun¬
görelsers uppläsande icke borde eller kunde från pastor öf-
verflyttas, och såsom skäl för denna åsigt anförde, att till-
lämpningen af en författning tager sin början från den dag,
då denna i kyrkan uppläses; tar jag mig friheten dervid
erinra, att Herr Doctorn gjorde sig skyldig till ett misstag.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag med den förändring,
sorn Domprosten Sondén förordat.
Doctor Ternström i Hvad Doctor Moberger anförde der¬
om, att stundom författningar icke träda i tillämpning från
den dag, då de i kyrkan kungöras, är mig visserligen icke
obekant. Dock iakttages detta ofta i fråga om domstolar-
nes utslag, hvaremot i annat fall åtminstone särskildt till-
kännagifves den tid, från hvilken författningen träder i verk¬
ställighet.
Efter härmed fulländad öfverläggning beslöt Ståndet,
uppå behörigen framställd proposition, att mom. d) skulle
ändras till följande lydelse: »att, då prester), är förhindrad
att sjelf verkställa den under a) och b) omtalade uppläsnin¬
gen, honom, åligger ombesörja, att uppläsningen sker från
kyrkogolfvet af klockaren eller annan dertill skicklig person».
Mot detta beslut reserverade sig Biskop Anjou.
Mom. e).
Domprosten Sondén anhöll härvid om ordet och yttrade;
Måhända är den anmärkning, som jag vid förevarande
moment vill framställa, framkallad af en öfverflödig far¬
håga. men likväl är det alltid säkert att förekomma hvarje
missförstånd. Det har här blifvit föreslaget, att åt veder¬
börande kommunalstyrelser må öfverlåtas att hvar för sig
»på sätt dem lämpligast synes», foga anstalt om meddelande
till allmänhetens kännedom af de enskilda kungörelserna.
Med allt, förtroende för kommunalstyrelserna är det icke
otänkbart, att de någon gång skulle föga sådan anstalt om
nämnde publicerande, att gudstjensten derigenom komrne
att lida lika mycket, som nu är förhållandet. Så kunde
t. ex. en kommunalstyrelse besluta, att kungörelser skola
uppläsas hvarje Söndag kl. 12. Jag hemställer derföre, om
det icke vore på sin plats att här upprepa det förbehåll,
som finnes intaget i första punkten af detta Utlåtande, hvar-
134
Den 18 Maj.
est föreslås, att »ett sådant sätt för kungörelsernas publice¬
rande må anbefallas, som icke störande ingriper i gudstjen-
stens eller sabbatens helgd.»
Prosten Lundholm: Jag kail ej neka, att redan första
gången jag erhöll del af Enskilda Utskottets förslag, det fö¬
reföll mig, som skulle åtskilliga olägenheter blifva en nöd¬
vändig följd af antagandet af denna sista punkt. Om kom¬
munalstämmans ordförande eger besluta, att församlingsbo-
arne efter gudstjenstens slut skola samlas i sockenstugan,
för att höra kungörelserna uppläsas, är det mer än sanno¬
likt, att härigenom skall uppkomma en ganska långvarig
sammankomst, vid hvilken det lärer gå rätt familjärt till¬
väga och der allehanda angelägenheter komma att af hand¬
las på ett sätt, som icke kan annat än försvaga och utplå¬
na intrycket af gudstjensten. Jag anser det derföre vara af
vigt att antaga det tillägg, som af Domprosten Sondén blif¬
vit föreslaget. I annat fäll kunde dylika sammankomster
utlysas t. ex. under nattvardsgång — att icke tala om led¬
samheter af flerfaldig art, som eljest kunna framkallas.
Kyrkoherden Simonsson instämde.
Doctor Sandberg: Prosten Lundholm har redan uttryckt
de betänkligheter, hvilka jag hyser för antagandet af ifrå¬
gavarande förslag. Hvarföre skulle man väl välja en utväg
för publicerandet af kungörelser, som blefve sämre och kunde
komma att mera störande motverka gudstjenstens ända¬
mål, än hvad nu sker? Vidare finnes ej heller något stad¬
gadt om stället, hvarest de skola uppläsas. Ar det me¬
ningen, att uppläsandet skall ske i kyrkan, vore det vida
bättre att det verkställdes af presten. Skall det åter för¬
siggå från kyrkovallen efter Gudstjenstens slut, kan med
skäl befaras, att dymedelst uppstode en slags aftonsång,
som säkerligen skulle förtaga en god del af intrycket från
kyrkan.
För öfrigt får jag åberopa mitt anförande vid ett annat
tillfälle uti detta ämne, som mig synes nu blifva nog vidlyf¬
tigt afhandladt.
Doctor Säre: Åter synes man nu vilja utgå från för¬
utsättningen, som vore det omöjligt att bär i Sverige åstad¬
komma någon bättre ordning, än den som nu i detta hän¬
seende eger rum. Likväl veta vi, att i andra länder det
publicerande, hvarom här är fråga, icke försiggår i kyrkan
utan ombestyres af verldsliga myndigheter. Något skäl,
hvarföre man icke skulle kunna gå tillväga på samma sätt
i vårt land, finner jag ej vara anlördt. Ått en del försam¬
lingar sakna sockenstugor och derföre möjligen behöfva för
Den 18 Maj.
135
ifrågavarande ändamål anlita kyrkan, är nog sannt, äfven¬
som det medgifves, att man under sådana förhållanden —
isynnerhet som det här är fråga om tillkännagifvanden af
allehanda art från enskilde personer — bör omsorgsfullt
tillse, att allt sådant undvikes, som kunde inverka störande
på sabbaten. Men alla de olägenheter, sorn på nämnda
sätt kunna uppstå, äro ju lörebygda dermed, att man i det
föreslagna stadgandet intager det tillägg, som Domprosten
Sondén förordade. Slutligen får man väl icke förbise, att
det är kommunalstyrelsen, som kommer att öfvertaga hvad
förut varit pastors åliggande, samt att denne genom ord¬
ningsmannen inom kommunen kan vaka deröfver, att skick
och ordning tillbörligen iakttagas.
Biskop Bring: Då någre talare påpekat möjligheten att
Kommunal-Styrelsen, om, såsom föreslaget blifvit, åt den
öfverlätes att foga anstalt om kungörelsers publicerande,
kunde framkomma med anspråk att få verkställa detta i
kyrkan, vill jag nämna, att sådant är förebygdt genom stad¬
gandet, att endast de kungörelser, som i mom a) omnäm¬
nas och hvilka af presten uppläsas, skola i kyrkan publi¬
ceras. För öfrigt behöfver icke här erinras derom, att
Kommunal-Styrelsen icke är den myndighet, som disponerar
kyrkan, och att hon aldrig i någon händelse, utan pastors
bifall, skulle kunna för ifrågavarande ändamål användas.
Det tillägg till Utskottets hemställan i detta moment,
som Domprosten Sondén föreslagit, finner äfven jag lämp¬
ligt och förordar derföre dess antagande.
Doctor Petrelli: Äfven jag anser det vara af vigt, att
det af Domprosten Sondén förordade tillägget i förslaget
intages, emedan utan en sådan föreskrift ganska led¬
samma förvecklingar sannolikt ofta nog skulle uppkomma.
Så länge presten haft bestyr med alla kungörelsers upplä¬
sande, har han ock med afseende på publikationer från en¬
skilde egt gransknings- och uteslutningsrätt. Då ingenting
om sådan granskningsrätt finnes i Utskottets förslag intaget,
och då jag inom det allmänna Utskottet hade tillfälle in¬
hemta, hvilka åsigter man i allmänhet hyser om rättighe¬
ten att få allehanda tillkännagifvanden i kyrkan bekant¬
gjorda, tror jag det vara skäl att genom nämnda tillägg
förekomma åtgärder, hvilka kunde lända församlingens upp¬
byggelse till men och ej synnerligen befordra iakttagandet
af sabbatens helgd.
Doctor Moberger Jag vill blott med ett par ord till¬
kännagifva, att jag är af samma tanke, som Domprosten
Sondén. Det har här blifvit sagdt, att publicerandet af
136
Den 18 Maj.
kungörelser skulle inom vissa församlingar möta stora svå¬
righeter, om det ej linge ske i kyrkan, emedan på somliga
ställen ingen sockenstuga finnes. Huruvida så är förhållan¬
det inom någon församling, har jag mig icke bekant. Men
då åtminstone skolhus öfverallt finnas och kunna för sådant
ändamål användas, torde man icke behöfva göra sig något
bekymmer för nämnda svårighets skuld.
Sedan diskussionen härmed förklarats afslutad, blef
uppå IL Biskopens och Vice Talmannens proposition morn.
e) af Ståndet godkändt. med tillägg likväl vid momentets
slut af dessa ord: »dock med det vilkor att sådant ej tår
ske på tid eller sätt, sorn störande ingriper i gudstjenstens
elter sabbatens helgd.»
Och beslöt Ståndet derjemte anmoda sitt Enskilda Ut¬
skotts Lag-Afdelning inkomma med förslag till den under¬
dåniga skrifvelse i ämnet, som bör till Kongl. Majit afiåtas.
Härefter företogs till afgörande Sammansatta Lag-samt
Allmänna Besväi s- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 9.
Doktor Säre anhöll om ordet och yttrade: Sedan nu
Högvördiga Ståndet beslutit att i en särskild underdånig
skrifvelse afgifva ett fullständigt utlåtande öfver det ärende,
som i förevarande Betänkande finnes afhandladt, är det
tydligt, att Ståndet icke kan bifalla eller förklara sig till-
fredsstäldt med nämnda Betänkande, Då det likväl enligt
min tanke skulle innebära en motsägelse att afslå Utskottets
hemställan, som i förhållande till Ståndets önskningar likväl
innebär ett tillmötesgående, och att tvärtom förorda den i
Ståndets enskilda underdåniga skrifvelse begärda förändring,
som mer afser Ståndets fördel, får jag vördsamt hemställa
huruvida icke det vore lämpligast, att nämnda Betänkande
helt simpelt lägges till handlingarna.
Presteståndet, som af meddelade Protokolls-Utdrag in-
hemtat, att Sammansatta Utskottets här gjorda hemställan
blifvit af 2:ne Riks-Stånd afslagen, till följd hvaraf frågan
hos Ständerna förfallit, fann vid sådant förhållande föreva¬
rande Betänkande icke föranleda annan åtgärd än att läg¬
gas till handlingarna.
Doctor Falck anmälde sin reservation mot Ståndets i
hithörande frågor fattade beslut.
§ 5.
Föredrogos ånyo Stats-Uskottets nedan omförmälda
Memorial och Utlåtanden:
N:o 83, i anledning af erhållna återremirser å 2 ne i
Memorialet N:o 69 föreslagna voteriugspiopositioner.
Utskottets i förevarande Memorial framstälda förslag
till voteringspropositioner godkändes.
Den 18 Maj.
137
N:o 84, med förslag till voteringsproposition, i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga om godt*
görandet af kostnader vid laga skifte å boställe.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
N-0 85. rörande Rikets Ständers skiljaktiga beslut, i
fråga om påbyggnad och förändring af Rikets Ständers Hus
och f. d. Hebbeska huset.
Doctor Söderberg begärde ordet och yttrade: Då det
var på mitt förslag som Ståndet beslöt att utesluta ordet
»tillsvidare» ur Utskottets föregående hemställan, hvilken af
3:ne Riks-Stånd blifvit olörändrad antagen, anser jag mig
nu böra hemställa om bifall till hvad Utskottet i detta Me¬
morial föreslår. Syftemålet med min anmärkning synes mig
nemligen vunnet, så snart det en gång varit bragdttill tals,
att ordet »tillsvidare» icke från den afgående representatio¬
nens sida innebär någon antydan till den kommande om
nödvändigheten för ifrågavarande ändamål af en kostsam¬
mare och mera storartad lokal, än den nu ifrågasatta.
Doctor Sandberg instämde.
Hvarefter den till Preste-Ståndet stälda inbjudningen
antog», och lade» Utskottets vid Memorialets slut förekom¬
mande hemställan till handlingarna.
§ 6.
Föredrogos ånyo Banco-Utskottets nedannämnda Me¬
morial.
N:o 24, med förslag till en voteringsproposition.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes
N;o 25, i anledning af Riks-Ståndens beslut öfver Be¬
tänkandet N:o 20, med förslag rörande föreskrifterna i 6:te
och 7:de artiklarne af Banco-reglementet.
Punkterna / tVl och med 4 lades till handlingarna, och
godkände Ståndet Utskottets i 5:te punkten framstälda för¬
slag.
N:o 26, rörande bestämmelserna i 8 de artikeln Banco-
reglementet, om Discont- och Lånekontoren.
Bifölls.
§ 7.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi Ut¬
skottets Betänkande N o 90, i anledning af väckta motioner
om ändring i vissa delar af gällande författning angående
fattigvården.
JJemstä/lan sid. 3. Bifölls.
Hemställan sid. 4.
138
Den 18 Maj.
Härvid begärdes ordet af Professor Ribbing, som anför¬
de: Det är lätt att finna, hvad som gifvit anledning till
motionärens framställning och det skrifvelseförslag, som Ut¬
skottet till följd deraf uti detta Betänkande inför Ständerna
framlagt. På sid. 3 af detsamma omtalas nemligen, huru¬
som det flerstädes i Sveriges gränsprovinser inträffar, att
personer i barndomen utvandra till främmande länder och
först efter många års förlopp återvända utarmade samt,
mången gång åtföljda af familjer, hvilka de icke förmå un¬
derhålla. När nu dylika personer med tillbehör, för erhål¬
lande af fattighjelp, hänvisas till den kommun, hvarest de
sjelfve eller deras föräldrar sednast före utflyttningen varit
mantalsskrifna, men hvarest de icke, såsom verklige med¬
lemmar, utöfvat något slag af gagnande verksamhet, är det
ej underligt, om skyldigheten att underhålla dessa förefaller
ifrågavarande kommuner såsom en ganska hård och betun¬
gande börda. Det må ej heller nekas, att detta förhållan¬
de är ganska beklagligt, äfvensom att det stundom kan ega
rum med persorier, som flera år vandra omkring inom lan¬
det. utan att derunder underkastas mantalsskrifning. Men
med erkännande deraf, att gällande författning angående
fattigvården verkligen medför stora olägenheter, hvilkas min¬
skande eller upphäfvande vore i hög grad önskvärdt, höi¬
man dock se till, att man för olägenheternas afhjelpande
icke väljer ett sätt, som medför skadligare följder än sjelfva
det öfverklagade onda. Sådant synes mig dock förhållan¬
det vara med det lörsta af de alternativer, som Utskottet
föreslår, och sannolikt äfven med det andra.
Enligt det första af dessa, liksom äfven enligt motio¬
närens framställning, skulle fattigvården i ofvannämnda fall
öfvertagas och bekostas af Staten. För min del kan jag i
detta förslag icke annat än återfinna en företeelse, hvilken
beklagligen alltför ofta upprepar sig inom vårt land, nem¬
ligen att, när något åliggande förefaller de mindre sam¬
hällena obeqvämt och svårt att utgöra, man då genast för¬
söker att kasta bestyret dermed på Staten. Men om detta
är mindre lämpligt i allmänhet, bjuda klokhet och billighet
att än mer motarbeta detsamma i våra dagar, då kommu¬
nerna erhållit större betydelse och mer utvidgad verksam¬
het, och då det måste synas, som skulle hvarje inskränk¬
ning i denna verksamhet medföra skadliga följder. Häremot
invänder man visserligen å ena sidan, att det nu icke är
fråga om personer, som tillhöra en bestämd kommun, utan
om sådana, hvilka icke med skäl kunna hänföras till nå<)on
kommun. Men finnas verkligen Svenske medborgare, hvilka
icke böra till någon kommun, och kunna alltså dessa med¬
borgare indelas i tvänne klasser, af hvilka den ena närmast
sorterar under dylika mindre samhällen, men den andra icke?
Den 18 Maj.
139
Det kan väl icke anses såsom en tillfällighet, huruvida Sveriges
innevånare äro organiserade i kommuner eller icke, en till¬
fällighet, som medgifver att undantag finge och kunde ega
rum! Å andra sidan anser man sig icke böra för det kom¬
munala lifvet befara några menliga följder af den förändring,
som här ifrågasattes, alldenstund intet synes hindra utveck¬
lingen af detta lif, så länge man blott lemnar oantastade
kommunernas rättigheter; hvaremot här är fråga om en
skyldighet. Detta resonnemang är likväl fullkomligen falskt:
sann samhällelig lifaktighet och verksamhet framkallas lika
mycket genom rättigheters åtnjutande sorn genom skyldig¬
heters fullgörande. Och just förevarande fråga synes mig
erbjuda ett passande exempel, genom hvilket sanningen af
nämnda påstående låter sig inse. Om fattigvården under
vissa förhållanden öfvertages af Staten, skulle deraf följa,
icke blott att densamma blefve mångdubbelt dyrare, eme¬
dan Staten icke skulle kunna arrangera saken så ekono¬
miskt som do enskilde, hvilka omedelbart drabbas af kost¬
naderna derför — och i detta afseende torde blott behöfva
åberopas erfarenhetens intyg angående kostnaderna för all¬
männa inrättningar af hithörande art. Men derjemte skulle
tillika försummas och förbises ett, enligt min tanke och
såvidt man ej betraktar fattighjonen såsom blott djur, hvilka
skola lifnäras, högst vigtigt kommunalt åliggande, nemligen
bemödandet att genom tjenlig ledning återföra fattighjonen
till nyttiga samhällsmedlemmar, för så vidt icke ålder eller
obotlig sjuklighet gör sådant omöjligt. Ty Staten kan icke
egna dem en dertill erforderlig omvårdnad, kan icke med
samma lätthet som kommunerna anordna en för dem pas¬
sande sysselsättning samt se till, att icke sjelfsvåld och
lättja blifva täckmantel för oförmåga att försörja sig sjelf;
fattighjonen skulle helt simpelt komma att för dryga pen¬
ningar lödas. Väl har Utskottet sökt mildra dessa olägen¬
heter derigenom, att fattigvården skulle ombestyras af kom¬
munerna mot ersättning af Staten. Men för det första af-
hjelpes dermed ej de af mig nu påpekade svårigheterna och
bristerna vid fattighjonens behandling: då det onekligen är
mycket lättare att sköta fattigvården så, att man blott ger
hjonen underhåll men icke sörjer för deras nyttiga syssel¬
sättande och. att så säga, uppfostran, skall denna sednare
omsorg, der Staten i allt fall betalar hvad de kosta och
kommunen sålunda ej sjelf eger något intresse att genom
deras arbete få någon ersättning för utgifterne för dem,
alldeles uteblifva. För det andra befarar jag att kommu¬
nerna genom nämnda anordning skulle förmås att, när per¬
soner, som kommit i behof af fattigunderstöd, icke varit från
mantalsskrifningsorten frånvarande under den tid, som för
erhållande af Statsunderstöd lörutsättes, på främmande ort
140
Den 18 Maj.
underhålla hjonen, till dess Staten vore pligtig bekosta de¬
ras underhåll, och sålunda skapa den klass af fattiga, hvarom
här är fråga, till skada så för Staten sorn hjonen sjelfva. I
båda dessa omständigheter synas mig ligga tillräckliga skäl
för afstyrkande och förkastande af Utskottets första alternativ.
Hvad vidkommer den andra af de utvägar, som Utskot¬
tet förordar, vore den möjligen lämplig i de landsorter, hvarest
det förhållande, hvarom här är fråga, eger rum i större
skala. Likväl synes mig detta ärende vara af sådan be¬
skaffenhet, att initiativet här, om någonsin, bör utgå från
kommunerna sjelfva, icke från Kongl. Maj:t. Är någon soc¬
ken alltför bardt betungad af ifrågavarande fattigvård, kan
ju saken i laga ordning anmälas inför Landstinget genom
soqknens representant derstädes. Kongl. Maj t kan i allt
fall icke ålägga Landstingen något i förevarande afseende,
utan blott göra hemställanden. Skulle från Kongl. Maj:t
utgångna bestämningar i ifrågavarande angelägenhet betyda
något mer än dylika framställningar, måste de afse alla
Landsting, hvilket ju vore onödigt, då frågan egentligen blott
gäller gränsprovinserna.
Slutligen torde kanske invändas, att då olägenheter till
följd af fattigvårds-lagstiftningen verkligen finnas och böra
afhjelpas. det kunde vara skäl att aflåta en skrifvelse, hvil¬
ken är helt oskyldig och icke innebär något afgörande beslut.
Men enligt min tanke är det icke Ständerna värdigt att
besvära Kongl. Maj t med skrifvelser i andra fall, än då de
för sin del äro bestämdt öfvertygade derom, att den sak
eller det ändamål, som åsyftas, är i allmänhet önskvärdt
och i en viss riktning möjligt att ernå. Detta är likväl
icke nu händelsen, och då det första af de alternativer. som
Utskottet föreslagit, är rent af förkastligt, samt det andra
förer frågan in på en oriktig väg, anhåller jag att Ståndet
måtte afslå Utskottets hemställan i dess helhet.
Doctor Falck: Lika mycket som jag instämmer i den
föregående talarens premisser, genom hvilka han ådagala-
de. att nåi)oi mäste göras till afhjelpande af det onda, på
hvilket motionärerne fästat uppmärksamhet, lika mycket
måste jag, på grund af egen erfarenhet, bestrida det resul¬
tat, till hvilket samme talare kommit. Till en början vill
jag anmärka, att han alltför mycket fästade sig vid de per¬
soner. som efter en längre tids vistelse i främmande länder
återkomma till Sverige, oförmögna att försörja sig sjelfva.
Häraf drog han den slutsatsen, att de öfverklagade olägen¬
heterna endast drabbade några få provinser, nemligen gräns¬
provinserna. Så är likväl icke förhållandet. Vi veta alla,
att det gifves en stor mängd personer som inom landet
vandra omkring under 15 ja ‘20 år, utan att på något ställe
Den 18 Maj.
141
under denna tid blifva mantalsskrifna. Härunder hafva de
tillhört minst lika mångå församlingar, och när de omsider
blifva i behof af fattigunderstöd, kan endast genom ett lång¬
varigt processande afgöras, hvarest de skola erhålla detta.
Vanligen blifva de hänvisade, genom Landshöfdinge-embe-
tets utslag, till den föisamling, från hvilken de vid unga
år utgått och hvarest de sålunda icke genom arbete kunnat
verka något gagneligt. I Gladsax’ församling, der jag är
Pastor, inträffade t ex. att en person vid 7 års ålder ut¬
flyttade samt vid 30 års ålder återkom från fängelset för
att i socknen erhålla fattigvård. Efter någon tid återtog
han sitt forna lefnadssätt och blef ånyo insatt samt efter
undergånget straff återsänd till Gladsax. Äfven nu måste
socknen underhålla honom, till dess han genom nya brott
dömdes till lifstidsfängelse. Härunder hade han förorsakat
församlingen en kostnad af 3 å 400 R:dr. Kan väl sådant
vara billigt eller på något sätt befordra det kommunala lif-
vet och intresset?
För min del måste jag sålunda, i motsats mot den
förra talaren, anse det icke vara ändamålslöst att aflåta
den föreslagna underdåniga skriivelsen. Ett fattighjon, hvil¬
ket icke rimligen kan sägas tillhöra en viss församling, bör
väl erhålla sin fattigvård af Staten eller Länet. Härmed
vore orättvisan i det nuvarande stadgandet afhjelpt, och jag
är för min del öfvertygad, att Kongl Majit skall, med an¬
ledning af en sådan skrifvelse, låta vidtaga de åtgärder till
fattigvårdens rättvisare fördelande, som med lag och billig¬
het befinnas öfverensstämmande. Jag yrkar bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Contracts-Prosten Palmlund och Kyrkoherden Hearlin
instämde.
Doctor Sandberg: Utan tvifvel förtjena de betänklighe¬
ter, hvilka Professor Ribbing anfört, mycken uppmärksam¬
het. Olverflyttas hela fattigvården på staten, skulle sådant
föranleda omätliga utgifter och leda till ett odrägligt till¬
stånd. Såtillvida är Professor Ribbings framställning grun¬
dad. Men huru står det till i landet? Önskligt vore, om
man kunde säga, att näringsfriheten och alla andra på se¬
nare tiden medgifna friheter förbättrat arbetarens ställning,
att antalet fattige blifvit allt mindre. Stundom får man vis¬
serligen höra vackra beskrifningar om det lysande tillstån¬
det inom vårt land, och så länge eländet och nöden icke
omtalas, tror man allt står väl till. Att sådana blomster¬
målningar icke träffa verkligheten, visar dock bland annat
den omständigheten, att fattigskatten för hvarje år växer
på ett betänkligt sätt. Förhållandet är verkligen sådant,
sorn Doctor Falck skildrade det, och mångenstädes än värre.
142
Den 18 Maj.
Sedan passfriheten blifvit införd, träffar man ofta arbe¬
tare, sorn drifva landet omkring och slutligen utarmade och
oförmögne att försörja sig sjelfva, återvända till den kom¬
mun från hvilken de utgingo, och hvilken då är skyldig be¬
reda dem fattigunderstöd. Härigenom kan nästan sägas,
att vagabonderiet uppmuntras med den påföljd, att somliga
kommuner slutligen alldeles nedtryckas. Jag anser ifråga¬
varande skrifvelse till Regeringen vara af högsta behof på¬
kallad, på det att hon må få kännedom om det verkliga
förhållandet inom landet och kunna uttänka hjelpmedel till
nödens lindrande. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Doctor Petrelli: De olägenheter, som Doctor Falck fram¬
hållit, äro verkligen ganska beklagansvärda, och jag må ej
neka, att, derest jag endast toge i betraktande de förhål¬
landen, som ega ruin i min hemort, jag skulle vara benä¬
gen att accedera till hans åsigt. Likväl tror jag, att frå¬
gan bör betraktas från en mera allmän synpunkt, och i
detta afseende synas mig de skäl, på grund af hvilka Pro¬
fessor Ribbing yrkat afslag å Utskottets hemställan, vara
fullt tillfredsställande. Det krångel och de mångfaldiga un¬
dersökningar, som uppkomma för utrönandet af ett fattig¬
hjons egentliga hemort eller det ställe, der han bör erhålla
fattigvård, kunna i allt fall icke undvikas. Det skäl, som
deraf hemtades för antagandet af Utskottets förslag, torde
sålunda få anses förfallet. Slutligen ber jag få fästa upp¬
märksamhet derpå, att inom Sammansatta Lag- och Eko¬
nomi-Utskottet f. n. är under behandling en motion, hvil¬
ken åsyftar vidtagandet af åtgärder till stäfjandet af vaga-
bondlifvet. Möjligen kunde på denna väg något åtgöras till
hämmande af de öfverklagade olägenheterna. Emellertid
kan jag ej finna det rådligt att för några kommuners skuld
kasta en betungande fattigvård på staten, och jag får der¬
före, åberopande de skäl, som af Professor Ribbing blifvit
anförda, yrka afslag å Utskottets hemställan.
Doctor Moberger: Den fråga, som nu utgör föremål för
öfverläggning, gaf inom Utskottet anledning till långa och
skarpsinniga samt endels ganska heta discussioner. För
min del kämpade jag hufvudsakligen på de grunder, som nu
af Doctor Falck blifvit anförda, lör antagandet af det för¬
slag, som Utskottet lör Ständerna framlagt. Motståndarne
mot detta förslag synas 111ig göra sig skyldiga till det fel,
som kallas radikalism och vilja icke inse, att här ingalunda
är fråga derom, att all fattigvård skulle flyttas från kom¬
munerna och kastas på staten. Utskottets förslag afser en¬
dast, att någon lindring i kostnaderna för fattigvård måtte
beredas de kommuner, som dermed betungas alltför hardt
Den 18 Maj.
143
såväl i jemförelse med andra kommuner som i förhållande
till egna krafter och tillgångar. Och har Utskottet för detta
ändamål föreslagit, icke att staten skall öfvertaga all fat¬
tigvård utan endast underhållet af sådana personer, som ef¬
ter utflyttningen från den kommun, hvarest de en gång va¬
rit mantalsskrifna, föra ett så kringirrande lif, att de på
längre tid icke mantalsskrifvas och sålunda ej längre kunna
anses tillhöra någon församling och ej heller den, hvarest
de ursprungligen varit bosatta. För staten utgör underhål¬
let af sådane fattiga en obetydlighet, men för den enskilde
kommunen kan det ofta blifva ruinerande. Att det tillkom¬
mer hvarje kommun att draga försorg om sina fattige, är
visserligen sannt; men icke bör man för abstrakta reson-
nemangers skuld vilja ruinera en del enskilda församlingar,
eller på ofvannämnda grund vilja, äfven när det visar sig
att församlingarna icke förmå bära hvad dem sålunda ålig¬
ger, tillämpa satsen: flat justitia, pereat mundus. De före-
speglade vådorna för staten af förslagets antagande kunna
icke vara annat än fantasibilder hos dem, som förbise det
verkliga syftemålet i hvad Utskottet förordat. De enskilda
församlingarna deremot äro sannerligen ofta i behof af den
lättnad och lindring, som förslaget afser att bereda. De äro
efter nuvarande förhållanden och sedan hvar och en anses
ega försvar genom sitt eget arbete, utan att behöfva försva¬
ras af annan person, i detta fall värnlösa och kunna icke
förhindra inflyttning t. ex. af en statkarl med hustru och 10
barn, äfven om det är skäligen påtagligt, att större delen af
en sådan familj inom ett eller annat år måste komma fat¬
tigvården till last. I denna omständighet torde man ock
kunna finna en förklaring, hvarföre så inånga personer icke
äro skattskrifna. Församlingarna hafva nemligen af hvarje
mindre bemedlad medlem att frukta kostnaden för framtida
fattigvård och se derföre icke gerna, att den enskilde, på
hvars egor inflyttning af sådane personer sker, uppgifver
detta.
Mig synes det, som vore i detta fall säkrast att argu¬
mentera från erfarenhetens synpunkt och medgifva den lätt¬
nad och hjelp åt kommunerna, som visat sig erforderlig.
Dermed vunne man ock den fördelen, att farhågorna för
skattskrifning och deraf härfiytande krångel blefve i betyd¬
lig mån minskade. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Prosten Lundholm: Med ett par ord vill jag tillkänna¬
gifva, att jag helt och hållet instämmer med Doctor Mober¬
ger. Till hvad han anförde skulle jag kunna foga många
andra exempel, utvisande att, till följd af nu gällande för¬
fattningar, smärre församlingar mången gång betungas med
en fattigvård, hvilken i förhållande till deras tillgångar och
144
Den 18 Maj.
antalet medlemmar knappt är möjlig att utgöra. Om, så¬
som Professor Ribbing menade, kommunens magt numera
blifvit större och mer betydelsefull, tror jag dock icke, att
den derföre, mera än tillförene, blifvit en magt öfver sjelfs-
våldet. Icke heller tror jag. att den fattigvård, hvarom här
är fråga, endast drabbar gränsprovinserna. Det är ingen
obekant, att äfven inom landet kan föras ett så kringirrande
lif af åtskdligt löst folk, att man slutligen icke utan stor
orättvisa kan förklara dem tillhöra en viss kommun och
från deras underhåll befria audra, der de äfvenledes vistats.
Då slutligen den kostnad, som, om Utskottets förslag anta-
ges, skulle drabba staten blir en högst obetydlig post bland
statsutgifterna, under det att den, utgående enligt nu gäl¬
lande lag. är en verklig tunga för den enskilde kommunen;
måste jag för min del tillstyrka antagandet af hvad Utskot¬
tet föreslagit.
Kyrkoherden Simonsson: Det torde af ingen nekas, att
det förhållande, öfver hvilket motionärerne klagat, verkligen
är öfverklagansvärdt. Här är fråga om underhåll af per¬
soner, hvilka under en längre tid icke varit mantalsskrifna
och hvilka i allmänhet utgöras af obemedladt arbetsfolk,
som under sin bästa arbetstid dels vistats utrikes, isynner¬
het i grannländerna, dels inom riket fört ett så kringvan¬
drande lif, att de knappt kunna sägas hafva någon egent¬
lig vistelseort. Enligt fattigvårdsstadgan skall den, som icke
förmår försörja sig sjelf, erhålla fattigvård der, hvarest han
oar eller bort vara mantalsskrifven». Till hvilken församling
skola sådana personer som de ofvannämnde hänföras ? I
sjelfva verket kunna de icke rättvisligen räknas till någon
viss kommun, och enligt min tanke borde de allraminst, så¬
som likväl nu sker, anses tillhöra den församling, från hvil¬
ken de i föreskrifven ordning erhållit utflyttningsbevis.
Man har äfven sagt, att fattigvården blefve dyrare, om
den skulle bekostas af staten och att derföre all fattigvård
bör bekostas af kommunerna, ingen af staten. Detta på¬
stående synes mig vara alldeles liktydigt med ett annat,
nemligen det, om någon ville påstå, att den, som kan göra
en sak lättast och med minsta kostnad, också bör få den-
samnias utförande sig på egen bekostnad ålagdt. Den om¬
tanke och sparsamhet, hvilken kommunerna ådagalägga vid
ordnandet af den fattigvåld, som tillkommer dem, bör man
ock kunna fordra af vederbörande statens tjenstemän; iakt-
tages ej detta, bör rättelse ske. En ganska ofta förekom¬
mande anledning dertill, att kommuner åläggas försörja per¬
soner, som på många år icke tillhört dem, är för öfrigt
statsmyndigheternas underlåtenhet att med tillräcklig om¬
sorg
Den 18 Maj.
145
sorg öfvervaka iakttagandet af det stadgande, som bjuder,
att hvarje svensk person skall mantalsskrifvas å den ort,
hvarest han större delen af året vistas. Då kommunerna
sjelfva härvid icke kunna åtgöra något utan det, så att säga,
är statens eget fel, att orättvisor och olägenheter uppkomma
genom underlåten mantalsskrifning, torde det ej vara mel¬
ån billigt att staten påtager sig den fattigvård, som, ålagd
den enskilde kommunen, blifver emot densamma en orättvisa.
Hvad angår det andra alternativet i Utskottets förslag
eller hänvisningen till landsting, har jag. utan att just instämma
i yrkandet derpå, likväl ansett denna utväg böra antydas för
den händelse, att Kongl. Maj t finner den lämpligare. All¬
tid vore det ock en lindring, om fattigvården fördelades på
landstingets större område och kostnaden blefve derigenom
på ett billigare sätt fördelad samt mindre kännbar. Då de
skäl, hvilka Utskottet anfört för sin hemställan icke, oak¬
tadt skickligt anlagda försök, verkligen blifvit vederlagda,
får jag för min del yrka antagandet af nämnda förslag.
Professor Ribbing: Förevarande fråga är i och lör sig
och i anseende till sina conseqvenser af sådan vigt, att jag
icke velat underlåta att än en gång begära ordet, för att
i korthet yttra mig öfver några af de anmärkningar, hvilka
här blifvit framställda till försvar för Utskottets hemställan.
I detta afseende hafva någre talare upprepat en mängd
olägenheter vid nu gällande fattigvårds-lagstiftning och för¬
modat, att alla dessa skulle genom Utskottets förslag, liksom
genom ett arcanum, afhjelpas, ehuru det likväl är tydligt,
att flertalet af dessa olägenheter icke skulle förändras ge¬
nom antagandet af detsamma. Man säger, att så mångå
personer nu gå omkring utan att ordentligen mantalsskrif¬
vas derföre, att församlingarna söka undgå risken att efter
många års förlopp få bekosta deras underhåll. Men månne
icke risken, under förutsättning af samma förhållanden och
behof hos de icke skrifna, är densamma redan efter ett
halft års förlopp? Andra åter synas resonnera så, som bor¬
de Staten bekosta fattigvård åt personer, som länge drifva
omkring utan att skrifvas, derföre att Staten stiftat så då¬
liga lagar, att dylikt blir möjligt. Häraf skulle man kunna
sluta, att dessa talare anse Kongl Maj:t i detta fäll ega
att ensam stifta lagar, och att det vore ändamålsenligt att
folket straffade Kongl. Maj t. när han gör detta mindre väl,
under det att det ju likaväl är begge statsmakterna d v
s. Staten sjelf och således folket ock, sorn ej mindre stifta
lagarne än ock drabbas af straffet d. ä. olägenheterna, som
skulle följa af hvarje sådant beslut som det nu föreslagna.
Vidare förklarar man, att då fattigvården, sådan den nu
Hogo. 1‘reste-St. Prot. 1866. o:te Bandet. 10
146
Den 18 Maj.
utgår, är en för kommunerna odräglig börda, bör den kastas
på Staten äfven om den blefve mångdubbelt dyrare — li¬
kasom om den icke. till följd af förhållandet mellan Stat
och kommuner, på detta sätt skulle komma att mångdub¬
belt dyrare drabba just de senare. Det hjelper icke att
härvid förklara frågan endast gälla en obetydlig minoritet
af fattige, ty kommunerna skola, om förslaget antages, nog
sörja för att minoriteten växer. De afvälta derigenom från
sig en börda, hvilken nu omedelbart trycker dem och hvil¬
ken de skola tro sig befriade från derigenom att den öfver-
flyttas på Staten. Också har jag icke hört någon vederlägga
min anmärkning, att kommunerna skulle utom församlingen
underhålla hjonen, till dess tiden vore inne att af Staten for¬
dra deras underhåll. En talare har behagat förklara mina
föregående yttranden för abstrakta theorier och hade der¬
vid tillfälle gifva prof på en ganska stor förmåga att genom
fyndiga ordvändningar komma ifrån en kinkig sak. Jag vill
med anledning dera! erinra om, att det abstrakta utgör all¬
männa sidor af det konkreta, och att det sålunda är der¬
med på det aldranärmaste sammanhängande, är det förra
sjelft, blott från en viss sida sedt så, att hvad som är be-
visadt in abstracto i och med detsamma eger sin giltighet
om det konkreta. Slutligen har det blifvit sagdt. att den
bedrager sig mycket, som tror, att landstingen skulle åt¬
göra något vid saken, om den hänskjötes till desamma från
kommunerna. Detta påstående synes mig dock vara ett
demonstradum, hvilket icke kan blifva demomstratum, förr¬
än några försök i denna riktning från kommunernas sida
verkligen blifvit gjorda.
Då jag icke funnit mina förut anförda skäl för afslag
å Utskottets hemställan vederlagda, kan jag ej annat än
fortfarande yrka förkastande af förevarande skrifvelseförslag.
Doctor Rundgren instämde.
Contracts-Prosten Lindskog: Inom Utskottet har jag
reserverat mig mot förevarande hemställan och har icke
kunnat biträda det framlagda förslaget, emedan Utskottet
genom att deråt gifva en alltför stor vidsträckthet, beträdt
en bana, sorn icke kan leda till något godt slut. Då Ut¬
skottet talar om fattigvård för den, som under en längre
följd af år »icke varit mantalsskrifven» inom kommunen,
synes det som borde man i stället hafva talat om den, som
inom kommunen »icke bort vara mantalsskrifven». Med
denna inskränkning, som förutsätter en noggrann och full¬
ständig mantalsskrifning, sådan den är i lag påbjuden, ha¬
de förslaget blifvit tillämpligt endast på de fattighjon, som
under längre tid vistats utrikes. Dermed hade man ock,
Di-n 18 Maj.
147
enligt min tanke, kommit till ett riktigt resultat; hvaremot
jag icke anser, att det, med afseende på kommunernas kän¬
da benägenhet att så vidt möjligt skjuta ifrån sig och
kasta på Staten besvärliga åligganden af denna karakter,
kan vara rådligt att antaga Utskottets förslag i hela dess
vidsträckthet. Det torde derföre vara lämpligt att återre¬
mittera detsamma i det syfte, att den ifrågasatta förändrin¬
gen i fattigvårds-lagstiftningen kornme att afse endast så¬
dana i behof af fattigunderstöd varande Svenske personer,
som ankomma från utrikes ort.
Doctor Petrelli: Hvad Högloft Utskottet i detta Betän¬
kande föreslår, synes mig så vådligt, att äfven jag anser
mig böra framställa några betänkligheter vid förslagets an¬
tagande, ehuru jag redan förut instämt med Professor Rib¬
bing. De många svårigheter och obehag, för hvilka nuva¬
rande fattigvårdsstadga utsätter de enskilda kommunerna,
har jag nogsamt erfarit och lärt känna. På intet ställe
framstå dessa svårigheter så tydligt som i småstäderna el¬
ler på de trakter, hvarest personer, som förnöta lifvit i lättja
och småningom falla fattigvården till last, hafva tillfälle att
samla sig. Inflyttning af sådana personer kan kommunen
icke förekomma. Medgifvas måste ock, att det är föga bil¬
ligt eller åtminstone ganska hårdt, att kommunen skall vara
pligtig underhålla sådana medlemmar, äfven om de efter en
kort vistelse utflytta och först efter flera års förlopp åter¬
vända, urståndsätta att försörja sig sjelfve. Oaktadt detta,
tror jag likväl, att det vore mindre välbetänkt att öfver¬
flytta ifrågavarande fattigvård på staten. Yi skulle derige¬
nom blottställa det stora samhället för en fattigvård, hvil¬
ken tilläfventyrs vuxe oss öfver hufvudet, då nemligen ingen
vidare vore intresserad af att se till, huruledes det onda
skulle afhjelpas. Nu finns intresset att såvidt möjligt före¬
komma det kringstrykande lefnadssättet, som är den egent¬
liga grunden till en ojemt fördelad och obillig fattigvård.
Väl kan man invända, att kommunerna ega ringa magt att
motarbeta detta onda; men de kunna dock göra något och
skola alltid af eget intresse finna sig uppmanade att, med
den magt de ega, söka minska och afskaffa vagabonderiet.
På denna väg tror jag, att kommunerna bäst skola skydda
sig för den städse tillväxande fattigvården.
Doctor Falck: När en föregående talare yttrat, att denna
fråga är af enskild natur, vill jag dervid anmärka, att den
icke är mera enskild, än att man hört röster från hela lan¬
det fordra afhjelpandet af det öfverklagade onda. Hvad an¬
går de farliga conseqvenserna af en lagstiftning i enlighet
med Utskottets förslag, hvilka Professor Ribbing framhöll
148
Don 18 Maj.
och bland hvilka han isynnerhet tycktes frukta den, att för¬
samlingarna skulle på annan och främmande ort underhålla
sina fattighjon, tills de varit nog länge från kommunen från¬
varande för att blifva af staten underhållna; är det likväl
påtagligt, att församlingarna icke kanna verkställa något
dylikt. Slutligen ansåg en talare, att denna frågas afgö¬
rande borde uppskjutas till dess ett nu under öfverlägg¬
ning varande lagförslag angående vagabonderiets afskaffande
hunnit träda i verkställighet. Att detta onda kan genom
lag afhjelpas och afskafiäs, torde dock icke vara skäl an¬
taga, isynnerhet icke, om man tager i betraktande andan
och riktningen af senare tiders lagstiftning i detta hän¬
seende. Jag får sålunda fortfarande yrka, att Utskottets
skrifvelseförslag måtte af Ståndet antagas.
Doctor Moberger: Ehuru min högtärade vän, Professor
Ribbing, i sitt senare anförande icke nämnde mig personli¬
gen, kände jag mig likväl träffad — dock ej dödligt- Nu
vill jag visserligen ingalunda tilltro mig vara en sådan mä¬
stare i logik, som Professorn i ämnet, men kan dock icke
anse mig vara deri alldeles obevandrad, och hoppas der¬
före, att Professorn, om ock mina resonnemanger i öfrigt
icke tillfredsställa honom, skall erkänna, att det icke är
detsamma, om man bedömer och afgör en sak »cimpliciter»
eller »secundum quid*. Kunde denna sak betraktas simpli-
citer, eller vore här med andra ord fråga om hela fattig¬
vården i allmänhet, skulle Herr Professorns argumentation
utan tvifvel ega bevisande kraft; men, enligt hvad jag re¬
dan förut tagit mig friheten erinra, har Utskottet icke talat
om fattigvården i andra än vissa enskilda och sådana fäll,
der den komme att alltför hårdt drabba en eller annan
kommun. Mitt resonnemang går derföre ut på att påpeka,
att den börda, som en församling icke förmår bära, blifver
lätt och föga kännbar, när den fördelas på alla, samt att
en sådan fattigvårdens fördelning på alla församlingar, d. v. s.
dess öfverflyttande på Staten, bör ega rum i fråga om så¬
dana hjon, hvilka visserligen enligt nu gällande lag, men
icke enligt billighet och endast af en tillfällighet räknas till
en viss kommun, hvilken i öfrigt varit alldeles urståndsatt
att på något sätt förekomma deras iråkade obestånd.
Hvad här blifvit yttradt derom, att antalet fattighjon
skulle förökas, om fattighjelpen lemnades af Staten, och de
sålunda hade att påräkna liksom en pension, skulle jag
icke vara obenägen medgifva, derest jag någonsin hört om¬
talas, att personer förledas till superi och lättja af utsigten
att framdeles blifva intagna på någon Statens inrättning.
Jag anhåller fortfarande, att Högv. Ståndet måtte bifalla
Utskottets hemställan.
Den 18 Maj.
149
Doctor Sandberg: Jag finner mig vara förekommen af
Doctor Moberger, särdeles i lians första yttrande, och vill
derföre endast, med anledning af hvad en annan talare an¬
fört, framställa den frågan: På hvad sätt kunna och böra
kommunerna förhindra menniskor att flytta utrikes eller
drifva omkring inom landet? Eller är det väl möjligt att
afgöra, hvarest en person, som under en längre följd af år
fört ett kringvandrande lif. bort vara mantalsskrifven? För
att undgå orättvisor och oegentligheter i sådana fall synes
mig endast den utvägen återstå, att Staten öfvertager för¬
sörjningen — ingalunda af alla fattighjon — derom är icke
fråga; utan endast af sådane utfattige och till allt arbete oför¬
mögne personer, hvilka icke kunna sägas någonstädes vara
bosatta.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad och II.
IL Biskopens och Vice Talmannens proposition om bifall till
Utskottets hemställan med blandade Ja och Nej besvara¬
des, begärdes votering; hvarefter, sedan Ståndet beslutit,
att såsom kontraproposition uppställa afslag å Utskottets
hemställan, en så lydande voterings-proposition föreslogs
oell godkändes:
Den som bifaller Utskottets hemställan, röste Ja; den
det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet berörda
hemställan afslagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befans efter
sedlarnes öppnande och rösternas summering hafva utfallit
med 16 Ja mot 10 Nej; hvadan således Utskottets hemstäl¬
la!! var af Ståndet bifallen.
Hemställan sid. 5. Bifölls.
§ 8.
Föredrogos ånyo Stats-Utskottets nedan omförmälda Me¬
morial och Utlåtanden:
N:o 86, i anledning af erhållen återremiss å Utskottets
under N;o 76 afgifna Memorial, angående utvidgning af det
inom Rikets Ständers hus inrättade Arkiv och Bibliothek
samt anvisande af dertill erforderliga medel.
Lades till handlingarne.
N:o 87, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående ytterligare förlängning i den för uppmuddring af
Ystads hamn bestämda arbetstid.
Bifölls.
150
Den 18 Maj.
N:o 88, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse,
angående ändring i planen för sänkning af Solgen med flera
sjöar i Jönköpings län. med bibehållande af dertill beviljadt
låneunderstöd.
Bifölls.
N:o 89, i anledning af väckt motion om befrielse för
stadan Linköping från skyldigheten att underhålla stadens
vid Nyqvarn belägna, med bidrag af Statsmedel anlagda
hamn.
Bifölls.
N:o 90, i anledning af väckt motion om lån till Gladsax
socken i Christianstads län.
Bifölls.
N o 91, i anledning af väckta frågor om inlösen af åt¬
skilliga så kallade Riksgäidssedlar, hvilka inom den be¬
stämda prescriptionstiden icke blifvit tili invexling företedda.
Biföll».
§ 9.
B. Biskopen och Vice Talmannen hemställde, huruvida
Westerås Domcapitel borde anmodas att låta föranstalta om
anställande af nytt val till Riksdagsman i Preste-Ståndet i
ledigheten efter Contracts-Prosten Tegnér, sora nyligen afiidit.
Och skulle Ståndet framdeles om detta ärende besluta.
§ 10.
På framställning af B. Biskopen och Vice Talmannen
beslöt Preste-Ståndet att utse ytterligare 6 Suppleante, för
Ledamöterna i Förstärkt Stats■ Utskott.
Ståndet åtskiljdes kl 1 % e. m.
Ut supra.
In fidem
S. B. Almqvist.
Den 18 Maj.
151
Den 18 Maj 1866-
Plenum kl. 6 e. m.
fi 1.
Föredrogos och bordlädes Stats Utskottets Utlåtanden och
Memorialer nemligen
N:o 92 i anledning af väckt motion om förändring i
vilkoren för det vid sistförfluten Riksdag beviljade lån för
anläggning af jernväg mellan Christianstad och Hessleholms
station å södra stambanan;
N:o 93, i anledning af erhållen återremiss å Utlåtandet
N o 57, angående vackt fråga om statsanslag för vidtagande
af åtgärder till hämmande af boskapspesten, om den skulle
inom landet utbryta;
N:o 94, i anledning af väckt motion angående pension
åt aflidne f. d. Statsrådet, Generalmajoren Carl Ludvig von
Hohenhausens efterlemnade döttrar;
N:o 95, med förslag till sammanjemkning eller voterings-
propositioner, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
uti åtskilliga frågor, rörande anslagen under Riks-Statens
Åttonde hufvudtitel;
N:o 96. i anledning af erhållna återremisser å Betän¬
kandet N:o 66, ångående regleringen af utgifterna under
Riks-Statens Åttonde Hufvudtitel;
N:o 97, med förslag till voteringspropositioner i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor,
rörande anslagen under Riks-Statens Nionde Hufvudtitel;
N:o 98, med förslag till voteringsproposition, i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i fråga om anvi¬
sande af medel för Sveriges deltagande uti en allmän expo¬
sition i Paris år 1867; och
N:o 99, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
i fråga om upplåtelse till Göteborgs stad af Elfsborgs kungs¬
ladugård med dertill hörande lägenheter.
§ 2.
Uppå derom af v. Talman Biskop Annerstodt gjord fram¬
ställning beslöt Ståndet att i morgondagens plenum företaga,
val af 3'tterligare åtta Suppleanter i förstärkt Allmänna Be¬
152
D e ri 19 M aj.
svärs- och Ekonomi-Utskott samt att i plenum nästkomman¬
de Onsdag likaledes genom val utse ytterligare åtta Sup¬
pleanter i förstärkt Bevillnings utskott.
Ståndet åtskiljdes kl. '/2 7 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. 11. Almqvist
Dtus 19 Maj 1866.
Plenum kl. 2 e. m.
§ 1-
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-Utskot¬
tats förslag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse'-, nemi.
N:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om
anslag till jernvägsbyggnader oell till rörelsemateriel å re¬
dan anlagda stambanor; och
N o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
om anvisande af medel till utvidgning af den för jernvägen
genom Stockholm beslutade bangård vid Clara sjö och till¬
ökning i de för trafiken derstädes afsedda byggnader.
§ 2.
På framställning af Hr Biskopen och v. Talmannen be¬
slöt Ståndet, att nästkommande Lördag den 26 Maj företa¬
ga val af Ledamöter och Suppleanter i förstärkt Banko-Ut¬
skott; och skulle valsedlarne innehålla namnen å 30 med¬
lemmar af Ståndet, bland hvilka de 21, som erhålla högsta
röstetalet, blifva Ledamöter, samt de 9 derefter närmaste
blifva Suppleanter i sagde Utskott.
§ 3.
I öfverensstämmelse med Ståndets förlidne gårdag fat¬
tade beslut anställdes val af åtta ytterligare Suppleanter i
Förstärkta Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, och
befunnos efter valsedlarnes öppnande och rösternas summe¬
ring dertill vara utsedde, att i följande ordning inträda:
v. Talman Biskop Annerstedt,
Domprosten Sondén,
Dm 19 Maj.
153
Doctor Björkman,
Prosten Ljunggren,
Contracts-Prosten Palmlund,
Doctor Almquist.
Prosten Rabe, och
Doctor Ternström.
§ 4-
Föredrogs ånyo Stats Utskottets Utlåtande N:o 92, i an¬
ledning af väckt motion om förändring i vilkoren för
det vid sistförfluten Riksdag beviljade lån för anläggning af
jernväg mellan Christianstad och Hessleholms station å sö¬
dra stambanan.
Bifölls.
§ 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 93, i an¬
ledning af erhållen återremiss å Utlåtandet N:o 57, angå¬
ende väckt fråga om statsanslag för vidtagande af åtgärder
till hämmande af boskapspesten, om den skulle inom landet
utbryta.
Lades till handlingarne.
§ 6.
Föredrogs ånyo Ståts-Utskottets Utlåtande. N:o 94, i an¬
ledning af väckt motion angående pension åt aflidne f. d.
Stats Rådet, General-Majoren Carl Ludvig von Hohenhausens
efterlemnade döttrar.
Bifölls.
% 7.
Föredrogs ånyo Stnts-Utskottets Memorial N:o 95, med
förslag till sammanjemkning eller voteringspropositioner, i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut uti åtskilliga
frågor, rörande anslagen under Riks-Statens Åttonde Huf-
vudtitel.
De uti punkterna 1—8 föreslagne voteriugspropositio-
nerna godkändes.
Punkten 9.
Doctor Sandberg erhöll ordet och yttrade: Det förekom¬
mer mig i högsta måtto beklagansvärdt att såväl vid denna
154
Den 19 Maj.
sorn vid föregående Riksdagar då frågan är om understöd
af Statsmedel för allmogens folkskolor, dervid komma att
fästas sådana vilkor och fordringar, att folkrika och fattiga
församlingar deraf icke få tillgodonjuta det aldraringaste.
Dessa vilkor hafva uti Högvördiga Presteståndets beslut
blifvit isynnerhet försvårade genom tillägget, att församlin¬
gens mot folkskoleafgiften svarande tillskott skall vara an-
vändt till examinerade lärares aflöning vid egentliga folk¬
skolor, så vida något understöd af Statsmedel skall kunna
erhållas.
