Den 8 Februari.
30 i
Den Handels- och Sjöfarts-tractat med Frankrike, som
nu blifvit för oss framlagd, har länge varit önskad både af
Representationen och Svenska Folket och af Regeringen flere
gånger förut genom underhandlingar förgäfves bragt å bane.
Då den nu kommit till stånd begagnar man den såsom ett
stridsäpple hvilket man vill använda, för att dermed träffa
politiska vedersakare.
Bevillnings-Utskottet har vid sin behandling af tracta-
ten, såsom man redan rätt sagdt, frambragt ett foster, verk¬
ligen ganska lifaktigt och likt andra foster som Utskotten i
allmänhet bruka framföda. Betänkandet innehåller i all¬
mänhet allehanda inledande betraktelser, såsom motif för
det blifvande beslutet, och slutar med ett tillstyrkande af
bifall, hvilket likväl fått sig ett par fläckar tillfogade, som
verkligen icke äro några skönhetsfläckar. Ser man fostret
framifrån, så är det temligen välskapadt; men ser man det
från motsatta sidan, synes det helt vänskapligt. Det är dessa
under födelsen tillfogade utväxter, som vanställa det.
Men än vänre blir det, när man hör de utläggningar
öfver tractaten, som dess motståndare föra till torgs. Man
talar om en så förskräcklig mängd olyckor för landet som
derigenom skola uppstå att man måtte anse den för en
Pandoras ask full af idel nöd och elände. Då nu den för¬
skräckliga, af många så häftigt fruktade handlingen nu är en
verklighet, kan det visserligen ej till mycket tjena att vid¬
lyftigt härom tala, men då man fruktar så mycket, fruktar
för de förespeglade olyckliga följderna, bör man väl också
närmare se efter hvad man egentligen har att frukta. Hvilka
äro dessa förfärliga olyckor, som man med en sådan jem-
merton förespår? Jo, säger man, all inhemsk industri skall
helt och hållet gå under, skuldsättningen skall taga öfver¬
hand i en förskräcklig grad, en flod af lyxarticlar skall
komma att öfversvämma landet och förstöra oss både i eco-
nomiskt och moraliskt afseende. Dertill lägger man tillika
en plötsligen påkommen ömhet om bränvinsbrännarne, hvilka
ej skola kunna täfla med utländningen i denna för landet,
kantänka, så vigtiga och nyttiga handtering. Det är likväl
med verklig fägnad jag sett att Ståndets ledamöter i Ut¬
skottet, då de så flitigt begagnat rätten att reservera sig,
likväl ej nappat på den kroken och framhållit denna klago¬
punkt, Afven den Ståndets ledamot, som vidlyftigast yttrat
sig mot Utskottets beslut, har dock aktat sig att inom kret¬
sen af sina anmärkningar indraga detta ämne. Jag vill ej
upptaga frågan om bränvinsbränningens faror för concurren-
sen, men är det så svårt som åtskilliga jemmerrop antyda,
och kan den ej löna sig så bra som förut, så vore väl det
ingen så stor skada, såvida man ej kan visa, att bränvins-
.supandet derigenom skulle befrämjas och tilltaga.
302
Den 8 Februari.
Hvad öfriga näringar beträffar, så är den fara, sorn
hotar dem, dock i sjelfva verket icke så stor som man me¬
nar. Jag medgifver, att en näringsgren, som på ett så märk¬
värdigt och för dess idkare hedrande sätt uppblomstrat,
nemligen sidenfabricationen, icke har synnerligen ljusa ut¬
sigten och torde komma att få svårt att reda sig mot den
stora makt, som nu blifvit lössläppt, och med hvilken den
måste inlåta sig i strid. Jag erkänner med bekymmer och
verkligt deltagande, att detta är en ledsam följd af tracta-
ten, men ännu är ej olyckan skedd. Lyckligt vore om ej
de befarade menliga följderna komme att uppenbara sig.
Men om äfven så illa vore, så måste man dock på samma
gång taga i betraktande, huruvida ej andra landets närings¬
grenar genom denna tillskyndas en större uppblomstring och
vinst. De öfriga näringarne, som man äfven spår skola gå
under, reda sig nog.
Skriket om landets öfvers värn mande af lyxarticlar, hvilka
i följd af tractaten nu skola komma att införas i ofantlig
mängd och förleda Svenska folket, att med förbigående af
allt redbart, endast låta sig locka af det öfverflödiga, hvar¬
igenom dess välstånd snart skall undergräfvas, låter ej nu
första gången höra sig. Det är en gammal visa, som nu
sjunges på en ny melodi. Det låter, som skulle nu först
tillgången till lyx och öfverflöd blifvit beredd. Men har
ej tillgång till sådant funnits förut? Skola öfverflöds-
varor nu fås för så billigt pris att ingen kan emotstå fre¬
stelsen? Skola de nu komma att begagnas på ett så van¬
sinnigt sätt att de leda till hela folkets olycka. Utgöres
då Svenska folket numera endast af oförståndiga öfvermagar,
af lilla Fanny och lilla Stina, lilla Eugéne och lilla Olle
hvarom här nyligen talades, med ett ord af sådana, som
vilja ha allt hvad de se, utan att betänka, om det är nyttigt
och om de hafva råd att anskaffa det eller icke? Nej, jag
tror icke, att vårt folk består af sådana öfvermagar. Dess¬
utom, om så vore, månne detta skulle hindras genom tull¬
lagstiftningen? Jag tror att när man intet har att köpa för,
så får man låta bli. Den stora skuldsättningen har ej kom¬
mit af lyxen, om den ock haft någon del deri, utan af helt
andra orsaker. Jag har ansett mig böra i förbigående nämna
detta, eftersom man i argumentationen lagt så stor vigt
just härpå. Men det är ett besynnerligt sätt i argumenta¬
tionen, att man antar allehanda lösa saker, utan någon fast
grund, och deraf leder en mängd olyckor, som man menar
skola inträffa, och bygger så upp ett Babelstorn af elände,
som skall öfverskygga landet, och när man fått det väl fär¬
digt, så står man och ser med förskräckelse derpå utan att
se efter om det har någon verklig grund att stå på. Detta
är så mycket mer orätt som samina personer, då man på¬
Den 8 Februari.
303
pekar några redan i följd af den ingångna tractaten inträffade
facta helt och hållet förneka deras betydelse, — ty, säger
man, hvad betyder det, tiden är alldeles för kort för att
ännu hafva kunnat ådagalägga något tillförlitligt. Facta be¬
tyda intet; ens egna fantasier betyda allt. Jag tror visser¬
ligen ej heller att frukterna af tractaten skola blifva så ly¬
sande som de egentliga frihandlarne mena, men verkliga
facta, som visa att den redan medfört påräknade följder,
måtte likväl betyda något. Huru ärligt man i denna sak
argumenterar, det synes deraf, att, ehuru man måste med¬
gifva, att Sverige af Sjöfarts-tractaten redan haft fördelar
större än Norige, man säger: hvad betyder detta, det kunde
hafva varit ännu bättre.
Visar man att handeln tilltagit, att utförseln stigit, då
heter det, ja — men de utförda varorna torde än ligga osålda.
Skall man då alltid förneka facta och mera lita på egna
hugskott? Sådana resonnementer kunna ej bestå.
Men till sjelfva tractaten och Bevillnings-Utskottets der¬
öfver afgifna Betänkande! Tractaten har deruti från econo-
misk synpunkt blifvit ogillad och man har ej nöjt sig med
att uttala sitt ogillande i inledningen utan äfven insatt det
i beslutet såsom ett tadelvotum. Afgifvandet af ett sådant
är så mycket mer orätt, som man ej ännu är säker på följ¬
derna af denna tractat utan blott kan tala om, att de för¬
delar som man kunnat vänta och hoppas deraf skörda ej
blifvit nöjaktigt vunna. Ett sådant yttrande beror ju rent
af på individuela föreställningar om hvad som är fördel
eller icke fördel. Den ena menar något vara en fördel, den
andra ett annat. Och huru kan man påstå att vi hade
bordt vinna större och flere fördelar genom tractaten? Skulle
Frankrike verkligen velat gifva Sverige större fördelar än
det medgifvit andra länder med hvilka det nära samtidigt
ingått sådana afhandlingar? Man talar om att det bordt
visa tacksamhet för de uppoffringar vi gjort. Men när lät
väl politiken bestämma sig af tacksamheten? I den gäller
endast egen fördel. Här har ock påståtts att Konungen ej
skulle kunna sluta någon Handels-tractat, utan Ständernas
uttryckliga bifall. Här genomgingos likväl i går en mängd
sådana tractater, afslutna med främmande makter, hvaraf
det visade sig att sådant förr skett, utan anmärkning. En
af Ståndets ledamöter, med hvilken jag i många fall plägar
instämma, har påstått att en så ofördelaktig tractat som
denna förut ej blifvit ingången; ty, sade han, vid alla före¬
gående tractater hafva vi fått full paritet, men ej så vid
denna. Men huru bevisas detta? Det är blott ett löst på¬
stående.
Men emellertid upphäfver detta ej, att det är Regerin¬
gen som ingått tractaten, och att hon dertill eger grund-
304
Den 8 Februari.
lagsenlig rätt. Beträffande det, huruvida Regeringen också
eger rätt att ingå sådana tractater, hvarigenom tulltaxan
förändras, åberopar jag mig en föregående talare, som har,
såsom mig synes, fullkomligt bevisat, att äfven denna rätt
tillkommer Regeringen.
Nu frågas: Kan man, om man vill landets bästa, om
man är angelägen om Regeringens anseende, tänka på ett
afslag? Ja, man har här verkligen hört att de finnas, hvilka
på allvar äro betänkta derpå. Men må man då tänka på
de politiska följderna. Staten Sverige förlorar genom ett
sådant Ständernas beslut, i strid med Regeringens åtgöran¬
den, allt anseende för att veta, hvad den vill; utlandet frå¬
gar sannerligen ej hvad Ständerna, utan hvad Regeringen
tänker. Det är med Regeringen, ej med Ständerna, andra
Stater ha att göra. Hvad Regeringen gör måste vi, såvida
det ej är olagligt, godkänna, för att ej blottställa landets
stora intressen. Hvad Regeringen gjort i den Franska trac-
tats-frågan kan ej anses för olagligt, åtminstone har Consti-
tutions-Utskottet ej så ansett det. Detta har nyligen genom
en af Utskottets ledamöter af detta Stånd blifvit upplyst.
Och nu till de begge bäckarne som vanställa detta Be-
villuings-Utskottets foster, d. v. s. de så kallade clausulerna.
Stå de såsom conclusion i något rätt förhållande till pre¬
misserna? Ha Ständerna begärt en tractat och Regeringen,
då den skolat efterkomma denna önskan, ej lyckats vinna
så stora fördelar man väntat, skall man då ondgöras på Re¬
geringen, då man likväl kan vara öfvertygad, att hon afslu-
tat en tractat som i vår tid var den bästa möjliga? Skall
man väl säga så här: En tractat ha vi visserligen fått, men
alldeles icke en sådan som vi väntat, ty ungefär så heter
def i den första punkten, som verkligen innefattar ej blott
ett beklagande utan ett tadel. Detta tadel grundar sig då
på ett individuel antagande, att man kunnat erhålla bättre
vilkor, derföre att man önskade och hoppades sådana, ej på
en verklig kännedom om underhandlingarnes gång, hvilken
Utskottets ledamöter, lika litet som vi andima, utanför stående
kunna äga.
Den andra clausulen förefaller mig ännu mer ohållbar.
Jag medgifver, att den kunnat ha något skäl för sig, om icke
Handels-tractater förut ingåtts af Regeringen, utan att höra
Ständerna, och om icke Ständerna genom sin skrifvelse till
Kongl. Maj:t hade medgifvit nedsättning i tullinkomsterna
just med afseende på en blifvande Handels- och Sjöfarts-
tractat med Frankrike. Härigenom ha de ju sjelfva antydt,
att tractaten kunde ingås utan deras vidare hörande, och huru
kan man då nu komma och tala om att man förväntat, att
tractaten blifvit underställd Rikets Ständers pröfning och
god-
Den 8 Februari.
305
godkännande, innan o. s. v.? Deruti ligger ju en uppenbar
motsägelse. En talare har yttrat, att Regeringen först borde
hafva inledt underhandlingar och derefter förelagt Ständerna
saken. Men jag frågar: Kan väl en underhandling om en
tractat mellan tvänne Stater föras på det sättet? Under-
handlingarne måste väl föras emellan dem sorn ha rätt att
bringa dem till ett slut, och det är de respective Regerin-
garne. Det lärer då icke gå an att den ena afbryter under-
handlingarne och säger: Jag kan nu intet vidare göra förrän
jag först får gå och fråga om jag får gå in på hvad här är
i fråga. Och ingalunda tror jag att det någonsin förr gått
så till i vårt land eller i andra stater.
Jag kommer nu till frågan om tractatens godkännande
endast för en viss inskränkt tid! Jag åberopar härvid ge¬
nast en föregående talares bevisning, att något sådant ej vill
rätt bära sig. Om tvänne personer komma öfverens om en
sak, hvad värde har väl deras öfverenskommelse, om det är
en tredje person medgifvet, att när som helst lägga sig deruti?
Hvad stabilitet skall* väl tractaten kunna anses ega, om den
skall underkastas Ständernas pröfning hvarje år. Men de,
hvilkas intressen, ja välfärd, beror af tractatens stabilitet,
äro många, nemligen hela folket, och att skydda dess intres¬
sen måste väl först och främst vara angeläget. Det har ej
heller förut varit satt i fråga detta godkännande för blott
en kort tid utan denna fråga har först nu uppdykat. Jag
vet verkligen ej, huru man i sådant fall skulle kunna reda
sig i de många svårigheter, som måste komma att upp¬
stå. Om det nu elter grundlagen verkligen vore nödvändigt
att blott antaga den ingångna tractatens giltighet för en kor¬
tare tid, så kunde detta icke hjelpas; men huru skulle det
då för öfrigt tillgå. Skulle det gå som när Ständerna be¬
gära Riksdagens förlängning på en månad? Detta beviljas,
men om sedan ingen säger något så fortgår den, huru länge
som helst. Skall det äfven vara så här, att tractaten får
fortgå såsom gällande till dess någon klagar? I sådant fall
kommer man ju att lefva i en ständig ovisshet och har in¬
genting stadigt att trygga sig vid. Meningen är tydligen att
tractaten skall antagas i sin helhet och ej med några sär¬
skilda bestämningar angående detaljfrågor — och frågan om
tiden är just en sådan detaljfråga, såsom också Doctor Rund¬
gren visat. Antager man tractaten för giltig, som man väl
måste göra, så antager man den för hela den bestämda tiden
utan något medgifvande af att en tredje tid efter annan skall
höras, om den får vidare fortfara. Derom kan väl ej tviflas,
man må nu framkasta hvilka speciösa skäl, som helst deremot.
Sedan jag anfört detta, så är nu visserligen mitt votum
klart, och jag kunde således sluta här, men det är likväl
Högv. Preste-St. Prof. 1866. 2:dra Bandet. 20
306
Den 8 Februari.
ännu en sak, om hvilken jag anser mig böra yttra några
ord. Man har åberopat olika saker i fråga om uppfattnin¬
gen af Regeringens och Representationens ömsesidiga rättig¬
heter på grund af 12:te och 61:sta §§ Regerings-Formen och
jag instämmer i detta afseende uti Doctor Ljungdahls upp¬
fattning. När Ständerna förut erkännt Regeringens rätt att
förändra tullsatserna, skall man nu förneka den? Eller skall
man säga, att detta nödvändigt måste tillgå så, att Stän¬
derna först höja och Regeringen sedan sänker? En talare
har åt Regeringen vindicerat denna rättighet med afseende
på en blifvande Riksdags vind, som måhända icke alltid blå¬
ser från samma håll som nu, Och under hvilken Ständerna
skulle till olika partiers fördel kunna missbruka denna rät¬
tighet att bestämma öfver tullsatserna, om de ensamma egde
den; och detta torde ej eller helt och hållet sakna grund.
Att Ständernas sjelfbeskattningsrätt genom Regeringens för¬
hållande i tractat-frågan skulle vara trädd för nära, kan jag
icke finna, då Regeringen nu endast begagnat den rätt, som
den under hela det nya statsskicket ej allenast omotsagdt,
utan äfven med uttryckligt erkännande från Ständernas sida
innehaft.
Hvad föröfrigt de oftanämnda Grundlags-paragraferna
angår, så kan ej nekas, att de icke äro så synnerligt väl upp¬
ställda, utan lida af en viss otydlighet i afseende på Rege¬
ringens och Ständernas rättigheter i detta afseende. Men
detta blir något som en kommande Riksdag och ett blif¬
vande Constitutions-Utskott må afhjelpa; såsom de nu äro
och såsom de hittills blifvit tillämpade, har Regeringen icke
gjort sig skyldig till något, hvarföre den kan ställas till an¬
svar, hvarken direct inför det i Constitutionen bestämda fo¬
rum, eller indirect och mera försåtligt, genom att under¬
känna dess åtgärder och försöka göra dem ogiltiga. Man har
icke genom tractaten fått allt hvad man kunde önska, det
må vara sannt; men man har likväl fått icke så litet godt,
då den gifvit ökade tillfällen till förmånlig samfärdsel mel¬
lan de begge folken, genom underlättande af deras inbördes
handelsförbindelser. Man har väl hört påstås att detta icke
egentligen skulle vara någon fördel, snarare tvärtom; men detta
kommer sig af högst besynnerliga åsigter om handeln. Står
denna nödvändigt och i följd af sin natur i strid mot andra
intressen, eller alldeles isolerad från andra yrken? Visst
icke. När skrankor borttagas som hindra handeln, när till¬
fälle till dess utveckling beredes, vinner handelsrörelsen derpå.
Men äfven alla yrken i samhällen, hvilka genom handeln få
sina producter afsatta, blifva derigenom understödda, och det
lifliga varu-utbytet gagnar alla och inverkar således nyttigt på
alla classer i samhället, deras beqvämlighet och välstånd.
Producenten får derigenom tillfälle att öka sin production, då
Den 8 Februari.
307
lian får nya, bättre oell mera utvidgade källor till afsättning.
Man får icke föreställa sig handeln såsom ett krig mot andra
intressen utan såsom ett förbindelsemedel till befrämjande
af en lättad samfärdsel, såväl mellan staterna, som i all¬
mänhet mellan producenter och consumenter. Visserligen
är handeln egennyttig, det ligger i dess natur, att den afser
största vinning, men ju mer den utvidgas och underlättas,
ju bättre pris bör också consumenten kunna påräkna på de
varor han nödvändigt behöfver.
Jag tror mig nu hafva visat, att tractaten måste god¬
kännas, om man ej vill störta Fäderneslandet i de största
vådor, och att äfven de af Utskottet föreslagna clausulerna
måste utgå, emedan de ej äro väl grundade. Jag för min
del yrkar således ett rent godkännande af tractaten, utan
att man låter de obehöriga bäckarne i Ständernas yttrande
qvarstå.
Kyrkoherden Ekelundh: Den siste värde talaren liknade
den nu förhandlade frågan vid ett stridsäpple, af hvilket litet
hvar vill hafva sin bit; äfven jag beder om en liten bit, och
skall, med afseende på den redan framskridna tiden, låta
åtnöja mig med den aldraminsta.
Såsom en bland gårdagens talare, Doctor Nordlund, an¬
märkte, torde denna fråga riktigast böra betraktas ur trenne
synpunkter, nämligen ur statseconomisk, constitutionel och
politisk synpunkt. Ser jag den ur stats economisk synpunkt,
måste jag göra mig redo för, huruvida frihandeln, i den om¬
fattning som tractaten innehåller, är något för vårt land
nyttigt och önskvärdt eller icke. Med den lilla erfarenhet
jag, såsom mångårig stadsbo, kunnat samla, har jag ej lyckats
öfvertyga mig, att detta obegränsade import-system någonsin
skall kunna medföra de fördelar, som förespeglats. Jag är i
följd deraf icke någon vän af frihandeln och torde näppeligen
någonsin blifva det. Betraktar jag åter saken ur constitu¬
tionel synpunkt, så kan jag, i likhet med många föregående
talare, icke undgå att anmärka, det den uti 60 § Regerings-
Formen Rikets Ständer tillförsäkrade rättighet blifvit på ett
betänkligt sätt kringskuren, så vida Handels-tractaten, ehvad
än Ständerna derom må besluta, skall vara ovilkorligen gäl¬
lande under de bestämda 12 åren. All Riksdagens hand¬
läggning af tull-taxan synes mig då nära nog reducerad till
en blott tom formalitet. I politiskt, afseende deremot ge¬
staltar sig frågan helt annorlunda. Den blifver der en fråga
mellan tvänne makters Regeringar, en fråga, som efter mitt
förmenande icke skulle kunna af vederbörande Representa¬
tion förkastas utan att förkränka Regeringens auctoritet. Ur
denna synpunkt vill jag icke, för min ringa del, rösta för
308
Den 8 Februari.
positivt afslag, men inskränker deremot mitt bifall till endast
så lång tid, som den, hvaröfver nuvarande Ständer hafva
grundlagsenlig rätt att besluta.
Biskop Björck: Jag vill endast i största korthet angifva
några skäl för min öfvertygelse och för det votum jag på
grund deraf kommer att afgifva. Jag skulle kunna inskränka
mig till att säga, att hvad Stats-Rådet Carlson i går här
anförde var för mig fullt tillfredsställande, och att hvad
Contracts-Prosten Tegnér i dag anfört närmast öfverens-
stämmer med mina åsigter i denna fråga. Men jag anser
mig uppfordrad att särskildt yttra något rörande de yttrade
farhågorna för öfversvämningen af lyxarticlar. I detta af¬
seende har jag fästat mig vid hvad Stats-Rådet Carlson visat,
att strömmen redan är stor nog till följe af lurendrejeriet.
Sannolikt skall den ej bli större om måttliga, tullar erläggas.
Och om man kan i någon mån gifva dem rätt, som säga att
tullnedsättningen kommer köpmannen till godo och ej folket,
torde detta ock bidraga dertill, att priserna på lyxarticlar
ej blifva allt för lindriga. Vill man hos folket motverka
böjelsen för fåfänga och Öfverflöd så är det, efter mitt för¬
menande, på den christliga öfvertygelsens väg, (nemligen
om fåfängligheten af lyxen och om brottsligheten att lefva
öfver sina tillgångar) som detta mål skall vinnas; alla andra
medel äro dertill odugliga.
Hvad beträffar skyddet för näringarne som skall vara
så förbisedt i tractaten, så upplyser likväl tullcomiténs be¬
tänkande, att män tillfrågat åtskilliga fabrikörer och andra
näringsidkare, och fått det svar, att deras yrken kunde bära
sig, äfven oaktadt de låga tullsatserna. Således har verkli¬
gen denna sak tagits i öfvervägande och ej lemnats så ur
sigte som man menar. Jag för min del är icke till den
den grad vän af frihandeln, att jag icke önskar de näringars
bestånd, som erfordras för att utveckla krafterna och åt
folket lemna en mångsidigare sysselsättning, och till den ändan
vill förorda ett i någon mån skyddande tullsystem, men jag
tror ej, att detta är i tractaten helt och hållet förbisedt.
Jag tillstyrker således, att Rikets Ständer förklara sig
godkänna tractaten och att alla klandrande mellanmeningar
dervid må bortfalla. Detta sednare önskar jag derföre, att
jag finner, dels att de icke kunna sägas med verklig sanning
och dels att de vittna om en obekantskap med förhållandena,
som icke är Rikets Ständer värdig. Det har nemligen blifvit
visadt, att man ej i större mån än som skett kunde genom
en tractat med Frankrike vinna fördelar, emedan det, ej
vore förenligt med detta lands hittills följda handelspolitik,
men att, detta oaktadt, de fördelar som vunnits, vore större
än de, hvilka åtskilliga andra länder i afhandlingar med
Den 8 Februari.
309
Frankrike erhållit. Likaså har det blifvit ådagalagdt, att
ett sådant traclatens underställande, som i den sista mellan-
meningen antydes, icke är grundlagsenligen nödvändigt.
I fråga om ett godkännande blott för nu ingående
Statsreglerings-period, emedan man genom godkännande för
längre tid skulle kunna anses förnärma den kommande Riks¬
dagen, tror jag det vara alldeles tillräckligt, när Ständerna
säga, att de ”för sin del” godkänna, ty då har man ej med-
gifvit mer, än man har rätt till, och ingalunda inskränkt
den blifvande Riksdagens verksamhet i detta hänseende.
Föröfrigt synes mig Doctor Sandberg hafva på ett öfver-
tygande sätt bevisat, att Kongl. Maj:t eger rätt att när som
helst påbjuda tullnedsättningar eller rent af borttaga tullar,
och att häri ligger det, som vida mer än den ifrågasatta
åtgärden af nuvarande Rikets Ständer, kommer att binda
den kommande Riksdagen, då den visserligen kunde höja
tullsatserna, men Regeringen också genast kunde ned¬
sätta dem.
Jag får således tillkännagifva att mitt votum blir för
ett rent godkännande utan alla mellanmeningar.
Contracts-Prosten Altahr: Då jag begärt ordet, har det
ej varit för att anföra hvarken nytt eller gammalt, utan blott
för att uttala min öfvertygelse i den förevarande frågan.
Som jag är ledamot i Bevillnings-Utskottet och der hunnit
stadga denna öfvertygelse samt den finnes fullständigt utredd
i den reservation, i hvilken jag instämt; behöfves här ingen
vidlyftighet. Jag har nemligen under den discussion, som
här blifvit förd, icke hört några skäl, som kunnat rubba
min i reservationen utvecklade mening, hvilken jag alltså
oförändradt vidhåller. Följaktligen kan jag icke med min
röst bidraga till godkännande af de med Frankrike afslutade
tractaterna. Det är detta, - som jag härmed velat öppet
uttala.
Contracts-Prosten Rube: Sedan så mycket i denna fråga
redan blifvit sagdt och omsagdt, kan jag icke göra anspråk
på att anföra något nytt och ännu mindre något bättre.
Men då jag är Ledamot af Bevillnings-Utskottet, torde det
tillåtas äfven mig att yttra några ord.
Jag får då först och främst gifva tillkänna, att inga af
de här från motsatta sidan anförda skäl förmått rubba den
öfvertygelse om saken, som jag uttalat i min, Utskottets
betänkande vidfogade, reservation. Jag har för djup vördnad
för Grundlagen, och för de män, som sammanskrifvit den,
och för omdömet hos det folk, som nu i mera än 50 år
erkänt den för sin Grundlag, att jag der ville se uppenbara
motsägelser mellan dess särskilda stadganden. Den 12:te §
310
Den 8 Februari.
Regerings-Formen får ej uppfattas såsom alldeles stridande
emot och upphäfvande den 4:de och icke heller någon annan.
Då Konungen enligt den förstnämnda har rätt att ingå i
afhandlingar och förbund med främmande makter, så får
detta icke förstås så, som hade han rätt att afsluta sådana
af hvad innehåll och på hvilka vilkor som helst, utan måste
otvifvelaktigt uppfattas och tolkas i sammanhang och öfver¬
ensstämmelse med Grundlagen i dess helhet och således
äfven med den §, som handlar om Svenska Folkets oin¬
skränkta sjelf beskattningsrätt.
Men denna rätt må icke heller Ständerna å sin sida
missbruka. Då 61 § Regerings-Formen bestämmer, att den
beskattning, Rikets Ständer sig åtaga, skall utgå endast in¬
till dess kommande Ständer en ny bevillning beslutat, kan
jag ej finna, att nuvarande Ständer äro berättigade att be¬
kräfta denna tractat, hvilken ovedersägligen har ett genom¬
gripande inflytande, så länge tractats-tiden räcker, på hela
vår Tull-lagstiftning, för längre tid än nästa Statsreglerings-
period, ty i annat fall göra de ett obehörigt intrång på
kommande Riksdagars beslutande-rätt i fråga om denna del
af Bevillningen; och derföre kan jag för min ringa del icke
annat än förvägra godkännandet af Tractaten för alla de
12 år, som den afser.
Och som jag icke vågar tro på de förespeglade stora
fördelarne af densamma, utan fastmer fruktar menliga följ¬
der deraf, vore jag visserligen mest hågad att helt och hållet
afslå dess godkännande; men då den redan blifvit ratificerad
och tillika satt i verket, och då jag icke tror följderna kunna
hinna att under den korta tid, nästa Statsreglerings-period
omfattar, blifva för landet så rätt menliga, anser jag mig
böra biträda det af Herr v. Talmannen framställda förslag
till yttrande i frågan.
Prosten Eurén: Något nytt kan jag ej hafva att anföra
efter en så mångsidig och utförlig discussion; men jag har
ansett mig böra tillkännagifva äfven min ställning till den
ifrågavarande vigtiga saken. Jag hörer nemligen till dem,
som i afseende på dess följder, hysa stora farhågor för fram¬
tiden. Väl har man nyss kallat dessa farhågor för blotta
suppositioner; men mig synes, som skulle tractatens försva¬
rare i icke ringa mån på suppositionen grunda äfven sina
förhoppningar.
Man förebrår med skäl öss Svenskar en viss förkärlek
för allt utländskt, en allt för ringa aktning för vårt eget.
Ville man döma hårdt, så kunde man säga, att dessa ut¬
ländska sympathier i förevarande fall gått ända derhän, att
i första rummet det främmande landets fördelar blifvit af-
sedda och Sverige blott i det andra. Säkert vore dock en
Den 8 Februari.
311
sådan dom orättvis. De som afslutade tractaten voro utan
tvifvel ledde af goda bevekelsegrunder, och tractaten sjelf
blef så god, som den under nuvarande förhållanden kunde
blifva. Jag antager gerna, att det icke var möjligt, att få
vilkoren för oss fördelaktigare; jag hemställer endast, om
tractatens ingående på sådana vilkor var någonting alldeles
nödvändigt; om man ej kunnat vänta med dess slutliga afgö¬
rande åtminstone till dess att representationen fått tillfälle
att uttala sin mening? Orsaken, hvarföre intet uppskof
skedde inser jag imellertid rätt väl. En viss idé hade gripit
och hänfört rätt mångas sinnen, — en idé, hvilken säkert
ingen inom detta Högvördiga Stånd, lärer vilja i alla dess
conseqvenser hylla eller gilla, — och denna idé var, såsom
vi veta, frihandeln. För dess genomförande måste alla be¬
tänkligheter vika, särdeles som den hörde till dem, hvilka
icke kunna med framgång motarbetas, innan de fått fullfölja
sin väg och utveckla sin inneboende förmåga, vare sig till
ondt eller godt; innan en kanske dyrköpt erfarenhet fått
tydligen lägga i dagen deras rätta natur. — Hvem skulle ej
önska, att af frihaudeln, sådan den hittills bland oss tilläm¬
pats, följderna måtte för fäderneslandet blifva goda; att
medan den bereder fördelar åt främmande folks industri,
den åtminstone ej må medföra våda åt vår egen. — En och
annan fördel kan tractaten sägas bereda äfven oss, t. ex.
den nu så betydligt lindrade tonnage-afgiften. Jag förstår
att uppskatta denna fördel, men huru mångå frågor i af¬
seende på frihandelns och den dermed sammanhängande
tractatens verkliga nytta, nemligen för fäderneslandet i sin
helhet, återstå ej att göras, hvilka jag aldrig sett eller hört
nöjaktigt besvarade. En sådan fråga är denna: hvarföre
skall Sverige, som erkännes vara ett jemförelsevis fattigt
land, kämpande mot många olägenheter, från hvilka andra
länder äro befriade, — hvarföre skall det ställa sig främst
på frihandelsbanan, gå i liberalitet framom både England,
Frankrike och Tyskland? Jag har aldrig sett denna fråga
besvarad. Enda svaret torde väl ock vara, att man vill
lägga en ny ära, nemligen frihandelns, till den urgamla
Svenska äran.
För en dass af Sveriges innevånare äro frihandeln och
Fransyska tractaten obestridligen nyttiga, nemligen för lcöp-
männen. Men äro de det ock för alla andra medborgare,
för industri-idkaren, jordbrukaren, arbetaren? Man har sva¬
rat ja härtill, ehuru icke mångå funnit sig deraf mera öfver-
tygade. Särskildt har man framhållit den fördel arbetaren
skulle vinna genom det lägre priset å lifsförnödenheter o. s.
v. Men om arbetsgifvaren tillhör en missgynnad, en genom
utländsk täflan hardt nära till obestånd bragt dass, — huru
går det då med arbets tagaren? Ett exempel torde upplysa
312
Den 8 Februari.
förhållandet. I en viss landsort voro en gång sädesprisen
ovanligt högt uppjagade. Man betalte ända till 21 Rdr för
en tunna råg. Detta oaktadt togo sig arbetarena ganska
väl ut, ty spannemålsproducenten hade medel att vedergälla
deras arbete. En annan tid hade i samma landsort säden
råkat i vanpris; man kunde få en tunna råg för 8 Rdr, och
nu svulto arbetare och handtverkare, just derföre att jord¬
brukarens ställning försämrats.
Vi hafva för byggande af jernvägar ådragit oss en oer¬
hörd skuld. Hvad var och är meningen med dessa jernvägar,
om icke att derpå skulle föras alstren af vår industri? Men
om den ena industrigrenen efter den andra, vanmäktig att
täfla med utlandets mera gynnade producenter, skulle aftyna
och snart tillintetgöras, hvartill gagna då jernvägarna? Må¬
hända till transport af de råämnen, dem vi utskeppa, för
att återköpa dem i förädlad form? Men på sådant sätt
skulle Sverige förr eller sednare upphöra att vara ett indu¬
stri-idkande land. Utan tvifvel vore detta för utländningen
särdeles behagligt, och man tycker sig finna af den tariff,
som åtföljer den Kongl. Propositionen, att tractaten ej
förbisett förhållandet. Då t. ex. den tulln edsättning, som
kommit vårt stångjern tillgodo, är ytterst ringa och belöper
sig blott till 60 centimes, (ungefär 42 öre), för 100 Kilogram;
så finner man lör sanipia qvantitet tackjern en nedsättning
från 5 fr. 28 cent. till endast 2 fr.
Det är emellertid ej värdt att längre härom orda. Upp¬
repade gånger har nämnts, att Rikets Ständer begärt både
tractat och tullnedsättningar; vi böra dock minnas, att sådant
skedde med en ytterst knapp majoritet. — Men den politiska
sidan af saken har sin stora vigt, och jag är derföre benä¬
gen, att antingen med Hr vice Talmannen låta bero vid,
eller med Doctor Ljungdahl godkänna Utskottets hem¬
ställan.
Doctor Almqvist: Den är lycklig, som i denna fråga kun¬
nat fatta en på klara skäl hvilande öfvertygelse. Här är
verkligen svårt att väga skälen för och emot, och jag lemnar
derföre derhän, på hvilkendera sidan de bästa ligga. Blott
ett vill jag påpeka att regeringens åtgöranden i fråga om
tractaten redan blifvit pröfvade af Constitutions-Utskottet,
som dervid frikänt regeringen ur constitutionel synpunkt,
ifrån hvilken således intet hinder möter för tractatens an¬
tagande.
Men jag vill äfven fästa uppmärksamheten derpå, att
man synes vara färdig med ett misstroende-votum emot den
Konungens rådgifvare, som verkligen ej förtjenar det. Jag
erinrar om de tacksägelseadresser, som i anledning af repre¬
sentationsfrågans lösning framburos. Den Minister som con-
Den 8 Februari.
313
trasignerat beslutet om handelstractaten har verkligen också
förtjenat en tacksägelseadress i stället för ett misstroende¬
votum. Han har i en orolig tid lyckats bibehålla fred åt
vårt land och det är utan tvifvel honom vi ha att tacka för
att vi lyckades undgå blifva inblandade i de Danska för-
vecklingarne och i krig med Preussen, äfven måhända Ryss¬
land.
Hvad beträffar del af vice Talmannen föreslagna tilläg¬
get, så är det verkligen besynnerligt, och, såsom det sades
i går, icke annat än ett maskerad! afslag. Det är dessutom
onödigt. Regerings-Formens (il § är tillräckligt tydlig; vi
kunna ej besluta för längre tid än der säges. Skulle vi ha
gått öfver vår befogenhet, rättas det nog af en kommande
Riksdag.
Jag yrkar fördenskull antingen ett enkelt Ja, eller ett
enkelt Nej.
Doctor Falck: Då den nästföregående talaren, Prosten
Eurén, hufvudsakligen uttryckt en del af hvad jag ämnade
säga, ber jag, att, till tidens vinnande, få deri med honom
instämma. Det kan nemligen knappast nekas, att någon
nödvändighet svårligen förelegat, att så brådstörtadt afsluta
denna tractat. Ilar den under åratal förberedts, tyckes det
väl kunna haft några månader anstånd med ingående deraf,
och sålunda mycket af det uppkomna trasslet undvikits.
Hvad hufvudfrågan beträffar slutar jag mig alldeles till
de reservationer, dem Utskottets minoritet afgifvit, och som
icke hos mig synnerligen förlorat i betydenhet genom den
motbevisning, som blifvit, både här och annorstädes försökt.
Jag skall nu endast till en mycket kort vederläggning upp¬
taga det cardinalskäl, hvarpå Utskottets pluralitet stödt sitt
andragande, att nemligen, ”omsorgen örn regeringens och
representationens värdighet, fordrar tractutens godkännande,
ehuru de fördelar för landet som man kunnat deraf vänta
och hoppas, icke anses nöjaktigt vunna, och ehuru Ständerne
förväntat att de bestämmelser den innehåller, blifvit dem
förelagda, innan de tillämpades”. Jag gör det såmycket
snarare, som denna punkt föga blifvit i discussionen vidrörd,
och likväl den farhåga, deri innehålles, tyckes mig, under
allahanda former hafva föresväfvat inånga af denna och före¬
gående dags talare och utan tvifvel kommer att på det blif¬
vande beslutet vara af icke så ringa inflytande. Jag frågar
mig då: kan Regeringens sanna värdighet väl bestå deri,
att den får rätt, äfven om den möjligtvis icke skulle hafva
det? Om man antager, att en felaktig handling vore begån¬
gen, icke ligger väl något nedsättande i klandret deraf, utan
förmodligen i handlingen sjelf. Att fremmande Regeringar
skulle så litet känna våra förhållanden att de skulle lägga
314
Den 8 Februari.
Styrelsen till last hvad som möjligen blefve följden af ett
tractatens förkastande å Ständernas sida förekommer mig i
allmänhet föga troligt: men skulle verkligen dess anseende
sålunda i någon mån comprometteras, så vågar jag hem¬
ställa, om den dertill varit utan all skuld. Ty eget måste
det dock väl förekomma, att den först afslutar tractaten för
en längd af år, och låter den träda i verkställighet, och sedan
först frågar den andra Statsmakten om detta bör ske eller
ej. Oaktadt det stränga klander ett häröfver fälldt yttrande
fått uppbära från ett håll derifrån hårda omdömen ingalunda
äro ovanliga, kan man svårligen undgå erkänna, att anled¬
ningar dertill blifvit gifna, som icke väsentligen deraf för¬
minskas, att Ständernas pröfningsrätt blifvit i tractaten för¬
behållen. Det fria begagnandet af denna rätt kan åtmin¬
stone svårligen sägas vara derigenom särdeles väl tillgodo¬
sedd.
Men måhända fordrar, sådant oaktadt, Ständernas egen
värdighet att numera godkänna hvad som skett? Så har
med Utskottet mer än en talare förmenat. Man tyckes då
göra sig en något egen föreställning om Ständernas värdighet.
Efter mitt förmenande består denna deri, att utan sido¬
blickar hvarken åt ett håll eller annat, att hvarken af tack-
samhetsskäl, som någon nyss tyckte, eller af något mer eller
mindre väl grundadt missnöje t. ex. öfver det sätt hvarpå
Ständerna blifvit i hela denna sak af Kegeringen behandlade,
endast hafva landets sanna bästa och lagarnes upprätthål¬
lande för ögonen samt i den mån dessa det kräfva öppet
och utan consideration uttala sin mening. Saken torde kunna
med en enkel jemförelse klarast utredas. Antagom att en
domare egde pröfva en omtvistad egendomshandel och fällde
detta utslag: Ehuru säljaren öfverträdt gällande lag och
inrymt köparen oskäliga och obehöriga förmåner, godkännes
dock afhandlingen på det säljarens anseende icke må lida
afbräck. Jag undrar huru en sådan domare sörjer för sitt
eget, eller om någon ibland oss velat vara den domaren.
Men är icke detta just hvad Utskottet af oss äskar. Det
förklarar afhandlingen med Frankrike icke vara hvad man
kunnat vänta, ej heller hafva blifvit så ingången som afseen-
det på den andra Statsmakten kräft, och likväl anser den
omsorgen om vår egen värdighet fordra att den godkänna.
Jag som dertill håller före, att deri ingått ett öppet åsido¬
sättande af en Ständernas välberättigade önskan, eller om
man så vill, förbehåll, kan så. mycket mindre vara af denna
tanke, utan anser det visserligen vara Ständerna värdigast
att utan omsvep för sin del och så vidt på dem ankommer
förhasta bestämmelserna i denna tractat: men skulle det
Iiögv. Ståndet ej kunna härom förena sig, så måste jag åt¬
nöja mig med det föreslagna antagandet blott under förestående
Den 8 Februari.
315
Statsreglerings-period, helst sedan jag hört, att detta endast
skall vara ett förtäckt förkastande, om ock jag tviflar huru¬
vida den mildare formen förmår göra åtgärden behagligare.
Att någon rubbning i de politiska förhållanderna kan
af en sådan åtgärd vara beroende, betviflar jag så mycket
mer som en vis Regering väl icke i detta fall framlagt trac-
taten till Ständernas bedömande, något hvartill den ju, en¬
ligt talrika yttranden från motsidan ingalunda varit tvungen.
Och hvad beträffar den framkastade farhågan, att med god¬
kännande af sådana grundsatser, som för det föreslagna bi¬
fallet ligga till grund, inga öfverenskommelser med utläud-
ningen nånsin blifva möjliga, är det säkra sättet för undan-
rödjande deraf redan gifvet vid handen. Det består nemligen
deri, att för framtiden först med Ständerna öfverlägga om,
hvad deras befogenhet tillhörer, då några decontiturer ej
kunna vara att befara.
Vice Talmannen Biskop Annerstedt: Den talare, som ta¬
lade för bifall och rent bifall, yttrade, att det hinder, som
61 § Regerings-Formen förmenas lägga deremot, i sjelfva
verket icke förefanns utan först nu blifvit påhittadt. Till
stöd för denna mening anfördes en mängd föregående trac-
tater, men likväl upplystes ej, huruvida dessa innehöllo tull¬
bestämmelser. Att tractaten med Finland äfven afsåg tull¬
bestämmelser, det vet jag, men denna ingicks i följd af fre¬
den i Fredrikshamn och i sammanhang med den. I freds-
vilkoren ingick bland annat, att handeln mellan bägge län¬
derna skulle fortfara och regleras af Regeringarne. Det var
då icke möjligt att rådfråga Ständerna, och det kunde i allt
fall icke komma i fråga att genom inskränkningar i detta
afseende ännu mera söndra de bägge länderna som nyss blif¬
vit slitna från hvarandra. Men att några andra tractater
innehållit tullbestämmelser, tror jag icke, och så snart de
göra det, måste de alltid föreläggas Ständerna. Det hinder
som G’-undlagen framställer mot ett annat förfaringssätt har
alltid förefunnits och skall alltid förefinnas, hvad som af oss
högst af allt måste respecteras är våra Grundlagar.
En talare har sagt, att man förvexlat tull-lagstiftnings¬
rätten med sjelfbeskattnings-rätten. Sannt, såvida som delen
ej är detsamma som det hela, men den är dock en del deraf.
Och tullsättningen är oafvisligen en del af beskattningsrät¬
ten, hvilken således skulle för en kommande Riksdag in¬
skränkas, om man nu skulle för hela de 12 åren godkänna
tractaten och dess tullbestämmelser. Men säger man: man
bör ej göra någon inskränkning i den tid för hvilken trac¬
taten skall gälla, då Kongl. Maj: t begärt dess bekräftelse.
Men hvarföre har då Kongl. Maj:t begärt denna bekräftelse
af Ständerna? Jo, derföre att der förekomma tullbestäm¬
316
Den 8 Februari.
melser, som egentligen icke äro annat än en beskattnings-
fråga, hvaröfver Ständerna ega att besluta. Jag vill ej ingå
i pröfning af Kongl. Maj:ts rätt att nedsätta tullar. Att
denna endast kan vara en tillfällig, synes mig följa af Rege-
rings-Formens § 57 och följande:
Man vill icke veta af någon begränsning i tiden, eme¬
dan detta skulle vara ett maskeradt afslag och då vore öppet
bättre. Men jag ber att få erinra att ett godkännande blott
lör en viss tid alls icke innefattar något afslag, emedan det
endast är i afseende på tractatens tullbestämmelser som Ri¬
kets Ständers bifall behöfves. Äfven säger man, att hvarje
tidsbestämmelse i detta fall är öfverflödig, men man är ej
alldeles utan exempel att försök blifvit gjorda att tolka före¬
gående Riksdagars beslut i en mer omfattande mening än
de ursprungligen afsett. De af Utskottet tillagda clausuler
anser jag böra från Rikets Ständers beslut i denna fråga
utgå. Jag är i allmänhet ingen vän af klander emot Re¬
geringen från Representationens sida, och om än ett klan¬
der må kunna uttalas under discussionen, så strider det dock
helt och hållet emot den grannlagenhet Ständerna äro skyl¬
diga Konungen, att framkomma med sådant i en skrifvelse
till Kongl. Maj:t.
Jag tillstyrker alltså blott bifall till de i tractaten be¬
stämda tullsatser, och detta endast för den tid, hvartill Ri¬
kets Ständer ega befogenhet.
Det har blifvit sagdt, att ett afslag direct eller indirect
skulle vara Rikets ruin. Men det är gifvet, att då Rege¬
ringen förelagt tractaten för Ständerna, har den också för¬
utsatt möjligheten af ett afslag eller åtminstone kunnat vänta
ett annat resultat än det den önskat. Och jag tror verk¬
ligen ej, att Rikets ruin skall följa häraf, men visserligen
kan det ej förnekas, att obehagliga politiska förvecklingar
kunna uppstå.
Början af mitt under gårdagens Plenum afgifna anfö¬
rande har gifvit anledning till skarpt klander af en Stånds-
Ledamot, som denna gång tagit Ståndets Vice Talman, lika¬
som åtskilliga gånger förut andra Stånds-Bröder under sin
upptuktelse. Under min temligen långa riksdagsmannabana
har jag af grundsats aldrig bemött personliga anfall och skall
icke heller denna gång afvika från min grundsats; jag vill
endast uttala, att för mig öppna sig ljusa utsigter öfver ar¬
ten af Ståndets återstående öfverläggningar, när Kyrkoher¬
den Otterström uppträder såsom förespråkare af parlamen¬
tarisk hofsamhet, takt och anständighet.
I hufvudsaken instämde Biskop Bring.
Professor Agardh: Om här vore fråga om att uttaga ett
nytt steg till realisering af frihadelsprinciperne, så skulle
Den 8 Februari.
317
de uttalade farhågorna rörande tractatens inflytande i stats-
economiskt hänseende väl förtjenat den största uppmärksam¬
het. Men nu är detta steg redan taget; tractaterne äro icke
blott afslutade, utan deras bestämmelser redan tillämpade,
och jag kan således icke finna, att det begärda godkännan¬
det kan hafva någon annan mening än att utgöra hvad man
vanligen kallar ett förtroende-votum åt Regeringen.
Enligt 12 § Regerings-Formen äger Konungen att i af-
handlingar med främmande makter ingå. I afseende på ar¬
ten af dessa afhandlingar göres ingen inskränkning. Att
Handels- och Sjöfarts-tractaten förut ansetts tillhöra dem, i
hvilka Konungen utan Ständernas hörande äger ingå, torde
bekräftas äfven deraf att Justitise-Rådet Naumann, i sina
commenterande upplagor af Grundlagarne, just under nämnde
12 § anmärker huru Handels-tractater i afseende på föredrag¬
ningen skola förberedas. Om således Konungen äger att utan
Ständernas hörande afsluta Handels-tractater, så kan jag för
min del icke godkänna, att Ständerna nu skulle uttala någon
sin förväntan ”att den franska Handels-tradaten blifvit un¬
derställd Rikets Ständers pröfning och godkännande innan
de bestämmelser den innehåller blifvit tillämpade.'''
Skulle Ständerna anse att dessa bestämmelser innehålla
något, som icke är till Rikets sannskyldiga nytta eller som
inskränker deras grundlagsenliga rätt, så bestämmer Grund¬
lagen uttryckligen sättet huru en så beskaffad fråga skall
behandlas. Enligt 11 § Regerings-Formen äro nemligen de
Stats-Råds-Ledamöter, som vid afslutandet af tractater med
främmande makter skola vara tillkallade, skyldige att till
Protocollet anföra råd, för hvilka de blifva ansvarige. Skulle
nämnde Stats-Råds-Ledamöter nu hafva försummat denna
sin skyldighet, så vore 106 och 107 §§ Regerings-Formen de
här tillämpliga. Då enligt dessa det icke tillhör Rikets Stän¬
der att omedelbarligen döma i sådane frågor, så kan jag
icke heller finna det lämpligt, att nu i ett motiveradt slut
inlägga ett ogillande, om hvars befogenhet Ständerna icke
kunna döma, enär de icke för närvarande torde känna hu¬
ruvida Rådgifvarne de ifrågavarande tractaterne utan förbe¬
håll tillstyrkt.
Jag vågar anse denna uppfattning om Konungens rätt,
att utan Ständernas hörande ingå i dessa tractater, icke
jäfvas af det förhållande, att Kongl. Maj:t nu desamma till
godkännande af Rikets Ständer öfverlemna!. Om meningen
med denna åtgärd är det visserligen omöjligt att med någon
säkerhet döma utan tillgång till de Protocoll, som derom
handla; men gissningsvis torde väl kunna antagas, att detta
godkännande blifvit begärdt just med afseende derpå att
i tractaterne förekomma bestämningar, om hvilka under van¬
liga förhållanden Ständerna ägt att döma. Liksom Ko-
318
Den 8 Februari.
nungen under vanliga förhållanden och gent emot Ständerna
har en begränsad makt, så har han enligt Grundlagen i
förhållandet till främmande makter och gent emot dem såsom
Representant för Sveriges Rike en af Ständerna oberoende
makt, hvilken endast inskränkes genom de i 11 § Regerings-
Formen gifna bestämmelserna för dess begagnande. Det
torde i sjelfva verket svårligen då kunna undvikas, att Ko¬
nungen måste i vissa fall låta den för inre förhållanden
gällande constitutiouela rätten ge vika för yttre förhållan¬
dens påträngande kraf. Tänkom oss att efter ett olyckligt
krig det blefve fråga om ett fredsslut, deri en behöflig fred
finge köpas med en dryg summa krigsomkostnader, eller
med afstående af någon del af riket. Icke skulle det i detta
fall kunna sättas i fråga att Konungen först skulle rådfråga
Ständerna, som hade att anskaffa medel till krigsomkostna¬
derna, eller afvakta 2:ue Riksdagars sammanstämmande be¬
slut för förändring af 78 § Regerings-Formen. Konungen
skulle i dessa och dylika fall nödgas afsluta fred, under
förutsättning af ett Ständernas godkännande. Jag hemtar
stöd för denna uppfattning äfven från Constitutions-Utskot-
tets Memorial af den 2 Juni 1809, som åtföljde Förslaget
till Regerings-Formen. Der motiveras den Konungen tillagda
makten ”att allena göra förbund med främmande makter,
börja krig och sluta fred” sålunda: Denna (vår sjelfstän¬
dighet) beror då af de förbund med andra makter, som en
klok Styrelse kan vinna, men hvilka aldrig, i den stund de
slutas, kunna underkastas den offentliga pröfning en och de
långa betänkligheterna af en lagstiftande eller också blott af
en talrik rådgifvande corps. Nu har Konungen med den
rätt, 12 § tillägger honom, afslutat de ifrågavarande tracta-
terne; men emedan Handels-tractaten innehåller bestämnin¬
gar, derom under vanliga förhållanden Ständerne besluta,
så har Konungen begärt ett godkännande af Ständerna för
hvad han å Statens vägnar redan afgjort.
Hvad beträffar de särskilda detaljer, som man i trac-
taten klandrat, så hafva föregående talare redan visat att
tullnedsättningar, under hvad Ständerna beslutit, förut ägt
rum; och då sista Riksdag förutsatt att sådana skulle af
tractatens afslutande blifva en följd, så torde denna Riksdags
Ständer icke med fog kunna klaga öfver att det som man
förutsatt också inträffat.
Af vida betänkligare art synes mig den omständighet
vara, att tiden för tractaternas gällande kraft blifvit bestämd
till 12 år, hvarigenom tullsatser fixeras för en period, som
ligger till och med bortom den, för hvilken Konung och Stän¬
der gemensamt äga att grundlagsenligt lagstifta. Det torde
svårligen kunna förnekas, att kommande Riksdagars rätt att
fastställa Bevillningar härigenom blifvit för nära trädd; men
Den 8 Februari.
319
då Ständerna förut och snart sagdt vid hvarje företag, som
är beräknadt att utföras under flera påföljande statsregle-
ringsperioder, vid upptagande af lån, som skola återbetalas
med medel, hvilka kommande Riksdagar måste anvisa, redan
beträdt en bana, der på ett fullkomligen analogt sätt kom¬
mande Ständers grundlagsenliga rätt att om Bevillningar
stadga på förhand blifvit usurperad, så kan jag icke heller
af denna anledning anse Ständerna nu förhindrade att de
afslutade tractaterne godkänna.
Huruvida landet vunnit de fördelar, som man kunnat
vänta och hoppas, beror på åsigter, som måste anses i hög
grad subjectiva. Utskottet har också i motiveringen uttalat
sig tveksamt i detta afseende. Vid bedömandet häraf torde
det också böra ihågkommas, att Rikets sannskyldiga nytta
af ett förbund med en Stormakt icke får beräknas endast
efter de fördelar eller olägenheter, som för den ena eller
andra medborgareclassen af tractaterne kunna föranledas.
På grund af hvad jag anfört anser jag att Riksens Stän¬
der böra lemna sitt godkännande af tractaterne, och detta
utan de clausuler Utskottet föreslagit.
Stats-Rådet Carlson: Då discussionen i denna fråga redan
blifvit ganska långvarig, vill jag helt kort bemöta några af
de här gjorda anmärkningarne.
Om lagligheten af ett Rikets Ständers bifall torde man
nu mera ej behöfva vidlyftigt tala, då redan tvänne Riks¬
stånd lemnat sitt godkännande' och deras Talmän således
ansett sig af grundlagen oförhindrade att derom göra pro¬
position.
Skulle väl Sverige vara den enda Stat, som saknade en
form för ingående af Handels- och Sjöfarts-tractater ? Men
detta är icke heller förhållandet. Regeringens rätt att ned¬
sätta tullar är obestridlig. En föregående talare har fram¬
kastat, att en kommande Riksdag skulle kunna upphäfva
tractaten. Men på hvad sätt? Nedsätter den tullarne, så
är just detta i tractatens anda och den befordras derigenom.
Skulle den åter höja tullarne, inträder Konungens rätt, att
till enlighet med tractaten nedsätta dem.
Man har sagt, att föregående tractater aldrig innehållit
några tullbestämmelser; men afslutandet af en Handels-
tractat utan att dervid vidröra tullen, är ett svårt problem.
Om också vid föregående tractater ingen tariff varit bifogad,
hafva dock bestämmelser rörande tullen i större eller mindre
mån ingått i sjelfva texten af tractaterna. Så t. ex. uti
1838 års tractat med Ryssland, hvilken ingicks på 10 år
och innehöll tullnedsättningar i afseende på en mängd ar-
ticlar.
320
Dpn 8 Februari.
Man har sagt, att det skulle ligga en motsägelse emellan
mitt vid Riksdagens början afgifna yttrande i frågan om
extra Statsregleringens bestämmande för blott ett år och
yrkandet på tractatens godkännande för 12 år. Men jag
han icke erkänna någon motsägelse häruti, ty, en beräkning
af extra statsutgifter, hvilken städse hufvudsakligen rättats
efter den tid, som sannolikt ansetts komma att förflyta intill
nästa riksdag, må väl få äfven nu rättas efter hvad i samma
hänseende måst anses sannolikt, utan att derföre tullbestäm¬
melserna i en tractat, hvilka äro i så stort behof af stabi¬
litet, i följd af deras starka inflytelse på industrien, skulle
inskränkas till tiden för nästa riksdag, och derigenom alla
Handels-tractater göras omöjliga.
Jag mäste upprepa, att ett godkännande endast för ett
år icke i sjelfva verket är annat än ett afslag, och yrkar
fortfarande bifall till tractaternas godkännande.
Prosten Ljunggren: Utan att vidare inlåta mig på frågans
utredning, vill jag allenast tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för ett rent godkännande af regeringens åtgärder
vid den ifrågavarande tractatens afslutande, och detta huf¬
vudsakligen derföre, att saken icke blir bättre, derigenom
att Rikets Ständer uttala sina farhågor för följderna af en
regeringshandling, som de sjelfve hos Konungen begärt.
Domprosten Björling: Då så många i denna fråga ytt¬
rat sig vill äfven jag i korthet gifva min mening tillkänna.
Jag vill härvid ej så mycket fästa mig vid nyttan eller
skadan af tractaten, ty under nuvarande förhållanden anser
jag verkligen ett afslag vådligast och röstar således för
bifall.
Men under hvilken form hör bifallet gifvas? Här har
blifvit sagdt att Kongl. Maj:t eger rätt att nedsätta tullar,
men hvarföre då begära Ständernas godkännande om sådant
vore öfverflödigt?
Om den vigtiga frågan huruvida Hans Maj:t eger rätt
att, utan Ständernas hörande vid alla tillfällen nedsätta
tullarne, vill jag ej nu utlåta mig, ty här är ej fråga derom,
utan blott om hvad Ständerna ega rätt att för sin del göra
vid tullars bestämmande.
Nu är verkligen 61 § Regerings-Formen så beskaffad,
att den gör det för Ständerna omöjligt att godkänna för
längre tid än den Statsreglerings-period, öfver hvilken de
ega att besluta. Detta gör emellertid ingenting till saken,
då vi af Stats-Rådet, Carlson hört, att Kongl. Majit eger
rätt att nedsätta tullar huru som helst. Ar det så, utgör
detta inskränkta bifall intet hinder för tractaten, men då
det
Dea 8 Februari.
321
det ovilkorligen öfverensstämmer med nyssnämnde grundlags-
paragraf måste jag, så länge den står qvar, förorda det och
förenar mig med vice Talmannen i lians förslag.
.Doctor Sand berg: Med anledning af hvad en talare
(Doctor Gumselius) yttrat ber jag att få genmäla några ord.
