D e n 1 5 Ma i b.
häftig kamp härom. Man räddes att bref skulle sedermera
förkomma, och, del är sannt, bref hafva sedan förkommit,
men det hade också förut, före postcbartornas borttagande,
varit fallet. Genom registreringen tror sig mången haf¬
va vunnit en trygghet, som dock blott är inbillad; ja fast¬
mer, så mycket mindre, än utan registrering, som denna
tvärtom hos speculanter väcker frestelsen att, hvad lätt lå¬
ter sig göra, tillegna sig just dessa bref.
Då den nu föreslagna afgiften för sluten recommendation,
i motsats till tryggheten, är så obetydligt större än vid re¬
gistrering, yrkar jag på grund häraf bifall till Herr Liljen-
stolpes motion.
Doctor Moberger: Hof-Predikanten Wahrenberg har, en¬
ligt mitt omdöme, på ett klart och tydligt sätt ådagalagt,
att s. k. registrering af bref, hvad säkerheten om brefvets
rigtiga framkomst beträffar, innebär ingenting annat, än en
vilseledande illusion. Och derföre böra ock Rikets Ständer,
som ju äro Svenska folkets representanter, våga att i denna
sak uppträda i någon mån som folkets förmyndare.
kor min del vill jag åtaga mig bevisa, att genom regi¬
strering icke allenast icke vinnes någon säkerhet i nyssnämn¬
de afseende, utan att densamma t. o. m. medför osäkerhet,
ty opålitliga brefdragare, äfvensom annat oärligt folk, som
uti postcontorens förstugor studerat de uthängda chartonia,
lockas att tillgripa registrerade bref i den tro att dessa
framför andra innehålla penningar. Utsigten att ett regi-
streradt bref skall komma adressaten ordentligen tillhanda
är derföre mycket mindre, än med oregistrerade, dem ingen
misstänker att innesluta saker af värde.
Vidkommande den af Doctor Ternström anförda sats:
”Superfl.ua non nocent,” vågar jag, vid tanken på dess an¬
vändande å förtärandet af spirituosa, betvifla dess allmän¬
giltighet; äfvensom sanningen af talesättet: ”mundus vult de-
cipi — munclus decipiatur.”
På grund häraf yrkar jag för min del att Ståndet, med
ogillande af Utskottets förevarande hemställan, måtte bifalla
Herr Liljenstolpes motion.
Hof-Predikanten Wahrenberg: Jag ber endast få anmär¬
ka, att, ehuru jag för närvarande ej kan prestera några do-
cumenter till intyg om rigtigheten af min uppgift om regi-
streringsafgiftens uppgående till 12 öre, jag dock fullt och
fast tror denna uppgift icke vara origtig utan öfverenstäm-
mande med verkliga förhållandet.
Doctor Ternström Huruvida det är tillstäudigt att lägga
en ord i munnen dem han aldrig yttrat, må hvar och en
Den 14 Mars.
eu döma. Jag sade icke i mitt förra anförande: ni.nndus
vult decipi” &c,; men väl sade jag: ”superflua non nocent;”
det sade jag dock icke om spirituosa; ty derom är icke nu
frågan, så framt de icke utöfva sitt inflytande på den tala¬
ren sjelf; utan jag sade det med tydligen tillkännagifvet af¬
seende på den ifrågavarande saken. Att statsmakterna böra,
såvidt ske kan, undanrödja ”stötestenarne,” må vara en san¬
ning; men om det, som för den ene är stötesten, för den
andre är en förmån, så kan jag icke medgifva, att den san¬
ningen här är tillämplig; ty brefregistrering är ingen stöte¬
sten, utan en förmån; och att den det är, vill jag bevisa
med ett exempel: Om jag insänder ansökningshandlingar till
Dom-Capitlet, och de icke] inkomma intra fatalia; men jag
med bevis från postcontoret, till och med blott om brefvets
registrering, kan styrka, att brefvet afgått i rättan tid, så
måste Dom-Capitlet, om de ock inkomma extra fatalia, lik¬
väl upptaga dem till pröfning. Och ett sådant bevis kan,
mot lösen, utan svårighet erhållas. För öfrigt får jag upp¬
lysa, att post-taxan verkligen bestämmer 12 öre för regi¬
streringen, hvilken afgift dock icke ingår till postverket, utan
är en ersättning för postförvaltarens besvär.
Doctor Kunsten: Då jag såsom ledamot af Utskottet
medverkat till dess beslut, ber jag att få instämma i hvad
af Doctorerna Sandberg och Nordlund i frågan anförts.
Af de anförda skälen mot registreringen följer åtminsto¬
ne så vidt vidkommer brefs uttagande af obehörig person
ingenting annat än att postchartorna ej borde i postförstu-
gan uthängas.
Då det ofta för afsändaren är tillräckligt att ega bevis
om brefs inlemnande å posten och denna fördel obestridli¬
gen genom registreringen vinnes, så yrkar jag att Ståndet
utan afseende å Herr Liljenstolpes motion ville bifalla Ut¬
skottets ifrågavarande hemställan.
Doctor Moni huiti: De talare som yrkat afslag, hafva ut¬
gått från tvänne förutsättningar, nämligen, att registrering
först förleder afsändare till oförsigtighet, och vidare lockar
folk i frestelse att uttaga andras bref. Hvad nu den förra
vidkommer, så gifver postverket i detta hänseende lika myc¬
ken upplysning om hvad riskeras genom registrering, som
hvad genom recoinmendation vinnes. Vidkommande åter
den omtalade frestelsen, så är hon säkerligen icke större
här än annorstädes. Och lär man för öfrigt väl ej hafva
något att befara från våra för synnerlig redbarhet kända
posttjenstemän. Man har anmärkt att registreringen vore
en gammal qvarlefva från den äldre postordningen. Om
så ock vore, hindrar det icke att denna qvarlefva kan vara
Den 15 Mars.
303
af synnerlig nytta. Det gifves andra bref af vigt än pen-
ningbref och utfåendet af recommenderade bret är alltid för¬
enadt med besvär, synnerligen på landet, dit man vanligen
får sådant efter först särskild underrättelse och sedan på
förhand lemnadt qvitto. Jag finner sålunda intet skäl att
till Utskottets hemställan neka bifall.
Prosten Melén: Saken tyckes visserligen vara af ringa
vigt, men då den här så lifligt discuteras, tillåter jag mig,
som endast tvänne gånger tillförene under denna Riksdag
med anföranden besvärat Högvördiga Ståndet, att yttra nå¬
gra ord.
Någon säkerhet måste väl dock, oaktadt allt hvad der¬
emot blifvit yttradt, registrering af bref medföra, då man
derigenom har bevis, att brefvet verkligen blifvit afsändt, och
adressaten, som har bref att vänta nog lär, liksom det sker
i Universitetsstäderna, passa på och sjelf utfordra sitt bref
från posten, innan mycket omtalade ”bedragare” kunna de¬
samma uttaga och tillgripa.
För alla dem, som begagna s. k. lösväskor, medför re¬
gistrering af bref en obestridlig fördel, enär postmästare al¬
drig utlemnar sådana bref, som en gång äro bestämda att
med lösväska befordras, utan alltid låter inlägga dem i ve¬
derbörliga tillästa väskor, hvartill postmästaren har ena och
adressaten andra nyckeln.
På grund af hvad jag anfört, vågar jag tillstyrka bifall
till Utskottets hemställan.
Prosten Lundholm: Jag är förekommen af den föregående
talaren, som tydligen visat, huruledes man, åtminstone på
landsbygden, har all önsklig trygghet för registrerade brefs
rigtiga framkomst. Hvar och en som har väska och post¬
bok, kan ock vara viss att ordentligen erhålla sin post.
Kyrkoherden Otterström: Det är obestridligt att genom
registrering en förmån vinnes för brefafsändaren, men ännu
större är den förmån, som vinnes genom sluten recommeuda-
tion. Ståndet hade nu bifallit en nedsättning i afgiften för
sluten recommendation, hvaraf följer en förlust för postver¬
ket af 50,000 R:dr. En sådan nedsättning har naturligtvis
bort beviljas endast på grund af det antagandet, att nu så
mycket flera bref skulle recommenderas i stället för att re¬
gistreras, hvarigenom den nämnda förlusten ersättes. Jag
får derföre yrka bifall till Herr Liljenstolpes förslag.
Domprosten Sondén: Jag ber om ursäkt, att jag i afton
lika ofta tager till ordet som min ärade granne under hela
Riksdagen.
:j()4
Den 15 Mars.
Utan tvifvel bör man skilja mellan (len trygghet som
vinnes genom registrering och den sorn vinnes genom post¬
bok och postväska.
Det skulle vara någon förmån att registrera, om man,
utan ytterligare afgift erhölle bevis öfver registrering. Men
då nu lösen härför också måste erläggas med 12 öre, så blir
ju kostnaden densamma som för sluten recommendation. Att
ett sådant bevis kan vara af fördel för brefsändare, inses
lätt. Det har handt i dessa dagar, att ansökning tillföljd af
inträffad snöyra förblifvit liggande på jernvägen och ej, åt¬
minstone i tid, framkommit. Man har då sedermera sär¬
skildt fått söka intyg öfver dess inlemnande å posten. Af-
gilten för registreringen var 12 öre; nu särskild lösen för
intyget härom också 12 öre; tillsammans 24 öre. Hade nu
genast recommenderats, så hade utan vidare recommenda-
tiousbeviset kunnat sändas.
Doctor Moberger: Jag anser mig böra börja liksom före¬
gående talare med en ursäkt för det jag ånyo i denna fråga
vågar uppträda; men jag vill allenast anmärka, nied anled¬
ning af Doctor Nordlunds yttrande "att posttjenstemännen
äro särdeles redbara”, att jag aldrig bestridt denna sats,
utan endast talat om brefdragare, hvilka knappast torde
kunna till posttjensteman hänföras.
För att visa hvarthän den medgifua registreringen af
bref leder, ber jag att få för Högv. Ståndet omnämna, att
i staden W. verkligen handt, att en yngling, som skulle kring-
bära bref från Post-Contoret, företog sig, att, för att åtkomma
det förmodade värdefulla innehållet, tillegna sig alla regi¬
strerade bref. hvaremot han till de respective adressaterna
riktigt framlemnade icke registrerade bref.
Prosten Melén: Jag har begärt ordet endast för att
bemöta Domprosten Sondéns påstående, att samma säkerhet
skulle vinnas genom att begagna postbok, som genom brefs
registrering. Ja, detta är nog sannt, men endast till hälften,
ty genom postboken kan bevisas att bref verkligen å ett Post-
Contor blifvit inlemnadt, men deremot icke att desamma or¬
dentligen till viss postanstalt framkommit, hvilken sistnämnda
fördel genom registrering vinnes, enär Postmästare är skyldig
efterse att alla å chartan uppförda bref äro ordentligen an¬
komna.
Contracts-Prosten Lundberg: Jag är af dem som anse
att någon fördel följer af registreringen, ty så mycket är
mig åtminstone försäkradt, att brefvet framkommer till an¬
gifvet Post-Contor. Det kan nu ock hända, att det är af
större
Den 15 Mars.
305
större fördel för mig att brefvet är registreradt, än om det
vore recommenderadt. Jag får nämligen, i det sednare fallet,
först avis för att sedan först med ett följande postbud qvit¬
tera och utfå detsamma.
Doctor Ternström: Blott ett enda litet ax skall jag ännu
be att få upptaga på det afbergade fältet. Domprosten Son¬
dén mente, att kostnaden för registrering och sluten recom-
mendation skulle blifva ungefär densamma; att den omtänk¬
samme correspondenten följaktligen snarare skulle begagna
den sednare, hvarföre den förras qvarstående i författningen
vore öfverflödigt. Under vissa undantagsförhållanden kan
detta väl blifva fallet, t. ex. om bevis skall lösas om brefvets
afgång under registrering, hvilket dock väl blott sällan kom¬
mer i fråga. Men som det tillgår efter regien, fruktar jag,
att Domprosten begått ett misstag; ty om jag betalar sluten
recommendation med 24 eller, såsom det nu är, med 35 öre,
så får jag efter brefvets vigt betala särskildt portoafgift.
Efter härmed slutad discussion och sedan H. H. Erke-
Biskopen och Talmannens proposition å bifall till Utskottéts
hemställan blifvit med blandade Ja och Nej besvarad, begär¬
des votering, hvarvid följande voteringsproposition framställ¬
des och godkändes:
Den, som bifaller Utskottets förevarande hemställan,
röste Ja; den det icke vill röste Nej. Vinner Nej, har Stån¬
det beslutat, att s. k. registrering af bref icke vidare kom¬
mer att ega rum.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 28 Ja mot 16 Nej; hvadan Ståndet stannat i
det beslut Ja-propositionen innehåller.
Tredje hemställan å sidan 4.
Bifölls.
§ 6.
Föredrogs ånyo och lif olls Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi- Utskottets Betänkande N:o 61, i anledning af väckta
motioner, åsyftande reglering i vissa provinser af roterings-
besväret.
§ 7.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi- Utskot¬
tets Betänkande N:o 62, i anledning af väckt motion om före¬
skrifter, rörande rättigheten att erhålla skjuts, m. m.
Doctor Runsten begärde ordet och yttrade: Jag ser att
min hedervärda landsman väckt motion om inskränkning i
HSgv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 20
306
D e n 1 5 Mar s.
rättighet till skjuts, och jag instämmer med honom deri, att
något härvid bör göras. Rättigheten till skjuts bör inskrän¬
kas. Förr, då pass kräfdes, hade denna i och med dem en
gräns. Nu gifves ingen. Det är blott några drag ur verk¬
ligheten, att 14, 15, 16 ynglingar, komna från ett dansnöje,
kräfva skjuts; likaså i Norrland skaror af arbetare från Werm¬
land, och det behöfver icke nämnas huru jordbruket häraf
betungas. Nu anför Utskottet såsom skäl för sitt afstyr-
kande, att passkyldigheten upphört. Alldeles i motats till
Utskottet anser jag att tvärtom, just derföre att passkyldig¬
heten upphört, några mått och steg måste vidtagas till jord¬
brukets skyddande mot missbruket af rättigheten att erhålla
skjuts. Detta innebär onekligen ett slags våld mot jordbru¬
ket och jag är öfvertygad. att Utskottets slutsats att den
väckta motionen om inskränkning i rättigheten att erhålla
skjuts, ingen åtgärd från Riksens Ständers sida hör föranle¬
das, icke hos Hög v. Ståndet skall vinna bifall. Mitt bifall
åter tillhör den nämnda motionen.
Sedan discussioneu förklarats slutad blef, uppå af H. II.
ErJce-Bislcopen och Talmannen framställd Proposition före¬
varande Betänkande bifallet.
Föredrogs ånyo och bifölls Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi- Utskottets Betänkande N:o 63, i anledning af väckt mo¬
tion om meddelande af undervisning uti husliga göromål och
handaslöjder vid Rikets Seminarier för fruntimmer.
§ 9-
Föredrogs ånyo meddeladt Utdrag, N:o 141, af Vallöf!.
Borgare-Ståndets Protocoll den 1 dennes, med inbjudning
till de öfriga Riks-Stånden att förena sig i Borgare-Ståndets,
vid behandling af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 51, angående
regleringen af utgifterna under Riks-Statens Fjerde Hufvud-
titel, med afseende på 50:de punkten, i fråga om casern-
byggnad för Svea Artilleri-Regemente, fattade beslut.
Doctor Söderberg erhöll på begäran ordet och yttrade:
Det är visserligen likgiltigt för frågans utgång, som genom
trenne Stånds beslut redan är afgjord, hvad Högv. Ståndet
för sin del härutinnan besluter, men då det kan utgöra ett
kraftigt stöd för Regeringen vid dess blifvande åtgöranden i
ednna sak, att samtliga Riks-Stånden deruti varit ense, yrkar
jag, som redan vid frågans förra behandling inom Ståndet,
yttrade mig i öfverensstämmelse med hvad nu uti ifrågava¬
rande inbjudning föreslås, att samma inbjudning måtte an¬
tagas.
Den 15 Mars.
307
Efter härmed slutad discussion, beslöt Ståndet att nämnda
inbjudning antaga.
§ 10.
Föredrogs ånyo meddeladt Utdrag, N:o 138, af Högloft.
Ridderskapet och Adelns Protocoll den 2 och 3 dennes, in¬
nehållande bland annat, inbjudning till de öfriga Riks-Stån-
den att förena sig uti Ridderskapet och Adelns vid behand¬
ling af 49 punkten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 51, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riks-Statens Fjerde
Hufvudtitel, fattade beslut, hvarigenom sistbemälda Riks-Stånd,
med afslag å Utskottets hemställan, anvisat 3,000 Riksdaler
till Kongl. Maj:ts disposition för att användas till förhyrande
af lämplig gemensam skollocal för samtliga Garnisons-Rege¬
mentena, jemte bekostande af tjenlig undervisnings-materiel.
Domprosten Sondén hegärde ordet och yttrade: Då frå¬
gan angående Kyrko- och Skol-byggnad för Garnisons-För¬
samlingarna i Stockholm först i Ståndet förevar, förordade
jag anslags beviljande för byggande af både kyrka och skol¬
hus, men då nu genom frenne Stånds beslut all fråga om
anslag till kyrkobyggnad för närvarande förfallit, ville jag
inskränka mig att'yrka bifall till Ridderskapet och Adeln3
förevarande inbjudning, om ej inom Utskottet upplysts, att
medel ej saknades för hyrande af lämplig skol-local.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: Ehuru saken är
särdeles behjertansvärd, nödgas jag tillstyrka afslag å ifråga¬
varande inbjudning, emedan frågan onekligen genom tre Stånds
deruti fattade beslut redan är afgjord.
Sedan discussionen förklarats slutad beslöt Ståndet, som
icke fann skäl att förevarande inbjudning antaga, att lägga
ofvanberörda Protocolls-Utdrag till handlingarne.
§ 11.
Föredrogs ånyo och bifölls Banco-Utskottets Memorial,
N:o 17, angående afskrifning af åtskilliga vid Discont-Conto-
ret upptagna discontlån, äfvensom derstädes balanserade öfver-
räntor å dylika lån.
§ 12.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången Banco-
Utskottets Utlåtande, N:o 18, i anledning af väckta motioner
om emottagande och invexling i Rikets Ständers Bank af
Enskilda Bankers sedlar, m. m.;
Banco-Utskottets Memorial N:o 19, i anledning af Riks-
Ståudens beslut i fråga om Betänkandet N:o 10, med förslag
308
Den 15 Mars.
till reglering af Bankens låne- och creditiv-rörelse samt om
användande af upplupen bankovinst;
Lag-Utskottets Memorial, N:o 32, i anledning af åter-
remiss af Lag-Utskottets Betänkande N:o 11, öfver väckt
motion om arfsrätt för efterlefvande maka;
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi-Utskottets Betänkande N:o 3, i anledning af väckt mo¬
tion om antagande af ny Ivyrko-Lag;
Allmänna Besvärs- och Economi- Utskottets Memorial,
N:o 64, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid
förehafvande af Utskottets Betänkande N:o 36, angående
väckta motioner i fråga om ej mindre Norrmäns och Dan¬
skars än äfven andra utländningars rätt att i Sverige idka
handel, handtverk och andra yrken;
Allmänna Besvärs- och. Economi-Utskottets Memorial
N:o 65, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid
förehafvande af Utskottets Betänkande N:o 43, angående väckt
motion om tilldelande åt Ordföranden i Communal-Styrelse
af ett exemplar utaf Svensk Författnings-Samling;
Allmänna Besvärs- och Economi-Utskottets Memorial
N:o 66, med förslag till voterings-proposition i anledning af
Riks-Ståndens fattade skiljaktiga beslut vid förehafvande af
Utskottets Memorial N:o 46, innefattande förslag till sam-
manjemkning af Riks-Ståndens beslut i anledning af Utskot¬
tets Betänkande N:o 12, angående väckt motion om upphö¬
rande af de så kallade prebende-pastoraten; samt
Allmänna Besvärs- och Economi-Utskottets nedannämnda
Betänkanden N:o 67, i anledning af väckt motion om revi¬
sion af Taxan för trafiken å Trollhätte canal- och sluss-
linier;
N:o 68, i anledning af väckt motion i fråga om skyldig¬
het att deltaga i byggnad af hus för s. k. småskolor å landet;
* N:o 69, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga Propo¬
sitioner (N:o 51) till Rikets Ständer, i fråga om förändrad
grund för utgörande af fjerdingsmans aflöning, dels ock en¬
skild motion om ändring i föreskrifterna rörande bestridan¬
det af fjerdingsmansbefattning i kapellförsamling;
N:o 70, i anledning af väckt motion om tillåtelse för
åboer å hemman, som Bergverken fått af Kronan skatteköpa,
att till sig lösa skatterätten; och
N:o 71, i anledning af väckt motion om förändring af
pastoratens indelning.
§ 13.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Lag-Utskot¬
tets Memorial N:o 33, i anledning af återremiss af Utskot¬
tets Betänkande N:o 13, öfver dels Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position till Rikets Ständer om antagande af en Författning
Den 17 Mars.
309
angående arfsrätt för oäkta barn, dels ock enskild motion i
samma ämne.
§ 14.
Upplästes och lades till liandlingarne från de respective
Med-Stånden ankomna Protocolls-Utdrag. nemligen från Hög¬
loft. Ridderskapet och Adeln N:ris 139, 140, 142 och 143,
från Vällofl. Borgare-Ståndet N:ris 143—155, samt från He¬
dervärda Bonde-Ståndet N:ris 172 — 185.
§ 15.
Till företagande af resor till hemorten i enskilda ange¬
lägenheter, begärdes och erhölls ledighet från Riksdagsgöro-
målen under frenne veckors tid, räknad från den 28 dennes,
af Contracts-Prosten Rabe, samt från den 27 innevarande
månad af Doctor Almqvist.
Ståndet åtskiljdes kl. '/2 9 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Dcu 17 Ulars 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades Protocollet för den 7 Mars e. m.
§ 2.
H. II. Erkc-Biskopen och Talmannen förklarade sig vilja
af förhandlingarne vid gårdagens Talmans-Conferens meddela
Ståndet följande:
Till nämnda sammanträde hade äfven de särskilda Ut¬
skottens Ordförande blifvit kallade, för att lemna redogörelse
för de ärenden, som på Utskottens behandling ännu vore
beroende, hvarefter kunde bedörnas, huru länge Riksdagen
komme att räcka. Och inhemtades af denna redogörelse, att,
om man undantoge 2:ne Afdelningar inom Stats-Utskottet,
arbetet inom samtliga, de öfriga Utskotten så fortskridit, att
det, ansågs kunna inom loppet af 4 eller '5 veckor vara af-
310
Den 17 Mars,
slutadt. Hvad deremot anginge göromålen inom Stats-Ut-
skottet, förde de upplysningar, som deröfver meddelades, till
ett helt annat resultat med afseende på Riksdagens varak¬
tighet. Väl troddes Inkomst-Afdelningen snart kunna få rent
bord, men inom Utgifts- och Riksgälds-Afdelningarna åter¬
stodo till behandling så många ärenden, att de Betänkanden
och Utlåtanden, som deröfver borde afgifvas, icke förrän om
6 eller 8 veckor kunde vara till Stånden inlemnade; och då
den slutliga behandling, som ärendena der skulle underkastas,
efter vanliga beräkningar ansågs erfordra en tid af 4 veckor,
så skulle, efter hvad nu visade sig, Riksdagen komma att
fortgå ytterligare omkring trenne månader och således afslu-
tas ungefärligen den sista veckan af Juni eller den första af
Juli månad. Då det emellertid alltid vore tänkbart, att oför¬
utsedda hinder mellankomme och vållade uppskof, kunde
möjligen den sålunda beräknade tiden komma att öfverskri-
das. Med afseende härå yttrades dock både af Conferensens
medlemmar och de särskilda Utskottens Ordförande den goda
föresatsen, att hvar i sin stad skulle söka befordra ett så
skyndsamt fullgörande af Riksdagsgöromålen, som med vin¬
nandet tillika af ett godt och ändamålsenligt resultat vore
förenligt; och hade H. H. all anledning förmoda, att denna
föresats äfven komme att hållas.
Vidare hade Talmans-Conferensen, vid betraktande deraf,
att nästa Lördag är Helgdag och att Påskhelgen snart der¬
efter inträffade, ansett lämpligt bestämma arbetstiden för
Stånden under de närmast kommande veckorna så, att Plena
skola hållas nästkommande Onsdag, vidare påföljande Mån-
dagseftermiddag, och, derest sådant för ärendenas fortgång
erfordrades, Tisdagseftermiddag; samt derefter nästkommande
Onsdagsförmiddag och eftermiddag, om så behöfdes. Dermed
skulle arbetet inom Stånden hvila till efter Påsk och då taga
sin början den 4 April. Genom denna anordning trodde sig
Conferensen hafva satt Utskotten i tillfälle att oförhindradt
fortsätta sina arbeten.
§ 3.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Utlåtande N:o 18, i an¬
ledning af väckta motioner om emottagande och invexling i
Rikets Ständers Bank af enskilda Bankers sedlar m. m.
Kyrkoherden Otterström begärde ordet och anförde: Jag
har jemte flera ledamöter inom Utskottet, låtit anteckna mig
som reservant mot dess beslut uti denna punkt af Utlåtan¬
det. Som Högv. Ståndet af motionerna finner, hafva åtskil¬
liga motionärer föreslagit, att Riks-Banken skulle vid liqvi-
der äfvensom till vexling och inlösen emottaga enskilda Ban¬
kers sedlar och vexlar — med Banco-Fullmäktige förbehållen
Den 17 Mars.
311
rätt att vid dessa transactioner föreskrifva för Banken fullt
betryggande vilkor. Att Utskottet icke lemnat sitt bifall åt
motionerna uti denna vidd oell utsträckning, är tvifvelsutan
välbetänkt. Men med afseende på den stora allmänhetens
beröring med Riks-Banken, för såvidt hon der har att verk¬
ställa liqvider och insättningar, har minoriteten inom Ut¬
skottet såväl som Banco-Fullmäktige, hvilkas utlåtande i frå¬
gan inbemtats, ansett det skola blifva af stort gagn ej mindre
för allmänheten än Banken sjelf, att i dessa fall lemna full¬
mäktige obetaget, att, på sätt och under vilkor de sjelfva
egde bestämma, tillåta emottagandet äfven af enskilda Ban¬
kers sedlar. Det torde här böra nämnas, att detta medgif¬
vande icke derföre blifvit af Fullmäktige tillstyrkt samt af
Utskottets minoritet ansedt önskvärdt, som skulle dermed
åsyftas att bereda de enskilda Bankerna någon nytta. Deras
fördel kan härigenom icke synnerligen befordras, helst Banco-
Fullmäktige, efter hvad de sjelfva förklarat, aldrig skulle
tillåta emottagandet af andra enskilda Bankers sedlar, än
deras, som här i Stockholm hafva vexlingsombud, på det att
Banco-Styrelsen måtte vara i tillfälle att hos vederbörande
vexlingsombud aflemna Frivat-Banks-sedlar omedelbart efter
det de influtit, och i stället erhålla valuta i egna sedlar.
Följden af det ifrågasatta medgifvandet skulle således blifva
den, att Privat-Bank-sedlarne skulle dragas ur den allmänna
rörelsen och återvända till egna Banker i samma mån, som
de till Riks-Banken inströmmade. Deremot inses lätt, hvil¬
ken lättnad och fördel skulle beredas allmänheten, derest man
finge, jemte Riks-Bankens eget mynt, äfven använda de i
allmänna rörelsen ofta förekommande privat-bank-sedlarne,
när man i Bankens Discont-Contor hade att uppgöra liqvi¬
der, eller ville der öppna upp- och afskrifnings- eller depo-
sitions-räkning. Äfvenledes hafva Fullmäktige visat, huru¬
som Banken går miste om de fördelar, sorn skulle uppstå,
derest flera enskilde personer öppnade dylika transactioner
med Banken i stället för att de nu finna beqvämligare att
vända sig till privata bankinrättningar eller bankirer. Från
denna synpunkt hafva Fullmäktige sett saken, och af samma
skäl får jag nu yrka bifall till reservanternas förslag, ”att
på Fullmäktige må ankomma att tillåta emottagande vid li¬
qvider och insättningar i Rikets Ständers Banks discont-
contor, utaf enskilda sedelutgifvande Svenska bankers sedlar,
under sådana vilkor, sorn Fullmäktige kunna för bankens be¬
tryggande mot förlust finna nödigt föreskrifva.”
Contracts-Prosten Palmlund: Emot den siste ärade ta¬
larens anförande finner jag mig böra yttra några ord till för¬
svar för Utskottets mening, hvilken jag biträder. Enligt min
och pluralitetens inom Utskottet öfvertygelse, är det stridande
312
Den 17 Mars.
mot Riks-Bankens uppgift, att med de enskilda Bankerna in¬
låta sig i sådana transactioner som här äro i fråga. Riks-
Bankens egentliga uppgift är att gifva stadga och säkerhet
åt landets myntväsende; och så länge Grundlagen stadgar,
att allenast Riks-Bankens sedlar må såsom mynt i Riket er¬
kännas, så länge kan det ej vara för Riks-Banken lämpligt
att inlåta sig i förbindelser med de enskilda bankerna —
isynnerhet hvad angår deras sedelrörelse. Det är härvid till¬
räckligt att veta, att emottagandet i Banken af privatbank¬
sedlar möjligen och under vissa eventualiteter Iean leda till
förluster.
Att de enskilda Bankerna icke skulle skörda någon syn¬
nerlig vinst deraf att, såsom reservanterna mot Utskottets
beslut föreslå, deras sedlar emottogos i Riks-Banken vid li-
qvider och insättningar på upp- och afskrifnings- samt depo-
sit-räkningar, är redan medgifvet. Hvad vidare beträffar
allmänheten, kan ej heller dess fördel blifva synnerligen stor
af den föreslagna förändringen, då, som bekant är, alla pri-
vat-banker hålla vexlingsombud i hufvudstaden. Slutligen
skulle den för Riks-Banken ökade rörelse, som man anser
skola följa af ifrågavarande åtgärd, endast komma att be¬
träffa de rörelsegrenar, hvilka, efter hvad allmännt erkännes,
inom Riks-Banken icke böra utvidgas utöfver hvad som re¬
dan är förhållandet. Upplysningsvis vill jag nämna, att vid
den slutliga omröstningen inom Utskottet segrade den åsigt,
hvilken nu finnes för Ständerna framlagd såsom Utskottets
hemställan, med 20 röster emot 8, hvilka voro för reservan-
tenxas förslag. Jag tror derföre, att Ståndet bör bifalla hvad
Utskottet här tillstyrker.
Prosten Melén: Sedan föregående talare anfört hvad 1
hufvudsaken kan anföras till försvar för Utskottets hemstäl¬
lan, uti hvilken jag till alla delar instämmer, är icke mycket
att tillägga. Jag vill dock yttra några ord angående Kyrko¬
herden Otterströms påstående, att de enskilda Bankenia icke
skulle hafva någon förmån deraf, att, såsom föreslaget är,
deras sedlar finge emottagas vid liqvider och omsättningar i
Riks-Banken. Tydligt är dock, att göromålen på deras vex-
lings-contor här i hufvudstaden skulle betydligt minskas, om
den invexling af egna sedlar, som nu försiggår genom en
mängd enskilda personer och flere gånger dagligen, kunde,
sedan sedlarne influtit i Riks-Banken, verkställas endast ge¬
nom denne och på en gång. Erinrar man sig tillika, att de
summor, som på detta sätt gå i vexling, icke äro obetydliga,
utan att härvid är fråga om millioner, inses lätt, att ett
minskadt vexlingsbestyr icke är någon sak af ringa vigt.
Jag anser visserligen, att man bör hålla Fullmäktige räkning
för det förslag till ändring i Banco-Reglementet, som de
Den 17 Mars.
313
framställt. De hafva dermed åsyftat allmänhetens bästa;
dock tror jag, att den lättnad i penningerörelsen, sorn de
velat bereda, kommer endast Stockholms innevånare och
större affärsmän, icke landet i allmänhet, till godo. I lands¬
orten förekomma väl oftast privat-bank-sedlar, men den, som
har att i Riks-Banken verkställa en inbetalning, skickar dem
då till ett ombud, som ntvexlar dem mot Riks-Bankens eget
mynt, utan att derför begära annat arvode, än det vanliga
af '/2 procent af det insatta beloppet. Nu menar man, att
landsortsboerna, om det föreslagna medgåfves, kunde vända
sig directe till Banken. Detta är dock lättare sagdt än verk-
ställdt. Innan några lånehandlingar i Banken emottagas,
förekomma så många omständigheter, att det alltid blir nöd¬
vändigt för den enskilda att hafva en commissionär på stället.
Jag såg för kort tid sedan en lånehandling, som casserades
och återsändes icke derföre, att något var att anmärka mot
de ifrågavarande personernas vederhäftighet, utan emedan
de vittnen, sorn intygat underskrifternas behörighet, begag¬
nat bläck af olika färg. Häraf synes, att det oftast blifver
för den enskilde oundgängligt, att till de nödiga formalite¬
ternas iakttagande hålla ett ombud. Härtill kommer vidare,
att Banken skulle nödgas anställa en särskild tjensteman,
som ombesörjde utvexlingen af privatbanksedlar, hvilket na¬
turligen leder till ökade utgifter. Då således fördélarne af
det ifrågasatta medgifvandet endast skulle träffa hufvudsta¬
dens affärsmän och de enskilda Bankerna, som kunde minska
personalen på sina vexlings-contor, tror jag det icke vara
skäl, att på dessa grunder frångå Utskottets förslag.
Doctor Björkman: Sedan föregående talare fullständigt
utvecklat de skäl, hvilka vid afgifvandet af detta Utlåtande
varit för Utskottet ledande, kan jag åtnöja mig med att in¬
stämma med denne. Jag vill likväl fästa uppmärksamheten
på en omständighet, nemligen att icke Banco-Fullmäktige
yttrat sig i fråga om beredandet af ersättning åt den eller
de tjenstemän, hvilka, derest privatbanksedlar i Riks-
Banken emottoges, ålades bestyret med vexlingen. Härvid
heter det blott, att det må åt Fullmäktige öfverlämnäs att,
”till den utsträckning och under de förbehåll Fullmäktige
bestämma”, låta emottaga äfven enskilde bankers sedlar.
Att daglig utvexling af dessa mot Riks-Bankens eget mynt skall
förorsaka ökadt besvär för Riks-Bankens tjenstemän, är lika
tydligt, som att nämnda besvär måste godtgöras. Men huru
dermed skulle tillgå, omtala ej Fullmäktige. Icke heller
kan man af deras utlåtande bedöma, till hvilken vidd och
utsträckning emottagandet af privatbanksedlar skulle ifråga¬
komma, annorlunda än att det skulle medgifväs ”vid liqvi-
der till och insättningar i Bankens discontcontor.” Stanna¬
314
Den 17 Mars.
de den föreslagna förändringen dervid, innebure den i sjelfva
verket intet annat än ett öfverflyttande af vexlingsbesväret
från enskilda bankers vexlingsombud till Riks-Bankens cas-
sörer. Afven delar jag den redan uttalade åsigten, att
den stora allmänheten icke skulle skörda synnerlig vinst af
ifrågasatta förmån, enär vid penningars insättning i Riks-
Banken enskilda commissionärer i alla fall ej kunde umbä¬
ras. Jag får derföre afstyrka antagandet af Fullmäktiges
och reservanternas förslag, samt yrkar, att Högv. Ståndet
måtte bifalla Utskottets hemställan.
Häruti instämde Contracts-Prosten Janzon.
Kyrkoherden Otterström: Jag tillåter mig anmärka, att
jag, ehuru jag är ledamot af Banco-Utskottet, icke anser mig
derföre vara så hemmastadd i bankaffärer, att jag icke i
fråga om Riks-Bankens förvaltning esomoftast finner mig bö¬
ra fästa synnerligt afseende på hvad Banco-Fullmäktige sjelfva
önska. I allmänhet synes det mig, att Fullmäktige gjort sig
förtjente af förtroende och tacksamhet för den omvårdnad,
som de, isynnerhet på sednare tider, egnat Banken och dess
organisation. Derföre tror jag ock, att om Banco-Fullmäk-
tige finge sig medgifvet hvad de sjelfve anse lämpligt, skulle
deraf uppstå icke någon våda men väl förmån för Banken
och äfvenledes för den allmänhet, som med honom har be¬
röring.
Nästföregående talare har funnit, att Fullmäktige yttrat
sig väl obestämdt angående det sätt, hvarpå utvexlingen af
inkommande privatbanksedlar skulle ordnas. Visserligen
hafva de endast i korthet yttrat sig härom; men också har
det icke varit deras afsigt, att Ständerna skulle meddela nå¬
gra detaljerade föreskrifter härutinnan. De önska blott, att
dem medgifves rättigheten att i vissa fall emottaga privat¬
banksedlar under de vilkor och inskränkningar, som de sjelfve
finna med Bankens förmån öfverensstämmande. En annan
talare har sagt, att de fördelar, som af ett sådant medgif¬
vande, enligt Fullmäktiges förmenande, skulle uppstå för den
stora allmänheten, i sjelfva verket endast kornino Stockholms
affärsmän till godo. Skulle ock så vara förhållandet, är det
likväl klart, att, om man ej medgifver allmänheten i och om¬
kring Stockholm denna förmån, dessa personer icke skola
öppna upp- och afskrifningsräkning med Banken utan hellre
vända sig till enskilde banker, hvarest de kunna deponera
penningar, utan att behöfva förut springa omkring på flera
ställen, för att få riksmynt. Men blir Riks-Banken i detta
afseende förbigången, och är det en fördel för hvarje bank att få
emottaga penningar på upp- och afskrifningsräkning, har man ju
således hittills beröfvat Banken en stor förmån. — Vidare
bar man talat om det stora besväret för Bankens tjenste-
D e n 17 Mars.
män att ena timmen emottaga och den andra till vexling
bortsända —- ofta kanske ej längre än tvärsöfver gatan —
de enskilda bankernas sedlar. Detta besvär bords dock icke
afskräcka någon från att medgifva den begärda förändringen.
Afven om af den skulle följa tillsättandet af en särskild
tjensteman, lära nog Fullmäktige tillse, att icke en sådan
anordning länder till Bankens skada. — Angående den stora
fara, för hvilken Iliks-Banken skulle utsättas, derest den in-
läte sig i förbindelser med enskilda banker, vill jag blott
anmärka, att här icke är fråga om någon Bankens förbin¬
delse med privatbanker, utan endast med allmänheten. Men
om så är, kan vådan för Iliks-Banken vid emottagandet af
enskilda bankers sedlar ej vara större, än när lån utlemnas
mot säkerhet af reverser med borgen, mot vexlar o. d. Jag
kan således icke frångå, att Banco-Fullmäktige haft fullt
skäl till hvad de tillstyrkt, och ehuru det icke är af alla
kändt, bar jag mig dock bekant, att Fullmäktige redan nu
nödgas understundom medgifva mottagandet af privatbank¬
sedlar. Då de förekomma i remisser från enskilde, som haf¬
va omedelbar beröring med Banken, underkasta sig tjenste-
männen ofta besväret med vexling.
Doctor Almqvist: Saken synes vara på väg att bortblan¬
das, hvarföre jag ber det Högv. Ståndet observera, hvad
här gäller. Man har talat om förslag, sorn skulle afse rät¬
tighet för enskilda Bankerna att öfverföra sina vexlingscas-
sor på Riksbanken för att ge styrka åt förespeglingarne om
fara i hvad Utskotts-afdelningen tillstyrkt i enlighet med den
vid betänkandet fogade reservation.
Förhållandet är följande. I väckta motioner hafva för¬
slag blifvit väckta, att Riksbanken skulle vid inbetalningar,
vare sig för liqvider eller för insättning på räkningar, ej
blott emottaga enskilda Bankers sedlar utan äfven åtaga sig
de bestyr med vexling deraf, som nu bestridas af enskilda
i hufvudstaden varande bolag eller bankirer. I af Utskot¬
tet, i anledning häraf, från Banco-Fullmäktige infordradt
utlåtande hafva dessa icke tilltrott sig tillstyrka så vidsträckta
affärsförbindelser med Privatbankerna, men deremot hemställt,
att åt Fullmäktige måtte öfverlemnas, att vid liqvider till
och insättningar i Riks-Bankens discont-contor medgifva ve¬
derbörande, att under de förbehåll, Fullmäktige egde bestäm¬
ma, låta emottaga sedlar af sådane enskilda Banker som här
hafva vexlingsombud.
Således är nu här ej fråga om att inblanda Riks-Ban-
ken i de enskilda Bankernas affärer, utan endast för allmän¬
heten undanrödja de olägenheter, som uppkomma deraf att
Riks-Banken ej tillåter sina gäldenärer att göra liqvider
med Privatbanksedlar. Deraf kan ingalunda den förmån
316
Den 17 Mar s.
uppstå för de enskilda Bankerna att deras sedlar skola er¬
kännas såsom lagligt betalningsmedel, då det icke ens ifrå¬
gasattes, att mottagandet af de enskilda Bankernas sedlar
skulle åläggas Riks-Banken såsom en skyldighet, utan endast
ett medgifvande att sådant af Fullmäktige må medgifvas,
när de så pröfva förenligt med Bankens trygghet, för att fö¬
rekomma de många tracasserier och förluster, som för de
enskilda skulle uppstå genom hittills gällande praxis. När
man föreställer sig, att fördelen af denna tillåtelse endast
ligger på Privatbankernas sida, innefattar detta ett fullkom¬
ligt misstag. Det visade sig inom Utskottet, att Privatbanks-
intressenterne uppfattade saken så, som skulle de enskilda
Bankerna derigenom se sina sedlar hastigt dragas ur all¬
männa rörelsen och deras sedelemissioner bli underkastade
en besvärlig controll. Den följd som blifvit under discussio-
nen framställd skola uppkomma genom den medgifna
tillåtelsen, att massor af Privatbanksedlar skola samlas i
Riks-Banken, hvilar på okunnighet om förhållandet, som
kommer att visa sig så, att de för hvarje dag inkomna Pri¬
vatbanksedlarna samma dag eller den följande utvexlas hos
ombuden. Ibland dessa finns en inrättning i Stockholm som
drager betydlig inkomst af invexlingen och derföre skrattar
i mjugg åt Riks-Bankens skuggrädsla eller afvoghet mot Pri¬
vatbankerna.
När således här endast frågan gäller en så enkel sak
som den, att meddela Fullmäktige rättighet på de vilkor de
pröfva lämpligt föreskrifva, att vid liqvider och insättningar
i Bankens discont-contorer emottaga enskilda Bankers sed¬
lar — så synes en sådan förändring kunna medgifvas, då ej
någon skyldighet inträder, blott ett medgifvande af Fullmäk¬
tige; hvarföre jag icke annat kan än yrka antagandet af
Utskotts-Afdelningens förslag, uttryckt i den reservation, som
åtföljer Utskottets betänkande.
Men om denna lilla reform till lättnad för allmänna rö¬
relsen icke röner framgång inom detta stånd, hoppas jag på
bättre tider af en blifvande Riksdag, då icke längre såsom
hittills Statens inrättningar skola sakna samverkan och ge¬
menskap. Då vill en större harmoni och tillmötesgående
säkerligen inträda emellan creditanstalterna: till en början
emellan Riksgälds-Contoret och Riks-Banken och sedan emel¬
lan den sednare och enskilda Bankerna samt Hypotheks-Bän-
ken, som alla skola finna sig hafva ett stort och gemensamt
mål: hela landets lättade och betryggade penningerörelse
genom gemensam samverkan.
Professor Agardh: Då jag vid denna frågas afgörande
tillhörde pluraliteten inom Utskottet, vill jag ock med nå¬
gra ord angifva motiverna för min mening — äfven med
risk, att såsom sjelf intressent i en enskildt bank anses tala
D e n 17 Mars.
317
för egna fördelar, eftersom här blifvit yttradt att den före¬
slagna åtgärden skulle vara stridande emot de enskilta Ban¬
kernas intresse. Jag tror likväl, att de enskilda Bankerna
hafva fördel af hvarje åtgärd, sorn åt deras sedlar bereder
ökad credit och som på något sätt bidrager att göra dem
i dagligt bruk likställda med Riks-Bankens eget mynt.
Enligt min uppfattning torde denna frågas afgörande
blifva i väsentlig mån beroende deraf, huruvida man vid folk¬
slagets bedömande tager mera i betraktande fördelarne för
det närvarande, eller möjliga olägenheter deraf under andra
tidsförhållanden. Det är måhända fullt säkert att Riks-Bau-
ken skulle hafva fördelar af de med det föreslagna stad¬
gandet åsyftade åtgärdernas genomförande. Men jag tror
icke, att man i detta fall bör hufvudsakligen fästa sig vid
dessa fördelar, utan snarare taga i betraktande, huruvida
man icke genom denna förändring i reglementet möjligen
för framtiden utsätter Banken för någon fara. Under lugna
tider kan mycket utan olägenhet verkställas hvilket under
brydsamma tidsomständigheter kan vara vådligt; och det
tillhör väl banklagstiftningen att söka förminska dessa vå¬
dor. En författare, inom Bankvetenskapen uppgifver, att
bland 2,500 Banker, som på de sistförfiutna 200 åren, blifvit
anlagda, gifves knappt någon, som icke under loppet af en
mansålder nödgats för längre eller kortare tid inställa sina
betalningar. Enligt Bancoreglementets § 5 morn. g inbe-
räknas såsom metallisk cassa beloppet af uppköpta vexlar,
hvilka icke till liqvid förfallit och icke blifvit till incasse-
ring i utlandet försända. Under vänliga tider synes detta
stadgande icke innebära någon sorn helst fara; men under
svåra tider blir förhållandet annorlunda. I November 1857
var enligt 1858 års Revisions-Berättelse Banken innehafvare
af redan protesterade vexlar till belopp af 1,472,000 R:dr
— hvilken ändock enligt Bancoreglementet beräknades såsom
metallisk cassa! Man torde således böra afse icke blott för¬
delarne för det närvarande utan äfven möjliga vådor för
framtiden. Hvilken skulle nu följden blifva om en enskild
bank bär i landet stoppade sedan allmänheten blifvit vand
att få i Riks-Banken inlemna dess sedlar? Riks-Banken skulle
svårligen kunna undandraga sig skyldigheten att fortfarande
inlösa den insolvente Privat-Bankens sedlar. I viss mån
medgifves ock detta af Fullmäktige sjelfva, då de (sid. 7 i
detta utlåtande) under förutsättning att Riks-Banken skulle
öfvertaga det vexlingsbestyr som för närvarande är öfver-
lemnadt åt de enskildte Bankernas vexlingsombud, påpeka
det klander, som skulle drabba Bankens Styrelse, om den
sedan allmänheten någon tid tillåtits att verkställa inbetalnin¬
gar med privatbankssedlar, skulle neka emottaga någon en¬
skild Banks sedlar på den grund att den underlåtit insän¬
318
Den 17 Mars.
da tillräckligt förskott. Då felet i detta fall vore dea en¬
skilda Bankens, hvarföre skulle Riks-Banken kunna rätt¬
vist klandras, om icke derföre, att Riks-Banken, genom emot-
tagandet af den enskildta Bankens sedlar åt dessa beredt ett
förtroende, som gjort allmänhetens egen uppmärksamhet på
deras säkerhet öfverflödig. Och alldeles samma moraliska
förbindelse skulle enligt min tro komma att vidlåda Riksban¬
ken genom antagandet af det här föreslagna stadgandet.
Såsom belysande exempel tillåter jag mig erinra om för¬
hållandet år 1817 och 1818, då Disconterna i Göteborg och
Malmö gingo öfverända. Ej heller då hade Riks-Banken
någon juridisk skyldighet att hjelpa Disconterna. Men efter
den urtima Riksdag, som hufvudsakligen med anledning af
nämnde fallissement sammankallades 1818, utfärdades en
Kongl. Kungörelse uti hvilken det heter: ”Riksens Ständer
hade, utan att medgifva någon Statens skyldighet i detta
hänseende, likväl trott Staten ej böra för ändamålet vägra
dess biträde, såsom enda utvägen att afhjelpa den pennin-
geförlägenhet Disconternas fall medfört, och att förebygga de
förluster, hvilka i annan händelse skulle träffa Disconternas
både gäldenärer och borgenärer.” — Bankens förskottssum-
ma till denna utredning eller rättare förlust gjorde år 1826,
1,227,462 R:dr.
Örn derföre också några fördelar för tillfället följde af
tillåtelsen att emottaga Privatbankssedlar i Riks-Banken,
torde å andra sidan denna tillåtelse kunna medföra vådor
för framtiden,dem nödig försigtighet och omtanka för Bankens
säkerhet bjuder att undvika; och jag kan således icke för
min del tillstyrka att det af Reservanterna föreslagna stad¬
gandet må i Bancoreglementet intagas, utan måste yrka bi¬
fall till Utskottets förslag.
Häri instämde Contracts-Prosten Fant, Doctor Tern¬
ström och Kyrkoherden Englund m. fl.
Doctor Sandberg: Utan tvifvel vore det en lättnad för
enskildte att utan omväg med privatbankssedlar få verkstäl¬
la sina liqvider uti Rikets Ständers Bank, och för Riksban¬
ken skulle det också medföra den fördel att om privatbanks¬
sedlar der einottogas skulle insättningarne på upp- och af-
skrifnings- samt på depositräkning derstädes i betydlig mån
ökas. Det synes derföre gerna kunna medgifvas vederbö¬
rande att på eget ansvar och äfventyr härutinnan gå all¬
mänhetens önskningar till mötes, med vilkor att dessa sed¬
lar genast utvexlades och att aldrig någon redovisning inom
Banken eller någon utbetalning eiler utlåning ifrån Banken
finge ske med annat än Riks-Bankens egna sedlar eller me¬
talliskt mynt. Sådant är icke heller förbjudet, och kan ju
Den 17 Mars.
ega rum, åtminstone försök dermed göras utan att dertill
erfordras något Rikets Ständers beslut.
Men att härom fatta ett offentligt beslut och på grund
deraf införa ett stadgande i Banco-Reglementet förekommer
mig åtminstone medföra åtskilliga betänkligheter, dem jag
icke bör förtiga.
Då fråga var om Landt-Ränterimedlens insättande i de
enskilda Bankerna, syntes mig man icke borde sammanblan¬
da Statsverkets medel med dessa enskilda inrättningar;
och mig förekommer detta att sammanblanda enskilda cre-
ditsedlar med Riksbankens sedlar som gå och gälla såsom
Rikets mynt, vara ännu betänkligare; ty det skulle visserli¬
gen gifva åt de enskilda sedlarne en jemlikhet med Riks-
Banken, men också åt Riks-Banken ett moraliskt ansvar för
de enskilda sedlarnas lika gällande värde. Det blefve visst
en stor lättnad för affärsmän i och omkring Stockholm som
hafva creditiver, upp- och afskrifnings-räkningar, vexeldiscon-
teringar, discontlån m. m. i Rikets Ständers Bank att der
få städse insätta privatbankssedlar, ty några andra ser man
sällan i rörelsen: det blefve ock en stor lättnad för de hun¬
dratals commissionärer både ibland bankens lägre tjenste¬
män och andra i hufvudstaden att utan besvär af vexling få
i Banken insätta alla från Landsorten inkommande privat¬
bankssedlar. Rikets Ständers Bank blefve då i första hand
en generalcommissionär för Rikets alla enskilda Banker.
Och huru skulle härmed tillgå? Jag föreställer mig
att alla de privatbankssedlar som på en dag inkommit icke
kunde samma dag skickas omkring på alla vexlingscontor
för att utbytas mot Riks-Bankssedlar. Då skulle antingen
cassören ega rättighet att för dagen redovisa med privat¬
bankssedlar eller måste inom banken finnas ett vexlingscon¬
tor, der genast emellan kl. 2 och 3 utbyte kunde ske för
redovisningens skull. Och hvilket besvär med all denna
dubbla uppräkning hvarje dag af en sådan mängd större och
mindre privatbankssedlar!
Vidare lärer väl sedan detta steg är taget och Rikets Stän¬
der förklara det Banco-Fullmäktige ega att emottaga privat¬
bankssedlar i liqvider till Banken det svårligen kunna und¬
vikas, att dessa ju också skola emottagas i all slags allmän
uppbörd, och det är ovedersägligt att Privat-Bankernas sed¬
lar härigenom skulle få en längre omloppstid och en vida
större användbarhet än de nu ega. Men huru skulle Riks-
Banken gå till väga för att snart skilja sig vid dessa massor
af Privatbanks-sedlar, som den icke får eller kan i sin rö¬
relse använda?
Jag föreställer mig att dagen efter sedan de inkommit
skulle de ånyo uppräknas och sorteras, samt pålitliga per¬
soner kringskickas på alla privatbankernas vexlingscontor
320
Den 17 Mar s.
för att få dem utbytta emot Riks-Bankens sedlar. Antag nu
att 100,000 R:dr af Smålands banks sedlar skickades till
Herr N. N:s vexlings-contor, men der fanns för tillfallet icke
större behållning än 50,000 R;dr, som ersattes. Riks-Banken
fick nu der en fordran på återstoden, som åtminstone icke
för dagen kunde liqvideras. Dagen efter inkomma åter i
Riks-Banken 50,000 R:dr af samma privatbanks-sedlar. Skall
då Riks-Banken vägra att emottaga dem tills den förra skul¬
den blef betald? Det blef då genast bekant, att Smålands-
bankens sedlar emottagas icke längre i Riks-Banken: och
hvad verkan en sådan vägran skulle hafva på denna enskilda
Banks credit, är lätt att inse. Eller skulle Riks-Banken dag
efter dag emottaga samma privatbanks-sedlar, i hopp om att
framdeles få liqvid ? Kanske tills summan blef så stor att den en¬
skilda banken icke kunde anskaffa Riksmynt till dess inlösen.
An vidare: om en sådan yienningekris inträffar som 1857
och 1858, då Stockholms enskilda bank med möda kunde i
en hast inlösa sina inströmmande creditsedlar, och Ystad-
banken måste för samma ändamål anlita Riks-Banken om
bistånd. Hvad kommer då att hända? Under en sådan, lät
vara, panisk förskräckelse, skola alla privatbank-sedlar in¬
strömma på depositions- eller upp- och afskrifningsräkning i
Riks-Bankens discont-contor. Att Riks-Bankens Styrelse vid
ett sådant farligt tillfälle skulle vägra emottagandet, skulle
på ett förfärligt sätt öka den allmänna villervallan, och huru
det skall blifva möjligt för Riks-Banken, att under en sådan
allmän förskräckelse, genast få dessa privata creditsedlar ut¬
bytta mot Riksmynt, är för mig omöjligt att begripa.
Dessa Betänkligheter förekomma mig vara af den vigt,
att jag nödgas vördsamt tillstyrka hufvudsakligt bifall till
Utskottets förslag eller
att motionerna icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda,
och jag skulle dervid vilja accentuera orden Rikets Ständers
åtgärd, på det beslutet icke må anses lägga hinder i vägen
för Fullmäktige eller vederbörande tjenstemän i Banken, att
på eget ansvar härutinnan undantagsvis underlätta liqvider i
discont-contoret. Men jag fruktar, att om genom ett form¬
ligt Rikets Ständers beslut Fullmäktige blott lemnäs rättig¬
het att emottaga enskilda Bankers sedlar skall allmänheten,
åtminstone flere, fordra såsom sin rättighet att få sina önsk¬
ningar uppfyllda, då Fullmäktige dertill äro bemyndigade.
Det skulle gå såsom med anspråket att alltid utfå hela Spe¬
ciel- R:dr, då det begärdes. Jag vågar derföre för min del
icke annat än bifalla Utskottets förslag med tillägg af orden
Rikets Ständer framför ordet åtgärd.
Doctor Söderberg och Contracts-Prosten Janzon instämde.
Professor
Den 17 Mars.
321
Professor Selander: Till en början ber jag få anmärka,
att hvarken Banco-Fullmäktige eller någon Stockholmsbo ta¬
git initiativet uti denna fråga; samtlige i saken väckta
motioner förskrifva sig från landsortsboer. Häraf kunde då
synas, som man egentligen i landsorten kommit till erfaren¬
het om olägenheterna vid nu gällande förbud för Bankens
styrelse att vid liqvider och insättningar i Riks-Banken
tillåta emottagandet af andra sedlar än Bankens egna.
Också har jag svårt att förstå, hvarföre upphäfvandet af
nämnda förbud och tillåtelsen att verkställa inbetalningar i
Riks-Banken med privatbankssedlar skulle, såsom man sagt,
blifva en fördel hufvudsakligen för Stockholms innevånare;
de hafva likväl ingen svårighet att tillvexla sig Riksmynt, då,
som bekant, de enskilda Bankerna här hålla vexlingsombud.
Och hvad angår de stora handelscontoren, om hvilkas för¬
delar häraf man äfven talat, kan jag icke tro, att de fästa
synnerligt afseende dervid, om den contorist, som sändes att
verkställa en inbetalning i Banken dessförinnnan måste be¬
söka ett par vexlingscontor eller icke. Deremot gifves det
många exempel, att en från landsorten ankommen remiss uti
privatbankssedlar icke hunnit blifva i tid utvexlad och till
Riks-Banken aflemnad hvaraf åter följt, stundom att ett be-
viljadt lån ej kunnat omsättas, och alltid att ränteförlust
uppstått. — Jag tager mig vidare friheten nämna, att Full¬
mäktige städse, i hvad på dem berott, sökt bereda lättnad
och beqvämlighet för den allmänhet, som med Banken har
beröring. Derom vittnar äfven nu ifrågavarande, med an¬
ledning af Banco-Utskottets förfrågan, afgifna förslag. Man
må ej tro, att det för Fullmäktige blir något hvarken lätt
eller behagligt åliggande att, derest förslaget antages, så
tillämpa och sätta detsamma i verket, att det komme att
lända Banken till verkligt gagn på samma gång, som hvar¬
je våda deraf för närvarande och kommande tid tillika före-
bygges. För allmänhetens skuld har likväl Fullmäktige an¬
sett sig böra tillstyrka denna förändring i reglementet. Men
skulle det visa sig, att allmänheten är nöjd med hvad nu tin¬
nes stadgadt, tror jag visserligen, att Fullmäktige icke skola
känna något missnöje. En del af Banco-Utskottets medlem¬
mar hafva reserverat sig mot dess beslut och omfattat Full¬
mäktiges hemställan. Mot denna har här framhållits och
något utvecklats de skäl, som i Utlåtandet finnas anförda.
Det förnämsta bland dessa är en hos de enskilda bankerna
befarad oförmåga att inlösa deras sedlar. Härvid har det
väckt min förundran, att detta skäl nu anföres af samme
personer, som i fråga om deponerandet i enskilda banker
af för tillfället umbärlige medel i landtränterierna trodde sig
kunna intyga och kraftigt framhöllo de enskilda bankernas
Hiigv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 21
322
Den 17 Mars.
säkerhet. Nu åter anser man sig böra befara, att en en¬
skild bank, om hvilkens möjligen inträffande obestånd ingen¬
ting försports, skulle blifva insolvent under loppet af en natt
— ty längre än för dagen skulle Fullmäktige icke tillåta pri-
vatbankssedlars inneliggande i Riks-Banken. Om något dy¬
likt skulle drabba en enskild bank, lärer det väl ej påkom¬
ma så hastigt, att man icke skulle hafva någon aning der¬
om på förband. Och för Fullmäktige, som väl icke få anses
sakna ali kännedom om de särskilda penningeinrättningar-
nes i landet ställning, återstår alltid den utvägen, att allt¬
emellanåt tillkännagifva, hvilka privatbankssedlar i Riks-
Banken emottagas. Härmed tror jag ock, att all verklig
fara för Riks-Banken vore förebyggd, liksom den äfven vore
befriad från hvad man kallat moralisk förpligtelse att emot¬
taga äfven, insolventa bankers sedlar.
Doctor Sandberg bar förordat den modification i försla¬
get, att Fullmäktige skulle erhålla ett slags tillåtelse under
hand att medgifva emottagande!, af enskilda bankers sed¬
lar. Jag vill dervid nämna, att man redan förut nödgats
vid Lånecontoren i landsorten någon gång emottaga privat-
hankssedlar, emedan det ansetts bättre än att få inga. I
Disconten deremot är emottagandet af sådana sedlar icke
tillåtet och medgifves ej heller, oaktadt tjenstemännen der¬
före ofta utsättes för obehag och stundom otidigheter från
de betalandes sida. Skulle för öfrigt hitintills någon af Ban¬
kens tjenstemän velat och kunnat på eget ansvar härvid till¬
mötesgå allmänheten, kunna Fullmäktige svårligen undgå att
förbjuda äfven detta, om Rikets Ständer genom antagandet
af Utskottets utlåtande förklara sin åsigt vara att inga un¬
dantag härvid böra ifrågakomma.
Jag upprepar än en gång att Fullmäktige, från hvilka
initiativet till ifrågavarande förslag icke kommit, icke för
sin del lägga synnerligen vigt vid dess antagande, men att
de föranledts att förorda detsamma, derföre att det synes
vara till nytta för allmänheten, för de enskilda Bankerua
och för Riks-Banken. Allmänheten vunne derigenom lättnad
och beqvämlighet i affärer med Banken; de enskilda Ban¬
kerna skulle hafva den fördelen, att deras sedlar blefve be¬
gärligare och lättare emottogos, då man visste, att de, finge
användas äfven vid inbetalningar i Riks-Banken, Erhölle
åter Riks-Bankens styrelse rättighet att medgifva detta —
här är nemligen icke fråga om någon skyldighet att emot¬
taga privatbankssedlar utan meningen är, att Fullmäktige
skulle med lika frihet som enskilde kunna medgifva eller
icke medgifva detta — så skulle utlemnade lån bättre gå,
in och sannolikt skulle insättningarne i Banken på upp- och
afskrifnings- äfvensom deposit-räkning ökas. Visserligen har
jag här hört, att detta slag af rörelse icke tillkommer Ban¬
Den 17 Mars.
323
ken, som bör upprätthålla myntvärdet i landet, förmodligen
vill man då, att den för öfrigt skall lägga händerna i kors
och göra intet.
Jag kan ej annat än vidblifva den mening, som i Full¬
mäktiges utlåtande till Utskottet redan är uttalad, då jag
tror, att förslagets antagande skulle medföra fördelar å alla
sidor, och då jag icke kan hysa någon fruktan för realisa¬
tionen af inflytande privatbankssedlar. Hvad Doctor Sand¬
berg i detta afseende nämnde om stora på en gång infly¬
tande sedelmassor från samma privatbank, är visserligen icke
alldeles otänkbart, men står dock på gränsen af det härvid
tänkbara, och de vådor, som den ärade talaren derefter fram-
höllo, blifva säkerligen blott inbillade.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: Jag har med nöje
bort den siste talaren upplysa derom, att Banco-Fullmäktige
för egen del icke finna det vara af någon synnerlig vigt, an¬
tingen den ifrågasatta förändringen i Banco-Reglementet kom¬
mer till stånd eller icke. Jag kan nemligen ej annat än
motsätta mig densamma. Lika naturligt som det är, att
affärsförhållanden skulle, derest förslaget antages, verkligen
uppstå mellan Riks-Banken och de enskilda penningeinrättnin-
garna, lika obestridligt är det äfven, att dessa förhållanden
möjligen kunna blifva trassliga. Man säger, att de enskilda
Bankerna hitintills visat sig säkra; jag betviflar ingalunda
att de ml förmå fullgöra sina skyldigheter, och hoppas, att
äfven allt framgent så måtte blifva förhållandet. Likväl
hindrar icke detta, att äfven hos oss kan; enligt hvad mån¬
ga exempel från främmande länder visa, genom oförutsedda
händelser uppstå en så kallad panisk förskräckelse, genom
hvilken den allmänna rörelsen blefve så förlamad och hej¬
dad, att enskilda banker nödgades för någon tid inställa in¬
lösandet af utgifna sedlar. Häraf skulle åter följa, att Riks-
Banken finge oafslutade affärer med privatbankarne, utan
att kunna med säkerhet veta, när detta skulle upphöra. Då
det i länder, hvilkas affärsförhållanden äro bättre ordnade
än våra, visat sig omöjligt att, vare sig beräkna eller före¬
komma dylika oförmodade tilldragelser, tror jag det icke
vara skäl att, genom antagandet af reservanternas förslag,
blottställa Riks-Banken, utan yrkar bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Häri instämde Biskop Hultman.
Doctor Sandberg: Jag medgifver, att den summa, som
jag ansåg kunna på en dag till Riks-Banken inströmma uti
en enda privatbanks sedlar, möjligen var för högt tilltagen.
Men äfven om denna summa antages blifva mindre, kan dock
alltid inträffa, att den ifrågavarande enskilde Bankens om¬
324
Den 17 Mars.
bud i hufvudstaden icke förmår med det lemnade förskottet
invexla densamma,
Hvad beträffar det, att Riks-Bankens Styrelse skulle,
liksom hvarje enskild, kunna vägra emottaga sedlar, utgifna
af en enskild bank, till hvilken den ej ansåge sig kunna
hysa fullt förtroende, så betyder likväl en vägran i Riks-
Banken härvid något annat än en enskilds. Skulle en så¬
dan åtgärd icke genast blifva bekant och gifva en svår stöt
åt privatbankssedlarnes credit? Hvilken skulle väl följden
blifva för en privatbank, hvars sedlar förklarades icke vi¬
dare kunna emottagas i Riks-Banken? I de enskilda Ban¬
kernas eget intresse böra derföre Ständerna afslå ifrågava¬
rande förslag till ändring i Banco-Reglementet. Jag yrkar
fortfarande bifall till Utskottets hemställan.
Doctor Nordlund: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
fråga och ämnar ej heller upptaga till besvarande alla an¬
märkningar, som här blifvit framställda mot det Banco-Full-
mäktiges förslag, hvilket reservanterne inom Utskottet om¬
fattat; enär detta förslag i alla fall har ringa utsigt till bi¬
fall. Den medfullmäktig i Banken, som haft ordet och i
hvilkens yttrande jag instämmer, har redan nämnt, att Full¬
mäktige icke lägga synnerlig vigt vid förslagets antagande;
och till hvad han anfört angående Fullmäktiges förhållande
till denna fråga, har jag endast något litet att tillägga.
Berörde förslag har sin grund i ett länge kändt och ofta
framhållet behof af lättnad, dels för Bankens gäldenärer vid
liqvider af deras skulder till Banken, dels för den del af
allmänheten, som vill göra insättningar å upp- och afskrif-
nings- eller ock deposit-räkniug i Riks-Banken. I förra
afseendet har Discont-Styrelsen icke kunnat undgå att finna
och erkänna olägenheten för de gäldenärer, som bo utom
hufvudstaden, deraf att liqviden af deras skulder icke får
verkställas ens till någon del med enskilda Bankers sedlar,
utan uteslutande med Riks-Bankens. Remisserne från lands¬
orten kunna vanligen icke göras med andra sedlar än en¬
skilda Bankers, hvaraf följer att innan liqviden kan verkstäl¬
las i Riks-Banken, vexling af de remitterade sedlarne måste
ske, ofta på flera invexlings-contor. Härigenom försvåras
och fördröjes lånens behöriga inbetalning, äfvensom ränte¬
förlust och ökade kostnader förorsakas. I sednare hänseen¬
det, eller då någon vill.öppna eller fortsätta upp- och af-
skrifnings-räkning i Riks-Banken, eller derstädes insätta pen¬
ningar på deposit-räkning, visar sig samma olägenhet, hvaraf
följden ofta blifver att mången, som eljest velat insätta sina
penningar i Riks-Banken, heldre än att underkasta sig be¬
sväret med förutgående vexling, vänder sig till enskild Bank¬
inrättning, der sedlar af alla slag mottagas. Nu är dock
Den 17 M a r s.
325
af icke så liten vigt för Riks-Banken, såvida densamma skall
ega och bibehålla något starkare inflytande på den s. k.
större rörelsen, att den insamlar ett betydligare belopp af
de hos enskilde inneliggande, oplacerade medel. Vid det i
hög grad stegrade behofvet af rörelsecapital och förlag, som
i sednare tider inom vårt land visat sig, är nemligen för ut-
öfvandet af nyssberörda inflytande Riks-Barikens egen låne¬
fond i Handels-Disconten ingalunda tillräcklig. Tydligt är
ock, att den lånerörelse, som afser att understödja och för¬
lägga den större handeln och näringarne — nämligen belå¬
ningen af vexlar och löpande förskrifningar, äfvensom af
publika papper och vågförda effecter — kan inom en bank
bedrifvas vidsträckt och fördelaktigt, i samma mån som ban¬
ken disponerar öfver stora på upp- och afskrifnings- samt
deposit-räkning insatta medel. När nu, såsom erfarenheten
visar, de enskilda bankerna alltmer draga till sig dessa transac-
tioner med enskilda, och det måhända icke så mycket ge¬
nom den något högre ränta å insatte medel, som de erbjuda,
utan fastmer genom beqvämligheten vid liqvider, blifver deraf
en följd att de enskilda Bankerna ock alltmer skola få ett
öfvervägande inflytande på den allmänna rörelsen och peu-
ningemarknaden, samt att de i förhållande till sin ökade rö¬
relse och vinst, skola öka — till hvad båtnad för landet,
lemnar jag osagdt — den utelöpande massan af privatbanks-
sedlar, under det att Riks-Banken blifver i samma mån ute¬
stängd från sin tillbörliga inverkan på penuingecirculationen
och affärsverksamheten inom landet. Från denna synpunkt
och i betraktande af nu vidrörda omständigheter, eller för
att i någon mån motverka omförmälda icke blott för Riks-
Banken, utan för landet menliga förhållande och att deremot
lätta och befrämja insättningar af penningar i Riks-Banken,
hafva Fullmäktige trott sig böra understödja motionärernas
förslag med de vilkor och inskränkningar, som Utlåtandet an-
gifver. Lätteligen torde ock inses, att förevarande fråga icke
saknar allt samband med Riks-Bankens hufvudsakliga ända¬
mål, så vida nemligen som myntvärdets upprätthållande kan
i någon mån bero af Riks-Bankens förmåga att i critiska
tider inverka på penningemarknaden.
Vidare bör noga fästhållas, att här icke är fråga om
någon föreskrift, som skulle ålägga Banken en ovilkorlig
skyldighet att vid liqvider och insättningar emottaga privat-
banks-sedlar; ej heller att mottaga sedlar, utgifna af hvilken
enskild Bank som helst, utan endast de bankers sedlar, som
här i Stockholm hålla vexlingsombud, slutligen ej heller att
mottaga sådana sedlar till obegränsadt belopp. Jag kommer
härmed att vidröra hvad föregående talare anmärkt, angående
det obestämda sätt hvarpå Fullmäktige utlåtit sig i fråga
om de närmare bestämmelserna vid förslagets verkställande.
326
Don 17 M a r s.
Man må icke föreställa sig, att alla nödiga detalj föreskrifter
äro genast funna eller kunna i förväg afgöras. Säkert är,
att deras slutliga uppgörande fordrar större omtanka och
försigtighet än den med förhållandena obekante föreställer
sig. För öfrigt hafva Fullmäktige icke ansett vara påkalladt,
att innan förslaget i det hufvudsakliga var antaget, egna tid
och arbete åt detaljbestämmelser.
Den likhet mellan inbetalningar i Bankens discont-contor
och den allmänna uppbörden, hvilken några talare framdra¬
git, anser jag i sjelfva verket icke böra vinna afseende, då
Kronans uppbördsman utom hufvudsladen icke, så som här
om Riks-Banken förutsattes, kunna sägas vara i tillfälle att
dagligen förvexla privatbanksedlar.
Hvad slutligen blifvit anfört angående möjliga förluster
för Riks-Banken, i händelse förslaget antoges, hvilar i all¬
mänhet på den förutsättning, att Fullmäktige icke skulle iakt¬
taga nödiga och tillräckliga försigtighetsmått. Nuvarande
Fullmäktige vågar jag frikalla från någon förkärlek för en¬
skilda Banker. Tillika har man dock medgifvit, att dessa
förluster icke kunna ifrågakomma, så vidt ej någon allmän
penningecris inom landet inträffar. Möjligheten af sådana
criser lärer ingen förneka, särdeles under nuvarande förhål¬
landen; men jag tager mig endast friheten erinra, att Riks-
Banken, derest den skall uppfylla sitt hufvudändamål att upp¬
rätthålla myntväsendet, skall vid antydda olyckliga tillfällen
äfventyra vida större förluster, än de här förutsatta, äfven¬
som att Riks-Banken vid sådana skiften eger intresse att,
så vidt möjligt är och dess egen säkerhet medgifver, hålla
sjelfva sina vedersakare, de enskilda Bankerna, uppe.
Doctor Almqvist: Jag hör hvad klockan är slagen, men
kan ej ändå underlåta att bemöta Professor Agardhs ytt¬
rande, som hvilar på den förutsättning att Riks-Banken skulle
uppträda såsom privat-bankernas yexlingsombud, i följd hvaraf
han talat om svårigheterne för enskilda Bankerna att hålla
tillräcklig vexlingscassa och i händelse af brist deri, nöd¬
vändigheten för Riks-Banken att fortsätta invexlingen för att
ej åstadkomma förvirring i allmänna rörelsen.
Med något sken af sanning skulle sådana förvecklingar
kunna påstås uppkomma, om Riks-Banken skulle åtaga sig
skyldigheten att vara privat-bankernas ombud, och emottaga
deras insättningar för inlösen af deras sedlar. I denna me¬
ning kan man tala om hvad som i farliga tider kan hända.
Men härom är ju alls icke fråga, utan endast om med-
gifvandet. af liqviden i Banco-disconten åt Bankens gäldenärer
med privatbanksedlar: detta medgifvande, af Fullmäktige
med betryggande garantier omgärdadt.
Derföre hvila talarens förespeglingar antingen på miss¬
Den 17 Mais.
327
förstånd — eller misstydning af den föreslagna åtgärdens
beskaffenhet, som i sig innebär ett länge sakuadt deltagande
för Riks-Banken i allmänna rörelsen, utan någon våda. Jag
tillstyrker fortfarande bifall till reservationen.
Sedan discussionen härefter förklarats afslutad, fram¬
ställde H. II. Erke-Biskopen och Talmannen proposition å bi¬
fall till Utskottets hemställan, och då härvid hördes blandade
Ja och Nej samt votering begärdes, uppsattes och godkändes
följande voteringsproposition:
Den som bifaller Utskottets förslag, röste Ja, den det
icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet fattat beslut
i enlighet med hvad reservanterne i öfverensstämmelse med
Banco-Fullmäktiges förslag, tillstyrkt.
I sammanhang härmed afgjordes, att, hvad atigihgé den
under öfverläggningen af Doctor Sandberg yrkade partiela
förändringen i Utskottets förslag, skulle Ståndet, i händelse
Ja-propositiohen antoges, deröfver särskildt besluta.
Voteringen, som härefter i behörig ordning verkställdes*
befanns efter sedlarnes öppnande och rösternas summering
hafva utfallit med 43 Ja mot 8 Nej; hvadan Ståndet alltså
stannat i beslut, som Ja-propositionen innehåller.
På härefter framställd proposition förklarade sig Ståndet
icke kunna antaga Doctor Sandbergs ändringsförslag.
§ 4.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 19, i an¬
ledning af Riks-Ståildens beslut i fråga om Betänkandet N:o
10, med förslag till reglering af Bankens låne- och creditiv-
rörelse samt om användande af upplupen bancovinst.
Usta Punkteo.
Bifölls.
2:dra Punkten:
Härvid begärde Doctor Almqvist ordet och anförde: Ut¬
skottets sätt att gå tillväga vid uppställandet af detta säm-
manjemkningsförslag kan jag icke gilla. Förhållandet är det*
att tvänne Stånd, Preste- och Borgare-Stånden, hafva uti
frågan fattat sammanstämmande beslut. De två andra Stån¬
dens beslut äro så väl i förhållande till nyssnämnda beslut
som sinsemellan af stridig beskaffenhet. Man kunde då vän¬
tat, att Utskottet skulle i sin förnyade framställning af ären¬
det upptagit den mening, om hvilken redan tvänne Stånd
förenat sig, samt inbjudit de oliktänkande att deruti in¬
stämma. Så har likväl Utskottet icke betraktat saken, hvars
lösning torde bäst vinnas derigenom att Ståndet vidblifver sin
mening, hvilket jag yrkar.
Professor Selander instämde.
328
D e ri 1 7 M a r s.
Doctor Itiimlgren: Den fråga, sorn Utskottet uti detta
memorial ånyo hänskjuter till Ständernas bepröfvande och
afgörande, synes mig redan vara afgjord. Ty hvad angår
beviljandet af cassacreditiv i Riks-Banken åt solidariskt an¬
svariga Bolag, är detta redan medgifvet af Bonde-Ståndet
och naturligen äfven af Preste- och Borgare-Stånden, som
beslutat, att denna förmån skulle utsträckas till alla de bo¬
lag, hvarom här är fråga. Denna sak är således genom
3:ne Stånds sammanstämmande beslut af Riksens Ständer
afgjord. I fråga åter om bolag, som äro bildade på grund
af Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848, hafva visser¬
ligen Preste- och Borgare-Stånden tillerkänt dem creditiv-
rätt, men hvarken Bonde-Ståndet, hvars beslut endast gäller
solidariska bolag, ej heller Ridderskapet och Adeln, hvilket
Stånd förklarat att ifrågavarande moment af Banco-Regle-
mentet må bibehållas oförändradt, har delat de 2:ne först¬
nämnda Ståndens åsigt. Men då i frågor af denna natur
2 Stånd stanna mot 2, är frågan förfallen och får ej ånyo
vid samma Riksdag upptagas. Jag vill derföre föreslå, att
beslutet blifver, att Preste-Ståndet, som finner, att tre Stånd
redan godkänt Utskottets förslag, anser, att detta förslag icke
bort ånyo till antagande framläggas, men att Ståndet nu
låter vid det af Utskottet gjorda förslaget bero.
Häri instämde Doctor Sandberg och Contracts-Prosten
Janzon.
Contracts-Prosten Palmlund: Äfven vid denna punkt an¬
ser jag mig böra gilla och försvara Utskottets åsigt. Här
är fråga om rättigheten att i Riks-Banken erhålla cassa¬
creditiv. I sådant afseende hafva Preste- och Borgare-Stånden
medgifvit denna rätt åt bolag i allmänhet, Ridderskapet och
Adeln åt inga bolag, Bonde-Ståndet åt bolag med oinskränkt
ansvarsskyldighet. Af denna sammanställning finner man,
att Utskottets ursprungliga förslag i sjelfva verket vunnit 2:ne
Stånds bifall, ty, efter hvad jag hört sägas, lärer det icke i vårt
land finnas mer än ett par bolag, hvilkas delegare solida¬
risk ansvarighet är ålagd. Om Utskottet under sådant för¬
hållande förnyat sin hemställan, synes det hafva rätteligen
förfarit och kan så mycket mindre sägas vara obefogadt att
framställa föreliggande inbjudning, som de Utskott, hvilka
ega motionsrätt, icke gerna kunna sakna inbjudningsrätt. På
Ståndets godtfinnande beror naturligtvis att antaga eller för¬
kasta inbjudningen. För min del finner jag en anslutning
till Utskottets åsigt här vara den lämpligaste åtgärden.
Kyrkoherden Otterström: Jag har betraktat denna fråga
från en annan synpunkt än Utskottet. Mig förekommer det,
att, när Utskottet föreslagit en förändring i Banco-Reglemen-
Den 17 Mars.
329
tet, denna förändring ock måtte i Utskottets förslag vara
hufvudsak. Den förändring, sorn här åsyftas, gäller medgil-
vandet af creditivrätt i Riks-Banken åt bolag, hvilka icke
förut egt åtnjuta denna förmån. Vid pröfning af Utskottets
förslag hafva 3 Stånd bifallit detsamma och derigenom i
sjelfva verket afgjort hufvudsaken. Sinsemellan hafva dessas
beslut så tillvida varit olika, att 2:ne Stånd önskat den ifråga¬
satta rättigheten utsträckt till bolag i allmänhet och det
tredje endast till bolag med solidarisk ansvarighet — i håda
fallen de bolag undantagna, hvilka ega sedelutgifningsrätt.
När nu Utskottet går att sammanjemka skiljaktigheterna i
de beslut, på grund af hvilka det hufvudsakliga förslaget
blifvit antaget, finner sig Utskottet böra gifva företräde åt
den mening som närmast ansluter sig till det Stånds beslut,
hvilket förkastat sjelfva hufvudsaken. Det är svårt att förstå,
hvarföre Ridderskapet och Adelns beslut härvid behöfde
tagas i betraktande på något sätt. Lämpligare hade viii
varit att till grund för Utskottets förnyade hemställan lägga
de 2:ne Stånds beslut, sorn biträdt den föreslagna förändrin¬
gen och biträdt den till samina omfattning. Jag kan derföre
icke se något skäl för Preste-Ståndet att frångå sitt med
Borgare-Ståndets öfverenstämmande beslut.
Doctor Nordlund: Jag har begärt ordet, för att yttra
några ord angående den af Doctor Rundgren framställda in¬
vändning, hvilken ännu ej blifvit besvarad. Den ärade ta¬
laren tyckes vilja hafva denna fråga behandlad på samma
sätt som ett förslag från Stats-Utskottet i anslagsärenden.
Blifver i sådana fall en större summa beviljad af 2:ne Stånd
och en mindre af 2:ne, så anses Ständerna hafva minst be¬
viljat den sednare. En sådan arithmetisk beräkning låter
dock ej tillämpa sig på sakförhållanden. Det är nemligen
ingalunda afgjordt att det Stånd, som beviljat creditivrätt
i Riks-Banken åt alla bolag, anser lämpligt och rättvist att
i detta afseende ändra Banco-Reglementet, om dermed blott
skulle afses några få bolag. För öfrigt instämmer jag med
den talare, som först yttrade sig i frågan, och finner ej
skäl, att Ståndet skulle frångå sitt förut på goda grunder
fattade beslut.
Efter härmed fulländad discussion och sedan H. H.
Erke-Biskopen och Talmannens proposition om bifall till
Utskottets inbjudning blifvit med blandade Ja och Nej be¬
svarad, skreds till votering efter följande godkända vote¬
ringsproposition:
Den som med bifall till Utskottets förslag vill, att
Ståndet antager dess inbjudning, röste Ja; den det icke vill
röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet, med afslag af Utskot¬
330
Den 17 Mars.
tets inbjudning i denna puukt, förklarat sig vidhålla, sitt i
ämnet fattade beslut.
Efter sedlarues öppnande befanns voteringen hafva ut¬
fallit med 21 Ja och 25 Nej, hvadan Ståndet fattat beslut
i enlighet med Nej-propositionen.
Mot detta beslut reserverade sig Doctor Sandberg.
3:dje punkten.
Lades till handlingarna.
§ 5.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Memorial N:o 32, i an¬
ledning af återremiss af Lag-Utskottets Betänkande N:o 11
öfver väckt motion om arfsrätt för efterlefvande maka.
Biskop Flensburg begärde härvid ordet och yttrade: Då
Lag-Utskottets Betänkande angående arfsrätt för efterlef¬
vande maka förra gången inför Ståndet föredrogs, tycktes
detsamma icke mötas af några synnerligen lifliga sympa¬
tier. Några af Utskottets härvarande medlemmar ansågo
sig derföre böra förorda en medelväg mellan nu gällande
stadgande och Utskottets förslag, så nemligen att efterlef¬
vande maka skulle, der ej någon finnes, sorn rätt till arf
eger, få behålla qvarlåtenskapen — väl icke med full egan-
derätt, men med nyttjanderätt för sin lifstid. Denna me¬
ning vann Preste-Ståudets bifall, och blef till följd deraf
Betänkandet återremitteradt. Då emedlertid nu blifvit åda-
galagdt, att sistnämnda förslag skulle vid tillämpning fram¬
kalla högst invecklade rättsförhållanden och mötas af flera
olägenheter, torde det vara klokast, att Preste-Ståndet, i lik¬
het med Ridderskapet och Adeln, beslutar, att vid hvad i
detta hänseende finnes i lag stadgadt, må förblifva. Och
får jag sålunda för min del yrka afslag å Utskottets till
Ståndet framställda inbjudning angåeude en motion, som
i och för sig är temligen värdelös samt åsyftar ett i ytterst
få fall tillämpligt stadgande.
Häruti instämde Biskop Annerstedt och Domprosten
Björling.
Contracts-Prosten Palmluuil: När detta ärende vid ett
föregående tillfälle var föremål för Ståndets behandling, yr¬
kade jag afslag å Utskottets hemställan. Ståndet stannade
då i beslutet att återremittera detsamma. Vidblifvande den
åsigt, som jag vid nämnde tillfälle uttalade, och åberopande
då anförda skäl, får jag nu instämma i den föregående ärade
talarens yrkande om afslag å Utskottets oförändradt förnyade
framställning.
Då öfverliiggningen härmed var slutad, beslöt Preste-
Ståndet på i behörig ordning framställd proposition att af slå
Don 17 Mar s.
331
det af Utskottet i Betänkande N:o 11 framställda och i före¬
varande memorial oförändradt upptagna förslag.
§ 6.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Economi-TJtslcottets Betänkande N:o 3, i anled¬
ning af väckt motion om antagande af ny Kyrkolag.
Härvid begärdes ordet af Doctor Siivo, som anförde:
Sammansatta Lag- och Economi-Utskottet har i likhet med
1853 års Lag-Utskott medgifvit behofvet af en revision af
Kyrkolagstiftningen såsom ock denna i mer än hundrade år
varit af Rikets Ständer önskad och begärd. Detta behof,
om äfven minskadt genom efterhand utkomna nya Kongl.
Förordningar och Kyrkostadgar, som i mer eller mindre
mån förbättra eller supplera Kyrkolagen, har dock i andra
afseenden blifvit större, nemligen genom rubbadt samman¬
hang med den äldre Kyrkolagstiftningens grunder och genom
bristande öfverensstämmelse med de förändringar som sedan
blifvit införde i både Civil- och Criminallagen. Man tänke
endast på de förändringar, som skett i 1 cap. af 1686 års
Kyrkolag om statsreligionen och i 7, 9, 10 och 18 capp.
om kyrkodisciplin genom religionsfrihetslagaj-ne af 1860
och genom den nya strafflagen. Att här anföra exempel
torde för detta Stånd vara öfverflödigt, och jag tillåter mig
derföre i afseende på sammanhanget med strafflagen endast
att hänvisa till Herr Biskop Brings nyligen utgifna skrift
om kyrkotukten, som till detta ämnes belysning lemnar gan¬
ska upplysande bidrag. Detta förhållande gör, att icke ens
1846 års på Kongl, befallning utarbetade förslag till ny
Kyrkolag nu skulle kunna tjena såsom tillfyllestgörande led¬
ning. I dessa afseenden instämmer jag fullkomligt med det
Sammansatta Utskottet, äfvensom deri, att Utskottet nu ej
skulle kunnat ega tillräcklig tid för det omfattande och
svåra ämnets förberedande utarbetning. Ett sådant arbete,
omfattade det ock endast grunderna för ett nytt kyrkolags-
förslag, har jag ej heller af Utskottet begärt. Min vörd¬
samma motion, ehuru alternativt framställd, har, efter det
som blifvit sagdt om det otillfredsställande i 1846 års för¬
slag till Kyrkolag, närmast endast den syftning, att Kongl.
Maj:t på grund af en genom Rikets Ständer afgifven under¬
dånig skrifvelse, täcktes uppdraga åt ”en comitté af sak¬
kunnige män, att, med begagnande af alla hittills gjorda för¬
arbeten, utarbeta ett nytt förslag till Kyrkolag och ordning för
svenska församlingen, genom hvilket den nuvarande Kyrkola¬
gens spridda stadganden skulle bringas till enhet, och hvilket
nya förslag i sin ordning finge undergå kyrkomötets och Ri¬
kets Ständers behandling.” Det är således en underdånig
332
J) e n 17 Mars.
skrifvelse och öfverlemnande! af sjelfva revisionsarbetet åt
en af Kongl. Maj:t tillsatt comittés handläggning, sofin jag
vördsamt förordat. Det Sammansatta Utskottet har afstyrkt
denna åtgärd och velat hänvisa hela detta ärende åt ett
blifvande Kyrkomöte. Men först och främst vet man ju icke,
huru snart det behagar Kongl. Maj:t att sammankalla detta
Kyrkomöte. Det kan dermed dröja ännu i 3:ne år. Under
tiden blifva tvänne riksdagar och nya motioner i ämnet skola
utan tvifvel väckas, äfven om de ej komma från ledamöter
af detta Stånd. Men jag hade föreställt mig, att det Högv.