Då nu en församling, jemte aflöningen till en examine¬
rad ordinarie lärare, för att kunna förskaffa sina 14 å 1500
barn inom skolåldren den aldra oumbärligaste undervisning,
varit nödsakad att, med stora tillskott och uppoffringar, un¬
derhålla och löna 3 ä 4 oexaminerade extra skollärare och
dessutom 10 ä 12 lärarinnor i småskolor, så skulle sådana
församlingar, oaktadt det utomordentligt stora behofvet och
ehuru dess serskilda uppoffringar öfverstiga det folkskole¬
afgiften motsvarande beloppet, ändå icke kunna få något
understöd af Statsmedel.
För min del skulle jag innerligen önska, att inga svå¬
rare vilkor än dem Borgare- och Bondeståndet uppställt
för erhållande af Statsbidrag till allmogens folkskolor, måtte
blifva af Ständerna antagna, och under förhoppning om en
sådan utgång i det förstärkta Stats-Utskottet godkännas de
i mom. 9 angående 73 punkten lit. b. fnreslagne voterings-
propositioner.
Härefter blefvo de i denna punkt föreslagna voterings-
propositionerna godkända.
Punkterna 10 och 11. Godkändes.
Punkten 12.
Doctor Petrelli erhöll ordet och yttrade: Ifrågavarande
punkt handlar om en formfråga och jag finner väl, att det
icke är en lätt sak att derutinnan träffa det rätta. Man
ser likväl af Memorialet att i fråga om elementarläroverks-
byggnaden i Skara är det endast Ridderskapet och Adeln
som godkänt den meningen, »att staden Skara tillskjuter
hvad som utöfver sålunda för ifrågavarande byggnadsföretag
till 75,000 R:dr beräknade bidrag kan för ändamålet erfor¬
dras». Jag hemställer, om vid sådant förhållande Ridder¬
skapet och Adelns beslut bör göras till föremål för vote¬
ring i förstärkt Stats-Utskott. För min del kan jag icke
tinna det, utan yrkar att voteringspropositionen förkastas,
emedan eljest, ifall hvad Ridderskapet och Adeln föreslagit,
Den 19 Maj.
155
skulle vid blifvande votering i förstärkt Utskott varda god-
kändt, man derigenom skulle ålägga Skara en byggnads¬
skyldighet, hvartill den såsom stiftsstad icke är enligt gäl¬
lande författningar förpligtigad.
v. Talman Biskop Annerstedt: Meningarne kunna vara
delade i denna fråga, som ock inom Talmanskonferensen
varit föremål för öfverläggning. Dervid gjorde sig sam¬
ma mening gällande, som finnes uttryckt uti föreliggande
Memorial. Man ansåg att, då Bondeståndets beslut stödde
sig på en helt annan grund än de öfriga Ståndens, kunde
nämnda Stånds afslag å Utskottets uti 100:de punkten mom.
f) gjorda framställning icke tagas i betraktande, utan man
hade endast att fästa sig vid, å ena sidan, Preste- och Bor¬
gareståndens beslut, hvilka bifallit Utskottets förslag endast
med den ändring, att slutorden uteslutits, och, å andra si¬
dan, Bidderskapet och Adelns beslut, som innefattar bifall
till Utskottets hemställan utan någon förändring. När så¬
ledes Utskottets hemställan om såväl anslag som låneunder¬
stöd för ifrågavarande byggnad blifvit af tre Riksstånd bi¬
fallen, men utaf dessa, tvenne Stånd uteslutit ett vilkor,
som af ett Riksstånd, nemligen Ridderskapet och Adeln, an¬
setts böra bibehållas, så ansågs omröstning böra anställas i
afseende på berörda vilkor. Jag har endast velat nämna
detta och må Ståndet nu fatta sitt beslut.
Uppå derom gjord proposition blef denna punkt godkänd.
Punkten 13.
Presteståndet fann för godt uppskjuta pröfningen af
denna punkt, intilldess Vällofl. Borgare-Ståndet och Hederv.
Bonde-Ståndet öfver densamma meddelat beslut.
Punkten 14. Godkändes.
§ 8.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gängen Stats-Ut-
skottets Utlåtande N:o 96, i anledning af erhållna återre-
misser å Betänkandet N:o 66, angående regleringen af utgif¬
terna under Riksstatens Åttonde hufvudtitel.
§ 9.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 97, med
förslag till voteringspropositioner i anledning af Riks-Stån-
156
Den 22 Maj.
dens skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen
under Riksstatens Nionde Hufvudtitel.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
§ 10.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 98, med
förslag till voteringsproposition, i anledning af Riks-Ståndens
skiljaktiga beslut i iråga om anvisande af medel iör Sveri¬
ges deltagande uti en allmän exposition i Paris år 1867.
Förslaget godkändes.
§ n.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N o 99, i an¬
ledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga om upp¬
låtelse till Göteborgs stad af Elfsborgs Kungsladugård
med dertill börande lägenheter.
Ludes till handlingarne.
§ 12-
Föredrogs och bordlädes sammansatta Lag- samt all¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 16.
i anledning af väckta motioner angående skogshushållningen
i riket.
Ståndet åtskiljdes kl. 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. IL Almqvist.
Den 22 Stoj 1866.
Plenum kl. 2 e. m.
§ 1.
Föredrogs och bordlädes Stats-JJtskottets Utlåtande N:o
100, angående ersättning för sådana af Kongl. Statskontoret
förskottvis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blif¬
va beviljade.
Den 22 Maj.
157
å 2-
Föredrogs och bordlädes sammansatta Stats- och Banko-
Utskottets Utlåtande N:o 10, i anledning af väckta motioner
om ändringar i Kongl. Förordningen den 26 April 1861, an¬
gående en allmän hypoteksbank m. m.
§ 3.
Föredrogs och bordlädes Sammansätta Bevillning#-, Larj-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi Utskottets Memorial
N:o 3, angående afgiften för bränvinstillverkning.
§ 4-
Föredrogos och bordlädes Banco-Utskottets Memorialer
N:o 27, angående föreskrifterna i Usta artikeln af Banco-
reglementet, om Bankens verksamhet och de fonder, hvarå
sedelutgilningen utöfver metalliska valutan är grundad;
N:o 28, angående instruktion för nästkommande Riks¬
dags Banco-Utskott; och
N:o 29, angående vissa, i följd af blifvande ny Riks¬
dagsordning nödiga redaktionsförändringar.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Samman¬
satta Lag- samt allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 16, i anledning af väckta motioner angå¬
ende skogshushållningen i riket.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 % e. m.
Ut Supra.
In fidem.
S. U. Almqvist.
158
Den ‘23 Maj.
Den 23 Haj 1866.
Plenum kl. 11 f. ui.
§ 1.
Justerades Protocollen lör den 8 och 16 dennes
§ 2-
I enlighet med Ståndets den 18 dennes fattade beslut
anställdes val af ytterligare sex Suppleanter i Förstärkt
Stats-Utskott, och befunnos efter valsedlarnes öppnande och
rösternas summering dertill vara utsedde, att i följande
ordning inträda:
Doctor Björkman,
Doctor Säve,
Prosten Rabe,
Doctor Runstén,
Doctor Rundgren och
Professor Ribbing.
§ 3.
Företogs, i öfverensstämmelse med Ståndets den 18
dennes fattade beslut, val af ytterligare åtta Suppleanter i
Förstärkt Bevillnings-Utslcott, och befunnos efter valsedlar¬
nes öppnande och rösternas summering dertill vara utsed¬
de, att i följande ordning inträda:
Contracts-Prosten Palmlund,
Contracts-Prosten Bergman,
Biskop Beckman,
Professor Selander,
Prosten Ljunggren,
Doctor Gumcelius,
Kongl. Hofpredikanten Rosenius och
Professor Ribbing.
§ 4-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 96, i an¬
ledning af erhållna återremisser å Betänkandet N:o 66, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riiks-Statens åttonde
Hufvudtitel.
Utskottets hemställan i Usta punkten
Den 23 Maj.
159
Professor Ribbing erhöll ordet och yttrade: Jag hem¬
ställer vördsamt, att det Högv. Ståndet måtte besluta i en¬
lighet med min motion, eller, om detta anses medföra för
stora utgifter, Ståndet åtminstone måtte för de 8 äldste
adjunkterne vid hvartdera Universitetet höja lönen till 3,000
R:dr årligen. I det förra fallet erfordrades ett anslag af
8,000 R:dr, men i det sednare fallet ett hälften så stort an¬
slag, eller 4,000 R:dr, för hvartdera Universitetet. Då frågan
första gången i Ståndet förekom, framställdes ingen invänd¬
ning emot mitt förslag. Men ehuruväl på grund af den
framställning, som af Domprosten Sondén gjordes, en åter-
remiss då beslöts, kan jag ej annat än i detta Ståndets för¬
farande se ett bevis derpå, att Ståndet allvarligt behjertar
den sak, hvarpå jag tillåtit mig fä4a uppmärksamheten.
För att ej onödigt upptaga Ståndets tid genom att upprepa
de skäl, som vid ärendets föregående behandling utförligt
framlades, inskränker jag mig nu till att endast yrka bifall
till min motion i dess helhet eller ock beviljande af ett an¬
slag af endast 4,000 R:dr till hvartdera Universitetet.
Biskop Sundberg: Fastän jag lika så väl, som någon
annan, behjertar Akademi-Adjunkternas ställning och önskar
en förbättring deraf, hyser jag dock, lika med Stats-Utskot-
tet, betänklighet vid att derom besluta, innan vederbörande
myndigheter blifvit i saken hörda. Enär helt olika yrkanden
vid frågans återremitterande i de särskida Stånden fram¬
ställdes, egde också Utskottet icke tillräcklig anledning till
framställande af något bestämdt förslag i ämnet. Då det
under sådana förhållanden synes mindre välbetänkt att utan
föregående utredning fatta sitt beslut, hemställer jag, att
Preste-Ståndet måtte besluta, det Rikets Ständer i underdå¬
nig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, efter veder¬
börlig utredning, för en kommande Riksdag framlägga Nå¬
digt förslag till förbättrande af Akademi-Adjunkternas löne¬
förmåner.
Elter härmed slutad discussion beslöt Preste-Ståndet,
uppå derom gjord proposition, för sin del, att Rikets Stän¬
der i underdånig skrifvelse skola anhålla, det Kongl. Majt
täcktes, efter vederbörlig utredning, för en kommande Riks¬
dag framlägga nådigt förslag till förbättrande af Academi-
Adjuncternas löneförmåner.
Utskottets hemställan i 2:dra punkten bifölls.
Öfriga punkter af detta Utlåtande lades till handlin¬
gar ne.
§ 5-
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande N;o
160
Den 23 Maj.
16, i anledning af väckta motioner angående skogshushåll¬
ningen i Riket.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stals- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande Nio
7, i anledning af dels Kongl. Maj ts Nådiga Proposition till
Rikets Ständer, angående förändrade bestämmelser i fråga
om upplåtande åt enskilda af kronans mark i Norrland och
Stora Kopparbergs län, samt om dispositionen af Stubb-
öresmedleu, dels en i ämnet väckt motion
§
Föredrogs ånyo och godkändes Stuts-Utskottets Utlå¬
tande N:o 100, angående ersättning för sådana af Kongl.
Stats-kontoret förskottsvis bestridda utgifter, för hvilka stats¬
anslag ej blifvit beviljade.
§ 8-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gängen Samman
salta Stats- och Banco Utskottets Utlåtande N o 10, i anled¬
ning af väckta motioner om ändringar i Kongl. Förordnin¬
gen den 26 April 1861, angående en allmän hypoteks
bank m. m.
§ 9.
Vid ånyo skedd föredragning af Sammansatta Bevillnings-
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Me¬
morial N:o 3, angående afgiften för bränvins tillverkning,
afslog Preste-Ståndet Utskottets inbjudning och godkände,
med vidhållande af sitt i frågan fattade beslut, den före¬
slagna voteringspropositionen.
§ 10.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Banco-
Utskottets Memorial N:o 27, angående föreskrifterna i Usta
artikeln af Banco-reglementet om Bankens verksamhet och
de fonder, hvarå sedelutgifningen utöfver metalliska valutan
är grundad
§ 11-
Föredrogs ånyo och bifölls Bancu-Utskottets Memorial
N:o 28, angående instruktion för nästkommande Riksdags
Banco-Utskott.
§ 12.
Den 23 Maj.
161
§ 12.
Föredrogs ånyo och bifölls Banco-IJtskottets Memorial
N:o 29, angående vissa, i följd af blifvande ny Riksdags¬
ordning nödiga redaktionsförändringar.
S 13.
Föredrogs och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande N:o
101, i anledning af Kongl Maj ts Nådiga Proposition, an¬
gående kostnadsfri utdelning af Post- och Inrikes Tidnin¬
gar till alla kommuner i riket
§ 14
Föredrogos och bordlädes Lag Utskottets nedannämnda
Betänkanden och Memorial:
N:o 51, i anledning af väckta motioner om ändring af
lagens bestämmelser angående tiden för fullföljande af vad
och besvär emot utslag, meddelade af Under-rätt å Gotland;
N:o 52, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 34, öfver väckta motioner om förändrad lag¬
stiftning angående förvaltningen af omyndiges egendom,
samt kontrollen å förmyndare;
N:o 53, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets
Betänkande N:o 37, öfver väckta motioner om förändrade
stadganden i afseende på böters förvandling;
N:o 54, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets
Betänkande N:o 38, öfver väckta motioner om ändringar i
konkurslagen;
N:o 55, i anledning af väckta motioner om ändring af
lagens stadganden angående borgen för annan mans gäld;
N:o 56, i anledning af väckt motion om ett lagstad¬
gande angående belåning af varor, som af egaren blifvit
under visst vilkor hos annan man eller allmän inrättning i
förvar upplagda; och
N:o 57 i anledning af väckta motioner om förändrad
lagstiftning angående panträtt i lös egendom.
§ 15.
Föredrogos och bordlädes nedannämnda ifrån Samman¬
satta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottet
inkomna Betänkanden och Memorial:
N:o 12, i anledning af väckt motion om ändring af 28
kap. 7 § Byggninga-balken, i fråga om ansvar för försum¬
melse att utgöra skjuts;
N:o 13, i anledning af väckta motioner om förändring
af gällande föreskrifter angående tiden för fullföljande af
besvär i ekonomiska och administrativa mål;
N:o 14, i anledning af återremiss af Sammansatta Lag-
Hågv. Preste-St. Prot. 1866. 5:te Bandet. 11
162
Den 23 Maj.
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betän¬
kande N:o 3, öfver väckt motion om antagande af ny kyr¬
kolag; och
N:o 15, i anledning af Sammansatta Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 6,
öfver väckt motion om vissa ändringar vid de för prester
föreskrifna examina och lärdomsprof.
§ 16-
Föredrogs och bordlädes från Hedervärda Bonde-Stån¬
det meddeladt Protocolls-Utdrag N:o 289, innefattande be¬
rn älde Biks Stånds beslut angående Stats-Utskottets Utlå¬
tande N;o 80 punkten 14, och inbjudning till Preste- och
Borgare-Stånden att i detta beslut sig förena
§ 17-
Upplästes till justering och godkändes följande från
Expeditions-Utskottet inkomna förslag till Rikets Ständers
underdåniga skrifvelser, nemligen:
N:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition,
angående upplåtelse åt Stockholms stad af vissa tomtdelar
å Riddarholmen;
N:o 54, rörande åtgärder i afseende på tillämpningen
af vissa stadganden angående landväga varuförseln mellan
Sverige och Norge;
N:o 55, angående åtskilliga ändringar i domstolsinrätt-
ningen å landet;
N:o 56, angående förändrade föreskrifter i afseende på
sättet för kommunikation af besvär, som blifvit till Hofrätt
ingifne;
N:o 57, angående ändring i kyrkolagens föreskrift rö¬
rande tiden för barnaqvinnas kyrkogång; och
N:o 58, angående ändring af 70 § i Kongl. Förordnin¬
gen om kommunalstyrelse å landet.
§ 18-
Uppå derom gjord framställning beviljade Ståndet Doc¬
tor Falck ledighet från riksdagsgöromålen under trenne
veckor, räknade från den 6 nästinstundande Juni.
Ståndet åtskiljdes kl. half 1 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Don 26 M aj.
J63
De» 26 Maj 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades Protocollen för den 9 dennes förmiddagen,
den 11 e. midd., den 12 f. midd. och den 14 eftermiddagen.
§ 2.
I öfverensstämmelse med Ståndets den 19 dennes fat¬
tade beslut företogs val af Ledamöter och Suppleanter i
Förstärkt Banco-Utskott, och befunnos efter rösternas sum¬
mering till Ledamöter i sagde Förstärkta Utskott vara ut¬
sedde:
Vice Talman, Biskop Annerstedt,
Biskop Sumdberg,
Biskop Bechman,
Biskop Anjou,
Pastor Primarius, Doctor Fallenius,
Contracts-Prosten Janzon,
Doctor Moberger,
Doctor Säve,
Domprosten Sondén,
Doctor Gumcelius,
Domprosten Björling,
Prosten Lundholm,
Kyrkoherden Simonsson,
Professor Agardh,
Prosten Rabe,
Prosten Ljunggren,
Doctor Sandberg,
Doctor Arrhenius,
Contracts-Prosten Altahr,
Doctor Runsten och
Prosten Bergwall; samt
till Suppleanter att i följande ordning inträda:
Hof-Predikanten Wahrenberg,
Contracts-Prosten Westin,
Doctor Söderberg,
Doctor Falck,
164
Den 26 Maj.
Contracts-Prosten Schmidt,
Professor Ribbing,
Doctor Petrelli,
Contracts-Prosten Lindskog, och
Biskop Bring.
§ 3.
Sedan Preste-Ståndet vid behandling den 19 dennes af
Stats-Utskottets Memorial N:o 95, med förslag till samman-
jemkning eller voterings-propositioner, i anledning af Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande an¬
slagen under Riks-Statens Åttonde Hufvud-Titel, beslutat
tills vidare uppskjuta pröfningen af 13:de punkten uti be¬
rörde Memorial, företogs nu till slutligt afgörande sagde
punkt, och godkände Ståndet för sin del Utskottets deruti
afgifna yttrande.
§ 4.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- och Banko-Utskot¬
tets Utlåtande N o 10, i anledning af väckta motioner om
ändringar i Kongl. Förordningen den 26 April 1861, an¬
gående en allmän Hypoteksbank m. m.
Härvid förekommo:
Punkterna 1 och 2.
Godkändes.
Punkten 3.
Doctor Almqvist erhöll på begäran ordet och yttrade:
Med afseende på den utlåning till Hypotheks-föreningarne,
hvarom fråga är i denna tredje punkt, föreslås å sid. 17:
»Hypotheks-banken ege, vid utlåning till Hypoteks-förenin-
garne, angående ränta, återbetalningstider och öfrige låne-
vilkor, träffa de aftal eller göra de bestämmelser, som, med
fästadt afseende dels på jordbruksnäringens behof af längre
eller kortare återbetalningstider, dels på möjligheten att
inom eller utom landet kunna anskaffa medel, befinnas än¬
damålsenliga eller nödiga». Härigenom har Hypotheks-ban¬
ken fått sig tillerkänd en större frihet i afseende på trans¬
aktionerna med Hypotheks-föreningarne än den haft förut.
Vidare heter det i den föreslagna förändrade lydelsen af
7:de g: »Dock må ej, utan föregånget beslut af Hypotheks-
bankens delegare vid två näst efter hvarandra följande, lag¬
Den 26 Maj.
165
ligen utlysta allmänna sammankomster samt Kongl. Maj:ts
dertill lemnade bifall, lån till Hypotheks-förening annorle¬
des än i kontanta penningar, eller mot högre ränta än fern
för hundrade om året, samt ej eller med kapitalrabatt kunna
utlemnas». — Enligt nu gällande reglemente får Hypotheks-
banken ej till Hypotheks-föreningarne utlemna några lån
annat än i kontant, mot 5 procents ränta samt utan kapi¬
talrabatt. Dessa bestämmelser hafva, sedan penningeställ-
ningen så betydligt förändrats, gjort det för Hypotheks-
banken omöjligt att utlemna några lån, ehuru Hypotheks-
föreningarne hafva lånehandlingar inne för ett belopp af
99 millioner R:dr. Genom hvad nu blifvit föreslaget, har
man afsett att bereda någon lättnad i detta afseende, men
Utskottet har likväl ej velat tillstyrka borttagandet af de
förra begränsningarne annat än under vissa förbehåll, och
deribland bifall eller beslut af Hypotheks-bankens delegare
vid två på hvarandra följande sammankomster. Detta skall
ovilkorligen komma att tdl stor del neutralisera de gjorda
medgifvandena, genom den omgång och tidsutdrägt, sora
blir en nödvändig följd af detta stadgande, och för att und¬
vika sådant ber jag att få föreslå ett annat, likartadt med
det som är gifvet i 18 § af nu gällande reglemente för Hy¬
potheks-föreningarne. der det föreskrifves, att vid vigtiga
ärender Hypotheks-föreningarnes ombud skola kallas till
rådplägning. Jag tror att äfven härvidlag det vore tillräck¬
ligt, om man blott sammankallade en delegation af Hypo¬
theks-föreningarnes ombud, och således icke behöfde för
denna, sak hålla bolagsstämmor med Hypotheks-bankens
delegare. Då jag icke kan se några vådor af en större
frihet eller rättare sagdt mindre omgång i detta afseende,
föreslår jag, att sista punkten af 7:de § måtte erhålla föl¬
jande lydelse: »Dock må ej, utan föregången rådplägning
med Hypotheks-föreningarnes ombud, såsom i 18:de§ om vig¬
tiga ärenden sägs, samt Kongl. Maj:ts dertill lemnade bifall,
lån till Ilypotheks-lörening annorledes än i kontanta pen¬
ningar eller emot högre ränta än fem för hundrade om
året eller med kapitalrabatt kunna utlemnas.
Contracts-Prosten Palmlund instämde.
Doctor Sandberg: Det är bekant, att när den allmänna
Hypotheks-banken stiftades, hade enskilda Hypotheks-före-
ningar, i stället för kontanta penningar, till låntagare ut-
lemnat obligationer, hvilka realiserades med betydlig rabatt,
och derigenom försvagades deras kredit. För att förekom¬
ma detta, stadgades, att den nya hypoteksbanken icke fick gå
till väga på samma sätt, utan, då den ensam egde rätt att
upptaga lån, skulle den ock förse de enskilda Hypotheks-
föreningarne med kontanta penningar. Detta gick lätt, så
166
Den 26 Maj.
länge Hypotheks-banken kunde på de föreskrifna vilkoren
utomlands få upplåna penningar.
Numera låter det sig icke göra, till följd af svårare
konjunkturer och minskad kredit på den utländska penninge-
marknaden. Och hvad skall man företaga, för att skaffa
amorterings-lån åt det i yttersta förlägenhet stadda jord¬
bruket? Utländsk skuld hafva vi ådragit oss allt för stor,
som vi med ett annat finanssystem till en stor del kunnat
undvika. Det är icke för bittida försöka att draga nytta
för jordbruket af de kapitaler, som finnas inom landet, och
för sådant ändamål utgifva obligationer i Svenskt mynt. på
lägre valörer, mot högre ränta, kortare omloppstid och viss¬
het för innehafvaren att med lätthet utbekomma både ränta
och kapital, när han så önskar. Härigenom skulle det vara
möjligt att sätta i gång ett inhemskt obligationssystem,
hvilket tydligen åsyftas uti detta moment. Och som Doctor
Almqvists förslag synes mig underlätta möjligheten att be¬
träda denna väg, vill jag för min del deruti instämma.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Doctor Petrelli: Jag kan icke dela den föregående tala¬
rens åsigt, emedan man i en fråga som denna också måste
jemte annat taga den financiela tryggheten i allvarligt öf¬
vervägande. Utskottet hade att taga i betraktande en skrif¬
velse från Kongl Maj:t, men i denna förekommer intet ord
som hänsyftar på den föreslagna förändringen af sista punk¬
ten uti denna §. Jag skulle tro, att man ej borde ha så
brådt att införa det förändrade sättet för låns meddelande,
att man icke nu kan antaga hvad Utskottet föreslagit, al-
drahelst som Hypotheks-bankens delegare sjelfve, som väl
bäst böra förstå dessa affärer, ej lagt någon vigt vid hvad
som nu yrkas. Det skall i annat fäll lätt kunna inträffa,
att genom en tillfällig kris åstadkommes en öfverrumpling,
som kan medföra svåra följder äfven för landets kredit i
allmänhet. Vi måste komma ihog, att Staten står i solida¬
risk ansvarighet för Hypotheks-banken. Jag kan således
ingalunda tillstyrka att gå så långt som Doctor Almqvist
yrkat, utan anser tillräckligt, att man gått längre än Hypo-
theks-föreningarne sjelfve äskat, och hemställer, att 7:de §
måtte få behålla den lydelse den har i Kongl. Maj:ts skrif¬
velse till Rikets Ständer.
Doctor Almqvist: Utskottets förslag är just i öfverens¬
stämmelse med Kongl. Maj:ts skrifvelse, och man kan icke
säga, att Utskottet gått längre. De förändringar i det gamla
reglementet, hvilka af Utskottet föreslås, förekomma nemli¬
gen äfven i den nämnde nådiga skrifvelsen, hvilken åter är
i öfverensstämmelse med det af Styrelsen öfver allmänna
Den 26 Maj.
167
Hypotheks-banken afgifna förslag. Det enda. hvaruti Ut¬
skottet gjort förändring, är frågan om låns beviljande eller
utlemnande annat än i kontanta penningar. Utskottet har
nemligen velat lemna tillåtelse att utgifva lån äfven i obli¬
gationer, något som äfven förut praktiserats, ehuru emot
lag, och utan några förmånliga följder, emedan tvertom en¬
skilda personer derigenom nödgats underkasta sig förluster.
Hvad angår räntefot och kapitalrabatt, så har Utskottetinga-
lunda saknat befogenhet eller anledning till sitt förslag, och
har visserligen iakttagit alla försigtighetsmått, då det före¬
slagit, att Hypotheks-bankens delegare skola höras. Detta
anser jag emellertid vara en alltför stor försigtighet, och
jag yrkar fortfarande, att Högvördiga Ståndet måtte antaga
det af mig framställda ändringsförslag, så mycket heldre
som samma förändring äfven kommer att föreslås i de öfriga
Stånden.
Prosten Melén instämde.
Doctor Sandberg: Mitt hufvudsakliga skäl till instäm¬
mande i Doctor Almqvists förslag är att man derigenom
skulle lättare vinna hvad som åsyftas. Så länge man upp¬
tagit lån utomlands, som kostat 7 l/2 proc. om året, men
erbjudit egna landsmän obligationer för 4 '/2 proc. ränta,
kunde man icke vänta att få några penningar inom landet.
Väl medgifves att låg ränta med betydlig kapital-rabatt kan
medföra lika stor fördel för obligations-innehafvaren, och
om obligationen är ställd på utlottning kan en lyckträff göra
vinsten ännu större. Men ett sådant obligations-system kan
åtminstone icke lör närvarande hos oss vinna någon fram¬
gång. Detta alternativ är derföre icke användbart. San¬
ningsenligt erkänner det Sammansatta Utskottet, pag. 9, att
•»landets egna kapital alltmera antingen alldeles undandra-
ogits jordbruksnäringen, eller åtminstone numera lemnäs
»densamma endast på korta, för näringens förnämsta behof
»otjenliga tider»». Det är för landets välfärd högst nödvän¬
digt att leda något af penningeströmmen tillbaka till jord¬
bruket; och då mig synes sådant kan ske på den härföre-
slagna utvägen genom obligationer med 6 procents ränta
och årlig afbetalning, så ville jag biträda den åsigt, som
befrämjar och underlättar begagnandet af en sådan utväg.
Professor Agardh: Den nådiga propositionen som blifvit
åberopad, hvilken endast öfverlemnar det förslag till förän¬
dringar, som af Hypotheksbanken blifvit afgifvet, har i stäl¬
let för den sista punkten i Utskottets förslag intet annat
än dessa ord i det gamla reglementet: »Ej må lån utlemnas an¬
nat än i kontanta penningar»». Således har det varit. Hypotheks-
banksdelegarnes egen mening, att Hypotheksbanken skulle
168 Den 26 Maj.
få utlemna lån endast i kontanta penningar. — Det är klart,
att obligationskrediten väsentligen beror på, huru stort an¬
tal obligationer man utsläpper. Om svenska jordbruket ut¬
släpper obligationer endast för 10 millioner, så skall hos
utlandet säkerheten anses större, än om jordfastigheten an¬
ses öfver höfvan graverad. Sålänge Sverige nöjt sig med
att utgifva obligationer för en måttlig summa, hafva också
dessa haft god kredit. Det är också vanligt att man genom
reglementariska föreskrifter omöjliggör eller försvårar utsläp¬
pandet af obligationer, sorn kunde menligt inverka på kre¬
diten af dem, som redan voro i rörelsen, och det nu i kraft
varande reglementet innehåller hera sådane bestämmelser.
Nu föreslås emellertid af Doctor Sandberg och Doctor Alm¬
qvist, att rätten att besluta om åtgärder (räntans belopp,
utgifvande af lån i obligationer) hvaraf obligationernes kre¬
dit torde vara väsendtligen beroende, skulle öfverlemnas till
några få till rådplägning sammankallade delägare. Ett så¬
dant förslag måste jag anse så mycket mera betänkligt, som
det hvarken af Hypoteksbanken sjelf blifvit ifrågasatt, eller
sannolikt af Utskottet skulle blifvit antaget, och möjligen
långt ifrån att hjelpa måhända snarare skulle komma att
stjelpa landtbruket. De af Utskottet föreslagna förändrin-
garne, som icke utan tvekan blifvit af flera Utskottsledamö-
ter antagna, äro deremot förenade med sådana vilkor, som
omöjliggöra förhastade beslut och reservera åt delägarne
möjlighet att bevaka sina rättigheter. Men hvart skulle det
väl taga vägen, om man borttager dessa bestämmelser, och
på så lösa grunder som här yrkats, lössläpper en sådan rät¬
tighet som en till beloppet obegränsad obligationsutgifning?
För öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att Doc¬
tor Almqvists förslag är en helt och hållet ny motion, hvil¬
ken Mcnappt kan i denna ordning komma under öfverlägg¬
ning. Men, huru som helst dermed må vara, yrkar jag af-
slag derå och antagande af hvad Utskottet föreslagit.
Doctor Petrelli: Jag måste bekänna, att jag ej kunde
rätt fatta den förklaring Doctor Almqvist ville gifva och
således ej heller kunde tinna mig öfvertygad deraf. Han
tycktes mena, att Utskottets försteg icke innehåller något
nytt eller från Kongl. Maj:ts skrifvelse afvikande, men detta
kan jag ingalunda medgifva, då jag just har den Kongl,
skrifvelsen i handom. Då detta försteg icke upptages i skrif-
velsen, men denna helt och hållet gruncter sig på Hypotheks-
bank-direktionens framställning, kan jag icke återtaga mitt
påstående, att man gått längre än sjelfva denna direktion
vetet. Och jag tror verkligen, att saken är så vådlig, att
man omöjligen kan antaga Doctor Almquists försteg. Möj¬
ligen skulle man kunna bifalla Professor Agardhs yrkande,
Den 26 Maj.
169
som i så måtto är bättre, att det åtminstone lemnar veder¬
börande någon besinningstid, och derföre ville jag för min
del ej motsätta mig detta, i fall Ståndet i allmänhet skulle
vara böjdt för dess antagande.
Doctor Almqvist: Då den föregående talaren velat an¬
tyda, att jag citerat den Kongl, skrifvelsen orätt, ber jag
att få fästa hans uppmärksamhet på den 13 §, hvaraf mot¬
satsen torde visa sig. — Hvad beträffar det som Professor
Agardh anfört, hemställer jag, om icke förlusterna blifva
lika stora, och krediten för de gamla obligationerna lika
dålig, antingen de ifrågavarande besluten fattas på tvenne
bolagsstämmor eller af Hypotheksföreningarnes ombud?
Uppstå olägenheter i följd af ett beslut fattadt på det ena
sättet, lärer väl samma olägenheter uppkomma genom samma
beslut fattadt på det andra. Att för öfrigt mitt förslag kan
anses utgöra en ny motion kan jag icke medgifva, då fråga
endast är att med eller utan förändring antaga ett af ve¬
derbörligt Utskott framställdt förslag, som ofta förekommer
vid ärendernas behandling af Riksdagen i full öfverensstäm¬
melse med grundlagen; och något annat har jag icke yrkat
än att antaga Utskottets förslag med en förändring.
Doctor Sandberg: För min del kan jag icke inse de stora
vådor man förespeglar af den ifrågavarande åtgärden. Den
enda olägenhet man kan förutse är. att, om dessa obliga¬
tioner blifva begärliga, skall sannolikt något af de 44 mil¬
lioner R:dr, som penningeassociationerna nu innehafva på
Depositräkning och utlåna på korta tider emot hög ränta,
derifrån uttagas och användas till inköp af dylika obliga¬
tioner. Jag medgifver visserligen att detta kunde blifva äf-
ventyrligt för dessa enskilda Bankinrättningar, som drifva
en sådan rörelse, men det är nödvändigt att efterhand åter¬
gå från denna rigtning och åter leda våra capitaler till
näringarne, der de kunna åstadkomma production. Det är,
efter min tanke, just detta rådande finanssystem, att hop¬
samla alla tillgängliga penningar i de enskildaBankernaochder
på. ett sätt man kallar bart lem es-sigt utlåna dem på korta tider
mot hög ränta, hvilket isynnerhet tagit fart sedan räntan
blef fri på korta lån: — det är detta system, som väl för¬
skaffar små och stora kapitalister och serdeles Bankassocia¬
tionernas lottegare betydlig vinst, men har förorsakat och
skall förorsaka brist på driftkapital både för jordbruket och
all annan industri, hvarföre systemet måste öfvergifvas.
Och då det hvarken går så lätt eller så fort att bringa en
större mängd af de föreslagna obligationerna i allmänna
rörelsen, så kan icke heller härigenom någon fara uppstå
170
Den 26 Maj.
för de enskilda bankerna, utan de kunna efterhand återbe¬
tala de hos dem deponerade penningarne.
Då den förändring i föreskrifterna för Hypotheksban-
kens utlåning icke kan antagas förr än efter rådplägning
med Hypotheksföreningarnes ombud och NB Kongl. Mapts
dertill lemnade bifall, så torde man icke behöfva befara några
förhastade beslut i detta hänseende.
Professor Selander: I denna punkt måste man skilja
emellan tvenne medgifvanden. Det ena är, att räntan kan
få vara högre än 5 procent; det andra, att lån skola få ut-
lemnas annat än i kontanta penningar. Hvad det förra be¬
träffar, så lärer det väl vara alldeles omöjligt att i detta
fäll fixera räntan till 5 procent, då penningeförhållandena
för öfrigt äro sådana, att räntefoten i allmänhet står långt
högre. — Också har ingen här uttalat sig emot detta med¬
gifvande.
Hvad åter det andra beträffar, eller låns utgifvande i
obligationer i stället för i kontanta penningar, så har re¬
dan Professor Agardh visat vådan af detta medgifvande
utan de inskränkningar Utskottet föreslagit. — Få Hypo-
theksföreningarne sina lån i obligationer, blir följden den,
att äfven de enskilda utfå sina lån i sådana, hvilka de se¬
dan måste söka realisera till hvad pris som helst. Jag vill
i detta afseende anföra ett exempel från arméens accords-
amorteringsfond. Accorderna inlöstes icke med kontant
utan med obligationer, hvilka innehafvarne sedan måste sälja
till 75 procent. Så kan ock gå här. Men för min del till¬
styrker jag likväl bifall till Utskottets förslag, då saken i
alla fäll redan praktiseras. — Men längre än Utskottet vill
ej heller jag gå, och jag vill upplysa, att den, som i Ut¬
skottet var aldra ifrigast för denna förändring, vill ej heller
gå längre. — Det behöfver också ej blifva så mycken tids¬
utdrägt genom de begge sammankomsterna; det kan allt¬
sammans låta sig göra på ett par månader, och det är då
åtminstone godt, att beslutet icke kan tillkomma par sur-
prise.
Doctorerna Thyselius och Rundgren instämde.
Doctor Petrelli: För att bemöta mitt påstående att hvad
nu föreslagits icke finnes i Kongl. Majås skrifvelse, har Doc¬
tor Almqvist hänvisat till sidan 23 i Utlåtandet. Jag trodde
likväl, att det är hemställan på sid. 17 som nu föredrages.
Hvad som nu är ifråga gäller Hypotheksbanken, och hvad
som förekommer sid. 23 gäller åter Hypotheksföreningarne
och får väl i sinom tid behandlas. — Jag yrkar antagande
af Utskottets och förkastande af Doctor Almqvists förslag.
Den 26 Maj.
171
Doctor Sandberg: Det kan icke förnekas att låntagare,
som förr erhållit Hypotheksföreningarnes obligationer, hafva
försålt eller realiserat deni snart sagdt till hvad pris som
helst, för att snart skaffa sig penningar. I mitt första an¬
förande omnämndes detta, äfvensom att sådant inverkar
högst skadligt på dessa obligationers kredit. Mern om man
närmare undersöker förhållandet, så var orsaken dertill
dessa obligationers beskaffenhet. Den låga räntan och den
långa betalningstiden kunde icke göra dem begärliga, och
detta nödsakade innehafvaren till en sådan manövrering,
hvarom en föregående talare erinrat. De nu, ifrågava¬
rande måste utgifvas så beskaffade, att de efterhand och i
den mån de blifva kända, också gerna emottagas af hvar
och en som har litet penningar, deni han på en längre eller
kortare tid kan undvara.
Prosten Ljunggren: Äfven jag anser, att man icke kan
gå längre än Utskottet gjort. Förslaget innebär i allt fall
vådor, men dessa blifva ännu större, om man icke lemnar
tillräcklig besinningstid. En kris sådan som den Engelska
skulle kunna föranleda Hypotheksföreningarnes ombud att
våga en dylik manöver, men då skulle också obligationerne
komma att säljas till underpris, och derigenom Hypotheks-
bankens kredit skadas. Dessutom, ju mera räntan höjes
och ju större förmåner som beredas genom obligationerne,
desto mera skola kapitalisterne blifva angelägna att för¬
skaffa sig sådana och uppsäga inteckningar. Äfven detta
gör, att jag för min del icke vågar gå längre än Utskottet
och tillstyrker derföre bifall till dess förslag.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, framstäl-
des af H H. Biskopen och v. Talmannen proposition på bi¬
fall till Utskottets förslag, hvarvid blandade Ja och Nej
hördes och votering begärdes, hvarföre följande voterings¬
proposition framställdes och godkändes:
»Den som bifaller hvad Utskottet i förevarande 3:dje
punkt föreslagit, röste Ja, den det icke vill, röste Nej. Vin¬
ner Nej, har Ståndet antagit den af Doctor Almqvist yrka¬
de förändringen i den ifrågavarande lagparagrafen, sådan
den af Utskottet blifvit föreslagen.»
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 32 Ja mot 7 Nej, och hade Ståndet alltså stan¬
nat i det beslut som Ja-propositionen innefattar.
Punkterna 4 till och med 12.
Godkändes.
172
Den 26 Maj.
Punkten 13.
Professor Agardh erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag har antecknat mig såsom instämmande i en vid denna
punkt afgifven reservation. Frågan är, huru högt jordvärde
bör sättas för inträde i hypotheks-förening. Detta var förut
bestämdt till 1000 R:dr; nu hade hypotheksbanksdelägarne
till Kongl. Maj;t föreslagit ..2000 R;dr, men Utskottet har bi¬
behållit det förra. Visserligen medgifver jag, att det är bil¬
ligt, att egarne till mindre fastigheter icke utestängas från
den förmån, hj^potheksföreningarne kunna gifva; men jag
har likväl en betänklighet redan deruti, att taxeringsvärdena
i en sednare tiri blifvit så uppdrifna, att en egendom, som
1850 var taxerad till blott 3000 R:dr, nu kan vara åsatt ett
taxeringsvärde af till och med 20,000, och att således ett
värde af 1000 R:dr numera representerar en högst obetyd¬
lig jordlott, uppgående i en fertil ort endast till några få
tunnland.
Det är likväl ännu en annan omständighet, som gör
mig ännu mer betänksam: — nemi. ett missbruk, som i min
ort gjort sig gällande i en ej obetydlig grad. Man köper
en större egendom, indelar den i små jordlotter, och förde¬
lar ett anskaffadt hypothekslån på dessa, hvilka sedan per¬
soner, som ingenting ega, frestas att köpa, enär betalnings-
vilkoren på sådant sätt kunna ställas högst förmånliga. Det
vanliga slutet blir likväl fattigdom och elände, så att större
delen af den slagtade egendomens nya köpare redan under
första generationen blifva cessionanter. och under de följande
sannolikt fattighjon. Jag fruktar, att den lagstiftning, hvarom
nu är fråga, skall alltför mycket uppmuntra en dylik egen-
domsslagtning, hvarföre jag yrkar, att 2000 R:dr måtte be¬
stämmas såsom minimum.
Doctor Sandberg: Af olika åsigt med den föregående
värde talaren, kan jag icke annat än gilla det Sammansatta
Utskottets både motivering och förslag i denna 13:de punkt,
att åt egaren till en jordfastighet af 1000 R:drs uppskatt-
ningsvärde bibehålla den rättighet han hittills egt att kunna
erhålla amorteringslån. Visserligen taxeras nu jordfastig¬
heterna högre än år 1850, men jag tror att det sker san¬
ningsenligare, och om egaren af' en mindre hemmansdel
kunde genom ett sådant lån förbättra eller ock blott fast¬
hålla sin jord, vore sådant för honom sjelf en stor fördel,
och om lånet kunde fås inom landet, så klefve en stor mängd
sådana små inhemska lån af en helt annan verkan på vårt
inre välstånd, än då stora jordegendomar medelbarligen
pantfÖrskrifvas för upplåning på utrikes ort. Efter nya Riks¬
dagsordningen får egaren af en sådan fastighet representa¬
Den 26 Maj.
173
tionsrätt, och man bör väl icke heller fråntaga honom rät¬
tighet till den ekonomiska fördel, som han förut innehaft.
Jag får vördsamt tillstyrka bifall till Utskottets förslag.
Doctor Söderberg och Contracts-Prosten Palmlund in¬
stämde.
Discussionen förklarades härmed afslutad, hvarefter af
H. H. Biskopen och Vice-Talmannen framställd proposition
på bifall till Utskottets förslag blef med blandade Ja och
Nej besvarad, och votering begärd. I anledning häraf upp¬
ställdes och godkändes följande voteringsproposition:
Den som bifaller Utskottets i denna punkt gjorda hem¬
ställan röstar Ja, den det icke vill, röstar Nej. Vinner Nej,
har Ståndet, med afslag å Utskottets hemställan, höjt det i
ö § af ifrågavarande Kongl. Förordning stadgade minimibe¬
lopp, 1000 R:dr, för inträde i hypoteksförening, till 2000
Ihur.
Voteringen befanns, efter sedlarnes öppnande och rö¬
sternas summering, hafva utfallit med 14 Ja mot 21 Nej,
hvadan Ståndet alltså stannat i det beslut, som Nej-propo¬
sitionen innehåller.
Punkterna 14 till och med 16.
Godkändes.
Punkten 17.
Härvid begärde Doctor Sandberg ordet och yttrade: Då
det är förenadt med dryga kostnader att få dessa lån ge¬
nom värderingar, provisioner, lösen af handlingar m. m. sy¬
nes straffräntan vara väl hög, om den sättes till 12 proc.;
jag föreställer mig att 9 proc. om året eller :,/4 proc. ji må¬
naden kunde vara tillräckligt.
Professor Selander: Jag medgifver, att den föreskrifna
dröjsmåisräntan kan synas högt tilltagen, men man bör
komma ihog, huru det är föreskrifvet, att hypothek sföre-
ningarne vid försummad inbetalning måste betala % proc.
dröjsmålsränta. Och hvarföre försumma hypotheksförenin-
garne sin inbetalning? Jo derföre, att de enskilda försumma
att inbetala till föreningarne. Jag anser derföre, ehuru det
kan synas hårdt nödvändigt att föreskrifva en sådan straff¬
ränta, för att skydda hypotheksföreningarne för bryderi
och förluster.
Doctor Sandberg: Jag ville blott såsom skäl till hvad
jag nyss framställde erinra, att då hypotheksföreningarne
174
Den 26 Maj.
icke betala mer än 3/,”proc. synas de enskilda låntagarne
ej eller böra betala mera; åtminstone kan jag icke förstå
grunden för den gjorda åtskilnaden, utan föreställer mig, att
vilkoren böra vara lika för den primära och den secundära
låntagaren.
Efter härmed slutad discussion blef punkten, uppå derom
i vederbörlig ordning gjord proposition, af Ståndet bifallen.
Punkterna 18 till och med 21.
Godkändes.
§ 5.
H. H. Biskopen och Vice-Talmannen tillkännagaf, att
Talmans-Conferensen ansett, att Riksdagen skulle kunna af-
slutas den 21 dennes, såvida skiljaktiga beslut eller återre-
misser kunde undvikas, hvilket derföre vore i högsta måtto
önskvärdt.
§ 6.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets Memorial N:o 27, an¬
gående föreskrifterna i I sta Artikeln af Banko-reglementet
om Bankens verksamhet och de fonder, hvarå sedel-utgif-
ningen utöfver metalliska valutan är grundad.
Härvid förekommo:
Punkten 1.
Doctor Norillund yttrade: Vid Utskottets förslag i denna
punkt har jag endast att anmärka, att, ehuru Utskottet säger
sig allenast hafva vidtagit en redaktionsförändring, påkallad
af den nya Riksdags-Ordningen och deraf föranledda än¬
dringar i Regeringsformen, Utskottet likväl uteslutit ur 1
§ af det nya Banko-reglementet ett moment af 72 § i Re¬
geringsformen, som förut i ännu gällande reglemente är in-
fördt, nemligen att Riksbanken allena eger utgifva sedlar,
som för mynt i riket erkännas. Visserligen kan man med
skäl säga, att införandet i reglementet af detta moment är
öfverflödigt; men med samma skäl kan sägas, att allt in¬
förande i samma reglemente af hvad berörde § i Regerings¬
formen innehåller, är öfverflödigt. Hade Utskottet föreslagit
att denna § skulle i reglementet endast åberopas, men intet
deraf insättas,;så hade intet varit att invända; men att in¬
före den ena delen och utesluta den andra, fastän begge
kunna anses lika vigtiga, finner jag för min del mindre lämp¬
ligt. Allmänheten, som icke närmare känner förhållandet,
kan vid jemförelse mellan det gamla och det nya reglemen-
Den 26 Maj.
175
tet, möjligen förledas till den föreställningen, att den del af
det förra reglementet, som icke är i det sednare infördt, ej
mera är gällande. Jag får derföre vördsamt yrka, att om
denna punkt i öfrigt godkännes, följande vid slutet af 1 §
tillägges: »Riksdagen allena eger rätt att genom Banken
utgifva sedlar, som för mynt i riket erkännas.»
Häruti instämde Doctor Sandberg.
Doctor Björkman: Om denna sak egde verkligen inom
Utskottet en lång öfverläggning rum, men alla blefvo slut¬
ligen öfverens derom att utur denna paragraf borttaga erin¬
ringen om Bankens skyldighet att inlösa sina sedlar med
silfver, såsom alldeles öfverflödig, då stadgandet finnes i
grundlagen. 72 § Regerings-Formen är känd af alla, och
man ansåg sig ej behöfva säga hvad alla visste. Det var
till och med fråga om att borttaga hela denna l:sta para¬
graf såsom öfverflödig, men man beslöt sig likväl för att
förkorta den och behålla hvad som nu finnes. Emellertid
anser jag frågan alltför obetydlig för att nu behöfva väcka
någon discussion.
Efter härmed slutad discussion, godkändes Utskottets i
denna punkt framställda förslag till lydelse af lista §, med
tillägg af följande ord vid slutet deraf: »Riksdagen allena
eger rätt att genom Banken utgifva sedlar, som för mynt i
riket må erkännas.»
Punkten 2.
Det af Utskottet i denna punkt framstallda förslag till
lydelse af Banko-reglementets 4:de § biet af Ståndet god-
kändt, intill den å slutet af sidan 6 förekommande sista
punkten.
Vid föredragningen af denna punkt erhöll Doctor Alm¬
qvist på begäran ordet och yttrade: Mot den förändring Ut¬
skottet i detta moment föreslagit äro 2:ne reservationer an¬
mälda. Vid den ena af dessa, som gjorts af en Ledamot
inom detta Stånd, vill jag anföra några ord till Utskottets
försvar. I Betänkandet N:o 10 hade Utskottet lofvat att vid¬
taga några utvägar tili det betryckta jordbrukets undsätt¬
ning och sålunda gå till mötes de många motioner, som i
detta afseende blifvit väckta, bland hvilka t. ex. Lönnbergs
gick derpå ut, att af Bankens reservfond borde för jord¬
brukets räkning afsättas 5,000,000 R:dr. Ett förslag i samma
syftning har äfven blifvit väckt af Hr Mannerskantz, och det
är detta som Utskottet omfattat i förevarande Memorial ge¬
nom den föreslagna utvägen att befrämja omsättningen af
176
Den 26 Maj.
Hypotheks-Bankens obligationer och derigenom åstadkomma
ett inhemskt fondsystem. Nu har emellertid inträffat, att
eu del af de medel, som för detta ändamål af Utskottet ta¬
gits i beräkning blifvit upptagna för helt andra ändamål
genom Bankofullmägtiges transaction med Riksgälds-Konto-
ret. Jag vill icke nu inlåta mig på frågan, huruvida Banko-
fullmägtige varit berättigade till denna transaction, hvari¬
genom dessa medel blifvit disponerade, men kan icke un¬
dertrycka den tanken, att detta Fullmägtiges beteende ej är
i öfverensstämmelse med Banko-reglementet. Huruvida ej
Hrr Fullmägtige, då de väl visste, hvad Banko-Utskottet lof-
vat, bort rådföra sig med Utskottet enligt 81 § i reglemen¬
tet vill jag äfven lemna derhän, så mycket mer som jag
verkligen anser den af dem vidtagna åtgärden i visst af¬
seende gagnelig och för landet i allmänhet nyttig, om deri¬
genom utländsk skuldsättning under nuvarande statsregle¬
ring kan undvikas. Men, detta? oaktadt, hemställer jag vörd¬
samt, att Utskottets förslag måtte af Ståndet godkännas;
ty om än till Riksbanken under detta och nästa år inflytande
medel blifvit beräknade af Fullmägtige, kunna de inkomster
Banken för 1868 och följande år har att påräkna af landt-
fastighets, lånefondens och filialbankernas liquidationer, af-
ses för det af Utskottet förordade ändamål, jordbrukets un¬
derstöd. Här är ju blott också fråga om en och en half
million, och då man förut dragit så stora fonder från jord¬
bruket, bör det väl icke vara för mycket att lemna något
af dessa millioner tillbaka till detsammas lättnad.
I den af mig åberopade reservation har blifvit sagdt,
att genom detta förslag skall i Bankens verksamhet införas
en ny rörelsegren, och att i detta afseende alla föreskrifter
saknades, hvarföre förslaget icke borde godkännas. Till
svar derpå får jag upplysa, att här alldeles icke är fråga
om någon ny rörelsegren, ty Banken har förr ofta inköpt
obligationer och är ålagd att alltid innehafva sådana, hvar¬
före några särskilda föreskrifter derföre ej eller behöfvas.
Man har äfven sagt, att något dylikt stadgande ej ännu
behöfves, då några medel för ändamålet ej finnas, och att
medlen ej behöfva afses förrän man vet, om dessa obligatio¬
ner komma till stånd; men om och när sådana af Utskottet
föreslagua obligationer blifva tillgängliga, bör ock Banken
vara bemyndigad och beredd att desamma inköpa, aldra-
helst då man ej begär mera än hvad som nu är i fråga.
Slutligen, att i detta förslag skulle ligga ett anlopp emot
Bankens trygghet, är så mycket mindre händelsen, som nå¬
gon fara omöjligen kan uppkomma genom en så^enkel sak,
som den hvilken innefattar föreskrift om uppköp af 1 % mil¬
lion. Denna summa torde vara värd att uppoffra för den
stora
Den 2 6 Maj.
177
stora fördelen af ett inhemskt fondsystem, och för att bereda
den lättnad jordbruket så väl behöfver uti lån på längre
tid, än de Bankerna nu mera medgifva på 4 högst 6 måna¬
der, hvilka äro till alls ingen nytta, utan snarare tili förderf
för den betryckta jordbrukaren, som nu till sin förfäran fin¬
ner peuningeströmmen fortgå ifrån sig och sitt yrke i en
alltmer aflägsnad riktning. På alla dessa skäl anhåller jag
om bifall till Utskottets förslag.
Contracts-Prosten Palmlund: Då den föregående tala¬
ren har åberopat Banko-Utskottets Memorial K:o 10, må
det tillåtas mig att till rättfärdigande af Utskottets nu vid¬
tagna åtgärd, anföra ordalagen i Utskottets yttrande röran¬
de denna sak, sådant det förekommer på sidan 12 i nämnde
Memorial: »Utskottet har för afsigt att afgifva förslag om
användande af någon del utaf Bankens tillgångar för upp¬
köp af obligationer, som, ställda på en icke alltför lång
amorteringstid och i öfrigt af sådan beskaffenhet, att de
med någon sannolikhet kunde blifva begärliga för placering
af kapital inom landet, utgåfves af Allmänna Hypotheksban-
ken, hvilken dymedelst skulle finna tillgångar "till försträc¬
kande ät landtmannanäringarne af sådana förlagslån, hvar¬
af nu ett så allmänt behof gifver sig tillkänna.» Det var
för detta ändamål som jag för någon tid sedan tog mig fri¬
heten föreslå användandet af en del af Bankovinsten till
jordbrukets understöd, men genom tre Stånds beslut har
den upplupna Bankovinsten hel och hållen i stället blifvit
anvisad åt Riksgäldskontoret. Då nu äfven Fullmägtige
gått Utskottet i förväg genom transaction med Riksgälds¬
kontoret om inköp af obligationer för 2 millioner af reserv¬
fonden och Bankens tillgångar således icke för närvarande
medgifva någon undsättning åt jordbruket, har Banko-Ut¬
skottet för att infria sitt löfte icke haft någon annan utväg
än den nu föreslagna Det är visserligen, såsom någon
har sagt, en »tröst blott på papperet», men Utskottet har
åtminstone ansett sig böra selga något, då det, till följe af
omständigheternas tvång, i sak intet kunnat göra. På vil-
koren för denna obligationshandel har Utskottet ej velat inlå¬
ta sig, utan öfverlemnat detta åt Fullmägtige. Jag kan icke
annat än tillstyrka bifall till hvad Utskottet här föreslagit.