Att Regeringen förut utan Ständernas hörande ingått åt¬
skilliga Handels- och Sjöfarts-tractater, som äfven berört
differential-tullarna, men deruti fullkomlig likställighet emel¬
lan Sverige och den främmande makten blifvit vunnen bör
visst icke klandras, utan med tacksamhet erkännas. Hvad
som synes mig högst vådligt är att vårt capitalfattiga och
med många locala svårigheter arbetande land skall uti tull-
nedsättningar och i tillämpningen af frihandelns grundsatser
springa framom rikare och lyckligare länder, hvilka under
föregående tiders skyddstullar uppdrifvit sin industri till en
höjd som är vår egen vida öfverlägsen. Och hvad de nu
ifrågavarande Franska tractaterna angår kan man icke annat
än beklaga att de fördelar som Sjöfartsfördraget utan tvifvel
skall medföra för Svenska sjöfarten, hvilka man år 1857
bordt betinga sig, nu måste köpas med en Handels-tractat,
som förekommer mig blifva olycksbringande för vårt fattiga
land. Utan att på minsta sätt förneka Regeringens grund-
lagsenliga rätt synes mig tractaternas ingående icke vara
påkallade af någon förhanden varande nödvändighet då icke
fullkomlig reciprocitet kunde ernås eller så stora fördelar
vinnas, att de med säkerhet kunnat uppväga olägenheterna.
Jag vill icke en gång förneka Regeringens grundlagsenliga
rätt att låta tractaterna ega bestånd under den öfverenskomna
tiden äfven om de icke skulle af Ständerna godkännas, men jag
kan icke tvinga min öfvertygelse att förklara det för godt och
nyttigt, hvars skadliga verkningar synas mig blifva oundvikliga.
H vad bränvinsbränningen angår har jag visserligen icke
önskat något skydd för denna förderfliga handtering hvarken
i tractater eller tulltaxor eller economiska författningar. Jag
grämer mig tvärtom öfver de åsigter som af några reser¬
vanter blifvit uttalade, ty om dessa göra sig gällande vid
kommande Riksdagar skall husbehofsbränningen efter hand
återtagas. Är bränvin i värt kalla climat nödigt för arbe¬
taren, hvarför får han då icke sjelf tillverka det, om han
kan? Är bränvinsbränning nyttig och nödig för jordbruket
på de stora godsen, så är den så mycket mera behöflig på
de små ? Det var pinsamt att höra sådana satser framställas
och jag kunde icke sätta mitt obetydliga namn under sådana
reservationer, emedan min orubbliga öfvertygelse är att hvilka
fördelar man än vill tillskrifva bränvinshandteringen så upp¬
väga de icke en tusendedel af det moraliska och economiska
Högv. Preste-St. Prat. 1866. 2-.a Bandet. 21
322
Den 8 Februari.
elände sorn derigenom tillskyndas de talrika folkclasser hvilka
komma under det nya politiska strecket och här icke hafva
någon talan. Min fruktan är att vårt arma land nu skall
öfversvämmas af en dubbel syndaflod både våra egna 16,000,000
kannor potatisfinkel och en stor del af de 11,000,000 kannor
som man säger tillverkas af drufaffall och hvitbetor i norra
Frankrike.
Man har vidare sagt, att någon fruktan för öfversväm¬
ning af Franska lyxarticlar och öfverflödsvaror är alldeles
onödig, emedan ingenting fås till skänks och således ingen
kan köpa mera än han kan betala: — att Svenskarna äro
ett förståndigt folk, som icke låter låga priser locka sig att
köpa mera eller annat än hvad de behöfva, och att de få
detta för godt pris är ju en fördel o. s. v.
Jag ber härvid få åberopa en erfarenhetssats, som äfven
finnes förut i Reservationen: ”Höjes en tullsats, sä verkar
”den, såsom ali prisstegring till inskränkning i förbrukningen,
”sänkes den åter, blir af det billigare priset ökad förbruk-
”ning den naturliga följden. Detta förhållande emellan pris
och förbrukning är fullkomligen constateradt till och med i
”afseende på de oundgängligaste förnödenheter och måste
”ännu mera ega tillämpning på andra umbärligare varor.”
Dessa äro icke mina ord, utan uttalade af frihandels¬
principernas yppersta banerförare och stå att läsa pag. 67
uti deras underdåniga utlåtande rörande underhandlinga/me
om en tractat med Frankrike m. m. af den 15 April 1864.
Af dem som se sakerna på samma sätt böra de vinna för¬
troende och ovedersägligt är att det säljes lättare och finner
flere köpare som fås för godt pris, äfvensom den närvarande
economiska ställningen i landet visar att man kan både köpa
och consumera oändligen mycket mera än man kan betala
med annat än — lånta penningar, och när man icke längre
kan få låna, så återstår att — cedera bonis.
Hof-Predikanten Rosenius: Då det gäller att fatta be¬
slut i en sådan fråga, som den förevarande, måste man i
främsta rummet se icke på hvad som kan befrämja några
enskildas fördelar, utan på det, som kan lända till hela
landets och hela befolkningens bästa. Den föreliggande frågan
bör betraktas i både economiskt och politiskt hänseende.
Hvad nu torst det economiska angår, så är jag visserligen
icke för, att fabriker och andra nyttiga näringar i vårt land
skola undertryckas, — men jag är ännu mindre för, att
fabriks-, näringsidkare och affärsmän skola stå i tillfälle att
obilligt rikta sig och föra ett yppigt och slösande lefnads¬
sätt på den ojemförligt större delens af befolkningen be¬
kostnad. — Det är ett sorgligt factum, att det Svenska folket
länge sedan öfvergifvit sina fäders enkla och tarfliga lefnads-
Den 8 Februari.
323
sätt; men det är ock ett factum att våra fabrikanter,
näringsidkare och affärsmän länge uppbjudit och ännu upp¬
bjuda sin yttersta förmåga att gifva eggelse och näring åt
befolkningens lyxbegär. Man säger att genom Franska Han¬
dels- och Sjöfarts-tractatens antagande lyxarticlar till be¬
folkningens förderf och undergång skola komma att öfver¬
svämma vårt land. Men då frågas: — är icke vårt land
redan för ganska lång tid tillbaka öfversvämmadt af både
inhemska och utländska lyxarticlar? Och under hvilka vilkor?
I alla länder, vårt eget icke undantaget, hafva vissa men-
niskor funnits och finnas, som, efter större och mindre för¬
måga, spelat och spela antingen hvalens roll i hafvet, eller
gäddans i en insjö .... Våra fabrikanter sammanrota sig
vanligen och öfverenskomma om så höga priser på sina
fabrikater, som de under skyddstullarnes hägn våga bestämma.
De sålunda redan allt för höga fabrikspriserna höjas ytter¬
ligare af större och mindre handlande eller affärsmän. Hvar
i sin tur söka de draga den största möjliga vinsten af sin
vara och följden blifver, — att den stora förbrukande delen
af folket på ett oförsvarligt sätt uppskörtas.... Under så¬
dana förhållanden och enär en lifligare concurrens med
andra länders producter ovilkorligt måste leda till prisernas
sjunkande, — så måste ock den Franska Handels-tractaten
dertill i sin mån bidraga och således, om man tager vara
på fördelarna deraf, i samma mån främja vårt allmänna
bästa! Hvad särskildt vår sjöfart beträffar, så har erfaren¬
heten under sistlidet år visat, att egare till de fartyg, som
under sagde år anlupit Franska hamnar, af meranämnde
tractat dragit icke oväsendtliga fördelar. Men man har
emellertid, heter det, genom denna tractat tillerkänt Frank¬
rike större fördelar, än något annat främmande land, och
större, än man tillförsäkrat sig sjelf. Denna anmärkning
leder oss in på den politiska delen af frågan. — Då vi taga
vårt lands läge och vår ställning till mäktiga grannar i
öfvervägande så skulle jag tro, att vi icke skola se oss sakna
skäl att tillerkänna Frankrike några större fördelar, än de
flesta andra länder. Frankrike och Sverige hafva gemen¬
samma politiska intressen att bevaka. De Franska örnarna
speja med vakande, att icke säga misstänksamma, blickar
åt samma håll som Götha lejon.... Det är icke många år
sedan man allmänt gladde sig åt att de slöto en defensiv allians
med hvarandra; — och önskvärdt är att de framgent blifva
goda vänner. Den dag är kanske icke långt borta, då lejonet
behöfver dessa hvassnäbbiga örnar och då man skall se att
de smulor, man under tiden till vänskapsbandets befästande
gifvit dem, — icke äro bortkastade .... Hvad blefve der¬
emot följden, om Rikets Ständer nu skulle förkasta tractat en?
Jo, man skulle då icke allenast slita detta dyrbara vänskaps-
324
Den 8 Februari.
band, utan ock, hvad värre vore, inför hela verlden ned¬
sätta Konungens, Regeringens och i och med detsamma hela
det Svenska folkets anseende. Hvem kunde väl mer i vig¬
tiga frågor och vigtiga ögonblick sätta förtroende till ett
folk, som röjde ett sådant vankelmod och en sådan brist på
enighet och sammanhållighet? Men, anmärker man ock,
våra tullintrader, som vi så väl behöfva, lida genom tractaten
en icke obetydlig förminskning. Att tractatens fördelar för
vårt land, om de rätt användas, äro så stora, att de mer
än tillräckligt uppväga denna förminskning, tror jag mig hafva
påpekat; men sörjer man ändå öfver densamma, så må man
söka en ersättning genom att med 25 öre per kanna höja
bränvinstillverkningsafgiften. Om derigenom hränvinsfloden,
som nu, lika litet till vår heder, som till vårt gagn, står så
högt, i någon mån skulle sjunka, så tror jag att vi så mycket
hellre böra och kunna trösta oss, som vi, i stället för både
bränvin och usla Tyska viner, nu till facila priser kunna
få goda Franska.
Domprosten Sondén: Blott i en enda punkt vill jag
yttra några ord, då jag för öfrigt finner mig tillfredsställd
af Doctor Ljungdahls förklaring öfver det trassliga i denna
fråga.
Det är rörande den ifrågasatta tidsbestämmelsen jag till
en början vill erinra, att det vore en högst ovanlig mesyr
om Rikets Ständer nu i detta speciela fall skulle förklara,
att de ej vilja eller kunna gå utöfver sin grundlagsenliga
rätt, ty sådant faller sig väl alldeles gifvet, utan någon sär¬
skild förklaring. Och hvad beträffar Ständernas rätt att
godkänna äfven för de 12 åren, så måste väl Rikets Stän¬
der betraktas utur en annan synpunkt än gräset på marken,
som i dag står och i morgon kastas i ugnen. Representa¬
tionen torde böra betraktas såsom ett continuum och dess
beslut tillerkännas en viss continuitet, hvilket bäst synes af
förra Riksdagens bestämmelse att beräkna tullinkomsterna
en half million lägre i och för den Franska tractaten. Be¬
traktar man Representationen sålunda såsom ett continuum,
så kan ej något hinder för tractatens godkännande finnas
uti den åberopade § 61 Regerings-Formen. Det är orimligt,
att säga, att kommande Ständer icke äro bundna af en före¬
gående Riksdag; antoges detta, skulle ju kommande Riks¬
dagar kunna neka att betala de af föregående beslutna lån;
och skulle man vid detta tillfälle följa denna grundsats vore
dermed åtminstone ett farligt prejudicat gifvet, i afseende på
tolkningen af denna 61 §.
Skulle denna § så tillämpas, som här blifvit yrkadt, så
fruktar jag, att Sveriges Representation måste anses för en
så obeständig och opålitlig person att ingen, hvarken inom
Den 8 Februari.
325
eller utom landet med densamma skulle vilja inlåta sig i
någon slags afhandling.
Doctor Söderberg: Jag vill endast gifva tillkänna, att
jag, utan att hylla frihandelns principer och utan att nära
några stora förhoppningar om den stora vinst som genom
tractatens antagande skulle tillflyta landet i allmänhet om
ock ej obetydliga fördelar deraf särskildt kommit sjöfarten
till godo, finner jag ställningen likväl sådan att jag måste
bifalla detta fördrag och det helst på de grunder som af
Professor Agardh blifvit anförda.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, yttrade.
11. II. Erke-Biskopen och Talmannen: Under öfverläggningen
hafva yrkanden gjorts, att ett bifall till Utskottets Betänkande
skulle stå i strid med Grundlagen. Vöre förhållandet detta,
borde jag neka proposition på detta bifall. Också mig har
frågan synts tvifvelaktig och böra öfvervägas. Jag har kommit
till följande resultat. Frågan synes mig kunna ses från
tvänne synpunkter. Den kan betraktas som en blott tull-
således bevillningsfråga. Den får då ungefärligen följande
lydelse: Finna Rikets Ständer godt, att för vissa articlar
bestämma en viss införseltull att räcka i 12 år. Ett ja till
frågan, på detta sätt uppställd, vore utan tvifvel grundlags¬
vidrigt. Det vore i strid med Regerings-Formens 60 och
61 §§, som innehålla, att tullmedlens belopp skall för hvarje
Riksdag bestämmas. Men frågan kan ock anses hafva en
något större vidd, vara af blandad bevillnings- och economie-
natur, samt på följande sätt uppställas: Anse Rikets Stän¬
der tjenligt att, mot erhållande af vissa fördelar i utlandet,
tullen på vissa varor för en längre tid bestämmes till ett
visst belopp. Huruvida icke frågan, äfven på detta sätt upp¬
ställd, i materielt hänseende kan vara i någon conflict med
Grundlagen, helst om det lemnade bifallet anses bindande
för en blifvande Riksdag tillhör icke mig att afgöra. Bok¬
staflig synes mig ej striden vara, sådan den enligt 55 §
Riksdags-Ordningen skall befinnas om proposition får vägras.
Hvadan, och då jag icke tilltror mig att anse den sist om-
förmälda åsigten af frågan för omöjlig eller ohållbar, jag
icke heller tilltror mig att vägra proposition på bifall till
Utskottets tillstyrkande.
Vid den härefter af II. II. Erke-Biskopen och Talmannen
framställda redogörelse angående de under frågans behand¬
ling i Ståndet gjorda yrkanden, och Gontracts-Prosten Fant,
Kyrkoherden Otterström och Doctor Säve, hvar för sig för¬
klarat, att de afstodo från af dem framställda särskilda för¬
slag till beslut, den sistnämnde med tillkännagifvande, att
326
Den 8 Februari.
han instämde med dem, som tillstyrkt bifall till förevarande
Utlåtande, så befunnos qvarstå fem förslag, derå proposition
borde göras, nemligen dels vice Talmannen Biskop Anner-
stedts och Doctor Lindgrens, under discussionen förut fram¬
ställda särskildt formulerade förslag, dels yrkandena å af-
slag å Kongl. Maj:ts Proposition, bifall till Utskottets förslag
och bifall till samma förslag med uteslutande af deri före¬
kommande tillägg eller clausuler.
Efter det Utskottets förslag blifvit i grundlagsenlig ord¬
ning antaget till ja-proposition i blifvande huvudvotering
och meningarne icke kunde sammanjemkas rörande antagande
af något af förenämnda förslag till contraproposition, fram¬
ställdes och godkändes, efter begärd votering, följande vote¬
ringsproposition :
Den som vill, att vice Talman, Biskop Annerstedts för¬
slag antages till contraproposition i hufvudvoteringen röste
Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner nej, kommer, genom
ytterligare votering, att afgöras, hvilket af de öfriga förslagen
skall till contraproposition antagas.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, utföll med 17
Ja och 39 Nej; och var sålunda Biskop Annerstedts förslag
förkastadt.
Vidare framställdes och godkändes en så lydande vote¬
ringsproposition :
Den som vill, att Doctor Lindgrens förslag antages till
contraproposition i hufvudvoteringen, röste Ja; den det icke
vill röste Nej. Vinner nej kommer genom ytterligare votering
att afgöras, hvilket af de återstående här ofvan omförmälda
förslag skall såsom contraproposition antagas.
Voteringen, som i behörig ordning verkställdes, befanns
efter rösternas summering hafva utfallit med 27 Ja mot 26
Nej, och var till följd häraf Doctor Lindgrens förslag antaget
till contraproposition i hufvudvoteringen, för hvilken en så
lydande voteringsproposition föreslogs och godkändes:
Den som bifaller Bevillnings-Utskottets förevarande Ut¬
låtande N:o 2, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner
nej, har Ståndet fattat beslut i öfverensstämmelse med det
af Doctor Lindgren framställda förslag.
Voteringen, i föreskrifven ordning verkställd, befanns
efter rösternas summering hafva utfallit med 28 Ja mot 27
Nej, till följd hvaraf Ståndet lemnat sitt bifall till Utskottets
ifrågavarande Utlåtande.
Emot beslutet anmäldes af Kongl. Hof-Predikanten
Wahrenberg följande reservation: Ehuruväl både af den till
Höglofl. Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 2 i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående med Frankrike
afslutade Handels- och Sjöfarts-tractat vidfogade reservation,
Den 8 Februari.
327
hvaruti jag instämt, och af mitt yttrande inom Högvördiga
Ståndet tydligen framgår, att jag ej kunnat biträda plurali-
tetens inom detta Stånd beslut i denna för Faderneslandet
vigtiga fråga, har jag dock ansett mig dessutom böra i det
Högvördiga Ståndets Protocoll nedlägga min reservation sär¬
skildt med afseende på den kränkning af 61 § Regerings-
Formen, som detta beslut enligt min tanke innebär. Om
ock de ifrågavarande tractaterna komma att medföra de
allra största fördelar för Fäderneslandet i commercielt och
industrielt hänseende, hvarpå jag för min del tviflar, så äro
dessa fördelar likväl alltför dyrt köpta, när de måste köpas
genom öfverträdelse af Grundlagens uttryckliga bud.
Ytterligare reserverade sig Contracts-Prosten Palmlund,
Doctorerne Gumcelius, Moberger, Runsten och Ternström,
Prosten Ljunggren, Kyrkoherden Englund samt Professor
Selander.
§ 2.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången följande
Allmänna Besvärs- och Economi- Utskottets Betänkanden,
nemligen:
N:o 40, i anledning af väckt motion om särskilda före¬
skrifter i fråga om tångtägt å hafsstränderna i Halland;
N:o 41, i anledning af väckt motion om rätt för fartyg
att verkställa lossning vid kanalstation eller annan hamn,
der tullkammare saknas; och
N:o 42, i anledning af väckt motion om en lagsamlings
utarbetande på allmän bekostnad.
§ 3.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången följande
Stats-Utskottets Utlåtanden, nemligen:
N:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
i fråga om införsel för skatterätts fordran i kronosäteriet
Ölstorp i Skaraborgs län;
N:o 33, i anledning af väckt motion om eftergift af ett
Kronolänsmannen L. G. Bengtsson ådömdt ersättningsbelopp
för undervigt å inlöst bränvinsbränningsredskap;
N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående restitution af ett utaf Häradsskrifvaren J. A. Lind¬
gren till Statsverket inbetaldt ersättningsbelopp;
N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga remiss å
Kongl. Kammar-Collegii berättelse om Sala silfververks ränte-
ersättnings-fond för redogörelseåren 1862—1864;
N:o 36, i anledning af väckt motion om befrielse för
lägenheten Myrbacken från erläggande af rotevacans-afgift;
N:o 37, i anledning af väckt motion om befrielse för
328
Deu 8 Februari.
gästgifverihemmanet N:o 3 Weda från erläggande af rote-
vacans-afgift;
N:o 38, i anledning af väckt motion, angående nedsätt¬
ning af räntan för Trysunda fiske eller detsammas afträdande
till Kronan;
N:o 39, i anledning af väckt motion, angående disposition
af en till Stockholms stads och läns kurhusinrättning upp¬
låten egendom å Kungsholmen;
N:o 40, i anledning af väckt motion om befrielse för
Eskilstuna stad samt Öster- och Vester-Rekarne härader
från utgifvande af ett årligt ersättningsbelopp för begagnande
af Krono-cellfängelset i Eskilstuna;
N:o 41, i anledniug af väckt motion, angående tryggad
besittningsrätt till lägenheter och tomter i Waxholms stad;
N:o 42, i anledning af väckt motion om upplåtelse af
en jordrymd till Calmar stad;
N:o 43, i fråga om upplåtelse till Konung Carls commun
af mark från Kungsöhrs södra kungsladugård för anläggning
af en hamnhrygga med lastageplats;
N:o 44, i anledning af väckt motion om öfverlåtande
till enskildt bolag af Statens eganderätt till Loka brunns-
och badinrättning;
N:o 45, i fråga om upplåtelse af mark till staden Lands¬
krona från det Landskrona fästning tillhörande område;
N:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående förändring i gällande bestämmelser om godt-
görandet af kostnader vid laga skifte å boställe;
N:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående eftergift af 1863 års arrende för kungsladugården
Åhs kloster i Hallands län; och
N:o 48, angående anvisandet af anslag till complettering
af bristande trafikmateriel å redan anlagda jernvägsstambanor.
§ 4.
Föredrogos ånyo och lades andra gången på bordet
följande Tlanco- Utskottets Memorial, nemligen:
N:o 11, med förslag till ändringar i femte Artikeln af
Banco-Reglementet, om Bankens Styrelse och några särskilda
åt densamma gifna uppdrag;
N:o 12, angående föreskrifterna i 9:de Artikeln af Banco-
Reglementet; och
N:o 13, i anledning af f. d. Kamereraren A. W. Wäs-
ströms ansökning om eftergift af upplupna öfverräntor å till
Banco-Discontverket inbetald skuld.
§ 5-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Utdraget
N:o 131, af Hedervärda Bonde-Ståndets Protocoll för den
Den 10 Februari.
329
27 sistlidne Januari, innehållande bland annat inbjudning
till de öfriga Riks-Stånden att förena sig i förstnämnda Stånds
beslut rörande lista punkten af Stats-Utskottets Utlåtande
Nio 26, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens Andra Hufvud-Titel.
Ståndet åtskiljdes kl. 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 10 Februari 1806.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Doctor Ternström begärde ordet och yttrade: ”Emot
Högv. Ståndets beslut, i frågan om de med Frankrike in¬
gångna Handels- och Sjöfarts-tractater, att antaga dem med
godkännande af de utaf Bevillnings-Utskottet tillagda klan¬
drande orden, får jag, enligt efter voteringen gjord anmälan
derom, härmed reservera mig. Jag gör det så mycket heldre
som mitt förslag om enkelt godkännande af Tractaterna,
uti hvilket flera med mig instämt, icke ens kom under om¬
röstning. Jag påstår icke, att detta skedde till följd af nå¬
gon vid voteringen uppsåtligt förbisedd formalitet; men nog
tror jag, att vid votering ingens mening, de må vara flera
eller färre som dela densamma, får eller bör undertryckas.
Icke heller uttalar jag någon visshet, att mitt förslag vid
en votering derom, segrat, ehuru möjligheten deraf väl kan
antagas. I sådant fall hade den omvägen blifvit afskuren
att vädja till förstärkt Bevillnings-Utskott. I hufvudsaken
anser jag visserligen ingen skada vara skedd; ty jag kan
icke föreställa mig, att, om frågan kommer att afgöras i
förstärkt Utskott, piuraliteten af dem som godkänt Utskotts-
förslaget i sig sjelft, skall vilja låta det åtföljas af ett klan¬
der, som är både obefogadt, onyttigt och skadligt; utan helt
säkert bortvoterar de sura pillerna. Men bäst och värdigast
hade varit att icke ställa saken på denna spets. Det är
mig ofattligt att Kongl. Majit och Dess regering skulle vid
tractaternas ingående uraktlåtit något, som kunnat tjena till
330
Den 10 Februari.
landets sannskyldiga nytta, så framt man icke, emot all
rimlighet, vill beskylla Regeringen för en oförlåtlig blunders;
i hvilket fall tractaterna alls icke bordt godkännas eller Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition derom bifallas. Jag vet icke heller,
hvad skada deras tillämpning redan medfört, då det tvärtom
visat sig, att tullinkomsterna emot all förmodan under tiden
ökats; eller hvilka påräkneliga fördelar man förgäfves väntat
sig af dem. Att Regeringen handlat grundlagsenligt vid
deras ingående, och således både varit och är i sin goda
rätt, derom är jag för min del fullkomligt öfvertygad. Der¬
före anser jag ock Utskottets klandrande tillägg vara både
obefogadt och onyttigt. Skadligt är det deremot särskildt
för det Högv. Ståndet sjelft, som gjort det till sitt eget,
enär det minskar den smula anseende Ståndet, såsom poli¬
tisk Corporation, ännu eger; men ökar den snart sagdt all¬
männa oviljan och animositeten emot detsamma. Jag vill
icke bidraga hvarken till minskningen af det ena eller till
ökandet af det andra, och derföre har jag reserverat mig.
Medan jag har ordet, skall jag utbedja mig, att till
Ståndets Protocoll få meddela följande, hvarom jag hade
ämnat yttra mig vid sessionen i Thorsdags, om jag icke
velat undvika att då förlänga den långt utsträckta discus-
sionen. Under discussionen dagen förut tilldrog sig något,
som alltför nära rör min heder och mitt berättigande som
representant, och som derföre af mig icke kan lemnäs utan
ett genmäle, för att icke säga, en tillrättavisning. Tvänne
af Ståndets ledamöter uppträdde emot mig personligen på
ett sådant sätt, som gör ett genmäle från min sida nöd¬
vändigt. Jag brukar annars icke vidtaga denna mindre be¬
hagliga utväg; men Salomo har lärt mig, att jag skall svara
så, att misstydaren eller calumnianten icke skall tycka att
han är vis; och hvad jag dessutom fordrar, såsom en rättig¬
het, är respect för min uttalade öfvertygelse. Att mitt yt¬
trande i tractatsfrågan skulle falla alla i smaken, det hvarken
förutsatte, fordrade eller väntade jag. Men då jag aldrig
angripit någon för hans öfvertygelse skull, kunde jag må¬
hända haft skäl att vänta, det min skulle lemnats i sitt
värde oantastad. Så skedde likväl icke: den ene förtydde
mitt utlåtande; den andre hade till och med den obetänk¬
samheten att göra det till föremål för drift och sarkasmer.
Huruvida sådant öfverensstämmer med parlamentariskt skick
och anständighet, underställer jag de rättänkandes bedö¬
mande. Mig synes det gränsa till skandal. I sak må man
vara så slående man kan; men personen bör väl vara fri-
kallad från vexationer.
Den ene af de åsyftade Ståndsledamöterne inlade i mitt
anförande en mening och syftning, som det aldrig fallit mig
in att hysa, och som jag ej heller uttalade. Jag sade icke,
Den 10 Februari.
331
att den förlust vårt land möjligen kommer att lida genom
tractaternas antagande vore för Sverige en bagatell; men
jag sade, att vinsten, som Frankrike skulle skörda, trofé eli
bagatell för det landet, som rör sig med milliarder; och
detta, skulle jag tro, är två olika saker. Och lika litet
yttrade jag mig i Ståndets namn, när jag talade om politi¬
ken: det var mina egna tankar och åsigter jag yttrade, och
sökte icke på minsta sätt att inympa dem på andra. De
må då få stå för min räkning. Tiden skall visa, om de äro
rätta eller skefva, om de bekräfta sig eller icke. Men
smärtsamt var det för mig att blifva så misstydd af en man,
hvilken jag lärt känna och värdera såsom en samvetsgrann
och i allo högst aktningsvärd Ståndsledamot Jag förlåter
honom det dock gerna för de goda tänkesätt skull han alltid
ådagalagt, och för det nit skull han visat för den lidan¬
des rätt.
Den andre pariören, Kyrkoherden Wennerström, för¬
sökte sig med qvickheter och sarkasmer, i brist på bättre
vapen. Han uttryckte sin djupa förvåning öfver min känne¬
dom om Franske Kejsarens handelspolitik och gratulerade
Ståndet till den nytta det deraf kunde draga. Nej, icke af
min kunskap i politiken, men väl af nämnde ledamots sar¬
kastiska förmåga är det som Ståndet bör draga nytta; ty
nog kunde tydligt märkas åtskillnaden mellan de intryck
mitt och hans föredrag gjorde; hvaraf,vill synas, sam vore
mångas mening, att i en offentlig debatt persifiagen vore det
bästa vapen till att nedgöra en motståndare. Huru jag kan
känna Fransmännens Kejsares tankar i afseende på dessa
tractater och hvad dertill hörer — ja, se det är ett ibland
de många mysterierna mellan himmel och jord, som filoso¬
ferna icke hafva drömt om. Men om Kyrkoherden Wenner¬
ström vill blifva min elev, skall jag gerna erbjuda honom
mina bona officia att lära honom abed både i politik och
andra stycken. Naturligtvis måste han då vara beredd på
vederbörlig och ingalunda obehöflig upptuktelse. Men jag
föreställer mig, att han, heldre än att antaga detta anbud,
finner det mera kittlande och för sin lilla fåfänga smickrande
att läsa i bladen, huru han ”gisslat” den och den Stånds¬
ledamoten. Men jag blott frågar, om han minnes, hvad
man kallar den, som, med risknippan under armen, gisslar
sina likar? Och jag beder honom hädanefter komma ihog,
att, om han vill fortfara i sitt öfversitteri, han alltid i mig
skall finna den, som lönar med samma mynt. Jag har vuxit
ifrån ferian, och vill hvarken smaka elier i oträngda mål
bruka den; men nödgas jag till det sednare, så erinrar jag
om den latinska skaldens ord: ”Et cantare pares & respon-
dere parati! Hsec hactenus.”
332
D e 11 10 Februari.
II. II. Erke-Biskopen och Talmannen: ”Då Doctor Tern-
ströms yttrande innehåller tillmålen ej blott mot enskilda
Ståndsmedlemmar utan äfven mot sjelfva Ståndet och dess
Talman, har jag ansett mig böra säga några ord med af¬
seende på samma yttrande: Doctor Ternström påstår, att
vid voteringarna angående Bevillnings-Utskottets Utlåtande
rörande Franska Sjöfarts- och Handels-tractaten hans me¬
ning skulle blifvit undertryckt. Vore detta sannt, så hade
ej blott Talmannen utan äfven Ståndet begått ett fel.
Dock jag för min del tillbakavisar den mot mig gjorda
beskyllningen; och jag förmodar, att äfven Ståndet till¬
bakavisar beskyllningen, i hvad den Ståndet angår. För
att styrka behörigheten af hvad jag nu sagt skall jag i
minnet återkalla, huru vid nämnde voteringar tillgick. I
öfverensstämmelse med grundlagen och enligt häfdvunnen
vana gjordes först proposition på bifall till Utskottets
betänkande. Då det icke var möjligt att af de blandade
ja och nej, som dervid hördes, kunna utröna, om Utskottets
betänkande skulle anses vara af Ståndet antaget eller för-
kastadt, försökte jag göra proposition på bifall till någon af
de förslag, som under discussionen blifvit framställda af den
ene eller andre af Ståndets ledamöter. Jag genomgick alla
de sålunda gjorda förslagen, såvidt de blifvit af vederbörande
vidhållna, och ibland dem jemväl Doctor Ternströms men
icke ifråga om något kunde med visshet utletas, hvad Ståndets
pluralitet i afseende derå hade för åsigt. Det var således
nödvändigt att anställa votering, och då fråga dervid upp¬
stod om contrapropositionen i hufvudvoteringen, uppställde
jag det ena efter det andra af ofvannämnde förslag till con¬
traproposition, men då äfven derom Ståndet icke kunde
förena sig, måste jemväl i detta hänseende votering anställas.
Denna votering utföll sålunda att efter verkställda två vote¬
ringar, hvarvid såsom ja-proposition uppställdes första gån¬
gen Biskop Annerstedts förslag och andra gången Doctor
Lindgrens, samt såsom nej-proposition rättighet för Ståndet att,
ifall nej segrade, få ibland de återstående förslagen utse
hvad det önskade haiva till contraproposition, blef det be¬
stämdt, att Doctor Lindgrens förslag skulle blifva contra¬
proposition i hufvudvoteringen. Om denna relation är riktig,
hvilket jag underställer Ståndets pröfning, så är det väl
uppenbart att icke något af de under discussionen fram¬
ställda förslag blifvit förbigånget och således ej eller att
någons mening blifvit undertryckt. Och då kan jag natur¬
ligtvis icke medgifva, att något formfel blifvit af mig be¬
gånget vid voteringen, hvilket dessutom då bort anmärkas
af den, som ansett sig hafva blifvit förfördelad.
Livad derefter angår de ord, som Doctor Ternström
fällt mot enskilda Ståndsmedlemmar, så, då det är Talman¬
Den 10 Februari.
333
nens pligt att vaka öfver ordningen inom Ståndet, kan jag
icke underlåta att uttala, att Doctor Ternströms tillmålen
åtminstone mot den ene ledamoten af Ståndet ligga på
gränsen af hvad vederbörligt är.
Kyrkoherden Wennerström: Herr Doctor Ternströms nyss
upplästa anförande var af den beskaffenhet, att jag för min
del icke anser det förtjena något svar. Jag vädjar endast
till Högv. Ståndet méd anhållan, att, för sakens bedömande,-
en jemförelse måtte ske mellan mitt oskyldiga skämt öfver
Doctor Ternströms förmenta kännedom om Kejsar Napoleons
innersta tanke och sysselsättning för ögonblicket och denna
om ohejdad vrede vittnande utgjutelse, som vi nyss afhört
och som tillkommit efter 2 dagars mogen öfverläggning. —
Riksdags-Ordningens 50:de § innehåller ibland annat föl
jande:
”Ingen tillåte sig personligen förolämpande uttryck;
”sker det, pröfve Ståndet, huruvida den Ledamot, som
”sålunda sig förgått, må af Landtmarskalken eller Stån-
”dets Talman erhålla tjenlig föreställning och varning,
”eller om saken bör behandlas enligt 78 §, eller ock
”alldeles förfalla”.
Den upprättelse för lidna förolämpningar, som grund¬
lagen sålunda tillerkänt en Riksdagsman, har genom den
tillrättavisning Herr Talmannen nyss gifvit Doctor Ternström
för hans otillbörliga uppträdande redan kommit mig till godo,
och jag anser densamma för mig så mycket mer tillfyllest-
görande, som Högv. Ståndet nästan enhälligt instämt i Herr
Erke-Biskopens uttalade omdöme.
Vice Talmannen Biskop Annerstedt: Jag kan icke neka,
att en viss öfverraskning grep mig, då jag hörde en Stånds-
medlem anklaga Talmannen och Ståndet derföre att de
skulle undertryckt hans mening. Vår Talman har på ett
fullkomligt riktigt sätt refererat, huru vid ifrågavarande vo¬
teringar tillgick, och deraf är uppenbart, att Doctor Tern¬
ströms mening icke blifvit på annat sätt undertryckt än som
skett och alltid kommer att ske i alla rådpläga,nde försam¬
lingar, nemligen att majoriteten genom sitt beslut under¬
trycker minoritetens mening. Och dessutom hade Doctor
Ternström ansett något formfel vara begånget i sjelfva sättet
för voteringarna, hade han derom bort göra erinran vid det
tillfälle, då voteringarna anställdes. Detta har jag ansett
mig böra å egna samt, såsom jag tror mig kunna det, å
Ståndets vägnar förklara. För öfrigt kan jag icke underlåta
att uttala den önskan, att våra protocoller icke måtte hädan¬
efter fyllas med discussioner sådana som denna. Om under
debattens hetta något häftigt ord kommer att yttras, det
334
Den 10 Februari.
må ursäktas och glömmas; men ej må man efter mogen
öfverläggning fälla sådana yttranden, som vi i dag fått höra.
Häruti instämde flera af Ståndets Ledamöter.
Doctor Runsten: Hvad den siste talaren i frågan om
Handels- och Sjöfarts-tractaten, min värde landsman, Hof-
Predikanten Rosenius, framhöll såsom slutskäl för tractatens
godkännande, nemligen den ymnigare tillgång på sidentyger
och viner, sorn af tractatens lägre tullsatser med thy åtföl¬
jande nedsatta varupris skulle vara att förvänta, just det¬
samma må nu reservationsvis af mig framhållas såsom skäl
för mitt förmenande, att tractaten skulle bordt underkännas.
Min öfvertygelse är det nemligen, att medelst en ymnigare
införsel från utlandet och en ymnigare förbrukning inom
hemlandet af nämnda articlar, sidentyger och viner, eller i
allmänhet af franska modevaror för Nordens qvinnor och af
läckergomsarticlar för Nordens män, dess både män och
qvinnor skola komma alltmer att förvekligas och utarmas
med den påföljd, att både hemlandet för öfverimporterade
lyxarticlar blifver alltmera pantsatt hos utlandet, och allt
folket, i brist af egen förädlingsindustri samt för upphörande
af husslöjd, hemflit och tarflighet, alltmer måste under oket
af både in- och utländskt penningtyranni varda förslafvadt,
tills väl omsider Sveriges land med dess folk såsom under¬
dånig provins torde med någotdera af nu uppsträfvande verlds-
envälden införlifvas. Och när dertill kommer, att Svenska
folket, i och med tractatens godkännande, redan blifvit af
dess egne förmyndare förklaradt förlustigt en god del af
dess sjelfbeskattningsrätt, så har jag dess mera skäl till
denna reservation, hvilken jag ock derföre anhåller måtte få
i det Högv. Ståndets Protocoll intagas.
Doctor Sandberg förklarade sig instämma uti den första
delen af Vice Talmannens yttrande och tillkännagaf,
att han ej varit närvarande, då Doctor Ternströms yttrande
afgafs.
§ 2.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, i
fråga om införsel för skatterättsfordran i Kronosäteriet Öls¬
torp i Skaraborgs län.
§ 3.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-UtsJcottets Utlåtande
N:o 33, i anledning af väckt motion om eftergift af ett Krono¬
länsmannen L. G. Bengtsson ådömdt ersättningsbelopp för
undervigt å inlöst bränvinsbränningsredskap.
Den 10 Februari.
335
§ 4.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats- Utskottets Utlåtande
N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående restitution af ett utaf Härads-skrifvaren J. A. Lind¬
gren till Statsverket inbetalt ersättningsbelopp.
§ 5.
Föredrogs ånyo och Indes till handlingarna Stals-Ut-
skottets Utlåtande N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
remiss å Kongl. Kammar-Collegii Berättelse om Sala silfver-
verks ränte-ersättningsfond för redogörelse-åren 1862—1864.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 36, i anledning af väckt motion om befrielse för lägen¬
heten Myrbacken från erläggande af rotevacans-afgift.
§ 7.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utslcottets Utlåtande
N:o 37, i anledning af väckt motion om befrielse för gäst-
gifveri-hennnanet N:o 3 Weda från erläggande af rotevacans-
afgift.
§ 8.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utslcottets Utlåtande
N:o 38, i anledning af väckt motion angående nedsättning
af räntan för Trysunda fiske eller detsammas afträdande
till Kronan.
§ 9.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utslcottets Utlåtande
N:o 39, i anledning af väckt motion, angående disposition af
en till Stockholms stads och läns Kurhusinrättning upplåten
egendom å Kungsholmen.
§ 10.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utslcottets Utlåtande
N:o 40, i anledning af väckt motion om befrielse för Eskils¬
tuna stad samt Öster- och Vester-Rekarne härader från ut-
gifvande af ett årligt ersättningsbelopp för begagnande af
Krono-cellfängelset i Eskilstuna.
§ 11-
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 41, i an¬
ledning af väckt motion, angående tryggad besittningsrätt till
lägenheter och tomter i Waxholms stad.
336
Den 10 Februari.
Contracts-Prosten Tegnér erhöll på begäran ordet och
yttrade: Icke för att yrka någon förändring i det slut hvar¬
till Utskottet kommit, utan endast för att lemna en upplys¬
ning eller förklaring, har jag begärt ordet. Inkomst-afdel-
ningen hade från början, för afsigt att afstyrka bifall till
motionen, i betraktande af att en dylik fråga, rörande
"Waxholmen, så nyligen hos Kongl. Maj:t förevarit och blif¬
vit afslagen, men motionärens enträgenhet, i ftmening med
det behjertansvärda i den osäkra ställning, hvari Wax-
holms-boerna, i afseende på tomterna, sig befinna, verkade
dock derhän, att Afdelningen beqvämade sig till afgifvande
af ett tillstyrkande till motionen, men på sätt och i orda¬
lag, som tillkännagifva, att man icke hyste särdeles hopp om
bifall till den underdåniga hemställan, som skulle göras.
Och det ringa hopp som fanns, betogs helt och hållet i Ple¬
num genom de upplysningar, som meddelades af den Ingeniör-
Officer, som är Ledamot af Stats-Utskottet, och hvilka gingo
derpå ut, att ett friköpande af tomterna i Waxholms stad
icke låter sig förena med Waxholms fästnings intressen och
dess försvar. Detta verkade ock på mig, och jag förmodar
på öfriga Ledamöter af Afdelningen derhän, att vi öfvergingo
till den mening, som blef Utskottets, och att ingen qvarstod
vid Afdelningen mera än motionären, som ock är reservant.
Bifölls.
§ 12.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 42, i anledning af väckt motion om upplåtelse af en
jordrymd till Calmar stad.
§ 13.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 43, i fråga om upplåtelse till Konung Carls commun af
mark från Kungsöhrs södra kungsladugård för anläggning af
en hamnbrygga med lastageplats.
§ 14.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 44, i anledning af väckt motion om öfverlåtande till en¬
skildt bolag af Statens eganderätt till Loka brunns- och bad¬
inrättning.
§ 15-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45, i fråga
om upplåtelse af mark till staden Landskrona från det Lands¬
krona fästning tillhörande område.
Biskop
Den 10 Februari.
337
Biskop Smidberg begärde ordet och yttrade: Det kan i
sig sjelf ej betyda mycket, om Ståndet bifaller Utskottets
Betänkande eller den dervid fogade reservationen, hvilket
jag ämnar föreslå; men då Utskottets och reservantens för¬
slag, ehuru i hufvudsaken öfverensstämmande, endast skilja
sig deri, att Utskottets förslag föranleder till mera skrifveri
än reservantens, så ser jag intet skäl, hvarföre icke det sed¬
nare, hvilket derjemte blifvit af Inkomst-Afdelningen i Ut¬
skottet fattadt, kan bifallas. Landskrona stad är till en del
ännu omgifven med vallar. Staden kan icke utvidgas utan
att dessa raseras och staden erhåller de tomter, som deri¬
genom kunna uppstå. Redan år 1851 gjorde staden hos
Kongl. Maj:t i underdånighet ansökning att emot lösen er¬
hålla dispositionsrätt till åtskilliga inom fästningsområdet
liggande kronotomter; men enär, i anseende till tomternas
belägenhet, deras bebyggande ansåges för citadellets försvar
hinderligt, lemnade Kongl. Majit samma ansökning utan nå¬
digt afseende. Vid 1856—1858 årens Riksdag väcktes afen
Riksdagsman motion i enahanda syftning; och sedan Rikets
Ständer i underdånig skrifvelse den 19 September 1857 för¬
klarat att, derest Kongl. Majit efter ärendets ytterligare ut¬
redning skulle linna skäl i nåder medgifva, att de ifråga¬
satta byggnadstomterna i Landskrona gamla stad finge till
större eller mindre del åt staden eller enskild försäljas,
Rikets Ständer för sin del sådant biföllo, har Kongl. Majit
genom nådigt bref den 22 Juli 1858, enär behofvet af mark
för Landskrona stads utvidgning ej kunde på annat sätt lämp¬
ligen afhjelpas än genom öfverlåtelse dertill af Kronan till¬
höriga tomter, i viss mån medgifvit den sökta öfverlåtelsen.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna något skäl
hvarför ej Rikets Ständer nu kunna bifalla reservantens
förslag, hvilket är af enahanda innehåll som förrberörde un¬
derdåniga skrifvelse, nemi. att Rikets Ständer hos Kongl.
Majit, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Rikets
Ständer i nämnde skrifvelse hemställt, anmäla, att, derest
Kongl. Majit,, efter pröfning om och i hvad mån ifrågakomne
ägolotter kunna vara för försvarsverkets behof nödvändiga,
och sedan vid ärendets ytterligare utredning sig visat, att be¬
hofvet af mark i och för Landskrona stads ändamålsenliga
utvidgning ej kan på annat sätt lämpligen afhjelpas, skulle
finna skäl i nåder medgifva, det ifrågavarande område an¬
tingen helt och hållet eller till en del finge, mot beredande
af full ersättning åt Staten, till Landskrona stad upplåtas,
Rikets Ständer i sådant fall äfven för sin del funnit skäl
till en sådan åtgärd lemna bifall. Jag får således yrka bi¬
fall till reservantens förslag.
Hiigv. Preste-St. Prot. 1866. 2:dra Bandet. 22
338
Den 10 Februari.
Kyrkoherden Simonsson: Jag är förekommen af den före¬
gående talaren och beder att i allo få med honom instämma.
För egen del har jag icke mycket att tillägga, utan vill
blott yttra några få ord. Den som känner, hvilken framåtskri¬
dande stad Landskrona är, vet ock, huru vigtigt det är, att
dess alltför inskränkta område må så snart som möjligt ut¬
vidgas. En sådan utvidgning kan nu icke ske utan på fäst¬
ningsverkets bekostnad, eller rättare, genom upplåtande åt
staden af delar utaf det Kongl. Maj:t och Kronan tillhörande
område, hvarest fästningsverken fordom varit belägna, men
hvarest man numera knappast ser något spår efter de fordna
verken utan i stället öppna fält och åkrar. Kongl. Ma:jt
kan naturligtvis ensamt bedöma, hvilken del af för detta
fästningsverkets område, fortfarande är behöfligt för den s.
k. fästningen, som numera blott är ett citadell; men med
trygghet lär kunna antagas att hvad som år 1851 ansågs
vara för fästningsverket behöfligt, numera icke är det. lin¬
der sådana förhållanden och då Utskottets förslag blott för¬
anleder tidsutdrägt, får jag vördsamt yrka, att Inkomst-Afdel-
ningens förslag må varda af Ståndet Infallet.
Doctor Gumselius: Om sjelfva saken var icke mer än en
mening inom Utskottet. Hvar och en föreställde sig, att det
vore lämpligt, att Staten uppläte åt Landskrona stad de
ifrågavarande tomterna. Det var endast i fråga om den form,
som skulle gifvas åt den underdåniga skrifvelsen i ämnet,
meningsskiljaktigheten rådde. Det är väl sannt, att Rikets
Ständer genom den underdåniga skrifvelsen den 19 Septem¬
ber 1857 på förhand och innan Kongl. Maj:t yttrat sig i
ämnet, för sin del förklarat sig villiga att afstå kronotomter
till Landskrona stad; men det är väl ganska tvifvelaktigt,
om denna procedur var den riktiga. Det rätta är naturligt¬
vis att först sedan undersökning, om kronotomter kunna till
enskilda upplåtas, blifvit i behörig ordning verkställd, Rikets
Ständer angående derom af Kongl. Maj:t i nåder gjord fram¬
ställning yttra sig bifallande eller afslående. Och nog kan
det uppvisas många exempel, att Rikets Ständer brukat så
förfara. Derföre och då Riksdag sammanträder inom ett år
samt det således icke behöfver uppstå lång tidsutdrägt, innan
frågan kan afgöras, får jag för min del rösta för bifall till
Utskottets förslag.
Deruti instämde Doctor Sandberg.
Contracts-Prosten Tegnér: I allo förekommen af den
föregående talaren, med hvilken jag sålunda instämmer, ber
jag få tillägga, att det kan vara temmeligen likgiltigt hvil¬
kendera hemställan, som antages, den af Utskottet gjorda
eller den af Inkomst-Afdelningen framlagda, i Plenum för¬
Dpii 10 Februari.
339
kastade, och nu såsom reservation åter upplefvande. I sak
äro de begge fullt öfverensstämmande, men i formen skilj¬
aktiga. Att genom den af Afdelningen föreslagna och till¬
förene stundom begagnade utvägen eller ginvägen, att Stän¬
derna för deras del medgåfvo bifall till en sak, i händelse,
efter föregången undersökning, Kongl. Maj:t skulle dertill
finna giltig anledning, hämtade skäl för sig och stöd af den
omständigheten att Ständerna sammanträdde endast hvart
tredje år, och att tid derigenom vanns. Med årliga Riks¬
dagar, som nu vänta, förfaller detta skäl; och ehuru, jag
upprepar det, af föga betydelse är hvilketdera förslaget, som
antages, synes mig dock Utskottets så till vida hafva före¬
trädet, som det onekligen är med god ordning mera öfver¬
ensstämmande att undersökningen om huruvida Kronan kan
undvara någon mark af det Landskrona f. d. fästning till¬
hörande område föregår, och att, om undersökningen utfal¬
ler till förmån för staden, och i enlighet med dess önskan,
bifallet då följer, än om det sker i motsatt ordning, eller
bifallet föregår pröfningen.
Doctor Söderberg: Såsom ledamot af Inkomst-Afdelningen
i Utskottet har jag omfattat det slut, hvartill densamma
kommit, hvadan jag ock, i likhet med Biskop Sundberg, får
yrka, att detsamma måtte godkännas. Det är väl sannt, att
Utskottets förslag må vara i formelt hänseende riktigare;
men då Landskrona fästning redan är utrangerad ur Sveriges
försvar och man således med bestämdhet kan förutse, att
Kongl. Maj:t lemnar sitt bifall till den ifrågasatta upplåtelsen
af kronotomter till Landskrona stad, så är den af Utskottet
föreslagna procedur, onyttig och endast föranledande tids¬
utdrägt. Jag yrkar derför på bifall till reservantens förslag.
Kyrkoherden Simonsson: Jag är af samma tanke som
Doctor Söderberg och kan ej begripa, hvartill det skall
tjena, att erhålla en Proposition från Kongl. Majit i ämnet.
En kommande Riksdag lärer då lika litet som Rikets Stän¬
der nu kunna bedöma, huruvida det område, sorn föreslås
till upplåtande åt staden, för fästningsverket kan undvaras
eller icke, utan måste i det fallet förlita sig på hvad Kongl.
Majit i saken yttrar. Då förhållandet är sådant, torde
Rikets Ständer kunna lika tryggt redan nu öfverlemna åt
Kongl. Majit att bestämma, hvilket område kan till staden
få öfverlåtas. Jag får derför fortfarande yrka på bifall till
Inkomst-Afdelningens förslag.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, blef uppå
derom af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen framställd
proposition, med afslag å Utskottets hemställan, Inkomst-
340
Den 10 Februari.
Afdelningens, i Herrar Berggrens och Staaffs reservation,
sidorna 8 och 9, upptagna förslag af Ståndet bifallet.
§ 16-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 46, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående för¬
ändring i gällande bestämmelser om godtgörandet af kost¬
nader vid laga skifte å boställe.
Doctor Säve erhöll på begäran ordet och yttrade: Vid
sista Riksdagen ställde Rikets Ständer till Kongl. Maj:ts
disposition ett anslag af 150,000 R:dr att af Riksgälds-
Contoret utbetalas under då följande statsreglerings-period
till godtgörande förskottsvis af de kostnader för laga skifte
å boställen, hvilka af boställsinnehafvaren måste gäldas, hvar¬
jemte Rikets Ständer anhöllo om utfärdande af nådig för¬
ordning, hvarigenom nu gällande bestämmelser i Kongl,
kungörelsen den 4 Maj 1827, angående beräkning och för¬
delning af den ersättning, som boställshafvare i anledning
af verkställda ägoskiften kunna erhålla eller få vidkännas,
sålunda förändrades, att- boställsinnehafvare befriades från
skyldigheten att förskjuta de å boställe belöpande kostnader
för laga skiften och endast förpligtades att å berörda för¬
skott, intilldess detsamma blifvit till fullo guldet, årligen till
statsverket erlägga fem procent i ranta och två procent i
amortering. Vid närmare pröfning af saken hade dock Kongl.
Majit icke funnit rättvist att boställsinnehafvare skulle gälda
skifteskostnaden, på sätt Rikets Ständer föreslagit, hvadan
ock Kongl. Maj:t funnit skäl hvarken att disponera berörde
anslag eller meddela den föreslagna nya förordningen. Oför¬
nekligt torde vara, att det är egentligen Staten i egenskap
af jordegare som drager största vinsten deraf, att boställena
genom verkställda laga skiften blifva förbättrade, hvilket så
mycket mindre lär kunna bestridas, som Staten, enligt hvad
äfven Kammar-Collegium anmärkt, kan direct tillgodogöra
sig dessa fördelar vid blifvande boställs- och löneregleringar.
Men ehuru rättvisan deri att boställsinnehafvare skola gälda
skifteskostnader å boställe, blifvit på ett, såsom mig synes,
ovederläggligt sätt ådagalaggd i den Kongl. Propositionen i
ämnet, har Utskottet dock icke ansett sig böra tillstyrka
bifall till densamma, enär utredning saknades om beloj^pet
af de kostnader, som af det föreslagna stadgandet skulle för
Statsverket förorsakas samt Utskottet fruktade att genom
bifall till Propositionen vida betydligare utgifter än de, som
nu äro i fråga, skulle komma att uppstå, enär ett sådant
bifall möjligen skulle från den stora mängden af boställs¬
innehafvare, hvilkas boställen redan undergått skifte, fram¬
kalla anspråk på godtgörelse af Statsverket eller communerna
D e ii 10 Februari.
341
för redan erla gela skifteskostnader. I afseende på det
sista argumentet får jag erinra, att det väl icke är fråga,
att den Kongl. Propositionen skulle hafva en reagerande
verkan, utan. blott att en hittills varande orättvisa skulle
hädanefter blifva afhjelpt. Men om nu Utskottets förslag
skulle godkännas, och icke ens det en gång gifna anslaget
af 150,000 R:dr R:mt finge till vederbörande boställsinne-
hafvares gagn disponeras, skulle ju dessa sjelfva äfven för
ännu löpande statsreglering få förskjuta hela den på bostället
belöpande skifteskostnaden, hvilket vore tvärtemot sednaste
Ständers mening. Detta är en omständighet i frågan, som
ock förtjenar väl behjertas; och då jag icke är fullt säker,
huru Utskottet tänkt sig denna sak, skulle jag anhålla att
af någon dess ledamot derom få upplysning.
Kyrkoherden Simonsson: Stats-Utskottet har i detta Be¬
tänkande stannat i det slut att hemställa till Rikets Ständer,
det Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga framställning ieke
må af Rikets Ständer bifallas. Ofver-Directören vid Landt-
mäteriet har dock med skäl, som svårligen kunna veder¬
läggas, visat det orättvisa deri, att boställsinnehafvare skola
vidkännas de för skiften å boställen nödige kostnader. Uti
detta Öfver-Directörens yttrande hafva Kongl. Krigs- och
och Kammar-Collegierna hufvudsakligen instämt. Då dessa
omständigheter naturligtvis redan på förhand äro kända af
Ståndets ledamöter, kunde jag inskränka mig till att, under
åberopande af de utaf nämnda myndigheter anförda skäl,
yrka på bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Men då jag har
ordet, kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamheten på
det något besynnerliga i Utskottets sätt att motivera sitt
beslut. Utskottet säger nemligen, sedan det förklarat sig
frukta anspråk på godtgörelse af statsverket eller commu-
nerna för redan erlagda skifteskostnader; ”Uti likartade fall,
då likväl sådana anspråk haft långt mindre befogenhet, hafva
de, efter hvad erfarenheten visat, framträdt.” Utskottet med-
gifver således, att ifrågavarande anspråk är befogadt och
dock vill icke Utskottet tillstyrka, att det må bifallas. Man
skulle väl snarare väntat, att Utskottet tillstyrkt ett förslag,
hvarigenom sådana anspråk, som Utskottet sjelft anser vara
befogade, kunnat åtminstone hädanefter tillfredsställas.
Deruti instämde Prostarne Palmlund och Lundholm.
Prosten Ljunggren: Ehuru äfven jag nogsamt insett
svårigheterna deri, att en boställsinnehafvare skall på en
gång erlägga ofta ganska betydliga kostnader vid laga skifte
å boställe, bar jag dock funnit de skäl, som Utskottet i sitt
Betänkande anfört emot bifall till den Kongl. Propositionen
så talande, att jag icke kunnat annat än instämma i det
342
Den 10 Februari.
slut, hvari Utskottet stannat. Förnekas kan väl ej heller,
att bifall till Kongl. Maj:ts Proposition skulle indirect med¬
föra för boställsinnehafvarne en löneförhöjning, då det ju är
uppenbart att genom laga skiftens verkställande boställena
blifva förbättrade. Men önskar man erhålla en löneförhöj¬
ning, får den väl begäras på direct väg och ej på omvägar.
Således skulle jag såsom ledamot af Preste-Ståndet gerna
bifalla den Kongl. Propositionen; men då jag tillika måste
se på det allmännas intresse och tänka på frågans sannolika
utgång i de öfriga Stånden, vågar jag ej rösta för bifall till
Propositionen. På dessa grunder och då det väl i allt fall
icke kan bestridas, att genom laga skiftenas verkställande
boställena tillskyndas så stort gagn, att de utan svårighet
kunna årligen afbetala en tjugondedel af skifteskostnaden,
röstar jag för bifall till Utskottets förslag.
Domprosten Sondén: Inom Utskottets Plenum höjdes,
då frågan der förevar, ingen enda röst för bifall till den
Kongl. Propositionen, utan frågan blef der helt hastigt afgjord.
Dock får jag erkänna, att det var af glömska som jag icke
begärde ordet vid frågans behandling derstädes. Jag hade
ämnat förorda bifall till den Kongl. Propositionen, då den
syntes mig vara på billighet och rättvisa grundad. Det kan
väl sägas, att Propositionen indirect innebär en löneförhöj¬
ning till vederbörande boställsinnehafvare, men dervid torde
dock böra erinras, att denna löneförhöjning är ganska spo¬
radisk, då så många boställen dels redan blifvit skiftade dels
icke behöfva skiftas. Emellertid måste jag medgifva, att det
af Utskottet sist anförda argument mot bifall till förslaget
synes mig vara i ej ringa mån täukvärdt. Ty om den Kongl.
Propositionen antoges, kan jag icke förstå, huru man skall
kunna tillbakavisa anspråk på godtgörelse af Statsverket
eller communerna för å boställen redan erlagda skifteskost¬
nader. Dessa anspråk stödja sig nemligen på lika goda
grunder, som de ännu oskiftade boställenas. På denna grund
och då jag tillika fruktar, att Preste-Ståndet skulle blifva
ensamt om bifall till den Kongl. Propositionen, anser jag
det vara rådligast att bifalla Utskottets Betänkande.
Contracts-Prosten Tegnér instämde.
Kyrkoherden Simonsson: Jag ber om ursäkt, att jag åter
begärt ordet, men jag anser mig förpligtad att bemöta några
invändningar, som gjorts emot det af mig föreslagna bifallet
till Kongl. Maj:ts Proposition. Man har sagt, att detta bifall
skulle medföra en löneförhöjning åt vederbörande boställs¬
innehafvare. Men dervid är att märka, att fördelen af skiftet
beror på den tid boställsinnehafvaren är i besittning af bo¬
stället. Innehafver han bostället en längre tid, så kan han
Den 10 Februari.
343
hafva förmån af skiftet, men lemnar han det kort efter skif¬
tet, har han blott förlust af detsamma. Derför kan man
väl icke kalla en åtgärd för en löneförhöjning, som träffar
så ojemt, att den medför förlust för en och för en annan
förmån. Vidare bör man märka, att det är dock hufvud¬
sakligen Staten, som skördar fördelen deraf, att boställena
blifva skiftade, enär det ju för det första är Statens fördel,
att dess tjenare blifva tillräckligt aflönade och boställenas
ökade afkastning dessutom kan komma Staten till godo,
ifall fråga uppstår om anslag till löneförhöjning åt med bo¬
ställen försedde tjenstemän, i beräkning kan tagas, att bo¬
ställena blifva så förbättrade, att de gifva en betydligt högre af¬
kastning än förut. Hvad nu åter angår det skälet att, om
den Kongl. Propositionen bifölles, detta skulle kunna fram¬
kalla anspråk på godtgörelse af Statsverket och comnninerna
för redan erlagda skifteskostnader, så, utom det att om så¬
dana anspråk icke nu är fråga och äfven om man skulle
anse dem öfverhufvud böra komma under pröfning, kan det
ju ofta inträffa, att ett dylikt anspråk måste ogillas, derföre
att boställsinnehafvare!! under flera år efter skiftets verk¬
ställande suttit qvar vid bostället och sålunda kan anses
hafva erhållit godtgörelse för de derå nedlagde kostnader.