Ståndet icke allenast ansåge detta ämne sig värdigt att upp¬
taga, utan äfven angeläget, att förrän Ståndet afträder från
den politiska skådeplatsen, sjelft föreslå den åtgärd, hvari¬
genom ärendet snarast och säkrast borde kunna bringas till
ett önskvärdt slut. Vidare vet man ju, att enligt 10 § i
lagen om kyrkomöte, mötet har att företrädesvis sysselsätta
sig med de från Konungen hänskjutna mål, som åt detsamma
öfverlemnas. Sådana mål skola ej uteblifva och det är in¬
galunda en öfverdrifven väntan, om då omsider till Kyrko¬
mötets behandling hänskjutes det redan af Preste-Ståndet
godkända förslaget till ny cateches, jemte andra hithörande
frågor, som alltför väl kunna sysselsätta Kyrkomötet en hel
månad. Det är således alls icke sannolikt att Kyrkomötet
vid sitt första sammanträde skulle tillika hafva tid och
lugn för ett så omfattande arbete, som revision af den äldre
eller utarbetande af förslag till ny Kyrkolag. Men helt annat
blir naturligtvis förhållandet, om Kongl. Maj:t låtit under
tiden före Kyrkomötet genom ett utvaldt antal andlige och
lagkloke män utarbeta förslaget, hvilket Kyrkomötet då en¬
dast har att granska och deröfver afgifva underdåniga an¬
märkningar. Ämnet blir då fullständigt förberedt och Kongl.
Maj:t kan, sedan äfven dess Högsta Domstol blifvit hörd,
öfverlemna förslaget till en kommande riksdags handläggning.
Den som derföre ser saken praktiskt och inom en icke
alltför aflägsen tid vill komma till det för kyrkan önskliga
resultatet af en ny eller reviderad Kyrkolag, han tillstyrker
den underdåniga skrifvelsen om en särskild comittés ned¬
sättande för utarbetande af ett sådant förslag: den som åter
tilltror det blifvande Kyrkomötet kunna få tillräcklig tid och
ledighet för detta företag, han röstar för Utskottets förslag.
För min del kan jag ej annat än anhålla om proposition på
afslag å Utskottets utlåtande och bifall till den af mig.före-
slagna underdåniga skrifvelsen af innehåll: ”att Kongl. Maj:t
ville i nåder låta en comitté af salcltunnige män, med be¬
gagnande af alla hittills gjorda förarbeten, utarbeta: ett nytt
förslag till Kyrkolag och ordning för svenslca församlingen,
genom hvillcet den nuvarande Kyrkolagens spridda stadgan-
den skulle bringas till enhet och sammanhang, och hvilket
Den 1“ Mars.
333
nya förslag i sin ordning finge undergå Kyrkomöteis och
Riksdagens behandling.”
Kyrkoherden Ikelniulli: Då det ärende, om här före¬
ligger, inom Sammansatta Lag- och Economi-Utskottet före¬
var till slutlig behandling, ansåg jag mig pligtig att anmäla
min reservation mot Utskottets beslut. Den af motionären
ifrågasatta reservationen af våra kyrkoförfattningar är san¬
nerligen af behofvet påkallad. De mångfaldiga förändringar,
som i Kyrkolagen uppkommit dels genom nya stadganden i
denna lag dels ock genom andra på sednare tider utgifna
förordningar, hvilka beröra kyrkliga förhållanden, göra det
numera särdeles svårt för en ung prestman att med säker¬
het afgöra, hvilka paragrafer i Kyrkolagen ännu ega bin¬
dande kraft; ej heller är det alltid för en äldre prest lätt
att erinra sig hvilka stadganden i Kyrkolagen fortfarande
äro gällande och hvilka icke. Också medgafs allmänt inom
Utskottet behofvet af en omarbetning af hithörande stadgar,
ehuru den närvarande tiden ansågs olämplig till företagande
af en dylik åtgärd till följd af de många rörelser i olika
riktningar, som nu visa sig på det kyrkliga området. Detta
skäl kunde jag dock icke godkänna, ty skall den ifrågava¬
rande åtgärden uppskjutas till en tid af fullkomligt lugn
inom kyrkan, blir det ganska ovisst, när den någonsin kan
företagas. Dessutom syntes det mig, som skulle tillvaron
af dylika religiösa rörelser än mer visa nödvändigheten af
att i de kyrkliga förhållandena införa all möjlig stadga. —
Att Svenska statskyrkan numera skulle, såsom motionären
tror, i väsendtliga delar blifvit en frikyrka, kan jag ej med¬
gifva, utan hoppas, att hon fortfarande må kunna kalla sig
en Evangelisk-Luthersk, om ock tolerant kyrka. Men för
att hon må bibehålla denna egenskap, synes det vara af
vigt, att hela vår kyrkolagstiftning reformeras i enlighet med
1686 års Kyrkolag, men icke enligt 1846 års lagförslag.
1686 års Kyrkolag är en dyrbar klenod inom vår kyrka,
och jag är förvissad derom, att kyrkolagstiftningens omar¬
betning i enlighet med den djupa och sannt Christliga anda,
som i hvarje dess minsta del förnimmes, skulle förmå vid
vår kyrka närmare fästa mången prest och kanske äfven lek¬
man. Slutligen kan jag icke gilla, att saken nu undanskju-
tes och kastas på Kyrkomötet, som till dess behandling sak¬
nar erforderlig tid. Jag får derföre förorda bifall till mo¬
tionärens hemställan.
Doctor Falck instämde häruti.
Domprosten Kjörling: Då detta ärende förevar inom Ut¬
skottet, voro visserligen alla ense derom, att en omarbet¬
ning af vår Kyrkolag är nödig; men icke så i fråga om den
334
Den 17 Mars.
riktning, uti hvilken omarbetningen borde verkställas. I lik¬
het med alla öfriga Utskottsledamöter, som tillhörde detta
Stånd, önskade jag, att 1686 års Kyrkolag skulle läggas till
grund för den nu ifrågavarande revisionen af våra kyrkliga
författningar. Men då flertalet af Utskottets medlemmar icke
ville afgifva denna förklaring; fruktade jag, att frågan derest
motionärens framställning nu bifölles, lätteligen kunde få en
falsk riktning, samt sökte derföre få ärendet tillsvidare upp¬
skjutet och öfverlemnadt till kyrkomötets afgörande. Då jag
fortfarande anser denna utväg vara för kyrkan mest betryg¬
gande, ocb då Kyrkomötet icke behöfver sjelft verkställa den
blifvande omarbetningen af Kyrkolagen, hvartill det sanno¬
likt skulle sakna tid, utan endast bör antyda grunderna för
densamma, kan jag ej annat än tillstyrka bifall till Utskot¬
tets hemställan.
Häruti instämde Doctor Sandberg samt Contracts-Pro-
starne Fant och Palmlund.
Doctor Petrelli: Säkerligen behöfver jag ej frukta att
inom Högvördiga Ståndet blifva missförstådd eller mötas af
missnöje, då jag nämner, att jag vid behandlingen af denna
vigtiga fråga inom Utskottet trodde mig enligt min pligt tjena
Svenska Kyrkan i det jag yrkade uppskof med dess afgö¬
rande. Då inom Utskottet fråga uppstod om aflåtandet till
Kongl. Majit af en underdånig skrifvelse angående tillsättan¬
de af en comitté för kyrkolagens omarbetning, kunde man
icke komma öfverens om de närmare bestämmelser, som
borde i - skrifvelse!] intagas. De Utskottsledamöter, som till¬
hörde Preste-Ståndet, önskade naturligen att 1686 års kyrko¬
lag måtte framhållas såsom den för ifrågasatta omarbet¬
ning lämpligaste grundvalen. Härjemte framställdes likväl*
många andra åsigter, och då man dervid hörde talas om
möjligheten att inrätta en kyrka utan bekännelseskrifter,
symbola och sacramenter, visade det sig föga önskvärdt att
Utskottet vidare lade hand vid åtgärder till kyrkolagstift-
ningens ordnande. I alla afseenden lämpligare syntes det der¬
före vara, att frågan för närvarande förfölle samt öfverlem-
nades åt ett kommande kyrkomötes verksamhet. Sedan den
vigtiga förändring, genom hvilken nämnda institution infördes,
blifvit vidtagen, borde man ock draga nytta af den och söka
göra den fruktbärande. Genom antagandet af Utskottets
förslag vinner man ej blott denna fördel utan äfven det
goda, att Rikets Ständer afgifva ett dem värdigt förklarande
att frågor, hvilka röra kyrkans hjerta, böra regleras af kyr¬
komötet. Att åter detta skall finna utvägar att afgöra och
framställa grunderna för en omarbetning af kyrkolagen, der¬
på tviflar jag ej. — För öfrigt torde det ej behöfvas att vi¬
dare orda i denna sak inför Högvördiga Ståndet, och jag
D e ii 17 Mars.
335
hemställer derföre, att Utskottets förslag måtte antagas.
Prosten Eurén och Contracts-Prosten Schmidt instämde.
Doctor Ternström: Nog tror jag mig kunna trösta både
motionären och oss allesamman med den utsigten att vi ännu
länge torde få reda oss bäst vi kunna i den nuvarande la-
byrinthen; och jag ser egentligen intet ondt i det, eller, om
det är ett ondt, så är det af två onda ting det mindre,
hvilket man, såsom i alla dylika fall, enligt klokhetsskäl,
alltid bör välja. Ty enligt mitt förmenande var väl ingen
tid mera böjd för att stifta lagar; men mindre skickad att
stifta goda lagar, särskildt goda kyrkolagar. Hvad vi ännu
af vår gamla kyrkolag ha oför and rädt i behåll, är godt och
värderikt; hvad vi skulle få, om motionen bifölles, är pro¬
blematiskt. Kanske skulle en kyrkolag framkomma, som
kommer att alltför hårdt trycka ömtåliga samveten. Det är
en annan anda, som nu går genom lagstifningen än
1686. Förhållandena hafva sedan dess väsendtligen föränd¬
rats. Härmed skall dock icke vara sagdt, att ju en revision
eller omarbetning af kyrkolagen kunde vara af behofvet på¬
kallad, så framt man kunde förmoda, att något godt och
dugligt komme till stånd; hvilket jag för min del, efter min
uppfattning af den närvarande tiden, högligen betviilar. Mig
synes som skulle det åsyftade ändamålet på annat sätt kun¬
na uppnås, nämligen genom en codifiering af de sedan 1846
utkomna stadgar och författningar, som röra kyrkoväsende!,
och låta dem såsom en handbok åtfölja den större samling
af kyrkolagar och laga stadgar, som den sist nedsatta kyr-
kolagscomittén vid sagde tid utgaf. Att nu begära nedsättan¬
det af en dylik ny comitté fruktar jag icke vore lämpligt eller
ledande till målet; ty först och främst skulle den behöfva
lång tid för sina arbeten, hvarunder andra åsigter säkerligen
komme att göra sig gällande, för att icke tala om de dryga
kostnaderna, och sedan förslaget ändtligen väl vore utarbe-
tadt, torde det, såsom det sist utarbetade, komma att lem¬
näs åt glömskan, samt möda, arbete, tid och kostnad således
vara onyttigt förspillda. I allt fall håller jag för, att Kyrko¬
mötet i denna sak bör taga initiativet. Af dessa skäl till¬
styrker jag bifall till Utskottets hemställan, att motionen må
lemnäs utan afseende.
Häri hördes flera af Ståndets ledamöter instämma.
Biskop Björck: Onekligen är den fråga, som här före¬
ligger af stor vigt och betydelse för Svenska kyrkan. Med
Utskottets förslag att uppskjuta dess afgörande är jag ganska
nöjd, och hade ej heller ämnat yttra mig i saken, derest ej
uti hvad här blifvit anfördt såväl å ena som andra sidan
tycktes framskymta ett medgifvande, liksom vår kyrkolag
33(5
Den 17 Mars.
skulle vara i behof af en väsendtlig omarbetning äfven från
principerna. Men om detta ock icke vore de föregående ta-
larnes mening, då de tillika yrkat att 1686 års kyrkolag
måtte läggas till grund för möjliga förändringar i vår kyrko-
lagstiftning, skulle dock i en tid, sådan som den nuvarande,
hvarje omarbetning af de stadgar, som bestämma de kyrk¬
liga förhållandena, lätteligen komma att träffa äfven grun¬
derna för dessa. Sannolikt skulle likväl detta, vid betrak¬
tande af den otroström, som genomgår vår tid, icke kunna
försiggå utan stora vådor för kyrkan. Jag har derföre trott
mig böra uttala den åsigten att hvad Svenska kyrkan för
närvarande behöfver icke är någon väsendtlig omarbetning
af gifna lagar och stadganden utan hufvudsakligen en codi-
fiering, hvarigenom man lättare lärde känna hvad vi redan
ega. I detta afseende hafva vi dock redan att tillgå här¬
öfver utgifna handböcker, så att det icke synes mig med
fullt skäl kunna sägas, att den unge prestmannen måste vara
i ovisshet om hvilka delar af kyrkolagen fortfarande ega gil¬
tighet. Skulle för öfrigt några förändringar i kyrkans stad¬
ganden befinnas nödvändiga, böra de vidtagas småningom
och efter hand och i den mån förändrade förhållanden der¬
till ge anledning. Vidare måste jag äfven såtillvida instäm¬
ma med Utskottet, att äfven jag anser Kyrkomötet vara den
auctoritet, som i dessa frågor företrädesvis bör höras.
Hvad slutligen angår möjligheten att åstadkomma en
rätt uppfattning af kyrkolagens innehåll, ville jag önska att
vårt presterskap egde tillgång till flera sådana monografier,
som den, hvilken Biskop Bring utgifvit om kyrkotukten. Om
män med hans insigter och skarpsinne företoge sig att ut¬
reda särskilda delar af kyrkoförfattningen, skulle det blifva
lättare att inse och verkställa nödiga förändringar, liksom ock
månget uppslag till lärorik och nyttig öfverläggning vid Kyrko¬
möte t skulle af sådana skrifter stå att hemta. Jag instäm¬
mer i de talares åsigt, som förordat antagandet af Utskot¬
tets hemställan.
Häri instämde Contracts-Prosten Janson.
Kyrkoherden Lkeimulli: Med anledning af hvad här sed¬
nast blifvit yttradt, vill jag blott nämna, att, ehuru jag an¬
sett en revision af våra kyrkoförfattningar nödvändig, min
mening ingalunda varit att dermed påstå, att Svenska kyrko¬
lagen vore i behof af en väsendtlig omarbetning livad an-
ginge principerna. Dessa har äfven jag önskat bibehålla och
särskildt uttalat min förhoppning, att 1686 års kyrkolag
måtte blifva grundvalen för hvarje ny lagstiftning inom
Svenska kyrkans område.
Sedan
Den 17 Mars.
337
Sedan discussionen härefter förklarats afslutad, blef
Utskottets hemställan, på derom af H. H, Erke-Biskopen
och Talmannen framställd proposition af Ståndet bifallen.
§
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets Memorial N:o 64, i anledning af Rikets Ständers
skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets Betänkande
N:o 36, angående väckta motioner i fråga om ej mindre
Norrmäns och Danskars än äfven andra utländningars rätt
att i Sverige idka handel, handtverk och andra yrken.
Professor Ribbing, som härvid erhöll ordet, yttrade: Vid
detta sammanjemkningsförslag synas mig 2:ne omständighe¬
ter förtjena anmärkas. Först och främst har Utskottet i
orden förändrat sin förra hemställan så nemligen, att uttryc¬
ket ”med flera” blifvit utbytt mot 3:ne särskildt nämnda
yrken. Ben punkten kan onekligen blifva föremål i Förstärkt
Utskott. Derjemte och för det andra fortfar Utskottet att
föreslå, att Norrmän och Danskar må under vissa vilkor vara
berättigade att i Sverige utöfva läkares m. fl. yrke, ehuru,
enligt hvad Utskottet sjelft erinrar, 2:ne Stånd stannat mot
2 i fråga om medgifvandet af ifrågavarande competens
åt Danskar, och alla 4 Stånden bifallit frågan angående
Norrmännen. Enligt min tanke hade Utskottet bordt för¬
klara detta ärende i hvad det rör hit anförda punkt vara af
Riksens Ständer afgjordt, och att det enligt 75 § Riksdags¬
ordningen icke vidare utgör föremål för behandling vid den¬
na Riksdag. Väl vet jag, att Utskottet velat försvara sitt
åtgörande från den synpunkten, att då motionen afsåg både
Danskar och Norrmän och Utskottet i samma Betänkande,
uti klämmen af detsamma, yttrat sig angående begge län¬
dernas innevånare — frågan om competens för Norrmän
vore oskiljaktig från frågan om competens för Danskar. Men
en tydning, enligt hvilken hvarje framställning, der 2:ne ord
på papperet stå bredvid hvarandra, utgör ett verkligt och
oskiljaktigt helt, synes mig ej böra godkännas. Jag får der¬
före — i öfrigt hänvisande till min reservation — yrka, att
Ståndet, med vidblifvande af sitt förut i frågan fattade be¬
slut, afslår Utskottets s. k. sammanjemkningsförslag i hvad
det rör frågan om rätt för Norrmän eller för Norrmän och
Danskar på grund att det strider mot 75 § Riksdags-Ord-
ningen.
Häri hördes flera af Ståndets medlemmar instämma.
Då discussionen härefter förklarades slutad, yttrade H.
R. Erke-Biskopen och Talmannen: Det har blifvit ifrågasatt, hu-
Hiigv. Freste-St. Prat. 1866. 3:dje Bandet. 22
338
Den 17 Mars.
ruvida icke Utskottet vid afgifvandet af detta sammanjemk-
ningsförslag handlat i strid mot 75 § Riksdags-Ordningen.
Vore så förhållandet, tillkonnne det mig att härå vägra pro¬
position. Men då Talmännen togo denna fråga i öfvervägan¬
de, syntes det dem, som kunde Borgare- och Bonde-Ståndets
bifall till ifrågavarande förslag vara lemnadt, endast för så-
vidt det afsåge Norrmän och Danskar gemensamt, hvarvid
alltid vore tänkbart, att frågan icke vunnit samma bifall,
derest den gällt blott ettdera riket, eller att de nämnda
Stånden endast i så fall vilja antaga förslaget, att det er¬
håller denna utsträckniag. Om derföre Utskottet förklara¬
des obefogadt att vidare återkomma med denna fråga, så¬
som varande redan afgjord, kunde derigenom Borgare- och
Bonde-Ståndens mening blifva förkränkt eller misstydd. Tal¬
männen ansågo således icke någon bokstaflig strid mot åbe¬
ropade grunlags § här vara för handen, och jag finner mig
derföre oförhindrad att framställa proposition angående Ut¬
skottets hemställan.
Och förklarade sig Preste-Ståndet, på härefter framställd
proposition, vidblifva sitt i frågan fattade beslut.
§ 8.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi- Ut¬
skottets Memorial N:o 65 i anledning af Riks-Ståndens skilj¬
aktiga beslut vid förehafvande af Utskottets Betänkande N:o
43, angående väckt motion om tilldelande åt Ordförande i
Communal-Styrelse af ett exemplar af Svensk Författnings¬
samling.
Bifölls.
§ 9.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi- Ut¬
skottets Memorial N:o 66, i anledning af Riks-Ståndens fatta¬
de skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets Memo¬
rial N:o 46, innefattande förslag till sammanjemkning af Riks-
Ståndens beslut i anledning af Utskottets Betänkande N:o
12, angående väckt motion om upphörande af de s. k, pre-
bendepastoraten.
Hof-Predikanten Wahrenberg: Då ingen af Ståndets le¬
damöter synes vilja begära ordet vid denna fråga, ber jag
att få i korthet yttra mig öfver densamma. Det förefaller
mig ganska besynnerligt, att Economi-Utskottet ansett sig
böra ånyo framkomma med förslag till voteringsproposition,
angående åtgärders vidtagande för indragande af prebende-
pastorat, då det likväl måste erkännas och äfven blifvit af
samma Utskott medgifvet, att frågan om prebendepastoraten
är af privilegii-natur. När Economi-Utskottets första hem¬
Den 17 Mars.
339
ställan afslogs af Preste-Ståndet, borde dermed frågan hafva
betraktats såsom vid denna Riksdag förfallen. Ett sådant
yrkande framställdes ock, då Utskottet förra gången hemställde
att Ståndet måtte frångå sitt ursprungliga beslut. Dervid
uppträdde motionären med ett anförande, hvari han sökte
visa skillnaden mellan att å ena sidan afslå motionen till
innehållet, eller att icke vilja medgifva prebendepastoratens
indragning, samt att å andra sidan ingå till Kongl. Maj:t
med underdånig anhållan om förberedande åtgärders vidta¬
gande för samma sak, hvilken sednare fråga icke vore af pri-
vilegii-natur utan en sådan, som af trenne Stånd kan afgö-
ras. Jag bekänner, att jag icke riktigt förmår fatta denna
skillnad. Ty om Högvördiga Ståndet förklarat sig på grund
af sina privilegier icke kunna medgifva indragning af pre-
beudepastoraten, vore det besynnerligt, om Rikets Ständer
emot ett sådant förklarande från det Stånd, hvars privile¬
gier äro i fråga, skulle med fullt berättigande kunna hos
Kongl. Maj:t begära att få ärendet behandladt i en alldeles
motsatt riktning. Det är möjligt, att jag icke rätt uppfattat
förhållandet med denna fråga, men aldrig kan jag föreställa
mig, att Preste-Ståndet kan tvingas, att uti Riksdagsbeslutet
underskrifva en petition, hvari begäres, att Kongl. Maj:t
måtte se till, om icke prebendepastoraten kunna indragas,
sedan samma Stånd uttryckligen förklarat sig anse hvarje
sådan indragning stridande mot sina privilegier. Jag yrkar
således afslag å förevarande förslag till voteringsproposition.
Häruti instämde Biskop Hultman och Contracts-Prosten
Westin.
Professor Agardh: Jag är hufvudsakligen af samma tanke,
som den föregående talaren, och har förgäfves bemödat mig
att finna några skäl, på grund af hvilka vore ådagalagd nå¬
gon nödvändighet för Utskottet att framkomma med denna
voteringsproposition. Ty antingen är frågan om prebende¬
pastoratens indragning en privilegii-fråga, och i så fall är
den redan genom Preste-Ståndets föregående beslut i saken
afgjord; eller ock är den icke en privilegii-fråga och huru
är då förhållandet? Det visar sig då, att 3:ne Stånd genom
till en del sammanstämmande beslut i afseende på denna
del afgjort frågan. Ty då tvänne Stånd bestämt sig för att
ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande om icke alla prebendepa-
storat kunde indragas, samt Ridderskapet och Adeln beslu¬
tat sig för en likartad underdånig anhållan med afseende på
några prebendepastorat, så synes mig genom trenne Stånds
såtillvida sammanstämmande beslut, i sjelfva verket frågan
redan vara afgjord i den syftning som Utskottets nu fram¬
lagda Nej-proposition angifver.
340
Den J 7 Mars.
Professor ltihbing: Då jag hörde den förste ärade tala¬
ren återgifva hvad jag yttrade förra gången, när detta ären¬
de inom Ståndet förevar, fann jag hans framställning så full¬
ständig och trogen, att jag ämnade afstå från ordet och in¬
stämma med honom. Men då han derefter af det sålunda
anförda drog conclusioner begick han ett fel, vid hvilket jag
tar mig friheten fästa uppmärksamhet. Alldenstund preben¬
depastoratens indragning strider mot presterskapets privile¬
gier, så, förklarade talaren, kan Preste-Ståndet icke deltaga
i en omröstning, till följd af hvilken det i Riksdagsbeslutet
nödgades underteckna en underdånig skrifvelse angående
nämnda åtgärd. Härvid må det tiilåtas mig fråga: om Ri¬
kets Ständer aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i enlighet
med endera af de propositioner, som Utskottet för denna
omröstning föreslagit, hafva de dermed verkligen fattat ett
afgörande beslut angående prebendepastoratens indragning.
I sådant fall skulle i omröstningen voteras om prebendepa¬
storatens upphäfvande eller bibehållande, och den ena af de
2:ne propositionerna skulle nödvändigt innebära och utsäga,
att Ständerna för sin del beslutit prebendepastoratens indra¬
gande. Men vare sig att Ja- eller Nej-propositionen segrar
— följden kan i intet fall blifva någon Ständernas begäran,
att Kongl. Maj:t måtte bifalla och verkställa en indragning
af dessa pastorat, utan på sin höjd en anhållan, att Kongl.
Maj:t måtte framställa nådig proposition om indragningen.
Och först då, när Kongl. Maj:t i händelse Ständernas under¬
dåniga anhållan bifalles — framställt en sådan proposition
samt Ständerna deröfver skola yttra sig, först då inträder
frågan om prebendepastoratens indragning i det stadium, att
de beslut, som deröfver fattas, kunna blifva stridande mot
Presterskapets privilegier. När sålunda häraf tydligt visar
sig, att här icke är fråga om åtgärder, som kunna komma
att strida mot ett Riks-Stånds privilegier, utan om ett ären¬
de, — nemligen en skrifvelse till Kongl. Maj:t, som väl al¬
drig kan kallas eller vara ett privilegium, — hvilket 3:ne
Stånd kunna med Ständernas rätt afgöra, kan jag icke finna
något skäl på grund af hvilket Preste-Ståndet skulle afslå
en voteringsproposition, mot hvilken i öfrigt intet är att an¬
märka.
Biskop Bring: Jag gillar visserligen icke prebendepasto¬
ratens indragning och var till en början böjd för den åsigt
att Utskottets voteringsproposition borde af Ståndet ogillas.
Vid närmare eftersinnande har jag dock funnit, att Utskot¬
tets förslag grundlagsenligt icke kan afslås. Att indragandet
af prebendepastoraten strider mot Preste-Ståndets privilegier,
är onekligt; men uti Utskottets hemställan beröres väl den¬
na fråga men framställes icke der till afgörande. När detta
Den 17 Mars.
341
afgörande förekommer, eger Preste-Ståndet eller i dess ställe
Kyrkomötet att motsätta sig den ifrågavarande förändringen.
Nu åter är fråga blott om afiåtandet af en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, och vidtagandet af en dylik åt¬
gärd kunna trenne Stånd, äfven emot det fjerdes önskan,
med Rikets Ständers rätt besluta.
Kan således Utskottets hemställan icke derföre anses
obefogad, att den ånyo skulle upptaga en privilegii-fråga,
som genom ett Stånds afslag borde anses förfallen, har å
andra sidan blifvit ifrågasatt, huruvida icke, då Borgare-
och Bonde-Stånden uttalat den åsigten, att hädanefter inga
pastorat böra förblifva anslagna till prebenden, men hvarken
Ridderskapet och Adeln eller Preste-Ståndet en sådan åsigt
godkänt, de förstnämnda båda Ståndens beslut måste anses
förfallet. Tager man likväl i närmare betraktande de orda¬
lag, uti hvilka Ridderskapet och Adeln å ena sidan samt
Borgare och Bonde-Stånden å andra sidan uttryckt sina be¬
slut, visar det sig, att någon verklig motsats mellan dessa
3:ne Stånds uttalade meningar icke eger rnm. Ty liksom
en ”vidsträcktare” indragning af prebendepastorat, än hittills
skett, kan innefatta en indragning af alla sådana pastorat,
så hafva de tvänne Stånd, som anhållit, att Kongl. Majit
täcktes taga i öfvervägande, ”om” icke prebendepastoraten
kunde indragas, icke dermed förklarat sig anse en indrag¬
ning af hvarje dylikt pastorat oundgänglig. Det visar sig så¬
lunda, att dessa 3:ne Stånd i allmänhet åsyfta detsamma,
om ock det ena Ståndet uttalat sin tanke uti mera mode¬
rata termer, samt att de alla beslutat att uti en underdånig
skrifvelse begära en undersökning af förhållandet med denna
fråga. Just af denna orsak, eller emedan 3:ne Stånd fattat
sammanstämmande beslut uti ett ärende, som de med Rikets
Ständers rätt ega afgöra, men blott icke äro ense om den
beslutade skrifvelsens formulering, anser jag, att frågan om
denna formulering måste, på sätt Utskottet föreslagit, afgö-
ras. Och finner jag mig alltså nödsakad att med min röst
godkänna den framlagda voteringspropositionen.
Hof-Predikanten Wahrenberg: De distinctioner, som här
blifvit iakttagne, och utvecklade mellan denna frågas inne¬
håll och dess formella behandling, äro verkligen så fina, att
man behöfde rätt mycket besinna sig på dem, innan de
kunna fullt fattas. Fortfarande är det likväl för mig klart,
att om man ingår till Kongl. Majit med begäran, att ett
gifvet förhållande måtte uti viss riktning ändras, förutsätter
sådant hos den begärande, att han verkligen vill hafva än¬
dringen verkställd. Om nu Preste-Ståndet genom antagande
af Utskottets förevarande hemställan, förklarar sig vilja del¬
taga i den ifrågasatta voteringen, så måtte, antingen ja- eller
342
Den 17 Mars.
nej-propositionen segra, följden blifva den, att samtlige Ri¬
kets Ständer — Preste-Ståndet såväl som de öfriga Stån¬
den — gifvit vid handen, att de finna prebendepastoratens
indragning önskvärd. Möjligen måste här iakttagas den for¬
mella distinction som föregående talare framhållit, men om
Preste-Ståndet finner sig oförhindradt att deltaga i en vote¬
ring, som går ut på att afgöra huruvida Ständerna skola hos
Kongl. Maj:t förorda alla eller några prebendepastorats in¬
dragning, har man svårt inse, att Preste-Ståndet det oaktadt
betraktar hvarje åtgörande i dylikt syfte såsom stridande
mot dess privilegier.
Kyrkoherden Simonsson instämde.
Biskop Bring: Med anledning af den sista talarens ytt¬
rande, att deltagandet i en votering innebär ett bifall i sak,
vill jag blott påpeka dé förhållanden, som ega rum vid vo¬
teringar i förstärkt Utskott i allmänhet. Men på det att
icke medgifvande af ifrågavarande votering måtte på något
sätt få utseende af ett medgifvande till prebendepastoratens
indragning, hemställer jag, att Ståndet, om voteringsproposi-
tionen godkännes, dervid uttryckligen förklarar sig vidblifva
sitt i ämnet förr fattade beslut.
Dessutom återstår alltid utvägen att, genom en separat
skrifvelse, inför Kongl. Maj:t uttala Preste-Ståndets tankar
om de åtgärder, som Ständernas beslut åsyftar.
Häruti instämde Doctor Ternström.
Doctor Moberger: Efter den utredning, som ärendet ge¬
nom Professor Ribbings och Biskop Brings anföranden er¬
hållit, synes klart, för det första: att frågan om aflåtandet
till Kongl. Maj:t af en underdånig skrifvelse icke är någon
privilegiifråga; och vidare att 3:ne Stånd kunna med Rikets
Ständers rätt afgöra denna sak. Jag föreställer mig derföre,
att skrifvelsen till Kongl. Maj:t kommer att afgå, ehvad än
Preste-Ståndet nu besluter. Men under sådant förhållande
och då ett Stånds afslag å förevarande voteringsproposition
på intet sätt inverkar på ärendets fortgång; finner jag intet
hindra, att Preste-Ståndet vidblifver sitt förra beslut och af-
slår äfven denna Utskottets hemställan. Åtminstone skulle
detta förfarande hafva fördelen af conseqvens och öfverens¬
stämmelse med Ståndets förut uttalade åsigter.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: Utskottets sätt att
upptaga och behandla denna fråga är verkligen sådant, att
det nära nog kan hänföras till de åtgärder, som äro i strid
mot 114 § Regerings-Formen. Att ingå till Kongl. Maj:t med
en underdånig skrifvelse, hvari begäres att förberedande åt¬
gärder måtte vidtagas, hvarigenom en indragning af preben-
Den 17 Mars.
343
depastoraten framdeles blifver möjlig, ar likväl ännu icke
något beslut från Ständernas sida om verkställandet af denna
indragning. Men på samma gång jag erkänner, att en så¬
dan, om ock blott formel distinction bär måste iakttagas och
i likhet med Biskop Bring anser, att Ståndet icke kan afslå
voteringspropositionen, när man betraktar saken från den syn¬
punkten, att 3:ne Stånd kunna med Ständernas rätt besluta
aflåta ndet af en underdånig skrifvelse, kan jag icke under¬
låta att utti-ycka min förundran deröfver, att detta förslag,
oaktadt Preste-Ståndets föregående beslut, blifvit ånyo fram-
lagdt till Ständernas pröfning, äfvensom uttala den förmo¬
dan, att ett dylikt steg redan af grannlagenhetsskäl skulle
under föregående Riksdagar ansetts olämpligt. Derjemte ön¬
skar jag ock, att Preste-Ståndet, på samma gång det lemnar
sitt bifall till voteringspropositionen, beslutar ingå till Kongl.
Maj:t med en säi-skild underdånig skrifvelse i ämnet inne¬
fattande de grunder, som förhindrat Ståndet att för sin del
bifalla det, som Med-Stånden i detta fall beslutat samt upp¬
drager åt sin enskilda Lag-Afdelning att snart utarbeta och
till Ståndet inlemna förslag till nämnde skrifvelse.
Doctor Arrhenius instämde.
Doctor Hoberger: Till hvad jag nyss yttrade, ber jag
få göi*a det tillägg, att jag inom Utskottet sökte göra den
åsigten gällande, att föi’eliggande voteringsproposition icke bor¬
de till Ständerna framläggas dei'före, att Preste-Ståndet icke
ansåg pi’ebendepastoratens indragning öfverensstämmande med
sina piivilegier.
Biskop Sundberg: Hade Högv. Ståndet vid något af de
föregående tillfällen, då denna fråga var föremål för behand¬
ling, utti’yckligen förklarat, att det ansåg förslaget om pre-
bendepastoi-atens indragning afgjordt och förfallet genom detta
Stånds vägran att antaga detsamma, voi’e det väl nu svårt
att godkänna en voteringsproposition, genom hvilken åsyftas
att bestämma ordalydelsen uti en skrifvelse, hvari begäres
att Kongl. Maj:t täcktes taga samma förslag och möjligheten
af dess verkställande uti öfvervägande. Under denna förut¬
sättning hade Ståndet nu bort afslå voteringspropositionen,
äfven om Ständeima icke destomindre beslutat aflåta nämnda
skrifvelse. När Ståndet sednast fattade beslut i detta ären¬
de, yrkades visserligen under den föregående öfverläggningen,
att Utskottets hemställan skulle läggas till handlingarna på
den grund, att den förevarande frågan borde såsom privile-
giifråga anses förfallen. Emellertid finnes icke denna tanke
inrymd uti sjelfva beslutet eller uti det protocollsutdrag,
som med undeiTättelse dei'om aflemnades till Economi-Ut-
skottet; detta protocolls-utdrag innehåller blott att Ståndet,
344
Den 17 Mars.
med vidblifvande af sitt beslut att förkasta förslaget, lågt
Utskottets förnyade hemställan till handlingarna. Uti de
beslut, som Ståndet angående denna sak redan fattat, ligger
således intet hinder för voteringspropositionens godkännande.
Deremot hafva nu blifvit anförda många skäl, hvilka tala
för ett sådant godkännande, utan att Ståndet derföre kan
anses på något sätt hafva afstått från sin rätt att få hufvud-
frågan behandlad såsom privilegiifråga. Jag instämmer der¬
före uti de talares åsigter, hvilka yrkat, att voteringspropo-
sitionen måtte godkännas, och tror i likhet med Vice Tal¬
mannen, att Ståndet bör besluta att ingå till Kongl. Majit
med en särskild underdånig skrifvelse angående detta ärende
och vid första lägliga tillfälle verkställa detta.
Doctor Nordlund: Jag ber få fästa uppmärksamheten på
en omständighet, hvilken ej förut under öfverläggningen blif¬
vit vidrörd. Man har sagt, att huru än Ständernas beslut
enligt förevarande voteringsproposition utfaller, skulle deraf
blott följa aflåtandet af en underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit. Tager man nej-propositionen i närmare betraktande
är dock lätt att finna, att den är så affattad, att Ständer¬
na genom dess antagande i sjelfva verket hafva öfverlåtit till
Kongl. Majit att, om så befmnes lämpligt, verkställa indrag¬
ning af prebendepastorat. Då detta onekligen är ett beslut
i sak, och då sålunda hvad Utskottet hemställt, rör Prester¬
skapets privilegier, måste jag för min del instämma med
Hof-Predikanten Wahrenberg.
Häruti instämde Doctor Falck.
Professor Ribbing: Då angående det formella i saken
oförenliga meningar förfäktas, vill jag icke vidare yttra mig
deröfver, utan har begärt ordet endast för att såsom min
mening framställa den åsigten, att det vore föga lämpligt,
om Ståndet till Kongl. Majit afläte en sådan separat skrif¬
velse, som här blifvit ifrågasatt. När frågan om prebende-
pastoratens indragning kommer derhän, att dess afgörande
berör Presterskapets privilegier, eger ju Ståndet sjelft eller,
enligt den nya ordningen, Kyrkomötet makt att hindra hvarje
ingrepp på dessa privilegier. En separat skrifvelse till Kongl.
Majit angående denna sak synes mig sålunda å ena sidan
vara mindre af behofvet påkallad, hvaremot den å andra
sidan och med afseende å anledningen till densamma lätt
kan väcka föreställningar om en minoritet vid Riksdagen,
som icke vill ställa sig majoritetens beslut till efterrättelse
utan vidtager åtgärder på sidan om detta.
Biskop Bring: Jag har ansett mig böra än en gång begära
ordet med anledning af Doctor Nordlunds anmärkning, att
Den 17 Mars.
345
nej-propositionen har utseende af att öfverlemna åt Kongl.
Maj:t att efter godtfinnande verkställa indragning af pre-
bendepastoraten, emedan uti den icke finnes intagen någon
anhållan, att Kongl. Maj:t måtte före ärendets slutliga af¬
görande aflåta nådig proposition i ämnet. I sjelfva verket
talas likväl hvarken i Ja- eller Nej-propositionen om något
annat än ett öfvervägande af frågan, och då saken blifvit
behandlad icke af Lag-Utskottet utan af Economi-Utskottet,
torde ock uti denna omständighet ligga en antydning, att
Rikets Ständer icke betrakta frågan såsom från deras sida
afgjord. För öfrigt blifver. om Nej-propositionen antages så¬
som Ständernas beslut, vid justeringen af den underdåniga
skrifvelsen tillfälle att förekomma missförstånd och tillse att
den mening, som antagligen varit Ridderskapet och Adelns,
äfven blifver tydligen uttryckt.
Hvad vidare angår Professor Ribbings förmodan, att af-
låtandet från Preste-Ståendet af en separat skrifvelse till
Kongl. Maj:t icke vore på sin plats, vill jag blott nämna,
att det icke gifves något Stånd, som icke, då en för Ståndet
vigtig fråga dertill gifvit anledning, vidtagit samma utväg.
Och då jag verkligen finner utgången af detta ärendes be¬
handling vara af vigt för Preste-Ståndet, kan jag ej annat
än fortfarande förorda förslaget om nämnda skrifvelse.
Prosten Lundholm instämde.
Doctor Rundgren: Med anledning deraf att Biskop Bring
förordat, att Preste-Ståndet skulle vid godkännandet af vo-
teringspropositionen förklara sig vidblifva sitt i ämnet förr
fattade beslut, och att Biskop Annerstedt föreslagit, att Stån¬
det skulle åt sin Lag-Afdelning uppdraga att gå i författ¬
ning om uppsättandet af en separat skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående prebendepastoratens indragning, har jag be¬
gärt ordet. Ingendera af dessa åtgärder synes mig fullt
lämplig. Utskottets förevarande hemställan afser ingenting
annat, än att de 3 öfriga Stånden måtte komma till enhet
i sina beslut, eller att det måtte blifva afgjordt, hvilka or¬
dalag skola förekomma i en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Om
prebendepastoratens indragning är således f. n. ingenting å
Ständernas sida afgjordt. Jag kan derföre icke finna, att
Preste-Ståndet bör motsätta sig Utskottets förslag eller vid
godkännandet deraf foga några anmärkningar. Skulle åter i
den skrifvelse, som enligt trenne Stånds beslut sannolikt
kommer att afgå till Kongl. Maj:t, finnas intaget något, som
strider mot Preste-Ståndets privilegier, är det alltid Ståndet
obetaget att vid justeringen af skrifvelseförslaget antingen
vägra dess godkännande eller ock vid dess föredragning fatta
det beslut, som nu af vice Talmannen blifvit föreslaget.
346
Den 17 Mars.
Kyrkoherden Simonsson: En föregående talare har för¬
klarat, att han icke förmår annorlunda uppfatta den om¬
ständigheten, att Preste-Ståndet deltager i beslutet om af-
låtandet till Kongl. Maj:t af en underdånig skrifvelse angå¬
ende prebendepastoratens indragning, än att Ståndet deri¬
genom lemnar, om ock indirect, sitt bifall till nämnda åt¬
gärd. Har denne talare icke dragit i betänkande att af¬
gifva en dylik förklaring, må äfven jag utan blygsel kunna
erkänna, att jag icke förmår fatta det resonnement, hvari¬
genom man här sökt visa, att samtycke till aflåtande af en
skrifvelse, uti hvilken prebendepastoratens indragning föror¬
das, icke innebär något samtycke till sjelfva indragningen af
dessa pastorat. Frågan är nu, huruvida den af Utskottet
föreslagna. Voteringspropositionen skall afslås eller icke. Der¬
på har af åtskilliga talare blifvit svaradt, att Ståndet bör
bifalla propositionen, alldenstund den afser ett ärende, som
kan af 3:ne Stånd med Rikets Ständers rätt afgöras, men
derjemte ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig protest
mot de åtgärder, som här äro i fråga. Detta förfarande
synes mig likväl vara i högsta grad inconseqvent. Väl är
det sannt, att Preste-Ståndet kan, i fråga om aflåtandet af
en skrifvelse från Ständerna, blifva öfverröstadt af de öfriga
Stånden och att det i så fall måste vika för pluralitetens
mening, men deraf följer icke, att Preste-Ståndet bör bifalla
voteringspropositionen och dymedelst gifva sina åtgöranden
utseendet af ett frivilligt bifall till prebendepastoratens in¬
dragning. Är det verkligen Ståndets afsigt att protestera
deremot, då bör också voteringspropositionen afslås, och bi-
falles denna, skulle en protest derefter vara mindre på sin
plats. Om jag skulle votera enligt denna proposition sy¬
nes det mig lika omöjligt att rösta Ja som Nej, och jag
yrkar derföre, att den måtte afslås
Häruti instämde Biskop Hultman samt Doctorerna Björk-
man och Runstén.
Doctor Säve: Då här icke är fråga om något annat än
att Rikets Ständer må komma i tillfälle att kunna säga
hvad som utgör pluralitetens af Riks-Stånden beslut, och då
detta är möjligt först sedan den nu föreslagna voteringen
försiggått, ser jag ingen fara i att bifalla Utskottets propo¬
sition. I sjelfva verket innebär den endast, att Kongl. Maj:t
måtte taga saken i öfvervägande; och något skäl för Hög-
vördiga Ståndet att vilja afböja detta tinner jag icke vara
för handen. Men i öfverensstämmelse med det beslut, som
förra gången här fattades, och för att Ståndet icke må sy¬
nas vilja påskynda denna sak i en riktning, som Ståndet ej
önskat, tror jag, i likhet med Biskop Bring, att beslutet om
bifall till voteringspropositionen borde inledas med det för¬
Den 17 Mars.
347
klarande, att Ståndet i sak vidblifver sin en gång uttalade-
mening.
Biskop Sundberg: Jag kan icke inse, hvartill det skulle
tjena, att Preste-Ståndet vid godkännandet af voteringspro-
positionen åberopade sitt förra beslut i ämnet. När det nu
icke är fråga om något nytt beslut i saken, lärer det väl
falla af sig sjelft, att Ståndet vidblifver den åsigt, som det
tvänne gånger förut haft tillfälle att uttala, äfven om det
föregående beslutet nu icke upprepas. Endast i så fall kun¬
de ett dylikt upprepande vara på sin plats, att i det förra
beslutet vore inryckt, att Ståndet betraktade frågan om pre-
bendepastoratens indragning såsom en privilegiifråga och på
grund deraf ansåg sitt afslag såsom afgörande äfven för de
öfriga Stånden.
Deremot återkommer jag till nödvändigheten för Stån¬
det, att ingå till Kongl. Maj:t icke med någon protest mot
Ständernas åtgöranden utan med en särskild skrifvelse, uti
hvilken Ståndet ger tillkänna sin uppfattning af åtgärder
för prebendepastoratens indragning. Angående tiden för af-
låtandet af en sådan skrifvelse instämde jag visserligen för¬
ra gången, då jag härom yttrade mig, uti Vice Talmannens
förslag att den underdåniga skrifvelsen borde afgå ju förr
desto hellre; möjligen vore det dock lämpligare att dermed
uppskjuta, till dess Ständernas beslut i frågan blifvit form¬
ligen fattadt och skriftligen uppsatt.
Då härefter ingen af Ståndets medlemmar önskade i
frågan vidare yttra sig, tillkännagaf H. H. Erie-Bishopen
och Talmannen, att han efter öfvervägande, huruvida Ut¬
skottets hemställan om voteringspropositionen vore med
grundlagarne öfverensstämmande eller icke, stannat i den
mening, som förut blifvit af Biskoparne Bring och Sundberg
samt af Vice Talmannen framställd. Till följd häraf ansåg
sig H. H. icke vara af någon bokstaflig strid mot Grundla¬
gens lydelse förhindrad att framställa proposition angående
Utskottets förslag.
Då den derefter framställda propositionen blifvit med
blandade Ja och Nej besvarad, och votering med anledning
deraf begärd, framställdes och godkändes följande voterings¬
proposition :
Den som vill att Preste-Ståndet besluter godkänna den
föreslagna voteringspropositionen, röste Ja, den det icke vill
röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet sagda voteringspropo¬
sition ogillat.
I sammanhang härmed bestämdes, att Ståndet, för den
händelse voteringen utföll med öfvervägande Ja, skulle sär¬
skildt besluta derom, huruvida genom en inledande motive¬
348
Den 17 Mars.
ring skulle angifvas de skäl, på grund af hvilka beslutet
blifvit fattadt.
Voteringen, som härefter i behörig ordning verkställdes
befanns efter sedlarnes öppnande och rösternas summering
hafva utfallit med 21 Ja mot 20 Nej, hvadan Ståndet alltså
stannat i beslut, som Ja-propositionen innehåller.
Och beslöts derefter på behörigen framställd proposi¬
tion, att beslutet borde åtföljas af en särskild motivering och
sålunda erhålla följande lydelse: ”att Preste-Ståndet, med
vidhållande af sitt i saJcfrågan fattade heslut, förklarade sig
i formelt hänseende föranlåtet att godkänna den föreslagna
voteringspropositionen. ”
Då med anledning af hvad under discussionen förekom¬
mit B. H. Erke-Biskopen och Talmannen härefter hemställ¬
de, huruvida Ståndet nu ville besluta öfver hvad föreslaget
blifvit angående aflåtandet, till Kongl. Maj:t af en underdå¬
nig skrifvelse rörande denna fråga, blef detta förslag på yr¬
kande af Kyrkoherden Otterström lagdt på hordet.
§ io.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets Betänkande N:o 67, i anledning af väckt motion om
revision af taxan för trafiken å Trollhätte canal och sluss-
linier.
Bifölls.
§ 11.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi- Ut¬
skottets Betänkande N:o 68, i anledning af väckt motion i
fråga om skyldighet att deltaga i byggnad af hus för s. k.
småskolor å landet.
Bifölls.
§ 12.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets Betänkande N:o 69, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition (N:o 51) till Rikets Ständer, i fråga om
förändrad grund för utgörande af fjerdingsmans aflöning,
dels ock enskild motion om ändring i föreskrifterna rörande
bestridandet af fjerdingsmansbefattning i capellförsamling.
Hemställan sid. 7:
Contracts-Prosten Westin begärde ordet och yttrade :
Ehuru det sannolikt blifver fruktlöst, kan jag dock icke un¬
derlåta att motsätta mig detta Betänkande så tillvida, som
jag måste ogilla den princip, som ligger till grund för Ut¬
skottets hemställan, eller yrkandet, att fjerdingsmans aflö-
Den 17 Mars.
349
ning bör utgå efter enahanda grunder, som för communal-
utskylder i allmänhet finnas stadgade. Om jag medgifver,
att fjerdingsmannabefattningen är ett menighetsbestyr, kan
jag dock icke finna det rättvisa eller billiga deri, att
kostnaderna för hans aflöning lyftas från menigheten och
läggas på en eller få personer inom communen. Antages
Utskottets förslag, skulle deraf följa, att de embetsman
och tjenstemän, som äro inom en socken boende, fingö i
detta afseende vidkännas betydligt större utgifter än öfrige
socknemän. Enligt hvad i Betänkandet föreslås skulle för¬
hållandet stundom gestalta sig ganska besynnerligt. Så t.
ex. skulle inom mitt pastorat en possessionat och pastor en¬
samma betala mer än hälften af den lön, som socknens fjer¬
dingsman uppbär. Att embetsmän för sina boställen under¬
kastas deltagandet i denna utgift finner jag ganska billigt
men kan icke föreställa mig, att deras löner blifvit dem till¬
delade för att i så betydlig mån lindra utskylderna för com-
munens öfrige medlemmar. När härtill kommer att, hvad
särskildt angår pastor, fjerdingsmannen, som bekant är, icke
kan utöfva sin befattning, utan att ganska ofta anlita
hans biträde och förorsaka honom besvär, måste det synas
honom besynnerligt, att pastor skall i högre grad än andra
af socknens medlemmar drabbas af kostnader för ijerdings-
mans aflöning. Åtminstone ser jag icke något skäl, hvarfö¬
re jag i detta fall skall erlägga större afgift än samman¬
lagda beloppet af hvad 27 innehafvare af i mantal satt jord
skulle komma att betala. Saken är visserligen i och för sig
af underordnad betydelse, men då Utskottets förslag icke
synes mig grundadt på rättvisa och billighet, kan jag ej an¬
nat än afstyrka dess antagande.
Hof-Predikanten Wahrenberg: Jag instämmer i allmän¬
het i hvad den föregående talaren yttrade, men kan icke de¬
la hans åsigt om fjerdingsmannabefattningens egenskap af
att utgöra ett communalbestyr. Visserligen förklaras denna
befattning i Kongl. Stadgan af den 1 Juni 1850 vara ett
menighetsbestyr, men något dylikt framgår ingalunda af ar¬
ten af de tjensteåligganden hvilka är enligt samma stadga
honom uppdragna. Af den Kongl. Stadgan visar det sig, att
fjerdingsmannen rätteligen bör betraktas såsom ett under-
ordnadt tjenstebiträde åt Kronofogden samt att han egent¬
ligen lyder under denne och under Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande i länet. Vore hans befattning ett menighets¬
bestyr, skulle han såsom förhållandet är vid öfriga communal-
befattningar, emottaga sina uppdrag af communen och inför
denna ansvara för sina åtgöranden. Då emellertid hans gö¬
romål icke kunna anses jemförliga med communala uppdrag i
allmänhet, är dermed ock upphäfdt det förnämsta skälet för
350
Den 17 Mars.
antagandet af Kongl. Maj:ts proposition. Denna liar blifvit
föranledd af klagomål från ett eller annat ställe öfver com-
munalstämmobeslut angående uttaxeringen af fjerdingsmans
aflöning. Men om någon communalstämma härvid gått min¬
dre rättvist tillväga, ligger väl deri intet skäl att i allmänhet
ändra det för fjerdingsmans aflöning en gång antagna sättet.
Jag yrkar afslag å Utskottets Betänkande.
Häruti instämde Kyrkoherden Ekelundh.
Efter härmed fulländad öfverläggning förklarade, på
derom behörigen framställd proposition, Preste-Ståndet sig
förhindradt att antaga Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga
proposition.
Hemställan sid. 8.
Bifölls.
§ 13.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets Betänkande N:o 70, i anledning af väckt motion om
tillåtelse för åboer å hemman, som bergverken fått af Kro¬
nan skatteköpa, att till sig lösa skatterätten.
Bifölls.
§ 14-
Vice Talmannen Biskop Annerstedt begärde ordet och
hemställde, huruvida icke Preste-Ståudet borde inbjuda He¬
dervärda Bonde-Ståndet att biträda sitt i frågan om Vestra
Stambanan fattade beslut.
Och begärdes detta förslag på hordet.
§ 15.
Upplästes och lades till handlingarna följande från de
respective Med-Stånden inkomna Protoco 11 s-utdrag, nemligen
från Höglofliga Ridderskapet och Adeln N:o 144 samt från
Hedervärda B onde-Ståndet. N:ris 186—191.
Ståndet åtskiljdes kl. '/2 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 21 Mars.
351
Dcu 21 Mars 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
§ I-
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-Ut¬
skottets förslag till Ilikets Ständers underdåniga skrifvelser,
nemligen:
N:o 34, angående rättighet att i vissa brottmål svara
genom fullmäktig;
N:o 35, angående förändradt sätt för doms eller utslags
utgifvande i Rådstufvu-Rätt och hos Öfverståthållare-Embe-
tets Cansli; och
N:o 36, angående upphörande af penningeinsamlingar
vid bröllop och barndop.
§ 2.
Justerades protocollen den 10 Mars för- och eftermid¬
dagen.
§ 3.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Econotni-Ut¬
skottets Betänkande N:o 71, i anledning af väckt motion om
förändring af pastoratens indelning.
Professor Ribbing erhöll härvid ordet och yttrade: Då
mitt namn icke finnes tecknadt under någon reservation mot
Utskottets Betänkande, anhåller jag få gifva tillkänna att
detta icke har sin grund deri, att jag ändrat öfvertygelse
med afseende på önskvärdheten och behofvet af det förslag
jag i min motion framställt, utan orsaken är allenast den,
att, då mitt förslag hvarken inom Utskottets afdelning, der
det först undergick pröfning, ej eller i Utskottets plenum
lyckades tillvinna sig någon sympathi, jag icke ansåg möj¬
ligt att genom yrkande vare sig af afslag å Afdelningens
förslag eller af återremiss till den sistnämnda åstadkomma
någon bättre framgång.
I sina motiver anför Utskottet att det anser mitt för¬
slag vara mindre nödigt efter de nådiga befallningar som
rörande förevarande ärende från Kongl. Maj:t utgått och till
en del redan blifvit verkställda. De nämnder, hvilka det
tillkommer att ordna presterskapets inkomster, hafva nem¬
ligen fått sig ålagdt att hos Kongl. Maj:t göra framställning
352
Den 21 Mars.
om sammanslagning af mindre pastorater och om delning af
stora pastorater der, såsom orden lyda, ”sådant i anseende
till pastoratets vidd och folkmängd eller andra förhållanden
kan vara för själavårdens behöriga handhafvande af behof-
vet päkalladt.” Begge dessa bestämningar, lemnade åt lö-
neregleringsnämnderna att tillämpa, äro dock något olika
mot hvad jag haft äran föreslå. Så är sjelfva det här nyss
anförda uttrycket beträffande de stora pastoraternas delning
något sväfvande; ty om det ordinarie presterskapet icke för¬
slår till själavårdens behöriga handhafvande, kunna andra
adjungeras för tillfället och dermed alltså själavården behö¬
rigen handhafvas, alltså delning icke komma i fråga. Mitt
förslag innehöll deremot, att intet pastorat borde vara stör¬
re, än att hvad inom detsamma till prestens kall och em-
betsåligganden hörde, af den eller dem, som utgjorde dess
ordinarie presterskap, kunde under vanliga förhållanden —
i afseende på helsa, ålder o. s. v. hos dess presterskap —
skötas. Å andra sidan hade jag föreslagit, att minimi-lönen
för det lägre presterskapet skulle bestämmas till 1,500 R:dr,
då deremot denna minimi-lön icke blifvit af lönereglerings-
nämnderna föreslagen till högre belopp än 1000 R:dr. Jag
vågar, hvad beträffar denna sista olikhet, hemställa, huru¬
vida det kan anses rimligt, att en person, som har familj
och dertill måhända skyldighet att sjelf bygga och under¬
hålla boställe, kan med en lön af 1000 R:dr sägas halva ”en
anständig bergning.” Mig synes fastmer i sanning fruktans-
värdt att han med en så ringa inkomst ständigt måste käm¬
pa med fattigdom och näringsomsorger.
Skälet åter hvarföre jag i båda de nu anförda punkter¬
na föreslagit annat än hvad som blifvit anbefaldt åt och
gjort sig gällande hos Lönereglerings-nämnderna, eller, som
är detsamma, ändamålet med motionen var, att dymedelst
hafva angifvit ett moment af åtgärder, syftande att minska
den tilltagande och öfverklagade prestbristen och tillika att
sätta presten i tillfälle att mera odeladt samt med större
intresse och framgång kunna egna sig åt sitt embetes plig-
ter. Vill man hafva prester, så är det ett nödvändigt vil¬
kor att deras löner blifva sådana, att de räcka till för ett
nödtorftigt uppehälle. Om detta gäller i allmänhet, så gäl¬
ler det ännu mer i en tid, då allt större fordringar ställas
på presterskapet. Jag vill icke nu och behöfver icke heller
inför detta Högvördiga Stånd uppdraga någon historisk esquisse
om de olika fordringar, som man under olika tider haft på
presterskapet. Jag vill endast vidröra hvad som under
hvarje tid måste vara en oföränderlig fordran, nemligen att
läraren uti bildning står åtminstone i jemnhöjd med sina
lärjungar och att med deras framsteg hans håller jemna
steg.
Den 21 Mars.
353
steg. Att bildningen hos de sednare, åtminstone den for¬
mela eller förståndsbildningen, i nuvarande tid står högre
än förr torde icke kunna förnekas. När då församlingen ej
mera har sitt andliga behof fyldt medelst åhörande af de
heliga urkundernas text, eller med bättre eller sämre om-
skrifningar och upprepanden af dessas innehåll, utan äf¬
ven med sitt förstånd vill deltaga i det religiösa lifvet och
de religiösa frågornas lösning, bör ock presten kunna möta
på samma fält. Men huru skall en man, som oupphörligt
måste vara i bekymmer för dagligt bröd, kunna uppfylla
dessa fordringar, hafva tid och bibehålla lust för sitt vigtiga
kall. Han är icke mera än menniska och man kan icke af
honom fordra mer än menskligt är. Följden blir att han
under sådana ihållande brödbekymmer försummar sin and¬
liga utveckling eller förkofrar sig åtminstone icke deri. Jag
vill ingalunda påstå, att mitt förslag ensamt skulle före¬
komma prestbristen eller framkalla ett önskvärdt förhållan¬
de mellan presten och församlingen. Det är nog, om för¬
slaget har betydelse såsom ett bidragande medel dertill. Jag
tror, att om det extra ordinarie presterskapet inskränktes
till det antal, som behofvet af vicarier kräfver, och om det
ordinarie presterskapet äfven i sina lägsta grader hnge sin
anständiga bergning, skulle detta ej i ringa mån befordra
det afsedda ändamålet. Jag vill ej neka att adjuncterna
numera hafva en bättre economisk ställning än för 20 å 30
år sedan. Men man får ej bedöma sådant ensamt efter
jemförelser med det förflutna; man måste ock göra jemfö-
relser med det närvarande. Det finnes nu för tiden många
andra vägar till economiskt oberoende, hvilka förr voro
okända och derföre hörde man icke då talas om prestbrist.
Hvad är då naturligare än att man, i betraktande tillika af
de på presten ställda större fordringarne nu för tiden, ryg¬
gar tillbaka för de svårigheter, som äro förenade med det
presterliga kallet och gifver sig in på någon annan bana.
Jag klandrar icke det; och ser deri intet tecken till mindre
religiöst intresse; man kan tjena ej blott konung och fäder¬
nesland utan äfven Gud, hvilket embete man än bekläder.
Det har inom Utskottet blifvit af en aktad ledamot af
detta Högvördiga Stånd anmärkt, att om man vill förbättra
den kyrkliga ställningen och fordrar att presten skall kun¬
na lugna tvifvelsmålen i församlingen det icke är nog att
man, såsom orden folio sig, har nödiga släckningsanstalter
och manskap att sätta mot vådelden; man måste ock söka
finna och uppgifva ett medel för att hålla elden sjelf inom
behöriga gränser. Ack, det medlet är ej svårt att angifva,
men deremot så mycket svårare, eller rättare sagdt rent
omöjligt och olämpligt att tillämpa. Medlet är, för att fort-
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 23
354
Den 21 Mars.
sätta bildén, helt enkelt att man förbjöd eldens begagnan¬
de, d. ä. inskränkte friheten att yttra sig i religiösa frågor.
Men jag hemställer, om ett sådant förbud vöre önskvärdt
eller ens möjligt. Huru mycket man än inskränker den fria
yttranderätten, så kan man dock icke hindra de fria tan¬
karne. Men märkom det väl: den religiösa, kyrkliga upp¬
giften är icke, såsom möjligen den politiska, att vidmakthål¬
la den yttre ordningen blott, oberoende af den inre sinnes¬
stämningen; den är fastmer hufvudsakligen riktad på denna
sistnämnda: att lugna tvifvelsmålen och gifva klarhet vid
irringarne och villfarelserna.
Mitt förslag har ansetts vara alldeles opractiskt, nästan
en ”utopi", hvilken dess character man synnerligen velat
ådagalägga dermed, att det skulle innebära förslaget om ”en
allmän sockenreglering." Men menar man med detta ut¬
tryck att hela sockenindelningen, sådan den nu befinnes,
skulle omgöras, så kan sådant endast bero af ett missför¬
stånd af min motion och af förbiseende af dess tydliga ord.
Jag har blott velat att det åt löneregleringsnämnderna gifna
uppdrag skulle i så måtto utsträckas, att samma nämnder
tillika anbefalldes, att uppgöra fullständig plan till en ända¬
målsenlig indelning af socknarne, der sådan af behofvet kan
vara påkallad. Jag har således icke velat att man skulle
bitvis sönderstycka en socken eller lägga en bit till en för¬
samling, en annan till en annan. Att icke dessmindre genom¬
förandet af detta förslag blefve förenadt med besvär, nekar
jag visst icke. Huru mycket besvär man ville underkasta
sig, beror på den betydelse och vigt man fäster vid det än¬
damål, som man dymedelst önskar vinna. Ar Presterskapets
nuvarande ställning sådan den bör vara, eller är den blott
i få och obetydliga afseenden mindre tillfredsställande, då
är visst mycket besvär onödigt; men är ställningen vida skild
från den rätta, då kan det löna mödan att underkasta sig
stora besvärligheter för att åvägabringa en bättre. För min
del måste jag tyvärr tro det sednare vara fallet, och skälen
till denna min öfvertygelse har jag redan i korthet vidrört.
Jag ber vidare att få anmärka, det meningen med min mo¬
tion ingalunda varit att församlingarne skulle tvingas-till
sammanslagning. Det har jag ock uttryckligen i nain motion
utsagt; min afsigt var endast att en allmän regel eller plan
för en sådan sammanslagning skulle blifva uppgjord och att,
derest denna plan af Kongl. Maj:t blefve gillad, vid inträf¬
fande ombyggnad af kyrka eller ledighet i någon af de till
omreglering föreslagna socknarne, nödiga och lagliga åtgär¬
der för dess bringande till verkställighet måtte blifva vid¬
tagna. På det att ingen tvetydighet eller ovisshet om min
mening skulle uppstå, har jag också citerat § 3, mom. 7, 8,
Den 21 Mars.
355
9, af Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862 med bestämd
fordan, att livad der är stadgadt bör iakttagas.
Utskottet har slutligen anmärkt att det bör tillkomma
församlingarne sjelfva, hvilkas rätt frågan närmast rörer, att
i densamma taga initiativet. Härom torde man dock kunna
hysa olika åsigter. Så mycket är väl af alla medgifvet, att
ingen orättvisa sker, om församlingsboerne påminnas om och
uppmanas till sammanslående eller delning af socknarne.
Men, kan man säga, det behöfs icke, förrän församlingen af
egen drift gör påminnelse derom. Ja, det vore sannt, så
framt församlingarne dertill visat någon större benägenhet
nu än förr. Men detta motsäges af erfarenheten, hvarföre
det är att befara att, om man lägger armarne i kors och
väntar på församlingarnes initiativ, man torde få vänta bra
länge.
På dessa grunder och oberoende af det sannolika resul¬
tatet, yrkar jag afslag på Utskottets hemställan och bifall
till min motion.
Kyrkoherden Ekelundh: Då jag på Utskottsafdelningen
deltagit i behandlingen af denna fråga, anhåller jag att med
några ord få redogöra för afdelningens uppfattning af ären¬
det^ och det resultat, hvartill det kommit.
Utan att misskänna motionärens goda mening och den
välvillighet för presterskapet som framlyser i hans förslag
kunde dock afdelningen icke förbise det overkställbara uti
att snart sagdt på fri hand uppgöra en förändrad indelning
af pastoraten utan afseende på annat än en viss folkmängd
och en viss areal. Man har sett huru Kongl. Maj:t, på grund
af församlingarnes motstånd, funnit för godt att förändra
och upphäfva Kongl. Kungörelsen den 19 Juni 1830, angå¬
ende kyrkors sammanbyggnad och dermed gemenskap e-
gande ämnen, och erfarenheten har ådagalagt, att löneregle-
ringsnämndernas förslag till socknars sammanslående sällan
vunnit bifall. Folket håller sin gamla kyrka kär och flyt¬
tar ogerna till en annan. Derför har det varit Utskottets
tanke, att det hör tillkomma församlingarne sjelfva att i frå¬
gan taga initiativet.
För enskild del tror jag icke att den glada framtid för
kyrkan, hvilken motionären tyckes vänta af förslaget, skall
komma att deraf blifva en följd. Snarare synes mig denna
socknarnes sönderstyckning komma att medföra vådor, hvil¬
ka motionären lika litet åsyftat som han dem anar. Jag
yrkar derföre, att Utskottets hemställan må bifallas.
Biskop Beckman: Det är icke angenämt att nödgas upp¬
träda mot en motion, när man såsom förhållandet är med
mig i detta fall, i hufvudsaken gillar både dess syfte och
356
Den 21 Mars.
de af motionären uttalade motiver. Dessa motiver skulle
jag måhända uttalat något annorlunda från min synpunkt,
men kan ej annat än glädja mig att en lekman röjer sådant
nit i kyrkliga frågor och sådan angelägenhet om Presterska¬
pets såväl bildning, som timliga utkomst.
Emedlertid måste jag för min del yrka bifall till Ut¬
skottets betänkande och således afslag till motionen. Man
bör skilja frågan om sammanslagning af mindre pastorater
från den om delning af större. I den sednare frågan eger
löneregleringsnämnden redan initiativ, och dess förslag i
detta hänseende tror jag vanligen icke möta så stora
svårigheter. — I frågan om sammanslagning åter eger vis¬
serligen icke löneregleringsnämnden sådant initiativ. Men
det synes icke heller lika behöfligt. Högst sällan torde sam¬
manslagning finnas behöflig ur synpunkten af pastorernas lö¬
neinkomster, enär dessa icke i allmänhet torde vara öfver
höfvan svaga vid dessa mindre pastorater. Medgifvas måste
dock att ur flere andra, betydande skäl en sammanslagning
stundom kan synas önskvärd. Icke helier torde initiativet
i denna fråga böra uteslutande förbehållas åt församlingar-
ne, hvilka väl understundom kunna vara slumrande äfven i
afseende på sin egen fördel och behöfva väckelse. Men till¬
fälle att här taga initiativ är verkligen enligt nu gällande
ordning beredd äfven åt vederbörande myndigheter. Detta
ärende är onekligen ett bland de ömtåligare, då församlin¬
gars sammanslående icke sällan föranleder öfvergifvande för
endera församlingen af hittills egande kyrka och begraf¬
ningsplats. Det är således önskeligt att det behandlas syn¬
nerligen varsamt, och att frågans lösning främjas genom ett
fortsatt medlande, som kan leda till en mera allmän öfver¬
tygelse om åtgärdens önskvärdhet och ändamålsenlighet.
Dertill lemnar den nu föreskrifna ordningen, enligt min öf¬
vertygelse, mera utrymme än den af motionären förordade.
Det sätt motionären föreslagit torde måhända synas jemfö¬
relsevis nog hårdt och summariskt. Det kunde möjligen för¬
anleda brådstörtade förändringar, hvilka i ett ärende, som
detta skulle vara till skada snarare än gagn. Ur denna syn¬
punkt har jag ansett mig icke kunna understödja motionen.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter uppå
derom af H. H. Erke-B isie o pen och Talmannen framställd
proposition, förevarande Betänkande bifölls.
§ 4.
Föredrogs ånyo Preste-Ståndets Enskilda Utskotts Pa-
storal-Afdelnings Utlåtande N:o 1, i anledning af väckt mo¬
tion om underdånig begäran af nådig föreskrift, att hvarje
år, då de förr brukliga Evangelii-Texterna skola utgöra pre-
Den 21 Mars.
357
dikotexter, må från Altaret föreläsas dagens predikotext från
närmast föregående eller kommande årgång.
Doctor Runsten, som härvid erhöll ordet, yttrade: Med
de till kyrkligt bruk antagna nya Prediko-Texterna är i vår
kyrka redan taget, i reformationens anda och syftning, ett
betydande steg för inledandet af en friare och fullständi¬
gare kyrklig bibelläsning. Också med flit och god urskilj¬
ning valda i öfverensstämmelse med den catholska kyrkans
af ålder begagnade pericoper, hafva derföre desamma synts
mig jemväl ur liturgisk synpunkt förtjenta att med de gam¬
la i vexlande omgångar föreläsas äfven från altaret. Och
som dermed jemväl undkommes en omläsning af en och sam¬
ma text från både predikstol och altare, men i stället vun¬
nes en mera behöflig biblisk ny-läsning äfven från det sed¬
nare, har jag fördenskull, manad dertill af både bibliskt och
kyrkligt intresse, samt i conseqvens med det redan tagna
steget, trott mig böra hos kyrkans här församlade målsmän
föreslå vidtagandet af åtgärder för det ändamål, att af de
nya textårgångarne åtminstone högmessotexterna måtte från
altaret få hvart tredje år föredragas i de gamlas ställe, då
dessa i allt fall skola uppläsas och förklaras från predik¬
stolen.
Motionen derom har dock i Ståndets Pastoral-Utskott,
dit den varit remitterad, icke lyckats tillvinna sig det afse¬
ende, jag vågat hoppas; och vore jag nu derföre färdig att
med Ståndets goda minne återkalla densamma, om jag visste
mig hafva varit till dess afgifvande föranledd af något en¬
skildt godtycke, eller jag skulle med den föreslagna text-
omvexlingen, enligt Utskottets förmenande, hafva äfventyrat
en nyhet, som vore på något sätt för kyrkan i liturgiskt af¬
seende vådlig, samt dermed äfven råkat i strid emot mina
egna här eljest städse vidhållna kyrkligt conservativa grund¬
satser. Men så är dock förhållandet icke, då det tvertom,
såsom jag menat och vet det med mig, just är kyrkans så¬
väl som det kyrkliga lifvets främjande, som utgör motionens
både motiv och hufvudsyfte. Och känner jag mig derföre
af de i Utskottsbetänkande! anförda motskäl föranlåten, att
på grund af sjelfva altarinstitutionens egen bevisliga ande¬
mening, något närmare framhålla den sanning, jag eljest an¬
sett vara så sjelfklar och obestridlig, att den ej skulle be¬
höfva bevisning, — den nemligen, att en äfven medelst al-
tartjensten främjad vidgning i bekantskapen med Bibelns
egna ord, långt ifrån att skada, fastmer alltid borde lända
till gagn och uppbyggelse tor en kyrka, som är uppförd och
bestående på bibelordet i dess helhet, och just för en det¬
samma ordets friare och fullständigare användning förvaltas
af prester, hvilkas embete är och bör vara numera, icke
358
Den 21 Mars.
bokstafvens, men andans, — såsom ju äfven ordets Herre
sjelf ville det, så lian prophetiskt vid Jacobsbrunnen (Joh. 4.)
ej blott förutsade, men dermed äfven fordrade hvad Han,
såsom ett Nytt Testamentes Medlare, just var kommen att
instifta, en gudstjenst, ej mera såsom den mosaiska i skugg-
förebilder, men en ny sådan ”i anda och sanning”, samt väl
också eljest ”än i denna dag”, vid all äfven biblisk altar-
läsning, det gamla ”täckelset” blir hängande jemväl öfver
det nya Testamentets ord, der det, ryckt ur sammanhanget
och endast i vissa stående småstycken förestafvadt, visst fast¬
nar säkrare i minnet, men dermed icke sprider inom de
mörka hjerterummen, såsom vid en friare läsning, det ljus i
stigande klarhet, som väl främst bör vara i den christna
Högmessan att vänta från det christna Altaret.
Såsom nemligen en fullbordan i sanning af hvad med
bordet i öknen och mannabrödet fr ån himrnelen samt nåda¬
stolen inom förlåten förebildades, bar det christna altaret
numera sedan förlåten undfallit, den i dubbel måtto stora
och höga betydelsen af dels (i subjectiv mening) ett allmän-
neligt Nådabord, dervid den fallna menskligheten har att
söka och undfå af Nådens Herre, medelst en ur dess hjerta
sig uttalande synda- och trosbekännelse, både benådning och
den himlabespisning, som för botfärdiga och nådehungrande
själar behöfves, dels ock (i objectiv mening) betydelsen afen
Konungathron, med afseende på den benådningsmakt, som
af försoningens och lifvets Herre i hans nåderike förmedelst
Altaret, såsom det i templen resta tecknet af hans konungs¬
liga närvaro, utöfvas — i thy att medelst ordet derifrån ej
allenast beseglas den förlåtelsens nåd, som kommer alla det
predikade ordets troende åhörare till godo, utan jemväl der¬
ifrån utsträckes öfver samtliga nåderikets medlemmar den
konungsliga altarspira, som i andans enhet med fridens band
håller dem alla, huru än kringspridda, tillsammans, att i
gemensam tro och bekännelse utgöra ett enda samdrägtigt
helgamannasamfund. Så är det ock vid Altaret i dess sed¬
nare (objectiva) betydelse, som ej allenast kyrkans prester
sjelfve varda i Ordets embete invigde, utan jemväl derifrån
föredraget hvad af dem må böra ur Ordets heliga urkunder,
efter tidernas kraf, företrädesvis såsom Guds Ord både of¬
fentligen, medelst likartad predikan, och enskilt, medelst ena¬
handa presterlig bekännelse, läggas församligen och hvarje
dess medlem på hjertat. Men dermed är då också uppvisad
eller åtminstone antydd den grund, hvaruppå, i sambandet
emellan kyrka och församling, emellan altartjenst och pre-
dikotjenst eller emellan ordet från altaret och predikan i
församlingen, det öfver- och underordnade förhållande hvi-
lar, som just afses och bestämmes med all s. k. liturgisk
reglering af de christnas gudstjenster. Och kan väl alltså
Den 21 Mars.
359
i hvad särskildt angår de äldre kyrkliga pericoperna, med
all rätt sägas, att det just är genom föredragningen från al¬
taret, som desamma promulgerats och blifvit invigda, att i
egenskap af kyrkligt antagna predikotexter vid de offent¬
liga gudstjensterna i högmessor och aftonsånger afhandlas.
Men lag samma gäller nu likaledes i hvad angår de för
vår kyrka antagna nya predikotexterna. Afven dessa skulle
nemligen för att med lika rätt, som de äldre, utgöra ämnen
för kyrkliga predikoföredrag, också i likhet med dem haf¬
va bort och ännu böra liturgiskt, d. v. s. medelst altarföre-
draguing, för sin homiletiska bestämmelse invigas i den ri¬
tuala ordning, hvarom äfvenledes bort vara särskildt före-
skrifvet i den nya kyrkohandboken. Men så har nu dock
icke skett, enär, såsom kändt är, de nya texternas införan¬
de i vår kyrka ytterst hvilar på ingen annan grund, än ett
derom utfärdadt kungligt påbud, en gång för alla publice-
radt medelst nådiga kungörelsen af den 26 October 1860.
Och visst hade i allt fall det kungliga påbudet icke bort
uteblifva. Sedt ur statskyrklig synpunkt har detsamma fast¬
mera varit både behöfligt och befogadt — behöfligt nemligen
till borgerligt skydd och värn för de nya texternas ostörbara
användning, och fullt befogadt såsom från thronen utfärdadt
af Konungen i hans episcopala egenskap af vår kyrkas högSte
verldslige Hufvudman. Men dock högre, än den verldsliga
thronen står väl, ur rent religiös synpunkt, den konunga-
thron, som i kyrkan förmedelst det. christna altaret innehaf¬
ves af församlingens himmelska Öfverhufvud. Och är väl
den åsigt, som i sådan mening ställer altaret öfver thronen,
äfven en protestantisk grundåskådning, som här med rätta
bör vidhållas i motsats till den csesareopapism, som ställer
thronen öfver altaret. Men också derföre, och för såvidt
ännu i Svenska kyrkan en sådan rent andelig öfverhöghet
erkännes, är det väl obestridligt, att de nya texternas homi¬
letiska användning, huru den äu må blifva i kungörelseväg
påbjuden, likväl, så länge den icke blifvit äfven altarmessigt
inledd, icke kan heller anses ännu hafva vunnit en rätt kyrk¬
lig sanction i den instans, som för kyrkan är den högsta.
Och bör väl fördenskull hvad hittills i det afseendet försum¬
mats så mycket hellre befordras till verkställighet, som eljest,
så länge berörda altarläsning uteblifver, dermed också förfe¬
las altarets rituala hufvudbestämmelse att nemligen i alla
afseenden göra den kyrkliga högmessan liturgisk, d. ä. (vi
vocis lit =■ leii eli. lä af laos) folkledande, och således le¬
dande äfven i hvad angår de bibelämnen, sora må böra inför
folket eller församlingen afhandlas ■— helst dermed ej heller,
på sätt det föreslagits, något hinder vore lagdt emot bibe¬
hållandet af kyrkans ”Calendarium”, enär de gamla texterna
i allt fall årligen blefve antingen från altaret eller predik¬
360
Den 21 Mars.
stolen förelästa, samt dermed också ”kyrkoårets enhet i för¬
samlingens medvetande bevarad.”
Men om alltså redan med det anförda, ur liturgisk syn¬
punkt, låter sig bevisas befogenheten af de nya texternas
föreslagna läsning äfven från altaret, så kan väl ej heller det
skäl deremot, som Utskottet ur stabilitetens synpunkt velat
grunda på den sednast, i stöd af 1860 års kungörelse, vid¬
tagna ritualförändringens nyhet, hafva något att betyda, all¬
denstund det dermed införda nya ändå icke är något nytt,
utan fastmera något så gammalt, att väl med mera skäl frå¬
gas och pröfvas må, om det ej, i jemförelse med hvad det
varit, kan anses vara ändtligen föråldradt, och således hvar¬
ken ur nyhetens eller ålderns synpunkt hållbart numera —
en fråga, som dock icke kan afgöras utan i sammanhang med
en pröfvande blick på det stående gamla textsystemets håll¬
barhet i det hela taget.
Kändt är nämligen, att de ännu i bruk varande evan-
gelii-texternas läsning äfven från altaret redan hade, då 1811
års handbok blef gällande, oafbrutet under 200 års tid fort¬
gått alltsedan den handbok utgafs, som år 1611 till Gustaf
Adolf framlemnades på Riksdagen i Nyköping, och var ej
heller då. något nytt, enär bruket deraf, fastän under refor-
mations-seclet suspenderadt, likväl dessförinnan varit det van¬
liga sannolikt ända från christendomens införande genom
Ansgarius. Också ej långt före hans tid var i Gallien en
textcykel, öfverhufvud enahanda med den ännu hos oss gäl¬
lande, införd af Garl den Store, hvilken åter, ehuru sjelf an¬
sedd att vara dess upphofsman, dervid endast haft förtjen-
sten af att hafva genom sin förtrogne vän, den engelske mun¬
ken Alcuin, låtit i förbättradt skick öfverflytta från romer¬
ska kyrkan det i hufvudsaken enahanda textsystem, som der
lärer förefunnits vedertaget alltsedan tiden närmast före med¬
let af det öde sedet eller före Leo den stores tid (440—61).
Men dess egentlige upphofsman skall sannolikt, enligt den
allmänna meningen derom under medeltiden och hvad äfven
nyare forskare i ämnet (en Ranke och efter honom n. v.
Biskop Bring i deras afhandlingar om det kyrkliga pericop-
systemet) funnit antagligt, redan i slutet af 4:de sedet hafva
varit den i både öster- och vesterländska kyrkan så högt
ansedde kyrkofädren Hieronymus (redacteuren af Vulgata och
ifraren för munkväsendet, död ibland ett munksällskap i
Bethlehem 420). Och är alltså den nu för både altare och
predikstol återställda förra textläsningen icke ny, utan rätt
gammal, samt äfven hos oss nära nog tusenårig.
Dock endast för dess ålders skull vore väl intet emot
Don 21 Mars.
361
den återställda, gamla altarläsningen att anmärka, eller redan
dermed en textomvexling rättfärdigad, men hellre derföre, att
densamma, ehuru ännu till någon del iklädd sitt gamla helg-
dagsomhölje, likväl står der numera så enstaka, i saknad af
dess forna hvardagliga tillbehör. Ehuru nemligen i sig sjelfva
ofullständiga, egde dock fordom våra altartexter till ett för¬
svar för deras söndagliga tillräcklighet den fullständigare bi¬
belläsning, som hvardagligen var afsedd med samtliga vecko-
pericoperna. Men dessa äro numera, som man vet, ur den
forna textserien bortfallna; och kunna derföre de ännu qvar-
blifna helgdagstexterna, enligt hvad ock i nämnde afhandlin-
gar erkännes, icke anses eller gälla för annat, än blotta frag-
menter eller strödda småstycken af ett textsystem, som i sin
forna ostympade helhet bevisligen varit anlagdt på en bibel¬
läsning i stor scala.
På grund nemligen af den begärlighet och flit, hvarmed
bibelordet af de första christna, i den mån nya testamentets
skrifter hunno samlas, under förföljelsens tider lästes, samt
i enlighet med föredömet af det gamla testamentets sabbaths-
läsning i Synagogorna, — dervid till en början, närmast efter
fångenskapen, väl endast Lagen eller Mosis böcker, men der¬
efter äfven Propheternas *) skrifter (de förra för sådant ända¬
mål i 54 parascher, de sednare i lika många haphtarer in¬
delade), och således hela Gamla Testamentet förelästes, —
uppkommo och utbildades i den christna Kyrkan under dess
första århundraden åtskilliga lectionarier för en genomgående
läsning af Bibelns böcker i deras sammanhang; och togos
för en så vidsträckt läsning ej blott de nya cbristna Sabba¬
terna, Söndagarna, i anspråk, utan jemväl i hvarje vecka deii
4:de och 6:te och tidtals äfven den 7:de ferian eller Onsda¬
gar, Fredagar och Lördagar, samt för öfrigt alla dagars cano-
niska timmar (horce canonicoe), som äfvenledes ansågos böra
med skriftläsning helgas, äfvensom deraf följde, att de bibli¬
ska läsestycken, som för så många årets dagar och timmar
*) Från denna synagogans läseordning kommer väl också den, som
i det christna altarritualet blifvit den vanliga, att nemligen epistlarna,
såsom mera liknande lagen, läsas före evangeliitexterna, såsom, medelst
teckningarne af löftenas fullbordan, mera liknande Propheternas skrifter,
ehuruväl ordningen i Nya Testamentets tid bort vid altaret omvändas,
alldenstund numera icke lagen, såsom i det gamla, går före evangelium,
utan detta före lagen, eller syndaförlåtelsen före helgelsen, äfvensom evan-
gelisternas skrifter både i Nya Testamentets canon och historiskt före
Apostlarnes, samt dessutom evangelierna bättre skulle sammanhänga med
englasången från altaret och församlingens responsorium, än epistlarna,
som väl deremot såsom apostolisk troslära i sammanhang med den apo¬
stoliska trosbekännelsen bättre skulle passa såsom inledande öfvergång
till den mera dogmatiska framställning af trosläran, som med predikan
åsyftas.
362
Den 21 Mars.
i lectiouarierna anordnades, blefvo långt flera och kortare,
än det gamla Testamentets läseindelningar hade varit.
Men uppå det sålunda vidgade underlaget af lectiona-
rier för bibelböckernas läsning i deras sammanhang uppför¬
des så småningom för årets alla sabbather eller de egentli¬
ga högmessodagarna ett särskildt system af texter, som, utan
egentligt afseende på ordningsföljden i boken, valdes hufvud¬
sakligen med afseende på innehållet, och planmessigt anord¬
nades efter de kyrkliga festerna. Ibland dessa intogo, äfven
efter judisk plägsed, Påsk- och Pingst-festerna redan i de
första seden, och derjemte i det 4:de Julen, det främsta rum¬
met, äfvensom jemte dem i 2:dra rummet uppkommo såsom
biordnade högtidsdagar, Advents- och Nyårsdagen (i 6:te o.
7:de seden) Epiphamas- och Fastlags- (i 3:dje o. 5:te), Ma¬
rias Bebådelse- (i 4:de), Kyndelsmessa- (542) och Himmels¬
färdsdagen (i 3:dje) samt Pingstoctaven eller Trinitatis-
(1334), Johannis Höparens- (i 4:de), Christi Förlclarings-
(i 12:te) Michaelis- (i 9.de) och Allhelgonadagen (i 7:de
sedet). Och som för alla dessa högtiders firande texter
utsagos i enlighet med dagarnes festliga betydelse, så blefvo
äfven i 3:dje rummet texter valda för de vanliga söndagar¬
na med hänsigt till de fester, som foregingo eller efterföljde
dem, samt i 4:de rummet texter för veckomessorna efter
grundtonen i de dem omgifvande söndagar; hvarjemte den
förra sammanhängande bibelläsningen hänskjöts att efter sär¬
skilda lectionarier ega rum å de canoniska timmarna. Men
ehuru sådan var den princip i allmänhet, som för pericoper-
nas systematiska anordning ur festfirningens idé tidigt bör¬
jade utveckla sig, blef dock utförandet deraf, såsom af Bi¬
skoparna beroende, inom deras skiljda områden i detaljerna
olika. Och torde derföre den textserie, som äfven Hieno-
nymus, på uppdrag (enl. cit. afh.) af en Biskop Constantius
företog sig att anordna, hafva varit en sammanjemkning af
de förut befintliga och möjligen såsom sådan blifvit lagd till
grund för det textsystem, som efteråt finnes, såsom nämndt
är, före medlet af 5:te sedet i den vesterländska kyrkan in-
fördt — ett system, som, fastän nu blott fragmentariskt qvar¬
stående i våra helgdagstexter, likväl ursprungligen måste i
och med hela mängden af bibeltexter för årets samtliga da¬
gar och canoniska timmar hafva innehållit ett temligen rik¬
haltigt bibelcompendium.
Och dock blef all den rikedomen på kyrkliga bibeltex¬
ter, just på grund och i följd af af det sålunda konstmessigt
anordnade sättet för deras användning, hvarken för kyrkan
eller församlingen till det gagn, som deraf ifrån början på¬
räknats. Då nemligen församlingen icke kunde vid de mån¬
ga veckomessorna och canoniska timmarna hvardagligen in¬
finna sig, och derföre tempelbesöken å dess sida alltmera
Den 21 Mars.