Professor Agardh: Jag tror, att detta förslag bör bedö¬
mas icke efter hvad det nu är, utan efter de följder det
ger utsigt att medföra. Tvenne saker hafva deruti af Ut¬
skottet afsetts: dels att hjelpa jordbruket; dels att under¬
lätta uppkomsten af ett inhemskt fondsystem Är det förra
hufvudändamålet, såsom man af de många motionerna
Hogo. Preste-St. Prot. 1866. 5: te Bandet. 12
178
Den 26 Maj.
sådan syftning tyckes kunna antaga, så erfordras ej blott
l y2 million, utan det skulle bli fråga om att i Banken
fastlåsa ej mindre än 15 millioner, och möjligen ännu mera.
Enligt Hr Mannerskantzs förslag, som hufvudsakligen ligger
till grund för Utskottets, skulle nemligen af Bankens medel
för uppköp af de ifrågavarande obligationerna användas
dels 1 å 2 millioner från Reservfonden, dels Hypotheksban-
kens inbetalningar för dit öfverflyttade fastighetslån, hvilka
uppgå till omkring 6 millioner, dels försträckningar till Fi¬
lialbanker, hvilka nu uppgå till omkring 9 millioner. Det
är visserligen möjligt, att dessa obligationer kunde komma
att gå väl, men lika möjligt också att de icke låta sälja
sig. Det är också sannt att Banken redan nu använder en
större del af sina fonder till obligationsköp, i afsigt att i
nödens stund kunna realisera dessa obligationer. Men de
nu ifrågavarande obligationerna skulle sannolikt vid en kris
ej vara säljbara inom landet, och ännu mindre i Utlandet,
affattade som de väl komma att blifva på Svenska och ly¬
dande på Svenskt mynt. Att jordbruket behöfver en sådan
undsättning tror jag nog; men jag tror också, att den i alla
fäll ej skulle blifva tillräcklig. Enligt en uppgift, meddelad
inom Utskottet, skulle nu minst behöfvas 20 millioner, och
Doctor Almqvist har nyss uppgifvit, att låneansökningar äro
till Hypotheksföreningarne ingifna om ej mindre än 90 mil¬
lioner. Således är nog utsigt att Banken skulle komma i
tillfälle att få köpa obligationer. Men det är just häri, i
den rikliga tillgången, som enligt min tro faran ligger. Den
stora massa obligationer, som skulle inkastas i marknaden
för att i någon mån motsvara jordbrukets behof, skulle göra
obligationerna i ringa grad säljbara för Banken; och det
växande behofvet af lån skulle alltjemt påyrka nya fonders
användande dertill. Således skulle af Bankens tönder en
högst betydlig del komma att fastläsas för ett ändamål,
som vore främmande för dess egentliga syfte. Men Bank¬
väsendets historia, så vidt jag känner den, lärer att, då
någon Stats-Bank gått öfver ända, har detta vanligen skett
mindre till följe af okunnighet eller fel i dess styrelse än
oftast derigenom, att något främmande element, som skolat
tillgodoses, inkommit i dess rörelse. Så var det ock fordom
hos oss Riksgäldskontorets dåliga afiärer som bragte Riks¬
banken på obestånd. Det är ett dylikt främmande element
som man, genom hvad nu föreslagits, vill inrymma i Riks¬
banken, och det är af fruktan för följderna härför, som jag
måste hysa de största betänkligheter emot förslaget. Ar
åter afhjelpandet af jordbrukets förlägenhet ej hufvudsaken,
utan är det verkligen fråga om att underlätta uppkomsten
af en inhemsk obligationshandel, då har jag ingenting emot
förslaget, men jag ville endast, att detta ändamål då äfven
Den 26 Maj.
179
skulle vara klart uttryckt och så att icke motiveringen stöde i
bjert motsats till sjelfva förslaget. Jag tror. att det är af
stor vigt, att ett inhemskt fondsystem kominer till stånd,
men jag tror icke, att Utskottet nu valt den rätta vägen.
Doctor Almqvist har sagt, att här intet nytt skulle vara i
fråga och att derföre intet detaljeradt reglementerande vore
behöfligt. Jag tillåter mig i detta afseende åberopa min
reservation, dei'i jag sökt visa motsatsen. Då man t ex.
minnes, huru minutiöst det reglementerades vid Filialban¬
kernas inrättande, kan det väl icke annat än synas under¬
ligt, att Banko-Utskottet nu icke lemnat ens den minsta skymt
tili instruktion för fullmäktige angående den nya rörelsen.
Om Hypotheksbanken kom me att utgifva obligationer med
dålig säkerhet men med 6 % ränta, skulle sådana kö¬
pas? Fullinägtige skulle väl ha bra svårt att veta, huru de
borde göra. Togos icke dessa obligationer, kunde en föl¬
jande Riksdag komma med klander deremot, enär det blott
helt enkelt är föreskrifvet, att 1 million R:dr skola an¬
vändas till befrämjande af omsättningen utaf obligationer,
hvilka kunna komma att af allmänna Hypotheksbanken ut-
gifvas. Mig synes som behöfdes tydliga stadganden för
dessa och dylika frågor, och framför allt hade ändamålet
genom en motivering, som passar i stycke med sjelfva be¬
slutet, bort fullt klart framhållas. Under sådana förhållan¬
den tinner jag mig föranlåten att yrka i första rummet
återremiss men, om detta icke anses numera lämpligt, nöd¬
gas jag yrka rent afslag.
Doctor Runsten instämde.
Doctor Björkman: Jag kunde nöja mig med att instäm¬
ma med Doctor Almqvist och Contracts-Prosten Palmlund.
Men jag vill dock säga några ord rörande de vådor, man
förespeglar af det föreslagna tillägget, Jag förstår icke,
huru man kan såsom farliga framställa olyckor, som endast
förefinnas uti inbillningen. Man säger detta förslag kan rubba
allmänna penningerörelsens säkra gång, enär inga bestämda
föreskrifter äro gifna för denna nya rörelsegren. Detta kan
icke vara annat än att se spöken på ljusa dagen, då man
ju måste erkänna, att kunskapen och erfarenheten om en
Banks skötsel och behöriga förvaltning numera är så all¬
mänt spridd och då fullmäktige, såsom mig synes, hafva
tillräckliga föreskrifter uti första och sista raderna af det
föreslagna momentet Det heter nemligen der, att denna
nya rörelse får endast börja: »då bankens säkerhet det medgif-
ver» och »under vilkor, att det stadgade maximum för sedel¬
stock icke öfverslcrides». Man säger vidare att 15 millioner
skulle härigenom kunna komma att fastlåsas i ouppsägbara och
osäljbara obligationer. Men detta kan ju aldrig komma ifrå¬
180
Den 26 Maj.
ga, om man till följe af nu rådande större insigt och erfa¬
renhet i en Banks förvaltning blott använder tillbörlig klok¬
het. Det har också blifvit sagdt, att jordbruket icke är hjelpt
med detta förslag, Det är sannt, att det är blott ett pal¬
liativ, men det är dock något äfven detta, och bättre än
intet. Den som noga följt denna Riksdags förhandlingar
bör hafva insett, att jordbruket alltför väl behöfver detta
palliativet, till dess en radikalkur kan åstadkommas. Jag
återkommer till invändningen, att noggranna föreskrifter
saknas och frågar: kunna icke fullmägtige. skickliga och
erfarna män, här såsom i många andra vida svårare fall capere
consilium in arena? Man säger ock, att hela förslaget är
för närvarande betydelselöst, då inga medel nu finnas för
ändamålet. Mep jag anser det likväl vigtigt, att nuvaran¬
de Ständer anvisa, hvilken utväg de för sin del anse i detta
afseende böra, då sig göra låter, vidtagas, aldrahelstdå den¬
na nu synes vara den enda och sista resursen.
Doctor Nordlund: De önskningar, som vid denna Riks¬
dag blifvit uttalade om vidtagande af särskilda åtgärder för
att medelst låneunderstöd på längre tid komma det be¬
tryckta jordbruket till hjelp, synas så välgrundade, att väl
ingen i Riksdagen deltagande finnes, som icke behjertat
desamma och gerna ville med sin röst bidraga till betryc¬
kets afhjelpande Den alltmer kännbara penningebristen
inom landet, förökad genom stockning äfven å den utländ¬
ska penningemarknaden, har af flera orsaker ännu tyngre
drabbat jordbrukaren, än andra näringsidkare Särdeles
lagen om fri ränta på korta papper, hvilka icke med nytta
kunna af jordbrukaren användas, har, ju mera penninge¬
bristen och dermed räntan stigit, dess mer dragit de till¬
gängliga medlen från jordbruket till handeln och annan rö¬
relse, som kan uthärda en drygare ränta, hvaraf följden
blifvit, att för närvarande äfven mycket goda inteckningar
endast med stor svårighet och mot högsta för dem tillåtna
ränta kunna placeras. Vid sådant förhållande kan man
icke undra, att Banko-Utskottet, som haft att handlägga
motioner om tillgångars beredande på längre tid åt jordbru¬
karen, velat föreslå någon utväg dertill. För min ringa
del hade jag högeligen önskat att med min röst understöd¬
ja det af Utskottet framställda förslaget, men jag nödgas
bekänna att jag under närvarande förhållanden icke vågar
det, nemligen med hänsyn till Riksbankens närvarande och
under den närmare framtiden sannolika ställning.
HadeR iksbanken fått sjelf behålla och disponera nå¬
gon större del af den under de sednare åren influtna Bauko-
vinsten, så hade densamma i närvarande stund kunnat tem-
ligen kraftigt bistå landets hufvudnäringar; men sådan som
Den 26 Maj.
181
ställningen nu är, — sedan Bankovinsten redan till aldra-
största delen blifvit disponerad för bestridande af Statsut¬
gifter, — nu, då Rikets1 financiela utsigter både i fråga om
upptagande af redan beslutade lån och i afseende på Bergs¬
bruk, Skogsprodukter och andra näringar äro särdeles mör¬
ka, — då vidare Bankofullmägtige redan förbundit sig att
under innevarande och i början af nästkommande år genom
inköp af Riksgäldskontorets obligationer med en million
Thaler courant deltaga i det bekanta niomillionerslånet —
en åtgärd af fullmägtige, som jag icke nu klandrande om¬
nämner, ehuru jag, just med synnerligt afseende på före¬
varande fråga, med min röst satt mig emot densamma, fruk¬
tar jag att Riksbanken icke utan äfventyr för dess vigtiga-
ste ändamål, myntvärdets upprätthållande, skulle kunna
förbindas till ytterligare inköp af obligationer Skulle, hvad
icke är osannolikt, den utländska penningeställningen ännu
en tid fortfarande blifva tryckt, skulle vidare vårt lands
kredit minskas och skulle, hvad man beklagligen måste un¬
der närvarande tullagstiftning befara, den öfverflödande im¬
porten fortfara, men exporten af jern, trävaror och span-
mål blifva lika trög som under sednare tid, så ärfaravärdt
att Bankens metalliska kassa, långt ifrån att kunna bibe¬
hållas vid sitt nuvarande, redan minskade belopp, tvärtom
skall ytterligare sjunka, så att Bankofullmägtige möjligen
blifva nödsakade att till kassans förstärkande vidtaga sär¬
skilda åtgärder, hvaribland naturligen äfven ifrågakominer
försäljning eller pantsättning å utrikes ort af redan inne-
hafvande obligationer, och troligen just i första rummet
jordbrukets egna, eller Hypotheksföreningars obligationer.
Alla tecken antyda, att penningeställningen inom landet åt¬
minstone till slutet af detta år icke skall förbättras; men
Riksbankens disponibla tillgångar bero väsendtligen af Ri¬
kets tillgångar. I alla händelser synes det äfventyrligt, om
Rikets Ständer skulle från Banken disponera tillgångar som
icke bestämdt kunna påräknas.
T frågan om Bankens disponibla tillgångar till nu fö¬
reslagna inköp af nya obligationer, som skulle af Allmänna
Hypoteksbanken utgifvas, är Banko-Utskottet skiljaktigt
från Bankofullmägtige. Denna skiljaktighet har sin hufvud-
sakliga grund deri, att Utskottet vid uppställandet af Re¬
servfondens öfverskott, ansett icke allenast obegagnade an¬
delar af beviljade kreditiver, utan äfven de på upp- och
afskrifning samt på Depositräkning i Riksbanken insatte
medel kunna fortfarande beräknas såsom af Banken dispo¬
nibla till ungefär samma belopp sorn den 14 nästl. April.
När det gäller beräkningar, som kunna inverka på Riksban¬
kens kredit och myntvärdets upprätthållande, synes det våd¬
ligt att bygga på så svaga grunder, som insatta d. v. s.
182
Den 26 Maj.
andras medel, och försigtigheten bjuder att vid dispositio¬
nen af Bankens medel endast taga i beräkning tillgångar,
som äro fullt säkra. Denna försigtighet hafva Fullmägtige
i sin vid en af reservationerna mot förevarande Memorial
fogade skrifvelse till Utskottets Finansafdelning. så vidt jag
kan döma, sökt iakttaga, och jag vågar betvifla att den be¬
räkning, Fullmägtige deruti gjort af Reservfondens disponi¬
bla tillgångar vid början af nästa år, kan med skäl under¬
kännas. Denna beräkning visar, att under tiden — en tid,
då föga hopp finnes att Rikets och Riksbankens penninge-
ställning skall förbättras — någon ytterligare anvisning än
redan beslutade icke är rådlig eller bör ega rum i annat
fall, än att motsvarande indragningar pröfvas tjenliga samt
kunna med visshet och lätthet anordnas.
Men om Utskottets förslag således kan medföra äfven¬
tyr för Riksbankens vigtigaste intresse, realisationen, så sy¬
nes samma förslag ändock å andra sidan icke innebära någon
fullt verksam hjelp åt jordbruket och derföre icke uppfylla
det åsyftade ändamålet. Kunde landets modernäring i någon
betydligare nion hjelpas med ett jemförelsevis så ringa be¬
lopp som l‘/a million R:dr hvem skulle icke gerna till
och med under närvarande och närmast motsedda ogynsam-
ma förhållanden gå så nära som möjligt in på Bankens be¬
hållning i dess reservfond? Men hvem inser icke genast,
att den föreslagna hjelpen vore alltför svag och otillräcklig!
Meningen måste derföre vara — och den är så väl i reser¬
vationerna som nu under discussionen uttalad, — att hvad
här är i fråga, endast skulle vara första steget och ntt den
beträdda vägen skulle framdeles fortsättas medelst dispone¬
rande af vida större belopp ifrån Banken. Häri ligger efter
min tanka, en ny, större våda för Bankens realisationsför-
måga, hvarpå äfven Professor Agardh redan fästat uppmärk¬
samheten. Det är genom inblandningen af främmande ele¬
menter, då Riksbanken hårdt anlitats för andra ändamål,
än sina egna, då andra intressen gjort sig framför Bankens
gällande, som Bankens kredit i fordna tider blifvit rubbad
och realisationen undergräfd. Att binda 2:ne olika institu¬
tioner, sådana som Riksbanken och Allmänna Hypotheks-
banken, tillsammans i gemensamma operationer, kan i fram¬
tiden, särdeles under brydsamma konjunkturer, blifva gan¬
ska vådligt. Man kan lätt tänka sig den tid, då det intresse,
som är fconcentreradt i Allmänna Hypotheksbanken, blifver
öfverherrskande vid Riksdagen och för Hypotheks! ankens
skull vedervågar Riksbankens bestånd. Ar vägen dertill en
gång öppnad, så blifver densamma så mycket snarare be¬
gagnad.
Men icke ens för jordbruket sjelf synes det ifrågava¬
rande förslaget vara utan sin våda. Svårligen kunna på
Den 26 Maj.
183
den föreslagna vägen för framtiden tillräckliga medel för
jordbrukets underhjelpande medelst förlagslån beredas. Det
komme möjligen att stadna vid en eller annan million ur
Riksbanken. Men hvilka nya förhoppningar skulle ej väckas
— förhoppningar som dock knappast kunde uppfyllas 1 Hvil¬
ka öfverspekulationer måhända framkallas — spekulatio¬
ner, om hvilkas sorgliga följder inom vårt land de sednare
årens erfarenhet tillräckligt talar!
Om för öfrigt sådana obligationer, som de af Utskottet
omnämnda, blifva af allmänna Hypotheksbanken utgifna,
så finnes ju ingenting som hindrar Riksbanken att, när
omständigheterna sådant föranleda och tillgångarne medgif¬
va, inköpa dylika så väl som andra obligationer. Bankens
styrelse bör dertill finnas beredvillig. Riksbanken har ju
redan ett temligen stort förråd af likartade obligationer,
nemligen Hypotheksföreningarnes. Om då Banken, utan att
vara dertill i förväg förpligtad, inköper ifrågavarande obli¬
gationer, när de komma till stånd, så skall sådant inköp
otvifvelaktigt medföra den fördelen, att obligationerna på
den naturliga vägen erhålla en bättre kurs. Men att Ban¬
ken skulle förbindas att framdeles under hvilka förhållan¬
den som helst uppköpa till visst bestämdt belopp obligatio¬
ner, om hvilkas beskaffenhet, betalningsvilkor m. m. man
för öfrigt ännu sväfvar i okunnighet, det anser jag hvar¬
ken för Riksbankens eller jordbrukets egen kredit nyttigt,
helst meningen ju måste vara att Banken skulle en längre
tid behålla obligationerna, men möjligen just derföre skulle
nödgas i deras ställe afyttra förut innehafvande Hypotheks-
före aingsobligationer.
Hade ställningen varit sådan, att det ifrågasatta be¬
loppet kunnat genast disponeras, så hade mindre varit att
invända; men nu, då, innan förslaget skulle sättas i verket,
andra komma att hafva beslutande rätt i frågan, bland
hvilka jordbrukets intresse nog skall finna sina målsmän,
anser jag tidpunkten äfven i detta afseende ingalunda
lämj ilig.
Helt annat var förhållandet i sin tid med Landtfastig-
hetslånefonden, hvarom äfven talats. Denna fond bestod i
medel, som en gång vore för jordbruket afsatta och kunde
af Banken umbäras. För min ringa del satte jag mig med
min röst mot denna fonds minskning och indragning, och
jag beklagar ännu beslutet derom. Men här är frågan att
för en ännu obestämd tid afsätta medel från Riksbanken,
om hvilka det är ovisst huruvida Banken icke sjelf för sina
ändamål kan hafva dem af nöden.
Af nu anförda skäl kan jag icke tillstyrka bifall till
Utskottets ifrågavarande förslag.
Häruti instämde Doctor Söderberg.
184
Den 26 Maj.
Kyrkoherden Otterström: Då frågan om något understöd
åt jordbruket sistlidne höst väcktes inom Banko-Utskottet,
hade hvar och en de hästa utsigten att något skulle kunna
göras i detta afseende. Man hade att räkna på Bankovin-
sten och man hade äfven andra tillgångar. Men utsigterna
mörknade snart nog. Då jag i Utskottet yrkade på. att
Bankovinsten skulle för detta ändamål användas, hette det,
den behöfves ej här, vi ha andra medel att tillgå. Men,
när tiden skridit framåt, fick man veta, att de påräknade
tillgångarne redan voro på annat sätt använda. Jag vill ej
klandra Fullmägtige för denna åtgärd, ty den skedde för att
komma Staten till succurs, men kommande revisorer lära
väl få bedöma, huruvida Fullmägtige ensamme hade rätt
till en sådan disposition af Bankens medel. Annars har
det förr plägat tillgå så, när Staten behöft Bankens hjelp,
att både Banko-Utskottet och Ständerna fått tillfälle att
yttra sig. Det är besynnerligt, men det ser verkligen ut,
som om man på förhand velat hindra framgången af hvad
sorn i Utskottet var å bane. Att något nytt skulle vara i
fråga kan jag icke medgifva, då ju Banken redan förut upp¬
köper obligationer. — Jag vill betrakta denna articipation
såsom en på Bankovinsten. Vi veta, att man den Usta April
nästa år har 2:ne års Bankovinst, som då kan användas
för detta behof. Om man nu också ej för detta år kan
göra något, så kunde det likväl vara godt, att den nuva¬
rande repn sentationen förordade saken, ty annars kunde
det lätt hända, att vid början af nästa Riksdag Fullmägtige
hade ingått någon ny transaktion, hvarigenom medlen i
förväg voro disponerade. — Jag kan icke förstå, hvarför
Professor Agardh talar om 15 millioner och påstår, att de
skola bli fastlästa i Banken ; här är ju ej fråga om mer än
lVj million. Visst kan en kommande Riksdag höja summan,
det kan ingen veta; men dervid har den nuvarande Riksda¬
gen ej att fästa sig, utan endast vid hvad man nu vill och
önskar. Man säger, att dessa obligationer skola endast med
svårighet kunna realiseras, men jag vet icke hvarföre det
skall bli svårare med dessa än med Riksgälds-Kontorets
Omloppstiden skulle ju ej bli längre än 10 år och räntan
högre än på de sistnämnde. Då Utskottet ej föreslagit nå¬
got annat än hvad som kan realiseras redan nästa år. och
då det alltid .förbehålles Fullmägtige att pröfva de obliga¬
tioner, som Hypoteksbanken bemyndigas utgifva, innan de
uppköpas, kan jag ej annat än tillstyrka förslagets anta¬
gande.
Doctor Rundgren: Jag skulle åtlyda ropet pä proposi¬
tion och afstå från ordet, om jag icke ansåg mig hafva
något vigtigt att tillägga. Den föregående ärade talaren
Den 26 Maj.
185
tyckes nog mycket hafva förgätit, hvarom frågan är. Frå¬
gan är här om Bankens reservfond. Vi ha nu att bevaka
Bankens intressen, men derpå har den föregående talaren
icke lagt vigten utan på jordbrukets. Det är klart, att
jordbruksintresset är ett högst vigtigt intresse, men i fråga
om Bankens reservfond bör Bankens intresse i första rum¬
met tillgodoses. Man har befarat vådor af detta förslag,
om det antages, och jag måste bekänna, att äfven jag är
ibland dem som hysa en sådan farhåga. Sedan Doctor
Nordlund yttrat sig, återstår likväl intet mera att nämna
om dessa; jag vill likväl erinra ytterligare derom, att hvad
som nu föreslås är blott första steget, och att nollan nog
snart kommer efter. Den föregående talaren sade, att dessa
obligationer icke behöfde vara sämre än andra, och att
Fullmägtige skulle pröfva deras beskaffenhet; men, äro de
lika goda som andra, skola Fullmägtige nog köpa dem utan
föreskrift, i saknad hvaraf de också mera hafva fria hän¬
der att pröfva och köpa hvad som befinnes vara bäst.
Men hvad är dessutom egentligen Bankens reservfond?
Den är för Banken hvad dagkassan är för den enskilde
affärsmannen, och bör afses både för de löpande dagliga
utgifterna och för oförutsedda. Ingen enskild vill för en
längre tid fastläsa en större eller mindre del af dagkassan,
men sådant skulle för Banken blifva nödvändigt, om den
förpligtades att inköpa dessa obligationer. I jordbrukets
och Hypotheksbankens intresse skulle ligga, att Banken be-
hölle obligationerna så länge som möjligt, men derigenom
skulle ändamålet med reservfonden helt och hållet motver¬
kas. Jag yrkar hvarken afslag eller återreiniss, då jag an¬
ser en återremiss olämplig, enär beslutet fattades i Utskot¬
tet med 26 i-öster mot 6, utan helt enkelt att denna § af
Bankoreglementet må bibehållas oförändrad. Den nämnda
pluraliteten inom Utskottet tillkom för öfrigt blott der¬
före, att man, såsom en föregående talare yttrat, ville säga
något, då man icke kunde göra något.
Professor Selander: Man har här klandrat Banko-Full-
ni ägtige för inköpet af Riksgälds-Kontorets Obligationer,
men har något fel blifvit begånget lära blifvande Reviso¬
rer ej underlåta att anmärka detsamma Men jag kan icke
ens medgifva att något fel i detta afseende blifvit begånget,
ty jag känner intet stadgande som bjuder, att Banko-Full¬
mäktige vid inträffande omständigheter skola rådfråga Ut¬
skottet. Tvertom berättigar dem 81 § af reglementet just
till hvad de nu gjort. Detta om den juridiska sidan af saken.
Bland öfriga skäl. som förmått Fullrnägtige till denna
åtgärd kan anföras: l o) Då Riksgälds-Kontoret i Utlandet
utbjuder obligationer, svarar man, hvarför taga ej edra egna
186
Den 26 Maj.
Bankinrättningar edra obligationer? 2:o) Ett annat verk
skulle taga en del, om Riksbanken öfvertog något. Jag
skulle tro, att man, långt ifrån att klandra Fullmägtige för
denna åtgärd, bort hålla dem räkning derför. Kanhända,
att några beräkningar derigenom korsats, men det kände
ej Fullmägtige. Dessutom då af Bankovinsten intet anvi¬
sades till jordbruket, utan den hel och hållen anslogs till
Riksgälds-Koutoret, så låg äfven deruti för Fullmägtige en
anvisning, att med resei-vfonden bispringa Riksgälds-Kon-
toret. För öfrigt vill jag upplysa, att det är inga dåliga
obligationer dessa som Banken inköpt; de ge 5'A» procent
och kunna när som helst säljas i Utlandet till förstärkande
af den metalliska kassan. Men så är icke förhållandet med
de nu ifrågavarande obligationerna.
Professor Agardh har med rätta fästat uppmärksam¬
heten på bristen af bestämda stadganden. Om Hypotheks-
Banken ger ut 3 procents-obligationer, skall Banken äfven
köpa dem? Det vore möjligt, att sådant fordrades Jag
kan således ej annat än instämma med Doctor Rundgren
och yrka, att det må förblifva vid det gamla. — Detta är
dessutom blott första steget såsom ock blifvit erinradt. —
Förslaget, om det antages, kan hvarken vara godt för Riks¬
banken ej eller till någon nytta för Hypotheks-Banken. —
Jag vill upplysa, att silfveruttagningen från Banken på den
sista tiden så ökats, att metalliska valutan nu nedgått ända
till 13 millioner. — Någon anticipation hafva Fullmägtiges
åtgärd alldeles icke afsett, utan de handla blott, af nödig
omtanke och försigtighet.
Doctor Sandberg: Oaktadt de starka ropen på proposition
tvingar mig dock sakens vigt att uttala min öfvertygelse,
ehuru af discussionens gång och af annorlunda tänkande
talares inflytelse resultatet är lätt att förutse.
Penningenöden hos landets jordbrukande befolkning är
man så van vid att höra omtalas, att den icke mer fäster
någon uppmärksamhet, men detta minskar icke dess be-
dröfliga verklighet, som hufvudsakligen härleder sig från en
förvänd rigtning af våra financiela åtgärder.
Först och främst tog man sig före att från Riks-Banken
borttaga skiftes- och odlings-lånen samt att med hvarje
Riksdag förminska fonden för amorterings-lånen till större
och mindre jordegare, tills man slutligen inskränkt den
till 6,282,000 R:dr, då den helt och hållet öfverflyttades till
Hypotheks-banken.
Så länge den lilla fonden, ehuru till hälften förminskad,
ännu förvaltades af Riks-banken, kunde nya landtegendoms-
lån efterhand erhållas af de inflytande års-afbetalningarne;
men vid öfverflyttningen ställdes så till, att sådant icke
Den 26 Maj. 187
mera blef möjligt. De 400,000 R:dr som Hypotheks-banken
årligen skall under 25 års tid inbetala till Riks-banken, ingå
uti den sednares reserv-fond och användas till korta lån i
Handels- och Närings diskonten för den större handelsrö¬
relsen. Korteligen: alla inhemska kapitaler drogos ifrån
jordbruket, som hänvisades till Hypotheks-föreningar, hvarest
egendo marne skulle pantförskrifvas för att erhålla lån på
utrikes ort. I samma syftning förminskades kreditiverna
hos Manufaktur-diskonten och Jern-kontoret, och man gjor¬
de mångå försök att alldeles indraga dem. Det tillhörde
icke Rikets Ständers Bank, som skulle upprätthålla mynt¬
värdet, att blifva förläggare för näringarne. Sådant skulle
besörjas af de enskilda bankerna. Det var förgäfves att
åberopa Riks-bankens andra ursprungliga grundändamål (en¬
ligt 1668 års Banko-ordning § 54) mtt medelst lån pådrag¬
itliga vilkor och ernot fullgod säkerhet befordra alla nyttiga
onäringars uppkomst och förkofran samt förebygga ocker
stoch obilliga intressent.
Sådana åsigter ansågos föråldrade, sedan man kommit
till den insigten, att all penningerörelse bör bedrifvas bank-
messigt, det vill säga medelst utlåning på möjligen kortaste
tid, hvarigenom penningen kunde tidt och ofta omsättas och
sålunda fullgöra så många flere liqvider samt medföra det
största gagn. Häraf följde, att alla försök i annan rigtning
afvisades med den bekanta trollformeln: Det är icke bank-
messigt.
Emedlertid började svårigheten att få lån på utrikes
ort att blifva allt mera kännbar, hvilket ingen ville förutse
när den stora Rikshypotheks-banken stiftades med garanti
af Konung och Ständer och ett Stats-kreditiv på 8,000,000
R:dr Denna skulle då med en kredit, som aldrig kunde
ifrågasättas, upptaga lån på utrikes ort till obegränsadt be¬
lopp och genom Hypötlieks-föreningarne förse jordbruket
med fördelaktiga amorterings-lån. Det gick en tid, men nu
hafva tusentals jordegare med betydliga omkostnader låtit
pantförskrifva sina hemman och oaktadt godkända handlin¬
gar fått i 3 å fyra år förgäfves vänta på några lån, hvar¬
under deras egendomar för sväfvande skulder, som i hopp
om amorterings-lån blifvit uppsagde, gått under klubban —
för vanpris.
Och de enskilda Bankerna, som skulle i Riks-bankens
ställe förlägga näringarne, finna det förmånligare för sina
aktie-egare att drifva sin rörelse på ofvannämnde bankmes-
siga sätt genom utlåning på kort tid, högst sex månader,
hvaraf de fleste industrigrenar och aldraminst jordbruket
kan hafva någon verklig nytta.
Ändteligen lyckades det denna höga financiela vishet att
sätta kronan på verket, när den Kongl. Förordningen den 13
188
Den 26 Maj.
September 1864 utkom, som medgaf frihet i ränte-aftal för lån
på kort tid till 6 månader. Nu var målet vunnet för mång¬
åriga sträfvanden. Man hade förespeglat, att derigenom
skulle skrinlagda kapitaler framlockas och räntan falla, men
följden blef att alla genom de förra hypotheks-lånen lös¬
gjorda. inhemska kapitaler och alla andra penningar i lan¬
det inströmma i Bankerna, der utlånas på kort tid och gifva
sine egare den största möjliga vinst. Inga andra verknin¬
gar äro häraf att förvänta än att alla inhemska penninge-
tillgångar dragas från sådana näringsgrenar, som behöfva
en längre tids förlag för att åstadkomma produktion. Och
så länge ett sådant finanssystem fortsattes, hvarigenom jord¬
egaren är urståndsatt att betala hvad han är skyldig, kan
han icke heller få lån af enskilda, ty dessa insätta då sina
penningar äfven mot lägre ränta i bankerna, der de kunna
utbekomma både ränta och kapital på bestämda tider.
Dithän hafva vi blifvit förda genom den beprisade
bankmessigheten. Hvad skola nu jordens skuldsatte egare
företaga? Ett vanmäktigt försök vid denna Riksdag af en
ledamot inom Bonde-Ståndet att väcka motion om upphäi-
vande af det fria ränte-aftalet och återställa H. B. 9:de
Kap. 6:te g i sin föna gällande kraft åtminstone till dess
jordbrukare kunde få hypotheks-lån, afvisades i Lag-Ut-
skottets Utlåtande N:o 48 på sådana skäl, dem jag för min
del ingalunda kunde gilla. Emedlertid uttalades jordbrukets
betryckta ställning både från Riks-Stånden och inom Banko-
Utskottet genom åtskilliga motioner om det utomordentligt
stora behofvet af understöd så ettertryckligen, att bemälde
Banko-Utskott nödgades i sitt Betänkande N:o 10, sid. 12 i
December månad sistlidet år förklara -sin afsigt vara, att
»afgifva förslag om användande af någon del af Bankens
»tillgångar för uppköp af obligationer, som ställda på en
»icke allt för lång amorteringstid och i öfrigt af sådan be-
»skaffenhet. att de med någon sannolikhet kunna blifva be-
»gärliga för placering af kapital inom landet, utgåfvos af
»allmänna Hypotheks-banken, hvilken dymedelst skulle finna
»tillgångar till försträckande åt landtmannanäringarne af
»sådana lörlags-lån. hvaraf nu ett så allmänt behof gifver
»sig tillkänna.»
Under tiden inträffade den händelsen, att Herrar Banko-
Fullmägtige ansågo Riks-banken böra öfvertaga 1,000,000
Thaler Preussisk Curant, motsvarande ungefär 2,600.000
R:dr Runt, af det stora jernvägs-lån på 35,000,000 R:dr, som
sista Riksdagen beslutat upptaga på utrikes oi't, men hvaraf
blott en mindre del kunnat erhållas. Afsigten dermed var
utan tvifvel god för att bidraga till upphjelpande af Rikets
kredit på den utländska penningemarknaden, men måste
ock belasta Riks-banken med en högst betydlig tillökning
Den 26 Maj.
189
af Hypotheks-bankens obligationer, som förut voro ytterst
trögsålda utomlands.
Nu skulle Banko-Utskottet uppfylla sitt ofvannämnde
gifna löfte, att förskaffa jordbruket förmånliga förlags-lån.
Hela den för 1863 och 1864 upplupna Bankovinsten, utgö¬
rande :3,400,000 R:dr, hade den 19 Januari detta år blifvit
öfverlemnad till Statsverket. För ofvannämnde deltagande
uti jernvägs-lånet hade 2,600,000 R:dr blifvit fastlåste uti
sådana Hypotheks-bankens obligationer, som med svårig¬
het kunna realiseras. Och på hvad sätt uppfylles nu det
gifna löftet? Jo, Utskottet inskjuter i Banko-Reglementets
4:de § i slutet af dess sista moment följande mellanmening:
börande de medel, sorn genom de under 3:o, 4:o och 5:o här
ofvan omförmälda inbetalningar till Banken inflyta, intill
ett belopp af 1,600,000 R;dr företrädesvis användas till be¬
främjande af omsättningen utaf obligationer, hvilka kunna
komma att af allmänna Ilypotheks-banken utgifvas, ställda
på en betalningstid sorn icke öfverstiger 10 år, jemte ett i
de allmänna vilkoren infördt så lydande tillägg: samt un¬
der iakttagande att Bankens medel derigenom komma lan¬
dets näringar till godo.
Detta är sannerligen icke mycket, utan högst litet och
obetydligt, när det jemföres med det förut åberopade stor¬
artade löitet i Låne-Betänkaudet N:o 10, hvarmed alla motio¬
närer afspisades, hvilka yrkat på medel att antingen i diskont-
väg eller annorledes erhålla lån för jordbrukets räddning
utur sin nuvarande förlägenhet. Men så litet och obetyd¬
ligt detta är och ehuru det är sista försöket att skaffa nå¬
got understöd åt jordbruket, som vid denna Riksdag kan före¬
komma, möter det dock det skarpaste motstånd af ledamö¬
ter som dels tillhöra Banko-Utskottet dels äro Fullmägtige
i Banken, hvilka anföra åtskilliga skäl för afslag.
Så. säges det å ena sidan, att det är förlitet och medfö¬
rer alldeles ingen hjelp, då det blott utgör 1 '/j million R:dr;
men atsigten är ju att framkalla och till en början betrygga
de ifrågavarande inhemska obligationerna och göra dem be¬
gärliga, hvarigenom ett inhemskt fondsystem kunde komma
i gång och dylika obligationer bringas i cirkulation inom
landet. Dessa skulle ju blifva af helt olika beskaffenhet
med de trögsålda Hypotheksbankens obligationer i utländskt
mynt, som Riksbanken förut innehar.
Andra förespegla att, om man blott tager första steget
på denna väg, skulle till den ifrågavarande summan snart
läggas en ytterligare nolla, som således skulle medtaga 15
millioner R:dr, hvartill man beräknat att återbetalda filial-
banksförsträckningar, inbetalningar å obligationer och på v
den af Hypotheksbanken öfvertagna Landtfastighetsfonden
efterhand skola uppgå och som innefattas under de i tor-
190
Den 26 Maj.
slaget under Mom. 3:o, 4:0 och 5:o inflytande medlen. Nu vore
detta visserligen icke obilligt, enär de fleste deruti omnämn¬
de tillgångar tillförene varit afsedde till näringarnes och ser¬
skildt jordbrukets understöd. Men här är blott fråga om
att använda endast ! V2 million R:dr tillsammans under dessa
begge åren 1866 och 1867; och när i början af nästa år
1867 nya Riksdagen sammankommer, eger den ju att härom
annorlunda besluta.
Derjemte har man ock bland annat befarat att häraf
kunna uppkomma stora vådor lör realisationen, om Riks¬
banken utsläpper sina sedlar för att belasta sig med ytter¬
ligare obligationer, som i behofvets stund icke skulle kunna
så lätt realiseras. Om någon svårighet härigenom skulle
uppstå, så är det genom den betydliga massa af obligatio¬
ner, sorn på annan väg kommit eller komma i Riksbankens
ego, men ingalunda genom de här ifrågavarande, som ställ¬
da i svenskt mynt på låga valörer med god ränta, skulle
komma i omlopp inom landet till högst 1,500,000 R:dr. Fa¬
ran för Riksbanken kommer från annat håll, och min ofta
upprepade öfvertygelse härutinnan uttalar sig nu för sista
gången vid någon Riksdag.
Första steget på den vådliga banan togs, då Skånska
privatbanken i Ystad, den första af tjogtals bröder, lycka¬
des få förvandla sina depositionsbevis till circulerande rän-
telösa creditsedlar. Efterhand blef sedelutgifningsrätten dem
lagligen af Konung och Ständer tillförsäkrad, och då den
var särdeles vinstgifvande må man ej undra att sedelutgif-
vande Banker uppstodo i alla landsändar, och fingo den
ena tio-åriga octrojen efter den andra. Inrättandet af Fi¬
lialbanker utan sedelutgifningsrätt men med betydliga för¬
sträckningar från Riksbanken, var ett vanmäktigt försök
att inskränka privatbankssedlarnes circulation i rörelsen,
som tvertom genom ändamålsvidriga föreskrifter eller de gif-
na föreskrifternas egennyttiga tillämpning af dessa Filial¬
banker i hög grad befordrades och förökades. Röster höj¬
des väl oupphörligen emot lössläppandet af sedelutgifnings¬
rätten, som enligt ordalydelsen i 72 § Regerings-Formen
tillhör Rikets Ständer allena. Kringgåendet af detta grund-
lagsstadgande försvarades på mångahanda sätt, och den
stora fördelen att hafva så nära till en Bank som till en
brödbod var ständiga refrainen i alla försvarstal. Hvar och
en annorlunda tänkande ansågs såsom ett inskränkt hufvud,
som vidhöll föråldrade financiela grundsatser, dem tiden
växt ifrån, eller leddes af eftergifvenhet för dumma bond-
opinioner. Och hvarthän har man nu kommit med detta
privatbanksysten, sorn genom den fria räntan för korta lån
blifvit ännu mera uppmuntradt? Jo, derhän att det icke
mera är Riksbanken, utan de enskilda bankerna som be-
Den 26 Maj.
191
herrska hela landets penningeväsende, och Riksbanken är
tvingad att med sina creditiver och med sin upp- och af-
skrifningsrörelse gifva dem ett kraftigt understöd. Ona de
nu också genom sina creditsedlar fylla rörelsens behof, så
kunna ju sä mycket flere af Riksbankens sedlar hopsamlas
och tränga till Bankoluckan för att uttaga silfver, så länge
Banken eger något qvar af sin metalliska valuta. Visserli¬
gen qvarstår ännu i de enskilda Bankernas octrojer deras
skyldighet att alltid hafva erforderlig tillgång till Riksmynt
för inlösen af sina sedlar; men denna föreskrift kan såsom
mången annan utan synnerlig svårighet på ett eller annat
sätt kringgås och sjelfva stadgandet har i vår rörliga tid
ingen garanti för något evärdeligt bestånd. Framtiden må
se sig om, att icke härifrån komma de största svårigheter
för Riksbanken att upprätthålla sina egna sedlars myntvär¬
de och att icke en sådan odräglig strypning kan uppstå, att
man nödgas öka Riksbankens sedelstock utan afseende på
dess realisationsförmåga.
Men jag beder vördsamt om förlåtelse för detta mitt
sista långa anförande i de stora bankfrågorna och instäm¬
mer i ropet på proposition. Säkert skall Utskottets förslag
förkastas af en stor majoritet både inom detta och tvenne
andra Riksstånd, och jordbrukets behof af förlagslån får
helt och hållet öfverlemnas åt en blifvande Riksdag, då det
utan tvifvel kommer att mera behjertas än af den nu afgå¬
ende ståndsrepresentationen.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, och Pro¬
fessor Agardh från sitt yrkande på återremiss förklarat sig
afstå, framställdes af H. H. Biskopen och v. talmannen pro¬
position på bifall till Utskottets förslag, hvilken med blan¬
dade Ja och Nej blef besvarad. Då votering i anledning
häraf begärdes, framställdes och godkändes en så lydande
voteringsproposition:
»Den som bifaller Utskottets förslag, röste Ja; den det
icke vill, röste Nej. Vänner Nej, har Ståndet, med afslag
till hvad Utskottet föreslagit, beslutat, att denna del af ifrå¬
gavarande § i nu gällande Bankoreglemente skall oförän¬
drad bibehållas så lydande:
»äfvensom, då Bankens säkerhet det medgifver, och all¬
männa rörelsen sådant påkallar, förstärkningen af handels-
och närings-discont-fonden samt medel för liqvid af obliga¬
tioner, som Banken på grund af uppgjordt kontrakt eller
eljest öfvertager eller inköper; allt under vilkor, att det
stadgade maximum för sedelstocken ej öfverskrides.»
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 5 Ja mot 29 Nej, hvadan alltså Ståndet stan¬
nat i det beslut som Nej-propositionen innehåller.
192
Den 26 Maj.
§ 7-
Föredrogs och bordlädes andra gången Utdrag N:o 289,
af Hederv. Bonde-Ståndets Protokoll för den 22 innevarande
månad, innehållande inbjudning till Preste- och Borgare-
Stånden att biträda Bonde-Ståndets vid föredragning af Stats¬
utskottets Utlåtande Nm 80, punkten 14, fattade beslut, så
vidt det angår aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit ifråga om jernvägs anläggning emellan Fröwi och
Falun.
§ 8.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats (Jt-
skottets Utlåtande N:o 101, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga proposition, angående kostnadsfri utdelning af Post-
och Inrikes Tidningar till alla kommuner i riket.
§ 9.
Föredrogs ånyo och lades andra gången pä bordet föl¬
jande Lag-Utskottets Betänkanden och Memorialer:
N:o 51, i anledning af väckta motioner om ändring af
lagens bestämmelser augående tiden för fullföljande af vad
och besvär emot Utslag, meddelade af Underrätt å Got¬
land ;
N:o 52, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets
Betänkande N;o 34, öfver väckta motioner om förändrad
lagstiftning angående förvaltningen af omyndiges egendom,
samt kontrollen å förmyndare;
N:o 53, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 37, öfver väckta motioner om förändrade stad-
ganden i afseende på böters förvandling;
N:o 54, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 38, öfver väckta motioner om ändringar i kon¬
kur slagen ;
N:o 55, i anledning af väckta motioner om ändring af
lagens stadganden angående borgen för annan mans skuld;
N:o 56, i anledning af väckt motion om ett lagstadgan¬
de angående belåning af varor, som af egaren blifvit under
visst vilkor hos annan man eller allmän inrättning i förvar
upplagda; samt
K:o 57, i anledning af väckta motioner om förändrad
lagstiftning angående panträtt i lös egendom.
§ io.
Föredrogos och bordlädes andra gången följande Sam¬
mansatta
Den 26 Maj.
193
mansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkanden och Memorialer:
N:o 12, i anledning af väckt motion om ändring af 28
Kap. 7 § Byggninga-Balken, i fråga om ansvar för försum¬
melse att utgöra skjuts;
N:o 13, i anledning af väckta motioner om förändring
af gällande föreskrifter angående tiden för fullföljande af
besvär i ekonomiska och administrativa mål;
N:o 14, i anledning af återremiss af Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkan¬
de N:o 3, öfver väckt motion om antagande af ny kyrkolag;
samt
N:o 15, i anledning af återremiss af Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottets Betänkan¬
de N:o 6, öfver väckt motion om vissa ändringar vid de för
prester föreskrifna examina och lärdomsprof.
§11.
Föredrogos och bordlädes följande från Stats-Utskottet
inkomna Utlåtanden och Memorial:
N:o 102, i anledning af väckta motioner om förändring
i vilkoren för det vid 1859 och 1860 års Riksdag beviljade
län för anläggning af jernväg från Borås till Herrljunga; •
N:o 103, i anledning af väckt motion om förändring i
vilkoren för beviljadt statsbidrag till sänkning af sjön We-
selången;
N:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion, angående folkskolelärares pensionering;
N:o 105, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion, angående grunderna för infanteriets och kavalleriets
organisation; om rättighet för den indelta soldaten eller ryt¬
taren till tidigare afsked; samt om arméens vapenöfningar
och underofficers-bildningen;
N:o 106, i anledning af väckt motion om fortfarande
anslag för Kamreraren Carl Sandberg;
N:o 107, i anledning af väckt motion om ersättning till
åtskilliga personer i Wähla by och Björnlunda socken för
liden brandskada;
N:o 108, i anledning af väckt förslag, att Staten måtte
öfvertaga förre Lokomotivföraren G. A. Riex ådömd ersätt¬
ningsskyldighet till personer i följd af den vid Sandsjö jern¬
vägsstation den 23 December 1864 timade olyckshändelse;
Nm 109, i anledning af väckt motion om anslag till
förhöjning i Häradsnämndernas s. k. tingsgästningspennin¬
gar;
N:o 110, angående anslags beviljande för ersättning af
förluster genom hagelskada;
Hogo. Preste-St. Prot. 1866. 5:te Bandet. 13
194
Den 26 Maj.
N:o lil, i anledning af väckt motion om ersättning till
Handlanden C. Rönnbäck och f. d. Kaptenen M. U. Silfver¬
sparre för af dem liden förlust vid uppförandet af Lands-
höfdingeresidensbyggnaden i Luleå;
N:o 112, i anledning af väckt motion angående bere¬
dande af s. k. semester för civile embets- och tjenstemän
m. m.;
N:o 113, i anledning af väckt motion om Statsbidrag
till staden Oscarshamn för utlösen af tomtöreafgälden till
egaren af de hemman, från hvilkas områden stadens utmål
är afsöndradt;
fs:o 114, i anledning af väckt motion om anslag af all¬
männa medel för aflöning af brovaktare inom Thorsångs
församling af Kopparbergs län;
N:o 115, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion, angående disposition af kronotionden på Gotland för
dervarande presterskaps aflöning; samt
N:o 116, angående verkställd omröstning i anledning af
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande åtskilliga till stats-
regleringen hörande frågor.
§ 12.
Föredrogos och bordlädes Bevillnings-Utskottets Memo¬
rial och Utlåtande:
N:o 13, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
angående ordalydelsen af 9 § i Bevillnings-stadgan; och
N:o 14, i anledning af erhållen återremiss i vissa delar
af Betänkandet N:o 8, angående tullbevillningen.
§ 13-
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Bevillnings-samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
4, i anledning af väckt motion om upphörande eller ned¬
sättning i vissa fall af nu stadgade transito-afgift och ma-
gasinshyra för transito-gods.
§ 14-
Föredrogs och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Memorial N:o 91, angående verkställd om¬
röstning i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid
förehafvande af Utskottets Betänkanden N:ris 12 och 46, an¬
gående väckt motion om upphörande af de s. k. prebende-
pastoraten.
§ 15.
Föredrogos och lades till handling arne följande från
Den 26 Maj. 195
resp. Med-Stånden inkomne Protokolls-Utdrag nemligen:
från Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 197 — 209; 211 —
221; från Vällofl. Borgareståndet N:ris 217—232; samt från
Hederv. Bondeståndet N:ris262—278; 280—288; 290—292.
§ 16.
Kongl. Hofpredikanten Rosenius erhöll på begäran 3
veckors tjenstledighet från Riksdagsgöromålen, räknadt från
den 9:de nästkommande Juni månad.
Ståndet åtskiljdes kl. 3/t 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
5. B. Almqvist.
Deii 28 Maj 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
§ 1.
I anseende till B. B. Erkebiskopens och Talmannens
frånvaro fördes ordet af Biskopen Vice-Talmannen Annerstedt.
§ 2.
Upplästes och godkändes Expedilions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj;t
N:o 59, angående regleringen af utgifterna under Riks-Sta-
tens sjunde hufvudtitel.
§ 3-
Tillkännagaf H. H. Biskopen och Vice-Talmannen, att
Talmanskonferensen vid i dag hållet sammanträde beslutat
föreslå Rikets Ständer att, sedan nuvarande Justitie-Om-
budsmannens suppleant, Expeditionschefen och Riddaren
Arendt Dreijer blifvit af Kongl. Maj:t till Justitiekansler ut¬
nämnd och ny suppleant sålunda måste utses, de Elektorer,
som, på sätt 97 och 98 Regerings-Formen samt 63 §.
Riksdagsordningen stadgade, borde bemälde suppleant ut¬
välja, måtte blifva utsedde Lördagen den 2 nästinstundande
Juni.
196
Den 28 Maj.
Hvad Talmanskonferensen sålunda föreslagit, blef af
Ståndet godkändt.
§ 4.
Föredrogs ånyo meddeladt Utdrag, N:o 289, af Hederv.
Bonde-Ståndets protokoll för den 22 innevarande månad,
innehållande inbjudning till Preste- och Borgare-Stånden att
biträda Bonde-Ståndets vid föredragning af Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 80, punkten 14, fattade beslut, såvidt det afser
aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, i fråga
om jernvägsanläggning mellan Frövi och Fahlun.
Contracts-Prosten Janzon begärde ordet och yttrade:
Jag får på det varmaste tillstyrka bifall till ifrågavarande
inbjudning. Ett lands rikedom tilltager i samma mån som
dess folkmängd ökas, och denna tillväxer i samma mån som
tillfällena till arbetsförtjenst blifva flera. Nu leder den före¬
slagna jernvägen mellan Frövi och Fahlun till ett af de
största malmfält i verlden, till en riktig guldgrufva för Sve¬
rige. Anläggandet af en dylik jernväg bör på allt sätt på¬
skyndas och hvarje åtgärd, som förer till ett dylikt mål sy¬
nes mig böra med begärlighet omfattas. Derigenom skulle
till en början arbetsförtjenst kunna beredas åt Dalkarlarne,
hvilka nu nödgas svärma verlden omkring, sökande efter ar¬
bete. Men denna jernväg skulle bereda icke blott en en¬
skild provins utan hela Sverige stor fördel genom den för¬
ökade industri, som den skulle framkalla. På sådant sätt
skulle den kunna förekomma den tyvärr åter tilltagande ut¬
vandringen till Amerika. Under sistlidit år skola ej mindre
än 1000 personer endast från Småland emigrerat till Ame¬
rika. Från den församling, der jag är pastor, hafva enligt
mig meddelad uppgift, i år redan utvandrat 60 personer;
och man väntar, att långt flera skola inom årets slut ut¬
vandra, ty nöden är stor. Detta är förhållanden, som måste
ingifva fosterlandsvännen lifliga bekymmer och uppmana ho¬
nom att kraftigt befordra alla sådana företag, sorn kunna
hämma utvandringen. Anläggandet af denna jernväg är,
efter mitt förmenande, ett sådant samhällsnyttigt företag.
Då nu redan två stånd beslutat sig för en sådan skrifvelse,
som i förevarande inbjudning omförmäles och äfven derom
utfärdat inbjudning samt här ej är fråga om erhållande af
penningar utan blott om aflåtande af en underdånig skrif¬
velse, hvilken dock måhända kunde föranleda dertill, att
ifrågavarande jernväg förr blefve påbörjad, hoppas jag, att
Ståndet till inbjudningen lemnar sitt bifall.
Domprosten Sondén: Till en början får jag erinra derom,
att man begår ett misstag, då man säger att inbjudningen,
Den 28 Maj.
197
som nu är i fråga, är utgången från två stånd. Det är blott
Bonde-Ståndet, som utfärdat inbjudningen.
Hvad nu sjelfva saken angår, så, om det vore fråga om
att medelst anskaffande af arbetsförtjenst åt de behöfvande
söka förekomma den åter tilltagande utvandringen till Ame¬
rika, så skulle jag ej vara emot att den sista penningen
framtoges. Men då härom icke är fråga, utan meningen
blott är att genom en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
söka utverka, att så snart som möjligt undersökning måtte
anställas i och för anläggandet af en jernväg till de trakter,
som, efter hvad den förste talaren förklarade, innehålla out¬
tömliga skatter, tycker jag det vara besynnerligt att man
vid en dylik åtgärd fäster en sådan utomordentlig vigt. Be¬
synnerligt synes det mig ock vara, om Preste-Ståndet nu
skulle frångå sin i saken en gång uttalade mening, helst
redan vid hufvudfrågans behandling det föreslogs, att en
skrifvelse af sådant innehåll, som i inbjudningen omförmä-
les, skulle aflåtas. Under sådana förhållanden och då jag
icke rätt vet, hvad man med den underdåniga skrifvelsen
egentligen åsyftar, eller tror, att genom antagande af före¬
varande inbjudning utvandringen till Amerika kan på något
sätt förebyggas, får jag hemställa, att inbjudningen måtte
afslås.