Detta skäl ensamt anser jag derför icke vara tillräckligt att
böra föranleda afslag af den Kongl. Propositionen. Slutligen
får jag erinra derom, att det väl icke är afgjordt, att, såsom
en värd talare yttrat, Preste-Ståndet ensamt kommer att
bifalla den Kongl. Propositionen. Och äfven om detta skulle
blifva förhållandet, så må det väl icke få inverka på Stån¬
dets beslut, då det torde tillhöra hvarje Riks-Stånd liksom
hvarje representant att följa den åsigt, som han efter mogen
pröfning anser vara den riktiga. Jag får derför fortfarande
yrka på bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.
Prosten Ilabc instämde.
Prosten Lundholm: Jag har begärt ordet för att till¬
kännagifva att jag, med ogillande af Höglofi. Stats-Utskottets
hemställan, arnar rösta för bifall till denna Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition. Ett bifall till den nådiga Propositionen
hade man haft så mycket större anledning att af Utskottet
förvänta, då man tager i betraktande, att Rikets Ständer vid
förra Riksdagen, just i följd af den obillighet som ligger deri,
att boställsinnehafvare skola utom många andra omkostna¬
der, som åtfölja laga skiften å boställen, äfven vidkännas en
del af de dryga contanta utgifter, som dermed äro förenade,
anvisade ett anslag af icke mindre än 150,000 R:dr till un¬
derstöd åt boställsinnehafvare under de vilkor, som i Betän¬
kandet äro omförmälda. Utskottet har i sin hemställan så¬
ledes föreslagit, att nu församlade Rikets Ständer skola åter¬
344
Den 10 Februari.
taga ett vid förra Riksdagen beviljadt anslag blott derföre
att Kongl. Maj:t af anförda giltiga skäl förklarat sig för¬
hindrad att detta anslag använda på det sätt och de vilkor,
som vid förra Riksdagen föreslogs. Detta förslag är så
mycket mera oväntadt, som Kongl. Maj:t i sin nådiga Pro¬
position åberopat yttrande af Öfver-Directören vid Landt-
mäteriet, Kongl. Kammar- och Krigs-Collegierna, hvilka alla
på ett öfvertygande sätt ådagalagt obilligheten deraf att bo-
ställs-innehafvare skola betungas med contanta utgifter för
skiftesförrättningar, hvari boställen ingå ofta mot innehaf-
varens önskan. Såsom skäl för sin hemställan har Utskot¬
tet bland annat anfört: ”Det synes emellertid icke kunna
anses mera obilligt att boställsinnehafvaren vidkännes kost¬
naden för skifte af boställets jord, än att han har skyldig¬
het bygga och underhålla de laga husen å bostället. Den
omedelbara fördelen af skiftet tillkommer honom ensam och
det kan väl icke betviflas, att kostnaderna till fullo godtgö-
ras genom boställets ökade afkastning under de 20 år, på
hvilka skifteskostnaden enligt gällande stadgar fördelas.” —
Detta skäl synes mig både orimligt och ohållbart. En kort
granskning deraf, skall som jag tror, rättfärdiga detta om¬
döme. ' Först och främst har boställsinnehafvaren lyckligtvis
icke någon skyldighet att bygga och underhålla alla de laga
husen å bostället: men äfven om så vore, följer väl icke
deraf, att han hade ett onus sig ålagdt, det äfven skulle
vara rättvist att pålägga honom ytterligare kostnader. —
Hvari den omedelbara fördelen af skiftet består kan jag icke
förstå, ty icke lärer väl boställets egor blifva bättre genom
sjelfva skiftesförrättningen, så framt man icke föreställer sig
att de öfriga skiftesdelegarne skola låta sig nöja med mindre
eller sämre ägor än de före skiftet innehaft. Medelbar för¬
del kan skiftet visserligen bereda boställsinnehafvaren, om
han är i tillfälle att genom odlingar förbättra bostället. För
de kostnader, han sålunda underkastar sig, kan han hoppas
ersättning genom förökad afkastning, och derföre är det icke
ifrågasatt att någon ersättning för dessa kostnader skola ho¬
nom tillerkännas af någon annan än efterträdaren, i fall han
afträder bostället före den tid, dessa kostnader enligt gäl¬
lande stadgar anses vara genom atkastningen ersatta. Af sjelfva
skiftets verkställande har boställs-innehafvaren således ingen
omedelbar fördel; tvärtom har han under de flera år, som
oitast åtgå för skiftets fullbordan, många olägenheter af för¬
rättningen i afseende på boställets skötsel, och när förrätt¬
ningen ändtligen är afslutad, får han ofta emottaga nya egor,
som äro i lägervall och först efter stora kostnader kunna
bringas i behörigt skick. Så förhåller det sig i sjelfva verket
med de omedelbara fördelarne, hvilka Utskottet anser bo¬
ställsinnehafvaren skörda af laga skifte å bostället.
Den 10 Februari.
345
Vidare har Utskottet påstått, att ett bifall till den Kongl.
Propositionen utan tvifvel skulle från de många boställs¬
innehafvare, hvilkas boställen redan undergått laga skifte,
framkalla anspråk på godtgörelse af statsverket eller com-
mutierna för de af dem redan erlagda skifteskostnader; men
denna farhåga är naturligtvis alldeles ogrundad, då det icke
är i den Kongl. Propositionen ifrågasatt, att någon retroactiv
verkan skulle följa af förslaget. Om således den nådiga Pro¬
positionens antagande skulle medföra någon lindring för de
boställsinnehafvare, hvilkas boställen härefter komma att
undergå laga skifte, så kunna väl icke de, hvilkas boställen
redan äro skiftade, rimligtvis göra anspråk på ersättning för
de derför redan hafda kostnader. Det är väl hvarken första
eller sista gången lättnader eller förmåner beviljats, utan
att anspråk på retroactiv verkan blifvit väckta.
På grund af hvad jag nu haft ärap anföra, får jag an¬
hålla om bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.
Prostarne Bergvall och Bergman instämde.
Doctor Moberger: Genom en olycklig tillfällighet har
jag icke till hands det betänkande, hvarom nu discussionen
pågår, antingen derför att jag icke erhållit något exemplar
af Betänkandet, eller emedan jag förlagt detsamma. Jag får
derför tillstå, att jag icke grundeligen studerat Betänkandet.
Dock hafva några under discussionen fällda yttranden för-
anledt å min sida några reflexioner, hvilka jag anhåller att
få uttala. Så synes mig då Ofver-Directörens vid Landt-
mäteriet räsonnement i ämnet vara ovederlägglig!. Likaledes
förefaller det mig som vore hvad Kyrhoherden Simonsson
yttrat fullkomligt riktigt. Hvad deremot Prosten Ljunggren
anfört tyckes mig vara väl mycket theoretiskt. Denne talare
har naturligtvis i denna fråga gjort upp en slags räkning,
uti hvars debet han placerat alla de kostnader, som vid laga
skiften å boställen drabba boställsinnehafvaren. I credit
har han antagit såsom en afgjord sats, att alla boställen ge¬
nom skiftena blifva förbättrade och att således den ökade
afkastningen af dem skall betäcka kostnaderna vid skiftet.
Men jag bestrider, att denna sats är riktig. Åtminstone vet
jag, att många boställen både på Östergötlands slättbyggd
och i den delen af Calmar län, som gränsar intill Öster¬
götland, på intet sätt blifvit genom skiften förbättrade utan
snarare försämrade. Jag kan således alldeles icke medgifva
att genom bifall till den Kongl. Propositionen en löneför¬
höjning skulle beredas vederbörande boställsinnehafvare. Men
jag medgifver, att största afseende bör fästas på de klok-
hetsskäl, som Utskottet till stöd för sitt Betänkande anfört.
Derföre och om icke någon mera förfaren kan förringa vigten
346
Den 10 Februari.
af dessa skäl, skulle jag vara böjd att godkänna Utskottets
förslag, ehuru jag aldrig medgifver, att det är rättvist.
Doctor Säve: På de anförda klokhetsskälen kan jag
icke fästa synnerligt afseende. Jag ber Ståndet deremot väl
besinna, att om Ståndet bifaller Utskottets förslag, följden
blir att boställs-inneliafvarne lemnäs helt och hållet åt sitt
öde, då de, såsom är förut sagdt, icke mera få behålla det
till deras understöd vid sista Riksdagen anvisade anslag af
150,000 R:dr Rmt, och lika litet hafva något hopp, att den
olägenhet, som nu trycker dem, blir afhjelpt för nästa stats¬
reglering. Och då det väl icke är alldeles afgjordt, att om
Preste-Ståndet bifaller den Kongl. Propositionen, Ståndet blir
ensamt om detta beslut, får jag fortfarande yrka på bifall
till densamma.
Doctor Falch instämde.
Contracts-Prosten Westin: Jag för min del anser, att
genom skiftena i allmänhet beredes boställena en förmån lika¬
som att det icke kan vara oriktigt att, på sätt lag nu bju¬
der, kostnaderna för skiftet fördelas på tjugo år. Men jag
anhåller att få fästa uppmärksamheten derpå, att skifteå-
kostnaden skall utgå på en gång och att anskaffande af me¬
del till densammas gäldande ofta faller sig ganska besvärligt
för boställsinnehafvare, som vanligen icke äro capitalister.
Jag känner nemligen boställen i Upland, der skifteskostna¬
den uppgått till ganska betydligt belopp och vid ett boställe
till mellan 3 och 4,000 Il:dr Runt. För öfrigt tror jag, att
om, såsom Rikets Ständer, då de vid sista Riksdagen anvi¬
sade förrberörda anslag å 150,000 R:dr, föreslogo, vederbö¬
rande boställsinnehafvare å det erhållna förskottet för skiftes¬
kostnadernas betäckande skola erlägga ränta, förmånen af
skiftet för boställena kommer att betydligt förminskas. Det
ena med det andra föranleder derför mig att tillstyrka att,
med afslag af Utskottets förslag, den Kongl. Propositionen
må godkännas.
Biskop Sundberg: Det är alldeles riktigt, såsom en före¬
gående talare anmärkt, att, då frågan förevar i Utskottets
Plenum, ingen röst höjdes för bifall till den Kongl. Proposi¬
tionen. Men sådana röster hade förut låtit höra sig, nem¬
ligen då frågan förevar på Utgifts-Afdelningen af Utskottet.
Och anledningen, hvarföre intet yttrades i Plenum, var den,
att man ansåg, det hvarje försök att bereda framgång åt
den Kongl. Propositionen skulle vara fruktlöst. I sak hyser
jag de samma åsigter, sorn uttalats af de föregående talarne,
hvilka yttrat sig för bifall till den Kongl. Propositionen. Och
rättvisan och billigheten i densamma anser jag vara så väl
Den 10 Februari.
347
och fullständigt ådagalagd genom de utlåtanden i ämnet,
som afgifvits af Öfver-Directören vid Landtmäteriet samt
Kammar- och Krigs-Oollegium, att jag anser någonting ytter¬
ligare till försvar för den Kongl. Propositionen hvarken kunna
eller behöfva sägas.
Hvad nu angår de skäl, som Utskottet anfört till stöd
för det slut, hvartill det kommit, så hafva föregående talare
sökt förringa vigten af samma skal. Sanningen fordrar dock
det erkännande att hufvudsakliga skälet dertill, att Utskottet
icke ansåg sig böra tillstyrka bifall till den Kongl. Proposi¬
tionen, var det, att all utredning saknades, huru många i
skifteslag med andra hemman liggande boställen redan under¬
gått enskifte eller laga skifte och hvartill skifteskostnaderna
för de oskiftade boställena kunde belöpa sig. Det finnes väl
i Utskottets Betänkande upptaget, att de belopp, som under
åren 1861—1863 utgått för de kostnader i och för skiften
å boställen, som af statsverket redan nu godtgöras, i medel¬
tal utgjort 9,023 R:dr 38 öre R:mt; men deraf kan man icke
sluta, hvartill kostnaderna skulle uppgå, derest den Kongl.
Propositionen bifölles.
Hvad som emellertid synes mig vara det mest bevekande
i ämnet är det, som redan Doctor Säve anmärkt, eller att
om Utskottets förslag bifölles, boställsinnehafvarne komme
att lemnäs helt och hållet åt sitt öde, emedan det vid sista
Riksdagen anvisade anslag af 150,000 R:dr icke kommer att
under nu instundande stats-regleringsperiod utgå. Och der¬
för får jag tillstyrka bifall till den Kongl. Propositionen:
Att Preste-Ståndet, om det stannar i detta beslut, skall blifva
ensamt härom är väl icke afgjordt, ty väl kan man antaga,
att Bonde-Ståndet godkänner Utskottets förslag, och Borgare-
Ståndet har redan dertill gifvit sitt bifall efter anställd vo¬
tering med 30 ja mot 15 nej; men inom Ridderskapet och
Adeln torde vara flera, som vaka öfver boställs-innehafvarnes
bästa, hvadan det väl icke torde vara omöjligt, att den Kongl.
Propositionen der blifver bifallen.
Deruti instämde flera af Ståndets medlemmar.
Prosten Ljunggren: En föregående talare har anmärkt,
att jag betraktar frågan väl theoretiskt. Det är väl möjligt,
men jag har dock icke hört något yttras, som kan förmå
mig att icke vidhålla de åsigter, jag förut i saken uttalat.
Äfven har man sagt, att det är ganska problematiskt, örn
skiftena medföra något gagn för boställena. Besynnerligt
må det dock synas, om detta skulle vara sannt, då man vet,
att fattiga landtbrukare underkasta sig de ganska dryga
skifteskostnaderna blott för att få sin jord skiftad. Och
theoretiskt kan jag inse, att det skall vara en fördel för
jordbrukaren att få sin jord nära sina hus och icke långt
348
Don 10 Februari.
borta derifrån. Vidare har man sagt, att de i och för skif¬
tena erlagda kostnader icke skulle återgäldas på 10 år, men
mig har man sagt att, om jorden häfdas med någon omsorg,
kostnaderna skola återgäldas på 3 eller 4 år. För öfrigt
var det mig visserligen icke oförväntadt, att Ståndet skulle
bifalla den Kongl. Propositionen.
Hofpredikanten Wahrenberg: Jag hade icke ämnat yttra
mig i frågan; men då en föregående talare velat ådagalägga,
att det skulle vara nyttigt för boställena, att deras jord
blefve skiftad, dermed, att fattiga landtbrukare underkasta
sig de dryga skifteskostnaderna för att få sin' jord skiftad,
så får jag erinra, att, emedan det är i lag föreskrifvet, att,
om en person i skifteslag begär att få laga skifte å det¬
samma verkstäldt, de andra delägarne i skifteslaget måste
underkasta sig detta, och att det således icke står i deras
skön att medgifva eller icke medgifva laga skifte. Det är
långt ifrån frivilligt och ingalunda med afseende på väntade
fördelar, som de mindre laudtbrukarne alltid underkasta sig
de dryga skifteskostnaderna. Mig synes det vara orättvist
att den person, som innehar boställe, då derå skifte vidtages,
skall gälda kostnaderna derför, då det är osäkert, huru länge
samme person kommer att innehafva bostället och således
äfven huruvida han någonsin kan komma att draga någon
fördel af laga skiftet. Om han qvarsitter der t. ex. endast
ett eller två år, så är hans förlust uppenbar. Det enda
rättvisa är att jordegaren, hvilken förr eller sednare skördar
vinsteii deraf att jorden skiftas, också får vidkännas de der¬
för erforderliga kostnaderna, och då nu Staten i ifrågava¬
rande hänseende är jordegaren, så synes det ock vara oveder¬
lägglig!, att den bör gälda boställenas andel i kostnaden
för de laga skiften, som de varda underkastade, och hvilka
ej ens alltid medföra åt innehafvaren några förmåner, utan
någon gång äfven till och med skada.
Doctor Moberger: En talare har låtit förstå, att jag
skulle sagt, att skiften å boställen medföra snarare förlust
för boställsinnehafvaren än fördel. Men jag har icke sagt
att detta alltid är resultatet, utan blott stundom. Den
samme talaren är Pastor i en Stadsförsamling och har må¬
hända icke någon landtförsamling, hvadan hans erfarenhet
om gagnet eller skadan för boställsinnehafvare af skiften å
boställen kanske icke är stor; men jag har 34 år varit
Pastor i landtförsamling och kan intyga, att ganska många
concurser inom allmogeclassen uppkommit deraf, att man
vid laga skiftens verkställande fått vidkännas dryga utgifter
och gjort förluster.
Den 10 Februari.
349
Efter härmed afslutad discussion och uppå derom i veder¬
börlig ordning gjord Proposition, biföll Ståndet, med afslag
å Utskottets hemställan, för sin del Kongl. Maj:ts ifråga¬
varande nådiga Proposition.
§ 17.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats- Utskottets Utlåtande Nio
47, i anledning af Kongl. Mai:ts nådiga Proposition, angående
eftergift af 1863 års arrende för kungsladugården Åhs kloster
i Hallands län.
§ 18.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande Nio 48, an¬
gående anvisandet af anslag till complettering af bristande
trafikmateriel å redan anlagda jernvägs-stambanor.
Professor Selander begärde ordet och yttrade: Jag har
låtit anteckna mig såsom reservant emot detta Utskottets
betänkande emedan jag af de skäl, som i Trafik-Styrelsens
till Kongl. Majit den 26 sistlidne October aflåtna under¬
dåniga skrifvelse äro omförmälda och hvilka synas mig oveder-
läggliga, ansett att anslag till förstärkning af den rörliga
jernvägsmaterielen bör af Rikets Ständer beviljas till heia
det belopp af 2,250,000 Rdr, sorn Trafik-Styrelsen för sådant
ändamål ansett erforderligt. Kongl. Majit har uti sin nådiga
Proposition i ämnet nedsatt denna summa, såsom det mig
synes, utan giltiga skäl till 2,000,000 Rdr Rint. Jag har
ock, såsom af det tryckta Utskotts-betänkandet inhemtas,
icke varit ensam om denna min reservation. En-person,
som förvisso icke är känd att slösa med statens medel, har
reserverat sig i samma syftning som jag. Och denne person
visade i Utskottet tydligen det oundgängliga behofvet af be¬
tydligt förökad jernvägsmateriel och särskildt att behofvet
af vagnar för forslande af tunga varor var synnerligen stort,
enär gods fått ligga i månader vid stationerna af brist på
vagnar, Jag får derför yrka, att Preste-Ståndet måtte be¬
vilja den summa, som Trafik-Styrelsen ansett vara behöflig.
Contracts-Prosten Tegnér: Såsom icke tillhörande Riks¬
gälds-Afdelningen inom Stats-Utskottet, der ärendet blifvit
beredt, har jag först vid utlåtandets justerande i Utskottets
plenum varit i tillfälle vinna någon kännedom om detsamma.
Vid justeringen närvarande var jag dock tillfälligtvis borta
då reservationerna mot beslutet afgåfvos, och kunde således
icke i dem deltaga. Derföre får jag nu anmäla, att jag bi¬
träder den af Herr Hierta afgifna reservationen, och, på de
deri förekommande skäl, tillstyrker, att Rikets Ständer måtte
bevilja det belopp af 2,250,000 Rdr, som Trafik-Styrelsen
350
Den 10 Februari.
ansett nödigt för förstärkningen af den rörliga jernvägs-
materielen. I öfrigt är jag, i afseende på skälen, som här¬
före tala, förekommen af den föregående talaren, med hvilken
jag i allo instämmer, men ber dock att dertill få lägga
några ord. Såsom närboende en jernväg, — Köping—Hults, —
kan jag i någon mån åberopa min erfarenhet. Trafiken å
sagde jernväg har betydligt ökats, men materielen icke i
samma förhållande, hvad nemligen godsvagnar angår, så att
de effecter, lör hvilkas forslande jernvägen anlitas, icke på
den vinna så hastig befordran, som kunde önskas och väntas.
Erkännas bör att Bolagets styrelse icke underlåtit, eller
underlåter något, som kan tjena till att upphjelpa och främja
trafiken, så långt medel dertill kunna anskaffas och förslå;
och thy förutan motsvarar vägen icke sitt ändamål, likalitet
som beredes den afkomst, hvilken deraf annans kunde dra¬
gas. Af det mindre kan man sluta till det större, och huru
nödigt det är att Statens banor förses med tillräcklig ma¬
teriel för bedrifvandet af rörelsen. Att spara är onekligen
en god sak, men att vid ett företag, hvilket, såsom det af
jernväg, afser framkallandet jemte utvecklingen och lifvandet
af industrien och productionen, i allmänhet, icke spara nå¬
got, som kan tjena till communications-sättets utvidgande
och fullständigande torde vara en icke mindre god sak, helst
fullständigandet ock utgör vilkoret för och bereder en
större afkastning af jernvägs-trafiken. På dessa skäl är det
ock som jag vördsamt förnyar tillstyrkandet af bifall till
det anslag, som Trafik-Styrelsen begärt till complettering af
trafik-materielen å jernvägs-stambanorna.
Doctor Sandberg: Utan tvifvel är det väl behöfligt att
jernvägsmaterielen ökas, så att medel dertill måste anslås.
Men man kan väl ock antaga, att den af Kongl. Maj:t be¬
gärda summa af 2,000,000 Kdr Ilin t är för det dermed af-
sedda ändamål tillräcklig, hvarför jag ock förmodar, att
det icke må vara behöfligt att öfverskrida samma summa.
Jag röstar derför på bifall till Kongl. Maj:ts förslag; men
med detsamma vill jag icke underlåta att uttala att min tanka
har alltid varit, att all jernvägsmateriel bör, såvidt möjligt
äx*, förfärdigas inom landet, och begagnas denna utväg, som
aldrig bordt underlåtas, så kan väl svårligen under ett år
mera tillverkas än som motsvarar nu beviljade anslag.
Doctor Falck och Prosten Lundholm instämde.
Doctor Thyselius: Efter den fullständiga utredning Sty¬
relsen för Statens jernvägar i frågan lemnat, får, i öfverens¬
stämmelse med de afgifna reservationer, äfven jag yrka, att
till complettering af den rörliga jernvägsmaterielen på våra
Stambanor 250.000 Rdr måtte beviljas utöfver, de af Kongl.
Den 10 Februari.
351
Maj:t äskarle två millionerna, och detta dels på. det att icke
någon missräkning vidare må uppstå, dels ock på det att
Statens jernvägar genom en i detta fall för långt drifven
liushållsaktighet icke må ännu längre sättas ur stånd att
uppfylla hela sin bestämmelse.
Men härjemte ville jag uttala den åsigt, att Svensk
jernvägsmateriel borde hädanefter mera allmänt än hittills
blifva använd. Härigenom skulle ock en fabrikation, fullt
tillräcklig att fylla vårt eget lands behof, lätt uppstå, utom
det att afsättning äfven på utlandet kunde vinnas genom
den större så väl säkerhet som varaktighet, hvilket Svenska
jernet erbjuder. Under förliden vinters stränga köld har
nemligen ingen enda Svensk hjulring, men väl flera Engelska
sprungit, hvarigenom flera olyckor uppstodo och ännu svå¬
rare hotade att uppstå. Betänker man, att tullfritt införande
af utländsk jernvägsmateriel blifvit medgifvet och att det vid
jernvägarne begagnade och slitna Svenska jernet äfven kan till
annat behof åter användas, skall dessinera allmänna be¬
gagnande vid våra jernvägar i det hela icke falla sig dyrare
än den materiel, vi ifrån utlandet hufvudsakligen hemtat.
Doctor Arrhenius: Jag för min del får tillstyrka bifall
till Utskottets förslag. Uti underdånig skrifvelse den 2(1 sist-
lidne October, har Trafik-Styrelsen begärt till jernvägs-ma-
terielens ökande 2,250,000 R:dr Bunt, hvaremot Kongl. Maj:t
ansett en summa af 2,000,000 R:dr Runt vara för ändamå¬
let tillräckligt. Utskottet har biträdt Kongl. Maj:ts förslag,
under förutsättning, att Kongl. Maj:t efter föregången nog¬
grann granskning funnit detta anslag vara tillräckligt; och
har Utskottet så mycket hellre velat stanna dervid, som Ut¬
skottet har till syftemål att bevilja så små anslag sorn möj¬
ligt för att kunna förebygga, att upptagandet af utländskt
lån må varda vid denna Riksdag nödvändigt.
Deruti instämde flera af Ståndets medlemmar.
Kyrkoherden Wennerström: Då Trafik-Styrelsens calcyl
visat, att den af Styrelsen begärda summan är behöflig för
anskaffande af nödig jernvägsmateriel, och det att sådan fin¬
nes i tillräcklig mängd är ett oeftergifligt vilkor för att taxan
må kunna nedsättas och således det ändamål, för hvilket
jernvägarne blifvit anlagda, nämligen rörelsens underlättande
fullständigt må kunna vinnas, så kan jag icke annat än anse
det ändamålsenligt, att nu genast bevilja hela den af Sty¬
relsen begärda summan. För öfrigt instämmer jag i allo
med dem, som förklarat det vara önskvärd t, att materielen
blefve förfärdigad inom vårt eget land; men jag tror mig
veta, att redan nu alla godsvagnar göras här i Sverige.
352
Den 10 Februari.
Doctor timmelius: Jag instämmer helt och hållet med
den nästföregående talaren. Ingen kunde väl vid den tid, då
jernvägar först hörjade byggas i vårt land, föreställa sig, att
trafiken skulle blifva så liflig som det nu visat sig. Men
just deraf följer ock att, om man vill hafva större inkomster
af jernvägarne, man måste anskaffa tillräcklig jernvägsmate-
riel. Utan tvifvel känner flertalet af Ståndets medlemmar
dels af egen erfarenhet och dels af berättelser, hurusom det
icke finnes tillräckligt antal godsvagnar, och att derför vid
ganska många stationer gods får lång tid ligga qvar der.
Men det är ju orimligt att hafva anlagt vägar för transpor¬
ten, men att icke hafva nödiga transportmedel. Då förhål¬
landena äro sådana, kan jag ej finna något skäl, hvarför man
skulle låta än ett år passera utan att söka fylla det befint¬
liga behofvet af ökad jernvägsmateriel. För öfrigt får jag
upplysa att det redan finnes i Skåne stora fabriker, som till¬
verka alla de för jernvägen behöfliga godsvagnarne.
Kyrkoherden Otterström: Jag vill på intet vis bestrida,
att jernvägarne kunna för detta och närmast följande år be¬
höfva en så förökad jernvägsmateriel som Trafik-Styrelsen
uppgifvit; men att nu genast och för detta år 2,250,000 Ridr
Rimt måste beviljas, ehuru Kongl. Majit icke begärt mer än
2,000,000 Ridr Ruut •— om nödvändigheten deraf har jag
icke blifvit öfvertygad. Kongl. Majit har ju begärt sist¬
nämnde summa att från Riksgälds-Contoret i mån af behof
utbetalas, och ligger icke deri, att behofvet skall med denna
summa kunna fyllas till dess nästa Riksdag tager sin början.
Jag för min del anser mig derför höra stanna i det slut,
som Utskottets Betänkande innehåller.
Doctor Björkman instämde.
Prosten Ljunggren: Jag är af samma mening som den
nästföregående talaren. Utskottet har tänkt att för detta
år den af Kongl. Majit begärda summan kunde vara för det
afsedda ändamålet tillräcklig. Det är nemligen väl sannt,
att godsvagnarnes antal måste betydligt förökas; men med
anledning deraf, att personvagnarne ofta icke äro fullsatta,
har man trott, att i fråga om dylika vagnar en inskränk¬
ning i det begärda antalet kunde göras. I följd häraf och
då det är nödvändigt att icke vara för liberal med anslag,
om man lill förekomma upptagandet af nytt utländskt lån,
anser jag mig böra biträda Utskottets förslag.
Biskop Sundberg: Jag är hufvudsakligen förekommen af
de två sista talarne, med hvilka jag derför instämmer. Jag
anser det verkligen ej vara af någon vigt, om man beviljar
2'A
Den 10 Februari.
353
2'A million eller blott 2 millioner. Klart synes det mig
vara, att jernvägsmaterielen behöfver ökas på sätt Trafik¬
styrelsen uppgifvit; men uppenbart är ock, att Kongl. Maj:t
efter föregången granskning funnit att för tiden till nästa
Riksdag en summa af 2 millioner är tillräckligt för att fylla
ifrågavarande behof. Derför kommer jag att biträda Utskot¬
tets förslag, af skäl äfven att i en annan Kongl. Maj:ts Pro¬
position rörande anskaffande af medel till jernvägs-byggna-
ders fortsättning, denna post å 2 millioner blifvit tagen i
beräkning, hvilken således skulle komma att förryckas, der¬
est Rikets Ständer nu höjde summan till 2'/4 million R:dr.
Doctor Söderberg instämde.
Professor Selander: Man har sagt, att Sveriges jernvä¬
gars väl och ve ej beror på beviljandet af det utaf Trafik¬
styrelsen begärda anslag, utan att man utan fara kan för
det närvarande stanna vid den af Kongl. Maj:t begärda sum¬
ma. Må vara att det är sannt. Men om man antager, att
Trafik-Styrelsen väl förstår, hvad som uti ifrågavarande hän¬
seende behöfves, så ser jag icke något skäl, hvarför det be-
höfliga anslaget icke skall beviljas. I allt fall, äfven om
jernvägsmaterielen ökas, på sätt Trafik-Styrelsen föreslagit,
blir den dock på Statens banor icke jemförlig med den på
Gefle—Dala jernväg.
Man har sagt, att man vill undvika upptagandet af ut¬
ländskt lån. Ja, jag instämmer alldeles deri, att man icke
bör låna för att forcera byggandet af nya jernvägar; men
jernvägsmaterielen på de redan befintliga banorna måste
ökas och för detta ändamål måste penningar anskaffas, om
ock genom lån. Vidare har man yttrat, att, enär person-
vagnarne ofta icke äro fullsatta, antalet af dem icke behöfde
blifva så stort, som Trafik-Styrelsen föreslagit. Men den om¬
ständigheten, att vagnarne icke alltid äx-o fullsatta, utgör icke
något skäl att inskränka deras antal, ty ofta händer det, att
der finnas så många passagerare, att vagnarne med knapp
nöd förslå; och Trafik-Styrelsen måste naturligtvis hafva så
många vagnar, att den kan möta alla eventualiteter. Ty är
icke allmänheten öfvertygad att den när som helst vid till-
ämnade färder på jernvägen kan få plats, blir den lätt af-
vänd från att begagna transporten på jernvägarne.
Prostarne Palmlund och Melén instämde.
Kyrhoherden Simonsson: Jag instämmer i allo med Pro¬
fessor Selander och Doctor Gumselius. En talare har yttrat
att personvagnarne emellanåt gå tomma. Det är sannt, att
sådant inträffar på somliga vägsträckor, men på andra stäl¬
len åter samla sig ofta på en gång så. många passagerare,
Hugv. Preste-St. Prot. 1866. 2:dra Bandet. 23
354
Den 10 Februari.
att flera deribland, om de vilja följa med, måste åtnöjas med
att fara på gods- och bromsvagnar. Till förekommande af
dylika olägenheter erfordras fullt tillräckligt antal person¬
vagnar. Äfven af detta skäl tillstyrker jag för min del be¬
viljande af det större af de ifrågasatta begge anslagen.
Doctor Moberger: Ännu delar jag den af Doctor Sand¬
berg uttalade åsigt, men skall öfvergifva den, så snart man
ådagalagt, att jernvägs-materielen icke med det af Kongl.
Maj:t begärda anslag kan tillräckligt ökas då detta just äi',
quod restat demonstrandum.
Contracts-Prosten Altahr: Jag kan icke annat än biträda
deras mening, hvilka, i motsats mot hvad Kongl. Maj:t i sin
nådiga Proposition föreslagit samt Utskottet tillstyrkt, yrkat,
att det begärda anslaget måtte oafkortadt varda beviljadt,
emedan Trafik-Styrelsen synes mig hafva framlagt väl grun¬
dade och klara skäl för sin begäran. Deremot har hvarken
Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition, eller Utskottet i sitt
tillstyrkande eller någon talare visat, att den af oafvisligt
behof påkallade ökade materielen kan anskaffas för mindre
än hela den summa, sorn af Trafik-Styrelsen blifvit begärd.
Den bevisningsskyldighet, hvilken den näst föregående talaren
velat sätta såsom vilkor för beviljandet af hela denna summa,
synes mig sålunda böra åligga deni, hvilka trott sig kunna
föreslå en nedsättning deruti. Att vilja nedsätta denna summa
tyckes mig vara rent af förvändt, ty har Staten kostat så
ansenliga summor på sina jernbanor, så bör den väl icke
försumma något tillfälle att af dem draga all den vinst, som
står att finna. Banorna äro färdiga och gods finnes i öfver¬
flöd att frakta, men kan icke efter behof och önskan fraktas
af brist på erforderlig trafikmateriel. Kan det vara rätt att
pruta eller utdraga på tiden, när det gäller att afhjelpa
denna brist. Den, som här vill pruta, synes mig vara att
förlikna med en jordbrukare, som då han hade sin åker
beredd att besås, derifrån afstode för att såmedelst bespara
sädeskornet. Här är också icke behof att spara, ty har man
haft tillgångar för att bygga banorna, så har man ock till¬
gångar för att förse dem med materiel. Nu erfordras blott
en ojemförligt ringa kostnad, och med den kostnaden in¬
bringas genast en stor vinst, icke allenast directe genom in¬
flytande trafikinkomst, utan ännu mera indirect genom det
lif och den fart, sorn gifves åt den industriela rörelsen. Jag
tillstyrker sålunda, att åt Trafik-Styrelsen måtte oafkor.tadt
beviljas hela det äskade anslaget 2,250,000 R:dr.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, gjorde
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen proposition på bifall
Den 10 Februari.
355
till Utskottets förslag; men då dervid blandade ja och nej
hördes samt votering begärdes, uppställdes och godkändes
följande voteringsproposition:
Den, som bifaller Utskottets hemställan, röste Ja; den
det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet beviljat
det af Trafik-Styrelsen begärde anslag af 2,250,000 R:dr till
complettering af rörelsematerielen på Statens stambanor.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 31 Ja och 18 Nej, hvadan Ståndet alltså stannat
i det slut, ja-propositionen innehåller.
§ 19-
Föredrogs ånyo och godkändes Banco- Utskottets Memorial
N:o 11, med förslag till ändringar i Femte Artikeln af
Bauco-Reglementet, om Bankens Styrelse och några sär¬
skilda åt densamma gifna uppdrag.
Godkändes.
§ 20.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 12, an¬
gående föreskrifterna i Nionde Artikeln af Banco-Reglementet.
Funkten 1.
Doctor Björkman begärde ordet och yttrade: Vid be¬
handlingen inom Utskottet af 147 § i gällande Banco-Regle¬
mentet uttalade jag den åsigt, att § visserligen borde så till
vida förändras, att den icke skulle innehålla bestämda före¬
skrifter, åt hvilka och till hvilka belopp gratificationer borde
utdelas, men att den dock borde i allmänhet bemyndiga
Banco-Fullmäktige att utdela dylika gratificationer, der så
behöfligt vore. Och hemställer jag till närvarande Banco-
Fullmäktige sjelfva, huruvida de icke anse ett dylikt med¬
gifvande i Reglementet vara för dem behöfligt för att undgå
framtida anmärkningar.
Doctor Nordlund: För min del kan jag icke anse ett
medgifvande eller bemyndigande, sådant som den föregående
talaren ifrågasatt, vara nödvändigt, ty Banco-Fullmäktige
synas mig äfven derförutan vara både berättigade och skyl¬
dige att vid förefallande tillfällen utgifva medel för sådana
ändamål, som uti 147 § af gällande Banco-Reglemente äro
omförmälda. Orsaken, hvarför Fullmäktige hemställt, att
denna paragraf skulle ur Reglementet uteslutas, har varit
dels den, att de ansett det vara olämpligt att på förhand
till beloppet bestämma gratificationer, hvilkas storlek borde
bero af det biträde, som lemnäs Banken af personer, som
icke äro i Bankens tjenst anställde; dels den att den nya
concurslagen föranledt ett ovilkorlig! behof af flere biträden
356
Den 10 Februari.
utom verket än tillförene i rättegångs-, utsöknings- och be-
vaknings-ärenden, för hvilka biträden lämpliga arvoden af
Styrelsen öfver nämnda verk antingen för år eller för hvarje
lemnadt biträde måste bestämmas. Dylika biträden blifva fort¬
farande erforderliga för Discont-Contoret och Låne-Contoren;
hvaremot för de i följd af Bankens öfriga rörelsegrenar utom
dessa contor ifrågakommande rättegångs- och utsökningsmål
särskilda arvoden eller gratificationer till personer utom
verket borde i det närmaste kunna undvaras. Det ena med det
andra har gjort, att Fullmäktige funnit uteslutandet af de
närmare bestämmelserna i nämnde § vara lämpligt helst
det är omöjligt att i förväg bestämma om och hvilka bi¬
träden af personer utom Banken blifva nödiga. Om Rikets
Ständer deremot vilja insätta i § ett bemyndigande i allmän¬
het för Fullmäktige att bekosta nödiga utgifter, så kan natur¬
ligtvis intet å Fullmäktiges sida vara att deremot erinra;
ehuru jag, såsom jag förut yttrat, icke anser det vara be-
höfligt. I afseende på extra utgifter måste i alla fall Full¬
mäktige underkasta sig vederbörande Revisorers och Princi¬
palers pröfning, huruvida samma utgifter varit nödige eller icke.
Doctor Itjörkman: Då Fullmäktige i Banken ej anse
behöfiigt att i denna § inryckes en sådan tillåtelse, som jag
ifrågasatt, vill jag icke yrka vidare derpå.
Efter härmed afslutad discussion blef punkten godkänd.
Hvad Utskottet i detta Memorial i öfrigt hemställt, blef af
Ståndet godkändt.
§ 21.
Föredrogs ånyo och godkändes Banco-Utskottets Memo¬
rial N:o 13, i anledning af Kamereraren A. W. Wäsströms
ansökning om eftergift af upplupna öfverräntor å till Banco-
Discontverket inbetald skuld.
§ 22.
Föredrogs ånyo och bifölls Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi- Utskottets Betänkande N:o 40, i anledning af väckt
motion om särskilda föreskrifter i fråga om tångtägt å hafs-
stränderna i Halland.
§ 23.
Föredrogs ånyo och bifölls Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi-Utskottets Betänkande N:o 41, i anledning af väckt
motion om rätt för fartyg att verkställa lossning vid kanal¬
station eller annan hamn, der tullkammare saknas.
Den 10 Februari.
357
§ 24.
Föredrogs ånyo och bifölls Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi-Utskottets Betänkande N:o 42, i anledning af väckt
motion om en lagsamlings utarbetande på allmän bekostnad.
§ 25.
Föredrogs ånyo Utdrag N:o 131 af Hedervärda Bonde-
Ståndets Protocoll för den 27 sistl. Januari innehållande
bland annat, inbjudning till de öfriga Riks-Stånden att för¬
ena sig i förstnämnda Stånds beslut rörande l:sta punkten
af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26, angående regleringen
af utgifterna under Riks-Statens Andra Hufvud-Titel.
Sedan af meddelade protocolls-utdrag blifvit upplyst, att
frågan redan blifvit genom de öfriga Riks-Ståndens samman¬
stämmande beslut afgjord, ansågs denna inbjudning icke
kunna föranleda till annan åtgärd än att läggas till hand¬
lingarna.
§ 26.
Föredrogos och bordlädes Banco-Utskottets Memorialer:
N:o 10, med förslag till reglering af Bankens låne- och
creditivrörelse samt om användande af upplupen banco-
vinst; och
N:o 14, i anledning af väckt motion om befrielse för
Vaktmästaren J. F. Forsslund att infria åtskilliga af f. Riks-
dags-Fullmäktigen Paul liedström mot falska handlingar ei--
hållna lån från Banco-Disconten.
§ 27.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi-Utskottets Betänkande N:o 43, i anledning af väckt
motion i fråga om tilldelande åt Ordförande i Communal-
Styrelse af ett exemplar utaf Svensk Författnings-Samling;
äfvensom samma Utskotts Memorialer.
N:o 44, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N:o 26, angående väckt motion om åtgärder till åstadkom¬
mande af en pensionsförening för tjenstemän och betjente
vid Statens jernvägar; och
N:o 45, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N:o 32, angående väckt motion om bestämmande af vissa
vilkor i fråga om rättigheten att utbekomma brandstod.
§ 28.
Föredrogos och lades till handlingarne från de respec-
tive Med-Stånden inkomna Protocollsutdrag, nemligen från
358 Den 14 Februari.
Högloft. Ridderskapet och Adeln N:is 112—114; från Vällojl.
Borgare-Ståndet N:is 114—1,20 och från Hederv. Bonde-
Ståndet N:is 137—139.
Ståndet åtskiljdes kl. 1 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Ren 14 Februari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades Protocollet för den 3 innevarande månad.
§ 2.
Vid nu anställda val till Preste-Ståndets Fullmäktige i
Rikets Ständers Bank och Riksgälds-Contor blefvo utsedde:
till Fullmäktige i Banken:
Kyrkoherden i Maria Magdalena Församling här i staden,
Kongl. Hof-Predikanten, L. N. O., Doctor Josef Nordlund;
Vetenskaps-Academiens Astronom, Professoren, R. N. O. m.
m. Nils Haqvin Selander och Kyrkoherden i S:t Jacobs
och Johannes Församling, Kongl. Ilof-IVedikanten, L. N. O.,
Doctor Johan Gustaf Lundberg;
till Fullmäktige i Riksgälds-Contor et:
Riks-Archivarien, Professoren, C. N. O. Juris-Utr. et
Phil. Doct. Johan Jacob Nordström; Comministern i S:t Clarae
Församling Johan Wilhelm Beckman och Kyrkoherden i
Hedvig Eleonora Församling, L. W. O. Pehr Lindstén; äf¬
vensom till Suppleanter för berörde Fullmäktige, att i följande
ordning inträda, allteftersom i något af förenämnde penninge-
verk ledighet kan uppkomma:
Pastor-Primarius i Stockholm, L. N. O. Doctor Carl
Magnus Fallenius, Comministern i Hedvig Eleonor» För¬
samling Arthur Eijvin Anshelm Afzelius samt Kyrkoherden
i Ulrica Eleopor» Församling härstädes Eric Magnus
Schultzberg.
Den 14 Februari.
359
§ 3.
I öfverensstämmelse med Ståndets derom den 7 inne¬
varande månad fattade beslut företogs val af Ledamöter för
Preste-Ståndet uti Styrelserna öfver Rikets Ständers Banks
Låne-Contor i orterna jemte deras Suppleanter, och befunnos
vid valförrättningens slut vara utsedde till:
Ledamot i Styrelsen öfver Låne-Contor et i Göteborg:
Svenska Kyrkoherden vid Christinae Församling i Göte¬
borg, Prosten, Phil. Doctor J. C. Lamberg;
Suppleant derstädes:
Tyska Kyrkoherden vid Christinae Församling i Göte¬
borg, Prosten C. Prehn;
Ledamot i Styrelsen öfver Låne-Contor et i Malmö:
Kyrkoherden i Håslöf, Contracts-Prosten, L. N. O., Phil.
Doctor J. Pettersson;
Suppleant derstädes:
Kyrkoherden i Burlöf, Phil. Doctor J. Menander;
Ledamot i Styrelsen öfver Låne-Contoret i Wisby:
Kyrkoherden i Endre och Heideby, Gr. Linguae & Hist.
Lectorn, Contracts-Prosten, L. N. O. Doctor D. Söderberg;
Suppleant vid samma Låne-Contor:
Commiuistern vid Wisby Stads- och Lands-Församlingar
A. H. Nyberg.
§ 4.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Betänkande N:o 10,
med förslag till reglering af Bankens låne- och creditiv-
rörelse samt om användande af upplupen Banco-vinst.
Lades andra gången på bordet.
§ 5.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 14, i
anledning af väckt motion om befrielse för Vaktmästaren J.
F. Forsslund att infria åtskilliga af förre Riksdags-! ull-
mäktigen Paul Hedström mot falska handlingar erhållna lån
från Banco-disconten.
Bifölls.
§ 6.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi- Utskot¬
tets Betänkande N:o 43, i anledning af väckt motion i fråga
360
Den 14 Februari.
om tilldelande åt Ordförande i Communal-Styrelse af ett
exemplar utaf Svensk Författnings-Samling, m. m.
Kyrkoherden Ekelundh begärde ordet och yttrade: Då
denna motion förevar på Utskotts-Afdelningen, fann jag mig
föranlåten att motsätta mig det beslut, hvari Utskottet seder¬
mera stannade, ett beslut helt olika det motionären åsyftat,
ithy att han föreslog det de till kyrkan ankommande för¬
fattningar och allmänna kungörelser, sedan de blifvit upp¬
lästa från predikstolen, måtte utlemnas till Ordföranden i
Comrrmnal-Nämnden, som för desammas vård skulle ansvara.
Denna anordning ansåg sig dock Utskottet, såsom mig synes
på goda skäl, icke kunna förorda. Men för min del måste jag
ock motsätta mig Utskottets förslag såsom varande dels olämp¬
ligt, enär Communal-Styrelserna sakna egen local att deruti
förvara det sålunda erhållna exemplaret af Författnings¬
samlingen, dels onödigt, då Styrelsen alltid har tillgång till
kyrkans exemplar, hvarföre jag, så mycket heldre som
Statsverket eljest skulle tillskyndas en opåkallad utgift,
yrkar det förevarande betänkande måtte ogillas.
Häruti instämde Contracts-Prosten Palmlund, Kyrko¬
herden Simonsson m. 11. af Ståndets ledamöter.
Biskop Beckman: Mig synes det af vigt, att Utskottets
förslag vinner Rikets Ständers bifall, ty Communal-Styrelsens
Ordförande har ej alltid tillgång till kyrkans archiv, och för
honom är det likväl understundom oundgängligen nödigt att
rådfråga Författnings-Samlingen.
För öfrigt är klart att ju lättare det blir att erhålla
del af allmänna författningar, ju lättare vinnes målet att
aflägsna kungörelsernas uppläsande från predikstolen — ett
mål, som säkerligen Högv. Ståndets samtliga ledamöter gerna
vilja uppnå.
Hvad beträffar den befarade svårigheten med förvarandet
af det exemplar utaf Författnings-Samlingen, som skulle till¬
komma Ordföranden i Communal-Styrelse, tror jag ej att
denna bör afskräcka Ståndet att till förslaget lemna bifall,
ty om Kongl. Maj:t på Rikets Ständers framställning utfär¬
dar nådig förordning i ämnet, kommer väl i sammanhang
dermed föreskrift att lemnäs, huru Communens Författnings¬
samling skall vårdas och förvaras.
Prosten Melén, Prosten Lundberg, Contracts-Prosten
Schmidt m. fl. instämde.
Prosten Lund holm: Lika mycket som jag ogillar motio¬
närens förslag, lika mycket gillar jag Utskottets.
För Pastor är det särdeles vigtigt, att Communal-Sty¬
relsens Ordförande tilldelas särskildt exemplar af Svensk
Den 14 Februari.
3 fil
Författnings-Samling, ty eljest får Pastor aldrig behålla
Kyrkans exemplar orubbadt, utan måste tidt och ofta till
nämnde Ordförande utlåna än ett nummer än ett annat,
hvarigenom lätt händer, att samlingen blir incomplett. Vägra
sådan utlåning kan Pastor ej heller, om han också dertill
egde laglig rätt, ty man kan naturligtvis ej begära, att den
för sin befattning lönlösa Ordföranden i Communal-Styrelse
på egen bekostnad skall på berörde samling prenumerera.
På grund af hvad jag haft äran anföra, vågar jag yrka,
att förevarande betänkande måtte bifallas.
Contracts-Prosten Janzon: Till en stor del förekommen af
de två sista talarne, ber jag att endast få påpeka huru ofta
det kyrkans archiv tillhöriga exemplar af Svensk Författ¬
nings-Samling genom utlåning blir defect, samt huru ringa
Statens utgift för genomförandet af Utskottets förslag blefve
i förhållande till den stora och påtagliga fördel, som genom
detsamma åsyftas.
Doctor Björkman: Jag instämmer rörande denna fråga
med reservanten Herr von Ehrenheim. Kostnaden för den
föreslagna utdelningen skulle komma att uppgå till omkring
15,000 Rdr och communernas behof af en dylik skänk af
Staten motsvarar icke denna kostnad, åtminstone icke uti
de communer jag närmare känner. Landshöfdinge-Embetets
kungörelser utdelas nemligen der gratis til! Cominunal-Stäm-
mans Ordförande, hvilken för öfrigt om han så behagar lätt
förskaffar sig ”Handbok för Communal-Styrelser af Törne¬
bladh”, innehållande allt hvad nämnde Ordförande såsom så¬
dan behöfver känna. Skulle åter verkligen någon större
Författnings-Samling behöfvas, är den af Thurgren utgifna
för ifrågavarande ändamål fullt tillräcklig, men i afseende å
priset betydligt billigare.
Contracts-Prosten Tegnér instämde.
Kyrkoherden Wennerström: Jag delar Prosten Lundholms
åsigt och anser nödvändigt för Communal-Stämmas Ord¬
förande att ega tillgång till Svensk Författnings-Samling.
Då nu LTtskottet så till vida ogillat motionen, att det
afstyrker att beröfva Pastor det honom hittills tilldelade
exemplar, måste jag för min del yrka bifall till betänkandet,
och ber endast få påpeka att, då Statsverket får vidkännas
en utgift af allenast 2 Rdr 50 öre för hvarje exemplar af
Svensk Författnings-Samling, är denna i sjelfva verket pris¬
billigare än det af Doctor Björkman förordade Thurgrenska
sammandraget af nämnda samling.
Doctor Säre: Jag har begärt ordet allenast för att upp¬
362
Den 14 Februari.
lysa, det Communal-Stäjnmorna i vissa län skulle sätta stort
värde på att erhålla särskildt exemplar af Svensk Författ-
nings-Samliug; åtminstone är detta förhållandet i Skaraborgs
län. å hvars landsting motion i detta syfte blifvit väckt.
Mig synes ej för mycket begärdt, att Staten på ifråga¬
varande sätt understödjer en institution, som man varit så
angelägen att tillvägabringa; hvarföre jag tillstyrker bifall
till betänkandet, så mycket heldre som, ifall såsom hittills
Communal-Stämmas Ordförande fortfarande skall begagna
Kyrkans exemplar af berörde samling, det blir nästan omöj¬
ligt för Pastor att för vården af densamma ansvara.
Kyrkoherden Simonsson: Om det kommer dertill, att den
föreslagna utdelningen sättes i verket, fruktar jag att någon
”samling” af de Communal-Stämmas Ordförande tilldelade
exemplaren icke kommer att ega rum. Om denna befatt¬
ning, såsom förhållandet oftast är uti Skåne, innehafves af
en bonde skulle Författnings-Samlingen genom att förvaras
uti och flyttas från en stuga till annan, allt eftersom Ord¬
föranden ombyttes, snart förskingras och förspillas.
Äfven om Kyrkoherden Wennerströms beräkning af den
kostnad, som skulle Staten tillskyndas af den föreslagna ut¬
delningen, vore riktig, blefve samma kostnad dock för stor,
helst som största delen af de i berörde samling införda kun¬
görelser äro obehöfliga för Commuual-Styrelse att känna;
och de åter, som direct och omedelbart angå communen och
dess styrelse återfinnas uti Landshöfdinge-Embetets kungö¬
relser, förmodligen så correct aftryckta, att någon jemförelse
med urkällan är onödig.
Då jag fortfarande är af samma tanke, som jag i Ut¬
skottet uttalat, vågar jag yrka afslag å betänkandet, hufvud¬
sakligen af det skäl, att nyttan af förslagets iverksättande,
ej komme att' svara mot kostnaden derför.
Doctor Moberger: Jag ber att få fästa Högv. Ståndets
uppmärksamhet å det förhållande att icke, mig veterligen,
någon redovisningsskyldighet inför Biskop eller Contracts¬
prost åligger Communal-Stämmas Ordförande, hvaraf följer,
att Pastor, som obestridligen har att inför sagde myndigheter
göra räkning och redo, bland annat, för Kyrkans exemplar
af Svensk Författnings-Samling, måste ensam ansvara för
denna samlings fullständighet, oaktadt han gemensamt med
nämnde Ordförande densamma nött och brukat. Billigheten
synes derföre fordra, att Pastor från slik ansvarsskyldighet
befrias, ifall nemligen Communal-Stämmas Ordförande fort¬
farande skall hafva frihet att använda Kyrkans ofvanberörde
exemplar. Men för min del önskar jag, att Utskottets ifrå¬
gavarande förslag må vinna bifall, i den förmodan, att de
Den 14 Februari.
363
utgifter Staten derigenom åsamkas fullt uppvägas af den
fördel Rikets samtliga communer tillskyndas.
Hvad beträffar den af Kyrkoherden Simonsson befarade
förskingring af den Författnings-Samling Communal-Stämmas
Ordförande sålunda komme att erhålla; tror jag, att sådan
lätteligen kunde undvikas derigenom, att åt bemälde Ord¬
förande uppläts ett skåp i sacristian.
Contracts-Prosten Bergman: För min del yrkar jag bifall
till Utskottets förslag, och ber att få erinra, att, om man
fäster sig vid de för Staten härigenom uppkommande kost¬
nader, borde ej heller medel till anskaffande af tidningar,
calendrar och dylikt anslås åt Embets-verken, enär dessa
medel säkert stiga till långt högre belopp, än de som nu
iirågasatts för anskaffande af Författnings-Samlingen åt Com-
munal-Styrelserne. För öfrigt lärer ej kunna nekas, att den
myndighet, som skall handlägga ärenden enligt författningar,
nödvändigt behöfver hafva tillgång till samma författningar,
hvilka ej, såsom invändt blifvit, kunna ersättas genom Lands-
höfdinge-Embetets kungörelser, emedan de der ofta allenast
åberopas, och ej ordagrannt införas.
Contracts-Prosten Schmidt: Sedan jag begärde ordet,
hafva Doctor Moberger och Kyrkoherden Wennerström ut¬
talat mina åsigter i detta ämne, hvarföre jag instämmer
med nämnde talare, och ber att särskildt få påpeka billig¬
heten deraf att, efter det Sockenstämman blifvit delad uti
Kyrko- och Communal-Stämma, den sistnämnde i likhet med
den förra jemväl erhåller särskildt exemplar af Svensk För¬
fattnings-Samling. Kostnaden för Statsverket af denna an¬
ordning blir så ringa, äfven om man antager att den beräk¬
nade utgiften af 2 öre per ark skulle fördubblas, att man
deraf icke bör låta sig afskräcka^, helst man vunne utom
den directa fördelen för Communal-Stämman, förökad utsigt
att uppnå det eftersträfvansvärda målet af borttagande utaf
kungörelsers uppläsande från predikstolen.
Domprosten Sondén: Det kan visserligen synas öfver¬
flödigt att vidare yttra sig i detta ämne, men då Ståndet
för tillfället har så godt om tid, ber jag att få tillägga
några ord.
I en af de Församlingar, jag känner till, befanns be-
hofvet för Communal-Stämmans Ordförande att ega ständig
tillgång till Svensk Författnings-Samling så stort, att För¬
samlingen beslöt att sjelf bekosta sig densamma. Detta
exempel kan synas tala mot Utskottets förslag, då ju kan
invändas, att hvarje Församling, der behofvet förefinnes, eger
att prenumerera å nämnde samling; men för en fattig För¬
364
Den 14 Februari.
samling blefve detta en kännbar utgift till de förut ganska
kännbara communal-utskylderna. För öfrigt finge Communal-
Nämnden betala efter boklådspris under det Statsverket för
hvarje exemplar får vidkännas en betydligt mindre utgift.
Man har sagt, att Landshöfdinge-Embetets kungörelser
eller en Handbok för Communal-Styrelser skulle göra Svensk
Författning-Samling obehöflig för Communal-Stämmas Ord¬
förande. Häremot ber jag få anmärka, att i beröi-de kun¬
görelser allenast införes en del af de Författningar, om
hvilka Ordföranden kräfver kännedom, samt att en dylik
Handbok omöjligen kan innehålla andra författningar, än de
som redan utkommit, ej de som komma.
Att Pastor skulle vara den enda, som ordentligen kunde
förvara ett exemplar af Svensk Författnings-Samling, vågar
jag betvifla, och anser likgiltigt om förvarandet sker i en
sacristia eller bondstuga. Dessutom kunde man, för att före¬
komma den befarade förskingringen, uti den föreslagna un¬
derdåniga skrifvelsen till Kongl. Maj:t inrycka en begäran
det han täcktes meddela föreskrifter för samlingens be¬
höriga vård.
Contracts-Prosten Altahr: Hufvudsakligen förekommen af
Domprosten Sondén, ber jag att med honom få instämma,
så mycket heldre som genom hans förslag: att hos Kongl.
Maj:t tillika anhålla om meddelande af föreskrifter för sam¬
lingens behöriga vård, den enda betänklighet jag hyste mot
bifall till Utskottets hemställan blifvit undanröjd.
Hof-Predikanten Rosenius: Då jag i Utskottet deltagit
i förevarande förslag, anhåller jag att i korthet få förorda
detsamma.
Det heter väl, att land skall med lag byggas, men huru
skall detta ske, om icke lagarne blifva af folket kända? Den
sanningen måste vidgås, att församlingen litet eller intet
aktgifver uppå hvad som af Författnings-Samlingen uppläses
från predikstolen. Så är förhållandet i hufvudstaden och
förmodligen i landsorten, åtminstone i den höga norden, der
kölden vanligen drifver menigheten ur kyrkan genast efter
gudstjenstens slut. Massan är derföre okunnig om de flesta
Författningar, så att lagöfverträdelser ofta förorsakas af okun¬
nighet om lagens föreskrifter.
Om nu Ordförande i Communal-Styrelse, på sätt Utskot¬
tet föreslagit, erhåller ett exemplar af Svensk Författnings¬
samling, är påtagligt, att han gifver de vid sammankomsten
närvarande del af de Författningar, som röra communen
Och på så vis sprides småningom kännedom om samma för¬
fattningar.
Den obetydliga kostnad, Statsverket komme att ådra¬
Den 14 Februari.
365
gas, synes mig knappast nämnvärd, jemförd med den stora
nyttan för hela Svenska folket. Att fördenskull afslå försla¬
get, emedan , utgiften tyckes några för stor, vore, då man
betänker, huru betydliga summor till mindre vigtiga ända¬
mål af Staten utgifvas, att, som man säger, sila mygg och
svälja cameler.
Hvilken oreda förorsakas derigenom, att Pastor måste
åt nämnde Ordförande utlåna än en än en annan författning
af det Kyrkan tillkommande exemplar utaf Svensk Författ-
nings-Samling, har redan blifvit visadt. Jag vill endast til¬
lägga att somliga nummer derigenom alldeles förkomma, så
att en årgång, då den skall ordnas för inbindning, sällan
är fullständig.
På grund af allt detta vågar jag tillstyrka bifall till
Utskottets ifrågavarande hemställan.
Kyrkoherden Ekelundh: Jag ber om förlåtelse, att jag
ånyo yttrar mig i detta ämne, men jag har, oaktadt de många
upplysningar, som meddelats, ändock icke kunnat blifva öfver-
tygad om nyttan af Utskottets förslag; ty ovederlagdt qvar¬
står, att endast få Författningar af de flerfaldiga, ifrågava¬
rande samling innehåller, äro för communal-styrelse nödvän¬
diga att känna.