363
inskränkte sig till helgdagsmessorna, blefvo fördenskull dessa,
å clereciets sida, i anseende till de årligen återkommande
enahanda messtexternas korthet, dessinera insvepta och om¬
höljda med ett täckelse af glänsande ceremonier, deri texter¬
na ingingo blott såsom anledningar att höja dagarnas fest¬
lighet. Och blef sålunda kyrkan, med det rika textsystemet
till benbygnad, ledd och dragen genom flera århundraden
fram, öfverklädd med en täckmantel af idel festliga tillställ¬
ningar, de der lika mycket undangömde för verlden, hvad
kyrkan verkligen äfven då var, en stridande (militans), som
de framhöllo henne under sken att vara hvad hon alh-
icke var eller här någonsin blifver, en triumferande (triutn-
phans). Det var, efter Martyrernas utkämpade strider, en
åt christendomen af den öfvervunna verlden festligt egnad
hyllning, hvaraf uppkom, å kyrkan sida, en Hierarchi
af mera verldslig beskaffenhet. Men då hon också, i följd
deraf, upphörde alltmera att vara det ännu för segren mö*
dosamt med väldiga fiender kämpande theokratiska Nåderike,
som icke är af denna verlden, och hon i stället med verl-
den i godt förstånd, samt af densamma mäktigt understödd,
fick inom skyddsmurarna af en vexande mängd håde tempel
och kloster ostörd njuta i rikt mått det ymnigt sådda mar¬
tyrblodets gyllene frukter, var det naturligt, att det djupa
behof af tröstegrunder, som under pröfningens tider hade
gjort bibelordet så kärt och lefvande, skulle derinom kän¬
nas allt mindre. Och så blef äfven derföre hela den kyrk¬
liga bibelläsningen med all dess textrikhet dels hvardagligen
föga annat än mestadels blott en presterna sjelfva förbehål¬
len utvärtes öfning, dels söndagligen mera en med jublande
ståt för folket framhållen skåderätt, än den lefvande spis,
som kunnat komma äfven församlingen till godo. Och Bi¬
beln förblef i allt fall för menige man en tillsluten bok.
För att deremot göra de kyrkliga gudstjensterna mera
gagneliga för folket, försökte väl redan i slutet af det 8:de
sedet Carl den Store att dervid införa ett allmännare bruk
af den eljest försummade predikan, i det han för sådant
ändamål lät genom P. Warnefried ur kyrkofädernas homi-
lier i öfversättning sammandraga ett homiliarium eller s. k.
Postilla (sc. verba evangelii) att begagnas af mindre kunniga
prester. Men vid altartjensten, som ändå förblef hufvudsa-
ken, föredrogos likväl alla messtexterna på ett språk, som
var för de fleste obegripligt; och i de praktfulla templen
sutto lekmännen såsom blotta åhörare af de klingande lju¬
den eller stumme åskådare af ljusskenet vid de ständiga
festerna. •— Det var först Reformationen, som för den kyrk¬
liga gudstjenstens omgestaltning till verkeligt gagn för allt
folket bröt vägen, i det att både Bibeln sjelf på folkspråket
lemnades folket i händerna, och i templen åt församlingens
364
Den 21 Mars.
alla medlemmar medgafs ett verksammare deltagande med
presterna i deras andaktsöfningar. Också hvad predikandet
angår, var väl, lika med de schweitziska reformatorerna, äf¬
ven Luther till en början missnöjd med de af ålder brukade
6Öndagstexterna, dem han ansåg vara med oskicklig hand ur
Bibeln utbrutna och för framtiden ohållbara. Likväl lät han
dem tillsvidare qvarstå för samtliga helgedagarna orubbade,
enär han trodde det derutinnan bristande kunna med en
bättre användning af veckodagarna godtgöras. Och blefvo
alltså, för bibelböckernas dels läsning dels förklaring i deras
sammanhang med dervid omvexlande catechismipredikningar
i veckomessornas och de canoniska timmarnas ställe, anord¬
nade, förutom söndagliga middagsgudstjenster och några otte-
sånger, jemväl för hvarje vecka 2 å 3 bibelpredikningar och
derjemte 2:ne bibelläsningstimmar dagligen, morgon och
afton.
Men äfven denna lutherska anordning för en bättre
kyrklig bibelläsning var dock behäftad med ett grundfel, som
gjorde den i det hela mindre gagnelig och för framtiden all¬
deles oanvändbar. Så godt och väl det var, att den öfver¬
sätta bibeln lästes i templen och der förklarades fullständi¬
gare, än tillförene, så var dock framgången deraf byggd på
förutsättningen att ock folket, för att skörda nyttan deraf,
skulle och borde i templet sammankomma äfven hvardagli-
gen — en kyrkogångsflit, som väl äfven sjelfmant åkommer
under svårare tidsskiften af återkommande martyrdagar, men
under vanliga tidsförhållanden hvarken kan eller bör såsom
fortfarande påräknas. Dagliga tempelbesök, om än de kunde
någorstädes en längre tid fortfara, vore dock ett upphäfvan-
de af den skilnad, Gud sjelf emellan hvilodagen och veckans
arbetsdagar stiftat, och skulle i allmänhet icke främja, men
undergräfva den sabbatshelgd, Han anbefallt i det tredje
budordet. Såsom en symbol af en helig alla enskilta med¬
lemmars församlingsenhet, hör helgedomen endast helgeda-
gen till, och står derföre hvardagligen tillsluten såsom en
påminnelse blott, ett ”tänk uppå, att du helgar sabbatsda¬
gen”. Så är äfven för presterna tempeltjensten endast ett
helgdagsgöromål; och är det deremot hvardagligen lärarens
pligt, att, kallad eller okallad, ”på ut" i församlingen för
Ordets kringbärande till enhvar, som deraf må vara framför
andra i behof, äfvensom det å andra sidan är församlingens
pligt, att på kallelse af presterskapet hvarje helgdag man¬
grant sammankomma i templen. Men hvarken kunde lära¬
ren komma hvardagligen ut i församlingen, om han vore
derifrån hindrad af någon honom hvardagligen åliggande
tempeltjenst, eller skulle hans åhörare helgdagligen samman-
Den 21 Mars.
365
komina i templet, om såsom hinder deremot kunde förebä¬
ras något dem åliggande verldsbestyr. Och är denna ur sjelfva
budordet härledda gränsbestämning emellan hvad å helgeda-
gen och hvardagarna särskildt åligger läraren och hans åhö¬
rare en sådan, som ej heller kan någonsin, utan stor skada
för deni båda, öfverträdas, — såsom ock redan erfarenheten
i sjelfva reformationens hemland tillräckligen visat det.
I sin ordning var väl nemligen det, att reformationen,
då den bröt med Hierarchien i öfrigt, jemväl lät det gamla
pericopsystemet i dess helhet, efter alla veckopericopernas
utmönstring sönderfalla. Men då likväl af det brutna syste¬
met bibehöllos såsom enstaka för helgedagarna de sedan tu¬
sende år nötta bibelfragmenterna, och deremot all mera
sammanhängande både läsning och förklaring af bibelordet
hänskjöts att å nyo blifva en kyrklig hvardagssysselsättning,
så blef ändå dermed den gamla hierarchien i dess forna få¬
fänga anspråk på hvardagliga tempelbesök bibehållen. Och
så blef äfven nu deraf följden, å ena sidan, den, att, i den
mån åhörarnas antal vid de hvardagliga bibelstunderna i
templen minskades, jemväl den bibelkännedoin, som i tem¬
plen kom församlingen till godo. alltmera inskränktes till de
bibelbitar, som der föredrogos söndagligen, äfvensom, hvad å
andra sidan predikningarne angår, väl naturligt var, att de¬
samma då, såsom ännu, skulle blifva, såsom texterna sjelfva,
enahanda, samt, i allmänhet taget, antingen de afskrefvos
eller sjelfskrefvos, periodiskt omlästes eller omarbetades, allt¬
mera urarta till stela konststycken, ofta mindre till uppbyg¬
gelse för församlingen, än till pris och ära för predikanter¬
na sjelfve.
Derom vittnar ock det missnöje inom flera protestanti¬
ska länder, som, ej långt efter den första reformationsifverns
afsvalnande, började redan i det följande sedet förspörjas i
allt starkare klagan öfver hvad man benämnde en förstenad
kyrklighet. Det var nemligen det kyrkliga Ordet, som tyck¬
tes vilja förstelna, och reactionen deremot utvecklade sig
ändtligen mot seclets slut i en öppen protest, som, lifvad
och ledd af en Pli. J. Spener och derefter af Avg. II. t ranke,
fått namn af Pietism, och särskildt var rigtad emot den lu¬
therska kyrkan vid den tid, då hon som säkrast stod i for-
melt hänseende befästad. Också var det just och endast i
hvad dess formella sida beträffar, som de männen uppträdde
emot en kyrka, hvilken de eljest med luthersk tro och be¬
kännelse voro af själ och hjerta tillgifne. Derom vittnar
redan Speners skrift, pia desideria (1678) med dess hufvud-
innehåll: ”en hjertlig åstundan efter en Gudi behaglig för¬
bättring af den sanna evangeliska kyrkan”. Med denna för¬
bättring afsågs nemligen afhjelpandet af kyrkans hotande
obestånd, om hon, såsom symboliskt fastställd lärobyggnad,
366
Den 21 Mars.
tryggad vid bokstafven, finge stelna i samma ofruktbara for¬
malism, hvaremot just lutheranismen sjelf så lifligt proteste¬
rat; och blott dess eget så val inledda verk ville de till
gagn för kyrkan sjelf fullfölja. Afven derhän syftade de re¬
ligiösa sammankomster, som af Spener med hans collegia
pietatis och af Franke med hans collegia philobiblica föran¬
staltades. De ville dermed endast ersätta tillsvidare brister¬
na, men ingalunda nedsätta värdet af andaktsöfningen i de
kyrkliga gudstjensterna, än mindre dermed införa i Sönda¬
garnas ställe hvardagliga conventiclar.
Endast inneburo dock så väl det lågande nit, hvarmed
pietismen emot kyrkans döda dogmvetande ifrade, som det
djupt religiösa behof, hvilket dref densamma till sjelfva den
bibliska källan för en rätt frälsningskuuskap, ojäfviga bevis,
att lifvet i församlingens hjerta hunnit framom lifvet i kyr¬
kans både theologi och lithurgi och predikan. Och då der¬
före Spener i yrkandet på en ny kyrkoreformation främst
vidhöll det fria bibelordet, samt dermed åsyftade dess frigö¬
relse från ett olideligt ”pericoptvång”, så låg tydligen der¬
utinnan, jemte ett allmänt vädjande till den heliga skrift i
dess helhet, jemväl särskildt en nyprotestantisk fordran på
ett friare val af de bibeltexter, som vid de kyrkliga guds¬
tjensterna borde begagnas. Men också i det att sådan vigt
lades särskildt på alla Sön- eller Helgedagarna och deras
bibeltexter, var jemväl erkändt och vidhållet, i enlighet med
det tredje budordet, både att de dagarna borde framför alla
andra årets dagar helgas med Guds heliga ord i Bibeln, och
att den undervisning i dess sanningar, som på kyrkan an-
komme, borde å de dagarna meddelas så fullständigt, som
möjligt, och således icke från kyrkans sida till veckodagar¬
na hänskjutas. — Någon återgång till canoniska timmar och
veckopericoper blef ej heller af det med pietismen väckta
nya reformationsnitet p åyrkad, men verkan och fruktan
deraf, efter hundraårig jäsning i församlingarna, ändtligen
äfven från kyrkans sida den, att mot slutet af sistlidna 18:de
secel, under loppet af åter ett århundrade intill närvarande
tid, inom åtskilliga tyska länder för alla kvrkoårets helge-
dagar småningom börjat iniöras antingen helt nya eller jemte
de gamla biordnade, dels både altar- och predikotexter, än
2-åriga såsom Wurtemberg, Braunschweig och Österrike of¬
van Ens, än 3-åriga såsom i Schleswig-Holstein, än 4-åriga
såsom i Hamburg, dels blott predikotexter, än 4-åriga såsom
i Sachsen och Weimar, än 8-åriga såsom i Nassau, dels fri-
valda sådana med gamla! altartexter såsom i Preussen och
Baden — ett i Tyskland sedan hundra år fortgånget arbete,
som väl ännu icke blifvit derstädes afslutadt.
Den 21 M a rs.
367
Meri en textvalsfrihet vida större, än som kunnat i nå¬
gon enda bland våra tyska trosförvandters församlingar, ef¬
ter tvenne århundradens arbete, erhållas, var redan inom re¬
formationens tvänne första årtionden i vår kyrka införd ge¬
nom Luthers och Melanchtons svenske lärjungar, Olaus och
Laurentius Petri. Det skedde, sedan först nya Testamentet
utkommit 1526 i svensk öfversättning af den sednare, i och
med den Messbok, som tvänne år efter den första Handbok
på svenska, af den förre utgafs redan 1531, och, sedan dess
förblef gällande intill riksdagen i Stockholm 1577, då Johan
d. III:s Liturgi blef antagen, samt ändtligen år 1614 emot
den nämnda 1611 års handbok utbyttes. I den messboken
finnes nemligen för altartjensterna till iakttagelse föreskrif-
vet, att efter collecten skall läsas '”ett capitel eller ett halft
af S. Pauli eller någon annan Apostels Epistel“ och efter
graduale ”Evangelium ett capitel eller halft utaf någon Evan¬
gelist”, och hölls ”för alralikast” att gå ”af begynnelsen ca¬
pitel efter capitel så mycket man täckes hvar dag”, och om
folket deröfver förargades, emellertid bruka de gamla Epist¬
lar och Evangelier tilldess folket blefve bättre undervist.
Dermed var alltså i vår kyrka införd en valfri bibelläs¬
ning från Altaret, under det väl ändå de gamla texterna
torde begagnats till predikotexter, såsom åtminstone torde
skett till år 1530, då öfver dem utkom den kända Postillan
af Olaus Petri. Och fastän ännu från 1600-talet samlingar
finnas af predikningar öfver hela bibelböcker, hafva dock
här säkerligen äfven under reformationsseclet de gamla tex¬
terna åtminstone bibehållits för de stora kyrkohögtiderna.
Också undvek man dermed i vår kyrka den öfverdrift, hvar¬
till den Reformerta, vid conseqvent tillämpning af den cal-
vinska principen hänfördes på sätt, det skedde i den skottska
prestbyterianska kyrkan, der ej allenast öfverhufvud allt
hvad stående pericoper heter förkastades, utan tillika med
högtidernas texter jemväl utdömdes all firning af högtiderna
sjelfva. Ej heller följdes här exemplet af den inom det re¬
formerta området mest conservativa kyrkan, den episcopala
Engelska, der man, med bibehållna gamla altartexter, endast,
såsom numera äfven i Preussen och Baden, tillstadde valfria
texter för predikstolen. Men då här i stället infördes en
valfri bibelläsning för Altaret, var väl jemte det dermed er¬
kända djupa behofvet af hvad med reformationen sjelf främst
åsyftades, en friare och vidsträcktare bibelläsning, jemväl
den åtgärd, som för inledandet af en sådan redan af vår
kyrkas första reformatorer vidtogs på altarets väg, vida både
rättare och för ändamålet tjenligare, än den man i våra da¬
gar, såsom åtskilligstädes i Tyskland, äfven hos oss velat
försöka medelst nya textårgångar, flere eller färre, för endast
predikstolen —- en åsigt, som, redan här ofvan från början
368 Den 21 Mars.
vidhållen på grund af det antydda förhållandet emellan al¬
tare och predikstol, och nu äfven stödd på föredömet af vår
kyrkas första lutherska Messbok, huru än mycket den stri¬
der emot den nya liturgiska theori, som underkänt densam¬
ma, likväl torde beiinnas rigtig och hållbar, om blott nämn¬
da förhållande än litet närmare betänkes.
Såsom emellan altare och predikstol, måste äfven emel¬
lan altar- och predikotexter förhållandet i allmänhet vara
detsamma, som emellan Kyrka och Församling, och derföre
skilnaden dem emellan betydlig. Väl blifva de orden ofta,
såsom båda liktydiga med den apostoliska benämningen "de
Heligas Samfund”, med hvarandra förblandade; och dock
är dem emellan den verkliga skilnaden ej mindre, än den
emellan det hela och en hvar af dess beståndsdelar. Då
nemligen Kyrkan, i dess stora, egentliga betydelse, är de
Heligas Samfund i dess odelade helhet, sådant det, i beskaf¬
fenheten af ett enda, genom tidehvarfven uppstigande, heligt
och allmänneligt tempel, alltjemt, i mån af det städse ur
syndareverlden nyfödelsevis fortplantade heliga slägtets för¬
ökelse, fortvexer, utvidgar sig och bringas, enligt byggmä¬
starens hufvudplan, alltnärmare sin helgjutna fulländning,
innebär deremot ordet Församling samma de Heligas Sam¬
fund i dess hvardagliga (empiriska) företeelse, sådant det, i
följd af vårt syndiga slägtes förspridning, finnes, efter tid och
omständigheter fördeladt i en otalig mängd särskildt kyrk¬
liga verkningskretsar, hvilka åter, behäftade, såsom de alla
äro, med mångahanda brister och lyten, för att ändock icke
i babylonisk förbistring motverka, men enligt sin kallelse
fortskynda, hvar i sin stad, det stora tempelarbetet, derföre
måste vara underställda den allmänkyrkliga byggnadsplanens
hufvudledning. Och klart är då, att med predikan afses den
andliga lifsutvecklingens ombesörjande inom hvar och en af
de många församlingarna särskildt, och med altarordet den
hufvudrigtning, som deråt bör gifvas, att de aila i endrägtig
samverksamhet må rätta sig efter den kyrkliga ställningen
i det hela.
Men så har ock samma de Heligas Samfund i dess kyrk¬
liga helhet ett deremot svarande kyrkligt hel-år, och, detta
ur en rätt liturgisk synpunkt, så mycket vigtigare, än kyrko-
året i vanlig mening, som äfven dervid gäller, att hvarje en¬
skildt sådant endast såsom en ringa beståndsdel ingår i det
förra, samt först af dess insedda sammanhang med det hela
får sin rätta betydelse. Så finnas ock i den heliga skrift
de
Dea 21 Mars.
369
de enskildta kyrkoåren, fastän beräknade efter det löpande
sol-året, dock aldrig fattade såsom hvar för sig utgörande
något helt, utan alltid hänförda till ett kyrkoår, som, enligt
den profetiska grundåskådningen, med dagar och veckor af
årtionden och århundraden, oafbrutet fortsätter sitt långa
årslopp — ett kyrkoår, som, fast numera mångtusenårigt,
ändå icke når sitt slut förr, än detsamma i och med hela
verldsårets afslutning blifver ånyo hvad det varit ursprungli¬
gen och väl redan midt i tiden är, ett evigt sabbathsår.
Deruppå häntydde ock i det fornjudiska calendarium de
långa tidsalstånden emellan sol- och sabbaths- samt jubel¬
åren •— eller det 6-åriga tidsförloppet mellan hvarje sabbaths¬
år, och den 7 gånger längre mellantiden af 49-åriga solom¬
lopp, innan med det 50:de det stora jubel- eller klangåret
inträdde. Det var, enligt den profetiska verldsåskådningens
tidemätning, en derifrån i den verldsborgerliga tiden afspeg-
lad oförtydbar framställning af den himmelsvida skilnad, sorn
eger rum emellan det kyrkoår, hvilket, i synd bortdöende, i
sig sjelf så kort och litet är, och det Herrans nådeliga och
behagliga kyrkoår, som på den i tiden framhafda rättfärdig¬
hetens grund varar evinnerliga; och blef derföre det sedna-
res fasthållande, i Abrahams tro, såsom det förras enda lifs-
grund, ej allenast den skriftliga profetians, utan äfven den
ceremoniala gudstjenstens hufvudsak — en det stora årets
kyrkliga högvigtighet, som, redan i andanom skådad genom
”täckelset”, väl icke borde, för det lillas liturgiska firning,
vara numera undanskymd vid altaren, från hvilka täckelset
bordt vara borttaget längesedan.
Icke var det nemligen i någon dess egenskap af ett slutet
helt för sig, som vid sol-året blef fästad i Mose lag sådan
vigt och betydelse, utan skedde det tvärtom derföre, att det¬
samma, fastän, såsom löpande år, i sig sjelft intet annat än
en dagligen hänvisande afton- eller qvällsbild af det i stort
afslutade hela i Tidens och Tingens både utveckling och för¬
intelse, likväl också innebar en dagligen förnyad morgon¬
förespegling af herrligheten i en väntad ny, ovansklig ska¬
pelse (Es. 65: 17), der, utan all solnedgång eller mån-
omskiftning, "Herren sjelf varder sitt folks eviga ljus” (Es.
60: 19, 20). Men deri låg då tydligen en det oförgängliga
sol-årets fasthållning i det förgängliga; och så blef äfven
derföre det sednare, för att icke med hela skaran af det
deri lefvande egendomsfolket uti evig dödsnatt försjunka, al-
tarmessigt vid det förra, evinnerliga året hvarje nymånad
anknutet medelst de nytänningsoffer, som i Lagen voro an¬
befallda, samt dymedelst hvarje löpande solår månadtligen
skäradt och helgadt till ett kyrkoår, som, i och med altar-
eldeus offerlågor i sig sjelft nedbrinnande, endast i det eviga
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 24
370
Den 21 Marg.
ljusets stora sabbaths- oell jubelår borde hafva lif och ljus
och en bestående tillvaro. — Och då jemväl det christna
folket af den noggrannhet, hvarmed dess judiske medlemmar
fortfarande iakttogo jndehögtidernas firande, så småningom
föranleddes, att äfven i den christna kyrkan införa de tvänne
första bland dem, Påsk- och Pingsthögtiderna, och dessa så¬
lunda, i deras egenskap af årliga och vid vissa det judiska
sol-årets dagar fästade, äfven blefvo det christna kyrkoårets
nyjudiska invigningsfester, så var och är väl sådant festligt
helgande af år och dagar både i allmänhet äfven i christlig
mening försvarligt, enär sol-året i allt fall är ett heligt så¬
som ingående räkningsgrund i den heliga tidemätning, som
är såväl den bibliska profetians, som i verldsurets gång sjelfva
skaparens, och skulle visst, äfven såsom fästadt vid vissa
judiska årsdagar, hafva blifvit för det kyrkliga lifvet mindre
till skada än gagn, om man blott aldrig hade lemnat ur sigte
den dervid i gamla förbundets tid fästade grundåskådningen,
eller man alltid hade besinnat, att dock aldrig något, huru
än kyrkligen festligt, års- och årsdagsfirande kan någonsin
annat blifva, än hvad sol-året sjelft i gamla Testamentet
föreställdes vara, å nyo en skuggteckning allenast af det efter
inga ljusets eller mörkrets omskiftelser mätbara eviga sol-år,
hvilket, — såsom det icke förr, än efter denna solens slock¬
nande vid Jesu död, kunde i och med hans uppståndelse
framträda i afhöljd klarhet, likaså ej heller kan sedermera
framställas i någon jordisk festglans, men endast låter sig
förnimmas för det af ingen sådan förbländade trosöga, som
ser efter det, som icke synes och evigt är (2 Cor. 4: 17,
18). — Också derföre skulle väl alltid vid de stora kyrko-
högtiderna, ju mera altaret blifvit festfirandets hufvudsäte,
derjemte predikstolen hafva bort och böra desto ifrigare, och
mer än det skedde under medeltiden, anlitas för en sådan
utläggning af de för festerna till grund lagda bibeltexter, att
både festernas och texternas andemening kunde såsom elds-
kraftig sanning genomstrålande förmå öfverglänsa det festliga
omhöljet, och dermed liksom förbränna det.
Såsom nemligen hänförda i allmänhet, äfven efter Ni-
cseiska mötet, till den fornjudiska påskfullmånen, äro våra
kyrkliga högtider, såsom ock, i likhet med de judiska, fästade
vid vissa årsdagar, dermed ställda till det löpande sol-året i
ett omedelbart förhållande, och deremot endast i ett medel¬
bart till det stora frälsningsåret sjelft, eller till de i det
årets 3- eller 33-åriga Centrum evinnerligen existerande fräls-
ningsfacta, som äro festfirningarnes anledningar, i ett förhål¬
lande, som först är genom deras årsdagars firande förmed¬
ladt. Och är sålunda det i våra kyrkohögtider egentligen
högtidliga intet annat, än den af hvarje kommande nya år
hemtade fröjden öfver de heliga högtidsämnenas, föreställ-
Den 21 Mars.
371
ningsvis, vid deras årsdagars återkomst försiggående förnyelse,
eller intet annat, än årsdagsfröjden öfver de centrala fräls-
ningsgerningarnas, ännu efter 18 århundraden, liksom på
närmaste håll tillgängliga sinliga åskådlighet i samma deras
årsdagar, samt alltså sjelfva festligheten i sig till sin natur
en efterbildning eller nyceremonialisk, men ock dermed en
sådan, som, — ehuru den fordom såsom förebildning, hos
judarna, före löftets fullbordan varit, såsom behöflig under¬
pant deruppå, af väsendtlig beskaffenhet, likväl numera, då
det utlofvade sjelft är, utan all vid år och årsdag bunden
festförmedling, tillgängligt, derföre måste vara af underordnad
vigt, eller alltid af mindre eller liten betydenhet i jemnfö-
relse med det stora frälsningsverket sjelft, sådant det vill
låta sig i ohöljd klarhet förnimmas i sjelfva försoningsordets
eviga och derföre aldrig emellan vissa årstidsterminer eller
vissa årsdagar sönderdelbara, men alltid fullständiga, sanning.
Också är det just uti försoningens ord, som det nyss
antydda har sin grund och bekräftelse, och der det visar
sig bäst, hvari skillnaden består emellan kyrkliga årshögti¬
der före och efter löftets fullbordan, enär just i dess ljus
blifver klart, att i och med Cliristo är uppgånget i tiden
det stora, högtidliga år, som i Profetiorna lofvats, — ett
Högtidsår under en aldrig nedgående sol, i hvars sken alla
dess forna, vid löpande år och årsdagar fästade, liögtidsfö-
rebilder få betydelsen blott af bleknande skuggor som må¬
ste i mån af det nya ljusets uppgående försvinna. Ty så
blifver ju tydligen allt, hvad i det gamla Testamentet finnes
vid de årliga högtiderna till noggrann iakttagelse föreskrif-
vet såsom något väsendtligt, deremot i det nya förbundets
bok icke anskrifvet för annat, än dels endast ett föråldradt
judiskt religionsbruk, som i christendomen blifvit ett ovä-
sendtligt, om ej likgiltigt, såsom derom i Rom. 14: 6 heter:
hvilken sorn aktar någon dag, det gör han Herranom, och
hvilken icke aktar någon dag, han gör det ock Herranom,
dels ock såsom en afsigkommen stadga, hvilken i och med
Christo blifvit ej allenast upphäfven och således icke för
christna bindande, såsom derom i Col. 2: 16 säges: så låter
nu ingen göra eder samvete öfver — bestämda helgedagar
eller nymånader eller sabbather, hvilket är skuggan af det,
som tillkommande var, men kroppen sjelf är i Christo, utan
ock till och med till vidare iakttagelse förbjuden, såsom väl
orden i Gal. 4: 10, 11 tyckas gifva vid handen, då der he¬
ter: J hållen dagar och månader, högtider och årstider. Jag
fruktar om eder, att jag tilläfventyrs häfver fåfängt arbetat
på eder. Och skulle väl derföre i den christna kyrkan års-
dagsfirandet af stående religionsfester mindre bort med flit
införas, än fasthellre såsom någonting i det nya förbundets
372
Den 21 Mar».
tid vid de christna» gudstjenster icke väsendtligt i möjliga¬
ste måtto undvikas.
Men då man icke dessmindre företog sig redan från
3:dje sedet, att i kyrkan inleda och i dess både calendari¬
um och textsystem såsom företrädesvis heliga utmärka en
mängd af årets dagar, den ena efter den andra, att under
längre eller kortare årliga skiften af glädje- eller fastetider
firas med festliga föreställningar af heliga frälsningsfacta,
som, ehuru evinnerligen i det stora kyrkoårets nämnda cent¬
rum existerande, och redan i sig sjelfva, utan att behöfva
eller kunna omgöras, för evigt gällande, likväl årligen å de¬
ras årsdagar festligen eller föreställningsvis omgjordes, och
hvilka, ehuru sinsemellan i den historiska tiden, såsom Jo¬
hannis Döparens födelse och Christi Himmelsfärd, eller Ma¬
rie bebådelse och Pingstundret, på mångårigt afstånd åt-
skiljda, likväl alla samtlige inom ett och hvarje enstaka
kyrkoår inrymdes, samt åt alla högtiderna den hufvudsak-
liga festligheten gafs från altaret; så blef på sådant sätt,
och är val ännu, oaktadt messoffrets afskaffande, den christ¬
na kyrkans cultus, i liturgiskt afseende, i och med just fest¬
lighetens sken ånyo i en skuggbildlig, och detta ej blott lika
mycket eller mycket mera, än den judiska kyrkans någonsin
varit det, utan äfven i en lägre mening och i en svagare
betydelse — en åsigt, som, jemväl grundad i det förut sag¬
da, äfvenledes i den heliga skrift har sitt stöd och sin san¬
ning. Ty väl blir der hoppet så väl efter, som före, löftets
fullbordan anlitadt såsom äfven den i Christo fullkomnade
salighetens ankare, såsom derom i Rom. 8: 24 heter: vi äre
väl salige vordne, dock i hoppet; men om detta, sådant det
blifvit och bör vara i det nya förbundet, heter det också
på samma ställe: men hoppet, om det synes, år det icke hopp
ty huru kan man hoppas det man serf Endast Anden bör
numera hjelpa all både hoppets och trons och bedjandets
skröplighet. Och — salige de, som tro, ändock de icke se.
”Säde jag dig icke, att, om du trodde, skulle du få se Guds
herrlighet” — Jesu ord till Martha, och till Maria: ”korn
icke vid mig, ty jag är icke ännu uppfaren till min Fader”.
Korteligen: då det gamla förbundets skuggförebilder med
offereldarna och försoningsblodet m. m. voro för den käm¬
pande tron och det längtande hoppet af Gud sjelf förordna¬
de och derföre tillförlitliga underpanter på löftets saliga
fullbordan, hafva deremot efteråt de troende, till visshet för
sitt hopp om delaktighet af de heligas arfvedel i ljuset, icke
fått sig af deras salighetshöfding anvisadt något synligt tec¬
ken eller bildligt fäste att hålla sig till, men i stället, hvad
fastare och bättre är, fullbordan af Hans löfte om Andans
sändning af Eadrenom, eller det ”vittnesbörd af Gudi i dem
sjelfva” (1 Joh. 5: 9, 10), som heter ”Andans förstling”,
Den 21 Mars.
373
”Andans underpant”, ”Andans vittnande med vår Ande, att
vi äro Guds barn”. Och är väl derföre, i hvad angår den
kyrkliga tjenligheten af festliga skuggbilder, fara värdt, att,
lika mycket, som dymedelst i det gamla förbundet antyddes
tvärtom i det nya skymmas eller bortblandas de osynliga
och eviga tingen — en farhåga, äfven grundad i en beklag¬
lig erfarenhet, enär ju denna ej minst om våra största re-
ligionshögtider tyckes vittna, att desamma i allmänhet icke
blifva så mycket andeligen i lefvande trosomfattning af de
heliga högtidsämnena sjelfva, som fastmera verldsligen, så¬
som fröjdefulla årsdagsåminnelser af ärorikt hänsvunna he¬
liga strids- och seger bragder, firade med allahanda prakt
och flärd samt ofta mindre oskyldigt, än syndigt lustbara
tidsfördrif.
Dock blifve nu, hvad om det vid år och årsdagar fä¬
stade kyrkliga kögtidsfirandet i allmänhet sagdt är, icke i
den mening taget, som vore allt sådant, nödvändigtvis, ett
det timliga årets helgande i det eviga årets ställe, och der¬
före ett sådant, som i allt afseende vore, enligt den strängt
reformerta principen, förkastligt. Ty ej nog, att det timliga
eller löpande solåret redan i och för sig innebär en före¬
bildlig antydning af det eviga, såsom nemligen i Skaparens
egen hand, med den årliga förespeglingen af naturverldens
både förödelse och förnyelse, tjenande för det döende slägtet
till en ständig påminnelse om ett stundande evigt nyår med
den nya himmelen och den nya jorden — äfven vår Fräl¬
sare har sjelf deråt egnat en särskild helgelse, i det han ej
allenast å de bestämda årsdagarna infann sig vid Judarnas
högtider, utan äfven inlade i dem den högsta heliga mening
eller allt hvad de haft att betyda, i det Han vid de judiska
Påsk- och Pingst-festerna just anknöt hela fullbordan af sitt
stora och evigt gällande frälsningsverk. Och fast också der¬
med deras hela betydelse var både fullbordad och afslutad,
samt äfven dermed slutad skuggornas gamla tid, samt den
nya kommen, då Gud ej mera skulle vid tempelhögtiderna i
Jemsalem tillbedjas, men i anda och sanning, finnes dock
efteråt äfven hedningarnas Apostel hafva jemte de öfriga
Apostlar deltagit med judafolket i dess stora högtider. Ock¬
så skola visst alltid desamma, såsom de blifvit hos det christ¬
na folket i ny tydning vedertagna, fortfarande komma att
festligen eller årsdagligen firas, så länge ännu sol-året sjelft
i oförändrad förnyelse af dess årliga kretslopp får låta ett
lefvande slägte fastknyta vid dess månskiften och årsdagar,
såsom historiska minnen, de underbara företeelserna i det
stora verldsårets centrum, helst desamma, äfven när de i ti¬
374
Den 21 Mars.
den varseblefvos omedelbarligen, ändå voro, likaväl som än¬
nu, för verlden såsom osedda.
Endast kan dock icke förnekas, att allt sådant högtids-
firande, såsom i allt fall årsdagsbundet, alltid är och blir i
ofvansagda mening ett skuggbildligt, eller alltid ett sådant,
som aldrig kan blifva något mera, än hvad de liknelser vo¬
ro, under hvilka himmelriket af vår Frälsare både beteck¬
nades och doldes för dem, som, i sjelfva ljuset af hans syn¬
liga närvaro, ”med seende ögon sågo intet, och med hö¬
rande oron intet hörde”. Och skulle väl derföre de kyrk¬
liga årshögtiderna icke bort erhålla eller åtminstone icke
böra bibehållas vid den öfverordnade ställning i kyrkoåret,
som blifvit dem framför dess öfriga helgedagar tillerkänd —
en öfverordnad ställning, som, till omisskänneligt mehn för
all söndaglig gudstjenst öfverhufvud, ursprungligen blifvit vid
altaret i och med det från Papismen vedertagna textsyste¬
met grundlagd, samt också derföre icke kan upphöra så län¬
ge detsamma får hafva orubbadt vid altaret sitt fotfäste.
Och just detta var det väl, som den svenska kyrkoreforma¬
tionens grundläggare, Olaus och Laurentius Petri klart in¬
sågo, då de företogo sig, att från vår kyrkas altaren afske¬
da detsamma.
Då nemligen, redan vid textsystemets uppkomst, det
blef af vissa dagars utmärkelse såsom årliga Högtidsdagar
en följd, att ej allenast desamma sjelfva, utan äfven de mel¬
lanliggande söndagarna, i underordnadt förhållande till de
förra, förseddes med årligen stående texter, blefvo dermed
de sednare lika väl som de förra, i egenskap af årsdagar
festliga, fast liksom mindre vigtiga sabbathts- eller hviloda¬
gar, samt sålunda uppå hvarje löpande kyrkoår tryckt en
ännu i den lutherska kyrkan icke utplånad prägel af ett
under idelig helgdagsfestlighet fortlöpande sabbaths- eller
hvilo- och fröjdeår. Men då nu också af samma texters
stående altarläsning verkan är den, att hvarje löpande, tim-
ligt kyrkoår blir i dess nämnda egenskap att årsdagsbundet
skuggbildligt, stadfästadt vid sjelfva altaret, så är dermed
det timliga kyrkoåret, såsom ett liturgiskt fullständigt och
slutet helt för sig i sjelfva verket öfverordnadt det eviga år,
som endast har omedelbarligen sitt rätta ljus och sin sol i
det stora verldsårets centrum — eller förmedelst den litur¬
giskt bundna bibliska altarläsningen blir det förra, timliga
kyrkoåret, i och för det liturgiska fasthållandet af årsdags-
minnenas festliga skuggbilder, ställdt och hållet framom det
likväl bäst och klarast utan all årsdagsförmedling strålande
ljuset från det sednare, eviga kyrkoåret, men ock dermed
åter icke allenast altarets nämnda höga bestämmelse, att
tvärtom underordna det timliga under det eviga, misskänd
och förfelad, utan dermed äfven grundligen missförstådd och
Den 21 Mars.
375
motverkad den söndagliga gundstjenstens nytestamentliga be¬
stämmelse, — den nemligen att vara numera, icke såsom i
det gamla förbundets tid, en till minne af den första ska¬
pelsens afslutning hvarje sjunde dag åtnjuten festlig hvila
i skuggan af löftets genom lagens åskmoln framskymtande
förebilder, eller, på papistiskt vis, en i templen triumfe¬
rande segerfröjd öfver christendomens fordom utkämpade
martyrstrider, utan tvärtom en i klar medvetenhet af den
nya, andra skapelsens evinnerliga fortgång med hvarje vec¬
kas första dag förnyad Uppståndelse till fortfarande kamp
och strid på lif och död för det nya rikets utbredande i
Hans, den Uppståndnes, namn och anda, som kommen är
att sända, icke frid på jorden, men svärdet, att tända en eld
och blott önskade, att den allaredo brunne, samt beredde
sina lärjungar uppå, att de skulle för hans namns skull
varda hatade och komma att gråta och jämra sig, under
det verlden skall glädjas, men ock försäkrade, att deras sorg
skall vändas i glädje.
Och visst innebär äfven all rätt nytestamentlig guds¬
tjenst en segerfröjd, men en fröjd först i samband med och
iföljd af lidanden och strider, i hvilkas utkämpande den sig
fröjdande sjelf deltager. Endast om ”vi lide med, skole vi
med regera”. Såsom Christi lidande är mycket kommet öf¬
ver oss, så kommer oek mycken hugsvalelse öfver oss genom
Christum 2 Cor. 1: 5. — Vi omföre alltid Herrans Jesu död
på vår lekamen, på det att ock Jesu lif må på vår lekamen
uppenbart varda. Ty vi, som lefvom, varde alltid öfvergif-
ne i döden för Jesu skull, på det att ock Jesu lif skall up-
penbaradt varda på vårt dödeliga kött. 2 Cor. 4: 10, 11.
— Vi vete, att såsom J ären delaktige i lidandet, så vardén
J ock delaktige i hugsvalelsen. 2 Cor. 1: 7. All aga synes
nu icke vara till fröjd, utan till ångest, men sedan veder-
gäller han en fridsam rättfärdighetens frukt dem, som der¬
uti öfvade äro. Ebr. 12: 11. —■ Jag är uti osäg elig glädje i
all vår bedröfvelse. 2 Cor. 7: 4. — Och nu fröjdar jag
mig i mina lidanden för eder, och uppfyller det. som fattas
i Christi bedröfvelser, i mitt kött, för hans lekamen, sorn är
församlingen. Col. 1: 24. — Allt lidande är nemligen af dels
en passiv, dels en activ beskaffenhet. I det förra afseendet in¬
nebär det smärta, undergång, död. Men såsom activt, blir
det en fröjdefull utveckling af andelig lifskraft till strid emot
och seger öfver den hotande döden. Då det förra är ett
utifrån inåt, eller från verlden och det onda i verlden genom
den gamla menniskan in i andens djup ingripande dödshot,
har deremot det sednare sin uppkomt inifrån genom menni-
skoandens delaktighet af den Uppståndnes eviga lifskraft.
Lidandet är passivt och smärtsamt för syndens och den gam¬
la menniskans skull, samt, i den mån synden lefver okufvad
376
Den 21 Mars.
en smärta för den nya menniskan; men samma lidande så¬
som activt, är fröjdefullt för Christi skull, och fröjden till¬
tagande i den mån menniskoanden, i Christo nyupplifvad,
tillvexer och vinner förkofran i andelig strids- och segerkraft.
Och så beskaffad borde väl all rätt nytestamentlig sabbaths-
helgd vara — en helgedaglig segerfröjd i samband just med
en personligt activ deltagelse uti, och dermed skeende upp¬
fyllelse och fullgörelse af den frälsningsverksamhet, som i
och med Christi allena försonande lifsuppoffring i mensklig-
heten inledd blifvit — en i försoningens delaktighet grun¬
dad, helig strids- och segerfröjd, som väl icke åstadkommes
men fastmera förfelas med dessa, i det altarfasta textsyste¬
met grundade, calendariska äreåminnelser af frälsningsger-
ningar, som väl dermed blifva i den allmänna föreställnin¬
gen mera såsom undangjorda historiska facta aflägsnade, än
i deras evinnerliga verklighet medvetna såsom stundeligen
närvarande.
Men ej nog, att, i följd af textsystemets altarfasthet, det
timliga kyrkoåret i och för sig blifvit och blifver det eviga
året öfverordnadt, eiler ljuset från det sednare genom års-
dags-förmedlingen i det förra fördunkladt och undanskymdt.
En papistisk följd deraf är ock den, att jemväl all kyrklig
bibelläsning blifvit samma det timliga kyrkoårets festfirnings-
idé underordnad, eller de ur deras bibliska sammanhang
utplockade texterna såsom länkar blott i festfirningarnas
årskedja intagna. Och är dermed ej allenast, såsom of¬
van nämndt är, all sammanhängande bibelläsning, såsom
en på sidan om kyrkan liggande, godtyckligen enskild hvar¬
dagssak ur kyrkan förvisad, men ock dermed åter Altarets
höga bestämmelse, med afseende på bibellifvets utveckling
inom helgomannasamfundet i dess helhet, misskänd och för¬
felad. Ty hvad som på djupet af den kyrkliga lifsutveck-
lingen i dess stora helhet utgör det verkande och lif brin¬
gande Ordselementet, det är nu icke, och kan numera icke
hållas, inskränkt inom blott vissa på kyrkoårets helgedagar
fördelade fragmenter af Bibeln, utan måste vara den up¬
penbarade sanningen i dess fullständighet, eller sådan den
tinnes i dess centrala heliga urkund i sin helhet från up¬
penbarelsens begynnelse af Sanningens Herre sjelf omedel¬
barligen inför hans åsyna vittnen tydd och af dem fram¬
ställd klarligen. — Så blefvo ock från christendomens be¬
gynnelse, under dess första århundraden, Bibelns böcker
söndagligen lästa i deras sammanhang, såsom derom (enl.
cit. afh.) redan Justinus Martyr vittnar i sitt apologetiska
arbete, skrifvet till Kejsar Antoninus Pius, och författadt om¬
kring år 140; såsom ock, af hvad både Chrysostomus (Biskop
i Constantinopel 393—404) och Augustinus (Biskop i Hippo
^85—430) med några i deras skrifter anmärkta yttranden
Den 21 Mars.
377
låtit förstå, ännu på deras tid en söndaglig bibelläsning
i sammanhang torde varit öflig, fast den dåmera för de i
kyrkan införda Påsk- och Pingstfesterna var afbruten, enär
vid dem börjat föreläsas vissa till årligt bruk bestämda evan¬
geliska lectioner af den beskaffenhet, ”att inga andra anså-
gos i deras ställe användbara.” Så är det ock ännu, sedan
Chrysostomi tid, i den grekiska kyrkan endast vid de stör¬
re festerna som egentliga pericoper begagnas. Betviflas kan
väl ock derföre, icke utan skäl, om väl denna den bibliska
altarläsningens efteråt stadgade årsdagsbundna inskränkning
till blott vissa små bibelutdrag kan vara af Altarets Herre
sjelf eller i full enlighet med Hans vilja anordnad, såsom
vore allt det öfriga i den heliga skrift för Hans Kyrka af
mindre vigt och värde eller öfverflödigt.
Också då man betänker ”den första kärlek” och flit,
hvarmed Biblens alla böcker i deras sammanhang lästes i
de församlingar, ur hvilka inför verlden framgingo de bihel-
sanningarnas blodsvittnen, på hvilkas trosbekännelse den
christna kyrkan i allmänhet och äfven vår Svenska kyrka
fått sin uppkomst och daning, är det väl beklagligt, att vid
dennas altaren af hela Bibeln ej mer, än blott de särskildt
för hvarje helgedag afmätta små utdragen deraf skola få
föreläsas, och att sålunda, under det likväl i Rikets judiska
synagogor det Gamla Testamentet i en treårig lectionscurs
föredrages i sin helhet, deremot inom den Svenska kyrkans
hela egna område knappt ett enda tempel torde finnas, der
någonsin under loppet af århundraden ens det Nya Förbun¬
dets Bok blifvit i dess helhet från början till slut någon enda
gång genomläsen. Och är väl denna beklagliga brist i bib¬
lisk altarläsning så mycket behjertansvärdare, som ock, så
länge den fortfar oafhulpen, den Heliga Skrift icke kan sägas
ännu vara i dess helhet blifven församlingens eller ens kyr¬
kans rätta egendom. Det Gamla Testamentet är nemligen i
och för sig en Judarnas tillhörighet, äfvensom Nya Testa¬
mentets Epistlar de församlingars, till hvilka de blifvit skrifna.
Och fast än hela Bibeln är från dem med christendomen
öfvergången på oss i arf, samt ock, för det arfvets öfver-
bringande från dem till oss, nödiga åtgärder blifvit, medelst
både bibelöfversättningar och symboliska böcker och kyrko¬
mötesbeslut, samt både Kyrko- och Civil- och Grund-lagar,
vidtagna, så är väl dermed ändå det rika bibelarfvet endast
bevakadt och lagfaret, samt vår arfsrätt dertill dermed visst
i laga ordning fastställd; men redan dermed äro dock icke
de arfsberättigade också deraf försatta i verklig besittning.
Ty icke består Bibelns egendom i rätten till egaudet af den
tryckta bibelboken, eller dess rikedom i de tryckta bibel¬
exemplarens allestädes tillgängliga handgriplighet, utan är
densamma en rent andelig skatt af det djup, den vidd och
378
Den 21 Mars.
den höjd, att den aldrig kan, såsom enskild, utan alltid först
såsom en helig och allmännelig allas egendom innehafvas,
och derföre måste, för att i dess helhet tagas i besittning,
heligt och allmänneligen d. ä. altarmessigt föredragas, för att
alltså, såsom en helt andelig och himmelsk skatt, medelst
en fortgående fullständigare altarläsning nedläggas i försam-
lingarnes och hela folkets kyrkliga medvetande.
Någon så vidsträckt biblisk altarläsning, ehuru den redan
från Reformationens begynnelse egt i vår Svenska kyrka rum,
eller åtminstone varit här under nära ett halft århundrade
medgifven, är dock icke i motionen till förnyelse ens ifråga¬
satt, och må nu ej heller anses vara med det ofvan anförda
af mig enskildt påyrkad — såvida icke det Högv. Ståndet
sjelft skulle finna det underställningsvis framhållna behofvet
af nämnda bibliska altarläsning vara af beskaffenhet att böra
till ompröfning upptagas såsom en hela Ståndets egen ange¬
lägenhet. Endast må dock i och med ofvan förda bevisning,
om dermed den alldeles enahanda reformatoriska åtgärd, som
redan i vår kyrka varit af Olaus Petri inledd, kunnat rätt¬
färdigas, desto tillräckligare vara bevisad befogenheten af det
åtminstone, att från altaret må böra föreläsas de redan an¬
tagna nya Evangeliitexterna. Också skulle väl, i conseqvens
dermed, äfven episteltexterna bort, hvad dock ej skett, till
enahanda läsning föreslås, helst dermed ändå en icke så obe¬
tydlig mängd af nytestamentliga bibelställen förblefve vid al¬
taret olästa. Och anhåller jag derföre, det måtte motionen
till Past.-Utskottet remitteras, för att äfven i det hela när¬
mare öfvervägas, dervid också de förra försöken att få den
s. k. Introitus *) förbättrad, kunde till länge önskad fram¬
gång befordras.
*) I stället för Inledningen i 1811 års Handbok ville nemligen 1856
års Pastoral-Utskott få återinförd den, som tillförene, enligt Messboken
af Olaus Petri, varit gällande; och föranleddes deraf en i Ståndets Pro-
tocoll den 5 Augusti 1857, med afseende på det Esaianska Trisagion
motiverad redaction deraf, så lydande: Belie,, Helig, Helig är Herren Gud
Allsmäktig. Hela jorden är full med Hans ära. — Så hördes fordom himmelska
härskaror lofva Herran i Hans helgedom; och manas nu äfven vi, som här idag
församlade är o, att prisa och tacka Herran för alla hans välg emin g ar, samt an¬
ropa Honom om allt, det oss i andelig och lekamlig måtto nödigt är. Men vi äre
Allesammans syndare, och kunne icke, i stöd af någon vår egen rättfärdighet, bestå
inför Guds, den Heliges ansigte. Derföre, käre vänner! låtom oss inför Honom
i andelig ödmjukhet nederfalla, och af hjertat, hvar för sig, bekänna våra synder,
samt i Jesu namn bedja om Nåd och förbarmande. Ja, tref aldi helige Herre Gud!
Utransaka våra hjortan och förnim huru vi mena det, samt hör i nåd och miss¬
kund de förenade suckar, sorn här höjas till din thron. — Ställd nemligen, utan
invocation, i dess indicativa form, vore väl ock den seraphiska lofsägel-
sen desto liturgiskt tjenligare till altartjenstens begynnelse, som det
just Tfir i det af den Allsmäktiges klädefåll uppfyllda templet och redan
i det gamla förbundets profetia, som så herrligen förebildades hvad komma
»kulle: — kring den af den trefaldt Heliges ära fyllda jorden ennytesta-
mentlig gudstjenst i anda och sanning. —
Den 21 Mars.
379
Biskop Bring: Den ärade motionären, hvars motiver och
afsigt med det väckta förslaget förtjena all aktning, har nu
uti sitt anförande behandlat frågan såsom vore den af myc¬
ket vidsträcktare omfång än den är. Af hans ord skulle den,
som icke läst motionen, kunna tro att han påyrkat totalt af-
skaffande af vår kyrkas nuvarande pericoper och i stället
velat införa alldeles fria texter. Men frågan är på långt
när icke af så vidlyftig och genomgripande beskaffenhet, utau
rör endast den jemförelsevis obetydligare förändringen, att
hvart tredje år, då de gamla Söndags-Evangelierna utgöra
prediko-texter, från altaret skulle uppläsas dagens prediko¬
text från närmast föregående eller kommande årgång. Hvad
nu angår denna fråga, så får jag blott åberopa det utlåtande
som Pastoral-Afdelningen afgifvit och uti hvilket på anförda
skäl tillstyrkes, att motionen icke må till någon åtgärd för¬
anleda. Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 26 October
1860 bestämmer tydligt och klart, de gamla texternas för¬
hållande till hvarandra i liturgiskt hänseende, eller att de
förra skola förblifva sina gamla Sön- och Högtidsdagars egent¬
liga Evangelier och Epistlar samt följaktligen blifva fasta,
årligen återkommande texter för den bibliska föreläsningen
från altaret. Denna grundtanke i den nya ordningen anser
jag mycket vigtig och den måste stadigt fasthållas. Allenast
derigenom bibehålles kyrkoårets enhet i församlingens med¬
vetande och bevaras åt hvarje Sön- och Högtidsdag dess sär¬
skilda character. I samma stund de nya texterna komme
att från altaret läsas i de gamlas ställe, vore grundtanken i
hela den nya ordningen omkullkastad, ty de nya texterna
erhöllo derigenom en sådan liturgisk ställning till de gamla
pericoperna, att de sistnämnda icke längre i gudstjensten
framträdde såsom grund och basis för de förra, utan tvärt¬
om med dessa helt och hållet coordinerades. Men derige¬
nom erhöllo vi i sjelfva verket, tre kyrkoår i stället för ett —
och detta lärer väl dock motionären lika litet som Ståndet
önska. När motionären nyss yrkade att Betänkandet skulle
återremitteras, var icke heller hans tillkännagifna syfte der¬
med, att hans motion skulle blifva förordad, utan det var
helt andra frågor, som i hans anförande blefvo omrörda och
hvilka han önskade få af Afdelningen pröfvade. Men dessa
frågor kunna icke af Pastoral-Afdelningen upptagas till be¬
handling, då de hvarken afses i förevarande ej heller uti
någon annan, till Afdelningens pröfning inlemnad, motion.
Också, i stället för blott Usta versen af den längre psalmen: Allm»
8ud i Himmelrik m. m., vöre val, efter den optativa absolutionen (Den
allsmäktige, evige Gud — förlåte oss n). m.), tjenligare såsom försam-
lingsresponsorium den i en enda vers tullständiga 23:dra psalmen: Gnd
trefaldig, statt oss bi! Och låt oss ej förderfvas! m. m.
380
Den 21 Mars.
Det torde fördenskull ingenting annat vara att göra än att
godkänna Afdelningens hemställan.
Doctor Runstén: Såsom ytterligare skäl för mitt yrkande
på återremiss af förevarande Betänkande, anhåller jag att få
tåsta uppmärksamheten på hvad Afdelningen anfört såsom
det sista skälet, hvarföre min motion icke skulle böra till
någon åtgärd föranleda, det nemligen att presten, om han
så för godt funne, icke vore förbunden, att å predikstolen
uppläsa dagens Evangeliitext, då densamma förut blifvit upp-
läsen från altaret. Med denna Utskottets förklaring borde
jag visserligen vara belåten, emedan den i viss måtto innebär
ett bifall till min motion, enär derigenom den af mig an¬
märkta omläsningen af en och samma text från både altare
och predikstol, såsom tavtologi skulle vara afhulpen. Men
denna af Afdelningen föreslagna utväg för omläsningens und¬
kommande, kan jag dock icke anse antaglig, enär det hvar¬
ken vore med hithörande Kongl. Kungörelse den 26 October
1860, eller med sakens eget kraf förenligt, om icke den text,
öfver hvilken skall predikas, blefve från predikstolen upplä-
sen och dessutom äfven församlingarne säkerligen icke skulle
gilla en sådan uraktlåtenhet. Och är nu detta för mig ett
nytt skäl att yrka, det måtte Betänkandet återremitteras, då
nämligen Ståndet annars kunde anses hafva godkänt Afdel¬
ningens mening i sistnämnda afseende.
Doctor Ternström: Den värde motionären började sitt
anförande med den bekännelsen att han ”nästan ångrade, att
han framkommit med denna motion.” Jag förstår då icke,
hvartill de tvänne så långa utfiygter skulle tjena, som han
företagit sig på den homiletiska och pericop-historiens vid¬
sträckta fält; ej heller inser jag, i hvad sammanhang den af
honom framställda historiska utvecklingen egentligen står
med hans petitum i motionen. Motseende ett säkert neder¬
lag, kunde han då så gerna straxt antingen gifvit motionen
förlorad eller sjelf återtagit den, som att genom sådana di-
gressioner taga Ståndets tid i anspråk. För min del tillstår
jag, att, när jag genomläste motionen, stötte jag på sådana
uttryck, som jag minst hade väntat ifrån det hållet. Motio¬
nären säger, att det både för honom och församlingen före¬
kommer såsom ”motbjudande” och såsom en "tröttande tav-
tologie” att tvänne gånger uppläsa den af ålder brukade
evangelii-texten: först för altaret och sedan på predikstolen.
Han betraktar således saken ur mödans, olustens och tavto-
logiens synpunkter. Hvad den sistnämnda angår, så vore
det önskligt, att aldrig någon värre tavtologie än denna,
plågade någons öron. Beträffande mödan, så måste den knappt
vara nämnvärd, enär de evangeliska texterna, som skola upp¬
Dea 21 Mar*.
381
läsas, i allmänhet äro korta och hvarken upptaga mycken
tid, ej heller fordra mycken kraftansträngning. Och hvad
ändtligen olusten vidkommer, så kan jag väl icke bedöma,
hvad som för motionären är angenämt eller obehagligt; men det
får jag säga, att det aldrig förekommit mig motbjudande att
uppläsa och åter uppläsa ett Guds ord, vare sig ock att det
är ett och detsamma, för församlingen. Jag yrkar för min
del bifall till Afdelningens afstyrkande; och jag gör det huf¬
vudsakligen af det skäl, att det, efter mitt förmenande, skulle
synas våra församlingar underligt och misstänkt, om en kyrk¬
lig anordning, så nyligen införd, genast skulle ändras, och
således ingen stabilitet ens i sådana angelägenheter vara att
påräkna. De ha nu som knappast hunnit att vänja sig vid
det nya skicket, och en förändring deri så genast skulle,
fruktar jag, förbrylla dem och väcka allt annat än belåten¬
het och goda föreställningar om vårt kyrkoväsende.
Biskop Anjou: Äfven jag gillar fullkomligt det slut,
hvartill Pastoral-Afdelningen kommit och anser att Betän¬
kandet bör bifallas. Jag har endast uppträdt för att med
några ord reservera mig mot en möjlig misstydning af en
mening, som Afdelningen uttalat i slutet af sitt Betänkande.
Det är nemligen, såsom Afdelningen säger, en sanning, att
det icke finnes någon lag, som uttryckligen föreskrifver att
Evangeliet skall uppläsas från predikstolen de år, då samma
text förut blifvit uppläst från altaret; men meningen var
dock, att så skulle ske och enligt min öfvertygelse bör det
ock ske. Rikets Ständer yttrade ock i den underdåniga skrif-
velsen till Kongl. Majit angående införandet af 2:ne årgångar
nya predikotexter, att man icke förbisett olägenheten deraf,
att hvart 3:dje år samma text skulle komma att uppläsas
både från altaret och predikstolen; men man erinrade tillika,
att sådant eger rum uti åtskilliga andra Protestantiska kyr¬
kor, och äfven i Sverige varit brukligt till år 1811, då nu
gällande kyrkohandbok antogs. Förändringen i ritualen vid
nya predikotexternas införande var en återgång till bruket
före 1811, och Handboken af år 1693 föreskref, om jag ej
missminner mig, predikotextens uppläsning från altaret.
Men frågan härom kan ej lämpligen nu göras till före¬
mål för discussion, utan torde den vid annat tillfälle kunna
till behandling upptagas.
Efter härmed afslutad discussion blef förevarande Utlå¬
tande af Ståndet bifallet.
§ 5.
Föredrogs ånyo det i sista Plenum af Vice Talmannen
Biskop Annerstedt väckta och då bordlagda förslag, angående
383
Dea 31 Mars.
a flätande från Preste-Ståndet af en särskild underdånig skrif¬
velse med anledning af de öfriga Riks-Ståndens beslut i fråga
om upphörande af de s. k. prebende-pastoraten.
Kyrkoherden Otterström erhöll ordet och yttrade: Då Eco-
nomi-Utskottets förslag till underdånig skrifvelse här debatte¬
rades, begärde jag icke ordet. Icke heller begärde jag det, då
här debatterades om Utskottets förslag till voteringspropositio-
ner rörande samma skrifvelse. Jag teg, ehuru det i miua öron
hårda talet om ”Presterskapets privilegier” vid begge dessa till¬
fällen såsom hufvudargument spelade på flera talares läppar.
Men då man icke vili låta bero vid hvad Ståndet redan vid-
gjort i frågan, då man vill att Ståndet derutöfver skall till
Kongl. Majit aflåta en separatprotest mot Riksens Ständers
grundlagsenligt tillkomna beslut, så har det blifvit mig omöj¬
ligt att tiga. Erfarenheten säger oss, att ingen utom de
privilegierades krets kan numera lida talet om classprivi-
legier, och många inom kretsen finna sig högeligen deraf be¬
svärade, emedan de tro, att dessa privilegier i den gamla
meningen blifvit en illusion, och att deras förfäktande mera
skadar än gagnar den sak, som man vill befordra. Hvar
och en, som lugnt och opartiskt undersöker förhållandet,
måste medgifva, att classprivilegier icke hafva någon rot i
den nyare tidens rättsmedvetande, samt att deras förfäktande,
efter det sista, stora och allmänna privilegii-fallet under in¬
nevarande Riksdag, är en anacronism, för hvilken Svenska
folkets pannor måste rynkas.
Presterskapet fick sina privilegier, emedan de öfriga
samhällsclasserna, Adel, Borgare och Bönder fingo hvar sina,
emedan statslifvet då uppfattades såsom ett hellum omnium
inter omnes, som endast genom förökade privilegier kunde
biläggas. Presterskapet behöfde sina privilegier, så länge
de öfriga samhällsclasserna kämpade för sina, tilldess tiden
kom, då allmän lag och författning, stiftade af konung och
folk, förmådde värna allas rätt. Är nu denna tid kommen?
Det är frågan.
Hvar äro Borgarenas och Böndernas privilegier, för
hvilka så käckt och oförtrutet kämpats på sin tid? Ack de
hafva ju alla till sista skymten ramlat för den nya tidsut¬
vecklingen. Hvar äro Ridderskapet och Adelns stolta pri¬
vilegier, som i svunna tider köpts med så mycket blod och
tårar, med så stora och lysande bedrifter? Ack, de hafva
ju tid efter annan från 1809 frivilligt och högsint offrats
på medborgerlighetens altare. De hafva ju, dessa stolta
privilegier, af deras egna innehafvare just i dessa dagar re¬
ducerats till den allra obetydligaste vrån af det fordna forum
privilegiatum — till en obetydlighet, som ingen missunnar
Adeln och som snart nog Adeln sjelf skall finna för sig be¬
Den 21 Mars.
383
svärlig, just emedan denna obetydlighet kan gifva Adeln
skenet af att vara en privilegierad class, i strid med dess
högsinta och i stort uttalade syfte, att allena på grund af
medborgerlig förtjenst åt sig förvara rätten att anses såsom
Rikets första folkclass.
Är då presterskapet numera den enda återstående pri¬
vilegierade folkclassen? Det vill så synas af det käcka talet
om ”presterskapets privilegier”. Men hvar äro då dessa pri¬
vilegier? Ack, de äro — på papperet och i några prestera
mun, som icke vilja se hvad klockan är slagen; men just
derföre äro de ock än mera i deras mun, som deraf taga
sig anledning att begabba landets prester. Man må göra
allt för att tyda dessa privilegier såsom ett rättsenligt värn
för Statskyrkan. Det hjelper alldeles icke, ty de heta dock
rpresterskapets privilegier”, de hafva dock samma ursprung
och samma ändamål, som Adelns, Borgarenas och Böndernas
fallna privilegier hade. De angå classen, ty institutionen,
Statskyrkan, behöfver af menniskostadgar blott hvad man
helt simpelt kallar Lagar och Förordningar.
När det nya representationsförslaget var i fråga till an¬
tagande, blundade ingen inom detta Stånd för den förändra¬
de ställning, som Presterskapet genom förslagets antagande
skulle få. Jag tror klokheten bjuda; att man, efter försla¬
gets antagande, icke ställer sig så som hade man glömt sig
qvar i det förflutna, ty ingenting kan vara mera olyckligt
för Kyrkan och dess Prester, än ett sådant blundande för
den djupt ingripande förändringen.
Här är ju nu fråga om ett Ständernas önskningsmål
med afseende på prebendeväsendet, som först efter Ständer¬
nas och således äfven Preste-Ståndets afträdande kan komma
till utförande. Om man nu anser detta mål beröra ”Pre¬
sterskapets s. k. privilegier”, så vet ju numera hvar och en,
att det icke är de privilegierade ensamt, eller dess repre¬
sentant Preste-Ståndet, som då har veto, utan att det är Kyr¬
komötet, som har detta veto. Men Kyrkomötet består ju
till hälften af Presterskapets och till hälften af församlin-
garnes representanter? Hvar är då Presterskapets maktfull¬
komlighet i frågan om hvad som i privilegierna kan vara
gagneligt eller skadligt för Statskyrkan? Man må i teorien
framlägga det mest vackra ändamål med prebendeväsendet,
så vet ändå hvar och en luthersk christen, att ändamålet ej hel¬
gar medlet. Man må praktiskt framlägga ett eller annat
exempel på prebendeförsamlingar, som finna sig väl af sin
ställning, så kan dock detta ej hindra, att andra exempel
möjligen kunna framläggas på sådane församlingar, som in¬
genting högre önska än att komma ur sin påtvingade ställ¬
ning. En närmare undersökning och utredning af frågan bör
derföre kunna intressera äfven presterskapet.
384
Den 21 Mar*.
Här bör märkas, att Kongl. Maj:t, med anledning af
Riksens Ständers skrifvelse icke kan framlägga någon pro¬
position till förändring eller upphäfvande af prebendeväsen-
det, utan att förut hafva hört Högsta Domstolen och sitt
Statsråd. Sannolikt infordras ock Domcapitlens utlåtande,
sannolikt ock vederbörande prebendeförsamlingars; ty det är
väl ändå en smula tidsvidrigt att förfoga öfver församlingar,
utan att lemna dem någon rätt till talan i deras högsta an¬
gelägenheter.
Frågans utgång måste blifva beroende af utredningen,
som den får, och af det omdöme som derpå kan grundas
om gagnet eller skadligheten för Kyrkan af prebendeväsen-
det. Presterskapets rätt och förmån i medborgerlig mening
kan i intet fall lida, emedan ingen satt i fråga att något af
presterskapets emolumenter skulle detsamma fråndragas.
Tvertom är man ju villig att med allmänna medel fylla hvad
som för prebendarierna skulle gå bort af lönen genom pre-
bendenas förseende med egna, inom dem boende och ordi¬
narie verkande pastorer.
Jag förmenar på grund häraf, att Preste-Ståndet, då det
genom formligt beslut, som meddelats Med-Stånden och i
handlingarne inprotocollerats, uttalat sin mening i saken och
ytterligare torde uttala den i Cleri Comitialis Circulär, skä¬
ligen bör förutsätta, att den icke heller kan vara för Kongl.
Majit obekant Jag förmenar, att Ståndet efter dessa kraft¬
yttringar kan och bör låta dervid bero och ej onödigt be¬
svära Kongl. Maj:t med en separatprotest mot Rikets Stän¬
ders beslut, som omöjligen på något håll kan lemna efter
sig ett för Presterskapet godt intryck, utan raka motsatsen.
Jag afstyrker alltså för min del det gjorda förslaget härom.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: Jag anser mig icke
behöfva följa den föregående talaren på hans utflygter inom
privilegiernas område eller bemöta de reflexioner han an¬
sett sig kunna framkasta. Jag vill blott erinra, att, huru
ofördelaktigt man än må döma om dessa privilegier, så
existera de dock ännu. Det nya statsskicket har icke ännu
inträdt och Presterskapets privilegier hvila ännu i Ståndets
händer och äro öfverlemnade åt dess omvårdnad.
Hvad nu angår den underdåniga skrifvelsen rörande pre-
bendepastoraten, så får jag blott fästa uppmärksamheten
uppå, att, om ock denna fråga finnes afhandlad i Ståndets
protocoller och intagen i Cleri Comitialis Circulär till Rikets
Presterskap, så blir dermed icke ändamålet vunnet; ty Kongl.
Majit lärer icke studera dessa handlingar. Det är endast
genom en särskild underdånig skrifvelse Kongl. Majit kan
blifva underrättad om Preste-Ståndets tanke och önskningar.
För
Den 21 Mars.
385
För frågans fullständiga utredning kan ju en sådan skrif¬
velse icke skada. Väl kunde det vara formligast att afvakta
den dag, då Expeditions-Utskottets förslag till Rikets Stän¬
ders underdåniga skrifvelse i ämnet skall justeras, men jag
har velat, att Ståndets enskilda Utskotts Lag-Afdelning
skulle hafva skrifvelsen i beredskap; det kunde annars hän¬
da, att i Riksdagens sista timma, då voteringarne i förstärkt
Economi-Utskott bruka företagas, man icke finge tid, att
uppsätta en sådan skrifvelse. Detta är grunden för mitt för¬
slag, att Ståndet redan nu bör lemna i uppdrag åt Lag-
Afdelningen att om uppsättandet af en sådan skrifvelse gå
i författning.
Professor Ribbing: I öfverensstämmelse med hvad jag
förut yttrat då förslaget före remissen i sista plenum discu-
terades, får jag nu tillkännagifva, att jag instämmer uti
Kyrkoherden Otterströms afgifna yttrande.
Efter härmed slutad discussion beslöt Ståndet att, med
bifall till det väckta förslaget, anmoda sitt enskilda Utskotts
Lag-Afdelning vara betänkt på afgifvande af förslag till ifrå¬
gavarande skrifvelse.
§ 6,
Föredrogs ånyo väckt förslag om inbjudning till Hederv.
Bonde-Ståndet att sig förena uti Preste-Ståndets beslut vid
behandling den 14 innevarande månad af Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position om anslag till jernvägsbyggnader och till rörelse-
materiel å redan anlagda stambanor, hvarvid Ståndet lemnat
sitt bifall till Utskottets i 2:dra punkten af sagde Utlåtande
gjorda hemställan, "att Rikets Ständer, för fortsättande af
nordvestra stambanan från Christinehamn öfver Carlstad
till Arvika, måtte anvisa en summa af 500,000 Riksdaler."
Doctor Sandberg erhöll ordet och yttrade: Då jag vid
föredragningen af frågan om nordvestra stambanans sträck¬
ning genom Wermland var af den åsigten, att en närmare
undersökning af Nilsby—Norumslinien behöfde företagas samt
på grund deraf yrkade, att med besluts fattande borde an¬
stå till nästkommande Riksdag, kan jag icke heller nu för¬
orda ifrågavarande inbjudning till Bonde-Ståndet att förena
sig uti Preste-Ståndets fattade beslut utan måste afstyrka
densamma.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: Att Doctor Sand¬
berg med sina åsigter i frågan icke kan tillstyrka den före-
Huyv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 25
386
Den 21 Mars.
slagna inbjudningen, är naturligt; men majoriteten inom detta
Stånd har efter votering uttalat sig för den södra eller Carl-
stadslinien, och derföre har jag ock väckt fråga om inbjud¬
ning till Bonde-Ståndet att i Preste-Ståndets beslut sig förena.
Borgare-Ståndet lärer hafva beslutat att ock låta en inbjud¬
ning utgå till Bonde-Ståndet angående den norra eller Nils¬
by—Norums-sträckningen. Då nu trenne Riks-Stånd fat¬
tat sammanstämmande beslut i afseende på den anslags¬
summa, som skall till nordvestra stambanans fortsättning till
nästa statsregleringsperiod beviljas, så skall Bonde-Ståndet,
derest icke tillika någon inbjudning komme angående södra
sträckningen, vara förhindradt att taga denna sträckning i
förnyadt öfvervägande utan nödgas välja mellan att antingen
vidblifva sitt förut fattade beslut eller antaga Bonde-Stån¬
dets inbjudning angående den norra sträckningen. Jag till¬
styrker derföre, att inbjudningen må aflåtas.
Efter härmed slutat discussion beslöt Ståndet att ifrå¬
gavarande inbjudning aflåta.
§ 7.
Till företagande af resor till hemorten i enskilda ange¬
lägenheter begärdes och erhölls 14 dagars ledighet från riks-
dagsgöromålen af Kyrkoherden Otterström från den 26 och
af Contracts-Prosten Bergman från den 24 innevarande månad.
§ 8.
Föredrogs och bordlädes Constitutions-TJtskottets Memo¬
rial N:o 8, angående verkställd granskning af Stats-Råds-
protocollen.
§ 9.
Föredrogos och bordlädes Stats-TJtskottets Utlåtanden
och Memorial nemi.:
N:o 55, i anledning af motion om anvisande af medel
till ett vägarbete i Jemtlands län och beredande derigenom
af arbetsförtjenst åt den derstädes, i följd af missvext, nöd¬
ställda befolkning;
N:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående anslag till beredande af arbetsförtjenst åt den ge¬
nom missvext lidande befolkningen inom Pajala socken af
Norrbottens län;
N:o 57, angående väckt fråga om statsanslag för vid¬
tagande af åtgärder till hämmande af boskapspesten, om den
skulle i landet utbryta; och
N:o 58, angående bestämmandet af dels aflöningen för
Riks-Ståndens och Utskottens cansli- och vaktbetjening, dels
Den 21 Mars.
387
godtgörelsen af vissa kostnader i följd af tryckningen utaf
Riks-Ståndens Protocoller jemte dertill hörande Bihang.
§ 10.
Föredrogs och bordlädes BeviJlnings-Utskottets Betän¬
kande N:o 7, i anledning af väckt motion om upphörande
af den för de Kongl, personerna och utrikes sändebuden
stadgade tullfrihet och restitution af de utaf dem erlagda
tullafgifter.
§ 11.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi-Utshottets Utlåtande och Memorialer N:o 72, i anled¬
ning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 40, an¬
gående väckt motion om särskilda föreskrifter i fråga om
tångtägt å hafsstränderna i Halland;
N:o 73, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande N:o 50, angående väckt motion om minskning af de
för beväringens räkning befintliga förråder af mindre mun-
deringspersedlar, såsom skjortor, strumpor och skor; och
N:o 74, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande N:o 54, angående väckt motion i fråga om fördelnin¬
gen emellan socknar inom samma pastorat af återvunnen
helgonskyld.
§ 12.
Upplästes och lades till handlingarne från de respective
Med-Stånden inkomne Protocollsutdrag nemligen från Höglofl.
Ridderskapet och Adeln N:ris 145—148; från Vällofl. Bor¬
gare-Ståndet N:ris 156—162, samt från Hederv. Bonde-Stån¬
det N:ris 192—195.
Ståndet åtskiljdes kl. 8 e. m.
Ut supra.
In fidem
8. H. Almqvist.
388
Den 26 Mars.
Den 26 Nars 1866.
Plenum kl. 2 e. m.
§ 1.
Justerades Protocollet för den 14 dennes förmiddagen
och eftermiddagen.
§ 2.
H. II. Erke-Biskopen och Talmannen tillkännagaf, att det i
Talmans-Conferensen blifvit beslutadt, att nästa Plenum skulle
hållas om Onsdag, hvarjemte det, för att Utskotten fortfa¬
rande skulle kunna arbeta, ansetts lämpligt, att detta Plenum
utsattes till middagstiden; men att sedan i anseende till Påsk¬
helgen intet Plenum skulle hållas förrän Onsdagen den 4
April.
§ 3.
Föredrogs ånyo Constitutions- Utskottets Memorial N:o 8,
angående verkställd granskning af Stats-Råds-Protocollerna.
Lades andra gången på bordet; och beslöts i enlighet
med den mening som inom Talmans-Conferensen gjort sig
gällande, att detta Memorial skulle till afgörande företagas
Onsdagen efter Påsk.
§ 4.
Föredrogs ånyo och bifölls Ståts-Utskottets Utlåtande
N:o 55, i anledning af motion om anvisande af medel till
ett vägarbete i Jemtlands län och beredande derigenom af
arbetsförtjenst åt den derstädes, i följd af missvext, nödställda
befolkning.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, an¬
gående anslag till beredande af arbetsförtjenst åt den ge¬
nom missvext lidande befolkningen inom Pajala socken af
Norrbottens län.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats-Ut¬
skottets Utlåtande N:o 57, angående väckt fråga om Stats¬
Den 26 Mars.
389
anslag för vidtagande af åtgärder till hämmande af boskaps¬
pesten, om den skulle inom landet utbryta.
§ 7.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Memorial
N:o 58, angående bestämmandet af dels aflöningar för Riks-
Ståndens och Utskottens cansli- och vaktbetjening, dels godt-
görelsen af vissa kostnader i följd af tryckningen utaf Riks¬
ståndens Protocoller jemte dertill hörande Bihang.
§ 8.
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet Be¬
ij ilinings-Utskottets Betänkande N:o 7, i anledning af väckt
motion om upphörande af den för de Kongl, personerne och
utrikes sändebuden stadgade tullfrihet och restitution af de
utaf dem erlagda tullafgifter.
§ 9.
Föredrogs ånyo och bifölls Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi-Utskottets Utlåtande N:o 72, i anledning af återremiss
af Utskottets Betänkande N:o 40, angående väckt motion om
särskilda föreskrifter i fråga om tångtägt å hafsstränderna i
Halland.
§ 10.
Föredrogos och lades till handlingarne Allmänna Be¬
svärs- och Economi-Utskottets Memorialer:
N:o 73, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande N:o 50, angående väckt motion om minskning af de
för beväringens räkning befintliga förråder af mindre mun-
deringspersedlar, såsom skjortor, strumpor och skor; och
N:o 74, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande N:o 54, angående väckt motion i fråga om fördelnin¬
gen emellan socknar inom samma pastorat af återvunnen
helgonskyld.
§ 11.
Föredrogs och bordlädes Utdrag af Hedervärda Bonde-
Ståndets Protocoll den 21 dennes, N:o 197, innefattande in¬
bjudning till de öfriga Riks-Stånden att förena sig i det be¬
slut Bonde-Ståndet fattat vid behandlingen af Stats-Utskot-
tets Utlåtande N:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition om anslag till jernvägs byggnader och till rörelse-
materiel å redan anlagda Stambanor.
§ 12-
Föredrogs och bordlädes Constitutions- Utskottets Memo¬
rial N:o 9, angående det tillägg till 12 § Regerings-Formen,
390
Den 28 Mars.
att Konungen icke utan Riksdagens samtycke må blifva re¬
gerande Furste af Utländsk Stat.
§ 13.
Föredrogs och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande N:o
59, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om an¬
visande af medel till utvidgning af den för jernvägen genom
Stockholm beslutade bangård vid Clara sjö och tillökning i
de för trafiken derstädes afsedda byggnader.
§ 14.
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Stats- samt All¬
männa Besvärs- och Economi- Utskottets Betänkanden:
N:o 5, i anledning af väckta motioner om skjutsbesvä¬
rets ordnande och öfvertagande af Staten, m. m.; och
N:o 6, i anledning af väckt motion om bibehållande af
det i Strengnäs inrättade Seminarium för Lärarinnors bil¬
dande.
§ 15.
Uppå derom gjord framställning beviljade Ståndet Pro¬
sten Ljunggren ledighet från riksdagsgöromålen under 14
dagars tid, räknad från den 28 dennes.
Ståndet åtskiljdes kl. y2 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. II. Almqvist.
Den 28 Mars 1866.
Plenum kl. '/a 2 e. m.
§ I-
Upplästes till justering och godkändes följande Expe¬
ditions- Utskottets förslag till Rikets Ständers underdåniga
skrifvelser, nemligen:
N:o 37, angående Kurhusafgiftens utgörande;
N:o 38, angående nedsättning i afgiften för sluten re-
commendation:
Den 28 Mars.
391
N:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om antagande af en författning angående arfsrätt för oäkta
barn, samt
Nio 40, angående ändring af nu gällande stadganden,
rörande väghållningsbesväret.
§ 2.
Justerades Protocollet för den 15 dennes förmiddagen.
§ 3.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-UtsJcottets Utlåtande,
N:o 57, angående väckt fråga om statsanslag för vidtagande
af åtgärder till hämmande af boskapspesten, om den skulle
inom landet utbryta.
§ 4.
Föredrog3 ånyo Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o
7, i anledning af väckt motion om upphörande af den för
de Kongl, personerne och utrikes sändebuden stadgade tull¬
frihet och restitution af de utaf dem erlagda tullafgifter.
Härvid begärde Contracts-Prosten Palmlund ordet och
yttrade: Herr Dalmans här af Utskottet behandlade mo¬
tion innebär förslag, att Rikets Ständer måtte besluta upp-
häfvande af den tullfrihet, som för närvarande är medgifven
de höga Kongl, personerna samt härvarande utrikes sändebud,
men att de tullafgifter, som af dem komme att erläggas i stäl¬
let skulle restitueras. Denna motion synes mig verkligen vara
förtjent af större uppmärksamhet, än den af Utskottet lyc¬
kats tillvinna sig. Frågan är visserligen af en något grann¬
laga natur, men torde likväl tåla att röra vid. Från våra
nuvarande förhållanden är bemälde tullfrihet ovilkorligen
ett undantag, och ingalunda principenlig. Så länge en tull¬
stadga finnes, böra också alla inkommande varor underka¬
stas tullbehandling, eller om undantag skola finnas, böra åt¬
minstone noggranna controller ega rum. Emellertid äro nu
gällande controllstadganden otillräckliga att förekomma miss¬
bruk af den medgifna friheten; ty att dylika missbruk kun¬
na inträffa lärer genom factiska exempel vara bevisligt. —
Derföre vore väl rättast, att berörde tullfrihet upphörde,
och att varorna underkastades vederbörlig undersökning och
tullbehandling, men att de erlagda afgifterna restituerades;
ty det är ingalunda min mening att de Kongl, personerna
och de främmande sändebuden skulle vidkännas någon kost¬
nad för att få hit införda de varor, de för sin räkning be¬
höfva. — På det att Utskottet måtte komma i tillfälle att
taga frågan i närmare öfvervägande, yrkar jag återremiss
af detta betänkande.
392
Dpd 28 Mars.
Doctor Ternström: Såsom ledamot af Bevillnings-Utskot-
tet anser jag mig väl böra uppträda till försvar för detta
dess Betänkande; men jag vet egentligen icke, hvad jag skall
säga. Kan det icke försvara sig sjelft, så vet jag intet bättre
råd, än att det må förfalla. Jag tänker dock, att det icke
är så illa motiveradt. Möjligen hafva sådana underslef och
missbruk egt rum, som framkallat Herr Dalmans motion;
men de hafva åtminstone icke kommit till allmän kännedom
eller väckt någon förargelse; och skulle något factum kunna
åberopas, men ej bevisas, så tjenar det till intet. Mig sy¬
nes de nödiga ”controllstadganden”, som nu äro gifna och
tjena till efterrättelse, var tillfyllestgörande; hvarföre jag
motsätter mig återremiss och tillstyrker bifall till Utskot¬
tets hemställan.
Häruti instämde Prosten Melén.
Kyrkoherden Wennerström: Ej heller jag vill uppträda
till försvar för Bevillnings-Utskottets betänkande, men är
likväl af en annan mening än den nästföregående talaren.
Jag hyllade inom Utskottet den åsigten, att motionen borde
bifallas, ty, i motsats till hvad Doctor Ternström påstått,
lär det verkligen hafva händt att den frihet, hvarom nu är
fråga, blifvit för flera år sedan missbrukad, åtminstone af
ett sändebud från ett land utom Europa. När dylika miss¬
bruk en gång skett, är det också icke alldeles omöjligt, att
de skulle kunna i en framtid ega rum. Jag ser då intet
skäl, hvarföre man icke äfven här borde föreskrifva tullbe¬
handling, då det icke är fråga om att ådraga vederbörande
någon utgift, emedan tullafgiften ju skall restitueras, utan
endast en bättre controll. Jag yrkar alltså bifall till mo¬
tionen, utan återremiss, den jag anser obehöflig.
Häruti hördes flera af Ståndets ledamöter instämma.
Doctor Gumselius: Ehuru det höres på Ståndets instäm¬
mande, hvartåt dess mening i denna fråga lutar, får jag
dock förklara, att fastän man hör talas om missbruk man
dock icke fått höra hvilka missbruk man afser eller hvaruti
de skulle bestå. Det är sannt, ett missbruk har blifvit om-
nämndt: men detta är verkligen för gammalt för att här
kunna åberopas. ■— Här är icke fråga om tullfrihet eller
icke tullfrihet, utan det är fråga om en afvikelse från ett
bruk, som råder i andra länder i afseende på vid hofven
accrediterade sändebud — en afvikelse som jag icke tror
vara nödig men kan blifva betänklig. Jag tror således att
man utan våda kan antaga Utskottets hemställan.
Contracts-Prosten Janzon: Afven jag tillhörde minori¬
teten inom Utskottet, dock ej för missbrukens skull, som för¬
Den ‘28 Mars.
393
menatS' i detta afseende kunna ega rum, utan af statistiska
skäl. Aldraminst vill jag att de här ifrågavarande varor
skola beläggas med tull; men jag anser, att det i statistiskt
hänseende vore godt att kunna få en bestämd uppgift på
alla till riket kommande varor. Men för att icke såsom
den siste talaren anmärkt infima något nytt bruk som tilli¬
ka vore afvikande från seden i andra länder, förenar jag
mig med honom och önskar bifall till Betänkandet.
Contracts-Prosten 1'alnilisnd: Då jag finner, att den af
mig ifrågasatta återremiss af Betänkandet icke kunnat vinna
Högv. Ståndets sympatier, måste jag väl frånträda detta yr¬
kande, och får nu, med afslag å Utskottsbetänkandet, in¬
stämma i Kyrkoherden Wennerstibms hemställan om bitall
till motionen.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, och af
H. II. Erke-Biskopen och Talmannen framställd proposition
på bifall till Utskottets hemställan blifvit med blandade Ja
och Nej besvarad samt votering begärd, uppställdes och god¬
kändes en så lydande voteringsproposition:
Den som bifaller Bevillnings-Utskottets i dess Betänkan¬
de N:o 7 gjorda hemställan röste Ja\ den det icke vill rö¬
ste Nej. Vinner Nej, har Ståndet, med afslag till Utskot¬
tets hemställan bifallit den af Herr Dalman i ämnet väckta
motion.
Voteringen i behörig ordning verkställd, befanns efter
sedlarnes öppnande och rösternas summering hafva utfallit
med 20 Ja och 14 Nej, i följd hvaraf Ståndet fattat beslut i
enlighet med Ja-propositionen.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Constitu-
tions-Utskottets Memorial N:o 9, angående det tillägg till
Regerings-Formen, att Konungen ej utan Riksdagens samtycke
må blifva regerande furste af utländsk Stat.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats-Ut¬
skottets Utlåtande N:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts nå¬
diga Proposition om anvisande af medel till utvidgning af
den för jernvägen genom Stockholm beslutade bangård vid
Clara sjö och tillökning i de för trafiken derstädes afsedda
byggnader.
§ 7.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Samman¬
satta Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economi-Utskot-
394
Den 28 Mars.
tets Betänkande N:o 5, i anledning af väckta motioner om
skjutsbesvärets ordnande och öfvertagande af Staten, m. m.
§ 8.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Economi- Utskottets Utlåtande, N:o 6, i anled¬
ning af väckt motion om bibehållande af det i Strengnäs in¬
rättade Seminarium för lärarinnors bildande.
Uppå af Biskop Sundberg gjord hemställan beslöt Stån¬
det att uppskjuta behandlingen af detta Utlåtande, tilldess
Stats-Utskottets Betänkande rörande 8:de Hufvudtiteln inkom¬
mit, för att då förelagas till afgörande i sammanhang med
en under denna Eufvudtitel behandlad, af Vice Talmannen
Biskop Annerstedt i samma ämne väckt motion.
§ 9-
Föredrogs ånyo Utdrag af Hedervärda Bonde-Ståndets
Protocoll den 21 dennes N:o 197, med inbjudning till de
öfriga Riks-Stånden att förena sig uti Bonde-Ståndets beträf¬
fande 2:dra punkten i Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 54, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om anslag
till jernvägsbyggnader m. m., fattade och uti ofvanberörde
Protocolls-utdrag upptagna beslut.
II. II. Erke-Biskopen och Talmannen yttrade: Jag ber att
få tillkännagifva, att jag har betänkligheter och ej blott
betänkligheter utan kanske ännu något mera vid att fram¬
ställa proposition på bifall till denna inbjudning. Dessa be¬
tänkligheter grunda sig derpå att 3:ne stånd beträffande an-
slagsbeloppet redan fattat väsentligen lika beslut. Dertill
kommer att äfven Preste-Ståndet i denna sak aflåtit inbjud¬
ning till Bonde-Ståndet, utan att någon officiel underrättel¬
se ännu medelats angående Bonde-Ståndets beslut i anled¬
ning deraf. Det skulle således kunna inträffa, att Bonde-
Ståndet antoge ett Preste-Ståndets beslut, som detta Stånd
sjelft frånginge; eller att de begge Stånden äfven efter in-
bjudningarne och just genom deras antagande å ömse sidor
stannade i olika beslut.
Biskop Sundberg, som härefter på begäran erhöll ordet,
yttrade: Då, såsom H. H. Erke-Biskopen och Talmannen
redan erinrat, 3:ne Stånd i denna sak fattat lika beslut i
fråga om anslaget och dissens endast eger rum i afseende
på en del af jernvägens sträckning, och således ett Riksens
Ständers beslut i hufvudsaken redan finnes, så förmodar jag
att något bifall till Bonde-Ståndets inbjudning ej kan kom¬
Den 4 April.
395
ma ifråga, utan yrkar, att det af Högvördiga Ståndet måtte
afslås.
Häruti instämde flera af Ståndets ledamöter.
Doctor Rundgren: Icke för att framställa något yrkan¬
de har jag nu begärt ordet, utan endast för att uttala min
reservation emot den uppfattning af hvad som kan vara
Rikets Ständers beslut hvilken af den föregående talaren
blifvit framställd.
Discussionen förklarades härmed afslutad, hvaruppå
Preste-Ståndet, med vidhållande af sitt förut fattade beslut,
afslog omförmälde inbjudning och lade Protocolls-utdraget
till handlingarne.
§ 10.
Upplästes och lades till handlingarne följande från ve-
spective Med-Stånden inkomna Protocolls-utdrag nemligen:
från Höglofliga Ridderslcapet och Adeln N:ris 149—155; från
Vällofliga B or g are-Ståndet N:ris 163—169 samt från Heder¬
värda Bonde-Ståndet N:ris 196—198.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almgvist.