Deri instämde flera af Ståndets medlemmar.
Contracts-Prosten .lanzon: Ja, om emigrationen slutade
med dem, som redan utvandrat, skulle jag ej sätta emigra¬
tionen i något slags sammanhang med anläggandet af ifrå¬
gavarande bana. Men emigrationen kommer att fortfara,
så länge arbetsförtjenst saknas, och detta åter kommer att
fortfara, så länge vi hufvudsakligen använda våra penningar
på improduktiva företag, såsom det varit förhållandet under
en lång följd af år. Nu är det deremot ett tillfälle att ned¬
lägga penningar i en sak, som efter all sannolikhet skall
bereda Sverige mycket stort gagn och betydligt öka natio¬
nalrikedomen. Med den undersökning, som i den föreslagna
underdåniga skrifvelsen blifvit ifrågasatt, afses endast att få
utrönt, huruvida de uppgifter, som leranats af dem, hvilka
arbeta för Frövi—Fahlubanans anläggning, verkligen äro med
sanna förhållandet öfverensstämmande och om ej allt är
måladt i för rosenröda färger. Man har nemligen förmenat
att, när det blir till fullo konstateradt, att dessa uppgifter
äro sanna, skall det ock för enhvar vara uppenbart, att den
ifrågavarande jernvägen oförtöfvadt bör anläggas. En dylik
undersökning är verkligen icke att anse såsom annat än en
ringa gärd af erkänsla åt de fosterländska män, som hittills
gjort uppoffringar för detta företags bringande till verkstäl¬
198
Den 28 Maj.
lighet. På dessa och de af mig förut anförda skäl yrkar
jag fortfarande bifall till inbjudningen.
Biskop Sundberg: Hvad sjelfva saken angår vill jag ej
tvista med den siste talaren, ty det är nog sannt, att ifrå¬
gavarande jernväg kommer att blifva för landet ganska för¬
delaktig. Men i formelt hänseende hyser jag betänkligheter
vid antagandet af förevarande inbjudning, emedan det re¬
dan är ett Rikets Ständers beslut, att vid denna riksdag
icke skola vidtagas några åtgärder för anläggande af en
jernväg från Frövi till Fahlun. Två Stånd, Pieste- och Bor¬
gare- Stånden, hafva godkänt Stats-Utskottets hemställan;
hvaremot Rfdderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet be¬
slutat en skrifvelse med det innehåll, som i inbjudningen
finnes upptaget. En dylik skrifvelse ifrågasattes ej blott i
Utskottet, utan äfven i förstnämnde två Stånd, men afslogs
der. Frågan derom synes mig derför nu redan vara för¬
fallen. Och jag får på grund häraf afstyrka bifall till in¬
bjudningen.
Efter dermed alslutad discussion afslog Preste-Ståndet
ifrågavarande inbjudning och lade, med vidhållande af sitt
i ämnet fattade beslut, förberörda Protokolls-Utdrag till
handlingarna.
§ 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N;o 101, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående kost
nadsfri utdelning af Post- och Inrikes-Tidningar till alla
kommuner i riket.
Punkten a.
Doctor Rundgren erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag har redan uttalat min tanke i denna fråga vid remis¬
sen af den Kongl. Propositionen, och ställt horoskopet för
densammas behandling. Jag har fått uppbära mycket före¬
bråelser för mitt uppträdande mot den Kongl. Propositionen
i ämnet, både af Regeringens vänner och af pressen Hvad
de förra angår, måste jag anse dem obefogade, emedan jag
icke hör till oppositionen quand méme, utan uppfyller min
pligt såsom en af Svenska folkets representanter, då jag
uttalar mig emot Regeringens förslag, när jag finner dem
obehöriga, och för sådana förslag, när jag kan erkänna dem
såsom för landet gagneliga. Hvad åter beträffar pressen
och dess anfall emot mig, ämnar jag icke försvara mig
deremot, emedan den, som råkar i delo med pressen, alltid
blir underlägsen, då pressen ensam eger utväg att försvara
Den 28 Maj.
199
sig sjelf. Jag lemnar således nu åsido både Regeringen
o,ch pressen, vändande mig hufvudsakligen emot Stats-Ut-
skottet, emedan detta Utskott, sora adopterat den Kongl.
Propositionen, nu måste bära ansvaret. Med förvåning har
jag då funnit, att ingen enda af Ståndets Ledamöter i Ut¬
skottet reserverat sig mot dess förslag, förvåning, säger jag,
emedan jag ej kan tro, att de alla kunnat gilla detsamma,
utan förmodligen endast accederat dertill. Förslaget visar
huru väl Regeringen uppfattat ställningen, då man vågat
komma fram dermed; ty det innebär å ena sidan en beräk¬
ning på tacksamhet från den liberala sidan, och å andra
sidan på de konservatives biträde, emedan man förespeglat
dem att ändamålet skulle vara att få en Regeringens or¬
gan, som skulle uttala åsigter, hvilka skulle återgå från
det liberala till någonting konservativt. Annorlunda kan
svårligen det påstående uppfattas, att Regeringen behöfver
en särskild organ emot den öfriga pressen.
Hvad är nu Post-Tidningen? Man kunde antaga, att
ingen af Ståndets Ledamöter i Utskottet läser den. då de
tigande fogat sig efter pluraliteten. Jag har här ett exem¬
plar med mig, jag har icke valt. det är för Fredagen, jag
vet ej om Utskottet sett det, men undrar, om så är, att det
kunnat väcka dess sympathier. Första sidan innehåller en¬
dast kungörelser, och sista sidan — alldeles detsamma. Öppna
vi sedan bladet, så skulle man väl främst leta efter någon
artikel, som innehåller mer än 20 rader. — I en tidning,
hvilken man vill understödja med 45,000 R:drs statsanslag,
borde väl finnas någonting ledande, men — der finnes in¬
genting. Det lärer vara veterligt både inom och utom Stån¬
det, att om aftnarne, då man får tidningarne, ingen först
tar Post-Tidningen, utan, ehuru man möjligen ogillar de
andra, ändock först tager man till någon, som åtminstone
försöker innehålla något, men lemnar åsido Post-Tidningen,
uti hvilken man icke väntar sig att finna någon tillstym¬
melse till försök att behandla ett ämne. Det är derföre ett
ganska förnuftigt förslag, att dela ut den gratis, då det är
tydligt och klart att ingen menniska skall köpa den. Kom¬
munalstyrelsernas ordförande få den dessutom icke ens gratis,
ty de skola betala postförvaltare-arfvode. Kunna väl Rikets
Ständer ålägga dem det? De ha redan förut tillräckliga
bördor; och vill man nu ålägga dem att taga emot och läsa
Post-Tidningen, så torde man få svårt att få någon ordfö¬
rande. Detta allt är omständigheter, som böra tagas i be¬
traktande vid fråga om understöd, och då detta skulle kom¬
ma från Ständerna, borde Tidningen åtminstone ha gjort sig
förtjent af understöd.
Utskottet har emellertid sökt att framlägga några skäl
för sitt bifall. Det är nödigt för kommunerna, säger man,
200
Den 28 Maj.
att få reda på legala tillkännagifvanden och kungörelser,
och att mångas hela vällärd beror derpå. Hur har det då
varit förut? Det är, tror jag, — den 222:dra årgången af
Post-Tidningen i år, och då är det besynnerligt att man icke
förr kommit att tänka på att väl och ve beror af att läsa
Post-Tidningen — Det är nödigt lör Regeringen, säger man,
att ha en organ för att kunna förklara sina åtgärder. Men
af Stats-Råds-protocollet upplyses, att vid afslutandet af kon¬
trakter med de föregående redaktörerna, äfvensom med den
nuvarande, Regeringen inryckt förbehåll om att få in sådana
artiklar. Anslaget behöfs således icke derför, och man har
dessutom med rätta anmärkt, att de stora tidningarne med
nöje skynda att intaga sådant. Tidningen läses blott af ett
fåtal, säger man vidare, och man vili således gifva den en större
spridning. Men är det väl så säkert att den kommer att
läsas i kommunerna? Det lärer väl bero på dess beskaf¬
fenhet. På alla offentliga ställen finnes den, men huru många
bry sig om att läsa den? Och likadant skulle förhållandet
bli sedan.
Det enda som skulle kunna rättfärdiga anslaget och
som Utskottet förmodligen tänkt sig, vore att den blefve
bättre redigerad. Men då behöfs icke något understöd helst
om det vore bekant att Regeringen der förklarade sina åt¬
gärder. Tvärtom skulle det befordra dess spridning. Det
behöfs således endast bättre jugement i anordningen för att
få den spridd.
Tager man nu i betraktande kostnaden, så kan man
väl med skäl säga, att 45,000 R:dr årligen icke är någon
obetydlig summa för ett sådant ändamål i ett fattigt land.
Anmärkas bör derjemte, att man vid många föregående till¬
fällen under innevarande Riksdag ansett Statens tillgångar
icke medgifva bifall till begärda anslag. Man skulle der¬
för kunna tro att här vore fråga om något helt obetydligt,
men så är det ej, ty det gäller ju 45,000 R:dr. Det är
sannt, att man börjat lära sig handskas ganska lätt med
millioner, men jag finner med glädje att det visat sig en
början till återgång och bättre hushållning. Månne det då
verkligen är god hushållning att tillstyrka detta verkligen
stora anslag, som utgör 5 proc. ränta på ett kapital af
900,000 R:dr. Behöfs det för att uppehålla tidningen? Nej,
sådant har hittills icke blifvit visadt. Jag har här en kalkyl,
som visar att den förra redaktionen sannolikt haft en be¬
hållen årsinkomst af 10,000 R:dr. Jag kan väl icke hvar¬
ken garantera eller kontrollera riktigheten deraf, men klart
är, att då för arrendet betalas 7,500 R:dr, tidningen måtte
vara något som ärvärdt att komma i besittning af. Arrende¬
summan utgör 5 proc. ränta på 150,000 Rör, ett kapital, som
Den 28 Maj.
201
förmodligen ännu icke någon Svensk Tidning haft till sin
disposition.
Jag har sökt göra klar för mig den redogörelse i detta
afseende, sorn förekommer i Stats-Råds-protocollet, men jag
bekänner, att ehuru viljan varit ganska god. har jag icke
lyckats förstå kalkylen. Men jag hoppas att de närvarande
Utskotts-ledamöterna kunna meddela nödiga upplysningar.
Jag har deremot sökt göra mig reda för hvad allmänheten
är nödsakad att kontribuera till Post-Tidningen. Om vi be¬
räkna annonserna efter spaltantalet för i Fredags, och det är
som bekant alltid två sidor annonser, så inbringa de pr år minst
45,150 R:dr. Jag är likväl förvissad att detta är för litet, ty ofta
utgifvas äfven bihang, hvilka innehålla endast annonser, och
stundom gå dessa äfven in i de båda innansidorna af Bla¬
det. Dessa 45,000 R:dr äro således ett minimum, hvilket
måste erkännas vara en beskattning, som utgår för de le¬
gala annonserna, emedan dessa »naste införas i Post-Tidningen.
Af 1865 års Revisorers Berättelse för 1863 synes att Post-Tid¬
ningen har ett anslag af 10,000 R:dr, som utgå af de olika
Hufvud-Titlarnes extra utgiftsmedel, och Revisorerna an¬
märka dessutom att för s. k. »inserater» etc. blifvit utbe¬
talda 3,560 R:dr; dessa 13,560 äro således en beskattning
till Post-Tidningen. — Härtill kommer embetsverkens i Stock¬
holm och landsorten prenumeration. Jag tror mig härvid
böra påminna, huru Stats-Utskottet i sina Betänkanden N:is
21 och 25, angående expensmedlen tillstyrkt att hos Kongl.
Maj:t anhålla om föreskrift rörande större sparsamhet med
expensmedel. I hvad afseende skulle det vara? Jo, Utskot¬
tet anmärker klandrande, att ett embetsverk prenumererat
på 12 exemplar af Post-Tidningen, Svea Hof-Rätt på 6 ex.,
Justitie-Stats-Revisionen på 18, Civil-Departementet på 6
o. s. v. Utskottet tycks således ha glömt, i hvad afseende
det förordade sparsamhet med expensmedlen, ty det af Ut¬
skottet anmärkta var en obetydlighet mot dessa 45,000 R:dr.
Mig synes derföre förefinnas stora skäl för Utskottet att sjelf
lägga på hjertat sin admonition till sparsamhet.
Men då sålunda 4 embetsverk taga tillsammans 41 exem¬
plar, så frågas, hur många exemplar tagas af alla öfriga
embetsverk i Stockholm och landsorten. Jag har icke lyc¬
kats fä bestämd reda derpå, utan endast genom egen un¬
dersökning kommit till ungefärlig kunskap derom. Riksgälds-
Kontorets redogörelse visar från Stämpelverket en dag-upp¬
laga af 4,200 ex. Om man nu blott antager den till 4,000
och då af Stats-Råds-protocollerna synes, att de enskilda
prenumeranternas antal utgör 2,300, så måste embetsverken
ha närmare 1,700. Detta låter visst ganska mycket, och jag
tror ej att det är fullt så mycket, men då endast 4 embets¬
verk ha 41 ex., så är det icke otroligt att af Statsmedel
202
Den 28 Maj.
betalas 1,500 ex. eller 18,000 R:dr. Visst är, att de enskil¬
da prenumeranterna uppgå till 2,300, sorn gör 27,600 R:dr.
Och hvarför ha de den. om ej för de legala annonserna?
Post-Tidningens legala annons-afdelning är nödvändig för en
hop affärsmän och dylika, som i dessa tider, då konkurser
höra till ordningen för dagen, behöfva den och läsa blott
de yttre sidorna.
Om man lägger ihop allt detta, så utgör det en summa af
104,160 R:dr, som Post-Tidningen redan kostar det allmänna.
Lägger man dertill ifrågavarande 45 000. eller, med afdrag
af stämpelafgiften och det redan upptagna 10,000 R:ds an¬
slaget, 28,000, så blir det 132,160 R:dr, eller, med afdrag af
arrendet, 124,910 R:dr. Månne icke detta är något för an¬
senligt? Och månne det icke vore skäl att något betänka
sig innan man föreslår ett bifall till Utskottets förslag? Och
för att ej göra redaktörskapet af Post-Tidningen till en af
de mest lukrativa befattningar i Sverige, afslår jag detta
och anhåller att Vice Talmannen ville framställa proposition
om afslog. Må Representationen gerna gifva anslag för så¬
dant, som är till nytta för Staten, äfven om dessa anslag
kunna synas ganska betungande. Men må man vakta sig
att beträda den åsyftade banan, att med Statsmedel uuder-
stödja vare sig den ena eller andra af pressens organer.
Kyrkoherden Englund: Förslaget att på Statens bekost¬
nad sprida Posttidningen till alla kommuner i riket åsyftar
en mindre vanlig åtgärd, som endast kan förklaras deraf,
att vi lefva på en mindre vanlig tid. Såsom sådan måste
väl den tid anses, som utgör slutpunkten af ett gammalt
statsskick, på hvilken ett representationssätt blifvit afskaffadt,
som, om också ej oafbrutet, varit gällande under århundra¬
den och med hvilket vårt lands största minnen, på ett eller
annat sätt, stått i förbindelse. Då många med kärlek om¬
fattade, om icke sjelfva representationssättet, åtminstone
den yttersta princip, hvarpå det hvilade, men ännu flera,
voro ovilligt stämda emot dem båda, så är det ej underligt,
att tankarne äro delade om gagneligheten af det nya stats¬
skick, som träder i det gamlas ställe, och att förhoppnin¬
gar och farhågor i detta afseende korsa hvarandra. Men i
ett hänseende bör dock ej någon skiljaktighet i tänkesätt
ega rum, nemligen i det, att den nya sakernas ordning, den
nya formen för det politiska lifvet bör med alla lofliga me¬
del upprätthållas och värnas, om icke för dess egen skull,
åtminstone för det gemensamma fäderneslandets.
När nu regeringen förklarat sig behöfva göra sina åsig-
ter kända i rikets kommuner genom nämnda tidnings spri¬
dande, och följaktligen denna åtgärd anses för samhällslif-
vets lugna utveckling vara af nöden, så kan jag för min
Den 28 Maj.
203
ringa del ej finna annat än tillbörligt, att samma represen¬
tation, som antagit den nya riksdagsordningen, äfven i detta
afseende går den andra statsmaktens önskan till mötes.
Billigt synes det väl ock, att denna sednare, då dess
förslag misstydas af en deremot agiterande press, får till¬
fälle att i en allmänt spridd tidning försvara sig inför na¬
tionen. — Det taltes nyss om regeringens beroende af pres¬
sen, men ett sådant beroende måste ju blifva högst farligt
under ett demokratiskt statsskick. En tidning, som är
riksstyrelsens egen organ och hvars innehåll blir kändt af
flera än ett ringa fåtal af landets invånare, är derföre nu
så mycket mera af nöden.
Att den föreslagna åtgärden är i hög grad af behofvet
påkallad, torde väl svårligen kunna bestridas, om man rik¬
tar en granskande blick på den radikala pressen i vårt
land, sådan den representeras af dess mest lästa tidningar
Mig synes icke denna press vara stadd på förbättringens
väg. Redan i min ungdomstid såg jag med förvåning, huru
föga noga man var i att hålla sig strängt vid sanningen,
huru man, t. ex , då en nation kämpade för sin sjelfstän¬
dighet, diktade segrar och fördolde nederlag samt under¬
höll allmänhetens hopp om de förtrycktas slutliga seger,
ända tills den sorgliga verkligheten icke längre kunde döl¬
jas, utan med ens kom segerbuden att tystna och drog ett
blodigt streck öfver de publicistiska fantasimålningarna.
Redan denna tid såg man oförvitliga personer, ja, hela sam¬
hällsklasser på ett ovärdigt sätt angripas, derföre att de
vågade hysa och uttala en annan mening än den som den
demokratiska pressen gillade. Jag har det ena året efter
det andra väntat på en förändring, ty jag har ännu ej en
tillräckligt gammal erfarenhet af lifvets missförhållanden,
att jag skulle hafva förlorat hoppet om det godas och det
sannas seger äfven på detta område. Men jag måste be¬
känna, att min väntan hittills varit förgäfves och att, så
vidt jag kan se, förhållandet blifvit sämre och ej bättre.
Man synes hafva mera än förr omfattat den faidiga grund¬
satsen, att det icke är så alldeles noga med medlen, endast
man vinner ändamålet. Om hvad roan säger öfverensstäm-
mer med sanning och rättvisa, frågar man mindre efter,
än huru man skall vinna sina politiska syften. Står en hel
samhällsklass, genom sitt förtroende hos folket, i vägen för
dessa syften, nå väl, man far oaflåtligt ut i beskyllningar
mot densamma, till dess man når sitt mål. Och rikliga an¬
ledningar till dylika utfall får man eller tager man sig,
om pluraliteten af denna samhällsklass icke kallar snart
sagdt hvarje förändring en förbättring, utan vågar mot¬
sätta sig åtskilliga förflugna och kortsynta reformplaner,
som den radikala pressen omfattat. Vågar en enskild med¬
204
Den 28 Maj.
borgare uttrycka en annan mening än den som blifvit gillad
af denna press, så förvrider man hans ord, så misstyder
man hans afsigter, så angriper man hans person. Jag vill
väl icke påstå, att den radikala pressen bestämt sig för
tvenne slags moral, en för sina vänner och en annan för
sina motståndare; men nog kunde man vara frestad säga,
att denna press, likasom fördom Janus, har tvenne ansigten,
det ena mildt, vänligt, leende och vändt till de politiska an-
bängarne, det andra vredgadt, bistert, hotande och vändt
emot en hvar, som vågar, åtminstone ofta, uttala politiska
tänkesätt, som misshaga. Det ser ut som om man sökte
skrämma till tystnad all oposition emot de åsigter, som
inom denna press gjort sig gällande, och att man derföre för¬
far så strängt emot olika tänkande, under det man slösar
beröm på sina politiska vänner. Man synes eftersträfva att
intaga en ställning öfver både Regering och folk, a.tt med
oinskränkt makt leda Statens angelägenheter efter sitt huf¬
vud, att på Sveriges fria jord skapa en publicistisk auta-
krati, som icke skall tillåta några andra åsigter uttala sig
än den herrskande pressens, ingen annan röst höja sig i
tidens politiska frågor än den som ljuder i de ledande ar-
tiklarne för dagen. Men despotismen är ju i grunden den¬
samma. om dess verktyg är den hvassa pennan eller det
hvassa svärdet, om den herrskar från en throp eller en tid¬
ningsbyrå, och i båda fallen förslafvas och demoraliseras
nationen. Detta är för mig lika klart, som att friheten att
trycka icke kan innebära detsamma som friheten att för¬
trycka. — Inom den demokratiska pressen uppträder man
väl såsom en förment försvarare af folkets rättigheter, men
om en man, som utgått ifrån folket, vågar rikta några an¬
märkningar mot denna press, huru blir han behandlad?
Jag tror för öfrigt ej, att folket kan i längden blifva be¬
låtet med en beskyddare, som sträcker sin omsorg till sjelfva
känslorna, som vill beskydda allmänheten för alla sådana
känslor, som äro för den radikala pressen obehagliga, och
derföre vredgas, om man icke är glad, då denna press vill
att man skall vara glad, icke illuminerar, då den vill att
man skall illuminera. Protektionismen blef en gång af en
mycket stor talare liknad vid en skyddsengel, som plockar
en del af sockerbitarne från husmödrarnes kaffeserviser:
men den skyddsengel, hvarom nu talet är, går dock mycket
längre: han tar i stället mer och mer af sjelfständighets-
känsla ur folkets hjertan och, blifva ej vingarne klippta,
plockar han den svenska friheten bit för bit. Ty slutligen
skall knappt någon våga uttrycka en sjelfständig mening,
och, uttröttad af pressens förtryck, skall man söka sin rädd¬
ning derifrån i en absolut Konungamakt. Den demokrati¬
ska pressen talar visserligen vidt och bredt om frihet. Detta
Den 28 Maj.
205
är godt och väl; men man bör låta friheten såsom luften
vara gemensam för alla; i ett fritt land hörer den alla till.
Det finnes intet parti, som fått privilegium derpå. Man må
bekämpa andras åsigter, men icke förfölja deras personer.
Afven jag älskar friheten, men — det måste jag bekänna —
icke en frihet, som i likhet med den beslöjade profeten från
Korassan, med ett täckelse behöfver dölja sitt verkliga ut¬
seende, icke en frihet, som är en beslöjad despotism, utan
en frihet, som är iklädd rätt och sanning, och bär den
drägten, icke blott vid vissa tillfällen, utan alltid och alle¬
städes och således låter den höra till uniformen, då platsen
intages i de led, af hvilka de politiska striderna utkämpas,
strider, hvarpå vår tid ty värr är alltför rik.
Om nu den herrskande pressens art är sådan, bör man
då icke använda alla lagliga medel att inskränka dess välde?
Klagomålen öfver pressens framfart blifva allt mer allmänna.
De höras till och med ifrån ganska liberala personer, hvil¬
kas liberalism icke är skuren efter alldeles samma snitt
som den radikala pressens. Men med klagan ändras icke
missförhållanden, och ännu har ingen missbrukad öfvermakt
blifvit bruten genom det missnöje, som vrider sig under
tyngden och suckar , under bördan, utan att taga ett steg
för att aflyfta den. Annu synes mig det steget kunna tagas,
ty vi hafva väl ej än kommit till ett politiskt Caudinae, så
att vi behöfva gå under oket. Man måste gripa verket an
och bekämpa en press, som icke bättre iörstår sin ädla
uppgift att befrämja folkets upplysning och välfärd.
Ett sådant medel, om också icke det mest verksamma,
synes mig vara spridandet af en medtäfiande tidning, som
iakttager den sans och foglighet, som höfves pressen i ett
kristet och civiliseradt land.
Men, säger man, ändamålet vinnes icke härmed Om
posttidningen sprides på statens bekostnad till rikets samt¬
liga kommuner, blir den icke läst. En orsak härtill har jag
nyss hört uppgifvas. Den skulle vara denna tidnings trå¬
kiga beskaffenhet i följd af det mindre lyckade sätt, hvarpå
densamma för det närvarande är redigerad. Villigt med-
gifver jag, att utrymmet är alltför mycket upptaget af an¬
nonser, men att Posttidningen är sämre redigerad än andra
tidningar, det har jag svårt att se. Jag vill dock så mycket
mindre spilla många ord på denna fråga, som den i sjelfva
verket är en smakfråga. Jag vill endast, med anledning af
ett yttrande af den föregående, högt ärade talaren, erinra
derom, att en tidnings spridning icke alltid motsvarar den
skicklighet, som ådagalägges vid dess redigerande; ty skulle
prenumeranternas större eller mindre antal vara ett osvik-
likt bevis på en tidnings större eller mindre förträfflighet,
så vore »Fäderneslandet» den förträffligaste och bäst redi¬
206
Den 28 Maj.
gerade tidning i riket; men det lärer väl ingen med skäl
kunna påstå.
Men, säger man vidare, om Posttidningen får ytterligare
bidrag af statsmedlen, skall den ådraga sig den öfriga pres¬
sens ovilja och, i likhet med den gamla ståndsförfattningen,
blifva föremål för en allmän publisistisk stormlöpning. Myc¬
ket möjligt; men är det sagdt, att derigenom den af Kongl.
Maj:t föreslagna åtgärden blifver utan allt gagn ? Jag tror
det ej. Ty hvadan denna oro hos den radikala pressen,
med anledning af ifrågavarande Kongl. Proposition ? De tid¬
ningar, som i allmänhet dela Posttidningens politiska och
statsekonomiska åsigter, borde väl glädjas olver en sådan
proposition, då de ifra för folkbildningen, i hvars befräm¬
jande pressen skall på sitt sätt deltaga; men hvadan denna
oro i det publisistiska lägret? Skulle man icke frukta å
ena sidan minskning i prenumeranternas antal och å den
andra ett hinder för uppnåendet af ett absolut tidningsvälde,
är jag öfvertygad, att man icke gjorde sig så mycket be¬
svär med att söka stämma allmänheten emot förslaget. Just
detta den ultra liberala pressens förhållande i förevarande
fråga bevisar, att man icke bör taga den föreslagna åtgär¬
dens ovilkorliga misslyckande såsom afgjordt.
I alla händelser anser jag, att försöket bör göras.
Blifva de praktiska resultaterna af den nya Riksdags-Ord-
ningens antagande helt andra, än reformens vänner väntat
sig. så bör dock ingen såsom orsak härtill kunna förebära,
att den nuvarande representationen motsatt sig en åtgärd,
som Regeringen ansett nödvändig för det nya statsskickets
bestånd och utveckling till fäderneslandets lycka och välfärd.
Jag tillstyrker bifall till Stats-Utskottets Utlåtande.
Professor Ribbing: Den förste ärade talaren har bör¬
jat med en upptuktelse af de medlemmar af Stats-Utskot-
tet, som tillhöra detta Stånd, för deras åtgärd i frågan.
Jag lemnar denna tillrättavisning åsido, då de nog finnas,
som komma att besvara hvad som dervid bör besvaras.
Samma talare har vidare anställt undersökningar angående
de sannolika anledningarne, beräkningarne och syftemålen
hos regeringen, som förmått denna att just nu komma fram
med proposition i saken. Jag ämnar icke heller uppehålla
mig med denna, såsom det mig synes, i vissa punkter nog
sökta förklaring. För min del vill jag se saken frän en
allmännare och såsom mig tyckes mycket enklare synpunkt,
och, jag vill tillägga det, utan afseende på den nuvarande
ministéren. Denna synpunkt är helt enkelt den, som Kongl.
Maj:t sjelf i sin proposition angifvit och som på första si¬
dan af Utskottets Betänkande finnes refererad: att bereda
allmänheten lättare tillgänglighet till offentliga meddelanden
Den 28 Maj.
207
och att ega en organ för att meddela allmänheten de upp¬
lysningar. som anses behöfliga för att förklara regeringens
åtgärder och utveckla grunderna för dess beslut. Jag be¬
traktar alltså syftemålet med det begärda anslaget såsom
det, att, jemte det Posttidningen skulle blifva såsom förut
en tidning, hvari alla legala annonser borde införas, den
tillika skulle vara en särskild organ för regei in gen. För
riktigheten af detta uppfattningssätt finner jag ock ett intyg
deri, att det ej blott i Kongl. Maj:ts proposition i ämnet fin¬
nes återgifvet, utan jemväl i de reservationer, som åtfölja
detta Stats-Utskottets Betänkande. Sålunda fattadt synes
mig det begärda anslagets beviljande från trenne sidor kunna
visas såsom önskvärdt.
Redan vid den Kongl. Propositionens remitterande till
Stats-Utskottet förklarade jag, att jag från den offentliga
moralens synpunkt ansåge det vara önskvärdt och godt, om
det funnes en tidning, hvilken, på samma gång den redo¬
gjorde för Regeringens beslut, tillika nyttjade och gåfve ex¬
emplet på en sådan framställning, som verkligen höll sig
till faktiska åtgärder och beslut samt sysselsatte sig med
grunderna för dessa. Jag anser detta önskvärdt, ty det all¬
männa fel, som synes mig komma vår tidningspress till last,
består deri, att den alltför litet befattar sig med sakdiscus-
sion, i stället för hvilken den deremot alltför mycket vet att
omtala och till föremål för sitt bedömande gör de motiver,
sorn efter dess uppgift skola hafva bestämt den ene eller
andre offentlige mannens handlingssätt; med ett ord, för
mycket sysselsätter sig med hvad ingen dödlig kan känna
och ingen dödlig derföre eger rätt att sätta sig till doms
öfver, samt sålunda, i stället för utredande och bedömande
af sak, i sitt beröm blir personligt smicker, i sitt klander
personliga anfall. Detta smicker och dessa anfall, tätt och
ofta upprepade, detta forskande efter inotiverna för den enas
eller andras handlingssätt och detta uppdiktande hos mot-
ståndarne af sådana, mer och mindre egoistiska, åstadkom¬
mer hos publiken en moralisk slöhet i känslan för hvad
som mot andra är rätt och tillåtet, hvilken slöhet det väl
vore högst önskvärdt att med det första kunna häfva. Det
är då också tydligt att, om man kunde få en tidning, som
icke lede af dessa lyten, hvilka enligt mitt förmenande vid¬
låda en stor del af vår press, utan som gåfve exempel på
motsatsen, detta skulle för den offentliga moralen vara en
stor moralisk vinst. — Men, frågar man, finnes väl ens den
ringaste utsigt att, äfven med beviljandet al det begärda
anslaget, Posttidningen skulle uppfylla dylika förhoppningar
och önskningar? Jag erkänner villigt det lyckade och stun¬
dom verkligen qvicka sätt, hvarpå den förste talaren sökt
ådagalägga, att något dylikt ej är att påräkna af Posttid¬
208
Den ‘28 Maj.
ningen, sådan den för närvarande är beskaffad. Jag lägger
till detta uttryck af min beundran för den ärade talarens
talent blott ännu ett erkännande af hans skarpsinnighet, då
jag anmärker, att han genom sin utmålning af Posttidnin¬
gens brister, pä ganska skickligt sätt dolt den svaga punk¬
ten i det resonnement, genom hvilket han velat grunda yr¬
kandet på afslag af det begärda anslaget. Denna svaga
punkt ligger deri, att han först förutsätter att Posttidningen
skulle förblifva alldeles sådan den nu är, och menar att då
den såsom sådan ej uppfyller det ändamål, regeringen med
den vill vinna, man bör vägra anslaget och sålunda just
vill afklippa möjligheten eller borttaga medlet för den att
blifva bättre. Man skulle väl annars med större skäl kunna
alldeles vända om detta och påstå, att just emedan Post¬
tidningen nu icke uppfyller det ändamål, regeringen dermed
vill vinna, så bevisar detta behofvet af anslagets beviljande
för att sätta tidningen i stånd dertill.
Med det sagda är nu ock den första punkten bemött i
den första af de Utskottets Betänkande vidfogaae reserva¬
tionerna. I förbigående sagdt erkänner jag öppet, att jag
icke älskar stilen i denna reservation, den påminner för
mycket om den bekanta Crusenstolpeska i politiska ämnen.
Redan den första punkten visar detta. Reservanten anför
mot Utskottets beslut, »att det synes honom icke rätt fören¬
ligt med den vördnad och aktning, undersåtarne borde hafva
för regeringen att denna sednare ville lemna tronen och dess
närmaste trappsteg för att i tidningarnes spalter försvara
och förklara sina handlingar och sålunda blanda sig uti par¬
tiernas strider, då hon tvärtom borde stå öfver desamma,
opartiskt vårda sig om allas rätt och medla mellan de olika
meniugarne, höjd öfver dem alla.» Man vill af uppgifven
ömhet för regeringens »värdighet» lyfta den så högt, att hon
skulle sakna allt fotfäste på jorden liksom,dermed alla me¬
del att der något förmå eller verka. De anförda skälen för
en sådan värdighet utgöra för öfrigt antingen en sofism
eller äro uttryck af ett lågt tänkesätt om hela pressens och
dess verksamhets betydelse; vore redigerandet af en tidning
detsamma som ett inblandande i partistriderna i motsats mot
opartiskhet och rättvisa, då borde man visserligen förvägra
regeringen hvarje medel att medelbart eller omedelbart taga
befattning med någonting så klandervärdt. Men innan det
först är ådagalagdt, att allt tidningsskrifvande i sig är nå¬
gonting dåligt och skadligt, tager jag regeringens förklaring
i afseende på det af densamma afsedda ändamålet efter or¬
den och detta ändamål är, att i tidningen försvara och för¬
klara sina åtgärder, hvilket hvarken behöfver göra den¬
samma till partiman eller strida mot opartiskhet och rätt.
Dessa
Den 28 Maj.
209
Dessa betraktelser gifva mig emellertid omedelbar an¬
ledning att öfvergå till den andra synpunkten, hvarur jag
bedömer denna fråga, nemligen ur en allmänt politisk, och
detta såväl med hänseende till billighet mot ministrarne,
som till statens verkliga fördel. Ministrarne och deras åt¬
göranden äro genom deras ställning ständigt föremål för
anmärkningar och kritik från pressens sida. Deruti ligger
nu visserligen intet ondt, det tillhör tvärtom det konstitu-
tionela statsskicket. Men icke mindre hör ock till detta
samhällsskick, liksom till billighet och rätt, att äfven i före¬
varande fall tillämpas den gamla satsen »audiatur et altera
pars.» Jag är nog lycklig att kunna med den förste tala¬
rens egna ord ytterligare ådagalägga billigheten och nöd¬
vändigheten häraf, således ock af att regeringen har en or¬
gan inom pressen, der det kan ske. Denne talare sade, så¬
som orden föllo sig, att en enskild man eller korporation
skall i strid mot tidningspressen alltid blifva underlägsen,
ty han har ej tillfälle att försvara sig Något mera talande
argument för nödvändigheten deraf, att en Regering behöf-
ver en särskild organ, kan svårligen uppgifvas. Men det är
ej blott billighet mot Regeringens medlemmar, som före-
skrifver detta. Det förestafvas icke mindre af afseende på
statens fördel. Om det är en obestridlig sanning, att tid¬
ningspressen i våra dagar är en makt, ja en stor makt, eller
vehiklet för en sådan, så frågas, hvarföre Regeringen icke
skulle få vara i besittning af detta medel. Om en Rege¬
ring ständigt kritiseras och klandras och detta upprepas i
korus från alla håll, men den klandrade alltjemt tiger, är
det väl då att begära, att allmänheten, som ej närmare kän¬
ner hvarken dess åtgärder eller grunderna för dessa, ändå
skall blindt tro på densamma; är det ej fastmer helt na¬
turligt, att denna allmänhet, inför hvilken klandret ständigt
upprepas, småningom skall börja tro, att Regeringen verk¬
ligen är klandervärd. Den sten, man länge spottar på, blir
slutligen våt. Men sålunda försvagas och vanmägtiggöres
Regeringen. Jag önskar och anser för fosterlandets väl en
stark Regering nödig, stark inom lagliga gränsor, hvaraf då
blott är en omedelbar följd, att jag önskar denna och för
den anser nödiga de lagliga medlen att kunna ega och bi¬
behålla nämnde karakter.
Skulle nu, såsom ett sådant medel, det begärda ansla¬
get beviljas, så, anmärker t. ex. frih. Klinckowström, vore
sådant »ett uppenbart privilegiesystem inom pressens gebit,
på hela den öfriga pressens bekostnad.» Det är nu en ar¬
tig bugning för pressen från ett håll, der jag tager inig fri¬
heten förmoda annars ingen öfverdrifven sympati för den¬
samma finnes. Hvad åter sjelfva påståendet om privilegium
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 5:te Bandet. 14
210
Den 28 Maj.
angår, så vågar jag bestrida dess riktighet. De öfriga tid¬
ningsredaktionerna sysselsätta sig ej med annat än tidnin-
garnes redigerande. Deri ligger deras styrka. Om nu mi-
nistrarne hade tid och finge sysselsätta sig med redaktions¬
bestyr, skulle de utan tvifvel blifva lika goda redaktörer som
några andra. Men då ministrarne hafva helt annat att göra,
inåste redaktionen af en Regerings-Organ inom pressen an¬
förtros åt andra, hvilkas remunererande kräfver penningar,
som alltså, och såvidt man ej begär att godtgörelsen skall
erläggas af ministrarne sjelfva, äro nödvändiga ej för att
sålunda inrätta ett privilegium, utan redan för att ställa
Regeringens organ på samma linie med den öfriga pressen,
för att Regeringen ej skall blifva den inferiöra parten.
Icke heller ersättes, såsom man vidare anmärkt, en
egen Regeringens organ inom pressen deraf, att Regeringen,
när den anser behöfligt, i någon af de befintliga större tid-
ningarne kan få in artiklar. Det är alldeles icke detsamma,
att ega en organ, i hvilken Regeringen oafbrutet kan med¬
dela allmänheten en redogörelse för sina åtgärder, och att
i nödfall någon gång i än den ena än den andra tidningen
kunna få in en förklarande artikel, ofta nog snart sagt un¬
danskymd genom bifogade noter, anmärkningar och påmin¬
nelser af den respektiva redaktionen. Hvad åter angår på¬
ståendet, att den nuvarande Regeringen vore så uppburen
af allmänna opinionen och pressen, att den ej behöfde nå¬
gon särskild organ, vill jag blott påminna om det bekanta
ordspråket: »Gud bevara oss för våra vänner, för våra
fiender skola vi nog sjelfva bevara oss.» Det kan bända,
att äfven beröm är sådant, att man hvarken dermed är tje-
nad eller eger skäl att önska sig det.
Men, säger man ändtligen, och Frih. Klinckowström har
i andra punkten af sin reservation upprepat detta, regerin¬
gen kan ej vinna det åsyftade ändamålet med en egen tid¬
ning, ty denna tidning skulle såsom »salarierad» ej vinna
något förtroende. Salarierad lärer på svenska betyda be¬
talad. Bildar nu en regeringens tidning i sådant afseende
något undantagsförhållande mot den öfriga pressen? Ingen
större tidning kan ensamt af hufvudredaktören skötas. Han
måste hafva biträden och dessa skola skrifva i andan af
hans åsigter — förmodligen ej gratis, utan mot betalning.
Hvad är dä som skiljer detta förhållande från det, hvari
Regeringens medlemmar skulle stå till sina redaktionsbiträ-
den? Hela detta talesätt om af regeringen salarierade tid¬
ningar och den dermed förbundna föreställningen om osjelf-
ständighet och opålitlighet tillhöra föröfrigt en ståndpunkt
i vår politiska utveckling, hvilken vi för längesedan lemnat,
och passa ej alls på nuvarande förhållanden. Det var en
tid, då regeringens öfvermakt i det offentliga politiska lifvet
Den 28 Maj. 211
var så stor, att hvarje opposition mot Regeringens åtgärder
ansågs förenad med mer eiler mindre fara, då det således
fordrades både stor karaktersfasthet och stark öfvertygelse,
för att i oppositionens leder inträda. De tidningar, som för¬
de oppositionens talan, kallades då de sjelfständiga i mot¬
sats mot dem, som sökte försvara Regeringens åtgärder och
hvilka deremot kallades salarierade. Tiderna hafva sedan
dess mycket förändrats, och det torde nu fordras minst lika
mycket mod och sjelfständighet för att vara sjelfständig
mot den så kallade sjelfständiga pressen, som det fordom
fordrades för att kämpa mot Regeringen; det är numera
lika litet något afgjordt tecken på opålitlighet eller karak-
terssvaghet att inom det offentliga försvara Regeringen, sorn
det alltid är visst och afgjordt, att den största sjelfständig¬
het och fastaste egna öfvertygelse uppenbara sig i och med
den ständiga öfverensstämmelsen med den allmänna opinionen.
Jag öfvergår ändtligen och för det tredje till den spe-
cielt politiska synpunkt, från hvilken beviljandet af det be¬
gärda anslaget just i närvarande tidpunkt synes mig ega
skäl för sig. Vi hafva erhållit en ny representationsord-
ning och erhållit den af Regeringen. Nu säger samma Re¬
gering, som framlagt det nya representationsförslaget, att
i och med en framåtskridande politisk bildning, det lärer
vilja säga i och med den nya Riksdags-Ordningens anta¬
gande, det blifvit behöfiigt, att Regeringen får en särskild
organ. Visserligen synes det mig hafva varit mycket lämp¬
ligare, att Regeringen på samma gång den framlade det
representationsförslag, för hvars antagande den så ytterst
ifrigt arbetat, uppgifvit detta vilkor för förslagets framgång
och icke kommit dermed först nu efteråt. Men jag kan ej
hjelpa att Regeringen tillvägagått på sätt som skett; nu är
det emellertid ett faktum, att Regeringen begär detta vilkor
för framgången af dess verk. Nåväl redan deri ensamt sy¬
nes mig ligga ett tillräckligt skäl till det begärda anslagets
beviljande. Om någonting, som så djupt som den nya re-
presentationsordningen ingriper i vårt samhällslif, går bra
och länder oss till lycka, så är det väl värdt att derpå offra
45,000 R:dr. Går åter icke allt dermed bra, synes mig si¬
tuationen vara mycket klarare och mycket bestämdare kunna
afgöras, om och hvilka ändringar i den nya representations¬
reformen äro nödiga ifall man beviljat Regeringen allt hvad
den sjelf fordrat för framgången af sitt verk, än om det
skulle kunna sägas, att de mindre lyckliga resultaterna be¬
rodde på förvägrade medel för utförandet; och jag-vill ej
taga ansvaret för något sådant på mig.
Ur dessa tre synpunkter, den offentliga moralen, den
allmänt politiska och den specielt politiska, har jag betraktat
frågan och från dem kommit till det resultat, att jag J?ör
212
Den 28 Maj.
bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag. Jag får der¬
jemte förklara, att jag alldeles icke ämnar inlåta mig i un¬
dersökning om de praktiska svårigheter vid förslagets ge¬
nomförande eller de felaktigheter i sättet derför, som reser¬
vanterna och andra förslagets motståndare omförmält; jag
vill hvarken jaka eller förneka dessa svårigheter och felak¬
tigheter. I detta fall får Regeringen, som begärt anslaget,
sjelf sörja för, att dessa svårigheter undanrödjas och att
de rätta medlen väljas. Särskildt vill jag nämna, att jag
icke kan tro det vara så omöjligt, som man fruktar, att
finna personer skickliga att skrifva i en tidning, sådan som
den ifrågavarande, om man annars vill göra sig den mödan
att söka efter dem.
Den förste talaren har framlagt vidlyftiga kalkyler om
hvad Posttidningen redan nu kostar. Om nu ock dessa
kalkyler må vara riktiga, hvilket jag ingalunda vill bestrida,
vågar jag påstå, att de dock icke höra till detta ämne och
specielt får jag anmärka att jag ingalunda kan finna någon
inkonseqvens deri, att om Rikets Ständer förut gjort an¬
märkning mot, att ett embetsverk prenumererade på flera
exemplar af Posttidningen, de nu skulle bevilja anslag till
en ny anordning med denna tidning. Det är ju nemligen
en afgjord sak, att Posttidningen sådan den för närvaran¬
de är redigerad, icke är lämplig att vara Regeringens organ.
Detta har ju ock Regeringen förklarat i och med detsamma
den begärt det ifrågavarande anslaget. Då ställer sig den
fråga, hvarom vi nu hafva att afgöra, så: om man för det
ändamål, Regeringen uppgifvit sig vilja vinna, vill bevilja,
den summa, Regeringen såsom medel begärt och Utskottet
tillstyrkt. För bifall härtill har jag anfört skäl, och slutar
derföre med att yrka bifall till Utskottets hemställan.
Doctor Sandberg: För ett par år sedan hörde jag om¬
talas att en inflytelserik Regeringsledamot, som blifvit till¬
frågad huru det blir möjligt att styra land och rike med
en sådan oppositionspress, skulle gifvit det svar: Man skall
regera genom Tidningarne.
Härmed må nu vara huru som helst, så är detta en
utgångspunkt. Att regera genom Tidningarne kan förstås
på 2:ne sätt. Antingen att Regeringen icke fattar andra be¬
slut eller vidtager andra åtgärder än sådana som förordas och
uppbäras af de mest spridda Tidningarne. Då går allting
lätt, men man skulle tycka att högsta makten i sådant fall
ligger hos Tidningspressen och icke hos Regeringen.
Men i annat fall, om Regeringen efter sin öfvertygelse
om Rikets sanna väl måste fatta ett beslut eller vidtaga en
åtgärd, som står i strid med den opinion, som de mest
lästa Tidningarne förklara vara den allmänna: huru kom¬
Den 28 Maj.
213
mer det att gå? Beslutets eller regeringsåtgärdens svaga
sidor blifva skoningslöst blottade: dess fördelar förbises eller
förtydas: dess goda afsigt förnekas: andra mindre rena in¬
flytelser antydas o. s. v. Allt detta mer eller mindre bittra
klander föres kring land och rike och antages för sanning,
emedan det yttras af den fria och sjelfständiga tidnings¬
pressen.
Om nu regeringen skall kunna regera genom tidningar-
ne, så behöfde den sannerligen en egen tidnings-organ med
en redaktion, som måste ega den största öfverlägsenhet för
att kunna gendrifva det misstydda och förvridna i de libe¬
rala bladen samt så klart och eftertryckligt förklara och
försvara de klandrade besluten och åtgärderna, att alla den
officiela tidningens läsare finge en annan öfvertygelse än
den som de liberala bladen sökt inpregla, och denna tid¬
ning måste ock blifva af en sådan beskaffenhet, att den
gerna läses af hvar och en som får den i sina händer.
Det kan icke vara glömdt huru utomordentligen stort
behofvet af en sådan kraftfull och inflytelserik tidnings organ
hade varit för regeringen i början af 1840-talet, men vi
hafva icke heller förgätit huru vanmäktiga de ministeriela
Bladen Minerva och Svenska Biet voro att inverka på opo-
nionen, emedan de öfverröstades af hånet och det högljudda
klandret, att icke säga af smädelserna i alla de öfriga.
Denna oförmåga att något kunna uträtta härledde sig
icke från någon svag redaction, utan var kanske till en del
att tillskrifva deras ringa publik och obetydliga spridning.
Då hördes icke ett ord om någon dylik proposition från
regeringen som den här ifrågavarande, och om en sådan
vågat sig fram, skulle den af Stats-Utskottet vid 1840 års
riksdag rönt en helt annan behandling än vid den inneva¬
rande.
Det är alltså fullkomligen sannt att för närvarande sy¬
nes regeringen icke behöfva någon sådan organ, så länge
den vid sina åtgärder och beslut rättar sig efter den i de
stora tidningarne framhållna opinion. Men så snart deri¬
från minsta afvikelse sker, förändrar sig förhållandet och
man får höra och läsa det högljuddaste klander. Härpå
kunde anföras flerfaldiga exempel; men man behöfver blott
nämna det sista, eller Beväringsfrågan. Hvilka mörka mål¬
ningar af ett blifvande Militärförtryck, en lösdrifvarehop
som skulle uppkomma af den soldat-bildade delen af bevä¬
ringen, uppror och tvedrägt af friköpning och biodslottning.
Folkmöten och opinionsyttringar voro redan satte i gång på
flere ställen, men så kom straxt Ständernas afslag och
gjorde slut på agitationen. Jag för mm ringa del kunde
icke godkänna den Kongl. Proposition, men jag tror ock att
de lugna öfverläggningarne inom Utskott och Riksstånd
214
Den 28 Maj.
skulle fört till samma resultat utan allt hojtande och alla
påtryckningar utifrån.
jag vill icke fästa mig vid allt det hån och alla de
sinädelser som Presteståndet, serdeles vid denna riksdag,
fått uppbära af de liberala tidningarne både i Stockholm
och af deras handtlangare i landsorterna, för allt hvad stån¬
det företagit eller underlåtit. Representationsfrågan, straff¬
lagen, oäkta barns arfsrätt, utvidgning af judarnasipolitiska
rättigheter, rättigheten för personer af hvilken trosbekän¬
nelse som helst att inträda i statens tjenst, qvinnors rättig¬
heter att täfla med männerna om statens tjenster/giftoman-
narättens bibehållande och nu sist tulltaxans behandling: —
allt detta m. m. skulle väl hafva ett slut när presterna i
nästa månad upphöra att vara ett riksstånd.
Jag vill icke tala om anfallet emot Bönedagsplakatet,
med den varma förbönen för fäderneslandets välgång under
sitt nya statsskick, och den högst vidriga jemförelsen emel¬
lan svenska kyrkans 2:ne första målsmän och en tjuf och
hans skjutspojke. Detta var ett ursinnigt feberanfall under
ruset af segerfröjden. Långt mera betänkligt är dessa tid¬
ningars fortsatta bemödande att under de vackra namnen
af upplysning och sjelfständig forskning i folkets sinnen un¬
dergräfva och utrota tron på bibeln och kristendomens eviga
grundsanningar, under föregifvande att de äro medeltids-
dogmer, lemningar efter en råare och mörkare tid, dem alla
mensklighetens sanna vänner nu böra med förenade krafter
så fort ske kan undanskaffa. Kunde en daglig tidning er¬
hållas, som med framgång bekämpade dessa giltiga och för¬
såtliga läror, så vore den visserligen värd vida större upp¬
offring än som här är i fråga.
Men den nya officiela tidningen kan visserligen biträda
de öfriga uti detta kristendomsfiendtliga arbetet, och då
blefve den så mycket farligare, som den skulle utdelas till
hvarje kommun och således få en omätlig spridning. Väl
ville man någon gång spåra något sådant i den nuvarande
Post- och Inrikes-Tidningen, ehuru icke på sednare tiden,
hvarföre ock den gamla redaktionen fått större loford än
den nya. Men så länge Sverges Statsreligion är den Evan¬
gelisk-Lutherska och dess Konung är Rikets summus Epi-
scopus, kan man icke förmoda annat än att en sådan Re¬
gerings Tidningsorgan skall, då anledning dertill förefinnes,
försvara den Evangelisk-Lutherska bekännelsen.
Nog är summan i vår penningefattiga tid svår att upp¬
offra. Men man har icke dragit i betänkande att till hof-
vets och hufvudstadens nöjen anslå årligen högst betydande
summor (till Kongl. Theatern 75,000 R:dr om året) och till
en onödig om ej rent af onyttig jernväg för att samman¬
binda hufvudstadens olika delar beviljat 3,570,000 R:dr.
Den 28 Maj.
•215
Kan detta nu ifrågavarande anslag medföra något gagn för
Staten och kyrkan — kan det blifva ett om än svagt försök
att värna Konungamakten och Evangelisk-Lutherska bekän¬
nelsen emot fiendtliga opinioners stormlöpningar, — kan denna
tidning komma i folkets händer och alltid blifva ett uttryck
af Rätt och Sanning i hvarje ämne, till hvilken presten med
förtroende kan hänvisa sina åhörare, dåde förvillas af andra
tidningars smädelser och förvrängningar, så vill jag icke
längre motsätta mig den uppoffring som Stats-Ltskottet fö¬
reslagit, dock med det uttryckliga vilkor, att den nya tid¬
ningens spalter icke fyllas med följetonger eller beskrifnin-
gar på baler och hoff est er, hvilket allt icke är af den rin¬
gaste nytta för folket.
Om ett sådant beslut fattas, kommer visserligen Preste-
Ståndet att derföre ytterligare få uppbära hån och smädelse
af den fria pressen, som med händer och fötter motarbetat
förslaget, men detta blir icke skäl för Ståndet att afslå.
Och för den händelse, att, oaktadt alla nuvarande förespeg¬
lingar om en lycklig framtid som den nya representations-
formen skall framkalla, den likväl skulle medföra någonting
olyckligt, som man trott sig genom den ifrågavarande åt¬
gärden kunnat förekomma, så vill jag icke genom ett afslag
ådraga mig något ansvar.
Kyrkoherden Wennerström: Ehuru jag villigt erkänner
sanningen af de reflexioner, som den närmast föregående
talaren uttalat angående vår tidningspress och om behöflig-
heten för regeringen att äga en särskild organ, som för¬
svarar dess åtgärder, kan jag dock icke bifalla Utskottets
hemställan, enär jag förutser, att hvad sorn nu föreslås
ingalunda skulle leda till det åsyftade ändamålet. Försla¬
get synes mig verkligen vara fullkomligt opraktiskt. Hur
vill man t. ex. att allmänheten skall få kännedom om inne¬
hållet af en tidning, hvaraf blott ett enda exemplar utdelas
inom en kommun med 4 å 5 kanske 15,000 innevånare?
Skall den måhända kolporteras från gård till gård, och
hvarje nummer således först efter månaders förlopp sluta sin
circulation?