Att några Pastorer, såsom i Utskottet antyddes, skulle
visat sig obenägna att utlåna Kyrkans exemplar af Svensk
Forfattnings-Samling, vågar jag betvifla, likasom att Folkupp¬
lysningen skulle på något sätt befrämjas derigenom att tvänne
exemplar af berörde samling uti hvarje commun föi’efunnos.
För öfrigt pläga vigtigare Författningar tryckas särskildt och
dessa skynda vanligen enskilda, åtminstone i Norrland, att
förskaffa sig, såvidt de icke redan blifvit bekantgjorda ge¬
nom allmänna tidningarne.
På grund häraf nödgas jag fortfarande motsätta mig bi¬
fall till Utskottets hemställan.
Kyrkoherden Heurlin: Genast då den nya communal-
författningen började att tillämpas, visade sig behofvet för
Communal-Styrelses Ordförande ätt erhålla kännedom om alla
utkommande Förordningar som röra cotnmunerne. Äfven
bär synes pluraliteten vara ense angående detta behof, och
hela skiljaktigheten bestå deruti, huruvida utgiften för det
nödiga exemplaret af Svensk Författnings-Samling skall kom¬
ma att uppföras å communal-debetsedeln eller å krono-de-
betsedeln.
För min del anser jag det sednare lämpligare, emedan
kostnaden derigenom dels blir mindre, då nämligen Staten,
efter hvad upplyst är, bar sina exemplar af berörde samling
366
Den 14 Februari.
för bästa möjliga pris, dels jemnare fördelas å Rikets skatt¬
skyldiga medlemmar.
Utan att vilja inlåta mig i tvisten angående Laudshöf-
dinge-Embetets Kungörelsers tillräcklighet, anhåller jag få
fästa uppmärksamheten derå, att desamma ingalunda af för-
samlingarne erhållas gratis utan endast mot erläggande af
prenmnerationsafgift. Då nyttan af Utskottets förslag synes
mig under discussionen blifvit till fullo ådagalagd, yrkar jag
bifall till förevarande hemställan, hvartill kanske bör läggas
några ord om föreskrifter för vården af det Ordföranden så¬
lunda tilldelade exemplar.
Prosten Eurén: Jag vill genast nämna, att jag sluter
mig till dem, som förorda Utskottets förslag, ehuru ej nöd¬
vändigheten, men väl nyttan deraf är påtaglig; ty utom an¬
nat skulle derigenom kanske vinnas, att Kungörelsers upp¬
läsande från predikstolen blefve borttaget.
Geijer säger på något ställe, "att vi låta lagar och för¬
fattningar gå öfver hufvudet på oss utan att fråga derefter”;
och på det att detta omdöme icke vidare må varda en san¬
ning, tvekar jag ej att bifalla Utskottets förevarande hem¬
ställan.
Contracts-Prosteu Pant: Då jag till största delen är
förekommen af Prosten Eurén, och de flesta af Ståndets Le¬
damöter troligen gerna ser, att ett exemplar af Svensk För-
fattnings-Samling varder tilldelad Ordförande i Communal-
Styrelse; anser jag öfverflödigt att vidare yttra mig i detta
ämne, utan får allenast tillstyrka bifall till Utskottets ifrå¬
gavarande förslag.
Biskop Beckman: Då Utskottets förslag synes omfattadt
med så stort intresse, behöfver jag icke vidare förorda det¬
samma, utan allenast mot en föregående talare anmärka, att
enligt min öfvertygelse, det communen tillkommande exem¬
plar af Svensk Författnings-Samling, hvarken blir till största
delen oläst eller utan inverkan på folkets utveckling. Näst
Guds ord behöfves upplysning om verldslig lag, hvars all¬
männare kännedom för det nya statsskicket är af synnerlig
betydelse.
Med anledning af Domprosten Sondéns yttrande, tager
jag mig friheten föreslå, att vid slutet af Utskottets hem¬
ställan måtte tilläggas: ” äfvensom meddelade föreskrifter för
samlingens förvaring och vård, hvilka Kongl. Maj:t kan finna
lämpliga.”
Doctor Lindgren: Ehuruväl jag af de föregående talar-
nes yttranden tycker mig finna, att flertalet af Ståndets Le¬
Den 14 Februari.
367
damöter äro för bifall till Utskottets förslag, anser jag mig
dock böra å detsamma yrka afslag.
Sjelf har jag ej förnummit något behof af den förordade
anordningen, emedan jag allt hittills varit Ordförande i com-
munalstämman och på andra orter, der förhållandet varit
likartadt. så att Pastor och nämnde Ordförande varit samma
person, har naturligtvis ej heller detta behof gjort sig känn¬
bart. På andra ställen åter lärer nog Pastor visa den väl¬
vilja mot C om.niuna 1 -Stärnmans Ordförande, att han åt denne
utlånar de Författningar, som röra Communal-Styrelsen. Att
dessa blifva ordentligt till Pastor återställda, derpå tillåter
jag mig icke att tvifla: Sker annorlunda, så att ett eller
annat nummer genom slarf förkommer, är sådant påtagligen
ett exceptione.lt fall.
Då de församlingar, der det mycket omtalade ”behofvet”
verkligen förefinnes, lätteligen kunna prenumerera vare sig
å Svensk Författnings-Samling eller det Thurgrenska sam¬
mandraget deraf, och Statsverket genom en gratis-utdelning
af berörde samling till alla communen skulle tillskyndas en
onödig, betydlig utgift, vågar jag yrka det Utskottets före¬
varande hemställan måtte afslås.
Domprosten Sondén: Den af Doctor Lindgren omordade
betydliga utgiften för Statsverket bestiger sig allenast till
5,000 Riksdaler, en summa, som i mitt tycke ej låter af-
skräckande, då fråga är att dermed uppnå ett godt ändamål.
Låt vara, att Pastor på några ställen tillika är Ordförande
i communaLstämma och sålunda för närvarande derstädes
behof icke förefinnes att tilldela nämnde Ordförande sär¬
skildt exemplar af berörde samling, men så snart detta för¬
hållande upphört så att annan än Pastor utses till commu-
nal-stämmaus Ordförande, inträder ju åter ofvauomförmälda
behof.
För min del tillstyrker jag fortfarande att Betänkandet
måtte bifallas.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, fram¬
ställde 11. H. ErlceSisJcopen och Talmannen proposition å
bifall till Utskottets förslag, och blef denna proposition med
blandade Ja och Nej besvarad samt votering begärd, som,
sedan frågan om contra-proposition lydande på afslag blifvit
förkastad, försiggick öfver följande godkända voterings-pro-
position:
”Den som bifaller Utskottets förslag röste Ja; den det
icke vill röste Nej. Vinner Nej är Utskottets skrifvelséför-
slag bifallet, med tillägg vid dess slut af dessa ord: ”äfven¬
som meddela de föreskrifter för samlingens förvaring och
vård, hvilka Kongl. Maj:t kan finna lämpliga.”
368
Den 14 Februari.
Voteringen i behörig ordning verkställd, befanns vid rö¬
sternas summering hafva utfallit med 30 Nej, hvaremot för
Ja-propositionen icke afgifvits någon röst; och hade Ståndet
alltså stannat i det beslut Nej-propositionen innehåller.
§ 7.
Föredrogos och bordlädes:
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 49, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, angående afsöndring af jord från
Rönö Kungsgård för utvidgande af Rönö församlings kyrko¬
gård m. m., och N:o 50, i anledning af väckt motion om för¬
ändring uti gällande stadganden angående utarrendering af
Kronans egendomar; samt Sammansatta Lag- och Allmänna
Besvärs- och Economi- Utskottets Betänkande N:o 1, i anled¬
ning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden,
angående skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af
Kyrka, Prestgård, Tingshus och Härads-fängelse.
§ 8.
Upplästes och lades till handlingarne från de respective
Med-Stånden ankomna Protocolls-Utdrag, nämligen från Hög¬
led. Ridderskapet och Adeln N:o 115; från Vällofl. Borgare-
Ståudet N:ris 121 — 126; och från Hedervärda Bonde-Ståndet
N:ris 140—144.
§ 9.
Upplästes Protocoll, hållet vid Ståndets Electorers sam¬
manträde denna dag, hvaraf imhemtades, att till ytterligare
Suppleant uti Allmänna Besvärs- och Economi-Utskottet blif¬
vit utsedd Kyrkoherden Heurlin, som alltså eger att vid inträf¬
fande förfall för Ordinarie Ledamot eller förut vald Suppleant
i sagde Utskott, uppå anmälan af Ståndets främsta närvarande
Ledamot i Utskottet, derstädes inträda och tjenstgöra.
§ io.
Föredrogs och lades till handlingarne följande från All¬
männa Besvärs- och Economi- Utskottet inkomna Memorialer:
N:o 44, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande N:o 26, angående väckt motion om åtgärder till åstad¬
kommande af en pensions-förening för tjenstemän och be¬
tjente vid Statens jernvägar; samt
N:o 45, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande N:o 32, angående väckt motion om bestämmande af vissa
vilkor i fråga om rättigheten att utbekomma brandstod.
§ 11.
Företrädde efter skedd anmälan Stats-Rådet och Chefen
för
D e n 14 Februari.
369
för Kongl. Civil-Departementet, Commendören af K. N. O.
m. m. JI. G. Lagerstråle och atieinnade Kongl. Maj:ts till
Rikets Ständer atlåtna, uti nedanstående 12, 13, och 14 §§
upptagna, nådiga Propositioner och Skrifvelse; hvarefter Herr
Stats-Rådet, såsom vid ankomsten, beledsagad af Stånds-Le-
damöter, afträdde.
§ 12.
Föredrogos och bordlädes: Kongl. Maj:ts nådiga Propo¬
sitioner,
angående kostnadsfri utdelning af Post- och Inrikes-
Tidningar till alla communer i Riket; och angående dispo¬
sitionen af kronotionde på Gotland för dervarande Prester-
skaps aflöning, samt
Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer, med
öfverlemnande af ett från Styrelsen för Allmänna Hypotheks-
Banken inkommet förslag till ändringar i Kongl. Förordnin-
garne den 26 April 1861, angående dels en Allmän Hypo-
theks-Bank för Riket och dels de allmänna grunder, som vid
Hypotheks-Föreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända.
§ 13.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utskottet följande
Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner:
l:o angående anslag till ny skolhusbyggnad och nytt
gymnastikhus i Carlstad;
2:o angående användande af uppkommande öfverskott å
det från Gymnastiska Central-Institutet beviljade byggnads-
anslag till ombyggnad af det gamla gymnastikhuset å Insti¬
tutets tomt, samt
3:o angående anslag af prostetunna från Borås pastorat
till Prosten uti Åhls Cqntract inom Skara stift och Elfs¬
borgs län.
§ 14.
Upplästes och lades till handlingarne Kongl. Maj:ts denna
dag meddelade nådiga svar uppå Rikets Ständers underdå¬
niga skrifvelse angående Riksdagens förlängning.
Ståndet åtskiljdes kl. 1 ’/4 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Högv. Preste-St. Fröt. 1866. 2:dra Bandet.
24
370
D « n 17 Februari.
Den 17 Februari 18Ö6,
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades Protocolleu för den 7 dennes för- och efter¬
middagen.
§ 2.
Föredrogs ånyo Kongl. Maj:ts den 14 dennes öfverlem-
nade nådiga Proposition till Rikets Ständer, angående kost¬
nadsfri utdelning af Post- och Inrikes Tidningar till alla
Communen i Riket.
Doctor kundgren erhöll på begäran ordet och yttrade:
När man läser den Kongl. Proposition, som föreslår Rikets
Ständer en statsutgift för år 1867 af 38,000 R:dr, hvilken
utgift dock med tillägg af stämpelafgiften uppgår till 45,000
R:dr, i ändamål att kostnadsfritt tillhandahålla Rikets samt¬
liga Communer ett exemplar af Post- och Inrikes Tidningar;
då erinrar man sig en nu hädangången academikers ord om
den tidpunkt af Greklands historia, i hvilken Aristofanes
uppträdde. ”Så långt,” säger han, ”hade det gått med Athén,
att rynkade pannor ej mera väckte någon uppmärksamhet.
Då uppträdde Aristofanes. Han såg den ene folkledaren
med den andre, smickrande ömsevis och smädande, slitas om
menighetens ögonblickliga ynnest, och såg slutligen en af
dem segra och enväldigt herrska i en stad, der den ringaste
medborgare ej kunde höra ordet Konung utan löje eller fasa,
men der man lät demagoger fara fram såsom tyranner, en¬
dast de vaggade menigheten till slummer med den ljufva
visan om det allom rådande och bjudande folket och dess
ofelbara domar”.
Det ligger i denna skildring en så stark tillämplighet
på vårt lands närvarande förhållanden, att jag icke kunnat
underlåta utbedja mig att få bifoga densamma såsom bilaga
till den Kongl. Propositionen, på dess väg till Höglofl. Stats¬
utskottet. Äfven hos oss har det kommit så långt, att
”rynkade pannor ej mera väcka någon uppmärksamhet.”
Regeringen kan göra hvad den vill; folkets pannor förblifva
lika klara och leende. Regeringen ”tänker högt" om Rikets
Ständer, och ögonblickligen skyndar man från landets alla
ändar att stämma in i demia tanke, såsom ock Representa¬
Den 17 Februari.
371
tionen sjelf icke drager i betänkande att afträda från skåde¬
platsen och lemna rum för andra värdigare folkets måls¬
män. Regeringen tänker lågt om landets näringar, och i
samma ögonblick delas denna tanke af dem, åt hvilka be¬
vakandet af landets stora intressen är anförtrodt, ja den
tanken införlifvar sig så hos Representationen, att man icke
en gång med rynkad panna vill gifva sitt bifall till den för
landet ofördelaktiga tractaten, utan med gladt mod ropar
öfver ruinerna af landets välstånd: Det är allt väl bestäldt.
Regeringen tänker, uti den nu ifrågavarande Kongl. Propo¬
sitionen, på en gång högt och lågt om Tidningspressen, och
ännu har jag icke sett någon rynkad panna.
Högt tänker Regeringen om Pressen, då Den, oaktadt
sin egen upphöjda ställning, vill ställa sig i spetsen för ett
Tidningsföretag och hyser sådan tillförsigt till sina snart af¬
skedade Ständer, att de skola finnas beredvilliga att under¬
stödja företaget med Statens för andra ändamål väl behöfliga
medel. Men Regeringen tänker ock lågt om Pressen, då
Den bland alla de hundradetals Tidningar, som förefinnas,
icke vill erkänna någon såsom organ för Regeringens tänke¬
sätt. Här hade man väntat, att åtminstone Pressen sjelf
skulle visa den rynkade pannan. Men nej; äfven Pressen
är fjettrad midt uti sin frihet, och deruti ligger måhända
landets största olycka.
Tidningspressens alster i den närvarande tiden äro den
gamla tidens folkledare. Hör man deras rop på gatorna
och i boningarne, i landsbygdens kojor och bland menig¬
heterna, då kan man tro sig förflyttad till det gamla Athén
vid Aristofanes' sida, der ”han såg den ene folkledaren med
den andre, smickrande ömsevis och smädande, slitas om
menighetens ögonblickliga ynnest,” kan det väl vara rätt
och välbetänkt, att Regeringen, dertill auctoriserad af Rikets
Ständer och understödd af Statens medel, träder in bland
dessa folkledares leder? Är det väl på den vägen Svenska
folket, hvars historia en gång varit deras Konungars, vill se
sin Regering slitas om menighetens ögonblickliga ynnest?
Jag tror det icke, och jag hoppas till Gud, att den tiden
aldrig skall komma. Regeringen skall tala genom sina
handlingar; och i den nya Representationen har Regeringen
fått rätt att tala jemväl med sina ord inom Riksdagens båda
Kamrar. Men Regeringen skall icke officielt tala genom
Pressen; och om den någon gång skulle behöfva det, icke
lära väl utvägar dertill saknas hädanefter, då de tillförene
icke saknats, äfven utan understöd af statsmedel.
Men vill Regeringen tala genom Tidningspressen och
enkannerligen genom Post- och Inrikes Tidningar, må Den
då blott gifva sådant tillkänna, och jag är förvissad att denna
Tidning utan alla konstlade medel skall vinna en spridning
372
Den 17 Februari.
s-om öfvergår alla andras. Eller är det väl tänkbart, att
den bästa af alla Ministérer icke skulle såsom Tidnings¬
utgifvare kunna täfla med den sämsta af alla Tidnings¬
pressar i verlden, med den nuvarande Svenska? Ar väl
Nationen så förderfvad genom bearbetningarne från den
Press vi redan ega, att den saknar moralisk kraft att rycka
sig undan dess inflytande för att med begärlighet vända sig
till den Tidningsorgan, Ilvars målsmän äro Regeringens egna
ledamöter? I sådan händelse lärer väl icke en kostnadsfri
utdelning af denna organ kunna lösa förtrollningen. De
45,000 R:dr, som nu äskas, skola då vara förspillda, och
Post-Tidningen fortfarande läsas lika mycket eller lika litet
som hitintills.
Nyttan och angelägenheten för Regeringen att hafva en
organ inom Pressen, som förklarar dess åtgärder, vill jag
visserligen icke under alla förhållanden bestrida. Men hvad
göres sådant behof i den närvarande tiden? Månne de
liberala idéerna icke äro tillräckligt representerade genom
de Tidningar vi nu ega? Från Stockholm till Göteborg,
från Haparanda till Ystad, i hufvudstaden såsom i den minsta
småstadshåla höras ju näppeligen några andra ljud än de
som gå på den välbekanta liberala ton-arten. Med några
få undantag är ju hvarje Tidning sålunda en Regeringens
organ. Landets beskattning för de liberala idéerna är alltså
redan förut tillräckligt stor genom de enskildas prenumera-
tionsmedel; oss göres icke behof att offra Statens medel för
att vinna hvad som så dyrt betalas genom de enskildas upp¬
offringar. — Eller, skulle det väl förhålla sig så, att Rege¬
ringen begynner frukta för conseqvenserna af den envålds¬
makt, hvilken samma Regering under en följd af år upp¬
ammat? Skulle Regeringen begynna inse vådan af Pressens
stegrade inflytande i fråga om de radicala idéerna, och sjelf
vilja ingripa i ledningen af det allmänna tänkesättet i en
annan auda? Skulle det väl kunna sägas om vår Regering
såsom om Aristofanes i de ofvan citerade orden: ”han såg
slutligen en af folkledarne segra och enväldigt herrska i
en stad, der den ringaste medborgare ej kunde höra ordet
Konung utan löje eller fasa, men der man lät demagoger
fara fram såsom tyranner, endast de vaggade menigheten
till slummer med den ljufva visan om det allom rådande
och bjudande folket och dess ofelbara domar” ? Är det så
att Post-Tidningen skall blifva en smula conservatif; ja, då
behöfves det i sanning understöd af allmänna medel åt Post-
och Inrikes Tidningar; men då befarar jag, att medlen icke
skola beviljas från den sida, hvars understöd man måhända
nu säkrast påräknar; clå behöfver icke jag tala emot den nu
äskade statsutgiften.
”Visan om det allom rådande och bjudande folket och
Den 17 Februari.
373
dess ofelbara domar” är onekligen under alla förhållanden
en ljuflig visa, men allra ljufligast då den sjunges äfven af
samma folks Regering. Menigheten kan visserligen låta sig
af dessa toner vaggas till slummer; men den kan ock deraf
väckas upp ur slummern. Måhända är det detta uppvak¬
nande som befaras vid de snart stundande valen till Kam-
rarne; måhända är det dessa val man vill leda från sin höga
redactionsbyrå. I detta ledande skulle alltså ligga sanningen
af l:a § i den nya Riksdags-Ordningen, att ”Riksdagen re¬
presenterar Svenska folket”. Det skulle alltså snarligen be^-,
kräftas hvad som redan på förhand uttalades af dem, hvilka
icke voro vänner till denna slags Ordning, att nemligen
Tidningspressen skulle komma att beherska valen, ett herra¬
döme föga afundsvärdt antingen det utgår från Regeringens
höga salar eller från små-konungarnes redactionsbyråer i
hufvudstadeu eller landsorten.
Huru jag än ser saken, måste jag afstyrka allt använ¬
dande af Statens medel för Tidningars understödjande. Skall
Post-Tidningen under sina nya auspicier blifva liberal, så
är den öfverflödig; skall den blifva conservatif, så är snart
den nuvarande Regeringen i liberalismens ögon öfverflödig
och dermed äfven dess inflytande genom Post-Tidningen för¬
loradt, såsom ock i båda händelser den begärda betydliga
summan är förlorad.
Man talar visserligen om ”stämningar”, som delgifvas
allmänheten genom Post- och Inrikes Tidningar allena, lika¬
som ock om ”redogörelser” för allmänna ärender, som genom
samma Tidning skulle komma allmänheten till del. Men
icke kan Staten vara förbunden att i dessa hänseenden
komma den enskilde till hjelp. Här måste den enskildes
eget intresse mana honom till vaksamhet. Men är menig¬
heten så slummersöfd att den icke vill eller kan bevaka
sina egna intressen; huru skall man då förklara dess för¬
menta mogenhet att alla med. lika röst deltaga i, valen till
den ena af Kamrarna.
Slutligen, har man ända till det gamla statsskickets
sista år kunnat undvara en ministeriel Tidning, och likväl
Representationen blifvit så ministeriel, att Regeringen får
och gör allt hvad den vill; hvarföre skulle då Rikets Stän¬
der, när de lemna sina vigtiga värf åt en ny Representation,
sätta den under förmvnderskapet af en sådan Tidningsorgan.
Nej, må den Regering som så mycket ordat om en ”vexel¬
verkan mellan Regering och folk” och om en Representation,
sorn skall vara ett uttryck af tänkesättet hos ”den politiskt
tänkande delen af nationen”, må denna Regering söka göra
sig gällande gent emot den nya Representationen, utan att
den gamla vare sig genom statsunderstöd eller andra medel
blandar sig in i dessa Statsmakters vexelverkan. — Min pligt
374
Den 17 Februari.
har manat mig, att rynka pannan, äfven om det skulle hafva
gått här såsom i det gamla Athén så långt, att ”rynkade
pannor ej mera väcka någon uppmärksamhet.” Jag afstyrker
helt och hållet den Kongl. Propositionen.
Doctor Sandberg: Sistliden Plenidag beslöt Högvördiga
Preste-Ståndet enhälligt att Ordföranden i hvarje Communal-
stämma skulle på Statsverkets bekostnad erhålla ett exem¬
plar af Svensk Författnings-Samling. Om detta, såsom man
kan förmoda, blir Ständernas beslut, så synes behofvet
af ett exemplar af Post- och Inrikes Tidningar för hvarje
Communalstämmas Ordförande blifva mindre än man eljest
skulle ansett det vara. Det förra lärer väl medföra ej så
obetydlig kostnad, men det sednare skulle fordra mång¬
dubbelt större uppoffringar. Först nu till en början ett
direct årligt anslag af 38,000 R:dr och derjemte förlust af
stämpelafgift som för det närvarande uppgår till 3,000 R:dr,
men med det förökade antalet exemplar beräknas till 7,000
R:dr, eller tillsammans en årlig uppoffring af 45,000 R:dr,
såsom föregående talare redan uppgifvit.
Jag vill visst icke gå det Höglofl. Stats-Utskottets pröf-
ningsrätt i förväg, utan blott fästa uppmärksamhet vid hvad
som på grund af enskild motion redan i samma syftning
blifvit eller blifver vidgjordt samt tillika vördsamt under¬
ställa Utskottets pröfning huruvida det nådiga förslaget skall
kunna medföra så öfvervägande fördelar för land och rike
att ju icke denna betydliga uppoffring kan under närvarande
svåra penningeställning Statsverket besparas för vigtigare och
mera maktpåliggande ändamål, till hvilka anslag för näst¬
kommande år äro oundvikligen nödvändiga.
Kyrkoherden Wennerström: Jag inser nog att Regeringen
behöfver en organ, som kan motverka den Tidning, hvilken
i synnerhet på landsbygden bland den mindre bildade delen
af nationen räknar sina flesta läsare; men jag kan icke inse,
att det åsyftade ändamålet skall vinnas genom ifrågavarande
förslag, hvilket synes mig vara fullkomligt opractiskt. Jag
kan verkligen icke begripa, huru det skulle tillgå att få
Tidningen något allmännare spridd. Inom de mycket små
församlingarne skulle det möjligen låta tänka sig att den
skulle kunna circulera emellan församlingens något mera
framstående medlemmar; men inom de stora och folkrikare
är detta icke verkställbart. Känner man der ett behof af
en Tidning, sådan som den ifrågavarande, så finnas der
också helt visst redan prenumeranter på densamma och då
behöfs icke den föreslagna åtgärden. Af dessa skäl och
emedan genom bifall till förslaget Statsverket skulle till¬
Den 17 Februari,
375
skyndas en, såsom det mig synes, onyttig utgift, får jag så¬
ledes för min del afstyrka bifall till den Kongl. Propositionen.
Doctor Almqvist: Det var en bitter ironi mot ”den bästa
af ministerer,” vi nu fått höra. Jag kan icke annat än be¬
klaga, att något sådant inträffat. Då Preste-Ståndet visser¬
ligen icke gjort sig kändt för öfverdrifven sparsamhet med
Statens medel och anfallet således icke kan härröra af nå¬
gon önskan, att samma medel icke måtte onyttigt förslösas,
kan jag icke fatta tilldragelsen såsom något annat än ett
uttryck af illa dold harm mot hvad under denna Riksdag
föregått. Jag hade önskat att fullständigt bemöta denna
filippik. Men dertill är ej nu tillfälle. Ett uttryck i Doctor
Rundgrens anförande föranleder mig dock till ett genmäle.
Om det är sannt, som yttrades, att vi hafva den sämsta
tidningspress i verlden, så vore det väl ej att undra öfver
om ”den bästa af ministerer” önskade erhålla en organ för
att motväga skandalpressens inflytande och leda allmänheten
på bättre vägar. Jag kan nemligen icke föreställa mig, att
man tror, det Regeringen vill begagna sin organ för att leda
folket bakom ljuset, utan tvärtom för att upplysa det både
om sina afsigter och ställa sakerna under öppen discussion
om Statens allmänna angelägenheter. Man har sagt, att för¬
slaget skulle vara opractiskt. Jag kan icke tinna detta, utan
tvärtom synes det mig vara ganska practiskt om man blott
väljer de rätta medlen, och icke vill, i saknad af grundade
anmärkningar emot detsamma, framkomma med sådana in¬
vändningar som dem, hvilka hördes, då fråga nyligen var att
tilldela Communal-Styrelserna ett exemplar af Svensk För-
fattnings-Samling, eller att hinder derför mötte deri, att Com¬
munal-Styrelserna icke hade några skåp. Jag ogillar således
detta anfall mot Regeringens Proposition och fruktar att ge¬
nom sådant förfarande den omtalade ”smula” anseende, som
Ståndet, såsom politisk Corporation ännu har qvar, snarare
förspilles än genom den behandling som Franska tractaten
rönte inom detta Stånd.
Professor Ribbing: I allmänhet anser jag det vara föga
lämpligt att före remissen af ärender till vederbörande Ut¬
skott inlåta sig i någon vidlyftigare discussion angående de¬
samma. Jag skulle icke heller begärt ordet nu, om icke
det första anförandet i ämnet varit af sådan beskaffenhet,
att jag ansett nödigt att yttra några ord, på det att icke
man måtte tro, att de i anförandet uttalade åsigter delas al
alla Ståndets medlemmar. Jag för min del kan nemligen
icke annat än på det lifligaste tillstyrka bifall till den Kongl.
Propositionen. De med fysiska krafter förda striderna emel¬
lan de olika intressena inom samhällena hafva väl upphört,
376
Den 17 Februari.
men icke har dermed denna strid mellan motsatta sträfvan-
den, ja, mellan de bättre och de sämre upphört; tvärtom:
denna strid fortgår lika oafbrutet som förr, blott att den
numera blifvit förd in på andens, bevisningens område. Och
är väl detta förändrade stridssätt att beklaga? Ligger ej
deri ett säkert tecken till ett stort framsteg i civilisation?
Så synes åtminstone mig. Att åter pressen är en bland for¬
merna för denna de olika samhällsintressenas conflict och
vindication, visar alla de moderna constitutionela staternas
nyaste historia. Ar det nu så och kämpa äfven på nämnda
sätt de bättre och sämre öfvertygelserna en oafbruten kamp
om hvem som skall erhålla segern, så synes det mig vara
gifvet och sjelfklart, att hvarje understöd, som möjligen kan
bidraga till den bättre sakens seger, bör helsås med glädje
och tacksamhet. Rikets Ständer hafva antagit en ny Riks-
dags-Ordning, till hvilken ju äfven det Högvördiga Ståndet
lemnat sitt bifall. Regeringen förklarar nu att den behöfver
en organ för att värna och skaffa framgång åt de deri utta¬
lade grundsatser, så att de icke förryckas ur sitt samman¬
hang och från det med dem afsedda syfte. Det är nogsamt
bekant, att jag icke röstat för den nya Riksdags-Ordningen,
deremot vet och erkänner jag såsom pligt att, då den nu
en gång blifvit antagen, foga mig efter majoritetens beslut,
och icke mindre vet och erkänner jag nödvändigheten af en
stark Regering, såvida ej olycka skall bringas öfver Fädernes¬
landet; alltså ock min pligt att, i hvad på mig ankom¬
mer, med alla lofliga medel dertill bidraga. Således redan
ur politisk synpunkt tillstyrker jag på det Migaste bifall till
den Kongl. Propositionen, och jag erkänner inga andra skäl
till dess vägrande, än om det kunde visas, att bifall dertill
ur rent financiela skäl vore omöjligt. Dermed torde likväl
ej vara någon fara, så mycket mindre, som det här begärda
anslaget, af Regeringen förklaradt nödigt för sjelfva den all¬
männa constitutionela statsformens framgång, synes mig långt
vigtigare än många andra, för mera speciela, om än så nyt¬
tiga, ändamål begärda. Det har visserligen här blifvit an¬
märkt, att den af Regeringen föreslagna utvägen ej vore prac-
tisk. Jag skall ej inlåta mig på frågan om det practiska
eller opractiska deri: det må Regeringen sjelf pröfva och
afgöra. Men det är ej blott ur politisk synpunkt jag anser
en under Regeringens ledning ställd tidning önskvärd. Så
nödig pressen är i det constitutionela samhället, kan ej nekas,
att inom dess gebiet mycket ogräs hos oss uppväxt i po¬
litiskt såväl som i många andra afseenden. Huru skall man
ega hopp om att kunna utrota, bekämpa detta? Utan tvifvel
med framgång endast genom samma andliga vapen, som den
sjelf brukar: opinion mot opinion, den bättre mot den sämre.
Och äfven i detta hänseende, för att inom pressen få en or¬
Den 17 Februari.
377
gan för och ett exempel af sanningen till vapen, som dermed
ock möjligen kunde gifva impulsen till en dylik reform inom
pressen i det hela, så synes mig den Kongl. Propositionen
värd att understödjas.
Doctor Säve: Afven jag skulle icke vilja döma så hårdt
angående den i förutnämnde afseende aflåtna Kongl. Propo¬
sitionen, som den förste talaren synes hafva gjort. Grunden
till detta omdöme må nu ligga i en liflig öfvertygelse, eller
icke om olämpligheten af och missnöje med en del af hvad
under Riksdagens lopp passerat. I ett afseende måste jag
dock erkänna, att den första talaren har rätt. Har Rege¬
ringen nemligen i början af Riksdagen förklarat sig tänka
högt om Svenska folket, så har den deremot med denna sin
Proposition gifvit tillkänna, att den ingalunda tänker så högt
om vår nuvarande tidningspress, enär den icke otydligt låtit
förstå, att ingen, ej ens af dess mest utbredda organer kan
anses vara lämplig att tjena till organ för Regeringen. Och
sannt är, att något hvar väl kan hafva att beklaga sig öfver
vår nuvarande tidningspress, att den brister i grannlagenhet
och opartiskhet. Nu vill derför Regeringen mera omedelbart
och genom en tidning, på hvilken den kan lita, tala till
Svenska folket. Och har då icke Regeringen en oförneklig
rätt att fä sina regeringshandlingar och åsigter för folket
framställda på ett opartiskt och tillförlitligt sätt'? Och till
hvem har den i thy fäll mera skäl att vända sig med sina
officiela meddelanden än till cömmunernas styrelser? Jag
kan ej inse att genom den föreslagna utdelningen af Post-
och Inrikes Tidningar till nämnde styrelser i hufvudsaken
något annat vidtages än hvad som skett genom den sedan
många år tillbaka kostnadsfria utdelningen af icke blott Svensk
Författnings-Samling utan äfven Post- och Inrikes Tidnin-
garne till vederbörande embetsverk. Att genom meddelan¬
det till communerna af nämnde tidning, Regeringen skulle
synas liksom uppträda i folkets leder är väl icke så farligt.
Jag är fullt öfvertygad, att ifrågavarande förslag tillkommit
i den bästa afsigt, likasom jag ock är förvissad, att det skall
röna bifall hos den del af Representationen, som är ange¬
lägen om att Regeringens afsigter icke må blifva af folket
missförstådda. Man kan visserligen anmärka att Regeringen
genom att i en egen tidning sjelf försvara sina åtgärder, äf¬
ven skall blifva misstänkt för en mindre opartisk framställ¬
ning. Men hvad hindrar allmänheten att derjemte prenume¬
rera på Aftonbladet och till och med på Fäderneslandet, om
den anser att dessa tidningar snarare föra sanningens talan.
Den liberala tonarten kan ju sålunda, äfven om den Kongl.
Propositionen antages, få obehindradt ljuda i landet. Det
ena med det andra gör, att jag långt ifrån att-atstyrka bifall
378
Den 17 Februari.
till Propositionen, tvärtom måste hos Utskottet förorda den¬
samma.
Domprosten Björling: I allmänhet brukar jag icke yttra
mig vid remisser af ärenden till vederbörande Utskott, men
i denna fråga anser jag mig dock höra säga några ord. Min
åsigt är nemligen den att, sedan man nu antagit den nya
Riksdags-Ordningen, hvilken jag visserligen icke anser vara
för landet nyttig, man bör hvar i sin stad göra allt hvad
på honom ankommer på det att samma Riksdags-Ordning
må blifva för landet så nyttig som möjligt. Förut hade Re¬
geringen visserligen icke behof af en egen organ, men nu
behöfver den en sådan, hvilket den ock sjelf sagt. Derföre,
om den Kongl. Propositionen kan bidraga dertill, att den
nya Riksdags-Ordningen må blifva för landet gagnelig, skall
jag lemna min röst för bifall till Propositionen.
Deruti instämde Doctor Björkman och Prosten Eurén.
Doctor Lindgren: Att en Regering kan vara i behof af
en organ inom pressen, för att motivera och försvara sina
åtgärder och beslut, vill jag så mycket mindre förneka, som
jag sjelf under förra Regeringar, med min skärf plägat bi¬
draga till de sammanskott, som af Regeringens vänner blifvit
gjorda, för att åstadkomma utgifvandet nu af en, nu af en
annan s. k. ministeriel tidning. Men sådana hafva vanligen
icke länge mäktat uthärda concurrensen med den oppositio-
nela pressen, och hafva af densamma alltid blifvit såsom
salarierade, smädade och misscrediterade. Nu deremot har
Regeringen sjelf tagit initiativet och af Representationen
äskat ett betydligt statsanslag för utgifvandet och gratis-
distribuerandet af en sådan, och derigenom lemnat ett nytt
prof på sin faderliga omsorg om Nationens politiska upp¬
fostran, och vill jag öfver detta dess steg ej tillåta mig någon
anmärkning, om jag ock ej kan undgå att beklaga, att den
härigenom visat sig benägen att ifrån sin höga ställning ned¬
stiga i tidnings-redactörernas led. Men jag har begärt ordet,
för att uttrycka den meningen, att det åsyftade ändamålet
under närvarande förhållanden synes mig kunna vinnas med
vida mindre uppoffring å Statens sida, än den nu ifråga¬
satta. Vi äro nu så lyckliga att bland de i hufvudstaden
utkommande tidningarne kunna räkna flera ministeriela, och
synes mig i synnerhet en af dessa, nemligen Aftonbladet,
vara en temmeligen fullständig exponent af Regeringens nu
varande system, hvarföre ock jag skulle anse troligt, att, om
en hemställan till detta blads Redaction af höga vederbö¬
rande gjordes om skälig godtgörelse för öfvertryck och pap¬
per, densamma ej skulle befinnas obenägen, att med det för
den föreslagna gratis-utdelningen till Rikets Communen be-
Den 17 Februari.
379
helliga antal af 2,500 exemplar öka sin dagliga upplaga.
Härigenom skulle både en icke obetydlig besparing för stats¬
verket vinnas, och Regeringspersonalen icke behöfva nerdra¬
gas i tidningsredactörernas led.
Prosten Ljunggren: För min del anser jag den Kongl.
Propositionen passa väl i stycke med den nya Riksdags-Ord-
ningeu. Genom denna beredes en vexelverkan emellan Re¬
geringen och Representationen, derigenom att Stats-Rådets
Ledamöter kunna i Kamrarne redogöra för sina åsigter och
åtgärder. En sådan vexelverkan emellan Regeringen och
sjelfva folket kunde dock äfven vara önskvärd och jag anser
den åstadkommas genom den föreslagna officiela tidningen.
Man har sagt att Regeringen för sådant ändamål kunde an¬
vända någon redan befintlig privat tidning. Men de privata
tidningarne äro tendens-tidningar och hafva vanligen det felet
att drifva de idéer, de förfäkta, till deras yttersta conse-
(jvenser. Regeringen, som har att bekämpa de practiska
svårigheter, hvilka esomoftast möta i utförandet, behöfver en
organ, som redogör för dessa och framställer sakerna på det
sätt och med de inskränkningar, som betingas af desamma.
Likaledes säger man att Regeringen icke behöfver en
sådan organ, enär nästan alla tidningar i landet nu äro mi-
nistériela. Men huru länge kan väl detta förhållande fort¬
fara? Sannolikt få vi snart en tidning från det gamla con-
servativa lägret. Dessutom måste det också val en gång in¬
träffa, att Regeringen icke kan hålla steg med de liberala,
utan mäste stanna långt efter de alltjemt stigande anspråken
från den liberala sidan, och då blir naturligtvis äfven från
det hållet en opposition. Med blicken på dessa förhållan¬
den önskar jag för min del all framgång åt den Kongl. Pro¬
positionen.
Domprosten Sondén: Då jag har den äran att vara le¬
damot i det Utskott, som skall behandla ifrågavarande Pro¬
position, kunde det väl synas öfverflödigt att äfven jag nu
deltager i discussionen. Likväl, då jag på morgonen sett
åtminstone en rynkad panna hos pressen, kan jag icke un¬
derlåta att uttala min förvåning deröfver, att denna tidning
fått ett så lifligt understöd af tvänne ledamöter inom detta
Högvördiga Stånd, hvilka föröfrigt så litet gilla den press,
hvars obenägenhet mot en måhända fruktad medtäflare är
lätt förklarlig.
Doctor Sandberg: Jag instämmer med Professor Ribbing
deruti, att för Rikets väl är en stark Konungamakt på det
högsta önskvärd och att tider kunna komma då en uppriktig
fosterlandsvän gerna skulle se Regeringen begagna alla lag¬
380
Den 17 Februari.
liga medel för att göra sin inflytelse gällande. Men i mitt
förra anförande ansåg jag mig icke böra betrakta frågan från
den utan tvifvel vigtiga synpunkt, som föregående talare.
Om mig tillåtes i detta afseende uttala min mening, är det
min öfvertygelse, att så länge Regeringens åsigter uppbäras
af de stora tidningarne, som hafva de flesta prenumeranter och
de flesta läsare, hvilka för närvarande äro Aftonbladet och
Fäderneslandet, så kail Regeringen genomdrifva hvilka för¬
slag som helst den kommer att framställa. Detta ådaga¬
lägger ovedersägligen den föregående tiden, och så länge ett
sådant förhållande eger rum, behöfves ingalunda någon annan
ministeriel tidning.
Men skulle en annan tid komma då Regeringens åsigter
stå i strid med hvad de allmännast lästa tidningarne inpregla
hos folket, så blir en sådan Regeringens organ inom Tid¬
ningspressen alldeles vanmäktig, och, om äfven flera exem¬
plar deraf utdelades gratis till hvarje commun inom Riket,
skulle den dock ingen ting kunna uträtta: gåfvan skulle
emottagas med ett visst försmädligt löje, kanske med förakt:
den skulle blifva föga läst och bemött med misstroende,
kanske hånad såsom köpt och salarierad samt af Regeringen
försedd med munlås, så att den icke kan uttala någon enda
sjelfständig tanke: korteligen den skulle af den öfriga fria och
sjelfständiga Tidningspressen blifva så illa nedsvärtad i all¬
männa opinionen, att omkostnaderna för dess utgifning blefve
en fruktlös uppoffring. Så har det gått med alla föregående
försök i den vägen: Svenska Minerva, Svenska Biet, Tiden
m. fl.; och hvad hån och smälek får icke för närvarande
tidningen Wäktaren uppbära derföre att dess åsigter stå i
strid med hvad som predikas af den öfriga tidningslegionen
såsom det allena rätta både i Stat och Kyrka. — Och om
Regeringen sjelf gifver sig in i en sådan strid och lider ne¬
derlag, så fruktar jag den förlorar mera i anseende, än om
den aldrig uppenbarligen uppträder på en så beskaffad
kämpeplats.
Kyrkoherden Otterström: Till en början får jag förklara
att jag instämmer med Doctor Almqvist, Professor Ribbing
och Prosten Ljunggren; men tillika beder jag få tillägga, att
det smärtar mig att den ena gången efter den andra få höra
uppspelas den tonart, som redan under föregående Riksdag
började förnimmas, men nu börjat blifva allt mer och mer
skarp. Det gör mig ondt, att man så skall utgjuta sin galla
öfver Rikets Ständers bifall till den nya Riksdags-Ordningen
och Franska Handels-tractaten. Jag beklagar, att Ståndet
skall afträda från den politiska vädjobanan, lemnande ett
sådant minne efter sig; och jag gör detta så mycket hellre,
som jag gjort allt, hvad i min makt stått, för att från Stån¬
Den 17 Februari.
381
det afvända de oblida omdömen, som föranledas af dessa
högst besynnerliga åtgärder.
Deruti instämde Prosten Lundberg.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, blef ifrå¬
gavarande nådiga Proposition tillika med de yttranden, som
i anledning deraf blifvit afgifne, remitterad till Stats- Utskottet.
§ 3.
Föredrogs ånyo Kongl. Maf.ts den ld dennes meddelade
nådiga Proposition till Pikets Ständer angående disposition
af Kronotionden på Gotland för dervarande Presterskaps
aflöning.
Biskop Anjou begärde och erhöll ordet samt yttrade:
Då framgången af det förslag, Kongl. Maj:t i denna nådiga
Proposition afgifvit, är för Gotland af största vigt, kan jag ej
underlåta att vid dess remiss till vederbörligt Utskott uttala
min önskan och vördsamma anhållan om dess bifallande.
I Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Rikets Ständers
Stats-Utskott den 12 Juli 1834 innehålles en omständlig re¬
dogörelse för elen frågas behandling intill denna tid, och det
förslag som föranledde det i Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 1 December 1834 meddelade beslut, hvars
ändring af Kongl. Majit nu äskas.
Jag ämnar ej upprepa sakens historik, men anhåller
att i ett par punkter få lemna upplysningar som af hand-
lingarne torde mindre klart framgå.
Svenska Kronan har aldrig mer än för ett enda år,
uppburit tionde på Gotland. Detta kunde naturligtvis ej
vara fallet före dess öfverlemnande till Danmark 1524. Och
sedan det år 1645 återföll till Sverige, har hela tionden, så¬
som före freden i Brömsebro egde rum, utgått till Prester¬
skapets aflöning. Konung Carl XI reducerade den till Kro¬
nan år 1694, men återgaf den efter ett år till Presterskapet.
Tvisten om tiondens utgörande väcktes, emedan det var öfver-
lemnadt åt hvarje tillträdande Pastor att uppgöra öfverens¬
kommelse om hela tiondebeloppet, till dess först år 1.854
ständig sättning af kronotionden skedde.
Under försöken och förslagen att i fråga om tiondens
utgörande åstadkomma en öfverenskommelse, framställdes af
Konungens Befallningshafvande och Kongl. Kammar-Collegium
år 1832 förslag till en reorganisation af kyrkoväsendet på
Gotland, hvarigenom Stiftet i stället för 44 pastorater och 9
sacellanier skulle inskränkas till 24 pastorater, 24 sacella-
nier och dessutom löneanslag beredas för tre vice Pastorer.
Genom denna reglering som blott med 3 personer minskade
382
Dea 17 Februari.
det af Församlingarna afiönade Presterskapets antal, skulle
en del af kronobonden kunna inbesparas.
Det var denna reorganisation som förutsattes för Rikets
Ständers beslut sådant det innehålles i underdåniga skrifvel-
sen den 1 December 1834.
Sedermera hafva i de underdåniga utlåtanden som år
1861 af Konungens Befallningshafvande och 1862 af Kam-
mar-Collegium afgåfvos, dessa myndigheter frångått förslaget
om kyrkoväsendets på Gotland reorganisation, och tillstyrkt
Kongl. Maj:ts bifall till de åren 1859 och 1860 uppgjorda
öfverenskommelserna, hvilka förutsätta hela tiondens disposi¬
tion för presterskapets aflöning, hvarvid Kammar-Collegium
endast gjort förbehåll för utgörande af bibeltryckstunna —
som ock nu utgår — domkyrko-tunna, barnhustunna m. m.
Kongl. Maj:t har ock, genom att hänvisa frågan till af¬
görande på det sätt och elter de grunder Kongl. Förordnin¬
gen den 11 Juli 1862 föreskrifver, lemnat, åtminstone för
närvarande, förändringen af kyrkoväsendet utan afseende,
enär denna Kongl. Förordning väl tillåter förslags framstäl¬
lande om pastoratens delning, men icke om deras samman¬
slående.
Sjelfva grunden för den ifrågasatta reductionen af krono¬
bonden synes dermed hafva bortfallit.
Denna grund gemensam med den som framkallade Kongl.
Förordningen den 19 Juni 1830, enligt hvilken församlingar
kunde tvingas att med andra församlingar sammanbygga sina
Kyrkor — hvilken Förordnings stadganden härom på Rikets
Ständers underdåniga anhållan af Kongl. Maj:t upphäfdes
den 11 Juli 1862 — gillades år 1834 af Rikets Ständer som
yttra, att ”med visshet antagas måste att själavården vinner
uppå. att hafva flera lärare inom en större församling, än
färre eller blott en inom hvarje församling”, men torde nu
mera — med rätt eller orätt — vara i alltför mycken strid
emot allmänna tänkesättet för att vinna godkännande.
Den är ock i strid emot folkmängdens starka tillväxt
på Gotland. Folknummern uppgifves år 1834 till mindre än
39,000. Den utgjorde vid slutet af år 1864, enligt Statsca-
lendern, nära 53,000, och är ännu stadd i troligtvis lika
stark tillväxt.
Men vid den möjliga invändningen, att med landets sti¬
gande odling — bevisad derigenom att det förmår föda en
inom 30 år med nära 36 procent ökad folkstock — bör ock
förmågan att aflöna presterskapet hafva tilltagit, torde få
anmärkas:
att som Kongl. Stadgan om Skiftesverket af den 4 Maj
1827 först år 1859 genom Kongl, påbud böi'jade, ehuru med
åtskilliga modificationer, tillämpas för Gotland, jordegornas
Den 17 Februari.
383
sönderstyckning i små delar hittills hindrat ett allmännare
införande af rationelt landtbruk,
att laga skiften ännu endast i ringa mån genomförts
eller ens påbörjats,
att derföre det ännu är långt ifrån att jorden bär hvad
den bör kunna afkasta, och att skifteskostnader ännu återstå
att utgöra för Gotland,
att under sådana förhållanden och med hänseende till
folkmängdens starka tillvext, det skulle vara betänkligt att
just nu inskränka den tillgång för presterskapets aflöning
som landet under Sveriges krona i 220 år, och ifrån urmin¬
nes tid, haft att påräkna.
Åtminstone synas starka skäl vara för handen att til¬
låta i mån af behof kronotiondens till beloppet oinskränkta
disposition för samma ändamål som hittills ännu under när¬
maste regleringsperiod för Presterskapets aflöning fortfara.
Jag anhåller vördsamt, att hvad jag nu haft äran anföra
må få till Stats-Utskottet åtfölja Kongl. Maj:ts förevarande
nådiga Proposition.
Doctor Söderberg instämde.
Ifrågavarande nådiga Proposition jemte det af Biskop
Anjou afgifna yttrande blef derefter till Stats-Utskottet re¬
mitterad.
§ 4.
Föredrogs ånyo och remitterades till Banco- Utskottet
Kongl. Maj\ts den 14 dennes meddelade nådiga Skrifvelse
till Rikets Ständer, med öfverlemnande af ett från Styrelsen
för Allmänna Hypoteksbanken inkommet förslag till ändrin¬
gar i Kongl. Förordningarna den 26 April 1861, angående
dels en Allmän Hypoteks-Bank för Riket och dels de all¬
männa grunder, som vid Hypotheks-Föreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
§ 5.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 10, med
förslag till reglering af Bankens Lane- och Creäitivrörelse
samt till användande af upplupen Bancovinst.
Bunkten 1. Godkändes.
Punkten 2.
Doctor Petrelli begärde ordet och yttrade: Jag får med
afseende på tredje momentet i andra punkten framställa den
önskan, att räntan å de medel, som Manufactur-disconten
äger på creditiv erhålla af Rikets Ständers Bank, icke mätte,
på sätt Utskottet föreslagit, höjas till fyra procent, utan
qvarblifva vid hvad den förut varit eller tre procent; och
384
Den 17 Februari.
anledningen till denna önskan ligger i de förhållanden, som
på sednaste tiden inträffat eller Rikets Ständers godkännande
af den Franska Handels- och Sjöfarts•tractaten. Derigenom
har vår inhemska industri visserligen icke fått något under¬
stöd. Och jag fruktar, att, om Utskottets ifrågavarande för¬
slag bifölles, den näringsgren, som från Manufactur-disconten
hemtar en del af sina understöd, skulle komma i ytterligare
trångmål. Derför får jag yrka, att den gamla räntan af tre
procent fortfarande må bibehållas.
Doctor Sandberg: Under föregående Riksdagar harman
äfven inom Banco-Utskottet försport ett ifrigt bemödande,
att fråntaga Manufactur-Disconten detta creditiv, utan tvifvel
i den lofliga afsigien att någon enskild Bank skulle på mera
banh-messigt sätt kunna lemna försträckning af penningar
(d. v. s. på kort tid mot hög ränta och med täta omsätt¬
ningar). För min del har jag alltid ansett dessa Riks-
Bankens medel vara ibland de bäst använda.
Detta creditiv har förr varit 3,000,000 Riksdaler. Men
genom förenämnde bearbetningar har det efterhand blifvit
minskadt till 2,250,000 R:dr, som det nu är, och det var
fägnesamt att någon ytterligare nedsättning icke nu kommit
i fråga.
Enligt Kongl. Maj:ts förnyade Reglemente för Manufactur-
Disconten af den 8 Februari 1844, skola dess lån efter vissa
grunder utlemnas dels till Industri-idkare i ett bestämdt
förhållande till föregående årets tillverkning (på det de må
kunna fortsätta sin fabrikation utan att nödgas sälja sina
fabrikater under ofördelaktiga conjuncturer), dels till nya
större anläggningar som till sin uppkomst behöfva drift-
capital på billiga vilkor. Räntan för dessa lån är icke fri,
såsom i Bankerna, utan i 14 § af högstberörde Reglemente
bestämd till Fyra procent.
Derjemte aflemnas af Manufactur-Discontens vinstmedel
årligen 21,000 R:dr numera till Riksgälds-Contoret, hvilka
förut utgått till Technologiska Institutet, som nu erhållit
sin stat på Sjette Hufvud-Titeln.
Häraf finner ■ man mera än tillräckliga skäl att icke höja
räntan för detta creditiv, såsom nu är föreslaget, utan låta
den förblifva vid Tre procent, som den hittills varit och för
närvarande är.
Contracts-Prosteu Palmlund: Inom Utskottets Cansli-
och Finans-Afdelning föreslogs i Manufactur-Discontens cre-
ditivbelopp en nedsättning med 250,000 R:dr; men Utskottets
plenum förkastade detta minskningsförslag, och man ansåg
creditivet böra oförändradt bibehållas. Också äro säkerligen
våra
Den 17 Februari.
385
våra manufacturer och fabriker under närvarande förhållan¬
den, mer än någonsin, i behof af denna creditivrätt till fulla
beloppet.
Hvad ränteförhöjningen från 3 till 4 procent beträffar,
så erkändes billigheten af den föreslagna förhöjningen, syn¬
nerligast sorn räntefoten numera i allmänhet stigit; och under
förhoppning att det hittills varande creditivet bibehålles oför-
minskadt, hade i saken intresserade medlemmar af Utskottet
intet emot den förhöjda räntan att invända. — Jag förordar
bifall till Utskottets hemställan i förevarande punkt.
Doctor Nordlund: Ehuru jag håller Utskottet räkning
derför att det icke nedsatt sjeliVa beloppet af det Manufactur-
Disconten förut beviljade creditiv, kan jag dock i fråga om
räntan icke annat än instämma med de två första talarne.
I en tid, då man söker mer och mer borttaga det skydd,
hvaraf våra näringar hittills värnats, då redan flera närings¬
grenar äro utan allt skydd och hotas med ruin, synes det
mig ej vara lämpligt, att borttaga från dem äfven de för¬
måner, som bestå i möjligheten att för sitt nödiga förlag
erhålla penningar till drägligt pris. Man besiune nemligen
att här icke är fråga om att bevilja Manufactur-Disconten
en förmån, ty Manufactur-Disconten har lika mycket och
lika litet gagn om det får låna penningar hos Rikets Stän¬
ders Bank mot tre eller fyra procent; alldenstund Disconten
tager, och nödgas för att betäcka sina kostnader, taga en
procent högre ränta än densamma sjelf gifver. Det är nä¬
ringarna sjelfva, de nemligen som från Manufactur-Disconten
hemta en del af sina förlag, hvilka underhjelpas derigenom
att Manufactur-Disconten erhåller penningar af Rikets Stän¬
ders Bank mot 3 procent, eller lägre ränta än den i rörelsen
vanliga. Jag tillåter mig derjemte, för att visa, hurusom
Manufactur-Disconten användt den af discontrörelsen upp¬
komna behållning till allmänt nyttiga ändamål, att lemna
följande ur officiell källa hemtade uppgifter:
Under de seduaste 40 åren, 1826—1865, utgöra Manu-
factur-Discont-Eondens bidrag till Kongl. Technologiska In¬
stitutet i Capital 840,000 R:dr, och således med derå be¬
räknad ränta på ränta å 4 % öfver . . R:mt R:dr 2,060,000.
Vidare har Discont-Fonden under samma tid
bestridt följande utgifter, hvilka eljest skulle hafva
drabbat Statsverket, nemligen:
Aflöning till ett Commerse-Råd, capital 109,291.
Taffelpenningar och arvoden till Kongl.
Commerse-Collegii President och leda¬
möter 138,006.
Transport R-.mt R:dr 247,297. 2,060,000.
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 2:dra Bandet. 25
386
Den 17 Februari.
Transport Runt R:dr 247,297. 2,060,000.
Pensioner 103,940.
Underhållskostnad na. m. för Kongl. Com-
merse-Collegii f. d. egendom . . . 42,390.
Säger 393,627,
hvilken summa med ränta på ränta uppgår till öfver 800,000,
Lägges härtill hvad redan blifvit för 1866 års In¬
dustri-Utställning utbetaldt, eller 30,000,
samt Fondens nuvarande egna behållning, circa 1,750,000,
så visar sig att, derest Discont-Fonden under sista
40 åren fått förvaltas utan andra utgifter, än af-
löningen till Verkets tjenstemän, i öfrigt vanlige
omkostnader, samt de på lånerörelsen uppkomne
förluster, så skulle Fondens egna behållning nu
hafva utgjort öfver R:mt Il:dr 4,640,000.
Doctor Björkman: Ehuru jag instämmer med den siste
talaren i hvad han yttrat angående nyttan af ifrågavarande
creditiv äfvensom derom, att creditivet borde bestämmas till
sitt förut varande belopp, kan jag dock icke annat än in¬
stämma med Contracts-Prosten Palmlund i dennes yrkande,
att räntan måtte höjas till 4 procent. Om man genomläser
den reservation, som herr Lindström fogat vid detta Be¬
tänkande, skall man få ett begrepp om motståndet inom
Utskottet mot creditivets. beviljande. Man ville dels alldeles
indraga creditivet dels använda en del deraf till understöd
åt landtbruket. De, som ville bibehålla creditivrätten åt
Manufactur-Disconten, ansågo sig ganska nöjda med att hafva
lyckats genomdrifva Utskottets förslag; och jag tror verkligen,
att man under nuvarande penningeförhållanden måste med¬
gifva, att det är .en stor fördel för Manufactur-Disconten att
få behålla sitt creditiv, ehuru räntan höjes till fyra procent.
Doctor Gumselius: Jag skall icke vara vidlyftig i denna
fråga, emedan det synes mig vara uppenbart, hvilka grund¬
satser böra tillämpas. Våra inhemska näringar hafva nyligen
kämpat en liflig strid med frihandeln, hvilken strid slutade
med seger för den sednare. Det synes mig då vara en hög
grad af orättvisa att icke vilja på något sätt hjelpa näringarne
att bära nederlaget. Vi hafva från Frihetstiden ganska af-
skräckande exempel, hvartill det leder att befordra vissa
intressen på de andras bekostnad. Man säger väl att, om
näringarne icke utan understöd kunna bära sig, de äro
onaturliga och böra utbytas mot andra. Men denna sats
kan väl icke i all sin stränghet tillämpas. Tvärtom synes
det mig vara otvifvelaktig!, att ju mera landets krafter kunna
i olika riktningar användas, desto mer kommer ock landets
Den 17 Februari.
387
capitalstyrka att tillväxa. Jag får derför yrka att räntan å
ifrågavarande creditiv må bestämmas till tre procent.
Doctor Almqvist: Jag får till en början erinra derom,
att det icke är fråga om att minska beloppet af det cre¬
ditiv, som Manufactur-Disconten förut erhållit i Rikets Stän¬
ders Bank utan blott att höja räntan till 4 °/<n hvilken åt¬
gärd synes fullt berättigad i anseende till den nuvarande
höga räntefoten. Mig synes som om de näringsidkare, som
erhålla penningar i Manufactur-Disconten, borde vara ganska
belåtna att få dem äfven emot den förhöjda ränta, som blefve
en följd af bifall till Utskottets ifrågavarande förslag. För
öfrigt kan jag för min del icke annat än erkänna sanningen
af hvad en reservant, Herr Lindström yttrar: ”Jag vågar
hysa den bättre mening om fabriksindustriens närvarande
ståndpunkt i vårt land, att dess idkare, om de tillspordes,
kraftigt skulle tillbakavisa påståendet att upplösning af Manu¬
factur-Disconten eller minskning efterhand af dess låne¬
rörelse i någon den minsta mån skulle menligt inverka på
näringens bestånd och vidare utveckling, likasom jag är
öfvertygad, att hvar och en lätteligen skall inse det olämp¬
liga uti att Riks-Banken, som med mera fördel för sig och
med mindre uppoffring för det allmänna är i tillfälle att
göra sina medel fruktbärande, öfverlemnar detta åt en myn¬
dighet, (Commerse-Collegium) hvars uppgift är helt annan
än att officiera som en utlåningsanstalt och hvars hufvud-
sakliga verksamhet derigenom uti icke oväsendtlig mån para¬
lyseras”. Jag får således yrka på bifall till Utskottets för¬
slag i denna punkt; och förklarar på förhand, att jag för
min del yrkar att jemväl räntan å creditivet till Jern-Con-
toret må höjas till fyra procent.