Den 4 April 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades protocollen för den 17 och 21 dennes.
§ 2.
Föredrogs ånyo Constitutions- Utskottets Memorial N:o 8,
angående verkställd granskning af Stats-Råds-protocollen.
Doctor Säve erhöll härvid på begäran ordet och anförde:
När Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 2 angående den nu
396
Den 4 April.
bifallna handelstractaten med Frankrike förevar till öfver¬
läggning i detta Stånd förklarade jag mig ej kunna deltaga
i Utskottets klandervotum i afseende på det ifrågasatta gagnet
af denna tractat, hvilket jag då ansåg för tidigt att bedöma.
Deremot syntes mig Rikets Ständer kunna haft skäl för den
förväntan, att tractnten blifvit underställd Rikets Ständers
godkännande, innan den tillämpades, emedan först och främst
intet periculum in mora syntes vara för uppskofvet med ra-
tificeringen tills Rikets Ständer om % år skulle träda till¬
sammans, och för det andra, emedan den af tullcomittéen
beräknade årliga minskningen till 2,600,000 R:dr i tullin¬
komsterna rådde till varsamhet då den skulle utöfva ett
stort inflytande på den blifvande statsregleringen. Ty lika
obestridd som Konungens makt är enligt 12 § R.-F. att af-
sluta afhandlingar och förbund med främmande nationer,
lika otvifvelaktig är ock Rikets Ständers rätt att sjelfva be¬
sluta om sin tulltaxa med det enda undantag, som 60 § af
samma lag innehåller. Man har någon gång yttrat, att om
Konungen endast iakttager att ej förhöja någon af Ständer¬
na beslutad tullsats, så kan han efter behag nedsätta eller
t. o. m. rent af borttaga hela tullbevillningen. Men jag frå¬
gar Eder, mine Herrar, hvar står något sådant i grundlagen ?
Är det icke Rikets Ständer, som genom sitt Bevillnings-Ut-
skott föreslår hvad staten tarfvar utöfver de ordinarie in¬
komsterna, och när de extraordinarie inkomstmedlen, såsom
tull-, accis-, postmedel etc. ej mera förslå för att betacka
bristen, måste åtaga sig en särskilt bevillning för statsbehof-
vens fyllande; och är det icke således uppenbart, att om en
Regering läte sig behaga att förminska eller borttaga en be¬
tydligare del af tullbevillningen, som utgör den förnämsta
af de e. o. skattetitlarne, så måste bristen fyllas genom för¬
höjd allmän bevillning, hvarigenom ett tvång således utöfva-
des mot Rikets Ständers sjelfbeskattningsrätt. Men hvad
som allratydligast bevisar, att svensk grundlag icke tillåter
Regeringen att. mellan Riksdagarne göra ändringar eller ned-
sättningar i de af nyss föregående Ständer beslutade tull¬
bestämmelser, är 61 § R.-F., som säger, att ”alla afgifter,
som Riksens Ständer under de i föregående § nämnda tit¬
lar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år, under hvars
lopp den nya bevillningen af Rikets Ständer fastställd blif-
ver”. Ty här är föreskriften categorisk, att ingen ändring
får ske i de af Ständerna beslutade tullafgifter, innan Rikets
Ständer sig ny bevillning åtagit. Det var väl också i med¬
vetande deraf, som tractaten ratificerades under förbehåll af
Svenska och Norska Nationalrepresentationernas godkännan¬
de ; men genom det att tractaten redan på förhand sattes i
verkställighet, återstod för Svenska Riksdagen uästan intet
annat val än att godkänna densamma. Ty hvad skulle Stän¬
Den 4 April.
397
derna annat göra, för att ej compromettera sin Regering och
ej inleda oss i förveckling med en stormakt, hvilket kunnat
hafva rätt ledsamma följder. Man får således hvarken deraf,
att Rikets Ständer nu godkänt afhandlingen, ej heller deraf, att
tullinkomsterna under första året af tractatens tillvaro tillfäl¬
ligtvis ökats med en half million, ty man hade likväl befarat
en minskning af mer än fyra gånger detta belopp, hemta
anledning att förbise den constitutionella sidan af saken,
som hänger på frågan, om Konungens Ministrar eller särskilt
föredraganden handlat i full öfverensstämmelse med grund¬
lagen vid tillstyrkande af en regeringsåtgärd, genom hvilken
icke blott en ny tulltaxa och i helt annan än den af sed-
naste Ständer beslutade syftning blifvit utfärdad, utan äfven
tullsatserna för öfver 100:de articlar blifvit fastlästa i tolf
år, och detta allt blifvit satt i verket före Ständernas god¬
kännande. Jag vet väl hvad som blifvit anfördt till försvar
för den klandrade åtgärden, nemligen att en handelstractat
ej kan för så kort tid, som en statsregleringsperiod uppgö¬
ras, att föregående Ständer vid några tillfällen verkligen
tillåtit Regeringen sådane tullnedsättningar, ehuru blott till
nästa Riksdag, samt att nyss föregående Ständer sjelfva förut¬
satt en minskning af tullbevillningen i följd af den blifvande
tractaten samt derefter beräknat statsinkomsterna. Men detta
allt, om det äfven utgör en tillräcklig förklaringsgrund för
hvad som skett, är likväl icke derför ett fullgiltigt försvar,
allraminst för tillstyrkande af tractatens tillämpning på för¬
hand, innan Ständerna samma år skulle träda tillsammans.
Ty att tractaten sedan den var fastställd, likväl underställ¬
des Rikets Ständers godkännande, bevisar ju att regeringen
sjelf ej ansåg sig helt och hållet fri, utan genom de nya
tullbestämmelserna kunna råka i collision med Rikets Stän¬
ders sjelfbeskattningsrätt,
Att deremot tvänne ledamöter af Stats-Rådet, enligt det
vid öfverläggningen härom förda protocoll, förklarat under¬
ställandet vara föranledt endast "af grannlagenhet för Repre¬
sentationen, men icke af något grundlagens bud”, anser jag
vara en så högst märkvärdig grundlagstolkning, att den åt¬
minstone förtjenat Constitutions-Utskottets allvarliga ogillan¬
de. Ty om äfven Konungen har ovilkorlig rättighet att in¬
gå tractater med främmande nationer, så bör likväl denna
rätt, såsom äfven Hr Ramsay anmärkt, så utofvas, att den
ej kommer i strid med andra grundlagens bud, och stadgan¬
det i 61 § R.-F. är lika ovilkorligt, att alla de afgifter, som
Rikets Ständer under namn af bevillningar bestämt, skola
utgöras tills Rikets Ständer sig ny bevillning åtagit.
Följaktligen så mycket jag äfven för min del erkänner
nationens gemensamma tacksamhetsskuld till Konungens nu¬
varande rådgifvare för deras många förtjenster om landet
398
l)en 4 April.
och särskilt för deras stora förtjenst om representations»
reformens framgång, och så mycket jag äfven inser de svå¬
righeter, med hvilka vår regering för tractatens uppgörande
haft att kämpa, så kan jag likväl ej gilla förfarandet i detta
afseende, utan tror det bevisa en oriktig åsigt om statsmak¬
ternas ömsesidiga rätt, som visst ej bör finna efterföljd. Full¬
komlighet finnes gudnå’s ingenstädes, ej ens hos våra stora
tidningar, som eljest anse sig stå så högt öfver både Rege¬
ring och Ständer. Så läste jag nyligen i en mycket liberal
tidning (Aftonbladet) den misslyckade jemförelsen med vår
nuvarande ståndsrepresentation och en gengångare från forna
tider, öfver hvilken dödsklockorna redan ringat, men som
ändock äflades att gå qvar, troligen ända till den stora ex¬
positionen i sommar, då den finge exponera sig sjelf för de
besökandes nyfikna blickar. Är detta hyfsning i ton eller
skrifsätt hos ett dagblad, som sjelft vill anses för sannin¬
gens och ljusets banérförare?
Men för att återkomma till den anmärkta rådgifvare-
åtgärden, så emedan den kan hafva sin förklaringsgrund i
vissa antecedentia-, är jag långt ifrån att derför yrka något
särskilt ansvar hvarken efter 107 eller 106 § R.-F., men
så mycket mera anser jag det hafva varit Constitutions-
Utskottets pligt att, för bevarande af grundlagens helgd,
noggrant utreda förhållandet och genom sin egen säkrare
grundlagstolkning, ställa statsmakternas ömsesidiga rätt på
den rätta punkten.
För behandlingen af öfriga i betänkandet upptagne re¬
geringsåtgärder vill jag ej ställa Constitutions-Utskottet till
ansvar, ehuru jag måste tillstå, att dess redogörelse derför
är ganska knapphändig. En fråga kan jag likväl, i anled¬
ning af såväl riksdagsman Björkmans anmärkningsmemorial
som äfven Grefve Mörners reservation, ej lemna ovidrörd,
den nemligen huruvida föredragandens för Finansärendena
åtgärd att utan förbehåll af reciprocitet, tillstyrka utsträck¬
ning af den nya tulltaxans tillämpning till äfven trafikeran¬
de af andra nationer, än den Franska, varit för riket nyttig,
emedan Constitutions-Utskottet härpå lemnat intet svar.
Man vet i hvilken ofördelaktig ställning Sverige kom vid
uppgörande af tractaten med Frankrike, att den nemligen
måste köpa sjöfartstractaten genom en handelstractat, som
var för Frankrike vida förmånligare än för oss, i följd deraf,
att de s. k. differentialtullarne för införande af varor med
främmande fartyg voro redan 1857 bortgifna. Skall nu äf¬
ven Tyskland för införsel af sitt Niirnbergerkram njuta till
godo samma låga införseltullar, som blifvit Frankrike med-
gifna, utan att vi betingat oss motsvarande tullnedsättning
för våra dyrbarare och tyngre jern- och skogsproducter, så
är väl detta ett föga lofvärdt förhållande? Ty jag har före¬
Den 4 April.
399
ställt mig, att frihandelns grundsatser i sin tillämpning borde
vara lika gynnande så väl för den ena som andra contra-
henten, och ej gifva den öfvervägande fördelen blott åt den
ena. Men skall Sverige här, såsom vanligen, utgöra den
förlorande parten, så vet jag icke, hvarför man skall hafva
varit så angelägen, att i stället för våra redbarheter gifva
oss Tyskt och Franskt bränvin eller conjak, hvilket vi icke
blott ej behöfva, utan hvad som är oss rent förderfligt. Men
detta synes väl helt enfaldigt räsonneradt. De stora stats-
economerna i vårt land veta det bättre. Hos dem vill jag
derföre söka upplysning, och vänder mig i sådant afseende
allraförst till den lärda majoriteten i Höglofliga Constitu-
tions-Utskottet.
Prosten Eurén och Kongl. Hof-Predikanten Wahrenberg
instämde.
Doctor Björkman: Instämmande med den föregående ära¬
de talaren och under närvarande omständigheter belåten med
det resultat, hvartill Höglofl. Constitutions-Utskottet kommit,
kan jag likväl icke i fråga om motiveringen angående den
med Frankrike afslutade handelstractaten undertrycka min
förundran deröfver, att Utskottet utan frågans närmare ut¬
redning kunnat såsom grundlagsenlig anse och föreslå Stän¬
derna att gilla Regeringens behandling af denna tractats
tullbestämmelser. Mig vill det synas, som Utskottet härvid
för framtiden bort yttra sig öfver de stridigheter, som vid
jemförelsen af 12 § med 57—62 §§ Regerings-Formen i detta
fall uppenbara sig samt bort söka att förlika de skiljaktiga
åsigter, som så allmänt och så ofta yttrats rörande Rege¬
ringens ifrågavarande åtgärder. Då jag med nöje genomläst
Hr Ramsays detta Memorial vidfogade reservation och lika
med honom anser, att Utskottet varit pligtigt förklara sig
öfver det nyss anmärkta förhållandet, slutar jag med att
instämma uti de ord, hvarmed denne reservant afslutat sin
reservation: ”Afven om man anser att de anmärkningar, som
angående Regeringens förfarande i afseende å densamma
(tractaten) kunna göras, icke böra till någon påföljd föran¬
leda, torde likväl, för bevarandet af grundlagens helgd, ett
ogillande af de genom berörda förfarande ådagalagda åsigter
om statsmakternas ömsesidiga rätt i fråga om afslutande af
tractater af förevarande beskaffenhet, böra från representa¬
tionens sida uttalas.”
Doctor Sandberg: Jemförelsen emellan olika tider, äfven
med så kort mellanrymd, att den af en menniskoålder kan
öfverskådas, gifver anledning till åtskilliga betraktelser.
För ett fjerdedels århundrade tillbaka låg också på
Preste-Ståndets bord ett Decharge-Betänkande. Det var ett
400
Den 4 April.
digert häfte, sorn med bilagor och reservationer utgjorde ej
mindre än 87 qvartsidor, och innehöll 31 uppgifna öfverträ-
delser af Grundlag eller Allmän Lag m. m., dem Stats-Rå-
dets Ledamöter skulle hafva begått, och emot hvilka yrkades
tilltal inför Riks-Rätt enligt 106 § Regerings-Formen, samt
dessutom 72 anmärkningar för brist på nit och skicklighet
eller förbiseende af Rikets sannskyldiga nytta, hvilka, på grund
af 107 §, skulle föranleda nästan samtlige Ledamöternas skil¬
jande ur Stats-Rådet och från embetet.
Jag minnes ännu de skarpa striderna, som förbemäldte
Decharge-Betänkande framkallade äfven på detta eljest fred¬
liga rum, hvilket då, ända till qväfvande trängsel var upp-
fyldt af nyfikna åhörare, som långt ifrån att ogilla syntes
med förnöjelse afhöra det stränga räfst- och rättare-tingets
frimodiga och skoningslösa anklagelser.
Detta skedde 1840: 23 år derefter eller vid sisthållne
Riksdag, den åttonde ifrån förenämnde, framlades också för
detta Stånd ett Decharge-Betänkande, men blott på 3:ne
qvartsidor, hvaraf den första innehöll inledning: sjelfva Ut¬
låtandet, som utgjorde endast några få rader, fann icke min¬
sta fel hos Konungens dåvarande Rådgifvare, och det åter¬
stående af det korta memorialet upptogs af en enda reser¬
vants betydelselösa yttrande, hvarvid ingen fästade någon
uppmärksamhet.
Det nu under öfverläggning varande Constitutions-Ut-
skottets Memorial innehåller, hvad dechargen angår, fullkom¬
ligt samma ordalydelse, som det vid sista Riksdag afgifna
fördelaktiga omdöme, eller ”att Utskottet hvarken funnit skäl
”att emot någon Stat-Rådets Ledamot tillämpa 106 § Rege-
”rings-Formen, ej heller ansett anledning vara för handen,
”att framställa någon anmärkning på grund af 107 § Rege-
”rings-Formen.”
Jemför man med hvarandra dessa 3:ne Decharge-Betän-
kanden och tager inga andra förhållanden i betraktande än
hvad de omförmäla, så kan det icke vara annat än anled¬
ning till den största glädje för Svenska Folket, som förut
hade omkring sin Konung en så beskaffad rådgifvare-personal,
att den under 5 års tid genom en sådan mängd af regerings¬
åtgärder ådrog sig yrkandet af det strängaste ansvar för
öfver hundrade uppenbara öfverträdelser af både 106 och
107 §§ Regerings-Formen, men nu efter 2: ne tiotal af år
blifvit hugnadt med den stora lyckan att i sin Konungs råd¬
kammare finna så upplyste, iusigtsfulle och oväldige ledamö¬
ter, att ingen enda af deras många, vigtiga och grannlaga
regeringsåtgärder, under en ungefärligen lika lång tidsperiod,
gifvit det Höglofl. Constitutions-Utskottet anledning till den
ringaste anmärkning.
Vill
Den 4 April.
401
Vill man deremot anställa jemförelsen åt andra håll,
så varseblifvas åtskilliga omständigheter och förhållanden af
en besynnerlig motsägelse.
Under tidsperioden vid år 1840 innehöllo de Allmänna
Tidningarne, som då mest lästes och hade det största för¬
troendet, de skarpaste anmärkningar emot det rådande rege-
rings-systemet. Konungens rådgifvare lingö uppbära de bitt¬
raste förebråelser, och Konungens person var kanske den som
minst skonades, hvarjemte man ofta fick läsa ganska mörka
målningar af folkets förtryckta och bedröfliga ställning.
Vände man sig under denna tid åt landsorten, hvarest
jag då redan såsom pastor tillbragt sju år, så hördes vis¬
serligen också här och der någon klagolåt, men der åter-
klingade vanligen det klander man hört omtalas från tid¬
ningarne, och det var isynnerhet något som kallades Brahe-
väldet, hvilket man då för tiden ansåg särdeles olyckligt;
ej heller varseblef man ibland folket någon rikedom eller
tecken till större välstånd. Ville man åter taga sjelfva verk¬
ligheten i skärskådande, så funnos väl åtskilliga inskränknin¬
gar i handel och näringar, den fria flyttningen för utfattiga och
mindre arbetsföra personer ifrån den ena socknen till den andra
var icke medgifven; utländska varor voro dyra, emedan för
dem måste erläggas betydlig införseltull, och på landet sak¬
nades nästan allestädes handelsbodar med kramvaror och
specerier; men mindre penningelån kunde fås på landsbygden
mot 5 procents ränta och låntagaren kunde betala hvad han
utfäst sig till; lagsökningar och utmätningar voro sällsynta,
och då någongång sådant inträffade kunde bortauctionerade
saker både säljas och betalas; concurser bland allmogen
hördes icke af, och jag vet icke i min ort vid den tiden nå¬
gon bonde, som nödgades göra cession; de små hemmanen,
så betungade de än voro af skattebördor, ombytte då mera
sällan egare; arbetsfolket qvarstannade i hembygden; jord¬
bruket hade tillgång på arbetskrafter för billig lön; arbets¬
löshet och lösdrifveri öfverklagades då vida mindre än nu;
fattigskatterna voro ganska måttliga; öfriga communalafgif-
ter obetydliga, och Sveriges Rike var icke belastadt med nå¬
gon utländsk gäld.
Förflytta vi oss fram ett fjerdedels secel i tiden eller
till våra dagar, huru helt annorlunda är ställningen i alla
hänseenden. Alla tidningar äro uppfyllda af loford öfver
Regeringens Ledamöter; vi hafva en folkkär Konung, mera
uppburen än någon sin företrädare under århundraden; rege¬
ringsåtgärderna anses förträffliga och vi sägas lefva under
den bästa af alla ministérer; målningar öfver landets blom¬
strande tillstånd hafva aflöst hvarandra i representantkamrar
och dagblad; våra skulder anses obetydliga i jemförelse med
Högv, Preste-St. Prof. 1866. 3:dje Bandet. 26
402
Ben 4 April.
elen höjd, hvartill man påstår vårt jordbruk och all annan
industri vara uppdrifven; landsbygden är öfvei’sållad med
handelsbodar, der hvar och en straxt utom sin dörr kan få
handla, äfven på credit, hvad honom lyster, och till ännu
större beqvämlighet får man dagligen besök i sitt hem af
kringvandrande handlande af alla åldrar och kön, som erbjuda
husets samtlige innevånare att få köpa eller borga allt hvad
de kunna önska; vi hafva fullkomlig handels- och närings¬
frihet både i städerna och landet, snart äfven religionsfrihet;
vår Tull-lagstiftning och våra Sjöfartslagar äro friare och
ädelmodigare emot främmande än uti de flesta andra länder
i verlden; vi hafva jernvägar af snart 100 mil och ångbåtar
stora och små, korsa hvarandra i alla riktningar; vårt bank-
och penningeväsende utveckladt till en rörlighet och mång¬
fald, hvarom man i fordna tider icke hade någon aning; äf¬
ven utländningar hafva fått rättighet att här drifva bankrö¬
relse och med sina capitaler både betjena våra lånebehöf-
vande landsmän och bearbeta våra rikhaltiga malmfält; man
har frihet att för penningelån på kort tid taga hvad ränta
man behagar, hvilket en gammaldags lagstiftning alldeles för¬
dömde; i våra banker och låneanstalter, som väl uppgår till
ett hundratal och årligen ökas, saknas icke tillgång på pen¬
ningar, som också i låneväg flitigt omsättas; en stor Riks-
hypotheks-Bank och nio enskilda Hypotheks-Föreningar äro
stiftade för att skaffa förlagslån åt jordbruket, hvars skatte¬
bördor mer och mer blifvit lättade. Dessutom har till andra
näringars lättnad den ena skattetiteln efter den andra, såsom
hammarskatt, qvarnränta, tackjernstionde m. m. blifvit af-
skaffäd; vi hafva 2:ne stora och dyrbara Landtbruks-Insti-
tuter; storartade expositioner snart sagdt årligen bådeihuf-
vudstaden och andra större städer inom Riket, äfvensom i
de största och folkrikaste städer i andra länder, så väl för
jordbrukets och ladugårdsskötsel^ som för handtverks- och
fabriks-industriens alster i vårt land; kroppsarbetet ärmera
«($pskattadt och mindre öeskattadt än fordom; fullkomlig fri¬
het äfven för den fattige att utan pass och snart sagdt utan
frejdebetyg få begifva sig hvart han behagar; vi hafva Com-
munal-Författningar och Fattigvårds-Förordningar, som öfver¬
lemna styrelsen af hithörande angelägenheter uti folkets egna
händer; Cellfängelser och Strafflagar, mildare än i månget
annat land; en Folkundervisnings-stadga sedan 20 år tillbaka;
och hafva nu nyligen fått en Representationsform för Riket,
om hvilken man hört förutsägas, att, när den en dag kom¬
mer till stånd och får utveckla sina välgörande verkningar,
skola jordens öfriga folkslag afundas vår lycka.
Vänder man sig åt ett annat håll och tager lefnadssät-
tet i betraktande, så möter man äfven der den gladaste an¬
blick och finner en himmelsvid skillnad emellan förr och nu.
Den 4 April.
403
Eli förändring varseblifves öfverallt både på samhällets höjder
och i dess dalar, som synes ådagalägga ett ständigt växande
välstånd. Bondstugorna förvandlas till vackra hus om två
till tre våningar. Städerna förskönas med den ena byggna¬
den präktigare än den andra. Hvad voro förra tidens åkdon
i jemförelse med de vackra equipager, som nu begagnas både
af herrar och bönder! Äro ej allestädes de simpla målade
möblerna utbytta emot divaner, soffor, emma-stolar af dyr¬
bara trädslag, med mera grannt och präktigt, som nu pryder
vackra våningar, dem sådana familjer ega tillgång att bebo,
hvilka förr, blott mäktade bestå sig några få rum. På lands¬
bygden är vadmalströjan utbytt emot klädesrocken och den
simpla, hemmaväfda ylletygs- eller linne-klädningen emot en
smakfullare drägt af utlandets finare tyger, som nu fås till
vida bättre pris.
Hvilka lysande baler, ståtliga slädpartier, högtidliga emot-
tagningar och festi viteter af alla slag på samhällets höjder hör
man ej omtalas och vidlyftigt beskrifvas! I förmögnare och an¬
sedda samhällskretsar måste man förr nöja sig med färre
och enklare rätter och några få inhemska, sällan utländska,
drycker äfven vid gästabud. Nu har man vida bättre till¬
gångar till rikligare undfägnad då vänner komma tillsam¬
man, och vid högtidliga tillfällen räknar man rätter och vi¬
ner, om icke i tjogtal, åtminstone i dussintal. Ingen hän¬
delse af vigt behöfver nu obemärkt passera eller någon he¬
dersbetygelse uteblifva, utan att firas med luculliska målti-
tider och glada dryckesgillen; att icke tala om mångfalden
af theatrar och andra slags nöjen och förlustelser, till hvilkas
njutning i fulla drag alla samhällsclasser nu ega både medel
och tillgång.
Och ovedersägligt är, att man i våra dagar kläder sig
bättre; äter och dricker bättre, bor bättre och åker bättre
än förr; och att i alla afseenden må bättre är ju att åtnjuta
en större välmåga.
Nog synes allt detta, eller det mesta deraf, innefatta
stora glädjeämnen för ett folk. Men medaljen har ock en
afvig-sida, som icke får förbises i den allvarliga stunden, då
en för alltid afträdande Kepresentation skall, om icke fälla
dom, dock uttala sitt omdöme öfver inflytelsen af de före¬
gående årens hela regeringssystem på folkets ve eller väl.
Jemför man allt det här förut skildrade, som fått uppbära
loford för sin stora förträfflighet, med den verklighet som
man snart sagdt öfverallt går till mötes, så minskas glädjen
betydligt och många omständigheter varseblifvas, som kunna
förvandla glädjen till ett djupt bekymmer för den närmaste
framtiden. Jag har förr mera än en gång utförligare fram¬
ställt dem och de äro för väl kända för att behöfva uppre¬
404
Den 4 April.
pas, men de må här med några få ord åter blifva vidrörda
för jemförelsens skull.
Jag vill icke tala örn vår handelsflottas minskning; icke
om våra inhemska näringars oförmåga att bestå i täflan med
rikare och mäktigare nationer, och de svårigheter, hvarmed
åtskilliga bruks-, fabriks- och handtverks-idkare kämpa; —
icke om de stora fastighetsegarnes och affärsmännens förlä¬
genhet och försättande under administration eller i concurs-
tillstånd; icke om embetsmännens, köpmännens och de bil¬
dade classernas skuldsättning och obestånd; icke heller om
finansbalansen i vår handels- och affärsrörelse med utlandet,
och till hvilken höjd utländska varors införsel öfverstiger in¬
hemska varors utförsel, eller att Riks-Bankens guld- och
silfverfond icke kan höja sig öfver minimum, oaktadt alla
från utrikes ort indragna lån m. m. Mig må endast tillåtas
att vidröra den inre ställningen i landet, särdeles hos all¬
mogen och jordens innehafvare, som ju utgöra samhällets
kärna och största antalet af dess innebyggare.
Vill man då först beräkna och jemföra de skulder, som
nu belasta landets jordbrukare af alla slag med hvad som
tryckte dem för 25 år sedan, skall man finna en så omätlig
tillökning i våra dagar, att den icke kan annat än väcka
häpnad och bestörtning, och de bedröfliga verkningarne deraf
förspörjas ju dagligen; eller kan någon förneka att lagsök¬
ningar och utmätningar på de flesta orter iiro nu långt flere
på ett enda år, än tillförene på en mångdubbelt längre tid?
På pant-auetioner kan ofta ingenting säljas, emedan ingen
har penningar att straxt betala, och när det som blifvit ut¬
mätt ändå måste gå, bortslås det till ett ömkeligt vanpris.
Bland allmogen är det icke möjligt, att på hvad vilkor som
helst få låna det obetydligaste penningebelopp, och låntagare
äro urståndsätta att fullgöra sina förbindelser. En sådan
penningebrist på landsbygden som den närvarande har man
aldrig hört omtalas. Den ena bonden efter den andra måste
göra concurs och gå ifrån sina fäders ärfda eller förvärfda
jord, sedan han i lång tid genom hypothekslån och omsätt¬
ningslån i alla möjliga banker sökt qvarhålla sig vid sin
torfva, men förgäfves. Större och mindre fastigheter af alla
slag, särdeles jordegendomar, säljas på tvångsauetioner icke
blott under det belopp, för hvilket de äro intecknade, utan
äfven under deras ganska måttliga taxeringsvärde. Jordbru¬
ket måste mångenstädes lida af brist på arbetskrafter för
drägligt pris, och derjemte, hvad som synes besynnerligt,
öfverklagas nu vida mer än förr brist på arbetsförtjenst, oak¬
tadt sjelfförsörjare!! har fullkomligt frihet att utöfva hvad
yrke han behagar. Och hvad som är alkira bekymmersam¬
mast, under allt detta tillväxer fattigpersonalen och deras
antal som behöfva understöd oupphörligt uti en oroväckande
Den 4 April.
405
progression, hvadan också fattigvårds-skatterna stiga år från
år till en snart odräglig höjd och öfriga communal-afgifter i
en lika betänklig grad. Den stora allmänna penningeförlä-
genheten har hittills tidtals kunnat afhjelpas genom tid efter
annan på utrikes ort upptagna lån; men lån är i allmänhet
en äfventyrlig utväg att afhjelpa nöd, som lyckas för en, men
misslyckas för tio; och äfven denna utväg synes snart vara
stängd, ty Rikets credit på utrikes ort kan omöjligen fortfa¬
rande stå på samma fördelaktiga fot, som då vi begynte våra
storartade låneoperationer, genom hvilka vi nu under ett
tiotal af år skaffat oss en förut okänd utländsk national¬
skuld, som, då man sammanräknar hvad både Staten, in¬
hemska bolag och enskilda personer åsamkat sig, väl redan
torde uppgå till en så häpnadsväckande summa, att för dess
förräntande och amortering 10 å 12 millioner Riksdaler hvarje
år måste utpressas ur Svenska folkets fickor och gå till ut-
ländningen, och detta blir sannolikt för våra efterkommande
under långliga tider till sina verkningar den mest tryckande
af alla våra samhällsbördor.
Det är visserligen icke möjligt för någon Regering eller
för någon statsmakt att kunna förekomma eller afhjelpa alla
olägenheter och missförhållanden, hvaröfver ett folk har or¬
sak att klaga. Men det är dock en oförneklig sanning, att
genom vissa lagar, kloka economiska författningar och för¬
ståndiga åtgärder vid deras tillämpning samt genom infly¬
telserika efterdömen af sparsamhet och ett indraget lefnads¬
sätt på alla samhällets höjder ett folk kan ledas, uppfostras
och bildas till en bättre hushållning i sitt dagliga lif, hvari¬
genom det efterhand föres till ett helt annat tillstånd af väl¬
måga, än det som nu beklagligen förefinnes. Och hvad sorn
vid ett decharge-betänkande framför allt är att ihågkomma
är den sanningen: att i vårt land Regeringen ensam har den
economiska lagstiftningen helt och hållet i sina händer, hvil¬
ken rättighet den under de föregående åren icke heller lern-
nat obegagnad, samt att den derjemte har ett absolut veto
emot hvarje annat förslag af hvad beskaffenhet flet vara må,
som den från sin upphöjda ståndpunkt inser icke kunna lända
till Rikets sannskyldiga gagn och nytta. T vänne de största
och vigtigaste af alla rättigheter, men som också medföra
ett omätligt ansvar.
Fästa vi oss nu vid vårt föreliggande Memorial, så är
decharge-meningen visserligen ganska fördelaktig, men det
synes som den bekymmersamma verkligheten och den när¬
varande tidens trångmål framtvingat både några enskilda an¬
märkningar och åtskilliga reservationer. Några af de förra
har man väl sökt göra betydelselösa, dels genom framkal¬
406
Den 4 April.
lade opinionsyttringar i landsorten, dem man påstår på något
ställe blifvit upplästa på predikstolen, och tillika har Con-
stitutions-Utskottet i sin knapphändiga motivering sökt att
helt och hållet tillintetgöra dem.
Hvad reservationerna innehålla kan icke heller medföra
den ringaste påföljd; men min enskilda öfvertygelse tvingar
mig att icke förneka befogenheten af följande anmärkningar:
1) emot den Instruction, som Regeringen föreskref comitte-
rade att upprätta förslag till en tull-taxa enligt frihandelns
grundsatser; 2) emot räntans Angifvande i en olämplig tid,
hvilket förslag Regeringen med sin makt ännu kunnat till-
bakahålla; 3) emot ett allt för vidsträckt upplåtande åt ut¬
ländska bolag af våra rikaste malmfält och skogstillgångar;
4) emot den brist på reciprok jemlikhet, som Handels- och
Sjöfarts-Tractaten med Frankrike innehåller, föranledd af det
mindre välbetänkta steget år 1857, att utan vederlag bevilja
utländska fartyg samma förmåner som våra egna; samt 5)
att Regeringen icke blott uti något enskildt vigtigt och excep -
tionelt fall, der Rikets väl sådant fordrat, nedsatt en eller
annan tullsats, utan den ena gången efter den andra be¬
handlat den af Bevillnings-Utskottet uppgjorda och af Rikets
Ständer beslutade Tulltariffen, såsom ett af Besvärs- och
Economi-Utskottet förberedt och af Ständerna i underdånighet
framställdt önskningsmål, hvarpå Regeringen kunde göra hvad
afseende den funne för godt, kan synas icke fullt öfverensstäm¬
mande med våra Grundlagars mening, och ej heller hafva
varit påkalladt af omsorgen för landets sannskyldiga nytta.
Emedlertid har detta allt likasom det föregående blifvit
anfördt endast för att nedlägga mina enskilda tankar uti
Högv. Preste-Ståndets Protocoller vid dess sista Riksdag.
Contracts-Prosten Janzon instämde.
Hof-Predikanten Wahrenberg: Vid första genomläsnin¬
gen af detta memorial syntes mig detsamma så oskad¬
ligt, att det utan discussion borde kunna läggas till hand-
lingarne, enär Utskottet deruti icke närmare redogjort för
de skäl, som förmått Utskottet att å de mot några Rege¬
ringsledamöter framställda anmärkningar icke fästa något
afseende, utan helt summariskt yttrat, att, med afseende på
hvad som förekommit, dessa anmärkningar borde förfalla,
och att anledning icke finnes till tillämpning af stadgandena
i 106 och 107 §§ Regerings-Formen. Vid närmare eftersin¬
nande fruktar jag dock, att Ståndet, genom att helt enkelt
lägga detta memorial till handlingarne, skulle kunna anses
obetingadt gilla ifrågavarande regeringsåtgärder och sär¬
skildt de grundsatser, som i fråga om den Franska Handels-
tractaten gjort sig gällande vid tillämpningen af 59—61 §§
Regerings-Formen om Svenska folkets rättighet att sig sjelft
Den 4 April.
40“
beskatta. Då nu ett stillatigande i denna fråga måhända i
en framtid kunde åberopas såsom prejudicat för riktigheten
af den uppfattning af nämnda grundlagsparagrafer, som Re¬
geringen uttalat, har jag begärt ordet för att deremot ned¬
lägga en reservation och på sambaa gång instämma i slut¬
orden af Herr Ramsays reservation, ”att, för bevarandet af
grundlagens helgd, ett ogillande af de genom Regeringens
förfarande ådagalagda åsigter om Statsmakternas ömsesidiga
rätt i fråga om afslutande af tractaten af förevarande be¬
skaffenhet, torde böra från representationens sida uttalas.”
Jemte det jag, enligt hvad nyss sades, ansett nödigt att re¬
servationsvis uttala detta, på det att Rikets Ständers rätt
må för framtiden vara bevarad, i händelse den anmärkta
uppfattningen genom Ständernas gillande ansåges riktig, har
jag dessutom velat så mycket heldre andraga detta, som
ifrån Bevillnings-Utskottet snart till Stånden inkommer ett
Utlåtande, der alldeles motsatta åsigter mot dem, sorn vid
tractatens afslutande hos Regeringen gjorde sig gällande,
komma att framställas.
Prosten Lundholm instämde.
Kyrkoherden Wennerström: Då Constitutions-Utskottet,
som har det åliggandet att vaka öfver grundlagens helgd
och granska Regeringens åtgärder, i förevarande memorial
förklarat, att allt är väl bestäldt, så borde väl detta hos hvar¬
je vän af ett constitutionelt samhällsskick väcka idel glädje
och belåtenhet. För min del erfor jag dock snarare känslor
af motsatt beskaffenhet. Det visar sig nemligen vid genom¬
läsningen af de reservationer, som äro memorialet bifogade,
att åtskilligt verkligen varit att anmärka, ehuru Utskottets
majoritet ingenting sett eller velat se. Dessutom vet man
ju, att andra Regeringsåtgärder, t. ex. några i fråga om pre-
sterlig befordringsrätt, bort uppmärksammas lika väl, som
de i detta memorial vidrörda. Dessa frågor, som så nära
röra det obefordrade Presterskapets rätt och bästa, äro tvif¬
velsutan för kyrkans framtid af fullt ut lika, om icke större
vigt än den om prebendepastoraten. Då den sistnämnda
förevar saknades i sanning hvarken skrifna reservationer
eller muntliga protester. Nu deremot råder en betydelse¬
full tystnad. Mig förundras det verkligen, att Preste-Stån-
dets ledamöter i Utskottet icke reserverat sig emot Utskot¬
tets sätt att behandla de anmärkningar som jag med viss¬
het vet att Regeringens åtgärder i detta hänseende fram¬
kallat, Under sådana förhållanden hemställer jag, om det
är möjligt att känna sig belåten med det föreliggande me¬
morialet. Jag kan det åtminstone icke. Fastän jag inga¬
lunda önskar, att Utskottet skulle hafva kommit till ett an¬
nat resultat, beklagar jag dock, att Utskottet underlåtit att,
408
Den 4 April.
sin pligt likmätigt, mecl tillbörligt allvar framhålla det, som
vid granskningen af Stats-Råds-protocollen förekommit anmärk-
ningsvärdt. Vare sig nu, att denna underlåtenhet härleder
sig från förtjusningsfeber eller från likgiltighet för grund¬
lagens helgd, så bevisar' det, likasom så mycket annat, att
den nuvarande representationen icke är värd att bibehållas.
Doctor Lindgren: Detta betänkande, så menlöst det än
både synes, och i sjelfva verket är, emedan det omöjligt kan
föranleda till någon annan åtgärd än att läggas till hand-
lingarne, är dock, besynnerligt nog, åtföljdt af en mängd re¬
servationer, med hvilka flera Utskottets ledamöter velat un¬
derrätta Rikets Ständer om sina enskilda meningar rörande
åtskilliga Regeringsåtgärder, hvilka, ehuru de af Utskottets
majoritet förklarats goda och riktiga, af minoriteten ansetts
så betänkliga, att de hade bort antingen föranleda eller åt¬
minstone ifrågasätta tillämpning af någondera af de båda
grundlags-paragraferna, den 106 och 107 af Regerings-For-
men, som röra ansvar för Konungens rådgifvare. Dessa reser¬
vationer äro af två slag. De röra nemligen dels sådana Re¬
geringsbeslut, mot hvilka anmärkningar blifvit i de särskilda
Stånden anmälda, och af dessa till Utskottets pröfning re¬
mitterade, och dels sådana, som, under den Utskottet ålig¬
gande granskningen af Stats-Rådets protocoller, blifvit af Ut¬
skottets särskilda afdelningar antecknade till föredragning
och pröfning i Utskottets plenum. Hvad nu angår de först¬
nämnda, så kan behörigheten att afgifva reservationer mot
Utskottets beslut rörande dessa, icke med skäl bestridas, eme¬
dan Utskottet är skyldigt att för Ständerna redogöra både
för de inkomna anmärkningarne och för de grunder, på hvil¬
ka Utskottet stödt sitt öfver dem afgifna omdöme. Men
deremot synes mig de reservationer, som angå sådana Re¬
geringsåtgärder, som inom representationen blifvit inlemnade
oanmärkte och af Utskottet efter pröfning och omröstning
godkända, till den grad obefogade, att jag nästan ville säga
dem stå i öppen strid mot den paragraf i vår Tryckfrihets-
Förordning, som förbjuder publicerande af de i Stats-Rådet
förda protocoller, ty, om man antagei’, att hvarje ledamot af
Constitutions-Utskottet eger rättighet att reservationsvis för
Ständerna framlägga hvilken regeringsåtgärd han behagar,
sedan den af Utskottets majoritet blifvit gillad, så följer ju
ock deraf, att han kan allmängöra huru stor del han beha¬
gar af dessa protocoller, af hvilka dock all annan publica-
tion är af grundlagen förbuden, än den som blifver en nöd¬
vändig följd af en af Utskottet besluten tillämpning af 106
eller 107 §§ Regerings-Formen. Mot sådana reservatio¬
ner kan vidare anmärkas att de alltid lemna sista ordet åt
reservanten, och beröfva majoriteten allt tillfälle att fram¬
Den 4 April.
409
lägga" de motskäl, på hvilka dess friande votum sig grun¬
dat; och mot hägge de nämnda slagen af reservationer
kan med fog invändas, att de äro fullkomligt betydelselösa,
emedan de aldrig kunna till något beslut från Rikets Stän¬
ders sida föranleda. Dylika reservationer hafva dock, jag
vet det, vid flera föregående Riksdagar stått i det s. k. de-
chargebetänkandet att läsa, men de hafva då alltid utgått
från den yttersta venstern af Utskottet, då de nu deremot
blifvit afgifna af den yttersta högern, en omständighet, som
är för den politiska ställningen särdeles betecknande. Att
Ståndet finner detta betänkande otillfredsställande, och vitt¬
nande om ett visst bemödande att försvara både likt och
olikt hos vår nuvarande Regering, kan aldra minst förundra
mig, som ingalunda är någon obetingad beundrare af nu
varande regeringspersonals statsmannavishet, och som ansett
flera af de sista årens regeringsåtgärder hafva varit förtjenta
af en ogillande anmälan från Utskottets sida, ehuruväl se¬
dan jag stannat i minoriteten, jag af ofvan antydda skäl ej
har velat öka reservanternas antal. Dock hade en så¬
dan anmälan alltid bort ske under åberopande af 107 §
Regerings-Formen, ty till någon annan slags anmälan sak¬
nar Utskottet grundlagsenlig befogenhet. Jag har hört sä¬
gas, att fråga skulle komma att väckas, om att med ogillan¬
de lägga detta betänkande till handlingarne. Om så skulle
ske, ville jag för min del ett sådant yrkande ogilla, helst
jag är öfvertygad, att det ej i minsta mån skulle skaka ta-
bouretterna, utan endast anses såsom ett vanmäktigt försök,
att i sista stund vilja misscreditera en Regering, som i denna
stund har lyckats göra sig så populär. Jag tillstyrker be¬
tänkandets läggande till handligarne.
Doctor Ljungdahl: Bland de föregående talarne, hvilka
yttrat sig i klandrande syftning emot det förevarande memo¬
rialet, har ingen yrkat några positiva åtgärders vidtagande,
utan de synas endast hafva åstundat att få till Ståndets pro-
tocoll uttala sin öfvertygelse i frågan. Jag har derföre be¬
gärt ordet, hufvudsakligen för att bemöta ett och annat i
det klander, som blifvit framstäldt mot Utskottet. Till en
början vill jag då erinra om den grannlaga ställning, hvar¬
uti Utskottet befinner sig, då det skall företaga den i Grund¬
lagen föreskrifna granskningen af Stats-Rådets protocoller.
Mycket illa skulle Utskottet uppfylla detta sitt vigtiga ålig¬
gande, om det förbisåge, hvad som obestridligen utgör en
af den ännu gällande Grundlagens yppersta förtjenster. Å
ena sidan skyddar den nämligen Konungens rådgifvare för
hvarje obehörigt klander från representationens sida, men
underkastar den å andra sidan, det constitutionella ansvar,
hvilket högt uppsatte embetsmän böra vara underkastade.
410
Den 4 April.
Tydligt är, att Utskottet, vid sin granskning af deras åtgö¬
randen. måste inskränka sig inom de af Grundlagen fast¬
ställda gränsor. Deraf följer ock, att Utskottet icke eger
framställa andra anmärkningar mot Konungens rådgifvare,
än dem, som af påtagliga öfverträdelse!' af Grundlagens före¬
skrifter påkallas. Allt subjectift opinerande om det, mer
eller mindre lämpliga i särskilda regeringshandlingar ligger
alldeles utom Utskottets befogenhet.
Hvad deremot angår den beskyllning, som här blifvit
framkastad, att nu förevarande memorial skulle sakna er¬
forderlig motivering, och Rikets Ständer således icke deri¬
genom vara satte i tillfälle att bedöma giltigheten af det
resultat, hvartill Utskottet kommit, så ber jag få erinra, att
inom Constitutions-Utskottet, likasom öfverallt annorstädes,
der ärender samfäldt behandlas af flera personer, majorite¬
tens åsigt måste blifva den bestämmande. För min egen
del har jag särskildt i afseende på formen för vissa delar af
detta betänkande tillhört minoriteten, men varit nödsakad
åtnöja mig med det beslut, hvari flertalet stadnade. Enligt
min öfvertygelse, hade Utskottet varit pligtigt icke endast
att summariskt redogöra för de ifrån Ständerna remitte¬
rade anmärkningar mot Konungens rådgifvare, utan äfven
att genom en fullständig motivering angifva skälen dertill,
att tillämpning af 106 eller 107 §§ synts Utskottet icke böra
komma i fråga. Pluraliteten i Utskottet ville, att någon
fullständig motivering i detta afseende ej skulle i Betänkan¬
det ingå, och denna mening segrade vid votering. Så till¬
vida medgafs dock intagandet af en motivering, att man be¬
slöt angifva skälen, hvarföre de anmärkta regeringsåtgär¬
derna ansetts icke påkalla tillämpning af 107 § Regerings-
Formen, ehuru äfven detta helt summariskt på grund deraf,
att någon åtgärd ifrån Rikets Ständers sida derutinnan icke
kunde ifrågakomma, då Utskottet ansett de gjorda anmärk-
ningarne böra förfalla. Detta med anledning af enskilda mo¬
tionärers anmärkningar emot Stats-Råderne. Hvad åter an¬
går de anledningar till anmärkningar mot Regeringens leda¬
möter, som uppstått vid läsningen af Stats-Råds-protocollen,
så instämmer jag i Doctor Lindgrens yttrande, att Utskottet
icke kan anses ega rättighet att inför Stånden ingå i utred¬
ning häraf, en åsigt, om hvilken man äfven inom Utskottet
blef ense. Rättighet att genom reservation uttala en åsigt,
som i Utskottet icke vunnit afseende, ansågs dock enligt 57
§ Riksdags-Ordningen äfven här stå öppen för hvarje le¬
damot af Utskottet. De föregående talarne i det Högv.
Ståndet hafva nu hufvudsakligen fästat sig vid frågan om
Franska Handels-tractaten och dervid väl förklarat sig belåtna
med det resultat, hvartill Utskottet kommit, men dock sagt
sig hafva önskat, att Utskottet hade uttryckt antingen ett
Den 4 April.
411
rättfärdigande eller ett ogillande af Regeringens förfarande
härutinnan. Med åberopande af reservanten Herr Ramsays
yttrande i ämnet, har roan sökt framhålla, att ett tyst för¬
bigående af Regeringens åtgörande i tullagstiftningen kunde
tagas såsom gillande af Regeringens sätt att uppfatta de
begge statsmakternas ställning till hvarandra i denna fråga.
Jag betviflar riktigheten af detta ressonement. Constitutions-
Utskottet är icke inrättadt för att åvägabringa eller före¬
komma prejudicater i fråga om grundlagens tolkning, utan
det eger endast tillse, huruvida Stats-Rådets ledamöter så
uppfyllt sitt vigtiga kall, att icke anledning förefinnes att
göra tillämpning af stadgandena i 106 och 107 §§ Rege-
rings-Formen. I en fråga, som varit föremål för Utskottets
pröfning, nemligen frågan om den tullcomittén meddelade
instruction, har jag instämt med reservanten Grefve Mör¬
ner. Mitt skäl dertill var det, att vederbörande föredra¬
gande vid behandlingen af detta ärende synts mig tillstyrka
Kongl. Maj:t en åtgärd, hvarigenom Regeringen blifvit ned¬
dragen ifrån sin höga ståndpunkt, der hon bör vara obe¬
roende af alla partier, till partistridernas område. Enligt
mitt förmenande har en rådgifvare, som tillstyrkt Kongl.
Maj:t att inblanda sig i dessa lidelsefulla strider, derigenom
ådagalagt, att han icke besitter det lugn, den oväld och den
värdighet, som höfves en så högt betrodd embetsman, hva¬
dan jag ock ansett, att stadgandet i 107 § Regerings-For-
men härvid vore tillämpligt. Beträffande den tredje frågan,
om förhöjning af tullen å linieradt papper, var jag med
många af Utskottets ledamöter ense derom, att denna re¬
geringsåtgärd innefattade en uppenbar öfverträdelse af Grund¬
lagens bokstaf, likasom jag äfven varit öfvertygad derom,
att vederbörande Minister icke förklarat sig rätteligen, då
han sökt göra troligt, att den öfverträdda bestämmelsen i
1863 års tulltaxa skulle hafva tillkommit genom ett skrif-
eller tryckfel. Då likväl den här afsedda anmärkningen
gäller en obetydlighet och dessutom denne Minister på in¬
tet sätt visat sig vilja höja tullar, utan i stället hysa con-
seqventa frihandelsåsigter, har jag icke trott ifrågavarande
anmärkning böra leda till tillämpning af 106 eller 107 §§
Regerings-Formen. Hvad slutligen angår de anmärkningar,
som af en föregående talare blifvit riktade mot detta Stånds
ledamöter i Constitutions-Utskottet, derföre att de förmenats
icke hafva fullgjort sin skyldighet i fråga om några anmärkta
regeringsåtgärder i afseende på presterliga befordringar, ta¬
ger jag mig friheten försäkra, att vi derutinnan inom Ut¬
skottet gjort allt, hvad vår pligt kräfde. Att närmare ingå
i heskrifningen af förhandlingarne med frågor, som i Ut¬
skottet blifvit undertryckta, anser jag icke tillständigt för
några af Utskottets medlemmar. Att vi i denna fråga icke
412
Den 4 April.
kunde erhålla något gehör, det berodde derpå, att utan af¬
seende på frågans vigt tillfölje af helt andra omständighe¬
ter, inga anmärkningar mot Regeringens åtgärder lyckades
att i denna Riksdagens Constitutions-Utskott vinna någon
påföljd.
Doctor Falck: I likhet med Ståndets öfriga ledamöter
i Constitutions-Utskottet har jag icke reserverat mig mot
det slut, hvartill Utskottet i detta memorial kommit, och
detta af det skäl att reservationer i detta fall, icke kunna
leda till någon åtgärd, och det synes mig öfverflödigt att
meddela Ständerna mina enskilda tankar i ämnet. Jag be¬
känner ock, att en del af de mot Regeringsledamöterna
gjorda anmärkningar förekommit mig dels så obetydliga dels
så litet utredda att jag icke ansett dem förtjena en större
uppmärksamhet, än den, som i Utskottet kommit dem till
del. I fråga om andra har jag visserligen varit af olika
mening med pluraliteten; men vill nu lika litet besvära
Ståndet med ett närmare uppräknande deraf, som jag fun¬
nit at nöden dermed belasta Utskotts-Utlåtandet. Blott i
anledning af en föregående talares yttrande anser jag mig
höra närmare redogöra för ett af honom påpekadt fall, jag
menar Regeringens åtgärd, i afseende på rättighets medde¬
lande åt 2:ne församlingar till att kalla 4:de profpredikant
vid comministersval, och jag tror mig icke derigenom fela
emot grannlagenheten, helst tidningarue redan omtalat ut¬
gången af den väckta anmärkningsfrågan och det då äfven
torde vara i sin ordning att skälen till dess väckande, och
förloppet dermed, någonstädes närmare förekomma. Så¬
som bekant är, medgifver prestvalsförordningen endast vid
tillsättande af regala gäll, att församlingen må kunna be¬
gära fjerde profpredikant. Då de presterliga lägenheter, hvil¬
ka den nu anmärkta regeringsåtgärden rörde, icke äro af
denna beskaffenhet, kan det svårligen vara tvifvel derom,
att denna åtgärd måste anses stridande mot gällande lag.
Så förekom den ock till en början nästan hela Utskottet.
Afven den yttersta venstern, om hvilken här nyss nämndes,
beti’aktade den, då frågan derom först handlades, såsom en at
de mest graverande anmärkningar och föga tvifvel finnes,
att om ärendet nu kommit till slutligt afgörande, det under
någon form kommit till Ständernas kännedom. Sådant före-
koms emellertid genom äskad bordläggning och då det åter
upptogs, visade sig ett fullkomligt omslag, till någon del
derigenom, att i stället för de ledamöter som förra gången
mest comprometterat sig, åtskilliga andra kommo tillstädes,
hvilka voro oförhindrade att sluta sig till den justering af
meningar som under tiden egt rum. Nu hördes sålunda
förklaringar afj detta innehåll: att prestvalsförordningen
Den 4 April.
413
ehuru stiftad af Konung och Ständer gemensamt endast bun¬
de valförrättaren och den väljande församlingen, men inga¬
lunda Konungen., hvilken, särdeles i egenskap af Summus
Episcopus, egde'äti.'obehindradt pröfva till honom inkomna
ansökningar om ifrågavarande rättighet och dem, om han
så för godt funne, bifalla. Då jag icke kunde tillegna mig
denna tolkning, helst en lag till hvars stiftande båda stats-
makterne bidragit icke tycktes mig kunna utan bådas bifall
upphöra att vara gällande, och om äfven man icke i likhet
med mig, ville göra afseende på den ingalunda ovigtiga em-
betsmannaclass hvars befordringsanspråk, genom upprepande
af ett sådant förfogande skulle blifva mycket lidande, saken
förekom mig hafva betydenhet mer än nog, blott i egenskap
af lagöfverträdelse, om en sådan i sjelfva verket funnes ega
rum, samt åberopandet på Summepiscopatet, så uppfattadt,
ej gerna kunde annat än leda till conseqvenser dem sanno¬
likt få skulle vilja vidkännas; ansåg jag mig ehuru ogerna,
af pligt och samvete förbunden att påyrka ärendets öfver¬
lemnande åt Ständerna, enligt 107 § Regerings-Formen,
med hvad utgång är oss alla bekant. Det Högv. Ståndet såväl
som den talare hvilken framkallat denna utredning torde
sålunda finna, att dess ledamöter i Utskottet gjort hvad de
kunnat, och om de än icke förmått besegra en pluralitet,
hvilken tycktes hafva föresatt sig att finna allt förträffligt,
ända derhän att en ledamot förklarade ofvannämnde till¬
görande, på bevisande af hvars laglighet han icke inlät sig,
vara högst berömvärdt och ömkligt, att det oftare måtte
återkomma, så hafva de derföre ingalunda förbisett, hvad
deras befattning af dem kräfde, liksom detta anförande, för
hvilket talaren naturligtvis ikläder sig ensam ansvaret, torde
få ådagalägga frånvaron lika mycket af förtjusningsfeber som
skuggrädsla, och han ber att få tillägga, af all annan be¬
vekelsegrund än den som ligger i öfvertygelsens tvång, ehvad
än dermed må äfventyras.
Doctor Rundgren r Då jag tecknat mig såsom reservant i
fråga om en punkt i detta Memorial, synes deraf, att jag så
uppfattat Constitutions-Utskottsledamöternas rättighet till af-
gifvande af reservationer, att denna ovilkorligen måste till¬
komma dem i fråga, om anmärkningar, som från Riks-Stån-
den inkommit, men blifvit af Utskottet underkända. Enär
vidare min reservation gäller Utskottets beslut i en, såsom
det kan tyckas, obetydlig fråga, kunde det synas, som jag
skulle i öfriga punkter hafva godkänt Utskottets mening. Så
är dock icke fallet; och jag förmodar att ingen lärer miss¬
tänka mig för att gilla det närvarande regeringssystemet;
men saken är den, att frågan om det s. k. dechargebetän¬
kande! i Utskottet förekom, först sedan representationsför¬
414
Den 4 April.
slaget blifvit af Rikets Ständer antaget. Då nu Rikets Stän¬
der genom detta beslut förklarat sig icke vidare kunna eller
vilja vara Svenska folkets representanter, ansåg jag det ock
orimligt, att samma representation beslöte en tillämpning af
107 § Regerings-Formen mot Stats-Rådets medlemmar i och
för deras regeringsåtgärder, d. v. s. anmälde några anmärk¬
ningar, på grund hvaraf en anmälan skulle kunna ske hos
Konungen om endtledigande af Stats-Rådets Ledamöter.
Härutinnan finnes dock gränser, dem grundlagen tydligt
utstakar. Sådant är förhållandet med den obetydliga tnll-
lörhöjningen å linieradt papper. Svårligen lärer kunna för¬
nekas, att genom Regeringens åtgärd i afseende på höjande
af tullen å denna artikel 60 § Regerings-Formen blifvit öf-
verträdd, enär tullen å papper med tryckta linier, som i
1863 års tulltaxa varit lika med den å tryck-papper eller
bestämd till 6 öre för skålpundet, blifvit i 1865 års tulltaxa
fastställd till likhet med tryckt papper eller till 12 öre för
skålpundet, för år 1867 till 10 öre och för år 1868 till 8
öre. Väl har det både inom och utom Utskottet anmärkts,
att den frågan rörer en sådan obetydlighet, att afseende der¬
på ej borde fästas. Jag ber dock att härvid iå fästa upp¬
märksamheten derpå, att det, som vid innevarande Riksdag
framkallat så mycket missnöje mot Finansministern, nemli¬
gen hans egenmäktiga åtgärd att utfärda ny Tulltaxa med
betydligt nedsatta Tullar, är en följd just deraf, att repre¬
sentationen förut underlåtit att göra anmärkningar vid först
vidtagna likartade Regeringsåtgärder i smått. Enligt mitt
förmenande var det en pligt att anmäla ett förhållande, hvil¬
ket anses såsom det första steget på en ny väg, tull-förhöj-
ningens, hvilket lätteligen kan fortsättas, om protest deremot
icke nedlägges. Till något särskildt yrkande med anledning
häraf finner jag dock icke nu anledning, då vid Regerings¬
åtgärder, sådana som denna, tillämpning skall ske icke af
107 utan af 106 § Regerings-Formen.
Beträffande öfriga inom det Högv. Ståndet uttalade an¬
märkningar mot detta Memorial, är jag af den mening, att
Ståndet icke kan upptaga frågan om grundlagsenligheten af
Regeringens beslut angående Tulltaxan, då Constitutions-
Utskottet icke funnit skäl att tillämpa den 106:te §; att
frågan om Franska tractaten måste hafva förfallit, sedan
Rikets Ständer fattat sitt beslut i frågan och det Högvördi-
ga Ståndet blifvit ensamt om den s. k. clausulen, samt att,
äfven om jag måste anse Regeringens åtgärd vid Tullcomi-
téens förordnande såsom en ganska olycklig åtgärd, Rege¬
ringen dock icke derutinnan öfverträdt sin befogenhet, efter¬
som hela den saken måste betraktas såsom ett önsknings-
mål från Ständernas sida, och dessutom Ständerna vid inne¬
varande Riksdag hafva tillfälle att behandla Comitterades
Den 4 April.
415
förslag så som det förtjenar. Jag yrkar alltså, att Memo¬
rialet må helt enkelt läggas till handlingarne.
Biskop Anjou: Jag anhåller endast att få till Ståndets
Protocoll antecknadt, det jag af sjukdom var förhindrad att
öfvervara justeringen af detta Memorial. I annat fall hade
jag velat instämma uti Grefve Mörners Reservation mot Ut¬
skottets beslut i afseende å den af Friherre Hermelin gjor¬
da anmärkning beträffande tullen å linieradt papper. För
öfrigt instämmer jag med Doctor Lindgren deruti, att reser¬
vationer inom Constitutions-Utskottet icke böra framläggas i
frågor, som icke af Utskottets pluralitet gillats.
Doctor Söderberg: Jag vill icke vidare uppehålla det
Högv. Ståndet, utan nöjer mig med att instämma med Doctor
Sandberg och med Doctor Rundgren i hans yttrande an¬
gående Regeringens åtgärder i afseende å tullen på linieradt
papper.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, blef uppå
derom framställd proposition ifrågavarande Memorial lagdt
till handlingarne.
§ 3.
Föredrogs ånyo Constitutions- Utskottets Memorial till
Rikets Ständer N:o 9, angående det tillägg till 12 § Rege-
rings-Formen, att Konungen icke utan Riksdagens samtycke
må blifva regerande Furste af utländsk stat.
Doctor Ljungdahl, som på begäran erhöll ordet, yttrade:
Sjelfva den sak, hvarom här handlas, synes mig väl fullt
riktig, men jag kan icke föreställa mig, att det skulle vara
lämpligt för den afgående Representationen att framkomma
med förslag om ändring i en grundlag, som väntar på Kongl.
Maj:ts promulgation. Emedan jag alltså finner det synner¬
ligen otjenligt att Rikets Ständer, sedan de en gång antagit
denna grundlag, före dess promulgerande begära, det Kongl.
Maj:t må taga i betraktande, om icke den eller den för¬
ändringen deri bör göras, har jag icke tvekat att afstyrka
ifrågavarande grundlagsändringsförslag. Beträffande innehål¬
let af detta förslag erkänner jag, att det under vissa förhål¬
landen kan vara godt och behöfligt att hafva en dylik före¬
skrift, som binder Konungen, så att han icke kan utan re¬
presentationens samtycke mottaga kronan uti ett annat land.
Då likväl Rikets Ständer vid förehafvande af detta förslag
detsamma dels afslagit, samt Kongl. Maj:t under d. 20 Jan.
1863 föklarat sig vilja taga ärendet i öfvervägande i sam¬
416
Den 4 April.
manhang med frågan om revision af Riks-Akten, och då inga
särskilda omständigheter påskynda frågans afgörande, synes
mig Rikets Ständer icke nu åter böra taga befattning med
saken. Om den nya Riksdagen finner sig behöfva denna
trygghet, som genom detta förslag åsyftas, lärer den nog,
utan den närvarande representationens fingervisning, bevaka
sin rätt. Den tidsförlust, som genom ett uppskof med för¬
slagets antagande kan uppkomma, synes ej heller betydlig.
På dessa skäl afstyrker jag det ifrågavarande förslaget och
anhåller om proposition på afslag af denna grundlagsändring,
såsom varande hvarken nödig eller nyttig.
Häri instämde Doctorerne Falch och Sandberg samt
Contracts-Prostarne Janzon och Palmlund.
Doctor Rundgren: Den föregående talaren tillstyrkte af¬
slag hufvudsakligen af det skäl, att ändring icke bör yrkas
i en grundlag, hvilken väntar på Kongl. Maj:ts sanction.
Det förevarande förslaget syftar dock icke på någon ändring
i den nya Riksdags-Ordningen, utan afser Regerings-Formen
och dess 12:te §, hvilken är oförändrad bibehållen, då man
undantager att ”Rikets Ständer” fått lemna rum för ”Riks¬
dagen”. Icke heller kan jag godkänna det andra af samme
talare anförda skäl till afslag, nemligen att det icke skulle
anstå den nuvarande snart afgående representationen att
ändra sådane grundlagsparagrafer, som beröra förhållandet
mellan de båda statsmakterna. Nu kan ju endast ett förslag
framläggas, hvilket den nya Riksdagen eger antaga eller för¬
kasta. Jag finner mig alltså icke af formela skäl förhindrad
att ingå i pröfning af sjelfva saken. Härvid visar det sig
då, att, om man också kan antaga att intet påträngande
behof af det föreslagna stadgandet nu är för handen, det
likväl med afseende på den brydsamma ställningen i grann¬
riket, kan vara vigtigt att få frågan snart afgjord. Behof-
vet af en bestämmelse i detta hänseende uttalas ock i Ut¬
skottets motivering, till hvilken jag icke har någonting att
tillägga, der det bland annat heter, "att en förening mellan
tvänne folk under en Konung, om den blefve påtvingad af
eu tillfällighet samt icke ordnades efter bestående förhål¬
landen och allmänt godkända syften, troligen komme att be¬
traktas såsöm ett obehörigt band, inskränkande både folkens
sjelfständighet, och möjligen kunde föranleda till invecklin-
gar af ganska betänklig art.” Riktigheten af den åsigt, som
ligger till grund för förslaget, är ju ock af Regeringen god¬
känd, ehuru Regeringen afslagit detsamma på den grund, att
saken rörde begge de förenade rikena och derföre ansågs
böra öfvervägas i sammanhang med ifrågasatt revision af
Norska Riks-Akten. Således återigen det vanliga beroendet
af
Den 4 April.
417
af brödrariket. Mig förefaller det föga välbetänkt, att af
sådan grund tveka, att ånyo låta förslaget blifva hvilande.
Afven om Norge icke vill i Riks-Acten upptaga ett sådant
stadgande, bör det dock icke förmenas oss att intaga det i
vår Grundlag. Skola vi vänta till Riks-Acten blir revide¬
rad, så torde vi få vänta länge på detta stadgandet. Jag
anhåller derföre om proposition på bifall till Utskottets
förslag.
Doctorerne Moberger, Säve och Söderberg instämde.
Prosten Lundholm: För min del anser jag visserligen det
icke hafva varit af behofvet särskildt påkalladt, att den motion,
hvaraf detta Betänkande blifvit föranledt, nu ånyo framkommit,
enär vid förra Riksdagen beslut om ett sådant tillägg till 12 §
Regerings-Formen af Rikets Ständer enhälligt fattades, men
Kongl. Maj:t i anledning deraf förklarat, att han, ehuru god¬
kännande riktigheten af den åsigt, som för detta förslag, lage
till grund, likväl funnit ett stadgande i denna syftning icke
böra intagas i Sveriges Grundlag, förrän sådant kunde ske
jemväl uti Riks-Acten. Men då förslaget ånyo blifvit fram-
stäldt, anser jag det vara riktigast, att Representationen vid¬
håller ett föregåeude beslut, så att Rikets Ständer icke sy¬
nas i denna fråga nu vara af en annan mening än den, de
år 1863 uttalade; hvarjemte det äfven torde böra anses vara
af vigt, att den kommande Riksdagen får kunskap om den
afgående Representationens åsigt i detta afseende. Kongl.
Maj:t har visserligen i sitt svar till Rikets Ständer angående
vissa grundlagsförändringar d. 20 Jan. 1863, i nåder yttrat
sig vilja taga detta ämne i öfvervägande i sammanhang med
frågan om revision af Riks-Acten, men för min del vågar
jag rätt mycket betvifla att man snart lyckas åstadkomma
en sådan revision af Riks-Acten, att den kommer att god¬
kännas både af Svenska Riksdagen och Norges Storthing;
fastmer befarar jag att, om man skall uppskjuta denna
grundlagsförändring till dess detta sker, förändringen kan
komma att låta vänta på sig allt för länge. Ingen vet, hvad
framtiden bär i sitt sköte; under tiden kunna möjligen om¬
ständigheter inträffa, som göra det önskligt, att tillägget,
oberoende af Riks-Acten, vore Grundlag. Jag instämmer
derföre med dem af de föregående talare, som yrkat bifall
till Betänkandet.
Doctor Lindgren: Då detta Betänkande är det första
som inkommit från denna Riksdags Constitutions-Utskott
med förslag till ändring af en paragraf i Regerings-Formen,
men Herti andra andra snart äro att förvänta, får jag för-
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 27
418
D e n 4 April.
klara, att jag inom Utskottet varit af den meningen, att den
nu snart afgående Representationen icke borde sig med nå¬
gra grundlagsändringsförslag befatta, hvarföre jag också med
min röst afslagit framläggandet af alla sådana, utan afseen¬
de på deras innehåll. Denna Representation, som den 8
sisth December antog den nya Riksdags-Ordningen, antog ock
på samma gång Regerings-Formen med de deruti af Kongl.
Maj:t föreslagna förändringar. Hade några andra sådana,
än de af Konungen föreslagna, då ansetts behöfliga, hade
ju sådant bordt gälla såsom skäl för afslag å den Kongl.
Propositionen. I hvad vi således för några månader sedan
gillat och antagit anser jag ej några förändringar nu kunna
eller böra ifrågasättas, hvarföre jag af detta formela skäl,
utan att ingå i någon granskning af den i detta betänkan¬
de föreslagna förändringens behöflighet eller önskvärdhet, yr¬
kar på dess förkastande.
Doctor Gumcelius instämde.
Doctor Falck: I motsats mot den siste talaren får jag
förklara, att jag äfven i afseende på sjelfva motiven af den
förevarande frågan, icke finner motionen och Utskottets i an¬
ledning deraf afgifna memorial antagliga, utan instämmer jag
hufvudsakligen med Doctor Ljungdahl.
Visserligen har jag hört, att ställningen skulle vara så¬
dan, och att sådana händelser skulle kunna anses snart fö¬
restående, att den ifrågasatta grundlagsförändringen skulle
vara af behofvet högeligen påkallad. Men från hvilket håll
dessa händelser skulle vara att vänta, vet jag verkligen ej.
Förmodligen afser man Danmark, men der finnes ju en helt
ung thronföljare, så att någon fara från det hållet kan åt¬
minstone icke vara öfverhängande. Oster ifrån lär väl al-
draminst vara något att befara i detta afseende.
Man säger att Kongl. Maj:t godkänt Ständernas förra
beslut i denna fråga. Ja, men huru? Jo, så att Kongl. Maj.t
helst vill undvika frågans afgörande. — Vid sådant förhål¬
lande tror jag, att representationen bör visa det undseende
för sin Konung att icke nu ånyo komma och begära ett snart
afgörande, så mycket heldre som jag icke kan inse att nå¬
gon förlägenhet skall uppstå af ett dröjsmål. Jag yrkar der¬
före afslag till detta Constitutions-Utskottets memorial.
Biskop Sundberg instämde.
Professor Ribbing: Jag vill genast gifva tillkänna, att
jag för min del och med min röst önskar understödja Con¬
stitutions-Utskottets förslag till ändring i 12:te paragrafen
Regerings-Formen. Hvad beträffar förhållandet till Regerin¬
gen så kan jag nemligen aldrig erkänna, att antagandet å
Ständernas sida af lagar som erkännas nödiga kan innebä¬
Den 4 April.
419
ra brist på dilicatess mot den andra statsmakten. Det är
enligt min tanke en aldeles falsk åsigt att någonsin, vare sig
i privata eller publica förhållanden, der lagliga former Jeun¬
na finnas och förekomma såsom bestämmande, säga att man
ej behöfver sådane och dermed vilja anses hafva gifvit ett
uttryck af förtroende eller lojalitet.
Hvad åter det särskilda fall angår, hvarom nu är frå¬
ga, och de speciela skäl, som mot antagandet af nu gjorda
förslag blifvit framställda, så får jag säga: att ehuru Kongl.
Maj:t den 20 Januari 1863 förklarat, att Han ville i sam¬
manhang med frågan om revision af Riks-Acten taga detta
ämne i vidare öfvervägande, sådant, enligt mitt omdöme, icke
utgör tillräcklig grund att, såsom det heter, af undseende för
sin Konung nu skjuta frågan åt sidan, utan man har här
helt enkelt att taga ordet Konung i en allmännare con-
stitutionell mening — i bemärkelsen af Kongl. Maj:t, och då i
afseende på nyssnämnde yttrande göra den anmärkning, som
af sig sjelf framträder, att det ifrågavarande förslaget till
lag till Unionen, står i intet förhållande: Det är för Sverige
af precis samma vigt i det fall att Sverige icke vore som
om det är förenadt med Norge. Jag kan ej heller finna att
denna fråga kan utgöra någon considerationssak i afseende
på förhållandet till nästa Riksdag. Den egentliga frågan är
här om att skaffa laga skydd mot någonting, som om det
inträffade, vore en stor fara för fäderneslandet: detta anser
jag vara det väsentliga, det primära; Statsmakternas för¬
hållande till hvarandra i afseende på frågans behandling kan
jag endast tillmäta en secundär betydelse. — Men man sä¬
ger: Icke är det någon så stor fara, om man med denna
lag dröjer ännu ett tiotal af år. Det är visst möjligt, att
så kan vara, men det är ock lika möjligt, att förhållanden
kunna inom denna tidrymd inträffa, som gör det högst önsk-
ligt att hafva en sådan lag som den nu föreslagna, och att
vara oberoende af alla tidsförhållanden är naturligen bäst. Och
ehuru jag saknar bestämd kännedom om förhållandena sedan
den 20/t 1863 torde det dock, om man skall tala om fara,
icke vara alldeles omöjligt, att under den tid som förflutit
sedan dess åtminstone påminnelser om fara förefunnits, som
kunna göra motionens antagande lämpligt nu, äfven om det
icke var så före nämnde tid. — Jag har erinrat att denna
frågas afgörande ej behöfver vara beroende af vårt förhål¬
lande till Norge, utan att vi kunna besluta härom utan af¬
seende på Unionen. Men jag vill lägga dertill, att det just
med afseende på de Unionella förhållandena är af vigt, att
vi ju förr desto heldre få detta tillägg i vår Regerings-Form.
— Antagom att en revision af Riks-Acten kommer att drö¬
ja, och att det nu föreslagna stadgandet innan dess blefve
önskvärdt eller aldeles nödvändigt att ega — så skulle det
420
Den 4 A p r i
blott komma att störa det goda förhållandet med Norge,
ifall vi, efter att af consideration för de Unionella för¬
hållandena hafva uppskjutit antagandet af lagen, då finge
anledning att säga, det vi hade haft det bättre och varit i
trygghet för faran om vi blott ej haft unionen med Norge,
som fordrat det.
Då jag således icke kan se att i det föreslagna grund-
lagsstadgandet ligger någon indelicatess hvarken mot Rege¬
ringen eller den kommande Riksdagen, när det i allt fall
blir denna sorn i frågan kommer att definitivt besluta, så
har jag dermed angifvit de skäl, som förmå mig att påyrka
bifall till det föreslagna stadgandet.
Häruti instämde Doctor Björkman och Kyrkoherden
Wennerström.
Doctor Moberger: Ämnet tyckes vara uttömdt och har
blifvit noga skärskådadt från alla sidor så att något nytt
kan ej vara att tillägga. Blott för ett par minuter vill jag
derföre utbedja mig Ståndets uppmärksamhet. Vore frågan
om att nu fälla den afgörande rösten, om förslagets anta-
gende eller förkastande, då skulle jag vara böjd för att in¬
stämma med Doctor Ljungdahl; men då fråga ej är om an¬
nat, än att göra förslaget hvilande, anser jag de skäl som
hemtats deraf, att detta är den sista Stånds-Riksdageu allt¬
för obetydliga, hvaremot jag finner de af Professor Ribbing
anförda skäl att antaga förslaget till hvilande vara vida öf¬
vervägande.
Doctor Ternström: Jag kunde känna mig böjd för att
instämma med dem, som tillstyrka detta grundlagsändrings-
förslags antagande till grundlagsenlig behandling; men hyser
dock den farhågan, att, då ärendet så nyligen varit under-
kastadt Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning, utan att då kunna
vinna Högst Densammes stadfästelse, det icke heller skulle
tjena till något att nu ånyo upptaga det, förrän de unio-
nela förhållandena blifvit fullt ordnade. Vann det icke då
nådigt afseende, när så mycket var ogjordt, som sedan dess
blifvit verkställda så lärer ögonblicket, efter min tanke, icke
vara väl valdt till dess förnyade framställning. Jag afstyr-
ker således förslagets antagande.
Doctor Moberger: Hvad Doctor Ternström anfördt sy¬
nes mig innebära ett uppenbart liysteron proteron, ty det
kan ju aldrig bli fråga om Kongl. Maj:ts bifall förrän först
efter nästa Riksdag.
Doctor Sandberg: Jag instämmer till alla delar med
Doctor Ljungdahl och anser fullkomligen olämpligt, att den
Den 4 April.
421
nuvarande representationen ens tager initiativ i denna fråga.
Den blifvande nya Riksdagen tillkommer det att ånyo bör¬
ja, fortsätta och sluta behandlingen af detta grannlaga äm¬
ne, om den tinner sig dertill befogad. Rikets Ständers för¬
slag i denna syftning har ju Kongl. Majit helt nyligen ogil¬
lat och förklarat saken vara beroende af någon blifvande
förändring i Riks-Acten, och jag för min del ser icke något
skäl, ännu mindre någon nödvändighet, att den nuvarande
representationen, sedan den blifvit utdömd, skall envisas med
att åter upptaga en fråga, som närmast rörer Konungamak¬
tens höge innehafvare och nyss varit föremål för dess nå¬
diga pröfning.
Biskop Sundberg instämde.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och H. H.
Erke-Biskop en och Talmannens proposition på det framställ¬
da grundlagsändringsförslagets antagande att hvila till grund¬
lagsenlig behandling vid nästa Riksdag blifvit med blandade
Ja och Nej besvarad samt votering begärd, framställdes och
godkändes en så lydande voteringsproposition:
Den som vill, att Ståndet må för sin del antaga det i
förevarande Memorial framställda grundlagsändringsförslag
att hvila till grundlagsenlig behandlig vid nästa Riksdag,
röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej har
Ståndet detsamma förkastadt.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter
sedlarues öppnande och rösternas summering hafva utfallit
med 28 Ja och 16 Nej, hvadan Ståndet stannat i det be¬
slut, som Ja propositioneu innehåller.
Emot detta beslut anmälde Doctorerna JÄndgren och
Ljungdahl sin reservation.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande Nio 59, i an¬
ledning af Kongl. Majits nådiga Proposition, om anvisande
af medel till utvidgning af den för jernvägen genom Stock¬
holm beslutade bangård vid Clara sjö och tillökning i de
för trafiken derstädes afsedda byggnader.
Contracts-Prosten Palmlund erhöll ordet och yttrade:
Sistlidne Riksdag vågade jag för min del icke tillstyrka bi¬
fall eller anslag till ett företag af så titanisk natur och di¬
minutiv nytta, som den s. k. sammanbindningsbanan genom
Stockholm; jag ansåg nemligen de för berörde ändamål fö¬
reslagna och då jemväl beviljade 3,070,000 Ridr såsom, i
ordens bokstafliga mening ”kastade i sjön.” Icke heller nu
känner jag mig benägen att med min röst förorda en ytter¬
ligare uppoffring af en half million eller mera för utvidg¬
422
Den 4 April.
ning af bangården i och vid Clara sjö, — en utvidgning vis¬
serligen ej för storartad i förhållande till det gigantiska i
sjelfva bananläggningen, men alltför kostsam för en liten na¬
tion, som, med små tillgångar, bygger jernvägar i alla vä¬
derstreck medelst lånta utländska capitaler.
Jag godkänner Riksgälds-Afdelningens förslag och af-
styrker bifall både till Kongl. Maj:ts Proposition och Ut¬
skottets hemställan,
Häruti instämde Doctor Falch samt Contracts-Prostar-
ne Janeon och Schmidt.
Prosten Lundholm: Redan vid föregående Riksdag, då be¬
slut fattades om byggande af den så kallade sammanbind-
ningsbanan, om hvilkens nytta och ändamålsenlighet jag lika
litet då som sedermera blifvit öfvertygad, befarade jag att
de då begärda och beviljade 3 millionerna ej skulle blifva
tillräckliga; men att så snart ej mindre än 1 million skulle
ytterligare begäras, kunde jag likväl icke ana. Detta är
också så mycket mera oväntadt, som det onekligen hörde
till då varande chefen för Statens Jernvägsbyggnader Friherre
Ericsons förtjenster, att han plägade så uppgöra sina kost¬
nadsförslag att de summor han beräknat, befunnos tillräck¬
liga för arbetets fullbordan. Hans kostnadsförslag kunde
väl i allmänhet anses för höga och jag vill ingalunda påstå
att våra jernvägar af honom byggdes för godt pris, men det
var dock en verklig förtjenst af bemälde Friherre, hvarföre
han också öfver måttan prisades, att man på förhand verk¬
ligen fick veta, huru mycket det eller det företaget skulle
komma att kosta. Detta var riktigt och klokt handladt af
den mannen. Det måste derföre förekomma förvånande att,
då Ofverste Ericson i sitt kostnadsförslag för anläggande af
sammanbindningsbanan, beräknat kostnaden för uppförandet
vid Clara sjö af stationshus jemte banhall med dertill hö¬
rande inredning, gas- och vattenledning till 250,000 R:dr,
den nu varande chefen för detta ändamål äskat en tillök¬
ning af icke mindre än 407,491 R:dr. Detta synes mig allt
för orimligt. Skälen hvarföre en så stor tillökning i ansla¬
get endast i denna del äskas, äro blott tvänne: det ena:
tidens fordringar på stor prydlighet å ett stationshus i huf-
vudstaden, det andra den oerhörda tillvexten i trafiken här¬
städes. Hvad det förra skälet angår, så kan det väl ej
vara meningen att ett stationshus skall blifva någon monu¬
mental byggnad för hufvudstadens förskönande; och när så
icke är, tror jag att anspråket på prydlighet och snygghet
blir tillräckligt tillgodosedt genom Baron Ericsons förslag.
Han byggde stationshus, som icke skämmas för sig, t. ex. de
i Göteborg, Malmö m. fl., hvilka dock icke kostade öfver en
half million hvardera. Hvad utrymmet beträffar, har nog
Den 4 April.
423
Baron Ericson beräknat detta tillräckligt, helst det i en
reservation, som stödjer sig på officiela uppgifter, är ådaga-
lagdt, att godstrafiken härstädes icke betydligt tillväxt, utan
är och sannolikt allt framgent blifver vida underlägsen den
i Göteborg och Malmö, der stationshusen likvisst befunnits
tillräckliga utan att hafva erfordrat så enorma kostnader,
som här blifvit beräknade. Det är naturligt att godstrafiken
kommer att blifva stor vid gränsstationerna, men Stockholms
station är ju ingen sådan och jag kan icke föreställa mig
att stora godsmagasiner här behöfvas.
På grund af hvad jag sålunda anfört, afslår jag för min
del allt ytterligare anslag till stationshuset vid Clara sjö. —
Det är sannt, Utskottet har ej heller tillstyrkt bifall till den
Kongl. Propositionen i denna del utan undanskjutit frågan
och endast tillstyrkt Rikets Ständer att bevilja en half
millions tillökning i expropriationskostnader utöfver det
Ericsonska förslaget; men jag tror icke, att denna tillök¬
ning är behöflig, ty Friherre Ericsson har säkerligen beräk¬
nat tillräckligt utrymme för bangård, och byggnader, så att
någon ytterligare expropriation utöfver hvad han föreslagit
icke är af behofvet påkallad. I fall den af Friherre Eric¬
son beräknade kostnaden för expropriationen skulle öfver¬
stiga det af honom beräknade beloppet 602,242 R:dr blir
väl ytterligare anslag nödvändigt, men detta lärer ännu icke
vara afgjordt. — Jernvägsbyggnads-Styrelsen yttrar visserligen,
att ”sedan expropriationsåtgärderna nu mera så fortskridit,
att den verkliga kostnaden med temlig visshet kunde beräk¬
nas, funnes samma kostnad uppgå till omkring 850,000 R:dr
eller omkring 250,000 R:dr utöfver den summa, som det
första kostnadsförslaget upptog”; men det förvånar mig att
nämnda styrelse kunde, när förslaget afgafs, göra en sådan
beräkning, då en så vigtig fråga som den om expropriatio¬
nen af det Fengerska huset ännu icke var afgjord. Om sta¬
ten ålägges att expropriera detta hus, kan det väl icke vara
meningen att nedrifva detsamma, och vid försäljningen deraf
torde väl en god del af denna expropriationskostnad åter¬
vinnas. — Då således efter mitt förmenande expropriations-
kostnaden ännu icke kan med säkerhet beräknas, yrkar jag
för närvarande afslag å det af Utskottet i detta afseende
gjorda tillstyrkande.
Doctor Sandberg: Då frågan om en sammanbindnings-
bana af några tusen famnar emellan 2:ne stadsdelar inom
Stockholm första gången väcktes, förekom den mig såsom
ett förslag mera vidunderligt än nyttigt, mera förvånande
än gagnande, och att det aldrig kunde medföra så stora
fördelar att Riket för den orsak skull borde belasta sig med
en ny utländsk skuld på öfver 3,000,000 R:dr. Af alla jern-
424
Den 4 April.
vägsanläggningar i vårt land syntes denua vara den aldra-
sista, som bordt komma i fråga.
Men då gjorde sig den opinionen gällande att hufvud¬
stadens fördel hade hittills vid våra kostsamma jernvägs-
anläggningar blifvit alltför mycket förbisedd och nu måste
man gå dess önskningar till mötes med en betydlig uppoff¬
ring från statens sida för att vinna ett stort ändamål som
för hufvudstaden vore af yttersta vigt, och för att härtill
vinna Ständernas bifall förespeglades en nödvändighet att
med hvarandra sammanbinda jernvägen söder om Stockholm
med den norra, som skulle gå till Upsala, ehuru denna sed¬
nare då ännu icke var påbegynd.
För min del har jag aldrig kunnat blifva öfvertygad om
det riksgagneliga att Staten ensam skulle bygga stambanor
så skyndsamt som möjligt med utländska lån; och jag kun¬
de så mycket mindre instämma uti det allmänna bifallet till
Statsanslag för Stockholmsbanan, som den redan då syntes
mig medföra mera skada än nytta både för landet och
staden.
Och den öfvertygelse har blifvit mer och mer hos mig
rotfästad, att denna olyckliga sammanbindningsbana med den
sträckning man gifver åt densamma skall medföra större olä¬
genheter än fördelar både för Riket och för sjelfva det be¬
tydande samhälle, hvars önskningar Ständerna med detta
betydande anslag velat gå till mötes. Först och främst måste
hufvudstadens egne innevånare härtill göra betydliga och
kännbara uppoffringar, ty de må väl aldrig begära mera
Statsanslag än de redan erhållit. Den förvånande tunneln,
som kan kallas Södermalms undergång, är snart färdig, den
gamla jernvägen är utdömd och en fyllning har hela hösten
fortgått uti den vik af Mälaren, der husbehofstrafiken är
aldralifligast. Hvad verkningar kommer allt detta att med¬
föra ?
Den nuvarande jernvägen har den bästa och lämpligaste
plats den någonsin kunnat få. Jernet lossas vid ena sidan,
föres med lätthet den korta vägen öfver platsen till saltsjö¬
sidan, derifrån det directe och utan omväg utskeppas. Hä¬
danefter skola skutorna med allt det jern som kommer från
Mälare-sidan — och detta utgör största delen af Sveriges
hela jern-production — först gå under eller igenom den blif¬
vande jernvägsbron, sedermera passera begge slussportarne
och gå till Djurgården för att der lossa sitt jern, hvarifrån
det sedermera skall utskeppas. Samma väg mäste skutorna
gå tillbaka. Fraktkostnaden för hvarje centner jern som
kommer från Mälaren måste härigenom blifva högre och
förorsaka bruksegaren en förlust, som han hittills icke be-
höft vidkännas.
Vidare hörer man nu klagas, att de år då stor vårflod
Den 4 April.
425
inträffar, hinner vattnet från den öfverfyllda Mälaren icke
nog hastigt komma ut i Saltsjön, utan det förderfva!' årets
gröda på 50 å 60,000 tunnland af Mälaresträndernas frukt¬
bara jord. Strandegarne hafva härom väckt rättegång emot
Stockholms stad, och man har talat om både att afskära
det mot norr utskjutande hörnet af Helgeandsholmen vid
Norrström och att på Söder öppna ett nytt aflopp under
Carl Johans torg, emedan den gamla slussen anses vara
otillräcklig. Hvad verkan den nya jernvägs-banken, som nu
lägges midt framför detta enda utlopp, kan medföra, kom¬
mer framtiden att utvisa. Mig synes den skall medföra
uppdämning och ännu mera förhindra Mälarevattnets skynd¬
samma utströmmande i Saltsjön, hvarigenom dess stränder
skola lida ännu större skada. — I förbigående sagdt synes
det mig förunderligt att hittills ingen åtgärd blifvit vidta¬
gen för att afhjelpa en utomordentligen stor olägenhet, hvar¬
öfver man fått höra de bittraste klagomål, under det Stän¬
derna den ena riksdagen efter den andra anslagit millioner
för att, genom utgräfning af kärr och sjöar, af dess botten
få en landvinning, hvars fruktbarhet är vida mera osäker
än de vattendränkta Mälaresträndernas. Nu verkställer man
ett beslut, sorn jag fruktar skall förvärra detta onda.
Fäster man ytterligare uppmärksamhet på den nya
Mälare-bank, som medelst fyllning skall åsrndkommas i detta
djupa vattendrag, så inser hvar och en huru hinderligt och
besvärligt detta skall blifva för den otaliga mängd af ång¬
båtar oell segelfartyg, som nu hafva en stor trafik vid Korn¬
hamn och det förr så kallade Flugmötet äfvensom för alla
de fartyg som skola passera slussen. Jernvägens riktning
öfver Kött-torget ända till Riddarholms-canalen skall göra
den lifiiga och nödvändiga husbehofs-trafik som nu derstä¬
des eger rum, alldeles omöjlig både från sjö- och landsidan.
Den på Riddarholmen för några år sedan sänkta backen får
väl åter höjas, om jernvägen skall gå under körbanan, hvil¬
ket icke blir någon lättnad för den stora trafiken till Rid-
darholmshamnen. Att sammanbindningsbanan, sedan den
kommer öfver Norrström till Tegelbacken och hinner sitt
slutliga mål, en storartad bangård i Clara sjö och dess grann¬
skap, ingalunda skall lätta samfärdseln med Kungsholmen
är påtagligt.