Den förste talaren frågade, hvem som kunde tillförbinda
ordföranden i kommunalstyrelsen att å det postkontor, der
han finge afhemta Post-Tidningen, betala postförvaltarear-
vode? Jag tillåter mig äfven fråga, hvem som kan ålägga
samme ordförande att upplåta rum för en tidningsklubb, i
fall meningen är att tidningens innehåll på sådant sätt skall
blifva bekant? Och i hvilketdera fallet som heldst synes det
för mig alldeles otänkbart, att regeringens ifrågasatta organ
skulle genom dylika åtgärder verkligen blifva bland allmänheten
216
Den 28 Maj.
spridd och på densamma kunna öfva något inflytande. —
För öfrigt får jag bekänna, att Post-Tidningens innehåll
alltid förefallit mig till den grad tråkigt, att jag blott un¬
dantagsvis kunnat förmå mig att läsa densamma, och för¬
denskull måste, om den kommer att redigeras hädanefter
som hittills, anse hvarje åtgärd fruktlös, som kan vidtagas
för dess spridande. Möjligt är dock, att, om den erhölle
nu ifrågavarande anslag; den skulle för redaktionen kunna
tillegna sig utmärktare förmågor och således blifva intres¬
santare, hvilket ändamål dock torde kunna vinnas i alla fall
med befintliga tillgångar. I och med detsamma tidningen
blir mera innehållsrik, kommer den ock att läsas mera, hvil¬
ket således visar, att, om den redigerades bättre, den ej
behöfde särskildt understöd.
På dessa i korthet framställda skäl, hvilka hufvudsak¬
ligen äro desamma, som jag anförde vid remissen af Kongl.
Maj:ts proposition, får jag äfven nu yrka afslag.
Doctor Söderberg: Professor Ribbing har så grundligt
ådagalagdt lämpligheten af hvad Kongl. Maj:t föreslagit, att
han derigenom nästan befriat Ståts-Utskottets Ledamöter
från den dem annars åliggande skyldigheten att söka veder¬
lägga de anmärkningar, som af den förste talaren blifvit
riktade mot Utskottets Betänkande. Jag kunde derför åt¬
nöja mig med att instämma med Professor Ribbing, men
anhåller dock att till hvad han sagt få göra några tillägg,
rörande ett yttrande af den förste talaren, hvilket af Pro¬
fessor Ribbing icke vidrördes. Så sade den förste talaren,
bland annat, att Stats-Utskottet genom detta sitt Betänkande
råkat ut för en motsägelse dymedelst att samma Utskott,
som i ett föregående Betänkande godkänt de af Rikets Stän¬
ders revisorer framställda anmärkningar deröfver, att för
många exemplar af Posttidningen till vissa embetsverk ut¬
delats, nu åter begär förhöjdt anslag för tryckande och ut¬
delande åt ännu flera håll af nämnde tidning. Dermed för¬
håller det sig dock sålunda, att med nämnde anmärkningar
icke så mycket afsågs, att ett färre antal exemplar af tid¬
ningen framdeles borde till embetsverken utdelas, som fast¬
mer det att, enär somlige embetsverk ansåges hafva bekom¬
mit för många exemplar af tidningen i förhållande till an¬
dra lika stora embetsverk, en rättelse i detta missförhål¬
lande måtte ske och embetsverk af lika storlek erhålla lika
många exemplar af tidningen.
Hvad sjelfva saken angår, så får jag nämna att, om
jag vore fullt och fast öfvertygad derom, att det nya repre¬
sentationssättet komme att motsvara alla de förhoppningar,
man dervid fästat, skulle jag utan betänkande afslå, hvad
Kongl, Maj:t i denna Proposition äskat. Men då jag i denna
Den 28 Maj.
217
fråga hörer till dem som väl hysa goda förhoppningar, men
ingalunda någon fast och orubbelig öfvertygelse, har jag an¬
sett att man bör väl betänka sig, innan man beslutar sig
för ett afslag.
Jag medger villigt, att mycket af hvad den förste ta¬
laren yttrade är fullkomligt riktigt. Såvidt jag vet komme
Sverige, i fall förslaget antoges, att blifva det enda land,
der regeringen gratis utdelar tidningar. Men också kan
man ej förneka, att vi lefva under exceptionela förhållan¬
den ; och derföre när nu Regeringen sjelf begärt berörde an¬
slag för en tidning, sorn efter dess tanke skulle komma att
utgöra det förnämsta vehiklet för frambringande af den
vexelverkan emellan regeringen och folket som skulle blifva
en af det nya statsskickets första frukter, så och på det
att man icke i framtiden, derest det nya representationssät¬
tet möjligen ej skulle realisera alla de förhoppningar man
dervid fästat, må säga, att, om man beviljat ifrågavarande
anslag, det hade kunnat blifva annorlunda, har jag för min
del trott det vara hvai’je fosterlandsväns pligt att rösta för
bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.
Den förste talaren har förklarat, att Posttidningen re¬
dan kostar landet öfver 100,000 R:dr R:mt. Men om vi re¬
dan nu. då man anser Posttidningen vara så illa redigerad,
kunna utan knot betala så mycket till densamma, vore det
väl ej olämpligt att tillägga 20 å 30,000 R:dr för att få tid¬
ningen i ett utmärkt skick. Hvad för öfrigt angår det på¬
ståendet, att Posttidningen skulle vara så tråkig, så är det
en smakfråga, hvarom det icke är värdt att mycket disputera.
Jag slutar med att yrka bifall till Stats-Utskottets Be¬
tänkande.
Prosten Lundholm: Om jag kunde öfvertygas derom,
att något godt och gagneligt resultat kunde vinnas, derest
Kongl. Maj ts ifrågavarande förslag blefve af Rikets Stän¬
der godkändt, skulle jag ej tveka att gifva min röst för bi¬
fall dertill, ehuru jag tycker att det äskade anslaget är
större än nödigt och skäligt synes. Men jag bekänner upp¬
riktigt att jag ej kan inse, huru det åsyftade ändamålet
skall på detta sätt kunna uppnås. Huru skall t. ex. all¬
mänheten i en församling af flera tusende innevånare få
del af tidningen? Enligt Stats-Utskottets förslag skall ord¬
föranden i kommunalstyrelsen erlägga postförvaltare-arvode
och afhemta tidningen från Post-Contoret. Mot detta för¬
slag är först att anmärka, att kommunal-författningen icke
vet om någon ordförande i kommunalstyrelse på landet.
Denna författning talar blott om ordförande i kommunal¬
stämma och ordförande i kommunalnämnd. Det kan såle¬
des lätt uppstå tvist, hvilkendera af dessa ordförander skall
218
Den 28 Maj.
anses förpligtad och berättigad att uttaga tidningen. Men
när denna tvist blifvit afgjord och tidningen således hämtad
till kommunen, hvem skall upplåta, lokal för tidningsläsning
åt kommunens medlemmar, ty icke kan tidningen cirkulera
inom hela församlingen — eller skall kanske socknestugan
blifva tidningsrum och Söndagen blifva egnad åt tidnings¬
läsning före, under eller efter gudstjensten ? För min del
kan jag omöjligen inse huru förslaget skall kunna realise¬
ras, utan anser det för alldeles opraktiskt. Allmänheten kan
nemligen omöjligen få kännedom om tidningens innehåll
blott derföre att ett exemplar af densamma öfverlemnas till
hvarje kommun. Man har fästat stor vigt dervid, att Rege¬
ringen skulle komma i tillfälle att försvara sig mot det klan¬
der, sorn i andra tidningar uttalas mot dess åtgärder. Men
skall försvaret vara till något gagn, bör det väl stå att läsa
i samma tidning, som innehållit anmärkningen eller klan¬
dret; ty om angreppet står i en tidning och försvaret i en
annan, men dessa tidningar icke begge komma till samma
läsares kännedom, lärer ej mycket vinnas med försvaret.
Om deremot ett anslag blifvit äskadt och beviljadt för att
åstadkomma en i verkligt fosterländsk anda redigerad tid¬
ning till nedsatt pris, då tror jag att denna lätteligen kun¬
nat påräkna talrika läsare och kunnat uttränga en del
skandal-tidningar. Men på det nu föreslagna sättet tror jag
ingalunda att detta mål vinnes, hvarföre jag icke kan med
min röst bifalla detta Stats-Utskottets Betänkande.
Prosten Ljunggren: Den förste talaren begärde upplys¬
ning, huruvida Stats-Utskottets Ledamöter af detta Stånd
af verklig öfvertygelse om lämpligheten af Kongl. Maj:ts
förslag eller blott af concession biträdt Stats-Utskottets ifrå¬
gavarande betänkande. Ehuru nu Stats-Utskottet ej kan
anses vara skyldigt att redogöra för sina känslor, får jag
dock till’ den kraft och verkan det kan hafva fästa uppmärk¬
samheten på följande ord i Utskottets Betänkande: »I be¬
traktande af hvad sålunda förekommit har Utskottet
icke tvekat att tillstyrka Rikets Ständer anvisande af nö¬
diga medel för att sätta Kongl. Maj:t i tillfälle att tillsvi¬
dare på försök anordna, utgifvandet af den officiela tidnin¬
gen i enlighet med det nu framlagda förslaget: — hvilka or¬
dalag kunna lemna en antydning om Stats-Utskottets kän¬
slor i nämnde hänseende.
Den samma talaren yttrade, att han varit illa ute för
pressen och att han dervid gjort den erfarenhet, att man
svårligen kan på det hållet vinna någon rättvisa. Dä han
känner pressen från denna sida, hvarför vill han då ej lemna
regeringen tillfälle åtminstone att skaffa sig ett vapen till att
försvara sig med? Man har väl sagt, att Regeringen bör
Den 28 Maj.
219
försvara sig i samma tidning, der den blifvit angripen, om
försvaret skall vara till någon nytta. Men ofta består an¬
greppet blott i en i förbigående utdelad snärt åt Regerin¬
gen; och den kan väl ej för hvarje sådan snärt nedlåta sig
att i tidningen införa en förklaring eller ett försvar. För
öfrigt måste det uppenbarligen vara mindre tjenligt. att Re¬
geringen låter införa artiklar här och der i tidningarne till
sitt försvar, än att den har en egen organ, der den kan lemna
en grundlig och genomgående utveckling och utredning af
sina åtgärder.
För folkupplysningens egen skull bör man äfven tillse,
att landet får goda tidningar; ty de kunna i många fall
fortsätta hvad folkskolorna äro ämnade att begynna, nem¬
ligen folkets bildning, särdeles i politiskt och statsekonomiskt
afseende, och då man annars gör stora uppoffringar för att
befordra denna bildning, då man i sådan afsigt t. ex. an¬
slagit 10,000 R:dr årligen endast för populära föreläsnin¬
gars hållande i hufvudstaden, inåtte det väl ej vara för myc¬
ket anslå 45,000 R:dr för att sprida riktiga och klara åsig-
ter om samhället, dess lagar, styrelse och förvaltning till
alla delar af riket.
Förutnämnde talare har yttrat, att Posttidningen kostade
landet så mycket. Hvarje räkning bör väl för att vara rik¬
tig innehålla både debet och kredit. Nu synes mig talaren
hafva alldeles glömt bort kredit. Hade han icke gjort detta,
hade han ock beräknat, hvilka utgifter en stor tidning er¬
fordrar, så skulle han kommit till klarhet i den frågan, hvar¬
före Posttidningen har hittills icke burit sig utan anslag.
Regeringen har insett detta och derför gifvit den ett anslag
af 10,000 R;dr. En stor daglig tidning är verkligen en stor
affär. Derpå kan betydligt både vinnas och förloras. Det
beror pä hundratalen af prenumeranter. Det är nu tydligt,
med den riktning menniskonaturen och kanske särskildt vårt
nationallynne har, att en stor tidning, sådan som Posttid¬
ningen, hvilken allvarsamt behandlar ämnena och icke får
bjuda på någon slags skandal, icke skall kunna påräkna
någon särdeles stor publik, och derföre bär den sig icke
utan understöd.
En talare har menat, att Kongl. Maj:ts förslag vore
opraktiskt och att afgörandet af frågorna, hvem som skall
betala postförvaltarearvodet för tidningen och hvem som
skall hemta densamma skulle medföra mycket krångel. Jag
tror dock icke, att det behöfver föranleda så mycket bråk,
som man föreställt sig. Hvad hemtningen särskildt angår,
så kan det ju ske samtidigt med Fäderneslandets afhem-
tande. Vidare har man erinrat om huru svårt det skulle
blifva att ställa så, att kommunens medlemmar finge del af
tidningens innehåll. Men det har väl icke varit meningen
220
Den 28 Maj.
att de alla eller ens flertalet af dem skulle läsa densamma
Det finnes ock ett annat sätt att meddela sig med menni-
skor än genom trycksvärta. Det finnes det lefvande ordet.
Jag behöfver icke alltid säga: »läs denna bok eller läs denna
tidning». Jag kan ju genom mundtligt meddelande göra dess
åsigter kända eller sprida de upplysningar, den innehåller.
Man har naturligtvis trott att, om några af de mera fram¬
stående och inflytelserika medlemmarne af kommunen finge
taga kännedom om tidningen, skulle dessa sedermera kunna
genom samspråk med andra medlemmar låta tidningens in¬
nehåll komma jemväl dem till godo.
På dessa och andra skäl, som föregående talare har
anfört, finner jag mig föranlåten yrka bifall till Stats-Ut-
skottets Betänkande.
Doctor Rundgren: Jag har nu den hugnesamma under¬
rättelsen att meddela såsom inledning till min replik på de
föregående talarenas yttranden, att Utskottets förslag fallit
hos tvenne Stånd, nemligen hos Adeln och Bonde-Ståndet;
och hoppas jag att detta argument får ega någon betydelse
såsom försvar för den, hvilken vågat motsätta sig det riks-
vigtiga förslaget.
Några af mina motståndare hafva kallat mig den första
ärade talaren, men jag fruktar att, om deras argumenter
emot mig innehålla någon sanning, det icke blir mycken
ära qvar hos mig såsom den förste ärade talaren. Jag må¬
ste alltså ånyo yttra mig, för att ådagalägga ohållbarheten
af argumenterna. Den som fullständigast uttalat sig emot
mig är den tredje ärade talaren eller Professor Ribbing.
Jag vänder mig således emot honom hufvudsakligen, och
dervid kan jag icke underlåta att erinra mig hvad Doctor
Moberger yttrade i afseende på hans argumentation i en
annan fråga, att han nemligen sammanblandade tvenne sa¬
ker, hvilka i praktiska angelägenheter nödvändigt böra åt¬
skiljas, nemligen bedömandet af en sak simpliciter och ae-
cundum quid. Hade Professor Ribbing bedömt denna sak
icke simpliciter, utan secundum quid, så hade han utan tvif¬
vel kommit till ett helt annat resultat.
Han säger sig först betrakta detta anslag till en organ
inom Pressen alldeles oberoende af den nuvarande Ministe¬
rens åsigter. Men jag ber att få hemställa till det Högv.
Ståndet, huruvida det kan vara förnuftigt, att, då man vill
bereda en organ åt Regeringen, man lemnar henne anslag
till denna organ, alldeles oberoende af hvad Regeringen kan
hafva att meddela i tidningen. Här bar den värde talaren
sett saken simpliciter, då den väl utan tvifvel borde ses se¬
cundum quid, synnerligen som anslaget skall utgå endast
under nästa år, och alltså icke till en Regering i allmänhet,
Den 28 Maj.
•221
utan just till den närvarande Regeringen, hvilken väl kan
antagas regera äfven nästa år.
Vidare har samme talare utgått icke ifrån betraktande
af Posttidningen sådan den nu är, utan sådan den kan och
bör blifva. Men om man så resonnerar, kan man ju komma
dertill, att man lemnar anslag till hvad som helst, äfven om
det i ingen måtto förtjenar uppmärksamhet Här är såle¬
des åter framme den der sammanblandningen af simplicitet-
och aecundum, qvid.
An vidare har han ansett nödvändigt för Regeringen
att kunna, i händelse af anmärkningar i tidningarne, svara
på samma fält der anfallet skett. Men jag hemställer, om
det icke i sådan händelse bör anses riktigare, att icke lemna
anslag till en särskild organ för Regeringen, enär hon i
detta fall kommer att svara på ett helt annat fält än der
hon blifvit anfallen. Om detta argument kan jag verkligen
icke säga, antingen det skall kallas simpliciter eller secun-
dum quid; ty att låta Regeringen svara i den ena tidningen,
under det att hon anfalles i en annan, det kan omöjligen
sägas vara att bereda henne tillfälle svara på samma fält.
Ytterligare har samme talare sagt, att om det går bra
med tidningen, så är det värdt 45,000 R:dr. Detta kan
verkligen kallas simplicissime argumenteradt. Det är icke
ens en supposition, att det skall gå bra, utan endast
ett antagande, om det går bra. Ja! det är ju klart, att
om någonting går bra, så är det värdt någonting. Men jag
förmodar, att det Högvördiga Ståndet väl ändock vill hafva
någon slags säkerhet för värdet af det, hvarför ett så stort
anslag beviljas.
Han har ock sagt, att han icke lägger sig i svårighe¬
terna, som kunna möta för företaget; det får Regeringen
sörja för. Men om också Professorn icke lägger sig i svå¬
righeterna, så torde det väl ändock tillhöra Högvördiga
Ståndet att göra det, innan det beviljar anslaget.
Slutligen har han ock sagt, att kalkylerna icke höra
till saken. Men om hvarken svårigheter eller kalkyler höra
till saken; hvad är det då som hör dit? För min del har
jag eljest trott, att då det är fråga om anslag, kalkyler
just vore de, som hörde till saken. Jag kan erkänna, att
min kalkyl möjligen icke är riktig; men att den icke hör
till saken, det kan ej jag och förmodligen ingen annan än
den ärade talaren sjelf erkänna.
En annan talare har funnit det besvärligt för Regerin¬
gen, om den skall upptaga till besvarande hvad sorn kanske
endast i en mellanmening eller i en s. k. snärt i en tidning
förekommer. Men om det ock är besvärligt för Regeringen att
besvara sådant i samma tidning der snärten förekommer,
månne det icke då skall blifva långt besvärligare, att skrifva
222
Den 28 Maj.
en artikel i Posttidningen för hvarje snärt som förekommer
i de andra tidningarne.
Samme talare har ock sökt ställa Folkskolorna och
Posttidningen i något slags förhållande till hvarandra. Men
det kan väl icke vara på allvar menadt, att man skall an¬
vända bemälde tidning till någon slags innanläsningsbok i
skolor och församlingar.
Hvad som dock allramest förvånar mig i den föregående
discussionen äro yttrandena om nödvändigheten för Rege¬
ringen, att hafva en egen tidningsorgan, sedan det nya re¬
presentation s-förslaget gått igenom. Derom hörde man icke
ett ord, så länge förslaget var hvilande. Då talades icke
om någonting annat än att man ville hafva en vexelverkan
mellan Regering och folk uti den nya representationen. Nu
sedan man fått denna nya vexelverkan, synes man icke vara
nöjd dermed, utan vill hafva en sådan vexelverkan med
sjelfva primär-församlingarne genom Posttidningen. Men
skall tidningen blifva ett medel för Regeringen att tala till
folket, hvarföre skulle man då vara så angelägen att få bort
den gamla representationen? Man hade ju då kunnat låta
den representationen vara oförändrad, och endast reformerat
Posttidningen.
För öfrigt, om meningen är att genom Posttidningen
verka på valen till de nya kamrarne, så blir det ju för sent,
då valen skola ske i höst och Posttidningen i sin nya ske¬
pelse först nästa år skall uppträda. Och dessutom huru
skola primär-församlingarnes val kunna blifva ett sannt
uttryck af det så mycket omtalade »Svenska folkets» tän¬
kesätt. om Regeringen vill inverka på dess val. Skulle så¬
dana försök göras från Regeringens sida, så fruktar jag att
det blir en ganska dålig vexelverkan mellan Regering och
folk. Regeringen har ju hädanefter tillfälle, att tala till
folket i de båda kamrarne, och behöfver således icke tala
till det genom en särskild tidning.
På grund så väl af dessa omständigheter som af hvad
jag förut yttrat, och då nu redan tvänne Stånd tagit på sig
det stora ansvar, som enligt några talares förmenande skulle
ligga uti ett afslag, yrkar jag fortfarande a/slag-
Biskop Sundberg: Det kunde måhända vara onödigt att
förlänga discussionen. dä utan tvifvel hvarje ledamot af
Ståndet i en fråga sådan som denna på förhand omfattat
en mening, den han säkerligen icke låter rubbas af hvad
som i dag blifvit sagdt eller kommer att sägas. Det har
dock blifvit fällda angående Stats-Ctskottet yttranden, som
det för en ledamot af Utskottet är svårt att icke åtminstone
med några ord besvara.
Den förste ärade talaren, som tyckes förvåna sig öfver
Den 28 Maj.
223
den appetit, man har till honom, har tillika förvånat sig
deröfver att icke någon af detta Stånds ledamöter i Ut¬
skottet reserverat sig emot Utskottets Betänkande. Man
synes snarare kunna förvåna sig öfver den skärpa, hvar¬
med samme talare både vid remissen af Kongl. Maj:ts ifrå¬
gavarande Proposition och nu uppträdt i saken. Men hvar¬
före denna benägenhet att gripas af förvåningar? Jag tycker
att den närmast föregående tiden varit så rik på oväntade
tilldragelser, att man numera knapt kan finna någonting
öfverraskande.
Den samme talaren har för sig uppställt en tankekom¬
bination, på grund af hvilken, han för sig välvilligt sökt
förklara Stats-Utskottets medlemmars af detta Stånd bifall
till Utskottets Betänkande. Han har nemligen menat dem
tro på Regeringens öfvergång från liberalismens till en mer
conservativ ståndpunkt och att denna sednare skulle kom¬
ma att genom den omskapade tidningen förstärkas. Lyck¬
ligt vore, om der funnes någon verklig grund för denna
tankekombination. Jag tror icke, att förhållandet är sådant.
De skäl, som föranledt mig biträda Utskottets förslag, hafva
åtminstone icke varit andra än de i motiverna till samma
förslag omförmälda. Ändamålet med och således äfven mo¬
tiverna till förslaget äro redan i den Kongl. Propositionen
tydligt angifna. De åsyfta för det första, att de legala till-
kännagifvanden och kungörelser af hvarjehanda slag, på
hvilkas iakttagande många menniskors hela välfärd beror,
måtte kunna införas i något kungörelseblad, som kostnads¬
fritt spriddes till hvarje kommun för att öfver allt i riket
vara tillgängligt för en hvar. som deraf ville hemta någon
upplysning; och för det andra att samma tidning, jemte det
den lemnade redogörelser för allmänna ärenden, som böra
intagas i en officiel tidning eller åtfölja densamma såsom
bilagor, tillika blefve en organ, hvarigenom Regeringen kun¬
de meddela allmänheten de upplysningar, som kunde anses
behöfliga för att förklara Regeringens åtgärder och utveckla
grunderna för dess beslut.
Det förstnämnda ändamålet har varit Posttidningens
hufvuduppgift under hela hennes tillvaro. Om hon derige¬
nom blifvit, såsom man här behagat yttra, »torr och tråkig»,
bör detta icke läggas henne till last, ty det ligger i sakens
natur, att legala tillkännagifvanden och kungörelser ej kunna
vara annorlunda beskaffade. De äro icke desto mindre
utomordentligt vigtiga. Gerna hade jag för min del önskat,
att Regeringen ej begärt anslag till annat än alt ytterligare
öka detta tråkiga eller att göra Posttidningen till ett mera
fullständigt legalt notisblad än förut. Att man, såsom den
förste talaren sade, icke förr än nu. då Posttidningen redan
funnits till under mer än 200 år, skulle kommit på den
‘224
Den 28 Maj.
tanken, att på läsningen af densamma mångas väl beror,
är väl ej alldeles sannt. Ty genom de tid efter annan vid¬
tagna åtgärder att få den allt mera spridd till landets samt¬
liga embetsmyndigheter har man tydligen ådagalagt, hvilken
betydelse man med rätta fästat och fästar vid tidningen.
Då nu kommunalstyrelserna på sednare tider blifvit ett högst
vigtigt element i vårt samhällslif, är det ock naturligt, att
man vill låta jemväl dem få taga del af nämnde tidning.
Huruvida detta åter bör ske på kummunernas egen eller
Statens bekostnad, kan vara temligen likgiltigt. Den öfver-
klagade, men för de omnämnda samhällskretsarne ändå
nödvändiga beskattningen blifver i båda fallen ungefär den¬
samma.
Jag kominer nu till det andra ändamålet med Posttid¬
ningen. Vi äro der på halare is. Det kan nemligen vara
ganska svårt att säga, om man gör rätt eller orätt i att
bevilja Regeringen medel att erhålla en särskild politisk
organ. Jag tillstår, att jag i detta fallet är mycket böjd
att instämma i Friherre Klinckowströms reservation, hvars
innehåll hvarken synes mig framställa sofismer eller vittna
om lågt tänkesätt, utan tvärtom utmärka sig för klara och
ädla tankar. Jag är så mycket mer tveksam, om jag skall
godkänna detta andra ändamål, som efter all sannolikhet
de, som skrifva i Posttidningen, komma i sin polemik mot
de andra tidningarne att draga det kortare strået, hvilket
måhända skadar Regeringen mer än om den aldrig haft
någon särskild organ. Men, oaktadt dessa betänkligheter,
har jag dock ej trott mig böra motsätta mig Kongl. Maj:ts
Proposition, utan ansett mig böra lemna för nästkommande
år det begärda anslaget på försök. Det kan väl vara sannt,
att, om tidningen blefve väl redigerad, den möjligen skulle
bära sig utan anslag. Men om den nu också icke skulle
blifva så redigerad, att den finge många afnämare, är det
väl ej så farligt, om man för det ändamål man velat vinna
uppoffrar 45,000 R:dr eller, om anslaget skulle beviljas för
ytterligare ett år, till och med 90,000 R:dr. Visserligen
hafva vi ofta anställt mycket dyrare experimenter för myc¬
ket mindre vigtiga saker. Man har tyckt det vara så orik¬
tigt att ställa frågan om anslags beviljande till Posttidnin¬
gen i något slags sammanhang med det nya Statsskicket.
Jag kan icke i allo instämmma i denna åsigt. Väl tror
jag ej, att Regeringen under detta statsskick vinner eller
förlorar mycket, derest den får eller icke får anslaget till
Posttidningen. Men då den Regering, under hvilken det
nya Statsskicket blifvit förberedt och genomfördt, förklarat
sig för dess utveckling behöfva det ifrågavarande anslaget,
synes det mig vara vanskligt att förvägra detsamma. Må
de, som hafva begärt detta stöd, också få det.
Den 28 Maj.
225
På grund af hvad jag sålunda anfört får jag yrka, att
Stats-Utskottets Betänkande måtte bifallas.
Doctor Ternström: Ett naturbarn, som ännu torde vandra
omkring i Amerikas urskogar, men der vara svårt att upp¬
söka. liar efter naturlig skarpsinnighet sagt: »Många ord
gifva svagt bevis», och detta kan till en stor del lämpas på
föregående talares anförande. Det är väl icke så mycket Re¬
geringens befogenhet att utdela Post-Tidningen till kommu¬
nerna man bestrider, som icke mer det begärda anslaget.
Hade tidningen derförutan kunnat kostnadsfritt utdelas, så
tror jag säkert, att icke många röster höjt sig deremot, eller
att någon svårighet skulle framhållits hvarken mot tidnin¬
gens afhemtning å postkontor eller mot erläggande af post-
förvaltare-arvodet. När man vill motsätta sig något, söker
man upp skäl likt och olikt, de må vara fjäderlätta eller
tullvigtiga. Af det förra slaget hafva de här anförda, efter
min tanke, till största delen varit. Huru vill man t. ex. förr
än erfarenheten fällt utslaget, bedöma gagnet eller onyttan
af den föreslagna åtgärden, hvars påföljd på sin höjd kan
kallas problematisk? Här är icke frågan om anslag förmer
än ett år: må man då försöka! Vill det icke bära sig, eller
medför det ingen nytta, utan tvärtom, efter siarenas förut¬
sägelse, trassel, nåväl, då står det ju kommande Riksdagar
lika fritt att indraga, som Rikets nuvarande Ständer att
bevilja det begärda anslaget. I princip inser jag icke, hvar¬
före vår Regering ej må hafva sitt organ inom tidningspres¬
sen såväl som Franska, Engelska och Preussiska ra. fl. Re¬
geringar. Skulle det vara så olämpligt, om Regeringen sjelf
toge initiativet till motarbetande af den usla, den skanda¬
lösa tidningspressen? Skulle det vara så utan allt värde
att Regeringen i sitt eget organ meddelade den stora all¬
mänheten en redogörelse för sina åtgärder och beslut och
de grundsatser, på hvilka dessa stöda sig? Måste det icke
finnas en tidning, i hvilken alla legala annonser, fatalier,
jäfs- och arfsförhållanden till kännedom och efterrättelse in¬
föras, och som underlättade denna kännedom? Att frågan
redan fallit i två Stånd, det framhålles förmodligen för att
imponera: på mig imponerar det intet; utan kommer jag
att med min röst biträda Utskottets förslag.
Kyrkoherden Otterström: Om för tjugo år sedan Rege¬
ringen begärt ett anslag, sådant som det förevarande, skulle
Preste-Ståndet säkerligen med acklamation beviljat detsam¬
ma. Ja, om en dylik begäran blott för tio år sedan blifvit
framställd, skulle svaret från Preste-Ståndet tvifvelsutan blif¬
vit detsamma. Jag erinrar mig nemligen ganska väl, att
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 5:te Bandet. 15
226
Den 28 Maj.
ganska mångå inflytelserika medlemmar af detta Stånd för
en del år sedan underkastade sig stora uppoffringar för att
skaffa Regeringen en egen organ. Nu hafva åsigterna be¬
synnerligt nog mycket förändrat sig. Att den liberala tid¬
ningspressen med ovilja sett ifrågavarande Kongl, förslag,
finner jag helt naturligt, enär det i den nya tidningen fruk¬
tat en rival; men att en ledamot af detta stånd (den förste
ärade talaren) skulle på samma skäl, som den liberala pres¬
sen uppgifvit, motsätta sig det Kongl, förslaget, finner jag
nära på oförklarligt. Dock har jag trott mig finna en för¬
klaring på gåtan uti de sista ord nämnde talare yttrat, nem¬
ligen att det skulle vara farligt för Svenska folket att hemta
sina kunskaper ur en tidning. Hvarutinnan denna fara skulle
bestå, har jag dock svårt att fatta.
Samme talare har mycket sysselsatt sig med gransk¬
ningen af Post-Tidningen sådan den nu är. Hvad söker då
en ledamot af detta Stånd i den periodiska pressen? Jag
skulle tro, att hvarje ledamot af detta Stånd anser sig vara
höjd öfver den intellektuela ståndpunkt, då man i den dag¬
liga pressen behöfver söka sin visdom. Jag skulle likale¬
des tro, att dessa ledamöter endast behöfva erhålla de fak¬
tiska uppgifterna riktiga, för att kunna vara belåtna. De
behöfva väl ej och fästa väl ej heller stor vigt vid de le¬
dande artiklarne »till Moster Ulla» eller andra dylika. Att
Post-Tidningen i allmänhet lemnar riktiga faktiska uppgif¬
ter tror jag väl ej att någon bestrider. Det förefaller mig
då ganska besynnerligt, att man här skall nedsätta en tid¬
ning, sådan som Post-Tidningen.
Man har sökt visa de praktiska svårigheterna i att få
Post-Tidningen känd och spridd. På dylika svårigheter har
man dock icke fästat någon vigt, då man nyss beviljade
anslag för att hvarje Kommunal-Nämnd skulle kostnadsfritt
få ett exemplar af Svensk Författnings-Samling. Och likväl
är ju meningen, att Författnings-Samlingen skall blifva spridd
bland allmänheten. Hvarför skulle det då vara så svårt att
fä Post-Tidningen läst; den kommer dock att innehålla många
saker, som äro mycket begärligare att taga kännedom om,
än Författnings-Samlingen, som man har förut vid kyrkan.
Slutligen har man fästat sig dervid, att Post-Tidningen
redan nu kostar landet mycket, hvarför det ej vore skäl att
offra mera på densamma. Det må vara, att denna anmärk¬
ning kan hafva en viss grad af giltighet, synnerligen som
man väl ej lär vinna mycket, om Post-Tidningens innehåll
blifver en spalt större än förut. Det kunde derför synas
vara tillräckligt om Post-Tidningen, i dess nuvarande for¬
mat, blefve till Kommunalstyrelserna utdelad. Då likväl
kostnaden för ett öfvertryck ej skulle blifva mycket mindre
än om Post-Tidningen, på sätt föreslaget är, utvidgades,
Dan 30 Maj.; 227
tycker jag, att man ej behöfver fästa sig synnerligen myc¬
ket vid den ökade kostnaden.
För min del vill jag ej motsätta mig det begärda an¬
slaget, utan yrkar, att detsamma måtte varda af Ståndet
beviljadt.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, gjorde
H. H. Biskopen och Vice Talmannen proposition på bifall
till hvad Stats-Utskottet i denna punkt hemställt, hvarvid
blandade Ja och Nej hördes och votering begärdes, i anled¬
ning hvaraf uppställdes och godkändes följande voterings¬
proposition:
Den som bifaller hvad Utskottet i denna punkt föresla¬
git, röste Ja. Den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har
Ståndet afslagit Stats-Utskottets ifrågavarande hemställan.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 18 Ja och 18 Nej, till följd hvaraf den före vo¬
teringen afiagda förseglade sedeln måste öppnas; och då
denna befanns innehålla Ja, hade Ståndet sålunda godkänt
det slut Ja-propositionen utvisar.
Punkten b. Biföll».
Ståndet åtskiljdes kl. 10 e. m.
Ut supra.
In fidem.
S. 11. Almqvist.
Den 30 Maj 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades Protocollet för den 17 dennes, hållet vid
Plenum kl. 6 e. m.
§ 2.
Tillkännagaf H. H. Biskopen och Vice Talmannen, det
han vore bemyndigad anmäla, att Kongl. Maj.ts nådiga vilja
är, att afsluta pågående Riksdag samt hemförlofva Rikets
Ständer den 21 uti nästkommande Juni månad.
228
Den 30 Maj.
§ 3.
Föredrogos ånyo Lag-Utskottets nedan omförmälda Be-
tänkanden och Memorial:
N;o 51, i anledning af väckta motioner om ändring af
lagens bestämmelser angående tiden för fullföljande af vad
och besvär emot Utslag, meddelade af Underrätt å Gotland.
Bi/öl/s.
N o 52, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 34, öfver väckta motioner om förändrad lag¬
stiftning angående förvaltningen af omyndiges egendom, samt
kontrollen å förmyndare.
Lades till handlingarne.
N:o 53, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 37, öfver väckta motioner om förändrade stad-
ganden i afseende på böters förvandling.
Lades till handlingarne.
N:o 54, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 38, öfver väckta motioner om ändringar i Kon¬
kurs-lagen.
Lades till handlingarne.
N:o 55, i anledning af väckta motioner om ändring af
lagens stadganden angående borgen för annan mans gäld.
Bifölls.
N:o 56, i anledning af väckt motion om ett lagstadgan¬
de angående belåning af varor, som af egaren blifvit under
visst vilkor hos annan man eller allmän inrättning i förvar
upplagda.
Bifölls.
§ 4.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 57, i
' anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning an¬
gående panträtt i lös egendom.
Utskottets hemställanden å sid. 6 och 9 biföllos.
Vid föredragning af Utskottets förslag å sid. 10 begär¬
de Doctor Petrelli ordet och yttrade: Det förslag, sorn Ut-
■ skottet här framlagt, skulle, om det blefve lag, komma att
utöfva en genomgripande verkan på våra kreditförhållanden;
Den 30 Maj.
229
hvarföre det må tillåtas mig att på förhand yttra några ord
i allmänhet om innehållet af detsamma, helst som, ifall min
åsigt af Högv. Ståndet delas, en discussion af de särskilda
punkterna derigenom kunde undvikas.
Det är ett eget förhållande att af Utskottets 16 leda¬
möter 8 reserverat sig och 1 anmält, att han ej deltagit i
ärendets behandling inom Utskottet, hvars föreliggande Be¬
tänkande sålunda beslutits af allenast 7 medlemmar.
Såsom bekant har Sverige, om det skett i lycklig eller
olycklig stund vill jag ej afgöra, gett sig in på täflan i in-
dustrielt hänseende med hela den civiliserade verlden. Här¬
till behöfves dock kapital och, då detta saknas, kredit. Men
våra kredit-anstalter hafva tagit en sådan riktning, att de
endast meddela lån på kort tid och gynna härmed handeln,
men ej jordbruket och de näringar, som ej så hastigt om¬
sätta sina produkter. Detta förhållande har framkallat före¬
varande förslag Då man funnit personal krediten, äfven¬
som den hittills varande real-krediten otillräckliga, har man
velat tillskapa en ny real-kredit genom s. 1c. underpant i
lös egendom. Liksom bruksegare, skeppsredare m. fl. åt¬
njuta förmånen af förlags-lån, skulle dylika lån komma jord¬
brukare tillgodo. Men ej nog härmed, Utskottet, sorn sträf-
var efter jemlikhet, vill äfven bereda backstugusittare, sjelf¬
försörjare, alla med ett ord förtnåuen att kunna-få lån ge¬
nom pantförskrifning af sina lösörepersedlar. Men jag be-
tviflar, att det åsyftade ändamålet uppnås. Sakralt vid för¬
sträckning, hvilken nu kan vinnas genom inteckning i fast
egendom och äfven uti lösegendom, då densamma till lån-
gifvaren är traderad, ville Utskottet af anförda skäl, som
återfinnas å sid. 5. ej tillerkänna långifvare uti intecknad
lösegendom, som fick hos låntagaren qvarblifva, ty då skulle
ingen säkerhet i handel och vandel vidare kunnat ega rum,
enär köpare af lösegendom naturligtvis ej kunnat afveta om
annan till samma egendom förut vunnit sakrätt genom pant¬
förskrifning och inteckning. Hvilken rätt vill nu Utskottet
dex-före bereda långifvare på slik egendom? Jo, förmåns¬
rätt till betalning ur den pantförskrifna egendomen framför
låntagarens öfriga borgenärer. Men ser man närmare på
denna förmånsrätt, så är den lika med ingen. Uti 5;te § af
Utskottets förslag heter det nemligen: »Har egendomen ge¬
nom köp eller annat fång eller såsom pant, på god tro kom¬
mit i annans hand; vike för hans rätt dens, som pantför-
skrifningen häfver, ändå att den förskrifning intecknad blif¬
vit». Låntagare skulle således kunna, utan att långifvaren
derföre kunde lägga hinder i vägen, ena dagen till den sist¬
nämnde pantförskrifva sin lösegendom och den andra med
laga verkan sälja densamma eller annorledes föryttra. Det
föreliggande förslaget skulle derföre, enligt min mening, en-
230
Den 30 Maj.
däst leda till vingleri och oreda, utan att åstadkomma rin¬
gaste gagn för jordbrukaren eller näringsidkaren, hvilka, då
de ej kunna erbjuda inteckning i fast egendom eller lemna
värdepapper i pant, finge, såsom hittills, åtnöja sig ined den
kredit de i personligt afseende kunna förtjena.
På grund häraf och hvad Professor Olivecrona i sin
reservation i öfrigt anfört, yrkar jag afslag till Utskottets
ifrågavarande förslag.
Häruti instämde Doctor Moberger, Contracts-Prosten
Palmlund och Hofpredikanten Wahrenberg.
Doctor Sandberg: Efter den föregående talarens omständ¬
liga föreläsning öfver skilnaden emellan panträtt i fastighet
och tvänne olika slags panträtt uti lösegendom, af hvilka
den ena, som skulle medföra sakrätt, är alldeles förkastlig,
och den andra, som blott gifver förmånsrätt, är af ringa
eller intet värde, så vore det icke nödvändigt att vidare
derom tala. Men af särskild anledning önskar jag likväl
yttra några ord.
För jordbruket äro alla utvägar att erhålla för dess nä¬
ring tjenliga lån för det närvarande fullkomligen tillstängda.
Ingen möjlighet finnes på något håll. Banko-Utskottet ville
bereda en utväg derigenom, att i Riksbanken afsattes ett
litet förlag af 1 million R:dr för att garantera säkerhe¬
ten af inhemska obligationer af låg valör med 10-årig be¬
talningstid och 6 proc. ränta, hvilka kunde af Hypotheks-
banken utgifvas såsom lån till jordegare och löpa i allmänna
rörelsen. Men äfven detta har blifvit härstädes nästan en¬
hälligt förkastadt.
Om icke något annat godt kan åstadkommas af den
nya Representationen är det likväl att hoppas, det en gräns
skall sättas för en sådan financiel utveckling, som varit och
ännu är ett systematiskt bemödande att undandraga jord¬
bruksnäringen ali möjlighet till att erhålla några förlags¬
lån af inhemska kapitaler.
Under ett sådant sakernas skick kan man icke undra,
att jordbruks-ståndet med all begärlighet omfattar hvarje
förslag för att bereda sig någon andel i de penningar, som
kunna finnas. Ett sådant förslag är det förevarande. Ge¬
nom ett slags inskränkt panträtt uti kreatur, körredskap
och öfrig lösegendom skulle jordbrukaren kunna erhålla
lån. Här är nu icke fråga om en sakrätt, eller en fullkom¬
lig panträtt i den lösegendom som qvarblifver i gäldenärens
värjo, utan endast om förmånsrätt för långifvaren, och jag
skulle vara benägen att bifalla förslaget, om jag trodde att
någon bonde på en sådan säkerhet kunde få något enda
lån, huru litet som helst, på någon längre tid.
Men att sådant är omöjligt, ådagalägges af den flygti-
Den 30 Maj.
231
gaste uppmärksamhet på hvad de sista orden uti 5:te § af
den föreslagna förordningen innehåller, så lydande:
»Har egendomen genom köp eller annat fång, eller så-
»som pant på god tro kommit i annans hand, vike för hans
»rätt dens, som pantförskrifningen häfver, ändå att den för-
»skrifning intecknad blifvit»; ty hvilken vill väl på någon
längre tid utlåna penningar emot pantskrifning af en lös¬
egendom, som gäldenären när som helst kan till tredje raan
försälja, bortskänka eller såsom pant för nytt lån öfverlemna?
Fördenskull anser jag mig ock böra afslå Utskottets
förslag i det hopp, att nästa Riksdag nog skall finna utvä¬
gar att på ett kraftigare och mera verksamt sätt bereda
utvägar för jordbruket till erhållande af förlags-lån.
Sedan discussionen förklarats slutad, blef förevarande
förslag af Ståndet a/slaget.
Utskottets hemställan å sid. 14 bifölls.
§ 5.
Föredrogos ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets följande Betänkanden och
Memorial:
N:o 12, i anledning af väckt motion om ändring at 28:de
Kap. 7:de § Byggninga-Balken i fråga om ansvar för för¬
summelse att utgöra skjuts.
Bifölls.
N:o 13, i anledning af väckta motioner om förändring
af gällande föreskrifter angående tiden för fullföljande af
besvär i ekonomiska och administrativa mål.
Bifölls.
Nm 14, i anledning af återremiss af Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
N:o 3, öfver väckt motion om antagande af ny Kyrkolag.
Lades till han åling arne.
N:o 15, i anledning af återremiss af Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
N:o 6, öfver väckt motion om vissa ändringar vid de för
prester föreskrifna examina och lärdomsprof.
Lades till handlingarne.
§ 6.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 102, i
anledning af väckta motioner om förändring i vilkoren för
232
Den 30 Maj.
det vid 1859 och 1860 årens Riksdag beviljade lån för an¬
läggning af jernväg från Borås till Herrljunga.
Punkten 1.
Domprosten Sondén erhöll på begäran ordet och yttrade:
tinder det förevarande Betänkande handlades inom Utskottet
var jag der ej närvarande.
Man har här ett litet prof på huru satsen, att bibanor
mata stambanor, håller streck. Emedan Utskottets förslag
innebär ett vådligt prejudikat för framtiden, kan jag dertill
ej lemna bifall. Att hålla fast vid de vilkor, under hvilka
låneunderstöd till menigheter eller bolag beviljats, anser jag
för en af nödvändigheten föreskritven regel.
För min del yrkar jag, att Utskottets ifrågavarande hem¬
ställan måtte afslås.
Prosten Ljunggren: Man kunde vara förvissad, att denna
fråga ej skulle undgå att väcka uppmärksamhet och Ut¬
skottets förslag röna motstånd.
Efter en grundlig öfverläggning inom Afdelningen och
Utskottet, stannade man slutligen i den mening, att det vore
både billigt och klokt att bevilja Borås-Herrljunga jernvägs¬
bolag någon eftergift i dess räntebetalningar till Statsverket
å undfånget låneunderstöd. Billigt, emedan intet annat bo¬
lag fått lån mot så hårda vilkor och nödgats under anlägg¬
ningstiden betala ränta, och emedan Borås-banan tillskyn¬
dat Statens stambana en vinst af öfver 50,000 R:dr. Klokt,
emedan, om Staten nu nödgas öfvertaga banan, bolagets
reservfond, utgörande omkring 70,000 R:dr, af aktieegarne
uttoges och dem emellan fördelades, hvaremot om Staten
år 1868 eller sedermera mot förmodan skulle vara nödsa¬
kad att för bristande ränteliqvid och amortering öfvertaga
banan, nämnde reservfond, under tiden förvaltad och förökad
på sätt Utskottet föreslagit, skulle tillfalla Staten.
Alla beräkningar, man vid banans byggande gjorde å
blifvande trafik, hafva visat sig oriktiga, till följd deraf att
ortens bomullsindustri genom svåra konjunkturer nedgått,
så att trafikinkomsten varit otillräcklig att betäcka bolagets
utgifter, hvaraf en årlig förlust af omkring 36,000 R:dr upp¬
stått. Skulle nu Staten öfvertaga banan, blefve årliga för¬
lusten säkerligen större, helst som Borås-banan ej har samma
spårvidd som Statens stambanor, hvarföre dessas materiel
ej heller kunde å bibanan begagnas.
Med Statsverkets fördel är det således öfverensstäm¬
mande, att bolaget sättes i stånd att sjelf behålla och tra¬
fikera banan; hvadan jag hemställer, attHögv. Ståndet måtte
för sin del bifalla Utskottets ifrågavarande förslag, hvarige-
1
Den 30 Maj. 233
norn förenämnde ändamål med minsta möjliga förlust för
Staten torde vinnas.
Contracts-Prosten Rabe instämde.
Kyrkoherden Wennerström: Jag instämmer med Dom¬
prosten Sondén. Ett bifall till Utskottets Betänkande skulle
skapa ett för framtiden högst vådligt prejudikat. Hvem
vet, om icke litet hvar af bolagen för bibanor, som åtnjutit
låneunderstöd, skulle komma med samma, kanske högre
anspråk på lindring i lånevilkoren; hvem vet om icke akti-
egarne i Boråsbanan slutligen vilja hafva hela skulden af¬
skriften. Må vara, att denna bibana tillskyndat Statens
Stambana en vinst af 50,000 R:dr årligen, men denna vinst
var naturligtvis påräknad, då låneunderstödet beviljades;
eljest hade ej Staten underkastat sig den dermed förknip¬
pade uppoffring.
Om också Staten, i värsta fall, skulle nödgas öfvertaga
Boråsbanan, ser jag deruti ej någon serdeles stor olycka,
sä mycket mindre som efter hvad som påståtts, bättre kon¬
junkturer för trafiken å samma bana stunda. Bomullsin¬
dustrien i orten kan väl ej komma att för all framtid ligga
nere.
Vi ha sett huru Köping-Hultbolaget i decennier ensamt
fått kämpa med motgångar och svårigheter och först vid
denna riksdag erhållit en ringa hjelp
Jag tillstyrker afslag å Utskottets förevarande hem¬
ställan.
Contractsprosten Palmlund instämde.
Biskop Sundberg: På det varmaste tillstyrker jag bifall
till Utskottets förslag, i den öfvertygelse att Staten derige¬
nom tillskyndas icke förlust, utan fördel.
Motståndarne till förslaget hafva egentligen fästat sig
vid vådan af det prejudikat, som genom dess antagande
skulle uppkomma. Men kan man verkligen hafva något att
i sådant afseende befara, då man erinrar sig, att Borås—
Herrljunga-bolaget såsom låntagare hos Staten kommit i
ofördelaktigare ställning än andra dylika, derigenom att
det i motsats till dessa nödgats å låneunderstödet betala
ränta äfven under den tid arbetet pågick, under hvilken tid
naturligtvis icke några inkomster kunde inflyta? Anmärkas
bör äfven, att bolaget fått lida af en annan oförutsedd olä¬
genhet, som förtjenar behjertas. Straxt efter jernvägsan-
läggningens fullbordande, eller rättare redan innan banan blef
fullt färdig, inträffade nämligen dessa allmänt kända för or¬
tens bomullsindustri ogynnsamma förhållanden, genom hvilka
den beräknade trafikinkomsten betydligen förminskades. Uti
dessa nu anförda omständigheter ligga de billighetsskäl,
r
m Den 30 Maj.
sorn tala för bifall till Utskottets förslag. Men ej blott så¬
dana kunna anföras. Om Staten nu genast måste öfver¬
taga banan, komme, efter hvad redan af en föregående talare
blifvit antydt, Statsverket att årligen derpå förlora vida mer
än bolaget hittills förlorat, ty för Staten blir trafik-kostna¬
den dyrare. Deremot, om bolaget sättes i stånd att bibe¬
hålla och trafikera banan, kominer Staten fortfarande att,
genom den trafik som från ifrågavarande bibana tillflyter
vestra stambanan, för hvarje år erhålla en vinst af minst
50,000 R:dr d ä. 8'/2 procent på det kapital bolaget såsom
lån undfått. Man har här anmärkt, att kanske den tid ej
är långt aflägsen, då Borås—Herrljunga jernväg skall gifva
behållning, hvarföre det ej skulle vara någon serdeles olycka,
att Staten nu öfvertoge samma jernväg. Väl möjligt att
bättre tider stunda, men ännu äro de långt ifrån inne, vid
hvilket förhållande det synes mig ej vara i Statens intresse
att för närvarande öfvertaga banan. Afslås åter den be¬
gärda eftergiften, inträtfar ett af de två- antingen öfverlem-
nar bolaget genast banan till Staten efter att hafva utde¬
lat åt aktieegarne dess nu egande reservfond, eller ock an¬
vändes samina fond att ännu några år uppehålla trafiken
och derefter öfverlemnas banan, antagligen försämrad, och
materielen försliten, då bolaget under tiden ej haft råd att
något derå påkosta. I hvilketdera fallet som heldst ginge
sålunda nämnde reserv-fond för Statsverket förlorad, då
den deremot, om Utskottets förslag bifalles, skulle komma
att användas till betäckande af hvad icke genom inflytande
trafikinkomster till ränta och amorteringsliqvider kunde be¬
stridas.
Då derföre, oafsedt fördelen för ett bolag, som fått vid¬
kännas de mest bårda vilkor och oförvållade förluster, det,
enligt min åsigt i likhet med styrelsens öfver Statens järn¬
vägstrafik, är för Staten fördelaktigast, om ifrågavarande
bana fortfarande kommer att i bolagets ego förblifva, yrkar
jag, att Högv. Ståndet måtte godkänna Utskottets förslag,
hvarigenom nämnde ändamål säkrast torde uppnås.
Häruti instämde Doctorerne Söderberg och Ternström.
Domprosten Sondén: Ehuru jag måste erkänna, attjag
ej fullt fättar Utskottets och dess ledamöters sätt att be¬
döma denna sak, vill jag dock anmärka att. då man be¬
räknat Stambanans vinst å Borås—Herrljunga-banan, man
glömt taga i beräkning, att utan sagde bana, en del af den
trafik, som gifvit vinst åt Stambanan, säkerligen letat sig,
fastän på mindre beqvämt sätt, väg till Stambanan vid
Herrljunga station.
Billigt kan visserligen förevarande begäran om lindring
sägas vara, då Boråsbolaget fått ofördelaktigare lånevilkor
Den 30 Maj. 235
än andra, men då man börjar jemföra, måste man ihog-
komma, att det ligger i sakens natur, att olika vilkor med-
gifvas för olika företag. Om nu åt Boråsbolaget, på grund
deraf att det fått de hårdaste lånevilkoren, en del deraf till
dess förmån efterskänkes, kommer sedan ett annat bolag
och säger, nu är det vi, som hafva de ofördelaktigaste vil¬
kor och behöfva lindring, och så ända till Falu—Gefle-bo-
laget, som för närvarande anses mest gynnadt.
Jag vill ej tillägga mera och yrkar för min del fortfa¬
rande afslag, men förvånar mig ej öfver en talares ifver för
bifall, hvilken redan tillförene ej visat sig rädd att förorda
tvetydiga bibanor.
Prosten Ljunggren: Den siste talaren åsyftade med sina
sista ord utan tvifvel mig; han tänker på den dagen, då
fråga var om stambanors och bibanors inbördes företräde,
och jag förfäktade den mening, att de förra af de sednare
skulle skörda vinst. Nog är det sannt att, om inga bibanor
funnos, man skulle köra landsvägen för att komma till stam¬
banorna, men dervid måste man ej heller förglömma, huru
hämmad och ringa trafiken genom en sådan anordning
blefve, samt den enskildes större molest och kostnad.
Slutligen tror jag ej, att staten i allmänhet är så sträng
mot sina gäldenärer. Det finnes ju understödsfond för dem,
som lidit af missväxt. Och jag hemställer, om ej den oför-
vållade olycka som träffat Boråsbanan med bomullsindu¬
striens närvarande ruin kan med en missväxt jemföras.
Professor Ribbing: Jag vill endast förklara, att jag in¬
stämmer med Domprosten Sondén, hufvudsakligen med af¬
seende på de betänkliga följderna af ett bifall till Utskottets
hemställan. Ty odisputabelt är, att bolaget erbjudit eller
åtminstone antagit de lånevilkor, som nu öfverklagas såsom
så hårda. Om Rikets Ständer först beviljat penningar i den
tro, att bolaget skulle fullgöra sina förbindelser såsom lån¬
tagare, men sedan nu på begäran eftergifva dessa förbin¬
delser, blir den naturliga följden, att äfven andra låntagare
skola, med åberopande af detta förfarande, vilja pocka sig
till bättre vilkor och andra än dem, som voro ett conditio
sine qua non vid låneunderstödets beviljande.