Doctor Nordlund: Man har sagt, att de näringsidkare,
som erhålla lån i Manufactur-Disconten, borde vara nöjda
med att bekomma penningar mot fyra procent. Men det är
att märka, såsom jag i mitt förra yttrande korteligen an-
tydt, det Manufactur-Disconten icke kan utlemna penningar
till vederbörande näringsidkare mot samma ränta, som den
sjelf erlägger. För att aflöna sina tjenstemän och betäcka
möjligen uppkommande förluster tager Manufactur-Disconten
en procent mera än den sjelf gifver, hvadan den föreslagna
höjda räntan icke kommer att utgöra fyra, utan fem procent.
Och dessutom få de näringsidkare, som vilja bekomma lån
i Manufactur-Disconten, vidkännas andra för dessa lån ound¬
vikliga utgifter, nemligen för officiela intyg om föregående
års tillverkningar, commissionsarfvode m. m., hvilka kunna
beräknas uppgå till '/2 å 1 procent af lånesumman. Genom
bifall till Utskottets förslag skulle således räntan i sjelfva
388
Den 17 Februari.
verket blifva för näringsidkarne omkring 6 procent eller
densamma, som beräknas för lån ur Allmänna Discontfonden,
hvarutaf ock skulle följa, att, om räntan för creditivet sättes
högre än hittills, det ej skulle vara till något gagn för nä¬
ringsidkare att taga lån ur Manufactur-Discoriten. — För
öfrigt får jag, enär jag anser öfverflödigt att här ingå i någon
närmare granskning af hvad Herr Lindström i sin reservation
yttrat, förklara att jag högeligen betviflar, det hans deri
lemnade uppgifter och uttalade åsigter äro riktiga, och
hvad särskildt angår det yttrandet, att Commerse-Collegii
uppgift skulle vara en helt annan än att officiera*såsom en
utlåningsanstalt, så är det att märka, att Manufactur-Disconten
icke är någon integrerande del af Commerse-Collegium utan
en fristående låneanstalt, hvars förvaltning endast af den
anledning med Commerse-Collegium är förenad, att man med
skäl antagit, att detta verk bättre än något annat skulle
kunna bedöma lånesökandes behof och ställning samt rätt¬
vist fördela Discontfondens lånetillgångar.
Professor Selander: Jag instämmer uti hvad Doctor Nord¬
lund yttrat. Om icke Manufactur-Disconten redan funnes, så
vore det väl ej skäl att bilda en sådan låneastalt, enär det
ej kan vara lämpligt, att Riks-Banken har flera särskilda
lånefonder. Men då denna särskilda låneanstalt nu redan
finnes, så ser jag icke något skäl att hämma dess verksam¬
het. Jag får derför yrka att Manufactur-Disconten må äga
att å det creditiv, som den i Riks-Banken erhåller, erlägga
samma ränta som förut. Ett ytterligare skäl dertill torde vara,
att Manufactur-Disconten, enligt sitt Reglemente, icke får af
vederbörande låntagare taga mer än 4 procent, hvarutaf na¬
turligtvis följer att, om Manufactur-Disconten sjelf måste er¬
lägga 4 procent, den ej kan utlemna några lån.
Efter dermed afslutad discussion blef, uppå derom gjord
Proposition, denna punkt godkänd, endast med undantag deraf,
att Ståndet ogillade den tillstyrkta förhöjningen i räntefoten,
sorn bibehölls vid tre procent.
Punkten 3.
Doctor Petrelli begärde ordet och yttrade: Under åbe¬
ropande af hvad jag yttrat vid föredragningen af andra punk¬
ten får jag yrka, att, med ogillande af hvad Utskottet i denna
punkt föreslagit, räntan å creditivet till Jern-Contoret må
bestämmas till hvad den förut varit eller tre procent.
Deruti instämde flera af Ståndets ledamöter.
Doctor Sandberg: Det var fordom en grundsats att våra
inhemska näringar borde understödjas för att allt mer och
Den 17 Februari.
389
mer kunna utvecklas, hvilket man ansåg för hela landets båt¬
nad. De hade då också ett skydd i tull-lagstiftningen Ge¬
nom Franska Handels-tractaten har detta blifvit betydligen
förminskadt och för en eller annan industrigren nästan all¬
deles borttaget, hvilket också var ett skäl för bibehållandet
af den hitillsvarande räntan för Manufactur-Discontens Creditiv.
Här är fråga om Creditivet hos Jern-Contoret, som förr
varit större, men nu utgör 900,000 R:dr. Detta Contor är
väl icke bundet vid någon nedsatt ränta för sina utlåningar,
men det är en känd sak att Jern-Contorets vinstmedel an¬
vändas till den för vårt land högst vigtiga jernhandteringens
utveckling, underhåller flere stipendiater för Bergsvetenska¬
pens studium, bekostar Metallurgiska Staten, hvars tjenste¬
män det eljest skulle åligga statsverket att löna m. m., synes
det vara billigt att äfven för detta Creditiv den nuvarande
räntefoten tre procent bibehålies; och man bör icke heller
förbise att Jern-Contoret af sin vinst lemnar årligen till Fahlu
Bergsskola 15,000 R:dr, och att Riks-Bankens ursprungliga
ändamål är enligt dess första Grundlag (Banco-Ordningen af
1668) att ”med låneunderstöd befordra alla nyttiga närin¬
gars uppkomst och förkofran.”
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad blef, uppå
derom gjord Proposition, denna punkt godkänd med samma
förändring sorn under punkten 2 omförmäles.
Punkterna 4—11. Godkändes.
Punkten 12.
Doctor Almqvist erhöll på begäran ordet och yttrade:
Andra momentet i 56 § har denna lydelse:
Utskottets Afdelning hade föreslagit räntan till fem
högst sex procent. I Plenum förkastades detta förslag och
bestämdes, att räntan skulle ej utgå med mer än fem pro¬
cent, hvadan ock andra momentet af ifrågavarande § korn
att blifva oförändradt. Por min del kan jag dock icke annat
än anse Afdelningens förslag riktigt. De goda vilkoreu för
lånen ur allmänna Discont-Fonden hafva gjort tilloppet af
lånesökande i denna fond synnerligen stort, hvilket ock för¬
orsakat, att deras ansökningar ej alltid kunnat tillfredsstäl¬
las. Derföre och då jag ej kan se något skäl, hvarför, då
dessa lån i afseende på inbetalningen hafva bättre vilkor än de
ur Handels- och Närings-Discont-Fonden, räntan å samma lån
icke må efter vexlande omständigheter och förhållanden få
variera mellan fem och sex procent, får jag vördsamt föreslå,
att hvad Afdelningen tillstyrkt måtte varda af Ståndet god-
kändt.
Doctor Sandberg: Under närvarande penningeförhållan-
390
Den 17 Februari.
den synes visserligen 5 procent vara en billig ränta. Men
då låntagare i landsorten måste anlita commissionärer, och
deras vederhäftighet skola bestyrkas af local-myndigheter så
komma lånen med remisskostnad att blifva dem mycket dy¬
rare, hvartill kommer att räntan skall erläggas i förväg.
Att göra räntan fluctuerande och låta den, likasom i
Handels- och Närings-Disconten, bero på pröfningen af för¬
handen varande förhållanden, är icke heller här lämpligt.
Inbetalningen sker, såsom bekant är, medelst fem omsättnin¬
gar. Om ett nytt Discontlån blifvit utlemnadt mot 5 %, så
kunna väl icke vilkoren vid någon omsättning för capital-
återstoden af samma lån förändras till 6 %. Vill man till-
lämpa den högre räntan endast på nya lån från en viss dag,
så komma åtskilliga discontlån att liktidigt löpa med olika
räntefot, och detta åstadkommer lätt misstag och förvillelse.
Försök härmed hafva förut blifvit gjorda, men icke befunnits
rätt lämpliga.
Af alla dessa skäl och då ingen förändring härutinnan
blifvit föreslagen, synes mig att räntan för lån i Allmänna
Disconten bör bibehållas vid 5 procent, såsom den nu är.
Väl kan det hända att den billiga räntan och omsätt-
ningsrätten framkalla försök att få stora lån utur Allmänna
Discont-Fonden, men dels är högsta lånebeloppet begränsadt
till 6,000 R:dr, dels hänvisas alltid större lånsökande till
Handels- och Närings-Disconten af vederbörande Discont-
Direction, som städse visat sig benägen att af de inskränkta
tillgångarna i denna fond företrädesvis bevilja de mindre lå¬
nen, då säkerheterna är lika eller fullt tillfyllestgörande för
den sökta lånesumman.
Deruti instämde flera af Ståndets medlemmar.
Doctor Nordlund: Till hvad den föregående talaren ytt¬
rat beder jag att blott få tillägga några få ord. Det har
varit en tid, nemi. mellan Riksdagarne 1859—60 till 1862—
63, då Fullmäktige egde att vid utlåning från Allmänna Di-
scont-Fonden bestämma räntan efter samma grunder, som vid
discontering och utlåning från Handels- och Närings-Discont-
Fonden, och då räntan vid förut berörda fond således icke
var fix. Men olägenheterna häraf blefvo snart kännbara och
Rikets Ständer beslöto derföre att räntan för lån ur Allmänna
Discont-Fonden åter skulle blifva fri. Dessa lån äro nemli¬
gen alla omsättnings- eller amorteringslån. Vid omsättnin-
garne hände ofta, af lätt insedda orsaker, att låntagarne från
landsorterna vid , insändandet af liqvid förbisett, att räntan,
sedan lånet beviljades eller sednaste omsättningen verkställ¬
des, blifvit höjd, hvadan ock de inskickade medlen icke för-
slogo till omsättningen. Vederbörande commissionärer ville
ofta icke förskjuta medel, och reversalerna måste omskrifvas,
Den 17 Februari.
391
hvilket ofta icke i tid medhanns, hvaraf åter följden blef att
vederbörande måste skrida till lagsökning. Dessa lån, som
äro ämnade för jordbrukaren, den mindre industri-idkaren
och tjenstemannen, äro dessutom just till följd deraf, att de
omsättas, temligen dyra för lånsökanden. Kostnaderna för
desamma kunna beräknas till minst en pröcent. Man har
sagt att, om räntan vore lägre i Allmänna Discont-Fonden
än i Handels- och Närings-Discont-Fonden, detta skulle för¬
anleda dertill, att de stora lånsökanderne begärde få lån
jemväl i Allmänna Discont-Fonden. Jag får dock upplysa,
att det varit en rådande grundsats hos Discont-Styrelsen att
icke bevilja lån till samma person ur båda fonderna, utan
att den, som fått lån i ena fonden, vanligen icke erhåller
lån jemväl i den andra. För att förekomma de stora olä¬
genheterna af en vexlande räntefot i Allmänna eller Omsätt-
nings-Disconten, får jag fördenskull anhålla, att Ståndet måtte
besluta en fix ränta för lån ur denna fond; denna ränta må
för öfrigt bestämmas till sex eller fem procent, hvilken sist¬
nämnde jag för min del anser billig.
Doctor Söderberg: Då jag förut vid flera tillfällen för¬
ordat, att räntan för lån ur Allmänna Discontfonden måtte
blifva så låg som möjligt, så kan jag icke annat än tillstyrka
det ifrågavarande andra moment af 56 § må oförändradt
bibehållas. Jag har begärt ordet blott för att, med anled¬
ning af yttrandet, att bestämmandet af låg ränta för lån ur
Allmänna Discont-Fonden skulle locka de stora lånsökan-
derna dit, förklara att, så länge jag varit Directör vid Låne-
Contoret i Wisby, vi vid beviljandet af lån der följt samma
grundsatser som, enligt hvad den föregående talaren omför-
mält, följts af Fullmäktige i Banken.
Doctor Björkman: Såsom man ser af 14 momentet i detta
Betänkande har Utskottet för att understödja jordbruket be¬
slutat tillstyrka, det Riks-Banken skulle bevilja Cassa-Creditiv
jemväl åt Allmänna Hypotheks-Banken. Men om denna hem¬
ställan vinner Ståndets bifall, hvilket jag för min del skulle
önska, torde det ock vara nödvändigt att i detta det 4 mo¬
mentet af 56 § kommer att inryckas bestämmelse om hvilken
ränta Allmänna Hypotheks-Banken bör för Cassa-Creditivet
erlägga. Och då jag anser, att Allmänna Hypotheks-Banken
i detta hänseende bör ställas i paritet med Riksgälds-Conto-
ret och Sparbankerna, och således blott betala 4 procent,
får jag föreslå, att efter ”Sparbanker” ordet ”Allmänna Hy¬
potheks-Banken” må varda intaget.
Professor Selander: Jag får så mycket hellre bestrida
bifall till hvad Doctor Björkman föreslagit, som jag ämnar
392
Den 17 Februari.
påyrka, att Allmänna Hypotheks-Banken icke må erhålla
något creditiv i Banken. Då emellertid det moment i Ut¬
skottets Betänkande, som handlar om Gassa-Creditivs bevil¬
jande åt Allmänna Hypotheks-Banken eller det I4:de, ännu
icke är föremål för pröfning, torde det vara för tidigt att
derom nu yttra sig. Jag får derför föreslå, att Ståndet må äga
öppet att, sedan det beslutat angående 14 momentet, be¬
stämma, huruvida ifrågavarande moment må bifallas oförän-
dradt eller med det tillägg, sorn Doctor Björkman föreslagit.
Efter dermed afslutad discussion beslöt Ståndet, uppå
derom gjord proposition, dels att bibehålla andra och tredje
momenten af ifrågavarande paragraf oförändrade vid deras
nuvarande lydelse, dels ock att, sedan Ståndet beslutat an¬
gående 14- punkten i detta Betänkande, fatta beslut rörande
nu förevarande 12:te punkt.
Punkten 13. Godhändes.
Punkten 14.
Doctor Almqvist begärde ordet och yttrade: Jag har re¬
serverat mig mot Utskottets förslag i denna punkt, hufvud¬
sakligen af skäl, att Allmänna Hypotheks-Banken redan af
Staten erhållit ett så betydligt understöd, att den bör kunna
reda sig utan ytterligare hjelp. I 13 § af Kongl. Förord¬
ningen af den 21 April 1861 har nemligen Allmänna Hypo¬
theks-Banken blifvit tillförsäkrad en credit i Riksgälds-Con-
torets obligationer af 8 millioner R:dr och eger rätt att an¬
vända dessa såsom grundfond öfverlemnade medel, då Ban¬
ken antingen i följd af uraktlåten eller fördröjd inbetalning
af hvad delegande Hypotheks-Föreningar för undfångna lån
böra erlägga eller ock af annan anledning sakna egna för
tillfället användbara tillgångar till fullgörande af sina för¬
bindelser. Då nu Allmänna Hypotheks-Banken ännu icke
begagnat sig af denna rättighet, och dessutom under hela
årets lopp får emottaga liqvider för de fastighetslån, som
den erhållit från Riks-Banken för sina obligationer, så synes
det vara uppenbart, att den icke kan anses vara i det trång¬
mål, att den behöfver undfå creditivrätt i Riks-Banken. Och
jag kan så mycket mindre medgifva det begärda creditivet,
som Utskottet har för afsigt att hopsamla alla de medel,
som Banken eger disponibla ur sin reservfond i ändamål att
dermed bispringa jordbruket. Under sådana förhållanden
kan jag för min del naturligtvis icke heller medgifva att,
på sätt Doctor Björkman föreslagit i 12 momentet af detta
Betänkande efter ordet ”Sparbanker” inryckes ordet: ”All¬
männa Hypotheks-Banken.”
Hvad derefter angår frågan om beviljandet af creditiv
åt Bolag, så har jag deremot icke något att anmärka, förut¬
D en 17 Februari.
393
satt att denna rätt icke beviljas åt sådana bolag, som utgifva
egna Banksedlar. Men Utskottet har gjort en ytterligare
inskränkning i detta hänseende, i det att Utskottet medgif-
vit creditivrätt blott åt sådana Bolag, hvilkas reglementen
ålägga delegarne oinskränkt ansvarsskyldighet för alla bola¬
gets förbindelser. Men om Utskottets förslag i denna del
bifölles, skulle alla de s. k. Aktie-Bolagen uteslutas från
rättigheten att erhålla creditiv, och få eller inga bolag komma
att begagna creditivrätten. Då jag emellertid icke kan hysa
samma åsigt som Utskottet i detta hänseende, enär Discont-
Directionen alltid för alla skall pröfva de säkerheter, som
erbjudas vid creditivansökningar, får jag vördsamt föreslå,
att utur ifrågavarande moment måtte borttagas orden: "hvil¬
kas reglementen ålägga delegarne oinskränkt ansvarsskyldig¬
het för alla bolagets förbindelser och".
Doctor Sandberg: Att bevilja den allmänna Hypotheks-
Banken en creditivrätt i Riks-Banken på 200,000 R:dr, synes
mig icke vara af nöden, och ännu mindre att befria den
ifrån creditivafgift. Såsom bekant är hafva Ständerna öfver-
flyttat hela lånefonden för landtegendom ifrån Riks-Banken
till Hypotheks-Banken, utgörande vid öfverlåtelsen 6,280,832
R:dr 56 öre. Detta har medfört en stor olägenhet för jord¬
bruket, som förut allt jemt af den till Riks-Banken inby¬
tande ränta och amorteringsprocent kunde erhålla nya amor¬
teringslån. Nu uppbäras dessa af Hypotheks-Banken, som
på 25 år icke kan på sådant sätt använda dem, äfven om
ett sådant creditiv som nu är i fråga blir beviljadt, utan
dessa från enskilda jordegare inbytande medel, som åtmin¬
stone i början blefvo högst betydliga, begagnas till utlåning
på kort tid, för att vara tillgängliga för annuiteten 400,000
R:dr, som i Januari månad hvarje år under ofvannämnde
tid skall betalas till Riks Banken. För detta ändamål be-
höfver Hypotheks-Banken ingalunda något creditiv.
Hvad deremot angår Hypotheks-Bankens skyldighet att ho¬
norera sina förbindelser för dess utomlands upptagna lån, så
eger den ju tillgång till dessa annuiteter uti de från Hypo-
theks-Föreningarne på erhållna lån inbytande afbetalningar,
och om förlägenhet skulle af en eller annan anledning upp¬
stå, så har Hypotheks-Banken, såsom ock i reservationerna
är anmärkt, en garantie af Staten på 8,000,000 R:dr i Riks-
gälds-Contorets obligationer, dem Hypotheks-Banken i sådant
fall eger använda.
Rikets Ständer hafva således beredt den stora Hypo¬
theks-Banken ett så kraftigt understöd att den icke heller i
detta afseende är i verkligt behof af något creditiv i Riks-
Banken, hvars tillgång dessutom för beviljande af creditiv åt
andra härigenom skulle vederfaras en betydlig minskning.
394
Den 17 Februari.
Professor Selander: Jag delar fullkomligt Doctor Alm¬
qvists åsigt och skall blott tillägga några ord till hvad han sagt.
Såsom man finner af handlingarne i denna fråga har
Styrelsen öfver Allmänna Hypotheks-Banken hos Kongl. Maj:t
gjort underdånig anhållan, att Allmänna Hypotheks-Banken
måtte hos Rikets Ständers Bank erhålla creditiv, utan cre-
ditivafgift, till belopp af 500,000 R:dr. I nådig skrifvelse
af den 17 November sistlidet år öfverlemnade Kongl. Majit
till Rikets Ständer berörde underdåniga anhållan, utan att
på något sätt förorda densamma. Redan detta fäste min
uppmärksamhet; och vid närmare granskning af saken har
jag för min del funnit att Allmänna Hypotheks-Banken icke
kan anses behöfva den begärda creditivrätten. Doctor Alm¬
qvist har redan anfört några skäl för en sådan min åsigt.
Derjemte torde anmärkas, att Allmänna Hypotheks-Banken
öfvertagit incasseringen af alla Bankens gamla fastighetslån.
De räntor och annuiteter, som derigenom inflyta till Allmänna
Hypotheks-Banken, äro mer än tillräckliga för att förslå till
Hypotheks-Bankens liqvider till Riks-Banken. Hvad skall
nu Allmänna Hypotheks-Banken göra med dessa överskju¬
tande medel och med dem, som den begärt att erhålla hos
Riks-Banken? Vill äfven Allmänna Hypotheks-Banken dis-
contera? Detta kunde väl i åtskilliga hänseenden möjligen
vara till vinst för Allmänna Hypotheks-Banken, men mot¬
svarade ingalunda det med denna Bank åsyftade ändamål.
Är det åter Allmänna Hypotheks-Bankens afsigt att uti det
begärda creditivet få ett understöd till fullgörandet af Hypo¬
theks-Bankens liqvider i följd af de upptagne utländska lånen,
hvad betyder då 200,000 R:dr för den inrättning, som har
att amortera 60 millioner? Huru jag än må se saken, kan
jag för min del icke medgifva Allmänna Hypotheks-Banken
det begärda creditivet.
Hvad nu angår Utskottets förslag att bevilja creditiv åt
bolag, så har Utskottet ansett, att dels genom inbetalningar
å fastighets! ånen och dels genom indragandet af de Filial-
Bankerna beviljade creditiv, större capitaler skulle bilda sig
i Banken, hvilka man trodde sig böra använda till understöd
åt den större industrien, så att denna möjligen kunde afvän-
jas från att på utländsk ort söka lån. I detta Utskottets
räsonnement instämmer jag i allo. Men såsom Utskottets
förslag nu blifvit uppställdt, har det blifvit snart sagdt omöj¬
ligt att bevilja några bolag creditivrätt i Banken. Här fin¬
nas nemligen nästan inga solidariska bolag, utan blott s. k.
aktiebolag, hvilka svara för bolagets skulder blott med bo¬
lagets egendom. Enligt Utskottets förslag skulle alla aktie¬
bolag vara uteslutna från rättigheten att begagna creditiv.
Men hvarföre skulle man ej kunna bevilja aktiebolag credi¬
tivrätt? De få ju naturligtvis likasom de enskilda personerna
Den 17 Februari.
395
och de solidariska bolagen ställa säkerhet för creditiven.
Derföre tyckes det mig vara uppenbart, att aktiebolagen böra
erhålla creditivrätt, likasom det synes mig vara alldeles i
sin ordning, att sedelutgifvande bolag icke böra få åtnjuta
en dylik rättighet. Jag skulle således vilja i detta hänse¬
ende i allo instämma med det af Doctor Almqvist fram¬
ställda förslag, om jag icke fruktade att man möjligen, genom
att nu här formulera innehållet af ifrågavarande paragraf,
kunde göra sig skyldig till ett förbiseende i en eller annan
riktning. Jag får derför föreslå, att detta moment må varda
till Banco-Utskottet återremitteradt.
Contracts-Prosten Palmlund: Emot den ärade talare, som
före mig haft ordet, tager jag mig friheten anmärka, att han
tillåtit sig en inconseqvens, i det han å ena sidan afstyrker
creditivrätt åt allmänna Hypotheks-Banken, men vill å andra
sidan tillerkänna en sådan rätt åt alla bolag, sedelutgifvande
Banker undantagna. I sin reservation (Mern. sid. 27) yttrar
han: ”att Riks-Bankens tillgångar icke medgifva, att dess
fonder dragas till ännu mer utsträckt creditivrörelse, än deri
som af Utskottet i nuvarande Betänkande redan blifvit före¬
slagen långt utöfver hvad som egt rum enligt hittills gäl¬
lande föreskrifter för Bankens låne- och creditivrörelse;”
rnen detta oaktadt instämmer han med Herr Sääf i dennes
reservation (sid. 28), som förordar creditivrätt åt alla bolag
och sålunda till ett nästan obegränsadt omfång utsträcker
creditivrörelsen. Häri ligger inconseqvensen: med ena handen
öppen, utsträckes creditivrätten till ett högst betydligt belopp
genom att bevilja den åt bolag, äfven sådana som icke äro
solidariska, — med andra handen sluten, förvägras nämnda
rätt åt allmänna Hypotheks-Banken, som väl ock är ett bo¬
lag, en styrelse •—• delegation af de enskilda Hypotheks-För-
eningarne, snarare än en bank, ehuru den så hallas.
Medgifvas måste, att ett creditiv i Riks-Banken skall
för allmänna Hypotheks-Banken blifva fördelaktigt och på
samma gång, åtminstone indirect, bereda understöd åt jord¬
bruket, då man besinnar, att Hypotheks-Föreningarnes ränte-
och amorteringsliqvider till Allmänna Hypotheks-Banken un¬
der nuvarande penningeförlägenhet i landsorten inflyta ojemnt
och i allmänhet inträffa på andra tider, än de, på hvilka
Hypotheks-Bankens egna annuitetsliqvider skola fullgöras,
hvarigenom Hypotheks-Banken försättes i nödvändighet att
för fullgörandet af sina förbindelser vidtaga särskild upplå¬
ning, Genom det för Allmänna Hypotheks-Banken före¬
slagna obetydliga creditivbelopp af 200,000 R:dr - i stället
för 500,000, som begärdes — kunna väl icke ”Riks-Bankens
medel anses alltför mycket bindas i creditivrörelsen till för¬
396
Den 17 Februari.
fång för discontering och utlåning” — Till Utskottets för¬
slag äfven i denna del får jag tillstyrka bifall.
Doctor Björkman: Hvad först angår frågan om beviljande
af creditiv åt Allmänna Hypotheks-Banken, så får jag för¬
klara, att jag ej är så initierad i dess ställningar och för¬
hållanden, att jag vågar bestämdt påstå, det nämnde Bank
icke behöfver creditivet. Jag kan så mycket mindre tro
detta, som Styrelsen för Banken sjelf begärt creditivet. Det
är väl sannt, att Kongl. Maj:t till Rikets Ständer öfverlem-
nat denna Bankens begäran, utan att på något sätt förorda
densamma, men allmänna tanken inom Utskottet var den,
att, sedan man beviljat Manufactur-Disconten och Jern-Con-
toret creditiv, man ock för att tillfredsställa jordbruksintres¬
set borde bevilja Allmänna Hypotheks-Banken ett sådant
creditiv. Visst synes mig äfven att Allmänna Hypotheks-
Banken stundom kan komma i ganska stor förlägenhet att
fullgöra sina liqvider och att den icke alltid, minst för till¬
fälliga behof, kan använda de åtta millioner i Riksgälds-Con-
torets obligationer, som blifvit den tillförsäkrade. Jag för
min del får derför tillstyrka, att Hypotheks-Banken mä er¬
hålla det af Utskottet ifrågasatta creditivet.
Beträffande derefter frågan om beviljandet af creditiv
åt endast solidariska bolag, så tillkom detta Utskottets för¬
slag på förord af en i bankfrågor mycket erfaren man, som
är ledamot af Utskottet och hvilken på ett sätt som syntes
mig alldeles riktigt, utvecklade skälen för denna sin åsigt,
och finnes dessa skäl anförde i Utskottets Memorial, slutet
af pag. 17 och början af pag. 18. Jag får derföre föreslå,
att Utskottets förslag jemväl i denna del må bifallas.
Kyrkoherden Otterström: Inom Utskottet har jag föror¬
dat bifall till den af Banco-Fullmäktige gjorda hemställan
dels om tillåtelse att kunna bevilja cassacreditiv äfven åt
allmänna och enskilda inrättningar samt bolag, dels om
större frihet i bestämmande af creditivafgiften samt disposi¬
tionsrätten öfver creditiven, emedan jag var öfvertygad att
både Bankens och allmänhetens bästa derigenom på det sä¬
kraste skulle tillgodoses. Det är väl naturligt att Fullmäktige
skola under tiden mellan Riksdagarne, och efter sig företeende
omständigheter och förhållanden bäst kunna bedöma, på hvad
sätt Bankens inflytande medel skola kunna i berörde hänseende
göras fruktbärande. Hvad nu åter angår frågan om tillåtelse
för Allmänna Hypotheks-Banken att erhålla creditiv i Banken,
så kan jag icke förneka, att det förefaller mig som om Hypo¬
theks-Banken väl skulle kunna undvara ett dylikt creditiv,
och som om beviljandet af detsamma icke skulle vara rätta
sättet att hjelpa jordbruks-intresset. Beträffande derefter
Den 17 Februari.
397
frågan om creditiven åt bolag, så får jag till en början er¬
inra, att här i landet ej lärer finnas iner än tre solidariska
bolag utom sedelutgifvande bankerna, så att när Utskottet
tillstyrkt, att creditiv skulle beviljas endast solidariska bolag
utan sedelutgifningsrätt, Utskottet icke föreslagit någon syn¬
nerligen ingripande åtgärd. Man har fruktat att bevilja cre¬
ditiv åt de s. k. actiebolagen, emedan man icke ansett dem
för nog säkra. Ehuru jag anser en dylik farhåga icke vara
grundad, emedan rätten att erhålla creditiv för det ena bo¬
laget såväl som för det andra bör bero på den säkerhet de
ställa för det sökta creditivet,, så kan jag dock icke inse,
att det betyder synnerligen mycket, om de erhålla creditiv
eller ej. Ty då, enligt gällande reglemente, hvarje enskild
person eger, så långt tillgångarna förslå, att undfå creditiv
i Banken och actiebolagen blott är en samling af enskilda
personer, så kunna ju actiebolagen få creditiv, om icke ome¬
delbart, så dock medelbart genom de enskilda bolagsmän¬
nen. Besynnerligt blir det i allt fall att man kan bevilja
creditiv åt de enskilda bolagsmännen hvar för sig, men icke
åt dem in corpore. Att Banken skulle' bevilja creditiv åt
sedelutgifvande Banker, har ingen ifrågasatt. Jag tror derför
att, om man icke vill godkänna den af Banco-Fullmäktige
gjorda hemställan, rättast och lämpligast torde vara att låta
ifrågavarande paragraf bibehållas oförändrad vid dess nuva¬
rande lydelse och att således Utskottets deri nu föreslagna
tillägg icke må antagas.
Doctor Sandberg: Den uti 61 § af nu gällande Banco-
Reglemente medgifna rättighet att erhålla creditiv i Riks-
Banken är för affärsmän af en serdeles förmån, äfven om
räntan för hvad som lyftes uppgår till 6 procent, och cre-
ditivafgiften af en half procent för helt år är särdeles billig.
Men att utsträcka denna creditivrätt till Allmänna Hypotheks-
Banken och till en mängd andra bolag, som drifva penninge-
rörelse, skulle visst för dessa vara serdeles fördelaktigt, men
mig synes att Rikets Ständers Bank icke bör blifva deras
förläggare, och de utomordentligt stora creditiver de skulle
betinga sig, komma att medtaga de för detta ändamål till¬
gängliga fonder, så att enskilda personers behof i detta af¬
seende icke kunna tillfredsställas. Kunde rättigheten in¬
skränkas till Handtverks- och Fabriks-Industri-Bolag, synes
den väl böra medgifvas, dock med någon bestämning i af¬
seende på maximi-beloppet; men i ännat fall torde bäst vara
att bibehålla mom. 1 i denna § oförändradt.
Doctor Thyselius: Då jag inom Utskottet tillhört den
majoritet, som tillstyrkt beviljandet åt Allmänna Hypotheks-
Banken af ett cassa-creditiv på 200,000 R;dr, anser jag mig
398
Den 17 Februari.
böra inför Högv. Ståndet angifva de skäl, hvarpå jag grundat
denna min tillstyrkan.
På de tvänne utländska lån, som Allmänna Hypotheks-
Banken under åren 1861 och 1862 contraherat och hvilka
tillsammans uppgingo till netto omkring 59 millioner R:dr
Riksmynt, har Banken till närvarande stund indragit omkring
47 millioner R:dr. Derjemte har Hypotheks-Banken antagit
ett inhemskt lån, dei'å obligationer hittills äro utlemnade
för 2 millioner Riksmynt. Den för denna skuldsumma år¬
ligen utgående annuitet-ränta och capital-afbetalning utgör
för närvarande omkring 2'/2 millioner R:dr, som på olika
tider till ett efter de indragna delarne af lånen lämpade
olika belopp, skall af Hypotheks-Banken utbetalas. Mot¬
svarande dessa Hypotheks-Bankens utbetalningar har Banken
att från de särskilda hypotheksföreningarne, till hvilka de
upptagna lånen äro såsom amorteringslån utgifna, invänta
på bestämda tider räntor och capital-af betalningar, som fullt
uppgår till samma belopp som de från Hypotheks-Banken ut¬
gående annuiteterna. Men hypotheksföreningarnes mbetal¬
ningstider infalla icke jemnt med tiderna för Hypotheks-
Bankens annuitetsliqvider, ej heller till jemnt motsvarande
belopp. De för ändamålet beräknade inkomsterna ingå så¬
ledes icke alltid, då de för Hypotheks-Bankens egna liqvider
erfordras. Dertill kommer att Hypotheks-Bankens styrelse,
som måste uppmärksamt följa vexelkursens förhållanden, för
att under tjenligaste tid kunna billigt köpa de vexlar, hvai-
med annuitetsliqviderna i utlandet skola betäckas, har behof
af penningar en eller annan månad förr än ifrågavarande
liqvider skola hos långifvarne verkställas. — Af dessa förenade
omständigheter visar sig klart, att det för Allmänna Hypo¬
theks-Banken skulle vara af stor fördel att uti ett creditiv
på Rikets Ständers Bank hafva en rörlig cassa att för korta
tider begagnas till undvikande af ränteförluster; och då en
sådan fördel på föreslaget sätt kan beredas en för hela landet
vigtig creditanstalt utan någon uppoffring å Riks-Bankens
sida, alldenstund denna kan på sina försträckningar till
Hypotheks-Banken tillgodoräkna sig samma ränta, som af de
åt andra likartade inrättningar lemnade creditiver; så har
jag trott mig ega giltiga skäl tillstyrka beviljandet åt All¬
männa Hypotheks-Banken af ett cassa-creditiv i Riks-Banken
till det belopp och på de vilkor, som uti detta Högloft.
Banco-Utskottets Betänkande bestämmas.
Då inom Utskottet, med förnekande af ifrågavarande
cassa-creditivs behöflighet eller ens lämplighet för Allmänna
Hypotheks-Banken, någon hänvisat sistnämnde Bank på den
utvägen att för sina annuitetsliqvider upptaga lån, såsom
säkerhet för hvilka den kunde eller borde hypothisera de grund-
fondsobligationer, hvilka Staten genom dess Riksgälds-Contor
Den 17 Februari.
399
till Hypotheks- Banken öfverlemnat, •—synes det som man
skulle hafva förbisett, dels att här icke varit fråga om lån
utan endast om en tillfällig kort credit eller en rörlig cassa-
tiligång, att disponera- för undvikande af ränteförlust, dels
att de omnämnda grundfonds-obligationerna, — egentligen af-
sedda att inför utlandet ådagalägga den Statsgaranti All¬
männa Hypotheks-Banken såsom credit-anstalt åtnjuter, —
icke böra eller få användas annorlunda eller i andra fall än
de vigtiga, sorn Hypotheks-Bank-lagen af den 26 April 1861
uti 13 § bestämmer, och af hvilka fall intet ännu inträffat
eller, såsom man bör ega skäl hoppas, någonsin skall inträffa.
I sammanhang med bemötandet af detta den värde Re¬
servantens förslag anser jag mig böra upplysa, att af de
åtta millioner R:dr grundfonds-obligationer, som Staten till
Allmänna Hypotheks-Banken öfverlemnat, ingen enda obliga¬
tion hittills varit utlemnad eller såsom hvpothek använd,
utan att de alla städse sig befunnit och befinna förvarade i
Hypotheks-Bankens hvalf. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.
Doctor Nordlund: Just slutet af den föregående talarens
yttrande bevisar, att det är öfverflödigt att bevilja Allmänna
Hypotheks-Banken det begärda creditivet. Ilar nemligen
denna Bank icke hittills begagnat eller försökt att begagna
den åt densamma tillförsäkrade credit af åtta millioner i
Riksgälds-Contorets obligationer, så kommer det ju uppen¬
bart deraf att den icke behöft begagna denna sålunda öpp¬
nade låneutväg utan ändock kunnat fullgöra sina liqvider;
och under sådana förhållanden och så länge denna utväg
ännu står öppen, fast ännu obegagnad, huru kan man tro,
att Hypotheks-Banken skulle verkligen behöfva det ifråga¬
ställa creditivet? Det är naturligt, att Hypotheks-Banken
bör ställa sina affärer så, att den kan fullgöra sina egna
förbindelser. Om dess gäldenärer icke i tid fullgöra sina
liqvider, bör Banken icke underlåta att i tid vidtaga nödiga
åtgärder för att dertill förmå dem; och om den ändock någon
gång skulle komma i förlägenhet, så må den för tillfället
«öka lån hos Riks-Banken och jag för min del tror hinder
icke möta ett sådant låns beviljande. Men att nu bevilja
det ifrågavarande creditivet — hvilket skulle blifva ett bundet
belopp — för att dermed lätta liqviden af Hypotheks-Banken
åliggande amorteringar, hvilket, så föreställer jag mig, är det
ändamål, som med det begärda creditivet egentligen åsyftas
— det strider såväl mot creditivers natur som mot en rätt
styrelse af Hypotheks-Banken.
Beträffande derefter frågan om beviljande af creditiv åt
bolag, så är det naturligt, att jag, i likhet med Kyrkoherden
Otterström, helst skulle se, att den af Banco-Fullmäktige
400
Den 17 Februari.
gjorda hemställan blefve bifallen. Men om detta ej kan ske,
skulle jag förorda, att Ståndet måtte borttaga den af Utskot¬
tet föreslagna inskränkning, eller skilnaden mellan bolag
med och utan solidarisk ansvarighet, så att creditiv finge
beviljas jemväl åt aktiebolagen och det af det enkla skälet,
att om och när ett creditiv begäres, vederbörande Styrelse
måste se icke på Bolagets natur, utan på den tor creditivet
erbjudna säkerhet eller hypotheket. Hvarföre skulle icke så
väl det ena som andra slaget af bolag kunna erbjuda god
säkerhet? Och huru många solidariska bolag blifva väl nu¬
mera ingångna? Genom indragningen af fastighetslånen och
af de åt Filial-Bankerna beviljade creditiven komma större
disponibla tillgångar att inflyta till Riks-Banken, och dessa
hade man tänkt använda till den numera medelst bolag be-
drifna industriens tjenst. Jag instämmer således i allo med
Doctor Almqvist och tror att den af honom föreslagna för¬
ändringen i förevarande 14 punkt är så enkel, att någon åter-
remiss icke kan anses vara behöflig.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad godkändes
den i 14:de punkten föreslagna lydelsen af Banco-Reglemen-
tets 61 § 1 morn., med uteslutande af såväl de å raden 1
förekommande orden ''Allmänna Hypotheks-Banken” som af
orden "hvilkas Reglementen ålägga delegarne oinskränkt an¬
svarsskyldighet för alla bolagets förbindelser och," som läsas
å raderna 3, 4 och 5; och blef i sammanhang härmed jem¬
väl 12:te punkten godkänd.
Förslagen i 15:de och 17:de punkterna godkändes lika¬
ledes endast med den af nyssberörda beslut föranledda än¬
dring att från det förra uteslötos orden: ”Allmänna Hypo-
theks-Banken" och från det sednare orden: "åt Allmänna
Hypotheks-B anken högst 200,000 R:dr.”
Punkterna 16 och 18. Godkändes.
Punkten 19.
Contracts-Prosten Palmlund begärde ordet och yttrade:
Emot förevarande förslag i fråga om Bancovinsten har jag
inom Utskottet reserverat mig. I min reservation, som finnes
i Utskotts-Memorialet införd sid. 30, har jag föreslagit, så¬
som billigast, en fördelning af den upplupna Bancovinsten
sålunda: att för hvartdera af åren 1866 och 1867 en million
Riksdaler reserveras i Riks-Banken för inköp af Allmänna
Hypotheks-Bankens eller ock jernvägs-obligationer, samt att,
likaledes för hvartdera af samma år, 700,000 R:dr aflemnas
till Riksgälds-Contoret för att användas till Statsverkets behof.
Jag har på detta sätt velat i någon mån tillgodose så väl Stats-
behofven, som ock, i främsta rummet, våra under innevarande
tidpunkt
Den 17 Februari.
401
tidpunkt liårdt tryckta landtmannanäringar, hvilka nu isyn¬
nerhet påkalla ett kraftigt understöd; och jag anser ett så¬
dant handtag, lemnadt åt jordbruket, icke vara främmande
för Riks-Bankens verksamhet, som, enligt Banco-ordningen,
äfven har till ändamål ”alla nyttiga näringars uppkomst och
förkofran”. Detta torde lämpligast och säkrast kunna ske
genom reserv-fondens förstärkning, hvaraf Banken, enligt Ut¬
skottets eget erkännande (Mern. sid. 21), synes vara i behof.
— Å andra sidan har jag ej förbisett Statens kraf, då för
båda åren 1,400,000 R:dr skulle, såsom jag föreslagit, öfver-
låtas till Riksgälds-Coutoret. Att nu återigen, såsom förut,
bortskänka eller, snart sagdt, bortkasta i anslagsanspråkens
Ginungagap hela Banco-vinsten, utan att Statens behof der¬
igenom kunna synbarligen tillfredsställas eller utländsk skuld¬
sättning undvikas, vore väl oskäligt, synnerligast då jord¬
bruks- och näringsintresset också kan hafva sina, lika eller
kanske mera oafvisliga, anspråk på delaktighet i den upp¬
lupna Banco-vinsten. — För min del vidhåller jag den af mig
föreslagna fördelning af nämnda vinst, och kan ej förorda
bifall till Utskottets hemställan.
Vice Talmannen, Biskop Annerstedt: För min del kan
jag icke instämma med den föregående talaren i hans yttrande,
att den del af Banco-vinsten, som skänkes till Statsverket,
är bortkastad. Då nödvändiga statsbehof derigenom blifva
tillfredsställde är väl nämnde uttryck något oegentligt. Om
jag minnes rätt, åtminstone var förhållandet så inom detta
Stånd, beslöts vid sista Riksdagen, att Banco-vinsten skulle
behållas för Bankens räkning till förstärkande af dess grund¬
fond och för att vid en kommande Riksdag den då upplupna
Banco-vinsten skulle kunna begagnas till andra ändamål.
Hvad nu särskildt angår det af Contracts-Prosten Palmlund
framställda förslag, så, om detta antoges, skulle den beräk¬
nade tillgången till fortsättningen af jernvägsbyggnaderna
betydligt minskas. Det är dock min och ganska många
ledamöters innerliga åstundan att vid denna Riksdag så kunna
ordna affärerna, att man kunde fortsätta byggandet af jern¬
vägar utan att upptaga något nytt utländskt lån. Kan detta
lyckas, så har man ock på ett indirect sätt tillgodosett All¬
männa Hypotheks-Banken; emedan derigenom utan tvifvel
dess obligationer komme att stå i högre kurs och således
blifva för allmänheten mera begärliga. Det är väl nemligen
numera ingen, som tvifiar derpå, att det varit det ständiga
lånandet utrikes, som nedsatt kursen på Svenska statspapper.
Jag får derför tillstyrka bifall till Utskottets förslag och
detta så mycket hellre som det ej är fråga om mer än 1863
och 1864 årens Banco-vinst, och således 1865 års vinst ju
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 2:dra Bandet. 26
402
D e n 17 Februari.
kail användas till förstärkande af Bankens reserv- eller grund¬
fond, hvilket säkerligen är iner än tillräckligt.
Doctor Sauilherg: Ilvad vår vördade vice Talman an¬
fört förtjenar den största uppmärksamhet; ty ingenting är
vigtigare än att i någon mån kunna hejda det besinningslösa
framrusandet på den utländska skuldsättningsbanan. Men
skulle det icke vara möjligt att inskränka jernvägsbyggandet
under detta och nästkommande år inom de tillgångar som
kunna beredas genom öfverskotten i Riksgälds-Contoret och
af trafikinkomsterna? Om den ifrågavarande utgiften af
970,000 R:dr till expropriation af Bergfalks bränvinsbränneri
och till ett utomordentligen ståtligt Stationshus m. m. vid
Clara Sjö kunde undvikas samt med 1,400,000 R:dr af Banco-
vinsten jemte det förutnämnda, torde sådant vara möjligt.
Man påstår väl att byggandet måste fortgå såsom tillförene
emedan den inöfvade personalen af både Chefer och man¬
skap eljest skulle blifva tvungna att vända sig åt andra håll,
men sådant blir väl ändå förr eller sednare nödvändigt,
emedan man väl icke kan oupphörligen fortfara med att
upptaga lån och bygga jernvägar för att sysselsätta jernvägs-
ingeniörer och arbetare.
Hvad nu Banco-vinsten angår, så har den vid hvarje
Riksdag föranledt häftiga strider emellan dem som anse dessa
medel företrädesvis böra användas för statsbehofven, hvilka
äro expansiva i den mån tillgångar till deras fyllande kunna
beredas, och å andra sidan de som anse Riks-Banken böra
genom sin vinst årligen förstärkas för att med lån på billiga
vilkor kunna understödja landets alla näringar och industri¬
grenar, så att man hvarken behöft genom Hypotheksföreningar
tigga utlänningen om lån eller utgifva stora massor af enskilda
creditsedlar.
Vid sista Riksdag ansåg Banco-Utskottet sig böra till¬
styrka hvad som dock Ständerna afslogo, eller att öka Bankens
grundfond från 25 till 30,000,000 R:dr — ett förslag sorn
synes ganska lämpligt, att när Banken eger att i rörelsen
utsläppa 30,000,000 R:dr i sina sedlar emot hvilka den icke
har en enda specieriksdaler i metallisk valuta, det icke vore
för mycket om det hade ett motsvarande belopp uti ett
öfverskott af fordringar utöfver skulder. Men denna åsigt
har vid innevarande Riksdag icke vunnit det minsta medhåll.
Uti detta Betänkande sid. 12 omförmäler Utskottet att
det hade för afsigt uppgöra planen till utgifning från Hypo-
theks-Banken af obligationer som skulle amorteras på 10 år
och af Riks-Banken inlösas för att derigenom bereda till¬
gång till lämpliga låneunderstöd för jordbruket. Härtill
skulle användas hvad sorn indrages från de upphörande
Filial-Bankerna och hvad som inflyter från Hypotheks-Banken
Den 17 Februari.
403
af inlösningssumman för landtegendomslånen. Men dessa
medel inflyta långsamt och de sednare på en tid af ej mindre
än 25 år. Skall något för jordbrukets bästa kunna uträttas,
så behöfvas dertill ofördröjligen betydliga medel och jag in¬
stämmer i så måtto med Contracts-Prosten Palmlund i dess
reservation och i hans nu afgifna yttrande, att 700,000 R:dr
om året må lemnäs för Statsverkets behof, men deremot
1,000,000 R:dr om året användas till det förutnämnda ända¬
mål, och får således föreslå följande lydelse af 19 momentet:
Att af Bankens behållna vinst för åren 1863, 1864 ett
belopp af 3,400,000 R:dr må under detta samt näst¬
följande år 1867 med hälften hvartdera året eller 1,000,000
R:dr reserveras i Banken för uppköp af sådana obliga¬
tioner hvarigenom tillgångar kunna beredas- till förlags¬
lån för jordbruket, och 700,000 R:dr om året aflemnas
till Riksgälds- Contoret för att användas till Statsverkets
behof;
och anhåller jag vördsamt om proposition på detta förslag.
Kyrkoherden Wennerström: Vid sista Riksdagen käm¬
pade jag både i Utskottet och i Ståndet derför, att den då
disponibla bancovinsten måtte reserveras för Riks-Bankens
räkning. Men mina sträfvanden vunno ej framgång. Derför,
och ehuru jag icke delar Contracts-Prosten Palmlunds åsigt
att den del af bancovinsten, som bortskänkes till Statsverket,
kan anses vara bortkastad, skulle jag velat understödja
nämnde talares förslag att under hvartdera af åren 1866 och
1867 en million måtte reserveras i Riks-Banken för inköp af
Allmänna Hypotheks-Baukens eller ock Jernvägsobligationer.
Då emellertid vice Talmannen förespeglat oss, att, om hela
bancovinsten för åren 1863 och 1864 blefve, på sätt Utskottet
föreslagit, till Statsverket öfverlemnad, det då vore möjligt
att undvika upptagandet af ett utländskt lån för fortsättandet
af jern vägsbyggnaderna, och detta är något för mig synner¬
ligen önskvärdt, finner jag mig för min del föranlåten att
godkänna Utskottets förslag.
Contracts-Prosten Palmlund: Till bemötande af en vördad
talares yttrande, att bancovinsten vid sistlidne Riksdag till
någon del reserverades, vågar jag erinra derom, att det icke
förhåller sig så, som han sagt. Tvärtom upplyser Banco-
Reglementet, utfärdadt den 30 November 1863, att Bankens
sedan 1860 års början upplupna vinst, 5,000,000 R:dr, skulle
med en tredjedel hvartdera af de 3 åren 1863—1865 till
Riksgälds-Contoret aflemnas. Hela bancovinsten disponerades
således då till Statsverkets behof.
Man har klandrat ett af mig i mitt förra yttrande be-
gagnadt uttryck om bancovinstens bortkastande; ja, verkeligen
404
Den 17 Februari.
•— nämnda vinst är under de sednare åren bortkastad från
Riks-Banken, förstörd för Banken. Uttrycket torde sålunda
i denna mening kunna försvaras, och må i alla fall stå qvar
på mitt "conto.”
Doctor Björkman: Jemte det jag instämmer med vice
Talmannen får jag förklara, att de medel, Riks-Banken öfver-
lemnar till Statsverket, så mycket mindre kunna anses vara
bortkastade, som Riks-Banken just genom att på detta sätt
använda sin vinst bäst uppfyller Bancoverkets ändamål i
egenskap af allmän Statsanstalt, enligt § 74 i 1668 års Banco-
Ordning, der det heter att den genom låneoperationerna in¬
flytande och besparda vinst bör blifva en nödhjelps- och till-
gångs-cassa för Staten. *)
Hvad nu angår det intresse, för hvilket man kämpar,
då man önskar, att en del af Riks-Bankens nu ifrågavarande
vinst må användas till uppköp af Allmänna Hypotheks-
Baulrens obligationer, så får jag fästa uppmärksamheten der¬
på, att Utskottet, enligt hvad som säges å sidan 12 i detta
Betänkande, förklarat sig hoppas kunna för beredande af
lämpliga förlagslån till jordbruket föreslå en utväg, som
skulle motsvara det dermed åsyftade ändamålet. Då sålunda
jordbruksintresset kommer att på annat sätt tillgodoses, kan
man lugnt låta Riks-Bankens ifrågavarande besparda vinst
användas på det sätt Utskottet tillstyrkt.
Domprosten Sondén: Det torde vara vanskligt att yttra
sig öfver de hypothetiska calcyler, man uppgjort att man,
äfven om man icke erhölle hela ifrågavarande bancovinst,
skulle kunna, utan upptagande af utländskt lån, samman¬
spara medel tillräckliga att fortsätta byggandet af jernvägar,
på sätt föreslaget blifvit. Det torde dock snart visa sig, att
man icke kan dertill anskaffa tillräckliga medel. Och om
man då ej vill upptaga utländskt lån, hvilket visserligen ål¬
min önskan, så finner man lätt, hvilka stora olägenheter det
skulle medföra att låta jernvägsbygguaderna afstanna och
såmedelst tvinga en stor skara skicklig jernvägsjiersonal att
vända sig åt annat håll. Huruvida de medel, som Banken
lemnar till Statsverket, kunna sägas vara kastade i ett
Ginungagap, såsom en talare uttryckt sig, derom vill jag icke
tvista. Då de användas till nyttiga ändamål, kunna de väl
ej sägas vara bortkastade.
Den siste talaren bar redan erinrat derom, att Utskottet
uttalat sin förhoppning att kunna föreslå utvägar för bere¬
dande af lämpliga förlagslån till jordbruket; och då man
väl ej betviflar, att Utskottet menar allvarligt med dessa
*) Se nu gällande Banco-Reglemente pag. 3.
Den 17 Februari.
405
ord. kan man ju trygga sig dervid, och medgifva användandet
af nu ifrågavarande tillgång i öfverensstämmelse med det
af Utskottet framlagda förslaget.
Professor Selander: Vid förra Riksdagen önskade man
äfven använda den då tillgängliga bancovinsten till förstär¬
kande af Banken i grundfond; men Rikets Ständer beslutade
på annat sätt. Sanning är, att man sedan 1834 års Riks¬
dag ökat Bankens grundfond, så att den numera utgör ett
högst betydligt belopp. Vill man conseqvent fortgå på den
banan, skall Banken småningom blifva egare af hela vårt
land. Nog blir Bankens capitalstyrka derigenom stor; men
om det kan vara till båtnad för landet blir en annan fråga.
Då jag i likhet med vice Talmannen önskar, att utländskt
lån för jernvägsbyggnadernas fortsättande icke vidare måtte
upptagas, så får jag instämma med dem, som förordat bifall
till Utskottets förslag.
Kyrkoherden Otterström: Jag har instämt i Contracts-
Prosten Palmlunds reservation och anhåller derför att få
yttra några ord. Det är väl sannt, att Bankens medel icke
kunna sägas bortkastas, då de öfverlemnas till Statsverket.
Jag kan dock icke underlåta att erinra mig en snillrik för¬
fattares yttrande i denna fråga. Han säger nemligen för 20
år sedan, att sedan Banken under tiden mellan Riksdagarne
sammansparat medel på sin lånerörelse, så blir det Riksens
Ständers uppgift vid hvarje Riksdag utfundera, huru denna
sparpenning må på bästa sätt förstöras för Banken. Och om
nu Bankens capitalstyrka' ökades, blefve väl icke deraf en
nödvändig följd, att Banken skulle blifva egare af hela vårt
land. Den hade ju kunnat på mångahanda sätt utvidga sin
verksamhet. Den hade kunnat göra de enskilda Bankerna
öfverflödiga. Den hade kunnat uppköpa jernvägsobligationer
och derigenom förekomma den utländska skulden och grunda
ett inhemskt fondsystem. Nu ser man ju tydligt, hvarpå
Contracts-Prosten Palmlunds reservation går ut. Det är ej
fråga om att skrinlägga banco-vinsten i Banken utan att an¬
vända densamma till ändamål, som mera direct gagna det
som man verkligen vill understödja. Jag fruktar verkligen
att, om Stats-Utskottet får nu ifrågavarande banco-vinst om
hand, detta icke kommer att föranleda dertill, att utländska
lån för fortsättningen af jernvägsbyggnaderna icke kommer
att upptagas. Det torde komma att uppdagas många hål, i
hvilka Stats-Utskottet kan stoppa dessa medel, utan att man
egentligen kan säga, att de blifvit bortkastade. Det är icke
många år sedan Statsverket fick till sin disposition de högst
betydliga bränvinsmedlen; men icke desto mindre blefvo ut¬
ländska lån upptagne. Hvad man nu likasom förut synes
406
Den 17 Februari.
mig vilja hufvudsakligen undvika är, att föröka den allmänna
bevillningen. Man vill låta folket förstå, att Statens växande
behof kunna tillfredsställas, utan att debetsedlarne blifva
drygare och att således allt är väl bestäldt med Statens
finanser. Men jag tror icke att det kunde skada, om verk¬
ligen debetsedlarnes slutsummor blefve större. Folket skulle
då börja begripa sakernas verkliga sammanhang.
Doctor (lunuelius: Jag ber om ursäkt för det jag upp¬
tager Ståndets tid, men den förste talarens yttrande, att
öfverlemnandet af banco-vinsten till Statsverket vore det¬
samma som dess bortkastande, har föranledt mig att säga
några ord. Det är besynnerligt att man skall fortfarande
vilja vidhålla den satsen, att Riks-Banken och Riksgälds¬
kontoret äro verk, de der skulle hafva olika och stridande
intressen; och att således det ena icke borde understödja
det andra. Det är ju alldeles detsamma som om man ville
påstå, att, om en enskild person har särskilda cassör för
olika ändamål, han icke borde få taga af det öfverskott, som
kan finnas i den ena cassan för att dermed fylla den möj¬
liga bristen i den andra. Det måste väl vara uppenbart
att i fråga om Staten likasom den enskilde det som behöf-
ves måste anskaffas. Och hvad som skulle upphjelpa våra
egna affärsförhållanden det vinnes icke genom små bespa¬
ringar uti den ena eller andra cassan, utan derigenom att
våra creditförhållanden, som blifvit i grunden skadade, för¬
bättras. Detta creditens förstörande har skett genom den
sedan flera år fortgående utländska skuldsättningen, hvilken,
om den fortsättes, skall föra oss till undergång. Det är för
denna vi skola sätta en gräns. Då nu detta vid denna Riks¬
dag möjligen kan ske derigenom att Statsverket erhåller
banco-vinsten, på sätt Utskottet föreslagit, då Banken sjelf
på intet vis behöfver densamma, och således man genom
att använda den för jernvägsarbeten, som ej kunna upp-
skjutas, men annars fordra nya utländska lån, så måste jag
för min del tillstyrka bifall till Utskottets förslag.
Efter dermed afslutad discussion blef, uppå derom gjord
proposition, denna punkt godkänd.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, an¬
gående afsöndring af jord från Rönö Kungsgård för utvid¬
gande af Rönö församlings kyrkogård m. m.
§ 7.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
Den 17 Februari.
407
N:o 50, i anledning af väckt motion om förändring af gällande
stadganden angående utarrendering af Kronans egendomar.
§ 8.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Samman¬
satta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Economi-Utskottets
Betänkande N:o 1, i anledning af väckta motioner om än¬
dring af gällande stadganden angående skyldighet att del¬
taga i byggnad och underhåll af kyrka, prestgård, tingshus
och häradsfängelse.
§ 9-
Föredrogos och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till underdåniga skrifvelser:
N:o 22, i anledning af de under åren 1863 och 1864
verkställda revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders
förvaltning under åren 1861 och 1862;
N:o 23, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens Andra Hufvud-Titel; och
N:o 24, angående regleringen af utgifterna under Rilcs-
Statens Tredje Hufvud-Titel.
§ io.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi- Utskottets nedan omförmälda Memorial och Betänkanden:
N:o 46, med förslag till sammanjemnkning af Riks¬
ståndens skiljaktige beslut vid förehafvande af Utskottets
Betänkande N:o 12, angående väckt förslag om upphäfvande
af de s. k. Prebende-pastoraten;
N:o 47, i anledning af väckt motion om utfärdande af
en Ordnings-stadga för städerne;
N:o 48, i anledning af väckt motion om befrielse för
skeppare å Svenskt, från utrikes ort kommande, fartyg att
vid insegling förbi någotdera af inloppen Furusund, Sand¬
hamn eller Dalarö anlägga för undergående af visitation;
N:o 49, i anledning af väckt motion om Smålands hus-
sar-regementes afsittande;
N:o 50, i anledning af väckt motion angående minsk¬
ning af de för beväringens räkning befintliga förråder af
mindre munderingspersedlar, såsom skjortor, strumpor och
skor; och
N:o 51, i anledning af väckt motion om befrielse för
rusthållare från skyldigheten att till möte forsla munderings¬
persedlar m. m.