Men det må blifva ett framtida bekymmer för Stock¬
holms innevånare sjelfve, som önskat denna jernväg emellan
deras begge stadsdelar, Norr- och Södermalm, att undan¬
rödja eller underkasta sig de olägenheter som deraf ound¬
vikligen följa.
De fördelar för landet, som man förespeglade Rikets
Ständer, var en stor transitofart af både varor och personer
genom Stockholm från provinserna både söder och norr om
426
Den 4 April.
denna stad. Men härom har jag också mina stora tvifvels¬
mål. Stockholm såsom hufvudstad är en medelpunkt, en
central-ort, hvarest gods och varor vanligen uppläggas, för
att sedermera derifrån spridas åt alla andra håll. Afven
resande, som hitkomma, uppehålla sig vanligen en eller an¬
nan dag i rikets hufvudstad, innan de begifva sig annorstä¬
des. Således torde icke blifva särdeles bevändt med den
väntade transito-farten.
Och hvilka äro då de öfversvinneliga fördelar som denna
sammanbindningsbana skall tillskynda hufvudstaden och lan¬
det? Det synes som man snart ville anse kostsamma jern¬
vägar, sprängda genom berg och lagda öfver fyllda sjöar,
jemte storartade bangårdar och storståtliga stationshus vara
sitt eget ändamål, till hvilka man, för nationens ära och
värdighet skull, aldrig borde neka statsanslag, hvar man än
skulle taga penningar.
Hvad nu utvidgning af bangården vid Clara sjö och ett
större stationshus angår, så synes mig framställningen derom
grunda sig på ett förmodadt framtida behof, som ännu icke
förefinnes. Till hvad som nu erfordras äro ju anslagne
370,000 R:dr. Dessutom lemnar södra bangården på den
nu helt och hållet igenfyllda Fateburssjön en ganska rymlig
ännu obegagnad nederlagsplats, och godsstationer skola ju
anläggas både på den gamla jernvägs-planen och på utfyll-
ningen vid Stadsgården. Och i alla händelser, ehvad fram¬
tida behof man än tror sig kunna förutse och uppgifva, sy¬
nes mig Staten för ett stort ändamål af högst osäkert och
tvetydigt gagn redan gjort allt för stora uppoffringar, hva¬
dan jag instämmer med reservanterna, bland hvilka finnes
en af hufvudstadens större affärsmän, att
till Kongl. Maj:ts ofvanberörde nådiga framställningar
icke kunna tillstyrka bifall.
Häruti instämde Doctor Säve och i det hufvudsakliga
äfven Doctor Björkman.
Biskop Sundberg: I likhet med den föregående talaren
kunde jag börja med hvad föregående Riksdag beslutat, men
som jag icke anser det gagna till något lemnar jag det
åsido.
Sammanbindningsbanan må vara nyttig eller icke, den
är påbörjad och måste göras färdig. Derom är likväl nu
icke fråga; utan frågan är om att bereda det utrymme vid
Central-stationen, som af Trafik-Styrelsen blifvit ansedt nö¬
digt. Det har anmärkts, att så stora missräkningar blifvit
gjorda vid uppgörande af kostnadsförslaget både till stations¬
byggnader och expropriationer, hvarigenom dessa dryga ef¬
terräkningar uppstått. Ledsamt; men det kan nu ej hjel-
pas; och skulden dertill får icke sökas hos någon af de för-
Den 4 April.
427
tjente män som uppgjort vare sig det första, eller det nu
föreliggande kostnadsförslaget. De kunna icke hjelpa, att
tomternas värde stigit, eller att godstrafiken vuxit till så¬
dana dimensioner, att bangården vid Clara sjö, sådan den
först beräknades, blir otillräcklig. Tar man nu detta i be¬
traktande och ej tänker på byggnaderna, ty till dem är ju
intet anslag af Utskottet tillstyrkt, och det är äfven möjligt
att man kan hjelpa sig med byggnader af mindre dimensio¬
ner än dem Jernvägsbyggnads-Styrelsen föreslagit — så tror
jag verkligen ej att det kan vara skäl att neka det anslag
Utskottet tillstyrkt till expropriationer, för att bereda till¬
fälle och möjlighet till större utrymme och utvidgning. Det
kan icke vara misshushållning att redan nu bereda tillfälle
till expropriation, då den kan ske billigare än framdeles när
egendomarne i stationens närhet uppdrifvits till det aldra
högsta. Man torde således icke höra rygga så mycket till¬
baka för de skenbart stora summor som erfordras. Men
dessutom: hvilka äro dessa stora summor? Huru förhåller
sig saken i sjelfva verket? Jo, 250,000 R:dr äro redan ut-
gifna utöfver hvad som ursprungligen beräknats; och nu er¬
fordras ytterligare 250,000. Det är allt. Att härvid tala
om Malmö och Göteborg är icke lönt; aldraminst att säga,
att rörelsen der är större, men stationerna mindre, eller att
Stockholms station är i afseende på trafiken obetydligare
och kan derföre nöja sig med mindre utrymme vid sin station.
Denna jemförelse är hvarken upplysande eller bevisande; ty
just det, att trafiken i Göteborg och Malmö växt så betyd¬
ligt visar nödvändigheten att i allmänhet taga till bangår-
darne så stora, att en utvidgning af der nödiga byggnader
må kunna ske, när sådant finnes vara af behofvet påkalladt.
Så har ock verkligen skett i Göteborg och Malmö, der ban-
gårdarne hafva ett stort och tillräckligt utrymme, och för
att samma förmån äfven må komma Stockholms station till
del tillstyrker jag på det lifligaste bifall till det nu ifråga¬
varande anslaget.
Häruti instämde Domprosten Björling samt Doctorerne
Lindgren och Gumcelius och Contracts-Prosten Tegnér.
Doctor Moberger: Jag beklagar, att jag icke känt mig
öfvertygad af den föregående (Biskop Sundbergs) vördade ta¬
larens talentfulla föredrag, ty det hvilar på en förutsättning,
nemligen förutsättningen om en ofantlig trafik, hvilken icke
allenast är obevist, utan ock i närvarande stund icke kan
bevisas, enär jag vågar påstå att inom hela Sveriges landa-
mären icke finnes en enda man, som kan bestämdt säga,
huru stor trafiken på sammanbindningsbanan skall blifva,
och skall man taga sin tillflykt till probaliteter, så får jag
bekänna, att jag skattar Friherre Ericsons auctoritet minst
428
Den 4 April.
lika högt, som den nuvarande Jernvägs-Styrelsens. Härtill
kommer, att bland Reservanterna är en man, i Stockholm
bosatt, med Stockholms förhållanden nära bekant, och dess¬
utom känd för en utmärkt beräknande klokhet i verldsliga
ting, och hvilken antagligt är, att han förstår denna saken
kanske bättre än någon af det Högv. Ståndets ledamöter.
Problemet synes mig kunna lösas på följande enkla sätt:
Hvarföre begäres nu ytterligare en half million till den ofant¬
ligt dyra sammanbindningsbanan? Jo, i synnerhet för ex¬
propriation af mark för vinnande af större utrymme. Hvar¬
före behöfs utrymme? För trafikens skull? Har det då vi¬
sat sig att det af Friherre Ericson föreslagna utrymmet är
för ringa? Nej; men man supponerar det. Qvantiteten af
utrymme beror naturligtvis på qvantiteten af trafik. Sägen
då, huru stor och vidt omfattande trafiken blir? Det kan
ingen, utan då stadnar man, sit venia verbo, in stercore d.
v. s. man står svarslös; men förebär, att kostnaden i fram¬
tiden skall blifva vida större om expropriationen då måste
ske. Härvid ber jag att få anmärka, att räntan på en half
million är 30,000 R:dr. Om nu många år komma att för¬
flyta innan någon utvidgning behöfver att ske, så har man
en ganska betydlig sparpenning, kanske mer än tillräcklig
för ändamålet. Man må kalla det dumt, om man behagar;
men jag för min del finner uti den föreslagna utgiften på
den halfva millionen ett nytt bevis på den svenska storståt-
ligheten samt ett visst colibradoseri; ty sådant finnes icke
endast i Spanien, utan ock i vårt kära fädernesland. An¬
gifvande på tidens tecken kan man verkligen föranledas till
den farhågan, att en viss mani härstädes börjar uppkomma
att kasta jienningar i sjön, ex. gr. Nybroviken och Clara
sjö. Man bär då ofantligt godt om penningar? Ja, man
lånar friskt. Men en viss notabilitet, som lefde på Kung
Gustaf HLdjes tid begrep redan, att ”ju mer man lånar,
dess mer man sätter sig i skuld”. Han kände icke till den
i våra tider uppkomna nya lycksalighetsläran att skuldsätta
efterkommande. Må vara, men jag för min ringa del, van¬
drar heldre i hans efterdömelses fotspår, och påyrkar afslag
på Höglofliga Utskottets förslag, och deremot bifall till Re¬
servationen.
Professor Selander: Efter det sista bevisande anförandet
lärer det vara svårt att ytterligare i denna sak anföra nå¬
got; jag ber likväl att få tillägga några ord.
Yisseidigen har Biskop Sundberg förutvisat, att ett större
utrymme vid Stockholms station vore nödvändigt, men den
föregående talaren har sedan bevisat motsatsen, ehuru jag
icke kan förstå, huru den premissen, ”man kan ej veta huru
stor trafiken blir” kunde leda till ett sådant slut. Snarare
Den 4 April.
429
synes man mig böra sluta på helt annat sätt nemligen så:
Då trafiken redan växt så mycket, så är det troligt, att den
skall komma att tillväxa ännu mer och således göra ökadt
utrymme behöfligt. Ty det är ju så alltid, der man icke
bar något bestämdt att hålla sig till, att man sluter från
det närvarande till det kommande, från det man ser till det
man icke ser. — Man liar talat om missräkningar i första
kostnadsförslaget. Men Trafik-Styrelsen säger, att, om man
nu också kunde hjelpa sig med Ericsonska förslaget, man
likväl måste, för att få allt som det bör vara, expropriera
mera än som egentligen till bangården behöfves. Och att
nu, sedan expropriationen en gång vore gjord, sälja bort
sådane tomter som man för närvarande kunde undvara, det
ginge visserligen an, men nog vore det en stor misshushållning.
Det finnes en egendom som ingår i den föreslagna expropriatio¬
nen, nemligen den Bergfalkska, och som medtager af kostnaden
ej mindre än 250,000 B:dr; men ehuru högt detta pris än
synes, skulle jag tro, att ingen här i Högvördiga Ståndet är
som ej skulle anse det önskvärd!, att den vore borta och ej
användes till sitt nuvarande ändamål. — Den föregående
talaren ber jag få upplysa, att räntan på en half million ej
vore tillräcklig att i framtiden inlösa tomterna, om de nu
ej tagas, än mindre de hus, hvarmed de snart nog af spe-
culation skola bebyggas. — Det har blifvit sagdt, att i Stock¬
holm ingen transito skulle komma i fråga, men riktigheten
af detta påstående torde väl behöfva bevisas. Jag skall nu
ej lägga vigt dervid, att Stockholm är hufvudstad; men så¬
som föreningspunkten mellan Norra och Södra banorna skall
den nödvändigt emottaga en mängd varor till transito. —
Man talade om att hafva flera småstationer i stället för en
stor och central; men detta blefve alldeles för besvärligt.
Då nu Trafik-Styrelsen sagt, att det med byggnaderna kan
anstå, och endast begärt anslag till expropriationerna, till¬
styrker jag bifall till Utskottets förslag.
Doctor Björkman: I hufvudsaken instämmande med Doc¬
tor Sandberg, begärde jag ordet under Biskop Sundbergs an¬
förande, för att bemöta hans yrkande på utvidgning af ban¬
gården vid Clara sjö med det skäl, som för mig synes afgö¬
rande i denna fråga. Jag stannar då vid slutet i den af
Friherre Klinckowström afgifna reservation, der det heter,
att godstrafiken lämpligen, enligt Friherre Ericsons ursprung¬
liga förslag, torde kunna förläggas till någon plats med
större utrymme än det, sorn vid Clara sjö är möjligt att
åstadkomma, äfven om bangården skulle erhålla den utvidg¬
ning som nu blifvit ifrågasatt. Att godstrafiken kommer att
framdeles härstädes blifva mycket stor, synes mig oveder¬
sägligt, Och när denna trafik har uppnått de dimensioner,
430
Den 4 April.
hvartill man kan antaga att den om några årtionden skall
komma, hjelper ingen utvidgning af en station inom staden,
utan måste man säkerligen söka anskaffa bangård utom dess
områden.
Doctor Säve: Med sammanbindningsbanan förhåller sig
alldeles, som med Götha canal-byggnad: man begär i början
litet och slutar med millioner. Redan vid förra Riksdagen
föreföll det mig betänkligt, att hopa hela den blifvande tra¬
fiken på bangården vid Clara sjö, likasom det också redan
då framhölls, att Stockholm omöjligen kunde vara belåten
med endast en bangård, utan att flera mindre stationer vid
hamnarne voro behöfliga. Om så är, lära väl äfven der sta¬
tionsbyggnader komma att erfordras. Det är således ej tro¬
ligt, att anspråken på Ständernas frikostighet skola stanna
vid de nu begärda summorna, utan nya fordringar skola nog
i framtiden göras. Under sådana förhållanden synes det
mig vara ganska angeläget, att Ständerna för denna gång
och till detta ändamål ej ingå på något mera, än det som i
början beviljades.
Det har blifvit sagdt, att trafiken vid större stationer
växt så, att man efter stationernas anläggning måste bereda
större utrymme, och detta har specielt blifvit erinradt om
Malmö. Om nu också detta må vara sannt, så är det likväl
ej kändt, att dessa städer ha en till hufvudstationen så när¬
belägen mindre bangård, som Stockholms station kommer att
få i den redan vid Fatburs-sjön befintliga. Man kan ju der¬
till framdeles anlägga ytterligare en dylik mindre station i
Humlegården eller vid Nybroviken, såsom ifrågasatt varit, för
trafiken åt Ladugårdslands-sidan, och då måtte någon utvidg¬
ning af hufvudstationen vid Clara sjö ej blifva behöflig. Man
torde väl äfven böra fästa afseende på Öfverste Ericsons be¬
räkningar, att utrymmet skulle bli tillräckligt. Det är sannt,
dessa beräkningar uppgjordes för 2:ne år sedan; men icke
kunna ett par år så helt och hållet omskapa förhållandena.
För öfrigt anser jag, ätt Rikets Ständer ej få på Stockholms
Stad nedlägga så stora summor, att tillgångar komma att
saknas till fyllande af landsortens angelägnaste behof.
Kyrkoherden Wennerström instämde.
Doctor Moberger: Sedan min ärade vän Professor Se¬
lander medgifvit, att resonnemanget om bangården endels
hvilar på probabilitets-calcyl, och då han är en stor mate-
maticus, hvilket deremot icke är händelsen med mig, afstår
jag från mitt yrkande; men vill likväl tillägga, att jag, för
min del, icke värderar probabilitets-calcylen så högt, att jag
derföre vill bortkasta hela eller halfva millioner.
Den 4 April.
431
Doctor Gumselius: Jag har redan instämt med Biskop
Sundberg, men då det ser ut som man ej hört eller ville
höra de skäl han anfört, utan anmärkningar, som redan blif¬
vit vederlagda, komma igen, nödgas äfven jag anhålla att få
tillägga något. Jag får då anmärka, att högst besynnerliga
motsägelser förefinnas uti de gjorda anmärkningarne. Först
säger man, att man alldeles icke vet, huru stor trafiken kom¬
mer att blifva och låter liksom förstå, att den väl ej kom¬
mer att bli så synnerligen stor; sedan antydes, att stationen
vid Clara sjö i alla händelser skall bli otillräcklig och en
så stor utvidgning, som skulle behöfvas, omöjlig, utan måste
antingen en större station förläggas utom staden eller också
små stationer här och der inom dess olika delar. I sist¬
nämnde hänseende har man till och med påpekat såsom en
nödvändighet — hvilket ock så vidt jag vet, af vederbörande
redan är erkänd — bibehållandet af den redan befintliga
stationen på söder och anläggningen af en tilltänkt på Ladu¬
gårdslandet. Detta sednare torde dock väl icke vara fram-
ställdt på fullt allvar. Vore här nu fråga om anslag till
den större stationsbyggnaden, då skulle säkert min mening
utfalla annorlunda än nu. Men nu är ju icke fråga om an¬
nat än Utskottets hemställan om anslag till gäldande af re¬
dan gjorda eller för nödvändiga ansedda expropriationer.
Man har talat om, att det första kostnadsförslaget blifvit
öfverskridet, och att så stora missräkningar deri skett. Ja,
det är visserligen ledsamt, men hvem kan hjelpa det ? Ingen
rår för, att expropriationerna i sjelfva verket gått till mer
än man förslagsvis hade beräknat. Men om utrymmet redan
nu är trångt och måste blifva det än mera vid trafikens till¬
växt, så är väl allt skäl att söka göra det större, medan
sådant ännu utan alltför stora kostnader är möjligt. Vid
sådant förhållande vore ej heller klokt att, som påtänkt va¬
rit, sälja några tomter, som för det närvarande ögonblicket
kunde synas mindre nödvändiga. Det komme man snart att
ångra. Man har också talat så rörande om huru vi ådraga
det allmänna kostnader, som de efterkommande få betala.
Ja, men vore det bättre, att de i en framtid, då utvidgning
blir oundgängligen nödvändig, få betala långt dyrare hvad
som nu kunde fås för billigare pris?
Här är nu fråga om 250,000 Riksdaler för den Berg¬
falkska egendomen, och af en blick på chartan visar sig, att
den redan nu behöfves för att få allt någorlunda beqvämt.
Man bör besinna, huru mycket som behöfves vid en ban¬
gård. Der skall vara vexlingsspår, vändskifvor och en mängd
annat, som fordrar stort utrymme, och detta i högre grad
ju större trafiken är. Visserligen är det sagdt att den
blifvande trafiken vid Stockholms station är problematisk;
men såsom det i allmänhet visat sig, att trafiken öfver för¬
432
Den 4 April.
väntan tillväxt, så tänker jag, det skall komma att så visa
sig äfven här, då den norra banan en gång blir färdig.
Man har åberopat auctoriteten af en framstående affärs¬
man här i hufvudstaden, såsom den der skulle vara emot
bangårdens utvidgning vid Clara sjö; men jag ber att få
fästa uppmärksamheten derpå, att den mannen städse varit
emot de större jernvägsanläggningarne i vårt land och i syn¬
nerhet emot sammanbindningsbanan, så att hans nu uttalade
åsigter icke äro något annat än en conseqvens af hela hans
föregående förhållande. Jag har mycken aktning för hans
affärsskicklighet, men kan det oaktadt icke uppfatta honom
såsom någon auctoritet i denna fråga. Jag upprepar det:
här är blott fråga om de 250,000 Riksdaler som äro nöd¬
vändiga för att inlösa en tomt, hvilken dels redan nu är nöd¬
vändig och i framtiden blir det ännu ytterligare; vidare
250,000 R:dr till redan beslutade expropriationer, och då så
är, kan jag icke finna annat än, att det är allt skäl att bi¬
falla hvad Utskottet föreslagit.
Doctor Söderberg: Inom Utskottet var jag mycket tvek¬
sam om, hvad parti jag borde taga i afseende på denna
fråga. Jag har aldrig varit för sammanbindningsbanan och
alltid föreställt mig, att communication emellan Mälarens
bägge stränder kunde på annat sätt åstadkommas än genom
en bank. I Hull går ständigt en ångfärja öfver Humber och
öfverflytta!' rörelsen från den ena stranden till den andra,
liksom också vid New-York öfver Hudsonfloden. Detsamma
hade också kunnat ske här! Vid förra Riksdagen gjorde
jag också några antydningar i denna riktning, men möttes
då af den invändningen, att sådant här vore omöjligt för
climatets skull. Jag lät mig då också dermed nöja, men
jag har nu under denna vinter varit i tillfälle att se, att
Mälarens norra arm knappast någonsin varit tillfrusen, och
att den södra utan svårighet kunnat hållas öppen. För våra
jernvägsbyggare måtte det i allmänhet ligga något retande
och frestande i försöket att öfvervinna de svåraste naturhin¬
der. Så bryter man hellre en tunnel genom en backe än
man söker kringgå den, så kortar man hellre en bana för
att passera ett djupt vatten än man tänker på några andra
för det flytande elementet mera lämpliga öfvergångsmedel.
Så har ock denna Mälarebank uppkommit. Nu ligger så¬
lunda denna, sorgébanken der, och jag tänker med grämelse
på alla de olyckshändelser, som tvifvelsutan skola blifva en
följd af detta Mälarens afstängande från Saltsjön, på de
många fartyg, som emot den skola få sina stäf krossade
under trängseln att med vestlig storm komma igenom den
trånga banköppningen, och hvad är då att göra? Jo, har
jag
D e ii 4 April.
433
jag sagt mig, man måste hjelpa under så godt man kan, att
olägenheterna af det gjorda misstaket ej må blifva alltför
stora, och ur denna synpunkt är jag böjd att, synnerligen
på de grunder som af Biskop Sundberg blifvit andragna, un¬
derstödja det af Utskottet här gjorda tillstyrkande.
Professor Selander: En talare har sagt, att bangårdar
böra anläggas på flera ställen, och att detta vore förmånli¬
gare än en enda gemensam. Men månne detta vore någon
economisk vinst? Det tror jag ej. Afven för dem behöfvas
tomter, som ingenstädes fås för intet, och sedan lära väl ej
eller der byggnader kunna undvaras. Men månne det ens
vore så ändamålsenligt som man menar? Jag kan icke före¬
ställa mig det. En auctoritet har blifvit åberopad i en af
hufvudstadens affärsmän, och man menade, att den auctori-
teten skulle väga särdeles mycket, men Doctor Gumselius
har visat, att den mannen alltid varit emot jernvägarna, och
således i denna fråga ej bör anses betyda något synnerligt.
Deremot hade vi inom Utskottet en annan auctoritet att
stödja oss vid, nämligen Öfversten Lejonancker, som vid förra
Riksdagen var emot bangården vid Clai-a sjö, men nu föror¬
dade expropriationen. Jag ville nämna detta blott för att
få ställa den eua auctoriteten emot den andra.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, och då Et¬
il. Erke-Biskopen och Talmannens proposition å bifall till
Utskottets i detta Utlåtande gjorda tillstyrkande hördes med
blandade Ja och Nej besvarad samt votering begärdes, fram¬
ställdes och godkändes följande voterings-proposition:
Den som bifaller hvad Utskottet uti förevarande Utlå¬
tande tillstyrkt, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vin¬
ner nej, har Ståndet beslutat att, med afslag af Utskottets
tillstyrkande, lemna sitt bifall till Riksgälds-Afdelningens å
Herr Friherre Klinckowströras m. fl. reservation åberopade
och i sidorna 8 och 9 upptagna förslag.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 18 Ja och 26 Nej. tillfölje hvaraf Ståndet stan¬
nat i det beslut, som Nej-propositionen innehåller.
Emot Ståndets nu fattade beslut anmäldes reservation
af Biskop Sundberg, Doctor Lindgren, Contracts-Prosten Teg¬
nér och Professor Selander.
§ 5.
Föredrogs och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi-Utskottets Utlåtande N:o 75, i anledning af återremiss
af Utskottets Betänkande N:o 39, angående väckta motioner
om utvidgande af qvinnans medborgerliga rättigheter.
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 28
434
Den 7 April.
§ 6.
Föredrogs och bordlädes Banco-Utskottets Memorial N:o
20, med förslag rörande föreskrifterna i 6:te och 7:de Ar-
ticlarne af Banco-Reglementet.
§ 7.
Upplästes och ladcs till handlingarne från de respective
Med-Stånden inkomna Protocolls-Utdrag, nemligen: från Hög¬
loft. Bidderskapet och Adeln N:ris 156—158; från Vällofl.
Borgare-Ståndet N:ris 170—173; och från Heders. Bonde-
Ståndet N:ris 199 — 205.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
Ut supra.
In fidem.
S. H. Älmqvist.
Dcu 7 April 1836.
Plenum kl. 11 f. m.
§ I-
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
dels till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse N:o 33, i
anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om antagan¬
de af ny Riksdags-Ordning och dermed sammanhängande
ändringar i Regerings-Formen dels till § i Riksdagsbeslutet
angående antagen ny Riksdags-Ordning och dermed samman¬
hängande ändringar i Regerings-Formen.
§ 2.
Justerades Protocollen för den 26 och 28 sistlidne Mars.
§ 3.
Föredrogs ånyo och bifölls till alla delar Sammansatta
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economi- Utskottets Be¬
tänkande N:o 5, i anledning af väckta motioner om Skjuts¬
besvärets ordnande och öfvertagande al Staten.
D e ii 7 April.
435
§ 4-
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets Utlåtande N:o 75, i anledning af återremiss af Ut¬
skottets Betänkande N:o 39, angående väckta motioner om
utvidgande af qvinnans medborgerliga rättigheter.
Doctor Lindgren begärde ordet och yttrade: Då orsa¬
ken till den återremiss, som framkallat detta betänkande,
bestod deruti att man ansåg Utskottet i sitt förra förslag hafva
gått längre än man tyckte skäligt vara, måste man förun¬
dra sig deröfver, att Utskottet i sitt nu afgifna betänkande
gått vida längre än förra gången. Då tillstyrkte man näm¬
ligen blott att befordringsrätt till tjenster och befattningar,
hvartill qvinna kan pröfva* lämplig, hädanefter borde henne
tillkomma, när hon visar sig dertill ega erforderliga kun¬
skaper och skicklighet. Nu deremot föreslår Utskottet, att
anställning i tjenster och befattningar, hvartill qvinna kan
pröfvas lämplig, hädanefter bör henne tillkomma. I det
förra Betänkandet var hon således endast likställd med man¬
nen, i detta deremot ställes hon framom honom. Jag, som
afslog Utskottets första tillstyrkande, finner mig således nu
med ännu större skäl böra afslå det nu föredragna.
Professor Ribbing: Ett särskildt skäl för mig att
denna gång begära ordet ligger deri, att jag skulle söka för¬
klara ett uttryck af Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottet. Men då jag nu eger ordet kan jag ej afhålla mig
från att tillika göra några anmärkningar vid den i detta
Betänkande förekommande motivering, hvilken synes mig
vara i mer än ett hänseende remarcabel.
Utskottet utgår i sina betraktelser från stränga fordrin¬
gar på qvinnans likställighet med mannen, och en hvar klan¬
dras strängt, som vågar hysa den åsigten, att qvinnan ens
i något afseende ej vore duglig till alldeles detsamma som
mannen; sådana åsigter sägas förskrifva sig directe från upp¬
fattningen af qvinnan såsom slaf. Då Utskottet emedlertid ej
kunnat undgå att erkänna och vitsorda att mellan man
och qvinna likväl finnes någon olikhet: huru har det väl
sjelft fattat och angifvit densamma? Jo det enda sätt, hvar¬
på det uttryckt denna olikhet, är: såsom en gradskillnad!
Så säger Utskottet t. ex. sid. 3 i Utlåtandet att qvinnan
är olämplig för de flesta befattningar inom länsstyrelserna
såsom länsmannens, emedan dessa embetsmän, måste upp¬
träda med manlig kraft och beslutsamhet. Det må nu så vara,
hvad angår ”kraften,” ifall man nemligen inskränker betydelsen
af denna till den physiska allenast, men hvad beträffar ”be¬
slutsamhet,” må jag bekänna, att jag icke förut hört omta¬
436
Den 7 April.
las, att qvinnan skulle ega sådan mindre än mannen, men
kunde väl citera ett allom bekant yttrande af en bland våra
största skalder, som i detta fall uttrycker en med Utskot¬
tets alldeles olika tanke. Vidare har Utskottet vidgått och
genom sitt hela förslag ansett sig böra tillstyrka äfven en
annan gradskillnad, i det att Utskottet yrkat det qvin¬
nan endast ”inom vissa gränser” skulle få utöfva de offent¬
liga befattningar, till hvilka hon jemte mannen skulle blifva
competent, d. v. s. tillstyrkt att hon skulle stanna i de lä¬
gre graderna, mannen åter, utöfver dessa, kunna komma
fort öfver till de högre. Huru rimmar sig detta med det
stränga klandret af all gradskillnad? Men sjelfva höjdpunk¬
ten, eller, om man heldre så vill, djupet af qvinnans ned¬
sättning genom Utskottet har detta dock nått, när det sid.
4 säger, att qvinnans qvinlighet ”beror af en naturlag” samt
till följd deraf ej genom samhällslagar kan ändras. Det vill
alltså säga, att qvinnan ej ens vore ett fritt väsen, capabelt
af uppfostran och bildning! Hon lyder endast naturlagar,
d. ä. hon är blott ett naturväsen!
Vidare. Det chevalereska Utskottet har såväl i detta
betänkande, som i det föregående, N:o 39, om samma ämne
utlåtit sig om qvinnans bestämmelse. På hvad sätt och
månne så, att qvinnans värde dermed blifvit erkändt och ut¬
tryckt? Liksom Utskottet i sitt förra betänkande påstod,
att staten genom all annan qvinnans verksamhet, än såsom
offentlig embetsman, ginge förlustig om hennes ”deltagande
i intelligensens arbete”; så yi'kar det nu, att qvinnans be¬
stämmelse såsom qvinna är lägre än en annan, ”såsom men¬
niska”, det vill, såsom man af hela sammanhanget ser, sä¬
ga den att vara offentlig embetsman. Utskottets deduction
häraf är enkel, man läser den sid 4: den som vill hindra
qvinna från att blifva embetsman, den vill ock hindra hen¬
ne från att odla sina intellectuela anlag och vill qvarhålla
henne på en lägre bildningsgrad. Bevis: han vill hindra
henne från att göra sin bildning fruktbärande, — hvilket
alltså icke kan ske genom hennes verksamhet i familjen. I
förbigående kan jag vid detta resonnement ej underlåta den
anmärkning, att det enligt Utskottets mening alltså skulle
vara ett slags förnedringstillstånd för qvinnan att ”blifva
maka och mor” — såsom Utskottet uttrycker sig. Det är
då från detta förnedringstillstånd, Utskottet vill rädda den
arma qvinnan genom att tillåta henne blifva embetsman —
det är alltså, enligt Utskottets åsigt, naturen af menskligt
värde. Att en verksamhet såsom maka och mor sällan eller
aldrig renderar ordnar eller berömmande omförmäles i de
offentliga bladen: sådant medgifves. I öfrigt kan det sät¬
tas i fråga om det ej är ett säkrare arbete för samhällets
och mensklighetens lycka samt dermed för eget värde, att väl
Den 7 April.
437
uppfostra menniskor och blifvande statsborgare, än att, så¬
som t. ex. vi här, sitta i rådplägande och orerande försam¬
lingar.
Nu kommer jag till Doctor Lindgrens anförande; det
angår det slut hvartill Utskottet efter denna lysande mo¬
tivering kommit. Man har sagt, att den form af hyllning
eller, såsom poeterna kallat det dyrkan af qvinnan, som fram-
trädt i den s. k. courtoisien, vore en skimrande yta, som på
botten dolde det djupaste förakt för qvinnan. Jag påminnes
lifligt ej mindre om courtoisien, än om detta omdöme om
densamma vid det slut, hvartill Utskottet kommit. Hvar¬
för borttog man nemligen det i förra förslaget förekom¬
mande ordet ”rättighet till befordran” och ersatte det ge¬
nom ”anställning” — vid de ifrågavarande embetena? Det
skedde efter moget öfvervägande och med diplomatisk be¬
räkning. Jag ursäktar gerna Doctor Lindgren för att han
ej fattat det fina i denna beräkning, så mycket heldre, som
jag dermed blott uttalar en ursäkt för mig sjelf, med hvil¬
ken förhållandet att börja nied var enahanda. Man ville ej
gifva qvinnan ”rättighet”. Afven sedan hon fullgjort samma
prestanda för competens till en befattning, som mannen
skulle hvad han erhåller såsom rätt, tilldelas henne såsom
grace, hon skulle för alltid förblifva extra-ordinarie, blott
kunna ”anställas,” för att. när som helst, och synnerli¬
gen om hon förnedrade sig ända derhän att gifta sig
kunna skiljas från sin befattning. Detta är således det
värdiga slut hvartill Utskottet efter sin utmärkta mo¬
tivering kommit, och det innebär den enda egentliga för¬
ändring, Utskottet vid sitt förra utlåtande vidtagit. Man
erbjuder qvinnan utsigt till befordran och nya utvägar att
försörja sig och blifva en nyttig samhällsmedlem. Man loc¬
kar henne, genom förespeglingar om den större bildning,
bättre ställning, högre menniskovärde, hon sålunda skall
vinna, in på långa års arbete för att till sådan ställning
habilitera sig. Har hon ändtligen, lika med mannen, full-
gjordt detta arbete, presterat de fordrade profven ■— under
det hon dermed nödgats försumma att utbilda sig till skick¬
lighet i qvinliga yrken; — så ställs hon dock ej lika med
mannen. Nej, hon skall qvarstå på lägre grad — och nem¬
ligen en sådan grad, der det beror af andras godtfinnande
om hon skall få använda den förvärfvade skickligheten, eller
ändå blifva utan medel till subsistens. — Under sådana förhål¬
landen måste jag yrka afslag å Utskottets betänkande och
att Ståndet qvarstår vid sitt förra beslut i ärendet. Jag
var visserligen från detta beslut dissentierande. Men den
mening, jag då förfäktade, gick, i snörrätt motsatt riktning
mot den nu af Utskottet framställda: begränsadt omfång för
den verksamhetssphser man skulle tilldela qvinnan med af-
438
Den 7 April.
seende på hennes naturliga anlag, men full rätt, lika med
mannens, inom densamma.
Deruti instämde flera af Ståndets ledamöter.
Doctor Lindgren: Jag skulle vara den föregående tala¬
ren tacksam för den utläggning han lemnat af det ord ”an¬
ställning” Utskottet i detta sitt nya förslag begagnat, hvar¬
med jag hör att man velat beteckna icke en fast, utan en¬
dast en passager befordran, så vida icke ändock qvarstode
det bindande lilla ordet höra, hvaraf följer, att, i händelse
detta oförnuftiga förslag skulle af Ständer och Konung god¬
kännas, qvinna till så beskaffade anställningar, låt vara en¬
dast temporära, alltid skulle hafva förmånsrätt för mannen.
Jag, som ej vill, i afseende på befordringsrätt till statens
tjenster i allmänhet, sätta qvinnan i paralel med mannen,
kan ännu mindre gå in på, att tillägga henne något försteg,
vore det än till blott tillfälliga tjensteförordnanden, hvarföre
jag fortfarande yrkar på afslag.
Doctor Säve: För min del tycker jag, att Rikets Stän¬
der genom en underdånig skrifvelse med det allmänna och
sväfvande innehåll som den förevarande har, pålägger Re¬
geringen icke blott ett bekymmer, utan ett uppdrag, hvilket
den svårligen skall kunna fullgöra. Utskottet har velat fri¬
göra qvinnan från de hand, som förhindra hennes verksam¬
het i det allmänna; men då Utskottet kommit till frågan,
hvilka nya banor lämpligen borde öppnas för qvinnans verk¬
samhet har Utskottet ej kunnat utvisa några sådana. Ut¬
skottet har medgifvit, att de flesta befattningar inom läns¬
styrelserna icke passa för qvinnan. Afven har Utskottet
vidgått, att nödiga examina för erhållande af Medicine-Doc-
torsgraden skulle blifva allt för vidlyftiga och kostsamma
för qvinnan att fullgöra. Man hade tänkt sig, att qvinnan
skulle kunna få anställning i Bankerna, i de s. k. Räken-
skapsverken, i Tull-, Post- och Jernvägs-Styrelsen. Men äf¬
ven i fråga om dessa verk har Utskottet ansett det vara
svårt att få förhand säga,- till hvilka befattningar derinom
qvinnan företrädesvis skulle anses vara lämplig. Likaledes
hade man trott, att qvinnan skulle lämpligen kunna blifva
lärare i de lägre läroverken; men Utskottet har sjelft veder¬
lagt denna åsigt dymedelst att Utskottet med rätta förkla¬
rat, att af lärarne i sagde läroverk erfordras samma kun¬
skaper och lärareskicklighet som af lärare i de högre läro¬
verkens motsvarande lägre classer. När Utskottet således
icke sjelft varit i stånd att afgifva något förslag till de nya
hanor för hvilka qvinnan borde vara ämnad eller lämplig,
har Utskottet dock ansett tillständigt att begära hos Kongl.
Maj:t, det Kongl. Maj:t måtte upplysa, hvilka befattningar
Den 7 April.
439
kunde vara för qvinnan mer eller mindre passande. Under
sådana förhållanden och då Utskottet icke varit betänkt på
att anvisa någon utväg huruledes qvinnan skulle förvärfva
nödiga kunskaper för erhållandet af offentliga befattningar,
finner jag den föreslagna underdåniga skrifvelsen vara af
beskaffenhet att icke böra aflåtas, hvadan jag för min del
yrkar afslag å Utskottets förslag.
Doctor Moberger: Emedan jag sutit på den afdelning af
Utskottet, som behandlat ifrågavarande ärende, anser jag
mig böra förklara, att sedan återremissen blifvit uppläst,
förklarade jag mig anse problemet under närvarande för¬
hållanden olösligt och ämnet oboteligt; hvarföre jag icke kun¬
de vidare utlåta mig derom, utan förblifva endast åhörare.
— Detta är ock orsaken, hvarföre ingen reservation af mig
finnes betänkandet bifogad.
Discussionen förklarades dermed afslutad, hvarefter up¬
på derom af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen fram¬
ställd proposition, Preste-Ståndet som icke antog Utskottets
inbjudning, afslog det i förevarande utlåtande framställda
förslag.
Doctor Sandberg begärde derefter ordet och yttrade: Vi
lefva i en ombildningstid: Nationalrepresentationens ombild-
nig — Nationalförsvarets ombildning — Qvinnans ombild¬
ning. Skulle man icke öfverlemna dessa 2:ne sednare om¬
bildningar till den ombildade National-Representationen, som
inom 9 månader träder tillsammans? Ingenting äfventyras
med detta uppskof. Den älsklingsidé om utvidgning af qvin¬
nans medborgerliga rättigheter, som hastigt uppdykat och
nu omfattas med en varm känslas hänförelse behöfver san¬
nerligen tid att mogna. För den ogifta qvinnans verksam¬
het och försörjning stå många vägar öppna. Men jag kan
icke inse att samhället skulle blifva lyckligare om unga qvin¬
nor bildades för att trängas med unga män om statens tjen-
stebefattningar. Mera enligt med naturens lag är det att
mannen sättes i tillfälle att försörja hustru och ingår i äk¬
tenskap. Mig synes den föreslagna underdåniga skrifvelsen
i detta ämne vid innevarande Riksdag gerna må uteblifva.
Med den mig gifna tillåtelsen, anhåller jag att denna min
mening, ehuru uttalad efter Talmannens klubbslag på det
fattade beslutet, måtte få ingå i Ståndets protocoll.
§ 5.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 20, med
förslag rörande föreskrifterna i 6 och 7 Articlarne af Banco-
Reglementet.
440
Den 7 April.
Punkterna 1—8. Godkändes.
Punkten 9:
Kyrkoherden Hennerström, som på begäran erhöll or¬
det yttrade: Uti ifrågavarande 9 moment föreslås, att till
alla tjenster (utom commissarieclassen) Fullmäktige, skulle
ega att, efter vederbörande chefers hörande, utnämna den
bland verkets ordinarie eller extra ordinarie tjenstemän,
som för tjensten är mest skicklig och passande, eller, i hän¬
delse sådant i något särskildt fall skulle finnas för ver¬
ket gagnande, annan i Banken förut icke tjenstgörande;
särdeles väl vitsordad och skicklig person. Det sista alter¬
nativet i detta stadgande synes mig vara ganska vådligt och
göra de extra ordinarie tjenstemännens ställning än mera
prekär än förut. Hafva de icke utsigt att efter trägen, tro¬
gen och väl vitsordad tjenstgöring vinna befordran utan skall
denna vara beroende af Fullmäktiges subjectiva tycke, huru
skall man då kunna påräkna att få personer, som med flit
och nit egna sig åt bankens tjenst? Dessutom synes mig
det ifrågasatta stadgandet vara obehöfligt; ty det är icke
gerna tänkbart, att inom banken skulle saknas personer,
lämpliga för hvarje plats derinom. Fullmäktige behöfva der¬
för säkerligen aldrig leta på gatan efter dugligt folk. De
nuvarande Fullmäktige komma troligen, derom är jag fullt
öfvertygad, icke att missbruka den dem genom ifrågavarande
stadgande medgifna rättighet att uppsöka tjenstemän utom
banken; men man vet icke, hvad framtiden bär i sitt sköte,
och i alla fall ligger det farliga i saken just deri att såsom
grundsats stadga och genom lag sanctionera ett godtycke.
För min del kan jag derföre icke gifva mitt bifall till Ut¬
skottets förslag i berörda hänseende, utan får hemställa, att
hvad förut i thy fäll varit stadgadt må oförändradt bibe¬
hållas.
Doctor Björkman: Ifrågavarande föreslagna stadgande
blef inom Utskottet strängt och allvarsamt ventileradt. För
min del tror jag att, såvida man icke antager, det Fullmäk¬
tige i Banken skola ledas af godtycke, denna ginväg för be¬
fordran icke kan blifva farlig. Nyligen har inom Banken
förekommit ett fall, som visat gagneligheten af ett dylikt
stadgande. Den person som för närvarande sköter Secre-
terarebefattningen inom Utskottet, sökte för några år sedan
att blifva notarie i Fullmäktiges expedition. Han var då
en särdeles väl vitsordad tjensteman i Lund, men hade na¬
turligtvis icke tjenstgjort i Rikets Ständers Bank. För att
nu der få ansökningsrätt, måste han först låta inskrifva sig
såsom extra ordinarie tjensteman i Banken och först efter
det han såsom sådan der varit inskrifven någon tid, kunde
Den 7 April.
441
han, såsom sökande, till notarie antagas. Nu frågas, hvar¬
till tjenar en sådan omväg? När man nu dertill besinnar,
huru begränsad den rätt blifver, som härmed gifves Full¬
mäktige att utom Banken antaga tjenstemän — förslaget
lyder nemligen att endast, i händelse sådant i något sär¬
skildt fall skulle finnas för verket gagnande, till tjenst i
Banken må utnämnas annan, i Banken förut icke tjenst¬
görande, särdeles väl vitsordad och skicklig person — så
kan jag icke finna berörde stadgande vara farligt, hvadan
jag ock tillstyrker, att detsamma må af Ståndet godkännas.
Doctor Nordlund: Först får jag erinra derom, att ifrå¬
gavarande moment står i ett nära sammanhang med 11 mo¬
mentet i detta Betänkande, hvilket vid denna frågas bedö¬
mande icke torde böra lemnäs ur sigte.
I sjelfva saken får jag anmärka, att der är en väsendt¬
lig skillnad emellan hvad Fullmäktiges och Utskottets för¬
slag innehålla angående den i detta 9:de moment förekom¬
mande fråga. Fullmäktige hade föreslagit, att till alla öf¬
riga tjenster (utom commissarieplatser) Fullmäktige, efter
vederbörande chefers hörande, må nämna den för verkets
tjenst mest skicklige och passande. Ifrån detta förslag var
jag bland Fullmäktige skiljaktig och ansåg att Fullmäktige
endast undantagsvis, der behofvet kunde nödvändigt kräfva
det, borde utom Banken få söka personer till besättande af
lediga platser inom Banken. Utskottet har antagit den af
mig uttade mening. Man kan i principen eller regeln in¬
stämma med den förste talaren — hvilket jag för min del
gör —■ och ändock medgifva att det föreslagna berättigan¬
det för Fullmäktige är nödigt, såsom undantag. Och att
här endast är ett undantagsstadgande i fråga, följer, såsom
nästföregående talare erinrat, af sjelfva ordalagen i Utskot¬
tets förslag; äfvensom jag med sistbemälde talare icke kan
finna den föreslagna rättighetens medgifvande åt Fullmäktige
vara vådligt, utan fastheldre nyttigt och lämpligt. Der fin¬
nas nemligen några platser inom Banken, som svårligen kun¬
na alltid besättas med de personer, som arbetat i Bankens
öfriga afdelningar. Sådana platser äro secreterare- och no-
tariebefattningarne i Fullmäktiges cansli. För flera Riks¬
dagar sedan beslöto Rikets Ständer, att i detta Cansli icke
skulle finnas några canslister, hvilket ock föranledt, att inom
detsamma icke kunna bildas några personer, lämpliga att
skota berörda befattningar, när deras ordinarie innehafvare
afgå eller af en eller annan anledning äro förhindrade att
befattningarne sjelfve sköta. De åter, som tjenstgöra i Ban¬
kens öfriga afdelningar, blifva derigenom ingalunda förbe¬
redde och skicklige till göromålen i Fullmäktiges Cansli.
Under sådana förhållanden och då, såsom jag förut antydt,
442
Den 7 April.
den rätt i thy fall, som skulle meddelas Fullmäktige, finge
begagnas endast undantagsvis eller, såsom orden i förslaget
lyda, ”i händelse sådant i något särskildt fall skulle finnas
för verket gagnande”, anser jag det föredragna momentet
böra af Ståndet godkännas.
Kyrkoherden Wennerström: Jag upprepar hvad jag förut
sagt, att jag alldeles icke betviflar de nuvarande Fullmäk¬
tiges rättskänsla och grannlagenhet, men att jag anser det
vara vådligt att som lag stadga, det Fullmäktige må kunna
i Bankens tjenst anställa personer, som förut aldrig derstä¬
des tjenstgjort. Man säger väl, att det föreslagna stadgan¬
det endast afser vissa undantagsfall. Men dessa undantags¬
fall kunna upprepas; och för hvarje gång en plats skall till¬
sättas, kan det förefalla Fullmäktige som om specielt just
för den platsen en viss person utom Banken voro lämplig.
Om en dylik praxis utbildar sig hurudan blir då de extra
ordinarie tjenstemännens i Banken ställning? Bedan nu är
den ganska svår, ty på sednare tiden har antalet aftjenster
inom verket blifvit ganska mycket reduceradt. Skall nu der¬
till komma, att nästan all befordran derstädes skall vara
af Fullmäktiges godtycke helt och hållet beroende? Detta
kan icke vara för Banken sjelf gagneligt, emedan det måste
leda till lycksökeri och en i allmänhet mindre god anda
inom tjenstemanna-corpsen. Jag vidhåller derföre mitt förut
gjorda yrkande i saken.
Professor Selander: Jag instämmer med Doctor Nord¬
lund. Det är väl sannt, att de extra ordinarie tjenstemän¬
nens i Banken ställning på sednare tiden blifvit bekymmer¬
sam, men jag får dock erinra derom, att Banken väl icke
är till för tjenstemännens räkning, utan tvärtom dessa för
Bankens. Den nästföregående talaren har föreställt sig, att
Banken sjelf skulle lida deraf, att de obefordrade tjenste¬
männens ställning blefve så osäker. Dervid är dock att
märka, såsom Doctor Nordlund redan förklarat, att här är
endast fråga om ett undantagsstadgande; och man behöfver
väl icke befara, att förhållandet ock skall blifva sådant, ty
det är ju alldeles naturligt, att Fullmäktige skola vilja väl
vårda sig om banktjenstemännens rätt och bästa. Doctor
Nordlund har nämnt två befattningar i Banken, till hvilkas
besättande det torde vara nödigt att söka personer utom
Banken; men till dylika befattningar torde jemväl böra räk¬
nas ombudsmannabefattningen. Det är ju uppenbart, att
Fullmäktige skola, om möjligt, besätta nämnde vigtiga plat¬
ser med sådana personer, som känna till mecanismen i Ban¬
ken, men med den bästa vilja är det dock stundom omöj¬
ligt, att inom Banken finna personer, lämpliga för dylika
Den 7 April.
443
befattningar. Och skulle mot all förmodan Fullmäktige miss¬
bruka sin makt uti ifrågavarande hänseende, så kommer nog
Banco-Utskottet med efterräkning, och för detta Utskott
hafva Fullmäktige, såsom bekant är, stor respect.
Doctor Nordlund: Äfven jag anser de extra ordinarie
tjenstemännens i Banken ställning vara bebjertansvärd; och
om den skulle blifva i hufvudsaklig mån försämrad genom
det nu föreslagna stadgandet, så skulle jag för min del icke
deråt vilja gifva mitt bifall. Men jag tillåter mig ännu en
gång fästa uppmärksamheten på hvad här egentligen blifvit
föreslaget, nemligen att till tjenst i Banken må utnämnas
en i Banken icke förut tjenstgörande person, endast när lian
är synnerligen väl vitsordad och endast i något särskildt
fall, i händelse det skulle finnas för verket gagnande. Med
afseende härå och då dels Fullmäktige sjelfva hafva mesta
olägenheten, derest de antoge en mindre tjenlig person till
Secreterare, Notarie eller Ombudsman, hvilka tjenstemän
här egentligen afses, dels ock Banco-Utskottet icke lärer
underlåta att, derest Fullmäktige göra sig skyldiga till miss¬
bruk af den medgifna rättigheten, stäfja dylika tilltag, må¬
ste jag vidhålla den af mig förut uttalade öfvertygelsen, att
då här är fråga blott om ett undantagsstadgande, som vid
sina tillfällen kan finnas både nödigt och nyttigt, detsamma
bör godkännas.
Contracts-Prosten Palmlund: Jemte det att jag instäm¬
mer med de två nästföregående talarne, får jag fästa en
annan talares, Kyrkoherden Wennerströms, uppmärksam¬
het på den af Utskottet i motiveringen till ifrågavarande
moment (sid. 15) uttryckligen framställda åsigt, ”att Ban¬
kens redan varande tjenstemän, der Bankens eget intresse
icke gifver anledning till undantag, böra ega företräde fram¬
för andra sökande”. Dessutom må det tillåtas mig erinra
derom, att det föreslagna stadgandet gäller blott för tiden till
nästa Riksdag, då, i händelse af behof, förändring kan i be¬
rörde hänseende vidtagas; emedlertid är Riksbankens för¬
valtning nu anförtrodd åt sådana Herrar Fullmäktige, till
hvilkas grannlagenhet och rättskänsla Kyrkoherden Wenner¬
ström med största skäl förklarat sig hysa ett synnerligt för¬
troende.
Doctor Ternström: I betraktande dels deraf att Banco-
Reglementet icke är någon permanent lag, utan kan förän¬
dras vid hvarje Riksdag, och dels deraf att det skulle vara
håidt" att så binda händerna på Banco-Fullmäktige, att de
icke vid förefallande behof skulle få inkalla en utom verket
444
Den 7 A p r i 1.
stående capacitet, tillstyrker jag antagandet af Utskottets
förslag.
Kyrkoherden Wennerström: Jag inser nog, att min åsigt
ej kommer att göra sig gällande; min öfvertygelse i ämnet
har jag dock velat uttala. Det synes mig nemligen vara
oförnekligt, att hufvudsyftet i Fullmäktiges till Utskottet
afgifna och i detta betänkande behandlade förslag går der¬
på ut att skaffa Fullmäktige så stor makt som möjligt i frå¬
ga om Bankens Styrelse och Förvaltning. Detta bevisas häst
af Fullmäktiges hemställan, att 110:de § i nu gällande Banco-
Reglemente måtte borttagas, d. v. s. att klagan öfver Full¬
mäktiges beslut i befordringsmål icke hädanefter skulle få
äga rum. Då sålunda maktlystnad visar sig vara utmär¬
kande drag hos Banco-Styrelsen och dess spiritus rector,
har det verkligen synts mig vara mindre lämpligt att med¬
gifva en sådan rättighet, som afses i nu förevarande förslag.
Doctor Rundgren: Under förra Riksdagen var jag supple¬
ant i Banco-Utskottet och hade då tillfälle att öfvervara be¬
handlingen af samma ämnen, hvarom nu är fråga. Dervid
delade jag den af Kyrkoherden Wennerström i dag uttalade
åsigt, från hvilken jag icke eller nu finner mig föranlåten att
afvika. Man har sagt, att den rättighet, som enligt ifråga¬
varande förslags-stadgande skulle meddelas Fullmäktige, en¬
dast undantagsvis komme att begagnas. Jag tror dock ej
att man med säkerhet kan göra ett slikt antagande, ty huru
rättigheten kommer att utöfvas, blir naturligtvis beroende af
den för tillfället ibland Banco-Fullmäktige rådande åsigt.
Då emellertid af det utaf Fullmäktige afgifna, i detta Be¬
tänkande omförmälda utlåtande inhemtas, att Fullmäktige
önska dels, att frågan om extra ordinarie tjenstemäns i
Banken antagande må, utan afseende derpå om de aflagt
academiska examina eller ej, göras beroende ensamt af Full¬
mäktiges pröfning; dels att till alla tjenster inom Banken
utom commissarieplafser, Fullmäktige må, efter vederbörande
chefers hörande, utse den för verkets tjenst mest skicklige
och passande, utan skyldighet för Fullmäktige att till tjenste¬
män utnämna sådana, som inom Banken tjenstgjort; dels ock
att klagan öfver Fullmäktiges beslut i befordringsmål hädan¬
efter icke skulle vara tillåten, så synes man deraf väl med
fog kunna sluta, att nuvarande Fullmäktiges uppfattning af
tjenstemännens i banken ställning är sådan, att, om de i 9
och 11 momenten af detta Betänkande omförmälda förslag
af Ståndet antagas, den makt, som derigenom klefve tillde¬
lad Fullmäktige, icke kommer att blott undantagsvis begag¬
nas. I dessa omständigheter finner jag en anledning för mig
att ej bifalla Utskottets förslag, helst det synes mig inga¬
Den 7 April.
445
lunda komma att blifva gagneligt för banken, 0111 dess tjenste¬
män blifva så beroende af Fullmäktige, som nu föreslaget
blifvit — och detta äfven med antagande, att Fullmäktige
hysa så stor respect för Banco-Utskottet, som man antydt.
Doctor timmelius: Här har sagts, att llanco-Fullmäktige
sträfva att få mera makt än hittills. Ett sådant sträfvande
finner jag vara naturligt och alldeles i sin ordning, ty skola
Fullmäktige kunna administrera Banken i öfverensstämmelse
med tidens fordringar, måste de ock hafva friare händer än
förut. Man har äfven uttalat farhågor derför att den rät¬
tighet, som enligt förevarande förslagsstadgande skulle Full¬
mäktige medgifvas, icke skulle blott undantagsvis begagnas.
Professor Selander synes mig dock hafva tydligen ådagalagt,
att dylika farhågor äro fullkomligt ogrundade. Och uppen¬
bart måste väl vara att icke någon chef har så litet del¬
tagande känsla för sitt verk, att han utom detsamma
söker tjenstemän, om lika skicklige finnas att tillgå derinom.
Väl må det vara liårdt för extraordinarie tjenstemän att vid
tjensters besättande blifva förbigångna af sådana, som icke
inom verket tjenstgjort; men lika hårdt måste det vara för
Bankens Styrelse att nödgas befordra olämplige och oskick¬
liga personer blott för det de tjenstgjort i Banken, äfven om
de ej äro till sysslan fullt skickliga. E11 sådan exclusiv rätt
till platser inom vederbörande verk lära väl icke extraordi¬
narie tjenstemän på andra ställen hafva. För min del finner
jag mig derför föranlåten att godkänna ifrågavarande 9 mo¬
ment. Hvad åter angår Fullmäktiges förslag att man ej
skulle få klaga öfver Fullmäktiges beslut i befordringsmål,
så skulle jag icke för min del kunna godkänna detsamma,
men derom är nu icke fråga. Slutligen får jag erinra derom,
att i Riks-Bankeu likasom i hvarje annan bank det är nöd¬
vändigt att hafva en spiritus rector; men att den nuva¬
rande spiritus rector i Riks-Banken skulle öfva något obehö¬
rigt inflytande öfver öfriga Fullmäktige, tror jag icke att
man, med kännedom om deras personer, behöfver befara.
Doctor Nordlund: T vänne talare före den siste hafva fört
discussionen in på ett område, der en af Fullmäktige ej gerna
kan möta dem; jag för min del ämnar icke heller ingå i sär¬
skilda svar å de gjorda anmärkningarne, isynnerhet som jag
icke deltagit i de 2:ne första af Fullmäktige framställda för¬
slag, hvilka Doctor Rundgren klandrande omnämnt och det
3:dje af honom vidrörda redan inom Utskottet fallit. Att
flera af de förslag, Fullmäktige framställt till ändring i Re¬
glementet, åsyfta utvidgade rättigheter för Fullmäktige i Ban¬
kens Styrelse och förvaltning, vill jag ingalunda bestrida;
dock vågar jag hemställa, huruvida man icke billigtvis kan
446
Den 7 April.
tänka sig, att Fullmäktiges berörda förslag härleda sig mindre
från maktlystnad än från önskan att, utan hinder af regle¬
mentet, kunna i Bankens inre förvaltning och göromål vid¬
taga sådana åtgärder och förändringar, som kunna lända till
så väl bankens som allmänhetens beqvämlighet. Bankover¬
ket är nämligen icke att jemföra med Statens collegiala em¬
betsverk, utan är ett Förvaltnings-, Räkenskaps- och Expe-
ditionsverk, som dagligen står i beröring med allmänheten.
Det är isynnerhet i sistnämnde egenskap, Banken behöfver
röra sig med lätthet och skyndsamhet, för att tillfredsställa
allmänhetens skäliga fordringar och kunna uthärda täflan
med de enskilda bankerna. Det har länge varit en klagan,
att Riks-Banken i expeditionsväg stått efter de sistnämnda,
och denna klagan har icke saknat skäl; enär arbetet inom
Riks-Banken varit mer än nödigt inveckladt och för allmän¬
hetens betjenande långsamt. Fullmäktige hafva redan sökt
afhjelpa dessa olägenheter. Ännu ligga dock i flera af de
detaljföreskrifter, som reglementet hittills innehåller, hinder
för Fullmäktige att vidtaga en del åtgärder och förändringar,
som dels i expeditions- dels i räkenskaps- och öfriga conto-
ren kunna finnas nödiga; och det är isynnerhet för att un¬
danrödja dessa hinder, som Fullmäktige föreslagit åtskilliga
uteslutningar och förändringar i reglementet, oaktadt erkän¬
nas måste, att de skulle hafva den följden, att utvidga Full¬
mäktiges makt. Huruvida denna makt under den närmaste
tiden komme att missbrukas, derom tillhör icke mig att yttra
något.
Doctor lluuilgreu: Hvad jag yttrade om tendensen i
Banco-Fullmäktiges, i detta Betänkande omförmälda Utlå¬
tande, yttrade jag endast på grund deraf att en af Fullmäk¬
tige sjelfva påstode, att den rättighet, som enligt stadgandet
i förevarande 9 moment skulle Fullmäktige medgifvas, endast
vore att betrakta såsom ett undantagsfall. Då emellertid af
berörde Utlåtande i sin helhet, efter mitt förmenande, tydli¬
gen framgår, att pluraliteten af Fullmäktige haft åsigter som
häntyda på att denna rättighet alldeles icke blott undantags¬
vis, utan snarare såsom regel skulle af dem begagnas, så
har jag ock ansett mig berättigad att uttala detta. Huru¬
vida denna min uppfattning är riktig eller icke, derom vill
jag icke vidare yttra mig. Jag har blott velat anföra detta
såsom skäl till mitt yttrande. Hvad nu sjelfva saken angår,
så får jag erinra om det nära sammanhanget emellan 9 och
11 momenterna i detta Betänkande. Det har nemligen förut
varit stadgadt att för att kunna antagas till extraordinarie
tjensteman vid bankoverket borde man hafva undergått så¬
dan examen, som berättigade till inträde i Konungens cansli
eller Rikets rättegångs- eller räkenskapsverk. Fullmäktige
Den 7 April.
447
hade i sitt ofvannämnde Utlåtande yttrat sig förmoda, att
sedan cameralexamen blifvit afskaffad och cansliexamen be¬
tydligt försvårats, hinder icke borde möta för upphäfvande
af föreskriften om academiska examinas afläggande såsom
vilkor för inträde i Bankens tjenst. Utskottet har dock icke
velat gå så långt som Fullmäktige, utan hemställt: ”För att
kunna antagas till extra ordinarie tjenstemän vid Bankover¬
ket, fordras att hafva undergått godkänd afgångsexamen från
något af Rikets högre Elementarläroverk. Sökande, hvilken
på annat sätt ådagalagt motsvarande kunskaper, må dock,
der särskilda omständigheter dertill föranleda, äfven kunna
till extraordinäre tjensteman af Fullmäktige antagas.” Det
visar sig således, att om detta förslag antages, bankens extra¬
ordinarie tjenstemän kunna komma att till stor del bestå af
personer, som icke ens hafva undergått godkänd afgångsexa¬
men från något af Rikets högre Elementarläroverk. Då man
sålunda icke ens fordrat detta såsom vilkor för att blifva
tjensteman i Banken, förefaller det mig besynnerligt att man
dock icke vågar anse Banken såsom så god uppfostringsan¬
stalt, att man från densamma skall kunna erhålla hvilka
tjenstemän i banken sorn helst. Jag får derför och då jag
anser det icke vara behöfiigt att tilldela Banco-Fullmäktige
den i förevarande moment omförmälda rättighet fortfarande
instämma med Kyrkoherden Wennerström, och yrkar, att
Ståndet måtte godkänna ifrågavarande 9 moment, dock med
uteslutande af orden ”eller i händelse sådant i något sär¬
skildt fall etc. vitsordad och skicklig person.”
Kyrkoherden Otterström: Jag tror, att Kyrkoherden Wen¬
nerström och Doctor Rundgren skulle låtit sina betänklig¬
heter falla, om de velat fästa sin uppmärksamhet vid hvad
Doctor Björkman yttrade i ämnet. Det är ju nemligen ej
fråga om att medgifva Fullmäktige annan rätt än den de
förut äga, ehuru på en omväg. Doctor Björkman omför-
mälde nemligen, huruledes en person, som icke varit tjenste¬
man i banken, der erhöll ordinarie beställning, men att han
för att blifva competent till platsen nödgades först låta in¬
skrifva sig såsom extraordinarie i banken. Om man nu kan
undanrödja ett dylikt spegelfäkteri, så kan det ju hvarken
anses vara farligt eller ens onyttigt; tvärtom måste det väl
anses vara i allo lämpligt. Derför bör ock, efter mitt för¬
menande, ifrågavarande moment med allt skäl antagas.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, gjorde
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen proposition på bifall
till ifrågavarande punkt, hvarvid blandade Ja och Nej hör¬
des samt votering begärdes; och uppställdes och godkändes
följande voteringsproposition:
448
D e n 7 A p r i I.
Den, som bifaller livad Utskottet i denna punkt hem¬
ställt, röste Ja.
Den det icke vill, röste Nej.
Vinner Nej, har Ståndet godkänt Utskottets hemställan
i denna del, med uteslutande dock af orden "eller, i hän¬
delse sådant i något särskildt fall skulle finnas för verket
gagnande, annan i hanken förut icke tjenstgörande, särdeles
väl vitsordad och skicklig person."
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 39 Ja och 7 Nej, hvadan alltså Ståndet stannat
i det slut, som Ja-propositionen innehåller.
Punkten 10. Godkändes.
Punkten 11:
Doctor Björkman begärde ordet och yttrade: Detta mo¬
ment var föremål för mycken discussion, innan det bekom
det innehåll det för närvarande har. För att blifva antagen
till extraordinarie tjensteman vid Bankoverket har, enligt
108 §, hittills fordrats att hafva undergått sådan academisk
examen, som berättigade till inträde i Konungens cansli eller
Rikets rättegångs- eller räkenskapsverk. I sitt till Utskottet
afgifna utlåtande hafva nu, sedan cameralexamen är afskaffad,
Fullmäktige uttalat den förmodan, att hinder numera icke
borde möta för upphäfvande af föreskriften om academiska
examinas afläggande såsom vilkor för att kunna antagas till
extraordinarie i bankens tjenst. Efter mycken strid kom
man inom Utskottet slutligen öfverens om första delen uti
detta moment. Dervid hade jag ock önskat stanna. Jag
ansåg nemligen den sednare delen alldeles obehöflig, enär
Fullmäktige enligt 9 momentet, erhållit rättighet att till tjen¬
ste r i Banken utnämna sådana, som icke inom banken förut
tjenstgjort såsom extraordinarie!'. Derjemte ansåg jag det
vara Statens skyldighet att fordra, det de, som inskrifvas i
Statens verk, böra åtminstone hafva undergått godkänd af-
gångsexamen från något af Statens högre Elementarläroverk.
Min åsigt segrade emellertid icke i Utskottet. Jag får der¬
för nu yrka, att Preste-Ståndet må godkänna den första,
men förkasta den sednare delen af detta moment.
Prosten Lundholm: I hufvudsaken finner jag mig före¬
kommen af den föregående högt vördade talaren. Icke heller
jag finner någon giltig anledning att bifalla det sednare
stycket i detta moment, och ehuru jag helst skulle önskat,
att den 108 § af nu gällande Reglemente oförändradt blifvit
bibehållen, men det torde vara förgäfves att framställa ett
sådant yrkande, finner jag mig föranlåten att godkänna det
stadgande som innefattas i första delen af 1 Ute momentet, men
förkasta
Den 7 April.
449
förkasta den sednare. Gerna skulle jag önska få upplysning-
om hvad Utskottet menar med det uttrycket: ”Sökande,
hvilken på annat sätt ådagalagt motsvarande kunskaper.”
Dock äfven om jag erhölle en förklaring i detta afseende,
är jag fullt öfvertygad, att jag ej skulle finna densamma till¬
fredsställande, ty icke lära Banco-Fullmäktige vilja anses be¬
höriga att anställa afgångs-examen med dem, som söka an¬
ställning i Bancoverket, icke heller lära betyg från några
andra practiska undervisningsanstalter kunna anses lika gäl¬
lande med betyg om undergången afgångsexamen från Rikets
högre Elementarläroverk. Derföre och då Bankens tjenste¬
män hafva minst lika goda lönevilkor som embetsmännen i
andra Statens verk, och det således icke efter mitt förme¬
nande finnes något rimligt skäl hvarföre de icke böra stå på.
samma bildningsgrad, som sina vederlikar i andra embets¬
verk, finner jag mig föranlåten att förkasta sednare stycket
af ifrågavarande moment.
Doctor Sandberg: Såsom ledamot i föregående Riksda¬
gars Banco-Utskott har jag, då dylika frågor der förekommit,
städse omfattat den grundsats, att de män, som skola inträda
och vinna befordran i något af Statens verk, hvartill också
Banken och Riksgälds-Contoret räknas, måste hafva förvärf-
vat och ådagalagt sig ega en högre och vidsträcktare bild¬
ning än som erfordras för bestridande af tjenstens vanliga
göromål. Denna grundsats har också Banco-Utskottet i detta
Betänkande, på 18 sidan, ganska väl utvecklat och motiverat.
De derifrån afvikande bestämmelser, som Utskottet, det oak¬
tadt, har föreslagit både i det föregående 9:de och det nu
förevarande ll:te moment, kan jag derföre för min del icke
godkänna.
Professor Agardh: Inom Utskottet hade jag samma åsigt
som de föregående talarne. Jag tror dock att det icke tje¬
nar till något att strida mot hvad Utskottet föreslagit. I
de äldre Bancoreglementena, jag tror t. ex. i det af år
1860, fanns, om jag minnes rätt, bestämd en objectiv grund
för att blifva antagen till extraordinarie i Banken; men
derjemte var det Fullmäktige medgifvet att undantagsvis
kunna till extraordinarier antaga hvilka som helst. Vid
sista Riksdagen borttog man från Fullmäktige denna rätt.
Nu hafva deremot Fullmäktige föreslagit, att det icke skulle
finnas några objectiva grunder, utan att det skulle öfverlem-
nas ensamt åt Fullmäktiges bepröfvande att afgöra, hvilka
finge såsom extraordinarier antagas. Under sådana förhål¬
landen synes det mig vara klokast att godkänna, hvad Ut¬
skottet hemställt, helst det väl torde hända, att i några af
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 29
450
Den 7 April.
de andra Stånden det första stycket af denna punkt blifver
förkastadt.
Doctor Rundgren: Jag instämmer med dem, som yrkat,
att det sednare stycket i denna punkt måtte förkastas — och
det af samma skäl, som föranledde mig att vid behandlin¬
gen af 9 momentet begära, att det nya, deri förekommande
förslagsstadgandet icke måtte godkännas. Men då det nu
låter inom detta Stånd som om ifrågavarande moments sed¬
nare stycke skulle förkastas, måste jag deröfver uttrycka
min förundran, ty det kan väl ej annat än förefalla såsom
en inconseqvens, att man såsom vilkor för antagandet af
extraordinarie tjenstemän i Banken fordrar godkänd afgångs-
examen ifrån något af Rikets högre Elementarläroverk; men
att deremot sådant icke fordras af den, som skall blifva
ordinarie tjensteman i samma verk. Jag kan derföre icke
underlåta den anmärkningen, att det vid momentet 9 fatta¬
de beslut borde antyda Ståndets tanke jemväl i denna punkt.
Men — då de i denna fråga här uttalade åsigter öfverens¬
stämma med mina egna har jag naturligtvis icke något att
anmärka deremot, att de vinna bifall af Ståndets pluralitet.
Kyrkoherden Rennerström: Vid förra Riksdagen förevar
samma fråga, som nu är å bane. Då yttrade jag mig emot
ett framstäldt förslag af enahanda syftning som det föreva¬
rande, och min åsigt i detta hänseende har sedan dess in¬
galunda förändrats. Det synes mig nemligen vara af syn¬
nerlig vigt, att tjänstemannen har allmän bildning. Detta
har ock Utskottet erkänt, då det sagt: ”Det kan dock icke
”vara tillräckligt och tillfredsställande, att en tjenstemanna-
”corps, han må också vara fullt bevandrad i detaljerna af
”af de löpande göromåleu, är så beskaffad, att han icke för-
”mår eller ens äger en sträfvan att uppfatta sin verksam¬
het och den sak, hvilken utgör föremål för densamma, ur
”en högre och allmännare synpunkt; och det kan derföre
”långt ifrån anses likgiltigt, om denna tjenstemanna-corps
”äger en allmännare och vidsträcktare bildning än som nöd-
händigt behöfves för de dagliga göromålens behöriga verk¬
ställande”. Detta resonnement är utan tvifvel fullt riktigt.
Och det förvånar mig att med dessa åsigter Utskottet icke
kommit till ett annat resultat. Väl medgifver jag gerna, att
én stor del af de kunskaper, man genom academisk examen
eller godkänd afgångsexamen från Rikets högre Elementar¬
läroverk visat sig hafva vunnit, icke hafva någon speciel
användning på göromålen i Banken, men detsamma kan sä¬
gas om arbetena t. ex. i Cammar-Collegium och Cammar-
Rätten; och likväl fordrar man af dem, som söka inträde i
dessa verk, att de skola hafva aflagt vissa examina. Långt
Den 7 April.
451
ifrån att godkänna sednare momentet i den nu föredragna
punkten, vore jag snarare färdig att yrka på samma fordrin¬
gar för inträde i Bankens tjenst som i de nyssnämnda Em-
betsverkens. Då i’epresentationen gör så stora uppoffringar
för att sätta Statens läroverk i ett godt skick, bör den väl
ock genom befordringslagarne ådagalägga att den vet att till
sitt fulla värde uppskatta den bildning, som i samma läro¬
verk kan erhållas.
Biskop Björck: Jag hade väntat, att Professor Agardh,
då han hade ordet, skulle lemnat en upplysning om hvad
inom Utskottet menats med de i sednare stycket af detta
moment förekommande uttrycken "motsvarande kunskaper”,
helst en ledamot af Ståndet i dag begärt att erhålla en dylik
upplysning. Men då nu icke så skett, anhåller jag att få
yttra några ord. Jag har icke kunnat fatta Utskottets me¬
ning annorlunda än att Utskottet verkligen åsyftat att, om
en person i Banken sökte inträde såsom tjensteman, hvilken
icke genomgått något af Rikets högre Elementarläroverk, han
borde styrka sig hafva på annat sätt förvärfvat motsvaran¬
de kunskaper, d. v. s. att han genomgått ett handelsinstitut
eller någon annan dylik inrättning, och att det således al¬
drig varit Utskottets mening, att Fullmäktige skulle få an¬
taga hvilken som helst, oberoende af måttet af den allmänna
bildning han kunde äga, till extraordinarie i Banken. Emel¬
lertid finner jag mig äfven med denna uppfattning af ifrå¬
gavarande moment, dock mera böjd att instämma med dem,
som yrkat, att det sednare stycket i detta moment måtte
förkastas.
Professor Agardh: Jag har nu icke till hands det vid
1859—1860 årens Riksdag beslutade Banco-Reglementet, men
har deremot fått låna Reglementet från 1856—1858 årens
Riksdag, och anhåller att derur få uppläsa 49 §, så lydan¬
de: ”För att kunna antagas till extra-ordinarie tjensteman
vid Bancoverket fordras att hafva undergått någon sådan
academisk examen, som, enligt nu gällande eller framdeles
blifvande författningar, berättigar till inträde uti Konungens
Causli eller Rikets Rättegångs- eller Räkenskapsverk”. Efter
detta första moment, framställande den allmänna föreskrif¬
ten, inlägges i ett andra moment: ”Fullmäktige må antaga
till e. o. tjenstemän de sökande, emot hvilka, efter det Un¬
der-Styrelsen sig utlåtit, någon giltig anmärkning icke äger
rum”. Jag hemställer nu till en hvars bedömande, huru¬
vida icke Fullmäktige redan enligt detta Reglemente hade
lika stor makt uti ifrågakomne hänseendet som man nu vill
tilldela dem. Under sådana förhållanden synes det mig icke
452
Den 7 April.
löna mödan att söka motsätta sig Utskottets förevarande
förslag.
Doctor Nordlund: Instämmande med dem. sorn yrkat bi¬
fall till första, men afslag å sednare stycket af denna punkt,
får jag, i afseende på hvad den siste talaren uppläst ur
1856 — 1858 årens Reglemente erinra, att om man jemför
och öfverväger hvad deri förekommer och hvad Utskottet
här i 2:dra stycket föreslagit, en obestridlig skillnad mellan
det i berörde Reglemente och det i nyssnämnde förslag före¬
kommande stadgande eger rum. Enligt det förra voro Full¬
mäktige vid antagande af e. o. tjenstemän inskränkte till
dem, sorn aflagt den i det åberopade första momentet af §
49 omförmälda examen; enligt nu i sednare stycket af före¬
varande punkt gjorda förslag skulle Fullmäktige ega att an¬
taga äfven sådana sökande som på annat sätt än genom
examina ådagalagt motsvarande kunskaper. Hvad vidare
angår Doctor Rundgrens anmärkning, att om man förkasta¬
de det sednare stycket i det ll:te momentet, sedan man
godkänt det 9:de momentet i sin helhet, man skulle göra
sig skyldig till en inconseqvens, får jag fästa uppmärksam¬
heten derå, att i 9:de momentet var frågan blott om ordi¬
narie tjenstemän, men att här är fråga om extra-ordinarie
tjenstemän, och att således om nu förevarande moment i
sin helhet godkännes, de mycket omordade undantagen skulle
blifva långt flere än hvarom fråga var vid 9 momentet. Be¬
träffande slutligen det äfven under öfverläggningen fällda
yttrande, att Preste-Ståndet borde godkänna förevarande mo¬
ment i sin helhet, emedan man måhända inom andra Stånd
ginge längre, än Utskottet föreslagit, och förkastade första
stycket, så är det väl icke synnerligen sannolikt att denna
förmodan går i fullbordan; och i allt läll bör väl, åtminstone
i första hand, hvart. Stånd fatta sitt beslut, oberoende af
hvad de öfrige Stånden kunna komma att besluta.
Discussionen förklarades härmed afslutad, hvarefter, uppå
derom af II. II. Erke-Biskopen och Talmannen framställd
proposition, Ståndet godkände första stycket i denna punkt,
men afslog det i sednare stycket af samma punkt ftmekom-
mande stadgande: ''Sökande, hvilken på annat sätt ådaga¬
lagt motsvarande kunskaper, må dock, der särskilda omstän¬
digheter dertill föranleda, äfven kunna till extra-ordinarie
tjensteman af Fullmäktige antagas.”
Punkterna 12 — 17. Godkändes.
§ 6.
Föredrogos och bordlädes Constitutions-Utskottets Me¬
morialer till Rikets Ständer:
Den 7 April.
453
N:o 10, med förslag till den ändring i 28 § Regerings-
Formen, att till flera befattningar må kunna utnämnas be¬
kännare af annan troslära än den rena Evangeliska;
N:o 11, angående en redactionsförändring i 60 § Rege-
rings-Formen; och
N:o 12, angående ändring i 2 § 4 mom. Tryckfrihets-
Förordningen, i fråga om rättighet att af trycket utgifva
vissa handlingar.
§ 7.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi- Utskottets Betänkanden :
N:o 76, i anledning af väckt motion om reglering af
Klockares och Organisters löneinkomster;
N:o 77, i anledning af väckta motioner om ändringar i
Kongl. Förordningen angående allmänt ordnande af Prester¬
skapets inkomster den 11 Juli 1862; och
N:o 78, med förslag till voterings-proposition i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af
Utskottets Memorial N:o 64, innefattande förslag till sarn-
manjemkning af Riks-Ståndens beslut i anledning af Utskot¬
tets Betänkande N:o 36 angående väckta motioner i fråga
om ej mindre Norrmäns och Danskars än äfven andra ut-
ländningars rätt att i Sverige idka handel, handtverk och
andra yrken.
§ 8.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:o 60, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens Sjette Hufvud-Titel;
N:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående kostnadsfri upplåtelse af kronomark för jernvägs-
anläggningen mellan Gellivara malmfält och Luleå eif;
N:o 62, i anledning af väckt motion angående ersätt¬
ning för utgörande af augmentsränta för en jord, kallad Al¬
tuna äng;
N:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse
till Rikets Ständer, angående väckt fråga om Sala silfver-
verks återgång till Statens disposition;
N:o 64, i anledning af väckt motion om eftergift af Kro¬
nans rätt till danaarf efter aflidne Klockaren C. P. Berg¬
stedt» jemväl aflidna hustru Anna Maria Reis; och
N:o 65, i anledning af väckt motion angående nedsätt¬
ning i skattetalet för vissa Krononybyggen inom de Norr¬
ländska länen.
§ 9.
Upplästes och lades till handlingarna från de resp. Med-
Stånden inkomna protocolls-utdrag, nemi. från Höglofl. Rid-
454 Den 11 April.
dersJcapet och Adeln N:s 159—162, från Vällofl. Borgare-
Ståndet N:o 175 och från Hedervärda Bonde-Ståndet N:s
206—209.
Ståndet åtskiljdes kl. 1 \U e. m.
Ut supra.
In fidem
S. U. Almqvist.
Dm II April 1866.
Plenum kl. 12 midd.
§ I-
Föredrogs ånyo Constitutions- Utskottets Memorial N:o
10 med förslag till den ändring i 28 § Regerings-Formen,
att till flera befattningar må kunna utnämnas bekännare af
annan troslära än den rena evangeliska.
Biskop Anjou, begärde ordet och yttrade: Enligt hvad
synes uti sista punkten af detta memorial har jag icke va¬
rit närvarande vid ärendets behandling uti Utskottet. Eljest
hade jag förenat mig med Biskop Bring i den af honom af-
gifna reservationen, ty jag anser icke förevarande förslag
vara moget att såsom hvilande till grundlagsenlig behand¬
ling vid nästa Riksdag antagas. Utom hvad i nämnda re¬
servation blifvit anfört, förekommer deremot, att de befatt¬
ningar, som framgent skulle beklädas allenast af bekännare
utaf den rena evangeliska läran, icke äro noggrannt angifna.
Så t. ex. kan tvekan uppstå hvad med ”ecclesiastike embets-
och tjenstemän” rätteligen förstås. Det heter i förslaget att
lärare i Folkskolorna och vid Elementarläroverken skola vara
af den rena evangeliska läran. Men enligt densamma kunna
cheferne för de begge under Ecclesiastik-Departementet hö¬
rande afdelningarne för ärenden angående allmänna upp¬
fostran och undervisningen tillhöra annan trosbekännelse.
Och oaktadt de vid seminarierna bildade folkskolelärarne
samt lärarne vid Rikets Elementarläroverk skola vara ”af
den rena evangeliska läran”, kunna likväl föreståndare och
lärare vid Folkskolelärare-Seminarierna vara af annan be¬
Den II April.
455
kännelse. Ty dessa läroverk äro, enligt gällande stadgar,
hvarken Folkskola eller Elementarläroverk, utan från begge
skiljda, med särskilda stadgar försedda undervisningsanstal¬
ter, hvarföre, då Grundlagarne skola efter ordalydelsen tol¬
kas, jag för min del icke kan godkänna ett grundlagsän-
dringsförslag, enligt hvilket så väl styrelsen och ledningen
af allmänna undervisningens ärender, som folkskolärares
bildning kan anförtros män som antingen bekänna annan
christlig lära än den rena evangeliska, eller icke ens bekänna
christen lära.
Häruti instämde Vice Talmannen, Biskop Annerstedt
och Doctor Runsten.
Doctor Lindgren: När detta ärende inom Utskottet tore-
hades var jag af sjukdom hindrad att närvara. Jag skulle
annars hafva med min röst afstyrkt framläggandet af detta
grundlagsändringsförslag, icke så mycket af materiela, som
ock mera af formela skäl, hvilka jag icke anser mig numera
behöfva upprepa, då jag redan vid det första grundlagsän-
dringsförslaget, som från Constitutions-Utskottet helt nyligen
framlades, hade tillfälle att förklara min åsigt rörande olämp¬
ligheten för den nu afgående Representationen att föreslå
ändringar i grundlagarne.
Doctorne Sandberg och Moberger samt Prosten Melén
och Contracts-Prosten Limdberg instämde.
Professor Ribbing: Att jag med min röst skall under¬
stödja Utskottets ifrågavarande hemställan, torde det Högv.
Ståndet finna naturligt. Grunderna till min öfvertygelse i
detta fall äro hufvudsakligen desamma, som Utskottet för
sin hemställan anfört. Jag skall icke upptaga det Högv.
Ståndets tid med någon utförlig framställning eller ett upp¬
repande af dessa grunder. Men då motiverade reservationer
mot det slut, hvartill Utskottet kommit, blifvit anförda och
äfven nu af en ärad talare påminnelser mot samma slut blif¬
vit framställda, anhåller jag att vid dessa anmärkningar mot
Utskottets förslag få göra några erinringar, för att i och
med dessa tillika hafva uttalat mig i ett och annat an¬
gående sjelfva saken-
Den medlem af detta Högv. Stånd, som fullständigast
bland reservanterne anfört skäl för sin reservation, yttrar
främst bland dessa, ”att det icke skulle stå väl tillsammans
med svenska samhällets egenskap att vara ett christligt sam¬
hälle, om tillträde till vigtiga embeten i staten öppnas för
personer, som icke bekänna cbristendomen”, — det vill här
säga för judar. Detta uttryck: ett christligt samhälle eller,
som här är detsamma, en christlig stat, är ett högst tvety¬
digt begrepp och som lätt kan föranleda missförstånd. Hvad
Den 11 April.
är en christlig stat ? Staten, samhället är å ena sidan icke
detsamma med summan af de individer, som deri ingå; i
sådant fall skulle nemligen hvarje folkhop kunna kallas ett
samhälle. 1 andra sidan är mig en åsigt, framställd så väl
af vissa theologer som filosofer, ej obekant, enligt hvilken
man med samhället velat förstå ett slags mystiskt subject
eller personlighet liksom bakom dess medlemmar och så¬
lunda talat om samhällets samvete, religion o. s. v. i samma
mening, som man tillägger dylika bestämningar åt en indi¬
vid. Afven denna åsigt måste jag dock för min del bestri¬
da; lika obekant och i vår verld overkligt detta subject är,
lika obestämd och sväfvande är föreställningen derom och
derför oduglig såsom utgångspunkt för practiska beslut och
åtgärder. Vill man då tala om samhället såsom i någon
mån annat än sina medlemmar, så kan dermed ej annat
förstås än systemet af de lagar, deri ordning och de deraf
följande och beroende förhållanden mellan dem, som ingå
i samhället och utgöra dess medlemmar, genom hvilka dessa
sistnämnda bilda en enhet och ett helt. Hvad fordras nu,
för att detta samhälle med rätta må kunna kallas ett christ-
ligt? Att dess nyssnämnda lagar, ordning och deraf bero¬
ende förhållanden mellan samhällsmedlemmarna äro i öfver¬
ensstämmelse med christendomens lära och anda. Deremot
fordras icke, för att staten skall vara christlig, att hvar och
en af dess medlemmar ovilkorligt skall bekänna sig till chri-
stendomen — det hör till frågan ej om staten är christlig,
utan om en viss individ är christen, lika litet som t, ex. en
familj upphör att vara christlig, derigenom att den egde en
judisk tjenare, om blott familjemedlemmarnes förhållande
och handlingssätt sinsemellan äro öfversstämmande med chri¬
stendomens fordringar. Man ville måhända härvid invända,
att den christliga andan i samhällslagar och förhållanden
emellertid skulle löpa fara att försvagas eller försvinna, om
samhället inom sig egde icke-christliga medlemmar.
Denna invändning kunde väl förtjena att tagas i skär¬
skådande, i fall frågan i förevarande läll vore om uppta¬
gande i staten af judar eller deras uteslutande från den¬
samma. Men det är väl att märka, att härom icke är frå¬
gan : infödda judar finnas redan i Sverige, och om deras ut-
drifvande har man icke talat. När nu så är förhållandet,
är det då väl mera christligt att utesluta dem, som redan
äro medlemmar i staten, från vissa, allmänna medborgerliga
rättigheter eller att medgifva dem sådana, så långt detta
med det helas ändamål och de väsentliga momenterna i det¬
samma är förenligt? Den hedniska staten egde och god¬
kände bland sina medlemmar motsatsen mellan fria och ofria,
berättigade och rättslösa i statens högre och andliga ange¬
lägenheter deltagande och till det materiella arbetet uteslu¬
Den 11 April.
457
tande anvisade. I den christliga staten deremot äro dessa
skillnader, just i följd af den christliga grundsatsen af hvarje
menniskas värde såsom person, okända eller böra åtmin¬
stone, för att staten må kunna nu räknas såsom christlig,
vara det. Denna stat erkänner ingen annan begränsning af
medlemmarnas fria verksamhet och rätt än den, som betin¬
gas af afseendet på det helas ändamål. Mitt svar på den
uppställda frågan, huruvida det strider mot svenska statens
christlighet att medgifva i Sverige infödda och boende judar
rätt till embeten, hvilkas utöfning icke omedelbart förutsät¬
ter christlig trosbekännelse, utfaller derföre i snörrät strid
mot den ärade reservantens; det är deras utestängande från
möjligheten till dylika embeten, som enligt min uppfattning
utgör en reminiscens af motsatsen till det christliga sam¬
hället.
Den ärade reservanten anser det vidare ”inconseqvent,
att personer, som genom sin trosbekännelse äro utestängda
från Riksdagsmannakallet, likväl förklaras competenta till
statens administrativa embeten”. Jag kunde vända om denna
anmärkning jag kunde säga, att om det nämnda innebär en
inconseqvens, denna lika väl skulle kunna hjelpas genom att
tillerkänna de ifrågavarande trosbekännarne äfven rätt att
vara valbara till riksdagsmän, såsom de i sjelfva verket re¬
dan ega valrätt i samma afseende enligt den nya Riksdags¬
ordningen. Men jag vill här icke använda detta argument,
utan jag håller mig till ett annat, det nemligen, som är att
hemta ur den olika betydelsen af riksdagsmannakallet och
af egenskapen att vara embetsman. Riksdagen utgör den
andra statsmakten, den har att jemte regeringen stifta sta¬
tens lagar och dermed bestämma ordningen af samhällsför¬
hållandena och ingjuta i dessa sin anda. Der må sålunda
en farhåga möjligen vara berättigad, i fall medlemmar in-
ginge, som icke bekände statsreligionen. Embetsmännen der¬
emot äro statens tjenare, som hafva att utföra de stiftade
lagarne. För att de genom detta utförande icke skola krän¬
ka statens christlighet fordras blott, att de embeten, hvilkas
omedelbara föremål tillhör den religiösa sidan i statsända¬
målet, icke innehafves af andra än dem, som bekänna den
christna lutherska läran; samt för det andra, att ingen i
staten blir embetsman, hvilkens religiösa tro och pligter äro
oförenliga med de lagar och samhällsförhållanden, han så¬
som embetsman skall utföra och förverkliga. Den förra re¬
geln är af Utskottet iakttagen genom de inskränkningar i
competens till embeten, dess förslag innehåller. Ilvad an¬
går den sednare fordran, må man väl märka, att här ej bi¬
fråga om hedningar, utan om judar, och att judendomen är
känd och erkänd såsom christendomens förberedelse, som,
om den ock först i den sistnämnda fått sin fullbordan, dock
458
Den 11 April.
icke innehåller någon positif opposition mot christendomens
läror, icke t. ex. påbjuder eller tolererar något osedligt eller
orättvist o. s. v.