Det kan väl vara, att Statsverket tillskyndas förlust
genom att icke nu medgifva Borås—Herrljunga jernvägsbo-
laget någon eftergift, men hellre må man bära den förlu¬
sten än att gå till väga på det af Utskottet förordade un¬
derliga och fullt irrationela sätt.
Kyrkoherden (Werström: Det kan väl ej klandras, att
man vill ställa sig på den stränga rättens ståndpunkt, men
236
Den 30 Maj.
en annan sak är, om klokheten och en riktig hushållning
kräfva att i förevarande fall intaga densamma. I mitt tycke
är det oklokt att så forcera bolaget, att det nödgas öf¬
verlemna banan till Staten.
Jag anser, att det ock måste tagas i betraktande huru
stor inkomt Staten har af sina egna stambanor. Dessa
gifva ej mera än 2V2 procent på anläggningskapitalet. Icke
desto mindre lär väl ingen vilja förneka, att dessa äro till
fördel för Staten genom den indirekta vinst de gifva hela
provinser och tusentals innevånare uti besparingar å fors-
lingskostnader. Så t. ex. inbesparar jag ett par hundra Riks¬
daler årligen å eljest oundviklig utgift för resor. Förhål¬
landet torde vara enahanda med flera.
Om Borås-banan ej kan gifva Staten så stor direkt
vinst som den bestämda räntan å låneunderstödet, så ser
man dock att Staten af denna bana har uti indirekt vinst
genom tillflöde till stambanan 50,000 R:dr årligen. Och vi
kunna väl tro och hoppas, att då rörelsen i orten åter
kommer till lif detta belopp skall ökas.
Jag medgifver visserligen, att man, såsom Domprosten
Sondén påstått, kan pruta något på den sålunda beräknade
vinsten, emedan en del af trafiken, Boråsbanan förutan,
skulle sökt upp stambanan vid Herrljunga, men om också
de omtalade 8% procent derföre skulle tåla jemkning, tror
jag att nämnde bibana gifver full ränta å det af Staten
förskjutna kapitalet. Tager man härtill i beräkning vinsten
för orten, förmodar jag, att man måste glädja sig åt?, att
denna bibana kommit till stånd.
Att vinsten för Staten blir större, om bolaget kan be¬
hålla banan, är obestridligt.
På dessa och de af Biskop Sundberg anförda grunder
yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
Efter det discussionen härmed förklarats slutad, blef
uppå af H. H. Biskopen och v. Talmannen gjord proposition
förevarande punkt bifallen.
Punkterna 2, 3 och 4. Bijollos.
§ 7-
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 103, i anledning af väckt motion om förändring i vil-
koren för beviljadt statsbidrag till sänkning af sjön Wese-
lången.
§ 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande Nrn 104, i
Den 30 Maj.
'237
anledning Kongl. Maj:s Nådiga Proposition angående folk¬
skolelärares pensionering.
a)
Doctor Sandberg erhöll på begäran ordet och yttrade:
Ingen förnekar behofvet och nödvändigheten att utslitna
folkskolelärare på ålderdomen erhålla pension. Men första
omsorgen måste vara att församlingarne erhålla ett tillräck¬
ligt antal tjenstbara skollärare. Detta måste väl i lörsta
rummet vara nödvändigt, och dernäst skollärarnes pensione¬
ring,, när de icke längre orka tjena.
Är meningen att ålägga församlingarne till folkskole¬
lärares pensionskassa årligen betala 4 procent af den blif¬
vande pensionen, men låta det bero på församlingarnes fria
vilja att sammanskjuta medel till aflöning af ett tillräckligt
antal tjenstgörande folkskolelärare, hvad blir väl följden
deraf?
Utan tvifvel kommer det att åstadkomma den verkan,
att när församlingarne kunna förmås att sammanskjuta
större belopp än som, i förening med den från ränterierna
erhållna folkskoleafgiften, är af nöden för att, jemte under¬
håll af ett tillräckligt antal småskolor, aflöna en enda exa¬
minerad skollärare och bygga ett enda skolhus, der det
behöfdes 8 examinerade skollärare och nästan lika många
skolhus, skola de anse sig så mycket mindre kunna antaga
flere examinerade skollärare, som de icke allenast skola
bekosta deras aflöning under tjenstgöringen utan äfven ge¬
nast ifrån början årligen betala 4 procent af den för hvarje
sådan ny examinerad skollärare i framtiden tillkommande
pension.
Att detta uti stora och fattiga församlingar ännu mera
försvårar folkundervisningens utveckling och förbättring, är
lätt att inse.
Emellertid kan jag för det goda ändamålets skull icke
annat än godkänna Utskottets förslag, dock med det vilkor
och under den förutsättning, att Statsmakterna i första
rummet tillse och bereda medel för aflöning af ett i hvarje
församling för folkmängden tillräckligt antal tjenstgörande
examinerade skollärare, antingen genom direkta Statsanslag,
eller också genom ett åläggande för hvarje skattskyldig
person inom skoldistriktet att utgöra den afgift, som härtill
är af nöden, hvilket sednare dock skulle blifva allt för be¬
tungande, så vida icke ett motsvarande belopp af de för
hvarje skattskyldig person utgående skatter till Statsverket
upphöra.
Men kunna eller vilja icke Statsmakterna på ett eller
annat sätt anskaffa eller bereda tillgångar till aflöning af
238
Den 30 Maj.
ett efter barnens antal eller folkmängden fullt tillräckligt
antal examinerade och tjenstbara folkskolelärare, så medför
det liten eller ingen nytta för folkundervisningens utveck¬
ling, att bevilja medel till pensionering af de otjenstbara.
Hvarefter Utskottets under a) gjorda hemställan bifölls.
b) Bifölls.
§ 9.
Föredrogos ånyo och bijollos, hvart efter annat, Stats¬
utskottets följande Utlåtanden och Memorial:
N:o 105, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion angående grunderna för infanteriets och kavalleriets
organisation; om rättighet för indelta soldaten eller rytta¬
ren till tidigare afsked; samt om arméens vapenöfningar
och underofficers-bildningen;
N:o 106, i anledning af väckt motion om fortfarande
anslag för Kamereraren Carl Sandberg; samt
N:o 107, i anledning af väckt motion om ersättning till
åtskilliga personer i Wähla by och Björnlunda socken för
liden brandskada.
§ 10.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 108, i
anledning af väckt förslag att Staten måtte öfvertaga förre
Lokomotivföraren G. A. Kiex ådömd ersättningsskyldighet
till personer i följd at den vid Sandsjö jernvägsstation den
23 December 1864 timade olyckshändelse.
«)
Kyrkoherden Wennerström, begärde ordet och yttrade:
När man läser 2:dra momentet af Utskottets hemställan,
så finner man deraf, att Utskottet insett billigheten fordra,
ätt de, som genom inträffade jernvägsolyckor blifva lidande,
hädanefter erhålla nöjaktigt skadestånd af styrelsen för den
bana, på hvilken olyckan timat. I öfverensstämmelse här¬
med hade ock Utskottet haft skäl att tillstyrka bifall till
motionen; ty att, såsom domstolarne gjort, hänvisa dem,
som på ett eller annat sätt blifvit lidande i följd af den
vid Sandsjö jernvägsstation den 23 December 1864 timade
olyckshändelse, för ersättnings erhållande till förre Lokomo¬
tivföraren G. A. Kiex, hvilken sitter häktad och för öfrigt
saknar alla tillgångar, — detta förefaller nästan som ett
hån. Då jag nu emellertid upplyses derom, att Kongl.
Maj:t redan erkänt Statens ersättningsskyldighet i detta
Den 30 Maj.
239
fall genom att anbefalla Styrelsen för Statens jern vägstrafik
att utaf trafikmedlen utbetala dels för en gång och dels
årligen åtskilliga ersättningsbelopp till de vid ofvanberörda
olyckstillfälle skadade personer och deras nödställda familjer,
så bar jag icke skäl att nu göra något yrkande.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, blef
Utskottets under a) gjorda hemställan af Ståndet bifallen.
b) Bifölls.
§ 11.
Föredrogos ånyo och biföllos, hvart efter annat, Ståts-
Utskottets Utlåtanden:
N:o 109, i anledning af väckt motion om anslag till
förhöjning i Häradsnämndernas s. k. tingsgästningspenningar;
N;o 110, angående anslags beviljande för ersättning af
förluster genom hagelskada;
N:o lil, i anledning af väckt motion om ersättning till
Handlanden C. Rönnbäck och f. d. Kaptenen M. U. Silfver¬
brand för af dem liden förlust vid uppförandet af Lands-
höfdinge-residensbyggnaden i Luleå;
N:o 112, i anledning af väckt motion angående bere¬
dande af s. k. semester för civila embets- och tjenste¬
män m. m.;
N:o 113, i anledning af väckt motion om Statsbidrag
till staden Oskarshamn för utlösen af tomtöreafgälden till
egaren af de hemman, från hvilkas områden Stadens utmål
är afsöndradt;
N:o 114, i anledning af väckt motion om anslag af all¬
männa medel för aflöning af brovaktare inom Thorsångs
församling af Kopparbergs Län; samt
N:o 115, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion angående disposition af kronotionden på Gottland för
dervarande Presterskaps aflöning.
§ 12-
Föredrogos ånyo och lades till handling arne Stats-Ut-
skottets Memorial N:o 116, angående verkställd omröstning i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut rörande åt¬
skilliga till Statsregleringen hörande frågor; samt Bevill-
nings-Utskottets Memorial N:o 13, i anledning af Riks-Stån¬
dens skiljaktiga beslut angående ordalydelsen af 9 § i Be-
villnings-stadgan.
§ 13.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o
240
Den 30 Maj.
14, i anledning af erhållen återremiss i vissa delar af Be¬
tänkandet N:o 8, angående tullbevillningen.
Utskottets, beträffande artikeln Salt, till Borgare-Stån¬
det gjorda hemställan lades till hana lin (/ar ne.
Artikeln kaffe m. m.
Doctor Sandberg erhöll på begäran ordet och yttrade:
Till mitt vördsamma förslag att höja införseltullen för ett
skålpund Kaffe ifrån 10 till 12 öre har jag förra gången,
då frågan behandlades, anfört de skäl, som syntes mig tala
för bifall, och har nu föga att dervid tillägga. Kunde jag
förmoda att bränvinssupningen skulle minskas med bibehål¬
len Kaffetull af 10 öre, men att den skulle i någon mån
ökas, om denna tull höjdes med 2 öre på skålpundet, skulle
jag icke hafva väckt ett sådant förslag. De som i likhet
med mig undfägna sina sockneboer och sina tjenare vid
vissa tillfällen med en kopp Kaffe i stället för den förr van¬
liga men förderfliga bräuvinssupen, lära icke afhålla sig
derifrån genom denna obetydliga förhöjning i Kaffepriset,
då det egentligen är sockret och gräddan som ger Kaffe¬
koppen sitt värde. Man vet att rusdrycksälskaren blandar
bränvin i sitt Kaffe, när han kan få tillfälle dertill, och för¬
tärer dem gemensamt såsom en oskyldig dryck, tills han er¬
far samma verkan, som af uppenbar bränvinsdrickning. För
den fattige är en kopp mjölk, öl eller till och med dricka
af mera föda än en lika qvantitet Kaffe och kostar icke mera,
snarare mindre, ehuru en förskämd vana gjort detta sed¬
nare begärligare. Detta är en kassa-artikel, en af de myc¬
ket beprisade finance-tullarne, och jag ville gerna, såsom
jag förut ofta nämnt, bereda Statsverket en ökad inkomst
af 310,000 R:dr, som icke kunde kännas särdeles tryckande
och drabbade hufvudsakligen de förmögnare samhälls-klas-
serna, för att få tillbaka af Staten hvad som är af nöden
till folkundervisningen, hvartill en ökad kommunalskatt skulle
blifva mycket svårare att erhålla och kännas långt mera be¬
tungande att erlägga. Det är derföre som jag skulle vilja
önska, att Högv. Preste-Ståndet nu ville fatta sitt beslut och
höja införseltullen för Kaffe ifrån 10 till 12 öre och för
Kaffesurrogat från 15 till 18 öre pr skålpund. Det sednare
hafva vi bättre inom landet än hvad utlänningen kan till¬
föra oss. Sedermera får utgången bero på votering i för¬
stärkt Bevillnings-Utskott.
Doctor Petrelli: När denna frågan förra gången i Stån¬
det förevar, vågade jag föreslå att låta bero vid den förut
gällande tullsatsen å artikeln Kaffe; och jag har nu så
mycket
Den 30 Maj. 241
mycket mindre skäl att frångå denna mening, som tullen å
artikeln Tobak blifvit bibehållen oförändrad.
Prosten Melén instämde.
Hof-Predikanten Wahrenberg: Jag instämmer så mycket
kelldre med den föregående talaren, som förhöjning af brän-
vinstillverknings-afgiften ej blifvit bifallen.
Det är ej klokt och rätt, att då bränvinet sålunda ej
blifvit fördyradt, genom höjd tullsats fördyra Katie, och lik¬
som hänvisa den fattigare befolkningen, för hvilken Kaffe
är en nödvändighetsvara, till bruket af bränvin.
Jag yrkar att nu gällande tull å Kaffe och Kaffesurro-
gater måtte bibehållas.
Häruti instämde Doctor Moberger.
Efter det discussionen blifvit förklarad slutad, beslöt
Ståndet för sin del, att den i nu gällande tulltaxa åsätta tull¬
sats å artikeln Kaffe jemte derunder upptagna rubriken
■ brändt och alla till Kaffesurrogat användbara vtxter» skall
bibehållas oförändrad.
§ 14.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Bevillnings-
samt Allmänna Besvärs- och Kkonomi-LJtskottets Betänkande
N:o 4, i anledning af väckt motion om upphörande eller
nedsättning, i vissa fäll, af nu stadgade trausito-afgift och
magasins-hyra för transito-gods.
§ 15.
Föredrogos ånyo och lades till handlingarne Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial:
Ho 91, angående verkstäld omröstning i anledning af
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskot¬
tets Betänkanden Hris 12 och 46, angående väckt motion om
upphörande af de s. k. prebeude-pastoraten;
Ho 92, angående verkstäld omröstning i anledning af
de hos Riks-Stånden fattade skiljaktiga beslut vid förehaf¬
vande af Utskottets Betänkanden N:ris 36 och 64, rörande
väckta motioner i fråga om ej mindre Norrmäns och Dan¬
skars, än äfven andra utländningars rätt att i Sverige idka
handel, handtverk och andra yrken; och
N:o 93, angående verkstäld omröstning i anledning af
de hos Riks-Stånden fattade skiljaktiga beslut vid förehaf¬
vande af Utskottets Betänkanden Hris 39 och 75, rörande
väckta motioner om utvidgande af qvinnans medborgerliga
rättigheter.
Högv. Freste-St. Fröt. 1866. 5:te Bandet. 16
r
242 Den 30 Maj.
§ 16.
Föredrogos och bor diodes:
Constitutions-Utskottets Memorial N:o 16, med anmälan
om de i Förstärkt Constitutions-Utskott verkstälda om¬
röstningar;
Banko-Utskottets Memorial N:o 30, angående föreskrif¬
terna i 10:de artikeln af Banko-Reglementet om Bankens
pappersbruk Tumba;
Expeditions Utskottets Memorial N:o 5, i anledning af er¬
hållna återremisser af Utskottets förslag till underdånig
skrifvelse samt § i Riksdagsbeslutet angående den antagna
nya Riksdags-ordningen och dermed sammanhängande än¬
dringar i Regerings-Formen;
Sammansatta Stats- samt Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Utlåtande N:o 11, i anledning af erhållna
återremisser å Utskottets Betänkande N:o 7, i fråga om för¬
ändrade bestämmelser i afseende å upplåtande åt enskilda
personer af Kronans mark i Norrland och Stora Koppar¬
bergs län m. m.;
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets nedanomförmälda Memorial och Betänkan-
den: N:o 17, i anledning af återremiss utaf vissa punkter i
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkande N:o 1, öfver väckta motioner om än¬
dring af gällande stadganden angående skyldighet att del¬
taga i byggnad och underhåll af kyrka, prestgård, tingshus
och häradsfängelse;
N o 18, i anledning af återremiss utaf två punkter i
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkande N:o 4, angående väckta motioner om
förändradt röstberäkningssätt vid prestval, äfvensom vid till¬
sättande af folkskolelärare, organist, klockare och annan
kyrkobetjening;
N:o 19, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
vid förehafvande af Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 5, öfver Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition angående förändring i grunderna
för beväringsinrättningen, samt om bildande af en landstorm;
N:o 20, i anledning af väckt motion om ändring af 1
morn. i 13 § Kongl. Landtsmäteri-Instruktionen den 6 Au¬
gusti 18G4;
N:o 21, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
vid förehafvande af Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 7, öfver väckta
motioner om rättighet för röstegande i konsistoriel pasto¬
rat och sacellanier att begära fjerde profpredikant; och
N:o 22, i anledning af väckta motioner angående dels
Den 30 Maj.
243
utfärdande af ny skiftesstadga, dels ändringar i den nu
gällande;
Bevillnings-Utskottets följande Memorial och Betänkanden :
N:o 15, i anledning af verkställda omröstningar, an¬
gående ifrågastälda förändringar i föreskrifterna om tullbe-
villningen;
N:o 16, i anledning af verkstäld omröstning, angående
ifrågastäld förändring i afgiften för bränvinstillverkning; och
N:o 17, angående tullbestämmelserna för artiklarne
bränvin och sprit samt ättika; samt
Stats-Utskottets nedanomförmälda Memorial och Ut¬
låtanden :
N:o 117, med förslag till voterings-proposition, i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut angående upplå¬
telse till Göteborgs stad af Elfsborgs Kungsladugård med
dertill hörande lägenheter;
Nio 118, med förslag till voteringsproposition i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut rörande 15 punk¬
ten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 78;
N:o 119, med förslag till voterings-proposition, i fråga
om anvisande af anslag för norra jernvägsstambanans fort¬
sättning;
N:o 120, i anledning af väckt motion om beviljande af
förlagslån till brandskadade näringsidkare i Carlstad;
N:o 121, i anledning af väckt motion om låneunderstöd
för anläggning af en jernväg mellan Filipstad och nordve¬
stra stambanan;
N:o 122, angående anvisande af arfvode för befattningen
med tryckta riksdags-handlingars mottagning, vårdande och
utdelning;
N:o 123, angående fortfarande understöds beviljande för
enke- och pupill-kassan vid Riksgälds-Contoret; och
N:o 124, i anledning af väckt fråga om ökadt anslag till
begrafningshjelp och understöd för sterbhusen efter tjenste¬
män och vaktbetjenter vid Riksgälds-Contoret.
§ 17.
Upplästes och lades till liandlinyarne från de respective
Medstånden ankomna Protokolls-Utdrag, nemi. från Hoglofl.
Ridderskapet och Adeln N:ris 222 — 229, från Vällofl. Borgar¬
ståndet N:ris 233—238 samt från Hederv. Bonde-Ståndet
N:ris 293—300.
Ståndet åtskiljdes kl. 12 % midd.
Ut supra.
In fidem
S. U. Almqvist
r
244
Den 31 Maj.
Den 31 Maj ISOG.
Plenum kl. 2 e. m.
p. i
a
Justerades protokollen för den 18 e. in., den 19 f. m.
och den 22 e. ra. innevarande månad.
§ 2.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets memorial N:o
16, med anmälan om de i Förstärkt Constitutions-l tskott
verkstälda omröstningar.
Härvid begärdes ordet af Doctor Sandberg, som anförde:
Ehuru det är ovanligt och blir utan påföljd, anhåller jag
dock att uti Ståndets protokoll få nedlägga min reservation
emot utgången af den votering i Förstärkt Constitutions-
Utskott, hvaruti jag deltagit och hvarigenom det blifvit be-
slutadt med 46 röster emot 33 att antaga till hvilaude för
grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag den förändring
i 28 § R.-F., att till åtskilliga embeten och tjenster må kunna
utnämnas bekännare af annan troslära än den rena evan¬
geliska.
För det första förekommer det mig högst besynnerligt
att ordalydelsen i Constitutions-Utskottets förslag uti memo¬
rialet N:o 10: Till öfriga embeten och tjenster, med det un¬
dantag — — — —, må. bekännare af annan kristen troslära,
äfvensom af den mosaiska, kunna utnämnas, har kunnat
undergå en sådan förändring som den här ofvan angifna
både uti Meni. N;o 14 och i förevarande N:o 16, hvarigenom
ifrågavarande rättighet medgifves icke blott åt medlemmar
af den mosaiska och alla kristna trosbekännelser, utan för
dylika tjensters erhållande skulle upphäfvas allt afseende
på personens religion, den må vara huru fiendtlig som helst
mot kristendomen.
Nog synes ett sådant förslag vara otroligt och man
skulle väl kunna påstå, att, då i propositionen åberopas det
uti memorialet N:o 10 framlagda förslag, måste den ifråga¬
varande grundlagsförändringen hafva den der förekommande
'1
Den 31 Maj. 245
ordalydelse. Men högst besynnerligt är det, att man vid
voteringarne i andra Förstärkta Utskott, till och med då
frågan rört ett blott ekonomiskt önskningsmål, alltid varit myc¬
ket nogräknad att propositionerna, hvaröfver skulle voteras,
blifvit mycket fullständigt och noggrant uttryckta, men här,
just då fråga var om att votera om en grundlagsförändring,
sorn alltid skall tydas efter bokstafven, tillät man sig att
uti ordalydelsen göra en sådan sammandragning, som icke
blott afviker från Constitutions-Utskottets. primitiva förslag
utan ock gifver en helt annan högst betänklig, att icke säga
vidunderlig utsträckning åt det nya stadgandet.
Men utån afseende på denna ovanliga och anmärknings¬
värda omständighet, och om man också skalle blifva för¬
vissad att det grundlagsändringsförslag, hvaröfver är vote-
radt, icke kan få någon annan ordalydelse än den som före¬
kommer i memorialet N:o 10 och förut är anförd, så öpp¬
nas derigenom dörren både för judar och catholiker och
alla dem som bekänna hvilken religionslära som helst, blott
hon kan få namn af christen, att utnämnas och innehafva
en stor mängd embeten och tjenster i riket, hvilken utsträck¬
ning omöjligen kan blifva nyttig och helsosam för ett
christeligt samhälle, aldraminst för vårt kära Fädernesland,
der den Evangelisk-Lutherska christendomen väl ännu är
Stats-religion.
Vid nästa riksdag finnes icke mera något Prestestånd,
som på grund af nu gällande 114 § i R.-F. kan förhindra
definitiva antagandet af ett för svenska kyrkan så betänk¬
ligt grundlagsstadgande, och det är för den orsak skull
som jag för min ringa del önskat få afgifva denna protest.
Doctor Falck: Jag förmodar, att Doctor Sandbergs an¬
märkning varit mera på sin plats, om den afgifvits vid det
tillfälle, då voteringspropositionen, enligt hvilken ifrågava¬
rande omröstning försiggått, till Ståndets godkännande fram¬
lades
Hvad beträffar sjelfva saken, är det väl tydligt att i
den underdåniga skrifvelse, som till Kongl. Maj:t 'i ämnet
aflåtes, komma att användas Constitutions-Utskottets ur¬
sprungliga ordalag och icke den sammandragna ordalydelse,
som till sakens afgörande i Förstärkt Utskott blifvit be¬
gagnad. För öfrigt är det väl möjligt, att de i voterings¬
propositionen begagnade orden kunna tagas i den vid¬
sträckta bemärkelse, som Doctor Sandberg velat gifva dem;
men nödvändigt är det ingalunda, då uttrycket »annan tros¬
lära» i detta fall och vid betraktande af hvad förut blifvit
i frågan yttradt och beslutadt, naturligen bör tydas såsom
betydande mosaisk och annan christen troslära.
246
Den 31 Maj.
Och beslöt, efter härmed fulländad öfverläggning, Pre-
ste-Ståndet, att Utskottets förevarande memorial skulle till
handlingarna läggas.
§ 3.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 117, med
förslag till voteringsproposition, i anledning af Riks Stån¬
dens skiljaktiga beslut angående upplåtelse till Göteborgs
stad af Elfsborgs Kungsladugård med dertill hörande lägen¬
heter.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats Utskottets Memorial N:o 118, med
förslag till voterings-proposition i anledning af Riks-Stån¬
dens skiljaktiga beslut, rörande 15:de punkten i Stats-Ut-
skottets Utlåtande N:o 78.
Den föreslagna voterings-propositionen godkändes.
§ 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 119, med
förslag till voteringsproposition i fråga om anvisande af an¬
slag för norra jernvägs-stambanans fortsättning.
Förslaget godkändes.
§ 6.
Föredrogs och bordlädes för andra gången Stats-Ut-
skottete Utlåtande N:o 120, i anledning af väckt motion om
beviljande af förlagslån till brandskadade näringsidkare i
Carlstad.
§ 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 121, i
anledning af väckt motion om låneunderstöd för anläggning
af en jernväg mellan Filipstad och nordvestra stambanan.
Bifölls.
§ 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial E:o 122, an¬
gående anvisande af arvode för befattningen med tryckta
Riksdagshandlingars mottagning, vårdande och utdelning.
Bifölls.
Den 31 Maj.
247
§ 9-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 123, an¬
gående fortfarande understöds beviljande för enke- och
pupillkassan vid Riksgäldskontoret.
Bifölls.
§ io.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 124, i
anledning af väckt fråga om ökadt anslag till begrafnings¬
hjelp och understöd för sterbhusen efter tjenstemän och
vaktbetjenter vid Riksgäldskontoret.
Bifölls.
§ Il-
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 11, i anled¬
ning af erhållna återremisser å Utskottets Betänkande Nio
7, i fråga om förändrade bestämmelser i afseende på upp¬
låtande åt enskilda personer af kronans mark i Norrland
och Stora Kopparbergs län m. m.
Och ansågs detta Utlåtande å Preste-Ståndets sida icke
föranleda annan åtgärd än att läggas till handlingarna,
§ 12-
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 15,
i anledning af verkstälda omröstningar, angående ifråga¬
ställa förändringar i föreskrifterna om tullbevillningen.
Lades till handlingarna.
§ 13.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 10,
i anledning af verkstäld omröstning, angående ifrågastäld
förändring i afgiften för bränvinstillverkning.
Lades till handlingarna.
§ 14.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o
17, angående tullbestämmelserna för artiklarne bränvin och
sprit samt ättika.
Bifölls.
248
Den 31 Maj.
% 15.
Föredrogs och bordlädes för andra gången Banco- Ut¬
skottets Memorial N:o 30, angående förskrifterna i 10 artikeln
af Banco-reglementet om bankens pappersbruk Tumba.
§ 16.
Föredrogs och bordlädes för andra gången Samman¬
satta Lag- samt A llmänna, Besvärs- och, Ekonomi- Utshottets
Memorial N:o 17, i anledning af återremiss utaf vissa punk¬
ter i Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Betänkande N.-o 1, öfver väckta motioner
om ändring af gällande stadganden, angående skyldighet
att deltaga i byggnad och underhåll af kyrka, prestgård,
tingshus och häradsfängelse.
§ 17.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N o 18, i anledning
af återremiss utaf två punkter i Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
4, angående väckta motioner om förändradt röstberäknings-
sätt vid prestval, äfvensom vid tillsättande af folkskole-lä-
rare, organist, klockare och annan kyrkobetjening.
Lades till handlingarna.
§ 18.
Föredrogs ånyo Sammansätta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N o 19, i anledning
af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af Sam¬
mansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Utlåtande N:o 5, öfver Kongl. Maj:ts nådiga pro¬
position, angående förändring i grunderna för bevärings-
inrättningén, samt om bildande af en landstorm.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
§ 19.
Föredrogos och bordlädes för andra gången Samman¬
satta Lag- »arnt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
nedannämnda Betänkanden och Memorial:
N:o 20, i anledning af väckt motion om ändring af 1
mom. i 13 § Kongl. Landtmäteri-Instruktionen den 6 Augu¬
sti 1864.
Den 31 Maj.
240
N:o 21, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
vid förehafvande af Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Nio 7, öfver
väckta motioner om rättighet för röstegande i konsistoriela
pastorat och sacellanier att begära fjerde profpredikant; och
N:o 22, i anledning af väckta motioner angående dels
utfärdande af ny Skiftesstadga, dels ändringar i den nu
gällande
§ 20.
Föredrogs ånyo Expedit» ons-TJtskottets Memorial N:o 5,
i anledning af erhållna återremisser af Utskottets förslag
till underdånig skrifvelse samt § i Riksdagsbeslutet angående
den antagna nya, Riksdagsordningen och dermed samman¬
hängande ändringar i Regeringsformen.
Biskop Anjou anhöll härvid om ordet och yttrade: Med
anledning af hvad i detta Memorial förekommer vill jag
lemna Ståndet den upplysning, att Constitutions-Utskottet,
när förslaget till ny Riksdagsordning skulle till Ständerna
öfverlemnas, beslöt att genom vissa ledamöter, en af hvarje
riksstånd, öfvervaka förslagets ordentliga tryckning. I
de särskilda exemplaren af den kongl, propositionen
angående detta ärende, jemförda såväl med hvarandra
som med Regerings-formen, lära dessa deputerade hafva
funnit sådana olikheter med afseende på interpunktion och
stafningssätt, att ett återgifvande med diplomatisk noggrann¬
het af den nådiga propositionen, sådan den blifvit till Ut¬
skottet uti särskilda exemplar remitterad, icke var möjligt.
De deputerade ansågo då lämpligast, att, utan att efter¬
sträfva full likhet i nämnda afseenden med något exemplar
af den kongl, propositionen, uppställa och vid förslagets
slutliga redigerande följa vissa grundsatser, genom hvilka i
öfrigt ingen olikhet i sak kunde uppkomma. Då den af
Ståndets ledamöter, som var en bland nämnda deputerade,
icke är här närvarande, har jag ansett mig böra genom det
nu meddelade förklara Utskottets åtgöranden.
Hvarefter beslöts, att Utskottets Memorial skulle läg¬
gas till handlingarna.
Ståndet åtskiljdes kl. half 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
250
Den 2 Juni.
Den 2 Juni 1860.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades Protocollen för den 18 och 23 Maj förmid¬
dagen.
§ 2.
Af inkommet och nu uppläst Protocoll. hållet vid Preste-
Ståndets Electorers sammanträde denna dag, inhemtades,
att till ytterligare Suppleanter i Expeditinns-Utskottet blif¬
vit utsedde Hofpredikanten Wahrenberg och Contracts-Pro-
sten Palmlund, hvilka Suppleanter ega att vid inträffande
förfall för ordinarie Ledamöter eller förut valda Suppleanter
i sagde Utskott, uppå anmälan af Ståndets främste närva¬
rande Utskotts-ledamot, derstädes inträda och tjenstgöra,
hvarom Protocolls-utdrag i vanlig ordning expedieras skulle.
§ 3.
Hr Biskopen och Vice Talinanncn yttrade: Jag har en sorg¬
lig pligt att fullgöra, då jag i dag meddelar det smärtande
budskapet, att ytterligare en Ståndsbröder blifvit oss af dö¬
den frånryckt. Kongl. Hof-Predikanten Rosenius slutade den
31 sisth Maj sina dagar. Han kallades hädan från dentjenste-
utöfning, som var honom kärast; på predikstolen, midt un¬
der ordets förkunnande, träffades han af ett slaganfall, som
efter några dagar ändade hans lif. Han efterlemriar enka
och barn i djup bedröfvelse och jag är viss om, att Hög-
vördiga Ståndet, som lifligt känner förlusten af en nitisk
embetsbroder, innerligt deltager i de efterlefvandes sorg och
skänker dem sina förböner.
§ 4.
I öfverensstämmelse med Ståndets den 28 sistlidne Maj
fattade beslut anställdes val af Electorer för Preste-Ståndet,
hvilka ega att gemensamt med Electorer frän de öfriga Stån¬
D en 2 Juni.
‘251
den denna dag välja Justitise-Ombudsmans Suppleant; och
befunnos, efter valsedlarnes öppnande och rösternas sum¬
mering, hafva blifvit till Electorer i förutnämnda egenskap
utsedde:
V. Talman, Biskop Annerstedt,
Biskop Brinn,
Biskop Hultman,
Biskop Sundberg,
Biskop Anjou,
Professor Selander,
Doctor Rundgren,
Contracts-Prosten Janzon,
Doctor Petrelli,
Doctor Säve,
Domprosten Björling och
Professor Agardh; samt
till Suppleanter att i följande ordning inträda:
Biskop Flensburg,
Contracts-Prosten Westin,
Hof-Predikanten Wahrenberg och
Doctor Falch.
§ £>•
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 120," i
anledning af väckt motion om beviljande af förlags-lån till
brandskadade näringsidkare i Carlstad.
Bifölls.
% G.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 30, an¬
gående föreskrifterna i 10:de artikeln af Banco-Reglementet
om Bankens pappersbruk Tumba.
Godkändes.
§ 7.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Fkonomi- Utskottets Memorial N:o 17, i anledning
af återremiss utaf vissa punkter i Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 1,
öfver väckta motioner om ändring af gällande stadganden,
angående skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll
af kyrka, prestgård, tingshus och häradsfängelse.
Utskottets yttrande sid. 1 lades till handlingarne och
biföll Ståndet, med frånträdande af förut fattadt beslut rö¬
Den 2 Jun i.
rande 2;dra punkten i Betänkandet N:o 1, den å sid. 3 gjorda
hemställan.
§ B.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 20, i anled¬
ning af väckt motion om ändring af 1 mom. i 13 § Kongl.
Landtmäteri-Instruktionen den 6 Augusti 1864.
Bifölls.
8 9-
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi- Utskottets Memorial N:o 21, i anledning
af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af Sam¬
mansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkande N:o 7, öfver väckta motioner om rät¬
tighet för röstegande i konsistoriel Pastorat och Sacellanier
att begära fjerde profpredikant.
Biskop Bring erhöll ordet och yttrade: I fall ettdera af
de Stånd, till hvilka Utskottet i detta Betänkande gjort in¬
bjudning att med Ridderskapet och Adeln samt Preste-Stån-
det sig förena, antager inbjudningen, så är genom tre Riks-
Stånds sammanstämmande beslut saken afgjord och ingen
votering i Förstärkt Utskott kan ifrågakomma. Härom är
dock icke nu anledning att tala, utan Ståndet har sig före¬
satt att besluta angående den voterings-proposition, som af
Utskottet blifvit framlagd för den händelse att hvarken Bor¬
gare- eller Bonde-Ståndet skulle antaga inbjudningen. Äf¬
ven under denna förutsättning har jag svårt att öfvertyga
mig om, att grundlagsenlig! frågan kän göras till föremål
för votering i Förstärkt Utskott, utan är jag mera benägen
för den åsigten, att, derest inbjudningen icke antages, frå¬
gan måste anses hafva förfallit.
Jag erkänner villigt, att, om man endast och allenast
läser § 73 Riksdags-Ordningen, Utskottet synes hafva egt
skäl för sin gjorda framställning. Men jag skulle tro, att
vid tolkning af grundlagarne man icke bör betrakta hvarje
§ för sig, utan ock sammanhålla en g med de öfriga och se
till, att han öfverensstämmer med dessa. Medgifves detta, så
torde här innehållet af § 87 Regerings-Formen och § 75 Riks¬
dags-Ordningen icke böra lemnäs ur sigte. Det heter i slu¬
tet af förstnämnde §: »I alla dylika lagfrågor skall tre Stånds
mening utgöra Riksens Ständers beslut. Stanna två Stånd
mot två, förfaller frågan och förblifve vid det, som förut
Den 2 Juni.
253
stadgadt varit». I § 75 R. 0. är lydelsen densamma, nemli¬
gen: »Skulle två Stånd stanna emot två, förfalle frågan och
förblifve vid det, som tillförene stadgadt varit, utan att sam¬
ma fråga må kunna vid den Riksdagen ånyo väckas eller
upptagas. Är åter frågan af sådan beskaffenhet, att den. ej
kan förfalla, gånge såsom i 73 § stadgadt är». Nu kan jag,
med afseende på den i Utskottets memorial behandlade frå¬
gan, icke finna annat än att två Stånd stannat mot två, på
det sätt, att två Stånd fattat fullkomligt skiljaktiga beslut.
Hade besluten varit väsendtligen enahanda och blott skiljt
sig i vissa mera speciela bestämmelser, då skulle frågan
genom omröstning i Förstärkt Utskott afgöras. Men här
hafva två Stånd fattat beslut, som i sak och i grund helt
och hållet äro från hvarandra skiljaktiga, och som sålunda
två Stånd stannat emot två, måste frågan anses hafva för¬
fallit. Jemför man § 73 R. 0. med § 75 R. 0. och § 87
R. F., så måste § 73 i här åsyftade punkt icke vilja säga
annat, än att Förstärkt Utskott skall afgöra en förevaran¬
de fråga, när densamma är af sådan beskaffenhet, att den
ej kan förfalla. Dessutom talar § 73 om sådana skiljaktiga
beslut, som kunna sammanjemkas; men de beslut, som nu
afses, äro icke sådane. att någon sammanjemkning kan före¬
tagas. Om oaktadt allt detta votering nu skulle i Förstärkt
Utskott, ega rum, så hade man godkänt den orimliga tolk¬
ning af grundlagen, att, om än alla fyra Stånden fattat
hvar för sig olika beslut rörande en lagfråga, Rikets Stän¬
der dock blefve nödsakade att genom Förstärkt Utskott göra
till sitt beslut hvad som blott varit ett enda Stånds mening.
Sådant kan naturligtvis lagens syfte aldrig hafva varit, utan
tvertom har man i afseende på lag-förändringar tydligen
velat gå till väga med den största varsamhet och just der¬
före i grundlagen infört det stadgande, att för hvarje lag¬
stiftningsåtgärd erfordras, att tre Stånd derom skola vara,
åtminstone i det väsendtliga, ense.
Med anledning häraf yrkar jag för min del, att Stån¬
det måtte förklara, att, derest icke Borgare- eller Bonde-
Ståndet antager Utskottets inbjudning, frågan är att anse
såsom förfallen och att i följe deraf voterings-propositionen
afslås.
Häruti instämde Doctor Söderberg, Contracts-Prosten
Janzon och Kyrkoherden Wennerström.
Professor Ribbing: För min del kan jag icke instämma
med den föregående talaren. Tili en början måste jag be¬
strida hans påstående att § 73 Riksdags-Ordningen endast
skulle vara tillämplig, då skiljaktigheten i Ståndens beslut
rörer speciela bestämmelser eller detaljer i ett förslag. Re¬
dan den första raden af nämnde § visar motsatsen. Dejr
254
Den 2 Juni.
står nemligen: »Stanna Riks-Stånden i sina beslut öfver nå¬
gon fråga uti hufvudsakligen eller till vissa delar skiljaktiga
meningar o. s. v.» Här äro således tvänne fall förutsedda
nemligen l:o) då meningarne äro till vitsa delar skiljaktiga,
d. v. s. röra detaljer och specialiteter, och 2:o då menin¬
garne äro hufvudsakligen skiljaktiga d. v. s. röra »väsendt-
liga» olikheter.
Vidare ber jag att få anmärka — och detta är för mig
hufvudsak — att hvarken någon proposition blifvit afgifven
eller någon motion väckt af det innehåll, som i Utskottets
Betänkande N:o 7 framställts och hvilket såväl Ridderskapet
och Adeln som Preste-Ståndet bifallit. Då nu här icke är
fråga om Constitutions-Utskottet utan om Lag-Utskottet
och detta icke kan väcka motioner, så måste det Samman¬
satta Utskottets i Betänkandet N:o 7 till Rikets Ständer
gjorda hemställan varit och anses vara en sådan »utarbet¬
ning» af motionen som § 33 Riksdags-Ordningen omtalar,
alltså med samma motion stå i ganska nära sammanhang.
Att Utskottet verkligen fattat saken på sådant sätt, synes
ock af det resonnoment, hvarmed Utskottet inleder sin slut¬
liga hemställan. Utskottets förslag är således icke väsendt¬
ligen nytt. Också visar det sig, att det icke är så i grun¬
den olika som den föregående talaren påstått. Enhetspunk¬
ten ligger deri, att vid upprättande af förslag till ecclesia-
stika lägenheter större afseende skulle göras å den känne¬
dom, försigtighet och nit, hvarmed de sökande skött sina
anförtrodda kall: detta är sjelfva ändamålet så med mo¬
tionen som, enligt Utskottets inledande resonnement, med
dess förslag, och detta ändamål är enheten, under det di-
vergensen beträffar medlen för dess uppnående. Men det
är möjligt att Ståndet liksom den föregående talaren ogil¬
lar Utskottets nämnda sätt att resonnera, att Ståndet alltså
icke vill anse Utskottets förslag såsom en utarbetning utaf
motionärens, följaktligen för sin del yrkar att Utskottet, då
det framkommit med sitt nya förslag, grundlagsvidrigt för¬
farit. I fäll en sådan anmärkning skulle göras, får jag
dock erinra, att rätta tidpunkten för dess framställande
hade varit, när Betänkandet N:o 7 till behandling företogs.
Men då lät Ståndet ej allenast saken passera, utan biföll
till och med Utskottets förslag. Att nu efteråt komma med
denna formela anmärkning, synes mig vara för sent. Jag
tillstyrker derföre att voteringspropositionen må godkännas.
Biskop Bring: Jag upprepar hvad jag redan i mitt förra
anförande medgifvit nemligen att, om man endast afser g
73 Riksdags-Ordningen, Utskottets resonnement möjligen
kan hafva sin rigtighet, men dock har jag icke blifvit öf-
vertygad af de skäl den föregående talaren anfört. Med
Den 2 Juni.
255
åberopande af de första raderna i nämnde § 73, har han
velat ådagalägga att äfven sådane frågor, rörande hvilka
Stånden stannat i »hufvudsakligen» skiljaktiga beslut, kunna
komma till afgörande genom votering i förstärkt Utskott.
Detta rnå vara sannt, men samma § föreskrifver likväl, att
Utskottet först skall sammanjemka meningarna och med
förslag till sådan sammanjemkning inkomma till Rikets
Ständer. Häraf är ju klart, att ifrågavarande § förutsätter,
att mellan de olika meningarne måste förefinnas en viss
likhet i sak; annars kunde man ju icke tala om samman¬
jemkning.
Vidare har den ärade talaren yttrat, att besluten i denna
fråga icke kunna anses vara så i grunden olika som man
påstår, utan att Utskottets förslag blott innebär en modifi¬
kation af motionärens, och detta så mycket säkrare som
Ståndet, derest icke så varit förhållandet, skulle gjort an¬
märkning mot Utskottets rätt att framställa förslaget, när
det första gången framlades. Jag får härvid påminna, att
man måste göra skillnad mellan Utskottets befogenhet att
framkomma med förslag och förhållandet mellan de sär¬
skilda beslut, som Stånden med anledning af dylika förslag
kunnat fatta. Utskottets förslag gick ut på att vinna sam¬
ma ändamål som motionären åsyftat, ehuru på en helt och
hållet annan väg än den motionären anvisat, nemligen huf¬
vudsakligen blott på lagförklaringens väg. Detta förslag
godkändes af Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet.
Deremot hafva Borgare- och Bonde-Stånden beslutat en al¬
deles ny lag, som medgifver rättighet för röstegande i kon-
sistoriela pastorat och sacellanier att begära fjerde prof¬
predikant. Härigenom hafva i sjelfva verket två Stånd stan¬
nat mot två i alldeles skiljaktiga beslut och i följd deraf
måste frågan anses hafva förfallit. Att Utskottets förslag
blott i det allmänna syftet öfverensstäminer med motionä¬
rernas, har visserligen kunnat berättiga Utskottet att fram¬
lägga förslaget, men gör ingalunda tillfyllest för att bringa
frågan i sitt nuvarande skick till Förstärkt Utskott. Om
så vore, skulle i hvarje fall, då ett lagförslag blifvit fram-
stäldt, syftande till ett visst mål, men Stånden derom stan¬
nat i alldeles olika meningar, vore än dessa meningar olika
i hvarje särskildt Stånd, Ständerna likväl nödgas att genom
Förstärkt Utskott besluta en lagförändrig, om hvilken ännu
icke någon den ringaste öfverensstämmelse i tänkesätt dem
emellan kunnat åstadkommas. Vill man icke inslå på en
väg, som leder till godkännande af en så farlig princip,
måste man blifva dervid att förevarande fråga är förfallen,
och jag fortfar derföre i mitt förra yrkande.
Doctor Säve: För min del kan jag icke annat än in¬
Den 2 Juni.
stämma med Biskop Bring. Professor Ribbing bar visser¬
ligen sagt, att de respektive Ståndens beslut i frågan icke
kunna anses vara så skiljaktiga, att omröstning i förstärkt
Utskott omöjligen kan företagas; ty, säger han, det är lik¬
som en gemensam tråd som genomlöper de skiljaktiga be¬
sluten, och den skulle väl vara att söka deri, att genom
båda en viss brist skulle afhjelpas, nemligen å ena sidan
genom en föreslagen underdånig skrifvelse och å andra si¬
dan genom en föreslagen ny lag. När så är, kan jag dock
icke tinna annat än att här alldeles motsatta beslut blifvit
fattade, och då § 75 Riksdags-Ordningen jemförd med § 87
Regerings-Formen stadgar att frågor, som behandlas af
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hafva
förfallit när två Stånd stannat mot två, så måste detta gälla
äfven i förevarande fall. g 73 Riksdags-Ordningen synes
här icke vara tillämplig såsom afseende sådana beslut,
hvilka kunna sammanjemkas, och sådana frågor, hvilka icke
kunna förfalla. Deremot handlar § 75 Riksdags-Ordningen
om sådana frågor, som kunna förfalla och nämnda § torde
man här böra närmast afse. Mig synes derföre att Ståndet
måste afslå voterings-propositionen.
Här instämde Doctor Björkman.
Professor Ribbing; Jag nödgas åter begära ordet, eme¬
dan jag förra gången uraktlät att bemöta en invändning,
som från mina motståndares sida blifvit gjord. Man har
sagt, att, om tj 73 Riksdags-Ordningen tolkas så som jag
ansett den böra tolkas, denna § icke skulle kunna bringas
i öfverensstämmelse med § 75 Riksdags-Ordningen och §
87 Regerings-Formen, äfvensom man anmärkt, att intet för¬
sök till sammanjemkning af de skiljaktiga besluten af Ut¬
skottet blifvit gjordt, innan det framställde voterings-propo-
sitioner. Hvad först beträffar förhållandet mellan de an¬
förda grundlagsparagraferna, så undvikes motsägelsen lätte¬
ligen derigenom, att man fasthåller den mening, att § 75
endast är tillämplig vid det fall. att två Stånd jakat och
två Stånd nekat. Men detta har icke varit händelsen här,
utan alla Stånden hafva velat komma till samma mål och
öfverensstämma deri, att något för detta måls vinnande bör
göras, men skiljaktigheten dem emellan har endast rört
hvilken väg till detta mål vore den bästa. Vidare sades
det, att Utskottet borde hafva försökt sammanjemka meningar-
ne enligt § 73 och först, sedan[försöket fruktlöst aflupit, upp¬
satt voterings-proposition. Jag medgifver att § 73 talarom
sammanjemkning och att nyssnämnda förfarande varit det
stricte rätta; men det är af erfarenheten väl bekant, att
ett Utskott ganska ofta förklarar, att det icke anser någon
sammanjemkning
Den 2 Juni.
257
sammanjemkning möjlig utan vidblifver sitt förslag, hvilket
det åter framlägger för Rikets Ständer, utan att man der¬
före gjort några svårigheter vid antagande af voteringspro¬
position mellan denna vidhållna mening och den af två
Stånd beslutade. Slutligen har det sagts, att man bör skilja
mellan, om Utskottet framkommer med ny motion i en fråga
eller blott framställer en modifikation af väckt motion. Men
ser jag på grundlagens stadganden, så innehåller g 33 Riks-
dags-Ordningen de skyldigheter som åligga Lag-Utskottet
(och Lag-Utskottet är i förevarande fråga det principala),
och der säges, att detta Utskott eger att »utarbeta de från
Riksens Ständers Plena remitterade Förslag till stiftande,
ändring, förklaring eller upphäfvande af allmän Civil-, Cri¬
minal- och Kyrkolag o. s. v.» Lag-Utskottet har således
icke rättighet att göra upp några nya förslag utan endast
att utarbeta inom Riks-Stånden väckta. Hvarken af Biskop
Bring eller af Doctor Säve har jag hört någon förklaring af
eller svar på denna min anmärkning, med hvilkens upprepande
jag nu slutar. Är icke det Sammansatta Utskottets första
till Riks-Stånden inlemnade förslag en utarbetning af den
väckta motionen, så var Utskottet icke berättigadt att af¬
gifva ett sådant förslag, och anmärkning mot Utskottet, som
öfverskrida sin befogenhet, borde förut blifvit framställd.
Biskop Bring: Endast ett par ord med anledning af
den föregående talarens tolkning af § 75 Riksdags-Ordnin-
gen, nemligen att den skulle vilja säga, att endast i det fall,
när två Stånd jakat och två Stånd rent af förkastat ett
väckt förslag, utan att något positivt besluta, en fråga skulle
vara att anse såsom förlallen.- Men hade meningen med
denna § varit sådan, så hade visserligen uttrycken blifvit
annorlunda valda; ty i § 87 Regerings-Formen heter det
uttryckligen, att i lagfrågor skall tre Stånds mening utgöra
Riksens Ständers beslut, och denna bestämmelse hade intet
att betyda, om grundlagens mening verkligen vore att nöd¬
ga Rikets Ständer att genom Förstärkt Utskott göra till
allmän lag ett beslut, som icke vunnit godkännande af mera
än ett Stånd.
Domprosten Sondén: Jag beklagar att jag icke kan in¬
stämma med den sista vördade talaren i hans visserligen
skarpsinniga resonnement. emedan erfarenheten vittnar mot
detsamma. Vid denna såväl som vid föregående riksdagar
hafva ofta frågor förevarit rörande hvilka alla fyra Stånden
fattat divergerande beslut. Utskotten skulle då sammanjemka
meningarna, men hela sammanjemkningen har vanligen in¬
skränkt sig dertill, att Utskotten inbjudit ett eller Hera riks-
Högv. Preste-St. Prot. 186'6‘. Sitt Bandet. 17
258
Den 2 Juni.
stånd att förena sig, och, för den händelse att inbjudningen
afslås, framställt voteringsproposition.
Jag har icke varit närvarande från början af denna dis-
cussion, men såvidt jag kan förstå, hvilar argumentationen
derpå, att det beslut, sorn af Ridderskapet och Adeln samt
Preste-Ståndet blifvit fattadt, icke innebär någon lagförän¬
dring såsom fallet är med det af Borgare- och Bonde-Stån¬
den fattade beslut. Är det så att denna uppfattning är rig-
tig, så är argumentationen lätt vederlagd, om man blott ser
på slutet af det af Preste-Ståndet fattade beslut. Der står
det nemi. »att med ändring af hvad berörda nådiga Bref
stadgar i fråga om upprättande af förslag» o. s. v. Af alla
fyra Stånden har således en ändring i gällande lag blifvit
beslutad, gående ut derpå att vid upprättande af förslag
till vissa ecclesiastika lägenheter annat än årsmeriter skall
tagas i betraktande. Jag anser derföre att Utskottet vid be¬
handlingen af detta ärende rätteligen förfarit och vill icke
fördröja dess afgörande genom yrkande på uppgörande af
sammanjemkningsförslag.
Hof-Predikanten Wahrenberg: Helt och hållet instäm¬
mande i Biskop Brings åsigt, kan jag dock icke underlåta
att uttrycka min förvåning öfver det sätt, hvarpå man modi¬
fierar sin uppfattning af grundlagen allt efter frågornas art.
För icke längesedan discuterades inom detta Stånd huru¬
vida votering i Förstärkt Utskott borde ega rum om en
fråga, hvaruti likaledes två Stånd stannat mot två. Då höll
man strängt på § 75 Riksdags-Ordningen, såsom stöd för
den åsigten att frågan skulle anses hafva förfallit, fastän
det medgafs, att något vid den ifrågavarande saken måste
åtgöras. Nu åter söker man hårdraga ordalydelsen af samma
§ derhän, att uttrycket: »två Stånd stannat mot två» skulle
betyda att två Stånd rent jakat och två Stånd rent nekat.
Jag hemställer och frågar, hvarifrån något stöd, ja, ens ett
sken af stöd för en sådan tolkning kan hemtas? Derjemte
tager jag mig friheten påstå, att hvad Ridderskapet och
Adeln samt Preste-Ståndet beslutit ingalunda kan anses så¬
som en modifikation af motionen, hvilket Hr Professor Rib¬
bing sökt göra troligt. Motionen går ut på, att en fjerde prof¬
predikant skulle kunna uppföras vid tillsättande af konsisto¬
riel pastorat och sacellanier. Detta motionärens förslag
har af Borgare- och Bonde-Stånden blifvit antaget och god-
kändt, hvaremot Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet
afslagit detsamma och antagit Utskottets hemställan, i hvil¬
ken ingenting förekom om en fjerde profpredikant. De båda
sistnämnda Stånden hafva således sagt nej och de båda först¬
nämnda sagt ja till hvad som utgjorde motionens egentliga
kärna. Äfven med antagande att Professor Ribbings grund-
Den 2 Juni.
259
lagstolkning är riktig, hvilket jag likväl bestrider, så mäste
ju, då här två Stånd jakat och två Stånd nekat, frågan
hafva förfallit. Ridderskapets och Adelns samt Preste-Stån-
dets beslut kunna så mycket mindre anses i sig innefatta
en modifikation af Professor Ribbings motion, som de gå ut
på upplifvande af hvad redan är stadgadt angående förslags
upprättande till kyrkoherde beställningar och tillämpande af
samma lagstadgande beträffande förslag till kapellans- och
andra dermed jemförliga beställningar. Jag videar afslag
på de nu föreslagna voteringspropositionerna i Förstärkt
Utskott.