§ 11-
Föredrogs och bordlädes Utdrag N:o 120, af Högloft.
Ridderskapet och Adelns Protocoll den 10 dennes, inne¬
408
Den 17 Februari.
hållande, bland annat, inbjudning till de öfriga Riks-Stånden
att förena sig i Ridderskapet och. Adelns, vid pröfning af
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 48, fattade beslut.
§ 12.
Föredrogs och bordlädes Utdrag N:o 116 af Höglofl.
Ridderskapet och Adelns Protocoll den 10 innevarande månad,
med inbjudning till de öfriga Riks-Stånden att förena sig i
Ridderskapet och Adelns beslut rörande Stats-Utskottets Ut¬
låtande N:o 22, Litt. A.
§ 13.
Föredrogs och bordlädes Utdrag N:o 117, af Höglofl.
Ridderskapet och Adelns Protocoll den 10 dennes, med in¬
bjudning till de öfriga Riks-Stånden att biträda Ridder¬
skapet och Adelns beslut i afseende å Allmänna Besvärs-
och Economi-Utskottets hemställan i sista punkten af Be¬
tänkandet N:o 36.
§ 14.
Föredrogos och Indes till handlingarne från de resp.
Med-Stånden inkomna Protocolls-Utdrag, nemi. från Höglojl.
Ridderskapet och Adeln N:ris 119—125; från Välloft. Bor¬
gare-Ståndet N:o 128; och från Heder v. Bonde- Ståndet N:ris
145-148.
Ståndet åtskiljdes kl. '/2 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 21 Februari.
409
Dm 21 Februari IS66.
Plenum kl. 10 1. m.
§ i.
Justerades Protocollen tor den 8 och 10 dennes.
§ 2.
Doctor Runsten erhöll på begäran ordet och yttrade:
Till de yttranden, som i detta Högv. Stånd bifogats den
Kongl, propositionen, rörande Post- och Inrikes Tidnin¬
gens gratisutdelning till rikets alla commuuer, beder jag få
tillägga ett par anmärkningar. Den ena är den, att före¬
taget i det afseendet synes mig oklokt och opractiskt, att
det skulle blifva utan all verkan; och den andra arden, att
det i så fall endast skulle tjena, att nedsätta Regeringens
anseende, samt minska dess kraft då den hellre bör vid¬
makthållas och stärkas.
Att berörda gratisutdelning af Posttidningen skulle blif¬
va utan all verkan är väl lätt att inse, om man besin¬
nar att så väl denna, som hvarje annan Tidnings uppkomst,
tillvaro och verksamhet just betingas deraf, att den uppbä-
res af ett antal prenumeranter, som just med prenumera¬
tionen betyga, att de äro intresserade af tidningens läsning
och gerna vilja göra sig dess innehåll till godo, och att der¬
emot hvarje annan Tidning, huru än mycket den må gratis
meddelas, helst om den är af annan färg, än de andra tid¬
ningar dem deras prenumeranter sjelfva hålla sig, antingen
af dem förbises och icke läses, eller blott läses med likgil¬
tighet, såsom ock erfarenheten redan nogsamt bevisat det.
Enda sättet för befordran af en sådan regeringstidnings läs¬
ning vore det, att med gratisutdelningen vore förenad en
Kongl, befallning både till communernas föreståndare, com-
munalnämndernas eller communalstämmornäs ordförande, att
föreläsa och till communernas befolkning att höra den före¬
läsas — en befallning, som dock hvarken kunde gifvas eller
åtlydas, emedan en anbefalld tidningsläsning vore en sjelf-
motsägelse, då just läsningens frivillighet är sjelfva carac-
teren af all tidningsläsning. Och följden af gratisutdelningen
blefve alltså, att dermed ingenting verkades.
Men att en åtgärd, hvilken, ehuru den komme att kosta
landet 38 å 45,000 R:dr och vore företagen af landets egen
410
Den ‘21 Februari.
regering, likväl blefve utan all verkan och befunnes vara all¬
deles förgäfves vidtagen, endast skulle tjena att nersätta re¬
geringens anseende och minska dess makt, är väl så mycket
säkrare, som säkert är, att, derest gratistidningen ansloge en
annan tonart, än de prenumererade tidningarnas, dessa med
sina i mångdubbelt antal spridda och begärligt lästa artiklar
utan särdeles möda skulle söka och förmå att förlama och
undergöra all verkan af densamma, samt dermed bereda åt
Regeringen i både den allmänna opinionen och kanske äfven
hos den nya representationen det ena nederlaget efter det
andra.
Tvänne ärade talare hafva redan anmärkt, den ene, att
Aftonbladet bäst vore egnadt att träda i deri närvarande
Ministerens tjenst såsom dess tidningsorgan, och den andre,
att bland alla tidningspressar i veiiden den svenska vore
den sämsta, med en envåldsmakt, hvilken regeringen sjelf
under en följd af år skulle hafva uppammat. Jag kan ej
gilla de talarenas åsigter i den delen då deri ligger emot
Regeringen en beskyllning, som den, såsom mig vill synas,
icke förtjena!-. Det är icke Regeringen som uppammat Af¬
tonbladets eller den öfriga tidningspressens öfverklagade en¬
våldsmakt, då väl med mera skäl kunde sägas, att det är
den gamla och afsigkomna samt missledda representationen
sjelf, som gjort det, utan det är tidningarnas makt, som un¬
der en följd af år handledt både Regering och Ständer. Och
om omisskänneligt är, hvad samme talare velat antyda, att
i och med det ifrågavarande tidningsförslaget å regeringens
sida är inledt ett försök att emancipera sig från tidnings-
maktens förmynderskap, för att komma till full sjelfmyndig-
het, så är väl den omständigheten att åtgärden, om den er-
hålles och understöddes, i stället att höja regeringens makt,
endast skulle dess mer röja dess vanmakt, så mycket mer
att beklaga som just misslyckandet skulle föranleda ett nytt
försök, som väl ändtligen utan all tidningshjelp skulle lyc¬
kas; det vore en omkastning från liberalismens ytterlighet
till ytterligheten af dess motsats, enl. den gamla sagan
Les extremes se touclient. Det har så gått i den revolu¬
tionära liberalismens hemland, och så hvarhelst ett otygladt
missbruk af det offentliga ordet med thy åtföljande dema-
gogische umtriebe fått göra all kraftfull regering omöjlig. Ett
och annat steg af förkänning på den vägen är här redan
taget på försök. Och blefve nu den föreslagna åtgärden bi¬
fallen och misslyckad, så skulle nog sjelfva deconfituren för¬
orsaka, att steget fullt uttages. Men det blefve då icke
Posttidningen, utan den ultra liberala, och hela skandalpres¬
sen, såsom det skett i ministerlandet, finge munlåset. Ock¬
så, derest inom svenska folket icke funnes numera qvar så
mycken moralisk kraft, att här sjelfmant kunde uppkomma
Den 21 Februari.
en ledande opinionsorgan, som förmår rangera emot och
undergöra skandalpressen, så vore väl munlåset fullt befo-
gadt, ty bättre, än all demagogisk anarchi vore väl despo¬
tismen. Emellertid anser äfven jag mig böra afstyrka den
Kongl, propositionen.
Uppå derom framställd proposition beslöt Ståndet att
till Stats-Utskottet remittera Doctor Runstens denna dag af-
gifna yttrande med anledning af Kongl. Maj:ts den 14 inne¬
varande månad öfverlemnade och till nämnde Utskott re¬
mitterade Nådiga proposition till Rikets Ständer, angående
kostnadsfri utdelning af Post- och Inrikes Tidningar till alla
communer i Riket.
§ 3.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Economi- Utskottets Betänkande N:o 1, i anled¬
ning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden,
angående skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af
kyrka, prestgård, tingshus och häradsfängelse.
Härvid förekom:
Utskottets hemställan sid. 3. Bifölls.
Sid. 5.
Domprosten Björling erhöll ordet och yttrade: Ehuru
jag icke låtit teckna mig bland Reservanterna, har jag dock
icke helt och hållet kunnat godkänna det resultat, hvartill
Utskottet i förevarande punkt kommit. Jag tror nemi. icke,
att Utskottet förfarit i öfverensstämmelse med den nuvaran¬
de lagens mening.
26 Gap. .1 §. Byggninga-Balken stadgar, att ”alla'som
i socken ho, skola kyrka hygga och uppehållaUtan tvif¬
vel förstås med deni, som i socknen ho, sådana, som der haf¬
va fast boning, och lagens mening är således att icke lösa
personer, som blott tillfälligtvis äro boende i socknen skola
deltaga i kyrkobyggnad. Dervid gjordes en skillnad emellan
dem sorn äro så bofaste i socknen att de ega i hemman
satt jord, och dem, som blott, hafva ett hem derstädes men
ej någon jord: och med anledning häraf stadgades att de
förra skola vid kyrkobyggnad m. m. tillägga det hufvudsak-
liga nemi. byggnadsvirke, körslor och annan kostnad; de
sednare åter skola endast utgöra dagsverken efter matlag.
Denna äldre författning har sedermera blifvit utvidgad.
När lagen stiftades, var det blott, hemmansegare, som voro
och kunde anses vara bofaste. Derefter blef denna catego-
ri utvidgad i det att bruk och qvarnverk tillkommo, för
hvilka genom Kongl. Resolutionen den 1 September 1741
skyldighet stadgades att i kyrkobyggnad deltaga. Grunden
412
Den 21 Februari.
för detta deltagande bestämdes icke blott efter fastighets¬
värdet utan ock efter rörelsen. Vid ett bruk ansågs en härd
motsvara ett hemman och för qvarnverk bestämdes bygg¬
nadsskyldigheten efter qvarnräntan.
Sedan dess hafva förhållandena betydligt förändrat sig.
Först ock främst anmärkes att för jorden kan hemmantalet
ej nu mera anses vara en rättvis grund för byggnadsskyldig¬
hetens utgörande; emedan hemmanen äro till storlek och
godhet så oändligen olika, och grund för byggnadsskyldig¬
heten, derföre har Utskottet haft allt skäl, när det föresla¬
git, att det fastigheten åsätta fyrktal skall bestämma bygg¬
nadsskyldigheten. Afven har qvarnräntan upphört och så¬
ledes böra för qvarnarne nu mera någon annan grund stadgas
i stället för den, som blifvit borttagen. Vid den förändring,
som Utskottet föreslagit för bruks och qvams deltagande i
kyrkobyggnad, har Utskottet ingalunda följt den väg, som
nuvarande lag angifven, och derigenom har Utskottet för
dessa inrättningar i en ej ringa mån minskat de utgifter,
som de nu måste vidkännas i detta fall. Onekeligt är nem¬
ligen att för det närvarande deltaga bruk och qvarnar en¬
ligt storleken af dess rörelse; men om Utskottets nu fram¬
lagda förslag blefve till lag, skulle egare af bruk och qvar¬
nar komma att deltaga i kyrkobyggnad blott efter fastighet
d. v. s. blott efter byggnadernas värde utan afseende på
rörelsens storlek. Det är nemi. bekant, att i taxeringsläng-
derna upptagas för dylika verk fastigheten särskildt och rö¬
relsen särskildt och att emellan dessa båda skillnaden kan
vara så stor, att då t. ex. den förra skattas till 9 ä 10,000
R:dr den sednare beräknas till 40 å 50,000 R:dr. Härige¬
nom skulle, såsom redan sagdt är, alla bruk få en betydlig
minskning i byggnadsskyldigheten, hvilken så mycket tyngre
skulle komma att drabba jordfastighet.
Hvad angår dem, som icke ega fastighet men dock ett
hem i församlingen, så innehåller vår nuvarande lag, att de
skola utgöra dagsverken efter matlag. Utskottet har velat
borttaga detta stadgande och i stället föreslagit, att samtli¬
ge socknemännen skola utgöra dagsverken efter det fyrktal,
en hvar har sig åsatt. Denna förändring synes mig icke
vara välbetänkt. Äfven torparen och dagakarlen kan med
sin arbetskraft något bidraga och bör utan svårighet kunna
sätta in en sten i tempelbyggnaden. Utskottets farhåga, att
de härigenom skulle betagas möjlighet till bergning och falla
fattigvården till last, har lyckligtvis intet stöd i verkliga
förhållanden och erfarenheten. Jag föreslår derföre, att
Ståndet, med bibehållande af hvad Utskottet i de första ra¬
derna hemställt, ville förändra slutet sålunda:
byggnadsvirke, körslor och annan kostnad af egare och in-
Den 21 Februari.
413
nehafvare af i mantal satt jord, bruk, bergverk, mjöl- och
såg-qvarnar samt andra fabriksiurättningar enligt fyrktal,
samt dagsverken af samtliga socknemännen efter matlag.
Häruti instämde Contracts-Prosten Fant, Prosten Lund¬
holm, Kongl. Iiof-Predikanten Wahrenberg, Kyrkoherden Wen¬
nerström m. fl.
Contracts-Prosten Palmlund: Jag är hufvudsakligen före¬
kommen af den föregående högt ärade talaren, och då han
leinnat den utredning af frågan, som jag hade för afsigt att
meddela, inskränker jag mig till att förena mig med de
många, jag redan hört med honom instämma.
Kyrkoherden Ekelundh: Afven jag instämmer med den
förste talaren och det så mycket mer, som jag inom Ut¬
skottet med honom delade och kämpade för samma åsigt.
Men jag måste tillika erinra honom om, att denna åsigt,
oaktadt sin billighet och rättvisa, icke kunde inom Utskot¬
tet genomföras. Man fick der i stället höra, att kyrkobygg¬
nad borde anses såsom communalskyldighet och bestridas
efter de grunder communalförfattningarna bestämma och den¬
na nya åsigt tycktes falla ganska många Utskottsledamöter
i smaken. Men då det å andra sidan visades, till hvilka
orimligheter det skulle leda och huru orättvist byggnads¬
skyldighet efter fyrktal skulle drabba embets- och tjenste¬
män öfvergick man till det förslag, som nu föreligger. Jag
vet knappast, hvilket som kan vara rådligast. Kan Dom¬
prosten Björlings förslag vinna gehör, så instämmer jag na¬
turligtvis helst deri; hvarom icke, så förblifver jag heldre
vid Utskottets, än att hela byggnadsskyldigheten skulle kom¬
ma att utgöras efter fyrktal.
Jag ville också hemställa, huruvida, bland hvad till kyr¬
ka hörer och som uti Utskottets hemställan uppräknas, fat¬
tigstugor bör stå qvar? Fattigvården har nu blifvit en com-
munalangelägenhet och många större bruk och fabriksan¬
läggningar hafva egen fattigvård. Bora då dessa deltaga i
byggnad af socknens fattigstuga?
Contracts-Prosten Westin: Emot Utskottets förslag i
denna punkt finner jag mig nödsakad att göra några anmärk¬
ningar. Principen att alla Communalbesvär skola utgöras
efter det fyrktal, en hvar har sig åsatt, har redan vunnit
stor terräng i den nyare och nyaste lagstiftningen. Efter
denna beskattningsgrund utgå afgifterna till folkundervisning
och fattigvård. Här föreslås nu att ”byggnad och underhåll
af kyrka med hvad dertill hörer: såsom klockstapel, kyrko-
mur, sockenstuga och fattigstuga” skall utgöras efter fyrk-
414
Den 21 Februari.
tal. Kostnaden för anskaffande och underhåll af Folkskole-
localer skall också, jemlikt § 3 Kongl. Stadg. den 18 Juni
1842 ”utgöras efter de grunder, som inom orten följes i frå¬
ga om kyrkobyggnad”. Motioner hafva blifvit väckte att
”tings- oell fånghus” skola efter fyrktal byggas och under¬
hållas äfvensom att kostnaderna för väghållning, postföring
och kronobrefbäring skola på samma sätt bestridas. Kongl.
Maj:t har i nådig proposition till Rikets Ständer föreslagit
att Fjerdingsmans aflöning ”bör utgöras efter samma grund,
som för communalutskylder i allmänhet är eller kan varda
föreskrifven”. Stundom får man enskilt höra yttras den för¬
hoppningen att äfven indelningsverket skall komma att skil¬
jas från jordbruket och anses såsom communalbesvär. Jag
kan för min ringa del icke godkänna principen att lyfta alla
här omnämnda bördor från dem, som enl. gällande lag äro
förpligtade att bära dem, och lägga dem på andra samhälls¬
medlemmar, hvilka hittills varit och ännu äro derifrån be¬
friade. Det behöfver knappt erinras huru, vid sådana förän¬
dringar, tyngden hårdast drabbar isynnerhet embets- och
tjenstemän, vare sig civila, militära eller ecclesiastica. Skulle
t. ex. vara beslutadt att kostnaden för en kyrkobyggnad skall
inom några få år betalas, så måste tjenstemannen, som till¬
fälligtvis inom sådan commun är anställd, eller ock hans
sterbhus, lida en ganska dryg förminskning af den årliga
inkomsten, enär icke hemmantalet utan fyrktalet lägges till
grund. Det obestämda beloppet af dessa communalutskylder
ökar deras tyngd. Stundom har det förefallit mig som om
det nästan vore bättre om i lag stadgades att embets- och
tjenstemän skall af sin taxerade lön erlägga viss procent
t. ex. 40, 50, å 60 till communens cassa och från alla yt¬
terligare communalafgifter befrias, emedan han då åtminsto¬
ne med någon säkerhet kunde beräkna huru mycket han för
sig och sin familj har till nödtorftigt underhåll. — Utskot¬
tet har framhållit som ”en skriande orättvisa” att hemman,
åsätta samma mantal, måste, ehuru till värde mycket olika,
deltaga lika mycket i kyrkobyggnad m. m. Det synes mig
dock temligen klart att vid bestämmandet af köpeskillingen
för det sämre hemmanet, hafva äfven dess. dryga onera ta¬
gits i beräkning. Genom en reform i den syftning, som här
föreslagits, ökas visserligen samma hemmans värde, men på
andras bekostnad. Detta finner jag vara något communistiskt.
Utskottet säger vidare det icke ”vara med rättvisa och bil¬
lighet förenligt” att torparen eller dagakarlen, ”för hvil¬
ken ett dagsverke utan betalning kanske är liktydigt med
en dag utan bröd, är dock förpligtad att vid kyrkobyggnad
utgöra lika många dagsverken som possessionater, närings¬
idkare eller löntagare”. Då torparen har samma rätt att
begagna kyrkan och dess förmåner, som de sistnämnda, då
Den 21 Februari.
415
det äfven stundom ordas om att han bör hafva samma rätt,
som den förmögnaste possessionat, att utse och kalla själa¬
sörjare, hvarvid stränga tillmälen ej saknas om huru nu¬
varande valsätt innebär en kränkning af de enskilta själar¬
nas rättigheter, så synes mig, att den som har rättigheter
äfven måste anses hafva några skyldigheter, alldenstund kyr¬
kan bygges för både fattiga och rika, på det alla skola der
kunna finna uppbyggelse och välsignelse. Dessutom torde
kunna anmärkas att många torp finnas, som äro fullkomligt
lika goda, som åtskilliga halfva eller fjerdedels mantal, och
att de förras innehafvare ofta lättare finna sin utkomst än
de sednares. Jag kan alltså icke finna nu gällande stad-
ganden om kyrkobyggnad så orättvisa, sorn Utskottet deni
anser, och skulle derför helst önska afslag å Utskottets Be¬
tänkande. Men som detta väl icke lärer kunna erhållas,
biträder jag Domprosten BjÖrlings förslag, emedan detta,,
efter mitt förmenande, är mera rättvist och billigt, än det,
hvarom Utskottet gjort ifrågavarande hemställan.
Domprosten Sondén: Som jag vid sistlidne Riksdag väckte
en motion i förevarande ämne och nu icke kan dela de åsig-
ter, som af den föregående talaren blifvit framställda, an¬
håller jag att få yttra några ord.
Med Domprosten Björling instämmer jag så till vida att
man med afseende- på dem, som i en församling hygga och
bo, har att skilja mellan hemmansegare eller sådana som
besitta fastighet och den rörliga befolkningen. Men längre
kan jag icke följa honom; ty han tyckes bland de bofaste
vilja räkna den personal, som begagnas till drifvande af en
bruks- eller fabriks-rörelse, ehuru af all befolkning denna väl
är den aldra rörligaste.
Men icke blott befolkningen, hvarmed dylik rörelse be-
drifves, är på temligen ostadig fot, det samma gäller i viss
grad 0111 sjelfva rörelsen. Den är ingalunda alltid densamma:
det ena året drifves den, det andra året står den stilla. Stån¬
det har sig väl bekant, huru i våra dagar t. ex. bomulls¬
fabrikerna hafva nödgats inställa sitt arbete och till och med
jernbruk, som väl måste räknas bland våra naturliga och
mest stadigvarande näringar, hafva blifvit nedlagda. Att nu
beskatta en till sin natur så obeständig rörelse, vore icke
rättvist; utan bör den räknas lika med dem, som i en socken
icke ega fastighet. Det är tydligt att embets- och tjenste¬
män äfvensom de, hvilka icke ega jord såsom dagakarlar,
torpare och enskildes tjenare, äro uti samma predicament,
och derföre synes Utskottet handlat ganska välbetänkt, då
det föreslagit att de vigtigaste bidragen till kyrkobyggnad
med hvad dertill hörer, skola utgå från egare af fastighet af
hvad slag som helst, men icke från andra socknemän.
416
Den 21 Februari.
Domprosten Björling yrkade, och många hördes med
honom instämma, att de mindre bidragen till kyrkobyggnad
eller dagsverken skulle fortfarande utgöras efter matlag. Jag
får härvid anmärka, att det icke är fullkomligt bestämdt,
hvad som menas med matlag och att således denna beräk¬
ningsgrund är svår och osäker att använda. På somliga or¬
ter tvistar man om, huruvida t. ex. ett statkarlshushåll är
att anse som ett matlag. Saken är således icke afgjord och
bestämd. Dessutom om man betänker huru många olika
slag af matlag det finnes, synes det icke vara billigt, att
handtverkaren och dagkarlen, som hyr eLt rum, skall deltaga
lika i kyrkobyggnad med en Statens tjensteman, som har sin
anständiga lön. Utskottets förslag, att samtlige socknemän-
nen skola utgöra dagsverken efter det fyrktai, en hvar har
sig åsatt, synes mig derför vara grundadt på rättvisa och
billighet. Visserligen är det sanut, att en embetsman på
det sättet får betala kanske 10 gånger mera än den, som
har 400 R:dr inkomst; men deri ligger väl ingeri obillighet.
De deremot, som icke hafva åsatt fyrk, skulle komma att
alldeles befrias. Prosten Westin har talat om, att det finnes
torplägenheter, hvilka äro lika goda som hemmansdelar. Jag
ber att få erinra honom, att, om sådana torp finnas, hafva
de blifvit åsätta fyrk och få således skatta. Det är förun¬
derligt, att den ärade talaren kunnat låta detta undfalla sig.
Men säges det, man behöfver icke härvidlag vara så
hjertnupen med afseende på de fattige; de kunna väl stå ut
med att göra ett dagsverke vid sin kyrkobyggnad. Men här¬
vid må erinras, att det icke stannar vid ett dagsverke, isyn¬
nerhet då ny kyrka skall uppföras; det kan måhända blifva
ett dagsverke i hvarje månad och då kan denna tunga icke
anses ringa.
Hvad tjenstemännen angår, så är den föregående tala¬
rens humoristiska förslag, att de skulle erlägga 40 å 50 pro¬
cent af sin taxerade lön till communens cassa, icke antagligt,
äfven om nollorna utstrykas. Huru det under nuvarande för¬
hållanden är stäldt för embetsmännen, derom har min granne
till venster vid något tillfälle lemnat upplysning, då han om¬
talade, huru en Pastor i Norrland under tvänne års tid fick
tjena utan lön, emedan kyrkobyggnad pågick, för hvilken
kostnaderna utgjordes efter hemmanstal. Jag tror förden¬
skull, att en lagförändring väl är behöflig och det just i tjen-
stemännens intresse, hvarigenom en rättvisare och billigare
fördelning af kostnaden kunde vinnas. Jag vill derföre yrka
bifall till Utskottets hemställan. Skulle detta anses för myc¬
ket vågadt, ber jag att få fästa uppmärksamheten på Herr
von Ehrenheims reservation, som tillstyrker, ”att Rikets Stän¬
der ville uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj: t anhålla,
det
Den 21 Februari.
417
det Kongl. Majit täcktes låta utarbeta oell till nästkommande
Riksdag framställa Proposition om sådana förändrade bestäm¬
melser för deltagande i byggnad och underhåll af Kyrka med
hvad dertill hörer, äfvensom af sockenstuga och fattigstuga,
att dessa åligganden blifva efter billiga grunder gemensamma
för alla dem, som till communens alla utgifter bidraga."
Detta förslag har det företräde, att saken kan bättre blifva
utredd, då mot Utskottets förslag möjligen kan göras den
anmärkning, att skillnaden mellan körslor och annan kostnad
samt dagsverken icke är så fullt bestämd.
Häri instämde Prosten Melén.
Doctor Petrelli: Af de här gjorda anmärkningar finner
jag, att min ställning torde blifva svår att bibehålla, då jag
biträdt Utskottets förslag. De skäl, sorn dervid inverkat på
mitt beslut, torde dock icke alldeles vara att förkasta. Pre-
stens ställning till församlingen och till kyrkas byggande
har stärkt mig i den meningen, att, medan Preste-Ståndet
ännu deltog i Riksdagarnes förhandlingar, något borde i saken
åtgöras och att det icke vore lämpligt, att frågan längre
uppsköts. Att kostnaden efter Utskottets förslag skall i viss
mån mera tung än hittills falla på Presterskapet och andra
löntagare, är väl sannt; men då jag föreställer mig att ingen
lifiigare än Presterskapet intresserar sig för kyrkobyggnader,
så antager jag ock att ingen är villigare att derför göra nö¬
diga uppoffringar. Den möjligtvis drygare kostnad, som i
sådant fall torde uppkomma, lärer väl icke vara så stor eller
obillig, som man förmenat. Mig vill det synas att det nuva¬
rande tillståndet icke kan bibehållas; ty åtskilliga verk och
inrättningar, som af ålder varit underkastade deltagande uti
ifrågavarande byggnadsskyldighet t. ex. qvarnar, äro nu be¬
friade derifrån, hvilket dock icke var meningen, då qvarn-
räntan, grunden för denna byggnadsskyldighet, efterskänktes.
Man har sagt, att genom Utskottets förslag en obillig och
ojemn fördelning af kostnaderna skett. Men Utskottet har
sökt, att så litet som möjligt rubba det nuvarande och låtit
de betydligaste kostnaderna qvarstå för fastighet af hvad
slag som helst, således för hemman, bruk och qvarnar. Här¬
emot har den invändning gjorts, att bruk skulle genom Ut¬
skottets förslag vinna en betydlig nedsättning i byggnads¬
skyldigheten såsom endast betalande efter fastigheten, då de
förut deltogo deri efter rörelsen, hvarvid en härd beräknades
lika med ett hemman. Men härvid torde man böra gifva
akt uppå, att, då det stadgandet antogs, var tillverkningen
vid hvarje härd begränsad till ett visst qvantum, som icke
till något betydligt belopp fick öfverstigas. Förhållandet med
bruksrörelsen är nu betydligt förändradt. Betraktar man
Höge. Preste-St. Prat. 1866. 2:a Bandet. 27
418
Den 21 Februari.
dessutom hvad som menas med bruksfastighet och tager i
beräkning de dyrbara machiner, som blifvit inköpta och de
betydliga byggnader, som uppförts dels för rörelsens drif¬
vande dels till bostäder för arbetsfolket, så tror jag att taxe¬
ringsvärdet för bruk skall uppgå till en temligen ansenlig
summa, hvadan deras bidrag till kyrkobyggnader komme
efter Utskottets förslag att någorlunda motsvara hvad man
efter nu gällande stadgar har af dem påräknat. Uppgiften,
att ett bruk kan hafva blott 9 å 10,000 R:dr fastighetsvärde
under det att rörelsen kan uppskattas till 40 å 50,000 R:dr,
synes mig icke vara fullt exact.
En sak, som icke bör förbises, är, att alla ledamöterna
af det Hedervärda Ståndet reserverat sig mot Utskottets be¬
slut. Detta visar, att ehuru det kunde varit önskligt om
förslaget utfallit mindre ogynnsamt för embetsmannen, man
får anse sig belåten med hvad man lyckats vinna. Utskot¬
tets förslag af böjer tendensen att hejdlöst störta fram på den
banan, hvarigenom fyrken lägges till grund för alla comrnu-
nala utgifter. Då nu Utskottet sökt att förekomma sådant
och att i stället åvägabringa en billigare fördelning af bygg¬
nadsskyldigheten, synes dess åtgöranden snarare förtjena er¬
kännande än klander.
Att låta dagsverken utgöras efter matlag, såsom hittills
varit stadgadt, bar sina stora svårigheter, sedan nu mera,
i följd af förändring i hushållningen, en mängd arbetare icke
vidare höra till husbondens bushåll, utan såsom statfolk eller
daglönare bilda egna matlag. Billigheten synes dessutom
fordra, att en tjensteman bidrager mera till kyrkobyggnaden
än backstugusittaren och Rmparen. Det har sagts, att torp, i
godhet jemförliga med ett halft eller fjerdedels hemman, skulle,
om Utskottets förslag godkännes, blifva befriade från allt
deltagande i kyrkobyggnad; men derpå tviflar jag. Väl vet
jag, att sådana torplägenheter här och der finnas; men om
innehafvarne af sådana lägenheter icke bli taxerade, så be¬
ror sådant på felaktig tillämpning af gällande författningar.
Ty klart är väl, att om torplägenheter äro af sådan godhet,
att de kunna jemföras med mindre hemmansdelar, så måste
deras innehafvare åtminstone ega 400 R:dr årliga inkomster,
och således blifva åsätta fyrk och få betala derefter.
Invändningarne, som här blifvit gjorda, synas mig så¬
lunda icke vara särdeles öfvertygande. De hafva alla förut
varit framdragna i Utskottet och der blifvit pröfvade, och
man var viss om, att lagen om taxering skall alltmer till sin
rätta mening blifva tillämpad, så att alla få betala och bi¬
draga till communens utskylder som kunna och böra det.
Utskottet har genom sitt förslag velat förekomma, att bör¬
dorna skulle flyttas från en samhällsclass till en annan. Men
om frågan nu undanskjutes, kommer detta inom kort att ske
Den 21 Februari.
419
och alla afgifter läggas på fyrktalet. Derföre synes mig goda
skäl tala för bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Doctor Ljungdahl: Den discussion, som här en längre
stund fortgått, och de olika åsigter, som derunder blifvit
framställda, synas liksom de många vid detta Betänkande
fogade reservationerna ådagalägga, att saken i fråga är af
ganska kinkig beskaffenhet. Den förste talaren, Domprosten
Björling, har ganska riktigt förklarat den ursprungliga me¬
ningen af stadgandet i nu gällande lag och visat, hvarföre
i följd af förändrade förhållanden en förändring deri är af
behofvet påkallad. Men han har tillika framställt åtskilliga an¬
märkningar mot Utskottets förslag och sjelf uppgifvit förslag
till en förändrad lydelse. Detta nya förslag har åter väckt
åtskilliga betänkligheter. Det ena med det andra visar, att
saken är svår och att det vore ytterst vågsamt att nu fatta
ett afgörande beslut. I betraktande häraf har jag redan
från början kännt mig böjd att bifalla Herr von Ehrenheims
reservation. Det af honom gjorda förslag behöfver icke inne¬
bära sådana vådor, som den föregående talaren förespeglat
eller att ett uppskof med ärendets afgörande skulle blott¬
ställa oss för, att den grundsats blefve gällande, att hela
bördan lyftades från fastighetsegare och kastades på andra.
Att åtminstone detta icke är reservantens mening kan man
linna af hvad han yttrat i motiverna till sitt förslag. Det
heter nemligen sid. 8: ”Mig synes att, för vinnande af ett
billigt resultat, vissa modificationer böra ega rum till förmån
för sådana classer, som i allt fall få en förökad tunga och
som till en del kunna anses hafva ett mindre varaktigt in¬
tresse i communen än fastighetsegarne.” Reservanten har
således icke tänkt sig någon våldsam öfverflyttning, utan för¬
ordat billighet och rättvisa. Då nu så är, och då Rikets
Ständer icke utan svårighet synas kunna taga initiativ i
frågan, och man bör kunna hoppas att, om Regeringen tager
saken om hand, billighet och rättvisa i dess förslag kommer
att iakttagas, samt då uppskofvet med frågans afgörande
icke blir längre än till nästa Riksdag, så yrkar jag bifall
till en underdånig skrifvelse i öfverensstämmelse med Herr
von Ehrenheims reservation.
Häri instämde Doctor Säve.
Doctor Runsten: Med den föregående talaren instämmer
jag deri, att förevarande fråga är af svår beskaffenhet. In¬
nehållet af Betänkandet så väl som reservationernas mängd
visar detta.
Jag delar Domprosten Björlings åsigt, att mantalet såsom
grund för utgörande af kyrkobyggnadskostnaden kan vara något
ojemnt; men får dervid åberopa hvad Prosten Westin fram¬
420
Den 21 Februari.
hållit, att det vore ännu mera vanskligt att öfvergå till fyrk-
talsberäkningen. Fyrken är något nytt, ombytligt och god¬
tyckligt; raantalssättningen efter en viss beskattningsgrund
är åtminstone något gammalt och kändt och icke på långt
när så godtyckligt. Det förundrar mig blott, att Prosten
Westin, som anfört så goda skäl för underkännande af fyrk-
sättningen såsom beräkningsgrund, likväl kunnat instämma
med Domprosten Björling att lägga fyrktalet såsom grund
för materialkostnaderna. På hans skäl och för att icke göra
mig skyldig till en dylik inconseqvens yrkar jag, att manta¬
let bibehålies såsom grund för kyrkobyggnadsskyldighet.
Hvad angår matlag och deras dagsverksskyldighet, så
kan jag icke instämma med Domprosten Björling, att lagen
blott i allmänhet stadgar, att dagsverken skola utgöras efter
matlag, icke heller med dem som yttrat, att torpare och
annat fattigt folk derigenom skulle alltför hårdt betungas.
I mitt pastorat pågår för närvarande kyrkobyggnad och vi
hafva dervid ställt oss till efterrättelse 26 Capitlet 1 § Bygg-
ninga-Balken, hvars sista ord lyda sålunda: ”Innan något i
thy mål företages, skola socknemännen kallas tillhopa att
derom samrådas och sig förena.” Lagstiftaren har således
förutsatt, att hvad matlagen borde utgöra, skulle bero på
öfverenskommelse mellan socknemännen. Detta iakttogs i
mitt pastorat, och man gjorde ett slags gradering af dessa
matlag, hvarigenom de, allt efter olika förmögenhetsvilkor,
skulle utgöra 4, 3, 2 eller 1 dagsverken, då bonden ut¬
gjorde 4 dagsverken. Hvarföre kan man icke, då detta
lagbud ännu gäller, träffa dylika öfverenskommelse!’ på alla
ställen? Jag för min del föredrager detta framför det
förslag Domprosten Björling uppgifvit. Lagen sådan den
är, synes mig ännu vara användbar och i alla händelser
bättre, än att gå in på fyrkberäkningen, framför hvilken
jag skulle vilja föredraga Herr von Ehrenheims förslag.
Dock, som den gamla lagen är god, om han rätteligen
brukas och tolkas, och Herr von Ehrenheims förslag är för
obestämdt och intet innehåller till Regeringens ledning, yrkar
jag att Utskottets hemställan må afslås och allt förblifva vid
det gamla.
Doctor Sandberg : Att såsom den föregående talaren vilja
bibehålla mantalet såsom grund för kyrkobyggnadsskyldighet,
är väl numera att begära en omöjlighet; ty en mängd af bruk
och fabriker, som under de sistförflutna decennierna uppstått
i nästan alla delar af riket, skulle derigenom blifva befriade,
hvilket väl icke vore rätt. Vid nu pågående reglering af
presterskapets löner lägga nämnderna nästan öfver allt fyr¬
ken till grund, ett förfarande, som af Regeringen också blif¬
vit godkändt. I stället för det fruktlösa försöket att behålla
Den 21 Februari.
421
mantalet såsom grund, må man vända sin uppmärksamhet
derpå, huru öfvergången till fyrktalets användning såsom ny
grund skall beredas, utan att löntagare blifva alltför svårt
betungade. Jag bekänner att, när jag läste detta Betän¬
kande, föreföll det mig underligt, att Staten bibehåller man-
talspenningarne, äfvensom att den personliga skyddsafgiften
står qvar, hvilken efter mitt förmenande borde utgå till folk¬
skoleväsendets upphjelpande. Mig synes, att, när Staten ta¬
ger dessa afgifter af torparen och dagakarlen för att på¬
minna dem om, att de äro medlemmar af Staten, det icke
vara för mycket, om dessa ock genom ett dagsverke till sin
kyrkas uppförande finge en erinran om, att de ock äro med¬
lemmar af den Christna församlingen. Men jag får tillika
tillstå, att Doctor Petrellis anförande verkat på mig och
fört mig till helt andra tankar. När man, såsom i Utskot¬
tets förslag skett, sökt att fördela bördorna så att de mest
tryckande lagts på all slags fastighet, och dagsverken skola
af samtlige socknemännen utgöras efter fyrk, torde kanske
vara bäst att stanna dervid. Nar man ser på reservanter¬
nas hotande antal, har man skäl att frukta, att annars hela
kostnaden blir öfverflyttad på fyrktalet. Äfven Herr von
Ehrenheims reservation lutar åt samma håll, ehuru han vis¬
serligen gör en restriction och önskar några modificationer.
Men att denna restriction vinner något afseende, är inga¬
lunda säkert, hvarföre det torde vara klokast att bifalla Ut¬
skottets förslag.
Slutligen ber jag få tillägga några ord om de beskatt-
ningsgrunder man nu synes i alla riktningar vilja tillämpa.
Det var utan tvifvel ett hufvudsakligt ändamål med den
nya Representationen, att genom dess verksamhet alla ut-
skylder, naturaprestationer, onera och servituter, hvilka nu
åligga jordens innehafvare, så väl till Staten som till com-
munala behof, skola öfverflyttas på alla samhällsclasser och
utgöras efter en bevillning, hvars belopp jordbruksclassen så¬
som den talrikaste också kan bestämma. En kraftig förbe¬
redelse för att åstadkomma så väl det ena som det andra,
är vår nya communal-lagstiftning. Den mycket beprisade
bevillningsgrunden, att till Staten erlägga en procent af all
synbar brutto-inkomst, utan afseende på de beskattningsföre-
mål, hvarifrån den härledes, är nu generalbasen för sarn-
hällsmedlemmarnes beskattning i alla riktningar.
Derifrån utgår man vid förslagen om väghållningsskyl-
dighetens fördelning. Hittills har det varit jordens egare
och innehafvare, som utan allt för stor tryckning med sina
arbetare och dragare kunnat underhålla vägarne. Andra
slags fastigheter hafva bordt blifva jemförda med i mantal
satt jord. Nu skall detta onus fördelas på alla efter bevill¬
422
Den 21 Februari.
ning, och således verkställas genom entreprenad, hvarigenom
det blir oändligt många gånger kostsammare.
Hvad här är i fråga går i samma riktning. Dagsverks¬
skyldigheten vid kyrkobyggnad skall utgöras efter fyrktal.
Det vill säga: alla dagsverken skola legas, hvarigenom de
alltid blifva dyrare, men hvad gör det, när de skola betalas
etter hvars och ens bevillning. Att det går den vägen med
fördelningen af alla onera har under sednare tider varit lätt
att förutse.
Men då jag ifrån början ansett och anser sjelfva den
högt beprisade bevillningsgrunden vara oriktig, kan jag för
min del icke heller gilla de beskattningsåtgärder, som deri¬
från härledas. Således synes mig väl att de bidrag som förut
utgått efter hemmantal, hvilka kunna vara af högst olika
värde, må fördelas på all slags fastighet efter dess åsätta
bevillning eller fyrktal. Vid de byggnader, som i detta Be¬
tänkande omförmälas, kunna väl endast handtlangningsdags-
verken komma i fråga. Att hela den stora personal som är
arbetsför och antingen tillhör gemenskapen af arméen och
flottan 'eller utgör mantalspenningar, personlig skyddsafgift
och folkskoleafgift, skall helt och hållet befrias från all slags
dagsverke vid kyrkobyggnad synes mig icke vara välbetänkt,
eller öfverensstämmande med billighet och rättvisa.
Om man också vill fördela dagsverksskyldigheten i all¬
mänhet på socknens samtlige innevånare efter fyrktal, så
borde dock ofvannämnde personer icke alldeles befrias, utan
åtminstone utgöra dagsverken i likhet med dem, som hafva
sig åsatt det lägsta fyrktal inom communen, eller efter något
annat lämpligt förhållande till ett visst bestämdt lägre fyrktal.
Kunde denna förändring vinnas genom en återremiss skulle
jag vilja yrka densamma: i annat fall är det så godt att
bifalla Utskottets förslag såsom jag förut nämnt, emedan det
ändå går derhän vid nästa Riksdag, och sedan kommer väl
också härutinnnan steget att tagas fullt ut, så att äfven
byggnadsvirke, körslor och all kostnad för ifrågavarande all¬
männa byggnader öfverffyttas på Bevillningens fyrktal.
Domprosten Björling: Jag häri mitt förra anförande alls
icke talat från klokhetssynpunkten, som alltid innebär något
subjectivt och på hvilken man derföre icke bör fästa något syn¬
nerligen stort afseende. Det kan i denna fråga vara sanno¬
likt, att Bonde-Ståndet beslutar, att kyrkobyggnadskostnaden
skall utgå efter fyrk i allmänhet och att Ridderskapet och
Adeln antager Herr von Ehrenheims förslag. Hvad Borgare-
Ståndet kommer att besluta är . mera svårt att med någon
sannolikhet förutsäga. I allt fäll kan mitt förslag vara lika
klokt som något annat. Hvarföre jag icke vill biträda Ut¬
skottets förslag, är endast af det skäl, att det strider mot
Den 21 Februari.
423
lagens princip. Mot mitt förslag har blifvit anmärkt, att
rörelsen, som ett bruk eller en fabriksinrättning drifver, är
ojemn och vexlar från ett år till ett annat. Detta är sannt,
men också bar lagen förutsett och gjort afseende på detta
förhållande. Afgiften rättar sig efter rörelsens storlek hvarje
år, så att när rörelsen minskas, nedsättes också beskattnin¬
gen i samma proportion, och när rörelsen upphör, så upphör
ock beskattningen.
Herr von Ehrenheims reservation har af åtskilige talare
blifvit recommenderad. Men genom dess antagande skulle
en ny princip blifva införd, nemligen att alla utan undantag
skola efter fyrk deltaga i kyrkobyggnad; och, vill man icke
att fyrken i denna utsträckning skall blifva lagd till grund,
bör man icke gifva sitt bifall till densamma. Regeringen
skulle ock genom en sådan skrifvelse, som nämnde reserva¬
tion tillstyrker, sättas i stor förlägenhet. Modificationen före¬
slås till förmån för sådana classer, som i allt fall få en för¬
ökad tunga. Huru skall Regeringen härvid gå till väga ?
Hvar skall strecket sättas?
Man säger vidare: ”dagsverksskyldigheten är tryckande
och bör derföre icke utgöras efter matlag.” Må så vara, och
jag skulle gerna vilja en förändring, om den icke innebure
en afvikelse från principen. För öfrigt tror jag icke, att
tungan blir särdeles stor, då fråga endast är om dagsverken,
som kunna utgöras in natura.
Man har ock invändt, att byggnaderna vid bruk och fa¬
briker äfvensom der befintliga machiner ega högt värde och
således böra komma att inbringa en rätt betydlig summa.
Men det är ett obestridligt factum, att dessa byggnader, som
endast äro för rörelsen användbara, taxeras grufligt lågt,
emedan rörelsen till hvilken de användas, särskildt taxeras;
och det skulle sålunda blifva jordfastigheterna, som få bära
den tyngsta bördan.
Med ett ord — jag har utgått från nu gällande lags
ståndpunkt och blott sett på rättvisans och billighetens for¬
dringar. Skulle Ståndet deremot tinna det klokare att antaga
Utskottets förslag, så får jag tinna mig deri; men jag fruktar
för följderna af ett sådant beslut.
Contracts-Prosten Westin: Domprosten Sondén har af-
gifvit vitsord om min synnerliga okunnighet i de förhållan¬
den, som i Betänkandet vidröras. Jag har deremot intet
att anmärka, utan erkänner att Domprosten har fullkom¬
ligt rätt. Dock beder jag att få omnämna det jag under
loppet af 25 år varit medlem af de årliga faxerings-Comi-
téerna inom min hembygd, så att det svårligen kunnat
undfalla mig hurusom torp och andra fastigheter hafva taxe¬
ringsvärde sig åsatt. Jag har yttrat att torp linnas lika goda
424
D e n 21 Februari.
oell förmånliga som ”halfva och fjerdedels mantal” — och,
såsom Domprosten yttrat, ”liela hemman” — och vidhåller
mitt påstående att torpare, hvilka äro befriade från många
allmänna onera, som deremot betunga den i mantal satta
jorden, hafva derigenom och dymedelst att de äga mera
tid, antingen till arbete å egen lägenhet eller till förtjenst
hos andra, lättare att finna sin utkomst och bergning, än
många innehafvare af mindre, i mantal satta, hemmansdelar.
Sådant är åtminstone erfarenhetens vittnesbörd inom den ort,
jag tillhör. Jag har icke afgifvit något "förslag''1 atttjenste-
männen skulle afsätta någon viss procent af sin lön till corn-
munens cassa, emedan jag icke ansett mig ega tillräckliga
insigter och förmåga, för att vid Itiksdagen kunna våga väcka
någon enda motion. Men jag håller det för synnerligen ömk¬
ligt att tjenstemannen måtte någorlunda bestämdt kunna veta
hvad han har att lefva af, och finner icke alldeles billigt
att samma commun, som med ena handen gifven en viss
lön, med den andra handen, för sina ändamål, återtager en
dryg del af densamma. — I anledning af Doctor Runstens
yttrande att jag, i mitt anförande, gjort mig skyldig till in-
conseqvens, beder jag att få anmäla, det jag visserligen helst
skulle önska afslag å Betänkandet, men antager dock Dom¬
prosten Björlings förslag såsom en medelväg och mera billigt
och lämpligt än det, som Utskottet förordat.
Kyrkoherden Otterström: Jag har så nyligen både med
min person och mina små tillgångar deltagit i kyrkobyggnad,
att jag väl af erfarenhet kan tala i förevarande fråga. Då
fråga der blef om körslor, byggnadsvirke och annan kostnad
fann man visserligen att deras utgörande efter hemmantalet
innefattade en stor obillighet, enär hemmanens godhet var
så olika, att, då det ena taxerades till 60,000 R:dr, det andra
icke ansågs ega högre värde än 9,000 R:dr; men man kunde
ingenting dervid åtgöra, då ju lagen lägger hemmantalet så¬
som grund. Likaledes ansågs det vara orättvist, att en fa¬
brikant, som hade stor årlig inkomst af sin rörelse och som
kunde lemna sin fabrik i arf åt sin son, icke var skyldig att
deltaga i kyrkobyggnaden annorlunda än torparen, d. v. s.
efter matlag; men äfven i detta hänseende kunde man icke
göra någon förändring.
Hvad deremot angick matlagen, så gjorde man vissa
jemkniugar, hvarigenom en del alldeles frikallades från dags¬
verksskyldigheten, under det att andra fingo deltaga deri i
proportion af hvad fastighetsegare utgjorde.
Då nu fråga är om att jemka och att afhjelpa de miss¬
förhållanden, till hvilka nu gällande lag i tillämpningen le¬
der, så synes väl Utskottet i första delen af sitt förslag hafva
gått en allmän önskan till mötes, då den egentliga kostna¬
Den 21 Februari.
425
den vid kyrkobyggnad och hvad dertill hörer, blifvit föresla¬
gen att utgöras af egare till allt slags fastighet, efter det
fastigheten åsätta fyrktal; men då man dervid velat befria
capitalister, qvarn- och bruks-egare m. fl., så har icke till¬
räckligt afseende blifvit fästadt på det billiga uti att dessa
få vidkännas denna börda. Jag tror att Utskottet, om det
af ömhet för löntagare så mycket som möjligt velat bibehålla
det gamla stadgandet, dock härvid icke gått alldeles rätt
till väga, utan i någon mån förbisett hvad man kan hafva
att fordra. Fabriken och qvarnen och jernbruket äro icke
lika rörliga som tjenstemannen, hvilken tillfälligtvis har sin
bostad inom en socken. När man jemför löntagaren blott
med torparen, så kan det vara rätt att den sednare befrias
från dagsverken: men jemför man honom med andra, som
hafva inkomst af capital eller arbete, så är jemförelseu orig-
tig. I fråga om dagsverken af torpare, gerningsmän m. fl.,
synes icke skäl vara förhanden att dessa fritagas deri¬
från. Inom mitt pastorat skulle det åtminstone väckt deras
missnöje, om man liksom icke aktat dem värdige att med
sina händers arbete hjelpa till vid Kyrkans byggande; ja,
utan deras biträde skulle det hafva varit omöjligt att på tre
månaders tid uppföra det vackra templet; och de skulle blott
gjort anspråk på dryg dagspenning, om de såsom lejda ar¬
betare skulle låtit sig dervid användas. Jag tror derföre att
med den rättighet och skyldighet att jemka, som församlin¬
gen enligt 26 Capitlet 1 § Byggninga-Balketr eger, det varit
välbetänkt, om denna dagsverksskyldighet fått oförändrad
qvarstå; men som jag fruktar, att man ej vid denna Riks¬
dag kan komma öfverens om något beslut, yrkar jag bifall
till Herr von Ehrenlieims reservation.
Hof-Predikanten Wahrenberg: Jag har från början in¬
stämt med Domprosten Björling och jag gör det ännu, eme¬
dan jag anser honom på ett tillfredsställande sätt hafva ut¬
vecklat saken både från rättvisans synpunkt och ur den
princip, som ligger till grund för nu gällande lag. Afven
jag har nyligen haft bestyr med en större kyrkoreparation
och kan med anledning deraf instämma i Kyrkoherden Otter-
ströms erfarenhet, att denna vidlyftiga reparation svårligen
kunnat åstadkommas, derest icke skyldigheten att utgöra
dagsverken efter matlag varit i lag bestämd. Hvar och en,
som haft beröring med vår allmoge, känner väl, att den
ogerna utgifver penningar contant, men deremot icke är så
nogräknad, då det gäller natura-prsestationer. Ur denna syn¬
punkt vill jag betrakta saken. Genom Utskottets förslag,
om det antages, nära nog omöjliggör man natura-prsestatio¬
ner och särskildt dagsverken. Jag vill härmed påpeka en
practisk svårighet, som skulle uppkomma. Vi veta, att på
426
Den 21 Februari.
kyrkostämman i Maj månad skall följande årets utgifts- och
inkomst-stat uppgöras. Det är redan nu ganska svårt att
så långt förut beräkna, hvad till kyrka och skolhus erfor¬
dras och hädanefter skulle svårigheten blifva ännu större.
En oförutsedd reparation å Kyrkan, om ärt aldrig så behöf¬
lig, skulle icke kunna ske förr än följande år, då bristfällig¬
heten just till följd af dröjsmålet med dess afhjelpande blif¬
vit än betydligare, och på detta sätt blifver ock kostnaden
betydligt drygare. Hittills har det gått ganska lätt att få
sådana tillfälliga reparationer verkställda, då man för detta
ändamål haft att använda den s. k. gångleden. Svårare blir
det framdeles, om Utskottets förslag bifalles; ty då måste
på Maj-stämman en reservfond afsättas för sådana utgifter
och, med allmogens kända obenägenhet för dylikt, lärer föga
utsigt vara att kunna genomdrifva ett sådant förslag, isyn¬
nerhet då pen ningeställ ningen är svår.
Ehuru jag således anser Domprosten Björlings förslag
vara det bästa, måste jag dock å andra sidan behjerta de
skäl, som af Doctor Petrelli blifvit anförda till förmån för
Utskottets förslag. Detta förslag har dock den förtjensten,
att deri en princip blifvit uttalad, något, som knappt kan
sägas vara fallet med Herr von Ehrenheims. De motiver
han uppgifver äro så sväfvande och obestämda, att man icke
kan göra sig någon tydlig föreställning om, hurudant ett der¬
efter uppgjordt förslag skulle blifva, hvarföre jag öfvergår
på deras sida, som yrka bifall till Utskottets hemställan.
Häri instämde Kyrkoherden Ekelundh.
Doctor Petrelli: Att, såsom en talare yrkat, icke vid¬
taga någon förändring utan låta allt gå som hittills, är väl
ohållbart, enär, såsom jag förut haft äran nämna, genom
qvarnräntans borttagande förlidne Riksdag, sjelfva grunden
upphäfdes för qvarnars byggnadsskyldighet. Jemkning behöf-
ves äfven visserligen mellan de byggnadsskyldige, emedan,
såsom bekant är, skyldigheten för hemman att deltaga i kyrko¬
byggnad nu räknas och bestämmes efter deras oförmedlade
mantal, som icke gifva någon rättvis grund. En gård, å hvil¬
ken i fordna dagar var åsatt ett högt hemmantal, har se¬
dermera blifvit förmedlad, emedan den befunnits jemförelse¬
vis af svagare beskaffenhet och t. ex. icke erbjuder tillfälle
att så uppodlas och förbättras som en annan med mindre
hemmantal, som eger gynsamma odlingslägenheter.
Beräkningen efter matlag är ganska vansklig. Om den
nya communallagen blir rätteligen tillämpad, är det högst få,
som icke blifva åsätta fyrk och således befriade från att ut¬
göra dagsverke eller blott sådana, som icke hafva 400 R:drs
inkomst, och hafva de så i inga inkomst att de ej kunna berga
sig, är det icke skäl att af dem fordra dagsverken. Det er¬
Den 21 Februari.
427
kännes att torpare någon gång kunna befinna sig i bättre
vilkor än egare af mindre hemmansdelar; men då blifva de
ock taxerade och få med dagsverken bidraga till byggnad
af Kyrka. En värd talare har anmärkt att bland dem, som
enligt Utskottets förslag skulle befrias från dagsverksskyl¬
dighet vid kyrkobyggnad, en och annan kan blifva missnöjd,
om han icke får deltaga i kyrkoarbetet. Farhågan för ett dy¬
likt missnöje kan dock icke föranleda mig att afstå från för¬
slaget. Ty ehuru jag gerna antager att bland de fattige,
som komma att befrias fråii sådan dagsverksskyldighet, åt¬
skilliga skola finnas, som gerna vilja deltaga i kyrkobyggnad;
så möter ju intet hinder att de såsom frivillige dervid bi¬
draga; ty ingen lärer val neka den det önskar, att frivilligt
åtaga sig hvad lag icke honom ålägger såsom skyldighet.
Den samme värde talaren menade vidare, att om dagsverks-
frågor kunde öfverenskommelse ske på kyrkostämma. Här¬
emot kan genmälas, att sådant å kyrkostämma näppeligen
kan afgöras, enär de, som icke äro taxerade till 400 R:dr,
icke ega att i kyrkostämma deltaga. Det synes icke väl
öfverensstämma med de för kyrkostämma gällande grund¬
principer att der beslutas om pålagor på sådana församlings¬
medlemmar, som vid kyrkostämma icke hafva någon talan
eller rösträtt.
Hvad slutligen beträffar Herr von Ehrenheims reserva¬
tion, så måste jag alldeles afstyrka bifall till densamma,
emedan den går ut på att bryta den hittills gällande prin¬
cipen och införa oss på en ny och vådlig bana. Vinsten
man skulle skörda klefve illusorisk: man föreställer sig nemi.
att capitalisten skulle derigenom mera få kännas vid kost¬
naden för kyrkobyggnad. Men en kyrkobyggnad fordrar åt¬
skilliga förbindelser och lärer icke kunna företagas så ögon¬
blickligt, att ju icke capital iste n, då han märker hvad som
förestår, kan hinna dessförinnan flytta bort till en annan
socken. Detsamma kunna åtskilliga embetsmål! göra, undan¬
tagandes presterskapet. Jag kan icke frångå den meningen,
att Utskottets förslag angifver en billig medelväg och yrkar
fortfarande att detsamma må bifallas.
Häri instämde Contrats-Prosten Janzon.
Domprosten Sondén: hör att börja der den föregående
talaren slutade, får jag förklara, att jag gerna öfvergår till
det af honom gjorda yrkandet och bifaller Utskottets förslag.
Då jag förra gången hade ordet, tog jag fasta på Reservan¬
tens, Hr von Ehrenheims förslag; men detta skedde endast
af det skäl, att det tycktes på discussionen som om Högv.
Ståndet ansåg Utskottets hemställan vara alltför bestämd.
Några ord till försvar för Utskottets förslag anhåller jag
endast att få tillägga.
428
Den 21 Febr u ar i.
Här har blifvit yttradt, att bruk och qvarnar icke äro
så rörliga som tjenstemännen, äfvensom att bruk och fabriks-
inrättningar taxeras efter den afkastning som rörelsen hvarje
år inbringar. Men detta påstående har författningar emot
sig, som säger, att bruk taxeras efter härdarne, utan att
nämna någonting om nedsättning för den händelse att de
stått stilla, och Bevillningsförordningen innehåller, besyn¬
nerligt nog, det stadgandet, att man skall skatta för sin
rörelse, om man också icke deraf har någon inkomst. Det
har talats om, att lagens princip bör iakttagas, men vill man
blott hålla sig vid den, så bör man alls icke tillåta någon
beräkning efter fyrktalet. Ännu en gång måste jag påpeka
obestämdheten angående hvad som menas med matlag. Man
och hustru utgöra icke alltid i practiken ett matlag. En
ensam gerningsman eller en enka, är det ett matlag? är det
billigt, att sådana skola utgöra dagsverken lika med tjen-
stemannen? Man har ock velat påstå, att embetsmannen är
på lika rörlig fot som capitalisten. Men den sednare kan
ju flytta ur socknen, när han behagar, och erfarenheten har
ock visat, att han verkligen flyttar, så snart communalut-
skylderna röja någon mera afgjord tendens att stiga.
Det är således min mening, att Utskottets förslag bör
bifallas såsom varande det mest conservativa som för det
närvarande kan erhållas. Tillika får jag erinra om en af
mig vid sistlidne riksdag väckt motion, i hvilken bland an¬
nat föreslogs att person, som icke åtnjuter fattigunderstöd,
skulle betala för en half fyrk. Detta förslag blef då
förkastadt. Det förslag, som nu föreligger, går ännu längre
till förmån för de till Bevillning icke taxerade. Förkastas
också det, så har man att vänta ett nytt, som går längre
både i att beskatta Bevillningstaxerade och befria de öfriga.
Derföre torde det vara rådligast, att antaga hvad som nu
bjudes.
Kyrkoherden Wennerström: Då jag redan instämt med
Domprosten Björling, har jag dermed tillräckligt betecknat
min åsigt i denna fråga. Hof-Predikanten Wahrenberg har
framhållit svårigheten att få dagsverken utgjorde till kyr¬
kobyggnad, derest Utskottets förslag vinner bifall, och jag
är fullkomligt af samma mening. Jag tror också att det
blefve hardt när omöjligt, att under sådana förhållanden
kunna utan allt för dryga uppoffringar göra några tillfälliga
reparationer å kyrkan, huru nödvändiga de än kunde vara.
Men oaktadt denna likhet i åsigter, kan jag dock icke kom¬
ma till samma resultat, som den ärade talaren, eller bifall
till Utskottets förslag.