Reservanten anser vidare :,den föreslagna förändringen
ej vara af någon sådan brådskande nödvändighet påkallad,
att den afgående representationen bort med densammas för¬
beredande sig befatta". Jag kan vid denna anmärkning ej
underlåta att uttrycka en viss förvåning deröfver, att just
de, som vid den nya Riksdags-Ordningens antagande sett så
många och stora faror, och detta företrädesvis för kyrkan
och religionen, alldeles desamma äro nu de, som från den
nuvarande Riksdagen till den nya, för de religiösa intresse¬
nas skyddande så farliga, yrka öfverlemnande! af en fråga,
som så nära som den närvarande rörer dessa intressen.
Skulle emellertid åsigterna i detta afseende så hastigt hafva
ändrat sig, skulle man alltså nu mera hålla före, att den
nya Riksdags-Ordningen kommer att begåfva ledamöterna
med klarare förstånd om hvad rätt och billighet fordra, än
hvad de under den gamla ordningen lefvande och verkande
varit i besittning af; så är ju att märka, att här ej alls är
fråga om att antaga den föreslagna förändringen; frågan är
blott om en sådan åtgärd, genom hvilken densamma i lag¬
lig ordning blir presenterad för den nya Riksdagen, med fri
rätt för denna till bifall eller afslag.
Den ärade reservanten har slutligen funnit det föga
sammanhängande att inskränka competens till domare-embe-
ten till bekännare af den evangeliska läran, men medgifva
äfven andra competens till de juridiska lärarebefattningarna
vid universiteten, bland hvilkas läroämnen äfven ingår svenk
Kyrkolag. Jag vill med anledning af denna anmärkning till
en början bekänna, att föga eller ingen fara i sak synes mig
vara för handen, äfven om man utsträckt t. ex. judars com¬
petens äfven till domare-embeten. Men jag erkänner icke
destomindre det välbetänkta i den inskränkning, Utskottet i
förevarande afseende föreslagit, då i sådana fall som detta
icke blott saken sjelf bör tagas i betraktande, utan äfven
rådande föreställningssätt förtjena uppmärksamhet, ja t. o. m.
möjliga fördomar af lagstiftaren ej få lemnäs utan allt af¬
seende. Deremot kan jag, om Utskottet af ett eller annat
bland dessa skäl förordat den ifrågavarande inskränkningen
beträffande domare-embeten, under det detsamma icke for¬
drat den i fråga om competens till juridiska lärareplatser
vid universitetet, icke i sådant förfarande se någon brist på
sammanhang i åsigter. Tvärtom synes mig olikheten i före¬
varande afseende ganska väl motiverad genom olikheten i
den juridiske universitetslärarens och domarens åliggande.
Den förre har blott med den allmänna regeln, lagstadgan-
det, att göra; hans uppgift är att förklara dettas innehåll
Den 11 April.
459
och betydelse samt visa dess ställning till och sammanhang
med alla öfriga, nu gällande eller förut varande. Dertill
behöfves endast klart förstånd och grundlig insigt i lagen,
Kyrkolagen inberäknad; en förmåga och bildning, som lika
väl, beträffande den svenska lagen och Kyrkolagen, kan fin¬
nas äfven hos den, hvilken icke bekänner den lutherska lä¬
ran, som vi t. ex. kunna förstå och tolka jus romanum, utan
att derför behöfva öfvergå till romarnes religion. Domaren
deremot har, utom den allmänna lagen, förnämligast att göra
med det individuella fallets subsumtion under den generella
regeln; dervid kan man då, förutom lagkunskapen, tänka
sig behofvet af känsla, takt, instinkt, för hvilkas riktiga be¬
skaffenhet christet-luthersk trosbekännelse skulle fordras.
Och dertill kommer, hvad som utan tvifvel är hufvudsaken,
att domaren i och med denna sin embetsutöfning står i ome¬
delbart förhållande till den stora, mer eller mindre bildade,
rättsökande allmänheten.
Den andre reservant, som motiverat sin, från Utskottets
afvikande mening, har såsom skäl för denna anfört, att han
icke ansåge det framställda förslaget ”så högst nödigt eller
nyttigt”, att det enligt § 81 Regerings-Formen för Rikets
Ständer borde framläggas. Den allmänna erinran jag till
bemötande af denna anmärkning har att anföra är, att mig
synes hvad rätt och billigt är alltid vara högst nödigt och
nyttigt, liksom ock ”af bi’ådskande nödvändighet påkalladt”
att, der det finnes åsidosatt, söka åstadkomma dess för¬
verkligande. Men jag kan ock uppgifva speciella skäl, hvar¬
för den föreslagna förändringen nu är mera nödig och nyt¬
tig än förr. Med högre cultur hos svenska folket i det hela
har en sådan äfven hos dess judiska medlemmar framträdt.
Deraf låter sig helt naturligt förklara, att de, som förr med
sin håg och verksamhet voro riktade uteslutande på det
materiela arbetet, nu mera ej mindre förvärfva sig högre
intellectuel förmåga och bildning, än ock i och med det¬
samma känna behofvet af att äfven deltaga i statens mera
allmänna och ideella intressen och i afseende på dessa med
dess öfriga medlemmar veta sig såsom ett helt. Under så¬
dana förhållanden, — och de äro de närvarande, — är det
från statens sida lika oklokt som i sjelfva verket, med af¬
seende på dess fasthet och styrka, orätt, om den inom sig
bibehåller en hel dass af, för öfrigt oförvitliga och laglydiga,
medborgare, hvilka, i följd af sin politiskt tryckta ställning,
måste känna sig mer eller mindre missnöjda med det be¬
stående och dess bibehållande, känna sig hafva blott att
vinna af förändringar i detta. Det är likaledes oklokt och
orätt af staten att icke begagna och för sitt ändamål göra
sig till godo alla de krafter och den duglighet, som stå den
till buds. Å andra sidan, och hvad judarne sjelfva beträf-
460
Den 11 April.
får, är det hårdt och obilligt att hänvisa dem uteslutande
till materiella intressen och att fordra af dem deltagande i
statens materiella bördor i samma mått som dess öfriga med¬
lemmar, men deremot utestänga dem från den andliga sida
af statslifvet, hvari hvar och en annan, så snart han dertill
förvärfvat sig vederbörlig qvalification, eger rätt att deltaga.
Jag återkommer här till det christliga i staten. Menniskan
lefver ej af bröd allenast. Detta gäller äfven i politiskt af¬
seende, att kunna gagna fäderneslandet och med det känna
sig såsom ett i dess alla, äfven indeella intressen. Om jag
vid denna^ sistnämnda sida uppehållit mig, så eger det sin
speciella anledning i min erfarenhet, såsom redan mångårig
medlem af universitetet Jag har der sett judiska studerande
rikt utrustade och med stor framgång förvärfvande sig bild¬
ning och insigter, som genom aflagda kunskapsprof intagit
ett framstående rum bland sina studiekamrater, men ändå
genom bestående lagar hindrats att på någon offentlig bana
göra frukterna deraf till fosterlandets båtnad och egen till¬
fredsställelse gällande.
Den ärade talare, som här uppträdt mot det framlagda
förslaget, har mot detsamma riktat tvänne anmärkningar:
att det bland de embetsman, som ovilkorligen skola bekänna
sig till evangeliskt-lutherska läran, ej uttryckligen upptagit
Folkskolelärare och Seminarielärare, samt att det ej bland
desamma upptagit cheferne inom Ecclesiastik-Departementet,
för Elementar- och Folkskolan. Utan att vilja neka, att de
förre Tcunde hafva blifvit nämnda, anser jag dock, genom
hvad som blifvit infördt i förslaget om ecclesiastik tjenste¬
man samt lärare i Folkskolorna och vid Elementarläroverken,
hvarje fara eller tvetydighet, beträffande ofvannämnda lä¬
rare, vara undanröjd. Hvad åter angår de omtalade chefs¬
platserna, hvilkas innehafvare hittills, utan ansökan, af Kongl.
Maj:t genom ecclesiastikministern blifvit utsedda och till¬
förordnade, så må jag säga, att skulle dertill af Kongl. Maj:t
t. ex. en jude utnämnas, den tära, som med en sådan åt¬
gärd vore förknippad och framträdde, antingen vore så liten,
att den ej genom en grundlagsparagraf behöfde, eller ock
så stor, att den på nämnda sätt ej kunde afvärjas.
Jag yrkar, på grund af det anförda, bifall till Utskot¬
tets förslag.
Doctor Rundgren: Förevarande ämne hörer till de mest
ömtåliga bland dem, som komma under den offentliga discus-
sionen. Åsigterna i fråga om de rättigheter, som böra till¬
komma främmande trosbekännare, utgå dessutom ifrån all¬
deles motsatta synpunkter, så att någon förhoppning icke
finnes, att genom utredning af saken verka den ene på den
andres öfvertygelse. Det behöfs ett eget sinne, för att känna
Den 11 April. 461
betydelsen af det starka vidhållandet vid grundsatsen om
ren evangelisk lära såsom vilkor för tillträde till statens em¬
beten. Inom Utskottet har derföre ingen egentlig discussion
i saken förekommit. Der har en ledamot af den motsatta
åsigten endast yttrat: "Det är bedröfligt, att man ännu skall
behöfva göra en förändring i våra grundlagar sådan som
denna”, för att få saken afgjord. När man således å ena
sidan finner det bedröfligt, att religiös bekännelse ännu skall
betyda något, och å andra sidan finner det bedröfligt att
sådan bekännelse numera ingenting skall betyda, så är ju
klart att man behandlar ett ämne, der åsigterna äro oför¬
enliga.
Den föregående talarens filosofiska deduction kan na¬
turligtvis icke tillfredsställa dem som stå på en annan stånd¬
punkt än han. Går man ut från abstractioner, så måste det
©tvifvelaktigt erkännas riktigt, att icke neka någon ställning
inom samhället för olika trosbekännare. Men samhället sjelft
är icke en abstraction; dess lagar få alltså icke heller an¬
taga en sådan character. Deruti har Utskottet gjort rätt, att
det fästat afseende på practiska förhållanden, och sålunda
förnekat abstractionens påstående, att hvem som helst kan
och bör bli hvad som helst. Utskottet har alltså gjort un¬
dantag från regeln, men derigenom ock försatt sig sjelf i
motsägelser. Af den förste talaren äro redan uppvisade
åtskilliga oformligheter, som uppkommit genom förgätenhe¬
ten af åtskilliga väsentliga och behöfliga undantag bland
undantagen; t. ex. att enligt Utskottets förslag hela Ecclesia-
stik-Departementet utom Chefen skulle kunna vara Mosaiske
trosbekännare eller Catholiker. Evangelisk-luthersk kyrko-
och skolväsende skulle alltså kunna komma att se sina an¬
gelägenheter behandlade af dem, som i religiöst hänseende
hylla helt andra åsigter.
Enligt nu framlagda förslag skola vidare Lärare inom
den Juridiska Eaculteten vid våra Universiteter kunna vara
främmande trosbekännare, och sådant ehuru jemväl Kyrko¬
lagen hör till läro-ämnena. Professor Ribbing har häruti
icke funnit någonting oriktigt. Något felaktigt måste dock
väl ligga häruti, eftersom till och med Constitutions-Utskottet
vid 1850-—51 årens Riksdag uttryckligen säger i fråga om
främmande trosbekännare, att "de Theologiska och Juridiska
Faculteterna böra härifrån göra ett undantag”. Var det
rätt då, så måste det, enligt mitt förmenande, vara äfven
nu rätt.
Utskottet har undantagit domare, eftersom "bekännan¬
det af annan troslära kunde anses, i vissa fall ega ett stö¬
rande inflytande på rättskipningens behöriga utöfvande”.
Men hvad innebär detta annat än ett erkännande, att den
stora massan af folket ännu håller fast vid vår troslära så-
462
Den 11 April.
sorn vilkoret för rättigheten att utöfva en domares pligter,
och att folket ingalunda skulle vilja se en Jude eller Ca-
tholik skipa lag och rätt ibland dem. Men vid sådant för¬
hållande, månne man icke måste antaga, att samma före¬
ställningssätt ännu är rådande i fråga om embetsmannen i
allmänhet, och de embetsman i synnerhet, hvilka hafva den
närmare beröringen med folket.
Utskottet erkänner ock, att ”sträfvandet att behålla den
religiösa enheten kan utan mehn för samhället fortfara, så
länge antalet af olika tänkande utgör blott en obetydlighet
i förhållande till samhället i dess helhet”. Men när fråga
blir, att låta detta sträfvande qvarstå i lagen, då förändras
Utskottets mening. Eller skulle det verkligen kunna vara
dess tanke, att för närvarande antalet af främmande tros¬
bekännare är så stort, att det kan anses utöfva någon på¬
tryckning genom sin betydlighet? Ingen lärer kunna säga
förhållandet vara sådant.
Slutligen säger ock Utskottet, att tillträdet till Statens
embeten måste blifva beroende deraf, ”huruvida den tros¬
lära, för hvars bekännare sådant tillträde yrkas, innefattar
lärosatser, som för dessa bekännare göra en verklig anslut¬
ning till Staten i medborgerligt hänseende omöjlig". Den
religiösa tron kan alltså, man erkänner det, inverka på med¬
borgarens ställning till samhället. Månne det då är så oför¬
låtligt af dem, som motarbeta det nu framlagda förslaget,
att de icke vilja lemna tillträde till Statens embeten åt dem,
hvilka förneka just hvad som för hvarje christen är det dyr¬
baraste eller åt dem, hvilka hafva sin Kyrko-Chef i ett af¬
lägset främmande land? och hvilken genom sitt förhållande
såsom embetsmän till underordnade skulle kunna utöfva ett
skadligt inflytande i religiöst hänseende?
Indifferentism en är en dålig ståndpunkt, och Staten bör
icke utan den starkaste påtryckning lemna utrymme åt den¬
samma för sina embetsmän och tjenare. Då det nu förelig¬
gande förslaget afser att befordra en sådan indifferentism,
kan jag för min del icke tillstyrka dess hvila till nästa Riks¬
dag, utan yrkar afslag.
Häruti instämde flere af Ståndets ledamöter.
Doctor Lindgrem Jag har förut förklarat, att jag icke
vill ingå i frågans materie, emedan jag af formela skäl en¬
dast känner mig nödsakad att yrka på afslag. Men när
man här velat bevisa närvarande Representations icke blott
rättighet, utan till och med skyldighet, att för den kom¬
mande Riksdagen framlägga sådana ändringar i grundlagar¬
na, som kunna nyttiga och nödiga anses, på den grund att,
derest min åsigt skulle godkänna continuiteten i vårt consti-
tutionela samhällsskicks utveckling, skulle komma att allde¬
Den 11 April.
les atbrytas, och ett slags revolutionär ställning i dess ställe
inträda, kan jag ej annat än svara, att den historiska con-
tinuiteten mellan det nuvarande och det kommande stats¬
skicket är just genom det nyas antagande ohjelpligt bruten,
emedan det ingalunda kan anses såsom en naturlig utveck¬
ling af det äldre, utan framstår såsom en alldeles ny ska¬
pelse, hvadan ock, så vida revolution betyder omstörtning,
en sådan kan sägas vara genom det nya statsskickets anta¬
gande tillvägabragt, ehuru det tillkommit på fredlig väg.
För Continuitetens bevarande hafva vi således ej någon skyldig¬
het att rucka på de grundlagar vi den 8 sisth December an-
togo, utan har den nya Riksdagen full rättighet att få dem
sådana de af oss då gillades.
Contracts-Prosten Janzon: Denna fråga har förevarit nä¬
stan vid hvarje Riksdag, då jag varit Ledamot af Högv.
Ståndet. Jag tror, att religionen är hjertat i Staten, hvil¬
ken lika sorn något annat lefvande väsende kan hafva tvänne
hjertan; samt att Staten ej är något agregat, som genom
conglomeration kan tillväxa, utan allenast tillväxer uti och
vinner styrka i samma mån som dess medlemmar äro förena¬
de i tro och kärlek. Men nu äro Mosaiska trosbekännare
så beskaffade, att de hålla fast vid sin tro och ej under år¬
hundraden kunnat sammansmälta med något folk. Derföre
är det ej heller för Svenska staten någon vinst att liksom
trycka dem till sitt hjerta. Må de vara belåtna med de
rättigheter de redan erhållit, med hvilka de här funnit sig
väl och genom hvilka de äro iståndsätta att gagna samhäl¬
let: de kunna egna sig åt handel och näringar och på så
sätt befordra Statens materiela utveckling; för en högre cul-
tur kunna de äfven verka genom meddelande af privat-un-
dervisning och utgifvande frén trycket af vetenskapliga ar¬
beten.
Då sålunda, enligt min tanke, en Christen Stat såsom
vår icke har någon fördel af, att på sätt föreslaget blifvit,
lemna Judarne vidsträcktare rättigheter, som dessa ej heller
synas behöfva eller särdeles ifrigt påyrka, afstyrker jag för
min del i likhet med de tvänne föregående talarena bifall till
Utskottets förslag och åberopar till stöd härför hvad Biskop
Bring i sin reservation anfört.
Doctor Ljundahl: Det är visserligen endast att beklaga,
att den ledamot af Constitutions-Utskottet, som utförligt
reserverat sig mot Utskottets förslag, ej är närvarande för
att bemöta den critik hans reservation här undergått. Då
jag ej i allo utan blott hufvudsakligen instämt i denna re¬
servation, anser jag mig ej heller pligtig att försvara den¬
samma i dess helhet, utan vill allenast uppehålla mig vid
464
D e ii 11 April.
lista punkten, der jag fullkomligt delar reservantens åsigt
sorn jag, med all respect för det utmärkta och conseqventa
uti Professor Ribbings anförande, icke finner vara vederlagd
i ringaste mån genom denne talares definition på samhälle,
hvars christlighet, enligt hans mening, skulle bestå i dess
lagars och stadgars öfverensstämmelse med christna läran.
Men om verkställarne deraf ej hysa christlig öfvertygelse
och lifvas af christlig anda, hvartill gagnar då att lagar,
ordningar och förhållanden äro christliga? För min del
känner jag mig icke öfvertygad af Professor Ribbings de-
duction.
Instämmande med Doctor Rundgren, äfvensom med Doc¬
tor Lindgren rörande olämpligheten för den nu afgående re¬
presentationen att föreslå ändringar i grundlagarne, helst an¬
gående de mest constitutiva bestämmelser, yrkar jag att Ut¬
skottets ifrågavarande hemställan måtte afslås.
Doctor Säve: Jag är visst ej någon älskare af trostvång,
hvilket i allmänhet jag anser blott dana skrymtare. Vid
förra Riksdagen yttrade jag mig för vissa främmande tros-
förvandters tillträde till läraretjenster i skön konst och slöjd
och till läkarebefattningar; äfvensom för Mosaiska trosbe-
kännares berättigande till att välja Riksdagsmän, hvilket
sednare då ansågs af en eller annan talare i detta stånd
för alldeles dbsurdt. Sedan saken emellertid nu blifvit alla
fyra Ståndens beslut, torde man något jemka på det hårda
omdömet. Men såsom det naturligtvis är skillnad mellan
religiös tolerans och full religionsfrihet, så är det väl en
sådan mellan beviljandet åt främmande trosförvandter af
vissa politiska rättigheter och ett lika berättigande för dem
till alla eller de flesta Statens embeten. Så vida det är en
sanning, att menniskornas religiösa och sedliga grundsatser
hafva stort inflytande på deras handlingar, så kan staten ej
gerna blifva indifferent för hvilka religionsöfvertygelser, som
hos statsborgarne inplantas. Det Höglofliga Constitutions-
Utskottet synes mig derföre hafva haft fullkomligen rätt uti
att ändock vilja bibehålla i afseende på den religiösa bekän¬
nelsen vissa begränsningar för tillträdet till Statens befatt¬
ningar. Såsom sådane gränslinier har Utskottet uppgifvit
isynnerhet tvänne, nemligen l:o om den troslära för hvilkens
bekännare sådant tillträde yrkas, innefattar lärosatser, som
för dessa bekännare göra en verklig anslutning till Staten i
medborgerligt afseende omöjlig; 2:o om de allmänna befatt-
ningarne äro af sådan beskaffenhet, att skiljaktigheten i
trosbekännelse kan hafva något inflytande på deras utöfning.
Det förra hindret eller vilkoret synes ej svårt att öfverkom¬
ma, emedan man sett att äfven hedningarne, såsom t. ex.
de fordne Grekerna och Romarne, kunnat sluta sig fast till
Den 11 April.
465
hvarannan och till sina landers författningar. På det sed¬
nare vilkoret torde således den egentliga vigten ligga. Nu
bör väl också medgifvas, att vissa befattningar finnas, för
hvilkas utöfning en Jude eller Catholik ej vore rätt lämplig.
Utskottet har också undantagit några, såsom lärarebefatt-
ningarne i religion, filosofi och historia. Men felet är, att
Utskottet dervid förbisett andra, som måhända med samma
rätt bort undantagas. Ty om också Gamla Testamentets filo¬
logi och exeges kunna, ehuru något oegentligt, anses inbe¬
gripna i den allmänna benämningen religion, så är likväl
den juridiska vetenskapen, som väl ej har att göra med en¬
dast concreta fall, utan äfven med lagarnes principer, ur
denna categori alldeles utesluten. Jag kan derföre ej annat
än, i likhet med flere andre talare, anse det välmenta för¬
slaget vara ännu ofullständigt och omoget. Och då hela
antalet främmande trosförvandter i vårt land ännu 1862 ej
uppgick till mera än tillsammans 2,727, de Mosaiske tros-
bekännarne ensamme till 1,208 och Catholikerne till ej mera
än 881, så synes det mig ej heller vara någon tvingande
nödvändighet att framlägga det brådmogna förslaget för de
kommande Ständerna, som inom så kort tid som 3/i år träda
tillsammans.
Idof-Predikanten Wahrenberg: En föregående talare liar
yttrat, att om det ämne, som här afhandlas, skulle betrak¬
tas blott ur ren filosofisk synpunkt, skulle man komma till
samma resultat som Utskottet och den talare, som här upp-
trädt och försvarat dess Betänkande. Jag vågar likväl här¬
utinnan hysa en olika åsigt. Ty, enligt mitt förmenande,
har försvararen af Utskottets Memorial icke genom den filo¬
sofiska deductionen lyckats komma till det han åsyftat, utan
genom ett sal tus från filosofien in på det practiska gebitet.
Ty — och deruti låg hoppet — genom exemplet, att en fa¬
milj, utan att upphöra att vara christlig, kunde taga en Ju¬
disk tjenare, uppnådde han nämnde resultat, som jag tror
icke ernåtts om conclusion endast dragits från hans pre¬
misser och framställning om hvad med samhället rätteligen
borde förstås. Deri yttrades nemi., att samhället borde vara
christligt, men att detta ej berodde på huru många af dess
medlemmar voro christliga, utan derpå att organisationen af
dess lagar och deraf beroende förhållanden mellan samhälls-
medlemmarne öfverensstämde med christendomens lära och
anda. Utgångspunkten är riktig och utgår man derifrån,
kommer man till det slut, att hvarje lem i samhällsorganisa¬
tionen måste ba christlig character. Således också Statens
alla tjenare. Att för öfrigt sätta Statens tjenare i paritet
med familjen är att sträcka liknelsen för långt, ty i det en-
Högv. Preste-St. Prot. 1866. Hulje Bandet. 30
466
Den 1 1 A prii.
skilda kan man antaga en tjenare af hvilken trosbekännelse
som helst, men Statens tjenare äro tjenare åt samhällets
högste styresman, som, då han ju måste vara christen, väl
bör hafva christliga tjenare för utöfvandet af sin makt och
verkställandet af sina befallningar.
Efter dessa allmänna anmärkningar ber jag att i kort¬
het få framställa mina farhågor för att åt främmande tros¬
bekännare anförtro publika lärarebefattningar. Jag tror, för
att jemföra Staten med familjen, att en christen familj skulle
tveka att taga en Jude till tjenare i vanlig bemärkelse och
ännu mera till lärare för dess barn. Sker det någonsin,
måste man ihågkomma, att faran i en familj är mindre, ty
der äro barnen så slutna till familjen, att föräldrarne kunna
vaka öfver dem. Så är ej förhållandet med ynglingen vid
Universiteten. Och är det sannt att läroämnet sammankny¬
ter läraren med lärjungen, så måste, säga hvad man vill,
läraren öfva inflytande på lärjungens åsigter i allmänhet och
hela uppfattningssätt. Det är derföre ej indifferent hvad tro
en lärare bekänner, han må nu vara det i hvilket ämne som
helst.
Till följd af hvad jag anfört får jag för min del yrka
afslag å Utskottets förslag.
Biskop Anjou: Jag tillåter mig att till besvarande upp¬
taga endast en punkt uti min ärade vän Professor Ribbings
anförande, nemligen angående juridiska lärarebefattningar
vid Universiteten, hvilkas innehafvare, enligt hans åsigt, al¬
lenast hafva att förklara den ”allmänna regeln”.
Universitets-Statuterna föreskrifva dock uttryckligen att
till läroämnena i Juridiska Faculteten hör äfven Rättshisto¬
ria. Denna kan icke lämpligen till annan Facultet öfver-
flyttas. Den lärare som föredrager detta ämne, måste väl
enligt Utskottets förslag falla under cathegorien af lärare i
historia vid Universiteten, hvilka skola bekänna den rena
Evangeliska läran. Sålunda måste åtminstone en Professor
i Juridiska Faculteten vara af denna lära.
Men ej nog härmed: vid hvarje lag-§ måste hänvisas
icke allenast till de allmänna grunder af gudomlig och
mensklig rätt, på hvilka den hvilar, utan ock till det histo¬
riska lif, under hvilket den är född och utvecklad till sitt
nuvarande skick; och derföre ingår historien i ej ringa grad
uti den Juridiska undervisningen i allmänhet.
Olämpligt synes mig derföre att t. ex. en Jude skulle
åt Sveriges ungdom meddela undervisning i ett ämne i hvil¬
ket Svenska folkets historia till så väsendtlig del ingår, då man
vet huru svårt, och nästan omöjligt det är att historiens
Den 11 April.
467
framställning icke tager färg och "skaplynne af dens tanke
och öfvertygelse, som framställer densamma.
Prosten Eurén och Kyrkoherden Ekelundh instämde.
Professor Ribbing: Då jag denna gång nödgas besvära
Högvördiga Ståndet genom att en stund ånyo taga dess
uppmärksamhet i anspråk, sker det blott för att undanrödja
missförstånd angående mitt förra yttrande.
Under det man ansett sig kunna antaga och såsom gif¬
vet förutsatt, att jag blott från ståndpunkten af en abstract
och opractisk theori och likgiltig för den religiösa bekän¬
nelsen kunnat eller velat försvara Utskottets förslag, har
man deremot i Utskottets motivering funnit det gifna före¬
träde framför min nyss nämnda supponerade ståndpunkt, att
Utskottet utgått från mera practiska synpunkter. I fråga
om det practiska af förslaget, har man särskildt fästat sig
vid den frågan, huruvida under närvarande förhållanden
en påtryckning i förevarande fall finnes som vore så stark
att deraf någon förändring i den föreslagna riktningen nöd-
vändiggöres, samt då detta antagits ej vara händelsen, så¬
som slutsats deraf kommit till det resultat att hela försla¬
get om utvidgade rättigheter för Juden vore opractiskt
och derföre onödigt. Jag vill härvid till en början blott
erinra, att jag i min motion och mitt anförande utgått från
synpunkten af hvad som är rätt och nyttigt för samhället.
För att afgöra, om detta är en practisk eller en opractisk
synpunkt, begagnar jag först en ärad föregående talares för¬
klaring att Utskottets motivering vore practisk. År det nem¬
ligen händelsen, så torde äfven jag få räkna min ståndpunkt
och mitt resonnement samma fördelaktiga vitsord till godo,
enär Utskottets memorial från midten af sidan 4 och in på
sidan 5 är ordagrann afskrift från min egen motion. Men
vidare och oberoende af denna argumentation frågar jag
hvad i och vid en fråga om en förändring må anses
vara practisk synpunkt och motiv och om sådana blott
kunna ligga i ”påtryckningen.” Jag bestrider i detta fall
helt och hållet de åsigter, som af den ärade talaren blif¬
vit framställda. Han anser att när en påtryckning kom¬
mer och ej förr, då böra vi förändra; jag återigen vill ej
bida till dess att påtryckningen kommit; jag anser fastmer
påtryckningen vara en ganska olika mätare af en förändrings
lämplighet; anser derföre ock klokheten bjuda att ej med
all sådan uppskjuta tills man af påtryckning tvingas och
dervid ofta kan tvingas att gå långt öfver gränsen af det
rätta och nyttiga: enligt min tanke de mest verkligt prac¬
tiska motiverna. Jag bestrider alltså helt och hållet att
hafva utgått från opractisk ståndpunkt.
Man har vidare sagt, att då Judarna förneka det som
468
Den 11 April.
för oss är det dyrbaraste och heligaste, det nu föreslagna
medgifvandet likaväl kunde utsträckas till sjelfva hedningar-
ne, till Greker och Romare och dermed af sig sjelft fram-
stode såsom absurdt.
Jag har för min del alltid erkänt, att samhället har ett
religiöst intresse att vårda och bevaka; jag har särskildt i
min motion yttrat mig derom och jag instämmer derföre
med Utskottet deri att icke till hvarje befattning alla slags
bekännare böra ega tillträde. Men allt detta hindrar ej att
befattningar gifvas, dem hvar och en, enligt statens lagar och
ordning, kan utöfva, som icke omfatta religiösa lärosatser, de
der göra en verklig anslutning till staten i medborgerligt
hänseende möjligt. Hos oss äro och måste nu statens lagar
vara uttrycket af en Christlig anda. Deraf följer först, att
det föreslagna medgifvandet ej kan utsträckas till Greker
och Romare, i hvilkas religion ingick t. ex. slafveri och an¬
nat helt och hållet oförenligt med medborgerlighet i en
Christen stat. Så ej med Judarne, hvilkas religion ju dock
är den, hvaraf vår egen är fortsättning och utveckling, hvil¬
kas Gud derför ock af oss erkännes vara vår Gud, hvilkas
religiösa urkunder — det gamla Testamentet — ju ännu
alltjemt i samma egenskap begagnas. Christus säger, att
han är lagens fullbordan, det gamla Testamentet är ett fö¬
rebud till det nya. Deri ligger den stora skillnaden mellan
Judendom och Hedendom, som visar att den försökta argu¬
mentationen är absurdare och här ej håller stånd.
Men vidare: ingen befattning, heter det, bör i staten
finnas, som af annan än christna beklädes, ty säger man,
öfverhetens tjenare, lagarnes handhafvare, böra befinna sig
på christlig ståndpunkt. Ja, men då kommer frågan, hvad
dermed menas. Hvad vill det säga att från christlig stånd¬
punkt uppsätta ett betänkande i cansliet, att christligen
undervisa i latinska grammatiken eller mathematiken, o. s. v.
Jag förstår det ej och jag vågar påstå att till dess visadt
blifvet, det dylika uttryck ega någon betydelse — annat än
den att på rättskaffens och ärligt sätt, som äfven står i en
Judes makt, fullgöra sitt åtagande —nämnda argument intet
bevisar, skälen för förslaget alltså i oförminskad kraft qvar¬
stå. Att åter härvid anföra Konungen såsom analogi är
olämpligt, då han har att stifta statens lagar och dermed
bestämma ordningen och andra af samhällsförhållandena.
Vidare, har man anmärkt, hade Constitutions-Utskottet
vid 1850—1851 årens Riksdag undantagit lärarebefattnin
garne inom Juridiska Faculteten; så torde också nu gjorts
samma undantag. Ty hvad då var rätt bör ju vara rätt
också nu. Ja, det är fullt sann t, om det då var rätt. Var
det så? Jag svarar nej, och har i min motion anfört skäl
Den 11 April.
469
till detta svar, hvilka, tills de blifvit kullkastade, torde fä,
auses goda.
Emedlertid har en ärad talare just i ifrågavarande hän¬
seende framställt ett skäl: den anmärkning, att då till de
Juridiska läroämnena jemväl hör rättshistoria, men Utskot¬
tet sjelft undantagit lärareplatser vid Universitetet i histo¬
ria, åtminstone en Professor i Juridiska Faculteten alltid
måste vara af den rena Evangeliska läran. Men Utskottet
kan naturligtvis synas mig aldrig hafva menat annat än den
allmänna och derjemte concreta historia som är folkens,
mensklighetens historia; icke deremot abstracta vetenskaper¬
nas och disciplinernas historia. I och för uppfattning af
den förras luccus et sanguis fordras ett fullt och lefvande
erkännande af dess lifspunkter, de facta, som deri bilda änd¬
punkter, sådana som enligt vår öfvertygelse christi person.
Deremot för att correct redogöra för utvecklingen t. ex. af
mathematiken, ett physiskt problem o. s. v. fordras såsom
vilkor ej en viss religiös bekännelse. Likartadt vågar jag ock
påstå vara händelsen hvad angår Judar i förhållande till
lagar ■— hvilka vi ju sjelfva erkänna först i sin renhet så¬
som rättsliga just hos och af Judarne hafva blifvit uppfat¬
tade och uttryckta. — Dermed är ock en annan invändning
besvarad. Det har blifvit anmärkt, att historia så ingår
i alla grenar af Juridiskt stadium att till och med hvarje
lag-§ påkallar historisk undervisning. Det är möjligt, men
en viss §:s historia är dock något annat än allmän eller
universell och mensklig historia; den sednare har att göra
med folkens lif, den förra rör sig kring den abstracta regeln.
En talare, som fäst sig vid en af mig gjord jemförelse
mellan staten och familjen, har sagt att liksom den christ-
liga familjen ej gerna tager andra än christna till sina
barns lärare, så bör detta ock gälla för staten och användt
detta särskildt på frågan om Judars competens till Univer-
versitetslärare-platser. Jag får härvid dock anmärka dels
att denna anmärkning blott är en analogi, ej ett bevis, som
vederlägger skälen för förslaget; men dels ock att den äf¬
ven såsom analogi är incorrect. Lärjungarne vid Universi¬
teten äro icke längre barn. Slutligen och hvad som är huf¬
vudsak, ber jag i allmänhet och beträffande hela förslaget
få erinra att här ju är fråga icke om Hedningar utan en¬
dast om Judarne, hvilkas religion dock alltid är grunden
till vår, samt derom att en skillnad är gjord mellan embe¬
ten af så concret, att de nödvändigt kräfva christliga
utöfvare, och den af mera allmän beskaffenhet, vid hvil¬
ka det är nog, att ingen strid verkas i embetsmannens öf¬
vertygelse.
Jag fortfar att yrka bifall till Utskottets förslag.
470
Den 11 April.
Domprosteri Björling: Det är öfverflödigt att yttra mån¬
ga ord, ty utan tvifvel blifver Utskottets Betänkande der-
förutan inom detta Stånd torkastadt. Oell jag vill allenast
för att bemöta den sednare talarens anförande angående
Judiska religionens förhållande till vår, påminna huru, då
för några Riksdagar sedan inom Economi-Utskottet fällts
det yttrande att mellan Judisk och Christen tro i sedela¬
gen ej vore stor skillnad, en ledamot från Bonde-Ståndet
stod upp och yttrade, att Judarne väl kunde antaga första
artikeln i vår trosläsa, men ej den andra och tredje.
Hvar och en som är van att betrakta samhället som
en lefvande organism, bör det vara klart och vigtigt, att i en
christen stat regentens organer — embetsmännen, — äro christ¬
na. För öfrigt förmodar jag, att Juridiska Faculteterna, om de
blefve i saken hörde, skulle sjelfva protestera mot att såsom
lärare upptaga bekännare af icke christen lära.
Doctor Gumselius: Jag begärde ordet för att protestera
mot det tal, som här från vissa håll förts angående det
christliga samhället. Detta är, enligt min mening, ej rik¬
tigt att tänka sig detta såsom varande allenast summan af
dess enskilda medlemmar; ty det måste vara en viss and¬
lig föreningspunkt, eller så att säga andlig atmosfer, som
gör att ett samhälle kan kallas christligt.
Rörande sjelfva saken, ber jag att allenast få yttra
några få ord.
För min del hyser jag icke några betänkligheter för
Judarne, ty de göra ej proselyter; deremot kunde visserligen
ett främmande stort Christligt samfund i detta afseende in¬
gifva farhågor.
Hvad särskildt beträffar vissa lärarebefattningars besät¬
tande med bekännare af annan än den rena evangeliska
läran så anser jag detta ej innebära någon fara, då sådant
naturligtvis blott undantagsvis kommer att ske, och om lä¬
rares offentliga undervisning, hvari ej ingår något af det re¬
ligiösa elementet, ingalunda kan utöfva ett skadligt infly¬
tande i religiöst hänseende på lärjungen. Faran härför skul¬
le väl tvertom ligga i det privata umgänget.
Vidkommande åtskilliga talares yttranden, om olämp¬
ligheten för den nu afgående representationen att föreslå
grundlagsförändringar, måste jag bekänna, att jag ej inser,
hvarföre ej denna liksom föregående Riksdagar skulle till
hvilande kunna antaga hvarje dylikt förslag, som ej vöre
rent af absurdt. Att den beslutade förändringen i represen¬
tationens sammansättning kan förliknas vid en fredlig revo¬
lution, förefaller mig besynnerligt, enär continuiteten mellan
det nuvarande och kommande statsskicket icke synes mig
Den 11 April.
471
afbruten, då ju större delen af våra grundlagar oförändra¬
de qvarstå.
Ehuru Ståndets åsigt att afslå förslaget redan blifvit
tydligt uttalad och man ej behöfver sväfva i ovisshet om
dess öde vid blifvande proposition, måste jag dock för min
del yrka att detsamma må antagas att hvila till grund¬
lagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
Hof-Predikanten Rosenius: Med djupaste aktning för de
tvänne talare, som förordat förslaget, oeh deras mennisko-
vänliga syfte, kan jag dock med dem ej instämma.
Vi känna alla den historiska grund, hvarföre Judarne
under aderton århundraden lefva.t biltoge uti främmande
land. Emellertid hafva de ej hos oss blifvit hårdt bemötta
utan erhållit friheter, hvarigenom de uppblomstrat till välstånd
och förmögenhet. Jag tror ej, att de sjelfva på historisk
grund kunna pretendera utvidgade rättigheter, ty de förne¬
kade i sitt fädernesland nästan alla rättigheter åt främman¬
de trosbekännare. Hvarföre skulle vi ej följa deras exem¬
pel och hålla dem, nu parasitvexter på andra folk, på det
afstånd som vederbör.
Finge de på sätt föreslaget blifvit, tillträde till lärare¬
befattningar; riskerade man mycket för det christliga lifvet.
Blifva Judar Universitetslärare, kan den dag vara nära, då
en Rabbin blir professor i exegetik.
Om Judarne ock ej göra proselyter, kunna de dock på
lärostolar vid Universiteten inverka förderfvande genom sitt
icke christliga tanke- och åskådningssätt. Lika illa, som
om ej en Professor i Filosofi hyste christligt tänkesätt, skul¬
le jag anse det vara, att en Jude beklädde ett academiskt
lärareembete.
Jag vill ej längre upptaga tiden utan allenast utsäga
att de som äro satta till vaktare på Sion skulle brista
i vaksamhet, om de icke förkastade ett förslag, sådant som
det förevarande.
Doctor Falck: Till hvad som blifvit anfördt för afslag
å förevarande Betänkande, vill jag allenast tillägga, att,
ehuru jag är fullt öfvertygad derom, att den föreslagna re¬
formen inom kort kommer att genomföras, det icke vore
Preste-Ståndet värdigt att påtruga Svenska folket en gåfva,
hvarigenom det säkerligen ej skulle anse sig göra någon vin-
ning.
På grund häraf och de flera skäl föregående talare an-
dragit afstyrker jag Utskottets förslag och gläder mig åt
den förhoppning, att Högvördiga Ståndet kommer att det¬
samma afslå.
472
Den 11 April.
Doctor Söderberg: Mitt tänkesätt i afseende på sjelfva
saken är sedan föregående Riksdagar kändt; och dock kan
jag ej af formella skäl bifalla Utskottets förevarande förslag.
Denna fråga skall alltid återkomma, så länge det finnes
medborgare under samma Konung och lagar med samma
bördor, men ej med samma rättigheter, som öfriga med¬
borgare. Sanningen i saken har förskaffat bekännare af
annan än den rena Evangeliska läran de utvidgade rättig¬
heter som de under de sednaste sexton åren erhållit. Och
ingen skulle vara villigare än jag att medgifva hvad Ut¬
skottet nu föreslagit, om ej deruti förefunnes den oformlig-
lighet, som Biskop Bring i 4:de punkten af sin reservation
påpekat och Biskop Anjou i sina anföranden ådagalagt.
På grund häraf yrkar jag att ifrågavarande förslag måt¬
te afslås.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad blef före¬
varande grundlagsändringsförslag, uppå af H, H. Erke-Bi-
skopen och Talmannen framställd proposition, af Ståndet
förkastadt.
§ 2.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memorial N:o
11, angående en redactionsförändring i 60 § Regerings-
Formen.
Doctor Sandberg erhöll på begäran ordet och yttrade:
Här skulle jag nästan hafva ansett önskvärdt att få en grund¬
lagsförändring (ty bibehållande af ordet husbehofsbränning
har till correlat husbehofssupning), serdeles om man genom
den föreslagna namnförändringen kunde förekomma den skad¬
liga handteringens återtagande, i hvilket afseende likasom i
åtskilligt annat jag icke har någon fördelaktig föreställning
om åsigterna hos kommande Riksdagar. Men i allmänhet
torde väl den nya Representationen icke fästa mycket afse¬
ende på hvad den gamla utdömda sista Stånds-Riksdagen
föreslår, och här är endast fråga om utbyte af några uttryck
eller namn, hvilka, ehuru icke förenliga med verkliga för¬
hållandet, likväl hela tiotal af år qvarstått i Grundlagarne.
Märkvärdigt är det att den upplyste Författaren till vår
nu antagna nya Grundlag, som skall omgestalta hela vårt
samhällsskick, kunde begå en sådan blunder och i nya Re-
gerings-Formen införa såsom Bevillningar accismedlen som vid
sista Riksdag upphäfdes, och husb eliof sbränner i-medlen, sedan
i 10 år någon s. k. husbehofsbränning icke egt rum. Mig synes
det alldeles onödigt, om icke obehörigt, att nuvarande Stånds-
Riksdag skall befatta sig med att föreslå några förändringar
i det nya nyss antagna och ännu icke gällande Representa¬
Den 11 April.
473
tions-Förslaget. Sådant bör väl framför allt annat öfver-
lemnas till den Representation, som bildas i öfverensstäm¬
melse med samma förslag, och inom 9 månader för första
gången sammanträder.
Under öfverläggningen om det föregående för Stat och
Kyrka så högst maktpåliggande grundlagsförändrings-förslag,
rörande rättighet för Judar och Catholiker att ingå såsom
tjenstemän och lärare i vårt christliga samhälle, kom jag
mig icke ior att begära ordet, men ber att nu få begagna
tillfället och instämma i Doctor Rundgrens och Biskop An¬
jous dervid afgifna yttranden.
Doctor Lindgren: Utom förut flera gånger anförda skäl,
som hindra mig att tillstyrka antagandet till hvilande af nå¬
got grundlagsförändrings-förslag vid denna Riksdag, finnes för
förkastande af det ifrågavarande äfven ett annat skäl, som
borde förhindra äfven dem, som icke dela min mening i all¬
mänhet, att detsamma godkänna. Här är nämligen fråga icke
om ändring af den 60 §, sådan han är formulerad i vår
gamla Regerings-Form, utan sådan han lyder i den förän¬
drade redaction deraf som förekommer i den af Kongl. Majit,
i sammanhang med den nya Riksdags-Ordningen föreslagna,
och af denna Riksdags Ständer antagna Regerings-Formen.
Här är således fråga om att föreslå en ändring i en lag,
som ännu existerar blott in potentia, och som, ehuru af denna
Riksdag antagen, dock ännu ej är promulgerad. Detta synes
mig så orimligt, att jag knappast förstår, att ett anta¬
gande af förslagets hvilande skall kunna anses möjligt.
Häruti instämde Prosten Melén och Contracts-Prösten
Janzon.
Doctor Rundgren: Jag har reserverat mig i denna fråga
icke för sjelfva sakens skull utan af formella skäl, som icke
hindra att den föreslagna förändringen kan försiggå, hvilken
jag, så besynnerligt det kan låta, anser högst nödig och nyttig.
Att Regerings-Formens 60 § uti tio år bort blifva, men
icke blifvit ändrad, kan ju icke vara skäl för att än vidare
låta den oförändrad qvarstå. Och det är ganska vigtigt att
härvid något vidgöres vid denna Riksdag, der en stor strid
stått om hvad till bevillningar rätteligen är att hänföra.
Efter ordalydelsen, och så skola ju Grundlagarne tolkas, är
nu Husbehofsbränneri-medlen bevillning, men Bränvinsbrän-
wings-afgift ej. Detta bör ändras; likasom det nu mera
obrukliga ordet Chartte-Sigillatce-afk'gift utbytas mot Slämpel-
p opp ers-afgift.
Doctor Lindgrens åsigt att den afgående Representatio¬
nen bör afslå alla förslag till grundlagsändringar kan jag ej
dela; ty så länge denna Representation ännu fortfar, ser jag
474
Den 11 April.
ej något skäl förklara, att den ej bör befatta sig med vissa
ärenden.
Att förslagets liggetid skulle blifva så kort, blott 9 må¬
nader, bör ej heller hindra dess antagande såsom hvilar.de,
och är ett förhållande som förr inträffat, t. ex. vid 1856 års
riksdag, som räckte ända inpå året 1858.
Jag yrkar bifall till Utskottets ifrågavarande förslag.
Kyrkoherden Wennerström och Contracts-Prosten Palm¬
lund instämde.
Domprosten Sondén : Förekommen af den sista talaren,
vill jag allenast tillägga, att den föreslagna förändringen
långt för detta synts mig nödig och nyttig, samt föreslår att,
då Doctor Rundgren, med hvilken jag instämmer i afseende
på resultatet, sjelf reserverat sig mot Utskottets beslut att
i sitt Memorial icke anföra den nuvarande lydelsen, utan af
60 § Regerings-Formen, samt afslag å förslaget här blifvit
yrkadt — Memorialet måtte till Utskottet återremitteras.
Doctor Björkman instämde.
Doctor Ljungdahl: Den af föregående talare föreslagna
utvägen lär väl ej vara rätt lämplig. Ty om Utskottet an¬
fört allenast den nu gällande 60 § Regerings-Formen, skulle
det besynnerliga förhållande inträffat att, om förslaget blifvit
hvilande till nästa Riksdag, denne ej skulle kunna pröfva
detsamma, emedan det ju då afsåg ändring i en § som ej
längre förefanns, utan som redan blifvit genom Kongl. Maj:ts
promulgation af nu utaf Ständerna beslutade ändringar i Grund¬
lagen till sin ordalydelse förändrad.
Hvad sjelfva saken beträffar så, sedan Utskottet om ock
mindre riktigt, gifvit sig in på att tillstyrka ändringar uti
Regerings-Formen, anser jag, då denna förändring är af be¬
skaffenhet att den bör godkännas, att Högv. Ståndet må för
sin del förklara förevarande förslag hvilande till grundlags¬
enlig behandling vid nästa Riksdag.
Biskop Anjou: I det mesta förekommen af de talare,
som yrkat bifall, ber jag att blott få anmärka, det Grund¬
lagen mig veterligen ej föreskrifver, att Constitutions-Utskot-
tet skall vid sina förslag till ändring i Grundlagarne aftrycka
den gällande Grundlags-paragrafen.
Professor Agardh instämde.
Doctor Lindgren: För dem som önska den ifrågavarande
grundlagsförändringen, lärer väl knappast någon annan utväg
finnas än att antaga det af Domprosten Sondén gjorda för¬
slaget. Men jag kan icke annat än, i synnerhet med afse¬
ende på den olika tydning af den sednare delen af den be¬
Den 11 April.
475
ryktade 60 § Regerings-Formen, som vid denna Riksdag blif¬
vit af frihandlare och protectionister försökt, och som tyckes
visa, att denna delen af paragrafen företrädesvis hade för-
tjenat en omarbetning, uttala min öfvertygelse, att nästa Riks¬
dag skall, ifall denna nu ifrågasatta lumpna förändring af
några nu mera betydelselösa ord i en paragraf, som hade
kanske mera än någon annan påkallat en genomgripande om¬
arbetning, till dess ompröfning blifver från denna Riksdag
framlagd, finna den nu föreslagna förändringen så ömklig,
att den för sin lumpenhet skull ej skall förjena något af¬
seende förr än hela paragrafen kan komma att få en för¬
ändrad lydelse.
Jag tillstyrker förslagets förkastande.
Doctor Rundgren: Vöre det så, att ej något mer förslag
till grundlagsförändring än förevarande vid denna Riksdag
blefve hvilande, kunde möjligen vara skäl att afslå detsam¬
ma, men en kamrat kommer det åtminstone att erhålla uti
det redan hvilande, angående lagstadgande att Svensk Ko¬
nung icke utan Ständernas bifall må blifva regerande Furste
af annan Stat.
Jag ber att få påminna att jag visserligen reserverat
mig mot Utskottets beslut, dock endast i fråga om Memoria¬
lets form, men talat för bifall till förslaget och ej yrkat att
detsamma måtte återremitteras.
Domprosten Sondén: Jag håller visst icke på mitt för¬
slag om återremiss utan afstår derifrån sedan reservanten
sjelf, Doctor Rundgren funnit skäl att å förslaget yrka ome¬
delbart bifall.
Härmed förklarades discussionen slutad och, sedan H. H.
Erke-Biskop en och Talmannens proposition på antagande af
Utskottets förslag blifvit med blandade Ja och Nej besvarad
samt votering begärd, framställdes och godkändes följande
voteriugs-proposition:
Den som vill att ifrågavarande förslag skall hvila till
grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag, röste Ja. Den
det icke vill röste Nej; vinner Nej, har Ståndet samma för¬
slag förkastat.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 22 Ja mot 11 Nej, hvadan Ståndet stannat i
det beslut Ja-propositionen innehåller.
Mot detta Ståndets beslut reserverade sig Doctor Lindgren.
§ 3.
Föi’edrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memorial N:o 12,
angående ändring i 2 § 4 momentet Tryckfrihets-Förordnin-
476
Den 11 April.
gen, i fråga om rättighet att af trycket utgifva vissa hand¬
lingar.
Doctor Hutlgren erhöll på begäran ordet och yttrade:
Af alla våra Grundlagar är tvifvelsutan ingen så bristfällig
sorn vår Tryckfrihets-Förordning, och är det mera än sanno¬
likt, att dess totala omarbetande blifver en af den nya Riks¬
dagens första omsorger, hvarföre det ock synes mig, när vi
ej hafva några väsendtligare rättelser deruti att föreslå, än
den nu föreliggande, att denna Representation gör bäst att
i det stycket göra ingenting. Jag fruktar att man, genom
framläggandet af denna obetydlighet, blott kommer att anses
hafva velat, men icke kunnat. Och sådant plägar vanligen
påkalla åtlöje, men icke aktning.
Jag förkastar förslaget.
Doctor Sandberg instämde.
Doctor Rundgren: På det att åtminstone ett yrkande
om bifall måtte göras, får jag vördsamt sådant framställa.
Häruti instämde Kyrkoherden Wennerström.
Biskop Anjou: Lika med Doctor Lindgren anser jag vis¬
serligen att vår Tryckfrihets-Förordning behöfver alldeles
omarbetas, så att föga vinnes genom partiella förbättringar
deri; men då förevarande förslag till ändring i nämnde lag
är så skiljdt från öfriga stadganden i Tryckfrihets-Förord-
ningen; anser jag ej skäl att vägra bifall till förslagets hvi-
lande till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
Doctorerne Ljungdahl och Björkman instämde.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och H. H.
Erke-Biskopen och Talmannens proposition på antagande af
Utskottets förslag blifvit med blandade Ja och Nej besvarad
samt votering begärd, framställdes och godkändes följande
voterings-proposition:
Den, som vill, att ifrågavarande förslag skall hvila till
grundslagsenlig behandling vid nästa Riksdag, röste Ja. Den
det icke vill röste Nej; vinner Nej har Ståndet samma för¬
slag förkastat.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 20 Ja mot 10 Nej; hvadan Ståndet stannat i
det beslut Ja-propositionen innehåller.
Emot detta Ståndets beslut reserverade sig Doctor
Lindgren.
§ 4.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången Allmänna
Besvärs- och Economi-Utskottets Betänkande N:o 76, i an¬
Den 11 April.
ledning af vackt motion om reglering af Klockares och Or¬
ganisters löneinkomster; N:o 77, i anledning af väckta mo¬
tioner om ändringar i Kongl. Förordningen angående allmänt
ordnande af Presterskapets inkomster den 11 Juli 1862; och
Memorial N:o 78, med förslag till voteringsproposition i an¬
ledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande
af Utskottets Memorial N:o 64, innefattande förslag till sam-
manjemkning af Riks-Ståndens beslut i anledning af Utskot¬
tets Betänkande N:o 36, angående väckta motioner i fråga
om ej mindre Norrmäns och Danskars, än äfven andra ut-
ländningars rätt att i Sverige idka handel, handtverk och
andra yrken; samt Stats-Utskottets Utlåtanden N:o 60, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riks-Statens Sjette
Hufvudtitel; och N:o 64, i anledning af väckt motion om
eftergift af Kronans rätt till dana-arf efter aflidne Klocka¬
ren C. P. Bergstedts jemväl aflidna hustru Anna Maria Reis;
hvarjemte beslöts att förenämnde Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 60 i nästa Plenum först af förekommande ämnen skulle
föredragas.
§ 5.
Föredrogos ånyo och lif ollos Stats- Utslcottets Utlåtanden
N:o 61, i anledning af Kongl. Majrts nådiga Proposition an¬
gående kostnadsfri upplåtelse af kronomark för jernvägsan-
läggningen mellan Gellivara malmfält och Luleå eif;
N:o 62, i anledning af väckt motion, angående ersätt¬
ning för utgörande af augmentsränta för en utjord, kallad
Altuna äng; och N:o 65, i anledning af väckt motion an¬
gående nedsättning i skattetalet för vissa kronobyggen inom
de Norrländska länen.
§ 6.
Föredrogs och lades till Inandlingarne Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrif¬
velse till Rikets Ständer, angående väckt fråga om Sala silf-
ververks återgång till Statens disposition.
§ 7.
Föredrogs en till H. H. Erke-Biskopen oeh Talmannen
från Stats-Rådet och Chefen för Civil-Departementet ankom¬
men skrifvelse af innehåll, att Kongl. Maj:t hade för afsigt
att kalla Rikets Ständer att Lördagen den 14 innevarande
månad kl. 2 e. m. sig å Riks-Salen församla till afhörande
af Kongl. Maj:ts beslut angående förändringar i Tryckfrihets-
Förordningen samt aflemnande af Rikets Ständers svar å
Kongl. Maj:ts Propositioner i lagfrågor, som blifvit af Rikets
Ständer bifallna.
478
Den 11 April.
§ 8.
På förslag af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen ut-
sågos Biskop Bring, Doctor Sandberg och Contracts-Prosten
Tegnér att gemensamt med Ståndets Talman och Secreterare
bereda de ärenden, som i det, enligt vedertaget bruk, vid
Riksdagens slut från Ståndet till Stiften utgående Cleri Comi-
tialis Girculär, skola intagas, och med förslag till sagda Cir-
culär till Ståudet inkomma.
§ 9-
Föredrogos och bordlädes Bevillnings-Utskottets Betän-
kanden:
N:o 8, angående tullbevillningen; och
N:o 9, i anledning af dels återremiss i vissa delar, dels
ock Rikets Ständers skiljaktiga beslut i afseende å andra
delen af Betänkandet N:o 3, angående Allmänna Bevillnin-
gen; samt
Allmänna Besvärs- och Economi-Utskottets Betänkande
N:o 79, i anledning af väckt motion om beredande af emeriti-
löner åt ålderstigna eller sjukliga prester.
§ io.
Upplästes och lades till handlingarne från de respective
Med-Stånden ankomna Protocolls-Utdrag, nemligen från Hög¬
loft. Ridderskapet och Adeln N:ris 163—165; från Vällofl.
Borgare-Ståndet N:ris 176 oell 177, samt från liederv. Bonde-
Ståndet N:ris 210—212.
Ståndet åtskiljdes kl. 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 14 April.
479
Den 14 April 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades Protocollen för den 4 och 7 dennes.
§ 2.
Af inkommet och nu uppläst Protocoll, hållet vid Preste-
Ståndets Electorers sammanträde denna dag, inhemtades, att
till ytterligare Suppleant i Banco- Utskottet blifvit utsedd Doc¬
tor llundgren, som alltså eger att vid inträffande förfall för
ordinarie ledamot eller förut vald Suppleant i bemälda Ut¬
skott, uppå anmälan af Ståndets främsta närvarande leda¬
mot i Utskottet, derstädes inträda och tjenstgöra.
§ 3.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 60, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riks-Statens Sjette
liufvudtitel.
1 punkten. Bifölls.
2 punkten.
Litt. a). Bifölls.
Litt. b):
Härvid begärdes ordet af Doctor, Ljungdahl, som yttra¬
de: Ehuru den af Utskottet här föreslagna tillökningen af
Landtmäterifiskalens lön utgör ett ganska ringa belopp,
nemligen 400 Rdr, har jag icke, så obetydlig än frågan före¬
faller, ansett mig böra underlåta att yttra några ord om
det sätt, hvarpå Utskottet leder sig till sitt resultat. Så¬
som af den Kongl, propositionen och dervid fogade Stats-
Råds-protocoll upplyses, hade General-Directören för Landt¬
mäteri-Contoret, vid framställning af detta verks behof, bland
annat hos Kongl. Maj:t anmält Landtmäterifiskalen till er¬
hållande af en löneförhöjning af 600 Rdr, hvarigenom hans
lön skulle uppgå till 3000 Rdr. Af Styrelsens framställning
synes det, som funnes för detta förslag intet annat skäl, än
att fiskalens lön dymedelst komme att utgöra en jemn summa.
Emellertid var Landtmäterifiskalen icke belåten härmed utan
ingick till Kongl. Maj:t med erinringar vid chefens åtgöran¬
480
Den 14 April.
den samt aflat sedermera en ytterligare underdånig skrif¬
velse, hvari han begärde en lönefyllnad af 1,600 Rdr, för
att komma i paritet med Advocatfiskalerne i Rikets Colle-
gier, med hvilka tjenstemän han ansåg sig med afseende på
göromål och embetsmannaställning fullt jemförlig. Departe-
ments-Chefen, som derefter afgaf utlåtande i frågan, ansåg
likväl icke skäligt frångå Styrelsens förslag och förordade
derföre en löneförhöjning af 600 R:dr, utan att för sin del
synas lägga synnerlig vigt vid detta förslags antagande. När
frågan nu hlef föremål för Stats-Utskottets behandling, tyc¬
kas åtskilliga betänkligheter vid löneförhöjningens beviljande
hafva hos Utskottet gjort sig gällande. Utskottet kan icke
betrakta ifrågavarande tjensteman jemförlig med öfrige Ad¬
vokatfiskal i Collegierna — hvilket väl ock eger sin obe¬
stridliga riktighet; ej heller vill Utskottet föreslå förhöjning
i den fasta aflöningen för en tjensteman, hvars göromål äro
stadda i starkt aftagande. Denna olägenhet afhjelpes dock
dermed, att det ifrågasatta iönetillskottet dels nedprutas till
400 R:dr dels ock göres personelt och uppföres å allmänna
indragningsstaten. Hvad slutligen angår den förminskning
uti inkomster, som tillskyndats nuvarande Landtmäterifiskal
derigenom, att honom förut tillkommande bötesandelar nu¬
mera icke äro att påräkna, visar Utskottet, att denna för¬
minskning kan antagas hafva uppkommit på t vänne sätt,
nemligen dels genom den nya strafflagens stadgande, att
deri ådömda böter, som förut tillföllo åklagaren, numera
skola ingå till Kronan, och dels genom den nedsättning i
bötesbeloppen och de i öfrigt mildrande bestämmelser, som
blifvit en följd af den förnyade Landtmäteri-instructionen af
den 6 Augusti 1864. Härtill fogar likväl Utskottet ett för¬
klarande, att den minskning i inkomster, som på förstnämn¬
da sätt för Landtmäterifiskalen kunde uppstå, icke hör ta¬
gas i betraktande, emedan han, liksom andra tjenstemän
är berättigad till särskild ersättning derför. Och då Ut¬
skottet derjemte, beträffande den minskning i fiskalens in¬
komster, som genom den nya Landtmäteri-instructionen skulle
uppkomma, medgifver, att ”någon minskning af nämnde
tjenstemans sportler ännu icke under den korta tillämpnin¬
gen af den nya Landtmäteri-instructionen hunnit af erfaren¬
heten bekräftas”, visar det sig att Utskottets alla skäl för
tillstyrkande af ifrågavarande löneförhöjning inskränka sig
till en förmodan, att sistberörda minskning i Landtmäteri-
fiskalens inkomster, möjligen kan i en framtid inträffa. Detta
ressonement är icke för mig bindande: och så obetydlig den
summa är, hvarom frågan gäller, anser jag mig derföre böra
afstyrka bifall till hvad Utskottet föreslår.
Doctor Sandberg instämde.
C ontracts-Proste n
Den 14 April.
481
Contracts-Prosten Tegnér: Till den historik, som dea
föregående ärade talaren lemnat öfver förevarande punkt,
har jag just ingenting att lägga annat än uttrycka min för¬
undran öfver, att, efter sådana premisser följde yrkandet
af afslag om den löneförhöjning, som Utskottet tillstyrkt
för den nu varande innehafvaren af Landtmäteri-fiskals-tjen-
sten. I Utskottets Plenum funnos flera, och bland dem äf¬
ven jag, hvilka yrkade på bifall till den af Kongl. Maj:t
äskade förhöjningen af 600 R:dr i Landtmäterifiskalens lön,
och hvilken förhöjning äfven, med afseende på fiskalens träg¬
na tjenstemannabefattning, synts Departementschefen vara
billig och af behofvet påkallad. Härvid får jag ock nämna
att fiskalens löneförmåner vid 1840—1841 årens Riksdag be¬
stämdes lika med Secreterarens och Ofver-Ingeuiörens till
2,250 Rdr, under hvilka 25 år, som sedan den tiden förflu¬
tit, lönen för Secreteraren höjts till nu varande 3,500 R:dr
och för Öfver-Ingeniören till 3,000 R:dr, under det Fiska¬
lens icke hunnit längre än till 2,400 R:dr, och således till
en förhöjning af 150 R:dr. Fiskalens göromål anses dock
under de sista 7 å 8 åren tredubblats, och hvarå äfven
pjäfaktiga bevis inom Utskottet företeddes genom uppvi¬
sandet af de böcker eller band, som innehålla Fiskals-
embetets concepter och expeditioner för året. Denna be¬
fattning är både mödosam, och så till vida äfven för all¬
mänheten af stor vigt, som innehafvaren deraf har, bland
annat, att granska årligen omkring 4,000 arfvodesräkningar
af Landtmätare och deras medhjelpare för förrättningar,
och att anställa åtal för öfver debitering, hvarå mer än ett
exempel förekommit. Men på samma gång som göromålen
ökats hafva de genom sportler ingående inkomster betydli¬
gen förminskats, dels till följd af den förnyade instructionen
för Landtmäteriet af den 6 Augusti 1864, hvarigenom bötes¬
beloppen blifvit icke obetydligen nedsatta, dels ock af an¬
dra omständigheter, så att tvifvel icke lär förefinnas, att,
om löneförhöjning icke beviljades Landtmäterifiskalen, han
skulle komma, efter omkring 10 års berömlig tjenstgöring,
att hafva mindre inkomst än under de första åren af sin
tjenstetid. Ett sådant förhållande vore dock hvarken med
billighet eller rättvisa öfverensstämmande, och Utskottet
föreslår äfven rättelse deri då för den nu varande innehaf¬
varen af Landtmäterifiskals-tjensten tillstyrkes beviljandet af
en ersättning af 400 R:dr, utgående från allmänna indrag-
ningsstaten. Då jag åtminstone icke kunde komma till full
visshet om belopppet af den sportelförlust, som Landtmäte¬
rifiskalen gjort, i anseende till de olika uppgifter, som till-
handakommo, afstod jag från yrkandet på bifall till de af
Kongl. Maj:t äskade 600 Rdr, och instämde i Utskottets för-
Höyv. Preste-St. Prof. 1866. 3:dje Bandet. 31
482
Den 14 April.
slag, hvartill jag ock vördsamt yrkar och hoppas, att Stån¬
det måtte för sin del, lemna bifall.
Doctor Säve instämde.
Domprosten Sondén: Jag instämmer med den siste ta¬
laren. Till försvar, för Utskottets hemställan kunna ock an¬
föras åtskilliga skäl, hvilka, för att undvika vidlyftighet, icke
blifvit i Utlåtandet intagna. Inom Utskottet erhöllos till¬
förlitliga upplysningar derom, att ifrågavarande tjensteman
hade att granska så många från Landtmätarne i riket in¬
kommande räkenskaper, att han ej ens med hjelp af ett
tjenstebiträde hinner genomgå dem alla. Det ansågs der¬
före vigtigt, att genom en tillräcklig aflöning sätta fiskalen
i tillfälle att egna sin verksamhet odelad åt nämnda gransk¬
ning, på det att ej vederbörande, om felaktigheter lemnades
oanmärkta skulle göra sig säkra. Vidare upplystes, att den
nuvarande fiskalen till en början tillika hade anställning så¬
som lärare, men att det sedermera blef förbjudet att förena
en annan befattning med fiskalstjensten, emedan göromålen
på denna plats blifvit flera och mera maktpåliggande; emed¬
lertid gick den nuvarande fiskalen genom detta förbud miste
om en inkomst af 500 Riksdaler. Då slutligen en talare
förundrat sig deröfver, att Utskottet kunnat antaga och så¬
som skäl för sitt förslag anföra, att minskning i fiskalens
sportler skall uppkomma genom den nya Landtmäteri-instruc-
tionen af den 6 Aug. 1864, oaktadt sådan minskning ännu
icke inträffat, så vill jag nämna, att detta antagande eger
sin naturliga förklaringsgrund deri, att vederbörande icke
genast lära sig rätt tillämpa och efterlefva en ny författning
utan under den första tiden af dess tillämpning ofta begå
felaktigheter, hvilka lagforas och bötfällas. Så har äfven
med nya Landtmäteri-instructionens tillämpning varit förhål¬
landet, och derföre har fiskalens sportler ännu icke min¬
skats. Likväl är det tydligt, att sådant måste inträffa, när
Landtmätarne blifva hemmastadda med den nya instructio-
nen och då der stadgade vitesbestämmelser blifvit nedsatta
med en V3 af hvad förr var faststäldt, — Tager man allt
detta i betraktande synes Utskottet icke saknat skäl att till¬
styrka den föreslagna löneförhöjningen, hvilken blifvit före¬
slagen att uppföras på allmänna indragningsstaten, derföre
att man både inom Utskottet och Stånden yttrat farhågor
för höjande af ordinarie löner.
Efter härmed afslutad discussion blef Utskottets hem¬
ställan, på derom behörigen framställd proposition, af Stån¬
det bifallen.
Litt. c). Bifölls.
3 punkten. Bifölls.
I
Den 14 April.
483
4 punkten:
Contracts-Prosten Palmlund, anhöll om ordet och yttra¬
de : På de af Landtmäteri-Styrelsen andragna skäl och
grunder vågar jag vördsamt hemställa, om icke Högv. Stån¬
det finner billigt att, med afslag å Utskottets hemställan,
bifalla Kongl. Maj:ts Proposition att till bestridande af nö¬
diga skrif- och ritmaterialiers inköp för Landtmäteri-Conto-
rens behof äfvensom af kostnaden för eldning och städning
af Landtmäteri-Contorens rum måtte anvisas ett årligt an¬
slag att utgå till förste Landtmätarne i länen med 200 Rdr
till dem hvardera eller tillhopa 4,800 R:dr. Vid afstyrkan-
det af Ständernas bifall till detta Kongl. Maj:ts förslag har
Utskottet ådagalagt en njugghet, som vid behandlingen af
anslagsfrågor under föregående Hufvudtitlar icke ifrågakom-
mit och väl icke der ansågs nödvändig, då UUkottet t. ex.
vid Fjerde Hufvudtiteln föreslog en löneförhöjning af icke
mindre än 2000 R:dr åt verkmästaren vid Svea Artilleri-re¬
gementes tygstat. När Kongl. Maj:t i öfrigt icke funnit
godt föreslå någon förbättring i aflöningen för Landtmäteri-
statens tjenstemän, hvilkas ställning redan lärer vara ganska
bekymmersam och framdeles kommer att försvåras, så torde
Ständerna finna det nu föreslagna ringa ersättningsbeloppet
billigt och medgifva detsamma. Jag yrkar derföre bifall till
Kongl. Maj:ts Proposition samt afslag å Utskottets hem¬
ställan.
Doctor Björkman: Äfven jag har fästat min uppmärk¬
samhet vid de omständigheter, som den siste talaren påpe¬
kat, och kan icke finna att Utskottet gått tillväga på ett
med billighet och rättvisa öfverensstämmande sätt. Landt¬
mäteri-Styrelsen visar, hurusom det vore exempellöst, att
andre föreståndare för offentliga embetsverk, än förste Landt¬
mätarne, sjelfve nödgades bekosta sådana utgifter, som de
hvarom här är fråga. Kongl. Maj:t fann Styrelsens fram¬
ställning så vigtig och rättsenlig, att Kongl. Maj:t ökade det
af Styrelsen föreslagna ersättningsbeloppet från 100 till 200
R:dr. Icke förthy har Högloft. Stats-Utskottet visat en så öf¬
verdrifven sparsamhet, att icke säga snålhet, att det icke
tilltrott sig kunna tillstyrka hvarken Kongl. Maj:ts eller Landt-
mäteri-Styrelsens framställning. De skäl, som för afslaget
finnas anförda, ega väl ingen giltighet. Då Utskottet säger,
att biträde vid eldning och städning uti Landtmäteri-Conto-
ren uti några län lemnäs kostnadsfritt af Läns-styrelsens
vaktmästare, följer väl deraf att förste Landtmätarne i de
län, der så icke sker, skola fortfarande vara underkastade
dessa utgifter? Icke heller förtjenar den ersättning för skrif¬
materialier att tagas i beräkning, som skulle erhållas ge-
484
Den 14 April.
norn lösen för copior och afskrifter, när upplyst blifvit, att
dessa ersättningar knappt svara emot arbetet. Man skulle
möjligen vilja invända att de med sina löner böra bestrida
ifrågavarande kostnader, men då man vet, huru svagt aflö-
nade de äro, blir ej heller detta rättvist. Liksom den förste
talaren anhåller således äfven jag, att Ståndet med afslag
å Utskottets framställning bifaller Kongl. Maj:ts Proposition.
Doctor Säve: Vid behandling af Sjette Hufvudtiteln
har Stats-Utskottet afstyrkt af Kongl. Maj:t äskadt anslag
af 200 R:dr R:mt åt hvardera af förste Landtmätarne i lä¬
nen till bestridande af nödiga skrif- och ritmaterialiers in¬
köp för Landtmäteri-Contorens behof äfvensom af kostnaden
för eldning och städning af Landtmäteri-Contorens rum, och
såsom skäl härför anfört: ”att, enligt 15 § Landtmäteri-
Instructionen, kostnaden för de vid Landtmäteri-Contoren
erforderliga inventariers anskaffande och underhåll, samt ved
och öfriga utgifter, som af Konungens Befallningshafvande
pröfvas nödiga för noggrann vård af Contorets cartor, hand¬
lingar och böcker, skola af allmänna medel bestridas; att
biträde för eldning och städning af Landtmäteri-Contoren,
hvilka endast i första och sista helgfria dagen i hvarje må¬
nad hållas för allmänheten tillgängliga, uti några län kost¬
nadsfritt lemnäs af de hos Läns-Styrelserna anställda vakt¬
mästare; samt att de utgifter för sådant biträde, som i de
öfriga länen måste anskaffas, synas, liksom kostnaden för
skrifmaterialier, uppgå till mycket ringa belopp och, hvad
de sednare beträffar, blifva till en del genom inflytande lö¬
sen för copior och afskrifter ersatta.”
Intet af dessa skäl lärer kunna anses tillfyllestgörande
för det slut, hvartill Utskottet kommit. Hvad angår först
stadgandet i 15 § af Landtmäteri-Instructionen, så synes
detta i förevarande fall icke vara synnerligen lyckligt åbe-
ropadt. Det rör inventarier samt de för contorstillhörighe-
ternas vård erforderliga utgifter, såsom till anskaffande af
portföljer, till inbindning af böcker o. d., men hvarken eld¬
ning och städning eller skrif- och ritmaterialier äro ound¬
gängliga för handlingarnes och cartornes vård; dessutom,
om Utskottet verkligen anser, att redan nu genom Konun¬
gens Befallningshafvandes försorg de utgifter, hvartill det
begärda anslaget afsetts, få af allmänna medel bestridas,
hade ett tydligt uttalande häraf varit ensamt ett fullt till¬
fyllestgörande skäl för afslag, ty det hade varit följdriktigt
att säga:
Staten betalar redan genom Konungens Befallningshaf¬
vande alla de erforderliga utgifterna, derför behöfs intet
särskildt anslag; men att säga:
Staten betalar ved, derför saknar Utskottet skäl att till¬
Den 14 April.
styrka, att den betalar jemväl kostnad tor eldning och städ¬
ning m. m., det är, lindrigast sagdt, en egen logik. Att bi¬
träde för eldning och städning i några län kostnadsfritt er-
hålles, synes icke böra, såsom här skett användas såsom skäl
att beröfva första Landtmätarne i de öfriga och, såsom den
Kongl, Propositionen angifver, de flesta länen, ersättning för
det dessa icke kostnadsfritt erhålla sådant biträde, utan nöd¬
gas vidkännas utgifter derför; och att dessa utgifter synas
uppgå till ett mycket ringa belopp, skulle kunna vara ett
skäl till nedsättning i det begärda anslaget, icke till dess
fullkomliga afstyrkande; ty är det icke med billighet öfver¬
ensstämmande, att förste Landtmätarne af sina ringa löner
skall vidkännas sagda utgifter, hvilket Utskottet icke heller
synes hafva velat påstå, så lärer obilligheten icke försvinna,
om den också kännes ringare, i mån af beloppets mindre
storlek.
Utskottets påstående att en del af kostnaden för skrif-
och ritmaterialier skulle ersättas med lösen för copior och
afskrifter visar allenast, att Utskottet icke ansett nödigt taga
kännedom om, huru ojemförligt ringa del af de från förste
Landtmätarne utgående expeditioner sådana äro, som med
lösen ersättas. Utskottet synes också antyda, att, då Landt-
mäteri-Contoren endast första och sista helgfria dagen i
hvarje månad äro för allmänheten tillgängliga, eldning och
städning endast vid den tiden skulle vara erforderlig, hvar¬
emot det torde böra erinras, att förste Landtmätarne efter
den 1 Januari, då Landtmätarnes årsredogörelser börja till
dessa för granskning inkomma, intill den 15 April, då deras
sammandrag och berättelser om Landtmäteriet i länen skola
vara färdiga, — eller just under en tid af året då eldning
egentligen ifrågakommer — dagligen eller nästan dagligen
kunna behöfva tillbringa en eller flera timmar på contoren,
der de för granskningsarbetet m. m. nödiga reversaler och
andra handlingar förvaras.
LTnder sådana förhållanden torde de utgifter, som Ut¬
skottet ansett sig kunna fortfarande binda vid förste Landt¬
mätarne, icke blifva alldeles så obetydliga, som de synts
Utskottet, och det gränsar nästan till en hårdhet och orätt¬
visa att icke vilja förunna dessa embetschefer den ersättning
för expenser tillhörande embetet, som blifva de flesta före¬
ståndare för andra embetsverk till del.
Jag får derföre anhålla om afslag på Högloft. Stats¬
utskottets yttrande i denna punkt och i stället om bifall till
Kongl. Maj:ts Proposition.
Biskop Sundberg: Det är ganska ovanligt att höra Stats¬
utskottet i fråga om tillstyrkandet af anslag beskyllas för
sparsamhet eller, såsom en talare uttryckte sig, för snålhet.
486
Den 14 April.
Huruvida beskyllningen i detta fall är befogad eller icke,
kommer väl att bero på olika uppfattning. Det har här blif¬
vit anfördt, att, då den löneförbättring för förste Landtmä¬
tarne i länen, som Kongl. Majit föreslagit, är till beloppet
så obetydlig, och då ifrågavarande tjenstemän äro så svagt
aflönade, Ständerna icke borde draga i betänkande att be¬
vilja Landtmätarne denna lilla förmån. Detta skulle verk¬
ligen låta sig säga och förtjena uppmärksamhet för den hän¬
delse, att här vore fråga om löneförhöjning. En af de talare,
som yrkade afslag å Utskottets hemställan, har likväl sjelf
anmärkt, att Kongl. Majit icke funnit skäl att föreslå någon
förhöjning i landtmätarnes löner. För frågans rätta bedö¬
mande får man icke lemna ur sigte det ändamål, för hvilket
nu ifrågavarande anslag begäres. Ändamålet är här be¬
stridandet af skrif- och ritmaterialiers inköp, äfvensom af
kostnaden för eldning och städning af Landtmäteri-Contorens
rum, och detta ändamål har Stats-Utskottet icke ansett för¬
tjena särskildt anslag, af skäl, som i Utlåtandet finnas an¬
förda. Det vigtigaste af dessa skäl har Utskottet hämtat
från en åberopad § af den nya Landtmäteri-Instructionen,
enligt hvilken blifvit föreskrifvet, att alla hithörande utgifter,
som kunna på något sätt betunga förste Landtmätarne, skola
dem af allmänna medel godtgöras och ersättas. Hvad an-
ginge kostnaden för eldning och städning af ett rum, som
hålles tillgängligt för allmänheten kanske en gång i måna¬
den, äfvensom utgifterna för anskaffande af skrifmateriel, an¬
såg Utskottet dessa utgifter, äfven om de, såsom likväl inga¬
lunda alltid är händelsen, skulle drabba förste Landtmätarne
och icke blifva på något sätt dem godtgjorda, alltför obe¬
tydliga, för att böra föranleda särskildt anslag al statsmedel.
Slutligen borde kanske tagas i betraktande, om ifråga¬
varande tjenstemän skulle skörda en så stor vinst af det be¬
gärda anslagets beviljande, att man har anledning att med
så bevekande och rörande skäl söka utverka detsamma. Om
detta anslag beviljas, så kommer naturligen den ersättning
att minskas, som Landtmätarne nu erhålla af allmänna ex-
pensmedel, och det visar sig sålunda, att den förmån, som
skulle dem beredas, i de flesta fall blifver ingen eller en
högst obetydlig. Jag tror derföre, att Utskottet haft skäl för
sin hemställan och tillstyrker bifall till densamma.
Häri instämde Vice Talmannen, Biskop Annerstedt, Doc-
torerna Ljungdahl och Sandberg samt Contracts-Prosten
Tegnér m. fl.
Doctor Säve: Här finner man beklagligen, att det Hög-
lofl. Utskottet, som velat inbespara några hundrade Riks¬
daler på bekostnad af de illa lönta Landtmätarne. i stället
sväljt en camél om 50,000 R:dr för afbetalning af Alnarps
Den 14 April.
487
landtbruksinstituts skulder, och dessutom beviljat 100,000
Riksdaler för nybyggnader. Jag vill nu ej sätta mig emot
den sednare summan, som torde vara nödvändig att anslå,
då de gamla ladugårdshusen ej mera äro hållbara. Deremot
bevisar det en alltför stor eftergifvenhet för Alnarps-Styrel-
sens oblyga anspråk, att Utskottet, sedan det sjelft ogillat
Institutets förfarande att i beräkning på Statens mellankomst
öfverskrida de fastställda tillgångarne, ändock bevilja allt
som begäres. Institutet klagar öfver, att det icke fått hela
den förhöjning i årsanslaget, nemligen från 18,000 till 32,625
R:dr, som det vid förra Riksdagen begärde, och att denna
brist nödvändigt skulle medföra skuldsättning; men Institutet
glömmer, att Rikets Ständer redan då anmärkte i afseende
på förslaget till årsstat, att inskränkningar såväl i några
aflöningsbelopp, som i åtskilliga andra utgiftsposter, utan men
för Institutets verksamhet kunde ega rum. Institutets Sty¬
relse har nu förnyat sin anhållan om höjande af årsanslaget
till nyssnämnda belopp, men icke, såsom jag kan finna, gjort
den minsta inskränkning i sin utgiftsstat. Tvärtom står här
föreståndarens aflöning, då han tillika är lärare i vissa äm¬
nen, upptagen till 6,000 R:dr, hvilket är 2,000 R:dr mera
än hvad Rectorerne ega vid våra större Elementarläroverk
och 1,000 R:dr mera, än hvad föréståndaren njuter vid Ul¬
tuna landtbruks-institut. Afven är dagskostnaden för utspis¬
ning af frieleverna och lärlingarne upptagna till vida högre
belopp, än vid sistnämnde Läroverk. Prosten Berlin anförde
visserligen vid förra Riksdagen såsom skäl för det högre
priset, att Skåningarne äta mera bröd, kött och fläsk än
andra provinsers invånare. Men det bör väl gälla här, så¬
som annorstädes, att man får rätta munnen efter matsäcken.
Med ett ord sagdt, hushållningen vid Alnarp synes icke hafva
varit sådan den bort vara. Af denna grund kan jag derföre
ej gilla Utskottets tillstyrkande, att Statsverket skall ikläda
sig hela skuldbeloppet. Deremot anser jag, att Rikets Stän¬
der med någon del, högst hälften, bör bidraga till afbetal-
ningeri, som då bör kunna försiggå utan alltför stor svårig¬
het, enär den grunddikade jorden nu äfven bör gifva en
vida högre afkastning. Jag tillstyrker derföre å.terremiss af
denna punkt.
Doctor Björkman: Här har blifvit yttradt, att några
talare med rörande och bevekliga skäl, det vill väl säga med
väckande af medlidandets känslor, sökt utverka bifall till
Kongl. Maj:ts Proposition. Hvad mig beträffar, har jag sjelf
blifvit bevekt och äfven velat beveka andra att vilja med¬
gifva förste Landtmätarne ifrågavarande lilla förmån icke af
medlidandets känslor, utan af rättvisans och billighetens for¬
dringar, grundade på hvad Kongl. Maj:t och Landtmäteri-
488
Den 14 April.
Styrelsen anfört. Jag skulle dock äfven varit nöjd, om Ut¬
skottet förklarat hvad som bör menas med nödig ”vård” af
landtmäteri-contorets cartor etc. Landshöfdingarne, som ega
afgöra detta, gifva deråt en olika utsträckning, hvaraf följer
att förste Landtmätarne äro underkastade olika utgifter.
Saken hade varit hjelpt, om Utskottet förklarat, att till of¬
vannämnda ”vård” hörde äfven eldning och städning af con-
torets rum äfvensom skrifmaterialier. Slutligen vill jag til¬
lägga, att om Ståndet icke anser sig kunna bifalla den fram¬
ställning om ett anslag af 200 Ihdr åt hvarje förste Landt¬
mätare som Kongl. Majit gjort, så bör, enligt min tanke, åt¬
minstone det anslag af 100, som Landtmäteri-Styrelsen för¬
ordat, beviljas.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad samt E.
H. Erbe-Biskojoens och Talmannens proposition å bifall till
Utskottets hemställan blifvit med blandade Ja och Nej be¬
svarad och votering begärd, framställdes och godkändes en
så lydande voterings-proposition:
Den som bifaller hvad Utskottet uti 4:de punkten af
förevarande Utlåtande hemställer, röste Ja; den det icke
vill, röste Nej. Vinner Nej, har Preste-Ståndet, med afslag
å berörda hemställan, bifallit Kongl. Maj:ts i ärendet aflåtna
nådiga Proposition.
Voteringen, som härefter i behörig ordning verkställdes,
befanns efter sedlarnes öppnande och rösternas summering,
hafva utfallit med 31 Ja mot 15 Nej; hvadan Utskottets
hemställan således blifvit af Ståndet bifallen.
5:te Punkten:
Doctor Söderberg begärde ordet och yttrade: Då mitt
namn icke finnes antecknadt bland de Utskotts-Ledamöters,
hvilka reserverat sig mot åtskilliga punkter af detta Utlå¬
tande, synes det, som skulle jag i alla här förekommande
frågor dela Utskottets åsigter. Så är dock icke förhållandet;
jag misstog mig om tiden för reservationers inlemnande och
vill derföre nu begagna tillfället att särskildt vid denna punkt
anmärka, att Utskottets skäl för afstyrkande af bifall till
Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga Proposition icke synes
mig ega bindande kraft. Utskottet anser, att Ständerna icke
böra bifalla Kongl. Maj:ts framställning derföre, att någon
allmän reglering af pensionsväsendet, i sammanhang med
hvilken denna fråga bör afgöras, icke vid innevarande Riks¬
dag lärer vara att emotse. Men hvarken denna frågas sam-
manh ang med regleringen af pensionsväsendet i dess helhet ej
heller den omständigheten, att den allmänna regleringen nu
icke hinner genomföras, hafva af Kongl. Maj:t blifvit förbisedda,
efter som dessa förhållanden äro i den Kongl. Propositionen
Den 14 April.
489
vidrörda. Har Kongl. Majit det oaktadt funnit skäl, att jag
så må säga, utbryta denna fråga om Landtmätarnes förhöjda
pensionering och nu göra särskild framställning derom, fram¬
går deraf, att Kongl. Majit, hvars omdöme i denna fråga
jag måste tillerkänna större auctoritet än Utskottets, ansett
de olägenheter höra nu afhjelpas, hvilka uppstå deraf, att
ålderstigne Landtmätare nödgas länge qvarstanna i tjenst.
I likhet med hvar och en som känner, huru för kropp och
själ mödosamt Landtmätarens yrke är, har ock Landtmäteri-
Styrelsen ansett vidtagandet af åtgärder, genom hvilka äldre
Landtmätare bereddes tillfälle att afgå och lemna platser åt
de yngre, så vigtigt, att Styrelsen föreslagit en pension af
3,000 R:dr åt förste Landtmätarne. Äfvenledes har Departe¬
ment-Chefen påpekat företrädet, af den af Kongl. Majit före¬
slagna utvägen framför en ifrågasatt förhöjning af dessa
tjenstemäns löner. Ty om Landtmätarnes pensioner blifva
högre än lönerna, skola de icke längre genom bibehållandet
af sina platser behöfva söka förskaffa sig de utvägar till extra
förrättningar, som naturligen stå den i statens tjenst anställde
Landtmätaren lättare till huds. Jag får derföre tillstyrka
bifall till Kongl. Majits Proposition och vill som skäl der¬
före framhålla den omständigheten, att Kongl. Majit funnit
skäl att utbryta denna fråga från dess sammanhang med den
allmänna pensionsregleringen, emedan just detta bevisar vig¬
ten af sakens afgörande redan nu.
Contracts-Prosten Fant instämde.
Contracts-Prosten Palmlund: Liksom vid föregående punkt,
får jag äfven vid denna vördsamt hemställa om bifall till
hvad Kongl. Majit i ämnet föreslagit, oaktadt Utskottet för¬
klarar sig finna olämpligt, att frågan om Landtmätarnes pen¬
sionering till slutlig pröfning företages annorledes än i sam¬
manhang med regleringen af pensionsväsendet i dess helhet.