Doctor Rundgren; Just hvad Domprosten Sondén an¬
märkt i afseende på innehållet af sista delen i Preste-Stån-
dets beslut synes mig göra slag i saken, dock icke till för¬
mån för hans mening, utan för den motsatta. Man finner
häraf, att det sammansatta Utskottet vid behandlingen af
frågan icke ställt sig grundlagens föreskrift till noggrann
efterrättelse, den föreskriften nemi. att meningarne, så nära
möjligt är, sammanjemka och med förslag öfver dennajemk-
ning inkomma till Riksens Ständers Plena, utan i stället
ånyo framkastat sitt förra förslag med inbjudning till två
Riksstånd att detsamma antaga. Preste-Ståndet samt Rid-
derskapet och Adeln hade beslutat ingå till Kongl. Maj:t
med underdånig anhållan om förändring i gällande stadgar
med afseende på tillsättande af de ecclesiastika lägenhe¬
ter, hvilka i sista punkten af Usta voteringspropositionen
omförmälas och deri ligger en slags enhetspunkt med de
andra ståndens beslut, på hvilken Utskottet vid ärendets
förnyade pröfning bordt fästa afseende. Såsom mig synes
hade det sålunda varit Utskottets åliggande att förklara, att
i afseende på frågan om upprättande af förslag till kyrko¬
herde-lägenheter två stånd stannat mot två, samt att, då
meningarne icke kunnat sammanjemkas, frågan måste an¬
ses hafva förfallit, men att deremot i fråga om upprättande
af förslag till kapellans- och andra sådana beställningar
alla fyra riksstånden varit ense så till vida, att de önskat
förändring i derom utfärdade nådiga Bref. Här hade rätta
tillfället varit för Utskottet att försöka en sammanjemkning
af meningarne till ett förslag, hvarom alla Stånden kunnat
förena sig. Det är icke första gången vid denna riksdag
Ekonomi-Utskottet förbisett sin skyldighet att först söka
förena skiljaktiga beslut, och i stället genast tillgripit den
enklare utvägen att genom votering i Förstärkt Utskott af¬
hugga den gordiska knuten. Jag tror icke, att på sådant
sätt grundlagens bud noggrant blir iakttaget. När två Stånd
stannat mot två, så är det icke nog, att alla velat någon¬
ting, önskat någonting »ins Blaue hinein», utan det måste
260
Den 2 Juni.
hafva varit något bestämdt, något i en viss rigtning gående;
derförutan kan man ju icke säga, att en opinion blifvit
uttalad angående en förändring och hvari den bör bestå,
och vid sådant förhållande skall frågan anses hafva för¬
fallit. Jag instämmer således med de talare, som anse att
voteringspropositionen bör ogillas, men skulle icke ogerna
se, att Memorialet återremitterades i det syfte, att Utskot-
vet måtte sammanjemka Ståndens skiljaktiga meningar an¬
gående kapellans-beställningars tillsättande och med förslag
öfver denna jemkning inkomma.
Professor Ribbing: Jag har begärt ordet icke för att
förlänga discussionen om saken i fråga, utan endast för att
göra en förklaring. En föregående talare har, sedan han
förklarat sig till fullo instämma i Biskop Brings argumenta
ad rem, förklarat sig till dem blott vilja lägga ännu ett
skäl: ett argumentum ad honinem: han har uttryckt sin för¬
våning öfver huru »man» modifierar sin uppfattning af hvad
som är grundlagsenlig! allt efter som olika saker äro i fråga.
Denne »man» lär^r väl, att döma efter den föregående dis¬
cussionen, ej vara någon annan äh jag, och jag kan för¬
moda, att den »olika sak», talaren afsåg, var frågan om Dan¬
skars och Norrmäns eller Norrmäns rättighet att vinna till¬
träde till vissa tjenster inom riket, vid hvilkens behandling
jag yttrade mig om tillämpning af § 73 och § 75 Riksdags¬
ordningen ejler för den sednares tillämpning. Det var ca¬
sus emellertid, att två stånd jakat, två nekat ifrågavarande
rätt för Danskar; alla fyra jakat den för Norrmän. Jag har
haft den lyckan att, oaktadt jag flera gånger under nuva¬
rande riksdag och under en del af den sista varit af olika
åsigter med det Högv. Ståndet, ändå aldrig förr hafva va¬
rit föremål för beskyllningen för oärlighet i framställning
och yrkanden. Jag vill, då sådant nu första gången liändt
mig, en gång för alla hafva förklarat att, ehuru jag natur¬
ligen för dylika beskyllningar ej kan vara känslolös, jag
dock aldrig kommer att besvara' dem, af det skäl, att till¬
vitelser mot person icke höra till sak; men dermed ock
hafva förklarat, att mitt stillatigande i sådana fall icke är
medgifvande af beskyllningens riktighet.
Biskop Anjou: Blott med få ord, om ock dessa endast
blifva ett upprepande af det förut sagda, anhåller jag att
få uttala min mening, atf förevarande fråga bör anses hafva
förfallit. Skall nemligen votering i förstärkt Utskott ega
rum, så måste, enligt § 73 Riksdags-Ordningen, Utskottet
dessförinnan hafva försökt att sammanjemka de olika me¬
ningarna och derom afgifvit förslag. Hafva deremot menin¬
garna icke kunnat sammanjemkas, och sådant är förhållan¬
Den 2 Jani.
261
det här, så stadgar § 75 Riksdags-Ordningen tydligt och
klart, att frågan förfallit.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter och
sedan H. H. Biskopen och Vice-Talmannen förklarat, att, ehuru
någon betänklighet väl kunde förekomma mot den föreslagna
voteringspropositionen, likväl, då densamma icke vore stri¬
dande mot grundlagens ordalydelse, proposition å dess god¬
kännande icke kunde vägras, Preste-Ståndet, efter derom i
vederbörlig ordning gjord proposition, för sin del, med ogil¬
lande af det framställda förslaget till voterings proposition,
förklarade, att frågan skall anses hafva förfallit, så framt
Utskottets till Borgare- och Bonde-Stånden ställda inbjud¬
ning icke blifver af någotdera utaf dessa Riksstånd antagen.
§ 10.
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-UU
kottets förslag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser:
K:o 60, i anledning af väckt fråga om tackjerustiondes
upphörande inom bergslag;
N:o 61, angående upphörande af tionde för tillverkning
af metaller;
N:o 62. angående eftergift af Kronans rätt till dana-arf
efter åtskilliga personer;
N:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående ytterligare förlängning i den för uppmuddring af
Ystads hamn bestämda arbetstid;
N:o 64, angående ändring i pionen för sänkning af Sol¬
gen med flera sjöar i Jönköpings Län, med bibehållande af
dertill beviljadt understöd;
N:o 65, angående förhöjning af räntan å Manufaktur¬
diskontens kreditiv i Riksbanken; och
N:o 66, angående ändring af 28 Kap 1 § Byggninga-
Balken, i fråga om afståndet mellan gästgifvaregårdar.
§ UL
Föi'edrogs ånyo Sammansätta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 22, i anled¬
ning af väckta motioner angående dels utfärdande af ny
Skiftesstadga dels ändringar i den nu gällande.
Bifölls.
§ 12.
Föredrogs och bordlädes Stats-Utskottets Memorial N:o
126, i anledning af erhållna återremisser å en i Memorialet
N:o 84 föreslagen- voterings-proposition.
2G2
Den 2 Juni.
§ 13-
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Stats-, BevVl-
ninqs- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Ut¬
låtande N o 12, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga be¬
slut beträffande Betänkandet N:o 9, angående väckt fråga
om restitution af bränvinstillverknings-afgift vid export till
utrikes ort.
§ 14.
Föredrogos och bordlädes Sammansatta Stats- och Banco-
TJtskottets Memorialer .
N:o 13, i anledning af Riks-Ståndens beslut öfver .Sam¬
mansatta Stats- oell Banco-Utskottets Utlåtande N:o 10,
rörande väckta motioner om ändringar i Kongl. Förordnin¬
gen den 26 April 1861, angående en allmän hypoteksbank
m. m.; och N:o 14, angående arvode tor Sekreterare-biträde
hos Sammansatta Stats- och Banco-Utskottet.
§ 15-
Föredrogs och bordlädes Bevillnings- Utskottets Utlåtande
N:o 18, i anledning af återremiss i viss del af Utskottets
Memorial angående Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i frå¬
gan om tullbevillningen.
§ 16.
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
23, i anledning af väckt motion angående förändrade be¬
stämmelser i fråga om vården och kontrollen öfver till milda
stiftelser anslagna medel.
§ 17-
Föredrogs och bordlädes Preste-Ståndets Enskilda Ut¬
skotts Laga/delnings Utlåtande N:o 4, i anledning af motion,
åsyftande skyldighet för presterskapet att vid prestbetygs
uttär dande alltid, der det med tillförlitlighet kändt är, jemte
antaget tillnamn utsätta den attesterade personens faders¬
namn, så lydande:
Lag-Afdelningen har till pröfning förehaft en af Kyrko¬
herden J. E. Ekelundh inom Högv. Preste-Ståndet väckt
motion, åsyftande föreslagen åtgärd från Preste-Ståndets
sida till förekommande af den oreda, som uppkommer ge¬
nom godtyckligt ombyte af s. k. tillnamn. Såsom skäl för
sin hemställan, det Preste-Ståndet måtte i anledning häraf
besluta, att vid meddelande af betyg eller utdrag ur mini-
sterialböckerna alltid, der det med tillförlitlighet kändt är,
Den 2 Juni.
263
jemte antaget tillnamn utsätta den attesterade personens
fadersnamn, har motionären hufvudsakligen anfört, att den
mångenstädes nog allmänna vanan, att ombyta tillnamn och
dervid bortkasta eller alldeles utelemna fadersnamnet, föror¬
sakar presterskapet mycken svårighet att vid reqvisitioner
af betyg, som af en eller annan anledning erfordras, igen¬
finna personer, som uppgifvas ega tillnamn, hvilka aldrig i
de förhörslängder, hvarutur betygen skola meddelas, funnits
upptagne. Med instämmande i dessa af motionären anför¬
da skäl för den framställda motionen, har Lag-Afdelningen,
för vinnande af rättelse i förevarande fall ansett sig böra
tillstyrka Högv. Preste-Ståndet,
att i Cleri Comitialis cirkulär innevarande Piksdag upp¬
mana vederbörande presterskap, dels att vid prestbetygs
meddelande åt person, som antagit annat tillnamn, jemte
detta utsätta i parenthes fadersnamnet eller det namn,
han förut haft, dels att om sådant ombyte af tillnamn
i ministerialböckerna göra anteckning.
Stockholm den 1 Juni 1866.
C. M. Fallenius.
J. P. Westin Oscar Erh. Rabe. A. F. Altahr.
Joh. Alb. Ekström.
§ 18.
Föredrogos och bordlädes Preste-Ståndets Enskilda Ut¬
skotts Lag-Af delnings förslag till följande underdåniga skrif-
velser till Kongl. Maj:t, nemligen:
l:o med underdånigt yttrande i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga remiss af Dom-Capitlets i Upsala underdåniga
framställning i fråga om ändring i sättet för offentliga kun¬
görelsers uppläsande i kyrkorna m. m.
Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Under den 10 sistlidne November har E. K. M. beha¬
gat infordra det vid innevarande Riksdag församlade Preste-
Ståndets underdåniga yttrande öfver en af Dom-Capitlet i
Upsala i underdånig skrifvelse den 27 September sistl. år,
gjord framställning i fråga om ändring i sättet för offentli¬
ga kungörelsers uppläsande i kyrkorna.
Efter hvad Preste-Ståndet af nämnda Upsala Dom-Ca-
pitels underdåniga skrifvelse inhemtat, har Erkestiftets vid
allmänt prestmöte i Juni sisth år församlade presterskap
beslutat hos Dom-Capitlet anhålla att hos E K. M. under¬
dånigst begära att Kongl. Maj:t måtte i nåder utfärda en
264
Den 2 Juni.
förordning af det innehåll, att alla officiela kungörelser hä¬
danefter skola af klockaren uppläsas från predikstolen eller
i chore.t samt att enskilda tillkännagifvanden genom anslag
å en tafla eller på annat lämpligt sätt meddelas församlin¬
gen, och har Dom-Capitlet i Upsala, med vitsordande af de
anmärkta olägenheter för presterskapets hvilka särskildt un¬
der nu rådande prestbrist åtfölja besväret med kungörelser¬
nas uppläsande, likväl uttalat betänkligheter mot de af pre-
sterskapet iöreslagna åtgärder och tor sin del i underdå¬
nighet hemställt, det E. K. M. måtte i nådigt öfvervägande
taga, om icke något kunde göras till lindrande af nämnde
olägenheter och det i synnerhet i fråga om enskildes kun¬
görelser i en mängd ärenden af alldeles privat natur.
Då nu Preste-Ståndet går att afgifva sitt underdåniga
yttrande i frågan, anser sig Preste-Ståndet böra instämma
med Upsala prestmöte och Dom-Capitlet i Upsala i afseen¬
de på sjelfva hufvudfrågan eller det önskvärda deri, att i
afseende på offentliggörande såväl af de olficiela kungörel¬
serna, som af enskildes meddelanden något må kunna göras
till undanrödjande eller förminskande af de nuvarande ganska
stora olägenheterna, men hyser med Dom-Capitlet i Upsala
betänkligheter rörande det af prestmötet föreslagna sättet
för dessa olägenheters afhjelpande. Sitt instämmande i huf-
vudsaken grundar Preste-Ståndet synnerligast derpå, att kun¬
görelsernas uppläsande från predikstolen omedelbart efter den
offentliga gudstjenstens slut måtte anses, såsom detocktemli-
gen allmänt erkännes vara. för kyrkan främmande och för guds-
tjen sten störande; att fullgörandet af presterskapets åliggan¬
de i detta afseende stundom icke kan ske utan samvetets
förkränkelse; likasom allvarliga christna mångenstädes deraf
tagit anstöt; hvarf01 utan der den tjenstgörande presten måste
duplicera, det ifrågavarande göromålet är nog mycket be¬
tungande och tröttande, samt för den sista gudstjenstens
behöriga, lifakliga och kraftiga förrättande menligt. Af dessa
skäl hafva ock vid åtskilliga pi'estmöten och i flera prest-
sällskaper det önskvärda i en förändring uttalats. Höran¬
de sättet för åvägabringande af nu afsedda förändring
förete sig visserligen åtskilliga svårigheter, men dessa torde
dock, efter Preste-Ståndets förmenande, icke, åtminstone i
väsendtlig mån, kunna anses oöfvervinnerliga. Preste-Stån¬
det tillåter sig i detta afseende erinra om förhållandet i några
andra länder; såvidt Preste-Ståndet har sig bekant, finnes
intet land eller kyrkosamfund, der det i Sverige gällande
sättet för kungörelsers meddelande förekommer. I vissa län¬
der, t. ex. Preussen, lära regeringens och myndigheternas
förordningar offentliggöras i en officiel tidning och anses
derigenom promulgerade till efterlefnad. I Norge åter med¬
delas allmänheten vid tinget alla kungörelser om lagförän-
Den 2 Ju ni.
•265
drängar samt öfriga embetsmyndigheternas tillkännagifvan¬
den hvaremot alla enskildas meddelanden från kyrkovallen
genom Länsmannens försorg uppläsas. Då det sålunda i
andra länder icke visar sig nödvändigt, att kungörelser upp¬
läsas i kyrkan, torde det icke heller vara det hos oss. Olika
utvägar till ordnande af ifrågavarande sak torde härvid
kunna komma i fråga. Preste-Ståndet anser att på grun¬
den af den i vissa fall redan genomförda skilnaden emellan
dep kyrkliga församlingen och den borgerliga kommunen
den ifrågaställa förändringen väl lämpligast kunde utföras.
Alla kyrkliga kungörelser, hvartill böndags-plakatet lärer
böra räknas, borde väl i nu vanlig ordning i kyrkan med¬
delas; härtill torde ock böra komma de tillkännagifvanden,
som enligt grundlagen skola i vissa fall i kyrkan meddelas.
Hvad de tillkännagifvanden angår, som röra det bor¬
gerliga samhället, så torde det vara principenligast, att de
meddelas genom kommunalmyndigheternas försorg, eller, så¬
som förhållandet är i Norge, enligt hvad Preste-Ståndet här
ofvan haft nåden erinra, genom andra verldsliga myndigheter.
Det har dock icke undgått Preste-Ståndets uppmärk¬
samhet, att det nu angifna sättet för frågans lösning kan
framkala åtskilliga betänkligheter. Väl erkännes allmänne¬
ligen, att det nu vanliga sättet för kungörelsers meddelan¬
de är alldeles öfverflödigt i de städer, der tidningar utgif-
vas; men i öfriga städer och på landsbygden, särskildt med
afseende på de lokala förhållanden, som hvad den sednare
angår mångenstädes ega rum, torde folket i allmänhet icke
önska en sådan mera genomgripande förändring, som möj¬
ligen skulle för detsamma medföra en större svårighet eller
obeqvämlighet att få nödig kännedom om ifrågavarande till¬
kännagifvanden. Preste-Ståndet har derföre ansett sig böra
derjemte framlägga ett förslag till mindre ändringar i nu¬
varande ordning. Detta sistnämnda förslag afser hufvud¬
sakligen, att den nu gällande ordningen för kungörelsers
meddelande skulle qvarstå endast beträffande Kongl. Maj:ts,
dess Befällningshafvandes och vissa öfriga auktoriteters,
men att deremot de tillkännagifvanden från enskilda perso¬
ner, som det äfven hittills ålegat presterskapet att från pre¬
dikstolen uppläsa, på sätt kommunal styrelsen i hvarje ort
derom bestämmer, finge publiceras, samt att i afseende på
de förstnämnda det måtte vara presterskapet tillåtet, dels
att, då de äro af större vidlyftighet, deras innehåll endast
i korthet angifva, dels ock att, när hinder för den tjenst¬
görande presten uppstår, denna uppläsning må kunna på
dennes ansvar genom annan lämplig person verkställas.
På grund af hvad Preste-Ståndet sålunda haft nåden
yttra, får Preste-Ståndet i underdånighet uttala den önskan,
att allt uppläsande af s. k. kungörelser, med undantag af
266
Den 2 Juni.
de kyrkliga, måtte från kyrkorna borttagas och, presterska-
pet från nämnde åliggande helt och hållet befrias; men
tillika för det fall, att en fullständig verkställighet af denna
önskan skulle i nåder anses möta alltför stora svårigheter,
lika underdånigt hemställa, om icke åtminstone en sådan
förändring af hittills i denna del gällande ordning skäligen
skulle kunna företagas:
a) att endast Kongl. Maj:ts egna, de Kongl. Kollegiernas
och Konungens Befallningshafvandes kungörelser, äf¬
vensom alla sådana publikationer, hvilka vederbörande
hafva sig ålagdt att låta från predikstolen kungöra,
skola i kyrkorna uppläsas:
b) att för promulgerande af Kongl. Maj:ts eller vederbö¬
rande Kollegiers utfärdade förordningar ett blott till-
kännagifvande af förordningarnes tillvaro jemte upp¬
läsning af deras rubriker må få göra tillfyllest;
c) att allt årligen förnvadt uppläsande af Kongl. Författ¬
ningar försvinner;
d) att, då presten är förhindrad att sjelf verkställa den
under a) och b) omtalade uppläsningen, honom åligger
ombesörja att uppläsningen sker från kyrkogolfvet af
klockaren eller annan dertill skicklig person;
e) att åt vederbörande kommunalstyrelser må öfverlåtas
att hvar för sig, på sätt dem lämpligast synes, foga
anstalt om meddelande till allmänhetens kännedom af
andra kungörelser än de ofvannämnda, dock med det
vilkor, att sådant ej får ske på tid eller sätt, som
störande ingriper i gudstjenstens eller sabbatens helgd.
2:o) med underdånig anhållan om stadfästelse å Pre¬
ste-Ståndets beslut angående öfverlemnande till Riks-Arki-
vet af Ståndets Arkiv och sättet för framtida förvaltningen
af Arkiv-Kassans medel.
S. A. K.
Då Preste-Ståndet med denna Riksdag upphörer att
vara ett Riks-Stånd, har Preste-Ståndet ansett sig böra vid¬
taga nödiga anordningar med afseende på sitt Arkiv och
den s. k. Arkiv-kassan, och till hvad Preste-Ståndet i detta
hänseende för sin del beslutat, anhåller Preste-Ståndet i
underdånighet om E. K. M. nådiga bifall.
Härvid beder Preste-Ståndet först få i underdånighet
något yttra sig derom, huruvida närvarande Preste-Stånd
kan anses berättigadt att förfoga öfver sitt Arkiv och Ar¬
kivkassan. Hvad Arkivet angår, så utgör detta hufvudsak¬
ligen Ståndets förhandlingar under föregående Riksdagar
jemte handskrifter och böcker, som derunder blifvit sam-
Den 2 Juni.
'267
manbragte, och något tvifvel om Preste-Ståndets disposi¬
tionsrätt i detta afseende synes icke kunna uppstå.
Hvad beträffar. Arkivkassan, så visar sig att Preste-
Ståndet först år 1756 >-gjorde bevillning» till inrättande af
sitt Arkiv, nemligen så att en viss årlig afgift skulle utgå
från Kyrkoherdarne i riket, dock borde nu Presterskapets
samtycke härtill beredas. Sedermera har den ifrågavande
af giften vid Hera serskilda Riksdagar blifvit af Ståndet för¬
höjd utan att det hemmavarande Presterskapets samtycke
dertill synes ens varit satt i fråga, lika litet som ett sådant
samtycke inhemtats med afseende på användandet af denna
kassa, ett användande som egt rum för flera olika ända¬
mål. Först vid 1834- 1835 årens Riksdag beslutade Stån¬
det att i »Cleri Comitialis Cirkulär» införa ett sammandrag
af räkenskaperna, för att gifva Rikets Presterskap del af
Arkivkassans tillstånd och förvaltning.
Ehuru önskvärdt det hade varit att, innan Preste-Stån-
det fattade beslut om Arkivkassans användande, hemmava¬
rande Kyrkoherdars utlåtande kunnat inhemtas, så kan så¬
dant icke ske under den korta tiden, som återstår till denna
sista Stånds-Riksdagens slut och Preste-Ståndets upplös¬
ning för all framtid. Af här ofvan omförmälda förhållanden
synes det icke heller vara nödvändigt, så mycket mindre
som nu lefvande Kyrkoherdars tillskott utgöra en ganska
ringa del af Arkivkassans nuvarande behållning, utan den
är samlad från föregående tider, och när ett användande
deraf blifver föreslaget, som antingen kommer samtlige Pre¬
sterskapets Enkor och Barn tillgodo eller i annat fäll till
ett ändamål, som är vigtigt för vårt lands Evangelisk-Lu¬
therska kyrka, så torde man kunna förutsätta ett allmänt
om icke enhälligt samtycke till det beslut, som det nu vid
sista Riksdagen församlade Preste-Ståndet är både berätti-
gadt och förpligtadt att i detta afseende fatta, enär ingen
annan myndighet eller korporation finnes, som eger dispo¬
sitionsrätt öfver Ståndets Arkivkassa eller kan om dess an¬
vändande förordna.
Bland de flere förslager, som förekommit rörande an¬
vändandet af Preste-Ståndets Arkiv och Arkivkassa,, har
Ståndet ansett lämpligast, hvad det förra angår, att det¬
samma, som utgöres dels af tryckta böcker dels af en dyr¬
bar och vigtig samling af handskrifna Protokoller och Hand¬
lingar, borde till Riks-Arkivet öfverlemnas, för att derstä¬
des såsom ett särskildt Svenska Preste-Ståndets Arkiv alltid
vara tillgängligt för forskare.
Preste-Ståndet har ock ansett ändamålsenligt att en
fullständig och specifik katalog öfver manuscriptsamlingen
upprättas och till trycket befordras, samt att exemplar af
268
Den 2 Juni.
den tryckta katalogen öfverlennäs till alla offentliga biblio-
theker i Riket.
Beträffande Arkivkassan anser Preste-Ståndet dess an¬
vändande för en allmän Pensions-Inrättning för Presterska¬
pets Enkor och Barn i hela Riket, om en sådan kommer
till stånd, eller, om detta icke sker, till Stipendier för theo¬
logi® studiosi. som ingå i Evangelisk Lutherska kyrkans
tjenst inom Riket, skäligen kunna påräkna allmänt god¬
kännande.
Preste-Ståndet har ock för sin del beslutat ett sådant
användande, i sammanhang med nödiga bestämmelser för
kassans vårdande och för afgörande af öfriga frågor, som
rörande denna angelägenhet kunna uppkomma.
I öfverensstämmelse härmed har Preste-Ståndet antagit
följande
Stadgar för användande af Prestc-Ståndets Arkiv och Arkiv-kassa.
»
Arkivet.
§ I-
Den dyrbara och vigtiga samlingen af handskrifna Pro¬
tokoller och Handlingar ifrån äldre till närvarande tider
öfverlemnas till Riks-Arkivet, för att derstädes, såsom ett
särskildt Svenska Preste-Ståndets Arkiv alltid vara tillgäng¬
lig för forskare.
§ 2-
Preste-Ståndets Boksamling, utgörande till större delen
Riksdagstryck från och med 1809 till och med detta år,
tillika med åtskilligt från äldre tider, jemte Lagsamlingar
och Ströskrifter, torde ock emottagas och förvaras i Riks-
Arkivet.
§ 3.
Så vidt hinder icke möta, kommer omedelbarligen efter
Riksdagens slut, under tillhjelp af Ståndets Sekreterare och
dess Vaktmästare, Arkivets flyttning att ombesörjas från
dess nuvarande rum till de lokaler i Riks-Arkivet, som af
vederbörande anvisas. Flyttningskostnaden bestrides af Ar¬
kivkassan.
§ 4.
Den nu befintliga Förteckningen öfver handskrifna och
tryckta handlingar och böcker, utvisande i hvilket skåp och
på hvilken hylla hvarje bok och handling finnes, åtföljer
Ben 2 Juni.
269
Arkivet. Kostnaden för uppförande af behöfliga hyllor och
skåp för Arkivet bestrides af Arkivkassan.
§ 5-
Åt Riks-Arkivarietis pröfning och försorg öfverlemna»
att låta upprätta och trycka fullständiga och specifika Ca-
taloger öfver den vigtiga Manuscriptsamlingen från äldre
tider, samt att af dessa tryckta Cataloger öfversända exem¬
plar till alla offentliga Bibliotheker. samfund och Inrättnin¬
gar, för hvilka kännedomen om denna manuscriptsatnling
kan anses behöflig och önskvärd. Om godtgörelse för kost¬
naden eger Riks-Arkivarien att öfvei-enskomma med Erke-
Biskopen och den i § 6 nämnda Förvaltnings-Committéeri,
och utgår denna ersättning af Arkivkassan.
Arkiv-Kassan.
§ 6.
Preste-Ståndets Arkivkassa, som för närvarande och
intill detta års slut förvaltas af Ståndets Cansli-Direktion,
skall med alla dithörande skuldförbindelser, säkerhetshand-
lingar, räkenskaper och penningar emottagas af en Förvalt-
nings-Committée här i Stockholm, bestående af Pastor Pri-
marius samt Kyrkoherdarne vid Clara, Jakobs och Maria
Församlingar jemte den i nästföljande § omnämnde Räken-
skapsföraren, hvilka täcktes åtaga sig förvaltningen deraf
med samma ansvar som Rikets Consistorier för de under
deras vård ställda medel.
§
Räkenskapsförare, som tillika är Förvaltnings-Commit-
téens Sekreterare, utses af Committéen. Han eger besörja
utlåningen, bevaka säkerheten och i rättan tid indrifva rän¬
torna, hvilka läggas till kapitalet och öka utlåningen. Ho¬
nom åligger ock, att, sedan den af honom upprättade rä¬
kenskapen för året blifvit af Forvaltnings-Committéen ge¬
nomgången och godkänd, öfverlemna densamma till gransk¬
ning af vederbörande Revisorer. Räkenskapsföraren åtnju¬
ter i årligt arvode Tio procent af alla för året influtne
räntor.
§ 8.
För att granska förvaltningen och räkenskapen beha¬
gade Dom-Kapitlet i Upsala årligen utse tvenne i Stockholm
270
Den 2 Juni.
boende Revisorer, jemte Suppleanter. Revisionsberättelse
insändes till Dom-Capitlet i Upsala.
Skulle anmärkning emot förvaltningen eller räkenskapen
förekomma, eger Dom-Capitlet i Upsala, sedan Förvaltnings-
Commitéen blifvit hörd. förordna om och till hvilken åtgärd
anmärkningen må föranleda.
Ett sammandrag af årsräkenskapen införes genom Rä-
kenskapsförarens försorg i Sveriges officiela tidning.
§ 9-
Skulle andra än egentliga förvaltningsfrågor förekomma,
afgöras de af Erke-Biskopen med bemälde Förvaltnings-
Commitée, dock ega de, om de så nödigt finna, hänskjuta
sådana frågor tili Presterskapet vid nästblifvande kyrkomöte.
§ 10.
Så snart en allmän Pensions-lnrättning för Presterska¬
pets enkor och barn i hela riket kommer till stånd, ingår
Arkiv-Kassan till det belopp, som den med accumulerade
räntor då utgör, såsom grundfond i denna inrättning och
emottages af den för en sådan inrättning bildade styrelse.
S Il-
Om efter 12 års förlopp ingen sådan anstalt kommit
till stånd ej heller någon viss utsigt förefinnes att det kan
ske inom 2:ne år derefter, så skall, med iakttagande af hvad
i g 13 säges, af hela denna Kassas dåvarande tillgångar
bildas Svenska Preste-Ståndets stipendiifond för Theologie
Studiosi, som ingå i Evangelisk-Lutherska Kyrkans tjenst
inom riket.
§ 12.
Af fonden öfverlemnas tre femtedelar (3/3) till Universi¬
tetet i Upsala och två femtedelar (V5) till Universitetet i
Lund, hvilkas Consistorier ega förvalta dessa medel på samma
sätt som andra stipendiifonder.
Stipendierna till det belopp hvartill de uti upprättadt
reglemente blifvit bestämde, utdelas af Theologiska Fakul¬
teten vid hvarje termins slut till ynglingar i knappa vilkor,
som gjort sig kände för flit i Theologiska studier i förening
med ett kristligt sinne och ämna ingå i den Svenska Evan¬
gelisk Lutherska Kyrkans tjenst.
Ett sammandrag af redovisningen med uppgift på sti¬
pendiaterna införes i Sveriges officiela tidning och öfversän-
Den 2 Juni.
271
des vid hvarje års slut till Svea Rikes Erke-Biskop, för att
meddelas-Presterskapet vid påföljande kyrkomöte.
§ 13.
De presterliga Ledamöterna af det kyrkomöte, som näst
efter 1878 års slut sammanträder, tillkommer och åligger
det att, för den händelse sorn i 11 § sägs, i öfverensstäm¬
melse med här stadgade grunder uppgöra ett fullständigt
stipendii-reglemente, hvaruti storleken af hvarje stipendium
bestämmes till ett lämpligt och icke alltför lågt belopp jemte
andra föreskrifter, hvilka kunna anses vara nödiga, äfven¬
som att förordna om tid och sätt för medlens öfverlemnande
till vederbörande Universitets-Styrelse.
§ 14.
Skulle i framtiden någon väsentligare förändring ske i
afseende på rikets Universiteter, eger det vid kyrkomöte för¬
samlade Evangeliskt-Lutherska Presterskapet att besluta om
den för handen varande fondens vård och användande, dock
med det förbehåll att räntemedlen skola begagnas till un¬
derstöd för dem, som idka studier för att ingå i den Evan¬
gelisk-Lutherska Kyrkans tjenst inom riket.
Öfver alla andra Preste-Ståndet tillhöriga mobilier och
eifecter upprättas fullständig förteckning, enligt hvilken de
strax efter Riksdagens slut på förmånligaste sätt försäljas.
Preste-Ståndets Sekreterare ombesörjer detta äfvensom in-
drifningen af Auktionsmedlen, hvilka ingå till Ståndets Ar¬
kiv-Kassa i Stockholm.
Och får Preste-Ståndet i djupaste underdånighet anhålla
att E. K. M:t behagade gilla och stadfästa, hvad Preste-
Ståndet sålunda lör sin del beslutat.
Preste-Ståndet framhärdar etc.
3:o. med anledning af de öfriga Riks-Ståndens beslut i
fråga om upphörande af de s. k. prebende-pastoraten.
Stormäktigste, Allernådigste Konung.
Vid omröstning i förstärkt Ekonomi-Utskott hafva Ri¬
kets Ständer beslutat en underdånig anhållan hos E. Kongl.
Maj:t, att E. K. M:t täcktes taga i öfvervägande, om icke
27-a
Den 2 Juni
prebendepastoraten kunde, i den raan innehafvarne afgå.
indragas, samt att E. K. Majit i sådant fall ville till näst¬
kommande Riksdag aflåta nådig proposition i ämnet, jemte
förslag till ersättning åt vederbörande för de löne-inkomster,
som för närvarande från dessa pastorat utgå.
Preste-Ståndet anser den sålunda ifrågasatta ytterligare
indragningen af prebende-pastoraten icke vara behöflig eller
önskvärd, och anhåller i underdånighet att få anföra några
skäl för denna sin mening.
I underdånig skrilvelse till Kongl. Majit af den 18 Ok¬
tober 1854 anhöllo Rikets Ständer, att Kongl. Majit täck¬
tes utreda, om och hvilka prebende-pastorater lämpligen
kunde, utan men för kyrkan och det kyrkliga undervisnings¬
väsendet, från deras egenskap af prebende fritagas. Men i
sammanhang härmed uttalade Rikets Ständer tillika den me¬
ning, att vissa undantag borde ega rum, såsom att bisko¬
par, theologie professorer och theologie lektorer tillika för-
blelvo pastorer, på det de måtte» äga tillfälle att såsom pre¬
ster verka och för att icke vara skiljde ifrån det kyrkliga
lif, som tillhör deras befattningar.» Vid påföljande riksdag,
då nya aflönings-stater beviljades för elementar-läroverken,
beslöto Rikets Ständer att fastställa det vilkor för rättighe¬
ten att komina i åtnjutande af de nya lönerna, att, der pre-
bende-pastorat vore med lärareplats förenadt, detsamma
skulle i mån af inträffande ledighet indragas, med undan¬
tag likväl för sådana, som åtföljde theologie lektorsbeställ-
ningar; hvilket beslut Kongl. Majit i dess nådiga Cirkulär
till Domkapitlen i riket och direktionen för Stockholms stads
undervisningsverk den 20 Mars 1858 i nåder bifallit. Vidare
beslöto Rikets Ständer vid 1859 års riksdag och E. Kongl.
Majit har i öfverensstämmelse dermed i nådiga Brefvet af
den 26 Febr. 1864 förordnat, att vid hvarje Biskopsplats får
fästas blott ett prebende, hvilken nådiga förordning skall gå
i verkställighet, så snart tillgångar blifva disponibla för ge¬
nomförande af regleringen utaf Biskopslönerna. Frågan om
prebende-pastorats indragning kan således sägas vara löst
i öfverensstämmelse med Rikets Ständers egen för få år
sedan uttalade önskan. Under sådant förhållande synes det
Preste-Ståndet vara mindre lämpligt att vidtaga någon för¬
ändring i den så helt nyligen stadgade ordningen.
Men Preste-Ståndet anser, hvad sjelfva saken angår,
den ifrågasatta ytterligare indragningen af prebende-pasto¬
raten icke vara nyttig eller önskvärd. Prebende-pastoraten
för den theologiska vetenskapens officiela målsmän äro, väl
icke af ekonomiska skäl, men af långt högre, behöfliga för
kyrkan i dess helhet. Om det för någon vetenskap är af
nöden, att theori och praxis stå i nära beröring och jemn
vexelverkan
Den 2 J uni.
275
vexelverkan med hvarandra, så är det visserligen för theo-
logien. Kyrkans vetenskap bör återspegla kyrkans lif. Så¬
som i allmänhet de kyrkliga författningar och anordningar,
som vi i arf mottagit af våra lutherska förfäder, ådagalägga
stor både vishet och kärlek till kyrkan, så serskildt den nu
ifrågavarande anordningen, att göra lärarne i kyrkans ve¬
tenskap till lärare äfven i församlingen. Men denna insti¬
tution är af nöden äfven för att gifva kyrkans styresmän
den pastorala och presterliga erfarenheten, som erfordras,
för att rätt bedöma de ärenden, som äro föremål för stifts¬
styrelsernas handläggning. Och detta kyrkans behof afhjel-
pes icke dermed att den theoretiske theologen ålägges att
emellanåt och mera tillfälligtvis tjenstgöra i församlingarne.
Dessa nu angifna förhållanden innefatta fordringar hos kyr¬
kan, hvilkas rötter gå ned i kyrkans innersta och vigtigaste
intresse och hvilka resa sig såsom betydande hinder mot de
förmodade anspråken å några få enskilda församlingars sida.
Om några olägenheter för dessa få enskilda församlingar
vidlåda prebende-väsendet, så anser Preste-Ståndet dock
dessa olägenheter vara af jemförelsevis underordnad art. Om
kyrkan i sin helhet skulle lida väsendtligt men genom de
ifrågavarande prebende-pastoratens borttagande, så vore ju
detta i hög grad skadligt äfven för de församlingar, hvilka
nu äro prebenden. Det är sålunda äfven för dessas skull
nödvändigt och angeläget att se på det hela; och då den
theologiska vetenskapen eger betydelse både för kyrkan i
dess helhet och för den enskilda församlingen, så lärer äf¬
ven dess kraf böra tagas i betraktande.
På grund af hvad Preste-Ståndet nu haft nåden i un¬
derdånighet anföra; då stora kyrkliga intressen icke böra
uppoffras för mindre olägenheter, ifall någonsin sådana uti
ifrågavarande sak finnas, och då en af Rikets Ständer redan
begärd och af E. Kongl. Majit i nåder förordnad nöjaktig
reglering af prebende-väsendet pågår, får Preste-Ståndet i un¬
derdånighet anhålla, att E. Kongl. Maj t behagade låta bero
vid hvad redan stadgadt och förordnadt är rörande pre-
bende-pastoraten.
I händelse åter Ed. Kongl. Majit skulle i nåder anse
en utsträckning uti den redan beslutade indragningen af
prebende-pastoraten böra ifrågakomma, vågar Preste-Stån¬
det i underdånighet hysa den förhoppning, att frågan derom,
såsom rörande ett ärende, som ingår i E. Kongl. Majits
nådiga privilegier för Biskopar och samtlige Preterskapet
den 16 Oktober 1723, och som i öfrigt lärer böra anses vara
af kyrkolags-natur, varder i laga ordning till ett blifvande
kyrkomötes pröfning och afgörande häuskjuten.
Preste-Ståndet framhärdar etc.
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 5:te Bandet. 18
274
Den 2 Juni,
§ 19.
Upplästes och Indes till handl ing arne från de respektive
Medstånden inkomne Protokolls-Utdrag nemligen från Högloft.
Ridderskapet och Adeln N:ris 230—236 ; från Vallöf!. Borgare-
Ståndet Naus 239—246 samt från Hederv. Bonde-Ståndet
N:ris 301—317.
§ 20.
Till företagande af resor till hemorten erhölls ledighet
från Riksdagsgöromålen från den 14 dennes af Doctor Mo¬
berger samt från den 18 dennes af Doctor Säve och Pro¬
sten Lundholm.
§ 21-
Doctor Rundgren anhöll att i protokollet få anteknadt,
att han icke varit närvarande, när Ståndet fattade beslut
angående förändrade vilkor för det vid 1859 och 1860 årens
riksdag beviljade lån för anläggning af jernväg från Borås
till Herrljunga.
Ståndet åtskiljdes kl. 1 e. m.
Ut Supra.
In fidem.
8. H. Almqvist.
Den i Juni 1866.
Plenum kl. half 2 e. m.
å 1.
Upplästes Protocoll, hållet vid Rikets Ständers, enligt
63 § Riksdags-Ordningen, utsedde Electorers sammanträde
den 2 dennes, hvaraf inhemtades, att till Rikets Ständers
Justitie-Ombudsmans Suppleant efter Expeditions-Chefen
och Riddaren Herr Arendt Dreijer, som är vorden af Kongl.
Maj;t till Justitie-Cansler utnämnd, blifvit vald Advocat-Fi-
skalen och Kommendören Carl Magnus Rydqvist.
Den 4 Juni.
275
Doctor Rundgren erhöll härvid ordet och yttrade: Jag
nödgas härvid anhålla att få till Ståndets protocoll anteck¬
nadt, det jag vid Eiectorernes sammanträde icke kunde bi¬
träda pluralitetens mening, att genom de vid sammanträdet
anställda voteringar Advokat-Fiskalen Rydqvist skulle vara,
på sätt det upplästa protocollet innehåller, utsedd till Ri¬
kets Ständers Justitie-Ombudsmans Suppleant. Då 63 §
Riksdags-Ordningen, hvilken handlar om delta val, före-
skrifver en särskild pluralitet af röster, nemligen mer än
hälften af de afgilna rösterna, och att, för den händelse
ingen erhållit sådan pluralitet, ny votering må anställas
först om den, som de hesta rösterna undfått, och vidare,
att, om ingen vid dessa omröstningar erhållit den före-
skrifna pluraliteten, r,y omröstning skall anställas öfver alla
de ifrågasatte och dervid den, som de flesta rösterna er¬
håller, anses vald, kan jag icke anse Advokat-Fiskalen Ryd¬
qvist vara till Justitie-Ombudsmans Suppleant vald. Vid
första omröstningen föllo 23 röster på Advokat-Fiskalen
Rydqvist, 7 på Revisions-sekreteraren Lejonhufvud och 18
pä Expeditions-Chefen Huss. När, vid den i följd häraf
företagna omröstning om den förstnämnde, denna utföll,
sedan en sedel afiagls och förseglats och en blifvit kasse¬
rad, med 24 Ja och 22 Nej, har Advokat-Fiskalen Ryd¬
qvist icke heller vid 2dra omröstningen undfått den röst-
pluralitet, som enligt min uppfattning äfven der afses. Att
denna uppfattning också är riktig, finner jag bestyrkt der¬
utaf, att det heter angående sista omröstningen, att, om
ingen erhållit den här föreskrifna pluralitet, den som då
erhåller de fiesta rösterna, skall, utan afseende på rösternas
antal, anses behörigen vald. Vid valet anmärktes, att den
omständighet, som här föreskrifves om afiäggande och för¬
seglande af en sedel vid 2:dra omröstningen, tycktes bevisa,
att vid denna omröstning erfordras endast enkel röstplu-
ralitet. Ser man åter på motsvarande § i den nya Riks¬
dags-Ordningen, finner man, att denna "är af lika lydelse
med den ifrågavarande i nu gällande Riksdags-Ordning, med
undantag deraf, att den föreskrift, som handlar om den för¬
seglade sedeln, blifvit utesluten i den nya, hvilket tydligen
skett för att förekomma den uppfattning, som nu gjort sig
gällande. Häraf synes, att Justitie-Stats-Ministern synes
vid redaktionen af nämnda grundlagsparagraf hafva delat
de åsigter om ifrågavarande val, som jag nu uttalat.
Slutligen tillåter jag mig påpeka en besynnerlig omstän¬
dighet, som skulle kunna blifva följden af den tolkning, som
Eiectorernes pluralitet omfattat. Om en person vid rista
omröstningen skulle erhålla 24 röster och till följd deraf
icke kunna förklaras vald, skulle han, om han vid 2:dra om¬
röstningen erhölle lika många röster, anses vald. Det be¬
276
Den 4 Juni.
synnerliga skulle sålunda dervid inträffa, att samma antal
röster, som i Lsta voteringen icke är tillräckligt för ett be¬
hörigt val, skulle vid 2 dra voteringen göra tillfyllest för att
förklara någon vald. Med vördsam anhållan, att det nu yt¬
trade måtte i Ståndets protokoll få intagas, förklarar jag
mig till slut icke vilja framställa något yrkande angående
det förenämnda valet, utan endast afsett att få framlägga
skälen till min åsigt.
Professor Agardh: Jag anhåller få instämma med Doc¬
tor Rundgren, i det äfven jag är af den mening, att grund¬
lagen icke blifvit efter ordalydelsen följd vid ifrågavarande
val. Till det af denne talare anförda, ber jag endast få til¬
lägga något, hvarvid i fråga om uppfattningen af 97 § Re-
gerings-Formen jag särskilt fäst min uppmärksamhet. Li¬
kasom vid andra tillfällen grundlagen bestämmer den slags
pluralitet (2/3 af rösterna [103 Regerings-Formen]; 5/6 af
Ståndets vid omröstningen in pleno tillstädesvarande Leda¬
möter [130 Regerings-Formen]) som erfordras, så har ock
vid valet af Justitie-Ombudsman blifvit föreskrifvet, att han
för att vara behörigen vald skall hafva erhållit röster till
mera än hälften af de röstande Electorernes antal, altså
minst 25 röster, när de röstande äro 48. Det är »en sådan
full pluralitet» som skall ega rum; och endast i det fall att
»den här föreslcrifna pluralitet» icke erhålies, som en relativ
är tillfyllestgörande. Det tillägges slutligen i § att så snart
någon blifvit af Electorernes pluralitet antagen, upphör val¬
förrättningen. Här talas alltså icke om rösternas, utan om
Electorernes pluralitet. När nu Aclvokat-Fiskalen Rydqvist
vid andra omröstningen erhöll 24 röster, var väl derigenom,
enär en sedel blifvit aflagd, en pluralitet af röster, men ej
röster till mera än hälften af de röstande Electorerne, kom¬
men honom till del. Jag vågar tro att denna uppfattning
vinner ytterligare stöd af den omständighet, att vid valet
det ursprungligen tillgick så, att, sedan de 48 Electorerne
kommit tillsammans, en person uttogs genom lottning och
aflägsnade sig. Någon tvetydighet kunde då icke finnas,
enär det icke fanns någon skilnad mellan rösternas och Elec¬
torernes pluralitet; och icke kan det väl antagas att grund¬
lagens bestämmelse om den slags pluralitet som erfordra¬
des blifvit förändrad, derföre att man infört ett annat sätt
att undvika paria vota — det enda som i paragrafen blifvit
förändradt — och det enda, hvarpå hänvisningen till 69
§ syftar.
Utan att vilja framställa något yrkande i afseende på
det upplästa protokollet angående förrättadt val af Justitie¬
ombudsmans Suppleant, har jag velat till Ståndets protokoll
anföra detta, för att sålunda uttala min öfvertygelse, att
Den 4 Juni.
m
det hållna valet icke tillgått i full öfverensstämmelse med
grundlagens föreskrift.
Biskop Bring: Ehuru intet yrkande blifvit framstäldt,
anser jag mig dock skyldig, då tvenne talare uttalat an¬
märkningar emot det sätt, hvarpå ifrågavarande val försig¬
gått, att till protokollet anföra de skäl, hvarpå Electorernes
uppfattning grundar sig. De begge föregående talarnes åsigt
stöder sig uteslutande derpå, att orden »den här föreskrifna
pluralitet» i slutet af § 63 morn. 2 Riksdags-Ordningen skulle
syfta på det, som ofvanför säges, då det heter: »falla der¬
vid rösterna, till mer än hälften af de röstande Electorer¬
nes antal, på en man, vare han behörigen vald.» Uppen¬
bart är dock, att denna föreskrift icke gäller för alla i §
omtalade voteringar, utan endast för den 1 sta, d. v. s., att
en röstpluralitet af mer än hälften af Electorernes antal
erfordras, så framt en votering skall göra tillfyllest. Förde
följande voteringarne behöfves icke en sådan pluralitet, ty
det heter vidare, att derest »en sådan full pluralitet för nå¬
gon icke eger rum, anställes ny votering till antagande af
den, som de flesta rösterna erhållit» o. s. v. Vid denna
sistnämnda votering måste det röstas ja eller nej angående
den man, som i den lista erhållit de flesta rösterna. På
det att icke dervid ja och nej må blifva lika till antalet,
måste derföre en sedel afläggas och förseglas. I förevarande
fall, då det vid 2:dra voteringen röstades om Advokat-Fi-
skalen Rydqvist, har tydligen ja vunnit. Anmärkningen, att
en person som vid lista voteringen blifvit förkastad, emedan
han endast erhållit 24 röster, skulle, enligt Electorernes
åsigt med samma röster i den 2:dra voteringen blifva vald,
bevisar intet för det, som dermed skulle bevisas. Det kan
ju, om en person blifvit vald af lika många röster som de,
hvilka fallit på andra, endast återstå att genom lottning af¬
göra, hvilken hälft af Electorerne skall segra, och denna
lottning sker i den 2 dra voteringen medelst förseglade se¬
delns utläggande. Emot Doctor Rundgrens bevisning genom
hänvisande tili lydelsen af förevarande grundlagsparagraf i
den nya Riksdags-Ordningen behöfver jag väl endast erinra,
att vi här hafva att göra allenast med stadgandet i nu gäl¬
lande Riksdags-Ordning och icke i en, som framdeles blif-
ver gällande. Af grundlagens föreskrift om detta val synes
emellertid, att i första rummet åsyftas att erhålla ett val
derigenom, att mer än hälften af rösterna falla på enman;
men om detta icke kan ske, genom hälften af rösterna, och
slutligen, om icke heller detta lyckas, medelst enkel plura¬
litet genom votering öfver alla dem, som vid I sta omröst¬
ningen blifvit satte i fråga. Och detta är ju en helt natur¬
lig ordning. Hvad Professor Agardh anfört angående slutet
278
Den 4 Juni.
af här omnämnda stadgande: »enär någon af de i denna ord¬
ning under omröstning ställde, blifvit af Electorernes plura¬
litet antagen, upphöre valförrättningen» o s. v., synes mig
ännu mer visa, att ordet: pluralitet här måste i olika fall
olika förstås, alltefter hvad i det föregående blifvit olika
föreskrifvet för den l-.sta, 2:dra eller B.dje omröstningen.
På grund af allt detta kan jag icke finna någon annan
tolkning möjlig af förevarande grundlagsstadgande, än den,
som vid Electorernes sammanträde gjorde sig gällande.
Doctor Sandberg: Jag har förr varit med vid dylika val
och kan med anledning af den tillämpning af hithörande
grundlagsstadganden, som man då iakttagit, icke annat än
instämma med Biskop Bring. Ser man på föreskriften i 63 §
Riksdags-Ordningen, der det ock hänvisas till stadgandet i
53 § om afläggande af den förseglade sedeln till undvikan¬
de af lika röster, synes det mig vara ganska tydligt, att
vid ifrågavarande val blifvit rätteligen förfaret. Den, som
har en skarp klinga, vill gerna, då tillfälle dertill gifves, be¬
gagna den, att hon ej må rosta i skidan. En stor dialek¬
tisk förmåga vill med sin skarpsinnighet uti grundlags-para-
graferna utleta en annan mening än vanliga menniskor der¬
uti finna.
Efter härmed afgifna yttranden, hvilka skulle i proto-
collet inflyta, beslöt Preste-Ståndet, uppå derom gjord pro¬
position, att Expeditions-Utskottet skulle genom utdrag af
protocollet om utgången af detta val underrättas med an¬
modan att till Rikets Ständer inkomma med förslag dels
till förordnande för den valde och dels till den underdåniga
skrifvelse, som med anledning af berörda val bör till Kongl.
Maj:t aflåtas.
§ 2-
Tillkännagaf H. H. Biskopen och Vice Talmannen, att
aflidne Ledamoten af Högv. Preste-Ståndet Kongl. Hofpre-
dikanten Rosenii begrafning kommer att försiggå i Johannis
kyrka i morgon Tisdag den 5 dennes kl. 1 e. m., och uttryckte
tillika sin förmodan, att så många af Högv. Ståndets Leda¬
möter, som icke äro af Utskotts-arbeten derifrån förhindra¬
de, vilja vid detta tillfälle tillstädeskomma.
§ 3.
Föredrogs och bordlädes Expeditions-Utskotlets skrifvelse-
förslag:
N:o 33, i anledning af Kongl Maj:ts nådiga Proposition
om antagande af ny Riksdags-Ordning och dermed samman¬
hängande ändringar i Regerings-Formen;
N:o 6, Riksdagsbeslut angående dito dito.
Den 4 Juni.
•279
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 126, i
anledning af erhållna återremisser å en i Memorialet N.-o
84 föreslagen voterings-proposition.
Doctor Säve, som härvid på begäran erhöll ordet, an¬
förde: Stats-Utskottets här föreslagna voterings-propositio-
ner för Förstärkt Utskott synas mig vara en mycket för¬
hastad och presumtorisk åtgärd. I sitt första Betänkande
hade Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer att icke bifalla Kongl.
Maj.ts Proposition, N:o 36, om ersättning för kostnader vid
laga skiften åt innehafvare af civila och militära boställen
utur Stats-kassan, men deremot sådan ersättning åt ecclesia-
stika boställsinnehafvare utaf kyrkornas och församlingar-
nes medel m. m. Detta förslag antogs af Borgare- och
Bonde-Stånden, men afslogs af Ridd. och Adeln samt Preste-
Ståndet, hvilka i stället biföllo den Kongl. Propositionen till
hela sitt innehåll. När två Stånd sålunda stadnat mot två,
afgaf Utskottet förslag till votering härom i Förstärkt Stats¬
utskott. Dessa voterings-propositioner antogos af Preste-
Ståndet, men ogillades i afseende på de ecclesiastika bo¬
ställena af Bonde-Ståndet; och sedermera skola äfven Ridd.
och Adeln samt Borgare-Ståndet återremitterat dem i ena¬
handa syftning. Men man får ej veta hvaruti Bonde-Stån¬
dets anmärkning mot de ecclesiastika boställena bestod, än
mindre skälen för de tvänne öfriga Ståndens återremisser,
endast att de skolat ske i »enahanda syftning». Häraf har
nu Stats-Utskottet tagit sig anledning att helt enkelt upp¬
ställa nya voterings-propositioner på bifall eller afslag på
Kongl. Maj:ts Proposition om ersättning för laga skiftes¬
kostnader å boställen af Statsmedel, men så, att de ecclesia¬
stika boställena i båda fallen förbigås. Som jag icke kan
anse detta annorlunda än såsom ett undertryckande af Preste-
Ståndets mening, i hvilken likväl äfven Ridd. och Adeln från
början instämt, och något nytt beslut i ämnet ej blifvit af
sistnämnde Stånd fattadt; så får jag föreslå, att Preste-
Ståndet, med ogillande af de nu framställda voterings-pro-
positionerna, vidblifver sitt sednast fattade beslut.