Den ömhet, som här blifvit uttalad med afseende på de
fattigare matlagen, är visserligen aktningsvärd; men en så¬
Den 21 Februari.
429
dan känsla bör icke heller frånkännas dem som anse, att
äfven dessa matlag böra i sin mån något bidraga vid kyr¬
kobyggnad. Man vet att just af dem, som bäst behöfde ta¬
ga vara på tiden, mycken tid förspilles på auctioner, mark¬
nader och dylikt. Den fattiges lott blefve sannerligen icke
sämre, om han i stället använde en dag till arbete vid
kyrkobyggnaden; och Utskottet har tvifvelsutan gjort sig
skyldigt till en öfverdrift, när det menar att ett dagsverke
utan betalning skulle för honom vara liktydigt med en dag
utan bröd. Kyrkoherden Otterström har visat, att modifi-
cationer kunna göras till lättnad för de fattiga, och sådant
lärer väl ske öfverallt, der en christlig anda är rådande.
För öfrigt, då man känner, med hvilken pietet allmogen be¬
traktar sin kyrka, så bör man icke betaga någon af dem
tillfredsställelsen, att efter förmåga bidraga till dess upp¬
byggande. Bäst synes mig fördenskull, om Domprosten Björ-
lings förslag blefve gilladt. Skulle jag deremot bringas i
nödvändighet att välja mellan Keservantens och Utskottets, så
föredrager jag det sednare. Jag vill dock erinra om en
otydlighet, som i Utskottets hemställan förekommer. Der
står nemligen: ”egare utaf fastighet af hvad slag som helst”.
Med afseende på boställen, till hvilka ju staten är egare,
kunde således ifrågasättas, om icke staten borde vidkännas bo¬
ställets kyrkobyggnadsskyldighet. Anledning kunde ock gifvas
till tvister mellan egare och arrendatorer af hemman i fall,
ofvanstående uttryck oförändradt bibehålies. Måhända, vore
det bäst, om i stället för egare sattes innehafvare.
Prosten Bergman: Jag instämmer med Domprosten Björ¬
ling deri att bruk och qvarnar och så kallade Verk och In¬
rättningar böra deltaga i kyrkobyggnad efter fyrktal. Men
min egentliga afsigt, när jag begärde ordet, var, att fram¬
ställa samma anmärkning, som nyss gjordes af Kyrko¬
herden Wennerström nemi. att ordet egare kunde misstydas
så att det komme att innebära för mycken ömhet för bo¬
ställsinnehafvare. Jag tillstyrker att uti Utskottets hemstäl¬
lan orden: af egare borttagas, hvarigenom hela otydligheten
blir afhjelpt.
Doctor Ljungdahl: Det går väl icke an att, såsom af ett
par talare skett, på en gång förklara sig för Domprosten
Björlings och Utskottets förslag. Det förra utgör ju en cri-
tik på det sednare.
Jag ville nu blott fästa uppmärksamheten derpå, att de
anmärkningar, som gjorts mot mitt yrkande på bifall till Hr v.
Ehrenheims reservation, innebära, såsom mig synes, ytter¬
ligare bevis för antagligheten af densamma. Dessa anmärk¬
ningar äro alldeles motsatta. Somliga påstå, att Reservan¬
430
Den 21 Februari.
tens förslag går ut på att införa en ny princip; andra
deremot säga, att nämnde förslag är obestämdt och sväf-
vande och blottadt på all princip. Kan det väl sägas vara
att införa en ny princip, då man i den underdåniga skrif-
velsen begär, att saken måtte regleras ”efter billiga grun¬
der”? Och när förslaget anses sakna all princip, så delar
det i detta fall underdåniga skrifvelsers allmänna lott,
i hvilka Rikets Ständer begära Kongl. Maj:ts medverkan för
någon viss sak. Jag tror derföre icke, att Hr von Ehren-
heims reservation träffats af dessa anmärkningar; men der¬
emot tror jag, att de, som omfatta antingen Utskottets eller
Domprosten Björlings förslag, antaga en ny princip eller åtmin¬
stone en högst betydlig modification af hittills gällande grunder.
Derföre, och då det hittills visat sig, att Ståndet icke är en¬
se i sina åsigter rörande förevarande fråga, vidhåller jag mitt
yrkande på bifall till Herr v. Ehrenheims reservation.
Häri instämde Doctor Björkman.
Domprosten Björling: Det förvånar mig, att Doctor Ljung¬
dahl kan påstå, att Hr von Ehrenheims reservation icke vill
införa en ny princip. Hvar och en som läser denna reserva¬
tion finner väl, att han vill, det alla kostnader för byggnad
och underhåll af kyrka skola blifva gemensamma för alla
dem, som till commuuens allmänna utgifter bidraga. Såle¬
des skulle äfven tjenstemännen för sina löner få vidkännas
kostnaden för körslor, byggnadsvirke m. m. efter fyrktal,
då vår nuvarande lag likväl tydligen har följt den grund¬
satsen, att endast de som ega jordfastighet eller annan der¬
med jemförlig fast egendom, skulle utgöra det hufvudsakliga
af kyrkobyggnaden. Det är denna grundsats som blifvit i
Herr v. Ehrenheims reservation öfvergifven.
Man har enträget påstått, att det icke är bestämdt
hvad som menas med matlag. Jag tror, att man i allmän¬
het icke kan vara oviss derom — och skulle tvist uppstå,
så kan saken snart blifva klar. Man behöfver blott anföra
klagomål hos vederbörlig auctoritet, som nog afgör hvad som
är att anse såsom matlag eller icke.
Doctor Petrelli: Man har här anmärkt en otydlighet i
redactionen af Utskottets hemställan. Jag får derföre upp¬
lysa, att Utskottet menade både egare och innehafvare af
fastighet. Kanske borde man för tydlighetens skull insätta
orden: och innehafvare.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen framställde proposition å bi¬
fall till Utskottets förslag. Då härvid blandade ja och nej
hördes samt votering begärdes, uppstod fråga om contra¬
Den 21 Februari.
431
proposition. Då meningarne derom icke kunde förenas och
Doctor Runsten afstått från sitt under discussionen gjorda
yrkande, anställdes först votering för bestämmande af con¬
traproposition i hufvudvoteringen öfver följande godkända
voteringsproposition:
Den som vill. att contrapropositionen i hufvudvoterin¬
gen skall lyda på bifall till Domprosten Björlings under
discussionen framställda förslag till förändrad lydelse af
Utskottets hemställan i förevarande punkt, röste ja; den det
icke vill, röste nej. Vinner Nej, kommer contrapropositio¬
nen att lyda på bifall till det i Hr von Ehrenheims reser¬
vation framställda förslag.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 33 Ja och 18 Nej, hvadan till contraproposition
blifvit antaget det förslag, som ja-propositionen innehåller.
Sedan Contracts-Prosten Bergman och Kyrkoherden Wen¬
nerström afstått från sina gjorda yrkanden å partiella för¬
ändringar i Utskottets förslag, framställdes nu för hufvud¬
voteringen och godkändes en så lydande voterings-propo-
sition:
Den som bifaller Utskottets i förevarande punkt gjorda
förslag, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner nej,
har Ståndet fattat beslut i öfverensstämmelse med ja-propo¬
sitionen i föregående votering.
Voteringen i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 25 ja och 24 nej, hvadan Ståndet stannat i det
beslut, som ja-propositionen innehåller.
I öfriga delar blef förevarande Betänkande af Ståndet
godkändt.
§ 4-
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-Ut-
skottets förslag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse,
N:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an¬
gående med Frankrike afslutade Handels- och Sjöfarts-trac-
tater.
§ 5.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi- Utskot¬
tets Memorial N:o 46, med förslag till sammanjemkning af
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskot¬
tets Betänkande N:o 12, angående väckt förslag om upphö¬
rande af de s. k. prebende-pastoraten.
Contracts-Prosten Palmlund begärde härvid ordet och
yttrade: För att icke genom stillatigande synas godkänna
Utskottets nu framlagda sammanjemkningsförslag, ber jag att
endast få yttra, att jag på det bestämdaste vidhåller det
432
Den 21 Februari.
yrkande, som jag, då frågan förut behandlades, här fram¬
ställde. Jag ansåg då och jag anser ännu detta ärende, så¬
som varande af privilegii-natur, numera endast tillkomma ett
blifvande kyrkomötes pröfning. Ensamt på denna grund
föreslår jag, att memorialet må afslås eller läggas tillhand-
lingarne.
Doctor Ljungdahl: Jag har icke att åberopa den före¬
gående talarens skäl, då jag icke förut yttrat mig angåen¬
de denna sak. Men mig synes dock, att Ståndets ställning
till denna fråga kan anses såsom gifven och icke bör kunna
på mera än ett sätt uppfattas. Ståndet har förut afslagit
Utskottets framställning i ämnet och måste således, utan af¬
seende på frågans sammanhang med ståndets privilegier, vid¬
hålla sitt en gång fattade beslut och lägga memorialet till
handlingarne.
Kyrkoherden Simonsson: Ehuru jag icke står tecknad som
Reservant emot förevarande Betänkande, har jag dock icke
kunnat godkänna Utskottets förnyade framställning, emedan
jag anser det beslut, som det Ilögvörd. Ståndet i detta ären¬
de redan fattat, innebära en protest mot all vidare behand¬
ling deraf vid innevarande Riksdag. Regerings-Formen säger,
§ 114: Konungen låter samtlige Rikets Ständer deras privi¬
legier, Förmåner, Rättigheter och Friheter åtnjuta; beroende
det på samtlige Riks-Ståndens öfverensstämmelse och Konun¬
gens bifall att låta dem undergå de förändringar och jemk-
ningar, som Rikets behof kunna fordra. Hvarje öfverens¬
kommelse bör vara frivillig, och det beror dervid äfven på
hvarje vederbörande parts fria vilja att ingå eller icke ingå
i någon till öfverenskommelse möjligtvis ledande underhand¬
ling. För min del kan jag icke annorlunda fatta Preste-
Ståndets afslag å innevarande Riksdags Allmänna Besvärs-
och Economi-Utskotts Betänkande N:o 12 än såsom en
otvetydig förklaring, att Ståndet icke är för närvarande be¬
näget att "låta" sine previlegier i det af motionären före¬
slagna syfte undergå någon förändring, ej heller att derom
ingå i någon ”öfverenskommelse” eller i dertill möjligen le¬
dande underhandling. Jag kan då icke inse, huru under
sådana förhållanden någon "öfverenskommelse" om denna sak
skall under närvarande Riksdag kunna emellan samtlige
Riks-Stånden tillvägabringas, och en sådan öfvererenskommel-
se måste dock hafva kommit till stånd, innan Kongl. Maj:ts
Nåd. bifall till den föreslagna förändringen grundlagsenligt
kan ens i underdånighet begäras. För min del måste jag
dei’före anse frågan om indragning af prebendepastorat hafva
för denna gång förfallit och ej vidare kunna nu behandlas.
Professor
Den 21 Februari.
433
Professor Ribbiug: Jag bär begärt ordet endast för att
bemöta den invändning, som af den föregående talaren blif¬
vit ur formel synpunkt förebragt, nemligen att det beslut,
som nu är i fråga och i afseende å hvilket Utskottet fram¬
ställt samma jemkningsförslag, skulle vara ett beslut om
Presterskapets privilegier. För att på kortaste sätt tydlig¬
göra, huru härmed förhåller sig, vill jag göra den position
att såväl Ständerna som, med anledning deraf Kongl. Maj:t,
bifallit allt hvad Utskottet föreslagit. Hvad händer i så¬
dant fall? Jo, att Kongl. Majit till nästkommande riksdag
aflåter nådig proposition om prebendepastoratens indragning
jemte förslag till ersättning för de löneinkomster, som nu
från dessa pastorat utgå. En sådan underdånig skrifvelse
från Ständerna och en deraf föranledd nådig proposition af
Kongl Maj:t kan väl icke rubriceras såsom en lsesion af pri¬
vilegierna? Ty äfven efter den sistnämndes aflåtande hafva
ju Ständerna ännu alltid qvar sin beslutanderätt i frågan.
Om Kongl. Majit finner för godt att aflåta nådig proposition
i detta syfte, men Riksdagen å sin sida t. ex. endast finner
för godt att icke bevilja nådigt ersättningsanslag, så har ju
hela frågan förfallit. Men äfven från en annan sida kan
saken upplysas. Hade motionen i fråga, afsett beslut af
Rikets Ständer om indragning af Prebendepastoraterna och
ersättning på annat sätt för af dem utgående löneinkomster;
så skulle den utan tvifvel blifvit remitterad till Lag- och
Stats-Utskottet, ej såsom nu, då den afser beslut om skrif¬
velse i ansökningsväg till Kongl. Majit angående nyssnämn¬
da föremål, till Economi-Utskottet, — Hvad sjelfva saken
angår, är det klart att, i kraft af samma conseqvens enligt
hvilken Dr Ljungdahl yrkat afslag, jag å min sida yrkar bi¬
fall å Utskottets framställan, utan att vidare vilja upptaga
Ståndets tid med upprepande af de skäl, jag redan en gång
förut för sådant bifall anfört.
Kyrkoherden Simonsson: Af hvad den föregående talaren
yttrat kan jag icke finna mig vederlagd. Han säger, att
förevarande fråga icke skulle vara af privilegii-natur, enär
Kongl. Majit samtidigt med den nådiga propositionen om
prebendepastoratens indragning skulle aflåta förslag till er¬
sättning för genom sagda pastoraters indragning förlorade
löneinkomster. Men Kongl. Placatet af den 16 Oct. 1723,
§ 4 tillförsäkrar dock uttryckligen Biskopar, Theologi* Pro¬
fessorer m. fl. att oförändradt få efter gammal häfd bibe¬
hålla bland annat sina ”prebende-socknar”. Obs. der står:
”prebendesocknar” icke: inkomsten af prebendesocknar. Sa¬
ken torde väl då böra betraktas icke ensamt ur economisk
synpunkt. För mig är den economiska sidan af saken här-
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 2:dra Bandet. 28
434
Den 21 Februari.
vid så litet den hufvudsakliga, att jag fastmer anser huf¬
vud frågan vara den, huruvida Biskopar och Theologi* Pro¬
fessorer m. fl. i ofvan åberopade § uppräknade skola, såsom
sådane, innehafva presterliga befattningar eller icke. Jag
tror mig derföre i Grundlagen, som efter dess ordalydelse
skall i hvarje fall tillämpas, ega tillräckligt stöd för vid¬
hållande af den mening, jag i all vördsamhet vågat yttra,
nemligen att vid innevarande riksdag ingenting vidare bör
kunna åtgöras rörande denna fråga.
Contracts-Prosten Westin: Med anledning af Professor
Ribbings yttrande har jag begärt ordet blott för att tillkän¬
nagifva att jag hyser en alldeles motsatt åsigt. Jag har
icke anmält reservation emot Utskottets sammanjemknings-
förslag, emedan jag ansett att frågan berör presterskapets
privilegier och således icke rätteligen kunnat till ny behand¬
ling upptagas, sådan den af Ståndet en gång blifvit afslagen.
Memorialet torde derföre icke till någon åtgärd föranleda
utan böra läggas till bandlingarne.
Contracts-Prosten Schmidt: Jag instämmer med den fö¬
regående talaren och vill endast fästa uppmärksamheten
derpå, att Utskottet sjelft uti motiveringen tyckes hafva för¬
utsatt att frågan vore af privilegii natur. Utskottet säger
nemligen, att ”med afseende å frågans beskaffenhet Preste-
Ståndets samtycke erfordrats för att Rikets Ständer skulle
kunna anses hafva för sin del beslutit den af Utskottet till¬
styrkta indragningen af prebendepastoraten.” Utskottet har
således temligen oförtäckt medgifvit, att detta är en privi-
legii-fråga.
Skulle, mot förmodan, Utskottets sammanjemkningsför-
slag bifallas, så hemställer jag, om det icke vore rigtigast,
att i klämmen de orden: ”om icke” utbyttes mot ordet hu¬
ruvida? Men fortfar att yrka afslag å betänkandet.
Doctor Moberger: Jag har varit ledamot af den Utskotts-
afdelning, som först förehaft denna fråga till behandling. I
början ville man icke, oaktadt skedd erinran derom, anse
denna fråga vara af privilegii-natur; men slutligen lyckades
det dock, att göra den åsigten gällande. När frågan sedan
återkom till Utskottet och man företog sig att sammanjem¬
ka Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, yttrade jag mig derhän,
att Preste-Ståndets ledamöter i Utskottet icke behöfde yttra
något eller afgifva någon reservation, emedan genom Ståndets
föregående beslut saken för denna riksdag vore förfallen.
Således är, efter mitt förmenande, nu ingenting annat att
göra, än lägga Memorialet till handlingarne.
Den 21 Februari.
435
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter, uppå
derom gjord proposition, Preste-Ståndet, som vidblef sitt i
frågan förut fattade beslut, lade, med åberopande af detta
beslut, Memorialet till handling arne.
Domprosten Sondén, med hvilken Doctor Gumcelius in¬
stämde, anmälde, att han, då denna fråga förra gången var
under Öfverläggning, icke deltog i behandlingen och derföre
icke heller nu velat yttra någon mening.
§ 6.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut¬
skottets Betänkande N:o 47, i anledning af väckt motion om
utfärdande af en Ordnings-stadga för städerna.
Bifölls.
§ 7-
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets Betänkande N:o 48, i anledning af väckt motion om
befrielse för skeppare å Svenskt, från utrikes ort kommande,
fartyg att vid insegling förbi någotdera af inloppen Furu¬
sund, Sandhamn eller Dalarö anlägga för undergående af
visitation.
Bifölls.
§ 8.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi- Ut¬
skottets Betänkande N:o 49, i anledning af väckt motion om
Smålands Husarregementes afsittande.
Bifölls.
§ 9.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut¬
skottets Betänkande N:o 50, i anledning af väckt motion an¬
gående minskning af de för beväringens räkning befintliga
förråder af mindre munderingspersedlar, såsom skjortor,
strumpor och skor.
Bifölls.
§ 10.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets Betänkande N:o 51, i anledning af väckt motion om
befrielse för rusthållare från skyldighet att till möte forsla
munderingspersedlar, m. m.
Bifölls.
§ 11.
Föredrogs ånyo Utdrag, N:o 117 af Höglofl. Ridderskapet
och Adelns Protocoll den 10 dennes, med inbjudning till de
436
Den 21 Februari.
öfriga Riks-Stånden att biträda Ridderskapet och Adelns
beslut, i afseende a. Allmänna Besvärs- och Economi-Utskot-
tets hemställan i sista punkten af Betänkandet N:o 36, i
anledning af väckta motioner rörande ej mindre Norrmäns
och Danskars än äfven andra utländningars rätt att i Sverige
idka handel, handtverk och andra yrken; och fann Preste-
Ståndet för godt att denna inbjudning antaga.
§ 12.
Föredrogs ånyo Utdrag N:o 116, af Högloft. Ridderska¬
pet och Adelns Protocoll den 10 innevarande månad, med
inbjudning till de öfrige Riks-Stånden, att förena sig i
Ridderskapet och Adelns beslut rörande Stats-Utskottets Ut¬
låtande N:o 22, Litt. A., i anledning af väckt motion om
tackjernstiondes upphörande inom bergslag.
Vice Talmannen Biskop Annerstedt erhöll ordet och ytt¬
rade: I det betänkande, som förevarande inbjudning alser,
har Stats-Utskottet hemställt, ”att Rikets Ständer uti under¬
dånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t behagade, efter
ärendets behöriga utredning, så vidt möjligt är till nästa
Riksdag aflåta nådig Proposition om och med hvilka vilkor
befrielse från tackjernstiondes utgörande må kunna blifva de
privilegierade bergslagen tillerkänd.” Utskottets hemställan
är således affattad i mycket allmänna ordalag och tyckes
gifva så vidsträckt utrymme åt Kongl. Maj:t, att jag icke
finner skäl att antaga det af Ridderskapet och Adeln beslu¬
tade tillägg. Det är möjligt att tillägget har skäl för sig,
men den utredning, som frågan kräfver, har icke skett och
jag anser det, icke vara rådligt, att på fri hand fatta ett
nytt beslut, hvarföre jag tillstyrker Ståndet att vidhålla det
beslut, som förut blifvit fattadt i denna fråga.
Doctor fiiimadiiis: Jag måste uttala en annan mening
än den Vice Talmannen nu yttrat. Här är fråga om något
annat än det, som i Stats-Utskottets Betänkande N:o 22 afses,
nemligen sådana masugnar, som i sednare tider blifvit an¬
lagda och som icke hafva egna hyttelag eller några andra
sådana förmåner sig tilldelade, hvilka af ålder tillkom¬
mit inom bergslag anlagda verk. De äro att anse lika med
sådana bergverk, som ligga utom bergslag och som de icke
hafva några privilegier att mista, synes det vara billigt att
de icke alls ifrågasättas, när man täger i betraktande frågan
om befrielse från tackjernstiondes utgörande inom bergslag.
Någon serskild utredning af ärendet är icke behöflig, enär
frågan ligger klar för hvar och en, och synes Ståndet der¬
före utan tvekan kunna antaga den gjorda inbjudningen.
Häri instämde Contracts-Prosten Tegnér.
Den 21 Februari.
437
Domprosten Sondén: Jag anhåller, att till den föregå¬
ende talarens anförande blott få tillägga en upplysning, ifall
den för någon skulle vara behöflig, nemligen att de berg-
verksegare, som bo utom bergslag, redan nu äro frikallade
från tackjern stiondes utgörande, hvarföre en del af dem, som
ega masugnar inom bergslag, äro sämre lottade än de, som
bo utom bergslag. Jag tillstyrker derföre, att inbjudningen
måtte antagas och det tillägg godkännas, hvarigenom ”Rikets
Ständer förklara, att sådana på sednare tider inom bergs¬
lagen nyanlagda masugnar, hvilka icke åtnjuta några sär¬
skilda privilegier eller haft något hyttelag sig tillslaget, skola
i beskattning anses likställiga med masugnar utom bergslag.”
Biskop Sundberg: Jag har för ringa kännedom om denna
sak för att kunna med fullkomlig visshet yttra mig; dock
finner jag skäl att instämma med vice Talmannen. Skillna¬
den är icke obetydlig mellan hvad Utskottet föreslagit och
det tillägg, hvarom inbjudningen handlar. I förra fallet be¬
gära Rikets Ständer en utredning af ärendet och derefter
en nådig Proposition; i sednare fället förutsätter man att
ingen utredning behöfves och uttalar en åsigt och gifver en
bestämd önskan tillkänna. För min del kan jag icke antaga
inbjudningen.
Häri instämde Doctor Sandberg.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter, uppå
i behörig ordning gjord proposition, Preste-Ståndet beslöt,
att denna inbjudning icke antaga och lade Protocolls-Utdra-
get till handling arne.
§ 13-
Föredrogs ånyo Utdrag, N:o 120, af Högloft. Ridderska-
pet och Adelns Protocoll den 10 dennes, innehållande, bland
annat, inbjudning till de öfriga Riks-Stånden att förena sig
i Ridderskapet och Adelns, vid pröfning af Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 48, angående anvisandet af anslag till corn-
plettering af bristande trafikmateriel å redan anlagda jern-
vägs-stambanor, fattade beslut, hvarigenom bifall blifvit lern¬
nart till Utskottets hemställan med förhöjning af anslags¬
summan från 2,000,000 till 2,250,000 R:dr, äfvensom i sam¬
manhang dermed Utdrag, N:o 127, af Vällofl. Borgare-Stån¬
dets Protocoll den 14 innevarande månad, med inbjudning
till Preste- och Bonde-Stånden att biträda Borgare-Ståndets
beslut i samma fråga.
Biskop Sundberg erhöll ordet och yttrade: Jag tror att
i sak ingen vigt ligger uppå, om Ståndet vidhåller sitt förut
fattade beslut eller antager inbjudningen och således beviljar
438
Den 21 Februari.
till trafikmaterielens complettering, den större summan af
2,250,000 R:dr. I båda fallen får Jernvägs-Styrelsen hvad
den behöfver. Men anledningen hvarföre jag icke förut kun¬
nat och icke heller nu kan gifva mitt bifall till mer än
2,000,000 R:dr är, att hvarken Kongl. Maj:t eller någon en¬
skild motionär äskat ett högre belopp, utan det är endast
en underordnad auctoritet, nemligen Jernvägs-Styrelsen, som
begärt det högre anslaget. Man kan väl säga, att detta är
likgiltigt och att Stats-Utskottet ändå kunnat tillstyrka den
summa, som Jernvägs-Styrelsen ansett nödig. Men det har
Stats-Utskottet icke gjort utan stannat vid samma belopp,
som i den Kongl. Propositionen blifvit fordradt. Derföre
tillstyrker jag Ståndet att vidblifva sitt förra beslut och afslå
inbjudningen.
Härefter och uppå derom gjord proposition förklarade
Preste-Ståndet, som icke fann skäl att antaga någondera af
dessa inbjudningar, sig vidhålla sitt i ämnet fattade beslut
och lade Pr otocolls-Utdraget till handling arne.
§ 14-
Föredrogs och bordlädes Stats- Utskottets Utlåtanden:
N:o 51, angående regleringen af utgifterna under Riks-
statens Fjerde Hufvudtitel; och
N:o 52, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens Femte Hufvudtitel.
§ 15.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eco-
nomi- Utskottets Betänkanden:
N:o 52, i anledning af väckta motioner i fråga om er¬
sättning åt boställshafvare för bekostande af grunddikning
eller af större odlingar å boställsjorden;
N:o 53, i anledning af väckta motioner rörande befrielse
för lärjungar vid Rikets Högre Elementar-Läroverk, äfvensom
för elever i Folkskolelärare-Seminarier från deltagande i be-
väringsmöte;
N:o 54, i anledning af väckt motion i fråga om fördel¬
ningen emellan socknar inom samma pastorat af återvunnen
helgonskyld; och
N:o 55, i anledning af väckt motion om upphörande af
pénningeinsamlingar vid bröllop och barndop.
§ 16.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets Betänkanden:
N:o 15, i anledning af väckta motioner om ändringar i
demstolsinrättningar å landet;
Den 21 Februari.
439
N:o 16, i anledning af väckt motion om upphörande af
frälsemans särskilda forum;
N:o 17, i anledning af väckt motion angående sättet för
stämnings delgifvande åt byalag eller annan samfällighet;
N:o 18, i anledning af Rikets Ständers Justitise-Ombuds-
mans motion i afseende på kärandeparts skyldighet att gifva
vederparten del af uppskofsbeslut;
N:o 19, i anledning af väckt motion om rättigheten att
i brottmål svara genom fullmäktig;
N:o 20, i anledning af väckt motion om förändrad ly¬
delse af vittneseden;
N:o 21, i anledning af väckt motion om förändrad be¬
stämmelse i afseende på qvittning af rättegångskostnad;
N:o 22, i anledning af framställda förslag angående för-
ändradt sätt för doms eller utslags utgifvande i Rådstufvu-
Rätt och bos Öfverståthållare-Embetets Cansli; och
N:o 23, i anledning af väckt motion om förändrade före¬
skrifter i afseende på sättet för communication af besvär,
som blifvit till Hof-Rätt ingifna.
§ 17.
Upplästes och lades till handlingarne från de respective
Med-Stånden inkomna Protocolls-Utdrag, nemligen från Hög-
lofliga Ridderskapet och Adeln N:is 126—132; från Vällofliga
Borgare-Ståndet N:is 129—131; samt från Hedervärda Bonde-
Ståndet N:is 149 — 155.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
440
Den 24 Febr uari.
Den 24 Februari 1866.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades Protocollet för den 14 dennes.
§ 2.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats-Ut-
skottets Utlåtande N:o 51, angående regleringen af utgifterna
under Riks-Statens Fjerde Hufvud-Titel.
§ 3.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Ståts-Ut¬
skottets Utlåtande N:o 52, angående regleringen af utgifterna
under Riks-Statens Femte Hufvud-Titel.
§ 4.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets Betänkande N:o 52, i anledning af väckta motioner
i fråga om ersättning åt boställshafvare för bekostande af
grunddikning eller af större odlingar å boställsjorden.
l:sta hemställan.
Kyrkoherden Simonsson erhöll på begäran ordet och
yttrade: Oaktadt sin välmening och sin menlöshet — eller
måhända just derför — har denna motion icke lyckats att
tillvinna sig något afseende inom det Högloft. Utskottet,
och någon förhoppning lärer då ej heller kunna hysas der¬
om, att den skulle röna större framgång i de resp. Stånden.
Granskar man emellertid nogare de skäl, som Utskottet an¬
fört för sitt afstyrkande deraf, så kunna allt hvarjehanda
anledningar finnas att betvifla huruvida dessa skäl äro håll¬
bara. Först och främst lärer näppeligen någon tvist an¬
gående antingen täckta eller öppna dikens företräde kunna
emellan sakkunnige uppstå; desse begge slags diken nemligen
hvarken utesluta eller supplera hvarandra: de hafva hvart-
dera sitt olika ändamål, sin olika användning och sin olika
plats, hvarom ingen omtänksam och erfaren landtbrukare
lär taga miste. Han vet äfven mycket väl, att han genom
användning af täckta diken, ej blott förbättrar, utan äfven
sparar, till och med utvidgar sina åkertegars område, hvilket
Den 24 Februari.
441
han deremot genom öppna diken minskar, och han torde då
såsom god hushållare akta sig för att använda de sednare i
de förras ställe. Vidare anföres emot det i min motion fram¬
ställda förslaget, att de flesta boställsinnehafvare äro genom
sin ”oafsättlighet” skäligen betryggade vid besittningen af
den jord, hvarpå de nedlagt kostnader. Men om de än icke
äro blottställda för afsättning — obs. utan ransakning och
dom — månne de likväl icke äro underkastade dödlighetens
allmänna lag? och kunna de icke äfven, åtminstone på egen
ansökan, blifva transporterade till ex. gr. högre eller mera
importerande tjenstebefattningar och sålunda af den ena
eller andra anledningen snart nog lemna sina innehafvande
boställen? Men huru går det då, såsom saken nu står, med
den ersättning de genom förökad afkastning skulle få för
den kostnad de nedlagt på grunddikning af sin boställsjord,
hvaraf deras efterträdare, stundom ensamme, kunna få skörda
hela frukten? Boställsinnehafvare lära då hellre bespara
sig denna kostnad, och frukten blir då borta för alltid.
Dessutom har Utskottet hyst den farhåga, att den ersätt¬
ningsskyldighet, som kunde ifrågakomma, skulle afskräcka
lämpliga personer från att söka vissa med boställen försedda
tjenster. Utskottet har alltså förblifvit vid den rätt besyn¬
nerliga föreställningen, att deu kostnad, som användes på
grunddikning, nedlägges uti ett mproductivt företag, oaktadt
en numera lika allmän som säker erfarenhet bekräftat, att
af alla åtgärder till förbättring af åkerjord näppeligen någon
bättre och säkrare lönar den derpå nedlagda kostnaden än
just behörigen anbringad grunddikning, ehuru visserligen icke
under de aldraförsta åren allena efter dess anbringande.
Hittills liar också ingen brist på sökande till militära, civila
eller ecclesiastika tjenster yppat sig, och minst lärer en
sådan brist behöfva befaras i följd af den ersättning, som
åt en företrädare skulle gifvas för å boställsjorden verkställd
grunddikning, då den utbetalda ersättningen år efter år del¬
vis skulle återbekommas genom den ökade afkastningen af
bostället, och denna ökade afkastning skulle under en följd
af flera decennier fortfara långt efter det, att kostnaden för
grunddikuingen blifvit genom redan vunnen tillökning i af¬
kastningen till fullo återgäldad, och således inbringa en ren
vinst, ett under långa tider allt mer tillväxande öfverskott.
Slutligen har man framhållit svårigheten att controllera det
sätt, hvarpå den ifrågasatta draineringeu, en gång utförd,
kunde hafva blifvit verkställd. Det låter dock antaga sig,
att det lämpliga sättet för en dylik controll ej osannolikt
skulle, i betraktande af alla de anstalter till jordbrukets
främjande, dem vår tid eger,'utan svårighet kunnat finnas,
om man derom velat i enlighet med det af mig ingifna för¬
slag göra en underdånig framställning till Kongl. Majit, som
442
Den 24 Februari.
/
tvifvelsutan i sådant fall låtit inhemta Kongl. Landtbruks-
Academiens yttrande, då denna väl icke underlåtit att föreslå
de för denna controll nödiga åtgärderna. — Mycket mera
kunde vara att tillägga, men jag bör icke upptaga det Högv.
Ståndets tid med betraktelser öfver en fråga, som för när¬
varande icke tyckes omfattas med något allmännare intresse,
huru mycket jag än måste beklaga, att man gjort och gör
så litet afseende på ett förslag, som med behörigt understöd
hade kunnat leda till nytta för mången, äfven för det all¬
männa, utan att medföra skada för någon.
Kyrkoherden Ekelundh: Den föregående ärade talaren
har sjelf påpekat de anledningar, som förmått Utskottet att
afstyrka den af honom väckta motionen. I Utskottet ansåg
man sig icke kunna annat göra, emedan drainering icke
syntes verkställbar i flera af landets provinser, emedan det
vore svårt att utöfva vederbörlig controll derå, emedan ett
ordnande af hithörande frågor tillhörde den nya boställs¬
ordning, som troddes vara att förvänta, och slutligen emedan
skickliga sökande kunde afskräckas genom de omkostnader,
som öfvertagandet af ett boställe kunde hafva med sig. I
afseende på det sist anförda skälet påminner jag mig äfven
att en Sacellani i Roslagen länge saknat sökande, just der¬
för att tillsrädeskostnaden varit så dryg. På dessa skäl, och
då svårt vore att rätt uppskatta värdet af drainering, har
Utskottet tillstyrkt afslag å motionen och jag anhåller ock,
att detta tillstyrkande af det Högv. Ståndet måtte bifallas.
Uppå härefter af 11. 11. Erhe-Bislopen och Talmannen
framställd Proposition blef ifrågavarande hemställan af Stån¬
det bifallen.
2:dra hemställan.
Kyrkoherden Otterström, som nu erhöll ordet, anförde:
Jag önskade endast att genom någon ledamot af Eeonomi-
Utskottet få upplyst, hvad Utskottet menar med den upp¬
gift, som läses i motiveringen för Utskottets hemställan,
rörande det af mig väckta förslaget. Utskottet säger sig
der hafva inhemtat, ”att de på Kongl. Maj:ts nådiga befall¬
ning upprättade förslag till civila och ecclesiastika boställs-
ordningar innehålla föreskrifter om godtgörelse för större
odlingsföretag å sådana boställen.” Något sådant förslag har
jag icke hört talas om, och ber derföre att få upplysning
om beskaffenheten deraf. I öfrigt låter jag bero vid den
utgång, mitt förslag fått röna.
Kyrkoherden Ekelundh: Endast i sådan måtto kan jag
villfara den siste ärade talarens önskan, att jag är i tillfälle
Den 24 Februari.
443
kunna upplysa, det vi uti Utskottet från Kamniar-Collegium
hade till låns ett tryckt förslag angående detta ämne.
Doctor Sandberg: Det al Kyrkoherden Ekelundh om¬
nämnda förslaget har jag sett, och det afser hufvudsakligen
en ny byggnadsordning eller en annan fördelning af byggnads¬
skyldigheten emellan Pastor och Församlingen än den hit¬
tills gällande.
Visserligen förekommer deruti också åtskilliga förslag
om ersättning för odlingar, men, så vidt jag vet, icke om
tillgodonjutande af frihetsår, och mig synes att Kyrkoherden
Otterströms motion i alla fall kunnat särskildt upptagas till
närmare pröfning. Emellertid vill jag icke motsätta mig
Betänkandet, enär den temmeligen vigtiga frågan på annan
väg kommer under handläggning.
Häruti instämde Domprosten Sondén.
Efter härmed slutad discussion blef äfven denna hem¬
ställan, uppå derom gjord proposition, af Ståndet bifallen
§ 5.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets Betänkande N:o 53, i anledning af väckta motioner
rörande befrielse för lärjungar vid Rikets högre Elementar-
Läroverk, äfvensom för elever vid Folkskolelärare-Seminarier
från deltagande i beväringsmöte.
Contracts-Prosten Palmlund, som härvid undfick ordet,
anförde: Det lönar väl knappt mödan att, emot Utskottets
afstyrkande af min motion, uppträda till försvar för den¬
samma, eller att söka utverka en återremiss al Betänkandet,
så framt icke Herrar Läroverks-Ephorer skulle känna sig
manade att med sin röst understödja det förslag, jag vågat
framställa. Emellertid må det tillåtas mig att beledsaga
Utskotts-Betänkandet med ett par anmärkningar. — Utskottet
yttrar pag. 6: ”att vid läroverken icke bibringas lärjungarne
hvarken den färdighet i skjutkonst eller i öfrigt sådan soldat¬
bildning, som fordras för att kunna insätta ynglingarne i led
med den öfvade stammen, hvilket är ändamålet med den s.
k. beväringsexercisen”. Jag har dock hört sakkunniga män
yttra, att berörda ändamål, nemligen beväringsynglingens
soldatbildning, icke vinnes genom den allmänna bevärings¬
exercisen, sådan den nu är organiserad, äfven med tvänne
års vapenöfningar, samt att så väl den egentliga exercisen
som ock till en stor del skjutöfningarne numera drifvas lika
så långt vid våra läroverk som på exercishedarne. — Vidare
befarar jag, att den utgång saken nu fått, i stället för att
uppmuntra, snarare skall bos den studerande ungdomen för¬
444
Don 24 Februari.
lama den uppväckta lusten och ifvern för de af Kongl. Maj:t
anbefallda vapenöfningarne vid våra Elementar-Läroverk och
Folkskolelärare-Seminarier; i synnerhet då, oaktadt redan
vunnen vapenskicklighet, för skolynglingen hotande qvarstår
den två-åriga beväringsskyldigheten, hvilkeu han måste under¬
kasta sig tillsammans med allmänna beväringsmanskapet,
som äfven efter tvänne års öfuingar måhända ej hinner till
den punkt af vapenfärdighet, skolynglingen egde vid inmön-
stringen i beväringens led. — Med dessa anmärkningar å min
sida vill jag vid Utskottets hemställan nu låta bero, i fall
ej Högv. Ståndet skulle finna skäligt att besluta en åter-
remiss af frågan till förnyad behandling.
Kyrkoherden Simonsson instämde.
Professor Ribbing: Det förefaller mig verkligen rätt eget,
att den ärade förre talaren och jag skola resonnera i mili¬
tära ärender här i det Högv. Ståndet. Hvarken han eller
jag tillmäta oss, förmodar jag, synnerlig sakkännedom. Åter¬
står då att, såsom han redan gjort, åberopa och stödja oss
på auctoriteter. Men vid hvarje discussion och bevisning ur
auctoriteter kommer det hufvudsakligen an på, hvilken som
har de förnämsta att stödja sig på och åberopa. Nåväl;
mina äro två Generaler, medlemmar af Utskottet, och med
dessa till Coryféer ämnar jag mot min ärade motståndare
komma ganska långt.
Ett skäl som af Utskottet anföres nederst på pag. 5 synes
mig vara af så pass allmän art, att jag kan utgå derifrån.
Hvarför skola studerande vid läroverken och seminarister
åtnjuta en befrielse i fråga om beväringspligten, hvilken ej
kan tillerkännas andra? Ett beviljande af sådan art vore
ju att gifva ett otillbörligt företräde åt litterata sysselsättningar
och stadga undantag för herremän, som städse verka oför¬
delaktigt på opinionen om vigten och värdet af saken i fråga,
och dessutom ej hafva beviset för sig, då mången fattig kan
hafva sin tid lika dyrbar för att med kroppsligt arbete skaffa
sig uppehälle. Med åberopande af mina förut citerade auc¬
toriteter, resonnerar jag vidare, efter dem, att bevärings¬
exercisen nu är skäligen god, och att den hufvudsakligen
skiljer sig från exercisen i skolan derigenom att den om¬
fattar fältexercis, då deremot i skolorna endast öfvas i ställ¬
ningar och målskjutning. Den föregående talaren nämnde
äfven, att skolungdomens håg för vapenöfningar torde för¬
lamas genom den hotande utsigten af en 2-årig bevärings¬
exercis. Detta tror jag icke på, ty vanligen äro exercis-
öfningarne så kära för ynglingen, att han för deras skull
gerna lägger boken åndo, och beväringsexercisen brukar
gemenligen, långt ifrån att bilda en hotande utsigt, fastmer
utgöra en ganska leende aspect och det isynnerhet om yng¬
Den 24 Februari.
445
lingen så fortskyndar sina skolstudier, att han kan hoppas få
vara med om studentexercisen. Jag anhåller om bifall till hvad
Utskottet föreslagit i anledning af motionerna i detta ämne.
Domprosten Björling: Jemte det jag instämmer med
Professor Ribbing, anhåller jag få tillägga, att Kongl. Majit
i sin Proposition om beväringens omorganisation äfven inryckt
det förslaget, att de, som aflagt fullständig afgångsexamen
från Elementar-Läroverken, skulle erhålla någon lindring i
beväringspligtens fullgörande, och att motionärens önskan i
denna fråga torde således på annan väg i någon mån komma
att vinnas.
Doctor Petrelli: Då jag genom en särskild skickelse
blifvit ledamot af det Utskott, som har att handlägga de
vid denna Riksdag förekommande militära frågorna, vill jag
yttra något litet angående dessa motioner. På grund af den
om-organisation af beväringen, hvilken af Kongl. Majit är
föreslagen, hemställer jag, att det angående lärjungars vid
Elementar-Läroverken och seminaristers skyldighet att del¬
taga i beväringsexercis måtte förblifva vid det, som nu är
stadgadt. Med anledning af Domprosten Björlings yttrande
om utsigt till någon lindring för dem, som utexaminerats
från läroverken, ber jag få upplysa, att den Kongl. Propo¬
sitionen angående detta ärende icke gifver anledning till att
antaga, det någon sådan lindring som motionärerne åsyfta,
kommer att beredas sådana ynglingar, utan snarare afser
dessas bildande till Underofficerare. I yrkandet af bifall
till detta Betänkande instämmer jag med Professor Ribbing
m. fl. talare.
Kyrkoherden Simonsson: Jag har redan instämt med
Contracts-Prosten Palmlund, emedan jag på det lifligaste ön¬
skar, att ynglingar vid Elementar-Läroverken må befrias från
deltagande i beväringsmöte och sålunda ej behöfva ryckas
bort ifrån sina studier på en tid, hvilken är dem som aldra
dyrbarast. Den som sett exercisen med Usta classens bevä¬
ring och tillika den vid Läroverken, der nu öfverallt skick¬
liga lärare handleda densamma, kan också svårligen fatta,
hvad en 21 å 22-årig skolyngling skall hafva att lära af
excercisen tillsammans med den nyssomnämnde dass tillhö¬
rande beväring. Man har väl sökt att gifva relief å det af
Utskottet såsom ett motiv för dess afstyrkande, pag. 6, i dess
Betänkande uppgifna skäl, då der rätt vackert talas om en
jemnlikhetsprincip, som icke får kränkas. Men råder väl
emellan eleven vid Elementar-Läroverket eller vid Folkskole¬
lärare-Seminarium å ena och hvarje annan beväringsskyldig
å andra sidan i detta hänseende någon verklig jemnlikhet,?
446
Den 24 Februari.
Beväringsexercisens fullgörande medförer för dem alla upp¬
offring af tid — det är likheten; men man bör väl icke för¬
bise den stora och väsendtliga skillnad och olikhet, som der
är emellan den vanliga beväringsynglingen och den ifrån
Eleinentar-Läroverket, i det att den förre, som i de flesta
fall ingen öfning i vapenföring eller hvad dertill hörer till¬
förene erhållit, vid beväringsmötet har något nytt att lära
och inhemta, samt under mötet göres i någon mån skicklig
att deltaga i sitt fosterlands försvar, och sålunda till nytta
för sig och sitt fosterland använder denna tid, hvaremot skol¬
ynglingen redan vid inträdet på beväringsfältet i allmänhet
eger lika mycken, om ej mera skicklighet i exercis än de
flesta vanliga beväringskarlar äfven då innehafva när de af-
slutat sina möten, åtminstone det första, hvadan med ett så¬
dant möte den studerande ynglingen rätt intet har att till
sin förkofran inhemta eller vinna, utan han utgår derifrån
ej mera skicklig militär än han ditkom, och den tid, han
der tillbringar, blir sålunda för honom, som redan förut har
deråt egnat så mycken tid, i det närmaste förspilld. Hvad
det beträffar, att bevistandet af ett beväringsmöte förmodas
skola förefalla den studerande ynglingen särdeles intressant,
så vill jag ej bestrida, att ju åskådandet af en och annan
Sven Dufvas handgrepp och vändningar m. m., kan stundtals
väcka en viss art af intresse, men hvad annat intressant den
vanliga beväringsexercisen kan erbjuda åt den studerade och
äfven till en viss grad militäriskt bildade ynglingen, förmår
jag icke inse. Det synes i stället, och här har i en annan
punkt blifvit så taladt, som vore afsigten med det ifrågava-
varande ynglingars påtvingade deltagande i beväringsexer¬
cisen, att för dem införa ett slags penitenssystem, hvars hel-
sosamma verkningar de må lägga i dagen, som af ett sådant
system vilja vara gynnare. Några generalers intyg kan jag
icke åberopa, men väl yttranden af andra officerare, hvilka
på det amplaste vitsordat den takt och precission, den fär¬
dighet och ordning, som åtminstone på flera ställen utmärker
exercisöfningarne vid Läroverken. Och ynglingarna der öf-
vas icke blott — som man här sagt — i ett rum eller på
en gård eller en inskränkt plan, utan äfven på öppna fältet
i så väl samlad som spridd ordning. Har ock skolynglingen
ännu i de högre classerna och vid en jemförelsevis mera
framskriden ålder, mindre färdighet i skjutning, så torde han
likväl för öfrigt vara nog öfvad i behandlingen af vapen, för
att på ganska kort tid kunna förvärfva sig denna färdighet.
På beväringsfältet, der vanligen mesta tiden upptages af
vändningar, marcher, samt de första och enklaste handgrep¬
pen, egnas ock i allmänhet endast några få dagar emot slu¬
tet åt skjutöfningar, hvari färdigheten sålunda icke derigenom
lär blifva stor. Man medgifver nästan allmänt, att bevä-
Den 24 Februari.
447
ringen icke utan vidare öfning kan insättas i led med den
öfvade stammen, och jag är långt ifrån att vilja påstå, att
den i skolan vederbörligen exercerade ynglingen genast och
omedelbarligen kan dit insättas; men då afhjelpes ju icke
denna brist hos den sednare genom hans insättande bland
första dassens beväring, och det torde kunna påstås, att om
den skolyngling, som genomgått de miltäröfningar, hvilka vid
Elementar-Läroverket äro föreskrifna, utan vidare tillkom¬
men vapenöfning, instuckes i stamtruppen, han då der öfver¬
hufvud skulle fylla sin plats minst lika väl som en beväring,
hvilken deltagit i blott Esta classens möte.
Häruti instämde Doctor Söderberg samt Prostarne Lund¬
holm och Rabe.
Doctor Moberger: Kyrkoherden Simonsson sade, att han
icke haft den lyckan att höra generalerna i Utskottet yttra
sig uti förevarande ämne; men jag har egt den lyckan och
ville gerna göra det Högvördiga Ståndet af samma lycka
delaktig. Nu har dock Professor Ribbing på ett segrande
sätt och utan att blifva vederlagd uttömt ämnet, hvadan jag
endast vill tillägga den upplysningen, som ock vanns inom
Utskottet, att högst få af lärjungarne vid Elementar-Läro-
verken uppnå den ålder under vistelsen der, att de kunna
komma i fråga till deltagande i beväringsexercis. — Min
högtärade vän Prosten Palmlund menade, att beväringsexer¬
cisen icke uppfyller sitt ändamål, men att skolgossarnes öf-
ningar äro något hvässare. Jag vill fästa uppmärksamhet
på ett ord af en theolog, hvars åsigter jag i öfrigt alldeles
icke delar, ”att verkligheten är en hård massa, som svårli¬
gen låter sig genomträngas af idéen. Idéen med bevärings¬
exercisen är, att den skall bilda ynglingen till landets för¬
svarare, och det är väl detta, det fullkomliga, och icke det
ofullkomliga, som skall tagas till norm, när jemförelser an¬
ställas. Då sålunda Utskottet synes hafva rätt deruti, att
gemensamhetsidéen bör uppehållas, och att ganska få vid
Läroverken äro inom beväringsåldern, och då ett förslag till
försvarsverkets hufvudsakliga ombildning pågår, påyrkar jag
för min del bifall till Utskottets utlåtande.
Hof-Predikanten Rosenius: Jag är hufvudsakligen före¬
kommen af Professor Ribbing och Doctor Moberger. Då jag
befarar, att den gamla hjelteandan i Norden alltmer försvin¬
ner, på samma gång som faror hota, kan skäl vara att se
till, huru denna anda må åter kunna lifvas upp och Nordens
ynglingar blifva skickliga att föra vapen. Man har påstått,
att då skarpskyttarne åtnjuta befrielse från Usta årets be-
väringsmöte, borde samma förmån äfven tillkomma lärjun¬
garne vid våra Elementar-Läroverk och Seminarier. Jemfö-
448
Den 24 Februari.
reisen är dock icke fullt riktig. Skarpskyttarna öfvas helt
militäriskt i fälttjenst och bataljonsexercis, då åter skolung¬
domens öfningar inskränka sig till åtskilliga evolutioner i
gymnastik och exercis å skolgården för motions skull. Nä¬
stan lika ofullständig är ock den vapenöfning, som eleverna
i våra Folkskolelärare-Seminarier inhemta, änskönt de med
tiden skola blifva instructörer för allmogens söner. Många
skäl tala alltså derför, att de bevärings-skyldige må bibringas
all den färdighet i exercis, som är möjlig att vinna. Sak¬
kunnige män försäkra, att vår beväring efter 2:ne års exer¬
cis icke kan anses mogen för att stickas in i stamtruppen
och der möta ett åskväder. Så mycket mera skäl förefinnes
då till att i detta fall låta det förblifva vid det gamla, helst
då ynglingar med högre bildning böra äfven häruti stå öfver
den råa hopen helst de böra danas till, att i krigstid kunna
användas, om icke till öfver- åtminstone till underbefäl, hvil¬
ket naturligen måste tagas ibland dem, som hafva någon
boklig bildning. Af dessa skäl tillstyrker jag lifligt bifall
till hvad' Utskottet i detta Betänkande föreslagit.
Kyrkoherden Otterström: Jag har med uppmärksamhet
åhört den förda discussionen och deraf icke kunnat finna
annat, än att ledamöterna af Economi-Utskottet så uppfattat
motionärens förslag, som ville han, att alla vid Elementar-
Läroverken och Seminarierna studerande ynglingar skulle
befrias från första årets bevärings-exercis. Jag tror likväl,
att motionären yrkat sådan befrielse endast under förutsätt¬
ning, att dessa ynglingar vid anställd pröfning befinnas ega
den skicklighet, som äfven skarpskytt måste styrka sig ega,
för att njuta dylik befrielse. Här torde alltså blott vara
fråga om att ställa nämnde studerande ynglingar i detta hän¬
seende i paritet med skarpskyttarne. Af den färdighet i evo¬
lutioner, som jag sett skolynglingar utveckla så i samlad
som spridd ordning, tror jag, att de -ingalunda stå skarp¬
skyttarne efter. Så vidt jag kan förstå, har Utskottet icke
fästat uppmärksamhet på det af motionären föreslagna vil¬
koret af pröfning för åtnjutande af den äskade befrielsen.
Hade Utskottet påaktat detta, torde motionen rönt ett annat
mottagande. Nu anser jag dock skäl vara att låta bero vid
hvad Utskottet hemställt.
Doctor Hoberger: Jag anhåller endast att af Utskottets
Betänkande få uppläsa följande mening: ”Af samma anled¬
ning visar sig ock den af en motionär uppställda jemförelsen
med de activa medlemmar af skarpskyttecorps, hvilka från
nämnda exercis vilkorligen under första beväringsårets möte
njuta befrielse, alldeles oriktig, emedan nämnde corpsers öf¬
ningar
Den 24 Februari.
449
ningar på fältet och i målskjutning, under ledning af skick¬
ligt befäl och i öfverensstämmelse med Exercis-Reglementet,
äro af lika art, som stamtruppernas egna. ” Detta torde visa,
att den af Kyrkoherden Otterström anmärkta omständighe¬
ten också blifvit af Utskottet uppmärksammad. Generalerna
betonade härvid, att skolungdomen saknar all öfning i rörel¬
ser på fältet, i tiraljörsexercis m. m., hvilket skarpskyttarne
erhålla.
Efter härmed slutad discussion blef Utskottets föreva¬
rande Betänkande, uppå derom gjord proposition, af Ståndet
bifallet.
§ 6-
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Economi-Utslcot-
tets Betänkande N:o 54, i anledning af väckt motion i fråga
om fördelningen emellan socknar inom samma pastorat af
återvunnen helgonskyld.
Kyrkoherden Simonsson erhöll på begäran ordet och an¬
förde: Om än utaf den behandling, som förevarande motion
hittills rönt, vill synas, som skulle i afseende på denna mo¬
tions framgång ingenting vara att vinna, torde jag likväl,
såsom temligen hemmastadd i den ort, hvilken i utgången
af denna fråga är särdeles intresserad, och derföre ej heller
är utan all närmare bekantskap med dess utveckling och
närvarande ställning, ej böra underlåta att lemna åtminstone
några bidrag till frågans belysning, för hvilka jag vågar ut¬
bedja mig det Högvördiga Ståndets benägua uppmärksamhet.
En sådan belysning torde vara så mycket mer behöflig,
som sjelfva den handläggning, hvilken ärendet inom det Hög¬
loft. Utskottet undergått, ingalunda synes vittna om någon
klar och på sakkännedom grundad uppfattning hvarken af
det handlaggda ärendet eller af syftet med den motion, som
derom handlar, en brist som torde finna sin förklaring, om
just icke lika lätt sin ursäkt, i ärendets ganska egendomliga
beskaffenhet. Frågan är om fördelningen emellan flere till
ett och samma pastorat hörande församlingar eller socknar
af den i följd af Kongl. Brefvet den 17 September 1856
”till församlingarne återställda” helgonskyld. Denna helgon¬
skyld utgjorde en del af det spannmålsanslag, som i de forn-
danska provinserna från urminnes tider under detta namn,
utgått af hemmanen i ett pastorat till aflöning af dess kloc¬
kare, och af hvilket just denna del blifvit på grund af Odense-
mötets beslut af år 1539, anslagen till Stads- eller s. k. Tri-
vialskolorne, till hvilka det ock allt intill år 1856, dels som
lönebidrag åt lärarne, dels som understöd åt vissa skolornas
Högv. Preste-St. Prot. 1866. 2:dra Bandet. 29
450
Den 24 Febr u ari.
cassör ingått. När nu detta lielgonskylds-anslag genom nyss
förutnämnde Kongl. Bref förklarades skola ”till församlin-
garne återställas,” så — ehuru samma anslag ursprungligen
utgjort en del af klockarelönen och nu förklarades skola ”an¬
vändas i öfverensstämmelse med sitt ursprungliga ändamål” —
påbjöds icke dermed, att klockarena nu ovilkorligen skulle
återfå hvad dem af deras lön under så långa tider frångått,
utan utvidgades, så att säga, begreppet klockare, så att åt
försam lingar ne öfverläts att efter eget godtfinnande, antingen
åt sine klockare anslå hela eller någon del af den återvunna
helgonskylden, eller använda densamma — eller delar af den¬
samma — till aflöning af organisten eller till understöd för
sitt skolväsende eller ock något annat, som Kongl. Maj:t
efter nu gällande åsigt kunde anse ingå i helgonskyldens
”ursprungliga ändamål.” Sjelfva denna anordning har inga¬
lunda gifvit någon anledning till missnöje; tvärtom var och
är den dermed gifna tillåtelsen att till lättnad i den börda
och minskning af de utgifter, dem folkundervisningen i sed¬
nare tider ådragit församlingarne, använda den återvunna
helgonskylden i högsta grad välkommen, en tillåtelse som ock
derföre blifvit ganska allmänt begagnad. Men då denna hel¬
gonskyld, hvilken såsom en del af klockarelönen utgått ifrån
och således tillhört hela det samhälle, som haft och aflönat
gemensam klockare, nu skulle användas till folkundervisnin¬
gens förmån, skulle man väl väntat, att denna förmån kommit
hela detta samhälle till godo, så att alla detta samhälles sär¬
skilda delar af denna förmån fått tillgodonjuta hvar sin be¬
höriga andel. Men så har icke allestädes inträffat, nemligen
icke på alla de ställen, der ett pastorat utgöres af flera för¬
samlingar eller socknar. I flera pastorat hade nemligen den
sedvana blifvit införd, att den ena församlingen, vanligen den,
som var till stadsskolan närmast belägen, dit inlevererade
den på samma församling sig belöpande delen af klockare-
helgonskylden eller det helgonskyldsbelopp, som från hela
pastoratets klockaregäll blifvit stadsskolan tillslaget. Inom
sådana pastorat, hvarest ett dylikt förhållande med helgon¬
skyldens levererande till stadsskolan egt rum, har nu det
inträffat, att den församlingen, d. ä. den delen af pastoratet,
som sednast vanligen fullgjort leveransen, har på grund af
en ensidig tolkning af det i sig sjelf obestämda stadgandet
i 1856 års nådiga Bref om helgonskyldens skiljande från
stadsskolorna och återställande ”till församlingarna”, ensam
tillegnat sig all den helgonskyld, som från klockaregället —
hvilket dock icke omfattat denna församling ensam — till
stadsskolan utgått, och nu använder den till understöd för
sina folkskolor, under det att den andra till samma pastorat
hörande församlingen deraf erhåller intet, men i stället får
med sin helgonskyld aflöna klockare äfven för den förra för¬
D e ii 24 F e b r u a r i.
451
samlingen. Exempelvis kan jag åberopa ett af tvänne för¬
samlingar bestående pastorat i Skåne, der den ena försam¬
lingen, belägen på omkring en mils afstånd från staden, plä¬
gade dit inköra den dervarande skola från pastoratet till-
slagna helgonskylden, och nu på denna grund tagit all denna
helgonsskyld i besittning till icke ringa minskning i sina ut¬
gifter för folkundervisningen, hvaremot den andra, längre
bort belägen, hvarifrån pastoratets klockare plägade uppbära
sin behållna andel, af samma helgonskyld fått intet. Så på
flera ställen. Tydligt synes dock vara, att den af sådana
församlingar, som lemnade helgonskyld till stadsskolan, tog
denna utlaga icke af något den enskildt tillhörande utan af
hela pastoratets gemensamma klockarelön, hvadan samma för¬
samling icke utan orättvisa kan ensam få åtnjuta förmånen
af den återvunna helgonskylden. Det är till rättande af ett
sådant missförhållande, som motionären i fråga gjort hem¬
ställan om en sådan förklaring af det i åberopade bref om
helgonskyldens återställande förekommande ordet ”församlin-
garne,” att dermed må förstås icke hvarje församling indi-
viduelt för sig utan de församlingar collectivt, hvilka tillhopa
idgöra ett pastorat och hafva ett gemensamt klockaregäll. Den
rättelse, som motionären sålunda åsyftat, synes äfven mig
lika önskvärd som på skäl och rättvisa grundad, hvarföre
jag ock, på grund af hvad jag nu haft äran anföra, vördsamt
anhåller, att det Högvördiga Ståndet behagade återremittera
förevarande Betänkande.