Af föregående talare, med hvilken jag instämmer, har blifvit
ådagalagdt, att, då Kongl. Majit särskildt ”utbrutit” denna
fråga och ansett sig böra inför Ständerna göra särskild fram¬
ställning angående densamma, verkligen ömmande skäl måtte
dertill förefunnits. Likaledes har en reservant, Herr Fåhraeus,
hvad angår de vid storskiftes- och afvittringsverket anställde
Landtmätarne, framhållit rättvisan och klokheten deraf, att
äldre Landtmätare försågos med tillräckliga pensioner, hvari¬
genom de kunde afgå ur tjensten och lemna plats åt de
yngre, samt visat, att en pensionering af dessa Landtmätare
kan redan nu verkställas, utan att man derigenom åstad¬
kommer någon olägenhet för genomförandet af den allmänna
regleringen. En dylik anordning borde ock kunna vidtagas
med pensioneringen af Landtmätarne i länen, äfven om andra
omständigheter dervid tillika måste tagas i betraktande. Då
■*
490 Den 14 April.
sålunda Utskottets hemställan innefattar ett uppskof, som
enligt min tanke hvarken är billig eller välbetänkt, anhåller
jag, att Högvördiga Ståndet ville, med afslag å den förra,
bifalla Kongl. Majrts Proposition.
Häri instämde Doctor Moberger.
Kyrkoherden Heurlin: • Äfven jag är af den åsigten att
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i detta ärende bör af Stän¬
derna bifallas, och för att icke upprepa skäl, som redan
blifvit anförda, instämmer jag med föregående talare. Likväl
kan jag icke underlåta att särskildt fästa mig vid den om¬
ständigheten, att, då Utskottet icke anser sig hafva något
egentligen att erinra dervid, att Landtmätarnes pensioner
förhöjdes, skälen för ett afstyrkande af bifall till Kongl.
Maj:ts Proposition endast äro att söka i denna frågas för¬
hållande till regleringen af pensionsväsendet i dess helhet.
Som bekant är, blefvo likväl Landtmätarne år 1863 nedflyt¬
tade i en lägre dass med afseende på deras pensioner. Kunde
en nedfiyttning i detta afseende då medgifvas och befinnas
lämplig, torde detsamma om den nu föreslagna uppflyttniu-
gen ock kunna få gälla. Jag kan derföre icke uti Ut¬
skottets hemställan finna anfördt något skäl, på grund af
hvilket Ständerna skulle motsätta sig vidtagandet af en åt¬
gärd, hvilken i öfrigt af alla erkännes önskvärd.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: Jag vill icke be¬
strida billigheten af den förhöjning i Landtmätarnes pensio¬
ner, som Kongl. Maj:t föreslagit och åtskilliga talare här för¬
ordat. I förbigående må anmärkas, att den reservation af
Herr Fåhraeus, som nyss åberopades, icke afser denna utan
den 20:de punkten af Utlåtandet. Hvad beträffar den sak,
hvarom nu är fråga, har blifvit sagdt, att då Kongl. Maj:t
funnit för godt att med alseende på frågan om reglering af
pensionsväsendet i dess helhet göra ett undantag för Landt¬
mätarne i länen, och ansett sig böra göra en särskild hem¬
ställan derom, så borde ock Ständerna gå Kongl. Maj:ts så¬
lunda uttryckta önskan till mötes. Om ett undantag borde
med afseende på Landtmäteri-staten i detta fall medgifvas,
skulle sådant naturligen bero derpå, att dessa tjenstemän
befunno sig i en sådan belägenhet, att de mer än Statens
öfriga löntagare voro i behof af hjelp och understöd efter
én viss tjenstgöringstid. Af de handlingar, som voro för
Utskottet tillgängliga, kunde emellertid icke uppvisas, att
Landtmätarne voro i detta hänseende sämre lottade än andra
tjenstemän, utan de skäl, hvilka kunde anföras för billighe¬
ten deraf, att Landtmätarnes pensioner annorlunda reglera¬
des, syntes ega full tillämplighet äfven på andra classer af
tjenstemän. Så t. ex. visade det sig icke fullt billigt eller
Den 14 April.
491
för det allmänna gagneligt, att Lärarne -vid Elementarläro¬
verken först vid fyllda 65 lefnadsår och efter 40 tjensteår
erhålla pension. Under sådant förhållande ansåg sig Ut¬
skottet böra tillstyrka Ständerna att undvika de olägenheter,
som för regleringen af pensionsväsendet i det hela ovilkor¬
ligen uppstå, derest pensionsstater för vissa classer af tjenste¬
män på förhand uppgöras. Skall en allmän reglering af
Civilstatens pensioner kunna på ett med rättvisa och billig¬
het öfverensstämmande sätt genomföras, är det nödvändigt,
att Riks-Församlingen sättes i tillfälle att taga en öfverblick
af hela fältet af embetsmannaverksamhet, hvarefter det blir
möjligt att genom jemförelser mellan de olika arterna af
denna, bestämma förhållandet mellan de särskilda classernas
pensioner. På dessa skäl tillstyrker jag bifall till Utskottets
hemställan.
Doctor Sandberg instämde.
Doctor Ljungdahl: Jag kan instämma med de trenne
första talarne deri, att Utskottets skäl för afstyrkande af bi¬
fall till Kongl. Maj:ts Proposition icke är bindande, och gör
detta så mycket hellre, som jag vid 20:de punkten, hvilken
en talare sammanblandat med denna, ämnar taga mig fri¬
heten yrka underkännande af samma, der återkommande
skäl. Likväl kan jag icke komma till samma resultat, som
nämnde talare. Jag kan icke finna annat, än att den grund¬
satsen, att lön och pension skola svara mot hvarandra, eger
sin fulla riktighet, liksom den ock blifvit i fråga om Civil¬
statens pensionering i allmänhet tillämpad med det undan¬
tag, att pensionen blifver något mindre än lönen, om denna
öfverstiger 3,000 R:dr. Genom antagandet åter af Kongl.
Maj:ts förslag att tilldela Landtmätarne i länen en pension
som vore högre än deras lön, skulle man införa en alldeles
ny och icke på någon embetsmannacorps förut tillämpad
grundsats. Detta innebär för mig tillräckligt skäl ått af¬
styrka Kongl. Maj:ts Proposition.
Den förste talaren ansåg, att nu föreslagna sätt att för¬
bättra Landtmätarnes ställning vore lämpligare än en dem
beviljad löneförhöjning, emedan de, om lönerna voro höga,
skulle frestas att i tjensten qvarstanna längre, än helsa och
krafter borde tillåta. Men detta argument synes mig icke
kunna godkännas; ty hade Kongl. Maj:t föreslagit, att förste
Landtmätarne skulle i lön erhålla 2,500, och andre Landt¬
mätarne 1,200 R:dr, så hade vilkoren för afskedstagande,
eller pensionerna, kunnat och bort blifva alldeles desamma.
Jag vet visserligen, att man som skäl för ofvannämnda för¬
slag anför den omständigheten, att Statens lön icke utgör
Landtmätarnes hela inkomst, utan att de genom enskilda för¬
rättningar och uppdrag förskaffa sig en ganska betydlig och
492
Ben 14 April.
ofta nödvändig biförtjenst. Det skall derföre, menar man,
vara hardt, om den gamle och utslitne Landtmätaren, då
han erhållit afsked, skulle lida en minskning i de inkomster,
som han under sin tjenstetid verkligen uppburit. Härvid
torde dock blott behöfva erinras, att det gifves bra många
tjenstemän utom Landtmätarne, som under sin tjenstetid
hafva större inkomster än den lön, Staten lemnar, utan att
derföre deras sportler tages i beräkning vid bestämmande af
pensionen. Af dessa skäl och så länge man ej tilltror sig
kunna medgifva en förhöjning af Landtmätarnes ordinarie
aflöning, finner jag mig icke kunna bifalla förslaget om Landt¬
mätarnes förhöjda pensionering, utan yrkar bifall till Utskot¬
tets hemställan.
Häruti instämde Contracts-Prosten Janzon.
Contracts-Prosten Palmlund: Då en föregående af mig
högt vördad talare anmärkt, att den reservation, sorn jag
nyss åberopade, icke gäller denna utan den 20:de punkten
af Utlåtandet, ber jag få nämna, att jag ingalunda förbisett
detta förhållande. Icke heller kan jag erinra mig, att nämnda
reservation så anfördes, som skulle jag trott, att den gällde
nu förevarande punkt, ehuruväl jag fann, att hvad deri yttras,
på denna sednare egde tillämplighet.
Prosten Lundholm: Jag instämmer med de föregående
talare, hvilka yrkat bifall till Kongl. Maj:ts Proposition, och
har begärt ordet endast för att göra en erinring vid Doc¬
tor Ljungdahls yttrande, att det skulle vara vådligt, om man
med afseende på Landtmätarne i länen frånginge den prin¬
cip, som vid pensionering af alla andra embetsmannaclasser
hittills gjort sig gällande, att nemligen lön och pension sko¬
la svara mot hvarandra, eller ock pensionen, der lönen öf-
verstiger 3,000 R:dr, blifva mindre än denna. Vådan synes
dock mindre, om man ihågkommer, att principen redan är
frånträdd, i det Commissions-Landtmätarne, hvilka icke
hafva någon lön, förklarats berättigade att af Statens
medel erhålla pension. Då för öfrigt Landtmätarnes inkom¬
ster under deras tjenstetid äro sådana, att de till ganska
betydlig del härflyta från verkställandet af enskilda uppdrag,
kan det väl icke blifva fullt billigt att endast efter lönen
bestämma beloppet af den pension, som bör dem tillerkän¬
nas, om det skulle visa sig, att de derigenom erhålla en
mindre pension än den, som utgår till de tjenstemän, med
hvilka de i anseende till embetsmannaställning och öfriga
förhållanden äro jemförliga. Medgifves det, att förste Landt¬
mätaren kan bland öfriga tjenstemän närmast jemföras med
en Kronofogde samt andre- och Commissions-Laudtmätaren
med en Häradsskrifvare, böra väl pensionsbeloppen för
D <■ n 14 April.
493
Landtmätarne i enlighet dermed bestämmas. I annat fall
skulle inträffa, att den ene af tvänne tjenstemän, hvilka be-
redt Staten ungefärligen samma gagn, skall, när de begge
äro otjenstbara, lida nöd, men den andre icke. Slutligen
vill jag nämna, att hvad om Landtmätarnes belägenhet blif¬
vit anfördt, synes mig så behjertansvärdt, att Kongl. Maj:ts
Proposition bör af Ständerna bifallas äfven om derigenom
ett undantagsförhållande uppstode.
Jag yrkar alltså bifall till Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position.
Doctor Gumselius: Ehuru jag är medlem af Stats-Ut-
skottet och icke reserverat mig mot dess beslut i förevaran¬
de punkt, måste jag dock instämma med de talare, hvilka
yrka bifall till Kongl. Maj:ts Proposition. Att Landtmätar¬
nes belägenhet är svår och behjertansvärd, är både genom
tal och skrift tillräckligen ådagalagdt. Det kan då icke va¬
va mer än billigt, att Statsmakterna äro betänkta på att
bispringa en corps hvars ställning, redan svår, måste allt
mer försämras i samma mån, som de förrättningar, af hvil¬
ka de hafva sin inkomst, minskas. Några talare hafva an¬
sett, att man under sådana förhållanden borde öka dessa
embetsmäns löner. Derom är likväl icke nu fråga, och
Kongl. Maj:t har — enligt min tanke — på goda skäl nu
icke funnit lämpligt föreslå någon löneförhöjning för Landt¬
mätarne. Ty icke kan det va ra välbetänkt att öka de or¬
dinarie lönerna för embetsmän, hvilkas göromål blifva allt
färre. Att åter genom tillräckliga pensioner draga försorg
derom, att den gamle och genom en särdeles ansträngande
tjenstgöring utslitne Landtmätaren, icke måtte lida brist, sy¬
nes mig vara en lämplig och Staten värdig utväg. Visser¬
ligen hafva flere talare anmärkt, att man genom desse tjen-
stemäns förhöjda pensionering komme i strid med den all¬
mänt antagna grundsatsen, att lön och pension böra svara
mot hvarandra. Jag hemställer likväl, om det vore fullt
billigt att tillämpa denna grundsats på Landtmätarne, hvilka
ehuru i Statens tjenst anställda, likväl äro så aflönade, att
de af enskilda personer, som anlita dem, uppbära antingen
hela eller ock en betydlig del af sin inkomst. Men om ock
sanningen och giltigheten af denna invändning ej kunnat
förnekas, har man dock ansett afgörandet af denna fråga
böra uppskjutas, tills det kan företagas i sammanhang med
regleringen af pensionsväsendet i dess helhet. Jag tror lik¬
väl att de, som bevistat några Riksdagar, hafva tillräcklig
erfarenhet om hvad ett sådant uppskof innnebär, för att de
skulle vilja uppmana den nödställde gamle Landtmätarne, att
tåligt vänta, tills denna svårlösta fråga hunnit utredas. När
det är obestridligt, att Landtmätarne befinna sig i svårare
494
Den 14 April.
belägenhet än andra tjenstemän, bör ock ett undantag för
dem göras; och jag yrkar derföre bifall till Kongl. Maj:ts
Proposition.
Doetorerna Lindgren och Runstén instämde.
Doctor Hoberger: Jag instämmer hufvudsakligen i hvad
den föregående talaren anförde och ber nu blott få tillägga
ett par ord angående sakens enkla förhållande. De fleste
talare hafva medgifvit, att det vore billigt tillerkänna Landt-
mätarne den förmån, som Kongl. Maj:t föreslagit, men tilli¬
ka förklarat, att detta förslag nu icke bör bifallas derföre,
att Landtmätarnes pensionering bör afgöras i sammanhang
med regleringen af pensionsväsendet i dess helhet ; och den¬
na reglering är icke att emotse vid innevarande Riksdag.
Frågar man nu: är det Landtmätarnes fel, att regleringen
af pensionsväsendet icke är fullbordad? förtjena väl Landt¬
mätarne att på gamla dagar lida nöd? gifves det någon sä¬
kerhet, att regleringen blir färdig till nästa Riksdag? — så
måste på alla dessa frågor svaras nej. Ltppkastar jag åter
den frågan: är det möjligt, att Landtmätarne, om Kongl.
Maj:ts Proposition afslås, utsättas för faran att efter ett lång¬
varigt och mödosamt arbete i Statens tjenst lida brist på
äfven det nödvändigaste? — så måste jag derpå svara ja
och tillika bekänna, att jag icke finner de skäl, som Utskot¬
tet för sin hemställan anfört, vara hållbara. •— Beträffande
Vice Talmannens yttrande, att frågorna om de olika tjen-
stemanna-classernas pensionering lämpligen böra i ett sam¬
manhang afgöras, eger detta nog sin fulla riktighet från the-
oretisk synpunkt: men kläder och föda äro dock saker af
helt practisk natur. Icke heller finner jag alldeles riktigt
att jemföra Landtmätarne med lärarne vid elementarläro¬
verket, åtminstone icke hvad angår inflytandet af deras verk¬
samhet på helsa och kroppskrafter. Slutligen har här fram¬
hållits den grundsatsen, att en tjenstemans pension icke får
bestämmas högre än hans lön. Men huru denna grundsats
skall kunna tillämpas på Landtmätarne, är svårt att inse,
då man vet att större delen af deras inkomster utgöres af
betalningen för de förrättningar, som de åt enskilda perso¬
ner utföra, och att somlige bland dem icke hafva någon
lön. På dessa nu anförda grunder får jag yrka afslag å
Utskottets hemställan samt bifall till Kongl. Maj:ts Propo¬
sition.
Biskop Sundberg: Huru obehagligt det än är att för
andra gången och äfven i detta fall nödgas afstyrka bifall
till förslag, som åsyfta att bereda Landtmätarne någon för¬
mån anser jag mig dock pligtig, när jag inom Utskottet del¬
tagit i dess beslut, att åtminstone framhålla de skäl, som
Den 14 April.
495
föranledt Utskottets hemställan. Från medlidsamhetens stånd¬
punkt kan mycket låta sig säga till förmån för Kongl. Maj:ts
förslag. Utgår man deremot från den synpunkt, hvilken för
en Riksdagsman bör vara bestämmande i fråga om bevil¬
jandet af anslag åt Statens tjenstemän, inträder nödvändig¬
heten af att tillse, att man icke åt en dass af dessa med¬
gifva förmåner, hvilka, om conseqvens och billighet skola
iakttagas, föra derhän att man äfven åt andra classer måste
medgifva hvad man ursprungligen icke ämnade och rätteli¬
gen ej bör bevilja. Skulle nu ifrågasatta förmån beviljas
särskildt åt Landtmätarne, är jag öfvertygad, att derigenom
skulle från en mängd andra embetsman till en kommande
Riksdag framkallas en hel svit af fordringar, hvilka man
icke skulle kunna hvarken med fullt skäl tillbakavisa ej
heller med våra inskränkta tillgångar tillfredsställa. Häraf
inses, af hvilken synnerlig vigt det är, att frågor om de
särskilda tjenstemannaclassernas pensionering icke behand¬
las isolerade, hvar för sig, utan afgöras på en gång och i
sammanhang med hvarandra. När derföre, som kändt är,
flera förberedelser blifvit vidtagna för ordnandet af civil¬
statens pensionering och detta arbete så fortskridit, att fram¬
läggandet redan för denna Riksdag af ett derpå grundadt
förslag till reglering af nämnda pensionsväsende i dess hel¬
het varit ifrågasatt, ehuru det icke kunnat utföras, syntes
det Utskottet mindre lämpligt att just nu göra frågan om
pensionering af Landtmäteristaten till föremål för särskild
behandling. Och ehuru Utskottet icke förbisåg, att det ej
gafs någon fullkomlig säkerhet för den allmänna reglerin¬
gens slutliga genomförande vid nästa Riksdag, ansåg det
sig kunna på goda skäl antaga, att uppskofvet dermed hvar¬
ken skulle blifva långvarigt ej heller särskildt för ifrågava¬
rande tjenstemän medföra olägenheter, som icke skulle drab¬
ba andre och hvilka icke skulle kunna genom i hithörande
fall vanliga utvägar afhjelpas.
Vidare förtjenar med afseende på det nu föreslagna be¬
loppet af Landtmätarnes pensioner uppmärksammas hvad
Doctor Ljungdahl anförde derom, att till grund för pensio¬
nering af tjenstemän i allmänhet blifvit lagd den princip,
att pensionen bör svara mot lönen eller, der den sistnämn¬
da öfverstiger 3,000 R:dr, blifva något mindre. Visserligen
har en föregående talare anmärkt, att principen redan är
frångången, då man medgifvit pensionsrätt åt Commissions-
Landtmätarer hvilka icke hafva någon lön af Staten. Deraf
följer likväl icke, att principen ej skulle vara i allmänhet
antagen och tillämpas, ty det undantagsfall, som med afse¬
ende på commissionslandtmätare eger rum, betingas af det
för desse tjenstemän egna förhållandet, att de, ehuru Sta¬
tens tjenstemän, likväl hafva all sin inkomst af det arbete,
496
Den 14 April.
sorn de åt. enskilde utföra och att följaktligen det ungefär¬
liga beloppet af denna inkomst måste läggas till grund för
beräknandet af deras pensioner. Så är ej förhållandet med
öfrige Landtmätare i länen. Deremot medgifves, att det
vid en allmän pensionsreglering kan visa sig nödvändigt att
göra undantag från regeln och stundom bestämma pensio¬
nen högre än lönen. Detta kan inträffa med flere classer
af tjenstemän och möjligt är, att Landtmätarne böra dit
hänföras. Klart är dock att, derest man på ett för alla till¬
fredsställande sätt skall kunna bestämma, när undantag bör
ega rum och till hvilket belopp en pensionsförhöjning då
bör medgifvas, allt detta måste afgöras vid en generell pröf¬
ning och jemförelse af de särskilda tjenstemannaclassernas
verksamhet och ställning. Går man åter så till väga, att
särskilda undantagsförmåner på förhand beviljas vissa tjen¬
stemän, oberoende af deras förhållande till andra, har man
ock dermed försatt sig på en ståndpunkt, från hvilken det
blifver omöjligt att förekomma orättvisor och oegentlig-
heter.
På dessa grunder ansåg sig Utskottet icke böra tillstyr¬
ka bifall till Kongl. Majds Proposition, och jag kan ej an¬
nat än förorda hvad Utskottet hemställt.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: Uti hvad Biskop
Sundberg nu anförde, instämmer jag helt och hållet och vill
blott angående de bevekande skäl, som blifvit anförda för
antagandet af Kongl. Maj:ts Proposition, anmärka, att de
talare, som tro sig behöfva befara att Landtmätarne skulle
”svälta ihjäl,” innan någon allmän pensionsreglering hinner
verkställas, helt säkert öfverdrifva sin fruktan. Om uti en¬
staka fall visar sig nödvändigt att bereda pension åt en
tjensteman, som enligt gällande författningar icke är dertill
berättigad, har Kongl. Maj:t, enligt hvad erfarenheten inty¬
gar, städse framställt Proposition derom, och Ständerna haf¬
va aldrig visat sig ovilliga att afhjelpa verklig nöd. Under
sådant förhållande tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag.
Doctor (limnelius: Till svar på de tvänne talarnes ytt¬
rande, att det för conseqvensens skull vore så vådligt att
bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit, ber jag få nämna, att,
enligt hvad jag tyckt mig förnimma, Rikets Ständer icke
pläga synnerligen bekymra sig om iakttagande af denna om-
ordade conseqvens. Väl plägar den stundom åberopas, då
man vill hafva en viss önskan genomdrifven, men ofta hän¬
der ock, att beslut fattas i en riktning, som är alldeles
motsatt den väg, hvilken man vid en föregående Riksdag
ansåg för den enda riktiga.
Hvad
Den 14 April.
497
Hvad särskildt beträffar vice Talmannens invändning,
att Kongl. Maj:t plägar genom framställningar till Ständer¬
na bereda pension åt de afskedade tjenstemän, som deraf
äro i synnerligt behof, är detta visserligen sannt. Men dels
tror jag, att nämnda förhållande skall inträffa med de flesta
otjenstbara Landtmätare, dels blifver ock Kongl. Maj:t, ge¬
nom Ständernas afslag å denna proposition, i sina framställ¬
ningar bunden vid det ringa belopp, hvartill Landtmätarnes
löner på stat uppgå.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad samt den
af II. II. Erke-Biskopen och Talmannen framställda propo¬
sitionen om bifall till Utskottets hemställan blifvit med blan¬
dade Ja och Nej besvarad och votering med anledning der¬
af begärd, framställdes och godkändes följande voteringspro¬
position :
Den som bifaller Utskottets hemställan uti 5 punkten
af detta Utlåtande, röste Ja; den det icke vill, röste Nej.
Vinner Nej, har Preste-Ståndet med afslag å berörda hem¬
ställan bifallit Kongl. Majrts i ärendet aflåtna nådiga Pro¬
position.
Voteringen, som härefter i behörig ordning verk¬
ställdes, befanns efter sedlarnes öppnande och rösternas
summering hafva utfallit med 27 Ja mot 21 Nej; hva¬
dan alltså Utskottets hemställan var af Ståndet bifallen.
Af anledning, som i nästa § omförmäles, afbröts häref¬
ter Ståndets öfverläggningar angående Stats-Utskottets före¬
varande Utlåtande.
§ 4.
Upplästes och godkändes följande Expeditions-Uiskot-
tets förslag till underdåniga skrifvelser:
N:o 41, angående anvisande af medel till ett vägarbete
i Jemtlands Län för beredande af arbetsförtjenst åt den i
följd af missväxt nödställda befolkningen;
N:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposi¬
tion angående anslag till beredande af arbetsförtjenst åt den
genom missväxt lidande befolkningen inom Pajala socken af
Norrbottens Län;
N:o 43, angående anvisande af medel till bestridande
af kostnaderna för åtgärder till hämmande af boskapspesten,
ifall den skulle inom landet utbryta, m. m.;
N:o 44, angående utarbetande af förslag till ny fördel¬
ning af städernas båtsmanshåll;
N:o 45, angående särskild föreskrift i afseende på rät¬
tigheten till långtägt å hafsstränderna i Halland;
Höyv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 32
498
Den 14 April.
N:o 46, angående tilldelande åt vederbörande comtnu-
nalstyrelser af ett exemplar utaf Svensk Författnings-Sam-
ling;
N:o 47, angående några ändringar i stadgarne för Fle-
mentar-läroverken;
N:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposi¬
tion angående förändrad grund för utgörande af Fjerdings¬
mans aflöning.
§ 5.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 60.
6:te punkten:
Contracts-Prosten ['almlund: begärde ordet och yttrade:
Jag ber Högvörd. Ståndet ursäkta, att jag vid denna fråga
tager uppmärksamheten för en stund i anspråk. Oaktadt
både extra och ordinarie anslag till det economiska carte-
verkets befrämjande, fortskrider detta särdeles långsamt, ja,
nästan omärkligt. Då Utskottets hemställan afser att minska
tidsutdrägten med detta arbetes fullbordande, är det visser¬
ligen ingalunda min mening att derå yrka afslag, utan jag
vill blott taga mig friheten att något starkare betona den af
Utskottet uttryckta önskan, att nämnda arbete måtte på¬
skyndas, och att man, sedan det kommer att drifvas med
större personal än hitintills, dervid företrädesvis måtte an¬
vända duglige landtmätare, som redan nu börja sakna till¬
fälle till sysselsättning vid de vanliga landtmäterigöromålen.
Jag skulle å min sida vilja göra dessa förbehåll till vilkor
för beviljandet af det extra statsanslag, hvarom här är fråga;
och ehuru jag icke arnar föreslå, att Ståndets beslut måtte
i enlighet med denna min åsigt särskildt formuleras, har jag
önskat få den i protocollet antecknad.
Doctor Cuniieiius: Då föregående talare icke framställt
något yrkande, vill jag blott nämna, att det är anledning
hoppas, att genom detta anslag personalen för fortsättande
af ifrågavarande arbete kommer att ökas, äfvensom det är
sannolikt, att landtmätare skola dertill användas. Det ända¬
mål, hvars ernående genom nu begärda medel i främsta rum¬
met afses, är emellertid utgifvandet af redan färdiga carte-
arbeten, på det att dessa icke må ligga magasinerade, utan
komma till allmänhetens kännedom och derigenom blifva
practiskt gagneliga.
Efter härmed fulländad öfverläggning blefvo Utskottets
hemställanden Litt. a) och b) bifallna.
Den 14 April.
499
7:de punkten:
Contracts-Prosten Tegnér anhöll om ordet och anförde:
Inom Utskotts-Afdelningen tillstyrktes, utan votering, bifall
till den af Kongl. Maj:t för Under-Ståthållaren äskade löne¬
förhöjning af i,250 R:dr, och detta hufvudsakligen på grund
af de ökade göromålen, och att innehafvaren af den ifråga¬
varande beställningen vore, i afseende på tjenste-åligganden,
fullt jemförlig med Landshöfdingen, och i afseende på vär¬
dighet honom lika, äfvensom till följe af den upplysning, som
der meddelades af behörig person, att Kongl. Majit ofta sett
sig i förlägenhet att finna en fullt tjenlig person, som vore
hugad mottaga Under-Ståthållare-beställuingen, i anseende
till de med densamma förenade ringa och otillräckliga löne¬
förmåner. Härvid yrkades endast af Bonde-Ståndets Leda¬
möter inom Afdelningen, att vilkoret måtte fästas, det finge
innehafvaren af Under-Ståthållare-embetet dermed icke för¬
ena någon annan tjenstebefattning; hvilket yrkande ock, så¬
som helt oskyldigt, af oss öfriga biträddes. Inom Utskottets
Plenum gjorde en annan åsigt sig gällande, utan att behofvet
af löneförhöjning iör Under-Ståthållaren derföre underkän¬
des, men ansågs böra från hufvudstaden utgå; och Afdeluin-
gens förslag, i enlighet med Kongl. Maj:ts Proposition, föll,
fast icke med betydlig röstpluralitet, vid voteringen.
Då Utskottet icke anser den lön af 8,000 R:dr, som blif¬
vit för Under-Ståthållaren föreslagen, vara för hög, utan en¬
dast att den deri befintliga brist, eller 1,250 R:dr, bör af
hufvudstaden fyllas på den grund, att flera af de göromål,
hvilka på sednare tiden blifvit denne embetsman ålagde,
”äro af en öfvervägande comnmnal beskaffenhet och före¬
trädesvis komma Stockholms stad tillgodo”, kan man skäli¬
gen förmoda, att Utskottet förbisett att hufvudstaden redan
bidrager med 2,250 R:dr till Under-Ståthållarens aflöning,
och sålunda med hälften af det belopp, som från Statsverket
till honom utgår. Skulle hufvudstaden derutöfver lemna
Under-Ståthållaren ersättning för det ökade besvär, som,
genom communalväsendets utveckling, blifvit samma embete
ålagdt, så kunde ock, af enahanda anledning, fordras, att
hvarje län skulle lemna sin Landshöfding ett ökadt bidrag
utöfver hans innehafvande lön; men det vidgade communal-
väsendet är på en gång en följd af och vilkoret för samhälls¬
utvecklingen i allmänhet, och det är ett åliggande för sam¬
hället, att sörja för att tjenstemännen blifva i förhållande
derefter aflönade. Nu är ock Under-Ståthållaren en Statens,
men icke stadens tjensteman, och derföre lär väl ock den
erforderliga löuefyllnaden böra till honom utgå från Stats¬
verket, men icke från stadscassan. Då han nu, hvilket icke
lär bestridas, är i hvarje hänseende jemförlig med Lands-
500
Deri 14 April.
höfdingen, och det minsta lönebeloppet, som till en sådan
embetsman utgår, bestiger sig till 8,000 R:dr, hvilket dock
endast torde ega rum inom Jemtlands och Norrbottens län,
finner jag att Under-Ståthållaren i Stockholm bör med ena¬
handa löneförmåner förses; hvarföre jag ock vördsamligen
yrkar afslag å hvad Utskottet i denna del tillstyrkt, men bi¬
fall till Kongl. Maj:ts Proposition.
Contracs-Prosten Fant instämde.
Doctor Lindgren: I likhet med föregående talare finner
äfven jag Utskottets i denna punkt anförda premisser ej stå
i fullt sammanhang med conclusionen, enär man af de förre
hade goda skäl att vänta bifall till hvad Kongl. Maj:t före¬
slagit. Utskottet erkänner nemligen, att Under-Ståthållarens
tjenstebefattningar blifvit i betydlig mån ökade, hvadan ock
billigt är att, såsom Utskottet uttrycker sig, ”han uppbär en
aflöning, som är tillräcklig för hans utkomst i den samhälls¬
ställning embetet medför och gör andra inkomster umbärliga. “
Men, detta oaktadt afslår Utskottet den ifrågasatta löneför¬
höjningen endast på den grund, att flera af de göromål, som
på sednare tider blifvit åt bemälde embetsman uppdragne,
skulle vara af communal natur, och följaktligen böra af
Stockholms commun vedergällas. Och såsom sådana com-
munala bestyr uppräknas ordförandeskapet i directionerna
för Stockholms allmänna barnhus, Danviks hospital och Stock¬
holms stads och läns kurhus. Jag hemställer om de nämnda
befattningarna verkligen kunna till communalbestyr hänföras.
Om så är, då lära väl hela både Under-Ståthållarens och
Öfver-Ståthållarens tjenster samt alla Landshöfdingeplatser
kunna och böra såsom communalbefattriingar anses, och detta
lärer väl dock ingen vilja på fullt allvar påstå.
På dessa skäl yrkar jag afslag på Utskottets hemställan,
och bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.
Doctor Ljungdahl: Man kan ej annat än hålla Stats¬
utskottet räkning derför, att det icke tillstyrkt ifrågavarande
nådiga Proposition. Det har här blifvit sagdt, att Under-
Ståthållaren bör i allmänhet betraktas såsom Landshöfdings
vederlike, emedan han har enahanda rang som sistnämnde
embetsman. Jag kan dock icke medgifva att häraf skulle
följa, att Under-Ståthållarens lön bör blifva lika stor som
en Landshöfdings. Ty med afseende på göromålen är ofvan-
nämnde likhet icke särdeles stor. Landshöfdingen har ett
vidsträcktare verksamhetsfält sig anvisadt, liksom hans be¬
fattning är vigtigare och af mer allmän art och beskaffenhet.
Ej heller har man väl synnerligen stora fordringar på de
personer, som anses duglige lill en Under-Ståthållares plats;
dertill användes ofta Assessorer från Hof-llätten och med
Den 14 April.
501
dem jemförlige tjenstemän. När, enligt hvad upplyst är, både
Staten och Hufvudstaden med betydliga summor bidraga till
hans aflöning, borde någon vidare tillökning i inkomster icke
vara behöflig, isynnerhet som den Under-Ståthållare, hvilken
icke kan nöja sig med nu anslagna lön, alltid har utvägar
att söka sig en annan befattning samt icke kan sakna utsigt
att deri lyckas, då, som bekant, platser med så hög rang
som denna vanligen äro att betrakta som öfvergångsplatser.
Att åter på den grund yrka löneförhöjning åt en tjensteman,
att han af egna medel lärer bispringa nödställde och behöf¬
vande, vore väl föga annat än att med contant erkänsla be¬
tala frivillig välgörenhet. Då Under-Ståthållarens lön redan
uppgår till nära 7000 R:dr, och då det är obestridligt, att
hans verksamhet till större delen är betingad af sådana om¬
ständigheter, som helt och hållet beträffa Stockholms com¬
mun, måste jag för min del motsätta mig det till hans för¬
höjda aflöning begärda stats-anslaget och tillstyrka bifall till
Utskottets hemställan.
Häri hördes flere af Ståndets medlemmar instämma.
Doctor Gunnelius: Föregående talare hade förmånen höra
så många Ståndsmedlemmar instämma i hvad han yttrade,
att de med honom oliktänkande torde hafva föga att hoppas
af denna öfverläggnings slutliga resultat. Hvad sannt. är, bör
dock läggas i dagen. Som skäl för afslag å Kongl. Maj:ts
Proposition har man isynnerhet framhållit den omständighe¬
ten, att Under-Ståthållarens befattning är af communal be¬
skaffenhet, hvaraf följer, att Staten icke bör deltaga i hans
aflöning med större bidrag, än hittills lemnats. Jag vill nu
icke särskildt fästa mig dervid, att ingalunda alla af nämnde
tjenstemans befattningar ega denna communala character, ej
heller lägga alltför stor vigt dervid, att den commun, till
hvars gagn Under-Ståthållaren mest synes verka, med en
ganska dryg summa deltager i hans aflöning. Likväl kan
jag icke förstå, huru man kan förbise den omständigheten,
att Stockholm står uti helt annat förhållande till landet i
det hela, än hvarje annan stad eller commun i landsorten.
Uti Stockholm finnas förlagda flera stora inrättningar och
institutioner, hvilka icke på något ställe i landsorten äro att
tillgå och hvilka stå öppna för hela landets befolkning. Ofver
många af de vigtigaste bland dessa allmänna inrättningar
tillkommer det Under-Ståthållaren att utöfva inseendet. Så
är ock förhållandet med omsorgen om den allmänna ord¬
ningen i hufvudstaden, hvars vigt ingen af oss lärer vilja
förneka och hvars upprätthållande härstädes är af stor be¬
tydelse för hela rikets angelägenheter. — Vill man jemföra
Under-Ståthållaren ned en Landshöfding, skall man snart
finna, att den förres göromål äro vida mer mångfaldiga och
502
Den 14 April.
trägna samt af sådan beskaffenhet, att denne embetsman
sjelf måste lägga hand vid dem, hvilket icke alltid i samma
mån inträffar med Landshöfdingarne. Huru maktpåliggande
dessa göromål äro, kan ock bland annat inses deraf, att det
lärer vara vida svårare att finna en passande Under-Ståt¬
hållare än att utse en lämplig Landshöfding. Då de för öf¬
rigt äro i rang lika, och Under-Ståthållarens befattning icke
är mindre vigtig än en Landshöfdings, borde de ock lika af-
lönas. -— Det resonnemang, som sålunda föres till försvar för
Utskottets hemställan, håller icke stånd, och jag får derföre
på anförda grunder yrka, att Ståndet, med ogillande af Ut¬
skottets förslag, måtte bifalla Kongl. Maj:ts Proposition.
Professor Selander: Den siste talaren har påpekat, att
Stockholms stad deltager i Under-Ståthållarens aflöning med
en summa, som uppgår till mer än hälften af hans lön på
stat. Dermed borde ock denna commun få anses hafva godt-
gjort de af hans förrättningar, hvilka uteslutande komma
Stockholm till godo. För öfrigt lärer väl bland de åliggan¬
den, som tillkomma denne embetsman, endast handläggnin¬
gen af fattigvårdsärenden kunna betraktas såsom egentligen
communalt göromål. Erinrar man sig emellertid denna om¬
ständighet, eller att Under-Ståthållaren har att öfvervaka
fattigvården inom hufvudstaden, är det lätt att inse det
ogrundade i en föregående talares anmärkning, att Ständerna
icke böra bekymra sig derom, att Under-Ståthållarens ställ¬
ning för honom medför nödvändigheten att af egna medel
ofta bispringa Stochholms fattige. Med sannolikhet kan an¬
tagas, att Under-Ståthållaren skulle vara den siste person,
till hvilken desse i sådant ärende hänvända sig. Det är
också allehanda löst folk från landsorten, som han på detta
sätt måste understödja och bereda tillfälle att återvända till
respective hembygder.
Åberopande hvad först blifvit ådagalagdt, att nemligen
mångfaldiga nya tjensteåligganden blifvit Under-Ståthål 1 aren
uppdragna, och att fullgörandet af flera bland dessa är af
vigt icke blott för hufvudstaden, utan för hela landet, an¬
håller jag att Högv. Ståndet måtte, med afslag å Utskottets
hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts Proposition.
Häri instämde Domprosten Sondén.
Doctor Söderberg: Jag vill endast nämna, att jag äfven
mot Utskottets nu förevarande hemställan hade ämnat re¬
servera mig samt att jag för öfrigt instämmer i hvad Pro¬
fessor Selander anfört.
Då discussionen härmed förklarades afslutad samt H. H.
Erhe - B ishop ens oell Talmannens proposition om bifall till
Den 14 April.
503
Utskottets hemställan blifvit med blandade Ja och Nej be¬
svarad och votering begärd, uppsattes och godkändes föl¬
jande voteringsproposition:
Den som bifaller hvad Utskottet uti 7:de punkten af
förevarande Utlåtande hemställer, röste Ja\ den det icke vill,
röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet med afslag å sagda
hemställan bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga Pro¬
position.
Den härefter i behörig ordning verkställda voteringen
befanns efter sedlarnes öppnande och rösternas summering
hafva utfallit med 31 Ja mot 14 Nej; hvadan Preste-Ståndet
stannat i beslut, som Ja-propositionen innehåller.
8, 9, 10, 11 och 12 punkterna. Biföllos.
13:de punkten:
Lit. a). Bifölls.
Lit. b):
Contracts-Prosten Palmlund anhöll om ordet och yttra¬
de: Det uttryck, som Utskottet uti denna punkt begagnar,
"Landshöfdingens i Vester-Norrlands län lön”, förefaller
tungt och tvunget; ty onekligt är, att denna sammanställ¬
ning innebär något för öga, öra och tunga stötande. Näl¬
den är afsedd att för längre tid utgöra en särskild rubrik i
Biks-Staten, borde man välja ett lämpligare uttryck, hvil¬
ket ock är lätt att finna. I stället för hvad Utskottet för¬
ordat, färeslår jag, att denna titel komme att heta: ”Lands¬
höfdingens i Vester-Norrland lön.” — Men detta är i språk¬
ligt hänseende en smak-fråga, på hvilken jag lägger liten
vigt.
Bifölls.
14:de punkten:
Kyrkoherden Englund begärde härvid ordet och anförde;
Ehuru jag mycket väl kan förutse utgången af denna fråga
då Utskottet afslagit Herr Bennichs motion och ingen af
dess medlemmar reserverat sig mot detta beslut, anser jag
mig såsom innevånare i provinsen Jemtland böra uttala
min öfvertygelse i saken.
Till en början vill jag nämna, att jag inskränker mitt
yttrande till Jemtlands län, ty hvad Norrbottens angår, sak¬
nar jag tillräcklig kännedom om förhållandena derstädes.
Såsom skäl för afstyrkande af motionen har Utskottet
anfört, att bemälde Landshöfdingelöner nyligen blifvit regle¬
rade. Men om de dervid blifvit för lågt satta, borde väl.
här gälla hvad som i allmänna lifvet anses för regel, att
nemligen misstag böra så fort som möjligt rättas Och att
504
Den 14 April.
en lön af 8,000 R:dr icke är tillräcklig för en Landshöfding
öfver Jemt land, inses lätt, om man tar i betraktande land¬
skapets vidd. Deraf följer nemligen, att de resor, som lä¬
nets styresman bör till dess olika delar företaga, blifva för¬
enade med stora kostnader. När härtill kommer den för
ifrågavarande embetsman, såsom för andra Landshöfdingar,
dryga rep resentaiionskostnaden, är det väl icke så underligt
att förutnämnde löneinkomst är otillräcklig. Men följden
häraf är ett ofta inträffande ombyte af Landshöfdingar, hvil¬
ka icke alltid binna att sätta sig in i provinsens förhållan¬
den och lära känna dess behof, innan befattningen af dem
lemnäs. Att detta åter menligt inverkar på landskapets
framåtskridande, är tydligt. Jag måste derföre yrka bifall
till motionen, icke så mycket för Landshöfdingens skuld,
som för landets och folkets. Stats-Utskottets andra skäl
för afslag är den omständigheten, att Kongl. Maj:t icke fram¬
ställt någon Proposition om denna löneförhöjning. Men hos
en person, som sjelf innehaft platsen, borde väl kunna för¬
utsättas större sakkännedom härutinnan, än hos regeringens
medlemmar. Dessutom borde väl en löneförhöjning, hvars
nödvändighet allmänt erkännes, kunna beviljas äfven om be¬
slutet derom icke har den vanliga formen af bifall till en
Kongl. Proposition. Jag får således, hvad angår Jemtlands
län, yrka afslag å Utskottets hemställan samt bifall till Hr
Benriichs motion.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: Den motion, som
uti förevarande punkt af Utlåtandet omnämnes, har Utskot¬
tet icke ansett sig kunna tillstyrka, dels emedan den afser
förändring i löner, hvilka helt nyligen reglerades, dels ock
derföre, att det måste antagas, att Kongl. Maj:t i frågor,
som röra den allmänna administrationen icke lärer under¬
låta att föreslå de förändringar, hvilkas genomförande icke
utan olägenhet kan uppskjutas. I synnerhet ansågs detta ega sin
giltighet i fråga om de embetsmäns aflöning, som äro Kongl.
Maj:ts närmaste Befallningshafvande i länen. Utan att in¬
gå i någon vidare undersökning, huruvida en lön af 8,000
R:dr kan under alla förhållanden betraktas såsom tillräck¬
lig för en embetsman i Landshöfdingarnes belägenhet, an¬
såg sig derföre Utskottet böra hemställa, att förslaget, finge
förfalla, och jag förmodar, att Högvördiga Ståndet delar Ut¬
skottets åsigt.
Efter sålunda fulländad discussion, blef, uppå i behörig
ordning framställd proposition, Utskottets hemställan bifallen.
15, 16, 17, 18 och 19 punkterna. Biföllos.
20:de punkten:
Den 14 April.
505
Lit. a). Bifölls.
Lit. b):
Härvid begärdes ordet af Doctor ljungdahl, som yttrade:
Såsom boende i en ort, der en del af de i denna punkt
åsyftade tjenstemän hafva sina förrättringar, bar jagförvärf-
vat mig någon kännedom om hithörande omständigheter och
ber med anledning deraf få yttra några ord. — Då vid en
föregående punkt af detta Utlåtande fråga förevar om pen¬
sionering af landtmätarne i länen, förklarade jag mig väl
gilla Utskottets beslut, ehuru jag icke kunde godkänna det
skäl, som af Utskottet åberopades och hvilket inskränkte
sig dertill, att det vore vådligt, om man företoge sig att
bestämma pensioneringen af en tjenstemannaclass, innan
frågan om pensionsväsendet i dess helhet vore afgjord.
Jag har tagit mig frihet erinra härom, emedan Utskottet
äfven i denna punkt åberopar samma invändning såsom skäl
för afslag å Kongl Maj:ts Proposition, och emedan jag lika
litet nu, som då, kan erkänna giltigheten af nämnda skäl.
Vid förevarande punkt af Utskottets Utlåtande har reser¬
vation mot det deri uttalade beslutet blifvit anmäld af f.
Stats-Rådet Fåhraeus, hvilken tydligen ådagalägger, att det
icke skulle medföra någon våda, om Ständerna med afseen-
på storskiftes- och afvittringslandtmätarne medgåfve ett un¬
dantag och redan nu afgjorde frågan om deras pensionering
på det sätt Kongl. Maj:t föreslagit, hvarjemte tillika blifvit
visadt att en sådan åtgärd icke skulle på något sätt stö¬
rande inverka på den allmänna pensionsregleringen. Hvad
reservanten i detta syfte anfört, uttalar fullkomligen min
öfvertygelse, och jag biträder helt och hållet hans åsigt.
Flera omständigheter samverka dertill, att dessa stor¬
skiftes- och afvittringslandtmätare befinna sig i en med öf¬
rige Landtmätares helt olika belägenhet. Deras tjenstgö¬
ring och det arbete, som dervid ifrågakommer, är ojemför¬
ligt vida större och mödosammare än deras yrkesbröders i
länen. Dessa sednare ega ock frihet att arbeta efter godt¬
finnande; de kunna åtaga sig ett arbete eller, om de så för
godt finna, afsäga sig detsamma, under det att de förre
måste fullgöra, hvad dem ålägges. Då vidare Landtmätar¬
ne i länen kunna föröka sina inkomster till allt större be¬
lopp, förblifver en Storskifteslandtmätares inkomst inskränkt
till hans lön och kan icke högre uppbringas, såvidt han ej
genom otrolig ansträngning förmår åstadkomma s. k. öfver-
pensum, för hvilket han får uppbära "högst” 400 R:dr.
Sedan han under den blidare årstiden nedlagt ett ansträngan¬
de arbete på uppmätningar af ofta oländiga trakter samt
återvänder till sitt hem, är han der upptagen af cartritning.
506
Den 14 April.
Och skulle så inträffa, att tid och krafter likväl tilläte ho¬
nom emottaga enskilda uppdrag i Landtmäteriväg, är sådant
honom förbjudet, i och med det han erhöll anställning vid
storskiftes- och afvittringsverket.
Kongl. Förordningen af 5 September 1854 tillerkänner
desse tjenstemän rätt till en årlig pension af 900 R:dr;
hvaremot deras lön på Stat f. n. utgör 1,500 R:dr i den lä¬
gre och 1,800 R:dr i den högre graden. Vi finna således,
att här inträffar ett alldeles motsatt förhållande mot det.
som i fråga om pensionering af Landtmätarne i länen egde
rum. Der begärdes en pension för förste, och andre Landt¬
mätarne, som var högre än den motsvarande lönen. Här
åter eger f. n. den obilligheten rum, att nar tjenstemannen
af ålder nödgas afgå ur Statens tjenst, erhåller han en pen¬
sion, som icke uppgår till hälften af hans förra lön. I den¬
na omständighet finner jag ett nytt och kraftigt skäl, på
grund af hvilket Ständerna böra, med frångående af Ut¬
skottets åsigt, tillerkänna Storskiftes- och Afvittringslandt-
mätarne en pension till ett mot deras lön svarande belopp.
Dermed hade man å ena sidan förekommit, att icke längre
desse tjenstemän ensamma vore uteslutna från delaktighet i
en förmån, som enligt Ständernas underdåniga skrifvelse den
27 Februari 1858 bör tillkomma alla civila embetsman,
hvilkas löner icke öfverstiga 3,000 R:dr. Å andra sidan
skulle man genom fastställandet af just det föreslagna pen¬
sionsbeloppet hafva förebygt hvarje olägenhet för den all¬
männa pensionsregleringen, i det dervid den grundsats blif¬
vit följd, som för denna i alla händelser måste blifva gäl¬
lande.
Slutligen må det tillåtas mig att från min hemort, hvar¬
est arbetet med skiften och afvittnngar nu,pågår i Vester-
Dalarne och Orsa socken af Oster-Dalarne, anföra en i och
för sig ringa omständighet, hvilken dock torde i sin mån
belysa frågan, huruvida det kan vara lämpligt att genom en
otillräcklig pensionering nödga äldre och till helsan försva¬
gade personer qvarstå vid ifrågavarande befattning. Jag rå¬
kade nemligen en gång Landtmätare, som på 6 veckors tid
icke varit i stånd att skaffa sig mjölk utan måst lefva på
torrföda, emedan befolkningen fört sin boskap till fäbodarne.
Stundom inträffar ock i vissa trakter, att det der ej är möj¬
ligt få köpa lifsmedel. När sålunda framgår, att det ej vo¬
re billigt, om Ständerna i denna fråga läte förblifva vid
det nuvarande, och då ingeri anmärkningsvärd olägenhet
framkallas af ett bifall till Kongl. Maj:ts Proposition; får-
jag för min del på det lifligaste yrka, att Högvördiga Stån¬
det måtte bifalla nämnde Proposition.
Doctorerna Sandberg och Söderberg instämde.
Den 14 April.
507
Doctor Gumselius: Ehuru det är obehagligt att afstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts framställning i en fråga, så närbe¬
slägtad med den, hvilken jag helt nyligen lifligt förordade,
nödgas jag dock motsätta mig den sednaste talarens yrkan¬
de. Det är märkligt, hvad åsigterna stundom visa sig
tänjbara. Nyss talade man om nödvändigheten af att no¬
ga följa erkända grunder. Nu synes man icke bekymra sig
derom, att de tjenstemän, för hvilka man här söker utverka
en förmån, endast äro tillförordnade, icke uppförda på or¬
dinarie Stat. Nyss ansåg man olämpligt att från den all¬
männa pensionsregleringen utbryta en tjenstemannaclass. Nu
förklarar man, att sådant icke medför några olägenheter. I
begge fallen har man med skäl åberopat de ifrågavarande
tjänstemännens betryckta belägenhet, när de af ålder och
sjuklighet nödgas lemna sin tjenst; nyss trodde man sig icke
böra fästa synnerligt afseende vid detta skäl, nu tillerkän-
nes det en stor betydelse.
För min del kan jag dock icke finna annat, än att, om
det var riktigt att uppskjuta afgörandet af pensioneringen af
Landtmätarne i länen, detsamma ock måtte ega giltighet
med afseende på storskiftes- och afvittringslandtmätarne.
Hade deremot Kongl. Maj:ts Proposition angående de först¬
nämndes pensioner vunnit Ståndets bifall, borde ock hafva
beviljats hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående de sednare.
Då emellertid så icke skett, anhåller jag att Ståndet, för
conseqvensens skull, äfven i denna punkt måtte antaga Ut¬
skottets hemställan.
Prosten Lundholm instämde.
Doctor ljungdahl: Att upptaga Högvördiga Ståndets tid
med replikerande af anmärkningar, som mera synas åsyfta
person än sak, har jag städse ansett mig böra undvika och
skall derföre endast fästa mig vid det yttrande af föregåen¬
de talare, att de af Kongl. Maj:t föreslagna förhöjda pensio¬
nerna icke böra Storskiftes- och Afvittringslandtmätarne be¬
viljas derföre, att de icke innehafva fasta löner, utan äro
tillsatte på förordnanden. Hade denna invändning någon be¬
tydelse i detta fall, skulle den gälla om ali pensionering af
desse tjenstemän, lika väl angående den pension af 900 R:dr,
hvartill de nu äro berättigade, som om de här ifrågasatta
högre pensionerna. Något synnerligt afseende torde sålun¬
da icke böra fästas vid denna invändning, ty om egenska¬
pen af tillförordnade tjenstemän icke uteslutit desse Landt¬
mätare från rättighet till erhållande af en mindre pension,
borde elen ej heller kunna hindra, att de erhålla en i för¬
hållande till deras lön och ställning i allmänhet billig och
rättvis pension.
Hvad vidare angår beskyllningen för inconseqvens, fin¬
508
Den 14 April.
ner jag mig icke deraf träffad. Ty då jag vid 5:te punkten
af delta Utlåtande afstyrkte bifall till Kongl. Maj:ts Pro¬
position angående Landtmätarne i länen, var det icke der¬
före, att jag ansåg det förenadt med någon våda att nu be¬
stämma och ordna pensioneringen af en tjenstemannaclass
utan derföre, att förslaget var stridande mot den vid pen¬
sionering af Statens embetsman antagna grundsatsen, att lön
och pension skola till beloppet motsvara hvarandra. Här
åter är endast fråga om att tillämpa samma grundsats med
afseende på Storskiftes- och Afvittringslandtmätarne derhän,
att de måtte komma i åtnjutande af samma förmån, som
medgifvits alla andra Statens tjenstemän, hvilkas lön icke
öfverstiger 3,000 R:dr. Jag anhåller fortfarande, att Stån¬
det måtte bifalla Kongl. Maj:ts Proposition.
Doctor fium»liiis: Till föregående talare, som förmenar
sig så väl hafva iakttagit conseqvensen, ber jag få hemställa,
om det verkligen är så conseqvent att yrka förhöjning i de
för Storskiftes- och Afvittrings-Landtmätarne fastställda pen¬
sionsbeloppen, på den grund, att dessa tjenstemän efter af-
skedstagandet må komma i åtnjutande af den lön och inkomst,
som de under sin tjenstetid uppburit, sedan man förut af-
slagit Kongl. Maj:ts Proposition angående förhöjda pensioner
åt Landtmätarne i länen. Det ådagalades likväl, då sist¬
nämnda fråga nyss förevar, att endast genom antagandet af
nämnda nådiga Proposition, Landtmätarne i länen skulle
komma i åtnjutande, efter afskedet ur Statens tjenst, af den
lön och inkomst, som de under sin tjenstetid uppburit.
Man må för öfrigt anföra hvilka skäl som helst för den
åtgärden, att Afvittrings-Landtmätarne blott tillsättas på för¬
ordnande, säkert är likväl att deras pensionsrätt under så¬
dant förhållande alltid måste anses tillkommen genom ett
undantagsstadgande. Det kunde då tyckas, som borde dessa
tjenstemän låta sig nöja med de förmåner, hvilka redan blif¬
vit dem sålunda beviljade. Åtminstone hade jag icke väntat,
att någon skulle för tillförordnade Landtmätare söka utverka
hvad han icke ansett böra medgifvas de ordinarie.
Doctor Runstén: Jag instämmer med Doctor Ljungdahl,
som på goda grunder förordat bifall till Kongl. Maj:ts för¬
slag, och vill endast tillägga en upplysning, som jag från
Landtmäteri-Contoret om förevarande fråga erhållit. Antalet
af de Landtmätare, som äro vid Storskiftes- och Afvittrings-
verket anställde, utgör 55. Då härtill tages i betraktande
det helsoförstörande i de göromål, hvilka äro dem ålagda,
inses lätt, att, om pensioner, på sätt föreslaget är, beviljades
dem, kostnaden för Staten icke blefve synnerligen stor, efter
sorn dessa tjenstemän äro till antalet få och icke gerna kunna
Den 14 April.
509
antagas hinna särdeles hög ålder. Jag är visserligen icke
benägen för Statsverkets betungande med nya utgifter, men
i detta läll kan jag ej annat än, på anförda skäl och med
åberopande af Herr Fåhrsei reservation, yrka bifall till hvad
Kongl. Maj:t föreslagit.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad samt 11.11.
Erke-Biskopens och Talmannens proposition om bifall till
Utskottets förslag, blifvit med blandade Ja och Nej besvarad
samt votering begärd, framställdes och godkändes följande
voterings-proposition:
Den som bifaller hvad Utskottet uti 20:de punkten af
förevarande Utlåtande hemställer, röste Ja; den det icke
vill, röste Nej. Vinner Nej, har Preste-Ståndet med afslag
å berörda hemställan beslutat antaga det förslag, som uti
Hr Fåhrsei reservation mot Utskottets beslut finnes framstäldt.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter
sedlarnes öppnande och rösternas summering hafva utfallit
med 25 Ja mot 15 Nej; hvadan således Utskottets hem¬
ställan var af Ståndet bifallen.
21:sta Punkten. Bifölls.
22:dra Punkten:
Contracts-Prosten Westin, som härvid erhöll ordet, ytt¬
rade : Bland fordringar på Statsanslag är väl den, som en¬
ligt förevarande punkt af Utlåtandet blifvit af Styrelsen för
Alnarps Landtbruks-Institut framställd, en bland de mest
djerfva och anspråksfulla — att icke säga värre. Sedan
Styrelsen genom öfverskridande af de anslag, som vid före¬
gående Riksdag anvisades, åsamkat institutet en stor skuld,
pretenderas, att denna skuld skall af staten betalas. Det
tyckes likväl, som skulle statsmakterna ega bestämma, huru
stora kostnader de vilja nedlägga på den statslyx, som kallas
Landtbruks-Institut, och som skulle de kunna hysa anspråk
derpå, att deras derom fattade beslut blifva respecterade.
Utskottet har nu föreslagit, att Staten skall betala In¬
stitutets skuld derföre, att Institutet vid förra Riksdagen er¬
höll ett mindre anslag, än det då begärde. Detta förfarande
synes mig icke mycket olika en svag och klemande moders,
som tillåter en bortskämd och slösaktig son, hvilken råkat i
skuld, att resonnera ungefär sålunda: ”alla dessa ledsamhe¬
ter, i hvilka jag nu råkat, hafva icke blifvit framkallade af
mig utan af min moder, ty hade jag fått så mycket pennin¬
gar jag begärde, vöre jag nu skuldfri.” Bevekt af detta re-
sonnement betalar den svaga modern sonens skulder utan
vidare omständigheter än kanske en försäkran, att något dy¬
likt icke mer skall ifrågakomma.
Så sentimentalt bör väl icke Staten gå tillväga, utan
.ilO
Den 14 April.
bättre egnar det Ständerna att behandla saken affärsmessigt
och icke gifva efter för Styrelsens pretentioner. Huru skall
skulden betalas? frågar man då. Den bör ersättas antin¬
gen af Styrelsen, som på eget bevåg upptagit lån, eller ock
får Institutet draga in på staten och genom en förbättrad
hushållning godtgöra de brister, som genom misshushållning
uppkommit. Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Doctor Säve: Det Högloft. Utskottet har hittills och i
föregående anslagsfrågor visat stor benägenhet att hushålla
och dervid till och med gått längre, än man skulle önskat.
Nu åter i fråga om Alnarps Landtbruks-Institut, har Utskot¬
tet på en gång sväljt en hel camél och denne af den mest
extensiva storlek, då Utskottet föreslår Ständerna att till
nämnda Institut anslå icke blott 50,000 R:dr, för att betala
en åsamkad skuld, utan äfven, såsom af nästa punkt synes,
100,000 R:dr till economibyggnaders uppförande. Hvad nu
angår det förstnämnda anslaget, genom hvilket Ständerna
skulle åtaga sig att betala den skuld, hvari Institutet råk&t
genom öfverskridande af de tillgångar, som voro anslagna,
är redan anfördt, att de ursäkter, som för denna skuldsätt¬
ning föreburits, ingalunda äro tillfredsställande. Om ock
Ständerna icke på en gång beviljade de summor, som genast
i början begärdes, utgjorde dock 175,000 ILdr icke någon
ringa penning, liksom ej heller det årliga anslaget af 18,000
R:dr kan anses obetydligt, isynnerhet som Institutet dessutom
hade att påräkna särskild ersättning af de betalande eleverna.
Men när förslaget till utgifts-staten uppgjordes, skedde detta
på ett sätt, sorn redan föranledt Revisorerne att dervid göra
grundade anmärkningar. Om af Riksdagen fastställda an¬
slag i allmänhet icke få af vederbörande öfverskridas, vore
det besynnerligt, om detsamma icke skulle ega sin giltighet
äfven med afseende på Styrelsen för ett Landtbruks-Institut.
Fråga uppstår nu först och främst, om till detta öfverskri¬
dande af Läroverkets stat varit ett tvingande behof. Jag
nödgas tvifla derpå just med anledning af de mot Institutets
hushållning af Revisorerna gjorda anmärkningar. Det kan
nemligen ifrågasättas, om alla de utgifter, som här förkla¬
rats nödvändiga, verkligen äro det. Är det nödvändigt, att
en föreståndare för ett Landtbruks-Institut skall hafva 6,000
R:dr i lön? Likväl hörde man nyligen, att det vore för
mycket, om chefen för Landtmäteriet i ett län finge 2,500
R:dr i lön, och likaledes vet man, att Rectorerne vid våra
Elementar-Läroverk icke aflönas med mer än 4,500 R:dr.
När ifrågavarande tjensteman icke kan nöja sig med mindre
än 6,000 R:dr och då öfriga Lärares vid Institutet löner
måste bestämmas i proportion derefter, __så synes man icke
gå tillväga med all möjlig hushållning. Äfvenledes kan man
Den 14 April.
511
göra grundade anmärkningar mot beräkningen af dagspriset
för mathållningen åt Institutets frielever. Detta pris, som
vid Ultuna belöper sig till 82 öre och vid Carlberg till 75
öre, utgör vid Alnarp 1 Kalr 25 öre, utan att man kan inse,
att någon skillnad i kosthållningen bör förekomma och utan
att det rimligen kan antagas, att lefnadskostnaden är större
i landets mest fruktbara provins än i trakten af Upsala och
Stockholm. Skulle det slutligen befinnas, att kostnaderna
för sjelfva jordbrukets ordnande vid Alnarp äro så stora, att
de till en början icke motsvaras af inkomsterna, så är det
naturligt, att dessa kostnader böra genom en småningom för¬
ökad afkastning af egendomen kunna återgäldas. Detta vore
kanske rätta utvägen — jemte en strängare hushållning —
att få det nu uppkomna obeståndet afhjelpt.
Jag anser, att denna punkt bör till Utskottet återremit¬
teras, så att det blir utredt, om den nu föreslagna summan
kunde något minskas.
Contracts-Prosten Palmlund : Vid denna punkt ber jag
få åberopa Herr Hiertas reservation, uti hvilken jag till alla
delar instämmer. Jag vill ingalunda förneka vederbörandes
stora nit för utvecklingen af detta öfver höfvan dyra Landt*
bruks-Institut, men måste i likhet med reservanten anse,
att det varit Styrelsens oeftergifliga pligt att respectera Stats¬
makternas beslut. Då så icke skett, utan Styrelsen på eget
ansvar åsamkat Institutet skuld, bör den ock tillse, att skul¬
den blir betald. Storartad i sin anläggning ocb storartad
i sin utveckling, är denna inrättning att förlikna vid vissa
nymodiga åkerbruksredskap, — machin er af den enorma och
fatala beskaffenhet, att de icke blott sä och skörda, utan
hvad mera är, äfven sjelfva uppäta skörden.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Kyrkoherden Wennerström: Styrelsen för Alnarps Landt-
bruks-Institut har med beviljade statsmedel så hushållat, att
man ej kan annat än högligen ogilla det; ej mindre klander-
värdt synes det sätt, hvarpå Styrelsen sökt förklara sina åt¬
göranden. I båda fallen framträder ett öfvermod och en pligt¬
förgätenhet, som åtminstone icke tala för beviljandet af det
begärda. Om Kongl. Majit är uti anslagsfrågor bunden af
Ständernas beslut, vore det besynnerligt, om en underord¬
nad myndighet icke skulle behöfva underkasta sig detsamma.
Man vet, att då cabiuetts-cassan under Konung Carl Johans
regering råkade i skuld, det var Konung Oscar, icke Stän¬
derna, som betalade den. Jag tror också, att beviljandet af
det begärda anslaget skulle innebära ett ganska vådligt pre-
judicat, och yrkar derföre helt enkelt afslag å Utskottets
512
Den 14 April.
hemställan. Enligt min tanke bör Styrelsen sjelf tillse, huru
skulden må gäldas.
Doctor Thyselius: Sin missbelåtenhet öfver gjord ned¬
sättning af begärda statsanslag, har Landtbruks-Institutet vid
Alnarp mer än en gång låtit förmärka. Så bar Förestånda¬
ren för detsamma uti en i Styrelsens namn utgifven, allmänt
spridd skrift: Beskrifning öfver Alnarps Landtbruks-Institut
i afseende på economibyggnaderna uttalat, ”att man bör
kunna hoppas, att Staten ej behandlar ett läroverk för Landt¬
hushållning hårdare än hvarje jordegare i England skulle
behandla sin arrendator,” och uti sitt underdåniga Memorial
af den 28 Juni 1865, hufvudsakligen intaget uti Stats-Råds-
Protocollet af den 13 sisth October, yttrar sjelfva Styrelsen,
att om Rikets Ständer icke nedsatt Skånska hushållsförenin¬
gens framställning om 200,000 R:dr till 175,000 R:dr, om
statsmakterna icke uti årligt anslag lemuat 8,675 R:dr mindre
än hvad som begärdes, och om det sökta anslaget af 10,000
R:dr till inköp af tröskverk och locomobil hade blifvit be-
viljadt: så hade Institutets skulii på enskilda händer till en
summa af 50,861 R:dr 70 öre icke uppstått.
Jag för min del anser åter denna skuldsättning icke
hafva behöft ega rum, om Institutets Styrelse behjertat sin
skyldighet, att begränsa sina utgifter inom de beviljade an¬
slagssummorna, hvilka för Alnarp varit betydliga och, om
man betänker hvad för en annan hufvudnäring', jernhandte-
ringen, ifrån Statens sida blifvit åtgjordt, ganska rikeliga.
Åtminstone borde Styrelsen, som hade att ifrån sig afleda
ansvaret för den egenmäktigt ådragna, större skuldsättnin¬
gen, hafva iakttagit mera hofsamhet i sin framställning till
Jordegaren, som här är den Svenska staten.
Interims-Styrelsen för Alnarps Institut, den var då vida
lyckligare, som kunde afsluta Institutets organisation utan
någon skuldsättning, efter att, om än med bidrag af enskilt
frikostighet, hafva uppfört en palatslik Institutsbyggnad för
143,366 R:dr 48 öre — den var säger jag, vida lyckligare
än nu varande Styrelsen, som fyra år efter Institutets öpp¬
nande fordrar af Rikets Ständer godkännande af en åsam¬
kad skuld å öfver 50,000 R:dr, begär ett anslag af 100,000
R:dr till economibygguader och ökade årsanslag med öfver
50 procent. Sannerligen en skäligare tillrättavisning än den
milda, Stats-Utskottet gifvit, hade varit väl befogad, och då
ett tilltag som detta, åtminstone efter den framställning In¬
stitutets Styrelse tillåter sig göra till Rikets Ständer, måste
stäfjas genom ett afslag, så yrkar jag att ett sådant måtte
af detta Högv. Stånd i denna punkt lemnäs.
Den angående 22 punkten uti Utskottets Utlåtande på¬
började
Den 14 April.
513
började öfverläggningen afbröts härefter af orsak, som i nästa
§ angifves.
§ 6.
Till åtlydande af Kongl. Maj:ts nådiga kallelse afgick
Preste-Ståndet kl. 3A 2 e. m. till Riks-Salen, för att derstä¬
des afhöra Kongl. Maj:ts beslut angående förändringar i Tryck-
frihets-Förordningen, samt aflemna Rikets Ständers svar å
Kongl. Maj:ts Proposition i lagfrågor, som blifvit af Rikets
Ständer bifallna.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Deu 14 April 1866.
Plenum kl. 6 e. m.
§ I-
Föredrogs och remitterades till Expeditions- Utskottet för
iakttagande vid Riksdagsbeslutets uppsättande, Kongl. Maj:ts
denne dag å Riks-Salen meddelade Nådiga Svar, i anledning
af åtskilliga utaf Rikets Ständer vid innevarande Riksdag
antagna förändringar i Tryckfrihets-Förordningen.
§ 2.
Till företagande af en resa till hemorten begärde och
erhöll Prosten Bergvall ledighet från Riksdagsgöromålen från
den 19 dennes till månadens slut.
§ 3-
Föredrogs och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande N:o
67, i anledning af väckta motioner om åstadkommande och
användande af Svensk jernvägsmateriel.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Lag- samt Allm.
Besvärs- och Economi-Utskottets Betänkande N:o 4, i anled¬
ning af väckta motioner om förändradt röstberäkningssätt vid
prestval, äfvensom vid tillsättande af Folkskolelärare, Orgel¬
nist, Klockare och annan Kyrkobetjening.
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 33
514
Den 14 April.
§ 5.
Föredrogs och bordlädes Allm. Besvärs- och Economi-
Utskottets Betänkande N:o 80, i anledning -af väckta motio¬
ner angående ändringar i Kongl. Förordningen den 21 Mars
1862, öm Communal-Styrelse på landet, om Communal-Sty-
relse i stad och om Landsting.
§ 6.
Fortsattes föredragningen af Stats-TJtskottets Utlåtande
N:o 60, angående regleringen af utgifterna under Riks-Sta-
tens Sjette Hufvud-Titel.
Härvid förekom till fortsatt öfverläggning
Punkt 22:
Biskop Sundberg erhöll ordet och yttrade: De talare,
som på f. m. yttrade sig i denna fråga, riktade skarpa hugg
så väl mot Styrelsen öfver Alnarps Landtbruks-Institut som
mot Höglofliga Stats-Utskottet. En talare anmärkte, att Sty¬
relsen framkommit med så djerfva anspråk att de väl kunde
kallas oerhörda; en annan talare såg i Styrelsens fordringar
ett öfvermod, som förtjenade allvarlig näpst, och slutligen
fick Utskottet uppbära den förebråelsen att icke hafva egnat
tillbörlig granskning åt Styrelsens förvaltning, utan, efter att
hafva vid behandlingen af andra frågor af samma slag silat
mygg, nu gjort sig skyldigt till det motsatta felet och sväljt
en stor kamel. Jag ämnar icke söka besvara de skarpa
huggen med några mothugg; i stället skall mitt bemödande
gå ut på att försvara både Styrelsen och Stats-Utskottet,
nemi. försvara den förra så vidt det är möjligt och af för¬
hållandena påkalladt. När jag säger: så vidt det är möj¬
ligt, så har jag dermed velat förklara, att i formelt hän¬
seende Styrelsens förfarande icke fullt låter sig rättfärdiga
om det också icke derföre bör anses såsom i sak oförsvar¬
ligt. Styrelsen har onekligen öfverskridit de anslag, som af
Rikets Ständer blifvit beviljade; men fråga är, om icke det
anmärkta förhållandet varit både nyttigt och nödigt och om
således icke det, som ser ut som ett fel och gjorts till före¬
mål för skarpt klander, vid närmare betraktande befinnes
vara icke ett fel utan snarare lända Styrelsen öfver Alnarps
Landtbruks-Institut till hederi
Om man tillser, huru den skuld uppkommit, för hvilken
Styrelsen öfver nämnde Institut häftar, så visar det sig, att
den icke haft sin orsak uti onödigt slöseri med beviljade
medel, utan uppstått dels genom omständigheter, som icke
kunnat förekommas, dels genom behof, hvilka, af Styrelsen
förutsedda, likväl icke från början blefvo af Rikets Ständer
Den 14 April.
515
erkända. Svårligen kan man förneka, att det anslag, som
först beviljades Alnarps Landtbruks-Institut, endast kunde
approximativt beräknas. Den summa, som ansågs behöflig,
var till olika belopp föreslagen af Styrelsen och af Stats¬
utskottet. Men det visade sig sedermera, att Styrelsen haft
rätt i sin beräkning, då deremot den summa, som af Rikets
Ständer beviljades, befunnits vara för knappt tilltagen.
Bland kostsamma företag, som dels för undervisningens
skull, dels för Institutets egen nytta och bestånd blifvit gjor¬
da, torde i första rummet böra nämnas det arbete, sorn ned¬
lagts på sjelfva jordens häfd. På bela egendomen har nem¬
ligen grunddikning företagits. Denna grunddikning bar blif¬
vit något kostsammare än den under andra förhållanden be-
böft blifva, emedan man härvid hade att afse både sjelfva
egendomens upphjelpande och elevernas undervisning. Vidare
har en större summa blifvit offrad på boskapsgödning vid
Institutet. Denna gren af landthushållning har på sednare
tiden blifvit mycket uppmärksammad och kräft betydliga
ansträngningar. Här har denna sak tillika måst anordnas på
ett instructivt sätt och derigenom också blifvit dyr. De
nedlagda kostnaderna äro dock icke förspillda; ty genom
den skedda grunddikningen har egendomen vunnit en för¬
bättring, som lofvar rikare skördar, och hvad boskapsgöd-
ningen beträffar, så lemnar naturligtvis äfven den oförtöfvadt
god afkastning. För öfrigt har Institutet blifvit skött i öf¬
verensstämmelse med gjorda föreskrifter. Väl hafva flera
elever blifvit antagne än man från början afsett, men deri¬
genom hafva icke kostnaderna ökats; ty dessa elever hafva
betalt för sig. Deremot har fri-elevernas antal icke varit
större än Reglementet tillåter.
* Hvad byggnader angår, så har icke heller i afseende
på dem auslagsbeloppet blifvit öfverskridet; ty ett öfverskri-
dande häraf kan man icke säga egt rum derutinnan, att för
öfverskottet R:dr 8,000 R:mt blifvit uppförd en byggnad för
trädgårdsmästare och elever. Detta byggnadsföretag var så
till vida nödvändigt som det utgjorde vilkor för, att Insti¬
tutet skulle erhålla af Länets Hushållnings-Sällskap ett an¬
slag å 3,000 R:dr för trädgårdsskötsel. Denna utgiftspost,
om hvilken man måhända kan säga att dermed kunnat upp¬
skjutas, var således af ett slags nödvändighet påfordrad, då
den utgjorde ett vilkor för åtnjutande af Hushållnings-Säll-
skapets ansenliga bidrag. För öfrigt hafva inga byggnader
blifvit af Institutet påkostade.
Jag kommer nu till en annan utgiftspost, som stigit
högre än beräkningen, icke Styrelsens beräkning, utan Ri¬
kets Ständers, jag menar utgifterna för mat, bränsle och
lyshållning. En talare har påpekat kostnaderna härför vid
Ultuna för att dermed visa, att det vid Alnarp är för dyrt.
D p n 14 April.
Det är icke lätt att svara härpå, om man håller sig vid
lefnadskostnaden i allmänhet, som icke borde vara högre i
Skåne än i Upland. Men det är dock ett factum, att Sty¬
relsen, oaktadt alla försök, icke kunnat få ned mathållnin¬
gen till mindre än 1 R:dr 25 öre per dag. Under det sista
året blef afgiften dock något nedsatt nemligen till 1 R:dr
13 öre; men den entreprenör, som åtog sig detta, kan icke
längre dermed fortfara. Han har bragts nära concurs och
Styrelsen har haft många ledsamheter deraf. Om man nu
vid Ultuna kan erhålla mat efter 80 öre per dag, men vid
Alnarp icke kan få någon, som åtager sig det för mindre
än 1 R:dr 25 öre, så kan ju ingen hjelpa det. Jag vill icke
yttra mig, huruvida orsaken, såsom någon talare förmenat,
är att söka deri, att Skåningarne äta mera kött och fläsk
än annat folk. För min del har jag, som åtskilliga år varit
bosatt inom provinsen, icke förmärkt, att Skåningarne lefva
på annat sätt än andra Svenskar. Samma förhållande är
det ock med utgiftsposten för bränsle och lyse. Yedpriserne
äro i Skåne betydligt högre än i Upland. Det är ett för¬
hållande, som icke kan undanrödjas, men skulden är icke
Directionens.
Hvad har då varit för Stats-Utskottet att göra och hvad
är nu att göra? Det visar sig nemligen att i följd af dessa
omständigheter en brist uppkommit, för hvars betäckande
Styrelsen beredt medel genom skuldsättning å enskilda hän¬
der. För min del tror jag, att hvilka anmärkningar man
än i formelt hänseende kan göra mot Styrelsen, böra Rikets
Ständer dock icke vägra anslag till den åsamkade skuldens
betalning. Ty det vore icke helsosamt, om Institutet nöd¬
gades år efter år dragas med en skuld, som icke kan af
dess egna tillgångar betäckas. Man hade hoppats att ge¬
nom jordens afkastning reda sig från den iråkade balansen.
Men detta hopp har svikits, enär skörden icke utfallit efter
beräkning och spannmålspriserna varit nedtryckta, Dertill
kommer att Alnarps Institut har ett drygt arrende att be¬
tala. Det uppgår till 1,200 tunnor, hvilket är ganska myc¬
ket, då jorden icke utgör mer än 500 tunnland. Det behöfs
således en god afkastning, om det skall gå ihop. Men det
har icke gått ihop, mycket mindre har något öfverskott
kunnat beredas till betäckande af Institutets skuld.
Hvad är då att göra? frågar jag ännu en gång. Skall
man lemna Institutet i förlägenhet? Jag svarar derpå ett
bestämdt Nej. En talare har yttrat, att man borde handla
nu såsom det skedde för flera år sedan, då Konung Oscar
fick betala en af Cabinetts-Cassan åsamkad skuld och att
således Institutet och dess Styrelse må se sig om, huru det
kan reda sig ur affären. Jag tror icke, att detta exempel
just är att framställa såsom ett imitandum. — Och härmed
Den 14 April.
517
slutar jag, viss om, att andra talare efter mig skola med
större sakkännedom behandla frågan. Jag yrkar således bi¬
fall till Utskottets förslag och tror, att Styrelsen redan upp¬
burit tillräckligt klander.
Doctor Sandberg, som begärt ordet, afstod derifrån och
instämde i de yttranden, som Doctor Thyselius, Contracts-
Prosten Westin och Kyrkoherden Wennerström på förmid¬
dagen afgifvit angående denna punkt.
Domprosten Sondén: Till utredande af Alnarps historia
återstår visserligen ännu mycket att säga, men jag nödgas
till att börja med besvära Ståndet med afhörandet af min
egen historia vis-å-vis denna fråga. När saken förevar i
Utskottet, kunde jag icke der stanna till slut, enär jag af
ett påkommet illamående nödgades begifva mig hem, och
har således icke deltagit i beslutet hvarken om förevarande
eller om en del af de följande punkterne. Jag anmälde
detta vid justeringen; men genom något förbiseende af Ut¬
skottets Cansli har derom intet blifvit reservationsvis an¬
tecknadt.
Hvad saken angår, bekänner jag, att jag icke kan in¬
stämma med Biskop Sundberg. Den ärade talaren anser,
att, om ock i formelt hänseende Styrelsen begått ett fel,
har dock Institutet i materielt hänseende blifvit så väl skött,
att Styrelsen deraf har all heder. Ilan har ock anfört det¬
samma som Styrelsen uti sitt underdåniga memorial fram¬
dragit nemligen att det är Styrelsen som räknat rätt, men
att Stats-Utskottet och Rikets Ständer räknat orätt. Jag
må bekänna att ett sådant resonnement förekommer mig
ganska betänkligt. Det påminner mig om en anekdot. En
lärare vid en skola, icke långt från hufvudstaden, fick på en
framställd fråga ett besynnerligt svar, men hade dervjd in¬
gen anmärkning att göra utan sade blott: ”Ursägta! Herrn
svarade rätt, men jag frågade orätt’’. På samma sätt tyckes
ock Stats-Utskottet vara benäget att undskylla Alnarps In¬
stitut; ty det heter i dess Utlåtande: "Att om Skånska Hus¬
hållsföreningens framställning att erhålla 200,000 R:dr till
Institutets organisation lyckats tillvinna sig Rikets Ständers
bifall och nämnda summa ej nedsatts till 175,000 R:dr eller
25,000 Rdr mindre beviljats än hvad som var behöfligt; att
om Institutets Styrelses underdåniga framställning af den
28 Juli 1862, med anhållan om statsanslagets höjande med
14,675 Rdr årligen eller från 18,000 R:dr till 32,675 Rdr,
lyckats tillvinna sig Statsmakternas bifall i stället för det
att anslaget för nuvarande Statsregleringsperiod höjdes blott
med 6,000 Rdr eller 8,765 R:dr årligen mindre än hvad som
begärdes, — och
518
Den 14 April.
att om det under samma dag sökta anslaget af 10,000 R:dr
till inköp af tröskverk och locomobil likaledes blifvit beviljadt,
hvarigenom en årlig hyra för dylik tröskapparat, uppgående
till circa 800 R:dr, blifvit besparad, så hade ej ifrågavaran¬
de skuldsättning uppkommit o. s. v.” När jag läser dessa
Styrelsens af Utskottet anförda ord, så måste jag bekänna,
att det är ett språk mot Rikets Ständer, som kan förtjena
ett annat svar än det Utskottet tillstyrkt: ”Vi bifalla allt
hvad Institutet begärt”. Då jag inom Utskotts-Afdelningen
yttrade mig i detta syfte, ansågs det vara obilligt strängt
mot Institutet och ”Mammas gosse”, såsom en talare i dag
kallade den omhuldade inrättningen, hade den så varma fö¬
respråkare, att jag öfvertalades att det var nog, blott man
uttalade ett allvarligt klander af Styrelsens beteende, hvil¬
ket skulle utgöra en varning för framtiden så väl för Sty¬
relsen öfver Alnarps Landtbruks-Institut som för alla, som
kunde hafva lust att träda i dess fotspår. Afdelningens me¬
ning gjorde sig till en del gällande inom Utskottet, men
dock utplånades det påpekande af Rikets Ständers rätt, som
jag ansåg nödvändigt böra inflyta. Jag hemställer, huru det
skulle gå med de äldre barnen i huset, om de vågade föra
ett så högt språk? Det finnes en sedan år 1856 af Rikets
Ständer synnerligen omhuldad institution, nemligen Elemen¬
tarläroverken. Den talaren, som nyss hade ordet, är Epho¬
rus vid ett sådant läroverk. Men hvarken han eller någon
annan styrelse öfver ett sådant läroverk skulle våga öfver¬
skrida de anslag som blifvit beviljade t. ex. för lärohusbygg-
nader eller materiel och sedan urskulda sig dermed, att det
skett, emedan det för läroverkets ändamål varit nyttigt.
”Betala sjelfva den åsamkade skulden!” •— blefve då svaret
och detta med rätta. Då nu Utskottet till och med utstru-
kit den mening, som Afdelningen ansett behöflig, så yrkar
jag, att Utskottets hemställan må afslås. Det är ett enkelt
språk, men också begripligt.
Häri instämde Prosten Mélén.
Doctor Moberger: Ämnet börjar vara temligen uttömdt
och ehuru jag icke betviflar att ju samtlige Ståndets leda¬
möter äro goda svenskar, torde de dock i denna stund vara
Atheniensare i den mening att de begära höra något nytt.
Jag tycker mig se framför mig en patient, som med sura
miner ger tillkänna att han icke kan undgå taga in ett min¬
dre välsmakande medicament. Under sådana omständighe¬
ter! brukar man vid sjuksängarne gifva in baska piller i s. k.
omslag. Jag får derföre till en början förklara, att jag tack¬
samt erkänner det Utskottet i de flesta fall gått till väga
med upplyst pröfning, säkert omdöme och syftsenlig spar¬
samhet, men jag beklagar att detta omdöme icke synes kunna
Den 14 April.
519
tillämpas på förevarande fråga. Jag utbeder mig fördenskull,
att först få yttra några ord om Alnarps Landtbruksinstitut
och sedan något om Stats-Utskottets beslut.
Af Stats-Calendern har jag sett, att Institutets Styrelse
utgöres af både högadliga och. höglärda och vidtberömda
elementer. De gode herrarne kunna således antagligen icke
hafva glömt sm latin. Jag kommer nu ihåg en strof af den
Romerske skalden Juvenalis, så lydande:
”Ne mullum cupias, cum sit tibi gobio tantum ”in lo-
culis.”
Det betyder: ”åtrå icke en karp, när du blott har en
strömming i sumpen”; men kan ock öfversättas på god svenska:
”man får lof att rätta mun efter matsäcken.” Utan tvifvel
vore det nyttigt för fäderneslandet, om Landtbruks-Institutet
tillika vore ett Landthushållningsinstitut; men så tyckes icke
Styrelsen uppfatta saken, enär hushållningen vid Alnarp blif¬
vit ställd på sådan fot, att utgifterna årligen stiga till mer
än inkomsterna. Jag vill icke neka att äfven detta kan
vara nyttigt nemligen i negativt hänseende; ty folket får
derigenom lära sig, huru man icke bör hushålla. För våra
efterkommande torde den lärdomen egentligen kunna blifva
nyttig; ty hvad den nuvarande generationen angår tyckes
den fullkomligt possedera denna vetenskap utan att man be-
höfver påkosta tusental eller millioner för att lära den. Men
betänkligt synes det dock vara, att dylika Instituter, hvilka
borde vara en föresyn för andra, hushålla på sådant sätt
att det kan anses såsom första varningsgraden för jordbru¬
kare ; ty hvad följden skulle blifva, om enskilda jordbrukare
skötte sin hushållning efter Institutets föredöme, behöfver
jag icke påpeka. Jag kan derföre icke inse, att det går an
att bevilja den begärda summan,
Slutligen finner jag det besynnerligt, att Stats-Utskottet,
hvars ledamöter hafva mera intelligens än som behöfs för
att inse att 2 gånger 2 icke blott stundom utan alltid är
lika med 4, likväl denna gång, troligen till följe af outredda
naturkrafter eller på något hemligt sätt kommit till det re¬
sultat, att ehuru i allmänhet 2X2—4, det dock i anseende
till särskilda förhållanden och under vissa omständigheter
kan utgöra 5 eller 7. Jag kan således icke på grund af
Utskottets skäl godkänna dess hemställan utan tycker att
en viss man i sin reservation anfört tillräckliga skäl för att
afslå densamma.
Kyrkoherden Englund: I denna fråga hafva redan förut
många talare yttrat sig, hvilkas åtigter jag delar. Jag kan
derföre inskränka mig till några få ord.
I likhet med Kyrkoherden Wennerström anser jag, att
betalandet af den skuld, som Directionen för Alnarps Landt-
520
Den 14 April.
bruks-Institut åsamkat sig, innebär ett vådligt prejudicat.
Hvilken Direction eller Myndighet som helst kan ju sedan,
då omständigheterna dertill föranleda, göra skulder på Sta¬
tens bekostnad. Sådant vore ju endast att följa Alnarps-
Directionens exempel. Dennas sätt att gå till väga är myc¬
ket beqvämt, men om det är i samma mån anspråkslöst,
kan sättas i fråga. Man får icke så stor summa man vill
af statsmedlen; man skuldsätter sig då och söker att genom
denna skuldsättning tvinga Rikets Ständer att lemna till fullo
det belopp man önskat. Men här behöfves en erinran, att
man gjort upp sin räkning utan värden. Tillfrågade man
icke Ständerna, då summan lånades, så kan man gerna häfta
för skulden, åtminstone tills vidare,
Väl har det blifvit sagdt, att penningarne blifvit an¬
vända till förbättrande af Alnarps egendom, hvilken i följd
häraf skall innehålla valuta för ifrågavarande summa. Men
då man vet, att i allmänhet vid rikets undervisningsanstal¬
ter i jordbruk mycket blir anlagdt på en vacker utsida,
torde en närmare utredning vara af nöden. En sådan synes
vara behöflig, äfven om ifrågavarande 50,000 R:dr blifvit
använda till täckdikning, till boskapens gödning och till upp¬
förandet af en för trädgårdsskötseln behöflig byggnad. Ty
om också allt detta är af obestridlig nytta, så kan det väl
sättas i fråga om det var oundgängligen nödvändigt att, ge¬
nom skuldsättning för Statens räkning, inlåta sig på dylika
företag, innan Ständerna blifvit i tillfälle att i denna sak
göra sin vilja känd och uttala sina åsigter.
Jag måste således yrka afslag till denna punkt af Be¬
tänkandet.
Doctor Rundgren: Om man får något döma af de ytt¬
randen, som här i dag blifvit fällda,, är förslaget att anse
såsom en fallen storhet och då torde föga ära vinnas genom
att slå sig till riddare på detsamma. När jag på f. m. be¬
gärde ordet, trodde jag icke, att tonen skulle blifva så myc¬
ket emot Alnarps Institut. Jag kunde derföre afstå och
förena mig med några af föregående talare, men då jag nu
blifvit uppropad, skall jag blott i få ord uttala min mening.