Biskop Sundberg: Det medgifves visserligen, att denna
fråga nu uti sak kommit i en underdig ställning; men be¬
träffande det formela tror jag icke, att Stats-Utskottet kun¬
nat annat göra, än föreslå en voterings-proposition af den
lydelse, som den här föreslagna. När saken först hos Riks-
Stånden förekom, godkände Ridderskapet och Adeln samt
Preste-Ståndet Kongl. Maj:ts Proposition angående kostna¬
derna för verkställande af laga skiften å boställen, hvar-
280
Den 4 Juni.
emot Borgare- och Bonde-Stånden bifölio Utskottets afstyr-
kande af denna Kongl. Proposition. Med anledning häraf
föreslog också Utskottet uti Memorial N:o 84, att för frå¬
gans afgörande omröstning måtte i Förstärkt Stats-Utskott
anställas mellan bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda fram¬
ställning och godkännande af Utskottets omförmälde hem¬
ställan. Den för detta ändamål framställda voterings-pro-
positionen godkändes endast af Preste-Ståndet, hvaremot de
tre öfriga Stånden återremitterade densamma med afslag å
hvad deri fanns intaget i fråga om ecclesiastika boställen.
Stats-Utskottet måste naturligen rätta sig efter den åsigt,
som genom dessa återrernisser blifvit af tre Stånd uttryckt.
Då det sålunda torde vara tydligt, att ett beslut i enlighet
med Doctor Säves yrkande skulle till ingenting tjena, hem¬
ställer jag om godkännande af den voterings-proposition,
som Utskottet här föreslagit.
Domprosten Sondén: Jag var ej närvarande i Utskottet
då denna fråga der behandlades. Mig vill det dock synas,
som om, då fråga är om ändring i Preste-Ståndets beslut,
detsamma borde uppställas såsom kontraproposition. Jag
hemställer, att Ståndet måtte med ogillande af den här före¬
slagna voterings-propositionen vidblifva sitt förut fattade
beslut.
Doctor Säve: Med anledning af Herr Biskop Sundbergs
anförande tillåter jag mig endast anmärka, att Stats-Utskot¬
tet blott i största allmänhet angifvit, det tre Stånd åter¬
remitterat i enahanda syftning, och att man följaktligen icke
med säkerhet kan antaga, att tre Stånd fattat eller skola
fatta enahanda beslut. Jag anser ingenting vinnas genom
återremiss så i elfte timman af det förevarande memorialet,
utan, i likhet med den föregående talaren, anhåller jag om
vidblifvande af Ståndets i ämnet förut fattade beslut.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och II.
E. Biskopen och Vice Talmannen framställt proposition å
godkännande af den utaf Utskottet föreslagna voterings-
propositionen, men denna proposition hördes med blandade
Ja och Nej besvarad och votering begärdes, uppställdes och
godkändes en så lydande voterings-proposition:
Den som godkänner den af Utskottet i förevarande me¬
morial framställda voterings-proposition, röste Ja; den det
icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Preste-Ståndet med
vidhållande af sitt i ämnet fattade beslut ogillat det i föreva¬
rande memorial framställda förslag till voterings-proposition.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 10 Ja och 19 Nej, hvadan Ståndet stannat i
det beslut, som Nej-propositionen innefattar.
Dan 4 Juni.
281
§ 5.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Samman¬
satta Stats-, Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 12, i anledning af Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut beträffande Betänkandet N:o 9,
angående väckt fråga om restitution af bränvinstillverk-
nings-afgift vid export till utrikes ort.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Samman¬
satta Stats- och Banco-Utskottets Memorial N:o 13, i anled¬
ning af Riks-Ståndens beslut öfver Sammansatta Stats- och
Banco-Utskottets Utlåtande N:o 10. rörande väckta motio¬
ner om ändringar i Kongl. Förordningen den 26 April 1861,
angående en allmän Hypotheks-bank m. m
ä 7.
Vid förnyad föredragning bifölls Sammansatta Stats-
och Banco Utskottets Memorial N:o 14, angående arfvode för
Sekreterare-biträde hos Sammansatta Stats- och Banco-Ut-
skottet.
§ 8.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Bevillnings¬
utskottets Utlåtande N:o 18, i anledning af återremiss i
viss del af Utskottets Memorial angående Riks-Ståndens
skiljaktiga beslut i frågan om tullbevillningen.
§ 9.
Föredrogs ånyo och bif ölls Sammansatta Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:0 23, i
anledning af väckt motion angående förändrade bestämmelser
i fråga om vården af och kontrollen öfver till milda stiftel¬
ser anslagna medel.
§ 10.
Föredrogs ånyo och bordlaclcs andra gången Lag-Af-
delningens Utlåtande N:o 4, i anledning af motion, åsyftan¬
de skyldighet för presterskapet att vid prestbetygs utfär¬
dande alltid, der det med tillförlitlighet kändt är. jemte an¬
taget tillnamn utsätta den attesterade personens fadersnamn.
282
Den 4 Juni.
§ n.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången Lag-Af¬
delningen följande Memorial med förslag till underdåniga
skrifvelser till Kongl. Majit:
N:o 5, med underdånigt yttrande i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga remiss at Dom-Capitlets i Upsala underdåniga
framställning i fråga om ändring i sättet lör offentliga kun¬
görelsers uppläsande i kyrkorna m. m.;
N:o 6, med underdånig anhållan om stadfästelse å Preste-
Ståndets beslut angående öfverlemnande till Riks-Arkivet af
Ståndets Arkiv och sättet för framtida förvaltningen af Arkiv¬
kassans medel; och
N:o 7, med anledning af de öfriga Riks-Ståndens beslut
i fråga om upphörande af de s. k. prebende-pastoraten.
§ 12.
Föredrogs och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande N:o
128, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, i fråga
om inlösande af de så kallade frisocknarnes tjenstbaidieter
till Dylta svafvelbruk.
§ 13.
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Bevillnings-, Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
N:o 5, angående vilkoren för försäljning af bränvin och an¬
dra brända eller distillerade spirituösa drycker.
§ 14.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets följande Me¬
morial:
N:o 58, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 56, öfver väckt motion om ett lagstadgande
angående belåning af varor, som af egaren blifvit under
visst vilkor hos annan man eller allmän inrättning i förvar
upplagda; och
N:o 59, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 57, öfver väckta motioner om förändrad lag¬
stiftning angående panträtt i lös egendom.
Ståndet åtskiljdes kl. '/, 3 e. m.
Ut supra.
In fidem.
S. H. Almgvist.
Don 5 Jani.
283
Den 5 Juni 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
§ I-
Föredrogs ånyo och godkändes Expeditions-Utskottets
förslag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse N:o 33,
i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om anta¬
gande af ny Riksdags-Ordning och dermed sammanhängan¬
de ändringar i Regerings-Formen.
§ 2.
Föredrogs ånyo och godkändes Expeditions-Utskottets
förslag till § i Riksdagsbeslutet, i anledning af Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition om antagande af ny Riksdags¬
ordning och dermed sammanhängande ändringar i Regerings-
Formen.
§ 3.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- och Banco-Utskot-
tets Memorial N:o 13, i anledning af Rikets Ständers beslut
öfver Sammansatta Stats- och Banco-Utskottets Utlåtande
N:o 10, rörande väckta motioner om ändringar i Kongl.
Förordningen den 26 April 1861, angående en allmän Hy-
potheksbank, m. m.
Usta och 3:dje punkterna lades till handlingarne och
godkände Ståndet Utskottets i 2:dra punkten framställda
sammanjemkningsförslag.
§ 4.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o
18, i anledning af återremiss i viss del af Utskottets Me¬
morial angående Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga
om tullbevillningen.
Härvid erhöll Hofpredikanten Wahrenberg på begäran
ordet och yttrade: Såsom af memorialet synes, har jag in¬
stämt i den reservation Friherre Hermelin afgifvit vid detta
Bevillnings-Utskottets Memorial. Jag ansåg mig så mycket
mer böra deruti instämma, som den i hufvudsaken öfver-
ensstämmer med min i samma ämne förut afgifna reserva¬
284
Den 5 Juni.
tion. På grund af de skäl som i reservationen blifvit an¬
förda skulle jag hafva velat yrka, att den af reservanten
föreslagna formel måtte af Högvördiga Ståndet antagas.
Många skäl tala derför. Den är en sammanjemkningsfor-
mel, i hvilken hvarje parti borde finna sin mening uttryckt
och hvilken det hade tillhört Utskottet att för Rikets Stän¬
der framlägga, då 2 Stånd stannat mot 2. Jag hade ernat
framställa yrkande härom, men då jag i dag hört, att Tal¬
mannen i ett annat Stånd vägrat proposition på ett sådant
yrkande, vill jag för att icke åstadkomma skiljaktighet uti
Riks-Ståndens beslut, afhålla mig från att något yrka, men
ber att få till Ståndets Protokoll uttala min öfvertygelse i
denna fråga.
Det har synts mig besynnerligt, att proposition kunnat
vägras i en fråga som denna, hvilken blott afser att förena
olika meningar. Detta har förefallit så mycket besynnerli¬
gare som tvifvel kunna uppstå, om Rikets Ständer numera
ens kunna öfverlemna Tulltaxan till Kongl. Majit. I Betän¬
kandet N:o 8 hade Utskottet föreslagit, att Tulltaxan skulle
till Kongl. Majit öfverlemnas för att utfärdas. Då detta Ut¬
skottets förslag blifvit af 2:ne Stånd afslaget, så hafva i
sjelfva verket dessa 2 Stånd beslutat, att Tulltaxan icke
skall till Kongl. Majit öfverlemnas. och frågas: kan Expe-
ditions-Utskottet inkomma med förslag till skrifvelse om nå¬
got, som ej är Riksens Ständers beslut? Detta är åtmin¬
stone ej med grundlagen förenligt. Jag återkommer till
hvad jag i min förra reservation påstod, att denna fråga
är en sådan som icke kan förfalla. Är det numera för
Ständerna möjligt att öfverlemna Tulltaxan till Kongl. Majit,
sedan 2 Stånd beslutat, att det icke skall ske? För mig
förefaller det omöjligt för såvidt ej frågan hänskjutes till
Förstärkt Bevillnings-Utskott, men den Talman, som vägrat
Proposition, torde hafva uppfattat saken annorlunda. För
mig har detta utgjort en stor betänklighet och en, som står
så lefvande för mig, att jag just derföre sett mig nödsakad
att instämma i reservationen. Utan den skulle jag icke
heller nu hafva tagit till orda, men jag begagnar nu till¬
fället att uttala den öfvertygelsen, att, ehuru den i Bevill-
nings-Utskottets Utlåtande N:o 8 förekommande sluthem¬
ställan endast blef af 2 Stånd godkänd, den deruti uttalade
åsigt inom representationen skall mer och mer göra sig
gällande, emedan den innehåller uttalandet af en djup och
alltför vigtig sanning. Ja, jag är öfvertygad att den äfven
hos Regeringen skall vinna terräng, och. äfven om åsigten
nu skulle endast vara minoritetens, hvilken dock visat sig
vara särdeles stark och aktningsbjudande, är jag glad, att
den blifvit discuterad, i den förhoppning, att något ganska
väsendtligt derigenom skall vara uträttadt för framtiden.
Den 5 Juni.
285
Jag har förut vid flera tillfällen uttalat min tanke i denna
fråga och den vidhåller jag ännu på det lifligaste. För att
vara stark, bör Regeringen icke ligga i delo med represen¬
tationen om makten, utan områdena för begges rättigheter
böra vara strängt begränsade. Gör den ena intrång på den
andras område, skall denna följa exemplet. Derigenom upp¬
står detta missförhållande, att representationen vill ryckas
med Regeringen om verkställande makten, och inblanda sig
i en mängd regleringsfrågor, hvaröfver det tillkommer Rege¬
ringen ensamt att afgöra, och till sist i förvaltningen såsom
under Frihetstiden. I den öfvertygelsen att den mycket
omtalade klämmen likväl uträttat något godt, afstår jag nu
på förut anförda skäl från något egentligt yrkande.
Doctor Sandberg: Äfven jag var inom Utskottet af sam¬
ma tanke som den föregående talaren, och det var också
genom blott 21 tilistädesvarande röster som frågan der af-
gjordes. Äfven jag instämde i den afgifna reservationen,
fastän mitt namn i det tryckta Memorialet icke är synligt.
Det är väl sannt, att en sak som redan blifvit afgjord icke
kan vid samma Riksdag vidare upptagas, och det hade så¬
ledes varit rätt, att denna fråga bort anses förfallen, om
den rört någon sak. Men nu är här ingen sakfråga, utan
det gäller ju blott, om några ord skola finnas eller icke.
Då hade väl ingenting varit lämpligare än att upptaga det
förmedlingsförslag, som af Baron Hermelin och Hofpredikan-
ten Wahrenberg blifvit påyrkadt. Jag tviflar visserligen ej,
att en kommande Riksdag skall taga representationens
parti; likväl, och ehuru jag ej vill förneka Regeringens rätt
att i något högst nödvändigt undantagsfall vidtaga en så¬
dan åtgärd som den klandrade, anser jag, det icke varit
något ondt uti att öfverlemna Tulltaxan med en sådan högst
menlös skrifvelse som den nu i reservationen föreslagna.
Men då förhållandet är sådant som Hofpredikanten Wah¬
renberg upplyst, att proposition blifvit i ett annat Stånd
vägradt, samt frågan, sådan den nu föreslås, är i högsta grad
obetydlig och likgiltig, vill jag icke genom ett yrkande sätta
vice Talmannen i någon förlägenhet.
Contracts-Prosten Janzon: Då jag förut varit af den
mening, att klämmen borde bibehållas, anser jag mig äfven
nu böra yttra min tanke i denna fråga. Jag ser alls icke
något förnärmande deruti, att Tulltaxan till Regeringen öf-
verlemnas för den behandling som de och de grundlagspa-
ragraferna gifva vid handen. Då jag erhöll min fullmakt
såsom Riksdagsman, erhöll jag också deruti en erinran att
ställa mig grundlagarne till efterrättelse; jag vet också, att
grundlagarne skola tydas efter bokstafven, och jag kan icke
286
Den 5 Juni.
finna, att Utskottet i den omtalade klämmen derifrån på
ringaste sätt afvikit. Jag instämmer derföre i Friherre
Hermelins reservation, men då jag hör, att betänkligheter
yppats i afseende på propositon om antagande af hvad der
yrkas, vill jag vid detta uttalande af min mening låta bero.
Doctor Ternström: Jag hade tänkt att denna beniga
fråga varit nog ventilerad; men finner likväl till min förun¬
dran, att det icke är nog säga sin mening blott en gång,
ehuru man sagt den med en önskad påföljd. All vidare
discussion derom är dock fullkomligt fruktlös, sedan två
Stånd i sina beslut vid förra behandlingen stannat emot
två, och frågan, såsom icke varande af bevillningsnatur, så¬
ledes förfallit. Då den förra gången förevar i detta Stånd,
förklarades den vara helt och hållet en formfråga, och så är
den äfven. Om motsatta sidans talare alltså icke vilja skjuta
öfver målet, må de bevisa motsatsen, eller att den ryktbara,
omtvistade klämmen står i sammanhang med grunderna för
Tullbevillningen, sättet för deras tillämpande eller bevill-
ningens fördelning; men det beviset skola de alltid blifva
skyldiga. I allt fall kommer den åsyftade reklamationen af
Ständernas rätt att bestämma tullafgifterna nu ovedersägligen
för sent, sedan Ständerna antagit Franska traktaterna, och
dermed tacite inrymt Regeringen den rätt, som man nu vill å-
tervinna. Hvad blifvande Riksdag kommer att åtgöra, det
rör icke nuvarande representation: de förhoppningar man
bygger på framtiden, må gerna vara en tröst; men säker¬
het om deras realiserande innebära de icke. Jag yrkar att
frågan anses förfallen, och att slutmeningen i Utskottets
Betänkande N;o 8 utgår.
Hofpredikanten Wahrenberg: Jag har begärt ordet en¬
dast för att bemöta den föregående talarens påstående, att
godkännandet af den Franska traktaten skulle innebära ett
prejudikat, att Regeringen hade tullagstiftningen i sina hän¬
der. Det lärer väl icke vara obekant för någon, att god¬
kännandet af Franska traktaten skedde af helt andra skäl,
nemligen af grannlagenhet, på det att Regeringen icke skulle
blifva komprometterad inför utlandet.
Efter härmed slutad discussion beslöt Ståndet, efter
derom i vederbörlig ordning framställd proposition, att vid
Utskottets yttrande i Memorialet N:o 12 låta bero.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bifölls Preste-Stånöets Enskilda
Utskotts Lag-Afdelnings Utlåtande N:o 4, i anledning af
Den 5 Juni.
287
motion åsyftande skyldighet för Presterskapet att vid Prest-
betygs utfärdande alltid, der det med tillförlitlighet kändt
är, jemte antaget tillnamn utsätta den attesterade personens
fadersnamn.
§ 6.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången följande
Preste-Ståndets Enskilda Utskotts Lag-Afdelnings Memoria¬
ler med förslag till underdåniga skrifvelser:
N:o 5, med underdånigt yttrande i anledning af Kongl.
Maj:ts Nådiga remiss af Dom-Capitlets i Upsala underdå¬
niga framställning i fråga om ändring i sättet för offentliga
kungörelsers uppläsande i kyrkorna m. m.;
N:o 6, med underdånig anhållan om stadfästelse å Pre¬
ste-Ståndets beslut angående öfverlemnande till Riks-Arki¬
vet af Ståndets Arkiv och sättet för framtida förvaltningen
af Arkiv-Kassans medel; och
Nrn 7, med anledning af de öfriga Riks-Ståndens be¬
slut i fråga om upphörande af de s. k. prebende-pastoraten.
§ 7.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats-Ut¬
skottets Utlåtande N:o 128, i anledning af Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Propositon, i fråga om inlösande af de så kallade fri-
socknarnes tjenstbarheter till Dylta Svafvelbruk.
§ 8.
Föredrogs ånyo oell lades andra gången på bordet Sam¬
mansatta BevillningsLag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 5, angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker.
§ 9-
Föredrogs ånyo och lades till handling arne Lag-Utskot-
tets Memorial N:o 58, i anledning af återremiss af Lag-Ut¬
skottets Betänkande N:o 56, öfver väckt motion om ett lag¬
stadgande angående belåning af varor, som af egaren blif¬
vit under visst vilkor hos annan man eller allmän inrätt¬
ning i förvar upplagda.
§ 10.
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet Lag-
Utskottets Memorial N:o 59, i anledning af återremiss af
288
Den 6 Juni.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 57, öfver väckta motioner
om förändrad lagstiftning angående panträtt i lös egendom.
§ 11.
Upplästes och lade» till handling arne följande från de
respective Medstånden ankomna Protokolls-Utdrag, nemli¬
gen: från Höglojliga Ridder skåpet och Adeln N:ris 287—244;
från Vällojliga Borgare-Ståndet N:ris 253—255; samt från
Hedervärda Bonde-Ståndet N:o 318.
Ståndet åtskiljdes kl. 7 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. II. Almqvist.
Den 6 Juni 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen tillkännagaf, att
i dag hållits Talmanskonferens, dervid man beslutat föreslå
Pikets Ständer att nästa Lördag, den 9 dennes, välja Le¬
damöter till förstärkt Lag-Utskott. Och föreslog H. H. Erke-
biskopen och Talmannen i afseende på sättet för valets an¬
ställande att, på sätt vanligt vore, på hvarje lista uppsattes
namnen på 32 personer, af hvilka de 26, sorn erhållit de
flesta rösterna, borde anses såsom ordinarie Ledamöter, och
de 6 återstående såsom Suppleanter.
Till hvad sålunda föreslaget blifvit lemnade Ståndet
sitt bifall.
§ 2.
Justerades protokollen för den 26 sistlidne Maj förmid¬
dagen och den 28 i samina månad eftermiddagen.
§ 3.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 128, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i fråga om
inlösande
Den 6 Juni.
289
inlösande af de såkallade frisocknarnas tjenstbarheter till
Dylta svafvelbruk.
Vice-Talmannen Biskop Annerstedt begärde ordet och yt¬
trade: Jag har ej vid denna riksdag deltagit i behandlin¬
gen af den i förevarande betänkande omförmälda fråga.
Derför finnes jag ej antecknad såsom reservant emot hvad
Utskottet föreslagit, —- en åtgärd, hvilken jag eljest ej kun¬
nat undvika, enär jag icke i allo kunnat biträda det slut,
hvartill Utskottet kommit. Jag anhåller att få framlägga
skälen för denna min åsigt.
Utskottet börjar sin motivering af sitt betänkande så¬
lunda: »Vid besvarandet af Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning anser Utskottet det böra i främsta rummet till¬
ses, huruvida i sjelfva verket, på grund af gällande författ¬
ningar, någon rätt kan tillkomma Dylta bruksegare till skat¬
telösen af Kronans allmänningar »Östra Allmänningen och
Hålahult» och, om så icke är, huruvida ens något billighets-
skäl talar för ett sådant bruksegarens anspråk.» Rättighe¬
ten till nämnde skattelösen har blifvit ifrågasatt, emedan
rekognitions- eller skogsöresafgift icke för dessa två allmän¬
ningar blifvit eilagd eller erlägges. Det är emellertid ett på
lag grundadt förhållande, att silfver- och kopparverk och i
allmänhet de så kallade ädlare verken samt jerngrufvor äro
befriade från rekognitions- eller skogsöresafgift för de åt
dem anslagna Kronoallmänningar, utan att desses egenskap
af rekognitionsskogar derigenom upphör. Nu är i afseende
å Dylta bruk uti dess år 1712 ånyo bekräftade privilegier
uttryckligen förklaradt, att som »grufvor och de ädlare ver¬
ken äro från rekognition befriade, så vele Vi nu och i fram¬
tiden hafva frikailat svafvelbruket såsom ett af de ädlare
verken från en slik rekognitions erläggande såväl för Håla¬
hult, som der några fler skogstrakter för svafvelbruket kunna
utsökas», hvaraf alltså tydligen följer, att ifrågavarande två
allmänningar äro rekognitionsskogar, ehuru rekognitionsaf-
gift för dem ej blifvit betald, och således äfven att Dylta
bruksegare verkligen hafva i lag grundad rätt att få skatte-
lösa dem. Från billighetens synpunkt åter har Utskottet an¬
sett berörde skattelösen icke böra Dylta bruksägare med-
gifvas, emedan den betydliga fördel, som de hemtat deri¬
från att de utan afgift begagnat allmänningarne, borde mot¬
svaras af någon minskning i rättigheterna. Oriktigheten i
denna Utskottets åsigt behöfver ej vidare bevisas. Jag an¬
ser det ej vara med Rikets Ständers värdighet öfverensstäm¬
mande, ens att uttala en sådan åsigt.
Hvad angår uttrycket: »Dylta så kallade bruksegare»
och den dermed förbundna satsen, »att Kronans upplåtelse
Höyv. Preste-St. Prot. 1866. 5:te Bandet. 19
290
Den 6 Juni.
egentligen endast innefattar ett medgifvande för dem, åt
hvilka Kronan tillsvidare leninat besittningen af Dylta kro-
noverk, att å allmänningarna hemta för driften nödigt ved¬
fång», så är det förvånande, att man vill förneka Dylta bruks
innehafvare deras äganderätt till bruket med hvad dit hö¬
rer, då det likväl af handlingarna upplyses, att, efter det
Advokat-Fiskalsembetet i Kongl. Kammar-Collegium å Kro¬
nans vägnar väckt påstående om äganderätt till Dylta bruk,
samtliga domstolarne och senast Kongl. Maj:t genom dom
den 7 Juni 1841 förklarat bruket med full eganderätt till¬
höra de behöriga innehafvarne.
Vidare har Utskottet sagt, att privilegiernas innehafvare
under tidens längd »låtit sådana underlåtenheter komma sig
till last», att de ej vidare borde vara i besittning af privi¬
legierna. Men Utskottet har icke ens gittat uppgifva, hvilka
dessa underlåtenheter skulle vara; och det finnes ingenting
i de ingifna handlingarna, som gifver anledning till antagande,
att dylika underlåtenheter ägt rum.
På grund af hvad sålunda anfördt blifvit kan jag på
intet sätt biträda det slut, hvari Utskottet stannat, såvidt
det afser förvägran för Dylta bruksegare att få skattelösa
förenämnde två allmänningar.
Derjemte kan jag icke underlåta att påpeka en orik¬
tighet och i sammanhang dermed ett eganderätten enligt
min åsigt förnärmande yrkande i Utskottets förslag lit. b.
Utskottet föreslår nemligen, »att Jägmästaren i länet och
nödig skogsbetjening skulle hafva tillsyn och vård om all¬
männingen och på stället vaka deröfver, att det årliga, blott
för svafveltillverkningen bestämda, afverkningsbeloppet 734V4
stafrum ved icke må öfverskridas». Nu består bruksdriften
på Dylta icke endast uti svafveltillverkning, utan bruket är
äfven privilegieradt på tillverkning af rödfärg, vitriol och
alun, såsom privilegierna af den 20 November 1649, den 25
Maj 1680 och den 30 September 1712 utvisa, samt dessutom,
enligt Kammar- och Bergs Collegii resolutioner af den 8
Juni 1726 och den 10 Juni 1755, af kalkbränning för bru¬
kets behof, med rätt att äfven för dessa slags tillverknin¬
gar begagna skogsfång från allmänningarna inom det med-
gifna beloppet. Att vilja förhindra brukets egare att an¬
vända det ofvan angifna qvantum ved äfven för sist anförda
tillverkning innefattar således enligt min uppfattning ett för
nära trädande af tillförsäkrad och aldrig lörverkad rätt.
Det är ju uppenbart att, om Rikets Ständer bifalla
Stats-Utskottets betänkande, någon uppgörelse uti ifrågava¬
rande hänseende icke kan komina att äga rum, enär Dylta
bruksegare såsom det synes med fullt skäl anse sig hafva
en annan rätt till allmänningarna än den Rikets Ständer
tyckas vilja medgifva dem och att sålunda de icke vilja ingå
Den 6 Juni*
291
på de af Rikets Ständer bestämda vilkor, hvadan ock det
åsyftade ändamålet eller inlösande af de såkallade frisock-
narnes tjenstbarheter till Dylta svafvelbruk på en obestämd
framtid uppskjutes. Om man deremot antager Kongl. Maj:ts
Proposition, vinnes ej blott nämnde ändamål utan tillika er¬
håller Staten en inkomst genom allmänningarnas lösen till
skatte äfvensom genom dem åsatt årlig ränta.
Jag får derför yrka att, med ogillande af hvad Stats¬
utskottet i punkten b föreslagit, Preste-Ståndet måtte god¬
känna Kongl. Maj:ts Proposition.
Prosten Ljunggren: Då jag vid 1859 — 1860 årens riks¬
dag deltog i behandlingen af förevarande fråga, röstade jag
för vidtagande af stränga åtgärder mot Dylta bruksegare,
emedan jag trodde, att de obehörigt gjort intagor och upp¬
odlingar på den såkallade Östra allmänningen; men sedan
jag nu fått kännedom om det af Kammar-Collegium rörande
denna fråga den 5 Februari 1863 afgilna, på sidorna 3 och
4 i Stats-Utskottets betänkande omförmälda utlåtande, har
jag ändrat åsigt och sökt för min del bidraga till antagande
af Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet.
Vid 1840—1841 årens riksdag väcktes först fråga om
införandet af en jemnare beskattning öfver hela riket och
att bland annat undanrödja en del förhatliga servituter, sorn
på vissa delar i riket ännu vidlådade jorden. Detta har all¬
tid synts mig en vacker idé. Den har ock redan utförts i
afseende på det såkallade Salbergs län och på Gottland, och
Staten har för idéens genomförande måst underkasta sig
uppoffringar. Nu är det fråga om att tillämpa denna tanke
i fråga om de såkallade frisocknarne vid Dylta. Man bör
då ej rygga tillbaka, äfven om Staten dervid möjligen skulle
få göra någon uppoffring.
Hvad nu först angår Dylta bruks innehafvares egande-
rätt till bruket med hvad dertill hörer, så kan densamma,
på grund af hvad handlingarna i målet upplysa, svårligen
betvifias; och denna tvistefråga är dessutom redan afgjord
medelst Kongl. Majffs dom den 7 Juni 1841, deri Kongl.
Majit förklarat bruket med full eganderätt tillhöra de behö¬
riga innehafvarne, — en åsigt, som omfattats jemväl af alla
underdomstolarne.
Derefter kommer frågan, hvilken ersättning bör, vid
inlösandet af de såkallade frisocknarnas tjenstbarheter till
Dylta svafvelbruk, Dylta bruksegare tillkomma. Denna er¬
sättning har Kammar-Collegium ansett böra uppgå till 88,587
R:dr 80 Öre R:mt. Dermed har nuvarande bruksegaren
förklarat sig nöjd, med tillkännagifvande dock, att han icke
vilie medgifva inlösande af frisocknarnes tjenstbarheter på
andra villkor än att, jemte nämnde ersättning, tillika Östra
Den 6 Juni.
och Hålahults allmänning genom skatteförsäljning upplätes
under eganderätt till Dylta bruk. Utskottet har nu, såsom
man finner, hemställt, att den ifrågasatta ersättningen måtte
varda Dylta bruksegare medgifven, men ej velat tillstyrka
sfeatteförsäljningen af nämnde allmänningar. Det är ju tyd¬
ligt, att, om detta Stats-Utskottets betänkande af Rikets
Ständer godkännes, denna fråga icke blifver löst utan står
på samma punkt som förut, emedan naturligtvis Dylta bruks¬
egare icke kommer att ingå på de af Rikets Ständer be¬
stämda villkor, ej heller rimligtvis kan det, enär han vis¬
serligen får ersättning för servituterna, men icke en skilling
för rättigheten att på de såkallade allmänningarna årligen
afverka 734V4 stafrum ved.
Om man efterser, hvilken uppoffring Staten skulle göra,
derest de af Dylta bruksegare föreslagna vilkor blefve an¬
tagna, skall man finna, att denna icke är af någon bety¬
denhet. Om nemligen frisocknarne skulle befrias från tjenst-
barheterna till Dylta bruk, skulle de i stället komma att
vidkännas rustning eller rotering eller åsättas högre skatt
än förut. Med beräkning att frisocknarne utgöra 50 hem¬
man och att den skatt, Staten af dem derefter skulle upp¬
bära, skulle uppgå till omkring 350 tunnor, skulle således
Staten af dessa hemman erhålla en årlig inkomst af dessa
350 tunnor eller deras värde i penningar efter 10 å 11 R:dr
tunnan med öfver 3,500 R:dr Runt. Genom afstående af
allmänningarna till Dylta bruk skulle ej eller Staten förlora
mycket, om hvilket man lätt kan öfvertyga sig, ifall man
tager kännedom om det af Jägmästaren C. A. T. Björkman
efter verkställd undersökning af allmänningarna, afgifna ut¬
låtande, som står att läsa öfverst på sidan 6 i Utskottets
betänkande.
Jag frågar då, om Staten bör uppoffra en stor princip
för den ringa förlust, som i förevarande fall skulle Staten
tillskyndas, då Staten förut icke ryggat tillbaka för långt
större uppoffringar i och för samma princips genomförande.
På dessa skäl och äfven om möjligen Dylta bruksegare,
derest Kongl. Maj:ts förslag blefve af Rikets Ständer god-
kändt, skulle göra en vinst, finner jag dock, då Staten derpå
ingenting lider, mig böra för min del rösta för bifall till
berörde nådiga Proposition.
Domprosten Sondén: Efter så varma försvarare af Dylta
bruksegares rättigheter och den stora principen, som me¬
delst inlösande af frisocknarnas tjenstbarheter till Dyita
skulle förverkligas, är det kanske fruktlöst att söka försvara
Utskottets åtgärd i frågan. Dock — då jag delat plurali-
tetens i Utskottet mening, väl icke i afseende på betänkan¬
dets motivering eller stilisering, men i fråga om det slut,
Den 6 Juni.
293
hvartill Utskottet kommit, beder jag att få yttra några ord.
Gerna för mig må man borttaga ifrån uttrycket »Dylta så
kallade bruksegare» orden »så kallade.» Då likväl öfverlå-
telsen å Kronans sida af besittningen af Dylta Kronoverk
är beroende af vissa vilkor och förutsättningar, men något
dyligt icke ifrågakommer, der eganderätten är klar och ostri¬
dig, bör det icke förefalla underligt, om man hyser ett eller
annat tvifvelsmål angående eganderättens lagliga beskaf¬
fenhet.
Hvad nu angår den ofvannämnda stora principen, för
hvars 'genomförande man velat att Staten skulle underkasta
sig de uppoffringar, som här äro ifrågasatta, så har man
såsom skäl derför, bland annat, anfört, att de tjenstbar-
beter, som åligga frisocknarne, skulle för dem vara synner¬
ligen tryckande. Det är dock en sanning, att den person
som inom Utskottet ifrigast försvarade Dylta bruksegares
rättigheter, eller reservanten mot detta betänkande, hvilken
ock antagits ega kännedom om verkliga förhållandet, här¬
utinnan medgifvit, att frisocknarne icke fästa synnerlig vigt
dervid, om de blifva befriade från tjenstbarheter eller icke.
Bruksegarne sägas ej heller vara mycket intresserade för
frågans lösning. Då det nu för en hvar är kändt, att vid
alla affärers uppgörande den intresserade får betala mest
och Staten nu tyckes vara den enda verkligt intresserade,
skulle det ju kunna bända att, om man nu vill genomdrifva
förutnämnde princip, Staten måhända nu får vidkännas större
uppoffringar än framdeles under förändrade omständigheter
blefve nödiga.
Man har fästat mycken vigt dervid, att Kongl. Maj:t i
sin nådiga proposition till Rikets Ständer förklarat att, efter
omsorgsfull pröfning af denna sak, den utredning, som med
afseende å de af sist församlade Rikets Ständer föreslagna
åtgärder egt rum, ledt till andra resultater än antagligen
varit af Rikets Ständer förutsedda. Detta gäller väl dock
hufvudsakligen om den åsigt Rikets Ständer hyst i frågan
om de å allmänningarna gjorda intagor, och då Kronans
rätt dertill synes vara tvifvelaktig, har äfven Utskottet till¬
styrkt en ändring af Rikets Ständers förut yttrade åsigt an¬
gående dessa intagor. Deremot tror jag icke att Staten
bör öfverlemna åt bruksegarne dispositionsrätten öfver hela
allmänningarne, helst jag icke för min del kan anse vara
ådagalagdt, att de böra som vanliga rekognitionsskogar
anses.
Man har såsom felaktigt anmärkt, att Utskottet upp¬
gifvit, det Dylta bruk skulle ega blott för svafveltillverkning
afverka ved på allmänningarna. Må vara, att bruket egt
taga ved äfven för andra ändamål. Man må derför gerna
borttaga uttrycket »blott för svafveltillverkning bestämda»,
294
Den f> Juni.
ty det inverkar ej på frågan, huruvida bruket må vara be-
rättigadt att skattelösa allmänningarne eller ej.
Jag vill emellertid icke förlänga discussionen utan en¬
dast i korthet tillkännagifva, att, med de modifikationer jag
här ofvan uppgifvit, jag på de skäl, Utskottet i öfrigt fram¬
ställt, godkänner det slut, hvartill Utskottet kommit. Det
skulle verkligen kunna hända, att, om man nu brådskade
med att bifalla Kongl. Maj:ts Proposition, man efter några
år skulle finna, att man genom detta bifall tillskyndat Sta¬
ten en förlust, som, om man icke halt så brådtom, möjligen
kunnat blifva mindre.
Prosten Ljunggren: Frågan är mycket intrasslad. Med
hvarje Riksdag som frågan behandlas och undanskjutes
blifva de förut vidlyftiga handlingarne i saken än digrare.
Och det kostar Staten ganska mycket genom den tid Stats¬
utskottet och Rikets Ständer måste använda på handlin-
garnes granskning. Det kan ock hända, att egaren till Dylta
bruk framdeles begär mera ersättning för afstående af fri-
socknarnes tjenstba.rheter till Dylta bruk än nu. Den er-
sättningssumma, ägaren sist begärt, öfversteg med 30,000
R:dr R:mt det af Kammar-Collegium bestämda ersättnings¬
belopp. Egaren har för tillfället afstått från detta öfver¬
skott. En annan gång är han måhända dertill icke villig,
utan fordrar ännu mera. Att den af Kammar-Collegiurn be¬
stämda ersättningssumman skulle vara för högt beräknad
kan man väl ej antaga, då Kongl. Maj:t godkänt denna sum¬
ma. Det kan väl ej ifrågasättas, att bemälde Collegium
eller Kongl. Maj:t skulle i detta fall visat partiskhet för
Dylta bruksegare. På dessa och de af mig förut anförda
skäl får jag fortfarande yrka, att Kongl. Maj:ts Proposition
måtte bifallas.
Biskop Sundberg: Det är sannt att frågan är mycket
intrasslad. Det må ock lända såsom ursäkt, ifall man icke
skulle vara riktigt bekant med alla dess detaljer. Jag för¬
sökte väl att taga noggrann kännedom om den, innan den
förekom till afgörande i Utskottets plenum, men i anseende
till handlingarnes vidlyftighet och den korta tid, somRen
legat på Stats-Utskottets bord. hann jag icke blifva fullt
hemmastadd med densamma. Det återstod derför ej annat
än att lita på det utlåtande, som afgafs utaf den afdelning,
hvilken behandlat frågan. Efteråt och sedan jag erhållit
mera tid för handlingarnes granskning har jag vid genom¬
gående af desamma funnit åtskilliga dubier emot hvad Ut¬
skottet i detta Utlåtande föreslagit. Och jag tror ej att
detta står rätt väl tillsamman med den rätt, som bör till¬
Den 6 Juni.
295
komma Dylta bruksegare liksom hvarje annan person i fråga
om hans lagliga egendom.
Att rent af bifalla Kongl. Maj:ts Proposition vore utan
tvifvel den lättaste och ginaste utvägen för att få slut på
denna sak. Men det synes mig vara tvifvelaktigt, huruvida
det kan anses fördelaktigt för Kronan att till bruksegarne
afstå ifrågavarande allmänningar och derför tvekar jag att
lemna ett dylikt bifall. Det är väl sannt, att de tjenstbar-
heter, som åligga frisocknarna till Dylta bruk, icke äro för¬
enliga med nyare tiders begrepp i skatteväsendet, men jag
kan deremot icke tro, att de äro så tryckande som man
uppgifvit, ty då skulle utan tvifvel sockneboern e sjelfva vara
mycket mera intresserade af att blifva dem qvitt. Vid bör¬
jan af denna frågas nu snart femtioåriga behandling visade
sockneboarne verkligen ett stort intresse i nämnde hänse¬
ende, men sedan de blifvit öfvertygade derom, att deras
hemman efter befrielsen från servituterna skulle blifva ro¬
terade och sålunda möjligen erhålla ett större onus än förut,
har deras ifver betydligt afsvalnat. Det vare dock härmed
huru som helst, så, då det onekligen är rationelt och rik¬
tigt att befria socknarna från nämnda servituter, har jag
mot hvad i detta hänseende föreslaget blifvit ej något att
anmärka.
Under hvilka vilkor bör en sådan befrielse ske? På
detta spörsmål torde det vara ganska svårt att lemna ett
nöjaktigt svar, då, såsom jag redan antydt, de af Kongl. Maj:t
föreslagna vilkoren synas vara för Kronan mindre fördel¬
aktiga och de af Rikets Ständer vid en föregående Riksdag
uppställda icke blifvit af Bruksegarne antagna. För min
del tror jag, att hvad Stats-Utskottet rörande sjelfva fri-
köpningsaftalet velat stadga är i hufvudsak med rätt och
billighet öfverensstämmande. Men deremot kan väl näppe¬
ligen detsamma sägas om de åtgärder Utskottet under lit.
b föreslagit, för den händelse att äfven under nästa Stats-
regleringsperiod ingen uppgörelse skulle komma till stånd.
Ty då dispositionsrätten öfver Östra och Hålahults allmän¬
ningar såväl genom de af Carl XII utfärdade privilegier som
ock genom den Kongl. Resolutionen den 5 September 1S15
uttryckligen är, om ock på ett begränsadt sätt, egarne af
Dylta bruk tillförsäkrad, är det icke strängt rättsenligt nu
äska, att den omedelbara dispositionen öfver nämnda all¬
männingar hädanefter skall utan vidare omständigheter öf-
verflyttas på Kronan. Lika litet rättsenligt är det att vilja
binda det på allmänningarne till 734 % stafrum ved bestäm¬
da årliga afverkningsbeloppet endast vid svafveltillverknin-
gen, då i ofvan åberopade handlingar med oförtydbara ord
är sagdt, att det nämnda förrådet tillika är afsedt för bru¬
kets vitriol-, rödfärg- och alun-tillverkning samt dessutom.
296
Den 6 Juni.
att byggnads-, reparations- och laggkärlsvirke m. m. deruti
äfven är inberäknadt. Enär alltså ordalagen i sednare mo¬
mentet af Utskottets förslag stå i strid med bruksprivilegi-
ernas innehåll, men det som Utskottet i öfrigt ansett sig
böi-a tillstyrka är efter mitt förmenande antagligt, torde för
närvarande en återremiss af betänkandet vara den lämpli¬
gaste utvägen för att få nyssnämnde moment rättadt till
närmare öfverensstämmelse med privilegierna. Jag får der¬
före hos Herr Talmannen vördsamt anhålla om proposition
på återremiss i nu angifna syftning.
Kyrkoherden Olfersfröm: Det må tillåtas äfven en per¬
son, sorn icke är ledamot af Stats-Utskottet, att yttra nå¬
gra ord i saken.
Afven med antagande, att Dylta bruksegares rätt att
afverka ved å ifrågavarande allmänningar inskränker sig
till att derifrån årligen erhålla 734 % stafrum ved och med
erkännande att orden »blott för Svafveltillverkning bestäm¬
da» må, såsom icke varande på sin plats, borttagas, synes
man mig med skäl kunna ifrågasätta, huruvida det är eko¬
nomiskt att låta Staten fortfarande hafva dispositionsrätten
öfver allmänninngarna i sin helhet Af det utlåtande, som
Jägmästaren C. Å. T. Björkman afgifvit öfver allmännin-
garnas beskaffenhet och den inkomst, man af dem sanno¬
likt kan vänta — hvilket utåtande finnes omförmäldt öfverst
på sidan 6 i Betänkandet — finner man att först efter många
års förlopp Staten skulle skörda inkomst af allmänningarna
och den ganska obetydlig. Men det skulle kunna hända, att
någon behållning aldrig kommer i fråga. Ty med den er¬
farenhet, man har från andra håll, kan man taga för nä¬
stan afgjordt, att omkostnaderna för allmänningarnas vård
Ökas, men inkomsten blifver säkerligen ej större än man
beräknat. Inkomsten är beroende af den vård, man egnar
allmänningarna; men de omsorger, man i detta hänseende
utvecklar, motverkas af flera omständigheter — och kan¬
ske icke minst af dem, som bo närmast omkring allmännin-
garne. Jag för min del tror derför, att Staten skulle skörda
den största vinsten, om Dylta bruksegare finge lösa till sig
allmänningarne, och derför kan jag ej annat än tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.
Doctor Rundgren: Den siste talarens skäl kan jag för
min del alldeles icke godkänna. Tvärtom synes mig i den
beräkning, jägmästaren Björkman uppgjort öfver den san¬
nolika framtida inkomsten af allmänningarna, ligga ett gan¬
ska talande skäl derföre att Staten bör öfvertaga disposi¬
tionen öfver allmänningarna. I afseende på skogars vård
har Staten en stor fördel framför den enskilde deri, att
Den 6 Juni.
297
Staten icke behöfver genast draga inkomst af sina skogar,
utan kan dröja dermed under några år. Då nu efter of-
vannämnde beräkning dessa allmänningar efter fyratio års
lopp skola lemna en behållen inkomst, synes det mig som
om man genom skogarnes bibehållande skulle kunna bereda
Staten en vinst, hvilken det icke vore skäl att bortkasta.
Hvad beträffar punkten b) i detta Stats-Utskottets Be¬
tänkande, så, om man derifrån borttager orden »blott för
svafveltillverkning bestämda», måste jag godkänna, hvad
Utskottet i öfrigt deri föreslagit, såsom både lag- och rätts-
enligt. Just uti de för Dylta bruksinnehafvare utfärdade
privilegier, hvilka nyss upplästes, förekommer en strof: att
Staten »öfverlåter fortfarande till disposition», hvilken långt
ifrån att utgöra hinder för hvad Utskottet föreslagit, sna¬
rare utvisar att dispositionsrätten icke är för evärdliga tider
lemnad, utan endast fortfarande till dess annorlunda beslu-
tes. För öfrigt, om någon uppgörelse med bruksegarne på
de af Stats-Utskottet föreslagna vilkor ej skulle komma till
stånd, är det ju nödigt att Staten på allvar tager vård om
skogen. Derför synes det mig vara synnerligen vigtigt, att
punkten b) varder godkänd. Det kan ju ock hända, att,
om Staten börjar öfva sträng uppsigt öfver skogen, bruks¬
egarne blifva mera villiga att ingå på de af Stats-Utskottet
föreslagna vilkor eller åtminstone göra någon modifikation
i de af dem sjelfva uppställda vilkor.
Då man vet, hurusom under förra tider stora rymder
skog bortslumpades, emedan man ej ansåg dem hafva nå¬
got synnerligt värde; och huru de enskilda i allmänhet van¬
vårda sina skogar, anser jag det vara skäl att, då man har
tillfälle att till Staten återvinna skogar, ej släppa ett sådant
tillfälle ur händerna. Jag har mig bekant att på Kolmor¬
den små lägenheter småningom tillskansat sig 100-tals tunn¬
land skog af krono-allmänningar, emedan skogen ej ansetts
hafva något värde. Nu har man, såsom bekant, andra åsig-
ter, men då måste man ock gå tillväga på annat sätt än
fordom.
Jag får derför yrka, att Stats-Utskottets betänkande
må godkännas, dock med borttagande ur punkten b) af de
deri förekommande ord: »blott för svafveltillverkning be¬
stämda».
Doctor Söderberg: Då jag tillhört den afdelning inom
Stats-Utskottet, som behandlat denna fråga, är jag ock
skyldig att svara på de anmärkningar, man mot Utskottets
Betänkande framställt. Jag får dock förklara att, i anseen¬
de till handlingarnas i saken vidlyftighet, afdelningen ansett
sig icke kunna i sin helhet befatta sig med samma hand¬
lingars granskning utan öfverlemnat detta åt två personer.
298
Deri 6 Juni.
en bruksegare och en jurist. På deras föredragning af-
gjordes frågan i Afdelningen. Då emellertid af hvad nu
under discussionen yttrats framgår nödvändigheten deraf,
att handlingarna blifva föremål för ytterligare granskning,
anser jag, i likhet med Biskop Sundberg, det vara lämpli¬
gast att saken varder till Utskottet återremitterad.
Kyrkoherden Otterström: Det är alldeles riktigt, hvad
Doctor Rundgren yttrat om nödvändigheten att vårda sta¬
tens skogar och att införa en bättre skogshushållning än
förut. Derföre har jag med stort nöje bifallit ett en gång
väckt förslag att staten skulle inköpa en del af Svälterna
i Westergöthland för att derå plantera skog. Men här är
det fråga om att Staten skulle under 60 år vårda en skog.
deraf en enskild person under hela tiden skulle skörda all
inkomst, och att Staten först på 1920-talet skulle af skogen
få lika många 100 riksdalers inkomst som den enskilde
1000 riksdalers. Detta har synts mig vara en så märkvär¬
dig hushållsmethod, att jag för min del ej kunnat fatta
dess förträfflighet. För Dylta Bruksegare skulle det dere¬
mot vara en stor förmån att, genom den kostsamma vård
Staten toge om skogen, alltid vara försäkrad om sin årliga,
betydliga afverkning.
Doctor Rundgren: Jag har begärt ordet endast för att
rätta två misstag, som den siste talaren i sitt yttrande be¬
gått. Först och främst är det enligt Jägmästaren Björk¬
mans beräkning efter 40, och ej efter 60 år som inkom¬
sterna af allmänningarna beräknats öfverskjuta omkostna¬
derna för deras vård. För det andra synes det, som om
samme talare förmenat, att de 734stafrum ved, som böra
tillkomma Dylta bruksägare, ej blifvit uti nämnde beräk¬
ning afsedde. Men beräkningen innehåller, hvilket ock kan
inhemtas af hvad som nederst å sidan 5 i Betänkandet fö¬
rekommer, uttryckligen att om en ordnad Skogshushållning
å Allmänningarne infördes, skulle, med beräkning af bruks-
e g arens högsta årliga af verkning sr ätt stafrum ved,
följande förhållande uppkomma nemi etc." Dessa 734 Vt
stafrum ved hafva således först blifvit afdragna, innan man
beräknat någon inkomst för Statsverket af allmänningarne
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, gjorde
H. H. Erkebiskopen och Talmannen proposition på bifall
till hvad Stats-Utskottet i detta utlåtande föreslagit, dervid
blandade Ja och Nej hördes samt votering begärdes.
Till utrönande af hvad som vid hufvudvoteringen borde
utgöra kontraproposition blef, då Ståndet derom icke kunde
blifva ense, utan votering äfven i detta hänseende begärdes,
uppställd och godkänd följande voterings-proposition:
Den 6 Juni.
299
Den, som till kontraproposition i hufvud voteringen an¬
tager Kongl. Maj:ts uti ifrågavarande nådiga proposition
framställda förslag, röste Ja.
Den det icke vill, röste Nej.
Vinner Nej, har Ståndet till kontraproposition antagit
återremiss af ifrågavarande utlåtande.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 6 Ja och 34 Nej, hvadan Ståndet alltså till
kontraproposition antagit Nej-propositionens innehåll.
För hufvudvoteriugen blef derefter föreslagen och god¬
känd följande voterings-proposition:
Den, som bifaller Utskottets ifrågavarande hemställan,
röste Ja.
Den det icke vill, röste Nej.
Vinner Nej. har Ståndet återremitterat Utskottets ut¬
låtande.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallet med 14 Ja och 26 Nej, i följd hvaraf Ståndet stan¬
nat i det slut, som Nej-propositionen utvisar.
§ 4.
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till följande Rikets Ständers underdåniga skrifvelser, nem¬
ligen :
N:o 67, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens Fjerde hufvudtitel;
N:o 68, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens Femte hufvudtitel;
N:o 69, i fråga om kärandeparts skyldighet att gifva
vederparten del af uppskofsbeslut;
N:o 70, angående förändrade stadganden i afseende på
villkoren för rättighet att fullfölja mål hos Hofrätterna
och Högsta Domstolen.
§ 5.
Föredrogs ånyo Sammansatta Bevillnings- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande N:o 5,
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker.
Härvid förekommo nedan upptagna, af Utskottet be¬
handlade §§ i nu gällande författning.
§ 1.
Doctor Ternström begärde ordet och yttrade: När Sam¬
mansatta Utskottet beslutade att bibehålla denna § vid sin
300
Den 6 Juni.
nuvarande lydelse, afgjordes det genom votering, hvilken
utföll med en rösts pluralitet. Orsaken var den att af de
presterliga ledamöterna icke mer än en eller två voro tillstä¬
des, annars hade saken fått en annan utgång. Emot be¬
slutet har jag reserverat mig, och föreslår nu, att Högv.
Ståndet för sin del behagade antaga 30 kannor såsom för-
säljningsminimum. Man kan dervid visserligen befara att
emot sin vilja underlätta lönkrögeriets olofliga utskänkning
och främja dess intresse; men å andra sidan möter den s.
k. »salningen», som skulle försvåras genom det större för-
säljningsbeloppet, men går lättare för sig med det mindre;
då deremot den olofliga utskänkningen står under strängare
kontroll, och kan lättare motarbetas.
Contractsprosten Palmlund: Den motion af mig, till
hvilken Utskottet vid denna § icke ansett sig böra tillstyrka
bifall, är till sitt syfte och innehåll likartad med ett af
mig förliden Riksdag väckt förslag, hvilket då inom Utskot¬
tet rönte samma öde som nu, nemligen att afslås, hvaremot
detsamma här inom Högv. Ståndet under en ganska liflig
discussion vann erkännande. Med erinran härom och i för¬
hoppning att mitt förslag äfven denna gång lika välvilligt
understödjes, samt då jag i ämnet talat och skrifvit så myc¬
ket, att ett ytterligare ordande i denna sak är å min sida
öfverflödigt, vill jag icke genom ett längre anförande nu
sätta Högv. Ståndets tålamod på prof, utan får jag öfver¬
lemna min motion till förordande af de högtärade Stånds¬
ledamöter, som i likhet med den talare, hvilken näst före
mig yttrade sig, äro i denna angelägenhet af samma åsigt
som jag.
Doctor Säve: Äfven jag har svårt att godkänna, hvad
Utskottets majoritet här beslutat, hvadan jag ock reserve¬
rat mig deremot. Utskottet säger väl, att, om man stad¬
gar, det bränvin ej får till mindre belopp än 30 kannor för¬
säljas af annan än den, som enligt §§ 2 eller 4 är dertill
berättigad, benägenheten att kringgå ett lagstadgande, som
kan synas nog strängt, lätteligen skall förökas. Jag tror
tvärtom; ty om man sätter minsta försäljningsbeloppet till
30 kannor, skall en verklig partihandel med varan uppkom¬
ma och svårigheten att erhålla tillräckligt antal deltagare i
den så kallade »salningen» betydligt ökas, hvarigenom ock
anledningarne till lagöfverträdelser och till fylleri minska¬
des. Det synes mig derför uppenbart, att hvar och en, som
ifrar för nykterhet och sedlighet, bör lemna sitt bifall till
Prosten Palmlunds motion. Att genom ett dylikt bifall nå¬
gon svårighet för hushåll att bekomma det för dem behöf-
liga qvantum bränvin skulle uppstå, är ett tomt föregifvan-