Biskop Björck: Såvidt jag kan finna, är den af Kyrko¬
herden Simonsson framställda utredning af denna fråga så
tydlig, att jag föreställer mig, det Utskottet med kännedom
deraf skulle hafva uttalat sig om denna motion annorlunda,
än i det förevarande Betänkandet. Då jag sålunda genom
de af Kyrkoherden Simonsson anförda skäl blifvit öfvertygad
om det önskvärda i att erhålla ett förtydligande af 1856
års författning om detta ämne, instämmer jag med honom i
yrkandet af återremiss.
Häruti instämde Doctor Säve.
Kyrkoherden Ekelundh: I motsats mot de två sednaste
högt ärade talarne nödgas jag anhålla, att ingen återremiss
af detta Betänkande måtte beslutas, utan att Utskottets
hemställan måtte af Ståndet bifallas. I afdelningen, der
detta ärende först behandlades, visades. utförligt, huru med
helgonskylden tillgått, och att, innan 1856 års författning i
detta ämne utkom, församlingarne till ett antal af omkring
240 deröfver blifvit hörda. Om nu en ändring vidtoges,
skulle derigenom, fruktade man, hela den uppgjorda saken
rubbas. Skulle ock någon församling lidit orättvisa, ansågs
452
Den 24 Februari.
det lämpligare att denna sökte i besvärsväg göra sin bättre
rätt gällande, än att man genom en rubbning utsatte sig för
att sönderslita hela förordningen.
Biskop Keckman: Det sorn i Utskottet föranledde mig
att icke motsätta mig det slut, hvartill Utskottet kommit,
var förnämligast ordalydelsen af stadgandet i 1856 års för¬
fattning, ”att den af de inom två mil från städerna belägna
socknar utgående helgonskyld skulle från skolorna skiljas
och återställas till församlingarne.” 1 motsats mot uttryc¬
ket socken synes här benämningen församling böra betrak¬
tas såsom likbetydande med pastorat, ett språkbruk, som
åtminstone för vissa landsorter icke är främmande. På grund
häraf har jag trott, att det nämnda uttrycket i Kongl. Maj:ts
författning angående denna sak skulle, i händelse af en tvist
härom, kunna gifva en ledning för frågans afgörande på det
sätt som syntes mig med rättvisa och billighet öfverensstäm¬
mande, derest frågan i tvisteväg eller på annat sätt af dem
som finna sig förfördelade, droges inför Kongl. Maj:t. Åt¬
minstone så länge detta icke skett måste jag anse en skrif¬
velse från Riksens Ständer opåkallad.
Professor Ribbing: Jag vill blott fästa uppmärksamhe¬
ten derpå, att 1856 års författning är till fördel för för¬
samlingarne, som nu återfått helgonskylden, hvilken de förut
måst aflemna till stadsskolorna, och att man bör besinna detta
innan man yrkar författningens upphäfvande eller ändrande.
Det kan icke heller sägas, att Utskottet var i okunnighet
om verkliga förhållandet, emedan Landshöfdingen i Halmstad,
som bör kunna antagas hafva sakkännedom, lemnade alla upp¬
lysningar derom. Det syntes sålunda Utskottet tydligt, att,
om en ändring vidtoges, detta skulle blifva till skada för
pluraliteten af församlingarne. Men, säger man, för somli¬
ga församlingar har det slagit ofördelaktigt ut derigenom,
att den ena, bland två, som bilda ett pastorat, nödgas en¬
sam aflöna klockaren för båda, under det den andra får an¬
vända sin helgonskyld till egen nytta. Men, der sådan
orättvisa inträffat må man heldre, än att begära ändring
i författningen, söka i klagoväg erhålla ändring i tillämp¬
ningen af densamma: detta synes mig vara den rätta vä¬
gen och ordningen i förevarande fall. Lyckas ej detta,
då kan först vara skäl att söka hos Kongl. Maj:t utverka
ändring i den ifrågavarande författningen, men icke synes
mig den utvägen höra företagas, innan den nyss antydda
genaste vägen blifvit försökt. Under sådana förhållanden
hemställer jag om bifall till Utskottets hemställan i före¬
liggande Betänkande.
Den 24 Februari.
453
Contracts-Prosten Schmidt: Till det mesta förekommen
af Professor Ribbing, kunde jag inskränka mig till att in¬
stämma med honom, enär jag, likasom han, är öfvertygad,
att Utskottet rätteligen förfarit. Af den förste talaren ifrå¬
gasattes, att motionären icke skulle hafva lyckats att för Ut¬
skottet reda den förevarande frågan, men jag vill deremot
erinra, att så väl Kyrkoherden Simonsson, som motionären
voro tillstädes på den afdelning, der frågan behandlades, och
redogjorde angående dess beskaffenhet. Detta oaktadt ansåg
i första hand afdelningen, och derefter äfven Utskottet, sa¬
ken vara af så enskild natur, att rättelse på administrativ
väg bör sökas, och vinnas. I öfrigt, då 1856 års ifrågava¬
rande författning mottagits med belåtenhet af de flesta för¬
samlingar, synes det mindre lämpligt, att Rikets Ständer
träda emellan såsom målsmän för några enskilda församlin¬
gar, hvilka uraktlåtit att på förbemäldt sätt bevaka sin rätt,
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Kyrkoherden Simonsson: Jag ber om ursäkt, att jag än
ytterligare vågar uppehålla det Högv. Ståndets öfverlägg-
ningar om detta ämne, men jag nödgas ännu en gång upp¬
träda då jag hört yttranden, hvilka röja alltför stor obekant¬
skap med här ifrågavarande förhållanden för att böra få på
frågans utgång inverkan, så ursäktlig denna obekantskap än
må vara hos personer, som bo fjerran från de trakter, hvil¬
ka denna fråga uteslutande gäller. — En talare har sagt,
att församlingarne ”blifvit i saken hörde.” Ja, det är sannt
äfven de församlingar hafva blifvit hörde, från hvilkas kloc-
karegäll helgonskyld till stadsskola utgick utan att de
sjelfve sådan helgonskyld till skolan inlevererade utan läto
detta hela pastoratet vidhållande onus af den andra för¬
samlingen i pastoratet med dess medgifvande bestridas, un¬
der det de sjelfva drogo det onus, som den för begge ge¬
mensamme klockarens aflöning medförde; och just den om¬
ständigheten, att äfven de blefvo hörde, länder till ytterli¬
gare bevis, att härvid äfven deras rätt var i fråga och att
genom helgonskyldens återställande skulle äfven dem någon
förmån tillfalla, hvarföre de också till bevakande af sin rätt
ingåfvo sine förslag angående den ifrågavarande helgonskyl¬
dens användande. Icke dest omindre togs mångenstädes hela
den återställda helgonskylden i besittning af den andra
till pastoratet hörande församlingen och vid den förras
yrkande fastades intet afseende. — Det sades ock, att de
lidande församlingarna kunna i administrativ väg ”söka
sin rätt.” Sådant hafva också åtskilliga bland dem för¬
sökt men utan framgång, enär vederbörande Embetsmyn¬
dighet fästat sig vid det i den ofta nämnda författnin¬
gen begagnade missledande uttrycket: ”församlingarne,”
454
Den 24 Februari.
hvilket sålunda, enligt hvad redan tillförene blifvit nämndt,
tolkats såsom betecknande hvarje församling enskildt för
sig, hvadan ej heller den sökta rättelsen blifvit medgif-
ven. — Vidare har ock blifvit yttradt, att helgonskyldens
återställande måste ”lända församlingarne till fördel.” Det
är ju klart; hvem tvistar derom? Men jag frågar: till hvil¬
kas fördel? Månne icke till samtlige de församlingars,
hvilka burit tungan af helgonskylds lifgifvande till Lärdoms-
skolorne? Men då nu, såsom visadt är, vissa bland dessa
församlingar slagit all den återställda lielgonskylden under
sig, hafva då de öfrige, hvilkas rätt härvid är ifråga, deraf
någon fördel? Och är icke motionärens afsigt just den, att
få saken så ställd, att hvarje församling måtte deraf undfå
sin rättmätiga fördel? — An vidare har det sagts, att de
fleste församlingar skola visa sig ”synnerligen belåtna” med
den angående helgonskylden vidtagna anordningen och så¬
som exempel derpå har man åberopat församlingarne i Hal¬
land. Jag förvånas. Vill man verkligen påstå, att försam¬
lingarne i Halland utgöra det största antalet af församlin¬
gar i de forndanska provinserna? Eller skall belåtenheten
i Halland tjena till bevis på en lika belåtenhet t. ex. i Skå¬
ne? Jag tror mig tryggt kunna försäkra, att på flera stäl¬
len i sistnämnde provins är missbelåtenheten med ifrågava¬
rande anordning ganska stor, hvilket äfven af nu under be¬
handling varande motion framgår. Och dessutom kan i
Halland under andra förhållanden vara helt annorlunda ran-
geradt än i de öfrige forndanska provinserna. — Slutligen
har man ock ansett Rikets Ständer icke nu böra ”träda
emellan” i detta ärende. Det var dock Rikets Ständer som
vid 1854 års riksdag aldraförst togo befattning med denna
sak, och det var just på grund af deras initiativ som regle¬
ring af frågan om stadsskolornas helgonskyld vidtogs, liksom
om jag icke alltför mycket misstager mig, det i 1856 års
nådiga Bref begagnade uttrycket: ”återställas till församlin¬
garne” ur Rikets Ständers i ämnet aflåtna underdåniga skrif¬
velse deruti inflöt, ett uttryck som just vållat det nu öfver-
klagade missförhållandet och utan hvars utbytande emot ett
riktigare och bestämdare ingen utsigt till athjelpande af
samma missförhållande finnes. Rikets Ständer torde det
då ock kunna anses tillhöra att till rättelse häruti taga
initiativet, och det är till dem, som motionären, hvars ön¬
skan i detta afseende delas af flera församlingar i Skåne,
vändt sig med hemställan derom. Kunde åtminstone så
mvcket vinnas, att en nådig kungörelse eller annan skrif¬
velse blefve utfärdad, som förklarade ordet ”församlingar¬
ne” i oftanämnde nådiga Bref liktydigt med ”pastoraten,”
vore saken dermed hulpen, och det är just till vinnande
Den 24 Februari.
455
deraf, som jag framställt och nu förnyar min anhållan om
återremiss.
Biskop Sundberg: Då jag en längre tid varit ledamot
af Lunds Domcapitel, är jag i tillfälle att kunna instämma
med Kyrkoherden Simonsson och bestyrka hans uppgifter i
denna fråga. Det är verkligen ett factum, att 1856 års för¬
fattning om helgonskylden vållat ojemnhet i fördelningen
mellan de särskilda försa mlin gar ne af den förmån, som der¬
igenom afses. Olägenheterna härutinnan torde ej heller på
adminstrativ väg kunna afhjelpas, ty ordet ”församlingarne”
låter sig icke, i Skåne åtminstone, tolka liktydigt med pa¬
storat. Under sådana förhållanden kan det icke anses obe-
höfligt att hos Kongl. Maj:t söka erhålla den förklaring af
författningen, hvilken motionären åsyftat. Hvad belåtenhe¬
ten i Halland angår, så kan jag icke döma deröfver, men
förmodar likväl, att den har sin grund deri, att helgonskyl¬
den i allmänhet är betydligt mindre i Halland och derföre,
då den återställdes, på de flesta ställen gått till upphjel-
pande af klockarelönerna. I Skåne eger deremot ett annat
förhållande rum. Om nu, såsom ock Kyrkoherden Simons¬
son framhållit, allenast den ena församlingen, hvars helgon¬
skyld en tid varit anslagen till stadsskolan, nu fått godt af
helgonskyldens återgång, under det att deremot helgonskyl¬
den i den andra församlingen af samma pastorat af ålder
varit och fortfarande är anslagen till aflöning åt den för
båda församlingarne gemensamme klockaren ligger ju deri
en orättvisa eller åtminstone en obillighet, hvilken det är
skäl att söka undanrödja. Slutligen tillåter jag mig fästa
uppmärksamheten derpå, att, då åtskilliga Embetsmyndig-
heter hördes i fråga om 1856 års författning, Domcapitlet i
Lund, för undvikande af hvarjehanda befarade olägenheter
föreslog åtskilliga föreskrifter, på hvilka dock icke något af¬
seende fästades, och det förmodligen, emedan Kongl. Maj:t
icke ville frångå ordalagen i Rikets Ständers skrifvelse i
ämnet.
Häruti instämde Biskop Flensburg och Kyrkoherden
Heurlin.
Doctor Säve: Närvarande frågas behandling visar tyd¬
ligt, huru lösligt ärendena behandlas i Utskotten och
huru gerna man der undanskjuter en fråga eller lem-
nar den outredd. Den här förda lärorika discussionen i
ämnet ådagalägger fullkomligt, att Kongl. Maj:ts författ¬
ning om helgonskyldens återställande till församlingarne så
uppfattats, att af tvänne församlingar tillhörande samma pa¬
storat den ena kunnat taga för sig allt till sitt skolväsende
. i:nder det att den andra som likaledes utgjort sin helgon-
456
Den 24 Februari.
skyld gått miste om sin andel deraf. En sådan orättvisa
bör icke i längden få fortfara, och med fog synes mig der¬
före motionären hafva för andra hemställt om rättelse här¬
utinnan genom Rikets Ständers bemedling. Den Ut skotts¬
ledamot, som sagt, att författningen i ämnet är god, borde
ock hafva låtit sig angeläget vara att lemna upplysning der¬
om, huru författningen bör förstås och en lidande församling
må få rätt, om genom besvär hos Häradsrätt, eller Konun¬
gens Befallningshafvande, eller Hofrätt eller Kongl. Maj:t.
Då ordet församling uppfattas olika i Skåne och på andra
orter, borde Rikets Ständer vara villiga att söka återföra till
tydlighet en författning, som utkommit till följe af deras
initiativ. På grund af allt detta instämmer jag i yrkandet
af återremiss af detta Betänkande.
Biskop Anjou: Frågan om helgonskylden väcktes vid
riksdagen 1853—54 af 2:ne ledamöter af Bonde-Ståndet, ifrån
Skåne den ene från Christianstads och den andre från Malmö¬
hus län, med hvilka 6 å 8 andra riksdagsfullmäktige i Bon¬
de-Ståndet ifrån samma provins instämde. Dessa begärde,
att den år 1539 vidtagna dispositionen af helgonskylden måtte
upphöra, och den till socknarna och dess ursprungliga be¬
stämmelse återställas. Vid samma riksdag väcktes ock mo¬
tion i samma ämne af tvänne fullmäktige från Halland,
hvilka föreslogo, att ”de socknar i Halland,” hvilka aflem-
nade helgonskyld till stadsskolor, måtte få använda den¬
samma till sina egna folkskolors behof. Det var således på
grund af yrkanden utaf Bonde-Ståndets egna deputerade,
som helgonskylden återgick till socknarne, ehuru uti Rikets
Ständers beslut kom att inflyta det vidsträcktare ordet ”för-
samlingarne.” Nu har en enda ledamot af det Heder¬
värda Ståndet yrkat ändring i den i anledning af Rikets
Ständers ofvannämnda beslut utkomna författningen, utan
att, såvidt det af Utskottets betänkande kan synas, någon
enda af Bonde-Ståndet med honom instämt. Jag hemstäl¬
ler, om Rikets Ständer uppå en endas yrkande skola söka
vinna ändring i en författning, som tillkommit på grund af
så enstämmiga yrkanden. Rättaste uppslaget torde ock vara
det, att de, som menat sig hafva lidit orättvisa, gå till Kongl.
Maj:t, som icke lärer underlåta att undersöka förhållandet
och, om så finnes nödigt, derefter framlägga förslag till rät¬
telse. Till slut anser jag mig böra erinra derom, att, innan
1856 års författning utkom, församlingarne hördes. Detta
borde nu ock ske, om det blifver fråga om ändring, ty den
andra parten har äfven rätt att höras. Då sålunda försla¬
get synes mig förhastadt, instämmer jag med dem, som yr¬
kat bifall till Utskottets hemställan.
Domprosten Sondén och kyrkoherden Ekelundh instämde.
Den 24 Februari.
457
Doctor Ternström: Den motion, som Allmänna Besvärs-
och Economi-Utskottet här haft att behandla, är en gen¬
gångare från sistförflutna Riksdagen. Då tillhörde jag sagde
Utskott, och kan derföre nu uppträda såsom secundant för
de Utskottsledamöter, hvilka redan haft ordet och yttrat sig
för bifall till Utskottets hemställan. Jag kan det så mycket
heldre, som motionen afser ett enskildt fall, för rättelse
hvaruti det gifves andra utvägar än att besvära Kongl. Maj:t
med en underdånig skrifvelse, för att få ett ord tolkadt. Icke
kan lagstiftningen hvarken i sådana skrifvelser eller i för¬
slag befatta sig med sådana enskildheter. Det kan hända
att det öfverklagade förhållandet eger rum på flera andra
ställen än det af motionären afsedda; men jag har åtmin¬
stone icke hört att det så är. Rättegångshandlingar, som
motionären visade mig, uppgåfvo skäl, hvarföre Konungens
Befallningshafvande icke hade kunnat fästa afseende på deras
klagomål, som trodde sig förnärmade i sin tillständiga rätt.
Och likväl drager motionären nu för andra gången denna
obetydliga sak inför Rikets Ständer. Då hans motion vid
sist förflutna Riksdag blef både i Utskottet och i detta
Ilögv. Stånd afslagen, inser jag icke, hvarföre man nu skulle
fästa större vigt dervid. Med min stiftsbroder kan jag icke
instämma hvarken i bifall till motionärens framställning eller
i yrkandet på återremiss, utan anhåller om bifall till Ut¬
skottets beslut. Skulle det anmärkta förhållandet vara all¬
männare, hvilket jag dock icke tror, så står det ju veder¬
börande öppet att utverka sig Kongl. Maj:ts Nådiga propo¬
sition i ämnet till nästa Riksdags nationalrepresentation.
Kyrkoherden Otterström: Äfven jag har varit i Årcadien,
det vill här säga Skåne, och tror mig någorlunda känna för¬
hållandena der, på grund hvaraf jag anser, att lika mycken
rättvisa ligger i den omtalade författningen, som i tillämp¬
ningen deraf. Motionen synes mig gå ut på att skära rem¬
mar ur andras hud. I Skåne utgöres pastoraten vanligen af
2:ne socknar, hvilka vi vilja kalla församlingarne A och B.
— Om nu helgonskylden, som användes för klockarens aflöning,
togs från församlingen A och lades till närmaste stadsskola,
men församlingen B deremot fick behålla sin och använda
den till klockarelön, så är tydligt, att klockarelönen från
församlingen A derigenom blef sämre och att den försam¬
lingen möjligen nödgades sätta till något för dess förbättring.
Så kom författningen om helgonskyldens återgång, och då
lärer väl församlingen B, som aldrig mistat något, svårligen
kunna göra anspråk på att få del af den återvunna helgon¬
skylden, Täger nu församlingen A detta återgångna såsom
understöd för sitt skolväsende, så må det vara dess ensak,
ithy att den får, när så behöfves, annorlunda sörja för kloc¬
r
458 Den 24 Februari.
karelönens upphjelpande. Det förefaller mig alltså, som
författningen i detta ämne är alldeles riktig, och att motionen
som afser dess ändring, innehåller något af communism.
Jag yrkar bifall till det föredragna Betänkandet.
Biskop Flensburg: Jag vill endast upplysa, att det icke,
såsom Kyrkoherden Otterström uppgifvit, i Skåne finnes en
klockare för hvarje af de till samma Pastorat hörande för¬
samlingar, utan att de, med högst ett eller två undantag,
hafva en gemensam klockare. Deraf följer ock, att det
ligger en uppenbar orättvisa deruti, att låta en församling,
sorn fått tillbaka en utskyld, som ursprungligen hört den
gemensamma klockarelönen till, behålla denna för sina en¬
skilda behof och ej låta den tillfalla Pastoratet.
Kyrkoherden Simonsson: Då jag sednast tog mig friheten
för 3:dje gången i denna fråga begära ordet, skedde det för
att lemna en upplysning, som jag under discussionen funnit
behöflig och hvilken jag så mycket lättare kunnat förgäta att i
mina föregående om detta ärende afgifne yttranden lemna,
som den, ehuru icke uttryckligen angifven, likväl åtminstone
antydningsvis finnes deri innefattad, nemligen att i Skåne
det förhållande allmännast eger rurn, att i hvarje Pastorat
finnes blott en klockare, om än Pastoratet utgöres af flera
församlingar. Jag är nu häruti förekommen af Lunds Stifts
vördade Biskop, med hvilken jag alltså har äran att häruti
instämma. Då nu härigenom blifvit än ytterligare bekräftadt,
att det under en lång tid till stadsskolorna utgångna helgon-
skylds-anslaget blifvit taget, så att säga, ur hela Pastoratets
gemensamma cassa, så torde det väl ock, när det nu för¬
klarats böra till sin ursprungliga bestämmelse återgå, rätt¬
visligen böra inflyta i samma cassa, hvarifrån det utgått,
och således böra tillgodokomma hela Pastoratet, såsom i
detta och flere hänseenden utgörande ett slutet samhälle,
en sammanhörande commun. Dermed har jag ock till¬
räckligen bemött det svåra tillmäle, sorn Kyrkoherden
Otterström behagat tillåta sig så väl emot motionären som
emot de församlingar, hvilkas talan denne för, och emot
alla, som föra deras talan, hvilka alla han tillvitat att ”vilja
skära breda remmar af annor mans hud”. För Kyrkoherden
är alltså ännu icke bekant, hvad jag hoppas numera vara
klart för en hvar, som behagat utan fördom och med lugn
pröfning följa den öfverläggning, som om närvarande tviste¬
fråga nu förehafts, nemligen att motionärens och alla med
honom liktänkandes bemödanden härutinnan just gå derpå
ut, att hvarje rätter egare må erhålla sin tillbörliga andel
af den gemensamma huden, och att de, som deraf tillvällat
sig alltför stort stycke, måtte förmås att återställa hvad de
Den 24 Februari.
459
orättmätigt sig tillskurit. För öfrigt vet jag mycket väl,
att äfven fraser kunna göra effect, och jag får bekänna, att
den af den värde talaren nu använda äfven på mig utöfvat
en sådan, men fullkomligt likartad med den af ett skarp-
laddadt skott - i luften.
Sedan discussionen förklarats afslutad samt H. H. Frlce-
Bisliopen och Talmannen framställt proposition på bifall till
ifrågavarande Betänkande, dervid blandade ja och nej hördes
och votering begärdes, uppställdes och godkändes följande
voterings-proposition:
Den som bifaller Utskottets förevarande Betänkande,
röstena; den det icke vill, röste nej. Vinner nej är samma
Betänkande af Ståndet återremitteradt.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns vid
rösternas summering hafva utfallit med 20 ja och 30 nej,
hvadan Betänkandet sålunda blifvit återremitteradt.
§ 7.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och, Economi-Ut-
shottets Betänkande N:o 55, i anledning af väckt motion om
upphörande af penninge-insamlingar vid bröllop och barndop.
Contracts-Prosten Tegnér erhöll ordet och anförde: Det
vill synas som skulle en slags lusta hafva fattat Rikets
Ständer att vilja afskära rännilerna, eller tillstoppa källorna
till inkomst för kyrkor och fromma stiftelser. Genom an¬
tagandet af den nya Strafflagen försvann ur kyrko-cassans
räkenskaper den inkomst-titel, som benämndes ”bötesmedel”,
och genom upphörandet af den s. k. åttondels- eller fattig¬
procenten af bouppteckningar, derom vid förra Riksdagen
beslut fattades, vållades för fat.tigcassorna en ännu större,
årlig förlust. I conseqvens härmed fortgår man nu, då Ut¬
skottet föreslår, det Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t
anhålla, att. de äldre författningar, som bjuda att vid bröllop
och barndop uppmaning till insamling af frivilliga gåfvor
till församlingens fattiga och till lazarettet i länet skall
göras, måtte upphäfvas. För min del kan jag icke biträda
detta förslag. De gåfvor, hvilka här äro i fråga, utgöra
ingen skatt och tunga, som lägges på Konungens undersåter,
helst det står till en hvars eget godtfinnande att gifva,
eller icke gifva, och så långt min erfarenhet sträcker sig,
— och denna är icke kort, — har jag aldrig förnummit någon,
som motsagt, utan en hvar villigt efterkommit uppmaningen;
och en glad gifvare täckes Herran. En icke ringa minskning
i lazarettens inkomster för året, hvilka, i allmänhet, icke
medgifva någon afkortning, skulle ock härigenom förvållas,
då, såsom af reservationen inhemtas, dessa gåfvor för året
460
Den 24 Februari.
inbringa: Upsala läns lazarett mer än 1,000 R:dr. — Då
jag icke, i likhet med motionären, kan finna den ifråga¬
varande insamlingen vid bröllop och barndop opassande,
utan fastmer anser att den, såsom en från fromma fäder i
arf gången vacker, christelig plägsed, deråt lagen gifvit yttre
helgd, borde bibehållas, måste jag ock, på nu andragna skäl
och dem, som i Friherre Cederströms reservation ytterligare
innehållas, vördsamt yrka afslag å förevarande betänkande.
Häruti instämde Doctorerna Lindgren och Ternström
med flera af Ståndets ledamöter.
Contracts-Prosten Westin: Då jag icke lyckats att göra
min mening i detta ämne gällande inom Utskottet, har jag
instämt i den af Friherre Cederström afgifna reservationen,
på hvilken jag, lika med den föregående talaren, anhåller,
att det Högv. Ståndet måtte fästa afseende. Såsom skäl för
bifall till förslaget om borttagande af ifrågavarande insam¬
lingar anfördes inom Utskottet hufvudsakligen 2:ne omstän¬
digheter, nemligen, att det skulle vara för Presten nedsättande
att vid religiösa förrättningar taga befattning med något slags
uppbörd, oell vidare att dylika insamlingar flerestädes redan
kommit ur bruk. Såsom uppbörd kan denna likväl icke
anses, ty här förekommer intet inskrifvande i någon upp-
bördslängd, utan endast ett mottagande af frivilliga gåfvor,
som icke kunna vara för de rika betungande och gerna
gifvas äfven af de fattigare till bispringande af dem, som
lida verklig nöd. Hvad angår den anmärkningen, att Presten
skulle nedsättas genom bestyr med nämnde insamlingar, så
var väl Utskottets omsorg om Prestens anseende verkligt
rörande, men jag har aldrig känt mig nedsatt genom att
uppmana till iakttagande af denna christliga sed, hvilken
ofta följes äfven på ställen, der Presten icke är tillstädes.
Man yttrade ock, att det bättre höfves Presten att vid till¬
fällen af större olyckshändelser sätta sig i spetsen lör in¬
samlingar för nödens lindring. Sådant behöfver ej heller
hindras genom bibehållande af stadgandet om dessa insam¬
lingar, men den erfarenhet torde flera Pastorer än jag hafva
gjort, att dylika extra uppmaningar till undsättning vanligen
mötas af mindre bifall, än de, hvilka gå ut på nu omhand-
lade insamlingar, som blifvit till häfdvunnen sed. — Det har
ock blifvit yttradt, att dessa insamlingar här och der kommit
ur bruk. Det må vara, att så skett hos de rika, der värden
brukar gifva en gåfva för undvikande af insamling bland
hans gäster, och i en eller annan commun. Jag hemställer
dock, om det kan vara skäl att borttaga alla stadgar som
på åtskilliga ställen eller hos åtskilliga individer kommit ur
bruk. Man har väl framhållit, att fattigvården nu blifvit ett
communalt åliggande, men godt är dock att söka fasthålla
Den 24 Februari.
4Ö1
allt, hvarigenom den kan qvarstå såsom ett den christliga
kärlekens verk. Ingen lämpar sig bättre än Presten till
målsman för de fattiga, och har han aldrig klagat öfver be¬
sväret dermed. Blifva de här omnämnda Kongl. Brefven
upphäfda, då torde åter Prestens erinringar om deltagande
för de fattiga kunna mötas med ogillande. Jag tinner så¬
ledes intet skäl tala för bifall till Utskottets här gjorda
hemställan, utan yrkar afslag derå.
Doctor Sandberg: När vid sistliden Riksdag inom detta
Stånd yrkades och beslutades att fattigprocenten ur död mans
bo skulle upphöra, kunde jag icke instämma uti den då all¬
mänt uttalade och genomförda åsigteu. Mig förekom det
som om en sann christelig tanke låg till grund för denna
urgamla föreskrift. När en verksam man går ur tiden och
efterlemnar förmögenhet, kan deruti, oaktadt ali ärlighet och
samvetsgrannhet i handel och vandel, inkommit någon orätt¬
färdig penning, som på detta sätt borde frånskiljas boets
tillgångar; eller ock kan man förutsätta att den döende
skulle önskat, att, af hvad han under sin lefnad med Guds
välsignelse ärligt förvärfvat, något måtte komma de fattiga
till godo.
Från ungefärligen samma synpunkt betraktar jag den
nu förevarande frågan om frivilliga gåfvor till lazarettet och
de fattige. Det är icke så mycket gåfvornas belopp eller
deras användande, hvarvid min åsigt fäster sig. Likväl må
nämnas att i en enda församling i min hemort, uppgå gåf-
vorna till länets lazarett till omkring 30 R:dr om året. Det
är i synnerhet den grund hvarifrån dessa föreskrifter härleda
sig och hvarpå de hvila, som af håller mig från att bifalla
förslaget om deras upphörande på de orter der de äro van¬
liga och för närvarande utgå. Vid dylika gästabud, då men-
niskor med helsa och glädje sammankomma för att njuta af
Guds lekamliga gåfvor i mat och dryck, kanske med mera
öfverflöd än tillbörligt är, kan en allvarlig erinran att sjuk¬
dom och fattigdomsnöd finnas, icke vara olämplig, och mig
synes det som om de anförda skälen icke äro tillfyllest¬
görande för att afskaffa hvad härom af ålder är föreskrifvet
— låt vara att det också är ett blott menniskobud. Och
då de innefatta snarare en uppmaning än en lag, kan man
vid tillämpningen gå tillväga efter förhanden varande omstän¬
digheter. Att allt sådant, som grundar sig på christelig sed,
skall afskaffas derföre att det är gammalt och icke alle¬
städes lika noggrannt iakttages, är ett bemödande som ofta
förnimmes, men hvilket jag för min del icke kan gilla,
Hof-Predikanten Wahrenberg: Afven jag instämmer i de
uttalanden, som blifvit gjorda af de tvänne sista ärade talarne,
462
Den 24 Februari.
men vill tillägga, att om saken endast gällde insamlingar för
fattigvården, skulle jag icke göra svårighet vid att bifalla
Betänkandet. Det är väl sannt, att icke någon källa för
den christliga barinhertighetens öfvande bör tilltäppas, utan
att hvarje lämpligt tillfälle dertill bör begagnas, men ett
helt annat förhållande i afseende på fattigvården har nu in-
trädt, i det att denna blifvit bestämd genom lag. Huru
mycket än må insamlas till de fattiga, blir de fattigas andel
icke större, utan tjenar blott till lindring i communalskatten.
På grund häraf får man ock nu höra, att utsocknes personer,
som äro tillstädes vid graföl eller bröllop neka att gifva
något vid dessa insamlingar, emedan de anse sig icke hafva
någon förbindelse till att minska en främmande commuus
fattigafgifter. Vore här endast fråga om medels samman¬
skott för fattigvården, vore alltså icke mycket att säga der¬
om, men det gäller äfven understöd för lazaretten, som väl
behöfva sin i lag stadgade hälft af dessa insamlingar utan
minskning genom det missbruk, som icke är ovanligt, att
församlingarne taga för sig den drygaste delen till sin fattig¬
vård. Emellertid är lazarettens inkomst genom de ifråga¬
varande insamlingarne ej så obetydlig, att den utan afsaknad
kan umbäras. Så här inkomsten för lazarettet inom det
län, jag tillhör, årligen uppgått enligt hvad en reservant
uppgifvit till mer än 1,000 R:dr. Man borde åtminstone
dröja att beröfva lazaretten denna inkomstkälla, till dess en
annan motsvarande blifvit åt dem öppnad och till dess er¬
sättning blifvit dem beredd. Skulle en förändring vidtagas
i afseende på nu gällande lagstadganden i denna sak, synes
mig att den borde åsyfta, att genom ifrågavarande insam¬
lingar bildades en särskild cassa för att deraf bispringa de
fattige i de fall, der lag icke något stadgar om fattigunder¬
stöd. I enlighet med hvad jag nu haft äran anföra, yrkar
jag afslag å Utskottets hemställan i detta Betänkande.
Kyrkoherden Wennerström: Då det obestridligen är en
vacker plägsed att vid sådana religiösa förrättningar, som
här omtalas, hafva de fattiga i åtanke, skulle jag sannerligen
icke bifalla Utskottets förevarande förslag, om jag kunde
inse, att dess godkännande skulle lägga hinder i vägen för
dylik barmhertighets-öfning, hvilken jag för min del anser
ganska väl kunna hädanefter fortfara, äfven om det obliga¬
toriska stadgandet derom borttages. Min erfarenhet är i
öfrigt densamma som Hof-Predikanten Wahrenbergs. Allt
hvad som vid nämnda tillfällen insamlas går nemligen till
communens gemensamma fattigcassa, och de fattige få icke
en enda mark mjöl mer, huru rikligt än sammanskottet må
blifva. Att sålunda vara uppbördsman åt communen, det
synes mig icke vara något för Presten så afundsvärdt, att
Den 24 Februari.
463
man bör mycket hålla derpå. Det har ock blifvit sagdt,
att här förefinnes intet tvång, eftersom allt beror på frivil¬
lighet; men det kan dock blifva ett moraliskt tvång, emedan
den ene icke vill vara sämre än den andre. Hvad lazaret-
tets andel i dessa sammanskott beträffar, så är den sanner¬
ligen så obetydlig, att den icke är värd att tala om, och
Serafimer-Lazarettet reder sig nog den förutan. Jag till¬
styrker bifall till Utskottets förevarande förslag.
Contracts-Prosten Bergman instämde.
Doctor Säve: Jag instämmer till alla delar med den
siste ärade talaren. Mig synes det ock, som man föga borde
hålla på nu gällande stadganden i denna sak, då kändt är,
att den uppbörd, som vid ifrågavarande insamlingar mottages,
både går ganska ojemnt och stiger till ett obetydligt belopp.
Genom den sednaste fattigförordningen har en någorlunda
jemn fördelning af utgifterna till de fattige åvägabragts, och
detta anser jag för en vinst. Samma jemnhet är väl ock
önskvärd i afseende på fördelningen af utgifterna till laza¬
rettet inom ett och samma län. När nu äfven ifrågavarande
insamlingar på somliga orter rent af kommit ur bruk, anser
jag icke skäl vara att bibehålla dem på andra orter och
sålunda pålägga dem en af alla icke delad beskattning. Det
kan då också lätt inträffa, hvad Hof-Predikanten Wahren¬
berg nämnde, att Prestens uppmaning till sådana samman¬
skott, af tillstädesvarande utsocknes gäster mötes med det
svaret: ”med hvilken rätt affordrar ni oss afgifter till edra
fattiga, hvilka communen i alla fall är skyldig underhålla,
såsom vi få underhålla våra?” Jag anhåller, att det Högv.
Ståndet måtte bifalla hvad Utskottet i detta Betänkande
föreslagit.
Domprosten Sondén: Ifrågavarande sak torde kunna ses
på mer än ett sätt. Den förste talaren ansåg, att man
genom bifall till Utskottets förslag skulle borttaga en hjelp¬
källa för fattige och sjuke och yrkade derför afslag. Jag
måste betrakta saken något annorlunda. Frågar jag: hvad
är det man vill borttaga? så blir svaret: ett par författnin¬
gar, hvaraf den ena ålägger Consistorierna att antyda Prester-
skapet att vid bröllop och barndop söka förmå gäster och
faddrar till sammanskott åt lazarettet; den andra åter an¬
befaller Pastor att hafva en bok, hvaruti han, sedan han
vid sagda tillfällen under tjenlig uppmuntran låtit tallrik
kringgå, inskrifver beloppet och låter värden eller någon af
gästerna det bestyrka, o. s. v. Från de fattiga och lazarettet
borttager man ingenting, om än dessa minutiösa, och om
föga förtroende för Pastorerna vittnande föreskrifter och
controller borttagas. Det är dock icke emedan jag anser
dessa föreskrifters iakttagande för besvärligt som jag anser
464
Den 24 Februari.
deni böra afskaffas. Jag instämmer helt och hållet med en
föregående talare deri, att Presten icke bör finna sig besvärad
af att tigga för välgörande ändamål och redovisningen har
jag ock gått i land med under några år. Men jag anser,
att det är tid att upphäfva en författning, då hon dels icke
mera efteriefves, dels ock i sig är ändamålslös. I förra
hänseendet hafva ifrågavarande författningars försvarare sjelfve
vidgått, att det mindre är de rika än de fattiga, som bi¬
draga till den anbefallda insamlingen, och detta, om jag för¬
stod rätt, af det skäl, att vid de förmögnares samqväm
kommer den icke i fråga, utan ger värden eller brudgummen
sjelf en gåfva, på det att gästerna icke må besväras; och
det skulle i detta hänseende vara intressant att höra, huru
det nu mera tillgår här i hufvudstaden vid dylika tillfällen;
om man här verkligen går omkring med en tallrik, låter
värden bestyrka insamlingens belopp m. m.
Det är, i sednare hänseendet, en sanning, hvad som
redan blifvit af Hof-Predikanten Wahrenberg anmärkt, att
de fattige hafva ingen särskild förmån af dessa samman¬
skott hvilka blott lindra communens fattig-afgifter. Ifråga¬
varande författningar utgjorde sin tids legala fattigvårds-
lagstiftning; nu har denna lagstiftning tagit en helt annan
riktning; man bör då icke genom lag vilja tillförbinda Presten
att begära, hvad ingen lag kail ålägga att gifva, nemligen
frivilliga gåfvor. Det är mig tili fullo bekant, att på många
orter sådana sammanskott vid de jemförelsevis fattiges eller
mindre bemedlades bröllop och barndop icke kunna komma
i fråga, af det enkla skäl, att de hvarken vid bröllop eller
barndop tillställa några samqväm, hvilka dock förutsättas af
ifrågavarande författningar. Att sådana samqväm åsyftas
visas väl tydligt deraf att man af gäster och faddrar skall
upphemta de frivilliga gåfvorna. Men på mer än en ort
höra dessa samqväm till sällsynta undantag. Brudgummen
går med sin brud och ett par vittnen, faddrarne med barnet
— till Presten för att den heliga förrättningen skall full¬
bordas, och när detta skett, är bröllopet eller barndopet
också afslutadt. När således de seder och bruk, som af
författningarna förutsättas och på hvilka de äro grundade,
försvunnit, så böra ock dessa försvinna.
Skulle emellertid Högv. Ståndet vilja afslå Utskottets
framställning, så torde det böra ske med samma skäl som
Kongl. Maj:t för någon tid sedan afslog en församlings be¬
gäran att blifva från stamböcker befriad. Resolutionen lydde
om jag ej missminner mig, att bifall icke behöfde lemnäs
till denna församlingens begäran, alldenstund det stöde hvar
och en af dess medlemmar fritt att till stamboken lemna
bidrag eller icke. Sammaledes har hvarje ”gäst” vid ett
bröllop
Den 24 Februari.
465
bröllop eller ”fadder” vid ett barndop sin frihet att gifva
något eller intet; men står författningarna qvar, så qvarstår
ock för Presterna ett tvång att föreslå sammanskott, hvilket
tvång icke behöfs, der nöd att behjerta finnes; och derjemte
qvarstår ett redovisningssätt som är öfver behofvet vidlyftigt.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Doctor Moberger: Vore jag nu hemma och finge tala,
omgifven af mina åhörare, så är jag viss på, att 4 å 5 tusen
menniskor skulle gifva mig det vitsord, att jag alltid ömmat
för de fattiga och skulle jag då tala med vida större fri¬
modighet, än jag nu kan göra i det Högv. Ståndet. Ty detta
ämnet är ett godt chria-ämne, och de som tala för bifall
till Utskottets förslag, kunna sannolikt påräkna ogillande
och klander. Men — amicus Plato, amicus Aristoteles, amicior
veritas. Ingen reciprocitet eger uti detta ämne rum emellan
läraren och åhörarne; ty Presten är nu skyldig att upp¬
mana till frikostighet, men ingen är pligtig att till svar på
den propositionen gifva ett öre och jag för min del finner
ingalunda angenämt eller trefligt, att själasörjaren nästan
aldrig får vara tillsamman med sina åhörare, utan att det
skall blifva fråga om utgifter och utskylder. Den historiska
tolkningsmethoden torde ock hafva något att lära oss i detta
ämne. Då de ifrågavarande författningarne utkommo, voro
tiderna helt andra, ty det. fanns då ingen kurhusafgift och
ingen sådan fattigvård som nu. Vi hafva nu debetsedlar på
communalutskylderna, och de fattiga få ej ett öre mer för
det att mer eller mindre insamlas vid barndop eller bröllop,
ty dessa insamlingar tjena blott att minska beloppet af den
fattigvårdsafgift, som skall uttaxeras och blifva således till
fromma mera för de förmögna, än för de fattiga. Då åt¬
skilliga talare starkt betonat, att dessa gåfvor skulle utgöra
ett stort bevis på christelig kärlek och barmhertighet, tillåter
jag mig att anse detta såsom en illusion, ty de gifvas ofta
af tvång eller högmod eller skryt; men Herren älskar glada
och frivilliga gifvare. Inkomsten till lazaretten, af denna
titel är ock på de flesta ställen alltför obetydlig för att man
skulle nitälska för dess bibehållande. Uti mitt contract med
mellan 32 å 33,000 själar har den vanligen för året upp¬
gått, utom collecten, hvars afskaffande icke är ifrågasatt,
till mellan 6 och 7 R:dr R:mt. blemma i min församling
göras ofta insamlingar till andra ändamål, och helst till
fattiga skolbarn, hvartill Pastor aldrig förgäfves behöfver
uppmana. Prosten Westin menade, att om man skulle bort¬
taga alla lagar, som icke efterlefvas, det icke skulle stå
många åter; och jag säger, att de må gerna resa, då de ej
efterlefvas. Jag medgifver villigt, att motionen i detta ämne
Högv. Preste-St. Fröt. 1866. 2:dra Bandet. 30
466
Den 24 Februari.
var onödig, men då det blifvit föremål för utredning och
pröfning, kan jag icke förmena, att de skäl, som tala för
bifall till Utskottets förslag, synas mig starkare än de, sorn
tala deremot, och derföre påyrkar jag bifall, emedan jag
icke hyser någon vidskeplig vördnad för gamla, nu mera icke
tidsenliga menniskopåbud och stadgar. Bokstafven dödar,
men anden gör lefvande.
Kyrkoherden Ekelundh: Jag nödgas yttra mig i rak
motsats mot den siste högtärade talaren. Af ifrågavarande
insamlingar, som höra till christlig sed och hvila på helig
grund, har jag ock en helt motsatt erfarenhet. I min för¬
samling skulle det nemligen väcka förundran, om jag sökte
borttaga en dylik vana, hvarom Presten till och med på-
minnes, om han skulle förgäta den. Det gör äfven godt att
vid större tillställningar kunna något tygla den allmänna
glädjen genom en påminnelse om den myckna nöden, sorn
behöfver afhjelpas. Det framhölls väl i Utskottet, att fattig¬
vården nu blifvit ett communalt åliggande; men fastän så
är, tror jag, att man gör väl i att söka rädda någon utväg
för den christliga kärlekens bevisning. I fråga om lazaret-
ternas behof af de medel, som kunnat tillskyndas dem genom
berörde insamlingar, anser jag, att för många af dem for¬
lusten deraf skulle kännas rätt betydlig. Så skulle det åt¬
minstone vara för lazarettet i Hudiksvall, af hvars Direction
jag en tid haft äran vara ledamot, och der 2 å 3 hundra
R:dr årligen influtit genom ifrågavarande insamlingar. —
Att de här otnordade författningarne i några provinser icke
tillämpats, anser jag icke tala för deras upphäfvande på
andra, der desamma ännu äro iakttagne. Jag är ock viss
derom, att vi Prester skulle genom ett dylikt upphäfvande
på samma gång förlora månget tillfälle att i en krets af
församlingsboer tala ett kärlekens ord till dem. Jag yrkar
vördsammast afslag å Utskottets hemställan i detta Betän¬
kande.
Contracts-Prosten Schmidt: Då jag såsom Ledamot af
det Utskott, som haft förevarande fråga under behandling,
icke är antecknad bland reservanterna emot Utskottets be¬
slut, kan deraf slutas att jag varit med om detsamma. Så
förhåller det sig äfven. Jag tror nemligen, att Utskottet icke
utan skäl ansett författningarna om insamling vid bröllop och
barndop af frivilliga gåfvor böra upphäfvas. Dessa slags col-
lecter hafva, enligt hvad ock inom Utskottet upplystes, fler¬
städes i Riket kommit ur bruk, exempelvis i Wexiö och
Lunds stift, hvarest de allsicke lära vara gängse; hvartill
kommer, att det behof, som framkallat ifrågavarande påbud,
nu mera egentligen icke förefinnes, sedan en bättre ordnad
Den 24 Februari.
467
fattig- och sjukvård kommit till stånd. Det är af en före¬
gående högt värderad talare redan antydt, hurusom tiderna
äfven i detta hänseende betydligen förändrats. Fattigvården
bestrides genom vissa bestämda afgifter, som uttaxeras efter
förhanden varande behof. De frivilliga gåfvorna mottagas
naturligtvis med nöje i Communal-Cassan, såsom ett opåräk-
nadt tillskott. De tjena visserligen att i någon mån minska
den allmänna fattigskatten, men icke nödvändigt att lindra
den enskilda nöden eller att öka fattigstaten. Hvad åter
beträffar lazaretten, har deras bestånd till hufvudsaklig del
blifvit oberoende af dessa tillfälliga sammanskott, sedan kur¬
husmedlen blifvit för dem tillgängliga. Under sådana för¬
hållanden kunna de der insamlingarne anses obehöfliga, och
upphöra i och med detsamma att vara frivilliga. De räk¬
nas som ett onödigt tvång, hvilket illa förlikar sig med christ-
lig sed. Månne det dessutom kan vara billigt, att, t. ex. vid
barndop i kyrkan, af fattiga faddrar, sådana de flesta äro,
åtminstone i min ort, fordra deras kanske enda skärf, den
de svårligen kunna undvara, men dock blygas att icke gifva.
Den som gerna gifver, gör det helst utan uppmaning eller
påbud. För frivilliga gåfvor erfordras inga Kongl. Författ¬
ningar. Det låter sig göra ändå, såsom vi se t. ex. vid barn-
föderskors kyrkotagning eller vid begrafningar, då alltid nå¬
got gifves till Kyrkan och de fattige. Ja, man har på många
orter för sed, att vid storartade bröllop låta presten upp¬
mana gästerna att åt äfven ganska förmögna brudpar göra
penningesammanskott, som stundom uppgå till rätt betydliga
belopp. En Ledamot af detta Högvördiga Stånd upplyste
särskildt, att det så tillgår i Norrland. Det inåtte således
icke vara något, som hindrar presten att, vid hvad tillfälle
som helst, uppträda såsom de fattiges vän och målsman, stå
på deras bästa och uppmana till sammanskott, der så behöf-
ves, äfven om han icke har någon antiqverad författning att
stödja sig på. För min del ser jag allsicke något besvärligt
eller presten nedsättande i dessa stadgar om insamling af
frivilliga gåfvor till de fattige och lazaretten, men då, såsom
förut blifvit antydt, i vår tid är för sagde ändamål annor¬
lunda sörjdt, och det ju står allom fritt att, när som helst,
utan något slags påbud, uppmana till frivilliga sammanskott;
så anser jag Utskottets hemställan om ifrågavarande Författ¬
ningars upphäfvande, hafva skäl för sig och derföre äfven
böra bifallas.
Doctor Nordlund: Det är redan tillräckligt taladt i detta
ämne; hvarföre jag endast, med anledning af en talares ön¬
skan att få veta, huru saken handhafves i Stockholm, vill
upplysa, att ifrågavarande sammanskott, så vidt jag vet, före¬
komma vid alla de uti de till detta ämne hörande Författ¬
468
Den 24 Februari.
ningar omnämnda tillfällen. Medlen insamlas under den offi-
cierande prestmannens tillsyn af klockaren, hvilken genast
i dertill inrättad uppbördsbok desamma antecknar, och öfver-
lemnas jemte verification månadtligen af Pastor, ena hälften
till Församlingens fattigvårds-styrelse, den andra vid slutet
af hvarje qvartal till Consistorium, som tillställer Serafimer-
Ordens Lazarett dess andel af medlen. — Uppgiften i Utskot¬
tets Betänkande, att Serafimer-Lazarettet på sednaste året
af hela Stockholm ej uppburit mer än 2 k 300 R:dr, måste
grunda sig på något misstag; ty ensamt ifrån den församling
jag förestår, har Lazarettet® andel uppgått till nämnde be¬
lopp. I sak instämmer jag för öfrigt med Hof-Predikanten
Wahrenberg.
Contracts-Prosten Tegnér: Ogerna besvärar jag ånyo,
sedan jag en gång uttalat min mening i en fråga, men ett
och annat, som under discussionen förekommit, från den sidan
hvilken biträder Utskottets förslag, föranlåter mig att göra
ett undantag från hvad jag, i allmänhet, antagit som regel.
Här har af en talare blifvit uppgifvet, att inom 2:ne Stift,
äfven namngifna, hvarken någon uppmaning till afiemnandet,
eller insamling af frivilliga gåfvor vid bröllop och barndop
eger rum; och om sådant är fallet kan man säga, att förfä¬
randet åtminstone icke utmärker laglydnad. Inom Westerås
Stift ställa vi oss deremot Författningarna, äfven i denna
del, till efterrättelse; och så långt min erfarenhet sträcker
sig, har ingen af de närvarande, han må hafva hört till sock¬
nen eller varit utsocknes, undandragit sig eller förvägrat att
lemna sin skärf till de fattiga och lazarettet. Afven om
bevekelsegrunden har af någon blifvit omnämndt; men jag
tror, att det icke tillkommer oss att derom tala, än mindre
deröfver döma, utan en annan och högre, som rättvist dömer.
Hvad slutligen vidkommer redovisningen af de inflytande
medlen, hvilken, enligt en talares förmenande, skulle vara
särdeles besvärlig, ber jag endast med få ord få tillkänna¬
gifva huru härmed på min ort, i ena eller andra hänseendet,
tillgår. Sedan medlen, vanligen mot slutet af bröllopsmål-
tiden, blifvit på tallrik, som circulerar omkring bordet, in¬
samlade, uppräknas de af klockaren och några närsittande,
hvarefter beloppet tillkännagifves af den tjenstförrättande
Presten, jemte hembärande af tacksägelse till sällskapet, å
de fattigas och lazarettet® vägnar. Påföljande söndag med¬
delas alltid uppgift å de inkomster, som under loppet af den
förflutna veckan tillfallit Kyrko- och Fattig-Cassorna, och
på samma gång äfven hvad som vid det eller det bröllopet
blifvit insamladt till lazarettet och de fattiga. Allt detta
verkställes af klockaren, som vid årets slut redovisar och
aflemnar till Ordföranden i Communal-Nämnden de medel,
Den 24 Februari.
469
sorn ingå till Fattig-Cassan, och till Pastor elem till Kyrko-
Cassan och lazarettet. Voila tont. Fortfarande yrkar jag
afslag å Betänkandet.
Doctor iiunstén: Vid 1853 års Riksdag var jag motionär
i fråga om fattigvårdens ordnande, och kan derföre hänvisa
till de skäl, jag då åberopade för fattigvårdens handhaiYande
af presterna. Alltsedan den legala fattigvården under Drott¬
ning Elisabeths tid i England kom till stånd, har bevisligen
fattigdomen der ökats, och det går sammaledes i andra län¬
der. — Man har sagt, att en lag, som ej efterlefves bör af-
skaffas. Detta är nu alldeles oriktigt. Lagen, att man bör
älska Gud öfver all ting och sin nästa såsom sig sjelf, den
är ock kommen ur bruk. Bör den då äfven afskaftäs? Mig
skulle det synas beklagligt, om Presterskapets just då det är
nära att afträda från lagstiftarkallet, afsade sig all befatt¬
ning med fattigvården, som dock är ett ibland dess vigtigaste
åligganden, i sinom tid skall det nog visa sig, att det gifves
ingen annan grund till fattigdomens afhjelpande, än att fat¬
tigvården stödjer sig på barmhertighet hos gifvarne och öd¬
mjukhet hos de mottagande. Jag yrkar afslag å Utskottets
förevarande hemställan.
Domprosten Sondén: Jag vill vara kort och blott anföra
före beslutets fattande, hvad jag, i händelse Betänkandet af-
slås, efteråt ville anföra som min reservation.
Tillhör det prestön, hvilket jag icke vill bestrida, såsom
en christlig kärlekspligt att tänka på de sjuka och fattiga,
och behjerta deras behof, äfven genom uppmaningar till dem,
som kunna hjelpa, så qvarstår denna pligt utan att den bor¬
gerliga lagen inskärper den. Och är det inom våra försam¬
lingar en christlig plägsed att lyssna till dessa prestens upp¬
maningar, så behöfves icke heller lagbud för detta ändamål.
Man fruktar att de frivilliga bidragen skola uteblifva, om
man borttager lagstadgandena derom. Jag tror det icke och
kan åberopa erfarenhetens ojäfaktiga vitnesbörd för min me¬
ning. Till och med om fråga är om gåfvor till kyrkan, de
fattige och lazarettet, finnes en erfarenhet att åberopa inom
det Stift jag under min längsta tjenstetid tillhört. Der plä¬
gade en brudgum vid sin vigsel, efterlefvande arfvingar vid
dödsfall, en man vid sitt barns dop eller vid sin hustrus
kyrkogång, gifva en liten gåfva till ett eller flera af dessa
ändamål, utan att de dertill voro af lag förbundne. Det be¬
höfves väl icke erinra derom, att vid större högtider synner¬
ligen till Jul ske nästan i alla församlingar frivilliga sam¬
manskott åt de fattiga, åt hvilka dermed också bereddes
extra förplägning utöfver deras fattigdel, och detta utau alla
påbud af lag. Det är också allmänt bekant, att den christ-
r
470 Den 24 Februari.
liga välgörenheten nied frikostiga gåfvor undsätter dem, som
lidit af brandskada, missvext, dödsfall, när en fader undan-
ryckes en talrik fattig barnskara o. s. v., för att icke nämna
mera omfattande christliga kärleksverk, missionssaken m. fl.,
hvilka finna öppna händer och hjertan utan några föreskrif¬
ter af borgerlig lags natur. Sådana föreskrifter synas mig
derföre alldeles onödiga; det står oss fullkomligt fritt att
uppmana, och både oss och våra åhörare fritt att gifva dess¬
förutan. Det förefaller mig besynnerligt att talare, hvilka
dels medgifvit att nu varande stadganden icke efterlefvas,
dels icke ens vilja att de skola efterlefvas, utan vilja an¬
vända de hopsamlade medlen till andra välgörande ändamål
än de i oftanämnda Författningar bestämda, ändå förorda
deras bibehållande. Afven i Stockholm lärer efter de med¬
delade upplysningarna, stadgandena i sitt allmänt gällande
skick icke efterlefvas, utan vara ersatta genom nyare sär¬
skilda föreskrifter. Må de då försvinna!
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, gjorde //.
H. Erke-Biskopen och Talmannen proposition å bifall till
ifrågavarande Betänkande och blef denna proposition med
blandade Ja och Nej besvarad samt votering begärd, som
derefter försiggick öfver följande godkända voterings-propo-
sition:
Den som bifaller Allmänna Besvärs- och Economi-Ut-
skottets förevarande Betänkande, röste Ja\ den det icke vill,
röste Nej. Vinner nej, är samma Betänkande afslaget.
Voteringen, i behörig ordning anställd, befanns vid röster¬
nas summering hafva utfallit med 23 Ja och 22 Nej, hvadan
Ståndet bifallit berörde Betänkande.
Emot Ståndets nu fattade beslut anmäldes reservation
af vice Talmannen Biskop Annerstedt, Doctorerne Lindgren,
Ternström och Runsten, Prostarne Westin, Eurén och Melén,
Hot-Predikanten Wahrenberg samt Kyrkoherdarne Ekelundh
och Englund.
§ 8.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången Lag-Ut¬
skottets Betänkanden:
N:o 15, i anledning af väckta motioner om ändringar i
domstolsinrättningen å landet;
N:o 16, i anledning af väckt motion om upphörande af
frälsemans särskilda forum;
N:o 17, i anledning af väckt motion angående sättet för
stämnings delgifvande åt byalag eller annan samfällighet;
N:o 18, i anledning af Rikets Ständers Justitise-Ombuds-
mans motion i afseende på kärandeparts skyldighet att gifva
vederparten del af uppskofsbeslutet; och
Den 24 Februari.
471
N:o 19, i anledning af väckt motion om rättighet att i
brottmål svara genom fullmäktig.
§ 9.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets Betänkande
N:o 20, i anledning af vackt motion om förändrad lydelse
af vittneseden.
§ io.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången Lag- Utskot¬
tets Betänkanden:
N:o 21, i anledning af väckt motion om förändrad be¬
stämmelse i afseende på qvittning af rättegångskostnad;
N:o 22, i anledning af framställda förslag angående för-
ändradt sätt för doms eller utslags utgifvande i Rådstufvu-Rätt
och hos Ofverståthållare-Embetets Cansli; och
N:o 23, i anledning af väckt motion om förändrade före¬
skrifter i afseende på sättet för communication af besvär som
blifvit till IIof-Rätt ingifna.
§ 11.
Föredrogs och bordlädes Lag-Utskottets Betänkande N:o
24, i anledning af väckta motioner om förändrade stadgan-
den i afseende på vilkoren för rättighet att fullfölja mål hos
Hof-Rätterna och Högste Domstolen.
§ 12.
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Economi- Utskottets Betänkande N:o 2,
i anledning af väckta motioner om ändring af gällande stad-
ganden i fråga om skyldighet att bygga och underhålla vägar
och broar.
§ 13.
Föredrogos och bordlädes följande från Sammansatta
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Economi-Utskottet in¬
komna Memorial och Betänkande:
N:o 1, angående antagande af särskild Secreterare; och
N:o 2, i anledning af väckta motioner, innefattande för¬
slag till lättnad uti rustningsskyldigheten.
§ 14.
Föredrogs och bordlädes Allmänna Besvärs- och Economi-
Utskottets Betänkande och Memorial:
N:o 56, i anledning af väckta motioner angående under¬
visningen i Elementar-Läroverkén och dermed sammanhän¬
gande ämnen; och
472
Den 24 Februari.
N:o 57, i anledning af återremiss af Utskottets Betän¬
kande N:o 38, angående väckt motion om återinförande af
tullstämpling å varor, som från utrikes ort inkomma.
§ 15.
Föredrogs och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande N:o
53, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens
Sjunde Hufvudtitel.
Ståndet åtskiljdes kl. !/2 2 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Ahnqvist.
Rättelser i Första Bandet:
Sid. 349, rad. 19 nedifr. står: första läs: sista.
samma rad „ det „ de.
„ 356, 23 uppifr. „ högre bildning „ betraktandet af vårt
pä högre bildning etc.