Det förundrar mig ingalunda, att Stats-Utskottet kom¬
mit till det resultat, som dess hemställan i förevarande punkt
innehåller; men hvad som förundrar mig, är, att man för¬
söker komma fram med skäl, hvarföre den åsamkade skul¬
den bör genom Rikets Ständers mellankomst, gäldas. Insti¬
tutets behof och fordringar borde väl anmälts inför Rikets
Ständer på nåde-väg och icke antagit formen af anspråk.
Läser man å sid. 16 i förevarande Utlåtande alla de punk¬
ter, som börjas med orden: ”att om” och hvilka af en före¬
gående talare androgos, så visar sig deraf att Styrelsen icke
Den 14 April.
521
velat erkänna sitt begångna fel utan hvälfver skulden på
Rikets Ständer, som icke beviljat allt hvad Institutet sagt,
sig behöfva och derföre ock nu böra betala balansen. Att
Styrelsen så tager saken anser jag vara synnerligen betänk¬
ligt och deri torde ock grunden höra sökas till det starka,
men ingalunda obefogade klander, som drabbat Styrelsen
från så många håll. Det är ock förunderligt, att Utskottet,
som ibland kunnat med yttersta stränghet nagelfara med
småsaker, i afseende på revisionsberättelsen angående Al¬
narps Institut varit så undfallande. Det var icke längesedan
Utskottet ansåg sig befogadt att göra starka anmärkningar
i afseende på några silkesfransar i Skånska Hof-Rättens och
några stolar i Svea Hof-Rätts embetslokaler äfvensom i
afseende på en åtgärd af Wexiö Dom-Capitel, som kanske
icke var oriktig, men der Utskottet dock fordrade återbe¬
talning. Här deremot, då det är fråga om en summa af
50,000 R:dr, anser Utskottet att den bör från Riksgälds-
Contoret utgå till gäldande af Institutets skuld. Jag vill
icke vidare upptaga tiden, men har ansett som en pligt att
mot en sådan fordran nedlägga ett bestämdt nej.
Prosten Ljunggren: Oaktadt allt som här blifvit yttradt
mot Alnarps Laudtbruks-Institut, tror jag dock icke, att frå¬
gan kan anses såsom fallen utan att det beslut, hvari Ut¬
skottet stannat, äfven skall blifva Ståndets. Det största fel
Styrelsen begått synes mig ligga uti dess språk eller att
Styrelsen alldeles för mycket rätt fram uttalat sina an¬
språk. Denna skuldsättning, som Institutet åsamkat sig,
har icke kunnat undvikas, och alldeles detsamma har egt
rum med Ultuna. När ett landtbruk icke bär sig, har man
ingen annan utväg. Styrelsen öfver Ultuna Institut anmäler,
att en årlig brist af 12,249 R:dr 25 öre uppstått. Vid Al¬
narp har årliga bristen icke varit så stor, men att en brist
der uppkommit är icke Directionens fel utan deras, sorn be¬
viljat ett för litet anslag. Här har sagts, att Institutet fram¬
ställer sig såsom ett mönster icke för en god hushållning
utan i stället för huru man icke bör hushålla. Men det kan
väl icke vara meningen att man vid Landtbruks-Instituterna
skall lära, huru en bonde på sitt ’/i6 mantal skall draga
sig fram, utan meningen med dessa Instituterna är väl en
annan, nemligen att lemna undervisning uti alla delar afen
rationell landthushållning. Med en sådan plan är det na¬
turligt att man skulle förlora i början och det så mycket
mer under sistförflutna åren, då spannmålspriserna varit
ganska låga så att t. ex. hafre nedgått från 10 R: dr till 6
R:dr pr tunna. Under sådana förhållanden är icke att vänta
att ett landbruk skall bära sig, helst då Institutet icke blott
skall vara ett landtbruk utan tillika ett experimental-fält,
522
Den 14 April.
der försök anställas med in- eller utomlands uppfunna nya
methoder och deras användbarhet för våra förhållanden.
Hvad nu sjelfva jordfastigheten angår, så anses det ju
vara nödvändigt, att grunddikning sker, derest man vill erhålla
goda skördar. För detta ändamål hafva Rikets Ständer an¬
slagit ett lån på 30,000 R:dr; men revisionsberättelsen upp¬
lyser, att ännu 8,000 R:dr årligen bekostas på grunddikning
och således är det arbetet icke ännu genomfördt. Men ca-
pitalvärdet har dock under tiden blifvit ökadt i jemnbredd
med den löpande skuldsättningen.
Hvad skulle följden blifva, om Rikets Ständer vägrade
att anvisa erforderligt belopp till denna skulds betalning?
Jo, att man hnge sälja på auction hvad som finnes vara in¬
köpt öfver det erhållna statsanslaget både af spanmål och
kreatur för att dermed betala skulden; men huru skulle det
tillgå att sedan drifva ett jordbruk utan nödiga kreatur och
inventarier? Jag är säker på, att om Institutets begäran
blifvit framstäld i en annan form, så hade frågan icke mött
så mycket motstånd, så mycken ovilja. Jag hade velat ut¬
veckla saken bättre, men jag är icke jordbrukare och kan
derföre icke, såsom önskligt varit, framställa förhållandena
men hvad jag kan säga, är, att allt, som här blifvit yttradt
emot Institutet, har förut i Utskottet blifvit framdraget, men
dock icke hindrat Utskottet att enhälligt, på en röst när,
tillstyrka bifall å Styrelsens begäran om den åsamkade skul¬
dens gäldande. Skuldsättningen har varit ungefärligen lika
stor vid båda Landtbruks-Instituterna. År 1863 utgjorde
den omkring 5,300 R:dr vid Alnarp och omkring 5,900 R:dr
vid Ultuna. Det hade icke varit någon konst att vigilera
denna skuld, om icke Alnarp haft ett årligt arrende å 1,200
tunnor att betala, hvaremot Ultuna är utan arrende åt In¬
stitutet upplåtet, Vinsten af ett Landtbruks-Institut måste
sökas på indirect väg nemligen genom den lyftning, som
landets jordbruk derigenom vinner. Derföre synes mig också,
att Rikets Ständer icke kunna undgå att betala denna skuld.
Kommer Ultuna med en dylik begäran, måste vi också be¬
tala. Det är vår skuld; ty, det är en Statens inrättning,
som derför häftar, och, jag säger det ännu en gång, felet
liggp- uti Styrelsens språk, icke uti dess förvaltning.
Häruti instämde Contracts-Prosten Janzon.
Professor Agardh: Utan tvifvel är det under en obehag¬
lig fm m, som det ifrågavarande anslaget blifvit hegardt; men
fd.ddser man denna form, så torde emot sjelfva anslaget icke
vara särdeles mycket att invända.
Af flera här fällda yttranden vill det synas som hade
man funnit sjelfva Styrelsens sätt att framföra sin begäran
i någon mån stötande; man har antydt att Styrelsen snart
Den 14 April.
523
sagdt velat trotsa sig till de anslag, den ansett erforderliga;
men detta är, som jag tror, beroende af ett missförstånd.
Genomläser man med någon uppmärksamhet den Kongliga
Propositionen, torde man utan svårighet finna, att, man der
uteslutit en stor del af Styrelsens framställning, hvarigenom
naturligtvis de qvarstående delarne komma att framstå un¬
der en annan form än de i den ursprungliga skrifvelsen fö¬
rekomma. Att Styrelsen, sedan den på öfligt sätt framställt
sin begäran, derefter tillagt den anmärkning, att om vissa
förut begärda anslag blifvit beviljade, så hade skuldsättnin¬
gen icke uppkommit, torde så mycket mindre böra anses
såsom något pockande på anslag, som fastheldre denna an¬
märkning torde hafva tillkommit likasom för att visa, att
det nu begärda anslaget äfven förut ansetts erforderligt.
Såväl af Stats-Utskottets Utlåtande angående den före¬
dragna punkten, som af hvad här blifvit yttradt vill det vi¬
dare synas, som man föreställde sig att Styrelsen för Alnarps
Landtbruks-Institut haft bestämda föreskrifter att följa icke
blott med hänseende till den första organisationen af Insti¬
tutet utan äfven vid uppgörandet af dess årliga stat; men
att Styrelsen med förbiseende af dessa föreskrifter, öfverskri-
dit de anslag som för uppgifna behof blifvit till vissa be¬
lopp fastställda. Dock torde en hvar, som vill göra sig mödan
att genomläsa Stats-Utskottets Utlåtanden vid 1856—8 årens
Riksdag, hvilka väl måste anses såsom stiftelse-urkunderne
för Institutet, lätteligen finna huru oriktig en sådan före¬
ställning i sjelfva verket är. Man finner der endast i all¬
männa ordalag antydt, att man afsåg ett Landtbruks-Institut
för 40—50 Elever, som för södra Sverige skulle vara hvad
Ultuna är för det norra, och att dess bestämmelse vore att
framvisa en ''mönsterhushållning för landtbruket i alla dess
delar eller en skola, der Elever och Lärlingar fullständigt
bibringas de insigter och kunska,per, som erfordras för landt-
brukets rätta och ändamålsenliga skötselDå beslutet om
Institutets inrättande af Ständerne fattades, var det ovisst
om Arrendatoren af Alnarps Kungsgård vore sinnad att på
uppgifna vilkor afträda sin rätt till 4 återstående år af ar¬
rendet; intet förslag till byggnader, inga ritningar eller kost¬
nadsförslag förelågo, ingen stat fanns uppgjord; kostnaderne
såväl för Institutets organisering som för dess årliga behof
beräknades efter ett af ”Konungens Befallningshafvande i
samråd med erfarne personer uppgjordt förslagMan tor¬
de lätteligen finna, att under sådane förhållanden Ständerne
i sjelfva verket öfverlemnade allt åt Styrelsen; att, såvida
det med Institutet afsedda ändamål kunde vinnas med an¬
vändande af dertill beviljade anslag, det visserligen torde
hafva varit Styrelsens uppgift att organisera och hålla Insti¬
tutet i gång med dessa anslag; men det torde äfven vara klart,
524
Den 14 April.
att om anslagen, onekligen tilltagna temligen på slump, visade
sig otillräckliga för ernående af hvad man åsyftat, så måste
det bero af Styrelsens val, att antingen med öfverskridande
af anslagsbeloppen söka uppnå det med Institutet afsedda
ändamål, eller också att med förbiseende af detta icke öf¬
verskrida anslagen. Att Styrelsen valde det förra alterna¬
tivet, då det snart blef tydligt att den måste göra ett så¬
dant val, torde väl böra anses både i allmänhet klokare och
särskilt mera öfverensstämmande med en äfven på framtiden
beräknad hushållning. Och skulle någon tvekan härom äf¬
ven hafva funnits, så befanns det snart att det valda alter¬
nativet i sjelfva verket blef en nödvändighet, enär vissa ut¬
giftsposter, hvilka icke berodde af Styrelsens bestämmande,
utföllo högre än de varit beräknade, och andra, som af de
Erfarne männen blifvit alldeles förbisedda, funnos snart sagdt
oundvikliga.
Att hela organisationen af Institutet verkligen i detta
outredda skick öfverlemnades åt Styrelsen, torde tillräckli¬
gen tydligt framgå af det förslag till Utlåtande, som af Stats¬
utskottets Utgifts-Afdelning vid samma tillfälle hade blifvit
afgifvet, och hvilket i en reservation intogs i Stats-Utskot-
tets Utlåtande N:o 96. Det heter deri (pag. 11): ”Någon
allmän plan för Institutets ordnande finnes dessutom icke
uppgjord och tillförlitliga beräkningar saknas såväl beträf¬
fande kostnaderne för nödiga byggnader som i afseende å
antalet lärare och desses aflöning, hvarigenom Utskottet nu
icke är i tillfälle bedöma verkliga kostnaden för denna in¬
rättning. Att vid sådant förhållande och i saknad af så
beskaffade upplysningar tillstyrka Rikets Ständer att anvisa
medel, hvilkas tillräcklighet för det afsedda ändamålet icke
med visshet kan bestämmas, torde derföre vara mindre
lämpligt".
Granskar man de särskilte, för den första organisatio¬
nen såsom erforderlige, af de Erfarne männen uppgifne ut-
giftsposterne, så förekommer först afträdessumman till inne-
hafvareti af arrendet, upptagen till 45,000 R:dr. Arrenda¬
torn hade nemligen utfäst sig att, såvida formligt contract
derom blefve före den 15 April 1857 med honom uppgjordt,
mot nämnde summa afstå arrendet; men nu inkom Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 96, deri förslaget om Alnarps upp¬
låtande till Landtbruks-Institut förekommer, först den 24
Juli samma år till Exped.-Utsk., hvadan Arrendatorn icke
längre kunde anses bunden vid den förut bestämda lösesum-
man. Af Revisions-Berättelserne kan man beräkna att den¬
samma i stället uppgått till omkring 55,500 R:dr. Nu kun¬
de man visseidigen säga, att Styrelsen utbetalt mera än som
vederbort; men då uti 1865 års Stats-Revisions-Berättelse,
p. 152, förekommer en utgifts-post å 3,372: 46 såsom åt förre
Den 14 April.
525
Arrendatorn tilldömd ersättning, så torde man häraf kunna
sluta att Styrelsen i sjelfva verket icke godvilligt utbetalt
den högre afträdessumman. På denna första post har såle¬
des blifvit en brist af icke mindre än 10,500 R:dr, som det
icke berott af Styrelsen att kunna förhindra.
De Erfarne männen hade vidare ansett, att till nödige
byggnader erfordrades 145,000 R:dr. Enligt Pievisorernes
Berättelse af den 6 Aug. 1862 hade det nya boningshuset
den 14 Mars 1862, då Institutet öppnades, kostat 143,366:
48; men derutöfver blefvo för andra, icke i det ursprungli¬
ga förslaget afsedda byggnader småningom stöiTe kostnader
nödige. Skånska Hushålls-Föreningen erbjöd sig att årligen
betala 3,000 R:dr till beredande af undervisning i trädgårds¬
skötsel vid Institutet. Ville man att Institutet skulle vara
en skola för landtbruket i alla dess delar, så torde under¬
visning i trädgårdsskötsel icke gerna der kunna undvaras.
Borde då Styrelsen icke med tacksamhet emottaga en gåfva,
som åt Staten inbesparade en årlig uppoffring af 3,000 R:dr,
om ock dermed följde skyldigheten att bygga ett vid de nya
trädgårdarne nödigt trädgårdshus med boningslägenhet åt
trädgårdsmästare och lärlingar? Detta sednare fordrade så¬
ledes en oförutsedd utgift af nära 7,300 R:dr Då tegelbru¬
ket, hvarmed man till en början endast afsett att bereda
tegel åt Institutets egna byggnader, borde äfven för framti¬
den kunna bära sig, så ansågs det vara klokt, att lämpa
dertill erforderliga byggnader för detta ändamål. Dessa
medtogo således en ny utgift af nära 9,800 R:dr. Således
hafva dessa tvänne oförutsedda poster medtagit en utgift af
öfver 17,000 R:dr.
Till inventarier för gårdsbruket, kreatur, husgeråd och
inre inventarier, till utsäde och förlag uppgåfvos af de Er¬
farne männen särskilta poster, hvilka tillhopa uppgingo till
75,000 Rdr. Skulle Alnarps gård kunna betala det dryga
arrende, som Ständerne pålagt Institutet, så blef det allde¬
les oundvikligt att söka höja alla inkomstkällor. Att Sty¬
relsen, med detta mål för ögonen, år efter år completterat
och förbättrat inventarierne, att den år efter år kunnat öka
antalet af kreaturen o. s. v. torde då väl icke böra klandras,
om ock på detta sätt det ursprungligen dertill afsedda an¬
slaget måst öfverskridas. På en egendom, som under en
lång följd af år varit på arrende upplåten och gått från den
ene arrendatorn öfver till den andre, hade det väl bordt förut¬
sättas, att grundförbättringar skulle vara af behofvet i hög grad
påkallade; och likväl förekommer i de Erfarne männens upp¬
gift på organisationskostnaderne icke ens den ringaste sum¬
ma derför afsedd! Skulle Styrelsen, emedan några medel
för dylika utgifter icke varit anvisade, underlåta att redan
från början vidtaga de grundförbättringar m. m., utom hvilka
526
Den 14 Apri
arrendet i längden omöjligen kunde bära sig? Skulle, un¬
der det andra egendomar i trakten sökte göra sig tillgodo
sednare tiders erfarenhet och införde deraf föranledda för¬
bättringar i olika delar af landthushållningen, Alnarp ensamt
stå qvar med sin landthushållning, inrättad efter äldre mön¬
ster? Hvad skulle då Elever och Lärlingar der hafva lärt;
hvad skulle den besökande allmänheten, hvad Revisorer och
Ständer hafva sagt om detta Landtbruks-Institut, som afsåg
att framvisa en mönsterhushållning för landtbruket i alla
dess delar, hvad skulle man då sagt om en Styrelse, sorn
på detta sätt uppfattade sitt åliggande? Månne man då
skulle åtnöjt sig med den ursäkten: Institutet har till dy¬
lika förbättringar icke erhållit något anslag! Styrelsen har
nu i stället gått en annan väg; den har ansett sig redan
från början böra vidtaga dessa förbättringar, som äro af na¬
tur att endast småningom kunna införas, och bade innan dertill
ett statslån erhölls, redan derpå nedlagt betydliga kostnader.
Sålunda har Styrelsen dels af nödvändighetens tvång,
dels af skyldigt bemödande att göra landtbruket så inbrin¬
gande att det dryga arrendet deraf kunde betäckas, dels
slutligen för att vid Institutets organisation uppnå dermed
afsedda ändamål, snart sagdt blifvit tvungen att göra skul¬
der. De af mig antydda olikheterne i det af de Erfarue
männen uppgjorda öfverslaget af organisationskostnaderue
och hvad som af Styrelsen verkligen dertill måste utbeta¬
las, förklara redan uppkomsten af nära nog hela den skuld¬
summa, hvarför Styrelsen nu begärt ersättning. Men skul¬
den får ytterligare sin förklaring deri, att vid det behöliiga
årsanslagets bestämmande flera utgiftsposter likaledes blifvit
af de Erfarne männen alldeles förbisedda. Det årliga an¬
slaget bestämdes nemligen ”till löner för Föreståndare och
Lärare, till underhåll för Elever och Lärlingar samt för
bibliothek och samlingar” att utgå med 18,000 R:dr. För
de uppgifne ändamålen har Styrelsen icke öfverskridit denna
summa. Den stat, som i nu föreliggande Utskotts-betän-
kande meddelas, är nemligen icke, såsom man här synes
föreställa sig, af Styrelsen antagen, den afser en reglering
för framtiden, hvartill Styrelsen nu begärt Ständernes bifall.
1865 års Stats-Revision angifvet' aflöningarnes belopp till
15,868 R:dr 92 öre; men Revisions-Berättelsen upptager der¬
jemte andra utgiftsposter, som de Erfarne männen icke förut¬
sett, och hvilka dock svårligen kunna undvikas. Så har nemi.
åtgått: till bränsle och ljus (för året) . 4,175 R:dr 70 öre.
„ byggnaders och inventariers
underhåll 2,141 „ 23 „
„ diverse 4,949 ,, 17 „
= 11,266 R:dr 10 öre
Den 14 April.
527
Bland dessa diverse kostnader förekomma de icke obe¬
tydliga utgifterne till laboratorium, brandförsäkringsafgift,
läkare och medicamenter, skrifmaterialier och postporto, an¬
nonskostnader och protocollsföring, o. s. v.
Man synes temligen allmänt föreställa sig, att Alnarps
betydliga åkerbruk skulle vara en betydande inkomstkälla
för Institutet. Men dermed förhåller sig så, att då Alnarps
gård, innan Institutet öfvertog densamma (med inberäkning
af arbetsskyldige hemman) betalte i arrende 1,400 t:r säd,
så betalar Institutet (jemte nämnde hemman) 1,600 t:r. Då
arrendet varit en embetsman på lön anslaget, borde det
väl kunna förutsättas, att denne redan förut sökt uppdrifva
det till hvad skäligt kunde vara; men ändock höjdes det
för Institutet med 200 t:r! Enligt Stats-Ut skottets redan
citerade Utlåtande N:o 96 vid 1857 års Riksdag utgjordes
den af Arrendatorn fordrade afträdessumman (45,000 R:dr)
till största delen af ersättningsbelopp för byggnader, för
höstkörning och utsäde, samt för ett betydligt parti foder,
under det endast 6,000 R:dr ansågs såsom ersättning för
rättigheten till 4 återstående arrende-år. Om så var, mån¬
ne synnerligen mycket kan vara att förtjena på ett arrende,
som förre Arrendatorn afstod mot en ersättning af 1,500 R:dr
för år, men som sedan blifvit höjdt med 200 t:r säd? Eller,
för att räkna på ett annat sätt: Arealen af hela Alnarps
egendom (Stats- Utsi;. Uti. N:o 96, p. 4) utgör 1,050 tid,
deraf 75 tid hårdvalls-äng med löfträd, 75 tid strandbete,
100 tid mad-äng, samt 800 tid åker. Arrendebeloppet, 1,600
t:r säd, motsvarar således 2 t:r af tunnlandet åker, eller om¬
kring 1 '/a t;a af hela arealen. Då under förra året Lunds
Academi hade att utarrendera ett hemman, beläget ungefär '/2
mil ifrån Lund, var det först efter tvänne hållna offentliga auctio-
ner, som 1 t:a af tunnlandet kunde erhållas och detta af
jord, som utan tvifvel är fullt jemförlig med Alnarps. När
nu Alnarps är en vida större egendom och betalar i arren¬
de 50 % mera, kan man verkligen med fog vilja påstå, att
något besydligt belopp kan vara att beräkna såsom förtjenst
på landtbruket?
Man har äfven antydt, att på Eléverne borde något
kunna förtjenas. Jag tillåter mig då anmärka, att efter 750
R:dr om året erhålles för 24 betalande Elever 18,000 R:dr;
men Institutet, som har att betala kosthållet derjemte för
4 Fri-elever, betalar å 1 R:dr 25 öre om dagen för 28
Elever 12,775 R:dr,
och för 24 Frilärlingar, å 80 öre om dagen . . 7,008 „
eller tillhopa 19,783 Rdr;
beräknas inkomstsumman efter 600 R:dr, som Eleverne till
en början betalte, så ökas förlusten på mathållningen med
528
Den 14 April.
ytterligare 3,600 R:dr. Men, har man sagt: Kosthållet vore
för dyrt. Ja! Styrelsen har verkligen också gjort ett för¬
sök att nedtvinga afgiften till Entreprenören; men det har
redan af Biskop Sundberg blifvit omnämndt, huru detta för¬
sök utfallit. — Då man talar om det billiga priset på lifs-
förnödenheter i Skåne, månne man verkligen gjort sig reda
för huru dermed förhåller sig? Vill man sluta dertill deraf
att den Skånska jorden, såsom särdeles bördig, borde göra
productionskostnaden billigare, så kan det väl ifrågasättas
om icke den Skånske jordbrukaren får betala sin jord i
samma proportion dyrare. Det bör dessutom ihågkommas,
att värdet af en vara bestämmes hufvudsakligen af andra
factorer — af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan.
Vore kött billigare i Skåne än i det öfre Sverige, hvarföre
föres icke då slagtkreatur derifrån hit uppåt? Vöre smöret
billigare, huru kommer det sig, att man årligen ifrån det
magra Småland skickar smör till det bördiga Skåne? Skåne
exporterar visserligen både kreatur, smör och spannmål;
men detta hindrar ju icke att man i år funnit uträkning
att lora på jernväg stora qvantiteter spannmål ifrån det
medlersta Sverige till de Skånska handelsstäderne. Vore
lifsförnödenheterne i Skåne så billiga, eller berodde priset
derpå af jordens bördighet, hur ville man då förklara dylika
företeelser?
I betraktande af de förhållanden, jag haft äran an¬
föra, kan jag verkligen icke anse Styrelsen hafva förtje-
nat de hårda förebråelser, som den i rikt mått fått upp¬
bära. Den har, så vidt jag kan finna, sökt organisera In¬
stitutet efter den plan, som Rikets Ständer i allmänna
ordalag antydt. — Om den hade handlat annorlunda, om
den med förbiseende af det mål, som med Institutet åsyfta¬
des, strängt hade hållit sig inom några på slump antagna
kostnadssummor, hvar skulle vi då stått för närvarande?
Med mindre löner, hade man sannolikt fått åtnöja sig med
mindre dugliga eller färre lärare, som måhända redan från
början skulle satt Institutet i mindre anseende. Man hade
kunnat bygga huset mindre, med föreläsningsrum, laborato¬
rier, boningsrum jemt och nätt beräknade för det föreskrifna
antalet Elever; men hade detta varit särdeles klokt? Enligt
åsigten vid det Landtbruksmöte, der behofvet af ett nytt
Landtbruks-Institut uttalades, trodde man sig kunna emotse
40—50 Elever, i stället för de 28, som Ständerne antogo.
Då sednast vid Alnarp en ny kurs påbegyntes, anmälde sig
75 sökande till de befintliga 28 Elev-platserne. Liksom Ul¬
tuna, som hade plats för 18 Elever, under förra Riksdagen
begärde och erhöll ett anslag af 109,000 R:dr till uppföran¬
de af en ny byggnad för att kunna ytterligare inrymma 20
Elever
Den 14 April.
529
Elever med behötiiga lärosalar m. m., så skulle ju äfven
Alnarp, om byggnaden inskränktes så att den endast kunde
rymma det föreskrifna Elev-antalet, redan nu beboft begära
anslag till nya boningsbus för att i någon mån kunna mot¬
svara det stora behof, som de talrika ansökningarne an-
gåfvo. Månne icke detta skulle utfallit vida kostsammare
för Staten? I stället har Styrelsen redan under föregående
år kunnat bereda plats för 42 Elever, 28 Lärlingar, 20 Sme¬
der för undervisning i hofbeslag och för 10 Folkskolelärare
i trädgårdsskötsel; således i allt för 100 lärande. Har nu
detta resultat kunnat vinnas utan att mera öfverskrida den
anslagssumma, om hvars tillräcklighet tor det då afsedda
Elev-antalet 1858 års Stats-Utskott redan hade hyst tvifvel,
månne icke Ständerne böra snarare deröfver uttala sin be¬
låtenhet, än instämma i det klander, som ifrån så många
håll låter höra sig? Jag vågar således på anförda skäl an¬
hålla om Ståndets bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: Sedan den föregåen¬
de talaren haft ordet och så omständligt utvecklat frågan,
har jag föga att tillägga och kunde inskränka mig till att
med honom instämma. Jag vill dock bedja Ståndet, som
tyckes vara böjdt för att afslå denna punkt, förut noga be¬
sinna sitt beslut. Professor Agardh har visat, att man icke
väl tagit reda på hurudan ställningen vid Alnarp är. Man
kunde anmärka mot Utskottet, att dess Utlåtande saknar en
fullständig utredning af frågan, som för mången kunnat vara
behöflig; men utredningen ligger i Bevisions-Berättelsen, till
hvilken man hänvisat, och derföre bör Utskottets korthet i
referatet mindre klandras. Det ser nu emellertid ut som
hade Styrelsen på ett mycket anspråksfullt sätt gått till
väga. Institutet har dock icke öfverskridit de anslag, som
af Rikets Ständer beviljats, utan den åsamkade skulden har
tillkommit för sådant, som Styrelsen icke kunnat underlåta
med mindre den skulle ådraga sig anmärkningar för brist
på omtanke och derföre synes det mig vara både rätt och
klokt att Rikets Ständer anvisa penningar till skuldens gäl¬
dande. Det är rätt; ty hvad anmärkning man än i formelt
hänseende kunnat göra mot Styrelsens förfarande, så hafva
dock alla erkänt, att vid Alnarps Institut allt är särdeles
väl ordnadt för undervisningen, och då vore det både hårdt
och oklokt att afslå beviljandet af medel, som utgjort och
äro vilkor för Institutets fortgång och förmåga att uppfylla
sitt ändamål. Jag tillåter mig äfven den anmärkningen, att
det icke kan vara Landtbruks-Instituternas hufvudändamål
att gifva exempel uti sparsamhet och hushållsaktighet. De
skola i främsta rummet vara undervisningsanstalter, men för
Hugv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 34
530
Den 14 April.
att motsvara denna fordran är sparsamhet icke alltid möj¬
lig. Om man nu, för att få debet och credit att gå ihop,
försummat undervisningen, minskat elevernes antal o. s. v.,
hade icke ett sådant förfarande varit i högsta måtto klan-
dervärdt? Men, säger man, Styrelsen hade kunnat draga
in en hop kostnader, kunnat uppskjuta med en del anord¬
ningar. Jag frågar då: På hvad skulle man hafva dragit
in? Hvarutinnan har Styrelsen slösat? Skulle man dragit
in på matkållningsafgiften? Men då hade ingen entreprenör
åtagit sig den. På arrendet? Men det är ju en gång be¬
stämdt till 1,200 tunnor. Det återstår således att visa, hvari
Styrelsen ådagalagt misshushållning. Hvad här sagts, dock
af en talare, som nu för första gången är Riksdagsman, att,
då medel för grunddikning, boskapsgödning m. m. icke voro
beviljade, kunde man dröjt dermed och låtit bli skuldsätt¬
ning — men den frågan var under öfverläggning vid sistlidne
Riksdag och man insåg nödvändigheten af grunddikning för
att höja egendomens värde. Om nu Rikets Ständer afslå,
hvad blefve följden? Jo, att Institutet, för att betala skul¬
den, måste realisera, och huru skulle det då gå med un¬
dervisningen? Jag medgifver visserligen, att Styrelsen på
ett mera artigt sätt hade kunnat framställt sin begäran, men
jag ser mera på saken än på orden och, ifrig för undervis¬
ningen i landets modernäring, tillstyrker jag bifall till Ut¬
skottets förslag. Jemförelsen med Elementarläroverken, som
en talare anställt, är icke här tillämplig. Läroverken kunna
icke få sådane extra-ordinarie utgifter som vid ett Landt-
bruks-Institut komma i fråga, utan deras utgifter kunna alla
på förhand bestämmas. Med ett ord — Styrelsen öfver Al¬
narps Institut har icke gjort sig förtjent af ett misstroende¬
votum från Rikets Ständers sida.
Häruti instämde Contracts-Prosten Janzon.
Doctor Gumselius: Från den Riksdag, då första gången
fråga väcktes om inrättande af ett landtbruks-institut på
Alnarp, har jag deltagit i behandlingen af detta ärende och
hade derföre tänkt uppträda för att efter förmåga söka gifva
en fullständig utredning deraf. Men som jag visste, att här
bland Ståndets ledamöter fanns en mycket sakkunnig person,
väntade jag att han skulle taga till orda, och då han nu det
gjort och på ett ganska klart sätt framställt saken, kunde
det vara öfverflödigt att jag vidare utlåter mig. Han har
visat, att felet icke ligger hos Styrelsen och att det förmenta
pockandet från dess sida, som väckt så mångas förargelse, i
sjelfva verket icke är fullkomligt sådant, som man äflats att
framställa det, utan blott ett framläggande af de verkliga
förhållandena i detta för Styrelsen i så många afseenden kin¬
kiga uppdrag. En sak kan jag dock icke underlåta att nå¬
Den 14 April.
531
got vidröra, enär jag hört, att flere i afseende derpå tyckas
vara af samma mening. Det har nemligen sagts, att ett af
de hufvudsakliga ändamålen för landtbruks-instituter skulle
vara, att eleverna der finge lära sig sparsamhet. Att spara
är visserligen en god sak — men icke behöfver man anlägga
kostbara instituter för att inlära detta, som väl kan inhem-
tas uti hvarje någorlunda väl inrättadt hem. Om således
eleverna få vid institutet lära sig att hushålla, så är det
visserligen godt och väl, men hufvudsaken är väl ändå, att
de der få lära sig att ordentligt och rationelt sköta landt-
hushållningen och deraf främst sjelfva jordbruket. Man måste
lära att genom användande af de bästa methoder taga af
jordbruket den högsta afkastning. Men af ett åkerbruk får
man icke genast reveny, helst om jorden, såsom förhållandet
varit med Alnarp, förut illa varit skött. Stora penninge-
summor och mycket arbete måste läggas ned för att bringa
ett förfallet åkerbruk i ordning igen. Har man sjelf dertill
erforderliga capital er, så är det bäst; annars måste man för¬
söka att få låna. Drainering, som är en så vigtig sak, kan¬
ske en af de vigtigaste för att befrämja jordens jemna af¬
kastning, lemnar icke genast afkomst, men för framtiden har
man deraf större fördelar att hoppas. Man får icke tro, så¬
som en och annan tyckts inbilla sig, att för det att Alnarp
förvandlades från Landshöfdingeboställe till Landtbruks-insti-
tut, i och med detsamma hela dess åkerbruk såsom genom
ett trollslag blef förvandladt. Namnets förändring kunde väl
icke verka såsom ett trollmedel, hvarigenom allt på en gång
skulle framstå i fullständigt skick. Denna oriktiga föreställ¬
ning och derpå byggda orimliga fordringar, har verkat mycken
obenägenhet mot institutet. Det är väl bekant, att när ett
tvifvel blifvit väckt, så växer det mer och mer; ehuru det
vid en närmare granskning af saken kanske belinnes vara
alldeles ogrundadt. Detta har man haft tillfälle att erfara
vid många frågor, som förut utgjort föremål för stridiga me¬
ningar. Jordbruket skall bereda Sveriges välstånd. Derföre
är angeläget att den näringen upphjelpes och befordras, och
dertill skola landtbruks-instituterna bidraga. Det gamla sättet
att sköta jorden kan icke längre bära sig. Jag hoppas att
Ståndet må behjerta detta. Det institut, som nu är i fråga,
är i så god ordning, som de tillgängliga medlen medgifvit,
och det vore högst oförsvarligt, om man ville undandraga sig
att uppehålla detsamma. Styrelsen förtjenar icke det hårda
tadel, som här drabbat henne. Den består utaf i orten högt
ansedda personer, och dessa Herrar hafva redan i sanning
haft icke ringa bekymmer af sitt hedrande men med inga
fördelar förenade uppdrag. Om dessa, i stället för att ut¬
veckla institutet så att det kunnat uppfylla sitt ändamål, helt
532
Den 14 April.
enkelt sagt: ”vi kunna nu i brist på medel ingenting vidare
göra; vi måste afträda och lemna institutet åt sitt öde”,
huru skulle man då hafva hedömt dem? Hvem skulle väi
då haft mod att öfvertaga deras befattning, när så utmärkt
skickliga och ansedda personer ansett sig ingenting kunna
vidare uträtta. I)e ha i dess ställe modigt försökt att bära
bördan och efter bästa insigt föra verket närmare sitt mål.
Är det då Rikets Ständer värdigt att ytterligare lägga sten
på börda och till de många bekymren, som de redan haft,
äfven lägga tyngden af ett ogillande. Jag anhåller derföre
att Utskottets hemställan må bifallas, på det institutets så
gagneliga verksamhet icke skall förhindras eller förlamas,
utan ytterligare utvecklas.
Häri instämde Doctor Arrhenius och Contracts-Prosten
Tegnér.
Kongl. Hof-Predikanten Rosenius: Af allt, som här blifvit
yttradt. kan man tydligt finna, att saken har varit och är
sjuk och kanske är hela ställningen vid Alnarps landtbruks¬
institut sjuk. Först skulle uppföras boningshus för lärare
och elever, och der reste sig en slottslik byggnad, såsom
man haft tillfälle att af ritningen se. För institutets orga¬
nisation äskades vid 1856—1858 årens riksdag ett anslag af
200,000 R:dr. Denna summa nedsattes dock till 175,000
R:dr, emedan en sakkunnig man, sjelf ledamot af Skånska
hushållsföreningen, på grund af sedermera uppgjorda cal-
culer, förklarade, att sistnämnda summa vore för ända¬
målet tillräcklig. Sedan institutet kommit i gång, har man
experimenterat bort stora summor. Det har väl blifvit ytt¬
radt, att en rationel hushållning nödvändigt måste leda till
stora depenser; men då vid institutet bildas elever, hvilka
sedan skola gå ut i landet och lära andra, så "vöre det väl
en billig fordran, att de vid institutet finge lära sig, huru
en god hushållning bör vara ställd. Så har dock icke skett.
Hvad mathållningen beträffar så har den kostat för eleverne
1 R:dr 25 öre per dag, under det att för cadetterna vid
Carlberg icke beräknats mer än 75 öre. Vidare hade man,
då Rikets Ständer beviljade 18,000 R:dr såsom ordinarie an¬
slag och denna summa ansågs tillräcklig, icke bordt öfver¬
skrida densamma, utan hushållat så, att lånevägen icke be-
höft anlitas. När man icke gjort detta, så synes mig nödigt
att ett exempel statueras, på det att Styrelsen må lära sig,
att det icke går an att så förfara med Statens medel. Alla
landets innebyggare få, hvar i sin mån, deltaga i skatte¬
bördorna, men hafva ingen nytta af de kostsamma appara¬
terna för dessa dyrbara instituter. I höga Norden, der jag
har mitt hem, har man skött sin jord på gammalt sätt, och
jordbruket har burit sig. Också jag har varit jordbrukare
Den 14 April.
533
och skördat ända till tionde kornet äfven under de sista
hårda åren; men deremot är det väl bekant, att mången,
som anskaffat och försökt dessa dyrbara redskaper, som utgå
från landtbruks-instituterna, blifvit fattig. När jag tager alla
dessa omständigheter i betraktande, kan jag icke på heder
och samvete yrka annat än afslag å Utskottets hemställan.
Doctor Falck: En talare begynte nyss med en sjelf-
bekännelse. Jag nödgas följa exemplet och erkänna, att jag
uppträdt i Ståndet med föresats, att icke lemna mitt bifall
till Utskottets nu förevarande förslag. De skäl emellertid,
som blifvit förebragte af Biskop Sundberg och Professor
Agardh, hafva varit äfven mig för starke och förmått mig
öfvergifva en mening, hvilken, ehuru hållbar gent emot hvad
i Utskottets Utlåtande förekommer, icke synes mig vara det
efter den närmare utredning ärendet sålunda fått. Då det
vore möjligt, att åtskillige Ståndets ledamöter skulle dela
denna åsigt, men finna sig förhindrade af hvad man kallat
den formella sidan af saken, får jag således föreslå, att Stån¬
det ville förklara, att ehuru det väntat att Styrelsen öfver
Alnarp iakttagit mera försigtighet i fråga om den skuldsätt¬
ning som egt rum samt icke kunnat godkänna det sätt,
hvarpå den sökt redogöra derför, vill Ståndet likväl för sin
del biträda förslaget om skuldens betalande. Utan att fälla
något omdöme, för egen del, om befogenheten af detta klan¬
der, måste jag föredraga denna utväg, att möjligen förena
Ståndets tankar framför den att, enligt en ledamots uttryck,
curera den förmenta sjukdomen med fullkomlig död, d. v. s.
redlöshet för inrättningen, hvilket måste blifva den sanno¬
lika följden af ett afslag, äfvensom jag emot nämnde talare
måste åberopa, att ett landtbruks-institut dock måste skötas
annorlunda än en prestgård, vare sig i norr eller söder, och
att hvad sorn derföre hos innehafvaren af denne sednare vore
ett fel, lätteligen kan utgöra en förtjenst hos styresmannen
öfver det förra.
Jag anhåller vördsamt om proposition å det af mig här
ofvan formulerade förslag.
Doctor Söderberg: Då jag deltagit i Utskottets öfver-
läggningar öfver denna punkt så väl i plena som inom den
Utskottets afdelning, som hade fått i uppdrag att afgifva
förslag till Utlåtande öfver 6:te hufvudtlteln, må det tillåtas
mig att yttra några ord i förevarande fråga, samt dervid
fästa uppmärksamhet på ett eget förhållande, som ej ännu
blifvit beaktadt af de ärade talare, som hitintills uppträdt
till försvar för Utskottets tillstyrkande af denna punkt. —
Vid denna punkt, mot hvilken så mången talare inom Högv.
Ståndet uppstått, bittert klandrande Utskottets ledamöter för
534
Den 14 April.
deras visade flathet i hvad som rörer Directionen öfver Alnarps
landtbruks-institut, finnes dock inom Utskottet blott en enda
reservant. — Bland Utskottets 36 ledamöter hafva 35 varit
med om ett beslut, mot hvilket blott en reserverat sig. —
Då Utskottet i allmänhet ej har gjort sig kändt för böjelsen
att misshushålla med Statens tillgångar och medel, eller att
lemna oanmärkt hvarje öfverträdelse af de föreskrifter, som
af .Rikets Ständer blifvit gifna för deras användande, är den
i förevarande fall sig uppenbarade enstämmighet inom Ut¬
skottet betecknande. — Hvad har väl kunnat föranleda Ut¬
skottets ledamöter, att vid afgörandet af denna skenbart
tvistiga, kinkiga och ömtåliga fråga visa en sådan nästan en¬
hällig öfverensstämmelse? Svaret finnes hos reservanten (se
pag. 74). Der läse vi: Under den långvariga och varma
öfverläggningen härom (om denna punkt) inom Utskottet,
hafva alla de ledamöter, som yttrat sig, erkänt riktigheten
af denna åsigt (nemligen den, att Directionen för en inrätt¬
ning, som bekostas af allmänna medel, ej har rätt att ut¬
sträcka omkostnaderna utöfver det för inrättningen beviljade
anslaget); men pluraliteten stannade likväl vid den menin¬
gen, att icke någon annan utväg finnes än att vidkännas ifråga¬
varande skuld. — Så står saken. Hvad skulle man väl här
göra annat än betala? — Reservanten föreslog visserligen,
under debatten inom Utskottet, att Ständerna borde vid detta
tillfälle gå till väga på samma sätt som Norska Storthinget,
då detta nekade att godtgöra hvad Byggnadsdirectionen hade
utgifvit utöfver det bestämda års-anslaget för Konge-Paläets
uppförande i Christiania. Följden blef, att byggnadsarbetet
för ett år måste nedläggas. Men då en dylik method, an¬
vänd vid detta tillfälle, kunde möjligtvis medföra institutets
upplösning och död, så synes detta vara orsaken, att Ut¬
skottet ej åt detta reservantens förslag kunde lemna upp¬
märksamhet.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen framställde proposition å bi¬
fall till Utskottets förslag. Då härvid blandade Ja och Nej
hördes samt votering begärdes, uppsattes och godkändes föl¬
jande voterings-proposition:
Den som godkänner Utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan, röste Ja; den det icke vill, röste Nej.
Vinner Nej, har Ståndet samma hemställan afslagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 23 Ja och 19 Nej, i följe hvaraf Ståndet be¬
slutat i enlighet med ja-propositionen.
Punkterna 23 och 24. Biföllos.
Punkten 25:
Den 14 April.
535
Domprosten Sondén, erhöll ordet och yttrade: För min
del har jag icke kunnat biträda Utskottets hemställan att
det för Alnarps Landtbruks-Institut å ordinarie stat upp¬
förda anslag må förhöjas med 10,100 R:dr. Inom Afdelnin¬
gen deltog jag deremot i ett annat tillstyrkande nemligen
att anslaget måtte förhöjas med 8,600 R:dr och således hela
ifrågavarande anslagsbelopp komma att utgöra 26,600 R:dr.
Man ansåg bland annat att 5,000 R:dr kunde vara tillräck¬
lig aflöning åt Föreståndaren vid Institutet. Såsom skäl för
den förhöjda aflöning som Utskottet tillstyrkt anfördes, att
Föreståndaren vid Alnarp skulle ega representationsskyldig¬
het, hvarföre hans aflöning borde vara högre än förestånda¬
rens vid Ultuna. Men som jag icke kan inse, att Rikets
Ständer böra eller kunna anslå medel för dylikt ändamål,
tror jag det vara nog, om man stannar vid den summa, som
Afdelningen föreslagit och det så mycket mer, som man an¬
nars måhända har att vänta samma fordran från Ultuna, i
hvars närhet ingen jernvägsstation finnes, der resande mot
betalning kunna erhålla mat. Jag tillstyrker således att
ordinarie anslaget för Alnarp endast höjes med 8,600 R:dr.
Prosten Lii nilh o lin: Jag kunde visserligen inskränka mig
till att helt enkelt instämma med Domprosten Sondén; men
då jag på begäran erhöll ordet, vill jag i största korthet yttra
min tanke rörande det af Styrelsen öfver Alnarps Landt¬
bruks-Institut afgifna förslag till aflöningsstat. Jag måste
alltså bekänna att jag finner detta förslag, långt ifrån att
vittna om behörig sparsamhet, tvärtom förråda anspråk, som
synes mig alltför öfverdrifna. Alt föreslå en lön af icke
mindre än 6,000 R:dr för Institutets föreståndare, sorn väl
har sin bostad och åtskilliga andra förmåner, förekommer
mig högst orimligt. Det är sannt, föreståndaren heter Pro¬
fessor, men då borde han väl också kunna åtnöjas med sam¬
ma lön. som bestås Professorer vid Rikets Universiteter. —
Vidare äskas för en betjent en lön af icke mindre än 200
R:dr jemte en ersättning för kost af 292 R:dr samt för icke
mindre än 3:ne dylika betjentgossar, hvarom Utskottet med
skäl yttrar, att dessa poster icke synas vara af beskaffen¬
het att statsmedel dertill böra tagas i anspråk. Likaledes
tyckes aflöningen för tvänne vaktmästare, föreslagna till 600
R:dr för hvardera, vara allt för högt tilltagen, helst bemälte
tjenare utan tvifvel hafva sin bostad och sannolikt dessutom
andra förmåner.
Om således behörig hushållning iakttages, är jag fullt
förvissad att, om det förut varande årsanslaget förhöjes med
8,600 R:dr, är detta mer än tillräckligt, men då det torde
vara förgäfves att yrka nedsättning i detta belopp, hvartill
53fi
Den 14 April.
jag eljest skulle vara färdig, bifaller jag för min del Dom¬
prosten Sondéns förslag.
Häri instämde Doctor Säve, Contracts-Prosten Palm¬
lund och Kyrkoherden Wennerström.
Doctor Moberger: Jag ber blott att vördsamt få erinra
HÖgv. Ståndet, att Professor Agardh i sitt omständliga och
vältaliga försvarstal för Alnarps Landtbruks-Institut bland
annat nämnde, att Styrelsens ledamöter vid sina besök på
stället sjelfva betala sin middag. Då vet jag icke någon
anledning att tala om föreståndarens representationskostnad.
Jag har ock fästat mig vid en annan utgiftspost nemi. un¬
derhåll för ett par hästar, hvilket upptages till 500 R:dr.
I min hemort finnas som bekant är husarhästar och då för
dessas underhåll i allmänhet icke betalas mer än 150 R:dr
årligen, synes det mig besynnerligt, att i Skåne, som är en
mycket fruktbarare provins än Småland, utfodringen för en
häst skall gå till 250 R:dr. Jag förenar mig derföre i Dom¬
prosten Sondéns yttrande.
Efter härmed slutad discussion bifölls denna punkt med
den ändring att Ståndet, i öfverensstämmelse med Inkomst-
Afdelningens förslag, för sin del beviljade en förhöjning af
allenast 8,600 R:dr uti nuvarande årsanslag för Alnarps In¬
stitut.
Doctor Sandberg, som förklarade sig dela Doctor Mo-
bergers förut uttalade åsigter, anmälde reservation mot alla,
rörande Alnarps Landtbruks-Institut, fattade beslut.
Punkt. 26:
Prosten Ljunggren erhöll ordet och yttrade: Mot hvad
Utskottet i denna punkt tillstyrkt har jag anmält reserva¬
tion. Kongl. Maj:t har uti det till Ultuna Landtbruks-In¬
stitut nu utgående årsanslag, 12,000 R:dr äskat förhöjning
med 6,000 R:dr. TJtskottet har ansett sig sakna anledning
i vidsträcktare mån förorda den nådiga framställningen än
att tillstyrka en förhöjning af 4,000 R:dr. För min del anser
jag att ingen nedsättning bör ega rum i den af Kongl. Maj:t
äskade summan. Det har upplysts, att, i följd af det nu¬
varande anslagets otillräcklighet, under de sednare fem åren
en brist af omkring 12,000 R:dr årligen uppstått. En farm,
Kungsängen, anses nu böra lemna så mycken afkastning att
ungefärligen hälften af denna summa derigenom betäckes.
6,000 R:dr behöfvas således i förhöjdt anslag och jag hem¬
ställer vördsamt, att denna summa må beviljas.
Häri instämde Doctor Gumcelius.
Den 14 April.
537
Då ingen talare ridare anmälde sig framställde H. H.
Erlce-llisliopen och Talmannen proposition å bifall till Ut¬
skottets förslag. Då härvid blandade ja och nej hördes
samt votering begärdes, framställdes och godkändes följande
voteringsproposition:
Den som bifaller Utskottets hemställan i punkt 26, rö¬
ste Ja; den det icke vill, röste Nej; Vinner nej, har Stån¬
det bifallit Utskottets hemställan med den ändring, att års-
anslaget för Ultuna Landtbruks-Institut höjes till det af
Kongl. Majit, äskade belopp eller 6,000 R:dr,
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 16 ja och 21 nej och hade Ståndet således stan¬
nat i det beslut, som nej-propositionen innehåller.
Punkterna 27—33. Eif ollos.
Punkten 34. Lades till handling arne.
Punkterna 35—44 a). Biföllos.
Punkten 44 b):
Domprosten Sondén erhöll ordet och yttrade: Jag har
bifallit föregående punkt, i hvilken anslag beviljats för be¬
främjande i Jemtlands län utaf en god afvel af arbetshästar,
enär talande skäl blifvit anförda. Men deremot kan jag icke
godkänna förevarande punkt, hvari ett anslag tillstyrkes till
fårafvelns förbättrande i nämnde provins. Ingen har nemi.
kunnat uppgifva, hvarifrån en för Jemtland passande får-
race borde införskrifvas. När ingen är i stånd att säga på
hvilken fläck af jorden tjenliga afvelsdjur äro att söka, tyc¬
ker jag, att med anslagets beviljande kan tills vidare anstå
till dess en sådan blifvit upptäckt och yrkar således afslag
å förevarande punkt.
Kyrkoherden Englund: Med anledning af den föregående
talarens anmärkning ber jag få nämna, att i motionen den
s. k. Black-face-racen är föreslagen och att denna race skulle
införskrifvas från Skottland. Föröfrigt vågar jag fästa Högv.
Ståndets uppmärksamhet derpå, att den summa, som är i
fråga, inskränker sig till ett mycket obetydligt belopp. Då
så är förhållandet och den provins, som anslaget skulle till¬
falla, i allmänhet är fattig och för det närvarande nödlidan¬
de, anser jag mig icke sakna skäl till den vördsamma för¬
hoppning, att den af Stats-Utskottet föreslagna summan be¬
viljas.
Domprosten Sundén: Jag erkänner min glömska och
erinrar mig nu, att motionären föreslagit den Skottska s. k.
”Black-face”-racen. Men i Utskottet fick man den upplys¬
ning att just denna race var alldeles olämplig i anseende
538
Den 14 April.
till climatiska olikheter mellan Jemtland och Skottland, och
ingen annan race visste man att i stället föreslå, som vore
mera passande. Hvartill skulle det då tjena att anvisa
medel?
Contracts-Prosten Tegnér: Det har sin fulla riktighet
att motionärerna fästat uppmärksamheten på den Skottska
s. k. ”Black-face”-racen, såsom, efter förmodan, en för Jemt¬
land passande får-race, men härpå har Utskottet icke fästat
något afseende, utan har endast föreslagit att 2,500 R:dr
måtte ställas till Kongl. Maj:ts disposition för inköp af bag¬
gar af en för Jemtland passande race, att till fårafvelns för¬
bättrande derstädes stationeras på lämpliga ställen. Således
blir bestämmandet af orten, eller landet, hvarifrån de ifrå¬
gavarande afvelsdjuren skola anskaffas, äfvensom racen af
dem, Regeringens ensak, och sedan de liit inkommit dis¬
positionen af dem, då den sker inom Jemtland. Anslags-
beloppet har jag, för min del, tillstyrkt inom Utskottet, och
fortfar med detta tillstyrkande äfven nu.
Efter härmed slutad discussion blef förevarande hem¬
ställan af Ståndet bifallen.
Punkterna 45—59. Bifollos.
Punkten 60:
Domprosten Sondén erhöll ordet och yttrade: Såsom
reservationen utvisar har jag i denna punkt varit af en från
pluralitetens afvikande mening. I nämnde reservation har
jag ock i korthet redogjort för skälen, hvarför jag icke kun¬
nat finna någon våda uti att bifalla Kongl. Maj:ts Proposi¬
tion angående Bergsskolans i Fahlun förflyttning till Stock¬
holm och förening med Technologiska Institutet. Utskottet
har hufvudsakligen haft den invändningen att saken icke
vore tillräckligt utredd, ja, Utskottet föreslår att i under¬
dånig skrifvelse anhålla ”det Kongl. Maj:t behagade låta ut¬
reda, huru undervisningsväsendet i Bergshandteringen bör
för framtiden ordnas och hvilka kostnader dermed må vara
förenade samt hvilken Bergverksort må för läroverket be¬
finnas lämpligast”. Af redan skedda utredningar är dock
bekant, att för Bergsskolans ordnande i Fahlun kostnaden
beräknas till 40,000 R:dr, hvaraf till lärarnes löner 23,000
R:dr. Hvad Bergsskolans förflyttning till hufvudstaden skul¬
le kosta är ock redan meddeladt i Kongl. Maj:ts Proposi¬
tion äfvensom förslag till dess Stat under sådan förutsätt¬
ning blifvit uppgjord. Mig synes derföre att man redan fått
den utredning som frågan behöfver och att fördenskull Ut¬
skottets nu gjorda hemställan åsyftar ett uppskof, hvilket,
Den 14 April.
539
Så att säga, mera rätt fram kunnat vinnas, om Utskottet
afslagit Kongl. Maj:ts Proposition, dervid anförande såsom
skal att för närvarande saknades erforderliga tillgångar. Men
denna utväg har Utskottet ej begagnat.
Det resultat, hvartill Utskottet kommit, uppstod under
öfverläggningarne om denna fråga. Någon af ledamöterna
framkastade den tanken att liksom ett Landtbruksinstitut
icke förlägges i Stockholm utan på en landtegendom, så
borde ock en Bergsskola icke förläggas i Stockholm utan
vid ett jernverk, der eleverna samtidigt med den theoreti-
ska undervisningen skulle kunna erhålla practisk öfning i
jernhandteringens vigtigaste grenar. Denna åsigt har uti
motionen blifvit antydd såsom varande Rikets Ständers me¬
ning, men man ryggade tillbaka för kostnaderna. Det är lätt att
inse att ett sådant jernverk icke fås för intet. Icke heller kan
Bergsskolan förläggas till hvilken hammarsmedja som helst.
Det fordras ett jernverk af den omfattning att eleverna kun¬
de få tillfälle till practisk handtering i de hufvudsakliga
operationerna vid jernhandteringen såsom tackjernsblåsning,
tackjernets beredning till smidigt jern eller stål o. s. v.
hvarvid jag särskildt måste erinra om den i sednare tid
uppfunna methoden att genast bereda tackjern till stål eller
det berömda Bessemer-stålet. När eleven utgår från Bergs¬
skolan fordras att han skall ega kännedom om allt detta.
Ett jernverk, som skulle motsvara ändamålet, måste således
åtminstone hafva trenne fullständiga verkstäder nemligen för
tackjernstillverkning, valsverk för stångjern och slutligen för
stålberedning. Men blotta inköpet af ett sådant jernverk
eller af andel i ett sådant med förbehåll att dess verkstä¬
der skulle få begagnas af skolan för meddelande af practisk
öfning åt dess elever skulle uppgå till kostnader, i jemfö¬
relse med hvilka utgifterna för de förut omhandlade Landt-
bruksinstituterna torde kunna anses obetydliga.
Min reservation har vederfarits den ovanliga uppmärk¬
samheten att en här utkommande daglig tidning upptagit den
till vederläggning och ansett det vara min subjectiva öfver¬
tygelse, att Bergsskolans förläggande till ett jernverk skall
blifva mycket kostsam. Jag vågar dock tro att denna
öfvertygelse, den må kallas suhjectiv eller objectiv måste
delas af hvar och en, som vet hvarom frågan är och har
någon föreställning om hvad jernverk kosta i inköp och ett
institut erfordrar i byggnader. Skulle min åsigt icke delas
af Ståndet, så får jag blott hänvisa på den nyss slutade dis-
cussionen angående Landtbruksinstituterna, med afseende
på hvilka man haft tillfälle se, huru föga man på förhand
kan beräkna, hvad dylika anläggningar komma att kosta.
Deremot synes, att inga vanliga kostnader äro förbundna
540
Den 14 April.
med Bergsskolans förflyttande till Stockholm. Man vet, att
till dess byggnader erfordras 100,000 R:dr.
Mot detta förslag har hufvudsakligen den invändning
gjorts, att Stockholm icke är någon bergslagsort. Men an¬
taget, att skolan ock erhåller sin plats i någon landsorts¬
stad i bergslag t. ex. Nora eller Philipstad, så finnas icke
på dessa ställen något jernverk, der de practiska öfningar-
ne kunna försiggå, utan måste man af enskilda personer be¬
tinga skolan rätt, att vissa tider på året besöka deras jern¬
verk. Frågan blir då blott om en längre eller kortare re¬
sa och reducerar sig då till skjutsaffär. Det är bekant att
eleverna brukat resa från Fahlun till Finspongs jernbruk.
Läge nu Bergsskolan i Stockholm, så vore det en besparing
i skjutspenningar. Om det ock i trakten af Nora och Fi¬
lipstad tinnes många jernvei'k, så följer icke deraf, att ele¬
verna finge begagna dem. Med ett ord — frågan synes nu
vara för fullständigt utredd, att man icke borde tveka att
bifalla Kongl. Maj:ts Proposition, som blifvit af Kongl. Com-
mers-Collegium och Bruks-Societeten tillstyrkt. Hyser man
likväl tvekan att af sparsamhetsskäl anslå de äskade
medlen, så afstyrker jag i alla händelser den föreslagna un¬
derdåniga sltrifvelsen, helst den utredning Rikets Ständer
vid 1860 års Riksdag begärde nu är vunnen.
Häri instämde Doctor Söderberg.
Contracts-Prosten Tegnér: Då frågan om jordbruket
eller landets första modérnäring, med Landtbruksinstituten,
förekom, inlät jag mig icke i striden, utan iakttog tystnad,
och först sedan den var utkämpad och utgången genom vo¬
tering, skulle bestämmas, aflemnade jag ett ja att i urnan
nedläggas. Nu gäller frågan landets andra modernäring i
Bergshandteringen, eller Bergsbniks-Institutet, in petto, och
såsom bosatt inom en s. k. bergslagsort, anser jag mig böra
uttala den, i afseende på förevarande fråga, inom samma
ort rådande allmänna opinion, hvilken ock af mig delas, på
samina gång som jag ock är förvissad att den här icke mäk¬
tar göra sig gällande, utan är inskränkt till ett ringa fåtal.
Äfven denna frågas utgång var inom Utskotts-afdelnin-
gen motsatsen af hvad den blef i Utskottets plenum. I Af¬
delningen tillstyrktes bifall till Kongl. Maj:ts Proposition,
fast med ringa pluralitet; i Utskottets plenum afstyrktes bi¬
fall till högstberörde Proposition med stor pluralitet. I det¬
ta sednare beslutet har jag icke deltagit, såsom då af Stån¬
det permitterad; men om tillstädes hade jag icke underlå¬
tit att instämma i den af Domprosten Sondén afgifna re¬
servationen. Min ställning till frågan är härmed uttalad.
Det saknar icke sin märkvärdighet, och måste väcka en viss
förundran, att i ett ärende, som nu för tredje gången blif-
Den 14 April.
541
vit af Kongl. Maj:t till Rikets Ständer framställdt, och hvar¬
öfver alla auctoriteter och corporationer, som med ärendet
kunna hafva något att skaffa, och bland dessa sednare Bruks-
Societeten, genom dess Fullmäktige i Jerncontoret, hörda
blifvit och yttranden afgifvit, något ännu kan återstå att
utreda, och särdeles det som begäres, eller huru undervis¬
ningsväsendet i bergshandteringen bör för framtiden ordnas
och hvilka kostnader dermed må vara förenade. Ty om bå¬
de den ena och den andra af dessa omständigheter icke
vore utredd, hvad innehölle väl då, eller huru hade Kongl.
Commers-Collegium fullgjort sitt af Kongl. Majit meddelade
uppdrag, att, efter det Föreståndaren för Bergsskolan ånyo
sig yttrat, samt Bruks-Societeten jemväl blifvit hörd i afse¬
ende på fortfarande bidrag till skolan, till Kongl. Majit in¬
komma med alternativa förslag å de åtgärder, som kunde
vara lämpliga att vidtaga, för att åt ifrågavarande under¬
visningsanstalt, bereda den utveckling, som, med afseende å
undervisningens tidsenliga ordnande — — — funnes vara
af omständigheterna påkallad? Atr, en sådan utredning ock
verkligen skett blir uppenbart, af den critik, som Utskottet
öfver densamma anställer, och hvilken finnes att läsa å sid.
62 af detta utlåtande; men troligt är att den icke behagar
Utskottet, ty fortfarande föreslås Bergsskolans förläggande till
Stockholm och sammanställning med Technologiska Institutet
äfvensom Bruks-Societeten gör detta till vilkor för det fort¬
gående årliga bidraget af 15,000 R:dr för den practiska un¬
dervisningens befrämjande. Det Technologiska Institutet klin¬
gar icke väl i hvarje öra, och Stockholm är ingen bergverks¬
ort på samma gång som Utskottet dock reserverar sig emot
att hafva uttalat något omdöme till förmån för Bergsskolans
qvarblifvaude i Fahlun. Den begärda ytterligare utredningen
af ämnet bevisar visst särdeles ömhet om Bergsuuder-
visningens ordnande för framtiden, på det ändamålsenligaste
sättet men icke lika förtroende till denna undervisnings
målsmän och den auctoritet, som har uppsigten öfver berg-
verks-angelägenheterna närmast sig uppdragen, för att icke
gå vidare. Hvad särskildt angår den bergverksort, der lä¬
roverket borde förläggas; så, och då uppmärksamheten ut¬
tryckligen blifvit fästad på ett yttrande af Kongl. Commers-
Collegium, att läroverket borde förläggas vid ett sådant
jernverk, sorn omfattade alla de vigtigaste grenarna af jern-
handteringen’, saknar man visst icke anledning till anta¬
gandet, särdeles om man läser mellan raderna, att Utskot¬
tet önskar med den förnyade utredningen framkallandet af
förslag till ett Bergs-Institut, kanske till likhet med och i
samma skala som Landtbruksinstituten. Under discussioneu
öfver ämnet fästade ock en ärad ledamot uppmärksamheten
på chartan öfver Grufvefälten i närheten af den tilltänkta
542
Den 14 April.
jernvägen mellan Frövi och Fahlun, hvilken charta nu pry¬
der ett par väggar af sessionsrummet, och gaf med detsam¬
ma äfven en anvisning på läget för Bergsskolan. Onekligen
vore läget passande; kanske var det en siare-blick i fram¬
tiden af den berömde mannen, och med visshet var det
en stor framtidstanke. Ty nekas kan icke att i en sådan
ort tillfälle blefve icke blott att inandas bergsluft, hvilken
icke finnes i Stockholm, och utgjorde således äfven ett hin¬
der för Bergsskolans förläggande derstädes, utan äfven att
pr adis Jet studera vetenskapen allt från malmens brytning i
grufvan och dess olika reningsprocesser tilldess derigenom
uppkommer metallen, och det olika användandet af den¬
samma. Men hvilka mångfaldiga inrättningar och verkstä¬
der fordras ej för allt detta, hvilken lärarestat måste ej upp¬
sättas och atiönas, för att i alla dessa mångfaldiga ämnen
undervisa och handleda, hvilka byggnader måste ej anskaf¬
fas och underhållas för att deri inrymma lärare, lärjungar
och egentliga arbetare; och först då vore väl Bergs-Institu¬
tet ordnadt, äfvensom undervisningen i bergshandteringen
komme derhän, som Utskottet tyckes vilja att den må kom¬
ma för framtiden, då den blifvit förlagd till den lämpligaste
bergverksorten. Nu vill Utskottet ock veta och få utredt
”hvilka kostnader dermed må vara förenade”; och har den
föregående talaren, ehuru han är Mathematiker, förklarat,
att de icke kunna ens approximativt beräknas, men att an¬
taga det de komme att öfverstiga dem för både Ultu¬
na och Alnarp sammanlagda torde hvarken vara vågadt el¬
ler blifva öfverdrifvet. I sådant fall komme åtminstone all
anledning att saknas till klagan öfver ringa anslag för be¬
främjandet af bergsbruket. Men hvarifrån medlen skulle
tagas, och kostnaden bestridas, för ett sålunda ordnadt un¬
dervisningsväsende i bergshandteringen, torde äfven fordra
sin egen utredning, ty gifvet är att Statsverkets nu va¬
rande ställning icke medgåfve den. Att för utförandet
af något sådant draga vexel på en kommande Riksdag kan
äfven vara vanskligt, ty det är tänkbart, att, oaktadt god
vilja man dock saknade förmåga att honorera vexlar, och
att dermed kunde dröja längre än den redan bofälliga Bergs¬
skolan i Fahlun kunde bestå, och de dervarande fåtaliga
lärarekrafter mäkta åstadkomma och bibringa en mot tidens
fordringar svarande och derefter behöflig undervisning i
Bergsvetenskapen. Sannt är väl att man bör söka och sträf¬
va efter det bästa, men det kan icke på en gång nås, och
derföre bör och får man icke förbise eller försaka det bätt¬
re, som kunde vinnas. Det vore kanhända det mest främ¬
jande för bergsundervisningen att få anstalten, der denna
undervisning skulle meddelas, förlagd i en bergverksort och
vidi ett jernverk, som omfattade de flesta grenarna af jern-
Den 14 April.
543
handteringen, eller med andra ord att få ett Bergs-Institut;
men Statens tillgångar medgifva det icke, för närvarande,
såsom jag tror här ofvan blifvit visadt. Derföre tror jag
rådligast vara, hvad jag ock, meo voto, gör, att bifalla Kongl.
Maj:ts Proposition om Bergsskolans förflyttning till Stock¬
holm och sammanställning med Technologiska Institutet,
helst denna förändring kunde med minsta tidsutdrägt verk¬
ställas, likasom den blefve med minsta kostnad förenad för
Statsverket, efter all anledning till fromma och gagn för
undervisningen, och, med visshet, allmännare både önskad
och förordad af dem, som drifva bergshandteringen.
Kyrkoherden Wennerström: Jag undrar icke på, att de
ledamöter, som inom Utskotts-afdelningen förordat Kongl.
Maj:ts Proposition angående Bergsskolans förflyttning till
hufvudstaden, också nu uppträda och söka göra sin mening
gällande. För min del måste jag hålla Stats-Utskottet räk¬
ning för dess beslut att afböja denna flyttning, ty den synes
mig vara både onaturlig och opractisk och skulle föranleda
kostnader utan motsvarande nytta. De theoretiska studier¬
na anser jag kunde drifvas vid Technologiska Institutet eller
vid Universiteterna och Bergsläroverket således återgå till
hvad det ursprungligen varit och som är dess naturliga än¬
damål nemligen att vara ea practisk tillämpningsskola för
bergsmannabildningen. Jag tror visserligen, att Utskottet
hade kunnat helt enkelt tillstyrka afslag å den Kongl. Pro¬
positionen; men då Utskottet nu förordat en underdånig
skrifvelse, bifaller jag dess hemställan derom.
Hof-Predikanten Wahrenberg: Instämmande med Kyrko¬
herden Wennerström kunde jag dervid låta bero. Jag kan
så mycket heldre tillstyrka bifall till Utskottets hemställan
som en så vigtig fråga som den förevarande icke kan lida
af en närmare utredning. Factiskt är att meningarne inom
landet i denna sak äro mycket delade och jag för min del
tvekar icke att uttala min åsigt, att hufvudstaden icke kan
vara lämplig plats för en Bergsskola. Ämnad till en practisk
tillämpningsskola för bergsmannabildningen bör Bergsskolan
icke göras till ett appendix till Technologiska Institutet. Det
vore att befara att genom en sådan sammanslagning det
theoretiska erhölle för stor öfvermakt. Mig synes också att
det icke blifvit tillräckligen utredt, huru den practiska un¬
dervisningen vid grufvor och jernverk skulle anordnas för den
händelse skolan förlägges inom Stockholm. Derföre vore
det nödigt, att, såsom också Utskottet tillstyrkt, en utred¬
ning skedde, huruvida läroverket kunde förläggas i en bergs¬
lagsort.
Häremot har man invändt, att en sådan anordning
544
Deu 14 April.
skulle vara förknippad med alltför stora, ja, nära nog obe¬
räkneliga kostnader. Men hvem vet, om icke kostnader¬
na blefve lika stora, om, i öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts Proposition, Bergsskolan flyttades till Stockholm?
Man blefve kanske tvungen att äfven der uppbygga verk¬
städer och vill man tala om oberäkneliga kostnader, så
tyckes här vara skäl dertill. Man har åberopat Bruks-
Societeten, som förordat Bergsskolans flyttning. Dertill
kunna anledningarna vara många. Jerncontoret har såsom
kändt är bekostat undervisningen i denna gren och ser
naturligtvis icke ogerna att dess utgifter blifva minskade.
Ett annat skäl, som talar emot den föreslagna flyttnin¬
gen är faran att centralisera allt i hufvudstaden. Det kan
icke heller vara nyttigt, att dit draga landets ungdom. I
en Bergslagstrakt synes rätta platsen vara för en undervis¬
ningsanstalt sådan som denna. Nyttan deraf vore icke blott
ögonskenlig för ungdomen utan äfven för den kringliggande
landsorten, som väl kan hafva anspråk på någon del af den
bildning, som en undervisningsanstalt sprider omkring sig.
Jag tillstyrker således bifall till Utskottets förslag.
Häri instämde Contracts-Prosten Palmlund.
Biskop Sundberg: Jag instämmer med de båda sista
talarne och har icke mycket att tillägga. De talare, som
först hade ordet i denna fråga, funno besynnerligt, att Ut¬
skottet hemställt att Rikets Ständer måtte uti underdånig
skrifvelse anhålla om ny utredning angående undervisningen
i bergshandteringen, då likväl så nyligen Kongl. Majit låtit
verkställa en sådan. Men denna utredning har icke varit
gjord i det syfte, som nu är föremål för Utskottets begäran.
Nöjer man sig med en utredning endast af den economiska
sidan af saken, då är visserligen tillräckligt åtgjordt; ty då
visar det sig, att Bergsskolans sammanslagning med Techno-
logiska Institutet är den minst kostsamma anordningen och
med afseende derpå har ock undervisningsplanen blifvit upp¬
gjord. Men denna utredning har icke för Utskottet varit
fullt nöjaktig. Utskottet har icke ensamt velat se på kost¬
naden utan ock, huru det med bergsläroverket åsyftade än¬
damål må så fullständigt som möjligt kunna vinnas. Detta
ändamål synes icke uppnås, om Bergsskolan göres till en af¬
delning af Technologiska Institutet. Derföre har Utskottet
begärt en utredning, huru skolan bör ordnas för att utgöra
en sjelfständig practisk tillämpningsskola och till hvilken
bergverksort den då bör förläggas. Man har såsom mig sy¬
nes, på goda grunder anfort, att endast i en bergslagsort
tillfälle finnes till sådana practiska öfningar, som för under¬
visningen äro af största vigt och att undervisningen måste
blifva
1
Den 14 April; 545
blifva så att säga mera lefvande, der de omgifvande föremå¬
len leda lärares och lärjungars tankar i samma riktning som
deras studier. Förespeglingarne om de stora kostnaderna
böra icke verka afskräckande, om blott afsigten vinnes. Sta¬
ten offrar nu blott 7 å 8,000 R:dr för en så vigtig näring
som jernhandteringen. Om ock denna summa mångdubbla¬
des, så betydde det föga, endast nyttan i samma mån blefve
större. Utskottet förutsåg, att betydliga uppoffringar skulle
kräfvas, men det oaktadt fann det saken vara så vigtig, att
man ej borde skygga tillbaka derför. I bergsbandteringens
eget intresse yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
Planen att inköpa ett jernverk för Bergsskolans räkning var
endast en löst framkastad tanke af en Utskotts-Ledamot. En
sådan affär är också öfverflödig, om Bergskolan förlägges i
en ort, der rundtomkring jernverk finnas.
Häri instämde Doctorerna Björkman, Ljungdahl, Arrhe¬
nius m. fl.
Doctor Rundgren: Då åtskilliga talare förordat Utskot¬
tets förslag och Ståndet synes vilja godkänna detsamma, har
jag ansett det vara angeläget att fästa Ståndets uppmärk¬
samhet på angelägenheten att noga göra sig reda för hvad
man bifaller genom ett godkännande af detta förslag. Der¬
med har man nemligen godkänt Utskottets åsigt att Bergs¬
skolan icke bör flyttas till Stockholm, vidare icke uttalat
något omdöme angående skolans qvarblifvande i Fahlun, yt¬
terligare hänvisat på möjligheten att förlägga skolan hvarken
i ena eller andra af nu omförmälda städer, utan i någon
annan stad, samt slutligen begärt en undersökning om lämp¬
ligheten att förlägga skolan vid ett bergverk, antingen in¬
köpt af Staten eller icke. Med allt detta är frågan för en
längre tid undanskjuten, en åtgiird hvilken för undervisnin¬
gen i bergsväsendet måste vara i högsta grad menlig.
Hade Utskottet föreslagit afslag å den Kongl. Proposi¬
tionen af economiska skäl, skulle jag deremot icke haft nå¬
got särdeles att invända, enär nästa Riksdag inträffar redan
nästa år, och ett års uppskof med frågans afgörande icke lä¬
rer så mycket betyda. Men då uppskofvet betyder ett ogil¬
lande af hvad alla auctoriteter i frågan tillstyrkt, kan jag
icke gå in på detsamma. Fahlun anses af samtliga auctori¬
teter olämpligt, och Bruks-Societeten, som väl skall vara mest
intresserad i frågan, har tillkännagifvit sig vilja indraga sitt
årsanslag, om förflyttningen till Stockholm icke varder be¬
slutad.
Frågans vigt har föranledt mig att söka sätta mig in i
saken. Klart har då blifvit för mig, att, antingen skolan
qvarstadnar i Fahlun eller icke, uppoffringar måste göras.
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 3:dje Bandet. 35
540
Den 14 April.
Såsom nu är ställdt med undervisningen för en af våra vig-
tigaste modernäringar, kan det icke förblifva, och om under¬
visningen skall kunna förbättras, måste localerna för densam¬
mas bedrifvande blifva ändamålsenliga. Jemför man nu Fah¬
lun med Stockholm, så äro obestridligen fördelarne på det
sednares sida, likasom ock dessa fördelar blifva öfvervägande,
om man vill uppsöka någon annan bergstad än Fahlun. I
fråga om bergshandteringen, likasom i fråga om hvarje an¬
nan näring, måste ock vara af vigt för Läraren att kunna
följa med sin tid, att hafva omkring sig de väckelser som
nödga honom dertill, och de tillfällen, som sätta honom i
stånd att göra det. Hur isolerad måste han icke känna sig
i detta hänseende i Fahlun eller någon annan aflägsen små¬
stad, i jemförelse med hufvudstaden ?
Att åter förlägga skolan vid ett Bergverk, låter sig knap¬
past verkställa. Antingen skall den upprättas vid något en¬
skildt dylikt; men i sådan händelse torde tillfällen till expe¬
rimenterande ej blifva särdeles många, då väl ingen lärer
vilja åt elever öfverlemna sina dyrbara inrättningar och ma-
terialier. Eleverna skola då såsom nu blifva en slags åskå¬
dare, som föga förunnas practiskt lägga hand vid arbetet.
Eller ock skall Staten inköpa eller ingå som actie-egare i
ett jernverk; men hvad kostar detta? Kännare försäkra att
3 millioner R:dr vore det allra minsta som då kunde ifråga¬
komma. Yi se hvad våra Landtbruks-Instituter kosta, så väl
vid inköp af egendomarne som vid deras skötsel. Jag tror
icke att mången inom det Högv. Ståndet skulle vilja förorda
en sådan utväg.
Man säger, att man alltför mycket skulle centralisera
undervisningen, om man nu jemväl flyttar bergs-undervisnin¬
gen till hufvudstaden, och att man skulle komma att bedrifva
denna undervisning alltför theoretiskt. Jag frågar då, huru
mycken practik kan väl beredas i Fahlun? Måste icke ele¬
verna årligen genom resor inhämta den practiska kunskapen ?
Och för öfrigt måste väl skolans hufvudsakliga ändamål vara,
att gifva de theoretiska grunderna för det practiska i bergs-
handteriugen. Centralisationens faror blifva dessutom ringa
i jemförelse med isoleringens. I Tyskland såsom i andra
främmande länder skiljer man emellan Bergs-academi och
Bergsskola. Den förra förlägger man ju mer och mer i de
större städerna, utan afseende på deras läge i bergslagsorter.
Mig förefaller såsom om vi just skulle behöfva en sådan
Bergs-academi, och att dess läge måste vara i hufvudstaden.
När dertill kommer, att icke blott i economiskt hänseende,
utan jemväl för undervisningen fördelar uppkomma genom
föreningen eller sambandet med Technologiska Institutet, så
har detta bestämt mig i frågan. Jag yrkar derföre bifall
till den Kongl. Propositionen; men om Ståndet icke vill in¬
Den 14 April.
547
stämma häri, anhåller jag att Ståndet åtminstone ville afslå
Utskottets förslag, och förklara att af economiska skäl den
Kongl. Propositionen för närvarande icke kan bifallas.
Domprosten Sondén: Ehuru Ståndet redan synes hafva
fattat sitt beslut, kan jag dock icke med tystnad lemna de
skäl, som blifvit anförda till försvar för Utskottets hemstäl¬
lan. Hufvudskälet synes vara det, att man önskar att Läro¬
verket skall blifva en practisk tillämpningsskola. Det skulle
vara rätt intressant att veta hvad de ärade talarne mena
med den practiska undervisning de förorda. Ser jag på den
organisation, som Professor Bagge — en man fullt ut lika
practisk och lika välvilligt stämd för skolans läge i en bergs¬
lagsort som någon af dem — föreslagit, så skulle lärare¬
personalen, enligt hans mening utgöras af fyra Professo¬
rer, nemligen en i chemi och allmän metallurgi, en i jer-
nets metallurgi, en i bergsmechanik; en i mineralogi, geo¬
logi, och gruvbrytning; två Adjuncter, nemligen en i chemi
och allmän metallurgi, och en i bergsmechanik, samt en extra
Lärare i skogshushållning och brukseconomi. Lrågar man
nu vetenskapsmän hvilka vetenskaper de pläga kalla prac¬
tiska, så finnes knappt någon enda bland de ofvannämnda,
som icke i dagligt tal benämnes så, sjelfva chemien inbe¬
räknad. Menar man nu med practisk undervisning en un¬
dervisning i dessa practiska vetenskaper, så kan den likaväl
ega rum i Stockholm som i Nora, Filipstad eller Lahlun.
Skulle man åter med praxis mena detsamma som handlag,
så är Stockholm till bibringande deraf otjenligt, men delar
denna olämplighet med landsortsstäderna, hvilka lika litet
som Stockholm äro försedda med verkstäder för jernbered-
ningen. Man måste då förlägga skolan till ett jernverk. —
Jag förmodar att Högv. Ståndet anser Landtbniks-Instituterna
för practiska skolor. Men icke hafva väl dessa Läroverk
till syfte att blott bibringa handlag i landtbrukets särskilda
förrättningar, utan nog meddelas der äfven icke så litet af
de vetenskaper, hvarpå ett rationelt landtbruk grundas. Men
der sådana vetenskapliga studier idkas, der är icke heller
en sådan praxis, som dagligen behöfver verkstäder.
Häri instämde Contracts-Prosten Lundberg.
Efter härmed slutad discussion blef förevarande punkt
af Ståndet bifallen.
Punkterna 61 — 63. Bifollos.
Punkten 64:
Doctor Arrkenius erhöll ordet och yttrade: Då tiden så
långt framskridit skulle jag icke hafva besvärat Ståndet med
548
Den 14 April.
något yttrande, derest icke den sak, som nu är i fråga, vore
af så stor vigt för det samhälle som den rör.
Staden Carlstad har, sedan den hemsöktes af den för¬
störande eldsvådan, uppgjort plan för ny tomt- och gatu-
reglering och för dess utförande begärt hos Kongl. Maj:t nå¬
dig framställning till Rikets Ständer om beviljande af ett
anslag af 250,000 R:dr och ett lån af 100,000 R:dr. Kongl.
Majit har endast såvida beviljat denna underdåniga anhållan,
att Kongl. Majit föreslagit Rikets Ständer att, för inlösen af
den jord med derå varande byggnader, som erfordras till
gator, torg och allmänna platser, bevilja ett anslag af 112,000
R:dr utan återbetalningsskyldighet. Stats-Utskottet har yt¬
terligare nedsatt denna summa till 100,000 R:dr och hvad
värre är, föreslagit att blott hälften deraf skulle utgå såsom
understöd utan återbetalningsskyldighet, och den andra hälf¬
ten eller 50,000 R:dr, såsom lån. Såsom skäl härför anfö-
res, att det synts Utskottet som vore 112,000 R:dr för hög
summa, ”enär, enligt hvad handlingarne utvisa, en förhöj¬
ning af 50 procent i allmänhet tillagts det åsätta taxerings¬
värdet, men, sedan Rikets Ständer numera antagit det af
Kongl. Maj:t vid innevarande Riksdag framlagda förslag till
ny expropriationslag, en sådan förhöjning icke lärer komma
att utgå, utan blott ett belopp, motsvarande högsta värdet
af den egendom, som för ändamålet erfordras.” Jag får här¬
vid anmärka, att den nya expropriationslagen, som icke ännu
är promulgerad, i detta fall så mycket mindre kan tillämpas,
som den uppgjorda tomt- och gaturegleringen, enligt hvad
den Kongl. Propositionen upplyser, vunnit nådig stadfästelse
och till en del redan gått i verkställighet. Utskottet åbero¬
par vidare exemplet af staden Örebro, som vid 1853—1854
årens Riksdag erhöll 75,000 R:dr till tomtreglering, hvaraf
hälften som anslag och hälften som lån. Men detta exempel
bevisar alldeles motsatsen af hvad det skulle bevisa. Huru
obetydlig var icke brandskadan i Örebro i jemförelse med
den förfärliga brand, som ödeläde staden Carlstad! Den nya
tomtregleringen i Carlstad omfattar en mångfaldigt större
areal än tomtregleringen i Örebro, och fordrar följaktligen
en mångfaldigt större kostnad. Dessutom heder jag få fästa
Högv. Ståndets uppmärksamhet på en annan behjertansvärd
omständighet. Nästan alla städer i Riket, som lidit brand¬
skada, hafva fått understöd genom beviljande af byggnadslån.
Så t. ex. fick Wexiö ett byggnadslån å 510,000 R:dr, Örebro
ett å 375,000 R:dr, Wenersborg ett å 225,000 R:dr, Eksjö
ett af 200,000 R:dr, Borås ett å 127,000 R:dr. Carlstad der¬
emot kan icke ens söka dylikt lån, enär Rikets Ständer, för
att tvinga städerna att mera allmänt brandförsäkra sina hus,
beslutat att icke vidare bevilja något byggnadslån åt städer,
som lidit brandskada. Med stöd af hvad jag nu haft äran
ben 14 April.
549
framställa, tager jag mig friheten vördsamt anhålla, att Högv.
Ståndet med bifall till Kongl. Maj:ts Proposition, ville be¬
vilja åt staden Carlstad ett anslag utan återbetalningsskyl-
dighet af 112,000 Riksdaler.
Domprosten Sondén: Då fråga är om ett anslag sådant
som det ifrågavarande, är det icke utan en viss tvekan man
uppträder för att försvara en gjord nedsättning i anslags¬
summan. De skäl, som föranledt Utskottet dertill, böra dock
icke förtigas. Enligt hvad handlingarne utvisa, har en för¬
höjning af 50 procent i allmänhet tillagts det taxeringsvärde,
som blifvit åsatt den jord med derå varande byggnader, som
bör inlösas till gator, torg och allmänna platser i staden,
hvilken förhöjning kommer tomtegarne till godo. Dessutom
synes värderingarne vara särdeles högt gjorda, och då Ut¬
skottet sökte beräkna, huru det af Kongl. Maj:t tillstyrkta
anslagsbeloppet, 112,000 R:dr, uppkommit, var det svårt att
finna och syntes nog högt tilltaget. Oaktadt den höga auctori-
teten, tror jag för min del, att en något mindre summa kan
vara tillräcklig. Men på det att ingen skall tro, att jag på
minsta sätt är ogynnsamt stämd mot ett hårdt hemsökt sam¬
hälle, så vill jag föreslå, att hela den af Utskottet föreslagna
summan eller 100,000 R:dr, må anvisas såsom anslag utan
återbetalningsskyldighet. Men längre kan jag icke gå. Att
låta hjertat tala för mycket, kan komma svårt igen och jag
kan icke annat än tycka att anspråken varit bra stora, då
Carlstad begärt anslag för planerings-arbeten, stensättning
och grusning, hvilket Rikets Ständer väl icke böra bekosta»
Häri instämde Vice Talmannen Biskop Annerstedt samt
Biskop Sundberg.
Doctor Arrhenius afstod från sitt yrkande och förenade
sig med Domprosten Sondén, hvarefter discussionen förkla¬
rades slutad. Med ändring af Utskottets förslag beviljade
Ståndet, uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition,
för sin del åt staden Carlstad, för det i denna punkt om-
förmälda ändamål, ett anslag af 100,000 R:dr utan återbe¬
talningsskyldighet, till följd hvaraf Utskottets förslag med af¬
seende på lånevilkoren ansågs hafva förfallit.
Punkten 65:
Domprosten Sondén erhöll ordet och yttrade: Utskottet
har i denna punkt föreslagit, att 120,000 R:dr måtte ställas
till Kongl. Maj:ts disposition i och för Sveriges deltagande
i en allmän exposition af åkerbruks-, industri- och konst¬
alster i Paris år 1867. I afseende på kostnaderna för så¬
dant ändamål har det visat sig, att dessa i alltför ansenligt
förhållande tilltagit, ty då Sveriges deltagande 1851 uti ex¬
550
Den 14 April.
positionen i London endast kostade 9,744 R:dr, uppgick kost¬
naden vid sednaste expositionen dersammastädes år 1862
till 159,384 R:dr. Kostnaden må nu blifva större eller mindre,
så är ändamålet, såsom orden lyda, att Sverige må blifva
värdigt representeradt. Den är således att betrakta såsom
en skatt åt nationalfåfängan; ty att Svenska industrien af dessa
expositioner hemtat fördelar, motsvarande de betydliga upp¬
offringar, som derå blifvit nedlagda, har ingen kunnat påstå.
De utställare, som vunnit prismedaljer, hafva egentligen in¬
gen annan nytta haft, än att de inom landet kunnat fram¬
ställa sig sjelfva såsom förträffliga fabricanter. För ett så¬
dant ändamål synes mig 100,000 R:dr vara tillräckligt och
till detta belopp yrkar jag, att den af Utskottet föreslagna
summan må nedsättas.
Häri instämde Doctor Moberger och Kyrkoherden Wen¬
nerström.
Efter härmed slutad discussion bifölls denna punkt utan
annan ändring än att det tillstyrkta anslagsbelöppet, 120,000
R:dr, nedsattes till 100,000 R:dr.
Punkterna 66—71. Bifollos.
Punkten 72. Lades till handlingarne.
Punkten 73. Bifölls med anmodan till Utskottet att
uti här beräknade anslagssummor vidtaga de jemkningar,
som af Ståndets i ämnet nu fattade beslut påkallas.
Vidfogade tabellerna godkändes likaledes med de än¬
dringar, som blifva en följd af Ståndets här ofvan upptagna
beslut.
§ 7.
Upplästes och lades till handlingarne från respective
Med-Stånden meddelade Protocolls-Utdrag, nemligen från
Vällofl. Borgare-Ståndet N:is 178—180 och från Hederv.
Bonde-Ståndet. Niis 213—215.
Ståndet åtskiljdes kl. 10 e. m.
Ut supra.
In fidem.
S. H. Almgvist.
Rättelser:
Sid. 398, rad. 12 uppifr, står: ringat läs:
„ 469, „ 13 „ „ luccus „
ringt.
succus.